Översyn av lagen om försäkringsrörelse

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades pa Kungl. biblioteket ar 2012

(GL. Bl BL. I

MRS I960 \ -r_„

II

S-'

i_ST-ATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1960:11 A Handelsdepartementet

ÖVERSYN AV LAGEN OM FÖRSÄKRINGSRÖRELSE BETÄNKANDE AVGIVET AV 1958 ÅRS F Ö R S Ä K R I N G S S A K K U N N I G A

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1960 Kronologisk förteckning

1. Folktandvården. Idun. 189 s. I. 2. Högre utUldning, forskning och försök på lantbrukets onråde. Almqvist & Wiksell, Uppsala. XII + 508 3. Jo. 3. Grusexplcateringen i Sverige. Idun. 85 s. Jo. 4. Fastighetsbeskattningen. Marcus. 179 s. Fi. 5. Förslag til namnlag. Idun. 362 s. Ju. 6. Studiekos nåder vid beskattningen. Idun. 211 s. Fi. 7. Redogöra:ansvaret och anmärkningsprocessen. Kihlström 146 s. Fi. 8. Preliminä- nationalbudget för år 1960. Marcus. V + 121 s. Fi. 9. De ekonomiska villkoren för en huvudmannaskapsrefoan inom mentalsjukvården. Idun. 168 s. I. 10. Statstjänsemäns förhandlingsrätt. Idun. 105 s. C. 11. översyn iv lagen om försäkringsrörelse. Idun. 509 s. H.

Anm. Om sä-skild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna ill det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1960:11 Handelsdepartementet

ÖVERSYN AV LAGEN OM FÖRSÄKRINGSRÖRELSE B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV 1958 Å R S F Ö R S Ä K R I N G S S A K K U N N I G A

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM I960

Innehåll Slkrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet

.

9 Hluvuddragen av förslaget

11 F<örslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

16 K1APITEL I Imledning

1. Lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse 2. Anpassningen till FL. 1950 års ändringar i lagen 3. Några drag ur försäkringsrörelsens utveckling under åren 1949—1958 . Livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring Annan försäkring 4. Några uppgifter om aktiekapital, fondemissioner och utdelningar i skadeförsäkringsaktiebolagen och de återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver återförsäkring av skadeförsäkring 5. Direktiven för de sakkunniga 6. Av de sakkunniga begärda skriftliga synpunkter på lagöversynen från försäkringsinspektionen, bolagsorganisationer m. fl. Muntliga överläggningar med företrädare för riksbolag. Intervjuer av försäkringstagarrepresentanter. Lagstiftning i övriga nordiska länder varav de sakkunniga tagit del a) Försäkringsinspektionens skrivelse b) Svenska försäkringsbolags riksförbunds skrivelse c) Folksams skrivelser d) Landsbygdens brandförsäkringsbolags förenings skrivelse e) Socken- och häradsbrandbolagens riksförbunds skrivelse f) Muntliga överläggningar med företrädare för riksbolag g) Intervjuer av försäkringstagarrepresentanter h) Lagstiftning i övriga nordiska länder varav de sakkunniga tagit del 7. Sammanfattning av på de sakkunnigas begäran av försäkringsinspektionen verkställd lönekostnadsundersökning avseende personal hos riksbolagen Kontorspersonal Yrkesfältmän K.APITEL II Lsagöversynens omfattning och riktlinjer De sakkunniga Översynen av FL Frågor om ändringar i andra författningar Skattelagstiftningen Konkurrenslagstiftningen

69 70 71 80 82

85 86

87 88 90 95 97 97 97 97 98

98 98 102 105 105 105 106 106 107

4 Sekretesslagstiftningen Lagen om utländska försäkringsanstalter Understödsföreningslagen Försäkringsavtalslagen KAPITEL III Lagens tillämpningsområde och rätten a t t driva försäkringsrörelse 1. Gällande lag och några huvuddrag av förarbetena 2. Försäkringsrörelsebegreppet och den speciella volvogarantin 3. Till de sakkunniga framförda synpunkter 4. Övriga nordiska länder De sakkunniga Ställningstagande till viss garantiverksamhet Innebörden av begreppet försäkringsrörelse Lagens huvudregel m. m Särskilda undantag från lagens tillämpningsområde Sammanfattning K A P I T E L IV Försäkringsbolags r ä t t a t t driva annan rörelse än försäkringsrörelse 1. Gällande lag och några huvuddrag av förarbetena 2. Närmare om försäkringsinspektionens medgivanden till försäkringsbolag a t t inneha mer än en tjugondel av aktierna i svenskt aktiebolag . . . 3. Till de sakkunniga framförda synpunkter 4. Övriga nordiska länder De sakkunniga Förbudet för försäkringsbolag a t t driva annan rörelse än försäkringsrörelse Livförsäkringsbolags sparfrämjande verksamhet J ä m k n i n g av 336 § FL Sammanfattning

D8 1)9 1)9 HO

111 Ill 114 120 120 121 121 125 126 127 129

131 131 134 135 136 137 137 144 148 151

KAPITEL V Koncessionsgivningen och branschspecifikationen m. m 1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen 2. Koncessionssystemet och branschspecifikationen i praktiken Koncessioner för riksbolag Koncessioner för lokala bolag Branschspecifikationen 3. Till de sakkunniga framförda synpunkter 4. Övriga nordiska länder De sakkunniga De materiella koncessionsvillkoren Branschspecifikationen Koncessionsmyndigheten Sammanfattning

153 153 162 162 165 166 167 168 169 169 173 177 180

K A P I T E L VI Soliditets- och skälighetsprinciperna inom skadeförsäkringen I. Soliditetsprincipen IL Skälighetsprincipen

182 182 183

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen. Specialreglerna på trafikförsäkringsområdet 2. Försäkringsinspektionens skälighetskontroll i praktiken. Till inspektionen lämnade uppgifter m. m. Förekomsten av återbäring 3. Tarifföreningar m. m 4. Till de sakkunniga framförda synpunkter . 5. Övriga nordiska länder De sakkunniga Soliditetsprincipen Skälighetsprincipen Allmänna synpunkter Försäkringsinspektionens fortlöpande skälighetsövervakning Anmälan i viss utsträckning angående premieändringar Återbäringsfrågan Sparsamhetskrav Sanktionsbestämmelsernas utformning m. m. . Förbilligande genom kollektiva anordningar Sekretessfrågor Sammanfattning

183 188 194 195 197 197 197 199 200 204 205 208 211 212 213 214 214

KAPITEL VII Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen 1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Några h u v u d d r a g . . . . 2. Något om livförsäkringens huvudformer. Närmare om grupplivförsäkring. Grupplivförsäkringens och den individuella riskförsäkringens uppsving 3. Grundernas omfattning. Vissa likheter i grunderna mellan de skilda bolagen. Förekomsten av konkurrensbegränsande överenskommelser. Konstruktionen av livförsäkringspremie. Huvuddragen i återbäringstekniken. Behandlingen av personer med mindre gott hälsotillstånd . 4. Några uppgifter om premier, återbäring och återköpsvärden 5. Till de sakkunniga framförda synpunkter 6. Övriga nordiska länder De sakkunniga Allmänna synpunkter Några principfrågor Formen för återbäring Sparsamhetskrav Några frågor av betydelse för konkurrensen Börliga premier Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer E t t specialproblem inom grupplivförsäkring Sammanfattning

217 217

236' 242 250 251 252 252 257 258 259 260 264 265 276 277

KAPITEL VIII Sjuk- och olycksfallsförsäkringens ställning och vissa därtill anknutna frågor 1. Förbudet mot förening av livförsäkringsrörelse och annan försäkringsrörelse. Åtskillnaden mellan lång och kort personförsäkring. Sjuk- och olycksfallsförsäkringens anknytning till livförsäkringsbolag eller andra bolag. Säkerhetsfondens behandling i blandade bolag. Gällande lag och huvuddragen av förarbetena till F L m. m

6 2. Något om de nuvarande faktiska olikheterna mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. Kollektivanordningar. Mera speciella försäkringstyper i korthet 3. Något om branschstrukturen. Premieintäkten år 1957 4. Några uppgifter om premier, återbäring och återköpsvärden 5. Till de sakkunniga framförda synpunkter 6. Övriga nordiska länder De sakkunniga Åtskillnaden mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring . . . . Sjuk- och olycksfallsförsäkringens anknytning till livförsäkrings- eller skadeförsäkringsbolag m. m Säkerhetsfonden i blandade bolag Sammanfattning K A P I T E L IX Försäkringsvillkor och skadereglering 1. Rättsläget. Specialbestämmelser för trafikförsäkringen m. m. 1945 års försäkringsutrednings diskussion av försäkringsvillkoren på skadeförsäkringsområdet 2. Det faktiska läget. Vissa på försäkringsbolagsinitiativ tillkomna nämnder m. m. Trafikförsäkringsanstalternas nämnd 3. Till de sakkunniga framförda synpunkter 4. Övriga nordiska länder De sakkunniga Försäkringsvillkor Vissa olikheter mellan liv- och skadeförsäkringsvillkor Försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter Förbättring av försäkringstagarskyddet Skadereglering Försäkringsinspektionens nuvarande ställning Frågan om försäkringstagarrepresentation Förstärkning av garantierna för en riktig skadereglering Sammanfattning KAPITEL X Försäkringstagarinflytandet i ömsesidiga försäkringsbolag 1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen 2. Representationsfrågan i praktiken. Garantinflytande. Försäkringsinspektionens undersökningar 3. Närmare om undersökningsresultaten, framförda till utgången av år 1958 Livförsäkringsbolag Övriga försäkringsbolag 4. Specialundersökning i ömsesidigt livförsäkringsbolag 5. Till de sakkunniga framförda synpunkter 6. Övriga nordiska länder De sakkunniga Garanters inflytande Formen för delägarnas inflytande Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3

285 288 289 296 298 299 299 308 311 312

314 315 326 326 327 327 327 328 329 333 333 334 335 336

337 337 340 345 345 355 359 359 360 361 362 362 363 363 371

7 Kombinationer av alternativen 2 och 3 Alternativ 4 Sammanfattning m. m

373 374 375

KAPITEL XI Försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolag 1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen 2. Försäkringstagarrepresentationen i styrelserna i praktiken 3. Av de sakkunniga inhämtade uppgifter angående försäkringstagarnas deltagande i elektorsval m. m 4. De sakkunnigas intervjuer av försäkringstagarrepresentanterna . . . 5. Till de sakkunniga framförda synpunkter 6. ö v r i g a nordiska länder De sakkunniga Behovet av försäkringstagarrepresentanter m. m Tillsättningsformen Alternativ 1 Alternativ 2 Kombinationer av alternativen 1 och 2 Alternativ 3 Sammanfattning och förslag KAPITEL XII Företagsformen på livförsäkringsområdet 1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen. Några ord om den tidigare diskussionen 2. Det faktiska läget på livförsäkringsbolagsområdet. Vissa bestämmelser i livförsäkringsbolagens bolagsordningar m. m 3. Till de sakkunniga framförda synpunkter 4. ö v r i g a nordiska länder De sakkunniga Inledning Synpunkter beträffande företagsformen för livförsäkring Sammanfattning m. m KAPITEL XIII Om livförsäkringens fonder 1. Gällande fondsystem. Några drag ur lagens förarbeten 2. Övergången till bruttobeskattningssystem. Koncession för livförsäkringsbolagen. Några uppgifter om fondernas storlek 3. Till de sakkunniga framförda synpunkter 4. Övriga nordiska länder De sakkunniga Minskning av antalet fonder Sammanfattning KAPITEL XIV Försäkringsinspektionens ställning och uppgifter 1. Försäkringsinspektionens nuvarande organisation och verksamhet 2. Till de sakkunniga framförda synpunkter 3. Övriga nordiska länder

. .

377 377 380 383 385 389 390 391 391 395 395 397 398 398 399

402 402 403 404 405 406 406 406 413

415 415 421 422 423 424 424 429 430 430 439 440

8 De sakkunniga Försäkringsinspektionens huvudsakliga arbetsuppgifter Försäkringsinspektionens r ä t t att infordra uppgifter och a t t förrätta inspektioner m. m Försäkringsinspektionens ingripanden Försäkringsinspektionens konsumentupplysande verksamhet Konferenser med styrelseledamöter, huvudmän m. fl Försäkringsinspektionens personalbehov m. m Sammanfattning K A P I T E L XV K o n t a k t mellan samhällelig och enskild försäkring Huvudformer av samhällelig försäkring Yrkesskadeförsäkringen Den allmänna sjukförsäkringen Folkpensioneringen och den frivilliga statliga pensionsförsäkringen . . Den allmänna tilläggspensioneringen De sakkunniga Förslag rörande fortlöpande kontakt • KAPITEL XVI Lagförslag Paragrafgenomgång Sammanfattning av i tidigare kapitel icke behandlade förslag

442 442 444 449 451 454 455 456 459 459 459 462 464 466 468

468 471

471 508

Anm. I betänkandet lämnade sakuppgifter hänför sig, där annat icke angives, till förhållandena vid utgången av år 1958.

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Handelsdepartementet

Den 10 j a n u a r i 1958 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst två utredningsmän för att verkställa översyn av lagen om försäkringsrörelse. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 1 februari 1958 såsom utredningsmän dåvarande sekreteraren i Landsorganisationen, numera experten i arbetsmarknadsstyrelsen och ledamoten av riksdagens andra k a m m a r e Nils Kellgren samt byråchefen i försäkringsinspektionen Lorentz Vogel. Den 14 april 1958 förordnades extra ordinarie aktuarien hos försäkringsinspektionen Karin von Willebrand att vara expert åt utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1958 års försäkringssakkunniga. Som sekreterare hos de sakkunniga har tjänstgjort förste byråsekreteraren hos försäkringsinspektionen Lennart Elfverson. Aktuarien Karin von Willebrand har varit de sakkunniga behjälplig med sammanställning av det i betänkandet ingående statistikmaterialet. För vissa försäkringstekniska beräkningar har de sakkunniga beretts tillfälle utnyttja försäkringsteknisk expertis hos försäkringsinspektionen. Efter vederbörlig remiss har de sakkunniga avgivit utlåtande över en hemställan från Livförsäkringsaktiebolaget Thule om sådana ändringar i gällande lagstiftning att bolaget beredes möjlighet att erbjuda allmänheten en livförsäkring med premiereserven placerad i aktier. De sakkunniga får efter att ha slutfört uppdraget vördsamt överlämna sitt betänkande. Stockholm den 31 december 1959 Nils

Kellgren

Lorentz

Vogel I Lennart

Elfverson

H u v u d d r a g e n a v förslaget

De sakkunnigas översyn av lagen om försäkringsrörelse innefattar en vidareutveckling av de principer, på vilka lagen bygger. Förslaget präglas av en strävan att förbättra garantierna för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda. Samtidigt har föreliggande möjligheter till förenklingar tillvaratagits. Värdesäkrings- och kapitalplaceringsfrågorna har på grund av direktivens innehåll lämnats utanför den nu gjorda lagöversynen. 1. De sakkunniga har övervägt, huruvida en garantigivning av den speciella typ, som introducerats på bilmarknaden av Aktiebolaget Volvo, bör genom lagändring föras in under lagen om försäkringsrörelse. Något förslag härom framlägges emellertid icke. I förhandenvarande läge synes det de sakkunniga naturligast att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med lagstiftning först om det i praktiken skulle visa sig att behovet av lagstiftning är starkare än de fördelar som vinnes genom nuvarande ordning. 2. Det nuvarande stela förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse uppmjukas. Sålunda skall enligt de sakkunnigas förslag försäkringsbolag bl. a. få rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt att bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsinspektionen på därom gjord ansökan kunna medgiva undantag från förbudet. Livförsäkringsbolag tillerkännes en klar rätt att förvalta och förränta livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. 3. De sakkunniga föreslår att rätten att stadfästa beslut om ändringar i försäkringsbolags bolagsordningar och försäkringstekniska grunder i ökad omfattning delegeras från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen. Vidare förordas att i främsta rummet inom sakförsäkringen branschspecifikationen i bolagsordningarna i viss utsträckning göres mindre detaljerad än nu är fallet. 4. För skadeförsäkringens del föreslår de sakkunniga att den år 1950 införda skälighetsprincipen effektiveras. Tiden anses mogen att kräva en utförligare redovisning och icke blott i stort sett uppgifter om rörelseutfallet inom hela försäkringsgrenar. Inom skadeförsäkringen bör enligt de sakkunnigas mening skälighetsprincipen i stor utsträckning kunna realiseras utan

12 några återbäringssystem. I den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt skall dock enligt de sakkunnigas förslag återbäring förekomma. För att förstärka garantierna för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionen skall få en klar rätt att å tid och enligt formulär, som inspektionen bestämmer, infordra uppgifter till belysning av skadeförsäkringsbolagens premiesättning och återbäringsförhållanden. För att ytterligare öka insynen i premiesättningen och för att bereda inspektionen tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med bolagen rörande planerade premieändringar föreslår de sakkunniga vidare, att i den omfattning inspektionen bestämmer det skall åligga skadeförsäkringsbolag att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden varpå premieändringen bygger. 5. För grupplivförsäkring och vissa andra typer av livförsäkring utan sparmoment har de sakkunniga funnit, att det från försäkringstagarsynp u n k t icke föreligger behov av grunder vilka skall på förhand stadfästas av offentlig myndighet m. m. Mot bakgrunden av de föreslagna bestämmelserna angående effektivering av skälighetskontrollen på skadeförsäkringsområdet anser sig de sakkunniga k u n n a förorda att ifrågavarande livförsäkringsformer i tillsynshänseende helt eller till största delen likställes med skadeförsäkring. För att möjliggöra denna förenkling föreslås ett stadgande av innehåll att i fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, försäkringsinspektionen skall, där sådant finnes förenligt med försäkringstagarnas intressen, äga medgiva att bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse angående annan försäkring än livförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på rörelsen. 6. I fråga om livförsäkringsområdet förordas att försäkringstagarna beredes tillfälle att öva inflytande på den form, i vilken återbäringen tillgodoföres dem. Premierna för livförsäkringar på kortare tid bör enligt de sakkunnigas mening ligga på en lägre nivå än premierna för sådana livförsäkringar, vid vilka bolagen för mycket lång tid bundit sig för en viss premie. Det anses böra övervägas om det icke skulle vara till fördel för allmänheten att k u n n a välja mellan livförsäkringsavtal med fast premie och avtal med rörlig premie. En förskjutning av konkurrensen i livförsäkring så att densamma i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger enligt de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. Försäkringsinspektionen föreslås skola medverka härtill genom att publicera uppgifter om återbäringen på ett antal vanliga försäkringstyper i skilda bolag och genom att sammanställa återbäringen med premierna så att en bild erhålles av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga i de olika bolagen.

13 7. De sakkunniga föreslår att där fråga uteslutande är om personförsäkring särskilda skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av livförsäkringsrörelse och försäkringsrörelse av annat slag. 8. Vad angår annan personförsäkring än livförsäkring föreslår de sakkunniga, att vad i lagen om försäkringsrörelse särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga i stort sett motsvarande tillämpning på annan personförsäkring, men att samtidigt skall gälla, att därest dylik försäkring meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, bestämmelserna angående skadeförsäkring må äga tillämpning på rörelsen. Förslaget innefattar en något ändrad gränsdragning mellan s. k. lång och s. k. kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. 9. Det synes de sakkunniga vara en brist i lagstiftningen, att på försäkringsvillkorsområdet och angränsande fält någon kontroll av sakkunnig myndighet icke utövas över att försäkringstagarintressena ej blir åsidosatta. För undanröjande av denna brist föreslår de sakkunniga, att i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer det skall åligga försäkringsbolag att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar, som berör förhållandet till försäkringstagarna, och att, där inspektionen så bestämt, vederbörande bolagsorgan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela inspektionen den avsedda ändringen. För att förstärka garantierna för en riktig skadereglering föreslås vidare, att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Misskötsel av denna sida av rörelsen skall k u n n a föranleda ingripande. 10. Beträffande försäkringstagarinflytandet i ömsesidiga försäkringsbolag förordar de sakkunniga, att för de vanligaste typerna av ömsesidiga riksbolag delägarnas rösträtt på bolagsstämma skall utövas av delegerade, vilka antingen väljes av försäkringstagarna eller utses av organisationer, som står försäkringstagarna n ä r a och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få fram lämpliga företrädare för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande två metoder anses också kunna tänkas. I fråga om valmetoden skisserar de sakkunniga en ordning, som bygger på nominering av en valberedning och omröstning bland alla försäkringstagare som önskar deltaga i valet. Praktiska detalj synpunkter avsedda att tjäna till ledning för försäkringsbolagen framföres av de sakkunniga. De sakkunniga understryker angelägenheten av att bolagen vid konstaterade brister i representationsordningen söker förbättra det använda systemet. En viss experimentverksamhet anses kunna vara på sin plats. 11. Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen är de sakkunniga av den uppfattningen, att de särskilda försäkringstagarrepresentanterna i styrelserna icke i första hand bör fungera såsom kontrollorgan — för den uppgiften anses försäkringsinspektionen bäst skickad — utan i främsta r u m m e t bör vara positivt verksamma såsom kontaktmän för

14 försäkringstagarna och såsom idégivare och initiativtagare, byggande på grundligast möjliga kunskaper om olika försäkringsfrågor sedda ur konsumentsynvinkel. Mot denna bakgrund föreslås att försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna skall utses genom direkta eller indirekta val av försäkringstagarna eller intressegrupp eller intressegruppei med anknytning till dem eller, där sådant val icke lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. De sakkunniga förordar en ökning av antalet försäkringstagarrepresentanter inom i första hand livförsäkringsaktiebolagen. I fråga om skadeförsäkringsaktiebolagen uttalar de sakkunniga, att blott i specialbolag, som driver allenasl någon eller några skadeförsäkringstyper, färre än två försäkringstagarrepresentanter bör godtagas. 12. I fråga om de tekniska överskottsfonderna för livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring föreslås att regleringsfonden och återbäringsfonden sammanslås till en fond. 13. Det nuvarande undantagslösa kravet på begränsad eller obegränsao personlig ansvarighet för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser i frågt om direkt sakförsäkring föreslås uppmjukat. 14. De sakkunniga föreslår att i lagen om försäkringsrörelse direkt utsäges, att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet i första hand skal avse att tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Uppräkningen av de fall där försäkringsinspektionen skall kunna ingripa mot försäkringsbolag mec föreläggande, föreslås utvidgad till att omfatta jämväl de fall, att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen eller att det sätt, varpå premierna bestämmes eller inträffade försäkringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. De sak kunniga föreslår vidare, att försäkringsinspektionens rätt att infordra upp gifter och att företaga inspektioner skall utsträckas till att omfatta jämvä bl. a. tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknan de organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. 15. Vidare föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionens konsu mentupplysande verksamhet utvidgas, övervägande skäl anses tala för ati inspektionen utgiver en särskild konsumentupplysningspublikation, utformad direkt med tanke på att bibringa den intresserade allmänheten praktiskt nyttiga kunskaper på försäkringsområdet. De sakkunniga förordai även, att inspektionen årligen håller en eller flera konferenser med styrelseledamöter, delegerade och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen. 16. De sakkunniga förordar att från departementshåll eller från berörd; parters sida initiativ tages till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor mellan företrädare för samhällelig och enskild försäkring. Såväl när det gäller skaderegleringen som i fråga om den närmare utformningen av försäkringarnas innehåll och riktlinjerna för premiesättningen sam.

15 den statistiska bearbetningen av försäkringsmaterialet bör enligt de sakkunnigas mening ett utbyte av erfarenheter kunna på ömse sidor avsätta resultat, som blir av värde för försäkringstagarna. 17. Möjlighet synes de sakkunniga föreligga att genomföra de föreslagna lagändringarna utan att samtidigt någon utökning av försäkringsinspektionens personal kommer till stånd. Frågan om en personalökning hos inspektionen anses böra upptagas till behandling först sedan erfarenheter vunnits av den nya lagstiftningen och av den närmaste tidens utveckling på försäkringsområdet samt dessutom en undersökning gjorts av möjligheterna att re form vägen minska behovet av personal hos inspektionen för tillsynen över understödsföreningar och bundna stiftelser.

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse Härigenom förordnas att 1—4, 6 och 9 §§, 10 § 1 mom., 29, 31, 47 och 52 §§, 59 § 2 mom., 60 §, 61 § 1 mom., 66, 70, 72, 81 och 90 §§, 93 § 3 mom., 94 § 1 mom., 96 § 1 mom., 99 §, 100 § 1 mom., 130, 133, 134, 158, 163, 166, 168, 170, 173, 174, 191, 194, 197 och 199 §§, 204 § 1 mom., 227, 231, 232, 251, 253 och 259 §§, rubriken före 262 §, 263 och 270—274 §§, 276 § 1 mom., 277, 281 och 282 §§, 287 § 1 och 2 mom., 288 § 2 mom., 295 § 2 mom., 302 och 303 §§, 304 § 2 mom., 305—307, 314, 315, 327 och 328 §§, 332 § 2 mom., 334 § 1 mom., 336 och 341 §§, 345 § jämte föregående rubrik samt 347—349 §§ lagen den 17 j u n i 1948 om försäkringsrörelse* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom att i lagen skola införas fyra nya paragrafer, betecknade 58 a, 270 a, 287 a och 340 a §§, av den lydelse nedan angives. (Gällande lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

1 §• Försäkringsrörelse må, där ej anFörsäkringsrörelse må, där ej annat följer av vad i lag eller förf att- nat följer av vad i lag eller författning är stadgat, drivas endast av förning är stadgat, drivas endast av säkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsaktiebolag eller ömsesiförsäkringsbolag, som därtill erhållit digt försäkringsbolag, som därtill erKonungens tillåtelse (koncession). hållit särskild tillåtelse (koncession). Om utländsk stadgas särskilt. 2 §•

Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse,

1 mom. Försäkringsbolag må icke utan försäkringsinspektionens medgivande driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må försäkringsbolag biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken är

Senaste lydelse, se beträffande 70 §, 204 § 1 mom. samt 282, 345 och 349 §§ 1950: 320.

17 (Gällande

lydelse)

Med livförsäkringsrörelse m å ej förenas försäkringsrörelse av annat slag, med mindre särskilda skäl äro därtill. Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år.

(Föreslagen lydelse) avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrningsoch annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. 2 mom. Med livförsäkringsrörelse må ej utan särskilda skäl förenas försäkringsrörelse av annat slag, med mindre rörelsen uteslutande avser personförsäkring. Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om personförsäkring av annat slag. Meddelas sådan försäkring för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, må dock bestämmelserna angående annan försäkring än livförsäkring äga tilllämpning på rörelsen.

3 §• Försäkringsbolag skola, på sätt i Försäkringsbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av denna lag sägs, stå under tillsyn av en för hela riket gemensam försäk- en för hela riket gemensam försäkringsinspektion. ringsinspektion. Inspektionens tillsynsverksamhet skall i första hand avse att tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Hos försäkringsinspektionen — varder föreskrivet. 4 §• 1 mom. De som vilja stifta försäk1 mom. De som vilja stifta försäkringsaktiebolag skola upprätta bo- ringsaktiebolag skola u p p r ä t t a bolagsordning samt därå söka Konung- lagsordning samt därå söka Koens stadfästelse. Avser bolagets rö- nungens stadfästelse. Avser bolagets relse livförsäkring eller avser rörel- rörelse livförsäkring eller avser rösen annat slag av försäkring för all relsen annat slag av försäkring för framtid eller för längre tid än tio år, all framtid eller för längre tid än tio 2—001886

18 (Gällande lydelse) skola tillika enligt vad i 9 § sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse. Bolagsordningen och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevittnade namnunderskrifter.

(Föreslagen lydelse) år, skola tillika enligt vad i 9 § sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse. Bolagsordningen och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevittnade namnunderskrifter. I ansökningen, som skall inlämnas till försäkringsinspektionen, skola stiftarna uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och meddelanden (stif-

tarombud). Konungen prövar må erfordras. Finnes den löpande räkenskapsår. 2 mom. Å beslut om ändring av 2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadstadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall ock sökas Konungens fästa grunder skall sökas försäkringsinspektionens stadfästelse. Anstadfästelse. sökningen skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet. Avser ändringen utvidgning av boAvser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkrings- lagets rörelse till ny försäkringsgren gren eller nytt verksamhetsområde eller nytt verksamhetsområde eller eller avser ändringen en väsentlig avser ändringen en väsentlig omläggomläggning av rörelsen skall vad om ning av rörelsen skall vad om konkoncession för nytt bolag är stadgat cession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning å försäkäga motsvarande tillämpning. ringsinspektionens handläggning av ärendet. Finner försäkringsinspektionen Konungen må uppdraga åt försäkändringsärende vara av principiell ringsinspektionen att i Konungens ställe meddela stadfästelse å änd- betydelse eller eljest av synnerlig överlämna ringsbeslut i annat fall än i första vikt, skall inspektionen ärendet till Konungen för avgörande. stycket andra punkten sägs. 3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen. Avser ansökningen koncession för

19 (Gällande lydelse) nytt bolag, skola stiftarna i ansökningen uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och meddelanden (stiftar ombud). Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas enligt 3H § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.

( Föreslag en

lydelse)

6 §• Bolagsordning för försäkringsakBolagsordning för försäkringstiebolag skall angiva: aktiebolag skall angiva: 1. bolagets firma; 1. bolagets firma; 2. föremålet för bolagets verksam2. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvi- het med särskilt angivande, h u r u da verksamheten skall avse såväl di- vida verksamheten skall avse såväl rekt försäkring som återförsäkring; direkt försäkring som återförsäkring; 3. beträffande direkt försäkring 3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk- här i riket området för sådan verksamhet; samhet; 4. aktiekapitalet eller, där detta 4. aktiekapitalet eller, där detta skall k u n n a utan ändring av bolags- skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller ordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet; m aximikapitalet; 5. akties nominella belopp; 5. akties nominella belopp; 6. den ort inom riket, där bolagets 6. den ort inom riket, där bolastyrelse skall hava sitt säte; gets styrelse skall hava sitt säte; 7. antalet styrelseledamöter och, 7. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola fin- där suppleanter för dem skola finnas, antalet styrelsesuppleanter, an- nas, antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelsele- talet revisorer, tiden för styrelseledadamots och revisors uppdrag, så ock, mots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelse- där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revisor och revisors- suppleant eller revisor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolags- suppleant ej skola väljas å bolags-

20 (Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse) stämma, h u r u de skola tillsättas, stämma, h u r u de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning reviso- ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade revi- rerna skola vara auktoriserade revisorer eller godkända gransknings- sorer eller godkända granskningsmän; män; 8. huruvida mer än en ordinarie 8. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola före- samt vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver komma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 118 § skola före- dem vilka enligt 118 § skola förekomma å s t ä m m a som i 113 § sägs, komma å stämma som i 113 § sägs, eller, där flera ordinarie stämmor eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem; skola hållas, å envar av dem; 9. tiden för ordinarie bolagsstäm9. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om mas hållande, vilken tid, i fråga om stämma som i 113 § sägs, skall bestämma som i 113 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke över- stämmas till viss period, icke överstigande tre månader, inom sex må- stigande tre månader, inom sex månader från nästföregående räken- nader från nästföregående räkenskapsårs utgång; skapsårs utgång; 10. det sätt, varpå kallelse till. bo10. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra lagsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till aktieägar- meddelanden bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före nas kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåt- stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; gärder senast skola vara vidtagna; 11. de grunder, enligt vilka skall 11. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, med förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga om livför- särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån avsätt- säkringsrörelse i vad mån avsättning samt ning skall ske till regleringsfond; skall ske till återbäringsfond; samt 12. beträffande annan försäkring 12. beträffande annan försäkring än livförsäkring regler för begräns- än livförsäkring i vad mån bolaget är återförsäkring. ning av den ansvarighet bolaget må skyldigt att teckna utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk. antalet angives. Antalet styrelseledamöter

För livförsäkring skola upprättas beträffande

9 §• För livförsäkring skola, där icke grunder på grund av försäkringens särskilda

21 (Gällande

lydelse)

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv; 2. avsättning till och användning av utjämningsfond; 3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev; 4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget; 5. verkan av underlåten premiebetalning; 6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall; 7. återbäring till försäkringstagarna; samt 8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk.

(Föreslagen lydelse) natur anledning till undantag föreligger, grunder upprättas beträffande 1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv; 2. avsättning till och användning av utjämningsfond; 3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev; 4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget; 5. verkan av underlåten premiebetalning; 6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall; 7. återbäring till försäkringstagarna; 8. skyldighet att teckna återförsäkring; samt

9. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning. Skall försäkring för försäkringsfall. Om grunder för livförsäkring stadOm grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och gas vidare i 263—265, 267—270 a 273 §§. och 273 §§. 10 §. 1 mom. Skall för bolag, vars aktie1 mom. Skall för bolag, vars aktiekapital skall k u n n a utan ändring av kapital skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till läg- bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, förbehåll träf- re eller högre belopp, förbehåll träffas om aktiekapitalets nedsättning fas om aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier enligt be- genom inlösen av aktier enligt bestämda grunder efter vad i 60 § stämda grunder efter vad i 60 § sägs, sägs, eller skall förbehåll träffas enligt eller skall förbehåll träffas enligt 65 § 1 mom. om rätt för aktieägare 65 § 1 mom. om rätt för aktieägare att vid akties övergång lösa aktien att vid akties övergång lösa aktien

22 (Föreslagen lydelse) eller enligt 65 2 mom. om inskränkning i rätten att förvärva aktie eller enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän, eller skola, i den mån sådant må ske, grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma avvika från vad d ä r o m finnes föreskrivet i 111, 125, 127 och 134 §§, eller skall bolaget driva försäkringsrörelse avseende risker i utlandet, eller skall bolagets verksamhet eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under upphöra efter viss tid eller under visst villkor, visst villkor, varde bestämmelse härom intagen varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen. i bolagsordningen. i bolagsordningen. Skall kalenderåret — av aktier. Där ej Skall om — — i bolagsordningen.

(Gällande lydelse) eller enligt 65 § 2 mom. om inskränkning i rätten att förvärva aktie eller enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän, eller skola, i den mån sådant må ske, grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma avvika från vad därom finnes föreskrivet i 111, 125, 127 och 134 §§, eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,

29 §. Ansökan om koncession beviljats. beträffande Ansökningen skall beträffande Ansökningen skall styrelsesuppleant, styrelseledamot, styrelsesuppleant, styrelseledamot, verkställande direktören och vice verkställande direktören och vice verkställande direktör innehålla verkställande direktör innehålla uppuppgift om fullständiga namnet gift om fullständiga namnet, medävensom hemvist, så ock förklaring borgarskap och hemvist, så ock föratt dessa personer äro svenska med- klaring att dessa personer ej äro borgare och ej äro omyndiga. Där omyndiga. Där enligt denna lag eller enligt denna lag eller bolagsordning- bolagsordningen revisor skall vara en revisor skall vara auktoriserad auktoriserad revisor eller godkänd revisor eller godkänd gransknings- granskningsman, skola beträffande man, skola beträffande sådan revi- sådan revisor och suppleant för densor och suppleant för denne lämnas ne lämnas enahanda uppgifter unenahanda uppgifter under angivan- der angivande att han är auktorisede att han är auktoriserad revisor rad revisor eller godkänd granskningsman. eller godkänd granskningsman. I ansökningen — sådan firmatecknare.

23 (Gällande lydelse) Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas: 1. de listor å vilka aktieteckningen ägt r u m ; 2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; 3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda grunder; samt 4. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad handling, innehållande dels uppgift om det tecknade belopp, för vilket tilldelning av aktier ägt rum, samt om det belopp, för vilket aktier m å hava förklarats förverkade enligt 39 §, ävensom därom h u r u mycket av det belopp, vartill aktiekapitalet sålunda uppgår, blivit inbetalt, dels ock försäkran att den anmälda inbetalningen på aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning.

(Föreslagen

lydelse)

Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas: 1. de listor å vilka aktieteckningen ägt r u m ; 2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet;

3. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad handling, innehållande dels uppgift om det tecknade belopp, för vilket tilldelning av aktier ägt rum, samt om det belopp, för vilket aktier må hava förklarats förverkade enligt 39 §, ävensom därom h u r u mycket av det belopp, vartill aktiekapitalet sålunda uppgår, blivit inbetalt, dels ock försäkran att den anmälda inbetalningen på aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning; samt 4. bevis om tillstånd som må vara lämnat enligt 72, 81 eller 100 §. I registreringsärendet skola ock föreligga två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda grunder.

/ femte stycket angivna avskrifter skola vara bestyrkta på sätt i 3kl § andra stycket stadgas. Har ej av vittnen. Där full betalning för aktier erDär full betalning för aktier erlagts vid tiden för ansökningen, skall lagts vid tiden för ansökningen, skall den i femte stycket 4 omförmälda den i femte stycket 3 omförmälda handlingen jämväl innehålla uppgift handlingen jämväl innehålla uppgift om sammanlagda nominella belop- om sammanlagda nominella beloppet av till fullo betalda aktier. pet av till fullo betalda aktier.

24 (Gällande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

31 §. Efter det i aktieboken. Om verkställd teckning av aktie Om verkställd teckning av aktie m å utgivas bevis, däri upptages för- må utgivas bevis, däri upptages förbehåll att aktiebrev eller interims- behåll att aktiebrev eller interimsbevis å aktien ej må utbekommas av bevis å aktien ej må utbekommas av aktietecknaren eller den till vilken aktietecknaren eller den till vilken hans rätt övergått, med mindre be- hans rätt övergått, med mindre beviset återställes. Sådant bevis (teckviset återställes. Sådant bevis (teckningsbevis) ningsbevis) skall ställas till viss man skall ställas till viss man och under- och undertecknas av stiftarna eller tecknas av stiftarna eller av styrel- av styrelsen efter vad i 30 § är stadsen efter vad i 30 § är stadgat om gat om aktiebrev eller ock genom aktiebrev eller ock genom bank på bank på sätt i första stycket är föresätt i första stycket är föreskrivet skrivet om interimsbevis. Beviset, om interimsbevis. Beviset, däri skall däri skall angivas bolagets firma, angivas bolagets firma, akties nomi- akties nominella belopp och dagen nella belopp och dagen för utfär- för utfärdandet, skall innehålla de dandet, skall innehålla de uppgifter uppgifter som i 30 § andra stycket som i 30 § andra stycket angivas. angivas. Ä interimsbevis - — — å aktien. Teckningsrättsbevis och — är föreskrivet 47 §. Bolagsstämmans beslut - f ö r registrering. Vid anmälningen skola fogas två Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll rörande beenligt 3M § andra stycket bestyrkta slutet, så ock i huvudskrift och avavskrifter av protokoll rörande beslutet, så ock i huvudskrift och av- skrift det i 44 § andra stycket första skrift det i 44 § andra stycket första punkten omförmälda yttrandet samt punkten omförmälda yttrandet samt berättelse och yttrande som avses i berättelse och yttrande som avses i n ä m n d a stycke 2 och 3. nämnda stycke 2 och 3. Om villkor 308 § 1 mom. 52 §. Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts av notarius publicus eller landsfiskal eller av två styrelseledamöter. dessa tidningar.

Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts på sätt i 341 § andra stycket stadgas. Vid teckningslistan

25 (Gällande lydelse) Å varje När aktieteckning

(Föreslagen listans framläggande. och postadress.

lydelse)

58 a §. ökas försäkringsaktiebolags aktiekapital för förvärv av mer än hälften av aktierna i annat försäkringsaktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finnas, så många aktier, att röstetalet för dem utgör mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier, må efter medgivande av försäkringsinspektionen aktie i det senare bolaget utgöra vederlag för aktie i det förra bolaget samt teckning ske med villkor att sådant tillskott göres. 1 dylikt falt skola bestämmelserna ovan om aktiekapitalets ökning gälla med de tillägg och undantag som nedan angivas. Beslutet om aktiekapitalets ökning skall innehålla jämväl alla de om aktieförvärvet och koncernbildningen träffade bestämmelserna. Vad som stadgas i 45 § föranleder ej därtill, att värdet av aktie som tillskjutes skall i beslutet uppskattas till visst penningbelopp. Försäkringsinspektionens beslut om medgivande skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Avskrift av försäkringsinspektionens beslut skall vara fogad vid teckningslistan. Beslutet skall vara medtaget i listans förteckning över bifogade handlingar. Vad som stadgas i 46 och 50 §§

26 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) samt 53 § andra stycket äger icke tillämpning i förevarande fall. Anmälan som avses i 57 § 1 eller 2 mom. skall, i stället för försäkran som där sägs, innehålla uppgift å de aktier som tillskjutits och det antal aktier i bolaget för vilka tillskott skett. Tillgång, som försäkringsaktiebolag på sätt ovan sägs förvärvat, skall vid dess införande i bolagets böcker upptagas till skäligt värde.

59 §. 2 mom. Beslutet om ökningen 2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens och verkställande skall genom styrelsens och verkstäldirektörens försorg kungöras på sätt lande direktörens försorg kungöras i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall på sätt i 49 § stadgas. Ökningsbedärefter av styrelsen eller verkstäl- slutet skall därefter av styrelsen ellande direktören anmälas för regist- ler verkställande direktören anmälas rering. Vid anmälningen skola fogas för registrering. Vid anmälningen dels två enligt 3M § andra stycket skola fogas dels två avskrifter av bestyrkta avskrifter av protokoll protokoll som förts i ärendet, dels som förts i ärendet, dels ett exemplar ett exemplar av de tidningar, i vilka av de tidningar, i vilka beslutet varit beslutet varit infört, dels ock avinfört, dels ock avskrift av den för skrift av den för nästföregående ränästföregående räkenskapsår fast- kenskapsår fastställda balansräkställda balansräkningen eller, där ningen eller, där beslutet ej fattats å beslutet ej fattats å ordinarie bolags- ordinarie bolagsstämma som avses i stämma som avses i 113 §, av de 113 §, av de handlingar, som efter handlingar, som efter vad i 1 mom. vad i 1 mom. tredje stycket sägs skotredje stycket sägs skola hava fram- la hava framlagts å bolagsstämman. lagts å bolagsstämman. Aktiekapitalet skall De nya —— Ej må —

— till aktiekapitalet i nummerföljd. i aktieboken.

60 §. bestämda minimikapitalet. I försäkringsaktiebolag — — bolagsordningen registrerats. Sådan nedsättning • fullo täckta. Ej må

27 (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) Då enligt de i förbehållet stadgaDå enligt de i förbehållet stadgade grunderna blivit bestämt att vissa de grunderna blivit bestämt att visaktier skola inlösas, skola styrelsen sa aktier skola inlösas, skola styreloch verkställande direktören oför- sen och verkställande direktören dröjligen göra anmälan för registre- ofördröj ligen göra anmälan för rering av aktiekapitalets nedsättning gistrering av aktiekapitalets nedsättmed motsvarande belopp. Vid denna ning med motsvarande belopp. Vid anmälan skall fogas avskrift av den denna anmälan skall fogas avskrift fastställda balansräkningen för näst- av den fastställda balansräkningen föregående räkenskapsår, så ock, där för nästföregående räkenskapsår, så inlösen beslutats av bolagsstämma, ock, där inlösen beslutats av bolagstvå enligt 341 § andra stycket be- stämma, två avskrifter av protokollet styrkta avskrifter av protokollet i i ärendet samt i annat fall i två exemärendet samt i annat fall i två exem- plar en av styrelsen och verkställanplar en av styrelsen och verkställan- de direktören underskriven handling de direktören underskriven hand- rörande bestämmandet av vilka ling rörande bestämmandet av vilka aktier som skola inlösas. Då registaktier som skola inlösas. Då regist- rering skett, skall aktiekapitalet anrering skett, skall aktiekapitalet an- ses nedsatt, och må inlösen ej dessses nedsatt, och må inlösen ej dess- förinnan ske. förinnan ske. När aktie om inlösandet. 61 §. 1 mom. Beslut om 127 § stadgas. Förslag till över berättelsen. Handlägges nedsättningsfrågan båda stämmorna. Nedsättningsbeslutet skall föreskrifter meddelas. Inom fyra månader från det nedInom fyra månader från det nedsättningsbeslutet fattades eller, om sättningsbeslutet fattades eller, om klandertalan därå anställes, från det klandertalan därå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande denna talan genom lagakraftägande dom ogillades, skall nedsättnings- dom ogillades, skall nedsättningsbebeslutet av styrelsen eller verkstäl- slutet av styrelsen eller verkställanlande direktören anmälas för re- de direktören anmälas för registregistrering. Vid anmälningen skola ring. Vid anmälningen skola fogas fogas två enligt 3M § andra stycket två avskrifter av protokoll som förts bestyrkta avskrifter av protokoll i ärendet, så ock avskrift av den för som förts i ärendet, så ock avskrift nästföregående år fastställda balansav den för nästföregående år fast- räkningen eller, där fastställelse av ställda balansräkningen eller, där balansräkningen ej skett i samband fastställelse av balansräkningen ej med nedsättningsbeslutet, av de i

28 (Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse) skett i samband med nedsättnings- andra stycket 1, 2 och 3 omförmälda beslutet, av de i andra stycket 1, 2 handlingarna. och 3 omförmälda handlingarna. Har anmälan nedsättningsbeslutet förfallet. 66 §. Försäkringsaktiebolag skall ånyo vidtaga. Till reservfonden å aktien. Nedsättning av reservfonden må Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av beslutas allenast för täckande av förförlust, som enligt fastställd balans- lust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bo- räkning finnes hava uppstått å bolalagets verksamhet i dess helhet, och gets verksamhet i dess helhet, och som icke k a n ersättas av befintliga som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta me- till framtida förfogande avsatta medel. Om användande av medel, som del; dock att vad nu sagts ej skall avsatts till reservfond, i visst fall vid lända till rubbning av vad i 273 § nedsättning av aktiekapitalet stad- 2 mom. är föreskrivet om täckande av förlust i försäkringsbolag, vilket gas i 60 § tredje stycket. meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag. Om användande av medel, som avsatts till reservfond, i visst fall vid nedsättning av aktiekapitalet stadgas i 60 § tredje stycket. 70 §.' För försäkringsaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst tre ledamöter. Av styrelseledamöterna skall, där bolaget icke uteslutande driver återförsäkring, minst en utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse vederbörligen beaktas; sådan styrelseledamot må ej vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget. Styrelsen väljes å bolagsstämma. Styrelseledamot som avses i första stycket andra punkten skall dock enligt bestämmelse, som skall vara

För försäkringsaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst tre ledamöter. Av styrelseledamöterna skall, där bolaget icke uteslutande driver återförsäkring, minst en utses med uppgift att särskilt verka för att försäkringstagarnas intressen bliva vederbörligen tillgodosedda; sådan styrelsedamot må ej vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget. Styrelsen väljes å bolagsstämma. Styrelseledamot som avses i första stycket andra punkten skall dock enligt bestämmelse, som skall vara

29 (Gällande lydelse) intagen i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av Konungen eller offentlig myndighet; jämväl annan styrelseledamot m å enligt bestämmelse i bolagsordningen tillsättas i annan ordning än genom val å bolagsstämma.

Styrelseledamot, som Ändå att — Om styrelseledamot,

(Föreslagen lydelse) intagen i bolagsordningen, utses ge* nom direkt eller indirekt val av försäkringstagarna eller intressegrupp eller intressegrupper med anknytning till dem eller, där sådant val icke lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Konungen eller offentlig myndighet; jämväl annan styrelseledamot m å enligt bestämmelse i bolagsordningen tillsättas i annan ordning än genom val å bolagsstämma. skall förrättas. tillsatt honom. och suppleanter. 72 §.

Styrelseledamöterna och verkställande direktören skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medborgare.

Styrelseledamöterna och verkställande direktören skola vara myndiga och, där ej för särskilt fall Konungen eller myndighet Konungen förordnar annat tillåter, här i riket bosatta svenska medborgare. Sådant tillstånd må beträffande styrelseledamöterna ej avse mer än en tredjedel av hela antalet.

81 §. Bemyndigande för styrelseledaBemyndigande för styrelseledamot, mot, styrelsesuppleant, verkställan- styrelsesuppleant, verkställande dide direktören eller vice verkställan- rektören eller vice verkställande dide direktör att teckna bolagets firma rektör att teckna bolagets firma m å må meddelas av styrelsen, där ej i meddelas av styrelsen, där ej i bobolagsordningen blivit bestämt, att lagsordningen blivit bestämt, att såsådant bemyndigande icke må med- dant bemyndigande icke må meddedelas. Styrelsen äge ock bemyndiga las. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna bola- annan än nu sagts att teckna bolagets firma, om tillåtelse därtill givits gets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolags- i bolagsordningen eller av bolagsstämman; dock må i dylikt fall be- stämman; dock må i dylikt fall bemyndigande ej lämnas den som är myndigande ej lämnas den som är

30 (Föreslagen lydelse) omyndig och ej heller utan tillstånd av Konungen eller myndighet Konungen förordnar den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare. styrelsen återkallas.

(Gällande lydelse) omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att

90 §. Utses, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, vice verkställande direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verkställande direktör utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma eller ändrar styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören eller vice verkställande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med annan äger teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress, skall styrelsen eller verkställande direktören därom ofördröj ligen göra anmälan för registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra, tredje och sjunde styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring av hemvist eller av bolagets postadress, skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker anmälningen.

Rätt att

Utses, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, vice verkställande direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verkställande direktör utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma eller ändrar styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören eller vice verkställande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med annan äger teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress, skall styrelsen eller verkställande direktören därom ofördröjligen göra anmälan för registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra, tredje och sjunde styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring av hemvist eller av bolagets postadress, skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker anmälningen, så ock, där jämlikt 72 eller 81 § särskilt tillstånd erfordras, bevis om sådant tillstånd.

av anmälningen.

93 §. 3 mom. Om fastighet som avses i 3 mom. Om fastighet som avses i 2 mom. måste anses äga ett beståen- 2 mom. måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande det de värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är uppförd belopp, vartill fastigheten är uppförd

31 (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) i närmast föregående balansräkning, i närmast föregående balansräkning, m å fastigheten utan hinder av vad i må fastigheten utan hinder av vad sagda moment är stadgat upptagas i sagda moment är stadgat upptagas till högst detta värde, såframt det till högst detta värde, såframt det belopp varmed uppskrivning sker belopp varmed uppskrivning sker användes till användes till a) avsättning till försäkringsfond, a) avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond, åter- utjämningsfond, säkerhetsfond eller bäringsfond eller regleringsfond eller återbäringsfond eller b) erforderlig avskrivning på värb) erforderlig avskrivning på värdet av andra tillgångar av det slag det av andra tillgångar av det slag som avses i 2 mom. som avses i 2 mom. Fastighetens värde fastställda taxeringsvärdet. 94 §. 1 mom. I balansräkningen skola 1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt som må anses påkallat poster på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art med hänsyn till verksamhetens art och allmänna bokföringsgrunder. och allmänna bokföringsgrunder. Därvid skall iakttagas, att försäk- Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond upptages såsom särskild ringsfond upptages såsom särskild skuldpost; omfattar bolagets rörelse skuldpost; omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgrenar, skall för olika försäkringsgrenar, skall för varje försäkringsgren särskild för- varje försäkringsgren särskild försäkringsfond upptagas. Driver bola- säkringsfond upptagas. Driver bolaget livförsäkringsrörelse, skola för get livförsäkringsrörelse, skola, där denna verksamhetsgren såsom sär- icke på grund av rörelsens särskilda skilda skuldposter upptagas jämväl natur annat följer av bolagets gruniöljande tekniska fonder, nämli- der, för denna verksamhetsgren sågen utjämningsfond, säkerhetsfond, som särskilda skuldposter upptagas äterbäringsfond och regleringsfond. jämväl följande tekniska fonder, nämligen utjämningsfond, säkerhetsfond och återbäringsfond. Konungen. Närmare bestämmelser — av 96 §. 1 mom. I förvaltningsberättelsen — — — räkenskapsårets slut. I förvaltningsberättelsen skall uppI förvaltningsberättelsen skola givas medelantalet under räken- uppgivas medelantalet under räkenskapsåret anställda fältmän, med skapsåret anställda fältmän, med

32 (Gällande lydelse) särskilt angivande av antalet yrkesfältmän, samt medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till fältmän, dels till styrelsen samt verkställande direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare i bolaget. Har tillgång Har beträffande — Styrelsen och

(Föreslagen lydelse) särskilt angivande av antalet yrkesfältmän, medelantalet arbetare samt medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i vinstoch förlusträkningen, skall ock i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet av på räkenskapsåret belöpande löner och ersättningar dels till fältmän, dels till arbetare, dels till styrelsen samt verkställande direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga

befattningshavare i bolaget. av beloppet. i förvaltningsberättelsen. enligt balansräkningen. 99 §.

Revisorer och — tillsatt honom. Om revisor, sådan stämma. Den, som — tillsatt honom. Skall enligt bolagsordningen reviSkall enligt bolagsordningen revisor vara auktoriserad revisor eller sor vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman och sker godkänd granskningsman och sker ändring i avseende å därtill utsedd ändring i avseende å därtill utsedd person eller suppleant för denne el- person eller suppleant för denne eller beträffande sådan persons hem- ler beträffande sådan persons hemvist, skall styrelsen eller verkställan- vist, skall styrelsen eller verkställande direktören ofördröj ligen göra an- de direktören ofördröjligen göra anmälan därom för registrering. Å den- mälan därom för registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra na anmälan skall vad i 29 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämp- stycket sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser alle- ning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring av hemvist, skall fogas nast ändring av hemvist, skall fogas avskrift av protokoll eller annan avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker ändringen. handling som bestyrker ändringen, så ock, där jämlikt 100 § särskilt tillstånd erfordras, bevis om sådant tillRätt att Med auktoriserad

stånd. av ändringen. godkänd granskningsman.

33 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

100 §. 1 mom. Revisor skall vara myndig 1 mom. Revisor skall vara myndig h ä r i riket bosatt svensk medborga- och, där ej för särskilt fall Konungen Konungen förordre. Revisor skall hava den erfarenhet eller myndighet beträffande bokföring och insikt i nar annat tillåter, här i riket bosatt ekonomiska förhållanden som med svensk medborgare. Revisor skall hänsyn till bolagets verksamhet er- hava den erfarenhet beträffande bokfordras för uppdraget. föring och insikt i ekonomiska förhållanden som med hänsyn till bolagets verksamhet erfordras för uppdraget. Omfattar bolagets — — - godkänd granskningsman. — — andres syskon. Till revisor 130 §. Sedan stadfästelse meddelats å Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grun- ändring av bolagsordning eller grunanmälan der, skall ändringen av styrelsen el- der, skall efter föregången ler verkställande direktören oför- ändringen registreras. Anmälan för dröjligen anmälas för registrering. registrering skall göras av styrelsen direktören oförÄndringsbeslutet må ej gå i verkstäl- eller verkställande lighet innan registrering skett. Vid dröjligen efter beslutet om stadfäsanmälningen skola fogas två enligt telse eller, utom i fall som avses i 341 § andra stycket bestyrkta av- andra stycket, i förväg i samband om stadfästelse. skrifter av beslutet om stadfästelse. med ansökningen Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan registrering skett. / registreringsärendet skola föreligga två avskrifter av beslutet om stadfästelse. Avser beslutet — —

— avsedda aktier.

133 Ansökan om förlängning av konAnsökan om förlängning av koncession, som beviljats försäkringsak- cession, som beviljats försäkringsaktiebolag för bestämd tid, skall, ställd tiebolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till försäk- till den myndighet som beviljat konringsinspektionen sist sexton måna- cessionen, inlämnas till försäkringsder före utgången av den löpande inspektionen sist sexton månader koncessionen. före utgången av den löpande koncessionen. 3—001886

34 (Gällande lydelse) Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.

(Föreslagen lydelse) Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

134 §. till efterrättelse. Bolagsstämma äger — Föreligger ej fall som i första stycFöreligger ej fall som i första stycket andra eller tredje punkten sägs, ket andra eller tredje punkten sägs, m å bolagsstämman kunna i beslutet må bolagsstämman k u n n a i beslutet föreskriva, att likvidationen skall in- föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss kommande dag träda först å viss kommande dag högst två månader därefter, dock se- högst nio månader därefter, dock senast å första dagen av nästa räken- nast å första dagen av nästa räkenskapsår. skapsår. 158 §. Då likvidatorerna — — - för registrering. Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidatorer, skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallelvis om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer. lelsen å okända borgenärer. 163 §. Har försäkringsaktiebolag — sin verksamhet. Uppkommer fråga till likvidationsrevisorerna. Likvidationsrevisorerna skola eller icke. Balansräkningen, berättelsen å stämman. för handen. Bolagsstämmas beslut — För registrering skall ofördröj liFör registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall gen anmälas, att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet upphöra och bolagets verksamhet som återupptagas. Anmälningen, som återupptagas. Anmälningen, skall undertecknas av samtliga lik- skall undertecknas av samtliga likvidatorer, skall innehålla försäk- vidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt första stycket ran, att hinder enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmälningen skola ej föreligger. Vid anmälningen skola

35 (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) fogas två enligt 341 § andra stycket fogas två avskrifter av protokoll, som bestyrkta avskrifter av protokoll, förts i ärendet, samt avskrift av basom förts i ärendet, samt avskrift lansräkningen, berättelsen och yttav balansräkningen, berättelsen och randet av likvidationsrevisorerna. yttrandet av likvidationsrevisorerna. Beslutet om registrering skett. 166 §. 1 mom. De som vilja stifta ömse1 mom. De som vilja stifta ömsesidigt försäkringsbolag skola upp- sidigt försäkringsbolag skola upprätta bolagsordning samt därå söka rätta bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bola- Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring eller av- gets rörelse livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring ser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än för all framtid eller för längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 173 § tio år, skola tillika enligt vad i 173 § sägs upprättas särskilda grunder för sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten samt därå sökas Ko- verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse. Bolagsordning- nungens stadfästelse. Bolagsordningen och grunderna skola vara försed- en och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevittnade namn- da med stiftarnas bevittnade namnunderskrifter. underskrifter. / ansökningen, som skall inlämnas till försäkringsinspektionen, skola stiftarna uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och meddelanden (stiftarombud). må erfordras. Konungen prövar löpande räkenskapsår. Finnes den 2 mom. Å beslut om ändring av 2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfäs- stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall ock sökas Konung- ta grunder skall sökas försäkringsinspektionens stadfästelse. Ansökningens stadfästelse. en skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet. Avser ändringen utvidgning av bo Avser ändringen utvidgning av lagets rörelse till ny försäkrings bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde gren eller nytt verksamhetsområde

36 (Gällande lydelse) eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens ställe meddela stadfästelse å ändringsbeslut i annat fall än i första stycket andra punkten sägs. 3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen. Avser ansökningen koncession för nytt bolag, skola stiftarna i ansökningen uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och meddelanden (stiftar ombud). Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.

(Föreslagen lydelse) eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning å försäkringsinspektionens handläggning av ärendet. Finner försäkringsinspektionen ändringsärende vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, skall inspektionen överlämna ärendet till Konungen för avgörande.

168 §. Delägare i ömsesidigt försäkringsbolag äro försäkringstagarna. Återförsäkringstagare skall dock icke på grund av återförsäkringen anses såsom delägare. I fråga om livförsäkring och annan personförsäkring ävensom återförsäkring häfta för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser allenast holagets tillgångar.

1 mom. Delägare i ömsesidigt försäkringsbolag äro försäkringstagarna. Återförsäkringstagare skall dock icke på grund av återförsäkringen anses såsom delägare. I fråga om livförsäkring och annan personförsäkring ävensom återförsäkring häfta för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser allenast bolagets tillgångar. Föreligga med hänsyn till bolagets ställning samt rörelsens omfattning och beskaffen-

37 (Gällande

lydelse)

Beträffande försäkring av annat slag svara delägarna personligen med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets förbindelser. Delägares ansvarighet må göras gällande allenast i den ordning denna lag föreskriver.

(Föreslagen lydelse) het särskilda skäl därtill, må detsamma gälla beträffande försäkring av annat slag. 1 annat fall än som avses i andra stycket svara ömsesidigt försäkringsbolags delägare personligen med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets förbindelser. Delägares ansvarighet m å göras gällande allenast i den ordning denna lag föreskriver. 2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. andra stycket första punkten stadgas må för ändamål som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring finnas ömsesidigt försäkringsbolag för vars förbindelser delägarna svara personligen med obegränsad ansvarighet.

170 §• Bolagsordning för ömsesidigt förBolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag skall angiva: säkringsbolag skall angiva: 1. bolagets firma; 1. bolagets firma; 2. föremålet för bolagets verk2. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, hu- samhet med särskilt angivande, huruvida verksamheten skall avse såväl ruvida verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäk- direkt försäkring som återförsäkring; ring; 3. beträffande direkt försäkring 3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk- här i riket området för sådan verksamhet; samhet; 4. den ort inom riket, där bolagets 4. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte; styrelse skall hava sitt säte; 5. antalet styrelseledamöter och, 5. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola fin- där suppleanter för dem skola finnas, antalet styrelsesuppleanter, an- nas, antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelsele- talet revisorer, tiden för styrelseledamots och revisors uppdrag, så ock, damots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelse- där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revisor och revisors- suppleant eller revisor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolags- suppleant ej skola väljas å bolags-

38 (Gällande lydelse) stämma, h u r u de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän; 6. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hålläs, samt vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 218 § skola förekomma å stämma som i 213 § sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem; 7. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om stämma som i 213 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång; 8. grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade och, där garantikapital förskjutes, rösträtt skall tillkomma garant; 9. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; 10. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser; 11. där bolaget är skyldigt att göra avsättning till reservfond, huru stor

(Föreslagen lydelse) stämma, h u r u de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän; 6. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 218 § skola förekomma å stämma som i 213 § sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem; 7. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om stämma som i 213 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång; 8. grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade och, där garantikapital förskjutes, rösträtt skall tillkomma garant; 9. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; 10. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser; 11. där bolaget är skyldigt att göra avsättning till reservfond, h u r u stor

39 (Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse) del av bolagets årsvinst, som minst del av bolagets årsvinst, som minst skall avsättas till dylik fond, och till skall avsättas till dylik fond, och till vilket belopp reservfonden skall upp- vilket belopp reservfonden skall uppgå för att avsättning ej skall behöva gå för att avsättning ej skall behöva äga r u m ; äga r u m ; 12. de grunder, enligt vilka eljest 12. de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen skall förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga vinst, med särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån om livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning skall ske till reglerings- avsättning skall ske till återbäringsfond; fond; 13. antal och belopp av försäkring13. antal och belopp av försäkringar, som skola vara tecknade, innan ar, som skola vara tecknade, innan bolaget må anses bildat; bolaget må anses bildat; 14. beträffande annan försäkring 14. beträffande annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är än livförsäkring, regler för begränsåterförsäkring; ning av den ansvarighet bolaget må skyldigt att teckna utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk; 15. där verksamheten avser såväl 15. där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkdirekt försäkring som återförsäkring, regler för återförsäkringens be- ring, regler för återförsäkringens begränsning i förhållande till den di- gränsning i förhållande till den direkta försäkringen; rekta försäkringen; ävensom, där garantikapital förävensom, där garantikapital förskjutes: skjutes: 16. garantikapitalets belopp; 16. garantikapitalets belopp; 17. i vilken ordning garant skall 17. i vilken ordning garant skall inbetala tecknat garantibelopp; inbetala tecknat garantibelopp; 18. huruvida och i vilken ordning 18. huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapita- ränta skall erläggas å garantikapitalet och vinst utdelas till garant, så let och vinst utdelas till garant, så ock i vilken ordning garantikapitalet ock i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas. skall återbetalas. antalet angives. Antalet styrelseledamöter enligt 183 §. Bolagsordningen skall 173 §. För livförsäkring skola grunder För livförsäkring skola, där icke upprättas beträffande på grund av försäkringens särskilda natur anledning till undantag föreligger, grunder upprättas beträffande

40 (Gällande lydelse) 1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv; 2. avsättning till och användning av utjämningsfond; 3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev; 4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget; 5. verkan av underlåten premiebetalning; 6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall; 7. återbäring till försäkringstagarn a ; samt 8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk.

(Föreslagen lydelse) 1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv; 2. avsättning till och användning av utjämningsfond; 3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev; 4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget; 5. verkan av underlåten premiebetalning; 6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall; 7. återbäring till försäkringstagarna; 8. skyldighet att teckna återförsäkring; samt

9. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning. Skall försäkring • — för försäkringsfall. Om grunder för livförsäkring stadOm grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och gas vidare i 263—265, 267—270 a och 273 §§. 273 §§.

174 §. Skall förbehåll träffas enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän, eller skall bolaget driva försäkringsrörelse avseende risker i utlandet, eller skall bolagets verksamhet eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under upphöra efter viss tid eller under visst villkor, visst villkor, varde bestämmelse härom intagen varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen. i bolagsordningen. Där kalenderåret i bolagsordningen. Skall om i bolagsordningen. Skall förbehåll träffas enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän, eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,

41 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 191 §. Ansökan om koncession beviljats. Ansökningen skall beträffande Ansökningen skall beträffande styrelsesuppleant, styrelseledamot, styrelsesuppleant, styrelseledamot, verkställande direktören och vice verkställande direktören och vice verkställande direktör innehålla verkställande direktör innehålla uppgift om fullständiga namnet uppgift om fullständiga namnet, ävensom hemvist, så ock förklaring medborgarskap och hemvist, så ock att dessa personer äro svenska förklaring att dessa personer ej äro medborgare och ej äro omyndiga. omyndiga. Där enligt denna lag eller Där enligt denna lag eller bolagsord- bolagsordningen revisor skall vara ningen revisor skall vara auktorise- auktoriserad revisor eller godkänd rad revisor eller godkänd gransk- granskningsman, skola beträffande ningsman, skola beträffande sådan sådan revisor och suppleant för denrevisor och suppleant för denne läm- ne lämnas enahanda uppgifter under nas enahanda uppgifter under angi- angivande att han är auktoriserad vande att han är auktoriserad revi- revisor eller godkänd granskningssor eller godkänd granskningsman. man. I ansökningen sådan firmatecknare. Bolagets postadress skall angivas. Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas: Vid ansökningen skola fogas: 1. de listor å vilka teckning av 1. de listor å vilka teckning av försäkringar ägt r u m ; försäkringar ägt r u m ; 2. avskrift av protokollet vid kon2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om sär- stituerande stämman så ock, om särskild stämma hållits, avskrift av det skild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; samt därvid förda protokollet; samt 3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda grunder. 3. bevis om tillstånd som må vara lämnat enligt 204 §, jämförd med 72 och 81 §§, eller enligt 206 §, jämförd med 100 §. Dessutom skall, jämställd betalning. / registreringsärendet skola ock föreligga två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda grunder. I femte och sjätte styckena angivna avskrifter skola vara bestyrkta på sätt i 341 § andra stycket stadgas. Har ej av vittnen.

42 (Föreslagen lydelse) 194 §. ömsesidigt försäkringsbolag — — — ånyo vidtaga. Nedsättning av reservfonden må Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av för- beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräk- lust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets ning finnes hava uppstått å bolagets verksamhet i dess helhet, och som verksamhet i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel. framtida förfogande avsatta medel; dock att vad nu sagts ej skall lända till rubbning av vad i 273 § 2 mom. är föreskrivet om täckande av förlust i försäkringsbolag, vilket meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag. (Gällande

lydelse)

197 §. Uppkommer i ömsesidigt försäkUppkommer i ömsesidigt försäkförsäkringsbolag förlust å annan försäk- ringsbolag förlust å sådan vilken delägarna ring än personförsäkring, skall det ring, beträffande belopp, vartill förlusten uppgår, i den äro personligen ansvariga för bolam å n den icke varder täckt genom an- gets förbindelser, skall, där ej annat vändande av befintliga till framtida följer av vad i 273 § stadgas, det förfogande avsatta medel eller genom belopp vartill förlusten uppgår, i den nedsättning av reservfonden, med mån den icke varder täckt genom antillägg av högst en tiondel uttaxeras vändande av befintliga till framtida å dem, som varit delägare i bolaget förfogande avsatta medel eller genom under hela eller någon del av det rä- nedsättning av reservfonden, med kenskapsår, varunder förlusten tillägg av högst en tiondel uttaxeras uppkommit. Är enligt bestämmelse i å dem, som varit delägare i bolaget bolagsordningen delägarnas person- under hela eller någon del av det räliga ansvarighet begränsad till visst kenskapsår, varunder förlusten belopp eller har i bolagsordningen uppkommit. Är enligt bestämmelse i intagits föreskrift om att uttaxering bolagsordningen delägarnas personi första hand skall ske inom en be- liga ansvarighet begränsad till visst stämd grupp av delägare eller eljest belopp eller har i bolagsordningen i annan ordning än i denna paragraf intagits föreskrift om att uttaxering stadgas, skall uttaxeringen därefter i första hand skall ske inom en bejämkas. stämd grupp av delägare eller eljest i annan ordning än i denna paragraf stadgas, skall uttaxeringen därefter jämkas.

43 (Gällande lydelse) Varder ej Där garantikapital — .

(Föreslagen förlusten uppkommit. till garanterna.

lydelse) !

199 §.. Uttaxering skall ske i förhållande Uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares försäkringsbe- till varje delägares på det räkenlopp. skapsår varunder förlusten uppkommit belöpande premie för sådan försäkring, för vilken personlig ansvarighet föreligger. Vid nedsättning samma förhållande. Har någon — — — mycket uppburit. Om bolagsordningen de gällande. 204 §. / mom. För ömsesidigt tredje stycket. Konungen eller, efter Konungens Försäkringsinspektionen må, när bemyndigande, försäkringsinspek- särskilda skäl äro därtill, medgiva tionen må, när särskilda skäl äro undantag från föreskrifterna i 71 § därtill, medgiva undantag från före- att verkställande direktör skall utskrifterna i 71 § att verkställande di- ses samt att det skall ankomma på rektör skall utses samt att det skall bolagets styrelse att utse verkstälankomma på bolagets styrelse att lande direktör och vice verkstälförhållandena utse verkställande direktör och vice lande direktör. Giva inspektionen verkställande direktör, ävensom anledning därtill, äger överlämna sådant ärende till Kofrån bestämmelsen i 77 § att sådan nungen för avgörande. Skall verkbefattningshavare icke må utses ställande direktör ej utses, uppdrage till ordförande i styrelsen. Skall verkställande direktör ej utses, uppdrage styrelsen åt en av styrelseledamöterstyrelsen åt en av styrelseledamöter- na att fullgöra de skyldigheter, som na att fullgöra de skyldigheter, som enligt denna lag åvila verkställande enligt denna lag åvila verkställande direktören i avseende å bolagets bokdirektören i avseende å bolagets bok- föring och medelsförvaltningen, och föring och medelsförvaltningen, och svare styrelsen i övrigt för de åligsvare styrelsen i övrigt för de ålig- ganden, som enligt denna lag anganden, som enligt denna lag an- komma på verkställande direktören. komma på verkställande direktören. 227 §. Sedan stadfästelse meddelats å Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grun- ändring av bolagsordning eller grunder, skall ändringen av styrelsen el- der, skall efter föregången anmälan

44 (Gällande lydelse) ler verkställande direktören ofördröjligen anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av beslutet om stadfästelse.

(Föreslagen lydelse) ändringen registreras. Anmälan för registrering skall göras av styrelsen eller verkställande direktören ofördröjligen efter beslutet om stadfästelse eller i förväg i samband med ansökningen om stadfästelse. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan registrering skett. / registreringsärendet skola föreligga två avskrifter av beslutet om stadfästelse.

231 §. Ansökan om förlängning av konAnsökan om förlängning av koncession, som beviljats ömsesidigt för- cession, som beviljats ömsesidigt försäkringsbolag för bestämd tid, skall, säkringsbolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till ställd till den myndighet som bevilförsäkringsinspektionen sist sexton jat koncessionen, inlämnas till förmånader före utgången av den lö- säkringsinspektionen sist sexton månader före utgången av den löpande pande koncessionen. koncessionen. Beslut om sådan ansökan skall fatBeslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid tas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § ansökningen skall fogas avskrift av andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet. protokoll som förts i ärendet. 232 §. — till efterrättelse. Bolagsstämma äger Föreligger ej fall som i första stycFöreligger ej fall som i första stycket andra punkten sägs, må bolags- ket andra punkten sägs, må bolagsstämman kunna i beslutet föreskriva, stämman kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först att likvidationen skall inträda först å viss kommande dag högst två må- å viss kommande dag högst nio månader därefter, dock senast å första nader därefter, dock senast å första dagen av nästa räkenskapsår. dagen av nästa räkenskapsår. 251 §. Finnas, sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga medel

Vid skifte av bolagets behållna tillgångar skola tillgångarna fördelas mellan dem, som vid bolagets trädande i likvidation voro delägare i

45 (Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse) bolaget, i förhållande till sammandärtill avsatta, tillgångar vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen lagda beloppet av de premier som kunna fördelas bland dem, som vid varje delägare erlagt för de fem sebolagets trädande i likvidation voro naste räkenskapsåren. Innehåller bodelägare i bolaget, skall fördelning lagsordningen bestämmelser om anske i förhållande till varje delägares nan fördelning, lände de till efterrätförsäkringsbelopp, där ej annan för- telse. delningsgrund är bestämd i bolagsordningen. Förmenar delägare motsvarande tillämpning. Har delägare äga tillämpning. 253 §. Då likvidatorerna för registrering. Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatoundertecknad av samtliga likvidatorer, skola fogas avskrift av protokoll rer, skola fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallelvis om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer. lelsen å okända borgenärer. 259 §. Har ömsesidigt sin verksamhet. Uppkommer fråga till likvidationsrevisorerna Likvidationsrevisorerna skola eller icke. Balansräkningen, berättelsen å stämman. för handen. Bolagsstämmas beslut För registrering skall ofördröjliFör registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall gen anmälas, att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet upphöra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som återupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas av samtliga likvi- skall undertecknas av samtliga likdatorer, skall innehålla försäkran, vidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt första stycket mot att hinder enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej fö- verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmälningen skola fo- religger. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket be- gas två avskrifter av protokoll, som styrkta avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av baförts i ärendet, samt avskrift av ba- lansräkningen, berättelsen och yttlansräkningen, berättelsen och ytt- randet av likvidationsrevisorerna. randet av likvidationsrevisorerna. Beslutet om registrering skett.

46 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen

n i . Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock om grunder för försäkringsverksamhet.

1 mom. I försäkringsbolags Tilldelad återbäring, 2 mom. Hava två

lydelse)

Hl. Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock om grunder m. m. för försäkrings verksamhet.

262 §. tilldelad återbäring. till ersättningsreserven. det bolaget.

263 §. De i 9 § första stycket och 173 § 1 mom. De i 9 och 173 §§ omförförsta stycket omförmälda grunder- malda grunderna skola avse att trygna skola avse att trygga bolagets för- ga bolagets förmåga att dels fullmåga att dels fullgöra sina förplik- göra sina förpliktelser enligt ingångtelser enligt ingångna försäkrings- na försäkringsavtal, dels bereda föravtal, dels bereda försäkring till en säkring till en med hänsyn till formed hänsyn till försäkringens art säkringens art skälig kostnad, skälig kostnad. Finnas grunderna av grunderna. 2 mom. I försäkringsbolag, som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring, åligge det styrelsen och verkställande direktören att tillse, att premiesättningen är betryggande och samtidigt skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt ävensom att återbäring förekommer i den utsträckning, som är påkallad ur skälighetssynpunkt. Vad i första stycket är stadgat angående premiesättningens skälighet och angående återbäring skall ej äga tillämpning å verksamhet, som bedrives i utlandet, ej heller å sjö- eller transportförsäkring, som bedrives här i riket. 270 §. Grunderna beträffande återbäring Grunderna beträffande återbäring

47 (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) till försäkringstagarna skola inne- till försäkringstagarna skola innehålla regler för hålla regler för 1. avsättning till återbäringsfon1. användning av återbäringsfond; den samt denna fonds användning; 2. tilldelning av återbäring; 2. tilldelning av återbäring; sam if 3. förräntning av återbäringsme3. förräntning av återbäringsmedel; samt del. 4. användning av regleringsfond. Reglerna för för tilläggsförsäkring. Utfästelse om av återbäring 270 a §. Grunderna beträffande förräntning av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning, skola innehålla bestämmelser om de förutsättningar under vilka bolaget utgiver ränta å dylikt belopp, som innestår hos bolaget, och om den räntefot som tilllämpas. 271 §. Försäkringsbolag som till säkerhetsfond. I den mån summan av utjämningsI den mån summan av utjämningsfonden och säkerhetsfonden under- fonden och säkerhetsfonden understiger fem procent av den del av pre- stiger fem procent av den del av premiereserven för livförsäkring, som miereserven för livförsäkring, som är redovisad annorledes än genom är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgi- värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet, så ock i den mån vares ansvarighet, så ock i den m å n säkerhetsfonden ensam understiger säkerhetsfonden ensam understiger två och en halv procent av nämnda två och en halv procent av n ä m n d a del av premiereserven, skall till sä- del av premiereserven, skall till säkerhetsfonden avsättas minst en kerhetsfonden avsättas minst en tredjedel av bolagets årsvinst å liv- tredjedel av bolagets årsvinst å livförsäkringsrörelsen, sedan möjligen försäkringsrörelsen, sedan möjligen förefintlig förlust å denna rörelse förefintlig förlust å denna rörelse från föregående räkenskapsår täckts. från föregående räkenskapsår täckts. Vid beräkning av det belopp, som Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas, må ej sålunda minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas den andel från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts sty- däri, som kan hava tillerkänts sty-

48 (Gällande lydelse) relseledamot, verkställande direktören eller a n n a n såsom arvode (tantiem). Avsättning må dock ej ske av medel, som erfordras till täckande av förlust, vilken uppstått å försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av reservfonden samt ej heller i fall som i 197 § avses, täckes på sätt där sägs.

(Föreslagen lydelse) relseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode (tantiem). Avsättning må dock ej ske av medel, som erfordras till täckande av förlust, vilken uppstått å försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av reservfonden samt, i fall som avses i 273 § 2 mom. femte stycket, ej heller eljest täckes utan nedsättning av fond för livförsäkringsrörelsen.

272 §. Förutom för ändamål som angiFörutom för ändamål som angivas i grunderna må nedsättning av vas i grunderna må nedsättning av och utjämningsregleringsfonden, utjämningsfonden återbäringsfonden och återbäringsfonden ske allenast fonden ske allenast för täckande av för täckande av förlust enligt vad i förlust enligt vad i 273 § är stadgat, 273 § är stadgat, dock att försäk- dock att försäkringsinspektionen må ringsinspektionen må medgiva ned- medgiva nedsättning av dylik fond sättning av dylik fond när särskilda när särskilda skäl äro därtill. skäl äro därtill. Nedsättning av säkerhetsfonden Nedsättning av säkerhetsfonden m å icke u t a n försäkringsinspektio- må icke utan försäkringsinspektionens tillstånd äga rum för annat än- nens tillstånd äga rum för annat ändamål än i samma lagrum 1 mom. damål än täckande av förlust enligt vad i samma lagrum sägs. och 2 mom. första stycket sägs. 273 §.

1 mom. Meddelar försäkringsbolag 1 mom. Meddelar försäkringsbolag enbart livförsäkring och uppkom- enbart livförsäkring och uppkommer förlust å rörelsen, som ej kan mer förlust å rörelsen, som ej kan täckas av befintliga till framtida för- täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel, skall till täc- fogande avsatta medel, skall till täckande av förlusten nedsättning ske kande av förlusten nedsättning ske säkerhetsfonav regleringsfonden, säkerhetsfon- av återbäringsfonden, den och utjämningsfonden i nu anden, utjämningsfonden och återbägiven ordning. ringsfonden i nu angiven ordning. Varder i tilldelad återbäring. Nedsättning av är stadgat.

49 (Gällande lydelse) 2 mom. Meddelar försäkringsbolag Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första stycket sägs, skall vad i 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

Uppkommer i bolag som avses i första stycket förlust å annan försäkring än livförsäkring och kan förlusten ej täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden skall till täckande av förlusten nedsättning ske av regleringsfonden, utjämningsfonden, återbäringsfonden och säkerhetsfonden i nu angiven ordning; dock att i fall då värdehandlingar vari sådan fond redovisas skola sättas i särskilt förvar på sätt i 276 § sägs fonden icke må nedsättas utan försäkringsinspektionens tillstånd.

Vad sålunda stadgats skall ej lända till rubbning av vad i 197 § är föreskrivet om täckande av ömsesidigt försäkringsbolags förlust å annan försäkring än personförsäkring.

4—001886

(Föreslagen lydelse) av reservfonden. Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första stycket sägs, skall vad i 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock att i fråga om bolag, som avses i 168 § 2 mom., nedsättning som i 1 mom. andra stycket sägs skall äga rum allenast i den mån förlusten icke varder täckt genom uttaxering. Uppkommer i bolag som avses i första stycket förlust å annan försäkring än livförsäkring och kan förlusten ej täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse eller genom nedsättning av reservfonden, skall kvarstående förlust täckas i första hand genom användande av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för livförsäkringsrörelsen samt i andra hand genom nedsättning av återbäringsfonden, utjämningsfonden och säkerhetsfonden i nu angiven ordning; dock att i fall då värdehandlingar vari sådan fond redovisas skola sättas i särskilt förvar på sätt i 276 § sägs fonden icke må nedsättas utan försäkringsinspektionens tillstånd. Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i tredje stycket sägs och har förlusten uppkommit å försäkring beträffande vilken bolagets delägare äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser, skall kvarstående förlust, i den mån densamma överstiger förefintligt garantikapital, täckas genom uttaxering samt nedsättning av del-

50 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) ägares andel i premiereserven och av ersättningsbelopp enligt bestämmelserna i 197 §. Har i ömsesidigt försäkringsbolags bolagsordning intagits föreskrift som avses i 197 § första stycket andra punkten, skall förlusttäckningen därefter jämkas.

274 §• Vid envar tidpunkt skall ett beVid envar tidpunkt skall ett belopp motsvarande försäkringsfonden lopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar: följande slag av värdehandlingar: 1. obligationer eller andra skuld1. obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller ga- förbindelser, som utfärdats eller garanterats av staten; ranterats av staten; 1 2. obligationer utfärdade av Sve2. obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, ko- riges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypoteks- nungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, kassa, Svenska bostadskreditkassan Svenska skeppshypotekskassan eller eller Svenska skeppshypotekskassan Inteckningsbanken aktiebolag eller eller av hypoteksaktiebolag, som enav hypoteksaktiebolag, som enligt ligt vad därom finnes stadgat står vad därom finnes stadgat står under under tillsyn av bank- och fondintillsyn av bank- och fondinspektio- spektionen; nen; 3. av riksbanken, svenskt bankak3. av riksbanken, svenskt banktiebolag, postsparbanken, svensk aktiebolag, postsparbanken, svensk sparbank, Svenska jordbrukskredit- sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jord- kassan eller centralkassa för jordbrukskredit utfärdade fordringsbe- brukskredit utfärdade fordringsbevis, med undantag av sådana för den vis, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskriv- allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betal- ningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga ning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis); fordringsägare (förlagsbevis); 4. obligationer eller andra skuld4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garan- förbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till terade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanteran- lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; de erhållit Konungens tillstånd;

51 (Gällande lydelse) 5. av svenskt industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen utbj udits av svenskt bankaktiebolag; 6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, ävensom skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den ytterligare begränsning med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra omständigheter, som försäkringsinspektionen föreskriver; dock att i varje fall åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

(Föreslagen lydelse) 5. av svenskt industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen utbj udits av svenskt bankaktiebolag; 6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, ävensom skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den ytterligare begränsning med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra omständigheter, som försäkringsinspektionen föreskriver; dock att i varje fall åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, v a r a brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de under 1—6 n ä m n d a ; dock att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de motsvara försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma valuta; eller ock i följande tillgångar av annan art: 8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet; 9. värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäkring övertagna livförsäkringar, dock att värdet av utländsk för-

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de under 1—6 n ä m n d a ; dock att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de motsvara försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma valuta; eller ock i följande tillgångar av annan art: 8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet; 9. värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäkring övertagna livförsäkringar, dock att värdet av utländsk för-

52 (Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse) säkringsanstalts ansvarighet ej må i säkringsanstalts ansvarighet ej må i vidsträcktare mån användas till re- vidsträcktare mån användas till redovisning av försäkringsfonden än dovisning av försäkringsfonden än försäkringsinspektionen med hänsyn försäkringsinspektionen med hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet fin- till försäkringstagarnas säkerhet finner kunna medgivas. ner kunna medgivas. i aktier. Utan hinder återförsäkringsgivares ansvarighet. Med försäkringsfond 276 1 mom. De värdehandlingar, — — — - grundade förbindelser. Det åligger styrelsen och verkstälDet åligger styrelsen och verkställande direktören att tillse att, på sätt lande direktören att tillse att, på sätt i första stycket är sagt, vid envar tid- i första stycket är sagt, vid envar tidpunkt värdehandlingar till erforder- punkt värdehandlingar till erforderligt belopp satts i särskilt förvar. ligt belopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar Hava värdehandlingar satts i förvar till större värde än som enligt denna till större värde än som enligt denna eller lag erfordras, må försäkringsinspek- lag erfordras, äge styrelsen verkställande direktören utbekomma tionen på framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna handlingar svarande mot överskottillstånd till utbekommande av vär- tet. Styrelsen eller verkställande didehandlingar svarande mot överskot- rektören äge jämväl för utbetalande tet. Styrelsen eller verkställande di- av förfallet försäkrings- eller återbärektören äge jämväl för utbetalande ringsbelopp, för vilket avsättning ägt av förfallet försäkrings- eller återbä- rum, utbekomma handlingar av motringsbelopp, för vilket avsättning ägt svarande värde. Utbyte av värderum, utbekomma handlingar av mot- handling mot annan handling av svarande värde. Utbyte av värde- motsvarande värde må äga rum, där handling mot annan handling av sådant påkallas av styrelsen eller motsvarande värde må äga rum, där verkställande direktören. sådant påkallas av styrelsen eller verkställande direktören. Behöver bolaget motsvarande värde 277 §.

Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av annat slag, skola tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas på s ä t t i 274 § är föreskrivet om försäk-

Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som annan försäkring, vilken icke utgör personförsäkring, skola tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas på sätt i 274 §

53 (Gällande lydelse) ringsfond; i fråga om värdehandlingar, i vilka tillgångarna sålunda redovisas, gälle vad i 276 § sägs om där avsedda handlingar.

(Föreslagen lydelse) är föreskrivet om försäkringsfond; i fråga om värdehandlingar, i vilka tillgångarna sålunda redovisas, gälle vad i 276 § sägs om där avsedda handlingar.

281 §. Sist en månad efter bolagsstämma, Sist en månad efter bolagsstämma, varom i 113 eller 213 § förmäles, el- varom i 113 eller 213 § förmäles, eller, om stämma ej hållits inom tid, ler, om stämma ej hållits inom tid, som där stadgas, inom sju månader som där stadgas, inom sju månader från föregående räkenskapsårs ut- från föregående räkenskapsårs utgång skall genom styrelsens och gång skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg till verkställande direktörens försorg till insändas försäkringsinspektionen insändas försäkringsinspektionen dels avskrift av balansräkningen, dels avskrift av balansräkningen, vinst- och förlusträkningen, förvalt- vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen och revisionsberät- ningsberättelsen och revisionsberättelsen, dels en särskild redogörelse telsen, dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet un- angående bolagets verksamhet under räkenskapsåret och ställning ba- der räkenskapsåret och ställning balansdagen, dels ock, i fråga om liv- lansdagen, dels ock, i fråga om livförsäkring, redogörelse för beräk- försäkring, redogörelse för beräkning av premiereserven, utjämnings- ning av premiereserven och utjämfonden och återbäringsfonden. Redo- ningsfonden. Redogörelserna skola görelserna skola upprättas enligt an- upprättas enligt anvisningar, som visningar, som meddelas av inspek- meddelas av inspektionen, och vara tionen, och vara undertecknade, den undertecknade, den förra av styrelförra av styrelsen och verkställande sen och verkställande direktören direktören samt den senare av aktua- samt den senare av aktuarien. nen. På avskriften

enligt balansräkningen. / den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer åligger det styrelsen och verkställande direktören att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar, som röra förhållandet till försäkringstagarna. Där försäkringsinspektionen så föreskrivit, skola styrelsen och verkställande direktören,

54 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) innan beslut om ändring av insänt formulär fattas, meddela inspektionen den avsedda ändringen. Vad i tredje stycket sägs äger icke tillämpning å försäkring, som avses i 263 § 2 mom. andra stycket.

282 §. 1 mom. Det åligger styrelsen och 1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören för försäk- verkställande direktören för försäkringsbolag som meddelar livförsäk- ringsbolag som meddelar livförsäkring att, såvitt angår livförsäkrings- ring att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen, till försäkringsinspektio- rörelsen, till försäkringsinspektionen insända dels inom nio månader nen insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs utgång re- efter varje räkenskapsårs utgång redogörelse i vad mån det verkliga för- dogörelse i vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit från grun- loppet av rörelsen avvikit från grunderna, dels ock för varje femårspe- derna, dels ock för period och å tid, riod, å tid som inspektionen bestäm- som inspektionen bestämmer, stamer, statistisk-ekonomisk utredning tistisk-ekonomisk utredning angåenangående verksamhetens förlopp och de verksamhetens förlopp och bolabolagets ställning. Där så finnes på- gets ställning. kallat, må inspektionen jämväl för annan tid infordra sådan utredning. av aktuarien. Redogörelsen och Det ankommer på försäkringsinspektionen att bestämma när och för vilken tidrymd utredning som ovan sägs skall avgivas första gången efter bolagets bildande. 2 mom. I bolag, som meddelar för2 mom. I bolag, som meddelar försäkring av annat slag än i 1 mom. säkring av annat slag än i 1 mom. sägs, åligger det styrelsen och verk- sägs, åligger det styrelsen och verkställande direktören att med hjälp ställande direktören att å tid och enav fortlöpande statistik eller annor- ligt formulär, som bestämmas av förtill inspektioledes övervaka att premiesättningen säkringsinspektionen, är skäligt avvägd med hänsyn till den nen insända uppgifter till belysning risk, som försäkringen är avsedd att av bolagets premiesättning och föreåterbäring. täcka, nödiga omkostnader för för- kommande säkringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik må upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det ålig-

55 (Gällande lydelse) ger därjämte styrelsen och verkställande direktören att till försäkringsinspektionen, för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den metod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å verksamhet, som bedrives i utlandet, ej heller å sjö- eller transportförsäkring, som bedrives här i riket.

(Föreslagen

lydelse)

I den omfattning och enligt de regler försäkringsinspektionen bestämmer åligger det styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag som avses i första stycket att, innan beslut fattas om ändring av premiesats, meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå den avsedda premieändringen bygger. Vad i första och andra styckena är stadgat skall ej äga tillämpning å försäkring, som avses i 263 § 2 mom. andra stycket.

287 §• 1 mom. Det åligger styrelsen och 1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som verkställande direktören att när som helst för befattningshavare hos för- helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av säkringsinspektionen eller annan, Konungen meddelade bestämmelser som jämlikt vederbörligt beslut är har att i sådant avseende företräda behörig att i sådant avseende föreinspektionen, hålla bolagets kassa träda inspektionen, hålla bolagets och övriga tillgångar samt böcker, kassa och övriga tillgångar samt böcräkenskaper och andra handlingar ker, räkenskaper och andra handtillgängliga för granskning. lingar tillgängliga för granskning. 2 mom. Befattningshavare hos för2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av säkringsinspektionen eller annan, Konungen meddelade bestämmelser som jämlikt vederbörligt beslut är har befogenhet att företräda inspek- behörig att i sådant avseende företrätionen, äger närvara vid bolagsstäm- da inspektionen, äger närvara vid boma eller av inspektionen utlyst sty- lagsstämma eller av inspektionen ut-

56 (Gällande lydelse) relsesammanträde och deltaga i överläggningarna. 287 i

(Föreslagen lydelse) lyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna. &

Vad i 283 § och 287 § 1 och 3 mom. är stadgat med avseende å försäkringsbolag skall äga motsvarande tillämpning beträffande aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag eller som gentemot försäkringsinspektionen förbundit sig att lämna upplysningar samt att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning, ävensom beträffande tar if förening, skaderegleringsoch villkorsnämnd samt annat liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. 288 §• 2 mom. Finner försäkringsinspek2 mom. Finner försäkringsinspektionen, tionen, att avvikelse skett från denna lag att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade be- eller med stöd därav meddelade bestämmelser eller från bolagsordning- stämmelser eller från bolagsordningen eller grunderna, där sådana fin- en eller grunderna, där sådana finnas, nas, att bolagsordningen eller grunderatt bolagsordningen eller grunderna icke längre äro tillfredsställande na icke längre äro tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, beskaffenheten av bolagets rörelse, att de tillgångar, i vilka försäkatt de tillgångar, i vilka försäkringsfonden redovisas, icke äro till- ringsfonden redovisas, icke äro tillfyllest, fyllest, att försäkringsbeståndet icke är att försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig riskutjäm- tillräckligt för erforderlig riskutjämning, ning, eller att tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen icke iakttages, att det sätt, varpå premierna be-

57 (Gällande

lydelse)

att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger, skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade härav.

(Föreslagen lydelse) stämmas eller inträffade försäkringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning, eller att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger, skall inspektionen, där ej vid erinring kan bero, förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade härav.

295 §. ordinarie bolagsstämma. 2 mom. Beslut om Inom fyra månader från det beInom fyra månader från det beslutet fattades eller, om klandertalan slutet fattades eller, om klandertalan därå anställts, från det denna talan därå anställts, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogilla- genom lagakraftägande dom ogillades, skall beslutet av det överlåtande des, skall beslutet av det överlåtande bolagets styrelse eller verkställande bolagets styrelse eller verkställande direktör anmälas för registrering. direktör anmälas för registrering. Två enligt 341 § andra stycket be- Två avskrifter av protokoll som förts styrkta avskrifter av protokoll som i ärendet, innehållande fullständigt förts i ärendet, innehållande fullstän- angivande av förslaget till avtal, skodigt angivande av förslaget till avtal, la fogas vid anmälningen. Har anmäskola fogas vid anmälningen. Har an- lan ej gjorts inom föreskriven tid, mälan ej gjorts inom föreskriven tid, vare frågan om överlåtelse förfallen. vare frågan om överlåtelse förfallen. 302 Det åligger styrelsen och verkstälDet åligger styrelsen och verkställande direktören att övervaka att an- lande direktören att övervaka att anskaffning av ansökningar om för- skaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som säkring hos bolaget sker på ett sunt sätt. Konungen överensstämmer med god försäk- och ansvarsmedvetet ringssed. Konungen äger meddela äger meddela närmare bestämmelser närmare bestämmelser angående an- angående anskaffningsverksamheten skaffningsverksamheten och må där- och må därvid tillika förordna, att vid tillika förordna, att frågor röran- frågor rörande densamma skola, på de densamma skola, på sätt och i sätt och i den omfattning som i bestämmelser angives, den omfattning som i nämnda be- nämnda stämmelser angives, handläggas av handläggas av en av Konungen utsedd nämnd. en av Konungen utsedd nämnd.

58 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

303 §• Ansökan om försäkringsbolags reAnsökan om försäkringsbolags registrering och anmälan för registre- gistrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev ring skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till försäkrings- med posten insändas till försäkringsinspektionen. Sådan ansökan eller inspektionen. anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter. 304 2 mom. Hava vid anmälan för re2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprät- gistrering eller i fråga om upprättande av handling, som skall fogas tande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering beslut, som anmäles för registrering och för vars giltighet Konungens och för vars giltighet stadfästelse stadfästelse ej erfordras, icke hava ej erfordras, icke hava tillkommit i tillkommit i föreskriven ordning el- föreskriven ordning eller ej stå i ler ej stå i överensstämmelse med fö- överensstämmelse med föreskrifterreskrifterna i denna lag eller eljest na i denna lag eller eljest strida mot strida mot lag eller författning eller lag eller författning eller mot bolagsmot bolagsordningen eller grunderna ordningen eller grunderna eller vara eller vara till sin avfattning i något till sin avfattning i något viktigare viktigare hänseende otydligt eller hänseende otydligt eller vilseledande, vilseledande, skall registrering väg- skall registrering vägras. Är annan ras. Är annan grund till sådan klan- grund till sådan klandertalan mot dertalan mot bolagsstämmobeslut, bolagsstämmobeslut, som avses i som avses i 131 § 1 mom. andra styc- 131 § 1 mom. andra stycket eller ket eller 229 § 1 mom. andra stycket, 229 § 1 mom. andra stycket, än att än att vid beslutet i denna lag eller vid beslutet i denna lag eller bolagsbolagsordningen upptagna föreskrif- ordningen upptagna föreskrifter om ter om särskild röstpluralitet icke särskild röstpluralitet icke rätteligen rätteligen iakttagits, vare det dock ej iakttagits, vare det dock ej hinder hinder mot registrering, sedan tid för mot registrering, sedan tid för väcväckande av klandertalan utgått kande av klandertalan utgått utan utan att talan väckts. att talan väckts. 305 §• Beviljas försäkringsaktiebolags — — — hans fullständiga namn och hemvist.

59 (Gällande lydelse) Innehåller bolagsordningen — — Den ena av de till försäkringsinspektionen ingivna avskrifterna av koncessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas till detta. De listor å vilka aktieteckningen ägt r u m skola ock återställas till bolaget.

(Föreslagen lydelse) - kunna utgivas. Den ena av de i registreringsärendet föreliggande avskrifterna av koncessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och tillställas detta. De listor å vilka aktieteckningen ägt rum skola återställas till bolaget.

306 Beviljas ömsesidigt — — — hans fullständiga namn och hemvist. - i registret. Innehåller bolagsordningen Den ena av de i registreringsärenDen ena av de till försäkringsindet föreliggande avskrifterna av konspektionen ingivna avskrifterna av koncessionen skall förses med bevis cessionen skall förses med bevis om om registreringen av bolaget och registreringen av bolaget och tillåterställas till detta. De listor å vilka ställas detta. De listor å vilka teckteckning av försäkringar ägt rum ning av försäkringar ägt rum skola återställas till bolaget. skola ocA- återställas till bolaget. 307 §. — i registret. Göres, efter — Sker registrering på grund av anSker registrering på grund av anmälan i fall, då protokollsavskrift mälan i fall, då avskrift eller, jämeller, jämlikt 60 § fjärde stycket, an- likt 60 § fjärde stycket, annan handnan handling skall i två exemplar ling skall i två exemplar föreligga i ingivas i ärendet, skall det ena av ärendet, skall det ena av dessa, fördessa, försett med bevis om registre- sett med bevis om registreringen, tillställas bolaget. ringen, återställas till bolaget. rum återställas. Har handling — 314 §. Vad i allmänna tidningarna. Där i ovan sägs. En samling och överexekutor. Anmälningar och ansökningar Anmälningar och ansökningar med därvid fogade handlingar skola, med därvid fogade eller eljest i resärskilt för varje bolag, förvaras så- gistreringsärende föreliggande handsom bilagor till försäkringsregistret. lingar skola, särskilt för varje bolag, förvaras såsom bilagor till försäkringsregistret.

60 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

315 §• Närmare föreskrifter om försäkNärmare föreskrifter om försäkringsregistrets förande, de i 314 § ringsregistrets förande och de i 314 § stadgade kungörelserna, avgifterna stadgade kungörelserna samt om tid för registreringen och dess kungö- och sätt för utgivande av den i nämnrande samt om tid och sätt för utgi- da paragraf omförmälda samlingen vande av den i nämnda paragraf om- och dess översändande till vissa förmälda samlingen och dess över- myndigheter meddelas av Konungen. sändande till vissa myndigheter meddelas av Konungen. 327 §• Med dagsböter eller fängelse strafMed dagsböter eller fängelse straffes ock fes ock 1. styrelseledamot eller verkstäl1. styrelseledamot, verkställande lande direktör, som uppsåtligen eller direktör eller, i fall som avses i 287 a ställning, av vårdslöshet meddelar oriktig eller §, person i motsvarande vilseledande uppgift i redogörelse, vilken uppsåtligen eller av vårdslösutredning eller bevis, som avses i het meddelar oriktig eller vilseledan281 eller 282 §, eller vid lämnande de uppgift i redogörelse, utredning, bevis, meddelande eller uppgift, som av upplysning enligt 283 §; avses i 281 eller 282 §, eller vid lämnande av upplysning enligt 283 § eller 287 a §, jämförd med 283 §; 2. aktuarie, där han i redogörelse 2. aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 281 eller eller utredning, som enligt 281 eller 282 § avlämnats till försäkringsin- 282 § avlämnats till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av spektionen, uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift; vilseledande uppgift; 3. styrelseledamot, med vars begi3. styrelseledamot, med vars begivande utfärdas aktiebrev, interims- vande utfärdas aktiebrev, interimsbevis eller teckningsbevis, som är bevis eller teckningsbevis, som är ställt till innehavaren, eller dylikt ställt till innehavaren, eller dylikt brev eller bevis, i vilket mot före- brev eller bevis, i vilket mot föreskrift i 30 § andra stycket, 31 § skrift i 30 § andra stycket, 31 § första stycket tredje punkten el- första stycket tredje punkten eller 31 § andra stycket tredje punk- ler 31 § andra stycket tredje punkten den i förbehåll som i nämnda ten den i förbehåll som i nämnda lagrum sägs bestämda inskränkning- lagrum sägs bestämda inskränkningen icke angivits; en icke angivits; 4. styrelseledamot eller likvidator, 4. styrelseledamot eller likvidator,

61 (Gällande lydelse) där h a n uppsåtligen låter i aktieboken verkställa införing i strid mot bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket, 35 § 3 mom. första punkten, 54 § tredje punkten eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller underlåter att ombesörja, att förändring i äganderätten till aktie varder jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket eller 35 § 3 mom. första punkten införd i aktieboken; 5. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom., 68 § första stycket, 193 § eller 195 § 1 mom. låter verkställa utbetalning till aktieägare eller garant; 6. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag; 7. den som i sådan försäkran, varom förmäles i 107 §, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift.

(Föreslagen lydelse) där han uppsåtligen låter i aktieboken verkställa införing i strid mot bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket, 35 § 3 mom. första punkten, 54 § tredje punkten eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller underlåter att ombesörja, att förändring i äganderätten till aktie varder jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket eller 35 § 3 mom. första punkten införd i aktieboken; 5. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom., 68 § första stycket, 193 § eller 195 § 1 mom. låter verkställa utbetalning till aktieägare eller garant; 6. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag; 7. den som i sådan försäkran, varom förmäles i 107 §, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift.

328 §. Med dagsböter straffes Med dagsböter straffes 1. styrelseledamot eller verkstäl1. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprät- lande direktör, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och tande av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller redogörelse, som förlusträkning eller redogörelse, som avses i 91 eller 97 § eller 205 §, jäm- avses i 91 eller 97 § eller 205 §, j ä m förd med 91 och 97 §§, eller 139, 146 förd med 91 och 97 §§, eller 139, 146

62 (Gällande lydelse) eller 241 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller med stöd av 94, 95 eller 97 § meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av handling varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 91, 146 eller 241 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 4; 2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, som avses i 163 eller 259 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller med stöd av samma paragraf meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning, vinst- och förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152, 157, 163, 243, 247, 252 eller 259 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 5; 3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 326 § 6 sägs vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 104, 146, 153 eller 157 § eller 206 §, jämförd med 104 §, eller 241, 248 eller 252 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum; 4. stiftare, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift, som i 12 § första stycket eller 175 § första stycket sägs, ehuru avskriften är oriktig, så ock styrelseledamot, styrelscsuppleant, verkställande direktör, vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift, varom förmäles i 341 § andra stycket, ehuru avskriften är oriktig. '

(Föreslagen lydelse) eller 241 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller med stöd av 94, 95 eller 97 § meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av handling varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 91, 146 eller 241 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 4; 2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, som avses i 163 eller 259 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller med stöd av samma paragraf meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning, vinst- och förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152, 157, 163, 243, 247, 252 eller 259 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 5; 3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 326 § 6 sägs vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 104, 146, 153 eller 157 § eller 206 §, jämförd med 104 §, eller 241, 248 eller 252 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum; 4. stiftare eller styrelseledamot, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift, som i 12 § första stycket, 52 § första stycket eller 175 § första stycket sägs, ehuru avskriften är oriktig.

63 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

332 §. 2 mom. När god man på grund av 2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5 förordnande jämlikt 18 kap. 4 § 5 förvaltar aktier för lagen om förmynderskap förvaltar föräldrabalken aktier för blivande ägares räkning, blivande ägares räkning, skall bliskall blivande ägare på anmälan av vande ägare på anmälan av gode gode mannen införas såsom ägare i mannen införas såsom ägare i aktieaktieboken med anteckning om för- boken med anteckning om förvärvet och om förordnandet. värvet och om förordnandet.

334 §. 1 mom. Beslutas i femtio kronor. Beslut om —— i nedsättningsbeslutet. I annat sig därom. Där beslut om sammanläggning av Där beslut om sammanläggning av aktier ej ingår i beslut om nedsatt- aktier ej ingår i beslut om nedsättning av aktiekapitalet, skall beslutet ning av aktiekapitalet, skall besluofördröj ligen av styrelsen eller verk- tet ofördröj ligen av styrelsen eller ställande direktören anmälas för re- verkställande direktören anmälas gistrering. Vid anmälningen skola för registrering. Vid anmälningen fogas två enligt 341 § andra stycket skola fogas två avskrifter av protobestyrkta avskrifter av protokoll som koll som förts i ärendet, förts i ärendet. 336 §. Av aktierna i svenskt aktiebolag må försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen.

Av aktierna i svenskt eller utländskt aktiebolag må försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen; aktiebolag, vara denna lag icke äger tillämpning, skall därvid anses såsom koncernbolag, därest förhållandena äro sådana att aktiebolaget, om det varit

64 (Gällande

lydelse)

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag.

(Föreslagen lydelse) försäkringsaktiebolag, jämlikt 333 § skulle ha räknats såsom dotterbolag. Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag, att utöva fastighetsförvaltning eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

340 a §. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att vidtaga åtgärder för att förhindra att till bolaget i försäkringsärende inkommen uppgift rörande enskilds personliga eller ekonomiska förhållande kommer till obehörigs kännedom.

341 §. Skall enligt av styrelsen Avskrift, som på grund av särskild föreskrift i denna lag skall vara bestyrkt enligt detta stycke, skall vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal eller ock av minst två personer, som hava ställning av styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör, vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare. Annan avskrift skall, där ej särAvskrift varom i denna lag stadskild föreskrift givits, vara till rik- gas skall, där ej särskild föreskrift tigheten bestyrkt av två personer. givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer, som vid sina namn böra angiva yrke och postadress.

65 (Gällande

lydelse)

XV. Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet.

(Föreslagen

lydelse)

XV. Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet m. m.

345 §• Beträffande tjänstepensionsförBeträffande tjänstepensionsförsäkring m å Konungen, där sådant säkring må Konungen, där sådant finnes från allmän synpunkt ända- finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt, medgiva avvikelser från målsenligt, medgiva avvikelser från vad denna lag innehåller. vad denna lag innehåller. Konungen m å ock i fråga om återFörsäkringsinspektionen må i fråförsäkring medgiva de avvikelser, ga om återförsäkring medgiva de avsom prövas skäliga. vikelser från vad denna lag innehålDriver försäkringsbolag rörelse i ler, som prövas skäliga. Driver förutlandet, äger försäkringsinspektio- säkringsbolag rörelse i utlandet, äger för det utländska förnen för det utländska försäkringsbe- inspektionen ståndet medgiva de avvikelser från säkringsbeståndet medgiva de avvivad denna lag innehåller, som med kelser, som med hänsyn till utländsk hänsyn till utländsk lag finnas på- lag finnas påkallade. kallade. I fråga om ömsesidigt försäkringsI fråga om ömsesidigt försäkringsbolag vars verksamhetsområde är bolag vars verksamhetsområde är bebegränsat till viss del av riket må, gränsat till viss del av riket må, där där rörelsen är av ringa storlek, Ko- rörelsen är av ringa storlek, försäknungen eller, efter Konungens be- ringsinspektionen medgiva de unmyndigande, försäkringsinspektio- dantag från bestämmelserna i dennen medgiva de undantag från be- na lag, som betingas av verksamhestämmelserna i denna lag som be- tens omfattning och bolagets förhåltingas av verksamhetens omfattning landen i övrigt. och bolagets förhållanden i övrigt. / fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som av försäkringsbolag meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, äger försäkringsinspektionen, där sådant finnes förenligt med försäkringstagarnas intressen, medgiva att bestämmelserna i denna lag angående annan försäkring än livförsäkring skola vara helt eller delvis tillämpliga på rörelsen. Giva förhållandena anledning där5—001886

66 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) till, må försäkringsinspektionen överlämna ärende, som avses i andra, tredje eller fjärde stycket, till Konungen för avgörande.

347 §. / fråga om ränte- och kapitalförFör ömsesidigt försäkringsbolag, säkringsanstalt skall i tillämpliga de- vilket bedriver verksamhet såsom lar gälla vad i denna lag stadgas an- ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, gående ömsesidigt försäkringsbolag; skall i fråga om denna verksamhetsdock att gren gälla dels att premiereserven / . vad i 171 § första stycket första skall utgöra summan av besparingspunkten stadgas icke skall äga till- fond och livräntefond, dels ock att vad i 271 § andra stycket sägs om lämpning; 2. premiereserven skall utgöra premiereserven skall avse livräntesumman av besparingsfond och liv- fond. räntefond; samt 3. vad i 271 § andra stycket sägs om premiereserven i stället skall avse livräntefond. Med besparingsfond förstås den Med besparingsfond förstås den verksamhetsmot försäkringarna i anstalten sva- mot försäkringarna i grenen svarande behållningen, vad rande behållningen, vad angår kapiangår kapitalförsäkring i den mån talförsäkring i den mån behållningen icke förfallit till betalning och behållningen icke förfallit till betalvad angår livränteförsäkring i den ning och vad angår livränteförsäkm å n de försäkrade ej uppnått den ring i den mån de försäkrade ej uppålder, då livränta skall börja utgå. nått den ålder, då livränta skall börMed livräntefond förstås kapitalvär- ja utgå. Med livräntefond förstås kapitalvärdet av utgående livräntor. det av utgående livräntor. 348 Utan hinder av bestämmelserna i 168 § må för ändamål som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete bildas ömsesidigt försäkringsbolag för vars förbindelser delägarna svara personligen; och skall beträffande sådant bolag i fråga om förlust å olycksfallsförsäkringen vad i 197—203 §§ är för där avsett fall

67 (Gällande lydelse) föreskrivet om uttaxering äga motsvarande tillämpning. Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

(Föreslagen

lydelse)

Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

349 §. Vad ovan i denna lag är föreskriVad ovan i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å: vet skall ej äga tillämpning å: a) försäkringsanstalt, som inräta) försäkringsrörelse, som jämlikt tats av staten, särskild lag eller författning drives av staten, b) sjukkassa eller annan underb) sjukkassa eller annan understödsförening, å vilken lagen om stödsförening, å vilken lagen om ununderstödsföreningar äger tillämp- derstödsföreningar äger tillämpning, ning, c) sjukkassa enligt lagen om allc) sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring, män sjukförsäkring, d) ömsesidigt försäkringsbolag för d) ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbyg- försäkring av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde är den, vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det mindre än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mind- omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar, såframt bolaget re än tio socknar, såframt bolaget icke meddelar brand- eller sjöförsäk- icke meddelar brand- eller sjöförsäkring; vid tillämpning av denna be- ring; vid tillämpning av denna bestämmelse skall med härad likstäl- stämmelse skall med härad likställas las tingslag i de orter där benäm- tingslag i de orter där benämningen ningen härad ej förekommer. härad ej förekommer. Bolag, varom Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962. Vad i bolagsordning för försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, och i beslut angående stadfästelse av sådan ordning och angående koncession sägs rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för livslid eller för längre

68 (Gällande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

tid än tio år, och rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för längst tio år, skall från denna lags ikraftträdande avse respektive sjuk- och olycksfallsförsäkring, som följer de för livförsäkring föreskrivna särskilda bestämmelserna, och sjuk- och olycksfallsförsäkring, vara bestämmelserna angående annan försäkring än livförsäkring äga tillämpning.

FÖRSTA K A P I T L E T Inledning

1. Lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse

Genom lagen den 17 j u n i 1948 om försäkringsrörelse (nr 433), vilken i sina huvudsakliga delar trädde i kraft den 1 januari 1949, omgestaltades i åtskilliga hänseenden den offentligrättsliga regleringen av det svenska försäkringsbolagsväsendet. Den tidigare gällande lagen om försäkringsrörelse av år 1917 upphävdes — med vissa begränsningar övergångsvis — genom promulgationslagen till nyssnämnda lag (nr 434). 1948 års lag om försäkringsrörelse grundade sig i huvudsak på ett av 1942 års försäkringsutredning avgivet betänkande med förslag till ny lag om försäkringsrörelse m. m. (SOU 1946:33 och 34). Sedan utredningens förslag i sedvanlig ordning remissbehandlats, överarbetades lagförslagen inom handelsdepartementet och framlades efter vederbörlig lagrådsgranskning för riksdagen genom proposition den 6 februari 1948 (nr 50). I utlåtande den 11 maj 1948 (nr 34) hemställde första lagutskottet, att propositionens förslag måtte med vissa ändringar antagas av riksdagen. Riksdagen biföll propositionen med de av utskottet föreslagna ändringarna. Sedan riksdagens beslut anmälts i skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 maj 1948, n r 221, och lagrådet därefter lämnat de av riksdagen antagna förslagen, i vad de skilde sig från propositionen, utan erinran, utfärdades den 17 juni 1948 de inledningsvis nämnda lagarna. Den nya lagen om försäkringsrörelse (i det följande betecknad F L ) innebar, såsom redan antytts, åtskilliga nyheter i jämförelse med äldre lagstiftning. Av dessa nyheter torde de viktigaste vara följande. För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession, varvid såsom materiell förutsättning kräves, att rörelsen finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. I fråga om livförsäkringen uppställes den s. k. skälighetsprincipen vid sidan av tidigare gällande soliditetsprincip. Den nya principen innebär krav på att priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i förhållande till de förmåner försäkringen medför. Läns- och häradsbolagen likställes i allt väsentligt med riksbolagen. De bolagsrättsliga bestämmelserna har anpassats till 1944 års aktiebolagslag, dock med åtskilliga avvikelser betingade av försäkringsväsendets egenart.

70 Av den nya lagstiftningen framgick, att de existerande försäkringsbolagen skulle söka ny koncession men att koncessionsprövningen för dessa bolags del icke skulle avse frågan huruvida bolagets rörelse var behövlig. Inn a n frågan om koncession avgjorts, ägde försäkringsbolagen fortsätta sin verksamhet enligt bestämmelserna i äldre lag, i den mån ej Kungl. Maj :t förordnat att föreskrifter i den nya lagen skulle tillämpas. En närmare redogörelse för innehållet i F L och förarbetena till lagen lämnas i det följande i samband med behandlingen av olika frågor.

2. Anpassningen till FL. 1950 års ändringar i lagen

Sedan FL utfärdats, vidtog för försäkringsbolagen en period av arbete med anpassning av bolagsordningar och försäkringstekniska grunder efter den nya lagens bestämmelser. En sådan anpassning utgjorde förutsättning för koncession enligt FL. För försäkringsbolag, som registrerats enligt äldre lag, föreskrevs i promulgationslagen till F L bl. a., att till Kungl. Maj :t ställd ansökan om stadfästelse å sådan ändring av bolagsordning och grunder, som erfordrades för vinnande av överensstämmelse med föreskrifterna i den nya lagen, skulle inlämnas till försäkringsinspektionen senast sex månader efter det den nya lagen trätt i kraft. Där så fanns påkallat, kunde medgivas att tiden utsträcktes till högst två år. Under det att skadeförsäkringsbolagen inkom med sina ansökningar inom den föreskrivna sexmånadersfristen och i allmänhet fick sina bolagsordningar stadfästa samt koncession beviljad i slutet av år 1949 eller början av år 1950, utsträcktes för livförsäkringsbolagen med hänsyn till de svårbemästrade problem, som särskilt omläggningen av grunderna medförde för dessa bolag, ansökningstiden till två år. Ansökningarna från dessa bolag inlämnades — utom från SPP, som inkommit med ansökan tidigare och beviljats koncession redan i januari 1950 — i slutet av år 1950. Handläggningen inom försäkringsinspektionen av de av livförsäkringsbolagen ingivna grunderna blev av flera skäl tidsödande. Sålunda krävde särskilt de tekniska problem, som sammanhängde med tillgodoseendet av den i FL inskrivna skälighetsprincipen för livförsäkring, ingående utredning och långvariga överläggningar med representanter för bolagen. Först i juni 1952 kunde försäkringsinspektionen till Kungl. Maj:t med tillstyrkande vidarebefordra ansökningarna för en första grupp av ifrågavarande bolag, omfattande bl. a. flertalet livförsäkringsbolag av gängse typ, med i anslutning till nämnda överläggningar reviderade förslagtill tekniska grunder. Koncession beviljades sedermera under år 1952 och de närmast följande åren för samtliga livförsäkringsbolag. Av de tre bolag, som sedan gammalt drivit sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år, s. k. lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, beviljades två koncession först år 1955 och det tredje först år 1958. Innan anpassningen till den nya försäkringsrörelselagen genomförts på

71 hela försäkringsbolagsområdet, blev F L genom lag den 16 juni 1950 (nr 320) föremål för vissa ändringar. Ändringarna grundade sig i huvudsak på ett av 1945 års försäkringsutredning framlagt principbetänkande rörande försäkringsväsendet (SOU 1949: 25), vilket föranlett utarbetande inom handelsdepartementet av proposition till 1950 års riksdag (nr 220), vilken proposition bifölls med en av första lagutskottet i dess utlåtande (nr 26) föreslagen ändring. 1950 års ändringar i F L avsåg huvudsakligen tre olika frågor, nämligen representation för försäkringstagarna i styrelsen för försäkringsaktiebolag, föreskrift att premiesättningen även beträffande annan försäkring än livförsäkring skall vara skäligt avvägd samt utvidgning av F L : s tillämpningsområde till att omfatta även sockenbolag för brand- eller sjöförsäkring. Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1952. Beträffande försäkringsbolag, som vid ändringslagens ikraftträdande vunnit registrering, kunde medgivas att med tillämpningen av föreskrift i lagen fick anstå under viss tid, dock högst till den 1 januari 1954. För de koncessionerade försäkringsaktiebolagen stadfästes de ändringar i bolagsordningarna, som betingades av införandet av försäkringstagarrepresentation i styrelserna, före utgången av år 1954. De brand- och sjösockenbolag, som icke avsåg att nedlägga sin rörelse, hade att före den 1 januari 1953 till försäkringsinspektionen inlämna till Kungl. Maj:t ställda ansökningar om stadfästelse å bolagsordning. Inom den föreskrivna tiden inkom sammanlagt 189 dylika ansökningar. Med något enstaka undantag slutbehandlades hithörande ärenden av försäkringsinspektionen under åren 1953 och 1954, och Kungl. Maj:t beviljade bolagen koncession. Enligt uttryckligt lagstadgande skulle prövningen icke avse frågan huruvida bolagens rörelse var behövlig. Några bolag trädde i likvidation under handläggningstiden. En närmare redogörelse för innehållet i de viktigaste av de genom 1950 års lagstiftning införda bestämmelserna och förarbetena till dessa lagbestämmelser lämnas i det följande i anslutning till behandlingen av olika frågor.

3. Några drag ur försäkringsrörelsens utveckling under åren 1949—1958

Ett markant drag i utvecklingen under den tid, som förflutit efter F L : s ikraftträdande, är koncentrationen av det enskilda försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Denna utveckling har löpt jämsides med en fortsatt volymmässig expansion. I en för ändamålet särskilt upprättad tabell (tabell A) lämnas närmare uppgifter om antalet försäkringsbolag av olika slag vid utgången av åren 1948 och 1958. I anslutning till tabellens uppdelning av bolagen i skilda kategorier bör nämnas, att försäkringsbolagen i riket med hänsyn till rörelseinriktningen brukar indelas i livförsäkrings-, sjukförsäkrings-, arbetsgivar-, skadeförsäkrings- och åter-

72 försäkringsbolag. Livförsäkringsbolagen meddelar allenast livförsäkring samt, i några fall, lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. Till sjukförsäkringsbolag hänföres ett antal specialbolag för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. Arbetsgivarbolag kallas de försäkringsbolag som — vid sidan av riksförsäkringsanstalten — meddelar obligatorisk och frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Skadeförsäkringsbolagen meddelar försäkringar av andra slag än de förut särskilt nämnda. I ett betydande antal fall har dessa bolag även vissa bestånd av s. k. skadelivräntor och av lång olycksfallsförsäkring av speciell karaktär. Återförsäkringsbolagen är specialbolag, som uteslutande eller praktiskt taget uteslutande bedriver återförsäkringsrörelse. Indelningen av försäkringsbolagen sker även efter en ann a n grund, nämligen efter verksamhetsområdets omfattning i geografiskt hänseende. Försäkringsbolagen brukar härvid indelas i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Till gruppen riksbolag hänföres härvid i huvudsak de bolag, vilkas verksamhetsområde omfattar mer än ett län; det stora flertalet av dessa bolag driver verksamhet i hela riket. Läns- och häradsbolag är den vanliga benämningen på försäkringsbolag, som driver verksamhet allenast inom ett län och som icke är att hänföra till sockenbolag. Gränsdragningen mellan riksbolag å ena sidan och läns- och häradsbolag å andra sidan är i huvudsak betingad av äldre lagstiftning. Sockenbolagen är landsbygdsbolag, vilkas verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där området omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar. Vissa sådana bolag är undantagna från F L : s bestämmelser. Alla liv-, sjuk-, arbetsgivar- och återförsäkringsbolag betraktas såsom riksbolag. Så är även fallet med alla skadeförsäkringsbolag, som är aktiebolag. Det är endast i fråga om ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som uppdelningen på riksbolag och bolag med begränsat verksamhetsområde kommer i fråga. Av tabell A framgår, att under tioårsperioden 1948—58 antalet r i k s bolag minskat från 133 till 105, antalet läns- och häradsbolag från 159 till 124, antalet brand- och sjösockenbolag från 238 till 178 och antalet övriga sockenbolag (kreatursförsäkringsbolag som icke är underkastade bestämmelserna i F L ) från 931 till 720. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag har under perioden sjunkit från 1 461 till 1 127. Utöver de i tabell A lämnade uppgifterna må här nämnas, att Allmänna Pensionsförsäkringsbolaget vid årsskiftet 1958/59 överlåtit hela sitt försäkringsbestånd till Valand, ömsesidigt Livförsäkringsbolag samt att Allm ä n n a Livförsäkringsbolaget Oden, ömsesidigt vid årsskiftet 1959/60 överlåter hela sitt försäkringsbestånd till Svenska Livförsäkringsbolaget Svensk a Lif-Balder, ömsesidigt. Genom dessa fusioner sjunker den i tabellen a n givna antalssiffran 13 för ömsesidiga livförsäkringsbolag till 11. Vid å r s skiftet 1959/60 överlåter vidare Försäkringsbolaget för Smittsamma H u s djurssjukdomar, ömsesidigt hela sitt försäkringsbestånd till Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget. Härigenom minskas den i tabellen upptagna

73 Tabell A. Antalet svenska försäkringsbolag vid utgången av åren 1948 och 1958

I. Riksbolaq Härav: Livförsäkringsbolag a) Aktiebolag

4 28

5 13

Liv- och brandförsäkringsaktiebolag

3 Sjukförsäkringsbolag a) Aktiebolag b) ömsesidiga bolag

2 1

2 1

Arbetsgivarbolag (ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolag) .

9 Skadeförsäkringsbolag a) Aktiebolag b) ömsesidiga bolag

32 46

31 33

Återförsäkringsaktiebolag . . .

11 II. Läns- och häradsbolag (ömsesidiga bolag)

1 169

178 III. Sockenbolag (ömsesidiga bolag) Härav: Brand- och sjösockenbolag . . Övriga sockenbolag (icke underkastade bestämmelserna i FL)

720 Summa

siffran 33 för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär till 32. De i det föregående lämnade uppgifterna rörande antalet svenska försäkringsbolag ger icke en fullständig bild av det svenska försäkringsväsendets organisation och struktur. Koncentrationen är på riksbolagsområdet driven betydligt längre än vad de i tabell A angivna siffrorna ger vid handen. Bland försäkringsbolagen finnes nämligen åtskilliga sammanslutningar, antingen i form av koncerner eller endast grundade på överenskommelser rörande visst samarbete. De i början av år 1959 förefintliga sammanslutningarna har intagits i följande förteckning (ömsesidiga bolag h a r markerats med kursivstil). Påpekas bör att i stället för fullständiga firmabeteckningar här liksom i fortsättningen i detta betänkande i allmänhet använts de förkortade bolagsnamn, som nyttjas i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter. A l l m ä n n a B r a n d-k o n c e r n e n : Allmänna Brand och Neptunus. A n s v a r s g r u p p : Ansvar och Ansvar Insurance.

74 B o r e-B r a n d f ö; r s ä k r i n g s v e r k e t: Bore, Brandförsäkringsverket och Stockholm. F o l k s a m b o l a g e n : Folket, Samarbete, Leire och Välfärd. H a n s a k o n c e r n e n : Hansa, Mälaren, Stella och Svenska kredit. H u s d j u r s f ö r s ä k r i n g s g r u p p e n : Skandinaviska kreaturs och Bolaget för smittsamma husdjurssjukdomar* S j ö k a s k o g r u p p e n : Sveriges ångfartygs, Norrlands ångfartygs och Sydsvenska fartygs. S k a n d i a k o n c e r n e n : Skandia, Liv-Skandia, Norden och SkandiaFreja. S k å n e k o n c e r n e n : Skåne-Malmö, Iris och Liv-Skåne. S k å n s k a B r a n d - k o n c e r n e n : Skånska Brand-Hermes, Finn och Securitas. S t ä d e r n a s b o l a g : Städernas allmänna, Skogsförsäkringsaktiebolaget, Svecia och Städernas liv. S v e a k o n c e r n e n : Svea-Nornan, Liv-Svea, Gauthiod, Ocean, Sveriges allmänna sjö, Sjöassuranskompaniet, Union och Amphion. T h u l e b o l a g e n : Liv-Thule, Sak-Thule, Nordisk Yacht och ÅterThule. T r y g g k o n c e r n e n : Liv-Trygg, Atlas, Brand-Trygg, Fylgia och Valkyrian. V e g e t e b o l a g e n : Göta, Svenska Veritas, Europeiska varu och LivGöta. ö r e s u n d s k o n c e r n e n : Öresund, Stockholms sjö, Ägir och Aequitas. Till belysning av koncentrationen kan nämnas, att om man tager de tjugo ledande koncernerna och bolagen såvitt gäller premieinkomst i direkt försäkring i Sverige år 1957, man finner att den på dessa koncerner och bolag belöpande premieinkomsten uppgick till 1 820 miljoner kronor av en totalinkomst av 2 018 miljoner kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt på läns-, härads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. Tager m a n de tjugo ledande koncernerna och bolagen i fråga om summan av förvaltade tillgångar — ifrågavarande koncerner och bolag är i mycket stor utsträckning identiska med de ledande koncernerna och bolagen i fråga om premieinkomsten — föll på denna grupp år 1957 tillgångar till ett värde av 12 907 miljoner kronor av en total tillgångssumma om 13 798 miljoner kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år tillgångar till ett värde av 680 miljoner kronor samt på läns-, härads- och sockenbolagen tillgångar till ett värde av 211 miljoner kronor. Utvecklingen av försäkringsverksamheten i Sverige under tiden 1949— 1

Såsom framgår av s. 72 skall bolaget upphöra med sin verksamhet.

75 1958 belyses genom två i det följande intagna tabeller (tabell B och tabell C). I tabell B, som till största delen bygger på en i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter förekommande liknande tabell, visas livförsäkringens utveckling under ifrågavarande tid såvitt gäller volym och struktur m. m. Av tabellen framgår bl. a., att såvitt angår kapitalförsäkring för dödsfall grupplivförsäkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, gått mycket kraftigt framåt under perioden och att j ä m väl i övrigt en förskjutning skett från försäkringsformer med sparmoment till försäkringsformer av riskkaraktär. Såvitt angår individuell försäkring kan förskjutningen följas endast för periodens senare hälft. Tabellen visar också att under senare år en betydande förskjutning ägt r u m i nyteckningen från liten livförsäkring (folkförsäkring) till stor livförsäkring. I tabell C, som likaledes hämtats ur Enskilda försäkringsanstalter, lämnas uppgifter om premier och skador i skilda branscher på skadeförsäkringsområdet m. m. under tiden 1949—1958. Särskilt påfallande är den med bilbeståndets tillväxt sammanhängande ökningen av trafik- och motorfordonsförsäkringens omfattning under perioden. Påpekas bör att mellan tabell B och tabell C föreligger den skillnaden, att livförsäkringsuppgifterna i tabell B avser direkt försäkring i svenska bolag, under det att skadeförsäkringsuppgifterna i tabell C avser direkt affär i Sverige och omfattar såväl svenska försäkringsbolag som i Sverige koncessionerade utländska försäkringsbolag. De utländska skadeförsäkringsbolagens premieintäkt för direkt försäkring i Sverige är emellertid förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde den på dessa bolag belöpande premieintäkten för 1958 endast 4 % av den i tabell C redovisade premieintäkten nämnda år. Ytterligare må i fråga om tabellerna tillfogas, att de däri lämnade uppgifterna är preliminära såvitt rör år 1958 samt att skadeförsäkringstabellen omfattar all sjuk- och olycksfallsförsäkring. Av vad som hittills anförts och visas i tabellform torde framgå, h u r svensk försäkringsrörelse i stora drag volymmässigt och strukturellt utvecklats under den tid, som förflutit sedan F L trädde i kraft. I det följande vill de sakkunniga till ytterligare belysning av utvecklingen fästa uppmärksamheten på några särskilda spörsmål av större vikt, vilka förekommit till behandling under perioden, och på en del punkter lämna en antydan om problemlösningarna. Frågeställningarna ses i huvudsak från tillsynssynpunkt, och redogörelsen bygger i huvudsak på de i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter intagna uppgifterna. En ytterligare belysning av utvecklingen — sedd ur försäkringsbolagssynvinkel — lämnas i avsnitt 6. av detta kapitel i form av ett referat av en från Svenska försäkringsbolags riksförbund inkommen skrivelse, vilken bl. a. innehåller ett tillbakablickande parti.

76 i-icNiMininooco r i a e o i f l W T H h i - l i-H I > ( O M M i H

oo id

"*

CO

N O H O r H f f l l M O O in

S O C5 CO CO l > O g O O CO -K n co »« t ^ o m ^ f m

CO

TH CM I > 00

t^ m T-*

in t^ CN CO co m

n O O C O r t M O t N

i t C B O i C O W C O O O O i-i 0 0 C35 co rf m r f l-H I> IM

o f f l f f l o i m cl-Ho rC 5t Ol > CO CN CN

r~ m

cr> i-i o CN oo •**• cr> CM CO CO G> CO IM T f 05 00 l > CO O CM CO co co o m m i > T4 CN i H g

O C I C O O C T i O O O O C O O i l > CO i - l i-H co m rf Ti d co

i-i

T-l

CirfCNCOCN00I>rf co co & CN m

O M J i c n o o t o cicococirfcoi-iin

W

CO

N

N

CO T H

1 H t > CO

m

• t t o ro • * w t ^ co

CO I M

r l O

CO

CM i > c» m co co

t^ i> co r^ r f rjl

O H > i f CO i f i-H r H TJ< CO o o m

i H

1-1 1-1 O

N o o o f o m f f l h

CT>

m i > I M oo TJ< t > oo m I M oo co • * m oo O M > O i 00 I > r f i-l CO t ^ •<}< CN IM

ocoi>inoi>ooin i-i » o < * m oo CO 1 H 00 CM CM

O T H C N T H I O I - H O O CO I M C * T H i-i m m

m m

m

1-1

1-1

o o o w « «

in

i» n

o

© if CM m m

CO r f

1-1 I H g

O) co t > I H r - os o m co i > os T f CM i n I > (M i-H O r f - * a> m m r f i-i i-i

N O O M i n C l M ^ O r f 00 r f 00 TP • ^ CN co

rufwo^ffiinm r*

CO CO l-H CM

00 O CO [ >

OJ

CM

Tt

CO

t-l

1-1 T-l

co r f co r f oo co r t T H I > CO co O 1H I M CO

O O i f r t 0 5 0 0 « H 0 N o i r o c o M o i c o » h r t r i O r*

CO

m

m CI

CM

m

COI>COl>05l>COi-l rfcoi>cN!-HCicoin I f l r l r t m rf rf

r-l lO C5

(BffltNfflfflOOCKO O l t M N H O l M N r f i-H TH CN r f rf

» o n f f l M i o o o o i

CM

O

C O r f O C N T H l > C O O O r f T-l 1-1 C5 CO

1-1

<M

l O M f r» Tf C l CO CO O i-i IM CN o m rf rf

•*

O N O < * TH co co co

- H

1-1 C O C O

c-» m <M CN

CO

in rf r f CO

i-i

co O (M

m CM o 00 CO i n TM

co m oo co c» m i> o oo

oo m oo

l> l> CN O co co

l> r f m co

l>

i-H

•r-i

co CM m 00 r f cM

i co oo m co a> i co

CO

!-H

i H « f f i O ) P 0 M O ) O o co co i-i i - i > co m ^ r l r l I> co

H M O i M CO CO TH 1-1

I>

O)

,-H

CO l-H l-H

1-1

T-t

1-1

&> c

00 05

m co

00 — CN

m CN

s s

«

to

! CO

o

to

CO -l->

to

C

U

•2 to

J-J

•eö

to

32 C

a,

•a > £ Ö

C

u

"P £ H

co T3 ^ C °C3 o c Td to

*. ° £ •c *2 'c T = >% "3

S

^ :C co t :t i CL

^ttH "CO

"3

a £.

i > co m CN

+J

to

co O

0 0 (35

Ci rt i - l CN

iH

^£

•S

E

[ > CM

!-H TH

CN O CN CN C5 m r f rf t> m co co CO co o o

1 co co oo I > CO i i H

CO

rf

CN 00 rf O C2 CO

0 0 CO

O O O o CO O co CO CN 00 O O

!-H

C5

7-1

CO

CO O

CO l > 0 0 i-t

i

I—I

t ^ CN T-l r)< O CO

I > C75

oo m co r f r f Oi 00 r f CN

1 co co O

1 TH

m ca oo co

+• to

•

u

tu

«

s

« 5 1—4 g s XSco S-

+->

t-

> +->

P- <P

C C 2 i* O 4) •J-3 to . £ •ed •c E • 0 C .S es >- i4 A 0 at 2 "a to H tC

> t-

to CJ

SCS

^^

»C3

t*-H

Q,

2 1}

c •C :C eL|

^

•5

s

•- §

»Q.

c

° £ t :2

C :c3 •»-i ti

C

tu O. <W to

SH

:

^ «•—i °cc

:© to

•2 to c

to

C 4-

CO

>-, 53eo 3

c C q t- "c C

g C

c

2 : C : 0 CO^

•C

H hfcH

tsT P H < : P

t-

>

c T3 s°a

0 C * 'C E

to

"5 O -d

:~ C cc ^to a ti +-" cu •cd 0 )*« c > t3 c e

cS

"c 2 "C it M w to 2

>

tr t. iC

*c %,feH JO

P

tu

o

:0 "C

13 C

s

CS

2w

•o

-Cl CO C35

tu

FJ

•S

'C :C3 a 2 + J to to t. o< t O :

:

o

s o t, «J 05

Ö, Q, 3 ö

to .to

£ a s

to IM

C3

15 ^

C8

t-

T

^ ! i» to •O

10 w

"O

:C

CO

+J

.5

•c

. 3 :C5

"C

^ t:CCi -C to * • -

to • ä

"S •M

«-i :C" CCJ

•-

C cd c £ > c !ed "O to B CO co I- C

.t-

p

> as ti :cS h- 1

ST O-i

G0

to

6 C

:-

*5

:C

|

:c^

:- "B6 C E c

2f W) .S c ito "

:cS

to

£ :° c "s .2 c to t r t

_> c i o CO £ " o H-> C 2 A 2 « ,5 c pw

't

—

> fe

c

Ö£

2 5 '£ 10 cu

< to H •C

11 1

:0

a3

•—

c

•

.

«<

77 in CN t-- CT> CT> CN T H CO 00 O OS CO

05 O OS in rf I> oo m co CN TH os

m co c: o oi . CN O CO

rf CO rf in C N t>

O CM oo C N rf CM

co oi m o

T H 00 OS l> CN O I> in CN 00 rf CO CO rf T H O O i-H i-H C M i-H T H I

in 00 T H I> O T H CN l> CO

O rf T H CN t^ O

t N C O CftCÖ 0 0 T HCT>CO

l-H O TH in CO TH i> o co co CN m co TH co m oo TH m oo co co o TH CN m CN

in r» CN CN m oo

rf i-H in

0 0 T H O i 0 0 i-H I > CMCOint>00CO THCOI>COCOrf

I>OS CS r f o o m

CN

l-H

co co co co O l O O i M CO CO O i-H i-H CO r f T H

in CO TH rf T H CD TH CO

co co o as

CN CN r f C 2 COCOrtO)

in r f o m

i-H i-H

OICOCO CO r f CO CMrfTH

TH

CO CO

i > c o w c o cs m

co CN c i

o m

C O 0 0 C N I > r f T H o o m r f c N i - ! ,

CNrfCO CNCOI-H

m r f I > O

rf rf 00 I> rf T H 00 in rf

in CO CN O O CO CN CO T H

CO rf CO rf CO OS

oo m CN oo i n TH TH CN TH

co m os I > CO 00

00 00 I > I > CN O TH CN TH

CO t > CN CO

r f O CO M N O T H CN T H

CM CN i n i-H 0 0 CO

CN i n CO I > 0 0 C5 i-H i-H

r f CN CO CN rf m

i-H c o m

r f i n CN I > CO CO o CN oo co TH

m

c o co <y> ess

m

co o c<«

r f i n C3 r-i i n O r f CN

CO O

i-H I > OS O rf rf

in r f O 00 CN O t ^ r f CN

CN O CN CN T H CN CO CO m oo c o T H

rf O r f t> o o m CO D^ r f I > CN

00 i-H l>

• •

• m

T^ r f m CN 0 0 O I > CO T H

CO t > O TH lO r f O r f r f CO T H

0 0 0 0 CO OJ i-H i-H CO r f ^ H

O T-t

i-H l >

t-< b

«s> It,

' tic • G

g

£pH=cd G

^2

ed -o

C

3 CM t2 ^ a b at

0C53 G co

Q.

a-p

'C

~

T3 g

••Cd co

s I G 10

t O &o •HI — '

« -o

• a QD C3

*Z +->

r

fa o •* t i

S a at

53HI

G o

B lG

to

ÖD ta. =3

S i :cS

G G G

rt

ta. ' -

*-§*"

B

+j -2 -S +3 G aj

> , to , _ ,

o

PH G

ll«

Q,-t-> co

to

B Brt G

-a G G g :« ti tO __ ac a ÖC«tH To

3 £ °cd

tI i oj3 +->

5 1 P,*?-5

C ~0'S g

>

PL rt G - 1 -1 to

BI

co '•-i

53 co

CO

> p.

5 > « cd

£.fe T3 *-<

o. « G -S £ g rt a •fe-

«M

cu M +>

G

-* fe ••« ig rt c

S 60 M 3 to .C 3 to -* ted

-a p

•t* t r t I l CO

12 « G H,

to i*

,

G ,g

•G at

CO I I M

I .B

.G ^

=PrHt T 3 ii -o .

«s-s

a

G rt ig o ^ B -* 2 to ?2 T- "£. «

W> G icd G P

to . G P £

p m

O

« O, P

^ rt-g

.B > fe o

. G

£ Oi "lo

CO 1 *

"8*

CO TT)

CO

-«

PH

w

o

0 CN m

m co CO

i > r f c o c M C N T H I O C O o o m i >

o i > c M c o c o c s c o a s o s r » o o O 0 S 0 0 l > r f O O I > 0 3 O C N o o T H O o r f o o m o s m o s i >

i> CN

CM

C O I > r f O THCOCOIO

COrfOOi-HTHCNCN i > o m i > c o CO T H TH TH

i>

OS rf CO

rf 00 00

co T I H r o i > c o o mCNOOCO

in 02

CO CN

CM

i-Hini-HCN i - H c o c o m

CN 00 CN

00 0 CN

O O C O OS CO r f 1 CO CO CO

O CN

CO

'

OS OS

a»

m rf CO

CO

CO m 0

m in OS TH

rf in OS

CO in OS i-H

CN in 01 l-H

O rO rf CN TH

rf in os

CN T l CC

OS T-l

CO

o c o o o T H C o t > m m i > r f o s o o m c o c o o o o c N i > T H C o 0 0 i - H O C 0 I > O T H 0 5 r f i n r f

CO CO O r f CM 0 0

00 rf CO

CNI-HCO

rf l-H

CO OS OS

O S C O r f T H C N C O r f C S C O i - H O S r f c O 0 0 0 0 O S C N r f C O O S I > i n C O r f C O T H O S O O C O O S C N O T H

l-H CO TH CO CM I M

rf CN CO

C N T H C O

CN CN

00 CM OS

o c o m r f o o s i m c ^ m

c N o o o s c o i - H c o c o t ^ o o o m c o o c N O s o s r f i n o o m o o c o t ^ r f o o c o o o s o s o o o o o

m TH 0 m c o os

CO rf r-<

co

'

i-H t~- r f CO 00 CN CN O M O f f l O CO T^ l H

CN

CO T-l

O l> OO

CO CO l-H

l-H

l> 00

mi-Hco OSCNrf I c O O i n

c o r - o o c N o o c s t > i - i o o o c o O I > 0 0 T H 0 0 C 0 I > C N 0 0 0 0 O C O r ^ r f r f r f O S i - H 0 5 I > C O C O

m 00 r f CO c o 00

00 00 O

rf i-t

co

'

co

T l

rf co 0

co CO 02

oooocM rococo 1 CO 00 CO

r f i n i - H i n a s i > o s r f c N m c N coi-HincMcNOscoc3i>i>oo inOCOCNCNCOCOOOCOrfrf

CN

co

'OSOCO CN co r -

I > O T H C N C N C N C N i > o o m m o s CM T^

m <N 00

0 OS

CNI>CO 0 0 O 0 0 I t ^ O C O

cOcOCOrfi-HCNrfi-HCOCOOC l O C O C O r f [ > C S O C S I > [ > C N T H 0 0 r f C O 0 0 C O 0 0 I > r f C O C N

co

' c O r - C O CN CN l >

C N I O T H C N T H T H C N t > 0 0 C O C N 0 0 CN t->

CO cc co

I> CO oc

m m o r f CO t | i n c O I >

09 CO

' r f C O i n CN CN CO

CN CC T-

CO CO t>

r f r f c O I>OSCO | i > r f o

oc

CO

' C N T H O O

TH

y-i in OS l-H

O in OS l-H

CO OS CO

i>

c N o o m m c M CO l-H l-H

O CO © co co r -

cNCNin

t^

l>

0 0 CO T H

CN

CN

C O C O r f O C M i - H C O o o i > i n i > o CN l-H l-H

r^

CN

r» 00 CO CO in r f co m

0 o> OS

co

0 CO 00

CO 0 TH

co CO m

CN

CO

CN Os r^

i n o m m i > c N i n r f C N r f o : O O I > 0 5 r f r f i - H 0 3 0 C O i n C O O S r f r f r f r f c O C O O O C N C N O :

CN co m 1oc

OS Os rf

T -

m

rf CO CO

i - H i n c O O O O O O C O C O i n i - l r t C N r f O O i - i a s O i - l C O C M I > l > i > c o c M c o c N O C N t ^ i - H T H i r :

O rf CO CC

t^ CO 00

i-

IO

m co m

C N O S C N C O r f I > C O r t rflOOSi-HT-IOOCSOC

1-1

T-I

OS CN r f r f , - H T H CN r f C O I > C O C O CN

CO r f

CO CN CN T H

CN

i-H

CN

1-1

O m I>

o m m r f r f CN

rf CC co

IT co K-

M CO t > OSCOCM

O CO

CN 1 co cc

r^-

CO

O S O C O T H O O O O O O O S T H C O

C^-

[>

co

' i - H O O r f CN TH i n

r f C O C O C N 00 0 co co l-H 1-1

ir

co 00 rf

kesskadef örsäkring ts-, vatte nledningsormskade--, maskin-, örs. m. m.

CO t6 0 •HI CO :C3 at

p

0 0 CO

m

2 '•H>

U :0 •Hi

CO

u p trt

St

CO

U

CO

0 •3

>> 2

00 to

.5 "C

u tO •HI

-a :C3 to U to

ÖD

.s

CO

II

-G

:0

CO 0

H3

aa 2 •HI

'u

CO

at trt to 11 tO

at 0

>> 6 2

CO

G

2 CO

t-H

2 rt

to

•HI CO

at

il

*t tl

u ••0

a 3

CO

1*1

> <U

0 t O <<C

^ S E atto

'" 2 r

CO

g

cu

- J fc

f ^

TH

1-

t

t/ t-

rt B E

u

M

trt

3 C/3

CO

ti tO CO 0 u,

•Hl

a)

C) + J " H 1 to c

Ö

CO

0 Xi O O

c.

see» CO ti ; o _

>

c

il

os CO

,—•—,

u at trt CO II O

c D>HI B ,_

:CC

A co 0

)

H at

3? a

£.2 2 +J ,.- * e d +•

t.

tl tO •tH

CN O

^

förarplatsfö annan indikollektiv fe Försäkring eiil. lagen om Brand-, skog s-, ansvariga skade-, glas -, husbocks-, inbrotts-, s töld- och rå Sjökaskoförsä k r i n f f . . . . . . Transportförs Trafikförsäkri Annan motor Luftfartsförsä Hagelförsäkri Regn- samt s Garantiförsäk Kreditförsäkr

OS rf OS

I > T H O 5 T H O S I M C O r f o m c o c o CO i-H r-l T-I

cocNm

O I > CO COCNin

0 CO ÖJD

rt

Xt

G „>

O ÖJ •O C

--

D

H

O

~

•HI

a

B 0.

DO *!

.5 1-

C

t C

i

"E

-c

•a

,* :-1/

•p» CO

t tC

•H»

•*-C u •-

c "C

ÖCM

^

'C

H

O

)

3 g ^

usdjursförss försäkring

00 in OS

SK

CO m CO

m cs o

TH

O rf t> m os © r~ CN OS 0 0 0 0

i n O O O O C O O t ^ r f C N r f O O C N r f O S O S C O O C O r f C O O C O C O C O C N O C O m O I > C N I M I >

CO

TH

CN CO r f 0 0 i-H CN CO

i n o O C O C M r f C N T H O I > CO T H O l-H T H CN

TH

«

<M OS CO

CO CO IO

0 0 OS T H CO CO OS T H r f o co i > os

r f 0 0 T H ! - H l > T H C O C O O S O S i n o o m o c o c s c o i n i M o o r f t > m o s o s r - o s r f c o o c N co

m

T H

l-H CO l-H OS i I M CO

C O C S O 0 0 C 0 0 0 t > r f OS 0 0

TH

CO

i-l

O1 CC> )

rf r f rf

rj < T- 1

l> rf CO

r f C) TH OC ) O1

rf CO CO

i-H

__ < <

CN OS m

T H 1 -i

t> OS

Ti

TH

CM O

CS O co

00 00 r f 0 0 Os I > r f CN OS

C N O S i - l C N C N r f r f i n o O r f r f C O T H C N T H O O C O i n O r f O S 0 0 r f C O O 0 0 C 0 l > 0 S i - H i - I C 0

m

T-l

CO os t > TH TH CO

COinCOCOl-HTHi-H O [^ r f 00 l > CM

TH

1 i

OS r* m

IM OS

T-l

l-H

CN

OS r f r ^ CN T H CN t> O r f

! > C N I > t > C O C N O c O r f T H r f c o o s c o m o s i - i o o c s i o i n T H O O i n C N C N O C N C O r f O T H r f

CM C- I if > rj

o m i>

rf

TH

CN 0 0 OS < l-H CO

C N T H T H C O C O

i-H

Oi i

t^ Os rf

CO t > l-H 0C C >

l-H

c^ i >

co i >

IH

Ti

T-l

Ol CC

) o

m

** CM co os

CO

w t > i H

o

o co co TH o s I >

o o o s c o i > o c o c o T H i n c o i r N 0 0 O S I > 0 0 i - H r f O S C N C ^ C - C N o c o c o c N i n o s c o c o c o TH

CO

T-l

co m o TI CN CO

CN m r f r f T H r f CO CM CO r f

CN

TH

o

l> Cs 00

CO

i > co oo CO O 0 0 I > l-H T H

c o T H O c o o o o c o i > o o i n c o C O O O O O O S O C S t ^ T H i - H C O O i > o m i > c s o s c o t ^ i n TH

l-H CO l-H TH CN CO

T-I m

os m co t co CN m co

CN

O CO rf

rf ii-H 0C C

rf CO

1- i

,_

00 m rf

r f CN1 i-H C T H et- >

O rf m

er. T- 1

l-H

TM

TH

rf OS 00

CO CS t>

I> m I>

CN

00 CO CO

CN CO I>

<M

00 00 m CN

I> co c>«

r f m co o CO CN

© c o i n o c N o s o r ^ r f T H C o m o i > T H O c o o s T H t ^ c o i > r f c O i n i - H i - H C N C ^ r f O O i - H ©

o oo oo TH TH m

I > CO ( M OS CO CO r f CN r f r f

CO l > CN T H CO CN oo co i n

o c o r f r f i > o i n i n i n c o c M O S C O C M r f r f C N c O I > O C O O O C O C O C N T H T H r f t > C O i n , 0 0

o

co

TH

TH

TH T H r^ co co i-H r f T H CO CO

rf l> m

OS CN i-H o i > os

1 TH

I-H

1-1

m in

CO r CC

c Y-

T H C o c o m r f r f C N i n m c o i M C O C S i H r f c o m i M r f c O T H O i - i O i - i t > c o m o o e o r f c N o c

1 o m © TH TH m

rf O

CO l > r f CM CO T H CN CN

m

T-l

o CO CO

1 1

m m co

oo oo co

CO m CN

rf o co

CNCOlMCOinCSOOOS O C N C O C O I > O S ( M T c o i > i o i > r f c o i >

ro CN

m rf

CO o

O m

O CO CN TH

l>

y-l

TH

O rf

m co CN rf CO

ir c c

O in rf

er

CN O co

C O CC

co CO I>

,_

00 TH

Os CN m CN

Ti

O1

TH

CN CN

rf CO

T-

CN tH

G

•9

a .2 fl B fl 2 co II ÖD G

CO

ti

H-> CO

Qb CO

ÖD tO

trt

G ICB

at

ti tO •Hl

t* : 0 <HI

CO

ÖD G 'C at

ti

iO at

trt

to II tO to

3 ÖD t e _c

>> 2

to II

:0 «HI

ö

o CO ÖD ti

c

fl

T a 10

-G co at o tCS

«*H

kådor juk- och oly tio år

3 CO

tZ)

CO CO

o

co to - * +•> I i CU P*>.G

:= fil?

ÖJ ) « H

Öl. o C i. - i co

co

G

t-

•H. CO

)

rt> at

rt

• *

ti at ••cd

CO

Cd B

co • H " • 3 —1 C3 -3 A .-£

t-, tO V I

to ti :C

3 CJ

2co

rt fi fi

c

q 2 fl -3 2

0 IH

B

IO H-> CO

B c fl

O

tO •Hl CO G

at o -G

t-

O tH •Hl

t D

CO tH

•H>

CO

3 cn

CO tH

-G CO

trt CO tH tO •Hl CO

-G CO

o

G

CO ÖD

ÖD

«

a, 2: co £ t - 2 2 - G ^ -c i flo ac 2 "rt 8 <u ^ -3 •é : ra ,3 cg o - 2 2? c - O « CO

.Q

-H

> fl

ÖD G

to

CO

"C fl o C/D

PH

CO

t09 H

>, O

o

<H

tH

tO

rt

tH

h «

CO

c/:

P

3 CO t-

'tö* +-> •H"

<H

H3

to O

co

-i

10 :C

•

3G X "3 b ÖD 5 to , Öl0 c O ÖD at o a G •3 G a -Ö c co' i C ! s t r t — . 2 CO IS 2 3 t . 2 CO 2 c 5 CO C ••c =o 2 t e co to :ccco at Gt <H rt C/ "g r - l CU o ed X t .

E o "O

"C

o

at

»rt

)

t E

fl

.G

c

B

t-

ÖD w

ti

a *>.g > "C O t . ^ at g =i trt

ransportförs rafikförsäkri nnan motor uftfartsförsä agelförsäkrii egn- samt st arantiförsäk reditförsäkr nvcke- och

G t«

CO ti

:C CO

3 G :eg v ÖD r t G O •G * H C y r ted és

c G :S ':- h < J K tfC |sj C/ X • H°l S0 1 CO

80 Livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring Såsom redan tidigare antytts anpassades livförsäkringsbolagens försätringstekniska grunder så snabbt det var möjligt till F L . s bestämmelser. Grunderna kom att innehålla flera betydelsefulla nyheter, bland vilka främst märkes den utbyggnad av avsnittet om återbäring till försäkringstagarna, som var en direkt följd av den vikt skälighetsprincipen tillmättes i den nya lagen och dess förarbeten. Det bör observeras, att de nya grunderna icke innebar införande av någon ny premienivå inom livförsäkringen. Såvitt gäller grupplivförsäkringsverksamheten reviderades emellertid premiegrunderna år 1953 med anledning av den gynnsamma dödlighetserfarenheten, vilket ledde till att premienivån sänktes med inemot 30 %. Samtidigt vidgades grupplivförsäkringsområdet såtillvida att under grupplivförsäkring kunde inbegripas även hustrur till försäkrade gruppmedlemmar, varjämte försäkringssummornas maximibelopp höjdes. Under senare delen av år 1952 och i början av år 1953 bedrevs en omfattande försäljning av kapitalförsäkringar mot engångspremie, vilka omedelbart belånades hos vederbörande livförsäkringsbolag. Detta hade möjliggjorts genom att i de nya grunderna vissa tidigare spärrbestämmelser, som riktade sig mot belåning under de tre första åren av engångsbetalda försäkringar, borttagits. Syftet med ifrågavarande försäkringar torde i stor utsträckning ha varit att möjliggöra skatteflykt. Med anledning av vad som inträffat infördes år 1953 vissa regler i återköpsgrunderna, som begränsade återköpsrätten och därmed möjligheterna att erhålla lån mot säkerhet i vederbörande försäkringsbrev. Reglerna visade sig icke tillräckligt effektiva utan försäljningen av skatteflyktsförsäkringar fortsattes av vissa bolag i modifierad form. År 1957 skärptes och utbyggdes därför spärreglerna ytterligare. Reglerna torde, enligt vad försäkringsinspektionen uttalat, i stort sett ha haft god effekt. År 1954 beviljades tre livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, som dittills endast drivits av tre specialbolag i branschen. Tanken var att på marknaden föra ut försäkringar, vilka kompletterade de förmåner, som från och med år 1955 utgick från den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen med dess — vid denna tid — efter tre månader sjunkande och efter två år upphörande ersättningar. År 1958 beviljades ytterligare ett livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. Den ur skilda synpunkter mest genomgripande händelsen på livförsäkringsområdet under hela den här behandlade perioden torde vara stadfästandet år 1955 av nya premiegrunder för stor och liten livförsäkring. Härigenom infördes en ny och lägre premienivå för de flesta därefter tecknade livförsäkringar. I stort sett kan sägas, att den lägre premienivå på dödsfallsförsäkringsområdet, som blev följden av de nya premiegrunderna, grundade sig på en väsentlig sänkning av dödlighetsantagandet samt på

81 en reduktion av omkostnadsbelastningarna i huvudsak inom den stora försäkringen. Totalresultatet av förändringarna i de skilda beräkningselementen innebar för flertalet försäkringsformer en betydande premiesänkning. För rena riskförsäkringar uppgick den till 30 å 35 %. För sammansatta kapitalförsäkringar med premiebetalning under hela försäkringstiden blev premiesänkningen för typiska inträdes- och utträdesåldrar i runt tal 10 %. För pensionsförsäkringar av dödsfallskaraktär blev premiesänkningen i typiska fall icke mindre än 15 %. För livränteförsäkringar blev resultatet såväl mindre premiesänkningar som mindre premiehöjningar. Under år 1955 sänktes även premierna i grupplivförsäkring. Denna sänkning åstadkoms genom införande av ett lägre dödlighetsantagande och genom stark reducering av omkostnadsbelastningen. Minimiantalet anslutna medlemmar i föreningsgrupp sänktes samma år från 100 till 50 personer och grupplivförsäkringens maximibelopp justerades uppåt i fråga om personalgrupp från 18 000 till 25 000 kronor och i fråga om föreningsgrupp från 7 000 till 10 000 kronor. Den kollektiva tjänstepensioneringens (SPP.s) avgiftssatser sänktes likaledes genom beslut samma år såsom följd av bl. a. ett av skattetekniska skäl motiverat något högre ränteantagande för pensionsförsäkringar över huvud taget — vilket för övrigt ingick i den ovan berörda grundrevisionen för livförsäkringsbolag i allmänhet — samt minskade omkostnadsbelastningar. Efter utgången av år 1955 har icke längre förekommit någon nyteckning av försäkringar av typen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning och reseolycksfallsförsäkring för livstid. År 1956 utgjorde på livförsäkringsområdet ett år av fortsatt anpassning till de nya premiegrunderna av återköps- och fribrevsgrunder, premiereservgrunder och återbäringsgrunder. Nämnas må, att eftersom införandet av de nya premiegrunderna i allmänhet medfört lägre premier, det för livförsäkringsbolagen framstod som angeläget att omdisponera återbäringsmedlen på äldre försäkringar så, att en omedelbar förstärkning av riskskyddet uppkom. Därmed ansåg man sig kunna begränsa frekvensen av onödiga annullationer. Enligt ändringar, som bolagen införde i återbäringsgrunderna, disponeras en del av överskottet på sådana dödsfallsförsäkringar, för vilka premien beräknats enligt tidigare dödlighetsantagande, som premie för en tilläggsförsäkring på 15 % — i något fall mera — av den ursprungliga försäkringens risksumma vid inträffat dödsfall. Härigenom kommer en tämligen hög återbäring att lämnas även vid dödsfall tidigt under försäkringstiden, varigenom en viss överensstämmelse i fråga om försäkringsprestationer för försäkringar gällande enligt äldre och försäkringar gällande enligt nya premiegrunder uppnås. Grupplivförsäkringsgrunderna ändrades även år 1956. Kraven på minimiantalet i grupp försäkrade sänktes till 25 personer, och kraven på hög anslutning till en grupp av de till försäkring berättigade mildrades på skil6—001886

82 da sätt i olika bolag. Högsta tillåtna försäkringssumma höjdes för föreningsgrupperna till 25 000 kronor. Ett av bolagen införde såsom en nyhet i grunderna s. k. ekonomigrupp såsom bärare av grupplivförsäkring. I samma bolags grunder intogs under året en bestämmelse, enligt vilken en skälig modifikation av omkostnadsantagandena vid premiesättningen för en grupp skulle göras, om särskilda omständigheter, hänförande sig till gruppens omkostnadsförhållanden, därtill föranledde. Därigenom möjliggjordes lämnande av rabatt i de fall grupper åtog sig att göra tjänster av förvaltningskaraktär utöver det för grupplivförsäkringen normala. För större kollektiv blev det möjligt att utmäta omkostnadsbelastningarna efter en regressiv skala. Principerna för modifikationerna skulle anmälas till försäkringsinspektionen. Senare infördes närmare preciserade regler i ämnet i bolagets grunder. Den livliga verksamheten på grupplivförsäkringsområdet medförde även åren 1957 och 1958 en rad ändringar i grunderna. Sålunda sänktes premienivån ytterligare. Högsta tillåtna försäkringssumman höjdes till 50 000 kronor, ekonomigrupper upptogs såsom bärare av grupplivförsäkring i andra bolag och de flesta gruppförsäkringsbolagen införde i grunderna regler, enligt vilka omkostnadsbelastningarna i premierna reducerades för större grupper. På vissa håll utvidgades omfattningen av ekonomigrupperna, i fråga om vilka beteckningen i vissa fall ändrades till låneskyddsgrupper. Kraven på minimianslutning bland till försäkring berättigade har i vissa fall ytterligare liberaliserats. P å den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område var den största nyheten år 1958, att stadfästelse meddelades å grunder för s. k. gruppsjukförsäkring. Denna försäkringsform utgör på området ett slags motsvarighet till grupplivförsäkringen. Ehuru året 1959 faller utanför den här behandlade tidsperioden, synes böra nämnas att under senare hälften av detta år försäkringsbolagen på livförsäkringens och den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område i hög grad arbetat med frågor angående anpassning av personförsäkringsformerna till den genom lag den 28 maj 1959 införda allmänna tilläggspensioneringen. Annan försäkring Skadeförsäkringen — varmed här i överensstämmelse med en ganska vanlig terminologi förstås annan försäkring än livförsäkring eller lång sjukoch olycksfallsförsäkring — företer under perioden bilden av en ständigt fortgående utveckling i riktning mot bättre och mer ändamålsenligt konstruerade försäkringsformer. Några drag i utvecklingen må här antydas, varvid olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år, försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen, trafik- och motorfordonsförsäkring samt övrig försäkring behandlas var för sig.

83 Inom försäkringsgrenen olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år (s. k. kort olycksfalls- och sjukförsäkring) har, såsom framgår av tabell C, premieintäkten avsevärt stigit under tioårsperioden. Införandet av den allm ä n n a sjukförsäkringen år 1955 medförde nämnda år en minskning av premieinkomsten i grenen, men redan år 1956 var premieintäkten praktiskt taget densamma som året före den allmänna sjukförsäkringens genomförande. Sedan har premieintäkten inom branschen stigit, även om man bortser från den år 1957 på marknaden nyinförda s. k. förarplatsförsäkringen, en individuell olycksfallsförsäkring för förare av motorfordon, kombinerad i allmänhet med det förda fordonets trafikförsäkring. Relationen mellan individuellt och kollektivt tecknad försäkring är förhållandevis konstant. För undvikande av överförsäkring i samband med socialförsäkringarnas utbyggnad under 1950-talet nedlades från försäkringsbolagens sida ett omfattande arbete på omskrivning i stor utsträckning av befintliga försäkringar. Försäkringsformerna har vid flera tillfällen förbättrats. Området för den av arbetsgivarbolagen meddelade speciella olycksfallsoch sjukförsäkringen har under perioden mycket kraftigt minskats till följd av den samordning, som kommit till stånd mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen. Detta är förklaringen till den stora nedgången år 1955 i de redovisade premie- och skadebeloppen för försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Trafik- och motorfordonsförsäkringen har såsom följd av bilbeståndets ständigt fortgående ökning kommit att intaga platsen såsom en ny storbransch. På detta fält har arbetet varit alldeles särskilt intensivt. På trafikförsäkringens område har allmänna premierevisioner ägt r u m vid flera tillfällen, senast år 1955, då bl. a. indelningen i tariffområden helt omgestaltades. I genomsnitt för hela landet ledde 1955 års revision — till skillnad från de tidigare revisionerna som innebar premiehöjningar — till en genomsnittlig sänkning av premierna med omkring 6 % trots att genom ändring i trafikförsäkringslagen samma år en betydande höjning av försäkringssummorna ägt rum. De i de nya tarifferna angivna premierna gav emellertid icke ens från början något uttryck för motorfordonsägarnas verkliga kostnader för trafikförsäkring, eftersom bolagen på tariffpremierna lämnade olika slags rabatter och undantagsvis även premieåterbäring. Härutinnan har därefter icke skett annan ändring än att ett bolag i stort sett antagit den rabatterade premienivån såsom gällande grundtariff och ett annat bolag antagit en ny lägre tariff än den i allmänhet tilllämpade. De flesta bolagen har infört särskilda nykterhetsgrupper m e d viss premierabatt. Bonusbestämmelserna har flera gånger ändrats i liberaliserande riktning, bonusförlust efter brand- och stöldskada har borttagits och viss bonus h a r medgivits på nytecknad vagnskadeförsäkring vid kombination med bonusberättigad trafikförsäkring. Därmed är redogörelsen

84 inne på motorfordonsförsäkringsområdet, där bl. a. alternativa former av kaskoförsäkring med självrisk i stället för bonus införts, varjämte i brandförsäkringsmomentet inkluderats en försäkring för skador på bilens rutor. Under de senaste åren har vidare, på något olika sätt i skilda bolag, en genomgripande omläggning av premieberäkningen inom vagnskadeförsäkringen verkställts. Mopedförsäkringen, som helt och hållet är en frivillig försäkring, har utvecklats mycket kraftigt. Enligt uppgift, hämtad från mopedutredningens år 1959 avgivna betänkande, omfattas minst hälften av mopedbeståndet i landet av frivilligt tecknade mopedansvarighetslörsäkringar. Vad slutligen rör övrig skadeförsäkring bör nämnas att för vissa objekt — i allmänhet byggnader — införts bl. a. försäkringsvillkor, varigenom automatisk anpassning till förekommande värdestegring äger rum, ävensom villkor, som tager sikte på ersättning för nyvärdet av brunna eller eljest förstörda objekt. Såsom nya grenar på skadeförsäkringsområdet har under perioden tillkommit husbocks- och svampskadeförsäkring. År 1959 har för första gången koncession beviljats för avbetalningsförsäkring. Ett påfallande drag i skadeförsäkringens utveckling under perioden är, att det redan vid periodens början inledda arbetet på att tillhandahålla flera försäkringsformer (brand-, inbrotts-, vattenledningsskadeförsäkring etc.) i ett och samma försäkringsbrev ytterligare utvecklats. Nu tillhandahålles standardiserade kombinationsförsäkringar för bl. a. hem, villor, fastigheter, lantbruk, sportstugor, butiker och småföretag, inkluderande ett flertal olika försäkringar i tidigare traditionell mening. Försäkringsvillkoren har i samband därmed i stor utsträckning omarbetats i liberaliserande riktning. Utvecklingen på området torde icke kunna betraktas såsom avslutad. Ett betydande antal försäkringsbolag, som tidigare i huvudsak drivit blott brandförsäkring och vissa närstående branscher, har fått sina koncessioner utvidgade för att bolagen skall kunna tillhandahålla de nya kombinationsförsäkringstyperna. Ett försäkringsbolag för helnyktra, vilket tidigare huvudsakligen meddelat trafik- och annan motorfordonsförsäkring, har beviljats koncession för brandförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring och ytterligare ett antal branscher, flertalet av den typ som b r u k a r ingå i kombinationsförsäkringar. Ifrågavarande bolag har därigenom fått k a r a k t ä r e n av ett allmänt skadeförsäkringsbolag, som vänder sig till den helnyktra befolkningen. Kreatursförsäkringen har under perioden utvidgats till att i många fall omfatta flera risker än tidigare. Motsvarigheter till kollektivförsäkringarna på liv- samt olycksfalls- och sjukförsäkringsområdet finnes endast i ringa utsträckning på övriga försäkringsområden. Bl. a. inom skogsförsäkring och ansvarighetsförsäkring h a r dock kollektivförsäkringsarrangemang genomförts. Kollektiva kombi-

85 nationsförsäkringar av typen hemförsäkring förekommer, såvitt de sakkunniga har sig bekant, endast i ett fall. Det gäller där en hemförsäkring för ett förhållandevis begränsat kollektiv. Nya försäkringstekniska grunder för brandförsäkring för all framtid har tillkommit under åren 1957—1959. 4. Några uppgifter om aktiekapital, fondemissioner och utdelningar i skadeförsäkringsaktiebolagen och de återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver återförsäkring av skadeförsäkring

Utdelningen på aktiekapitalen i livförsäkringsaktiebolagen är, såsom på annat håll i detta betänkande närmare angives, begränsad genom bestämmelser i bolagsordningarna. Aktiekapitalen i dessa bolag är för övrigt mycket obetydliga i förhållande till rörelsens omfattning. Fondemissioner är enligt F L förbjudna i försäkringsaktiebolag som uteslutande eller huvudsakligen driver livförsäkringsrörelse. Vad sålunda anförts gäller även aktiebolag, som uteslutande eller huvudsakligen driver med livförsäkring i F L jämställd försäkring, d. v. s. sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år. Såvitt gäller skadeförsäkringsaktiebolag och återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver återförsäkring av skadeförsäkring, föreligger intet fondemissionsförbud, och från det allmännas sida har icke några krav framförts på att i bolagsordningarna skall intagas bestämmelser, som begränsar den årliga utdelningen på aktiekapitalet i dylika bolag. Under sådana förhållanden torde det kunna vara av visst intresse att för dessa bolags del redovisa några sifferuppgifter i ovan angivna ämne för senare år. Aktiekapitalen i de vid utgången av år 1949 existerande skadeförsäkringsaktiebolagen uppgick efter vinstdispositionen för ifrågavarande år till tillhopa 93 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde motsvarande siffra för de vid denna tid existerande bolagen av ifrågavarande kategori 132 miljoner kronor. Av ökningen hänför sig 35 miljoner kronor till kapitalökningar genom fondemissioner. Restökningen utgör saldot mellan aktiekapitalen i inom gruppen nytillkomna bolag och motsvarande kapital i inom gruppen upphörda bolag med tillägg för genom nyteckning åstadkommen kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden uppgår tillhopa till 76 miljoner kronor. Utdelningarna på 1949 års sammanlagda aktiekapital före vinstdispositionen för ifrågavarande år utgjorde 4,79 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 9,32 miljoner kronor. Av sistnämnda utdelning belöpte 5,72 miljoner kronor på de börsnoterade bolagen Atlantica, Skandia, Skåne-Malmö och Svea-Nornan, vilka tillsammans hade aktiekapital vid 1958 års utgång på 57,5 miljoner kronor. Nämnda företags kapitalökning sedan 1949 utgör 16,5 miljoner kronor och har helt åstadkommits genom fondemissioner. De återförsäkringsaktiebolag, vilkas rörelse i huvudsak är inriktad på återförsäkring av skadeförsäkring, hade vid utgången av år 1949 samman-

86 lagda aktiekapital på 11 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde de sammanlagda aktiekapitalen för de då existerande återförsäkringsaktiebolagen av nu ifrågavarande slag 35 miljoner kronor. Av ökningen hänför sig 2 miljoner kronor till ökningar genom fondemissioner. Restökningen utgöres av aktiekapital i inom gruppen nytillkomna bolag samt genom nyteckning åstadkommen kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden uppgår tillhopa till 5,18 miljoner kronor. Utdelningarna på 1949 års sammanlagda aktiekapital utgjorde 0,26 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 0,86 miljoner kronor. Anmärkas må, att nu ifrågavarande bolag är praktiskt taget helt ägda av svenska försäkringsbolag.

5. Direktiven för de sakkunniga

De sakkunnigas direktiv innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet över handelsärenden den 10 januari 1958 av chefen lör handelsdepartementet, statsrådet Lange. Departementschefen anförde därvid följande. Lagen om försäkringsrörelse trädde i kraft den 1 januari 1949. Vissa ändringar i lagen genomfördes den 1 januari 1952. Sedan denna tid har förhållandena på försäkringsområdet ändrats i viktiga hänseenden. Obligatorisk sjukförsäkring har genomförts. Frågan om en allmän pensionsförsäkring har förts fram så långt, att den torde komma att avgöras inom en nära framtid. Inom sakförsäkringen märkes den mycket starka ansvällningen av motorfordonsförsäkringen. Organisatoriskt har försäkringsrörelsen rönt inflytande av tillkomsten av nya kontorstekniska hjälpmedel, bl. a. i form av elektroniska och andra databehandlingsmaskiner, som innebär en betydande omvälvning. Placeringen av försäkringsföretagens fonder, som tidigare bedömts under beaktande främst av försäkringstagarnas skäliga anspråk på trygghet, har på senare tid även ställts i samband med kreditpolitiken och den allmänna ekonomiska politiken, syftande bl. a. till en stabilisering av penningvärdet. Den antydda utvecklingen är på flera punkter så genomgripande, att en modernisering av lagstiftningen på försäkringsområdet är behövlig. De erforderliga övervägandena härom synes böra företagas i två etapper. Ett slutligt ställningstagande i lagstiftningsfrågan är nämligen inte möjligt innan arbetet med den allmänna pensionsförsäkringens ordnande slutförts och pågående undersökningar — närmast inom kreditmarknadsutredningen och inom stabiliseringsutredningen — om kapitalplaceringsfrågorna verkställts. I avvaktan härpå bör utredningsarbetet till en början åsyfta en allmän teknisk översyn beträffande försäkringsrörelselagen. Ändamålet med översynen bör vara att anpassa lagstiftningen efter de ändrade förutsättningarna på ett sådant sätt, att en ur samhälleliga synpunkter ändamålsenlig reglering och tillsyn av försäkringsrörelsen blir möjlig. Det bör utredas på vilka punkter behov föreligger av en omarbetning av lagen och förslag till erforderlig författningsändring bör framläggas. För arbetet bör i första hand försäkringsinspektionens erfarenheter av lagens hittillsvarande tillämpning tjäna som ledning, önskemål och synpunkter från den enskilda försäkringsrörelsen och dess organisationer bör även övervägas. Det torde härjämte vara skäl att — för det beaktande, som må befinnas lämpligt

87 — ta kännedom om försäkringslagstiftningen och erfarenheterna av dess tilllämpning i de övriga nordiska länderna. Vid utredningen bör särskild uppmärksamhet fästas vid frågan om försäkringstagarnas inflytande i försäkringsbolagen. Enligt nu gällande lag utövas detta inflytande, såvitt angår försäkringsaktiebolagen, genom vissa särskilt utsedda ledamöter i bolagens styrelser. Det bör utrönas vilka erfarenheter dessa representanter för försäkringstagarintresset gjort under sin medverkan i försäkringsrörelsen. I anslutning härtill bör undersökas om syftet med ifrågavarande anordning har uppnåtts eller om ytterligare åtgärder i samma syfte kan anses påkallade. Även för de ömsesidiga försäkringsbolagens del bör formerna för försäkringstagarinflytandet omprövas.

6. Av de sakkunniga begärda skriftliga synpunkter på lagöver sy nen från försäkringsinspektionen, bolagsorganisationer m. fl. Muntliga överläggningar med företrädare för riksbolag. Intervjuer av försäkringstagarrepresentanter. Lagstiftning i övriga nordiska länder varav de sakkunniga tagit del

Eftersom enligt direktiven i första hand försäkringsinspektionens erfarenheter av FL:s hittillsvarande tillämpning borde tjäna som ledning för de sakkunnigas utredningsarbete, har de sakkunniga av inspektionen begärt en skriftlig sammanfattning av de önskemål om och eventuella förslag till ändringar i FL, som erfarenheterna av ifrågavarande lag k u n n a t aktualisera eller som eljest synts inspektionen önskvärda. I anledning av de sakkunnigas framställning har försäkringsinspektionen i en den 5 december 1958 daterad skrivelse redovisat sina synpunkter på den av de sakkunniga igångsatta tekniska översynen av FL. Då enligt direktiven jämväl önskemål och synpunkter från den enskilda försäkringsrörelsen och dess organisationer borde övervägas, hemställde de sakkunniga den 24 februari 1958 skriftligen hos Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening samt Socken- och häradsbrandholagens riksförbund att senast den 1 juni 1958 få uppgift om vilka ändringar i FL som de till nämnda organisationer anslutna respektive till Folksamgruppen hörande bolagen ville föreslå eller ifrågasätta. I sin hemställan anförde de sakkunniga, att det från utredningssynpunkt vore mest ändamålsenligt, att försäkringsbolagen såvitt möjligt i ett sammanhang redovisade alla de lagändringar, som bolagen funne önskvärda, oberoende av om lagändringarna i fråga skulle anses höra till den nu påbörjade tekniska översynen av FL eller till nästa etapp av den planerade moderniseringen av försäkringslagstiftningen. Tacknämligt förklarades vara, om en utförlig motivering lämnades till varje ifrågasatt lagändring. Det skulle också, fortsatte de sakkunniga, vara av värde för utredningsarbetet, om försäkringsbolagen ville redogöra för h u r bolagens verksamhet påverkats eller kunde antagas komma att påverkas av de förändringar i förhållandena på försäkringsområdet, som inträffat efter tillkomsten av FL och som exemplifierades i utredningsdirektiven. Av icke minst intresse vore enligt de sakkunniga frågan om de organisatoriska och

88 försäkringstekniska verkningarna av införandet av elektroniska och andra databehandlingsmaskiner. Svar på de sakkunnigas framställning har sedermera inkommit, daterade Svenska försäkringsbolags riksförbunds den 27 juni 1958, Folksams den 25 mars 1958, Landsbygdens brandförsäkringsbolags förenings den 30 maj 1958 samt Socken- och häradsbrandbolagens riksförbunds den 31 maj 1958. Folksam har sedermera inkommit med ytterligare skrifter till de sakkunniga. Försäkringsinspektionens samt försäkringsbolagens önskemål och förslag rörande ändringar i FL redovisas närmare i de kapitel i det följande, i vilka de sakkunniga diskuterar och tager ställning till olika problem inom försäkringsrörelselagstiftningen. I detta inledningskapitel lämnas i huvudsak blott en kortfattad redogörelse för vissa allmänna synpunkter och fakta, som framförts i skrivelserna till de sakkunniga. Under utredningsarbetets gång har de sakkunniga vid åtskilliga tillfällen anordnat sammanträden, vid vilka i olika ämnen överläggningar hållits med representanter för ett antal riksbolag. De viktigaste av de behandlade ämnena angives nedan i detta kapitel. Härutöver har de sakkunniga i skilda sammanhang haft kontakt under hand med ett flertal företrädare för olika försäkringsbolag. I enlighet med direktivens anvisningar har de sakkunniga företagit intervjuer med praktiskt taget samtliga försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser. En närmare redogörelse för dessa intervjuer lämnas icke i detta kapitel utan först i ett senare sammanhang. P å grund av direktivens innehåll har de sakkunniga också inhämtat kännedom om väsentliga punkter i försäkringsrörelselagstiftningen i övriga nordiska länder. Kortfattade uppgifter om innehållet i försäkringsrörelselagarna i Danmark, Finland och Norge lämnas i olika kapitel i det följande i samband med behandlingen av skilda frågor. a) Försäkringsinspektionens skrivelse Efter att ha betonat synpunkternas och bedömningarnas preliminära kar a k t ä r har försäkringsinspektionen i sin skrivelse till de sakkunniga i sammandrag anfört bl. a. följande. Mot bakgrunden av de mindre tillfredsställande resultaten av vissa av försäkringsinspektionen företagna undersökningar rörande de tillämpade metoderna för åstadkommande av representativa bolagsstämmor i de ömsesidiga riksbolagen synes det inspektionen naturligt, att problemet att åstadkomma en god representation för försäkringstagarna uppmärksammas av de sakkunniga. Åtskilligt talar enligt försäkringsinspektionen för att tillsynsmyndighetens befogenheter på försäkringsvillkorsområdet förstärkes. Försäkringsinspektionen understryker vidare starkt betydelsen av vidgad information för allmänheten i försäkringsfrågor. En mera löpande infor-

89 mation om bl. a. försäkringsvillkor och premier än vad som k a n lämnas i den offentliga statistiken synes inspektionen kunna övervägas. övervägas bör enligt försäkringsinspektionens uppfattning också, om icke möjlighet bör öppnas att stadfästa bolagsordningar för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som icke inbegriper bestämmelser om uttaxering. Efter dessa mera allmänna spörsmål övergår försäkringsinspektionen i sin skrivelse till att anlägga vissa huvudsynpunkter på livförsäkringsområdet och skadeförsäkringsområdet tagna var för sig. Med fog torde det kunna påstås, anför inspektionen, att det system för tillgodoseende av soliditet och skälighet, som byggts upp i de nya försäkringstekniska grunderna för livförsäkring, garanterar livförsäkringstagarna all den trygghet och rättvisa, som för närvarande kan uppnås. Inom livförsäkringsområdet har stora förbättringar åstadkommits och förhållandena är i flera avseenden att beteckna som goda. Lämpligheten av rådande ordning står emellertid, anför inspektionen, icke på alla håll oemotsagd. Sålunda har det i vissa sammanhang gjorts gällande, att grupplivförsäkringen, eventuellt även individuell risklivförsäkring över huvud taget, icke bör behandlas såsom livförsäkring utan föras över till skadeförsäkringsområdet. Med anledning av vad som därom från skilda sidor anförts i debatten finner inspektionen det vara av värde, att de sakkunniga upptager detta problem till behandling. Ett annat problem på livförsäkringens område utgör enligt inspektionen spörsmålet om företagsformen. Det k a n förtjäna övervägas, menar inspektionen, om det icke vore naturligt att helt grunda livförsäkringsverksamheten på den ömsesidiga företagsformen. I fråga om skadeförsäkringsområdet i allmänhet uttalar försäkringsinspektionen önskemål om en effektivering av den på området år 1950 lagfästa skälighetsprincipen. På grund av nuvarande erfarenhet vill inspektionen ha möjlighet att ingripa mera bestämt än inspektionen hittills kunnat göra. Övervåigas kan enligt försäkringsinspektionens mening, om det ej borde vara möjligt att åstadkomma en anordning, enligt vilken tillsynsmyndigheten i speciella, ej alltför hårt kringgärdade fall skulle kunna erhålla befogenheter, som är mera praktiskt lämpliga att använda än de nu till buds stående. Såsom exempel på fall, där det skulle vara av värde för inspektionen att erhålla något starkare förhandlingsposition, nämner inspektionen dels motorfordonsförsäkringen, särskilt dess vagnskademoment, dels den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen. Såvitt angår sistnämnda försäkringsform anser inspektionen, att skälen för och mot ett införande av försäkringstekniska grunder för dylik försäkring bör övervägas av de sakkunniga. Inspektionen läster vidare de sakkunnigas uppmärksamhet på skadeförsäkringens skatteproblem. Försäkringsinspektionen framlägger härefter synpunkter och önskemål i fråga om särskilda paragrafer i lagen.

90 b) Svenska

försäkringsbolags

riksförbunds

skrivelse

Riksförbundet inleder sin skrivelse med att konstatera, att i direktiven för de sakkunniga icke alls berörts det omfattande arbete, som från försäkringsväsendets sida efter FL:s tillkomst utförts för att anpassa branschen efter den samhälleliga utvecklingen med syfte att kunna möta den nya tidens krav. Förbundet lämnar därför i ett inledande avsnitt vissa upplysningar om vad som i nämnda hänseende åtgjorts och därutöver vissa uppgifter om inom bolagen och bolagsorganisationerna pågående utredningsarbeten. I ett senare avsnitt av skrivelsen framlägges ett antal från skilda försäkringsbolag framförda förslag till lagändringar. Förbundet uppehåller sig först vid livförsäkringen och erinrar om att ändringarna i bolagsordningar och grunder i syfte att anpassa livförsäkringens förhållanden till F L tog lång tid i anspråk, varför lagen i praktiken icke varit i tillämpning på livförsäkringsrörelsen mer än omkring sex år. Efter att bl. a. ha berört grupplivförsäkringens snabba expansion omnämner Riksförbundet, att på initiativ av Svenska livförsäkringsbolags förening genom en ändring i lagen om försäkringsavtal grupplivförsäkringen erhållit utmätningsfrihet. I fråga om riskbedömningen av de mindre goda liven karakteriseras enligt förbundet perioden av fortgående liberaliseringar. Under arbetet med de nya premiegrunder, som stadfästes år 1955, hade — anför Riksförbundet — en mängd spörsmål framkommit, vilka livförsäkringsbolagen önskade utreda närmare sedan grundändringarna genomförts. Ett ytterligare motiv för ett utredningsarbete utgjorde den skrivelse, med vilken försäkringsinspektionen till Kungl. Maj :t överlämnade ansökningarna om stadfästelse å de nya premiegrunderna. I nämnda skrivelse påkallade försäkringsinspektionen vissa utredningar och andra åtgärder från bolagens sida. Vid Kungl. Maj:ts stadfästelse av grunderna förutsattes, att sådana utredningar och åtgärder skulle komma att vidtagas av livförsäkringsbolagen. I oktober 1955 tillsatte därför — fortsätter Riksförbundet — Svenska livförsäkringsbolags förening en kommitté med uppdrag att undersöka vilka frågor som borde bli föremål för särskilda utredningar. Sedan resultatet av denna undersökning framlagts, har enligt förbundet vissa utredningar igångsatts, sålunda rubricerade: utredning om lämpliga åtgärder för förenkling av livförsäkringstekniken, dödlighetsundersökningar inom dödsfallsförsäkringsområdet för män och kvinnor var för sig, avseende bl. a. frågan om premiedifferentiering mellan könen, synpunkter på konkurrensförhållandena inom livförsäkringsbranschen, sammanställning av synpunkter på den allmänna räntepolitiken, utredning rörande tillämpningen av soliditets-, skälighets-, solidaritets- och kontinuitetsprinciperna, utredning rörande styckekostnad contra proportionella kostnader, utredning rörande disposition av bruttopremien under försäkringstiden, analys av behovet av försäkringstjänster och service i kvalitativt av-

91 seende samt utredning rörande formerna för återbäringens tillgodoräknande. Efter att ha berört livförsäkringsväsendets åtgärder i anledning av inflationen går Riksförbundet i sin skrivelse in på spörsmålet om inriktningen av försäljningen av livförsäkringar och framhåller därutinnan, att man genom olika åtgärder sökt leda och dirigera försäljningen av försäkringar i en socialt och ekonomiskt lämplig riktning, bl. a. genom intensifiering av utbildningsverksamheten för fältmän, genom att på lämpligt sätt avväga ackvisitionsvärdena samt — såsom komplement till skattelagstiftningen — genom att i grunderna införa återköps- och lånespärrar för vissa slag av livförsäkringar. I skrivelsen redogör Riksförbundet också för de svenska livförsäkringsbolagens försäkringstekniska och medicinska forskningsnämnders arbetsuppgifter. Rörande den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen framhåller Riksförbundet, att — såsom i tidigare sammanhang antytts — under perioden grunder och villkor konstruerats för en ny form av försäkring, som på ett naturligt sätt skulle kunna anslutas till den allmänna sjukförsäkringen och till yrkesskadeförsäkringen. Till förebild vid försäkringsvillkorens utformning togs enligt förbundet livförsäkringens enkla och liberala premiebefrielsevillkor. Så få inskränkningar i ersättningsrätten som möjligt eftersträvades. Under försäkringstiden inträffande fareökning skulle i princip inkluderas. Endast speciellt farliga yrken skulle medföra tariffering efter strängare tariff än standardtariffen. I praktiken visade det sig enligt förbundet snart, att den nya försäkringsformen lämpade sig väl såsom komplettering av tjänstepensionsförsäkringar. I sådana sammanhang efterfrågades kollektiva anordningar. För att möta detta behov konstruerade bolagen enligt förbundet en kollektiv försäkringsform med konstant premie och gemensam premieinkassering, å vilken beviljades en omkostnadsrabatt av 5 % av premien. Förbundet omnämner också den av långsjukförsäkringsbolagen år 1958 introducerade gruppsjukförsäkringen. Inom långsjukförsäkringsbolagen har, framhåller Riksförbundet, till behandling upptagits frågan om en omredigering av villkoren för individuell försäkring syftande till liberaliseringar i olika hänseenden. Bl. a. har övervägts åtgärder till förhindrande av sådan överförsäkring, som skulle k u n na uppkomma genom en väsentlig utvidgning av det genom allmänna försäkringsformer tillhandahållna sjuk- och invaliditetsskyddet. I en följande del av sin skrivelse lämnar Riksförbundet vissa uppgifter om skadeförsäkringens utveckling. I fråga om den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen karakteriseras enligt förbundet den gångna tioårsperioden av en ständig förbättring och utvidgning av de allmänna försäkringsvillkoren och därjämte av en fortlöpande anpassning av försäkringsformen med hänsyn till verkställda lagändringar och krav på översyn beträf-

92 fande överförsäkringsfrågan. Särskilt framhåller Riksförbundet, att ändringar i den tidigare gällande lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt tillkomsten av lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring i mycket stor utsträckning medfört arbetskrävande omläggningar av försäkringsbolagens korta olycksfalls- och sjukförsäkringar i syfte att undvika överförsäkring. Statsmakterna har sålunda, betonar förbundet, ställt stora krav på försäkringsbolagens förmåga till anpassning. Det har enligt Riksförbundet icke kunnat undvikas, att detta anpassningsarbete krävt förhållandevis stora kostnader. Efter att ha anfört exempel på villkorsförbättringar samt meddelat, att bolagen i praktiken medger förnyelse av sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring till 70 respektive 75 år, för såvitt icke alldeles speciella förhållanden föreligger, uppger förbundet, att det emellertid blivit allt vanligare att lämpligt avpassade olycksfallsförsäkringar får löpa så länge den försäkrade lever. Beträffande mera speciella former av försäkringar framhålles bl. a., att den enskilda reseolycksfallsförsäkringen utvidgats att utöver sedvanliga ersättningsformer även omfatta läkekostnadsersättning vid såväl olycksfall som sjukdom. Behovet av detta skydd anser Riksförbundet vara påtagligt med hänsyn till de dryga kostnaderna för läkarvård i utlandet. Vid kollektiv olycksfalls- och polioförsäkring har enligt förbundet nya typer av kollektiv införts. En förfrågan från bilskadeutredningen hos Tarifföreningen för olycksfalls- och sjukförsäkring resulterade så småningom i tillkomsten av förarplatsförsäkringen. Efter en redogörelse för Sjuk- och olycksfallsförsäkringsnämndens uppgifter och konstruktion nämner Riksförbundet i fråga om olycksfalls- och sjukförsäkringen avslutningsvis, att man år 1950 inrättat Försäkringsbolagens skallskadenämnd för bedömning av invaliditetstillstånd efter skallskador och för att ge förslag till terapeutiska åtgärder. I fråga om trafik- och motorfordonsförsäkringen uppger Riksförbundet, att under hela tiden sedan år 1948 ett ständigt arbete pågått i fråga om tariffer, försäkringsvillkor och andra bestämmelser i syfte bl. a. att anpassa tarifferna efter den av bolagen årligen sammanställda, ytterst detaljerade statistiken, att kunna erbjuda försäkringstagarna lämpligt avvägda nya försäkringsformer, som i största utsträckning tillmötesgår deras önskemål, att anpassa bestämmelserna så att eventuella önskemål ur trafiksäkerhetssynpunkt eller liknande synpunkter k a n tillmötesgås samt att genom i möjligaste mån förenklade bestämmelser kunna rationalisera kontorsarbetet för att hålla omkostnaderna nere. Resultaten av det med angivna riktpunkter bedrivna arbetet redovisas genom ett stort antal exempel. Därutöver omnämner Riksförbundet, att i två omgångar ingående skadeorsaksundersökningar verkställts och att jämväl i övrigt försäkringsbolagen strävar efter att förebygga skador. I fråga om sjöförsäkringen hänvisar Riksförbundet till en vid dess skri-

93 velse fogad bilaga, som utarbetats av Sjöassuradörernas förening. Denna förening tager bl. a. upp frågan om skälighetsprincipen i skadeförsäkring, vilken enligt gällande lag icke äger tillämpning på sjö- och annan transportförsäkring. Enligt föreningens mening finns flera vägande skäl att göra sådant undantag för sjöförsäkringsbranschen. Föreningen förklarar sig förutsätta, att någon ändring på denna punkt icke skall komina i fråga. Sedan Riksförbundet i fråga om skadeförsäkring i allmänhet konstaterat, att den väsentligaste nyheten efter FL:s tillkomst utgjorts av skälighetsprincipens lagfästande, och påpekat att det ännu är omöjligt att bestämt säga, hur lång tid som åtgår innan den till principens efterlevnad upprättade statistiken kan utgöra tillräcklig grund för någorlunda säkra slutsatser, ger förbundet en uppställning på nyheter och ändringar i fråga om försäkringsvillkor under åren 1950—1958. I en tredje del av det inledande avsnittet i Riksförbundets skrivelse berörs vissa för liv- och skadeförsäkring gemensamma frågor. Inledningsvis betonas här, att även under det senaste decenniet inom försäkringsbolagen pågått ett allt intensivare rationaliseringsarbete, bl. a. med utnyttjande av kontorstekniska nyheter, för att bringa ned omkostnaderna och ändå förbättra servicen åt försäkringstagarna. De utåt mest framträdande dragen har enligt förbundet varit ett antal fusioner mellan bolag i fall där m a n ansett, att en sammanslagning skulle kunna gagna försäkringstagarnas intressen. Sedan behov ansetts föreligga av fastare former för den företagsekonomiska forskningen inom branschen, tillsatte Riksförbundet i samråd med Folksam år 1951 en företagsekonomisk forskningsnämnd, vars utrednings- och forskningsarbete förklaras i huvudsak kunna hänföras till tre områden, nämligen kostnader-intäkter och redovisning, administration samt distribution. Nämnden har enligt förbundet publicerat ett antal i skrivelsen angivna arbeten. Rörande utbildningsverksamheten framhåller Riksförbundet, att utbildning av kontorsanställda och fältmän sedan många år skett i såväl de enskilda bolagens som Svenska försäkringsföreningens regi. F r å n och med hösten 1952 bedrives enligt förbundet föreningens utbildningsverksamhet av Institutet för försäkringsutbildning under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Utbildningen har, uppgiver förbundet, under de senare åren alltmer intensifierats i fråga om såväl kursernas som elevernas antal. Inom försäkringsbolagen och åtskilliga av branschens organisationer har under senare år, fortsätter Riksförbundet, en intensiv aktivitet utvecklats för att lösa de försäkringsproblem, som sammanhänger med atomkraftens fredliga utnyttjande. År 1956 bildades dels Svenska försäkringsbolags atomförsäkringskommitté med ändamål att studera, utreda och sprida kännedom om de problem, som uppkommer för det privata försäkringsväsendet genom atomkraftens utnyttjande för fredliga ändamål, samt att framlägga förslag beträffande försäkringsvillkor, skyddsföreskrifter m. m., dels Sven-

94 ska atomförsäkringspoolen för försäkring och återförsäkring av risker sammanhängande med produktion av atomenergi i dess olika faser, såväl i Sverige som i utlandet. Representanter för det enskilda försäkringsväsendet har enligt förbundet även deltagit i de arbeten inom OEEC:s underkommittéer för lagstiftning och försäkringsfrågor, som syftar till att åstadkomma en konvention mellan de västeuropeiska staterna med bestämmelser rörande reaktorinnehavares ansvarighet och därmed sammanhängande frågor. Såvitt rör frågan om försäkringstagarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbolagen uppger sig Riksförbundet, mot bakgrunden av resultatet av de av försäkringsinspektionen företagna undersökningarna, självfallet ha sin uppmärksamhet riktad på hur denna fråga bäst skall kunna bringas till en tillfredsställande lösning. I det senare avsnittet av sin skrivelse lämnar Riksförbundet paragrafvis en redogörelse för önskemål om ändringar i FL, som framförts från skilda medlemsbolag. Det betonas, att förbundet som sådant icke gjort någon sakbedömning av de framställda önskemålen. Mest angeläget vid en översyn av FL finner vissa av Riksförbundets medlemsbolag det vara, att FL:s bestämmelser utformas så, att de försäkringar, som regleras genom lagen, kan ge största möjliga kompensation för penningvärdeförsämring. SPP har för den kollektiva tjänstepensioneringens del sammanfattat hithörande problem i en såsom bilaga till förbundets skrivelse fogad promemoria. Med hänsyn till begränsningen av de sakkunnigas uppdrag förbigås denna promemoria här. Utöver de till vissa bestämda lagrum i F L hänförliga förslagen har från ett flertal bolag framhållits, att den dualism i fråga om tillsynen över försäkringsbolagen, som synes föreligga mellan FL och 1956 års lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden, bör bringas att upphöra. Genom ändring i sistnämnda lag bör enligt bolagens mening utsägas, att 1956 års lag icke äger tillämpning på försäkringsrörelse, enär de syften m a n velat uppnå genom denna lag redan helt tillgodoses genom FL. I ett avslutande parti redovisar Riksförbundet några bolagssynpunkter på de nya kontorstekniska hjälpmedlen i form av elektroniska och andra databehandlingsmaskiner. En bolagsgrupp sammanfattar, efter en ingående analys av problemen, sin ställning till frågan om de organisatoriska och försäkringstekniska verkningarna av införandet av dylika maskiner på följande sätt. Redan då det gäller de organisatoriska verkningarna är frågan för tidigt väckt, eftersom ingen ännu har praktisk erfarenhet härav. Det synes emellertid sannolikt, att de organisatoriska verkningarna i huvudsak är helt interna och icke ens i det egna företaget av omvälvande art. De försäkringstekniska verkningarna kan ännu mindre överblickas men bör k u n n a resultera i förbättrad kostnadsövervakning och service. Branschens samtliga riksbolag synes ha möjligheter att utnyttja de nya kontorstekniska hjälpmedlen för såväl kontorstekniska som affärsmässiga ändamål. Någon

95 lagändring kan icke vara påkallad av att elektroniska databehandlingsmaskiner eventuellt kommer att införas i försäkringsbolagens kontorsutrustning. Maskinerna måste i stället anpassas efter givna betingelser. Ett annat bolag har även understrukit, att förväntningarna i fråga om maskinernas betydelse för försäkringstekniken och förvaltningskostnaderna icke bör överdrivas. Förutsättningen för att maskinerna skall bli till verklig nytta är, att lagen och lagtillämpningen ger bolagen tillräcklig handlingsfrihet på såväl det tekniska som det organisatoriska området. Ett tredje bolag har som sin mening framfört, att elektroniska och andra databehandlingsmaskiner möjligen kan ha betydelse såsom ett argument för förenkling av tekniken. I vissa fall k a n de dessutom motivera ökat samarbete mellan bolag och under vissa förutsättningar motverka kostnadsstegringar. Det vore emellertid enligt bolagets mening en orimlighet att tro, att försäkringsväsendet skulle underordnas elektronmaskinerna. Maskinerna kan aldrig bli annat än tjänare. c) Folksams

skrivelser

I sitt svar på de sakkunnigas skrivelse den 24 februari 1958 anför Folksam bl. a., att det synes vara ställt utom diskussion att de avsnitt i FL, som främst torde kräva en översyn och som är av särskild relevans i nuvarande samhällsekonomiska läge, avser kapitalförvaltningen och värdebeständigheten. I anledning av de sakkunnigas fråga om de organisatoriska och försäkringstekniska verkningarna av införandet av elektroniska och andra databehandlingsmaskiner uttalar Folksam, att de databehandlingsmaskiner, varom synes vara tal, varit i bruk så kort tid, att det förefaller helt uteslutet att vare sig Folksam eller något annat företag skulle se sig i stånd att före den 1 juni 1958 besvara den av de sakkunniga ställda frågan. Folksam förklarar, att det synes vara praktiskt ogörligt att lämna de av de sakkunniga begärda uppgifterna före den angivna tidpunkten. Uppgiften förklaras vara desto svårare som de sakkunnigas skrivelse, även sedd niot bakgrunden av de meddelade direktiven, ger föga ledning för det utredningsarbete inom försäkringsföretagen, som torde vara en förutsättning för ett fullständigt besvarande av de sakkunnigas skrivelse. I den m å n denna k a n anses besvarad genom en uppräkning av de enskilda paragrafer i FL, som enligt Folksams uppfattning behöver överses, med angivande av den väsentliga frågeställningen för varje särskild paragraf och med hänvisning till andra utredningar, där delar av samma frågekomplex är under behandling, är Folksam — förklaras det i svarsskrivelsen — för sin del berett att tillmötesgå de sakkunnigas önskan. I sammanhanget erinrar Folksam om att inom bolagsgruppen sedan hösten 1955 arbetar en särskild försäkringsutredning. Någon skrivelse med redogörelse för av Folksam önskade ändringar av olika paragrafer i F L har icke sedermera inkommit till de sakkunniga. E n av Folksam år 1959 utgiven och till de sakkunniga överlämnad publikation

96 » t r e k l a n g » h a r m u n t l i g e n av f ö r e t r ä d a r e för F o l k s a m b e t e c k n a t s s å s o m bel y s a n d e för d e k o o p e r a t i v a f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g e n s u p p f a t t n i n g r ö r a n d e försäkringsproblemen i stora drag. Såvitt r ö r s k ä l i g h e t s k o n t r o l l e n i n o m s v e n s k t f ö r s ä k r i n g s v ä s e n h a r F o l k s a m d e n 20 o k t o b e r 1959 till de s a k k u n n i g a i n k o m m i t m e d en s k r i v e l s e av följande lydelse: Sedan 1948 års försäkringsutredning 1 framförde sitt förslag om skälighetskontroll inom livförsäkringen och 1945 års försäkringsutredning presenterade sitt förslag om skälighetskontroll inom väsentliga områden av skadeförsäkringen har ett decennium förflutit, under vilket betydande förändringar ägt r u m inom svenskt försäkringsväsen. Nya försäkringsformer har förts ut i marknaden, administrativa förenklingar har genomförts, fusioner mellan försäkringsföretag har ägt rum så att den ojämförligt större delen av den samlade premieinkomsten nu i själva verket ligger på ett tiotal koncerner, konkurrensen har, kanske framför allt till följd av Folksams fria ställning och allmänna aktivitet, alldeles påtagligt ökat och betydelsefulla premiesänkningar har genomförts trots penningvärdeförsämring och allmän kostnadsstegring. Härtill kommer så den omständigheten att frågan om försäkringstagarnas inflytande på olika vägar uppmärksammats. Det kan med fog sägas att genom denna utveckling och genom andra h ä r icke nämnda omständigheter — såsom exempelvis det nya systemet med av försäkringsinspektionen utsedd revisor i varje bolag — förutsättningarna för en offentlig skälighetskontroll över huvud taget och en sådan skälighetskontroll inom skadeförsäkringen i synnerhet icke är desamma i dag som vid den tidpunkt skälighetskontrollen började tillämpas. Även om Folksams styrelse alltjämt ger sin oreserverade anslutning till skälighetskontrollens syfte, är det styrelsens bestämda uppfattning att såväl reglerna för skälighetskontrollen som dessa reglers tillämpning i praktiken nu bör u p p tagas till ny prövning med utgångspunkt från det senaste decenniets allmänna utveckling inom svenskt försäkringsväsen. Styrelsen vill därför rikta en hemställan till 1958 års försäkringssakkunniga att de på programmet för en kommande försäkringsutredning som en väsentlig fråga måtte förorda en mångsidig och förutsättningslös utredning av skälighetskontrollen, en utredning som bör ske under medverkan av representanter för försäkringsrörelsen. Som bilaga till sin framställning vill styrelsen foga en PM om Försäkringsrörelsen, försäkringstagarinflytandet och statskontrollen utarbetad av vice ordföranden i Folksams styrelse och chefen för brand-, sjö- och bilsektionerna i Folksam direktör N. W. Blomberg. Denna PM kommer att publiceras som tidskriftsartikel. När det gäller den egentliga analysen delar styrelsen artikelförfattarens u p p fattning, men då det gäller slutsatserna är styrelsen klart medveten om att även a n d r a konklusioner än de som framföres i artikeln kan vara både befogade o c h realiserbara. Styrelsens framställning till 1958 års försäkringssakkunniga har diskuterats tillsammans med stämman vid extra sammanträde den 20 oktober och dessförinnan med stämmodelegationens presidium och med revisorerna den 19—20 augusti. Kännedomskopia av denna skrivelse h a r översänts till statsrådet och chefen för Handelsdepartementet samt chefen för Kungl. Försäkringsinspektionen. 1

Torde avse 1942 års försäkringsutredning.

97 d) Landsbygdens brandförsäkringsbolags förenings skrivelse Föreningen anför bl. a. att tillämpningen av bestämmelserna rörande behovsprövning även när det gäller utvidgning av bestående försäkringsbolags rörelse till att avse ny försäkringsgren kan innebära en allvarlig konkurrensbegränsning. En uppmjukning av den i praktiken stundom alltför rigorösa behovsprövningen förordas därför. I övrigt innehåller skrivelsen endast vissa detalj förslag, som icke beröres i detta sammanhang. e) Socken- och häradsbrandbolagens riksförbunds skrivelse Förbundet berör i sin skrivelse endast några få frågor. Förbundet förordar bl. a. att begreppet försäkringsgren, som förekommer i koncessionssammanhang och i samband med skälighetsövervakningen, göres till föremål för omprövning. f) Muntliga överläggningar med företrädare för riksbolag Vid sammanträden anordnade av de sakkunniga har överläggningar ägt r u m med företrädare för dels olika riksbolag, anslutna till Svenska försäkringsbolags riksförbund, och dels Folksam. Bolagsföreträdarna har därvid framfört sina personliga synpunkter i de vid sammanträdena diskuterade ämnena; uttryckligen har framhållits att vederbörande bolag och organisationer icke tagit ställning till de aktualiserade problemen, överläggningarna har avsett flera olika frågor. Med FL:s regel att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse såsom utgångspunkt har överläggningar ägt rum angående de juridiska formerna för försäkringsbolagens byggande av fastigheter och angående försäkringsbolagens rätt att driva serviceverksamhet av olika slag. Med samma utgångspunkt h a r vidare frågan angående i första hand livförsäkringsbolagens medverkan i utbyggandet av riskskydd och sparande varit föremål för diskussion. Mot bakgrunden av gällande lags bestämmelser angående gränsen mellan grundbunden och icke grundbunden personförsäkring har vidare vid upprepade tillfällen överläggningar hållits angående olika möjliga gränsdragningar på området, varvid åsiktsutbytet särskilt hänfört sig till grupplivförsäkringens, den individuella risklivförsäkringens samt sjuk- och olycksfallsförsäkringens ställning. Den senaste av ifrågavarande överläggningar fördes mot bakgrunden av det förslag rörande aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga framlägger längre fram i detta betänkande. Såsom tidigare antytts har utöver det nu sagda de sakkunniga i betydande utsträckning under hand haft kontakt med flera olika personer inom försäkringsvärlden. g) Intervjuer av försäkringstagarrepresentanter De sakkunniga har berett samtliga i särskild ordning utsedda representanter för försäkringstagarintressena i försäkringsaktiebolagens styrelser 7—001886

98 tillfälle att vid intervjuer inför de sakkunniga redogöra för sina erfarenheter av uppdragen. Intervjuer har hållits med 48 av dessa styrelseledamöter. De intervjuades synpunkter redovisas närmare i kapitel XI. h) Lagstiftning i övriga nordiska länder varav de sakkunniga tagit del De sakkunniga har såvitt gäller Danmark tagit kännedom om huvudinnehållet i 1922 års lov om livsforsikringsvirksomhed och 1934 års lov cm skadesforsikringsvirksomhed samt en dansk kommentar till sistnämnda lag av A. Helper. De sakkunniga har vidare genomgått ett år 1957 i Danmark avgivet betänkande med förslag till ny för liv- och skadeförsäkringsrörelse gemensam lov om forsikringsvirksomhed, vilket år 1959 föranlett proposition till riksdagen och antagande av ny lov om forsikringsvirksomhed. Vad beträffar Finland har de sakkunniga tagit kännedom om 1952 års lag om försäkringsbolag samt det samma år avgivna betänkande, som låg till grund för den nya lagen. Beträffande Norge slutligen har de sakkunniga genomgått 1911 års lov om forsikringsselskaper, ett år 1953 avgivet betänkande med förslag till lov om livsforsikringsvirksomhet samt på grundval härav till stortinget avlämnade propositioner åren 1957 och 1958. Någon ny lag på området har emellertid ännu (oktober 1959) icke antagits.

7. Sammanfattning av på de sakkunnigas begäran av försäkringsinspektionen verkställd lönekostnadsundersökning avseende personal hos riksbolagen

De sakkunniga har hos försäkringsinspektionen hemställt, att inspektionen måtte i sådan tid, att en del av materialet kunde publiceras i detta betänkande, verkställa en undersökning av löneläget i fråga om den hos riksbolagen anställda personalen. En sådan undersökning har inspektionen verkställt och de sakkunniga lämnar i det följande en kortfattad redogörelse för de undersökningsresultat som är av intresse i detta sammanhang. Undersökningsresultaten redovisas på grundval av nu tillgängliga, inom inspektionen gjorda sammanställningar. En utförligare, mera genomarbetad redogörelse i ämnet torde komma att intagas i Enskilda försäkringsanstalter. Löneundersökningen har omfattat dels riksbolagens kontorspersonal, dels heltidsanställda yrkesfältmän hos samma bolag. Kontorspersonal Undersökningen genomfördes som en punktundersökning och avsåg riksbolagens heltidsanställda kontorspersonal den 1 januari 1959, varmed förstås anställda vid riksbolagens huvudkontor och avdelningskontor 1 . Till 1 Med ett försäkringsbolags avdelningskontor avses här varje i Sverige befintlig administrativ enhet av ett försäkringsbolag, som icke anses höra till huvudkontoret men som arbetar under bolagets firma och som sysselsätter annan fast personal än fältmän.

99 kontorspersonalen har räknats icke endast avdelningschefer och dem underordnad personal utan även verkställande direktörer och andra heltidsanställda personer i ledande ställning hos bolagen. Kontorselever och aspiranter har även medtagits. Hela antalet hos riksbolagen anställda, exkl. fältmän, uppgick vid 1959 års ingång till 12 311 personer som framgår av följande tablå: Heltidsanställd kontorspersonal: 1. Medtagen i löneundersökningen 2. Kvarstående pensionärer, »grågossar» och liknande 3. Tekniker på bokbinderi, tryckeri etc Städerskor, vissa fastighetsskötare 1 e t c , lunchrumspersonal Timavlönad och annan deltidsanställd personal

Antal 10 521 512 21 714 543 Summa

12 311

Anmärkas må, att i undersökningen ej ingår personalen hos i Sverige verksamma utländska försäkringsbolag eller hos de svenska försäkringsbolagens olika sammanslutningar och andra gemensamma organ. Personalen hos dotterbolag har medtagits i undersökningen endast där den utgör en integrerande del av vederbörande bolags huvudkontorspersonal. Den årslön, som redovisas i undersökningen, utgör den avtalsenliga årslönen (d. v. s. efter avdrag för avgifter till invalid-, familje- och ålderspension), vilken fastställdes under våren 1959 att utgå fr. o. m. den 1 j a n u ari 1959. I årslönen ingår belopp, som tjänstemannen erlägger för täckande av arbetsgivarens kostnad för lunch, i den mån sådan tillhandahålles 2 , ävensom eventuell pensionstilläggsavgift, som den anställde själv har att erlägga. 3 Hänsyn har däremot ej tagits till övriga förmåner, som de anställda åtnjuter. Utredningens uppläggning som en punktundersökning medförde att förändringar under år 1959 icke kommit till synes i statistiken. Hänsyn har sålunda icke tagits till avgång och nyanställning, löneavdrag på grund av sjukdom, tjänstledighet e t c , lönetillägg vid befordran under året, övertidsersättning m. m. Flertalet bolag är medlemmar av Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation (FFO), och riksavtalets bestämmelser tillämpas för dessa bolags anställda utom för vissa smärre grupper tillhörande den s. k. frikretsen (direktörer och andra befattningshavare i chefsställning, som innehar självständig, ledande befattning och tillhör den centrala företagsledningen). I allt torde riksavtalet gälla för närmare 70 % av de anställda. Flertalet av de utanför FFO stående bolagen, bland vilka den enligt utredningen till n u merären näst största företagsgruppen, Folksambolagen, dominerar, tilläm-1 I antalsuppgiften är fastighetsskötare etc. i försäkringsbolagens huvudkontorsfastigheter medräknade men ej motsvarande personer i övriga av bolagen direkt eller indirekt ägda fastigheter. 2 Uppgick till 504 kr. per år för anställd hos bolag, som tillämpade riksavtalet mellan Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation (FFO) och Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF). 3 Uttages enligt riksavtalet av tjänsteman, vars genomsnittsålder vid ordinariesättningen överstiger 28 år och som saknar tillfredsställande pensionsrätt från tidigare anställning.

100 par dock i allt väsentligt mot riksavtalet svarande anställningsvillkor. Enligt avtalet skall en tjänsteman — manlig eller kvinnlig — vid ett årsskifte tilldelas anställning såsom ordinarie under förutsättning att tjänstemannens genomsnittsålder 1 uppgår till minst 21 år, att h a n eller hon fullgjort godkänd aspiranttjänstgöring resp. elevtjänstgöring hos bolaget under en tidrymd av tre år och att i förekommande fall första värnpliktstjänstgöringen fullgjorts. Tjänsteman med särskilda kvalifikationer eller tidigare, meriterande tjänstgöring kan få ordinarie anställning utan eller med kortare aspirant- resp. elevtjänstgöring. Befattningshavare, som ännu ej blivit ordinarie, benämnes extra tjänsteman. De flesta försäkringsbolagen har sina huvudkontor i Stockholm, där 74 % av kontorspersonalen var verksam, medan 11 % arbetade i Göteborg, 5 % i Malmö och 10 % på övriga orter. Av tabell D framgår att 69 % av kontorspersonalen var ordinarie. Att närmare en tredjedel av de anställda utgjordes av extra tjänstemän sammanhänger med att personalomsättningen är stor inom branschen. Särskilt bland den yngre kvinnliga personalen är avgången mycket stor i samband med giftermål etc. Kvinnorna var i majoritet bland försäkringsbolagens kontorsanställda (64 % ) , men denna kvinnomajoritet var väsentligt svagare bland de ordinarie (57 %) än bland de extra tjänstemännen (79 % ) , varför endast 62 % av kvinnorna var ordinarie mot 82 % av de manliga befattningshavarna. Ett annat uttryck för den starka avgången bland kvinnorna är att medianåldern för kvinnlig personal utgjorde 28 år mot 38 år för manlig personal. I åldern 50 år och däröver var männen i majoritet. I tabell D anges även de beräknade genomsnittliga årslönerna (median, undre och övre kvartil 2 ) för försäkringsbolagens manliga och kvinnliga tjänstemän. De kvinnliga ordinarie befattningshavarna uppnådde 56 % av de manliga ordinarie tjänstemännens medianlön. Bland de extra tjänstemännen nådde kvinnorna 71 % av männens medianlön. Tabell E åskådliggör lönespridningen för riksbolagens kontorspersonal efter kön och anställningsform (ordinarie resp. extra). I denna tabell har för överskådlighetens skull hänsyn icke tagits till att lönenivån avtalsmässigt är lägre i landsorten än i Stockholm. Av tabellen kan, bl. a., utläsas att 80 % av ordinarie manlig personal hade årslöner om 15 000 kronor eller mer mot 16 % av den ordinarie kvinnliga personalen. 55 % av ordi1 Med genomsnittsålder förstås det hela antal levnadsår som vederbörande uppnått under närmast föregående kalenderhalvår eller uppnår under närmast följande kalenderhalvår. Undersökningens åldersuppgifter utgår helt från de anställdas genomsnittsålder. 2 Genom att använda median- och kvartillönebegreppen kan tjänstemännen efter sina löner indelas i fyra fält, de s. k. kvartilfalten, vardera omfattande 25 % av gruppens tjänstemän. Det första kvartilfältet motsvarar de tjänstemän, vilkas löner ligger under undre kvartilen, andra kvartilf ältet tjänstemän, vilkas löner ligger mellan undre kvartilen och medianen, tredje kvartilfältet tjänstemän, vilkas löner ligger mellan medianen och övre kvartilen och slutligen fjärde kvartilfältet tjänstemän, vilkas löner ligger över den övre kvartilen. Mellan undre och övre kvartilen (andra och tredje kvartilfälten) ligger sålunda lönerna för hälften av tjänstemännen i gruppen.

101 Tabell

D. Vissa

uppgifter

rörande

försäkringsbolagens

kontorspersonal

den 1 jan.

1959 Medianålder och medianlöner anges för delgrupper om minst 10, kvartillöner för grupper om minst 25 anställda. Årslönerna är avrundade till närmaste 100-tal kronor. Ordinarie tjänstemän Antal anställda hos

Samtliga tjänstemän Kvinnor

KvinSumma nor

Män

2 580

3 258

3 787

6 734

10 521

5 387 827 380 669

513 46 21 98

1884 231 135 330

2 397 277 156 428

2 778 432 200 377

5 006 672 336 720

7 784 1 104 536 1097

1 700 1030 1099 1268 951 776 629 554 255

71 127 151 143 64 39 17 8 15 20 23

617 941 480 192 129 87 53 28 20 23 10

688 1068 631 335 193 126 70 36 35 43 33

71 127 250 444 530 629 462 386 338 301 249

617 942 1081 921 762 765 559 426 326 296 39

688 1069 1331 1365 1292 1394 1021 812 664 597 288

15 900 10100 21100 11800 30100 13 700

7 900 10 400 12 200

6 100 7 400 8 800

25 100 12 300

17 800 10 600

7 500

8 200 22 500 10 500

14 800

Män

Kvinnor

Summa

Samtliga riksbolag..

4 154

7 263

Härav i Stockholm.... » Göteborg » Malmö » övriga orter . .

2 265 386 179 279

3122 441 201 390

—

1 601 729 633 678 506 398 306 273 29

i åldrar t.o.m. 17 år 18—20 » 21—24 » 25—29 » 30—34 » 35—39 » 40—44 » 45—49 » 50—54 » 55—59 » 60 år och mer

Extra tjänstemän

99 301 466 590 445 378 323 281 226

Män

Summa

Medelårslöner 1 i kronor för anställda hos Samtliga riksbolag: Undre kvartil. . Median övre kvartil. . . Aritmet. medelt. Lönesummor i 1 000 tal kronor för an ställda hos Samtliga riksbolag.. .

78 190 50 996 129186

7 154 19 472 26 626 85 344 70 468 155 812

1 Om löntagare i en viss grupp ordnas i stigande följd efter lönens höjd är undre kvartilen, medianen och övre kvartilen den lön som överskrides av resp. 75, 50 och 25 % av samtliga löntagare i gruppen. Hälften av löntagarna i en grupp har löner som ligger mellan övre och undre kvartilen för gruppen i fråga. — Aritmetiska medeltalet är lönesumman (understa raden i tabellen) dividerad med antalet anställda i gruppen (översta raden i tabellen).

narie manliga tjänstemän och 2 % av ordinarie kvinnliga befattningshavare hade årslöner på 20 000 kronor eller däröver. 50 000 kronor eller mera i årslön hade 170 manliga tjänstemän eller 5 % av all ordinarie manlig personal. Sambandet mellan levnadsålder och årslön belyses på nedre hälften av tabell E.

102 Tabell E. Lönespridningen för försäkringsbolagens kontorspersonal under år 19-59 efter kön, medianålder och anställningsform Medianålder anges för grupp om minst 10 anställda. Tkr = 1000 kronor. Ordinarie tjänstemän Årslöneintervall Män

Kvinnor

Summa

4 137 819' 1227 1303 562 83 13 5 1

4 139 872 1346 1751 1351 651 346 314 207 112 80 49 24 13 4

4 154

7 263

22 25 32 40 46 47 50

22 25 32 39 41 43 45 45 47 49 50 50 57 57

36 E x t r a tjänstemän

Samtliga tjäns>temän Kvinnor

Summa

573 1 182 1496 1471 1343 567 83 13 5 1

646 1292 1678 1770 1905 1411 668 348 314 207 112 80 49 24 13 4

Kvinnor

Summa

Män

73 108 129 180 114 55 17 2

569 1045 677 244 40 5

642 1153 806 424 154 60 17 2

73 110 182 299 562 844 585 335 309 206 112 80 49 24 13 4

2 580

3 258

3 787

17 19 22 26 28 32 35

17 19 23 32 35

17 19 23 29 30 33 35

17 19 23 26 32 36 42 44 45 47 49 50 50 57 57

17 19 24 32 40 46 47 50

17 19 24 31 38 40 43 45 45 47 49 50 50 57 57

33 Män

Antal anställda med en årslön i intervallet 6—• 8 » 8— 10 » 10— 12 » 12— 15 » 15— 20 » 20— 25 » 2 5 _ 30 » 30— 36 » 36— 42 » 42— 50 » 50— 60 » 60— 75 » 75—100 » 100—150 » 150 tkr. o. däröver Summa

2 53 119 448 789 568 333 309 206 112 80 49 24 13 4 3109

6 734 10 521

Medianålder i år för ovanstående anställda inom årslöneintervallet under 6 tkr 6— 8 » 8— 10 » 10— 12 » 12— 15 » 15— 20 » 20— 25 » 25— 30 » 30— 36 » 36— 42 » 42— 50 » 50— 60 » 60— 75 » 75—100 » 100—150 »

23 27 34 36 42 44 45 47 49 50 50 57 57

D:o i samtliga löneintervall

41 Yrkesfältmän De svenska försäkringsbolagen har vanligen en fältorganisation för själva försäljningsarbetet, d. v. s. anskaffningen av ansökningar om försäkring. I fältorganisationen ingår såväl heltidsanställda yrkesfältmän (distriktschefer etc.) som fritidsombud. Inom vissa verksamhetsgrenar anlitas ofta såsom specialombud personer med verksamhet inom det område, vartill

103 försäkringsrörelsen hänför sig. Sålunda anlitas exempelvis bilhandlare för trafik- och annan motorfordonsförsäkring, cykelverkstäder och sportaffärer för moped- och cykelförsäkring, resebyråer för resgods- och reseolycksfallsförsäkring samt speditionsfirmor och skeppsmäklare för sjö- och transportförsäkring. Slutligen anlitar vissa bolag som försäkringsombud även självständiga företagare (andra är fritidsombud), i det följande kallade generalagenter ehuru denna benämning stundom också nyttjas för viss grupp av heltidsanställda yrkesfältmän. Fältorganisation saknas dock helt hos åtskilliga försäkringsbolag, såsom vissa lokalt verkande företag och företag, som riktar sig till speciella grupper av personer, ävensom några bolag, vilka uteslutande meddelar sjöförsäkring. Inom koncernerna är fältorganisationen ofta gemensam för de olika koncernföretagen. Medan fritidsombuden arbetar helt på provisionsbasis, är yrkesfältmännen med få undantag avtalsmässigt tillförsäkrade en viss minimilön, förmåner i form av pension, semesterlön etc. samt rörlig inkomst i förhållande till anskaffningsprestationen i form av provision på anskaffade försäkringar eller tantiem. I fråga om ersättning för omkostnader är förhållandena mycket varierande. Vissa fältmannakategorier åtnjuter endast bidrag till omkostnaderna, varvid förutsattes att dessa i övrigt bestrides med användande av den rörliga inkomsten. För andra kategorier betalar bolagen samtliga omkostnader, t. ex. i form av bilersättningar, varierande med försäljningsområdenas storlek, och traktamentsersättningar. I vissa fall utgår också omkostnadsbidrag för telefon, porto etc. Ersättning till underagenter, som fältmännen anlitat, betalas oftast direkt av bolagen, men det förekommer även att fältmännen själva har att bestrida denna kostnad. Enligt uppgift från svenska försäkringsbolags ombudsregister var vid ingången av år 1958 ej fullt 2 500 yrkesfältmän upptagna i registret. I antalssiffran ingår även självständiga företagare (generalagenter) samt fältm ä n hos utländska försäkringsbolag, verksamma i Sverige. F r å n de svenska riksbolagen har försäkringsinspektionen inhämtat vissa uppgifter om yrkesfältmännens inkomster under år 1958. Därvid har medtagits endast sådana fältmän, som varit verksamma under hela året. Självständiga företagare (generalagenter) har uteslutits, enär den fasta och rörliga ersättning i form av omkostnadsbidrag och bidrag till täckande av underagentkostnader, som dessa erhållit från bolagen, mestadels icke k u n nat separeras från övriga rörliga inkomster baserade på anskaffningsresultatet. Inkomsterna under år 1958 för de 2 015 heltidsanställda yrkesfältmän, som redovisas i tabell F, avser under året uppburen inkomst i form av fast lön, arvode, dyrtidstillägg, provisioner, semesterlön och andra rörliga inkomster, med avdrag för pensionsavgifter. I uppgifterna har icke inberäknats rese- och traktamentsersättning, omkostnadsbidrag och ersättning för av bolagen kända underagentkostnader. Som ovan omnämnts för-

104 Tabell

F. Yrkesfaltmännens

inkomster

under

Under 1958 uppburen inkomst i kronor

år

1958 Antal yrkesfältmän 69 472 467 417 266 194 75 23 22 10

Under 10 000 10 000—14 999 15 000—19 999 20 000—24 999 25 000—29 999 30 000—39 999 40 000—49 999 50 000—59 999 60 000—74 999 75 000 och däröver Summa

2 015

utsattes i vissa fall, att fältmännen själva bestrider en del av sina omkostnader. Uppgifterna har icke kunnat korrigeras härför, vilket innebär att de redovisade inkomstbeloppen genomsnittligt torde vara högre än de verkliga. Vidare må framhållas, att av bolagen tillämpade avräkningsförfaranden medför att 1958 års fältmannainkomster till viss del är ett utflöde av tidigare års anskaffningsresultat samtidigt som anskaffningen under år 1958 i viss utsträckning återspeglas i följande års inkomster. Såsom framgår av tabellen hade 69 yrkesfältmän under år 1958 ej kommit upp till en inkomst av 10 000 kronor. Av dessa var ett tiotal ej tillförsäkrade fast lön. I övrigt k a n av tabellen utläsas, att medianinkomsten låg vid 20 000 kronor. För 16 % (324 st.) noterades inkomster å 30 000 kronor och mer, medan 55 fältmän kom upp till minst 50 000 kronor i årsinkomst.

ANDRA KAPITLET Lagöversynens omfattning och riktlinjer

De sakkunniga översynen av FL

I enlighet med direktiven för utredningsarbetet har de sakkunniga företagit en genomgång av F L och kommer i det följande att framlägga motiverade förslag till ändringar i lagen och lagtillämpningen på olika punkter. Då den nu företagna laggenomgången bestämts skola ha karaktären av en teknisk översyn, har de sakkunniga utgått från nu gällande ordning och byggt vidare på den grund, som lagts genom 1948 och 1950 års lagstiftningsarbete på området. Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum, och de erfarenheter, som gjorts, föreslås ändringar och kompletteringar, vilka kan sägas innefatta en vidareutveckling av nu gällande principer i lagen. De nyheter, som föreslås, är uttryck för samma anda, som genomsyrar F L i dess nuvarande utformning. Den särskilda försäkringsrörelselagstiftningen har sin rot i det förhållandet, att försäkringstekniken och förhållandena i övrigt inom det moderna försäkringsväsendet är av så invecklad och för gemene man svårbegriplig natur, att en särskild lagstiftning till skydd för försäkringstagarintressena ansetts påkallad. Försäkringsavtalens ofta långsiktiga innehåll och den ekonomiska betydelsen för de enskilda av det skydd, som försäkringsväsendet skänker, bidrager till behovet av särskilda stadganden till försäkringstagarnas skydd. Den sociala karaktär, som vissa delar av försäkringsverksamheten ansetts ha, har också medverkat till utvecklingen av lagstiftningen rörande försäkringsrörelses bedrivande. Fullföljande de tankegångar, som ligger bakom FL, har de sakkunniga vid sin lagöversyn eftersträvat att på bästa möjliga sätt tillvarataga försäkringstagarnas-konsumenternas intressen på försäkringsområdet. De sakkunniga är nämligen av den uppfattningen, att den speciella försäkringsrörelselagstiftningen i första hand bör ha till uppgift att skapa garantier för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda. Samtidigt har de sakkunniga sökt utforma de erforderliga bestämmelserna på området så, att tillämpningen av desamma blir så litet arbetskrävande som möjligt. Målet har varit att uppnå största möjliga enkelhet inom den ram, som följer av önskemålet att tillvarataga försäkringstagarnas intressen på bästa möjliga sätt. Såväl vid utarbetandet av nya bestämmelser till försäkringstagarnas

106 skydd som vid översynen av de nuvarande bestämmelserna i ämnet har ce sakkunniga sökt komma fram till en ordning, som ger garantier för försäkringstagarintressenas tillgodoseende men icke heller onödigtvis pålägger försäkringsbolagen och tillsynsmyndigheten besvär och arbete. Spörsmål rörande långtgående omläggningar av den verksamhet, som i dag bedrives av de svenska försäkringsbolagen, har icke övervägts av de sakkunniga. Sådana frågor synes naturligen tillhöra den andra utredningsetapp, som förutsatts i direktiven för de sakkunniga. Ett frågekomplex, som är föremål för livligt intresse inom försäkringsvärlden, är problemen rörande möjligheterna att i ökad utsträckning få till stånd en värdesäkring av utfallande försäkringsförmåner. I främsta rummet på livförsäkringsområdet har försäkringstagarna ett starkt intresse av att från statsmakternas sida åtgärder vidtages i syfte att bereda försäkringsbolagen ökade möjligheter att skydda försäkringstagarna mot förluster i anledning av försämringar i penningvärdet. Då direktiven förutsatt, att nu ifrågavarande problemkomplex tillhör den andra utredningsetappen och skall behandlas först sedan undersökningar inom närmast kreditmarknadsutredningen och stabiliseringsutredningen verkställts, har de sakkunniga icke i sitt betänkande ingått på hithörande frågor. Värdesäkrings- och kapitalplaceringsfrågorna har således på grund av direktivens innehåll lämnats utanför de sakkunnigas lagöversyn.

Frågor om ändringar i andra författningar

Flera andra lagar och författningar behandlar problem, som berör försäkringsbolagens verksamhet eller angränsande frågor. De sakkunniga har icke ansett det falla inom uppdragets ram att gå närmare in på ifrågavarande lagstiftning. Vissa synpunkter beträffande behovet av en revision av berörda lagar och författningar redovisas dock i det följande. Skattelagstiftningen I skrivelsen till de sakkunniga har försäkringsinspektionen fäst uppmärksamheten på en del skatteproblem inom skadeförsäkringen. Det faller emellertid icke inom ramen för de sakkunnigas uppdrag att framlägga förslag rörande ändringar i gällande författningar rörande skatter och avgifter till det allmänna. De sakkunniga har därför icke haft anledning att gå närmare in på försäkringsväsendets skatteproblem. De sakkunniga kan dock helt allmänt understryka angelägenheten av att de beskattningsregler, som rör försäkringsverksamheten, är ändamålsenligt utformade och tager hänsyn till de krav, som försäkringsrörelselagstiftningen ställer på försäkringsbolagen. Det synes otillfredsställande, att skattebestämmelserna för försäkringsväsendet i vissa delar icke omprövats sedan 1928. Bl. a. torde jämväl inom skadeförsäkringen möjlighet böra öppnas för försäkringsbolagen att öppet

107 skattefritt göra avsättningar av lämplig omfattning för återbäringsändamål. Det synes icke förenligt med försäkringsrörelselagstiftningens tankegångar, att dylika avsättningar erhåller formen av dolda uppskrivningar av försäkringsfonden. Skattelagstiftningen behöver vidare bl. a. anpassas till och draga konsekvenserna av den allt talrikare förekomsten av kombinationsförsäkringar, som omfattar ett flertal risker av helt olika slag. De tillägg till och ändringar i FL, som de sakkunniga föreslår, synes icke vara av den art, att deras genomförande förutsätter samtidiga ändringar i skattelagstiftningen. En mindre jämkning av taxeringsförordningen synes dock böra komma till stånd (se s. 148). Vid en kommande översyn av försäkringsväsendets skatteproblem bör emellertid givetvis hänsyn tagas även till de ändringar i FL, som vid ifrågavarande tidpunkt kan ha genomförts eller planerats. Konkurrenslagstiftningen För såväl försäkringsväsendet som näringslivet i övrigt gäller lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen den 1 juni 1956 om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. I det remissutlåtande, som försäkringsinspektionen i början av år 1956 avgav över det kommittébetänkande, som ligger till grund för sistnämnda lag och för vissa år 1956 genomförda ändringar i den förstnämnda lagen, förordade försäkringsinspektionen, att n u ifrågavarande lagstiftning delvis icke skulle vara tillämplig på försäkringsväsendet. De sakkunniga är av den uppfattningen, att om blott vissa mindre tillägg till och ändringar i FL göres, förutsättningar är för handen för att i enkelhetens och klarhetens intresse undantaga försäkringsbolagen från tilllämpningsområdet för förenämnda två lagar. Vad angår uppgiftsskyldighetslagens tillämpning på försäkringsbolagen vill de sakkunniga understryka, att försäkringsinspektionen med stöd av F L kan från försäkringsbolagen inhämta de uppgifter, som avses i uppgiftsskyldighetslagen, och att det ligger helt i linje med försäkringsrörelselagstiftningen att inspektionen bedriver konsumentupplysning på försäkringsområdet. Det synes de sakkunniga mindre lämpligt att samma uppgifter nu kan infordras med stöd av två olika lagar. Olämpligheten härav blir särskilt framträdande, när såsom här är fallet bl. a. bestämmelserna om sekretess och om tystnadsplikt är olika utformade i de två lagkomplexen, i det att offentlighetsprincipen äger vidsträcktare tillämpning på uppgifter, som inkommer till försäkringsinspektionen jämlikt FL, än på uppgifter, som insändes till samma myndighet jämlikt konkurrenslagstiftningen. Härtill kommer att även på en annan punkt uppgiftsskyldighetslagen och F L icke rimmar med varandra. I förarbetena till uppgiftsskyldighetslagen är det förutsatt, att försäkringsinspektionen i sin verksamhet enligt nämnda lag skall vara ett rent utredande organ, som icke har att göra bedömningar eller

108 att framställa kritik eller yrkanden, men enligt F L åligger det försäkringsinspektionen att framställa yrkanden och kritik. Den ändamålsenligaste lösningen torde ha varit, att 1956 års lag om uppgiftsskyldighet rörande prisoch konkurrensförhållanden aldrig gjorts tillämplig på försäkringsområdet. Med allenast några mindre ändringar och tillägg — bl. a. införande av en regel om registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser — skulle F L ha k u n n a t helt tillgodose de intressen, som uppgiftsskyldighetslagen vill bevaka, såvitt angår försäkringsområdet. Samtidigt skulle all egendomlig dualism k u n n a t undvikas. Såvitt angår 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet synes man k u n n a ställa frågan, huruvida det finns anledning att låta en lag, som i stort sett endast är en förhandlingslag och som icke ger vederbörande myndighet rätt att göra förelägganden eller dylikt, vara tillämplig på en verksamhet, där annan myndighet — försäkringsinspektionen — har laga befogenhet att ingripa med förelägganden m. m. bland annat när allvarlig anmärkning mot verksamheten föreligger. Med hänsyn till den i FL föreskrivna skälighetsprincipen för försäkringsbolagens verksamhet och med hänsyn till de långtgående ingripanden mot försäkringsbolagen, som försäkringsinspektionen med stöd av FL kan göra eller föreslå, synes det de sakkunniga som om något egentligt behov knappast förelegat att göra 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet tillämplig på försäkringsområdet. Frågan om att undantaga försäkringsväsendet från tillämpningsområdet för 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och 1956 års lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden synes lämpligen böra övervägas i samband med en framtida översyn av nämnda två lagar och torde icke falla inom ramen för de sakkunnigas uppdrag, avseende en teknisk översyn av FL. De ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen, som erfordras för ändamålet, blir — såsom tidigare antytts — ganska små. En del av de tillägg till och ändringar i FL, som de sakkunniga i det följande kommer att föreslå, underlättar ytterligare ett undantagande av försäkringsväsendet från 1953 och 1956 års ovannämnda lagar. Sekre t esslags

tiftningen

Ett spörsmål, som aktualiserats av de sakkunnigas förslag angående tillägg till och ändringar i FL, är frågan om sekretessbeläggning av en del av de uppgifter, som försäkringsbolagen har att lämna till inspektionen. Med den utformning lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar har är frågan om en utvidgning av sekretessen på försäkringsbolagstillsynsområdet icke en lagfråga utan en fråga, som regleras av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Med hänsyn härtill har det icke förelegat anledning för de sakkunniga att i detalj taga ställning

109 till sekretessproblemen på nu ifrågavarande område. Såsom angives i det följande torde det mest ändamålsenliga vara, att sedan statsmakterna tagit ståndpunkt till de i detta betänkande föreslagna lagändringarna, försäkringsinspektionen efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen överväger i vad mån sekretessbestämmelser på området är oundgängligen erforderliga och, om så finnes vara fallet, därefter utarbetar förslag till sådana bestämmelser och gör framställning till Kungl. Maj :t om att Kungl. Maj:t måtte utfärda bestämmelserna i fråga. Lagen om utländska försäkringsanstalter De sakkunniga vill här vidare fästa uppmärksamheten på att en revision av FL bör åtföljas av en översyn av lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Lagen om utländska försäkringsanstalter är i mycket uppbyggd med FL såsom förebild. Ändringar i F L bör därför ofta föranleda motsvarande ändringar i 1950 års lag. Understödsförening slagen I detta sammanhang må också erinras om förhandenvaron av lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar, som behandlar viss personförsäkringsverksamhet. Denna lag måste i flera avseenden anses vara starkt föråldrad. De sakkunniga har på grund av utformningen av det åt dem givna uppdraget icke haft anledning att tränga närmare in i de frågor, som rör understödsföreningslagen. Det är dock påfallande, att inom understödsföreningsväsendet skälighetsprincipen i FL:s bemärkelse icke gäller och att lagen icke innehåller några krav på återbäring till försäkringstagarna av uppkommande överskott. Fastän understödsföreningsverksamheten ansetts ha en mera social karaktär än den av försäkringsbolag bedrivna personförsäkringsrörelsen, tillvaratager understödsföreningslagen i dag försäkringstagarnas intressen sämre än vad F L gör. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det angeläget att en revision av understödsföreningslagen snarast igångsattes. Härvid synes även böra övervägas, i vad mån behov av en särskild understödsföreningslagstiftning fortfarande föreligger och vilka möjligheter som finnes att i större eller mindre utsträckning inordna understödsföreningarna under FL. Beträffande sådana understödsföreningar, vilkas verksamhet är av mycket ringa ekonomisk betydelse för försäkringstagarna, kan det ifrågasättas, om anledning över huvud taget finnes att ha någon egentlig tillsyn över föreningarna. Erinras må därom att jämlikt F L ett stort antal sockenbolag för husdjursförsäkring är undantagna från lagens bestämmelser. Det ligger i sakens natur, att vid ett inordnande av vissa kategorier understödsföreningar under F L bestämmelserna i denna lag måste i nödig utsträckning anpassas till det därigenom förändrade läget. De tillägg till och ändringar i FL, som de sakkunniga nedan föreslår, försvårar icke ett

110 framtida inordnande av understödsföreningarna under försäkringsrörelselagstiftningen. Försäkringsavtalslagen De sakkunnigas uppdrag omfattar icke lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal. De sakkunniga anser sig dock böra framhålla, att den utveckling, som efter tillkomsten av nämnda lag ägt rum på försäkringsområdet, starkt talar för en översyn av ifrågavarande civilrättsliga lagstiftning. Icke minst utbredningen av kollektiva försäkringsformer har bidragit till behovet av en lagöversyn jämväl på hithörande område. Då försäkringsavtalslagen tillkommit under nordiskt samarbete, synes jämväl en revision av samma lag böra ske i gemensam nordisk regi.

T R E D J E KAPITLET L a g e n s t i l l ä m p n i n g s o m r å d e och r ä t t e n a t t d r i v a försäkringsrörelse

1. Gällande lag och några huvuddrag av förarbetena

Enligt FL får försäkringsrörelse, där ej annat följer av vad i lag eller författning är stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit Kungl. Maj :ts tillåtelse (koncession). Om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse i Sverige stadgas i särskild lag. Vad i FL är föreskrivet skall enligt uttryckligt stadgande i lagen (349 §) icke äga tillämpning på försäkringsanstalt, som inrättats av staten, på sjukkassa eller annan understödsförening, å vilken lagen om understödsföreningar äger tillämpning, på sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller på ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar (sockenbolag), såframt bolaget icke meddelar brand- eller sjöförsäkring. Vid tilllämpning av sistnämnda bestämmelse skall med härad likställas tingslag i de orter där benämningen härad ej förekommer. De sockenbolag på vilka F L : s bestämmelser icke äger tillämpning har, såsom tidigare antytts, enligt föreliggande uppgifter samtliga karaktären av kreatursförsäkringsbolag. Ifrågavarande bolag är enligt särskilt stadgande i FL pliktiga att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t. Föreskrifter i detta ämne återfinnes i kungörelse den 17 december 1948 (nr 805). 1942 års försäkringsutredning fastslog i sitt betänkande, att försäkringsverksamhet, idkad såsom rörelse, borde få drivas allenast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Utredningens lagförslag avsåg endast affärsmässigt driven försäkringsrörelse. Innebörden av begreppet affärsmässig försäkringsrörelse hade, framhöll utredningen, betydelse för gränsdragningen mellan försäkringsrörelselagstiftningen och lagen om understödsföreningar. Att försäkringsbolagens verksamhet enligt lagens begreppsbestämning var av affärsmässig art ansågs ligga redan i uttrycket driva försäkringsrörelse. Principen kom enligt utredningen till uttryck även genom bestämmelser i understödsföreningslagen. Utredningen hänvisade h ä r u t i n n a n bl. a. till 1 § nämnda lag, enligt vilken med understödsförening

112 förstås sådan förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse idka till personförsäkring hänförlig verksamhet. I praktiken hade emellertid, fortsatte utredningen, gränsen mellan affärsmässig och icke-affärsmässig rörelse icke upprätthållits. Åtskilliga större understödsföreningar bedreve sin verksamhet i former, som föga skilde sig från de hos försäkringsbolagen i allmänhet vedertagna. Å andra sidan kunde det enligt utredningen ifrågasättas, om icke vid en strängt restriktiv tolkning av begreppet affärsmässig rörelse några mindre häradsbolags verksamhet skulle falla utanför detta begrepp. Den utveckling, som under senare år ägt rum beträffande understödsföreningarna och därmed i lagstiftningen jämställda anstalter, syntes utredningen böra uppm ä r k s a m m a s vid en översyn av understödsföreningslagen. Utredningen föreslog vidare införande i FL av den allmänna satsen, att försäkring icke skulle få meddelas i annan ordning än i försäkringsrörelselagen eller i a n n a n allmän lag eller författning vore medgiven. Vissa utvecklingstendenser — exempelvis bildande av stiftelser eller ideella eller ekonomiska föreningar för »förmedling» av försäkringar — syntes utredningen göra det önskvärt, att denna grundsats komme till uttryck i lagstiftningen. I omedelbar anslutning till denna grundsats upptogs i utredningens lagtext en erinran om de försäkringsanstalter, vilkas verksamhet reglerades i särskilda lagar och författningar. Härvid uppräknades försäkringsanstalt, som inrättats av staten (i betänkandet angavs bl. a. pensionsstyrelsen som exempel), sockenbolag, sjukkassa, understödsförening eller annan förening, å vilken lagen om understödsföreningar ägde tillämpning, samt utländsk försäkringsanstalt. Begreppen försäkring och försäkringsrörelse definierades icke i 1942 års försäkringsutrednings förslag. Förslaget anknöt härutinnan — i likhet med då gällande lagar på försäkringsväsendets område — till gängse språkbruk och allmän uppfattning. Med hänsyn till sistnämnda spörsmåls intresse vill de sakkunniga i detta sammanhang citera ett avsnitt ur motiven till lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för sistnämnda lag, anföres bl. a. följande. Någon definition av begreppet försäkring har icke upptagits i förslaget. Det har ansetts tillfyllest, att man, i stället för att söka utforma mer eller mindre subtila begreppsbestämningar, som icke skulle vara av praktisk betydelse, anknyter sig till den begränsning, som språkbruk och allmän uppfattning härvidlag erbjuda. Utanför förslaget falla sålunda vissa i det ekonomiska livet ofta förekommande affärstransaktioner, som till sin innebörd stå försäkringsavtal mycket nära. Ett typiskt exempel är sådan garanti för redan ingångna eller möjligen uppkommande förpliktelser, som bankerna i rätt stor utsträckning mot ersättning ikläda sig. Men sådan »bankgaranti» plägar, ehuru erbjudande stor likhet med den försäkringsart, som benämnes garantiförsäkring, i affärslivet varken betecknas eller betraktas såsom försäkring. Att det oaktat låta lagens tillämpning utsträckas

113 även till sådana och andra liknande avtal har ansetts desto mindre böra ifrågakomma som något behov av lagstiftning på sådant område icke yppat sig. Framhållas må ock i detta sammanhang, att de avtal, som ingås av postverket under beteckningen assurans, icke äro att betrakta såsom verkliga försäkringsavtal (assuransavtal) utan endast såsom innefattande modifikationer i ett fraktavtal. Från förslagets tillämpningsområde har kommittén emellertid funnit sig böra utesluta vissa rättsförhållanden, som skulle kunna räknas såsom försäkring men i ett viktigt avseende skilja sig från den grupp av avtal, för vilka lagstiftning nu anses böra ifrågakomma: förslaget har begränsats till att omfatta endast försäkringar som meddelas yrkesmässigt. Utanför förslaget falla sådana mera isolerade avtal som t. ex. det, varigenom en arbetsgivare annorledes än under utövande av dylik rörelse åtager sig att utbetala en livränta eller för vissa angivna eventualiteter tillförsäkrar någon hos honom anställd skadestånd. Den gräns, som man i den offentligrättsliga försäkringslagstiftningen sökt uppdraga mellan ett »affärsmässigt» och ett icke affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse, är för förslagets tillämplighet utan betydelse. De föreslagna bestämmelserna avse även vissa anstalter, som betraktas såsom drivande en eller annan icke affärsmässig rörelse, exempelvis de som åsyftas i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar. I tillämpningen komma emellertid förslagets bestämmelser givetvis att spela sin huvudsakliga roll i fråga om avtal ingångna av försäkringsanstalter, vilkas rörelse drives affärsmässigt. Hit räknas i första hand sådana inhemska försäkringsbolag, å vilka lagen om försäkringsrörelse helt eller delvis är tillämplig. Till denna grupp höra vidare utländska försäkringsanstalter, som jämlikt lagen den 24 juli 1903 förvärvat rätt att här i riket driva försäkringsrörelse. I propositionen rörande F L uttalade föredragande statsrådet bl. a., att det vore klart, att begreppen försäkring och försäkringsrörelse icke finge givas annan innebörd i den offentligrättsliga lagstiftningen än i lagen om försäkringsavtal. Med förbudet att meddela försäkring i annan ordning än i lagen om försäkringsrörelse eller annan allmän lag eller författning vore medgiven hade utredningen avsett att motverka en tendens att exempelvis genom bildande av stiftelser eller ideella eller ekonomiska föreningar förmedla försäkringar. Med utgångspunkt från försäkringsavtalslagens begreppsbestämning skulle bestämmelsen emellertid — vilket anmärkts i ett remissyttrande — innebära ett generellt förbud mot att icke yrkesmässigt meddela försäkring. Statsrådet vore ense med utredningen om att de nyssnämnda utvecklingstendenserna borde stävjas. Men en förbudsregel, sådan som den av utredningen föreslagna, finge en väsentligt större räckvidd, i det att den hindrade tillkomsten även av i och för sig önskvärda avtal. Det syntes statsrådet uppenbart, att uttrycket »driva försäkringsrörelse» icke borde givas en så snäv tolkning som utredningen förutsatt. Tolkades uttrycket på sätt statsrådet förordat, syntes möjlighet finnas att motverka tendensen att bilda juridiska personer, vilka visserligen icke till formen men dock i realiteten dreve försäkringsrörelse. Någon motsvarighet till den 8—001886

114 av utredningen föreslagna förbudsregeln syntes statsrådet icke erforderlig vid sidan av straffbestämmelsen i 325 §. Statsrådet sade sig icke kunna biträda den i ett remissyttrande framförda synpunkten, att ur förteckningen över försäkringsinrättningar, vilkas verksamhet reglerades i särskilda lagar eller förordningar, borde uteslutas försäkringsansiaii, som iinäiiais av siaicn. AVCH um lämpligheten av den använda terminologin kunde ifrågasättas såvitt gällde pensionsstyrelsen syntes densamma vara fullt adekvat beträffande sådana av staten inrättade försäkringsanstalter som riksförsäkringsanstalten och statens krigsförsäkringsnämnd samt statens krigsskadenämnd. Terminologin syntes icke medföra den konsekvensen, att ett försäkringsaktiebolag, vars aktier förvärvades av staten, därigenom bleve undantaget från bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse. Förteckningen över de svenska försäkringsanstalter, vilka undantagits från bestämmelserna i FL, placerades av statsrådet i en särskild paragraf, ingående i kapitlet om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet. Första lagutskottet godtog utan kommentarer de av statsrådet föreslagna lagbestämmelserna i förevarande ämne.

2. Försäkringsrörelsebegreppet och den speciella volvogarantin

I vissa situationer kan oklarhet råda, huruvida viss verksamhet skall anses innefatta ett drivande av försäkringsrörelse eller ej. Under senare år har frågan om innebörden av försäkringsrörelsebegreppet aktualiserats särskilt därigenom att sedan den 1 november 1954 Aktiebolaget Volvo vid försäljning av en del biltyper lämnar en särskild garanti av långtgående innehåll. Spörsmålet huruvida Volvos ifrågavarande garantigivning enligt gällande lag kan anses innefatta ett drivande av försäkringsrörelse i FL:s bemärkelse har varit föremål för domstolsprövning. Förhållandena i målet och dettas utgång är av sådant intresse i detta sammanhang, att en redogörelse i ämnet synes motiverad. Den speciella garanti, som köpare av vissa biltyper av märket Volvo erhåller, har numera — efter vissa mindre jämkningar och kompletteringar av texten — följande lydelse. Om denna bil inom fem år skadas i Sverige genom yttre olyckshändelse eller åverkan, betalar Volvo vid varje tillfälle den del av reparationskostnaden, som överstiger 300 (vid viss biltyp 400) kronor. Undantagna är kostnader som ersattes av annan och kostnader för skador, som uppstått i samband med brand, stöld, 'billån', straffbart bruk av berusningsmedel, deltagande i hastighetstävlingar eller militär användning. Skriftlig anmälan om skadan skall omgående göras till någon av Volvos återförsäljare, som ombesörjer reparationen. Om anmälan göres senare än en månad från skadedagen svarar Volvo ej för skadan.

115 Sedan försäkringsinspektionen från olika håll blivit tillfrågad, huruvida Volvo enligt inspektionens uppfattning lagligen ägde meddela en dylik garanti, och då spörsmålet ansågs vara av stor betydelse för försäkringsverksamhetens utveckling, meddelade försäkringsinspektionen i skrivelse till Volvos verkställande direktör den 4 november 1954, att enligt inspektionens uppfattning bolaget på i skrivelsen anförda grunder måste anses ha börjat driva försäkringsrörelse. Samtidigt framhöll dock försäkringsinspektionen, att det ankomme icke på inspektionen utan på vederbörande åklagarmyndighet och domstolar att fatta ett juridiskt bindande avgörande i frågan, huruvida Volvo genom sin nya garantiverksamhet handlade i strid mot FL. Avslutningsvis uttalade inspektionen bl. a., att ehuru ämbetsverket vore av den meningen att den nya volvogarantin vore oförenlig med FL, inspektionen samtidigt också hyste den uppfattningen, att Volvos initiativ vore av stort intresse. Det hade dragit uppmärksamheten till viktiga problem i bilförsäkringen och toge sikte på rationaliseringsmöjligheter, vilka vid närmare undersökning kunde visa sig vara av verklig betydelse. Avskrift av inspektionens skrivelse överlämnades till åklagarmyndigheten i Göteborg för kännedom. Genom remiss den 4 januari 1955 lämnade därefter åklagarmyndigheten i Göteborg försäkringsinspektionen tillfälle att avgiva yttrande över ett av professorn Phillips Hult på uppdrag av Aktiebolaget Volvo utarbetat och sedermera till åklagarmyndigheten ingivet utlåtande, avseende frågan huruvida bolaget genom att bereda köpare av berörda biltyp ifrågavarande garanti bedreve en rörelse, som enligt FL förutsatte koncession. Hult vände sig i utlåtandet mot de synpunkter, vilka inspektionen i sin nyssnämnda skrivelse anlagt på garantin, och besvarade efter vidlyftig utredning frågan nekande. I sitt yttrande över remissen förklarade inspektionen bl. a., att vad Hult i sitt utlåtande anfört icke givit inspektionen anledning att ändra sin ståndpunkt beträffande frågan om Volvos ifrågavarande garanti vore förenlig med försäkringsrörelselagstiftningen. Avslutningsvis betonade inspektionen, att inspektionen vore medveten om att nuvarande lagstiftning — såsom inspektionen tolkade densamma — i enskilda fall kunde befinnas innebära en alltför stel gränsdragning beträffande rätten att meddela försäkring och att den sålunda stundom kunde verka som en olämplig konkurrensbegränsning, vilken försvårade nya initiativ av värde för allmänheten. Den av Hult hävdade tolkningen lede å andra sidan av nackdelen, att den öppnade långtgående möjligheter för arrangemang, som bl. a. gåve allmänheten alltför litet skydd mot försäkringsutfästelser, som vore på ett otillfredsställande sätt ekonomiskt underbyggda. För att klarhet i rättsläget och ett underlag för bedömning av frågan om det eventuella behovet av lagändringar skulle erhållas vore ett domstolsutslag i frågan av värde. I beslut den 29 juni 1955 uttalade åklagarmyndigheten i Göteborg, att

116 myndigheten icke funnit att Volvo genom den nya garantin överträtt FL. Ärendet föranledde därför icke någon åklagarmyndighetens vidare åtgärd. För svenskt försäkringsväsen ansågs det vara av stort intresse att innebörden av begreppet driva försäkringsrörelse enligt gällande lag om försäkringsrörelse blev i görligaste mån klarlagd. F r å n denna synpunkt bedömdes det genom åklagarmyndighetens beslut uppkomna läget såsom mycket otillfredsställande. Å ena sidan hade den centrala myndighet, som torde vara mest insatt i försäkringsfrågor, uttalat att Volvo genom nu ifrågavarande garanti måste anses ha handlat i strid mot FL. Å andra sidan hade en lokal åklagarmyndighet uttalat, att Volvo icke överträtt ifrågavarande lag. Ur allmän synpunkt ansågs det önskvärt, att frågan om lagligheten av Volvos nya garanti blev föremål för domstols prövning. Försäkringsinspektionen hemställde därför hos riksåklagarämbetet, att ämbetet måtte föranstalta om att dylik prövning kom till stånd. Samtidigt underströk försäkringsinspektionen, att inspektionen icke genom sin hemställan tagit ställning till frågan om ändamålsenligheten av försäkringslagens nuvarande bestämmelser och icke heller från andra synpunkter än de legala uttalat något värdeomdöme om Volvos nu ifrågavarande initiativ. I anledning av försäkringsinspektionens hemställan förordnade riksåklagarämbetet, att åtal skulle väckas jämlikt 325 § F L mot Aktiebolaget Volvos verkställande direktör. Åtalet lämnades utan bifall av Göteborgs rådhusrätt. Målet fullföljdes därefter till hovrätten för västra Sverige samt högsta domstolen. Båda dessa instanser fastställde rådhusrättens domslut. Då såväl försäkringsinspektionens motivering för sin uppfattning att Volvos nya garantiverksamhet innefattade en överträdelse av FL som högsta domstolens motivering för att lämna åtalet utan bifall synes vara av intresse i sammanhanget, skall de refereras här. Försäkringsinspektionens synpunkter på tolkningen av gällande lag torde tydligast framträda i en skrivelse till vederbörande statsåklagare den 21 augusti 1958. I denna skrivelse anförde försäkringsinspektionen i huvudsak följande. I motiven till försäkringsavtalslagen uttalas, att de avtal, som ingås av postverket under beteckningen assurans, icke är att betrakta såsom verkliga försäkringsavtal utan endast såsom innefattande modifikationer i ett fraktavtal. Med detta motivuttalande såsom utgångspunkt har professor Hult gjort en jämförelse mellan postverkets assuransavtal och Volvos nya garanti och kommit fram till att båda dessa typer av åtaganden saknar karaktären av försäkring på den gemensamma grunden att de bägge icke utgör självständiga avtal utan med nödvändighet ansluter sig såsom biavtal till ett annat huvudavtal. De innefattar bägge modifikationer i vederbörande huvudavtal. Försäkringsinspektionen kan icke ansluta sig till Hults uppfattning på denna huvudpunkt. Vid ett transportavtal kan den part, som har att utföra eller låta utföra transporten av godset, påtaga sig ett mer eller mindre långtgående ansvar för transportprestationen, d. v. s. för att godset verkligen kommer den bestämde

117 mottagaren till hända i oskadat skick. Han synes exempelvis kunna begränsa sin ersättningsskyldighet i händelse av skada på godset till sådana fall, där han själv eller hans egna anställda förfarit försumligt. Han kan gå längre och påtaga sig ansvar för försummelser av personal vid av honom anlitade främmande transportmedel. Han kan, om han så vill, utsträcka sin ansvarighet till att omfatta även rena olyckshändelser, som drabbar godset under hela dess väg från avsändaren till mottagaren. Intet h i n d r a r att han till och med går ännu längre och låter sin ansvarighet omfatta även fall av force majeure. I samtliga fall är det fråga om en ersättningsskyldighet direkt på grund av det ingångna transportavtalet. En utsträckning av transportörens risktagande utöver vad som är det vanliga inom branschen innefattar således icke att vederbörande ikläder sig en särskild förpliktelse, skild från transportavtalet, utan utgör blott en lovlig modifikation i den gängse utformningen av transportavtal. I enlighet härmed synes man böra förstå postverkets assuransavtal. Assuransavtalet kan icke betraktas såsom något separat avtal utan innefattar blott, att postverket ingår ett transportavtal, enligt vilket verkets skadeståndsskyldighet vid bristande fullgörande av transportprestationen är utsträckt till att omfatta även fall av casus och i viss utsträckning force majeure. Det är helt enkelt fråga om transportavtal med en för postverket strängare skadeståndsskyldighet än den för vanliga brev och paket gällande. Assuransavtalet är, med begagnande av lagmotivens ord, en modifikation i det med postverket ingångna fraktavtalet. Med anledning av vad Hult anfört om skador å postgods medan detsamma handhaves av järnvägar, bussar, flygmaskiner o. s. v. vill försäkringsinspektionen understryka, att det ligger helt inom ramen för fraktavtalsbegreppet att andra än egna transportmedel kan anlitas för en transports utförande. Vid ett köpeavtal kan säljaren påtaga sig ett större eller mindre ansvar för beskaffenheten av det gods, som överlåtes genom köpet. Säljarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller brist i godset beror i första hand på innehållet i köpeavtalet. Genom en s. k. garanti kan säljaren påtaga sig ett i fråga om omfattning eller tid längre gående ansvar för fel och brist än som följer av sedvana eller köplagens bestämmelser. Såsom exempel på sådan garanti må nämnas, att tillverkare och försäljare av bilar ofta lämnar en garanti av innehåll, att därest det inom sex månader eller ett år från leveransen av en bil skulle uppdagas något materialfel eller felaktigt utförande, företaget ifråga utan kostnad för köparen levererar nya, felfria delar eller reparerar de gamla. Samtidigt brukar den inskränkningen föreskrivas, att garantin icke gäller för fel, som uppstår genom naturligt slitage, vårdslöshet, otillräcklig smörjning, felaktig skötsel m. m. En garanti av detta slag — som bl. a. Volvo lämnar för alla biltyper — utgör icke någon självständig förpliktelse utan innefattar blott att säljaren påtager sig ett längre gående ansvar för beskaffenheten av det överlåtna godset än som eljest skulle vara fallet. En sådan garanti utgör således blott en modifikation i det ingångna köpeavtalet. Vid Volvos nu ifrågavarande garanti är läget ett annat. Volvo åtager sig genom denna garanti att svara för skador, som uppkommer på bilen vid kollisioner, dikeskörningar och liknande händelser. Volvos ansvar är här icke något uttryck för att säljarsidan brustit i sin prestation enligt köpeavtalet. I allt fall på teknikens nuvarande ståndpunkt uppkommer nämligen i allmänhet skador på en bil vid dylika händelser i stort sett oberoende av hur förstklassig den levererade bilen är. Volvos ansvar enligt den nya garantin innefattar icke någon utvidgad skadeståndsskyldighet, som faller inom ramen för vad en säljare begreppsmässigt kan ha att fullgöra vid en äganderättsöverlåtelse av en bil. Volvos nya garanti rym-

118 mes enligt försäkringsinspektionens uppfattning icke inom begreppet köp och har sålunda icke karaktären av en modifikation i köpeavtalet. Den speciella volvogarantin är enligt inspektionens syn ett självständigt riskåtagande från Volvos sida. Åtagandet göres visserligen endast i direkt kombination med ett köpeavtal; det är emellertid affärsmässiga och andra faktiska förhållanden som torde vara anledningen härtill. Ur rättsliga synpunkter synes riskåtagandet vara lika självständigt vare sig det göres i direkt anslutning till försäljningen av en bil eller det mot vederlag skulle göras först vid en senare tidpunkt. I bägge fallen måste Volvo anses ikläda sig en risk, som faller utom ramen för vad som begreppsmässigt åvilar säljarsidan vid en äganderättsöverlåtelse. Försäkringsinspektionen kommer så fram till att Volvos nya garanti icke alls är någon parallell till postverkets assuransavtal. Medan sistnämnda avtal utgör en modifikation i ett huvudavtal utgör den nya volvogarantin rättsligt sett ett självständigt avtal och icke alls någon modifikation i ett annat avtal. Något stöd för att den nya garantin ej skulle ha karaktären av försäkringsavtal kan således icke hämtas i förut berörda motivuttalande att postverkets assuransavtal icke är att betrakta såsom verkliga försäkringsavtal. Försäkringsinspektionen är ense med Hult om att försäkringsavtalet är ett ömsesidigt förpliktande avtal. Det föreligger icke något försäkringsavtal med m i n d r e försäkringstagaren har att utgiva ett vederlag för riskåtagandet. Inspektionen anser emellertid, i motsats till Hult, att bilköparen vid volvogarantin betalar ett vederlag för Volvos ifrågavarande särskilda riskåtagande. Understrykas må att av Volvos reklam klart framgår, att det som Volvo utbjuder till ett visst pris är icke blott en bil utan dessutom den särskilda garantin. Det är fullt klart mellan parterna, då avtal slutes, att vad bilköparen förvärvar för det avtalade beloppet är icke blott en bil utan därutöver nu ifrågavarande garanti. Garantin är kanske till och med i många fall drivfjädern till att köparen väljer just ifrågavarande bilmodell. Under nu angivna förhållanden är det enligt försäkringsinspektionens mening uppenbart, att köparen till Volvo erlägger ett vederlag för den speciella volvogarantin. Den omständigheten att Volvo icke utåt angiver hur mycket av det inflytande beloppet som räknas såsom riskpremie och hur mycket som räknas såsom vederlag för själva bilen synes icke k u n n a vara skäl till att betrakta vederlagsfrågan på annat sätt än inspektionen ovan gjort. Försäkringsinspektionen vill vidare slå fast, att riskåtagandena av Volvo göres i sådan omfattning att beteckningen rörelse måste anses befogad. Understrykas må, att det särskilda riskåtagande, som Volvo gör vid den nu ifrågavarande garantin, i allt väsentligt är av samma innehåll som det riskåtagande, vilket försäkringsbolagen gör vid meddelande av vagnskadeförsäkring. Såväl i Sverige som i utlandet har det hittills ansetts vara en försäkringsbolagsangelägenhet att svara för ifrågavarande kollisions- m. fl. risker. Språkbruk och allmän uppfattning inom affärslivet talar också för att riskåtagandena ifråga betraktas och behandlas såsom försäkringar. Påpekas må också att lagen om försäkringsrörelse i första hand tillkommit för att skydda allmänheten mot försäkringsutfästelser från sådana företags sida, som icke h a r ekonomiska resurser att infria sina utfästelser. Allmänhetens behov av skydd mot insolida försäkringsgivare synes inspektionen vara lika stort, vare sig vederbörande vänder sig till ett företag, som uteslutande eller huvudsakligen meddelar försäkringar, eller förvärvar försäkringsskyddet hos någon, som samtidigt tillhandahåller a n d r a prestationer, exempelvis ett bolag som huvudsakligen bedriver fabriks- och handelsrörelse men därutöver gör särskilda riskåtaganden av samma slag som försäkringsbolaget.

119 Vad angår de i förarbetena till försäkringsavtalslagen omnämnda bankgarantierna synes det försäkringsinspektionen helt naturligt, att desamma faller utanför lagstiftningen om försäkringsrörelse. Erinras må därom, att bankerna genom banklagstiftningen ställts under en särskild tillsyn, utövad i första hand av bankinspektionen, och att det därför icke förelegat något behov av att göra lagen om försäkringsrörelse tillämplig på bankgarantierna. Härtill kommer det i lagmotiven åberopade förhållandet, att bankgarantierna i affärslivet varken betecknas eller betraktas såsom försäkring. Sammanfattningsvis vill försäkringsinspektionen såsom sin mening uttala, att Volvos PV 444-garanti utgör ett självständigt avtal och icke en modifikation i köpeavtalet, att vederlag utgår för garantin ifråga, att garantin lämnas i sådan omfattning att garantiverksamheten måste betecknas såsom rörelse, att garantin i allt väsentligt har samma innehåll som försäkringsbolagens vagnskadeförsäkring, att det hittills alltid ansetts vara en försäkringsbolagsangelägenhet att ikläda sig ansvar för de risker, som omfattas av garantin ifråga, att språkbruk och allmän uppfattning inom affärslivet talar för att PV 444garantin utgör en form av försäkring samt att allmänhetens behov av tillsyn från statens sida över verksamheten ifråga är detsamma, vare sig riskåtagandet göres av det ena eller det andra rättssubjektet. På nu anförda skäl anser försäkringsinspektionen, att Volvo genom sina nu ifrågavarande garantier överträtt 1 § lagen om försäkringsrörelse, enligt vilket lagrum försäkringsrörelse må, där ej annat följer av vad i lag eller författning är stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit Konungens tillåtelse (koncession). H ö g s t a d o m s t o l e n s m o t i v e r i n g för a t t f a s t s t ä l l a h o v r ä t t e n s f r i a n d e h a r följande innehåll.

dom

Volvos riskövertagande på grund av de i målet ifrågakomna garantiutfästelserna är betydligt vidsträcktare än som i allmänhet förekommer vid försäljning av bilar. Ansvaret är icke begränsat till fabrikationsfel utan de risker bolaget övertager äro väsentligen sådana som täckas av vagnskadeförsäkring å motorfordon. Riskövertagandet, som äger r u m i mycket stor utsträckning, får också anses ske mot vederlag. Av utredningen framgår emellertid, att garantin meddelas uteslutande i samband med försäljningar av bilar, tillverkade av bolaget. Vederlaget för riskövertagandet utgör icke en till beloppet bestämd premie utan ingår i köpeskillingen, och köparen h a r ej möjlighet att genom att avstå från garantin erhålla avdrag å köpeskillingen. Vidare kan garantin, som är tidsbegränsad, ej förnyas. Förutom att lämnandet av garantin sålunda anknyter till den av bolaget bedrivna bilfabrikationen är att märka, att bolaget, som i anslutning till denna upprättat en landsomfattande serviceorganisation, i stort sett avhjälper de med garantin avsedda skadorna antingen genom reparation på verkstäder, som ingå i denna organisation, eller vid särskilt omfattande skador genom leverans av nya av bolaget tillverkade bilar. Med hänsyn till gestaltningen av bolagets ifrågavarande åtagande samt det naturliga och nära samband, som sålunda föreligger mellan åtagandet och bolagets verksamhet för bilfabrikation och service, får lämnandet av garantin anses på

120 sådant sätt ingå i bolagets rörelse att bolaget icke därigenom drivit försäkringsrörelse i den mening som avses i lagen om försäkringsrörelse. Genom högsta domstolens dom i volvomålet har det således blivit klarlagt, att en garantigivning av den typ, som Aktiebolaget Volvo introducerat, icke för närvarande faller under FL.

3. Till de sakkunniga framförda synpunkter

I sina skrivelser till de sakkunniga h a r både försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund betecknat en närmare precisering av begreppen försäkring och försäkringsrörelse som önskvärd. Försäkringsinspektionen finner preciseringen önskvärd särskilt mot bakgrunden av att benägenheten att kombinera försäljningen av vissa varor med riskåtaganden av skilda slag kan komma att breda ut sig. Riksförbundet hänvisar direkt till volvoärendet. I intetdera fallet framlägges emellertid några förslag eller anges några riktlinjer.

4. Övriga nordiska länder

Tillsynslagen i Danmark stadgar såsom huvudregel, att försäkringsrörelse är underkastad lagens bestämmelser. Uttryckligen undantages emellertid från lagens reglering dels livförsäkringsrörelse, som icke är affärsmässig (i främsta rummet pensionskassor, som är underkastade tillsyn enligt speciallagstiftning), dels vissa rättssubjekt utan motsvarighet i Sverige, dels ock begravningskassor och eldbegängelseföreningar, för vilka gäller särskild tillsynslagstiftning, samt under socialministeriets tillsyn stående sjuk- och arbetslöshetskassor. För lokalt begränsade ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, vilkas rörelse är på visst sätt inskränkt till art och omfång, är lagens reglering mindre ingående. I fråga om de allra minsta företagen — geografiskt och med avseende på försäkringsbeloppet —• gäller, att de icke omfattas av lagens bestämmelser men har skyldighet att på tillsynsmyndighetens begäran inkomma med vissa uppgifter. En för dansk försäkringslagstiftning speciell regel u t a n motsvarighet i övriga nordiska länder är, att handelsministern i tveksamma fall avgör huruvida en rörelse är av den art, att försäkringstillsynslagen skall äga tillämpning på densamma. Lagligheten av handelsministerns avgörande k a n emellertid bli föremål för domstolsprövning. I Finland gäller enligt tillsynslagen, att försäkringsrörelse, där ej annorstädes i lag annat stadgas, endast får drivas av ömsesidigt försäkringsbolag eller försäkringsaktiebolag. Anmärkas må, att i Finland särskild lagstiftning gäller bl. a. beträffande ömsesidiga skadeförsäkringsföreningar, vilka närmast motsvarar våra mindre lokala försäkringsbolag, beträffande fiskeriförsäkringsföreningar och beträffande understödskassor.

121 Enligt huvudregeln i den i Norge gällande tillsynslagen får försäkringsrörelse — förutom av anstalter, som garanteras eller leds av staten eller kommun — drivas endast av aktiebolag och ömsesidiga bolag. Direkt utsäges i lagen, bl. a., att den icke äger tillämpning på begravnings- och sjukkassor eller på ömsesidiga livförsäkringsbolag, som endast gör vissa starkt begränsade åtaganden. Undantagna är likaledes vissa lokala ömsesidiga husdjursförsäkringsbolag och brandförsäkringsföreningar. För lokala sjöförsäkringsföreningar gäller särskild lag. I det i Norge föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet, som utesluter inhemska aktiebolag från rätt att driva verksamhet enligt lagen, stadgas att lagen skall äga tifllämpning på livförsäkringsrörelse, som tager sikte på teckning av försäkringar på den öppna marknaden, men att Kungl. Maj :t i enskilda fall k a n bestämma, att lagen skall gälla även a n n a n livförsäkringsrörelse och därmed besläktad rörelse, såvitt arten och omfattningen av rörelsen ger anledning därtill. Begreppen försäkring och försäkringsrörelse definieras icke i någon av de nordiska tillsynslagarna. I redogörelsen har bortsetts från de regler, som gäller beträffande utländsk anstalts verksamhet i vederbörande länder.

De sakkunniga Ställningstagande till viss garantiverksamhet

F L reglerar bedrivandet av försäkringsrörelse. Begreppet försäkringsrörelse är emellertid icke definierat i lagen. Det har överlämnats åt rättstillämpningen att med ledning av gängse språkbruk och allmän uppfattning avgöra vad som förstås med uttrycket driva försäkringsrörelse. I en del fall k a n det vara oklart, huruvida viss verksamhet skall anses falla under F L eller icke. Det under senare år mest uppmärksammade exemplet på dylik oklarhet var länge frågan, huruvida Aktiebolaget Volvo kunde anses bedriva försäkringsrörelse på den grund att bolaget i samband med försäljningen av olika personbilstyper påtager sig ansvaret för väsentligen samma risker, som täckes av vagnskadeförsäkring å motorfordon. Såsom förut framhållits har det numera genom dom av högsta domstolen blivit klarlagt, att en garantigivning av den typ, varom i volvomålet var fråga, icke beröres av F L så länge lagen är utformad på sätt som nu är fallet. De sakkunniga har ansett sig böra överväga, huruvida genom lagändring en garantigivning av nyssnämnda typ i en eller annan form bör föras in under den lag, som reglerar bedrivandet av försäkringsrörelse. Denna fråga synes de sakkunniga böra bedömas helt med allmänhetens intressen för ögonen och mot bakgrunden av nuvarande förhållanden.

122 Tre olika principlösningar synes i och för sig tänkbara. Ett alternativ är att — under förhållanden som är analoga med läget i volvofallet — industrioch handelsföretag skall kunna få meddela garantier med samma eller liknande innehåll som den speciella volvogarantin, men att en förutsättning härför skall vara att offentlig myndighet efter en prövning av vederbörande företags soliditet och förhållandena i övrigt lämnar sitt tillstånd till garantigivningen i fråga. Denna linje skulle i realiteten medföra, att vi finge en ny typ av koncessionerade, övervakade försäkringsföretag, vilka utmärktes därav att försäkringsverksamheten utgjorde blott en ringa del av rörelsen, medan huvuddelen av denna omfattade helt annan verksamhet. Därest det skall vara någon verklig mening med en tillståndsgivning, måste den prövande myndigheten göra en djupgående, omsorgsfull bedömning av vederbörande företags soliditet. En sådan bedömning är förenad med stora vanskligheter, icke minst på grund av de verkningar, som ett konjunkturomslag eller förändringar i det handelspolitiska läget lätt k a n medföra för dylika företag. Även om remissvägen ett ganska gott underlag för bedömningen skulle kunna erhållas, blir prövningen en mycket grannlaga uppgift för den tillståndsgivande myndigheten. Kommer denna i ett visst fall till det resultatet, att det koncessionsbegärande industri- och handelsföretaget icke har en så stark ekonomi och så goda framtidsutsikter, att det måste anses föreligga fullgod säkerhet för att företaget kan uppfylla sina riskåtaganden under garantitiden, och avslår myndigheten till följd härav ansökningen om koncession, kan detta utåt komma att uppfattas såsom en mycket allvarlig ekonomisk prickning av företaget och därigenom avsevärt skada detsamma. Beviljas å andra sidan koncession åt sådana företag, vilkas ekonomiska soliditet icke är grundmurad, och blir senare ett antal dylika företag ur stånd att fullfölja sina garantiåtaganden, kan det befaras att hela koncessionsprövningen kommer i vanrykte. Påpekas må vidare, att det icke blott är själva koncessionsgivningen som är ett känsligt kapitel vid företag av blandad industri-, handels- och försäkringskaraktär. Detsamma gäller i kanske ännu högre grad frågan om återkallande av en beviljad koncession på grund av inträffade förändringar i vederbörande företags ekonomi. Allmänheten h a r ett berättigat intresse av att nya garantier icke får lämnas, om det garantigivande företagets ekonomiska ställning avsevärt försämrats. Detta intresse kan emellertid komma i strid med intresset att företagets situation icke försvåras genom en så uppseendeväckande aktion som indragningen av en förut beviljad koncession avseende vissa garantityper. Ytterligare en komplikation vid de blandade industri-, handels- och försäkringsföretagen är, att tillsynen över försäkringsdelen av verksamheten förutsätter en praktiskt taget fullständig insyn i företaget såsom helhet. På skäl, som nu anförts, torde det knappast vara någon ändamålsenlig lösning att gå fram på linjen med ett särskilt koncessionsförfarande för sådana industri- och handelsföretag, som önskar meddela garantier av den

123 speciella volvogarantins typ. De sakkunniga kan därför icke tillstyrka förevarande alternativ. De återstående två alternativen är att antingen genom en lagändring föra in en garantigivning av nu ifrågavarande typ under begreppet försäkringsrörelse, varigenom verksamheten skulle bli förbjuden för fabriksoch handelsföretag och skulle förbehållas försäkringsbolag, eller också att icke göra någon ändring i det genom volvodomen fastslagna rättsläget, varigenom garantier av den speciella volvogarantins typ fortfarande utan särskilda formaliteter skulle kunna meddelas av industri- och handelsföretag, när förhållandena är analoga med situationen i volvofallet. Enligt de sakkunnigas uppfattning har allmänheten i sak samma behov av i första hand en soliditetskontroll, vare sig riskövertaganden av volvogarantins typ göres av försäkringsbolag eller av fabriks- och handelsföretag. Samtidigt måste emellertid beaktas, att Volvos speciella garanti nu förekommit på marknaden mer än fem år och att det genom högsta domstolens dom blivit fastslaget, att enligt gällande lag verksamheten i fråga icke innefattar något drivande av försäkringsrörelse i FL:s mening. Med större styrka än tidigare kan nu göras gällande, att den allmänna uppfattningen är att en verksamhet av dylik typ är en naturlig utvidgning av den fabrikations- och serviceverksamhet, som vederbörande företag huvudsakligen bedriver. Beaktas måste vidare, att vid en garantiverksamhet av den av Volvo bedrivna typen förutsättningarna måste vara ovanligt goda att hålla kostnaderna för risktäckningen låga. Bl. a. synes stora möjligheter föreligga att hålla förvaltningskostnaderna på en lägre nivå än vad fallet i allmänhet är i de traditionella motorfordonsförsäkringsbolagen. I förbilligande riktning synes också verka, att garantigivaren torde ha speciella förutsättningar att hålla ett fast grepp om skaderegleringsapparaten. Givet är, att en del av nämnda fördelar kan bevaras, därest risktäckningen överföres till ett specialförsäkringsbolag, som är nära samordnat med vederbörande industriföretag. Det synes dock ligga närmast till hands att antaga, att administrationen av garantigivningen skulle i någon mån kompliceras, därest risktäckningen utbrytes från moderföretaget och lägges i händerna på en särskild juridisk person. Det k a n befaras att en sådan åtgärd skulle tendera att verka i kostnadshöj ande riktning. Samtidigt bör det påpekas, att vid en samförvaltning av å ena sidan ett industri- eller handelsföretag och å andra sidan ett försäkringsbolag det föreligger speciella svårigheter att utöva en effektiv tillsyn över försäkringsbolagets kostnader bl. a. på den grund att industri- eller handelsföretagets förhållanden är undandragna insyn från försäkringsinspektionen. Såvitt de sakkunniga kunnat finna torde det i allt fall icke för närvarande kunna sägas ligga i allmänhetens intresse, att det jättelika experiment, som Volvos speciella garantiverksamhet utgör, kompliceras. Givet är, att mindre solida företag k a n följa i Volvos fotspår och att framtiden kan utvisa, att en kontroll,

124 motsvarande FL:s, är påkallad på nu ifrågavarande område. I förhandenvarande läge synes det de sakkunniga dock naturligast, att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med lagstiftning först sedan det blivit i praktiken styrkt, att behovet av lagstiftning är starkare än de fördelar, som k a n vinnas genom nuvarande frihet på området. Gentemot garantier av volvogarantins typ kan visserligen invändas, att desamma är obligatoriska i den meningen, att köpare av ifrågavarande vara icke får tillfälle att fritt välja mellan att erhålla garantin eller att i stället få en motsvarande prisnedsättning. Såvitt kan utläsas ur försäljningssiffror och allmänhetens mottagande av volvogarantin har densamma emellertid icke blivit betraktad såsom en olämplig inskränkning i kundfriheten. Kvar står dessutom det förhållandet, att så länge dylika garantier icke helt slagit igenom i vederbörande bransch, möjlighet finnes för köpare att välja en vara, som säljes utan att vara obligatoriskt sammanknuten med en garanti. Så länge läget på marknaden är sådant, att en hård konkurrens råder mellan säljare av olika märken, torde det för övrigt icke behöva befaras att garantier, som ogillas av köparna, införes eller bibehålles. Därest marknadsläget blir det motsatta, så att det i hög grad blir en säljarens marknad, synes visserligen möjligheterna att introducera och bibehålla garantier, som allmänheten finner mindre önskvärda, vara större. Härutinnan intager dock icke nu ifrågavarande garantier en särställning. I ett sådant läge är över huvud taget allmänhetens möjligheter att påverka vederbörande varas utseende, utrustning, egenskaper m. m. starkt beskurna. Den omständigheten att volvogarantin är obligatorisk synes icke vara någon anledning till att omgärda densamma med restriktiva bestämmelser. Påpekas m å i detta sammanhang, att även om garantin erhölle formen av försäkring i försäkringsbolag, densamma kunde göras obligatorisk. Volvogarantin har också blivit föremål för den kritiken, att dess utformning icke i tillräcklig grad tager hänsyn till intresset att uppamma och uppmuntra försiktighet vid bilkörning. Även om det k a n vara ett allmänt intresse att förekommande försäkringsmässiga anordningar konstrueras så, att försiktighet vid bilkörning premieras på ett mera påtagligt sätt än vad fallet blir vid volvogarantin, måste det dock erkännas, att man i själva verket vet ganska litet om vilka resultat för trafiksäkerheten som kan nås genom särbehandling eller ökad premiering av goda risker. Försäkringsbolagen är icke inom motorfordonsförsäkringen tvungna att utforma sina försäkringar på ett speciellt sätt. De har frihet att experimentera sig fram. Icke heller på nu ifrågavarande punkt synes något vara att vinna genom en inordning av volvogarantin under FL. Med stöd av det ovan anförda anser sig de sakkunniga icke böra föreslå någon lagändring, varigenom en garantigivning av den ovan berörda typen skulle föras in under FL.

125 Innebörden av begreppet försäkringsrörelse

De sakkunniga har undersökt möjligheterna att i lagtext eller lagmotiv giva en närmare definition av begreppet drivande av försäkringsrörelse för att därigenom åstadkomma en klarare gränsdragning mellan sådan verksamhet som faller under FL och sådan verksamhet som faller utanför. De sakkunniga har emellertid funnit det omöjligt att göra någon klar och entydig definition av nyssnämnda begrepp. Beaktas bör också i sammanhanget, att förhållandena inom det ekonomiska livet är så mångskiftande och rörliga, att det icke torde vara ändamålsenligt att söka binda utvecklingen genom legala begreppsbestämningar. Det synes de sakkunniga fortfarande böra överlämnas åt rättstillämpningen att under beaktande av de tankegångar, som ligger bakom försäkringsrörelselagstiftningen, och av gängse språkbruk och allmän uppfattning avgöra, huruvida en viss verksamhet skall anses innefatta ett drivande av försäkringsrörelse i F L : s bemärkelse och falla under FL eller ej. För egen del vill de sakkunniga i detta sammanhang blott framhålla följande. Den verksamhet, som genom F L förbehålles företagstyperna försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkringsbolag, har karaktären av en risktäckningsverksamhet. Den omständigheten att en risktäckningsverksamhet av någon betydelse i praktiken måste mer eller mindre vara förenad med en anskaffningsverksamhet och med olika slag av kontorsarbeten medför icke, att verksamhet av sistnämnda slag i en riskrörelses tjänst också är förbehållen nyssnämnda företagstyper. FL innesluter icke något förbud för enskild person eller allmänt aktiebolag att utöva verksamhet för ett försäkringsbolags räkning genom anskaffning av försäkringar, utförande av kontorsarbeten av olika slag m. m. I momentet rörelse i begreppet drivande av försäkringsrörelse ligger, att endast yrkesmässig försäkringsverksamhet beröres av FL. Ett ingående av enstaka risktäckningsavtal faller utanför lagen. Det har ibland ansetts, att den offentligrättsliga försäkringsrörelselagstiftningen endast äger tillämpning på sådan försäkringsrörelse, som drives affärsmässigt. Enligt de sakkunnigas mening saknas i allt fall numera anledning att göra den begränsningen, att FL äger avseende allenast å affärsmässigt driven rörelse. Flera försäkringsbolags verksamhet drives efter sådana riktlinjer och i sådana former, att det svårligen torde k u n n a hävdas att rörelsen har en affärsmässig karaktär. Har en försäkringsverksamhet en sådan omfattning, att den kan betraktas såsom rörelse, synes FL i princip böra vara tillämplig på verksamheten oberoende av om rörelsen drives affärsmässigt eller ej. Allmänheten torde ha det behov av skydd, som FL ger, så snart verksamheten får karaktären av rörelse; draget av affärsmässighet synes här vara av underordnad betydelse. I enlighet med det anförda förutsätter de sakkunniga, att den omständigheten att en försäkringsrörelse ej bedrives på ett affärsmässigt sätt icke i och för sig för

126 rörelsen utanför FL. Först om uttryckligt stöd finnes i lag eller författning för att undantaga en icke affärsmässigt bedriven försäkringsrörelse från FL, faller rörelsen i fråga enligt de sakkunnigas uppfattning utanför nämnda lag. Sålunda följer av 349 § FL och 1 § understödsföreningslagen, att en icke affärsmässigt bedriven personförsäkringsrörelse kan drivas i understödsföreningens form. Någon ändring häri ifrågasattes icke i detta sammanhang. Frånvaron i lag och lagmotiv av en närmare precisering av begreppet försäkringsrörelse kan, såsom förut nämnts, i en del fall leda till att det är oklart, huruvida viss verksamhet faller under FL eller ej. Antalet osäkra fall minskar emellertid i den mån enskilda ärenden blir föremål för rättslig prövning. Oklarheten på nu ifrågavarande område är icke större än den motsvarande oklarhet, som förekommer på många andra områden, där lagbestämmelserna icke är uttömmande. Enligt nu gällande lag blir det i sista hand allmän domstol som avgör, huruvida en viss verksamhet faller under FL eller icke. Spörsmålet kommer under domstols prövning i form av mål angående ansvar för olaga bedrivande av försäkringsrörelse. De sakkunniga har övervägt, huruvida anledning finnes att genom ett specialstadgande överlämna åt administrativ myndighet att avgöra vilken verksamhet som skall betraktas såsom drivande av försäkringsrörelse i F L : s bemärkelse och sålunda omfattas av lagens speciella bestämmelser. Enligt de sakkunnigas uppfattning har det icke styrkts, att det föreligger något behov av att göra ett så djupgående avsteg från gällande rätt. Rättssäkerheten torde bli bäst tillgodosedd, därest det fortfarande i sista hand är allmän domstol som har att tolka FL på nu ifrågavarande punkt. De sakkunniga förutsätter härvid, att liksom hittills försäkringsinspektionen beredes tillfälle att framföra sina synpunkter i ärenden av dylikt slag. De sakkunniga vill i detta sammanhang framhålla, att flera skäl synes tala för att det skulle vara värdefullt, därest möjlighet funnes att erhålla en domstolsprövning av frågan om en viss rörelses förenlighet med FL utan att denna prövning erhölle formen av mål angående ansvar för viss person för begånget brott. Denna fråga måste emellertid ses i ett större sammanhang. Man kommer här in på processuella problem av stor, principiell räckvidd, vilka k a n ses ur flera synvinklar och vilka faller utanför de sakkunnigas uppdrag.

Lagens huvudregel m. m.

Försäkringsrörelselagstiftningens huvudregel att försäkringsrörelse får drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag har gammal hävd. Såväl från soliditets- och skälighets- som från kontrollsynpunkter synes det mest ändamålsenligt, att en rörelse av nu ifrågavarande slag endast får bedrivas av juridiska personer, vilka är underkastade en

127 särskild för ändamålet avpassad reglering. Någon anledning att ändra nyssnämnda huvudregel föreligger icke. De sakkunniga föreslår därför att regeln bibehålles. Icke heller synes anledning nu finnas att göra avsteg från FL:s krav att särskild tillåtelse (koncession) erfordras för rätt att driva försäkringsrörelse. Frågan om vilken myndighet som skall bevilja koncession, hur detaljerat föremålet för verksamheten skall bestämmas och vilka de materiella villkoren för koncession skall vara behandlas i kapitel V. FL har i första hand till syfte att tillvarataga svenska försäkringstagares intressen och är utformad närmast med tanke därpå. Den frågan uppkommer, huruvida lagen bör vara tillämplig även i det fall att ett i Sverige konstituerat bolag har till föremål för sin verksamhet att uteslutande försäkra risker, som icke är svenska och som är belägna utom Sverige. I ett koncessionsärende har försäkringsinspektionen och Kungl. Maj :t ansett, att FL är tillämplig även i ett dylikt fall. Någon erinran häremot synes de sakkunniga icke böra göras. Det är att observera, att även om FL i första hand avser att tillvarataga svenska försäkringstagares intressen, lagen dock innebär ett skydd även för andra kategorier fordringsägare. Det synes vara ett allmänt borgenärsintresse att en rörelse av den särskilda karaktär, som en försäkringsrörelse utgör, är underkastad den speciella reglering och tillsyn, som föreskrives i försäkringsrörelselagstiftningen. Härtill kommer att det internationellt sett skulle kunna uppstå vissa komplikationer och missförstånd, därest ett i Sverige konstituerat bolag, som driver försäkringsrörelse avseende risker i utlandet, skulle vara undantaget från den svenska försäkringsbolagstillsynen när det icke försäkrar risker i hemlandet. Även ett försäkringsbolag, som uteslutande har sina kunder utom Sverige, synes driva försäkringsrörelse här i landet i den meningen att risktäckningen torde få anses ske i Sverige. Någon särskild lagbestämmelse i ämnet synes de sakkunniga icke påkallad.

Särskilda undantag från lagens tillämpningsområde

Från bestämmelserna i FL undantages vissa slag av försäkringsinrättningar, vilka i större eller mindre utsträckning är underkastade särskild rättslig reglering. Det första i 349 § FL gjorda undantaget gäller försäkringsanstalt, som inrättats av staten. Det synes de sakkunniga kunna ifrågasättas, dels huruvida termen anstalt är fullt adekvat när det gäller vissa former av statlig försäkringsrörelse, dels ock huruvida det är fullt entydigt att i texten lägga avgörande vikt vid vem som inrättat anstalten i fråga. Enligt de sakkunnigas mening blir undantagsstadgandet klarare, därest det hänföres till försäkringsrörelse, som jämlikt särskild lag eller författning drives av staten. De sakkunniga förordar därför, att undantagsbestämmelsen formuleras i enlighet härmed. I detta sammanhang tangerar de sakkunniga frågan om tillsynen över

128 den försäkringsverksamhet, som bedrives av staten. I stor utsträckning har den statliga försäkringsverksamheten sådana former, att densamma icke är jämförlig med den av enskilda försäkringsbolag bedrivna rörelsen. Detta gäller närmast sådan statlig socialförsäkringsverksamhet, inom vilken medvetet i olika former en överflyttning av försäkringskostnaderna mellan olika medborgargrupper, t. ex. mellan personer med små och personer med stora inkomster, äger rum. Det förekommer emellertid även statlig försäkringsverksamhet, där principen är att varje försäkring skall bära sin egen försäkringstekniskt beräknade andel av kostnaderna. Beträffande dylik försäkringsverksamhet från statens sida synes flera skäl tala för att verksamheten bör vara underkastad samma tillsyn som de ömsesidiga försäkringsbolagens och försäkringsaktiebolagens verksamhet är enligt FL. Kraven på den statliga försäkringsverksamheten torde icke böra vara mindre än de krav, som ställes på de enskilda försäkringsbolagen. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det exempelvis vara otillfredsställande, om skälighetskravet bleve ett annat i fråga om statlig försäkringsverksamhet än beträffande den av försäkringsbolag drivna rörelsen. En konkurrens på lika villkor synes böra eftersträvas. Skulle staten erhålla monopolställning på något visst försäkringsområde, blir tillsynsbehovet icke mindre. De sakkunniga anser det icke falla inom ramen för det dem givna uppdraget att framlägga något förslag i förevarande ämne men har velat peka på problemställningen. Frågan om en utvidgning av försäkringsinspektionens tillsyn till att omfatta även vissa former av statlig försäkringsverksamhet torde böra upptagas till övervägande i samband med behandlingen av de lagar och författningar, som reglerar ifrågavarande försäkringsverksamhet. De nuvarande undantagsbestämmelserna i FL beträffande sjukkassa eller annan understödsförening, å vilken lagen om understödsföreningar äger tillämpning, beträffande sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring och beträffande sockenbolag, som meddelar försäkring av annat slag än brand- eller sjöförsäkring, bör enligt de sakkunnigas uppfattning tills vidare bibehållas oförändrade. Vad angår undantaget för understödsföreningar vill de sakkunniga erinra om att de i kapitel II uttalat sig för att understödsföreningslagen snarast möjligt överses och att därvid överväges, i vad mån behov av en särskild understödsföreningslag fortfarande föreligger och vilka möjligheter som finnes att i större eller mindre utsträckning inordna understödsföreningarna under FL. De sockenbolag, som meddelar brand- eller sjöförsäkring, fördes genom 1950 års ändringar av försäkringsrörelselagen in under FL. I samband härmed infördes i lagen ett stadgande, att i fråga om ömsesidigt försäkringsbolag, vars verksamhetsområde är begränsat till viss del av riket, Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, försäkringsinspektionen äger, där rörelsen är av ringa storlek, medgiva de undantag från bestämmelserna i lagen, som betingas av verksamhetens omfattning och bolagets förhållanden i

129 övrigt. Under senare år har i samband med inspektionsresor två lokala sjöförsäkringsbolag påträffats — ett häradsbolag och ett sockenbolag — vilka icke meddelar försäkring av annat slag än avseende ombordvarandes utrustning och effekter. Försäkringsbeloppen i dessa bolag är mycket små och omfattningen av rörelsen obetydlig. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas, huruvida det föreligger något behov av att FL är tillämplig på lokala försäkringsbolag av dylik art. Med hänsyn till att det här är fråga om några få och mycket speciella bolag, vilka torde representera en utdöende försäkringsbolagstyp, synes det emellertid de sakkunniga icke finnas anledning att i 349 § FL införa något nytt undantagsstadgande, som tager sikte på bolag av denna eller liknande art och för dem helt utanför lagens tillämpningsområde. Det synes vara tillfyllest, att i fall av behov bolagen kan beviljas dispens från en del av lagens bestämmelser. Framhållas må, att de två ovan nämnda lokala sjöförsäkringsbolagen för effekter numera helt anpassat sig efter bestämmelserna i FL och icke hemställt om någon dispens med stöd av det förenämnda år 1950 införda lagbudet. F L äger icke tillämpning på utländska försäkringsanstalters rörelse här i riket. Ifrågavarande verksamhet regleras såsom förut nämnts av en särskild lag av år 1950, till vilken hänvisning sker i FL. De sakkunniga har icke i uppdrag att revidera 1950 års lag men har i kapitel II pekat på att en revision av FL torde behöva efterföljas av en översyn av lagen angående utländska försäkringsanstalter. I detta sammanhang finnes icke anledning att föreslå någon ändring av det hänvisningsstadgande, som FL innehåller.

Sammanfattning

De sakkunniga har icke funnit anledning att föreslå någon ändring av principen, att där ej annat följer av vad i lag eller författning är stadgat, försäkringsrörelse endast får drivas av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit särskild koncession. Någon definition av begreppet driva försäkringsrörelse lämnas icke av de sakkunniga. Det anses fortfarande böra överlämnas åt rättstillämpningen att under beaktande av de tankegångar, som ligger bakom försäkringsrörelselagstiftningen, och av gängse språkbruk och allmän uppfattning avgöra, huruvida en viss verksamhet skall anses innefatta ett drivande av försäkringsrörelse eller ej. I begreppet driva försäkringsrörelse vill de sakkunniga icke inlägga något krav på affärsmässighet hos rörelsen. Rättssäkerheten anses bli bäst tillgodosedd, därest det fortfarande i sista hand är allmän domstol som — efter yttrande av bl. a. försäkringsinspektionen — har att tolka innebörden av begreppet driva försäkringsrörelse. De sakkunniga anser sig icke böra föreslå någon lagändring, varigenom en garantigivning av den speciella typ, som Aktiebolaget Volvo introducerat på bilmarknaden, skulle föras in under FL. De sakkunniga uttalar här 9— 001886

130 bl. a., att mindre solida företag kan följa i Volvos fotspår och att framtiden k a n utvisa, att en kontroll, motsvarande FL:s, är påkallad på ifrågavarande område. I förhandenvarande läge synes det emellertid de sakkunniga naturligast att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med lagstiftning först sedan det blivit i praktiken styrkt, att behovet av lagstiftning är starkare än de fördelar, som vinnes genom nuvarande frihet på området. Vad angår de särskilda undantag från FL:s tillämpningsområde, som finnes intagna i främst 349 § FL, föreslår de sakkunniga ingen annan ändring än en mindre omformulering av det nuvarande undantagsstadgandet avseende försäkringsanstalt, som inrättats av staten.

F J Ä R D E KAPITLET F ö r s ä k r i n g s b o l a g s r ä t t a t t d r i v a a n n a n rörelse ä n försäkringsrörelse

1. Gällande lag och några huvuddrag av förarbetena

I FL föreskrives i överensstämmelse med redan tidigare gällande lag, att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Till denna förbudsregel anknyter delvis en annan i lagen intagen bestämmelse, enligt vilken försäkringsbolag av aktierna i svenskt aktiebolag icke må utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen. Nu angivna regler äger emellertid icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag. 1942 års försäkringsutredning erinrade i sitt betänkande om att regeln att försäkringsbolag icke finge driva annan rörelse än försäkringsrörelse funnits redan i 1903 års försäkringsrörelselag. I förarbetena till sistnämnda lag hade härom endast uttalats, att stadgandet stödde sig på så allmänt erkända grunder, att en motivering därav syntes överflödig. Den ekonomiska utvecklingen hade sedan dess, fortsatte 1942 års utredning, ytterligare understrukit behovet av en undantagslös förbudsregel i detta avseende. I förarbetena till 1903 års lag hade uttalats, att i uttrycket »annan rörelse» naturligtvis icke innefattades den lånerörelse, som erfordrades för att göra försäkringsanstalts medel fruktbärande, ej heller den rörelse, som bestode i att hos annan anstalt återförsäkra övertagna risker eller att meddela återförsäkring åt annan anstalt. Givet vore, anförde 1942 års utredning, att också detta uttalande alltjämt ägde giltighet. Uppenbart vore vidare, att försäkringsbolag icke finge genom dotterföretag utöva sådan rörelse, som det ej ägde driva i egen regi. Delvis i syfte att förebygga ett kringgående av förbudsregeln på sådana vägar hade utredningen i sitt förslag upptagit vissa restriktioner i fråga om försäkringsbolags rätt att inneha aktier i främmande aktiebolag. Härutinnan föreslog 1942 års utredning, att av aktierna i svenskt aktiebolag försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande finge äga mer än en tiondel eller, om aktier med olika röst-

132 värde funnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgjorde högst en tiondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhörde försäkringsbolaget koncern, skulle vad sålunda stadgats gälla koncernen. Regeln skulle emellertid icke äga tillämpning på aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag som hade till uteslutande syfte att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag (s. k. holdingbolag). Såsom skäl för förslaget att på nyss angivet sätt begränsa försäkringsbolagens aktieinnehav åberopade 1942 års utredning jämväl bl. a. det förhållandet, att det syntes utredningen angeläget att förebygga att hos försäkringsbolagsledningarna, i främsta r u m m e t på livförsäkringssidan, uppammades ett företagarintresse utanför försäkringsväsendets eget område. Livförsäkringsbolagens kapital borde icke få utnyttjas för ekonomiska spekulationer. Fondförvaltningens säkerhet måste vara det primära. I vissa fall kunde enligt utredningen en mera vidsträckt investeringsrätt vara motiverad, exempelvis i företag inom försäkringsväsendets eget område eller eljest i företag, som vore direkt ägnade att främja försäkringsväsendets sunda utveckling. Möjlighet till dispens från spärregeln i dylika fall borde enligt utredningens mening hållas öppen och det syntes utredningen lämpligen böra ankomma på försäkringsinspektionen att meddela sådan dispens. Det låge i sakens natur, anförde utredningen, att ett medgivande till vidgad rätt till förvärv av aktier i visst företag kunde förbindas med villkor, som betingades av omständigheterna i det särskilda fallet. I fråga om de förvaltningsbolag, som bildades för förvaltning av försäkringsbolagens fastigheter, uttalade utredningen, att denna förvaltningsform erbjöde påtagliga praktiska fördelar och att den icke borde motverkas av den av utredningen föreslagna spärregeln om en till viss kvot av det nominella aktiekapitalet begränsad placeringsrätt. Utredningen förutsatte, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier i sådana bolag lämnades. I annat sammanhang upptog 1942 års utredning frågan, huruvida skäl funnes att bereda försäkringsbolagen möjlighet att i egen regi bidraga till bostadsproduktionen. Även om förhållanden kunde anföras såsom motiv för en dylik anordning, vore detta enligt utredningens uppfattning uteslutet på grund av förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Enligt utredningens mening hindrade dock icke denna bestämmelse försäkringsbolag, som önskade investera i nybyggnader, att för sådant ändamål träffa avtal med företagare inom byggnadsbranschen, som på egen risk och mot avtalad entreprenadsumma utförde byggnadsarbetet. Att i ett fall som det nämnda låta utföra arbetet på löpande räkning, vilket i realiteten innebure att bolaget självt bedreve byggnadsverksamhet, syntes utredningen strida mot den åberopade lagbestämmelsen. Bestämmelsen syntes däremot ej böra hindra, att moderniserings- eller liknande arbete utfördes på löpande räkning, eftersom dylikt arbete måste anses tillhöra fastighetsförvaltningens område.

133 Föredragande statsrådet sade sig i propositionen rörande FL vara av den övertygelsen, att förbudet mot annan verksamhet än försäkringsrörelse i väsentlig mån bidragit till den utveckling mot ökad soliditet, som i stort sett karakteriserat det enskilda försäkringsväsendet. Förbudet vore av grundläggande betydelse för försäkringsväsendets stabilitet och säkerhet och det syntes icke böra komma i fråga att i någon mån jämka förbudsregeln. En uppmjukning av förbudet medförde enligt statsrådets uppfattning risk att utvecklingen fördes in på vägar, som icke vore önskvärda. I sammanhanget ville statsrådet framhålla, att den ifrågavarande bestämmelsen givetvis innebure förbud för försäkringsbolag att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som bolaget icke ägde bedriva i egen regi. Vad rörde spörsmålet om fastighetsinvestering — där statsrådet delade utredningens uppfattning, att byggande i egen regi vore oförenligt med förbudsregeln — hade utredningen anvisat möjligheten att träffa avtal med byggnadsentreprenör, som på egen risk och mot överenskommet pris utförde byggnadsarbetet. Genom en sådan anordning vore försäkringsbolaget befriat från de ekonomiska riskerna och övrigt företagaransvar. Statsrådet förklarade sig dela utredningens uppfattning, att ett dylikt förfarande icke stode i strid med den nyssnämnda förbudsbestämmelsen. Mot entreprenadförfarandet hade i ett remissyttrande anmärkts, att om byggherren under arbetets gång funne nödvändigt att vidtaga flera och betydelsefulla ändringar i de ursprungliga planerna, entreprenaden i realiteten lätt överginge till ett avtal på löpande räkning, men då vid en tidpunkt och på ett sätt, som för byggherren vore direkt olämpligt eller oekonomiskt. Denna anmärkning syntes statsrådet väsentligt överdriven och i varje fall icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Enligt statsrådets mening öppnade entreprenadförfarandet möjligheter för försäkringsbolagen att på ett ändamålsenligt sätt investera i fast egendom. Om svårigheter uppkomme att upprätthålla en klar gräns mellan att bygga på entreprenad och i egen regi, syntes konsekvensen härav närmast böra bli att även entreprenadförfarandet förbjödes. — Med hänsyn till vikten av att tillse, att försäkringsbolagen icke förskaffade sig för stort inflytande i företag utanför försäkringsväsendets område begränsade statsrådet i propositionen möjligheterna för försäkringsbolag att äga aktier i allmänna aktiebolag snävare än utredningen därigenom att den av utredningen föreslagna kvoten i propositionen sänktes från en tiondel till en tjugondel. Första lagutskottet hade i sitt utlåtande intet att erinra mot regeln, att försäkringsbolag icke ägde driva annan rörelse än försäkringsrörelse, och godtog också i huvudsak propositionens förslag till kvotbegränsning av försäkringsbolags aktieinnehav. Utskottet anslöt sig uttryckligen till utredningens uttalande om förvaltningsbolaget såsom lämplig förvaltningsform för försäkringsbolagens fastigheter, vilken icke borde motverkas av den fö-

134 reslagna spärregeln om en till viss kvot av det nominella aktiekapitalet begränsad placeringsrätt. Utskottet förordade därjämte, bl. a. i syfte att vinna överensstämmelse med aktiebolagslagens terminologi, den jämkningen i undantagsbestämmelsen avseende holdingbolag, att orden »som har till uteslutande syfte» ersattes med orden »vars verksamhet har till föremål». 2. Närmare om försäkringsinspektionens medgivanden till försäkringsbolag att inneha mer än en tjugondel av aktierna i svenskt aktiebolag

Under den tid som förflutit sedan försäkringsbolagen inordnades under F L har försäkringsinspektionen (intill den 1 oktober 1959) till behandling förehaft ett förhållandevis stort antal ansökningar från försäkringsbolag eller grupper av försäkringsbolag om medgivande att äga mer än en tjugondel av aktierna i svenskt aktiebolag. Inspektionen har lämnat inemot 130 dylika medgivanden. Antalsberäkningen utgår härvid från att vid en viss tidpunkt lämnat medgivande för försäkringsbolag eller försäkringsbolagsgrupp att äga aktier i ett allmänt aktiebolag betraktas såsom ett medgivande. Flertalet ärenden hänför sig till den tid, då FL trädde i tillämpning för de existerande försäkringsbolagens del, d. v. s. den period då stadfästelse enligt 1948 års lag meddelades å försäkringsbolagens nya bolagsordningar och koncession i samband därmed beviljades. Förklaringen härtill är att den nya förbudsregeln blev tillämplig även beträffande aktier, som redan tidigare förvärvats. Ansökningarna har därför i ett flertal fall rört medgivanden avseende aktieinnehav av helt skilda slag. Grupperas medgivandena efter det huvudsakliga verksamhetsföremålet för det allmänn a aktiebolag, i vilket aktieinnehav ifrågasatts — sådant detta föremål framgår utav hos försäkringsinspektionen förvarade handlingar — k a n de lämnade medgivandena indelas på sätt som framgår av nedanstående uppställning. Medgivanden till aktieinnehav i allmänna aktiebolag, vilka till föremål för sin verksamhet har a t t a) förvärva och förvalta fast och lös egendom (värdepapper) — undantagsvis även bygga fastigheter — samt a t t idka annan därmed förenlig verksamhet (eller liknande) b) driva låne- och låneförmedlingsrörelse c) driva serviceverksamhet och/eller förlagsrörelse främst för försäkringsbolags räkning d) driva bevakningsrörelse och säkerhetstjänst e) driva saneringsrörelse för skadedjursbekämpning f) driva försäkringsagenturrörelse g) driva skilda slag av affärsrörelse (syftet med försäkringsbolagets förvärv har varit att erhålla lokaler, hyreskontrakt eller aktier; rörelsen har avsetts skola nedläggas) h) driva badrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan) i) driva restaurangrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan) Aktieinnehav av ren kapitalplaceringstyp, där försäkringsinspektionen förutsatt nedbringande av intresset till 1/20-gränsen så snart detta kan ske utan olägenhet övriga Summa medgivanden

. . ,

84 15 7 4 2 4 4 1 1 3 1 126

135 I viss utsträckning har till de lämnade medgivandena fogats särskilda inskränkande villkor i avsikt att motverka risktagande och företagarintresse. I många fall har försäkringsinspektionen till sitt medgivande knutit förbehållet, att vederbörande allmänna aktiebolag vid tillämpningen av tjugondelsregeln — vilken såsom tidigare nämnts, där försäkringsbolaget tillhör koncern, gäller koncernen som helhet — skall betraktas såsom koncernbolag. Bestämmande inflytande i allmänt aktiebolag, som i praktiken driver byggnadsverksamhet, har i intet fall medgivits. I de prövade ärendena har försäkringsinspektionen vid besluten icke lagt avgörande vikt vid bolagsordningarnas beskrivningar av föremålet för verksamheten utan mera fäst avseende vid vad ifrågavarande aktiebolag faktiskt sysslar med. De i uppställningen under a) nämnda fallen utgör i praktiken sålunda nästan undantagslöst aktiebolag för förvaltning av försäkringsbolags fastigheter. 3. Till de sakkunniga framförda synpunkter

I sin skrivelse till de sakkunniga har försäkringsinspektionen betecknat såsom eftersträvansvärd en uppmjukning av lagens nuvarande tolkning såvitt rör möjligheten för försäkringsbolagen att bygga fastigheter, speciellt med hänsyn till nuvarande praxis för avfattande av entreprenadkontrakt. Man kunde emellertid, fortsatte inspektionen, ej bortse ifrån att ett generellt tillstånd för försäkringsbolagen att i egen regi uppföra byggnader kunde leda till att spekulativa motiv kunde komma att prägla bolagens kalkyler för investeringar av sådant slag. En uppmjukning borde därför stanna vid att föreskriva inspektionens medgivande såsom villkor för byggandet. Detta skulle möjliggöra för inspektionen att på förhand få del av bolagsledningens kalkyler och motiv för byggnadsverksamhet i egen regi. Hinder borde, anförde inspektionen vidare, icke föreligga för försäkringsbolagen att på öppna marknaden sälja överskottskapacitet i personal och maskinanläggningar. Sistnämnda fråga hade uppkommit i samband med installationer av större maskinanläggningar, där »enheten» varit så stor, att försäkringsbolaget självt icke kunde utnyttja hela kapaciteten. Inbördes borde försäkringsbolagen, fortsatte inspektionen, kunna åtaga sig förvaltningsuppgifter och andra uppdrag för varandras räkning. Vidare syntes en anordning kunna övervägas, varigenom till betalning förfallet försäkringsbelopp finge innestå hos bolagen och förräntas. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sin skrivelse anfört, att ett bolag framfört önskemål om en mindre rigorös tolkning av lagen såvitt gällde byggande av fastigheter i egen regi. Med instämmande häri hade ett annat bolag framhållit, att möjligheter för livförsäkringsbolagen till medverkan vid utbyggande av nya bostadsområden kunde medföra fördelar såväl för samhället som för försäkringstagarna. Ett tredje bolag hade närmare utvecklat problemet och i samband därmed beträffande entreprenadförfarandet framhållit, att med hänsyn bl. a. till det labila penningläget och

136 lönejusteringarna i avtalsförhandlingarna vederbörande entreprenörer i kontrakten intoge allehanda reservationer. Entreprenadförfarandet innebure således icke att arbetet ginge på entreprenörens egen risk. Härigenom hade man kanske ej heller alltid lyckats ernå konkurrens entreprenörer emellan beträffande ett objekt. Mellanformer hade blivit allt vanligare. Man talade om löpande räkning med visst fixerat tak och full insyn. En uppmjukning av kravet på strikt entreprenadförfarande vore önskvärd. Även från andra bolags sida hade, meddelade riksförbundet, ifrågasatts, om icke försäkringsbolagen skulle kunna tillåtas bygga fastigheter, som de avsåge att behålla. Ett bolag hade, fortsatte riksförbundet, med instämmande från flera andra företag framhållit, att kombination av livförsäkring och annat sparande borde tillåtas. Något bolag hade i sammanhanget frågat sig, varför icke till betalning förfallet försäkringsbelopp skulle kunna innestå hos bolaget och förräntas. Ett bolag hade framhållit, att en strikt tillämpning av förbudet för försäkringbolag att driva annan rörelse ibland måhända kunde komma i strid med önskemålet att organisera en ändamålsenlig service på försäkringsområdet. På livförsäkringsområdet förekomme i viss utsträckning konsortialavtal, innebärande att en grupp av livförsäkringsbolag gemensamt stode försäkringsansvar för ett kollektiv av försäkringar. Vanligen utsåges en av dessa samförsäkrare till förvaltande bolag, som på övriga bolags vägnar ombesörjde allt förvaltningsarbete och härför mottoge viss ersättning från övriga bolag. En sådan serviceverksamhet med betalning för tjänsterna ansåges icke stå i strid med lagens huvudregel, hur liten det förvaltande bolagets kvot än vore. Om emellertid kvoten sjönke till noll, d. v. s. konsortiet uppdroge åt ett utomstående bolag att förvalta försäkringsbeståndet i fråga, kunde det vara tveksamt om detta bolag hade rätt att åtaga sig ett sådant uppdrag mot ersättning. En dylik anordning kunde dock i vissa fall vara ändamålsenlig.

4. övriga nordiska länder

Enligt i Danmark gällande huvudregel i tillsynslagen får ett försäkringsbolag icke driva annan verksamhet än försäkringsverksamhet och försäkringsagentur. Denna bestämmelse utgör dock ej hinder för att ett försäkringsbolag som en varaktig placering av bolagets medel inom de av lagstiftning och bolagsordning angivna gränserna uppför, äger och driver fast egendom. Därest alldeles särskilda omständigheter talar därför, kan handelsministern efter framställning från tillsynsmyndigheten medgiva, att försäkringsbolag genom aktieinnehav får bestämmande inflytande i aktiebolag, som driver annan verksamhet än försäkringsverksamhet. Såsom exempel på fall av sistnämnda slag har i förarbetena till lagen angivits, att försäkringbolag driver en institution för rehabilitering av invalider.

137 Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag icke får driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Vidare stadgas, att försäkringsbolag icke utan socialministeriets medgivande får inneha aktiemajoriteten i sådant aktiebolag eller motsvarande bestämmanderätt i sådant annat företag, som driver annan rörelse än försäkringsrörelse, om icke detta bolags eller företags verksamhet kan anses ansluta sig till försäkringsrörelsen och vara för denna ändamålsenlig eller det utgör bostads- eller fastighetsföretag. I Norge stadgas i gällande tillsynslag, att försäkringsbolag icke må driva annan verksamhet än försäkring. Det i landet föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet innefattar ingen ändring i denna princip såvitt rör livförsäkringsområdet.

De sakkunniga Förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

Gällande försäkringsrörelselag innehåller, såsom förut nämnts, grundsatsen att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Denna princip är gammal och har kommit till uttryck även i äldre lagar på området. Det är att observera att förbudet mot annan rörelse är absolut. Lagen medger icke något som helst undantag. I förarbetena till F L betonades, att förbudet icke får kringgås genom att förbjuden verksamhet utövas av dotterföretag. Flera skäl synes de sakkunniga tala för att försäkringsbolagens rörelse begränsas till i huvudsak försäkringsrörelse. I främsta rummet kan åberopas, att en dylik begränsning måste anses vara av väsentlig betydelse för vidmakthållandet av fullgoda garantier för försäkringsbolagens soliditet. Skulle försäkringsbolagen äga möjlighet att i större omfattning bedriva andra former av rörelse än försäkringsrörelse, exempelvis industrieller handelsrörelse, skulle bolagen kunna bli mera konjunkturkänsliga än för närvarande är fallet. Försäkringsbolagen skulle kunna bli utsatta för förlustrisker, som kan undvikas så länge verksamheten är koncentrerad till försäkringsrörelse. Med hänsyn till att försäkringsbolagens soliditet är av den allra största betydelse för försäkringstagarna synes det kunna betecknas såsom ett försäkringstagarintresse, att FL såsom huvudregel förbjuder försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse. Visserligen innesluter en kombination av försäkringsrörelse och annan rörelse möjligheter att sänka kostnaderna för försäkringsverksamheten så länge den övriga rörelsen är framgångsrik och vinstgivande. Skulle emellertid sistnämnda del av verksamheten gå mindre bra, kan den komma att belasta försäkringsrörelsen och fördyra denna. Icke blott soliditetsövervakningen utan även övervakningen av att försäkring meddelas till ett

138 pris, som k a n anses skäligt med hänsyn till innehållet i de tjänster, som försäkringarna innebär för de enskilda försäkringstagarna, skulle försvåras vid en långtgående sammankoppling av försäkringsrörelse och annan rörelse. Det skulle enligt de sakkunnigas mening icke främja en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet, därest försäkringsbolagen i större omfattning skulle kunna vara verksamma utanför försäkringsväsendets eget område. På nu anförda skäl har de sakkunniga kommit till den slutsatsen, att FL fortfarande bör innehålla huvudregeln, att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Då FL förbjuder försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, måste försäkringsrörelsebegreppet givas en ganska vid omfattning. Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsbolag icke blott äger täcka risker av de slag, som framgår av bolagets ordning och koncession, utan jämväl har rätt att driva sedvanlig verksamhet, som i praktiken är en förutsättning för eller ett utflöde av risktäckningsrörelsen. Ett försäkringsbolag äger sålunda självfallet bedriva anskaffningsverksamhet för att tillföra bolaget försäkringar av de slag, som bolaget äger teckna, och även utöva all den kontorsverksamhet, som erfordras för administrationen av risktäckningsrörelsen. Försäkringsbolag äger också bedriva kapitalförvaltande verksamhet för att göra bolagets tillgångar fruktbärande. Verksamhet av nu ifrågavarande eller liknande art faller således icke in under begreppet annan rörelse, när i F L stadgas förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, utan är utan vidare tillåten för försäkringsbolagen. Någon ändring härutinnan ifrågasattes icke av de sakkunniga. De sakkunniga har ovan uttalat sig för att försäkringsbolagen icke i större omfattning bör få driva annan verksamhet än försäkringsrörelse och att F L därför bör innehålla huvudregeln, att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse. De sakkunniga finner det emellertid icke självklart, att ingen som helst möjlighet skall finnas till undantag från huvudregeln. Utan åsidosättande av de intressen, som huvudregeln vill tillvarataga, synes vissa undantag kunna medgivas. Förhållandena kan i en del fall vara sådana, att det kan bli ett direkt försäkringstagarintresse, att huvudregeln icke upprätthålles. Enligt de sakkunnigas mening är det icke ändamålsenligt att på nu ifrågavarande område ha ett stelt förbud, som icke tillåter några undantag. De sakkunniga är av den uppfattningen, att lagens huvudregel med förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse lämpligen bör utformas så, att vissa möjligheter till undantag öppnas. Undantagsbestämmelserna synes kunna givas en sådan utformning, att fara för missbruk förebygges och garantier skapas för att grundtankarna bakom förbudet icke kränkes. De sakkunniga vill i detta sammanhang erinra om att motsvarande förbudsbestämmelse i understödsföreningslagen icke är lika sträng som det nuvarande stadgandet i FL,

139 i det att lagtexten i understödsföreningslagen öppnar möjlighet för tillsynsmyndigheten att ge understödsförening tillstånd att utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som avses med föreningens verksamhet. De sakkunniga vill vidare peka på att 336 § F L öppnar möjlighet för försäkringsinspektionen att medge försäkringsbolag att inneha större aktieposter i allmänna aktiebolag än lagrummets huvudregel angiver. Enligt de sakkunnigas mening bör det nuvarandet förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse först och främst kompletteras med ett stadgande, som ger försäkringinspektionen rätt att medgiva undantag från förbudet i fråga. Lägges det i inspektionens hand att pröva huruvida undantag från förbudet skall medgivas eller icke, föreligger det starka garantier för att undantag icke tillätes i andra fall än när sådant kan anses förenligt med försäkringstagarintresset. Osunda, riskfyllda förhållanden på området behöver icke befaras. Intet hinder bör möta mot att inspektionen förbinder ett medgivande med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade. Lämnat medgivande bör kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver anledning därtill. Någon särskild lagföreskrift härom synes icke erforderlig. Återkallelsemöjligheten torde nämligen följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Exempel kan nämnas på områden inom vilka fråga om medgivande för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse kan komma att aktualiseras. Antag exempelvis att ett försäkringsbolag utlånat medel till ett annat företag, som sedermera blir betalningsoförmöget. I ett dylikt fall kan omständigheterna vara sådana, att starka skäl talar för att försäkringsbolagets förlust blir minst, därest försäkringsbolaget får möjlighet att tillfälligt övertaga rörelsen i fråga. Det synes icke ändamålsenligt ur försäkringsbolagets och försäkringstagarnas synpunkt, att ifrågavarande möjlighet skall vara helt utesluten. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det vara värdefullt, därest FL vore utformad på sådant sätt, att försäkringsinspektionen kunde medgiva försäkringsbolaget att på villkor och under tid, som betingas av omständigheterna i det enskilda fallet, driva ifrågavarande främmande rörelse. Av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse följer bl. a., att försäkringsbolag icke äger i egen regi reparera uppkomna försäkringsskador. Sålunda äger exempelvis icke ett bilförsäkringsbolag upprätta och driva bilverkstäder för reparation av skadade bilar, som är försäkrade hos bolaget. Icke heller äger ett brandförsäkringsbolag med eget folk reparera brandskadade fastigheter. Även bedrivande av särskild rörelse i skadeförebyggande syfte torde vara förbjudet enligt nyssnämnda lagrum. Ett försäkringsbolag, som meddelar inbrottsförsäkring, synes sålunda icke kunna få bedriva nattvaktsrörelse. De sakkunniga är visserligen helt främmande för tanken, att för-

140 säkringsbolagen skulle äga i större utsträckning bedriva skadereparationsrörelse eller driva särskild rörelse i skadeförebyggande syfte. De skäl som förut anförts mot att försäkringsbolagen bedriver annan rörelse än försäkringsrörelse är så tungt vägande, att en sådan ordning icke i allmänhet kan vara rekommendabel. Det synes emellertid de sakkunniga icke uteslutet, att vissa fall kan uppkomma, där alldeles särskilda omständigheter talar för att möjlighet öppnas för försäkringsbolag att på ett begränsat fält, tillfälligt eller för längre tid, ersätta uppkomna skador in natura i egen regi eller bedriva särskild skadeförebyggande rörelse. Förhållandena kan vara sådana, att en dylik rörelse icke innefattar några nämnvärda faror för försäkringstagarna utan tvärtom ligger i deras intresse. Det synes de sakkunniga vara av värde, att F L utformas så, att nu ifrågavarande möjlighet icke är helt utesluten. Enligt de sakkunnigas mening är det befogat att i vissa, avgränsade fall gå ett steg längre än de sakkunniga i det föregående förordat. Vissa former av främmande rörelse är av den karaktären, att det även ur försäkringstagarsynpunkt synes motiverat att försäkringsbolagen är berättigade att utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionens sida driva rörelse av dylikt slag. I stor utsträckning har försäkringsbolagen kontorsmaskinanläggningar av olika slag. Under senare år har flera bolag anskaffat moderna databehandlingsmaskiner. Kontorsmaskinernas kapacitet kan vara så stor, att försäkringsbolagets egna behov icke täcker maskinkapaciteten. Det är då ett företagarintresse för försäkringsbolaget och samtidigt ett intresse för försäkringstagarna, att maskinernas överskottskapacitet utnyttjas genom uthyrning i en eller annan form till andra intressenter. Härigenom k a n nämligen försäkringsbolagets nettokostnader för maskinanläggningen minskas. Det ligger i sakens natur, att uthyrningen kan behöva omfatta icke blott själva maskinerna utan även den personal av olika slag, som betjänar ifrågavarande maskinanläggning. Sådan uthyrning synes böra vara tilllåten oberoende av om verksamheten kan karakteriseras såsom rörelse eller icke. Ett försäkringsbolag måste förfoga över expertis av olika slag, bl. a. försäkringsmatematisk och statistisk expertis. Skulle dylik personals arbetskraft icke behöva till fullo tagas i anspråk för bolagets behov, kan givetvis i många fall en deltidsanställning vara den rätta lösningen. Det kan emellertid tänkas fall, när försäkringsbolagets behov av dylik eller annan arbetskraft är så växlande, att den rationellaste lösningen blir att försäkringsbolaget har vederbörande anställd på heltid och under perioder med mindre arbete för de anställda åtager sig räknearbeten, utredningsuppdrag eller liknande åt utomstående. Även en sådan verksamhet synes ha karaktären av ett rationellt utnyttjande av överskottskapacitet hos bolaget och synes undantagslöst böra tillåtas.

141 Det nu anförda synes de sakkunniga tala för att ett försäkringsbolag utan särskilt medgivande skall äga rätt att bedriva maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse omöjliggör för försäkringsbolagen att uppföra byggnader i egen regi. Förbudet anses omfatta jämväl det fallet att försäkringsbolag skulle låta utföra nybyggnadsarbeten på löpande räkning. Ett försäkringsbolag, som önskar uppföra en byggnad, är — såsom förut nämnts — för närvarande hänvisat till att träffa avtal med en företagare inom byggnadsbranschen, som på egen risk och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Nyssnämnda förbud anses däremot icke hindra, att moderniserings- eller liknande arbete utföres på löpande räkning, eftersom dylika arbeten anses tillhöra fastighetsförvaltningens område. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det ifrågasättas, huruvida det är ändamålsenligt att F L tvingar försäkringsbolagen att undantagslöst ingå avtal i entreprenadkontraktets form, när nybyggnadsarbeten skall utföras för bolagens räkning. De sakkunnigas förslag i det föregående innebär på nu ifrågavarande område, att under förutsättning att försäkringsinspektionen i det enskilda fallet lämnar medgivande därtill, försäkringsbolagen får möjlighet att låta utföra nybyggnadsarbeten på löpande räkning eller eljest i egen regi. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan man emellertid utan fara för försäkringstagarna taga ytterligare ett steg och inom ett begränsat fält låta försäkringsbolagen ensamma bestämma de former, under vilka nybyggnadsarbeten för bolagens räkning skall utföras. För en sådan lösning talar också den omständigheten att försäkringsinspektionen icke äger sådan kännedom om byggnadsbranschens förhållanden, att inspektionen i allmänhet kan anses skickad att taga ställning till frågor om den ändamålsenligaste juridiska formen för ett nybygge. Försäkringsbolagen har i flera fall behov av att kunna uppföra byggnader, t. ex. för erhållande av rationella kontorslokaler och för bebyggande av inköpta tomter. Försäkringsbolagen har därvid ett starkt intresse av att kunna få arbetena utförda på det sätt, som ur teknisk och ekonomisk synpunkt framstår såsom riktigast och mest ändamålsenligt. Försäkringstagarna har samma intresse som försäkringsbolagen själva, att bolagens byggnadsverksamhet bedrives på det ekonomiskt förståndigaste sättet. Mot denna bakgrund synes det de sakkunniga tvivelaktigt, huruvida det är rationellt att, såsom nu sker, hänvisa försäkringsbolagen till att undantagslöst utlämna förekommande nybyggnadsarbeten på entreprenad. Entreprenadkontraktsformen ger inga garantier för att ett försäkringsbolags nybygge göres på billigast möjliga sätt. Ett entreprenadavtal kan nämligen bli dyrare än ett avtal om bygge på löpande räkning, bl. a. därför att en entreprenör ofta i entreprenadsumman inlägger en särskild riskpremie.

142 Entreprenadkontraktsformen ger icke heller några garantier för att försäkringsbolagsledningen vid varje tidpunkt har exakt kunskap om vidden av det ekonomiska engagemang, som ett igångsatt nybygge innefattar. Det har sålunda förekommit, att ett stort nybygge utbj udits på entreprenad i etapper, så att när försäkringsbolagsledningen fattat beslut om byggets igångsättande entreprenadkontrakt förelegat blott beträffande grund- och sprängningsarbeten. Anbud på övriga arbeten har införskaffats först på ett senare stadium. Beaktas bör också i detta sammanhang, att gränsen mellan entreprenadkontrakt och avtal om löpande räkning är ganska svävande, i det att å ena sidan entreprenadkontrakten kan innehålla reservationer, som lägger över vissa risker, i främsta rummet risken för pris- och lönehöjningar under byggtiden, på byggherren, samt å andra sidan avtal rörande löpande räkning kan innehålla ett maximipris. Framhållas må särskilt, att förekomsten av reservationer i entreprenadkontrakten torde vara vanligare nu än före andra världskriget. Entreprenadkontraktsformen fritager således icke längre försäkringsbolagen från ekonomiska risker i samma utsträckning som tidigare kan ha varit fallet. De sakkunniga vill också framhäva, att då gränsen mellan å ena sidan nybyggnadsarbeten och å andra sidan moderniserings- och liknande arbeten är svävande, det synes föga konsekvent att avtalsformen löpande räkning skall vara förbjuden i det ena fallet men tillåten i det andra fallet. Det synes de sakkunniga självklart, att möjlighet icke bör beredas försäkringsbolagen att på spekulation uppföra och försälja byggnader. En dylik verksamhet skulle stå klart i strid med de grundläggande tankegångar, som ligger bakom det hävdvunna förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Läget synes emellertid de sakkunniga vara ett annat, när fråga är om uppförande av bostads-, kontors- eller affärsfastigheter, vilka är avsedda att utgöra en varaktig kapitalplacering. På detta område torde det vara föga rationellt, att F L på ett speciellt sätt beskär försäkringsbolagens handlingsfrihet. Mest ändamålsenligt synes vara, att försäkringsbolagen tillerkännes rätt att själva, under hänsynstagande till de skiftande förhållandena i varje enskilt fall, avgöra vilka administrativa och ekonomiska former som skall komma till användning när försäkringsbolagen i och för en varaktig kapitalplacering uppför bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. En sådan möjlighet för varje enskilt försäkringsbolag att i de fall, varom här är fråga, fritt välja mellan entreprenadförfarande, byggande i egen regi och den ena eller andra mellanformen torde icke medföra några vådor för försäkringstagarna. Såsom förut understrukits har försäkringsbolagen och försäkringstagarna samma intresse av att nybyggnadsarbetena utföres på det ekonomiskt mest rationella sättet. De sakkunniga vill i detta sammanhang också erinra om att den nya danska försäkringsrörelselagen uttryckligen medgiver de danska försäkringsbolagen att inom de av lagstiftningen och bolagsordningarna

143 angivna gränserna uppföra, äga och driva fast egendom såsom en varaktig placering av bolagens medel. Det ligger i sakens natur, att en nybyggnadsverksamhet, som icke är väl övervägd och planerad, under vissa omständigheter kan medföra faror för ett försäkringsbolags soliditet och likviditet. Detta gäller emellertid oberoende av den form, under vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Vare sig ett nybygge göres på grundval av ett entreprenadkontrakt eller i form av avtal om löpande räkning eller liknande kan byggnadsverksamheten på olika sätt anstränga försäkringsbolagets ekonomi. En särskild kontroll över att försäkringsbolagen icke genom nybyggnadsverksamhet utsätter sin ekonomi för faror kan försäkringsinspektionen åvägabringa med stöd av 283 § FL. Jämlikt detta lagrum kan nämligen inspektionen ålägga försäkringsbolagen att lämna inspektionen uppgift om planerade och igångsatta nybyggen. En dylik anmälningsskyldighet kan ur tillsynssynpunkt vara motiverad alldeles oberoende av den administrativa och ekonomiska form, under vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Inspektionens kontrollmöjligheter försämras icke genom de sakkunnigas förslag. Med stöd av det anförda föreslår de sakkunniga att F L ändras så, att försäkringsbolag får rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering. De sakkunniga vill understryka, att förslaget icke berör kapitalplaceringsproblemen. Förslaget innefattar icke en utvidgning av försäkringsbolagens fastighetsinnehav utan har blott den tekniska innebörden, att försäkringsbolagen icke längre obligatoriskt hänvisas till entreprenadkontraktsformen när det gäller nybyggnadsverksamhet. I betydande utsträckning förekommer att försäkringsbolagen biträder varandra med anskaffnings- och kontorsarbete av olika slag. En verksamhet av ifrågavarande art för annat försäkringsbolags räkning torde i allmänhet ha ansetts falla under begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Det synes emellertid de sakkunniga kunna ifrågasättas, om icke såvitt angår anskaffnings- och kontorsverksamhet o. d. termen försäkringsrörelse bör reserveras för sådan verksamhet, som är ett naturligt led i den egna risktäckningsrörelsens tjänst. En sådan terminologi torde bäst rimma med försäkringsrörelsebegreppet i 1 § FL, vilket lagrum allmänt tolkas så, att de för försäkringsrörelse uppställda kraven icke äger tillämpning på enskild eller bolag, som går försäkringsbolag till hända med anskaffning och kontorstekniskt arbete av olika slag. Erinras må också därom, att den nya danska försäkringsrörelselagen nämner försäkringsverksamhet och försäkringsagentur vid sidan av varandra, när det gäller att bestämma den verksamhet danska försäkringsbolag får bedriva. De sakkunniga vill för sin del förorda, att anskaffnings- och kontorsverksamhet o. d. för annat försäkringsbolags räkning icke skall anses falla under begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Samtidigt anser emellertid

144 de sakkunniga, att lagen icke bör utestänga försäkringsbolagen från dylik verksamhet utan öppna fri möjlighet därtill. Ett samarbete mellan olika försäkringsbolag på anskaffnings- och det kontorsmässiga området kan nämligen vara rationellt såväl ur företagsmässiga synpunkter som med hänsyn till försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga anser därför, att i F L bör införas en bestämmelse, som fastslår att förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse icke utgör hinder för försäkringsbolag att biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att i fråga om försäkringsbolags rätt att driva främmande rörelse FL såsom huvudregel skall fastslå, att försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande må driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Denna huvudregel bör emellertid kompletteras med ett stadgande som angiver, att utan hinder av vad nyss sagts försäkringsbolag må biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. Lämpligt synes vara, att nu ifrågavarande bestämmelser erhåller formen av ett första moment i 2 § FL. Påpekas bör i detta sammanhang, att därest ett försäkringsbolag i framtiden vill utnyttja den möjlighet att i begränsad utsträckning driva annan rörelse än försäkringsrörelse, som en ny lagtext kan komma att ge, bolagsordningen måste vara avfattad så, att den täcker den nya verksamheten. Livförsäkringsbolags sparfrämjande verksamhet

Såsom antytts i inledningskapitlet och närmare beröres i kapitel VII innesluter många livförsäkringsformer ett direkt sparande, som kan få en betydande omfattning. Livförsäkringsbolagens verksamhet utgöres till mycket stor del av en förvaltning och förräntning av i försäkringsform uppsamlade sparmedel. F r å n olika håll har ifrågasatts, huruvida icke anledning finnes att i ökad omfattning låta livförsäkringsbolagen ägna sig åt att förvalta sparmedel. Det har gjorts gällande, att livförsäkringsbolagen är väl skickade att mottaga penningmedel till förvaltning även när dessa medel icke har karaktären av premie för livförsäkring. Såsom motivering för att samhället skall tillåta livförsäkringsbolag att taga steget att förvalta sparmedel utan samband med någon livförsäkring har i huvudsak åberopats, att livförsäkringsbolagen på grund av sin nuvarande kapitalförvaltning — vars organisation i allmänhet icke skulle behöva utbyggas — är fullt kompetenta att handha uppgiften i fråga samt att det är ett samhällsintresse att främja sparandet och att livförsäkringsbolagen, icke minst genom sin ombudsorganisation, har möjligheter att ytterligare stimulera sparandet, därest bolagen får ett större register att spela på.

145 De sakkunniga vill i detta sammanhang framhålla, att flera olika former kan tänkas för en utökning av livförsäkringsbolagens sparmedelsinsamlande verksamhet. Såsom omnämnts i kapitel I har under senare år en mycket större andel än tidigare av nytecknade livförsäkringar haft karaktären av riskförsäkringar, som innesluter intet eller ringa sparande. F r å n flera synpunkter, bl. a. samhällsekonomiska, kan det enligt de sakkunnigas uppfattning vara önskvärt, att sparandet i livförsäkringsform växer i omfattning. Därest livförsäkringsbolagen kan medverka härtill genom att på marknaden föra fram försäkringar, som i nya former innesluter sparmoment, synes detta böra hälsas med tillfredsställelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör inga hinder resas, om livförsäkringsbolagen här vill slå in på nya vägar, förutsatt givetvis att fråga icke är om konstruktioner, som är olämpliga från försäkringstagarsynpunkt. Så länge nykonstruktionerna har karaktären av livförsäkringar lägger FL inga direkta hinder i vägen för verksamheten. Man kan emellertid också tänka sig, att något livförsäkringsbolag finner det ändamålsenligt att samarbeta med annan sparmedelsförvaltande inrättning och stimulera till sparande i denna andra inrättning. I viss utsträckning har samarbete etablerats mellan försäkringsbolag och banker. I ett fall är avsikten att vissa banker skall fungera såsom ombud för livförsäkringsbolag. Därest fråga skulle uppkomma om ett samarbete i den motsatta riktningen så att ett eller flera livförsäkringsbolag skulle administrativt biträda bank med bl. a. kontakter med allmänheten — exempelvis i och för kombination av sparande i bank och riskförsäkring i livförsäkringsbolag — kan en dylik verksamhet från vederbörande försäkringsbolags sida möta hinder, därför att verksamheten får karaktären av en främmande rörelse, som enligt gällande lag icke är tillåten för försäkringsbolag. De sakkunniga har i det föregående föreslagit en uppmjukning av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas förslag kan en sparstimulerande rörelse av nyss angivet slag bli tillåten för livförsäkringsbolag, under förutsättning att förhållandena är sådana, att försäkringsinspektionen anser sig kunna lämna sitt medgivande till rörelsen i fråga. Med hänsyn till den speciella lagstiftning, som försäkringsväsendet är underkastat, synes det ändamålsenligt att en rörelse av nu ifrågavarande slag av försäkringsbolag göres beroende av medgivande av försäkringsinspektionen. Det längst gående steget skulle vara, att livförsäkringsbolagen skulle för egen räkning få mottaga medel från allmänheten för förvaltning och förräntning utan att ifrågavarande medel har karaktären av livförsäkringspremier. En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens verksamhet skulle beröra en stor del av kapital- och kreditmarknaden och skulle kunna få betydande återverkningar på andra institutioner. De sakkunnigas förslag 10—001886

146 i det föregående angående uppmjukning av förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse innesluter möjlighet för försäkringsinspektionen att ge livförsäkringsbolagen rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband med försäkring. De sakkunniga förutsätter emellertid, att försäkringsinspektionen kommer att visa tillbörlig försiktighet vid ett ifrågasatt begagnande av denna möjlighet och kommer att hålla nära kontakt med övriga berörda instanser. Frågan om en så långtgående utvidgning av livförsäkringsbolagens verksamhet som den här senast diskuterade synes de sakkunniga lämpligen böra övervägas i ett vidare sammanhang. Tillfälle härtill torde kunna erbjuda sig i samband med en allmän gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhet. Erinras må därom att, såvitt framgår av direktiven för den år 1957 tillkallade kreditmarknadsutredningen, avsikten inom finansdepartementet synes vara att längre fram upptaga frågan om gränsdragningen mellan olika slag av kreditinstitut till en mera fullständig översyn. F r å n livförsäkringsbolagshåll har önskemål framförts därom att till betalning förfallet livförsäkringsbelopp skall kunna få innestå hos vederbörande livförsäkringsbolag och därvid förräntas av detta. För närvarande anses i allmänhet hinder häremot möta, därför att en dylik kapitalförvaltning eventuellt skulle kunna anses ha karaktären av en främmande, förbjuden verksamhet och i allt fall icke har något stöd i livförsäkringsbolagens grunder. I viss utsträckning gör livförsäkringsbolagen förfallna belopp räntebärande genom insättning å bankkonto eller liknande. Såvitt de sakkunniga kan finna skulle det vara till fördel för livförsäkringstagarna och skulle samtidigt livförsäkringsbolagens administration av förfallna livförsäkringsbelopp i viss mån förenklas, därest livförsäkringsbolagen finge en klar och ostridig rätt att i egen regi förränta livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. Skäligheten synes de sakkunniga kräva, att förfallna livförsäkringsbelopp, som på grund av förbisende eller dylikt kvarligger lång tid, kanske flera år, efter förfallodagen, icke blir helt räntelösa. Vid blott kortare dröjsmål med livförsäkringsbelopps lyftande torde dock anledning knappast finnas att kräva att livförsäkringsbolag utger ränta å förfallet belopp. Enligt de sakkunnigas mening bör det icke heller vara uteslutet, att avtal träffas om kvarstående hos vederbörande livförsäkringsbolag mot ränta, längre eller kortare tid, av hela eller en del av förfallet livförsäkringsbelopp. Ett ingående av sådana avtal kan från försäkringsbolagets sida utgöra en service i förhållande till försäkringstagarna och kan eventuellt bidraga till att motverka en omedelbar konsumtion av förfallna livförsäkringsbelopp. Såväl vid utformningen av räntereglerna som vid bestämmandet av uppsägningstid för ingångna kvarståendeavtal m. m. bör livförsäkringsbolagen givetvis tillse, att nu ifrågavarande verksamhet icke kommer att medföra förluster eller svårigheter för den egentliga livför-

147 säkringsrörelsen. Anledning torde knappast finnas att räkna med att en serviceverksamhet av ifrågavarande slag från livförsäkringsbolagens sida kommer att få någon mycket stor omfattning. Det synes de sakkunniga ligga helt i linje med livförsäkringsbolagens nuvarande verksamhet, att bolagen skall anses äga rätt att förränta livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. En dylik kapitalförvaltning synes de sakkunniga vara en direkt fortsättning och komplettering av de tjänster, som livförsäkringsbolagen genom försäkringsavtalen åtager sig i förhållande till försäkringstagarna. Redan enligt gällande lag (262 § FL) ingår i livförsäkringsfonden värdet av livförsäkringsbolags ansvarighet på grund av inträffade försäkringsfall. Den omständigheten att livförsäkringsbolagen i viss omfattning kommer att utge ränta å förfallna livförsäkringsbelopp och att av denna anledning dylika belopp i större utsträckning än hittills kan, delvis efter därom träffade avtal, komma att kvarligga hos bolagen efter förfallodagen torde icke böra föranleda, att ifrågavarande kapitalförvaltning i försäkringsrörelselagssammanhang betraktas såsom en rörelse, vilken ligger utanför begreppet försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas mening bör lämpligen begreppet försäkringsrörelse i det sammanhang, varom fråga är i 2 § FL, fattas så vidsträckt, att däri även ingår försäkringsbolags förvaltning och förräntning av förfallna försäkringsbelopp. De sakkunniga anser således, att en dylik verksamhet från livförsäkringsbolagens sida icke förutsätter någon ändring av 2 § FL. Innestående, förfallna livförsäkringsbelopp ingår, såsom ovan nämnts, enligt 262 § FL i försäkringsfonden. För denna finnes särskild trygghet dels på grund av kapitalplaceringsreglerna i 274 § F L och dels på grund av pantsättningsbestämmelserna i 276 § FL. Någon anledning att i detta sammanhang föreslå en ny ordning på förevarande punkt synes de sakkunniga icke föreligga. I den mån livförsäkringsbolag utger ränta på förfallna livförsäkringsbelopp, som innestår hos bolaget, torde jämväl upplupen ränta böra ingå i försäkringsfonden. Härför synes någon lagändring icke erforderlig, utan detta torde följa av 262 § i dess nuvarande lydelse. I linje med det system, som nu finnes för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas intressen, torde förekommande grunder böra kompletteras med bestämmelser angående förräntning av livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. Föreskrift om att grunder skall finnas jämväl beträffande detta ämne synes lämpligen böra intagas i 9 och 173 §§ FL. Vidare torde i en ny paragraf, förslagsvis betecknad 270 a §, böra stadgas, att grunderna beträffande förräntning av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning, skall innehålla bestämmelser om de förutsättningar under vilka bolaget utgiver ränta å dylikt belopp, som innestår hos bolaget, och om den räntefot som tillämpas. Härigenom kommer sedvanliga garantier att finnas för att bolagens nu ifrågavarande kapitalförvaltning tillgodoser alla rimliga soliditets- och skälighetskrav. Avsikten är icke, att bestäm-

148 melserna angående räntefoten skall behöva ha formen att viss räntesats exakt angives. Hinder bör icke möta att, om så finnes ändamålsenligt, i grunderna endast fixera de principer, efter vilka räntefoten bestämmes. I sådant fall torde det dock vara lämpligt att vederbörande försäkringsbolag ålägges skyldighet att till försäkringsinspektionen anmäla vilken räntesats som tillämpas. Räntesatsens höjd måste naturligtvis anpassas efter den avkastning försäkringsbolaget kan erhålla å de i bolaget kvarstående medlen. Den tid, för vilken medlen bindes, k a n givetvis behöva tilläggas betydelse så att räntan på långtidsbundna medel blir en annan än räntan på andra medel. Skatterättsligt synes det ligga i sakens natur, att om den betalningsberättigade vid livförsäkring låter ett förfallet livförsäkringsbelopp kvarstå och förräntas hos livförsäkringsbolaget, vederbörande bör beskattas på alldeles samma sätt som om beloppet i stället överförts till exempelvis en sparbank. Såvitt de sakkunniga kunnat finna kräves härför icke någon ändring av de materiella skatteförfattningarna. Icke heller i övrigt torde de sakkunnigas förslag på nu ifrågavarande punkt behöva föranleda någon ändring av nyssnämnda författningar. De sakkunniga vill dock fästa uppmärksamheten på att såvitt angår taxeringsförordningen anledning torde finnas att göra vissa jämkningar i författningstexten, så att i fråga om ovan nämnda belopp livförsäkringsbolagen blir likställda med banker i avseende å skyldighet att lämna uppgifter för annans taxering.

Jämkning av 336 § FL

I 336 § FL uppställes såsom huvudregel, att försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande må av aktierna i svenskt aktiebolag äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Nu ifrågavarande stadgande kan ses ur olika synvinklar. Bestämmelsen kan ses från kapitalplaceringssynpunkter. Kapitalplaceringsfrågorna faller emellertid, såsom tidigare framhållits, utanför de sakkunnigas utredningsuppdrag. De sakkunniga lämnar därför kapitalplaceringssynpunkterna å sido vid sin behandling av paragrafen. Stadgandet k a n emellertid också ses i samband med det ovan behandlade förbudet i 2 § F L för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Såsom tidigare nämnts underströk föredragande statsrådet i propositionen angående FL, att det givetvis vore förbjudet för försäkringsbolag att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som försäkringsbolaget icke ägde bedriva i egen regi. Eljest skulle förbudet i 2 § F L lätt k u n n a kringgås. Det är ur denna synvinkel som de sakkunniga upptager 336 § F L till behandling. Gentemot uppfattningen att förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse skall äga tillämpning jämväl å dotter-

149 företag k a n invändas, att därest den främmande verksamheten drives av ett dotterföretag, som är konstruerat såsom aktiebolag, faran för äventyrande av försäkringsbolagets soliditet är mindre än om verksamheten bedrives av försäkringsbolaget självt. Drives den främmande rörelsen av ett dotteraktiebolag, är nämligen försäkringsbolagets ekonomiska risk teoretiskt sett begränsad till det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet. Det kan emellertid befaras, att ett försäkringsbolags ekonomiska engagemang i ett dotterföretag blir större än vad aktiekapitalet i sistnämnda företag utvisar. Ett ekonomiskt stöd åt dotterföretaget i form av bl. a. långivning ligger nära till hands. Härigenom kan försäkringsbolagets reella ekonomiska engagemang komma att n ä r m a sig läget vid ett eget drivande av samma rörelse. De sakkunniga ansluter sig på denna grund till uppfattningen, att försäkringsbolag icke skall genom dotterföretag få bedriva verksamhet, som icke k a n tillåtas för försäkringsbolagets egen del. Begränsningen i 336 § F L av försäkringsbolags rätt att äga aktier äger tillämpning allenast å aktier i svenska aktiebolag. Såvitt de sakkunniga kan finna föreligger ingen anledning att ställa aktier i utländska aktiebolag i en gynnad särställning. Lika starka skäl synes tala för att lagrummet skall vara tillämpligt jämväl å aktier i utländska aktiebolag. De sakkunniga föreslår därför, att lagstadgandet utvidgas till att avse jämväl aktier i utländska aktiebolag. Föreligger koncernförhållande mellan flera försäkringsbolag, äger tjugondelsregeln i 336 § FL avseende å koncernen. Av koncerndefinitionen i 333 § F L framgår, att sådana aktiebolag, å vilka F L icke äger tillämpning, ej innefattas i koncernbegreppet, övervägande skäl synes emellertid de sakkunniga tala för att den omständigheten, att ett aktiebolag icke faller in under FL, ej bör medföra att företagets aktieinnehav icke medräknas vid tillämpningen av stadgandet i 336 § FL, därest i övrigt förhållandena är sådana, att företaget jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. De sakkunniga föreslår därför, att 336 § första stycket F L kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att i nu ifrågavarande sammanhang aktiebolag, vara F L icke äger tillämpning, skall anses såsom koncernbolag, därest förhållandena är sådana, att aktiebolaget, om det varit försäkringsaktiebolag, jämlikt 333 § F L skulle ha räknats såsom dotterbolag. Syftet med stadgandet i 336 § F L skulle nämligen k u n n a kringgås, därest icke dylika dotterföretags aktieinnehav medräknas vid bestämmande av ett försäkringsbolags eller en försäkringskoncerns tillåtna aktieinnehav. Påpekas m å att försäkringsinspektionen, såsom tidigare nämnts, i ett betydande antal fall såsom villkor för medgivande jämlikt 336 § F L till försäkringsbolag att äga aktier i svenskt aktiebolag uppställt förbehållet, att sistn ä m n d a bolag vid tillämpningen av 336 § första stycket sista punkten likställes med koncernbolag. Begränsningsregeln i 336 § FL äger icke tillämpning å aktier i försäk-

150 ringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag (holdingbolag). De sakkunniga anser att anledning i stort sett saknas att göra någon ändring beträffande nu nämnda undantag. Såvitt de sakkunniga kan finna torde det dock bäst rimma med lagrummets syfte, att undantaget för holdingbolag utformas så, att fråga skall vara om aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag. De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen i andra stycket av 336 § F L jämkas i enlighet härmed. Såväl 1942 års försäkringsutredning som första lagutskottet har uttryckligen förutsatt, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier lämnas i fråga om sådana förvaltningsaktiebolag, som bildas för förvaltning av försäkringsbolags fastigheter. I enlighet härmed har försäkringsinspektionen också lämnat försäkringsbolagen dylika medgivanden. Det synes kunna göras gällande, att det är en onödig omgång för såväl försäkringsbolagen som försäkringsinspektionen att ha ett dispensförfarande för fall, där dispens undantagslöst lämnas, övervägande skäl synes de sakkunniga tala för en lagändring av innehåll, att begränsningen i 336 § FL av försäkringsbolags rätt att äga aktier icke skall äga tillämpning å aktier i aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att utöva fastighetsförvaltning. De sakkunniga föreslår att ett dylikt undantag inryckes i andra stycket av 336 § FL. En lagändring av detta innehåll kommer icke i strid mot syftet med lagrummet. Såvitt de sakkunniga k a n finna föreligger det icke heller behov av att kräva medgivande av försäkringsinspektionen för att försäkringsbolag skall få äga även större aktieposter i aktiebolag, vilkas verksamhet uteslutande har till föremål att biträda ett eller flera försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Fråga är här om olika slag av serviceaktiebolag, vilkas verksamhet helt är inriktad på att biträda försäkringsbolag. De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen i 336 § andra stycket utvidgas till att omfatta jämväl aktier i aktiebolag av nyss angivet slag. När däremot fråga är om aktiebolag, vilkas verksamhet har till föremål att biträda icke blott försäkringsbolag u t a n även företag av andra slag, kan förhållandena vara mycket växlande. Såväl vederbörande försäkringsbolags ekonomiska engagemang som omfattningen av den service, som försäkringsbolagen erhåller av dylika bolag, kan skifta starkt. Enligt de sakkunnigas mening talar övervägande skäl för att avkall på kravet på försäkringsinspektionens medgivande för rätt att överskrida tjugondelsgränsen bör göras blott när förekommande serviceaktiebolags verksamhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. I övriga fall synes det vara lämpligast att aktieinnehav av större kvotdel än en tjugondel är beroende av medgivande av försäkringsinspek-

151 tionen, som har möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och som kan uppställa de villkor för aktieinnehavet som i det enskilda fallet finnes erforderliga för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att jämväl sådant medgivande, som avses i 336 §, med stöd av allmänna förvaltningsrättsliga principer torde kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver anledning därtill.

Sammanfattning

De sakkunniga föreslår, att principen fortfarande skall vara, att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det dock icke ändamålsenligt att på detta område ha ett stelt förbud, som ej tillåter några undantag. Därför föreslås till en början, att förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse skall kompletteras med ett stadgande, som ger försäkringsinspektionen rätt att medgiva undantag från förbudet. En dylik ordning anses innefatta goda garantier för att undantag icke tillätes i andra fall än när sådant kan anses förenligt med försäkringstagarnas intresse. De sakkunniga tager emellertid ytterligare ett steg och föreslår, att försäkringsbolag utan särskilt medgivande av försäkringsinspektionen skall få biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning k a n från försäkringstagarsynpunkt inga invändningar göras mot att dylik verksamhet blir generellt tillåten för försäkringsbolag. Enär det från olika håll ifrågasatts, huruvida icke anledning finnes att i ökad omfattning låta livförsäkringsbolagen ägna sig åt att förvalta sparmedel, diskuterar de sakkunniga olika former under vilka livförsäkringsbolag kan tänkas medverka till en utökning av sparandet i vårt land. Fråga anses härvid k u n n a uppkomma om bl. a. beträdande av nya vägar. I den m å n livförsäkringsbolagens medverkan erhåller former, som kan inordnas under försäkringsrörelsebegreppet, erfordras — framhåller de sakkunniga —- icke något medgivande från försäkringsinspektionen eller liknande för verksamheten i fråga. Skulle däremot medverkan komma att taga former, som skulle innebära att livförsäkringsbolag bedriver annan rörelse än försäkringsrörelse, erfordras enligt de sakkunnigas förslag försäkringsinspektionens medgivande till verksamheten. Frågan om att tillåta livförsäkringsbolag att i egen regi driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband med livförsäkring synes de sakkunniga vara av den vidd, att frågan lämpligen

152 bör övervägas i ett större sammanhang. Vad angår den speciella frågan om rätt för livförsäkringsbolag att förvalta och förränta livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning, är de sakkunniga av den uppfattningen, att sådan kapitalförvaltning kan inrymmas under försäkringsrörelsebegreppet. De sakkunniga föreslår i detta sammanhang, att livförsäkringsbolags grunder skall kompletteras med föreskrifter angående förräntning av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning. Grunderna i detta ämne skall enligt de sakkunnigas förslag innehålla bestämmelser om de förutsättningar, under vilka bolaget utgiver ränta å dylikt belopp, som innestår hos bolaget, och om den räntefot som tillämpas. De sakkunniga föreslår vidare, att förbudet i 336 § F L för försäkringsbolag eller försäkringsbolagskoncern att utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel av aktierna i svenskt aktiebolag utvidgas till att avse jämväl aktier i utländskt aktiebolag. För att förhindra ett kringgående av lagstadgandet föreslås att vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagrum sådant aktiebolag, vara FL icke äger tillämpning, skall anses såsom koncernbolag, därest förhållandena är sådana att aktiebolaget, om det varit försäkringsaktiebolag, jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. Förbudet för försäkringsbolag eller försäkringsbolagskoncern att inneha större aktieposter i andra företag är för närvarande förenat med vissa undantag. De sakkunniga föreslår att undantagen utvidgas till att omfatta jämväl aktier i aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att utöva fastighetsförvaltning eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Ytterligare förordas en mindre jämkning i formuleringen av det nuvarande undantagsstadgandet avseende aktier i holdingbolag.

FEMTE K A P I T L E T K o n c e s s i o n s g i v n i n g e n och b r a n s c h s p e c i f i k a t i o n e n m . m .

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvvuddragen

Vid nybildning av försäkringsbolag kräves enligt gällande lag att Kungl. Maj :t stadfäster bolagsordning och eventuella grunder för bolaget. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen, vilken med eget utlåtande överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t, som prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med FL samt lag och författning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser erfordras. Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster Kungl. Maj :t bolagsordningen och grunderna samt beviljar koncession tills vidare eller, där särskilda omständigheter föranleder därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår. När för existerande försäkringsbolag bolagsordning eller grunder ändras, skall ändringsbeslutet stadfästas av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen. Ansökan om stadfästelse skall jämlikt FL alltid ingivas till inspektionen. Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning. I dylika fall skall försäkringsinspektionen överlämna ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande och Kungl. Maj :t skall pröva — förutom spörsmålet om ändringen är lagenlig etc. — huruvida den tillämnade utvidgningen eller omläggningen av rörelsen är behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om ändringsbeslutet icke är av den typ som nyss angivits, ankommer det på försäkringsinspektionen att meddela stadfästelse. Inspektionen prövar härvid ändringsbeslutets överensstämmelse med FL samt lag och författning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser erfordras. Inspektionen har däremot icke att anlägga några behovsoch liknande synpunkter. Försäkringsinspektionens handläggning av nu ifrågavarande ärenden sker på generellt uppdrag av Kungl. Maj :t, som i FL erhållit bemyndigande att uppdraga åt inspektionen att i Kungl. Maj :ts ställe meddela stadfästelse å ändringsbeslut av nu ifrågavarande karaktär.

154 Såsom antytts i inledningskapitlet utgjorde koncessionsförutsättningen att rörelsen skall finnas behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet en väsentlig nyhet i FL. Nyhetens betydelse för de vid lagens ikraftträdande redan bestående försäkringsbolagen begränsades emellertid genom en bestämmelse i promulgationslagen till FL, vari — såsom tidigare nämnts — föreskrevs att den koncessionsprövning, som skulle äga rum även för dessa bolags del, icke finge avse frågan huruvida rörelsen vore »behövlig». Reglerna fick emellertid full verkan icke blott för nybildningar på försäkringsbolagsområdet utan även för bestående företags branschutvidgningar. Tidigare hade koncessionsbestämmelserna endast tagit sikte på den formellt-rättsliga grundvalen för ett tillämnat företag. I praxis — åtminstone under de båda senaste decennierna före F L — hade bestämmelserna icke ansetts tillåta ett bedömande av ett tillämnat företags ändamålsenlighet eller liknande omständigheter. Även om det exempelvis stått klart, att behov av ett nytt försäkringsbolag icke förelegat, hade koncessionsmyndigheten ansett sig förhindrad vägra stadfästelse å bolagsordning, förutsatt att denna uppfyllde de i lagen uppställda formella kraven. Anmärkas bör dock här, att statsmakterna i december 1945 — då såväl 1942 års som 1945 års försäkringsutredningar arbetade — genom en särskild provisorisk lag, den s. k. spärrlagen, utfärdade förbud mot nyetablering och branschutvidgning på försäkringsområdet, där sådan icke fanns från allmän synpunkt önskvärd. Med hänsyn till den stora vikt, som tillmätts frågan om införande av nu gällande materiella koncessionsvillkor, synes en redogörelse för huvuddragen i förarbetena och för huvudpunkterna i 1945 års försäkringsutrednings uttalanden i ämnet m. m. böra lämnas. Referatet tager i huvudsak sikte på förhållandena beträffande svenska riksbolag. 1942 års försäkringsutredning påpekade, att det rådde ett naturligt samband mellan koncessionssystemet och systemet med fortlöpande tillsyn över försäkringsverksamheten. Koncessionsprövningen och den kontinuerliga tillsynen borde följaktligen samordnas. Det vore sålunda av vikt, att företag, som väntades icke kunna tillfredsställande fylla de för verksamhetens bedrivande uppställda materiella kraven, redan från början utestängdes. Koncessionsprövningen borde enligt utredningens mening ske ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt. Kvantitetsbedömningen avsåge att fastställa, huruvida behov förelåge av ett nytt försäkringsbolag. Den kvalitativa prövningen toge närmast sikte på sättet att realisera det syftemål, som uppställts för verksamheten. I överensstämmelse härmed upptogs i utredningens förslag två särskilda koncessionsvillkor av materiell art. För koncession förutsattes, att den tillämnade rörelsen vore behövlig och därjämte ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Ur allmänhetens synpunkt vore det, fortsatte utredningen, av vikt att

155 försäkringsväsendet icke utbyggdes i vidare mån än som svarade mot behovet. Vore marknaden övermättad, förelåge nämligen risk att försäkringarna fördyrades och att anskaffningen leddes in på vägar, som avlägsnade sig från sunda principer. Då det gällde att avgöra, huruvida behov av ett nytt bolag förelåge, borde hänsyn tagas icke enbart till antalet existerande bolag utan även till frågan huruvida dessa bolag vore ägnade att i önskvärd utsträckning och på tillfredsställande sätt tillgodose allmänhetens försäkringsbehov. Härvid borde även anskaffningsarbetets art och bolagens åtgärder för spridande av upplysning om försäkringsskyddets betydelse uppmärksammas. Skulle prövningen ge vid handen, att allmänhetens behov av försäkringsskydd syntes kunna tillgodoses av de existerande bolagen, saknades förutsättning för ny koncession. Om tendenser till utvecklingshämmande kartellbildning skulle göra sig gällande, fortsatte utredningen, vore det av särskild vikt att möjligheten till konkurrens upprätthölles. Skulle å andra sidan inom någon försäkringsgren förhållandena vara sådana, att ur försäkringstagarnas synpunkt en minskning av antalet bolag eller till och med en koncentration av verksamheten till en enda anstalt borde eftersträvas och åtgärder härför vidtoges från det enskilda försäkringsväsendets sida, borde dessa icke motverkas av det allmänna genom att koncession beviljades för nya företag. Såsom nästa moment i den materiella koncessionsprövningen anmälde sig enligt utredningen kvalitetsbedömningen. Endast sådana företag, som byggde på sunda försäkringsprinciper och som avsåge att tillgodose ett ur det allmännas synpunkt legitimt intresse, ägde anspråk på koncession. Perspektivet förskötes emellertid oavbrutet. Förändringar i samhällsstrukturen, nya verksamhetsformer inom näringslivet, den tekniska utvecklingen och liknande faktorer gåve anledning till ständig omprövning, huruvida försäkringsväsendets invanda arbetssätt och organisationsformer befunne sig i nivå med tidens krav. Uppslag, som syftade till mera väsentlig förbättring, borde understödjas. Möjlighet till smidig anpassning efter förändrade levnadsbetingelser i samhället och till växlande ekonomiska förhållanden vore av central betydelse för försäkringsväsendet. Vid bedömande av hithörande frågor borde särskilt avseende fästas vid sättet för verksamhetens bedrivande, organisationsformen, arten av det intresse, som skulle tillgodoses, avvägningen av delägarnas inflytande i ömsesidigt bolag m. m. Givet vore, anförde vidare utredningen, att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke finge bedömas fristående från varandra. I den m å n kvantitativa och kvalitativa synpunkter skure sig mot varandra, måste en avvägning mellan dem ske. Utredningen underströk, att ett utvecklingsfrämjande nytt idéprogram i regel torde få anses fylla ett behov och sålunda föranleda att koncession beviljades. Vad utredningen sålunda anfört avsåg koncession för nytt bolag. Samma

156 principer ansågs emellertid böra i tillämpliga delar gälla även då fråga uppkom om utvidgning av redan bestående försäkringsverksamhet med ny bransch. Det syntes icke, slutade utredningen sitt resonemang i denna del, böra komma i fråga att i utredningens betänkande mera i detalj ange riktlinjerna för en framtida tillämpning av de av utredningen förordade grundsatserna för koncessionsprövningen. Uppkommande frågor borde lösas med hänsyn främst till rådande sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden. I detta sammanhang underströk utredningen, att inom de flesta branscher antalet bolag vore större än som erfordrades ur behovstäckningens synpunkt. En reduktion vore därför önskvärd. Det syntes utredningen vara en angelägen uppgift för det enskilda försäkringsväsendets målsmän att söka åstadkomma en dylik reduktion. I propositionen rörande FL gav föredragande statsrådet uttryck åt uppfattningen, att försäkringsverksamheten borde betraktas huvudsakligen ur social synvinkel och att det allmänna med hänsyn härtill måste förbehålla sig en effektiv insyn i och kontroll över den enskilda försäkringsverksamheten. Koncessionssystemets gestaltning vore av grundläggande betydelse för statsuppsiktens effektivitet. En fri konkurrens verkade, fortsatte statsrådet, i regel effektivitetsfrämjande, eftersom sämre skötta företag löpte risk att utträngas från marknaden. Av denna anledning borde man inom näringslivet eftersträva största möjliga etableringsfrihet. På försäkringsväsendets område förelåge emellertid i detta hänseende speciella förhållanden, som motiverade en undantagsställning. Särskilt påtagligt vore detta i fråga om livförsäkringen med dess långfristiga avtal. Uppenbart vore att bristfällig skötsel eller rubbningar i ett försäkringsföretags ekonomiska jämvikt kunde medföra allvarliga verkningar för försäkringstagarna. Det torde icke råda någon tvekan om att även en tillfällig övermättnad av marknaden vore ägnad att menligt påverka försäkringsväsendets allmänna standard till förfång för den försäkringssökande allmänheten. Förhållandet medförde nämligen risk för stegrade omkostnader och sämre försäkringsskydd. Vidare måste beaktas, att konkurrenskostnaderna på försäkringsväsendets område vore relativt höga samt att konsumenterna här i regel vore ur stånd att bedöma förhållandet mellan varans pris och värde. På anförda skäl fann statsrådet det från samhällelig synpunkt nödvändigt att i fråga om försäkringsverksamheten genomföra en viss behovsprövprövning. Uppenbart vore, att denna i konkreta fall kunde te sig vansklig och därför måste utövas med försiktighet. Tillämpad med blicken öppen för samhällslivets skiftande problemställningar syntes emellertid behovsregeln snarast ägnad att tillföra försäkringsväsendet stadga och gynnsamma utvecklingsmö j ligheter.

157 Statsrådet biträdde uppfattningen, att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke borde bedömas fristående från varandra utan ses i ett sammanhang. I viss mån betingade de varandra ömsesidigt. Förelåge behov av ett nytt försäkringsbolag, vore tillkomsten av ett sådant i regel ägnad att främja en sund utveckling. Behovsfrågan måste betraktas som ett särskilt betydelsefullt led i bedömningen. Med hänsyn härtill fann statsrådet det motiverat att behovsavvägningen klart kom till uttryck i lagtexten. Å andra sidan syntes det statsrådet önskvärt att i lagtexten även framhäva det inbördes sammanhanget mellan de kvantitativa och kvalitativa koncessionsbetingelserna. Den tillämnade rörelsen skulle vara behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Dessa villkor borde, såsom utredningen anmärkt, gälla såväl nyetablering av försäkringsbolag som utvidgning av bestående rörelse med ny verksamhetsgren. Vad rörde det aktuella marknadsläget erinrade statsrådet avslutningsvis om utredningens uttalande, att inom de flesta försäkringsbranscher antalet bolag vore större än som erfordrades ur behovstäckningens synpunkt; utredningen hade därför funnit en reduktion önskvärd. Enligt en utbredd mening vore utredningens omdöme välgrundat. Statsrådet ansåg sig emellertid sakna anledning att taga bestämd ståndpunkt till frågan, som enligt statsrådets mening borde ägnas fortsatt uppmärksamhet. 1945 års försäkringsutredning — som då arbetade — komme i sitt betänkande att ge ytterligare hållpunkter för bedömning av läget. Intill dess läget klarnat syntes det statsrådet angeläget, att koncessionsprövningen beträffande nya företag skedde tämligen restriktivt. Första lagutskottet ansåg övervägande skäl tala för propositionens formulering av de nyinförda materiella koncessionsvillkoren och betraktade behovsfrågan såsom ett särskilt betydelsefullt led i koncessionsprövningen. Enligt utskottets mening vore det av stor vikt att åstadkomma en lämplig avvägning av antalet företag. Ett koncessionssystem av det slag, som lagfästs i FL, kräver uppenbarligen såsom komplement regler eller konventioner avseende verksamhetsföremålets närmare bestämning. Även detta spörsmål, som i det följande kallas branschspecifikationen, behandlades i lagens förarbeten. Lösningen av branschspecifikationsfrågorna överlämnades helt åt rättstillämpningen. 1942 års försäkringsutredning framhöll, att det med hänsyn till den utformning koncessionsreglerna givits i förslaget vore av vikt, att föremålet för försäkringsbolags verksamhet noggrant bestämdes i bolagsordningen. Beviljad koncession omfattade nämligen endast den eller de försäkringsgrenar, vilka angåves i bolagsordningen. Enligt dittillsvarande praxis hade rätt att driva direkt försäkringsrörelse i en bestämd bransch ansetts om-

158 fatta också rätt till indirekt affär (återförsäkring) i samma bransch. Bolaget hade sålunda när som helst kunnat taga upp indirekt affär i branschen. Enligt försäkringsutredningens mening borde icke blott varje försäkringsgren utan även rätten att driva direkt respektive indirekt affär göras till föremål för särskild koncessionsprövning. Föredragande statsrådet uttalade i propositionen till FL, att om koncessionssystemet skulle kunna fylla sitt ändamål det vore nödvändigt, att föremålet för bolagets verksamhet noga angåves i bolagsordningen. Koncession borde meddelas för en eller flera klart preciserade försäkringsgrenar. Utredningens ståndpunkt att i koncessionshänseende direkt respektive indirekt affär borde betraktas såsom skilda verksamhetsgrenar måste enligt statsrådet anses välgrundad. Det anförda avsåge närmast verksamhet, som bedreves här i riket. I ett remissyttrande hade anmärkts, att en snäv begränsning i bolagsordningen av föremålet för verksamheten kunde få ogynnsamma återverkningar beträffande försäkringsrörelse, som dreves i utlandet. Denna synpunkt kunde enligt statsrådet icke lämnas obeaktad. Kravet på ett tydligt angivande av verksamheten i bolagsordningen syntes statsrådet kunna jämkas i den m å n praktiska hänsyn talade härför. Hithörande spörsmål borde överlämnas åt rättstillämpningen. Första lagutskottet ägnade stor uppmärksamhet åt spörsmålet om branschspecifikationen. Enligt utskottets mening skulle syftet med de i lagförslaget upptagna koncessionsreglerna lätt kunna förfelas, om icke för varje bolag föremålet för verksamheten tydligt angåves och avgränsades i bolagsordningen. Å andra sidan stode det klart, att kravet på specifikation kunde medföra praktiska olägenheter — icke minst i fråga om bolagens återförsäkringsrörelse i utlandet — vilka icke kunde lämnas obeaktade. Här förelåge sålunda en avvägningsfråga. De praktiska synpunkterna syntes utskottet i stor utsträckning tillgodoses, om all återförsäkringsrörelse i utlandet betraktades såsom en försäkringsgren. Detta syntes icke behöva inge betänkligheter. Det kunde enligt utskottets mening snarare anses motiverat att gå ännu ett steg på denna väg och såsom en försäkringsgren rubricera all inhemsk återförsäkring. Klart vore också, att om koncession beviljats för särskilda slag av försäkringar detta borde medföra rätt för bolaget att sammanföra två eller flera av dem till en kombinerad försäkring. Och detta torde kunna medgivas även om den kombinerade försäkringen skulle komma att innesluta någon försäkringsform, för vilken bolaget icke haft särskild koncession, förutsatt att denna försäkringsform utgjorde ett relativt underordnat moment i den kombinerade försäkringen. Däremot föreföll det utskottet mera tveksamt, huruvida de praktiska synpunkterna kunde tillerkännas sådan tyngd, att de i särskilda fall motiverade ytterligare eftergifter i fråga om specifikationskravet. Utskottet ville icke förneka att skäl härtill kunde

159 föreligga. Enligt utskottets mening torde det icke vara uteslutet att träffa en anordning, som tillgodosåge såväl de praktiska som de grundläggande koncessionsrättsliga synpunkterna. Exempelvis borde det kunna godtagas, att bolagsordningen angåve vissa klart bestämda verksamhetsgrenar med tilllägg att bolaget därjämte ägde att efter anmälan till koncessionsmyndigheten upptaga även andra grenar, som vore likartade med någon av de i bolagsordningen angivna. I likhet med föredragande statsrådet ansåg utskottet, att hithörande spörsmål borde överlämnas åt rättstillämpningen. Den omständigheten, fortsatte utskottet, att all inhemsk återförsäkringsverksamhet betraktades såsom en försäkringsgren syntes icke i och för sig behöva medföra, att koncession för sådan verksamhet ovillkorligen skulle omfatta alla försäkringsformer, vilka vore att hänföra till återförsäkring. Så torde visserligen i regel böra ske. I enstaka fall kunde det emellertid tänkas förekomma, att ett bolag endast dreve rörelse i någon specialbransch i direkt försäkring. Om ett dylikt företag önskade upptaga inhemsk återförsäkring, kunde det vara motiverat att begränsa koncessionen härför till vissa återförsäkringsformer eller alternativt att bevilja koncession för inhemsk återförsäkring exklusive vissa angivna former därav. Vad nu sagts syntes utskottet i stort sett kunna tillämpas också i fråga om utländsk återförsäkringsaffär. Jämväl 1945 års försäkringsutredning upptog i sitt principbetänkande till diskussion såväl koncessionsfrågan som branschspecifikationen. Vad angår koncessionsfrågan underströk utredningen bl. a. 1942 års försäkringsutrednings uttalande, att inom de flesta försäkringsgrenar antalet bolag vore större än som erfordrades ur behovstäckningens synpunkt och att en reduktion därför vore önskvärd samt att åstadkommandet av en sådan finge anses såsom en angelägen uppgift för det enskilda försäkringsväsendets målsmän. Enligt 1945 års utrednings mening vore det av vikt att den på frivillighetens väg inledda utvecklingen mot minskat antal företagsenheter fullföljdes i den utsträckning detta vore önskvärt med hänsyn till en sund utveckling och marknadens behov. Principiellt borde möjligheten att bilda nya försäkringsbolag hållas öppen. Men det vore tydligt, att om man i det rådande läget bedömde antalet bolag såsom för stort inom flertalet försäkringsgrenar, något nämnvärt utrymme för nyetablering icke funnes. Undantag borde dock gälla i fråga om bolag, som bildades för att täcka något nytt försäkringsbehov eller som eljest kunde anses vara av klart utvecklingsfrämjande karaktär. Om det i anslutning till fusionsåtgärder funnes ändamålsenligt att bilda ett nytt bolag i stället för ett eller flera redan existerande, torde detta icke böra möta hinder. Vad sålunda anförts beträffande nyetablering ansåg utredningen i viss mån tillämpligt även i fråga om koncession för nya försäkringsgrenar och förde här ett utförligt detalj resonemang om olika skadeförsäkringsgrenar. Utredningen

160 framhöll, att dess återgivna synpunkter torde ligga i linje med de intentioner, på vilka koncessionsreglerna vilade. Om dess synpunkter vunne statsmakternas bifall, syntes de k u n n a helt tillgodoses i lagtillämpningen. Någon ändring av FL fann utredningen sålunda icke erforderlig. Föredragande departementschefen erinrade i propositionen rörande 1950 års ändringar av FL i nu behandlade frågor bl. a. om att under de senaste åren på frivillighetens väg betydelsefulla åtgärder vidtagits, varigenom antalet företagsenheter minskats. Därjämte hade i rationaliseringssyfte visst samarbete inletts mellan olika bolag. Det fanns enligt departementschefens mening likväl intet som motsade uppfattningen, vilken kommit till uttryck i ett par remissyttranden, att antalet företagsenheter, enkannerligen antalet fältorganisationer, alltjämt vore för stort. Olika omständigheter ansågs likväl göra det sannolikt, att den reduktion, som redan inletts på frivillighetens väg, komme att fortsätta utan ingripande från det allmännas sida. Departementschefen underströk angelägenheten av att så skedde. Vad anginge frågan om nybildning av försäkringsbolag och om utvidgade koncessioner för redan bestående bolag syntes det departementschefen icke lämpligt att för det dåvarande binda utvecklingen genom nya lagbestämmelser eller genom bestämda uttalanden av statsmakterna till stöd för lagtillämpningen. Uppkommande frågor om koncession måste lösas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Tydligt vore emellertid, att om man i rådande läge bedömde antalet koncessioner i flera försäkringsgrenar som onödigt stort, möjligheterna enligt gällande lag till nyetablering eller utvidgning i dessa grenar finge anses begränsade. En första förutsättning vore att behov förefunnes av den tillämnade koncessionen. Behov kunde här sägas vara liktydigt med en marknad, som icke redan vore väl täckt av de existerande bolagen. Lagbestämmelserna borde emellertid enligt departementschefen icke få hindra en naturlig utveckling av de effektiva och välskötta företagen. Beviljandet av koncession för nytt bolag eller ny försäkringsgren borde sålunda icke vara uteslutet, om detta utgjorde ett led i koncernens eller företagets naturliga expansion. Det kunde t. ex. vara fråga om att tillgodose ett nytt försäkringsbehov inom den del av marknaden, där koncernen vore verksam, utan att detta nödvändiggjorde påbyggnad av den förefintliga organisationen. Vidare vore det anledning framhålla, att behovsprövningen ej borde ske med sådan försiktighet, att inom försäkringsområden, där en ökning av ackvisitionsarbetet i och för sig syntes vara rimlig, tillgodoseendet av de nya behoven under alla förhållanden förbehölles redan existerande bolag. Första lagutskottet som här berörts.

kommenterade icke direkt propositionen i de delar,

161 Branschspecifikationen behandlades av 1945 års utredning mot bakgrunden av första lagutskottets ställningstaganden i utlåtandet över propositionen rörande 1948 års lag. I anledning av utskottets uttalande, att då fråga vore om kombinerade försäkringar, ett bolag i en sådan kombination borde kunna innesluta även någon försäkringsform, för vilken bolaget icke haft särskild koncession, förutsatt att denna försäkringsform utgjorde ett relativt underordnat moment i den kombinerade försäkringen, framhöll 1945 års utredning, att alla de försäkringsgrenar, som ett bolag vid tiden för ingivandet av sin koncessionsansökan hade för avsikt att medtaga i sina kombinerade försäkringar, borde uttryckligen angivas i bolagsordningen. Om bolaget sedermera i en sådan kombination inneslöte någon ytterligare försäkringsform, för vilken bolaget ej hade särskild koncession, borde detta anmälas till försäkringsinspektionen. Funne inspektionen, att en sålunda anmäld försäkringsgren med hänsyn till sin betydelse eller förhållandena i övrigt borde ha gjorts till föremål för särskild koncessionsprövning, ägde inspektionen med stöd av 288 § 2 mom. FL förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder, som härav prövades påkallade. Det syntes utredningen på grund härav kunna antagas, att bolagen i tveksamma fall icke i sina kombinerade försäkringar upptoge nya, i bolagsordningen ej angivna försäkringsgrenar utan att först ha samrått med inspektionen. Vad härefter anginge den av första lagutskottet berörda frågan om sådan tilläggsbestämmelse i bolagsordningen, som gåve ett bolag möjlighet att efter anmälan upptaga grenar, som vore likartade med de i bolagsordningen uttryckligen angivna, fann 1945 års utredning det uppenbart, att ett bolags verksamhet icke på denna väg skulle få ges en inriktning, som nämnvärt avveke från den, som beskreves genom de i bolagsordningen angivna grenarna. En tilläggsbestämmelse i bolagsordningen av angivet innehåll skulle därför k u n n a utnyttjas endast då fråga vore om sådana grenar, vilka med hänsyn till sin natur icke rimligen kunde komma att utgöra mer än en obetydlig del av ett bolags verksamhet. Som exempel kunde nämnas försäkring av kikare, kameror, ur samt skidbrottsförsäkring. För utredningen framstod det som mer ändamålsenligt, att sådana smågrenar i stället sammanfördes under en gemensam särskild grenbeteckning, »diverseförsäkring». Utredningen förutsatte härvid, att de allround-bolag på skadeförsäkringens område, som så önskade, skulle få koncession för diverseförsäkring. Ett bolag, som erhållit sådan koncession, borde meddela försäkringsinspektionen vilka försäkringsformer som för bolagets vidkommande inginge i diverseförsäkringen samt på anfordran meddela närmare upplysningar rörande omfattningen av varje sådan försäkringsform. Skulle inspektionen sedermera finna, att någon försäkringsform, som inginge i diverseförsäkringen, nått en sådan omfattning, att den lämpligen borde upptagas som särskild gren, borde den utbrytas ur diverseförsäkringen, varvid de bolag som 11—001886

162 dreve försäkringsformen i fråga borde — efter vidtagandet av härför erforderlig ändring av bolagsordningen — erhålla särskild koncession för densamma. Nu angivna synpunkter kommenterades icke vare sig av föredragande departementschefen i propositionen rörande 1950 års ändringar i F L eller av första lagutskottet i dess utlåtande över nämnda proposition.

2. Koncessionssystemet och branschspecifikationen i praktiken

Koncessioner

för

riksbolag

Under tiden januari 1949—september 1959 har Kungl. Maj :t — sedan de redan verksamma försäkringsbolagen utan behovsprövning beviljats koncession enligt FL — behandlat ett 80-tal ansökningar om nybildning av försäkringsbolag eller utvidgning av bestående försäkringsföretags rörelse till att innefatta ny försäkringsgren. Uppgiften hänför sig till svenska riksbolag och inkluderar icke de fall, där i samband med överlåtelse det mottagande bolagets koncession måst vidgas såsom förutsättning för att överlåtelse skulle kunna komma till stånd. I de utlåtanden, med vilka försäkringsinspektionen överlämnat förenämnda ansökningar till Kungl. Maj :ts prövning, har inspektionen med mycket få undantag tillstyrkt koncession oförändrat enligt ansökningarna eller med endast smärre modifikationer. Understrykas bör dock i detta sammanhang, att flertalet koncessionsärenden preciseras i ansökningens form först efter förberedande överläggningar mellan vederbörande försäkringsbolag och tillsynsmyndigheten. Anmärkas må vidare, att erfarenheten givit vid handen att försäkringsbolagen knappast fullföljer aktualiserade koncessionsfrågor i fall, där av de förberedande underhandsöverläggningarna framgått, att försäkringsinspektionens tillstyrkande icke är att påräkna. Med allenast några få undantag har Kungl. Maj:t i sina beslut i koncessionsärenden av här behandlade natur följt försäkringsinspektionens förslag. På livförsäkringsområdet har under perioden ingen som helst nyetablering förekommit. Av de behandlade koncessionsärendena hänför sig endast ett ringa fåtal till livförsäkringsbolagen. Fråga har härvid varit om en av speciella skäl förestavad branschutvidgning för SPP samt om några vidgningar av återförsäkringsaffär. Folket, Städernas liv, Svenska Lif-Balder och Liv-Thule har beviljats koncession för sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år. Ett klart behov av denna utvidgning har ansetts föreligga. Flertalet ärenden hänför sig således till skadeförsäkringsområdet. Här har en begränsad nyetablering ägt rum. Sålunda har koncession beviljats för ett huvudsakligen för transportaffär bildat försäkringsaktiebolag Leire,

163 vilket bolag ansetts behövligt för kooperationen, ävensom för yrkesskadeförsäkringsbolaget Välfärd, där någon behovsprövning icke bedömdes som erforderlig med hänsyn till nyetableringsrätten för arbetsgivare enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. Bägge dessa nybildningar tillhör Folksambolagen. Vidare har försäkringsaktiebolaget Anticimex bildats för husbocksförsäkring, en försäkringsgren som strax dessförinnan förts ut som nyhet på marknaden. För sjö- och lufttransportförsäkring har Allmänna Brand bildat dotterbolaget Neptunus enligt den av försäkringsinspektionen under senare delen av perioden uppställda principen att varje koncern eller liknande företagsbildning borde på ansökan tillföras en sjöförsäkringskoncession. Ytterligare har Ansvar bildat ett dotterbolag Ansvar Insurance Company för rörelse allenast i utlandet, i fråga om vilken F L : s materiella koncessionsvillkor icke ansetts tillämpliga. Utöver nu nämnda nybildningar, som huvudsakligen gällt direkt affär, har några återförsäkringsbolag stiftats inom bestående koncerner eller liknande sammanslutningar. I dessa fall har nybildningarna betraktats såsom organisatoriska lämplighetsfrågor, där någon strikt behovsprövning icke rimligen kunnat göras. Sålunda har tillkommit återförsäkringsaktiebolagen Svecia inom Städernas bolag, Skandia-Freja inom Skandiakoncernen samt Stockholm, anknutet till Bore-Brandförsäkringsverket. Det alldeles övervägande antalet koncessionsärenden under perioden har avsett utvidgningar av bestående skadeförsäkringsbolags koncessioner. Av de på denna grupp fallande ärendena är det dock endast ett mindre antal, som avsett utvidgningar av koncessionerna till att omfatta nya huvudbranscher i direkt affär, om härvid under denna beteckning hänföres brandförsäkring, trafik- och annan motorfordonsförsäkring, sjöförsäkring samt land- och lufttransportförsäkring, olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år samt husdjursförsäkring. Skandia, Svea-Nornan, Städernas allmänna och Securitas har beviljats koncession för sjöförsäkring samt Trafik en på visst sätt begränsad sjöförsäkringskoncession. Behovsfrågan har i fråga om sjöförsäkringskoncessioner ansetts svårbedömlig. Landsbygden har beviljats koncession för trafikförsäkring, huvudsakligen på grund av sina möjligheter att tillgodose landsbygdens behov på detta område. Brandförsäkringskoncessioner ined vissa begränsningar har beviljats nykterhetsrörelsens bolag Ansvar ävensom Guldsmedernas, i vilka fall specialsynpunkter torde ha haft åtskilligt att betyda. Såvitt gäller kort olycksfalls- och sjukförsäkring har Trafik beviljats koncession för sjukförsäkringsmomentet såsom utgörande en rationell komplettering samt Arbetsgivarnes ansvars och Landsbygden för förarplatsförsäkring. I de två senare fallen torde behov av utvidgningen ha ansetts föreligga. Europeiska varu har beviljats koncession för viss sjukförsäkring vid utlandsresor. Svenska Veritas har såvitt rör olycksfalls- och sjukförsäkringsområdet fått viss specialkoncession för rörelse utom riket. Skånes jordbrukares har beviljats koncession innefattande

164 mindre utvidgning av husdjursförsäkringen och Skandia för bl. a. sådan försäkring utom riket. Nämnas må i detta sammanhang, att nu förevarande ärenden i flera fall inkluderat utvidgningar jämväl till andra mera bibranschbetonade försäkringsgrenar m. m. Påpekas må särskilt — med hänsyn till att det gäller en nyhet på koncessionsområdet — att, såsom tidigare antytts, ett antal skadeförsäkringsbolag under år 1959 beviljats koncession för avbetalningsförsäkring, innefattande åtagande från försäkringsgivarens sida att om en avbetalningsköpare drabbas av sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet enligt särskilda regler inträda och fullgöra den köparen åvilande betalningsskyldigheten. Försäkringar av detta slag tecknas regelmässigt av säljaren av avbetalningsgodset såsom en form av gruppförsäkring, varvid även en livförsäkringsdel, täckande risken för dödsfall, tillkommer. Sistnämnda del är placerad i livförsäkringsbolag. Även hithörande ansökningar har omfattat utvidgningar av koncessionerna utöver den h ä r särskilt nämnda försäkringsformen. Koncessionsärendena i övrigt — inalles ca 40 — har hänfört sig till utvidgningar av rörelsen med en eller annan direkt försäkringsgren av annat slag än de ovan särskilt omnämnda verksamhetsgrenarna eller till indirekt affär, i vilket senare fall verksamhetsbeskrivningen ibland gjorts mera generell. Anledning synes icke föreligga att här lämna någon detalj redovisning av ifrågavarande ärendesgrupp. Av intresse synes emellertid i fråga om dessa ärenden vara, vilka huvudskäl som legat bakom försäkringsinspektionens tillstyrkande av de begärda utvidgningarna. Vad härutinnan anföres är i lika mån tillämpligt på de branschutvidgningar utöver förenämnda branscher, som inkluderats i de tidigare nämnda koncessionsärendena. De nu aktuella ärendena synes med hänsyn till huvudskälen för tillstyrkande kunna inordnas i någon av följande tre grupper: a) I åtskilliga fall framgår av formuleringen av försäkringsinspektionens utlåtande, att marknadsmässigt behov av den ifrågasatta utvidgningen bedömts vara för handen, och i vissa av ärendena är detta direkt utsagt. b) I många av ärendena har i utlåtandena direkt uttalats, att marknaden är väl täckt av redan förefintliga branschaffärer men att försäkringsinspektionen dock icke velat motsätta sig den tilltänkta utvidgningen, eftersom detta skulle försvåra för sökandebolaget att konkurrera på marknaden. Argumenteringen kan lämpligen belysas med ett utdrag ur ett såvitt angår ärenden av nu förevarande slag representativt utlåtande. Försäkringsinspektionen anför: Med hänsyn till numera allmänt tillämpade former för försäljning av försäkringsskydd ställer det sig — såsom inspektionen framhållit i flera tidigare utlåtanden över försäkringsbolags framställningar —• svårt för företag, som äger meddela allenast ett eller några slag av försäkringar, att göra sig gällande i konkurrens med bolag, som kan erbjuda ett mera fullständigt försäkringsskydd. Inspek-

165 tionens linje vid behandlingen av ansökningar om koncessionsutvidgning till kombinationsgrenar har genomgående varit den, att inspektionen tillstyrkt ansökningar från bolag, som äger meddela försäkring i en huvudbransch, t. ex. brandförsäkring, om sådan utvidgning av rörelsen, att gängse försäkringskombinationer kan tillhandahållas allmänheten. Med gängse kombinationer förstår inspektionen i första hand den vanligen förekommande kombinationen brandförsäkring, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring, ansvarighets- och vattenledningsskadeförsäkring eller delar härav. Där kombinationen skall innefatta ytterligare slag av försäkring, synes i det enskilda fallet böra uppställas krav på en sådan redan förefintlig inriktning av rörelsen, att tillkommande grenar framstår som särskilt motiverade. Såsom exempel härpå må nämnas, att det kan te sig naturligt, att ett företag, som i stor utsträckning meddelar hemförsäkring till privatpersoner, i kombinationen får inkludera cykel- och resgodsförsäkring. Däremot anser inspektionen icke, att koncession utan vidare bör meddelas för varje slag av försäkring, som kan innefattas i ett kombinationsskydd. Inspektionens uppfattning är den att utvecklingen härvidlag bör präglas av en önskan att under hänsynstagande till bolagens hittillsvarande inriktning av verksamheten utesluta de mest påtagliga nackdelarna ur konkurrenssynpunkt av förefintliga begränsningar i fråga om rätten att meddela kombinationsförsäkringar men icke att helt låta dessa försvinna. En alltför långt gående liberalitet på detta område skulle leda till att en del försäkringsbolag, vilkas verksamhet hittills varit begränsad till ett mindre antal försäkringsgrenar, skulle förlora sin nuvarande särart och kunna i realiteten förvandlas till mer eller mindre fullständiga sakförsäkringsbolag. En sådan utveckling torde stå i strid mot försäkringslagens behovsprövningsprincip. c) Det förhållandet att det sökande försäkringsbolaget varit ett stort allmänt skadeförsäkringsbolag med koncessioner i flertalet skadeförsäkringsgrenar synes i och för sig ha ansetts utgöra tillräcklig grund för försäkringsinspektionen att tillstyrka ansökningar om utvidgning till nya grenar av icke speciell natur, eftersom de stora allmänna skadeförsäkringsbolagen ansetts böra inneha koncession i alla vanliga branscher. Anmärkas må här, att man i ett flertal fall, där konkurrensläget med hänsyn till de kombinerade försäkringarnas frammarsch anförts såsom skäl för tillstyrkande av ansökningar av nu förevarande slag, uppställt på något skilda sätt utformade krav på att den nya försäkringsformen endast må tillhandahållas i kombination med försäkringsformer, vilka vederbörande bolag redan tidigare ägt meddela. Koncessioner

för lokala bolag

Såvitt gäller de lokala försäkringsbolagen, som alla är skadeförsäkringsbolag, har under perioden koncessionsärendena avseende nyetablering eller branschutvidgning uppgått till ett 90-tal. Nybildningen inskränker sig till 4 fiskebåtsförsäkringsbolag. Av de övriga ärendena hänför sig det alldeles övervägande flertalet till utvidgning av rörelsen till att avse jämväl stormskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom och viss begränsad återförsäkring. I några fall har koncession meddelats jämväl för vattenled-

166 ningsskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom. En del större läns- och häradsbolag har beviljats koncession för glasförsäkring, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring, maskinförsäkring, resgodsförsäkring, stormskadeförsäkring och vattenledningsskadeförsäkring av i bolagen brandförsäkrad egendom (i ett fall även skogsförsäkring). Stormskadeförsäkringen har utgjort en nyhet för de lokala bolagen. Försäkringsinspektionen har i utlåtandena över ifrågavarande ansökningar pekat på att ett obligatoriskt sammankopplande av stormskadeförsäkring med brandförsäkring skapar det breda underlag, som kräves för en prisbillig stormskadeförsäkring, vilken utgör ett behov för landsbygdens del. I fråga om de nyssnämnda mera omfattande branschutvidgningarna har inspektionen i utlåtandena över ansökningarna framhållit, att utvidgningarna i huvudsak utgör nyheter för de lokala bolagens del. Inspektionen har understrukit, att om bolagen är tillräckligt stora och välskötta, ämbetsverket ställer sig lika positivt till lokalbolagsframställningar som till liknande ansökningar från riksbolag om utvidgning av rörelsen till kompletteringsgrenar. Utökningen finner inspektionen höja bolagens konkurrenskraft samt förbilliga och förenkla driften. Den meddelade skogsförsäkringskoncessionen har tillstyrkts av inspektionen på den grund, att konkurrens synts önskvärd i branschen och bolaget genom att tillhandahålla försäkringen i kombination med andra försäkringar räknat med att kunna nå lägre premier än riksbolag i denna försäkringsgren. Även när det gäller lokalbolagens koncessioner har i stor utsträckning förekommit, att bolagen redan på ett förberedande stadium tagit kontakt med försäkringsinspektionen. Jämväl efter ansökningarnas ingivande har i många fall samråd ägt r u m mellan inspektionen och bolagen. De av försäkringsinspektionen framförda synpunkterna brukar accepteras av bolagen. Kungl. Maj :t har i koncessionsärendena för lokalbolagen i stort sett helt följt försäkringsinspektionens i utlåtandena framlagda förslag. Branschspecifikationen Branschspecifikationen har drivits långt. Detta är särskilt påtagligt inom skadeförsäkringsfältet. I koncessionssammanhang indelas livförsäkringen i huvudsak i följande grenar, nämligen stor livförsäkring, liten livförsäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med särskilda grunder, grupplivförsäkring samt indirekt livförsäkring. En speciell livförsäkringstyp, för vilken särskild koncession i stor utsträckning innehas av skadeförsäkringsbolag, utgör livränteförsäkring avseende skadeersättning på grund av meddelad försäkring (s. k. skadelivräntor). Försäkringsformen sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller längre tid än tio år och indirekt sådan försäkring är också koncessionsrättsligt särskilda försäkringsgrenar. Detsamma gäller barnolycksfallsförsäkring för längre tid än tio år och reseolycksfallsförsäkring för livstid, i vilka två grenar, såsom förut nämnts, nyteckning icke längre förekommer. På skadeförsäkrings-

167 området har man i huvudsak arbetat med följande koncessionsgrenar, nämligen brandförsäkring, skogsförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring, glasförsäkring, maskinförsäkring, ansvarighetsförsäkring, cykelförsäkring, motorfordonsförsäkring, trafikförsäkring, luftfartsförsäkring, sjöförsäkring, landtransportförsäkring, lufttransportförsäkring, lustfartygsförsäkring, resgodsförsäkring, värdepostförsäkring, garantiförsäkring, regnförsäkring, hagelskadeförsäkring, storm-, hageloch frostskadeförsäkring, husdjursförsäkring (med tillägg i vissa fall av mjölk- och betesförlustförsäkring), kreditförsäkring, smyckeförsäkring och diverseförsäkring samt med de under perioden nytillkomna grenarna husbocksförsäkring och svampskadeförsäkring ävensom med personförsäkringsgrenarna olycksfallsförsäkring för högst tio år samt olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år. Till personförsäkringsgrenarna bör även räknas den nya avbetalningsförsäkringen. Indirekt affär har inom varje skadeförsäkringsgren i princip betraktats såsom särskild koncessionsgren. Avbrottsförsäkring har däremot inkluderats i respektive direkta skadeförsäkringsgren. Nämnas må att i ett antal fall koncession beviljats för »skadeförsäkring, som är likartad med eller utgör en naturlig utvidgning» av någon annan av bolaget redan bedriven skadeförsäkringsgren. Förutsättning för upptagande av dylik försäkringsgren har i bolagsordningarna angivits vara att anmälan dessförinnan gjorts hos försäkringsinspektionen. 3. Till de sakkunniga framförda synpunkter

Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga från en begränsad synpunkt berört koncessionsfrågan såvitt angår skadeförsäkringen. Inspektionen har framhållit, att spörsmålet om koncessionsbestämmelserna för skadeförsäkringens del i viss utsträckning borde tagas upp till övervägande av de sakkunniga, varvid en eventuell uppmjukning dock i princip ej borde innebära vidgad koncessionering utan mera ha karaktär av praktiskt arrangemang. Det förefölle inspektionen tänkbart att i koncessioner inrymma något kollektivbegrepp för mindre försäkringsmoment, såsom »brand-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring ävensom andra försäkringsmoment av mindre omfattning till skydd för fastighet, hem eller rörelse». Någon anmälnings- eller tillståndsanordning torde dock enligt försäkringsinspektionens mening förutsättas för inspektionens orientering om innehållet. Svenska försäkringsbolags riksförbund uppger att ett bolag — med instämmande från flera andra företag —• utvecklat följande synpunkter på spörsmålet om utvidgning av rörelsen till att omfatta ny försäkringsgren. Lagens krav vore, framhöll vederbörande försäkringsbolag, desamma då en dylik utvidgning innefattade ett helt nytt verksamhetsområde, t. ex. då ett brandförsäkringsbolag även önskade meddela sjöförsäkring, och då frågan gällde endast en mera naturlig utvidgning, såsom då samma bolag även

168 ville upptaga ansvarighetsförsäkring. Utvecklingen hade under de senare åren inneburit, att försäkringstagarna önskade vända sig till ett och samma bolag beträffande alla sina försäkringsfrågor. Bolagen hade också främjat denna utveckling genom att i allt större utsträckning införa kombinerade försäkringsavtal, innefattande olika branscher. I åtskilliga fall hade bolagen därvid nödgats söka koncession för branscher, som de icke tidigare bedrivit. För att icke försvåra dessa bolags möjligheter att hävda sig i konkurrensen hade koncession regelmässigt beviljats. Dessa förhållanden motiverade enligt vederbörande försäkringsbolags mening att man såge på koncessionsfrågan på ett vidare sätt. Det syntes bolaget icke vara erforderligt, att koncessionsmyndigheten —• åtminstone när det gällde riksbolagen — i varje enskilt fall kontrollerade, huruvida ett bolag borde meddelas koncession för t. ex. maskinförsäkring eller annan försäkringsform som utgjorde ett naturligt komplement till en försäkringsgren, för vilken bolaget redan hade koncession. Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har i sin skrivelse till de sakkunniga anfört, att tillämpningen av behovsprövningsregeln även i fråga om utvidgning av bestående bolags rörelse till att avse ny försäkringsgren kunde innebära en allvarlig konkurrensbegränsning. Det måste, menade föreningen, ligga i allmänhetens intresse att icke vissa verksamhetsgrenar stoppades hos somliga bolag utan att bolagen fastmer bereddes möjlighet att tillhandahålla det försäkringsskydd som delägarna behövde. Såsom erfarenheterna redan visat kunde utvecklingen motivera nya former för verksamheten och det syntes föreningen ur de anförda synpunkterna angeläget att bolagen finge möjlighet att anpassa sig härefter genom en uppmjukning av den i praktiken stundom alltför rigorösa behovsprövningen. Socken- och här adsbr andbolag ens riksförbund har funnit tiden mogen for omprövning av användbarheten av begreppet försäkringsgren, på vilket bl. a. koncessionsreglerna och bolagsordningarnas verksamhetsbeskrivning bygger. Förbundet erinrar om att den praktiska försäkringsverksamheten efter lagens tillkomst fortsatt en redan dessförinnan påbörjad utveckling, vilken inneburit att gränserna mellan tidigare hävdvunna sakförsäkringsgrenar utsuddats.

4. övriga nordiska länder

övrig nordisk lagstiftning på koncessionsområdet företer inga direkta paralleller med det svenska systemet. Varken i Danmark, Finland eller Norge arbetar man med positivt uttryckta materiella koncessionsförutsättningar av det slag som finnes i Sverige. Danmark synes såvitt rör nyetablering och branschutvidgning vara det mest liberalt inställda landet i Norden. Enligt där gällande lag skall varje försäkringsbolags bolagsordning, innan bolaget må intagas i försäkrings-

169 registret, stadfästas av handelsministern, som har att tillse att bolagsordningen står i överensstämmelse med gällande lag och föreskrifter. Livförsäkringsbolag får emellertid icke upptagas i försäkringsregistret, förrän dess allmänna försäkringsvillkor godkänts av handelsministern och de försäkringstekniska grunderna av forsikringsrådet. Stadfästelse respektive godkännande får icke vägras på den grund att behov av bolaget icke anses föreligga. Anmärkas må att realprövning sker såvitt rör verksamhetskapitalet och att lagen uppställer vissa minimikrav i fråga om detta kapital. Såvitt gäller livförsäkringsbolag kan några dispenser från minimikraven icke medgivas. I Finland erfordras koncession för nyetablering och utvidgning av bestående försäkringsbolags rörelse. Man har dock —- enligt vad förarbetena till gällande lag ger vid handen — ställt sig skeptisk till det svenska systemet och i stället sökt knyta koncessionsprövningen till mera objektivt fastställbara kriterier. Härvid har man stannat för kapitalet som lämpligaste norm. Koncession skall beviljas, om visst i lagen angivet minimikapital står till förfogande, »såframt icke den tillärnade försäkringsrörelsen prövas äventyra en sund utveckling av försäkringsväsendet», varemot koncession icke må beviljas, om ej kapitalet uppgår till minst hälften av angivna belopp. I Norge tillämpar man materiella villkor för koncession, vilka villkor dock i stort sett uttrycks negativt så, att koncession skall vägras, om den tillämnade rörelsen ej kan anses överensstämma med försäkringstagarnas eller samhällets intressen. Koncession får dock ej vägras på den grund att den tillämnade rörelsen icke anses behövlig. I det i landet föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet stadgas bl. a., att tillstånd till drivande av livförsäkringsrörelse icke bör meddelas, om det kan antagas att bolagsbildningen icke kominer att tillgodose försäkringstagarnas behov eller stå i strid med det offentligas eller allmänhetens intressen. Varken i gällande lag eller i förslaget till ny reglering av livförsäkringsverksamheten återfinnes några exakta bestämmelser om storleken av det kapital, som skall stå till förfogande då ett försäkringsbolag börjar sin verksamhet. Denna fråga löses med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. De sakkunniga De materiella koncessionsvillkoren

Såsom förut nämnts må koncession för nytt försäkringsbolag eller ny försäkringsgren icke beviljas, med mindre den tillämnade rörelsen finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Vid koncessionsprövningen skall således både kvantitativa och kvalitativa synpunkter anläggas. Med hänsyn till vikten att åstadkomma en lämplig avvägning av antalet försäkringsföretag har behovssynpunkten ansetts böra särskilt skjutas fram i lagtexten.

170 Under de år FL ägt tillämpning har försäkringsinspektionen mottagit och avgivit utlåtande över ett mycket stort antal koncessionsansökningar, vilka därefter avgjorts av Kungl. Maj :t. I ett tidigare avsnitt av detta kapitel har en sammanfattande redogörelse lämnats för de koncessionsärenden, som prövats av Kungl. Maj:t. Det förstahandsintryck, som erhålles av redogörelsen, blir kanske, att — närmast på skadeförsäkringsområdet — mycket betydande koncessionsutvidgningar ägt rum under tidsperioden och att koncessionsprövningen skett med ganska ringa restriktivitet. Man bör emellertid icke stanna vid nu ifrågavarande redogörelse utan måste för att få en fullständig bild av läget samtidigt taga hänsyn till den minskning av antalet företagsenheter inom försäkringsbranschen, som ägt rum under perioden och som redovisats i inledningskapitlet i detta betänkande. Ihågkommas bör också, att försäkringsinspektionen i ett icke obetydligt antal fall på underhandsförfrågan från försäkringsbolag meddelat, att inspektionen icke vore beredd att tillstyrka en planerad koncessionsutvidgning, och att ett dylikt negativt underhandsbesked från inspektionens sida i allmänhet lett till att någon koncessionsansökning icke ingivits av vederbörande försäkringsbolag. Koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet efter tillkomsten av 1948 års lag har i hög grad påverkats av den ökade utbredningen av olika slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande moment från ett flertal försäkringsgrenar. Dessa kombinationsförsäkringar har i en alltmer ökad utsträckning erhållit karaktären av standardiserade enhetsförsäkringar, vilka täcker ett antal risker hämtade från olika försäkringsgrenar och vid vilka premien icke redovisningsmässigt spjälkas upp på de olika försäkringsgrenarna utan utgör en enhetspremie. Såsom exempel på dylika enhetsförsäkringar må här nämnas hemförsäkringen, vilken i stor utsträckning obligatoriskt omfattar brand-, inbrotts-, vattenlednings-, resgods- och cykelstöldriskerna. Ett annat exempel är fastighetsförsäkringen, som ofta är så utformad, att den obligatoriskt täcker brand-, ansvarighets-, vattenlednings-, hyresförlust-, inbrotts-, park- och stormskaderiskerna. Den standardisering av försäkringsskyddet på skadeförsäkringsområdet, som sålunda i mycket stor utsträckning kommit till stånd, har innefattat en rationalisering, som möjliggjort premiesänkningar. Utvecklingen av nya typer av kombinerade försäkringar har aktualiserat koncessionsutvidgningar därigenom att många skadeförsäkringsbolag endast haft koncession för en del av de försäkringsformer, som ingår i de nya kombinationsförsäkringarna. Ifrågavarande bolag har velat utvidga den i bolagsordningen intagna branschkatalogen så, att bolagen skulle bli i stånd att tillhandahålla de nya, alltmer populära kombinationsförsäkringarna. För dessa bolag har en koncessionsutvidgning blivit praktiskt taget en nödvändighet; utan en sådan skulle bolagen icke kunna tillmötesgå önskemål om försäkringar i den nya rationella formen utan endast kunna tillhandagå med täckning av exempelvis brand-

171 risken och vattenledningsskaderisken, medan övriga i kombinationen ingående risker jämväl fortsättningsvis skulle behöva täckas genom särskild försäkring i annat bolag. En sådan ordning har bolagen ansett vara otillfredsställande från försäkringstagarsynpunkt och samtidigt utgöra ett hinder för vederbörande bolag att med framgång fortsätta att verka på försäkringsmarknaden. Vid tillkomsten av 1948 års lag togs från statsmakternas sida ingen ställning till hur koncessionsmyndigheten borde ställa sig till koncessionsfrågor av senast angiven typ. Problemet har dock i viss mån berörts av 1942 års försäkringsutredning, som uttalat att vid koncessionsprövningen måste beaktas, att olika branscher kan avse samma objekt eller samma ekonomiska intresse, ehuru de omfattar olika slag av risker. Såsom exempel nämndes, att visst objekt försäkras mot brand, vattenskada eller inbrott. Vidare pekades på att personförsäkringen (sjuk-, olycksfalls- m.m.) erbjuder exempel på att olika branscher kan avse samma ekonomiska intresse. Enligt utredningens mening kunde därför — i försäkringstagarnas intresse — koncession i en viss bransch motivera koncession jämväl i vissa andra branscher, oavsett huruvida behovet inom dessa redan kunde anses tillgodosett. Då två branscher vore olikartade med avseende å teknik och administration och gällde helt olika objekt eller ekonomiska intressen, kunde däremot enligt utredningens uppfattning koncession i den ena branschen icke anses utgöra skäl för koncession även i den andra. Det borde enligt utredningen överlämnas åt lagtillämpningen att bedöma, vilka kombinationer som vore motiverade. Ett liknande uttalande har gjorts av 1945 års försäkringsutredning. Frågeställningen har emellertid icke omnämnts i de propositioner, som föranletts av nyssnämnda utredningar, och beröres icke heller i vederbörande lagutskottsutlåtanden. Den koncessionspolitik som förts då fråga uppkommit om utvidgningar av koncessioner för att möjliggöra för vederbörande försäkringsbolag att tillhandahålla gängse kombinationsförsäkringar ligger i linje med nyssnämnda uttalanden av 1942 och 1945 års försäkringsutredningar. De sakkunniga är av den uppfattningen, att det sett i stort bör anses vara ett försäkringstagarintresse, att sådana försäkringsbolag, som redan äger rätt att meddela de viktigaste av de försäkringsformer, som ingår i rationella och kostnadsbesparande försäkringskombinationer, genom koncessionsutvidgningar beredes möjlighet att tillhandahålla ifrågavarande försäkringskombinationer i deras helhet. Den utveckling av försäkringsformerna, som ägt rum, har gjort att dylika koncessionsutvidgningar ur försäkringstagarsynpunkt torde böra anses behövliga och innefatta en sund utveckling av försäkringsväsendet. Genom en sådan koncessionspolitik medverkar koncessionsmyndigheten till att i stor utsträckning allmänhetens försäkringsskydd snabbare än eljest får ett mera allsidigt innehåll. Vidare främjas på denna väg en kostnadsminskande koncentration av allmänhetens försäkringar till

172 de försäkringsbolag, som redan förut varit inriktade på att tillhandahålla de väsentligaste momenten av ifrågavarande försäkringsskydd och som därför i allmänhet framstår såsom de naturliga, ändamålsenligaste bärarna av de standardiserade enhetsförsäkringarna. Koncentrationen drives så långt som det är möjligt vid ett bibehållande av försäkringsbranschens nuvarande struktur. Ett alternativ till den koncessionspolitik, som förts, skulle ha varit att vägra nyss berörda försäkringsbolag de utvidgningar av koncessionerna till vissa bibranscher, som erfordras för meddelande av kombinationsförsäkringar, för att på denna väg på längre sikt beröva ett antal skadeförsäkringsbolag möjligheten att konkurrera och därigenom tvångsmässigt åstadkomma en minskning av antalet företagsenheter på skadeförsäkringsområdet. Det är emellertid icke ådagalagt, att en dylik tvångskrympning av försäkringsbranschen skulle innefatta fördelar för försäkringstagarna. En dylik lösning av nu ifrågavarande koncessionsproblem skulle dessutom rimma dåligt med övergångsbestämmelserna till FL, vilka kan sägas giva uttryck åt tanken, att man icke koncessionsvägen med tvång skall ändra försäkringsväsendets struktur. Det har varit förutsatt, att det skall överlämnas åt försäkringsbranschen själv att genom egna frivilliga åtgärder åvägabringa en minskning av antalet företagsenheter. Såsom framgår av tidigare lämnade uppgifter angående antalet företag har en icke obetydlig minskning ägt rum. De sakkunniga har således, sett i stort, icke något att erinra mot den koncessionsgivning som förekommit i anledning av den utveckling av olika typer av kombinationsförsäkringar, som ägt r u m efter F L : s tillkomst. Icke heller i övrigt har de sakkunniga några principiella erinringar att göra mot den koncessionspolitik, som förts och som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts beslut angående beviljande av koncessioner dels för vissa nya försäkringsbolag och dels för vissa utvidgningar av rörelsen för ett antal existerande bolag. Enligt de sakkunnigas uppfattning har icke någon alltför stor liberalitet visats, utan den utveckling, som med Kungl. Maj:ts godkännande ägt rum, synes överensstämma med försäkringstagarnas intressen. Sedan numera närmare erfarenheter förvärvats angående utbredningen m. m. av de nya typerna av enhets- och kombinationsförsäkringar, kan det enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas, huruvida det icke är möjligt att på detta område genomföra vissa förenklingar, som i linje med den pågående utvecklingen ger försäkringsbolagen en något större rörelsefrihet men som ändock skänker garantier för att någon förändring av branschstrukturen på försäkringsområdet icke kommer till stånd utan föregående tillstånd av offentlig myndighet. Till denna fråga återkommer de sakkunniga i nästa avsnitt av detta kapitel. Under åberopande av det anförda vill de sakkunniga här uttala, att såvitt de k a n finna det icke föreligger anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring av de i FL inskrivna materiella villkoren för kon-

173 cession och att, sett i stort, det från försäkringstagarsynpunkt icke finnes skäl till erinran mot den lagtillämpning som ägt rum. De sakkunniga vill understryka, att lagtillämpningen icke bör vara fast och orörlig u t a n måste anpassa sig till den utveckling på försäkringsområdet, som äger rum. Vid avgörandet av i vad mån en koncession skall anses behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet bör problemen ses ur försäkringstagarsynvinkel och mot bakgrunden av rådande läge och pågående utveckling.

Branschspecifikationen

Före tillkomsten av 1948 års lag förekom i tämligen stor utsträckning, att försäkringsbolagens bolagsordningar lämnade mycket svävande uppgifter om föremålet för bolagens verksamhet. Man kunde ofta icke alls av bolagsordningarna utläsa, vilka försäkringsformer som föll inom ramen för vederbörande bolags verksamhet. I flera fall angavs i skadeförsäkringsbolagens bolagsordningar blott, att verksamheten omfattade brandförsäkring eller annan skadeförsäkring. Det förekom till och med, att icke utförligare besked lämnades i bolagsordningen än att verksamheten avsåg skadeförsäkring. Vid tillkomsten av FL betonades, att så svävande uppgifter om föremålet för försäkringsbolags verksamhet icke kunde godtagas. Koncessionssystemet ansågs icke k u n n a fylla sitt ändamål, med mindre föremålet för varje försäkringsbolags verksamhet noga angavs i bolagsordningen. Koncession borde meddelas för en eller flera klart preciserade försäkringsgrenar. Huru detaljerat försäkringsformerna skulle beskrivas i bolagsordningen angavs emellertid icke i lagtexten och icke heller i förarbetena till lagen, även om vissa vägledande uttalanden gjordes av bl. a. föredragande statsrådet och första lagutskottet. Frågan huru långt bransch specifikationen skulle drivas fick sålunda helt karaktären av en lagtillämpningsfråga. Av vad i det föregående omnämnts rörande den branschspecifikation, som för närvarande göres i bolagsordningarna, framgår att vid rättstillämpningen kravet på ett noggrant angivande i bolagsordningarna av föremålet för försäkringsbolags verksamhet drivits långt. Särskilt påfallande är detta på sakförsäkringsområdet, där branschkatalogen enbart för direkt försäkring upptager ett 25-tal olika sakförsäkringsgrenar. De branschbeteckningar, som användes i bolagsordningarna, anknyter i huvudsak till förhållandena på försäkringsmarknaden vid tillkomsten av 1948 års lag och har icke i högre grad påverkats av den utveckling, som därefter ägt rum. Såsom tidigare omnämnts har under senare år kombinationsförsäkringar av olika slag blivit allt mera vanliga. Allmänhetens sakförsäkringsskydd har därigenom i allt högre grad utvecklats från att blott avse vissa enstaka typer av risker till att allt mera närma sig karaktären

174 av objektsförsäkringar, som täcker en mängd olika slag av risker, som kan hota det försäkrade objektet. Denna utveckling har emellertid endast i ringa grad satt sin prägel på bolagsordningarnas branschuppräkningar. Branschkatalogen rör sig fortfarande med branschbeteckningarna brandförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring, stormskadeförsäkring, glasförsäkring, ansvarighetsförsäkring o. s. v. De moderna sammanfattande beteckningarna hemförsäkring, fastighetsförsäkring, affärsförsäkring m. m. har icke vunnit insteg i bolagsordningarna. Denna omständighet torde vara den viktigaste förklaringen till att skadeförsäkringsbolagen i den utsträckning, som varit fallet, måst ändra sina bolagsordningar, ibland flera gånger, i anledning av den utveckling i riktning mot objektsförsäkringar, som ägt rum. Mot bakgrunden av de gångna årens erfarenheter och den utveckling på försäkringsområdet, som förekommit, anser sig de sakkunniga — med tanke närmast på skadeförsäkringsbolagen — kunna ifrågasätta, huruvida icke branschspecifikationen i bolagsordningarna i viss utsträckning drivits alltför långt. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt tillgodoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu är fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må bedrivas av vederbörande försäkringsbolag. Den nuvarande detalj uppräkningen av de olika försäkringsformer, som må bedrivas av varje enskilt bolag, är förenad med praktiska olägenheter. Detta visar sig främst därigenom att då nya eller modifierade försäkringsformer utvecklas, bolagsordningarnas omoderna, detaljerade branschkataloger ofta icke täcker den nya försäkringsformen, därför att denna innehåller ett eller flera försäkringsmoment, som icke förut varit aktuella i sammanhanget. De berörda försäkringsbolagen kan då enligt gällande praxis icke föra ut den nya försäkringsformen på marknaden förrän de först i vederbörlig ordning — i princip på två bolagsstämmor — fattat beslut om erforderlig jämkning av bolagsordningens branschkatalog och därefter ansökt om och erhållit stadfästelse å ändringsbeslutet och koncession för de nya försäkringsmomenten. Denna tids- och arbetskrävande omgång kräves även i sådana fall, där meddelandet av den nya försäkringsformen ligger helt i linje med bolagets hittillsvarande verksamhet och allenast innefattar, att bolaget följer med i den utveckling av försäkringsformerna, som ständigt äger rum i anledning av marknadens skiftande och växande behov. Syftet med koncessionsbestämmelserna är att skapa garantier för att försäkringsväsendet icke utvecklas i osund riktning. Icke minst viktigt har ansetts vara, att en olämplig ökning av antalet företag och branschaffärer förebygges. Samtidigt har det dock, såsom tidigare framhållits, förutsatts att behovsprövningen icke skall utgöra något vapen för att med tvång åstadkomma en minskning av antalet redan existerande företag och branschaffärer. Denna uppfattning har vunnit stöd av rättspraxis. Den koncessions-

175 givning, som förekommit under de gångna åren, torde nämligen få anses bygga på angivna förutsättning. Såvitt angår försäkringsformerna synes vid koncessionssystemet det väsentliga vara, att icke något försäkringsbolag utan tillstånd av vederbörande koncessionsmyndighet kan övergå till försäkringsformer, som skyddar helt andra försäkringsintressen än dem, på vilka bolaget tidigare varit inriktat, eller som förutsätter en helt ny skadereglerings- eller anskaffningsapparat eller eljest med avseende på teknik och administration företer väsentligt nya drag. Däremot synes det ur koncessionssynpunkt vara av mindre intresse, därest ett försäkringsbolag vill bygga ut de försäkringsformer, som tillhandahålles, med något eller några näraliggande försäkringsmoment, som icke har nyss angiven karaktär. En dylik komplettering av försäkringsformerna synes i stor utsträckning böra vara tillåten utan särskilt tillstånd. Såsom exempel må nämnas att ett skadeeller livförsäkringsbolag icke utan tillstånd bör kunna upptaga sjuk- och olycksfallsförsäkring på sitt program. Icke heller bör ett sjöförsäkringsbolag utan tillstånd kunna övergå till att meddela fastighets- eller affärsförsäkringar, liksom omvänt ett allmänt skadeförsäkringsbolag, som icke innehar sjöförsäkringskoncession, ej bör få meddela sjöförsäkring utan att först ha erhållit koncessionsmyndighetens tillåtelse därtill. Motorfordonsförsäkring och husdjursförsäkring är andra exempel på grenar, som icke utan särskilt tillstånd synes böra få stå på ett försäkringsbolags program. Däremot synes anledning icke finnas att uppställa ett krav på tillstånd för exempelvis komplettering av hem- och fastighetsförsäkringar med ytterligare en del sakförsäkringselement. Mot bakgrunden av det egentliga syftemål, som koncessionssystemet skall tillgodose, den utveckling i riktning mot objekts- och andra kombinationsförsäkringar, som ägt rum och icke avslutats, samt nuvarande praxis i koncessionsgivningsärendena vill de sakkunniga, i förenklande syfte, förorda att i främsta rummet inom sakförsäkringen branschspecifikationen på vissa punkter göres mindre detaljerad än vad för närvarande är fallet. Lämpligt synes vara, att frågan om en revision av branschbeskrivningarna i försäkringsbolagens bolagsordningar upptages till gemensam behandling av försäkringsinspektionen och representanter för försäkringsbolagsvärlden. Vid överläggningar mellan nämnda parter bör, under beaktande av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna, närmare övervägas, huru långt man kan gå när det gäller att förenkla den katalog över standardgrenar, som utgör utgångspunkten för bolagsordningarnas beskrivning av föremålet för de olika försäkringsbolagens verksamhet. Övervägande skäl synes tala för att den utveckling av allmänhetens försäkringsskydd i riktning mot kombinerade enhetsförsäkringar av olika slag, varpå försäkringstyperna hemförsäkring, fastighetsförsäkring och affärsförsäkring är exempel, bör slå igenom i branschkatalogen och komma till uttryck i denna. Enligt de sakkunnigas mening är det icke uteslutet, att

176 antalet försäkringsgrenar i en standardbranschkatalog kan ganska avsevärt nedbringas utan att den ökade rörelsefrihet, som försäkringsbolagen därigenom i viss utsträckning k a n erhålla, kommer att medföra några olägenheter för försäkringstagarna. Det kan tvärtom bli så att försäkringsbolagens service i förhållande till allmänheten därigenom kan ytterligare förbättras. Såsom exempel på den riktning, i vilken en modernisering och hopkrympning av standardbranschkatalogen för sakförsäkring kan tänkas böra ske, må nämnas en katalog, innehållande branschbeteckningarna hemförsäkring, fastighetsförsäkring, skogsförsäkring, husdjursförsäkring, regn-, hagel- och frostskadeförsäkring, industri-, hantverks-, affärs- och liknande försäkring, trafik- och motorfordonsförsäkring, sjö- och transportförsäkring, luftfartsförsäkring samt kreditförsäkring. Understrykas må att den gjorda uppräkningen icke utgör ett förslag från de sakkunnigas sida utan blott är en antydan om de vägar, som synes böra övervägas vid överläggningarna mellan försäkringsinspektionen och representanterna för försäkringsväsendet. Förändras den grundläggande branschkatalogen i nu angiven riktning, ökas försäkringsbolagens möjligheter att utan tids- och arbetskrävande formaliteter anpassa försäkringsformerna till tidens krav. Vid en väl genomtänkt modernisering av branschkatalogen kan ifrågavarande fördel vinnas utan att försäkringsbolagen därigenom erhåller ett alltför fritt spelrum. Närmare kännedom om innehållet i de kombinationsförsäkringar av olika slag, som meddelas av vederbörande bolag, kan försäkringsinspektionen i erforderlig utsträckning erhålla genom att från försäkringsbolagen införskaffa uppgifter om det gängse innehållet i bolagens försäkringsbrev och allmänna försäkringsvillkor. De sakkunniga föreslår i kapitel IX bestämmelser, som ger inspektionen en klar rätt att infordra dylika uppgifter. De sakkunnigas avsikt är icke, att en moderniserad branschkatalog automatiskt skall träda i tillämpning för försäkringsbolagen. Den standardbranschkatalog, som uppgöres i samarbete mellan försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen, skall, såsom redan antytts, enligt de sakkunnigas tanke endast ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas utformning i framtiden. I den mån de enskilda bolagen vill modernisera branschuppräkningen i bolagsordningarna i anslutning till den nya branschkatalogen, synes för varje bolags del överläggningar under hand böra äga rum mellan inspektionen och bolaget. Härvid bör bolaget få del av försäkringsinspektionens syn på frågan, i vad mån inspektionen anser det möjligt att för sin del godtaga en övergång helt eller delvis till de nya branschbeteckningarna för ifrågavarande bolags del. Försäkringsbolagens verksamhet är nämligen i icke obetydlig utsträckning så specialiserad, att en övergång till mera vidsträckta försäkringsgrensbeteckningar i bolagsordningarna ibland skulle kunna ge vederbörande bolag ett avsevärt större marknadsutrymme än hittills. I enlighet med FL:s stadganden angående

177 förutsättningarna för koncession synes en dylik marknadsutvidgning icke böra tillåtas, med mindre utvidgningen framstår såsom behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. I en del fall kan det därför visa sig lämpligast att bibehålla de nuvarande, mera detaljerade branschbeteckningarna. För andra försäkringsbolags del kan det kanske visa sig mest ändamålsenligt att i viss mån anknyta till de nya branschbeteckningarna men att utesluta vissa försäkringsformer eller liknande. I många fall, kanske framför allt beträffande de större allmänna skadeförsäkringsbolagen, bör det dock vara möjligt att vid en ändring av bolagsordningen helt tillgodogöra sig de förenklingar, som inneslutes i en moderniserad, mindre detaljerad branschkatalog. Huru långt man för varje enskilt försäkringsbolags del kan gå i förenkling av branschuppräkningen i bolagsordningen blir således en lagtillämpningsfråga, som ställes på sin spets i samband med ansökning om stadfästelse av beslutad ändring av bolagsordningen i ifrågavarande del. Vad angår de lokala brandförsäkringsbolagen vill de sakkunniga framhålla, att därest det skulle visa sig innefatta fördelar för försäkringstagarna, att ifrågavarande bolag i större utsträckning än hittills gives möjlighet att själva meddela kombinerade försäkringar, något hinder däremot icke torde böra uppställas på den grund att dessa bolag hittills haft ett mera begränsat program. Befinnes det vara ett försäkringstagarintresse, att dessa bolag kan i egen regi och icke blott såsom ombud för annat försäkringsbolag tillhandahålla alla eller vissa av de försäkringsformer, som brukar anknytas till brandförsäkringar av den typ, som dessa bolag meddelar, torde ansökningar om härför erforderlig koncessionsutvidgning böra behandlas i en positiv anda. Hänsyn måste emellertid självklart tagas till varje särskilt bolags speciella förhållanden och möjligheter att klara de problem, som möter efter en utvidgning av föremålet för verksamheten. Erinras må därom, att ifrågavarande bolag företer stora olikheter sinsemellan och har mycket skiftande förutsättningar att med framgång genomföra en utbyggnad av verksamheten. I de fall, där en önskad koncessionsutvidgning synes motiverad, torde böra övervägas, i vad mån vederbörande bolag lämpligen bör beredas jämväl den begränsade utvecklingsfrihet, som följer med ett införande i bolagsordningen av de nya sammanfattande grenbeteckningar, som torde komma att upptagas i en reviderad standardbranschkatalog. Vid avgörandet av denna fråga synes samma synpunkter böra anläggas för lokalbolagens som för riksbolagens del.

Koncessionsmyndigheten

Såsom förut nämnts ankommer det för närvarande på försäkringsinspektionen att meddela stadfästelse å försäkringsbolags beslut om ändring av bolagsordning eller grunder, såframt icke ändringen avser utvidgning av 12— 001886

178 bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde eller en väsentlig omläggning av rörelsen. I sistnämnda fall — i vilka prövning skall ske om utvidgningen eller omläggningen är behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet — ankommer det på Kungl. Maj :t att stadfästa ändringsbesluten och att meddela koncession, sedan försäkringsinspektionen avgivit utlåtande i ärendena. Det är likaledes Kungl. Maj :t som, efter förslag av inspektionen, fattar beslut om stadfästelse och koncession vid nybildning av försäkringsbolag. De sakkunniga är av den uppfattningen, att starka skäl talar för att i ökad utsträckning till försäkringsinspektionen delegera beslutanderätten i ärenden angående stadfästelse av försäkringsbolags beslut rörande bolagsordning och grunder. Det synes icke påkallat, att ifrågavarande ärenden i den omfattning, som nu är fallet, handlägges av Kungl. Maj :t. Till stöd fölen utvidgad delegering till försäkringsinspektionen kan för det första åberopas, att en myndighet, som uteslutande sysslar med försäkringsfrågor och som förfogar över experter av olika slag på området och som i olika former har mycket nära kontakter med försäkringsbolagen och försäkringsproblemen, äger kompetens att för försäkringsväsendets del bedöma icke blott tekniska problem utan även behovsfrågor och frågor om vad som skall anses innefatta en sund utveckling på området. Vidare må påpekas, att under alla de år FL varit i tillämpning Kungl. Maj :t i sina beslut nästan genomgående följt försäkringsinspektionens förslag i koncessionsfrågorna. Sålunda har Kungl. Maj :t under denna period endast i mindre än ett femtal koncessionsärenden kommit till ett annat beslut än vad försäkringsinspektionen i sina utlåtanden förordat. I ifrågavarande fall har Kungl. Maj :ts avvikande beslut gått i en för de sökande försäkringsbolagen liberalare riktning än inspektionen förordat. Ytterligare bör framhållas, att försäkringsinspektionens reella inflytande på koncessionsgivningen är större än som framgår av de till Kungl. Maj :t överlämnade ärendena. Såsom förut nämnts förekommer i mycket stor utsträckning på ett tidigt stadium underhandsöverläggningar mellan försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen i koncessionsfrågor. Inspektionens därvid framförda synpunkter accepteras, såsom tidigare framhållits, i allmänhet av bolagen, varför icke andra koncessionsärenden brukar avancera till bolagsstämmobeslut och formlig ansökning om koncession än sådana, till vilka inspektionen på förhand förklarat sig positivt inställd. Genom en utvidgad överflyttning till försäkringsinspektionen av beslutanderätten i ärenden angående stadfästelse å beslut angående bolagsordning och grunder för försäkringsbolag k a n en icke helt obetydlig administrativ arbetsbesparing vinnas. Kungl. Maj :ts konseljer avlastas från ett antal ärenden, samtidigt som försäkringsinspektionen i motsvarande mån befrias från det merarbete, som uppstår vid utformningen av motiverade skriftliga utlåtanden. Den resolutionsskrivning, som i stället kommer att

179 åvila försäkringsinspektionen, har redan i dag viss motsvarighet därigenom att försäkringsinspektionen till sina utlåtanden till Kungl. Maj :t brukar foga förslag till resolution i ärendena. För de sökande bolagens del torde en vidgad delegering av beslutanderätten till försäkringsinspektionen icke vara förenad med några nackdelar. Tvärtom torde det vara förbundet med fördelar, att inspektionen i ärendena i fråga i ökad utsträckning kan ge definitivt besked och icke måste göra reservationen, att visserligen inspektionen är av en viss angiven uppfattning men att beslutanderätten dock ligger hos Kungl. Maj:t. Ur rättssäkerhetssjmpunkt synes några olägenheter icke vara förenade med en utvidgad delegering. Försäkringsbolag, som är missnöjt med försäkringsinspektionens beslut i ifrågavarande ärenden, har nämligen möjlighet att överklaga inspektionens beslut hos Kungl. Maj :t. Sedan de sakkunniga övervägt frågan, huru långt man bör gå vid en delegering av beslutanderätten i ärenden angående stadfästelse av bolagsordning och grunder för försäkringsbolag, har de sakkunniga stannat för att föreslå följande lösning. Nybildningar av försäkringsbolag är, sett i stort, så ingripande och samtidigt så sällsynta händelser inom vårt lands försäkringsväsen, att det icke synes finnas anledning rubba grundsatsen att vid nybildning av försäkringsbolag det skall ankomma på landets högsta förvaltningsmyndighet, Kungl. Maj:t, att efter utlåtande av försäkringsinspektionen fatta beslut rörande stadfästelse av bolagsordning och grunder samt koncession. När det däremot är fråga om stadfästelse å beslut angående ändring av bolagsordning eller grunder, synes det vara motiverat att låta försäkringsinspektionen avgöra jämväl flertalet av de ärenden, som enligt nu gällande lag prövas av Kungl. Maj :t. Det synes exempelvis ganska meningslöst, att Kungl. Maj:t i det ena ärendet efter det andra skall stadfästa beslut om bolagsordningsändringar, som föranletts av att ett stort antal försäkringsbolag måste utvidga sin branschkatalog med en eller annan bigren för att kunna tillhandahålla gängse kombinationsförsäkringar av typen hemförsäkring och fastighetsförsäkring. De sakkunniga vill för sin del föreslå, att huvudregeln skall vara, att det är försäkringsinspektionen som meddelar stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder och i anslutning därtill, där så skall ske, beviljar koncession. Denna regel bör emellertid kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att därest försäkringsinspektionen finner ändringsärende vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, inspektionen skall överlämna ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande. Genom den förordade lagtekniska lösningen vinnes, att Kungl. Maj :t befrias från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildningsärenden och överklaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena att handläggas av landets högsta förvaltningsmyndighet. Såsom en typ av ärenden, som jämlikt den föreslagna lagbestämmelsen torde böra överlämnas

180 till Kungl. Maj :t, vill de sakkunniga nämna sådana ändringsärenden, vilka kan h a betydelse såsom prejudikat. Därest exempelvis lokala försäkringsbolag ansöker om stadfästelse å bolagsordningsändringar, innefattande rätt för vederbörande bolag att meddela försäkringsformer, som icke nu kan tillhandahållas av dessa bolag, synes några lämpligt utvalda typärenden böra underställas Kungl. Maj :ts prövning. Sedan prejudikat på denna väg erhållits, synes anledning icke finnas längre att överlämna ärenden av detta slag till Kungl. Maj :t utan torde därefter i enlighet med den föreslagna huvudregeln dylika ärenden tills vidare böra prövas av inspektionen. Till Kungl. Maj :t torde emellertid icke blott böra överlämnas ändringsärenden, som kan få betydelse såsom prejudikat. Även andra ärenden av synnerlig vikt omfattas av den föreslagna skyldigheten för försäkringsinspektionen att överlämna vissa ärenden till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle exempelvis försäkringsinspektionen för en branschs vidkommande vara av den uppfattningen, att ytterligare allenast några få koncessioner bör beviljas, torde ofta samtliga de ärenden, i vilka inspektionen ställer sig positiv, k u n n a anses vara av sådan vikt att ärendena bör överlämnas till Kungl. Maj :t för avgörande. För erhållande av prejudikat torde jämväl något eller några av de ärenden, i vilka på anförda skäl koncession i branschen anses böra vägras, böra överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle ett specialbolag vilja utvidga eller väsentligt omlägga sin verksamhet och i anledning därav fatta beslut om ändring av bolagsordning eller grunder, torde också frågan om stadfästelse av ett sådant ändringsbeslut ofta få anses vara av den synnerliga vikt, att ärendet bör överlämnas till Kungl. Maj :t för avgörande, oaktat att ärendet kanske icke har någon som helst betydelse såsom prejudikat. Utöver vad nu anförts torde anledning icke finnas för de sakkunniga att närmare kommentera de fall, i vilka enligt de sakkunnigas förslag ärenden angående stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall överlämnas till Kungl. Maj :t. Det torde få överlämnas till rättstillämpningen att avgöra i vilka fall ändringsärendena skall anses vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt. De sakkunniga föreslår att 4 och 166 §§ FL ändras i enlighet med vad de sakkunniga ovan förordat. De ändringar i sak, som göres i paragraferna, aktualiserar vissa redaktionella jämkningar. Antalet moment i paragraferna synes härvid lämpligen kunna nedbringas till två. överflyttningen av en del av koncessionsgivningen till försäkringsinspektionen föranleder också en mindre ändring av 1 § FL. Sammanfattning

De sakkunniga har icke funnit anledning att föreslå någon ändring av de i FL föreskrivna materiella villkoren för koncession. Sett i stort har de sakkunniga icke heller några erinringar att göra mot den koncessionspolitik, som förts och som kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts beslut.

181 Mot bakgrunden av det egentliga syftemål, som koncessionssystemet skall tillgodose, den utveckling i riktning mot objekts- och andra kombinationsförsäkringar, som ägt r u m och icke avslutats, samt nuvarande praxis i koncessionsgivningsärendena förordar de sakkunniga, i förenklande syfte, att i främsta rummet inom sakförsäkringen den nuvarande branschspecifikationen i bolagsordningarna på vissa punkter göres mindre detaljerad än vad för närvarande är fallet. I samarbete mellan försäkringsinspektionen och representanter för försäkringsväsendet bör en standardbranschkatalog upprättas, vilken drager konsekvenserna av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna och i vilken antalet försäkringsgrenar krympes så långt detta kan ske utan att försäkringsbolagen lämnas olämpligt fritt spelrum. För varje enskilt försäkringsbolags del skall sedan, i samband med ändring av vederbörande bolagsordning, övervägas huruvida materiellt sett förutsättningar kan anses vara för handen för en övergång helt eller delvis till de nya branschbeteckningar, som standardbranschkatalogen k a n komma att innehålla. Det kommer således att ligga i koncessionsmyndighetens hand att avgöra för vilka försäkringsbolags del man skall tillåta övergång till mindre detaljerade och mera vittomfattande försäkringsgrensbeteckningar i bolagsordningen. De sakkunniga finner starka skäl tala för att i ökad utsträckning till försäkringsinspektionen delegera beslutanderätten i ärenden angående stadfästelse av försäkringsbolags beslut rörande bolagsordning och grunder. Anledning anses icke föreligga att rubba grundsatsen, att vid nybildning av försäkringsbolag det skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter utlåtande av försäkringsinspektionen fatta beslut rörande stadfästelse av bolagsordning och grunder samt koncession. Vad däremot angår ändringar av försäkringsbolags bolagsordning och grunder föreslår de sakkunniga, att huvudregeln skall vara, att det är försäkringsinspektionen som meddelar stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder och i anslutning därtill, där så skall ske, beviljar koncession. Denna regel kompletteras emellertid i de sakkunnigas lagförslag med en bestämmelse av innehåll, att därest försäkringsinspektionen finner ändringsärende vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, inspektionen skall överlämna ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande. Genom denna lagtekniska lösning vinnes att Kungl. Maj:t befrias från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär.

SJÄTTE KAPITLET Soliditets- och s k ä l i g h e t s p r i n c i p e r n a i n o m s k a d e f ö r s ä k r i n g e n

I.

Soliditetsprincipen

Soliditetsprincipen — som jämte skälighetsprincipen utgör den fundamentala grundsatsen för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen — uttryckes i FL icke direkt i ord såvitt rör annan försäkring än livförsäkring och därmed i lagen jämställd personförsäkring. Principen i fråga gäller dock likafullt även för sådan annan försäkring, vilken här benämnes skadeförsäkring. Den svenska tillsynslagstiftningen berörande försäkringsväsendet har sin historiska grund i en strävan att skydda allmänheten mot ekonomiska förluster. I förarbetena till den tidigaste svenska lagstiftningen på tillsynsområdet uttrycktes saken bl. a. så, att det vid vanlig handel i allmänhet kunde vara för köparen tämligen likgiltigt, om handeln vore i mindre mån fördelaktig eller till och med förlustbringande för säljaren, blott det köpta erhölles och priset därför ej vore oskäligt. Vid försäkring däremot låge det visserligen i försäkringstagarens intresse, att villkoren bleve billiga, och därtill borde konkurrensen medverka. Men för försäkringstagaren vore det av ojämförligt större vikt, att det bolag, varmed han inlåtit sig, ständigt hade en god ställning, så att vid inträffande av den händelse, som i försäkringsavtalet avsåges, ingen svårighet mötte för fullgörande av bolagets därav beroende förbindelse. Försäkringstagaren vore därför berättigad att fordra, att bolaget vore ändamålsenligt ordnat och icke vidtoge någon åtgärd, varigenom dess förmåga att fullgöra åtagna förbindelser äventyrades. Tillsynslagstiftningens regelkomplex har intill dess att jämväl skälighetsprincipen kom till uttryck i lagtexten i stort sett uteslutande tagit sikte på att tillgodose försäkringstagarnas berättigade fordran på bolagens soliditet. De redan tidigt detaljerade bestämmelserna om ordningen för bolagsbildningen, reglerna om kapital och fonduppläggning samt den fortlöpande kontrollen är samtliga uttryck för omsorgen om företagens soliditet, upprätthållen i främsta rummet i försäkringstagarnas intresse. Insyn och publicitet har på detta område icke ansetts vara till fyllest, därför att allmänheten i regel saknar förutsättningar att tränga in i den invecklade teknik, varpå försäkringsverksamheten bygger, och därför regelmässigt icke — om den än har tillgång till vissa fakta — kan bedöma, huruvida försäkringsbolagen

183 är i stånd att fullgöra sina förbindelser enligt de ingångna försäkringsavtalen. Bestämmelserna till skydd för försäkringsbolagens soliditet är mera långtgående och detaljerade inom livförsäkringen med dess ofta mycket långa avtalstider och vanliga kombinationer av riskskydd och sparande än vad fallet är inom skadeförsäkringen. Dock finnes även för skadeförsäkringens del ett stort antal lagstadganden, som bygger på soliditetsgrundsatsen. Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring (sakförsäkring) och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, gäller dessutom vissa speciella regler om kapitalplacering m. m. vilka skall ge särskilda garantier för fullgörandet av ifrågavarande långtidsförbindelser. II.

Skälighetsprincipen

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen. Specialreglerna på trafikförsäkringsområdet

Genom 1950 års ändringar i FL lagfästes en skälighetsprincip även för större delen av det försäkringsområde, som icke rör livförsäkring och därmed enligt FL jämställd personförsäkring. Sålunda åligger det numera jämlikt FL styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag, som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring (och därmed jämställd försäkring), att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik får upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det åligger därjämte nyssnämnda bolagsorgan att till försäkringsinspektionen, för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den metod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. De anförda reglerna äger emellertid icke tillämpning på verksamhet, som bedrives i utlandet, och ej heller på sjö- eller transportförsäkring, som bedrives i Sverige. Anmärkas må här, att såvitt rör den obligatoriska trafikförsäkringen lagen om trafikförsäkring å motorfordon innehåller vissa specialregler, som bl. a. avser premiernas skälighet. Dessa regler möjliggör en längre gående kontroll än vad de ovan omförmälda bestämmelserna i FL medger för skadeförsäkringsområdet över huvud taget. 1950 års bestämmelser i FL om en skälighetsprincip på skadeförsäkringsområdet bygger, såsom nämnts i inledningskapitalet, på ett av 1945 års försäkringsutredning framlagt betänkande. Såsom bakgrund till de sakkunnigas förslag i det följande synes huvuddragen i de förarbeten, som föregick de nuvarande reglernas införande i FL, böra beröras, varvid må förutskickas

184 att principen kom att i lagtexten utformas betydligt försiktigare än utredningen hade föreslagit. 1945 års försäkringsutredning behandlade i sin framställning om skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet vissa tänkbara anordningar för att tillgodose ifrågavarande princip. Till diskussion upptogs härvid och utmönstrades på av utredningen anförda skäl bl. a. möjligheterna att tillgodose kravet på en skälig premiesättning genom försäkringstekniska grunder av ungefärligen samma slag som inom livförsäkringen eller genom införande av ett generellt återbäringssystem även på skadeförsäkringsområdet. Utredningen kom fram till att man i stort sett var hänvisad till att nöja sig med att så långt som möjligt söka tillgodose skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet vid premiesättningen genom att bygga på statistisk analys såsom komplement till den tekniska riskbedömningen. Utredningen konstaterade i fortsättningen, att möjligheterna till en effektiv kontroll över premiernas skälighet ännu så länge vore starkt begränsade, varav dock ej den slutsatsen borde dragas, att ingen som helst kontroll från det allmännas sida under närmaste tiden skulle vara möjlig. Uppenbara missförhållanden borde sålunda genast kunna bli föremål för ingripande från det allmännas sida. I övrigt borde man angiva riktlinjer och metoder för det allmännas kontroll, som kunde successivt anpassas efter möjligheterna till effektivt förverkligande. Som tidigare antytts borde ett första steg vara att ålägga bolagen att föra statistik, som kunde tjäna som ledning vid premiebestämningen och kontroll över premiernas skälighet. Inom varje bolag borde upprättas en plan för statistikens uppläggande, som borde underställas försäkringsinspektionen för godkännande. Planen borde ansluta sig till ett enhetligt riskklasschema, som det borde ankomma på inspektionen att fastställa. Efter hand som m a n finge starkare grepp om risk- och omkostnadsbedömningen borde det gemensamma riskklasschemat — i fråga om vilket man till en början måhända finge nöja sig med en tämligen grov indelning — i erforderlig grad jämkas och även kunna bringas att omfatta en mera detaljerad riskklassindelning. Samråd mellan inspektionen och målsmän för den praktiska verksamheten förutsattes av utredningen äga r u m i hithörande angelägenheter. I sakens natur låge, fortsatte utredningen, att bolagens statistik när som helst skulle hållas tillgänglig för försäkringsinspektionen och detta även i fall där den anordnades gemensamt för flera bolag. Sammanställningar av resultaten i anslutning till riskklasschemat borde med regelbundna tidsmellanrum insändas till försäkringsinspektionen och där hållas tillgängliga, önskvärt vore att inspektionen i sin årspublikation Enskilda försäkringsanstalter offentliggjorde desamma i lämplig omfattning. Det ansågs dock ej vara lämpligt att gå längre än att publicera en sammanfattning av materialet. Det allmännas skälighetskontroll av premiesättningen måste i det väsent-

185 liga grunda sig på den inom vederbörande bolag förda statistiken, jämförd -— i den mån detta vore möjligt — med andra bolags statistiska material. Detta ledde till att kontrollen i huvudsak måste få formen av en efterkontroll. I fråga om mycket små riskgrupper och specialtarifferade risker, som icke kunde statistiskt belysas, ansågs inspektionens möjligheter till en skälighetskontroll vara mycket begränsade. Detta borde dock ej hindra att man så långt det vore möjligt sökte tillse, att oskälig premiedifferentiering ej förekomme. Utredningen framhöll, att premien endast utgjorde en, om än betydelsefull, del av de för en försäkring gällande villkoren och att skälighetsbedömningen av premien självfallet måste ske med hänsyn till övriga försäkringsvillkor. Mot bakgrunden av tankegångar, för vilka i det föregående i huvudsak redogjorts, föreslog utredningen, att i FL skulle intagas en allmän bestämmelse av innebörd att premiesättningen för inom riket bedriven inhemsk skadeförsäkringsrörelse skulle vara skälig samt att försäkringsinspektionen skulle äga befogenhet att övervaka bestämmelsens efterlevnad. Därjämte borde i FL administrativ myndighet bemyndigas utfärda erforderliga tilllämpningsföreskrifter i ämnet. I propositionen rörande 1950 års ändringar i FL uttalade föredragande departementschefen — mot bakgrunden av att utredningens förslag i denna del utsatts för tämligen stark remisskritik — att enighet rådde därom, att en skälighetsprincip borde ligga till grund för premiesättningen även på skadeförsäkringens område men att meningarna bröte sig beträffande spörsmålet, huruvida detta ämne lämpligen borde regleras lagstiftningsvägen. Även beträffande metoderna för det praktiska genomförandet hade olika uppfattningar kommit till uttryck. Till den sistnämnda frågan anslöte sig spörsmålet, i vilken utsträckning en det allmännas kontroll över premiebestämningen borde genomföras och på vilket sätt den skulle anordnas. Enbart konkurrensen utgjorde, fortsatte departementschefen, icke garanti för skälig premiesättning. Bolag med en mångfald försäkringsgrenar torde trots konkurrensen ha möjlighet — åtminstone i viss utsträckning — att använda överskott i en gren för subventionering av en annan, icke bärkraftig gren eller att anlita hopsamlade vinstfonder för att i dumpingsyfte övergående pressa ned premierna inom en viss försäkringsgren. I intet av dessa fall kunde skälighetsprincipens krav anses uppfyllda. Enligt departementschefens mening talade övervägande skäl för ett lagfästande av skälighetsprincipen. I F L borde intagas en allmän föreskrift om att premiesättningen skulle vara skäligt avvägd. Avvägningen borde ske med hänsyn till den risk, som försäkringen vore avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Indelningen i riskgrupper måste naturligtvis ske efter skäliga grunder. Bestämmelsen

186 torde böra utformas som ett åliggande för styrelsen och verkställande direktören att övervaka premiesättningen. Med hänsyn till vissa divergerande uppfattningar, som kommit till uttryck i remissyttrandena rörande utredningens förslag om ett gemensamt riskklasschema, ansåg departementschefen, att frågan om ett sådant schema borde ytterligare övervägas. Hithörande spörsmål borde lämpligen göras till föremål för överläggningar mellan försäkringsinspektionen och bolagen. Beträffande metoderna för skälighetsprincipens praktiska genomförande syntes, såvitt remissyttrandena gåve vid handen, statistikmetoden framstå som den mest ändamålsenliga, men man hade enligt departementschefens uppfattning ingen anledning att på förhand utdöma det i ett remissyttrande föreslagna alternativet att i bokföringen verkställa den erforderliga uppdelningen på riskklasser. Premieövervakningen borde således ske med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes. Lämpligt syntes departementschefen vara, att varje bolag till försäkringsinspektionen lämnade redogörelse för den metod som bolaget använde för övervakning av premiesättningen samt för erfarenheterna av densamma. Tydligt vore, att principerna för den tillämpade riskklassindelningen därvid borde klarläggas. Även om i lagen icke stadgades skyldighet för försäkringsinspektionen att ingripa i frågor rörande premiesättningen, vore myndigheten — framhöll departementschefen — naturligen oförhindrad att under hand upptaga ämnet till diskussion med vederbörande bolag. Det borde anmärkas att de utpräglade fallen av för hög eller för låg premie torde falla under bestämmelsen i 288 § FL att försäkringsinspektionen skall ingripa med föreläggande där allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger. Av vikt vore, sade departementschefen, att försäkringsinspektionen med uppmärksamhet följde utvecklingen på området. Det kunde förutsättas att inspektionen påkallade ändringar i lagstiftningen, om anledning därtill skulle yppas. Det vore enligt departementschefens mening motiverat att i lagen uttryckligen angiva, att två eller flera bolag vore oförhindrade att anordna gemensam statistik. Förutom verksamhet i utlandet borde även sjö- och annan transportförsäkring här i riket, vilka grenar riktade sig till affärslivet, undantagas från skälighetsprincipens tillämpningsområde. Erfarenheten ansågs ha visat att försäkringstagarna i nämnda grenar själva väl bevakade sina intressen med avseende å premiesättningen. I ett par remissyttranden hade betonats, fortfor departementschefen, att fullständig publicitet rörande det till försäkringsinspektionen insända statistikmaterialet vore ägnad att skada försäkringsbolagen. Utredningen hade mot bakgrunden av en allmän statistikskyldighet tänkt sig en långt driven publicitet. Sekretessfrågan komme emellertid enligt departementschefens mening i ett förändrat läge, om bolagen medgåves rätt att fakultativt tilläm-

187 pa statistikmetoden eller bokföringsmetoden eller möjligen ytterligare någon tänkbar metod. Naturligt vore om ett bolag, som i och för sig ansåge statistikmetoden vara att föredraga, visade sig obenäget att nedlägga kostnader och arbete på densamma, om materialet öppet skulle ställas till förfogande för konkurrenter, som tillämpade en mera summarisk metod. En obegränsad publicitet vore sålunda ägnad att motverka en från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken. Statistikmaterial, som bolagen inlämnade till tillsynsmyndigheten, borde sålunda i erforderlig utsträckning kringgärdas med sekretesskydd. Detta vore en avvägningsfråga. I den mån gällande lagstiftning icke erbjöde nödigt skydd, torde kompletterande föreskrifter i ämnet böra utfärdas. Det syntes departementschefen lämpligt, att försäkringsinspektionen — så snart klarhet vunnits rörande den form, vari materialet kunde komma att tillhandahållas inspektionen — upptoge frågan till närmare övervägande och gjorde framställning om möjligen erforderliga föreskrifter i ämnet. Departementschefen betonade att vid bedömande av omkostnadernas skälighet lönesättningen på arbetsmarknaden måste respekteras. Skälighetsprincipen medförde, slutade departementschefen, uppenbarligen en väsentlig begränsning i möjligheten att uttaga företagarvinst inom skadeförsäkringen. Med hänsyn härtill hade han icke funnit det erforderligt att upptaga regler om vinstbegränsning i lagen. I sitt utlåtande över propositionen godtog första lagutskottet departementschefens däri framförda förslag rörande skälighetsprincipen i skadeförsäkring. 1 samband med att samhället obligatoriskt förpliktat motorfordonsägarna att genom trafikförsäkring garantera, att ersättning utgår till dem, som lider skada till följd av motorfordonstrafiken, har samhället vidtagit vissa särskilda åtgärder för att hålla kostnaderna för ifrågavarande försäkring nere. Skälighetskontrollen sträcker sig sedan länge betydligt vidare i fråga om trafikförsäkringen än vad den 1950 lagfästa skälighetsprincipen ger utrymme för i fråga om skadeförsäkring i allmänhet. De särskilda bestämmelserna rörande trafikförsäkring återfinnes dels i trafikförsäkringslagen, dels i de av Kungl. Maj :t för trafikförsäkringsanstalterna föreskrivna koncessionsvillkoren. I trafikförsäkringslagen stadgas i huvuddrag bl. a., att innan försäkringsanstalt må börja drivandet av trafikförsäkringsrörelse anstalten skall till försäkringsinspektionen ingiva uppgift å de premiesatser, som anstalten har för avsikt att i regel tillämpa för trafikförsäkringen. Indelning i riskklasser skall härvid anordnas i anslutning till av försäkringsinspektionen fastställt formulär. Ändras de uppgivna premiesatserna, skall åtgärden jämte anledningen därtill genast anmälas till inspektionen. Iakttager trafikförsäk-

188 ringsanstalt icke tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen eller giver det sätt, varpå premierna bestämmes, skälig anledning till anmärkning, skall försäkringsinspektionen anmäla förhållandet hos Kungl. Maj :t, som i dessa fall — liksom i vissa andra i lagen närmare angivna — där så prövas erforderligt förelägger anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder för rättelses vinnande eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring. Kungl. Maj:t äger, i den mån så finnes nödigt, fastställa belopp, vartill premier för trafikförsäkring högst må sättas. Enligt koncessionsvillkoren gäller bl. a., att premie för trafikförsäkring icke får bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, och mot skaderegleringskostnader med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst. Till skaderegleringskostnader får endast hänföras sådana kostnader, som icke enligt av försäkringsinspektionen givna anvisningar bör täckas av premiernas omkostnadstillägg. Omkostnadstillägget får vidare icke beräknas högre än efter de grunder, som försäkringsinspektionen fastställer med ledning av vunnen erfarenhet om vad som vid tillbörlig sparsamhet kan anses vara erforderligt för försäkringsrörelse av ifrågavarande art. Av konkurrens betingade anskaffningskostnader får icke belasta trafikförsäkringen och vinsttillägget är maximerat till 5 % av bruttopremien. Bolagen bör låta sig angeläget vara att i den utsträckning lämpligen kan ske bevilja premierabatter vid skadefria år (bonus).

2. Försäkringsinspektionens skälighetskontroll i praktiken. Till inspektionen lämnade uppgifter m. m. Förekomsten av återbäring

I tillämpningen har försäkringsinspektionens skälighetskontroll såvitt gäller annan skadeförsäkring än trafikförsäkring hittills icke avsatt några mera beaktansvärda spår. Det synes de sakkunniga lämpligt att i detta sammanhang redogöra för vilket material som för tillsynen över skälighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet inkommer till inspektionen från de svenska försäkringsbolagen. Rörande uppgifternas innehåll har överläggningar ägt rum mellan inspektionen och försäkringsbolagen. Uppgifter — avseende räkenskapsåren från och med 1953 — inkommer från 30 försäkringsbolag rörande a) på året belöpande premier, skador och förvaltningskostnader för direkt skadeförsäkring i Sverige i vissa försäkringsgrenar, b) på året belöpande skador och försäkringsbestånd i brandförsäkring, c) utbetald vinst till försäkringstagarna i vissa försäkringsgrenar med uppgift om tillämpade regler och utbetalade belopp samt d) avvecklingen av på året belöpande skador i vissa försäkringsgrenar för tidigare årgångar.

189 De försäkringsgrenar, beträffande vilka de under a ) , c) och d) angivna uppgifterna i förekommande fall lämnas, är följande: I. Olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år: 1. Individuell försäkring 2. Kollektiv försäkring II. Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, glas-, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring m. m.: 1. Hemförsäkring 2. Fastighetsägarförsäkring 3. Företagarförsäkring 4. Villaägarförsäkring (i vissa fall) III. Annan skadeförsäkring: 1. Garantiförsäkring 2. Kreditförsäkring 3. Luftfartsförsäkring 4. Maskinförsäkring a) Fasta maskiner (t. o. m. 1954) b) Traktorer 5. Motorfordonsförsäkring 6. Regnförsäkring 7. Storm-, hagel- och frostskadeförsäkring 8. Smycke- och diverseförsäkring. De lämnade uppgifterna har karaktären av ramuppgifter för de ovan specificerade försäkringsgrenarna i deras helhet. Ifrågavarande specialuppgifter för skälighetskontrollen skall, till skillnad mot vad fallet i allmänhet är med bolagens bokföringsuppgifter av samma slag, icke innehålla några förstärkningar eller säkerhetstillägg. Den tjänsteman hos försäkringsinspektionen, som närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skadeförsäkring, har upplyst, att uppgifterna är otillräckliga för en skälighetsprövning i strängare bemärkelse, eftersom de endast lämnar en bild av utfallet i hela försäkringsgrenar. För att en skälighetsprövning av längre gående slag skall kunna realiseras erfordras en betydligt djupare riskklassindelning samt delvis ytterligare statistiska data, nämligen försäkringsantal, försäkringssummor, skadeantal m. m. Utöver nu angivet material lämnade försäkringsbolagen i samband med avgivande av uppgifter för det första räkenskapsårets skälighetskontroll en allmän orientering rörande de anordningar, som tillämpades vid bolagens premieövervakning. I viss omfattning offentliggöres de inkomna uppgifterna i bearbetat skick i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter. Till belysning av det föreliggande materialet återgives i detta sammanhang två sammanfattningstabeller (tabell A och tabell B), som är hämtade ur den år 1959 utkomna publikationen. Till kommentar av bl. a. dessa tabeller har försäkringsinspektionen i nyssnämnda publikation anfört i huvudsak följande.

190 Tabell A. På året belöpande premier (P), skador (S), förvaltningskostnader överskott (ö) för direkt skadeförsäkring i Sverige enligt specialuppgifter för kontrollen. 30 svenska riksbolag. År 1956 1 000-tal kronor

Antal bolag 1 Olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år Aktiebolag ömsesidiga bolag Individuell försäkring Aktiebolag ömsesidiga bolag Kollektiv försäkring Aktiebolag Samarbete övriga ömsesidiga bolag.. Brand- och kombinerade branscher 2 Aktiebolag Hemförsäkring Fastighetsägarförsäkring . Villaägarförsäkring Företagarförsäkring ömsesidiga bolag 4 Hemförsäkring Fastighetsägarförsäkring . Villaägarförsäkring Företagarförsäkring Motorfordonsförsäkring Aktiebolag ömsesidiga bolag

s

(F) och skälighets-

I % av premierna Ö

10 10

21 565 34 108

9 601 10 186 24 781 8 183

1 778 1 144

45 73

47 24

10 10

17 665 8 713

7 766 4 039

8 406 4 025

1493 649

44 46

48 46

9 1 7

3 900 23 387 2 008

1 835 1 780 19 519 3 090 1223 1 068

285 778 283

47 84 61

46 13 53

12 10 10 3 11 13 10 9 7 11

167 262 24 889 14 755 3 434 121 482 88 732 19 443 19 205 6 512 42 500

107 996 61 657 11 559 13 437 11 962 6 575 1 732 1 465 80 743 39 350 61 422 34 448 8 385 9 610 16 523 7 455 3 836 2 560 32 048 14 075

2 391 • 107 •3 782 237 1 389 7 138 1 448 4 773 116 3 623

64 46 81 50 67 69 43 86 59 75

37 54 45 43 32 39 49 39 39 33

10 10

61 331 48 987

42 800 22 753 33 212 15 885

4 222 110

70 68

37 32

1 Vid antalsberäkningen har Skandiakoncernen, Sveakoncernen samt Hansakoncernen (Hansa och Mälaren) räknats som vardera ett bolag. — 2 Inbegriper skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring m. m. — 8 Här medtages även Landsbygden, som icke är med för övrigt i brand- och kombinerade branscher. — * Häri inbegripes även allframtidsförsäkring för Bore och Brandförsäkringsverket.

Bokföringsuppgifterna från försäkringsbolagen avseende p å året belöpande premier, skador, förvaltningskostnader och överskott är i hög grad ungefärliga. Bl. a. k a n ä n d r i n g a r i b o l a g e n s n o r m e r för a v s ä t t n i n g till p r e m i e - o c h e r s ä t t n i n g s reserver verka f ö r r y c k a n d e p å resultaten. Dessa avsättningar innesluter nämligen i v ä x l a n d e u t s t r ä c k n i n g r e s e r v e r i n g a r för v i d b o k s l u t e t o f u l l s t ä n d i g t k ä n d a e l l e r ä n n u ej a n m ä l d a s k a d o r o c h för k a t a s t r o f r i s k e r . O m ett b o l a g s s ä t t a t t b e r ä k n a s i n a s ä k e r h e t s m a r g i n a l e r v i d r e s e r v a v s ä t t n i n g e n v a r i e r a r f r å n e t t å r till ett a n n a t — e x e m p e l v i s b e r o e n d e p å e n ö n s k a n att s k a p a e n s. k. d o l d r e s e r v e l l e r t v ä r t o m att » f r a m t a g a » e n d o l d r e s e r v — k a n d e t p å v e r k a b e r ä k n i n g s r e s u l t a t e t . P å g r u n d av att p r i n c i p e n o m skälighet intagits i n u gällande lag är f ö r s ä k r i n g s i n s p e k t i o n e n i b e h o v a v s ä k r a r e u p p g i f t e r o c h ä v e n a v y t t e r l i g a r e s p e c i f i k a t i o n e r . S å s o m ett f ö r s t a l e d i d e n n a s t r ä v a n i n h ä m t a s f r å n o c h m e d 1953 v i s s a s p e c i a l u p p g i f t e r . E n s a m m a n f a t t n i n g a v d e t t a m a t e r i a l för å r 1956 å t e r f i n n e s i d e n f ö r s t i n t a g n a tabellen. I den a n d r a återges de individuella v a r i a t i o n e r n a mellan olika bolag enligt vissa kriterier. Även d e f ö r

skälighetskontrollen

avsedda

uppgifterna

torde

emellertid

vara

191 Tabell B. 30 riksbolag i direkt skadeförsäkring i Sverige fördelade efter förhållandet mellan på året belöpande skador och premier, mellan förvaltningskostnader och premier samt mellan förvaltningskostnader och skador enligt specialuppgifter avseende skälighetskontrollen. År 1956 Kort olycksfallsförsäkring

MotorforFastigFöre- Villa- donshetsHemtagar- ägar- försäkförsäk- ägarförsäk- försäk- ring (ej ring försäkring ring trafikindivi- kollekring försäkduell tiv ring) Antal bolag där skadorna i % av premierna utgjorde under 25 25 _ 33,3 33,3— 50 50 — 75 75 —100 100 och däröver Antal bolag där förvaltningskostnaderna i % av premierna utgjorde under 25 25 — 33,3 33,3— 50 50 — 75 75 _ 1 0 0 100 och däröver

1 1 11 7

1 1 5 6 3 1

2 2 6 6 1

12 6

2 11 7

1 8 9 1

1 8 12

Antal bolag där förvaltningskostnaderna i % av skadorna utgjorde under 25 25 — 33,3 33,3— 50 , 50 — 75 75 —100 100 —150 150 och däröver

1 10 7 1

3 5 6 1

1 7 9 3

Antal bolag

14 4

2 3 10 6 1

4 2 13 3

1 1 2 2 3 1

1 5 4

2 1

2 4 9 3

3 7 8 2

3 3 1 1 1

1 1 14 4

3 7 8 1 1

1 1 6 9 2 1 20

behäftade med felkällor, och innan större erfarenheter vunnits av sådana analyser är det för tidigt att yttra sig över i vad mån ens dessa uppgifter kommer sanningen så nära som önskvärt vore. Bl. a. bör ihågkommas, att beräkningen av ersättningsreserven alltid måste vara vansklig, även om uppgifterna lämnas långt i efterhand, eftersom det i åtskilliga fall tar flera år innan en skadereglering blivit slutförd. I fråga om en del bolag, särskilt de mindre, men även vissa större, har konstaterats att de uppgifter, som lämnats för skälighetskontrollen, stundom är identiska med de ordinarie bokföringsuppgifterna. Om detta är riktigt, skulle det förutsätta, att de in- och utgående extrareserverna varit lika stora. Av särskilt intresse är de specifikationer, som återfinnes i de här intagna två tabellerna. Det har redan på grundval av bokföringsuppgifterna befunnits att förvaltningskostnadsprocenten i kort olycksfalls- och sjukförsäkring är särskilt låg i Samarbete, där den kollektiva formen dominerar. Tabellerna visar nu, att avsevärda skillnader härvidlag föreligger mellan olika bolag. Vad gäller kollektiv försäkring framgår t. ex. att detta procenttal för Samarbetes del uppgick till 13,

192 mot i genomsnitt 53 för övriga ömsesidiga bolag och 46 för aktiebolag. Utom Samarbete finns emellertid ytterligare ett bolag, för vilket siffran understeg 25, men å andra sidan sex bolag, där den uppgick till 50 å 75 och ett där den uppgick till över 75. Vid jämförelse mellan olika bolag, som driver kollektiv olycksfallsförsäkring, bör uppmärksammas, att huvuddelen av Samarbetes försäkringsbestånd är sammansatt av mycket stora kollektiv, som för övrigt själva torde svara för vissa administrationskostnader, medan övriga bolags bestånd innehåller mindre kollektiv, som ställer större krav på bolagens administrativa insatser. Vad gäller brandförsäkring och därmed kombinerade branscher dominerades aktiebolagens affär av försäkring för objektgruppen företagare, som svarade för nära 73 % av premierna och företedde förhållandevis lägre förvaltningskostnader än de i storleksordning närmast liggande objektgrupperna i aktiebolagens redovisningar, nämligen hem- och fastighetsägarförsäkringarna. Erfarenheterna sedan denna sifferserie började redovisas i Enskilda försäkringsanstalter 1954 tyder på att det, numera i varje fall, icke torde kunna göras gällande — såsom tidigare stundom skett i diskussionen — att aktiebolagen skulle låta »civilförsäkringen» subventionera företagarförsäkringen. I de ömsesidiga bolagens affär svarade företagarförsäkringen för knappt hälften av premierna och företedde förlustbringande skadefrekvens. Det är möjligt, att riskutjämningen var sämre för de ömsesidiga bolagens del och att även premiesatserna kan ha varit något olika. Inom fastighetsägarförsäkring hade såväl aktiebolagen som de ömsesidiga bolagen hög skadefrekvens samt underskott. I hemförsäkring har de båda bolagsgrupperna redovisat resultat, som bl. a. karakteriseras av att skadekostnaden i flertalet bolag understeg förvaltningskostnaden. Det torde sammanhänga med att det här merendels är fråga om småförsäkringar, för vilka premiebeloppen är begränsade i jämförelse med hanteringskostnaden per försäkring. Några bolag redovisade såsom särskild objektgrupp villaägarförsäkring, som gav överskott i båda bolagsgrupperna. Kontrollen över trafikförsäkringen grundar sig sedan gammalt på ett detaljerat riskklasschema, vilket flera gånger omarbetats. Det av försäkringsinspektionen senast fastställda schemat tillämpas från och med räkenskapsåret 1958. Differentieringen på skilda riskklasser är långt driven och baserar sig på motorfordonstyp, användningssätt och fordonets hemort. Till inspektionen har sedan gammalt årliga statistiska uppgifter lämnats avseende antal fordon under årsrisk, antal skador och skadebelopp för de skilda riskklasserna. Dessa uppgifter har utgjort underlag för en — låt vara begränsad — skälighetskontroll av trafikförsäkringens riskpremier. De av försäkringsinspektionen fastställda grunderna för premiernas omkostnadstillägg ger — om härvid bortses från en schablonartat beräknad skaderegleringskostnad, f. n. uppgående till 1 % av premierna —- uttryck för den ram, inom vilken trafikförsäkringsbolagen kostnadsmässigt har att arbeta. Tilläggas bör emellertid, att å premierna får uttagas ett vinsttillägg, som f. n. utgör 3 %, vilket belopp tillföres den övriga rörelsen. De av försäkringsinspektionen i omkostnadsgrunderna medgivna omkostnaderna består av följande tre poster: a) ett för varje riskklass beräknat fast belopp (styckekostnad), bestämt som en funktion av skadefrekvensen och som svarar mot de kostnader, som berör skadesidan;

193 b) ett belopp proportionellt mot premieinkomsten under året, närmast avsett att svara mot provisionskostnader, sedan 1955 lika med 4,5 % av premieinkomsten; samt c) ett belopp proportionellt mot under året intjänade premier, svarande mot de kostnader, som berör premiesidan exkl. provisionskostnader, sedan 1958 lika med 8 % av under året intjänade premier. Enligt koncessionsvillkoren åligger det trafikförsäkringsanstalt, bl. a., att varje år redovisa regleringsfond för trafikförsäkringen, vilken fond beräknas, med tillämpning av de närmare föreskrifter försäkringsinspektionen kan finna skäl meddela, enligt ett i koncessionsvillkoren intaget schema, överskott på rörelsen tillföres denna regleringsfond, som i princip får användas endast för täckande av förlust på trafikförsäkringsrörelsen. I schemat upptages på inkomstsidan, förutom premieinkomsten under året, dels regleringsfond och försäkringsfond vid årets början, dels ränta å dessa poster enligt av Kungl. Maj :t fastställd räntefot (f. n. 3 % ) . På utgiftssidan upptages utbetalda skadeersättningar och skaderegleringskostnader, de i premierna inlagda omkostnadstilläggen samt vinsttillägget, till försäkringstagare utbetald vinst ävensom försäkringsfond vid årets slut. Saldot mellan dessa inkomster och utgifter framkommer på utgiftssidan som regleringsfond vid årets slut. Metoden medför, att fonden kan framkomma med negativt belopp, i vilket fall regleringsfonden icke återfinnes i anstaltens balansräkning; det negativa beloppet utgör i förekommande fall ett slags uttryck för trafikförsäkringsrörelsens skuld till den övriga rörelsen och inbalanseras i nästa års regleringsfondsschema. Till den 1 september 1959 har för första gången från trafikförsäkringsbolagen begärts uppgifter enligt inom försäkringsinspektionen —- i samråd med bolagen — utarbetade specialformulär, vilka uppgifter skall möjliggöra närmare kontroll av skadefrekvens och riskpremie inom de skilda riskklasserna samt efter tillägg av medgivna omkostnader en verklig prövning av premiernas skälighet. I de angivna specialformulären a) lämnas över riskklasserna summerade avvecklingsuppgifter på antalet skador och skadebelopp, en fördelning av antalet fordon efter bonusklass jämte en redogörelse av bolaget för hur avsättningen till de reserver som ingår i statistiken skett; b) anges antalet fordon under årsrisk, antalet fordon vid årets slut och bonusreducerat antal fordon vid årets slut fördelade på riskklasserna dels för samtliga försäkringstagare, dels för försäkringstagare med nykterhetsrabatt; c) lämnas uppgifter om antalet skador och skadebelopp samt motsvarande reserv, uppdelade efter ersättningsbeloppets storlek, för ett och två år avvecklade skador, samtliga data fördelade på riskklasser dels för samtliga försäkringstagare, dels för försäkringstagare med nykterhetsrabatt. Dessa uppgifter kommer i fortsättningen att lämnas årligen. Nämnas må i detta sammanhang, att vid den senaste stora revisionen av 13—001886

194 trafikförsäkringspremierna trafikförsäkringsbolagen höll mycket nära kontakt med försäkringsinspektionen och bl. a. beredde inspektionen tillfälle att framföra sina synpunkter på premiesättningen. Medan — såsom framgår av kapitel VII — på livförsäkringsområdet återbäring till försäkringstagarna av uppkommande överskott är praktiskt taget obligatorisk, gäller för närvarande icke samma princip på skadeförsäkringens område. Såvitt försäkringsinspektionen på grundval av det regelmässiga uppgiftsmaterialet och skälighetsuppgifterna till inspektionen eller eljest har sig bekant har under FL:s giltighetstid inom skadeförsäkringen återbäring förekommit endast hos ett fåtal av de svenska riksbolagen. De försäkringsgrenar, inom vilka ifrågavarande bolag lämnat återbäring, har varit trafik- och motorfordonsförsäkring, kollektiv olycksfallsförsäkring, kollektiv garantiförsäkring samt brandförsäkring för all framtid. I viss m å n jämförliga med återbäring kan vissa rabatter m. m. vara, vilka i försäkringsbolagens vinst- och förlusträkningar fråndrages bruttopremieintäkten och därför icke kommer till uttryck i redovisningshandlingarna. Nämnas må att försäkringsinspektionen icke ansett det föreligga anledning att taga initiativ till sekretessbeläggning av några av de uppgifter, som inkommer till inspektionen för belysning av skäligheten av gällande premier i skadeförsäkring.

3. Tarifföreningar m. m.

I stor utsträckning är på skadeförsäkringens område premietariffer och allmänna försäkringsvillkor gemensamma för ett flertal försäkringsbolag. Bolagens samarbete i nu angivna hänseenden bedrives väsentligen inom ramen för speciella, huvudsakligen för ifrågavarande ändamål inrättade organ, vanligen benämnda tarifföreningar, men äger även rum jämlikt särskilda ofta för mera specialbetonade branscher träffade överenskommelser mellan olika försäkringsbolag utan att för ändamålet några särskilda gemensamma organ inrättats. Anslutningen till organ av här avsedda slag eller överenskommelser av angivna innehåll utgör kartellsamarbete i konkurrenslagstiftningens mening. De sakkunniga har ansett det vara på sin plats att i detta sammanhang, utan anspråk på fullständighet, i korthet för de skadeförsäkringsområden, inom vilka skälighetsprincipen gäller, nämna några betydande samarbetsorgan samt att ge exempel på några försäkringsgrenar, där samarbete äger rum på grundval allenast av därom träffad överenskommelse. Uppgifterna om antalet försäkringsbolag, som är anslutna till de nämnda tarifföreningarna, avser läget vid ingången av år 1959 och innefattar endast svenska riksbolag för skadeförsäkring. För närmare uppgifter rörande nu ifrågavarande karlellsamarbete hänvisas till det av försäkringsinspektionen förda kartellregistret. Sammanfattningar av där

195 införda avtal — avseende i de flesta fall förhållandena vid ingången av år 1955 — återfinnes i publikationen Näringsfrihetsfrågor årgång 1955 häfte 7. Svenska tariff öreningen, till vilken är anslutna 11 försäkringsaktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör ansvarighets-, brand- (ej skogsbrand), cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, stormskade- och vattenledningsskadeförsäkring. Tarifföreningen för olycksfalls- och sjukförsäkring, till vilken är anslutna 9 försäkringsaktiebolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen huvudsakligen såvitt rör olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år. Svenska maskintarifföreningen, till vilken är anslutna 7 försäkringsaktiebolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allm ä n n a försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör maskinförsäkring. Svenska bilförsäkrings föreningen, till vilken är anslutna 8 försäkringsaktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör trafik- och annan motorfordonsförsäkring. Föreningen för biltransportförsäkring, till vilken är anslutna 13 försäkringsaktiebolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör biltransportförsäkring. Ömsesidiga försäkringsbolags tariff central, till vilken är anslutna 1 försäkringsaktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för de anslutna bolagen såvitt rör ansvarighets-, brand-, cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, rån- och vattenledningsskadeförsäkring. Särskilda överenskommelser rörande gemensamma premietariffer och allmänna försäkringsvillkor finnes härutöver träffade mellan vissa försäkringsbolag, bl. a. såvitt rör ansvarighetsförsäkring mot förmögenhetsförlust, garantiförsäkring och skogsförsäkring.

4. Till de sakkunniga framförda synpunkter

I sin skrivelse till de sakkunniga har försäkringsinspektionen framhållit, att tillämpningen av skälighetsbestämmelserna — om man bortsåge från trafikförsäkringen — ännu icke avsatt några mera beaktansvärda spår; möjligt vore dock att skälighetsprincipens existens kunde ha bidragit till det intensiva rationaliseringsarbete, som förekomme på flera håll. Man hade här att göra med utomordentligt komplicerade förhållanden, där resultaten icke kunde förväntas annat än på längre sikt. I och för sig låge detta, menade inspektionen, i sakens natur, eftersom antalet observationsår måste bli av stor betydelse. Härtill komme dock även, att de personella resurserna satte en gräns för vad som från tillsynsmyndighetens sida vore möjligt att

196 prestera på området. Denna fråga syntes vara minst lika viktig som frågan om eventuella lagändringar, som skulle syfta till att stärka tillsynsmyndighetens befogenheter. Efter att ha erinrat om föredragande departementschefens uttalanden i propositionen rörande 1950 års lagändringar om att försäkringsinspektionen, ehuru lagen ej stadgade skyldighet för inspektionen att ingripa i frågor rörande premiesättningen, naturligen vore oförhindrad att under hand upptaga ämnet till diskussion med vederbörande bolag samt att de utpräglade fallen av för hög eller för låg premiesättning torde falla under bestämmelsen i 288 § FL att inspektionen skall ingripa med föreläggande där allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger framhöll försäkringsinspektionen i sin skrivelse till de sakkunniga fortsättningsvis, att man på grund av nuvarande erfarenhet skulle vilja ha möjlighet att ingripa mera bestämt än man hittills kunnat göra. Statsrådsuttalandet att inspektionen skulle kunna ingripa i »utpräglade» fall syntes innebära en alltför snäv gränsdragning, då den ålade inspektionen en alltför kraftig bevisbörda. Den gåve knappast inspektionen möjlighet att påfordra rättelse, därest förhållandena inom en bransch normalt skulle behöva förbättras. Vidare borde framhållas att den påföljd, som stadgades i 288 § FL, förverkande av koncession, innebure ett alltför tungt vapen för att kunna tillgripas annat än i extrema och exceptionella fall. I anslutning härtill kunde, menade försäkringsinspektionen, övervägas om det ej borde vara möjligt att åstadkomma en anordning, enligt vilken tillsynsmyndigheten i speciella, ej alltför hårt kringgärdade fall skulle kunna erhålla befogenheter, som vore mera praktiskt lämpliga att använda. Utan att nu taga någon ställning till ett sådant uppslag ville inspektionen för närmare prövning framkasta tanken på att Kungl. Maj :t skulle få rätt att tillerkänna inspektionen viss befogenhet att förhandspröva tariffer och/eller kostnadsbelastningar i fall, som blivit på ett konkret sätt definierade. En dylik möjlighet skulle otvivelaktigt k u n n a stärka inspektionens förhandlingsposition, även om sådan befogenhet endast i ytterligt sällsynta fall skulle ges åt inspektionen. Såsom exempel på fall, där det skulle vara av värde för inspektionen att erhålla något starkare förhandlingsposition, ville inspektionen nämna dels den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen •— i fråga om vilken inspektionens resonemang återges i kapitel VIII — dels motorfordonsförsäkringen och särskilt dess vagnskademoment. Den stramare reglering, som tillämpades beträffande trafikförsäkringen, kunde, menade inspektionen, skapa benägenhet att på motorfordonsförsäkringen övervältra kostnader, som snarare borde belasta trafikförsäkringen. En kontroll just på denna punkt skulle underlättas, om inspektionen hade en starkare position då det gällde övervakningen av premierna i motorfordonsförsäkring, särskilt vagnskadeförsäkring.

197 Sjöassuradörernas förening har i sin förut nämnda skrivelse uttalat, att flera vägande skäl funnes att fortfarande undantaga sjöförsäkringsbranschen från skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Föreningen förutsatte att någon ändring på denna punkt icke komme i fråga. Alltjämt gällde att denna bransch riktade sig till affärslivet och att erfarenheten visat, att försäkringstagarna här själva väl bevakade sina intressen med avseende å premiesättningen. Tilläggas kunde enligt föreningen, att full rörelsefrihet för sjöförsäkringen vid premiesättningen vore en nödvändighet för att den skulle k u n n a smidigt anpassa sig efter förändringar i riskernas karaktär och snabbt möta växlande lägen på världsmarknaden. 5. övriga nordiska länder

I gällande tillsynslagar i Danmark och Norge återfinnes icke någon skälighetsprincip på skadeförsäkringsområdet. I Finland gäller en skälighetsprincip för livförsäkring och annan långvarig försäkring liksom för lagstadgad olycksfallsförsäkring och trafikförsäkring. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för den gällande tillsynslagen, diskuterades lagfästandet av en sådan princip jämväl på skadeförsäkringsområdet i övrigt, men man avstod från att lägga fram något förslag av detta innehåll. Då kommittén fattade sin negativa ståndpunkt i denna fråga, skedde detta på den grunden, att man ansåg att alltför mycket statistiskt arbete borde undvikas, enär det endast ökade kostnaderna för och därigenom fördyrade försäkringen. Sålunda kunde man säga, summerade kommittén, att en alltför effektiv övervakning av skälighetsprincipen försvårade förverkligandet av densamma.

De sakkunniga Soliditetsprincipen

Bestämmelserna i FL angående skadeförsäkring — varmed h ä r förstås annan försäkring än livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring (lång personförsäkring) — bygger för närvarande såväl på soliditetsprincipen som på skälighetsprincipen. Den förstnämnda principen innebär på förevarande område, att garantier skall finnas för att skadeförsäkringsbolagen har förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal. Denna princip har alltsedan försäkringsrörelselagstiftningens begynnelse varit grundläggande för den legala regleringen av försäkringsbolagens verksamhet och för den offentliga tillsyn, som jämlikt denna lagstiftning anordnats över försäkringsbolagen. Ett stort antal bestämmelser i FL är ett utflöde av soliditetsgrundsatsen. Alltsedan skadeförsäkringsrörelsen i vårt land stabiliserats och vuxit sig stark, h a r den reella betydelsen av soliditetsgrundsatsen för skadeförsäk-

198 ringsbolagen i någon mån kommit i bakgrunden. Det har mer eller mindre blivit en självklarhet, att skadeförsäkringsbolagen i vårt land har förmåga att fullgöra sina förbindelser enligt ingångna avtal. Hur mycket detta är en följd av lagstiftningen och hur mycket detsamma är att tillskriva bolagsledningarnas av lagen oberoende strävanden att åstadkomma en god konsolidering av företagen kan icke med säkerhet avgöras. Nära till hands synes ligga att antaga, att båda faktorerna verkat åt samma håll. Såvitt de sakkunniga kan finna, föreligger det icke någon anledning att vid översynen av FL ge soliditetsprincipen en mera undanskymd plats än hittills på skadeförsäkringsområdet. Flera skäl talar för att FL och den på grundval av FL anordnade försäkringsbolagstillsynen först och främst bör ha till uppgift att trygga försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna. Dessa har ett starkt intresse av att försäkringsbolagen kan fullfölja ingångna avtal. Vid all skadeförsäkring har säljaren-försäkringsgivaren att under en avtalad period framåt i tiden utbetala en bestämd ersättning för det fall att någon eller några händelser av angivet slag skulle inträffa, och köparen-försäkringstagaren erlägger regelmässigt betalning i förskott för denna risktäckning. Då således skadeförsäkringstagaren i allmänhet erlägger förskottslikvid, har han redan på denna grund ett större intresse av att säljaren har en sund ekonomi än vad en genomsnittsköpare har. Härtill kommer, att vid inträffade försäkringsfall de skadeförsäkrades ekonomiska framtid i många fall är i hög grad beroende av försäkringsbolagets förmåga att fullgöra sin prestation. Ofta befinner sig den enskilde vid inträffat försäkringsfall i en nödsituation, vars avhjälpande i mycket är avhängigt av att ersättning i enlighet med försäkringsavtalet verkligen erhålles från försäkringsgivaren. Vid fleråriga personförsäkringsavtal har försäkringstagarna utöver vad ovan sagts ett speciellt intresse av att vederbörande försäkringsbolag icke på grund av dålig ekonomi måste nedlägga sin verksamhet före avtalstidens utgång. Har de försäkrades hälsotillstånd försämrats under avtalstiden, kan det nämligen inträffa, att försäkring icke alls eller blott till väsentligt högre premie kan erhållas i annat skadeförsäkringsbolag. Jämväl ur kreditmarknadssynpunkter är det angeläget att betryggande garantier finnes för skadeförsäkringsbolagens betalningsförmåga. Åberopas kan ytterligare, att på grund av försäkringstekniken m. m. det är svårt för allmänheten att bilda sig en tillförlitlig uppfattning om ett skadeförsäkringsbolags ekonomi och att detta accentuerar kraven på att samhället på lagstiftningens väg skall skapa goda garantier för försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förbindelser. Konkurrensen på skadeförsäkringsområdet kan medverka till en skälig premiesättning m. m. men innefattar inga garantier för en sund ekonomi hos de enskilda försäkringsbolagen. Konkurrensen kan tvärtom öka behovet av goda soliditetsgarantier. De sakkunniga är således av den uppfattningen, att bestämmelserna i FL

199 angående skadeförsäkring fortfarande bör bygga på soliditetsprincipen. Vad nu sagts utesluter icke vissa jämkningar i en del av de lagbestämmelser, som är ett utflöde av soliditetsgrundsatsen. Några sådana jämkningar föreslås i andra sammanhang i detta betänkande. I detta sammanhang vill de sakkunniga blott beröra en speciell soliditetsfråga. Då FL innehåller ett förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, är det yttersta motivet härför att en dylik främmande verksamhet kan äventyra ett försäkringsbolags ekonomi och därför k a n medföra faror för försäkringstagarna. Lika farligt för ett skadeförsäkringsbolags ekonomi kan det vara, därest ett sådant bolag utnyttjar sin fria kapitalplaceringsrätt på det sätttet, att försäkringsbolagets tillgångar helt eller till en mycket stor del utlånas till ett enda eller några få industri- eller affärsföretag. Av soliditetsgrundsatsen bör anses följa, att ett försäkringsbolag bl. a. just vid sina kapitalplaceringar måste sörja för en ändamålsenlig riskspridning. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen att tillse, att icke i något fall ett försäkringsbolag placerar sina tillgångar i fordringar hos allenast något eller några få industri- eller affärsföretag.

Skälighetsprincipen

Medan soliditetsprincipen sedan gammalt varit vägledande inom den svenska försäkringsrörelselagstiftningen avseende skadeförsäkring, har först under 1950-talet vid sidan härav uppställts en skälighetsprincip såsom legalt rättesnöre för större delen av den skadeförsäkringsverksamhet, som bedrives av de svenska försäkringsbolagen. Skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet infördes, såsom förut nämnts, i FL genom 1950 års ändringar av samma lag. Principen hämtades från livförsäkringsområdet, beträffande vilket 1948 års lag fastslagit grundsatsen att försäkring skall beredas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. När skälighetsprincipen infördes på skadeförsäkringsområdet, gick man, icke minst på grund av de starkt skiftande förhållanden som råder inom skadeförsäkringsfältet, fram med mycket stor försiktighet. Det lades i stort sett i försäkringsbolagens egen hand att övervaka premiesättningens skälighet. Allmänheten har icke för närvarande några större möjligheter att bilda sig en närmare uppfattning om skäligheten av de kostnader, som försäkringar drager. Icke heller försäkringsinspektionen fick någon stark ställning på det nya området. Inspektionen förfogar i stort sett icke för närvarande över material, som ger någon närmare belysning av skäligheten av de av försäkringsbolagen tillämpade premietarifferna. De skälighetsuppgifter bolagen lämnar visar i huvudsak blott utfallet inom olika försäkringsgrenar betraktade som helheter men säger i stort sett ingenting om bl. a. skäligheten i de betydande premiedifferentieringar mellan olika riskklasser m. m., som förekommer inom varje gren.

200 Allmänna

synpunkter

De sakkunniga är av den uppfattningen, att försäkringsrörelselagstiftningen avseende skadeförsäkring jämväl i fortsättningen bör bygga icke blott på soliditets- utan även på skälighetsgrundsatsen. Det kan visserligen göras gällande, att konkurrensen mellan olika försäkringsbolag sörjer för skälighet i premiesättning m. m. Det förekommer emellertid, såsom framgår av det föregående, begränsningar i priskonkurrensen försäkringsbolagen emellan genom tariffsammanslutningar av olika slag. Även om såväl lokala försäkringsbolag som ett flertal riksbolag, däribland även mycket betydande sådana, står utanför ifrågavarande kartellsamarbete, är läget dock faktiskt det, att priskonkurrensen inom försäkringsvärlden är mindre utbredd än vad förteckningen över försäkringsbolagen i och för sig ger vid handen. Försäkringsbranschen är också, sett i stort, ganska starkt centraliserad. Härtill kommer att konkurrensen ensam icke utgör någon garanti för skälig premiesättning. Konkurrensen kan bl. a. tvärtom fresta försäkringsbolag att i dumpingsyfte övergående pressa ner premierna i en försäkringsgren genom anlitande av hopsamlade vinstfonder eller löpande överskott i en annan gren. En konkurrens med dumpinginslag är icke blott osund utan k a n även höja de sammanlagda omkostnaderna i branschen. Det bör nämligen hållas i minnet, att varje överflyttning av försäkring från ett försäkringsbolag till ett annat föranleder extrakostnader. Det är icke ett försäkringstagarintresse, sett i stort, att premierna hos försäkringsbolagen med täta mellanrum sänkes och höjes och att försäkringsstockarna i anslutning härtill vandrar fram och tillbaka mellan bolagen med höjda omkostnader såsom följd. Ur försäkringstagarsynpunkt måste det anses angeläget, att försäkringsbolagens premier i de olika skadeförsäkringsgrenarna varken är oskäligt höga eller oskäligt låga. För en skälighetsprincip inom skadeförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar också det förhållandet, att allmänheten för närvarande har mycket starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten i det pris, som försäkringsbolagen begär för sina tjänster. Härtill kommer att skadeförsäkringen i stor utsträckning vänder sig till alla kategorier samhällsmedlemmar och har till uppgift att bereda ett nödvändigt skydd mot ekonomiska katastrofer och olyckor av skilda slag. I stor omfattning kan därför skadeförsäkringsverksamheten sägas ha en social natur. Det synes icke rimligt, att inom en bransch av ifrågavarande karaktär oskäliga priser skall få tillämpas. De sakkunniga vill ytterligare något uppehålla sig vid konkurrensens otillräcklighet såsom garanti för en skälig premiesättning i skadeförsäkring. Skall konkurrensen ensam garantera en skälig prissättning, kräves först och främst att allmänheten har goda kunskaper om den vara varom fråga är. Även om — såsom de sakkunniga i annat sammanhang föreslår — konsumentupplysningen på försäkringsområdet utbygges, k a n det dock befaras att endast en mindre del av allmänheten förvärvar sådana insikter i

201 försäkringsfrågor, att den äger förutsättningar att tränga närmare in i problemen. Härtill kommer att en konsumentupplysning, särskilt när det gäller en så rörlig bransch som försäkringsbranschen, kan komma att släpa efter. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäkringsområdet så invecklade och samtidigt så rörliga, att allmänhetens reaktioner icke ger garantier för en skälig premiesättning i skadeförsäkring. Det ligger i försäkringstagarnas intresse att konkurrensen såsom premiereglerande faktor på skadeförsäkringsområdet kompletteras med en speciell skälighetskontroll, utövad av en myndighet — försäkringsinspektionen — som förfogar över bl. a. statistiska, försäkringsmatematiska och försäkringsjuridiska experter. En skälighetskontroll från en dylik expertmyndighets sida bör kunna bli av stort värde för försäkringstagarna. Icke minst synes försäkringsinspektionen böra inrikta sin kontroll på att konkurrensen mellan skadeförsäkringsbolagen ej tager sig sådana uttryck, att försäljningskostnaderna blir onödigt höga eller sundheten i konkurrensen eljest äventyras. Lämpligheten av en av försäkringsinspektionen utövad skälighetskontroll synes bestyrkas av erfarenheter från andra områden av försäkringsväsendet. Nämnas må, att sedan genom F L skälighetsprincipen lagfästs för livförsäkringsverksamhetens del, försäkringsinspektionens skälighetskontroll u p penbarade orimliga premieförhållanden inom försäkringsgrenen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning — vilken gren utgör lång personförsäkring och följer livförsäkringsregler. Enligt en av försäkringsinspektionen gjord sammanställning för åren 1941—1954 uppgick inom nämnda försäkringsgren riskpremierna under perioden till sammanlagt ca 2 480 000 kronor, medan skadeersättningarna för samma tid (exklusive läkarvårdsersättning) utgjorde allenast ca 456 000 kronor. Omkostnadsdelen av premierna uppgick under perioden till sammanlagt ca 5 254 000 kronor; de i efterhand beräknade faktiska förvaltningskostnaderna utgjorde ett något högre belopp eller ca 6 125 000 kronor. Det var mot bakgrunden av dessa förhållanden som försäkringsbolagen i enlighet med försäkringsinspektionens önskan nedlade vidare nyteckning inom ifrågavarande försäkringsgren. De sakkunniga vill icke göra gällande, att inom skadeförsäkringen förekommer några motsvarande missförhållanden. De sakkunniga anser dock, att ovanstående exempel ger belägg för värdet av en skälighetskontroll från försäkringsinspektionens sida. Anledning synes icke finnas att undantaga skadeförsäkringsområdet som helhet från en dylik kontroll. I nu gällande lag är några former av skadeförsäkringsverksamhet undantagna från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premiesättningens skälighet. Detta gäller försäkringsverksamhet, som bedrives i utlandet, samt sjö- och transportförsäkring, som bedrives här i riket. De sakkunniga finner icke skäl att föreslå något upphävande av dessa undantag. Beträffande verksamhet i utlandet möter det nämligen särskilt stora svå-

202 righeter att avgöra vad som är en skälig premie. Försäkringsgrenarna sjöoch transportförsäkring riktar sig huvudsakligen till näringslivet. Dettas företrädare synes ha goda förutsättningar att själva väl bevaka sina intressen med avseende å premiesättningen i dessa försäkringsgrenar. Antalet försäkringstagare i dessa grenar är i huvudsak mycket begränsat och grenarna bedrives ofta av specialbolag. Verksamheten är starkt internationellt betonad och premiesättningen påverkas av marknadens internationella k a r a k tär. Skadereglering m. m. äger ofta rum i utlandet. Över huvud taget är sjöoch transportförsäkringsbranschernas förhållanden starkt kommersiellt präglade. Övervägas kan att undantaga även vissa andra delar av skadeförsäkringsfältet från den speciella skälighetskontrollen. Beträffande industribrandförsäkring och annan industriförsäkring kan göras gällande, att försäkringstagarna har goda förutsättningar att tillvarataga sina intressen i fråga om premierna. Detta torde också i många fall vara riktigt. Industriförsäkringen utgör emellertid icke på samma sätt som sjöförsäkringen och transportförsäkringen en skarpt avskiljbar och särpräglad verksamhet. Den har icke heller samma internationella karaktär som de sistnämnda försäkringsgrenarna. Tveksamhet kan också råda om hur man lämpligen bör draga gränsen mellan industriförsäkring och exempelvis försäkring för småföretagare. Så snart företagsenheterna blir mindre, minskas i realiteten företagens förutsättningar att på egen hand skaffa sig garantier för premiesättningens skälighet. Småföretagarna inom industri, hantverk och handel ävensom bl. a. fastighetsägare synes ha minst lika stort intresse som privatpersoner av att en expertmyndighet utövar en skälighetskontroll inom de skadeförsäkringsgrenar, varav de är berörda. Enligt de sakkunnigas mening saknas anledning att beröva småföretagare och fastighetsägare m. fl. det skydd, som en effektiv skälighetskontroll kan innebära för deras del. Då det är svårt att draga en gräns mellan industriförsäkringar och försäkringar för mindre företag och en godtyckligt dragen gräns på grund av gjorda erfarenheter eller ändrade förhållanden k a n behöva ändras, synes det ändamålsenligaste vara att i enlighet med vad som nu gäller låta F L vara utformad så, att även industriförsäkringarna omfattas av skälighetsprincipen i skadeförsäkring. En annan sak är, att när försäkringsinspektionen utväljer de områden, inom vilka inspektionen i första hand upptager premiesättningens skälighet till granskning, inspektionen icke torde komma att sysselsätta sig med storindustrins försäkringsproblem. Det torde emellertid vara av värde att inspektionen, om särskild anledning därtill uppkommer, icke är förhindrad att taga upp även storindustrins premier till granskning. De sakkunniga stannar således vid att förorda, att det nuvarande undantaget för verksamhet i utlandet och för sjö- och transportförsäkring icke skall utvidgas till att omfatta jämväl industribrandförsäkring och annan industriförsäkring eller liknande.

203 Enligt de sakkunnigas mening är de nuvarande lagbestämmelserna angående skälighetsprincipen på skadeförsäkringsoinrådet icke i alla avseenden ändamålsenligt utformade. Bestämmelserna ger icke de önskvärda garantierna för att skadeförsäkring beredes till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Mot denna bakgrund föreslår de sakkunniga vissa ändringar och kompletteringar av FL på nu ifrågavarande område. De sakkunnigas synpunkter och förslag härutinnan framgår av det följande. Genomföres dessa förslag, är förutsättningar skapade för en effektivare skälighetskontroll på skadeförsäkringsområdet än den nuvarande. Premiesättningen i skadeförsäkring är förenad med många svårigheter och erbjuder i flera hänseenden större problem än premiesättning i livförsäkring. De risker som skadeförsäkringarna täcker är mycket olika. Även inom en och samma skadeförsäkringsgren är riskförhållandena ofta starkt skiftande. Ett flertal faktorer inverkar här på ett avgörande sätt. Det försäkrade objektets art, närmare konstruktion, belägenhet och användningssätt m. m. spelar ofta en avgörande roll för bestämningen av riskernas storlek och karaktär. Även sådana faktorer som de ekonomiska konjunkturerna, väderleksförhållandena m. m. kan mer eller mindre återverka på utfallet av olika skadeförsäkringsgrenar. Försäkringarnas innehåll och omfattning kan vidare genom olika utformning av försäkringsvillkoren varieras på ett mycket betydelsefullt sätt. Försäkringsgivarens ekonomiska ansvar är inom skadeförsäkringen starkt beroende av försäkringsvillkorens närmare utformning. Icke minst med hänsyn till de skiftande förhållandena och rikedomen av riskskilj ande och riskpåverkande faktorer möter det stora svårigheter att få en klar närmare bild av premiesättningen på skadeförsäkringsområdet. Ännu svårare blir det att få en välgrundad uppfattning om huruvida de av skadeförsäkringsbolagen tillämpade premietarifferna kan anses tillfredsställande ur skälighetssynpunkt eller ej. Av betydelse i sammanhanget är att skadeförsäkringstarifferna i stor utsträckning bygger icke blott på bakomliggande statistik utan också på olika slags tekniska erfarenheter och överväganden, vilkas principiella riktighet kan vara fullt klar men vilkas kvantitativa tyngd kan vara oviss. Det aktuella statistiska material som föreligger hos skadeförsäkringsbolagen torde dessutom ofta vara alltför begränsat till omfattningen och i tiden för att verkligt tillförlitliga slutsatser skall k u n n a dragas av detsamma. Det förhållandet att tekniken i dagens samhälle befinner sig i snabb utveckling och samtidigt försäkringsformerna inom skadeförsäkringen undergår många förändringar minskar möjligheterna att få en god statistisk belysning av premiesättningen i skadeförsäkring. Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas, försäkringsvillkoren moderniseras och ändras och samtidigt innehållet i de konkurrerande skadeförsäkringsbolagens försäkringar ofta icke är identiskt utan företer vissa olikheter, torde det i stor utsträckning vara omöjligt att åvägabringa

204 en skadeförsäkringsstatistik, som på en gång är aktuell och överspänner så många fall och så lång tid att statistiken ensam k a n tjäna såsom underlag för premiesättningen. Statistiken måste —- på sätt som nu sker — kompletteras med tekniska riskbedömningar, som icke är statistiskt underbyggda. Försäkringsinspektionens

fortlöpande

skälighetsövervakning

Samhällets insyn i skadeförsäkringsbolagens premiesättning är, såsom framgår av det föregående, för närvarande mycket begränsad och därmed också möjligheten för samhället att övervaka att premiesättningen inom ifrågavarande sfär av försäkringsväsendet är skälig. Ett undantag utgör den obligatoriska trafikförsäkringen, beträffande vilken såsom förut n ä m n t s särskilda bestämmelser rörande bl. a. premierna finnes meddelade dels i lagen om trafikförsäkring å motorfordon och dels i de av Kungl. Maj :t uppställda villkoren för skadeförsäkringsbolagens trafikförsäkringskoncessioner. De uppgifter angående på förflutna år belöpande premier, skador och förvaltningskostnader m. m. inom ett antal försäkringsgrenar och riskområden, som skadeförsäkringsbolagen sedan år 1953 redovisat till försäkringsinspektionen jämlikt 282 § FL, ger en mycket grov efterhandsbild av premieförhållandena på skadeförsäkringsfältet. Såsom förut framhållits erhålles genom dessa uppgifter i huvudsak blott en bild av utfallet ifrågavarande år inom olika skadeförsäkringsgrenar betraktade såsom helheter men icke någon bild av de betydande premiedifferentieringar mellan olika riskklasser m. m., som förekommer inom varje gren. Såsom exempel på en riskklassindelning må nämnas, att inom motorfordonsförsäkringen premierna är mycket olika för lastbilar och personbilar. Ett stort antal skilda riskkategorier med olika premier förekommer. Enligt de sakkunnigas uppfattning är tiden nu mogen för att kräva en utförligare löpande redovisning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen. En belysning i rimlig omfattning av skäligheten av olika tariffer inom skadeförsäkringsgrenarna synes böra eftersträvas. Bestämmelserna angående den fortlöpande bevakningen av att premiesättningen i skadeförsäkring är skäligt avvägd synes icke vara fullt entydiga. Försäkringsinspektionens befogenheter i sammanhanget förefaller nämligen något oklara. Å ena sidan är försäkringsbolagens redovisningsskyldighet i förhållande till försäkringsinspektionen i lagrummet begränsad till att omfatta en redogörelse för den metod som använts för bolagens egen övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. Det synes icke förutsatt, att försäkringsinspektionen skall äga meddela bindande anvisningar till skadeförsäkringsbolagen rörande redovisningens innehåll. Å andra sidan torde 283 § FL ge uttryck för principen att försäkringsinspektionen städse skall äga få de upplysningar angående försäkringsbolagens verksamhet, som inspektionen finner erforderliga.

205 Visserligen brukar överläggningar äga rum mellan försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen, innan mera vidlyftigt statistiskt eller annat material av inspektionen inhämtas från bolagen, och enighet brukar kunna uppnås om vilka uppgifter som skall lämnas. Det skulle dock icke vara tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt, om inspektionen icke skulle ha avgörandet i sin hand när det gäller att bestämma omfattningen av de uppgifter, som försäkringsbolagen skall lämna för den fortlöpande kontrollen över premiesättningens skälighet. De sakkunniga föreslår därför, att 282 § 2 mom. första stycket sista punkten FL ersattes av en bestämmelse av innehåll att det åligger styrelsen och verkställande direktören att å tid och enligt formulär som försäkringsinspektionen bestämmer, till inspektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning. De sakkunniga förutsätter såsom något självklart, att försäkringsinspektionen jämväl i fortsättningen samråder med försäkringsbolagen, innan vidlyftigare uppgifter infordras, och att tillbörlig hänsyn tages till bolagens möjligheter att utan orimlig omgång framtaga uppgifter av olika slag. Det synes icke uteslutet, att införandet av elektroniska databehandlingsmaskiner kan göra det lättare för försäkringsbolagen än förut att tillhandahålla statistiskt material av intresse i sammanhanget. Försäkringsinspektionens fortlöpande övervakning av premiesättningens skälighet torde böra inriktas på såväl riskdelen av premien som omkostnadsdelen av densamma. För omkostnadskontrollen erfordras bl. a. uppgifter om försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader av olika slag. Uppmärksamheten måste vara inriktad på frågeställningen, huruvida bolagen tillvaratager föreliggande möjligheter att rationalisera och förbilliga förvaltningen.

Anmälan

i viss utsträckning

angående

premieändringar

Även om försäkringsbolagens fortlöpande uppgifter till belysning av premiesättningens skälighet göres mera innehållsrika, synes dock en efterhandsrapportering av ifrågavarande slag icke vara till fyllest när det gäller ett så skiftande och rörligt område som skadeförsäkringsfältet. Den statistik som tillhandahålles försäkringsinspektionen är icke den enda grund, varpå skadeförsäkringsbolagen bygger vid sin premiesättning. Flera skäl synes tala för att skyldighet bör åläggas försäkringsbolagen att i lämplig omfattning underrätta försäkringsinspektionen innan de företager premieändringar på skadeförsäkringsområdet och att därvid delgiva inspektionen en sammanfattning av allt det material och alla de överväganden av teknisk eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger. Det synes däremot icke lämpligt att kräva att inspektionen skall godkänna premieändringarna. Konstruktionen att försäkringsinspektionen dels har en fortlöpande premieövervakning och dels får tillgång till föreliggande

206 material och överväganden vid premieändringar har i dag sin motsvarighet på livförsäkringsområdet. Understrykas bör, att i förarbetena till försäkringsrörelselagstiftningen i flera sammanhang uttryck givits åt uppfattningen, att försäkringsbolagens rörelse bör bedrivas under full insyn från det allmänna. Det ligger i försäkringstagarnas intresse, att försäkringsinspektionen har en klar och fullständig bild av bolagens och bolagssammanslutningarnas verksamhet. En full insyn i försäkringsbolagens förhållanden är en förutsättning för att försäkringsinspektionen skall kunna på ett tillförlitligt och effektivt sätt utöva sin i försäkringstagarintressets tjänst stående tillsynsverksamhet. Försäkringsinspektionens centrala ställning såsom statligt remissorgan i alla frågor, som rör det enskilda försäkringsväsendet, synes också tala för en ökad insyn. En lagändring av innehåll att i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer skadeförsäkringsbolagen skall vara skyldiga att innan beslut fattas om ändring av premiesats delgiva inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen bygger, synes stå helt i överensstämmelse med tanken att försäkringsinspektionen bör äga en så fullständig kunskap om försäkringsbolagens förhållanden att dessa kan sägas vara fullt genomlysta. Att på ett så viktigt område som premiesättningens försäkringsinspektionen för närvarande har en starkt begränsad kännedom om skadeförsäkringens förhållanden och om det material och de överväganden, varpå bolagen bygger, synes vara en brist, som bör avhjälpas. Skälighetsprincipen på skadeförsäkringens område är ett ytterligare skäl för att ålägga skadeförsäkringsbolagen att underrätta försäkringsinspektionen rörande avsedda premieförändringar och rörande det material och de överväganden, varpå de tilltänkta ändringarna bygger. Garantier för att principen följes föreligger nämligen icke med mindre försäkringsinspektionen får erforderliga kontrollmöjligheter. För inspektionens tillsyn över skälighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet skulle otvivelaktigt en underrättelseskyldighet av nyss angivet slag vara av värde. Härigenom skulle försäkringsinspektionen tillföras behövlig, mera ingående kunskap om skadeförsäkringsbolagens premiesättningspolitik. Samtidigt skulle möjlighet öppnas för inspektionen att upptaga premiefrågor till diskussion med skadeförsäkringsbolagen, innan premierna i fråga blivit slutligt fastställda och genomförda. Det synes sannolikt, att inspektionens faktiska möjligheter att inverka på premiesättningen därigenom skulle ökas, vilket måste anses vara värdefullt för försäkringstagarna. Erfarenheter från livförsäkringsområdet ger belägg för att överläggningar på ett förberedande stadium mellan försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen i bl. a. premiefrågor kan vara av betydelse ur försäkringstagarsynpunkt. Därest en premieändring på vissa punkter framstår såsom mindre välmotiverad, torde det vara lättare för försäkringsinspektionen att för-

207 handlingsvägen få jämkningar till stånd, därest överläggningarna i ämnet kan upptagas, innan ändringarna blivit genomförda. Sedan en premieförändring faktiskt kommit till stånd, de nya tarifferna tryckts, fältmännen informerats i ämnet m. m., måste det vara svårare att förhandlingsvägen åstadkomma jämkningar. Framhållas kan visserligen, att försäkringsinspektionen icke är hänvisad uteslutande till att förhandla med försäkringsbolagen i premiefrågorna. Inspektionen har möjlighet att ingripa mot bolagen med stöd av 288 § FL. Givet är, att denna väg står öppen i alla sådana fall, där det är uppenbart att ett försäkringsbolag genom sin premiesättning kränkt skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Det kan emellertid finnas fall, där det föreliggande materialet icke ger fullt klart belägg för att ett brott mot skälighetsprincipen föreligger, men där premiesättningens skälighet dock i alla händelser kan ifrågasättas. I sådana fall torde i allmänhet ett föreläggande vara uteslutet men torde ofta resultat kunna vinnas genom förhandlingar och överläggningar med vederbörande försäkringsbolag. Med tanke på sistnämnda fall torde det för bevakningen av försäkringstagarintresset vara ändamålsenligt, att försäkringsinspektionen beredes tillfälle att upptaga överläggningar med bolagen rörande avsedda premieändringar, innan ändringarna blivit genomförda. Avsikten är icke att varenda tariffändring på skadeförsäkringsområdet skall anmälas för försäkringsinspektionen. Ett mycket stort antal premietariffer är så speciella och har så föga allmänt intresse för försäkringstagarna att anledning icke torde finnas för inspektionen att närmare befatta sig med desamma. Det torde böra läggas i försäkringsinspektionens egen hand att för skadeförsäkringens del bestämma de försäkringsgrenar och de risktyper och riskklasser inom de olika grenarna, beträffande vilka premieändringar jämte sammanfattning av bakomliggande material skall av försäkringsbolagen anmälas till inspektionen. Härigenom får försäkringsinspektionen möjlighet att i första hand inrikta sin övervakning på sådana försäkringstyper, som ur försäkringstagarsynpunkt är av mest allmänt intresse. Försäkringsinspektionen får också tillfälle att avväga anmälningsskyldighetens omfattning till inspektionens resurser i fråga om personal m. m. Det ligger i sakens natur att försäkringsbolagen icke bör åläggas att lämna uppgifter, som inspektionen saknar resurser att utnyttja. De sakkunniga föreslår således, att underrättelseskyldighet varom här är fråga skall för försäkringsbolagen föreligga i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer. Redan nyssnämnda begränsning av underrättelseskyldigheten kommer att medföra, att densamma icke behöver bli betungande för skadeförsäkringsbolagen. När det gäller att bedöma den belastning, som skyldigheten i fråga åsamkar bolagen, måste man dessutom hålla i minnet att det icke är meningen att annat eller mer material skall presenteras för försäkringsinspektionen än som presenterats för bolagsledningen, när denna preliminärt

208 fattat beslut om premieändringen. Intet hinder möter mot att den tjänsteman, som föredragit premieändringsfrågorna för bolagsledningen, gör ungefär samma föredragning för inspektionen. En sådan presentation jämväl för inspektionen kan icke bli tidsödande. För sådana bolag, som samarbetar i tarifföreningar, kräver en anmälan ännu mindre arbete. Här kan de enskilda bolagen ge sin anmälan formen av hänvisning till en anmälan, som tariff öreningen gjort till inspektionen för samtliga berörda bolags räkning. Det ligger i sakens natur att de överläggningar och förhandlingar med berörda skadeförsäkringsbolag, som försäkringsinspektionen kan finna skäl upptaga i anledning av gjorda anmälningar om avsedda premieändringar, kan taga viss tid i anspråk för bolagsledningarna. Detta merarbete för bolagen kan emellertid icke bli särskilt betungande. Det är en oundviklig följd av att en skälighetsprincip införts på skadeförsäkringens område. Det kan nämligen ur försäkringstagarsynpunkt icke i längden accepteras att försäkringsbolagen ensamma förfogar över viktigt material, som utgör grundval för premiesättningen i skadeförsäkring. Skall garantier finnas för att skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet är en realitet, synes det nödvändigt att försäkringsinspektionen i egenskap av sakkunnig företrädare för försäkringstagarintresset i erforderlig omfattning får del av det för bolagens premiesättning avgörande materialet och möjlighet att bedöma de slutsatser, bolagen dragit av samma material, samt därefter har tillfälle att framföra sina synpunkter beträffande premieändringarna. En dylik ordning ligger i försäkringstagarnas intresse. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att i FL intages en bestämmelse av innehåll att i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen bygger. Närmare tillämpningsföreskrifter bör kunna utfärdas av försäkringsinspektionen. Inspektionen bör exempelvis kunna kräva, att försäkringsbolaget i sitt meddelande till inspektionen redovisar riskpremien och det material, som ligger bakom riskpremiebestämningen, för sig samt omkostnadstillägget och det material, som ligger till grund för detta tillägg, för sig. Å terbäringsf rågan På livförsäkringens område anses skälighetsprincipen kräva, att i stort sett allt uppkommande överskott, som icke erfordras för i första hand vederbörande bolags konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna och fördelas mellan dessa på skäligt sätt. Återbäringen betraktas såsom en efterhandskorrigering av premien, som föranledes av de tämligen stora sä-

209 kerhetsmarginaler, som av soliditetsskäl är inlagda i livförsäkringspremierna. För närvarande är i princip aila livförsäkringar förenade med rätt till återbäring. På skadeförsäkringens område är förhållandena i viktiga avseenden olika mot vad fallet är vid livförsäkringar av de typer, som vid tillkomsten av 1948 års lag fullkomligt dominerade livförsäkringsmarknaden. Livförsäkringar av ifrågavarande slag är regelmässigt förenade med sparande och är vanligen tecknade för mycket långa tidsperioder, ofta flera decennier, och avtalen är utformade på sådant sätt, att möjlighet icke finnes att ändra premierna under avtalstiden. Då sålunda premierna för löpande livförsäkringar är på förhand fixerade ofta för årtionden framåt i tiden och icke k a n höjas vid ett ofördelaktigt utfall av livförsäkringsrörelsen, blir det ur soliditetssynpunkt nödvändigt att inlägga betydande säkerhetstillägg i premierna. Ur skälighetssynpunkt blir det då också nödvändigt att kräva, att om det faktiska utfallet av livförsäkringsrörelsen blir bättre än vad som motsvarar de med hänsyn till långtidsaspekten i överkant tilltagna premierna, det uppkomna överskottet återbetalas till försäkringstagarna eller tillgodoföres dessa i annan form. På skadeförsäkringens område är däremot premierna vanligen icke fixerade för långa tider framåt. I mycket stor utsträckning är skadeförsäkringsavtalen ingångna för allenast ett år i sänder. Även i de fall, där skadeförsäkringsavtalen är tecknade för längre tid, exempelvis tio år, har försäkringsbolagen i mycket stor utsträckning möjlighet att i fall av behov genomföra premieändringar. Skadeförsäkringsavtalen är nämligen ofta utformade på det sättet, att av försäkringsbolagen beslutade ändringar i premietarifferna kan slå igenom och bli tillämpliga även på löpande försäkringsavtal. Premierna är således mera rörliga inom skadeförsäkringen än inom livförsäkringen. Med hänsyn härtill föreligger det icke på skadeförsäkringens område samma behov som på livförsäkringsområdet av att inlägga starka säkerhetstillägg i premierna. Skadeförsäkringsbolagen behöver regelmässigt icke vid sin premiesättning räkna med risker för kostnadshöjningar, som ligger långt framåt i tiden, utan kan mera anpassa sig till det aktuella läget. F r å n nu angivna synpunkter har skadeförsäkringsbolagen bättre förutsättningar än livförsäkringsbolagen att genomföra en premiesättning, som vid varje tidpunkt är skälig. Behovet av det efterhandskorrigeringsinstrument, som återbäringsinstitutet utgör, bör därför icke vara lika starkt på skadeförsäkringsfältet som på det ovan behandlade livförsäkringsområdet. Ett annat förhållande, som talar emot ett generellt krav på återbäring inom skadeförsäkring, är att skadeförsäkringsavtalen regelmässigt är mera rörliga än livförsäkringsavtalen. Läget är icke blott det, att avtal om skadeförsäkring i regel är ingångna för kortare tid än livförsäkringsavtal. Även där skadeförsäkringsavtalen upprepade gånger förnyas, är de dock i allmänhet icke stabila. Innehållet i skadeförsäkringsavtalen ändras i betyd1 A—001886

210 ligt större utsträckning än innehållet i livförsäkringsavtalen. Försäkringssummorna i skadeförsäkring ändras mycket ofta, de försäkrade objekten utbytes mot andra eller kommer av annan anledning att tillhöra växlande riskklasser under försäkringstidens lopp, de risker som täckes genom avtalen undergår ofta stora förändringar, försäkringsvillkoren ändras, nya försäkringsformer tillskapas o. s. v. Bland annat alla dessa förhållanden i förening med den rikt differentierade premiesättningen måste inom skadeförsäkringen i allmänhet göra det tekniskt sett svårt att vid uppkommande överskott på rörelsen räkna fram vad som skulle vara en skälig återbäring till olika försäkringstagare. Förhållandena är härutinnan betydligt enklare på livförsäkringsområdet, där avtalen är mera stabila och antalet faktorer, som inverkar på premiesättningen och på återbäringsberäkningen, är färre. Vid bedömande av vad skäligheten kräver i fråga om återbärande av överskott på skadeförsäkringsrörelse måste hänsyn givetvis tagas till vederbörande försäkringsbolags behov av konsolidering. En omständighet, som i detta sammanhang är av intresse, är att årsresultaten av försäkringsrörelsen är mycket mera ojämna i en del skadeförsäkringsgrenar än inom livförsäkringen. Vissa skadeförsäkringsgrenar anses dessutom innesluta särskilda katastrofrisker, vilka måste slås ut på premierna under ett stort antal år. Under sådana förhållanden kan det möta svårigheter att avgöra, huruvida behov av ytterligare konsolidering föreligger vid en viss given tidpunkt eller huruvida skäligheten kräver, att uppkommet överskott helt eller delvis i en eller annan form återbäres till försäkringstagarna. För aktiebolagens del kan det också möta svårighet att avgöra vilka utdelningskrav aktieägarna rimligen bör kunna ställa. En skälig vinst bör aktieägarna givetvis vid ett normalt utfall av rörelsen ha rätt att uttaga. En ytterligare omständighet, som är av betydelse när man skall taga ställning till frågan om införande av återbäring jämväl på skadeförsäkringsområdet, är att de premier, som försäkringstagaren erlägger vid skadeförsäkring, ofta är betydligt mindre än livförsäkringspremier. Skadeförsäkringspremierna kan vara så små, att det ter sig orimligt att lägga ner kostnader på framräkning och distribution av den obetydliga återbäring, som m a n i bästa fall kan tänka sig. I detta sammanhang bör dock påpekas, att i begreppet återbäring icke ligger, att återbäringsbeloppet utbetalas årligen. Möjlighet finnes att utbetala återbäring exempelvis vart femte år eller först när försäkringstagaren upphör med försäkring hos försäkringsbolaget. Härigenom kan de med en återbäring förenade administrationskostnaderna minskas. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäkringsområdet sådana, att i stor utsträckning skälighetsprincipen bör kunna förverkligas utan några återbäringssystem. En förutsättning härför är dock, att premietarifferna med lämpliga tidsmellanrum överses och justeras un-

211 der beaktande av gjorda statistiska och andra erfarenheter. I den mån premiejusteringar icke kan göras eller icke göres, måste behovet ur skälighetssynpunkt av den efterhandskorrigering, som återbäringen utgör, bli större än eljest. Även vid vissa typer av skadeförsäkring, där premie justeringar med lämpliga tidsmellanrum företages, kan förhållandena vara sådana, att en ytterligare premiekorrigering genom återbäring framstår såsom påkallad ur skälighetssynpunkt. Det senast sagda torde närmast kunna bli aktuellt beträffande skadeförsäkringsgrenar, i vilka försäkringstagarnas premier brukar uppgå till förhållandevis höga belopp och där dessutom förhållandena är sådana, att det är tekniskt möjligt och ur kostnadssynpunkt rimligt att genomföra den finjustering i efterhand av premiesättningen, som en återbäring innebär. Principen torde böra vara, att återbäring skall förekomma i den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt. Denna princip torde böra komma till uttryck i FL. Understrykas bör, att någon millimeterrättvisa icke bör krävas och att hänsyn bör tagas till bl. a. praktiska synpunkter. De praktiska synpunkterna står icke i strid med skälighetsprincipen. Det kan nämligen icke, även när frågan ses ur försäkringstagarsynpunkt, anses skäligt att en återbäringsmekanism införes, som är orimligt kostnadskrävande. Enligt de sakkunnigas mening föreligger skäl, att såväl försäkringsbolagen som försäkringsinspektionen ägnar uppmärksamhet åt återbäringsfrågan på skadeförsäkringsområdet. I samband med studiet av premiesättningen torde både bolagen och inspektionen böra för olika försäkringstyper närmare undersöka behovet och den praktiska genomförbarheten av en återbäring såsom garanti för skälighetskravets realiserande. Försäkringsinspektionen bör givetvis kunna från försäkringsbolagen infordra uppgifter till belysning av återbäringsfrågorna på olika skadeförsäkringsfält, som beröres av skälighetsprincipen. Sparsamhetskrav I samband med införandet av skälighetsprincipen på livförsäkringsområdet framhölls, att ifrågavarande princip i praktiken bl. a. kommer att innebära krav på att vederbörande försäkringsbolag skall iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader. Jämväl på skadeförsäkringsområdet måste med hänsyn till försäkringstagarnas intressen krav ställas på sparsamhet i förvaltningen. Vikten av detta krav belyses av det förhållandet, att omkostnaderna inom skadeförsäkringen i mycket stor utsträckning uppgår till 30 a 40 % av de erlagda premierna. Det ligger i sakens natur, att förvaltningskostnaderna icke kan vara desamma i alla skadeförsäkringsgrenar och att även inom en och samma försäkringsgren stora skiljaktigheter med avseende å omkostnaderna kan förekomma vid olika typer av försäkringar. Även försäkringssummans storlek spelar en roll för omkostnadernas relativa tyngd i förhållande till premien. Med hänsyn till förekomsten av förvalt-

212 ningsutgifter av styckekostnadstyp blir förvaltningskostnaderna proportionellt sett högre vid försäkringar med små riskpremier än vid försäkringar med högre riskpremie. Uppmärksammas bör vidare, att om en viss förvaltningskostnad sättes i relation till den sammanlagda premien å en viss försäkringsstock, förvaltningskostnaden blir procentuellt högre vid en låg premiesats än vid en hög sådan. De sakkunniga vill understryka, att försäkringsbolagen i alla sammanhang måste lägga sig vinn om att hålla sina omkostnader nere, naturligtvis under tillbörligt beaktande av de olika branschernas skiftande förhållanden. Redan de nuvarande bestämmelserna i FL angående skälighetsprincipen i skadeförsäkring ger ett direkt uttryck för sparsamhetskravet. Lagtexten angiver nämligen, att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till bl. a. nödiga omkostnader för försäkringen. Såsom nedan kommer att beröras finner de sakkunniga det lämpligt, att sparsamhetskravet jämväl i ett annat sammanhang kommer till direkt uttryck i lagtexten. Sanktionsbestämmelsernas utformning m. m. I 288 § FL angives i vilka fall och under vilka former ingripande kan ske mot försäkringsbolag med stöd av FL. Lagrummet behandlar icke den underhandlande verksamhet, som försäkringsinspektionen kan utöva för att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, utan handlar om de sanktioner som står till försäkringsinspektionens och Kungl. Maj :ts förfogande, där anledning till direkt anmärkning av ena eller andra slaget gentemot försäkringsbolag föreligger. Vad angår missförhållanden av mindre allvarlig art förutsattes, att försäkringsinspektionen — där icke ett formlöst påpekande under hand anses till fyllest — meddelar de erinringar som inspektionen finner påkallade. För mera allvarliga fall är sanktionen i första hand föreläggande för vederbörande bolag eller bolagsstyrelse att inom viss tid vidtaga de åtgärder som prövas påkallade. De fall, som skall föranleda föreläggande, är uppräknade i 2 mom. av lagrummet. Med anledning av i första hand skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet synes det lämpligt, att katalogen över föreläggandeanledningar kompletteras med dels det fallet att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen och dels det fallet att det sätt, varpå premierna bestämmes, giver skälig anledning till anmärkning. Skälighetsprincipen är av en så stor betydelse, att densamma synes böra direkt avspegla sig i 288 § FL. Det synes icke lämpligt, att brott mot skälighetsprincipen i skadeförsäkring och slöseri i fråga om förvaltningskostnaderna blott skall falla under en ospecificerad, allmänt supplerande punkt angående föreläggande när eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger. Till stöd för en supplering av FL:s sanktionsbestämmelser på sätt ovan förordas talar också den omständigheten, att den nuvarande lagen om tra-

213 fikförsäkring a motorfordon särskilt omnämner nyss angivna fall vid trafikförsäkringslagens uppräkning (8 §) av de fall, i vilka försäkringsinspektionen enligt ifrågavarande lag har att göra anmälan till Kungl. Maj :t i och för eventuellt föreläggande eller koncessionsåterkallelse. Ifrågavarande specialbestämmelser i trafikförsäkringslagen bör ses mot den bakgrunden, att trafikförsäkringslagstiftningen tillkom innan bl. a. skälighetsprincipen införts i den allmänna försäkringsrörelselagstiftningen. De sakkunniga vill framhålla, att om FL ändras på sätt de sakkunniga förordar i detta betänkande, möjlighet kan yppa sig att låta vissa specialbestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon utgå. Detta kan bl. a. bli fallet med de nuvarande särskilda bestämmelserna i trafikförsäkringslagen angående premieanmälan till inspektionen och angående ingripande mot trafikförsäkringsanstalt i vissa fall.

Förbilligande

genom kollektiva

anordningar

Då de sakkunniga i detta kapitel kommit in på frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen, vill de sakkunniga rikta uppmärksamheten på de möjligheter att minska förvaltningskostnaderna på skadeförsäkringsområdet, som kollektiva anordningar av olika slag erbjuder. Ur förvaltningskostnadssynpunkt är det en fördel, om flera försäkringar kan sammanföras till en förvaltningsenhet. På skadeförsäkringens område har försäkringsbolagen redan genomfört omkostnadsbesparingar genom att för enskilda försäkringstagare sammanföra ett flertal olika försäkringsformer i gemensamma försäkringsbrev avseende hemförsäkring, villaägarförsäkring o. s. v. Ytterligare förbilliganden kan emellertid åstadkommas, därest skadeförsäkringsbolagen i större utsträckning än hittills på sitt program upptager kollektiva försäkringar omfattande ett flertal — helst ett stort antal — försäkringstagare. I den mån skadeförsäkringar för ett flertal intressenter kan sammanföras till gemensam behandling, skapas förutsättningar för sänkningar av kostnaderna för såväl anskaffning som löpande förvaltning av de berörda försäkringarna. Erfarenheterna från grupplivförsäkringen och från förekommande kollektiva olycksfallsförsäkringar ger belägg för att väsentliga besparingar kan göras genom kollektiva anordningar. På sakförsäkringens område möter i vissa avseenden större svårigheter att ordna kollektiva försäkringar än på personförsäkringsområdet. Möjligheter finnes dock. I ett begränsat antal fall har redan kollektiva sakförsäkringar kommit till stånd. Erfarenheterna av dessa pekar entydigt i den riktningen att på denna väg försäkringstagarna kan göra icke oväsentliga besparingar. Ur rationaliserings- och kostnadssynpunkter och därigenom från försäkringstagarsynpunkt synes det de sakkunniga angeläget, att såväl försäkringsbolagen som intressegrupper av olika slag på försäkringstagarsidan i positiv anda närmare undersöker möjligheterna att sänka för-

214 valtningskostnaderna inom svensk skadeförsäkring genom ökad användning av kollektiva försäkringsanordningar. Sekretessfrågor I samband med tillkomsten av 1950 års ändringar av FL framhölls, såsom tidigare nämnts, av föredragande departementschefen att en obegränsad publicitet i fråga om det statistikmaterial, som inkommer till försäkringsinspektionen i anledning av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, är ägnad att motverka en från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken. De sakkunniga vill för sin del understryka, att principen bör vara att alla de statistiska och andra uppgifter, som försäkringsbolagen inlämnar till inspektionen, är offentliga. Vid en utvidgning av försäkringsbolagens uppgiftsskyldighet i enlighet med vad de sakkunniga förordat aktualiseras emellertid en sekretessbeläggning av vissa till inspektionen inkommande handlingar. Det ligger i sakens natur, att meddelanden från försäkringsbolagen rörande avsedda premieändringar icke bör vara offentliga, innan ändringarna genomförts av bolagen. Även härutöver k a n det visa sig befogat att införa ett sekretesskydd för handlingar, som bolagen ingiver till försäkringsinspektionen. Enligt 21 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar gäller beträffande bl. a. handlingar, vilka rör statlig kontroll med avseende å försäkringsrörelse, att Kungl. Maj :t äger att, i den mån handlingarna innefattar sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men, förordna att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid, högst tjugo år, förflutit från deras datum. Det erfordras således icke någon lagändring för att åvägabringa erforderliga sekretessbestämmelser på området. Det mest ändamålsenliga synes vara, att sedan statsmakterna tagit ståndpunkt till de i detta betänkande föreslagna lagändringarna, försäkringsinspektionen —- för såväl skadeförsäkringsområdet som livförsäkringsområdet — efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen överväger i vad mån sekretessbestämmelser på området är oundgängligen erforderliga och, om så finnes vara fallet, därefter utarbetar förslag till sådana bestämmelser och gör framställning till Kungl. Maj :t om att Kungl. Maj :t, med stöd av nyssnämnda lagrum, måtte utfärda bestämmelserna i fråga.

Sammanfattning

Bestämmelserna angående skadeförsäkring i FL skall enligt de sakkunnigas förslag fortfarande bygga på soliditetsprincipen, som innebär att garantier skall finnas för att vederbörande försäkringsbolag har förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal. Av soliditets-

215 grundsatsen anses bl. a. följa, att skadeförsäkringsbolag måste sörja för en ändamålsenlig riskspridning vid sina kapitalplaceringar. I överensstämmelse med vad som nu gäller anser de sakkunniga, att för skadeförsäkringsområdets del — med undantag liksom nu för verksamhet i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket — FL skall ge uttryck också för en skälighetsprincip, innefattande att försäkring skall beredas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Enligt de sakkunnigas uppfattning är de nuvarande lagbestämmelserna angående skälighetsprincipen icke i allo ändamålsenligt utformade. Bestämmelserna ger icke garantier för principens efterlevnad. På grund härav föreslår de sakkunniga vissa ändringar och kompletteringar av FL, vilka skall skapa förutsättningar för en effektivare skälighetskontroll på skadeförsäkringsområdet än den nuvarande. Sålunda föreslås försäkringsinspektionen skola få en klar rätt att å tid och enligt formulär, som inspektionen bestämmer, infordra uppgifter till belysning av skadeförsäkringsbolagens premiesättning. Tiden anses nu mogen för att kräva en utförligare redovisning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen och icke blott uppgifter angående rörelseutfallet inom hela försäkringsgrenar. För att skapa ökad insyn i skadeförsäkringsbolagens premiesättning och för att bereda försäkringsinspektionen tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med försäkringsbolagen rörande avsedda premieändringar föreslås vidare, att i den omfattning inspektionen bestämmer det skall åligga skadeförsäkringsbolagen att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen bygger. Spörsmålet i vad mån skäligheten kräver införande av återbäringsanordningar på skadeförsäkringsområdet har övervägts. De sakkunniga kommer till det resultatet, att förhållandena på skadeförsäkringsområdet är sådana, att i stor utsträckning skälighetsprincipen bör kunna förverkligas utan några återbäringssystem. I vissa fall anses dock en premiekorrigering genom återbäring kunna bli aktuell. Principen föreslås skola vara, att återbäring skall förekomma i den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt. Frågan om behovet och den praktiska genomförbarheten av en återbäring såsom garanti för skälighetskravets realiserande anses för olika försäkringstypers del böra närmare undersökas av försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen. De sakkunniga understryker vidare, att skälighetsprincipen bl. a. innebär, att skadeförsäkringsbolagen skall lägga sig vinn om att hålla sina omkostnader nere. Såväl det fallet att ett försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen som det fallet att det sätt, varpå premierna bestämmes, giver skälig anledning till anmärkning anses böra uttryckligen i FL omnämnas såsom anledning till

216 föreläggande gentemot vederbörande försäkringsbolag. De sakkunniga finner det angeläget, att såväl skadeförsäkringsbolagen som intressegrupper av olika slag på försäkringstagarsidan i positiv anda närmare undersöker möjligheterna att sänka förvaltningskostnaderna inom svensk skadeförsäkring genom ökad användning av kollektiva försäkringsanordningar. Vad angår frågan om sekretess för de uppgifter, som skadeförsäkringsbolagen — och även livförsäkringsbolagen — har att lämna försäkringsinspektionen, förordar de sakkunniga, att inspektionen efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen överväger i vad mån sekretessbestämmelser på området är oundgängligen erforderliga och, om så finnes vara fallet, därefter gör framställning till Kungl. Maj :t att Kungl. Maj :t med stöd av sekretesslagen måtte utfärda bestämmelserna i fråga.

SJUNDE KAPITLET Soliditets- och s k ä l i g h e t s p r i n c i p e r n a i n o m livförsäkringen

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Några huvuddrag

Såväl soliditets- som skälighetsprincipen är klart uttryckt i FL såvitt rör livförsäkring. Den förstnämnda av de två principerna hade kommit till direkt uttryck i försäkringsrörelselagstiftningen redan före tillkomsten av FL, varemot lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring utgjorde en av nyheterna i 1948 års lagstiftning. Formellt har de fundamentala grundsatserna angående livförsäkringens soliditet och skälighet — vilka indirekt speglas i ett flertal av F L : s bestämmelser på andra håll — fått sitt klaraste uttryck i de krav, som F L ställer i fråga om livförsäkringsgrundernas syfte och innehåll. Lagen stadgar sålunda, att dessa grunder skall avse att trygga vederbörande bolags förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal (solidiletskravet), dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad (skälighetskravet). Om grunderna befinnes icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligger det styrelsen och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erforderlig ändring av grunderna. Grunderna för livförsäkring innefattar i huvudsak det försäkringstekniska underlaget för livförsäkringsbolagens verksamhet och synes till sin rättsliga natur närmast vara att anse såsom ett komplement till bolagsordningarna. De innehåller emellertid även bestämmelser, som är av direkt betydelse för det privaträttsliga mellanhavandet mellan försäkringstagarna och försäkringsgivaren. Att lagen låtit grunderna erhålla en självständig karaktär och icke ingå såsom delar i bolagsordningarna sammanhänger med att grunderna i stor utsträckning är av så invecklad och speciellt teknisk natur, att det är mycket svårt för lekmän att taga ställning till grundfrågor. Dessa lämpar sig därför dåligt för att bli föremål för behandling å bolagsstämma. Härtill kommer det förhållandet, att föreskrifterna i grunderna tämligen ofta behöver ändras och att ändringsbesluten ibland måste fattas mycket snabbt. Under sådana förhållanden har det bedömts ogörligt att låta förevarande bestämmelser följa de regler, som gäller beträffande antagande och ändring av bolagsordning. Mera ändamålsenligt har varit att låta grundfrågorna handläggas av bolagens styrelser. Betryggande garantier för att försäkringstagarnas intressen icke blir åsidosatta i grundfrågor föreligger därigenom att grunderna alltid skall vara stadfästa av Kungl. Maj:t eller försäkringsinspektionen.

218 I fråga om livförsäkring föreskrives i FL, att grunderna skall innehålla bestämmelser i ett antal uppräknade ämnen. Därjämte innehåller lagen, förutom det ovan omförmälda allmänna kravet på soliditet och skälighet, vissa riktlinjer rörande grundernas närmare innehåll på olika punkter. Med tanke på de sakkunnigas förslag i det följande synes det icke erforderligt att här lämna en fullständig redogörelse för F L : s stadganden rörande livförsäkringens grunder. Endast vissa bestämmelser i ämnet torde behöva beröras. De avsnitt av livförsäkringsgrunderna, som torde vara av störst intresse, är de som handlar om beräkning av försäkringspremier och premiereserv, om försäkringstagares rätt till återköp och fribrev samt om återbäring till försäkringstagarna. Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna) och premiereserv (premiereservgrunderna) för livförsäkring skall enligt F L innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader. Där så finnes ändamålsenligt, må grunderna även innehålla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader skall enligt lagen väljas så, att de kan anses vart för sig betryggande för den art av försäkringsrörelse varom fråga är; avvikelse må dock ske härifrån i den mån i grunderna ingående föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg föranleder därtill. Premiereservgrunderna skall vara så avfattade, att vid envar tidpunkt premiereserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier bolaget må ha att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med det belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars upphörande i förtid. Där premiegrunderna innehåller föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg, skall premiereservgrunderna angiva på vad sätt vid beräkning av kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas till dessa säkerhetstillägg. Premiereservgrunderna skall vidare innehålla regler för beräkning av den del av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring. Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av premiereservgrunderna för redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart antagande hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i övriga antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av särskilda säkerhetstillägg. Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skall enligt FL angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. Till förklaring av begreppen återköp och fribrev må här i korthet nämnas, att då en försäkring upphör i förtid eller då en försäkringstagare i förtid avbryter premiebetalningen utan att försäkringen därför upphör, försäkringstagaren — alldeles bortsett från återbäringsrätten — i regel har en viss fordran hos bolaget, det s. k. tekniska återköpsvärdet. Ersättning för denna fordran kan lämnas under olika for-

219 mer. De bägge huvudformer som förekommer är dels försäkringens återköp genom utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköpsvärde, i samband med försäkringens upphörande, dels ändring av försäkringen till en premiefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Återköp kan undantagsvis förekomma jämväl i andra fall än de förut antydda. Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skall enligt FL innehålla regler för avsättning till återbäringsfond samt denna fonds användning, för tilldelning av återbäring, för förräntning av återbäringsmedel samt för användning av regleringsfond (jfr kapitel XIII). Reglerna för tilldelning av återbäring skall angiva den ordning, vari tilldelning skall ske. Tilldelad återbäring skall enligt lagen utbetalas omedelbart eller vid bestämd senare tidpunkt eller ock tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsättning av premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring. Utfästelse om återbäring får icke göras annorledes än i enlighet med reglerna för tilldelning av återbäring. Av lagtextreferatet i det föregående har framgått, dels att för livförsäkringens vidkommande soliditets- och skälighetsprinciperna positivt uttryckts i gällande lag såsom av lagen uppställda krav i fråga om grundernas innehåll, dels ock i vilka huvudsakliga avseenden lagen reser krav på grunder i livförsäkring. Med den allmänna avfattning, som lagstadgandet angående soliditets- och skälighetsprinciperna erhållit, och med den blankettartade utformning, som jämväl i övrigt lagbestämmelserna om livförsäkring till stor del fått, kan intentionerna bakom lagstiftningen icke utläsas, med mindre en närmare redogörelse lämnas för de tankar, som kommit till uttryck i förarbetena till lagstiftningen. En förhållandevis utförlig redogörelse för förarbetena till FL i den mån de hänför sig till lagstiftningens huvudtankar i fråga om livförsäkringen har de sakkunniga funnit vara lämplig såsom bakgrund till sina ställningstaganden i det följande. 1942 års försäkringsutredning konstaterade i sitt betänkande, att det allmännas intresse med avseende på en reglering genom lag av livförsäkringsteknikens förhållanden sedan gammalt i främsta rummet varit knutet vid kravet på livförsäkringens soliditet. Härav föranleddes lagbestämmelser innebärande bl. a. att premier och fonder skulle beräknas på grundval av en vederhäftig, statistisk-ekonomisk analys av alla på rörelsen inverkande faktorer och erhålla betryggande storlek. Vid sidan av kravet på livförsäkringsverksamhetens soliditet stode emellertid, framhöll utredningen, kravet på dess skälighet gentemot försäkringstagarna. Trygghetskravet gjorde det nödvändigt att beräkna de premier, försäkringstagarna hade att erlägga, högre än vad som i själva verket väntades vara erforderligt, för att därigenom åstadkomma ett skydd mot avvikelser i ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Under normala förhållanden kunde det därför väntas att överskott komme att uppstå å rörelsen. Denna vinst

220 återfördes till de försäkrade och den verkliga kostnad dessa finge vidkännas för sina försäkringar motsvarade alltså erlagda premier med avdrag av uppburen vinst. För att en ekonomisk verksamhet av denna art skulle framstå såsom skälig gentemot försäkringstagarna måste det då krävas, att den ifrågavarande verkliga kostnaden kunde anses utgöra ett rimligt pris för de tjänster, försäkringarna innebure för de enskilda försäkringstagarna. Av de båda nu nämnda grundprinciperna, fortsatte utredningen, hade endast soliditetsprincipen direkt uttryckts i 1917 års försäkringsrörelselag. Emellertid hade man i viss mån sökt tillgodose även skälighetsprincipen genom vissa stadganden. Bägge principerna hade betraktats såsom grundläggande för sund livförsäkringspraxis. Enligt utredningens mening vore bägge principerna av sådan betydelse, att de borde jämsides med varandra klart uttryckas i lagen. Lagens bestämmelser borde syfta till att livförsäkringsbolagens verksamhet bedreves på sådant sätt att, samtidigt som full soliditet upprätthölles, kostnaden för försäkringarna holies inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelades mellan olika försäkringstagare. Utredningen föreslog därför, att skälighetsprincipen skulle komma till uttryck i lagen. I praktiken komme detta att innebära ett krav på att bolag skulle iakttaga sparsamhet med avseende på sina omkostnader samt tillämpa ändamålsenliga regler för fördelning av uppstående vinst mellan försäkringstagarna. Vid utformningen av de försäkringstekniska lagbestämmelserna uppträdde enligt utredningen en fråga av grundläggande betydelse, nämligen frågan om den grad av frihet, lagen borde medgiva beträffande försäkringstekniken. Inom ramen av de grundläggande principerna kunde nämligen olika anordningar tillämpas i fråga om de beräkningar av premier, fonder och vinstbelopp, som bolagen hade att utföra. Enligt utredningens mening måste det betraktas som ett viktigt önskemål, att utvecklingen på detta område ej fastlåstes genom lagföreskrifter utan att tvärtom tillräckligt utrymme bereddes för åstadkommande av sådana anordningar som, samtidigt med att de kunde anses tillfredsställande ur såväl soliditets- som skälighetssynpunkt, på bästa möjliga sätt tillgodosåge de försäkrades intressen. Med hänsyn härtill borde bland lagens försäkringstekniska bestämmelser endast sådana allmänna föreskrifter upptagas, vilka bedömdes såsom erforderliga för upprätthållande av soliditets- och skälighetsprinciperna under växlande betingelser för verksamheten. Tekniska detaljbestämmelser kunde däremot i allmänhet icke anses besitta den grad av allmängiltighet, som borde krävas för upptagande i lagen. Dylika bestämmelser hörde i stället hemma i de försäkringstekniska grunder, varje bolag hade att upprätta och underställa Kungl. Maj :ts stadfästelse. Enligt utredningen borde grunderna upptaga alla de bestämmelser, som erfordrades för att angiva de linjer, efter vilka ett livförsäkringsbolag hade att bedriva sin verksamhet. Med hänsyn härtill syntes det lämpligt att i la-

221 gen intaga en bestämmelse, varigenom det uttryckligen betecknades såsom grundernas ändamål att trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Härigenom uppställdes de båda förut nämnda principerna såsom normerande för grundernas innehåll. Bestämmelsen innebure ett krav på att grunderna skulle vara så beskaffade, att de båda principerna kunde under växlande yttre betingelser i största möjliga utsträckning upprätthållas. Ingendera principen finge sålunda ensidigt tillgodoses på den andras bekostnad. Soliditetsprincipen krävde en försiktig beräkning av premier och fonder, byggd på en vederhäftig statistisk och försäkringsteknisk grund. Skälighetsprincipen åter krävde att den verkliga kostnad, försäkringstagarna finge vidkännas för sina försäkringar, motsvarade ett rimligt pris för de tjänster, försäkringarna för dem innebure. För att detta krav skulle kunna fyllas vore det i första hand nödvändigt, att premierna icke genom ett ensidigt beaktande av trygghetskravet sattes högre än som kunde anses motiverat av en sund försiktighet. Det vore nämligen viktigt alt beakta, att en knapp premienivå i och för sig utgjorde en drivfjäder till sparsamhet i bolagets förvaltning. Det vore vidare nödvändigt, att grunderna innehölle rationella regler för beräkning av återbäring samt för behandling av i förtid avgående försäkringstagare. Sedan premierna fixerats, bleve nämligen sistnämnda regler avgörande för storleken av det nettopris, varje enskild försäkringstagare finge betala för sin försäkring. Ifrågavarande regler finge därför en utslagsgivande betydelse för åstadkommande av en skälig kostnadsfördelning. Då det i praktiken visat sig, att omfattningen av de prestationer, ett livförsäkringsbolag fullgjorde, kunde växla avsevärt även beträffande snarlika försäkringar, syntes det utredningen lämpligt att i formuleringen av lagbestämmelsen särskilt påpeka, att skäligheten borde bedömas med hänsyn till försäkringens art. Efter denna redogörelse i huvuddrag för 1942 års försäkringsutrednings principresonemang vill de sakkunniga —- i sammandrag — skissera 1942 års utrednings synpunkter angående de konsekvenser, som soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen ansågs ha för de i det föregående angivna centrala grundavsnitten rörande beräkning av försäkringspremier och premiereserv, försäkringstagares rätt till återköp och fribrev samt återbäring till försäkringstagarna. Beräkningen av premierna, framhöll 1942 års utredning, grundades på vissa antaganden, huvudsakligen beträffande den framtida utvecklingen av ränta, dödlighet och omkostnader. Det sakliga innehållet i 1917 års försäkringsrörelselags regel, att dessa antaganden vart för sig skulle väljas på ett betryggande sätt med ledning av till buds stående erfarenhet, borde i huvudsak bibehållas. I praktiken hade det ofta visat sig lämpligt att för inläggande av erforderlig säkerhetsgrad i beräkningarna icke enbart välja de

222 nämnda antagandena på ett försiktigt sätt utan ytterligare komplettera dem genom anbringande av särskilda s. k. explicita säkerhetstillägg. Möjligheten att i grunderna införa dylika säkerhetstillägg borde särskilt omnämnas i lagen. Vilken kvantitativt bestämd grad av säkerhet som i förhållande till det statistiska erfarenhetsmaterialet borde inläggas i grunderna vore en fråga, som enligt sin natur varken kunde eller borde göras till föremål för lagbestämmelser. Att träffa avgörande härutinnan måste helt överlåtas åt lagtillämpningen. Kravet på att grunderna skulle tillgodose skälighetsprincipen finge särskild betydelse med avseende på omkostnaderna. Storleken av dessa vore nämligen — oaktat livförsäkringen hade att taga hänsyn till arbetsmarknadens lönesättning — i hög grad beroende av vederbörande bolags egna åtgöranden, under det att utvecklingen av räntan och dödligheten bestämdes av förhållanden, över vilka bolagen icke ägde något inflytande. Ett bolags omkostnader finge icke vara högre än att de kunde anses motsvara värdet av de tjänster, bolaget presterade gentemot försäkringstagarna. Häri finge bl. a. anses ligga ett krav på att storleken av anskaffningskostnaderna borde bedömas med hänsyn till samhällets intresse av att arbete nedlades på livförsäkringens utbredande. Vidare syntes det böra fordras, att den kundtjänst bolaget presterade vore väl anpassad till klientelets behov och att kostnaden härför stode i skälig proportion till de ifrågavarande tjänsternas värde. Slutligen borde det åligga bolagets ledning att vaka över att bolagets organisation holies i tidsenligt skick och att arbetsbesparande anordningar infördes, så att förvaltningskostnaderna holies nere. Den omkostnadsplan, som under givna förhållanden finge anses skälig för ett bolag, kunde emellertid enligt utredningen icke direkt komma till uttryck i premiegrunderna. Dessa måste nämligen innehålla antaganden, vilka kunde anses betryggande även under i viss mån ändrade förhållanden, och dessutom borde premiegrunderna vara gemensamma för alla bolag, som dreve samma art av rörelse. Premiegrundernas antaganden rörande omkostnaderna måste därför ses i samband med den omkostnadsplan, som inginge i återbäringsgrunderna. Denna plan bleve i sista hand avgörande för bedömningen av skäligheten av ett bolags förvaltningskostnader. Beträffande frågan huruvida olikheter bolagen emellan i fråga om dödlighet och omkostnader borde taga sig uttryck i skilda antaganden i premiegrunderna förklarade sig utredningen vara av den bestämda uppfattningen, att endast sådana skiljaktigheter, som kunde anses vara betingade av väsentliga och bestående olikheter i verksamhetens natur, borde komma till uttryck i premiegrunderna. Såsom förhållandena under de senaste decennierna utvecklat sig hade man inom svensk livförsäkring kommit att få tre skilda försäkringsgrenar, var och en med sin särskilda premienivå, nämligen stor livförsäkring, folkförsäkring och tjänstepensionsförsäkring. De olikheter i fråga om arbetssätt och organisationsform, som funnes mellan bolag inom vardera gruppen, syntes däremot icke vara av bestående art, varför tillräckliga skäl saknades

223 för en längre gående differentiering mellan premienivåerna. Den i flera andra länder bedrivna kollektiva dödsfallsförsäkringen, vilken enligt utredningens mening vore att anse såsom en särskild försäkringsgren, hade i vårt land vid den tidpunkten icke vunnit någon nämnvärd anslutning. Inom varje försäkringsgren borde det vara de bäst skötta bolagens förhållanden, som bleve vägledande för grundernas utformning. Vad rör premiereservgrunderna vill de sakkunniga här allenast konstatera, att 1942 års utrednings diskussion i stort sett är av teknisk specialnatur. Närmare redogörelse härför är icke av behovet påkallad för de sakkunnigas ställningstaganden. Påpekas må att livförsäkringens fondsystem beskrives i sammandrag i kapitel XIII utifrån en annan synpunkt än den här behandlade. Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skulle enligt 1942 års försäkringsutredning i första hand angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt. Härvid vore att märka, att vid vissa slag av försäkringar någon rätt till återköp över huvud icke förelåge. Detta vore exempelvis fallet vid de vanliga formerna av livsfallsförsäkring. Om en dylik försäkring medförde rätt till återköp, skulle nämligen denna rätt kunna utnyttjas av försäkringstagare med mindre gott hälsotillstånd, varigenom ett för de kvarstående försäkringstagarnas ekonomi skadligt urval skulle uppkomma. Regler för försäkringarnas indelning med avseende på deras rätt i hithörande avseenden borde sålunda angivas i grunderna. Vidare vore att märka, att rätt till återköp eller fribrev i allmänhet först inträdde, då viss kortare tid förflutit efter försäkringens tecknande, alldenstund bolaget under den första delen av försäkringstiden haft utgifter för försäkringen, som icke hunnit täckas av influtna premier. Även i detta avseende borde regler lämnas i grunderna. Grunderna skulle vidare innehålla regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. Vid uppgörandet av dessa bestämmelser skulle beaktas, att de borde innebära en skälig avvägning mellan å ena sidan den enskilde försäkringstagarens, å andra sidan det samlade beståndets intressen. Återköp och utbyte mot fribrev utgjorde två speciella slag av ändring av det ursprungligen träffade försäkringsavtalet. Reglerna för behandling av övriga slag av ändringar, såsom övergång till annan försäkringsform, ändring av försäkringstid och premiebetalningstid m. m., borde direkt ansluta sig till grundernas bestämmelser för beräkning av återköps- och fribrevsvärden samt premiereserv. I flertalet i praktiken förekommande fall vore ändringsreglerna härigenom i huvudsak bestämda. De principer, som härutöver erfordrades för ändringstekniken, borde angivas i grunderna. Sin diskussion av återbäringsgrunderna inledde 1942 års utredning med att konstatera, att överskott å ett livförsäkringsbolags rörelse uppkomme, emedan grunderna för premieberäkningen med hänsyn till soliditetsprincipen valts så, att premierna innehölle säkerhetstillägg, explicita eller implicita. I den mån dessa säkerhetstillägg frigjordes ur influtna premier, toges

224 de under normala förhållanden i första hand i anspråk för rörelsens konsolidering genom att överföras till extrafonder vid sidan av premiereserven. Genom uppläggande av dylika fonder sörjde bolaget för den stabilitet hos rörelsen, som soliditetsprincipen krävde. Å andra sidan fordrade skälighetsprincipen, att den verkliga kostnaden för bolagets försäkringar ej finge ställa sig högre än vad som kunde anses motsvara värdet av de tjänster, försäkringarna innebure. Om denna princip skulle kunna upprätthållas, måste bolagets vinstsystem vara så anordnat, att en försäkrings bidrag till extrafonderna, så långt detta ur konsolideringssynpunkt vore möjligt, senast i samband med försäkringens upphörande åter frigjordes ur dessa och i form av vinst återginge till försäkringstagarna. Beståndets konsolidering komme sålunda i huvudsak att åstadkommas genom att vinstmedel temporärt bundes i extrafonderna. För varje försäkring komme under början av försäkringstiden en uppsamling av säkerhetstillägg i extrafonderna att äga rum. Längre fram komme dessa medel normalt att till övervägande del frigöras i form av vinst, varvid de successivt avlöstes i extrafonderna av motsvarande bidrag från säkerhetstillägg, härrörande från yngre årgångar av försäkringar. En mindre del av tilläggen kunde dock komma att varaktigt tagas i anspråk för konsolideringsändamål. Härigenom bildades småningom inom rörelsen ett kollektivt konsolideringskapital, som med sin ränteavkastning bidroge till vinsten. Till detta konsolideringskapital borde även sådana extravinster i första hand hänföras, som kunde uppstå av tillfälliga anledningar utan att äga något direkt samband med säkerhetstilläggen i premierna. Drivande av livförsäkringsrörelse utan vinstdelaktighet för försäkringstagarna vore enligt 1942 års utredning principiellt oförenligt med skälighetsprincipen. Avsteg från denna princip borde endast i särskilda undantagsfall få förekomma. Bland de praktiserade försäkringsformerna syntes det egentligen endast vara korttidsförsäkringarna, som skulle kunna ifrågakomma såsom undantag, i den mån det kunde visas, att tillräckliga hållpunkter här saknades för en vinstkalkyl. För att ett vinstsystem skulle kunna anses godtagbart med hänsyn till soliditets- och skälighetsprinciperna syntes det, fortsatte utredningen, nödvändigt att kräva, att systemet fungerade i överensstämmelse med de linjer, som sålunda angivits. Å ena sidan borde uppkommande vinstmedel icke utbetalas tidigare än att för konsolidering tillräckliga belopp alltid komme att finnas samlade i extrafonderna. Häri låge bland annat kravet på stabilitet hos systemet. Å andra sidan måste systemet vara så avvägt, att den enskilda försäkringens säkerhets tillägg till övervägande del komme att återföras till försäkringstagaren i form av vinst senast i samband med försäkringens upphörande genom dödsfall eller utlupen försäkringstid. Slutligen vore det ett självklart krav, att den praktiska tillämpningen av vinstsystemet icke finge ställa sig alltför kostsam. Det kunde icke vara god ekonomi att låta en avsevärd del av vinsten konsumeras av arbetet med vinstens fördelning.

225 Enligt utredningen — som införde termen återbäring säsom beteckning på alla belopp som tillkom försäkringstagarna utöver de avtalade försäkringsbeloppen — skulle återbäringsgrunderna innehålla alla de regler, som erfordrades för kännetecknande av det system, efter vilket bolaget avsåge att arbeta med hänsyn till återbäringen. Såsom en nyhet föreslogs infört begreppet tilldelad återbäring såsom beteckning på de återbäringsbelopp, som bolaget tillförde de enskilda försäkringstagarna på sådant sätt, att en rätt till siffermässigt bestämda belopp förelåge för dem. Reglerna för tilldelning av återbäring skulle angiva de bestämmelser, som reglerade avskiljandet av dylika belopp ur extrafonderna för överföring till försäkringsfonden för att antingen omedelbart utbetalas till försäkringstagarna eller i avvaktan härpå redovisas som en del av försäkringsfonden. Med hänsyn till vikten av att sörja för verksamhetens konsolidering syntes det, anförde utredningen, kunna förutses, att tilldelningen av återbäring komme att i större utsträckning än förut uppskjutas till försäkringstidens slut och att under pågående försäkringstid endast en viss förskottsutbetalning komme att ske i avräkning på den slutavräkning, som skulle ske vid försäkringens upphörande. Nämnas må också att 1942 års utredning i annat sammanhang — i anledning av förslag om ett principiellt förbud mot förening av livförsäkring och skadeförsäkring i samma bolag — omtalade, att den haft överläggningar med representater för de tre blandade liv- och skadeförsäkringsaktiebolag, som då fanns. Bolagen hade förklarat sig villiga att bilda särskilda livförsäkringsaktiebolag med ett aktiekapital av 500 000 kronor och en utdelning begränsad till 5 %. De principer, efter vilka uppdelningen av verksamheten avsåges skola ske, syntes utredningen tillgodose försäkringstagarnas befogade intressen. I anledning av att de tre blandade bolagens livränteförsäkring enligt de för bolagen stadfästa grunderna som regel bedrivits utan rätt till vinst för de försäkrade anförde utredningen, att i överensstämmelse med dess förslag, att livförsäkring utan vinsldelaktighet för de försäkrade icke vidare skulle få drivas, bolagsledningarna under förhandlingarna förklarat sig villiga förorda en anordning, varigenom överskott å livränterörelsen tillfördes de försäkrade. I propositionen rörande FL anslöt sig föredragande statsrådet i allt väsentligt till 1942 års utrednings förslag i de delar, för vilka i det föregående redogjorts. Av statsrådets anförande må här återges följande. Det låge i sakens natur, uttalade statsrådet, att livförsäkringstekniken — även om den framträdde i mycket förenklad form — endast i begränsad omfattning kunde förstås av personer utanför fackmännens krets. F r å n denna synpunkt skulle det följaktligen kunna anses likgiltigt, om tekniken vore mer eller mindre komplicerad. Å andra sidan vore det otvivelaktigt, att en komplicering av de tekniska reglerna medförde praktiska olägenheter. Så15—001886

226 lunda måste därav följa en ökning av bolagens förvaltningsarbete och därmed även en ökning av kostnaderna. Därtill komme att tillsynsmyndighetens granskningsarbete kunde försvåras. Sistnämnda förhållande accentuerades i den mån bolagen tillämpade skiftande tekniska metoder. Statsrådet ville för sin del starkt understryka angelägenheten av att enkelhet och enhetlighet eftersträvades i fråga om livförsäkringstekniken. Statsrådet förklarade sig ense med utredningen om att lagen icke borde tyngas av försäkringstekniska detalj föreskrifter. Härför talade bl. a. den omständigheten, att det tekniska underlaget för verksamheten ständigt måste anpassas efter växlande ekonomiska och demografiska förhållanden i samhället. Detta önskemål kunde svårligen tillgodoses om en jämkning av de tekniska föreskrifterna förutsatte lagändring. De grundläggande tekniska bestämmelserna borde dock uttryckas genom positiva lagbud. Statsrådet anslöt sig oförbehållsamt till utredningens förslag att vid sidan om kravet på trygghet för försäkringsutfästelserna i lagen borde uppställas ett krav även på skälighet gentemot försäkringstagarna. Medan utredningen förutsatt, att skälighetsprincipen medförde skyldighet för försäkringsinspektionen att pröva exempelvis huruvida en viss organisation eller en viss form för verksamhetens bedrivande kunde — med hänsyn till de härför erforderliga kostnaderna — anses tillgodose skälighetskravet, hade i ett remissyttrande starkt betonats, att principen icke förlänade tillsynsmyndigheten en sådan befogenhet. Det syntes statsrådet uppenbart, att vid en effektiv tillsyn av skälighetsprincipens efterlevnad de av utredningen angivna faktorerna icke kunde lämnas obeaktade. Ett bolag måste sålunda vara berett att underkasta sig en allsidig granskning av verksamhetens ekonomiska effektivitet. I den mån i premierna inginge ersättning för kundtjänst, framstode det jämväl som en självklar skyldighet för försäkringsinspektionen att tillse, att kundtjänsten finge det innehåll och den omfattning, som förutsatts i grunderna. Granskningsskyldigheten vore emellertid icke liktydig med att tillsynsmyndigheten ägde ingripa dirigerande i bolagets interna ekonomiska skötsel såvitt gällde allehanda detaljfrågor. Ej heller kunde det anses tillkomma myndigheten att bedöma bolagets lönepolitik. Om kontrollen gåve vid handen, att skälighetskravet i förhållande till försäkringstagarna icke uppfylldes, hade myndigheten att inom ramen för sin allmänna tillsynsbefogenhet förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder, som prövades påkallade. I sista hand kunde koncessionen förklaras förverkad. Utredningens uttalande att de bäst skötta företagens förhållanden borde bli vägledande vid grundernas utformning måste, menade statsrådet, anses i princip riktigt. Å andra sidan vore det enligt statsrådet givet, att principen måste tillämpas med varsamhet, så att bolagens växlande förhållanden i rimlig utsträckning beaktades. I ett remissyttrande hade rests invändning mot utredningens uttalanden

227 angående förutsättningarna för en ytterligare premiedifferentiering i livförsäkring. Statsrådet förklarade sig icke kunna på grundval av det föreliggande materialet taga ståndpunkt i denna fråga. Om densamma i framtiden aktualiserades, syntes problemläget böra mera ingående belysas. Statsrådet upptog också till behandling den i ett remissyttrande framförda tanken att sådan livförsäkring, som bedreves i form av kollektiv riskförsäkring, borde undantagas från de för övrig livförsäkring gällande reglerna av teknisk art och i stället hänföras till skadeförsäkring och därvid underkastas sådan skälighetsgranskning, som beträffande skadeförsäkring i annat samm a n h a n g föreslagits av de bolag, som avgivit remissyttrandet i fråga. Statsrådet förklarade sig icke finna detta förslag till kontroll över skadeförsäkringens premiesättning godtagbart, vartill komme, att hithörande problem fölle inom ramen för det utredningsuppdrag, som anförtrotts åt 1945 års försäkringsutredning. Ett bifall till förslaget att hänföra kollektiv riskförsäkring till skadeförsäkring skulle under ifrågavarande omständigheter innebära, att den kollektiva riskförsäkringen undandroges den offentliga tillsyn, som övrig livförsäkring vore underkastad. En sådan anordning kunde statsrådet icke förorda. Detta vore emellertid, betonade statsrådet, icke liktydigt med att statsrådet i sak tagit slutlig ställning emot det i remissyttrandet framförda förslaget rörande den kollektiva dödsfallsförsäkringen. Enligt statsrådets mening vore detsamma förtjänt att uppmärksammas av 1945 års försäkringsutredning. För utformningen av återbäringsreglerna måste, framhöll statsrådet, skälighetskravet vara vägledande. Enligt skälighetsprincipen borde allt överskott å livförsäkringsrörelse återgå till försäkringstagarna. Statsrådet bortsåge här från aktieägares rätt till vinstutdelning och garanters rätt till ränta å garantikapital. I den m å n återbäring icke utbetalades redan i samband med att överskottet uppkomme, tjänade de hos bolaget innestående återbäringsmedlen konsolideringsändamål. Enligt förslaget skulle emellertid återbäring vid en given tidpunkt — som angåves i återbäringsgrunderna — tilldelas försäkringstagarna. Detta måste ske senast i samband med inträffat försäkringsfall eller vid återköp. I grunderna skulle kunna bestämmas, att återbäring tilldelades då försäkringen varit i kraft ett visst antal år. Även andra regler för tilldelning kunde tillämpas. Tilldelningen innebure, att medlen frånskildes bolagets förmögenhetsmassa och överfördes till försäkringstagarna. Enligt förslaget skulle tilldelad återbäring, i den mån densamma icke omedelbart utbetalades till vederbörande, redovisas i försäkringsfonden. Statsrådet anslöt sig helt till försäkringsutredningens principiella synpunkter beträffande återbäringen. Med hänsyn till återbäringens centrala betydelse för tillgodoseende av skälighetsprincipen syntes det statsrådet naturligt att göra upprättandet av återbäringsgrunder till en ovillkorlig skyldighet för livförsäkringsbolagen. Vid upprättandet av dessa grunder måste en avvägning ske mellan trygghets- och skälighetsprinciperna.

228 Med hänsyn till den för livförsäkringsverksamheten uppställda skälighetsprincipen syntes det statsrådet uppenbart, att den årliga utdelningsrätten till aktieägare i livförsäkringsaktiebolag borde begränsas. Föreskrift härom syntes böra inflyta i bolagsordningarna. Hinder borde givetvis icke möta att giva aktieägarnas rätt till utdelning företräde framför avsättning till regleringsfond eller därmed likställd fond (jfr kapitel XII). Vad slutligen anginge frågan om försäkringstagarnas vinsträtt förklarade statsrådet sig i princip vara ense med utredningen. Detta gällde även den ståndpunkt utredningen intagit beträffande sådana försäkringar, som ursprungligen tecknats utan vinsträtt. Visserligen borde enligt en allmänt erkänd rättsgrundsats på privaträttens område nya lagbestämmelser icke få återverka på bestående avtal. Å andra sidan syntes det statsrådet befogat att göra avsteg härifrån då det gällde att tillgodose viktiga sociala intressen. En sådan situation förelåge här. Principen om försäkringstagarnas vinsträtt syntes, förklarade statsrådet, omfattas bland livförsäkringens målsmän i vida kretsar. Härom bure också de senaste decenniernas utveckling vittne. Klart vore emellertid, fortsatte statsrådet, att principen borde tillämpas endast i fall, där detta funnes betingat av skälighetskravet. Utredningen hade själv tänkt sig möjligheten av undantag i fråga om de s. k. korttidsförsäkringarna. Även i andra fall kunde det tänkas, att en avvägning mellan skilda intressen talade emot en utfästelse om vinsträtt. Hithörande frågor syntes statsrådet böra lösas i rättstillämpningen. Att man därvid av praktiska skäl kunde finna det motiverat att medgiva viss kvalifikationstid, innan vinsträtten inträdde, ansåge statsrådet uppenbart. I fråga om de s. k. skadelivräntorna syntes principen om vinstdelaktighet icke böra tillämpas. Vad beträffar livåterförsäkringen borde enligt statsrådet även för denna skälighetsprincipen gälla. I sitt utlåtande i anledning av propositionen anförde första lagutskottet bl. a., att i lagförslagen uppmärksamheten huvudsakligen ägnats livförsäkringen och den därmed jämställda personförsäkringen. Förslagen vore enligt utskottet i det stora hela väl avvägda. En betydelsefull nyhet vore, att skälighetsprincipen i livförsäkring kommit till uttryck i lagen. De bestämmelser, som upptagits i detta ämne, utgjorde enligt utskottet en garanti för att livförsäkringens nettopremier komme att hållas på skälig nivå samt att uppkommande överskott bleve på skäligt sätt fördelade mellan försäkringstagarna. En konsekvens av skälighetsprincipen vore enligt utskottet att allt överskott, som uppstode å livförsäkringsrörelse, skulle anses tillhöra försäkringstagarna, dock med den inskränkningen — då rörelsen bedreves i aktiebolagsform — att aktieägarna skulle äga rätt till skälig utdelning, vilken bestämdes i bolagsordningen. I den mån överskotten icke omedelbart disponerades för återbäring till försäkringstagarna utan för längre eller kortare tid fonderades i rörelsen vore det uppenbart, att ifrågavarande fond-

229 medel skulle anses tillkomma försäkringstagarna. Under särskilda betingelser kunde det, fortsatte utskottet, anses motiverat att göra avsteg från principen om försäkringstagarnas vinsträtt. I propositionen hade i detta hänseende pekats på de s. k. korttidsförsäkringarna. Såsom framhållits i ett remissyttrande kunde enligt utskottet vidare fall förekomma, där premien från början reducerats med hänsyn till att försäkringstagaren icke skulle äga rätt till uppkommande vinst. Av större betydelse vore likväl enligt utskottets mening spörsmålet, huruvida principen borde göras tillämplig även å redan tecknade livförsäkringar. Utskottet kunde för sin del instämma i vad föredragande statsrådet i detta hänseende anfört. Enligt utskottets uppfattning borde sålunda i princip vinstdelaktighet tillerkännas försäkringstagarna även beträffande redan tecknade försäkringar. i anslutning till det i det föregående refererade statsrådsuttalandet, att frågan om undantagande av den kollektiva riskförsäkringen från de för övrig livförsäkring gällande reglerna av teknisk art vore förtjänt att uppmärksammas av 1945 års försäkringsutredning, må här anmärkas, att ifrågavarande utredning icke upptog denna problemställning till särskild behandling. Utredningen utgick i sitt resonemang från att dylik försäkring skulle underkastas grundreglering. Däremot behandlade 1945 års försäkringsutredning spörsmålet om försäkringstagarnas rätt till de medel, som uppsamlats i livförsäkringsaktiebolagen. Utredningen konstaterade därvid, att genom åtgärder, som vidtagits eller komme att vidtagas i alla existerande eller planerade livförsäkringsaktiebolag, det sörjts för att alla överskott å rörelsen tillfölle livförsäkringstagarna, bortsett från en, relativt sett, helt obetydlig del, som utgjorde avkastning å aktiekapitalet. Därjämte hade beträffande samtliga här ifrågavarande bolag genomförts den principen, att samtliga hopsamlade medel i förelagen — med undantag för vad som motsvarade aktiekapitalet — tillhörde försäkringstagarna. Utredningen ansåg dessa anordningar fullt tillfredsställande från samhällelig synpunkt och med hänsyn till försäkringstagarnas intressen. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen kommer till uttryck även i andra lagbestämmelser än de i det föregående behandlade. Nedan skall en antydan lämnas om några andra stadganden i FL, som speglar dessa principer. Med livförsäkring må enligt FL ej förenas försäkringsrörelse av annat slag med mindre särskilda skäl föreligger för en dylik förening. Bakom denna regel, som antytts redan i det föregående, ligger uppfattningen, att då livförsäkringsverksamhet skall drivas endast för de försäkrades räkning, det icke är ändamålsenligt att sammanblanda sådan verksamhet med försäkringsrörelse av annat slag. Principen i fråga kommer att beröras närmare i kapitel VIII.

230 F L innehåller vidare lagstadganden, som skyddar livförsäkringens medel mot att tagas i anspråk för fondemission i försäkringsaktiebolag. Dessa bestämmelser är ett uttryck i lag för det särskilda skydd, som beretts livförsäkringstagarna. Klara uttryck för soliditetsgrundsatsen återfinnes i F L : s bestämmelser om att vid envar tidpunkt ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar skall redovisas i huvudsak i vissa slag av kvalificerade värdehandlingar. Viktigast härutinnan är vissa typer av obligationer samt skuldförbindelser, för vilka vederbörande bolag äger säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde. En tiondel av försäkringsfonden får emellertid redovisas i andra värdehandlingar än de i lagen närmare uppräknade, dock icke i aktier. De värdehandlingar, i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas, skall förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. I de sålunda förvarade handlingarna äger livförsäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Under vissa förutsättningar skall jämväl tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas och pantsättas på motsvarande sätt. Denna specialbestämmelse kommer att beröras i kapitel VIII. 2. Något om livförsäkringens huvudformer. Närmare om grupplivförsäkring. Grupplivförsäkringens och den individuella riskförsäkringens uppsving

Livförsäkringen indelas såvitt gäller direkt affär i stor försäkring, liten försäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med särskilda grunder och grupplivförsäkring. Stor och liten försäkring betecknas sammantagna såsom individuell livförsäkring till skillnad från de andra formerna, som båda är mer eller mindre kollektiva. Såsom en orientering lämnas i det närmast följande vissa kortfattade uppgifter om olika förekommande livförsäkringsformer. Dessa uppgifter är till stor del hämtade från försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter. Mellan stor och liten livförsäkring föreligger den väsentliga skillnaden, att den senares premienivå är högre än den förras. Genom folkförsäkringen har man ursprungligen sökt åstadkomma ett försäkringsskydd, som är särskilt avpassat för de befolkningslager, vilkas inkomstnivå är låg och vilka lever under otrygga inkomstförhållanden. Premiebefrielseförsäkring vid sjukdom, som i stor försäkring är ett frivilligt komplement till livförsäkringen, är inom folkförsäkringen obligatorisk. Härtill kommer inom folkförsäkringen vidare vissa anordningar för premielättnader vid militärtjänst och arbetslöshet. Ackvisitions- och inkassoorganisationerna är i viss mån annorlunda uppbyggda — den sistnämnda fortfarande framför allt utmärkt av förekomsten i viss utsträckning av personlig premieinkassering. Vidare

231 är medelförsäkringssumman lägre och premiebetalningsterminen vanligen kortare inom folkförsäkringen än inom den stora försäkringen. Nyteckningen av folkförsäkring befinner sig i snabbt avtagande. Individuell livförsäkring uppdelas med hänsyn till det sätt, på vilket försäkringsförmånen utgår, i kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Ett livförsäkringsavtal kan avse endera av dessa former eller vara en kombination av båda. Försäkringsförmånerna vid kapitalförsäkring består i allmänhet av ett visst engångsbelopp, försäkringssumman, men kan även ha formen av ett visst belopp årligen under ett bestämt antal år. I sistnämnda fall säges försäkringssumman utgå i rater under ifrågavarande antal år. Allmänt är det karakteristiska för kapitalförsäkring att försäkringsprestationens omfattning är fixerad i och med att försäkringsfallet inträffar. Ur beräkningsteknisk synpunkt brukar kapitalförsäkring indelas i två kategorier, nämligen kapitalförsäkring för livsfall och kapitalförsäkring för dödsfall. Vid kapitalförsäkring för livsfall utges försäkringssumman endast om viss ålder uppnås. Vid kapitalförsäkring för dödsfall utges försäkringssumman vid dödsfall, som inträffar under försäkringstiden. Om försäkringsavtalet endast innehåller utfästelse om utbetalning vid dödsfall och försäkringstiden dessutom är begränsad (i praktiken: till lägre ålder än 90 å r ) , användes beteckningen temporär (dödsfalls)försäkring (T-försäkring). En specialförsäkring är försäkring med naturliga premier (TN-försäkring). Kapitalförsäkring för dödsfall kan även innefatta rätt till utbetalning av försäkringssumman vid försäkringstidens slut (utbetalning för livsfall), om den försäkrade icke dessförinnan avlidit. Denna försäkringsform betecknas sammansatt kapitalförsäkring (D-försäkring, för barn B-försäkring), emedan den kan betraktas såsom sammansatt av en temporär försäkring och en kapitalförsäkring för livsfall. Vid livränteförsäkring sker utbetalningen successivt och endast under förutsättning att viss person, livräntetagaren, lever. Livräntan kan börja utgå antingen omedelbart efter försäkringens tecknande (genast börjande livränta), efter viss uppnådd ålder (uppskjuten livränta) eller efter det viss person, försörjaren, avlidit (överlevelselivränta, DR-försäkring). Livräntan upphör alltid vid livräntetagarens död men den kan dessutom vara tidsbegränsad på så sätt, att den upphör senast efter visst antal år eller vid viss tidpunkt. En vanlig form är sålunda temporär överlevelseränta (TDR-försäkring), som utgår om försörjaren avlider före viss tidpunkt och i så fall fram till denna tidpunkt, dock endast så länge livräntetagaren (förmånstagaren) lever. En närbesläktad försäkringsform, uppfostringsränta, är strängt taget kapitalförsäkring, emedan utbetalningarna där skall ske efter försörjarens död oberoende av om någon person lever; den redovisas dock ofta, t. ex. i Enskilda försäkringsanstalter, som »ränteförsäkring» (ej livränteförsäkring).

232 Temporär dödsfallsförsäkring är en riskförsäkring och innehåller i regel endast ett obetydligt sparande. Sparandet i en dylik försäkring, som vanligtvis avtalas med en jämn årspremie, uppstår genom att en del av de premier, som inbetalas i början av försäkringstiden, då dödsrisken är mindre, reserveras för att tagas i anspråk under senare delen av försäkringstiden, då dödsrisken tilltager. Försäkring med naturliga premier är en riskförsäkring med årligen stigande premier, motsvarande dödsriskens ökning, och innehåller inget sparande. Kapitalförsäkring för livsfall, sammansatt kapital försäkring och livränteförsäkring (bortsett från temporär överlevelseränta, vilken står den temporära dödsfallsförsäkringen nära) innesluter ett sparande, vilket uppsamlas och förräntas i premiereserven. Kapitalförsäkring för dödsfall och i främsta rummet sammansatt kapitalförsäkring är den mest förekommande försäkringsformen hos de vanliga livförsäkringsbolagen. Den helt övervägande delen av dessa bolags försäkringsbestånd utgöres nämligen antingen av fristående kapitalförsäkring för dödsfall (D- resp. T-försäkring) eller av sådan försäkring i kombination med livränteförsäkring, varvid kapitalförsäkringen utgör det dominerande försäkringselementet. Från 1955 har kombinationer av typen sammansatt kapitalförsäkring plus temporär dödsfallsförsäkring (D + T) för en och samma försäkrad blivit vanliga i nyteckningen. Vid en sådan försäkringskombination utgår således försäkringssumman med högre belopp vid dödsfall än vid försäkringstidens slut. Kombinationen innehåller följaktligen ett mindre sparande än en motsvarande sammansatt kapitalförsäkring men ett större sparande än en temporär försäkring på samma belopp. Kapitalförsäkring, vid vilken försäkringssumman utbetalas i form av engångsbelopp, är den vanligaste kapitalförsäkringsformen, även om kapitalförsäkring, vid vilken försäkringssumman utgår i rater, vunnit stor utbredning. Detta sammanhänger med att det vid inkomstbeskattningen är medgivet att göra avdrag för premie avseende vissa kombinationer av sådan kapitalförsäkring och livränteförsäkring, vilka är s. k. pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens mening (P-försäkringar). En vanlig sådan kombination består av en kapitalförsäkring för dödsfall, vid vilken försäkringssumman utgår i rater under tjugo år från dödsfall eller senast från viss ålder, samt av en livsvarig livränteförsäkring, från vilken i förekommande fall livränta börjar utgå sedan kapitalförsäkringens förmåner upphört. Inom den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen med särskilda grunder, som endast bedrives av SPP, dominerar livränteförsäkringen. Det är emellertid vanligt att livräntan kombineras med en begränsad kapitalförsäkring avseende engångsbelopp. Vidare ingår även regelmässigt en invaliditetsförsäkring. Denna avser både invalidränta utgående så länge invaliditet består, dock längst intill den tidpunkt då ålderspensionen börjar utgå, och premiebefrielse under samma tid samt vanligen också begränsad invalidka-

233 piialförsäkring. Premiebefrielseförsäkring meddelas även av de vanliga livförsäkringsbolagen. Grupplivförsäkringen, som i modern mening infördes av livförsäkringsbolagen 1948 och som från och med 1959 drives av Folket, av Förenade Liv i samförsäkring med andra livförsäkringsbolag, av Järnvägsmännens Liv samt av Liv-Thule, utgör en särskild administrativt enkel form av försäkring med naturliga premier. Åldersfördelningen hos medlemmarna i en grupp bestämmer således totalpremien för hela gruppens försäkringsskydd. Genom överenskommelser inom gruppen är premieolikheten för de enskilda medlemmarna vanligen utjämnad. Vid denna försäkring utbetalas försäkringssumman i form av engångsbelopp och endast vid dödsfall. Eftersom grupplivförsäkringens uppsving ägt rum efter FL:s ikraftträdande — de sakkunniga återkommer nedan med en siffermässig belysning härav — synes en närmare redogörelse för grupplivförsäkringens konstruktion, som i stor utsträckning är fastslagen i grunderna, vara lämplig i detta sammanhang. Framställningen i det följande följer närmast grunderna för ett av bolagen utom i fråga om beskrivningen av de tillåtna grupperna, där redogörelse lämnas för hela området. Uppgifterna avser förhållandena vid ingången av september 1959. Med gruppavtal avses i grupplivförsäkringsgrunderna avtal om plan för kapital försäkring av viss grupp av personer, där såväl de personer, vilka skall försäkras, som de försäkringsbelopp, vilka skall gälla för de enskilda försäkrade, är bestämda genom generella regler. Med gruppförsäkring avses sammanfattningen av försäkringar meddelade enligt ett gruppavtal. Gruppförsäkring meddelas i form av kapitalförsäkringar för dödsfall mot naturliga premier, avtalade för ett år i sänder. Grupplivförsäkring får endast avse vissa i grunderna bestämda slag av grupper. Gruppbestämningarna är icke exakt desamma i samtliga gruppförsäkringsbolag. I Folket är de tillåtna grupperna personalgrupp, föreningsgrupp, ekonomigrupp och hustrugrupp. Med personalgrupp förstås grupp av personer anställda hos en arbetsgivare eller hos flera arbetsgivare, utvalda enligt generella regler inom en och samma branschorganisation. Föreningsgrupp definieras såsom grupp av medlemmar i förening, som har till ändamål att tillvarataga medlemmarnas intressen som yrkesutövare (t. ex. fackförening eller hantverksförening). Såsom föreningsgrupp må dessutom, om särskilda omständigheter föreligger, räknas grupp av medlemmar i en oberoende av grupplivförsäkringen bildad understödsförening. Såsom ekonomigrupp betecknas grupp av personer, som sparar eller lånar pengar i en och samma bank, sparbank, sparkassa, jordbrukskassa eller sparlåneklubb. Med hustrugrupp avses grupp av hustrur — såsom huvudregel samtliga — till grupplivförsäkrade i personal- eller föreningsgrupp. I Förenade Liv och Liv-Thule arbetar man med personalgrupp, föreningsgrupp och låneskydds-

234 grupp. Personalgrupp består av personer, anställda hos en arbetsgivare eller hos flera arbetsgivare, utvalda enligt generella regler inom samma branschorganisation. Med anställda hos en arbetsgivare jämställes studerande — i åldern 18—40 år — vid en läroanstalt. Med föreningsgrupp förstas medlemmar i förening, vilken har till ändamål att tillvarataga medlemmarnas intresse såsom yrkesutövare. Med yrkesutövning jämställes studier — i åldern 18—40 år — vid en läroanstalt. I personal- och föreningsgrupp kan även ingå försäkrades hustrur under förutsättning att minst 85 % av hustrurna till de försäkrade männen anslutes till gruppförsäkringen. Låneskyddsgrupp består av personer, som lånat penningmedel hos en och samma bank, sparbank, jordbrukskassa eller annan kreditkassa eller av personer som på grund av köp av varor avsedda för stadigvarande bruk står i skuld för den oguldna köpeskillingen. I Järnvägsmännens Liv arbetar man med personalgrupp, föreningsgrupp och hustrugrupp. Med personalgrupp förstås grupp av personer anställda hos en arbetsgivare eller hos flera arbetsgivare, utvalda enligt generella regler inom en och samma branschorganisation. Föreningsgrupp definieras såsom grupp av medlemmar i förening, som har till ändamål att tillvarataga medlemmarnas intressen som yrkesutövare. Såsom hustrugrupp betecknas grupp av hustrur till grupplivförsäkrade i personal- eller föreningsgrupp. Sådan grupp skall enligt huvudregeln omfatta hustrurna till minst 85 % av i personal- eller föreningsgrupp försäkrade. Grupplivförsäkringsverksamheten skall enligt grunderna organiseras på sådant sätt, att för försäkringsgivaren oförmånligt frivilligt urval förebygges. Denna allmänna regel kompletteras med vissa speciella bestämmelser. Bl. a. innehåller grunderna ganska utförliga regler om gruppernas storlek. Grupperna måste ha en viss omfattning, sedd i relation till antalet av de till försäkring berättigade, och skall omfatta minst 25 försäkrade. Försäkringssumman är maximerad till 50 000 kronor, i fråga om h u s t r u r dock till 25 000 kronor. Premien för gruppförsäkring utgör summan av premierna för de individuella försäkringar, som gäller enligt gruppavtalet. Ett intressant inslag i grupplivförsäkringen är den s. k. fortsättningsförsäkringen. Gruppmedlem, som måste utträda ur personalgrupp eller föreningsgrupp på grund av ändrad (upphörd) anställning eller ändrad (upphörd) yrkesutövning eller på grund av gruppavtalets urkraftträdande, är nämligen berättigad att utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för dödsfall. Samma rätt tillkommer gruppmedlem, som på grund av sjukdom eller olycksfall är fullständigt arbetsoförmögen och på grund härav utträder ur gruppavtalet, och medförsäkrad hustru, som tvingas utträda på grund av att hennes make avlider eller äktenskapet upplöses genom skilsmässa eller maken utträder ur gruppen med rätt till fortsättningsförsäkring. Rätten till fortsättningsförsäkring skall göras gällande inom två månader efter det att försäkringen enligt gruppavtalet trätt ur kraft. Fortsättningsför-

235 säkringen må avse högst det enligt gruppavtalet gällande försäkringsbeloppet, i förekommande fall minskat med det försäkringsbelopp, som den försäkrade kan erhålla genom inträde i annan gruppförsäkring. Fortsättningsförsäkringen erhålles mot normal premie enligt bolagets vanliga tariffer för stor försäkring utan rätt till premiebefrielse, dock längst till fortsättningsförsäkringens årsdag närmast före den försäkrades 67-årsdag. Såsom redan tidigare framhållits utgör grupplivförsäkringens och den individuellt tecknade temporära dödsfallsförsäkringens frammarsch under FL:s giltighetstid ett dominerande drag i livförsäkringens utveckling. Det försäkrade dödsfallskapitalet i individuell kapitalförsäkring för dödsfall har från 1949 till och med 1957 vuxit från 10,3 miljarder till 20,1 miljarder kronor. I siffrorna är då inkluderade såväl kapitalförsäkring med sparmoment (D) som temporär dödsfallsförsäkring (T) och försäkring med naturliga premier (TN). Huru mycket av det förra beloppet som föll på temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier ger statistiken ingen uppgift om. År 1954, då det försäkrade dödsfallskapitalet utgjorde 15,3 miljarder kronor, är det första år för vilket uppgifter härutinnan kan lämnas. Av beloppet 15,3 miljarder kronor utgjorde 1,1 miljard kronor temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 14,2 miljarder kronor kapitalförsäkring med sparmoment. Av nyssnämnda totalbelopp för 1957, 20,1 miljarder kronor, utgjorde ej mindre än 4,4 miljarder kronor temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 15,7 miljarder kronor sparbetonad kapitalförsäkring (av beloppet 4,4 miljarder kronor har 1,2 miljarder tillkommit i samband med införandet av nya premiegrunder i livförsäkring). Det försäkrade dödsfallskapitalet i grupplivförsäkring har från 1949 till och med 1957 vuxit från 0,1 miljard till 5,2 miljarder kronor. Termen temporär dödsfallsförsäkring för tanken närmast till mycket kortvariga försäkringar. De verkligt korta försäkringarna torde emellertid utgöra en försvinnande liten andel av samtliga temporära dödsfallsförsäkringar. Några exakta uppgifter, som belyser läget, finnes icke. Viss ledning för en bedömning kan emellertid hämtas från föreliggande statistiska uppgifter om nyanskaffningen 1957 av dylik försäkring (exkl. försäkring med naturliga premier). Av dessa uppgifter framgår bl. a. att av 1957 års ifrågavarande nyteckning inom stor försäkring försäkringar med kortare premiebetalningstid än tio år utgjorde allenast 1,28 % i fråga om antal och 3,44 % i fråga om försäkringssumma. Inom liten försäkring förekom över huvud taget ej nyteckning av temporär dödsfallsförsäkring med kortare premiebetalningstid än tio år.

236 3. Grundernas omfattning. Vissa likheter i grunderna mellan de skilda bolagen. Förekomsten av konkurrensbegränsande överenskommelser. Konstruktionen av livförsäkringspremie. Huvuddragen i återbäringstekniken. Behandlingen av personer med mindre gott hälsotillstånd

Såsom av det föregående torde inses är de försäkringstekniska grunderna för livförsäkring mycket omfattande. Några exempel på omfattningen må här anföras. Om i sammanhanget bortses från grunder för verksamhet i utlandet och från vissa äldre grunder för beräkning av försäkringspremier, tager grunderna, som är stencilerade i A 4-format, i anspråk i Folket ca 90 sidor, i Framtiden ca 100 sidor, i Svenska Lif-Balder ca 80 sidor och i LivThule ca 70 sidor. Sedan lång tid tillbaka har premie- och premiereservgrunderna i stor livförsäkring varit lika i alla bolag. I liten livförsäkring har förhållandet varit detsamma. De grundläggande antagandena i liten försäkring har för övrigt skilt sig från motsvarande antaganden i stor försäkring endast såvitt rör omkostnads- och säkerhetsbelastningar. Grunderna för beräkning av återköps- och fribrevsvärden har inom stor respektive liten livförsäkring likaledes varit desamma för alla på respektive område arbetande bolag. I fråga om återbäringsgrunderna föreligger åtskilliga skiljaktigheter mellan olika bolag, ehuru grunderna i samtliga fall upprättats med beaktande av skälighetsprincipen. I flertalet livförsäkringsbolag är vinstsamling till försäkringstidens slut den dominerande formen för återbäringens behandling. Inom grupplivförsäkringen gäller speciella grunder med särskilda dödlighets- och omkostnadsantaganden. Grunderna för premieberäkningen är för närvarande (september 1959) i huvudsak desamma för samtliga i branschen arbetande bolag. Utformningen av återbäringsanordningarna i grupplivförsäkring företer vissa skiljaktigheter de olika försäkringsgivarna emellan. Anmärkas må, att försäkringsinspektionen såsom kartellsamarbete i konkurrenslagstiftningens mening registrerat bl. a. överenskommelse om gemensam premienivå inom å ena sidan stor och å andra sidan liten livförsäkring. Det må emellertid framhållas, att de medverkande bolagen genom överenskommelsen icke avstått från sin rätt att när som helst och utan föregående överläggningar eller kontakt med de andra bolagen vidtaga sådana ändringar i grunderna, som påverkar premierna. Utöver överenskommelsen om gemensam premienivå inom stor respektive liten livförsäkring har såvitt gäller livförsäkringsområdet i kartellregistret intagits jämväl vissa andra överenskommelser, som ansetts utgöra kartellsamarbete i konkurrenslagstiftningens mening. Såsom exempel härpå må nämnas en även i annat sammanhang berörd överenskommelse angående allmänna villkor för livförsäkring. Ett annat hithörande avtal är överenskommelse angående gränsdragning mellan vissa livförsäkringsbolags verk-

237 samhet och SPP:s verksamhet. Jämväl ett flertal andra överenskommelser och rekommendationer på livförsäkringsområdet har införts i kartellregistret. I detta sammanhang vill de sakkunniga med några exempel illustrera, hur en godtyckligt vald försäkringspremie kan uppdelas i riskpremiedel, eventuell sparpremiedel, omkostnadspremiedel och säkerhetstilläggsdel. Såsom exempel har valts dels en sammansatt kapitalförsäkring, där försäkringsbeloppet utbetalas vid viss uppnådd ålder, då försäkringen upphör, eller dessförinnan vid dödsfall, dels en temporär dödsfallsförsäkring, där försäkringssumman utbetalas endast i händelse av dödsfall under försäkringstiden. I bägge fallen är försäkringen tecknad av en nästa födelsedag (n. f.) 35-årig person och försäkringstiden är 30 år samt försäkringssumman 10 000 kronor. Den sammansatta kapitalförsäkringen betecknas D 65 och den temporära dödsfallsförsäkringen T 65. Den årliga premie, vederbörande försäkringstagare har att erlägga under hela försäkringstiden, utgör vid D 65 kr. 298: 60 och vid T 65 kr. 98: 30. I uppställningarna anges av utrymmesskäl premiefördelningen endast för vart femte försäkringsår samt slutåret. D65 Försäkringsår nr

Riskpremie

Sparpremie

Omkostnadspremie

Säkerhetstillägg

Summa

1 6 11 16 21 26 30

19: 00 22: 80 28:00 33:80 37:50 31:20 5:30

235: 00 229:30 222: 10 214: 00 207:70 211:10 234: 40

39:80 39:80 39: 80 39: 80 39:80 39:80 39:80

4:80 6:70 8:70 11:00 13:60 16: 50 19:10

298:60 298:60 298:60 298:60 298:60 298:60 298: 60

Försäkringsår nr

Riskpremie

Sparpremie (teknisk)

Omkostnadspremie

Säkerhetstillägg

Summa

1 6 11 16 21 26 30

19:20 25:80 37: 00 55:80 88: 50 147:30 231:10

46:50 39:60 28:10 9:00 — 23:80 — 82:30 — 165:40

29:00 29:00 29:00 29:00 29:00 29: 00 29:00

3:60 3:90 4:20 4:50 4:60 4:30 3:60

98 30 98 30 98 30 98 30 98 30 98 30 98 30

T 65

I fråga om försäkringen av typen T 65 må erinras om att denna ej innehåller något annat sparande än det rent tekniska sparande, som blir följden av att en j ä m n premie betalas under hela försäkringstiden trots att

238 dödsrisken tilltager med stigande ålder. Det under början av försäkringstiden sålunda hopsamlade tekniska sparandet tages sedermera i anspråk såsom riskpremie under slutet av försäkringstiden. I uppställningen kommer detta förhållande till uttryck genom de negativa talen i sparpremiekolumnen under försäkringstidens senare del. Av uppställningarna framgår, att omkostnadsandelarna i premierna under hela försäkringstiden är oförändrade för bägge försäkringstyperna. I den sparbetonade försäkringen utgör sålunda omkostnadspremiedelen i det anförda exemplet kr. 39:80. I den temporära dödsfallsförsäkring, vilken de sakkunniga valt som exempel, utgör motsvarande premiedel 29 kronor. De sakkunniga har betraktat det såsom varande av visst intresse att se hur omkostnadspremiedelen i de anförda exemplen enligt de av försäkringsbolagen till inspektionen lämnade redovisningarna fördelar sig på omkostnadsslagen anskaffningskostnader, inkassokostnader och övriga löpande förvaltningskostnader. Härvid visar det sig, att av omkostnadspremien i det valda exemplet på sammansatt kapitalförsäkring (totalt kr. 39:80) kr. 18:90 faller på anskaffningskostnader, kr. 6:20 på inkassokostnader och kr. 14:70 på övriga löpande förvaltningskostnader. Omkostnadspremien i det anförda exemplet på temporär dödsfallsförsäkring (totalt 29 kronor) fördelar sig på anskaffningskostnader med kr. 14:20, på inkassokostnader med 2 kronor och på övriga löpande förvaltningskostnader med kr. 12:80. Årspremierna i de här behandlade exemplen, kr. 298:60 för den sammansatta kapitalförsäkringen och kr. 98:30 för den temporära dödsfallsförsäkringen, är såsom framgått av det föregående liksom andra premier konstruerade på grundvalen av vissa antaganden rörande dödlighet, räntefot och omkostnader. Såsom av uppställningarna framgår innehåller de även vissa säkerhetstillägg. De grundläggande antagandena rörande dödligheten och räntefoten är — liksom antagandet rörande omkostnaderna — valda med marginaler för att tillgodose lagens regel, att de skall vara betryggande. I praktiken befinner man sig för närvarande, såvitt rör antagandena om dödlighet och räntefot, med mycket goda marginaler på den säkra sidan. Nämnas må sålunda, att medan den i nu gällande grunder antagna räntefoten i fråga om kapitalförsäkring utgör allenast 2,5 %, den genomsnittliga avkastningen på livförsäkringsbolagens placeringar, om den beräknas exklusive kursvinster och kursförluster samt upp- och nedskrivningar, år 1957 uppgick till 4,04 %. Här bör emellertid inskjutas, att siffrorna 2,5 och 4,04 % icke utgör fullt jämförbara storheter. Det är nämligen att observera, att livförsäkringsbolagen betalar skatt på avkastningen av sina placeringar i den del dessa hänför sig till kapitalförsäkringsområdet — s. k. ränteskatt, motsvarande en avkastning om drygt 0,5 % — varför den behållna avkastningen — som således kan jämföras med den i grunderna antagna avkastningen å 2,5 % — ligger omkring 3,5 %. Såvitt rör individuell kapitalför-

239 säkring för dödsfall utgjorde den verkliga dödligheten under åren 1953— 1957 ca 60 % av den enligt nu gällande grunder beräknade i praktiskt taget hela åldersintervallet 16—60 år men 80—90 % i åldersintervallet 6 1 — 80 år. I fråga om omkostnaderna kan sägas, att bland bolagen en viss tendens i riktning mot att helt konsumera däremot svarande premiedel kan spåras. För att ge en bild av de årspremier, som i de här behandlade exemplen skulle behöva erläggas av försäkringstagarna, därest antagandena i fråga om dödlighet och räntefot kunde närmas till vad som för närvarande mera direkt motsvarar de aktuella förhållandena, visas i nedanstående uppställning premierna sådana de enligt gällande grunder faktiskt gestaltar sig — exemplen är fortfarande desamma — samt premierna vid ränteantagandena 3,5 och 4,5 %, om samtidigt den faktiska dödligheten utgör 75 eller 60 % av den enligt grunderna beräknade. Det bör här i klarhetens intresse inskjutas, att av i det föregående angivna beskattningsskäl avkastningen på de av bolagen förvaltade tillgångarna måste ligga drygt 0,5 % högre för att man skall kunna räkna med dessa räntesatser. Omkostnadspremieandelen har — eftersom tendensen är den i det föregående angivna — beräknats vara densamma som enligt grunderna, d. v. s. kr. 39:80 respektive 29 kronor. Säkerhetstilläggen är helt slopade (utom i den gällande premien å första raden i uppställningen). Grunder

Årspremie D 65

Årspremie T 65

Gällande av år 1955

298: 60 ( = 100 %)

98: 30 ( = 100 %)

Räntefot 3,5 %: a) dödlighet 75 % av enl. grunderna beräknad b) dödlighet 60 % av enl. grunderna beräknad

248: 50 ( = 244: 20 ( =

83 %) 82 %)

75:40 ( = 66:30 ( =

77 %) 67 %)

Räntefot 4,5 %: a) dödlighet 75 % av enl. grunderna beräknad b) dödlighet 60 % av enl. grunderna beräknad

218: 80 ( = 214: 40 ( =

73 %) 72 %)

72: 30 ( = 63:90 ( =

74 %) 65 %)

Till kommentar av uppställningen vill de sakkunniga understryka, att den icke avser att ge en föreställning om med vilka premier livförsäkringsbolagen skulle kunna arbeta vid livförsäkringar av typen D 65 och T 65 utan allenast att i ett praktiskt exempel åskådliggöra de marginaler som uppkommer, därest man vid premieberäkningen inför vissa andra antaganden än de nuvarande. Av soliditetsskäl är det nödvändigt att beräkningsunderlaget konstrueras på betryggande sätt; särskild tyngd har soliditetskravet vid långvariga försäkringstider. Såsom av det föregående framgått återföres marginalerna i form av återbäring till de försäkrade i enlighet med skälighetsprincipen. Av vad som anförts i avsnitt 1. av detta kapitel har framgått, att skälighetsprincipen i livförsäkring ansetts kräva, att en försäkrings bidrag till

240 rörelsens extrafonder så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt senast i samband med försäkringens upphörande åter frigöres ur dessa och i form av återbäring återgår till vederbörande försäkringstagare. Det tekniska system för återbäringen, som efter ingående överväganden och överläggningar mellan försäkringsinspektionen och livförsäkringsbolagen infördes i nu gällande grunder såvitt rör stor och liten försäkring — och i tilllämpliga delar även grupplivförsäkring — kan beskrivas på i huvudsak följande sätt. Beskrivningen är hämtad från en redogörelse av försäkringsinspektionen. En retrospektiv reserv beräknas för varje försäkring såsom skillnaden mellan det förräntade värdet av å ena sidan inbetalda premier och å andra sidan dödsfallskostnader, förvaltningskostnader och enligt försäkringsavtalet verkställda livsfallsutbetalningar. Vid beräkningen av den retrospektiva reserven söker man att så nära som möjligt ansluta sig till de verkliga förhållandena i fråga om räntefot, dödlighet och omkostnader. Skillnaden mellan nämnda reserv och en prospektivt beräknad reserv, den s. k. fördelningsreserven, avsedd att jämte framtida premier täcka försäkringsförpliktelserna, bildar den tekniska vinsten. Såsom fördelningsreserv har i allmänhet premiereserven enligt gällande grunder antagits. Då försäkringen upphör, korrigeras den tekniska vinsten med hänsyn till bolagets ställning vid tidpunkten i fråga och med hänsyn till behovet av kollektivt konsolideringskapital. Denna procedur, vilken kan betecknas som normering, innebär att återbäringen beskäres för bildandet av kollektivt konsolideringskapital, om så erfordras av soliditetsskäl, eller utökas, om den kollektiva konsolideringen bedömes kunna minskas. Normeringen sker genom att den tekniska vinsten multipliceras med en för alla försäkringar gemensam faktor, den s. k. tilldelningsfaktorn, som avväges så att summan av de positiva tekniska vinsterna för bolagets alla försäkringar, multiplicerad med denna faktor, överensstämmer med summan av återbäringskapitalet och det förräntade värdet av vad som eventuellt tidigare i återbäring tilldelats i kraft varande försäkringar. Återbäringskapitalet definieras i allmänhet på sådant sätt att detsamma kommer att utgöra summan av säkerhetsfond, utjämningsfond, återbäringsfond och regleringsfond, ökad med skillnaden mellan det tekniska värdet och det bokförda värdet av bolagets tillgångar samt minskad med det kollektiva konsolideringskapitalet. Tilldelningsfaktorn bestämmes vart femte år och tillämpas under följande femårsperiod. När en försäkring upphör på grund av försäkringsfall, tilldelas den i återbäring ett belopp, som är lika med skillnaden mellan å ena sidan produkten av tilldelningsfaktorn och den tekniska vinsten och å andra sidan det förräntade värdet av tidigare tilldelade belopp. Det är helt utan betydelse för återbäringens storlek hur bolagets överskottsmedel fördelar sig mellan de förenämnda extrafonderna.

241 I detta sammanhang vill de sakkunniga fästa uppmärksamheten på det förhållandet att för personer med mindre gott hälsotillstånd grunderna icke ger några regler om storleken av de premietillägg, som i dylika fall må uttagas. Grundernas regler avser alltså närmast personer med normalt hälsotillstånd. I fråga om riskbedömningen inom livförsäkringen har man sedan gammalt skilt mellan A-risk (med normal premie), B-risk (med mindre premieförhöjning fastställd av vederbörande bolag) samt C-risk, vilken innefattar en större premieförhöjning, fastställd av Återförsäkringsaktiebolaget Sveriges riskprövningsnämnd. Under senare år har dock ett par bolag haft egna C-risknämnder. Alla C-risker återförsäkras totalt i nyssnämnda bolag, Sverige. Vad sålunda anförts äger tillämpning på stor försäkring. I liten försäkring behåller det direkttecknande bolaget även Criskerna. Gemensamma riktlinjer för riskbedömningen antogs av Svenska livförsäkringsbolags förening första gången år 1945. Därvid bestämdes i princip dels gränsdragningen mellan A- och B- samt mellan B- och C-områdena, dels premiesättningen inom B-området. För premiesättningen inom C-området fastställde Återförsäkringsaktiebolaget Sveriges riskprövningsnämnd ungefär samtidigt särskilda riktlinjer, vilka överarbetades år 1947. De gemensamma riktlinjerna reviderades i liberaliserande riktning år 1949 och åren 1954—1955. Vid båda tillfällena gjordes en motsvarande revision av C-riskriktlinjerna. Med utgångspunkt från en förenkling av C-risktekniken och med en nedsättning av tilläggspremienivån på detta område med ca 25 % såsom riktmärke har nya reviderade riktlinjer, denna gång omfattande samtliga riskklasser, trätt i kraft den 1 juni 1958. Även dessa riktlinjer innebär, förutom nyssnämnda generella nedsättning, icke oväsentliga liberaliseringar. En mindre omarbetning av riktlinjerna, huvudsakligen innebärande en liberaliserad bedömning av tumörer, trädde i kraft i januari 1959. Planer föreligger på ytterligare nedsättning i tilläggspremienivån i fråga om C-risker år 1960. B-riskerna får i de flesta bolag icke någon extra återbäring på inbetalda tilläggspremier. På G-riskområdet förekommer återbäring på tilläggspremien i alla storförsäkringsbolag. Genom den totala återförsäkringen i Återförsäkringsaktiebolaget Sverige blir det ekonomiska resultatet av C-riskrörelsen utjämnat och samlat på ett ställe. Sverige beräknar hur stort överskott tilläggspremierna givit, och detta överskott (den s. k. »mervinsten») fördelas mellan direktbolagen och inom dessa mellan C-risk-försäkringstagarna. Härvid indelas C-riskerna i grupper efter tilläggspremienivån men ej efter arten av olika sjukdomsgravamina. Mervinsten uppsamlas vanligen till försäkringstidens slut i det försäkringsbolag, i vilket försäkringen tecknats. Till belysning av relationen mellan normala och icke normala risker kan såsom exempel nämnas, att av antalet nytecknade kapitalförsäkringar år 1956 inom stor försäkring 2,8 % (3 761 st.) och inom liten försäkring 16—001886

242 2,2 % (2 570 st.) utgjorde icke normala risker. Antalet C-risker bland de sålunda angivna icke normala riskerna inom stor försäkring torde k u n n a uppskattas till ca hälften.

4. Några uppgifter om premier, återbäring och åter köps värden

För att ge en mera konkret bild av de ekonomiska värden, som premierna, rätten till återbäring och rätten till återköp (eller fribrev) representerar för den enskilde försäkringstagaren i livförsäkring, och för att samtidigt belysa skillnaderna mellan några olika livförsäkringsformer lämnas i detta avsnitt ett antal exempel på premier, återbäring och återköpsvärden för några livförsäkringstyper. Exemplen är också avsedda att tjäna såsom bakgrund till några av de tankegångar och förslag, som de sakkunniga i det följande framlägger. I tabell A visas premier och återköpsvärden för fyra olika typer av livförsäkring å 10 000 kronor, vilken tecknas med normal premie för en tid av 30 år av en man, som nästa födelsedag fyller 35 år (vid grupplivförsäkring bindes icke avtalet för angivna tid och förutsattes i exemplet att den försäkrade uppnår 35 års ålder under teckningsåret). De försäkringsformer, som medtagits i tabellen, är dels sammansatt kapitalförsäkring med årlig j ä m n premiebetalning där försäkringssumman utbetalas vid uppnådda 65 års ålder eller vid dödsfall dessförinnan (D 65), dels temporär dödsfallsförsäkring med årlig j ä m n premiebetalning där försäkringssumm a n endast utbetalas vid dödsfall före uppnådda 65 års ålder (T 65), dels temporär dödsfallsförsäkring med naturlig premie där försäkringssumman endast utbetalas vid dödsfall före uppnådda 65 års ålder och där premien år från år stiger i takt med dödsriskens beräknade ökning (TN), dels ock grupplivförsäkring där försäkringssumman utbetalas endast vid dödsfall före 65 års ålder och där gruppremien har karaktären av naturlig premie, som i princip stiger med åldern. De individuella fösäkringsformerna i tabellen tillhör samtliga försäkringsgrenen stor livförsäkring. Beträffande den temporära dödsfallsförsäkringen med naturlig premie gäller, att den angivna premien innefattar en optionsrätt innebärande att den försäkrade senast vid försäkringstidens utgång utan hälsoprövning kan övergå till ann a n försäkring på högst samma belopp. Optionstillägget utgör 10 % av eljest utgående premie. Försäkring med naturlig premie tillhandahålles för närvarande av försäkringsbolagen icke för längre tid än till 60 års ålder. De i tabellen för de fem sista åren angivna TN-premierna har beräknats under oförändrade antaganden. Vad angår grupplivförsäkringen har denna ingående beskrivits i det föregående. Premieuppgiften i tabellen för denna försäkringsform avser den på just nu ifrågavarande försäkrade belöpande beräkningsmässiga delen av den sammanlagda gruppremien. Den faktiska premieuppdelningen inom gruppen är, såsom tidigare nämnts, gruppens

243 Tabell A. försäkring

Premier och återköpsvärden enligt grunder gällande 1 september 1959 för en å 10 000 kronor tecknad av en n. f. 35-årig man. Försäkringstid 30 år (resp. avtalet förnyas att gälla under samma tid) Premie (P) för, resp . återköpsvärde (Åkv) vid slutet av vidstående försäkringsår (kronor)

Försäkringsår nr

Sammansatt kapitalförsäkring (D65)

Temporär dödsfallsförsäkring (T 65)

Försäkring m e d naturliga premier

(TN)

P

Åkv

P

1 2 3 4 5

299 299 299 299 299

249 506 769 1 037

98 98 98 98 98

1 53 104

54 55 57 58 60

6 7 8 9 10

299 299 299 299 299

1 311 1 590 1 875 2 165 2 462

98 98 98 98 98

154 204 254 302 349

62 64 67 70 73

11 12 13 14 15

299 299 299 299 299

2 763 3 072 3 386 3 706 4 032

98 98 98 98 98

394 437 477 515 549

77 80 85 90 95

16 17 18 19 20

299 299 299 299 299

4 366 4 706 5 053 5 408 5 770

98 98 98 98 98

579 606 626 640 648

101 108 115 123 132

21 22 23 24 25

299 299 299 299 299

6 141 6 520 6 910 7 309 7 720

98 98 98 98 98

647 636 616 583 536

142 154 166 180 196

26 27 28 29 30

299 299 299 299 299

8 143 8 581 9 035 9 507 10 000

98 98 98 98 98

472 390 287 158

213 232 253 277 303

Åkv

—

—

P

Åkv

.— — — — .—. — — — — i —

— — — — — — — — — — .— — — — — — -— — —

Grupplivförsäkring

P

Åkv

25 28 28 28 28

— .— — —

28 29 31 35 37

— — — —

41 43 48 52 56 62 68 74 82 90 100 109 120 133 146 162 179 198 220 242

— .— — — .— — — — — .—. — — — — .— — — — —

Anm. Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebetalningen antages ske helårsvis. Premiebefrielseförsäkring ingår ej. Premierna för grupplivförsäkring har beräknats för en person, som under teckningsåret uppnår 35 års ålder. Såsom grupplivpremie har angivits de sammanlagda månadspremierna för ett år.

ensak. Understrykas må den skillnaden mellan grupplivförsäkringspremien och premierna för de tre i tabellen ingående individuella livförsäkringsformerna, att grupplivpremien kan komma att ändras under försäkringstidens gång, medan med nuvarande utformning av de individuella livförsäkringsavtalen premierna för de individuella livförsäkringsformerna är bundna för hela försäkringstiden. Tabellens uppgifter bygger genomgående på de grunder, som gäller den 1 september 1959. För grupplivförsäkringens del,

244 där premiegrunderna icke är exakt desamma i alla bolag, avser uppgifterna förhållandena i allmänhet (bl. a. kan vid mycket stora kollektiv viss omkostnadsrabatt förekomma). Tabell A ger en bild av den premieskillnad, som råder mellan sparinriktade försäkringar av typen D 65 och rena riskförsäkringar av motsvarande slag. Uppgifterna angående återköpsvärdena åskådliggör sparandets tillväxt i den sparinriktade försäkringen och visar utvecklingen av den övergående, mindre kapitalsamling, som förekommer i en ren riskförsäkring med konstant årlig premie (T 65). Dödlighetsriskens ökning med åren belyses av premieuppgifterna rörande individuell försäkring med naturlig premie och grupplivförsäkring, samtidigt som premieskillnaden mellan sistnämnda två försäkringsformer kommer till uttryck. I tabell B och tabell C lämnas uppgifter om normalpremier och återköpsvärden vid skiftande åldrar för en temporär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor. I båda tabellerna lämnas uppgift om förhållandena dels vid årlig, konstant premiebetalning och dels vid försäkring mot engångspremie. Tabellerna avser stor försäkring och bygger på de grunder, som gäller den 1 september 1959. Tabell B avser en försäkringstid av fem år [T (5)] och tabell C en försäkringstid av tio år [T (10)]. Tabellerna belyser premie- och återköpsförhållandena vid rena riskförsäkringar av mera kortvarig typ. Tabell B. Premier och återköpsvärden enligt grunder gällande 1 september 1959 för en temporär dödsfallsförsäkring på fem år [T (5)\ å 10 000 kronor Årliga premier Ålder n. f. (vid tecknandet)

Årspremie kronor 52 61 77 105 152 231

35 år 40 » 45 » 50 » 55 » 60 »

Återköpsvärde (kronor) vid utgången av antal år 1

6 19 40

2 7 16 31

— —

8 27

Engångspremie Ålder n. f. (vid tecknandet) 35 år 40 » 45 » 50 » 55 » 60 » Anm.

Engångspremie kronor 242 286 361 487 696 1 042

Återköpsvärde (kronor) vid utgången av antal år 1

169 205 266 369 541 825

131 160 208 291 429 660

90 110 145 204 304 470

46 57 76 108 162 252

—

Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej.

245 Tabell C. Premier och återköpsvärden enligt grunder gällande 1 september 1959 för en temporär dödsfallsförsäkring på 10 år \T (10)\ å 10 000 kronor Årliga premier Ålder n. f. Års(vid teck- premie nandet) kronor 35 år 40 » 45 » 50 » 55 » 60 »

56 69 90 126 187 289

Återköpsvärde (kronor) vid utgången av antal år 1

4 37 93

4 34 84 167

20 57 119 224

7 31 73 143 260

13 38 81 152 273

2 16 39 79 146 260

4 15 34 66 121 213

3 10 21 40 73 129

—

Engångspremie Ålder n. f.Engångs(vid teck- premie nandet) kronor 35 år 40 » 45 »> 50 »> 55 » 60 » Anm.

493 602 783 1 083 1 570 2 334

Återköpsvärde (kronor) vid utgången av antal år 1

205 160 288 248 393 360 325 266 208 368 319 492 454 413 369 291 503 439 658 612 560 541 429 727 639 933 873 804 825 660 969 1 380 1 298 1 204 1 094 2 085 1 973 1 840 1 684 1 502 1 288 1 039

110 145 204 304 470 746

57 76 108 162 252 403

—

Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej.

Av tabell B framgår, att vid en femårig temporär dödsfallsförsäkring mot årlig, konstant premie något återköpsvärde icke vid någon tidpunkt föreligger i de fall, där försäkringen tecknats av yngre personer. Varken för den, som vid försäkringens tecknande nästa födelsedag skall fylla 35 år, eller för den, som skall bli 40 år, har en försäkring av nu ifrågavarande slag något som helst återköpsvärde under försäkringstidens gång. För den, som vid försäkringens tecknande nästa födelsedag skall bli 45 år, föreligger vid det fjärde försäkringsårets utgång ett mycket obetydligt återköpsvärde, som under slutåret helt konsumeras. Först för personer i högre åldrar kan återköpsvärdena stiga till mera nämnvärda belopp; på grund av försäkringens karaktär konsumeras de under försäkringens slutskede. Men även i de fall, där försäkring tages av en person i så hög ålder att h a n nästa födelsedag skall bli 60 år, uppgår återköpsvärdet, när det är som störst, till mindre än en femtedel av årspremien. Förlänges försäkringstiden till tio år stiger, såsom framgår av tabell C, återköpsvärdena för temporära dödsfallsförsäkringar med årlig, konstant premie till avsevärt högre belopp än vad fallet är vid femårsförsäkringar och detta gäller både absolut sett och sett i relation till årspremien. För en person, som vid försäkringens tecknande nästa födelsedag skall fylla 60 år, närmar sig sålunda det maximala återköpsvärdet årspremiens belopp. Vid den tioåriga

246 försäkringsformen kan också ett återköpsvärde föreligga vid lägre ålder än vid femårsförsäkringar. De två tabellerna belyser vidare, att vid temporära dödsfallsförsäkringar mot engångspremie återköpsvärdena både vid en femårig och vid en tioårig försäkringstid inledningsvis uppgår till mycket höga belopp och därefter sjunker år för år och vid försäkringstidens utgång är helt konsumerade. I tabell D lämnas uppgifter om årspremier för samt återbäring på en den 1 j a n u a r i 1959 utlupen försäkring å 10 000 kronor tecknad 30 år tidigare av en vid tecknandet 35-årig man. I den mån återbäring tilldelats under försäkringstiden har densamma medräknats och förräntats till försäkringstidens slut. Uppgifterna avser dels en sammansatt kapitalförsäkring (D 65) och dels en temporär dödsfallsförsäkring (T 65). I båda fallen är fråga om stor livförsäkring, som tecknats mot normal premie. Tabellen utgör en sammanställning av uppgifter, som på de sakkunnigas begäran sommaren 1959 lämnats av 11 livförsäkringsbolag. Understrykas bör, att premierna vid ifrågavarande försäkringars tecknande var andra än de vid nyteckning nu gällande. Försäkringsformen T 65 torde vid den tänkta teckningstiden ha varit mycket ovanlig men har medtagits för att ge en antydan om skillnaden i återbäring vid ifrågavarande äldre premier mellan en långvarig sparinriktad försäkring och en långvarig ren riskförsäkring. Tabellen ger en bild i stort av de säkerhetsmarginaler, som ifrågavarande äldre premier visat sig innehålla. Vid den vanliga försäkringstypen D 65 varierar återbäringen i exemplet enligt bolagens uppgifter mellan lägst 550 och högst 1 966 kronor. För att ge en fylligare bild av de olikheter i återbäringshänseende livförsäkringsbolagen emellan, som vid nyssnämnda försäkringsexempel föreligger, har i tabell E intagits en specifikation av de av försäkringsbolagen lämnade återbäringssiffror, vilka utgör grundvalen för sammanställningen i tabell D. Tabell D. Årspremier för samt återbäring på en den 1 januari 1959 utlupen försäkring å 10 000 kronor tecknad 30 år tidigare av en vid tecknandet 35-årig man Försäkringsslag

Årspremie kronor

Återbäring kronor

Sammansatt kapitalförsäkring (D 65)

550—1 966

Temporär (T 65)

1 705—4 648

dödsfallsförsäkring

Anm. Premiebeloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej. Beträffande ett av de uppgiftslämnande bolagen gäller såvitt avser ett delbestånd, att årspremien för D 65 och T 65 utgjort 295 resp. 155 kronor. Återbäringsbeloppen för ifrågavarande försäkringsbestånd faller för bägge försäkringsformernas del innanför de i tabellen angivna gränsvärdena.

247 Tabell E.

Specifikation

av de i tabell D intagna uppgifterna

återbärings-

Återbäring (kronor) vid Försäkringsbolag

Bolag A, delbestånd » A, delbestånd i B » C, delbestånd » D i E » F i C, delbestånd 1 » G, delbestånd i H, delbestånd » G, delbestånd » I i H , delbestånd • J » K

D65

T 65

550 664 734 812 960 966 1 183 1 191 1 228 1 270 1 383 1414 1 740 1 840 1 966

4 316 3 509 3 050 3 717 3 050 4 004 2 568 1 928 4 648 3 420 4 648 3 520 4 050 1 705

1 För detta bestånd har den årliga premien för D 65 varit 5 kr. högre och den årliga premien för T 65 varit 29 kr. lägre än för övriga försäkringsbestånd.

Tabell F. Årspremier samt uppskattad återbäring vid försäkringstidens utgång för en temporär dödsfallsförsäkring på fem år /T (5)f å 10 000 kronor tecknad den 1 januari 1956 Ålder n. f. (vid tecknandet) 35 år 40 » 45 » 50 » 55 » 60 »

Årspremie kronor

Uppskattad återbäring kronor

52 61 77 105 152 231

0—100 0—120 47—140 65—206 96—324 148—524

Anm. Premiebeloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej. Tabell F omtalar årspremier samt uppskattad återbäring vid försäkringstidens utgång för en temporär dödsfallsförsäkring på fem år [T (5)] å 10 000 kronor tecknad den 1 januari 1956. Uppgifter lämnas om förhållandena vid sex olika inträdesåldrar. Det förutsattes att försäkringen är tecknad av en manlig försäkringstagare mot normal premie och tillhör kategorien stor livförsäkring. Tabellen bygger på uppgifter, som på de sakkunnigas begäran sommaren 1959 lämnats av 13 livförsäkringsbolag. Exemplet avser att belysa säkerhetsmarginalerna enligt nu gällande grunder för en temporär dödsfallsförsäkring, som är tecknad för allenast kort tid. Då en försäkringstid av fem år ansetts vara ett lämpligt exempel och livförsäk-

248 Tabell G. Specifikation av de i tabell F intagna återbäringsuppskattningarna

Försäkringsbolag

Bolag E » C, delbestånd » A » G » D >> C, delbestånd » B » K L I » » M » F » H » J

Uppskattad återbäring (kronor) för försäkrad som vid försäkringens tecknande n. f. fyllde 35 år

40 år

45 år

50 år

55 år

60 år

0 21 27 28 30 35 42 46 55 57 59 60 71 100

0 31 40 43 50 50 58 50 63 66 83 69 95 120

47 47 68 72 80 77 84 61 77 86 125 87 136 140

65 74 119 122 135 122 130 84 101 123 189 124 206 190

96 121 204 205 220 198 208 134 141 183 310 183 324 260

148 200 344 346 365 328 343 232 209 281 505 281 524 390

ringsbolagen erhöll nya premiegrunder år 1955, har exemplet till en del kommit att avse en tid, som ännu icke är förfluten. De av livförsäkringsbolagen lämnade återbäringsuppgifterna kan därför icke vara exakta utan har delvis karaktären av en förhandsberäkning, som är grundad på resultatet under tilländalupen tid. Av tabellen framgår, att enligt de av livförsäkringsbolagen gjorda uppskattningarna återbäringen i det angivna exemplet vid försäkringstidens utgång kan antagas komma att variera mellan 0 och 100 kronor för 35-åringens del, mellan 0 och 120 kronor för 40-åringens del, mellan 47 och 140 kronor för 45-åringens del, mellan 65 och 206 kronor för 50-åringens del, mellan 96 och 324 kronor för 55-åringens del samt mellan 148 och 524 kronor för 60-åringens del. För att ge en fylligare bild av de olikheter i återbäringshänseende livförsäkringsbolagen emellan, åt vilka nyssnämnda uppskattningar ger uttryck, har i tabell G intagits en specifikation av de av försäkringsbolagen gjorda återbäringsuppskattningar, vilka utgör grundvalen för sammanställningen i tabell F. De sakkunniga har vidare från berörda livförsäkringsbolag inhämtat vissa uppgifter till belysning av säkerhetsmarginalerna och återbäringens storlek i grupplivförsäkring. Då återbäringen i grupplivförsäkring i stor utsträckning användes såsom premie för en tilläggsförsäkring, har de sakkunniga inhämtat uppgift om vilket belopp som normalt utbetalats i anledning av dödsfall den 1 juli 1959, där en gruppförsäkrad enligt gruppavtalet varit försäkrad för 10 000 kronor och avtalet gällt sedan den 1 januari 1957. Av de inkomna uppgifterna framgår, att normalåterbäringen i angivna exempel växlar så att försäkringssumman 10 000 kronor i ett bolag höjts med 200 kronor och i två bolag höjts med 1 500 kronor. Gruppernas storlek m. m. spelar emellertid i viss utsträckning en roll för återbäringen, varför åter-

249 Tabell H. Årspremier för och återbäring på en sammansatt kapitalförsäkring (D 65) å 10 000 kronor tecknad den 1 juli 1945 och upphörd genom dödsfall eller återköp antingen den 1 juli 1958 eller den 1 juli 1959 Återbäring (kronor) vid Inträdesålder

Årspremie kronor

25 år 40 »>

236 409

dödsfall 1/7 1958

återköp 1/7 1958

dödsfall 1/7 1959

1 500—1 990 1 500—2 070

450— 810 740—1 210

1 650—2 040 1 680—2 140

återköp 1/7 1959 510— 900 840—1 340

Anm. Premiebeloppen har avrundats till närmaste hela krontal och återbäringsbeloppen till närmaste hela tiotal kronor. Premiebefrielseförsäkring ingår ej. bäringssiffrorna vid en del gruppbildningar, som omfattas av exemplet, kan vara andra än de här angivna. Försäkringsinspektionen har under ett antal år inhämtat uppgifter från livförsäkringsbolagen rörande bl. a. den återbäring som utgått i vissa utvalda exempel. I det följande kominer att sammanställas några av de uppgifter, som försäkringsinspektionen erhållit åren 1958 och 1959. Inspektionens exempel avser försäkringssumman 1 000 kronor men har här omformats efter försäkringssumman 10 000 kronor. I tabell H lämnas uppgifter om årspremier för och återbäring på en sammansatt kapitalförsäkring av typen D 65 å 10 000 kronor, vilken antages ha tecknats den 1 juli 1945 och ha upphört genom dödsfall eller återköp antingen den 1 juli 1958 eller den 1 juli 1959. Återbäringen har beräknats dels för inträdesåldern 25 år och dels för inträdesåldern 40 år. Det förutsattes att försäkringen tillhör kategorien stor livförsäkring och tecknats av en manlig försäkringstagare mot normal premie. Det förutsattes vidare, att ingen återbäring har utbetalats under löpande försäkringstid. Vad angår premien bör det observeras, att densamma är en annan än den som gäller enligt de senast antagna premiegrunderna. Av tabellen framgår, att återbäringen i angivna exempel varierar. För försäkringen med inträdesåldern 25 år utgjorde dödsfallsåterbäringen år 1958 lägst 1 500 och högst 1 990 kronor samt dödsfallsåterbäringen år 1959 lägst 1 650 och högst 2 040 kronor. Återbäringen vid återköp är lägre och utgjorde år 1958 lägst 450 och högst 810 kronor samt år 1959 lägst 510 och högst 900 kronor. Såvitt angår försäkringen med inträdesåldern 40 år var dödsfallsåterbäringen år 1958 lägst 1 500 och högst 2 070 kronor samt år 1959 lägst 1 680 och högst 2 140 kronor. Återköpsåterbäringen vid sistnämnda inträdesålder varierade år 1958 mellan lägst 740 och högst 1 210 kronor samt år 1959 mellan lägst 840 och högst 1 340 kronor. Att återbäringen blir lägre vid återköp än vid dödsfall sammanhänger bl. a. därmed att viss del av uppsamlad återbäring utnyttjas för förstärkning av det belopp som utfaller just vid dödsfall. För att bilden av återbäringsförhållandena skall bli mera fyllig har i tabell I intagits en specifikation av de återbäringssiffror, vilka sammanställts i tabell H.

250 Tabell I. Specifikation av de i tabell H intagna återbäringsuppgifterna Återbäring (kronor) vid D 65 Inträdesålder 25 år Försäkringsbolag

Bolag J . » A, delbestånd . . . »> M »> B » C, delbestånd.. . . » L »> G » C, delbestånd.. . . i D » A, delbestånd... . » E »> K » F » I » H

D 65 Inträdesålder 40 år

Döds- ÅterÅterDödsÅter- DödsÅterDödsköp fall köp fall köp fall fall köp 1/71958 1/71958 1/71959 1/71959 1/71958 1/71958 1/71959 1/71959 1 500 1 630 1 690 1 690 1 810 1 820 1 820 1 850 1 860 1 870 1 870 1 880 1 910 1 910 1 990

710 450 580 520 550 640 650 630 460 660 700 700 550 730 810

1 990 1 650 1 750 1 760 1 850 1 940 1 860 1 900 1 890 1 900 1 900 1 920 1 960 1 950 2 040

820 510 680 620 630 790 720 710 530 720 760 780 640 810 900

1 500 1 650 1 690 1 760 1 710 1 780 1 880 1880 1 790 1 830 1 920 1 870 1 850 1 930 2 070

1 080 790 890 900 790 920 1 030 970 740 940 1 060 1 010 870 1 070 1 210

2 080 1 680 1 750 1 870 1 770 1 990 1 940 1 950 1 820 1880 1 990 1 920 1930 2 000 2 140

1 270 890 1 020 1 080 920 1 190 1 150 1 110 840 1 050 1 200 1 130 1 030 1 200 1 340

I anslutning till samtliga i det föregående lämnade återbäringsuppgifter vill de sakkunniga framhålla, att de olikheter livförsäkringsbolagen emellan, som förekommer på återbäringsområdet, endast till en del kan förklaras därav att av skilda orsaker förvaltningskostnaderna samt dödligheten och förräntningen kan ha varit olika i bolagen. Skillnaderna sammanhänger också med förekommande olikheter i återbäringsgrunderna och i bolagens tillämpning av dessa. Understrykas må, att eftersom återbäringen uppstår på grundval av förhållanden i förfluten tid, stor försiktighet måste iakttagas när det gäller att av återbäringsuppgifter draga slutsatser för framtiden. 5. Till de sakkunniga framförda synpunkter

I sin skrivelse till de sakkunniga har försäkringsinspektionen betecknat införandet av skälighetsprincipen i FL såsom den mest genomgripande förändringen av bestämmelserna om livförsäkringen. De försäkringstekniska grundernas uppgift hade genom den nya lagen blivit icke blott att vara en garanti för att rörelsen bedreves på ett sätt, som fyllde alla rimliga krav på soliditet, utan även att svara för att överskotten fördelades mellan de olika försäkringarna på ett med hänsyn till dessas art skäligt sätt. Själva införandet av de nya grunderna hade, anför försäkringsinspektionen fortsättningsvis i sin skrivelse, under de gångna åren krävt en särskild anspänning från livförsäkringsbolagens sida. Man hade även kunnat konstatera, att den fortlöpande tillämpningen otvivelaktigt i vissa hänseenden ställde större krav på bolagens tekniska resurser än vad som tidigare varit fallet. Det hade emellertid visat sig fullt möjligt att utan orimlig be-

251 lastning av försäkringsbolagen helt realisera de principer, på vilka lagen vilade. Med fog syntes det inspektionen kunna påstås, att det system för tillgodoseende av soliditet och skälighet, som byggts upp i de nya försäkringstekniska grunderna, garanterade försäkringstagarna all den trygghet och rättvisa, som för närvarande kunde uppnås. Detta hade skett utan att försäkringsbolagens möjligheter till smidig anpassning efter marknadens skiftande behov på olämpligt sätt försvårats. Efter att ha pekat på de senaste årens intensiva rationaliseringsarbete i livförsäkringsbolagen anför försäkringsinspektionen i skrivelsen vidare, att inom livförsäkringsområdet stora förbättringar åstadkommits och att förhållandena i flera avseenden vore att beteckna som goda. Lämpligheten av rådande ordning stode emellertid icke på alla håll oemotsagd. Sålunda hade det bl. a. i vissa sammanhang gjorts gällande, att grupplivförsäkringen, eventuellt även individuell riskförsäkring överhuvudtaget, icke borde behandlas såsom livförsäkring utan föras över till skadeförsäkringsområdet. Det hade härvid antytts, att den större smidighet, som skulle kunna vinnas genom en friare behandling, skulle främja utbredningen av framför allt grupplivförsäkringen. Gentemot vad sålunda framhållits hade i debatten anförts, att grupplivgrunderna vore av enkel beskaffenhet och att inspektionen vanligtvis haft mycket litet att erinra mot ifrågasatta ändringar, varför m a n knappast kunde tala om någon osmidighet. Grupplivförsäkringen, hade det sagts, torde ha sålts i en utsträckning, som inneburit fullt utnyttjande av för ändamålet avdelade resurser, varför nuvarande ordning icke syntes innebära något hämmande inflytande på försäljningen. Det hade även framhållits, fortsatte försäkringsinspektionen, att det vore av stort värde för försäkringstagarna i grupplivförsäkringen, att det bl. a. funnes stadfästa återbäringsgrunder och därmed även garanti för skälig fördelning av återbäringen. Med anledning av vad sålunda anförts i debatten vore det enligt försäkringsinspektionens uppfattning av värde, att de sakkunniga upptoge problemet till behandling. Svenska försäkringsbolags riksförbund uppger i sin skrivelse, att ett par försäkringsbolag erinrat om att frågan om meddelande av »långa» försäkringar, för vilka premien i framtiden kunde ändras, diskuterats åtskilligt. Ett steg på denna väg hade tagits bl. a. inom grupplivförsäkring. Sådana försäkringar syntes icke ha varit aktuella då nuvarande lag utformades. I klarhetens intresse skulle det vara värdefullt, menade dessa bolag, om de speciella problem, som vore förknippade med dylika försäkringar, beaktades vid översynen av FL.

6. övriga nordiska länder

Såvitt gäller lagstiftningen i övriga nordiska länder må här allenast anmärkas följande. I den år 1959 i Danmark antagna nya lagen om försäk-

252 ringsverksamhet kommer soliditetsprincipen till uttryck i kravet på att det tekniska beräkningsunderlaget för livförsäkring skall vara »betryggande». Skälighetsprincipen finnes däremot icke inskriven i lagen. I gällande lag i Finland finnes såvitt rör livförsäkring såväl soliditets- som skälighetsprinciperna direkt inskrivna i lagen. I Norge gällande lag innefattar klart uttryck för soliditetsprincipen, varemot skälighetsprincipen icke återfinnes formulerad i lagtexten. I det i sistnämnda land föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet har såväl soliditets- som skälighetsprincipen kommit till uttryck i lagtexten.

De sakkunniga Allmänna synpunkter

Grunderna är av central betydelse inom livförsäkringen. De innehåller på ett antal punkter mer eller mindre detaljerade normer för livförsäkringsbolagens ekonomiska handlande. Sålunda ger grunderna för normala risker noggranna regler rörande premiernas storlek genom fixerande av bl. a. de antaganden rörande dödlighet, räntefot och omkostnader, som skall ligga till grund för vederbörande bolags premiebestämning. Grunderna innehåller också, såsom tidigare nämnts, bestämmelser om hur bolagets skuld på grund av löpande försäkringar skall beräknas. De innehåller vidare regler rörande uträkningen av det tillgodohavande hos bolaget, som den enskilde försäkringstagaren i många fall har, och rörande användningen av dylikt tillgodohavande i olika fall. Grunderna reglerar vidare i stort sett användningen av bolagets överskott och bygger härvid på principen att uppkommande överskott, som icke erfordras för vederbörande bolags konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna. Härvid bortses från den begränsade utdelning till aktieägarna, som förekommer i livförsäkringsaktiebolagen. Återbäringsgrunderna innehåller regler rörande återbäringens fördelning på olika försäkringar och uppställer skilda regler rörande fördelning av dödlighetsvinst, vinst på kapitalförvaltning, vinst på omkostnadsbelastningar o. s. v. Återbäringsgrunderna angiver också de former återbäringen till försäkringstagarna skall ha. Kravet på grunder inom livförsäkringen skapar särskilda garantier för att livförsäkringsverksamheten drives efter en på förhand uppgjord plan och på grundval av en genomarbetad försäkringsmatematisk-ekonomisk analys av rörelsen. Analysen och planläggningen underlättas av att den risk, som livförsäkringen täcker, nämligen risken att en person dör eller lever, för försäkrade med normal hälsa kan med en tillfredsställande grad av statistisk exakthet sättas i relation till allenast två faktorer, nämligen vederbörandes levnadsålder och kön, och av att ett utförligt statistiskt material finnes som belyser dödligheten hos olika åldersgrupper män och kvinnor. Livförsäkringsverksamhetens planläggning och analys underlät-

253 tas vidare av att numera under fredliga tider dödligheten icke är föremål för tvära kastningar utan utvecklas ganska jämnt — för närvarande stadigt sjunkande, låt vara icke lika mycket i alla åldersgrupper. En omständighet, som satt stora spår i de livförsäkringstekniska systemen, är det välkända förhållandet, att dödligheten icke är densamma i alla levnadsåldrar utan i stort sett med åldern stiger i en allt brantare kurva. Detta förhållande gör att vid en flerårig dödsfallsförsäkring med konstant årspremie de försäkrade — särskilt påtagligt vid högre åldrar — under början av försäkringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre. Detta förhållande leder till att även vid livförsäkringar av typisk riskkaraktär, vid vilka utbetalning av försäkringsbeloppet äger rum endast i fall där försäkringstagaren dör under försäkringstiden, försäkringstagarna under avtalets löptid i vissa lägen försäkringstekniskt sett har ett tillgodohavande hos vederbörande livförsäkringsbolag (det s. k. tekniska återköpsvärdet). Vid sådana livförsäkringsformer, där utbetalning endast eller också sker för den händelse den försäkrade uppnår viss levnadsålder, innesluter försäkringen ett direkt sparande, som kan få en betydande omfattning och som kan jämföras med sparande i bank. Det tekniska återköpsvärdet kan här under avtalets löptid stiga upp till det avtalade försäkringsbeloppet. Den hopkoppling av risktäckning och sparande, som livförsäkringsverksamheten i stor utsträckning innefattar, komplicerar i hög grad livförsäkringstekniken och har bidragit till kravet på en särskild planläggning och analys. Livförsäkringsverksamheten möter särskilda tekniska svårigheter och problem icke blott därför att den i stor utsträckning innefattar en kombination av risktäckning och sparande samt dödlighetsrisken dessutom allt brantare växer med åren. Verksamheten har därjämte fått sin prägel av att livförsäkringsavtalen i stor omfattning är ingångna för mycket långa tidsperioder, ofta flera decennier, och givits ett sådant innehåll, att premierna är bestämda — bundna — för hela avtalstiden. Försäkringsbolagen har således i förevarande fall icke någon möjlighet att i fall av behov genomföra premiehöjningar med verkan för redan träffade livförsäkringsavtal. Detta förhållande ökar behovet av noggrann planläggning och analys av verksamheten. En ändring av premiegrunderna, innefattande högre premier, inverkar i nu angivna fall endast på premierna för försäkringar, som tecknas efter grundändringen. Ett viktigt område, inom vilket speciella förhållanden råder, är emellertid den under senare år tillkomna grupplivförsäkringen, inom vilken — oberoende av den tid för vilken försäkringsbolaget åtagit sig risktäckningen — försäkring meddelas mot naturliga premier, som är bestämda — fixerade — för ett år i sänder. Inom grupplivförsäkringen slår därför en ändring av premienivån inom ett år igenom på samtliga grupplivavtal. Grundernas betydelse ligger icke blott däri att de framtvingar en långtgå-

254 ende planläggning och analys av livförsäkringsverksamheten från vederbörande försäkringsbolags egen sida. Därigenom att lagen kräver att grunderna skall stadfästas av försäkringsinspektionen eller, efter yttrande från inspektionens sida, av Kungl. Maj :t blir försäkringsbolagens beslut rörande grundernas innehåll, innan besluten sättes i tillämpning, prövade av myndighet, som förfogar över försäkringsteknisk expertis och som är kompetent att kontrollera, att grunderna är utformade på sådant sätt, att försäkringstagarnas intressen blir vederbörligen tillvaratagna. I ärenden av detta slag har försäkringsinspektionen ofta anledning att göra en ingående granskning av de kalkyler, på vilka grunderna bygger, överläggningar hålles ofta mellan försäkringsbolagens aktuarier och representanter för inspektionen. Vid sin prövning av grunderna tillser försäkringsinspektionen i enlighet med soliditetsprincipen bl. a., att premierna är så tilltagna, att de kan beräknas förslå även vid rimliga avvikelser i ogynnsam riktning, och att återbäringen icke slussas ut i en takt, som kan innefatta en fara för soliditeten. För uppfyllande av skälighetsprincipens krav kontrollerar försäkringsinspektionen samtidigt i görligaste mån, att premierna å andra sidan icke innehåller onödigt stora säkerhetsmarginaler och icke heller eljest är konstruerade på ett sätt, som ej kan anses skäligt. Vad angår återbäringen tillses bl. a., att reglerna rörande fördelningen av återbäring på olika försäkringar synes vara skäligt avvägda. Det är icke blott riskdelarna av livförsäkringspremierna, som försäkringsinspektionen vid sin granskning av grunderna prövar ur soliditets- och skälighetssynpunkt. Detsamma gäller i lika mån de delar av premierna, som är avsedda att täcka kostnaderna för försäkringarnas anskaffning och övriga förvaltningskostnader. Vad angår anskaffningskostnadsbelastningarna kan den intressanta iakttagelsen göras, att tendensen synes vara, att livförsäkringsbolagen alltid konsumerar anskaffningskostnadsdelen av influtna premier. Försäkringsinspektionens soliditets- och skälighetskontroll upphör icke i och med stadfästelsen av grunderna. Inspektionen följer sedan utvecklingen inom bolagen och övervakar härvid bl. a., att försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader avseende livförsäkring såvitt möjligt icke överskrider de enligt grunderna tillåtna. Sådana överskridanden förekommer dock i icke obetydlig utsträckning. På grund av marginaler i andra delar av premierna ger dock premierna som helhet betraktade i allmänhet upphov till återbäringsbildande överskott. Inom livförsäkringen måste enligt de sakkunnigas uppfattning soliditetsprincipen tilläggas stor vikt. Starka garantier bör finnas för att livförsäkringsbolagen har förmåga att fullgöra de av dem slutna försäkringsavtalen. De skäl som de sakkunniga anfört för soliditetsprincipens tillämpning på skadeförsäkringens område äger giltighet även för livförsäkringens del. Härtill kommer att inom livförsäkringen ytterligare skäl talar för att särskilda garantier bör finnas för försäkringsbolagens förmåga att fullfölja de ingångna försäkringsavtalen. På livförsäkringens område talar, såsom delvis framgår av det föregående,

255 särskilt följande förhållanden för krav på starka garantier för soliditeten. Livförsäkringsbolagen har i mycket stor utsträckning ingått avtal, som ålägger dem förpliktelser mot försäkringstagarna under flera decennier framåt i tiden. Livförsäkringsavtalen är för närvarande — bortsett från grupplivförsäkringen — utformade så, att livförsäkringsbolagen icke har möjlighet att höja premierna under avtalstiden. Livförsäkringarna är vidare ofta konstruerade så, att försäkringstagarna inom försäkringens ram bygger upp ett sparkapital, som förvaltas av försäkringsbolaget. Försämringar i livförsäkrade personers hälsotillstånd kan för vederbörande omöjliggöra eller fördyra teckning av livförsäkring i samma eller annat försäkringsbolag. Även om samhället företagit stora utbyggnader av den statliga socialförsäkringen, är det fortfarande ett starkt socialt intresse att det genom frivillig försäkring i livförsäkringsbolag uppbyggda stödet åt ålderdoms- och efterlevandeför sörj ningen icke spolieras genom bristande betalningsförmåga hos livförsäkringsbolagen. Livförsäkringstekniken är vidare så invecklad, att allmänheten i stort sett saknar varje möjlighet att bedöma livförsäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. För livförsäkringens del finnes särskild anledning att soliditetsprincipen kompletteras med en skälighetsprincip. På grund av soliditetskravet måste i första hand vid livförsäkringsavtal, som omspänner en lång tidrymd och vid vilka premierna är fastlåsta för hela avtalstiden, i livförsäkringspremierna inläggas betydande säkerhetsmarginaler, som skall ge garantier för att försäkringsbolagen kan fullgöra sina åtaganden även vid avvikelser i ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Vid en normal utveckling av livförsäkringsrörelsen kan det därför väntas, att betydande överskott kommer att uppstå. Skäligheten synes tala för att dylika överskott i lämplig form tillgodoföres försäkringstagarna och fördelas mellan dem på ett rättvist sätt. Skälighetskravet accentueras inom livförsäkringen icke blott genom de betydande säkerhetsmarginalerna i premierna utan även genom det förhållandet, att livförsäkringspremierna, räknade i kronor, vanligen uppgår till ganska höga belopp. Den återbäring, varom kan bli fråga vid livförsäkring, kan därför vara betydande. Till stöd för att lagreglerna rörande livförsäkring bör ge uttryck för en skälighetsprincip kan också, liksom inom skadeförsäkringen, åberopas det förhållandet, att förhandenvaron av ett flertal med varandra konkurrerande försäkringsbolag icke ensam innefattar några garantier för en skälig prissättning utan till och med kan leda till vissa osunda företeelser. För en skälighetsprincip inom livförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar jämväl den omständigheten, att försäkringstagarna i allmänhet icke har någon möjlighet att bedöma skäligheten av det pris, som livförsäkringsbolagen vid olika försäkringsformer tager för sina tjänster. Livförsäkringens sociala karaktär kan också anföras såsom motiv för en skälighetsprincip inom livförsäkringsbranschen. I enlighet med det anförda anser de sakkunniga, att bestämmelserna

256 angående livförsäkring i FL fortfarande bör bygga både på soliditets- och på skälighetsgrundsatsen. För mycket stora delar av livförsäkringsområdet synes anordningen med av offentlig myndighet stadfästa grunder rörande beräkning av premier och premiereserv, försäkringstagares rätt till återköp och fribrev, återbäring till försäkringstagarna m. m. vara ett nödvändigt och ändamålsenligt instrument för att skapa goda garantier för att soliditetsoch skälighetskraven blir uppfyllda gentemot försäkringstagarna. Förhållandena på livförsäkringsområdet med dess ofta långtidsbundna premier och avtal, kombinationer av risktäckning och sparande samt med levnadsåldern stigande dödlighetsrisk är i mycket stor utsträckning sådana, att en mindre långtgående övervakning än den, som följer av systemet med stadfästa grunder, icke synes tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt. I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att den omständigheten att för personer med mindre gott hälsotillstånd grunderna icke ger några regler om storleken av de premietillägg, som det i dylika fall kan finnas anledning att kräva, icke bör få föranleda att försäkringsinspektionen ägnar mindre uppmärksamhet åt premiesättningen m. m. för ifrågavarande grupper än vad fallet är med motsvarande problem för normala risker. Icke minst sociala skäl talar för en noggrann skälighetsövervakning även för nu ifrågavarande fall. Vad angår utformningen av FL bör man enligt de sakkunnigas uppfattning icke binda livförsäkringstekniken genom ingående lagbestämmelser. FL synes jämväl i fortsättningen endast böra skissera grundernas innehåll och angiva de principer, på vilka lagtillämpningen skall bygga på det livförsäkringstekniska området. Lagen torde icke böra innehålla några tekniska detaljbestämmelser utan dessa synes ha sin rätta plats i grunderna, vilkas innehåll skall godkännas av offentlig myndighet. Vid den prövning av grunderna, som försäkringsinspektionen företager, synes inspektionen icke böra söka genomdriva en fullständig saklig likriktning. Inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna synes utrymme böra finnas för livförsäkringsbolagen att åstadkomma olika tekniska lösningar. Utvecklingen på livförsäkringsområdet torde främjas av en viss rörelsefrihet för bolagens del. Porten bör alltid hållas öppen för nya idéer och tankar. Såsom förut nämnts är det förutsatt, att de sakkunniga icke skall sysselsätta sig med problemen rörande möjligheterna att i ökad utsträckning åstadkomma en värdesäkring av livförsäkringsförmånerna. I enlighet med de lämnade direktiven faller värdesäkrings- och kapitalplaceringsfrågorna i stort sett utanför de sakkunnigas lagöversyn. De sakkunniga går således bl. a. icke närmare in på de för försäkringstagarna — från såväl soliditetssom skälighetssynpunkt — viktiga bestämmelserna angående redovisning av belopp motsvarande försäkringsfonden i livförsäkring. I det följande kommer de sakkunniga att behandla vissa speciella frågor, som berör livförsäkringsväsendet och som äger anknytning till soliditets-

257 och skälighetsprinciperna och de instrument, som finnes för förverkligande av dessa principer. Vissa frågor, som äger anknytning till sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelsen, kommer dock att behandlas i nästa kapitel.

Några principfrågor

I anslutning till skälighetsprincipens lagfästande för den svenska livförsäkringens del genomfördes till fullo den ordningen, att livförsäkringsverksamheten bedrives praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. Såsom förut nämnts skall uppkommande överskott, som icke erfordras för vederbörande bolags konsolidering, tillgodoföras försäkringstagarna. I livförsäkringsaktiebolagen har genom bestämmelser i bolagsordningarna aktieägarnas rätt till årlig utdelning begränsats till högst 5 % av aktiekapitalet. Samtidigt har föreskrivits, att vid en upplösning av livförsäkringsaktiebolagen aktieägarna icke äger rätt till andra tillgångar än som motsvarar aktiekapitalet och vad som kan ha brustit i tillåten utdelning under tilländalupna år. Enligt uttryckliga bestämmelser i FL kan vidare livförsäkringsmedel icke tagas i anspråk för fondemission. Nu angivna ordning för livförsäkringsverksamhetens bedrivande i vårt land har icke mött några gensagor utan vunnit anslutning från alla håll. Densamma tillgodoser väl försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga förordar, att livförsäkringen i Sverige jämväl fortsättningsvis drives efter dessa riktlinjer. Inom livförsäkringen har vid lagtillämpningen skäligheten ansetts kräva, att i princip alla livförsäkringar är förenade med rätt till återbäring. Grunderna är utformade i enlighet härmed. Undantagna från återbäringsrätt är endast livförsäkringar, som upphör de närmaste åren efter försäkringens tecknande. Ett speciellt undantag utgör vidare livräntor, vilka utbetalas såsom ersättning i anledning av inträffat försäkringsfall inom trafikförsäkring, ansvarighetsförsäkring m. fl. skadeförsäkringsgrenar (s. k. skadelivräntor). F r å n företrädare för livförsäkringsbolag har önskemål uttalats, att möjlighet skall öppnas för livförsäkringsbolagen att meddela både livförsäkringar, som är förenade med rätt till återbäring, och livförsäkringar, som saknar dylik rätt. Den sistnämnda typen av försäkringar skulle meddelas mot premier, som modifierats med hänsyn till att försäkringarna icke är förenade med rätt till återbäring. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke väl förenligt med de tankegångar, som ligger bakom återbäringsinstitutet, att uppdela livförsäkringarna i två kategorier, återbäringsberättigade och icke-återbäringsberättigade. Därest möjlighet anses föreligga för ett livförsäkringsbolag att utan risk för soliditeten sänka premierna, bör en sådan sänkning genomföras utan att densamma förbindes med villkoret, att försäkringarna i fråga ute17— 001886

258 slutes från rätt till återbäring. Återbäringen i livförsäkring är avsedd att vara en efterhandskorrigering av premierna. Det synes icke skäligt att man inför livförsäkringsformer, vid vilka — oberoende av rörelseutfallet — en dylik efterhandskorrigering är utesluten. De sakkunniga k a n således, mot bakgrunden av skälighetsprincipen, icke tillstyrka, att man inom svensk livförsäkring inför försäkringsformer, vid vilka det med bindande verkan på förhand bestämts att någon återbäring icke kommer att utgå. Såvitt de sakkunniga k a n finna kräver under nuvarande förhållanden skäligheten, att i princip alla livförsäkringar är förenade med återbäringsrätt. Principen bör emellertid icke hindra, att av praktiska skäl betingade modifikationer göres. Skälen för återbäring inom livförsäkringen framgår av det föregående. För återbäringsanordningar talar i främsta rummet de betydande säkerhetsmarginaler, som på förut anförda skäl är inlagda i livförsäkringspremierna, och storleken av premierna räknade i kronor. Härtill kommer det förhållandet, att det inom livförsäkringen icke möter alltför stora tekniska svårigheter att räkna fram och tillgodoföra försäkringstagarna en återbäring. Möjligheterna härtill har under senare år ytterligare förbättrats genom införandet av moderna databehandlingsmaskiner. Vid den närmare utformningen av återbäringsreglerna bör enligt de sakkunnigas uppfattning tillbörlig hänsyn tagas till praktiska synpunkter och kostnadssynpunkter. Kraven på återbäringsanordningarna får icke göras mer långtgående än vad skäligheten kräver.

Formen för återbäring

Återbäringen i livförsäkring har flera olika former. Mycket vanligt är att återbäringen kvarligger i försäkringsbolaget under försäkringstidens gång och med ett samlat belopp utbetalas först när försäkringen upphör. Det förekommer jämväl att återbäring tillgodoföres livförsäkringstagarna undan för undan i form av avdrag å utgående premier. Återbäringen kan också användas såsom premie för en tilläggsförsäkring, vilken kan vara konstruerad på olika sätt. Även i andra former kan återbäringen tillföras försäkringstagarna och kombinationer mellan olika återbäringsformer är vanliga. Bestämmelser rörande formen för återbäringen i livförsäkring finnes i grunderna. Det är således styrelserna i livförsäkringsbolagen som fastställer de normer härutinnan, vilka skall äga tillämpning för varje bolags del, och styrelsernas beslut underställes försäkringsinspektionen för stadfästelse. Inspektionen kontrollerar, att de beslutade återbäringsreglerna är tillfredsställande från skälighetssynpunkt och att de kan accepteras jämväl från soliditetssynpunkt. Av soliditetsskäl kan det vara nödvändigt att uppkommande överskott i rörelsen icke omgående helt konsumeras för återbäringsändamål. Den kontroll, som försäkringsinspektionen utövar, skall utgöra en garanti

259 för att återbäringsreglerna är rättvisa och att icke några försäkringstagargrupper gynnas på de andras bekostnad. Inom den ram, som kan godkännas från soliditets- och skälighetssynpunkter, kan emellertid flera olika återbäringsformer förekomma. Det existerar också i praktiken olikheter livförsäkringsbolagen emellan i fråga om formerna för återbäring. Det synes de sakkunniga föga tillfredsställande, att livförsäkringstagarna för närvarande icke äger något direkt inflytande på den form, i vilken de erhåller valuta för de överskottsbildande delarna av de premier, som de erlägger. Även om det från försäkringstekniska rättvisesynpunkter kan vara likgiltigt, huruvida återbäringen slussas ut kontant undan för undan eller samlas till försäkringstidens slut eller användes såsom premie för en tilläggsförsäkring av något slag, kan de enskilda försäkringstagarna ha en bestämd uppfattning om vilken återbäringsform de föredrager. Med hänsyn härtill förordar de sakkunniga, att möjlighet öppnas för livförsäkringstagarna att ge till känna sina önskemål om de grova dragen i den form, i vilken uppkommande återbäring skall tillgodoföras dem, och att vid återbäringsanordningarnas utformning livförsäkringsbolagen inom grundernas ram i praktiskt möjlig utsträckning tager hänsyn till de enskilda försäkringstagarnas önskemål. Avsikten är givetvis icke, att en försäkringstagare med korta tidsmellanrum skall k u n n a hoppa från den ena återbäringsformen till den andra. Det synes emellertid rimligt, att i alla händelser vid en livförsäkrings tecknande och helst även ett antal gånger under försäkringstidens lopp livförsäkringstagarna får möjlighet att — inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna — influera på den form, i vilken återbäringen tillgodoföres dem.

Sparsamhetskrav

I samband med lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring uttalades, såsom förut nämnts, att ifrågavarande princip i praktiken kommer att bl. a. innebära ett krav på att livförsäkringsbolagen skall iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader. Det förefaller de sakkunniga, att bolagen icke alltid håller denna sida av skälighetskravet i minnet. Till de sakkunnigas kännedom har kommit flera fall, där livförsäkringsbolag icke synes h a vinnlagt sig om tillbörlig sparsamhet beträffande omkostnaderna. Såsom särskilt påtagligt exempel må nämnas, att ett livförsäkringsbolag ganska nyligen haft jubileumskostnader på över 1 miljon kronor, och detta fastän bolagets omkostnader vissa år överskridit de belopp, som omkostnadsbelastningarna i premierna ställt till förfogande för omkostnadsändamål. Det har också bl. a. förekommit att livförsäkringsbolag förlagt konferenser med vissa delar av fältorganisationen till utlandet. De sakkunniga vill understryka, att det från försäkringstagarsynpunkt icke är till fyllest, att utformningen av de försäkringstekniska grunderna göres på så-

260 dant sätt, att grunderna från skälighets- och soliditetssynpunkter motsvarar högt ställda krav. Det måste med kraft tillses, att livförsäkringsbolagen jämväl i sitt övriga handlande följer de principer, åt vilka försäkringsrörelselagstiftningen ger uttryck. Icke minst angeläget är att bolagen i alla sammanhang eftersträvar att undvika onödiga kostnader. I samband med behandlingen av skälighetsprincipen i skadeförsäkring har de sakkunniga, till betoning av sparsamhetskravet, förordat att katalogen i FL över föreläggandeanledningar kompletteras med det fallet, att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen. Den föreslagna bestämmelsen har utformats så, att den tager sikte icke blott på skadeförsäkringsbolag utan även på livförsäkringsbolag.

Några frågor av betydelse för konkurrensen

Inom livförsäkringsbranschen synes det råda en ganska stark konkurrens mellan de olika försäkringsbolagen. Såväl från förekommande fältorganisationers som från de centrala försäljningsledningarnas sida nedlägges mycken möda på att öka det egna bolagets stock av livförsäkringar. Tävlan mellan bolagen tager olika former. Både personlig bearbetning av kunderna och centrala åtgärder från bolagsledningarnas sida i form av annonser, olika slag av broschyrer, nya försäkringsvarianter m. m. kommer till användning i sammanhanget. Samtidigt kan emellertid konstateras, att det förekommer vissa konkurrenshämmande företeelser på livförsäkringsområdet. En viktig sådan är, att sedan mycket lång tid tillbaka samtliga livförsäkringsbolag i landet tillämpar en gemensam premienivå inom å ena sidan stor och å andra sidan liten livförsäkring. På senaste tid har dock ett livförsäkringsbolag framlagt förslag till nya, kostnadsbesparande former för försäljning av vissa typer av stor livförsäkring och i samband därmed fattat beslut om grunder innefattande lägre premier än övriga bolag i samma försäkringsgren. Samtidigt har bolaget, under hänvisning till den lägre kvinnodödligheten, velat sätta dödsfallspremierna för kvinnor lägre än dödsfallspremierna för män. Jämväl på grupplivförsäkringens område tillämpar de konkurrerande livförsäkringsbolagen i stort sett lika premier. Inom denna gren har det emellertid under senare år ett flertal gånger förekommit, att något bolag ensamt tagit initiativ till premiesänkningar. De andra bolagen har därefter följt efter så att premierna snabbt ånyo blivit i stort sett lika. I detta sammanhang kan konstateras, att försäkringsinspektionen tidigare synes ha stött tanken, att samtliga livförsäkringsbolag bör hålla lika premier inom en och samma försäkringsgren. Under senare år har dock inspektionen givit uttryck för uppfattningen, att förhållandena k a n vara sådana, att en premiedifferentiering mellan bolagen är fullt motiverad. Så-

261 lunda har inspektionen bl. a. ställt sig positiv till de ovan antydda planerna från ett livförsäkringsbolags sida att hålla lägre premier vid vissa former av stor livförsäkring på den grund att bolaget planerar en mindre kostnadskrävande organisation av försäljningen av livförsäkringar än den inom branschen vanliga. Försäkringsinspektionen har också tillstyrkt lägre dödsfallspremier för kvinnor än för män. Inom grupplivförsäkringen har försäkringsinspektionen, såsom framgår av det föregående, stadfäst grunder, som innefattat avsteg från den lika premienivån. De sakkunniga ansluter sig till uppfattningen, att FL ger utrymme för vissa premiedifferentieringar försäkringsbolagen emellan i livförsäkring och att anledning saknas för de lagtillämpande myndigheterna att ålägga livförsäkringsbolagen att alla hålla lika premier inom en och samma försäkringsgren. Det kan svårligen hävdas, att vid varje typ av försäkring en enda premie och ingen annan motsvarar soliditets- och skälighetsprincipernas krav. Med stöd av ifrågavarande två principer kan man enligt de sakkunnigas uppfattning icke komma längre än att premiegrundernas antaganden måste ligga inom vissa marginaler, som icke får överskridas åt någotdera hållet. Marginalerna kan skifta för olika slag av försäkringar. Inom ramen för nu ifrågavarande marginaler synes livförsäkringsbolagen böra ha frihet att bedriva en premiekonkurrens. Om exempelvis flertalet livförsäkringsbolag tillämpar ett visst dödlighetsantagande, vilket av den stadfästande myndigheten anses ligga i överkant men dock icke vara högre än att det kan accepteras från skälighetssynpunkt, synes något hinder icke böra resas mot att ett konkurrerande livförsäkringsbolag tillämpar ett lägre dödlighetsantagande, under förutsättning att detta antagande ligger inom den ram, som kräves från soliditetssynpunkt. Vad angår premiegrundernas omkostnadsantagande synes det uppenbart, att ett livförsäkringsbolag icke bör tvingas att inlägga en högre omkostnadsbelastning i premien än som framstår såsom nödvändig från soliditetssynpunkt. Om därför ett livförsäkringsbolag vill ha en lägre omkostnadsbelastning av premien än övriga bolag och det kan styrka, att bolagets organisatoriska förhållanden är sådana, att jämväl på längre sikt anledning finnes att antaga att den mindre belastningen är till fyllest för att täcka bolagets omkostnader för försäkringarna i fråga, bör något hinder icke resas mot att omkostnadsbelastningen å premien blir lägre i detta bolag än i de övriga. De sakkunniga anser således, att försäkringsinspektionen icke bör vara någon garant för en gemensam premienivå i svensk livförsäkring. I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att den nuvarande premiesättningen i livförsäkring lider av en viss stelhet, vars förenlighet med skälighetsgrundsatsen kan ifrågasättas. I större utsträckning än vad nu sker synes vid premiebestämningen hänsyn böra tagas till längden av den tid, för vilken premierna är bundna. Det synes icke riktigt, att såsom för närvarande är fallet inom individuell livförsäkring premiegrundernas an-

262 taganden innehåller lika stora säkerhetsmarginaler för å ena sidan sådana livförsäkringar, vid vilka vederbörande försäkringsbolag binder sig för en ganska kort tid, exempelvis fem år, och å andra sidan livförsäkringar, där bundenheten sträcker sig över mycket lång tid, kanske trettio eller fyrtio år. Behovet av säkerhetsmarginaler är uppenbarligen mindre vid korta försäkringar än vid långa. Detta förhållande synes böra slå igenom vid premiebestämningen. Priskonkurrensen på livförsäkringsområdet kompliceras därigenom att, såsom förut nämnts, i stor utsträckning avtalstiderna är mycket långa och premierna samtidigt är orörliga under avtalstiden. De säkerhetsmarginaler, som på grund härav måste inläggas i premierna, är ganska betydande och ger vid ett normalt utfall av rörelsen upphov till återbäringsbildande överskott. Återbäringens storlek är av betydelse när det gäller att bedöma det verkliga priset för en livförsäkring. Det brukar sägas, att nettopriset fölen livförsäkring utgör den erlagda premien minus återbäringen. Det är under sådana förhållanden av intresse för allmänheten att få en bild av återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag. Möjligheterna härtill är emellertid för närvarande mycket små. I stort sett torde försäkringstagarna sväva i fullständig okunnighet om vilka livförsäkringsbolag som under en viss tidsperiod haft den högsta och vilka som haft den lägsta återbäringen till försäkringstagarna. Återbäringsteknikens i viss mån varierande utformning i skilda bolag komplicerar dessutom återbäringsjämförelser livförsäkringsbolagen emellan. Även för fackmän kan det möta svårigheter att ge en rättvisande bild av återbäringsförhållandena i de olika livförsäkringsbolagen. Den omständigheten att livförsäkringsbolagen i stor utsträckning tilllämpar metoden att låta återbäringsmedlen kvarligga i livförsäkringsbolaget ända till försäkringstidens utgång gör att sambandet mellan premie och återbäring icke torde stå fullt klart för alla livförsäkringstagare. Vid en dylik återbäringsuppsamling blir återbäringen direkt påtaglig för försäkringstagarna först vid en tidpunkt, då premien kan sägas ha förlorat sin aktualitet för dem. Återbäringens betydelse för priset skulle framstå klarare, därest i ökad utsträckning återbäringen tillfördes försäkringstagarna i form av avdrag på premien. De sakkunnigas ovan framförda förslag att försäkringstagarna skall få tillfälle att influera på den form, i vilken återbäringen skall tillgodoföras dem, kan tänkas komma att leda till en ökad användning av sistnämnda återbäringsform. Enligt vad de sakkunniga erfarit har försäkringsinspektionen övervägt att i publikationen Enskilda försäkringsanstalter offentliggöra uppgifter om återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag vid vissa vanligare typer av försäkringar. Livförsäkringsbolagen avstyrkte emellertid den planerade publiceringen. Frågan har dock icke avförts från inspektionens dagordning utan torde efter fortsatta överläggningar med representanter för livförsäkringsbolagen komma att upptagas till förnyat övervägande.

263 De sakkunniga anser det icke tillfredsställande, att allmänheten i dag saknar möjligheter att få en bild av den varierande återbäring, som de olika livförsäkringbolagen under gången tid lämnat. Då återbäringen direkt påverkar det nettopris, som försäkringstagarna har att erlägga för sitt försäkringsskydd, bör allmänheten icke sväva i okunnighet om de skillnader i återbäringshänseende, som förekommer livförsäkringsbolagen emellan. Det kan från försäkringstagarsynpunkt icke vara en sund företeelse, att faktiskt konstaterbara skillnader mellan olika livförsäkringsbolag i fråga om nettopriset för livförsäkringar undanhålles allmänheten. Visserligen ger återbäringen närmast en bild av förhållandena och priset under gången tid och ger icke något bindande besked om det nettopris, som nytillträdande försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem tecknade livförsäkringar. Inga garantier finnes för att ett livförsäkringsbolag, som i dag lämnar högre återbäring än övriga bolag, kan jämväl framdeles ge lika hög återbäring eller bibehålla sin toppställning. Ett livförsäkringsbolag, som i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framtiden komma att uppvisa fördelaktigare återbäringsförhållanden. För den intresserade allmänheten måste det dock vara av värde att få en så rättvisande bild som möjligt av de skilda livförsäkringsbolagens återbäring i förfluten tid. För ju längre tid återbäringsuppgifter föreligger och ju mera mångsidiga dessa uppgifter är desto större värde har uppgifterna såsom vägledning för allmänheten. Medan uppgifter för enstaka år och för enstaka fall kanske icke säger mycket beträffande återbäringsförhållandena i ett försäkringsbolag, kan däremot en sammanställning av ett större antal uppgifter för en längre tilländalupen tid vara av icke obetydligt värde ur informationssynpunkt. Den utvecklingstendens, som eventuellt kan utläsas ur dylika flerårssammanställningar, kan ge upplysningar av intresse för dem, som tvekar i valet mellan olika livförsäkringsbolag. Värdet av sådana sammanställningar ökar, därest sammanställningarna kan åtföljas av analyser, som ger en bild av i vilken utsträckning olika vinstkällor (dödlighetsvinst, omkostnadsvinst o. s. v.) hos de berörda bolagen bidragit till återbäringen och hur återbäringen närmare kanaliseras. Den omständigheten att bl. a. ingen garanti kan lämnas för att den framtida faktiska utvecklingen blir den som synes kunna utläsas av materialet från förfluten tid synes lika litet här som på andra områden få tagas till intäkt för att undanhålla allmänheten upplysningsmaterialet i fråga. Det förhållandet att livförsäkringsbolagen står under offentlig tillsyn och att återbäringen regleras av grunder, som är stadfästa av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, bör kunna bereda skydd mot en vilseledande återbäringspolitik. På denna väg kan tillses, att icke dumpingartade, tillfälliga höjningar av återbäringen genomföres i ackvisitionssyfte. Goda garantier föreligger således för sunda återbäringsförhållanden jämväl efter ett offentliggörande av återbäringens storlek under förflutna tidsperioder hos olika livförsäkringsbolag.

264 I enlighet med det anförda förordar de sakkunniga, att försäkringsinspektionen snarast möjligt publicerar uppgifter rörande återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag såvitt rör ett antal vanliga livförsäkringstyper. De sakkunniga förutsätter härvid, att sammanställningarna kommenteras och analyseras på sådant sätt, att en så rättvisande bild som möjligt av bolagens återbäringsförhållanden erhålles. Mot bakgrunden av de betydande skillnader livförsäkringsbolagen emellan i fråga om återbäringens storlek i vissa fall, som de i avsnitt 4. av detta kapitel lämnade återbäringsexemplen giver vid handen, vill de sakkunniga understryka vikten av att försäkringsinspektionen i större utsträckning än som hittills skett undersöker och analyserar orsakerna till återbäringsskillnaderna och samtidigt övertygar sig om att icke vissa försäkringskategorier eller årgångar gynnas eller missgynnas på ett orättvist sätt. Återbäringsuppgifterna bör sammanställas med uppgifter rörande premierna, så att en bild av nettopriset för de olika livförsäkringarna erhålles. En dylik sammanställning av premie och återbäring blir särskilt nödvändig i den mån livförsäkringspremierna varierar bolagen emellan. Återbäringen isolerad har ett begränsat intresse; det är först när premien och återbäringen sammanställes som en fullständig bild erhålles av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga. En förskjutning av konkurrensen på livförsäkringsområdet så att densamma i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger enligt de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. En priskonkurrens inom de ramar, som följer av soliditets- och skälighetsprinciperna, bör enligt de sakkunnigas mening kunna gagna livförsäkringstagarna därigenom att en dylik konkurrens — på motsvarande sätt som inom andra delar av näringslivet — kan ge de berörda företagen ytterligare anledning att vidtaga åtgärder för att pressa vederbörande bolags kostnader nedåt. En konkurrens, som icke har formen av priskonkurrens, kan lätt leda till en uppdrivning av kostnaderna. I enlighet med det anförda förordar de sakkunniga, att konkurrensen inom svensk livförsäkring i ökad utsträckning gives formen av en priskonkurrens.

Rörliga premier

Såsom förut nämnts är livförsäkringsavtalen — bortsett från grupplivförsäkring — för närvarande utformade så, att livförsäkringspremierna är orörliga under hela den avtalade försäkringstiden. Den premie, som gäller vid försäkringens tecknande, kan icke ändras under försäkringstidens gång, även om premiegrunderna under tiden förändras, så att nytillträdande försäkringstagare har att erlägga en högre premie för motsvarande försäkring. Ifrågavarande ordning är emellertid icke påbjuden i lag. Gällande lag utgör icke något hinder mot att livförsäkringsavtalen utformas

265 så, att premierna i framtiden kan jämkas, därest anledning därtill föreligger. Den noggranna kontrollen över premiesättningen i livförsäkring ger för övrigt försäkringstagarna särskilda garantier för att icke obefogade premieändringar kommer till stånd. Ett system med rörliga premier i livförsäkring skulle vara förenat med den fördelen, att de i premierna inlagda säkerhetsmarginalerna skulle kunna göras mindre än vid nuvarande ordning, då bolagen icke har möjlighet att höja premierna under avtalstidens lopp. Vid ett system med rörliga livförsäkringspremier behöver icke försäkringsbolagen på förhand gardera sig mot framtida fördyringar, som kanske aldrig inträder. En ordning med rörliga livförsäkringspremier bör därför sett i stort kunna leda till lägre premier än de nuvarande. En dylik ordning torde också befordra en priskonkurrens. Enligt de sakkunnigas mening förtjänar det att övervägas, huruvida det icke skulle ligga i allmänhetens intresse, att möjlighet beredes försäkringstagarna att vid tecknande av livförsäkring välja mellan försäkringsavtal med fast premie och försäkringsavtal med rörlig premie. Man kan också tänka sig mellanformer mellan fast och rörlig premie. Såsom exempel härpå må nämnas avtal, vid vilka livförsäkringspremien bindes för en femårsperiod i sänder.

Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer

Lagbestämmelserna angående livförsäkringsrörelses bedrivande är utformade med tanke närmast på långsiktiga försäkringsavtal, som avser utgivande av livränta eller vid vilka utbetalning skall äga rum icke blott om den försäkrade avlider inom viss tid utan också för den händelse vederbörande lever till försäkringstidens utgång, d. v. s. livförsäkringar som är starkt sparbetonade. Under senare år har emellertid, såsom framgår av tidigare anförda siffror, en annan typ av livförsäkringar fått ett mycket kraftigt uppsving, nämligen sådana försäkringar, vid vilka utbetalning av försäkringsbeloppet skall äga r u m endast i fall där den försäkrade dör under försäkringstiden. Denna typ av livförsäkringar innesluter icke något direkt sparande utan har en typisk riskkaraktär. Till detta slag av försäkringar hör bl. a. grupplivförsäkringen. Anledning torde finnas att överväga, i vad mån de särskilda bestämmelserna angående livförsäkring, i första hand kraven på av offentlig myndighet stadfästa grunder, verkligen är av behovet påkallade, när fråga är om livförsäkringar endast för dödsfall. Det synes icke uteslutet, att vid vissa typer av riskförsäkringar försäkringstagarnas intressen kan bli väl tillgodosedda, även om livförsäkringarna i fråga helt eller delvis underkastas de enklare bestämmelserna angående skadeförsäkring. Förutsättningarna för att likställa vissa livförsäkringstyper med skade-

266 försäkring blir vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag i föregående kapitel större än om skadeförsäkringsbestämmelserna i FL bibehålles oförändrade. De överväganden angående borttagandet av kravet på grunder m. m. för vissa livförsäkringsformer, som göres i det följande, bör ses mot bakgrunden av den aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga föreslagit. De sakkunniga förutsätter sålunda, att i den mån bestämmelserna angående skadeförsäkring blir tillämpliga på vissa typer av livförsäkring, försäkringsinspektionen fortlöpande kommer att i efterhand infordra uppgifter till belysning av premiesättningens skälighet vid ifrågavarande livförsäkringsformer och dessutom kommer att ålägga de berörda försäkringsbolagen att innan beslut fattas om ändring av premiesats för ifrågavarande försäkringstyper delgiva inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen bygger. Vidare förutsätter de sakkunniga, att skäligheten alltjämt skall anses kräva, att vid ifrågavarande livförsäkringsformer i princip allt uppkommande överskott, som icke erfordras för verksamhetens konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna och att inspektionen kommer att övervaka att så också sker. En tekniskt sett mycket enkel livförsäkringsform är grupplivförsäkringen. Såsom förut nämnts föreligger vid sådan försäkring betalningsskyldighet för försäkringsbolaget endast för det fall att försäkrad person avlider inom viss tid. Premien bestämmes för ett år i sänder. Premien innefattar icke något som helst sparmoment utan är avsedd att i sin helhet tagas i anspråk för risktäckningen under försäkringsåret (naturlig premie). Grupplivförsäkringsverksamheten torde erbjuda mindre försäkringstekniska problem än flera skadeförsäkringsgrenar. Det synes lättare att överblicka och hålla ett grepp om denna försäkringsform än vad fallet är beträffande många skadeförsäkringstyper. Såväl ur soliditets- som ur skälighetssynpunkter synes det vara lätt att övervaka, att sunda förhållanden råder inom branschen och att försäkringstagarnas intressen icke åsidosattes. Varken från den ena eller från den andra av nyss nämnda synpunkter synes det föreligga något behov att kräva, att grupplivförsäkringsverksamheten skall styras av grunder, vilka — in i minsta detalj — skall underställas offentlig myndighet för förhandsgodkännande och stadfästelse. De sakkunniga anser sig därför kunna förorda, att grupplivförsäkringen likställes med skadeförsäkring därutinnan att den befrias från krav på grunder. Slappes för grupplivförsäkringens del kravet på grunder, får detta vissa speciella konsekvenser. Detta sammanhänger med att de nuvarande grunderna för grupplivförsäkring innehåller vissa bestämmelser, som icke har någon direkt motsvarighet i individualförsäkringens grunder. Härutinnan må till en början nämnas, att grupplivförsäkringens grunder innehåller noggranna bestämmelser angående bl. a. vilka typer av grupper som får teckna grupplivförsäkring. Likställes denna försäkringsform med skade-

267 försäkring, erhåller försäkringsbolagen frihet att utforma grupperna på det sätt de finner ändamålsenligast. De behöver icke skaffa sig offentlig myndighets förhandsgodkännande av grupptyperna utan kommer på denna punkt liksom på många andra punkter blott att stå risken av ingripande i efterhand från försäkringsinspektionens sida i händelse av anmärkningsvärda åtgärder. Såvitt de sakkunniga kan finna bör det icke vara förenat med några faror för försäkringstagarna, att försäkringsbolagen själva ensamma får taga ansvaret för beskaffenheten och storleken av de grupper, som skall få teckna grupplivförsäkring. De detaljerade bestämmelserna i grunderna i nu ifrågavarande ämne torde åtminstone delvis kunna ses såsom en reminiscens från grupplivförsäkringens begynnelseår, då denna försäkringsform från en del håll möttes med viss skepsis och det i allt fall ansågs vara skäl att gå fram med försiktighet, innan närmare erfarenheter vunnits av den nya livförsäkringsformen. Numera föreligger ingående erfarenheter och dessa synes icke tyda på att det från försäkringstagarsynpunkt finnes anledning att omgärda grupplivförsäkringen med speciella hindrande stängsel. Det torde med stor säkerhet kunna antagas, att försäkringsbolagen icke kommer att missbruka den frihet att bilda grupper, som de erhåller, därest grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder. Påpekas bör i detta sammanhang att försäkringsbolagen äger frihet att på eget ansvar utforma försäkringsbärande grupper i kort kollektiv olycksfallsförsäkring — vilken gren icke är grundreglerad — och att några olägenheter icke synes ha varit förenade med denna frihet. Grupplivförsäkringens grunder är vidare särpräglade därutinnan, att de bl. a. innehåller bestämmelser, som i vissa situationer, då gruppmedlem upphör att omfattas av gruppavtalet,'ger'vederbörande-rätt att inom viss tid utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för dödsfall mot den premie, som normalt gäller för individuell stor försäkring utan rätt till premiebefrielse. Denna rätt till individuell fortsättningsförsäkring har ansetts värdefull för försäkringstagarna. Utan densamma skulle anslutningen till en grupplivförsäkring kunna medföra ölägenheter för de försäkrade. Funnes icke rätten till fortsättningsförsäkring, skulle nämligen försämringar i den enskilde försäkringstagarens hälsotillstånd under tiden för medlemskapet i grupplivförsäkringen kunna medföra, att vederbörande icke alls eller blott mot förhöjd premie kunde erhålla en motsvarande individuell försäkring i fall, där vederbörande på grund av ombyte av arbetsplats m. ni. icke längre k a n vara grupplivförsäkrad. Rätten till fortsättningsförsäkring har gjort, att försäkringstagarna icke kommer i en sämre ställning i förevarande hänseende, därest de ansluter sig till en grupplivförsäkring i stället för att teckna motsvarande individuella försäkringar. De sakkunniga är av den uppfattningen, att förefintligheten av en rätt till fortsättningsförsäkring är en förutsättning för att grupplivförsäkringen skall kunna sägas utgöra ett lika värdefullt skydd för försäkringstagarna som motsvarande indivi-

268 dualförsäkring. De sakkunniga anser därför, att den omständigheten att grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder icke bör få medföra, att rätten till fortsättningsförsäkring avskaffas. Bestämmelser i ämnet bör inryckas i avtalen och det bör på bästa sätt tillses, att de enskilda försäkringstagarna får kännedom om rätten till fortsättningsförsäkring. Någon grundad anledning torde knappast finnas att antaga, att försäkringsbolagen kommer att motsätta sig bibehållandet av rätten till fortsättningsförsäkring. För att skapa garantier för att försäkringstagarintresset blir tillgodosett på nu ifrågavarande punkt kan dock den lagbestämmelse, som öppnar möjlighet för försäkringsbolagen att befrias från grunder vid grupplivförsäkring, lämpligen givas sådan utformning, att bibehållandet av rätt till fortsättningsförsäkring kan uppställas såsom villkor för grupplivförsäkringens grundfrihet. Likställes grupplivförsäkring med skadeförsäkring i fråga om frihet från grunder, synes den jämväl i övrigt i de hänseenden, varom fråga är i FL, kunna behandlas såsom skadeförsäkring. Detta kommer att få betydelse i främsta rummet såvitt angår fondavsättningar, förlusttäckning och kapitalplacering. De sakkunnigas avsikt är, att vid grundfri grupplivförsäkring avsättning till fonder skall ske enligt de regler FL innehåller för annan rörelse än livförsäkringsrörelse. I livförsäkringsbolag, som driver dels vanlig grundbunden livförsäkring och dels grundfri grupplivförsäkring, skall förlusttäckning ske enligt de bestämmelser som gäller för det fall att försäkringsbolag meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag, varvid grupplivförsäkringen blir att betrakta såsom en personförsäkring av annat slag än livförsäkring. Härigenom kommer vid förlust på den grundfria grupplivförsäkringsverksamheten den grundbundna livförsäkringens överskottsmedel att skyddas mot att till någon del behöva tagas i anspråk, innan grupplivförsäkringens överskottsmedel till fullo, inklusive reservfonden, konsumerats för att täcka förlusten. Den grundfria grupplivförsäkringens likställighet med skadeförsäkring kommer vidare att medföra, att inga särskilda kapitalplaceringsbestämmelser kommer att gälla för grupplivförsäkringens del. Regeln i 274 § FL att ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar skall vara redovisat i bl. a. vissa slag av kvalificerade värdehandlingar kommer icke att bli tillämplig och icke heller pantsättningsbestämmelsen i 276 § FL. I detta sammanhang må förutskickas, att i nästa kapitel förslag kommer att framläggas om sådan ändring av 277 § FL, att den grundfria grupplivförsäkringens likställande med skadeförsäkring icke kommer att medföra något krav på speciell redovisning och pantsättning av säkerhetsfonden i livförsäkringsbolag. Det förhållandet att den grundfria grupplivförsäkringen frigöres från FL:s särskilda kapitalplaceringsbestämmelser för livförsäkring innefattar en ökad frihet för försäkringsbolagen. Denna ökade frihet torde emellertid icke medföra några risker för försäkringstagarna och kan icke heller få

269 några återverkningar på kapitalmarknaden. Då grupplivförsäkringen icke innefattar något sparande, är nämligen försäkringsfonden för grupplivförsäkring förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde för samtliga försäkringsbolag sammanlagt den direkta grupplivförsäkringens försäkringsfond för egen räkning endast 2,8 miljoner kronor vid utgången av år 1957. På nu anförda skäl föreslår de sakkunniga, att FL ändras på sådant sätt, att det blir möjligt att i de hänseenden, varom fråga är i FL, behandla grupplivförsäkringen såsom skadeförsäkring. Tanken är icke att grupplivförsäkringen i anledning härav skall överflyttas till skadeförsäkringsbolag, utan avsikten är att den såsom varande livförsäkring fortfarande principiellt skall bedrivas av livförsäkringsbolag, låt vara att formerna för denna del av verksamheten skall på angivet sätt ändras. Ändringarna i fråga bör icke medföra någon utvidgning av akticägarsfären i livförsäkringsaktiebolag utan för all den rörelse, som livförsäkringsaktiebolagen bedriver, synes aktieägarnas rätt till utdelning m. m. böra vara begränsad enligt de riktlinjer, som nu gäller. Möjligheter att garantera detta föreligger. Flera fördelar torde kunna stå att vinna genom en reform av nyss angivet slag. Om grupplivförsäkringen behandlas såsom skadeförsäkring, synes densamma bli ännu enklare för försäkringsbolagen att hantera än vad fallet nu är. Detta är en fördel, ty varje onödigt administrativt arbete synes böra undvikas. En möjlig förenkling, som icke direkt torde framgå av det föregående, gäller premiesättningen för stora grupper. Släpper man kravet på premiegrunder för grupplivförsäkring, vinner man, att premien icke behöver konstrueras på grundval av fixerade antaganden rörande dödlighet m. m. Det blir i viss utsträckning möjligt att bestämma den premie, som en grupp skall betala, med ledning av den faktiska dödligheten inom gruppen. En dylik empirisk premiesättning torde utan fara kunna användas vid stora grupper, vilkas sammansättning icke undergår snabba förändringar. Härigenom uppnås bl. a., att det i viss utsträckning icke blir nödvändigt för försäkringsbolagen att infordra och arbeta med uppgifter om den årliga ålderssammansättningen inom varje försäkrad grupp. En dylik förenkling torde för de stora gruppernas del kunna vara ett ytterligare steg i kostnadsförbilligande riktning. Ett likställande av grupplivförsäkringen med skadeförsäkring medför också den fördelen, att såvitt angår FL lagtekniska möjligheter öppnas att kombinera grupplivförsäkring samt kollektiv kort olycksfalls- eller kollektiv kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till en enhetsförsäkring, vid vilken livförsäkrings- samt olycksfalls- eller sjuk- och olycksfallsförsäkringsmomenten icke redovisningsmässigt måste hållas i sär. Ett sammanförande av nämnda försäkringsmoment till enhetsförsäkringar synes vara ett naturligt utvecklingssteg med tanke bl. a. på att livförsäkringen samt sjukoch olycksfallsförsäkringen från behovstäckningssynpunkt bildar en organisk enhet och gemensamt täcker risken för bortfall av den försäkra-

270 des arbetsförmåga. Även efter de beslutade utbyggnaderna av de samhälleliga personförsäkringsanordningarna föreligger det behov av enskilda kompletteringsanordningar, olika för olika kategorier människor. Åtminstone en del av det enskilda kompletterande personförsäkringsskyddet synes lämpligen kunna få formen av kollektiva försäkringsanordningar. Det synes icke uteslutet, att kostnadsbesparingar kan uppnås, därest härvid grupplivförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring eller olycksfallsförsäkring kan erbjudas i form av kombinationsförsäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten icke behöver redovisas var för sig utan tillsammantagna kan betraktas såsom en enhet. Ett ganska speciellt område, inom vilket det kan vara förenat med fördelar att likställa grupplivförsäkring med skadeförsäkring, utgör vissa typer av försäkringar, som har till uppgift att vid avbetalningsförsäljning av varor ge säljaren och köparen ett mer eller mindre långt gående försäkringsskydd. Vid ifrågavarande försäkringar övertager försäkringsgivaren köparens återstående betalningsskyldighet i händelse köparen dör ävensom för den tid denne är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall och eventuellt också för den tid vederbörande är arbetslös. På grund av FL:s innehåll är det icke för närvarande möjligt att tillhandahålla avbetalningsförsäkringar, vid vilka livförsäkrings-, sjuk- och olycksfallsförsäkrings- samt arbetslöshetsförsäkringsmomenten är sammanförda till ett helt med en premie, som icke behöver uppdelas och redovisas i beståndsdelar. För närvarande måste dödsfallsrisken täckas genom särskild grupplivförsäkring, vars inkomster och utgifter redovisas för sig. Detta torde vara en onödig omgång. Rationellt synes vara att öppna möjligheter för avbetalningshandelns försäkringar att erhålla formen av enhetsförsäkringar, vid vilka alla de olika försäkringsmomenten lillsammantagna kan betraktas och redovisas såsom en enhet. Det är icke blott på den kollektiva livförsäkringens område, som möjligheter kan föreligga att genomföra förenklingar. Detsamma synes i viss utsträckning vara fallet även inom individuell livförsäkring. De försäkringstyper, varom här synes kunna bli fråga, är icke för närvarande särdeles frekventa. Detta förhållande torde dock icke vara ett skäl för att beträffande ifrågavarande försäkringar bibehålla en strängare reglering än som är nödvändig. Det synes för övrigt icke uteslutet, att en del av försäkringsformerna i fråga, eventuellt i kombination med annan personförsäkring, i framtiden kan möta större intresse från allmänhetens sida. Ett ytterligare skäl att icke undantaga individualförsäkringen från förenklingssträvandena är, att gränsen mellan kollektiv och individuell livförsäkring är flytande. Försäkringsformer, som i dag räknas till individuell livförsäkring, skulle lika gärna kunna hänföras under begreppet kollektiv försäkring. Den flytande gränsen mellan kollektiv och individuell försäkring synes icke böra göras till en skiljelinje, som i lag tillägges avgörande betydelse i vissa frågor.

271 En enkel form av individuell livförsäkring utgör livförsäkring endast för dödsfall mot naturlig premie. Då denna försäkringsform medför utbetalning av försäkringssumman endast om den försäkrade dör före viss angiven tid, innefattar densamma icke något sparande. Premien är — liksom vid grupplivförsäkring — beräknad för allenast ett år i sänder i den bemärkelsen, att varje års premie är tillmätt så, att den skall svara mot risken just det året. Premien stiger därför med levnadsåren. Försäkringen har vid försäkringsårets utgång icke något tekniskt återköpsvärde. Fastän denna försäkringsform tekniskt sett är enkel, synes det dock icke under alla förhållanden kunna ifrågakomma att befria densamma från krav på grunder m. m. Såsom förutsättning härför torde böra uppställas, att försäkringstiden icke är alltför lång eller att i allt fall den för ett år i sänder beräknade premien icke blivit till sitt belopp bestämd för en alltför lång period framåt i tiden. Skulle den naturliga premie, som varje år skall erläggas, vara fixerad för lång tid, kanske för årtionden framåt, synes en sådan långtidsplanering och speciell försiktighet vara påkallad, att det icke torde böra ifrågakomma att avstå från kravet på grunder för verksamheten och från tillämpning i övrigt av FL:s speciella bestämmelser rörande livförsäkring. Om däremot avtalet gäller för en tid av, förslagsvis, högst fem år eller om vid längre avtalstid den naturliga premien bestämmes — fixeras — för, förslagsvis, längst fem år i sänder — så att ändringar i premienivån inom angivna tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del — torde vid nu ifrågavarande livförsäkringsform försäkringstagarintressena icke kräva, att verksamheten i fråga regleras av grunder, vilka skall vara stadfästa av offentlig myndighet, och torde jämväl i övrigt försäkringsformen i fråga i de avseenden, varom fråga är i FL, kunna behandlas på samma sätt som skadeförsäkring. Vid genomförandet av förenklingar på den individuella livförsäkringens område torde det icke vara nödvändigt att begränsa sig till försäkringar mot naturlig premie. Utan fara för försäkringstagarna torde man kunna taga ytterligare ett steg. De försäkringar, som här åsyftas, skall liksom de föregående ha karaktären av livförsäkring endast för dödsfall, således typiska riskförsäkringar vid vilka försäkringsbolaget är betalningsskyldigt endast om den försäkrade avlider inom viss tid. Vidare torde liksom i det föregående böra krävas, att försäkringsavtalen gäller för en tid av längst fem år eller att vid längre avtalstid premierna bestämmes — fixeras -— för längst fem år i sänder, så att ändringar i premienivån inom angivna tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del. De här åsyftade försäkringstyperna skiljer sig från de föregående därutinnan, att premierna icke beräknas för ett år i sänder (så att, såsom förut nämnts, varje års premie svarar precis mot risken det året) utan i stället beräknas -— avpassas — för en något längre tidsperiod, förslagsvis högst fem år i sänder, och sedan slås ut på periodens olika år med lika belopp varje år. Det förhållandet att dödligheten stiger med åldern i en allt brantare kurva gör,

272 såsom förut nämnts, att vid fleråriga dödsfallsförsäkringar med konstant årspremie de försäkrade — särskilt påtagligt vid högre åldrar — under början av försäkringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre. Till följd härav har vid dylika försäkringar försäkringstagarna i vissa lägen försäkringstekniskt sett ett tillgodohavande hos vederbörande försäkringsbolag. Detta förhållande utgör en komplikation. Komplikationen synes dock vara av jämförelsevis ringa betydelse vid de försäkringstyper varom här är fråga, vid vilka premieavjamningen sker för en tid av längst fem år. Till belysning härav må erinras om att enligt nu gällande livförsäkringsgrunder återköpsvärdet för en temporär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor med femårig försäkringstid utgör (beloppen avrundade till närmaste hela krontal) högst 2 kronor vid en inträdesålder av 45 år (årspremie 77 kronor), högst 7 kronor vid en inträdesålder av 50 år (årspremie 105 kronor), högst 19 kronor vid en inträdesålder av 55 år (årspremie 152 kronor) samt högst 40 kronor vid en inträdesålder av 60 år (årspremie 231 kronor). Om inträdesåldern är 43 år eller lägre, har enligt grunderna nyssnämnda försäkring icke vid någon tidpunkt under avtalstiden något som helst återköpsvärde. Genom särskilda återköps- och fribrevsgrunder finnes för närvarande garantier för att försäkringstagarna i livförsäkring vid försäkringsavbrott alltid tillgodoföres det tekniska tillgodohavande som försäkringen kan ha, vare sig tillgodohavandet är större eller mindre. Vid de försäkringstyper varom här är fråga är, såsom framgår av nyssnämnda siffror, försäkringstagarnas tekniska tillgodohavande — i den mån sådant över huvud taget föreligger — i allmänhet föga betydande. Först vid högre åldrar eller vid mycket höga försäkringssummor kan tillgodohavandet stiga till mera beaktansvärda belopp. Såsom antydes av de tidigare i tabellerna B och F i avsnitt 4. av detta kapitel lämnade uppgifterna angående å ena sidan återköpsvärden och å andra sidan beräknad återbäring vid en femårig temporär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor med konstant årspremie måste under nuvarande förhållanden vid här aktuella försäkringstyper rätten till återbäring anses ha avsevärt större ekonomisk betydelse för försäkringstagarna än rätten att utbekomma förefintligt återköpsvärde. Härtill kommer, att vid förevarande försäkringsformer de fall, i vilka försäkringstagarna kan ha anledning att påkalla utbetalning av ett återköpsvärde, måste vara få. Under sådana förhållanden kan det visserligen ifrågasättas, huruvida det finnes anledning att slå speciell vakt om nu ifrågavarande försäkringstagares rätt att vid försäkringsavbrott tillgodoföras ett belopp svarande mot återköpsvärdet. De sakkunniga anser dock, att skäligheten kräver att förefintliga återköpsvärden tillgodoföres försäkringstagarna i sådana fall, där beloppen är av nämnvärd storlek. Det synes de sakkunniga kunna förutsättas, att försäkringsbolagen kommer att fortsätta att

273 i dylika fall utge skäligt beräknade återköpsvärden, även om de berörda försäkringsformerna i de hänseenden, varom fråga är i FL, kommer att följa skadeförsäkringsregler. Kräver skäligheten att återbäring lämnas, måste nämligen skäligheten också anses kräva, att återköpsvärden av någon betydelse tillgodoföres försäkringstagarna. Skulle det anses påkallat att ha särskilda garantier för att försäkringstagarintresset icke blir åsidosatt på förevarande punkt, synes en ändamålsenlig lösning kunna vara, att ett utgivande av skäliga återköpsvärden uppställes såsom villkor för grundfrihet för nu ifrågavarande försäkringsformer. Skulle vid förenämnda individualförsäkringstyper premiebetalningstiden vara avkortad så att exempelvis vid en femårig livförsäkring endast för dödsfall premien för femårsperioden är uppdelad på allenast två terminer eller erlägges på en gång, blir försäkringstagarens tekniska tillgodohavande under periodens lopp avsevärt större än vid en konstant premiebetalning varje år. Hänvisas må här till de tidigare i tabell B i avsnitt 4. av detta kapitel lämnade siffrorna rörande återköpsvärdena enligt gällande livförsäkringsgrunder för en engångsbetald femårig temporär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor. I sådana fall kräver givetvis skäligheten i ännu högre grad än nyss att försäkringstagaren icke går miste om sitt tillgodohavande, därest försäkringen avbrytes före försäkringstidens utgång. Samtidigt bör dock hållas i minnet att de fall, i vilka försäkringstagaren önskar en avkortad premiebetalningstid, torde bli mycket få då det gäller rena riskförsäkringar med premien bestämd och beräknad för längst fem år i sänder. Ännu mycket färre blir då de fall, där försäkringens avbrytande i förtid och därmed utgivande av förefintligt återköpsvärde kan komma att aktualiseras. De sakkunniga anser, att om möjligheten till avkortad premiebetalningstid bibehålles vid nu ifrågavarande försäkringstyper, det är särskilt angeläget att i dylika fall försäkringsbolagen vid försäkringsavbrott tillhandahåller rättvist beräknade återköpsvärden även för den händelse försäkringstyperna i fråga jämlikt FL behandlas såsom skadeförsäkring. Tillsyn häröver bör utövas av försäkringsinspektionen. Skulle behov av särskilda garantier anses föreligga, finnes den ovan omnämnda möjligheten att uppställa utgivande av skäliga återköpsvärden såsom villkor för frihet från grunder. De sakkunniga förutsätter, att även i de fall där livförsäkring endast för dödsfall behandlas såsom skadeförsäkring hänsyn i erforderlig utsträckning tages till förekomsten av tekniska tillgodohavanden när det gäller beräkningen av premiereserven. De sakkunniga anser således, att icke blott vid grupplivförsäkring utan jämväl vid individuell livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, möjlighet bör föreligga att befria försäkringsbolagen från krav på grunder och att jämväl i övrigt i de hänseenden, varom 18—001886

274 i F L är fråga, låta försäkringarna följa de regler, som gäller för skadeförsäkring. I fråga om rörelsens kvarliggande i livförsäkringsbolag och konsekvenserna för fondavsättningar, förlusttäckning och kapitalplacering äger vad härutinnan anförts för grupplivförsäkringens vidkommande i tilllämpliga delar giltighet jämväl för den grundfria individuella livförsäkringens del. E n lagreform av nyss angivet innehåll torde icke blott kunna leda till viss förenklad behandling av vissa former av individuell livförsäkring utan synes också medföra den fördelen, att FL icke längre kommer att omöjliggöra kombinationer av dylik livförsäkring samt individuell kort olycksfalls- eller individuell kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till enhetsförsäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten redovisningsmässigt icke behöver hållas i sär. Vad ovan anförts rörande fördelarna av kombinationer av grupplivförsäkring samt kollektiv olycksfalls- eller kollektiv sjukoch olycksfallsförsäkring till enhetsförsäkringar äger i stort sett motsvarande tillämpning på motsvarande kombinationer på den individuella försäkringens område. Erinras bör också i detta sammanhang därom att på sakförsäkringens område det ansetts rationellt att kombinera olika försäkringsformer till enhetsförsäkringar av typen hemförsäkring, villaförsäkring o. s. v. En motsvarande utveckling på den individuella personförsäkringens område torde böra främjas. För att ytterligare belysa omfattningen av det område, inom vilket förenklingar anses kunna genomföras, och klargöra innebörden av den lagtext, som nedan föreslås, vill de sakkunniga framhålla följande. Under lagstadgandet faller till en början sådana livförsäkringar endast för dödsfall, vid vilka avtalet icke gäller för längre tid än fem år. Till samma område föres emellertid jämväl sådana livförsäkringar endast för dödsfall, vid vilka försäkringsavtalet visserligen avser längre tid än fem år men premien dock icke är beräknad och bestämd för längre tid än en femårsperiod i sänder. Antag exempelvis att mellan ett försäkringsbolag och en försäkringstagare träffats ett tioårigt avtal avseende kapitalförsäkring endast för dödsfall mot normalpremie. Detta avtal faller in under förenklingsområdet, därest två förutsättningar är för handen. Dels får premien icke vara konstruerad som en tioårspremie utan den måste vara konstruerad som två fernårspremier eller eljest sammansatt av bitar, varav icke någon avser längre tid än fem år (varigenom större reservbildning undvikes). Dels får premienivån för försäkringstagaren icke vara bunden för längre tid än fem år; vederbörande skall senast efter fem år i sänder vara skyldig att erlägga den normala nyteckningspremie, som då gäller för den aktuella premiebiten (varigenom förändringar i risk- och omkostnader ganska snabbt k a n slå igenom på hela försäkringsbeståndet). Att avtalstiden i det nämnda exemplet är tio år har icke annan betydelse än att försäkringstagaren under hela tioårsperioden, oberoende av

275 eventuellt inträffade försämringar i hälsotillståndet, kommer att behandlas såsom en normal risk, för vilken högre premie än normalpremie icke behöver erläggas. De sakkunniga är medvetna om att försäkringstagarens rätt att icke behöva erlägga högre premie än normalpremien innefattar ett risktagande av mera lång natur från vederbörande försäkringsbolags sida. Det torde kunna förutsättas, att försäkringsbolagen i erforderlig utsträckning kommer att betinga sig särskilt premietillägg för dylika risktaganden. Risken i fråga synes emellertid icke ha en sådan ekonomisk tyngd att densamma bör inverka på omfattningen av det område, inom vilket förenklingar kan tillåtas. Anledning synes icke föreligga att låta nu ifrågavarande långtidsmoment medföra ett krav på grundreglering, därest sådan eljest synes kunna undvaras. Till belysning av att momentet i fråga icke torde ha någon större ekonomisk betydelse må nämnas, att de s. k. optionstillägg, som för närvarande inom livförsäkringen erlägges såsom vederlag för rätt att senast vid försäkringstidens utgång utan hälsoprövning övergå till annan försäkring på högst samma belopp, icke närmare regleras i förekommande grunder. Även inom den ganska snävt begränsade ram, som uppdragits i det föregående, rymmes ett flertal livförsäkringsvarianter. Försäkringsformerna i fråga kan vidare tänkas kombinerade på olika sätt med grundbundna former av personförsäkring. En viss svårighet att förutse utvecklingen måste anses föreligga. Med hänsyn härtill och då fråga är om en principiell nyhet på livförsäkringsområdet torde det vara klokt att utforma lagbestämmelserna i ämnet med en viss försiktighet, så att garantier föreligger mot en oväntad, osund utveckling. Sådana garantier torde erhållas, därest lagbestämmelserna konstrueras så, att försäkringsinspektionen äger uppställa de begränsningar och villkor, som ur försäkringstagarsynpunkt kan anses erforderliga, när fråga är om att föra in förenämnda livförsäkringstyper under F L : s regler angående skadeförsäkring. Skulle försäkringsbolagen eller något eller några av dem föredraga att låta nu ifrågavarande livförsäkringsverksamhet fortfarande vara grundreglerad och jämväl i övrigt likställd med annan livförsäkring, torde anledning icke finnas att hindra detta. Enligt de sakkunnigas mening bör åtminstone till en början, innan närmare erfarenheter vunnits av den nya ordningen, lagbestämmelserna i ämnet erhålla formen av ett dispensstadgande, som lägger det i försäkringsinspektionens hand att medge försäkringsbolag, att bestämmelserna i FL angående skadeförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på ovan berörda former av livförsäkring. Under åberopande av det anförda föreslår de sakkunniga, att till 345 § F L fogas ett nytt stycke av innehåll att i fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som av försäkringsbolag meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, försäkringsinspektionen äger, där sådant finnes förenligt med för-

276 säkringstagarnas intressen, medgiva att bestämmelserna i FL angående annan försäkring än livförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på rörelsen. I anledning av detta tillägg torde rubriken före 345 § böra erhålla följande jämkade lydelse: Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet m. m. Understrykas må slutligen, att ett införande av förut berörda livförsäkringsformer under F L : s regler rörande annan försäkring än livförsäkring icke innebär, att ifrågavarande försäkringsformer förlorar karaktären av livförsäkring. Sålunda blir exempelvis försäkringsavtalslagens bestämmelser om insättande av förmånstagare och om utmätningsfrihet för livförsäkringar fortfarande tillämpliga på dessa typer av livförsäkring. På motsvarande sätt blir skattelagstiftningens bestämmelser angående livförsäkring fortfarande gällande för ifrågavarande försäkringsformer. Endast i de avseenden, varom fråga är i FL, kommer efter vederbörligt medgivande försäkringstyperna i fråga att bli helt eller delvis likställda med annan försäkring än livförsäkring.

Ett specialproblem inom grupplivförsäkring

Grupplivförsäkringen erbjuder fördelar i flera hänseenden. Viktigast torde vara, att inom grupplivförsäkringen möjligheter finnes att hålla omkostnaderna för försäkringen på en lägre nivå än inom individuell livförsäkring. Detta sammanhänger främst med det förhållandet att vid grupplivförsäkring ett antal — ofta ett mycket stort antal — livförsäkringar tecknas och administreras under kostnadsbesparande kollektiva former. Grupplivförsäkringens kollektiva karaktär skapar emellertid också särskilda problem. Ett viktigt sådant avser kontakten mellan försäkringsbolaget och de försäkrade. De sakkunniga vill understryka vikten av att vid grupplivförsäkring försäkringsbolagen tillser, att de försäkrade erhåller fullgoda informationer om innehållet i den försäkring, som de erhåller, önskemålet att sänka försäkringskostnaderna bör icke få medföra, att försäkringsbolagen avstår från åtgärder, som är erforderliga för att garantera de enskilda försäkrade alla de informationer, varav de kan ha behov i sin egenskap av grupplivförsäkringstagare. Försäkringsbolagen får icke betrakta det såsom en angelägenhet för den försäkrade gruppen att ombesörja en tillfredsställande information till medlemmarna. Då det enligt gängse avtalskonstruktion är de enskilda försäkrade och icke gruppen som sådan (fackföreningen o. s. v.) som är försäkringstagare, måste det anses vara försäkringsbolaget och icke gruppen som sådan eller gruppföreståndaren, som har det yttersta ansvaret för att de enskilda försäkringstagarna erhåller behövlig information om sina rättigheter och skyldigheter i anledning av grupplivförsäkringen. Varje enskild försäkringstagare synes böra

277 erhålla ett försäkringsbevis, som bl. a. angiver i vad mån avtalet innehåller bestämmelser rörande vem som är förmånstagare. Eftersattes informationskravet, riskerar grupplivförsäkringen att förlora en del av sitt värde för försäkringstagarna. Enligt de sakkunnigas mening är det angeläget, att försäkringsbolagen gör allt vad som står i bolagens förmåga för att jämväl i informationsavseende hålla grupplivförsäkringen på en hög nivå. Någon kvalitetsskillnad bör icke uppstå mellan grupplivförsäkring och individuell livförsäkring.

Sammanfattning

De sakkunniga är av den uppfattningen, att bestämmelserna angående livförsäkring i FL fortfarande bör bygga både på soliditets- och på skälighetsgrundsatsen. Förhållandena på livförsäkringsområdet med dess ofta långtidsbundna premier och avtal, kombinationer av risktäckning och sparande samt med levnadsåldern stigande dödlighetsrisk anses vara sådana, att det i mycket stor utsträckning måste anses påkallat att bibehålla bl. a. ordningen med särskilda grunder, vilka innan de träder i tillämpning skall stadfästas av offentlig myndighet. Beträffande vissa livförsäkringsformer, vilka har karaktären av typiska riskförsäkringar, har de sakkunniga dock — såsom närmare beröres längre fram — funnit att ett enklare system kan genomföras utan att försäkringstagarnas intressen åsidosattes. Livförsäkringen i Sverige bör enligt de sakkunnigas mening jämväl i fortsättningen drivas praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. De sakkunniga förordar således ett bibehållande av ordningen, att i livförsäkringsaktiebolagen aktieägarnas rätt till årlig utdelning m. m. är starkt begränsad. Tanken att öppna möjlighet för livförsäkringsbolagen att meddela både livförsäkringar, som är förenade med rätt till återbäring, och livförsäkringar, som saknar dylik rätt, avvisas av de sakkunniga. Dessa ger uttryck åt den uppfattningen, att under nuvarande förhållanden skäligheten bör anses kräva, att i princip alla livförsäkringar är förenade med återbäringsrätt. Denna princip anses dock icke böra hindra, att av praktiska skäl betingade modifikationer göres. De sakkunniga stryker under, att vid den närmare utformningen av återbäringsreglerna tillbörlig hänsyn bör tagas till praktiska synpunkter och kostnadssynpunkter. Kraven på återbäringsanordningarna bör enligt de sakkunnigas mening icke göras mer långtgående än vad skäligheten kräver. Det synes de sakkunniga föga tillfredsställande, att livförsäkringstagarna för närvarande icke äger något direkt inflytande på den form, i vilken de erhåller valuta för de överskottsbildande delarna av de premier, som de erlägger. De sakkunniga förordar därför, att i alla händelser vid en livförsäkrings tecknande och helst även ett antal gånger under försäkrings-

278 tidens lopp försäkringstagarna får möjlighet att — inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna — influera på den form, i vilken återbäringen tillgodoföres dem. Angelägenheten av att livförsäkringsbolagen i alla sammanhang eftersträvar att undvika onödiga omkostnader understrykes av de sakkunniga. Det fallet att ett försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen anses jämväl för livförsäkringsbolagens del böra i FL uttryckligen omnämnas såsom anledning till föreläggande gentemot vederbörande bolag. De sakkunniga uttalar, att FL ger utrymme för vissa premiedifferentieringar försäkringsbolagen emellan i livförsäkring och att anledning saknas för de lagtillämpande myndigheterna att ålägga livförsäkringsbolagen att alla hålla lika premier inom en och samma försäkringsgren. Vidare framhåller de sakkunniga, att den nuvarande premiesättningen i livförsäkring lider av en viss stelhet. På grund av skillnader i behovet av säkerhetsmarginaler bör enligt de sakkunnigas mening premierna för korta livförsäkringar ligga på en lägre nivå än premierna för sådana livförsäkringar, vid vilka försäkringsbolagen för mycket lång tid bundit sig för en viss premie. I samma avsnitt framhåller de sakkunniga också, att det icke kan anses tillfredsställande, att allmänheten i dag saknar möjligheter att få en bild av den prispåverkande, varierande återbäring, som de olika livförsäkringsbolagen lämnar. De sakkunniga förordar, att försäkringsinspektionen snarast möjligt publicerar — samt kommenterar och såvitt möjligt analyserar — uppgifter rörande återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag, såvitt rör ett antal vanliga livförsäkringstyper, och att återbäringsuppgifterna sammanställes med premierna, så att en bild erhålles av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga i de olika bolagen. I sammanhang härmed understryker de sakkunniga vikten av att försäkringsinspektionen i större utsträckning än som hittills skett undersöker och analyserar orsakerna till de nu förekommande betydande återbäringsskillnaderna och samtidigt övertygar sig om att icke vissa försäkringskategorier eller årgångar gynnas eller missgynnas på ett orättvist sätt. De sakkunniga ger vidare uttryck åt uppfattningen, att återbäringens betydelse för livförsäkringens nettopris skulle framstå klarare för allmänheten, därest i ökad utsträckning återbäringen tillfördes försäkringstagarna i form av avdrag å premien. En förskjutning av konkurrensen på livförsäkringsområdet så att densamma i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger enligt de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. Enligt de sakkunnigas mening förtjänar det att övervägas, huruvida det icke skulle vara till fördel för allmänheten att kunna välja mellan livförsäkringsavtal med fast premie och livförsäkringsavtal med rörlig premie. En ordning med rörliga, icke för hela försäkringstiden fastlåsta premier

279 anses i stort sett kunna leda till lägre premier än de nuvarande och anses befordra en priskonkurrens. Mot bakgrunden av de föreslagna bestämmelserna angående effektivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet har de sakkunniga funnit det möjligt att förorda en förenklad behandling av vissa livförsäkringstyper. Härutinnan föreslår de sakkunniga, att i fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som av försäkringsbolag meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, försäkringsinspektionen skall, där sådant finnes förenligt med försäkringstagarnas intressen, äga medgiva att bestämmelserna i F L angående annan försäkring än livförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på rörelsen. De försäkringsformer, som beröres och som sålunda bl. a. kan befrias från krav på grunder, är i första hand grupplivförsäkringen men även vissa typer av individuell livförsäkring, vid vilka utbetalning av försäkringssumman äger rum endast i den händelse den försäkrade avlider inom viss tid. För grupplivförsäkringens del understryker de sakkunniga vikten av att försäkringsbolagen tillser, att de enskilda försäkrade erhåller fullgoda informationer om sina rättigheter och skyldigheter i anledning av försäkringen. Försäkringsbolagen bör enligt de sakkunnigas mening bemöda sig om att göra allt vad som står i bolagens förmåga för att jämväl i informationsavseende hålla grupplivförsäkringen på en hög nivå.

ÅTTONDE KAPITLET

Sjuk- och olycksfallsförsäkringens s t ä l l n i n g och vissa d ä r t i l l a n k n u t n a frågor

1. Förbudet mot förening av livförsäkringsrörelse och annan försäkringsrörelse. Åtskillnaden mellan lång och kort personförsäkring. Sjuk- och olycksfallsförsäkringens anknytning till livförsäkringsbolag eller andra bolag. Säkerhetsfondens behandling i blandade bolag. Gällande lag och huvuddragen av förarbetena till FL m. m.

Såsom en nyhet infördes i F L ett förbud mot att i samma försäkringsbolag förena livförsäkringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag. Förbudet är dock icke undantagslöst. Undantag kan medgivas, om särskilda skäl finnes därtill. Det är koncessionsmyndigheten som i sista hand avgör, huruvida sådana särskilda skäl föreligger, att för ett enskilt bolags del en kombination av livförsäkring och försäkring av annat slag kan tillåtas. Stadgandet i ämnet finnes intaget i 2 § första stycket FL. De speciella regler, som F L uppställer för livförsäkring, äger till största delen tillämpning även beträffande viss annan personförsäkring. Härutinnan stadgas i 2 § andra stycket FL — bestämmelsen är hämtad från äldre lag — att vad nedan i F L särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år. Med uttrycket »annan personförsäkring» avses närmast sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse. Formellt sett faller även arbetslöshetsförsäkring in under begreppet personförsäkring. Sådan försäkring meddelas emellertid icke i Sverige av försäkringsbolag, om man bortser från att avbetalningsförsäkringar kan innehålla ett arbetslöshetsförsäkringsmoment. Dylika försäkringar meddelas emellertid icke för längre tid. F r å n r ä k n a t livförsäkring är det därför inom personförsäkringsområdet endast sjuk- och olycksfallsförsäkringar, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år. Nyssnämnda lagstadgande om att viss annan personförsäkring skall likställas med livförsäkring äger sålunda tillämpning endast på vissa former av sjuk- och olycksfallsförsäkring. Sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som enligt det sagda skall följa livförsäkringsregler, brukar — såsom förut nämnts — benämnas lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, övrig sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för en tid av längst tio år och som följer lagens regler rörande annan försäkring än livförsäkring, benämnes ofta kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. I enlighet med det anförda kräves förhandenvaro av särskilda skäl för

281 att ett livförsäkringsbolag skall få på sitt program upptaga andra former av personförsäkring. Detta gäller icke blott beträffande kort sjuk- och olycksfallsförsäkring utan även beträffande lång dylik försäkring. Lagen uppställer däremot icke något krav på särskilda skäl för förening i samma bolag av lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. Lagen innehåller icke heller något principiellt förbud mot förening i samma bolag av sakförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring av kort eller lång karaktär. För det fall att ett försäkringsbolag meddelar såväl livförsäkring eller därmed likställd personförsäkring (lång sjuk- och olycksfallsförsäkring) som försäkring av annat slag innehåller FL — i överensstämmelse med regler i äldre lag — ett speciellt krav. Beträffande säkerhetsfonden i dylika s. k. blandade bolag gäller nämligen särskilda regler rörande redovisning och pantsättning. Lagen föreskriver härutinnan (277 §), att i dylikt bolag tillgångar motsvarande säkerhetsfonden för livförsäkring eller därmed likställd personförsäkring skall redovisas på det sätt, som finnes föreskrivet beträffande försäkringsfond för livförsäkring. De värdehandlingar, i vilka fonden redovisas, skall också förvaras och pantsättas på samma sätt som är föreskrivet beträffande försäkringsfond för livförsäkring. Såsom bakgrund till de sakkunnigas diskussion och förslag rörande vissa spörsmål beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring m. m. lämnas i det följande en redogörelse för huvuddragen av förarbetena till F L i de delar dessa behandlar de i det föregående berörda frågorna. Där 1942 års försäkringsutredning fallit tillbaka på äldre rätt, antydes i korthet vad som ansetts motivera motsvarande äldre bestämmelser. Frågan om förening av livförsäkring och skadeförsäkring i samma bolag diskuterades ingående av 1942 års försäkringsutredning. Utredningen konstaterade, att kombinationen brand- och livförsäkring hos oss förekomme endast i företag, som arbetade i aktiebolagets form. I fråga om denna kombination framhöll utredningen till en början olikheten i avseende å de ekonomiska förutsättningarna för bedrivandet av dessa två vitt skilda försäkringsgrenar. Beträffande livförsäkringen hade den uppfattningen alltmera slagit igenom, att verksamheten skulle drivas enbart för de försäkrades räkning. Brandförsäkringen åter hade prägeln av affärsrörelse, i så måtto att de överskott, som uppstode på verksamheten, icke — såsom i fråga om livförsäkringen — återbures till försäkringstagarna utan tillfördes aktieägarna i en eller annan form. Då verksamhet av så olikartad beskaffenhet och under så skilda förutsättningar dreves av samma försäkringsaktiebolag, kunde tydligen uppstå motsättningar mellan livförsäkringstagarnas och aktieägarnas intressen. Det gällde sålunda bl. a. att uppdela förvaltningskostnaderna mellan liv- och brandförsäkringsrörelsen på ett sätt som svarade mot de verkliga förhållandena, ett problem, som särskilt beträffande vissa omkostnader vore förenat med icke oväsentliga svårigheter. Det sätt,

282 varpå uppdelningen skedde, komme givetvis att inverka på försäkringsbranschernas överskott och berörde därigenom de båda parternas intressen. Även i fråga om kapitalplaceringen kunde olika synpunkter göras gällande, då fråga vore om placering av medel, som tillhörde livförsäkringen med dess långa försäkringsavtal, eller då placeringen gällde brandförsäkringens medel. Sammankopplingen av liv- och brandförsäkring vore ägnad att medföra och hade i konkreta fall även medfört svårigheter att avgöra, huruvida vissa fondavsättningar borde tillkomma livförsäkringstagarna eller betraktas såsom bolagets (aktieägarnas) egendom. Enbart ovan nämnda omständigheter utgjorde enligt utredningens mening tillräckligt motiv för att sammankoppling mellan liv- och brandförsäkringsverksamhet icke vidare borde tillåtas. Men även andra synpunkter förde enligt utredningens uppfattning till samma resultat. Härutinnan anförde utredningen, att i organisatoriskt hänseende anledning saknades att knyta samman liv- och brandförsäkring. Olikheter förelåge bl. a. i fråga om ackvisitionen, tarifferingsarbetet och skaderegleringsarbetet. Härtill komme, att försäkringsrisken inom brandförsäkringen vore till sin natur helt skild från risken inom livförsäkringen. Den naturliga riskgemenskap, som existerade å ena sidan inom ett kollektiv av brandförsäkringar och å andra sidan inom ett livförsäkringsbestånd, kunde icke på ett naturligt sätt utsträckas att omfatta båda bestånden sammantagna. De synpunkter, som anförts beträffande liv- och brandförsäkring i samma bolag, motiverade enligt utredningens mening principiellt förbud mot den nämnda kombinationen. Samma omständigheter kunde enligt utredningens uppfattning åberopas jämväl för livförsäkringens skiljande från övriga skadeförsäkringsbranscher. Utredningen förordade därför, att kombination av liv- och skadeförsäkring icke borde medgivas, såframt icke i det enskilda fallet särskilda skäl talade för en gemenskap. Avgörandet borde träffas uteslutande med hänsyn till vad som framstode såsom mest ändamålsenligt för försäkringstagarna. Beträffande frågan om att tillåta en kombination av å ena sidan indirekt livförsäkring och å andra sidan skadeförsäkring anförde utredningen vissa synpunkter som här kan lämnas åsido. I detta sammanhang ägnade 1942 års försäkringsutredning särskild uppmärksamhet åt sjuk- och olycksfallsförsäkringen och erinrade om den i försäkringsrörelselagen gjorda åtskillnaden mellan lång och kort dylik försäkring. Motivet till denna differentiering torde, anförde utredningen, vara att tekniken för den långvariga sjuk- och olycksfallsförsäkringen företedde betydande likhet med livförsäkringens teknik och då avtalen, liksom i fråga om livförsäkringen, omspände långa tidsperioder, hade den ansetts böra beredas samma skydd som denna. Enligt utredningens mening borde differentieringen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring bibehållas. För tryggande av försäkringstagarnas rätt vore det av vikt, att de långa försäkringsavtalen inom personförsäkringen baserades på ett genomfört tekniskt system, för vilket grunder skulle fastställas. De långa försäk-

283 ringarna, vilka måste anses utgöra en mera kvalificerad försäkringsform, krävde från försäkringsgivarens sida förtrogenhet med problem av särskild art. Historiskt hade förhållandena i vårt land, fortsatte utredningen, utvecklat sig så, att den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen, vilken till skillnad från den långa försäkringen vore uppsägbar, bedreves som en vanlig skadeförsäkringsbransch vid sidan av övrig skadeförsäkring såsom brand, automobil, ansvarighet, inbrott med flera försäkringsgrenar, medan den långa försäkringen dreves av särskilda härför inrättade bolag. Det förekomme icke — bortsett från barnolycksfallsförsäkring och reseolycksfallsförsäkring — att något bolag tecknade både den korta och den långa försäkringen. För bedömandet av spörsmålet, huruvida den dittillsvarande utvecklingen på detta område kunde anses vara av sådan art att den borde konfirmeras i lagstiftningen, borde enligt 1942 års försäkringsutrednings mening bl. a. följande synpunkter uppmärksammas. Vad närmast den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen beträffade vore det uppenbart, att den gåve försäkringstagaren ett större mått av trygghet än den korta, vilken kunde uppsägas från försäkringsgivarens sida och, om en försämring av hälsotillståndet skulle inträda, icke kunde förnyas på de ursprungliga villkoren. Den vore med hänsyn härtill ur försäkringstagarens synpunkt värdefullare än den korta försäkringen. Om därför ett skadeförsäkringsbolag, som bland andra branscher dreve även den korta sjuk- eller olycksfallsförsäkringen, önskade upptaga sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år, borde enligt utredningens mening i princip hinder icke resas häremot, givetvis under förutsättning att behov härav förelåge och förutsättningar vore för handen, att den ifrågasatta utvidgningen av verksamheten vore ägnad att under rådande förhållanden främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Kortfristig sjuk- och olycksfallsförsäkring bedreves emellertid av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag, vilket innebure en icke önskvärd splittring. Inom några av dessa bolag hade nämnda försäkringsgren erhållit en betydande omfattning, medan för flertalet verksamheten i fråga vore av relativt ringa betydelse. Därest nu berörda bolag skulle önska upptaga den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen, vore det enligt utredningens mening av vikt, att den splittring, som rådde inom den korta försäkringen, icke utsträcktes även till den långa försäkringens område. Koncessionsprövningen i föreliggande fall borde därför, så länge bestående förhållanden rådde, vara synnerligen restriktiv. I varje fall borde koncession för den långa försäkringen icke beviljas andra skadeförsäkringsbolag än sådana vilka särskilt inriktat sig på den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen och därigenom åstadkommit en mera betydande verksamhet inom denna försäkringsgren. Även om, fortsatte utredningen, den långa och den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen ur teknisk synpunkt företedde betydande olikheter,

284 krävde de med hänsyn till riskbedömningen och skaderegleringsarbetet en i stort sett likartad expertis. Jämförde man å andra sidan den långa försäkringen med livförsäkring, vore det i stället på det tekniska området som likheterna förelåge, medan framför allt skaderegleringsarbetet vore helt artskilt. Den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen hade sålunda viktiga beröringspunkter med såväl liv- som skadeförsäkring. Under sådana förhållanden ansåg utredningen hinder icke heller böra resas mot att ett livförsäkringsbolag upptoge sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år på sitt program. Godtoges denna uppfattning, syntes några principiella invändningar icke heller kunna anföras mot att ett livförsäkringsbolag dreve den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Då emellertid denna försäkringsbransch redan dreves av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag, borde det icke komma i fråga att bevilja ytterligare koncessioner. Utredningen föreslog bibehållande av bestämmelsen i äldre lag om skyldighet för bolag, som förutom livförsäkring eller därmed likställd personförsäkring meddelade försäkring av annat slag, att redovisa och pantsätta säkerhetsfond på sätt som vore föreskrivet beträffande försäkringsfond för livförsäkring. Någon särskild motivering för förslaget lämnades icke. I propositionen rörande FL anförde föredragande statsrådet bl. a., att de skäl utredningen framlagt för ett principiellt förbud mot att förena liv- och skadeförsäkringsrörelse i samma bolag syntes övertygande. Förbudet borde — såsom utredningen ock påvisat — likväl icke göras ovillkorligt. På koncessionsmyndigheten borde ankomma att efter diskretionär prövning meddela dispens, då särskilda skäl föranledde därtill. Försäkringsutredningen hade, fortsatte statsrådet, pekat på vissa fall, där dispens enligt utredningens mening kunde vara motiverad. I stort sett funne statsrådet utredningens synpunkter välgrundade och ägnade att tjäna såsom ledning för rättslilllämpningen. Då lagstadgandet möjligen kunde tänkas föranleda tvekan huruvida detsamma innebure förbud för exempelvis ett livförsäkringsbolag att förvärva aktiemajoriteten i ett skadeförsäkringsbolag, framhöll statsrådet, att något sådant förbud icke vore åsyftat. Utredningens förslag angående bibehållande av dels regeln, att med livförsäkring skall likställas annan personförsäkring av lång karaktär, och dels stadgandet angående redovisning och pantsättning av säkerhetsfond i s. k. blandade bolag godtogs av föredragande statsrådet och föranledde icke några särskilda uttalanden i propositionen. Första lagutskottet godtog propositionens förslag att införa ett principiellt förbud mot förening av livförsäkringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag och att bibehålla såväl distinktionen mellan lång och kort personförsäkring (annan än livförsäkring) som specialregeln angående säkerhets-

285 fondens redovisning och pantsättning i blandade bolag. Lagbestämmelserna i fråga föranledde icke några särskilda uttalanden av utskottet. Anmärkas må, att regeln om likställdhet mellan livförsäkring och annan personförsäkring av lång karaktär infördes i lagstiftningen redan genom en år 1914 beslutad ändring av 1903 års lag om försäkringsrörelse. Såsom motiv angavs i vederbörande proposition, att på senare tid bolag börjat meddela sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år. Då sådan personförsäkring ur försäkringsteknisk synpunkt vore av samma slag som livförsäkring och det vore önskvärt att den erbjöde samma trygghet som livförsäkring, hade genom en ny bestämmelse personförsäkring för längre tid än tio år underkastats lagens regler om livförsäkring. Kravet på pantsättning av säkerhetsfonden i blandade bolag kvarstår från den första svenska försäkringsrörelselagen av år 1903. Faran för livförsäkringstagarna i bolag, som drev både livförsäkring och vad som då kallades »elementarförsäkringsrörelse», ansågs kunna avlägsnas genom bestämmelser i sådant syfte, att samtliga de medel, på vilka de livförsäkrade kunde göra anspråk, också skulle komma endast dem till godo. I detta system av regler ingick bestämmelsen om säkerhetsfondens behandling på angivet sätt såsom ett led.

2. Något om de nuvarande faktiska olikheterna mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. Kollektivanordningar. Mera speciella försäkringstyper i korthet

Den sjuk- och olycksfallsförsäkring, som enligt FL följer livförsäkringsregler (lång försäkring), och den sjuk- och olycksfallsförsäkring, som av FL behandlas såsom skadeförsäkring (kort försäkring), skiljer sig i praktiken från varandra icke blott med avseende å försäkringstidens längd. Alldeles oberoende av F L : s gränsdragning har de nämnda två försäkringsformerna utvecklats så, att de i dag rent faktiskt företer ett flertal skiljaktigheter. Utvecklingen på området har emellertid icke avstannat utan fortsätter. Ingenting hindrar att i framtiden de faktiska åtskillnaderna mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring k a n bli andra än de nuvarande. Inom den vida ram, som FL anger, kan för vardera försäkringsformen en mångfald olika försäkringstyper konstrueras. I det närmast följande kommer en kortfattad redogörelse att lämnas för några viktigare faktiska olikheter mellan de för närvarande vanligaste formerna av å ena sidan lång och å andra sidan kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. F r å n speciella försäkringstyper bortses. Redogörelsen ger icke någon fullständig bild av förhållandena på området utan utgår närmast från försäkringsformerna hos vissa bolag. Mellan dessa bolags och övriga bolags försäkringar av motsvarande slag finnes vissa skillnader, för vilka närmare redovisning icke lämnas här.

286 Den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen täcker i allmänhet riskerna för såväl sjukdom som olycksfall, medan den korta försäkringsformen är uppbyggd på grundval av en olycksfallsförsäkring, som gäller endast för olycksfall och polio. Denna olycksfallsförsäkring kan emellertid kompletteras med en generell sjukförsäkring och får då karaktären av en fullständig olycksfalls- och sjukförsäkring. Inom den långa försäkringen dominerar arbetsoförmåga på grund av sjukdom såsom ersättningsberättigande faktum, under det att olycksfallen svarar för en mindre del av ersättningarna. På detta förhållande beror, att man inom den långa försäkringen icke annat än i speciella fall arbetar med någon riskklassindelning — med därav följande olika premier — efter yrken, vilket är fallet inom den korta olycksfallsförsäkringen, där denna innefattar olycksfall inom arbete. Grovt räknat kan sägas, att den korta olycksfallsförsäkringens normalpremie i detta senare fall är 4 å 5 gånger så hög i de mest riskfyllda yrkena som motsvarande premie i de minst farliga yrkena. Inom den långa försäkringen kan visst påslag på premien förekomma i de allra farligaste yrkena. Normalpremien höjes dock i allmänhet icke med mera än 50 %. Beloppet av och förutsättningarna för ifrågavarande tillägg behandlas icke närmare i grunderna för den långa försäkringen. Vissa andra premieolikheter mellan lång och kort försäkring omnämnes i ett senare avsnitt. Den långa försäkringen är en heltidsförsäkring under det att den korta försäkringen för personer, som i sitt arbete åtnjuter skydd enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, kan begränsas till fritidsrisker. Försäkringsförmånerna i den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen utgöres av månadsersättning och premiebefrielse vid arbetsoförmåga. Den korta olycksfallsförsäkringens förmåner är dödsfallsersättning, livränta eller kapitalbelopp vid invaliditet, dagsersättning (utom vid polio) samt läkekostnadsersättning, av vilka förmåner invaliditets- och läkekostnadsersättning är obligatoriska. Vid kort olycksfallsförsäkring utgår dagsersättning i princip vid varje nedsättning av arbetsförmågan med belopp som svarar mot graden av arbetsoförmåga, under det att vid den långa försäkringen ersättning vanligen utgives först vid halv arbetsoförmåga. Invaliditetsersättning utgår i kort olycksfallsförsäkring vid alla invaliditetsgrader men kapitaliseras i lägre grader enligt generella regler. Vid av polio förorsakad invaliditet uppgående till mindre än 20 % utgår dock ingen ersättning. Den långa sjukförsäkringen avtalas att gälla till viss slutålder, vanligen 60, 65 eller 67 år. Den korta försäkringen avtalas vanligen för högst fem år men förnyas i praktiken därefter årligen i allt fall till 67 års ålder, försåvitt icke den försäkrades hälsotillstånd undergått mera beaktansvärd försämring. Någon rätt till förnyelse föreligger dock icke vid kort försäkring. Ersättningstiden inom den långa försäkringen kan vara begränsad till viss tid för varje försäkringsfall, exempelvis två år. Vanligtvis är dock

287 avtalen utformade så, att vid inträffat försäkringsfall ersättning kan utgå ända fram till avtalets upphörande vid slutåldern. I den korta olycksfallsförsäkringen är livräntan livsvarig men dagsersättningen vanligen begränsad till högst 730 dagar. I den långa försäkringen arbetar man i flertalet fall med karenstider på 1, 3, 6, 12 eller 24 månader under det att den korta olycksfallsförsäkringen vanligen icke avtalas med ersättningskarens. Ett undantag utgör härvid fritidsförsäkringen, som icke brukar gälla förrän sjukpenningen från den allmänna sjukkassan nedsättes. Den korta sjukförsäkring, varmed en kort olycksfallsförsäkring kan kompletteras, innefattar endast dagsersättning i högst 730 dagar. Ersättning utgår i princip vid varje nedsättning av arbetsförmågan med belopp, som svarar mot graden av arbetsoförmåga. Obligatorisk karenstid på tre dagar tillämpas, men den kan även bestämmas till längre tid. Det hittills anförda har närmast haft avseende å individuellt tecknade sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Det finnes emellertid även kollektiva försäkringsformer. Inom lång sjuk- och olycksfallsförsäkring förekommer kollektiv försäkring för personal- och föreningsgrupper. Försäkringsbeloppen är härvid bestämda enligt generella regler och antalet anslutna måste såväl absolut räknat som räknat i förhållande till antalet anslutningsberättigade uppnå vissa minimital, som är bestämda i grunderna. Premierna är lägre än vid motsvarande individuella försäkringar. Lägst är premierna vid gruppsjukförsäkring, varmed enligt de i september 1959 gällande grunderna förstås sådan kollektiv sjuk- och olycksfallsförsäkring, som omfattar minst 25 försäkrade personer och som meddelas mot naturliga premier så avtalade att för såväl äldre som nya försäkringar tillämpas de vid varje försäkringsårs början gällande premiegrunderna för nya försäkringar. Gruppsjukförsäkringen påminner i mycket om grupplivförsäkring. Inom den korta försäkringens område förekommer kollektiva olycksfalls- och sjukförsäkringar, framför allt olycksfallsförsäkringar, i mycket stor omfattning. I stort sett är dessa försäkringar konstruerade på samma sätt som individuellt tecknade försäkringar, ehuru ersättningsformer och försäkringsbelopp i viss mån schabloniserats. Reglerna rörande gruppernas sammansättning skall här icke godkännas av någon myndighet utan försäkringsgivarna bestämmer själva vilka gruppbildningar som kan godtagas. Förenings- och personalgrupper dominerar. Även kollektiva olycksfallsoch polioförsäkringar för skolungdom är mycket vanliga. Förutom de i det föregående behandlade gängse formerna av försäkringar på sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet förekommer åtskilliga mera speciella försäkringstyper. De viktigaste må här i korthet nämnas. Två betydelsefulla former av lång sjukförsäkring är den i SPP.s tjänstepensionsförsäkring ingående sjuk- och invaliditetsförsäkringen samt den

288 premiebefrielseförsäkring, varmed livförsäkringsbolagens livförsäkringar i stor utsträckning är förenade och som även förekommer vid lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. Före utgången av år 1955 — då nyteckningen upphörde — tillhandahöll, såsom tidigare omnämnts, vissa försäkringsbolag en speciell typ av lång olycksfallsförsäkring, s. k. barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning. Verksamheten inskränker sig nu till förvaltning av tidigare tecknade försäkringsbestånd. Enligt denna försäkringsform utgår ersättning i händelse av dödsfall och invaliditet orsakade av olycksfall eller polio intill dess det försäkrade barnet uppnått viss ålder, högst 24 år. Erlagda premier återbetalas alltid, senast vid försäkringstidens slut, varför försäkringsförmånerna finansieras av bolagens ränteintäkter på influtna premier. Ett särskilt slag av lång olycksfallsförsäkring utgjorde reseolycksfallsförsäkring för livstid, inom vilken försäkringsgren nyteckning numera icke heller förekommer. Försäkringstypen har förelegat i flera varianter med avseende på försäkringsutfästelsens innehåll. Premiebetalningen var koncentrerad till början av försäkringstiden. Frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen kan tecknas hos de ömsesidiga s. k. arbetsgivarbolag, vilka jämte riksförsäkringsanstalten är bärare av yrkesskadeförsäkringen. Försäkringen som sådan är att betrakta såsom kort försäkring. En speciellt för förare av motorfordon anpassad försäkring utgör den s. k. förarplatsförsäkringen, som meddelas i kombination med i allmänhet trafikförsäkring. Den är såsom tidigare antytts, en kort olycksfallsförsäkring, varigenom ett begränsat olycksfallsförsäkringsskydd — i huvudsak kapitalbelopp vid dödsfall och invaliditet — beredes den person, som i olycksfallsögonblicket är förare av det hos vederbörande försäkringsbolag trafikförsäkrade fordonet. Moment av kort sjuk- och olycksfallsförsäkring återfinnes även i den på senaste tid på marknaden introducerade avbetalningsförsäkringen, vilken närmare beskrivits i föregående kapitel (s. 270). Inslag av kort sjuk- och olycksfallsförsäkring förekommer jämväl i vissa s. k. reseförsäkringar, som kan inkludera olycksfalls- och sjukförsäkringsmoment, resgodsförsäkringsmoment m. m.

3. Något om branschstrukturen. Premieintäkten år 1957

Vid ingången av år 1959 drevs bland de svenska försäkringsbolagen lång sjuk- och olycksfallsförsäkring av 3 specialbolag och 4 livförsäkringsbolag. Kort olycksfalls- och sjukförsäkring drevs vid samma tidpunkt av 18 skadeförsäkringsbolag, varjämte 4 dylika bolag endast meddelade kort olycksfallsförsäkring. Frivillig försäkring jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring meddelades — vid sidan av den obligatoriska försäkringen —•

289 av 8 av de inalles 9 s. k. arbetsgivarbolagen. Förarplatsförsäkring drevs av 20 skadeförsäkringsföretag, av vilka 18 hade rätt att meddela kort olycksfallsförsäkring över huvud taget — de har inräknats i de nyssnämnda siffrorna — medan 2 endast ägde tillstånd att driva kort olycksfallsförsäkring i förarplatsförsäkringens form. Äldre bestånd av barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning förvaltades vid angivna tidpunkt av 2 livförsäkringsbolag och 11 skadeförsäkringsbolag. Bestånd av reseolycksfallsförsäkring för livstid förvaltades av 4 skadeförsäkringsbolag. Till belysning av sjuk- och olycksfallsförsäkringsbranschens storlek må här anföras några siffror avseende premier i Sverige i direkt affär för de svenska bolagen år 1957. Premieintäkten i liv- och sjukförsäkringsbolag för sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år utgjorde nämnda år 23,6 miljoner kronor, av vilket belopp 0,1 miljon kronor hänför sig till awecklingsbestånd av barnolycksfallsförsäkring. Skadeförsäkringsbolagens premieintäkt av lång sjuk- och olycksfallsförsäkring (avvecklingsbestånd av barnolycksfalls- och reseolycksfallsförsäkring) uppgick till allenast 2,4 miljoner kronor. Skadeförsäkringsbolagens premieintäkt i kort olycksfallsoch sjukförsäkring nådde upp till 71,7 miljoner kronor, av vilket belopp på individuell försäkring belöpte 40,1 miljoner kronor och på kollektiv affär 31,6 miljoner kronor. Av premieintäkten i individuell försäkring föll 11,0 miljoner kronor på förarplatsförsäkring. Ytterligare må nämnas, att arbetsgivarbolagens premieintäkt — vilken intäkt ej ingår i de ovan anförda siffrorna — såvitt angår frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen år 1957 uppgick till 1,9 miljon kronor.

4. Några uppgifter om premier, återbäring och återköpsvärden

För att ytterligare belysa de nuvarande faktiska åtskillnaderna mellan lång sjuk- och olycksfallsförsäkring och kort motsvarande försäkring lämnas i det närmast följande vissa uppgifter angående premiekonstruktionen i de två försäkringsformerna. En antydan om premieolikheterna göres också genom några exempel, som sammanförts i två tabeller. Då den långa försäkringen är förenad med återbäringsrätt, lämnas jämväl genom några exempel en antydan om storleken av utbetald återbäring i lång försäkring. I den korta försäkringen utgår däremot — såsom omnämnts i det föregående — i allmänhet icke någon återbäring; i viss utsträckning har dock återbäring lämnats i kort kollektiv försäkring. Till belysning av de tillgodohavanden, som på grund av riskförändringarna med stigande ålder försäkringstagarna under avtalets löptid i vissa lägen kan ha i fall av konstant premie, lämnas vissa uppgifter angående förekomsten av åter19— 001886

290 köpsvärden enligt gällande grunder för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. Avbrytes en dylik försäkring på grund av underlåten premiebetalning eller liknande, tillgodoföres försäkringstagaren återköpsvärdet, i allmänhet i form av fribrev. I kort försäkring erhåller däremot försäkringstagarna ingen gottgörelse för de motsvarande tillgodohavanden, som försäkringstekniskt sett kan förekomma jämväl där. Uppgifterna angående förekomsten av återköpsvärden enligt grunderna för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring — vilka är så konstruerade att de i och för sig kan tillämpas även vid kortare avtalstider — har valts så att de i viss mån torde kunna tjäna till belysning av frågan om den mest ändamålsenliga gränsdragningen mellan grundbunden och icke grundbunden sjuk- och olycksfallsförsäkring. Uppgifterna nedan i detta avsnitt avser genomgående män. I den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen är, bortsett från vissa specialfall, premierna 50 % högre för kvinnor än för män. I den korta olycksfallsförsäkringen göres vid premiebestämningen ingen skillnad mellan könen. I den korta sjukförsäkring, med vilken den korta olycksfallsförsäkringen kan kompletteras, är däremot premierna för kvinnor avsevärt högre än för män. Premierna är i både lång och kort försäkring bundna under avtalstiden med undantag av gruppsjukförsäkringspremierna. Inträdesåldern är — bortsett från kort olycksfallsförsäkring, där inträdesåldern icke spelar någon roll — avgörande för vilken premie som försäkringstagaren skall erlägga. Den för inträdesåldern fastställda tariffpremien erlägges under hela avtalstiden respektive i fråga om kort försäkring under den ursprungliga avtalstiden samt den tid därutöver, för vilken avtalet årligen förnyas. Inom den korta sjukförsäkringen är premien för en inträdesålder av 35 till 40 år densamma, premien för en inträdesålder av 40 till 45 år densamma (högre än i nyssnämnda intervall) o. s. v. I den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen går åldersdifferentieringen av premien längre, i det att premien där varieras för varje inträdesår. I tabell A lämnas uppgift om årspremierna för en man med normal hälsa för en lång sjuk- och olycksfallsförsäkring avtalad för tiden fram till 67 års ålder. Ersättning skall vid fullständig arbetsoförmåga utgå med 300 kronor per månad längst till försäkringstidens utgång. Minskas arbetsförmågan med mindre än 50 %, utgår ingen ersättning. Premiebefrielseförsäkring antages ingå i försäkringen. Premierna för en sjuk- och olycksfallsförsäkring av detta slag är praktiskt taget desamma i alla de försäkringsbolag, som meddelar dylik försäkring, och bygger på de för bolagen den 1 september 1959 gällande försäkringstekniska grunderna. Vissa förekommande små differenser i tariffpremierna torde kunna antagas bero på olika utformning av premiebefrielseförsäkringen och på skilda sätt för avjamning av premierna till j ä m n a kronor. I tabellen lämnas uppgifter för tre skilda yrken, nämligen kontorist, handelsbiträde i speceriaffär och grundläggningsarbetare, och för vart och ett av dessa yrken angives pre-

291 Tabell A. Årspremie för man för en lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, avtalad till 67 års ålder. Ersättning 300 kronor per månad längst intill försäkringstidens utgång. Pr em iebefrielsef örsäkring ingår Ålder n. f. (vid tecknandet)

14 dagar

1 månad

3 månader

6 månader

Kontorist

29 år 39 »> 49 »

201 237 283

170 200 238

132 155 181

116 136 159

Handelsbiträde (speceriaffär)

29 »> 39 » 49 i

201 237 283

170 200 238

132 155 181

116 136 159

Grundläggningsarbetare

29 » 39 » 49 »>

302 356 424

213 250 297

165 194 226

145 170 198

Yrke

Årspremie (kronor) vid en ersättningskarens av

Anm. Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. mierna för tre olika inträdesåldrar och för fyra olika ersättningskarenser. Av tabellen framgår att kontoristens och handelsbiträdets premier är desamma. Grundläggningsarbetaren har däremot att erlägga en högre premie. Storleken av premietillägget för grundläggningsarbetaren är icke närmare reglerad i grunderna utan bygger på en allmän bestämmelse i grunderna, att för risk, som på grund av särskilda gravamina eller eljest icke kan betraktas som normal, en med hänsyn till föreliggande omständigheter skälig förhöjning av riskmåtten tillämpas. Tabell B innehåller vissa premieuppgifter avseende kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. I tabellen visas för tre försäkringsbolags (bolagsgruppers) del normalpremien för en manlig försäkrad vid en kort individuell olycksfalls- och polioförsäkring, som täcker såväl yrkes- som fritidsrisker, kombinerad med sjukförsäkring. De huvudsakliga ersättningarna utgöres vid fullständig arbetsoförmåga av dagsersättning med 10 kronor per dag under längst 730 dagar vid såväl sjukdom som olycksfall samt av en livsvarig invaliditetslivränta på 3 600 kronor om året vid olycksfall och polio. Någon rätt till premiebefrielse under tiden för försäkringsfall föreligger icke. Tabellen utgör en sammanställning av uppgifter, som de sakkunniga i november 1958 inhämtade från ifrågavarande bolag (bolagsgrupper), i tabellen betecknade bolag X, bolag Y och bolag Z. Tabellen angiver premierna för tre olika yrkeskategorier (kontorist, handelsbiträde i speceriaffär och grundläggningsarbetare) och för tre skilda inträdesåldrar. För samtliga fall lämnas uppgifter avseende fyra olika ersättningskarenser. Understrykas bör, att ersättningskarensen för bolaget Z är 3 dagar längre än för de två övriga bolagen i tabellen. Å andra sidan kan framhållas, att ersättningskarenstiden i bolaget Z beräknas med arbetsoförmågans första dag såsom utgångspunkt, under det att den i övriga bolag beräknas från läkarbehandlingens första dag. Samtliga försäkringar förutsattes vara tecknade i en-

292 Tabell B. Årspremie gällande i november 1958 för man för en kort olycksfalls- och polioförsäkring (heltidsförsäkring) kombinerad med sjukförsäkring. Ersättningar: 10 kronor per dag i högst 730 dagar vid såväl olycksfall som sjukdom + invaliditetslivränta vid olycksfall och polio 3 600 kronor per år m. m. Årspremie (kronor) för försäkring tecknad i Yrke

Kontorist

\lder n. f. (vid tecknandet)

l-årigt avtal

5-årigt avtal

1-årigt avtal

1-årigt avtal

Ersättningskarens 15 dagar 153 145 29 år 39 » 186 196 247 235 49 »>

145 156 196

152 164 206

169 180 220 337 348 388

177 189 231 354 365 407

145 167 190 164 186 209 265 287 310

125 133 161

131 140 169

147 155 183 292 300 328

154 163 192 307 315 344

128 143 166 144 159 182 229 244 266

Ersättningskarens 90 dagar 87 82 29 år 39 »> 100 105 127 121 49 »

82 91 100

86 96 105

83 88 103

29 » 39 »> 49 »>

100 118 139

105 124 146

100 109 118

105 114 124

97 102 117

29 » 39 i 49 »>

222 240 261

233 252 274

222 231 240

233 243 252

168 173 188

72 87 104

76 91 109

71 76 86

90 105 122 208 223 240

95 110 128 218 234 252

85 90 100 152 157 167

Handelsbiträde (speceriaffär)

29 » 39 » 49 »

Grundläggningsarbetare

29 »> 39 »> 49 »

Handelsbiträde (speceriaffär)

29 »> 39 » 49 »

Grundläggningsarbetare

29 » 39 » 49 »

Kontorist •

•

• '

!•

5-årigt avtal

169 210 259 337 378 427

177 220 272 354 397 448

Ersättningskarens 30 dagar 132 125 29 år 39 » 161 169 213 202 49 »

Kontorist

•

~

:

Bolag Z

Bolag Y

Bolag X

147 183 224 292 328 369

154 192 235 307 344 387

y tffc-i*' '*' * - ^-~

iHandelsbiträde ; .'• (speceriaffär) 1

^'»ag»

i ' ' i . * «4B>Tsms

Grundläggningsarbetare

Kontorist •mHBWMPMI Handelsbiträde (speceriaffär) Grundläggningsarbetare

Ersättningskarens 180 dagar 76 72 29 år 39 » 87 92 104 110 49 »> 29 » 39 » 49 »

90 105 122

29 » 39 • 49 »

208 223 240

94 110 128 218 234 252

Anm. Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Ersättningskarensen för bolaget Z är respektive 18 dagar, 33 dagar, 93 dagar och 183 dagar. Bolaget Z utger, i motsats till bolagen X och Y, ej dagsersättning, om icke nedsättningen av arbetsförmågan uppgår till minst hälften, men lämnar å andra sidan, i motsats till X och Y, vid polio invaliditetslivränta även om invaliditeten understiger 20 %.

293 Tabell C. Premier och återköpsvärden enligt de för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring den 1 september 1959 gällande grunderna för en sjuk- och olycksfallsförsäkring på 5 år för manlig försäkrad avseende en ersättning av 100 kronor per månad under längst 2 år Ålder n. f. (vid tecknandet)

Årspremie kronor

Tekniskt återköpsvärde (kronor) vid utgången av antal år 1

3 Ersätt lingskaren > 1 vecka 35 år 40 » 45 » 50 » 55 » 60 »

34 38 44 53 67 90

35 år 40 » 45 » 50 » 55 i 60 »

Ersättni ngskarens 6 månader 11 13 16 1 20 1 27 2 38 4

1 3 8

1 3 6 11

1 2 3 5 9

1 1 2 3 6

1 1 2 3 5

—

Anm. Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej. lighet med de av vederbörande försäkringsbolag tillämpade allmänna försäkringsvillkoren och inkluderar jämväl viss läkekostnadsersättning (i bolaget Z något annorlunda utformad än i bolagen X och Y). Med hänsyn till att försäkringsvillkoren företer vissa skiljaktigheter — särskilt om man jämför bolagen X och Y å ena sidan och bolaget Z å andra sidan — icke blott i förut angivna hänseenden utan även i andra avseenden, kan de i tabellen intagna uppgifterna icke läggas till grund för en helt rättvisande jämförelse mellan premierna i de tre bolagen. Anmärkas må slutligen, att i tabellen såvitt angår bolagen X och Y lämnats premieuppgifter för såväl 5-åriga som 1-åriga avtal, under det att motsvarande uppgift för bolaget Z endast avser 1-årigt avtal, enär bolaget i fråga icke ingår avtal för längre tid. I tabell C och tabell D lämnas uppgifter om normalpremier och tekniska återköpsvärden vid skiftande åldrar enligt de för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring den 1 september 1959 gällande grunderna för en sjuk- och olycksfallsförsäkring på 5 år respektive 10 år avseende en ersättning vid fullständig arbetsoförmåga av 100 kronor per månad under högst två år. Rätten till ersättning är i exemplen oberoende av om under ersättningstiden försäkringstiden går till ända. Försäkringen omfattar endast fall av nedsättning av arbetsförmågan med 50—100 %. Uppgifter lämnas om läget dels vid 1 veckas ersättningskarens och dels vid 6 månaders ersättningskarens. Uppgifterna avser manlig försäkrad och innefattar icke rätt till premiebefrielse i händelse av försäkringsfall. Av tabellerna framgår — om grundernas antaganden är rättvisande — att vid nu ifrågavarande typer

294 Tabell D. Premier och återköpsvärden enligt de för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring den 1 september 1959 gällande grunderna för en sjuk- och olycksfallsförsäkring på 10 år för manlig försäkrad avseende en ersättning av 100 kronor per månad under längst 2 år Ålder n. f. Års(vid teck- premie nandet) kronor

35 » 40 » 45 » 50 » 55 »

36 41 48 60 77

35 år 40 »> 45 » 50 » 55 »

12 14 18 23 32

Tekniskt återköpsvärde (kronor) vid utgången av antal år 1

— — —

— —

—

•

—

4 Ersättningskarens 3 — 3 6 1 7 11 5 14 20 12 25 35

1 vecka 4 5 8 9 14 16 24 26 42 44

6 9 15 25 42

5 8 13 20 35

3 5 8 12 21

. , .—. — —

Ersättningskarens 6 månader 1 2 3 3 3 3 2 — — 1 3 4 5 5 5 4 3 — — 2 5 7 8 8 8 4 7 — — 4 8 11 13 13 10 13 6 — — 7 14 18 21 22 21 17 10 — — Anm. Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej.

av sjuk- och olycksfallsförsäkring försäkringstagaren i vissa lägen tekniskt sett har ett tillgodohavande hos försäkringsgivaren. Vid försäkring endast för 5 år blir de tekniska återköpsvärdena både absolut och i förhållande till årspremien avsevärt lägre än vid försäkringar på 10 år. Vid försäkringar för 10 år stiger de maximala tekniska återköpsvärdena i exemplen upp till bortåt 60 % av årspremien vid 1 veckas ersättningskarens och upp till ungefär 70 % av årspremien vid 6 månaders ersättningskarens. Tabell E lämnar motsvarande uppgifter som tabellerna C och D. Den belyser storleken av normalpremierna och förekomsten av tekniska återköpsvärden för såväl en 5-årig som en 10-årig sjuk- och olycksfallsförsäkring avseende en ersättning av 100 kronor per månad. Uppgifter lämnas jämväl här om förhållandena dels vid 1 veckas ersättningskarens och dels vid 6 månaders ersättningskarens och det förutsattes att fråga är om en manlig försäkrad och att försäkringarna icke innefattar rätt till premiebefrielse under tiden för försäkringsfall samt att försäkringen endast omfattar fall av nedsättning av arbetsförmågan med 50—100 %. Beräkningarna bygger direkt på de för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring den 1 september 1959 gällande grunderna. Vid premiebestämningen har hänsyn icke tagits till praxis att till motverkande av annullationer tillämpa den eventuellt högre årspremie, som vid lägre inträdesålder kan gälla för en försäkring med samma slutdatum. Försäkringsformen i tabell E skiljer sig från försäkringsformen i tabellerna C och D därutinnan, att ersättning utgår längst fram till försäkringstidens utgång. Ersättning kan således vid tidigt under försäkringstiden inträffade långvariga försäkringsfall utgå under avsevärt längre tid än två år. Inträffar å andra sidan försäkringsfall

295 Tabell E. Premier och återköpsvärden enligt de för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring den 1 september 1959 gällande grunderna för en sjuk- och olycksfallsförsäkring på 5 år /S (5)\ eller 10 år [S (10)j för manlig försäkrad avseende en ersättning av 100 kronor per månad längst intill försäkringstidens utgång Ålder n. f. (vid tecknandet)

S(10)

S(5) Årspremie kronor

Tekniskt återköpsvärde

Årspremie kronor

35 år 40 » 45 » 50 »> 55 i 60 >

35 40 46 55 70 93

Ersättningskarens 1 vecka Försäkringen saknar 42 återköpsvärde under 49 hela försäkringstiden 58 72 94 131

35 år 40 » 45 > 50 » 55 » 60 »

10 12 15 19 25 35

Ersättningskarens 6 månader Försäkringen saknar 16 återköpsvärde under 20 hela försäkringstiden 25 32 44 63

Tekniskt återköpsvärde

Försäkringen saknar återköpsvärde under hela försäkringstiden

Försäkringen saknar återköpsvärde under hela försäkringstiden

Anm. Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej. under slutet av försäkringstiden, kan den maximala ersättningstiden bli kortare än två år. Av tabell E framgår, att vid denna försäkringsform de av exemplen omfattade försäkringarna icke vid någon tidpunkt under försäkringstiden har något tekniskt återköpsvärde. För att kunna ge en antydan om storleken av förekommande återbäring i lång sjuk- och olycksfallsförsäkring har de sakkunniga från ett antal försäkringsbolag inhämtat uppgifter om den återbäring, som enligt de i september 1959 gällande grunderna skulle ha utgått i några angivna fall av dylik försäkring. De sakkunniga har sålunda från två försäkringsbolag, som driver verksamhet i branschen, inhämtat uppgifter om årspremien för och återbäringen på en den 1 januari 1959 utlupen individuell fristående lång sjukoch olycksfallsförsäkring, tecknad trettio år tidigare av en vid tecknandet 35-årig man (normalrisk), avseende en månadsersättning på 300 kronor till 65 års ålder. Ersättning har förutsatts utgå endast vid fullständig arbetsoförmåga. Premiebefrielseförsäkring har antagits ingå i försäkringen och uppgifterna hänför sig till två olika ersättningskarenser, nämligen dels fyra och dels tretton veckor. Beloppsuppgifterna har avrundats till närmaste hela krontal. Det ena bolaget har såsom svar på denna förfrågan uppgivit, att vid en ersättningskarens om fyra veckor den första årspremien utgjort 204 kronor och de följande 136 kronor. Återbäringen utgjorde 2 241 kronor, vil-

296 ken återbäring enligt grunderna utgår oavkortad eller ökas eller minskas (med högst 50 %) allt efter den utsträckning i vilken försäkringen tagits i anspråk. Vid en ersättningskarens om tretton veckor utgjorde den första årspremien 145 kronor och de följande 97 kronor samt återbäringen 1 600 kronor med motsvarande ökning eller minskning. Det andra tillfrågade bolaget har till de sakkunniga uppgivit, att bolaget vid ifrågavarande tidpunkt icke hade just den försäkringsformen men att årspremien vid den kortare ersättningskarensen skulle ha utgjort 134 kronor och vid den längre 95 kronor under hela försäkringstiden. Å försäkringarna skall i princip utgå återbäring för tiden efter försäkringarnas årsdag år 1953. Bolaget har emellertid uppgivit, att någon exakt beräkningav teknisk vinst — och därmed av återbäring — icke kan ske. De sakkunniga har vidare tillfrågat sex försäkringsbolag, som innehar koncession för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, om den återbäring, som i händelse försäkringstagaren avlidit den 1 januari 1959 skulle ha utgått på en individuell, fristående lång sjuk- och olycksfallsförsäkring inkluderande premiebefrielseförsäkring, tecknad den 1 januari 1955 av en n. f. 35-årig man (normalrisk), avseende en månadsersättning på 300 kronor till 65 års ålder och med en månads ersättningskarens. Det har ytterligare förutsatts, att fråga varit om försäkring där ersättning lämnas vid invaliditet mellan 50 och 100 % samt att försäkringen varit i skattehänseende tecknad såsom kapitalförsäkring. Årspremien för en dylik försäkring utgör 175 kronor. Återbäringsbeloppen i de tillfrågade försäkringsbolagen varierar, såsom framgår av nedan intagna uppställning, mellan 53 och 186 kronor. Beloppsuppgifterna är jämväl i detta sammanhang avrundade till närmaste hela krontal. Försäkringsb olag Bolag D »> L » P » N » O » A

Återbäring (kronor) 53 73 92 113 153 186

5. Till de sakkunniga framförda synpunkter

Såsom i kapitel VI anförts har försäkringsinspektionen i sin skrivelse till de sakkunniga såsom exempel på fall, där det skulle vara av värde för inspektionen att erhålla en något starkare förhandlingsposition i förhållande till försäkringsbolagen än vad som inrymmes i gällande lag, nämnt bl. a. den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen. Försäkringsinspektionen har i sin förenämnda skrivelse framhållit, att den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen liksom den långa motsvarande

297 försäkringen utgjorde ett komplement till den i samhällets regi uppbyggda obligatoriska allmänna sjukförsäkringen. Till skillnad från den långa försäkringen utgjordes den korta försäkringen till övervägande del av ren olycksfallsförsäkring. Emellertid, förmenade inspektionen, vore de försäkrades ersättningsbehov knappast större, när en långvarig arbetsoförmåga vållades av olycksfall än när den sammanhängde med annan sjukdom. Ur denna synpunkt skulle det vara önskvärt, att det komplement till den allmänna sjukförsäkringen, som här ifrågavarande försäkring utgjorde, vore mer rationellt utformat; detta önskemål hade sin giltighet även om man visste, att en mera rationell tilläggsförsäkring skulle vara svårare att sälja. Förvaltningskostnaderna inom branschen framstode såvitt avsåge den individuella formen och även delvis beträffande den kollektiva som mycket höga, vilket givit motsvarande utslag på premierna. Försäkringsinspektionen ville även framhålla, att den korta olycksfallsförsäkringen vore mycket heterogent sammansatt. Sålunda förekomme såväl försäkringar gällande både vid yrkesskada och olycksfall utom arbetet som även försäkringar endast avseende olycksfall utom arbetet. Efter att ha nämnt förekommande understödsformer och berört karensreglerna konstaterade inspektionen fortsättningsvis, att olycksfallsförsäkringen tekniskt skilde sig väsentligt från sjukförsäkringen. Medan sjukdomsrisken starkt ökade med stigande levnadsålder vore detta i väsentligt mindre grad fallet med olycksfallsrisken. På olycksfallsområdet spelade däremot yrkesrisken en framträdande roll. Man arbetade såvitt anginge de ersättningsformer, som avsåge både olycksfall i och utom arbetet, med riskklassindelade tariffer och åtföljande mycket omfattande yrkesförteckningar för inplaceringen i riskklasser. Med utgångspunkt från försäkringens anknytning till den allmänna sjukförsäkringen och under hävdande av skälighetsprincipen hade, fortsatte försäkringsinspektionen, i den försäkringsrättsliga diskussionen förslag framställts därom, att den korta försäkringen skulle i princip behandlas på samma sätt som den långa. Det skulle innebära, att bl. a. premier och återbäring skulle regleras enligt särskilda grunder. Sådana grunder skulle kunna utformas med hänsyn till verksamhetens speciella inriktning, hade man menat, d. v. s. med hänsyn tagen till att avtalen vore korta, att förändringar lätt skulle kunna åstadkommas etc. Fördelen skulle bl. a. ligga i att ett samråd med myndigheterna i fråga om t. ex. omkostnadsbelastningar och premiesättning i övrigt skulle komina till stånd redan vid tarifferingen. Den föregående redogörelsen hade emellertid, fortsatte inspektionen, visat, att det förelåge en betydande skillnad mellan kort olycksfallsförsäkring och lång sjukförsäkring. Särskilt hade betydelsen av olikheten i fråga om avtalstidens längd framhävts i debatten. Av det förhållandet att grunder måste finnas i det senare fallet, behövde sålunda icke följa, att grunder också vore erforderliga i det förra fallet. Önskemålet att vidmakthålla

298 den enkelhet, som hittills karakteriserat den korta olycksfallsförsäkringen, kunde anföras som ett motiv för att de båda försäkringsformerna icke skulle behandlas på i princip samma sätt i detta avseende. I denna fråga kunde sålunda olika synpunkter anföras mot varandra. Det syntes försäkringsinspektionen lämpligt, att en närmare avvägning av dessa och andra liknande skäl och motskäl företoges av de sakkunniga.

6. Övriga nordiska länder

I Danmark stadgas i gällande tillsynslag, att livförsäkringsrörelse icke får i samma bolag förenas med annan försäkringsverksamhet. Sjuk- och olycksfallsförsäkring tillhandahålles alltså endast i skadeförsäkringsbolag. Regeln tillämpas emellertid icke på bolag, som vid lagens ikraftträdande drev såväl livförsäkring som annan försäkringsverksamhet. Något jämställande av viss sjuk- och olycksfallsförsäkring med livförsäkring med utgångspunkt från avtalstidens längd förekommer icke. I de bolag, som driver både livförsäkring och annan försäkring, skall utöver livförsäkringsfonden även säkerhetsfonden redovisas i vissa kvalificerade tillgångar, och värdehandlingar vari fonden redovisas pantsättas till livförsäkringstagarnas säkerhet. Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, icke må driva annan rörelse än personförsäkring. Sjukoch olycksfallsförsäkring kan således bedrivas av såväl liv- som skadeförsäkringsbolag. Den för livförsäkring gällande försäkringstekniska grundapparaten är i viss utsträckning tillämplig å all försäkring, som tecknas för längre tid än tio år. Någon motsvarighet till den svenska specialregeln för blandade bolag angående särskild redovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden förekommer icke. Gällande lag i Norge stadgar, att livförsäkringsbolag icke må driva annan rörelse än livförsäkringsrörelse. I den utsträckning forsikringsrådet tilllåter må bolaget dock teckna med livförsäkring förenad invaliditetsförsäkring. Lagen gör icke någon skillnad mellan olika slag av sjuk- och olycksfallsförsäkring efter avtalstidens längd. I det föreliggande förslaget till ny norsk lag om livförsäkringsverksamhet föreskrives, att livförsäkringsbolag icke må driva annan verksamhet än livförsäkringsrörelse. Bolaget kan emellertid teckna sjuk- och olycksfallsförsäkring, som är förenad med livförsäkring. Dylik försäkring behandlas då såsom livförsäkring vid tillämpning av lagens bestämmelser. Där fråga är om tjänstepensionsförsäkring kan i den utsträckning tillsynsmyndigheten medgiver för särskilda grupper av arbetstagare sjuk- och olycksfallsförsäkring tecknas av livförsäkringsbolag utan att försäkringen är kombinerad med livförsäkring.

299 De sakkunniga Åtskillnaden mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring

Den av de svenska försäkringsbolagen bedrivna sjuk- och olycksfallsförsäkringen kan indelas på flera olika sätt. En indelningsgrund är avtalstidens längd. Med tillämpning av denna indelningsgrund skiljer man, såsom förut nämnts, mellan å ena sidan lång sjuk- och olycksfallsförsäkring och å andra sidan kort dylik försäkring. Vid den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen är försäkringsavtalet slutet för den försäkrades livstid eller för längre tid än tio år. Vid den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen är avtalet ingånget för kortare tid än nyss sagts. Den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen likställes i lagen i huvudsak med livförsäkring. Den korta försäkringsformen behandlas däremot såsom skadeförsäkring. Enligt de sakkunnigas uppfattning talar flera skäl för att sjuk- och olycksfallsförsäkring bör i huvudsak följa samma regler som livförsäkring. De två branscherna synes vara nära besläktade med varandra. Med en viss generalisering kan man säga, att det vid såväl sjuk- och olycksfallsförsäkring som livförsäkring genomgående är risken för att en person blir arbetsoförmögen som i olika varianter täckes genom försäkringen, antingen nu förlusten av arbetsförmågan är mer eller mindre tillfällig, såsom vid flertalet sjukdoms- och olycksfall, eller den är definitiv, såsom vid fullständig invaliditet och dödsfall, eller den är presumerad, såsom när försäkringsfallet utgöres av att den försäkrade uppnår hög ålder. Att livförsäkringen samt sjuk- och olycksfallsförsäkringen ur behovstäckningssynpunkt bildar en organisk enhet åskådliggöres icke minst därav att tjänstepensionsförsäkringen innehåller element från båda nämnda försäkringsformer. Erinras må också därom att den korta olycksfallsförsäkringen ofta även ger ett efterlevandeskydd därigenom att avtalet kan innehålla att visst belopp utfaller, därest den försäkrade avlider till följd av olycksfall eller liknande händelse. En olycksfallsförsäkring av denna typ har således delvis direkt karaktären av en begränsad livförsäkring för dödsfall. Sjuk- och olycksfallsförsäkringen å ena sidan samt livförsäkringen å andra sidan har också rent tekniska drag, som är gemensamma. Företeelsen inom livförsäkringen att dödsrisken stiger med åren i en allt brantare kurva äger sin motsvarighet inom den fullständiga sjuk- och olycksfallsförsäkringen såvitt angår risken där. Det bör dock observeras, att den ekonomiska risk, som ett sjuk- och olycksfallsförsäkringsbolag står, icke allenast beror på den försäkrades ålder och kön utan även bl. a. sammanhänger med utformningen av försäkringsförmånerna. Det kan sålunda exempelvis vara en betydande skillnad i fråga om ekonomisk risk mellan å ena sidan försäkringar, vid vilka ersättning kan utgå under mycket lång tid, och å andra sidan försäkringar, där ersättningstiden är maximerad till viss kortare tid, t. ex. två år. Frågan huruvida rätten till ersättning av-

300 klippes eller ej i och med försäkringstidens utgång är också av betydelse för riskläget och inverkar liksom övriga relevanta omständigheter på riskkurvans utseende. Sjukriskens stegring med åldern gör, att jämväl inom sjuk- och olycksfallsförsäkringen den försäkringstekniskt sett naturliga premien i stor utsträckning stiger med levnadsåren. Tillämpas en konstant årspremie, bör därför i stor utsträckning läget tekniskt sett vara det, att årspremien i början av försäkringstiden är högre än den för åldern naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld lägre. Detta förhållande leder till att vid avbrott i en sjuk- och olycksfallsförsäkring med konstant årspremie försäkringstagaren — liksom vid livförsäkring — i många fall kan, försäkringstekniskt sett, ha ett större eller mindre tillgodohavande (det tekniska återköpsvärdet), beträffande vilket det kan i princip ifrågasättas att det bör på ändamålsenligt sätt tillgodoföras försäkringstagaren. Vad nu sagts om riskens stegring med åldern och därmed sammanhängande fenomen torde icke äga tillämpning på sådan försäkring, som i huvudsak blott täcker risken för olycksfall. Vid premiesättningen för ren olycksfallsförsäkring tillmätes icke för närvarande åldern någon betydelse. Det har från försäkringsbolagshåll uppgivits, att i olycksfallsförsäkring skadefrekvensen sjunker med levnadsåren men att i gengäld medelskadans belopp stiger. Någon djupgående verkligt omfattande modern statistik på området torde emellertid icke finnas. Gemensamt för å ena sidan sjuk- och olycksfallsförsäkringen och å andra sidan livförsäkringen är vidare, att försäkringsavtalen i stor utsträckning är ingångna för en tid överspännande flera decennier och att avtalen i allmänhet är utformade så, att försäkringsbolagen icke har möjlighet att ändra premierna under avtalstiden. I sistnämnda avseende måste dock undantag göras för den år 1958 tillkomna långa gruppsjukförsäkringen, vid vilken avtalstiden är lång men — så länge vederbörande tillhör gruppen — försäkring meddelas mot naturliga premier så avtalade att för såväl äldre som nya försäkringar de vid varje försäkringsårs början gällande premiegrunderna för nya försäkringar tillämpas. När sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna bindes för mycket långa tidsperioder, föreligger det — på motsvarande sätt som inom livförsäkringen — ett särskilt starkt behov av garantier för att soliditetens krav icke eftersattes. Soliditeten kräver i dylika fall, att premierna innehåller betydande säkerhetsmarginaler. Inlägges emellertid väsentliga marginaler i premierna, uppstår det ett betydande överskott på rörelsen för den händelse utfallet av denna blir bättre än det som täckes av de i överkant tilltagna premierna. På motsvarande sätt som inom livförsäkringen synes skäligheten i dylika fall i princip kräva, att de oförbrukade marginalerna i premierna återbäres till försäkringstagarna och fördelas mellan dessa på ett rättvist sätt. Sjuk- och olycksfallsförsäkringen skiljer sig emellertid från livförsäkringen därutinnan att den icke i någon variant innesluter ett direkt spa-

301 rande av den typ, som förekommer vid sammansatta kapitalförsäkringar eller vid rena livförsäkringar för livsfall. Sjuk- och olycksfallsförsäkringen har karaktären av en riskförsäkring, som närmast påminner om livförsäkring endast för dödsfall. Framhållas må vidare, att inom sjuk- och olycksfallsförsäkringen den försäkrades kön samt yrke och arbetsuppgifter synes spela en betydligt större roll för risken än vad fallet är inom livförsäkringen. Vad angår yrket och arbetsuppgifterna synes dessa vara av väsentlig betydelse närmast för oiyeksfallsmomentet. Påpekas bör också, att risken för försök till obehörigt utnyttjande av tecknad försäkring måste vara avsevärt större vid sjuk- och olycksfallsförsäkring än vid livförsäkring. Trots föreliggande skiljaktigheter är likheterna mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen samt vissa livförsäkringsformer mycket stora. Såvitt de sakkunniga kan finna ligger det i försäkringstagarnas intresse, att i alla händelser för sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar, vid vilka premierna är bestämda — bundna — för mycket lång tid framåt, garantier föreligger för att verksamheten drives efter en på förhand uppgjord, långsiktig teknisk plan, som är så konstruerad att den tager hänsyn både till soliditetens och till skälighetens krav. Liksom grunder kräves för motsvarande livförsäkringar synes grunder, vilka skall vara i förväg godkända av sakkunnig myndighet, böra finnas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar med långtidsbundna premier. Med hänsyn till möjligheten av icke helt obetydliga tekniska tillgodohavanden vid sjuk- och olycksfallsförsäkringar, vid vilka premierna icke beräknas för ett år i sänder ( så att varje års premie svarar precis mot risken det året) utan i stället beräknas för en längre period — och sedan slås ut på periodens olika år antingen med lika belopp varje år eller så, att preiniebetalningen koncentreras till ett eller några få tillfällen — synes det ändamålsenligast att kräva grunder jämväl för sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar, där premiens storlek, premienivån, visserligen icke är fixerad för många år framåt i tiden men där premien är konstruerad så, att den icke har karaktären av eller närmar sig naturlig premie utan tvärtom är beräknad med tanke på en lång tidsperiod. I samtliga de fall, i vilka grunder kräves för verksamheten, synes övervägande skäl tala för att försäkringarna i fråga jämväl i övrigt i de avseenden, varom fråga är i FL, likställes med livförsäkringar. Nästa fråga är, huruvida jämväl sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar, som är meddelade endast för kort tid eller i allt fall mot premie, som är beräknad och bestämd för blott några få år i sänder, bör underkastas reglering genom grunder och även i övrigt följa de regler, som för närvarande gäller för livförsäkring och som förordats för sjuk- och olycksfallsförsäkringar av lång karaktär. Emot en sådan lösning synes i första hand kunna anföras, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort typ är så okomplicerade, att det icke torde vara nödvändigt att ha den särskilda tekniska apparatur, som grunder m. m. utgör. Bland annat på grund av

302 yrkets och arbetsuppgifternas inverkan på främst olycksfallsrisken torde det också kunna möta tekniska svårigheter att för de i detta sammanhang aktuella försäkringsformerna konstruera ändamålsenliga grunder; i allt fall skulle grunderna kunna skapa en icke önskvärd stelhet i premiesättningen. Till förmån för införandet av grunder jämväl för korta sjuk- och olycksfallsförsäkringar synes i främsta rummet kunna åberopas, att en sådan ordning erbjuder särskilt goda garantier för en skälig prissättning inom branschen och att flera omständigheter, av såväl social som ekonomisk natur, synes tala för att en effektiv skälighetskontroll införes. Även om det delvis kan vara förenat med svårigheter att konstruera ändamålsenliga grunder för nu ifrågavarande försäkringstyper, behöver uppgiften icke vara olöslig. Så länge skäligheten är omgärdad med garantier endast på livförsäkringssidan under det att skälighetsövervakningen på skadeförsäkringssidan är i sin linda, synes det de sakkunniga — trots inträdande komplikationer och faran för stelhet — ligga i försäkringstagarnas intresse, att en ordning med bland annat grunder rörande premier och återbäring m. m. införes jämväl för sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort karaktär. Ett system med grunder, som på förhand skall vara godkända av offentlig myndighet, är enligt de sakkunnigas uppfattning befogat på detta område, därest man icke på annan väg kan trygga en ordning, som tillgodoser skälighetens krav. Vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag rörande aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet blir situationen en annan än den nuvarande. De sakkunniga vill här erinra om att de i kapitel VI föreslagit lagbestämmelser av innehåll bl. a., att i den omfattning och enligt de regler försäkringsinspektionen bestämmer det åligger bolagsledningen i försäkringsbolag, som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring, att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen bygger, ävensom att i sådant bolag bolagsledningen skall å tid och enligt formulär, som bestämmes av försäkringsinspektionen, till inspektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning och förekommande återbäring. Vad angår återbäringsförhållandena föreslås vidare i samma kapitel ett stadgande av innehåll att i nu berörda bolag det åligger bolagsledningen att tillse, att i den utsträckning, som är påkallad ur skälighetssynpunkt, återbäring förekommer. Mot bakgrunden av nu angivna bestämmelser och den effektiva övervakning, som försäkringsinspektionen med stöd av de nya stadgandena kan förutsättas komma att utöva, anser sig de sakkunniga — utan åsidosättande av försäkringstagarnas intressen — kunna förorda, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort karaktär icke skall obligatoriskt grundbindas och i övrigt behandlas på det sätt, som för närvarande gäller för livförsäkring. De sakkunniga förordar således, att man i FL fortfarande gör en åtskill-

303 nad mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringar av typisk kort karaktär och dylika försäkringar av lång karaktär. Möjlighet synes fortfarande böra föreligga att låta försäkringar av den förra typen följa skadeförsäkringsregler, medan försäkringar av det senare slaget behandlas såsom livförsäkring. Vad angår utformningen av det lagstadgande, som innefattar åtskillnaden mellan kort och lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, synes det kunna övervägas att konstruera stadgandet på motsvarande sätt som i föregående kapitel föreslagits beträffande det stadgande, som skall möjliggöra en förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer av typisk riskkaraktär och kort natur. Därest man skulle välja denna lösning, skulle i FL föreskrivas, att vad i lagen särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring. Samtidigt skulle emellertid stadgas, att i fråga om sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, försäkringsinspektionen äger, där sådant finnes förenligt med försäkringstagarnas intressen, medgiva att bestämmelserna i lagen angående annan försäkring än livförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på rörelsen. Genom en dylik konstruktion skulle vinnas, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar av typisk kort karaktär kunde få alla motiverade lättnader och förenklingar men att samtidigt speciella garantier — i form av möjligheter till begränsningar i och villkor för dispensen — förelåge för att försäkringstagarintressena bleve tillbörligt beaktade. De sakkunniga finner det dock icke påkallat att föreslå denna lösning. Dispensvägen kan vara lämplig när man första gången inför förenklingar på ett område, som tidigare varit underkastat undantagslösa regleringar. På sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet är läget ett annat. Här skulle dispensvägen innebära en åtstramning, som icke synes böra tillgripas, med mindre det visar sig omöjligt att på annan väg få till stånd en ändamålsenlig lösning av de föreliggande problemen. Enligt de sakkunnigas uppfattning talar övervägande skäl för att FL tills vidare bibehåller konstruktionen, att gränsen mellan kort och lång sjuk- och olycksfallsförsäkring direkt angives i lagen, så att denna slår fast för vilka sjuk- och olycksfallsförsäkringsformer livförsäkringsapparaturen med grunder m. m. skall vara obligatorisk ävensom för vilka försäkringsformer rörelsen skall få drivas såsom skadeförsäkring. Då de sakkunniga såsom förut nämnts föreslagit bestämmelser, som möjliggör en aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, bör en dylik utformning av lagen icke medföra nackdelar för försäkringstagarna. Vad angår förekomsten i vissa fall av tekniska tillgodohavanden för försäkringstagarna vid sjuk- och olycksfallsförsäkring vill de sakkunniga framhålla, att vid en ändamålsenlig gränsdragning de tekniska tillgodohavandena vid kort försäkring kommer att uppgå till förhållandevis obetydliga belopp. Om F L ändras så, att den slår fast principen, att återbäring skall

304 förekomma i den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt, synes det av försäkringsbolagen kunna krävas, att de i uppkommande aktuella fall i den utsträckning, som skäligheten k a n anses kräva, tillgodoför försäkringstagarna jämväl tekniska tillgodohavanden av nämnvärd betydelse. Det synes kunna förutsättas, att försäkringsinspektionen utövar tillsyn över att denna sida av skäligheten icke förbises och över att hänsyn till tekniska tillgodohavanden i erforderlig utsträckning tages vid premiereservberäkningen. Skulle det trots de av de sakkunniga föreslagna lagändringarna visa sig förenat med svårigheter att för den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringens vidkommande skadeförsäkringsvägen realisera skälighetsprincipen, torde frågan om en skärpning av lagstiftningen rörande ifrågavarande typer av försäkring få tagas under övervägande. Med den utformning, som FL i dag har, synes det icke vara fullt klart, huruvida den efter livförsäkringsregler bedrivna formen av sjuk- och olycksfallsförsäkring (den långa försäkringen) är tillåten, när fråga är om försäkringsavtal, som ingås för tio år eller kortare tid. I praktiken förekommer dock, att sådan försäkring meddelas för ett mindre antal år än tio, i första hand när fråga är om försäkring av personer, som inom färre än tio år uppnår den för den långa försäkringsformen tillämpade maximiåldern. Enligt de sakkunnigas mening finnes det från försäkringstagarsynpunkter icke anledning att begränsa den grundbundna och jämväl i övrigt enligt livförsäkringsmodell bedrivna sjuk- och olycksfallsförsäkringen till att blott omfatta längre försäkringstider. De försäkringsbolag, som för närvarande meddelar lång försäkring, torde böra ha rätt att med tillämpning av gällande grunder m. m. teckna försäkringar jämväl för kortare tider. En annan sak är att det kan finnas anledning överväga, huruvida grunderna behöver innehålla lika stora säkerhetsmarginaler vid korta som vid långa avtal. Det torde icke heller finnas anledning att i lag uppställa hinder emot att ett försäkringsbolag, som meddelar sjuk- och olycksfallsförsäkring av kort karaktär enligt skadeförsäkringsmodell, övergår till att meddela motsvarande typer av försäkring med grunder och jämväl i övrigt med tillämpning av de speciellt för livförsäkring gällande reglerna. De sakkunniga förordar med andra ord, att grundbunden sjuk- och olycksfallsförsäkring skall kunna meddelas både för längre och kortare tid och att sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som får meddelas enligt skadeförsäkringsregler, skall kunna få formen av grundbunden försäkring, därest vederbörande försäkringsbolag så önskar. Någon ändring avses icke i behandlingen av de livräntor, som ett försäkringsbolag på grund av kort sjuk- och olycksfallsförsäkring kan bli skyldigt att utgiva. Håller försäkringsbolaget livräntorna på egen hand, synes bolaget i enlighet med nu gällande uppfattning böra anses bedriva en speciell, begränsad form av livförsäkring (lång sjuk- och olycksfallsförsäkring), som i tillämpliga delar är underkastad de för livförsäkringsverk-

305 samhet i FL meddelade bestämmelserna. Härav följer bl. a. att storleken av det belopp, som skall avsättas såsom premiereserv för en livränta, som skall utgå i anledning av inträffat försäkringsfall, regleras genom grunder. Huru gränsen lämpligen bör dragas mellan den sjuk- och olycksfallsförsäkringsverksamhet, som skall följa livförsäkringsregler, och den sjukoch olycksfallsförsäkringsrörelse, som skall kunna drivas enligt skadeförsäkringsregler, är icke självklart utan synes kunna bli föremål för diskussion. Gränsen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring dragés i FL för närvarande efter avtalstidens längd. Har försäkring meddelats för högst tio år, gäller skadeförsäkringsregler. Har försäkring däremot meddelats för längre tid än tio år, inräknat fallet att försäkring meddelats för livstid, skall däremot lagens särskilda bestämmelser angående livförsäkring äga tillämpning. I praktiken meddelar emellertid de svenska försäkringsbolagen icke för närvarande någon kort sjuk- och olycksfallsförsäkring för så lång tid som tio år. Maximitiden för de svenska bolagens korta avtal utgör nu fem år. Av tillgängliga uppgifter framgår icke, varför gränsen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring i FL satts just vid tio år. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan inom sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet — såväl på omkostnadsplanet som på riskplanet — så mycket inträffa under en tioårsperiod, att det icke framstår såsom tillfredsställande från försäkringstagarsynpunkt, att försäkringsbolagen skall kunna binda sin premienivå för ingångna avtal för så lång tid som tio år utan att behöva ha den tekniskt möjliga, fasta och på förhand kontrollerade plan för verksamheten, som förhandenvaron av grunder innefattar. För en lägre gräns än tio år talar också den omständigheten, att vid vissa på området tänkbara försäkringsformer de vid bl. a. konstant årspremie uppkommande tekniska tillgodohavandena och den därmed sammanhängande reservbildningen kan vid en så lång försäkringstid som tio år bli icke helt obetydliga. Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden och de svenska försäkringsbolagens nuvarande praxis att icke meddela kort sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än fem år vill de sakkunniga förorda, att den nuvarande tioårsgränsen i FL ersattes med en femårsgräns. Erinras må i detta sammanhang också därom att en femårsgräns förordats inom livförsäkringsområdet. En gemensam gräns för sjuk- och olycksfallsförsäkring samt livförsäkring endast för dödsfall kan ha den fördelen, att den underlättar tillskapandet av kombinationer av livförsäkring endast för dödsfall samt sjuk)ch olycksfallsförsäkring, vilka gives formen av grundfria, enkla enhetsförsäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten icke redovisningsmässigt behöver hållas isär. Icke minst när det gäller gruppförsäkringar kan dylika kombinerade enhetsförsäkringar visa sig ändamålsenliga. De sakkunniga föreslår således, att de särskilda bestämmelserna angående livförsäkring i FL skall vara tillämpliga på sjuk- och olycksfalls20—001886

306 försäkringar, som meddelas för längre tid än fem år. Härunder faller också avtal som ingås för livstid, enär i dylikt fall avtalen kan komma att gälla längre tid än fem år. För sjuk- och olycksfallsförsäkringsavtal för kortare tid än fem år skall något hinder icke möta mot att driva rörelsen enligt livförsäkringsregler. Möjlighet skall dock finnas att för avtal av sistnämnda typ driva rörelsen enligt de för annan försäkring än livförsäkring gällande bestämmelserna. Det område, inom vilket skadeförsäkringsregler sålunda skall kunna vara tillämpliga, synes emellertid kunna utvidgas till att i viss utsträckning omfatta även avtal för längre tid än fem år. De sakkunniga anser det möjligt att draga nu ifrågavarande gräns på motsvarande sätt som gränsen för det livförsäkringsområde, som skall kunna befrias från krav på grunder och tillämpning i övrigt av livförsäkringsregler. I enlighet härmed föreslår de sakkunniga, att jämväl sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för längre tid än fem år, skall kunna följa skadeförsäkringsregler, därest premien är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. Beträffande den närmare innebörden av uttrycket »beräknad och bestämd» kan hänvisas till föregående kapitel. I FL är gränsdragningen mellan lång och kort personförsäkring icke begränsad till sjuk- och olycksfallsförsäkring utan äger tillämpning på all annan personförsäkring än livförsäkring. Enligt de sakkunnigas mening k a n jämväl den nya gränsdragningen givas motsvarande tillämpningsområde. Den kommer visserligen härigenom — liksom den nuvarande gränsdragningen — att bli tillämplig även på arbetslöshetsförsäkring, fastän denna företer mycket stora tekniska olikheter mot livförsäkring samt sjukoch olycksfallsförsäkring. Egentlig arbetslöshetsförsäkring meddelas emellertid i Sverige icke av försäkringsbolag utan endast av understödsföreningar, vilka nästan undantagslöst har karaktären av erkända arbetslöshetskassor som åtnjuter statsbidrag. Ett arbetslöshetsförsäkringsmoment finnes dock i den av vissa försäkringsbolag nyligen introducerade avbetalningsförsäkringen, som innebär att försäkringsbolag övertager avbetalningsköparens betalningsskyldighet för den händelse denne drabbas av bl. a. sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet. Kombinationen av sjuk- och olycksfalls- samt arbetslöshetsförsäkringsmoment i ifrågavarande försäkringsform synes de sakkunniga närmast tala för att anledning icke finnes att nu vid gränsdragningen göra någon åtskillnad mellan sjuk- och olycksfalls- samt arbetslöshetsförsäkring. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att nuvarande andra stycket av 2 § FL skall erhålla följande ändrade lydelse: Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om personförsäkring av annat slag. Meddelas sådan försäkring för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, må dock bestämmelserna angående annan försäkring än livförsäkring äga tillämpning på rörelsen.

307 Ändras förevarande lagrum på här föreslaget sätt, uppstår ett behov att anpassa nu gällande bolagsordningar för berörda försäkringsbolag samt stadfästelsebesluten och koncessionerna för ifrågavarande bolag till det nya läget. Mest praktiskt synes vara att genom en övergångsbestämmelse till den lag angående ändring i FL, som de sakkunniga föreslår, onödiggöra ändringar i bolagsordningar och myndighetsbeslut i anledning av den föreslagna nya uppdelningen av sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelsen. I enlighet härmed föreslår de sakkunniga, att i en övergångsbestämmelse stadgas, att vad i bolagsordning för försäkringsbolag, som avses i FL, och i beslut angående stadfästelse av sådan ordning och angående koncession sägs rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år, och rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för längst tio år, skall från ändringslagens ikraftträdande avse respektive sjuk- och olycksfallsförsäkring, som följer de för livförsäkring föreskrivna särskilda bestämmelserna, och sjuk- och olycksfallsförsäkring, vara bestämmelserna angående annan försäkring än livförsäkring äger tilllämpning. Genom ett sådant övergångsstadgande vinnes, att vad i bolagsordning och i myndighets beslut angående stadfästelse av bolagsordning och angående koncession sägs beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år, kommer att utan särskilda nya beslut avse sjuk- och olycksfallsförsäkring, som följer de för livförsäkring gällande särskilda bestämmelserna angående grunder m. m. oberoende av den tid för vilken försäkringsavtalen ingås. På motsvarande sätt kominer vad i bolagsordning och nyssnämnda myndighetsbeslut sägs angående sjukoch olycksfallsförsäkring för högst tio år att efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande gälla sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, och som samtidigt drives i enlighet med bestämmelserna angående annan försäkring än livförsäkring. Vill ett försäkringsbolag med koncession för kort sjuk- och olycksfallsförsäkring bedriva den på det nya sättet definierade korta försäkringen med grunder och enligt livförsäkringsregler i övrigt, måste regelmässigt bolagsordningen göras till föremål för vissa konsekvensändringar. Med hänsyn härtill synes övergångsbestämmelsen icke kunna givas ett sådant innehåll att i dylikt fall bolagsordningsändring och stadfästelse kan undvaras. Det ligger i sakens natur, att om ett försäkringsbolag har en speciellt begränsad koncession på nu ifrågavarande område, övergångsbestämmelsen icke medför, att ifrågavarande begränsning upphör att gälla. Har exempelvis ett försäkringsbolag för närvarande rätt att meddela allenast olycksfallsförsäkring, äger försäkringsbolaget efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande icke på grund av nyssnämnda övergångsstadgande rätt att meddela jämväl sjukförsäkring.

308 Sjuk- och olycksfallsförsäkringens anknytning till livförsäkrings- eller skadeförsäkringsbolag m. m.

Såsom förut nämnts har kort sjuk- och olycksfallsförsäkring — huvudsakligen olycksfallsförsäkring — sedan lång tid tillbaka bedrivits av ett stort antal skadeförsäkringsbolag. Lång sjuk- och olycksfallsförsäkring meddelas däremot för närvarande endast av några specialbolag och några livförsäkringsbolag. Härvid bortses dels från lång barnolycksfallsförsäkring och reseolycksfallsförsäkring för livstid, vilka försäkringsformer icke längre nytecknas, dels från livförsäkringsbolagens premiebefrielseförsäkring, dels ock från den sjuk- och invaliditetsförsäkring, som ingår i den av SPP bedrivna tj änstepensionsf örsäkringen. Den av de sakkunniga ovan föreslagna ändrade lydelsen av nuvarande 2 § andra stycket FL nödvändiggör icke någon ändring av sjuk- och olycksfallsförsäkringsbranschens struktur. Vad som i stort sett motsvarar nuvarande läge kommer genom den förordade övergångsbestämmelsen att automatiskt bestå tills vidare. I olika sammanhang har anmärkts, att den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringsbranschen för närvarande är alltför splittrad. Antalet företagsenheter har ansetts väl stort, icke minst mot bakgrunden av det förhållandet att försäkringsbolagens försäkringsutrymme blivit begränsat genom den allmänna sjukförsäkringen. Olika skäl kan tala för att en minskning av antalet företagsenheter på området skulle vara ett steg i rätt riktning. Frågan om den mest rationella branschstrukturen på sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet är emellertid komplicerad. En omständighet, från vilken icke kan bortses i sammanhanget, är att skadeförsäkringsbolagen, oberoende av sjuk- och olycksfallsförsäkringsbranschen, i stor utsträckning har behov av personal, som är kompetent att handlägga olika slag av specialfrågor sammanhängande med personskador. Sådan personal erfordras för bolagens bedrivande av bl. a. ansvarighetsförsäkring och trafikförsäkring. Från denna synpunkt kan det vara rationellt, att bolagen fullt utnyttjar ifrågavarande specialister genom att också bedriva sjuk- och olycksfallsförsäkring. Härtill kommer att vissa typer av sjukoch olycksfallsförsäkring ofta meddelas i vanliga kombinationer, som innesluter jämväl andra försäkringstyper som meddelas av vederbörande bolag. Såsom exempel härpå må nämnas reseförsäkringarna, som ofta innefattar såväl resgods- och ansvarighets- som sjuk- och olycksfallsförsäkringsmoment. Ett annat exempel utgör den speciella olycksfallsförsäkringstypen förarplatsförsäkring, som är kombinerad med i allmänhet trafikförsäkring. De olika skälen för och emot en minskning lagstiftningsvägen av antalet företagsenheter på sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet har icke närmare övervägts av de sakkunniga. Med hänsyn till direktivens innehåll kan nämligen frågor av denna natur icke anses falla inom ramen för de sakkunnigas uppdrag. De sakkunniga anser sig däremot i detta sammanhang ha anledning att gå in på den i 2 § första stycket andra punkten FL intagna bestämmelsen,

309 att med livförsäkringsrörelse ej må förenas försäkringsrörelse av annat slag, med mindre särskilda skäl är därtill. Den princip, som här kommer till uttryck, infördes i försäkringsrörelselagstiftningen genom 1948 års lag. I specialmotiveringen till ifrågavarande bestämmelse uttalade 1942 års försäkringsutredning bl. a., att endast i den mån en kombination av livförsäkring och försäkring av annat slag i ett givet fall framstode såsom ändamålsenlig och utvecklingsfrämjande, densamma borde tillåtas. Det ankommer på koncessionsmyndigheten att avgöra, huruvida sådana särskilda skäl är för handen, att en förening av livförsäkringsrörelse och försäkringsrörelse av annat slag i samma bolag skall tillåtas. Av förarbetena till 1948 års lag synes kunna utläsas, att 1942 års försäkringsutredning var av den meningen, att några principiella invändningar icke kunde resas mot att ett livförsäkringsbolag driver sjuk- och olycksfallsförsäkring men att utrymmet för att medgiva livförsäkringsbolag dylik koncession vore starkt begränsat på grund av lagens regel, att koncession för ny försäkringsgren icke må beviljas, med mindre rörelsen finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. De sakkunniga vill i detta sammanhang uttala, att betydelsen av det principiella förbudet mot förening i samma bolag av livförsäkringsrörelse och försäkringsrörelse av annat slag icke bör överskattas. Såvitt angår bl. a. det viktiga problemet om en riktig fördelning av uppkomna kostnader på olika försäkringsgrenar har nämligen förbudet icke i nämnvärd grad minskat svårigheterna. Samarbetar ett livförsäkringsbolag och ett skadeförsäkringsbolag — såsom tillåtet är — i koncernform, kan det vara lika svårt att göra en riktig kostnadsfördelning mellan olika verksamhetsgrenar som fallet skulle ha varit, därest grenarna drivits av samma bolag. Något förbud mot koncernbildningar synes de sakkunniga icke böra övervägas. Koncernformen kan nämligen bidraga till att hålla rörelsekostnaderna nere till fromma för försäkringstagarna. Sedan försäkringsbranschen snabbt anpassat sig till principen, att livförsäkring i allmänhet endast skall få bedrivas av speciella livförsäkringsbolag, torde anledning icke föreligga att nu göra något större avsteg från nämnda grundsats, övrig personförsäkring, i första hand sjuk- och olycksfallsförsäkring, intager emellertid en så speciell ställning, att det torde vara motiverat att företaga en viss jämkning av ordalydelsen av förenämnda lagbud. De sakkunniga är av den uppfattningen, att sett i stort de olika formerna av personförsäkring är, bl. a. ur behovstäckningssynpunkt, så nära besläktade med varandra, att möjlighet bör förefinnas att förena dem i samma försäkringsbolag. En sådan förening utgör också en förutsättning för tillskapandet på personförsäkringsområdet i ökad utsträckning av kombinerade enhetsförsäkringar, vid vilka dödsfalls-, sjukdoms- och olycksfallsförsäkringsmomenten icke redovisningsmässigt behöver hållas isär. F r å n

310 försäkringstagarsynpunkt synes en förening av livförsäkring samt sjukoch olycksfallsförsäkring i samma bolag icke kunna möta några berättigade invändningar, därest kombinationen får sin plats i livförsäkringsbolag (eller specialbolag) och vederbörande bolag för rörelsen i dess helhet har att jämväl fortsättningsvis följa principen, att rörelsen skall drivas helt eller praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. Ifrågavarande förening synes böra accepteras oberoende av om sjuk- och olycksfallsförsäkringen i livförsäkringsbolaget kommer att drivas enligt livförsäkringsregler eller, helt eller delvis, enligt skadeförsäkringsregler. Erinras må här om att de sakkunniga tidigare förordat, att vissa enkla former av livförsäkring endast för dödsfall skall kunna få drivas utan grunder och jämväl i övrigt under tillämpning av skadeförsäkringsregler. Då av anförda skäl några invändningar ej synes kunna resas mot en förening i livförsäkringsbolag av livförsäkring och annan personförsäkring, synes lagtexten i förenämnda lagrum icke böra vara utformad så, att den i viss mån kan åberopas emot en dylik förening. Några särskilda skäl synes icke böra krävas för att ifrågavarande förening skall vara tillåten. Skulle däremot fråga uppstå att livförsäkring skall få drivas av ett försäkringsbolag, som meddelar såväl sjuk- och olycksfallsförsäkring som försäkringar av typen brandförsäkring, ansvarighetsförsäkring o. s. v., synes fortfarande böra gälla, att särskilda skäl skall föreligga för att föreningen i samma bolag skall vara tillåten. Anledning torde nämligen i enlighet med vad förut sagts icke finnas att nu göra ett större avsteg än det här förordade från tanken, att livförsäkringsrörelse icke utan särskilda skäl skall få förenas med försäkringsrörelse av annat slag. Vad angår den av 1942 års försäkringsutredning framförda synpunkten, att koncessionsreglerna i FL i praktiken mer eller mindre utesluter en utvidgning av livförsäkringsbolagens koncessioner till att omfatta jämväl sjuk- och olycksfallsförsäkring, vill de sakkunniga framhålla, att det i stor utsträckning förekommer att livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag samarbetar i koncerner och att det av denna anledning väl kan tänkas, att en utvidgning av livförsäkringsbolagens koncessioner på angivet sätt kan ske utan att därför splittringen inom sjuk- och olycksfallsförsäkringsbranschen i realiteten blir större än förut. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att nuvarande andra punkten av första stycket i 2 § FL erhåller följande ändrade lydelse: Med livförsäkringsrörelse må ej utan särskilda skäl förenas försäkringsrörelse av annat slag, med mindre rörelsen uteslutande avser personförsäkring. Frågan när sådana särskilda skäl kan anses föreligga, att det är motiverat att låta ett skadeförsäkringsbolag av vanlig typ meddela en eller flera former av livförsäkring kan enligt de sakkunnigas förmenande icke generellt besvaras på ett mera preciserat sätt. Härvid bortses från den speciella livförsäkringsform, som de s. k. skadelivräntorna utgör. Därest utveckling-

311 en går i den riktningen, att ett mera utbrett intresse för kombinerade liv- samt sjuk- och olycksfallsförsäkringar kommer att föreligga, kan det tänkas att sådana skadeförsäkringsbolag med rätt att meddela kort sjukoch olycksfallsförsäkring, vilka icke ingår i någon koncern inneslutande jämväl livförsäkringsbolag, kommer att känna behov av att få tillstånd att meddela vissa former av livförsäkring i kombination med sjuk- och olycksfallsförsäkring. Frågan i vad mån dylika ansökningar bör bifallas torde få bli beroende av marknadsläget och av vad som kan anses förenligt med försäkringstagarintressena vid ifrågavarande tidpunkt. Att nu göra ett närmare uttalande rörande ifrågavarande framtida situation synes icke ändamålsenligt. De sakkunniga inskränker sig därför till att betona, att frågan huruvida särskilda skäl skall anses föreligga i första hand bör bedömas med försäkringstagarintressena för ögonen. Mera överblickbart är nu ifrågavarande problem när det gäller de nyligen på den svenska marknaden introducerade avbetalningsförsäkringarna, innefattande att om en avbetalningsköpare drabbas av dödsfall, sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet försäkringsbolag enligt särskilda regler inträder och fullgör köparens betalningsskyldighet. Försäkringar av denna typ tecknas — såsom förut nämnts — regelmässigt av sälj ar sidan såsom en form av gruppförsäkring och synes i första hand ha till uppgift att dels vara ett försäljningsargument och dels i personförsäkringens form trygga säljaren mot komplikationer och förluster i händelse av dödsfall, sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet å kundens sida. Avbetalningsförsäkringarna synes i realiteten förete så stora avvikelser från de gängse typerna av personförsäkring och äga sådan anknytning till annan affärsförsäkring, att det icke blott från försäkringsgivar synpunkt utan även från försäkringstagarsynpunkt kan vara rationellt, att skadeförsäkringsbolag äger i egen regi meddela alla de försäkringsmoment, som ingår i avbetalningsförsäkringar, även livförsäkringsmomentet. Ännu mera naturligt framstår detta, därest i enlighet med de sakkunnigas förslag FL ändras så, att grupplivförsäkring kan få bedrivas utan grunder och jämväl i övrigt enligt skadeförsäkringsregler.

Säkerhetsfonden i blandade bolag

Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av annat slag, skall jämlikt 277 § FL tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas på sätt i FL är föreskrivet om försäkringsfond för livförsäkring. De värdehandlingar, i vilka tillgångarna sålunda redovisas, skall förvaras på det speciella sätt, som gäller för värdehandlingar i vilka försäkringsfond för livförsäkring redovisas. I handlingarna åtnjuter försäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Vad i lagrummet stadgas be-

312 träffande livförsäkring äger motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som följer livförsäkringsregler. Förenämnda lagstadgande innefattar ett speciellt skydd för innehavarna av livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring i de fall där försäkringarna gäller i bolag, som meddelar jämväl försäkring av annat slag (s. k. blandade bolag). Den övriga rörelsen har ansetts innesluta en speciell fara för ifrågavarande försäkringstagare och för att öka skyddet för dessa har ovanstående specialbestämmelse införts. Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger det bl. a. så stora likheter mellan å ena sidan livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring och å andra sidan kort sjuk- och olycksfallsförsäkring, att hänsynen till innehavarna av försäkring av förstnämnda slag icke synes kräva, att tillgångar motsvarande säkerhetsfonden för livförsäkring och lång sjuk- och olycksfallsförsäkring skall behöva specialredovisas och pantsättas blott på den grund att ett livförsäkringsbolag eller ett bolag för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring på sitt program upptager jämväl sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som icke kräver grunder och jämväl i övrigt får bedrivas enligt skadeförsäkringsregler. På motsvarande sätt synes den omständigheten att enligt de sakkunnigas förslag vissa livförsäkringsformer kan befrias från krav på grunder m. m. icke behöva medföra ett krav på specialredovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden för resterande livförsäkringar. De sakkunniga är av den meningen, att en förening av olika personförsäkringsformer i samma försäkringsbolag icke bör utlösa ett krav på specialredovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden för de försäkringstyper, som följer livförsäkringsregler. Först om sistnämnda försäkringsformer meddelas av bolag, som också meddelar försäkring av annat slag än personförsäkring, synes specialregeln i 277 § FL böra äga tillämpning. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att 277 § FL erhåller följande ändrade lydelse: Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som annan försäkring, vilken icke utgör personförsäkring, skola tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas på sätt i 274 § är föreskrivet om försäkringsfond; i fråga om värdehandlingar, i vilka tillgångarna sålunda redovisas, gälle vad i 276 § sägs om där avsedda handlingar.

Sammanfattning

De sakkunniga har behandlat frågan, huruvida det finnes anledning att fortfarande i FL göra en åtskillnad mellan olika former av sjuk- och olycksfallsförsäkring allt efter den tid, för vilken försäkring meddelas. Enligt de sakkunnigas mening kan vissa skäl åberopas för att all sjuk- och olycksfallsförsäkring och icke blott sådan, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år, skall följa de särskilda bestämmelserna angående liv-

313 försäkring i F L . Med hänsyn i främsta rummet till de möjligheter att aktivera skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga i kapitel VI föreslagit, anser sig emellertid de sakkunniga kunna förorda, att vissa typer av sjuk- och olycksfallsförsäkring icke obligatoriskt skall grundbindas eller i övrigt behandlas på det sätt, som gäller för livförsäkring, utan skall kunna följa FL:s regler rörande skadeförsäkring. De sakkunniga föreslår, att lagbestämmelsen i ämnet skall innehålla, att vad lagen i det följande särskilt stadgar angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om personförsäkring av annat slag, men att samtidigt skall gälla, att därest sådan försäkring meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, bestämmelserna angående annan försäkring än livförsäkring må äga tillämpning på rörelsen. Vid en dylik lagändring uppstår ett behov att anpassa nu gällande bolagsordningar för berörda försäkringsbolag samt stadfästelsebesluten och koncessionerna för ifrågavarande bolag till det nya läget. Mest praktiskt finner de sakkunniga det vara att genom en övergångsbestämmelse i den avsedda ändringslagen onödiggöra ändringar i bolagsordningar och myndighetsbeslut. Förslag härom framlägges. Vidare föreslår de sakkunniga i detta kapitel, att bestämmelsen i FL angående förening av livförsäkringsrörelse och annan försäkringsrörelse i samma bolag skall få den ändrade lydelsen, att med livförsäkringsrörelse ej må utan särskilda skäl förenas försäkringsrörelse av annat slag, med mindre rörelsen uteslutande avser personförsäkring. Enligt de sakkunnigas mening bör nämligen, inom den ram som följer av FL:s bestämmelser om förutsättningarna för utvidgad koncession, inga särskilda skäl krävas för att livförsäkringsbolag skall få driva annan personförsäkring än livförsäkring. De sakkunniga förutsätter härvid, att livförsäkringsbolagen för rörelsen i dess helhet skall, liksom nu, följa principen att rörelsen skall drivas helt eller praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. Till behandling har de sakkunniga också upptagit bestämmelsen, att i s. k. blandade bolag tillgångar motsvarande säkerhetsfonden skall redovisas på speciellt sätt och pantsättas till säkerhet för bolagets fullgörande av sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna i livförsäkring och sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som följer livförsäkringsregler. De sakkunniga är av den meningen, att en förening av olika personförsäkringsformer i samma försäkringsbolag icke bör utlösa ett krav på specialredovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden för de försäkringstyper, som följer livförsäkringsregler. Först om sistnämnda försäkringsformer meddelas av bolag, som också meddelar försäkring av annat slag än personförsäkring, bör specialredovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden krävas. En lagändring av detta innehåll föreslås.

NIONDE KAPITLET

F ö r s ä k r i n g s villkor och skadereglering

1. Rättsläget. SpecialbestämmeJser för trafikförsäkringen m.m. 1945 års försäkringsutrednings diskussion av försäkringsvillkoren på skadeförsäkringsområdet

På försäkringsvillkorsområdet härskar i stor utsträckning avtalsfrihet. Det förekommer dock vissa inskränkningar i denna frihet. Härutinnan må främst erinras om att försäkringsavtalslagen innehåller vissa särskilda bestämmelser, som är av tvingande natur, och att därutöver 34 § samma lag föreskriver, att om försäkringsvillkor, som avviker från försäkringsavtalslagen, i något fall skulle leda till uppenbar obillighet, det må, ändå att vad om avtal i allmänhet gäller ej föranleder därtill, kunna jämkas eller lämnas utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med en god försäkringspraxis. Påpekas kan i detta sammanhang också, att vid vissa typer av försäkring, som meddelas av enskilda försäkringsbolag, försäkringsavtalens innehåll till större eller mindre del kan vara fastslaget i speciella lagar. Yrkesskadeförsäkring och trafikförsäkring måste uppfylla de krav på dylik försäkring, som uppställes i lagen om yrkesskadeförsäkring och lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Vid livförsäkringar och andra försäkringar, för vilka jämlikt F L grunder skall finnas, föreligger vidare den inskränkningen i avtalsfriheten för försäkringsbolagen, att dessa icke äger träffa avtal, som strider mot grunderna. Skaderegleringen är en verksamhet, som till mycket stor del ligger utanför försäkringsinspektionens tillsynsområde. Undantag utgör dock i viss mån sådana försäkringar, för vilka grunder finnes. Beträffande dylika försäkringar måste det anses ingå i försäkringsinspektionens befogenheter att kontrollera, att vid utbetalande av ersättning vid inträffade försäkringsfall m. m. grunderna icke åsidosattes. Jämlikt lagen om trafikförsäkring å motorfordon faller det vidare inom försäkringsinspektionens kompetensområde att utöva tillsyn över skaderegleringen i trafikförsäkring. I trafikförsäkringslagen stadgas i detta ämne, att om det sätt, varpå inträffade skador regleras, giver skälig anledning till anmärkning, försäkringsinspektionen har att göra anmälan därom hos Kungl. Maj :t, som, där så prövas erforderligt, förelägger anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder för rättelses vinnande eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring. Beträffande försäkringsområdet i övrigt finnes däremot inga bestämmelser, som tillerkänner försäkringsinspektionen rätt att befatta sig med försäkringsbolagens skadereglering.

315 Vad angår trafikförsäkringen må i detta sammanhang nämnas, att enligt de för trafikförsäkringsanstalterna gällande koncessionsvillkoren det åligger dessa anstalter att upprätta och bekosta en gemensam skaderegleringsnämnd, till vilken vid godvilliga uppgörelser vissa viktigare ersättningsfrågor skall för yttrande hänskjutas, innan erbjudande om uppgörelse lämnas ersättningstagaren. Nämnden och dess uppgifter beskrives närmare i det följande. Såvitt rör den av de s. k. arbetsgivarbolagen bedrivna yrkesskadeförsäkringen må erinras om att varje ersättningsbeslut av dylikt bolag — liksom motsvarande beslut av riksförsäkringsanstalten — kan kostnadsfritt överklagas och omprövas hos en för ändamålet inrättad administrativ domstol, försäkringsrådet. I övrigt faller tvister angående försäkringsbolagens skadereglering inom de allmänna domstolarnas kompetensområde, i den mån icke förbehåll gjorts om tvists hänskjutande till skiljemän. Såsom tidigare antytts diskuterade 1945 års försäkringsutredning frågan, huruvida skälighetskontrollen på skadeförsäkringsområdet borde omfatta även andra försäkringsvillkor än premien. Utredningen erinrade härvid om bestämmelsen i 34 § försäkringsavtalslagen och framhöll även att försäkringsbolagen efter hand genomfört en viss förenkling av försäkringsvillkoren, betingad av framför allt den inbördes konkurrensen bolagen emellan, varvid sådana förbehåll, som enligt erfarenheten hade ingen eller föga inverkan på risken, alltmer fått bortfalla. Förutom den regulator, som låge i 34 § försäkringsavtalslagen, kunde man sålunda peka på en utveckling till fromma för försäkringstagarna. Mot denna bakgrund föreslog utredningen icke någon särskild skälighetsprövning av de av bolagen tillämpade försäkringsvillkoren — utöver premiesättningen — men förutsatte, att utvecklingen på området komme att med uppmärksamhet följas av försäkringsinspektionen. I annat sammanhang konstaterade utredningen, att försäkringsvillkoren sedan länge präglats av vidlyftighet och stor detaljrikedom, invecklade undantagsregler m. m. Utredningen förmenade, att detta förhållande lätt kunde ge upphov till rättsförluster, och hälsade tagna initiativ till förenklingar och förtydliganden med tillfredsställelse. Även om sådana under senare år tagits, återstode enligt utredningens mening mycket att göra på detta område. I propositionen angående 1950 års ändringar i FL kommenterade departementschefen icke utredningens ovannämnda uttalanden. 2. Det faktiska läget. Vissa på försäkringsbolagsinitiativ tillkomna nämnder m. m. Trafikförsäkringsanstalternas nämnd

Den rättsliga frihet, som försäkringsbolagen i stor utsträckning har i fråga om utformningen av försäkringsvillkoren, har icke i praktiken medfört, att det blivit stora olikheter mellan skilda försäkringsbolags försäk-

316 ringsvillkor. Sett i stort är försäkringsvillkoren i en och samma försäkringsgren ungefär desamma i alla försäkringsbolag, även om på olika punkter avvikelser förekommer bolag emellan. Icke minst konkurrensen har bidragit till att om ett försäkringsbolag genomför ändringar av försäkringsvillkoren, innefattande förbättringar för försäkringstagarna, de andra bolagen brukar följa efter. I icke obetydlig utsträckning förekommer vidare särskilda anordningar, som medför enhetliga försäkringsvillkor. Jämväl på skaderegleringens område har i olika former åtgärder vidtagits, som i högre eller lägre grad ger garantier för enhetlighet mellan olika försäkringsbolag. Härmed är dock icke sagt, att ej skiljaktigheter i skaderegleringshänseende kan förekomma mellan skilda försäkringsbolag. Såsom tidigare omnämnts samarbetar på skadeförsäkringsområdet vissa försäkringsbolag i fråga om premiesättningen i bl.a.tarifföreningar. En följd av premiesamarbetet är, att ifrågavarande försäkringsbolag inom ramen för dessa föreningar enats jämväl om utformningen av de allmänna försäkringsvillkoren. I fråga om stor och liten livförsäkring var — vilket likaledes tidigare påpekats — premierna i september 1959 gemensamma för samtliga i branschen arbetande försäkringsbolag. Såvitt rör de allmänna försäkringsvillkoren för livförsäkring är läget det, att de flesta livförsäkringsbolagen träffat avtal om tillämpning av enahanda dylika villkor. Vissa bolag är emellertid anslutna till ifrågavarande avtal endast i vad gäller stor livförsäkring. Ett enda livförsäkringsbolag står helt utanför berörda avtal men tillämpar dock för stor försäkring försäkringsvillkor, som sakligt i huvudsak överensstämmer med de av de övriga livförsäkringsbolagen tilllämpade. Exempel finnes på försäkringsbolag, som inrättat särskilda organ för kontakt med olika försäkringstagargrupper. Dessa kontaktorgan torde kunna vara av värde bl. a. för vederbörande bolags utformning av de allmänna försäkringsvillkoren. Där — även utan att något premiesamarbete förekommer — olika försäkringsbolag tillämpar samma eller i stort sett samma allmänna försäkringsvillkor, kan det te sig önskvärt, att ett samarbete kommer till stånd rörande tolkningen av ifrågavarande försäkringsvillkor. Jämväl i andra frågor, som rör skaderegleringen, kan i enhetlighetens och rättssäkerhetens intresse ett samarbete mellan flera försäkringsbolag befinnas önskvärt. Mot denna bakgrund har försäkringsbolagen på eget initiativ inrättat åtskilliga gemensamma, rådgivande organ för tolkning av försäkringsvillkor och för handläggning av vissa skaderegleringsfrågor, och dessa organ har vunnit en vidsträckt anslutning från bolagens sida. I organens konstruktion och i de träffade personvalen kan utläsas en strävan efter anordningar, som garanterar att de gemensamma organens ställningstaganden sker utan ensidigt beaktande av försäkringsbolagsintressena. Försäkringsbolag, som står utanför nu ifrågavarande samarbete, har konstruerat egna skadeprövnings-

317 nämnder, i vilka representanter för försäkringstagarintresset ingår. Åtminstone ett exempel finnes även på försäkringsbolag, som är anslutet till de gemensamma villkorstolknings- och skaderegleringsnämnderna men som därjämte inrättat en egen skadeprövningsnämnd, vari inflytande beretts representanter för försäkringstagarna. De olika nämndernas rådgivande yttranden följes i allmänhet alltid av bolagen. För en kollektivförsäkring har ett bolag i samarbete med vederbörande organisation inrättat en särskild villkorstolknings- och skadeprövningsnämnd, vars utlåtanden i angivna frågor blir bindande för bolaget. De sakkunniga finner det lämpligt att i detta sammanhang närmare redogöra för ett antal inom försäkringsvärlden förekommande villkorstolkningsoch skaderegleringsnämnder m. m., vilka inrättats på frivillighetens väg. Dessutom lämnas en närmare redogörelse för den i trafikförsäkringsanstalternas koncessionsvillkor föreskrivna Trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Uppgifterna avser förhållandena vid ingången av år 1959. Skadeförsäkringens villkorsnämnd är upprättad av samtliga de till Svenska försäkringsbolags riksförbund anslutna bolag, som meddelar ansvarighets-, brand-, glas-, inbrotts-, resgods- och vattenledningsskadeförsäkring samt trafik- och övrig bilförsäkring, och har till uppgift att främja en enhetlig tillämpning av försäkringsvillkoren inom dessa försäkringsgrenar. Riksförbundet kan medgiva bolag, som icke tillhör förbundet, anslutning till nämnden. Nämnden avger yttrande rörande försäkringens omfattning och tolkning av övriga försäkringsvillkor ävensom därmed sammanhängande rättsfrågor i följande fall: 1) på begäran av bolag i fråga, där utom rättegång meningsskiljaktighet yppats mellan bolaget och försäkringshavare om villkorens innebörd och enighet icke uppnåtts; 2) på begäran av bolag i annat än under 1) avsett fall, där nämnden finner prövning påkallad med hänsyn till fallets betydelse; 3) på begäran av Svenska försäkringsbolags riksförbund; samt 4) på begäran av domstol. Bolag är skyldigt att i fall, som avses under 1), hänskjuta frågan till nämnden för yttrande. Är uppskattning av försäkrad egendoms värde eller av inträffad skada eller förlust beroende av tolkning av försäkringsvillkor, må nämnden endast utlåta sig om de grunder, efter vilka enligt nämndens mening uppskattningen bör ske, men ej om det belopp, vartill egendomens värde eller skadan eller förlusten med tillämpning av dessa grunder uppgår. Vid tolkning av villkor för ansvarighets- och trafikförsäkring må nämnden ej utlåta sig angående den skadeståndsskyldighet, som kan åvila försäkringshavare. Nämnden består av ordförande och 10 andra ledamöter.

318 Ordföranden och ytterligare 5 ledamöter skall vara rättsbildade med insikter i de frågor, som faller inom nämndens verksamhet. Bland dessa ledamöter utses en att vara ordförandens ställföreträdare, övriga ledamöter skall representera ingående erfarenhet inom skadeförsäkring. Nämnden är beslutför, då förutom ordföranden minst 4 ledamöter, därav 2 rättsbildade, är närvarande. Ordföranden skall tillse att ingående erfarenhet om försäkringsgren, som är i fråga, blir representerad. Som nämndens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förenar sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Nämndens ordförande och övriga ledamöter utses av riksförbundets styrelse. I behandling av fråga, som bolag hänskjutit till nämnden, må ej deltaga sådan ledamot av nämnden, som är anställd hos ifrågavarande bolag. Nämndens yttranden skall delgivas de till nämnden anslutna bolagen. Därest bolag, som påkallat nämndens yttrande, avviker från detsamma, skall bolaget ofördröj ligen lämna nämnden skriftligt meddelande därom samt utförligt angiva de skäl, som föranlett avvikelsen. Till Livförsäkringens villkorsnämnd, som har till uppgift att främja en enhetlig tillämpning av försäkringsvillkoren inom livförsäkring, är anslutna de bolag, som tillhör Svenska livförsäkringsbolags förening. Nämnden avger yttrande rörande tolkning av försäkringsvillkor ävensom därmed sammanhängande frågor i följande fall: 1) på begäran av bolag a) i fråga, där utom rättegång meningsskiljaktighet om villkorens innebörd yppats mellan bolaget och försäkringstagaren eller annan, som framställer anspråk på grund av försäkringen, och enighet icke uppnåtts; b) i annat fall än under a) avses, därest nämnden finner prövning påkallad; 2) på begäran av Svenska livförsäkringsbolags förening eller Svenska försäkringsbolags riksförbund; samt 3) på begäran av domstol eller annan myndighet. Nämnden har dessutom att på begäran av bolag avge yttrande i fråga om utbetalning av billighetsskäl. I fall, som avses under a ) , är bolag skyldigt hänskjuta frågan till nämnden för yttrande. Därest bolag avviker från nämndens yttrande, skall bolaget lämna nämnden skriftligt meddelande därom med angivande av de skäl, som föranlett avvikelsen. Nämnden består av ordförande och 5 andra ledamöter. Ordföranden och ytterligare 2 ledamöter skall vara rättsbildade. Bland dessa utses en att vara ordförandens ställföreträdare, övriga ledamöter skall besitta ingående erfarenhet inom livförsäkring.

319 Nämnden är beslutför, då förutom ordföranden minst 3 ledamöter, därav minst 1 rättsbildad, är närvarande. Ärende må dock avgöras, därest ordföranden och 2 ledamöter, därav 1 rättsbildad, är tillstädes och om beslutet ense. Som nämndens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förenar sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Nämndens ordförande och övriga ledamöter utses av de anslutna bolagen. I behandling av fråga, som bolag hänskjutit till nämnden, må ej deltaga sådan ledamot av nämnden, som är anställd hos ifrågavarande bolag. Nämndens yttranden skall delgivas de till nämnden anslutna bolagen. Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd är upprättad av samtliga de till Svenska försäkringsbolags riksförbund anslutna bolag, som meddelar ansvarighetsförsäkring, och har till uppgift att främja en enhetlig personskadereglering inom ansvarighetsförsäkringen. Riksförbundet kan medgiva bolag, som icke tillhör förbundet, anslutning till nämnden. Nu ifrågavarande nämnd avger yttrande: A. angående beräkning av i och för sig skälig personskadeersättning i följande fall: 1) på begäran av bolag, som på grund av ansvarighetsförsäkring utom rättegång helt eller delvis medgivit ansvarighet för invaliditet, för lyte eller annat stadigvarande men av svårare art eller för förlust av försörj are; 2) på begäran av bolag i annat än under 1) avsett fall, där bolaget på grund av ansvarighetsförsäkring utom rättegång helt eller delvis medgivit ansvarighet för personskada och nämnden finner prövning påkallad med hänsyn till fallets betydelse; 3) på begäran av domstol i mål angående ersättning för personskada, för vilken bolag kan på grund av ansvarighetsförsäkring vara ansvarigt; B. på begäran av bolag angående utbyte av livränta, som utgår på grund av ansvarighetsförsäkring, mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital. Bolag är skyldigt att i fall, som avses under A. 1), hänskjuta frågan till nämndens prövning, dock icke i fall av invaliditet där med stöd av läkarutlåtande nedsättningen av den skadades arbetsförmåga efter upphörande av det akuta sjukdomstillståndet av bolaget efter hörande av dess läkare anses understiga 10 %. I samband med prövning av ersättningsärende, som hänskjutits till nämnden, är nämnden befogad att avgiva förslag om de åtgärder för höjande av skadad persons arbetsförmåga, som nämnden kan finna lämpliga. Nämnden må ej uttala sig angående den ansvarighet, som k a n åvila bolag eller försäkringshavare. Vad sålunda gäller skall framgå av yttrande, som avgives av nämnden.

320 Nämnden består av ordförande, vice ordförande och 6 andra ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara rättsbildade med insikter i de frågor, som faller inom nämndens verksamhet. Övriga ledamöter skall äga ingående erfarenhet av personskadereglering inom ansvarighetsförsäkring. I nämndens beslut deltager ordföranden (vice ordföranden) samt 3 andra ledamöter. Nämnden är dock beslutför där förutom ordföranden (vice ordföranden) endast 2 andra ledamöter är närvarande, om samtliga närvarande är ense om beslutet. Såsom nämndens beslut gäller eljest den mening, om vilken flertalet tjänstgörande ledamöter förenar sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. I prövning av fråga, som bolag hänskjutit till nämnden, får ej deltaga ledamot, som är anställd hos ifrågavarande bolag. Nämndens ledamöter utses av riksförbundets styrelse. Nämnden skall delgiva de till nämnden anslutna bolagen yttranden av allmänt intresse, som kan vara vägledande för bolagens skaderegleringsverksamhet. Om bolag, som påkallat nämndens yttrande, avviker från detta, skall bolaget lämna nämnden skriftligt meddelande härom samt utförligt angiva de skäl, som föranlett avvikelsen. Sjuk- och olycksfallsförsäkringsnämnden är inrättad av flertalet av de försäkringsbolag, som här i riket driver frivillig sjuk- eller olycksfallsförsäkring, och har till uppgift att verka för enhetlig och med god försäkringspraxis överensstämmande skadereglering inom dessa grenar. Nämnden skall till bolag avgiva yttrande beträffande följande frågor, nämligen A. vid alla av bolaget meddelade former av sjuk- och olycksfallsförsäkring : 1) om ersättning för skada, där den ersättningskrävande ej åtnöjes med bolagets beslut, 2) om avböjande eller begränsning av ersättning vid dödsfall, 3) om den av bolaget föreslagna graden av arbetsoförmåga eller invaliditet; B. vid sjuk- och olycksfallsförsäkring meddelad på längre tid än tio år, om sådana fall där ersättning bestämmes på grundval av lägre belopp än det försäkrade ersättningsbeloppet; C. vid andra än under B. nämnda sjuk- och olycksfallsförsäkringar, om sådana fall där bolaget före avtalstidens utgång 1) av annan anledning än utebliven premiebetalning eller utomlandsvistelse helt eller delvis uppsäger försäkringen till upphörande eller förklarar försäkringen helt eller delvis ur kraft, 2) önskar nedsätta försäkringsbeloppen eller eljest minska försäkringsförmånerna utöver vad som kan bli erforderligt med hänsyn till lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring.

321 Bolagen har förbundit sig att till nämnden för yttrande hänskjuta dessa frågor med undantag dock för dels frågor om bestämmande av graden av arbetsoförmåga eller invaliditet enligt A. 3) där fall enligt A. 1) ej föreligger, dels ock frågor om sådana i C. 2) angivna fall, som avser kollektiv olycksfallsförsäkring. Nämnden äger tillika avgiva yttrande dels på begäran av bolag i andra frågor än i det föregående sagts och som rör skadereglering eller som eljest avser tillämpning eller tolkning av försäkringsvillkor, dels ock på begäran av Svenska försäkringsbolags riksförbund i frågor, som faller inom nämndens verksamhet. Nämnden skall bestå av följande beslutande ledamöter, nämligen 1. 1 lagfaren och i domarevärv erfaren person med insikter i de frågor som faller inom nämndens verksamhet, 2. 1 person med särskild erfarenhet beträffande tillämpningen av yrkesskadeförsäkringen, 3. 1 person med särskild erfarenhet beträffande tillämpningen av den allmänna sjukförsäkringen, 4. erforderligt antal ledamöter med ingående erfarenhet i skaderegleringsarbetet inom den av bolagen bedrivna sjuk- och olycksfallsförsäkringen, samt följande rådgivande ledamöter, nämligen 5. 2 legitimerade läkare, som är särskilt skickade att bedöma, den ene sjukförsäkringsfrågor och den andre olycksfallsförsäkringsfrågor. Ledamot som avses under 1.—3. må ej vara anställd hos försäkringsbolag. Av de under 4. angivna ledamöterna tjänstgör endast 2 samtidigt. I nämndens sammanträden skall deltaga minst 1 läkare. Nämndens ledamöter utses av en i överenskommelsen angående dess konstituering av de anslutna bolagen inrättad styrelse. Till ordförande och vice ordförande i nämnden utses av styrelsen någon av de närmast ovan under 1.—3. avsedda ledamöterna. Ledamot av nämnden, som är anställd hos bolag, må ej deltaga i behandling av ifrågavarande bolags ärenden. Nämnden är beslutför när minst 4 beslutande ledamöter är närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom flertalet beslutande ledamöter förenar sig. Vid lika röstetal gäller såsom nämndens beslut den mening ordföranden biträder. Av nämnden beslutat yttrande ävensom vid omröstning inom nämnden yppad skiljaktig mening skall snarast möjligt delgivas det bolag, varifrån ärendet inkommit. Detsamma skall gälla av läkare framförd uppfattning, om nämndens beslut avviker från denna. Nämnden åligger att delgiva samtliga bolag yttranden av allmänt intresse, vilka kan vara vägledande för bolagens skaderegleringsverksamhet. Det ömsesidiga försäkringsbolaget Ansvar har inrättat Ansvars 21—001886

försäk-

322 ringstagares skadeprövningsnämnd, ett organ dit försäkringstagare hos Ansvar kan vända sig för att utan kostnad få ett opartiskt utlåtande om riktigheten och skäligheten av bolagets åtgärder i ett visst skadeärende rörande försäkringstagaren. Nämnden avger yttrande även på bolagets egen begäran. Avgivet yttrande är icke bindande för försäkringstagaren eller bolaget. Nu ifrågavarande nämnd består av 5 ledamöter. Ordföranden utses av försäkringsinspektionen. Han skall vara rättsbildad och får ej vara knuten till försäkringsverksamhet eller tillsynsmyndigheten över sådan. Övriga ledamöter utses bland bolagets försäkringstagare sålunda, att 2 ledamöter väljes av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, 1 ledamot av Motorförarnas helnykterhetsförbund och 1 ledamot av bolaget självt. Försäkringstagaren äger närvara vid föredragning inför nämnden och kan där, om nämnden så finner skäligt, jämväl få yttra sig. Nämnden är beslutför, då förutom ordföranden minst 3 ledamöter är närvarande. Kooperationens försäkringsföretag (nedan betecknade Folksam oavsett om blott ett eller flera av företagen avses) intager i de här behandlade hänseendena en särställning. De deltager nämligen i stort sett icke alls i de i det föregående omförmälda på försäkringsområdet förekommande skilda formerna för frivilligt samarbete. Livförsäkringsbolaget är dock anslutet till Livförsäkringens villkorsnämnd. Folksam har emellertid inrättat vissa egna skadeprövningsnämnder m. m. samt några organ under beteckningen »råd» för bl. a. kontakt med representanter för försäkringstagarna. Karakteristiskt för alla Folksams ifrågavarande organ synes vara, att de arbetar i ganska fria former, obundna av detaljerade organisationstekniska planer. De viktigaste organen är följande. LO-Folksams skadeprövningsnämnd är ett organ, till vilket tvistiga skadefall inom olycksfalls- och sjukförsäkringen kan hänskjutas och som också kan taga upp till behandling mera principiellt betydelsefulla frågor beträffande skaderegleringen och försäkringarnas omfattning. Nämnden består av 3 representanter för LO, 1 representant för Folksam samt 1 läkare och 1 jurist, vilka två sistnämnda utses av LO och Folksam gemensamt. Nämndens prövning av ett skadeärende kan påkallas av såväl Folksam som den försäkrade eller det försäkringstagarkollektiv, till vilket den försäkrade hör. I vissa fall, där ersättningsfrågan har särskilt stor ekonomisk betydelse för den försäkrade eller är av principiell räckvidd, beslutar Folksam och vederbörande fackförening ofta i samråd att hänskjuta ärende till nämnden. Enligt överenskommelse mellan Folksam och LO skall alla dödsfallsskador, för vilka Folksam finner riktigt avböja eller nedsätta ersättningen, hänskjutas till nämnden, innan slutgiltigt beslut fattas i ersättningsfrågan. Nämnden skall pröva uppkomna ersättningsfrågor med de för vederbörande försäkring gällande försäkringsvillkoren såsom utgångspunkt. Nämnden kan emellertid därutöver även uttala sig om skäligheten i gäl-

323 lande villkor och göra framställning om ändring av dessa. Nämnden är vid alla sina ställningstaganden endast rådgivande. Välfärds skadeprövningsnämnd har att pröva skadeärenden inom yrkesskadeförsäkringen m. m., för vilka bolaget finner rimligt avböja, begränsa eller nedsätta ersättningen, samt skadeärenden, vilka i annat avseende kan föranleda tvist. Nämnden består av 1 representant för delägarna och bolaget, 1 representant för arbetstagarna samt 1 läkare. Folksams skadeprövningsnämnd är inrättad för frågor, som rör livförsäkring och all annan försäkring utom trafik-, olycksfalls- och sjukförsäkring. Den har såvitt rör angivna grenar ett med LO-Folksams skadeprövningsnämnd likartat syfte. Nämnden består av 1 representant för Kooperativa förbundet, 1 representant för LO, 1 representant för Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund samt Hyresgästernas riksförbund, 1 representant för Bilägarnas inköpscentral, 1 representant för Kooperativa kvinnogillesförbundet och 2 representanter för Folksam samt dessutom av ordförande och 1 jurist, vilka två sistnämnda utses av de tidigare angivna representanterna utanför deras egen krets. Nämnden behandlar tvistiga skadeärenden, vilka hänskjutits till nämndens prövning av de försäkrade eller Folksam, liksom ärenden av principiell betydelse. Vid tolkning av bestämmelse i försäkringsvillkor skall nämnden beakta icke endast dess ordalydelse utan även syftet med densamma. Nämnden skall dock icke till behandling upptaga ärenden, som endast avser fastställande av försäkrad egendoms värde och som enligt gällande försäkringsvillkor kan bli föremål för skiljedom. Nämnden är vid sina ställningstaganden endast rådgivande. Folksams kvinnoråd består av ett antal huvudsakligen fackligt, politiskt eller yrkesmässigt verksamma kvinnor, vilka har till uppgift att tillsamm a n s med de kooperativa försäkringsföretagens styrelser och ledande tjänstemän företaga utredningar rörande hemmens försäkringsfrågor. Folksams ungdomsråd är sammansatt av bl. a. representanter för ungdomsorganisationer på skilda områden och har till uppgift att tillsammans med Folksams styrelser och ledande tjänstemän diskutera ungdomens försäkringsfrågor samt i övrigt främja positiv ungdomsverksamhet, i främsta rummet på områden som ligger försäkringsrörelsen nära. Fackförbundens rehabiliteringsnämnd, som består av representanter för ett antal fackförbund samt 1 representant för Folksam, granskar inkommande ansökningar om ersättning från de till Folksams rehabiliteringsförsäkring anslutna fackliga organisationerna. För att ge en bild av Trafikförsäkringsanstalternas nämnds ställning i trafikförsäkringens regelsystem synes det erforderligt att inledningsvis något utförligare redogöra för vissa delar av de av Kungl. Maj :t fastställda koncessionsvillkoren för trafikförsäkringsanstalterna. Enligt dessa villkor

324 åligger det samtliga dessa anstalter att gemensamt upprätta och vidmakthålla lämpligt organ, som skall äga för anstalternas räkning handha de angelägenheter, vilka är förbundna dels med den samtliga trafikförsäkringsanstalter enligt trafikförsäkringslagen gemensamt åvilande ansvarigheten, såsom verkställandet av dithörande skaderegleringar m. m., dels ock med försäkring genom tullverkets bemedling å motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket införes från utlandet. Anstalterna är pliktiga att ställa sig till efterrättelse de beslut, som nämnda organ i vad avser dess angivna verksamhetsområde i stadgad ordning fattar. Såsom det nu nämnda organet fungerar Trafikförsäkringsföreningen. Enligt koncessionsvillkoren åligger det vidare, såsom tidigare i korthet omnämnts, samtliga trafikförsäkringsanstalter att upprätta och bekosta en för anstalterna och Trafikförsäkringsföreningen gemensam skaderegleringsnämnd — Trafikförsäkringsanstalternas nämnd — till vilken vid godvilliga uppgörelser viktigare ersättningsfrågor, som anges i av Kungl. Maj:t godkänt reglemente för nämnden, skall för yttrande hänskjutas, innan erbjudande om uppgörelse lämnas ersättningstagaren. I nämndens reglemente skall intagas bestämmelser rörande nämndens organisation och verksamhet. Nämndens ordförande skall förordnas av Kungl. Maj :t. Enligt gällande reglemente har Trafikförsäkringsanstalternas nämnd till uppgift att verka för en enhetlig personskadereglering inom trafikförsäkringen. Nämnden skall till anstalt eller Trafikförsäkringsföreningen avgiva yttrande beträffande utom rättegång uppkommande frågor om ersättning enligt trafikförsäkringslagen i följande fall, nämligen om a) ersättning för invaliditet eller för sådant lyte eller annat stadigvarande men, som icke inverkar på den skadades arbetsförmåga, men som är av svårare art, eller för förlust av försörjare; dock att då fråga är om avslag å framställning om sådan ersättning nämnden har att avgiva yttrande endast om avslaget skulle grundas på att invaliditet ej förefinnes eller är för ringa att föranleda ersättning eller att lyte eller men, som nyss nämnts, ej förefinnes eller, vid anspråk på ersättning för förlust av försörjare, att den ersättningssökande icke genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll; b) slutlig ersättning i fall, där vid tiden för uppgörelsen synes sannolikt, att invaliditet eller sådant lyte eller men, som nyss nämnts, kommer att föreligga; c) ersättning vid utbyte av förlikningsvis tillerkänd livränta mot kapital eller mot livränta på kortare tid. Utan hinder av vad under a) sägs behöver icke till nämnden för yttrande hänskjutas ärenden angående ersättning eller avslag vid invaliditet, där med stöd av läkarutlåtande nedsättningen av den skadades arbetsförmåga

325 efter upphörandet av det akuta sjukdomstillståndet av anstalten eller föreningen efter hörande av dess läkare anses understiga 10 %. Där beträffande ersättning för invaliditet eller för förlust av försörjare avslag eller uppgörelse mot slutkvitto redan skett, men ersättningsfrågan ånyo uppkommer till behandling på den grund att nya omständigheter tillkommit, skall med avseende å frågans hänskjutande till nämnden för yttrande vad här ovan sagts äga motsvarande tillämpning. Nämnden äger tillika angående beräkning av i och för sig skälig personskadeersättning avgiva yttrande (/e/s på begäran av anstalt eller föreningen i andra frågor än i det föregående sägs, där nämnden finner dess prövning påkallad med hänsyn till ersättningsspörsmålets principiella betydelse eller till storleken av den ersättning, varom i det särskilda fallet är fråga, dels ock på begäran av domstol i där anhängigt mål rörande ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon, i fråga om ersättning för invaliditet eller för lyte eller annat stadigvarande men eller för förlust av försörjare. I samband med prövning av ersättningsärende, som hänskjutits till nämnden, är nämnden befogad att avgiva förslag till dels rättelse av anstalts eller föreningens handläggning eller beslut i ärendet, dels ock åtgärder för höjande av skadad persons arbetsförmåga. Nämnden består av 8—14 ordinarie ledamöter, av vilka i regel 4 samtidigt tjänstgör, ävensom vissa ersättare. Ordföranden samt ytterligare 1—3 ledamöter skall utses bland personer, som icke är anställda hos anstalt eller föreningen. De skall vara rättsbildade med insikter i de frågor, vilka faller inom nämndens verksamhet. Nämndens övriga ledamöter skall äga ingående erfarenhet beträffande skaderegleringsarbetet inom trafikförsäkringen. För att nämnden skall vara beslutför skall i sammanträde deltaga 2 ledamöter från vardera av de angivna två grupperna. Ärende av principiell betydelse kan efter ordförandens bestämmande hänskjutas till avgörande av nämnden i dess helhet. Nämndens ordförande förordnas, såsom förut nämnts, av Kungl. Maj :t. Övriga ledamöter väljes av Trafikförsäkringsföreningens styrelse. Valen skall godkännas av försäkringsinspektionen. Ledamot av nämnden, som är anställd hos anstalt eller föreningen, får ej deltaga i behandlingen av ärende, som bragts under nämndens prövning av vederbörande anstalt respektive föreningen. Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom flertalet ledamöter förenar sig. Vid lika röstetal gäller såsom nämndens beslut den mening ordföranden biträder. Omröstning sker först i fråga om uppskattning av i och för sig skälig ersättning och därefter i fråga, avseende jämkning med hänsyn till ansvarets fördelning.

326 Av nämnden beslutat yttrande skall tillika med eventuellt skiljaktig mening delges anstalten eller föreningen snarast möjligt. Yttranden av allmänt intresse, vilka kan vara vägledande för skaderegleringsverksamheten, åligger det nämnden att delgiva samtliga anstalter jämte föreningen.

3. Till de sakkunniga framförda synpunkter

I sin skrivelse till de sakkunniga har försäkringsinspektionen anfört i huvudsak följande beträffande försäkringsvillkoren: Försäkringsvillkoren i såväl liv- som skadeförsäkring är — om härvid bortses från premien — i stort sett undandragna offentlig kontroll. Det står givetvis inspektionen fritt att infordra villkor från försäkringsbolagen men försäkringstagarnas garanti i fråga om försäkringsvillkoren begränsar sig till 34 § lagen om försäkringsavtal. Det synes kunna ifrågasättas om denna garanti mot olämpliga försäkringsvillkor icke skulle kunna förbättras åtminstone därhän, att inspektionen uttryckligen i lag gavs möjlighet ingripa mot klart olämpliga försäkringsvillkor. Formerna för en dylik kontroll liksom spörsmålet om anmälningsskyldighet eller godkännande med avseende på försäkringsvillkor i allmänhet synes böra diskuteras av de sakkunniga. Inspektionen vill inte underlåta att påpeka, att koncessionssystemet för sin tillämpning förutsätter en klar gränsdragning mellan de skilda branscherna, vilken nu endast kan göras på rent språkliga grunder, ävensom att redan 1945 års försäkringsutredning — som icke fann att skälighetskontrollen borde omfatta prövning även av villkoren — i vart fall förutsatte att utvecklingen på området skulle följas med uppmärksamhet. Åtskilligt talar således för att tillsynsmyndighetens befogenheter på detta område förstärkes. Beträffande de skadeprövnings- och villkorsnämnder, som förekommer inom försäkringsvärlden, har försäkringsinspektionen framhållit, att skäl syntes tala för att försäkringstagarna eller andra representanter för det allmänna intresset mera allmänt bleve företrädda i nämnderna.

4. Övriga nordiska länder

Lagstiftningen om försäkringsrörelse i Danmark innehåller, såvitt rör allmänna försäkringsvillkor på skadeförsäkringsområdet, inga bestämmelser om prövning av offentlig myndighet. Av den för de sakkunniga tillgängliga kommentaren till lov om skadesforsikringsvirksomhed av kontorschefen i handelsministeriet A. Helper har emellertid inhämtats, att bolagsordningarna ofta innehåller en rad bestämmelser av villkorsnatur. I regel gäller detta dock endast ömsesidiga bolag, vilkas verksamhet är begränsad lokalt eller till viss personkrets. Där villkorsbestämmelser ingår i bolagsordningarna, måste reglerna stå i överensstämmelse med bestämmelserna i den danska försäkringsavtalslagen och därutöver vara försvarliga och skäliga samt anpassade med hänsyn till bolagets förhållanden. I fråga om de allmänna livförsäkringsvillkoren gäller andra bestämmelser. Till framställning

327 om tillåtelse att driva livförsäkringsrörelse skall fogas, bl. a., sökandebolagets allmänna försäkringsvillkor. Dessa blir sålunda föremål för offentlig myndighets prövning. Ändringar i dessa försäkringsvillkor kan icke tillämpas, förrän de blivit prövade i samma ordning. Tillsynslagen i Finland innehåller inga regler om prövning av försäkringsbolagens allmänna försäkringsvillkor. I bolagsordning för försäkringsbolag får enligt uttryckligt stadgande bestämmelser, som hänför sig till avtalsförhållandet, icke intagas. Försäkringsvillkoren för lagstadgad olycksfallsförsäkring och trafikförsäkring fastställes enligt speciallagar av socialministeriet. Försäkringsbolagen är skyldiga att bringa även andra försäkringsvillkor till ministeriets kännedom. Gällande tillsynslag i Norge kräver, att vid framställning om tillstånd att driva livförsäkringsrörelse fogas de allmänna försäkringsvillkoren, som således blir föremål för prövning. Jämväl ändring i villkoren förutsätter offentlig myndighets tillåtelse. I stort sett enahanda regler gäller enligt det i landet föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet. Någon prövning av allmänna försäkringsvillkor på skadeförsäkringens område förutsattes icke i lagen. Några bestämmelser om skaderegleringen återfinnes icke i de övriga nordiska ländernas tillsynslagar.

De sakkunniga Försäkringsvillkor

Försäkringsvillkorens innehåll är av grundläggande betydelse för försäkringstagarna. På flera viktiga punkter är det uteslutande försäkringsvillkoren som bestämmer försäkringstagarens och försäkringsgivarens inbördes rättigheter och skyldigheter. På andra punkter beröres partsförhållandet av stadganden i 1927 års lag om försäkringsavtal. Då emellertid försäkringsavtalslagens bestämmelser i stor utsträckning icke är tvingande, är försäkringsvillkoren ofta av betydelse även i frågor, som behandlas av försäkringsavtalslagen. Vissa olikheter mellan liv- och skadeförsäkringsvillkor På livförsäkringsområdet är försäkringsvillkoren förhållandevis enkla och kortfattade. Detta sammanhänger bl. a. med att vid livförsäkring på grund av riskens natur försäkringsgivarens betalningsskyldighet k a n göras ganska absolut. De friskrivningar från ansvar i vissa fall, som livförsäkringsvillkoren innehåller, har kunnat göras mycket begränsade. Till försäkringsvillkorens enkla utformning vid livförsäkring har också bidragit, att försäkringsgivarens förpliktelse regelmässigt avser utbetalning av en entydigt bestämd penningsumma vid en klart definierad tidpunkt eller under en exakt definierad tidrymd. Någon skadevärdering är icke aktuell

328 inom livförsäkringen. En annan omständighet, som förenklar villkorsutformningen på livförsäkringsområdet, är att de grunder, vilka ett livförsäkringsbolag skall ha och vilka stadfästes av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, innehåller bestämmelser, som på vissa punkter undanröjer behovet av särskilda avtalsbestämmelser rörande försäkringsgivarens och försäkringstagarens inbördes rättigheter och skyldigheter. Inom skadeförsäkringen är försäkringsvillkoren i allmänhet betydligt utförligare. Redan beskrivningen av den eller de risker, för vilka försäkringsbolaget ikläder sig ansvarighet, kan taga ganska stort utrymme i anspråk. På grund av riskernas karaktär kräves vid skadeförsäkring i allmänhet en tämligen utförlig definition av de risker, som försäkringsbolaget täcker. Avgränsningen mot de risker, som icke skall omfattas av försäkringsavtalet, kan medföra svårigheter vid utformningen av försäkringsvillkoren. En såvitt möjligt entydig avgränsning måste dock komma till stånd. En utvidgning av försäkringsbolagets ansvarighet till ytterligare risker kan nämligen ge ett skadeförsäkringsavtal en i mycket annan karaktär och k a n till följd härav kräva en helt annan premiesättning än eljest. Då det på skadeförsäkringens område i allmänhet är fråga om att lämna ersättning för den ekonomiska skada, som den försäkrade vid inträffat försäkringsfall lidit, måste försäkringsvillkoren vidare ofta tyngas med olika bestämmelser om hur skadeuppskattningen skall ske och om åtgärder för begränsning av skadan m. m. Jämväl på andra punkter erfordras ofta särskilda bestämmelser. Framför allt vid vissa typer av skadeförsäkringar kan försäkringsvillkoren bli mycket omfattande. Försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter Den övervakning av försäkringsväsendet från det allmännas sida, som äger rum inom ramen för den offentligrättsliga lagstiftningen angående bedrivande av försäkringsrörelse, har hittills icke tagit sikte på försäkringsvillkoren i allmänhet. Huvudvikten har länge legat på kontrollen av försäkringsbolagens soliditet. När programmet för tillsynen utvidgades i samband med införandet av skälighetsprincipen, blev det frågan om skäligheten av det pris, vilket försäkringstagarna har att erlägga för sina försäkringar, som, vid sidan av soliditetsspörsmålen, kom i centrum för uppmärksamheten. Kostnaderna för försäkringarna skulle hållas inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare. Någon utvidgning av skälighetsprincipen till att omfatta även andra sidor av försäkringsbolagens verksamhet än kostnadssidan genomfördes icke. Erinras må dock därom att 1945 års försäkringsutredning tangerade frågan om en utvidgning av skälighetsprincipen till att omfatta jämväl försäkringsvillkoren över huvud taget. Under hänvisning till den förenkling av villkoren, som genomförts, och till förefintligheten av 34 § försäkringsavtalslagen ansåg sig emellertid utredningen, såsom förut nämnts, icke

329 böra föreslå någon särskild skälighetsprövning av de av försäkringsbolagen tillämpade försäkringsvillkoren men förutsatte, att utvecklingen på området komme att med uppmärksamhet följas av försäkringsinspektionen. Något hinder möter icke i och för sig för försäkringsinspektionen att — i den utsträckning tillgängliga personalresurser medger det — ägna uppmärksamhet åt olika villkorsfrågor och att upptaga överläggningar med försäkringsbolagen angående försäkringsvillkorens utformning. Detsamma gäller beträffande innehållet i försäkringsbolagens olika formulär även såvitt fråga icke är om försäkringsvillkor i juridisk bemärkelse. Innehållet i de förmånstagarförordnanden, som försäkringsbolag kan låta trycka på formulär till livförsäkringsavtal, kan sålunda exempelvis ge inspektionen anledning till överläggningar med vederbörande försäkringsbolag, fastän förordnandena i fråga icke har karaktären av försäkringsvillkor utan möjlighet finnes för de enskilda försäkringstagarna att göra förmånstagarförordnanden av annat innehåll. På försäkringsvillkorsområdet och angränsande fält har således försäkringsinspektionen i dag möjlighet att verka på övertygelsens väg. Härutinnan intager emellertid inspektionen icke någon särställning. Även en enskild institution, exempelvis en intresseorganisation, kan verka på i princip samma sätt, låt vara att kanske försäkringsinspektionens uppfattning tillägges en särskild vikt på grund av inspektionens förvaltningsrättsliga ställning. Utöver vad nu sagts torde försäkringsinspektionen för närvarande i stort sett sakna lagliga möjligheter att tillvarataga försäkringstagarintresset på villkorsområdet och angränsande fält. Fastän den valuta, som den enskilde försäkringstagaren erhåller för sin premie, i mycket beror på försäkringsvillkorens innehåll och fastän beskaffenheten av denna valuta kan vara av större betydelse för den enskilde än premiens höjd, synes det icke falla inom inspektionens kompetensområde att direkt ingripa gentemot ett försäkringsbolag, som tillämpar olämpliga försäkringsvillkor m. m. Icke ens i uppenbara och allvarliga fall synes inspektionen ha befogenhet att genomdriva, att ett försäkringsbolag ändrar sina villkor eller formulär. Då villkorsfrågor och liknande icke beröres i FL, torde i dylika frågor någon laga grund icke finnas för försäkringsinspektionen att ingripa i de former, som angives i 288 § FL. De sakkunniga bortser härvid från sådana fall, där försäkringsavtalens innehåll strider mot de av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen för bolaget stadfästa grunderna. Förbättring

av

försäkringstagarskyddet

Såvitt de sakkunniga kan finna är det icke i överensstämmelse med försäkringstagarnas intressen, att frågor rörande försäkringsbolagens försäkringsvillkor och formulär skall i stort sett falla fullständigt utanför den tillsyn, som finnes anordnad enligt FL. Visserligen finnes, såsom förut nämnts, i 34 § försäkringsavtalslagen ett stadgande av innehåll att därest

330 försäkringsvillkor, som avviker från försäkringsavtalslagen, i något fall skulle leda till uppenbar obillighet, villkoret må kunna jämkas eller lämnas utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med en god försäkringspraxis. Det skydd, som härigenom beredes försäkringstagarna, kan emellertid i många fall ha mera teoretisk än praktisk betydelse. Naturligtvis är det av värde, att möjlighet finnes för den enskilde att rättegångsvägen få ett uppenbart obilligt försäkringsvillkor jämkat eller lämnat utan avseende i vissa fall. Det praktiska värdet av bestämmelsen förringas dock av att flertalet enskilda försäkringstagare av kostnadsskäl och med hänsyn till försäkringsbolagens mycket större resurser i olika avseenden torde draga sig för att inleda rättegång. Härtill kommer att en tillämpning av 34 § försäkringsavtalslagen endast har verkan i det enskilda, av rättegången berörda fallet. Vidare måste ihågkommas, att 34 § försäkringsavtalslagen endast siktar på uppenbart obilliga försäkringsvillkor. Villkor och formulär, som försäkringsbolagen använder, kan emellertid vara klart olämpliga utan att de innesluter några uppenbart obilliga försäkringsvillkor. Enligt de sakkunnigas mening kan därför icke 34 § försäkringsavtalslagen ensam anses vara ett ändamålsenligt medel att tillvarataga försäkringstagarintresset på villkorsområdet och angränsande fält. Bestämmelsen synes böra kompletteras med något lämpligt utformat stadgande i FL. Till stöd för uppfattningen att försäkringsbolagens försäkringsvillkor och formulär icke bör vara undandragna försäkringsinspektionens tillsyn kan åberopas, att det icke blott är den ekonomiska teknik, varpå försäkringsverksamheten är uppbyggd, och frågan om premiesättningens skälighet som allmänheten har svårt att tränga in i. Det är icke blott på det ekonomiska och försäkringsmatematiska området, som den stora massan försäkringstagare har behov av stöd av en speciellt sakkunnig myndighet, som vakar över att försäkringstagarintressena icke åsidosattes. Även det närmare innehållet i de åtaganden, som försäkringsbolagen gör såsom valuta för de erhållna premierna, kan te sig oklart för de enskilda försäkringstagarna. Avfattningen av försäkringsbreven med tillhörande villkor är ofta sådan, att den stora allmänheten har svårigheter att få en exakt bild av rättsläget. Detta sammanhänger med karaktären av försäkringsbolagets prestation. Bolaget övertager en eller flera risker. Behov föreligger ofta att noggrant avgränsa de risker, bolaget står, från övriga risker. Vidare föreligger behov att även på andra punkter reglera parternas rättsställning. Försäkringsvillkoren har till uppgift att entydigt angiva försäkringsgivarens och försäkringstagarens skyldigheter och rättigheter. Samtidigt är det ett önskemål att villkoren göres kortfattade. Det kan under sådana förhållanden svårligen undvikas, att försäkringsvillkoren delvis kommer att likna lagtext och anknyter till det språkbruk, som samhället använder i lagar och författningar. Då det är rättsliga frågor som behandlas, blir det, för skapande av största möjliga exakthet, nödvändigt att utnyttja gäng-

331 se juridiska begrepp. Även om försäkringsvillkoren förenklas så mycket som möjligt — och försäkringsbolagen har länge gjort ansträngningar härför — torde det vara svårt för allmänheten att få en fullständigt klar bild av rättsläget. Liksom soliditets- och skälighetsfrågorna icke kan i detalj analyseras av andra än försäkringsmatematiska och statistiska experter, kan villkorssidan på många punkter icke sakkunnigt bedömas av andra än personer med juridisk utbildning. Även på villkorsområdet och angränsande fält föreligger det därför ett behov av att allmänheten erhåller stöd av en sakkunnig myndighet, som i lämplig utsträckning kontrollerar att försäkringstagarintressena icke åsidosattes. Samtidigt torde, såsom i annat sammanhang understrykes, försäkringstagarnas representanter i styrelserna böra ägna särskild uppmärksamhet åt bl. a. villkorsfrågorna. En annan omständighet, som talar för att försäkringstagarintresset jämväl på villkorsområdet bör tillvaratagas i särskild ordning, är att i allt fall såvitt angår de slag av försäkringar, som riktar sig till den stora allmänheten, försäkringsavtalens närmare utformning icke är resultatet av förhandlingar mellan två parter utan helt dikteras av försäkringsgivarna. Då det i stort sett är försäkringsbolagen ensamma som bestämmer försäkringsvillkorens utformning, torde behovet av en speciell bevakning av försäkringstagarintresset på villkorsområdet och angränsande fält vara större än eljest. Flera skäl talar således för att försäkringsvillkoren och försäkringsbolagens formulär i övrigt icke längre skall vara i stort sett undandragna från försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet. En viss skyldighet för försäkringsbolagen att anmäla sina försäkringsvillkor och formulär till inspektionen synes böra införas. En dylik anmälningsskyldighet framstår också såsom naturlig på grund av det samband som finnes mellan å ena sidan försäkringsvillkoren och å andra sidan premierna, beträffande vilka sistnämnda i annat sammanhang i detta betänkande en utvidgad anmälningsskyldighet föreslagits. Erinras må därom att premierna i realiteten kan ändras, även om själva premietariffen förblir oförändrad. Detta är främst fallet, om försäkringsvillkoren ändras på ett sätt, som kan sägas innebära en utökning eller en reduktion av det riskskydd, som erhålles för den tidigare fastställda premien. Fastän de sakkunniga icke företagit någon genomgång av förekommande försäkringsvillkor och formulär och fastän försäkringsinspektionen, på grund av den begränsning i tillsynsverksamheten som nu gäller, icke heller företagit någon sådan genomgång, har till de sakkunnigas kännedom kommit flera exempel på försäkringsvillkor m. m., som ur försäkringstagarsynpunkt synes anmärkningsvärda eller diskutabla. Nämnas må, att ett försäkringsbolag meddelar en s. k. rehabiliteringsförsäkring, vid vilken försäkringsvillkoren icke tillerkänner de försäkrade någon juridisk rätt till ersättning. Enligt villkoren är det försäkringsbolaget som bestämmer

332 om och i vilken utsträckning ersättning skall lämnas (sedan yttrande i varje särskilt fall inhämtats från vederbörande fackliga organisation och sedan ärendet behandlats i en för detta ändamål inrättad n ä m n d ) . Ett annat exempel är, att ett försäkringsbolag i sina tryckta formulär till grupplivförsäkringsavtal intagit ett förmånslagarförordnande, som bl. a. innehåller, att om försäkringstagaren varken efterlämnar make eller bröstarvingar, den eller de personer är förmånstagare, som försäkringsbolaget finner ha varit för sin försörjning beroende av försäkringstagaren eller ha bekostat dennes begravning. Starka skäl synes tala för att ett förmånstagarförordnande icke är juridiskt giltigt, när på sätt här sker det lägges i försäkringsgivarens hand att efter försäkringstagarens död träffa det slutliga avgörandet rörande vem som skall anses berättigad till utfallande försäkringsbelopp. Nämnas må slutligen, att vissa försäkringsbolag, som träffat överenskommelser om gemensamma försäkringsvillkor i vissa branscher, uppgjort hemliga överenskommelser och rekommendationer, som anknyter till berörda villkor. Sistnämnda överenskommelser och rekommendationer åberopas icke i korrespondens eller vid diskussion med försäkringstagarna. Till en del innehåller de en liberalisering av försäkringsvillkoren i vissa hänseenden. Ur försäkringstagarsynpunkt synes det emellertid mindre tillfredsställande, att försäkringsvillkoren är snävare utformade än de är avsedda att tillämpas i praktiken. Försäkringsvillkorens innehåll synes böra vara sådant, att de normer, som följes vid skaderegleringen, direkt framgår av villkoren. Under åberopande av det anförda vill de sakkunniga föreslå, att i FL intages en bestämmelse av innehåll, att i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar, som rör förhållandet till försäkringstagarna. Samtidigt torde böra föreskrivas, att där försäkringsinspektionen så bestämt, nyssnämnda bolagsorgan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela inspektionen den avsedda ändringen. Bestämmelserna torde böra äga tillämpning både på livförsäkring och på skadeförsäkring. Undantag torde dock — liksom i fråga om skälighetsprincipen — kunna göras för verksamhet i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket. Därigenom att det lägges i försäkringsinspektionens hand att bestämma den omfattning, i vilken formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor m. m. skall insändas till inspektionen, får försäkringsinspektionen möjlighet att i första hand inrikta sin villkorsövervakning på sådana försäkringstyper, som är av mest allmänt intresse för försäkringstagarna. En dylik begränsning medför också, att skyldigheten att insända villkor m. m. icke på något sätt kan bli betungande för försäkringsbolagen. Där villkoren är utformade av tarifförening eller liknande sammanslutning, kan

333 föreningen fullgöra rapportskyldigheten beträffande villkoren för samtliga anslutna bolags räkning, vilket ytterligare minskar det av reformen förorsakade besväret för de enskilda bolagen. Genom de föreslagna bestämmelserna öppnas möjlighet för försäkringsinspektionen att i den omfattning, som försäkringstagarintressena påkallar, granska såväl gällande försäkringsvillkor som planerade ändringar av villkoren. Icke minst möjligheten för inspektionen att innan en villkorsändring slutligt genomföres ge uttryck åt sin uppfattning om ändringens lämplighet ur försäkringstagarsynpunkt kan vara av värde. Det förhållandet att villkorsområdet och angränsande fält genom de ovan föreslagna lagbestämmelserna föres in under försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet synes icke behöva föranleda någon ändring av sanktionsbestämmelserna i 288 § FL. Har försäkringsvillkor eller annan bestämmelse, som rör försäkringstagarnas förhållanden, givits ett innehåll, som är olämpligt ur försäkringstagarsynpunkt, kan detta giva anledning till erinring enligt 1 mom. nyssnämnda lagrum. I allvarliga fall kan försäkringsinspektionen, med stöd av 2 mom. i 288 § FL, gå så långt som till föreläggande på den grund att allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger.

Skadereglering

Försäkringsinspektionens

nuvarande

ställning

Ett annat område, som för närvarande till mycket stor del ligger utanför försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet, är försäkringsbolagens sätt att fullgöra sina förpliktelser i händelse av inträffade försäkringsfall. I de försäkringsgrenar, inom vilka fullständiga grunder skall finnas, främst livförsäkring, faller det inom ramen för försäkringsinspektionens skyldigheter att se till att grunderna följes, vilket förutsätter att utbetalningarnas grundenlighet må kontrolleras. Avvikelser från grunderna kan ge anledning till föreläggande m. m. Inom den obligatoriska trafikförsäkringen har det genom den särskilda lagen om trafikförsäkring å motorfordon lagts i försäkringsinspektionens hand att utöva tillsyn över skaderegleringen. Sålunda stadgas, såsom förut sagts, i nämnda lag, att om det sätt, på vilket inträffade skador regleras, giver skälig anledning till anmärkning, försäkringsinspektionen skall göra anmälan därom hos Kungl. Maj :t, som, där så prövas erforderligt, förelägger bolaget att inom viss tid vidtaga åtgärder för rättelses vinnande eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring. Såvitt angår skadeförsäkringen i övrigt torde det däremot icke ankomma på försäkringsinspektionen att utöva kontroll över skaderegleringens riktighet. FL innehåller ingen bestämmelse som visar, att försäkringsinspektionens tillsyn enligt nämnda lag innesluter också skaderegleringen. Ingenting hindrar naturligtvis inspektionen att ägna uppmärksam-

334 het också åt skaderegleringsfrågorna och att upptaga överläggningar med försäkringsbolagen i ämnet, men något stöd i lagen synes icke erhållas för att skaderegleringen — bortsett från förenämnda specialfall — omfattas av sanktionsbestämmelserna i 288 § FL. Frågan om försäkringstagarrepresentation Det allmänna intrycket synes vara, att försäkringsbolagens handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller högt ställda anspråk på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna. F r å n bolagens egen sida har åtgärder av skilda slag vidtagits för att trygga en riktig skadereglering och även i stor utsträckning för att skapa garantier för en enhetlig behandling av likartade problem. Bland annat har försäkringsbolagen, såsom tidigare nämnts, inrättat ett antal skadeprövnings- och villkorstolkningsnämnder, vilka enligt fastställda regler avgiver utlåtande i vissa till nämnderna remitterade ärenden av olika slag. En nämnd, Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, är föreskriven i koncessionsvillkoren för vederbörande försäkringsgren. Nämndernas utlåtanden tjänar till ledning för försäkringsbolagen i deras skadereglering. Nämnderna består icke blott av personer från försäkringsväsendet med erfarenhet av skadereglering m. m. utan även av sakkunniga utan anknytning till bolagsvärlden. I en del fall har till nämnderna knutits jämväl representanter för försäkringstagarna. Såsom ovan omförmälts har från försäkringsinspektionens sida uttalats, att skäl syntes tala för att försäkringstagarna eller andra representanter för det allmänna intresset mera allmänt bleve företrädda inom nämnderna. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det vara av visst värde, icke minst ur goodwillsynpunkt, att nämnderna i fråga i större utsträckning än nu är fallet innesluter representanter för försäkringstagarna. Något krav härpå synes emellertid icke böra uppställas av statsmakterna. Det synes icke vara en för tryggande av försäkringstagarnas rätt ändamålsenlig anordning att kräva, att försäkringstagarrepresentanter, i allmänhet lekmän, obligatoriskt skall ha säte i sådana skadeprövnings- och villkorsnämnder, som försäkringsbolagen inrättat, eller eventuellt till och med taga del i bolagens direkta skaderegleringsarbete. Skaderegleringen är nämligen i stort sett en uppgift för sakkunniga och specialister av olika slag och icke ett arbete av den natur, att lekmän kan göra betydelsefulla insatser. Skaderegleringen har till riktpunkt att få fram den försäkringsersättning, vartill försäkringsavtalet berättigar den skadelidande — icke mer och icke mindre. Utrymmet för skälighetssynpunkter är därför begränsat i skaderegleringssammanhang. Försäkringsbolagen och nämnderna har att i första hand följa de normer, som uppdrages genom gällande lag och rättspraxis. Det väsentliga för försäkringstagarna i skaderegleringssammanhang måste anses vara, att försäkringsbolagen och nämnderna är utrustade med all den sakkunskap, icke minst juridisk, som erfordras för en riktig skadereglering. Lekmän-

335 nens möjligheter att göra betydelsefulla insatser är större när det gäller utformningen av försäkringsvillkoren än när fråga är om skaderegleringen. I annat sammanhang framhåller de sakkunniga, att försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsbolagens styrelser bör ägna uppmärksamhet åt utformningen av försäkringsvillkoren.

Förstärkning

av garantierna

för en riktig

skadereglering

En förstärkning av garantierna för en riktig skadereglering från försäkringsbolagens sida torde erhållas, därest, med trafikförsäkringen såsom förebild, försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Starka skäl synes tala för en sådan utvidgning. Med hänsyn till den centrala betydelse, som skaderegleringen har för försäkringstagarna, synes det i hög grad befogat, att försäkringsinspektionen äger ingripa vid eventuella missförhållanden. Vid försäkringsinspektionens inspektioner av försäkringsbolagen torde i större utsträckning än som hittills skett befattningshavare med juridisk utbildning böra företaga antingen systematiska genomgångar eller stickprov för att få en klar bild av det sätt, varpå det inspekterade bolaget sköter sin skadereglering. Konstateras bristfälligheter på området, bör detta förhållande kunna giva anledning till ingripande mot vederbörande försäkringsbolag jämlikt 288 § FL. Härigenom starkes allmänhetens garantier för att den viktiga sida av försäkringsbolagens verksamhet, som skaderegleringen utgör, handhaves på ett sätt, som är anmärkningsfritt ur försäkringstagarsynpunkt. Understrykas må, att den föreslagna utvidgningen av försäkringsinspektionens befogenheter icke innebär något ingrepp i domstolarnas kompetens att ensamma avgöra avtalstvister mellan försäkringsbolagen och enskilda försäkringstagare. Tanken är icke, att försäkringsinspektionen för enskilda fall skall bli ett slags besvärsinstans, som äger föreskriva att försäkringsbolag skall reglera en skada på visst bestämt sätt. Avsikten är blott, att offentligrättsliga ingripanden skall kunna ske mot försäkringsbolag jämväl vid misskötsel av den sida av rörelsen, som skaderegleringsverksamheten utgör. Även om det närmast är skadeförsäkringen som erbjuder skaderegleringsproblem, synes det befogat att försäkringsinspektionen får rätt att ingripa både i livförsäkring och i skadeförsäkring när det sätt, varpå inträffade försäkringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att katalogen över föreläggandeanledningar i 288 § 2 mom. FL utvidgas till att omfatta jämväl nu angivna fall. Ifrågavarande tillägg till 288 § utgör en länk i vissa ändringar av FL, vilka — såsom tidigare antytts — kan göra det möjligt att låta några specialbestämmelser rörande trafikförsäkring utgå ur lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

336 Sammanfattning

De sakkunniga har funnit det vara en brist i det skydd, som försäkringsrörelselagstiftningen bereder försäkringstagarna, att på villkorsområdet och angränsande fält någon kontroll av sakkunnig myndighet icke utövas över att försäkringstagarintressena ej blir åsidosatta. Stadgandet i 34 § försäkringsavtalslagen innefattar enligt de sakkunnigas mening icke någon garanti mot olämpliga försäkringsvillkor. Exempel lämnas på förefintliga villkor m. m., som ur försäkringstagarsynpunkt synes anmärkningsvärda eller diskutabla. Vidare framhålles bl. a., att i allt fall såvitt angår de slag av försäkringar, som riktar sig till den stora allmänheten, försäkringsavtalens närmare utformning icke är resultatet av förhandlingar mellan två parter utan helt dikteras av försäkringsbolagen. Mot angivna bakgrund föreslår de sakkunniga, att i FL intages bestämmelser av innehåll, att i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar, som rör förhållandet till försäkringstagarna, och att där försäkringsinspektionen så bestämt nyssnämnda bolagsorgan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela inspektionen den avsedda ändringen. Genom dessa bestämmelser öppnas möjlighet för försäkringsinspektionen att i den omfattning, som försäkringstagarintressena påkallar, granska såväl gällande försäkringsvillkor o. d. som planerade ändringar av villkor m. m. Vad angår skaderegleringen avvisar de sakkunniga tanken på lagföreskrifter rörande särskild försäkringstagarrepresentation vid skaderegleringen. Det väsentliga för försäkringstagarna i skaderegleringssammanhang är enligt de sakkunnigas uppfattning, att försäkringsbolagen och de i allmänhet rådgivande nämnder, som förekommer på området, är utrustade med all den sakkunskap, icke minst juridisk, som erfordras för en riktig skadereglering. För att förstärka garantierna för en riktig skadereglering föreslår de sakkunniga, att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Tanken är icke, att försäkringsinspektionen för enskilda fall skall bli ett slags besvärsinstans, utan avsikten är, att ingripanden jämlikt 288 § F L skall kunna ske mot försäkringsbolag jämväl vid misskötsel av den sida av rörelsen, som skaderegleringsverksamheten utgör.

TIONDE KAPITLET F ö r s ä k r i n g s t a g a r i n f l y t a n d e t i ömsesidiga f ö r s ä k r i n g s b o l a g

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen

Utmärkande för ett ömsesidigt försäkringsbolag är, att bolaget ägs av försäkringstagarna. Dessa är det ömsesidiga bolagets delägare. Att märka är, att återförsäkringstagare dock icke är att anse som delägare. Företagstypen vilar på principen om delägarnas ömsesidiga ansvarighet för bolagets förbindelser. Med delägarskapet följer rätten att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter på bolagsstämman, som är bolagets beslutande och högsta organ. Under ett inledande skede stödes vanligtvis ett ömsesidigt försäkringsbolag av tillskjutet främmande kapital, s. k. garantikapital. Ägarna av detta kapital, de s. k. garanterna, tillförsäkras i allmänhet visst inflytande i bolaget i form av rösträtt på bolagsstämman. Garantikapitalet, som har karaktär av start- och rörelsekapital, skall återbetalas, då det ej vidare erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Syftet med denna bestämmelse är att snarast möjligt helt utesluta garanterna från inflytande i bolaget. Bolagsordningen skall innehålla föreskrifter om i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas. För att förhindra en alltför tidig återbetalning gäller vissa villkor för återbetalning av garantikapital. Vidare får beslut om återbetalning icke bringas till verkställighet utan försäkringsinspektionens tillstånd. Enligt huvudregeln väljes det ömsesidiga försäkringsbolagets styrelse på bolagsstämma. I bolagsordningen kan emellertid intagas bestämmelse om att en eller flera styrelseledamöter skall tillsättas i annan ordning än genom val på stämma. Såsom redan tidigare nämnts utövas delägarnas rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter på bolagsstämma. Skall bolagsstämman bli i egentlig mening representativ för delägarna, måste av praktiska skäl i de större och medelstora försäkringsbolagen delägarnas rättigheter vanligen utövas av särskilt utsedda representanter för delägarna, s. k. delegerade. Enligt FL skall bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag bl. a. angiva, huruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade. Ordningen för utseende av delegerade beskrives icke i lagen. Den intages i sina huvuddrag i bolagsordningen och prövas i samband med att bolaget beviljas koncession. Befinnes ordningen sedermera 22— 001886

338 icke längre tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, skall — där rättelse icke sker — försäkringsinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade härav. Efterkommes icke ett dylikt föreläggande, äventyras koncessionen. Den sida av ömsesidigheten, som innefattar delägarnas inflytande på ett ömsesidigt försäkringsbolags angelägenheter, ägnades under förarbetena till FL stort intresse. 1942 års försäkringsutredning slog fast, att delägarnas intressegemenskap utgjorde grunden för den ömsesidiga företagstypens struktur samt att företaget skulle bedrivas av delägarna själva och för deras räkning. En sådan gestaltning av företagsdriften vore, menade utredningen, tämligen lätt att upprätthålla under okomplicerade yttre förhållanden, men om dessa komplicerades genom ökning av antalet delägare, dessas fördelning över större områden eller mindre samstämmighet i intressena, hade det visat sig svårt att förverkliga den tanke, som låge till grund för det ömsesidiga forsak ringsföretaget. Vad beträffade formen för delägarinflytandet vore enligt utredningen uniformitet icke i och för sig att eftersträva. Fastmera vore det av vikt att representationsformen anpassades efter verksamhetens art och inriktning. Också verksamhetens omfattning vore härvidlag av väsentlig betydelse. Erfarenheten hade visat att ett rösträttssystem, som byggde på försäkringstagarnas direkta deltagande i bolagsstämma, bleve en tom formalitet utom i bolag med ett ringa antal delägare. Denna representationsform kunde följaktligen icke godtagas i de större bolagen. För dessa bolags vidkommande gällde spörsmålet därför att åstadkomma något organ för delägarna, vilket handlade i deras ställe och i deras intresse. Här vore olika lösningar tänkbara. Svårigheten låge i att åstadkomma ett organ, som genom sin sammansättning kunde anses verkligt representativt för delägarintresset. Åt varje enskilt bolag borde överlämnas att söka finna en representationsordning, som vore den med hänsyn till bolagets egenart mest ändamålsenliga. För ömsesidigt försäkringsbolag, som vore direkt anknutet till en organisation av något slag eller till viss yrkes- eller intressegrupp, tedde sig frågan förhållandevis enkel. Om något bolag icke träffade en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande anordning, borde koncessionsmyndigheten kunna anvisa en sådan. Flera möjligheter till en dylik mer eller mindre standardiserad representationsform diskuterades inom utredningen, som efter prövning av de olika alternativen ansåg sig böra förorda tillskapande av ett försäkringsväsendets förtroenderåd, som skulle ha till uteslutande uppgift att i sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som önskade begagna sig därav, utse delegeradeförsamling för bolaget. Rådet borde sammansättas av minst 20 representanter för

339 sådana större organisationer i samhället som Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, handelns, småindustrins, hantverkets och jordbrukets näringsorganisationer, Industriförbundet, konsumentkooperationen, bostadskooperationen, Stadsförbundet, Landskommunernas förbund, hushållningssällskapen, nykterhetsrörelsen o. s. v. För att stärka förtroenderådets ställning och därjämte skapa garantier för en allsidig sammansättning syntes det utredningen lämpligt, att Kungl. Maj :t utsåge ledamöterna inom förslag, avgivna av vederbörande organisationer. Utredningen antydde även ett par av de andra diskuterade alternativen. Genom lottning — exempelvis på försäkringsbrevens nummer — kunde en valkorporation utses, vilken i sin ordning utsåge delegeradeförsamling. Metoden kunde praktiskt förenklas genom uppdelning på geografiskt begränsade områden. Vid varje tillfälle förrättades val av bestämt antal delegerade inom visst område. Ett annat system innebure, att försäkringstagarna utsåge delegerade genom att per post insända röstsedlar till en särskild valnämnd. Röstningen skedde på grundval av en av valnämnden upprättad kandidatlista tillkommen efter fri nominering av kandidater. Slutligen framhölls att under vissa omständigheter en kombination av skilda valmetoder kunde visa sig lämplig. Utredningen förmenade att det i allmänhet icke torde vara lämpligt, att person utanför delägarnas egen krets utsåges till delegerad. I fråga om garanternas inflytande på bolagsstämma uttalade utredningen att såsom allmän princip torde böra gälla, att garanterna icke under några förhållanden finge tilldelas större inflytande än delägarkollektivet. I propositionen rörande FL underströk föredragande statsrådet — som i huvudsak godtog utredningens resonemang — att åt delägarna måste förbehållas ett bestämmande inflytande i företaget. Avgränsningen av garanters anspråk på medbestämmanderätt borde endast under särskilda förhållanden genomföras så, att det avgörande inflytandet frånhändes delägarna. Representationsfrågan måste i bolagsordningen vara löst på ett tillfredsställande sätt. Detta framstode som ett oavvisligt koncessionsvillkor. Det måste tillses, att icke bolagsordningen bleve allenast en skylt och delägarinflytandet nedsjönke till en tom formalitet. Praktiska skäl gjorde det ofrånkomligt, att i stora bolag tillskapades ett särskilt instrument för delägarinflylandet, en delegeradeförsamling. En självklar förutsättning vore, att delta organ verkligen vore representativt för delägarna. Tanken att för sådana bolag, som icke funne någon lämplig lösning på representationsfrågan, låta ett av Kungl. Maj :t utsett förtroenderåd välja delegerade erbjöde enligt statsrådets mening stort intresse, även om anordningen från praktisk synpunkt kunde te sig något otymplig. En annan utväg att tillgodose delägarintresset, som utredningen icke tagit upp till diskussion, vore att förbehålla

340 offentlig myndighet — närmast Kungl. Maj :t — rätt att utse delegeradeförsamling. En variant härav vore att det allmänna utsåge en eller flera representanter i styrelsen. Detta syntes statsrådet vara en enklare lösning än alternativet med förtroenderåd. Krav på delägarskap såsom förutsättning för delegeradeuppdrag hade enligt statsrådets uppfattning visserligen ur principiell synpunkt visst fog för sig, men synpunkten borde icke överbetonas. Det väsentliga vore att till uppdraget förvärva personer, som vore väl kvalificerade för detsamma. I samband med den förestående nya prövningen av gällande koncessioner komme klarhet att vinnas huruvida eller i vad mån bolagen icke kunde på tillfredsställande sätt lösa representationsfrågan. Det syntes statsrådet lämpligt att avvakta denna tidpunkt, innan slutlig ståndpunkt toges till spörsmålet om och i vilken form medverkan från det allmännas sida funnes påkallad för frågans lösning. Vad anginge tanken på ett av Kungl. Maj:t utsett förtroenderåd syntes ett sådant organ icke böra tillskapas för att välja delegerade endast i ett eller annat bolag. Ett mera utbrett behov utgjorde en första förutsättning härför. I sitt utlåtande över propositionen rörande FL framhöll första lagutskottet, bl. a., att man vid bedömande av frågan om representationen i ömsesidiga försäkringsbolag borde utgå från att den ömsesidiga företagstypen byggde på kooperativ grund. Därav följde att det bestämmande inflytandet i företaget borde tillkomma försäkringstagarna. Utskottet anslöte sig till vad som i detta hänseende anförts av föredragande statsrådet. Anledning kunde emellertid i vissa fall förekomma att i större eller mindre grad jämka delägarinflytandet. Sådant vore förhållandet i fall, då garantikapital tillskjutits. Utskottet anslöte sig vidare till föredragande statsrådets uttalande, att det i regel torde bli ofrånkomligt att i stora ömsesidiga bolag låta en delegeradeförsamling övertaga bolagsstämmans befogenheter. Sannolikt torde det i praxis komma att visa sig ändamålsenligt att genomföra nämnda anordning även i medelstora bolag. Avsteg från synpunkten att endast den som vore delägare i företaget skulle vara behörig att såsom delegerad deltaga i avgörandet av företagels angelägenheter syntes utskottet böra ifrågakomma endast under särskilda betingelser.

2. Representationsfrågan i praktiken. Garantinflytande. Försäkringsinspektionens undersökningar

Sedan FL trätt i kraft, stadfästes under de första åren av lagens giltighetstid nya bolagsordningar för riksbolagen ävensom för de läns- och häradsbolag, som genom den nya lagstiftningen inordnades under försäkringsinspektionens tillsyn. I samband härmed beviljades bolagen koncession. Bolagsordningarna innefattade —- såvitt gällde de ömsesidiga försäkringsbolagen — lösningar av representationsfrågan i stort sett enligt de riktlinjer,

341 som uppdragits under förarbetena till lagen. Något försäkringsväsendets förtroenderåd tillskapades icke. Anmärkas i detta sammanhang bör, att försäkringsinspektionen i förslag, som inspektionen år 1948 utsände till riksbolagen att tjäna som förebilder vid utarbetandet av nya bolagsordningar, rekommenderade visst system för val av delegerade. Detta system, som närmast torde ha avsett skadeförsäkringsbolag, kom i viss utsträckning att tilllämpas ej blott av många sådana bolag utan även av ett mindre antal livförsäkringsbolag. I korthet kan innehållet i det av inspektionen rekommenderade systemet beskrivas så, att delegerade skulle väljas distriktsvis vid valsammanträden, dit de i distriktet boende försäkringstagarna kallades genom kungörelse i ortspressen. Sedan stadfästelse å nya bolagsordningar meddelats och i anslutning härtill koncession beviljats enligt FL, har en del förändringar på försäkringsbolagsområdet ägt rum, bl. a. genom överlåtelser av försäkringsbestånd, därefter följande likvidationer av överlåtande bolag m. m. I samband härmed har i några fall även representationssystemen överarbetats. Några nya linjer kan emellertid ej sägas ha slagit igenom. I stort sett överensstämmer därför de på området nu gällande systemen med de efter FL:s tillkomst ursprungligen stadfästa anordningarna. Av de vid utgången av år 1958 existerande, i den offentliga statistiken såsom riksbolag redovisade 56 ömsesidiga försäkringsbolagen arbetar 20 med ren delägarstämma, under det att de övriga 36 har delegeradeförsamling. Rösträtten är i bolagen med delägarstämma oftast på visst sätt graderad. I 12 bolag utövas bolagsstämmans befogenhet av en delegeradeförsamling, som k a n betecknas som utsedd av intresseorganisation i vidsträckt mening. I de övriga 24 bolagen utövas nämnda befogenhet av en delegeradeförsamling, vars sammansättning i övervägande grad bestämmes av delägarna själva. I alla bolagen med delegeradeförsamling har de delegerade lika rösträtt. De 20 riksbolag som arbetar med delägarstämma utgöres dels av 8 s. k. arbetsgivarbolag, vilkas delägare i huvudsak utgöres av arbetsgivare, som där försäkrar sina arbetare enligt lagen om yrkesskadeförsäkring m. m. (Arbetsgivarnes olycksfalls, Byggmästarnas, Bokindustri, Egid, Industriföreningen, Land och Sjö, Lantbrukarnes, Mercur), dels av 12 andra sinsemellan olikartade företag, nämligen Arbetsgivarnes ansvars, som är intimt knutet till Arbetsgivarnes olycksfalls och driver vissa slag av skadeförsäkring med rörelsen i huvudsak begränsad till industrin, A ros, som driver viss ansvarighetsförsäkring för elektriska distributionsföreningar inom Västmanlands län, Brandförsäkringsverket, som i huvudsak driver brandförsäkring avseende byggnader på landsbygden, Norrlands ångfartygs, som i huvudsak driver sjökaskoförsäkring, Skaraborgs läns hagel, som inom Skaraborgs län driver försäkring av utestående gröda mot hagelskada, Skyddskassan, som driver viss försäkring av svenska fartyg mot förlust till följd av

342 ofrivilligt uppehåll i lastnings- eller lossningshamn på grund av strejk, blockad eller anhopning av tonnage eller gods, Skåne-Hallands hagel, som i Skåne och Halland driver försäkring av utestående gröda mot hagelskada, Skånes jordbrukares, som i Skåne driver viss kreatursförsäkring, Sveriges ångfartygs, som är det för sjökaskoförsäkring m. m. största företaget i landet, Sydsvenska fartygs för i huvudsak sjökaskoförsäkring, Älvsborgs m. fl. läns hagel, som försäkrar utestående gröda mot hagelskada i Älvsborgs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Värmlands län, samt Änke- och pupillkassan, ett livförsäkringsbolag med ett delägarantal på ca 750, vilket driver viss ränteförsäkring. Gemensamt för samtliga nu nämnda bolag utom Brandförsäkringsverket är att delägarantalet antingen till följd av rörelsens natur eller det begränsade verksamhetsområdet är förhållandevis ringa. Några av bolagen har ett till ett enda län begränsat verksamhetsområde men hänföres sedan länge på annan grund till riksbolagen. Vad angår Brandförsäkringsverket må här nämnas, att styrelsens ordförande utses av Kungl. Maj :t inom av ordinarie bolagsstämma uppgjort förslag, varjämte styrelserna för Svenska landskommunernas förbund och Sveriges lantbruksförbund utser vardera en styrelseledamot. Anordningarna i större delen av de riksbolag, som arbetar med delegeradeförsamling, vars sammansättning i övervägande grad bestämmes av försäkringstagarna själva, kommer att beskrivas i avsnitt 3. av detta kapitel. De 12 riksföretag, vilkas delegeradeförsamling utses av intresseorganisation i vidsträckt mening, må redan här i korthet omnämnas. I Ansvar, nykterhetsfolkets skadeförsäkringsbolag, utses alla delegerade av ett antal nykterhetsorganisationer. Hos Bore, som anser sig ha en förhållandevis stark förankring inom landets köpmannakår, utses de delegerade till hälften av handelskamrarna i riket och till hälften av handelskamrarnas nämnd. I Guldsmedernas, som driver viss skadeförsäkringsrörelse för guldsmeds- och juveleraryrkets utövare, utses de delegerade av styrelsen för Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund samt av detta förbunds riksmöte. Bolagsstämmorna i kooperationens företag Folket, Samarbete och Välfärd väljes av Kooperativa förbundets distriktskongresser och av Landsorganisationen. I Salus, som meddelar sjuk- och olycksfallsförsäkring åt läkare m. fl., utses delegerade av fullmäktige för Sveriges läkarförbund. Hos Skandinaviska kreaturs, som är det dominerande företaget på kreatursförsäkringsområdet, utses delegerade vid i anslutning till hushållningssällskapens årsmöten hållna valmöten — en delegerad från varje sällskaps område — varjämte styrelsen för Sveriges lantbruksförbund efter hörande av styrelserna för Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund äger utse 6 delegerade, Riksförbundet Landsbygdens folk 6, Sveriges veterinärförbund 3 och riksföreningar inom häst- och nötkreatursaveln 3 delegerade. I Bolaget för smittsamma husdjurssjukdomar väljes delegerade en-

343 ligt ett i stort sett likartat system, varjämte Skandinaviska kreaturs utser 5 delegerade. Delegerade i Skånska Brand-Hermes — ett allmänt skadeförsäkringsbolag med tyngdpunkten i södra Sverige — väljes på så sätt, att delägarna i de flesta skånska städerna vid valmöten väljer 16 delegerade, Skånska drätselkammareförbundet bland delägarna i de skånska städerna 5, Skånes handelskammare bland delägarna inom Skåne 2 delegerade, varjämte 19 delegerade — med varierande antal per sammanslutning — utses av Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Motormännens riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Tjänstemännens centralorganisation. I Stockholms stads brandstodsbolag till försäkring av lösegendom väljes de delegerade av Stockholms handelskammare, Stockholms köpmannaförbund och Stockholms stads hantverksförening. Förenade Liv, som bedriver grupplivförsäkring såsom samförsäkring, under solidarisk ansvarighet, tillsammans med de flesta andra svenska livförsäkringsbolagen, vilka också är garanter, intager på sätt och vis en särställning. Här äger tills vidare de försäkrade utse 6 delegerade, de arbetsgivare, som med bolaget ingått gruppförsäkringsavtal, 6 delegerade och garanterna 12 delegerade.

Vid utgången av år 1958 var av de ömsesidiga försäkringsbolagen allenast 5 utrustade med garantikapital. Bortsett från Förenade Liv, där garanterna enligt vad ovan nämnts utser hälften av de delegerade, finnes enligt gällande bolagsordningar i dessa företag icke något inflytande på bolagsstämma förbehållet åt garant. Nämnas kan dock, att Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, som utser en tredjedel av de delegerade i Guldsmedernas, äger garantikapitalet i nämnda bolag.

Nämnas må i detta sammanhang vad gäller de lokala försäkringsbolagen, att av de vid utgången av år 1958 existerande 124 läns- och häradsbolagen 32 har delegeradeförsamling och de övriga delägarstämma samt att samtliga de 178 brand- och sjösockenbolagen arbetar med stämma av sistnämnda typ.

Försäkringsinspektionen igångsatte år 1953 undersökningar av det praktiska utfallet av de representationssystem i riksbolag, där delägarna själva utövade ett bestämmande inflytande på delegeradeförsamlingarnas sammansättning. Dessa undersökningar slutfördes år 1957. I skrivelse till statsrådet och chefen för handelsdepartementet den 6 juni 1957 anmälde inspektionen, att de tillämpade systemen för utseende av de delegerade i de flesta fall i praktiken visat sig mindre tillfredsställande. Inspektionen avslutade sin skrivelse sålunda:

344 Vad beträffar de förut nämnda bolag, som blivit föremål för här berörda undersökning, måste sägas, att de flesta av dessa bolag tillämpar system för val av delegerade, som i praktiken visat sig behäftade med brister i olika avseenden. Den väsentligaste orsaken till svårigheten att över huvud taget få några valsystem i försäkringsbolagen att fungera tillfredsställande torde väl vara, att de flesta försäkringstagare icke anser sig ha anledning att taga befattning med bolagens angelägenheter. Det förefaller som om försäkringstagarna i gemen, åtminstone i de större riksomfattande försäkringsbolagen, hade ganska litet intresse till övers för bolagens förvaltning. Försäkringspremier, såväl i liv- som skadeförsäkring, representerar i regel endast en ringa del av familjebudgeten. Även inom sådana rörelser, t. ex. fackföreningsrörelsen eller konsumentkooperationen, där medlemmarna har att bevaka vida större intressen, klagas stundom över att aktiviteten hos stora delar av medlemskårerna är alltför ringa. Det är klart, att problemet måste vara ännu mycket mer akut i försäkringsbolag. Svårigheterna torde emellertid även till en del sammanhänga med att valförfarandet i allmänhet kräver en förhållandevis hög grad av aktivitet hos försäkringstagarna. Då i regel endast den som är försäkringstagare i vederbörande bolag kan utses till delegerad, måste i allmänhet den, som skall föreslå viss kandidat, först göra sig underrättad om vilken eller vilka av dem han eventuellt tänker föreslå som är försäkringstagare i bolaget ifråga. Stundom måste han även lämna vissa uppgifter om den föreslagne samt inhämta hans medgivande. I många fall måste han också viss tid före anmäla sin önskan att deltaga i valet. Att i de fall, där valet varit uppdelat i två etapper, deltagandet i omröstningen varit avsevärt bättre än deltagandet i kandidatnomineringen torde sålunda ha sin förklaring däri, att försäkringstagarna vid omröstningen icke behöver utveckla någon större aktivitet i det att allt material tillställts dem och varit bekvämt tillrättalagt. I de flesta fall har valdeltagandet varit alltför begränsat för att ge ett tillräckligt representativt utslag. Valets värde såsom uttryck för försäkringstagaropinionen har till följd härav allvarligt minskat. En annan svaghet i de fall, där valförfarandet varit uppdelat på två etapper, har varit, att de röstande i allmänhet torde ha haft ringa eller ingen kännedom om de uppställda kandidaterna eller flertalet av dessa. Kandidaternas placering på vallistan, som ofta skett i bokstavsordning och med avgående delegerade och delegeradesuppleanter främst, synes ha spelat en roll — och inte sällan en avgörande roll — - för valutgången. Å andra sidan torde sammanslagning av kandidatnomineringen och omröstningen till ett enda moment öka riskerna för slumpartade och mindre representativa utfall av valen. Vad angår de system för val av delegerade, vilka låter en eller flera organisationer e. d. utse delegeradeförsamlingen, kan sägas att det i vissa fall förekommer en sådan anknytning mellan försäkringsbolaget och organisationerna ifråga, att systemet kan anses i allo tillfredsställande. I andra fall däremot är anknytningen så lös, att systemets ändemålsenlighet kan diskuteras. Enligt försäkringsinspektionens uppfattning är det mycket svårt att i ömsesidiga försäkringsbolag av riksbolagstyp skapa en aktiv, intresserad delegeradeförsamling, vilken samtidigt kan sägas vara en verklig representation för försäkringstagarstocken som helhet. Försäkringsinspektionen är icke för närvarande beredd att draga upp några helt nya linjer på området —• men kommer dock givetvis att verka för ändamålsenliga jämkningar i de nuvarande formerna — utan vill först avvakta de förslag från bolagshåll, vilka kan bli resultatet av att icke blott enskilda bolag utan även Svenska försäkringsbolags riksförbund intresserat sig för hithörande spörsmål. Inspektionen har dock ansett sig böra redan på detta stadium bringa förhållandena till Herr Statsrådets kännedom.

345 3. Närmare om undersökningsresultaten, framförda till utgången av år 1958

De av försäkringsinspektionen företagna, i föregående avsnitt av detta kapitel nämnda undersökningarna är av det intresse, att en mera utförlig redogörelse synes böra lämnas såsom bakgrund till de sakkunnigas egna överväganden och slutsatser. Nämnas må, att de sakkunniga från det övervägande flertalet av de undersökta bolagen inhämtat kompletterande uppgifter rörande försäkringstagarnas medverkan vid utseendet av delegeradeförsamling efter de tidpunkter, till vilka inspektionens undersökningar hänförde sig. De anordningar, för vilka i det följande mera ingående redogöres, hänför sig till samma bolag som inspektionen närmare undersökte. Av utrymmesskäl har dock ett par mindre representativa företag uteslutits. I framställningarna beskrives de anordningar, som var gällande vid tiden för inspektionens undersökningar i de då arbetande försäkringsbolagen. Från och med år 1956 utgör Svenska Lif och Balder ett bolag, Svenska LifBalder. Från och med år 1959 har även Allmänna Pension och Valand sammanförts till ett företag, Valand-Pensionsbolaget. Inflytandet från moderbolaget Göta är avvecklat i Liv-Göta. I Svenska Lif-Balder gäller numera en ny representationsordning, som emellertid icke ännu prövats i praktiken. I Valand-Pensionsbolaget kommer tills vidare det för Valand gällande systemet att tillämpas. I Liv-Göta har av bortfallet av Götas inflytande betingade ändringar genomförts. I övrigt är de beskrivna anordningarna vid ingången av år 1959 fortfarande aktuella. Där i redogörelserna annat ej anmärkes, är rösträtten lika. Med försäkringstagare förstås delägare i bolaget. Hänsyn har vid beskrivningarna icke tagits till smärre begränsningar i rösträtten, såsom att delägares rätt att rösta i allmänhet förutsätter, att delägarskapet bestått under viss kortare tid, och ibland är beroende av att han tecknat försäkring uppgående till visst minimibelopp. Dylika begränsningar torde sakna betydelse för undersökningsresultaten. Vanligt är att bolagsordningarna innehåller bestämmelser, som utesluter vissa persongrupper från behörighet att inneha uppdrag såsom delegerad. Reglerna är skiftande men en vanlig begränsning är, att styrelseledamot, styrelsesuppleant, revisor, revisorssuppleant, tjänsteman eller ackvisitör i bolaget icke må utses till delegerad. Livförsäkringsbolag Allmänna liv Oden

Bolagsstämman: 40 huvudmän, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Fem år. 8 huvudmän väljes varje år. Valområde: Hela riket. Valsystem: Bolagsstämman utser bland huvudmännen en valnämnd, som handlägger alla med val sammanhängande frågor. I själva valet får endast

346 de försäkringstagare deltaga, vilkas försäkringsbrev slutar på två bestämda siffror, den sista överensstämmande med löpande kalenderårs sista siffra och den näst sista med en av valnämnden genom lottning fastställd siffra. I stort sett innebär detta, att endast 1 % av försäkringstagarna äger deltaga i valet. Förslag till huvudmän får före viss dag inlämnas av alla bolagets försäkringstagare. Någon särskild underrättelse om förslagsrätten lämnas dock icke till andra än dem, vilka enligt vad i det föregående sagts äger deltaga i själva valet. Dessa försäkringstagare erhåller från valnämnden meddelande om det förestående valet och om sin rätt att inkomma med förslag till huvudmän. Endast delägare i bolaget är valbara till huvudmän. Sedan förslagen inkommit, uppgör valnämnden en vallista, upptagande högst 32 av de föreslagna kandidaterna. Vid uppgörandet av listan skall valnämnden söka sörja dels för att huvudmännen såvitt möjligt bildar en för bolagets försäkringstagare representativ församling dels för att nödig förtrogenhet med närings- och samhällsliv blir bland dem företrädd. Vallistan utsändes härefter till de utlottade försäkringstagarna, i den mån de kvarstår vid valårets ingång. Sedan vallistorna återkommit från dem, som utnyttjat sin rösträtt — vilket sker genom understrykning i listan av högst åtta namn -— sker sammanräkning inför valnämnden och de åtta kandidater, som därvid erhållit de högsta röstetalen, blir huvudmän. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 140 000. Valdeltagandet i praktiken: Resultatet av valen åren 1953—1958 åskådliggöres i följande sammanställning: Antalet förslagsUtlottade förs.- försändelser från dessa och icke tagare, som erhållit person- tillskrivna, de ligt meddelande senare jämväl särskilt angivna om valet inom parentes 1953 1954 1955 1956 1957 1958

1 182 1234 1217 1274 1234 1215

18 40 36 15 46 23

( 2) (12) (—) (—) ( 3) (—)

Vallista tillställdes

1164 1214 1 194 1266 1217 1 179

Insända giltiga valförsändelser. Procent av högsta möjliga antal inom parentes 209 236 255 253 257 233

(18,0) (19,4) (21,4) (20,0) (21,1) (19,8)

Före 1953 och 1954 års val ägde viss annonsering rum. I övrigt har bolaget icke särskilt verkat för att stimulera försäkringstagarnas intresse att deltaga i nominering eller val.

Bolagsstämman: ringstagarna.

Allmänna Pension 15 fullmäktige, vilka samtliga utses genom val av försäk-

347 Mandatperiod: Fem år. 3 fullmäktige väljes varje år. Valområde: För valet är riket indelat i femton distrikt och val äger årligen rum i tre av dessa distrikt, varvid inom varje distrikt utses 1 fullmäktig. Valsystem: Styrelsen utser en valnämnd, som handlägger alla med val sammanhängande frågor. Genom annonsering i tidningar inom de väldistrikt, där val skall äga rum, sprider valnämnden kännedom om valet. Detta äger rum så att i distriktet bosatta försäkringstagare, som önskar deltaga, före visst datum till valnämnden inkommer med skriftligt förslag på fullmäktig för distriktet. Förslaget utgör även röstsedel. Endast delägare i bolaget är valbara till fullmäktige. Sedan förslagen-röstsedlarna inkommit till valnämnden, företages sammanräkning, varvid den som erhållit högsta röstetalet förklaras vald till fullmäktig. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 70 000. Valdeltagandet i praktiken: Övergångsvis ägde år 1952 val av helt ny fullmäktigeförsamling rum. Valet berörde alltså denna gång hela riket. Härvid inkom valförsändelser från 909 försäkringstagare. Under åren 1954—1958 har val ägt rum på nytt i samtliga valdistrikt i enlighet med ovan angivna regler med val i tre distrikt varje år. Sammanlagt har härvid från de femton distrikten inkommit giltiga valförsändelser från 827 försäkringstagare. Bolaget har via fältorganisationen intensivt verkat för försäkringstagarnas deltagande i valförfarandet. Järnvägsmännens Liv Bolagsstämman: 20 huvudmän, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Fem år. 4 huvudmän väljes varje år. Valområde: För valet är riket indelat i sexton valdistrikt. Inom tolv av dessa distrikt väljes 1 huvudman, inom återstoden 2 huvudmän. Valsystem: Styrelsen kallar genom kungörelse i järnvägsmännens fackliga tidningar försäkringstagarna inom röstande distrikt till valsammanträde å ort inom distriktet. Försäkringstagare som vill deltaga i valet skall inkomma med föranmälan. Huvudman skall vara delägare i bolaget. Försäkringstagare kan genom fullmakt utöva rösträtt för högst fem andra försäkringstagare. Vid sammanträdet väljes huvudman (huvudmän) för distriktet genom enkelt majoritetsbeslut. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 60 000. Valdeltagandet i praktiken: Försäkringsinspektionen konstaterade beträffande bolaget, att valsammanträdena i regel besöktes av 4 å 5 försäkringstagare. Av uppgifter som inhämtats av de sakkunniga rörande de senaste årens val framgår, att antalet delägare, som deltagit i valsammanträdena,

348 varit högst 8, lägst 3. Genom de närvarande har ofta ytterligare några enstaka delägare varit representerade. Sammanträdesdeltagarna har i allmänhet av bolagets lokala ombud uppmanats deltaga i valet. Liv-Göta Bolagsstämman: 30 fullmäktige, av vilka 10 utses av moderbolaget Göta och 20 genom val av försäkringstagarna. Från och med 1959 års val gäller reglerna här och nedan något modifierade, eftersom moderbolagets rätt att utse 10 fullmäktige utgått och samtliga 30 fullmäktige framdeles utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Fem år. 4 fullmäktige väljes varje år av försäkringstagarna. Valområde: För valet är riket indelat i valdistrikt, varvid Stockholms stad utgör ett distrikt och övriga distrikt må omfatta högst tre län. Å ordinarie bolagsstämma varje år bestämmes de valdistrikt, inom vilka val skall förrättas påföljande år, samt det antal fullmäktige som därvid skall utses i varje distrikt. Valsystem: Styrelsen kallar genom tidningskungörelse försäkringstagarna inom röstande distrikt till valsammanträde å ort inom distriktet. Försäkringstagare som vill deltaga i valet skall inkomma med föranmälan. Fullmäktig skall vara delägare i bolaget. Försäkringstagare kan genom fullmakt utöva rösträtt för högst nio andra försäkringstagare. Vid sammanträdet väljes fullmäktig för distriktet genom enkelt majoritetsbeslut. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 20 000. Valdeltagandet i praktiken: Försäkringsinspektionen konstaterade vid sina förut nämnda undersökningar beträffande Liv-Göta, att i regel 5 å 6 försäkringstagare brukade närvara vid valsammanträde i bolaget. Av uppgifter, som inhämtats av de sakkunniga, framgår att deltagarantalet icke undergått några förändringar under de senaste årens val. De som infinner sig på valsammanträde har nästan alltid blivit uppmanade därtill av lokalombud för bolaget. Ofta tillhör de ombudets bekantskapskrets eller är anställda hos honom. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten Bolagsstämman: 24 huvudmän, vilka utses av överståthållarämbetet och länsstyrelserna i huvudsak inom förslag avgivna av försäkringstagarna. Mandatperiod: Sex år. 12 huvudmän utses vart tredje år. Valområde: Hela riket. Landet är emellertid indelat i sex områden, vilka har vart och ett sitt bestämda antal huvudmän. Valsystem: Styrelsen handlägger med val sammanhängande frågor. Genom dess försorg sprides genom annonsering kännedom om rätt för försäkringstagarna att — var och en för det område där han är bosatt — inkomma med förslag till huvudmän till högst dubbelt så stort antal som de

349 huvudmannaplatser, som skall besättas i området. Endast delägare i bolaget med viss minimipremiereserv eller viss minimilivränta kan uppföras på förslaget. Sedan förslagen inkommit, överlämnas de områdesvis till någon av länsstyrelserna (överståthållarämbetet) i området, uppförda på vallistor i bokstavsföljd. Bland de å listorna uppförda kandidaterna till huvudmannauppdrag utser härefter den valförrättande länsstyrelsen det antal huvudmän, som skall utses inom området. Om länsstyrelsen finner särskild anledning härtill föreligga, kan i viss omfattning huvudmän utses utom de på vallistorna uppförda förslagen. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet delägare vid 1958 års utgång till ca 100 000. Valdeltagandet i praktiken: Det system för vilket i det föregående redogjorts har i bolaget tillämpats vid förrättningar åren 1954 och 1957. Antalet från hela riket inkomna förslagsförsändelser utgjorde vid den förstnämnda förrättningen 99 och vid den sistnämnda 184. Bolagsledningen har vid bägge förrättningarna varit intensivt verksam för att genom fältorganisationen få in förslag. SPP

Bolagsstämman (kallas i bolaget överstyrelsen): 42 ledamöter. Av dessa utses 8 ledamöter av rikets handelskamrar, 4 av Sveriges industriförbund, 6 av vissa tjänstemannaorganisationer, 12 genom val av anslutna arbetsgivare samt 12 genom val av de försäkrade. Mandatperiod: Fyra år. Valområde: Hela riket. Valsystem: överstyrelsen utser inom sig en valnämnd, som handlägger alla med val sammanhängande frågor. Kännedom om valet sprides genom tidningsannonsering, varjämte upplysningar om valet och valkuvert tillställes varje arbetsgivare såväl för hans eget som för de hos honom anställdas val. Omröstning och röstsammanräkning sker enligt bestämmelser, som delvis utformats efter mönster av lagen om val till riksdagen. Något formellt krav på att överstyrelseledamot skall vara ansluten arbetsgivare eller försäkrad i bolaget uppställes ej. För de anställdas val brukar valsedlar upprättas och utsändas av olika TCO-anslutna organisationer och av en grupp oorganiserade tjänstemän. För arbetsgivarnas val brukar valsedlar upprättas av Sveriges industriförbund i samarbete med bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen. Då valsedlar utan väljargruppsbeteckning enligt vad erfarenheten visat icke kunnat hävda sig i den hårda konkurrensen, sluter sig de röstande alltid samman i väljargrupper under gemensam beteckning. Väljargruppsbeteckning medför att rösten i första hand tillgodoräknas gruppen och i andra hand viss person. Försäkringstagarnas och de försäkrades antal: Vid 1958 års utgång uppgick antalet anslutna arbetsgivare till ca 6 400 och de försäkrades antal till ca 184 600.

350 Valdeltagandet i praktiken: Vid det av försäkringsinspektionen undersökta valet år 1954 insände de försäkrade 70 202 valkuvert, vilket motsvarade 47 % av hela antalet försäkrade och 62 % av de försäkrade, till vilka valkuvert distribuerats. Pensionärer, s. k. direktbetalare och fribrevsinnehavare m. fl. tillställdes ej valkuvert utan fick själva rekvirera sådant hos bolaget. F r å n arbetsgivarna — vilkas rösträtt står i relation till antalet anställda — inkom vid samma val valkuvert, motsvarande 74 % av det sammanlagda röstetalet på de utsända valkuverten. De sakkunniga har inhämtat uppgifter jämväl angående utfallet av 1958 års val. Vid detta val inkom från de försäkrade 87 856 valkuvert, vilket motsvarade 48 % av hela antalet försäkrade och 60 % av dem, till vilka valmaterial utsänts. Vid valet fick — till skillnad från år 1954 — pensionärerna och direktbetalarna valkuvert och meddelande om vilka som tillhandahöll valsedlar, varigenom deras möjligheter att deltaga i valet avsevärt ökades. Från arbetsgivarna inkom vid valet valkuvert, motsvarande 78 % av det sammanlagda röstetalet på de utsända valkuverten. Städernas liv Bolagsstämman: 50 fullmäktige, av vilka 25 utses av ordinarie bolagsstämma i Städernas allmänna och 25 genom val av bolagets egna försäkringstagare. Mandatperiod: Fem år. 10 fullmäktige utses varje år, varav 5 genom val av försäkringstagarna. Valområde: Varje län och Stockholms stad har 1 vald fullmäktig var. Val äger årligen rum i fem län eller i fyra län och Stockholms stad. Valsystem: Styrelsen kallar genom brev envar inom röstande län (Stockholm) registrerad försäkringstagare till valsammanträde å ort inom länet. Försäkringstagare som vill deltaga i valet skall inkomma med föranmälan. Vald fullmäktig skall vara delägare i bolaget. Försäkringstagare kan genom fullmakt utöva rösträtt för högst fyra andra försäkringstagare. Vid sammanträdet väljes fullmäktig för länet (Stockholm) genom enkelt majoritetsbeslut. Försäkringstagarnas antal: Bolagets uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 18 000. Valdeltagandet i praktiken: Det genomsnittliga antalet deltagare i tjugu valsammanträden från och med år 1954 har utgjort 8, vilka därvid företrätt i genomsnitt 12 försäkringsdeltagare. Det högsta deltagarantalet har varit 27, det lägsta 2 försäkringstagare. Högsta antalet representerade försäkringstagare har varit 35, det lägsta 2. Ombudsorganisationen torde i viss omfattning ha varit verksam för att intressera försäkringstagarna för valet. Svenska Lif Bolagsstämman: ringstagarna.

30 huvudmän, vilka samtliga utses genom val av försäk-

351 Mandatperiod: Nio år. 10 huvudmän väljes vart tredje år. Valområde: Hela riket. Valsystem: Ordinarie bolagsstämma utser en valnämnd, som handlägger alla med val sammanhängande frågor. Valnämnden sprider kännedom om valet genom riksomfattande annonsering. I kungörelserna erinras försäkringstagarna om att de äger rätt att före visst datum inkomma med förslag till högst 10 huvudmän. I själva valet äger emellertid endast de försäkringstagare deltaga, vilka har försäkringsbrev med slutsiffra överensstämmande med löpande kalenderårs sista siffra. I stort sett innebär detta, att endast 10 % av försäkringstagarna äger deltaga i valet. Sedan förslagen inkommit till valnämnden, uppgör denna en vallista upptagande de föreslagna kandidaterna. Endast delägare i bolaget är valbara till huvudmän. Vallistan utsändes härefter till de utlottade försäkringstagarna. Sedan vallistorna återkommit från dem, som utnyttjat sin rösträtt — vilket sker genom markering i listan av högst 10 H ( = huvudmän) och högst 10 S ( = suppleanter) — sker sammanräkning inför valnämnden, varvid till huvudmän förklaras valda de tio kandidater, som erhållit de flesta H-rösterna och till suppleanter förklaras valda de tio kandidater, som erhållit de högsta antalen sammanlagda H- och S-röster men icke förklarats valda till huvudmän. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattade antalet försäkringstagare år 1953 — det senaste år då detta valsystem tillämpats — till ca 120 000. Valdeltagandet i praktiken: Vid det av försäkringsinspektionen närmare undersökta valförfarandet år 1953 inkom förslagsförsändelser från 100 försäkringstagare. Vallistan utsändes härefter till ca 10 000 försäkringstagare. Av dessa ca 10 000 valmän deltog 1 900 (19 %) i valet. Vallistorna distribuerades till de röstberättigade genom distriktscheferna, som uppmanades taga kontakt i valfrågan med adressater, som kunde nås, och söka intressera dessa för deltagande i valet. Balder

Bolagsstämman: 24 huvudmän, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Nio år. 8 huvudmän väljes vart tredje år. Valområde: Hela riket. Valsystem: Ordinarie bolagsstämma utser en valnämnd, som handlägger alla med val sammanhängande frågor. Valnämnden sprider kännedom om valet genom riksomfattande annonsering. I kungörelserna erinras försäkringstagarna om att de äger rätt att före visst datum inkomma med förslag till högst 8 huvudmän. I själva valet äger emellertid endast de försäkringstagare deltaga, vilka har försäkringsbrev med nummer, som slutar på två av valnämnden genom lottning fastställda siffror. I stort sett innebär detta, att endast 1 % av försäkringstagarna äger deltaga i valet. Sedan förslagen inkommit till valnämnden, uppgör denna en vallista upptagande de

352 föreslagna kandidaterna. Endast delägare i bolaget är valbara till huvudmän. Vallistan utsändes härefter till de utlottade försäkringstagarna. Sedan vallistorna återkommit från dem, som utnyttjat sin rösträtt — vilket sker genom markering i listan av högst sexton namn — sker sammanräkning inför valnämnden och de åtta kandidater, som därvid erhållit de högsta röstetalen, förklaras valda till huvudmän. De åtta därnäst följande kandidaterna blir suppleanter. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattade antalet försäkringstagare år 1953 — året innan nu angivna valsystem för sista gången tillämpades — till ca 200 000. Valdeltagandet i praktiken: Vid det valförfarande, som försäkringsinspektionen närmare undersökte, inkom förslagsförsändelser från 63 försäkringstagare. Vallistan utsändes till 1 788 försäkringstagare. Av dessa 1 788 valmän deltog 1 270 (71 %) i valet. I själva valomgången utsändes påminnelseskrivelser och i viss omfattning nytt valmaterial. Vid det sista valförfarande, vid vilket här angivna system användes, inkom förslagsförsändelser från 61 försäkringstagare. Vallistan utsändes till 1 767 valmän, av vilka 1 344 (76 %) utnyttjade sin rösträtt. Fältorganisationen medverkade genom att propagera för valet bland försäkringstagarna men var icke engagerad vid själva omröstningen. Påminnelseskrivelser till de utlottade utsändes även vid detta val. För jämförelsens skull inskjutes här en beskrivning på det vid ingången av år 1959 i praktiken ännu icke prövade valsystemet i Svenska Lif-Balder Bolagsstämman: 36 huvudmän, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Nio år. 12 huvudmän väljes vart tredje år. Valområde: Riket är för val indelat i tjugosex distrikt, sammanförda till tre huvudområden. Varje distrikt har sitt bestämda antal huvudmän. Varje val omfattar ett huvudområde. Valsystem: För handläggning av ärenden, som sammanhänger med val av huvudmän, skall finnas en valnämnd med sex ledamöter. En av ledamöterna, som tillika tjänstgör som ordförande, utses av försäkringsinspektionen. De övriga fem ledamöterna väljes av ordinarie bolagsstämma bland huvudmännen. Valnämnden åligger att i samråd med bolagets styrelse genom olika åtgärder på ett effektivt sätt sprida kännedom om att val skall äga rum. Meddelande om att val skall äga rum skall utsändas till delägarna i samband med premieaviseringen. Under valår skall valnämnden genom annonsering utfärda kungörelse innehållande upplysning om rätten för delägarna att inkomma med förslag på huvudmän. Förslagsberättigade är myndiga delägare, som sedan viss kortare tid haft försäkring i bolaget. I själva valet av huvudmän för visst valdistrikt äger emellertid endast de myndiga delägare med sådan försäkring deltaga, vilka är bosatta i distrikt, där val äger rum, och har försäkringsbrev, vilkas nummer slutar med något av tre utlottade tvåsiffriga tal från 00 till 99. I stort sett innebär detta att endast 1 % av

353 de myndiga försäkringstagarna äger deltaga i valet. Sedan förslagen inkommit till valnämnden, upprättar denna särskilt för varje valdistrikt där val skall äga rum en vallista upptagande högst fem gånger så många valbara kandidater som antalet huvudmän som skall väljas i distriktet. Vid upprättandet av vallistorna skall valnämnden söka tillse att uppförda kandidater utgör en för bolaget representativ församling. Valbar till huvudman för visst valdistrikt är inom distriktet bosatt myndig svensk medborgare, som ej är bunden vid bolaget eller annat livförsäkringsbolag såsom styrelseledamot, styrelsesuppleant, revisor, revisorssuppleant, tjänsteman eller ackvisitör och ej heller är anställd i intresseorganisation inom försäkringsbranschen. Återval får ej ske för närmast följande valperiod. Härutöver gäller, att minst 4/s av på vallista uppförda kandidater skall vara delägare i bolaget. Om flera namn än de inkomna förslagen erfordras för att vallista skall innehålla tre gånger så många namn som antalet huvudmän som skall väljas, äger valnämnden komplettera listan. Kandidaterna uppföres i genom lottning bestämd ordningsföljd och på vallista angives, att ordningsföljden icke innefattar någon rekommendation. Vallistorna utsändes härefter till de utlottade försäkringstagarna. Sedan listorna återkommit från dem, som utnyttjat sin rösträtt — vilket sker genom kryssning i listan av högst så många namn som motsvarar antalet huvudmän som skall väljas i distriktet — sker sammanräkning inför valnämnden, varvid de, som erhållit högsta röstetalen, förklaras valda till huvudmän. Liv-Trygg Bolagsstämman (kallas i bolaget överstyrelsen): 18 ledamöter, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Nio år. 6 ledamöter väljes vart tredje år. Valområde: Hela riket. Valsystem: Ordinarie bolagsstämma utser en valnämnd, som handlägger alla med val sammanhängande frågor. I valförfarandet, som är uppdelat på en förslagsomgång och en egentlig valomgång, får endast de försäkringstagare deltaga, vilka har försäkringsbrev, som slutar med ettdera av två av valnämnden utlottade tresiffriga tal. I stort sett innebär detta, att allenast 0,2 % av försäkringstagarna äger deltaga i varje valförfarande. Dessa erhåller från valnämnden meddelande om det förestående valet och om sin rätt att inkomma med förslag till överstyrelseledamöter. Endast delägare i bolaget är valbara till överstyrelseledamöter. Sedan förslagen inkommit, uppgör valnämnden en vallista, upptagande samtliga valbara kandidater. Vallistan utsändes härefter till de utlottade försäkringstagarna, i den mån de fortfarande kvarstår i bolaget. Sedan vallistorna återkommit från dem, som utnyttjat rösträtten — vilket sker genom markering i listan av högst tolv n a m n — sker sammanräkning inför valnämnden och de sex kandidater som därvid erhållit de högsta röstetalen, förklaras valda till överstyrelseledamöter. De sex därnäst följande blir suppleanter för dessa. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 750 000. Valdeltagandet i praktiken: Det system, för vilket i det föregående redogjorts, tillämpades första gången vid valet år 1953. Härvid befanns 1 366 för•23—001886

354 säkringstagare berättigade att inkomma med förslag och att deltaga i valet Från dessa försäkringstagare inkom sedermera 461 förslagsförsändelser. Vallistan, som upptog 67 namn, utsändes till 1 295 kvarstående försäkringstagare, beträffande vilka adressuppgift kunnat erhållas. Av dessa 1 295 valmän deltog sedermera 615 (47,5 %) i själva valomgången. Från bolaget utsändes påminnelseskrivelser till försäkringstagarna såväl i förslags- som i själva valomgången. Val har senare ägt r u m år 1956. Uppmaningen att inkomma med förslag utsändes denna gång till 1 303 försäkringstagare, av vilka 409 sedermera inkom med förslagsförsändelser. Vallistan, som upptog 98 namn, utsändes till 1 255 kvarstående försäkringstagare, beträffande vilka adressuppgift kunnat erhållas. Av dessa 1 255 valmän deltog sedermera 704 (56,1 %) i själva valomgången. Jämväl vid detta val utsändes påminnelseskrivelser till försäkringstagarna i valförfarandets bägge omgångar. Valand

Bolagsstämman: 40 huvudmän, av vilka 5 utses av Handelskamrarnas nämnd och 35 genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Fem år. 7 huvudmän väljes varje år. Valområde: För valet är riket indelat i fem områden och val äger årligen rum i ett dylikt område. Av de valda huvudmännen utses 4 inom Stockholms stad, 3 inom vartdera av Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, 2 inom vartdera av Stockholms, Östergötlands och Älvsborgs län samt 1 inom vart och ett av de övriga länen. Valsystem: Styrelsen utser inom sig en valnämnd, som handlägger alla med val sammanhängande frågor. Valnämnden sprider kännedom om val genom annonsering i det område, där val skall förrättas. I kungörelserna erinras delägare, som är bosatta inom län, där val skall äga rum, om att de äger rösträtt samt om sin rätt att före visst datum inkomma med förslag till huvudmän till högst det antal, som skall väljas för det län, där delägaren är bosatt. För att få deltaga i själva valomgången skall delägaren antingen ha insänt förslag eller före förslagstidens utgång anmält sig vilja deltaga. Endast delägare i bolaget är valbara till huvudmän. Sedan förslagen inkommit, uppgör valnämnden en vallista med högst tre gånger så inånga namn som antalet av dem, som skall väljas. Den, som fått de flesta förslagsrösterna, uppföres först o. s. v. Varje län behandlas för sig. Den färdigställda vallistan utsändes till samtliga förslagsställare samt dem som utan att inkomma med förslag uppgivit sig vilja deltaga i valet. Sedan vallistorna återkommit från dem, som utnyttjat sin rösträtt, sker sammanräkning inför valnämnden och de kandidater, som därvid erhållit de högsta röstetalen, förklaras valda till huvudmän. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 110 000.

355 Valdeltagandet i praktiken: Efter antagande av den bolagsordning med därtill hörande valordning, som tillämpats i de val, som sedermera varit föremål för undersökning, valdes under åren 1952 och 1953 inledningsvis en fullständig uppsättning huvudmän. Nämnda val berörde således hela landet. Giltiga förslag till kandidater inkom från tillhopa 528 försäkringstagare varjämte 13 försäkringstagare utan att inkomma med förslag förklarade sig vilja deltaga i valet. Av de 541 valmännen deltogo sedermera 459 (85 %) i själva valomgången. Anmärkas må, att bolagsledningen genom fältorganisationen nedlade mycket arbete på att få försäkringstagarna att medverka i valförfarandets olika moment. Under åren 1954—1958 har val ägt r u m på nytt i samtliga områden i enlighet med ovan angivna regler med val i ett område varje år. Sammanlagt har härvid från de fem områdena inkommit 499 giltiga förslagsförsändelser, varjämte 437 försäkringstagare utan att inkomma med förslag förklarat sig önska deltaga i valet. I själva valomgångarna har med giltiga försändelser deltagit 676 (72 %) av de 936 valmännen. Jämväl vid de fem senaste valförfarandena har arbete för stimulerande av delägarintresset förekommit. Övriga

försäkringsbolag Allmänna Brand

Bolagsstämman: 60 fullmäktige, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Fem år. 12 fullmäktige väljes varje år. Valområde: Varje län samt Stockholms stad har visst antal fullmäktige, bestämt i huvudsak efter försäkringsbeståndets storlek. Val äger årligen r u m i ett område med 12 fullmäktigeplatser, omfattande några län och eventuellt Stockholm. Val äger rum å av bolagsstämman fastställd plats inom varje län. Valsystem: Försäkringstagarna inom röstande län (Stockholm) kallas genom annons i tidning till valsammanträde å ort inom länet. Den som vill deltaga i valet skall inkomma med föranmälan. Fullmäktig skall vara delägare i bolaget. Rösträtten är på visst sätt graderad. Försäkringstagare i vissa branscher saknar rösträtt. Rösträtten må i viss omfattning utövas genom ombud. Vid valsammanträdet väljes fullmäktig(e) för länet genom enkelt majoritetsbeslut. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 380 000. Valdeltagandet i praktiken: Av försäkringsinspektionens undersökningar framgår, att valsammanträdena besöks av allenast ett par tre försäkringstagare. De högsta observerade antalet var 6. De sakkunniga har inhämtat uppgifter från bolaget avseende tretton efter försäkringsinspektionens undersökning hållna valsammanträden. Vid dessa har högst 12, lägst 4 försäk-

356 ringstagare deltagit. Valen domineras i stor utsträckning av till bolaget anknutna personer. Stockholms Stads Brandförsäkringskontor Bolagsstämman (kallas i bolaget överstyrelsen): 100 ledamöter, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Fyra år. Genom val varje år fylles uppkomna vakanser. Valområde: Hela verksamhetsområdet (Stockholm med vissa närliggande städer, köpingar och kommuner i Stockholms l ä n ) . Valsystem: Bolagets försäkringstagare kallas genom tidningskungörelse till valsammanträde på bolagets kontor. Av de 100 överstyrelseledamöterna skall minst 80 vara personer, som äger fast egendom, brandförsäkrad i bolaget för all framtid med rätt till vinstutdelning, eller ensamma eller tillsammans med annan företräder juridisk person, som äger dylik egendom. Jämväl annan överstyrelseledamot skall vara delägare i bolaget. Försäkringstagare som vill deltaga i valet skall inkomma med föranmälan. Rösträtt får vanligen icke utövas på grund av fullmakt. De vid valsammanträdet föreslagna kandidater, som vid omröstning når de högsta röstetalen, blir nya överstyrelseledamöter. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 8 000. Valdeltagandet i praktiken: Försäkringsinspektionen konstaterade efter sin undersökning av valsystemet i detta bolag, att valsammanträdena brukade besökas av 30 a 40 delägare. De sakkunniga har från bolaget inhämtat, att deltagandet i senare val varit i stort sett detsamma. De flesta deltagarna i sammanträdena torde underrättas om att val skall äga rum genom telefonsamtal från intresserade delägare. Göta Bolagsstämman: 30 fullmäktige, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Fem år. 6 fullmäktige väljes varje år av försäkringstagarna. Valområde: För valet är riket indelat i valdistrikt, sammanfallande med Stockholms stad och länen utom i några fall, där distrikt omfattar två län. Å ordinarie bolagsstämma varje år bestämmes de valdistrikt, inom vilka val skall förrättas påföljande år, samt det antal fullmäktige, som därvid skall utses i varje distrikt. Valsystem: Styrelsen kallar genom tidningskungörelse försäkringstagarna inom röstande distrikt till valsammanträde å ort inom distriktet. Försäkringstagare som vill deltaga i valet skall inkomma med föranmälan. Fullmäktig skall vara delägare i bolaget. Rösträtten är på visst sätt graderad. Rösträtten må i viss omfattning utövas genom ombud. Vid valsamman-

357 trädet väljes fullmäktig(e) för distriktet genom enkelt majoritetsbeslut. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 746 000. Valdeltagandet i praktiken: Försäkringsinspektionen konstaterade vid sina undersökningar, att i regel 5 å 6 försäkringstagare brukade närvara vid valsammanträde. De sakkunniga har rörande de senaste årens val inhämtat, att deltagarantalet varierat mellan 6 och 12. I väsentlig omfattning synes valen dirigeras av de fältmän, som närmast handhar valbestyren på sammanträdesorten. Järnvägsmännens Brand Bolagsstämman: 20 huvudmän, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Fem år. 4 huvudmän väljes varje år. Valområde: För valet är riket indelat i sexton valdistrikt. Inom tolv av dessa distrikt väljes 1 huvudman, inom återstoden 2 huvudmän. Valsystem: Styrelsen kallar genom kungörelse i järnvägsmännens fackliga tidningar försäkringstagarna inom röstande distrikt till valsammanträde å ort inom distriktet. Försäkringstagare som vill deltaga i valet skall inkomma med föranmälan. Huvudman skall vara delägare i bolaget. Rösträtt må i viss omfattning utövas genom ombud. Vid sammanträdet väljes huvudman (huvudmän) för distriktet genom enkelt majoritetsbeslut. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 40 000. Valdeltagandet i praktiken: Försäkringsinspektionen konstaterade beträffande bolaget, att valsammanträdena i regel besöktes av 4 å 5 försäkringstagare. Av uppgifter, som inhämtats av de sakkunniga rörande de senaste årens val framgår, att antalet delägare, som deltagit i valsammanträdena, varit högst 6 och lägst 2. Genom de närvarande har ofta ytterligare några enstaka delägare varit representerade. Sammanträdesdeltagarna har i allmänhet av bolagets lokala ombud uppmanats deltaga i valet.

Städernas allmänna Bolagsstämman: 90 fullmäktige, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Av de 90 fullmäktige utses 50 av dem som på grund av försäkring av fast egendom i stadssamhällen är delägare i bolaget och 40 fullmäktige av övriga delägare. Mandatperiod: Fem år. 18 fullmäktige väljes årligen, varav 10 för delägare med försäkring av fast egendom i stadssamhällen och 8 för övriga delägare. Valområde: Valen äger r u m i vissa av ordinarie bolagsstämma bestämda städer, där bolaget har direkta försäkringar till större antal. I stadssam-

.

358 hälle, där antalet försäkringar av fast egendom utgör minst en hundradel av hela antalet av bolaget meddelade dylika försäkringar i stadssamhällen, väljes 1 fullmäktig för varje på samhället fallande sådan hundradel. Likaså utses i samhälle, där antalet av bolaget meddelade försäkringar av annat slag utgör minst en hundradel av hela antalet sådana av bolaget inom riket meddelade försäkringar, 1 fullmäktig för varje på samhället belöpande hundradel som sist nämnts. Vissa maximiregler gäller dock. Antalet städer, i vilka val förrättas, utgör tillsammans ca femtio. Valsystem: Försäkringstagarna kallas genom tidningsannonsering i valort till valsammanträde. Vid val av fullmäktig för de delägare, som har försäkring av fast egendom i stadssamhälle, äger endast sådan delägare i samhället rösträtt. Vid val av fullmäktig för övriga delägare äger de delägare rösträtt, vilkas försäkringar förmedlats av ombud i samhället eller av annat ombud i det län, där samhället är beläget. Rösträtten är lika utom vid val av fullmäktig för delägare med försäkring av fast egendom i stadssamhällen, där den är på visst sätt graderad. Försäkringstagare som vill deltaga i valet skall inkomma med föranmälan. Fullmäktig skall vara delägare i bolaget. Rösträtt kan i viss utsträckning utövas genom fullmakt. Vid sammanträdet väljes fullmäktig(e) genom enkelt majoritetsbeslut. Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 300 000. Valdeltagandet i praktiken: Försäkringsinspektionen fann vid sina undersökningar av 1954 års val, att elva valsammanträden besökts av högst 72 och lägst 9 försäkringstagare och att antalet företrädda röster vid dessa val varierat mellan 269 och 23. Av uppgifter, som de sakkunniga inhämtat rörande fyrtiofem senare hållna valsammanträden, framgår att deltagarantalet med tämligen jämn spridning varit högst 93 och lägst 6 samt att vid sammanträdena företrädda röster utgjort högst 548 och lägst 6. I viss omfattning kan ombudskåren förmodas arbeta för delägarnas deltagande i valen. Trafik Bolagsstämman: 20 huvudmän, vilka samtliga utses genom val av försäkringstagarna. Mandatperiod: Fem år. 4 huvudmän väljes varje år. Valområde: För valet är riket indelat i nio områden. Inom varje område väljes 1—3 huvudmän. Valsystem: Försäkringstagarna inom röstande område kallas genom tidningskungörelser till valsammanträde å ort inom området. Försäkringstagare som vill deltaga i valet skall inkomma med föranmälan. Huvudman skall vara delägare i bolaget. Rösträtt kan i viss omfattning utövas genom ombud. Vid sammanträdet väljes huvudman (huvudmän) för området ge. nom enkelt majoritetsbeslut.

359 Försäkringstagarnas antal: Bolaget uppskattar antalet försäkringstagare vid 1958 års utgång till ca 90 000. Valdeltagandet i praktiken: Vid de av försäkringsinspektionen undersökta valen utgjorde det genomsnittliga antalet deltagande försäkringstagare 8. De sakkunniga har från bolaget inhämtat uppgifter avseende elva valsammanträden, som hållits efter inspektionens undersökning, och därvid funnit det genomsnittliga antalet deltagare uppgå till 9.

4. Specialundersökning i ömsesidigt livförsäkringsbolag

På av de sakkunniga gjord hemställan hos Svenska Lif-Balders ledning har nämnda bolag ställt sin organisation till förfogande för en stickprovsundersökning, avsedd att ge en ungefärlig bild av huru stor del av ett ömsesidigt livförsäkringsbolags försäkringstagarklientel, som kan tänkas vara villig och intresserad av att åtaga sig uppdrag att såsom delegerade företräda delägarna på bolagsstämma. En frågeskrivelse utformades i samarbete mellan de sakkunniga och bolagets ledning och utsändes i samband med premieavisering. Svar lämnades genom kryssning i en ja- eller nejruta på inbetalningskortets kupong eller genom motsvarande markering på eget girokorts vänstra kupong. Undersökningen genomfördes så, att samtliga försäkringar med premie förfallande till betalning den 1 mars 1959, vilkas nummer slutade med sifferkombinationen 50, uttogs. Från de uttagna avskildes dels sådana, som ägdes av omyndiga (endast myndig delägare deltager i valförfarandet enligt i Svenska Lif-Balder gällande ordning), dels försäkringar på dubbelbrev och dels sådana försäkringar, som före premieaviseringens utsändande i mitten av februari upphört att gälla. De ursprungligen uttagna 503 försäkringarna reducerades härigenom med (113+2+4=) 119 till 384. Frågeskrivelsen utsändes således till 384 försäkringstagare. Då undersökningen avbröts någon tid efter respitmånadens utgång, tedde sig läget sålunda. Av de 384 tillfrågade personerna hade jåkande svar på frågan, huruvida de önskade åtaga sig huvudmannauppdrag för den händelse de bleve valda, lämnats av 58 försäkringstagare, motsvarande 15,1 % av totalantalet tillfrågade. Nekande svar hade lämnats av 153 försäkringstagare och 135 försäkringstagare hade icke besvarat frågan, ehuru de erlagt den förfallna premien. Återstående 38 försäkringstagare hade icke alls avhörts.

5. Till de sakkunniga framförda synpunkter

Försäkringsinspektionen hänvisar till sin skrivelse till statsrådet och chefen för handelsdepartementet den 6 juni 1957 och framhåller därutöver i huvudsak blott, att om man bortsåge från lokala försäkringsbolag och bolag med särskild folkrörelseförankring — där lösningarna mer eller mindre

360 gåve sig själva — de tillämpade metoderna för åstadkommande av representativa bolagsstämmor i stort sett syntes ha givit mindre tillfredsställande resultat. Det syntes inspektionen naturligt att problemet att åstadkomma en god representation för försäkringstagarna uppmärksammades av de försäkringssakkunniga. Svenska försäkringsbolags riksförbund konstaterar i sin skrivelse till de sakkunniga, att förhållandena på området vore olika i olika bolag. Förbundet understryker, att frågan vore av stor vikt för bolagen och att man självfallet hade sin uppmärksamhet riktad på hur den bäst skulle kunna bringas till en tillfredsställande lösning.

6. övriga nordiska länder

I Danmark synes problemet om representationssystemet i ömsesidiga försäkringsbolag ej ha tilldragit sig större uppmärksamhet. Den nya danska tillsynslagen innehåller inga specialbestämmelser i ämnet och ej heller förarbetena till lagen tager upp frågan till behandling. Det är dock praxis att det vid stadfästelse av bolagsordningar tillses, att dessa innehåller bestämmelser, som tillförsäkrar delägarna ett skäligt inflytande på bolagets angelägenheter. I Finland har frågan utförligt diskuterats i det kommittébetänkande, som ligger till grund för i landet nu gällande lag om försäkringsbolag av år 1952. I betänkandet konstaterades, att man i 40 av de i Finland verksamma 46 ömsesidiga försäkringsbolagen hade systemet med delägarstämma och i de övriga 6 bolagen genom val av försäkringstagarna tillsatta »representantskap». Deltagandet i stämmorna respektive valen betecknades som lamt. Kommittén menade dock, att passiviteten hos försäkringstagarna endast vore skenbar och räknade med att deltagande i bolagsstämmor och val skulle vara väsentligt livligare, om missförhållanden i bolagen förelåge. Dessutom ansågs försäkringstagarna »rösta» redan i och med valet av försäkringsbolag. Den finländska kommittén summerade avslutningsvis sin inställning så, att den till skillnad från 1942 års svenska försäkringsutredning ansåge försäkringstagarnas ringa deltagande i bolagsstämmor och representationsval utgöra en omständighet, som lagstiftningen icke hade skäl fästa avseende vid. Försök att förbättra förhållandena på området, t. ex. genom propaganda eller på annat sätt, skulle enbart föra med sig onödiga kostnader. Det väsentliga vore enligt kommittén, att försäkringsbolagen vore underkastade så effektiv tillsyn, att eventuella missförhållanden i förvaltningen uppmärksammades och att försäkringstagarna i sådant fall hade möjlighet att ingripa. Helt andra synpunkter möter i Norge, där inställningen till frågan om representationssystemet — såvitt rör livförsäkringen — upptagits till utförlig behandling i det åren 1957 och 1958 för stortinget framlagda förslaget

361 till lag om livförsäkringsverksamhet. För livförsäkringsbolagen i Norge — som samtliga föreslås bli ömsesidiga — skall enligt förslaget ett »selskapsråd», bestående av delegerade för försäkringstagarna, i fortsättningen vara obligatoriskt, och dess tillsättning och sammansättning regleras utförligt i lagförslaget. Man är medveten om att problemen på området ej i och för sig är lösta genom etablering av naturliga bolagsorgan och rättvisa rösträttsregler utan att det dessutom gäller att finna valsätt och valregler, som effektivt utlöser och appellerar till rösträtten utan att därför bolagen påföres orimliga kostnader. Det anses vara här de största vanskligheterna möter. Delegerade (selskapsrådet) skall enligt det norska lagförslaget vara minst 12 och organet skall sammansättas så, att det på allsidigt sätt representerar försäkringstagarna socialt och geografiskt. Institutioner och organisationer, som är representativa för större försäkringstagargrupper, kan i bolagsordningen ges rätt välja visst antal delegerade. Bolagets yrkesfältmän och kontor st jänstemän väljer var sin delegerad. I övrigt sker tillsättning av delegerade genom val av försäkringstagarna. Röstberättigad är varje myndig försäkringstagare, som har haft försäkring i minst två år i bolaget. Visst minimiförsäkringsbelopp kan föreskrivas som villkor. Valbara är i princip bolagets röstberättigade försäkringstagare. Valet leds av en valkommitté, som består av tre därtill valda delegerade. Denna kommitté gör upp en vallista ( = röstsedel), innehållande tre gånger så många namn som antalet delegerade, som skall väljas. Forsikringsrådet, som motsvarar den svenska försäkringsinspektionen, skall kontrollera, att vallistan fyller lagens krav. Valet sker därefter så, att de röstberättigade fyller i och sänder in sina röstsedlar till kommittén. Ordningen för valet regleras i övrigt i bolagsordningen, som bl. a. skall innehålla bestämmelser om att de röstberättigade genom meddelanden i försäkringsbrev, på premiekvitton o. dyl. skall bli underrättade om och uppmanade att göra bruk av sin rösträtt samt att de kan insända namnförslag till vallistan ävensom att de kan från valkommittén rekvirera den slutliga vallistan. Bolagsordningen skall ytterligare innehålla regler om i vilken utsträckning annonsering om valet skall ske.

De sakkunniga Enligt de sakkunnigas uppfattning följer av det ömsesidiga försäkringsbolagets konstruktion, att ett sådant bolag bör drivas helt för delägarnasförsäkringstagarnas räkning. Varken formellt eller reellt bör något utrymme lämnas för obehöriga främmande intressen att göra sig gällande i bolaget. Rättsliga garantier bör finnas för att bolaget styres med delägarintresset såsom riktpunkt.

362 Garanters inflytande

Så länge ett ömsesidigt försäkringsbolag är utrustat med garantikapital, måste skälig hänsyn tagas till garanternas intressen i försäkringsbolaget. Det kan vara rimligt, att garanterna erhåller visst inflytande på bolagets förvaltning. Det synes emellertid strida mot det ömsesidiga försäkringsbolagets idé att i något fall ge garanterna det avgörande inflytandet i bolaget. Vid avvägningen av garantinflytandet måste hänsyn tagas till förhållandena i det enskilda fallet, bl. a. garantikapitalets storlek, relationen mellan försäkringstagarna och den eller dem, som tillskjuter ifrågavarande kapital, den risk, som kan anses förenad med kapitalinsatsen, försäkringsbeståndets storlek och den fortlöpande konsolideringen. Ett garantinflytande i ett ömsesidigt försäkringsbolag synes vara mera berättigat under startåren än sedan bolaget nått en viss konsolidering. Enär de allra flesta av de ömsesidiga försäkringsbolagen saknar garantikapital och FL dessutom kräver en återbetalning av ifrågavarande kapital då det ej längre erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande, är problemet om garanternas inflytande i de ömsesidiga försäkringsbolagen numera av underordnad betydelse. Avvägningsfrågan kan dock aktualiseras bl. a. vid eventuella nybildningar av ömsesidiga försäkringsbolag.

Formen för delägarnas inflytande

Frågan om delägarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbolagen sammanfaller i stort sett med frågan, hur i dylika bolag bolagsstämman skall vara sammansatt och utses. Styrelsen i de ömsesidiga försäkringsbolagen utses i allmänhet helt av bolagsstämman. Endast undantagsvis förekommer, på sätt FL tillåter, att någon eller några styrelseledamöter i dylikt bolag tillsättes i annan ordning än genom val å bolagsstämma. Är stämman en god representation för delägarna, kommer därför rimligen även styrelsen att vara det. I ömsesidigt försäkringsbolag kan bolagsstämman sammansättas och utses på skilda sätt. Av det föregående framgår att många olika lösningar förekommer i praktiken. Såvitt de sakkunniga funnit kan man tänka sig fyra huvudalternativ för utformningen av delägarnas representation å bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbolag. I det följande kommer de sakkunniga att diskutera och taga ställning till dessa fyra alternativs ändamålsenlighet såsom medel att ge försäkringstagarna-delägarna det inflytande i det ömsesidiga försäkringsbolaget, som de på grund av företagsformen bör ha. De av de sakkunniga behandlade alternativen är följande: 1. Delägarna utövar sin rösträtt direkt på bolagsstämma (delägarstämma). 2. Delägarna väljer ett antal delegerade, vilka företräder dem på bolagsstämma.

363 3. Organisation eller intressegrupp med anknytning till delägarna väljer delegerade, som representerar delägarna på bolagsstämma. 4. Kungl. Maj :t eller annan offentlig myndighet utser delegerade, som företräder delägarna på bolagsstämma. Alternativ

1 Ordningen att delägarna är röstberättigade direkt på bolagsstämma ger delägarna rätt att själva deltaga i handläggningen av det ömsesidiga försäkringsbolagets angelägenheter. Denna rätt för delägarna saknar emellertid värde, därest förhållandena är sådana, att i praktiken endast ett ringa antal av delägarna har möjlighet att infinna sig vid bolagsstämman. Ordningen med delägarstämma är därför icke alls lämplig för exempelvis den vanliga typen av livförsäkringsbolag eller för sådana skadeförsäkringsbolag, som vänder sig till den stora allmänheten i hela landet. Delägarstämma kan däremot vara ändamålsenlig i många lokala försäkringsbolag. Den kan även lämpa sig för sådana riksbolag, som har ett speciellt, begränsat försäkringstagarklientel, vilket kan antagas i betydande utsträckning ha möjlighet att infinna sig vid bolagsstämma. Det förhållandet att jämväl vid nu ifrågavarande bolagstyper stämmorna ofta besökes av ett ganska ringa antal delägare behöver icke betyda, att en annan ordning för försäkringstagarinflytandets utövande skulle vara mera ändamålsenlig. Ett ringa stämmodeltagande torde här ofta vara ett uttryck för att rörelsen enligt delägarnas uppfattning handhaves på ett friktionsfritt sätt och icke ger anledning till anmärkningar. Erfarenheten ger belägg för att när större, kontroversiella frågor uppkommer i dylika bolag, bolagsstämmorna blir mycket mer talrikt besökta än eljest. Kontakten mellan de olika delägarna i de bolag, varom här är fråga, torde nämligen i allmänhet vara så god, att försäkringstagarna har en klar bild av när deras intresse verkligen kräver att de i större utsträckning är närvarande på bolagsstämma. Alternativ

2 De största problemen beträffande försäkringstagarrepresentationen uppkommer i de ömsesidiga riksbolagen med ett mycket omfattande försäkringstagarklientel, ofta hundratusentals försäkringstagare. För sådana bolag är det, såsom förut antytts, av praktiska skäl uteslutet att låta delägarna själva utöva beslutanderätten på bolagsstämma. I den mån de individuella delägarna skall få inflytande på bolagens förvaltning, måste detta inflytande få formen av en rätt att deltaga i utseende av delegerade, vilka skall företräda delägarna på bolagsstämma. Ett sådant s. k. representativt system förekommer även på andra håll, bl. a. inom det ekonomiska föreningsväsendet. De synpunkter, som i det följande anföres beträffande den närmare utformningen av det nu behandlade valalternativet, tager sikte på allmänna

364 skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär samt livförsäkringsbolag av den gängse typen. I vissa försäkringsbolag av speciell typ är förhållandena så artskilda, att synpunkterna i viss utsträckning icke blir tillämpliga. Sålunda intager exempelvis SPP en särställning. I detta bolag har premierna vanligen en alldeles särskild tyngd för de berörda parterna. Bolaget har dessutom organisationsanknytningar, som starkt torde bidraga till att de delegeradeval, som anordnas av bolaget, omfattas med mycket stort intresse av de röstberättigade. I de vanliga, stora ömsesidiga försäkringsbolagen av riksbolagskaraktär möter det betydande vanskligheter att konstruera ändamålsenliga representativa system. Då det är svårt för lokala försäkringsbolag att få ett större antal delägare att infinna sig på bolagsstämmorna, trots att samhörighetskänslan i sådana bolag ofta torde vara ganska stark och möjligheten att influera på bolagets förvaltning är relativt stor, måste det vara ännu svårare för de stora riksbolagen att få sina delägare — som icke torde känna någon egentlig samhörighet med bolaget — att intressera sig för utseende av delegerade, en åtgärd som ju ligger mera fjärran från deltagandet i bolagets förvaltning än vad deltagandet i en bolagsstämma utgör. Beaktas måste i sammanhanget, att den enskilde försäkringstagarens premier ofta är så små, att de icke spelar någon egentlig roll för hans ekonomi. Med hänsyn härtill anser sig den enskilde i stor utsträckning icke ha anledning intressera sig för en så fjärranliggande fråga som ett delegeradeval i det av honom anlitade försäkringsbolaget. Många försäkringstagare torde för övrigt icke känna till skillnaden mellan ömsesidigt försäkringsbolag och försäkringsaktiebolag. Även de, som känner till den, anser ofta åtskillnaden vara utan praktisk betydelse för den enskilde försäkringstagaren. FL ger i viss mån uttryck åt samma syn, då den utan särskilda restriktioner tillåter överlåtelse av försäkringsbestånd från ömsesidigt försäkringsbolag till försäkringsaktiebolag liksom i motsatta riktningen. En annan omständighet, som torde utgöra en förklaring till det ofta ringa deltagandet i delegeradeval, är att de svenska försäkringsbolagen i allmänhet genomgår en lugn utveckling. Detta förhållande kan antagas starkt bidraga till den passivitet från försäkringstagarnas sida, som blivit belyst genom försäkringsinspektionens undersökningar. Det är ju en gammal erfarenhet att missförhållanden och stridigheter manar till aktivitet på ett helt annat sätt än en sund och lugn utveckling. Den garanti för försäkringstagarintresset, som försäkringsinspektionens tillsyn utgör, kan eventuellt också spela in i sammanhanget liksom allmänhetens känsla av att försäkringsproblemen i stor utsträckning är så speciella och kräver sådana fackkunskaper, att det är svårt för gemene man att få ett verkligt grepp om frågorna. En ytterligare förklaring till det i allmänhet ringa deltagandet i utseende av delegerade hos ömsesidiga riksbolag torde vara,

365 att i många fall försäkringsbolagen knappast nedlagt tillräckligt mycket arbete på information i olika hänseenden till delägarna om valen i fråga. Även på en del andra punkter synes delegeradevalen hos riksbolagen kunna göras till föremål för kritik i tekniskt avseende. Även om av förut angivna skäl m a n icke kan vänta sig, att av ömsesidiga riksbolag anordnade delegeradeval i allmänhet kommer att omfattas med stort, allmänt utbrett intresse bland försäkringstagarna, synes ordningen att delägarna väljer ett antal delegerade, vilka företräder dem på bolagsstämma, icke böra underkännas under förutsättning dels att åtgärder i all den utsträckning, som praktiskt k a n ifrågakomma, vidtages för att sprida kännedom om valet och uppamma ett intresse för deltagande i valhandlingen, dels att valen anordnas på sådant sätt att samtliga delägare i bolaget, som så önskar, får tillfälle att deltaga i desamma, dels ock att garantier i görligaste mån skapas mot slumpmässiga utslag av valhandlingen. Är dessa förutsättningar uppfyllda, synes allt vara gjort som rimligen kan åstadkommas för att aktivera de enskilda försäkringstagarnas delägarskap i nu ifrågavarande bolag. Skulle det i en framtid visa sig, att trots vidtagna åtgärder för aktivering av försäkringstagarintresset ett alltför obetydligt antal delägare deltager i försäkringsbolagets angelägenheter, synes frågan om en övergång till andra anordningar för handhavandet av bolagets angelägenheter få övervägas. Tills vidare torde emellertid icke något hinder böra resas mot att de ömsesidiga försäkringsbolagen söker komma fram på nu ifrågavarande väg när det gäller att konstruera det beslutande organet, bolagsstämman. För att ett acceptabelt deltagande i delegeradeval i ömsesidiga försäkringsbolag skall kunna uppnås torde det oundgängligen krävas, att ännu mera arbete än hittills nedlägges på att informera delägarna i alla de frågor, som sammanhänger med valen. Mot bakgrunden av den ringa känslan av samhörighet mellan försäkringsbolagen och deras försäkringstagare samt försäkringspremiens ringa tyngd i de flesta försäkringstagares budget synes det vara av vikt, att alla praktiskt möjliga åtgärder vidtages för att nå en verklig kontakt med delägarna i förevarande sammanhang. Det synes icke vara till fyllest att delegeradevalen bekantgöres genom annonser i pressen. Uppgifter om det ömsesidiga försäkringsbolagets konstruktion och om delägarnas rätt att genom val av delegerade taga del i bolagets förvaltning torde lämpligen böra biläggas alla försäkringsbrev som utfärdas. En information om det ömsesidiga försäkringsbolagets konstruktion och om delegeradevalen synes vidare vid lämplig tidpunkt böra tillställas försäkringstagarna i samband med premieaviseringen. Skall delegeradeval äga r u m under ett visst kalenderår, kan det vara ändamålsenligt att ifrågavarande information bilägges de premieavier, som utsändes under närmast föregående tolvmånadersperiod. Stor vikt bör läggas vid utformningen av informationen. Det är angeläget att informationen avfattas

366 på sådant sätt, att så stora försäkringstagargrupper som möjligt kan antagas komma att läsa den och fästa sig vid innehållet i densamma. Av informationen bör bl. a. klart framgå när delegeradeval skall hållas och hur försäkringstagarna-delägarna deltager i valet. Därest icke informationen åtföljes av vallista jämte presentation av delegeradekandidaterna, bör i informationen angivas hur ifrågavarande handlingar erhålles. För att deltagandet i valet skall underlättas bör rekvisition av valhandlingarna kunna göras på ett mycket enkelt sätt. Sålunda bör exempelvis ett tryckt rekvisitionskort vara bilagt informationen eller möjlighet finnas att göra rekvisitionen genom en enkel markering på en för ändamålet reserverad ruta på det inbetalningskort, som åtföljer premiebetalningsavin. Utsänd vallista bör vara åtföljd av svarskuvert. Vid många av de hittills hållna delegeradevalen har de valhandlingar, som tillställts väljarna, icke innehållit några närmare upplysningar om de olika delegeradekandidaterna. Dessa har därigenom i stor utsträckning varit i huvudsak anonyma för valmännen. För att delegeradevalen skall kunna bli ett reellt utslag av försäkringstagarviljan och för att ett intresse för valen skall kunna uppammas synes det oundgängligen nödvändigt, att ganska utförliga informationer lämnas icke allenast om valet som sådant utan jämväl om de olika delegeradekandidaterna, vilka ställes under omröstning. Det torde få ankomma på det organ, som handlägger de med delegeradevalen förenade göromålen, att se till att presentationen utrymmesmässigt och eljest göres på ett objektivt och rättvist sätt. Presentationen torde även böra innehålla uppgift om de typer av försäkringar, som vederbörande har i försäkringsbolaget. Arten av kandidaternas anknytning till bolaget synes nämligen vara av intresse i sammanhanget. Kandidatnomineringen vid delegeradeval i ömsesidiga försäkringsbolag erbjuder flera problem. Försäkringsinspektionens undersökningar har givit vid handen, att det är mycket svårt att få försäkringstagarna att inkomma med förslag till delegeradekandidater. En ytterst ringa bråkdel av delägarna framlägger dylika förslag. Detta torde sammanhänga med att kandidatnomineringen kräver en förhållandevis hög grad av aktivitet. Den som framlägger förslag till delegeradekandidat har i allmänhet att övertyga sig om att kandidaten i fråga är försäkringstagare i vederbörande bolag och villig att åtaga sig uppdraget såsom delegerad. Ibland ankommer det på förslagsställaren att lämna vissa närmare uppgifter rörande kandidaten i fråga. Mot bakgrunden av delägarnas känsla av det ringa behovet av ett mera personligt engagemang på nu ifrågavarande område synes det helt naturligt att det är svårt att få delägarna att lägga ner arbete på att få fram lämpliga delegeradekandidater. Det i allmänhet ytterligt ringa deltagandet i kandidatnomineringarna gör, att det icke finnes några garantier för att de framförda kandidaterna är representativa för försäkringstagarklientelet i bolaget eller eljest för att nomineringen är allsidig. Det finnes

367 också risk för att personer, som är anställda i försäkringsbolaget eller knutna till detta såsom fältmän, kan komma att i väsentlig grad influera på kandidatnomineringen. Icke minst blir denna risk i sådana fall, där bolagets ombudskår instruerats att animera delägarna att inkomma med förslag till delegeradekandidater. Nu angivna förhållanden måste sägas innefatta allvarliga brister i valförfarandet. Å andra sidan skulle ett mycket livligt deltagande i kandidatnomineringen från delägarnas sida kunna medföra svårigheter. Närmast skulle detta bli fallet, därest bestämmelserna rörande valet innehölle, att samtliga de föreslagna behöriga kandidaterna skulle uppföras på vallistan och ställas under omröstning. En vallista upptagande kanske tusentals kandidater skulle vara otymplig och opraktisk på flera sätt. Eftersom de röstande på grund av mångfalden namn på listan icke kunde få någon överblick över kandidaterna och deras meriter för uppdraget, skulle utgången av valet bli slumpmässig och föga representativ. En diger, ohanterlig vallista skulle dessutom säkerligen skrämma många delägare från att deltaga i omröstningen och skulle jämväl på denna väg komma att bidraga till ett föga representativt utslag av valet. Härtill kommer att försäkringsinspektionens undersökningar tyder på att kandidaternas placering på vallistan spelar en roll för valutgången. Personer, som står i början av en vallista, synes ha större chans än personer, som står i mitten eller slutet av samma lista, att få de flesta rösterna vid ett val, som sker genom understrykning eller annan markering på listan av de personer, som vederbörande delägare ger sin röst. Risken för att placeringen på vallistan inverkar är enligt de sakkunnigas bedömande större ju flera namnen är på listan. Jämväl denna omständighet talar emot alltför omfattande vallistor. Bäst synes vara att antalet kandidater på vallistan icke är större än tre å fem gånger så många som antalet delegerade som skall väljas. Sker valet till delegeradeförsamlingen i omgångar eller distriktsvis och skall till följd härav endast ett mindre antal delegerade utses på en gång, torde antalet kandidater, som ställes under omröstning, kunna utan olägenhet vara förhållandevis större än i sådana fall, där hela delegeradeförsamlingen, exempelvis ett trettiotal personer, skall utses på en gång. Lämpligast synes vara, att valsystemen utformas på sådant sätt, att icke alltför många delegerade väljes vid ett och samma tillfälle. Det måste nämligen vara svårare för delägarna att taga personlig ställning vid ett val omfattande ett stort antal delegerade än vid ett val avseende ett mindre antal sådana. Överblicken och värderingen underlättas av att antalet personer, som står under omröstning, är ganska begränsat. Samtidigt måste dock ihågkommas att antalet delegerade, som skall tillsättas vid varje val, icke bör vara så litet, att delegeradeförsamlingen kan befaras komina att få en ensidig sammansättning. För att en lämpligt utformad vallista skall kunna åstadkommas synes

368 det erforderligt, att omröstningen förberedes av en särskild valberedning. Ett dylikt organ, med skiftande befogenheter i olika bolag, förekommer redan nu i flera fall. Valberedningen bör vara ett självständigt organ, som är så sammansatt, att möjligheter saknas för bolagsledningen och för ombud och befattningshavare i bolaget att inverka på nämndens arbete. Valberedningens ledamöter synes, med nedan angivet undantag, böra tillsättas av bolagsstämman. För att garantier skall finnas för att icke bolagets delegerade får ett olämpligt inflytande på beredningens arbete synes ordföranden böra vara en helt utomstående person. Den bästa garantin för en oväldig behandling av valfrågorna torde erhållas, därest det överlämnas åt offentlig myndighet, förslagsvis försäkringsinspektionen, att tillsätta valberedningens ordförande. Valberedningens främsta uppgift i det här skisserade valsystemet blir att upprätta den vallista, som sedan blir föremål för omröstning. Valberedningen synes härvid böra tillse, att kandidatlistan kommer att upptaga företrädare för alla de viktigare slagen av försäkringar, som meddelas av vederbörande försäkringsbolag. I ett allmänt skadeförsäkringsbolag bör bland delegeradekandidaterna finnas personer med motorfordonsförsäkring, personer med hemförsäkring, personer med fastighetsägarförsäkring, personer med företagarförsäkring o. s. v. I ett livförsäkringsbolag bör bland delegeradekandidaterna finnas företrädare både för kollektiv livförsäkring och för individuell sådan försäkring. Inom den senare gruppen bör det finnas såväl personer med huvudsakligen sparbetonade försäkringar som personer med rena riskförsäkringar. Eventuellt kan företrädare böra finnas både för äldre och yngre försäkringar. Vid bestämmandet av antalet kandidater av olika slag bör såväl i skadeförsäkringsbolag som i livförsäkringsbolag hänsyn tagas till de olika försäkringsformernas och försäkringstypernas relativa betydelse i vederbörande bolag. Vid sitt arbete med uppgörande av kandidatlistan bör valberedningen vidare tillse, att de kandidater, som uppföres på vallistan, kan antagas vara skickade för uppdraget att ingå i en bolagsstämma. Bolagsstämman är ju överordnat organ i förhållande till styrelsen och verkställande direktören och skall taga ställning till hur dessa skött sin förvaltning av bolagets angelägenheter m. m. Med hänsyn härtill är det angeläget att delegeradeförsamlingen får en sådan sammansättning, att icke bolagsstämmosammanträdena nedsjunker till en tom formalitet. En fråga är hur valberedningen skall få underlaget för sitt uppgörande av kandidatlistan. Det synes icke ändamålsenligt att helt eller i huvudsak bygga på en kandidatnominering från delägarnas sida av den typ, som hittills i allmänhet förekommit. Ett alltför ensidigt underlag kan erhållas på en dylik väg. Något hinder bör dock givetvis icke föreligga för valberedningen att taga hänsyn till förslag, som insänts från enskilda försäkringstagare. Det huvudsakliga grundmaterialet synes emellertid böra vara be-

369 tydligt mera omfattande. Möjlighet bör finnas för valberedningen att utgå från bolagets försäkringstagarregister eller från en av beredningen uttagen representativ del av detta material. Därest vederbörande försäkringsbolag i samband med exempelvis en premieavisering införskaffat uppgift från delägarna om vilka av dessa som är villiga att åtaga sig delegeradeuppdrag, kan en sammanställning över ifrågavarande försäkringstagare bli en värdefull utgångspunkt för beredningens arbete. På hemställan av de sakkunniga har, såsom förut nämnts, Svenska Lif-Balder gjort en dylik rundfråga till en slumpvis uttagen representativ grupp om 384 försäkringstagare i bolaget. Skulle svaren på denna rundfråga vara representativa, skulle ungefär 15 % av försäkringstagarna vara villiga att ställa upp såsom delegeradekandidater. Ett särskilt problem är, huruvida endast delägare i det ifrågavarande försäkringsbolaget bör kunna komma i fråga såsom delegerade. Det intresse, som skall tillgodoses, är att en allsidig och kompetent representation erhålles för de försäkringar, som är tecknade i det ömsesidiga bolaget. Förhållandena synes i enskilda fall kunna vara sådana, att den naturligaste och effektivaste representationen erhålles, om man icke är bunden till delägarkretsen vid utseende av delegerade. Vid den nu diskuterade valformen torde det emellertid i allmänhet icke föreligga något behov av att gå utanför försäkringstagarkretsen. I allt fall i de större riksbolagen torde det icke möta några svårigheter för valberedningen att finna delägare, som är lämpliga för uppgiften att vara delegerade i vederbörande bolag. Vissa personer synes böra vara uteslutna från möjligheten att bli delegerade. På grund av bolagsstämmans ställning torde det icke böra ifrågakomma, att styrelseledamot, styrelsesuppleant, revisor, revisorssuppleant, befattningshavare eller ombud i vederbörande försäkringsbolag får ställningen av delegerad i bolaget. Något hinder torde icke böra möta mot att även vissa andra diskvalifikationsgrunder uppställes. Sålunda bör det exempelvis vara tillåtet att uppställa en övre åldersgräns för ifrågavarande uppdrag. Valberedningen bör icke blott taga befattning med uppgörandet av vallistan. Beredningen synes böra vara det organ, som leder valet i dess helhet. Beredningen bör således ha ansvaret bl. a. för informationen till försäkringstagarna rörande valet och de uppställda delegeradekandidaterna. Beredningen bör härvid, såsom tidigare antytts, ägna särskild uppmärksamhet åt utformningen av informationsmaterialet. Det bör vara beredningen som inhämtar de för kandidatpresentationen erforderliga uppgifterna och kandidaternas samtycke till att de uppföres på vallistan. Valberedningen bör vidare också leda sammanräkningsförfarandet efter det vallistorna inkommit. Emot anordningen med en valberedning, som har beslutanderätt beträffande kandidatlistans utseende, kan invändas att beredningen i fråga er24— 001886

370 håller alltför stort inflytande på tillsättningen av delegerade. Det synes emellertid vid ett valförfarande av det nu diskuterade slaget icke praktiskt möjligt att på annan väg skapa skydd mot obehörigt påverkade val eller slumpmässiga utslag och rimliga garantier för att bolagsstämman blir allsidigt sammansatt och kompetent att handha sin viktiga uppgift såsom överordnat organ i förhållande till styrelsen och verkställande direktören. Även inom många andra organisationsformer och inom samhällslivet förekommer valberedningar, vilka i alla händelser reellt sett har ett mycket starkt inflytande på utgången av de val, som de förbereder. Den centrala ställning, som valberedningen i de ömsesidiga försäkringsbolagen här förordas få, sammanhänger med de särskilda förhållandena inom dessa bolag: det ofta överväldigande antalet delägare och den ringa grad av aktivitet, som av förut angivna skäl kan uppmobiliseras hos delägarna. Rösträtten för delägarna synes i princip böra vara allmän. Något hinder torde dock regelmässigt icke böra möta, därest ömsesidigt försäkringsbolag vill uppställa en viss, icke alltför lång tids anslutning till bolaget eller dylikt såsom förutsättning för rösträtt. Härutöver är emellertid rösträtten vid delegeradeval för närvarande i några bolag begränsad i den formen, att rösträtt tillkommer endast en slumpvis bestämd, mindre del av försäkringstagarklientelet. Sådana begränsningar torde ha gjorts för att valförfarandet skall bli mera lättadministrerat och mindre kostnadskrävande. Ordningen i fråga synes emellertid mindre tilltalande. Med den utformning bestämmelserna i ämnet erhållit är det långt ifrån säkert att en delägare får rösträtt vid delegeradeval ens en enda gång under hela sin försäkringstid. En ordning, som inskränker rösträtten vid delegeradeval till en liten del av försäkringstagarklientelet, är behäftad med flera allvarliga olägenheter. Den bygger visserligen på en metod, som ofta kommer till användning vid opinionsundersökningar och statistiska undersökningar av olika slag. När det emellertid är fråga icke om undersökningar utan om val, har metoden i fråga icke accepterats vare sig inom samhällslivet eller veterligen inom andra enskilda organisationsformer än vissa försäkringsbolag. Det synes ovisst, om de ömsesidiga försäkringsbolagens delägare i allmänhet anser, att en dylik ordning ger samma uttryck för försäkringstagarviljan som ett val, där i princip alla delägare är röstberättigade. Intresset för de ömsesidiga försäkringsbolagens angelägenheter är vidare för närvarande så begränsat hos delägarna, att det icke kan vara lämpligt att ha ett valsystem, som till allra största delen utesluter förefintliga intresserade delägare från rätten att inverka på vederbörande försäkringsbolags angelägenheter. Möjligheten att uppamma ett större intresse från delägarnas sida för det egna bolagets angelägenheter måste dessutom bli större vid en allmän rösträtt än när delägarinflytandet är så begränsat, att den enskilde individen genomsnittligt sett får rösta högst en gång i livet. Uppställes programmet att för-

371 säkringstagarna-delägarna själva skall utse de delegerade, som skall ha säte i bolagsstämman och där tillvarataga delägarnas intressen, synes det riktigast att man anknyter till allmänt accepterade valformer och icke snävt inskränker rösträtten utan gör denna i princip allmän. En i ett flertal ömsesidiga försäkringsbolag tillämpad ordning är, att kandidatnominering och omröstning sker i en och samma omgång vid valmöten, som anordnas på ett antal lämpligt belägna platser i landet. Erfarenheterna visar, att sådana valmöten regelmässigt är mycket fåtaligt besökta. Inga garantier finnes för att en delegeradeförsamling, som tillsättes enligt en dylik metod, blir en allsidigt sammansatt och kompetent bolagsstämma. Risken för antingen mycket slumpmässiga utslag eller en valutgång, som är påverkad av bolagets tjänstemän eller fältorganisationen, synes vara betydande. Även om metoden skulle ändras därhän, att vid mötena en av en valberedning upprättad kandidatlista ställdes under omröstning, måste ordningen dock betecknas såsom otillfredsställande på grund av det ringa antal personer, som kan väntas infinna sig på mötena. Enligt de sakkunnigas uppfattning förutsätter en valmetod, som kräver att delägarna i bolaget skall personligen inställa sig vid ett valmöte, en aktivitet och ett intresse från delägarnas sida, som man av skäl, vilka angivits i det för^ gående, icke kan räkna med. För de vanliga typerna av ömsesidiga riksbolag torde därför en dylik ordning i praktiken ge ett så föga representativt utslag — som dessutom kan vara mer eller mindre styrt — att metoden regelmässigt icke torde kunna anses tillfredsställande. Alternativ

3 Den tredje huvudvägen för utseende av bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbolag är, såsom förut nämnts, att organisation eller intressegrupp med anknytning till försäkringstagarna väljer delegerade, som representerar delägarna på bolagsstämma. En sådan ordning ligger i flera fall nära till hands och gjorda erfarenheter talar för att en dylik sammankoppling av å ena sidan organisationer och å andra sidan försäkringsbolag kan innefatta en mycket aktiv och effektiv bevakning av försäkringstagarintressena. Det är emellertid viktigt, att de organisationer eller intressegrupper, som har uppdraget att utse delegeradeförsamlingen, står försäkringstagarna nära och hyser ett verkligt intresse för uppgiften att skaffa fram lämpliga personer, som skall företräda försäkringsbolagets delägare. Det synes i princip böra krävas, att organisationerna i fråga täcker flertalet försäkringsformer och försäkringstagarkategorier hos vederbörande bolag. För ett effektivt tillvaratagande av försäkringstagarintressena synes det icke nödvändigt, att envar organisation är den allenarådande på sitt område eller vunnit hundraprocentig anslutning. Det synes vara till fyllest, att organisationen vunnit en betydande anslutning i vederbörande försäkringstagarkretsar och är allmänt accepterad såsom organ för tillvaratagande

372 av medlemmarnas intressen på områden, som ligger så nära försäkringsområdet som möjligt. Flertalet ömsesidiga försäkringsbolag har en sådan sammansättning av sin försäkringsstock och sitt försäkringstagarklientel, att en anknytning till ett flertal organisationer eller intressegrupper torde böra krävas. Det är nämligen angeläget, att en allsidig representation för delägarna erhålles å bolagsstämman. Vid bestämmandet av de organisationer eller intressegrupper, som anlitas, och det antal delegerade, som varje organisation eller grupp skall utse, bör hänsyn tagas till det enskilda försäkringsbolagets struktur. Ett ömsesidigt bolag, som domineras av trafik- och annan motorfordonsförsäkring, synes regelmässigt böra ha sin delegeradeförsamling utsedd på annat sätt än ett bolag, vari motorfordonsförsäkringen spelar en mindre roll och kanske i stället industriförsäkringarna intager en mycket betydande plats. En utveckling inom ett försäkringsbolag, vilken medför att någon eller några försäkringsformer eller försäkringsgrenar minskar i betydelse samtidigt som andra tillväxer, torde böra leda till en anpassning av organisationsanknytningen till det förändrade läget. I sådana ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär, vilka söker anknytning till organisationer eller intressegrupper, synes trafikförsäkringens och den övriga motorfordonsförsäkringens intressen i allmänhet lämpligen kunna företrädas av delegerade, vilka är utsedda av de viktigaste motororganisationerna. Antalet företrädare för dessa försäkringsgrenar torde, i enlighet med vad förut sagts, få avpassas till grenarnas relativa betydelse i vederbörande bolag. Fastighetsägarförsäkringarna synes på motsvarande sätt kunna på bolagsstämman representeras av delegerade, utvalda av lämplig fastighetsägarsammanslutning. Företrädare för hemförsäkringarna torde kunna utses av förekommande rikssammanslutning av hyresgäster. Jordbrukarförsäkringar och andra former av företagarförsäkringar synes kunna anknytas till jordbrukets, handelns och hantverkets näringsorganisationer. Industriförsäkringarna torde lämpligen kunna representeras av personer, utsedda av Industriförbundet o. s. v. Under förutsättning att de lämpliga organisationerna på området är positivt intresserade av att utse företrädare för försäkringstagarna i vederbörande försäkringsbolag synes det möjligt att på denna väg komina fram till kompetenta, allsidigt sammansatta delegeradeförsamlingar med förmåga att med styrka hävda delägarintressena på vederbörande försäkringsbolags bolagsstämmor. På livförsäkringens område synes det svårare att finna organisationer, vilka har en nära anknytning till de intressen, som försäkringarna skall skydda. Skall man på livområdet gå organisationsvägen vid utseende av bolagsstämma, torde man, fastän anknytningen synes mera lös, få vända sig i första hand till de stora löntagar- och företagarorganisationerna. Vilka organisationer man skall knyta an till och hur proportionen bör vara mellan delegerade från de olika organisationerna torde få bero på försäkrings-

373 tagarklientelets sammansättning i vederbörande bolag. Det synes motiverat, att jämväl de viktigaste kvinnoorganisationerna får rätt att utse ett lämpligt avvägt antal delegerade. Vid behandlingen av alternativ 2 har berörts frågan, huruvida endast delägare i vederbörande försäkringsbolag bör kunna komma i fråga såsom delegerade. På angivna skäl har denna fråga besvarats i princip nekande. När organisationer inkopplas på tillvaratagandet av försäkringstagarintresset, kan förhållandena vara sådana, att organisationen anser sig bäst tillvarataga försäkringstagarintresset, därest den utser någon eller några experter på området. Även om ifrågavarande personer icke är delägare i just berörda försäkringsbolag, kan de ha särskilda förutsättningar att sköta ifrågavarande uppdrag. En sådan lösning synes icke böra vara utesluten. Såsom tidigare nämnts förordade 1942 års försäkringsutredning, att Kungl. Maj:t skulle tillsätta ett särskilt försäkringsväsendets förtroenderåd, vari skulle ingå representanter för ett mycket stort antal organisationer i samhället. Rådet skulle ha till uteslutande uppgift att utse bolagsstämma i sådana ömsesidiga försäkringsbolag, vilkas bolagsordningar angav att stämman skulle utses av försäkringsväsendets förtroenderåd. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke ändamålsenligt att låta ett av Kungl. Maj:t tillsatt förtroenderåd av den typ som 1942 års försäkringsutredning tänkt sig utse de röstberättigade på ömsesidigt försäkringsbolags bolagsstämma. Det samarbete för ändamålet mellan olika organisationer, som förtroenderådet skall vara ett uttryck för, torde kunna organiseras i enklare former än såsom ett särskilt av Kungl. Maj :t tillsatt organ på minst tjugo personer. Härtill kommer att en dylik lösning icke ger några garantier för att bolagsstämmans sammansättning blir avpassad efter de särskilda förhållandena hos varje enskilt bolag. Större trygghet för att ett hänsynstagande sker till förhållandena i det individuella bolaget erhålles, därest i bolagsordningen för vederbörande bolag direkt skall angivas vilka organisationer som utser delegerade och hur många delegerade som utses av varje organisation. Kombinationer av alternativen 2 och 3 Något hinder torde icke böra möta mot kombinationer av alternativen 2 och 3. Det torde i flera fall kunna vara ändamålsenligt, att bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbolag består av delegerade, av vilka en del tillsatts av organisationer med anknytning till försäkringstagarna och återstoden tillsatts genom val. Uppläggningen av ett sådant val k a n böra bli olika allt efter det meningen är att valet skall omfatta samtliga försäkringstagarkategorier eller avsikten är att valanordningen skall skapa en representation för vissa typer av försäkringar, som icke kan anses företrädda genom vederbörande organisationer. Kombinationernas närmare utformning bör givetvis anpassas efter de förhållanden, som föreligger i varje enskilt fall.

374 Alternativ 4 Den fjärde tänkbara huvudlinjen för utseende av bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbolag är, såsom tidigare sagts, att Kungl. Maj :t eller annan offentlig myndighet förordnar delegerade, som företräder delägarna på bolagsstämma. Att Kungl. Maj :t utser delegeradeförsamlingen förekommer icke för närvarande i något försäkringsbolag. I ett livförsäkringsbolag av ganska speciell karaktär har det uppdragits åt ett antal länsstyrelser att slutligt utse delegerade för delägarna. Såvitt de sakkunniga k a n finna är utvägen att låta Kungl. Maj :t eller annan offentlig myndighet bestämma vilka personer som skall ha säte i ett ömsesidigt försäkringsbolags bolagsstämma icke synnerligen väl förenlig med själva konstruktionen av det ömsesidiga försäkringsbolaget. Det torde strida mot gängse kooperativa grundsatser att vid en företagsbildning av det ömsesidiga försäkringsbolagets typ överlämna utseendet av företagets högsta beslutande organ åt en myndighet. Kungl. Maj :t eller annan offentlig myndighet måste i förevarande sammanhang anses ha mindre nära kontakt med de enskilda delägarna i bolaget än vad exempelvis de stora konsument- och näringsorganisationerna i samhället har. En centralisering av utseendet av bolagsstämma — som ju inträder därest Kungl. Maj :t eller annan central myndighet skall förordna delegerade för delägarna — har dessutom nackdelen, att den torde innefatta sämre förutsättningar för en allsidig representation än vad en lämpligt avvägd anknytning till ett antal intresseorganisationer gör. Lösningen i fråga bidrager icke heller på något sätt till att skapa ökat intresse från delägarnas sida för bolagets angelägenheter. Endast i sådana fall där val av delägarna eller utseende genom organisation eller intressegrupp ter sig mindre ändamålsenligt på grund av speciella förhållanden torde anledning föreligga att överlåta åt Kungl. Maj:t eller annan offentlig myndighet att utse delegeradeförsamlingen i ömsesidigt försäkringsbolag. Varianten att Kungl. Maj :t eller annan offentlig myndighet utser en eller flera ledamöter i det ömsesidiga försäkringsbolagets styrelse synes icke väl förenlig med företagsformen som sådan. I det ömsesidiga bolaget finnes (bortsett från eventuella garanter) inga andra intressenter än delägarna. Bolagsstämman är företagets högsta organ, inför vilket styrelsen är ansvarig. Att uppställa regler rörande styrelsens sammansättning men icke uppställa några krav på ett reellt delägarinflytande i bolagsstämman synes föga förenligt med företagstypens konstruktion. Såvitt angår de ömsesidiga försäkringsbolagen måste det följdriktiga vara att skapa bästa möjliga garantier för ett reellt delägarinflytande i bolagsstämman och på denna väg indirekt även i styrelsen. Lösningar som icke tillgodoser önskemålet att bolagsstämman blir en så representativ församling som möjligt för det ömsesidiga bolagets delägare torde böra underkännas.

375 Sammanfattning m. m.

Av det föregående framgår, att de sakkunniga är av den uppfattningen att ordningen med direkt rösträtt för delägarna på bolagsstämma lämpar sig i stort sett blott för mindre, lokala ömsesidiga försäkringsbolag och för en del ömsesidiga riksbolag, som har ett speciellt, begränsat försäkringstagarklientel, vilket kan antagas i betydande utsträckning ha möjlighet att infinna sig på bolagsstämma. För de vanligare typerna av ömsesidiga riksbolag synes delägarnas rösträtt på bolagsstämma böra utövas av delegerade, vilka antingen väljes av försäkringstagarna eller utses av organisationer, som står försäkringstagarna nära och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få fram lämpliga företrädare för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande två metoder synes också kunna tänkas. Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika försäkringsbolag torde det i princip böra ankomma på vederbörande bolag självt att välja mellan valvägen och organisationsvägen (eller en kombination av båda). Dock måste det kravet ställas, att den lösning, som bolaget stannar för, utformas på sådant sätt, att bolagsstämman blir ett så allsidigt sammansatt, kompetent organ som möjligt för bevakning av delägarnas intressen i vederbörande bolag. Föredfages valvägen, synes det böra krävas, att valen organiseras på ändamålsenligast möjliga sätt. De av de sakkunniga i det föregående anförda synpunkterna torde härvid böra iakttagas, i den mån ej erfarenheterna visar att andra lösningar bättre tillvaratager försäkringstagarnas intressen. Den valmetod, som de sakkunniga skisserat, innebär i sammandrag följande. En särskild valberedning med av försäkringsinspektionen förordnad ordförande utarbetar en kandidatlista, upptagande tre ä fem gånger så många personer, som skall väljas. Listan ställes sedan under omröstning bland försäkringstagarna, varvid i princip samtliga delägare skall vara röstberättigade. Delägarna skall erhålla informationer om valet, och vallista jämte presentation av kandidaterna skall minst tillställas de försäkringstagare, som genom markering på det i samband med premieaviseringen översända inbetalningskortets kupong eller eljest rekvirerat valmaterial. Går försäkringsbolaget organisationsvägen, ligger det vikt uppå att en lämplig avvägning mellan de olika intresseorganisationernas inflytande göres. Vare sig den ena eller andra vägen väljes, synes representationsfrågan böra följas med stor uppmärksamhet från de berörda bolagens sida. Det bör vara angeläget för dessa att vid konstaterade brister söka förbättra det använda systemet. En viss experimentverksamhet kan härvid vara på sin plats. I alltför ringa grad synes försäkringsinspektionens undersökningar och den i samband därmed framförda kritiken ha lett till att bolagen sökt avhjälpa eller minska bristerna genom reformer av olika slag eller genom övergång till andra anordningar än de tillämpade. Utvägen att låta Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet utse de personer, som skall ha säte i ömsesidigt

376 försäkringsbolags stämma, torde böra anlitas endast när annan lösning ej kan tänkas. Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika ömsesidiga försäkringsbolag torde liksom hittills F L icke böra innehålla några närmare bestämmelser rörande bolagsstämmans sammansättning och tillsättande i dylika bolag. Det system som varje enskilt bolag tillämpar synes, liksom för närvarande gäller, böra beskrivas i bolagsordningen. Något hinder torde icke böra möta mot att bolagsordningen befrias från en del rena detaljföreskrifter och att dessa sammanföres i en valordning. Försäkringsinspektionen synes jämväl i fortsättningen böra ägna noggrann uppmärksamhet åt frågan om försäkringstagarnas representation i de ömsesidiga bolagen. Anledning synes finnas för inspektionen att ingripa mot bolag, som icke söker avhjälpa konstaterade bristfälligheter i fråga om representationen. Löses icke frågan om delägarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbolagen på ett ändamålsenligt sätt, synes förutsättningar föreligga för ingripande mot vederbörande bolag med stöd av 288 § FL. Med hänsyn till bolagsstämmans centrala ställning måste nämligen påtagliga brister på representationsområdet innebära, att bolagsordningen icke kan anses tillfredsställande med hänsyn till beskaffenheten av bolagets rörelse, och måste även regelmässigt allvarlig anmärkning mot bolagets verksamhet anses föreligga. Enligt de sakkunnigas mening innefattar de rättsmedel, som nuvarande lag innehåller, tillräckliga garantier för en förbättrad ordning på området. Några lagändringar synes icke erforderliga härför.

ELFTE KAPILET Försäkringstagarinflytandet

i försäkringsaktiebolag

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen

Möjlighet att åt försäkringstagarna inrymma visst inflytande på försäkringsaktiebolags förvaltning har enligt svensk försäkringslagstiftning förelegat sedan länge. I försäkringsaktiebolags bolagsordning har, med stöd av uttryckligt stadgande i lagen om försäkringsrörelse, kunnat intagas bestämmelse, enligt vilken en eller flera av styrelsens ledamöter skall utses på annat sätt än genom val på bolagsstämma. Denna regel — som fortfarande gäller — har emellertid i mycket obetydlig utsträckning utnyttjats för att tillvarataga den angivna möjligheten. Genom år 1950 beslutade ändringar i FL infördes, såsom förut nämnts, ett obligatoriskt försäkringstagarinflytande på styrelseplanet i det övervägande flertalet försäkringsaktiebolag. Sålunda skall numera i försäkringsaktiebolag, som icke uteslutande driver återförsäkring, minst en av styrelseledamöterna utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse vederbörligen beaktas. Sådan ledamot får icke vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget och skall enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. Regeln om obligatoriskt försäkringstagarinflytande på styrelseplanet i det stora flertalet försäkringsaktiebolag grundar sig på förslag av 1945 års försäkringsutredning. Anledning synes föreligga att såsom bakgrund till bestämmelsens praktiska tillämpning i huvuddrag redogöra för de till grund för bestämmelsen liggande tankegångarna sådana de kommer till uttryck i förarbetena till 1950 års lagändringar. Efter att ha konstaterat att aktiebolaget som företagsform hade betydelsefulla uppgifter att fylla inom försäkringsväsendet frågade sig 1945 års försäkringsutredning, huruvida en från samhällelig synpunkt önskvärd demokratisering av försäkringsaktiebolag stode att genomföra. För den stora allmänheten vore det ett intresse att det företag, där man tecknat sina försäkringar, dreve sin verksamhet i överensstämmelse med god ordning, förvaltade sina fonder på ett ändamålsenligt sätt och över huvud vore effektivt och

378 rationellt organiserat. Betydelsefulla åtgärder för spridande av kännedom om verksamheten hade visserligen vidtagits från försäkringsväsendets sida under senare år, men helt andra resultat skulle måhända här kunna uppnås, om man mera allmänt medgåve försäkringstagarna ett inflytande i försäkringsbolagens ledning. I de ömsesidiga försäkringsbolagen utgjorde tillfredsställande anordningar för åstadkommande av delägarinflytande förutsättning för koncession. Enligt utredningens mening vore det ett naturligt demokratiskt krav, att också i försäkringsaktiebolagen försäkringstagarna finge tillfälle att genom representation i styrelsen deltaga i skötseln av bolagets angelägenheter. I ett annat sammanhang uttalade utredningen, att den funne det önskvärt, att försäkringsbolagens styrelser framdeles även där så dittills icke i tillräcklig grad varit fallet komme att representera ett relativt brett underlag av försäkringstagare. Enstaka företag hade i övervägande grad rekryterat sina styrelseledamöter ur kretsar, vilka vore engagerade inom stora delar av vår finansvärld i övrigt och samtidigt inbördes i hög grad samarbetade i styrelser utanför försäkringsföretagen. Enligt försäkringsutredningens mening borde det överlämnas åt respektive försäkringsaktiebolag att med beaktande av sin särart söka gestalta försäkringstagarrepresentationen på ändamålsenligt sätt. För själva valet kunde olika anordningar komma till användning. Valet underlättades enligt utredningens uppfattning i fall där bolaget hade anknytning till en sammanslutning av något slag eller till bestämd yrkes- eller intressegrupp. I stor utsträckning syntes de anordningar för delägarrepresentation, som träffats bland de ömsesidiga bolagen, kunna tjäna som mönster. Valanordningen borde beskrivas i bolagsordningen, varigenom den bleve underkastad koncessionsmyndighetens prövning. Utredningen sade sig icke ha förbisett, att det i vissa fall kunde medföra betydande svårigheter för ett försäkringsaktiebolag att utan orimliga kostnader och andra olägenheter på tillfredsställande sätt ordna en försäkringstagarrepresentation i styrelsen. I dylikt fall borde Kungl. Maj :t äga befogenhet att i stället utse styrelseledamot, som därvid hade att bevaka försäkringstagarnas intresse. I propositionen rörande här ifrågavarande lagändringar uttalade departementschefen, att från försäkringstagarna årligen betydande belopp inflöte till försäkringsbolagen, som förvaltade medlen för att säkerställa och fullgöra försäkringsförbindelserna. Redan detta förhållande syntes departementschefen motivera kravet på en viss delaktighet från försäkringstagarnas sida i skötseln av bolagens angelägenheter. För de ömsesidiga bolagens del hade detta krav tillgodosetts. För aktiebolagens del förelåge anledning att lagstiftningsvägen tillförsäkra försäkringstagarna ett visst mått av inflytande. Anordningen med särskild styrelserepresentation för försäkringstagarintresset vore även i så måtto till fördel för försäkringsaktiebolagen

379 som den kunde vara ägnad att öka förtroendet för den i aktiebolagsform drivna försäkringsverksamheten. Principiellt anslöte sig departementschefen till utredningens förslag, att försäkringstagarna skulle äga utse representant i styrelsen för försäkringsaktiebolag samt att Kungl. Maj :t i fall, där svårighet mötte att genomföra en sådan anordning, skulle äga att i stället utse styrelseledamot. I och för sig syntes det departementschefen naturligt, att denne styrelseledamot utsåges genom val bland försäkringstagarna eller av någon intressegrupp, som kunde anses representativ för dem. I flertalet större försäkringsaktiebolag — stundom även i mindre sådana — torde emellertid försäkringstagarklientelet vara så omfattande och anknytningen till särskilda intressegrupper så ringa, att val av försäkringstagarna eller av intresseorganisation icke torde innebära någon god lösning. I dylika fall syntes det departementschefen lämpligt, att försäkringstagarrepresentationen komme till stånd genom förordnande av Kungl. Maj :t, eventuellt av myndighet åt vilken Kungl. Maj :t anförtrodde detta uppdrag. Mot tanken att lägga uppgiften hos Kungl. Maj :t hade i ett par remissyttranden invänts, att ett beslut av tillsynsmyndigheten kunde komma i konflikt med den ståndpunkt, som företräddes av Kungl. Maj :ts representant i styrelsen. Denna invändning sköte enligt departementschefens mening i väsentlig mån över målet, eftersom den ifrågavarande styrelseledamoten utsåges för att representera icke den förordnande myndigheten utan försäkringstagarna. Huruvida mer än en styrelseledamot för försäkringstagarintresset skulle utses finge enligt departementschefen bero på omständigheterna, bl. a. bolagets storlek och antalet övriga styrelseledamöter. Departementschefen underströk starkt utredningens uttalande om önskvärdheten av en icke ensidig rekrytering av försäkringsföretagens styrelser. Första lagutskottet hade intet att erinra mot huvudgrunderna i det förslag, som framlagts i propositionen. Av ledamöterna i försäkringsaktiebolags styrelse borde sålunda minst en vara utsedd med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas allmänna intressen bleve vederbörligen beaktade. I hans åligganden skulle däremot, framhöll utskottet, icke ingå att företräda försäkringstagaren gentemot försäkringsgivaren i exempelvis enstaka skaderegleringsärenden. Kungl. Maj:ts möjlighet att delegera sin befogenhet att utse styrelseledamot kunde enligt utskottet ske antingen till myndighet, som hade lokal anknytning till det ifrågavarande försäkringsbolaget, t. ex. länsstyrelse eller hushållningssällskap, eller till myndighet, som hade nära anknytning till bolagets verksamhetsområde, t. ex. lantbruksstyrelsen. Det kunde även visa sig lämpligt att låta försäkringsinspektionen utse styrelseledamoten. Utskottet sade sig finna denna anordning ändamålsenlig, särskilt som därigenom allmänna decentraliseringssträvanden vunne beaktande. Av praktiska skäl borde den myndighet, som erhölle befogenhet att utse försäkringstagarrepresentant, direkt angivas i bolagsordningen.

380 2. Försäkringstagarrepresentationen i styrelserna i praktiken

Under åren närmast efter nu ifrågavarande lagändringars ikraftträdande stadfäste Kungl. Maj :t därav betingade ändringar i de för försäkringsaktiebolagen gällande bolagsordningarna. Efter det att sådan stadfästelse första gången meddelats, har vissa förändringar i bolagsstrukturen ägt r u m genom likvidationer av vissa bolag — sedan försäkringsbestånden i sin helhet överlåtits till andra bolag — samt genom viss nybildning. I de vid utgången av år 1958 existerande, i den offentliga statistiken såsom riksbolag redovisade 38 försäkringsaktiebolagen, som driver något slag av direkt försäkring, 1 var läget vid denna tidpunkt följande. Kungl. Maj:t har utsett försäkringstagarrepresentanterna i 4 livförsäkringsaktiebolag (Liv-Skandia, Liv-Skåne, Liv-Svea och Liv-Thule), medan försäkringstagarna genom ett valsystem, som beskrives närmare i det följande, utsett representanterna för försäkringstagarintresset i 1 sådant bolag (Framtiden). Kungl. Maj:t har vidare utsett försäkringstagarrepresentanterna i de 2 sjukförsäkringsbolag (Eir, Valkyrian), som är aktiebolag. I de övriga försäkringsaktiebolagen har försäkringstagarrepresentanterna utsetts i 14 fall av Kungl. Maj:t (Aniicimex, Europeiska varu, Fylgia, Iris, Neptunus, Norden, Nordisk Yacht, Ocean, Sak-Thule, Securitas, Skandia, SkåneMalmö, Svea-Nornan, Svenska Veritas), i 3 fall av försäkringsinspektionen (Brand-Trygg, Holmia, Svenska kredit), i 6 fall av försäkringstagarna genom elektorer (Gauthiod, Sjöassuranskompaniet, Stockholms sjö, Sveriges allmänna sjö, Ägir, Öresund) samt i 2 fall genom intresseorganisation med anknytning till försäkringstagarna (Leire, Skogsförsäkringsaktiebolaget). I 3 fall har försäkringstagarrepresentanter utsetts såväl av Kungl. Maj:t som av försäkringstagarvalda elektorer (Atlantica, Hansa, Mälaren). I 2 fall har ägarförhållandena m. m. ansetts onödiggöra speciell representation för försäkringstagarna i styrelsen (Landsbygden, Sirius). I 1 fall slutligen har särskild representation icke krävts, då det gällt ett återförsäkringsbolag med endast obetydlig förvaltning av direktförsäkringsbestånd (Sverige). Till närmare belysning av de gällande anordningarna må följande uppgifter lämnas. Enligt FL skall antalet försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse vara minst en. Av lagtillämpningen framgår, att det i allmänhet ansetts till fyllest med 1 representant endast i de fall, där antalet 1 Koncession har härutöver 1958 beviljats för »Ansvar Insurance Company Limited Försäkringsaktiebolag», ett helägt dotterbolag till det ömsesidiga Ansvar. Bolaget skall driva skadeförsäkringsrörelse endast utom riket. Försäkringstagarrepresentant i styrelsen utses av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund. Från detta bolag bortses i det följande.

381 av aktieägarna utsedda styrelseledamöter utgör högst 5. Om antalet aktieägarvalda styrelseledamöter uppgår till 6—8, har i regel 2 försäkringstagarrepresentanter förordnats. I sådana styrelser, där de aktieägarvalda ledamöterna uppgår till 9 eller flera, har möjlighet vanligen öppnats till utseende av 3 representanter för försäkringstagarintresset. I bolagsordningarna för Skandiakoncernens direktförsäkringsföretag (Liv-Skandia, Skandia, Norden) har den bestämmelsen införts, att utom de av aktieägarna valda styrelseledamöterna och den eller de av Kungl. Maj :t förordnade försäkringstagarrepresentanterna styrelserna skall omfatta 1 eller 2 ledamöter, vilka utses bland Skandiakoncernens försäkringstagare och väljes av en delegation, bestående av ordförande samt representanter för organisationer, som har anknytning till koncernens försäkringstagare. De i valdelegationen ingående organisationsrepresentanterna skall utse delegationens ordförande utom sig. I delegationen får Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och Tjänstemännens centralorganisation insätta vardera en representant. Bolagsstämma äger besluta att ytterligare en eller två riksomfattande organisationer får vara representerade i delegationen. För Framtidens del kommer en speciell form av indirekta val till användning då det gäller utseende av försäkringstagarrepresentanter i bolagets styrelse. Detta bolag hade redan före 1950 års lagändringar givit sina försäkringstagare viss rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter. Detta sker i första hand genom 20 huvudmän, vilka i nedan angiven ordning väljes av bolagets försäkringstagare. Vid ordinarie huvudmannasammanträde, som hålles varje år, skall huvudmännen erhålla redogörelse rörande styrelsens och verkställande direktörens redovisningshandlingar och revisorernas berättelse samt rörande bolagsstämmans beslut i anledning av dessa handlingar. Huvudmännen äger vidare bl. a. deltaga i bolagsstämmas förhandlingar men icke i dess beslut samt äger avgiva yttrande, innan beslut fattas om ändring av bolagsordningen. Huvudmännen äger vidare bl. a. utse 4 styrelseledamöter och 1 revisor i bolaget. Kungl. Maj :t har godkänt, alt de styrelseledamöter, som utses av huvudmännen, får betraktas som försäkringstagarrepresentanter i F L : s mening. -—• Vad angår försäkringstagarnas val av huvudmän är riket för ändamålet indelat i fem huvudområden. Vart och ett av dessa områden är i sin tur indelat i ett antal valdistrikt. Varje år utses en ny huvudman inom varje huvudområde. Detta tillgår huvudområdesvis så, att man först utlottar ett distrikt inom huvudområdet och därefter lottar ut 100 försäkringstagare inom detta distrikt. De utlottade försäkringstagarna kallas till ett nomineringsmöte, vid vilket de har att utse kandidater till uppdraget såsom huvudman för ifrågavarande huvudområde. Själva valet sker vid en senare tidpunkt därigenom att de utlottade försäkringstagarna på en översänd vallista — vilken utskickats tillsammans med

382 vissa andra handlingar, bl. a. meritförteckning över kandidaterna — markerar vilken av kandidaterna vederbörande önskar som huvudman (och vilka som bör bli suppleanter). Sedan listorna återkommit från dem, som utnyttjat sin rösträtt, sker röstsammanräkning, varvid den som erhåller det högsta röstetalet förklaras vald till huvudman för en period av fyra år. De sex försäkringsaktiebolag, i vilka försäkringstagarrepresentanterna i styrelsen utses av försäkringstagarna genom elektorer (Gauthiod, Sjöassuranskompaniet, Stockholms sjö, Sveriges allmänna sjö, Agir, Öresund) driver samtliga en direktförsäkringsrörelse, avseende i huvudsak endast sjÖoch annan transportförsäkring. Dessa bolags kundkrets är till övervägande delen hämtad från näringslivet. Antalet försäkringstagare inom vart och ett av dessa bolag är ganska litet (jfr nedan under 3.). Ett tillfredsställande valförfarande har därför ansetts kunna genomföras utan några större svårigheter. Inom vart och ett av nu ifrågavarande bolag utses försäkringstagarrepresentanterna av 11 elektorer, vilka i sin tur väljes av dem bland bolagets försäkringstagare, som med bolaget tecknat försäkringsavtal, vilket är i kraft den 15 januari det år valet sker. Representanterna för försäkringstagarintresset utses i Leire av Kooperativa förbundets förvaltningsråd och i Skogsförsäkringsaktiebolaget av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. I Atlantica, som driver i huvudsak endast sjö- och annan transportförsäkring, förordnas en försäkringstagarrepresentant av Kungl. Maj :t, under det att den andre utses av försäkringstagarvalda elektorer. Skälet till denna s. k. blandade representation torde vara det, att bolaget i sitt försäkringsbestånd har ett ganska stort antal försäkringar på lustbåtar av olika slag. Även om denna del av rörelsen har ringa ekonomisk betydelse för bolaget, torde den omständigheten att antalet försäkringstagare härigenom blir avsevärt större än i de förut nämnda sex sjöförsäkringsbolagen ha varit orsaken till att Kungl. Maj :t icke ansett sig böra godtaga, att försäkringstagarrepresentanterna i bolagets styrelse uteslutande väljes genom sådana elektorsval, som godkänts för de nyssnämnda sex sjöförsäkringsbolagens del. Hansa och Mälaren är försäkringsaktiebolag, vilka — Mälaren intill utgången av år 1958 — jämte sjö- och annan transportförsäkring driver ett flertal andra betydande skadeförsäkringsgrenar. Här har representationen utformats så, att Kungl. Maj :t utser 1—2 representanter beroende på antalet aktieägarvalda ledamöter, varjämte sjöförsäkringstagarna, där de av aktieägarna valda ledamöterna uppgår till minst 9, utser 1 representant genom elektorer. Det är emellertid bolagen obetaget att föranstalta om val av försäkringstagarrepresentant genom elektorer även om antalet å bolagsstämma valda styrelseledamöter understiger 9. Anmärkas må att i samtliga fall, som behandlats under denna punkt, rösträtten vid val — försäkringstagares eller elektorers — är lika.

383 Av de av Kungl. Maj :t i ett eller flera bolag förordnade 26 ordinarie styrelseledamöterna var vid 1958 års utgång 8 riksdagsmän, 8 högre statliga tjänstemän, 4 högre kommunala tjänstemän, 1 skeppsredare, 1 chefredaktör, 1 direktör, 1 resebyråföreståndare (tillika drätselkammarordförande), 1 chefstjänsteman i arbetstagarorganisation och 1 redaktör och f. d. riksdagsman. De av försäkringsinspektionen förordnade var 3, varav 1 riksdagsman, 1 högre statlig tjänsteman och 1 högre kommunal tjänsteman. Av de på sätt i det föregående angivits genom elektorer valda 14 styrelseledamöterna var 1 f. d. högre statlig tjänsteman, 11 industrimän e. dyl. i framskjuten ställning, 1 direktör i handelskammare och 1 agronom och godsägare. Av de övriga på annat sätt utsedda 8 försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolagens styrelser — de av Skandiakoncernens valdelegation utsedda inräknade — var 3 riksdagsmän, 1 högre statlig tjänsteman, 1 advokat, 1 direktör i företagarorganisation, 1 direktör i kooperativ tjänst samt 1 jägmästare och högre tjänsteman i skogsägarorganisation. De ordinarie försäkringstagarrepresentanterna åtnjöt under år 1958 (eller mandatåret 1957/1958) arvoden från försäkringsaktiebolagen till ett sammanlagt årsbelopp av 234 165 kronor. Ett av arvodena avsåg härvid endast senare hälften av år 1958. Arvodena fördelade sig storleksmässigt på följande sätt. Ett arvode av 10 000 kronor uppbars av 4 försäkringstagarrepresentanter, ett arvode av 9 000 kronor av 3 representanter, ett arvode av 8 500 kronor av 3 representanter, arvoden från 6 000 till 7 999 kronor av 4 representanter, arvoden från 4 000 till 5 999 kronor av 15 representanter, arvoden från 3 000 till 3 999 kronor av 10 representanter, arvoden från 2 000 till 2 999 kronor av 4 representanter, arvoden från 1 000 till 1 999 kronor av 6 representanter samt ett arvode av 150 kronor av 1 representant. I 1 fall utgick på grund av särskilda förhållanden icke något arvode alls.

3. Av de sakkunniga inhämtade uppgifter angående försäkringstagarnas deltagande i elektorsval m. m.

I Gauthiod har vid de tre tillfällen, då försäkringstagarna valt elektorer, antalet röstberättigade varit 792, 910 och 1 002. I valen har deltagit 48, 62 respektive 150 röstberättigade försäkringstagare och dessa har därvid representerat 33 %, 51 % respektive 75 % av bolagets direkta svenska premieintäkt. I Sjöassuranskompaniet har vid de tre tillfällen, då försäkringstagarna valt elektorer, antalet röstberättigade varit 240, 240 och 200. I valen har deltagit 28, 29 respektive 32 röstberättigade försäkringstagare. Vid de två sista valen har de deltagande försäkringstagarna representerat 51 % respektive 65 % av bolagets direkta svenska premieintäkt. I Stockholms

sjö, där försäkringstagarna valt elektorer tre gånger, har

384 antalet vid valen röstberättigade varit 260, 262 och 269. I valen har deltagit 44, 75 respektive 103 röstberättigade försäkringstagare, vilka därvid representerat 59 %, 78 % respektive 88 % av bolagets direkta svenska premieintäkt. I Sverige allmänna sjö har försäkringstagarna valt elektorer tre gånger. Antalet vid dessa val röstberättigade försäkringstagare har varit 452, 490 och 595. I valen har deltagit 31, 30 respektive 68 röstberättigade försäkringstagare och dessa har därvid representerat 11 %, 21 % respektive 62 % av bolagets direkta svenska premieintäkt. I Ägir har vid de tre tillfällen, då försäkringstagarna valt elektorer, antalet röstberättigade varit 650, 700 och 800. I valen har deltagit 97, 146 respektive 219 röstberättigade försäkringstagare. Dessa har därvid representerat 77 %, 82 % respektive 84 % av bolagets direkta svenska premieintäkt. I Öresund har vid de tre tillfällen, då försäkringstagarna valt elektorer, antalet röstberättigade försäkringstagare utgjort 839, 924 och 1 093. I valen har deltagit 104, 166 respektive 208 röstberättigade försäkringstagare och dessa har därvid representerat 59 %, 71 % respektive 81 % av bolagets direkta svenska premieintäkt. I Atlantica har vid de två tillfällen, då försäkringstagarna valt elektorer, antalet röstberättigade varit 3 833 och 4 719 (varav yacht-försäkringstagare ca 3 200 respektive ca 4 100). I valen har deltagit 33 respektive 38 röstberättigade försäkringstagare, vilka därvid representerat ca 30 % respektive ca 40 % av bolagets direkta svenska premieintäkt. I Hansa har vid de två tillfällen, då sjöförsäkringstagarna valt elektorer, antalet röstberättigade varit 502 och 405. I valen har deltagit 29 respektive 63 röstberättigade försäkringstagare. I det senare valet representerade de deltagande försäkringstagarna mer än 80 % av den direkta svenska sjöpremieintäkten. I Mälaren har vid de två tillfällen, då sjöförsäkringstagarna valt elektorer, antalet röstberättigade varit 298 och 287. I valen har deltagit 72 respektive 65 röstberättigade försäkringstagare. I det senare valet representerade de deltagande försäkringstagarna 59 % av bolagets direkta svenska sjöpremieintäkt. I samband med att försäkringsinspektionen företog sina undersökningar rörande de ömsesidiga försäkringsbolagens representationsanordningar studerades år 1954 även livförsäkringsaktiebolaget Framtidens system för utseende av huvudmannaförsamling. Härvid fann man, att av de utlottade 100 valmännen omkring 40 brukade deltaga i nomineringsmötena och omkring 70 i omröstningarna. De sakkunniga har till komplettering av materialet begärt ytterligare uppgifter från bolaget. Härvid har meddelats, att vid de femton val, som ägt rum under åren 1956—1958, det genomsnittliga deltagarantalet varit i nomineringsmötena 29 och vid valen 74.

385 4. De sakkunnigas intervjuer av försäkrings t agarrepresen tan t er na

De sakkunniga har berett samtliga 51 ordinarie representanter för försäkringstagarintresset i försäkringsaktiebolagens styrelser tillfälle att vid intervjuer inför de sakkunniga redogöra för sina erfarenheter av uppdragen. Intervjuer har hållits med 48 av dessa styrelseledamöter. Intervjuerna har inledningsvis avsett att ge en bild av vilka slag av ärenden som behandlas i styrelserna och därefter koncentrerat sig på frågan om representationens värde ur försäkringstagarsynpunkt. Tillfälle har funnits för de intervjuade att framföra synpunkter jämväl i sådana frågor rörande försäkringstagarrepresentationen, vilka vid intervjuerna kan ha blivit förbigångna. Vid intervjuerna har i huvudsak följande framkommit. De ärendestyper, som förekommer i försäkringsaktiebolagens styrelser, växlar i viss mån med skilda slag av bolag och varierande storlek på rörelsen liksom med den administrativa ledningens önskan att endast ge en orientering i stort eller att därutöver lämna detaljuppgifter. I det sistnämnda hänseendet synes styrelseledamöternas vilja att erhålla detaljinformation spela en viss roll. Självklart är att möjligheterna till detalj orientering är större då det gäller mindre företag med ensartad rörelse än då det är fråga om stora bolag — ofta ingående i koncerner — med praktiskt taget samtliga rörelsegrenar. Vissa bestämda ärenden ankommer enligt lag på styrelsen. Även eljest kan man i uppläggningen av styrelsesammanträdena urskilj a åtskilliga drag, som i stor utsträckning är gemensamma för samtliga de av intervjuerna berörda bolagen. Variationer föreligger dock då det gäller spörsmålet om styrelsen formellt beslutar eller om ett ärende endast anmäles för kännedom. Även i det senare fallet blir naturligen den eventuella diskussionen normerande för bolagsledningens handlande, ehuru tolkningen av diskussionen ankommer på bolagsledningen själv. Föredragningen inför styrelsen handhas i allmänhet av verkställande direktören, som i flertalet bolag själv tillhör styrelsen. Frågor rörande kontors- och fältorganisation förehas vanligen i styrelsen såvitt gäller de stora linjerna och inträffade mera beaktansvärda förändringar. Anställnings- och avlöningsfrågor behandlas i allmänhet såvitt de rör de högre tjänstemännen. Förhandlingsöverenskommelser för den kollektivavtalsanställda personalen anmäles. Med få undantag torde styrelserna betrakta kapitalplaceringsfrågorna som de viktigaste ärendena, vilka alltid är föremål för uppmärksamhet vid styrelsesammanträdena. Vid utlämnande av lån till enskilda företag eller personer synes i stor utsträckning egenskapen av försäkringstagare hos bolaget eller bolagsgruppen spela in. Kundegenskapen föranleder dock icke avsteg från de allmänna kraven på fullgod säkerhet och god förräntning. I två bolagsgrupper och ett ensamstående bolag behandlas kapitalplaceringsfrågorna efter beredning av ett särskilt utskott. I sjöbolagen lämnas — till skillnad från regeln i de flesta andra försäkringsbolag — en individuell redovisning av de inträffade skadorna eller 25— 001886

386 i vart fall av alla haverier av någon vikt. I samtliga försäkringsbolagstyper erhåller vanligen styrelseledamöterna vid styrelsesammanträdena uppställningar rörande kassa- och fondställning, premier och skador inom de skilda branscherna m. m. jämte jämförelsematerial för gångna perioder. Vissa slag av ärenden, som i och för sig är av stor vikt för försäkringstagarna, realbehandlas av hävd i allmänhet icke av försäkringsaktiebolagens styrelser. Sammanfattande kan sägas att detta gäller premiesättning, skadereglering och villkorsutformning. I fråga om premiesättningen bör anmärkas, att påståendet hänför sig till annan försäkring än livförsäkring. Såvitt gäller livförsäkringen beslutar enligt lag styrelserna hur de försäkringstekniska grunderna, som bl. a. innehåller underlaget för premiebestämningen, skall vara utformade. I fråga om premierna kan väl undantagsvis någon premiesättning på viss försäkringstyp bli diskuterad av styrelsen, men i stort sett synes premietariffutformningen falla utom ramen för styrelsens arbetsuppgifter. Sällan synes frågor om ändrade försäkringsformer eller införande av nya dylika eller om försäkringsvillkor realbehandlas på styrelsesammanträde. Att premiesättnings- och villkorsfrågorna i den utsträckning, som är fallet, ligger utanför styrelsernas handläggning anses bl. a. sammanhänga med att premier och villkor i stor omfattning bestämmes av tarifföreningar och andra organ, som är gemensamma för ett flertal försäkringsbolag. Skaderegleringen handhaves icke på styrelse- utan på tjänstemannaplanet, varmed dock icke är sagt att ej undantagsvis någon mera intressant skaderegleringsfråga, eventuellt inför en förestående rättegång, kan komma att anmälas och diskuteras på styrelsesammanträde. Jämväl anskaffningspolitiken synes i påfallande ringa utsträckning diskuteras och realbehandlas av styrelserna. Beträffande frågan i vilken utsträckning försäkringstagarrepresentanterna före styrelsesammanträdena informeras om de ärenden, som kommer att behandlas på sammanträdena, har inemot hälften av de intervjuade uppgivit, att någon förhandsinformation i regel icke förekommer. Undantag har dock ofta gjorts för stora, principiellt viktiga ärenden. De försäkringstagarrepresentanter, som svarat, att förhandsinformation äger rum, har lämnat uppgifter som visar, att graden av förhandsinformation är synnerligen skiftande, alltifrån utsändning av en enkel föredragningslista till översändande av föredragningslista jämte lista över ifrågasatta lån samt utförliga promemorior rörande enskilda ärenden, som tarvar belysning. I den mån försäkringstagarrepresentanterna gjort värderande uttalanden rörande den tillämpade ordningen har i några fall önskemål uttryckts om vidgad förhandsinformation, medan i några andra fall vederbörande funnit det mest ändamålsenligt, att det föreliggande materialet presenteras först på sammanträdena. Intervjuerna ger klart vid handen, att styrelseuppdragen omfattas med intresse av försäkringstagarrepresentanterna och att dessa deltagit i det

387 övervägande flertalet styrelsesammanträden. Även om mottagandet i vissa styrelser av de av Kungl. Maj:t förordnade styrelseledamöterna tycks ha varit tämligen kyligt, synes numera samtliga representanter för försäkringstagarintresset av de aktieägarvalda styrelseledamöterna betraktas som arbetskamrater och kolleger. Av intervjuerna framgår, att de aktieägarvalda styrelseledamöterna på intet sätt utgör någon krets för sig, som i icke förutsedda former tager ställning på förhand i de frågor, som sedan förehas på styrelsesammanträdena. Snarare har intervjuerna givit vid handen, att bolagsledningarna är mycket intresserade av att lämna information åt försäkringstagarrepresentanterna och gärna står till förfogande för lämnande — även utom sammanträdena — av alla önskade upplysningar. Bland de intervjuade synes, oavsett bolagstyp och sättet för utseende av försäkringstagarrepresentanterna, praktiskt taget allmän enighet råda därom att på försäkringsaktiebolagens styrelsesammanträden icke förekommit några frågor, där försäkringstagarintresset stått i något uttalat motsatsförhållande till aktieägarnas eller bolagets intresse. Försäkringstagarrepresentanternas uttalanden om frånvaron av motsättningar mellan försäkringstagar- och aktieägarintressena inrymmer dock i en del fall vissa nyanser. Sålunda har t. ex. från ett håll gjorts gällande, att »graden av konsolidering väl är en fråga vari motsättningar kan uppstå», från ett annat att »frågan är svår att besvara, eftersom motsatsförhållandet skulle ligga på premieplanet, vilket ej diskuteras i styrelsen» och från ett tredje håll att grunden till att något motsatsförhållande icke föreligger är »den hårda konkurrensen» i vederbörande bransch. Ingen representant för försäkringstagarna har på fråga k u n n a t angiva något konkret styrelseärende, där ett motsatsförhållande mellan försäkringstagarintresset och aktieägarintresset enligt hans mening skulle ha varit för handen. Från åtskilliga håll har direkt understrukits, att bolagets arbete bedrives helt med försäkringstagarnas intresse som riktpunkt. I detta sammanhang må framhållas, att vid intervjuerna icke framkommit någonting som tyder på att tillkomsten av en försäkringstagarrepresentation skulle ha föranlett, att vissa grupper av ärenden e. d. avförts från försäkringsaktiebolagsstyrelsernas handläggning. På frågor huruvida försäkringstagarrepresentanterna i något ärende inledningsvis mött motstånd från majoriteten men brutit detta, så att styrelsen fattat beslut enligt representanternas förslag, eller om de vid något tillfälle företrätt en minoritetsståndpunkt vid fattande av beslut har de intervjuade med få undantag svarat nekande. Vad rör det förra spörsmålet har i ett flertal fall pekats på svårigheten att i en pågående diskussion urskilja olika meningar. De åsiktsmotsättningar, som till äventyrs inledningsvis kan föreligga men som sällan är uttalade, utjämnas vanligen under diskussionens gång. Några motsättningar anses för övrigt sällan föreligga ens under diskussionsskedet, och då så någon gång kan vara fallet, kan de skära igenom styrelsen utan att därvid följa skiljelinjen aktieägarvalda—försäkringstagar-

388 representanter. Beträffande den senare frågan gäller i allmänhet, att någon formlig omröstning icke förekommer. En enda försäkringstagarrepresentant har — vid två tillfällen — reserverat sig mot styrelsens beslut. Vid det ena tillfället gällde reservationen innehållet i styrelsens utlåtande över ett statligt betänkande, som remitterats till bolaget för yttrande, vid det andra gick reservationen ut på en restriktivare politik från vederbörande bolags sida i fråga om medelsplacering i fastigheter än den, för vilken styrelsen uttalade sig. Den hypotetiska frågan huruvida det kan antagas, att några ärenden skulle ha föredragits eller avgjorts annorlunda, därest icke försäkringstagarrepresentanter funnits i styrelsen, besvaras av det övervägande flertalet dylika representanter nekande. I många fall understrykes svårigheten att besvara en fråga av dylik typ. Åtskilliga har också lämnat frågan obesvarad. Ett spörsmål av vikt, som behandlats vid intervjuerna, har varit frågan, huruvida försäkringstagarintresset bäst tillgodoses genom en särskild representation för försäkringstagarna i styrelserna. I vissa fall har man vid intervjuerna kommit in på problemkomplexet, huruvida försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser har större eller mindre betydelse för försäkringstagarna än försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet. Mera sällan har den uppställda frågan besvarats direkt. I stället har de intervjuade sökt ge en mera allmän — i det övervägande flertalet fall positiv — värdering av försäkringstagarrepresentationen i aktiebolagsstyrelserna. Gemensamt för många är att de, utan att konkretisera, ger uttryck åt den uppfattningen, att förhandenvaron av särskilda försäkringstagarrepresentanter i styrelserna har betydelse såsom ett tryck på den administrativa ledningen att komma med förslag respektive på de aktieägarvalda ledamöterna att fatta beslut i en riktning, som ligger ännu mer i försäkringstagarnas intresse än vad som utan dylika representanter skulle ha blivit fallet. Värdet av den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser betonas mindre av de elektorsvalda representanterna i sjöförsäkringsbolagen än av övriga försäkringstagarrepresentanter. I stor utsträckning finner försäkringstagarrepresentanterna i sjöbolagen den lagstadgade försäkringstagarrepresentationen tämligen onödig. P å sjöområdet anses nämligen konkurrensen, icke minst från utlandet, utgöra en mycket god garanti för försäkringstagarintressena. Därtill kommer, att sjöbolagens styrelser i alldeles särskilt stor utsträckning innesluter aktieägarvalda styrelseledamöter, som är eller representerar storkunder hos vederbörande försäkringsbolag. Försäkringstagarrepresentanterna i sjöbolagen ger dock ofta samtidigt uttryck åt den uppfattningen, att den i anledning av den obligatoriska försäkringstagarrepresentationen tillkomna elektorsanordningen haft viss betydelse därigenom att valen av elektorer inneburit ett tillfälle till kontakt mellan försäkringsbolag och kunder och till en kundorientering om försäkringsbolagets verksamhet.

389 En annan huvudfråga, som diskuterats vid intervjuerna, har varit spörsmålet om den ändamålsenligaste formen för utseende av försäkringstagarrepresentanter i vederbörande bolag. Såsom alternativ har vid intervjuerna uppställts försäkringstagarval — direkta eller genom elektorer —, val av intressegrupp med anknytning till försäkringstagarna samt förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. Om i sammanhanget bortses från några ledamöter, som ej besvarat frågan, är det påfallande, att praktiskt taget allmän enighet råder om att sätta det i det »egna» bolaget tillämpade systemet för utseende av representanter för försäkringstagarintresset främst. De av offentlig myndighet utsedda styrelseledamöterna anser sålunda, med något enstaka undantag, att förordnande av offentlig myndighet är överlägset andra system för tillsättning, ehuru en del förbinder denna värdering med uttalandet, att deras ställningstagande föranledes av praktiska och icke av principiella skäl. Försäkringstagarrepresentanterna i de sjöbolag, som arbetar med elektorssystem, anser val genom elektorer vara den bästa lösningen, dock att några placerar val genom intressegrupp med anknytning /ill försäkringstagarna som likvärdigt alternativ. På annat sätt utsedda försäkringstagarrepresentanter är med blott enstaka undantag av den meningen, att den ordning, som kommit till användning inom det »egna» bolaget, är den lämpligaste. Understrykas må, att försäkringstagarrepresentanternas värdering genomgående hänför sig till frågan om den mest ändamålsenliga anordningen i just det eller de bolag, där vederbörande är styrelseledamot. Enskilda försäkringstagare synes endast i ett fåtal fall ha sökt kontakt med försäkringstagarrepresentanterna i de bolag, där de har sina försäkringar. Kontakter mellan försäkringstagarrepresentanterna och försäkringsinspektionen har förekommit i ytterst ringa utsträckning. Mellan försäkringstagarrepresentanter i olika bolag synes — dock mera tillfälligtvis — visst meningsutbyte ha förekommit i en del fall. F r å n några håll har uttalats, att viss fortlöpande kontakt med eller orientering från försäkringsinspektionen skulle vara av värde för försäkringstagarrepresentanternas möjligheter att fylla sina funktioner på bästa sätt. F r å n en försäkringstagarrepresentants sida har i stället framhållits, att m a n bör undvika att i någon form knyta försäkringstagarrepresentanterna fastare till tillsynsmyndigheten, enär detta kan medföra risk för gruppbildning i styrelserna.

5. Till de sakkunniga framförda synpunkter

Svenska försäkringsbolags riksförbund uppger i sin skrivelse till de sakkunniga, att åtskilliga bolag ifrågasatt lämpligheten av att tillsätta styrelseledamöter genom förordnande av Kungl. Maj:t samt dessutom erinrat om att det ifrågavarande lagrummet tillämpades så, att endast förordnande av Kungl. Maj:t godkändes, vilket förhållande mött stark kritik såväl i riks-

390 dagen som i andra sammanhang. Att på detta sätt i administrativ ordning begränsa en i allmän lag föreskriven valfrihet ansåges icke tillfredsställande. Det vore enligt bolagens mening av största vikt för dem själva att hålla en god kontakt med försäkringstagarna och det borde därför vara varje bolags sak att genom representanter för försäkringstagarna få sådana styrelseledamöter utsedda. Även andra bolag hade ifrågasatt riktigheten av den nuvarande tolkningen av lagrummet och ansåge att lagtexten borde förtydligas. Sjöassuradörernas förening har framhållit, att sjöförsäkringen hade en affärsmässig karaktär och vände sig med sina tjänster till affärslivet. Det svenska sjöförsäkringsväsendet hade byggts upp av de exportörer, importörer och redare, som hade behov av sjöförsäkring, och hade sedan utvecklats i nära anknytning till dessa intressen. Som en logisk följd härav hade det svenska näringslivet också sedan länge en bred representation i sjöförsäkringsbolagens styrelser. Under sådana förhållanden kunde det för sjöförsäkringens vidkommande knappast finnas motiv för en anordning med en särskild försäkringstagarrepresentation i försäkringsaktiebolagens styrelser. Skulle i samband med lagöversynen en omprövning av 70 § FL bli aktuell, ansåge föreningen att en revision i varje fall borde gå i den riktningen, att rätten att utse försäkringstagarrepresentanter förbehölles försäkringstagarna själva och icke överlätes till Kungl. Maj:t eller annan myndighet.

6. Övriga nordiska länder

I Danmark och Finland saknas i försäkringslagstiftningen bestämmelser om obligatoriskt försäkringstagarinflytande i försäkringsaktiebolag. I förarbetena till den gällande finländska tillsynslagen uttalas emellertid — under hänvisning till 1950 års svenska lagändring — att hinder icke möter för intagande i förvaltningsorganen av representanter för försäkringstagarna. Enligt lagtexten skall den grund, enligt vilken försäkringstagare må deltaga i försäkringsaktiebolags förvaltning, i förekommande fall angivas i bolagsordningen. Ej heller lagstiftningen i Norge innehåller några regler om obligatoriskt försäkringstagarinflytande i aktiebolagen. Det föreliggande förslaget till norsk lag om livförsäkringsverksamhet innehåller emellertid, såsom tidigare nämnts, bl. a. den nyheten, att livförsäkringsrörelse endast må drivas av ömsesidigt bolag. Av det kommittébetänkande, som ligger till grund för förslaget, framgår, att i Norge redan på 1930-talet förslag utarbetats, som gick ut på att visst inflytande skulle förbehållas åt försäkringstagarna i livförsäkringsaktiebolags såväl styrelse som representantskap ( = mellanorgan mellan bolagsstämma och styrelse utan motsvarighet i svensk lagstiftning). Frågan kom ej upp till behandling före krigsutbrottet. Efter kriget utarbetade de norska livförsäkringsaktiebolagen förslag av innehåll, att halva re-

391 presentantskapet skulle väljas av försäkringstagarna, varjämte dessa skulle tillförsäkras visst inflytande jämväl i styrelsen. I avvaktan på resultatet av det lagstiftningsarbete, som lett till det nu föreliggande norska lagförslaget, fick emellertid frågan vila. De sakkunniga Behovet av försäkringstagarrepresentanter m. m.

Försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser bör ses såsom en länk i FL:s regelsystem till skydd för försäkringstagarna. Bestämmelserna i ämnet har uteslutande till syfte att tillvarataga försäkringstagarintresset. Försäkringstagarrepresentationen utgör ett försök att i ny form skapa garantier för att försäkringsverksamheten även i aktiebolagen drives med försäkringstagarnas intressen för ögonen. Representationen i fråga k a n sålunda sägas ha karaktären av ett komplement till den av försäkringsinspektionen bedrivna tillsynsverksamheten, som har till uppgift att ge garantier för att försäkringstagarintressena i de enskilda försäkringsbolagen icke åsidosattes. I anledning av direktiven för de sakkunniga och för att om möjligt få en klar bild av försäkringstagarrepresentanternas ställning, arbetsförhållanden och erfarenheter har, såsom förut nämnts, intervjuer företagits med det övervägande flertalet ifrågavarande styrelseledamöter i försäkringsaktiebolagen. Intervjuerna har givit vid handen, att det i samtliga berörda försäkringsbolag råder ett mycket gott samarbete mellan de aktieägarvalda och de i annan ordning utsedda styrelseledamöterna. Det synes icke föreligga något motsatsförhållande mellan försäkringstagarrepresentanterna och de övriga styrelseledamöterna. Styrelsebesluten är i allmänhet enhälliga. Endast i ett försäkringsaktiebolag har, såvitt framgår av intervjuerna, reservationer avgivits av en försäkringstagarrepresentant. Styrelserna som helhet synes, av intervjuerna att döma, söka placera influtna premiemedel så, att till gagn för försäkringstagarna bästa möjliga avkastning i förening med god säkerhet erhålles, och eftersträvar att bolagens rörelser drives rationellt, effektivt och i överensstämmelse med god ordning. Ingenting tyder på att denna inställning hos styrelserna skulle vara en följd av införandet av den särskilda försäkringstagarrepresentationen. Styrelsernas inställning torde bl. a. sammanhänga med att även inom försäkringsvärlden den allmänna synen är, att försäkringsverksamheten är en serviceverksamhet, som har att tillgodose allmänhetens och näringslivets behov av ett ekonomiskt motiverat, välavvägt försäkringsskydd. En garanti för att försäkringsväsendet fyller sin uppgift är, sett i stort, den konkurrens mellan olika försäkringsbolag och försäkringsbolagsgrupper, som råder på försäkringsmarknaden. En ytterligare garanti för försäkringstagarintresset utgör sedan gammalt, såsom förut nämnts, försäkringsinspektionens till-

392 synsverksamhet, som utbyggts i samband med tillkomsten av 1948 års lag om försäkringsrörelse och 1950 års ändringar i samma lag. Jämväl en försäkringstagarrepresentation i försäkringsaktiebolagsstyrelserna kan ha en uppgift att fylla i sammanhanget. Det bör dock framhållas att det icke är självklart, att en dylik anordning är en ändamålsenlig form för effektiv bevakning av att försäkringstagarnas intressen icke åsidosattes. Det måste vara svårt för lekmän med begränsade kunskaper och informationer på området att få ett grepp om de många problem, som försäkringsväsendet erbjuder. Bevakningen av försäkringstagarintresset förutsätter i inånga fall försäkringsmatematiska, statistiska, företagsekonomiska och juridiska specialkunskaper, som lekmän ofta saknar. Det synes ganska uppenbart, att försäkringsinspektionen har betydligt större förutsättningar att utöva en i försäkringstagarintressets tjänst stående kontrollverksamhet än vad försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna har. Försäkringsinspektionen får genom årliga, utförliga redovisningar från försäkringsbolagen, genom infordrade uppgifter av olika slag, genom handläggningen av bolagsordnings- och grundärenden samt genom inspektioner m. m. en mycket god bild av varje försäkringsbolags förhållanden och förvaltning och kan vid sin bedömning bygga på den speciella sakkunskap, som finnes representerad inom ämbetsverket. Samtidigt har inspektionen den fördelen, att verket kan göra värdefulla jämförelser mellan förhållandena i de olika försäkringsbolagen. Försäkringsinspektionens förutsättningar att tillvarataga försäkringstagarintressena blir dessutom ännu större än förut, därest i detta betänkande framlagda förslag rörande utökning och förbättring av inspektionens tillsynsmöjligheter förverkligas. På det revisionstekniska planet utövas vidare kontroll av bl. a. de av försäkringsinspektionen för flertalet riksbolag förordnade revisorerna. Det torde därför kunna hävdas, att det från ren kontrollsynpunkt knappast finnes något egentligt behov av att ha en sådan institution som försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser. Även om den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser icke torde vara ett nödvändigt led i kontrollen över soliditets- och skälighetsprincipernas iakttagande eller över efterlevnaden i övrigt av gällande lagar och författningar, kan det ändock vara motiverat att bibehålla anordningen i fråga. Försäkringsverksamheten drives, såsom förut i flera sammanhang betonats, mer eller mindre helt för försäkringstagarnas räkning. Med hänsyn härtill synes det naturligt, att försäkringstagarna jämväl vid aktiebolagsformen blir representerade i bolagets ledning. En sådan representation synes stå i överensstämmelse med den allmänna andan i FL. Representationen bidrager också till att överbrygga den formella klyfta, som existerar mellan aktiebolags- och den ömsesidiga bolagstypen, och kan verka förtroendeskapande hos allmänheten. Särskilt inom vissa branscher, i främsta rummet sjö- och transportförsäkring, har försäkrings-

393 aktiebolagens styrelser sedan gammalt i en icke ringa utsträckning rekryterats bland försäkringstagare eller andra personer, som företräder kundintressena. Lagstiftningen av år 1950 angående försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser kan på sätt och vis sägas utgöra ett fullföljande och en utbyggnad av nyssnämnda praxis samtidigt som formella garantier skapats för att de särskilda försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagen blir oberoende av aktieägarintressena. Den kontakt och det samarbete mellan å ena sidan specialister och å andra sidan intresserade försäkringstagare eller intresserade representanter för försäkringstagarintresset, vartill representationsbestämmelserna bör leda, synes kunna främja en försatt sund utveckling av försäkringsväsendet. Om försäkringstagarrepresentanterna äger god kännedom om försäkringsproblemen, sedda ur konsumentsynvinkel, bör de k u n n a komma med uppslag och idéer, av vilka i allt fall en del, efter vederbörlig överarbetning, kan visa sig praktiskt genomförbara och leda till förbättringar i försäkringsskydd eller service. Detta bestyrkes av det förhållandet att i flera fall, vid såväl aktiebolags- som den ömsesidiga bolagstypen, samarbete mellan försäkringsbolag och intressegrupper av försäkringstagare lett till ur försäkringstagarsynpunkt värdefulla resultat. Även på andra sätt bör försäkringstagarrepresentanter kunna positivt verka för att försäkringstagarönskemål och försäkringstagarsynpunkter blir beaktade i den grad, som bör vara fallet inom en så servicebetonad verksamhet som försäkringsrörelsen. De sakkunniga har på de skäl, som här ovan anförts, kommit till den slutsatsen, att den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser bör bibehållas och i viss utsträckning förstärkas. En förstärkning synes i första hand motiverad för livförsäkringsaktiebolagens del. Erinras må därom att inom ifrågavarande bolag aktieägarnas andel i tillgångarna och rätt till årlig utdelning är mycket starkt begränsad. Inget krav synes böra uppställas på att de personer, som skall speciellt verka för att försäkringstagarintressena blir tillbörligen tillgodosedda i försäkringsaktiebolagen, är försäkringstagare i just ifrågavarande bolag. Det väsentliga är, att vederbörande äger den insikt i försäkringsfrågor, sedda från konsumentsynpunkt, och de allmänna kvalifikationer, som innehavarna av ifrågavarande uppdrag bör ha. Antalet försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse torde få göras beroende av bl. a. försäkringsbolagets karaktär, antalet övriga styrelseledamöter och försäkringsstockens sammansättning. I aktiebolag, som uteslutande eller huvudsakligen driver livförsäkring, synes av skäl, som tidigare nämnts, särskild anledning finnas att kräva en utökning av försäkringstagarrepresentationen. Vad angår skadeförsäkringsaktiebolagen gäller att ju mer skiftande försäkringstyper ett sådant bolag tillhandahåller, desto större blir behovet av att sakkunskap från flera olika områden blir representerad bland de styrelseledamöter, som skall särskilt

394 tillvarataga försäkringstagarintressena i dylikt bolag. Blott i specialbolag, som driver allenast någon eller några enstaka försäkringstyper, torde färre än två försäkringstagarrepresentanter böra godtagas. I likhet med vad som nu gäller synes det icke finnas anledning att uppställa något krav på en försäkringstagarrepresentation i återförsäkringsaktiebolagens styrelser. I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att såvitt framgår av de företagna intervjuerna med försäkringstagarrepresentanterna försäkringsaktiebolagens styrelser i alltför ringa grad synes befatta sig med vissa ämnen, som är av grundläggande betydelse icke minst från försäkringstagarsynpunkt. Premiernas närmare utformning vid olika typer av försäkringar synes i stort sett, bortsett från de försäkringsslag, för vilka försäkringstekniska grunder skall finnas, främst livförsäkring, icke av styrelserna ägnas den uppmärksamhet, som frågorna förtjänar och som förutsattes i 282 § 2 mom. FL, utan torde i stort sett behandlas av verkställande direktörerna och dessas medhjälpare inom försäkringsbolagen och inom olika förekommande tariffsammanslutningar. Detsamma torde i stort sett gälla den närmare utformningen av försäkringsformer och försäkringsvillkor m. m. Enligt de sakkunnigas mening är de nu nämnda ämnena av den grundläggande betydelse såväl för försäkringsbolagen som sådana som för försäkringstagarna, att styrelserna bör ganska ingående sätta sig in i och taga ställning till hithörande frågor. Även om alla detaljproblem måste lösas av experter på tjänstemannaplanet, synes det angeläget att styrelserna skaffar sig så ingående kunskaper i nu nämnda ämnen, som det är praktiskt möjligt för andra än försäkringsmän att förvärva. Icke minst angeläget synes vara, att de speciella försäkringstagarrepresentanterna i styrelserna intresserar sig för premietarifferna, försäkringsformerna och försäkringsvillkoren. Anledning torde jämväl finnas för styrelserna att i större utsträckning än som nu synes ske taga aktiv del i uppdragandet av riktlinjerna för anskaffningspolitiken och i bestämmandet av de praktiska formerna för denna politiks genomförande. Anskaffningsverksamheten är av sådant intresse för försäkringstagare och blivande försäkringstagare, att försäkringstagarrepresentanterna torde böra särskilt uppmärksamma också hithörande frågor. Såsom förut omnämnts har i ett av livförsäkringsaktiebolagen företrädare för försäkringstagarna icke blott fått säte i styrelsen utan även erhållit ytterligare befogenheter. Ett slags parallell till bolagsstämman har skapats i form av en huvudmannaförsamling, vald av försäkringstagarna enligt förut beskrivna regler. Kritik kan från vissa synpunkter riktas mot dessa val, bl. a. därutinnan att en alltför obetydlig del av försäkringstagarna får tillfälle att deltaga i valhandlingen. Men tanken att i ett aktiebolag skapa en bredare representation för försäkringstagarna än som är möjlig inom den begränsade krets, som en styrelse utgör, och att låta representanter för försäkringstagarna bl. a. även erhålla en löpande information om verk-

395 samheten och om utfallet av bolagets rörelse, avgiva yttrande över tilltänkta ändringar i bolagsordningen och ha rätt att deltaga i bolagsstämmans förhandlingar synes vara ett värdefullt uppslag, som kan vara förtjänt att prövas i vidare utsträckning än som hittills skett.

Tillsättningsformen

När det gäller formen för tillsättande av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser, har det rått delade meningar om vilken form som bör givas företräde. Enligt nu gällande lagbestämmelser kan representanterna i fråga utses av försäkringstagarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet. Lagen angiver således, sett i stort, tre alternativ för utseende av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser. De sakkunniga tager i det följande upp dessa tre alternativ till granskning och bedömer dem från de synpunkter, som anförts i det föregående. Alternativ 1 Det första i lagtexten nämnda alternativet för utseende av försäkringstagarrepresentanter utgöres av val av försäkringstagarna. Ett sådant val kan i och för sig tänkas få formen av antingen ett direkt val eller ett indirekt val. Det direkta valet torde dock sällan vara ändamålsenligt i detta sammanhang. Det är fråga om att utse några få personer, vilka skall vara lämpliga för den kvalificerade uppgiften att dela det ansvar, som följer med ett styrelseuppdrag i försäkringsbolag, och att samtidigt på styrelseplanet positivt verka för att försäkringstagarönskemål och försäkringslagarsynpunkter blir vederbörligen beaktade vid rörelsens bedrivande. Vid direkta val torde det vara svårt att i lämpliga former få garantier för att personer med erforderliga kunskaper på området erhålles för uppgiften. Lösningen att överlåta kandidatnomineringen till en valberedning torde, när det gäller utseende av några få styrelseledamöter, kunna kritiseras såsom innefattande en alltför stor maktkoncentration till valberedningen, samtidigt som det vid aktiebolagsformen är svårt att för direkta val konstruera en valberedning, som kan betraktas såsom ett direkt försäkringstagarorgan. Vid vissa typer av försäkringsaktiebolag synes det dock icke uteslutet, att förutsättningar i praktiken kan föreligga för anordningar med direkta val. De sakkunniga åsyftar härvid försäkringsaktiebolag med ett mycket begränsat antal försäkringstagare, vilka kan antagas ha sådant intresse för representationsfrågan, att de i erforderlig utsträckning infinner sig vid anordnad^ valsammanträden och tillser att kvalificerade personer utses för uppgiften. I ett antal sjöförsäkringsaktiebolag synes läget vara det beskrivna och torde i dylika bolag anordningen med direkta val kunna

396 accepteras, om en dylik valform beslutas av bolaget. För den vanliga typen av försäkringsaktiebolag med ett mycket stort antal försäkringstagare och med ofta många försäkringsgrenar synes däremot metoden med direkta val icke lämpligen böra ifrågakomma. Erfarenheten talar för att det närmast är de indirekta valen som är aktuella, när det gäller att valvägen utse försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser. Vid dylika val har försäkringstagarna att välja en elektorsförsamling, som i sin tur utser de personer, som skall i styrelsen särskilt tillvarataga försäkringstagarnas intressen. En relativt begränsad elektorsförsamling synes väl skickad för uppgiften att skaffa fram personer med kvalifikationer och intresse för ifrågavarande uppdrag. Några svårigheter att anordna försäkringstagarval av elektorer synes icke föreligga, när fråga är om försäkringsaktiebolag av sjöbolagens typ. Försäkringstagarnas antal är där regelmässigt så begränsat och deras intresse för en effektiv representation så stort, att det — såsom erfarenheten bestyrkt — kan påräknas såväl att försäkringstagarna i betydande utsträckning låter sig företrädas vid valmöten som att lämpliga personer väljes till elektorer. För nu ifrågavarande försäkringsaktiebolags del synes metoden med indirekta val vara en god lösning av problemet hur man skall få fram effektiva och kunniga företrädare för försäkringstagarintresset i vederbörande bolags styrelse. Med hänsyn till det begränsade antalet försäkringstagare i förevarande bolag synes det icke möta några praktiska hinder att — såsom ock skett — tillerkänna i princip samtliga försäkringstagare rösträtt vid elektorsvalen. De praktiska svårigheterna vid den indirekta valmetoden inträder vid den vanliga typen av försäkringsaktiebolag med ett mycket stort antal försäkringstagare i ofta många olikartade försäkringsgrenar. För sådana bolag möter det svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt organisera elektorsval, förenade med rösträtt för samtliga försäkringstagare. Att döma av de tidigare redovisade erfarenheterna från de ömsesidiga försäkringsbolagens delegeradeval föreligger det risk för att i de vanliga typerna av större försäkringsaktiebolag institutionen elektorsval skulle komma att möta ringa intresse från försäkringstagarnas sida. Utgången av valen kan då lätt bli olämpligt påverkad av befattningshavare eller fältmän i vederbörande bolag. En lösning är givetvis att dels söka aktivera försäkringstagarintresset och dels skapa garantier mot en olämpligt påverkad valutgång. Nära till hands kan härvid ligga att organisera elektorsvalen efter de linjer, som de sakkunniga förordat för delegeradevalen i de vanligaste typerna av större ömsesidiga försäkringsbolag. En analog tillämpning av dessa linjer är visserligen förenad med den komplikationen, att vid aktiebolagsformen det möter vissa svårigheter att konstruera en lämpligt utformad kandidatnominerande valberedning. En godtagbar lösning av detta specialproblem synes dock vara att i försäkringsaktiebolagen låta försäkringsinspektionen

397 utse den första kandidatnominerande valberedningen i dess helhet, varefter vid senare val beredningens ledamöter, med undantag för ordföranden som fortfarande skulle tillsättas av inspektionen, kan väljas av den sittande elektorsförsamlingen. Vid företagsformen försäkringsaktiebolag synes det emellertid de sakkunniga vara ett alltför långtgående krav att för de stora riksbolagens del fordra, att samtliga försäkringstagare skall vara röstberättigade vid elektorsval. Försäkringsaktiebolaget har ju i motsats till det ömsesidiga försäkringsbolaget icke karaktären av en försäkringstagarsammanslutning utan är rättsligt sett uppbyggt på grundval av det av aktieägarna tillskjutna kapitalet. I anslutning härtill har elektorsförsamlingen i ett försäkringsaktiebolag en mera begränsad uppgift än delegeradeförsamlingen i ett ömsesidigt försäkringsbolag. Vid försäkringsaktiebolaget är det icke fråga om att levandegöra ett delägarskap utan om att skapa garantier för att i styrelsen kommer att ingå några kvalificerade och kunniga personer med speciell uppgift att verka för att försäkringstagarnas intressen blir tillbörligen tillgodosedda. En elektorsförsamling, som är kompetent att utse dessa speciella företrädare för försäkringstagarintresset, torde kunna erhållas, även om, av praktiska skäl, försäkringstagarnas rösträtt vid elektorsvalen v de stora riksbolagen icke göres allmän. Vid nu ifrågavarande bolag torde möjlighet böra finnas att låta endast en slumpmässigt bestämd, dock icke alltför obetydlig, del av försäkringstagarstocken deltaga i elektorsvalen. Valanordningarna måste dock konstrueras så, att obehörig påverkan på valen omöj liggöres och så att garantier i praktiken föreligger för att olika typer av försäkringar blir representerade på den vallista över elektorskandidater, som ställes under omröstning bland det slumpmässigt utvalda, röstberättigade försäkringstagarklientelet. Jämväl vid elektorsval måste betydande arbete nedläggas på att skapa intresse för valen och på information till de berörda försäkringstagarna om valen och om de uppställda kandidaterna. Med ovan angivna begränsning torde de synpunkter, som de sakkunniga anfört rörande organisationen av delegeradeval i större ömsesidiga riksbolag, böra beaktas jämväl vid elektorsval i större försäkringsaktiebolag av riksbolagstyp. Skulle det i en framtid visa sig att ett otillfredsställande litet antal försäkringstagare begagnar sin rösträtt vid elektorsval, synes frågan om en övergång till andra anordningar än den indirekta valmetoden få övervägas. Tills vidare torde emellertid något hinder icke böra resas mot att även större försäkringsaktiebolag, med beaktande av det ovan anförda, söker komma fram på nu ifrågavarande väg, när det gäller att utse de speciella företrädarna för försäkringstagarintressena i bolagens styrelser. Alternativ

2 Det andra alternativet, som kan betecknas organisations\injen, innebär att

398 det överlämnas till organisation eller intressegrupp med anknytning till försäkringstagarna att utse de styrelseledamöter, som skall särskilt verka för försäkringstagarintressenas tillgodoseende. Direkta erfarenheter talar för att en sammankoppling av å ena sidan organisationer och å andra sidan försäkringsbolag kan innefatta en mycket aktiv och effektiv bevakning av försäkringstagarintressena. Givet är, att stor vikt måste läggas vid att anknytning sker till lämpliga och intresserade organisationer. De synpunkter, som härutinnan av de sakkunniga anförts rörande organisationers utseende av delegeradeförsamling i ömsesidigt försäkringsbolag, äger i huvudsak motsvarande tillämpning på det nu behandlade området. Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsaktiebolag i allmänhet har en sådan sammansättning av sin försäkringsstock, att en anknytning torde böra ske till flera olika organisationer. Då det vid försäkringsaktiebolagen är fråga om att utse några få representanter för försäkringstagarna, förutsätter därför organisationslinjen i allmänhet ett samarbete mellan de olika berörda organisationerna vid valet av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse. Ett sådant samarbete torde lämpligen kunna organiseras i den formen, att samtliga berörda organisationer blir företrädda i en valdelegation, som har till uppgift att tillsätta försäkringstagarrepresentanterna i vederbörande försäkringsaktiebolagsstyrelse. Det samarbete, som inom en dylik valdelegation kan etableras mellan olika organisationer, synes skapa goda förutsättningar för en effektiv bevakning av försäkringstagarintressena. Icke minst värdefullt synes vara, att en naturlig möjlighet öppnas att — med lämpliga, icke alltför korta tidsmellanrum — låta nu ifrågavarande styrelseuppdrag tillfalla än en expert från ett område och än en expert från ett annat område. Härigenom kan det bli tillfälle att på det ena området efter det andra få försäkringstagarsynpunkter framförda av verkligt sakkunniga personer. I enlighet med det anförda anser de sakkunniga, att organisationslinjen innefattar goda möjligheter att få fram kunniga personer, som är lämpliga för uppgiften att i försäkringsaktiebolagens styrelser verka för försäkringstagarintressenas tillgodoseende. Kombinationer av alternativen 1 och 2 Förhållandena i ett försäkringsaktiebolag kan vara sådana, att anledning finnes att kombinera alternativ 1 och alternativ 2 för utseende av försäkringstagarrepresentanterna i styrelsen. Det kan exempelvis befinnas, att indirekta val lätt kan organiseras såvitt rör en eller flera branscher, medan det i övrigt synes ligga närmast till hands att tillämpa organisationslinjen. Något hinder mot dylika kombinationer synes icke böra uppställas, därest kombinationerna konstrueras på ett sätt, som framstår som ändamålsenligt. Alternativ 3 Det tredje alternativet utgöres av att Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet

399 utser försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolags styrelse. Frågan om ändamålsenligheten av detta alternativ måste bedömas mot bakgrunden av de uppgifter, som i första hand bör tillkomma ifrågavarande styrelseledamöter. Av det föregående framgår, att försäkringstagarrepresentanterna icke i främsta rummet torde böra betraktas såsom rena kontrollorgan — för den uppgiften synes försäkringsinspektionen bäst skickad. Den särskilda representationen för försäkringstagarna i styrelsen synes ha den största betydelsen såsom ett organ på högsta nivå för framförande av försäkringstagarönskemål och försäkringstagarsynpunkter då det gäller premietariffernas utformning, försäkringsformerna, försäkringsvillkoren, försäkringsbolagens service i förhållande till kunderna, uppläggningen av anskaffningspolitiken m. m. Då försäkringstagarrepresentanterna sålunda i främsta r u m m e t icke skall vara kontrollorgan utan bör vara positivt verksamma såsom kontaktmän för försäkringstagarna och såsom sakkunniga förslagsställare och initiativtagare, vilka bygger på grundligast möjliga kunskaper om försäkringsproblemen, sedda från konsumentsynpunkt, synes det mera fjärranliggande att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet förordnar ifrågavarande styrelseledamöter än att vederbörande utses av exempelvis motororganisationer, fastighetsägarförbund, hyresgästsammanslutningar, löntagarorganisationer, kvinnosammanslutningar och näringsorganisationer av olika slag, samarbetande i valdelegationer vilkas sammansättning anpassats efter arten av den bedrivna försäkringsrörelsen. Kungl. Maj :t och offentlig myndighet måste nämligen anses ha mindre nära kontakt med försäkringsproblemen, sedda ur konsumentsynvinkel, än vad nyssnämnda och liknande organisationer har. Denna synpunkt står helt i överensstämmelse med vad som i föregående kapitel anförts rörande formerna för försäkringstagarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Formen att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet utser försäkringstagarrepresentanter torde därför böra komma till användning endast i sådant fall, där av speciella skäl hinder möter mot att tillämpa vallinjen och organisationslinjen. Såsom exempel på sådana fall må nämnas, att försäkringstagarval omfattats med alltför ringa intresse av försäkringstagarna och att organisationslinjen framstår såsom oframkomlig, därför att försäkringsbolaget icke vill knyta an till de organisationer, som med hänsyn till arten av den av bolaget bedrivna rörelsen lämpligen bör ifrågakomma, eller därför att vederbörande organisationer icke är villiga att medverka.

Sammanfattning och förslag

Av det föregående framgår, att de sakkunniga är av den uppfattningen, att de särskilda företrädarna för försäkringstagarintresset icke i första hand bör fungera såsom kontrollorgan — för den uppgiften är försäkrings-

400 inspektionen bäst skickad —- utan i främsta rummet bör vara positivt verksamma såsom kontaktmän för försäkringstagarna och såsom idégivare och initiativtagare, byggande på grundligast möjliga kunskaper om olika försäkringsfrågor, sedda ur konsumentsynvinkel. Mot denna bakgrund förordas, att de särskilda företrädarna för försäkringstagarintressena skall kunna utses antingen genom val av någon eller, i allmänhet, flera intressegrupper med anknytning till försäkringstagarna eller genom val av försäkringstagarna (eller genom en kombination av båda dessa metoder). De sakkunniga förutsätter härvid, att de synpunkter, som de sakkunniga i det föregående anfört beträffande de olika alternativens närmare utformning, vederbörligen beaktas. Utvägen att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet utser försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolags styrelse bör enligt de sakkunnigas mening, med hänsyn till uppgiftens art, betraktas såsom en sistahandslösning. De sakkunniga, som stryker under värdet av kontakt mellan försäkringstagare och försäkringsbolag, förordar en förstärkning av försäkringstagarrepresentationen inom i första hand livförsäkringsaktiebolagen med hänsyn till att inom dessa bolag aktieägarnas andel i tillgångarna och rätt till årlig utdelning mycket starkt begränsats. För skadeförsäkringsaktiebolagens del anser de sakkunniga, att ju mer skiftande försäkringstyper ett sådant bolag tillhandahåller, desto större blir behovet av att sakkunskap från flera olika områden blir representerad bland försäkringstagarrepresentanterna. Blott i specialbolag, som driver allenast någon eller några skadeförsäkringstyper, bör färre än två dylika representanter godtagas. Liksom hittills torde formen för tillsättning av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse böra beskrivas i bolagsordningen. Härigenom beredes den stadfästande myndigheten tillfälle att pröva ändamålsenligheten av den beslutade anordningen. Något hinder torde icke böra möta mot att eventuellt förekommande detalj föreskrifter intages i en särskild valordning. Med stöd av det anförda föreslår de sakkunniga, att vissa jämkningar göres i lagtexten i 70 § första och andra stycket FL. Till markering av att försäkringstagarrepresentanternas uppgift i främsta rummet bör vara att positivt verka såsom kontaktmän för försäkringstagarna och såsom idégivare och initiativtagare i försäkringstagarintressets tjänst torde uppgiften böra i lagtexten förklaras vara att »särskilt verka för att försäkringstagarnas intressen bliva vederbörligen tillgodosedda». Tillsättningsformen synes i lagtexten lämpligen kunna beskrivas så, att vederbörande skall »utses genom direkt eller indirekt val av försäkringstagarna eller intressegrupp eller intressegrupper med anknytning till dem eller, där sådant val icke lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Konungen eller offentlig myndighet». Orden »direkt eller indirekt val» har inskjutits för att klarlägga, att både

401 när försäkringstagarna själva eller intressegrupp utser försäkringstagarrepresentanter valet kan — allt efter vad som synes ändamålsenligas! — ske antingen direkt eller så att valmännen väljer elektorer, vilka förrättar valet av försäkringstagarrepresentanter. Orden »eller intressegrupper» har tillagts för att markera, att organisationslinjen kan komma i fråga icke blott när försäkringstagarklientelet har anknytning till en enda intressegrupp utan jämväl när anknytning finnes till flera olika intressegrupper. Såsom angivits i det föregående har tillsättningsformen förordnande av Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet ansetts böra ifrågakomma endast såsom en sistahandslösning. Detta har i lagtexten kommit till uttryck därigenom att såsom förutsättning för ifrågavarande tillsättningsform uppställts, att de förut nämnda tillsättningsformerna »icke lämpligen kan ifrågakomma».

26—001886

TOLFTE KAPITLET

Företagsformen på livförsäkringsområdet

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen. Några ord om den tidigare diskussionen

F L räknar med två företagstyper på försäkringsområdet, försäkringsaktiebolaget och det ömsesidiga försäkringsbolaget, och ställer sig helt neutral till spörsmålet vilken företagsform som är den mest ändamålsenliga. I 1942 års försäkringsutrednings betänkande uttalades, att utredningen saknat anledning att ingå på frågan, vilkendera associationsformen som vore mest lämpad för drivande av försäkringsrörelse i olika branscher. Enligt propositionen rörande FL syntes det föredragande statsrådet klart, att de båda associationstyperna vore i olika grad lämpade för skilda försäkringsbranscher. Mot bakgrunden av nutida samhällsuppfattning tedde det sig icke tilltalande, fortsatte statsrådet, att verksamhetsgrenar, som stode socialvården nära — främst personförsäkring i vidsträckt mening — gjordes till föremål för privatekonomiskt företagarintresse. Å andra sidan vore otvivelaktigt aktiebolaget den naturliga företagstypen för exempelvis återförsäkringsrörelse. Vid koncessionsprövning för nybildat försäkringsbolag måste enligt statsrådets mening hithörande frågor beaktas. Första lagutskottet gick i sitt utlåtande över propositionen icke närmare in på frågan om företagstypen under hänvisning till att spörsmålet fölle inom ramen för det åt 1945 års försäkringsutredning anförtrodda uppdraget. 1945 års försäkringsutredning, som hade att avgiva förslag i frågan om en rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet, diskuterade i sitt principbetänkande bl. a. spörsmålet om försäkringsväsendets företagsformer. Även om utvecklingen, anförde utredningen, i viss mån kunde anses ha gått i de ömsesidiga bolagens favör, kunde härav icke dragas den slutsatsen, att företagen av aktiebolagstyp icke vidare skulle ha någon funktion att fylla på försäkringsområdet. Enligt utredningens mening vore dock livförsäkringens idé bäst förenlig med den ömsesidiga bolagstypen. Det vore nämligen icke tillfredsställande att livförsäkringen bures upp av enskilda vinstintressen. Ej heller borde det ifrågakomma, att livförsäkringsaktiebolagens mycket betydande fonder, vilka hopsamlats av försäkringstagarnas medel, förvaltades utan någon direkt kontroll från försäkringstagarnas sida. Frågan om försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen före-

403 slogs av 1945 års utredning bli löst genom försäkringstagarrepresentation i aktiebolagens styrelser. Denna fråga har behandlats av de sakkunniga i föregående kapitel. Utredningen redogjorde vidare i betänkandet för redan beslutade och planerade regler i bolagsordningarna om vinstbegränsning för livförsäkringsaktiebolagen. Vad beträffar äganderätten till livförsäkringsaktiebolagens tillgångar, till den del de icke motsvarades av aktiekapitalet, överenskoms emellan utredningen och de existerande livförsäkringsaktiebolagen, att i bolagsordningarna för dessa bolag skulle intagas föreskrift om att vid likvidation samtliga tillgångar utom vad som motsvarade aktiekapitalet skulle tillfalla försäkringstagarna. Den ömsesidiga företagstypen borde, menade utredningen, få företräde vid framtida nybildningar av bolag, där det ej vore uppenbart, att aktiebolagsformen vore mera ändamålsenlig. I propositionen rörande 1950 års ändringar i FL anslöt sig föredragande departementschefen i allt väsentligt till utredningens principiella synpunkter beträffande företagstyp. Det syntes honom icke erforderligt att i sammanhanget göra några ytterligare allmänna uttalanden i ämnet. I den mån i framtiden nybildning av försäkringsbolag komme att äga r u m borde med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bedömas vilkendera företagstypen som vore den lämpligaste. Enligt vad statsrådet erfarit hade vid tiden för propositionens framläggande regler om vinstbegränsning införts i samtliga livförsäkringsaktiebolags bolagsordningar. Första lagutskottet berörde i sitt utlåtande över propositionen icke spörsmålet om den mest ändamålsenliga företagsformen. I förevarande sammanhang må nämnas, att spörsmålet om den lämpligaste företagsformen på livförsäkringsområdet ofta diskuterats alltsedan det första ömsesidiga livförsäkringsbolaget — bortsett från ränte- och kapitalförsäkringsanstalter — grundades i Sverige år 1887 och då upptog konkurrens med de svenska livförsäkringsaktiebolagen, av vilka det första grundats redan år 1855. Särskilt livlig synes debatten ha varit under åren närmast efter sekelskiftet. Sedermera har den ebbat ut och företrädarna för de olika bolagstyperna synes ha enats i uppfattningen, att de företräden ett enskilt bolag kan åberopa mindre är en följd av aktiebolags- eller den ömsesidiga gestaltningen än av de reella förmåner, som försäkringstagarna kommer i åtnjutande av.

2. Det faktiska läget på livförsäkringsbolagsområdet. Vissa bestämmelser i livförsäkringsbolagens bolagsordningar m. m.

Vid ingången av år 1959 drives i Sverige direkt livförsäkringsrörelse av i huvudsak 5 aktiebolag (Framtiden, Liv-Skandia, Liv-Skåne, Liv-Svea, LivThule) och 12 ömsesidiga försäkringsbolag (Allmänna liv Oden, Folket,

404 Förenade Liv, Järnvägsmännens Liv, Liv-Göta, Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten, SPP, Städernas liv, Svenska Lif-Balder, Liv-Trygg, ValandPensionsbolaget, Änke- och pupillkassan). Härvid bortses från den speciella, begränsade livförsäkringsrörelse, som bedrives av skadeförsäkringsbolag i fall, där sådant bolag utgiver livränta såsom skadeersättning i anledning av inträffat försäkringsfall inom trafikförsäkring, ansvarighetsförsäkring, olycksfallsförsäkring m. m. Vid årsskiftet 1959/1960 kommer, såsom förut nämnts, Allmänna liv Odens försäkringsbestånd att i sin helhet överlåtas till Svenska Lif-Balder, varefter det förstnämnda bolaget torde träda i likvidation. Premierna för direkt livförsäkring i Sverige utgjorde år 1957 i aktiebolagen tillhopa 302 miljoner kronor och i de ömsesidiga bolagen tillhopa 762 miljoner kronor. De förvaltade tillgångarna uppgick samma år i försäkringsaktiebolagen till 3 713 miljoner kronor och i de ömsesidiga försäkringsbolagen till 7 132 miljoner kronor. Aktiekapitalen i de 5 livförsäkringsaktiebolagen utgör 500 000 kronor utom i Liv-Thule, där det uppgår till 600 000 kronor. I livförsäkringsaktiebolagens bolagsordningar är utdelningen på aktiekapitalet maximerad till 4 eller 5 %, varjämte den regeln gäller, att om bolaget träder i likvidation och överlåtelse av dess försäkringsbestånd icke ägt r u m eller kommer till stånd, bolagets behållna tillgångar skall fördelas mellan försäkringstagarna enligt föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj :t. Aktieägarna skall dock tillföras aktiekapitalet jämte vad som kan ha brustit i tillåten utdelning under tilländalupen tid. Jämlikt särskild bestämmelse i FL är fondemissioner förbjudna i livförsäkringsaktiebolag. I konsekvens med nyssnämnda bestämmelser i bolagsordningarna bygger livförsäkringsbolagens grunder på den principen, att all uppkommen vinst, som icke åtgår till förenämnda utdelning till aktieägarna och som icke heller erfordras för rörelsens konsolidering, skall senast vid försäkringstidens utgång tillföras försäkringstagarna och fördelas mellan dessa på ett så rättvist sätt som möjligt. Till belysning av läget må nämnas, att i de fem livförsäkringsaktiebolagen rörelsevinsten inom livförsäkring (före i vinst- och förlusträkningen verkställd avsättning till utjämnings- och återbäringsfond men efter konsolideringsnedskrivningar) år 1957 utgjorde sammanlagt ca 60 miljoner kronor, av vilket belopp endast 125 000 kronor utdelades till aktieägarna.

3. Till de sakkunniga framförda synpunkter

I sin skrivelse till de sakkunniga anför försäkringsinspektionen i frågan om företagsformerna på livförsäkringsområdet följande: Aktiebolagsformen inom livförsäkring har nästan helt förlorat sin gamla innebörd. Även i livförsäkringsaktiebolag är sålunda verksamheten avsedd att drivas

405 enbart för försäkringstagarnas räkning. Försäkringstagarna äger samtliga såväl synliga som osynliga fonder sånär som på det nominella aktiekapitalet. Den årliga utdelningen till aktieägarna är begränsad enligt bestämmelser i bolagsordningen. Med hänsyn till dessa förhållanden kan det förefalla, som om det i alla händelser icke skulle föreligga något större reellt behov av att åstadkomma ytterligare ändringar i företagsformerna inom livförsäkringen. Å andra sidan kan likväl förtjäna övervägas, om det icke är naturligt att dra den formella konsekvensen av de reella förändringar som redan inträtt genom att helt grunda livförsäkringsverksamheten på den ömsesidiga företagsformen. En sådan förändring kan bl. a. vara ägnad att förebygga onödiga missförstånd hos allmänheten beträffande verksamhetens intresseinriktning.

4. Övriga nordiska länder

I det material rörande lagstiftningen i Danmark och Finland, som de sakkunniga tagit del av, har spörsmålet om företagsformerna på livförsäkringsområdet icke behandlats. Annorlunda är förhållandet såvitt angår Norge. I det förut omnämnda norska förslaget till lag om livförsäkringsverksamhet föreslås, att samtliga livförsäkringsaktiebolag skall ombildas till ömsesidiga bolag genom utlösning av aktieägarintresset och etablerande av ömsesidiga bolagsorgan av den utformning, som de sakkunniga i annat sammanhang redogjort för. På den norska livförsäkringsmarknaden innebär detta en långtgående omvälvning, eftersom av de där arbetande 14 bolagen 11 är aktiebolag. Såsom motivering för att i Norge förbjuda aktiebolagsformen på livförsäkringsområdet har bl. a. följande åberopats. Livförsäkringen är ett utpräglat uttryck för samverkan. Denna kooperativa karaktär hos livförsäkringen har framstått klarare allteftersom rörelsen fått större bredd och blivit mera socialt präglad. Det för verksamheten helt avgörande är försäkringstagarnas kapital. Aktiekapitalet saknar betydelse som täckningsreserv, och aktieägarnas utdelning har sedan slutet av 1920-talet varit begränsad. Aktiebolaget såsom företagsform kräver, om företagsformen icke skall mista varje realitet, bolagsorgan som väljes av aktieägarna. Under dessa föi hållanden kan det för försäkringstagarna icke bli tal om mera än att dela inflytandet i bolagen med aktieägarna. Den politiska utvecklingen har fört fram till folkrepresentation och allmän rösträtt, men i fråga om ekonomisk verksamhet har utvecklingen ej gått åt samma håll ens på livförsäkringsområdet, där lagstiftningen dock ger rum för en annan ordning. Sammansättningen av styrelse och representantskap har varit synnerligen ensidig såväl i aktiebolag som i ömsesidiga bolag. Skevheten här är så mycket mera påtaglig som livförsäkringsbolagens ledning dels kan öva stort inflytande på, dels i sin tur influeras av synen inom annan dominerande verksamhet på det privatekonomiska området. Sammansättningen av bolagsledningarna har visat sig stämma väl överens med ledningarnas sammansättning också i privat bankverksamhet. Även skadeförsäkringsbolag har

406 utövat stort inflytande på livförsäkringsbolagens ledning. Starka invändningar kan resas mot att aktieägarintressen på 6 å 7 miljoner bestämmer över förvaltningen av kapital på 2 å 3 miljarder kronor. Invändningarna mot denna företeelse accentueras, när det visar sig att samma privata aktieägarintressen dirigerar också annan verksamhet av ingripande betydelse för samhällsekonomin, dess kapitalbehov och täckningen av detta.

De sakkunniga Inledning

Försäkringsverksamhet innefattar en utjämning av ekonomiska risker för personer, som är utsatta för samma eller likartade faror. Riskutjämningen åstadkommes i princip därigenom att personerna i fråga sammanslutes till kollektiv av lämplig omfattning. En sådan sammanslutning gör det möjligt att mot en ofta mycket ringa insats från varje kollektivmedlems sida utge ersättning enligt överenskomna normer vid inträffande olyckor av ifrågavarande slag, som drabbar medlem av kollektivet. Den vid all försäkring nödvändiga sammanslutningen i kollektiv har ibland betraktats såsom en sammanslutning för ömsesidig hjälp vid tillfällen av olycka. Med ett sådant betraktelsesätt har det legat nära till hands att anse, att det ömsesidiga försäkringsbolaget är den företagsform, som bäst överensstämmer med försäkringsidén som sådan. Det bör emellertid hållas i minnet, att då en person tecknar en försäkring i ett försäkringsbolag, han i allmänhet icke gör detta för att bistå andra utan uteslutande för att skaffa sig själv ekonomiskt skydd för det fall att han skulle drabbas av någon olycka. I det moderna samhället torde den enskilde försäkringstagaren betrakta en försäkring icke såsom något uttryck för en känsla av samhörighet och gemenskap med de övriga personer, som har försäkringar i samma försäkringsbolag, utan i stort sett blott såsom ett medel att uppnå önskad ekonomisk trygghet. De enskilda försäkringstagarna ser det icke såsom sin sak att skapa den erforderliga riskutjämningsmekanismen, utan detta anses vara en organisationsfråga som det ankommer på den anlitade försäkringsinrättningen att lösa.

Synpunkter beträffande företagsformen för livförsäkring

Försäkringsinspektionen har väckt frågan, att på den svenska livförsäkringens område aktiebolagsformen skulle utmönstras och den ömsesidiga företagsformen bli allenarådande. Inspektionen har icke framställt något förslag i ämnet men har ansett att frågan kan förtjäna övervägas. Frågan om företagsformen för livförsäkringsrörelse synes de sakkunniga böra bedömas helt med försäkringstagarnas intressen såsom ledstjärna.

407 Därest fördelar kan vinnas för försäkringstagarna genom ett förbud mot livförsäkringsrörelses bedrivande i aktiebolagsform och därav följande omstöpning av livförsäkringsaktiebolagen till ömsesidiga försäkringsbolag, torde man icke böra tveka att genomföra reformen i fråga. En lagändring av dylikt innehåll skulle, under nyssnämnda förutsättning, ligga helt i linje med försäkringslagstiftningens strävanden att på bästa möjliga sätt tillvarataga livförsäkringstagarnas intressen. Försäkringstagarnas främsta intresse vid all livförsäkring är, att försäkringsbolaget har förmåga att fullgöra sina — ofta långsiktiga — förpliktelser enligt de ingångna försäkringsavtalen. Soliditetens vikt åskådliggöres, såsom förut nämnts, bl. a. därigenom att försäkringslagstiftningen i vårt land alltsedan begynnelsen varit inriktad på att skapa säkra garantier för livförsäkringsinrättningarnas soliditet. Med hänsyn till den på livförsäkringens område gällande principen att -— med visst obetydligt undantag — all uppkommande vinst, som icke erfordras för rörelsens konsolidering, skall tillfalla försäkringstagarna såsom återbäring har dessa intresse av att livförsäkringsbolaget uppnår bästa möjliga förräntning av sina tillgångar. Att kapitalplaceringen sker på ett skickligt och förutseende sätt är således en angelägenhet av stor vikt för försäkringstagarna. Det är också ett försäkringstagarintresse, att livförsäkringsbolagets omkostnader hålles nere. Även vinster på omkostnadsplanet kommer ju försäkringstagarna till godo i form av återbäring. Härmed är dock icke sagt, att den ur försäkringstagarsynpunkt rätta omkostnadspolitiken är att vid varje tidpunkt hålla omkostnaderna så låga som det över huvud taget kan tänkas. En mera aktiv anskaffningsverksamhet medför självfallet ökade omkostnader för försäkringsbolaget, men på längre sikt kan dessa omkostnader komma att mer än uppvägas av besparingar, som blir möjliga tack vare rörelsens tillväxt till stordrift. I det enskilda fallet är det dock icke säkert, att de rationaliseringsvinster, som kan göras vid en stark tillväxt av rörelsen, uppväger de med expansionen förenade omkostnaderna. Frågan huruvida en mera aktiv försäljning eller ett mera passivt tillhandahållande av försäkringar medför de största fördelarna för försäkringstagarna i ett visst bolag kan icke generellt besvaras. Förhållandena i det särskilda fallet måste analyseras och besvärliga prognoser för framtiden göras. Hänsyn måste dessutom tagas till det intresse, som allmänheten har av att vinna kunskap om det skydd, som kan erhållas genom olika former av livförsäkring. En upplysnings- och serviceverksamhet i förhållande till såväl försäkringsspekulanter som försäkringstagare måste anses falla inom ramen för försäkringstagarintresset. En verksamhet av ifrågavarande slag kan göras mer eller mindre omfattande. Något allmänt uttalande synes icke kunna göras beträffande huru långt ett livförsäkringsbolag bör gå på upplysnings- och serviceområdet. Här inverkar bl. a. sammansättningen av den kundkrets, till vilken försäkringsbolaget i första hand vänder sig. För vissa grupper

408 försäkringstagare kan enkla, standardiserade försäkringsformer vara den bästa lösningen av individernas försäkringsfrågor, medan i andra fall det kan finnas större anledning och behov att utforma försäkringsskyddet efter kundernas speciella förhållanden. Inom livförsäkringsbolag, som i större utsträckning inriktar sig på försäkringar av sistnämnda slag, kräver givetvis försäkringstagarintresset, att upplysnings- och serviceverksamheten är mera utbyggd och allsidigt sammansatt än inom bolag, som i huvudsak tecknar livförsäkringar av några få standardmodeller. Av det sagda framgår, att även om försäkringstagarintresset i princip måste sägas vara, att livförsäkringsbolagens omkostnader hålles nere, man dock icke kan säga, att försäkringstagarintresset alltid bäst tillgodoses av det bolag, som vid en given tidpunkt eller under en given tidsperiod håller de lägsta omkostnaderna. Det senast sagda utesluter dock icke, att omkostnadsjämförelser olika försäkringsbolag emellan kan ge värdefulla upplysningar och att låga omkostnader kan vara uttryck för en hög effektivitet. I fråga om återbäringen är det — på sätt närmare berörts i tidigare kapitel — ett försäkringstagarintresse, att densamma fördelas mellan de olika försäkringarna på ett ändamålsenligt och rättvist sätt. Även om uppkommande överskott återgår till försäkringstagarna eller deras rättsägare, är det naturligtvis också ett försäkringstagarintresse, att premierna icke är tilltagna med onödigt stora säkerhetsmarginaler. De bolagsorgan i ett livförsäkringsbolag, vilkas åtgöranden i första hand är av betydelse ur försäkringstagarsynpunkt, är såväl i aktiebolag som i ömsesidiga bolag styrelsen och verkställande direktören med biträde av bolagets aktuarie och övriga ledande tjänstemän. Det är styrelsen som efter yttrande av bl. a. bolagets aktuarie fattar beslut angående de försäkringstekniska grunderna, vilka bestämmer både totalpremien och den del av premien, som beräknas för omkostnader, och vilka ger regler angående återbäringen till försäkringstagarna m. m. Det är styrelsen och verkställande direktören — ibland ett finansutskott — som har den ansvarsfulla uppgiften att med biträde av bolagets finansförvaltningsavdelning åstadkomma en samtidigt säker och hög förräntning av livförsäkringstagarnas till bolaget inbetalda premier. Det är också styrelsen och verkställande direktören, som har ansvaret för bolagets administration, uppläggning av anskaffnings-, upplysnings- och serviceverksamheten i förhållande till allmänhet och försäkringstagare och för att möjligheter till rationaliseringar och kostnadsbesparingar tillvaratages. Ur försäkringstagarsynpunkt är det av mycket stor vikt, att ett livförsäkringsbolags styrelse och verkställande direktör samt dennes närmaste män utgöres av kunniga och skickliga personer, vilka behärskar de problem, som möter ett livförsäkringsbolag i dess rörelse. Bolagsstämmans inflytande på rörelsens bedrivande i ett livförsäkringsbolag är mera begränsat än vanligt. Bolagsstämman bestämmer visserligen den yttre ramen för verksamheten genom att antaga bolagsordning. Bolags-

409 ordningens innehåll är emellertid i allt väsentligt fastlåst genom FL:s innehåll och de krav, som i praxis uppställts för beviljande av koncession, exempelvis de grundläggande regierna om att vinstutdelningen till aktieägare skall vara maximerad till i allmänhet 5 % av det nominella aktiekapitalet och att vid bolagets upplösning aktieägarna icke skall äga återbekomma mera än det nominella aktiekapitalet samt vad som kan ha brustit i tillåten utdelning under föregående år. Även bolagsstämmans årliga vinstdisposition är i ett livförsäkringsbolag i stort sett fastlåst genom lagstiftningens innehåll och kravet att rörelsen skall drivas för försäkringstagarnas räkning. Bolagsstämmans huvuduppgifter synes bli att fatta beslut i frågorna angående ansvarsfrihet och angående val av styrelseledamöter och revisorer till den del dessa val skall förrättas av stämman. Understrykas må att dessa frågor är av stor betydelse för bolaget. Därest man mot varandra väger å ena sidan bolagsstämmans och å andra sidan styrelsens och verkställande direktörens inflytande på en livförsäkringsrörelses bedrivande, synes man, oberoende av bolagsformen, komma till det resultatet, att styrelsen och verkställande direktören är de dominerande bolagsorganen. Inom sistnämnda grupp intager verkställande direktören en mycket stark ställning. Den maktkoncentration, som man sålunda kan finna inom livförsäkringsbolagen, är icke någon för livförsäkringsrörelsen enastående företeelse. I förarbetena till 1944 års aktiebolagslag framhölls beträffande aktiebolag i allmänhet, att mellan bolagsorganen en maktförskjutning inträtt till förmån för styrelsen. Den kännedom om ett bolags förhållanden och den ekonomiska eller tekniska sakkunskap, som kräves för dess ändamålsenliga ledning, kan — framhöll lagberedningen — i allmänhet finnas blott inom styrelsen, icke hos stämman, och denna omständighet har medfört, att ledningen vanligen kommit att ligga väsentligen i styrelsens händer. Stämmans uppgift har blivit begränsad huvudsakligen till fullgörande av de funktioner, som enligt lag eller bolagsordning uteslutande ankommer på bolagsstämma. Samtidigt som en maktförskjutning inträtt till förmån för styrelsen har — framhöll lagberedningen också — en betydelsefull arbetsfördelning kommit att äga r u m inom styrelsen därigenom att den dagliga ledningen av bolagets verksamhet kommit att utövas av en verkställande direktör. De sakkunniga vill för sin del understryka, att den nuvarande maktfördelningen inom livförsäkringsbolagen, oavsett företagstyp, i hög grad sammanhänger med att icke minst den särskilda livförsäkringstekniken är invecklad och till stor del kräver specialkunskaper. Denna omständighet i förening med den långtgående reglering av verksamheten, som följer av FL och lagtillämpningen, torde göra att utrymmet för bolagsstämmans inflytande på rörelsen måste bli ännu mera begränsat vid livförsäkringsrörelse än vad fallet är på de flesta andra områden av näringslivet. Samma

410 förhållande gör att sådana styrelseledamöter, som icke ägnar större delen av sin tid åt försäkringsfrågor eller angränsande problem, exempelvis kapitalplaceringsfrågor, måste ha svårt att taga självständig ställning till många för försäkringstagarna mycket viktiga frågor, som kommer upp i livförsäkringsbolag. Verkställande direktören, som dagligen sysslar med frågorna och är omgiven av specialister av olika slag, måste på denna grund få ett mycket starkt inflytande på livförsäkringsbolagets förvaltning över huvud taget. Ledningen av ett livförsäkringsbolag har icke fria händer vid förvaltningen av bolagets angelägenheter. FL innehåller, såsom förut nämnts, just på livförsäkringsområdet särskilt långtgående bestämmelser, som syftar till att skapa garantier för att försäkringstagarnas intressen blir vederbörligen tillgodosedda. De försäkringstekniska grunderna, däribland premie- och återbäringsgrunderna, skall stadfästas av Kungl. Maj:t eller försäkringsinspektionen, innan de blir gällande. Skulle på grund av ändrade förhållanden eller eljest grunderna icke längre vara tillfredsställande har försäkringsinspektionen skyldighet att förelägga bolaget att vidtaga rättelser. Beträffande livförsäkringsbolagens kapitalplaceringar innehåller FL stränga bestämmelser, vilkas tillämpning noggrant övervakas av försäkringsinspektionen och särskilda av inspektionen utsedda ombud. Beträffande anskaffnings- och kontorsorganisationen samt handhavandet av rörelsen i övrigt utövar försäkringsinspektionen tillsyn genom inspektioner hos bolagen. Försäkringsinspektionen har härvid rätt till fullständig insyn i livförsäkringsbolagens förhållanden. Då försäkringsinspektionen har tjänstemän med försäkringsteknisk samt statistisk och juridisk sakkunskap, har inspektionen goda förutsättningar att effektivt vaka över att livförsäkringsbolagens verksamhet icke drives på ett sätt, som står i strid med försäkringstagarintresset. Enligt de sakkunnigas uppfattning är den bästa garantin för försäkringstagarintresset inom svensk livförsäkring dels att livförsäkringsbolagen har en sakkunnig och skicklig ledning, som med öppen blick för betydelsen av en god upplysnings- och serviceverksamhet förstår att anpassa försäkringsformer och försäkringsvillkor till de nya krav, som utvecklingen aktualiserar, och att tillvarataga bl. a. alla möjligheter till rationaliseringar och andra förbilliganden, dels att verksamheten jämväl i fortsättningen regleras av en lagstiftning, som sätter försäkringstagarintresset i högsätet, dels ock att i samma anda offentlig tillsyn utövas över bolagen av en inspektion, som förfogar över all den sakkunskap, som erfordras för bedömandet av de invecklade spörsmål, som möter på livförsäkringsområdet. Intet av de nu angivna leden synes kunna undvaras. Vad särskilt angår bolagsledningens och försäkringsinspektionens inbördes vikt i sammanhanget torde det böra understrykas, att inspektionen har stor makt vid bestämmandet av bl. a. premier och återbäringsregler och kan ingripa mot missförhållanden på olika områden, men att det är på styrelsens och verkställande direktörens

411 positiva insatser det beror, om ett livförsäkringsbolag effektivt tillvaratager försäkringstagarnas intressen genom initiativ av olika slag, genom god förräntning av försäkringstagarnas premier och genom ändamålsenliga och välrationaliserade former för verksamhetens bedrivande. Ur försäkringtagarsynpunkt är det därför en viktig fråga, huruvida det kan antagas, att de ömsesidiga livförsäkringsbolagen har större förutsättningar än livförsäkringsaktiebolagen att förvärva kunniga, skickliga och energiska styrelseledamöter, verkställande direktörer och ledande tjänstemän i övrigt. Då verkställande direktören och de ledande tjänstemännen brukar tillsättas av styrelsen och denna i sin tur i allmänhet — med bortseende från de särskilda försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolags styrelse — väljes av bolagsstämman, är det av intresse i sammanhanget, huruvida bolagsstämman i de ömsesidiga försäkringsbolagen har bättre förutsättningar än motsvarande organ i aktiebolagen att utse vederbörande styrelse. Erfarenheterna hittills synes icke ha givit vid handen, att det ömsesidiga livförsäkringsbolagets stämma är mera kompetent och skickad än ett livförsäkringsaktiebolags stämma att skapa den skickliga och effektiva bolagsledning, som det ligger i försäkringstagarnas intresse att bolaget är utrustat med. Ihågkommas bör i detta sammanhang också, att FL kräver, att försäkringsaktiebolags styrelse skall innehålla någon eller några ledamöter tillsatta i annan ordning än av bolagsstämma och med uppgift att särskilt verka för försäkringstagarintressenas tillgodoseende. De sakkunniga vill samtidigt erinra om att i föregående kapitel förordats, att den särskilda försäkringstagarrepresentationen i livförsäkringsaktiebolagens styrelser skall förstärkas. Härigenom och genom de av de sakkunniga förordade linjerna för utseendet av försäkringstagarrepresentanter kommer den formella klyftan mellan tillsättningen av ömsesidigt livförsäkringsbolags och tillsättningen av livförsäkringsaktiebolags styrelse att ytterligare minska. Understrykas bör, att med de mycket små aktiekapital och den starkt begränsade utdelning, som förekommer i livförsäkringsaktiebolagen, styrelsen och verkställande direktören i dessa bolag icke behöver balansera mellan försäkringstagarintressena och aktieägarnas intressen. Rörelsen kan även av aktiebolagen drivas uteslutande med försäkringstagarintresset som riktpunkt, och icke minst konkurrensen tvingar bolagen att aktivt arbeta i den riktningen. Den statistik på livförsäkringsområdet, som föreligger, besvarar icke frågan, vilken företagsform som är den ändamålsenligaste. En viss belysning kunde ha erhållits, därest man för en lång följd av år haft en statistik, som lämnat uppgifter om återbäringens storlek i olika livförsäkringsbolag. En sådan statistik finnes emellertid icke för närvarande. Även om den funnits, skulle den dock knappast ha kunnat ge någon bindande bevisning för företagsformens betydelse för återbäringen. En återbäringsstatistik lämnar dess-

412 utom sådana förhållanden som skillnader i upplysnings- och servicehänseende bolagen emellan obeaktade. Icke heller kan man draga några säkra slutsatser för framtiden av en återbäringsstatistik. Att statistiskt bevisa den ena företagsformens företräde framför den andra på livförsäkringsområdet torde över huvud taget vara mycket svårt. Aktiekapitalet i livförsäkringsaktiebolagen utgör icke någon belastningav försäkringstagarna. Den begränsade utdelning, som är tillåten enligt de av Kungl. Maj :t stadfästa bolagsordningarna, är icke större än den avkastning som bolaget bör kunna erhålla på beloppet i fråga. Någon vinst för försäkringstagarna skulle därför knappast uppstå genom en återbetalning av aktiekapitalet i livförsäkringsaktiebolagen och bolagens förvandling till ömsesidiga bolag. Någon större positiv betydelse för försäkringstagarna har å andra sidan icke aktiekapitalet som sådant i de nu existerande livförsäkringsaktiebolagen. Därtill är det alltför litet i förhållande till bolagens sammanlagda betalningsförpliktelser. Såväl ur soliditetssynpunkt som ur skälighetssynpunkt torde det i stort sett kunna sägas, att aktiekapitalet i ifrågavarande bolag varken har något positivt eller något negativt drag. Vad angår den ur försäkringstagarsynpunkt viktiga frågan om placeringen av försäkringstagarnas medel har det icke gjorts gällande, att livförsäkringsaktiebolagen tillgodoser försäkringstagarnas intresse av god ränteavkastning i förening med största möjliga säkerhet på ett sämre sätt än vad de ömsesidiga försäkringsbolagen gör. Kapitalplaceringen är ett led i livförsäkringsverksamheten, som kräver ett rikt mått av varierande sakkunskap på det ekonomiska livets område. Bolagsledningarna inom såväl den ena som den andra företagstypen synes ha sökt att på bästa sätt tillgodose försäkringstagarintresset inom den starkt begränsade ram, som uppdragits dels genom FL:s krav på placering till största delen i kvalificerade nominalvärden och dels genom i FL icke förutsatta krav från samhällets sida på bl.a. prioritering av krediter för vissa ändamål. Inom den begränsade r a m som stått till livförsäkringsbolagens förfogande synes de, oberoende av företagsformen, alla ha sökt åstadkomma en ändamålsenlig spridning av kapitalplaceringarna. Olika uppfattningar kan råda om huruvida livförsäkringsbolagen, inom det begränsade område som stått till förfogande för ändamålet, bort öka sitt aktieinnehav mer än som skett. Denna fråga synes vara föremål för delade meningar även bland placeringsexperter. Ingenting talar för att företagsformen som sådan har någon betydelse för specialfrågan om livförsäkringsbolags placering av överskottsmedel i aktier. Sammanfattningsvis kan sägas, att livförsäkringsbolagens kapitalplaceringar icke synes kunna läggas till grund för ett påstående om att den ömsesidiga företagsformen skulle bättre tillvarataga försäkringstagarintressena än aktiebolagsformen. Placeringarna synes genomgående, oberoende av företagsformen, ske i FL:s anda med sikte på en god avkastning och största möjliga trygghet för försäkringstagarna.

413 Livförsäkringen i vårt land infördes av livförsäkringsaktiebolag. De ömsesidiga livförsäkringsbolagen har undan för undan vunnit en större plats på marknaden och dominerar numera såväl antalsmässigt som räknat efter premieinkomsten och efter de förvaltade tillgångarna. Detta innebär emellertid icke, att livförsäkringsaktiebolagen kan sägas ha spelat ut sin roll inom svenskt livförsäkringsväsen. Företrädare för livförsäkringsaktiebolagen spelar en stor roll inom branschen och utvecklingsfrämjande initiativ har även under senare år tagits icke blott av ömsesidiga livförsäkringsbolag utan även av livförsäkringsaktiebolag. Såsom förut nämnts har i Norge framlagts förslag om att livförsäkringsrörelse skall få drivas i Norge endast av ömsesidiga försäkringsbolag. Argumenteringen har skett efter politiska linjer på sätt tidigare redovisats (s. 405). Det har icke i sammanhanget visats, att de norska livförsäkringstagarnas intressen blivit mindre väl tillgodosedda av livförsäkringsaktiebolagen än av de ömsesidiga livförsäkringsbolagen. Understrykas må att den norska försäkringsinspektionen i sitt remissyttrande förklarat, att det från tillsynssynpunkt kan anses likgiltigt, om livförsäkringsverksamheten drives av aktiebolag eller av ömsesidiga bolag. Med hänsyn härtill har remissmyndigheten i fråga icke gått in på spörsmålet om företagsformen. Därest livförsäkringsaktiebolag önskar övergå till den ömsesidiga företagsformen, finnes enligt FL möjlighet därtill i enkla former. För ändamålet bildas ett ömsesidigt boiag, som har till syfte att övertaga aktiebolagets rörelse. Med hänsyn till att det ömsesidiga bolagets rörelse icke skall byggas upp från grunden utan det nya bolaget skall övertaga aktiebolagets försäkringsstock, bör sådana särskilda skäl anses föreligga, att det ömsesidiga bolaget kan komma till stånd utan garantikapital. Vid bestämmande av antal och belopp av försäkringar, som skall vara tecknade innan det ömsesidiga bolaget må anses bildat, skall hänsyn tagas till att bolaget skall övertaga aktiebolagets rörelse. Sedan det ömsesidiga livförsäkringsbolaget kommit till stånd, kan i de enkla former, som 295 § FL föreskriver, livförsäkringsaktiebolagets hela försäkringsbestånd överlåtas till det ömsesidiga bolaget, varvid aktiebolaget endast får behålla tillgångar, som motsvarar aktiekapitalet jämte vad som kan ha brustit i tillåten utdelning till aktieägarna under tilländalupen tid. Aktiebolaget går därefter i likvidation och det ömsesidiga bolaget fortsätter verksamheten.

Sammanfattning m. m.

Av det föregående framgår, att såväl i livförsäkringsaktiebolag som i ömsesidiga livförsäkringsbolag verksamheten drives praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. De två företagsformerna står därför i realiteten mycket nära varandra. De sakkunnigas förslag rörande förstärkning av försäkringstagarrepresentationen i livförsäkringsaktiebolagen och rörande for-

414 merna för försäkringstagarrepresentanternas tillsättning medför, att de två företagsformerna ytterligare närmas till varandra. Inget nu föreliggande material visar, att den ena företagsformen i och för sig medför större fördelar för försäkringstagarna än den andra företagsformen. Några fördelar u r försäkringstagarsynpunkt står därför icke i dag att vinna genom ett förbud mot aktiebolagsformen på livförsäkringsområdet och därav följande obligatorisk omstöpning av livförsäkringsaktiebolagen till ömsesidiga försäkringsbolag. Under sådana förhållanden synes det icke föreligga skäl att utmönstra aktiebolagsformen, som funnits på försäkringsområdet alltsedan det moderna försäkringsväsendets begynnelse. Livförsäkringen i Sverige infördes för övrigt just av aktiebolag. Företagsformerna livförsäkringsaktiebolag och ömsesidigt livförsäkringsbolag synes jämväl i fortsättningen böra få tävla med varandra och utvecklingen torde få visa, huruvida den ena formen kommer att slå ut den andra. Det är oriktigt att betrakta aktiebolaget såsom en företagsform, vilken förutsätter ett enskilt vinstintresse hos aktieägarna. Varken enligt svensk eller utländsk rätt existerar något hinder mot att ett allmänt aktiebolags syfte är ideellt och icke att bereda aktieägarna vinst. Detta framhålles uttryckligen i förarbetena till allmänna aktiebolagslagen. Det kan då icke heller vara formellt otillfredsställande att en rörelse, som drives för livförsäkringstagarnas räkning, är organiserad i livförsäkringsaktiebolagets form. De sakkunniga kan således icke förorda, att FL ändras så, att på livförsäkringsområdet försäkringsrörelsens bedrivande i aktiebolagsform skall vara förbjudet. En frivillig övergång från den ena företagsformen till den andra kan enligt lagen ske i enkla former.

TRETTONDE KAPITLET O m livförsäkringens fonder

1. Gällande fondsystem. Några drag ur lagens förarbeten

Såsom i annat sammanhang utvecklats ligger det i sakens natur, att premierna inom livförsäkringen generellt sett måste tilltagas med vissa marginaler. Normalt sett uppstår därför överskott inom verksamheten. Jämlikt skälighetsprincipen återbäres dessa överskott till försäkringstagarna enligt i återbäringsgrunderna närmare angivna regier, överskottsmedlen fonderas vanligen — för längre eller kortare tid — inom ramen för det fondsystem, för vilket nedan närmare redogöres. Senast i samband med försäkrings upphörande frigöres dock vederbörande försäkrings andel i överskottet genom tilldelning av återbäring. Formerna för behandling av före försäkringsfall eller avveckling av försäkring tilldelad återbäring kan enligt lagen vara olika. Antingen skall sådan återbäring utbetalas omedelbart eller vid bestämd senare tidpunkt eller ock tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsättning av premien eller såsom premie för tillläggsförsäkring. De tekniska fonderna inom livförsäkringen utgöres enligt gällande lag av försäkrings-, utjämnings-, säkerhets-, återbärings- och regleringsfonderna. I livförsäkringsbolags bolagsordning finnes vidare oftast föreskrifter om avsättning till en på visst sätt maximerad dispositionsfond eller liknande, för vilken anordning lagen icke lägger hinder i vägen. En fondering under sistnämnda eller liknande rubrik är icke en teknisk fond utan enligt F L : s terminologi »befintliga till framtida förfogande avsatta medel». Dispositionsfond inräknas icke i livförsäkringens återbäringskapital. Vanligt är att man talar om försäkringsfonden, å ena sidan, och om extrafonderna såsom en sammanfattande benämning på alla övriga tekniska fonder inom livförsäkringen, å andra sidan. Försäkringsfonden, som i likhet med alla andra fonder upptages såsom skuldpost i försäkringsbolags balansräkning, uppföres med belopp som motsvarar värdet balansdagen av bolagets ansvarighet på grund av dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv), dels löpande försäkringar (premiereserv), dels ock tilldelad återbäring. Avsättning till ersättningsreserven sker icke på grundval av någon teknisk beräkning u t a n göres med ledning dels av den kännedom bolaget vunnit om inträffade oreglerade för-

416 säkringsfall och dels en uppskattning rörande försäkringsfall, om vilka man ännu icke erhållit vetskap men som erfarenhetsmässigt k a n antagas ha inträffat. Premiereservens belopp framräknas i enlighet med grundernas föreskrifter rörande beräkning av premiereserv. Den tilldelade återbäringen utgöres av återbäringsbelopp, som i egentlig mening tilldelats försäkringstagarna, d. v. s. siffermässigt bestämda belopp som bolaget utfäst sig att utbetala till respektive försäkringstagare. Tilldelad återbäring, som förfallit till betalning, skall enligt särskild föreskrift i F L föras till ersättningsreserven. Övriga tekniska fonder motsvaras av inom bolaget uppsamlade överskottsmedel, vilka i bestämda former enligt grunderna återbäres till försäkringstagarna i den mån de ej erfordras för bolagets konsolidering. Avsättning till försäkrings-, utjämnings- och återbäringsfonderna verkställes i vinst- och förlusträkningen enligt i grunderna angivna regier. Avsättning till säkerhets- och regleringsfond ävensom till eventuell dispositionsfond verkställes däremot såsom dispositioner av årsvinsten å livförsäkringsrörelsen (sedan möjligen förefintlig förlust å denna rörelse från föregående räkenskapsår täckts), i fråga om säkerhetsfond med minst i FL angivet belopp men beträffande de övriga enligt i bolagsordningarna intagna regler. Säkerhetsfondens uppgift har ansetts vara att tjäna som stöd åt premiereserven och att vid behov utfylla denna. Instabiliteten hos de faktorer, på vilka beräkningen av premiereserven vilar, har ansetts motivera ifrågavarande konsolideringsfond. Till säkerhetsfond skall avsättas minst en tredjedel av årsvinsten på livförsäkringsrörelse enligt i lagen närmare angiven definition intill dess denna fond uppgår såväl själv till 2,5 % som tillsammans med utjämningsfonden till 5 % av den del av premiereserven för livförsäkring, som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet. Avsättning må dock ej ske av medel, som erfordras till täckande av förlust, vilken uppstått å försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av reservfonden samt ej heller, i fall som avses i 197 § FL, täckes på sätt där sägs. Nedsättning av säkerhetsfonden får icke utan försäkringsinspektionens tillstånd äga rum för annat ändamål än täckande av förlust på livförsäkringsrörelse enligt i lagen närmare angivna regler. Erinras må i detta sammanhang om den tidigare behandlade regeln att i vissa fall tillgångar motsvarande säkerhetsfonden skall redovisas på samma sätt som gäller för försäkringsfond för livförsäkring samt att de värdehandlingar, i vilka tillgångarna sålunda redovisas, skall pantsättas till livförsäkringstagarnas säkerhet. Utjämningsfonden utgör enligt lagens definition en fond som är avsedd för utjämning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härrör av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller inva-

417 liditet. Avsättning till och användning av dylik fond regleras enligt lagen av försäkringsbolagets grunder. Grunderna är i allmänhet härutinnan så konstruerade, att fondens storlek tenderar mot ett belopp motsvarande fyra gånger den genomsnittliga vinsten på riskrörelsen. I stort sett kan sägas, att avsättningar sker till fonden under år, då resultatet på riskrörelsen är bättre än normalt, och att uttag sker under år, då det är sämre än normalt. Förutom för sålunda i grunderna angivet ändamål får jämlikt FL nedsättning av fonden endast ske för täckande av förlust enligt i lagen närmare angivna regler, dock att försäkringsinspektionen kan medgiva nedsättning när särskilda skäl föreligger. Anmärkas må här, att flertalet bolag till den egentliga utjämningsfonden knutit en supplementär del, till vilken enligt vissa regler i grunderna avsättning kan ske av riskvinst utöver vad som enligt huvudreglerna avsattes till fondens huvuddel. Återbäringsfonden definieras icke i F L men återbäringsgrunderna skall enligt lagen innehålla regler för, bl. a., avsättning till återbäringsfonden och denna fonds användning. Eftersom det enligt gällande återbäringsgrunder är utan betydelse för återbäringens storlek hur bolagets medel fördelar sig på extrafonderna (jfr kapitel VII), har det vid grundutformningen ansetts tillräckligt att i fråga om reglerna för avsättning till återbäringsfonden i första hand kräva, att denna fond vid normalt förlopp av rörelsen får tillräckligt tillskott varje år för täckande av tilldelningen av återbäring samt att — eftersom avsättningen till återbäringsfonden bör ske efter avsättningen till utjämningsfonden och bägge dessa avsättningar sker i vinstoch förlusträkningen — avsättningen icke vid normalt förlopp av rörelsen blir av sådan storlek att den utgör hinder för uppbyggandet av säkerhetsfond av den storlek lagen förutsätter. Förutom för i grunderna angivet ändamål —- tilldelning av återbäring — får jämlikt FL nedsättning av återbäringsfonden ske endast för täckande av förlust enligt i lagen närmare angivna regler, dock att försäkringsinspektionen kan medgiva nedsättning när särskilda skäl föreligger. Regleringsfonden definieras icke heller i lagen, men avsättningen till sådan fond skall regleras i bolagsordningen, och återbäringsgrunderna skall innehålla bl. a. regier för fondens användning. Vad rör avsättningen innehåller bolagsordningarna bestämmelsen, att sedan övriga dispositioner gjorts, allt återstående överskott skall föras till denna fond. I fråga om användningen föreskrives i grunderna, att fonden skall användas för överföring av medel till återbäringsfonden. I allmänhet stadgas härutinnan att överföringen skall ske i sådan utsträckning att återbäringsfonden icke kommer att understiga ett belopp motsvarande beräknad tilldelning av återbäring under två år. Förutom för i grunderna angivet ändamål får jämlikt F L nedsättning av regleringsfonden ske endast för täckande av förlust enligt i lagen närmare angivna regler, dock att försäkringsinspektionen kan medgiva nedsättning när särskilda skäl föreligger. 27—001886

418 Dispositionsfond — som förekommer i flertalet livförsäkringsbolag —• uppbygges enligt i bolagsordning intagna regler. Vad rör användningen av dylik fond gäller att den må tagas i anspråk i enlighet med beslut av bolagsstämman. Dispositionsfonden är i gällande bolagsordningar alltid maximerad, i det övervägande flertalet fall så, att fonden icke genom avsättning får komina att överstiga 5 % av sammanlagda beloppet av reglerings-, säkerhets-, utjämnings- och återbäringsfonderna. För förståelsen i vissa delar av F L : s fondsystem — ur de synpunkter de sakkunniga upptager detsamma till behandling —- synes en tillbakablick på några avsnitt av lagens förarbeten vara motiverad. Innan de sakkunniga i huvuddrag berör föredragande statsrådets ställningstaganden till fondsystemet, som i terminologiskt hänseende helt följer 1942 års försäkringsutrednings förslag, skall något närmare redogöras dels för utredningens förslag i fråga om s. k. förutberäknad återbäring, dels ock för dess kritik av livförsäkringsbolagens skatteanordningar — sådana dessa vid tiden för utredningsarbetet var utformade — samt dess förslag till nya regler härutinnan. 1942 års försäkringsutredning hade ansett övervägande skäl tala för bibehållande av det bland livförsäkringsbolagen allmänt accepterade systemet att återbäringen till viss del förutberäknades enligt särskilda för detta ändamål konstruerade grunder, i vilka man genom att tillämpa en något lägre grad av försiktighet beträffande beräkningsantagandena än premiegrundernas fick fram ett mått på det överskott som, med rådande förhållanden såsom utgångspunkt och under förutsättning av en ändamålsenlig skötsel av bolaget, minst väntades skola uppstå under de närmaste åren. Den tidigare tillämpade terminologin premieåterbäring enligt särskilda grunder, å ena, och vinst, å andra sidan, slopades av utredningen, som införde den gemensamma benämningen återbäring för alla sådana belopp, som de försäkrade erhåller utöver de i försäkringsavtalen bestämda. Av den totala återbäringen skulle enligt utredningens förslag en viss del, den förutberäknade återbäringen, göras till föremål för beräkning på förhand enligt fastställda grunder. Denna del av återbäringen skulle alltså motsvara premieåterbäringen enligt äldre terminologi. Utredningen införde också benämningen tilldelad återbäring för sådan återbäring, som bolaget tillfört de enskilda försäkringstagarna på sådant sätt, att en rätt till siffermässigt bestämda belopp förelåge för dem, och som i den mån den icke omedelbart utbetalades tillfördes försäkringsfonden och tillades samma ställning i säkerhetsavseende som denna. Ett av motiven för bibehållande av systemet med förutberäknad återbäring var enligt utredningen, att systemet vore ägnat att motverka oberättigade anspråk på premiesänkning under exempelvis en högräntekonjunktur. Förutberäkningen hade också en viktig uppgift att fylla i sådana fall, då grupper av lör säkringar ined olika beräkningsgrunder och

419 som följd därav olika premienivå inginge i ett bolags bestånd. Den önskvärda enhetligheten i de olika gruppernas ekonomiska behandling ansåg utredningen enklast kunna ernås genom lämpligt avvägda grunder för förutberäkning av en del av överskottet, varigenom man samtidigt åstadkomme en garanti för beloppens skäliga fördelning mellan försäkringstagarna. Utredningens lagförslag avgavs mot bakgrunden av ett skattesystem, enligt vilket den nettointäkt av rörelse, som beskattades hos ett livförsäkringsbolag, sammansattes av dels överskottet på livförsäkringsrörelsen och dels det s. k. ränteskatteunderlaget. I det följande bortses från att bolagen i regel har inkomst även av annan förvärvskälla, främst från bolagens fastigheter. Beräkningen av rörelseöverskottet skedde på sätt som motsvarade beräkningen av nettointäkt hos annan rörelseidkare, dock med den viktiga skillnaden att avdrag fick göras för avsättning till vissa fonder, bl. a. till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv och i lag föreskriven säkerhetsfond. Vad beträffade avsättning till premieåterbäringsreserven gällde, att endast den del av överskottet, som i form av förutberäknad återbäring återfördes till försäkringstagarna, var skattefri, medan vad som eljest återbetalades till dem, den s. k. vinsten, icke fick avdragas. Den del av skatten, som utgick på basis av ränteskatteunderlaget, kallades allmänt ränteskatt. Varje försäkrings andel i premiereserven var att anse såsom försäkringstagarens tillgodohavande hos försäkringsbolaget. Ränta å premiereserven goltskrevs försäkringstagaren genom att den tillfördes premiereserven. Detsamma var förhållandet med räntan å premieåterbäringsreserven. Dessa räntor var i princip att betrakta som försäkringstagarens skattepliktiga inkomst på samma sätt som t. ex. ränta å bankinsättning. Av praktiska skäl hade man emellertid genomfört den anordningen, att skatten på försäkringstagarens ifrågavarande ränteinkomst uttogs direkt hos bolaget och icke hos försäkringstagaren. Enligt kommunalskattelagen i dess dåvarande lydelse utgjorde ränteskatteunderlaget en tredjedel av den på visst sätt beräknade räntan å dels premiereserven för direkt tecknade kapitalförsäkringar, dels premieåterbäringsreserv och annan vinstreserv för dylika försäkringar, dock med viss maximering. Mot nu i största korthet refererade skatteregler riktade 1942 års försäkringsutredning den kritiken, att de försvårade genomförandet av ett ändamålsenligt återbäringssystem. Kritiken baserades på i huvudsak följande synpunkter. Skattefriheten för premieåterbäringen hade motiverats med att den var förutberäknad och kunde ställas i utsikt redan vid försäkringsavtalets ingående; i följd härav hade premieåterbäringen ansetts stå själva försäkringsförpliktelsen så nära, att den vid överskottets beräkning borde jämställas med denna. Denna uppläggning led enligt utredningen av den principiella svagheten, att hos bolagen skapades ett intresse av att hänföra så stor del av vinsten som möjligt till förutberäknad sådan. Detta medförde att skattesynpunkter påverkade premieåterbäringsgrunderna, vilket förhållande

420 accentuerades därav, att det i praktiken av olika skäl icke visat sig möjligt att fastställa premieåterbäringsgrunder för längre tid än ett eller annat år i sänder. Vad som möjliggjorde återbäring var, fortfor utredningen, premiernas säkerhetsmarginaler. Detta förhållande tillät en annan och lämpligare gränsdragning mellan vad som ur beskattningssynpunkt borde hänföras till avdragsgill återbäring och icke avdragsgill sådan. Utredningen förordade därför, att sådan återbäring till försäkringstagarna, som härrörde från premiemarginalerna, gjordes avdragsgill, medan återbäring därutöver, som exempelvis kunde bero på vinster vid kapitalplacering, icke fick avdragas vid beräkning av överskottet. Härigenom kom skillnaden ur skattesynpunkt mellan förutberäknad och annan vinst att bortfalla. I överensstämmelse med det anförda och efter angivande av en metod för förslagets realiserande föreslog utredningen ändring av kommunalskattelagen bl. a. av innebörd, att vid beräkning av överskottet avsättning till återbäriiigsfonden blev skattefri i den mån avsättningen kunde anses ha verkställts med de i premierna ingående säkerhetstilläggen (premiemarginalerna). Framhållas må i detta sammanhang, att utredningen utgick från att till återbäringsfonden komme att avsättas allenast sådan del av återbäringen, som var skattefri, medan övriga återbäringsmedel tillfördes regleringsfonden. Återbäringsfonden var i första hand avsedd som en täckningsreserv för den förutberäknade återbäringen. Fonden i sin helhet borde enligt utredningen kunna enligt beräkningsgrunderna uppdelas i individuella andelar för de olika försäkringstagarna. Regleringsfonden åter lät sig ej uppdelas mellan enskilda försäkringar. I propositionen rörande FL godtog föredragande statsrådet i stora drag 1942 års utrednings förslag till fondsystemets gestaltning. Statsrådet vore dock icke beredd att för det dåvarande ifrågasätta någon ändring i kommunalskattelagen med hänsyn till att frågan om livförsäkringsbolagens beskattning vore föremål för utredning inom 1944 års allmänna skattekommitté. Utredningens beskrivningar av försäkringsfonden, utjämningsfonden och säkerhetsfonden föranledde ingen erinran från statsrådets sida. Statsrådet funne sig emellertid icke kunna biträda utredningens förslag om förutberäkning av återbäring. En tillfredsställande utformning av det försäkringstekniska systemet torde, menade statsrådet, kunna ernås med tillhjälp av reglerna för återbäringsfondens användning. Förutberäkningen av återbäring hade i ett hänseende nämligen medfört direkt olämpliga verkningar. Försäkringsbolagen hade i ackvisitionen ansetts äga ställa i utsikt premieåterbäring — d. v. s. förutberäknad återbäring — i enlighet med stadfästa grunder. Denna s. k. vinstprospektering hade ofta givits sådan form, alt försäkringskandidaterna bibragts föreställningen om en verklig utfästelse från bolagets sida. Bolagen hade emellertid under ändrade betingelser för verksamheten kunnat få grunderna för den förutberäknade återbäringen ändrade. Under en följd av år

421 hade bolagen rentav sett sig nödsakade att inställa all återbäring. Vinstprospekteringen hade varit ägnad att befordra osunda ackvisilionsmetoder och skapa irritation mellan bolagen och försäkringstagarna. Lagfästes skälighetsprincipen, vilken innebure, bl. a., att överskottet å livförsäkringsverksamheten skulle återbäras till försäkringstagarna och fördelas mellan dem efter rationella normer, syntes tiden också vara mogen att inom denna verksamhet upphöra med all vinstprospektering och utfästelse om återbäring, såvida icke prospekteringen eller utfästelsen skedde i enlighet med reglerna för tilldelning av återbäring. I fråga om regleringsfonden, till vilken enligt utredningens förslag skulle avsättas återbäringsmedel, som icke vore skattefria, d. v. s. överskottsmedel, som ej härrörde från premiemarginalerna, hade utredningen föreslagit, att avsättningen skulle vara frivillig och beroende på bolagsstämmans beslut. Enligt statsrådets mening borde man utgå från en helt annan grundsyn på rätten att disponera överskott å livförsäkringsrörelse. I bolagsordningen borde intagas föreskrift angående skyldighet att göra avsättning till regleringsfond. Icke utan fog kunde göras gällande att, sedan övriga i lag föreskrivna fondavsättningar skett, all återstående årsvinst borde avsättas till regleringsfond. Av praktiska skäl kunde det emellertid anses olämpligt att binda bolagsstämmans dispositionsrätt genom så snäva regler. I bolagsordningen borde sålunda enligt statsrådets mening lämnas utrymme för ytterligare någon dispositionsfond. Det låge i sakens natur, att en dylik borde på lämpligt sätt maximeras till beloppet. Hithörande spörsmål borde lämpligen lösas i samband med koncessionsprövningen. Spörsmålet huruvida eller i vad mån grunderna borde innehålla regler för individuell uppdelning av olika fonder borde enligt statsrådets uppfattning lämpligen lösas i praxis, i Första lagutskottet hade intet att erinra mot vad föredragande statsrådet i de refererade delarna låtit komma till uttryck i propositionen.

2. Övergången till bruttobeskattningssystem. Koncession för livförsäkringsbolagen. Några uppgifter om fondernas storlek

Såsom bakgrund till de sakkunnigas resonemang i det följande må i detta avsnitt endast erinras om några faktiska förhållanden. År 1950 omgestaltades i väsentliga hänseenden lagstiftningen rörande livförsäkringsbolagens beskattning. Den tidigare beskattningen av överskott å livförsäkringsrörelse har helt upphört. Beskattningen av det s. k. ränteskatteunderlaget har ersatts med en beskattning av hela den verkliga avkastning av kapital, som hänför sig till kapitalförsäkringar. Till sådan avkastning hänföres även vinst vid försäljning av andra tillgångar än inventarier eller för stadigvarande bruk avsedda fastigheter eller vid uppskrivning av värdet därå samt beräknad nettointäkt av annan fastighet. Nämnda

422 nettointäkt beskattas härvid såsom intäkt av rörelse. F r å n intäkten får avdrag göras för gäldräntor, förlust vid försäljning av andra tillgångar än inventarier eller för stadigvarande bruk avsedda fastigheter samt belopp, varmed värdet å sådana tillgångar nedskrivits. Vidare får ett schablonmässigt avdrag göras, vilket beräknas till dels 5 % av nettointäkten av kapitaloch fastighetsförvaltning, dels 5 kronor för varje direkt tecknad kapitalförsäkring. Sistnämnda avdrag avser dels att täcka andra omkostnader än de förut särskilt nämnda, dels att åstadkomma en reduktion av skatteunderlaget, särskilt för försäkringsbolag med låg medelförsäkringssumma. För bolag, vilka driver utländsk återförsäkringsrörelse av viss omfattning, skall även nettointäkt av sådan rörelse beskattas. För att förhindra att skatt uttages i sådan omfattning, att försäkringsbolags förmåga att fullgöra sina försäkringsförbindelser äventyras, gäller att då försäkringsbolags ekonomiska ställning på visst sätt försämrats bolaget skall få åtnjuta ett särskilt avdrag från den skattepliktiga intäkten. Åren 1952—53 meddelade Kungl. Maj :t koncession enligt FL för de flesta livförsäkringsbolagen i samband med stadfästelse å nya bolagsordningar och nya försäkringstekniska grunder. Fondsystemet är i livförsäkringsbolagen utformat i enlighet med de regler, för vilka ovan redogjorts. Såsom i kapitel VII framhållits, är det för storleken av den enskilde försäkringstagarens återbäring utan betydelse hur bolagets överskottsmedel fördelar sig på extrafonderna. För att ge en bild av de skilda fondernas storlek — totalt sett — hos livförsäkringsbolagen må här meddelas, att livförsäkringsbolagens försäkringsfonder ultimo 1957 uppgick till något mer än 9 700 miljoner kronor, medan säkerhets-, utjämnings-, återbärings-, reglerings- och dispositionsfonderna vid samma tidpunkt utgjorde ca 278, 266, 300, 161 respektive 10 miljoner kronor. Vad särskilt angår dispositionsfonderna må nämnas, att dessa vid utgången av år 1953 uppgick till ca 6 miljoner kronor. Ökningen, i runt tal 4 miljoner kronor, utgör saldot av avsättningar å bortåt 5 miljoner kronor och uttag å ca 1 miljon kronor, varvid uttagen fördelar sig på sju bolag. I ett av dessa bolag har de uttagna medlen (0,01 miljon kronor) utdelats såsom understöd. I övriga sex bolag har enligt försäkringsinspektionens redovisning de lösgjorda medlen överförts till extrafonderna.

3. Till de sakkunniga framförda synpunkter

I sin skrivelse till de sakkunniga har försäkringsinspektionen mot bakgrunden av att begreppet förutberäknad återbäring ej kom att inflyta i FL och att enligt livförsäkringsbolagens återbäringsgrunder det uppkomna överskottet fördelas mellan de enskilda försäkringarna på ett sätt som är oberoende av den formella uppdelningen i fonder framhållit, att bibehållande av en uppdelning på återbäringsfond och regleringsfond saknar all mening.

423 Inspektionen har därför föreslagit, att dessa fonder sammanslås till en fond. Avsättning till den nya fonden har föreslagits helt ske såsom en disposition av den redovisade årsvinsten, varigenom den reella årsvinsten kommer att framstå klarare i vinst- och förlusträkningen, vilket anses vara en fördel. Eftersom återbäringsbelopp, som tilldelas under året, hämtas ur fonden kommer, framhåller inspektionen, endast avsättningar till eller uttag ur utjämningsfonden — vars uppgift är att verka utjämnande på riskvinsten — att påverka den redovisade årsvinsten i vinst- och förlusträkningen. I annat sammanhang har inspektionen uttalat, att uppläggande av dispositionsfonder inom livförsäkringen är artfrämmande för verksamheten och icke tjänar något rationellt syfte. Genom sammanslagning av dispositionsfond, regleringsfond och återbäringsfond till en enda fond vinnes, enligt inspektionen, förenklingar i redovisningen samtidigt som den reella årsvinsten framkommer på ett direktare sätt.

4. Övriga nordiska länder

Ett studium av de övriga nordiska ländernas tillsynslagar ger icke någon fullständig bild av i dessa länder gällande fondanordningar. För att få en dylik bild skulle ha fordrats en genomgång av såväl det försäkringstekniska grundmaterialet som bolagsordningarna, något som de sakkunniga icke funnit anledning till. Tillsynslagarna i övriga nordiska länder torde alltså icke — till skillnad från läget i den svenska FL — ge klart vid handen, med vilka fonder utöver försäkringsfonden man arbetar. Den nya tillsynslagen i Danmark föreskriver obligatorisk avsättning av hälften av årsvinsten — sedan högst 5 % lämnats i utdelning eller garantränta — till en säkerhetsfond intill dess denna nått viss i lagen närmare angiven storlek. Sedan säkerhetsfonden nått angiven storlek behöver endast 10 % av årsvinsten föras dit. Då fonden uppgår till den dubbla angivna storleken, må avsättning till densamma upphöra, över resten av årsvinsten disponerar bolaget fritt, dock att till utdelning eller garantränta icke får användas högre belopp än som svarar mot 5 % av den inbetalda delen av bolagskapitalet innan säkerhetsfonden nått angiven storlek. Vinst, som framkommer genom uppskrivning av värdepapper eller genom värdeökning av bolagets fasta egendom eller vid försäljning av värdehandlingar eller fast egendom, överföres till en kursregleringsfond, som får användas till nedskrivning av bolagets värdehandlingar eller fasta egendom eller till täckning av förlust vid försäljning men icke till annat ändamål utan forsikringsrådets medgivande. Gällande tillsynslag i Finland definierar icke livförsäkringsrörelsens extrafonder. Däremot finnes det i lagen en för liv- och skadeförsäkringen gemensam regel, enligt vilken försäkringsbolagets egna fonder skall ha en viss, av rörelsens omfång beroende minimistorlek. Viss del av överskottet skall emellertid under i lagen angivna förutsättningar avsättas till de egna fon-

424 derna. I Norge stadgas i gällande tillsynslag obligatorisk avsättning av en del av årsvinsten till säkerhetsfond. I det föreliggande förslaget till ny norsk lag om livförsäkringsverksamhet föreskrives, att den årliga avsättningen till säkerhetsfonden skall utgöras av i stort sett hela årsvinsten intill dess fonden nått ett i lagen bestämt gränsvärde. När detta gränsvärde nåtts, skall den årliga avsättningen utgöra minst 10 % av årsvinsten intill dess fonden nått dubbla gränsvärdet. Sedan detta värde nåtts föreligger icke vidare någon obligatorisk skyldighet att öka säkerhetsfonden.

De sakkunniga Minskning av antalet fonder

Jämlikt FL skall för livförsäkringsrörelse försäkringsbolag redovisa följande olika slag av tekniska fonder, nämligen försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond. Något hinder mot uppförande, utöver de tekniska fonderna, av en eller flera dispositionsfonder lägger icke lagen. Med stöd av de grundsatser, som ligger bakom bestämmelserna angående livförsäkring i FL, har dock i bolagsordningarna för livförsäkringsbolagen intagits föreskrifter, som maximerar dessa bolags dispositionsfonder. Det spörsmål de sakkunniga här skall upptaga till behandling är frågan, huruvida skäl föreligger att minska antalet fonder inom livförsäkringsrörelsen. Försäkringsfonden är ett direkt uttryck för den skuld, vari försäkringsbolaget står till de enskilda försäkringstagarna eller därmed jämställda betalningsberättigade personer. Det torde stå utom varje diskussion, att ifrågavarande skuld bör särredovisas på det sätt som följer av FL:s nuvarande regler rörande försäkringsfond. Erinras må också i detta sammanhang om de ur säkerhetssynpunkt betydelsefulla lagstadgandena, att ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar städse skall redovisas i vissa särskilda slag av värdehandlingar m. m. och att ifrågavarande värdehandlingar skall förvaras under former, som ger försäkringstagarna panträtt i handlingarna till säkerhet för fullgörandet av försäkringsbolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Någon ändring i nu gällande bestämmelser angående uppförande av försäkringsfond i livförsäkring föreslås icke av de sakkunniga. Utjämningsfonden i livförsäkring är enligt FL avsedd för utjämning av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härrör av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet. Avsättningarna till och nedsättningarna av fonden skall styras av de försäkringstekniska grunderna, som skall innehålla bestämmelser i bl. a. detta ämne, och göres redan i vinst- och förlusträkningen. En ökning av utjämningsfonden har således karaktären av en kostnad i årets rörelse. En minskning av fonden utgör på motsvarande sätt

425 en intäkt för året. Den nettovinst eller nettoförlust, som redovisas i vinst- och förlusträkningen för ett visst år, är således den utjämnade vinsten eller förlusten. Det ligger i sakens natur, att om inom en livförsäkringsrörelse ingen utjämning av årsresultaten göres, resultaten för ett antal år i följd sällan torde förete bilden av en jämn linje utan att resultatskurvan ofta torde bli ganska hackig. Inom alla områden av ekonomisk verksamhet eftersträvar man emellertid, av olika skäl, i allmänhet att uppvisa ett relativt j ä m n t förlopp av en bedriven rörelse och lagstiftningen är utformad så, att detta i stor utsträckning är möjligt. Både inom försäkringsrörelsen och inom annan ekonomisk verksamhet regleras årsresultaten till större eller mindre del genom avskrivningar. Vad angår annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse användes dessutom den utjämningsmetoden att i en utsträckning, vars förenlighet med FL starkt kan ifrågasättas, dolda reserver inlägges i försäkringsfonden. På livförsäkringssidan föreligger starkare garantier för att försäkringsfonden ger ett rättvisande uttryck för bolagets skuld på grund av försäkringsavtalen och föreligger på grund av livförsäkringsbeskattningens utformning inga skatteskäl för starkt i överkant tilltagna beräkningar av försäkringsfonden. Redan intresset att bevara en upplysande, sund försäkringsfondsredovisning på livförsäkringsområdet torde tala för att försäkringsbolagen i livförsäkring fortfarande bör ha möjlighet att genom en utjämningsfondsmekanism dämpa verkningarna på årsresultaten av kastningar i dödlighet, sjuklighet och invaliditet. Understrykas bör också, att eftersom livförsäkringsrörelsen till sin natur är en riskutjämningsverksamhet, avseende bl. a. en utjämning i tiden, det på ett speciellt sätt är naturligt att möjlighet beredes försäkringsbolag att redovisa utjämnade rörelseresultat inom livförsäkring. Sett på något längre sikt torde en utjämnad resultatskurva ge en riktigare bild av livförsäkringsrörelsens förlopp än en kurva med tvära kastningar. Den omständigheten att man inom livförsäkringen kan observera en övergång från mera sparbetonade försäkringar till rena riskförsäkringar synes också tala för att anordningen med en särskild grundstyrd utjämningsfond bör bibehållas. De sakkunniga har således icke funnit anledning att föreslå något avskaffande av utjämningsfonden i livförsäkring. Icke heller föreslås någon ändring av lagbestämmelserna rörande fonden. Kravet på en särskild säkerhetsfond för livförsäkringsrörelse är ett uttryck för den betydelse, som lagen tillägger rörelsens konsolidering. Säkerhetsfonden har sådan betydelse för tryggandet av de avtalade försäkringsförmånerna, att det synes de sakkunniga fullt riktigt och i överensstämmelse med huvudtankegångarna bakom FL, att direkt i lagen meddelas bestämmelser angående avsättning till säkerhetsfond och restriktiva bestämmelser angående förutsättningarna för nedsättning av fonden. Erinras må i detta sammanhang, att för den händelse ett och samma försäkringsbolagbedriver såväl livförsäkringsrörelse som försäkringsrörelse avseende annan

426 försäkring än personförsäkring, enligt de sakkunnigas förslag fortfarande skall gälla, att ett belopp motsvarande icke blott försäkringsfonden för livförsäkring utan även säkerhetsfonden skall redovisas i vissa särskilda slag av tillgångar och att de värdehandlingar, i vilka sådan redovisning sker, skall förvaras under former, som ger livförsäkringstagarna panträtt i dessa värdehandlingar till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Påpekas bör också, att bestämmelserna angående säkerhetsfond i livförsäkring utgör en motsvarighet till bestämmelserna i FL om reservfond för försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse. Av det sagda framgår att de sakkunniga är av den uppfattningen, att säkerhetsfond för livförsäkringsrörelse, fortfarande bör finnas. I anslutning till förslag längre fram beträffande vissa ändringar i bestämmelserna angående förlusttäckning i försäkringsbolag, vilket meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag, föreslår de sakkunniga en mindre ändring av bestämmelserna i 271 § FL angående avsättning till säkerhetsfond. Härutinnan hänvisas till vad som under nämnda paragraf anföres i betänkandets slutkapitel. Utöver vad som framgår av det ovan sagda föreslår de sakkunniga ingen ändring av bestämmelserna i FL angående säkerhetsfond. Då bestämmelser, som ingår i en lag, i görligaste mån bör vara enkla och lättillämpade synes nämligen anledning icke finnas att företaga en omkonstruktion av säkerhetsfondsföreskrifterna, även om desamma — såsom framhölls bl. a. i samband med tillkomsten av FL — från försäkringstekniska synpunkter kan synas väl stela och schematiska. För livförsäkringsrörelse skall för närvarande enligt FL redovisas ytterligare två tekniska fonder, nämligen återbäringsfond och regleringsfond. Av avsättningarna till dessa fonder sker avsättningen till återbäringsfond enligt regler, som är intagna i återbäringsgrunderna, medan avsättningen till regleringsfond har karaktären av en vinstdisposition, som regleras av bolagsordningens bestämmelser. Beträffande användningen gäller för båda fondernas del, att bestämmelser i ämnet meddelas i återbäringsgrunderna. Fonderna utgör således ett led i återbäringsmekanismen i livförsäkring. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan behovet av att redovisa både återbäringsfond och regleringsfond starkt ifrågasättas. Den nuvarande tudelningen torde böra ses såsom en reminiscens av dels det av 1942 års försäkringsutredning framlagda men i propositionen rörande FL avvisade förslaget att bibehålla tidigare ordning med en grundbunden förutberäkning av återbäring och dels de med den förutberäknade återbäringen sammanhängande beskattningsreglerna för livförsäkring vid tidpunkten för tillkomsten av 1948 års lag. Erinras må därom att — såsom mera utförligt omtalats tidigare i detta kapitel — beskattningsreglerna vid ifrågavarande tid medgav livförsäkringsbolag avdragsrätt för avsättning enligt grunderna för förutberäknad återbäring och att återbäringsfonden enligt 1942 års utrednings förslag i första hand var tänkt såsom en täckningsreserv för den del av återbäringen

427 som blev förutberäknad. Då FL icke innesluter något system med förutberäkning av återbäring och då genom ändringar i skattelagstiftningen år 1950 beskattningsregierna nu icke längre framtvingar någon distinktion mellan olika delar av återbäringen, saknas enligt de sakkunnigas mening, numera all anledning alt redovisa återbäringsfond och regleringsfond såsom två skilda fonder. De sakkunniga föreslår därför, att dessa två livförsäkringsrörelsefonder sammanslås till en enda fond, förslagsvis benämnd återbäringsfond. Den sammanslagna fonden synes lämpligen konstruktionsmässigt böra få samma ställning som den nuvarande regleringsfonden. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga för den nya återbäringsfondens del, att användningen av fonden skall regleras genom återbäringsgrunderna. Uttag ur fonden i enlighet med grunderna torde komma att upptagas i vinst- och förlusträkningen såsom en intäkt för året, vilken intäkt emellertid i vinst- och förlusträkningen i allmänhet torde komma att motsvaras av en lika stor kostnadspost avseende tilldelad återbäring. Avsättning till den nya återbäringsfonden föreslås skola få karaktären av en vinstdisposition. Härvid förutsätter de sakkunniga, att sedan övriga i FL angivna eller i bolagsordningen medgivna fondavsättningar m. m. ägt rum och, i livförsäkringsaktiebolag, enligt bolagsordningen medgiven begränsad utdelning till aktieägarna ägt rum, all återstående vinst å livförsäkringsrörelsen föres till återbäringsfonden. Sammanförandet av nuvarande återbäringsfond och regleringsfond till en enda fond, kallad återbäringsfond, förutsätter mindre ändringar i ett flertal paragrafer i FL. De sakkunniga föreslår att för detta ändamål erforderliga ändringar göres i 6 § första stycket 11., 93 § 3 mom., 94 § 1 mom., 170 § första stycket 12., 270 §, 272 §, 273 § och 281 § FL. För undvikande av missförstånd vill de sakkunniga slutligen i detta sammanhang framhålla, att någon ändring icke avses i nuvarande ordning, att så länge resultatet av livförsäkringsverksamheten möjliggör detta, icke blott den nya återbäringsfonden utan jämväl utjämningsfonden och säkerhetsfonden skall utgöra underlag för återbäring till försäkringstagarna. Enligt FL möter icke hinder för försäkringsbolag att redovisa dispositionsfond i livförsäkring. Med stöd av uttalande av föredragande statsrådet i propositionen rörande FL har i bolagsordningarna för de livförsäkringsbolag, som förbehållit sig rätt att upplägga dispositionsfonder, upptagits restriktiva bestämmelser angående rätten för bolagsstämma att använda en del av vinsten å livförsäkringsrörelsen till avsättning till dylik fond. De berörda livförsäkringsbolagens dispositionsfonder har, såsom förut nämnts, i allmänhet i bolagsordningarna maximerats till 5 % av summan av de tekniska extrafonderna. Två livförsäkringsbolag har utformat sina bolagsordningar så, att dispositionsfondsavsättning är utesluten. De livförsäkringsbolag, som förbehållit sig den handlingsfrihet som möjligheten att upplägga dispositionsfonder innefattar, har i allmänhet icke på långt när

428 avsatt så stora dispositionsfonder, som bolagsordningarna tillåter. I några fall redovisar dylika bolag ingen dispositionsfond alls. Såsom framgår av i det föregående lämnade uppgifter har under den tid, FL varit i tillämpning på livförsäkringsbolagen, uttag ur dessa bolags dispositionsfonder praktiskt taget uteslutande skett för överföring av medel till de tekniska extrafonderna. Något missbruk av möjligheten till dispositionsfondsavsättningar har således icke i något avseende förekommit. Härtill kommer att den möjlighet att utjämna den årliga belastningen å livförsäkringsrörelsen vid exempelvis mera betydande engångsanslag till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, som dispositionsfondsmekanismen öppnar, åtminstone i vissa situationer torde k u n n a vara av värde för livförsäkringsbolagen eller vissa av dessa. Under nu angivna förhållanden och mot bakgrunden av den hårda reglering genom grunder, för vilken livförsäkringsverksamheten är föremål, anser de sakkunniga, att anledning icke finnes att föreslå någon lagändring som skulle betaga livförsäkringsbolagen nuvarande möjlighet att i begränsad utsträckning avsätta överskottsmedel till dispositionsfond. Understrykas bör, att denna ståndpunkt icke innefattar något avsteg från grundsatsen, att i livförsäkringsaktiebolag aktiekapitalets ökning genom fondemission skall vara förbjuden och att i dylikt bolag bl. a. den årliga aktieutdelningen skall vara begränsad genom bestämmelser i bolagsordningen. Beträffande speciella livförsäkringsformer kan anledning finnas att göra vissa avsteg från det av de sakkunniga förordade fondsystemet. I slutkapitlet i detta betänkande föreslås under 9 och 173 §§, att med tanke närmast på de s. k. skadelivräntorna ifrågavarande paragrafer skall kompletteras med ett stadgande som giver vid handen, att undantag från lagbestämmelsernas krav på fullständiga grunder kan medgivas, där försäkringens särskilda natur giver anledning därtill. Utformas — såsom nu sker — skadelivräntegrunderna så, att utjämningsfond icke upplägges och återbäring icke förekommer, återverkar detta självklart på fondsystemet. I anslutning till ovannämnda komplettering av 9 och 173 §§ föreslår de sakkunniga, att till 94 § 1 mom., som innehåller en uppräkning av bl. a. livförsäkringens tekniska extrafonder, skall göras ett tillägg, varav framgår att på grund av rörelsens särskilda natur avvikelse från fondsystemet kan följa av bolagets grunder. De sakkunnigas förslag i detta kapitel äger avseende icke blott på livförsäkringsrörelse utan även på sådan sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse, som skall följa de särskilda bestämmelserna rörande livförsäkring. Erinras må därom att de sakkunniga i tidigare sammanhang föreslagit, att i fråga om viss livförsäkring endast för dödsfall försäkringsinspektionen under angiven förutsättning skall äga medgiva, att bestämmelserna i FL angående annan försäkring än livförsäkring skall vara helt eller delvis tilllämpliga på rörelsen. Har försäkringsinspektionen med stöd härav medgivit, att för vissa livförsäkringsformer reglerna angående annan försäkring

429 än livförsäkring skall vara helt tillämpliga på rörelsen, faller ifrågavarande livförsäkringsrörelse utanför det i förevarande kapitel behandlade fondsystemet och kommer i stället att följa de enklare fondregler, som gäller för annan försäkring än livförsäkring. Detsamma kan givetvis bli fallet även vid ett begränsat medgivande från inspektionens sida. De sakkunnigas förslag rörande livförsäkringens fondsystem förutsätter ändringar i kungörelsen den 30 juni 1949 (nr 458) oin balansräkning samt vinst- och förlusträkning i försäkringsbolag (den s. k. redovisningskungörelsen) ävensom i kungörelsen den 24 mars 1950 (nr 97) angående koncernredovisning i försäkringsbolag. Även vissa andra av de sakkunniga framlagda förslag får återverkningar på innehållet i nämnda kungörelser. Då fråga här är om administrativa bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t, vill de sakkunniga föreslå, att försäkringsinspektionen i samråd med företrädare för försäkringsbolagen företager en översyn av dessa kungörelser och därefter för Kungl. Maj :t framlägger de förslag till ändringar av kungörelserna, som kan visa sig erforderliga efter en ändring av FL eller som eljest synes lämpliga.

Sammanfattning

De sakkunnigas förslag i detta kapitel innefattar i huvudsak, att för livförsäkringsrörelse och därmed likställd sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse antalet tekniska fonder skall minskas därigenom att nuvarande återbäringsfond och regleringsfond sammanslås till en enda fond, kallad åter* bäringsfond, men att i övrigt nuvarande fondsystem skall bibehållas.

FJORTONDE K A P I T L E T Försäkringsinspektionens ställning och uppgifter

1. Försäkringsinspektionens nuvarande organisation och verksamhet

Jämlikt FL skall försäkringsbolagen, på sätt i lagen sägs, stå under tillsyn av en för hela riket gemensam försäkringsinspektion. Föreskrifter om inspektionens befogenheter och åligganden finnes i ett stort antal lagrum, av vilka ett flertal behandlats i det föregående. Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet meddelas enligt lagen av Kungl. Maj :t. Enligt Kungl. Maj :ts instruktion för försäkringsinspektionen, vilken är daterad den 22 november 1957 (nr 635), åligger det inspektionen bl. a. att taga den befattning med inländska försäkringsbolags verksamhet, varom stadgas i lagen om försäkringsrörelse och lagen om trafikförsäkring å motorfordon samt med stöd av dessa lagar utfärdade bestämmelser, att vara tillsynsmyndighet för andra understödsföreningar än sådana, som uteslutande avser att bereda understöd vid arbetslöshet, att vara tillsynsmyndighet för aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, att, såvitt rör försäkringsväsendet, följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden ävensom föra kartellregister, att jämväl eljest verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet samt att i övrigt fullgöra vad som enligt lag eller särskild författning eller andra bestämmelser ankommer på inspektionen. Försäkringsinspektionen har enligt instruktionen vidare att för varje år utarbeta och till Kungl. Maj :t överlämna bl. a. en statistisk redogörelse för den verksamhet här i riket, som bedrives av in- och utländska försäkringsanstalter. Denna redogörelse publiceras under benämningen Enskilda försäkringsanstalter och ingår i Sveriges officiella statistik. Densamma beröres närmare i det följande. Jämlikt allmänna verksstadgan, som är tillämplig på försäkringsinspektionen, skall inspektionen, bl. a., inom sitt ämbetsområde med uppmärksamhet följa förhållandena såväl inom landet som, såvitt möjligt, i övriga nordiska länder och annorstädes i utlandet. Så snart anledning därtill föreligger, skall inspektionen vidtaga eller hos Kungl. Maj: t föreslå de förf att-

431 ningsändringar eller andra åtgärder, som kan vara påkallade eller eljest lämpliga. Huvudsyftet med försäkringsinspektionens kontroll över försäkringsbolagen är att tillse att bolagen driver sin rörelse under iakttagande av bestämmelserna i FL. Tillsynen utövas på flera olika sätt. Ett viktigt led i tillsynen utgör genomgång och granskning av uppgifter, som försäkringsbolagen fortlöpande har att insända till inspektionen. När förhållandena giver anledning därtill, infordrar inspektionen därjämte uppgifter i speciella frågor, som synes böra bli föremål för särskild uppmärksamhet. En annan viktig form för utövande av tillsyn över försäkringsbolagen är att försäkringsinspektionen på ort och ställe företager inspektioner av bolagens förhållanden. Tillsyn över efterlevnaden av FL utövas vidare vid den granskning av bolagsordningar och grunder, som göres av försäkringsinspektionen i de viktiga ärendena angående stadfästelse å beslut om antagande eller ändring av bolagsordning och grunder. I speciell form utövas också tillsyn därigenom att försäkringsinspektionen i ett stort antal försäkringsbolag förordnar särskilt ombud och revisor. I linje med försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet för tillvaratagande aA' försäkringstagarnas intressen ligger att inspektionen publicerar uppgifter om försäkringsbolagens förhållanden. I det följande skall en närmare redogörelse lämnas för de i det föregående antydda formerna för försäkringsinspektionens verksamhet. Härvid blir de sidor av verksamheten, som behandlats i tidigare kapitel av detta betänkande, endast i förbigående berörda. Först skall dock några uppgifter lämnas om försäkringsinspektionens organisation och om antalet befattningshavare hos inspektionen. Försäkringsinspektionen utgöres av en generaldirektör och chef, tre byråchefer och två andra ledamöter. Byråcheferna förestår var sin byrå, nämligen försäkrings juridiska och administrativa byrån, livförsäkringsbyrån samt skadeförsäkringsbyrån. Ärenden rörande understödsföreningar och stiftelser handhas av en särskild till livförsäkringsbyrån hörande avdelning. De bägge ledamöter, som ej är byråchefer, skall vara den ene sakkunnig i ekonomiska frågor, särskilt rörande penningplaceringar, och den andre en av försäkringsbolagsintressen oavhängig försäkringsexpert eller en med försäkringsfrågor väl förtrogen representant för försäkringstagarna. Med försäkringsbolagstillsynen sysselsatt personal samt i ämbetsverkets interna administration verksamma befattningshavare utgöres av generaldirektören samt inom försäkringsjuridiska och administrativa byrån 11 befattningshavare, inom livförsäkringsbyrån exklusive avdelningen för understödsföreningar och stiftelser 9 befattningshavare och inom skadeförsäkringsbyrån 8 befattningshavare eller således totalt 29 personer. Av dessa innehar 17 tjänst i byråsekreterargrad (lönegrad 19) eller i högre lönegrad eller innehar amanuensbefattning. Avdelningen för understödsföreningar

432 och stiftelser sysselsätter för närvarande 15 tjänstemän. Avdelningen har därutöver 2 tjänster som tills vidare hålles obesatta. Tillsynen över försäkringsbolagens verksamhet utövas, såsom förut nämnts, bl. a. genom granskning av uppgifter, som bolagen har att ingiva till inspektionen. I 281 § FL stadgas, att genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skall för det förflutna räkenskapsåret till försäkringsinspektionen insändas dels avskrift av balansräkningen, vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen, dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet under räkenskapsåret och ställning balansdagen, dels ock, i fråga om livförsäkring, redogörelse för beräkning av premiereserven, utjämningsfonden och återbäringsfonden. Redogörelserna skall upprättas enligt anvisningar, som meddelas av inspektionen, och vara undertecknade, den förra av styrelsen och verkställande direktören samt den senare av aktuarien. Enligt 282 § FL åligger det styrelsen och verkställande direktören för försäkringsbolag, som meddelar livförsäkring att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen, till försäkringsinspektionen insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs utgång redogörelse i vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit från grunderna, dels ock för varje femårsperiod, å tid som inspektionen bestämmer, statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Där så finnes påkallat, må inspektionen jämväl för annan tid infordra sådan utredning. Redogörelsen och utredningen skall upprättas enligt anvisningar, som meddelas av försäkringsinspektionen, samt vara undertecknade av aktuarien. I 282 § finnes även intagna de förut behandlade bestämmelserna om skälighetsprincipen beträffande annan försäkring än livförsäkring. Bl. a. stadgas, såsom tidigare nämnts, att det åligger styrelsen och verkställande direktören i ifrågakommande bolag att till försäkringsinspektionen, för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den metod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. I 283 § FL föreskrives, att styrelsen och verkställande direktören även i andra fall än ovan nämnda är pliktiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar angående verksamheten, som inspektionen finner erforderliga. Vad angår sådana sockenbolag, på vilka bestämmelserna i FL i stort sett icke äger tillämpning, gäller såsom förut nämnts att ifrågavarande bolag dock är skyldiga att bl. a. lämna vissa uppgifter. I kungörelsen den 17 december 1948 (nr 805) föreskrives härutinnan, att det åligger styrelsen i bolag av ifrågavarande slag att inom sex månader efter varje räkenskapsårs utgång till försäkringsinspektionen insända av styrelsen undertecknad uppgift om bolagets verksamhet under året enligt formulär, som fastställes av

433 inspektionen, samt att jämväl i övrigt lämna inspektionen eller dess ombud upplysningar angående bolagets verksamhet. Som ovan framgår skall de redogörelser, som jämlikt 281 och 282 §§ FL årligen skall insändas till försäkringsinspektionen, upprättas enligt anvisningar som meddelas av inspektionen. För detta ändamål har inom inspektionen utarbetats olika blankettserier jämte till de olika serierna hörande anvisningar. Sådan statistisk-ekonomisk utredning, som omnämnes i 282 § FL, har efter ikraftträdandet av FL ej infordrats av försäkringsinspektionen. Med hänsyn till utförligheten i de årligen lämnade uppgifterna har behov av dylik utredning icke hittills ansetts föreligga. Huvudparten av de årliga redogörelser, som försäkringsinspektionen erhåller, ingives till inspektionen under juni och juli månader året efter det som handlingarna avser. Efter hand som redovisningsmaterialet inkommer påbörjas granskningen därav inom inspektionen. Redan i augustinumret av den av statistiska centralbyrån utgivna Statistisk tidskrift publicerar försäkringsinspektionen en på ogranskat uppgiftsmaterial grundad preliminär statistik avseende det sistförflutna året. De publicerade tabellerna, som endast omfattar riksbolagen, innehåller sammanfattande uppgifter om bolagens kapitalplaceringar, en översikt av livförsäkringsverksamheten och försäkringssparandet samt uppgifter om influtna premier, betalda skador och försäkringsbestånd i olika skadeförsäkringsgrenar. Den granskning av de ingivna redogörelserna, som sker inom försäkringsinspektionen, avser bl. a. att kontrollera, att försäkringsbolagens redovisningshandlingar upprättats i överensstämmelse med de i FL, redovisningskungörelsen och gällande kungörelse angående koncernredovisning givna bestämmelserna om ifrågavarande handlingars utformning och innehåll. Likaså kontrolleras efterlevnaden av FL:s bestämmelser om tillgångars värdering, om pantsättning av tillgångar och de pantsatta värdehandlingarnas art och säkerhet, om aktieinnehav i svenska aktiebolag, om förbud mot utlåning av medel i vissa fall ni. m. Vidare verkställes kontroll av att avsättning till eller nedsättning av fonder samt sättet att förfoga över uppkommen vinst eller att täcka uppkommen förlust står i överensstämmelse med FL:s bestämmelser och det redovisande bolagets bolagsordning och grunder. Även efterlevnaden i övrigt av bestämmelser i bolagsordningar och grunder kontrolleras. Sålunda tillses exempelvis, att verksamhet endast bedrives i verksamhetsgrenar, som omnämnes i bolagsordningen, samt att sättet för tilldelningen av återbäring står i överensstämmelse med grunderna. I fråga om beräkningen av premiereserven inom skadeförsäkring gäller i huvudsak att varje bolag självt bestämmer de principer, efter vilka reserven beräknas. Inspektionens granskning avser här frågan, huruvida dessa principer är ur trygghetssynpunkt tillfredsställande. I fråga om ersättningsreserven, som för skadeförsäkringsbolagen är av stor ekonomisk betydelse, inskränker sig granskningen inom inspektionen till ett ungefärligt bedöms— 001886

434 mande av huruvida den avsatta ersättningsreserven kan anses tillräcklig. Bedömningen sker med utnyttjande av de föregående årens uppgifter rörande avsatta ersättningsreserver och dessas avveckling. Utöver den nu nämnda granskningen tillses, att i redovisningshandlingarna alla ingående poster ansluter sig till de utgående posterna i föregående års redovisning. Därjämte tillses att uppgifterna i de olika blankettbilagorna överensstämmer dels sinsemellan, dels med de uppgifter i huvudblanketterna, till vilka de utgör specifikationer. Vidare jämföres de lämnade uppgifterna med motsvarande uppgifter för närmast föregående år, varvid förklaring begäres till större avvikelser. En viss jämförelse mellan de olika bolagens material sker likaledes. I samband med granskningsarbetet uppkommer regelmässigt spörsmål, som kräver kontakt med vederbörande bolag. Såvitt angår riksbolagen tages dessa kontakter i allmänhet per telefon. I en del fall föranleder granskningen skriftlig begäran om förklaring, som i sin ordning kan föranleda erinran i en eller annan form, i regel med begäran att ändring skall verkställas i nästa bokslut. I ett par fall under senare år har försäkringsinspektionen anmodat ett felande bolags styrelse att vid avgivandet av förvaltningsberättelsen för året efter det, då felet begicks, redogöra för felaktigheterna och de härav föranledda korrigeringarna i bolagets fonder. Vidare föranleder granskningen ibland, att partiell eller fullständig inspektion företages hos vederbörande bolag. I anslutning till redogörelsen för granskningsarbetet kan nämnas, att granskningen ibland medför, att principiella frågor av större betydelse upptages till övervägande inom inspektionen, vilket kan föranleda utsändandet av cirkulär med vissa direktiv till bolagen. Utöver de uppgifter, som försäkringsbolagen kontinuerligt ingiver till försäkringsinspektionen, begär inspektionen vid enstaka tillfällen från bolagen uppgifter och redogörelser avsedda att belysa speciella frågor. Sådana uppgifter kan infordras från större eller mindre grupper av bolag. När förhållandena ger anledning därtill, inhämtar inspektionen givetvis också uppgifter från enstaka bolag. Till exemplifiering av det sagda må anföras följande. I cirkulärskrivelse till samtliga riksbolag har försäkringsinspektionen vid två tillfällen under senare år begärt vissa detalj uppgifter till belysning av lönekostnaderna inom bolagen. Den senaste undersökningen gjordes på de sakkunnigas initiativ och har redovisats i detta betänkandes inledningskapitel. Vid ett tillfälle har inom inspektionen verkställts en undersökning rörande riksbolagens utlåning fördelad på näringsgrupper. De flesta data hämtades därvid ur de uppgifter, som bolagen i vanlig ordning insänder till inspektionen, men vissa kompletterande upplysningar inhämtades speciellt för detta ändamål från de berörda bolagen. I samband med den starka ökning i nyteckningen av engångsbetalda, omedelbart belånade kapitalförsäkringar, som

435 skedde under senare delen av år 1952, infordrade inspektionen vissa uppgifter om antal försäkringar, försäkringssumma m. m. för ifrågavarande försäkringsform. I samband med en undersökning avseende frågan huruvida livförsäkringsbolagen kunnat hålla sina anskaffningskostnader inom den i bolagens grunder givna ramen begärde inspektionen från vissa bolag bl. a. en redogörelse för planerade åtgärder i syfte att nedbringa anskaffningskostnaderna. Då frågan om anpassning av grunderna för barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning till bestämmelserna i FL upptogs till behandling, begärde inspektionen av ifrågakommande bolag vissa uppgifter, avsedda att tjäna som underlag för en diskussion om nämnda försäkrings effektivitet och allmänna ändamålsenlighet (jfr s. 201). Slutligen må i detta sammanhang nämnas att i anslutning till överläggningar mellan inspektionen och representanter för bolag, som driver brandförsäkring för all framtid, vissa särskilda uppgifter infordrats avsedda att belysa förhållandena inom ifrågavarande verksamhetsgren. Sedan försäkringsinspektionens granskningsarbete slutförts och vederbörliga rättelser vidtagits i det uppgiftsmaterial som försäkringsbolagen i enlighet med det ovan sagda årligen insänder till inspektionen, sammanställes och publiceras en stor del av materialet i tabellform i försäkringsinspektionens förut omnämnda årliga publikation, Enskilda försäkringsanstalter. Härvid medtages fullständiga vinst- och förlust- samt balansräkningar för samtliga riksbolag samt för vissa större läns- och häradsbolag, medan en mindre utförlig redovisning lämnas för övriga lokala bolag. Härutöver publiceras en analys av verksamhetens förlopp inom skilda försäkringsgrenar, varvid varje bolag redovisas för sig, varjämte summauppgifter för branscherna meddelas. Likaså ingår i publikationen en redogörelse i sammandrag för försäkringsbolagens förvaltade tillgångar, fördelade bl. a. på olika placeringsobjekt, samt för beståndsutvecklingen inom livförsäkring och lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. I Enskilda försäkringsanstalter ingår även en omfattande textavdelning. I denna analyseras och kommenteras det i tabellavdelningen ingående siffermaterialet, som regel i anslutning till sammanfattande tabelluppställningar. Härutöver innehåller textavdelningen bl. a. vissa sammanställningar med kommentarer berörande dels den av försäkringsbolagen lämnade redogörelsen i vad mån det verkliga förloppet av livförsäkringsrörelsen avvikit från grunderna, dels de av bolagen lämnade uppgifterna om den obligatoriska trafikförsäkringen, dels de av försäkringsbolagen lämnade uppgifterna om bolagens kapitalplaceringar. I textavdelningen ingår även vissa data hämtade ur de specialuppgifter, som skadeförsäkringsbolagen lämnar för bedömande av skäligheten i premiesättningen. Textavdelningen behandlar också viktigare tilldragelser på försäkringsbolagsområdet. Vissa av de uppgifter, som försäkringsinspektionen i särskilda sammanhang infordrat från försäk-

436 ringsbolagen, har också i sammandrag publicerats i Enskilda försäkringsanstalter. Vad slutligen gäller vissa periodiska uppgifter, som försäkringsinspektionen med korta tidsmellanrum erhåller, publiceras flertalet av dessa efter en summarisk granskning i Statistisk tidskrift. Publiceringen sker varannan månad. Samma material tillställes Tidningarnas telegrambyrå. Vid ett tillfälle har i den av socialstyrelsen utgivna publikationen Sociala meddelanden publicerats resultatet av en av inspektionen gjord specialundersökning. Såsom förut nämnts utövar försäkringsinspektionen tillsyn över försäkringsbolagen även i den formen, att bolagen blir föremål för inspektioner på ort och ställe. Inspektionerna utföres i allmänhet av särskilda för ändamålet avdelade tjänstemän. När det gäller de större försäkringsbolagen kan inspektionerna taga en mycket lång tid i anspråk. När avsikten med en inspektion är att göra en mera fullständig genomgång av vederbörande bolags förhållanden, är det normala att inspektionen av ett större riksbolag tar en tid av ett par månader. Försäkringsbolagens skyldighet att underkasta sig inspektioner är direkt föreskriven i lag. Jämlikt 287 § FL åligger det styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att när som helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspektionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. I 2 mom. av paragrafen föreskrives, att befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen, äger närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna. Enligt 3 mom. av samma paragraf gäller att vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av böcker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma eller styrelsesammanträde må ha erfarit angående enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden ej må yppas för allmänheten. Nämnas må i detta sammanhang, att jämväl sådana sockenbolag, på vilka FL:s bestämmelser i stort sett icke äger tillämpning, är skyldiga att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för försäkringsinspektionen eller dess ombud. De inspektioner av försäkringsbolag, som försäkringsinspektionen låter företaga på ort och ställe, verkställes såvitt rör lokala bolag nästan alltid och i fråga om riksbolag i mycket stor utsträckning såsom en allmän granskning av vederbörande försäkringsbolags verksamhet i dess helhet. Beträffande riksbolagen har det dock — särskilt under senare år — blivit ganska vanligt, att internt hos försäkringsinspektionen gjorda observationer föranlett, att hos visst eller vissa bolag företagits specialinspektioner, d. v. s.

437 inspektioner som begränsats till att avse någon eller några frågor. Då det gäller riksbolag förekommer även, att vissa problem studeras vid inspektioner hos en rad bolag utan att specialinspektionerna direkt utlösts av några i det interna arbetet hos inspektionen gjorda iakttagelser. Mera uppseendeväckande personalförändringar hos bolag liksom hänvändelser från bolagsorgan m. fl. kan beträffande alla slag av bolag föranleda allmänna eller partiella inspektioner vid sidan av det mera ordinarie inspektionsprogrammet. Genom allmän inspektion av ett försäkringsbolag erhålles bl. a. en inblick i sådana förhållanden rörande styrelsens förvaltning och bolagspolitik samt räkenskaperna och den inre kontrollen, vilka ej framgår av de uppgifter, som försäkringsbolagen har att insända till inspektionen. De inspekterande tjänstemännen genomgår styrelsens protokoll, bolagets placeringspolitik, sättet för värdehandlingars förvaring, bolagets återförsäkringsförhållanden, dess skriftväxling m. m. I fråga om räkenskaperna och den inre kontrollen tillses, huruvida föreskrivna handelsböcker finnes, samt undersökes bokföringssystemets ändamålsenlighet, huru uppbörds- och utbetalningskontrollen samt den inre kontrollen i övrigt fungerar m. m. Vid inspektionerna kontrolleras även i betydande utsträckning att det till försäkringsinspektionen insända uppgiftsmaterialet är riktigt. Inventering verkställes av bolagens tillgångar och i fråga om balansräkningens skuldsida ägnas beträffande skadeförsäkringsbolagen särskild uppmärksamhet åt ersättningsreservens bestämmande. Sistnämnda granskning förutsätter en genomgång av ett stort antal skadeakter. Även om skaderegleringen är en verksamhet, som i stort sett ligger utanför inspektionens nuvarande tillsynsområde, ägnas vid genomgången av skadeakter även uppmärksamhet åt sättet för skaderegleringens handhavande. En viktig uppgift för de inspekterande tjänstemännen är att undersöka omkostnaderna för rörelsen. Sedan en inspektion avslutats, föredrager den inspekterande tjänstemannen för försäkringsinspektionen ett sammandrag av de iakttagelser som gjorts. Ibland finner försäkringsinspektionen, att på någon eller några punkter kompletterande uppgifter erfordras. I så fall införskaffas dylika. I andra fall kan försäkringsinspektionen finna, att ämbetsverket bör bereda försäkringsbolagets ledning tillfälle att — utöver vad som skett under inspektionsarbetets fortgång — yttra sig i någon fråga, innan försäkringsinspektionen tager ställning i ärendet. När det föreliggande materialet är i sådant skick, att det ger en klar bild av förhållandena, fattar försäkringsinspektionen beslut, huruvida någon åtgärd av det ena eller andra slaget skall vidtagas i anledning av vad som framkommit vid inspektionen av vederbörande bolag. Nämnas må slutligen i detta sammanhang, att under femårsperioden 1954 —1958 försäkringsinspektionen företagit 288 fullständiga inspektioner, nämligen 13 hos livförsäkringsbolag och specialbolag för lång sjuk- och olycks-

438 fallsförsäkring, 30 hos skadeförsäkringsbolag av riksbolagstyp, 77 hos länsoch häradsbolag samt 168 hos brand- och sjösockenbolag. Under samma tid har försäkringsinspektionen gjort 43 partiella inspektioner, nämligen 23 hos livförsäkringsbolag och specialbolag för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, 11 hos skadeförsäkringsbolag av riksbolagstyp, 4 hos läns- och häradsbolag samt 5 hos brand- och sjösockenbolag. Frekvensen av inspektioner hos försäkringsbolagen påverkas i betydande grad av omfattningen av inspektionens arbetsbörda i övrigt och av det förhållandet att vissa befattningshavare hos inspektionen åtnjutit tjänstledighet för offentligt uppdrag eller internationellt arbete. Den prövning av bolagsordningar och grunder, som äger rum i stadfästelseärenden, är ett viktigt led i försäkringsinspektionens tillsyn över försäkringsbolagen. Denna sida av inspektionens verksamhet har i olika sammanhang berörts i det föregående och kommer därför icke att behandlas närmare här. Viss del av försäkringsinspektionens kontroll över försäkringsbolagen utövar inspektionen på annat sätt än genom hos inspektionen anställd personal. De värdehandlingar, i vilka livförsäkringsfond m. m. helt eller delvis redovisas, skall enligt FL förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehas av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. I dessa värdehandlingar har försäkringstagarna, såsom förut nämnts, panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Ombudet har att övervaka att försäkringsbolags styrelse och verkställande direktör tillser, att värdehandlingar av föreskrivet slag och till erforderligt belopp — beloppet framgår av uppgift som meddelas ombudet av bolagets aktuarie — satts i särskilt förvar på sätt i det föregående angivits. Om styrelsen eller verkställande direktören brister i vad som åligger dem enligt lagen i nu omförmälda hänseende, skall ombudet ofördröjligen göra anmälan därom hos inspektionen. Enligt FL skall försäkringsinspektionen vidare förordna revisor i försäkringsbolag att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räkenskaper. Detta gäller dock icke, där med hänsyn till rörelsens omfattning eller eljest förordnande av revisor icke finnes påkallat. För revisor, som förordnats av försäkringsinspektionen, skall inspektionen utfärda instruktion. I detta sammanhang synes lämpligen böra behandlas bestämmelserna i FL angående formerna för försäkringsinspektionens ingripanden gentemot försäkringsbolag. I 288 § FL föreskrives, såsom tidigare antytts, till en börj a n härutinnan, att försäkringsinspektionen äger meddela de erinringar i

439 fråga om försäkringsbolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade. Detta är den lindrigaste formen för ingripande mot ett försäkringsbolag enligt lagtexten. I sakens natur ligger emellertid att i vissa fall påpekanden under hand kan vara till fyllest. I allvarligare fall skall inspektionen ingripa med föreläggande gentemot bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade. Sådant föreläggande skall enligt lagen tillgripas, då försäkringsinspektionen finner att avvikelse skett från FL eller med stöd därav meddelade bestämmelser eller från bolagsordningen eller grunderna, där sådana finnes, att bolagsordningen eller grunderna icke längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden redovisas, icke är tillfyllest, att försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig riskutjämning, eller att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger. Av propositionen rörande FL framgår, att avsikten icke varit att föreläggande alltid skall tillgripas i de ovan uppräknade fallen. Är det fråga om ett missförhållande av mindre allvarlig karaktär, anses ingripandet kunna erhålla en mildare form. Har ett föreläggande icke inom den bestämda tiden efterkommits och har ej heller annorledes det anmärkta förhållandet undanröjts, skall enligt lagen försäkringsinspektionen göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t, som efter bolagets hörande kan förklara koncessionen förverkad. Jämlikt 289 § FL äger försäkringsinspektionen förelägga vite vid meddelande av föreskrift enligt FL. I samband med lagbestämmelserna rörande försäkringsinspektionens ingripanden gentemot försäkringsbolag bör nämnas, att i 318 § FL föreskrives att över beslut, som av försäkringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen över försäkringsbolag, klagan må föras hos Kungl. Maj :t. Nämnas bör slutligen att försäkringsinspektionen även har vissa andra arbetsuppgifter än de i det föregående behandlade. Hit hör bl. a. besvarande av remisser från Kungl. Maj :t eller departementschef beträffande olika frågor, som avser eller i något hänseende berör det enskilda försäkringsväsendet eller som eljest är av den natur, att försäkringsinspektionen kan väntas ha synpunkter av intresse i sammanhanget.

2. Till de sakkunniga framförda synpunkter

I sin skrivelse till de sakkunniga har försäkringsinspektionen bl. a. framhållit, att 283 § FL icke gåve inspektionen någon befogenhet att infordra de uppgifter från försäkringsbolagens tariffsammanslutningar, som inspektio-

440 nen funne erforderliga. De upplysningar, som inspektionen önskade erhålla från sådana sammanslutningar, kunde inspektionen emellertid infordra med stöd av kungörelsen den 19 oktober 1956 med vissa föreskrifter enligt lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Vid behov av mera kontinuerliga statistikuppgifter från tariffsammanslutningar kunde dock lämpligheten av att utnyttja befogenheter enligt denna kungörelse ifrågasättas. Det kunde därför enligt försäkringsinspektionens mening behöva övervägas om icke inspektionens befogenhet att erhålla uppgifter från tariffsammanslutningar borde komma till uttryck även i FL. Erinras må därom att synpunkter på försäkringsinspektionens ställning och uppgifter även i andra sammanhang kommit till uttryck i ämbetsverkets skrivelse till de sakkunniga. Härom hänvisas särskilt till avsnitt 4. i kapitel VI och till avsnitt 3. i kapitel IX. Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse starkt understrukit betydelsen av vidgad information för allmänheten i försäkringsfrågor. I detta hänseende har inspektionen framhållit, att ämbetsverket visserligen gjort åtskilligt för popularisering av den del av den offentliga statistiken, som rörde det privata försäkringsväsendet, men att det ändock syntes kunna ifrågasättas att väsentligt utvidga upplysningsverksamheten. En mera löpande information om bl. a. försäkringsvillkor och premier syntes inspektionen kunna övervägas.

3. Övriga nordiska länder

Tillsynen över de av respektive lagar omfattade rättssubjekten utövas i Danmark och Norge av särskilda ämbetsverk, i bägge länderna benämnda »forsikringsrådet». I Finland ankommer tillsynen på socialministeriet. I Danmark arbetar forsikringsrådet såvitt gäller utlåtanden över försäkringsbolags framställningar enligt lagens olika stadganden på ungefär samma sätt som i Sverige. Den löpande tillsynen utövas huvudsakligen genom granskning av ett utförligt årligt uppgiftsmaterial, som försäkringsbolagen har att insända till forsikringsrådet på av rådet fastställda formulär. I anslutning till detta uppgiftslämnande kan rådet begära de ytterligare upplysningar, som finnes erforderliga. Såvitt gäller pantsättning av livförsäkringsfond arbetar tillsynen med en motsvarighet till de i svensk lagstiftning förekommande ombuden. Såvitt gäller revisionen kan en fjärdedel av på bolagsstämma röstberättigade begära, att en revisor förordnas av forsikringsrådet att tillsammans med de av stämman valda revisorerna revidera räkenskaperna för det löpande året. Alla revisorer är pliktiga att om forsikringsrådet gör framställning härom hos bolagets styrelse lämna rådet alla upplysningar, som kan antagas vara av betydelse för tillsynen. Vid inspektioner hos bolagen, som forsikringsrådet närhelst det önskar har rätt att företaga, får bolaget icke vägra att lämna rådet någon upplysning. Om ett

441 försäkringsbolag icke följer lag och bolagsordning samt eventuellt förekommande grunder liksom i vissa övriga i lagtexten angivna fall äger forsikringsrådet att förelägga bolaget att inom viss tid företaga de åtgärder, som prövas påkallade. Sker så icke, kan rådet, om fara för försäkringstagarna synes föreligga, i fråga om livförsäkringsbolag besluta, att livförsäkringsbeståndet skall sättas under administration, och i fråga om skadeförsäkringsbolag förordna, att bolaget skall träda i likvidation. Såvitt gäller försäkringsbolags framställningar av skilda slag enligt i Finland gällande tillsynslag arbetar socialministeriet på ungefär samma sätt som försäkringsinspektionen i Sverige med den modifikationen, att ministeriet i flertalet fall utgör den beslutande myndigheten. Den löpande tillsynen utövas huvudsakligen genom inspektioner i bolagen samt med tillhjälp av årligt uppgiftsmaterial, som försäkringsbolagen på av socialministeriet fastställda formulär har att tillställa tillsynsmyndigheten. Bolagen har emellertid enligt uttryckligt stadgande i lagen att tillhandahålla ministeriet även andra uppgifter om sin verksamhet, som är erforderliga för den i lagen stadgade tillsynen. Vad angår inspektionsverksamheten äger ministeriet befogenhet att när som helst granska rörelsen hos försäkringsbolag eller annat aktiebolag eller förelag, där försäkringsbolaget innehar aktiemajoriteten eller motsvarande bestämmanderätt. Om försäkringsbolag icke iakttager lag, bolagsordning samt eventuellt förekommande grunder eller om bolagen trots varning från ministeriets sida förfarit i strid med god försäkringssed liksom i vissa övriga i lagen angivna fall kan ministeriet förelägga bolaget att vidtaga rättelse inom viss tid. Efterkommes icke en sådan uppmaning, kan ministeriet förbjuda bolaget att bevilja nya försäkringar till dess rättelse vidtagits, och statsrådet i Finland kan inskränka eller återkalla bolagets koncession, vilket innebär att bolaget försättes i likvidation. Tillsynslagen i Norge synes ge vid handen, att forsikringsrådet särskilt såvitt gäller utlåtanden över livförsäkringsbolags framställningar enligt lagens olika stadganden arbetar på ett sätt, som liknar det i Sverige förekommande. Den löpande tillsynen utövas huvudsakligen genom granskning av årligt uppgiftsmaterial, som lämnas på av forsikringsrådet fastställda formulär. Varje försäkringsbolag är pliktigt att till rådet inkomma med skriftliga svar på rådets skriftliga frågor om bolagets rörelse och ställning. Såvitt gäller pantsättning av livförsäkringsfond arbetar tillsynen med en motsvarighet till de i svensk lagstiftning förekommande ombuden. Bolag är skyldigt att vid inspektioner lämna rådet tillgång till alla böcker och handlingar. Ingående inspektion av livförsäkringsbolag skall företagas minst vart tionde år. Om ett livförsäkringsbolag icke följer lag och bolagsordning samt försäkringstekniska grunder liksom i vissa övriga i lagtexten angivna fall äger forsikringsrådet att förelägga bolaget att inom viss tid företaga de åtgärder, som prövas påkallade. Om så icke sker och underlåtenheten synes medföra fara för försäkringstagarna, skall bolaget sättas under administra-

442 tion, om icke undantagsvis ett underskott kan beräknas bli intjänat inom rimlig tid. I det i Norge föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet är forsikringsrådets uppgifter och befogenheter i åtskilliga hänseenden utvidgade och betydligt mer detaljerat beskrivna än i gällande lag.

De sakkunniga Försäkringsinspektionens huvudsakliga arbetsuppgifter

Den särskilda försäkringsrörelselagstiftningen har huvudsakligen till syfte att skydda försäkringstagarnas intressen. Försäkringstagarna är — såsom förut i skilda sammanhang framhållits — i de flesta fall icke i besittning av de insikter, som erfordras för ett allsidigt bedömande av det skydd, som försäkringsavtalen skall skänka. Allmänheten har ett behov av att statsmakterna lagstiftningsvägen sörjer för att försäkringstagarintressena blir tillräckligt tillgodosedda. Ett viktigt led i försäkringstagarskyddet är, att lagen icke blott uppställer vissa normer för försäkringsbolagens handlande utan även föreskriver att försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av en särskild myndighet, försäkringsinspektionen. Då denna myndighet är utrustad med specialister med försäkringsmatematiska, statistiska, ekonomiska och juridiska kunskaper, är den väl skickad att övervaka att försäkringsbolagens verksamhet drives på sådant sätt, att försäkringstagarnas intressen icke blir åsidosatta utan tvärtom i enlighet med lagens tankegångar väl tillgodoses. Den med stöd av FL anordnade försäkringsbolagstillsynen är av värde icke blott för försäkringstagarna. Den särskilda övervakningen av försäkringsväsendet är av vikt även för andra intressenter. Icke minst har kontrollen över försäkringsbolagens soliditet betydelse för landets kreditväsen. Det är av stor vikt för kreditmarknaden, att försäkringsvägen fullgoda garantier kan skapas för att ställda realsäkerheter, exempelvis fastighetsinteckningar, icke blir värdelösa såsom säkerhet för den händelse panten förstöres eller skadas genom brand m. m. Även personförsäkringar av olika slag, främst livförsäkringar, kan skänka borgenärer och borgensmän särskild trygghet mot förluster i anledning av dödsfall eller liknande händelser. Det intresse som kreditmarknaden sålunda har av ett välövervakat, fullgott fungerande försäkringsväsen står icke på något sätt i strid ined försäkringstagarnas intressen. Dessa två intressen löper parallellt. Det ligger i försäkringstagarnas eget intresse, att de försäkringsvägen kan erbjuda borgenärer olika slag av skydd mot förlust i anledning av lämnad kredit och att dessa försäkringsmässiga garantier på grund av lagstiftningens regler och den speciella myndighetsövervakningen kan få karaktären av en fullgod säkerhet. Även om numera staten i väsentligt högre grad än tidigare på olika vägar söker att bereda medborgarna ekonomisk trygghet mot följderna av döds-

443 fall, sjukdom m. m. och att åstadkomma ett tillräckligt sparande, synes det fortfarande böra bedömas såsom ett samhällsintresse, att de enskilda medborgarna själva söker att spara och skydda sig mot ekonomiska olyckor av skilda slag. Försäkringsvägen torde härvid i stor utsträckning framstå såsom lockande allenast under förutsättning att medborgarna känner sig övertygade om att försäkringstagarintressena blir väl tillgodosedda inom försäkringsbolagen. Från nu angivna synpunkt måste det därför bedömas såsom ett allmänt intresse, att det finnes en tillsyn över försäkringsbolagen som övervakar att försäkringsbolagens rörelse bedrives på ett från försäkringstagarsynpunkter anmärkningsfritt sätt. Försäkringsinspektionen har alltid betraktat sig såsom ett expertorgan för tillgodoseende av försäkringstagarintressena. Såsom framhållits i det föregående är en tillsyn med denna inriktning av värde icke allenast för försäkringstagarna utan även för kreditmarknaden och samhället. Det ligger helt i linje med försäkringsrörelselagstiftningen, att försäkringsinspektionen på sitt program har att i första hand tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Inriktningen av försäkringsbolagstillsynen synes de sakkunniga vara en så viktig fråga, att det torde vara befogat att en bestämmelse i ämnet inryckes i FL. De sakkunniga föreslår därför, att 3 § första stycket FL kompletteras med en bestämmelse av innehåll att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet i första hand skail avse att tillvarataga försäkringstagarnas intressen. I den mån staten har behov av att dirigera kreditmarknaden, torde det — oavsett angelägenhetsgraden — icke böra läggas på försäkringsinspektionen att tillse att dylika intressen blir tillgodosedda. Försäkringsinspektionen skulle därigenom få en olämplig dubbelställning. Det förtroende och den samarbetsvilja, som försäkringsinspektionen nu i olika sammanhang möter både från konsumenthåll och från försäkringsbolagshåll, skulle kunna skadas och försäkringsinspektionens arbete skulle kunna försvåras, därest dylika främmande uppgifter komme att tilldelas inspektionen. De sakkunniga förordar för sin del, att försäkringsinspektionen även framgent får behålla karaktären av ett organ som har att främja försäkringstagarintressena och därmed parallella intressen. Försäkringsinspektionens arbetsuppgifter utgöres i första hand av en kontroll över att försäkringsbolagen följer de direkta lagbuden i FL och de grundläggande tankegångarna bakom lagen. Försäkringsinspektionens arbete bestämmes således i främsta rummet av de materiella stadgandena i FL. Då en stor del av dessa materiella stadganden behandlats i det föregående eller kommer att beröras längre fram i detta betänkande, saknas anledning att här r ä k n a upp alla de frågor, som försäkringsinspektionen har att ägna uppmärksamhet. De förslag till ändringar av FL, som de sakkunniga framlägger, återverkar i stor utsträckning direkt på inspektionens arbete. Mest betydelsefulla härutinnan torde vara förslagen angående aktivering av skä-

444 lighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, angående tillsyn över villkorsområdet och angränsande fält samt angående förstärkning av garantierna för en riktig skadereglering. De återverkningar dessa förslag får för försäkringsinspektionens del framgår av tidigare kapitel i detta betänkande. De sakkunniga vill i detta sammanhang framhålla, att det från försäkringstagarsynpunkter föreligger behov av tillsyn över försäkringsbolagen oberoende av företagsformen. Anledning finnes icke att härvidlag göra någon åtskillnad mellan försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Även om frågan om försäkringstagarinflytandet fått en god lösning i vissa ömsesidiga försäkringsbolag, kan man icke på den grunden avstå från tillsyn eller minska tillsynen såvitt angår ifrågavarande bolag. Försäkringsfrågorna är så invecklade och speciella, att även sådana intresserade lekmän, vilka hinner ägna ganska mycket tid åt ett försäkringsbolags angelägenheter, har stora svårigheter att få en klar bild av innebörden och konsekvenserna av bolagets åtgärder. För försäkringstagarna är det av stort värde, att en myndighet med specialister av olika slag ägnar hela sin tid åt att söka tillvarataga försäkringstagarintressena. Försäkringstagarna i de ömsesidiga försäkringsbolagen skulle få en försämrad ställning, därest de ömsesidiga bolagen icke skulle stå under tillsyn i samma utsträckning som försäkringsaktiebolag. Försäkringsinspektionens erfarenheter ger klart belägg för att det är ett försäkringstagarintresse att alla försäkringsbolag av någon ekonomisk betydelse står under tillsyn.

Försäkringsinspektionens rätt att infordra uppgifter och att förrätta inspektioner m. m.

I det inledande avsnittet av detta kapitel har en redogörelse lämnats för de olika vägar, på vilka försäkringsinspektionen för närvarande tillföres material, vilket utgör underlag för inspektionens tillsyn över försäkringsbolagen. I tidigare kapitel av detta betänkande har de sakkunniga framlagt vissa förslag, som direkt tager sikte på att tillföra försäkringsinspektionen ytterligare material, som synes vara av värde för inspektionens tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen. Här må i främsta rummet erinras om att de sakkunniga föreslagit, att försäkringsinspektionen skall dels få en klar och ostridig rätt att kontinuerligt erhålla uppgifter till belysning av premiesättningen och förekommande återbäring i skadeförsäkring (bortsett från verksamhet i utlandet samt sjö- och transportförsäkring här i riket), dels en rätt att i den omfattning som finnes erforderlig ålägga skadeförsäkringsbolag (med samma undantag som nyss) att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen jämte en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen bygger, dels ock en rätt att i den omfattning som finnes påkallad ålägga livförsäkringsbolag samt skadeförsäkringsbolag (med samma undantag som nyss) att till inspektionen insända bolagets formulär till försäk-

445 ringsbrev, försäkringsvillkor m. m. samt att föreskriva att innan beslut fattas om ändring av insänt formulär inspektionen skall erhålla meddelande om den avsedda ändringen. Beträffande den närmare motiveringen för ifrågavarande bestämmelser hänvisas till framställningen i det föregående. Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger det skäl att företaga ytterligare vissa lagändringar och lagkompletteringar för att underlätta försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet. Jämlikt 283 § FL är — såsom förut nämnts — styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag jämväl i andra fall än som angives i förut berörda paragrafer pliktiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar angående verksamheten, som inspektionen finner erforderliga. Med stöd av detta stadgande kan försäkringsinspektionen inhämta för tillsynsverksamheten behövliga uppgifter i skilda ämnen. Uppgifterna kan infordras vid enstaka tillfällen eller kontinuerligt. Lagrummet i fråga är av stor betydelse för inspektionens verksamhet. Det ligger i sakens natur att försäkringsinspektionen vid infordrande av upplysningar bör taga tillbörlig hänsyn till det arbete och de kostnader, som uppgif tslämnandet kan komma att medföra för försäkringsbolagen. Mindre nödvändiga uppgifter bör icke avkrävas bolagen, därest dessa därigenom skulle vållas avsevärda olägenheter. I den mån emellertid vissa uppgifter finnes vara av verklig betydelse för inspektionens arbete att tillgodose försäkringstagarintressena, bör inspektionen inhämta upplysningarna i fråga även om uppgiftslämnandet kommer att innebära ett betydande arbete för försäkringsbolagen. En intresseavvägning måste göras av inspektionen i varje särskilt fall. Det synes ändamålsenligt att försäkringsinspektionen, innan mera vidlyftiga upplysningar inhämtas, samråder med berörda försäkringsbolag för att få del av deras tekniska möjligheter att utan större omgång få fram de önskade uppgifterna och för att åstadkomma att materialet tillföres inspektionen under så rationella former som möjligt. Försäkringsinspektionen har hittills, såvitt de sakkunniga känner till, i ärenden av denna typ bemödat sig om att taga tillbörlig hänsyn till försäkringsbolagens arbetsförhållanden o. d. och att hålla kontakt med bolagen, och de sakkunniga förutsätter att så blir fallet jämväl i fortsättningen. Enligt 1 mom. av 287 § FL äger befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspektionen, rätt att inventera försäkringsbolags kassa och övriga tillgångar samt granska försäkringsbolags böcker, räkenskaper och andra handlingar. Befattningshavare hos inspektionen, som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen, äger jämlikt 2 mom. av 287 § närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna. I 3 mom. av samma paragraf fastslås att vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av böcker, räkenskaper och andra handlingar eller

446 vid bolagsstämma eller styrelsesammanträde må ha erfarit angående enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden ej må yppas för allmänheten. Den befogenhet att bl. a. förrätta inspektioner hos försäkringsbolagen, som försäkringsinspektionen tillägges i 287 § FL, är mycket betydelsefull. Understrykas må att inga som helst bolagshandlingar må undandragas inspektionens granskning. Även handlingar av typen interna promemorior skall hållas tillgängliga. Någon inskränkning i inspektionens befogenheter på förevarande område kan icke ifrågakomma. Såvitt rör förhållandet till försäkringsbolagen synes endast en mindre jämkning av lagrummet vara aktuell. Mot bakgrunden av att Kungl. Maj:ts instruktioner för de statliga ämbetsverken numera göres mera kortfattade än förut synes lagtexten icke böra angiva, att behörigheten att företräda försäkringsinspektionen skall framgå av bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t. Det torde icke heller böra krävas att fråga skall vara om person, som har ställningen av befattningshavare hos inspektionen. Därest försäkringsinspektionen anlitar en självständig expert, bör denne kunna få företräda inspektionen, om så finnes ändamålsenligt. De sakkunniga föreslår därför, att i 1 och 2 mom. av 287 § FL angives, att rätt att företräda försäkringsinspektionen tillkommer befattningshavare hos inspektionen eller annan, som jämlikt vederbörligt beslut är behörig att i sådant avseende företräda inspektionen. 283 och 287 §§ FL äger tillämpning på försäkringsbolag. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke försäkringsinspektionens rätt att inhämta upplysningar och att inspektera behöver utvidgas för att inspektionen utan onödig omgång skall kunna utöva sin tillsyn över försäkringsbolagen. Det förekommer nämligen i icke obetydlig utsträckning, att försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande biträdes av särskilda aktiebolag, föreningar, nämnder eller liknande organ. Såsom exempel må nämnas, att det finnes försäkringsbolag som funnit det ändamålsenligt att icke själva stå såsom ägare av erforderlig maskinutrustning m. m. för databehandling utan bildat särskilda databehandlingsaktiebolag. Många försäkringsbolag samarbetar i tariffföreningar av olika slag när det gäller premiesättning m. m. I stor utsträckning har försäkringsbolagen inrättat rådgivande skadereglerings- och villkorsnämnder m. m., i allmänhet gemensamma för ett flertal bolag. Det kan icke ha varit lagstiftarens mening, att försäkringsbolagen skall k u n n a delvis undgå den i FL föreskrivna insynen genom att överlämna vissa ärenden till gemensamma eller andra särskilda organ av ovan angiven typ. Såvitt de sakkunniga kan finna måste försäkringsinspektionen enligt gällande lag anses ha rätt att förelägga de enskilda försäkringsbolagen att lägga fram allt material, varpå försäkringsbolagen bygger sin verksamhet, således även material som handhaves av bolagssammanslutning eller annat särskilt organ. Om icke försäkringsbolag följer inspektionens föreläggande att lägga fram allt material, på grundval av vilket bolaget driver sin rörelse, torde förutsättningar få anses vara för handen för sådant ingripande mot vederbörande försäkringsbolag, som avses i 288 § FL.

447 Givet är dock att försäkringsinspektionens tillsynsarbete skulle kunna bli tungrott, därest uppgifter, som innehas av särskilt aktiebolag, bolagssammanslutning, särskild nämnd eller liknande organ, skulle behöva infordras via de berörda försäkringsbolagen. I praktiken vänder sig försäkringsinspektionen icke sällan direkt till ifrågavarande sammanslutning m. m. och brukar då icke bli vägrad att utan vidare omgång få del av de uppgifter, varav inspektionen anser sig ha behov för sin tillsyn över försäkringsbolagen. Det synes de sakkunniga lämpligt att ett direkt stöd i lag erhålles för en dylik ordning. De sakkunniga föreslår därför, att FL kompletteras med en ny paragraf, förslagsvis benämnd 287 a §, av följande innehåll: Vad i 283 § och 287 § 1 och 3 mom. är stadgat med avseende å försäkringsbolag skall äga motsvarande tillämpning beträffande aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag eller som gentemot försäkringsinspektionen förbundit sig att lämna upplysningar samt att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning, ävensom beträffande tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Såsom kommentar till den föreslagna nya paragrafen vill de sakkunniga framhålla följande. Beträffande aktiebolag som biträder försäkringsbolag vill de sakkunniga i detta sammanhang erinra om att i det föregående föreslagits, att försäkringsbolag utan medgivande av försäkringsinspektionen skall få inneha även större aktieposter i sådana aktiebolag, vilkas verksamhet uteslutande har till föremål att biträda ett eller flera försäkringsbolag. Beträffande aktiebolag av sistnämnda typ har de sakkunniga funnit det mest ändamålsenligt, att det direkt i lag föreskrives, att dylika aktiebolag undantagslöst har motsvarande skyldighet som försäkringsbolag att lämna upplysningar och att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga. I fråga om aktiebolag som biträder försäkringsbolag kan det också förekomma, att aktiebolagets verksamhetsområde icke är så begränsat som i det närmast föregående sagts. Sålunda kan exempelvis ett under försäkringsbolags medverkan bildat databehandlingsaktiebolag eller annat serviceaktiebolag inrikta sig på att betjäna icke blott försäkringsbolag utan även utanför försäkringsvärlden stående företag, exempelvis ett eller flera industriföretag. De utomstående företagens anknytning till serviceaktiebolaget kan ha olika former och vara av olika styrka. Allt efter graden av försäkringsbolagsengagemanget och av det biträde som försäkringsbolag erhåller av aktiebolaget kan behovet för försäkringsinspektionen av insyn i dylikt aktiebolag vara mer eller mindre starkt. Mest rationellt synes det de sakkunniga vara, att då försäkringsinspektionen prövar frågan om medgivande för försäkringsbolag att inneha aktier i dylikt aktiebolag — sådant medgivande erfordras så snart försäkringsbolag eller försäkringskoncern skall inneha mer än en tjugondel av aktierna i aktiebolaget — inspektionen samtidigt

448 överväger i vad mån försäkringsbolagstillsynen kräver att inspektionen, helt eller delvis, erhåller insyn i ifrågavarande aktiebolag. Finner försäkringsinspektionen, att försäkringsbolags tillsynen kräver en dylik insyn i ett aktiebolag, synes försäkringsinspektionen böra förbinda ett aktieinnehavsmedgivande till berörda försäkringsbolag med det villkoret, att aktiebolaget i fråga gentemot inspektionen förbinder sig att i angiven omfattning lämna inspektionen upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning. Det är mot denna bakgrund man har att se bestämmelsen i den föreslagna 287 a §, att vad i 283 § och 287 § 1 och 3 mom. är stadgat med avseende å försäkringsbolag skall äga motsvarande tillämpning beträffande aktiebolag, som gentemot försäkringsinspektionen förbundit sig att lämna upplysningar och att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning. På denna väg torde på ett smidigt sätt tillräckliga garantier erhållas för att försäkringsinspektionen vinner erforderlig insyn i aktiebolag, som betjänar både försäkringsbolag och andra företag, samtidigt som möjlighet skapas att avpassa insynens grad efter förhållandena i det enskilda fallet. Någon risk för att försäkringsinspektionen utan vägande skäl kommer att förknippa aktieinnehavsmedgivanden till försäkringsbolag med villkor av nyss angivet innehåll torde icke behöva befaras. Erinras må för övrigt därom, att ifall försäkringsbolag är missnöjt med inspektionens beslut, klagan kan föras hos Kungl. Maj :t. Vad angår förslaget att tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande, skall vara pliktigt att lämna försäkringsinspektionen upplysningar och att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskningvill de sakkunniga framhålla, att bestämmelsen icke är avsedd att träffa samtliga de samarbetsorgan som förekommer inom försäkringsvärlden. Fråga är endast om vissa organ, som kan anses biträda vid försäkringsrörelsens bedrivande. Sådana sammanslutningar av försäkringsbolag, som icke tager befattning med frågor av betydelse för premiesättningen eller med skaderegleringen eller med för säkrings villkorsutformningen eller villkorstolkningen och icke heller eljest utövar några direkta rörelsefunktioner är icke avsedda att omfattas av lagbudet. En sammanslutning, som helt allmänt skall tillvarataga försäkringsbolagens intressen i förhållande till statsmakterna och ge uttryck åt försäkringsbolagens gemensamma synpunkter eller liknande, synes icke i den mening varom här är fråga kunna sägas biträda vid försäkringsrörelsens bedrivande och beröres därför icke av lagrummet. Från försäkringstagarsynpunkter synes det icke finnas anledning att underkasta en sammanslutning av sistnämnda slag uppgiftsskyldighet och skyldighet att underkasta sig inspektioner. Efterkommer icke i fall, som omfattas av den föreslagna 287 a §, vederbörande verkställande organ i aktiebolag, tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd m. m. anmaning från försäkringsinspektionen att lämna upp-

449 lysning, som inspektionen finner erforderlig, eller att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning, torde den sanktionsmöjligheten finnas att försäkringsinspektionen med stöd av 289 § FL förelägger vite. I 327 § FL stadgas straff för styrelseledamot och verkställande direktör, som uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid bl. a. lämnande av upplysning enligt 283 § FL. De sakkunniga föreslår, att denna straffbestämmelse omredigeras så att den kommer att äga tillämpning jämväl å upplysningar som infordras med stöd av den föreslagna nya 287 a § FL. Försäkringsinspektionen skall, såsom förut nämnts, bl. a. förordna revisor i försäkringsbolag att tillsammans med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räkenskaper. Vad nu sagts gäller icke där med hänsyn till rörelsens omfattning eller eljest förordnande av revisor icke är påkallat. Den revisionsmässiga kontrollen över försäkringsbolagen är enligt de sakkunnigas bedömande av stor vikt. Från försäkringstagarsynpunkt synes det vara värdefullt, att försäkringsinspektionen i alla större försäkringsbolag förordnar en av revisorerna. Det är också av värde för tillsynen över försäkringsbolagen, att försäkringsinspektionen genom särskild instruktion kan ålägga den av inspektionen förordnade revisorn att ägna särskild uppmärksamhet åt viss eller vissa frågor. De sakkunniga vill emellertid understryka, att revisorernas granskning av försäkringsbolagens verksamhet aldrig kan ersätta försäkringsinspektionens mera mångsidiga tillsyn. Detta sammanhänger bl. a. därmed att tillvaratagandet av försäkringstagarnas intressen kräver specialkunskaper i flera ämnen, vari revisorerna regelmässigt saknar utbildning och erfarenhet.

Försäkringsinspektionens ingripanden

Såvitt angår 288 och 289 §§ FL har de sakkunniga i detta sammanhang icke några större ändringar att föreslå. När det gäller missförhållanden av mindre allvarlig beskaffenhet synes det vara till fyllest, att försäkringsinspektionen i enlighet med vad som nu föreskrives i 1 mom. av 288 § FL äger befogenhet att meddela de erinringar, som inspektionen finner påkallade. Såvida fråga är om rena detaljer, kan emellertid även en erinring framstå såsom ett kraftigare ingripande än nöden kräver. I fall av sist angivna typ kan ett formlöst påpekande under hand vara tillräckligt. I 2 mom. av 288 § FL uppräknas ett antal fall av i allmänhet mera allvarlig beskaffenhet. Om något av dessa fall är för handen, skall enligt lagrummet försäkringsinspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade. Då de omständigheter som skall föranleda ingripande av senast angiven art är av starkt växlande 29—001886

450 natur, kan inspektionens förelägganden få ett mycket skiftande innehåll. I en del fall kan förhållandena vara sådana, att ehuru ett fall av den beskaffenhet som angives i 288 § 2 mom. är för handen, det framstår såsom onödigt att tillgripa föreläggande. I fall av senast angiven typ har försäkringsinspektionen med stöd av uttalande i propositionen rörande FL inskränkt sig till att meddela vederbörande försäkringsbolag en erinring. Enligt de sakkunnigas mening bör lämpligen lagtexten jämkas så, att det direkt av texten framgår att föreläggande icke är obligatoriskt i de i 288 § 2 mom. uppräknade fallen. De sakkunniga föreslår, att i lagrummet angives att i de uppräknade fallen försäkringsinspektionen skall, där ej vid erinring kan bero, förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade. De sakkunniga vill i detta sammanhang erinra om att de i tidigare kapitel av detta betänkande på anförda skäl förordat, att katalogen över föreläggandeanledningar kompletteras med dels fallet att tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen icke iakttages och dels fallet att det sätt, varpå premierna bestämmes eller inträffade försäkringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. Någon ytterligare utbyggnad eller ändring i övrigt av katalogen över föreläggandeanledningar synes de sakkunniga icke påkallad. Har föreläggande som nyss sagts icke inom den bestämda tiden efterkommits och har ej heller annorledes det anmärkta förhållandet undanröjts, skall jämlikt 288 § 3 mom. FL försäkringsinspektionen göra anmälan därom hos Kungl. Maj :t, som efter bolagets hörande må förklara koncessionen förverkad. Någon anledning till ändring av detta stadgande torde icke föreligga. Icke heller har de sakkunniga funnit skäl att föreslå någon ändring av bestämmelsen i 289 §, att försäkringsinspektionen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift enligt FL. Försäkringsinspektionens beslut rörande erinringar och förelägganden är offentliga. Detta betyder emellertid icke, att besluten är mera allmänt kända. Ofta torde i praktiken kännedomen om desamma vara begränsad till försäkringsinspektionen och det direkt berörda försäkringsbolaget. Det synes de sakkunniga tvivelaktigt, om en sådan ordning är ändamålsenlig. Flera skäl synes tala för en publicering i en eller annan form av försäkringsinspektionens beslut av nu angiven art. En lättillgänglig prejudikatsamling på detta område torde kunna vara av värde från flera synpunkter. Sålunda torde det för försäkringsinspektionens tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen vara gagneligt, att förekommande anmärkningsbeslut blir allmänt kända bland försäkringsbolagen. Man torde nämligen kunna förutsätta, att försäkringsbolagen hämtar ledning av dylika beslut och utan särskild beivran vidtager rättelse, därest fel av motsvarande slag som det, mot vilket anmärkning riktats, begåtts av det egna bolaget. Även

451 för bolagsledningarna som sådana bör det vara av intresse att få uppmärksamheten riktad på att vissa förfaringssätt, som kanske har gammal hävd, icke är invändningsfria. En publicering av försäkringsinspektionens beslut torde också k u n n a få den nyttiga effekten, att samtliga försäkringsbolag i ännu högre grad än vad nu är fallet lägger sig vinn om att icke överträda F L : s bestämmelser. Även allmänheten torde med fog kunna hävda, att den bör ha tillgång till en samling av försäkringsinspektionens erinringar och förelägganden. Jämväl denna sida av förhållandet mellan försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen torde i högre grad än för härvarande faktiskt är fallet böra komma under offentlighetens ljus. Slutligen torde det också från rättsvetenskaplig synpunkt kunna vara av visst värde, att en dylik prejudikatsamling kommer till stånd. De sakkunniga föreslår för sin del, att försäkringsinspektionen går i författning om att för framtiden utgiva en samling av försäkringsinspektionens erinringar och förelägganden samt Kungl. Maj :ts beslut i dylika ärenden. Övervägande skäl synes tala för att prejudikatsamlingen bör ingå i försäkringsinspektionens årspublikation Enskilda försäkringsanstalter. De sakkunniga förutsätter, att försäkringsinspektionens beslut av nu ifrågavarande slag kommer att innehålla en så utförlig sakframställning, att inspektionens ställningstaganden blir så klarläggande som möjligt.

Försäkringsinspektionens konsumentupplysande verksamhet

En effektiv och sund konkurrens är av stor betydelse på försäkringsområdet. Den av försäkringsinspektionen utövade skälighetskontrollen är, såsom i annat sammanhang framhållits, ett viktigt komplement till konkurrensen men kan icke ersätta denna. För en rättvis bedömning av exempelvis skäligheten i premiesättningen och i omkostnadsstrukturen kräves nämligen ofta undersökningar av sådan omfattning och svårighetsgrad, att det möter stora svårigheter för försäkringsinspektionen att — i allt fall med nuvarande personalresurser — genomföra desamma. Icke minst därför är det av betydelse, att det finnes en benägenhet hos försäkringsbolagen att på ett sunt sätt tävla med varandra. Försäkringsinspektionens tillsyn är emellertid icke blott ett komplement till konkurrensen utan bidrager också till att konkurrensen mellan försäkringsbolagen sker i sunda banor och icke i alltför hög grad tager sig sådana uttryck att försäljningskostnaderna blir onödigt höga. Försäkringsinspektionen har också möjlighet att vid sin tillsyn ägna uppmärksamhet åt andra osunda uttryck aV konkurrensen och kan därigenom ytterligare bidraga till att tävlan mellan försäkringsbolagen äger rum på ett sätt, som bäst kommer konsumenterna till godo. En viktig förutsättning för en sund, effektiv och i högsta grad konsumentgagnande konkurrens är vidare, att försäkringskunderna eller i alla händelser en del av dem har förutsättningar att åtminstone i viss mån bedöma värdet av olika försäkringsformer,

452 förhållandet mellan valuta ocli pris för en försäkring etc. Har konsumenterna icke tillräckliga kunskaper, förlorar konkurrensen en stor del av sitt värde för dem. Det är mycket som brister på detta område för närvarande. Stora delar av försäkringsbolagens kundkrets har mycket bristfälliga insikter i försäkringsfrågor av olika slag. En konsumentupplysning är därför i hög grad påkallad. Med hänsyn till att det möter speciella svårigheter för konsumenterna att få klara begrepp om försäkringsproblemen är konsumentupplysningen kanske viktigare på försäkringsområdet än på många andra områden. Enligt de sakkunnigas uppfattning är försäkringsinspektionen särskilt lämpad att tillhandagå allmänheten med sakkunnig, opartisk konsumentupplysning på försäkringsområdet. En dylik verksamhet ligger helt i linje med försäkringsinspektionens övriga arbete för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen. Även 1942 och 1945 års försäkringsutredningar har framhållit, att försäkringsinspektionen bör publicera material av intresse för allmänheten. De sakkunniga vill starkt understryka betydelsen av att försäkringsinspektionen i all den utsträckning som är möjlig tillhandagår allmänheten med upplysningar, som kan vara av värde för medborgarna i deras egenskap av försäkringskonsumenter. I den mån resurserna tillåter det synes denna sida av inspektionens verksamhet böra utbyggas. Försäkringsinspektionen torde härvid böra inrikta sig på att tillhandahålla material, som är av direkt praktisk betydelse för den enskilde genomsnittskonsumenten, som skall teckna vanligare typer av försäkringar. Försäkringsinspektionen synes böra göra sammanfattningar, vilka på ett populärt men ändock sakligt sätt belyser medborgarnas försäkringsbehov och de skiftande fördelarna av olika gängse försäkringsformer och analyserar vanligen förekommande försäkringsvillkor och villkorsolikheter samt lämnar direkta uppgifter om premier och återbäring m. m. Dessutom synes allmänheten ha intresse av uppgifter om bl. a. det ekonomiska utfallet av försäkringsbolagens rörelse, om kostnadsutvecklingen i vidsträckt bemärkelse hos olika försäkringsbolag, anskaffnings- och övriga förvaltningskostnaders andel av premierna samt om storleken av förekommande säkerhetstillägg m. m. I den mån serviceolikheter eller skillnader i behandlingen av inträffade försäkringsfall kan konstateras försäkringsbolagen emellan, är detta naturligtvis också något som är av intresse för konsumenterna. Upplysningar synes även böra lämnas om motsvarande förhållanden för de olika former av frivillig försäkring, som meddelas av samhälleliga organ. I vissa av de förut nämnda avseendena har försäkringsinspektionen redan publicerat material av betydande intresse. I andra avseenden saknar emellertid konsumenterna helt översiktliga vägledande upplysningar. De sakkunniga är medvetna om att icke obetydliga praktiska svårigheter kan möta genomförandet av ett så vidsträckt program, som ovan angivits, och att detsamma till icke oväsentlig del förutsätter tillgång till material, varöver försäkringsinspektionen icke

453 för närvarande förfogar. De sakkunnigas förslag i tidigare avsnitt av detta betänkande ger emellertid försäkringsinspektionen större förutsättningar än tidigare att tillhandagå med en fullständig konsumentupplysning. De sakkunniga vill rekommendera, att försäkringsinspektionen så snabbt som personella och övriga resurser tillåter försöker ge en bred konsumentupplysning av den typ, som angivits i det föregående, och målmedvetet tager ett steg i sänder i denna riktning. Gentemot en konsumentupplysningsverksamhet av denna karaktär kan möjligen invändas, att det närmast skulle ankomma på försäkringsbolagen själva att tillhandahålla allmänheten de uppgifter som erfordras för ställningstaganden i försäkringsfrågor. Försäkringsbolagen tillhandagår otvivelaktigt i olika former kunderna med upplysningar såväl i form av trycksaker som i form av muntliga upplysningar, lämnade av bolagens ombud. Ifrågavarande upplysningsmaterial ger emellertid icke några översiktsbilder, som möjliggör direkta jämförelser mellan de olika försäkringsbolagens tjänster och priser m. m. Varje enskilt försäkringsbolags material blir lätt ensidigt därigenom att det egna bolaget sk jutes i förgrunden och de för ett större antal bolag gemensamma trycksakerna förbigår ofta eller tager med lätt hand på frågor, som är av betydelse för den inbördes tävlan mellan bolagen. Det saknas en lättillgänglig-, opartisk konsumentupplysning, som tillhandagår med uppgifter belysande likheter och olikheter mellan olika försäkringsbolags och försäkringsbolagsgruppers tjänster och priser m. m. Just på försäkringsområdet med dess invecklade och för allmänheten svåröverskådliga förhållanden synes det särskilt angeläget att en dylik brist avhjälpes. Såsom förut sagts måste försäkringsinspektionen anses mest skickad att sammanställa upplysningsmaterial av ovan angivet slag. Genom den årligen utgivna publikationen Enskilda försäkringsanstalter lämnar försäkringsinspektionen sedan många år tillbaka upplysningar om försäkringsbolagens ekonomiska förhållanden i stort och om verksamheten inom skilda försäkringsgrenar m. m. Publikationen består dels av en textavdelning, som innesluter ett betydande antal tabeller, och dels av en ren tabellavdelning. Tabellmaterialet ger en mycket fyllig bild av de uppgifter rörande försäkringsbranschens ekonomiska förhållanden, som försäkringsinspektionen årligen erhåller från försäkringsbolagen. Även vissa specialundersökningar, som försäkringsinspektionen gjort, har i sammanfattning redovisats i publikationen, vilken också innehåller en redogörelse för viktigare tilldragelser på försäkringsområdet. Försäkringsinspektionen har sedan flera år tillbaka starkt strävat efter att. göra publikationens innehåll mera lättillgängligt för en större allmänhet. Det ligger dock i sakens natur, att det är svårt att ge en populär framställning av försäkringsbranschens invecklade förhållanden. Svårigheterna ökar på den grunden att publikationen är avsedd att samtidigt utgöra en siffermässig bakgrund och grundval för ett stort antal överväganden av försäkringsinspektionen och på lik-

454 nande sätt utnyttjas av försäkringsbolagen samt av ett antal myndigheter och institutioner, som är verksamma på andra områden men som kommer i beröring med försäkringsekonomiska frågor. Försäkringsinspektionens årspublikation Enskilda försäkringsanstalter utgör ett led i Sveriges officiella statistik och måste fylla de krav, som med fog kan ställas på en publikation av denna karaktär. Enligt de sakkunnigas uppfattning talar övervägande skäl för att konsumentupplysningssynpunkterna blir bäst tillgodosedda, därest försäkringsinspektionen vid sidan av Enskilda försäkringsanstalter utgiver en särskild konsumentupplysningspublikation, vilken är utformad direkt med tanke på att bibringa den intresserade allmänheten praktiskt nyttiga kunskaper på försäkringsområdet. En sådan publikation kan givas en betydligt populärare form än vad Enskilda försäkringsanstalter har och torde icke böra innehålla några partier, som visserligen är av intresse för fackmän och specialister men som saknar praktisk betydelse för allmänhetens val av försäkringsformer och försäkringsgivare. Publikationen i fråga synes icke böra utkomma vid vissa på förhand bestämda tider utan torde böra utgivas i den takt, som bestämmes av försäkringsinspektionens tillgång på bearbetat material av intresse. Bl. a. till förebyggande av dubbelarbete förutsätter de sakkunniga, att försäkringsinspektionen vid utarbetandet av publikationen håller kontakt med de materiallämnande bolagen. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att försäkringsinspektionen beredes möjlighet att utgiva en särskild konsumentupplysningspublikation av ovan angivet slag. Innehållet i den föreslagna konsumentupplysningspublikationen synes böra givas en så vid spridning som möjligt. Tacknämligt skulle vara, därest tidningspressen i större utsträckning än hittills komme att ägna uppmärksamhet åt praktiska försäkringsfrågor och bidroge till att sprida kännedomen om försäkringsinspektionens publikationer och om huvudpunkterna av innehållet i desamma. Kunde intresse väckas för konsumentupplysning i försäkringsfrågor via radio och television, skulle detta givetvis vara av stort värde. De sakkunniga förutsätter att försäkringsinspektionen söker kontakt med tidnings- och radiovärlden när publicering äger rum av material av mera allmänt intresse.

Konferenser med styrelseledamöter, huvudmän m. fl.

Enligt de sakkunnigas mening skulle det kunna vara av värde, därest försäkringsinspektionen årligen hölle en eller flera konferenser, till vilka inbjödes styrelseledamöter, huvudmän och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen. Vid de intervjuer, som de sakkunniga haft med de särskilda försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolagens styrelser, har de intervjuade i flera fall uttryckt önskemål om att få del av försäkringsinspektionens synpunkter. Såvitt de sakkunniga kan finna bör en

455 dylik kontakt kunna vara av värde även for andra styrelseledamöter och andra personer i ledande ställning. Vid konferenserna skulle försäkringsinspektionen kunna taga upp aktuella, allmänna frågor till behandling och närmare redogöra för inspektionens erfarenheter och synpunkter på olika områden samt besvara frågor, som ställes av de närvarande. En sådan direkt kontakt mellan försäkringsinspektionen och ett antal personer tillhörande försäkringsbolagens högsta organ bör kunna ge bägge sidor värdefulla synpunkter och informationer och bör ömsesidigt kunna bidraga till ökad klarhet och förståelse. Konferensernas program torde lämpligen böra uppgöras av försäkringsinspektionen efter samråd med försäkringsbolagen. De sakkunniga föreslår, att försäkringsinspektionen söker anordna en dylik konferens inom en ganska snar framtid. De erfarenheter, som då erhålles, torde kunna tjäna såsom ledning för det fortsatta arbetet på denna linje.

Försäkringsinspektionens personalbehov m. m.

Såsom framgår av det föregående utgör försäkringsinspektionen ett litet ämbetsverk med en mycket begränsad personalkader. Det ligger i sakens natur, att med den ringa personal, varöver försäkringsinspektionen förfogar, inspektionen icke har möjlighet att fortlöpande ägna uppmärksamhet åt alla frågor, som är av betydelse för försäkringstagarna, eller att företaga täta allsidiga inspektioner hos de olika försäkringsbolagen. Försäkringsinspektionens tillsyn över försäkringsbolagen är utan tvivel av stort värde från försäkringstagarsynpunkter och skulle efter en mindre utökning av personalen — för vilka kostnaderna helt bestrides av försäkringsbolagen genom tillsynsavgifter — kunna bli till ännu större gagn för försäkringstagarna. Påpekas bör dock, att försäkringsbranschens förhållanden är så mångskiftande och försäkringsbolagen så många, att förhandenvaron av en statlig tillsyn på försäkringsområdet icke kan innebära några garantier för att anmärkningsvärda förhållanden ej förekommer hos försäkringsbolagen. De sakkunniga har icke något att erinra mot försäkringsinspektionens arbetsmetoder. Under senare år har försäkringsinspektionen i viss utsträckning företagit partiella inspektioner hos ett antal försäkringsbolag. Vid dessa inspektioner har icke någon fullständig genomgång av vederbörande bolags förhållanden gjorts utan endast vissa speciella problem undersökts, vilka ansetts påkalla särskild uppmärksamhet. De sakkunniga vill för sin del rekommendera, att försäkringsinspektionen fortsätter på den sålunda inslagna vägen. Flera skäl synes tala för att försäkringsinspektionens tillsyn bör vara plastiskt utformad så att inspektionen vid en tidpunkt ägnar särskild uppmärksamhet åt vissa frågor och vid en annan tidpunkt koncentrerar sitt intresse på helt andra problem. Med de begränsade personella resurser, som försäkringsinspektionen förfogar över, torde inspektionen effektivast tjäna försäkringstagarintressena, om den i ökad utsträckning förfar på det sättet,

456 att efter varandra ett antal frågeställningar av betydelse för försäkringstagarna belyses så mångsidigt som möjligt genom infordrande av uppgifter i ämnet från alla eller flertalet berörda bolag och genom att bolagens handlande på ifrågavarande punkter i detalj undersökes vid besök hos många försäkringsbolag i följd. Specialundersökningar och stickprovskontroller hos ett stort antal bolag torde ofta vara en bättre arbetsmetod än en mycket tidsödande, fullständig genomgång av ett mindre antal bolag under samma tid. Härmed är naturligtvis icke sagt, att de fullständiga inspektionerna bör upphöra. Icke minst när det gäller mindre försäkringsbolag är fullständiga inspektioner ofta en ändamålsenlig form för kontroll. Med den utformning, som de sakkunniga givit de av dem föreslagna lagbestämmelserna, synes möjlighet föreligga att genomföra de av de sakkunniga förordade ändringarna i FL utan någon samtidig utökning av försäkringsinspektionens personal. Visserligen tillkommer nya arbetsuppgifter för inspektionen. Bestämmelserna lägger emellertid till stor del i tillsynsmyndighetens hand att bestämma den takt och den omfattning, i vilken tillsynens utvidgning m. m. skall ske. Härtill kommer att de sakkunniga även föreslagit vissa förenklingar. Under nu angivna förhållanden är det icke nödvändigt att omedelbart förstärka försäkringsinspektionens personal. Frågan om en utökning av inspektionens personella resurser torde böra upptagas till behandling först sedan erfarenheter vunnits av den nya lagstiftningen och av den närmaste tidens utveckling på försäkringsområdet samt dessutom en undersökning gjorts av möjligheterna att reformvägen minska behovet av personal hos inspektionen för tillsynen över understödsföreningar och bundna stiftelser. De sakkunniga vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att den nuvarande fördelningen av förekommande ärenden mellan försäkringsinspektionens olika byråer icke torde vara fullt ändamålsenlig. Det synes bl. a. icke vara rationellt att såsom nu är fallet ärenden rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring är uppsplittrade på dels livförsäkringsbyrån och dels skadeförsäkringsbyrån. Oberoende av om grunder skall finnas för verksamheten eller ej torde alla ärenden rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring, vilka icke är av juridisk art, böra handläggas av en och samma byrå.

Sammanfattning

De sakkunniga föreslår att i FL direkt utsäges, att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet i första hand skall avse att tillvarataga försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga betonar att det är ett försäkringstagarintresse att, oberoende av företagsformen, alla försäkringsbolag av någon ekonomisk betydelse står under tillsyn av försäkringsinspektionen. Försäkringsfrågorna är så invecklade, att det behövs att en myndighet med specialister av olika slag ägnar sig åt att tillvarataga försäkringstagarintressena.

457 De sakkunniga upptager till behandling de allmänna bestämmelserna i F L angående rätt för försäkringsinspektionen att infordra upplysningar från försäkringsbolagen och att inspektera sådana bolag. I fråga om rätten att företräda försäkringsinspektionen vid inspektioner m. m. föreslås en mindre jämkning av lagtexten. Vidare föreslås, att i en ny paragraf föreskrives att vad i nyss antydda lagrum finnes stadgat med avseende å försäkringsbolag beträffande skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att lämna försäkringsinspektionen upplysningar och att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning — ävensom beträffande tystnadsplikt för försäkringsinspektionens företrädare — skall äga motsvarande tillämpning å aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag eller som gentemot försäkringsinspektionen förbundit sig att lämna upplysningar och att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning, ävensom å tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. I samband härmed föreslås en omredigering av en av straffbestämmelserna i FL så att bestämmelsen i fråga kommer att äga tillämpning jämväl å upplysningar, som infordras med stöd av den föreslagna nya paragrafen. Beträffande formerna för försäkringsinspektionens ingripanden mot försäkringsbolagen föreslås allenast en mindre jämkning av lagtexten. De sakkunniga förordar att direkt av lagtexten skall framgå, att föreläggande icke är obligatoriskt i de i 288 § 2 mom. FL uppräknade fallen. Erinras må samtidigt därom att de sakkunniga i annat sammanhang föreslagit en utökning av föreläggandeanledningarna. De sakkunniga förordar att försäkringsinspektionen går i författning om att för framtiden utgiva en samling av försäkringsinspektionens erinringar och förelägganden samt Kungl. Maj:ts beslut i dylika ärenden. De sakkunniga förordar en utvidgning av försäkringsinspektionens konsumentupplysande verksamhet och betonar att en konsumentupplysning ligger helt i linje med försäkringsinspektionens övriga, arbete för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen. Enligt de sakkunnigas uppfattning talar övervägande skäl för att försäkringsinspektionen, vid sidan av den i Sveriges officiella statistik ingående publikationen Enskilda försäkringsanstalter, utgiver en särskild konsumentupplysningspublikation, vilken är utformad direkt med tanke på att bibringa den intresserade allmänheten praktiskt nyttiga kunskaper på försäkringsområdet. De sakkunniga förordar vidare, att försäkringsinspektionen årligen håller en eller flera konferenser med styrelseledamöter, huvudmän och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen. Slutligen framhåller de sakkunniga att med den utformning, som de förordade nya lagbestämmelserna erhållit, möjlighet synes föreligga att genomföra de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i FL utan att sam-

458 tidigt någon utökning av försäkringsinspektionens personal sker. Frågan om en utökning av inspektionens personella resurser anses böra upptagas till behandling först sedan erfarenheter vunnits av den nya lagstiftningen och av den närmaste tidens utveckling på försäkringsområdet samt dessutom en undersökning gjorts av möjligheterna att ref orm vägen minska behovet av personal hos inspektionen för tillsynen över understödsföreningar och bundna stiftelser.

FEMTONDE K A P I T L E T K o n t a k t mellan samhällelig och enskild försäkring

Huvudformer av samhällelig försäkring

Genom ett med varierande grader av försäkringsmässighet utformat bottenskydd i samhällets regi beredes medborgarna numera — eller kominer de enligt av statsmakterna redan träffade beslut att beredas — avsevärd trygghet mot de ekonomiska följderna av olycksfall, sjukdom, åldrande och dödsfall. De system, varigenom samhället tillhandahåller trygghet i skiftande lägen, är för det stora flertalet medborgare av obligatorisk karaktär. Där de icke är obligatoriska för alla persongrupper, inrymmes emellertid åt medborgarna i stor utsträckning möjlighet till frivillig anslutning, varvid vederbörande i huvudsak kommer i åtnjutande av motsvarande förmåner som de till systemet obligatoriskt anslutna. Till de huvudsakliga trygghetsanordningarna ansluter sig vissa frivilliga anordningar av kompletterande art. Exempel finnes även på det systemet, att en anordning obligatoriskt gäller alla utom dem, som frivilligt utträder ur systemet. De viktigaste lagar, som reglerar medborgarnas rättigheter och möjligheter på nu ifrågavarande område, utgöres av lagen om yrkesskadeförsäkring, lagen om allmän sjukförsäkring, lagen om folkpensionering, lagen om frivillig statlig pensionsförsäkring samt lagen om försäkring för allmän tilläggspension. De sakkunniga finner det för sitt förslag i det följande vara av visst värde att, om än i mycket sammanträngd form, erinra om några väsentliga drag i det skydd, som tillhandahålles medborgarna enligt nyssnämnda lagar. Yrkesskadeförsäkringen I stort sett varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är försäkrad för yrkesskada. Försäkringen äger r u m i riksförsäkringsanstalten men kan på villkor, som i lagen angives, i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag, som må bildas för detta ändamål. Sådana s. k. arbetsgivarbolag, för närvarande nio till antalet, är underkastade bestämmelserna i lagen om yrkesskadeförsäkring men har därjämte, liksom andra försäkringsbolag, att följa bestämmelserna i FL. Yrkesskadeförsäkringen är för tiden till och med 90 :e dagen efter den då yrkesskadan inträffar, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, samordnad med den allmänna sjukförsäkringen. Detta innebär i stort

460 sett, att under ifrågavarande tid yrkesskadad person äger erhålla ersättning från sjukförsäkringen. Erforderliga kostnader för proteser och tandvård m. m. ersattes dock fullt av yrkesskadeförsäkringen, i den mån ersättning ej utgår enligt sjukförsäkringslagen. Efter samordningstidens slut utgår ersättning fullt från yrkesskadeförsäkringen för erforderliga kostnader för lakar-, tandläkar- och sjukhusvård samt läkemedel ävensom för nödiga utgifter för resor och särskilda hjälpmedel (proteser o. d.). Förorsakar yrkesskada efter samordningstidens utgång sjukdom, utgår vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften en inkomstgraderad sjukpenning. Denna utgör vid hel arbetsoförmåga 3 — 20 kronor per dag. Sjukpenningen kan kompletteras med barntillägg. F ö r tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, utgives en reducerad sjukpenning, kallad hempenning. Efter sjukdomstidens slut utgår livränta i fall av invaliditet uppgående till minst 10 %. Livräntan utgör vid total förlust av arbetsförmågan "/i« av det s. k. ersättningsunderlaget, varmed förstås hela den årliga arbetsförtjänsten intill 7 200 kronor och en vid högre årlig arbetsförtjänst trappstegsvis minskad andel av årsförtjänsten. Vid 15 000 kronors årlig arbetsförtjänst når ersättningsunderlaget sitt maximum med 12 000 kronor. Vid nedsättning av arbetsförmågan beräknas livräntan till lägre belopp enligt särskilda regler. Är en yrkesskadad under längre tid ur stånd att reda sig själv, kan sjukpenning eller livränta förhöjas med vårdbidrag. Dödsfall genom yrkesskada föranleder utbetalning av begravningshjälp med 600 kronor, varjämte livräntor utgår till vissa efterlevande. Änka, som förblir ogift, erhåller såsom livränta ett belopp motsvarande */a av den avlidnes årliga arbetsförtjänst samt varje barn intill 16 års ålder ett belopp motsvarande Ve av den dödes årliga arbetsförtjänst med visst sammanlagt maximum. Även änkling och föräldrar m. fl. kan under vissa förhållanden erhålla livränta. Att observera är, att sjukpenning och invaliditets- samt makelivräntor nedsättes enligt särskilda regler, då ersättningstagaren uppnår 67 års ålder. Kostnaderna för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bestrides genom avgifter av försäkringstagarna, d. v. s. arbetsgivarna. Omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens och besvärsinstansen försäkringsrådets verksamhet bestrides dock delvis av statsmedel. Enligt lagen om yrkeskadeförsäkring kan riksförsäkringsanstalten och arbetsgivarbolagen meddela frivillig försäkring enligt följande: a) Åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare hos honom. Härigenom kan arbetsgivare försäkra sådana anställda, som är undantagna från den obligatoriska försäkringen, för olycksfall såväl i som utom arbete. Vidare har arbetsgivare möjlighet att försäkra för olycksfall utom arbete de anställda, som är obligatoriskt försäkrade för olycksfall i arbete. b) Åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten.

461 Bestämmelsen är tillämplig för sådana utbildningsanstalter, som icke omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Även denna försäkring kan gälla såväl olycksfall i som utom arbete. c) Åt svenska yrkes- eller fackorganisationer för medlemmar i organisationerna. Organisationer av självständiga yrkesutövare kan genom kollektiv försäkring bereda sina medlemmar skydd, såväl i som utom arbete. Arbetstagarorganisation kan också ställa sig som försäkringstagare i fråga om utomarbetsförsäkring för sina •medlemmar. d) Åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den, som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket, för egen del. Genom denna bestämmelse kan exempelvis självständiga företagare försäkra sig själva för olycksfall såväl i som utom arbete. I fråga om den frivilliga försäkringens omfattning gäller, att försäkringen kan avse alla i eller utom arbete ådragna skador, som orsakats av olycksfall eller därmed i yrkesskadeförsäkringslagen likställt förhållande och som icke omfattas av den obligatoriska försäkringen. Lagen gör dock vissa begränsningar. Sålunda må den frivilliga försäkringen bl. a. icke avse skador, å vilka gällande föreskrifter om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring eller tjänstgöring i civilförsvaret, äger tillämpning. Försäkringsavtalen kan utformas så, att försäkringens omfattning begränsas. Sålunda kan exempelvis en del exceptionella risker, såsom olyckor vid vissa slag av tävlingar, uteslutas från försäkringsskyddet. Ersättningarna inom den frivilliga försäkringen utgår i princip efter samma regler, som gäller för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Samordning med den allmänna sjukförsäkringen förekommer således även här. Under samordningstiden utgår därför ersättning i regel endast från sjukförsäkringen och icke från den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Efter samordningstiden, intill dess den skadade blir berättigad till livränta, avdrages enligt särskild föreskrift i lagen från ersättning för sjukvårdsutgifter m. m., sjukpenning (hempenning) och barntillägg vad som för motsvarande ändamål utgår i sjukhjälp från allmän sjukkassa. F r å n den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen utgives sålunda efter samordningstiden endast sådan ersättning, som ej utgår enligt sjukförsäkringslagen, och i övrigt tillägg till sjukförsäkringens ersättningar, så att ersättningen totalt blir densamma som vid obligatorisk yrkesskadeförsäkring. Att märka är, att de ovan angivna ersättningsförmånerna utgör den maximala ersättning, som kan erhållas vid frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Hinder möter icke att i försäkringsavtalen begränsa rätten till ersättning från försäkringen. Till grund för beräkningen .av sjukpenning och livränta kan läggas ett lägre belopp än hela arbetsför-

462 tjänsten. Vidare kan exempelvis avtalas, att invaliditetsersättning skall utgå först vid högre invaliditetsgrad än 10 %. Kostnaderna för den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen bestrides genom avgifter från försäkringstagarna. Liksom för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens del gäller, att omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens och besvärsinstansen försäkringsrådets verksamhet delvis bekostas av statsmedel. Beträffande anslutningen till den frivilliga försäkringen enligt lagen om yrkesskadeförsäkring kan nämnas, att i riksförsäkringsanstalten under år 1958 omkring 1 050 arbetsgivare tecknat kollektiv försäkring avseende skador utom arbetet för inemot 32 000 anställda. Kollektiv försäkring för skador såväl i som utom arbete hade av anstalten meddelats åt 13 yrkesorganisationer för 5 336 av deras medlemmar. Individuell försäkring i anstalten för skador i och utom arbete var gällande för 8 940 egna företagare, hemmafruar, studerande m. fl. För elever vid utbildningsanstalter hade ingen försäkring tecknats i riksförsäkringsanstalten. Omfattningen av arbetsgivarbolagens frivilliga försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen år 1958 framgår av följande uppgifter. Omkring 7 700 arbetsgivare hade tecknat kollektiv försäkring i dessa bolag för ca 67 700 anställda. Försäkring för yrkes- eller fackorganisation hade icke tecknats i något fall. Individuell försäkring hade i arbetsgivarbolagen tecknats av ca 15 200 personer, huvudsakligen lantbrukare.

Den allmänna

sjukförsäkringen

Som regel är alla i riket bosatta svenska medborgare obligatoriskt sjukförsäkrade i allmän sjukkassa. Detsamma gäller dem, som utan att vara svenska medborgare är både bosatta och mantalsskrivna här. Inom den obligatoriska sjukförsäkringen erhåller alla försäkrade samt barn till dessa vid sjukdom ersättning för vissa sjukvårdsutgifter såsom läkarvård, sjukhusvård, resor i samband härmed m. m. Bestämmelserna i lagen om allmän sjukförsäkring är utformade så, att i allmänhet en viss del av ifrågavarande utgifter icke bestrides av försäkringsgivaren utan faller på den försäkrade. Den som har en beräknad årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kronor och är över 16 år får därjämte en grundsjukpenning å 3 kronor per dag, vartill kan komina barntillägg. Gifta kvinnor, som ej uppbär folkpension, får grundsjukpenning, även om de icke är förvärvsarbetande. Om inkomsten av förvärvsarbete helt eller delvis utgöres av inkomst av tjänst å minst 1 800 kronor om året, utgår utöver grundsjukpenningen en daglig tilläggssjukpenning, vars storlek bestämmes av den sjukpenningklass vederbörande tillhör. Sjukpenningklassindelningen är baserad på årsinkomsten av tjänst. Tilläggssjukpenningens belopp uppgår till 1—17 kronor vid årsinkomster av tjänst om 1 800—minst 14 000 kronor. Är tilläggs-

463 sjukpenningen 3—17 kronor nedsättes den efter de första 180 dagarna av sjukperioden till lägre belopp, nämligen 2—9 kronor. Vid sjukdom, som icke förorsakar förlust av arbetsförmågan men väl nedsättning av densamma med minst hälften, utgives halv sjukpenning. För tid, då sjukpenningförsäkrad åtnjuter sjukhusvård, utgives en reducerad sjukpenning, kallad hempenning. Sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgår vid varje sjukdom för högst 730 dagar, i fråga om folkpensionärer dock för högst 90 respektive 180 dagar. Sjukpenning utgives icke för de tre första dagarna av varje sjukperiod. Kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen bestrides genom avgifter av sjukkassemedlemmarna, bidrag från arbetsgivarna samt statsbidrag. Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning är lika stora för samtliga avgiftspliktiga medlemmar i samma kassa. Avgifterna för försäkring för tilläggssjukpenning är lika stora för de medlemmar i samma kassa, vilka tillhör samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid. Enligt lagen om allmän sjukförsäkring har vissa kategorier sjukkassemedlemmar möjlighet att få sitt obligatoriska försäkringsskydd utökat genom frivillig sjukpenningförsäkring. Detta gäller följande grupper av personer. a) Personer med inkomst av annat förvärvsarbete än tjänst. Den som har arbetsinkomst uteslutande av egen verksamhet — t. ex. självständig företagare — tillförsäkras inom den obligatoriska försäkringen endast grundsjukpenning men icke någon tilläggssjukpenning. Hans försäkringsskydd blir därför mindre omfattande än en anställds med samma inkomst. Även för den, som har inkomst både av egen verksamhet och av tjänst, blir försäkringsskyddet lägre än en anställds med samma inkomst, eftersom tilläggssjukpenningen beräknas endast i förhållande till inkomsten av tjänsten. Den som helt eller delvis försörjer sig med egen verksamhet har därför beretts möjlighet att förbättra sitt försäkringsskydd från den allmänna sjukförsäkringen genom att förskaffa sig ett frivilligt tillägg till sin obligatoriska sjukpenning. Genom sådan frivillig försäkring kan han få en sjukpenningförsäkring av högst samma omfattning som han obligatoriskt skulle ha erhållit, om hela arbetsinkomsten varit inkomst av tjänst. För denna frivilliga försäkring enligt lagen om allmän sjukförsäkring gäller därutöver den begränsningen, att sjukpenningtillägget tillsammans med sjukpenningen jämte barntillägg inom den obligatoriska försäkringen får uppgå till högst 80 % av den försäkrades normala dagsinkomst av förvärvsarbete. Den frivilliga försäkringen tecknas med samma karenstid (3 dagar), som gäller inom den obligatoriska försäkringen. Karenstiden kan, om så önskas, förlängas med 15, 30 eller 90 dagar. b) Gifta kvinnor (i huvudsak s. k. hemmafruar). Utöver sin obligatoriska sjukpenning kan en hustru försäkra sig frivilligt för att få ett sjukpenningtillägg, som efter hennes eget val kan bestämmas till 1, 2 eller 3 kronor om dagen. Tillägget och den obligatoriska sjukpenningen får dock tillsammans icke överstiga 6 kronor, vilket i praktiken medför att möjligheten begränsar sig i huvudsak till hemmafruar. I fråga om karenstider gäller samma regler som de under a) anförda.

464 c) Studerande. Den som fyllt 16 år och till följd av studier eller annan utbildning, som beräknas pågå minst ett halvår, icke eller endast i ringa utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete, kan genom frivillig försäkring få sjukpenning å 3—6 kronor om dagen eller, om han har rätt till obligatorisk sjukpenning, ett tillägg till denna på 1—3 kronor om dagen. Tillägget och den obligatoriska sjukpenningen får dock tillsammans icke överstiga 6 kronor. Å frivillig sjukpenning kan utgå barntillägg. Frivillig sjukpenning eller sjukpenningtillägg vid den frivilliga försäkringen för studerande utgår endast vid förlust av arbetsförmågan och icke för de första 18 dagarna av varje sjukperiod. Frivillig försäkring meddelas antingen individuellt eller kollektivt, i senare fallet åt medlemmar av sammanslutning eller åt elever vid undervisningsanstalt. För individuell frivillig försäkring fordras att sjukkassemedlemmen ej fyllt 55 år och har god hälsa. Kollektiv frivillig försäkring kan meddelas utan hänsyn till nämnda villkor. Kostnaderna för den frivilliga försäkringen enligt lagen om allmän sjukförsäkring bestrides genom avgifter av de försäkrade sjukkassemedlemmarna samt genom visst statsbidrag. Avgifterna bestämmes med hänsyn till den försäkrades ålder och sjukhjälpens omfattning. Såvitt gäller sjukpenning och sjukpenningtillägg utgör statsbidraget 20 %. Enligt uppgifter från riksförsäkringsanstalten (siffrorna är preliminära) utgjorde de frivilligt försäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring vid utgången av år 1958 totalt ca 244 000 personer, varav ca 98 000 var personer med inkomst av annat förvärvsarbete än tjänst, ca 139 000 var gifta kvinnor tillhörande kategori b) ovan och bortåt 7 000 var studerande. Folkpensioneringen och den frivilliga statliga pensionsförsäkringen Folkpensioneringen utgör grunden i det allmänna pensionssystem, som för närvarande är under uppbyggnad i Sverige. Såvitt rör folkpensioneringen må i detta sammanhang endast erinras om de allra väsentligaste dragen. Pensionsrätt enligt lagen om folkpensionering tillkommer alla här i riket mantalsskrivna svenska medborgare som fyllt 16 år. Huvudförmånerna i folkpensioneringen utgöres dels av ålderspension, som utgår efter fyllda 67 år, dels ock av invalidpension, sjukbidrag — närmast att betrakta såsom en tidsbegränsad invalidpension — och änkepension, vilka förmåner utgår för tid före fyllda 67 år. Ålderspensionen utgår oberoende av pensionstagarens ekonomiska ställning. Änkepensionen är däremot beroende av inkomsten. Så är även fallet med invalidpension och sjukbidrag utom såvitt rör den del av pensionen eller bidraget, som betecknas grundpension. Till pensionsberättigad mans hustru kan efter inkomstprövning i vissa fall utgå hustrutillägg. De i det föregående angivna folkpensionsförmånerna höjes i förekommande fall med indextillägg, s. k. standardtillägg enligt särskild lag därom, blindtillägg, vårdtillägg samt inkomstprövat kommunalt bostadstillägg. Till lagen om folkpensionering ansluter sig lagen om bidrag till

465 änkor och änklingar med barn samt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders ni. ii. barn. I januari 1960 utgör ålderspensionen inberäknat index och standardtillägg 2 450 kronor för ensamstående och 3 920 kronor för två pensionsberättigade makar. Till motsvarande belopp uppgår invalidpensionen och sjukbidraget i fall då sådan förmån utgår oreducerad. Beloppet av full änkepension jämte nämnda båda tillägg utgör 1 960 kronor. Folkpensioneringslagstiftningens centrala administration ankommer på pensionsstyrelsen. Kostnaderna för de i det föregående angivna förmånerna bestrides av staten med bidrag i viss utsträckning av kommunerna. Staten tillgodogör sig vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna skatterna, samt avkastningen av vissa fondmedel. Folkpensioneringen befinner sig i ett skede av intensiv utbyggnad. Enligt lagen om frivillig statlig pensionsförsäkring kan svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkras hos pensionsstyrelsen för erhållande av pension. Det närmare anordnandet av denna försäkring återfinnes ej i lagen utan i en särskild kungörelse den 30 december 1947 (nr 981). Avgifterna för nu ifrågavarande försäkring inbetalas på postanstalt och varje inbetalning kan sägas utgöra en engångspremie för en viss däremot svarande pensionsrätt. Försäkringstagaren binder sig icke för några framtida avgiftsbetalningar. För personer under 67 år finnes två försäkringsformer, nämligen försäkring utan avgiftsåterbetalning vid dödsfall och försäkring med avgiftsåterbetalning vid dödsfall. Vid den förra försäkringsformen återbetalas inga premier vid dödsfall. Har försäkring tecknats enligt den senare försäkringsformen och dödsfall inträffar innan pension börjat utgå, återbetalas inbetalda avgifter helt. Har i samma fall pensionen utgått kortare tid än fem år, återbetalas viss del av de erlagda avgifterna. Pensionen i en försäkring med avgiftsåterbetalning blir för samma avgift något lägre än i en försäkring utan avgiftsåterbetalning. Pension av nu angivet slag kan börja uttagas när som helst mellan 55 och 67 års ålder. Ju senare uttagandet börjar, desto större blir pensionen. Sedan pensionen börjat utlagas, utgår den med samma belopp under den försäkrades återstående livstid. Vid invaliditet före 55 års ålder kan den från nämnda ålder tillförsäkrade pensionen utgå med reducerat belopp såsom förtidspension, dock ej före fyllda 15 år. Vid nu ifrågavarande försäkringsformer är den tillåtna avgiftsinbetalningen maximerad till att motsvara 1 000 kronor per år, räknat från och med födelseåret till och med inbetainingsåret. Efter den månad då 67 års ålder uppnås kan avgift erläggas allenast för försäkring för åldringar, avseende omedelbart utgående livsvarig pension u t a n förbehåll om avgiftsåterbetalning vid dödsfall. På sådan försäkring får 30— 001886

466 i avgifter inbetalas högst så mycket att den totalpension från den frivilliga försäkringen, som vederbörande uppbär, uppgår till 6 000 kronor om året. Varje avgift till den frivilliga pensionsförsäkringen ger pension enligt de tariffsatser, som gäller vid den tidpunkt, då avgifterna erlägges. Försäkringstekniska grunder för den frivilliga statliga pensionsförsäkringen fastställes av Kungl. Maj :t, varvid bestämmelserna i 264 § 1 mom. FL skall äga tillämpning. Enligt de av Kungl. Maj :t fastställda grunderna för 1958 års tariffer är pensionerna i huvudsak beräknade under följande antaganden. De influtna avgifterna antages förräntas efter 5 % under de tio första åren efter inbetalningen. I övrigt räknas förräntningen ske efter 3,25 %. Till grund för dödlighetsantagandena ligger den av livförsäkringsbolagen sedan år 1955 för ren livränteförsäkring tillämpade dödlighetstabellen L 55 avseende män. För kvinnor tillämpas tabellen med tre års ålderssänkning. För åldringar har inlagts ett särskilt selektionstillägg. I premierna ingår en omkostnadsbelastning, som motsvarar 3 % av de erlagda avgifterna. Att märka är att någon återbäring icke för närvarande förekommer inom försäkringen. Under perioden 1949—1958 har de årliga avgifterna till nu ifrågavarande försäkring i genomsnitt utgjort 13,5 miljoner kronor. I pensioner utbetalades år 1958 drygt 9 miljoner kronor till sammanlagt inemot 14 000 personer. Försäkringen är grundad på premiereservsystem och fonderna uppgick vid utgången av år 1958 till 278 miljoner kronor. Till försäkringen var vid samma tidpunkt anslutna ca 77 000 personer. Frågan om en utbyggnad och effektivisering av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen är för närvarande föremål för utredning. Den allmänna tilläggspensioneringen Genom lagen om försäkring för allmän tilläggspension har svensk medborgare från och med sitt 16 :e år försäkrats för ålderspension, förtidspension och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. Rätt till pension grundas på inkomst av förvärvsarbete och efter sådan inkomst utgår också avgifterna till försäkringen. Det sagda gäller också i riket mantalsskriven utlänning. Tilläggspensionen är värdebeständig genom att såväl inkomster och pensioner som avgifter ställes i relation till ett s. k. basbelopp, som är indexreglerat. Basbeloppet är anknutet till det inom folkpensioneringen gällande pensionspristalet, vilket bestämmes av Kungl. Maj :t. För januari 1960 utgör basbeloppet 4 200 kronor. Pensionsrätt tillgodoräknas, såsom tidigare angivits, endast för vissa slag av inkomst, nämligen inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Såsom pensionsgrundande inkomst räknas för det fall att inkomsten helt härrör från anställning inkomsten minskad med basbeloppet och för det fall att inkomsten härrör av annat förvärvsarbete inkomsten minskad med dels basbeloppet och dels en tredjedel av den del av inkomsten

467 som överstiger dubbla basbeloppet. Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses dock från inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. För varje år en försäkrad haft pensionsgrundande inkomst gottskrives han vissa pensionspoäng. Pensionspoängen angiver förhållandet mellan den pensionsgrundande inkomsten och basbeloppet vid inkomstårets ingång. Pensionernas storlek är bl. a. beroende av det på visst sätt beräknade medeltalet av de pensionspoäng, som tillgodoräknats den försäkrade, samt basbeloppets storlek vid utbetalningen. Ålderspension utgår från och med den månad den försäkrade fyller 67 år. Med viss sänkning respektive ökning i pensionsbeloppet kan ålderspensionen börja uttagas redan vid 63 år eller uppskjutas till 70 år. Ålderspensionen, uttagen vid 67-årsålderns inträde, utgör 60 % av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utges, och medeltalet av de förvärvade pensionspoängen, eller om pensionspoäng tillgodoräknats för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. För full ålderspension erfordras att pensionspoäng förvärvats under minst 30 år. För svenska medborgare sänkes dock detta krav med 1 år för varje år som vederbörande är född tidigare än 1924, dock lägst till 20 år. Finnes icke pensionspoäng för nyss angivna antal år, skall hänsym tagas endast till så stor del av den i näst föregående styrcke nämnda produkten som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats, och det antal poängår som erfordras för full ålderspension. Vid invaliditet, som berättigar till invalidpension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, erhåller den försäkrade, om invaliditeten är fullständig, hel förtidspension, vars belopp i princip överensstämmer med den ålderspension, som skulle ha utgått vid 67 års ålder om den invalidiserade fortsatt att tjäna in pensionspoäng varje år till och med 65 års ålder motsvarande medeltalet av de två högsta pensionspoäng, som han haft under den fyraårsperiod som närmast föregått det år då invalidpensionen eller sjukbidraget började utgå. Om vederbörande icke haft pensionsgrundande inkomst minst två av de senaste fyra åren men ändå efter systemets införande förvärvat pensionspoäng i minst tre år (för icke svensk medborgare 10 å r ) , utgår hel förtidspension med samma årsbelopp som redan intjänad ålderspension. Är invaliditeten icke fullständig, utgår 60 % av hel förtidspension. Familjepensionen beräknas i förhållande till skilda belopp allteftersom den försäkrade avlidit innan ålderspension börjat utbetalas eller efter det dylik pension börjat utgå. I förra fallet utgör det belopp efter vilket familjepensionen beräknas samma belopp som hel förtidspension vid dödstillfället. I det senare fallet beräknas familj epensionen på grundval av det belopp till vilket ålderspensionen uppgår, därest den uttages vid 67-årsålderns ingång. Berättigade till familjepension är i princip änka — men icke änkling — och

468 barn som ej fyllt 19 år. Sammanlagda familjepensionen beror på antalet pensionsberättigade efterlevande och utgör bestämda procenttal av det belopp, efter vilket familjepensionen enligt ovan beräknas, nämligen om endast en efterlevande finnes 40 %, om två efterlevande finnes 50 %, om tre efterlevande finnes 60 %, om fyra efterlevande finnes 70 % och om minst fem efterlevande finnes 80 %. Avgifterna till tilläggspensioneringen erlägges, såvitt angår anställda, av arbetsgivaren och i fråga om försäkrad som har inkomst av annat förvärvsarbete av den försäkrade själv. Arbetsgivaravgiften utgår för varje år med viss procent av summan av utgivna löneförmåner till de anställda med vissa avdrag. Den som har inkomst av annat förvärvsarbete får erlägga avgift med viss procent av den pensionsgrundande inkomsten. Procentsatsen är densamma som för arbetsgivarna. Den skall för år 1960 vara 3 % och stiger sedan med 1 % om året till 1964, då avgiften utgår med 7 %. Den beräknas emellertid enligt ännu icke fattade beslut stiga även därefter under ett antal år. Ehuru tilläggspensioneringen i princip är obligatorisk kan i vissa fall inkomst undantagas från densamma. Arbetsgivare och arbetstagare representerade av huvudorganisation kan nämligen under vissa förutsättningar före den 1 juli 1961 genom kollektivavtal överenskomma om undantagande från försäkringen såvitt gäller inkomst av anställning. Såvitt gäller inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan envar försäkrad göra anmälan om undantagande från försäkringen. Lagen om försäkring för allmän tilläggspension träder i kraft den 1 januari 1960. Övergångsvis gäller i åtskilliga hänseenden annat än vad den lämnade redogörelsen, som närmast har avseende å fullfunktionsstadiet, ger vid handen. Några pensioner utbetalas icke för tid före år 1963.

De sakkunniga Förslag rörande fortlöpande kontakt

Från statsmakternas sida har ett stort antal åtgärder vidtagits för att i samhällets regi bereda medborgarna skydd mot de ekonomiska verkningarna av olycksfall, sjukdom, åldrande och död. I en allt större utsträckning har samhällets anordningar på området erhållit en försäkringsliknande eller helt försäkringsmässig karaktär. I det föregående har en kortfattad redogörelse lämnats för de viktigaste anordningarna på området, nämligen den obligatoriska och frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen, den obligatoriska och frivilliga allmänna sjukförsäkringen, folkpensioneringen, den av pensionsstyrelsen bedrivna frivilliga statliga pensionsförsäkringen samt den nyligen beslutade försäkringen för allmän tilläggspension.

469 I stor utsträckning gäller, att det försäkringsskydd, som beredes i samhällets regi, har karaktären av ett bottenskydd eller i allt fall icke ger det fullständiga personförsäkringsskydd, som många medborgare önskar ha och även har ekonomiska förutsättningar att skaffa sig. Såväl för stora grupper av samhällsmedlemmar som för ett stort antal enskilda individer föreligger behov av och önskemål om påbyggnader av de samhälleliga försäkringsanordningarna. Med sådana påbyggnader står de enskilda försäkringsbolagen till tjänst. För försäkringstagarna är det av intresse, att det sammanlagda försäkringsskydd, som kan erhållas genom kombinationer av försäkring i samhällets regi och försäkring hos enskilda försäkringsbolag, utan större svårighet kan få ett ändamålsenligt innehåll, som är väl avpassat till enskilda gruppers och individers behov och önskemål. Det är också ett försäkringstagarintresse, att i möjlig utsträckning ett samarbete äger rum mellan de olika försäkringsorganen så att bl. a. dubbelarbete i görligaste mån undvikes. Då kvaliteten hos det sammanlagda försäkringsskydd, som den enskilde erhåller, är beroende av alla de moment, varav försäkringsskyddet är sammansatt, har den enskilde ett intresse av att man både på samhällets sida och på försäkringsbolagssidan eftersträvar icke blott att göra det egna försäkringsmomentet rationellt och välavvägt utan också att göra vad man kan för att det sammanlagda försäkringsskyddet skall bli ändamålsenligt uppbyggt. Allteftersom samhällets personförsäkringsformer utvecklats och utvidgats har de enskilda försäkringsbolagens uppgift på personförsäkringsområdet alltmera blivit att tillhandagå allmänheten med påbyggnader, individuellt och gruppvis, av det personförsäkringsskydd som samhället ger. De svenska försäkringsbolagens personförsäkringsrörelse blir till mycket stor del en komplettering av den personförsäkringsverksamhet, som olika samhällsorgan utövar. Såsom framgår av det föregående tillhandahåller samhällets försäkringsorgan vissa frivilliga kompletteringar av det obligatoriska grundskydd, som samhället ger. Dessa påbyggnadsmöjligheter är dock mera begränsade än de, som det enskilda försäkringsväsendet kan erbjuda. Ett stort antal kombinationer av samhällelig personförsäkring och påbyggnadsförsäkringar hos enskilda försäkringsbolag kan tänkas. Härvid kan det av försäkringsbolagen lämnade försäkringsskyddet antingen läggas omedelbart ovanpå samhällets obligatoriska försäkring eller sättas in först sedan den obligatoriska försäkringen kompletterats med en frivillig försäkring hos samhällets försäkringsorgan. Mot den angivna bakgrunden framstår det såsom ett försäkringstagarintresse, att på personförsäkringsområdet de samhälleliga försäkringsorganen och försäkringsbolagen håller fortlöpande kontakt med varandra, diskuterar gemensamma problem och överväger vilka möjligheter som —• inom ramen för gällande lagar eller efter lagändringar — finnes att genom

470 olika åtgärder förbättra försäkringstagarnas sammanlagda försäkringsskydd och tillvarataga möjligheter till förenklingar och andra rationaliseringar. Såväl när det gäller skaderegleringen som i fråga om den närmare utformningen av försäkringarnas innehåll och riktlinjerna för premiesättningen samt den statistiska bearbetningen av försäkringsmaterialet torde i icke obetydlig omfattning ett utbyte av erfarenheter m. m. kunna vara av värde. De sakkunniga vill därför förorda, att man från departementshåll eller från berörda parters sida tager initiativ till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor mellan företrädare för socialdepartementet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen samt de enskilda försäkringsbolagen. Avsikten är icke att skapa någon ny statlig nämnd eller liknande utan blott att till gagnande av försäkringstagarintressena etablera närmare kontakt och samarbete mellan statliga organ och försäkringsbolag, vilka är verksamma på personförsäkringsområdet. En fortlöpande kontakt av nu angivet slag bör enligt de sakkunnigas uppfattning kunna avsätta resultat, som blir av värde för försäkringstagarna.

SEXTONDE KAPITLET Lagförslag

I enlighet med det ovan anförda har de sakkunniga utarbetat ett förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse. De sakkunnigas lagförslag innehåller dels de lagändringar, som förordats i tidigare kapitel av detta betänkande, dels ock ett antal lagändringar, som icke berörts i det föregående utan som framlägges och motiveras i detta avslutande kapitel. Lagtexten är intagen omedelbart före kapitel I. I det följande göres en genomgång av de bestämmelser, som de sakkunnigas lagförslag innehåller. I den mån bestämmelserna är behandlade i det föregående är det i allmänhet möjligt att begränsa framställningen här till en hänvisning till vederbörande kapitel. Den nuvarande långtgående samstämmigheten mellan lagen om aktiebolag och de bolagsrättsliga bestämmelserna i FL har i huvudsak bibehållits. Anledning synes de sakkunniga icke finnas att på ett större antal punkter ändra de bolagsrättsliga stadgandena i FL, innan slutlig ställning tagits till frågan om omarbetning och förenkling av aktiebolagslagen.

Paragrafgenomgång

1§. Ändringen är berörd i kapitel V (s. 180). 2 §.

Stadgandena i 1 mom. behandlas i kapitel IV. Beträffande bestämmelserna i 2 mom. hänvisas till kapitel VIII. 3 §.

Motiveringen för det föreslagna tillägget återfinnes i kapitel XIV (s. 443). 4§. Ändringen av paragrafen är i allt väsentligt behandlad i kapitel V. Den i nuvarande sista stycket av paragrafen intagna regeln att där angiven avskrift skall vara bestyrkt på visst kvalificerat sätt har strukits. Härutinnan hänvisas till vad som anföres nedan under 341 §.

472 O §. Första stycket 11. Ändringen är orsakad av den i kapitel XIII föreslagna sammanslagningen av regleringsfond och återbäringsfond till en enda fond, benämnd återbäringsfond. Vad angår den allmänna regeln att försäkringsaktiebolags bolagsordning skall angiva de grunder efter vilka skall förfogas över uppkommen vinst h a r ingen ändring föreslagits. I anslutning till förlusttäckningsreglerna i 273 § anför de sakkunniga vissa synpunkter av begränsad räckvidd rörande innehållet i bolagsordningarnas vinstdispositionsbestämmelser. Härutinnan hänvisas till vad nedan anföres under 273 § (s. 498). Första stycket 12. Enligt förevarande bestämmelse i dess nu gällande lydelse skall försäkringsaktiebolags bolagsordning angiva beträffande annan försäkring än livförsäkring regler för begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk. Dessa regler brukar kallas maximalbestämmelser. Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga uttalat, att av flera skäl, bl. a. att bolagen i realiteten avvägde sina självbehåll med utgångspunkt från kalkylerad maximiskada, den i bolagsordningen angivna maximalen i många fall bleve endast en luftsiffra, vida högre än de risker, som bolaget toge på sig eller kunde taga på sig utan att äventyra sin ekonomi. Begreppet en och samma risk vore vidare en ren bedömningsfråga. Slutligen kunde det i vissa fall vara av betydelse, att ett bolag finge kunna taga på sig en formellt obegränsad ansvarighet, förutsatt att sådana anordningar träffats att risken för alltför stora skadeutbetalningar bleve »teoretisk». Om detta för närvarande vore möjligt vore ovisst. Av dessa skäl syntes regeln böra omformuleras så, att man i stället för att angiva ansvarighetsbelopp byggde på en bedömningsmässig maximirisk. Alternativt kunde övervägas att slopa maximalregeln och i stället föra in en bestämmelse i 288 §, enligt vilken försäkringsinspektionen skulle kunna ingripa mot ett bolag, där detta iklätt sig riskåtaganden av sådan storlek att de äventyrade bolagets soliditet. En sådan konstruktion, som måhända tedde sig mest tilltalande i fråga om riksbolagen, mötte dock enligt inspektionens mening någon tvekan beträffande de lokala bolagen. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sin skrivelse till de sakkunniga omnämnt, att ett bolag framhållit, att då i vissa länder, t. ex. England, såsom villkor för förande av personbil föreskreves, att trafikförsäkring tecknats utan begränsning av försäkringsgivarens ansvarsbelopp, svenska försäkringsbolag måste ikläda sig obegränsat ansvar för av svenska bilister vållad skada i England. Då emellertid bolagsordningarna lade hinder i vägen för de svenska bolagen att ikläda sig obegränsat ansvar, måste reassurans sökas hos utländska återförsäkrare. Den risk för det obegränsade ansvaret, som sålunda måste täckas, syntes bolaget vara mer av teoretisk än av prak-

473 tisk art i den mån det låge över ett visst tillräckligt högt tilltaget belopp. I intet av de övriga nordiska länderna funnes något hinder för försäkringsgivarna att ikläda sig obegränsat ansvar för egen räkning. Bolaget — som framhöll att det sagda ägde motsvarande tillämpning för andra branscher än trafikförsäkring — ifrågasatte, om det med hänsyn till lagens nuvarande utformning principiellt kunde medgivas försäkringsbolag rätt att för egen räkning ikläda sig obegränsat ansvar under förutsättning att tillfredsställande reassurans ordnades i övrigt. Om så icke skulle vara fallet, ansåge bolaget en lagändring önskvärd för att uppnå det angivna syftet. I propositionen rörande FL uttalades bl. a., att för varje försäkringsbolag måste fastställas en begränsning av den ansvarighet bolaget ägde utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk och att denna maximal kunde växla inom ett och samma bolag för olika försäkringsgrenar och även för skilda risker inom en försäkringsgren. Mot bakgrunden av detta uttalande synes det de sakkunniga ligga närmast till hands att tolka nu ifrågavarande lagrum så, att försäkringsbolags bolagsordning för skadeförsäkring skall innehålla regler, som sätter en gräns för den ansvarighet bolaget får stå för egen räkning, och att lagen kräver en dylik gräns för varje särskild risk som bolaget påtagit sig. De sakkunniga är av den uppfattningen, att det är av grundläggande betydelse för ett försäkringsbolags soliditet att det tryggar sig mot ekonomiska katastrofer genom att i erforderlig omfattning teckna återförsäkring. Återförsäkringens centrala betydelse för försäkringsbolagets ekonomi gör, att de sakkunniga finner det starkt motiverat, att bestämmelser i vad mån försäkringsbolag är skyldigt att teckna återförsäkring intages i försäkringsbolags bolagsordning såvitt angår skadeförsäkring och i grunder när det gäller livförsäkring och därmed jämställd försäkring. Försäkringsinspektionen får härigenom tillfälle att pröva de riktlinjer varje enskilt bolag följer i fråga om återförsäkringen. Det ligger i försäkringstagarnas intresse att försäkringsinspektionen skall godkänna reglerna rörande den omfattning i vilken återförsäkring skall tecknas. De nuvarande maximalreglerna, som bestämmer när återförsäkringsskyldigheten inträder, synes icke fullt ändamålsenliga. De sakkunniga är av den uppfattningen, att även om en obegränsad ansvarighet inom exempelvis trafikförsäkring teoretiskt sett innefattar risk för förödande utbetalningar, de svenska försäkringsbolagen dock icke under alla förhållanden bör vara uteslutna från möjligheten att själva täcka den teoretiskt obegränsade topprisken. Då försäkringsbolag i utlandet påtager sig dylika risker, synes anledning icke finnas att undantagslöst utestänga de svenska bolagen från en dylik risktäckning och hänvisa bolagen till att obligatoriskt återförsäkra dylika risktoppar i utlandet. Har försäkringsbolagen genom återförsäkring eller liknande arrangemang ordnat en tillfredsställande riskutjämning för alla risker, som synes ligga inom de praktiska möjligheternas ram, torde

474 det böra vara tillåtet för vederbörande att hålla teoretiska topprisker på egen hand. Det torde icke behöva befaras att försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen kommer att vara lättsinniga vid bestämmandet av reglerna i förevarande ämne. De sakkunniga anser således, att FL icke bör kräva att det skall finnas en fixerad gräns, utöver vilken aldrig — icke ens teoretiskt — försäkringsbolags ansvarighet kan stiga. De sakkunniga är vidare av den meningen, att det icke är ändamålsenligt att obligatoriskt anknyta försäkringsbolags återförsäkringsskyldighet till den ansvarighet som vederbörande bolag står för »en och samma risk». Begreppet en och samma risk är ofta svårt att precisera. Med hänsyn härtill synes det olämpligt att anknyta till detsamma. Dessutom må erinras därom att en återförsäkring icke alltid behöver anknytas till ansvarigheten för varje särskild risk. Återförsäkringsgivarens betalningsskyldighet kan göras beroende av exempelvis rörelseutfallet för räkenskapsåret. För ett försäkringsbolags soliditet kan ett dylikt återförsäkringsarrangemang vara minst lika tillfredsställande som anordningen att anknyta återförsäkringen till förhållandena beträffande de särskilda riskerna. Enligt de sakkunnigas mening vinnes en lämplig rörelsefrihet men tryggas samtidigt soliditeten, därest i 6 § första stycket 12 samt 170 § första stycket 14 stadgas, att försäkringsbolags bolagsordning skall angiva beträffande annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring. På motsvarande sätt synes i 9 § första stycket och 173 § första stycket böra angivas, att för livförsäkring grunder skall upprättas beträffande, bl. a., skyldighet att teckna återförsäkring. 9 §. Jämlikt första stycket skall för livförsäkring grunder upprättas i ett antal uppräknade ämnen. Vissa former av livförsäkring eller därmed likställd personförsäkring är av så speciell karaktär, att anledning saknas att upprätta fullständiga grunder beträffande desamma. I främsta rummet gäller detta beträffande skadelivräntor. I anledning härav har i ingressen till första stycket inskjutits ett stadgande, som uttryckligen giver vid handen att undantag kan göras när på grund av försäkringens särskilda natur anledning därtill föreligger. Beträffande ändringen av maximalstadgandet i första stycket 8 må hänvisas till vad som under 6 § anförts rörande ändring av första stycket 12 avsistnämnda paragraf. Vad angår första stycket 9 samt hänvisningen i tredje stycket till 270 a § sammanhänger ifrågavarande tillägg med de sakkunnigas förslag i kapitel IV avseende förräntning av livförsäkringsbelopp som förfallit till betalning. 10 §. Enligt 1 mom. av denna paragraf gäller bl. a., att om försäkringsaktiebo-

475 lag skall driva försäkringsrörelse i utlandet, bestämmelse härom skall intagas i bolagsordningen. Frågan när ett försäkringsaktiebolag i Sverige skall anses driva försäkringsrörelse i annat land synes i viss mån oklar. Ett ingående av enstaka försäkringsavtal angående utländska risker synes böra få ske utan särskilt stöd i bolagsordningens bestämmelser. Så snart emellertid täckningen av utländska risker får sådan omfattning, att man k a n tala om försäkringsrörelse avseende risker i utlandet, synes verksamheten i fråga böra vara tillåten allenast under förutsättning att direkt stöd för densamma finnes i bolagsordningens bestämmelser. En dylik verksamhet kan nämligen i skilda hänseenden förete viktiga skiljaktigheter i förhållande till en motsvarande verksamhet avseende risker i Sverige. Frågan huruvida bolaget upprättat kontor i utlandet eller har generalagent där eller eljest driver verksamheten under sådana former att bolaget enligt försäkringstillsynslagstiftningen i annat land kan anses driva försäkringsrörelse i ifrågavarande land torde icke böra tillmätas avgörande betydelse i det sammanhang varom här är fråga. Till förtydligande av bestämmelsens innehåll föreslår de sakkunniga i enlighet med det anförda, att i 1 mom. av förevarande paragraf begreppet driva försäkringsrörelse i utlandet utbytes mot begreppet driva försäkringsrörelse avseende risker i utlandet. 29 §. Vid ansökningar om och anmälningar för registrering skall i ett antal fall bifogas avskrifter av koncession, bolagsordning och grunder eller av en del av nämnda handlingar. Det synes de sakkunniga vara en onödig belastning av försäkringsbolagen att ålägga dessa att insända dylika avskrifter. Registreringsmyndigheten försäkringsinspektionen förfogar själv i mycket stor utsträckning över dylika avskrifter och kan utan större svårighet förskaffa sig eller iordningställa avskrifter i återstående fall. Försäkringsinspektionen bör därför själv i registreringsärenden kunna tillhandahålla erforderliga avskrifter av koncession, bolagsordning och grunder. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag i kapitel V rörande överflyttning av vissa koncessionsärenden m. m. från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen skapar ännu bättre förutsättningar än hittills för en dylik förenkling av registreringsförfarandet. I enlighet med det anförda föreslås i förevarande paragraf, att till ansökning om försäkringsaktiebolags registrering icke skall behöva fogas två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda grunder. I stället föreskrives att i registreringsärendet skall föreligga två avskrifter av nyssnämnda handlingar. Delvis i anslutning till den nya ordningen föreslås vidare, att ett antal i paragrafen angivna avskrifter icke längre skall behöva vara bestyrkta på det sätt som nu föreskrives i 341 § andra stycket. I sistnämnda fråga hänvisas i övrigt till vad nedan anföres under 341 §. Dessutom göres vissa ändringar i förevarande paragraf i anledning av de

476 sakkunnigas förslag nedan under 72 §, att dispens skall kunna lämnas från regeln att styrelseledamöterna, verkställande direktören och revisorerna m. fl. skall vara här i riket bosatta svenska medborgare. 31 §. Paragraf ändringen innebär ett sammanförande av nuvarande andra och tredje styckena till ett enda stycke. Uppdelningen av ifrågavarande bestämmelser på två skilda stycken torde ha tillkommit genom ett misstag av tryckeriteknisk natur. Detta synes kunna utläsas av en jämförelse mellan 1947 års lagrådsremiss och 1948 års proposition. Att bestämmelserna är avsedda att bilda ett enda stycke bekräftas genom en jämförelse mellan 31 § och hänvisningen i 327 § 3 till 31 § andra stycket tredje punkten. 47 §. Ändringen innefattar att det nuvarande kravet att vissa i paragrafen nämnda avskrifter skall vara bestyrkta på visst kvalificerat sätt blivit struket. Härutinnan hänvisas till vad som anföres nedan under 341 §. 52 §. Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall vid ökning av försäkringsaktiebolags aktiekapital medelst ny aktieteckning teckning av de nya aktierna ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts på sätt i 341 § andra stycket stadgas. Med hänsyn till den civilrättsliga betydelse, som i förevarande sammanhang avskrift av teckningslistan har, synes det icke böra ifrågakomma att släppa kravet på kvalificerat bestyrkande av dylik avskrift. Erinras må därom att vid försäkringsaktiebolags bildande avskrift av teckningslistan skall jämlikt 12 § vara bestyrkt av notarius publicus eller av landsfiskal eller av stiftarna. Med denna bestämmelse synes bäst rimma att i aktiekapitalökningsfallet kräva, att avskrift av teckningslistan skall vara bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal eller av två styrelseledamöter. De sakkunniga föreslår därför detta. Bestämmelsen i ämnet kommer härigenom att motsvara 38 § första stycket lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse. Ändringen påverkar utformningen av 328 § 4. 58 a §. Såväl vid bildande av försäkringsaktiebolag som vid ökning av aktiekapitalet i dylikt bolag gäller för närvarande, att betalning för tecknade aktier må erläggas endast i penningar eller därmed enligt lagen jämställd betalning eller ock, under viss förutsättning, genom kvittning mot skuld till aktietecknare. Lagen utesluter således att aktietecknare likviderar tecknade aktier med annan egendom än nu sagts, s. k. apportegendom. De sakkunniga har för de flesta fall ingen erinran att göra mot förbudet mot tillskjutande av apportegendom. För ett sådant förbud talar i främsta rummet den grund-

477 läggande betydelse, som en kontant kapitalbas har för ett försäkringsbolags verksamhet. I vissa situationer kan det dock tänkas, att det nuvarande förbudet mot tillskjutande av apportegendom kan lägga hinder i vägen för en sund utveckling av försäkringsväsendet. Det har ansetts att en starkare koncentration av det svenska försäkringsväsendet skulle kunna medföra fördelar för försäkringstagarna. I 295 § finnes bestämmelser rörande överlåtelse av försäkringsbestånd från ett försäkringsbolag till ett annat. Genom tillämpning av dessa bestämmelser kan i enkla former en sammanslagning av flera försäkringsbolags rörelser åvägabringas. En koncentration inom försäkringsväsendet kan emellertid tänkas komina till stånd även utan att något eller några försäkringsbolag överlåter sina försäkringsbestånd och upphör med sin rörelse. Redan en koncernbildning kan medföra en koncentration av verksamheten till gagn för försäkringstagarna. En koncernbildning kan dessutom utgöra det första stadiet i en utveckling som slutar med en fullständig sammanslagning av berörda bolag. För försäkringsaktiebolagens del torde åtminstone i vissa fall koncernbildningar kunna underlättas, därest i viss utsträckning det nuvarande förbudet mot tillskjutande av apportegendom upphäves. Möjlighet synes böra öppnas för försäkringsaktiebolag att öka sitt aktiekapital och att använda de nya aktierna till att byta till sig alla aktierna i annat försäkringsaktiebolag eller i allt fall så många av aktierna i det andra bolaget, att sistnämnda bolag enligt huvudregeln i 333 § (1 mom. första stycket första punkten) skall anses såsom dotterbolag i förhållande till det förra bolaget. En sådan lösning torde i vissa fall kunna vara en framkomlig och praktisk väg när det gäller att inom försäkringsväsendet skapa koncentration i koncernbildningens form. De faror för försäkringstagare och aktieägare, som kan vara förenade med en dyiik transaktion, där likviden för de nya aktierna i det blivande moderbolaget utgöres av aktier i annat försäkringsbolag synes elimineras, därest transaktionen blir tillåten allenast under förutsättning att försäkringsinspektionen lämnar sitt medgivande. Under åberopande av det anförda föreslår de sakkunniga att i FL intages ett stadgande av följande innehåll. Ökas försäkringsaktiebolags aktiekapital för förvärv av mer än hälften av aktierna i annat försäkringsaktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finnes, så många aktier, att röstetalet för dem utgör mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier, må efter medgivande av försäkringsinspektionen aktie i det senare bolaget utgöra vederlag för aktie i det förra bolaget samt teckning ske med villkor att sådant tillskott göres. I dylikt fall torde FL:s bestämmelser om aktiekapitalets ökning böra gälla med följande tillägg och undantag. Beslutet om aktiekapitalets ökning skall innehålla jämväl alla de om aktieförvärvet och koncernbildningen träffade bestämmelserna. Vad som stadgas i 45 § skall ej föranleda därtill, att värdet av aktie som tillskjutes skall i beslutet uppskattas till visst penningbelopp. Försäkringsinspektionens beslut om med-

478 givande skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Avskrift av försäkringsinspektionens beslut skall vara fogad vid teckningslistan. Beslutet skall vara medtaget i listans förteckning över bifogade handlingar. Vad som stadgas i 46 och 50 §§ samt 53 § andra stycket skall icke äga tillämpning i förevarande fall. Anmälan som avses i 57 § 1 eller 2 mom. skall, i stället för försäkran som där sägs, innehålla uppgift å de aktier som tillskjutits och det antal aktier i bolaget för vilka tillskott skett. Tillgång, som försäkringsaktiebolag på sätt nu sägs förvärvat, skall vid dess införande i bolagets böcker upptagas till skäligt värde. De sakkunniga föreslår att samtliga erforderliga bestämmelser i ämnet intages i en ny paragraf, benämnd 58 a §, vilken placeras omedelbart efter 58 §. Härigenom vinnes att samtliga regler rörande nu ifrågavarande specialfall finnes samlade på ett enda ställe. Av den nya paragrafens placering och lydelse framgår, att specialbestämmelsen i fråga äger tillämpning vare sig ökningen av aktiekapitalet beslutas av bolagsstämman eller styrelsen beslutar aktiekapitalets ökning under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. 59 §. Ändringen i 2 mom. innefattar att det nuvarande kravet att vissa i momentet nämnda avskrifter skall vara bestyrkta på visst kvalificerat sätt blivit struket. Härutinnan hänvisas till vad som anföres nedan under 341 §. 60 §.

Även ändringen av denna paragraf innebär ett uppgivande av det nuvarande kravet att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på visst kvalificerat sätt. De sakkunniga hänvisar till vad nedan sägs under 341 §. 61 §. Ändringen i 1 mom. utgör ett ytterligare exempel på slopandet av kravet att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på särskilt kvalificerat sätt. Frågan behandlas närmare under 341 §. 66 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om reservfond i försäkringsaktiebolag. Vad angår denna fond vill de sakkunniga framhålla, att bestämmelserna i paragrafens första stycke angiver den minimiavsättning till reservfond som skall äga rum i försäkringsaktiebolag. Högre belopp kan föreskrivas i bolagsordningen. Vid avgörandet av frågan huruvida bolagsordning för försäkringsaktiebolag skall innehålla bestämmelser av sistnämnda innebörd bör hänsyn tagas till bolagets ekonomiska förhållanden, arten av

479 de försäkringar som meddelas samt övriga omständigheter vilka är av betydelse i sammanhanget. Jämlikt tredje stycket första punkten i paragrafen må nedsättning av reservfonden beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets verksamhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel. Med hänsyn till bestämmelserna i 273 § torde till detta stadgande böra fogas tillägget, att vad nu sagts ej skall lända till rubbning av vad i 273 § 2 mom. är föreskrivet om täckande av förlust i försäkringsbolag, vilket meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag. 70 §. Motivering för den ändrade lydelsen av paragrafen lämnas i kapitel XI. 72 §. Jämlikt denna paragraf skall styrelseledamöterna och verkställande direktören i försäkringsaktiebolag vara myndiga här i riket bosatta svenska medborgare. Samma krav gäller beträffande styrelsesuppleant och vice verkställande direktör i försäkringsaktiebolag (73 §), beträffande sådan firmatecknare i försäkringsaktiebolag som namnes i 81 § första stycket andra punkten samt beträffande revisor och revisorssuppleant i dylikt bolag (100 §). Vad nu sagts beträffande vissa personer i försäkringsaktiebolag äger jämväl tillämpning beträffande motsvarande personer i ömsesidigt försäkringsbolag (204 och 206 §§). Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sin skrivelse till de sakkunniga meddelat, att med hänsyn till den planerade internordiska samhushållningen ett bolag ifrågasatt, om icke bestämmelserna i 72 och 100 §§ borde kompletteras i anslutning till aktiebolagslagen så att Kungl. Maj :t kunde för särskilt fall medgiva avvikelse från kraven på svenskt medborgarskap och bosättning här i riket. Jämväl de sakkunniga är av den uppfattningen, att med tanke på de internationella samarbetssträvandena det icke kan vara ändamålsenligt, att FL är så utformad att ingen som helst möjlighet finnes att låta annan person än här i riket bosatt svensk medborgare få ställning av styrelseledamot, verkställande direktör eller revisor m. m. De sakkunniga vill för sin del föreslå, att beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör, vice verkställande direktör, sådan firmatecknare som omnämnes i 81 § första stycket andra punkten, revisor samt revisorssuppleant i försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkringsbolag skall bl. a. gälla att vederbörande skall vara här i riket bosatta svenska medborgare men att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar skall för särskilda fall k u n n a meddela dispens från nämnda regel. Liksom enligt aktiebolagslagen torde den begränsningen i dispensmöjligheten böra göras, att beträffande

480 styrelseledamöter och styrelsesuppleanter sådan dispens ej må avse mer än en tredjedel av hela antalet. De sakkunniga föreslår att FL ändras i enlighet med vad nu sagts. För ändamålet erfordras ändringar i 29, 72, 81, 90 och 99 §§, 100 § 1 mom. samt 191 §. 81 §. Ändringen av paragrafen har behandlats ovan under 72 §'. 90 §. Ändringen av denna paragraf sammanhänger med ändringarna av 72 och 81 §§. 93 §. Ändringen av 3 mom. beror på den i kapitel XIII föreslagna sammanslagningen av återbäringsfond och regleringsfond till en enda fond, benämnd återbäringsfond. 94 §. Rörande balansräkning föreskrives för närvarande i 1 mom. bl. a., att om vederbörande bolag driver livförsäkringsrörelse, för denna verksamhetsgren skall såsom särskilda skuldposter upptagas — förutom försäkringsfond — jämväl följande tekniska fonder, nämligen utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond. På grund av den i kapitel XIII föreslagna sammanslagningen av återbäringsfond och regleringsfond till en enda fond, kallad återbäringsfond, strykes nu regleringsfonden i lagtexten. I ingressen till första styrcket i 9 § har, såsom omtalats under nämnda paragraf, gjorts ett tillägg som —- med tanke i främsta rummet på skadelivräntor — utvisar att grunder beträffande alla de i lagrummet uppräknade ämnena icke behöver upprättas där på grund av försäkringens särskilda n a t u r anledning till undantag föreligger. En med stöd härav gjord begränsning av grundernas innehåll kan komma att återverka på fondsystemet. Sålunda k a n exempel återbäringsfonden bortfalla på grund av frånvaron av återbäringsgrunder. I anledning härav föreslås, såsom omnämnts i kapitel XIII, för förevarande paragrafs vidkommande, att i samband med uppräkningen av de extrafonder, som vid livförsäkringsrörelse skall upptagas såsom särskilda skuldposter i balansräkningen, ett tillägg göres som utvisar att på grund av rörelsens särskilda natur annat kan följa av bolagets grunder. 96 §. I 1 mom. andra stycket föreskrives att i förvaltningsberättelsen för försäkringsaktiebolag skall uppgivas medelantalet under räkenskapsåret anställda fältmän, med särskilt angivande av antalet yrkesfältmän, samt me-

481 delantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall vidare i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till fältmän, dels till styrelsen samt verkställande direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare i bolaget. Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga uttalat, att lagrummet borde ändras så, att därav klart framginge att det vore de på året belöpande lönerna och ersättningarna som avsåges. Vidare borde uppgiftsskyldigheten beträffande såväl lönerna som antalet anställda förtydligas. Alternativt kunde enligt inspektionens mening övervägas att i lagen införa en bestämmelse, enligt vilken uppgifterna skulle lämnas i enlighet med av Konungen eller inspektionen lämnade anvisningar. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i skrivelsen till de sakkunniga meddelat, att enligt vissa bolags mening lagrummet borde ändras på sådant sätt, att det klart framginge att det vore de på året belöpande lönerna och ersättningarna som skulle uppges. Dessutom hade påpekats att omfattningen av uppgiftsskyldigheten beträffande såväl lönerna som antalet anställda borde förtydligas. För närvarande rådde oklarhet huruvida vissa kategorier av anställda (fastighetsarbetare, lunchpersonal m. fl.) skulle medtagas eller icke. Förevarande bestämmelser i FL äger sin motsvarighet i 1944 års lag om aktiebolag. Bestämmelserna i ämnet i sistnämnda lag tillkom vid riksdagsbehandlingen 1944 efter förslag av första särskilda utskottet. Såsom motivering anförde utskottet bl. a., att det framstode såsom ett synnerligen naturligt anspråk från ej blott aktieägarna och borgenärerna utan även de i bolagets tjänst anställda att de kunde vinna upplysning om storleken av utbetalda löner och ersättningar såväl till bolagets arbetare som även till bolagsledningen och till bolagets befattningshavare i övrigt. Ur allmänna ekonomiska synpunkter vore av intresse i vilken storleksordning de inom ett bolag verkande mänskliga produktionsfaktorerna stode till varandra. Även i främmande rätt hade dessa synpunkter vunnit beaktande. En viss garanti syntes ock härigenom kunna vinnas för en riktig avvägning mellan de olika kostnadsposterna. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör uppgifterna angående löner och ersättningar under räkenskapsåret omfatta de på räkenskapsåret belöpande lönerna och ersättningarna. Härigenom erhålles den bästa informationen i ämnet, samtidigt som uppgifterna kommer att korrespondera med redovisningen i vinst- och förlusträkningen. För att det icke skall råda någon tvekan om hur lagrummet bör tolkas på denna punkt förordar de sakkunniga att lagtexten ändras så, att där talas om sammanlagda beloppet av på räkenskapsåret belöpande löner och ersättningar. Såsom framgår av det föregående anses på försäkringsbolagshåll för 31—001886

482 närvarande viss oklarhet råda om huruvida fastighetsarbetare, lunchpersonal m. fl. kategorier anställda skall medtagas vid redovisningen av antalet anställda och lönesumman. Såvitt de sakkunniga kan finna rimmar det bäst med motiven för lagrummet, att redovisningen omfattar alla kategorier anställda utan undantag. Den omständigheten att lönekostnaderna för vissa personalgrupper i räkenskaperna eventuellt icke belastar avlöningskontot utan ett eller flera omkostnadskonton torde icke böra tillmätas betydelse vid den redovisning varom i detta sammanhang är fråga. Visserligen har fastighetsarbetare, städerskor och lunchpersonal m. fl. en annan typ av arbete än huvuddelen av lagrummets kategori »övriga befattningshavare». Detta förhållande synes emellertid icke motivera att vederbörande undantages från redovisningen utan talar närmast för att ifrågavarande grupp av anställda redovisas för sig. Övervägande skäl synes de sakkunniga tala för att anställda tillhörande kategorin arbetare skall medtagas i redovisningen såsom en särskild grupp. Ändras lagtexten i enlighet härmed vinnes såväl att det blir fullt klart att ovan särskilt nämnda grupper av anställda skall medtagas vid redovisningen som att en något tydligare bild av avlöningsförhållandena i bolaget erhålles. Framhållas må också att kravet på särredovisning av arbetarna rimmar väl med 1944 års aktiebolagslag, enligt vilken arbetarpersonalen skall redovisas för sig. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att lagtexten ändras så, att såväl när det gäller medelantalet under räkenskapsåret anställda som när det gäller sammanlagda beloppet av på räkenskapsåret belöpande löner och ersättningar förekommande arbetare skall redovisas för sig.

99 §. Ändringen av denna paragraf sammanhänger med ändringen av 100 § 1 mom. 100 §. 1 mom. ändras i anledning av det ovan under 72 § behandlade förslaget att dispens skall kunna lämnas från regeln att revisor i försäkringsbolag skall vara här i riket bosatt svensk medborgare. 130 §. I denna paragraf meddelas bestämmelser om registrering av ändring av bolagsordning eller grunder i försäkringsaktiebolag. Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga i anslutning till denna paragraf uttalat, att det borde övervägas om icke registreringsförfarandet i vissa fall kunde förenklas. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i skrivelsen till de sakkunniga meddelat, att några försäkringsbolag pekat på att stadfästelse å änd-

483 ring av bolagsordning eller grunder i flertalet fall meddelades av försäkringsinspektionen. Bolagen hade därefter att till inspektionen insända dennas egna beslut för registrering, varvid skulle bifogas två på visst sätt bestyrkta avskrifter. Denna omgång syntes bolagen onödig och borde rättas till i samband med lagöversynen. Inspektionen borde åläggas att utan ansökan registrera sina egna beslut. Även när det gällde av Kungl. Maj :t meddelade beslut syntes bolagens särskilda ansökningar att inspektionen skulle registrera besluten vara onödiga, eftersom genomslagskopia av besluten skickades från Kungl. Maj :ts kansli till inspektionen. Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har i sin skrivelse till de sakkunniga — för de ömsesidiga försäkringsbolagens del — anfört att med hänsyn till att det övervägande antalet bolagsordningsändringar torde falla inom försäkringsinspektionens kompetensområde, det syntes tacknämligt om någon form kunde tillskapas för ett så att säga automatiskt registrerande av försäkringsinspektionens egna stadfästelsebeslut, i den mån de innebure bifall till bolagens framställningar. De sakkunniga har den uppfattningen att förutsättningar föreligger för förenklingar av registreringsförfarandet avseende ändring av bolagsordning eller grunder. Förenklingarna synes lämpligen böra konstrueras så, att ändringarna i regelsystemet icke blir alltför djupgående. De sakkunniga vill för sin del förorda, att anmälan för registrering bibehålles men att — utom i fall som avses i andra stycket av förevarande paragraf — möjlighet öppnas för bolagen att göra anmälningen i förväg i samband med ansökningen om stadfästelse å ändringen av bolagsordning eller grunder. En dylik förhandsanmälning bör kunna göras i samma skrivelse som ansökningen om stadfästelse. Vare sig registreringsanmälningen göres i förväg eller efter beslutet om stadfästelse synes det onödigt att ålägga försäkringsbolagen att tillhandahålla avskrifter av beslutet om stadfästelse. Försäkringsinspektionen bör själv kunna tillhandahålla dylika avskrifter. De sakkunniga vill härutinnan hänvisa till vad som anförts under 29 §. Vid den här föreslagna ordningen saknas anledning att kräva, att avskrifterna skall vara bestyrkta på det sätt som nu föreskrives i 341 § andra stycket. Det av de sakkunniga framlagda förslaget till ändrad lydelse av 130 § är utarbetat i enlighet med de riktlinjer som nu angivits.

133 §. Ändringen i första stycket sammanhänger med den i kapitel V föreslagna överflyttningen av koncessionsgivningen i vissa fall från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen. Strykningen i andra stycket av det nuvarande kravet på att där angiven avskrift skall vara bestyrkt på visst kvalificerat sätt motiveras nedan under 341 §.

484 134 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om frivillig likvidation av försäkringsaktiebolag. Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har i sin skrivelse till de sakkunniga — för de ömsesidiga försäkringbolagens del — framfört önskemål om att beslut om försäkringsbolags trädande i likvidation skall kunna fattas tidigare än två månader före den avsedda likvidationsdagen. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det i vissa fall vara praktiskt, att beslut att försäkringsbolag skall träda i likvidation kan fattas längre tid före den avsedda likvidationsdagen än vad som nu är möjligt. Den i andra stycket av förevarande paragraf angivna tiden av två månader synes lämpligen kunna förlängas till nio månader. De sakkunniga föreslår i enlighet härmed, att paragrafens andra stycke får det innehållet, att om ej fall föreligger som i första stycket andra eller tredje punkten sägs, bolagsstämman må kunna i beslutet om likvidation föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss kommande dag högst nio månader därefter, dock senast å första dagen av nästa räkenskapsår. 158 §. Kravet att i paragrafen angiven avskrift skall vara bestyrkt på visst kvalificerat sätt har strukits. Härutinnan hänvisas till vad som anföres nedan under 341 §. 163 §. Jämväl i denna paragraf har, i anslutning till vad som sägs under 341 §, kravet på att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på visst kvalificerat sätt blivit slopat. 166 §. Ändringen av denna paragraf, som avser ömsesidigt försäkringsbolag, överensstämmer med ändringen av 4 §, avseende försäkringsaktiebolag. 168 §. Jämlikt denna paragraf utgöres ett ömsesidigt försäkringsbolags delägare av försäkringstagarna. Återförsäkringstagare skall dock icke på grund av återförsäkringen anses såsom delägare. Beträffande ansvarigheten för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser gäller, att i fråga om livförsäkring och annan personförsäkring ävensom återförsäkring allenast bolagets tillgångar häftar. I fråga om försäkring av annat slag svarar delägarna personligen med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets förbindelser. Delägarnas ansvarighet kan göras gällande allenast i den ordning som lagen föreskriver. Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga framhållit,

485 att i ömsesidiga livförsäkringsbolag det icke längre förelåge någon möjlighet att tillämpa uttaxering. Däremot skulle vad gällde ömsesidiga skadeförsäkringsbolag sådana bestämmelser alltid finnas. I vissa fall kunde också föreligga skäl att vidmakthålla sådana bestämmelser. Åtskilliga ömsesidiga bolag hade emellertid större eget kapital i förhållande till rörelsens omfattning än många aktiebolag. Det vore också svårt, i varje fall när det gällde större riksbolag, att föreställa sig h u r uttaxeringsbestämmelser numera över huvud taget skulle kunna tillämpas i praktiken. Med hänsyn till de återverkningar, som skulle kunna befaras för försäkringsväsendet i allmänhet, kunde man förutse att andra utvägar komme att försökas, därest ett uttaxeringsbehov trots allt skulle göra sig gällande i ett sådant fall. Av olika skäl syntes därför böra övervägas, om icke möjlighet borde öppnas för Kungl. Maj :t att stadfästa bolagsordningar för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som icke inbegrepe bestämmelser om uttaxering. För att begränsa antalet fall, där en individuell prövning i sådant avseende skulle påfordras, kunde det enligt inspektionens mening tänkas att en sådan möjlighet borde begränsas till bolag med riksomfattande verksamhet. Jämväl de sakkunniga är av den uppfattningen att det icke är ändamålsenligt att i fråga om sakförsäkring — varmed här förstås annan direkt försäkring än personförsäkring — upprätthålla ett undantagslöst krav på att delägarna skall personligen med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet svara för det ömsesidiga bolagets förbindelser. Det bör hållas i minnet att ett antal ömsesidiga sakförsäkringsbolag har en kapitalstyrka som väl kan jämföras med sakförsäkringsaktiebolags. Ett flertal ömsesidiga sakförsäkringsbolag har en så grundmurad soliditet, att under förhållanden som nu kan förutses det icke föreligger någon som helst risk för att en uttaxering på delägarna skall bli aktuell. Varken försäkringstagarna eller andra räknar för dylika bolags vidkommande med den personliga ansvarigheten såsom en realitet. I stor utsträckning torde för övrigt försäkringstagarna sväva i okunnighet om att de juridiskt sett ikläder sig en speciell ansvarighet när de tecknar sakförsäkring i ett ömsesidigt bolag. Under nu angivna förhållanden förefaller det föga motiverat, att F L icke under några omständigheter accepterar konstruktionen ömsesidigt sakförsäkringsbolag vid vilket delägarna ej står i något som helst personligt ansvar för bolagets förbindelser. I mycket stora ömsesidiga sakförsäkringsbolag, kanske omfattande flera hundratusentals delägare, kan det möta stora svårigheter — eventuellt oöverstigliga sådana — att i praktiken med framgång genomföra en uttaxering. Har ett ömsesidigt sakförsäkringsbolag delägare i utlandet, torde även särskilda svårigheter av juridisk natur kunna möta vid försök att genomdriva en uttaxering gentemot dessa delägare. Detta förhållande har gjort att man länge ställt sig avvisande till tanken att ömsesidiga sakförsäkringsbolag skulle k u n n a få rätt att driva rörelse jämväl i utlandet. Under senare

486 år har dock — på grund av uttaxeringsriskens teoretiska karaktär — rätt till utlandsrörelse beviljats några välkonsoliderade ömsesidiga sakförsäkringsbolag. De praktiska och andra svårigheter, som uttaxering i stora ömsesidiga sakförsäkringsbolag kan möta, synes de sakkunniga tala för att lagens nuvarande krav beträffande sakförsäkring på personligt delägaransvar för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser icke är realistiskt i vissa fall. Framhållas må också det förhållandet, att om ett större ömsesidigt sakförsäkringsbolag av vanlig typ måste tillgripa uttaxering, allmänheten antagligen kommer att tappa förtroendet för bolaget i fråga. Bolaget torde därefter k o m m a att sakna möjligheter att hävda sig i konkurrensen. Jämväl av den anledningen är det föga realistiskt att räkna med att bolag av detta slag kommer att fortsätta en föiiustbringande rörelse fram till uttaxeringsstadiet. Härtill kommer att försäkringsinspektionen torde finna anledning att ingripa redan i ett tidigare skede. Påpekas bör också, att för de ömsesidiga försäkringsbolagens del behandlingen av vissa kombinationsförsäkringar, innefattande både sakförsäkringsoch personförsäkringselement, kompliceras därigenom att FL uppställer skilda ansvarighetsregler för de olika elementen. Sammansmältningen av de skilda elementen i dylik försäkring till en enhetsförsäkring stöter på hinder av legal natur. Under åberopande av det anförda vill de sakkunniga föreslå att F L utformas så, att möjlighet öppnas, att då särskilda skäl därtill föreligger, det ömsesidiga försäkringsbolaget erhåller den juridiska konstruktionen, att jämväl i fråga om sakförsäkring allenast bolagets tillgångar häftar för bolagets förbindelser. Frågan huruvida i ett enskilt fall särskilda skäl för denna konstruktion föreligger torde böra bedömas mot bakgrunden av bolagets ställning samt rörelsens omfattning och beskaffenhet. För att konstruktionen skall accepteras bör det nämligen krävas, att fråga är om ett ömsesidigt försäkringsbolag, vilket har en sådan soliditet och en sådan omfattning och sammansättning av rörelsen, att det framstår såsom uppenbart att den personliga ansvarigheten saknar reell betydelse för bolagets förmåga att uppfylla sina förpliktelser och att driva sin rörelse på ett ändamålsenligt sätt. I enlighet härmed föreslår de sakkunniga, att andra stycket av förevarande paragraf erhåller följande innehåll. I fråga om livförsäkring och annan personförsäkring ävensom återförsäkring häftar för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser allenast bolagets tillgångar. Föreligger med hänsyn till bolagets ställning samt rörelsens omfattning och beskaffenhet särskilda skäl därtill, må detsamma gälla beträffande försäkring av annat slag. I tredje stycket föreskrives därefter, att i annat fall än som avses i andra stycket ömsesidigt försäkringsbolags delägare svarar personligen med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets förbindelser. Delägares ansvarighet må göras gällande allenast i den ordning lagen föreskriver.

487 I detta sammanhang vill de sakkunniga framhålla, att jämlikt 170 § FL bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag skall angiva, bl. a., där ej för bolagets förbindelser häftar allenast dess tillgångar, intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. Konstruktionen av ansvarigheten för det ömsesidiga bolagets förbindelser i fråga om sakförsäkring kommer på grund av detta lagstadgande alltid att underkastas koncessionsmyndighetens prövning. Önskar ett ömsesidigt försäkringsbolag gå över till den nya ordningen, är bolaget tvunget att fatta beslut i föreskriven ordning angående ändring av bolagsordningen. Ansökan om stadfästelse av bolagsordningsändringen skall därefter göras hos försäkringsinspektionen, som själv prövar frågan om stadfästelse eller — i vissa fall — överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande. Denna ordning för behandling av ärendet medför, att ett ömsesidigt försäkringsbolag icke kan avskaffa den personliga ansvarigheten i fråga om sakförsäkring, med mindre försäkringsinspektionen eller Kungl. Maj :t i det enskilda fallet finner sig kunna godtaga den nya ordningen. Härigenom föreligger goda garantier för att den personliga ansvarigheten icke avskaffas i fall, där densamma kan vara av reell betydelse. En bolagsordningsändring innefattande ett avskaffande av den personliga ansvarigheten för sakförsäkring innebär en ändring av bolagsordningen avseende delägares ansvarighet för bolagets förbindelser och omfattas därför av de specialbestämmelser som 228 § FL innehåller. Denna paragraf äger tillämpning icke blott vid en ökning av den personliga ansvarigheten utan även vid en begränsning av ansvarigheten. Ihågkommas bör nämligen att delägares skyldighet att underkasta sig uttaxering motsvaras av en rätt för delägare att kräva att bolaget i fall av behov genom uttaxering skaffar medel till infriande av sina förbindelser. En beskärning av uttaxeringsmöjligheterna innefattar således juridiskt sett en beskärning av delägarnas garantier för full betalning för sina försäkringsfordringar. Det kungörelseoch underrättelseförfarande, som angives i 228 §, synes motiverat jämväl vid ett fullständigt avskaffande av personlig ansvarighet i fråga om sakförsäkring. Med hänsyn till den juridiskt sett genomgripande förändring som sker i bolagskonstruktionen vid ett upphävande av den personliga ansvarigheten torde anledning icke heller finnas att i förevarande fall beröva delägarna den hävningsrätt som lagrummet angiver. En a n n a n sak är att delägarna i allmänhet säkerligen icke kommer att begagna sig av hävningsrätten. De s. k. arbetsgivarbolagen omnämnes för närvarande i första stycket av 348 §. Såvitt de sakkunniga kunnat finna vinnes ökad tydlighet, därest detta specialstadgande i slutet av lagen utgår och i stället lagtexten i tidigare paragrafer utformas med tanke också på denna typ av bolag. I enlighet härmed föreslår de sakkunniga bl. a., att i 168 § införes ett nytt moment, betecknat 2 mom., som angiver att utan hinder av den förut n ä m n d a bestämmelsen, att i fråga om livförsäkring och annan personförsäkring ävensom

488 återförsäkring allenast bolagets tillgångar häftar för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser, må för ändamål som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring finnas ömsesidigt försäkringsbolag för vars förbindelser delägarna svarar personligen med obegränsad ansvarighet. 170 §. Ändringen av denna paragraf, som avser ömsesidigt försäkringsbolag, överensstämmer med ändringen av 6 §, avseende försäkringsaktiebolag. 173 §. Paragrafändringen, som rör ömsesidigt försäkringsbolag, överensstämmer med ändringen av 9 §, avseende försäkringsaktiebolag. 174 §. Ändringen av paragrafen, vilken avser ömsesidigt försäkringsbolag, överensstämmer med ändringen av 10 §, avseende försäkringsaktiebolag. 191 §. Ändringen av denna paragraf, som gäller ömsesidigt försäkringsbolag, motsvarar ändringen av 29 §, avseende försäkringsaktiebolag. 194 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om reservfond i ömsesidigt försäkringsbolag. Vad angår bolagsordningens bestämmelser om avsättning till reservfond vill de sakkunniga framhålla, att vid bestämmelsernas utformning hänsyn bör tagas till bolagets ekonomiska förhållanden, arten av de försäkringar som meddelas samt övriga omständigheter vilka är av betydelse i sammanhanget. Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till andra stycket överensstämmer med motsvarande tillägg till 66 § tredje stycket, avseende reservfond i försäkringsaktiebolag. 197 §. Denna paragraf innehåller regler om förlusttäckning i ömsesidigt försäkringsbolag, när förlust uppkommer å försäkring beträffande vilken delägarna är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. I paragrafen talas nu om att förlust uppkommer å annan försäkring än personförsäkring. Detta uttryck är emellertid icke helt adekvat. Det korresponderar icke till fullo med 168 §, enligt vilket lagrum personlig ansvarighet ej föreligger i fråga om återför säkring. Såväl i anledning härav som på grund av de föreslagna ändringarna i 168 § föreslår de sakkunniga, att i 197 § skall användas uttrycket att förlust uppkommer å sådan försäkring beträffande vilken delägarna är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. I paragrafen

489 torde vidare böra angivas, att dess regler är tillämpliga allenast där ej annat följer av vad i 273 § stadgas. Sistnämnda paragraf innehåller bestämmelser rörande förlusttäckning i bl. a. försäkringsbolag vilket meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag. De sakkunniga hänvisar härutinnan till vad som anföres under 273 §. Det föreligger i och för sig icke något hinder för att ett ömsesidigt försäkringsbolag med personlig ansvarighet för bolagets förbindelser drives såsom uttaxeringsbolag, d. v. s. såsom ett bolag vari fasta premier icke förekommer utan samtliga utgifter för skador och förvaltning i efterskott uttaxeras å delägarna. Denna form för rörelsens bedrivande möter emellertid praktiska svårigheter av olika slag och är numera ovanlig, övervägande skäl synes de sakkunniga tala för att F L : s bestämmelser rörande förlusttäckning i ömsesidiga försäkringsbolag bör utgå ifrån att ömsesidiga bolag — liksom försäkringsaktiebolag — arbetar med fasta premier. I konsekvens härmed synes uttaxering böra i lagen betraktas såsom en extraordinär metod för täckning av förlust som icke kan täckas på annat sätt. Anledning torde emellertid icke finnas att förbjuda en annan konstruktion. Liksom hittills bör något hinder icke möta mot att i bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag intaga föreskrift om att uttaxering i första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare eller eljest i annan ordning än i förevarande lagrum angives. I vissa fall k a n sådana föreskrifter vara väl motiverade. 199 §. Jämlikt denna paragraf gäller bl. a., att om icke bolagsordningen innehåller avvikande bestämmelser, uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp. Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga uttalat, att lagrummets normalgrund för uttaxering vore klart olämplig och borde ersättas med fördelning efter premie. De sakkunniga ansluter sig till uppfattningen, att försäkringsbeloppen icke utgör någon lämplig normalgrund för fördelning av en uttaxering. Med den differentiering i fråga om branscher och riskslag, som numera alltmera förekommer i de ömsesidiga försäkringsbolagen, kan försäkringsbeloppen såsom fördelningsgrund leda till mindre rättvisa resultat. Att försäkringsbeloppet valts till fördelningsgrund och icke t. ex. premien torde sammanhänga därmed, att bestämmelsen äger tillämpning jämväl å försäkringsbolag av typen uttaxeringsbolag. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid förevarande bestämmelse utformas icke med de numera ovanliga uttaxeringsbolagen för ögonen utan med tanke i främsta rummet på den vanliga typen av ömsesidiga försäkringsbolag som arbetar med bestämda premier. De sakkunniga föreslår för sin del, att förevarande paragraf skall innehålla, att där icke avvikande bestämmelser meddelats i bolagsordningen,

490 uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares på det räkenskapsår varunder förlusten uppkommit belöpande premie för sådan försäkring, för vilken personlig ansvarighet föreligger. För uttaxeringsbolagens del bör erforderliga specialbestämmelser intagas i bolagsordningen. 204 §. Jämlikt 1 mom. andra stycket äger, när särskilda skäl är därtill, Kungl. Maj: t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, försäkringsinspektionen för de ömsesidiga försäkringsbolagens del medgiva undantag dels från föreskrifterna i 71 § att verkställande direktör skall utses samt att det skall ankomma på bolagets styrelse att utse verkställande direktör och vice verkställande direktör, dels ock från bestämmelsen i 77 § att sådan befattningshavare icke må utses till ordförande i styrelsen. Såvitt de sakkunniga funnit talar övervägande skäl för att dispensrätten enligt förevarande lagrum i stort sett överflyttas till försäkringsinspektionen. De sakkunniga föreslår att huvudregeln skall vara, att inspektionen fattar beslut i dylika ärenden, vilka beslut givetvis kan överklagas hos Kungl. Maj :t. Därest förhållandena giver anledning därtill, bör emellertid inspektionen äga överlämna dylika ärenden till Kungl. Maj :t för avgörande. Ett sådant överlämnande torde närmast bli aktuellt, om dispensfrågan uppkommer i samband med sådant bolagsordningsärende, i vilket beslut skall fattas av Kungl. Maj :t. De sakkunniga föreslår vidare att möjligheten att för de ömsesidiga försäkringsbolagens del meddela dispens från förbudet för verkställande direktör och vice verkställande direktör att samtidigt vara styrelsens ordförande skall utgå. En dylik maktkoncentration synes nämligen icke väl förenlig med det ömsesidiga försäkringsbolagets idé. 227 §. Ändringen av paragrafen, som avser ömsesidigt försäkringsbolag, motsvarar ändringen av 130 §, avseende försäkringsaktiebolag. 231 §. Paragrafändringen, som rör ömsesidigt försäkringsbolag, överensstämmer med ändringen av 133 §, avseende försäkringsaktiebolag. 232 §.

Ändringen av paragrafen, som gäller ömsesidigt försäkringsbolag, överensstämmer med ändringen av 134 §, avseende försäkringsaktiebolag. 251 §. Denna paragraf innehåller följande bestämmelse om fördelningen av ömsesidigt försäkringsbolags behållna tillgångar vid dess upplösning. Fin-

491 nes, sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga medel därtill avsatta, tillgångar vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen kan fördelas bland dem, som vid bolagets trädande i likvidation var delägare i bolaget, skall fördelning ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp, där ej annan fördelningsgrund är bestämd i bolagsordningen. Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga uttalat, att normalgrunden för skifte av behållna tillgångar vore klart olämplig och borde ersättas med fördelning efter premie. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i skrivelsen till de sakkunniga uppgivit att ett försäkringsbolag påtalat, att med den differentiering i fråga om branscher och riskslag, som nu förekomme i de ömsesidiga bolagen, den i lagen angivna fördelningsgrunden näppeligen ledde till rättvisa resultat. Bestämmelsen byggde på en orättvis grund och erbjöde också stora praktiska svårigheter i tillämpningen. En lämpligare fördelningsgrund vore enligt bolagets mening måhända de vid tiden för upplösningen utgående premierna. Jämväl de sakkunniga hyser den uppfattningen, att vid skifte av ömsesidigt försäkringsbolags behållna tillgångar försäkringsbeloppet icke är någon lämplig fördelningsgrund. De sakkunniga föreslår att i förevarande paragraf stadgas, att vid sådant skifte tillgångarna skall — där icke bolagsordningen innehåller bestämmelser om annan fördelning — fördelas mellan dem, som vid bolagets trädande i likvidation var delägare i bolaget, i förhållande till sammanlagda beloppet av de premier som varje delägare erlagt för de fem senaste räkenskapsåren. Denna fördelningsgrund ger ett betydligt rättvisare resultat än en fördelning efter försäkringsbelopp. Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av paragrafen innefattar jämväl vissa redaktionella ändringar i den nu gällande texten. Den föreslagna lagtexten torde bättre än den nuvarande anknyta till 250 § och ge uttryck åt tanken, att fördelning i enlighet med 251 § skall äga rum, där icke annan fördelning föreskrivits i bolagsordningen. I detta sammanhang vill de sakkunniga understryka, att därest om användande eller fördelning av ömsesidigt försäkringsbolags behållna tillgångar skall gälla annat än i 250 och 251 §§ angives, bestämmelse härom skall finnas intagen i bolagsordningen. Föreskrifterna i 174 § sista stycket och 251 § bör förstås så, att de avvikelser från lagens dispositiva regler om behållningens användning och fördelning, som skall förekomma, måste vara uttryckligt angivna i bolagsordningen. Lagens dispositiva bestämmelser bör icke kunna sättas ur kraft genom en bolagsordningsbestämmelse av innehåll, att i fall av bolagets upplösning bolagsstämman äger besluta om användningen och fördelningen av de behållna tillgångarna. En dylik ordning ger nämligen icke tillräcklig trygghet mot förhastade, olämpliga beslut i förevarande viktiga ämne.

492 253 §. Ändringen av paragrafen, som avser ömsesidigt försäkringsbolag, överensstämmer med ändringen av 158 §, avseende försäkringsaktiebolag. 259 §. Paragrafändringen, som rör ömsesidigt försäkringsbolag, överensstämmer med ändringen av 163 §, avseende försäkringsaktiebolag. Rubriken före 262 §. I anledning av nedan förordad utbyggnad av 263 § föreslår de sakkunniga, att förevarande rubrik erhåller lydelsen: III. Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock om grunder m. m. för försäkringsverksamhet. 263 §. Denna paragraf ger för närvarande för livförsäkringens del uttryck åt de grundläggande principerna om soliditet och skälighet. Det synes de sakkunniga lämpligt, att paragrafen utbygges så, att ifrågavarande principer här kommer till uttryck jämväl för skadeförsäkringens del. I samband därmed synes paragrafen lämpligen böra uppdelas i två moment. 1 mom. synes böra motsvara nuvarande 263 § med den ändringen att icke blott grunderna för livförsäkring och därmed likställd personförsäkring utan jämväl grunderna för sådan försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring och som meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år, skall avse att trygga soliditet och skälighet. Samtidigt utsträckes styrelsens och verkställande direktörens skyldighet att i fall av behov föranstalta om ändring av grunderna till att omfatta jämväl grunder av senast angiven typ. I 2 mom. har intagits ovan i kapitel VI utförligt motiverade bestämmelser angående skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att vid flertalet skadeförsäkringsgrenar tillse, att premiesättningen är skäligt avvägd och att i den utsträckning, som är påkallad ur skälighetssynpunkt, återbäring förekommer. Samtidigt har bestämmelserna utformats så, att de jämväl ger uttryck åt soliditetsgrundsatsen för skadeförsäkringsfältet som helhet. Till en del innefattar 2 mom. en omflyttning av bestämmelser, som nu är intagna i 282 § 2 mom. Denna omflyttning har gjorts, därför att föreskrifter rörande styrelsens och verkställande direktörens skyldigheter icke synes ha sin rätta plats under rubriken Om tillsyn å försäkringsbolag. Det nuvarande stadgandet i 282 § 2 mom. att statistik må upprättas för två eller flera försäkringsbolag gemensamt har utgått såsom varande ganska självklart och därmed överflödigt. Förekomsten av gemensam statistik förutsattes för övrigt i 287 a §, då där talas om bl. a. tarifförening.

493 270 §. Ändringen är orsakad av den i kapitel XIII föreslagna sammanslagningen av regleringsfond och återbäringsfond till en enda fond, benämnd återbäringsfond. 270 a §. Förslag om införande av denna nya paragraf har framlagts i kapitel IV. De sakkunniga hänvisar till vad där anförts rörande förräntning av livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. 271 §. Ändringen av denna paragraf behandlas nedan under 273 §. De sakkunniga hänvisar till vad där anföres. 272 §.

Ändringen av första stycket beror på den i kapitel XIII föreslagna sammanslagningen av regleringsfond och återbäringsfond till en enda fond, benämnd återbäringsfond. Den ändrade lydelsen av andra stycket sammanhänger därmed, att i sådana blandade bolag, där enligt de sakkunnigas förslag i kapitel VIII säkerhetsfonden icke behöver specialredovisas och pantsättas, fonden jämlikt 273 § 2 mom. tredje stycket i fall som där avses kan utan försäkringsinspektionens tillstånd komma att nedsättas för täckande av förlust. 273 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande ordningen för täckande av förlust i försäkringsbolag, som meddelar enbart livförsäkring eller såväl livförsäkring som försäkring av annat slag. Med livförsäkring förstås i detta sammanhang även annan personförsäkring, som jämlikt 2 § 2 mom. är likställd med livförsäkring. Då de sakkunniga vid behandlingen av förevarande paragraf talar om livförsäkring inbegripes således, utan att detta särskilt namnes, annan personförsäkring som är likställd med livförsäkring. Har försäkringsinspektionen för någon eller några typer av livförsäkring endast för dödsfall medgivit, att bestämmelserna i F L angående annan försäkring än livförsäkring skall vara tillämpliga på rörelsen, räknas dylik försäkring i förevarande sammanhang icke såsom livförsäkring utan såsom a n n a n försäkring än livförsäkring. Karaktären av personförsäkring rubbas givetvis icke genom inspektionens nyssnämnda medgivande. I 1 mom. regleras förlusttäckningen i sådana försäkringsbolag, som enbart meddelar livförsäkring. Beträffande detta moment föreslår de sakkunniga ingen annan ändring än som betingas av den i kapitel XIII föreslagna sammanslagningen av regleringsfonden och återbäringsfonden till en enda fond, benämnd återbäringsfond.

494 2 mom. ger regler för förlusttäckningen i försäkringsbolag, vilka meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag. Momentet skiljer mellan å ena sidan det fallet att förlust uppkommer å livförsäkringsrörelsen och å andra sidan det fallet att förlust uppkommer å annan försäkring än livförsäkring. Det fallet att förlust uppkommer å livförsäkringsrörelsen behandlas i första och andra styckena av 2 mom. Beträffande reglerna för detta fall föreslår de sakkunniga i princip icke någon ändring. I anslutning till ett påpekande av försäkringsinspektionen föreslås dock för fullständighetens skull ett tillägg, som tager sikte på de s. k. arbetsgivarbolagen, vilka är ömsesidiga försäkringsbolag som meddelar försäkring jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligt sistnämnda lag skall för arbetsgivarbolagens förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet. En dylik ordning med personlig ansvarighet vid personförsäkring avviker från vad FL i 168 § föreskriver rörande försäkringsbolag i allmänhet. Den speciella ställning i fråga om ansvarigheten för bolagens förbindelser som arbetsgivarbolagen erhållit har, såsom förut nämnts, i de sakkunnigas lagförslag kommit till uttryck i 168 § 2 mom. Enligt gängse tolkning av begreppet livförsäkringsrörelse i F L : s bemärkelse bedriver arbetsgivarbolagen icke blott en speciell form av sjuk- och olycksfallsförsäkring utan även en begränsad livförsäkringsrörelse. Till livförsäkringsrörelsen är att hänföra de skadelivräntor, som arbetsgivarbolagen har att utgiva och som bolagen håller på egen hand. Denna livförsäkringsrörelse omfattas av reglerna rörande delägarnas obegränsade personliga ansvarighet för ifrågavarande bolags förbindelser. Förlusttäckningsreglerna i 273 § 2 mom. andra stycket torde — för att fullständigt täcka jämväl det fallet att förlust uppkommer å arbetsgivarbolags livförsäkringsrörelse — böra kompletteras med ett stadgande, varav framgår att i arbetsgivarbolag uttaxering måste tillgripas, innan sådan nedsättning får äga rum som i 1 mom. andra stycket sägs. Innehåller bolagsordningen för arbetsgivarbolag föreskrift att uttaxering skall göras på ett tidigare stadium av förlusttäckningen — vilket torde förutsätta att garantikapital icke finnes — skall förlusttäckningen jämkas därefter. Stöd härför ger 273 § i det av de sakkunniga föreslagna femte stycket av 2 mom. Det fallet att i försäkringsbolag, vilket driver såväl livförsäkringsrörelse som försäkringsrörelse av annat slag, förlust uppkommer å annan försäkring än livförsäkring behandlas i gällande lag i 273 § 2 mom. tredje stycket och i de sakkunnigas förslag i samma paragraf 2 mom. tredje, fjärde och femte styckena (att femte stycket jämväl kan vara tillämpligt vid förlust å livförsäkringsrörelse i arbetsgivarbolag framgår av det föregående). De sakkunnigas lagtext är för tydlighetens skull utförligare än den ganska komprimerade nuvarande texten, vilken dessutom icke synes fullt entydig på alla punkter. Samtidigt föreslås viss materiell ändring, liggande i linje med de tankegångar som präglar FL.

495 Uppkommer i ett blandat bolag förlust å annan försäkring än livförsäkring, synes så långt förhållandena är analoga förlusttäckningsschemat böra vara uppbyggt efter samma principer som förlusttäckningsschemat för fall av förlust å livförsäkringsrörelse i blandat bolag. Uppkommer förlust å //^försäkringsrörelsen, skall enligt 2 mom. första stycket av förevarande paragraf förlusten i första hand täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för livförsäkringsrörelsen och i andra hand genom nedsättning av samma rörelses extrafonder. Först i tredje hand tillgripes befintliga till framtida förfogande avsatta medel för rörelsen i övrigt och sker i fjärde hand en nedsättning av reservfonden. Uppkommer nu i stället förlust å annan försäkring än livförsäkring, skall enligt de sakkunnigas förslag på motsvarande sätt förlusten täckas i första hand av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse och i andra hand genom nedsättning av reservfonden. Först i tredje hand synes befintliga till framtida förfogande avsatta medel för livförsäkringsrörelsen böra tillgripas och i fjärde hand nedsättning ske av livförsäkringsrörelsens extrafonder. Anledning synes icke finnas att i sistnämnda fall låta livförsäkringsrörelsens medel av dispositionsfonds natur svara tidigare än i tredje hand. I de sakkunnigas lagförslag har 2 mom. tredje stycket utformats i enlighet med vad nu sagts. Samtidigt har styckets uppräkning av livförsäkringsrörelsens extrafonder jämkats i anledning av den i kapitel XIII föreslagna sammanslagningen av regleringsfond och återbäringsfond till en enda fond, kallad återbäringsfond. Ingen ändring har gjorts i den för förevarande förlusttäckningssituation meddelade bestämmelsen att i fall då värdehandlingar, vari extrafond inom livförsäkringen redovisas, skall sättas i särskilt förvar på sätt i 276 § sägs fonden icke må nedsättas utan försäkringsinspektionens tillstånd. Vad angår den fortsatta förlusttäckningen vid förlust å annan försäkring än livförsäkring i blandat bolag torde inga ytterligare bestämmelser i 273 § erfordras när fråga är om försäkringsaktiebolag. Av aktiekapitalets ställning följer, att om förlusten icke kan täckas på sätt förut angivits, aktiekapitalet tages i anspråk, varefter i sista hand likvidation eller konkurs inträder. I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag synes på motsvarande sätt inga särskilda bestämmelser erforderliga för det fall att förlusten uppkommit å sådan försäkring, beträffande vilken bolagets delägare icke är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. Av garantikapitalets ställning följer, att om i dylikt fall förlusten icke kan täckas på sätt som sagts i det föregående, förefintligt garantikapital tages i anspråk, varefter i sista hand likvidation eller konkurs inträder. De sakkunniga vill i detta sammanhang erinra om att de sakkunnigas förslag under 168 § medför, att i framtiden frihet från personlig ansvarighet för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser kan komma att föreligga vid fler försäkringsformer än hittills. Enligt gällande lag föreligger — om man bortser från arbetsgivarbolagen — frihet

496 från personlig ansvarighet för ömsesidigt försäkringsbolags delägare när fråga är om personförsäkring och återförsäkring. Enligt de sakkunnigas förslag kan samma frihet komma att föreligga jämväl vid skadeförsäkring av annat slag. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i 273 § 2 mom. tredje stycket rörande förlusttäckningen i blandat bolag vid förlust å annan försäkring än livförsäkring behöver kompletteras med bestämmelser avseende den fortsatta förlusttäckningen när fråga är om ömsesidigt försäkringsbolag och förlusten uppkommit å försäkring beträffande vilken bolagets delägare är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. De sakkunniga föreslår att en bestämmelse i detta ämne intages i ett nytt fjärde stycke av följande innehåll. Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i tredje stycket sägs och har förlusten uppkommit å försäkring beträffande vilken bolagets delägare är personligen ansvariga för bolagets förbindelser, skall kvarstående förlust, i den mån densamma överstiger förefintligt garantikapital, täckas genom uttaxering samt nedsättning av delägares andel i premiereserven och av ersättningsbelopp enligt bestämmelserna i 197 §. Såvitt de sakkunniga kunnat finna rimmar det bäst med garantikapitalets ställning att detsamma angripes först på det stadium som nyss angivits. Där icke annat föreskrivits i bolagsordningen, torde uttaxering samt nedsättning av delägares andel i premiereserven och av ersättningsbelopp enligt 197 § böra, på sätt de sakkunniga föreslagit, utgöra sista ledet i förlusttäckningen i förevarande fall. I ett nytt femte stycke har intagits en bestämmelse av innehåll att om i ömsesidigt försäkringsbolags bolagsordning föreskrift intagits, som avses i 197 § första stycket andra punkten, förlusttäckningen skall j ä m k a s därefter. Innehåller exempelvis bolagsordningen föreskrift att uttaxering skall göras på ett tidigare stadium av förlusttäckningen än nyss sagts — vilket torde förutsätta att garantikapital icke finnes — skall således förlusttäckningen jämkas i enlighet därmed. Såsom förut nämnts kan nu ifrågavarande bestämmelse bli tillämplig icke blott i fall som omfattas av 2 mom. fjärde stycket utan även i fall av förlust å arbetsgivarbolags skadelivränterörelse (2 mom. andra stycket). Av det föregående framgår att livförsäkringsrörelse och försäkringsrörelse av annat slag i förlusttäckningshänseende så långt sig göra låter behandlas såsom skilda enheter. Detta gäller i stort sett redan enligt nuvarande lag och torde ha kommit till ännu klarare uttryck i de sakkunnigas lagförslag. Med de tankar som ligger bakom föriusttäckningsreglerna synes bäst rimma, att om i ett blandat bolag vinst uppstår på livförsäkringsrörelsen och förlust uppkommer på annan försäkring, förlusten icke skall avräknas å vinsten. Skedde en sådan avräkning, skulle livförsäkringstagarna berövas återbäringsmedel. Den riktiga ordningen synes i princip vara, att vinsten på livförsäkringsrörelsen disponeras för sig enligt de regler, som

497 bolagsordning och lag innehåller rörande disposition av vinst på livförsäkringsrörelse, och att förlusten på annan försäkring täckes för sig jämlikt bestämmelserna i 273 § 2 mom. Uppstår i stället vinst på annan försäkring än livförsäkring och förlust på livförsäkringsrörelsen, torde på motsvarande sätt vinstdisposition och förlusttäckning böra göras i princip var för sig. Vad nu sagts rubbar icke det förhållandet att det blandade bolaget dock i sista hand tillsammantaget utgör en enhet. Sistnämnda förhållande medför, att man i vissa sammanhang icke kan betrakta livförsäkringsrörelsen och och den övriga försäkringsrörelsen såsom två helt skilda storheter u t a n måste se på rörelsen i dess helhet. Detta är bl. a. fallet när det gäller vinstutdelning i försäkringsbolag. Ingen ändring föreslås sålunda i reglerna i 67 och 195 §§ att vinstutdelning skall vara beroende av den vinst som förefinnes å rörelsen i dess helhet enligt fastställd balansräkning. Ovan har sagts att om i ett blandat bolag vinst uppstår på annan försäkring än livförsäkring och förlust uppkommer på livförsäkringsrörelsen, i princip vinstdisposition för annan försäkring bör göras för sig och förlusttäckning för livförsäkringen ske för sig. Situationen k a n emellertid vara sådan att det icke föreligger skäl att först göra en vinstdisposition och sedan en förlusttäckning. Det framstår såsom en onödig omgång att avsätta vinstmedel till en fond, om fonden omedelbart därefter måste nedsättas med motsvarande belopp i och för förlusttäckning. Med tanke härpå stadgas i reservfondsbestämmelserna i 66 och 194 §§, att avsättning till reservfond ej må ske av medel som erfordras till täckande av förlust vilken uppstått å livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av fonder för livförsäkringsrörelsen. Någon ändring av denna bestämmelse föreslås icke av de sakkunniga. Det måste vara meningslöst att samtidigt avsätta medel till reservfonden och tillgripa den för förlusttäckning. P å motsvarande sätt torde det också vara meningslöst att avsätta medel till annan fond för skadeförsäkring och i omedelbar anslutning därtill nedsätta samma fond för täckning av förlust å livförsäkring. Uppkommer i ett blandat bolag vinst på livförsäkringsrörelsen och förlust på annan försäkring än livförsäkring, kan det likaledes i vissa situationer vara en onödig omgång att först göra en fristående disposition av vinsten på livförsäkringsrörelsen och sedan en fristående täckning av förlusten på annan försäkring. I 271 § i dess nuvarande lydelse stadgas rörande avsättning till säkerhetsfond, att avsättning till säkerhetsfond ej m å ske av medel, som erfordras till täckande av förlust, vilken uppstått å försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av reservfonden samt ej heller, i fall som i 197 § avses, täckes på sätt där sägs. I anslutning till de ändringar i 273 §, som ovan förordats, föreslår de sakkunniga, att nyssnämnda stadgande i 271 § skall få det innehållet, att avsättning till säker32—001886

498 hetsfond ej må ske av medel, som erfordras till täckande av förlust, vilken uppstått å försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av reservfonden samt, i fall som avses i 273 § 2 mom. femte stycket, ej heller eljest täckes utan nedsättning av fond för livförsäkringsrörelsen. I förarbetena till F L har nyssnämnda undantag från huvudregeln rörande avsättning till säkerhetsfond i första hand motiverats därmed, att i angivna fall vid förlust å annan försäkring än livförsäkring en undantagslös avsättning till säkerhetsfonden på grund av den speciella pantsättningsregeln i 277 § skulle kunna framtvinga likvidation eller konkurs, vilket ansetts otillfredsställande. Härtill kommer enligt de sakkunnigas syn, att det på grund av återbäringskonstruktionen i livförsäkring framstår såsom meningslöst att först avsätta visst belopp till säkerhetsfonden och omedelbart därefter för förlusttäckning i skadeförsäkring nedsätta någon av livförsäkringsrörelsens extrafonder med samma belopp. På motsvarande sätt torde det också vara meningslöst att först av uppkommen vinst å livförsäkringsrörelsen avsätta medel till återbäringsfonden och omedelbart därefter nedsätta samma fond för täckning av förlust å annan försäkring än livförsäkring. I anslutning till förlusttäckningsreglerna torde böra erinras om att bolagsordning för försäkringsbolag skall angiva de grunder enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst. Vid utformningen av ifrågavarande bolagsordningsbestämmelser synes bl. a. böra tillses, att tillräcklig hänsyn tages till förlusttäckningsreglerna och till den i 95 § (se ock 205 §) uttryckta tanken att varje försäkringsgren bör med avseende å inkomster och utgifter så långt sig göra låter betraktas såsom en enhet för sig, skild från övriga slag av försäkringsrörelse. Har exempelvis förlust å annan försäkring än livförsäkring måst täckas av livförsäkringsmedel, bör senare uppkommen vinst å den övriga rörelsen — sedan föreskriven reservfondsavsättning gjorts — användas till att återföra motsvarande belopp till livförsäkringsrörelsen. Har å andra sidan förlust å livförsäkring täckts av skadeförsäkringsmedel, bör senare uppkommen vinst på livförsäkring — sedan föreskriven säkerhetsfondsavsättning skett — disponeras för återföring av motsvarande belopp till skadeförsäkringssidan. Har vidare exempelvis inom ramen för livförsäkringsrörelsen underskott på en försäkringsgren — t. ex. skadelivränterörelsen — täckts av medel från en annan livförsäkringsgren — t. ex. lång barnolycksfallsförsäkring — torde likaledes på motsvarande sätt vinst, som senare uppkommer på den förra försäkringsgrenen, böra disponeras för återföring av motsvarande belopp till den senare försäkringsgrenen. Bestämmelser av i huvudsak denna innebörd synes böra intagas i bolagsordningarna. Vid den närmare utformningen av bestämmelserna bör givetvis hänsyn tagas till samtliga förhållanden, som är av betydelse i sammanhanget. Bl. a. praktiska synpunkter kan tala för att ovan angiven återföring av medel begränsas i tiden så att man icke under orimligt många år måste hålla reda på hur tidigare förluster blivit täckta.

499 274 §. Strykningen i paragrafen av Inteckningsbanken aktiebolag beror på att nämnda företag, som ändrat sin firma till Stockholms intecknings garanti aktiebolag, numera helt har karaktären av hypoteksaktiebolag, som står under tillsyn av bank- och fondinspektionen. 276 §.

I 1 mom. av denna paragraf stadgas bl. a., att om värdehandlingar satts i förvar till större värde än som enligt FL erfordras, försäkringsinspektionen må på framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd till utbekommande av värdehandlingar svarande mot överskottet. Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga uttalat, att följande nya lydelse av förevarande punkt skulle kunna övervägas: »Styrelsen eller verkställande direktören äge, därest värdehandlingar satts i förvar till större värde än som enligt denna lag erfordras, utbekomma värdehandlingar svarande mot överskottet.» Vägen över tillstånd av försäkringsinspektionen skulle därigenom bortfalla. De sakkunniga biträder den av försäkringsinspektionen framförda tanken och föreslår, att nu ifrågavarande punkt i stort sett erhåller den lydelse som inspektionen angivit. De sakkunniga vill i detta sammanhang understryka, att full täckning skall föreligga vid envar tidpunkt. Vid avgörande av om överskott föreligger eller ej får man sålunda icke låta ställningen vid exempelvis det senaste kvartalsskiftet vara avgörande. Hänsyn skall tagas till de förändringar i fondställningen som ägt rum efter ifrågavarande tidpunkt. Något hinder bör emellertid icke möta mot att en exakt beräkning av fondställningen göres allenast med vissa tidsmellanrum, t. ex. varje kvartal sskif te, och att fondförändringarna däremellan beräknas approximativt. 277 §.

Beträffande ändringen av denna paragraf hänvisar de sakkunniga till vad de i kapitel VIII anfört rörande säkerhetsfonden i blandade bolag. 281 §. Ändringen i första stycket beror på att i de sakkunnigas förslag (kapitel XIII) återbäringsfond och regleringsfond sammanslagits till en enda fond, benämnd återbäringsfond, och att denna nya fond i avsättningshänseende tillagts samma ställning som den nuvarande regleringsfonden. De nyinförda tredje och fjärde styckena i paragrafen är behandlade ovan i kapitel IX. De sakkunniga hänvisar till vad som där anföres. 282 §.

I 1 mom. föreskrives bl. a. att för livförsäkringsrörelse skall för varje femårsperiod, å tid som försäkringsinspektionen bestämmer, till inspektio-

500 nen insändas statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Där så finnes påkallat, må inspektionen jämväl för annan tid infordra sådan utredning. Det ankommer på inspektionen att bestämma när och för vilken tidrymd utredning som nu sagts skall avgivas första gången efter bolagets bildande. Försäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga uttalat, att praktiska skäl talade för att de obligatoriska tekniska boksluten icke blindes vid exakta femårsperioder utan att inspektionen här medgåves möjlighet att tillåta lämpliga förskjutningar. De sakkunniga biträder försäkringsinspektionens uppfattning och föreslår, att i lagrummet angives att sådan statistisk-ekonomisk utredning varom där är fråga skall till försäkringsinspektionen insändas för period och å tid som inspektionen bestämmer. Vad angår 2 mom. har tidigare under 263 § omnämnts, att vissa av de nuvarande bestämmelserna i förevarande moment överflyttats till ett nytt 2 mom. i 263 §. I övrigt må beträffande innehållet i 282 § 2 mom. i dess föreslagna nya lydelse hänvisas till kapitel VI. 287 §.

Den föreslagna ändringen av 1 mom. och 2 mom. är behandlad i det föregående i kapitel XIV. De sakkunniga hänvisar till vad som där anföres (s. 446). 287 a §. Denna nya paragraf behandlas ovan i kapitel XIV. De sakkunniga hänvisar till vad där anföres under rubriken Försäkringsinspektionens rätt att infordra uppgifter och att förrätta inspektioner m. m. 288 §. Ändringarna i 2 mom. är behandlade i det föregående. De sakkunniga hänvisar till vad som anföres i ämnet dels i kapitel VI under rubriken Sanktionsbestämmelsernas utformning m. m., dels i kapitel VII under rubriken Sparsamhetskrav, dels i kapitel IX under rubriken Förstärkning av garantierna för en riktig skadereglering, dels ock i kapitel XIV under rubriken Försäkringsinspektionens ingripanden. 295 §. Ändringen i 2 mom. innebär att det nuvarande kravet på att där angivna avskrifter skall vara bestyrkta på visst kvalificerat sätt blivit struket. Härutinnan hänvisas till vad som anföres nedan under 341 §. 302 §. Jämlikt denna paragraf åligger det styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäk-

501 ring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Kungl. Maj:t äger meddela närmare bestämmelser angående anskaffningsverksamheten och må därvid tillika förordna, att frågor rörande densamma skall, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser angives, handläggas av en av Kungl. Maj :t utsedd nämnd. Det problemkomplex, som närmast beröres av stadgandena i denna paragraf, är frågorna om agentorganisationens sammansättning och karaktär samt de enskilda ombudens kvalifikationer och egenskaper. Försäkringstagarintresset kräver, att försäkringsbolagsombuden uppträder på ett korrekt och ansvarsmedvetet sätt och är kompetenta att lämna samt faktiskt även lämnar den allmänhet, varmed de kominer i beröring, alla de upplysningar varav allmänheten i sammanhanget har behov. Det ligger i sakens natur att försäkringsbolagens ledning icke kan garantera, att ej i enskilda fall ombud uppträder på ett mindre lämpligt sätt. Det måste emellertid krävas av bolagsledningarna, att dessa vidtager alla rimliga åtgärder för att garantera rekrytering av en ansvarsmedveten och kunnig ombudskår och för att h a kontroll över kårens uppträdande i förhållande till allmänheten. Denna skyldighet för styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag kommer till uttryck i första punkten av 302 §. Enligt de sakkunnigas mening kan det ifrågasättas, huruvida icke en mindre jämkning av punktens ordalydelse bör göras. Den hänvisning till god försäkringssed, som lagrummet innehåller, kan eventuellt åberopas såsom stöd för att försäkringsbolagen skulle vara skyldiga att undantagslöst begagna gängse ackvisitionsformer. Om ett enstaka försäkringsbolag vill bryta egna, nya vägar på detta* område, skulle kanske nyssnämnda lagbud kunna åberopas emot bolaget,, även om detta på bästa sätt sörjt för att anskaffningen under de nya formerna kommer att ske på ett sunt och ansvarsmedvetet sätt. Enligt de sakkunnigas mening bör lagen icke vara utformad på sådant sätt, att den kan komma att motverka nya, sunda initiativ. De sakkunniga föreslår därför att första punkten av 302 § skall erhålla följande jämkade lydelse: Det åligger styrelsen och verkställande direktören att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sunt och ansvarsmedvetet sätt. Med den avfattning, som stadgandet i 302 § första punkten har, är det icke blott frågor sammanhängande med försäkringsbolagens ombudsorganisation som faller under lagrummet. Den reklam, som försäkringsbolagen i olika former bedriver, måste betraktas såsom ett led i anskaffningsverksamheten och torde på denna grund falla under lagbudet. Så har lagrummet också tolkats i praktiken. Den av de sakkunniga förordade bestämmelsen att det skall åligga styrelsen och verkställande direktören att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring sker på ett sunt och ansvarsmedvetet sätt äger således enligt de sakkunnigas uppfattning tillämpning även på försäkringsbolagens reklamverksamhet. Bolagsledningarna har att sörja för

502 att även denna sida av verksamheten drives under sunda och ansvarsmedvetna former. Då det ankommer på försäkringsinspektionen att utöva tillsyn över att bolagsledningarna fullgör sina skyldigheter, faller det inom inspektionens verksamhetsområde att i fall av behov ingripa jämväl på detta område. Skulle emellertid Kungl. Maj:t genom särskilda föreskrifter komma att överföra alla eller vissa grupper av hithörande frågor till handläggning av en särskild av Kungl. Maj :t utsedd nämnd, upphör i motsvarande grad inspektionens befattning med hithörande ärenden. Anordningen att Kungl. Maj :t äger befogenhet att meddela närmare bestämmelser om anskaffningsverksamheten och att tillika förordna att frågor rörande denna skall handläggas av en av Kungl. Maj :t utsedd nämnd bör närmast ses mot den bakgrunden, att här till icke obetydlig del är fråga om spörsmål rörande det inbördes förhållandet mellan försäkringsbolagen och deras ombud. Försäkringsinspektionen är icke så sammansatt och äger icke sådana erfarenheter, att den är något lämpligt organ för att taga ställning i frågor rörande det privaträttsliga mellanhavandet mellan försäkringsbolag och ombud. Det synes de sakkunniga ändamålsenligt att Kungl. Maj :t äger nyssnämnda befogenhet. Någon risk för att ombudens rättmätiga intressen blir åsidosatta på denna väg torde icke föreligga. Då Kungl. Maj :ts föreskrifter icke kräver riksdagens medverkan, kan — där så finnes påkallat — ingripande ske utan tidsutdräkt och, vid ändrade förhållanden, ändringar i bestämmelserna snabbt genomföras. Detta synes vara av värde. Visserligen har några bestämmelser i ämnet hittills icke behövt utfärdas utan en, såvitt i detta sammanhang kan bedömas, acceptabel ordning har kommit till stånd på grundval av överenskommelser mellan försäkringsbolagen. Från försäkringstagarsynpunkt synes det dock de sakkunniga vara värdefullt, att Kungl. Maj :t kan, därest så finnes erforderligt, utfärda bestämmelser om försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet och jämväl inrätta ett särskilt organ för handläggning av hithörande frågor.

303 §. I denna paragraf stadgas bl. a., att ansökan om försäkringsbolags registrering och anmälan för registrering skall vara åtföljda av stadgade avgifter. Jämlikt 315 § är det Kungl. Maj :t som utfärdar föreskrifter rörande ifrågavarande avgifter. De influtna registreringsavgifterna utgjorde för budgetåret 1957/58 7 010 kronor och för budgetåret 1958/59 6 650 kronor. I försäkringsinspektionens petita för budgetåret 1960/61 är registreringsavgifterna beräknade till 7 000 kronor. Ifrågavarande belopp bör sammanställas med de årliga bidrag till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet, som försäkringsbolagen har att erlägga jämlikt 292 § FL. Nämnda bidrag utgjorde för budgetåret 1957/58 ca 822 000 kro-

503 nor och för budgetåret 1958/59 ca 1 021 000 kronor. I inspektionens petita för budgetåret 1960/61 är samma bidrag uppfört med 1 057 000 kronor. De nuvarande särskilda registreringsavgifterna medför extraarbete både för försäkringsinspektionen och för försäkringsbolagen. Vad särskilt angår inspektionen är det fråga om ett icke alldeles obetydligt merarbete i form av särskild bokföring och kontroll. Inkomsten av registreringsavgifter har, såsom framgår av ovan anförda siffror, ingen nämnvärd betydelse för finansieringen av försäkringsinspektionens verksamhet. Kostnaderna för denna kan utan svårighet till fullo täckas av försäkringsbolagens bidrag jämlikt 292 §. Bidragen är dessutom så schematiskt bestämda, att det icke torde kunna hävdas att ett borttagande av de särskilda registreringsavgifterna skulle innefatta orättvisor i fråga om kostnadernas fördelning mellan de olika försäkringsbolagen. De sakkunniga finner det mest rationellt att de särskilda avgifterna för registreringen och dess kungörande avskaffas. Understrykas bör att denna förenkling icke medför någon som helst kostnad för statsverket, enär försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet med avseende å försäkringsbolagen jämväl i fortsättningen kommer att helt bestridas av försäkringsbolagen, nämligen genom bidragen enligt 292 §. Med stöd av det anförda föreslår de sakkunniga, att de särskilda registreringsavgifterna avskaffas och att i följd härav sista punkten i 303 § utgår. 304 §.

Jämkningen i 2 mom. sammanhänger med ändringen av 4 och 166 §§. 305 §. Ändringen av denna paragraf beror på ändringen av 29 §. 306 §.

Ändringen av paragrafen sammanhänger med ändringen av 191 §. 307 §.

De ändringar, som gjorts i denna paragraf, beror dels på ändringen av 130 och 227 §§ och dels därpå att — såsom framgår av nyssnämnda paragrafer — även annan avskrift än protokollsavskrift förekommer i registreringsärenden i två exemplar. 314 §. Tillägget till paragrafen sammanhänger med ändringen av 29, 130, 191 och 227 §§.

504 315 §. Ändringen beror på de sakkunnigas under 303 § framförda förslag om avskaffande av de särskilda registreringsavgifterna. 327 §.

Den gjorda ändringen i denna paragraf beror på ändringarna i 281 och 282 §§ och på tillkomsten av 287 a §. 328 §.

Ändringen av paragrafen beror på att kravet att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på det särskilt kvalificerade sätt, som för närvarande angives i 341 § andra stycket, blivit struket. Härutinnan hänvisas till det föregående och till vad som anföres under 341 §. Såvitt angår avskrift av teckningslista, som i 52 § första stycket sägs, har dock, såsom angivits under nämnda paragraf, ett kvalificerat bestyrkande ansetts befogat. Detta förhållande återverkar på utformningen av förevarande paragraf. 332 §. Ändringen i 2 mom. beror på tillkomsten av föräldrabalken. 334 §. Ändringen i 1 mom. innebär att kravet att i lagrummet angivna avskrifter skall vara bestyrkta på visst kvalificerat sätt blivit struket. Härutinnan hänvisas till vad som anföres nedan under 341 §. 336 §. Ändringen av denna paragraf behandlas i kapitel IV under rubriken Jämkning av 336 § FL. 340 a §. Till försäkringsbolagen inkommer ett mycket stort antal uppgifter rörande enskilda personers hälsotillstånd, familjeförhållanden och andra förhållanden av personlig natur. Likaledes erhåller försäkringsbolagen många uppgifter angående såväl fysiska personers som juridiska personers ekonomiska förhållanden. Det ligger i sakens natur att dylika uppgifter rörande enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden ofta är av den karaktären, att berörda parter har ett legitimt intresse att uppgifterna icke kommer till obehörigas kännedom. Enligt vad de sakkunniga inhämtat från inspekterande tjänstemän i försäkringsinspektionen betraktas på försäkringsbolagshåll dylika uppgifter såsom strängt konfidentiella. Inspektionerna hos bolagen har de sakkunniga veterligen icke givit anledning till anmärkningar mot försäkringsbolagens sätt att behandla nu ifrågavarande

505 uppgifter. Något styrkt behov av lagbestämmelser i ämnet synes därför icke föreligga. De sakkunniga är emellertid av den uppfattningen, att enskilda har ett så starkt intresse av att till försäkringsbolagen lämnade uppgifter rörande personliga och ekonomiska förhållanden kringgärdas med erforderlig sekretess, att försäkringsrörelselagstiftningen bör giva ett direkt uttryck för sekretesskravet. Enligt de sakkunnigas mening talar övervägande skäl för att nu ifrågavarande krav på försäkringsbolagen konstrueras på motsvarande sätt som flera andra i F L förekommande krav på bolagen. De sakkunniga föreslår, att i F L införes en ny paragraf, betecknad 340 a §, av innehåll att det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att vidtaga åtgärder för att förhindra att till bolaget i försäkringsärende inkommen uppgift rörande enskilds personliga eller ekonomiska förhållande kommer till obehörigs kännedom. Understrykas må att nu ifrågavarande stadgande icke ger bolagen stöd för att vägra försäkringsinspektionen fullständig insyn i enskilda försäkringsärenden. Inspektionen är icke någon obehörig i den mening varom i lagrummet är fråga. 341 §. Jämlikt andra stycket i förevarande paragraf skall avskrift, som på grund av särskild föreskrift i F L skall vara bestyrkt enligt detta stycke, vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal eller av minst två personer som har ställning av styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör, vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare. Enligt tredje stycket i paragrafen skall annan avskrift, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer. Vid behandlingen av ett stort antal lagrum i det föregående har de sakkunniga föreslagit, att i lagrummet intagen föreskrift om att avskrift skall vara bestyrkt enligt 341 § andra stycket skall utgå. Tanken med kravet på särskilt kvalificerat bestyrkande av vissa avskrifters riktighet har varit, att i en del fall av särskild betydelse det ansetts angeläget att skapa starkare garantier än eljest för att föreliggande avskrifter är riktiga. De starkare garantierna skulle erhållas dels genom den begränsade personkretsen och dels genom straffsanktionen enligt 328 § 4 i dess nuvarande lydelse. Enligt de sakkunnigas bedömande finns det emellertid i allmänhet icke grundad anledning att bibehålla kravet på att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på ett särskilt kvalificerat och särskilt straffsanktionerat sätt. Gjorda erfarenheter tyder på att de nuvarande bestämmelserna icke i praktiken ger garantier för att avskrifterna i fråga undantagslöst är riktiga. Härtill kommer att bestämmelserna otvivelaktigt medför visst extraarbete för såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagen. Enligt de sakkunnigas mening vinnes intet väsentligt genom nu ifrågavarande special-

506 bestämmelsers bibehållande. I 1955 års lag om bankrörelse har icke heller intagits någon motsvarighet till 341 § andra stycket FL. Framhållas må i detta sammanhang, att om en oriktig avskrift fogats vid en ansökan om eller anmälan för registrering, den som undertecknat ansökningen eller anmälningen torde falla under den generella straffbestämmelsen i 326 § 2 i alla de fall då ansökningen eller anmälningen får anses innehålla en hänvisning till avskriften. Härtill kommer att varje person, som med vetskap om en avskrifts oriktighet bestyrker den, kan falla under den allmänna strafflagens bestämmelse i 13 kap. 11 § om osant intygande. Under åberopande av det anförda föreslår de sakkunniga, att det nuvarande andra stycket i 341 § skall utgå och att det nuvarande tredje stycket skall innehålla bestämmelsen, att avskrift varom i F L stadgas skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer. I likhet med vad som gäller enligt lagen om bankrörelse torde till sistnämnda bestämmelse böra fogas, att ifrågavarande två personer bör vid sina namn angiva yrke och postadress. Rubriken före 345 §. Rubrikändringen är berörd i kapitel VII (s. 276). 345 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t och i vissa fall försäkringsinspektionen att i angiven utsträckning medgiva avvikelser och undantag från FL. Vad angår det nuvarande stadgandet att beträffande tjänstepensionsförsäkring Kungl. Maj:t må, där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt, medgiva avvikelser från vad FL innehåller har de sakkunniga icke funnit anledning att föreslå någon ändring. I fråga om återförsäkring gäller för närvarande, att Kungl. Maj:t må medgiva de avvikelser från F L som prövas skäliga. Bland de avvikelser, som genomförts med stöd av detta lagrum, må nämnas att för ett antal försäkringsbolag i begränsad utsträckning under vissa förutsättningar återförsäkring av livförsäkring behandlas enligt lagens regler rörande återförsäkring av annan försäkring än livförsäkring. En dylik ordning innefattar en förenkling, som i vissa fall ansetts kunna genomföras utan att försäkringstagarnas intressen åsidosattes. Enligt de sakkunnigas mening föreligger knappast skäl att förbehålla Kungl. Maj :t den dispensrätt varom här är fråga. Närmast till hands synes ligga att i princip överlämna dispensgivningen i fråga om återförsäkring till försäkringsinspektionen. En sådan överflyttning av beslutanderätten ligger i linje med de av de sakkunniga föreslagna ändringarna beträffande koncessionsgivningen (4 och 166 §§). Beträffande stadgandet angående rätt för försäkringsinspektionen att

507 medgiva avvikelser från FL i fall när försäkringsbolag bedriver rörelse i utlandet föreslår de sakkunniga i princip icke någon ändring. Rätten att i fråga om lokala ömsesidiga försäkringsbolag medgiva undantag från F L : s bestämmelser synes i princip kunna utan olägenhet direkt tillerkännas försäkringsinspektionen. Jämväl denna överflyttning av beslutanderätten till inspektionen ligger i linje med den föreslagna ordningen för koncessionsgivningen. I ett nytt fjärde stycke stadgas, att i fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som av försäkringsbolag meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, försäkringsinspektionen äger, där sådant finnes förenligt med försäkringstagarnas intressen, medgiva att bestämmelserna i FL angående annan försäkring än livförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på rörelsen. Detta nya stadgande har av de sakkunniga behandlats i kapitel VII under rubriken Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer. De sakkunniga hänvisar till vad där anföres. Beträffande samtliga ovan under denna paragraf behandlade fall, i vilka enligt de sakkunnigas förslag försäkringsinspektionen skall äga medgiva avvikelser eller undantag från bestämmelserna i FL, torde böra gälla, att därest förhållandena giver anledning därtill, inspektionen bör äga överlämna ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande. Bestämmelse härom har intagits i ett nytt femte stycke i förevarande paragraf. Ett överlämnande till Kungl. Maj :t torde närmast bli aktuellt, om dispensfrågan uppkommer i samband med sådant bolagsordnings- eller grundärende, i vilket beslut skall fattas av Kungl. Maj:t. 347 §. Paragrafen innehåller vissa regler rörande ränte- och kapitalförsäkringsanstalt. För närvarande finnes endast en dylik anstalt. Densamma bedriver i begränsad utsträckning även vanlig livförsäkringsverksamhet. Sistnämnda del av verksamheten kan antagas komma att utvidgas. Försäkringsinspektionen har nämligen hos Kungl. Maj:t tillstyrkt en ansökan rörande utvidgning av anstaltens koncession. Under nu angivna förhållanden synes förevarande paragraf böra erhålla en utformning, som utgår ifrån att vederbörande företag är ett ömsesidigt livförsäkringsbolag, vilket bl. a. bedriver verksamhet såsom ränte- och kapitalförsäkringsanstalt. För sistnämnda verksamhetsgren erfordras fortfarande vissa specialbestämmelser, vilka medtagits i de sakkunnigas förslag till ändrad lagtext. Jämlikt 347 § i dess nuvarande lydelse gäller icke för ränte- och kapitalförsäkringsanstalts del regeln (171 § första stycket första punkten) att ömsesidigt försäkringsbolags firma skall innehålla orden ömsesidigt samt försäkring. Anledning synes icke finnas att bibehålla ett dylikt undantag, när fråga är om en anstalt vilken bedriver både den gamla formen av verksamhet

508 och vanlig livförsäkringsverksamhet. I de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 347 § göres därför icke något undantag från 171 § första stycket första punkten. 348 §.

I de sakkunnigas förslag till lagtext bortfaller paragrafens nuvarande första stycke, vilket handlar om de s. k. arbetsgivarbolagen. Detta beror på att, såsom förut nämnts, bestämmelserna rörande dylika bolag inarbetats i den föregående lagtexten. De sakkunniga hänvisar till vad som anförts under bl. a. 168 §. 349 §. Ändringen av denna paragraf är behandlad i kapitel III under rubriken Särskilda undantag från lagens tillämpningsområde. Ikraftträdande m. m. Den av de sakkunniga föreslagna ändringslagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1962. De sakkunniga har till lagen fogat en övergångsbestämmelse avseende sjuk- och otycksfallsförsäkring. Denna övergångsbestämmelse är behandlad i kapitel VIII. De sakkunniga hänvisar till vad där avslutningsvis anföres under rubriken Åtskillnaden mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Sammanfattning av i tidigare kapitel icke behandlade förslag

I detta kapitel har de sakkunniga bl. a. framlagt förslag till lagändringar i flera frågor, som icke behandlats i tidigare kapitel. De viktigaste av dessa förslag innefattar i korthet följande. Det nuvarande undantagslösa kravet på begränsad eller obegränsad personlig ansvarighet för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser i fråga om direkt sakförsäkring föreslås uppmjukat. Då särskilda skäl föreligger därtill, skall nämligen ett ömsesidigt försäkringsbolag kunna erhålla den juridiska konstruktionen att jämväl i fråga om direkt sakförsäkring allenast bolagets tillgångar häftar för bolagets förbindelser. Då spörsmålet är en bolagsordningsfråga, kommer konstruktionen av ansvarigheten att underkastas koncessionsmyndighetens prövning. Vissa ändringar föreslås i F L : s förlusttäckningsbestämmelser. Ändringarna innefattar en vidareutveckling av tanken att i ett blandat bolag livförsäkringsrörelsen så långt det är möjligt skall svara för sina förluster och skadeförsäkringsrörelsen för sina. Samtidigt betraktas uttaxeringen i ömsesidigt försäkringsbolag, där icke annat angives i bolagsordningen, såsom en extraordinär förlusttäckningsmetod, som skall tillgripas först i

509 sista hand. Fördelningsgrunden vid uttaxering — liksom fördelningsgrunden vid ömsesidigt försäkringsbolags likvidation — ändras, schematiskt uttryckt, från försäkringsbelopp till premiebelopp, där icke annat angives i bolagsordningen. Styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag skall övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring sker på ett sunt och ansvarsmedvetet sätt. Samma bolagsorgan skall vidtaga åtgärder för att förhindra att i försäkringsärende inkommen uppgift rörande enskilds personliga eller ekonomiska förhållande kommer till obehörigs kännedom. Vissa dispensärenden överflyttas från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen. För underlättande av en koncentration av försäkringsväsendet öppnas under vissa förutsättningar möjlighet för försäkringsaktiebolag att vid ökning av aktiekapital använda de nya aktierna till att byta till sig aktier i annat försäkringsaktiebolag. I stället för nuvarande maximalstadganden föreskrives, att bolagsordning och grunder skall angiva i vad mån försäkringsbolag är skyldigt att teckna återförsäkring. Jämkning föreslås i F L : s bestämmelser rörande förvaltningsberättelsens uppgifter om de anställdas antal och löner. Med tanke på de internationella samarbetssträvandena införes möjlighet att efter särskild dispens låta annan person än här i riket bosatt svensk medborgare få ställning av bl. a. styrelseledamot, verkställande direktör eller revisor i försäkringsbolag. Därest värdehandlingar satts i förvar till större värde än som enligt FL erfordras, skall styrelsen eller verkställande direktören äga utbekomma handlingar svarande mot överskottet. Det skall icke längre vara nödvändigt att inhämta inspektionens tillstånd till utbekommande av dylikt överskott. Beslut om frivillig likvidation skall kunna fattas längre tid före den avsedda likvidationsdagen än vad nu är möjligt. I registreringsärenden bör försäkringsinspektionen själv kunna tillhandahålla erforderliga avskrifter av koncession, bolagsordning och grunder. Registreringsanmälan rörande ändring i bolagsordning eller grunder skall kunna göras i förväg i samband med ansökningen om stadfästelse å ändringsbeslutet. Registreringsavgifterna slopas. För livförsäkringsrörelse skall statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning insändas för period och å tid som försäkringsinspektionen bestämmer. Lagens krav i ett stort antal fall att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på ett särskilt kvalificerat sätt har strukits. Den av de sakkunniga utarbetade ändringslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1962.

Ku

^Gzri7sr

22 i

Statens offentliga utredningar 1960 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Förslag till namnlag. [5]

Ecklesiastikdepartementet

Utrikesdepartementet

Jordbruksdepartementet Högre utbildning, forskning och försök på lantbru kets område. [2] Grusexploateringen i Sverige. [3]

Försvarsdepartementet

Handelsdepartementet översyn av lagen om försäkringsrörelse. [11]

Socialdepartementet

Inrikesdepartementet Folktandvården. [11 De ekonomiska villkoren för en huvudmannaskapsreform inom mentalsjukvården. [9]

Kommunikationsdepartementet

Civildepartementet Statstjänstemäns förhandlingsrätt. [10]

Finansdepartementet Fastighetsbeskattningen. [4] Studiekostnader vid beskattningen. [6] Redogöraransvaret och anmärkningsprocessen. [7] Preliminär nationalbudget för år 1960. [8]

IDUNS TBYCKEB.IAK.TIEBOLA.G ESSELTE AB STOCKHOLM I960