Ärvdabalk : förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:6 Justitiedepartementet

ÄRVDABALK F Ö R S L A G AV ÄRVDABALKSSAKKUNNIGA

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1954 Kronologisk

förteckning

1. Svensk mmnbok 1954. Statens Reproduktionsanstalt. 224 ,. Fi. 2. Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder fö) att Främja det svenska musiklivets utveckling, dun. 447 s. B. 3. Kollektivlus. Victor Petterson. 116 s., 20 s. pl. S. 4. Moderska)sförsäkring m. m. Idun. 154 s. S. 5. Vården vi( ungdomsvårdsskolorna. Victor Petterson. 138 s. s. 6. Årvdabali Norstedt. 257 s. Ju.

Anm. Om sirskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna til det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = j ordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:6 Justitiedepartementet

ÄRVDABALK FORSLAG AV ÄRVDABALK S SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1 9 5 4 KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet Författningsförslag

5 7

Motiv 71 Inledning 71 Huvuddragen av förslaget 72 Fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap 72 Utomäktenskapligt barns arvsrätt 73 Adoptivbarns allmänna rättsställning 75 Arvsrätten vid adoptivförhållande 76 Det nordiska samarbetet 77 Förslaget till ärvdabalk 79 1 Kap. Om rätt att taga arv 79 2 Kap. Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt) . . . 80 3 Kap. Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken 96 4 Kap. Om arvsrätt vid adoptivförhållande 96 5 Kap. Om allmänna arvsfondens rätt till arv 107 6 Kap. Om förskott å arv 107 7 Kap. Om laglott 108 8 Kap. Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap 110 9 Kap. Om rätt att göra eller taga testamente 110 10 Kap. Om upprättande och återkallelse av testamente 110 11 Kap. Om testamentes tolkning 110 12 Kap. Om testamentstagares rätt i vissa fall 111 13 Kap. Om testamentes ogiltighet 116 14 Kap. Om bevakning, delgivning och klander av testamente 116 15 Kap. Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente 117 16 Kap. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente 118 17 Kap. Om arvsavtal 120 18 Kap. Om dödsbos förvaltning 121 19 Kap. Om boutredningsman och testamentsexekutör 121 20 Kap. Om bouppteckning 122 21 Kap. Om den dödes gäld 123 22 Kap. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser 123 23 Kap. Om arvskifte 123 24 Kap. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo 124 25 Kap. Om dödförklaring 124

4 Förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken

125 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

134 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 1 K a p . Om barnets börd 2 K a p . Om talan angående äktenskaplig börd 3 K a p . Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap 4 K a p . Om adoption 5 Kap. Om barnets namn 7 K a p . Om underhållsskyldighet 12 K a p . Om inskrivning av förmynderskap 14 K a p . Om vård av omyndigs r ä t t i oskiftat bo 15 K a p . Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom 20 K a p . Vissa bestämmelser om rättegången övergångsbestämmelserna

136 136 136 141 165 176 177 179 180 180 180 190

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 196 Förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap 197 Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång 204 Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården 206 Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 78 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) 207 Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 13,14 och 36 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten a t t utbekomma allmänna handlingar 207 Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt 212 Särskilt

yttrande

214 Bilagor 233 A. Den rättsmedicinska bedömningen av relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden 233 B. Retslsegerådets i Danmark utlåtande den 12 maj 1953 245 C. Medicinalstyrelsens yttrande den 4 december 1953 255

Vissa

förkortningar.

N J A N y t t juridiskt arkiv RÅ Regeringsrättens årsbok SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar S v J T Svensk juristtidning

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Med skrivelse den 29 juni 1946 överlämnade ärvdabalkssakkunniga förslag till föräldrabalk. Därvid förutsattes att återstoden av de lagar, vilkas sammanförande till en eller flera större enheter anförtrotts de sakkunniga, skulle bilda en ny ärvdabalk. Sedan lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget antagits vid 1949 års riksdag, ha de sakkunniga fortsatt sitt utredningsarbete med att upprätta förslag till ärvdabalk. Detta arbete är nu slutfört. I enlighet med utredningsdirektiven ha de sakkunniga till saklig prövning upptagit vissa särskilda spörsmål, däribland frågorna om utomäktenskapligt barns arvsrätt och om arvsrätten vid adoptivförhållande. I samband med övervägandet av dessa frågor ha jämväl reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap samt om adoptivbarns rättsställning i övrigt upptagits till omprövning. Resultatet härav framgår huvudsakligen av ett av de sakkunniga upprättat förslag till lag om ändring i föräldrabalken. Vid fullgörande av sitt uppdrag i nu förevarande del ha ärvdabalkssakkunniga utgjorts av riksmarskalken Birger Ekeberg, ordförande, justitierådet Gösta Walin och, enligt chefens för justitiedepartementet förordnande den 29 juli 1949, hovrättsrådet Hugo Henkow. De sakkunniga ha samrått med f. d. inspektören i Stockholms barnavårdsnämnd, numera direktören i allmänna barnhuset fröken Ragnhild Berglind, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Nancy Eriksson, andre vice talmannen i riksdagens första kammare, lantbrukaren V. G. Lodenius, f. d. direktören i Stockholms stads rättshjälpsanstalt E. G. Swartling och direktören i svenska socialvårdsförbundet E. C. A. Wahlberg, vilka av chefen för justitiedepartementet den 29 juli 1949 tillkallats för att på kallelse av ärvdabalkssakkunnigas ordförande deltaga i överläggningar med de sakkunniga. I språkliga frågor ha de sakkunniga rådgjort med professorn Erik Wellander. Utredningen har i viss utsträckning bedrivits i samarbete med representanter för Danmark, Finland och Norge. Därvid har bland annat upprättats ett förslag till konvention angående vissa bördsfrågor m. m. Förslagets detalj-, utformning är för närvarande föremål för närmare övervägande. Såvitt angår denna fråga är alltså ärvdabalkssakkunnigas arbete icke slutfört.

6 De sakkunniga få härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till ärvdabalk, lag om ändring i föräldrabalken och följdförfattningar jämte motiv. De som tillkallats för att deltaga i överläggningar med de sakkunniga ha i allt väsentligt anslutit sig till förslaget. Särskilt yttrande har avgivits av justitierådet Walin. Stockholm den 15 februari 1954. BIRGER EKEBERG. GÖSTA WALIN.

HUGO HENKOW.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till

ÄRVDABALK. Härigenom förordnas, att ärvdabalken i Sveriges rikes lag skall hava följande lydelse. 1 KAP. Om rätt att taga arv. 1 §• Arv kan tagas endast av den som lever vid arvlåtarens död; dock må barn, som är avlat dessförinnan, taga arv, om det sedermera födes med liv. 2 §.

Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis ej förebringas att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet så förfaras som om han icke överlevat denne. 3 §•

Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. För medborgare i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med inlänningen eller ock måste å arvet vidkännas större avdrag än denne, skall dock motsvarande inskränkning gälla här i riket, såvitt Konungen det förordnar.

2 KAP. Om skyldemans arvsrätt. 1 §• Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar ( bröstarvingar). Arvlåtarens barn tage lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar träda i dess ställe, och tage var gren lika lott.

8 2 §• Finnas ej bröstarvingar, tage arvlåtarens fader och moder var hälften av arvet. Är fader eller moder död, dele arvlåtarens syskon faderns eller moderns lott. I avlidet syskons ställe trade dess avkomlingar, och tage var gren lika lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av arvlåtarens föräldrar, tage denne hela arvet. Äro halvsyskon efter arvlåtaren, tage de aned helsyskon eller deras avkomlingar del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej helsyskon, och äro båda föräldrarna döda, tage arvlåtarens halvsyskon hela arvet. I avlidet halvsyskons ställe trade dess avkomlingar. 3 §.

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var ärve lika lott. Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då dele den dödes barn hans lott. Äro ej barn efter den döde, tage den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna eller, om även h a n är död men efterlämnat barn i annat gifte, hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet till arvingarna å den andra. 4 §. Andra skyldemän än ovan sägs äga ej ärva. 3 KAP. Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken. 1 §• Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfälle kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äge de som då äro närmast till arv efter den först avlidne taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar. 2 §•

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makarnas egendom, tage de arvingar efter den först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne. Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av

9 kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, varde avdrag härför gjort vid andelens beräkning. 3 §•

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet. Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs. Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända arvingarna efter den först avlidne till förfång. 4 §.

överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits av den efterlevande. Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande som avses i 3 §, skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av efterlevande maken. 5 §• Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äge vardera makens arvingar pä sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott. I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat. 6 §•

Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning enligt detta kapitel av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas. Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga r u m mellan honom och

10 hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först avlidnes arvingar. Vad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken i arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest han, till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit egendom utöver vad förut tillkom honom. 7 §•

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej gälla. 8 §•

Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas som hade återgång skett.

4 KAP. Om arvsrätt vid adoptivförhållande. 1 §• Har adoption skett utan förbehåll varom i 4 kap. 7 § föräldrabalken sägs, tage adoptivbarnet och dess avkomlingar arv och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan äge arvsrätt ej rum. Har make adopterat andra makens barn, skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas gemensamma. 2 §.

Där vid adoption förbehåll skett enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken, tage adoptivbarnet och dess avkomlingar arv som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Adoptivbarnet och dess skyldemän äge, utan hinder av adoptionen, rätt till arv efter varandra, såvitt ej annat följer av vad nedan sägs.

11 3 §. Har adoptivbarn som avses i 2 § erhållit egendom i arv, gåva eller testamente från någon, efter vilken adoptivbarnet hade arvsrätt enligt 2 § första stycket, och dör adoptivbarnet utan att efterlämna bröstarvinge, äge de som skulle hava ärvt barnet om det varit adoptantens eget barn rätt att före adoptivbarnets skyldemän taga arv till så stor del av kvarlåtenskapen som i värde motsvarar vad barnet erhållit. Finnes ej arvsberättigad skyldemän efter adoptivbarn som avses i 2 §, ärves hela kvarlåtenskapen som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. 4 §.

Arvslott varom i 3 § första stycket sägs skall, där den egendom adoptivbarnet erhållit finnes i behåll, beräknas efter egendomens värde vid adoptivbarnets död eller, om adoptivbarnet var gift och lotten förty skall tagas först vid efterlevande makens död, efter det värde egendomen då äger. Finnes egendomen ej i behåll, gälle värdet vid mottagandet, såframt ej vederlag influtit till annat belopp. De som hava rätt till arv enligt 3 § första stycket äge, vid delning av kvarlåtenskapen efter adoptivbarnet eller dess make, på sin lott bekomma egendom som adoptivbarnet erhållit på sätt i samma lagrum sägs.

5 KAP. Om allmänna arvsfondens rätt till arv. 1 §• Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle arvet en fond, benämnd allmänna arvsfonden. 2 §.

Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen besluta, att klander ej skall äga rum. 3 §.

Arv som tillfallit fonden må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldemän eller annan som stått arvlåtaren nära. 4 §.

Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock om fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.

12 6 KAP. Om förskott å arv. 1 §• Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren a n n a n arvinge, skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grund av omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs. Är till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra maken. 2 §.

Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbildning, skola ej avräknas å dess arv, såvitt den som vidkänts kostnaden därmed endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet. Ej heller skall å bröstarvinges arv avräkning äga r u m för sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. 3 §.

Avräkning av' förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet, såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla. 4 §.

Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott, vare han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom träffats, då förskottet gavs. 5 §.

Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas. 6 §.

Har arvinge som mottagit förskott avlidit före arvlåtaren, vare förskottstagarens avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter. Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit förskott, vare, där han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter; dock tage de ej mindre del i kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.

13 7 §•

Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge eller testamentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § äger taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i 2—6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.

7 KAP. Om laglott. 1 §• Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, vare hans laglott. 2 §.

Bröstarvinge vare pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente, såframt icke annat föranledes av detta. 3 §.

För utfående av laglott äge bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, där ej annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott. Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testamentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom, vare sin rätt förlustig. 4 §.

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl äro däremot; och skall vid nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.

14 Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i första stycket, skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad. Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i bröstarvinges laglott. 5 §. Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga över den, äge bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott i egendom, varöver han äger fritt förfoga. 6 §.

Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröstarvinges laglott. Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med underhållsbidrag stadgas i 8 kap. 7 §•

Vad förut i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall ej äga tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling, där adoptionen skett med förbehåll varom i 4 kap. 7 § föräldrabalken sägs. 8 KAP. Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. 1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äge barnet, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjuguett år. Hava flera barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras underhåll, skall dem emellan sådan jämkning ske som med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt finnes skälig. Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

15 2 §.

Har arvlåtaren genom testamente förordnat att barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller annorledes njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång i sin laglott. Bröstarvinge äge dock påkalla sådan jämkning i förordnandet att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande högst fem för h u n d r a av laglottens värde; och äge han utfå laglotten, om han för bidraget ställer säkerhet som av den underhållsberättigade eller av rätten godkännes. Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas. 3 §.

Har någon erhållit egendom i testamente av den som efterlämnat barn som avses i 2 §, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande högst fem för h u n d r a av egendomens värde; och skall egendomen ej utgivas till honom, med mindre säkerhet, som godkännes av den underhållsberättigade eller av rätten, blivit ställd för underhållsbidraget. Är testamentstagaren bröstarvinge, gälle vad nu är sagt allenast egendom som överstiger hans arvslott.

4§. Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag till barn som avses i 1 eller 2 §, beträffande gåvan och gåvotagaren vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag. 5 §.

Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn som avses i 1 §, vare bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller eljest såsom gåva, pliktig att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde vid mottagandet, ändå att fall ej är för handen varom i 4 § sägs; dock äge sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens vållande gått förlorad. Av det belopp som sålunda skall utgivas äge barnet årligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid som återstår för dess uppfostran och omständigheterna i övrigt får anses belöpa på året. Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga

16 skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt. 6 §• Egendom, som avsattes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda tider jämlikt 2, 3 eller 4 §, skall, såframt ej annat överenskommits, ställas under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i 18 kap. föräldrabalken. 7 §•

När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äge rätten förordna, att underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt det belastar bröstarvinges laglott. 8 8; Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas senast vid skiftet. Rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 § göres gällande genom att anspråk framställes eller talan väckes, i fall som avses i 3 § inom ett år sedan testamente, varom där sägs, blivit den underhållsberättigade delgivet och i fall som avses i 4 eller 5 § inom samma tid från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, vare rätten förlorad. 9 §. Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arvlåtarens adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådant barn och dess avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

9 KAP. Om rätt att göra eller taga testamente. 1 §• Den som fyllt tjuguett år må genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller som efter fyllda sexton år vill förordna om egendom över vilken han äger själv råda. 2 §.

Förordnande till annan än den som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv vare utan verkan. Utan hinder av vad nu är sagt gälle förordnande, enligt vilket blivande

17 arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket äger taga testamente, skola erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död eller då annan, som skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt eljest upphör. Ej må i sådant förordnande olikhet göras mellan syskon, vilka ej äro födda eller avlade vid testators död. 3 §. Om rätt för utländsk medborgare att här i riket taga testamente gälle vad om utlännings rätt att taga arv är stadgat. 10 KAP. Om upprättande och återkallelse av testamente. 1 §• Testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga närvaro skall testator underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift därå; och bestyrke vittnena handlingen med sina namn. Vittnena skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men stånde det testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej. 2 §.

Testamentsvittnena böra vid sina namn anteckna yrke och hemvist. De böra ock å handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt övriga omständigheter som kunna vara av betydelse för testamentets giltighet. Hava vittnena å handlingen intygat att vid testamentets upprättande så tillgått som i 1 § sägs, skall intyget, där klander väckes, äga tilltro, såframt omständigheter ej förekomma som förringa intygets trovärdighet. 3 §.

Är någon av sjukdom eller annat nödfall förhindrad att upprätta testamente på sätt i 1 § sägs, må han förordna om sin kvarlåtenskap muntligen inför två vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och undertecknad handling. Sådant testamente vare ogillt, om testator sedermera under tre månader varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap såsom i 1 § är stadgat. 4 §.

Till testamentsvittne må ej tagas den som är under femton år eller på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen, ej heller testators make eller den som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till honom. Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make 2—532434

18 eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag som nyss är sagt eller på grund av adoption står i motsvarande förhållande till honom. Förordnande att vara testamentsexekutör medföre dock ej hinder att vara vittne. Åberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gälle vad i rättegångsbalken är stadgat om sådant bevis. 5 §. Har testator i den ordning som gäller för testamentes upprättande återkallat sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen eller eljest otvetydigt givit tillkänna att förordnandet ej längre var uttryck för hans yttersta vilja, vare förordnandet utan verkan. Utfästelse att ej återkalla testamente vare ej bindande. 6 §.

Vill någon, i samband med återkallelse av visst förordnande eller eljest, göra tillägg till sitt testamente, gälle vad om upprättande är stadgat. 7 §.

Har någon genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, vare han förlustig sin rätt på grund av testamentet. 11 KAP. Om testamentes tolkning. 1 §•

Åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja; och skall förty vad nedan i 2—9 §§ stadgas lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. Har testamente genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat innehåll än testator åsyftat, gånge det likväl i verkställighet, såvitt rätta meningen kan utrönas. 2 §. Legat skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott. 3 §.

Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat som avser viss egendom äga företräde framför annat, men skall i övrigt nedsättning ske efter legatens värde. 4 §.

Avser förordnande viss egendom och finnes den ej i kvarlåtenskapen, vare förordnandet utan verkan.

19 5 §. Är viss egendom, varom förordnande gjorts, på grund av inteckning eller eljest besvärad av panträtt eller annan rättighet, äge testamentstagaren icke i anledning därav njuta ersättning. 6 §, Dör testamentstagare innan hans rätt inträtt eller kan testamentet eljest ej verkställas i vad honom angår, skola hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill. 7 §•

Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt som ej utgör bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt angår viss testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 §, universella testamentstagares lotter i motsvarande mån ökas. 8 §.

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upplöses därefter trolovningen eller äktenskapet annorledes än genom testators död, vare förordnandet utan verkan. Samma lag vare, där någon gjort testamente till sin make och sådant fall är för handen som i 3 kap. 8 § sägs. 9 §. Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, åligge det denne att verkställa förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto. 10 §. Med legat förstås särskild i testamente given förmån, såsom viss sak eller visst penningbelopp eller nyttjanderätt till egendom eller rätt att därav njuta ränta eller avkomst. Universell testamentstagare är den som testator insatt i arvinges ställe genom att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av kvarlåtenskapen eller överskott därå. 12 KAP. Om testamentstagares rätt i vissa fall. 1 §• Är genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, äge vad i 3 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

20 2 §. Har någon genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, gälle vad nedan i 3—9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av testamentet. 3 §•

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen därav. Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Egendomen må ej sammanblandas med annan, såframt ej dess ändamålsenliga användning föranleder därtill. Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendomen som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid. 4 §.

Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må nyttjanderättshavaren avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös egendom och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas, äge rätten på ansökan bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar vare nyttjanderättshavaren behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem uppbära betalning. Ej må nyttj anderätten överlåtas. 5 §• Kapitalbelopp skola av nyttjanderättshavaren göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade lösören, användas till inköp av egendom av samma slag. 6 §•

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest förfoga över egendomen. Beträffande fast egendom eller tomträtt skall samtycket lämnas skriftligen med två vittnen. Kan samtycke ej erhållas, äge rätten på ansökan tillåta åtgärden, när skäl äro därtill. Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, vare åtgärden ogill, om nyttjanderättshavaren påstår det. 7 §•

Egendom som omfattas av ny ttj anderätten må ej tagas i mät för ägarens gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför eller fråga är om gäld efter testator, för vilken ägaren svarar enligt 21 kap.

21 8 §.

Vad som trätt i stället för egendom som omfattats av ny ttj anderätten skall tillhöra ägaren. 9 §. Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, må rätten på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken. För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall ersättning gäldas, då ny ttj anderätten upphör eller egendomen ställes under vård och förvaltning av god man. 10 §. Har genom testamente förordnats att legat skall tillfalla två eller flera efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom skada. 11 §• Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvarlåtenskapen och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas under särskild vård, varde den, där ej annat följer av testamentet, ställd under förvaltning av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken. 13 KAP. Om testamentes ogiltighet. 1 §. Var testator ej behörig att förordna om sin kvarlåtenskap eller är testamentet ej upprättat i laga form, vare det ej gällande. I fall, varom sägs i 10 kap. 4 § andra stycket, vare dock testamentet ogillt allenast i den del som där avses. 2 §•

Testamente vare ej gällande, om det upprättats under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten. 3 §.

Har någon tvungit testator att upprätta testamentet eller förmått honom därtill genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning, vare testamentet ej gällande.

22 Samma lag vare, om testator blivit svikligen förledd till testamentets upprättande eller om han eljest svävat i villfarelse som varit bestämmande för hans vilja att göra testamentet. 14 KAP. Om bevakning, delgivning och klander av testamente. 1 §• Testamente skall vid domstol bevakas inom sex månader från det testamentstagaren fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet. Skall någon på grund av testamente njuta rätt efter annan och har testamentet ej bevakats enligt vad i första stycket sägs, må bevakning med laga verkan äga rum inom tid, som där stadgas, efter det han fått veta att den föregående testamentstagarens rätt upphört. Bevakning gälle till förmån för envar testamentstagare, för vilken tiden icke gått till ända. 2 §•

Bevakning sker vid den rätt där testator skolat svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, vid Stockholms rådhusrätt. Vid bevakning uppvisas testamentet i huvudskrift och intages i protokollet. Har den som vill bevaka icke testamentet i sin besittning eller är det muntligen upprättat, sker bevakningen genom förordnandets tillkännagivande. 3 §.

Testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt r u m enligt vad i 1 och 2 §§ är sagt, have förlorat sin rätt mot arvinge som ej avstått från klandertalan. 4 §.

Testamente skall delgivas arvinge genom överlämnande av testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, av protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll. Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 1 §, m å testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator. Äro flera testamentstagare, gälle delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga. 5 §. Vill arvinge göra gällande att testamente är ogillt enligt 13 kap., skall h a n därom väcka klandertalan inom sex månader efter det h a n erhöll del av

23 testamentet på sätt i 4 § är stadgat. Försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad. Om påkallande av jämkning i testamente för utfående av laglott stadgas i 7 kap. 15 KAP. Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente. 1 §• Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet. Dräper man sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter annan, äge ej bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den dräpte levat. 2 §.

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller återkalla testamente eller att avstå därifrån, have han förverkat rätten att taga arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där någon uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente. 3 §•

Den som dömts för brott, varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs, må ej taga arv efter barn, som avlats genom den brottsliga gärningen, eller efter dess avkomling. Samma lag vare beträffande barnets fädernefränder. 4 §•

Vad i 1—3 §§ är sagt om förövare av brottslig gärning gälle envar som medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. 5 §. Har någon förverkat sin rätt att taga arv, gånge med arvet såsom hade h a n dött före arvlåtaren. 16 KAP. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente. 1 §• Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin vård, och late rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest var-

24 der kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröj ligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas. I fall som avses i 3 kap. 1 § skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken. 2 §•

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas huruvida arvinge finnes som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, late rätten, på anmälan av den som har boet i sin vård eller då förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse om arvfallet, med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen kännedom finnes om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort. 3 §•

Är testamentstagare okänd eller vistas han å okänd ort, skall vad i 1 § första stycket är stadgat om anmälan och kungörelse angående arv äga motsvarande tillämpning med avseende å testamentsförordnandet. Skall testamentstagarens rätt inträda vid annan tid än testators död, må kungörelse ej ske förrän den tiden är inne. 4 §.

Arvinge eller testamentstagare, som ej har att göra sin rätt gällande efter vad i 1, 2 eller 3 § sägs, göre det inom tio år från dödsfallet eller, om hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna. 5 §• Undandrager sig arvinge eller testamentstagare att giva tillkänna huruvida han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamentet, äge rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom sex månader från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift. Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvarlåtenskapen ifall denne försummar att bevara sin rätt. 6 §.

Vill arvinge eller testamentstagare, utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott däri, göra sin rätt gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare

25 som tillträtt kvarlåtenskapen eller ock, om skifte ej skett, hos boutredningsman eller annan som sitter i boet. Anmälan må ock göras hos rätten. Har god man mottagit anmälan, skall han tillkännagiva den hos rätten. Om anmälan, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas n a m n och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter den döde eller eljest kända för rätten. 7 §•

Har arvinge eller testamentstagare icke inom tid, som i 1—5 §§ är för varje fall stadgad, tillträtt kvarlåtenskapen eller sin lott däri eller anmält anspråk därpå efter vad i 6 § sägs, vare sin rätt förlustig. 8 §.

Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 1 §, före den sist avlidne maken. 9 §. Närmare bestämmelser om kungörelse varom stadgas i 1—3 §§ meddelas av Konungen.

17 KAP. Om arvsavtal. 1 §• Har någon i fråga om arv efter den som ännu lever träffat avtal med annan än denne, vare det ogillt. Samma lag vare om avtal angående rätt på grund av testamente. 2 §.

Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, vare det gällande. Bröstarvinge äge dock utfå sin laglott, med mindre han avstått från denna mot skäligt vederlag eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller enligt testamente med föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat. Ej må underårig avsäga sig arv, ej heller omyndigförklarad utan förmyndarens skriftliga samtycke. Där ej annat framgår av omständigheterna, gälle arvsavsägelse ock mot arvinges avkomlingar.

26 3 §.

Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, vare ej gällande. Utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, vare giltig allenast såvitt följer av vad om testamente är stadgat. 18 KAP. Om dödsbos förvaltning. 1 §• Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) hava att, där ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje m a n samt äga att tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens. Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare. 2 §.

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen; och har han att ofördröj ligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap. föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make som ej är delägare i boet. Är ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polismyndigheten vare ock pliktig att utföra vad nu sagts, där dess biträde äskas eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, förordne rätten, där det tarvas, god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare. 3 §.

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet

27 rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, vare det ej för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro. 4 §.

Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare vare gällande, ändå att annan delägare finnes. Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan av testamentstagare, vare den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen förrättats. 5 §. Delägare som var för sin försörjning beroende av den döde äge såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen. Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn njute städse nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet. 6 §.

Dödsbodelägare vare pliktig att ersätta skada, som han med avseende å boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är beroende av utredningen. Äro flera ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat efter deras andelar i kvarlåtenskapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger envar delägare till last. 19 KAP. Om boutredningsman och testamentsexekutör. 1 §• Då dödsbodelägare begär det, skall rätten förordna, att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe (testamentsexekutör), äge jämväl han påkalla beslut som nu är sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den som erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande, eller på begäran av borgenär eller den som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde, där det måste antagas att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt eljest äventyras. Är dödsbodelägare eller den som erhållit le-

28 gat omyndig eller har enligt 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken god man förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till förvaltning av boutredningsman, om överförmyndaren begär det och rätten finner skäl därtill. Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvaltning, men är testamentsexekutör ej utsedd eller k a n den utsedde ej utföra uppdraget, meddele rätten, då ansökan göres av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest varder kunnigt, beslut som i första stycket sägs. Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl å testamente som ej vunnit laga kraft. 2 §.

Vid ansökan som i 1 § sägs fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet och deras hemvist samt, där testamentsexekutör är förordnad, om dennes namn och hemvist. 3 §•

Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Delägare må förordnas till boutredningsman. Är testamentsexekutör utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om ej skäl äro däremot. 4 §.

Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsman förordnas. Rätten äge bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och föreskrive därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske. 5 §. Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak, varde han av rätten entledigad. Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, varde h a n entledigad, då det begäres av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest varder kunnigt. Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman och förklaras testamentet sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida u p p draget likväl bör vara honom anförtrott. 6 §•

Göres av samtliga delägare ansökan att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman, och är ej fall för handen som i 1 § andra stycket sägs,

29 skall rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom, såframt det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen. Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke inhämtas. 7 §.

Avträdes dödsbos egendom till konkurs, vare förordnandet för boutredningsman förfallet. 8 §.

Dör boutredningsman, skall det av den som har hans egendom i sin vård utan dröjsmål anmälas hos rätten. 9 §. Har den som gjort ansökan enligt 1 § ej fullgjort vad i 2 § är stadgat, skall rätten förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är tillgängligt då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall vara förfallen. Innan rätten meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten. Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig. 10 §. Kan i ärende som avses i 1 eller 5 § slutligt beslut ej omedelbart meddelas, äge rätten, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket sägs vinna tillämpning, i fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så kan ske utan märklig tidsutdräkt. Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut må talan ej föras. 11 §• Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad nedan är stadgat, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutredningsmannen söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande. Kan uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, varde boets egendom av boutredningsmannen avträdd till konkurs. I fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverka på delägarnas behållning i boet samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avytt-

ring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. 12 §. Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger att tala och svara i mål som röra boet. 13 §. Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt lände dock ej till inskränkning i den förfoganderätt som kan tillkomma boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente. Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åtgärd som i första stycket sägs, vare den ogill, om delägare väcker talan om klander därå inom tre månader från det han fick kännedom om åtgärden och senast inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades. 14 §. Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande genom insättning i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör. Utöver vad av 18 kap. 5 § föranledes må egendom ej förskottsvis utgivas till delägare, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt ä r beroende av utredningen. 15 §. Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning k a n äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, göre boutredningsmannen anmälan härom till delägarna och avgive redovisning för sin förvaltning. Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande. Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, vare han ock redovisningsskyldig. 16 §. Kunna flera boutredningsman, som hava förvaltningen odelad, ej enas i ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens beslut m å talan ej föras.

31 17 §. När dödsbodelägare begär det eller rätten eljest prövar lämpligt, förordne rätten god man att öva tillsyn å boutredningsmannens förvaltning, såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äge genomgå räkenskaper och andra handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten. Är god man ej utsedd, äge rätten, på ansökan av delägare eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva berättelse. Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem emellan efter deras lotter i boet. 18 §. Boutredningsman vare pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen. Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet varde utredningsmännen emellan slutligen fördelat efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar av dem till Jäst. Om skyldighet att hos bank nedsätta eller inbetala värdehandlingar och penningmedel, som tillkomma omyndig eller den för vilken god man förordnats, stadgas i föräldrabalken. 19 §. Om talan å boutredningsmans förvaltning gälle vad om syssloman ä r stadgat. Klandertalan må föras av envar delägare. Den som anställt klandertalan vare berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo. Boutredningsmannen äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgörelse gäldas av den på vars ansökan förordnandet meddelats. Äro flera betalningsskyldiga, svare de en för alla och alla för en. 20 §.

Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

32 Vad i 14—16, 18 och 19 §§ sagts om boutredningsman skall äga motsvarande tillämpning å testamentsexekutör ävensom å den som genom testamente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde; och skall jämväl om entledigande gälla vad om boutredningsman är stadgat. 21 §. Rättens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 §.

20 KAP. Om bouppteckning. 1 §• Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såframt ej på ansökan inom samma tid rätten med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak förlänger tiden. 2 §•

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård eller ock boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make varde kallad, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall ock den kallas som vid tiden för bouppteckningen är närmast att sålunda taga arv eller testamente. Varder egendomen ej omhändertagen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör, ankomme på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning. 3 §.

I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn och hemvist, vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika, för underärig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall angivas, ändå att det står fast att han är utesluten från del i kvarlåtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, varde det anmärkt. Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen. Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis att han i tid blivit kallad.

33 4 §.

Boets tillgångar och skulder antecknas sådana de voro vid dödsfallet. Tillgångarna upptagas med angivande av värdet. Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder antecknas; dock att, där giftorättsgemenskap var utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den efterlevandes giftorättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom. 5 §. Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen eller i bestyrkt avskrift fogas därvid såsom bilaga. Bouppteckningen skall jämväl innehålla uppgift om sådan den döde tillhörig livförsäkring som, enär förmånstagare är insatt, ej ingår i kvarlåtenskapen. Är bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall, där delägare begär det, i bouppteckningen uppgift lämnas om vad arvinge eller hans avkomling av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gåva, så ock om gåva som efterlevande maken, dennes avkomling eller universell testamentstagare mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott erhållit av efterlevande makens giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla, där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. 6 §.

Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligge envar delägare och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen. Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av någon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller testamentsexekutör. Edgångsplikt åligge jämväl delägare eller efterlevande make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläggas honom, om skäl äro därtill. Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade. 7 §.

Finnes egendom å flera orter, må särskild bouppteckning förrättas å varje ort. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning av boets 3—532434

34 tillgångar och skulder, och skall vad i 5 § stadgas äga tillämpning allenast å den bouppteckningen. 8 §.

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt avskrift för registrering ingivas till rätten i den ort där den döde skolat svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms rådhusrätt. Äro flera bouppteckningar, skola de ingivas samtidigt; och varde tiden härför räknad från det den sista bouppteckningen upprättades. Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten. Är ej avskrift ingiven, skall sådan tagas på boets bekostnad. 9 §• Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning inom laga tid förrättats och ingivits. Finnes det vara försummat, äge rätten vid vite förelägga viss tid eller, där bouppteckning ej skett, förordna någon att föranstalta därom. Sådant förordnande utgöre ej hinder att vara god man vid förrättningen. Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen finnes ej hava så förfarits som i detta kapitel sägs. Är bouppteckning bristfällig, äge rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen skall avhjälpas. Den som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning må vid vite hållas därtill. 10 §. Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse; och gälle om sådan handling vad ovan är stadgat om bouppteckning.

21 KAP. Om den dödes gäld. 1 §. Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen förrättades, dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, svare delägarna för sådan gäld efter den döde som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig. Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och avträdes ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad därefter, svare delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

35 2 §.

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare än en månad efter det bouppteckningen förrättades, vare deiägare pliktig att till dödsboet utgiva det belopp, varmed gäld, som var honom veterlig en månad före ansökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga medel, men stånde ej vidare mot enskild borgenär i ansvar efter vad i 1 § sägs. Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkandet avser ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han ej gå eden, vare så ansett som hade den gälden tidigare varit honom veterlig. 3 §.

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till konkurs, enär egendomen i stället sättes under förvaltning av boutredningsman, skall så anses som hade ansökan om avträde till sådan förvaltning gjorts den dag konkursansökningen ingavs. 4 §•

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej anses såsom veterlig. 5 §. Sker egendomsavträde efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, gånge bodelningen eller skiftet åter. Då gälden finnes ej vara större än att den kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra makens egendom på hans lott belöpt, om gälden gått i beräkning vid bodelningen, skall likväl avträde till förvaltning av boutredningsman allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och kostnaderna för förvaltningen. Vad sålunda erfordras skall av delägarna utgivas i förhållande till vad envar vid bodelningen eller arvskiftet njutit för mycket; och skall bodelningen eller skiftet i övrigt förbliva ståndande. Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de övriga med vad de vid bodelningen eller skiftet vunnit. 6 §.

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. 7 §•

Skyldighet att utgiva egendom jämlikt 5 eller 6 § skall tillika omfatta ränta eller avkomst av egendomen. Nödig kostnad för egendomen varde ersatt, så ock nyttig kostnad, där den var gjord i god tro.

36 8 §.

Innan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borgenärernas förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer. 9 §• Sedan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända, må borgenär fordra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till betalning förfallen och för vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Varder ej inom tre månader säkerhet ställd, må förfallotid ej tillgodonjutas. 10 §. Är efter den döde gäld som ej förfaller inom sex månader, må den, där flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare, hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen. Borgenär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning, vare dock ej skyldig att taga betalning före förfallodagen, där h a n inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna att han vill hålla sig allenast till säkerheten. 11 §• Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för egendomsavträde enligt 1 § första eller andra stycket, till men för borgenärer utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svare de för sådan gäld efter den döde som, då de så förforo, var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas. 12 §. Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svare delägarna för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom. 13 §. Hava delägarna, sedan boet blivit avträtt till förvaltning av boutredningsman, utverkat rättens förordnande att boet icke längre skall sålunda förvaltas, vare i fråga om ansvar för gäld så ansett som hade egendomsavträdet ej ägt rum. 14 §. Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings förrättande, svare för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bo-

37 uppteckningen eller dess edfästande genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt. 15 §. Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, gälle ansvarigheten ock annan boets gäld; och är delägare förty i fall som avses i 2 § första stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före egendomsavträdet ådragits boet. 16 §. Vad i 1—4 samt 11—15 §§ stadgas om skyldighet för delägare att svara för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmyndaren eller gode mannen svare borgenärerna för skada som kommit av h a n s åtgärd eller försummelse. 17 §. Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada, svare de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden. 18 §. Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 18 kap. 2 § åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande, vare han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet. 19 §. Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos honom tagas i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämpning. Vad nu är sagt lände dock ej till inskränkning i delägares skyldighet att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden. 22 KAP. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser. 1 §• Legat av oskifto skall utgivas så snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende av boets utredning. Företages arvskifte, innan legatet utgivits eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under särskild vård, vare delägarna en för alla och alla för en ansvariga för förordnandets verkställande såsom om skifte ej ägt rum. Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

38 2 §• Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, vare denne pliktig att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom som är avsedd för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror att egendomen ej utgivits till honom, gälde han skadan. 3 §.

Varder i fråga om legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest äventyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård. 4 §. Avser legat viss egendom, skall, där ej annat följer av testamentet, avkastningen tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts av boutredningen, av honom gäldas innan egendomen utgives. 5 §. Å legat, som avser visst penningbelopp, äge testamentstagaren, såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för h u n d r a om året, sedan fyra månader förflutit från testators död. 6 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om legat skall äga motsvarande tillämpning å ändamålsbestämmelse. 7 §. Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande make, arvinges avkomling eller universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutör. Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras på förordnande av länsstyrelsen i det län där verkställigheten huvudsakligen skall ske. 23 KAP. Om arvskifte. 1 §• Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare. Var den döde gift, äge först bodelning rum mellan efterlevande maken och Övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs. 2 §.

Emot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.

39 Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, må skifte ej företagas, innan denne anmält att utredningen slutförts. 3 §•

Envar delägare äge vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas denne så långt hans lott förslår. 4 §.

över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna med vittnen. 5 §.

Då delägare begär det, skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testamentsexekutör som ej är delägare, vare han utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit utsedd därtill. 6 §•

Finnes skiftesman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, varde han entledigad, då det begäres av någon, vars rätt är beroende av skiftet, eller förhållandet eljest varder kunnigt. 7 §•

Innan rätten meddelar beslut som avses i 5 eller 6 §, skola delägarna genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten. Ej må någon förordnas till skiftesman utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig. 8 §•

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde som finnes erforderligt. Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma om delning-

40 en och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skifteshandlingen skall ofördröjligen delgivas envar delägare genom överlämnande av besannad avskrift. Vill delägare klandra skiftet, skall han inom tre månader efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare; försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad. I mål som nyss är sagt äge rätten inhämta yttrande av skiftesmannen, så ock till honom återförvisa ärendet. 9 §• Skiftesman äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. 24 KAP. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo. 1 §• Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna överenskommit att leva samman i oskiftat bo, gälle, i den mån ej annat föranledes av avtalet, om förvaltningens handhavande och boets företrädande vad i 18 kap. 1 § sägs; och skall vad i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning. 2 §.

Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostande av gemensam hushållning eller eljest för gemensam räkning, vare envar delägare berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning. 3 §.

Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, vare avtalet gällande tills tre månader förflutit sedan det blivit av någon delägare uppsagt hos de övriga. Samma lag vare, där vid avtal gällande för bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång. 4 §•

Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör delägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i avtalet, skall detta, om uppsägning sker inom fyra månader därefter, upphöra att gälla tre månader efter uppsägningen. Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning som i första stycket sägs tillkomma den å vars vägnar avtalet slutits. 5 §• Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig ändring inträtt i de förhållanden som därvid voro avgörande, eller finnes avta-

41 let av annan särskild orsak ej böra äga bestånd, må rätten på delägares talan förklara, att avtalet skall upphöra att gälla. Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för delägare som är omyndig eller för vilken god man är förordnad, är särskilt stadgat. 6 §.

Förordnas om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, vare avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ej må sådant förordnande meddelas på ansökan av delägare.

25 KAP. Om dödförklaring. 1 §• Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må ansökan göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarande i livsfara då h a n veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit. 2 §.

Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge eller annan, vars rätt kan bero av dödförklaringen, hos rätten i den ort, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, hos Stockholms rådhusrätt. 3 §.

Över ansökningen höre rätten den bortovarandes inom riket vistande make och närmaste fränder, annan som kan antagas senast hava haft underrättelse om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren i den ort, där h a n senast ägt hemvist inom riket. 4 §.

Är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och utrönes ej att den bortovarande avlidit, utfärde rätten kungörelse om ansökningen med kallelse å honom att senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten tillkänna. Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröj ligen införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för uppläsande i kyrkan så snart ske kan.

42 5 §. Nu har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända; är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och vet man ej att den bortovarande avlidit, förklare rätten att h a n skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss angiven tid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej sjuttio år när h a n veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad under vilken h a n skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligt andra punkten i samma paragraf, å den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut skall angivas vilken dag sålunda är att antaga såsom dödsdag. 6 §.

Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, varde, där dödförklaring skett, tiden räknad från det beslutet vann laga kraft. 7 §•

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, bare envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendom, den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som antagits såsom dödsdag och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen. Har egendom som skall återbäras blivit till annan överlåten, vare jämväl denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen. Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen, eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad varde ock ersatt, där den ej var gjord å tid som nyss sagts.

43 Förslag till

Lag om införande av nya ärvdabalken. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Den nu antagna ärvdabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda i kraft den 1 januari 195 . Har arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning. 2 §•

Genom nya ärvdabalken upphävas: lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv; lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente; lagen samma dag (nr 107) om arvsavtal; och lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte. 3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya ärvdabalken, skall denna i stället tillämpas. 4 §.

Är barn utom äktenskap fött innan nya ärvdabalken trätt i kraft, skall med avseende å barnets och dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten efter dem ävensom beträffande underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag gälla, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ lagen om arv, skall dock nya balken tillämpas, därest fadern levde vid ikraftträdandet. 5 §• Har adoption ägt r u m enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken, skall beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet äldre lag äga tillämpning, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande.

44 Vad nu stadgats skall ej gälla, om förklaring meddelats enligt p u n k t 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken. 6 §•

Bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken äge tillämpning då föreläggande som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att arvlåtaren avlidit dessförinnan.

Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken. Härigenom förordnas, dels att 12 kap. 31 § samt 13 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i 15 kap. samma balk skall såsom 29 § införas ett nytt stadgande av nedan angiven lydelse och att nuvarande 29 §2 skall betecknas 30 §. (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

12 KAP. 3 §.

Till dess bodelning sker, tage efTill dess bodelning sker, tage efterlevande maken del i förvaltningen terlevande maken del i förvaltningen av den dödes egendom efter vad i av den dödes egendom efter vad i lagen om boutredning och arvskifte ärvdabalken sägs. sägs. 13 KAP. 12 §. Sker bodelning Efterlevande maken Vad i andra stycket sägs äge dock ej tillämpning, om efter den döde finnes bröstarvinge, som ej jämväl

lida inskränkning. sextusen kronor.

1 Senaste lydelse av 12 kap. 3 § se SFS 1933: 316, av 13 kap. 12 § se SFS 1952: 333 och av 13 kap. 13 § se SFS 1926: 191. 2 Senaste lydelse se SFS 1946: 822.

45 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

är efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom. 13 §. Vid lotternas makens lott. Skall ena äger anvisa. Rätt, varom i första stycket sista Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme, när make punkten sägs, tillkomme, när make är död, ej andra arvingar än bröst- är död, hans bröstarvingar; dock arvingar; och njute de sådan rätt al- njute de sådan rätt allenast beträflenast beträffande fastighet, som ma- fande fastighet. ken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo. Om det särskilt stadgat. 15 KAP. 29 §. Vistas den, mot vilken talan enligt denna balk riktas, å okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man, varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles. 29 §.

30 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24 eller 25 §, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Bestämmelserna i 13 kap. 12 § nya lagen skola, där äktenskap blivit genom makes död upplöst efter ikraftträdandet, äga tillämpning, ändå att äktenskapet blivit ingånget före sagda tidpunkt. Har äldre giftermålsbal-

46 (Gällande

(Föreslagen

lydelse.)

lydelse.)

ken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, skall vad i sagda lagrum stadgas om rätt att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods gälla samfällda boet. Vad i 13 kap. 13 § nya lagen stadgas för det fall att ena maken är död skall, om maken avlidit efter nya lagens ikraftträdande och 13 kap. är tillämpligt vid bodelning i anledning av makens död, äga tillämpning, ändå att äktenskapet ingåtts före ikraftträdandet.

Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken. Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 1—3 § § , 3 kap. 1—3 §§,4 kap. 1—3, 7, 9 och 12 §§, 5 kap. 2 §, 7 kap. 5 och 10 §§, 12 kap. 1 §, 14 kap. 2 §, 15 kap. 12 § samt 20 kap. 3—7, 9, 11—13, 36 och 37 §§ föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 kap. 4 § och 3 kap. 4 § nämnda balk skola upphöra att gälla, dels ock att i 4 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad 13 §, av nedan angiven lydelse. (Gällande lydelse.)

(Föreslagen 1 KAP. 4 §•

Barn utom äktenskap, som avlats i trolovning eller vars föräldrar efter avlelsen ingått trolovning med varandra, är trolovningsbarn. Voro föräldrarna vid trolovningen så besläktade, att äktenskap dem emellan måste återgå, eller var endera gift med annan, skall barnet ändock anses såsom trolovningsbarn, om föräldrarna eller en av dem var i god tro.

lydelse.)

47 (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

2 KAP. 1 Vill mannen vinna förklaring, att barn som avses i 1 kap. 1 § icke har äktenskaplig börd, skall han väcka talan mot barnet eller, om barnet avlidit, dess arvingar inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare han dock ej förlustig sin talan förrän ett år förflutit från det att talan, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del därav.

Talan enligt

Vill mannen vinna förklaring, att barn som avses i 1 kap. 1 § icke har äktenskaplig börd, skall han väcka talan mot barnet eller, om barnet avlidit, dess arvingar inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, må han även därefter väcka talan, där ej ett år förflutit från det att talan, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del därav. Konungen äge bestämma ny tid för talans väckande, om synnerliga skäl äro därtill. — såsom sitt.

2 §• Är mannen död, och har h a n varken försuttit tid till talan enligt 1 § eller efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt, må envar, som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter honom, väcka sådan talan inom ett år från det han erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens död. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare arvinge dock ej förlustig sin talan förrän ett år förflutit från det att anspråk, som grundats på att barnet h a r äktenskaplig börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne, jämte maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, äge envar av dem sådan rätt.

Är mannen död, och h a r han varken försuttit tid till talan enligt 1 § eller efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt, må envar, som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter honom, väcka sådan talan inom ett år från det han erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens död. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare arvinge dock ej förlustig sin talan förrän ett år förflutit från det att anspråk, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne, jämte maka, arvingar som avses i 3 kap. 1 § ärvdabalken, äge envar av dem sådan rätt.

3 §. Vill barn som avses i 1 kap. 1 § Vill barn som avses i 1 kap. 1 § vinna förklaring, att det icke har äk- vinna förklaring, att det icke har äk-

48 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

tenskaplig börd, äge barnet väcka talan därom mot mannen eller, om han ä r död, hans arvingar. Efterlämnar mannen, j ä m t e maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan riktas mot dem, som då talan väckes ä r o närmast till arv.

lydelse.)

tenskaplig börd, äge barnet väcka talan därom mot mannen eller, om han är död, hans arvingar. Efterlämnar mannen, jämte maka, arvingar som avses i 3 kap. 1 § ärvdabalken, skall talan, såvitt dessa angår, riktas mot dem som då talan väckes äro närmast till arv.

3 KAP. 1 Talan om faderskap till barn utom äktenskap väckes mot mannen eller, om han är död, hans arvingar som i 2 kap. 3 § sägs. Talan må väckas redan före barnets födelse men må icke dessförinn a n slutligen prövas.

§• Talan om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap väckes mot mannen. Sådan talan må väckas före barnets födelse men må icke dessförinnan slutligen prövas.

Är ovisst vem av två eller flera som är fader, må talan samtidigt väckas mot dem. Rätten äge, om det finnes påkallat för utredningen, förelägga barnets ställföreträdare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i målet. Om den mot vilken talan skolat väckas är död, instämmas i stället hans arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.

2 §.

Varder utrett, att mannen haft samlag med modern å tid, då barnet k a n vara avlat, skall han anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget.

Den som haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall anses som fader, om det ej föreligger omständighet som gör det osannolikt att barnet avlats av honom. Varder utrett, att modern under sagda tid haft samlag med två eller flera, är dock icke någon av dem att anse som fader, med mindre det är större san-

49 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

nolikhet att barnet avlats av än av annan.

honom

3 §•

Vad i 1 § stadgas om talan angående fastställande av faderskap skall äga motsvarande tillämpning å talan om barnets förklarande för trolovningsbarn. 4 §•

3 §.

Har mannen inför präst, som för kyrkoböckerna i den församling där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus, eller i handling, som bevittnats av två personer och godkänts av barnavårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden, erkänt sig vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda sätt vitsordats av modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. Är modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt. Erkännes på sätt nu sagts, att föräldrarna vid barnets avlelse voro trolovade eller att de efter avlelsen ingått trolovning med varandra, vare ock det erkännandet gällande, om det ej visas vara oriktigt. Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

4 KAP. 1 Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. Till adoptivbarn kan antagas jämväl adoptantens barn utom äktenskap. Har barnets moder uppnått myndig ålder, må hon gemensamt med make adoptera barnet, ändå att hon ej fyllt tjugufem år. 4—532134

§• Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, äge med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. Till adoptivbarn må ej antagas eget barn.

50 (Gällande

(Föreslagen

lydelse.)

lydelse.)

2 §•

Den som är förklarad omyndig må Den som är förklarad omyndig må samtycke anej antaga adoptivbarn, med mindre ej utan förmyndarens han vill adoptera eget barn utom äk- taga adoptivbarn. tenskap eller adoptera gemensamt med myndig make samt förmyndaren samtycker till adoptionen. 3 §•

Makar må ej adoptera annorledes än gemensamt. Dock må ena maken ensam antaga adoptivbarn, där den andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö, ävensom eljest med den andres samtycke adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn eller ock eget barn utom äktenskap.

Makar må ej adoptera annorledes än gemensamt. Dock må ena maken ensam antaga adoptivbarn, där den andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö, ävensom eljest med den andres samtycke adoptera dennes barn eller adoptivbarn.

7 Barnets rättsliga ställning till föräldrarna röner ej annan inverkan av adoptionen än som följer av vad i 6 och 7 kap. sägs om vårdnad och underhåll eller eljest i lag särskilt stadgas.

Har i ansökningen gjorts förbehåll om rätt för adoptivbarnet och dess skyldemän att taga arv efter varandra enligt vad för sådant fall är stadgat i ärvdabalken, må tillstånd till adoptionen givas endast med samma förbehåll.

9 §. Adoptivförhållandet varde efter ansökan av adoptivbarnet hävt, om adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest är av väsentlig betydelse för barnet. Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste, eller för adoptivbarnet ett lastbart el-

Adoptivförhållandet varde efter ansökan av adoptivbarnet hävt, om adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina plikter mot det samt förty barnets bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest är av väsentlig betydelse för barnet. Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller för barnet ett lastbart liv, och

51 (Gällande

lydelse.)

ler brottsligt liv, äge adoptanten vinna adoptivförhållandets hävande.

(Föreslagen

lydelse.)

kan det fördenskull uppenbarligen icke fordras att adoptivförhållandet skall bestå, äge adoptanten vinna adoptivförhållandets hävande. 12 §. Avlider adoptanten, må adoptivförhållandet efter ansökan av adoptivbarnets föräldrar eller en av dem hävas, såframt det påkallas av barnets bästa. Varder adoptivbarnet efter adoptantens död adopterat av annan, skall det tidigare adoptivförhållandet anses hävt.

12 §.

13 §.

Häves adoptivförhållandet, upphöHäves adoptivförhållandet, upphöre all verkan av adoptionen, såvitt ej re all verkan av adoptionen såvitt anannat särskilt stadgas. går adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes skyldemän. Rätten äge dock, om med hänsyn till anledningen till hävandet, barnets ålder och övriga omständigheter särskilda skäl äro därtill, vid hävandet bestämma, att adoptanten skall bidraga till adoptivbarnets underhåll. I förhållande till adoptivbarnets skyldemän medför hävandet i fall som avses i 10 § ej någon ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt till arv; i fall som avses i 8, 9 och 12 §§ äge rätten, efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt, bestämma, huruvida adoptionens verkan i sagda hänseenden skall bestå. Är barnet underårigt, tillkomme vårdnaden och förmynderskapet den som rätten utser därtill. Om adoptivbarnets namn stadgas i 5 kap.

52 (Gällande

(Föreslagen

lydelse.)

lydelse.)

5 KAP.

Barn utom — Fadern så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av den som har vårdnaden om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv, om det fyllt aderton år. Är barnet trolovningsbarn, äge den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det fyllt tjuguett år, bestämma, att det skall bära faderns släktnamn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa sådan bestämmelse utan barnets samtycke.

§• såsom ogift.

Den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det fyllt tjuguett år, äge bestämma att det skall bära faderns släktnamn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa sådan bestämmelse utan barnets samtycke.

7 KAP. 5 §. Adoptant och — — — makens barn. Med adoptionen upphör underhållsBarnets föräldrar vare ej skyldiga mellan föräldrarna och att bidraga till dess underhåll, där ej skyldigheten adoptanten samt, om han är gift, barnet. Om den som är gift adoptehans make bliva ur stånd att fullgöra rar sin makes barn, skall dock underhållsskyldigheten mellan maken sin underhållsskyldighet. och barnet bestå. 10 §. Fader till Dör fadern

Vad i 7 § första

efter nedkomsten. efter dödsfallet. Vad i första och andra styckena sägs om fadern skall, där barnet fades dött eller havandeskapet avbrutits, i den mån det finnes skäligt i tillämpliga delar gälla den som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, om det ej är osannolikt att han är barnets fader. stycket, andra Vad i 7 § första stycket, andra

53 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

stycket första punkten samt tredje stycket ävensom 8 § är stadgat om avtal eller dom rörande underhåll till barn utom äktenskap skall äga motsvarande tillämpning med avseende å underhåll, som enligt vad i första och andra stycket av förevarande paragraf sägs tillkommer modern.

lydelse.)

stycket första punkten samt tredje stycket ävensom 8 § är stadgat om avtal eller dom rörande underhåll till barn utom äktenskap skall äga motsvarande tillämpning med avseende å underhåll, som enligt vad i förevarande paragraf sägs tillkommer modern.

12 KAP.

Förmynderskap för underårig skall Förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den inskrivas, då fader eller moder eller, underårige är arvsberättigad, eller om den underårige är adopterad, moder avlider, eller då dessförinnan adoptant avlider eller då dessförinegendom, som skall stå under för- nan egendom, som skall stå under myndarens förvaltning, annorledes förmyndarens förvaltning, annorleän genom upptagande av lån tillfal- des än genom upptagande av lån tilller den underårige eller någon rät- faller den underårige eller någon rättens åtgärd vidtages i fråga som rör tens åtgärd vidtages i fråga som rör förmynderskapet. förmynderskapet. Inskrivningen skall Stockholms rådhusrätt. 14 KAP. 2 §. Förmyndare, som omyndigs egendom. Mot borgenär i dödsboet eller anMot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är beroende av utred- nan, vars rätt är beroende av utredningen, står förmyndaren, såvitt an- ningen, står förmyndaren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller går skada genom hans åtgärd eller försummelse, i ansvar efter vad i la- försummelse, i ansvar efter vad i gen om boutredning och arvskifte ärvdabalken stadgas. stadgas. 15 KAP. 12 §. Förvärvar omyndig Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på grund av giftorätt, arv eller testa-

särskilt stadgat. Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på grund av giftorätt, arv eller testa-

54 (Gällande

(Föreslagen

lydelse.)

lydelse.)

mente eller såsom underhåll enligt mente eller såsom underhåll enligt 8 lagen om arv, vare boutredningsman kap. ärvdabalken, vare boutredningseller testamentsexekutör pliktig att, m a n eller testamentsexekutör pliktig såframt ej värdet är ringa eller över- att, såframt ej värdet är ringa eller förmyndaren eljest medgiver undan- överförmyndaren eljest medgiver untag, nedsätta värdehandlingen eller dantag, nedsätta värdehandlingen elinbetala medlen hos bank enligt vad ler inbetala medlen hos bank enligt i första stycket stadgas. Vad nu sagts vad i första stycket stadgas. Vad nu om skyldighet att inbetala penning- sagts om skyldighet att inbetala penmedel hos bank skall ock gälla, där ningmedel hos bank skall ock gälla, någon, som här i riket driver försäk- där någon, som här i riket driver förringsrörelse, skall utgiva försäkrings- säkringsrörelse, skall utgiva försäkbelopp, som tillkommer omyndig, och ringsbelopp, som tillkommer omynfråga ej är om pension eller livränta dig, och fråga ej är om pension eller eller om försäkringsbelopp, som den livränta eller om försäkringsbelopp, omyndige äger att själv förvalta. I som den omyndige äger att själv förandra fall äge överförmyndaren ge- valta. I andra fall äge överförmyndanom meddelande till den som skall ren genom meddelande till den som utgiva värdehandling eller penningar skall utgiva värdehandling eller penförordna, att nedsättning eller inbe- ningar förordna, att nedsättning eller inbetalning skall ske hos bank. talning skall ske hos bank. förmyndaren därom. Den som 20 KAP.

Talan rörande faderskapet till barn Talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets utom äktenskap må väckas vid rätegenskap av trolovningsbarn må väc- ten i den ort där modern eller barkas vid rätten i den ort, där mannen net har sitt hemvist, så ock vid räthar sitt hemvist eller lägersmålet ten i den ort där mannen har sitt skett. Är han död, må talan väckas hemvist, om ej rätten finner att det vid den rätt, som har att upptaga medför avsevärd olägenhet. Vad i 10 kap. Ib § rättegångsbalken är itadtvist om arv efter honom. gat skall äga motsvarande tillämpning, om käromål mot flera svarande röra samma barn. Ej må ny talan rörande faderskap, varom redan är rättegång, upptagas till prövning vid annan rätt. Har talan upptagits av viss domstol och är även annan rätt behörig, äge den förra, om synnerliga skäl äro

55 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

därtill, förordna att målet skall överflyttas till den senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gällande till dess den rätt, dit målet överflyttats, förordnar annat. 4 §.

I mål — — Envar, som

sådan talan. i målet. Har talan å barnets vägnar väckts mot två eller flera, skall, om någon av dem fullföljer talan i högre rätt, jämväl barnets talan mot annan part prövas. I fall som nu sagts skall inlaga av den som fullföljt talan så ock genmäle som avgivits å barnets vägnar delgivas den eller de andra med föreläggande att svara i målet.

5 §. Laga domstol i ärende om antaLaga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptiv- gande av adoptivbarn vare rätten i förhållandes hävande vare rätten i den ort, där adoptanten h a r sitt hemden ort, där adoptanten har sitt hem- vist. vist. Ärende om adoptivförhållandes hävande upptages av rätten i den ort, där adoptanten eller, om han är död, adoptivbarnet har sitt hemvist. 6 §.

I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten söka inhämta upplysning huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas såväl från barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som ock, där barnavårdsman förordnats för barnet, från den

I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten söka inhämta upplysningar om barnet och adoptanten ävensom huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas såväl från barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som ock, där barnavårds-

56 (Gällande

(Föreslagen

lydelse.)

barnavårdsnämnd som har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet och eljest från barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd. Fader eller

lydelse.)

man förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd, som har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet, och eljest från barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd, h a n höras. / fall, varom i 4 kap. 12 § andra stycket sägs, lämne rätten arvingar efter den avlidne adoptanten som avses i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra sig.

7 §•

Är adoptivbarn 1 ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § lämne rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans förmyndare. Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten förmyndare, eller vistas den, mot vilken ansökningen är riktad, å okänd ort, skall hans rätt bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles.

andra stycket. I ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8, 9 eller 12 § lämne rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans förmyndare eller, om han är död, arvingar efter honom som avses i 2 kap. 3 §. Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten förmyndare, skall barnets rätt bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles.

9 §• — sitt hemvist. Fråga rörande Talan angående underhåll till barn Talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort, där sva- upptages av rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Vill käran- randen har sitt hemvist. Väckes såden i mål om underhåll till barn dan fråga i mål rörande faderskapet utom äktenskap hellre stämma till till barn utom äktenskap, gälle vad i rätten i den ort, där lägersmålet skett, 3 § stadgas. Angående talan om u n vare det tillåtet. Har den som var un- derhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern derhållsskyldig gentemot barn avli- till barn utom äktenskap skall vad andit, upptages talan om underhåll till gående talan om underhåll till barbarnet av den rätt, där dödsboet sva- net är stadgat äga motsvarande till— rar. Angående talan om underhåll en- lämpning.

57 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

ligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom äktenskap skall vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga motsvarande tillämpning. Vad i — — med äktenskapsmål. 11 §• I mål om underhåll till barn skall I mål om underhåll till barn äge vad i 4 § stadgas äga motsvarande bestämmelserna i 4 § motsvarande tillämpning. tillämpning; och skall vad i tredje stycket samma paragraf stadgas om barnets talan också gälla talan av modern om underhåll enligt 7 kap. 10 §. Underhållsbidrag må av underhållstiden. Underhåll till föreligger därefter. 12 §. I mål angående underhåll äge rätI mål angående underhåll äge rätten att för tiden intill dess laga kraft ten att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna där- ägande dom eller beslut föreligger om efter vad som finnes skäligt. förordna därom efter vad som finnes Skyldighet att utgiva bidrag må dock skäligt. Skyldighet att utgiva bidrag ej åläggas någon, med mindre sanno- må dock ej åläggas någon, med mindlika skäl föreligga att han är bidrags- re sannolika skäl föreligga att han är skyldig. bidragsskyldig. I fråga motsvarande tillämpning. 13 §. Har mannen, efter det han på grund av förordnande som avses i 12 § betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, må han dock ej av den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit men äge av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta efter sex för h u n d r a om året från betalningsdagen.

Har rätten, efter det mannen på grund av förordnande som avses i 12 § betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, genom dom eller beslut som vunnit laga kraft skilt saken från sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig, må han dock ej av den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit men äge av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta efter sex för hundra om året från betalningsdagen.

58 (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett år från det domen vunnit laga kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet avgjordes av underrätt. Vad av Talan mot

—

Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett år från det domen eller beslutet vunnit laga kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet handlades av underrätt. ägde rum. ämbetsverks beslut. 36 §.

Vad i Då fråga —

Vistas den, mot vilken talan enligt denna balk riktas, å okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles. denna balk. eller fara. 37 §.

I fråga — —

motsvarande tillämpning. Med avseende å rättegångskostnad i annat mål eller ärende gälle vad i 18 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgat, ändå att det rättsförhållande varom fråga är må bestämmas annorledes än genom dom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 ; och skall med avseende därå iakttagas: 1. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft, skola äldre lags bestämmelser om trolovningsbarn så ock om barnets rätt till n a m n fortfarande äga tillämpning. Talan om barnets egenskap av trolovningsbarn må utan hinder härav upptagas av domstol som enligt nya lagen är behörig i mål om fastställande av faderskapet till barnet. 2. Där adoption ägt r u m enligt äldre lag, äge adoptanten sist inom fem år från nya lagens ikraftträdande hos

59 (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

rätten göra ansökan om förklaring, att å adoptivförhållandet skall tillämpas vad som är stadgat för det fall att adoption ägt rum enligt nya lagen utan förbehåll varom i 4 kap. 7 § sägs. Med avseende å ansökan som nu sagts skola bestämmelserna om antagande av adoptivbarn äga motsvarande tillämpning. Där vid adoptionen var förutsatt att adoptivbarnets föräldrar icke skulle hava kännedom om vem som adopterade barnet, vare dock ej erforderligt att föräldrarna höras. 3. Har förklaring varom under punkt 2 sägs ej meddelats, skall beträffande adoptivförhållande som där avses vad i 7 kap. 5 § i dess äldre lydelse är stadgat alltjämt äga tilllämpning, såvitt angår underhåll enligt 1 § samma kapitel. 4. Då adoptanten avlidit före nya lagens ikraftträdande eller adoptivförhållandet hävts genom beslut som meddelats före ikraftträdandet, skall i stället för bestämmelserna i 4 kap. 12 § första stycket och 13 § nya lagen tillämpas vad som gällt enligt äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap. 12 § andra stycket nya lagen äge ej tilllämpning, där adoptivbarn efter adoptantens död adopterats av annan och sistnämnda adoption skett före ikraftträdandet. 5. Vad i 12 kap. 1 § nya lagen stadgas därom, att förmynderskap för underårig skall inskrivas då fader avlider, äge ej tillämpning om den underårige är barn utom äktenskap och icke har arvsrätt efter sin fader. 6. Bestämmelserna i 20 kap. 13 § i dess nya lydelse skola ej äga tillämp-

60 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

ning, där rättens dom eller beslut vunnit laga kraft före ikraftträdandet.

F ö r s l a g till

Lag om ä n d r i n g i r ä t t e g å n g s b a l k e n . Härigenom förordnas, att 4 kap. 12 och 13 §§, 20 kap. 13 §, 21 kap. 1 § samt 36 kap. 3 § rättegångsbalken 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

4 KAP. 12 §. De som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som stå i adoptivförhållande till varandra, må ej samtidigt sitta som domare i rätten.

De som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som på grund av adoption stå i motsvarande förhållande till varandra, må ej samtidigt sitta som domare i rätten.

13 §. Domare vare 2. om han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i den släktskap, att den ene är avkomling till den andres syskon eller 1

eller skada; 2. om han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågeiiag eller är syskon eller är i den släktskap, att den ene är avkomling till den andres syskon eller

Senaste lydelse se beträffande 4 kap. 13 § SFS 1947: 616.

61 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

att de äro syskonbarn, eller i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den andre härstammar, eller om han står i adoptivförhållande till part; 3. om h a n

att de äro syskonbarn, eller i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den andre härstammar, eller om han på grund av adoption står i motsvarande förhållande till part; - i målet.

20 KAP. 13 §. Har någon genom brott blivit döHar någon genom brott blivit dödad, äge hans efterlevande make, dad, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller sys- bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivför- kon eller den som på grund av adophållande till honom samma rätt som tion stått i motsvarande förhållande målsägande att angiva brottet eller till honom samma rätt som målsägantala därå. de att angiva brottet eller tala därå. Avlider eljest — åtala brottet. 21 KAP.

Den misstänkte Har den misstänkte avlidit, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till honom föra talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen.

den omyndige. Har den misstänkte avlidit, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller den som på grund av adoption stått i motsvarande förhållande till honom föra talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen.

36 KAP. 3 §.

Den som med part är eller varit Den som med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt gift eller är trolovad eller är i r ä t t upp- eller nedstigande släktskap el- upp- eller nedstigande släktskap eller ler svågerlag eller är syskon eller är svågerlag eller är syskon eller är i

62 (Gällande

(Föreslagen

lydelse.)

i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som står i adoptivförhållande till part vare ej skyldig att avlägga vittnesmål. Står någon

lydelse.)

det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till part vare ej skyldig att avlägga vittnesmål. att vittna. Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

Förslag till

Lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Härigenom förordnas som följer.

I mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap äge rätten, där det yrkas av part eller eljest finnes erforderligt, förordna att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, som kan ske utan nämnvärt men, skall äga r u m med avseende å modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet och, i mål om faderskapet till barn utom äktenskap, man mot vilken talan föres. Förekommer anledning till antagande, att annan haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, må förordnande om undersökning avse jämväl honom. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som förordnandet skulle avse. 2 §. Rätten äge vid vite förelägga den som avses med förordnande enligt 1 § att med intyg av behörig sakkunnig visa, att för blodundersökning erforderligt blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning rörande ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn som ej fyllt aderton år, skall föreläggandet givas den som har vårdnaden om barnet.

63 3 §. Den som, efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande, inställer sig för undersökning som avses i denna lag vare, om h a n ej själv är part i målet, berättigad till ersättning och förskott efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas beträffande vittnes inställelse vid rätten. Om parts kostnad gälle vad om rättegångskostnad är föreskrivet. Angående ersättning av allmänna medel till part som åtnjuter fri rättegång är särskilt stadgat. 4 §.

Har rätten förordnat om undersökning enligt denna lag, skall gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för tagande av blodprov samt ersättning för blodundersökning ävensom av rätten bestämd skälig ersättning för annan undersökning utgå av allmänna medel i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen. 5 §. Närmare bestämmelser om lagandet av blodprov och dess insändande till sakkunnig för undersökning så ock om annan undersökning rörande ärftliga egenskaper meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Genom lagen upphäves lagen den 10 juni 1949 (nr 385) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Har rätten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, skall beträffande förordnandet äldre lag äga tillämpning. Där någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning, skall ock äldre lag gälla om ersättning och förskott i anledning av undersökningen.

64 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse a? 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri r ä t t e g å n g . Härigenom förordnas, att 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande

(Föreslagen

lydelse.)

lydelse.)

3 §.

talan utgått. Part, som - för en. Av allmänna När i mål om äktenskaplig börd När i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äk- eller faderskapet till barn utom äktenskap blodundersökning eller an- tenskap blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga nan undersökning rörande ärftliga egenskaper äger rum på begäran av egenskaper äger r u m på begäran av part, som åtnjuter fri rättegång, skall part, som åtnjuter fri rättegång, skall stämpel ej åsättas utlåtande över un- stämpel ej åsättas utlåtande över undersökningen. Gottgörelse, som i sta- dersökningen. Gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd tens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i läkare äger betinga sig för tagande och för undersökningen, skall utgå av blodprov, skall utgå av allmänna av allmänna medel. Har rätten för- medel. ordnat om undersökning av någon, skall ersättning och förskott, som må tillkomma honom, utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning och förskott av allmänna medel till vittnen. 4 §•

Har part Om synnerliga

meddelas honom. — — v i d domstolen. Vad i första och andra styckena är stadgat om ersättning och förskott för inställelse vid domstol skall äga motsvarande tillämpning då part, som åtnjuter fri rättegång, i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1949: 386, av 4 § se SFS 1953: 76 och av 6 § se SFS 1947: 633.

6D

(Gällande

Har part

(Föreslagen

lydelse.)

lydelse.)

till barn utom äktenskap inställer sig för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper. för utgifterna. 6

Part, som åtnjuter fri rättegång, må ej i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning till offentlig försvarare, tolk eller stenograf, eller kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

Part, som åtnjuter fri rättegång, må ej i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning till offentlig försvarare, tolk eller stenograf, ej heller ersättning som utgått enligt 4 § lagen angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Samma lag vare beträffande kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat. Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Har rätten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper eller har någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning, skall äldre lag alltjämt äga tillämpning.

-532334

66 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården. Härigenom förordnas, att 3 §x lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

3 §.

Föräldrar äro — gentemot hustrun. I övrigt — — — — — gentemot mannen. Har make — — barnets föräldrar. Adoptant och adoptivbarn hava Har adoption ägt rum, skall vad i samma skyldighet att utan fattig- föräldrabalken sägs om verkan därav vårdssamhälles betungande försörja beträffande underhållsskyldighet äga varandra, som, enligt vad i denna pa- motsvarande tillämpning i fråga om ragraf sägs, åligger föräldrar och försörjningsplikt enligt denna lag. barn. Är adoptanten gift, har hans make den försörjningsplikt gentemot adoptivbarnet, som, på sätt i nästföregående stycke förmäles, åligger make gentemot andra makens barn. Adoptivbarnets föräldrar äro i förhållande till det allmänna ej skyldiga att fullgöra försörjningen, där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd därtill. Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 250.

67 F ö r s l a g till

Lag angående ändrad lydelse av 78 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Härigenom förordnas, att 78 § lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar gäller adoptant, när fråga är om adoptivbarn. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att utgiva ersättning enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet. Tillkommer vårdnaden

När fråga är om adoptivbarn, skall vad i denna lag stadgas angående föräldrar gälla adoptanten; och skall vad i föräldrabalken sägs om adoptionens verkan beträffande underhållsskyldighet äga motsvarande tilllämpning i fråga om ersättnings sky ldighet enligt 68 § 2 mom. i denna lag. — har vårdnaden. Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 13,14 och 36 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Härigenom förordnas, att 13, 14 och 36 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 2

Senaste lydelse se SFS 1934: 204. Senaste lydelse av 14 § se SFS 1944: 134 och av 36 § se SFS 1947: 629.

68 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

13 §. Anteckningar i

förbehåll göras. Har domstol givit tillstånd till adoption och därvid förordnat att handlingarna i ärendet ej må utan domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt, må anteckning eller handling som angår adoptivbarnets härkomst icke utlämnas under annan förutsättning än som gäller enligt domstolens förordnande. 14 §.

Handlingar vilka Angår handling

Vad i Uppgifter och

förbehåll göras. a n n a n person. Vad i 13 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande handlingar hos barnavårdsnämnd och barnavårdsman. om kastrering. om socialregister. 36 §.

Har förhandling — därefter inkomma. Förekommer, då äga tillämpning. Fullföljes talan andra stycket. Är på till utlämnande. Protokoll över eller 35 §. Vad i denna paragraf är stadgat Vad i denna paragraf är stadgat om mål skall äga motsvarande till- om mål äge motsvarande tillämpning lämpning beträffande ärende. beträffande ärende; och skall, då fråga är om adoption utan förbehåll varom i 4 kap. 7 § föräldrabalken sägs, den omständigheten att förhandling i ärendet ej hållits icke utgöra hinder mot sådan tillämpning. Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

69 Förslag till Förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och. gåvoskatt. Härigenom förordnas, att 28 §x förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

28 §. Arvs- eller testamentslott, som tillArvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn, styvbarn, kommer barn, styvbarn eller avkommakes adoptivbarn eller avkomling ling till barn eller styvbarn, är fri till barn, adoptivbarn, styvbarn eller från skatt, där dess värde icke övermakes adoptivbarn, är fri från skatt, stiger 3,000 kronor. där dess värde icke överstiger 3,000 kronor. Tillfaller lott barn, adoptivbarn, Tillfaller lott barn, styvbarn eller styvbarn, makes adoptivbarn eller av- avkomling till avlidet barn eller styvkomling till avlidet barn, adoptiv- barn och har vid tiden för skattskylbarn, styvbarn eller makes adoptiv- dighets inträde mottagaren av lotten barn och har vid tiden för skattskyl- ej fyllt 18 år, är lotten skattefri, om dighets inträde mottagaren av lotten dess värde ej överstiger ovan angivej fyllt 18 år, är lotten skattefri, om na belopp av 3,000 kronor ökat med dess värde ej överstiger ovan angiv- 1,000 kronor för varje helt år eller na belopp av 3,000 kronor ökat med del därav, som då återstod till dess 1,000 kronor för varje helt år eller sagda ålder uppnås. del därav, som då återstod till dess sagda ålder uppnås. Efterlevande make från skatt. I fråga tidij ;are tidpunkt. Skattefri är jämväl, med det unSkattefri är jämväl, med det undantag som framgår av sista stycket, dantag som framgår av fjärde stycannan lott än förut nämnts, där vär- ket, annan lott än förut nämnts, där det icke överstiger 1,000 kronor. värdet icke överstiger 1,000 kronor. Vid tillämpning av vad i denna paragraf är stadgat skall adoptivförhållande räknas lika med skyldskap. 1

Senaste lydelse se SFS 1952: 246.

70 (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

I övrigt beräknas skatten enligt denna Tariff. Klass I. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make, barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, utgör skatten:

IUass I. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make, barn, styvbarn eller avkomling till barn eller styvbarn, utgör skatten:

Klass II. A. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder, styvfader, styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders (halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling, adoptant, adoptants avkomling eller barns eller adoptivbarns efterlevande make, utgör skatten:

IUass II. A. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder, styvfader, styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders (halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling eller barns efterlevande make, utgör skatten:

B. För arvs- eller testamentslott Klass III. För testamentslott

tio år. —

jämlikt 3 §:

Klass IV. För arvs- eller testamentslott För skattelott

utgör skatten: 4 procent.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 195 . Äldre bestämmelser om arvsskatt skola dock fortfarande äga tillämpning, då arvlåtare (testator) eller i fall, som avses i 8 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt, föregående innehavare av där omförmäld rätt avlidit före ikraftträdandet. I fråga om gåvoskatt skola äldre bestämmelser alltjämt tillämpas, då enligt dessa skattskyldighet inträtt före det nya förordningen trätt i kraft.

MOTIV

Inledning. Ärvdabalken i 1734 års lag innehöll tjugutre kapitel med bestämmelser om arv, boutredning, arvskifte, testamente och förmynderskap. Samtliga bestämmelser blevo efterhand upphävda och ersatta med ett flertal under åren 1917—1933 utfärdade lagar i hithörande ämnen. Avsikten var att dessa sedermera skulle sammanfogas till en eller flera större enheter. Detta kodifieringsarbete påbörjades år 1941, då ärvdabalkssakkunniga tillkallades för ändamålet. Den 29 juni 1946 avgåvo de sakkunniga ett första betänkande med förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49). Den föreslagna nya balken upptog, i tjugu kapitel, bestämmelser som motsvarade då gällande lagar om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om barn utom äktenskap, om adoption, om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn samt om förmynderskap. Alla de lagar som ersatt ärvdabalken i 1734 års lag ansågos icke lämpligen kunna sammanföras till en enda ny balk, utan lagarna om föräldrar och barn samt om förmynderskap fingo tillsammans bilda en särskild balk, föräldrabalken, medan lagarna om arv, testamente, boutredning och arvskifte förutsattes skola sammanföras till en ny ärvdabalk. Lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag antogs vid 1949 års riksdag (prop, nr 93, första lagutskottets utlåtande nr 34 samt riksdagens skrivelse nr 325), och föräldrabalken trädde i kraft den 1 j a n u a r i 1950. De sakkunnigas fortsatta arbete har varit inriktat på att sammanställa gällande regler om arv, testamente, boutredning och arvskifte till en ärvdabalk. Denna har, liksom föräldrabalken, ansetts icke böra innehålla bestämmelser rörande internationella rättsförhållanden. Icke heller har det funnits lämpligt att däri upptaga bestämmelserna i lagen om allmänna arvsfonden. Förutom lagarna om arv, om testamente samt om boutredning och arvskifte bör sålunda enligt de sakkunnigas mening endast lagen om arvsavtal ingå i nya ärvdabalken. Dessa lagar ansluta sig väl till varandra och vid deras sammanfogande erfordras därför formella ändringar i ganska liten utsträckning. Saklig omprövning av de nuvarande reglerna har funnits påkallad i vissa hänseenden. I direktiven för de sakkunniga anfördes att den ståndpunkt som ifrågavarande lagar intagit i allmänhet borde godtagas men att på några punkter ett förnyat övervägande syntes böra äga rum. Såvitt nu är i fråga framhölls därvid att spörsmålet om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt

72 Inledning.

efter fadern och fädernefränderna borde uppmärksammas. Vidare syntes vissa detalj spörsmål, som i olika sammanhang blivit föremål för uppmärksamhet, böra undersökas. De utomäklenskapliga barnens arvsrättsliga ställning har följaktligen av de sakkunniga upptagits till behandling. Huruvida ett barn utom äktenskap skall kunna tillerkännas vidgad arvsrätt efter fader och fädernefränder är emellertid i första hand beroende på möjligheten att med erforderlig säkerhet fastställa faderskapet till sådant barn. Med den ändring i reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, som genom föräldrabalken kom till stånd, avsågs att ernå större säkerhet härutinnan. I propositionen angående förslaget till föräldrabalk framhöll emellertid föredragande departementschefen att det först i samband med prövningen av blivande förslag till ny ärvdabalk kunde slutligt avgöras huruvida ändringen vore tillfyllest för införande av full likställighet i arvsrättsligt hänseende mellan barn i och barn utom äktenskap. Oaktat föräldrabalken endast kort tid varit i tillämpning, ha de sakkunniga därför funnit nödvändigt att till nytt övervägande upptaga reglerna om faderskapets fastställande. Ytterligare ett viktigt område, där de sakkunniga ansett gällande bestämmelser kräva förnyad prövning i sak, utgöres av adoptionsinstitutet. Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund ha framfört önskemål om vidgad rätt för adoptanten och hans skyldemän att taga arv efter adoptivbarnet. Enligt vad företrädare för den praktiska erfarenheten inom barnavården framhållit bör emellertid i detta sammanhang tillses att adoptionsinstitutet i dess helhet vinner en efter nutida förhållanden bättre anpassad gestaltning. De sakkunniga ha därför jämväl i denna del funnit sig böra i samband med det arvsrättsliga spörsmålets övervägande mera ingående ompröva föräldrabalkens regler. Utredningen har i viss utsträckning bedrivits i nordiskt samarbete.

Huvuddragen av förslaget. Fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Enligt gällande bestämmelser om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap skall den man, som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget. En legal presumtion gäller således beträffande den av modern uppgivne man som kan styrkas ha haft könsförbindelse med henne under konceptionstiden. Är hans faderskap ej osannolikt, presumeras han vara fader, oavsett om modern haft samlag även med någon annan. Till följd härav måste det stundom inträffa att det rättsligen fastställda faderskapet icke överensstämmer med det biologiska. F r å n olika synpunkter är det angeläget att det verkliga faderskapet blir fastställt med största möjliga säkerhet. Alltjämt saknas emellertid förutsättningar för att ett barns härstamning normalt skall kunna fastslås med

Huvuddragen av förslaget.

den bevisstyrka som eljest kräves för att ett sakförhållande skall anses ådagalagt, och en presumtionsregel av ovan angivna slag kan därför icke undvaras. De senaste årens forskningar, främst på blodprovets område, ha emellertid avsevärt ökat möjligheterna att vid prövningen av hithörande frågor nå säkrare resultat. När det blivit utrett att modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera män, vilkas faderskap i och för sig icke är osannolikt, föreligga ofta omständigheter som mer eller mindre starkt tala för att en viss av dem är barnets fader. På grundval av blodprovsresultatet, tiden för de olika samlagen och övriga omständigheter bör domstolen söka utvälja den man som med större sannolikhet än den eller de övriga kan anses ha avlat barnet samt förklara honom vara fader. När påtaglig övervikt i sannolikhetshänseende icke kan konstateras för någon av männen, bör talan om faderskapets fastställande ogillas. Till underhållet av barn, för vilket faderskapet ej fastställts, bör liksom enligt gällande lag bidrag utgå av allmänna medel. Det tilläggsstadgande, som de sakkunniga i enlighet härmed föreslå till nuvarande regel om faderskapets fastställande, nödvändiggör ändring också i fråga om det processuella förfarandet. För närvarande gäller att talan om faderskapets fastställande skall väckas mot mannen. Detta stadgande kan bibehållas. Då det är ovisst vem av två eller flera som är fader, måste emellertid talan i ett sammanhang föras mot dem alla, om domstolen skall kunna göra nyss berörda sannolikhetsbedömning. De sakkunniga föreslå därför att talan om faderskapets fastställande skall kunna väckas mot två eller flera samtidigt. Med tanke på att modern icke alltid har intresse av att instämma mer än en man innefattar förslaget dessutom befogenhet för rätten att, då det finnes påkallat för utredningen, förelägga barnets ställföreträdare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i målet. De nya reglerna skola enligt förslaget tillämpas även i mål som redan äro anhängiga vid ikraftträdandet. De olägenheter, som i vissa fall kunna följa härav, uppvägas enligt de sakkunnigas mening av det bättre resultat vartill reglerna torde leda. Beträffande den närmare innebörden av de förslagna bestämmelserna hänvisas till förslaget till lag om ändring i föräldrabalken och motiveringen därtill (s. 141—164, s. 180—182 och s. 190—193). Utomäktenskapligt barns arvsrätt. I förhållande till moder och mödernefränder har barn utom äktenskap samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap. För närvarande taga däremot utomäktenskapligt barn och dess fader arv efter varandra endast om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit s. k. arvsrättsförklaring. Arvsrätt mellan barnet och fädernefränderna förekommer icke. Principiella betänkligheter mot att i arvsrättsligt hänseende helt likställa de utomäktenskapliga barnen med barn i äktenskap föreligga ej enligt de sakkunnigas mening. Visserligen anses blodsbandet icke enbart utan

74 Huvuddragen av förslaget.

endast i förening med den därmed förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten utgöra arvsrättens grund, men vid så nära släktskap som mellan fader och barn kan avgörande vikt icke tillmätas det förhållandet att vid utomäktenskaplig börd samhörigheten i allmänhet är ganska ringa. Då frågan om vidgad arvsrätt mellan barn utom äktenskap och dess fader och fädernefränder tidigare varit föremål för övervägande, har mot utvidgningen framför allt anförts ovissheten om faderskapet. Med de nya regler om fastställande av faderskapet, som i korthet berörts under föregående avsnitt, torde emellertid det verkliga faderskapet kunna fastslås med avsevärt större säkerhet än förut. Om dessa regler genomföras, bör därför ej längre hinder i detta hänseende anses möta. För den händelse fadern till ett utomäktenskapligt barn gift sig med annan än barnets moder, kan givetvis barnets arvsrätt efter fadern ha ogynnsamma verkningar för den familj, som denne efterlämnar vid sin död, och då i dylikt fall kvarlåtenskapen vanligen utgör resultatet av makarnas och stundom även deras barns gemensamma arbetsinsatser och besparingar, kan det utomäktenskapliga barnets rätt till del däri te sig stötande. När fråga är om ett mindre bo, äger emellertid efterlevande makan i allmänhet jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken taga hela boet. Nämnda lagrum är för närvarande icke i sin helhet tillämpligt, om den döde efterlämnat barn utom äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom. Men för att tillgodose intresset av att sammanhålla ringare bon föreslå de sakkunniga att denna begränsning i lagrummets tillämplighet skall upphävas. Vidare må framhållas att barn, vars uppfostran icke är avslutad, äger få underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt de hittills i 8 kap. lagen om arv upptagna bestämmelserna. Härigenom kunna underåriga barn i äktenskapet säkerställas med avseende å uppehälle och utbildning, i varje fall framför självförsörjande medarvingar. Slutligen kan också erinras om möjligheten att upprätta testamente. Om arvsrätten för barn utom äktenskap ej skall bli illusorisk, måste visserligen sådant barn erhålla laglottsrätt lika med barn i äktenskap. Visst utrymme för dispositioner till förmån för den efterlämnade familjen föreligger dock, vilket måste anses vara av betydelse exempelvis då hustrun i boet infört egendom till stort värde utan att äktenskapsförord blivit upprättat. På grund av det sålunda anförda och vad som närmare utvecklas vid 2 kap. i förslaget till ärvdabalk (s. 80—96) föreslå de sakkunniga att barn utom äktenskap skola erhålla samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap. Enligt vanliga principer skall ny lagstiftning på arvsrättens område äga tillämpning i samtliga fall då arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet. När fråga är om utomäktenskapligt barn, som är trolovningsbarn eller beträffande vilket fadern avgivit arvsrättsförklaring, har, om fadern levde vid ikraftträdandet, något hinder icke ansetts möta att låta en sådan regel gälla. Vad åter angår barn utom äktenskap i andra fall ha de sakkunniga funnit erforderligt att föreslå en särskild övergångsbestämmelse, innebärande att, om

Huvuddragen av förslaget.

sådant barn är fött innan nya ärvdabalken trätt i kraft, äldre lag fortfarande skall tillämpas, ändå att arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet. Beträffande skälen för den sålunda intagna ståndpunkten hänvisas till vad som anföres i förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken (s. 126—131). Adoptivbarns allmänna rättsställning. Genom adoption grundas mellan adoptanten och adoptivbarnet ett rättsförhållande av väsentligen samma innehåll som förhållandet mellan föräldrar och barn. Något familjerättsligt förhållande mellan adoptanten och adoptivbarnets släkt eller mellan adoptivbarnet och adoptantens släkt medför adoptionen däremot i princip icke. Vid sidan av adoptivförhållandet fortbestår i vissa hänseenden rättsförhållandet mellan barnet och dess släkt. Oaktat adoptivbarnet sålunda för närvarande har rättslig anknytning även till sin släkt, är barnets förbindelse med denna i verkligheten ofta bruten. I stor utsträckning förekommer nämligen s. k. inblankoadoption av spädbarn. Detta i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar genom förmedling av t. ex. barnavårdsnämnd lämna samtycke till adoption utan att känna till adoptantens n a m n och bostadsort. Någon kontakt mellan barnet och dess släkt ifrågakommer därför vid sådan adoption i allmänhet icke, i varje fall ej förrän adoptanten funnit den lämpliga tidpunkten vara inne att underrätta barnet om dess egenskap av adoptivbarn. De sakkunniga förutsätta att inblankoförfarandet även i fortsättningen skall kunna användas vid sidan av adoption efter direkta förhandlingar mellan barnets föräldrar och den blivande adoptanten. Med tanke främst på denna allt vanligare form av adoption har det emellertid funnits nödvän, digt att vidtaga vissa principiella ändringar i adoptivbarnets rättsställning. Om adoptionen innebär att den faktiska förbindelsen mellan barnet och dess släkt avskäres, bör icke heller något rättsligt band dem emellan kvarstå. I motsats till vad hittills gällt föreslås därför att adoptivbarnet och dess föräldrar icke skola vara underhållsskyldiga mot varandra. Likaledes med ändring av gällande rätt stadgar förslaget därjämte att barnet och dess släkt skola taga arv efter varandra endast då förbehåll därom gjorts vid adoptionen. Särskilt när barnets rättsliga samband med dess släkt avbrytes är det emellertid angeläget att barnet fastare införlivas med adoptantens miljö. En av förutsättningarna härför är att barnet även i förhållande till adoptantens släkt får samma ställning som ett adoptantens eget barn. Barnet föreslås därför skola vara arvsrättsligt bundet icke blott såsom hittills till adoptanten utan även till dennes släkt. Den sålunda antydda omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning innebär i stort sett att adoptivbarnet kommer att stå i familj erättsligt förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som ett adoptantens eget barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess släkt principiellt avskäres. Närmare motivering till de i enlighet härmed föreslagna bestämmelserna återfinnes vid förslaget till lag om ändring i

76 Huvuddragen av förslaget.

föräldrabalken (främst s. 165—176 och s. 177—178); beträffande arvsrätten vid adoptivförhållande hänvisas i första hand till nästfoljande avsnitt. Arvsrätten vid adoptivförhållande. Adoptivbarnet och dess avkomlingar äga för närvarande rätt att taga arv efter adoptanten. Vid adoptivbarnets död åter äro adoptanten och hans avkomlingar i allmänhet berättigade att ärva endast så stor del av kvarlåtenskapen som i värde motsvarar vad barnet erhållit i arv, gåva eller testamente från adoptanten. Adoptivbarnet och dess skyldemän ha i övrigt rätt till arv efter varandra utan hinder av adoptionen. Att adoption bör grunda arvsrätt mellan adoptivbarnet och adoptanten är givet, eftersom syftet med adoptionen just är att skapa ett föräldraförhåliande såsom ersättning för det naturliga. Huruvida adoptivbarnet och dess släkt det oaktat böra kunna ärva varandra, är beroende på adoptivförhållandets närmare beskaffenhet. I flertalet fall innebär adoptionen, såsom vid inblankoadoption, en fullständig överflyttning av barnet från dess egen släkt till adoptantens, och ur skilda synpunkter synes det då vara lämpligast att arvsrätten mellan barnet och dess släkt icke kvarstår. Men adoption förekommer även utan att en sådan fullständig överflyttning från en släkt till en annan är avsedd, t. ex. då ett barn, som blivit föräldralöst, adopteras av en nära anförvant. I dylikt fall torde anledning saknas att avbryta barnets arvsrättsliga förbindelse med sin släkt. På grund härav ha de sakkunniga funnit att arvsrätten vid adoptivförhållande bör anordnas efter två skilda linjer. I normala fall skall adoptionen medföra att barnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän å andra sidan icke vidare äga taga arv efter varandra. Adoption skall emellertid även kunna äga rum med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, och har så skett skola barnet och dess skyldemän i princip ärva varandra utan hinder av adoptionen. Eftersom den normala formen av adoption skall innebära att arvsrätt mellan adoptivbarnet och dess släkt icke längre äger rum, har det synts önskvärt och naturligt att barnet står i arvsrättsligt förhållande icke blott till adoptanten utan även till dennes skyldemän. Det föreslås därför att barnet skall äga taga arv och ärvas som om det vore adoptantens eget barn. Barnet skall sålunda också ha rätt till laglott efter adoptanten och dennes skyldemän i rätt uppstigande led. Beträffande adoption med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap ha avvikande regler utöver vad som betingas av förbehållets innebörd ansetts böra undvikas. Barnet och dess avkomlingar äga därför enligt förslaget även i detta fall rätt till arv efter adoptanten och dennes skyldemän som om barnet vore adoptantens eget barn. Denna arvsrätt skall dock icke vara förenad med laglottsrätt. Med hänsyn till att arvsberättigade skyldemän till barnet kunna finnas skola adoptanten och dennes skyldemän i allmänhet icke ärva större del av barnets kvarlåtenskap än som till värdet motsvarar vad barnet erhållit av dem i arv, gåva eller testamente.

Huvuddragen av förslaget.

77 De sålunda berörda reglerna återfinnas i 4 och 7 kap. förslaget till ärvdabalk och belysas närmare i motiveringen till dessa kapitel (s. 96—107 och s. 108—110). Då adoption kommit till stånd före den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, ha de nya arvsreglerna icke ansetts kunna utan vidare tillämpas. Beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållande i dylikt fall skall därför äldre lag i allmänhet gälla. Med tanke närmast på sådana adoptivförhållanden, där den faktiska förbindelsen mellan adoptivbarnet och dess släkt redan vid adoptionen eller senare blivit bruten, kunna emellertid nya lagens regler för adoption utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap bli tillämpliga. Härför fordras särskilt beslut av domstol efter ansökan inom fem år från ikraftträdandet. Den n ä r m a r e innebörden av de i övergångshänseende föreslagna bestämmelserna framgår av vad som anföres vid förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken (s. 131—133) samt förslaget till lag om ändring i föräldrabalken (s. 193—194). I övrigt innehåller förslaget icke några nyheter av större räckvidd.

Det nordiska samarbetet. På de sakkunnigas initiativ och efter uppdrag av chefen för justitiedepartementet anförde de svenska delegerade för nordiskt lagsamarbete i skrivelser den 31 oktober 1949 till motsvarande delegerade i Danmark, Finland, Island och Norge, att det funnits önskvärt att ett nordiskt samarbete rörande lagstiftningen om barn utom äktenskap komme till stånd och att det ur svensk synpunkt även skulle vara fördelaktigt om ärvdabalkssakkunniga finge tillfälle att överlägga med representanter för övriga nordiska länder i andra frågor som under det fortsatta utredningsarbetet funnes ägnade härför. Sedan de norska delegerade föreslagit viss utvidgning av det ifrågasatta samarbetet, ha överläggningar ägt r u m mellan ärvdabalkssakkunniga samt representanter för Danmark, Finland och Norge i Stockholm den 16—20 september 1950, i Oslo den 5—10 februari 1951, i Köpenhamn den 21—26 januari 1952 och i Helsingfors den 5—11 juni 1953. Vid överläggningarna har Danmark representerats av professor O. A. Borum, h0jesteretsdommer Bodil Dybdal och landsdommer H. Tops0e-Jensen med fuldmaegtig H. Krog som sekreterare, Finland av presidenten U. J. Castrén, regeringsrådet D. Ahava och justitierådet H. Brunou med förvaltningssekreteraren B. E. Sjöholm som sekreterare samt Norge av professor C. J. Arnholm, ekspedisjonssjef K. J. 0 k s n e s och lagdommer A. Endresen med konsulent E. Sandene som sekreterare. Det första ämne som blev föremål för behandling vid överläggningarna var frågan om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Utgångsläget i de skilda länderna var därutinnan högst olika. Regeln att den

78 Det nordiska samarbetet.

man som haft samlag med modern under konceptionstiden skall anses som fader, om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget, gäller endast i Sverige. I Finland kan faderskap ej fastställas annat än genom erkännande, men kommer erkännande ej till stånd, kan domstol ådöma viss bestämd man underhållsskyldighet. De danska och norska systemen innebära att faderskap fastställes endast då detta icke anses tvivelaktigt, medan eljest envar man som kan tänkas vara fader ålägges enbart bidragsplikt. Från dansk och norsk sida var man redan från början villig att uppge möjligheten att ålägga flera män bidragsplikt i förhållande till ett och samma barn, och det ansågs allmänt vara mycket önskvärt att de olika länderna kunde få ensartade regler på ifrågavarande viktiga område. Principiell enighet nåddes om det förslag till materiella bestämmelser om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, för vilket i det föregående i korthet redogjorts. För Finlands del skulle emellertid tillfogas en subsidiär bestämmelse, som för det fall att faderskapet icke kunde fastställas medgåve möjlighet att liksom hittills viss bestämd man ålades enbart underhållsskyldighet. I fråga om förfarandet förutsattes varje land för sig skola vidtaga erforderliga ändringar. Eftersom 1917 års svenska lag om adoption tillkommit efter samarbete med Danmark och Norge samt även Finlands lag i ämnet vilar på samma grunder, fanns det särskild anledning att gemensamt undersöka behovet av reformer beträffande adoptionsinstitutet. Med hänsyn till att de svenska bestämmelserna numera icke upptagas i en särskild lag om adoption kunde visserligen icke ett samfällt lagförslag upprättas. Vid överläggningarna i denna del enades man emellertid såtillvida att, eiter genomförande av de ändringar som ärvdabalkssakkunniga föreslå samt av motsvarande danska» finska och norska förslag, regleringen kommer att få i allt väsentligt samma innehåll i de olika länderna såväl beträffande arvsrätten som eljest. Såsom ytterligare en huvudpunkt vid överläggningarna behandlades reglerna om äktenskaplig börd. Det resultat som därutinnan nåddes innebär huvudsakligen anslutning till de i den svenska föräldrabalken redan u p p tagna bestämmelserna. Frånsett en viss uppmjukning av gällande preskriptionsregler har det därför för Sveriges del icke synts erforderligt att framlägga något förslag i ämnet. Slutligen må nämnas att frågan om internationellt privaträttsliga regler beträffande barn i och barn utom äktenskap upptagits till behandling. Att faderskap till utomäktenskapligt barn som fastställts i ett av länderna blir godtaget i de andra i större utsträckning än hittills ansågs allmänt vara en naturlig konsekvens av gemensamma materiella faderskapsregler och dessutom i och för sig mycket önskvärt. En reglering i detta hänseende borde emellertid även avse barn i äktenskap; jämväl beträffande äktenskaplig börd kunde man r ä k n a med erforderlig rättslikhet de olika länderna emellan. Med utgångspunkt härifrån upprättades ett förslag till konvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige angående vissa bördsfrågor m. m. Detta innehåller i huvudsak följande. Lagakraftagande dom angående akten-

Det nordiska samarbetet.

skaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap, som meddelats i fördragsslutande stat med tillämpning av den statens lag i ämnet, skall gälla i annan fördragsslutande stat. Erkännande av faderskapet till utomäktenskapligt barn som har hemvist i fördragsslutande stat skall likaledes, om erkännandet skett i enlighet med lagen i den staten, vara gällande jämväl i de övriga fördragsslutande staterna. Talan om äktenskaplig börd eller om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap upptages i fördragsslutande stat varest barnet har sitt hemvist, under förutsättning att barnet också vid födelsen hade hemvist i någon av de fördragsslutande staterna samt att mannen i äktenskapet eller, såvitt angår fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, man som uppgives vara fader till barnet har hemvist i annan fördragsslutande stat än barnet. I mål som sålunda skall handläggas i viss fördragsslutande stat tillämpas lagen i denna stat. Konventionsförslagets detaljutformning är föremål för närmare övervägande av varje lands representanter för sig. Då överläggningarna i nu ifrågavarande del sålunda icke slutförts, kan förslaget ej i detta sammanhang framläggas.

Förslaget till ärvdabalk. Såsom förut framhållits bör ärvdabalken enligt de sakkunnigas mening innehålla bestämmelser motsvarande lagarna om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arvskifte. Det har synts naturligt att bestämmelserna upptagas i den ordning vari lagarna nu angivits och inom varje ämnesgrupp efter nuvarande kapitelindelning. Endast i ett avseende har avvikelse härifrån ansetts erforderlig. Bestämmelserna om förverkande av rätt till arv i 10 kap. arvslagen och om preskription av rätt till arv i 9 kap. samma lag ha funnits kunna med fördel föras samman med motsvarande regler i testamentslagen, 6 kap. om förverkande av rätt att taga testamente och 8 kap. om preskription. Sålunda tillkomna gemensamma kapitel om förverkande och preskription ha placerats närmast efter testamentsreglerna i övrigt. Återstående bestämmelser i 10 kap. arvslagen, vilka innehålla allmänna stadganden om rätt att taga arv, utgöra en viss motsvarighet till 1 kap. testamentslagen och 1 kap. boutredningslagen och ha därför fått bilda ett inledande kapitel bland reglerna om arv. I den föreslagna ärvdabalken handla sålunda 1—8 kap. om arv, 9—14 kap. om testamente, 15 och 16 kap. om förverkande och preskription av rätt att taga arv eller testamente, 17 kap. om arvsavtal samt 18—25 kap. om boutredning och arvskifte. 1 KAP. Om rätt att taga arv. Bestämmelsen i 1 § motsvarar 10 kap. 1 § arvslagen. Det har icke ansetts erforderligt att, såsom i sistnämnda lagrum, upptaga ett uttryckligt stad-

80 Om rätt att taga arv. kap. AB , • i ii gande, att då fråga är om rätt till del i efterlevande makes bo, hansyn skall tagas till tiden för dennes död (jfr nedan under 3 kap.). Vad i 2 och 3 §§ stadgas överensstämmer, frånsett en mindre redaktionell avvikelse i den förstnämnda paragrafen, med 10 kap. 2 och 7 §§ arvslagen. 2 KAP. Om skyldemans arvsrätt.

Detta kapitel har samma lydelse som 1 kap. arvslagen. I 3 kap. 1 § arvslagen stadgas att barn utom äktenskap eller dess avkomlingar taga arv efter barnets moder och mödernefränder och ärvas av dem såsom om barnet vore av äktenskaplig börd. I 2 § samma kap. stadgas att, om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit förklaring att barnet skall ha samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, barnet eller dess avkomlingar taga arv efter fadern och fadern efter dem såsom vore barnet av äktenskaplig börd. Mellan barn utom äktenskap och dess fader och fädernefränder äger i övrigt ej arvsrätt rum. Beträffande utomäktenskapligt barn som icke har arvsrätt efter sin fader gäller enligt 8 § lagen om införande av föräldrabalken att, när fadern dör, det belopp som erfordras till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet emot barnet skall före arvs- och testamentslotter utgå av behållningen i boet. Barnet k a n dock icke härigenom erhålla större del därav än det skulle ha bekommit, om det varit av äktenskaplig börd. Enligt 1734 års lag, 8 kap. 7 § ärvdabalken, hade barn utom äktenskap icke arvsrätt efter föräldrar. Däremot skulle med barnets egen kvarlåtenskap förfaras såsom med annat arv. Barn som avlats i våldtäkt åtnjöt emellertid, jämlikt 8 kap. 6 §, äkta börd. Genom förordningen den 14 april 1866 fick utomäktenskapligt barn, om det ej var avlat under moderns äktenskap eller i förbjudna led, rätt till arv lika med barn i äktenskap efter modern i den egendom som ej utgjorde bröstarvinges laglott. Förutsättningen härför var dock att modern låtit såsom sitt anteckna barnet i kyrkoboken. Enligt lagen den 17 mars 1905 blev utomäktenskapligt barn i fråga om arv efter moder och mödernefränder likställt med barn i äktenskap. Endast den inskränkningen stadgades för utomäktenskapligt barns arvsrätt att, om arvingen var okänd, hans talan skulle förloras om han ej anmälde sig inom natt och år från det arvet föll. I 1917 års lag om barn utom äktenskap, 12 §, stadgades att barn utom äktenskap skulle taga arv efter moder och mödernefränder och ärvas av dem såsom vore barnet av äktenskaplig börd. Trolovningsbarn hade dessutom arvsrätt efter fadern och ärvdes av honom såsom barn av äktenskaplig börd. Någon arvsrätt mellan barnet och dess fädernefränder förelåg däremot ej. Beträffande våldtäktsbarn ansågs det vid tillkomsten av 1917 års lag icke böra ifrågakomma att bibehålla likställigheten med barn i äktenskap och ej heller finnas anledning att bereda sådant barn en särställning genom att tillerkänna det arvsrätt efter fadern. Under förarbetena till sistnämnda lag diskuterade lagberedningen (betan-

Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt).

81 2 kap. I B kände 1915 med förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken III s. 122—133) frågan huruvida barn utom äktenskap generellt skulle tillerkännas arvsrätt efter fader och fädernefränder. Till stöd för sådan arvsrätt framhölls i första hand blodsbandet och föräldrarnas därav följande förpliktelser att taga sig an barnet. Föräldrarna såsom barnets upphov borde ha skyldighet att bereda barnet nödiga förutsättningar för att det skulle kunna slå sig fram i livets k a m p . Ur sådan synpunkt vore det av betydelse att barnet icke blott finge anspråk på uppfostran och underhåll under uppväxttiden utan även bekomme andel i föräldrarnas kvarlåtenskap. Därigenom skulle, så kraftigt som på lagstiftningens väg kunde ske, föräldrarnas samband med och ansvar för barnet fastslås. De utom äktenskap födda barnens likställighet med b a r n i äktenskap skulle ock måhända i någon mån bidraga till att höja deras ställning i socialt hänseende. Såsom skäl mot arvsrätten anfördes bl. a. att någon faktisk samhörighet i allmänhet ej funnes mellan fader och barn utom äktenskap. Om också härstamningen, blodsbandet, betecknades såsom den formella grunden till arvsrätten, vore den ej den enda. Den omständigheten att mellan två personer faktiskt funnes en samhörighet, en gemenskap i levnadsförhållanden, vore ock av stor betydelse dels i och för sig, dels såsom grundläggande en presumtion att den ene önskade att hans egendom efter hans död skulle övergå till den andre. Väl vore det sant att man borde söka förmå fäderna till barn utom äktenskap att taga sig an barnen på mera tillfredsställande sätt än dittills vanligen varit fallet. Fara vore emellertid att arvsrättens genomförande redan i dåvarande läge skulle medföra att fäderna i än större utsträckning än som dittills skett undandroge sig att erkänna faderskapet. Mot arvsrätt talade också hänsynen till faderns legitima familj, om han hade sådan. För medlemmarna av denna familj, vilka kanske under många år delat ljuvt och lett med fadern, skulle den omständigheten vara ägnad att medföra svårt lidande, att efter faderns frånfälle ett hans barn utom äktenskapet, som stode dem alldeles främmande, om vars tillvaro de i de flesta fall varit okunniga och som kanske vore frukten av en under faderns äktenskap knuten förbindelse, skulle med familjens medlemmar äga del i kvarlåtenskapen. Särskilt stötande vore det om ett barn utom äktenskap skulle få del i ett bo, som helt eller delvis härledde sig från hustrun. Såsom det måhända viktigaste skälet mot arvsrätt framhölls ovissheten om faderskapet. Så länge faderskapet endast medförde skyldighet att sörja för barnet under uppväxttiden, kunde man nöja sig med en tämligen svag bevisning, men detta vore ej försvarligt om faderskapet skulle grunda arvsrätt. Bevissvårigheter förelåge redan då det gällde att styrka att den påstådde fadern haft umgänge med modern under konceptionstiden. Det fordrades emellertid även utredning att modern ej haft samlag med andra män, eftersom den medicinska vetenskapen ej på dåvarande ståndpunkt kunde avgöra vilken av flera som vore fader. Såvida man icke ville göra ett stadgande om arvsrätt alldeles illusoriskt, finge m a n då ordna saken så att den påstådde fadern finge rättighet att göra invändning därom, att jämväl annan man haft umgänge med modern under kon6—532434

82 Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt). 2 kap. ÄB ceptionstiden, och söka bevisa detta. Uppenbart vore emellertid att det ofta måste möta synnerligen stora svårigheter för den uppgivne fadern att åstadkomma bevisning i sådant hänseende. Själva anordningen med rätt till bevisning om att kvinnan under konceptionstiden haft umgänge med flera män, i och för sig föga tilltalande, kunde dessutom medföra synnerligen ödesdigra följder för barnet, om bevisningen lyckades. I sådant fall kunde barnet rättsligen icke få någon fader. Det tillskapades härigenom en ny klass oäkta barn, som hade all utsikt att bliva en verklig pariasklass. övervägande skäl talade sålunda enligt beredningens uppfattning mot den ifrågasatta arvsrätten efter fadern och fädernefränderna. Ledamoten Tiselius var av annan uppfattning (s. 256—260). Då blodsbandet vore arvsrättens egentliga grund, vore det enligt hans mening inkonsekvent att icke barn utom äktenskap ärvde sin fader. Genom att tillbakasätta barnet i arvshänseende kunde man icke främja sedlighet och äktenskap, utan införandet av arvsrätt kunde snarare motverka ingåendet av tillfälliga förbindelser. Därest konkubinatens utbredning över huvud skulle k u n n a motverkas på lagstiftningens väg, borde detta ske medelst ändring av vissa bestämmelser på andra lagstiftningsområden, särskilt inom äktenskaps- och skattelagstiftningen, vilka av dem, som levde i konkubinat, ej sällan uppgåves som motiv mot ingående av äktenskap. Man behövde ej befara att erkännanden av faderskap skulle minska i större utsträckning; underhållsskyldigheten vore för flertalet långt mer avskräckande än arvsrätten. Vad beträffade hänsynen till faderns legitima familj vore själva faktum, att mannen hade barn utom äktenskap, mest kränkande, och att vissa ekonomiska olägenheter kunde uppstå, vore ej tillräckligt skäl att avvisa arvsrätten. Betydelsen av det skäl mot arvsrätten, som utgjordes av ovissheten om faderskapet, borde icke överskattas. Den med arvsrätten följande nödvändigheten att tillåta den uppgivne fadern att framställa och styrka invändning därom, att modern under konceptionstiden haft samlag även med annan man, borde icke vålla betänkligheter, eftersom erfarenheten från andra länder visade att dylik utredning icke behövde bli sådan att dess anstötlighet rimligen kunde motivera ett kringskärande av faderskapsbevisningen. Underhållsskyldighet kunde visserligen grundas på en presumtion, men faderskapet borde fastställas endast då detta tillförlitligen styrkts. Att faderskapet i ett mindre antal fall ej kunde fastställas borde ej utgöra anledning till att frånkänna alla barn utom äktenskap arvsrätt. Denna borde dock begränsas till fader och alltså icke gälla fädernefränder. Arvsrätten efter fädernefränder vore i ojämförligt mindre grad av betydelse för barnets allmänna ställning. Ett erkännande av faderskapet hade i viss mån dispositiv karaktär, och det vore ej befogat att låta fadern bestämma över barnets arvsrätt efter fädernefränder, som kanske ej ens ägde kännedom om barnet. Lagutskottet (1917: 29 s. 14—19) åberopade i huvudsak vad lagberedningen anfört. Det framhölls emellertid, att arvsrätten icke skulle medföra någon nämnvärd förbättring i barnens ställning. Rent ekonomiskt spelade arvsrätten i förevarande fall en jämförelsevis obetydlig roll. Utskottet ansåg att arvs-

Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt).

83 2 kap. ÄB rätten skulle strida mot uppfattningen och tänkesättet hos en stor del av landets befolkning, särskilt på landsbygden. Man borde avvakta verkningarna av lagberedningens förslag. Reservationer (s. 93—111) anfördes. F r ä m s t åberopades däri att avsaknaden av arvsrätt bidroge till att avskilja barn utom äktenskap till en särskild klass av mindervärdiga medborgare. I fråga om bevisvanskligheterna framhölls att absolut visshet om faderskapet icke heller kunde erhållas beträffande barn inom äktenskap och än mindre beträffande trolovningsbarn. Kamrarna stannade i skiljaktiga beslut och 1917 års lag tillkom således efter sammanjämkning. I samband med lagens antagande beslöt emellertid riksdagen skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om förnyad förutsättningslös utredning i arvsrättsfrågan. Den begärda utredningen verkställdes av lagberedningen, vars betänkande (SOU 1925:43, förslag till revision av ärvdabalken II s. 210—232) ligger till grund för gällande bestämmelser. Beredningen framhöll till en början att 1917 års lagstiftning vunnit en betydande effektivitet. Barnavårdsinstitutionen hade verksamt bidragit till att faderskap och underhållsskyldighet fastställts i utomordentligt stor omfattning. Lagstiftningen, som närmast syntes ha medfört minskning av de utom äktenskap födda barnens antal, hade i ej oväsentlig mån visat sig ägnad att höja fädernas ansvarskänsla. Skyldigheten att utgiva ett skäligt underhåll till barnet framstode i allt vidare kretsar såsom en i faderskapet grundad förpliktelse, som en man icke borde undandraga sig. Det förekomme att ett verkligt intresse för barnet uppstode hos fadern och att bestämmelsen om faderns umgängesrätt därför toges i anspråk. En personlig förbindelse mellan fader och barn vore dock ej vanlig. Vidkommande arvsrätten vore grunden därtill icke skyldskapen som isolerat faktum utan den på skyldskapen grundade sociala och ekonomiska samhörigheten. Där denna samhörighet ej funnes, hade därför skyldemännen uteslutits från arvsrätt. Starkast vore samhörigheten mellan dem som tillhörde eller tillhört samma familj, och denna familjesamhörighet hade ansetts böra grunda arvsrätt, även då skyldskap ej funnes, såsom till förmån för efterlevande make. Det utomäktenskapliga barnets ställning vore främst bestämd därav, att vårdnaden om barnet tillkomme modern ensam. Mellan modern och barnet bestode i regel ett verkligt familjeband, ofta av samma styrka som mellan en moder och hennes barn i äktenskap. Då fadern saknade möjlighet att inverka på barnets uppfostran, såväl karaktärsdaning som utbildning, vore det ur hans synpunkt obilligt att barnet skulle få rätt till hans kvarlåtenskap. Redan nu tedde det sig ej sällan såsom en orättvisa mot fadern, att han trots fullgörande av en måhända ganska betungande underhållsskyldighet ej ägde någon medbestämmanderätt i fråga om barnets uppfostran. Om barn utom äktenskap skulle tillerkännas ytterligare rättigheter mot dess fader, måste därför dennes rättsliga ställning i förhållande till barnet stärkas. Detta mötte dock stora svårigheter, främst i den omständigheten att, då föräldrarna icke inginge äktenskap, ett bestående samliv mellan dem ej kunde antagas komma till stånd. Den faktiska grundvalen för uppkomsten av ett personligt förhållande mellan

84 Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt). 2 kap. ÄB fadern och barnet samt för en naturlig samverkan mellan föräldrarna för barnets uppfostran saknades således. En jämförelse med barn i upplöst äktenskap vore missvisande, dels därför att dylikt barn uppfostrats av föräldrarna samfällt under den tid äktenskapet varat och dels därför att, då ett personligt band före skilsmässan knutits mellan barnet och den av föräldrarna som ej erhölle vårdnaden, en naturlig förutsättning förelåge för att umgängesrätten för den icke vårdnadsberättigade skulle få sådan användning att denne erhölle möjlighet att i någon mån vaka över barnets utveckling. Vidare erinrade beredningen om ovissheten med faderskapets fastställande. Införande av rätt för den, mot vilken faderskapstalan väckts, att göra invändning därom, att jämväl annan m a n haft umgänge med barnets moder under konceptionstiden, kunde ej ske utan att åtskilliga svårigheter uppstode i processuellt hänseende. Bland annat skulle sådan rätt medföra ökad användning av den normerade partseden, vilket i och för sig vore ägnat att väcka betänkligheter. Först om en processreform medförde möjlighet av parts hörande såsom vittne, kunde en normerad partsed undvikas. Huvudfrågan vore emellertid, vilken verkan av sakliga skäl borde tillerkännas den omständigheten att modern under konceptionstiden haft samlag med flera män. Där faderskapet i realiteten ej kunde utredas på grund av att modern haft umgänge med flera män, borde den möjlighet till faderskap, som styrkt umgänge med modern under konceptionstiden innebure, kunna utgöra tillräcklig grund för underhållsskyldighet. En regel om flera lägersmäns häftande för underhållet skulle dock, även om den från lägersmännens synpunkt måste synas mest rättvis, te sig främmande och stötande. Att över huvud skilja mellan faderskap och underhållsskyldighet, så att talan om faderskap kunde ogillas men underhållsskyldighet åläggas, skulle medföra avsevärda sociala olägenheter. De utomäktenskapliga barn, i fråga om vilka moderns talan ej helt ogillades, komme att uppdelas i två grupper, den ena omfattande de barn, till vilka faderskap kunnat fastställas, och den andra de barn, som allenast tillagts underhållsbidrag. På grund av erfarenheter från Norge måste man vidare räkna med att antalet barn, för vilka faderskap icke fastställts, skulle bliva betydande. Så stor som gruppen utomäktenskapliga barn vore i vårt land, måste farhågan för att en betydande procent av denna grupp komme i en socialt sämre ställning än den barnen då hade tillmätas stor betydelse. Enligt beredningens mening vore det sålunda och vid det förhållandet, att samtliga lägersmännens befriande från underhållsskyldighet icke kunde ifrågakomma, ovisst om de fördelar, som i vissa fall skulle vara förbundna med arvsrätt efter fader, komme att uppväga de olägenheter, som i andra fall skulle uppstå av en ändring i reglerna för fastställande av faderskap. Då en ändring på denna p u n k t kunde verka störande på det praktiska arbete, som ägde rum på grundval av 1917 års lag och som visat sig ägnat att medföra en betydande förbättring i de utomäktenskapliga barnens ställning, vore det riktigast att avvakta ytterligare erfarenheter innan frågan om ny lagstiftning på området åter upptoges. I fråga om möjligheten att medgiva arvsrätt åt barn

Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt).

85 2 kap. ÄB som fötts i konkubinat anförde beredningen att det skulle stöta på stora praktiska svårigheter att knyta arvsrätt till en varaktig sammanlevnad mellan barnets föräldrar. Mellan den lösa förbindelsen och det fullt utpräglade konkubinatet funnes i verkligheten skiftande mellanformer som i hög grad försvårade en gränsbestämning. Dessutom mötte allvarliga betänkligheter mot att i lagstiftningen stadga särskilda rättsverkningar av äktenskapsliknande förbindelser, som icke vore äktenskap. En regel om arvsrätt i de fall då fadern hade vårdnaden skulle ställa modern inför valet mellan att följa sin naturliga önskan att själv vårda barnet och att söka giva barnet en förbättrad ekonomisk ställning. Om överflyttning av vårdnaden finge verkan i arvsrättsligt hänseende, kunde överflyttningen ej få äga rum mot faderns bestridande. Bland annat på grund härav föreslog lagberedningen i stället att möjlighet till arvsrättsförklaring skulle införas. Frånsett sistnämnda förslag innebar alltså lagberedningens ståndpunkt icke någon ändring i förhållande i 1917 års lag. I propositionen (1928: 17 s. 63—66) åberopades huvudsakligen vad lagberedningen anfört. Ej heller första lagutskottets utlåtande (1928:21 s. 20—22) innehåller några nya synpunkter. I reservationer (s. 75—76) yrkades förnyad utredning. Beträffande detta yrkande stannade kamrarna i olika beslut. Själva reglerna om arvsrätten för barn utom äktenskap godtogos med det innehåll lagberedningen föreslagit, men yrkandet om ny utredning föranledde icke åtgärd. Sedan gällande bestämmelser sålunda tillkommit har förevarande fråga vid flera tillfällen varit på tal i riksdagen. 1936 års riksdag (skrivelse nr 29) anhöll i anledning av väckt motion att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig, förutsättningslös utredning angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning. Första lagutskottet (1936:7 s. 12) framhöll, att frågan därom visserligen behandlats av riksdagen så sent som 1928, men att den ej minst med hänsyn till det stora antalet barn utom äktenskap vore av så vital betydelse att utskottet dock ansett sig böra biträda kravet på ytterligare utredning. Vid 1938 och 1943 års riksdagar väckta motioner i ämnet föranledde icke någon åtgärd. Nyssnämnda riksdagsskrivelse och vad i anledning därav åtgjorts åberopades av utskottet (1938: 12 och 1943: 11). I motioner vid 1945 års riksdag yrkades att riksdagen för sin del måtte besluta sådan lagrevision att barn utom äktenskap erhölle lika arvsrätt med andra barn. Första lagutskottets utlåtande (nr 20) innehåller bland annat referat av det yttrande som socialstyrelsen avgivit den 4 december 1941 i anledning av 1936 års riksdagsskrivelse. Socialstyrelsen uttalade d a n tveksamhet huruvida barn utom äktenskap i dåvarande läge borde tillförsäkras arvsrätt efter fader. Sådana ändringar i lagstiftningen borde ej ifrågakomma, vilka visserligen utvidgade arvsrätten men försämrade barnens ställning i andra avseenden. Det vore icke uteslutet att reglerna om faderskapets fastställande inom en ej alltför avlägsen framtid med hänsyn

86 Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt). 2 kap. ÄB till den medicinska forskningens rön komme att leda till sakrare resultat. En utvidgning av arvsrätten kunde då lättare genomföras. Vad sålunda anförts behövde dock ej utesluta att arvsrätt bereddes åt någon eller några grupper av barn utom äktenskap. Då intet borde försummas som kunde förbättra barnens ställning i samhället, vore en undersökning därom av visst värde. Utskottet framhöll att det vore av största vikt att det betydelsefulla samhällsproblem, som frågan om utomäktenskapliga barns rättsliga ställning utgjorde, så snart som möjligt erhölle en bättre lösning än för det dåvarande. Med hänsyn till det väntade lagförslaget (föräldrabalken) föreslogs dock icke någon åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Vid 1948 års riksdag interpellerades chefen för justitiedepartementet om när förslag angående arvsrätten för barn utom äktenskap kunde framläggas. I svaret (II kammarens prot. 1948: 7 s. 31) anförde chefen för justitiedepartementet bland annat att proposition med förslag till ny ärvdabalk och alltså nya arvsregler för barn utom äktenskap skulle framläggas så snart som möjligt efter utredningsarbetets slutförande. Det vore departementschefens varma förhoppning, att lagstiftningsarbetet i denna socialt så betydelsefulla fråga skulle leda till en utvidgad arvsrätt för barn utom äktenskap och sålunda tillika med andra åtgärder bidraga till att förverkliga rättvisekravet på en förbättrad ställning för dessa barn. Såsom inledningsvis anmärkts innebära gällande bestämmelser att utomäktenskapligt barn och dess fader äga taga arv efter varandra, om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit s. k. arvsrättsförklaring. Den officiella statistiken, som icke lämnar någon upplysning om avgivna arvsrättsförklaringar, innehåller vissa uppgifter om antalet trolovade barnaföderskor. Därigenom vinnes dock ej en fullständig kännedom om trolovningsbarnens antal; såvitt angår tiden efter 1949 har ofullständigheten befunnits vara så stor att nyssnämnda uppgifter icke ansetts böra publiceras. Av en vid ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk fogad redogörelse för särskild statistisk undersökning (SOU 1946:49 s. 163 ff.) framgår emellertid, att av de år 1942 utom äktenskap födda barn, för vilka faderskapet blivit fastställt, utgjorde trolovningsbarnen 43 %. Motsvarande tal voro för landsbygden 40 % och för städerna 47 %. Antalet barn, beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits, utgjorde 1 %. Även i denna grupp var antalet lägre för landsbygden än för städerna. Sammanlagt för hela riket skulle sålunda antalet trolovningsbarn och barn, beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits, uppgå till 44 %. Vid nu angivna beräkningar har emellertid hänsyn tagits endast till barn, som den 30 september 1943 alltjämt stodo under barnavårdsnämnds tillsyn. Beaktas även de fall, i vilka barnavårdsnämnds tillsyn före nämnda dag upphört på grund av legitimation, adoption eller a n n a n anledning, stiger siffran till åtminstone 47 %. Av de år 1942 utom äktenskap födda barn för vilka faderskapet fastställts, ca 9 000, har alltså n ä r m a r e hälften blivit arvsberättigade efter fadern.

Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt).

87 2 kap I B Enligt dansk rätt har barn utom äktenskap samma arvsrätt och ärves på samma sätt som barn i äktenskap. Utomäktenskapligt barn tager dock arv efter och ärves av fader och fädernefränder endast om faderskapet blivit fastställt på sätt som sägs i lagen den 7 maj 1937 om barn utom äktenskap. Fader och fädernefränder taga arv efter barnet endast om egendom tillfallit detta såsom arv eller gåva från fadern eller hans släkt, och de kunna ärva endast så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet sålunda mottagit. Fader och fädernefränder taga icke arv efter barnet, om fadern genom avi elsen begått sedlighetsförbrytelse, våldtäkt e. d. och förklarats skyldig härtill genom dom. I Finland ärver utomäktenskapligt barn moder och mödernefränder samt egna avkomlingar, och endast dessa äga rätt till arv efter barnet. Om barnet blivit erkänt av fadern, tager det dock arv även efter fadern och fädernefränderna samt ärves jämväl av dem. Barn, som avlats i trolovning eller vars föräldrar därefter ingått trolovning, åtnjuter samma rättsliga ställning som utomäktenskapligt barn, vilket i behörig ordning erkänts av fadern. Detsamma gäller barn som avlats i våldtäkt. Liksom enligt dansk rätt har i Norge utomäktenskapligt barn i princip samma arvsrätt som äkta barn. Barnet tager emellertid icke arv efter fader och fädernefränder, med mindre faderskapet är fastställt på sätt som sägs i lagen den 10 april 1915 om barn vars föräldrar icke ha ingått äktenskap med varandra. Är barnet fött före den 1 januari 1917 och har fadern lyst barnet i »kuld og kj0n», d. v. s. vid tinget muntligen eller skriftligen förklarat barnet för sitt, ärver det dock hälften mot äkta barn, om sådant finnes, och liksom äkta barn, om sådant icke finnes. De, efter vilka barnet äger taga arv, ha arvsrätt efter barnet. Om barnet avlats i sedlighetsförbrytelse, våldtäkt e. d., äro fader och fädernefränder dock alltid uteslutna från arv efter barnet. Enligt tysk (västtysk) rätt har utomäktenskapligt barn i förhållande till modern och mödernefränderna samma arvsrättsliga ställning som äktenskapligt barn. Mellan barnet och dess fader och fädernefränder finnes däremot icke arvsrätt. I Schweiz äro personer, som stå i utomäktenskapligt släktskapsförhållande till arvlåtaren, likställda med äktenskapliga skyldemän i fråga om arvsrätt på moderns sida. Om utomäktenskapligt barn genom att erkännas av fadern eller genom dom erhållit faderns stånd, uppkommer arvsrätt även på faderns sida. Finnas efter fadern såväl äktenskapliga som utomäktenskapliga arvingar, taga de senare arv med hälften mot de förra. Fransk rätt innebär att utomäktenskapligt barn eller dess avkomlingar ha arvsrätt efter barnets fader eller moder endast om faderskapet eller moderskapet fastställts genom erkännande eller dom. Om fadern eller modern efterlämnar äktenskapliga avkomlingar, ärver det utomäktenskapliga barnet hälften av vad det skulle ha erhållit om det varit av äktenskaplig börd. Efterlämnar fadern eller modern icke äktenskapliga avkomlingar men väl ascendenter eller syskon eller syskons avkomlingar, utgör det utomäkten-

88 Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt). 2 kap. I B . , skapliga barnets arvsrätt tre fjärdedelar. Finnas ej arvingar som nu sagts, tager barnet hela kvarlåtenskapen. Barnet är däremot ej berättigat a t t ärva föräldrarnas släktingar. Då utomäktenskapligt barn avlider utan att efterlämna avkomlingar, ärves det av den av föräldrarna, vars släktskap med barnet blivit fastställd, eller, om såväl faderskap som moderskap fastställts, av båda till hälften vardera. Ha föräldrarna dött före barnet, skall egendom som barnet erhållit efter föräldrarna tillfalla äktenskapliga syskon men kvarlåtenskapen i övrigt utomäktenskapliga syskon eller deras avkomlingar. En liknande återfallsrätt som de äktenskapliga syskonens tillkommer även ascendenter, från vilka barnet mottagit egendom i gåva. Enligt engelsk rätt gäller från och med år 1927 att utomäktenskapligt barn eller dess avkomling ärver modern, om hon icke efterlämnar äktenskapliga avkomlingar, på samma sätt som om barnet haft äktenskaplig börd. Barnet ärves i första hand av make och avkomlingar samt i andra hand av modern. Mellan barnet och dess fader består icke något arvsrättsligt förhållande. Slutligen må nämnas att i Sovjetunionen — där sedan år 1945 arvsrätt tillkommer i första hand barn, inklusive adoptivbarn, eller dess avkomlingar, make, föräldrar utan arbetsförmåga och personer som levat på den avlidnes bekostnad, i andra hand föräldrar med arbetsförmåga samt i tredje hand syskon — endast barn till föräldrar vars äktenskap blivit registrerat äga taga arv efter båda föräldrarna. Andra barn ärva allenast modern. Såsom den föregående redogörelsen utvisar ha i vårt land de utomäktenskapliga barnens ställning i arvsrättsligt hänseende i stort sett utvecklats mot allt större likställdhet med barn i äktenskap. I början av 1900-talet nåddes praktiskt taget full likställdhet i fråga om arv efter moder och mödernefränder. Genom 1917 års lagstiftning blevo trolovningsbarn och genom 1928 års arvslag barn, beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits, berättigade att ärva även fadern. I övrigt ha barn utom äktenskap icke arvsrätt efter fader eller fädernefränder. Det förhåller sig sannolikt så att vidgad arvsrätt skulle statistiskt sett vara av relativt ringa ekonomisk betydelse för de utomäktenskapliga barnen. För flertalet fall, och särskilt om man bortser från den stora grupp som trolovningsbarnen utgöra, torde man ej kunna r ä k n a med att fadern skall efterlämna någon mera avsevärd kvarlåtenskap. Men det kan naturligtvis alltemellanåt förekomma att fadern eller fädernefränderna befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter att arvsrätt har ett verkligt ekonomiskt värde. Man kan sålunda knappast avvisa kravet på arvsrätt därför att det skulle vara utan praktisk betydelse. Emellertid torde ideella hänsyn väga tyngre än vad som i ekonomiskt hänseende står att vinna för de utomäktenskapliga barnen genom utvidgad arvsrätt. Det är för nutida betraktelsesätt stötande att barn skola ha olika arvsrättslig ställning allteftersom de äro födda utom eller inom äktenskap. Såvitt möjligt har man också på andra områden sökt undanröja den särställning som de utomäktenskapliga barnen av gammalt

Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt).

89 2 kap. I B i skilda hänseenden intagit. Som ett led i strävandet att avlägsna den på sina håll alltjämt kvarstående känslan av mindervärde torde vidgad arvsrätt vara av betydelse. Största möjliga likställdhet med barn i äktenskap även på detta område kan bidraga till att barn inom och barn utom äktenskap framstå såsom socialt jämbördiga. önskemålet om vidgad arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen k a n sägas i viss mån stå i strid mot uppfattningen, att arvsrättens grund icke enbart är blodsbandet utan den med blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten. Mellan de utomäktenskapliga barnen och deras fäder finnes, även om faderskapet icke anses tvivelaktigt, ofta icke någon egentlig samhörighet av dylik art. Barnet står regelmässigt under moderns vårdnad, och kontakten med fadern är ofta ingen eller ringa. När det gäller arvsrätt för så nära skyldemän som egna barn, synes dock själva skyldskapsförhållandet väga så tungt i vågskålen att man måste bortse från att barnet ofta ej har någon social eller ekonomisk samhörighet med fadern. Ett ekonomiskt band existerar för övrigt mellan dem i form av deras ömsesidiga underhållsskyldighet, ehuru det ej i främsta rummet är sådan samhörighet som stått i blickpunkten när man angivit arvsrättens grund. Alt fastställandet av faderskapet ej kan bli fullt säkert är en betydelsefull omständighet till vilken de sakkunniga återkomma. Större tvekan kan råda när det gäller arvsrätt efter fädernefränderna. Det synes dock knappast föreligga tillräcklig anledning att, om full arvsrätt införes efter fadern, icke taga steget helt ut och låta arvsrätt i vanlig omfattning inträda jämväl efter fädernefränderna. Alla undantag från huvudregeln te sig med hänsyn till likställighetskravet som mer eller mindre förhatliga och böra såvitt möjligt undvikas. Vad härefter angår frågan i vilken mån arvsrätt bör tillkomma fadern och fädernefränderna efter barn utom äktenskap är det tydligen tänkbart att göra denna arvsrätt mera begänsad än som i allmänhet gäller beträffande bakarv, även om barnet får full arvsrätt efter såväl fadern som fädernefränderna. Barnet har i regel social och ekonomisk samhörighet med sin moder och sina mödernefränder, och dessa kunna därför sägas vara närmare till att ärva barnet än fadern och fädernefränderna. Man kunde med hänsyn härtill överväga att såsom för närvarande i Danmark begränsa de senares arvsrätt till vad som i värde motsvarar egendom som barnet bekommit från fadern och dennes släkt. Fall kunna tänkas förekomma, då fadern försummat sina skyldigheter mot barnet och då det skulle vara stötande att h a n eller hans släkt skall taga del i vad barnet mottagit från modern och hennes släkt eller som det själv förvärvat. Att likartade stötande fall stundom kunna förekomma även i fråga om arv efter barn i äktenskap utgör knappast något vägande skäl mot en sådan begränsning som nu blivit ifrågasatt. Av större betydelse är att arvsreglerna icke göras för komplicerade; bakarven äro så pass sällsynta att en regel om begränsad rätt till bakarv knappast framstår som praktiskt motiverad. Mot en sådan regel talar även, att det emellanåt också kan förekomma fall, då det skulle vara mindre na-

90 Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt). 2 kap. I B turligt att fadern och fädernefränderna icke toge arv efter barnet lika med modern och mödernefränderna. Läget är annorlunda i ett särskilt fall, som också beaktats i utländsk lagstiftning, nämligen då barnet avlats i våldtäkt eller annan liknande sedlighetsförbrytelse. Visserligen kan enligt 1 § första stycket 3) lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap förhindras att barn kommer till världen såsom följd av brottslighet av ifrågavarande slag, men när denna möjlighet icke utnyttjas, kunde det bliva uppenbart motbjudande, om den skyldige skulle vinna ekonomisk fördel av brottet. Det förefaller vara ganska naturligt att han redan genom brottet förverkar arvsrätt för sig och sin familj efter det barn som kan komma att födas. De sakkunniga anse alltså skäl föreligga för en begränsning av denna innebörd; att en sådan genomföres synes vara ett renlighetskrav som, ehuru det självfallet har mycket begränsad praktisk räckvidd, likväl bör beaktas. Av den redogörelse för motiven till gällande lag som lämnats i det föregående framgår att det icke i främsta rummet varit principiella betänkligheter som hindrat genomförande av full arvsrättslig likställighet mellan barn utom och barn i äktenskap. De tyngst vägande skälen häremot ha varit av mera praktisk art. Sålunda har ansetts att reglerna för faderskapets fastställande icke medförde så säkra resultat att, förutom underhållsskyldighet, även arvsrätt kunde grundas därpå. Det kan icke bestridas att möjligheterna att fastställa det verkliga faderskapet till ett utomäktenskapligt barn tidigare varit mycket begränsade, och under årens lopp ha säkerligen i många fall faderskap fastställts där detta ur biologisk synpunkt icke varit riktigt (SvJT 1951 s. 737, 1952 s. 382 och 1953 s. 268). De möjligheter att komma till klarhet i faderskapsfrågan som numera stå till buds äro emellertid avsevärt bättre än när ifrågavarande arvsrättsproblem tidigare var föremål för utredning. Blodgruppsforskningen har gjort ständiga framsteg, och jämväl andra antropologiska undersökningar ha fått ökad betydelse. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklas ha de sakkunniga funnit sig kunna framlägga förslag till ändrade regler om faderskapets fastställande. Dessa innebära i huvudsak att invändning om att modern under den tidsperiod, då barnet får antagas vara avlat, haft samlag även med annan än den påstådde fadern, skall vara generellt tilllåten samt att, om det blir utrett att mer än en man haft samlag med modern under konceptionstiden, endast den som kan med större sannolikhet än annan antagas ha avlat barnet må förklaras vara dess fader. Härigenom får faderskapspresumtionen ett mera begränsat utrymme; när en jämförelse i sannolikhetshänseende mellan flera män icke ger något besked, kommer enligt förslaget talan att ogillas mot dem alla. Ehuru det självfallet icke k a n göras gällande att varje enligt dessa regler fastslaget faderskap är fullt visst, bör dock tillämpningen kunna leda till att det verkliga faderskapet fastställes i betydligt större utsträckning än hittills. Därest de föreslagna nya reglerna om fastställande av faderskap genomföras, bör enligt de sakkunnigas mening den ovisshet i fråga om faderskapet som kan kvarstå icke

Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt).

91 2 kap. I B utgöra hinder mot den ifrågasatta utvidgningen av arvsrätten. Väl kan den som förklaras vara fader alltjämt hysa tvivel om domens riktighet. I jämförelse med det nuvarande rättsläget, enligt vilket underhållsskyldighet kan ådömas på vida lösare grunder, måste emellertid de sakkunnigas förslag som helhet betraktat anses innebära ett betydande framsteg. För övrigt torde åtminstone i de allra flesta fall underhållsbördan för mannen kännas väsentligt tyngre än den omständigheten att barnet framdeles skall erhålla del i hans kvarlåtenskap. Att det rättsligen fastställda faderskapet, även om det icke alltid överensstämmer med det biologiska, får konsekvenser i arvshänseende, är i och för sig icke något helt nytt. Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras om att barn, som är fött under moderns äktenskap, ärver moderns make om det ej förklarats sakna äktenskaplig börd, ehuru det kanske notoriskt avlats av annan. Ej heller i detta fall är sålunda arvsrätten grundad på ett verkligt faderskap. En obetingad arvsrätt mellan utomäktenskapligt barn och dess fader är naturligtvis ej utan menlig verkan för övriga arvsberättigade efter fadern. Om fadern vid sin död är eller tidigare varit gift med annan än barnets moder, kommer tydligen hans familj att lida intrång av det utomäktenskapliga barnets rätt till del i kvarlåtenskapen. Består exempelvis den legitima familjen av hustru och två barn, erhåller enligt gällande lag, om enskild egendom ej finnes, h u s t r u n hälften av kvarlåtenskapen i giftorätt och vartdera barnet en fjärdedel därav i arv; skall även ett utomäktenskapligt barn taga arv, får hustrun hälften i giftorätt och vart och ett av de tre barnen en sjättedel. Har hustrun tidigare avlidit, ärver för närvarande vartdera av barnen i äktenskapet hälften, medan arvslotten för varje barn blir endast en tredjedel, om jämväl ett utomäktenskapligt barn är arvsberättigat. Efterlämnar den avlidne endast sin hustru, äger hon för närvarande taga hälften i giftorätt och återstående hälft i arv; skall utomäktenskapligt barn taga arv, kommer hustrun att erhålla hälften i giftorätt och barnet den andra hälften såsom arvslott. Särskilt i det sista fallet kunde det utomäktenskapliga barnets arvsrätt kännas stötande. Egendomen i boet kan vara införd av hustrun eller behållningen i boet ha tillkommit genom hennes medverkan, och hon skulle vid mannens död nödgas avstå från hälften därav till dennes barn utom äktenskap. Å andra sidan kan åberopas, att motsvarande situation redan nu k a n inträda, om det är h u s t r u n som har barn utom äktenskap och hon dör först. Den skillnaden föreligger dock, att ett mannens barn utom äktenskap oftare är okänt för andra maken än vad händelsen är beträffande hustruns. E h u r u den här anförda invändningen ej kan frånkännas visst berättigande, ha de sakkunniga icke ansett den vara av sådan betydelse, att man fördenskull h a r anledning att taga avstånd från tanken att ge utomäktenskapliga barn samma arvsrätt efter fadern och fädernefränderna som barn i äktenskap. En viss mildring av verkningarna för hustrun synes dock böra övervägas i fråga om smärre bon. I 13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken är stadgat, att om bodelning sker i anledning av makes död och den egendom,

92 Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt). 2 kap. I B som därvid tillkommer efterlevande maken, är ringa, denne äger av m a k a r nas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Så långt denna regel verkar kan alltså det utomäktenskapliga barnets arvsrätt icke medföra olägenhet för den legitima familjen. Närmast blir det den efterlevande maken som egendomen tillfaller, men indirekt kommer denna även de i hemmet boende barnen till godo. Ofta inrymmer emellertid även ett mindre dödsbo egendom vilken icke är att hänföra till nödigt bohag eller till lösören som erfordras för fortsättande av näringsverksamhet. För att möjliggöra det ringare boets sammanhållande i något större utsträckning än som enligt nyssnämnda regel kan ske och tillika genom regelns schematisering underlätta dess tilllämpning infördes i samband med 1928 års arvslagstiftning ett tilläggsstadgande, andra stycket i 12 §, enligt vilket efterlevande make av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse äger bekomma egendom till så stort värde att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till ursprungligen tretusen och numera, efter en den 1 juli 1952 genomförd ändring, sextusen kronor. Detta stadgande har emellertid alltsedan sin tillkomst haft en såtillvida begränsad tillämplighet som det, enligt tredje stycket i paragrafen, icke skall tillämpas, om efter den döde finns bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makens avkomling eller barn utom äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom. Anledningen till sistnämnda undantag är, enligt vad riksdagens första lagutskott framhöll vid dess tillkomst, att den intressegemenskap som finns mellan den efterlevande och hans barn med den först avlidne icke kan antagas regelmässigt vara för handen i fråga om andra barn till den avlidne. Det kan emellertid ifrågasättas om icke undantagsbestämmelsen i alltför hög grad inskränker huvudregelns tillämpningsområde, och utskottet har också vid ett senare tillfälle (utlåtande 1951: 4) på denna grund funnit bestämmelsen böra underkastas översyn. Allmänt taget torde den i andra stycket upptagna regeln ej ha nämnvärt större räckvidd än regeln i första stycket, beträffande vilken undantagsbestämmelsen icke gäller. Med nutida levnadsstandard och prisläge kan nämligen värdet av nödigt bohag och lösören som erfordras för fortsättande av näring lätt nog stiga till maximisiffran sextusen kronor. Betydelsen av regeln i andra stycket ligger därför till stor del i dess schematiska natur; en ömtålig bedömning av vad som för efterlevande maken är nödigt eller erforderligt undvikes. Dessutom bör nämnas att, medan första stycket endast gäller lösöre, andra stycket kan tillämpas på all egendom som har naturen av giftorättsgods, alltså bl. a. även fast egendom och värdehandlingar. Även i fråga om egendom, som icke täckes av första stycket, framträder önskemålet om det ringare boets sammanhållande. Dessutom är att märka att egendomen ofta utgör besparingar på makarnas arbetsinkomst. Även när mannen ensam är den förvärvsarbetande, kunna besparingarna i väsentlig mån vara att tillskriva hustruns verksamhet i hemmet, hennes förmåga av

Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt).

93 2 kap. I B hushållning med de medel mannen förvärvat. Det synes rimligt att det hem och de övriga värden som makarna sålunda under samverkan skapat förbehållas den efterlevande utan intrång av arvinge eller underhållsberättigad, när kvarlåtenskapen är av jämförelsevis ringa omfattning. På grund av dessa överväganden ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen att undantagsbestämmelsen i tredje stycket bör upphävas och att således efterlevande make vid bodelning skall erhålla egendom enligt reglerna i första och andra stycket, oavsett om den avlidne har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap. Från denna utgångspunkt medför den vidgade arvsrätten för utomäktenskapligt barn — förutsatt att enskild egendom ej finnes — icke någon olägenhet för efterlevande hustru, om kvarlåtenskapen uppgår till högst sextusen kronors värde. Ligger värdet mellan sextusen och tolvtusen kronor, är h u s t r u n berättigad till egendom för åtminstone förstnämnda belopp, och återstoden ärves av barnen. Det kan ifrågasättas, om efterlevande hustru härigenom är skäligen tillgodosedd. Särskilt när äktenskapet varat länge och h u s t r u n saknar yrkeskunnighet som kan utnyttjas för hennes försörjning, torde det stundom te sig hårt att hon skall nödgas avstå från en del av den egendom som utgjort makarnas gemensamma bo. Huruvida det är möjligt a t t höja sextusenkronorsgränsen eller vidtaga a n n a n åtgärd till hustruns förmån utan att arvingarnas berättigade intressen eftersättas, är emellertid en avvägningsfråga som icke enbart har samband med de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. I Danmark, Finland och Norge ämnar m a n inom den närmaste tiden till revision upptaga arvslagstiftningen i hela dess vidd och även Sverige lär i en eller annan form komma att deltaga i det samarbete som planerats i detta ämne. Vidare torde giftermålsbalken bli föremål för översyn genom en särskild utredning. Vid dessa förhållanden ha de sakkunniga icke funnit anledning att närmare ingå på spörsmålet. När kvarlåtenskapens värde överstiger sextusen kronor, är det, då barn finnas i äktenskapet, dessa som lida minskning i sina arvslotter, om barn utom äktenskap får utsträckt arvsrätt. Ett sådant intrång åsamkas dem även om kvarlåtenskapen är mindre, därest h u s t r u n avlidit före mannen, eftersom tillämpning av 13 kap. 12 § giftermålsbalken då icke ifrågakommer. Detta kan måhända synas stötande, där barnen i äktenskapet äro minderåriga och därför beroende av arvet för sitt uppehälle, särskilt om det utomäktenskapliga barnet är fullvuxet. Olägenheterna torde emellertid hävas av vad som i 8 kap. i förslaget stadgas om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. L ä m n a r arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äger enligt sagda kap. barnet, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjuguett år. Ha flera barn rätt till underhållsbidrag och förslår ej kvarlåtenskapen till deras underhåll, skall dem emellan jämkning ske efter vad med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt. Bidrag varom nu sagts må ej lända till minskning av annan bröst-

94 Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt). 2 kap. I B arvinges arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt. Dessutom meddelas vissa föreskrifter om verkan av testamente med avseende å underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Genom dessa bestämmelser kunna barnen i äktenskapet tillgodoses, om de på grund av minderårighet, sjukdom eller annan orsak sakna utväg till uppehälle och utbildning. Ofta torde ett utomäktenskapligt barn vara frukten av en förbindelse före äktenskapet, och det är då äldre än barnen i äktenskapet. Har emellertid icke heller det utomäktenskapliga barnet vid faderns död uppnått sådan ålder att det kan försörja sig själv, blir även detta barn berättigat till underhållsbidrag enligt de angivna bestämmelserna. I den mån kvarlåtenskapen ej förslår till samtligas underhåll, skall, såsom av det nyss anförda framgår, jämkning dem emellan ske efter vad med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt. I det föregående har nämnts att den som är gift med ett utomäktenskapligt barns fader ofta kan sakna kännedom om barnets existens. En följd av arvsrättens utvidgande synes vara, att man bör kunna av folkbokföringen utläsa om mannen har barn utom äktenskapet. Liksom det för närvarande — jämlikt kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (nr 801), anvisningarna till personakt, r u m 18 — i mannens i kyrkobokföringsorten förvarade personakt antecknas att han är fader till trolovningsbarn eller barn, beträffande vilket han avgivit arvsrättsförklaring, bör anteckning ske om varje utomäktenskapligt barn, till vilket mannen förklarats vara fader. Enligt 13 § sekretesslagen gäller som huvudregel att anteckningar i handlingar som röra kyrko- och folkbokföringen, i den mån de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke m å till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från anteckningens datum, men undantag är stadgat för fall då med hänsyn till det ändamål, för vilket utlämnande åstundas, och omständigheterna i övrigt trygghet k a n anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Vill medlem av mannens familj medan denne ännu lever vinna visshet om vilka som äro arvsberättigade efter mannen, finnes således möjlighet härtill även mot hans vilja. Och efter mannens död kan bouppteckningsförrättaren, om så anses erforderligt, från vederbörande präst införskaffa fullständig uppgift om arvingarna. Härigenom ges möjlighet att förekomma sådana fall som att arvskifte långt efter dess tillkomst måste upprivas, därför att ett barn utom äktenskap giver till känna sitt arvsanspråk. Beträffande den verkan som utomäktenskapligt barns arvsrätt skulle få för faderns efterlevande hustru och barn i äktenskap må i övrigt framhållas, att genom testamente kan givas förordnande som i viss utsträckning tillgodoser hustrun och sistnämnda barn. För likställighet i arvshänseende mellan barn i och barn utom äktenskap förutsattes visserligen att även det utomäktenskapliga barnet har rätt till laglott; utan sådan skulle arvsrättens införande i många fall bli meningslöst. Om den efterlämnade legitima

Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt).

95 2 kap. I B familjen antages bestå av hustru och två barn i äktenskapet samt testamente till hustruns förmån upprättats, skulle införande av arvsrätt med laglott för utomäktenskapligt barn i regel medföra allenast att den lott som tillkomme vart barn i äktenskapet minskades från en åttondel till en tolftedel av boet. Vidare må erinras om att en blivande make, som själv inför egendom i boet, kan skydda denna genom äktenskapsförord. Det kan även förtjäna nämnas att ett motsvarande spörsmål uppmärksammades, när genom ändringar år 1946 i de statliga familjepensionsreglementena (prop. 1946: 139 och bankoutskottets uti. 1946:63) barn utom äktenskap, i motsats till vad tidigare gällt, tillerkändes rätt till pension oavsett om barnet vore arvsberättigat. Från vissa håll hade ifrågasatts att vid genomförande av likställighet i pensionshänseende mellan barn i och barn utom äktenskap pensionsbeloppen borde ökas. I annat fall skulle nämligen utomäktenskapligt barns rätt till pension kunna leda till minskade förmåner för efterlevande hustru och barn i äktenskap. Sålunda komme, om den avlidne mannen hade ett barn utom äktenskap, ensam änka att få 80 % i stället för tidigare 100 % samt änka och ett barn i äktenskapet att få tillsammans 125 % mot förut 150 %, allt av familjepensionstalet. Det ansågs emellertid icke föreligga tillräcklig anledning att meddela särskilda föreskrifter i detta hänseende, och någon jämkning i pensionsbeloppens storlek gjordes alltså ej. Vad slutligen beträffar själva arvskiftet synes den omständigheten, att även ett utomäktenskapligt barn skall deltaga däri, i allmänhet icke bejiöva medföra särskilda svårigheter. Liksom enligt gällande lag skall enligt förslaget skiftet ske genom överenskommelse mellan delägarna eller, då överenskommelse ej kan träffas, genom bestämmande av särskilt förordnad skiftesman. Uppenbarligen kunna emellanåt stridiga intressen göra sig gällande, t. ex. om den väsentliga tillgången i boet är en jordbruksfastighet. I 23 kap. 3 § i förslaget stadgas, att envar delägare vid skiftet äger njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad som ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Det är naturligt att, om någon av den avlidnes familj önskar erhålla den fastighet, där familjen redan bor och sedan kanske lång tid haft sin utkomst, delningen verkställes i enlighet med detta önskemål och att ett utomäktenskapligt barn sålunda får nöja sig med att få sin lott i annan egendom. På liknande sätt torde böra tillgå, då det gäller att fördela föremål med affektionsvärde utöver vad som på grund av 13 kap. 12 § giftermålsbalken kan ha tillfallit hustrun. Sådan egendom bör tilläggas den eller de delägare som finnas därtill närmast (jfr SOU 1932: 16 s. 504). Ofta k a n det vara olämpligt att dela egendomen. En avyttring kan icke mot delägares bestridande framtvingas, när delägarna själva ha hand om boutredningen. Har däremot boutredningsman förordnats, kan denne visserligen besluta om försäljning, men enligt 19 kap. 11 § tredje stycket i förslaget skall delägarnas mening dessförinnan inhämtas. Av det anförda synes framgå att de invändningar om olägenheter av praktisk art, som kunna göras mot att barn i äktenskap och barn utom akten-

96 Om skyldemans arvsrätt (utomäktenskapligt barns arvsrätt). 2 kap. I B skåp likställas i arvsrättsligt hänseende, icke äro så vägande att de böra hindra realiserandet av önskemålet om en sådan reform. De sakkunniga förorda därför att i ärvdabalken icke upptages någon särbestämmelse beträffande barn utom äktenskap. Därvid förutsattes att de i annat sammanhang föreslagna bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap genomföras, att den i 13 kap. 12 § tredje stycket giftermålsbalken stadgade undantagsregeln får utgå samt att i administrativ ordning meddelas bestämmelser om anteckning vid folkbokföringen av utomäktenskapliga barn på samma sätt som för närvarande sker beträffande trolovningsbarn. Med avseende på den i det föregående ifrågasatta bestämmelsen för det fall att barn avlats i våldtäkt eller annan liknande sedlighetsförbrytelse hänvisas till 15 kap. i förslaget. På grund av vad sålunda förordats komma de i förevarande kapitel intagna bestämmelserna, liksom övriga regler i förslaget som avse skyldeman, att få tillämpning även på personer som äro besläktade genom utomäktenskaplig födelse. Bestämmelsernas avfattning utgör icke något hinder häremot. Att de likalydande stadgandena i 1 kap. arvslagen avse endast skyldskap som grundar sig på äktenskaplig börd (SOU 1925: 43 s. 124) framgår därav att lagen — i motsats till förslaget — innehåller särskilda regler om den arvsrätt som tillkommer barn utom äktenskap och om arvsrätt efter sådant barn. 3 KAP. Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken. Till detta kapitel har överförts vad som för närvarande stadgas i 2 kap. arvslagen. Med hänsyn till terminologien i rättegångsbalken har därvid gjorts en mindre jämkning i 3 §. Även 4, 5 och 7 §§ ha jämkats något i redaktionellt hänseende, varjämte tredje stycket i 5 § uteslutits såsom obehövligt. Med anledning av den avfattning som 1 kap. 1 § i förslaget erhållit må påpekas, att enligt 1 § i förevarande kapitel rätt till del i efterlevande makes bo tillkommer endast sådan arvinge till den först avlidne maken som lever vid den sist avlidnes död. I analogi med vad som stadgas i förstnämnda lagrum bör dock syskon eller syskons avkomling, som dessförinnan avlats men sedermera fötts med liv, åtnjuta sådan rätt. 4 KAP. Om arvsrätt vid adoptivförhållande. Enligt 4 kap. arvslagen äger adoptivbarn eller dess avkomling taga arv efter adoptanten men däremot icke efter dennes skyldemän. Adoptivbarnet har dessutom arvsrätt efter sina egna skyldemän. När adoptivbarnet dör,

Om arvsrätt vid adoptivförhållande.

97 4 kap. I B inträda i princip dess skyldemän som arvtagare. Endast i det fallet att adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egendom i arv, gåva eller testamente finnes en till egendomens värde begränsad arvsrätt för adoptanten eller hans avkomlingar. Efterlämnar adoptivbarnet ej arvsberättigad skyldemän, ärves jämväl kvarlåtenskapen i övrigt av adoptanten, men dennes avkomlingar äga i sådant fall ej rätt att träda i adoptantens ställe, om han avlidit före adoptivbarnet. Adoptionsinstitutet infördes hos oss genom 1917 års lag om adoption, vilken tillkom på grundval av ett förslag av lagberedningen (betänkande 1913 med förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken II). Detta förslag, som utarbetats i samverkan med delegerade för Danmark och Norge, överensstämmer med gällande rätt utom såtillvida att adoptanten eller hans avkomlingar icke hade arvsrätt efter adoptivbarnet på den grund att barnet av adoptanten erhållit egendom i arv, gåva eller testamente. Adoptant kunde sålunda enligt förslaget ärva adoptivbarnet allenast om detta saknade arvsberättigade skyldemän. Lagberedningen framhöll bland annat (s. 62) att förslaget vilade på principen att adoptionen icke medförde något familj erättsligt förhållande vare sig mellan adoptanten och adoptivbarnets släkt eller mellan adoptivbarnet och adoptantens släkt. Vidare yttrade beredningen (s. 64 f.), att om adoptivbarnet vid sin död efterlämnade egna bröstarvingar, dessa borde taga arvet enligt vanliga regler. För den händelse bröstarvingar ej funnes, uppstode frågan om arvet eller någon del därav skulle gå till adoptanten eller till barnets släktingar. Eftersom adoptivbarnet i allmänhet stode i närmare förhållande till adoptanten än till sina naturliga föräldrar, kunde det ligga nära till hands att låta adoptanten få arvet. Detta skäl vore emellertid knappast hållbart såvitt anginge egendom som barnet ärvt av sina naturliga föräldrar. Det viktigaste vore dessutom att förebygga att adoptionen komme till stånd på grund av beräkning hos adoptanten att för egen del vinna någon ekonomisk fördel. Såsom huvudregel hade därför uppställts att adoptivbarnet ärvdes av sina skyldemän. Om adoptivbarnet saknade arvsberättigade skyldemän, skulle detta, därest annat ej stadgades, medföra att arvet tillfälle staten, vilket syntes kunna betraktas som obilligt mot adoptanten. Då faran för egennyttiga beräkningar av adoptanten i dylikt fall icke vore stor, hade ett undantag ansetts motiverat. I propositionen gjordes icke ändring i lagberedningens förslag såvitt nu är i fråga. Under riksdagsbehandlingen hemställdes emellertid i en motion (se lagutskottets utlåtande 1917: 29 s. 36-ff.) att den arvsrätt, som tillkom adoptivbarnets skyldemän, måtte inskränkas till förmån för adoptanten och hans avkomlingar i det fall att adoptivbarnet saknade bröstarvingar och mottagit egendom i arv eller testamente efter adoptanten. Motionären anförde bland annat att den blivande lagen icke borde innehålla bestämmelser som onödigtvis föranledde avhållsamhet från att begagna adoptionsinstitutet. Systemet i förslaget vore emellertid att adoptivbarnet hade arvsrätt efter adoptanten medan adoptanten praktiskt sett vore utesluten från att ärva. 1—532434

98 Om arvsrätt vid adoptivförhållande. 4 kap. I B Betänkliga konsekvenser kunde följa härav. Om t. ex., sedan m a k a r adopterat ett barn, först ena maken och därefter barnet avlede, komme hälften av m a k a r n a s bo att tillfalla barnets släkt. Den i motionen förordade anordningen medgåve vidmakthållande av förslagets grundsatser och medförde endast en mindre modifikation däri, vilken vore både rättvis och ägnad att leda till ett förtroendefullt anlitande av adoptionsinstitutet. I anledning av motionen ändrades propositionens förslag, och 1917 års lag erhöll sålunda i sak det innehåll i förevarande hänseende som sedermera upptogs i arvslagen med tillägg att gåva likställdes med arv och testamente. Denna reglering överensstämmer i stort sett med motsvarande lagregler i de nordiska grannländerna. Bland förefintliga avvikelser må anmärkas följande. Enligt dansk rätt kan väl den efterlevande av makar som adopterat men ej deras avkomlingar taga arv efter adoptivbarnet, om detta saknar bröstarvingar. Efterlevande adoptants arvsrätt är begränsad till så stor del av kvarlåtenskapen som i värde motsvarar vad adoptivbarnet ärvt eller erhållit i testamente efter den avlidne adoptanten och gäller alltså icke egendom som tillkommit barnet genom gåva. I finsk lag är stadgat, att om adoptivbarn dör utan att efterlämna bröstarvinge, adoptanten skall taga arvet. Egendom, som tillfallit adoptivbarnet genom arv eller testamente efter dess skyldemän, eller sådan egendoms värde går dock till adoptivbarnets arvsberättigade skyldemän. Är adoptanten icke vid liv, tillträda adoptivbarnets släktingar arvet; dock att, där adoptivbarnet av adoptanten erhållit egendom genom arv eller testamente och adoptanten efterlämnat bröstarvinge, denne må taga sådan egendom eller dess värde. Enligt den norska rätten kan fylkesmannen med frångående av de legala reglerna bestämma en särskild ordning i arvshänseende. Detta sker i samband med adoptionsansöknings beviljande eller senare, om begäran därom framställes av adoptanten och samtycke lämnas av dem som skola samtycka till adoptionen. Den särskilda ordningen innebär att det arvsrättsliga förhållandet mellan adoptivföräldrarna och adoptivbarnet eller dess avkomlingar skall vara detsamma som mellan verkliga föräldrar och deras avkomlingar. Adoptivbarnet och dess avkomlingar taga då arv efter och ärvas av adoptivföräldrarnas arvsberättigade skyldemän som om adoptivbarnet vore adoptivföräldrarnas eget barn. Adoptivbarnet och dess avkomlingar, å ena, samt dess verkliga föräldrar och andra skyldemän, å andra sidan, taga däremot i sådant fall icke arv efter varandra. I vårt land har från såväl domar- som advokathåll uttalats önskemål om ändring av arvslagens regler på förevarande område. Därvid har gjorts gällande att den nuvarande begränsade arvsrätten för adoptanten och hans avkomlingar borde tillkomma även andra skyldemän till adoptanten. Det hade inträffat att, sedan en välsituerad adoptant avlidit och ärvts av adoptivbarnet, detta dött kort därefter. Då adoptanten varit ogift och icke efterlämnat egna avkomlingar, hade hela kvarlåtenskapen gått till adoptivbarnets moder, som icke någonsin efter adoptionen haft kontakt med barnet. Eftersom det vore en utbredd uppfattning att adoptivbarn intoge samma ställning i

Om arvsrätt vid adoptivförhållande. 99 . . 4 kap. I B arvshanseende som bröstarvinge, hade detta resultat tett sig obegripligt för adoptantens släktingar. Vidare har ifrågasatts om icke adoptivbarnets r ä t t till arv efter sina skyldemän borde begränsas. Mellan adoptivbarnet och dess skyldemän saknades vanligen den samhörighet som numera ansåges utgöra en grund för arvsrätten. Vad som gör frågan om arvsrätten vid adoptivförhållande vansklig är adoptivbarnets dubbelställning. Genom blodsbandet är barnet förenat med sina föräldrar och deras skyldemän. Adoptionen medför emellertid ett liknande band mellan barnet och adoptantens släkt. Förutom barnet utgör visserligen endast adoptanten part i adoptivförhållandet, men i regel uppkommer genom adoptionen en intim samhörighet även mellan barnet och adoptantens skyldemän. Med hänsyn till adoptionens syfte att skapa en ersättning för det naturliga föräldraförhållandet bör adoptivbarnets anknytning till adoptanten grunda arvsrätt. Om arvsrätt även bör föreligga mellan barnet och dess naturliga släkt, synes främst böra bero på den närmare beskaffenheten av adoptivförhållandet. I det ojämförligt största antalet fall sker adoption medan barnet befinner sig i späd ålder och med den avsikten från adoptivföräldrarnas sida att barnet skall införlivas i deras släkt som om det vore deras eget. Detta torde också stå klart för barnets naturliga föräldrar, vilka redan från början betrakta barnet såsom definitivt skilt från dem. Ett typiskt exempel härpå föreligger då moder till utomäktenskapligt barn genom förmedling av barnavårdsnämnd lämnar samtycke till barnets bortadopterande utan att ha haft kontakt med adoptivföräldrarna eller ens äga kännedom om deras namn och bostadsort. När adoptionen är avsedd att på nu antytt sätt fullständigt överflytta barnet från den naturliga släkten till adoptantens släkt, undanryckes i viss mån grunden för barnets arvsrätt efter dess skyldemän, eftersom blodsbandet icke enbart utan allenast i förening med den därpå vilande sociala och ekonomiska samhörigheten anses utgöra arvsrättens grund. I det föregående ha de sakkunniga visserligen förordat att utomäktenskapligt barn skall äga rätt till arv efter fader och fädernefränder trots att barnets faktiska samhörighet med dem i allmänhet icke är stor. För adopterat barn är emellertid läget ett annat. Genom adoptionen kommer barnet att tillhöra en annan släkt och bliva arvsberättigat inom denna. För exempelvis syskonen måste det te sig orättvist, om adoptivbarnet, oaktat det betraktats såsom definitivt skilt från deras krets, skulle taga del även i kvarlåtenskap efter skyldemän. Men jämväl sett från adoptivbarnets egen synpunkt synes det vara önskvärt att dess på skyldskapen grundade arvsrätt upphör. För att adoptionen skall kunna bli till verkligt gagn bör adoptivbarnet få växa upp under samma förhållanden som ett adoptantens eget barn och icke oroas genom närmanden från den naturliga släktens sida. Det är därför angeläget att alla rättsliga band mellan barnet och dess släkt avbrytas. Väl bör barnet vid lämplig tidpunkt få vetskap om sin egenskap av adoptivbarn, men när

100 Om arvsrätt vid adoptivförhållande. 4 knp. I B detta bör ske är en ömtålig fråga som det måste ankomma på adoptanten att avgöra. Arvsrätt efter barnets släkt medför att barnet eller laga ställföreträdare måste kallas till och deltaga i boutredning. Den kontakt som härigenom uppkommer kan lätt verka störande. Ekonomiskt sett är naturligen ett bortadopterat barns arvsrätt efter dess släkt oftast u t a n större betydelse för barnet. Vad angår arvsrätten efter adoptivbarnet, om det avlider utan att efterlämna bröstarvinge, kunna visserligen icke här förut anförda synpunkter i och för sig anses bestämt tala för att den naturliga släkten skall vara utestängd från att taga del i arvet. Om barnets arvsrätt på angivet sätt begränsas, bör detta emellertid leda till en motsvarande begränsning av släktens arvsrätt efter barnet. Härför talar också det förhållandet att den egendom, varav kvarlåtenskapen efter barnet utgöres, normalt får antagas helt eller i huvudsak härröra från adoptanten och hans släkt. Vid sidan av de fall då adoptionen såsom i det föregående förutsatts avser att åstadkomma en fullständig överflyttning av barnet från en släkt till en annan förekomma emellertid också adoptioner då detta icke i samma grad är åsyftat, särskilt när ett äldre barn adopteras. Adoptionen har visserligen även i dylikt fall till syfte att skapa ett föräldraförhållande såsom ersättning för det naturliga. Men om t. ex. ett föräldralöst barn adopteras av en nära anförvant eller om ett barn vars föräldrar blivit skilda adopteras av den med vilken den vårdnadshavande maken gift om sig, torde det ofta icke vara avsett att fördenskull barnets förbindelse med dess släkt skall avbrytas. Det synes då ej heller finnas anledning att betaga barnet och dess skyldemän rätten att ärva varandra. Även vid spädbarnsadoption, då enligt det föregående arvsrätt mellan barnet och dess släkt i regel icke bör förekomma, kan det inträffa att sådan arvsrätt anses önskvärd. Detta kan vara fallet om bibehållandet av förbindelsen med den naturliga släkten väntas bli till särskild fördel för barnet, t. ex. när barnets skyldemän befinna sig i en väsentligt bättre ekonomisk situation än adoptanten och hans skyldemän. Å andra sidan kan stundom även vid adoption av äldre barn ett avskärande av förbindelsen med den naturliga släkten framstå såsom mest förenligt med barnets intresse. Såsom exempel kan anföras det fallet, att adoption sker av ett barn vars föräldrar äro socialt missanpassade. Vad sålunda anförts synes visa att en tillfredsställande ordning i arvsrättsligt hänseende icke kan åstadkommas utan att det skapas två former av adoption med delvis olika rättsverkan. Vid den ena bör arvsrätt mellan barnet och dess skyldemän i princip icke förekomma, medan vid den andra barnet och dess skyldemän böra vara berättigade att ärva varandra. Med hänsyn till den större användning som den förra adoptionsformen kan beräknas få torde denna böra utformas som den normala. Adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap bör sålunda k u n n a beviljas endast när det uttryckligen begärts. I Norge, där såsom förut nämnts båda dessa former av adoption redan äro införlivade med lagstiftningen, fram-

Om arvsrätt vid adoptivförhållande.

101 4 kap. I B står visserligen adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap i lagtexten som huvudformen, men i praktiken kommer sådan adoption numera till användning endast i undantagsfall, ungefär 2 % av samtliga beviljade adoptioner. Reglerna om arvsrätten vid adoptivförhållande i förevarande kapitel ha utformats i enlighet med nu angivna grunder. I 1 § stadgas om huvudformen av adoption, medan 2—4 §§ innehålla bestämmelser om adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap. 1 §. I denna paragraf regleras som förut nämnts arvsrätten vid huvudformen av adoption. På sätt tidigare framhållits bör adoptivbarnets anknytning till adoptanten grunda arvsrätt. Barnet bör sålunda, liksom hittills, ärva adoptanten. Det synes emellertid finnas starka skäl att låta barnet få arvsrätt även efter adoptantens skyldemän, i den mån adoptivbarnet skulle ha ärvt dem om det varit adoptantens eget barn. Ett verkligt införlivande av barnet med adoptantens hem och miljö förutsätter att barnet får samhörighet även med hans skyldemän. I allmänhet torde också adoptantens föräldrar och andra närstående omfatta barnet med samma känslor som om det varit ett med dem besläktat barn. Oaktat för närvarande ett adoptivbarn ej har arvsrätt efter adoptantens skyldemän, är det en utbredd uppfattning att så är fallet (jfr NJA 1948 s. 244). Härav synes framgå att ifrågavarande utvidgning av adoptivbarnets arvsrätt är naturlig och står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandets krav. Om adoptanten överlever de skyldemän efter vilka han kan vänta arv, får adoptivbarnet redan genom arvsrätten efter adoptanten del av den egendom som tillfallit denne från tidigare avlidna skyldemän. Enligt livets regel avlida adoptantens föräldrar före honom och det synes icke tillfredsställande att adoptivbarnet — såsom nu är förhållandet — skall gå miste om del i deras kvarlåtenskap på den grund att adoptanten dör först. Om adoptivbarnet sålunda tillerkännes arvsrätt efter såväl adoptanten som dennes skyldemän, torde barnet också böra ärvas av dem på samma sätt som ett adoptantens eget barn. Adoptivbarnet bör i så fall vara helt likställt med adoptantens eget barn både i fråga om rätten att själv taga arv och beträffande fördelningen av kvarlåtenskapen efter barnet. Då någon antagit två adoptivbarn, komma härigenom dessa att taga arv efter varandra såsom vore de naturliga syskon. Det må dock framhållas, att om det ena adoptivbarnet till äventyrs blivit adopterat med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, det ärves av adoptivsyskonet endast i den begränsade utsträckning som framgår av 3 §, medan någon motsvarande begränsning icke gäller för barnets egen rätt att ärva. Dylika kombinationer bli dock naturligtvis ytterligt sällsynta och torde därför icke behöva väcka några betänkligheter. Adoptivbarnets likställighet med adoptantens eget barn bör även gälla,

102 Om arvsrätt vid adoptivförhållande. 4 kap. I B när fråga är om arvsrätt för eller rätt till arv efter avkomling till adoptivbarnet. Om adoptivbarnet redan avlidit då arv efter adoptantens släkt skulle tillfalla barnet, går sålunda arvet till adoptivbarnets bröstarvingar. På motsvarande sätt kommer, om först adoptivbarnet avlidit och därefter dess barn gått bort utan att efterlämna bröstarvinge, arvet efter sistnämnda barn att tillfalla adoptanten eller hans skyldemän. Om adoptivbarn efterlämnar adoptivbarn, får det senare adoptivbarnet i förhållande till det förras adoptant samma ställning som ett barnbarn. I enlighet med vad som anförts under rubriken till förevarande kapitel skola adoptivbarn och dess skyldemän i princip icke äga arvsrätt efter varandra vid den adoptionsform varom nu är fråga. Självfallet skall emellertid adoptivbarn, som har bröstarvingar, ärva och ärvas av dem i vanlig ordning. Ytterligare ett undantag synes erforderligt. Enligt 4 kap. 3 § i förslaget till ändring i föräldrabalken få makar i allmänhet ej adoptera annorledes än gemensamt. I särskilda fall kan dock ena maken ensam antaga adoptivbarn. Att detta gäller beträffande andra makens adoptivbarn saknar i detta sammanhang betydelse. Men ena maken kan under vissa förutsättningar även adoptera andra makens barn i eller utom äktenskap. Då en make i enlighet härmed adopterar andra makens barn, är det på grund av 4 kap. 1 § i nämnda förslag icke möjligt för sistnämnde make att deltaga i adoptionen. Vid detta förhållande bör adoptionen icke rimligtvis få den konsekvensen att barnet skall ärva och ärvas av den adopterande maken med uteslutande av den make som är barnets naturliga fader eller moder. För det fall att make adopterat andra makens barn bör därför stadgas att arv skall tagas som om barnet varit makarnas gemensamma. Regeln att arvsrätt ej skall förekomma mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan skall alltså i nämnda fall verka endast med avseende å den av barnets föräldrar, som ej är gift med adoptanten, samt dennes släktingar. Bestämmelser i enlighet med vad sålunda förordats ha intagits i förevarande paragraf. För att utmärka att bestämmelserna gälla endast vid huvudformen av adoption angives såsom förutsättning för paragrafens tilllämplighet att adoptionen skett utan förbehåll varom i 4 kap. 7 § föräldrabalken sägs. Enligt detta lagrum i dess föreslagna lydelse föreligger adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap då förbehåll därom skett vid adoptionens beviljande. Det må påpekas att förevarande bestämmelser icke utgöra hinder för efterlevande make till adoptivbarnet att taga arv enligt 3 kap. i förslaget. Vid makens död äger emellertid adoptanten eller hans avkomlingar samma rätt i boet som enligt sagda kapitel skulle tillkommit fader, moder, syskon eller syskons avkomling. 2 §. Förslagets regler angående adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap överensstämma till sina huvuddrag med gällande lag. Före-

Om arvsrätt vid adoptivförhållande.

103 4 kap. I B varande paragraf motsvarar sålunda 4 kap. 1 och 2 §§ arvslagen. I det förra av dessa lagrum stadgas att adoptivbarn lika med barn i äktenskap äger taga arv efter adoptanten, dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarnets arvsrätt lida intrång i sin laglott. Dör adoptivbarn, taga dess avkomlingar den del av arvet, som skolat tillkomma adoptivbarnet. Enligt det senare lagrummet äger adoptivbarnet och dess skyldemän utan hinder av adoptionen rätt till arv efter varandra, såvitt ej annat följer av vad i efterföljande paragrafer sägs. Liksom vid huvudformen av adoption böra adoptivbarnet och dess avkomlingar jämväl vid adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, d. v. s. adoption som skett med förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken i dess föreslagna lydelse, äga rätt att ärva icke blott adoptanten utan även dennes skyldemän och med dem likställda, i den mån arv k u n n a t tagas efter dessa om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Vad därom anförts under 1 § här ovan äger motsvarande tillämpning. Möjligen skulle kunna invändas att adoptivbarnets samhörighet med adoptantens skyldemän i nu ifrågavarande fall i allmänhet icke blir lika stark, eftersom barnets förbindelse med dess naturliga släkt förutsattes kvarstå. Även om denna invändning icke helt saknar fog, synes den dock icke vara av beskaffenhet att hindra den ifrågasatta utvidgningen av barnets arvsrätt. Det är angeläget att de båda adoptionsformerna få lika rättsverkningar i allt där avvikelse ej betingas av den grundläggande skillnaden beträffande arvsrätt på grund av skyldskap. I annat fall bli reglerna lätt alltför komplicerade för att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose det praktiska behovet. Adoptivbarnen torde stundom själva vara okunniga om vilken adoptionsform som använts och detsamma kan nog vara förhållandet med adoptantens skyldemän. Såsom framgår av 7 kap. 7 § i förslaget till ärvdabalk är det emellertid icke avsett att adoptivbarn skall vid adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap ha rätt till laglott i förhållande till adoptanten och hans skyldemän, och dessa äro alltså oförhindrade att genom testamente utesluta barnet från arv. Den begränsning i adoptivbarnets arvsrätt, som för närvarande är stadgad till skydd för bröstarvinges laglott, torde ej böra bibehållas. Intrång i den rätt till laglott, som bröstarvinge skulle ha om adoption ej skett, kan endast uppkomma i de sällsynta fall då någon har fler adoptivbarn än egna barn. Det synes mindre tilltalande att barnen i en syskonkrets skola vara olika ställda. Därigenom understrykes vad man numera vill avleda uppmärksamheten ifrån, nämligen att samhörigheten mellan adoptanten och adoptivbarnet icke grundas på skyldskap utan på en rättslig åtgärd. Det kan för övrigt knappast antagas att eget barns företräde till arv framför adoptivbarn i allmänhet står i överensstämmelse med adoptantens intentioner. Skulle adoptanten eller någon av hans skyldemän i särskilt fall vilja låta adoptantens eget barn få samma ställning som om adoptivbarn ej antagits, lämnar testationsfriheten möjlighet därtill. I enlighet med det sålunda anförda föreslås att i första stycket av före-

104 Om arvsrätt vid adoptivförhållande. 4 kap. I B varande paragraf upptages ett stadgande av innehåll att, där vid adoption förbehåll skett enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken, adoptivbarnet och dess avkomlingar taga arv som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Beträffande arvsrätten mellan adoptivbarnet och dess skyldemän synes erforderlig bestämmelse kunna avfattas på samma sätt som i gällande lag och intagas såsom andra stycke i förevarande paragraf. Adoptivbarnet och dess avkomlingar komma sålunda att äga rätt till arv, förutom såsom bröstarvingar till adoptanten, jämväl efter sina egna skyldemän, varjämte de sistnämnda bli berättigade att ärva adoptivbarnet eller dess avkomlingar i den mån ej efterföljande paragrafer föranleda till annat. 3 §.

I 4 kap. 3 § arvslagen stadgas följande. Har adoptivbarn på grund av arv eller testamente erhållit egendom efter adoptant och dör barnet utan att efterlämna bröstarvinge, äger, där barnet var adopterat av makar och en av dem lever, denne samt eljest adoptants avkomlingar rätt att före adoptivbarnets skyldemän taga arv efter barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit efter adoptanten. Har adoptivbarn erhållit egendom genom gåva av adoptant och lever adoptanten vid adoptivbarnets död, äger han sådan rätt till arv, varom i första punkten sägs. Är han död, skall vad där är stadgat äga motsvarande tilllämpning. Enligt 4 § samma kapitel skall, om det efter adoptivbarn ej finnes arvsberättigad skyldemän, adoptanten taga, utöver det arv som enligt 3 § må tillkomma honom, jämväl kvarlåtenskapen i övrigt. Var barnet adopterat av makar, njuta de hälften var; är en av dem död tager den andre hans lott. I 5 § föreskrives att vad i 3 och 4 §§ är stadgat ej skall lända till inskränkning i den arvsrätt, som lagligen tillkommer adoptivbarnets make, men att vid dennes död adoptant eller adoptants avkomlingar äga, i den ordning som i 3 § sägs, taga så stor del av den på adoptivbarnet belöpande lotten i boet, som i värde motsvarar vad det bekommit från adoptant i arv, gåva eller testamente. Bestämmelserna i 2 kap. skola, där de äro tillämpliga, på motsvarande sätt gälla. Vad sålunda för närvarande är stadgat torde i princip böra gälla när fråga är om adoptivbarn som avses i 2 §, d. v. s. när adoptionen skett med förbehåll varom i 4 kap. 7 § föräldrabalken sägs. I vissa avseenden synas emellertid ändringar vara erforderliga. Den begränsade arvsrätten efter adoptivbarn, som avlidit utan att efterlämna bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling, har hittills endast tillkommit adoptant och hans avkomlingar men icke andra skyldemän till adoptanten. Och frånsett det fall att adoptivbarnet saknar egna skyldemän har arvsrättens omfattning varit beroende av vad barnet erhållit genom arv, gåva eller testamente från adoptanten; vad barnet mottagit från skyldemän till adoptanten har icke inverkat. Då adoptivbarnet nu enligt vad som föreslagits under 2 § skall äga taga arv som om barnet varit adoptantens eget barn, synes icke blott adoptanten och hans avkom-

Om arvsrätt vid adoptivförhållande.

105 4 kap. I B lingar utan även adoptantens övriga skyldemän och med dem likställda, som adoptivbarnet kunnat ärva, böra tillerkännas arvsrätt beträffande den del av kvarlåtenskapen efter barnet som motsvarar vad barnet erhållit i arv, gåva eller testamente från adoptanten eller annan av de nyssnämnda. Detta påkallas ej blott av reciprocitetshänsyn utan även av att adoptionen regelmässigt icke bör leda till en förmögenhetsöverföring från adoptantens till barnets släkt. Så snart barnet vederlagsfritt erhållit egendom från adoptanten eller hans skyldemän böra dessa sålunda få en mot värdet därav svarande rätt att framför barnets skyldemän taga arv efter barnet. På grund härav föreslå de sakkunniga att i första stycket av förevarande paragraf intages en bestämmelse av innehåll, att om adoptivbarn som avses i 2 § erhållit egendom i arv, gåva eller testamente från någon, efter vilken adoptivbarnet hade arvsrätt enligt 2 § första stycket, och adoptivbarnet dör utan att efterlämna bröstarvinge, de som skulle ha ärvt barnet om det varit adoptantens eget barn skola äga rätt att före adoptivbarnets skyldemän taga arv till så stor del av kvarlåtenskapen som i värde motsvarar vad barnet erhållit. För den händelse make adopterat andra makens barn skall sålunda, i motsats till vad som föreslagits i 1 §, barnet icke ärvas som om det varit makarnas gemensamma barn. I och för sig kunde det visserligen synas rimligt att i arvshänseende räkna barnet såsom vore det makarnas gemensamma. Någon verklig likställighet mellan m a k a r n a skulle emellertid icke uppkomma därigenom, eftersom den make, som var barnets naturliga fader eller moder, och dennes släktingar äga arvsrätt j ä m väl såvitt kvarlåtenskapen överstiger värdet av vad barnet erhållit från adoptanten och dennes skyldemän. I varje fall borde adoptanten och hans skyldemän få rätt att taga del i kvarlåtenskapen även efter värdet av vad barnet genom arv, gåva eller testamente mottagit från andra maken och dennes släktingar. Då likställighet sålunda svårligen låter sig genomföra utan alltför invecklade regler, ha de sakkunniga ej ansett sig böra föreslå någon ändring i nu berörda hänseende. Om adoptivbarnet icke efterlämnar någon arvsberättigad skyldemän, äger för närvarande adoptanten taga hela kvarlåtenskapen. Då nu emellertid adoptantens skyldemän, i den mån de skolat ärva barnet om det varit adoptantens eget barn, och med dem likställda föreslagits skola i andra fall få arvsrätt efter barnet, synes även här motsvarande utvidgning av deras arvsrätt böra ske. Att m ä r k a är, att enligt 2 § andra stycket adoptivbarnets skyldemän äro berättigade till hela kvarlåtenskapen även om barnet erhållit egendom från adoptanten och hans skyldemän, för den händelse barnet skulle avlida först då varken adoptanten eller någon av hans skyldemän eller med dem likställda längre är i livet. I enlighet härmed synes såsom andra stycke i förevarande paragraf böra stadgas, att om arvsberättigad skyldemän ej finnes efter adoptivbarn som avses i 2 §, hela kvarlåtenskapen ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. I likhet med vad för närvarande är stadgat böra de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna icke medföra att make som adoptivbarnet

106 Om arvsrätt vid adoptivförhållande. 4 kap. ÄB efterlämnat går miste om sin rätt till arv enligt 3 kap. i förslaget. Arvsratten för make är emellertid förenad med sekundosuccessionsrätt för vissa av de arvingar som skulle tagit arvet om make ej funnits. I överensstämmelse härmed böra de som jämlikt förevarande paragraf äro arvsberättigade erhålla rätt i boet efter adoptivbarnets make på motsvarande sätt som skyldemännen till den först avlidne maken enligt reglerna i 3 kap. Att härvid göra skillnad mellan de fall som avses i paragrafens första och andra stycke synes icke vara motiverat. Kvarlåtenskapen efter adoptivbarnet bör alltså i den utsträckning som angives i paragrafen vid makens död kunna tillfalla adoptanten eller hans avkomlingar. Med avkomlingar äro, jämlikt 1 § första stycket och 2 § första stycket i förevarande kapitel, adoptivbarn och deras avkomlingar likställda. Något särskilt stadgande om vad sålunda bör gälla torde emellertid icke erfordras. I förevarande paragraf angivas nämligen såsom arvsberättigade de som skulle ha ärvt adoptivbarnet om det varit adoptantens eget barn. Detta uttryckssätt motsäger icke utan visar fastmera att reglerna i 3 kap. skola iakttagas. När adoptivbarn, som mottagit egendom i arv, gåva eller testamente från adoptanten eller någon av dennes skyldemän, är gift men saknar bröstarvinge, gestalta sig förhållandena på följande sätt. Vid adoptivbarnets död tillfaller hela kvarlåtenskapen efterlevande maken med den rätt som stadgas i 3 kap. 1 §. Då maken dör, förrättas delning av boet, varvid hälften därav eller annan andel som föranledes av bestämmelserna i 3 k a p . 2—4 §§ tillägges det avlidna adoptivbarnets lott. Berättigade till denna lott äro vissa av de arvingar till adoptivbarnet, som leva vid makens död och då äro närmast till arv efter adoptivbarnet. Enligt 3 kap. 1 § andra punkten kan sålunda adoptivbarnets fader, moder, syskon eller syskons avkomling ärva. Inom adoptantens släkt motsvaras nämnda skyldemän av adoptanten och hans avkomlingar, och dessa äga jämlikt förevarande paragrafs första stycke rätt att före skyldemännen taga arv till så stor del av kvarlåtenskapen som i värde motsvarar vad adoptivbarnet bekommit från adoptanten eller dennes skyldemän. Överstiger ej den på adoptivbarnet belöpande lotten detta värde, erhålla adoptivbarnets skyldemän icke någon del i kvarlåtenskapen men eljest få de ensamma taga återstoden. Skulle vid efterlevande makens död adoptivbarnets fader, moder, syskon eller syskons avkomling icke leva, tillfaller enligt förevarande paragrafs andra stycke hela den på adoptivbarnet belöpande lotten adoptanten eller hans avkomlingar. Vid ovannämnda delning av boet efter maken tillämpas vad i 3 kap. 5 § är stadgat. Har maken ingått nytt äktenskap, skola bestämmelserna i 3 kap. 6 § iakttagas. Om maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter adoptivbarnet, k o m m a på grund av 3 kap. 7 § varken adoptivbarnets skyldemän eller adoptanten eller hans avkomlingar att få åtnjuta sekundosuccessionsrätt. Slutligen kan påpekas att efterlevande make i fall som avses i 3 kap. 8 § icke äger arvsrätt och att i sådan händelse förevarande paragraf blir att tillämpa som om adoptivbarnet icke varit gift.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande.

107 4 kap. I B

4 §. I 4 kap. 6 § arvslagen stadgas, att om vid adoptivbarns eller dess makes död adoptant eller adoptants avkomlingar äga rätt till del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 eller 5 § är sagt, skall, om egendom finnes i behåll som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente, beräkningen av vad som tilkommer adoptant eller adoptants avkomlingar ske med hänsyn till det värde egendomen då äger. Finnes sådan egendom ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid mottagandet, såframt ej vederlag influtit till annat belopp. Adoptant eller adoptants avkomlingar äga, vid delning av kvarlåtenskapen efter adoptivbarnet eller dess make, på sin lott bekomma sådan egendom som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente. Dessa värderings- och skiftesregler torde vara erforderliga även framdeles. Någon saklig ändring synes icke påkallad. Reglerna ha därför upptagits i förevarande paragraf med allenast den ändrade redaktionella utformning som föranledes av förslaget i övrigt.

5 KAP. Om allmänna arvsfondens rätt till arv. Detta kapitel överensstämmer med 5 kap. arvslagen.

6 KAP. Om förskott å arv. Bestämmelserna i detta kapitel överensstämma med 6 kap. 1—7 §§ arvslagen, frånsett att 1 och 3 §§ redaktionellt något jämkats samt att hänvisningen i 7 § till 2 kap. 1 eller 9 § arvslagen ersatts med en hänvisning till 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § i förslaget. I 6 kap. 8 § arvslagen är föreskrivet att vad i kapitlet stadgas om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling. Då det i och för sig är naturligt, att de regler om förskott å arv som gälla beträffande bröstarvinge skola tillämpas även i fråga om dem som äro arvsberättigade i likhet med bröstarvinge, samt då adoptivbarn och dess avkomlingar jämlikt 4 kap. 1 § första stycket och 2 § första stycket i förslaget taga arv som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn, har nämnda stadgande i arvslagen icke ansetts behöva motsvarighet i förslaget.

108 7 kap. ÄB

Om laglott.

7 KAP. Om laglott. 1—6 §§. Under dessa paragrafer har upptagits vad som stadgas i 7 kap. 1—6 §§ arvslagen. Med anledning av den terminologi som kommit till användning i rättegångsbalken ha därvid 3 och 4 §§ undergått viss jämkning. Härjämte har hänvisningen i 3 § till lagen om testamente ersatts med en hänvisning till 14 kap. i förslaget samt 4 § redaktionellt jämkats. 7 §• Enligt 7 kap. 7 § arvslagen skall vad förut i kapitlet är stadgat om bröstarvinge äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling. Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, skall dennes laglott så beräknas som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes. Eftersom arvsrätten vid adoptivförhållande enligt det föregående skall anordnas efter två olika adoptionsformer, måste frågan om laglotten bedömas för vardera formen för sig. Vad som främst kännetecknar huvudformen av adoption är å ena sidan att adoptivbarnet och dess avkomlingar skola ha samma ställning i förhållande till adoptanten och dennes skyldemän som om adoptivbarnet vore adoptantens eget barn samt å andra sidan att förbindelsen mellan adoptivbarnet eller dess avkomlingar och övriga skyldemän icke skall bibehållas. Under dessa omständigheter förefaller det naturligt att adoptivbarnet och dess avkomlingar få rätt till laglott icke blott, såsom hittills, efter adoptanten utan även efter adoptantens föräldrar, som ju motsvara far- och morföräldrar till adoptantens eget barn, samt efter hans avlägsnare skyldemän i rätt uppstigande led. Då dessa adoptantens skyldemän icke ha något inflytande på adoptionens tillkomst, kunde det visserligen tyckas obilligt att de genom densamma delvis förlora rätten att testamentera. Samma verkan inträder emellertid om adoptanten får ett eget barn. Dessutom är att m ä r k a att exempelvis adoptantens föräldrar äro laglottsmässigt bundna i förhållande till adoptanten, och då denne i allmänhet överlever sina föräldrar, kommer därför i regel någon ytterligare begränsning i testationsfriheten icke att uppstå genom adoptivbarnets rätt till laglott. Föräldrarnas ställning i förevarande hänseende synes icke böra påverkas av den tillfälliga omständigheten att adoptanten avlider före sin bakarvinge. I fråga om adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap göra sig andra synpunkter gällande. Eftersom adoptivbarnet har rätt till laglott efter sina föräldrar och övriga släktingar i rätt uppstigande led, synes det ligga närmast till hands att frånkänna barnet den laglottsrätt det för närvarande har efter adoptanten. Allmänt taget kan väl ett adoptivbarn icke på-

Om laglott.

109 7 kap. I B räkna arv i nämnvärd utsträckning från sin naturliga släkt, men då ifrågavarande adoptionsform tager sikte just på fall där förbindelsen med släkten ansetts vara av värde för barnet, torde arvsrätten och därmed även laglottsrätten icke vara utan betydelse. Vid detta förhållande skulle adoptivbarnet, om det hade laglottsrätt jämväl efter adoptanten, kunna komma i bältre läge än adoptantens eget barn. Frånsett att det knappast kan anses följdriktigt att tillerkänna adoptivbarnet laglottsrätt i förhållande till såväl den naturliga släkten som adoptanten och hans skyldemän, synas, med hänsyn till de särskilda förhållanden som vid adoption av denna art k u n n a förväntas föreligga, övervägande skäl tala för att adoptanten erhåller full frihet att testamentera såvitt angår adoptivbarnets arvslott. Någon anledning att befara att adoptanten skulle otillbörligen utnyttja en sådan rätt torde icke föreligga. Om det likväl hävdas att testationsfriheten komme att medföra ett osäkerhetstillstånd mellan adoptanten och adoptivbarnet, lärer detta innebära en överskattning av arvsrättens betydelse; adoptivförhållandets lyckliga utveckling är i första hand beroende på helt andra omständigheter. Det må också framhållas att den här förordade lösningen överensstämmer med den ståndpunkt som intagits av övriga länders representanter vid det nordiska samarbetet. Vad Danmark beträffar kan man bygga på praktiska erfarenheter. Enligt nuvarande dansk lagstiftning kan nämligen adoptanten vid adoptionen förbehålla sig testationsfrihet, och denna möjlighet utnyttjas i mycket stor utsträckning utan att såvitt veterligt några olägenheter för adoptivförhållandet uppkommit därav. Den i gällande lag stadgade regeln om beräknande av laglotten för adoptantens bröstarvinge sammanhänger med den i 4 kap. 1 § arvslagen gjorda begränsningen av adoptivbarnets arvsrätt. Då motsvarande begränsning icke upptagits i förslaget, blir tydligen regeln ej längre behövlig ur denna synpunkt. Den har emellertid också en självständig betydelse, i det att den utgör ett undantag från huvudstadgandet om laglottens beräkning och medför att laglottens storlek i vissa fall blir mindre för adoptivbarn än för eget barn, även om bådas arvslotter äro lika stora. Efterlämnar t. ex. arvlåtaren ett eget barn och ett adoptivbarn, blir laglotten för det egna barnet hälften och för adoptivbarnet en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Ett dylikt resultat synes icke stå i överensstämmelse med grundtankarna i de sakkunnigas förslag angående arvsrätten vid adoptivförhållande. Då adoptivbarn eller dess avkomling överhuvud skall åtnjuta laglott, bör dennas storlek vara densamma som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn och någon särbestämmelse av ifrågavarande slag synes följaktligen icke böra uppställas. Jämlikt 4 kap. 1 § första stycket och 2 § första stycket i förslaget äro adoptivbarn och dess avkomlingar arvsberättigade som bröstarvingar till adoptanten och dennes skyldemän i rätt uppstigande led. Något särskilt stadgande om den laglottsrätt, som i enlighet med det anförda skall föreligga vid adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, har därför icke ansetts erforderligt. Vid sådant förhållande har i förevarande paragraf

110 Om laglott. 7 kap. I B endast föreskrivits att vad förut i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge ej skall äga tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling, där adoptionen skett med förbehåll varom i 4 kap. 7 § föräldrabalken sägs.

8 KAP. Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Innehållet i detta kapitel motsvarar vad som är stadgat i 8 kap. arvslagen. Bestämmelserna i 1, 3—5 och 7 §§ ha emellertid underkastats mindre redaktionella jämkningar. I 6 § har hänvisningen till lagen om förmynderskap ersatts med en hänvisning till 18 kap. föräldrabalken. Med hänsyn till rättegångsbalkens terminologi har åt 8 § andra stycket givits en ny utformning. Och slutligen har ur 9 § uteslutits vad där stadgats om barn utom äktenskap och deras avkomlingar; i enlighet med det under 2 kap. i förslaget anförda komma reglerna i förevarande kapitel att här bli direkt tillämpliga. Beträffande 9 § i förslaget må i övrigt framhållas, att med adoptivbarns avkomling bör likställas ett barn som adopterats av adoptivbarnet eller dess avkomling.

9 KAP. Om rätt att göra eller taga testamente. Frånsett en mindre redaktionell avvikelse i 2 § har detta kapitel samma lydelse som 1 kap. testamentslagen.

10 KAP. Om upprättande och återkallelse av testamente. Vad i detta kapitel är stadgat överensstämmer med föreskrifterna i 2 kap. testamentslagen, dock att i 4 §, som handlar om testamentsvittne, adoptivförhållande likställts med släktskap (jfr s. 196) samt att i 2, 3 och 7 §§ gjorts mindre redaktionella jämkningar.

11 KAP. .9 .9 -9 -9 4 -9 ? ? Gm^teStj^sntesHeSkäiKg.* I detta kapitel ha upptagits bestämmelserna i 3 kap. testamentslagen, därvid hänvisningen i 8 § till 2 kap. 8 § lagen om arv ersatts med en hänvisning till 3 kap. 8 § i förslaget samt 7 § redaktionellt något jämkats.

Om testamentstagares rätt i vissa fall.

111 12 kap. I B

12 KAP. Om testamentstagares rätt i vissa fall. Till detta kapitel ha överförts bestämmelserna i 4 kap. testamentslagen. Endast vissa formella ändringar ha vidtagits. Sålunda ha förekommande hänvisningar, i 1 § till 2 kap. lagen om arv, i 7 § till förordningen om urarvagörelse samt i 9 och 11 §§ till lagen om förmynderskap, ersatts med hänvisningar, i 1 § till 3 kap. och i 7 § till 21 kap. i förslaget samt i 9 och 11 §§ till 18 kap. föräldrabalken. Därjämte ha 3 och 6 §§ något j ä m k a t s i redaktionellt hänseende. I detta sammanhang må beröras vissa testamentsspörsmål, som de sakkunniga haft under övervägande utan att därav föranletts förslag till särskilda bestämmelser. Då genom i n b ö r d e s t e s t a m e n t e a v b a r n l ö s a m a k a r förordnats att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt skall tillfalla den efterlevande maken men testamentet icke innehåller någon föreskrift om kvarlåtenskapens fördelning efter båda makarnas död, har det hävdats (se SvJT 1946 s. 108), att om nytt testamente ej upprättats av den sist avlidne, båda makarnas arvingar borde vara berättigade att ärva såsom om det inbördes testamentet ej funnits. Denna uppfattning har ej godtagits i rättstillämpningen (NJA 1950 s. 483). Om särskilda omständigheter ej leda till annan tolkning av det inbördes testamentet, medför detta att den först avlidne makens arvingar definitivt avskäras från sin arvsrätt. För att dessa trots förefintligheten av sådant testamente skola vara arvsberättigade, erfordras alltså en uttrycklig tolkningsregel av innebörd att egendom, som efterlevande make med full äganderätt erhållit genom inbördes testamente efter den först avlidne maken, vid efterlevande makens död skall ärvas som om denne mottagit egendomen genom arv, under förutsättning att annat icke följer av det inbördes testamentet eller av nytt testamente som sistnämnda make upprättat. Även om en sådan tolkningsregel kanske ej sällan skulle överensstämma med makarnas önskan, synes den dock ej, mot ordalagen i ett testamente av förutsatt lydelse, tillräckligt säkert grundad. De sakkunniga ha därför ej ansett sig böra förorda någon lagstiftningsåtgärd i angiven riktning. Huruvida ö v e r l å t e l s e a v t e s l a m e n t a r i s k avkomsträtt får ske beror på testamentets innebörd. Då testator icke uttryckligen bestämt något i detta avseende, torde ofta testamentet ändock tolkas såsom innefattande överlåtelseförbud för den som därigenom erhållit avkomsträtt (jfr NJA 1937 s. 584 och 1940 s. 91 samt SvJT 1951 s. 104; se dock NJA 1950 s. 637). Eftersom ett överlåtelseförbud medför att avkomsträtten icke kan utmätas och ej heller ingå i innehavarens konkursbo, är denna tolkning naturlig, när testator får antagas av en eller annan anledning ha velat till-

112 Om testamentstagares rätt i vissa fall. 12 kap. I B försäkra avkomsttagaren en särskilt väl skyddad rätt. Om avkomsträtt upplåtits till arvinge som eljest skulle ha erhållit viss lott med äganderätt, kan den omständigheten att avkomsträtt valts i och för sig utgöra en antydan om att testator önskat förhindra avhändelse. Och än tydligare framträder testators önskan att trygga testamentstagaren, om genom testamentet anordnats särskild förvaltning av den egendom, från vilken avkomsten härflyter. Då avkomsttagaren icke har arvsrätt efter testator, synes däremot varken testamentsförmånens karaktär av avkomsträtt eller särskilt anordnad förvaltning kunna tillmätas någon större betydelse i förevarande avseende. Har avkomsträtt exempelvis upplåtits åt någon som under längre tid varit i testators tjänst, torde det i regel icke vara berättigat att presumera att testator avsett att hindra avkomsttagaren att realisera sin rätt på det sätt han finner bäst. I fråga om rätt till sådan förmån som är av rent personlig art kan det visserligen vara motiverat att utgå från att, liksom uttryckligen stadgats beträffande nyttjanderätt (12 kap. 4 § i förslaget), överlåtelse icke får ske såvitt ej annat följer av testamentet. En avkomsträtt ä r emellertid, i motsats till en nyttjanderätt, i allmänhet icke av personlig art. Den torde oftast avse avkastningen av visst kapital, och i sådant fall behöver tydligen avkomsttagaren, som ju saknar befogenhet att deltaga i förvaltningen av kapitalet, icke ha närmare beröring med ägaren till egendomen. Det må även erinras att ett stadgande att avkomsträtt ej är överlåtbar torde inverka jämväl på makes giftorättsanspråk. Vidare förtjänar nämnas, att om avkomsträtt göres icke överlåtbar, det kan ifrågasättas huruvida icke samma regel borde gälla livränta. Det är sålunda fråga om ett ganska vittutseende problem. Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga icke funnit lämpligt att föreslå något stadgande om avkomsträtts överlåtbarhet. Ett närliggande spörsmål berör m ö j l i g h e t e n a t t överlåta e g e n d o m , v a r a v a n n a n än ä g a r e n å t n j u t e r a v k o m s t på g r u n d a v t e s t a m e n t e . Vad först angår sådana fall då ägaren genom att särskild förvaltning anordnats betagits rätten att själv förvalta egendomen, förutsattes vid testamentslagens tillkomst att ägaren i regel icke skulle kunna överlåta egendomen och att denna till följd därav ej heller skulle vara utmätbar för ägarens gäld, i varje fall icke med den verkan att den anordnade förvaltningen rubbades. Det ansågs å andra sidan icke erforderligt att upptaga regler motsvarande de i 4 kap. 6 och 7 §§ samma lag beträffande nyttjanderätt stadgade (SOU 1929: 22 s. 306). I rättstillämpningen synes emellertid särskilt anordnad förvaltning icke ha ansetts i och för sig medföra att egendomen vore undandragen ägarens borgenärer (NJA 1938 s. 435 och 1940 s. 95 samt SvJT 1948 s. 561). Vid detta förhållande kunde det ifrågasättas om ej tolkningsregler behövdes. I enlighet med vad nyss sagts torde dock varken frivillig överlåtelse av ägaren eller utmätning eller konkurs inverka på den anordnade förvaltningen; försäljning av egendomen måste ske med bibehållande av denna. Ur avkomsttagarens synpunkt torde därför icke finnas anledning att uppställa något överlåtelseförbud. Och ett förbud enbart med syfte att skydda ägaren vore knappast rationellt, om

Om testamentstagares rätt i vissa fall.

113 12 kap. I B det skulle vara avhängigt av den anordnade förvaltningen, vilken i allmänhet tillkommit i avkomsttagarens intresse och sålunda kunde upphöra oberoende av ägarens skyddsbehov. Då särskild förvaltning icke anordnats, saknas såsom vid testamentslagens tillkomst framhölls tillräckliga hållpunkter för en legal reglering av överlåtclsefrågan (SOU 1929:22 s. 306). Att överlåtelse som betingas av förvaltningens handhavande kan företagas även om ägaren själv har förvaltningen torde vara klart. Om testamentet icke innehåller någon föreskrift om överlåtelse i övrigt, ligger det måhända närmast till hands att antaga att ägaren kan fritt förfoga över egendomen under förutsättning att han tryggar avkomsttagarens rätt. Sålunda skulle ägaren kunna sälja egendomen med förbehåll att avkastningen skall disponeras enligt testamentet. Mot ny ägares borgenärer kan emellertid förbehållet icke skydda avkomsttagaren. Då fråga är om fast egendom har avkomsttagaren möjlighet att ernå ett bättre skydd genom inteckning, men vid exekutiv auktion kan även intecknad avkomsträtt gå förlorad. Avkomsttagarens rätt är sålunda i viss mån prekär, om egendomen kan överlåtas av ägaren. På grund härav torde icke böra krävas alltför mycket för att testamentet skall anses avse förbud mot överlåtelse. Att giva en bestämd tolkningsregel därom är dock på grund av de skiftande förhållandena förenat med vissa vanskligheter. Testamentstagare k a n otvivelaktigt, även om hans rätt är förenad med överlåtelseförbud, vägra att mottaga testamentslotten. Med anledning härav har ifrågasatts om ej testamentstagaren också sedan han tillträtt sin rätt borde ha m ö j l i g h e t a t t t r o t s ö v e r l å t e l s e f ö r b u d e t avstå från t e s t a m e n t s l o t t e n till förmån för den som skulle erhållit den, om avsägelse skett redan från början. Såvitt gäller nyttjande- och avkomsträtt medför som förut nämnts ett överlåtelseförbud att rätten icke kan utmätas eller ingå i innehavarens konkursbo. Även då någon erhållit äganderätt till fast eller lös egendom kan av testamentet framgå att egendomen ej får överlåtas, och i så fall har detta förbud i princip samma effekt (se Trygger, Utsökningslagen 2 uppl. s. 192). Häftar egendomen för fordran på grund av t. ex. inteckning, kan dock exekution ske för uttagande av denna. Den som genom testamente blivit ägare till en fastighet med överlåtelseförbud kan emellertid icke få inteckning däri (se Undén, Svensk Sakrätt II Fast egendom 3 uppl. s. 115). Huruvida den verkan, som ett överlåtelseförbud i enlighet härmed medför, skulle följa även om förbudet vore inskränkt såtillvida att avstående till de accrescensberättigade finge ske, synes tveksamt. Anledningen till att överlåtelseförbudet respekteras vid utmätning är uppenbarligen att egendomens innehavare själv saknar möjlighet att omsätta egendomen i pengar och därmed fullgöra den betalningsskyldighet som utmätningen skulle avse att framtvinga. Har innehavaren rätt att avstå egendomen till accrescensberättigad, synes läget vara enahanda, under förutsättning att avståendet endast kan ske vederlagsfritt. Vem som vid avstående skall övertaga egendomen kan ofta icke avgöras förrän vid förste innehavarens död, och även 8—532434

114 Om testamentstagares rätt i vissa fall. 12 kap. I B om hinder härutinnan ej möter, är det ändå icke säkert att den, till vars förmån avståendet sker, är berättigad att tillträda omedelbart. Vidare lär föreskrift i testamente om särskild förvaltning av testamentsegendom icke påverkas av att förste innehavaren avstår från sin rätt (jfr NJA 1948 s. 295). Med hänsyn härtill torde förste innehavaren i allmänhet ha ringa utsikt att förskaffa sig vederlag för avståendet, och det kunde därför göras gällande att en möjlighet att avstå från rättigheten i fråga icke skulle äventyra det skydd som överlåtelseförbudet är avsett att medföra. Därest innehavaren i samband med avståendet kunde lyckas betinga sig kompensation i en eller annan form, torde det emellertid kunna sägas att egendomen utgör ett förmögenhetsvärde som bör komma utmätningssökande borgenär till godo. Att testamentstagaren erhåller skydd vid utmätning och konkurs torde i allmänhet motsvara ett önskemål hos testator. E n möjlighet för testamentstagaren att frivilligt avstå från sin rätt måste däremot antagas stå i strid mot testators vilja. Om det vid ett objektivt bedömande är tydligt att testamentstagaren t. ex. på grund av ändrad skattelagstiftning icke har någon fördel av testamentsförmånen, kan det visserligen förutsättas att testator icke skulle ha velat motsätta sig att förmånen avstås. Men att överlåtelseförbudet uppställts lär ofta bero på att testator icke tilltrott testamentstagaren att göra ett dylikt bedömande och därför avsett att förhindra varje avhändelse från hans sida sedan testamentsförmånen en gång tillträtts. Under dessa omständigheter ha de sakkunniga icke funnit det möjligt att genom en tolkningsregel införa r ä t t att avstå från tillträdd testamentsförmån som är förenad med oinskränkt överlåtelseförbud. Då testamente innehåller förordnande med sekundosuccession uppkommer stundom frågan i vad mån det kan träffas a v t a l m e l l a n förste testamentstagaren och s e k u n d o s u c c e s s o r n om test a m e n t s e g e n d o m e n . Svaret på frågan är tydligen beroende på innebörden av förste testamentstagarens rätt. Är han universell testamentstagare, torde han i allmänhet ha fri förfoganderätt över den egendom han erhåller på grund av testamentet (jfr 12 kap. 1 § och 3 kap. i förslaget till ärvdabalk). Med stöd av denna rätt torde förste testamentstagaren bland annat kunna träffa avtal med sekundosuccessorn om att denne får tillträda egendomen tidigare än som följer av testamentet (jfr NJA 1937 s. 39 och s. 243 samt 1944 s. 310). Då, såsom i regel vid successivt legat, förste testamentstagaren är förhindrad att överlåta egendomen (NJA 1932 s. 341 och 1937 s. 63), torde han ej heller kunna träffa avtal med sekundosuccessorn om egendomens övergång till denne. I viss utsträckning ha sålunda förste testamentstagaren och sekundosuccessorn möjlighet att sinsemellan bestämma om rätten till sekundosuccession. Att härutöver giva dem avtalsfrihet torde knappast låta sig göra utan att den för testamentsinstitutet grundläggande principen att testators vilja skall vara avgörande blir eftersatt. Det må erinras att de sakkunniga såsom av det föregående framgår icke ansett sig k u n n a förorda

Om testamentstagares rätt i vissa fall.

115 12 kap. I B rätt för testamentstagare att avstå från tillträdd testamentsförmån då denna är förenad med överlåtelseförbud. Slutligen har i detta sammanhang uppmärksamhet ägnats åt den s. k. permutationsrätten. Då föreskrifter i ett testamente på grund av ändrade förhållanden icke längre förverkliga sitt syfte, kan jämkning av föreskrifterna vara påkallad med hänsyn till den fortsatta tillämpningen, och utan särskilt stöd av lag har det ansetts tillkomma Kungl. Maj:t att meddela sådan permutation. 1 Lagstiftning på permutationsrättens område har tidigare övervägts. Under förarbetena till 1929 års lag om tillsyn över stiftelser upprättades sålunda förslag till bestämmelser om permutation av stiftelseförordnanden. Föredragande departementschefen (prop. 1929: 83 s. 39 och 42) ansåg det emellertid vara en synnerligen vansklig uppgift att genom särskilda lagbestämmelser noggrant angiva de förutsättningar, under vilka permutationsrätt skulle inträda, samt de begränsningar, som skulle gälla med avseende å dess utövande. Såvitt departementschefen vore bekant, hade några olägenheter icke försports av gällande ordning, som grundade sig på den Konungen i regeringsformen § 89 tillerkända allmänna ekonomiska lagstiftningsrätten. Tvärtom syntes nämnda ordning vara ägnad att på ett ändamålsenligt och efter förhållandena i det särskilda fallet väl avpassat sätt tillgodose uppkommande behov av förändring av stiftelser. Med hänsyn härtill och då i varje fall frågan om permutationsrättens bestämmande hade en räckvidd utöver en lagstiftning, vilken vore begränsad till att avse ett särskilt slag av stiftelser, hade departementschefen ansett denna fråga icke böra åtminstone i nämnda sammanhang regleras genom lag. Även vid tillkomsten av testamentslagen var permutationsrätten på tal. Lagberedningen (SOU 1929: 22 s. 243) anförde att beredningen haft under övervägande, huruvida en närmare reglering av permutationsrätten kunde vara önskvärd. Därvid hade det befunnits att detaljerade bestämmelser icke kunde uppställas med hänsyn till de skiftande förhållanden, under vilka permutationsrättens användning kunde förekomma, samt att det mötte betänkligheter att överlämna denna grannlaga befogenhet till a n n a n myndighet än Kungl. Maj :t. Då en undersökning, som beredningen låtit verkställa rörande permutationsrättens utövning under ett antal år, utvisade, att denna rätt handhafts enligt sådana allmänna riktlinjer, som lämpligen kunde läggas till grund för lagstiftning i ämnet, förefölle det icke vara något egentligt behov av dylik lagstiftning. Från advokathåll har hos de sakkunniga framställts önskemål om uttryckliga lagbestämmelser beträffande permutation. Såsom motivering har därvid åberopats den alltmera skärpta inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Fall kunde sålunda förekomma, där en person genom testamente tillerkänts avkastningen av visst kapital och där detta förordnande blivit fullständigt meningslöst till följd av sedermera tillkommen-skattelagstiftning. 1 Permutationsrättens utövning har utförligt behandlats i H. Hessler, Om stiftelser. Framställningen avser närmast permutation av stiftelseförordnanden men torde åtminstone i viss utsträckning gälla även beträffande testamenten genom vilka stiftelse ej grundats; flertalet befintliga stiftelser ha för övrigt tillkommit genom testamenten.

116 Om testamentstagares rätt i vissa fall. 12 kap. I B Huruvida permutation i ett givet fall kan ske, är i allmänhet beroende på flera olika omständigheter. I och för sig bör det emellertid icke vara något hinder att permutationsbeslut meddelas, då en testamentsförmån på grund av därmed följande skattskyldighet blir onyttig för mottagaren. Alltemellanåt inträffar det också att en fideikommissarie medgives permutation på det sätt att fideikommisskapitalet får användas till att betala statlig förmögenhetsskatt, som icke kan gäldas med avkastningen. Liknande beslut ha meddelats på ansökan av annan testamentstagare än fideikommissarie. Om permutationsansökningen i stället går ut på att testamentstagaren skall få avstå sin rätt till accrescensberättigad oaktat förmånen är förenad med överlåtelseförbud, torde även tillstånd därtill kunna lämnas. Enligt de sakkunnigas mening skulle ett försök att i detalj utforma regler beträffande permutationsrätten visa sig vara förenat med stora vanskligheter. För att icke utesluta fall där permutation kan vara behövlig måste reglerna antingen erhålla en mycket allmängiltig formulering eller ock innefatta törbehåll om rätt till permutation även i andra fall än särskilt angivna. Ett behov av reglering torde kunna anses föreligga endast med hänsyn till allmänhetens intresse av att på förhand äga kännedom om villkoren för permutation. Detta intresse är uppenbarligen i och för sig beaktansvärt men skulle knappast tillgodoses genom regler av nyssnämnda beskaffenhet. Däremot kunde uttryckliga regler lätt framlocka obefogade ansökningar om permutation samt måhända avskräcka från donationer till allmännyttiga ändamål. Det förefaller därför som om permutationsrätten även i fortsättningen borde oreglerad handhavas av Kungl. Maj :t under konstitutionell kontroll. Eftersom permutationsrätten icke endast avser testamenten synes i varje fall en närmare prövning av spörsmålet böra ske efter en mera allsidig utredning än som lämpligen kunnat göras i samband med upprättande av förslag till ny ärvdabalk. 13 KAP. Om testamentes ogiltighet. Detta kapitel är likalydande med 5 kap. testamentslagen, så när som på att 1 § innehåller en hänvisning till 10 kap. 4 § andra stycket i förslaget i stället för hänvisningen till 2 kap. 4 § andra stycket testamentslagen.

14 KAP. Om bevakning, delgivning och klander av testamente. Till detta kapitel ha överförts bestämmelserna i 7 kap. testamentslagen. Därvid har första stycket i 2 § formellt ändrats i anslutning till nya rättegångsbalken. I 4 § har hänvisningen till 2 kap. 1 § lagen om arv ersatts med en hänvisning till 3 kap. 1 § i förslaget, varjämte paragrafen delvis i förtyd-

Om bevakning, delgivning och klander av testamente.

ligande syfte underkastats redaktionell jämkning även i övrigt. De T ö § förekommande hänvisningarna till 5 kap. testamentslagen samt lagen om arv ha utbytts mot hänvisningar till 13 kap. och 7 kap. i förslaget. Bland annat med hänsyn till rättegångsbalkens terminologi har sistnämnda paragrafs första stycke också eljest något jämkats.

15 KAP. Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente. 1 och 2 §§. Dessa bestämmelser utgöra motsvarighet, 1 § till 10 kap. 3 § arvslagen och 6 kap. 1 § testamentslagen samt 2 § till 10 kap. 4 § arvslagen och 6 kap 2 § testamentslagen. Med den sammanslagning som sålunda skett har icke avsetts någon saklig ändring. 3 §. I denna paragraf h a r upptagits en bestämmelse som saknar motsvarighet i gällande lag. Det stadgas att den som dömts för brott, varom i 15 kap 12 eller 13 § strafflagen sägs, ej må taga arv efter barn, som avlats genom den brottsliga gärningen, eller efter dess avkomling samt att detsamma skall galla beträffande barnets fädernefränder. Såsom motivering till den föreslagna bestämmelsen hänvisas i första hand till vad som anförts vid 2 kap. i förslaget (se särskilt s. 90). Härutöver må framhållas följande. Bestämmelsen är för sin tillämpning beroende ay att brottslig gärning konstaterats genom slutgiltigt avgörande av domstol, men lagakraftägande dom behöver icke föreligga redan vid arvfallet Endast de grövsta formerna av våldtäkt, nämligen de brottstyper som beskrivas i 15 kap. 12 och 13 §§ strafflagen, ha synts böra medföra förverkande Dessa gärningar motsvara dem som enligt straffrättskommitténs förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) falla under straffbestämmelsen i 4 kap 1 § om våldtäkt. Då denna bestämmelse kan få tillämpning även på man som ar gift med den kvinna, emot vilken han förgripit sig, har förevarande paragraf avfattats så att den skall kunna gälla beträffande såväl barn i som barn utom äktenskap, övriga våldtäktshandlingar, 15 kap. 15 och 15 a §§ strafflagen skola enligt straffrättskommitténs förslag ingå under ett stadgande i 4 kap. 2 § om frihetskränkande otukt. överträdelse av detta stadgande, som bland annat avser att förhindra att man eller kvinna missbrukar Stäl nin netnatoSrd h ! f g d l e r u t n ^ a r n*bning av dennes själsverksamhet, torde ej bora medföra förverkande av arvsrätt.

118 15 kap. I B

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente.

4 §• Denna paragraf motsvarar 10 kap. 5 § arvslagen och 6 kap. 3 § testamentslagen. Då det kan tänkas inträffa att skyldemän till kvinna som utsatts för våldtäkt medverkat till gärningen genom anstiftan eller medhjälp, har paragrafen gjorts tillämplig även å fall som avses i nästföregående paragraf. För fränder till sådan medverkande inträder emellertid icke förverkande. I övrigt har förevarande paragraf utformats under beaktande av de nya regler om medverkan till brott som infördes i strafflagen år 1948.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. 6 § arvslagen.

16 KAP. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente.

Första stycket i denna paragraf är likalydande med 9 kap. 1 § arvslagen. I andra stycket har upptagits ett stadgande för det fall att arvinge till gift person har sekundosuccessionsrätt i efterlevande makes bo. Om arvingen vistas på okänd ort då bouppteckning förrättas efter sistnämnda make, skall kungörelse utfärdas att den bortovarande har rätt till del i boet efter maken. Överhuvud skola bestämmelserna i första stycket tillämpas som om nämnda rätt utgjorde arv efter den sist avlidne av makarna. Förevarande stadgande ersätter sålunda delvis bestämmelsen i 9 kap. 8 § arvslagen. 2 §. Detta stadgande motsvarar 9 kap. 2 § arvslagen. Det har emellertid fått en något allmännare utformning för att icke en tilläggsbestämmelse av samma slag som upptagits i nästföregående paragrafs andra stycke skall bli erforderlig även här. Liksom enligt 9 kap. 2 § arvslagen jämförd med 8 § samma kapitel skall alltså på grund av förevarande stadgande kungörelse utfärdas, vare sig fråga är om arvinge till den efter vilken bouppteckningen förrättats eller om arvinge vilken såsom arvsberättigad efter dennes tidigare avlidne make äger sekundosuccessionsrätt i den sist avlidne makens bo. 3 §. Första stycket i denna paragraf motsvarar 8 kap. 1 § första stycket testamentslagen. Till undvikande av upprepning har emellertid det föreslagna stadgandet utformats med hänvisning till 1 § första stycket. Andra stycket överensstämmer i sak med 8 kap. 1 § andra stycket testamentslagen.

Om preskription av rätt att taga arv eller testamente.

119 16 kap. I B

4 §• Bestämmelsen i förevarande paragraf utgör en sammanarbetning av 9 kap. 3 § arvslagen och 8 kap. 2 § testamentslagen med beaktande av vad i 8 § förstnämnda kapitel är stadgat. 5 §. I 9 kap. 4 § arvslagen stadgas, att om arvinge undandrager sig att giva tillkänna huruvida h a n vill göra anspråk på arvet, rätten äger förelägga honom att göra sin rätt gällande inom ett år från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift. Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av någon som är berättigad till arvet, ifall arvingen försummar att bevara sin rätt. Enligt 8 kap. 3 § testamentslagen äger vad sålunda är stadgat motsvarande tillämpning beträffande testamentstagare. Under förarbetena till testamentslagen anförde lagberedningen (SOU 1929:22 s. 375), att då tiden för arvinges klandertalan föreslagits till sex månader från delgivning (jfr 14 kap. 5 § i förevarande förslag), det vore följdriktigt att också bestämma preskriptionstiden i 9 kap. 4 § arvsla°en till sex månader efter föreläggandets delgivning. Med hänsyn till sistnämnda frågas ringa praktiska vikt hade det emellertid ansetts kunna anstå med berörda ändring till ett blivande sammanfogande av de olika delarna av ärvdabalken till ett helt. Vad lagberedningen sålunda förordat har beaktats men i övrigt har någon saklig ändring icke gjorts vid utformningen av förevarande, för arvinge och testamentstagare gemensamma bestämmelse. 6 §. I 9 kap. 5 § första stycket arvslagen stadgas, att om arvinge vill, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, han skall anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare som tillträtt arvet eller ock, om skifte ej skett, hos den som sitter i kvarlåtenskapen. Anmälan må ock göras hos rätten eller på landet hos domaren. Andra stycket av samma paragraf innehåller föreskrifter om vad god man och rätten ha att iakttaga i anledning av anmälan. Enligt 8 kap. 3 § testamentslagen äger det sålunda stadgade motsvarande tillämpning beträffande testamentstagare. Med tillträde av arvet avses i dessa regler icke blott ett faktiskt besittningstagande utan även ett sådant fall som att arvingen eljest i någon form tagit befattning med boet, exempelvis genom att deltaga i bouppteckning eller arvskifte. En legatarie, som ju icke är dödsbodelägare, kan emellertid ej tillträda genom att deltaga i bouppteckning eller arvskifte men väl genom att t. ex. utkvittera den till honom givna egendomen. Vidare må framhållas, att då boutredningsman förordnats, denne alltid bör vara behörig att mottaga anmälan varom här är fråga, även om han i något fall icke skulle vara att anse såsom den som sitter i kvarlåtenskapen. Slutligen är att m ä r k a att på grund av allmänna domförhetsregler

120 Om preskription av rätt att taga arv eller testamente. 16 kap. I B . möjligheten att göra anmälan hos domaren pa landet numera icke ertordrar uttryckligt omnämnande i lagtexten. Under beaktande av vad sålunda a n m ä r k t s har i förevarande paragraf upptagits en enhetlig bestämmelse om avbrytande av preskription. 7 §•

Denna paragraf motsvarar 9 kap. 6 § arvslagen och 8 kap. 4 § testamentslagen. Beträffande innebörden av att tillträda kvarlåtenskapen eller lott däri hänvisas till vad under nästföregående paragraf anförts. 8 §. Stadgandet i denna paragraf har upptagits såsom motsvarighet till bestämmelsen i 9 kap. 7 § arvslagen, därvid emellertid även vad som stadgas i 8 § samma kapitel blivit beaktat. 9 §• Paragrafen motsvarar 9 kap. 9 § arvslagen och 8 kap. 5 § testamentslagen.

17 KAP. Om arvsavtal. 1 §• Denna paragraf är likalydande med 1 § lagen om arvsavtal. 2 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett en mindre redaktionell avvikelse, med 2 § lagen om arvsavtal. Att vad som däri säges om bröstarvinge är tilllämpligt även beträffande den som äger taga arv lika med bröstarvinge, t. ex. adoptivbarn, torde icke behöva särskilt stadgas (jfr NJA 1949 s. 176). Med avkomling till bröstarvinge är också att likställa exempelvis bröstarvinges adoptivbarn. 3 §.

Till förevarande paragraf ha överförts bestämmelserna i 3 § lagen om arvsavtal. 1 Annan ändring än en redaktionell jämkning har därvid icke gjorts. 1 Beträffande innebörden av andra punkten i paragrafen _ må hänvisas till E. Marks von Wurtemberg och F. Sterzel, Lagen om skuldebrev, 3 uppl., 1953 s. 177—180.

Om dödsbos förvaltning.

121 18 kap* I B

18 KAP. Om dödsbos förvaltning. Detta kapitel motsvarar 1 kap. boutredningslagen. Rubriken har med hänsyn till kapitlets inplacering i ärvdabalken ansetts icke lämpligen k u n na behålla sin hittillsvarande lydelse. I 2 § har hänvisningen till lagen om förmynderskap ersatts med en hänvisning till 18 kap. föräldrabalken, varjämte 1, 2, 4 och 6 §§ redaktionellt jämkats. Beträffande 5 § må framhållas, att de sakkunniga utgått från att uttrycket oförsörjda barn eller adoptivbarn här liksom i 27 § konkurslagen avser icke blott den avlidnes egna barn eller adoptivbarn utan även sådana barn till efterlevande make, gentemot vilka den avlidne varit underhållsskyldig på grund av 7 kap. 4 § första stycket och 5 § första stycket andra punkten föräldrabalken. 19 KAP. Om boutredningsman och testamentsexekutör. Till detta kapitel ha överförts bestämmelserna i 2 kap. boutredningslagen. Därvid ha förekommande hänvisningar, i 1 § till 11 kap. 3 eller 4 § lagen om förmynderskap, i 14 § till 1 kap. 5 § boutredningslagen och i 18 § till lagen om förmynderskap ersatts med hänvisningar till respektive 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken, 18 kap. 5 § i förslaget samt föräldrabalken. Med hänsyn till den nya rättegångsordningen ha vissa formella ändringar gjorts i 13 och 22 §§, av vilka den sistnämnda motsvarar 21 § i förslaget. Härutöver ha endast mindre redaktionella jämkningar vidtagits i 1—3, 5, 6, 9, 10, 14, 15 och 17—19 §§. I detta sammanhang må nämnas att de sakkunniga övervägt införande av en bestämmelse som gåve enskild dödsbodelägare viss möjlighet att föra talan för dödsboet, då rättegång icke kunde komma till stånd på grund av att samtliga dödsbodelägare ej vore ense därom eller, när boutredningsman förordnats, denne ansåge sig sakna tillräckliga skäl för sådan åtgärd. Det har sagts (se Tidskrift för Sveriges advokatsamfund, årg. 1948 s. 242 ff.) att meningsskiljaktigheter mellan dödsbodelägarna icke sällan förekomma i fråga om lämpligheten av att i rättegångsväg söka återvinna förmögenhetsvärde som arvlåtaren i livstiden avhänt sig t. ex. genom gåva. Om boutredningsman förordnats, hade denne med hänsyn till risken att bli utsatt för klandertalan, särskilt om boets tillgångar vore knappa, anledning att tveka inför tanken på en rättegång. Konsekvensen av gällande bestämmelser om dödsboets enhetlighet i förvaltningshänseende vore därför att även väl grundade invändningar mot lagligheten av förvärv från arvlåtaren mången gång icke komme under domstols prövning. De sakkunniga ha icke funnit lämpligt att upptaga någon bestämmelse

122 Om boutredningsman och testamentsexekutör. 10 kap. I B av ifrågavarande slag. Även om enskild dödsbodelägare, liksom konkursborgenär enligt 39 § konkurslagen, finge föra talan endast på egen bekostnad, kunde ett uttryckligt stadgande i ämnet lätt uppmuntra till onödiga processer. Då dödsbodelägarna ej kunna enas i förvaltningsfråga som kräver samfällt beslut, är den naturliga lösningen att avgörandet överlämnas till särskilt förordnad boutredningsman. Stundom kan emellertid ett boutredningsmannaförordnande te sig som en onödig omgång. I praxis har också enskild dödsbodelägare tillåtits föra talan mot annan delägare i boet, då ytterligare dödsbodelägare ej funnos (NJA 1945 s. 605). Möjligen kan det även i vissa andra fall, då talan endast går ut på en förbättring av boets ställning, tänkas att enskild dödsbodelägare får företräda boet. 1 20 KAP. Om bouppteckning. Detta kapitel överensstämmer med 3 kap. boutredningslagen. Hänvisningen i 2 § till 1 kap. 2 § boutredningslagen har dock ersatts med en hänvisning till 18 kap. 2 § i förslaget. Härjämte ha mindre redaktionella jämkningar gjorts i 1—3 och 5—10 §§. F r å n olika håll ha framställts önskemål att befrielse från bouppteckningsplikt skulle kunna medgivas under vissa omständigheter. Det hade visat sig svårt att få till stånd bouppteckning när den avlidne vore en medellös, på ålderdomshem avliden person eller då eljest den avlidne varken efterlämnat nämnvärda tillgångar eller annan skuld än till hemkommunen för åtnjuten socialvård. I dylika fall hade bouppteckningen praktiskt sett icke någon uppgift att fylla. Den för bouppteckningen erforderliga släktutredningen erbjöde ej sällan stora svårigheter. Ofta medförde det mycket besvär att få kontakt med den avlidnes anhöriga. Dessa vore stundom spridda över hela landet; en och annan bodde utom riket, vanligen i Amerika. Denna fråga var föremål för prövning redan vid boutredningslagens tillkomst. Lagberedningen anförde (SOU 1932:16 s. 265) att det hörde till god ordning att, också när varken gäld eller tillgångar funnes, genom bouppteckning fastsloges vilka som vore dödsbodelägare samt att övriga uppgifter lämnades vilka skulle förekomma i bouppteckningen. Ny gäld liksom nya tillgångar kunde nämligen sedermera yppa sig, och då vore det till gagn att redan i samband med dödsfallet dessa uppgifter blivit fastslagna. I många hithörande fall vore en bouppteckningsförrättning av nöden till vinnande av klarhet angående den verkliga ställningen. En regel, som avsåge befrielse från bouppteckningsplikt då boet kunde anses vara ringa, syntes även ur den synpunkten betänklig, att ovisshet om bouppteckningspliktens förhandenvaro stundom kunde uppkomma. Enligt de sakkunnigas mening föreligger ej heller nu anledning till annat 1 Se B. Ekeberg, H. Guldberg och R. Bergendal, Den nya lagen om boutredning och arvskifte s. 31.

Om bouppteckning.

123 20 kap. I B bedömande. På de av lagberedningen anförda skälen måste det anses vara av värde att den obligatoriska bouppteckningsplikten upprätthålles. I själva verket torde denna plikts fullgörande endast i undantagsfall föranleda mera avsevärt besvär. Då den avlidnes egendom ej omhändertages av dödsbodelägare, skall enligt 2 § andra stycket i förevarande kapitel annan, som är närmast till att omhändertaga egendomen, föranstalta om bouppteckning. 1 de fall varom här är fråga torde det ofta vara naturligt att uppgiften ankommer på en socialvårdstjänsteman. Hos vederbörande pastorsämbete kan denne, även om han ej får upplysning om samtliga dödsbodelägare, åtminstone erhålla kännedom om någon som i sin tur kan lämna uppgift om de övrigas namn och adresser. Om det visar sig omöjligt att utan omgång få reda på viss dödsbodelägares adress, torde beträffande denne kunna antecknas att han vistas på okänd ort. Då det är uppenbart att den avlidnes tillgångar äro obetydliga och att skulden för åtnjuten socialvård i varje fall uppgår till väsentligt högre belopp, kan det nämligen icke vara rimligt att alltför stor möda nedlägges på att efterforska delägarnas adresser. Någon kallelse å den som vistas på okänd ort kan givetvis icke ske, och eftersom denne i realiteten icke erhåller något arv, torde ej heller kungörelse jämlikt 16 kap. i förslaget behöva utfärdas. 21 KAP. Om den dödes gäld. Kapitlet överensstämmer med 4 kap. boutredningslagen, så när som på att hänvisningarna i 17 § till 1 kap. 6 § boutredningslagen och i 18 § till 1 kap. 2 § samma lag ersatts med hänvisningar till respektive 18 kap. 6 § och 18 kap. 2 § i förslaget samt att mindre redaktionella jämkningar gjorts i 2, 4—6, 8, 9, 12 och 15—17 §§. 22 KAP. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser. Detta kapitel överensstämmer med 5 kap. boutredningslagen. Hänvisningen i 1 § till 1 kap. 6 § nämnda lag har dock ersatts med en hänvisning till 18 kap. 6 § i förslaget, varjämte mindre redaktionella jämkningar vidtagits i 1, 2 och 7 §§. 23 KAP. Om arvskifte. Detta kapitel motsvarar 6 kap. boutredningslagen. Med hänsyn till nya rättegångsbalken ha 7 och 8 §§ formellt ändrats. Härutöver h a endast mindre redaktionella jämkningar gjorts i 5—8 §§.

124 Om arvskifte. 23 kap. I B Det lär i viss utsträckning förekomma att dödsbo av skattetekniska skäl lämnas oskiftat under avsevärd tid. I den mån ej fråga är om verklig sammanlevnad i oskiftat bo är en utveckling mot allt större antal oskiftade dödsbon ägnad att väcka betänkligheter. Då enligt vad de sakkunniga inhämtat 1950 års skattelagssakkunniga ha sin uppmärksamhet riktad på saken, har emellertid någon lagstiftningsåtgärd i nu ifrågavarande sammanhang icke ansetts påkallad. 24 KAP. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Detta kapitel överensstämmer med 7 kap. boutredningslagen så när som på att hänvisningen i 1 § till 1 kap. 1 § samma lag ersatts med en hänvisning till 18 kap. 1 § i förslaget samt att 3 och 5 §§ redaktionellt något jämkats. 25 KAP. Om dödförklaring. Detta kapitel motsvarar 8 kap. boutredningslagen. Med hänsyn till den nya rättegångsordningen ha vissa formella ändringar gjorts i 2 och 4 §§. I förtydligande syfte har 5 § givits en delvis ny utformning. Härjämte ha mindre redaktionella jämkningar vidtagits i 2—5 och 7 §§. Huruvida svensk domstol är behörig att upptaga ansökan om dödförklaring av utländsk medborgare framgår icke uttryckligen av bestämmelserna i förevarande kapitel. De däri ingående forumreglerna innefatta emellertid ej något hinder i sagda hänseende. 1 Med hänsyn till dödförklaringens syfte att undanröja olägenheterna av att visshet ej kan ernås huruvida en bortovarande person avlidit, får dödförklaringsinstitutet i viss mån anses ha territoriell karaktär. Ändamålet med institutet skulle endast ofullständigt vinnas, om dess användning vore begränsad till svenska medborgare; även utlänningar med viss anknytning till vårt land måste kunna göras till föremål för ansökan om dödförklaring. Det synes sålunda vara naturligt att svensk domstol är behörig att dödförklara en bortovarande utlänning som vid försvinnandet hade hemvist här i riket. Men behörighet bör anses vara för handen även eljest då ett praktiskt behov av dödförklaring föreligger för vårt lands vidkommande, t. ex. när det här finnes egendom efter den bortovarande. Det kan erinras att i 2 kap. 2 och 3 §§ lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo stadgas att boutredning, bodelning och arvskifte efter utlänning, som ej hade hemvist här i riket men efter vilken här finnes egendom, skall under vissa förutsättningar äga rum enligt svensk lag. Vidare är enligt 10 § samma kapitel 1

Jfr R. Gyllenswärd i Festskrift tillägnad Erik Marks von Wurtemberg s. 209.

Om dödförklaring.

125 25 kap. I B svensk domstol under motsvarande förutsättningar behörig att döma i arvsoch testamentstvister rörande sådan egendom. Då svensk domstol i enlighet med det sagda har att handlägga ärende angående dödförklaring av utländsk medborgare, torde tillämpning av utländsk rätt icke kunna ifrågakomma. Enligt gällande grundsatser skall det processuella förfarandet normalt bestämmas efter domstolslandets lag, och prövningen i ett dödförklaringsärende, vilken till väsentlig del är av formell natur, kan icke utskiljas från handläggningen i övrigt. Liksom eljest regelmässigt i fråga om ärenden tillhörande den s. k. frivilliga rättsvården bör därför svensk domstol alltid tillämpa svensk lag beträffande dödförklaring. Såsom ett i viss mån analogt förhållande kan nämnas att omyndighetsförklaring av utländsk undersåte enligt huvudregeln i 5 kap. 2 § lagen 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption skall meddelas enligt svensk lag. Vid nu angivna förhållanden torde behovet att här i riket vinna dödförklaring av utlänning vara i tillräcklig grad tillgodosett, och de sakkunniga ha därför icke funnit anledning att, såsom från advokathåll ifrågasatts, uppställa särskilda regler i ämnet. En annan sak är att svensk dödförklaring måhända icke blir internationellt erkänd, men denna brist kan icke avhjälpas genom ändring enbart i den svenska lagstiftningen. En lösning av frågan kräver internationell överenskommelse, och det kan ifrågasättas om sakens betydelse är så stor att den motiverar åtgärder i detta avseende.

Förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken. 1 §• Den inom successionsrätten vedertagna principen för ny lags tillämplighet i tiden har i förevarande paragraf kommit till uttryck genom ett stadgande, att om arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft, äldre lag fortfarande skall äga tillämpning. Stadgandet motsvarar icke blott den likalydande bestämmelsen i 1 § andra stycket promulgationslagen till arvslagen utan även bestämmelserna i 1 § andra stycket promulgationslagen till testamentslagen och 1 § andra stycket promulgationslagen till boutredningslagen. Vad angår den sistnämnda bestämmelsen är att märka att enligt 1 kap. 1 § boutredningslagen den, som äger taga arv eller testamente först .sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, är delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens. Detta stadgande är tillämpligt bland annat vid sekundosuccession enligt 2 kap. arvslagen. För sådant fall innebär övergångsbestämmelsen till boutredningslagen att tidpunkten för den sist avlidne makens död är avgörande för frågan om nya lagens tillämplighet. Motsvarande innebörd avses det nu föreslagna övergångsstadgandet skola ha.

övergångsbestämmelser till nya ärvdabalken.

2§. Nya ärvdabalken ersätter helt lagarna om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arvskifte, och dessa upphävas därför genom förevarande stadgande. Samtliga bestämmelser i ärvdabalken av 1734 års lag ha redan förut upphört att gälla. 3 §. I likhet med vad som stadgas i 3 § promulgationslagarna till arvslagen, testamentslagen och boutredningslagen har i denna paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya ärvdabalken, denna i stället skall tillämpas. I detta sammanhang må uppmärksammas 4 och 7 §§ promulgationslagen till arvslagen. Dessa stadganden upphävas icke genom förevarande lagförslag; överhuvud innebär förslaget icke att äldre promulgationslagar skola upphöra att gälla. Hänvisningen till »1—4 kap. av nya lagen» i 4 § promulgationslagen till arvslagen kominer emellertid — på grund av förevarande paragraf — att hädanefter i stället avse 2—4 kap. nya ärvdabalken och hänvisningen till »8 kap. 5 § nya lagen» i 7 § samma promulgationslag kommer att avse 8 kap. 5 § nya ärvdabalken. Däremot ändras icke genom förevarande paragraf den tidpunkt som enligt 4 och 7 §§ promulgationslagen till arvslagen är av betydelse i där angivna hänseenden, nämligen tiden för ikraftträdandet av arvslagen. Det sagda innebär i sak, att 4 och 7 §§ promulgationslagen till arvslagen komma att gälla även då dödsfallet inträffat efter det nya ärvdabalken trätt i kraft. Enligt det förra lagrummet skall sålunda, om arvinge jämlikt bestämmelserna i 2—4 kap. nya ärvdabalken ej finnes, vad äldre lag innehåller om arvsrätt för kusiner och deras avkomlingar lända till efterrättelse, därest arvlåtaren vid tiden för ikraftträdandet av arvslagen fyllt femtio år samt från nämnda tid intill sin död oavbrutet varit försatt i omyndighet och på grund av rubbad själsverksamhet oförmögen att göra testamente. Och på grund av det senare lagrummet skall vad i 8 kap. 5 § nya ärvdabalken föreskrives om skyldighet för bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott eller eljest såsom gåva, att utgiva underhållsbidrag ej äga tillämpning i fråga om egendom, som givits innan arvslagen trätt i kraft. Vidare skall äldre lag fortfarande lända till efterrättelse beträffande skyldighet för den som före arvslagens ikraftträdande i gåva mottagit fast egendom att utgiva underhållsbidrag. 4 §. Enligt förslaget till ärvdabalk (2 kap.) skall barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende erhålla samma ställning som barn i äktenskap. Med tilllämpning av den i 1 § andra stycket av förevarande lagförslag fastslagna principen skulle denna ordning gälla då arvlåtaren avlidit efter nya balkens

Övergångsbestämmelser till nya ärvdabalken.

ikraftträdande, medan äldre lag fortfarande skulle tillämpas när arvlåtarens död inträffat dessförinnan. Det vore i och för sig önskvärt att i enlighet härmed de nya bestämmelserna kunde, då arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande, vinna tillämpning även beträffande utomäktenskapliga barn födda dessförinnan. För att nyssnämnda, vid införande av ny lag på arvsrättens område i allmänhet följda princip skall kunna tillämpas, måste emellertid förutsättas att de rättsfakta, till vilka de båda systemens arvsregler anknyta, äro likvärdiga. Frånsett tillsvidare fall då det utomäktenskapliga barnet är trolovningsbarn eller då fadern avgivit förklaring jämlikt 3 kap. 2 och 3 §§ arvslagen, kan detta krav här ej med fog sägas regelmässigt vara uppfyllt. Då enligt gällande lag en man av domstol förklaras underhållsskyldig till ett barn utom äktenskap, grundas visserligen denna förpliktelse på en fastställelse av faderskapet, men såsom i annat sammanhang framhållits är den grund på vilken man härvid bygger ofta allt annat än säker. Detsamma gäller, när frågan om den påstådde faderns underhållsskyldighet vinner sin lösning genom avtal; m a n n e n s beslut att erkänna faderskapet är ofta betingat av önskan att undvika en rättegång, av vilken någon verkligt klarläggande utredning om faderskapet icke är att vänta. Vad nu sagts gäller med ökad styrka ju längre tillbaka den tidpunkt ligger, då det påstådda faderskapet blivit fastställt. Frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt efter fader och fädernefränder har sedan en mansålder varit föremål för ingående diskussioner och utredningar. Hittills ha de lagstiftande myndigheterna måst sträcka vapen inför svårigheterna att bygga sådan arvsrätt på betryggande grund. Tack vare den medicinska forskningens framsteg på hithörande områden synes man för framtiden ha fått tillräckligt säker mark under fötterna, men detta förhållande kan naturligtvis ej åberopas såsom stöd för att utan vidare giva de nya arvsreglerna verkan beträffande barn, för vilka faderskapet fastställts enligt äldre lag. Läget är sålunda här ett helt annat än då det på sin tid gällde att genomföra likställighet i arvshänseende mellan bror och syster, att införa arvsrätt mellan m a k a r eller att begränsa släktarvsrätten till en snävare krets. I dessa fall kunde blodsbandet eller äktenskapet förutsättas som ett ostridigt faktum, och frågan om arvsrättens utvidgning eller begränsning var följaktligen ett rent arvsrättsligt problem. En annan betydelsefull omständighet i detta sammanhang är, att det i mycket stor utsträckning saknas uppgift i folkbokföringen huruvida en man har barn utom äktenskap. Före den 1 januari 1918 skulle anteckning om sådant barn överhuvud icke göras vid faderns namn i församlingsboken. F r å n och med nämnda tidpunkt infördes skyldighet för präst att sedan faderskapet fastställts anteckna barnet vid faderns n a m n i församlingsboken. Barnets egenskap av trolovningsbarn eller det förhållandet att fadern avgivit arvsrättsförklaring skulle dock anmärkas endast beträffande minderårigt barn och endast på barnets egen plats i vederbörande församlingsbok. Den vid faderns namn verkställda anteckningen om faderskapet torde emel-

övergångsbestämmelser till nya ärvdabalken.

lertid i allmänhet icke ha intagits i hans flyttningsbetyg, och så snart fadern flyttat kunde alltså allenast genom efterforskning å tidigare kyrkobokföringsorter utrönas om han hade utomäktenskapligt barn. Enligt nu gällande kyrkobokföringskungörelse, 1 som trädde i kraft den 1 januari 1947, skall såväl vid faderns namn i församlingsboken som i faderns personakt antecknas hans trolovningsbarn och barn, beträffande vilket han avgivit arvsrättsförklaring, men däremot icke annat utomäktenskapligt barn, vartill han är fader. Eftersom flyttningsbetyg skall utskrivas på grundval av personakten, komma de barn som däri antecknats att bli kända i varje ny kyrkobokföringsort. Emellertid gällde vissa särskilda bestämmelser för personakternas upprättande under åren 1947—1949. Dessa inneburo att, såvitt angick tiden dessförinnan, trolovningsbarn eller barn, beträffande vilket arvsrättsförklaring avgivits, skulle upptagas i faderns personakt endast om det kunde ske med ledning av kyrkobokföringsortens församlingsbok och barnet vore under femton år (jfr SOU 1944:52 s. 244 och 341—343 samt riksbyråns för folkbokföringen cirkulär den 3 juli 1947). Under angivna förhållanden blir det till stor del beroende på tillfälliga omständigheter, om ett utomäktenskapligt barn är känt och k a n kallas till bouppteckning och arvskifte efter dess fader. I många fall måste det därför, om arvsrätt införes, kunna inträffa att ett redan skett arvskifte får upprivas. Härtill kommer olägenheten för faderns legitima familj att ej i god tid kunna få kännedom om vilka som komma att ärva honom. E n anordning, enligt vilken de nya reglerna om arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader och fädernefränder skulle vinna tillämpning även då faderskapet blivit fastställt enligt äldre lag, kunde sålunda ifrågasättas allenast för sådana fall då faderskapet blivit fastställt på lika betryggande sätt som det nu föreslagna samt erforderlig registrering skett. Att öppna dörren för en allmän omprövning av äldre avgöranden — dessa må ha träffats av domstol eller genom uppgörelse utom rätta — stöter emellertid på oöverstigliga svårigheter av principiell och praktisk art och har under överläggningarna vid förslagets utarbetande ej från något håll ifrågasatts. Däremot har den tanken framförts att barn utom äktenskap, som är fött före nya ärvdabalkens ikraftträdande, skulle, oaktat faderskapet ej blivit fastställt enligt de nya reglerna, få arvsrätt efter därom i varje särskilt fall framställt anspråk. Om anspråket bestredes skulle barnet dock endast kunna erhålla en till laglotten begränsad rätt och detta blott om tillräcklig visshet förelåge i fråga om faderskapet. En sådan lösning synes emellertid vara oförenlig med i vårt land gällande grundsatser och även eljest ägnad att väcka starka betänkligheter. Det utomäktenskapliga barnets egenskap av arvinge skulle bero på särskild åtgärd från dess sida. I samma mån som åtgärden kan uppskjutas skapas en ovisshet och otrygghet som uppenbart strider mot den ledande grundsatsen inom arvslagstiftningen att en i förväg bestämd ordning skall finnas, efter vilken avlidens kvarlåtenskap för1 De särskilda föreskrifter som givits beträffande folkbokföringen i Stockholm och Göteborg innehålla såvitt här är i fråga icke någon avvikande reglering.

Övergångsbestämmelser till nya ärvdabalken.

delas då testamente ej upprättats. Med all sannolikhet komme barnets arvsanspråk i stor utsträckning att bestridas när egendom överhuvud funnes att ärva, och anspråket måste då underställas domstols prövning. I rättegången skulle barnet ha att visa att tillräcklig visshet förelåge i fråga om det kanske för länge sedan fastställda faderskapet. Särskilt om fadern vore död, funnes tydligen mycket ringa utsikter att bevisningen kunde fullgöras, och uppslitande och stötande rättegångar skulle sålunda komma till stånd utan avsedd nytta. Härtill kommer att möjlighet att i rättegångsväg rubba rättsverkningarna av det tidigare fastställda faderskapet icke lärer k u n n a tillerkännas barnet utan att fadern erhåller en motsvarande möjlighet och sålunda berättigas att — oavsett huruvida barnet framställt eller kan väntas framställa arvsanspråk — föra talan om underhållsskyldighetens upphävande på den grund att sådan säkerhet beträffande faderskapet ej föreligger som förutsattes för arvsrätt. Bristande ömsesidighet i detta avseende skulle innebära ett åsidosättande av principen om likhet inför lagen. Risken att barnet skall gå förlustig sin underhållsrätt torde endast i undantagsfall kunna uppvägas av möjligheten för barnet att få arvsrätt. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, om det icke även ur barnets synvinkel är bäst att •— liksom eljest ett genom dom fastställt rättsförhållande ej kan ändras i vidare mån än enligt bestämmelserna om resning och andra extraordinära rättsmedel — det en gång fastställda faderskapet får bestå med de rättsverkningar det hittills haft. Det må ytterligare framhållas att varje reglering i övergångshänseende, som innebär att de nya arvsreglerna kunna erhålla tillämpning beträffande redan födda barn, blir behäftad med de olägenheter som ofta följa av en retroaktiv lagtillämpning. Den man som utom äktenskap avlat ett barn, vilket fötts under tid då rättsverkningarna av faderskapet huvudsakligen inskränkte sig till underhållsskyldighet, måste ha svårt att förstå att barnet genom ändrad lagstiftning kan erhålla arvsrätt efter honom. Det kan i detta sammanhang påpekas att man i Danmark och Norge, då arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader och fädernefränder på sin tid infördes i dessa länder, icke vidtog någon åtgärd i syfte att den vidgade arvsrätten skulle gälla även i fall då faderskap ej fastställts enligt den nya ordning som samtidigt stadgades. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde övervägande skäl tala för att, om barn utom äktenskap är fött innan nya ärvdabalken trätt i kraft, som huvudregel med avseende å barnets och dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten efter dem ävensom beträffande underhållsbidrag ur kvarlåtenskap uppställa att äldre lag skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Eftersom de föreslagna bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap kunna bli tillämpliga även beträffande barn som fötts före bestämmelsernas ikraftträdande, kan det med visst fog göras gällande att tillämpligheten av äldre lag i arvsrättsligt hänseende borde begränsas till fall då faderskapet icke fastställts jämlikt de nya bestämmelserna. Med en sådan lösning skulle man emellertid blott i ringa mån 9—532434

övergångsbestämmelser till nya ärvdabalken.

bryta udden av de invändningar som enligt det föregående k u n n a anföras mot att tillerkänna utomäktenskapligt barn arvsrätt efter fader och fädernefränder även om det fötts före ikraftträdandet. Härtill kominer att tillfälliga omständigheter, som föranlett uppskov med faderskapets fastställande, skulle få arvsrättsliga konsekvenser. I fråga om trolovningsbarn och barn beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits gälla emellertid de här förut angivna synpunkterna endast i begränsad utsträckning. Beträffande sådant barn framställer sig i regel ej frågan om faderskapets säkerhet, och registreringsspörsmålet ligger mera gynnsamt till. Mellan barnet och dess fader är redan nu arvsrätt för handen, och en tillämpning av den nya ordningen medför endast den förändringen att jämväl barnet och dess fädernefränder få taga arv efter varandra. Denna förändring är icke särdeles betydelsefull. Så länge fadern lever, kan barnet icke ärva sina fädernefränder eller dessa ärva barnet. När fadern dör blir barnet delägare i hans dödsbo, och skyldemännen få därför i allmänhet senast i detta sammanhang kännedom om barnets existens och sålunda tillfälle att vidtaga därav föranledda dispositioner, låt vara att på grund av barnets laglottsrätt farföräldrarna icke få möjlighet att genom testamente helt utesluta barnet från arv. På grund härav förordas att nya balken skall tillämpas då barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ arvslagen. Jämlikt 1 § i förevarande lagförslag måste den förutsättningen vara uppfylld att arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Då arvlåtaren är annan än barnets fader, torde därjämte för nya balkens tillämpning böra fordras att fadern levde vid ikraftträdandet. Om denne avlidit dessförinnan, ha nämligen de rättsverkningar i arvshänseende som enligt äldre lag följde av trolovning eller arvsrättsförklaring redan spelat ut sin roll, och att det oaktat låta barnet och dess fädernefränder få rätt till arv efter varandra torde icke vara påkallat. Även om reglerna angående barns förklarande för trolovningsbarn genom ändringar i föräldrabalken upphävas, bör möjligheten till sådant förklarande övergångsvis kvarstå beträffande barn födda före ikraftträdandet. Arvsrättsförklaring bör likaså kunna avgivas efter det den nya arvslagstiftningen trätt i kraft. I enlighet med vad nu föreslagits kommer det även efter den nya lagstiftningens ikraftträdande att finnas barn utom äktenskap som icke äro arvsberättigade efter fader och fädernefränder. Med anledning härav bör stadgandet i 8 § lagen om införande av föräldrabalken alltjämt gälla; när fader till utomäktenskapligt barn dör utan att barnet har arvsrätt efter honom, skall sålunda det belopp som erfordras till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet emot barnet före arvs- och testamentslotter utgå av behållningen i boet, dock att barnet icke härigenom kan erhålla större del därav än det skulle ha bekommit, om det varit av äktenskaplig börd. För de utomäktenskapliga barn, beträffande vilka de nya arvsreglerna icke vinna tillämpning, blir emellertid denna lagstiftning ej utan allt vär-

övergångsbestämmelser till nya ärvdabalken.

de. Det principiella erkännandet av kravet på likställighet i arvsrättsligt hänseende med barn i äktenskap kan förväntas i sin ,mån bidraga till att bryta ned de fördomar, som på sina håll alltjämt kunna göra sig gällande på detta område, och den sålunda fortgående förändringen i åskådningssättet kommer alla barn utom äktenskap till godo, de må ha arvsrätt på fädernesidan eller ej. Måhända är det ej heller för djärvt att hoppas, att den nya, åskådning som är på väg att växa fram kan bidraga till att på frivillighetens väg tillföra inånga bland de barn, om vilka här är fråga, en bättre ställning i arvsrättsligt hänseende. Barnavårdsmän, organisationer och enskilda, som i olika former äro verksamma för de utomäktenskapliga barnens bästa, skola helt visst icke försumma att verka för den nu diskuterade frågans lösande på frivillighetens väg — genom testamente eller arvsrättsförklaring eller genom att barnet beredes trolovningsbarns ställning. Särskilt gäller detta beträffande sådana fall då föräldrarna sammanbo och kanske ha även barn som äro födda efter nya balkens ikraftträdande och sålunda arvsberättigade. En lösning av frågan på denna väg är för barnet långt värdefullare än en tilltvungen arvsrätt. 5 §. I förslaget till ärvdabalk (4 kap. och 7 kap. 7 §) har arvsrätten vid adoptivförhållande reglerats efter två olika adoptionsformer. Arvsrättens innebörd är sålunda i första hand beroende av om adoptionen skett med eller utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap. Beträffande sådant förbehåll stadgas i 4 kap. 7 § i förslaget till ändring i föräldrabalken. Eftersom bestämmelser i detta hänseende tidigare icke funnits, är det tydligt att nya ärvdabalken icke utan vidare kan tillämpas då adoption ägt rum enligt äldre rätt. Frågan i vad mån dylika äldre adoptioner böra föras in under den nya arvslagstiftningens tillämpningsområde måste därför göras till föremål för särskild undersökning. Till en början bör då uppmärksammas, att ett adoptivförhållande kan ha upphört redan innan nya ärvdabalken trätt i kraft. Enligt nuvarande lydelse av 4 kap. 12 § föräldrabalken medför hävande att, frånsett rätten till namn, all verkan av adoptionen upphör, och det kan självfallet icke if rågakomma att efteråt knyta nya rättsverkningar till ett redan upphävt adoptivförhållande. Men även då adoptanten eller adoptivbarnet avlider upphör enligt gällande rätt adoptivförhållandet. I sådant fall kunna emellertid vissa av adoptionens rättsverkningar kvarstå bland annat i arvsrättsligt hänseende. Då genom adoptionen principiellt icke konstituerats något familj erättsligt förhållande mellan adoptivbarnet eller dess avkomlingar och adoptantens skyldemän, vore det dock oegentligt om efter dödsfallet en fastare förbindelse de båda sidorna emellan skulle uppkomma. Särskilt då dödsfallet inträffat lång tid före nya ärvdabalkens ikraftträdande skulle de nya arvsreglerna också kunna leda till egendomliga praktiska konsekvenser. Sedan adoptanten avlidit kunde sålunda hända att adoptivbarnet finge ärva hans mera avlägsna släktingar, oaktat barnet icke fått taga arv efter de närmaste som avlidit före ikraftträdandet.

övergångsbestämmelser till nya ärvdabalken.

Vidare är att märka den skiljaktighet i laglottshänseende som föreligger mellan gällande lag å ena och de föreslagna bestämmelserna för adoption med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap å andra sidan. Dessa bestämmelser medgiva icke adoptivbarnet eller dess avkomlingar laglottsrätt efter adoptanten eller dennes skyldemän. Enligt gällande lag är däremot arvsrätten efter adoptanten förenad med rätt till laglott. Det torde icke böra ifrågakomma att borttaga denna förmån. Enligt de för adoption utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap föreslagna reglerna erhålla adoptivbarnet och dess avkomlingar visserligen laglottsrätt i större utsträckning än enligt gällande lag. Den rättsställning adoptivbarnet får vid sistnämnda adoptionsform skiljer sig emellertid överhuvud så väsentligt från barnets ställning vid äldre adoptioner, att det måste anses uteslutet att genom ett direkt stadgande låta de föreslagna arvsreglerna i denna del bli tillämpliga på adoption som skett enligt äldre rätt. Om adoptanten i ett äldre adoptivförhållande även har egna bröstarvingar, skulle dessas arvsrättsliga ställning i viss mån påverkas, därest de nya arvsreglerna gjordes tillämpliga på adoptivförhållandet. En minskning av de egna bröstarvingarnas arvslotter uppkommer sålunda, om adoptanten efterlämnar fler adoptivbarn än egna barn. På grund av stadgandet i 4 kap. 1 § arvslagen erhåller nämligen för närvarande ett eget barn hälften av kvarlåtenskapen, medan adoptivbarnen få dela återstående hälft. Reglerna i nya ärvdabalken likställa däremot adoptivbarn och egna barn. I fråga om laglottsrätten medföra de nya reglerna alltid en sämre ställning för adoptantens eget barn. Enligt stadgandet i 7 kap. 7 § andra stycket arvslagen, vilket saknar motsvarighet i nya ärvdabalken, beräknas laglotten för adoptantens eget barn som om adoptivbarn icke funnes. Därest adoptanten efterlämnat ett eget barn och ett adoptivbarn, skulle alltså det förstnämnda barnets laglott minskas från hälften till en fjärdedel av kvarlåtenskapen, om de föreslagna reglerna vunne tillämpning. Även andra förändringar av adoptivförhållandets rättsliga gestaltning än de nu berörda skulle inträffa, därest de nya arvsreglerna erhölle direkt tilllämpning å äldre adoptivförhållanden. Ehuru nu förevarande fråga i och för sig är av arvsrättslig natur, kan man icke bortse från att adoptionen grundar sig på samstämmiga viljeförklaringar. Adoptionen konstitueras visserligen genom rättens tillstånd till adoptivbarnets antagande, men den grundläggande förutsättningen för tillståndets beviljande är att adoptanten gjort ansökan och att barnet eller dess representant lämnat samtycke. Rättsläget vid adoptionens tillkomst måste därför tillerkännas största beaktande. Härav följer att, liksom i fråga om utomäktenskapliga barn, den i allmänhet vid införande av ny lagstiftning på arvsrättens område tillämpade, i 1 § av förevarande lagförslag fastslagna principen icke bör läggas till grund för en reglering i övergångshänseende. Denna ståndpunkt ha även övriga länders representanter vid de nordiska överläggningarna slutligen intagit. Det må påpekas att man under alla omständigheter synes vara nödsakad

övergångsbestämmelser till nya ärvdabalken.

att låta de hittillsvarande arvsreglerna i viss utsträckning gälla beträffande äldre adoptivförhållanden. I enlighet med det förut sagda måste nämligen fasthållas åtminstone, att adoptivbarnet icke bör fråntagas rätten till laglott efter adoptanten samt att i de fall, då adoptanten avlidit före den nya lagstiftningens ikraftträdande, hans skyldemän och adoptivbarnet eller dess avkomlingar icke böra få vidsträcktare arvsrätt efter varandra än de för närvarande ha. Därest de nya bestämmelserna för adoption med förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap i övrigt skulle erhålla tillämpning när arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet, komme alltså för vissa äldre adoptivförhållanden att gälla en kombination av äldre och ny lag samt för övriga sådana adoptivförhållanden en annan kombination av dessa lagar. En lösning, som innebär att hittillsvarande arvssystem får äga fortsatt tillämpning i fråga om alla adoptivförhållanden som tillkommit enligt de under dess giltighetstid gällande adoptionsbestämmelserna, har sålunda även enkelhetens företräde. Med hänsyn till det sålunda anförda synes nya ärvdabalken i princip icke böra göras tillämplig beträffande rätt till arv på grund av äldre adoptivförhållande. Något hinder torde däremot ej i och för sig föreligga att låta balkens regler gälla i fall då det efter särskild framställning prövats lämpligt och arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet. Enligt de sakkunnigas mening finnas emellertid icke tillräckliga skäl att anordna en sådan övergång till de regler som äro avsedda för adoption med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap. Vad angår arvsreglerna för adoption som skett utan sådant förbehåll utgör den väsentligaste skiljaktigheten i förhållande till gällande lag att arvsrätt mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena och övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan i princip icke skall törekomma. I stor utsträckning har utan tvivel även vid äldre adoptioner förbindelsen mellan barnet och dess sistnämnda skyldemän faktiskt avbrutits. Att då också det arvsrättsliga bandet dem emellan avskäres får i och för sig anses önskvärt. Huruvida denna genomgripande förändring i adoptivbarnets rättsställning bör komma till stånd i det enskilda fallet, torde lämpligen böra bestämmas genom förklaring av domstol. Härigenom kan nämligen saken bli föremål för i huvudsak samma prövning som om fråga varit om ny adoptions beviljande. Beträffande de närmare förutsättningarna för förklarings meddelande hänvisas till punkt 2 i övergångsbestämmelserna till förslaget om ändring i föräldrabalken. I enlighet med vad här förut blivit anfört föreslås att under 5 § i förevarande lagförslag upptages ett stadgande av innehåll, att då adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken, beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet äldre lag skall äga tillämpning, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande. Vad nu stadgats skall dock ej gälla, om förklaring meddelats enligt p u n k t 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken.

övergångsbestämmelser till nya ärvdabalken.

6 §. Såsom framgår av det förut anförda har i 16 kap. 5 § i förslaget till ärvdabalk upptagits bestämmelser som medgiva domstol att under vissa förutsättningar förelägga arvinge eller testamentstagare att göra sin rätt gällande inom sex månader från det föreläggandet blev honom tillställt. I förhållande till gällande lag innebära bestämmelserna den ändringen att tiden, inom vilken rätten att taga arv eller testamente skall göras gällande, nedsatts från ett år till sex månader. Med tillämpning av 1 § andra stycket i förevarande förslag skulle föreläggande med den kortare preklusionstiden kunna förekomma endast då arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande. Eftersom det måste anses lämpligt att alla förelägganden som meddelas efter ikraftträdandet innehålla samma tidsfrist har i förevarande paragraf stadgats, att bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken skola äga tillämpning då föreläggande som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att arvlåtaren avlidit dessförinnan.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken. 12 KAP. 3 §. I denna paragraf har annan ändring icke gjorts än att hänvisningen till lagen om boutredning och arvsskifte ersatts med en hänvisning till ärvdabalken.

13 KAP. 12 §. Förslaget i denna del innebär att tredje stycket i paragrafens gällande lydelse uteslutits. Beträffande motiveringen härtill hänvisas till \ a d som anförts vid 2 kap. i förslaget till ärvdabalk (s. 91—93). 13 §. 1 fråga om lotternas utläggning vid bodelning föreskrives i denna paragrafs första stycke sista punkten beträffande fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods, så ock beträffande annan till dennes giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla, att han är berättigad att bekomma denna egendom, även om den i värde överstiger vad på hans lott belöper, om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens lott. Enligt tredje stycket i samma paragraf skall emellertid, när make är död, sådan rätt ej tillkomma andra arvingar än bröstarvingar; och skola de njuta denna rätt allenast beträf-

Ändring i giftermålsbalken.

fande fastighet, som maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller från sådan släktings dödsbo. Den företrädesrätt till fastighet som sålunda tillkommer ena maken bör, enligt de sakkunnigas mening, vid makens död övergå ej endast på makens egna barn eller deras avkomlingar utan på envar som är arvsberättigad efter maken såsom bröstarvinge och således även — med tillämpning av 4 kap. 1 eller 2 § förslaget till ärvdabalk — adoptivbarn. Den nuvarande begränsningen i bröstarvinges ifrågavarande rätt till att gälla endast fastighet som förvärvats från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo bör vid detta förhållande icke bibehållas oförändrad; den bör enligt de sakkunnigas uppfattning i analogi med vad som stadgas i 3 kap. 5 § i förslaget till ärvdabalk helt upphävas. På grund härav har nyssnämnda begränsning i tredje stycket fått utgå, varjämte viss redaktionell jämkning vidtagits.

15 KAP. 29 §. Av skäl som redovisas i det följande föreslå de sakkunniga att i 20 kap. 36 § första stycket föräldrabalken skall stadgas, att om den, mot vilken talan enligt denna balk riktas, vistas å okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas av god man, varom i 18 kap. samma balk förmäles. Eftersom talan enligt giftermålsbalken ofta föres samtidigt med talan enligt föräldrabalken, har ett liknande stadgande ansetts böra intagas även i den förra balken. En lämplig placering av stadgandet erbjuder förevarande paragraf, vars nuvarande innehåll kan överföras till en ny 30 §. 30 §.

Såsom framgår av det under nästföregående paragraf anförda har hit överförts det nuvarande innehållet i 29 §. Övergångsbestämmelserna. I överensstämmelse med vad som stadgats vid tidigare ändringar i 13 kap. 12 § har det ansetts böra föreskrivas att den föreslagna nya lydelsen av paragrafen skall, där äktenskap blivit genom makes död upplöst efter ikraftträdandet, äga tillämpning, ändå att äktenskapet blivit ingånget före sagda tidpunkt, samt att, om äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, vad i sagda lagrum stadgas om rätt att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods skall gälla samfällda boet. Även den ifrågasatta ändringen i 13 kap. 13 § torde böra gälla då dödsfallet inträffat efter ikraftträdandet. Denna paragraf är dock, liksom 13 kap. i övrigt med vissa undantag, för närvarande icke tillämplig i fråga om äktenskap som ingåtts före giftermålsbalkens ikraftträdande. Den erforderliga

136 Ändring i giftermålsbalken.

övergångsbestämmelsen synes därför böra innehålla att vad i paragrafen i dess nya lydelse stadgas för det fall att ena maken är död skall, om maken avlidit efter nya lagens ikraftträdande och 13 kap. är tillämpligt vid bodelning i anledning av makens död, äga tillämpning, ändå att äktenskapet ingåtts före ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken. 1 KAP. Om barnets börd. 4 §• I denna paragraf stadgas för närvarande om trolovningsbarn. Huvudstadgandet utsäger att barn utom äktenskap, som avlats i trolovning eller vars föräldrar efter avlelsen ingått trolovning med varandra, är trolovningsbarn. Ett trolovningsbarn har i vissa hänseenden bättre rättsställning än annat utomäktenskapligt barn. Sålunda har trolovningsbarnet arvsrätt efter fadern liksom denne efter barnet, och barnet har rätt till faderns släktnamn. De sakkunnigas förslag innebär emellertid att alla barn utom äktenskap skola få samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap och jämväl den rätt till faderns namn som hittills endast tillkommit trolovningsbarn. Vid detta förhållande föreligger icke någon anledning att upptaga särskilda bestämmelser om trolovningsbarn. På grund härav föreslås att förevarande paragraf skall upphävas. 2 KAP. Om talan angående äktenskaplig börd. 1 §• I första stycket av förevar ande paragraf stadgas, att om mannen vill vinna förklaring att barn, som fötts under hans äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning att det k a n vara avlat dessförinnan, icke har äktenskaplig börd, han skall väcka talan inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, skall han dock ej vara sin talan förlustig förrän ett år förflutit frän det att talan, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del därav. De sålunda angivna preskriptionsbestämmelserna ha tillkommit främst i barnets intresse. Frågan om barnets börd borde såvitt möjligt ej hållas svävande. Att efter en längre tids förlopp frånkänna barnet äktenskaplig börd innebure en synnerlig hårdhet mot barnet. Om makarna sammanlev-

Om talan angående äktenskaplig börd.

137 2 kap. FB de med varandra, vore det även för deras förhållande inbördes bäst, om talan icke under alltför lång tid stode öppen. Enligt äldre rätt gällde en betydligt kortare tidsfrist, inom vilken mannen hade att väcka sin talan. Vid framläggande av förslaget till föräldrabalk, vilket i denna del i det väsentliga överensstämmer med de slutligen antagna reglerna, anförde ärvdabalkssakkunniga (SOU 1946:49 s. 67—69) bland annat, att det icke kunde bestridas att då gällande preskriptionsbestämmelser vore alltför stränga mot mannen. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke jämväl med tanke på barnet bestämmelserna måste anses mindre lämpliga. Mången gång kunde det nämligen för barnet vara bättre att dess rättsliga ställning bringades i överensstämmelse med vad som kunde antagas vara det sanna förhållandet än att presumtionen om äktenskaplig börd upprätthölles. Frågan om tidsfristens bestämmande hade också kommit i ett i viss mån förändrat läge genom vetenskapens rön om blodgruppsbestämning. Barnets blodgruppsegenskaper kunde i regel med säkerhet fastställas tidigast vid ettårsåldern. För de fall, då mannen först efter barnets födelse fått kunskap om att modern haft samlag med annan under tid då barnet kunde vara avlat, syntes viss ledning kunna hämtas av den tankegång som kommit till uttryck genom stadgandet i 11 kap. 8 § giftermålsbalken angående talan om äktenskapsskillnad på grund av hor m. m. Make som på den grunden ville erhålla skillnad skulle instämma sin talan inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år sedan den begicks. Under remissbehandlingen av förslaget (prop. 1949:93 s. 69—75) framställdes från vissa håll önskemål om ytterligare mildring i de föreslagna reglerna. Sålunda ifrågasattes, att treårsfristen skulle förlängas till fem år samt att med de fall då mannen och barnet överhuvud ej sammanbott borde jämställas de fall då samboende väl ägt rum men endast före det barnet fyllt två år. I det danska retslaegerådets utlåtande den 12 maj 1953 (se bilaga B, s. 253) har beträffande andra antropologiska undersökningar än blodprov framhållits att möjligheten att ernå resultat i icke ringa grad vore avhängig av barnets ålder vid tidpunkten för undersökningen. Många arvsegenskaper komme till full utveckling först kortare eller längre tid efter födelsen. Om barnet vore under ett år, vore möjligheterna att nå resultat förhållandevis små och detsamma gällde, om än i mindre grad, för barn som fyllt ett men ej fem år. I regel skulle den största säkerheten kunna vinnas, om barnet vore vuxet eller åtminstone nästan vuxet. Av detta uttalande att döma måste de nuvarande preskriptionsreglerna i viss mån anses för snäva. Visserligen är mannen oförhindrad att väcka sin talan inom föreskriven tid, även om behövlig antropologisk undersökning då ej kunnat företagas, och regelmässigt skulle väl uppskov med målet kunna utverkas under så lång tid att undersökningen kunde äga rum. Det är emellertid olämpligt att ett mål skall behöva anhängiggöras kanske flera år innan det kan slutföras. Än mer otillfredsställande är att frågan huruvida talan skall väckas måste avgöras på ett stadium då utredningen i saken

138 Om talan angående äktenskaplig börd. 2 kap. FB icke kan fullständigt överblickas. I realiteten kan tydligen den omständigheten, att ett bevismedel ännu ej är tillgängligt, leda till rättsförlust. De relativt stela preskriptionsreglerna kunna även eljest leda till mindre tillfredsställande resultat. Såsom redan under förarbetena till föräldrabalken framhölls kan det inträffa, att när talan väckes om att ett barn skall förklaras sakna äktenskaplig börd, tiden för anställande av sådan talan mot ett äldre syskon till barnet redan utlupit, ehuru båda barnen bevisligen avlats i samma utomäktenskapliga förbindelse. I ett dylikt fall (NJA 1952 s. 465) har särskilt förordnad god man å det äldre barnets vägnar fört bördstalan; för barnets talan gälla ju icke nu ifrågavarande preskriptionsbestämmelser. Denna möjlighet torde emellertid ej alltid stå till buds och får väl i övrigt anses erbjuda en mindre tilltalande nödfallsutväg. En förlängning av de nu stadgade tidsfristerna skulle uppenbarligen icke vara ett lämpligt medel att undvika de berörda olägenheterna. Hänsyn måste också tagas till de synpunkter som enligt det förut anförda utgöra grunden för preskriptionsbestämmelserna. Det har därför synts de sakkunniga som om den bästa lösningen av problemet vore att öppna viss möjlighet till dispens från de i lagen stadgade tidsfristerna. I våra nordiska grannländer, där man för närvarande icke har preskriptionsbestämmelser av ifrågavarande slag men överväger att införa sådana, avser man också att slå in på denna väg. Tillstånd till bördstalan oaktat lagstadgad tid utgått torde böra lämnas i den formen att ny tid bestämmes, inom vilken talan skall väckas. Huruvida beslutanderätten bör uppdragas åt domstol eller åt annan myndighet kan vara föremål för tvekan. I detta sammanhang må erinras att i fall, då allmän åklagare icke ansetts kunna få självständigt pröva om åtal skall anställas, prövningen lagts i Kungl. Maj :ts hand (8 kap. 13 § och 9 kap. 10 § strafflagen). Vidare har utövningen av permutationsrätten, som kan medföra genomgripande förändringar i privata rättsförhållanden, icke ansetts böra överlämnas till annan myndighet än Kungl. Maj :t (se ovan s. 115). Med hänsyn härtill har det funnits lämpligast att här ifrågavarande beslutanderätt tillägges Kungl. Maj :t i statsrådet. Kungl. Maj :t lärer i ärenden av förevarande beskaffenhet icke underlåta att inhämta yttrande från justitiekanslern. Såsom av det föregående framgår är det icke avsett, att ny tid för talans väckande skall bestämmas i varje fall när mannen med fog gör gällande att han ej är fader till barnet. Då den lagstadgade tidsfristen uppställts främst i barnets intresse, får barnet anses ha anspråk på att frågan om dess börd icke utan särskilda skäl kan upptagas efter fristens utgång. Enbart det förhållandet att mannen försummat att i rätt tid väcka talan får därför icke leda till att ny tid utsattes. Har mannen på grund av laga förfall varit förhindrad att väcka talan, är det emellertid rimligt att han, i viss analogi med vad som stadgas i 58 kap. 12 § rättegångsbalken, under den närmaste tiden efter förfallets upphörande kan få ny tid bestämd. I övrigt bör ifrågavarande dispensmöjlighet utnyttjas huvudsakligen då mannen åberopar om-

Om talan angående äktenskaplig börd.

139 2 kap. FB ständighet eller bevis som han förut icke kunnat förebringa. Även i dessa fall måste emellertid barnets intresse hållas i minnet. Att exempelvis mannen fått vetskap om hustruns otrohet först något år efter den lagstadgade fristens utgång, kan ej motivera att ny tid för talans väckande utsattes i anledning av en ansökan flera år efteråt. Liksom enligt 58 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken ansökan om' resning måste göras inom viss tid bör också möjligheten att väcka talan efter den lagstadgade fristens utgång i regel stå öppen endast under en kortare tidrymd. Det fall som får antagas bli det vanligaste är måhända att mannen redan före den lagstadgade fristens utgång kan förutse att fullständig bevisning ej kan förebringas förrän viss tid därefter. Om mannen i sådant fall vill säkra sin talerätt, bör han naturligtvis i god tid före fristens utgång söka få klarhet i frågan om ny tids utsättande. På grund av vad sålunda anförts har såsom tredje punkt i förevarande paragrafs första stycke införts ett stadgande, enligt vilket Konungen äger bestämma ny tid för talans väckande, om synnerliga skäl äro därtill. I samband därmed har andra punkten underkastats viss redaktionell jämkning. Det må anmärkas att något liknande stadgande icke ansetts erforderligt för det i 2 § avsedda fallet att talan efter mannens död skall väckas av arvinge till honom. Däremot kan givetvis ett av mannen utverkat beslut om ny tid bli av betydelse för arvingen, eftersom en av förutsättningarna för dennes talerätt är att tid till talan enligt 1 § ej försuttits. 2 och 3 §§. I dessa paragrafer har hänvisningen till 2 kap. 1 § lagen om arv ersatts av en hänvisning till 3 kap. 1 § ärvdabalken. Stadgandet i sista punkten av paragraferna har i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämkning även i övrigt. I samband med frågan om ändrade regler för fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, som kommer att behandlas i det följande, har även lagstiftningen om äktenskaplig börd varit föremål för nordiska överläggningar. Utöver vad som framgår av det under 1 § här ovan anförda ha dessa icke föranlett något ändringsförslag för Sveriges del. Tolkningen av 4 § i förevarande kapitel har emellertid ansetts böra här beröras för vissa särskilda fall. Enligt nämnda lagrum första punkten må talan om hävande av äktenskaplig börd bifallas, om det är utrett att modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget eller om det eljest, på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet, kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader. I ärvdabalkssakkunnigas motivering till lagrummet (SOU 1946:49 s. 72 f.) anfördes, att en uppgift av modern att annan än den äkta mannen haft samlag med henne under konceptionstiden icke vore i och för sig tillfyllest för att i målet skulle anses utrett att så varit förhållandet. Uppgiften borde

140 Om talan angående äktenskaplig börd. 2 kap. FB för att kunna godtagas stödjas av andra omständigheter. Om mannen i fråga vitsordade uppgiften och anledning saknades till antagande att han och modern ville föra domstolen bakom ljuset, borde detta dock vara tillräckligt för att uppgiften skulle vinna tilltro. Enligt nya rättegångsbalken syntes hinder ej möta att mannen i fråga på begäran av part hördes såsom vittne angående sitt förhållande till hustrun. 1 Om det blivit utrett att annan än den äkta mannen haft samlag med modern under konceptionstiden, fordrades för presumtionens hävande därjämte att det måste antagas att denne vore fader till barnet. Förelåge icke sådan bevisning att den andre i stället för äkta mannen måste antagas vara fader till barnet, skulle presumtionen om den sistnämndes faderskap kunna hävas allenast om det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kunde hållas för visst att den äkta mannen ej vore fader till barnet. Det har ifrågasatts huruvida det icke vore önskvärt att utvidga möjligheterna att häva äktabördspresumtionen i det fall att modern, efter att ha vunnit skilsmässa, ingått äktenskap med den hon uppgiver vara barnets rätte fader och denne erkänner faderskapet. Barnet skulle ju i detta fall även efter presumtionens hävande få äktenskaplig börd. En annan utväg vore att m a n nen i fråga adopterade barnet, men denna lösning vore icke ur alla synpunkter tillfredsställande. Att göra äktabördspresumtionens hävande beroende av att modern ingått äktenskap med den uppgivne fadern synes emellertid ej innebära en lämplig lösning. Vidare måste hänsyn tagas till mannen i det första äktenskapet. Om denne exempelvis erhållit vårdnaden om barnet och motsätter sig presumtionens hävande, kan det icke vara riktigt att på talan från motsidan på väsentligt svagare skäl än eljest häva äktabördspresumtionen, med påföljd att barnet skall överlämnas till modern och mannen i det nya äktenskapet. Någon bestämmelse i antydd riktning har därför icke ansetts böra upptagas. Det önskemål som föranlett förslaget, nämligen att icke onödigtvis försvåra barnets anknytning till dess verklige fader, torde emellertid i behörig utsträckning kunna tillgodoses vid tillämpningen av vad nu är stadgat i 4 §. Lagrummet äger helt naturligt i första hand tillämplighet på det fallet att mannen i äktenskapet och barnets representant ha intagit olika ståndpunkter i bördsfrågan. Det är endast i detta läge som processen kommer att föras med full energi å ömse sidor. Äro däremot makarna i det första äktenskapet och barnets representant ense om att en annan man är barnets fader, kommer rättegången att såtillvida likna ett ansökningsärende, som de gemensamt anhålla om ett beslut i överensstämmelse med vad de samfällt finna vara det bästa för barnet. Som målet är av indispositiv natur kan visserligen hävande av presumtionen icke komma till stånd redan på den grund att parterna äro ense därom; det ankommer på domstolen att utöva den kontroll som är påkallad ur allmän synpunkt. Särskilt har domstolen att tillse att 1 Jfr dock NJA 1952 s. 262 där en gift man och en ogift kvinna, vilka haft könsförbindelse med varandra, ansågos ha ägt vägra att yttra sig om förbindelsen då de hördes, mannen under sanningsförsäkran och kvinnan under vittnesed, i mannens hemskillnadsmål.

Om talan angående äktenskaplig börd. u

• .

141 2

o .

ka

P - FB

barnets intresse icke åsidosattes av den som företräder barnet. Av det sagda följer dock ej att — utöver parternas uppgifter — samma utredning om förutsättningarna för presumtionens hävande måste krävas som om någon av föräldrarna eller barnets representant motsatt sig bördspresumtionens hävande och en verklig intressekonflikt förelåge. Domstolen synes i regel kunna inskränka sig till att upptaga moderns och den äkta mannens uppgifter liksom den berättelse som den uppgivne fadern har att avgiva och låta företaga blodundersökning. Om barnets representant finnes ha tillbörlig insikt om betydelsen av målets utgång ur barnets synpunkt och allt tyder på att parternas ståndpunkt överensstämmer med verkliga förhållandet, synes domstolen sakna anledning att motsätta sig deras samstämmiga önskemål om bördspresumtionens hävande. Domstolen torde ha i erforderlig grad tillgodosett officialprincipen, om den utövar en sådan kontroll av parterna som nu sagts; en motsvarande tillämpning av officialprincipen äger r u m i brottmål, då den åtalade erkänner och rätten endast har att kontrollera att erkännandet icke är ogrundat. Att det icke företrädesvis är barnets ekonomiska intresse som i detta sammanhang har betydelse för barnets bästa, är uppenbart. Slutligen kan i detta sammanhang påpekas, att barn, som avlats innan äktenskap blivit upplöst men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1 kap. 1 § föräldrabalken presumeras ha äktenskaplig börd i det senare äktenskapet. (Jfr de vid kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946, SFS nr 801, fogade anvisningarna, Födelse- och dopboken, Kol. 9, där civilståndsbeteckningarna »änka» och »frånskild» endast torde åsyfta den som förut varit men icke är gift.)

3 KAP. Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 1 och 2 §§. I 21 § lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap stadgades att talan om faderskap till sådant barn skulle anhängiggöras genom'stämning a mannen. Enligt 26 § samma lag skulle svaranden, om det blivit utrett att han haft samlag med modern å tid då barnet kunde ha avlats, anses såsom t åder, dar ej uppenbart var att barnet ej avlats vid samlaget. Lagberedningen, vilken utarbetat det förslag som låg till grund för 1917 års lag, erinrade i sina motiv (betänkande 1915 med förslag till revision av gittermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken III s. 157—162 samt 151 och 152) att 1734 års lag icke innehöll särskilda regler om faderskapstalan Sa småningom hade emellertid den praxis utvecklat sig, att om det kunde visas att den, emot vilken talan riktades, haft samlag med modern å konceptionstiden, han ansågs såsom fader utan hänsyn därtill att modern under konceptionstiden kunde haft samlag även med annan. Enligt lagbe-

142 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB „ redningens mening kunde ej gärna ifrågasättas annat an att som huvudregel fortfarande borde gälla att svaranden skulle anses som barnets fader, om han haft samlag med modern å konceptionstiden. Detta uteslöte emellertid icke att tillika upptoges bestämmelser, enligt vilka den sålunda uppställda presumtionen kunde genom särskilda omständigheter hävas. Det syntes till en början givet, att om barnet uppenbarligen icke kunde ha avlats vid samlaget, svaranden icke borde anses för barnets fader. Bland omständigheter, som svaranden i sådant syfte kunde åberopa, vore att anföra: att han vid tiden för samlaget var steril, att modern redan före sitt umgänge med honom var havande eller att barnet företedde rasegendomligheter, som med säkerhet visade att fadern icke tillhörde svarandens ras. Vida svårare vore att avgöra, huruvida och i vilken mån betydelse skulle tillerkännas omständigheter som vore av beskaffenhet att göra svarandens faderskap tvivelaktigt, särskilt den omständigheten att modern under konceptionstiden haft samlag med flera. Vore det möjligt att med någorlunda säkerhet bedöma, huruvida större sannolikhet förefunnes för den enes än för den andres faderskap, skulle det kunna överlåtas åt domstolen att på sådan grund välja mellan konkumbenterna. De medicinska myndigheterna hade emellertid förklarat sig anse att under inga omständigheter hänsyn borde i lagstiftningen tagas till möjligheten att utröna vem bland flera män, vilka under konceptionstiden haft samlag med modern, vore att anse såsom fader till barnet. Vid sådant förhållande kunde en dylik regel icke upptagas. Om det bevisades att jämväl annan än svaranden å konceptionstiden haft umgänge med modern, bleve emellertid presumtionen om svarandens faderskap avsevärt försvagad. Strängt logiskt sett skulle då faderskapet anses outrett. Och svaranden borde ha anspråk på att den mot honom förda talan bleve ogillad, såvida man icke yille tillgripa den utväg som de danska och norska lagarna valt och som innebure att väl ingen av konkumbenterna bleve att anse såsom fader men att de alla finge betala underhållsbidrag på grund av den möjlighet till faderskap som beträffande dem alla förefunnes. Beredningen hade dock funnit övervägande betänkligheter mot bägge de vägar som sålunda kunde stå öppna. En ordning, enligt vilken samtliga konkumbenter kunde förpliktas utgiva underhållsbidrag, skulle helt visst här i landet verka synnerligen stötande. Lika litet tillfredsställande vore det, om den omständigheten att kvinnan ä konceptionstiden haft umgänge med flera skulle föranleda, att ingen av dem hade de förpliktelser som följde med faderskapet. Konkumbenten hade dock fullbordat vad som enligt naturens ordning kunde ha givit u p p hov åt barnet. Detta finge vara tillräckligt, då bättre utredning icke stode att nå och rättsföljderna av fader skåpet i det väsentliga inskränkte sig till att han bleve underhållsskyldig. Om barnet finge arvsrätt efter fadern och hans släkt, vore det däremot nödvändigt att skaffa åtminstone den garantin mot misstag i avseende å faderskapet, att invändning om flera konkumbenter finge göras. Att det, när sådan invändning ej tillätes, i själva verket bleve modern som finge välja vilken bland flera konkumbenter som skulle

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

143 O Ifo»»

FD

anses såsom fader, vore väl en olägenhet, men den kunde icke undgås', då man icke ville lägga underhållsskyldigheten på flera konkumbenter Beredningens förslag tillade icke heller betydelse åt annan omständighet som kunde föranleda tvivel därom att svaranden, oaktat han haft umgänge med modern å konceptionstiden, vore fader till barnet. Då förslaget i enlighet med det anförda icke medgåve att mer än en man i rättslig mening behandlades såsom fader, vore det utan särskilt stadgande klart att k ä r a n den icke kunde samtidigt föra talan mot mer än en man eller, om talan mot en man bifallits, föra talan jämväl mot annan man. Men om talan mot en man blivit ogillad genom laga kraft ägande dom, borde den sålunda förda talan ej utgöra hinder för väckande av talan mot en annan man. Av vad lagberedningen sålunda anfört framgår, att det vid tillkomsten av 1917 års lag endast fanns mycket begränsade möjligheter för en med orätt utpekad man, som haft samlag med modern, att undgå att bli förklarad vara fader till barnet. Under tiden därefter inträdde emellertid en väsentlig förbättring i detta hänseende. Blodgruppsforskningen (se SOU 1946:49 s. 138—154) gav ett nytt bevismedel av stor betydelse. Från börj a n funno sig domstolarna visserligen icke kunna tillerkänna blodprovsresultaten vitsord såsom medel att visa att svaranden ej kunde vara fader till barnet, men sedermera blevo i en rad rättsfall (se SOU 1946:49 s. 81) undersökningsutlåtanden, grundade på olika blodgruppssystem, godtagna som tillräckligt bevis antingen för sig eller jämte andra omständigheter. På grund av blodegenskapernas fördelning inom befolkningen kan också genom blodprov statistiskt sett vinnas visst positivt stöd för att en viss man är fader till barnet. Detta gäller även andra antropologiska undersökningar än blodgruppsbestämning (se SOU 1946:49 s. 155—162). För att utnyttja blodundersökningarna tillkom lagen den 26 maj 1933 angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap. Enligt denna kunde modern på vissa villkor föreläggas att låta blodprov tagas å henne och barnet, därest hon icke frivilligt medverkade till blodundersökning för utrönande huruvida det med hänsyn till den uppgivne faderns samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper vore uteslutet att barnet avlats av honom. Ärvdabalkssakkunniga anförde i sitt den 29 juni 1946 avgivna betänkande med förslag till föräldrabalk (SOU 1946:49 s. 79—86) att, oaktat möjligheterna att utröna sanna förhållandet i faderskapsmål icke oväsentligt okats, utvecklingen likväl icke lett därhän att det på vetenskaplig väg kunde med säkerhet fastställas, att viss man och ingen annan måste vara tader till barnet. Vid sådant förhållande kunde icke ifrågasättas annat an att som huvudregel fortfarande borde uppställas den presumtionen, att en svarande i faderskapsmål skulle anses som barnets fader, om han haft samlag med modern under konceptionstiden. Med hänsyn till barnets framtid borde faderskapet fastställas, även om viss risk för misstag förelåge De sakkunniga underströko emellertid, att det vore angeläget att med

144 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

hjälp av alla medel som vore att tillgå söka minska risken för misstag. 1 betänkandet redogjordes ingående bland annat för blodundersökning och a n n a n antropologisk undersökning, konceptionstidens beräkning och rättstillämpningen. Vid betänkandet hade även fogats särskilda promemorior om blodundersökning och andra antropologiska undersökningar. Beträffande förutsättningarna för hävande av den faderskapspresumtion som samlag med modern enligt förslaget alltjämt skulle grunda ansågo de sakkunniga, att en mindre sträng regel än den då gällande vore önskvärd. I vissa av de fall, då blodundersökning icke gåve sådant resultat att det finge anses uteslutet att svaranden vore fader till barnet, kunde undersökningen likväl, ehuru i mindre mån, anses tyda på att han ej vore fader till barnet och även andra antropologiska undersökningar kunde mer eller mindre bestämt tala i samma riktning. För att indiciebevisningen skulle komma till sin rätt fordrades emellertid, att lagen tillerkände sannolikhetsbedömningar större betydelse, öppnades möjlighet härtill, kunde man givetvis icke stanna vid att tillåta vissa slag av indicier men utesluta andra. Om denna ståndpunkt godtoges, uppställde sig frågan, i vad m å n det borde vara tillåtet att förebringa utredning som direkt avsäge att styrka att modern haft samlag med annan än svaranden under konceptionstiden. I den mån särskilda omständigheter talade emot att svaranden, oaktat h a n haft samlag med modern under konceptionstiden, vore fader till barnet, innebure ju detta självfallet ett indicium på att barnet avlats vid samlag som modern haft med någon annan. Om sådant samlag kunde direkt styrkas, stöddes tydligen tvivelsmålen om svarandens faderskap. Vid övervägande huruvida faderskapspresumtionen fördenskull borde falla kunde bland annat en sådan omständighet som att vid samlag med svaranden preventivmedel använts tänkas göra det mindre sannolikt att denne vore fader till barnet. Vidare kunde en jämförelse mellan tiderna för samlag med den ene och den andre samt barnets utvecklingsgrad peka i en viss riktning. Jämväl en sådan omständighet som att modern mera regelbundet haft samlag med en viss man och endast vid ett enstaka tillfälle med en annan kunde i vissa fall tillmätas betydelse. De sakkunniga hade med hänsyn till det anförda stannat vid att förorda ett stadgande, enligt vilket faderskapspresumtionen skulle falla, om det vore uppenbart osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Till följd härav borde också bevisning om att modern haft samlag med annan vara principiellt tillåten men dock medgivas allenast när den verkligen vore av betydelse. Ärvdabalkssakkunniga föreslogo även nya bestämmelser om blodundersökning och annan antropologisk undersökning i faderskapsmål (SOU 1946: 49 s. 131—137). I förhållande till 1933 års lag i ämnet innebar förslaget väsentlig utvidgning av möjligheten att framtvinga undersökning. Sålunda skulle rätten kunna förordna om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning ej blott med avseende å modern och barnet samt den uppgivne fadern utan även, om anledning förekomme till antagande att annan än den uppgivne fadern haft samlag med modern å tid då barnet kunde vara avlat, å denne.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

145 8 kap. FB I proposition till 1949 års riksdag (1949: 93 s. 86—90) anslöt sig föredragande departementschefen i stort sett till de sakkunnigas förslag. Eftersom det för faderskapspresumtionens hävande syntes tillräckligt, att det framstode som osannolikt att. barnet avlats vid svarandens samlag, borde dock ordet »uppenbart» kunna utgå. Någon större saklig skillnad innebure detta icke i förhållande till förslaget. Beträffande frågan om exceptio plurium framhöll departementschefen, att det vore en betydelsefull följd av lagändringen att utredning till styrkande av att moder under konceptionstiden haft samlag med annan än svaranden i viss utsträckning måste tillåtas. Av stor vikt vore emellertid att sådan bevisning medgåves allenast när den verkligen kunde vara av betydelse. En fast processledning vore självfallet påkallad, när ena parten hade ett starkt intresse av att personliga förhållanden ej blottades utan bärande skäl. Härjämte framhöll departementschefen, att den lösning som gåves frågan om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap vore av betydelse för barnets rättsliga ställning överhuvud. I ett par yttranden över sakkunnigförslaget hade även berörts frågan om sambandet mellan den nu föreslagna lagändringen och en kommande revision av arvsreglerna för barn utom äktenskap. Det vore tydligt att, i den mån risken för misstag vid faderskapets fastställande minskade, ett hinder att till faderskapet knyta mera vidsträckta rättspåföljder bortfölle. Ett genomförande av den föreslagna lagändringen skulle alltså medföra ett nytt utgångsläge för en reform av barnets arvsrättsliga ställning i förhållande till fader och fädernefränder. Frågan huruvida ändringen vore tillfyllest för införande av full likställdhet i detta hänseende mellan barn i och utom äktenskap kunde icke slutligt avgöras i detta sammanhang utan bedömandet härav borde anstå till dess de sakkunniga framlagt sitt förslag till ärvdabalk. I detta sammanhang borde understrykas det angelägna i att på ifrågavarande område söka ernå största möjliga likformighet mellan de olika nordiska ländernas lagstiftningar; i sådant syfte kunde även vissa eftergifter från den traditionella svenska uppfattningen på området finnas befogade. Det syntes emellertid icke innebära någon olägenhet att man hos oss redan nu genomförde en lagändring i syfte att med större säkerhet kunna fastställa det verkliga faderskapet utan att samtidigt frågan om barnets rätt till arv efter fader och fädernefränder avgjordes. Beträffande de sakkunnigas förslag till nya bestämmelser om blodundersökning och annan antropologisk undersökning förordades i propositionen (s. 170—172) bland annat den ändringen, att förordnande om undersökning ej skulle kunna avse annan man än svaranden, med mindre det kunde hållas för visst att han haft samlag med modern under konceptionstiden. Enligt departementschefens mening skulle det i vissa fall kunna föra för långt att, såsom de sakkunniga föreslagit, endast kräva att det förelåge anledning antaga att sådant samlag ägt rum. Riksdagsbehandlingen av nämnda proposition föranledde icke någon ändring i nu ifrågavarande delar av lagförslagen. Första lagutskottet framhöll i 10—532434

146 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB sitt av riksdagen godkända utlåtande (1949: 34 s. 9 och 10) med anledning av väckta motioner, att den i propositionen valda lydelsen, enligt vilken faderskapspresumtionen skulle falla om det vore osannolikt att samlaget verkat befruktande, syntes med tillräcklig tydlighet visa att ett mycket betydande mått av bevisning erfordrades. Likväl vore vissa nackdelar förenade med förslaget, men dessa syntes icke så betydande att det borde hindra förslagets genomförande. Såsom en sådan olägenhet finge anses att i viss utsträckning måste tillåtas utredning till styrkande av att modern under konceptionstiden haft samlag med annan än svaranden. Utskottet ansåge sig böra understryka departementschefens i anslutning till de sakkunnigas mening gjorda uttalande om återhållsamhet vid tillåtande av sådan bevisning. De i enlighet med vad sålunda anförts tillkomna gällande reglerna på området — 3 kap. 1 och 2 §§ föräldrabalken samt 1 § lagen den 10 juni 1949 angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap — innebära sammanfattningsvis följande. Talan om faderskapet till ett utomäktenskapligt barn riktas mot viss bestämd man, även om annan skulle kunna komina i fråga. Blir det utrett att svaranden haft samlag med modern under konceptionstiden, presumeras han vara fader till barnet, men presumtionen kan hävas efter en sannolikhetsbedömning huruvida han verkligen är barnets fader. Om särskilda skäl tala för att svaranden trots att han haft samlag med modern icke är fader, tillätes han förebringa bevisning om att annan man haft samlag med modern. Sålunda kan denne inkallas att vittna angående sitt förhållande till modern. Kan det hållas för visst att samlag förekommit dem emellan, äger rätten förordna om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning beträffande — förutom modern, barnet och svaranden — jämväl den andre mannen. Därest med hänsyn till samtliga omständigheter svarandens faderskap finnes vara osannolikt, skall den instämda talan ogillas. Någon prövning huruvida den andre mannen är barnets fader sker därvid icke. Sedan den ogillande domen vunnit laga kraft, kan emellertid talan om faderskapet föras mot denne eller annan som kan komma i fråga. Utländsk rätt. Till jämförelse må i korthet angivas vilken ställning som lagstiftningen i våra nordiska grannländer intager till ifrågavarande problem. I Finland konstateras faderskap till barn utom äktenskap endast genom erkännande. Talan om fastställande av underhållsskyldighet för sådant barn föres mot viss bestämd man. Befinnes denne ha lägrat barnets moder under konceptionstiden, skall han anses underhållsskyldig, såvida det ej är uppenbart osannolikt att barnet blivit avlat vid samlaget. Enligt uttryckligt stadgande får invändning ej göras därom att jämväl annan under konceptionstiden lägrat modern, såvida ej avses att visa att svaranden icke kunnat råda modern med barnet. I Danmark vidtagas de första åtgärderna till utredning om faderskapet till utomäktenskapligt barn av administrativ myndighet. Erkännes icke faderskapet inför denna, lämnas meddelande till underrätten, som instämmer envar som kan ha avlat barnet. Rätten sörjer

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

147 3 kap. FB för att såvitt möjligt fullständig utredning blir förebragt. Den uppgivne fadern eller annan instämd förklaras vara fader, såframt rätten finner det bevisat att han haft samlag med modern under konceptionstiden utan att det föreligger omständigheter som utesluta att barnet kan vara frukten därav samt det härjämte icke finnes grund att antaga att modern under konceptionstiden även haft samlag med annan som kan vara barnets fader och det ej heller i övrigt föreligger omständigheter som göra det tvivelaktigt att den instämde är barnets fader. Finner rätten det icke utrett att någon instämd man är barnets fader, förklaras den eller de instämda vara bidragspliktiga, såframt rätten finner det bevisat att vederbörande haft samlag med modern under konceptionstiden utan att det föreligger omständigheter som utesluta att barnet kan vara frukten därav. Om flera instämda kunna anses bidragspliktiga, skall envar av dem åläggas bidragsplikt i full utsträckning. Barnet erhåller dock ej härigenom sammanlagt mer än om endast en varit bidragspliktig; överskottet går till en allmän fond. Jämväl i Norge ankommer initiativet i faderskapssaker på administrativ myndighet. Erkännes ej faderskapet, utfärdas faderskapsföreläggande för den av modern uppgivne fadern eller, om modern uppgivit sig under konceptionstiden ha haft samlag med flera, bidragsföreläggande för dessa. Den som delgivits faderskaps- eller bidragsföreläggande måste anhängiggöra talan mot modern vid underrätten inom fyra veckor därefter för att icke bli ansedd såsom fader eller bidragspliktig. Den uppgivne fadern förklaras vara barnets fader, såframt rätten finner det bevisat att han haft sådant samlag med modern att han efter naturens ordning kan vara barnets fader och rätten icke finner grund att antaga att modern haft sådant samlag med någon annan eller att det i övrigt föreligger omständigheter som gör det tvivelaktigt att den uppgivne fadern är barnets fader. Finner rätten sig icke kunna ådöma den uppgivne fadern faderskap, skall denne åläggas bidragsplikt, såframt rätten anser det bevisat att han haft samlag med modern å sådan tid att han efter naturens ordning kan vara barnets fader. I praxis har dock friats från bidragsplikt när blodprov visat att vederbörande ej kan vara barnets fader. Flera bidragspliktiga häfta solidariskt med regressrätt inbördes. Statistiska uppgifter. I detta sammanhang kan beträffande antalet barn utom äktenskap i förhållande till hela antalet födda barn lämnas följande uppgifter. Sverige År

Levande födda barn

Danmark

Därav utom äktenskap Antal

Levande födda barn

%

Finland

Norge

Därav Därav Därav utom utom utom Levande Levande äktenskap födda äktenskap födda äktenskap barn barn Antal % Antal % Antal %

121 272

79 919

5 924

79 558

5 923

10 799

76 559

5 384

7 98 065 7 103 515 7 93 063

63 052

2 689

5 724

62 410

2 577

4 551

60 571

2 436

148 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB De sakkunniga. Av den lämnade redogörelsen framgår, att den svenska lagstiftningen följt en bestämd linje i fråga om reglerna för fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. Styrkt samlag å tid, då barnet ansetts kunna vara avlat, har grundat en viss faderskapspresumtion, som dock kunnat motbevisas, men enbart tvivelsmål om faderskapet ha icke godtagits såsom tillräcklig grund att låta presumtionen falla. Genom föräldrabalken har emellertid en betydelsefull modifikation skett av vad som tidigare gällde, i det att kravet på motbevisning avsevärt mildrats. Nämnda presumtion faller sålunda enligt 3 kap. 2 § redan om det är osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Bakom denna regel ligger — liksom bakom föräldrabalkens bestämmelser i 2 kap. om hävande av den i 1 kap. 1 § stadgade äktabördspresumtionen — strävandet att så långt möjligt trots bevissvårigheterna närma sig den biologiska sanningen i faderskapsmål. Det nordiska samarbetet. De nya bestämmelserna ha varit i kraft allenast helt kort tid och några mera ingående erfarenheter av deras verkningar kunna följaktligen ännu ej föreligga. Då emellertid fråga om ändrad lagstiftning rörande barn utom äktenskap blivit aktuell i våra grannländer Danmark och Norge, har det, trots att gällande svenska lagstiftning i ämnet tillkommit så nyligen, synts angeläget att — såsom även förutsattes vid behandlingen av förslaget till föräldrabalk — i samarbete undersöka, huruvida det vore möjligt att gå ett steg längre i nyssnämnda strävan och därvid samtidigt inom nordisk lagstiftning uppnå större rättslikhet på förevarande betydelsefulla område. Utsikterna till gynnsamt resultat av ett sådant samarbete, varav även Finland var intresserat, voro ganska ljusa, då det redan vid preliminära överläggningar framgick att man i Danmark och Norge var benägen att på en avgörande punkt närma sig det svenska systemet genom att avskaffa möjligheten att förklara två eller flera män, som under konceptionstiden haft samlag med modern till barn utom äktenskap, skyldiga att utgiva underhåll. Denna möjlighet har ansetts oförenlig med svensk uppfattning och avvisats såväl vid tillkomsten av 1917 års lagstiftning som under förarbetena till föräldrabalken. Blodundersökningar m. m. Ett betydelsefullt skäl för att icke, i avbidan på ytterligare erfarenhet av stadgandet i 3 kap. 2 §, uppskjuta ett förnyat övervägande av reglerna i ämnet är vidare, att efter föräldrabalkens tillkomst inträtt en icke obetydlig förbättring av möjligheten att med hjälp av rättsmedicinska undersökningar bedöma sannolikheten av att viss man är fader till barnet. Enligt den vid förslaget till föräldrabalk fogade, inom statens rättskemiska laboratorium år 1946 upprättade promemorian (SOU 1946:49 s. 154) stannade den teoretiska möjligheten att genom blodprov med tillräcklig visshet utesluta en med orätt utpekad person från faderskapet vid drygt 36 %; denna möjlighet har redan stigit till drygt 51 % vid rutinmässiga blodprovsundersökningar och kan, om särskilda undersökningar vidtagas, ytterligare ökas. Härav följer att redan den omständigheten att blodproven i ett visst fall icke utesluta viss man från faderskapet rent statistiskt sett ger en viss positiv sannolikhet (något mer än 51 % san-

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

nolikhet) för att han är fader till barnet. Det förhåller sig vidare så att blodproven även kunna giva resultat som väl icke direkt utesluta vederbörande från möjligheten att vara fader till barnet men göra faderskapet mer eller mindre osannolikt; framkomma ej genom blodundersökningen omständigheter som göra det osannolikt (ehuru icke uteslutet) att mannen är fader till barnet, ökas ytterligare den positiva sannolikheten för att han verkligen är dess fader. Vad nu sagts har närmast haft avseende å det fallet att utredning ej förebragts om samlag med mer än en man. Kan det anses utrett att modern haft samlag med två eller flera under konceptionstiden, utgör självfallet den omständigheten att blodprovsundersökningen icke utesluter någondera från faderskapet ej något bevis om att någon av männen framför den eller de andra bör anses som fader. Men i dylika fall bör det ofta kunna vara möjligt att genom ytterligare biologiska undersökningar vinna ett jämförelsematerial som ger stöd för att med viss sannolikhet utpeka en viss man framför den eller de övriga. Resultatet av dessa undersökningar måste självfallet jämföras med övriga i målet kända förhållanden, vilka kunna tala emot eller bestyrka detsamma. ^ Rättssäkerhetssynpunkten. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att såväl framstegen på det medicinska området som andra möjligheter att vinna klarhet i faderskapsfrågor utnyttjas. Att så sker är även av vikt med hänsyn till önskemålet att barn i och barn utom äktenskap bli i rättsligt hänseende likställda. Enligt gällande svensk lag innebär fastställande av faderskap till utomäktenskapligt barn i flertalet fall allenast att fadern blir underhållsskyldig emot barnet. Däremot inträder ej arvsrätt. Sådan tillkommer ej andra utomäktenskapliga barn än trolovningsbarn, såvida icke fadern avgivit särskild arvsrättsförklaring. Ett av skälen för att utomäktenskapliga barn i övrigt ej tillerkänts arvsrätt efter den som förklarats vara fader — eller efter dennes fränder — har varit att möjligheterna att på^ betryggande sätt fastställa faderskapet varit mycket begränsade. I den mån större säkerhet i avgörandet vinnes, öka möjligheterna att bringa rättsverkningarna av faderskap till barn i och till barn utom äktenskap i närmare överensstämmelse med varandra. Praktiska svårigheter. Man får visserligen ej förbise, att en större ändring av vad som nu gäller rörande fastställande av faderskap till barn utom äktenskap kan medföra icke blott att förfarandet blir mer komplicerat utan även att barnets talan kan komina att i ökat antal fall ogillas, och det är helt naturligt vanskligt att på förhand överblicka vad en viss ändrad utformning av reglerna i detta hänseende skulle innebära. I debatten om hithörande frågor har framhållits, att i de fall, då faderskap icke kan fastställas, verkan därav mildras genom att det allmänna träder emellan och säkerställer barnets ekonomiska intressen. Den omständigheten att faderskapet icke kan fastställas innebär dock naturligtvis, även om det allmänna liksom hittills påtager sig visst ekonomiskt ansvar, ändå för framtiden en viss belastning för barnet. Vid övervägande av vilken betydelse bör tillmätas denna olägenhet har anförts att det enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta ej är

150 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB „ lyckligt att en person, som icke alls vill veta av barnet, förklaras vara tader till detsamma, oaktat annan person lika väl kunnat komma i fråga. För barnet medför det ej sällan ett trauma att komma i förbindelse med den person som mot sitt bestridande ansetts vara barnets fader. Vad särskilt angår frågan i hur många fler fall försöken att fastställa faderskapet med en ändrad lagstiftning komme att misslyckas kan erinras, att redan svårigheten att förebringa tillförlitlig utredning om att uppgiven person haft samlag med modern medför att barnets talan ej sällan måste ogillas. Den nya rättegångsbalken, som borttog den normerade partseden, torde ha medfört en viss försämring av barnets ställning i rättegången. Inom den grupp av mål där talan av sistnämnda grund redan nu ogillas dölja sig troligen åtskilliga av de fall, då det verkligen är ovisst vem som är barnets fader. Enbart underhållsskyldighet. Som förut nämnts medger för närvarande dansk och norsk lag, att när tvivelsmål om rätta faderskapet föreligger, underhållsskyldighet ålägges en eller flera män utan att faderskap fastställes. Möjligheten att döma två eller flera att utgiva underhåll i fråga om ett och samma barn är, enligt vad redan i det föregående framhållits, oförenlig med svensk uppfattning och torde icke kunna komma under allvarligt övervägande. Snarare kunde det ifrågasättas att, om faderskap ej kan fastställas, likväl ålägga en man — men icke två eller flera — underhållsskyldighet. E n viss motsvarighet till en dylik uppdelning finns i finsk rätt, där faderskap kan fastställas på grund av erkännande från mannens sida, men eljest endast underhållsplikt ålägges vederbörande. En närmare undersökning lärer emellertid giva vid handen att nyss antydda alternativ icke bör väljas Man torde kunna fastställa som utgångspunkt för övervägandena att man icke kan inskränka sig till att fastslå faderskap i fall då mannen erkänner sig vara fader till barnet; faderskap bör kunna fastställas även om ej full visshet kan erhållas. En annan ståndpunkt skulle innebära ett alltför stort avsteg från vad som hittills gällt och från den allmänna uppfattningen i vårt land? Det måste emellertid i praxis bli en ganska svår gränsdragning, om domstolarna i vissa fall skulle fastställa faderskap på grundval av föreliggande sannolikhetsbevisning — oaktat full visshet ej kan vinnas — medan de i andra fall skulle stanna vid att ålägga underhållsplikt. Domen med därav föranledda rättigheter och förpliktelser komme i de förra fallen att "runda sig på att det finge antagas att mannen vore barnets fader, medan den genom domen ålagda underhållsplikten i de senare fallen skulle komma att grundas på att mannen kunde vara barnets fader. Vidare bor uppmärksammas, att om domstolen skulle, när det gäller fastställande av faderskap få undersöka de olika alternativ som skilda män erbjuda, det knappast vore möjligt att, om målet i stället gäller endast fastställande av underhållsskyldighet, underlåta att även beträffande denna mer begränsade rättsverkan överväga graden av sannolikhet för att den som skulle ådomas underhållsskyldighet är barnets fader. Att godtyckligt taga viss man for huvudet även om sannolikheten är ungefär lika stor eller kanske rent av större för att en annan är fader, måste verka stötande. Enligt de sakkunni-

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

151 3 kap. FB gas mening kan skillnaden mellan den sannolikhetsbedömning som bör fordras för fastställande av faderskap och den sannolikhetsbedömning som enligt det sagda måste erfordras även för åläggande av allenast underhållsplikt icke bli så stor att man lämpligen kan upprätthålla en gränsdragning däremellan. Ur barnets synpunkt förtjänar ytterligare framhållas, att det är mindre önskvärt att behöva räkna med tre kategorier av barn utom äktenskap, nämligen en grupp för vilka faderskap fastställts, en grupp där endast underhållsplikt ålagts samt en grupp där varken faderskap eller underhållsplikt kunnat åläggas. Om man icke ger möjlighet att döma endast till underhållsplikt kan visserligen befaras, att den sista gruppen blir större än den eljest skulle ha blivit. Denna farhåga torde dock icke böra tillmätas avgörande betydelse. Dessutom är det sannolikt, att om någon mellangrupp ej tillskapas, vederbörande tvingas att med större energi söka få fastställt vem som verkligen är barnets fader, och för barnet är det utan tvivel en fördel att faderskap och ej enbart underhållsplikt fastställes. Det senare alternativet kan liksom helt ogillande av barnets talan innebära en viss belastning, hur mycket man än strävar efter att skydda barnet mot ofördelaktiga verkningar av att dess representanter icke lyckats få faderskapsfrågan löst. Både i Danmark och i Norge synes man också nu vara beredd att avskaffa möjligheten att döma allenast till underhållsplikt. Huvudregel enligt förslaget. Vid de överläggningar som hållits med representanter för Danmark, Finland och Norge har det ansetts lämpligt att utgå från den bestämmelse som nu finnes i 3 kap. 2 § föräldrabalken och, efter en mindre redaktionell jämkning, som huvudregel upptaga, att den som haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall anses som fader, om det ej föreligger omständighet som gör det osannolikt att barnet avlats av honom. Denna regel synes väl lämpad för de fall, då domstolen icke har fog för att räkna med att mer än en man haft samlag med barnets moder under konceptionstiden. Någon jämförelse kommer då icke i fråga mellan två eller flera. Om verkställd blodundersökning eller annan särskild omständighet icke gör det osannolikt att den som haft samlag med modern under konceptionstiden är barnets fader, skall denne förklaras vara barnets fader. Med hänsyn till vad nyss sagts om betydelsen av blodprov, som icke utesluta att den utpekade mannen är fader, hade det möjligen kunnat ifrågasättas, huruvida man icke bort uppställa såsom huvudregel att det skall föreligga övervägande sannolikhet för att h a n är fader. Detta har dock icke synts tillrådligt. Det torde icke vara erforderligt att i detta sammanhang närmare motivera den nu angivna huvudregeln, vilken i sak helt överensstämmer med gällande svenska faderskapsregel. Här må endast framhållas, att man, när det gäller att genom beräkning av konceptionstiden i det särskilda fallet bestämma yttergränserna för presumtionens tillämplighet, bör antaga en ganska vid latitud. Om samlaget ligger mycket nära endera yttergränsen, bör denna omständighet i förening med andra upptagas till samfälld bedömning vid

152 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB prövning av frågan, huruvida faderskapspresumtionen skall falla därför att det måste anses osannolikt att barnet kan vara avlat vid samlaget i fråga. Sedan de sakkunniga hos medicinalstyrelsen begärt att få del av styrelsens uppfattning rörande konceptionstidens beräkning enligt 3 kap. 2 § föräldrabalken, har styrelsen den 9 september 1953 till de sakkunniga överlämnat en av rättsläkaren Bertil Falconer utarbetad redogörelse för bedömningen av konceptionstidens längd jämte därtill hörande, å styrelsens statistiska avdelning sammanställt tabellmaterial. Redogörelsen och tabellerna äro fosade vid betänkandet såsom bilaga A. I redogörelsen uttalas »att en sannolikhet av 10 % bedömts vara den gräns, ovan vilken frågan om möjligheten av att ett barn kunnat avlas vid viss tidpunkt besvarats jåkande, och under vilken samma fråga besvarats nekande». Detta skulle möjligen kunna så förstås, att ett barn med viss längd och vikt icke anses kunna vara avlat en angiven dag, oaktat enligt det statistiska materialet inemot 100 barn av 1 000 med samma längd och vikt fötts efter lika lång eller längre resp. lika kort eller kortare konceptionstid. Ehuru det vid det i redogörelsen anförda exempel 1 skiljes mellan möjlig och sannolik konceptionstid, synes också exempel 2 giva uttryck för den uppfattningen att konception kunnat ske under viss tidrymd endast om motsvarande statistiska fall uppgå till minst 10 %. Enligt de sakkunnigas mening bör den med hänsyn till barnets längd och vikt möjliga konceptionstiden icke bestämmas så snävt. Särskilt då, såsom i det följande föreslås, faderskapet till ett barn skall prövas samtidigt beträffande alla män som kunna komma i fråga, är det angeläget att icke någon, som haft samlag med barnets moder, redan från början uteslutes, med mindre hans samlag ägt r u m å tid då barnet verkligen icke kan vara avlat. Risken att faderskapet härigenom skall bli oriktigt fastställt elimineras väsentligen av den nyss berörda sannolikhetsbedömningen vid prövningen av frågan huruvida faderskapspresumtionen skall falla. Om en viss konceptionstid i och för sig bör betecknas som osannolik så snart ifrågavarande gräns om 10 % icke överskridits, torde emellertid vara tveksamt (jfr NJA 1953 s. 298). Det må understrykas vad som också framhållits i redogörelsen, att uppgifterna om ett nyfött barns längd och vikt i allmänhet äro mycket osäkra; i synnerhet gäller detta längdmåttet. Utredning om samlag med flera. Före föräldrabalkens ikraftträdande ansågs, med stöd av motiven till 1917 års lagstiftning, icke tillåtet att i mål om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap förebringa bevisning om att modern haft samlag med annan än svaranden, om ock denna princip på senare tid icke alltid uppehölls så strängt. Den ändrade bestämmelsen i 3 kap. 2 § föräldrabalken medförde som en konsekvens att utredning i dylikt hänseende skulle få föras i den mån den var av betydelse för tillämpning av den nya regeln i lagrummet. Med hänsyn till dennas avfattning ansågs dock att man ofta skulle kunna avvisa sådan utredning såsom betydelselös. Om det skall vara möjligt att taga ett nytt steg i samma riktning som vid föräldrabalkens tillkomst, torde det vara nödvändigt att modifiera den j ä m -

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

153 3 kap. FB förelsevis restriktiva ståndpunkt som ännu i förarbetena till och vid riksdagsbehandlingen av balken intogs till frågan huruvida bevisning om att modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera skall få föras. De sakkunniga ha icke för sin del ansett hänsynen till modern eller till processekonomiska omständigheter väga så tungt, att man fördenskull behöver allvarligt tveka att taga ett sådant steg, då det av andra skäl, framför allt barnets intresse av att få fastslaget vem som är dess verklige fader, är motiverat. Erfarenheterna särskilt från Danmark, varest man redan nu tager emot all den utredning som står till buds, torde visa, att det rent processuellt går att komma till rätta med svårigheterna utan att förfarandet blir alltför tyngande. Tilläggsregel. Vid de nordiska överläggningarna i ämnet har enighet vunnits, att man icke bör stanna vid den förut angivna huvudregeln, utan att, då modern haft samlag med flera, det bör åligga domstolen att pröva sannolikheten av att den ene eller den andre är fader till barnet. En tilläggsbestämmelse, som förutsätter en dylik jämförelse, har därför synts behövlig. Finner domstolen att övervägande sannolikhet talar för att en viss m a n ä r fader till barnet, bör denne kunna förklaras vara fader. I motsatt fall bör faderskapet icke fastställas. Enligt den svenska, danska och norska ståndpunkten skulle ej heller underhållsskyldighet åläggas, men från Finlands sida har man ej velat avsäga sig möjligheten att döma viss man enbart till underhållsskyldighet. För Danmarks och Norges del skulle förslaget innebära å ena sidan att antalet fall, då faderskap fastställes, komme att öka något och å andra sidan att den hittillsvarande möjligheten att, n ä r faderskap ej kan fastställas, ålägga en eller flera, som haft samlag med m o dern, underhållsskyldighet komme att upphöra. Den föreslagna tilläggsbestämmelsen innehåller enligt den svenska lydelsen, att om det varder utrett, att modern under tid, då barnet kan vara avlat, haft samlag med två eller flera, icke någon av dem är att anse som fader, med mindre det är större sannolikhet att barnet avlats av honom än av annan. Beträffande innebörden härav må framhållas följande. Förutsättningar för tilläggsregelns tillämpning. Bestämmelsen utgör som redan antytts ett tillägg till huvudregeln. Om huvudregelns villkor ej ä r o uppfyllda, kommer icke tillämpning av tilläggsbestämmelsen i fråga. Ha två eller flera haft samlag med modern under konceptionstiden, skall jämförelse ske allenast mellan de konkumbenter, beträffande vilka det icke redan på grund av blodprov eller annan särskild omständighet framstår såsom osannolikt att någon, av dem skulle kunna vara fader. Det bör emellertid framhållas, att det visserligen från början kan te sig mindre sannolikt att viss person är fader till barnet — t. ex. därför att samlaget ligger nära endera yttergränsen för konceptionstiden — men att andra omständigheter kunna komma att tala i motsatt riktning. En allsidig jämförelse mellan olika tänkbara alternativ kan nämligen giva vid handen, att skälen för ett alternativ, som först ej föreföll så sannolikt, betydligt förstärkas. En andra förutsättning för tilläggsbestämmelsens tillämplighet framgår

154 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB direkt av bestämmelsen själv och innefattar krav på att det skall vara utrett att modern haft samlag med två eller flera under tid då barnet kan vara avlat. Något särskilt mått har icke uppställts beträffande styrkan av den bevisning som måste föreligga för att angivna förhållande skall anses utrett. Vanliga anspråk skola alltså vara uppfyllda i detta hänseende. De finska och norska texterna ha däremot avsiktligt fått en lydelse som anger att kravet på bevisning icke skall sättas fullt så högt som eljest; i praktiken torde dock denna skiljaktighet i allmänhet icke leda till avvikande resultat. Beträffande innebörden av nämnda förutsättning må i övrigt nämnas, att bestämmelsen omfattar icke allenast det fallet att bevisning föreligger om att två eller flera bestämda kända personer haft samlag med modern under konceptionstiden. Situationen kan även vara den, att bevisning om samlag förebragts mot viss eller vissa personer men att därjämte styrkts att modern haft samlag även med en eller flera okända. Om situationen är den sistnämnda, kan regelmässigt någon fullständig jämförelse icke åstadkommas. En liknande situation inträder, om någon av konkumbenterna väl är känd men håller sig undan eller avlidit innan faderskapet blivit fastställt. Så snart flera kunna komma i fråga och fullständig jämförelse mellan dem icke kan äga rum, kan följden bli att faderskapet icke kan fastställas. Dessa verkningar kunna synas betänkliga ur barnets synpunkt men torde knappast behöva tillmätas avgörande betydelse. Man synes icke behöva befara, att situationen skall vara någon av de nu angivna annat än i ett mycket begränsat antal fall. Allteftersom möjligheten ökas att förebringa positiv sannolikhetsbevisning för att viss man är fader torde också faderskapet lättare kunna fastställas trots att någon fullständig jämförelse mellan dem som haft samlag med modern icke kunnat äga rum. Om den positiva sannolikheten för att en viss man är fader — utan att biologisk jämförelse skett — befinnes vara lika stor som måttet av den bevisning man i allmänhet nöjer sig med för att anse ett sakförhållande styrkt, bör domstolen kunna bortse från att en eller flera andra konkumbenter finnas som icke kunnat bli föremål för blodprovsundersökning m. m. Det kan inträffa, att modern själv uppger att hon haft samlag med annan än den som påståtts vara fader, ehuru någon bevisning utöver hennes sanningsförsäkran icke kan förebringas till stöd för uppgiften. Den uppgivne fadern äger naturligtvis i detta läge åberopa moderns uppgift till sin förmån. Eftersom målet är av indispositiv natur är domstolen dock icke bunden av att modern gjort ett dylikt för barnets talan oförmånligt uttalande utan har att självständigt pröva dess betydelse i målet. Den kan därvid — t. ex. om barnavårdsmannen bestrider riktigheten av moderns uppgift och skäl framkommer till antagande att hennes uppgift ej är tillförlitlig — komma till det resultatet att uppgiften är utan betydelse. Kan uppgiften däremot ej efter sådan prövning lämnas utan avseende, måste domstolen räkna med att modern, såsom hon uppgivit, haft samlag även med annan. Om skäl föreligger till antagande att modern haft förbindelse med flera utan att detta förhållande kan anses styrkt, blir den föreslagna tilläggsbe-

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

155 8 kap. FB stämmeisen icke tillämplig enligt den svenska lydelsen. Ett dylikt osäkert antagande skulle eljest leda till att faderskapet icke kan fastställas. De finska och norska texterna ge som nämnts större utrymme åt beaktande av mera allmänna upplysningar om att modern varit lösaktig. Så långt har man icke velat sträcka sig från svensk sida. Om det emellertid verkligen kan anses utrett att modern haft samlag med andra än svaranden inom konceptionstiden, blir tilläggsbestämmelsen också enligt den svenska lydelsen tillämplig, även om det icke är styrkt med vilka personer modern sålunda haft förbindelse eller vilka dagar samlagen ägt rum. När förutsättning finnes för att göra en sådan jämförelse som förut nämnts, skola naturligtvis samtliga omständigheter vägas mot varandra. Självfallet är, att blodprovsundersökning är det medel att komma till klarhet som först bör anlitas. Den eller de konkumbenter som enligt blodprovsundersökningen kunna betecknas som uteslutna behöva, såsom antytts, överhuvud ej vidare komma i fråga. I fall då efter verkställda blodprov två eller flera konkumbenter alltjämt komma i fråga kunna blodproven, oaktat ingen av männen är direkt utesluten, likväl ge större eller mindre sannolikhet för att den ene eller den andre är fader till barnet. Jämte blodproven kunna andra antropologiska undersökningar vara av stort värde. Det bör dock anmärkas, att någon verklig rutin i fråga om andra antropologiska undersökningar än blodprov ännu icke vunnits i vårt land samt att kostnaden kan bli ganska betydande, om dylika undersökningar skola göras mera fullständiga. Emellertid förefaller det som om de svårigheter vilka ansetts förenade med användningen av ifrågavarande hjälpmedel skulle vara överdrivna. Undersökningarna torde icke bli fler än att erforderlig organisation bör kunna ordnas ganska lätt, och kostnaden borde, i den mån den överstiger visst måttligt belopp, kunna stanna på det allmänna. Jämte resultatet av blodprovs- och andra antropologiska undersökningar måste särskild betydelse tillmätas tidpunkterna för uppgivna samlag. Med hänsyn till svårigheten att överhuvud fastställa konceptionstiden får dock alltför stor vikt icke fästas vid att ett samlag kanske ligger vid ytterkanten av den på grundval av statistiskt material och med ledning av barnets utvecklingsgrad uträknade möjliga konceptionstiden. Några få dagars skillnad mellan tidpunkterna för samlag med olika män bör i regel vara utan inflytande, dock att läget inom menstruationsperioden kan utgöra ett indicium. Utan större vikt torde vara, om modern haft samlag vid flera tillfällen med en viss man än med en annan. I tveksamma fall, där tillräcklig ledning ej gives av de hjälpmedel som förut nämnts, kan dock möjligen de olika sexuella förbindelsernas varaktighet få tillmätas viss betydelse. Uppgift om användning av preventivmedel är svårkontrollerbar och kan ej utan vidare godtagas, vartill kommer att det är ovisst om preventivmedlet varit effektivt. Helt utan betydelse äro dock trovärdiga uppgifter om användning av preventivmedel e j ; en god antikonceptionell metod (vaginalpessar med salva) har vid viss undersökning befunnits effektiv i cirka 93 % av fallen (SOU 1936: 59 s. 312).

156 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB Om det vid jämförelse mellan de konkumbenter, å vilka faderskapspresumtionen enligt huvudregeln är tillämplig, finnes att beträffande någon av dem föreligger större sannolikhet att han är fader till barnet än någon av de övriga, skall han enligt den föreslagna tilläggsbestämmelsen förklaras vara barnets fader, övervikten i sannolikhetshänseende får icke vara h u r ringa som helst. Å andra sidan behöver den ej heller vara fullständigt dominerande, utan det räcker med att övervikten är av sådan storleksordning att skillnaden i sannolikhet mellan ifrågavarande och övriga alternativ kan anses betydelsefull. Något krav på att sannolikheten skall kunna uttryckas rent matematiskt med visst mått kan icke uppställas. Helt naturligt är det icke lätt att väga alla förut angivna omständigheter mot varandra och några närmare direktiv kunna knappast givas. I de danska, finska och norska lagtexterna angives tilläggsregeln såvitt nu är i fråga innebära krav på väsentligt större sannolikhet. Man har menat att den erforderliga övervikten i sannolikhetshänseende icke skulle framgå utan användande av ordet väsentligt såsom förstärkande uttryck. För Sveriges del har befarats att en sådan utformning av lagtexten i tillämpningen skulle föra för långt. Redan genom att större sannolikhet fordras får den avsedda innebörden anses täckt. Därest skälen för den ene och den andre väga ungefär jämnt, kan enligt den föreslagna tilläggsbestämmelsen icke någon av dem förklaras vara barnets fader. Alla konkumbenterna gå således fria, även från underhållsskyldighet. Det kan också inträffa, att då fråga är om t. ex. tre konkumbenter, skälen äro mycket svaga mot en av dem och starkare mot de två övriga utan att man likväl kan skilja mellan de två sistnämnda. Ej heller i sådant fall kommer enligt tilläggsbestämmelsen något faderskap att fastställas. De sakkunniga ha som strax skall något närmare beröras icke trott sig behöva befara, att den grupp av fall då faderskap enligt den föreslagna bestämmelsen icke kan fastställas blir så talrik. Det blir efter hand allt större möjlighet att ined vetenskapliga hjälpmedel föra positiv bevisning om att viss man är fader. Härmed reduceras faran för att faderskap ej skall kunna fastställas, när två eller flera haft samlag med modern under konceptionstiden. Denna utveckling skulle helt naturligt påskyndas om den antropologiska forskningen finge ökade resurser till sitt förfogande, och de sakkunniga vilja understryka nämnda forsknings synnerliga betydelse för frågan om faderskapets fastställande. För att få vissa av de här förut berörda frågorna närmare belysta har den kommission, som de danska representanterna vid de nordiska överläggningarna utgjort, begärt ett uttalande av retslaegerådet i Danmark. I ett den 12 maj 1953 avgivet utlåtande besvarar retslaegerådet åtskilliga av kommissionen uppställda spörsmål samt förklarar sammanfattningsvis, att utvecklingen inom den biologiska faderskapsforskningens olika områden medfört så betydelsefulla framsteg att den säkert kan erbjuda ett väsentligt stöd vid utövandet av det fria domarskön, vartill den ifrågasatta nya faderskaps-

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

bestämmelsen öppnar möjlighet, och att detta stöd förmodligen ytterligare kommer att ökas genom den fortsatta forskningen. Sedan ärvdabalkssakkunniga hos medicinalstyrelsen anhållit om yttrande över utlåtandet, har styrelsen i skrivelse den 4 december 1953 i allt väsentligt instämt i retslsegerådets uttalanden. Retslsegerådets utlåtande är fogat vid betänkandet såsom bilaga B och medicinalstyrelsens yttrande såsom bilaga C. Tilläggsregelns verkningar. I detta sammanhang torde det vara av intresse att nämna några siffror från Danmark och Norge, i vilka länder man för närvarande kan ålägga envar som haft samlag med modern under konceptionstiden att utgiva bidrag till barnets underhåll, om faderskapet ej kan fastställas. I Danmark föddes under åren 1943—1949 i medeltal 7 529 barn utom äktenskap om året. Beträffande 6 014 barn (ca 80 %) fastställdes faderskap, beträffande 994 barn (ca 13 %) ålades en man bidragsplikt, beträffande 230 barn (ca 3 %) ålades flera bidragsplikt och beträffande 261 barn (ca 3 %) ogillades såväl faderskapstalan som anspråk på bidrag. I Norge avslutades år 1938 41,5 % av alla mål om barn utom äktenskap med fastställande av faderskap, medan i 34,8 % av målen endast bidragsplikt ålades och i 23,7 % talan ogillades. År 1949 utgjorde motsvarande procenttal respektive 59,6, 23,4 och 17. För såväl Danmark som Norge kan man kanske våga räkna med att antalet fastställda faderskap vid tillämpning av de nya bestämmelserna skall öka med ett antal ungefär motsvarande antalet fall, i vilka enligt hittillsvarande lag endast en man skulle ålagts bidragsplikt, samt att antalet fall då talan helt ogillas skall öka med ungefär lika många som de, i vilka enligt gällande lag flera skulle ålagts bidragsplikt. Någon säker slutsats kan dock ej dragas av siffrorna. Det har nämligen hittills ej för mannen varit så mycket vunnet med att göra invändning om exceptio plurium, eftersom han ej därigenom kunde vinna befrielse från bidragsplikt. Kan invändningen, såsom enligt förslaget, leda till befrielse även från bidragsplikt, förstärkas naturligtvis motiven för att göra dylik invändning högst betydligt. Måhända är det dock ej sannolikt att männen hittills i något större antal fall avhållit sig från att göra exceptio plurium, om de verkligen haft skäl därtill. På grundval av uppgifter, som införskaffats från ett antal barnavårdsnämnder, ha de sakkunniga sökt bilda sig en uppfattning om hur den föreslagna nya faderskapsregeln skall verka för Sveriges vidkommande. Förutom att domar genom vilka faderskap fastställas komma att bättre överensstämma med verkligheten, måste som redan nämnts regeln medföra att i vissa fall, där faderskap enligt nuvarande bestämmelser skulle ha fastställts, talan blir ogillad. För närvarande fastställes faderskap för ungefär 90 % av de utom äktenskap födda barnen. Med hänsyn till att, såvitt angår fastställda faderskap, samlag under konceptionstiden med annan man än fadern medgivits av modern eller eljest påståtts i ungefär 10 % av fallen, torde man icke behöva antaga att minskningen av antalet fastställda faderskap skall utgöra mer än några få procent. Den antagna minskningen av antalet faderskap som fastställas måste för-

158 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB anleda ökade kostnader för det allmänna. Eftersom förslaget förutsätter att särskilt barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn liksom hittills skall utgå till barn utom äktenskap, beträffande vilka faderskapet ej fastställts, komma nämligen de ytterligare barn som falla under denna kategori att åsamka det allmänna nya utgifter. Det är emellertid att märka, dels att vissa av dessa barn kunna beräknas bli adopterade och sålunda icke föranleda utbetalning av särskilt barnbidrag, dels att för en del av de övriga det allmänna under alla omständigheter fått vidkännas kostnader i form av bidragsförskott som ej återgäldats och dels att det särskilda barnbidraget i viss mån är beroende på moderns årsinkomst. Utgiftsökningen för det allmänna i form av barnbidrag har med beaktande härav antagits komma att uppgå till ett belopp av omkring en halv miljon kronor om året. Det må understrykas att de sålunda gjorda beräkningarna äro mycket osäkra. De från barnavårdsnämnder införskaffade uppgifterna äro i viss utsträckning otillförlitliga, något som vederbörande uppgiftslämnare själva säkerligen varit medvetna om. För att överhuvud ernå ett resultat ha dessutom skönsmässiga uppskattningar varit erforderliga. Beräkningarna k u n n a dock förmodas giva en antydan om storleksordningen av dels den minskning av antalet fastställda faderskap som den föreslagna faderskapsregeln kan väntas medföra och dels den utgiftsökning i form av barnbidrag som blir följden därav för det allmänna. Vad särskilt angår beräkningarna i sistnämnda del bör ytterligare framhållas, att då de sakkunniga utgått från gällande bestämmelser om barnbidrag, därmed icke tagits ställning till dessa bestämmelsers sakliga innehåll. Företrädare för socialvården ha redan tidigare anfört önskemål om sådana ändringar i bestämmelserna att fler av de utomäktenskapliga barn, för vilka faderskapet ej fastställts, skulle bli delaktiga av förmånerna, och de skäl som därvid åberopats kunna naturligtvis vinna i styrka allteftersom antalet dylika barn ökar. De sakkunniga finna det i och för sig motiverat att gällande bestämmelser rörande nämnda fråga och vad därmed äger samband överses men ha icke ansett en sådan översyn falla inom de sakkunnigas kompetensområde. Tydligt är att det allmännas kostnader för faderskapsmålen också komma att stiga. Förfarandet vid fastställande av faderskap. Därest 3 kap. 2 § föräldrabalken ändras i enlighet med vad ovan anförts, är det nödvändigt att undersöka, i vad mån sättet för handläggning av faderskapsfrågorna behöver ändras. Det svenska förfarandet för fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap skiljer sig för närvarande i hög grad från det danska och norska, medan det finska ganska väl överensstämmer med vad som hos oss tillämpades före nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Någon väsentlig omläggning av det danska eller norska systemet lärer icke ifrågakomma, och det har icke synts lämpligt att hos oss göra något principiellt avsteg från grundsatsen, att frågor om faderskap skola handläggas i huvudsak som vanliga

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

159 3 kap. FB civila rättegångsmål, i den mån frivilligt erkännande ej föreligger. Vid de nordiska överläggningarna har förutsatts, att varje land skulle gå sin traditionella väg, med beaktande av att förfarandet självfallet bör vara så anordnat att möjlighet finnes att inom dess ram tillgodose de önskemål som fått sitt uttryck i den nya materiella bestämmelse som föreslås. I förarbetena till 1917 års lagstiftning förutsattes, att frågan om faderskapet till barn utom äktenskap ej kunde samtidigt prövas mot två eller flera svarande. Barnets representanter måste alltså före rättegångens anhängiggörande bestämma mot vem de ville föra talan. Om förut behandlade lagändring vidtages, är det nödvändigt att införa möjlighet att samtidigt väcka talan mot två eller flera. Däremot har det icke synts påkallat att vid vite eller därmed jämförlig påföljd tvinga barnets representanter att mot sin vilja instämma mer än en svarande, överhuvud har det synts angeläget att icke åstadkomma större omgång än som är nödvändigt med anledning av den nya faderskapsregeln. Processen kan eljest komma att bli alltför tyngande. Det har ur praktisk synpunkt också synts vara av stor vikt att för barnavårdsmyndigheterna underlätta möjligheten att alltjämt i största utsträckning utreda hithörande frågor utan anlitande av rättegång. Visserligen måste det bli svårare att erhålla frivilliga erkännanden ju större utrymme vederbörande får att göra invändning om att annan kan vara fader till barnet, men även utan rättegång torde under barnavårdsnämndernas ledning kunna verkställas utredningar, som klargöra för mannen i fråga att han icke har anledning frånsäga sig faderskapet eller som åtminstone visa vem av två eller flera som är den mest sannolike. Barnavårdsnämnds utredning. Det nu åsyftade utomrättsliga förfarandet synes böra gestaltas efter följande riktlinjer. Enligt 8 kap. 3 § föräldrabalken skall barnavårdsman förordnas för varje barn utom äktenskap. Barnavårdsmannen har en relativt självständig ställning och är ej bunden av moderns beslut i mål angående fastställande av faderskapet till barnet. Detta har bland annat kommit till uttryck i 20 kap. 4 §, varest stadgas att såväl modern som barnavårdsmannen och särskild förmyndare som må vara förordnad för barnet äga var för sig föra barnets talan. Modern har dock en starkare ställning utanför rättegång. Enligt 3 kap. 4 § kan nämligen frivilligt erkännande av faderskapet komma till stånd med bindande verkan utan att barnavårdsmannen eller särskild förmyndare för barnet behöver ha medverkat därtill. Barnavårdsmannen har enligt 8 kap. 6 § särskilt ålagts att sörja för att barnets börd fastställes samt att underhåll tillförsäkras barnet. Uppenbarligen bör han icke söka kritiklöst förmå en uppgiven barnafader att påtaga sig faderskapet, om det är osannolikt att denne verkligen är barnets fader. Det är i stället av stor vikt att barnavårdsmannens försök att åstadkomma frivilligt erkännande föregås av en objektiv utredning. Detta är, sett på längre sikt, även av betydelse ur barnets egen synpunkt. Här behöver endast erinras om att blodundersökningen givit ett medel att i efterhand, t. o. m. på ett mycket sent stadium, ådagalägga att ett erkännande varit

160 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB . oriktigt. Om en sådan efteråt verkställd blodundersökning visar att den som erkänt faderskapet ej kan vara barnets fader, skall enligt 3 kap. 4 § erkännandet på hans talan förklaras ogiltigt. Olägenheterna av att ett erkännande långt efteråt häves äro påtagliga. När en barnavårdsman upptager frågan om fastställande av faderskapet ull barn utom äktenskap, kan han ofta icke veta, om faderskapet kommer att frivilligt erkännas eller ej. Möjligheten att erhålla ett frivilligt erkännande är för övrigt naturligtvis beroende av den utredning barnavårdsmannen k a n åstadkomma. Detta gäller särskilt, då den uppgivne fadern bestrider samlag och barnavårdsmannen har att redogöra för de bevis han må inneha, men det gäller också då mannen tror sig veta att jämväl en eller flera andra haft samlag med modern under konceptionstiden. Även den man som ej vill slingra sig från sina skyldigheter är givetvis intresserad av att få veta skälen, varför just han framför den eller de andra anses vara barnets fader. Det är därför angeläget att, när tvekan kan råda om vem som är barnets fader, redan på ett tidigt stadium närmare undersökes, hur det verkligen förhåller sig. Om frivilligt erkännande ej lämnas, bör en sådan utredning kunna tjäna till god ledning, när det sedermera blir fråga om att vid domstol väcka talan om faderskapets fastställande. Då barnavårdsmannen i anslutning till gällande ordning bör företräda det allmännas intresse i förevarande sammanhang, torde han också böra ha ansvaret för utredningen, även om det ofta icke kan begäras att han själv utför densamma. Det fordras rutin och erfarenhet för att kunna åstadkomma en sådan undersökning som här avses. I mera tveksamma fall, då erkännande ej kan förväntas utan att den utpekade verkligen blivit med goda skäl övertygad om att han bör stå för faderskapet eller då saken i allt fall sannolikt går till rättegång, är det ändamålsenligt att advokat anlitas att biträda vid den förberedande undersökningen. Självfallet är det ofta särskilt lämpligt att, där rättshjälpsanstalt finnes, någon vid anstalten anställd jurist anlitas eller att, där kostnadsfri rättshjälp lämnas genom advokater med egen rörelse, sådan advokat anförtros uppdraget. I andra fall kan det vara ändamålsenligt att barnavårdsnämnden i viss kommun eller barnavårdsnämnderna i flera kommuner på förhand avtala med lämplig jurist att h a n ombesörjer den rättsliga sidan av de undersökningar som böra äga rum. Barnavårdsmännen böra vid behov anmäla ärendena hos nämnden och påkalla dylikt biträde, där ej nämnden låter dem vända sig direkt till vederbörande jurist för att erhålla hans hjälp. Utgångspunkt för undersökningen blir naturligtvis regelmässigt moderns uppgifter. I allmänhet torde hon med större eller mindre bestämdhet uppge, vem hon anser vara barnets fader. Hon bör emellertid tillfrågas, om hon även haft samlag med någon annan man under konceptionstiden. Är detta händelsen, måste hon givetvis också så noga som möjligt upplysa om alla omständigheter som kunna inverka på frågan om faderskapet. Därefter får man höra den eller de män hon nämnt samt vid behov ånyo höra modern. Ehuru utredningen bör bedrivas med diskretion, kan det vara behövligt att

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

161 8 kap. FB även höra utomstående personer. I allmänhet torde detta dock gälla huvudsakligen när samlag bestrides och bevis måste anskaffas. Utomstående enskilda personer kunna däremot icke bidraga så mycket till besvarande av frågan, vilken av flera tänkbara män som sannolikt är barnets fader. När denna del av utredningen kan anses i huvudsak avslutad, bör blodprovsundersökning anställas, därest detta icke i det särskilda fallet kan anses överflödigt. Annan antropologisk undersökning torde däremot på delta stadium endast undantagsvis böra äga rum. För att nå ett så gott resultat som möjligt är det önskvärt, att dessa undersökningar avse icke blott modern, barnet och den m a n modern uppgiver som fader utan även a n n a n man som kan komma i fråga. En svårighet är att vissa prov och andra undersökningar icke kunna med fördel äga rum förrän barnet uppnått viss ålder. Det blir en ganska ömtålig fråga i tillämpningen att avgöra, huruvida det är påkallat att uppskjuta vidare åtgärder intill dess dylika undersökningar kunna vidtagas, men detta gäller icke endast den utomrättsliga handläggningen. Den verkställda undersökningen bör protokollföras åtminstone i väsentliga delar. Förhör i syfte att erhålla bevisning om samlag behöver dock i regel icke upptecknas. Undersökningen torde icke böra avslutas med något formligt beslut. Den skall endast tjäna till grundval för ett ställningstagande av barnets representanter, vanligen modern och barnavårdsmannen, till frågan vem av två eller flera män som får antagas vara barnets fader. Barnavårdsmannen bör vinnlägga sig om att träffa ett så objektivt avgörande som möjligt. Han bör sålunda vända sig mot den man som på de bästa skälen kan antagas vara barnets fader. Härvid böra såvitt möjligt frågan om bevisning för uppgivet samlag och frågan om sannolikheten av att det ena eller andra samlaget lett till befruktning hållas i sär. Om den som sannolikt är barnets fader ej erkänner faderskapet, bör barnavårdsmannen verka för att han instämmes till domstol och ej övergå till att söka erhålla frivilligt erkännande av någon annan. Barnavårdsmannens ställningstagande kan icke överklagas, men om han förfar olämpligt, kan barnavårdsnämnden entlediga honom från uppdraget att vara barnavårdsman och utse ny barnavårdsman som kan förväntas bättre fylla sin uppgift. Vad modern beträffar torde barnavårdsmannen ha stora möjligheter att påverka henne i gynnsam riktning så att hon medverkar till ett gott resultat av utredningen. Förfarandet i rättegång. I de fall då den förberedande utredningen icke leder till att faderskapet fastställes genom frivilligt erkännande måste saken bli föremål för rättegång, såvida det ej anses helt utsiktslöst att överhuvud föra talan mot någon. Det står härvid envar av barnets ställföreträdare — modern, om hon är bibehållen vid vårdnaden, eller i annat fall särskild förmyndare samt barnavårdsmannen — fritt att instämma den som vederbörande anser vara fader till barnet. Den ena representanten är icke bunden av den andres ståndpunkt. Det kan naturligtvis, trots vad förut framhållits om barnavårdsmannens inflytande, inträffa att modern och barnavårdsI l — 532434

162 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap. FB „ mannen ha olika uppfattning i frågan vem som sannolikt ar barnets fader. Även om modern lätt kan låta sig ledas av opportunitetsskäl, synes det icke tillrådligt att låta hennes talerätt träda tillbaka för barnavårdsmannens. För det fallet att barnavårdsmannen och modern ha olika åsikter om vem som bör instämmas gäller för närvarande att den som först väckt talan vid domstol tills vidare binder den andre. Enligt gällande lag har, som förut nämnts, icke ansetts möjligt att samtidigt handlägga mål mot flera svarande rörande faderskapet till ett och samma barn. Då denna ståndpunkt ej torde böra vidhållas, kunna modern och barnavårdsmannen samtidigt föra talan mot olika personer. Någon nämnvärd praktisk olägenhet innebär detta icke. Då barnavårdsmannens utredning bör föreläggas domstolen, torde modern ej annat än rent undantagsvis komma att gå sin egen väg. Den verkställda utredningen bör oftast kunna ge modern och barnavårdsmannen tillräckligt stöd för en egen uppfattning om vem som är barnets fader, även om två eller flera haft samlag med modern under konceptionstiden. Man torde därför alltjämt som huvudregel kunna utgå från att talan behöver väckas allenast mot en person. Liksom hittills torde det även böra stå öppet att väcka talan redan före barnets födelse, ehuru den icke får dessförinnan slutligen prövas. Av vad nyss sagts framgår, att om modern och barnavårdsmannen ha olika mening om vem som bör instämmas, vardera må instämma den han främst anser böra komma i fråga samt att målen skola kunna handläggas gemensamt. Det bör emellertid även stå modern eller särskild förmyndare för barnet samt barnavårdsmannen öppet att tillsammans eller var för sig instämma två eller flera, om de icke anse sig lämpligen kunna själva fatta ståndpunkt i saken. För att klargöra vad nu sagts torde böra meddelas ett stadgande att, om det är ovisst vem av två eller flera som är fader, talan må samtidigt väckas mot dem. Att sedan mot viss person väckt talan ogillats, talan därefter kan väckas mot annan har ansetts klart redan enligt gällande rätt och lärer icke behöva särskilt utsägas. En bestämmelse av nyss angivet innehåll kan lämpligen intagas i 3 kap. 1 § föräldrabalken. Uppenbarligen bör, om talan skall väckas mot två eller flera, detta ske i omedelbart sammanhang. Om talan, som väckts mot viss man, fullföljts i högre rätt och talan därefter väcktes jämväl mot en annan man, bleve det nämligen regelmässigt nödvändigt att det första målet återförvisades för att handläggas gemensamt med det senare, något som bland annat drager extra kostnader. En ömtålig fråga är, om domstolen skall kunna ex officio ålägga barnavårdsmannen eller annan barnets ställföreträdare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är instämd i målet. Ifrågavarande mål äro av indispositiv natur, om ock det indispositiva momentet icke är starkare betonat än att faderskapet kan fastställas genom erkännande som är undandraget domstolens kontroll. Av målens indispositiva natur följer att domstolen har större ansvar för utredningen än i tvistemål i allmänhet, och det är därför motiverat att domstolen jämväl må utöva en ledande verksamhet med avse-

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 163 . . - . 3 kap. FB ende a tragan, om en eller flera böra instämmas för att svara i målet. Uppenbarligen har domstolen möjlighet att inverka på denna fråga även utan någon befogenhet att själv bestämma, vilka som böra vara svarande. Under förberedelsen får rätten del av den undersökning som enligt vad förut sagts bör föregå väckande av talan vid domstol och kan med barnets representanter upptaga till övervägande, huruvida det är lämpligt att instämma ytterligare en eller flera. Ur allmänna processuella synpunkter kan det synas mest tilltalande att stanna härvid. När frågan om fastställandet av faderskapet handlägges i rättegångsväg, är det icke särskilt önskvärt att domstolen alltför mycket tager del i de överväganden som avse frågan mot vilken eller vilka talan skall väckas. Domstolen kan eljest lätt få sken av att ha intagit en förutfattad mening. Trots dessa betänkligheter ha de sakkunniga ansett sig icke kunna bortse från möjligheten att barnets ställföreträdare kunna i förevarande hänseende ha intagit en ståndpunkt som icke är ägnad att främja en objektiv och allsidig utredning. En felbedömning av det föreliggande materialet kan ha ägt rum. Undantagsvis kunna också under förberedelsen vid rätten framkomma nya omständigheter som sätta saken i ett annat läge, utan att barnets ställföreträdare föranledas att självmant ändra ståndpunkt. Om det finnes påkallat för utredningen, torde därför rätten böra få giva barnets ställföreträdare föreläggande att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i målet. Däremot synes rätten icke böra äga att själv direkt inkalla någon för att svara i målet. Det må erinras om att, därest vederbörande bestrider samlag, bevisning härom måste förebringas. Denna införskaffas bäst genom parternas försorg, även om rätten vid utövningen av sin kontrollerande uppgift kan behöva av eget initiativ komplettera utredningen, och man kan befara att barnets ställföreträdare ej äro så angelägna att införskaffa bevisning mot dem som rätten mot deras önskan instämt. Det bleve i så fall domstolen som finge vara verksam för att sammanbringa bevisningen. Skulle emellertid domstolen ha att dels instämma vederbörande dels ock bära främsta ansvaret för införskaffande av bevisning mot honom, komme rätten att försättas i en situation som vore alltför inkvisitorisk för att kunna förordas. Även den mer begränsade befogenheten att förelägga barnets ställföreträdare att själva instämma viss man bör ha praktiska fördelar med sig. Till en början bör den sålunda göra det lättare för den som leder den utomrättsliga undersökningen att på frivillighetens väg vinna samtliga berörda parters medverkan till denna, såsom för anskaffande av blodprov. Vidare böra barnets ställföreträdare känna sig manade att vid instämmande av sin talan taga ståndpunkt efter ett mera grundligt och objektivt övervägande, om de veta med sig att rätten eljest kan komma att ingripa med ett föreläggande Även om rättens befogenheter böra utövas med urskillning, får rätten, om det kan främja utredningen när tvivel råder om vem av två eller flera som är fader till barnet, icke tveka att giva sådant föreläggande som nu nämnts. Det är visserligen sant, att svaranden alltid har möjlighet att till sitt för-

164 Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. 3 kap FB svar åberopa att annan är fader till barnet och föra erforderlig bevisning i denna riktning. Härigenom uppstår emellertid den situationen att den ena av de påstådda konkumbenterna är part i rättegången medan den eller de andra bliva utomstående. Den förstnämnde får avgiva sina uppgifter under sanningsförsäkran medan de senare k u n n a komma att höras under vittnesed. Om talan mot den förstnämnde ej kan bifallas, utmynnar processen i ett ogillande, varefter — för att faderskap skall kunna fastställas — fordras ny rättegång mot någon annan. I denna nya rättegång kan läget ha blivit förändrat så att jämväl däri väckt talan måste ogillas. Även om dessa olägenheter icke böra tillmätas alltför stor betydelse, är det dock bäst ägnat att befordra rättssäkerheten för alla parter att de män, som i tvivelaktiga fall kunna komma i fråga, stå på lika fot i en och samma process. Rätten får också därigenom tillfälle att redan från början, under förberedelsen, klargöra vad som är ostridigt mellan modern och envar av de män, med vilka hon haft förbindelse, samt att därvid erhålla uppgift om det bevismaterial som föreligger mot var och en. Vad härefter angår frågan, vilken påföljd som bör inträda därest meddelat föreläggande icke efterkommes, är det i och för sig tänkbart antingen att rätten skulle äga att stadga vite eller ock att talan i målet finge avvisas, om föreläggandet ej efterkommes. Ehuru målen, som förut framhållits, äro av indispositiv natur, synes av redan anförda skäl icke lämpligt, att rättens önskan om gemensam handläggning av talan mot två eller flera genomdrives med tvångsmedel. Något vite torde ej böra ifrågakomma. De sakkunniga h a icke heller funnit det tillräckligt motiverat att meddela föreskrift om att barnets talan ej skulle kunna upptagas, därest rättens föreläggande icke efterkommes. Det torde vara tillfyllest, att rätten fått tillfälle att i tydlig och bestämd form giva tillkänna sin på dittills förebragt material grundade uppfattning om hur rättegången bör mest ändamålsenligt ordnas. Om barnets ställföreträdare vidhåller sin ståndpunkt, föreligger ur barnets synpunkt den risken att barnets talan ej kan föras till ett lyckligt slut. Ställföreträdarens vägran att efterkomma föreläggandet får i målet tillmätas den betydelse som den med hänsyn till samtliga omständigheter synes förtjäna. I enlighet med det anförda föreslå de sakkunniga ny lydelse av förevarande paragrafer. Beträffande vissa därmed sammanhängande ytterligare ändringar hänvisas till det följande. 3 och 4 §§. Bestämmelserna i 3 § och 4 § andra stycket avse endast trolovningsbarn och böra därför, såsom under 1 kap. i förevarande förslag närmare utvecklats, upphävas. Vad som därefter återstår av 4 § torde lämpligen k u n n a betecknas 3 §, och 4 § kan följaktligen utgå.

Om adoption.

165 4 kap. FB

4 KAP. Om adoption. Adoptionsinstitutet infördes i vårt land genom 1917 års lag om adoption. Förslag i ämnet hade utarbetats av lagberedningen under samarbete med delegerade för Danmark och Norge (betänkande 1913 med förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken II). Den reglering adoptionsinstitutet sålunda erhöll gäller i huvudsak alltjämt, i det att lagens bestämmelser, sedan de arvsrättsliga stadgandena överförts till lagen om arv, intagits i föräldrabalken utan mera väsentliga ändringar. Alltsedan sin tillkomst har adoptionsinstitutet haft stor social betydelse. Redan år 1918 uppgick antalet slutligt handlagda ärenden angående antagande av adoptivbarn till 921. F r a m till mitten av 1930-talet höll sig siffran för det årliga antalet sådana ärenden tämligen konstant och utgjorde år 1935 1 086. Därefter utvisar statistiken en så gott som oavbruten stegring till maximisiffran 3 681 som nåddes år 1947. De två närmast följande åren voro ärendena 3 213 respektive 2 902. Sammanlagda antalet adoptioner, som i Sverige kommit till stånd under åren 1918—1950, har uppskattats till cirka 50 000 (stadskollegiets i Stockholm utlåtande nr 467 år 1952 s. 3707). Genom adoption grundas mellan adoptanten och adoptivbarnet ett rättsförhållande av väsentligen samma innehåll som förhållandet mellan föräldrar och barn. Något uttryckligt stadgande härom finnes icke. Lagberedningen förklarade (nyssnämnda betänkande s. 51) att beredningen icke funnit lämpligt att upptaga någon allmän föreskrift utvisande att adoptivbarnet i allt väsentligt hade samma rättsställning som adoptantens äkta barn, ej ens med begränsning till det civilrättsliga området. Det visade sig nämligen att reglerna om förhållandet mellan föräldrar och barn i allmänhet icke kunde utan vidare tillämpas på adoptivföräldrar och adoptivbarn. Så gott som på alla punkter erfordrades modifikationer av eller tillägg till de allmänna reglerna. Då det sålunda varit nödvändigt att giva speciella regler angående förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn i de särskilda hänseenden, som skulle avses med en generell regel, hade en sådan blivit överflödig. Adoptionen medför i princip icke något familj erättsligt förhållande mellan adoptanten och adoptivbarnets släkt eller mellan adoptivbarnet och adoptantens släkt (lagberedningens betänkande s. 62). En avvikelse härifrån är att adoptantens avkomlingar under särskilda omständigheter äga en begränsad rätt till arv efter adoptivbarnet. Vid sidan av adoptivförhållandet består emellertid i vissa hänseenden rättsförhållandet mellan adoptivbarnet och dess släkt. Barnet är sålunda även efter adoptionen underhållsskyldigt mot sina föräldrar, och dessa äro ansvariga för barnets underhåll, i den m å n adoptanten blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. Tydligast framträder det mellan barnet och

166 Om adoption. 4 kap. FB . dess släkt kvarstående bandet på arvsrättens område. Såvitt ej adoptantens och hans avkomlingars rätt till arv efter adoptivbarnet lägger hinder i vägen, äga nämligen barnet och dess skyldemän taga arv efter varandra så som om adoptionen ej skett. Frånsett adoptivbarnets rätt till adoptantens släktnamn, upphör all verkan av adoptionen, om adoptivförhållandet häves. Dör adoptanten, upphör visserligen också adoptivförhållandet, men i detta fall kvarstå likväl, förutom barnets rätt till adoptantens släktnamn, även vissa andra av adoptionens verkningar (lagberedningens betänkande s. 66, jfr s. 70). Vårdnaden om barnet återgår sålunda icke till föräldrarna, och den arvsrätt efter adoptivbarnet, som adoptantens avkomlingar kunna äga, bibehålla dessa. Om makar adopterat och endera dör, består givetvis adoptivförhållandet orubbat såvitt angår den andra. E h u r u adoptivbarnet i enlighet med det nu anförda står i familj erättsligt förhållande både till adoptanten och till sin egen släkt, är barnet ofta rent faktiskt avskuret från förbindelse med släkten. Adoption av spädbarn sker i själva verket numera i stor utsträckning på ett sätt som direkt åsyftar att åstadkomma ett dylikt resultat. Liksom i våra nordiska grannländer förekommer nämligen även hos oss s. k. inblankoadoption. Detta i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar lämna samtycke till adoptionen utan att äga kännedom om adoptantens namn och bostadsort. I allmänhet förmedlas adoptionen i sådant fall av barnavårdsnämnden i en större stad. Om exempelvis modern till ett utomäktenskapligt barn vill bortadoptera barnet, låter barnavårdsmannen modern och eventuellt även fadern underteckna en skriftlig förklaring därom. Sedan nämnden fått kännedom om makar som önska adoptera och anses lämpliga såsom adoptivföräldrar till barnet, få dessa del av alla tillgängliga upplysningar om barnet. Barnets moder erhåller däremot endast allmänna uppgifter om de blivande adoptivföräldrarna, såsom beträffande ålder, samhällsställning o. d. men icke beträffande namn och bostadsort. Då nämnden härefter kan konstatera att enighet råder om adoptionen, överlämnas moderns förut avgivna samtyckesförklaring och eljest erforderliga handlingar till adoptivföräldrarna, som själva ombesörja ansökan om rättens tillstånd till adoptionen. Om modern sedermera ångrar sig och hos barnavårdsnämnden begär närmare uppgifter för att kunna träda i förbindelse med barnet, brukar nämnden villfara hennes begäran endast om särskilda skäl föreligga och adoptivföräldrarna lämna medgivande därtill. Detta förfarande anses medföra betydande fördelar. Den trygghetskänsla som adoptivföräldrarna erhålla genom att barnets släkt saknar vetskap om deras identitet skapar förbättrade förutsättningar för att de skola kunna behandla barnet som sitt eget. För barnets lyckliga utveckling är av vikt att det fast införlivas i adoptivföräldrarnas miljö och får växa upp utan de slitningar som kunna uppkomma, när barnets föräldrar eller andra anförvanter söka upprätthålla kontakt med barnet. Kännedom om adoptivföräldrarnas n a m n och bostad kan enligt erfarenhetens vittnesbörd utnyttjas på olämp-

Om adoption.

167 4 kap. FB ligt satt. Även om de naturliga föräldrarna ledas av känsla för barnet, k u n na försök från deras sida att träffa barnet vara mycket störande. Inblankoförfarandet k a n emellertid också medföra olägenheter. Ur barnets synpunkt är det i regel lyckligt om dess ställning såsom adoptivbarn icke blir uppenbarad på ett tidigt stadium. Å andra sidan böra adoptivföräldrarna icke dröja alltför länge med att giva barnet upplysning därom. Då de själva äro okända för barnets släkt, kunna de lättare än eljest förledas att underlåta det. Att barnet framdeles i ovetenhet om sina släktskapsförhållanden kan t. ex. ingå äktenskap med en närbesläktad person behöver man väl i allmänhet knappast räkna med; sannolikheten för att ett sådant fall skall inträffa är mestadels ringa. Men barnet måste under alla förhållanden anses äga en etiskt betingad rätt att när det nått erforderlig mognad få veta sin härstamning, och det är en ganska allvarlig sak, om risken att adoptivföräldrarna skola eftersätta sina skyldigheter h ä r u t i n n a n ökas. Det bör även framhållas att kontakt mellan adoptivbarn och dess föräldrar ingalunda alltid behöver leda till slitningar eller andra olägenheter. Såväl barnet som föräldrarna kunna därför onödigtvis gå miste om värden som släktförbindelsen medför. Med hänsyn till vad nu anförts vill det dock synas som om fördelarna av inblankoadoption överväga olägenheterna därav, och detta är också den allmänna uppfattningen bland dem som äro verksamma på barnavårdsområdet. Ehuru ett närmare bedömande av vissa med nämnda adoptionsförfarande sammanhängande problem torde fordra ingående psykologiska och sociologiska undersökningar som icke kunnat företagas i förevarande lagstiftningsärende, ha de sakkunniga därför förutsatt att förfarandet även i fortsättningen skall kunna användas vid sidan av adoption efter direkta förhandlingar mellan barnets föräldrar och de blivande adoptivföräldrarna. Något särskilt lagstadgande om tillåtligheten av inblankoadoption synes ej erforderligt. Det har tidigare ifrågasatts, om ett giltigt samtycke till adoption överhuvud kunde anses föreligga då barnets föräldrar lämnat sitt medgivande utan vetskap om vilken adoptanten vore. 1 I rättspraxis har emellertid godtagits att samtycke till adoption lämnats genom förmedling av viss angiven barnavårdsnämnd utan angivande av bestämd adoptant (NJA 1940 s. 690). I fråga om sådan adoptions rättsverkningar synas däremot böra vidtagas vissa ändringar. Några familjerättsliga rättigheter och förpliktelser böra icke kvarstå mellan barnet och dess släkt sedan den faktiska förbindelsen dem emellan avbrutits. Att de rättsliga relationerna upphöra är ofta en förutsättning för att en adoption med syfte att fullständigt överflytta ett barn från en släkt till en annan skall kunna förverkligas på ett lyckligt sätt. Å andra sidan bör ett mera effektivt avbrytande av adoptivbarnets rättsliga förbindelse med dess egen släkt ersättas av att barnet fastare införlivas med adop+ • t- S u-^' odling, Barnalagarna av år 1917, 4: de uppl., s. 76, Å. Hassler, Internationella adoptivförhållanden s 62 f. samt B. Löfving och V. Carlson, Lagstiftningen om barn utom äktenskap m. m. s. 143.

168 Om adoption. 4 kap. FB ,...,. .... v . i •• tanten och dennes anhöriga. Lämpligen bör barnet därvid i rättsligt hanseende knytas närmare jämväl till adoptantens släkt. Vad angår verkan av adoptionens hävande eller adoptantens död synes i allmänhet mindre lämpligt att hävandet medför att förhållandet till adoptivbarnets släkt utan vidare återupplivas samt att adoptivbarnet efter adoptantens död i princip ej längre står i något rättsligt förhållande till dennes släkt. Har sambandet med adoptivbarnets släkt en gång brutits, är det ofta icke möjligt att låta barnet återinträda i sina tidigare rättigheter utan att andras intressen kränkas. De anförda synpunkterna gälla i viss utsträckning även beträffande annan adoption än inblankoadoption. Såvitt det är möjligt bör givetvis adoptivförhållandets reglering vara enhetlig. Det synes sålunda vara önskvärt att genomföra en omgestaltning av adoptivbarnets rättsställning så att barnet kan komma att i princip stå i samma förhållande till adoptanten och hans släkt som ett adoptantens eget barn, varvid samtidigt, då annat ej är avsett, det familjerättsliga bandet mellan adoptivbarnet och dess släkt avskäres. Gällande regler om adoption ha omarbetats i denna riktning. Konsekvenserna framträda främst i fråga om arvsrätten, varom bestämmelser upptagits i förslaget till ärvdabalk (4 kap. och 7 kap. 7 §). Av detta framgår bland annat att adoptivbarnet och dess avkomlingar skola taga arv och ärvas som om adoptivbarnet vore adoptantens eget barn. Endast då adoptionen, enligt 7 § i nu förevarande kapitel, skett med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap — vilket förutsattes bli undantag — skola barnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän å andra sidan kunna ärva varandra, och i sådant fall blir adoptantens och hans skyldemans arvsrätt efter barnet begränsad till värdet av vad barnet erhållit i arv, gåva eller testamente från dem. Enligt en i det följande närmare berörd ändring av 7 kap. 5 § föräldrabalken föreslås vidare att underhållsskyldigheten mellan föräldrarna och adoptivbarnet skall upphöra med adoptionen. Första stycket av 12 § i förevarande kapitel innehåller en bestämmelse som giver möjlighet att få adoptivförhållande hävt sedan adoptanten avlidit. Härav framgår indirekt att adoptantens död i och för sig icke, såsom hittills, medför adoptivförhållandets upphörande. I andra stycket av samma paragraf föreskrives, att om adoptivbarn efter adoptantens död adopteras av annan, det tidigare adoptivförhållandet skall anses hävt. Rättsverkningarna av adoptivförhållandets hävande regleras i 13 §. Enligt vad där stadgas medför hävandet, såvitt angår adoptivbarnets förhållande till dess skyldemän, ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt till arv endast om detta i överensstämmelse med särskilda förutsättningar bestämts av domstolen. Är barnet underårigt, skola vårdnaden och förmynderskapet tillkomma den som rätten utser därtill. Utöver vad sålunda berörts ha gällande bestämmelser såvitt angår adoption funnits böra ändras även i vissa andra hänseenden. Dessa ändringar, som huvudsakligen ha karaktär av följdändringar, ingå delvis i förevarande kapitel. Det må slutligen påpekas att den förändrade innebörden av

Om adoption.

169 4 kap. FB adoptivförhållandet kan framträda även vid tillämpningen av bestämmelser som icke i detta sammanhang funnits böra ändras. 1 §• Enligt gällande lydelse av andra stycket i förevarande paragraf kan till adoptivbarn antagas adoptantens barn utom äktenskap. Denna möjlighet för fader eller moder till utomäktenskapligt barn att adoptera barnet har tidigare haft en viss betydelse, framför allt därigenom att adoptanten kunnat taga barnet till sig utan att väcka uppseende. Med nutida betraktelsesätt är det förklarligt att sådan adoption förekommer alltmera sällan. I och för sig kan det icke anses lämpligt att adoptionsinstitutet utnyttjas i fall då naturligt föräldraskap föreligger. Att tillåta adoption i syfte att dölja det förhållandet att barnet är adoptantens eget barn utom äktenskap står ej heller i samklang med strävandet att höja de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hänseende. I samband med att förslaget om arvsrättslig likställighet mellan barn i och barn utom äktenskap genomföres synes därför vad i förevarande paragraf är stadgat om adoption av eget barn utom äktenskap böra ersättas av ett stadgande att till adoptivbarn ej må antagas eget barn. E n mindre redaktionell jämkning i paragrafens första stycke torde därvid vara lämplig. 2 §.

Paragrafen stadgar för närvarande att den som är förklarad omyndig ej må antaga adoptivbarn, med mindre han vill adoptera eget barn utom äktenskap eller adoptera gemensamt med myndig make samt förmyndaren samtycker till adoptionen. I överensstämmelse med det under 1 § anförda bör vad här stadgas om adoption av eget barn utom äktenskap uteslutas. I samband härmed synes också kunna borttagas den begränsning som består däri att omyndigförklarad i övrigt kan adoptera endast gemensamt med myndig make. Det ifrågakommer väl mycket sällan att en omyndigförklarad vill adoptera ensam. Och skulle i ett sådant fall adoptionen befinnas olämplig, skall den givetvis icke beviljas. Om omyndigförklarad make önskar adoptera andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, torde emellertid i regel icke finnas skäl att hindra adoptionen. På grund härav föreslås förevarande stadgande endast skola innehålla att den som är förklarad omyndig ej må utan förmyndarens samtycke antaga adoptivbarn. 3 §.

Med anledning av vad under 1 § anförts bör förevarande paragraf jämkas så att make ensam må adoptera, förutom då andra maken vistas å okänd ort eller är sinnesjuk eller sinnesslö, även eljest med den andres samtycke då fråga är om dennes barn eller adoptivbarn.

170 4 kap. FB

Om adoption.

7 §. För närvarande innehåller denna paragraf en bestämmelse, enligt vilken barnets rättsliga ställning till föräldrarna ej röner annan inverkan av adoptionen än som följer av vad i 6 och 7 kap. sägs om vårdnad och underhåll eller eljest i lag särskilt stadgas. Ett uttryckligt stadgande om att adoptivbarnets rättsliga ställning till föräldrarna i princip ej röner inverkan av adoptionen är icke förenligt med de sakkunnigas förslag i övrigt, eftersom det förutsätter att det rättsliga bandet mellan barnet och dess släkt såvitt möjligt skall brytas. På grund härav bör det nuvarande innehållet i 7 § utgå. I stället torde under denna paragraf k u n n a upptagas en bestämmelse som angiver när adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap föreligger. Såsom framgår av förslaget till ärvdabalk skall adoption normalt ha den rättsverkan att adoptivbarnet och dess skyldemän i princip icke äga ärva varandra (4 kap. 1 §). Möjlighet har emellertid ansetts böra finnas att adoptera med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap (4 kap. 2 §). Sistnämnda adoptionsform skall i övrigt enligt förslaget beträffande rättsverkningarna avvika från den förstnämnda formen endast såtillvida att adoptantens och dennes skyldemans rätt att ärva adoptivbarnet begränsas såsom följd av att arvsrätt jämväl tillkommer barnets skyldemän (4 kap. 3 och 4 §§) samt att adoptivbarnet icke äger rätt till laglott efter adoptanten och dennes skyldemän (7 kap. 7 §). Huruvida i visst fall adoption skall ske med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap synes i första hand böra ankomma på adoptanten att avgöra. Adoptionen är från adoptantens sida en fullt frivillig rättshandling, och såsom förut framhållits kan bibehållandet av arvsrätten mellan barnet och dess skyldemän medföra allvarliga konsekvenser, ö n s k a r likväl adoptanten att denna adoptionsform skall komma till användning, bör han i adoptionsansökningen göra förbehåll om rätt för adoptivbarnet och dess skyldemän att taga arv efter varandra enligt vad för sådant fall är stadgat i ärvdabalken. Är det däremot adoptantens mening att adoptionen skall komma till stånd med de rättsverkningar som inträda enligt huvudregeln, behöver icke något uttryck däråt givas i ansökningen. Även för dem, vilkas samtycke till adoptionen kräves, är det uppenbarligen av stor betydelse att den lämpligaste adoptionsformen blir använd, och adoption bör ej komma till stånd utan att enighet härutinnan föreligger mellan dem och sökanden. Enligt 4 kap. 6 § föräldrabalken skall rätten pröva lämpligheten av adoptionen, främst med hänsyn till barnets bästa. Självklart är att härvid även adoptionsformen måste komma i betraktande. Även om det i och för sig är angeläget att adoptanten får adoptera barnet, kan det befinnas olämpligt ur barnets synpunkt att adoptionen sker med förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. Har sådant förbehåll gjorts i ansökningen, bör emellertid med hänsyn till det ovan sagda rätten icke kunna giva tillstånd till adoptionen utan förbehåll. På motsvarande sätt bör ej heller adoption med förbehåll kun-

Om adoption.

171 4 kap. FB na beviljas, då ansökningen icke visar att denna adoptionsform varit avsedd. Så snart rätten icke anser sig kunna giva tillstånd till adoptionen i enlighet med ansökningen, måste denna sålunda avslås. Av avslagsbeslutets motivering bör emellertid framgå, om allenast adoptionsformen ansetts olämplig, och parterna få därigenom veta huruvida ny ansökan med annan adoptionsform har utsikt att vinna bifall. I enlighet med det nu anförda har en bestämmelse upptagits i förevarande paragraf. Att tillstånd till adoption endast må givas utan förbehåll, då ansökningen icke innehåller sådant, har icke ansetts erforderligt att uttryckligen föreskriva. 9 §. För närvarande stadgas i första stycket av denna paragraf att adoptivförhållandet skall hävas på ansökan av adoptivbarnet, om adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest är av väsentlig betydelse för barnet. Enligt andra stycket gäller, att om adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller om adoptivbarnet för ett lastbart eller brottsligt liv, adoptanten äger vinna adoptivförhållandets hävande. En jämförelse mellan paragrafens båda stycken visar att adoptivbarnets möjlighet att få adoptivförhållandet hävt i princip är avhängig av frågan huruvida upphörandet är av väsentlig betydelse för barnet, medan adoptanten kan få hävande till stånd därest endera av två särskilda omständigheter föreligger. Har adoptivbarnet vid något tillfälle grovt förgått sig mot adoptanten eller för barnet ett lastbart liv, skall adoptivförhållandet hävas på ansökan av adoptanten, även om denne själv genom att han eftersatt barnets uppfostran eller eljest kan antagas ha ansvaret för barnets beteende. Detta synes icke vara tillfredsställande. P å liknande sätt som enligt första stycket bör hävande jämlikt andra stycket k u n n a ske endast efter ett mera allmänt bedömande av lämpligheten att adoptivförhållandet består. På grund härav synes andra stycket i förevarande paragraf böra erhålla den lydelsen att adoptanten äger vinna adoptivförhållandets hävande, om adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller barnet för ett lastbart liv, och det fördenskull uppenbarligen icke k a n fordras att adoptivförhållandet skall bestå. I samband härmed har vad i första stycket sägs om lastbart eller brottsligt liv ansetts k u n n a uteslutas utan att därigenom någon saklig ändring sker. 12 §. Den under denna paragraf i förslaget upptagna bestämmelsen har icke någon motsvarighet i gällande lag. Efter adoptantens död kommer hävande av adoptivförhållandet icke vidare i fråga. Vissa verkningar av adoptionen kvarstå alltjämt, men ny adoption kan utan hinder därav k o m m a till stånd (jfr 4 kap. 4 § andra stycket föräldrabalken).

172 Om adoption. 4 kap. FB Om adoptanten avlider innan barnet uppnått myndig ålder, skall vårdnaden jämlikt 6 kap. 8 och 11 §§ föräldrabalken utövas av särskilt förordnad förmyndare. I synnerhet då adoptionen skett med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap men även eljest, åtminstone om dödsfallet inträffat kort tid efter adoptionen, kan det hända att barnets föräldrar önska återtaga barnet och att denna önskan är i överensstämmelse med barnets bästa. Den möjligheten finns då visserligen att föräldrarna förordnas till förmyndare. Bortsett från att detta kan te sig som en mindre naturlig lösning, synes det emellertid vara rimligt att föräldrarna kunna få adoptivförhållandet hävt. Lever endast en av föräldrarna eller är det eljest endast en av dem som önskar hävning, bör sådan kunna komma till stånd på dennes ansökan. I motsats till ett förmyndarförordnande medför ett hävningsbeslut rättsverkningar även i andra hänseenden än beträffande vårdnaden. Såsom närmare framgår av nästfoljande paragraf upphör genom hävandet i princip all verkan av adoptionen såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes skyldemän. Huruvida hävandet medför någon ändring i förhållande till barnets skyldemän, är i allmänhet beroende på rättens bestämmande. Givet är att rättsverkningarna av adoptivförhållandets hävande måste beaktas, då det gäller att bedöma om hävandet påkallas av barnets bästa. Då adoptivbarnet efter adoptantens död ånyo adopteras, synes hittills någon rättslig komplikation knappast ha uppkommit med anledning av det äldre adoptivförhållandet. Eftersom förslagets bestämmelser om arvsrätt innebära alt adoptivbarnet vid adoption som skett u t a n förbehåll enligt 4 kap. 7 § ärves av adoptanten och hans skyldemän så som om barnet vore adoptantens eget barn, blir det nödvändigt att reglera förhållandet mellan den tidigare adoptantens skyldemän å ena samt den nye adoptanten och dennes skyldemän å andra sidan. Det naturliga synes vara att låta den nya adoptionen medföra hävande av det tidigare adoptivförhållandet utan att särskilt beslut därom behöver meddelas. En dylik regel torde vara lämplig även då fråga är om adoption med förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. Det må anmärkas att ny adoption överhuvud torde förekomma endast i sällsynta undantagsfall. På grund av nu gjorda överväganden har under förevarande paragraf intagits bestämmelser att, om adoptanten avlider, adoptivförhållandet må efter ansökan av adoptivbarnets föräldrar eller en av dem hävas, såframt det påkallas av barnets bästa, samt att, om adoptivbarnet efter adoptantens död blir adopterat av annan, det tidigare adoptivförhållandet skall anses hävt. I anslutning till den senare av de föreslagna bestämmelserna kan påpekas, att om den ene av makar som adopterat avlider och, sedan den efterlevande maken gift om sig, jämväl den nye maken adopterar barnet, det äldre adoptivförhållandet skall anses hävt allenast såvitt angår den avlidne och hans släkt. Vad i paragrafen hittills varit stadgat har erhållit motsvarighet i nästf oljande paragraf.

Om adoption.

173 4 kap. FB

13 §. I 12 § stadgas för närvarande att all verkan av adoption upphör, om adoptivförhållandet häves. Ett undantag är föreskrivet i 5 kap. 3 § föräldrabalken, enligt vilket lagrum rätten vid adoptivförhållandes hävande kan tillåta, att barnet behåller det genom adoptionen förvärvade namnet. Att adoptivförhållande häves förekommer enligt sakens natur endast sällan. Under det att antalet ärenden angående tillstånd till adoption åren 1945—1947 genomsnittligt var 3 121 per år samt 1948 3 213 och 1949 2 902, utgjorde antalet ärenden angående hävande av adoptivförhållande resp. 24, 16 och 14. Antalet fall då hävning av adoptivförhållande ifrågakommer torde knappast påverkas av de ifrågasatta nya reglerna i arvshänseende. Dessa bestämmelser påkalla däremot närmare övervägande, huru rättsförhållandet bör gestaltas när adoptivförhållandet häves. Såvitt angår a d o p t i v b a r n e t s s t ä l l n i n g t i l l adoptanten o c h d e n n e s s k y l d e m ä n bör liksom hittills i princip all verkan av adoptionen upphöra, om adoptivförhållandet häves. Endast med avseende å adoptantens underhållsskyldighet gentemot barnet synes anledning föreligga att ifrågasätta ett undantagsstadgande. I -vissa fall är det nämligen knappast rimligt att adoptanten befrias från underhållsbördan. Detta gäller först och främst då hävandet beror på omständighet som k a n läggas adoptanten till last. Ett annat exempel, där adoptantens befriande från underhållsplikten kan vara stötande, föreligger då barnet väl fyllt tjuguett år men lider av sjukdom och överenskommelse om adoptivförhållandets hävande träffas mellan adoptanten och barnet. Även i andra fall, såsom då hävande sker enligt 8 § eller enligt 9 § andra stycket i dess föreslagna nya lydelse, kan det undantagsvis föreligga särskilda skäl att låta adoptantens underhållsskyldighet kvarstå. Barnets ålder och den situation, vari barnet kommer att försättas genom hävandet, samt adoptivförhållandets varaktighet torde härvid främst vara av betydelse, men även övriga föreliggande omständigheter böra beaktas. På grund härav synes det lämpligt att, med avvikelse från huvudregeln om upphörande av all verkan av adoptionen såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes skyldemän, giva rätten befogenhet att vid hävandet bestämma att adoptanten skall bidraga till adoptivbarnets underhåll, om med hänsyn till anledningen till hävandet, barnets ålder och övriga omständigheter särskilda skäl äro därtill. Den speciella underhållsplikt, vilken sålunda kan ifrågakomma för adoptanten, bör endast k u n n a åläggas i hävningsbeslutet och måste alltså anknyta till ett behov som är aktuellt när hävandet sker. Då den fortsatta underhållsplikten bör uppfattas såsom grundad på det hävda adoptivförhållandet, torde det få anses självfallet att de i 7 kap. föräldrabalken stadgade reglerna om underhållsskyldighets omfattning och om jämkning vid ändrade förhållanden i tilllämpliga delar skola iakttagas. Med hänsyn till att även barnets naturliga föräldrar, såsom i det följande föreslås, skola kunna bli primärt underhållsskyldiga gentemot barnet, bör dock en därav föranledd skälig ned-

174 Om adoption. 4 k»p. FB sättning av underhållsbidragets belopp kunna ske. Något hinder bör icke föreligga att också eljest begränsa adoptantens underhållsbörda efter vad som finnes skäligt, t. ex. till bidrag under visst antal år eller till kostnaden för viss utbildning eller sjukvård. Vad angår a d o p t i v b a r n e t s f ö r h å l l a n d e t i l l d e s s s k y l d e m ä n synes det icke vara lämpligt att låta hävandet i princip medföra att all verkan av adoptionen upphör. Vid huvudformen av adoption förutsattes att barnets förbindelse med dess naturliga släkt avbrytes genom adoptionen, och det kan icke anses förenligt med billighetens krav att de rättsliga relationer, som kanske för många år sedan utsläckts, plötsligt skola återupplivas och komma att påverka rättsläget för personer, som stundom ej ens känna till adoptivbarnets existens. I viss mån kan detsamma sägas beträffande adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap. Å andra sidan finnas fall, där den naturliga släkten vid adoptivförhållandets hävande är beredd att återtaga barnet, framför allt då adoptionen varit av sistnämnda slag. Någon gång kan det dessutom vara skäligt att den genom adoptionen avbrutna förbindelsen återuppstår, trots motsatt önskan från skyldemännens sida. Under dessa omständigheter synes knappast någon annan utväg stå till buds än att frågan om hävandets rättsverkningar i förhållande till adoptivbarnets skyldemän får avgöras särskilt för varje fall. För att såvitt möjligt begränsa den befogenhet som sålunda måste läggas i rättens hand torde emellertid det i 10 § avsedda hävningsfallet kunna avskiljas och direkt regleras. Då adoptivbarnet fyllt tjuguett år och med adoptanten överenskommer om adoptivförhållandets hävande, finnes icke någon vårdnadsfråga som kräver avgörande. Och i allmänhet är underhållsskyldigheten gentemot barnet icke längre aktuell. I stort sett har alltså barnet knappast behov av att återinträda i sin familjerättsliga ställning från tiden före adoptionen. Härtill kommer att hävandet sker med barnets fria vilja, kanske för att adoptanten och barnet skola kunna ingå äktenskap med varandra. Med hänsyn härtill synes regeln för ifrågavarande fall böra vara att hävandet ej medför någon ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt till arv. Bortses från det fallet att barnet varit adopterat av styvfader eller styvmoder (jfr 7 kap. 5 § andra stycket a n d r a punkten i förslaget), få alltså barnet och dess föräldrar icke underhållsskyldighet mot varandra trots att adoptivförhållandet häves. Och därest fråga icke varit om adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, kommer barnet och andra skyldemän än avkomlingar icke att kunna ärva varandra efter hävandet. Då adoptivförhållande häves på annan grund än nu sagts, d. v. s. i fall som avses i 8, 9 och 12 §§, bör rätten, enligt vad förut anförts, i hävningsbeslutet bestämma huruvida adoptionens verkan med avseende å underhållsskyldighet och rätt till arv skall bestå. Vad angår underhållsskyldigheten synes först böra uppmärksammas att på sätt i det föregående utvecklats adoptanten kan förpliktas att bidraga till barnets underhåll. Avser adoptantens underhållsbörda att täcka barnets hela behov av underhåll,

Om adoption.

175 4 kap. FB tinnes icke skal att därjämte förplikta barnets föräldrar att bidraga därtill. Motsvarande gäller när adoptivförhållande enligt 12 § andra stycket blir hävt i anledning av ny adoption. Då hävande sker enligt 8 §, kräver däremot i regel anledningen till hävandet att adoptanten befrias från underhållsskyldighet och att denna återgår till föräldrarna. Även vid hävande som avses i 12 § första stycket är det naturligt att föräldrarna eller den av dem som gjort ansökningen blir underhållsskyldig. Häves adoptivförhållandet enligt 9 § första eller andra stycket, torde knappast någon lösning av frågan om föräldrarnas underhållsskyldighet kunna angivas såsom liggande närmast till hands. Bedömandet måste ske på grundval av samtliga omständigheter i det särskilda fallet, främst måhända anledningen till hävandet och barnets ålder. Beträffande rätten till arv må erinras att hävande av adoptivförhållande, då adoptionen skett med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, icke kan få annan verkan än att barnets skyldemän erhålla större arv, om barnet dör utan att efterlämna avkomlingar. Vid huvudformen av adoption blir frågan om hävandets rättsverkan ett desto vanskligare problem. Ett återknytande av barnets arvsrättsliga förbindelse med den naturliga släkten inverkar icke endast på föräldrarnas utan även på övriga skyldemans rättsställning. De sistnämnda ha emellertid icke haft något inflytande på adoptionens tillkomst. Såvitt angår dem kan därför en sådan omständighet som anledningen till hävandet i regel icke h a avgörande betydelse för frågan om barnets arvsrätt efter adoptionens upphörande. I stället måste ökat utrymme tillerkännas synpunkten huruvida det är obilligt mot skyldemännen att barnet blir arvsberättigat. Om underhållsskyldigheten mellan barnet och dess föräldrar finnes böra återupplivas vid hävandet, torde det ofta vara skäl att, i vad föräldrarna angår, låta även det arvsrättsliga förhållandet från tiden före adoptionen återuppstå. Hänsynen till barnets övriga skyldemän kan dock leda till att underhålls- och arvsfrågorna böra lösas på skilda sätt. överhuvud måste bedömandet av hävandets rättsverkan med avseende på rätten till arv ske efter noggrann avvägning mellan barnets, föräldrarnas och övriga skyldemans intressen. I det fall som avses i 12 § andra stycket påkallas emellertid icke något avgörande i förevarande hänseende, eftersom den nya adoptionen automatiskt reglerar frågan. Med hänsyn till det sålunda anförda synas de synpunkter, som böra vara vägledande vid rättens bestämmande av hävandets verkan med avseende å underhållsskyldighet och rätt till arv, icke kunna närmare angivas i lagen utan en vidlyftighet som ej skulle stå i rimlig proportion till hävningsfallens fåtalighet. Det torde därför endast böra stadgas att rättens bestämmande skall ske efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt. I fråga om vårdnaden om barn som är underårigt då adoptivförhållandet häves göra sig i viss mån särskilda synpunkter gällande. Adoption äger ofta r u m när de naturliga föräldrarna äro mindre väl skickade eller sakna vilja att omhänderhava sitt barn. Vid tiden för hävandet har i allmänhet all samhörighet mellan föräldrarna och barnet upphört. Ett återställande av vård-

176 Om adoption. 4 kap. FB nadsförhållandet från tiden före adoptionen synes därför i regel icke vara ändamålsenligt. I stället torde rätten, liksom i åtskilliga fall som angivas i 6 kap. föräldrabalken, i samband med hävandet böra pröva vem vårdnaden om barnet skall tillkomma. Viss ledning kan därvid hämtas av den reglering som givits i 6 kap. 9 §, varest stadgas att, om vårdnaden enligt 7 § tillerkänts den ene av föräldrarna och i fråga om honom inträffar fall varom i 6 § sägs eller om han dör, rätten skall förordna den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare. I detta sammanhang må framhållas att adoptivförhållandes hävande ibland kan undvikas genom att vårdnaden överflyttas från adoptanten till särskilt förordnad förmyndare. Slutligen bör i förevarande paragraf jämväl intagas en erinran om vad i 5 kap. 3 § föräldrabalken är stadgat om barnets namn då adoptivförhållandet häves.

5 KAP. Om barnets namn. 2 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf i dess nuvarande lydelse må fader till b a r n utom äktenskap så ock, där modern är gift, hennes make giva barnet sitt släktnamn. I tredje stycket stadgas att, om barnet är trolovningsbarn, den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det fyllt tjuguett år, äger bestämma att det skall bära faderns släktnamn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa sådan bestämmelse utan barnets samtycke. I samband med att utomäktenskapligt b a r n föreslås skola få samma ställning i arvsrättsligt hänseende som barn i äktenskap har det funnits önskvärt att barnet även erhåller rätt till faderns släktnamn. Då barnet regelmässigt lever tillsammans med sin moder, torde det emellertid vanligen vara fördelaktigast för såväl barnet som modern att barnet bär moderns namn. Med hänsyn härtill synes utomäktenskapligt barn böra behålla sin hittillsvarande rätt till moderns släktnamn men vara berättigat att taga faderns n a m n . I sistnämnda hänseende torde lämpligen k u n n a stadgas vad som för närvarande är föreskrivet beträffande trolovningsbarn. Därest frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn löses i enlighet härmed, har tydligen barnet även på detta område nått principiell likställdhet med barn i äktenskap. Vid sådant förhållande bör icke, om modern till det utomäktenskapliga barnet är gift, den nuvarande befogenheten för maken att giva barnet sitt släktnamn bibehållas. Om modern till ett barn i äktenskap gifter om sig, h a r j u barnets styvfader icke sådan befogenhet. Förslag om ändring för sistnämnda fall h a r vid ett par tillfällen avvisats av statsmak-

Om barnets namn.

177 5 kap. FB terna, senast i samband med föräldrabalkens tillkomst (se prop. 1949: 93 s. 96 f och första lagutskottets utlåtande 1949: 34 s. 13 f). Frågan om namnändring i h ä r avsedda fall får sålunda oavsett barnets börd prövas enligt förordningen angående antagande av släktnamn. P å grund härav ha andra och tredje styckena i förevarande paragraf ersatts med ett stadgande av innehåll att den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det fyllt tjuguett år, äger bestämma att det skall bära faderns släktnamn samt att, om barnet fyllt aderton år, den som har vårdnaden ej må träffa sådan bestämmelse utan barnets samtycke.

7 KAP. Om underhållsskyldighet. 5 §. I a n d r a stycket av denna paragraf är för närvarande stadgat, att ett adoptivbarns föräldrar icke äro skyldiga att bidraga till barnets underhåll, där ej adoptanten samt, om han är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. Föräldrarna ha sålunda icke primär men väl subsidiär underhållsskyldighet mot sitt bortadopterade barn, och barnet är trots adoptionen alltjämt pliktigt att vid behov underhålla föräldrarna. Vid föräldrabalkens tillkomst anförde första lagutskottet (utlåtande 1949:34 s. 18 f) att det knappast vore befogat att adoptivbarn skulle ha en undantagslös skyldighet att vid förmåga å ena och behov å andra sidan underhålla, förutom adoptivföräldrarna, även de naturliga föräldrarna. På den civilrättsliga underhållsskyldigheten grundade sig vissa i fattigvårdslagen intagna stadganden av offentligrättslig natur. På grund av det n ä r a samband som rådde mellan den civilrättsliga och den offentligrättsliga underhållsskyldigheten förutsatte en j ä m k n i n g av reglerna i det förra hänseendet att jämväl bestämmelserna i det senare toges under omprövning. I avvaktan på resultatet av den pågående revisionen av fattigvårdslagstiftningen fann utskottet det icke lämpligt att till slutgiltig behandling upptaga till denna lagstiftning hörande eller närstående spörsmål. Utskottet förutsatte att i samband med arbetet på en revision av de offentligrättsliga reglerna i fattigvårdslagstiftningen angående underhållsskyldighet mellan föräldrar och barn jämväl frågan om barns underhållsskyldighet mot föräldrar ur civilrättslig synpunkt utreddes. Såsom i det föregående framhållits förutsätter de sakkunnigas förslag angående adoption att vid huvudformen därav barnets förbindelse med den naturliga släkten i princip avbrytes. Det synes vid sådant förhållande icke vara möjligt att såvitt angår nämnda adoptionsform bibehålla vare sig de naturliga föräldrarnas subsidiära underhållsskyldighet mot barnet eller barnets underhållsplikt mot föräldrarna. Emellertid är det, såsom jämväl tidigare påpekats, angeläget att de båda adoptionsformerna med avseende å rätts12—532434

178 Om underhållsskyldighet. 7 kan. FB verkningarna icke avvika från varandra i vidare mån än som betingas av den grundläggande skillnaden i arvshänseende. Med hänsyn härtill bör, även när adoption sker med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, underhållsskyldigheten mellan föräldrarna och barnet upphöra med adoptionen. Endast i det fall att den som är gift adopterar sin makes barn bör ett undantag göras för att barnet skall få samma rättsställning i förhållande till båda makarna. I enlighet härmed har andra stycket i förevarande paragraf avfattats. Beträffande konsekvenserna härav på det offentligrättsliga området få de sakkunniga återkomma i det följande. 10 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet för fader till barn utom äktenskap att bidraga till moderns underhåll i samband med nedkomsten. Bestämmelserna ha icke ansetts direkt tillämpliga då havandeskapet avbrutits genom abort. I ett på senare tid avgjort rättsfall (NJA 1951 s. 265) har emellertid högsta domstolen jämlikt grunderna för ifrågavarande paragraf ålagt en man att till en ogift kvinna utgiva ersättning för kostnader i samband med abort på medicinsk indikation; tre ledamöter voro skiljaktiga, en av dem ansåg paragrafen vara direkt tillämplig och två funno ersättningsanspråket icke kunna bifallas. I en till de sakkunniga inkommen skrivelse har 1950 års abortutredning anfört att nyssnämnda avgörande icke med säkerhet kunde åberopas som prejudikat för fall, där annan indikation än medicinsk utgjorde grunden för abortingripandet. Flertalet legala aborter vore emellertid sådana fall, och utredningen hyste den uppfattningen att betalningsskyldighet borde föreligga vid samtliga legala aborter. Utredningen hemställde därför att de sakkunniga ville överväga, huruvida icke frågan borde bli föremål för reglering i lag. De sakkunniga ha funnit det lämpligt att i samband med de föreslagna nya reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap föreslå uttryckliga bestämmelser angående moderns rätt till ersättning då havandeskapet avbrutits. Eftersom detta fall företer påtaglig likhet med det att barn födes dött, ha bestämmelserna synts böra omfatta båda fallen, ehuru förevarande paragraf i nuvarande lydelse varit avsedd att tillämpas oavsett om barnet födes levande eller dött (se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken III s. 104). Ersättningsskyldigheten i nu ifrågavarande fall bör uppenbarligen ligga inom r a m e n för den ersättningsskyldighet som skulle ha uppkommit vid normal förlossning och i övrigt så långt möjligt vara anordnad på motsvarande sätt som denna. Eftersom något barn, vars vård kan medföra hinder i kvinnans förvärvsverksamhet, icke finnes, torde emellertid behovet av ersättning oftast vara mindre omfattande. Vad angår aborfcfall bör därjämte i regel något underhållsbidrag icke vara behövligt för tiden före ingripandet. Att begränsa ersättningsskyldigheten till legal abort synes icke lämpligt.

Om underhållsskyldighet.

179 7 kap. FB Även då havandeskapet eljest avbrutits kan det stundom vara skäligt att kvinnan erhåller ersättning. Givet är att ersättningsskyldigheten bör åligga den man som föranlett havandeskapet. I de fall som här äro i fråga förekommer emellertid icke, såsom då barn födes levande, något fastställande av faderskapet. I stället bör därför såsom ersättningsskyldig angivas den som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, om det ej är osannolikt att h a n är barnets fader. Om modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera, skulle konsekvensen strängt taget kräva att ersättningsskyldighet endast kunde åläggas den, beträffande vilken det är mest sannolikt att h a n avlat barnet. Särskilt i betraktande av att blodprov i allmänhet icke kan tagas i här avsedda fall, skulle det dock ofta vara mycket vanskligt att göra den härför erforderliga avvägningen. Härtill kommer att ifrågavarande ersättningsskyldighet är förhållandevis litet betungande. På grund härav torde böra gälla att ersättningsskyldighet må åläggas den instämde mannen, även om kvinnan haft samlag med flera män. En invändning av den, mot vilken ersättningsanspråk riktas, att kvinnan haft samlag med a n n a n får sålunda i regel icke någon betydelse då barnet fötts dött eller havandeskapet avbrutits. På grund av det sålunda anförda har såsom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf införts ett stadgande, att vad i första och andra styckena sägs om fadern skall, där barnet födes dött eller havandeskapet avbrutits, i den mån det finnes skäligt i tillämpliga delar gälla den som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, om det ej är osannolikt att han är barnets fader. I paragrafens sista stycke har vidtagits en redaktionell ändring.

12 KAP. Om inskrivning av förmynderskap. 1 §• I denna paragraf stadgas nu bland annat att förmynderskap för underårig skall inskrivas då fader, efter vilken den underårige är arvsberättigad, eller moder avlider. Den begränsning, som sålunda gäller i fråga om skyldigheten att inskriva förmynderskap vid faderns död, är föranledd av att utomäktenskapligt barn för närvarande i allmänhet icke har arvsrätt efter sin fader. Enligt förslaget till ärvdabalk skall emellertid barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende likställas med barn i äktenskap, och begränsningen torde därför böra utgå. Å andra sidan innebär den föreslagna huvudregeln angående arvsrätt vid adoptivförhållande att adoptivbarn icke är arvsberättigat efter sina skyldemän. Vid detta förhållande synes förmynderskap för underårigt adoptivbarn böra inskrivas vid adoptantens i stället för vid faderns eller moderns

180 Om inskrivning av förmynderskap.

12 kap. FB

död. För de ifall då adoptivbarn alltjämt skall njuta arvsratt efter skyldemän, synes vad i förevarande paragraf stadgas om förmynderskaps inskrivande, då egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning tillfaller den underårige, vara tillfyllest. I enlighet med det anförda har denna paragraf ändrats så, att förmynderskap för underårig skall inskrivas då fader eller moder eller, om den underårige är adopterad, adoptant avlider. 14 KAP. Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo. 2 §. Annan ändring har här icke vidtagits än att hänvisningen till lagen om boutredning och arvskifte ersatts med en hänvisning till ärvdabalken.

15 KAP. Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom. 12 §. Även i denna paragraf är vidtagen ändring endast av redaktionell natur; hänvisningen till lagen om arv har utbytts mot en hänvisning till 8 kap. ärvdabalken.

20 KAP. Vissa bestämmelser om rättegången. 3 §• För närvarande stadgas i denna paragraf, att talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egenskap av trolovningsbarn må väckas vid rätten i den ort, där mannen h a r sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är h a n död, må talan väckas vid den rätt, som har att upptaga tvist om arv efter honom. Enligt det förut anförda bör ur förevarande paragraf uteslutas vad som sägs om trolovningsbarn, men därjämte påkallas vissa ändringar med anledning av förslaget till nya regler om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Med hänsyn till de fall då talan kan komma att samtidigt föras mot två eller flera män synes knappast lämpligt att bibehålla stadgandet om att talan m å väckas där lägersmålet skett. Denna bestämmelse torde därför böra utgå. Av samma skäl synes det mindre ändamålsenligt att såsom huvud-

Vissa bestämmelser om rättegången.

181 20 kap. FB

regel föreskriva, att talan skall väckas där mannen har sitt hemvist. E n lämpligare huvudregel synes vara att talan må instämmas till rätten i den ort där modern eller barnet har sitt hemvist. Om modern är död, återstår enligt denna regel alltid barnets forum. Skulle modern och barnet ha olika hemvist, kan käranden fritt välja mellan moderns och barnets forum. Det torde dessutom böra i viss utsträckning stå öppet att stämma till mannens forum, d. v. s. rätten i den ort där mannen har sitt hemvist. Emellanåt skulle detta visserligen, såsom antytts, kunna medföra olägenheter. Av denna anledning torde domstolen böra tillerkännas rätt att diskretionärt pröva h u ruvida det är lämpligt att upptaga talan vid mannens forum samt att vägra detta, om det skulle medföra avsevärd olägenhet. Enligt 10 kap. 14 § rättegångsbalken gäller, att käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt där någon av dem enligt vad förut i kapitlet är stadgat har att svara, om det sker samtidigt och käromålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan att endast en dom kan givas mot alla som hava del däri, m å talan ock väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. När flera svarande skola instämmas, uppkommer tydligen behov av att k u n n a handlägga de olika käromålen vid samma domstol. Det torde därför böra föreskrivas att vad i 10 kap. 14 § rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om käromål mot flera svarande röra samma barn. Såsom komplettering till nu förordade forumregler erfordras ett stadgande med uppgift att förhindra att mål mot olika män samtidigt förekomma vid skilda domstolar. Det kan sålunda icke tillåtas att modern väcker talan mot viss man vid sitt eget forum och barnavårdsmannen samtidigt instämmer en annan man till dennes forum, om det sistnämnda ej sammanfaller med moderns. I nära anslutning till stadgandet i 13 kap. 6 § rättegångsbalken torde därför böra föreskrivas att ny talan rörande faderskap, varom redan är rättegång, ej må upptagas till prövning vid annan rätt. Slutligen har det synts ändamålsenligt att giva domstol som har att handlägga faderskapsmål viss möjlighet att överflytta målet till annan domstol. Om nämligen, sedan talan mot viss man väckts vid t. ex. moderns forum, det visar sig att ytterligare någon man bör instämmas, måste detta enligt nyss berörda regler ske till samma domstol, även om den sistnämnde mannens forum ur utredningssynpunkt finnes avgjort lämpligare. Efter förebild av bestämmelserna i 19 kap. 7 § rättegångsbalken synes därför böra stadgas, att om talan upptagits av viss domstol och även annan rätt är behörig, den förra äger, om synnerliga skäl äro därtill, förordna att målet skall överflyttas till den senare domstolen samt att beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen skall vara gällande till dess den rätt, dit målet överflyttats, förordnar annat. 4 §.

Denna paragraf innehåller för närvarande bestämmelser om vem som äger föra talan för barnet. De föreslagna nya reglerna om faderskaps fastställande synas icke påkalla ändring i dessa bestämmelser, men däremot behöva vissa särskilda frågor

182 Vissa bestämmelser om rättegången. 20 kap. FB med avseende å fullföljden av mål, däri talan samtidigt föres mot flera män, u p p m ä r k s a m m a s . Vad först beträffar det fallet att talan i första instans ogillas mot alla, torde det helt böra ankomma på barnets representanter att bestämma mot vilka talan bör fullföljas. Väl kunde det ur allmän synpunkt vara önskvärt att, oavsett parternas uppfattning, saken i dess helhet droges under högre rätts prövning. Barnets representanter äga emellertid bestämma, huruvida talan överhuvud skall fullföljas; i denna regel torde någon ändring icke böra ske. Och att, om de vilja fullfölja talan mot viss man, tvinga dem att samtidigt fullfölja talan mot ytterligare en eller flera och upprepa utredningen mot alla svarande synes icke vara påkallat. Man synes här med fog kunna lita till att modern och barnavårdsmannen regelmässigt fullfölja talan i den omfattning som är önskvärd. Om åter talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med yrkande om ogillande av barnets talan, kan barnet givetvis riskera, att den som fullföljer vinner befrielse från faderskapet. Det föreligger i denna situation behov för barnets representanter att i den högre instansen kunna alternativt yrka att någon annan av de vid underrätten instämda personerna skall förklaras vara fader, om underrättens dom ändras. Detta skulle k u n n a ske genom ett särskilt slags anslutningsvad, varigenom talan finge fullföljas inom viss tid mot annan än vadekäranden, ehuru den ordinära fullföljdstiden icke iakttagits. Emellertid har det synts mera praktiskt att i stället presumera, att barnets representanter i det angivna läget alltid önska att i andra hand dess yrkanden mot övriga svarande i underrätten upptagas till prövning, med rätt för barnets representanter att i den högre rätten inskränka sin talan på sätt de finna ändamålsenligt. Beträffande sådan inskränkning av talan torde utan särskilt stadgande gälla vad om återkallelse av vadetalan är stadgat i 50 kap. 25 § rättegångsbalken (jfr 13 kap. 5 § samma balk). I enlighet med det sagda föreslås införande i förevarande paragraf av ett särskilt stycke med stadgande att, om talan å barnets vägnar väckts mot två eller flera och någon av dem fullföljer talan i högre rätt, jämväl barnets talan mot annan part skall prövas. Denna bestämmelse påkallar i sin tur en särskild föreskrift om delgivning av vadeinlagan, så att övriga svarande bliva underkunniga om att den dömde fullföljt. Av det genmäle som barnets representanter ha att avgiva bör framgå i vad m å n de alternativt fullfölja talan mot andra svarande vid underrätten än den dömde. Även genmälet bör alltså delgivas dem som alternativt kunna komm a i fråga. Erforderlig bestämmelse i ämnet torde böra innehålla att i fall som nyss sagts inlaga av den som fullföljt talan så ock genmäle som avgivits å barnets vägnar skall delgivas den eller de andra med föreläggande att svara i målet. 5 §• Enligt denna paragraf skall laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande vara rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemvist.

Vissa bestämmelser om rättegången.

183 20 kap. FB

Såvitt angår antagande av adoptivbarn erfordras icke någon ändring i detta stadgande. Beträffande adoptivförhållandes hävande ä r att m ä r k a att enligt de sakkunnigas förslag (4 kap. 12 § första stycket) sådan åtgärd skall kunna ske även efter det adoptanten avlidit. Laga domstol i dylikt fall synes böra vara rätten i den ort, där barnet har sitt hemvist. Med anledning härav har vad i förevarande paragraf är stadgat om adoptivförhållandes hävande utbrutits och i ett särskilt stycke stadgats att ärende om adoptivförhållandes hävande upptages av rätten i den ort där adoptanten eller, om han är död, adoptivbarnet har sitt hemvist. 6 §. I denna paragraf stadgas för närvarande att i ärende om antagande av adoptivbarn rätten skall söka inhämta upplysning huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Härjämte lämnas föreskrifter om bland annat rättens skyldighet att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Såsom av 4 kap. 6 § föräldrabalken framgår får rätten ej giva tillstånd till adoption, med mindre adoptionen finnes lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest särskild anledning är till adoptionen. För prövningen huruvida adoptionen lämpligen bör äga rum är det av vikt att rätten har tillgång till erforderliga upplysningar beträffande alla omständigheter i saken och således icke blott i fråga om vederlag och underhållsbidrag. Om barnet skall berövas möjligheten att växa upp hos sina naturliga föräldrar och omplanteras i ett annat hem, är en fråga av livsavgörande betydelse för barnet. Föräldrarnas beslut att lämna barnet ifrån sig bör vara grundat på ett sakligt bedömande av barnets situation; tillfälliga stämningar hos föräldrarna eller akuta svårigheter för dem böra icke få leda till en åtgärd som kan vara bestämmande för barnets hela framtida utveckling och anpassning i tillvaron. Huruvida adoption bör komma till stånd k a n avgöras först efter beaktande av de villkor, i vilka barnet kommer att försättas genom adoptionen. Uppenbarligen är det icke tillräckligt att adoptanten har ekonomiska möjligheter att uppfostra barnet. Han måste också ha förutsättningar att kunna skänka barnet den trygghet och tillgivenhet som är nödvändig för dess harmoniska utveckling. Huruvida så är fallet beror enligt erfarenhetens vittnesbörd till stor del på om ett gott förhållande råder mellan adoptivföräldrarna inbördes. Även adoptantens motiv för adoptionen spela en viktig roll. Vanligen önska makar adoptera därför att de sakna egna barn. Med hänsyn till den förändring som kan inträda i adoptivbarnets förhållande till adoptivföräldrarna, om dessa sedermera få egna barn, är det lämpligt att möjligheterna i detta avseende beaktas. Men adoptivföräldrarnas förutsättningar för att giva barnet ett gott hem äro också beroende av hur barnet kommer att motsvara deras förväntningar. Allvarliga slitningar kunna uppkomma, om barnet icke äger den naturliga utrustning som är erforderlig för att det skall växa in i adoptantens speciella miljö.

184 20 kap. FB

Vissa bestämmelser om rättegången.

En bedömning härutinnan kräver tydligen närmare kännedom om barnet, och denna måste i sin t u r huvudsakligen grundas på utredning om föräldr a r n a s karaktär och förhållanden i övrigt. Vid sidan av den vanliga läkarundersökning av barnet, som bör ingå som ett led i varje adoption, är det sålunda ofta önskvärt att barnets arvsbiologiska faktorer bli klarlagda. Överhuvud torde som det grundläggande villkoret för att en adoption skall slå väl ut k u n n a uppställas att barnet och adoptanten, populärt uttryckt, passa för varandra. 1 I motiveringen till den föreslagna lydelsen av 4 kap. 7 § har framhållits, att rätten vid prövningen av frågan, om adoptionen bör komma till stånd, även måste taga ställning till lämpligheten av den adoptionsform som ansökningen avser. Den utredning som erfordras i detta hänseende måste sikta till att klarlägga, huruvida barnet trots adoptionen bör behålla viss anknytning till sin tidigare miljö, och torde därför ofta sammanfalla med den utredning som eljest behövs i adoptionsärendet. Stundom k a n emellertid en speciell undersökning vara nödvändig, t. ex. för att betydelsen av barnets bibehållande vid arvsrätten efter dess skyldemän skall k u n n a bedömas. Med utgångspunkt från det nu anförda har det synts lämpligt att i lagtexten intaga en uttrycklig anvisning att rätten skall söka inhämta upplysningar, förutom såsom hittills i fråga om vederlag och underhållsbidrag, jämväl angående barnet och adoptanten. Att särskilt framhålla behovet av mera speciella undersökningar har ej ansetts erforderligt. Eftersom utredning i hithörande frågor måste föreligga redan hos barnavårdsnämnd som har att avgiva yttrande i ärendet, är det självklart att nämnden samtidigt med sitt eget utlåtande överlämnar utredningen till rätten. I praktiken kommer alltså framskaffandet av de upplysningar, som erfordras för adoptionsärendets slutliga prövning, att åvila barnavårdsnämnden under rättens överinseende, vilket också utan tvivel är det naturligaste. Slutligen h a r i förevarande paragraf ansetts böra intagas ett stadgande om skyldighet för rätten att i visst fall höra släktingar till adoptanten. Då efter adoptantens död barnet på nytt blir föremål för adoption, skall j ä m likt 4 kap. 12 § andra stycket i dess föreslagna lydelse det tidigare adoptivförhållandet anses hävt. Den verkan som den nya adoptionen härigenom får för den avlidne adoptantens skyldemän, framför allt i arvsrättsligt hänseende, måste givetvis beaktas vid prövningen av den nya adoptionens lämplighet. På grund härav torde böra stadgas att i fall, varom i 4 kap. 12 § andra stycket sägs, rätten skall lämna arvingar efter den avlidne adoptanten som avses i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra sig. 7 §. Enligt andra stycket av denna paragraf gäller, att i ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § rätten skall lämna alla dem 1 Se närmare Hans Curman i Barnavård och ungdomsskydd, tidskrift utg. av svenska socialvårdsförbundet, årg. 1951 nr 4 s. 101 ff., Birgitte Andersen i Socialt tidsskrift (Köpenhamn) årg. 1952 nr 2—3 s. 54 ff. samt Vera Skalts m. fl. i Socialpolitisk förenings småskrifter (Köpenhamn) nr 15, Adoption.

Vissa bestämmelser om rättegången.

185 20 kap. FB tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans förmyndare. Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten förmyndare, eller vistas den, mot vilken ansökningen är riktad, å okänd ort, skall hans rätt bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles. Vad sålunda är stadgat om rättens skyldighet att inhämta yttrande torde böra gälla även då adoptivförhållande häves enligt 4 kap. 12 § första stycket i detta lagrums föreslagna lydelse. Eftersom adoptanten i nämnda fall förutsattes ha avlidit, synes kretsen av dem, vilka skola beredas tillfälle att yttra sig, böra utökas med arvingar efter honom som avses i 2 kap. 3 §. Med anledning av den föreslagna nya bestämmelsen i 36 § av förevarande kapitel torde vad här är stadgat för det fall att den, mot vilken ansökningen är riktad, vistas å okänd ort kunna utgå. 9 §. Andra stycket av denna paragraf innehåller för närvarande följande. Talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort, där svaranden h a r sitt hemvist. Vill käranden i mål om underhåll till barn utom äktenskap hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, är det tillåtet. Har den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit, upptages talarn om underhåll till barnet av den rätt, där dödsboet svarar. Angående talan om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom äktenskap skall vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga motsvarande tillämpning. I anslutning till den ändring som förordats beträffande forumbestämmelserna i 3 § av förevarande kapitel föreslås att den speciella forumregeln för mål om underhåll till b a r n utom äktenskap skall utgå och ersättas med ett stadgande av innehåll, att därest fråga om underhåll till barn väckes i mål rörande faderskapet till barn utom äktenskap, gäller vad i nämnda paragraf stadgas. Dessutom har bestämmelsen, att då den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit, talan om underhåll till barnet upptages av den rätt där dödsboet svarar, ansetts kunna såsom obehövlig uteslutas. Huvudregeln är enligt förslaget att rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist, är forum i mål om underhåll till barn, och enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken sökes dödsbo vid den rätt, där den döde skolat svara. 11 §• Enligt första stycket av denna paragraf skall vad i 4 § stadgas äga motsvarande tillämpning å mål om underhåll till barn. De föreslagna speciella reglerna med avseende å fullföljd talan i mål om faderskap till barn utom äktenskap, vilka intagits i sistnämnda paragrafs tredje stycke, komma sålunda att gälla även beträffande talan om underhåll åt barnet. Detta är otvivelaktigt lämpligt, eftersom sådan talan i allmänhet föres i samband med rättegång om faderskapets fastställande. Jämväl anspråk på underhåll åt modern enligt 7 kap. 10 § b r u k a r emellertid regelmässigt framställas

186 Vissa bestämmelser om rättegången. 20 kap. FB samtidigt med yrkande om faderskapets fastställande. I förevarande stycke har därför, efter en redaktionell jämkning av nuvarande bestämmelse, infogats ett nytt stadgande av innehåll att vad i tredje stycket av 4 § stadgas om barnets talan också skall gälla talan av modern om underhåll enligt 7 kap. 10 §. 12 och 13 §§. Enligt 12 § äger rätten i mål angående underhåll att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt. Skyldighet att utgiva bidrag må dock ej åläggas någon, med mindre sannolika skäl föreligga att han är bidragsskyldig. I 13 § stadgas, att om mannen, efter det han på grund av förordnande som avses i 12 § betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, han dock ej må av den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit men äger av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta efter sex för hundra om året från betalningsdagen. Ansökan härom skall, för att k u n n a komma under prövning, inom ett år från det domen vunnit laga kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet avgjordes av underrätt. I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, vilken överlämnats till de sakkunniga för att tagas under övervägande, har framhållits att en förpliktelse för det allmänna att ersätta utgivna underhållsbidrag syntes naturlig eller åtminstone kunde ifrågasättas i vissa situationer, som icke täcktes av bestämmelserna i 13 § i dess nu gällande lydelse. Sålunda kunde det inträffa att mannen, sedan han utgivit underhållsbidrag på grund av interimistiskt förordnande, icke vore i tillfälle att åberopa friande dom, enär kärandens talan förklarats förfallen (RÅ 1951:1 sub I) eller ock målet avskrivits sedan käranden återkallat sin talan (RÅ 1951: 1 sub I I ) . Det hade även hänt att mannen nödgats utgiva underhållsbidrag på annan grund än interimistiskt förordnande, nämligen enligt underrätts dom som sedermera på det sätt ändrats av hovrätten att bidragsbeloppet nedsatts (RÅ 1937 Ju. 4), enligt lagakraftvunnen dom som sedermera återbrutits (RÅ 1938 Ju. 1) eller enligt avtal i anslutning till faderskapserkännande som sedermera visats vara oriktigt (RÅ 1936 S. 150). Möjligheten för rätten att interimistiskt ålägga underhållsskyldighet infördes genom 1917 års lag om barn utom äktenskap för att förebygga att utomäktenskapligt barn och dess moder skulle lida nöd i avbidan på faderskapets fastställande. Om sådant interimistiskt förordnande meddelats och rätten sedermera i sitt slutliga utslag frikände mannen från faderskapet, skulle denne enligt allmänna rättsgrundsatser äga av den underhållsberättigade återbekomma vad han betalat på grund av förordnandet. I regel saknade emellertid den underhållsberättigade medel att fullgöra återbetalningsskyldigheten. Det ansågs icke skäligt att mannen sålunda utsattes för bestående förlust på grund av de bestämmelser som meddelats i syfte att

Vissa bestämmelser om rättegången. 187 . 20 kap. FB barnet och modern icke skulle vara i saknad av nödigt uppehälle. Därför stadgades rätt för mannen att av allmänna medel få ersättning för vad han utgivit. (Lagberedningens betänkande 1915 med förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken III s. 170—171 och 173 —174.) Den sålunda angivna bakgrunden till ifrågavarande regler är numera i viss mån förändrad. Med nutidens utvecklade socialvårdssystem torde moder och barn ha avsevärt bättre möjligheter än tidigare att få medel till sin försörjning, även om underhållsbidrag icke omedelbart utgår. Därmed är icke sagt att interimistiska förordnanden om underhållsbidrag skulle vara obehövliga. I allmänhet torde den av modern uppgivne mannen vara barnets fader, och då rätten kan konstatera att sannolika skäl föreligga att h a n är bidragsskyldig, är det rimligt att underhållsskyldigheten tillämpas utan uppskov, om det definitiva faderskapsfastställandet väntas draga ut på tiden och behov av underhåll är för handen. Även om sådant behov icke förefinnes kan det med hänsyn till mannens ekonomiska läge vara lämpligt att interimistiskt förordnande meddelas. Av en person med små inkomster kan det vara svårt att framdeles utfå, förutom löpande bidrag, också ett sammanlagt bidragsbelopp för förfluten tid. Om interimistiskt förordnande ansetts böra meddelas och mannen sedermera genom lagakraftägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, är det, såsom vid tillkomsten av 1917 års lag framhölls, skäligt att han av det allmänna erhåller ersättning för den påtvungna betalningsskyldighet h a n fullgjort. Detsamma synes böra gälla när rätten annorledes än genom dom slutgiltigt skiljer saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet. Då käromålet förklarats förfallet på grund av kärandens utevaro eller blivit avskrivet emedan käranden återkallat sin talan, kan emellertid ny talan senare väckas mot mannen. Regelmässigt torde detta dock ej ifrågakomma. Skulle i något undantagsfall ny talan anhängiggöras och vinna bifall, bör givetvis mannen icke åläggas underhållsskyldighet avseende tid, för vilken modern och barnet redan på grund av interimistiskt förordnande erhållit underhåll. I stället borde han strängt taget förpliktas att till statsverket återbetala vad han kan ha uppburit av allmänna medel. Med hänsyn till att dylika fall ytterst sällan förekomma torde m a n emellertid kunna underlåta att upptaga något stadgande därom. Då interimistiskt förordnande icke meddelats utan underhållsbidrag betalats enligt dom eller avtal, är läget ett annat. Dylika situationer omfattas icke av grunden för ifrågavarande bestämmelser. I det fall att dom, varigenom underhållsskyldighet ålagts, kan verkställas utan hinder av att den icke vunnit laga kraft är visserligen skillnaden delvis av formell art. Föräldrabalken innehåller emellertid icke, i motsats till 1917 års lag, något stadgande om sådan omedelbar verkställighet. Och att m ä r k a är, att om rätten med stöd av 17 kap. 14 § rättegångsbalken förordnat att dom må verkställas genast, den underhållsberättigade enligt 42 § utsökningslagen i regel måste ställa pant eller borgen för det skadestånd som kan ifrågakomma om domen ändras.

188 Vissa bestämmelser om rättegången. 20 kap. FB Beträffande den situationen att underhållsskyldighet fullgjorts på grund av lagakraftvunnen dom, vilken sedermera i extraordinär väg ändras, bör uppmärksammas att fråga om återbekommande av erlagt belopp k a n uppkomma även i andra fall av ändring med anlitande av extraordinärt rättsmedel. Ett skäl som kan anföras för en särbehandling av det förstnämnda fallet synes vara, att det skulle vara obilligt mot moder och barn om dessa bleve utsatta för återbetalningskrav. Enligt ett rättsfall (NJA 1942 s. 39) h a r emellertid domstol utan särskilt stöd av lag ansetts kunna föreskriva att vad som erlagts enligt den upphävda domen icke får återkrävas. Den avvägning mellan parterna i målet, som skett då sådan föreskrift givits, torde icke i och för sig behöva leda till att det allmänna träder in och betalar ersättning. Vad slutligen angår betalning på grund av frivilligt erkännande som sedermera visats vara oriktigt torde detta fall icke ligga annorlunda till än det nyssnämnda. Erkännandet har samma verkan som en lagakraftvunnen dom och domstolens ogiltigförklaring därav medför, åtminstone för framtiden, samma verkan som doms undanröjande i extraordinär väg. Möjligen kan domstolen också efter ogiltigförklaring av erkännande föreskriva att återbetalning av erlagda belopp icke skall förekomma. Det lär emellertid inträffa att en uppgiven barnafader undertecknar avtal om underhållsbidrag i avbidan på att tilltänkt blodprovsundersökning kommer till stånd. Anledningen därtill är väl i allmänhet att mannen medgivit samlag och icke velat undandraga sig att omedelbart betala bidrag, då modern ansetts vara i stort behov därav till sitt och barnets uppehälle. Om avtalet innehåller uttryckligt förbehåll att det skall gälla endast tills blodprov tagits, är det visserligen icke ett underhållsavtal i lagens mening (jfr RÅ 1945: 13). Men vare sig avtalet uppfyller kraven härför eller ej, uppkommer tydligen frågan om återbekommande av erlagda belopp, därest mannen genom blodprovet uteslutes från faderskapet. Det föreligger sålunda en viss likhet med interimistiskt förordnande. Emellertid måste det icke sällan vara svårt att skilja de fall, då man i själva verket avsett en provisorisk reglering, från övriga fall av erkännande, och en särregel skulle därför medföra vanskligheter. Med hänsyn till vad förut anförts om nutida socialvårdsförmåner torde behov av interimistiskt bidrag icke vara för handen oftare än att man utan större olägenhet kan utverka beslut av domstol och alltså undvika avtal av förevarande typ. Om sedermera verkställt blodprov icke utesluter mannen från faderskapet, har denne fortfarande möjlighet att underteckna vederbörligt avtal och det anhängiggjorda målet kan följaktligen nedläggas innan någon egentlig handläggning förekommit. I enlighet med nu gjorda överväganden ha de sakkunniga ansett 13 § böra ändras allenast såtillvida, att vad däri stadgas skall gälla icke blott då mannen genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig utan även då rätten genom beslut som vunnit laga kraft skilt saken från sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig. Såsom en följd härav har 12 § ansetts böra undergå en mindre jämkning.

Vissa bestämmelser om rättegången. 36 §.

189 20 kap. FB

Då den som sökes för delgivning i tvistemål icke har känt hemvist vare sig inom eller utom riket och upplysning ej heller kan vinnas var han uppehåller sig, äger rätten jämlikt 33 kap. 12 § rättegångsbalken förordna, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, om det kan antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning. Delgivning skall anses ha skett då vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort. Samma förfarande kan användas om den sökte har känt hemvist inom riket och han eller någon, till vilken handlingen må överlämnas, ej träffas samt upplysning ej heller kan vinnas var den sökte uppehåller sig. Enligt 13 § i samma kapitel gäller det sistnämnda dock icke vid delgivning av stämning, med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan. Dylik s. k. kungörelsedelgivning är enligt de sakkunnigas mening mindre lämplig, när talan jämlikt föräldrabalken riktas mot någon som vistas å okänd ort. Endast i undantagsfall torde en kungörelsedelgivning leda till att den bortovarande verkligen får kännedom om vad som skall delgivas honom. Sådan talan som här avses rör i allmänhet ett underårigt barns status, och det är icke tillfredsställande att för såväl den bortovarande som barnet så betydelsefulla frågor skola kunna handläggas och avgöras utan att den bortovarande varit tillstädes eller hans intressen eljest tillvaratagits av någon utom domstolen stående. Om man därför vidtager anordning för att den bortovarande skall företrädas av en representant, synes denne böra erhålla sådan ställning att han även kan mottaga stämning eller a n n a n handling varav den bortovarande skall erhålla del. Institutet kungörelsedelgivning kommer härigenom att sakna tillämplighet på ifrågavarande område. Den bortovarandes representant har naturligtvis skyldighet att vidtaga åtgärder för att komma i kontakt med sin huvudman. På grund av dessa överväganden har såsom ett nytt första stycke i förevarande paragraf stadgats att om den, mot vilken talan enligt föräldrabalken riktas, vistas å okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles. Det må anmärkas, att då någon särskild övergångsbestämmelse icke ansetts böra uppställas, stadgandet blir tillämpligt även i rättegång som är anhängig vid nya lagens ikraftträdande. 37 §.

Enligt gällande lag torde den förlorande parten i mål om faderskap till barn utom äktenskap böra förpliktas att ersätta motpartens rättegångskostnad. Emellertid synas målen i fråga, oaktat frivilligt erkännande av faderskapet kan givas, stå mycket nära sådana mål som avses i 18 kap. 2 § rättegångsbalken. Sistnämnda lagrum innehåller, att om målet angår rättsförhållande som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom, må förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Detta stadgande är bland annat tillämpligt på mål om äktenskaplig börd. Särskilt om

Vissa bestämmelser om rättegången. 20 kap. FB processen i mål om faderskap till barn utom äktenskap ändras på sätt här förut föreslagits, synes det angeläget att — med hänsyn till att det allmännas intresse blivit ännu starkare framhävt än tidigare och utredningen kan bli väsentligt vidlyftigare än hittills — 18 kap. 2 § må tillämpas jämväl i dylika mål. Om bestämmelse härom meddelas, torde emellertid knappast återstå några betydelsefullare mål eller ärenden som avses i föräldrabalken och beträffande vilka icke 18 kap. 2 § rättegångsbalken skulle vara tillämplig, frånsett de mål där enligt förevarande paragraf brottmålsreglerna skola tilllämpas. Det synes därför vara lämpligt att generellt under sistnämnda paragraf föreskriva att med avseende å rättegångskostnad i annat mål än sådant, där brottmålsreglerna skola tillämpas, skall gälla vad i 18 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgat, ändå att det rättsförhållande varom fråga är må bestämmas annorledes än genom dom. Övergångsbestämmelserna. Punkt 1. Med avseende å genomförandet av de föreslagna reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap synes, liksom vid föräldrabalkens tillkomst (SOU 1946:49 s. 125—127 och prop. 1949: 93 s. 165 och 166), till en början kunna fastslås, att de nya reglerna icke böra leda till att före ikraftträdandet med stöd av äldre lag rättskraftigt avgjorda faderskapsfrågor på nytt skola bli föremål för bedömande. Vad som i detta sammanhang behöver närmare övervägas är därför endast, huruvida de nya reglerna skola tillämpas i alla mål som efter ikraftträdandet förekomma till avgörande. Vissa fördelar skulle otvivelaktigt vara förenade med att låta barnets födelsetid bli bestämmande för frågan om äldre eller ny lags tillämplighet. Såsom de sakkunniga framhöllo vid föräldrabalkens tillkomst, är det emellertid mindre tillfredsställande att regler, som avse att leda till säkrare resultat, icke kunna utnyttjas i alla mål som förekomma till bedömande sedan dessa regler trätt i kraft. De nu föreslagna bestämmelserna om faderskapets fastställande innebära att, då mer än en m a n haft samlag med barnets moder under konceptionstiden, endast den som finnes med större sannolikhet än annan kunna antagas vara barnets fader skall anses som sådan och att faderskapstalan skall ogillas, om en dylik sannolikhetsbedömning ej kan ske. Enligt de sakkunnigas mening måste tillämpningen av bestämmelserna förväntas medföra att det rättsligen fastställda faderskapet i större utsträckning än hittills överensstämmer med det biologiska. Även om, såsom i annat sammanhang förordats, den föreslagna nya ordningen i arvshänseende — med vissa undantag — icke kommer att beröra barn födda före ikraftträdandet, är det därför angeläget att faderskapet till sådana barn såvitt möjligt blir prövat efter nämnda bestämmelser. Med utgångspunkt härifrån synes den omständigheten, att barnet är fött före ikraftträdandet, icke i och för sig böra utesluta nya lagens tillämplighet. Däremot kunde det möjligen vara anledning att från nya lagens tillämpnings-

övergångsbestämmelserna.

19] FB område undantaga alla eller vissa av de mål som blivit anhängiggjorda före ikraftträdandet. Huruvida detta bör ske, sammanhänger med de processuella förutsättningarna för tillämpningen av de nya reglerna om faderskapets fastställande. Den viktigaste nyheten i detta hänseende är att talan samtidigt kan föras mot två eller flera män. Om rättegång inletts under äldre lags giltighetstid, har tydligen denna möjlighet icke från början kunnat utnyttjas. Är målet vid nya lagens ikraftträdande alltjämt anhängigt hos underrätten, torde emellertid en tillämpning av de nya reglerna icke medföra någon nämnvärd olägenhet. På förberedelsestadiet kunna alltid erforderliga kompletteringsåtgärder vidtagas; förberedelsens uppgift är att klarlägga det processuella läget och i övrigt skapa förutsättningar för huvudförhandlingen. Antingen på eget initiativ eller efter föreläggande jämlikt 3 kap. 1 § i förslaget kan käranden sålunda instämma annan man än den som redan är part, och om så skett skola målen i fortsättningen handläggas gemensamt enligt 14 kap. 6 § rättegångsbalken (jfr 2 § samma kap. och 20 kap. 3 § förevarande förslag). Då sakkunnigutlåtande, t. ex. angående blodprov, redan infordrats, k a n nytt sådant behöva införskaffas, men hinder häremot möter icke. Företages målet till huvudförhandling innan nya lagen trätt i kraft, synes man kunna räkna med att i regel också dom meddelas dessförinnan. Enligt 17 kap. 9 § rättegångsbalken skall dom i allmänhet meddelas senast inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Målet kan för övrigt, jämlikt 43 kap. 11 och 12 §§ samma balk, företagas till fortsatt eller ny huvudförhandling, och före denna kan förberedelse ånyo äga rum. I forumhänseende täckas äldre lags bestämmelser av nya lagens motsvarande regler utom såtillvida att domstolen i den ort, där lägersmålet skett, ej är behörig efter nya lagens ikraftträdande. Avvikelsen inverkar emellertid ej på redan anhängiga mål (jfr 12 § promulgationslagen till rättegångsbalken samt 10 kap. 15 § samma balk). Skall efter nya lagens ikraftträdande ytterligare någon instämmas, har domstolen enligt 20 kap. 3 § föräldrabalken i dess nya lydelse möjlighet att överflytta målet till annan behörig domstol. Om ett mål efter nya lagens ikraftträdande är anhängigt i högre rätt utan att lägre rätt haft tillfälle att tillämpa nya lagen, ligger saken något annorlunda till. I den mån a n n a n man än den som redan är part skall dragas in i rättegången, synes nämligen endast den utvägen stå till buds att målet återförvisas till underrätten. En återförvisning är i och för sig mindre önskvärd ur processekonomisk synpunkt, och frågan blir därför om den i förevarande fall uppkommande olägenheten är så stor att den icke uppväges av fördelen av de nya reglernas tillämpning. De fall, då återförvisning skulle kunna komma i fråga, måste bli mycket få. Samtliga i hovrätt och högsta domstolen vid ikraftträdandet anhängiga mål, i vilka nya lagen icke blivit tillämpad, torde kunna beräknas till ett 30-tal. Alla dessa skulle emellertid icke behöva återförvisas. Dom-

192 övergångsbestämmelserna. FB stolen måste givetvis i varje särskilt fall pröva, om sådan åtgärd har något ändamål att fylla. Gäller tvisten endast underhållsbidrags storlek eller ifrågasattes eljest icke att annan man än den som redan är part k a n vara fader till barnet, synes målet kunna bli föremål för bedömande där det är anhängigt. Om domstolen efter huvudförhandling icke anser det styrkt att den uppgivne fadern haft samlag med barnets moder under konceptionstiden, torde likaledes målet k u n n a avgöras utan återförvisning. Visserligen är det önskvärt att faderskapsfrågan blir utredd i ett sammanhang och ogillande av talan mot en man bör därför i allmänhet ej ske förrän det klarlagts om också en eller flera andra kunna ifrågakomma såsom fader. Men i ett övergångsskede torde det vara försvarligt att göra någon eftergift i detta hänseende. I stort sett endast när samlag mellan modern och den instämde mannen finnes styrkt och det med fog gjorts gällande att även annan haft könsumgänge med modern synes alltså återförvisning bli nödvändig. Vad beträffar den processekonomiska olägenhetens storlek i dylika fall är att m ä r k a att barnets representant i mycket stor utsträckning torde åtnjuta fri rättegång. Den instämde mannen för däremot sannolikt betydligt oftare processen på egen bekostnad. Men å andra sidan kan h a n allm ä n t taget vänta större fördel av återförvisningen och torde själv i regel önska den ytterligare utredning som därav blir följden. Om man trots nu anförda synpunkter skulle finna olägenheterna av att ny lag tillämpas av överrätterna i mål, som vid lägre rätt handlagts enligt äldre lag, alltför tungt vägande, synes endast den möjligheten stå öppen att nya lagens tillämplighet göres beroende av att underrätt icke meddelat dom i målet före ikraftträdandet. De sakkunniga anse emellertid för sin del att olägenheterna icke äro så stora att de böra hindra nya lagens tilllämpning i nämnda mål och förorda således att de nya bestämmelserna om fastställande av faderskapet till b a r n utom äktenskap skola tillämpas i varje fall då faderskapsfråga förekommer till bedömande efter bestämmelsernas ikraftträdande. Något uttryckligt stadgande härom torde icke, lika litet som vid föräldrabalkens tillkomst, vara erforderligt. Enligt vad i annat sammanhang föreslagits skall barn utom äktenskap, som är fött innan den nya lagstiftningen trätt i kraft, icke generellt erhälla arvsrätt efter fader och fädernefränder. I överensstämmelse härmed torde sådant barn icke heller böra ha annan rätt till namn än som hittills varit stadgat. Oaktat gällande bestämmelser om trolovningsbarn avses skola upphävas, kominer sålunda egenskapen av trolovningsbarn att även framdeles äga viss betydelse. Det k a n emellertid hända att fråga om barnets förklarande för trolovningsbarn uppstår först efter ikraftträdandet. I en särskild övergångsbestämmelse synes därför böra föreskrivas, att om barn utom äktenskap är fött innan nya lagen trätt i kraft, äldre lags bestämmelser om trolovningsbarn så ock om barnets rätt till n a m n fortfarande skola äga tillämpning. Eftersom yrkande om barns förklarande för trolovningsbarn ofta lämpligen framställes i samband med faderskapets

övergångsbestämmelserna.

193 FB fastställande, bör dock härtill fogas ett stadgande, enligt vilket talan om barnets egenskap av trolovningsbarn utan hinder av nyssnämnda övergångsbestämmelse må upptagas av domstol som enligt nya lagen är behörig i mål om fastställande av faderskapet till barnet. P u n k t 2. Beslut om tillstånd till adoption skall meddelas med tillämpning av nya lagen, då ansökningen gjorts efter dennas ikraftträdande. Men även om ansökningen gjorts dessförinnan skola de nya bestämmelserna tillämpas, om beslutet meddelas först sedan nya lagen trätt i kraft. Att m ä r k a är att även i detta fall ställning måste tagas till frågan huruvida tillståndet skall givas med eller utan förbehåll enligt 4 kap. 7 § i förevarande förslag. När detta stadgande icke beaktats vid ansökningens upprättande, torde det emellertid bli nödvändigt att från sökanden och dem som skola lämna samtycke till adoptionen införskaffa särskilt besked om deras önskan i nämnda hänseende. Likaså lär ofta nytt yttrande från barnavårdsnämnd behöva infordras. Eftersom det nu anförda står i överensstämmelse med allmänna grundsatser och i övrigt följer av sakens natur, har något uttryckligt stadgande därom icke ansetts erforderligt. I det föregående har förordats (5 § i förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken) att beträffande adoption, vilken ägt rum enligt bestämmelser som gällt före den nya lagstiftningens ikraftträdande, i allmänhet skola tillämpas äldre lags arvsregler. Vad i förslaget till ärvdabalk är stadgat för det fall att adoption skett utan förbehåll enligt 4 kap. 7 § i förevarande lagförslag skall dock i stället äga tillämpning, om rätten meddelat särskild förklaring därom. Erforderliga föreskrifter om förklarings meddelande ha upptagits i detta sammanhang. Liksom i fråga om tillstånd till adoption torde initiativet till sådan förklarings meddelande böra tagas genom att adoptanten gör ansökan därom. Med hänsyn till den verkan förklaringen får beträffande såväl adoptivbarnets som andra personers arvsrättsliga ställning är det angeläget att frågan icke hålles svävande under någon längre tid. Ansökningsrätten synes därför böra stå öppen endast viss tid från nya lagens ikraftträdande, förslagsvis fem år. Vad i övrigt angår handläggningen av ärende om förklaring som här avses torde bestämmelserna om antagande av adoptivbarn lämpligen k u n n a erhålla motsvarande tillämpning. Sålunda bör rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemvist, vara behörig att upptaga ärendet. Samtycke till förklaringens meddelande bör lämnas dels av adoptivbarnet själv om det fyllt tolv år och dels av särskild förmyndare som kan vara förordnad för barnet eller, då adoptanten är förklarad omyndig, för denne. Ha m a k a r adopterat och vistas den ena å okänd ort eller är han sinnessjuk eller sinnesslö, kan andra maken ensam göra ansökan. Barnets föräldrar skola höras där det kan ske. I sådana fall då de icke äga kännedom om adoptantens n a m n och bostadsort bör emellertid på adoptantens begäran hörandet kunna ske genom barna13—532454

194 övergångsbestämmelserna. FB vårdsnämnds förmedling. Från barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, torde yttrande alltid böra inhämtas. I yttrandet bör nämnden söka klarlägga alla omständigheter av betydelse för att frågan om förklaringens meddelande skall kunna bedömas. Även om de formella förutsättningarna för bifall till ansökningen föreligga, har nämligen domstolen att pröva huruvida förklaringen lämpligen skall meddelas. Därvid bör främst tagas hänsyn till barnets bästa men också övriga berörda personers intressen skola beaktas. I regel torde det få anses lämpligt att förklaring meddelas då det vid adoptionens tillkomst varit avsett att barnet och dess släkt icke vidare skulle ha någon kontakt med varandra eller då eljest förbindelsen mellan dem blivit faktiskt bruten. Om adoptanten eller adoptivbarnet avlider innan ansökningen företages till prövning, torde ansökningen icke k u n n a bifallas. Då makar adopterat och endast en av dem avlidit, bör dock ansökningen kunna bifallas såvitt angår den efterlevande maken. Beträffande rättens skyldighet att höra adoptivbarnets föräldrar har emellertid ett undantagsstadgande synts lämpligt. Eftersom fråga är om avbrytande av de rättsliga relationer som efter adoptionen kvarstått mellan barnet och dess föräldrar, är det visserligen i och för sig naturligt att föräldrarnas mening inhämtas och beaktas. Men om dessa, såsom vid inblankoadoption, redan vid adoptionens tillkomst medgivit att förbindelsen med barnet finge helt brytas och adoptionen ägt rum under denna förutsättning, torde det icke vara erforderligt att inhämta deras yttrande. På grund härav föreslå de sakkunniga, att om vid adoptionen var förutsatt att adoptivbarnets föräldrar icke skulle ha kännedom om vem som adopterade barnet, det icke skall vara erforderligt att föräldrarna höras. P u n k t 3. Enligt 7 kap. 5 § i förevarande förslag skall med adoption underhållsskyldigheten mellan föräldrarna och barnet i princip upphöra. Detta stadgande synes icke obetingat böra gälla då adoptivförhållandet tillkommit före nya lagens ikraftträdande. Har domstol med stöd av bestämmelserna i nästföregående punkt förklarat, att å adoptivförhållandet skall tillämpas vad som är stadgat för det fall att adoption enligt nya lagen ägt rum utan förbehåll varom i 4 kap. 7 § sägs, torde visserligen icke något hinder möta att även stadgandet i 7 kap. 5 § erhåller tillämpning. Men då sådan förklaring icke meddelats, måste man räkna med att underhållsskyldighet jämlikt gällande lag måhända fullgöres vid tiden för ikraftträdandet. Är det därvid fråga om underhåll som föräldr a r n a utgiva till sitt bortadopterade barn, kunde det verka stötande om barnet fråntoges underhållsrätten. I det motsatta fallet, då barnet betalar underhåll till föräldrarna, torde omständigheterna icke kunna vara lika ömmande, vartill kommer att barnet kan ha underhållsskyldighet även mot adoptanten. På grund härav har under förevarande punkt föreskrivits, att om förklaring varom under punkt 2 sägs ej meddelats, skall beträffande adoptivför-

övergångsbestämmelserna.

195 FB hållande som där avses vad i 7 kap. 5 § i dess äldre lydelse är stadgat alltjämt äga tillämpning, såvitt angår underhåll enligt 1 § samma kapitel. Punkt 4. I 4 kap. 12 § första stycket i förevarande förslag har upptagits en bestämmelse som innebär att adoptivförhållande under vissa förutsättningar kan hävas sedan adoptanten avlidit. Enligt andra stycket i samma paragraf skall, om adoptivbarnet efter adoptantens död adopterats av annan, det tidigare adoptivförhållandet anses hävt. Nya regler om rättsverkningarna av adoptivförhållandes hävande ha föreslagits i 13 § samma kapitel. Då adoptanten avlidit, har därmed enligt hittills gällande rätt adoptivförhållandet upphört, ehuru vissa rättsverkningar kvarstå. Med hänsyn härtill synes den föreslagna möjligheten att få adoptivförhållandet hävt icke böra gälla, om dödsfallet inträffat före nya lagens ikraftträdande. Ej heller stadgandet att adoptivförhållandet skall anses hävt, då barnet sedermera blivit föremål för ny adoption, bör äga tillämpning, om sistnämnda adoption skett före ikraftträdandet. Äger däremot den nya adoptionen r u m efter ikraftträdandet, torde det vara nödvändigt att det äldre adoptivförhållandet helt bringas ur världen, eftersom den nya adoptionen kan ske utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap. När adoptivförhållande hävts före nya lagens ikraftträdande, böra rättsverkningarna av hävandet självfallet bedömas efter då gällande lag. På grund av vad sålunda anförts torde böra stadgas, att då adoptanten avlidit före nya lagens ikraftträdande eller adoptivförhållandet hävts genom beslut som meddelats före ikraftträdandet, skall i stället för bestämmelserna i 4 kap. 12 § första stycket och 13 § nya lagen tillämpas vad som gällt enligt äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap. 12 § andra stycket nya lagen skall ej äga tillämpning, där adoptivbarn efter adoptantens död adopterats av annan och sistnämnda adoption skett före ikraftträdandet. P u n k t 5. Med hänsyn till att utomäktenskapligt barn genom förslaget till ärvdabalk erhåller samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap har i 12 kap. 1 § förevarande förslag gjorts sådan ändring att förmynderskap för underårig städse skall inskrivas då fader avlider. Enligt 4 § förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken skall emellertid den nya arvslagstiftningen i regel icke tillämpas, då barn utom äktenskap är fött före ikraftträdandet. Med anledning härav bör övergångsvis föreskrivas att vad i 12 kap. 1 § nya lagen stadgas därom, att förmynderskap för underårig skall inskrivas då fader avlider, ej skall äga tillämpning om den underårige är barn utom äktenskap och icke har arvsrätt efter sin fader. Punkt 6. Den föreslagna ändringen av 20 kap. 13 § innebär bland annat att den som på grund av interimistiskt förordnande betalt underhållsbidrag icke får av mottagaren söka åter vad han utgivit, oaktat rätten genom beslut som

196 övergångsbestämmelserna. FB vunnit laga kraft skilt saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet, men i stället äger av allmänna medel återfå erlagda bidragsbelopp. Intill den tidpunkt då nya lagen träder i kraft kan givetvis återkrav hos mottagaren göras på grund av äldre lag. Vidare bör påpekas att ansökan att av allmänna medel återfå erlagda belopp enligt nya lagen skall göras inom viss tid från det rättens beslut vunnit laga kraft. Med hänsyn till vad nu sagts har det funnits böra stadgas att bestämmelserna i 20 kap. 13 § i dess nya lydelse ej skola äga tillämpning där rättens dom eller beslut vunnit laga kraft före ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken. Den omständigheten att personer äro n ä r a anförvanter till varandra har i vissa fall tillagts betydelse vid utformningen av rättegångsbalkens regler. Sålunda stadgas i 4 kap. 12 § att de, som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som stå i adoptivförhållande till varandra, ej må samtidigt sitta som domare i rätten. Vidare är den, som till part står i huvudsakligen samma förvantskapsförhållande som nu sagts, enligt 4 kap. 13 § jävig att som domare handlägga målet och enligt 36 kap. 3 § fritagen från plikten att avlägga vittnesmål. Slutligen ha efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder och syskon till avliden person samt den, som stått i adoptivförhållande till honom, enligt 20 kap. 13 § erhållit samma rätt som målsägande att angiva brott, varigenom den avlidne blivit dödad, eller att tala därå och enligt 21 kap. 1 § berättigats att föra talan mot dom, såvitt genom denna fastställts att den avlidne förövat brottslig gärning. I samtliga nu berörda bestämmelser torde med personer som stå i adoptivförhållande till varandra endast avses adoptanten och adoptivbarnet. Efter genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande adoptivbarnets rättsställning böra emellertid bestämmelserna i allt tillämpas som om adoptivbarnet vore adoptantens eget barn. Till följd härav komma exempelvis adoptantens fader och adoptivbarnet eller två adoptivsyskon icke att kunna samtidigt sitta som domare i samma domstol. Och det förhållandet att av två personer den ene är gift med den andres adoptivbarn får samma betydelse som svågerlag i rätt upp- och nedstigande led. Med anledning härav har vidtagits en mindre ändring i envar av ifrågavarande paragrafer. Beträffande adoption som skett enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken har visserligen den föreslagna omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning icke helt kunnat genomföras. De sakkunniga anse att de nu förordade ändringarna i rättegångsbalken likväl böra gälla även dylika äldre adoptivförhållanden och ha därför icke upptagit någon särskild övergångsbestämmelse.

Blodundersökning m. m.

197 Förslaget till lag a n g å e n d e blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Genomföras de föreslagna bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap torde även böra vidtagas vissa ändringar i lagen den 10 juni 1949 angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Då ändringarna, med den innebörd de sakkunniga ansett dem böra ha, äro av ganska genomgripande natur, har det funnits lämpligast att upprätta förslag till helt ny lag i ämnet. 1 §• I 1 § 1949 års lag stadgas, att där part i mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap yrkar att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum, rätten äger förordna om sådan undersökning med avseende å modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet och i mål om faderskapet till barn utom äktenskap den uppgivne fadern. Kan det hållas för visst, att annan än mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, må förordnande om undersökning avse jämväl honom. Innan förordnande meddelas skall tillfälle att yttra sig lämnas den som förordnandet skulle avse. Vad angår kretsen av dem, beträffande vilka förordnande om undersökning kan meddelas, må till en början erinras att enligt de sakkunnigas förslag talan om faderskapet till utomäktenskapligt barn skall k u n n a föras mot två eller flera män samtidigt. Med anledning härav bör, såvitt rör sådan talan, förordnande kunna avse envar man mot vilken talan föres. Då det gäller man som icke är part i faderskapsmålet, kan enligt gällande lag förordnande meddelas allenast om det kan hållas för visst att han haft samlag med modern under konceptionstiden. Enligt det förslag av ärvdabalkssakkunniga, som ligger till grund för gällande lag, fordrades icke mer än att anledning förekomme till antagande att sådant samlag ägt rum (SOU 1946:49 s. 134), men departementschefen ansåg att detta i vissa fall kunde föra för långt (prop. 1949: 93 s. 171). Med den nu föreslagna ordningen i fråga om faderskapstalan kan emellertid en man, som icke redan är part, instämmas jämte en eller flera andra och alltså på denna väg bli tvingad att underkasta sig undersökning. Att vid sådant förhållande bibehålla det stränga krav som för närvarande gäller synes icke vara lämpligt. Därigenom skulle såvitt angår barn utom äktenskap förhindras att det, innan mannen indrages i rättegången, genom blodundersökning konstateras om h a n överhuvud kan ifrågasättas vara fader till barnet, vilket ofta torde vara ett ändamålsenligt förfarande. På grund härav och då någon annan regel icke bör

198 Blodundersökning m. m.

gälla i mål om äktenskaplig börd, bör förevarande villkor utformas på sätt de sakkunniga tidigare förordat. Även beträffande möjligheten att framtvinga undersökning av vissa anhöriga till modern eller till man som kan avses med domstolens förordnande avviker gällande lag från ärvdabalkssakkunnigas tidigare förslag. Enligt detta skulle domstolens förordnande om undersökning kunna omfatta också syskon till barnet eller föräldrar och syskon till modern eller till man som avsåges med förordnandet (SOU 1946:49 s. 134). Departementschefen anslöt sig till förslaget i denna del, men sedan tre ledamöter av lagrådet avstyrkt den föreslagna bestämmelsen, fick denna under riksdagsbehandlingen utgå (prop. 1949: 93 s. 171, 234 och 245 samt första lagutskottets utlåtande 1949: 34 s. 23). Härvid framhölls bland annat, att även om det obehag en undersökning medförde i regel vore ringa, grundsatsen om den kroppsliga okränkbarheten dock syntes böra upprätthållas. På vetenskapens dåvarande ståndpunkt förelåge möjligheten att komma till klarhet i faderskapsfrågan genom undersökning av anförvanter endast i mycket få fall. Man kunde utgå från att i flertalet av dessa fall en undersökning kunde komma till stånd genom frivillig medverkan. Med hänsyn till den föreslagna nya bestämmelsen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap har nämnda fråga ånyo gjorts till föremål för undersökning. Beträffande de omständigheter som därvid funnits tala för en regel om undersökning av anhöriga kan hänvisas, förutom till den redogörelse för blodgruppsbestämning och andra antropologiska undersökningar som intagits i ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk (SOU 1946:49 s. 138—162), även till en av t. f. laboratorn Bengt Jonsson författad uppsats om blodgruppsstatistisk sannolikhetsberäkning som bevismedel i faderskapsärenden (SvJT 1953 s. 14—18). Jonsson framhåller bland annat att blodundersökningar å anhöriga till parterna, särskilt parternas föräldrar, särdeles ofta kunna vara av utomordentligt värde för sannolikhetsberäkningarna. Mot de betänkligheter som anfördes vid behandlingen av de sakkunnigas tidigare förslag har det emellertid icke ansetts finnas tillräckliga skäl att på nytt framlägga något förslag i ämnet. Enligt gällande lag kan förordnande om undersökning meddelas endast på yrkande av part och alltså icke på domstolens eget initiativ. Detta torde redan med hittillsvarande faderskapsbestämmelser ha framstått som en kännbar brist. I den nya faderskapsprocessen kommer domstolen mången gång att ställas inför den vanskliga uppgiften att välja mellan två eller flera män, och det vore då icke rimligt, om parterna skulle kunna förhindra användningen av ett så viktigt bevismedel som blodundersökning. Liksom eljest i mål av indispositiv natur (se 35 kap. 6 § rättegångsbalken) bör domstolen självmant kunna föranstalta om erforderlig bevisning och således även om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning, då sådan erfordras. Ett betydande ansvar för utredningen lägges härigenom på domstolen, men faderskapsfrågan måste anses vara av den vikt, att man icke bör väja därför. Domstolen bör ansvara för utredningens fullständighet i förevarande avseende jämväl såvitt angår mål om äktenskaplig börd.

Blodundersökning m. m.

199 I övrigt ha bestämmelserna i förevarande paragraf avfattats i anslutning till 1 § i 1949 års lag. 2 §•

I 2 § 1949 års lag stadgas att rätten äger vid vite förelägga den som avses med förordnande enligt 1 § att med intyg av behörig läkare visa, att för blodundersökning erforderligt blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning rörande ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn som ej fyllt aderton år, skall föreläggandet givas den som hai vårdnaden om barnet. Då fråga är om annan antropologisk undersökning än blodundersökning, torde man icke böra utgå från att undersökningen skall verkställas av läkare. Den som är utbildad inom ärftlighetsforskningens område k a n sålunda vara väl kvalificerad för uppgiften, även om han ej innehar läkarkompetens. Med hänsyn härtill ha ifrågavarande bestämmelser upptagits med den ändringen att intyg som där avses skall vara utfärdat av behörig sakkunnig. Det förutsattes att med stöd av 5 § i förslaget Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar kommer att meddela närmare föreskrifter om vem som i olika fall är att anse som behörig sakkunnig. 3 §.

För närvarande gäller jämlikt 3 § i 1949 års lag, att om någon efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande undergått undersökning som avses i lagen, han äger rätt till ersättning för nödiga kostnader i anledning av undersökningen samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättningen skall utgivas av den part som påkallat undersökningen. Åtnjuter parten fri rättegång, gäller vad därom finnes stadgat. I 4 § första stycket är föreskrivet, att vid föreläggande enligt 2 § må fästas villkor att den som påkallat undersökningen skall i god tid till den, vilken föreläggandet avser, erlägga ett belopp motsvarande den gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för den avsedda åtgärden. Vad nu sagts skall gälia jämväl nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning av undersökningen. Enligt andra stycket äger, om gottgörelse enligt lagen om fri rättegång skall gäldas av allmänna medel, vad i första stycket stadgas ej tillämpning. Den som skall undergå undersökning är alltså, oavsett om h a n är part eller ej, i princip berättigad att erhålla ersättning och förskott av den part som påkallat undersökningen. Enligt ärvdabalkssakkunnigas tidigare förslag (SOU 1946: 49 s. 135—136) skulle sådan rätt tillkomma endast den som ej vore part; vid förordnande om undersökning av part kunde dock förskott utgå till belopp motsvarande den gottgörelse som i statens eller k o m m u n s tjänst anställd läkare eller annan befattningshavare ägde betinga sig. Lagrådet (prop. 1949:93 s. 236—237) förklarade att det tydligen vore underförstått att, när undersökningen avsåge part, kostnadsfrågorna skulle följa

200 Blodundersökning m. m.

de allmänna reglerna om rättegångskostnad, men att det måste ifrågasättas, om den ena partens utgifter för en å honom företagen undersökning, som föranletts av den andra partens önskan att erhålla bevis till stöd för sin talan, verkligen vore att primärt hänföra till den undersökta partens egna rättegångskostnader i egentlig mening. Enligt lagrådets mening talade övervägande skäl för att i förevarande hänseende jämställa alla dem som skulle undersökas, oavsett om de vore parter eller icke. Såsom av det föregående framgår skall rätten enligt de sakkunnigas nu föreliggande förslag kunna meddela förordnande om undersökning icke endast på yrkande av part utan även eljest då det finnes erforderligt. Vid detta förhållande kunna tydligen icke gällande bestämmelser om ersättning och förskott bibehållas oförändrade. Särskilda regler erfordras för det fall att rätten självmant förordnat om undersökning. Då det gäller annan undersökning än blodundersökning ha för övrigt nuvarande bestämmelser ansetts medföra vissa svårigheter vid tillämpningen (SvJT 1950 s. 411 ff). Med anledning härav och i syfte att få till stånd en enkel och enhetlig lösning ha de sakkunniga på nytt upptagit hela förevarande fråga till övervägande. Enligt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av parten. Har rätten självmant inkallat vittne i indispositivt tvistemål, skall ersättningen utgå av allmänna medel. I 25 § samma kapitel stadgas, att den som kallats till vittne äger i förskott erhålla ersättning för kostnader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 § h a r att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten. I 18 kap. 13 § rättegångsbalken stadgas, att om kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel, skall i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad gälla vad som stadgas om rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må förordnas att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Då part åtnjuter fri rättegång skall, på grund av 3 § andra stycket lagen om fri rättegång, av allmänna medel utgå kostnad för bevisning som ej förebragts utan skäl ävensom förskott å kostnad för bevisning, om kostnaden eller förskottet enligt lag skall utgivas av parten. Enligt 6 § samma lag må parten ej i målet förpliktas gottgöra statsverket kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat. Slutligen må i detta sammanhang erinras om lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. samt om kungörelsen samma dag med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol. Denna reglering synes med fördel k u n n a göras tillämplig även då antropologisk undersökning skall ske beträffande någon som icke är part. Har undersökningen påkallats av part, vare sig under hand eller genom yrkande om rättens förordnande, bör sålunda parten vara skyldig att utgiva ersättning och förskott för inställelsen hos den som skall taga blodprov

Blodundersökning m. m.

eller verkställa annan undersökning om ärftliga egenskaper. Om parten åtnjuter fri rättegång eller rätten självmant förordnat om undersökningen, böra ersättning och förskott utgå av allmänna medel. Parten k a n emellertid, om han icke har fri rättegång men blir ålagd att gälda motparts rättegångskostnader, förpliktas att återbetala statsverket vad som utgått av allmänna medel; vid kvittning av kostnaderna kunna parterna å ömse sidor åläggas återbetalningsskyldighet med hälften vardera. Ersättning och förskott som här avses täcka icke gottgörelsen till den som verkställt undersökningen. Men enligt vad under nästf oljande paragraf föreslås skall sådan gottgörelse alltid utgå av allmänna medel, om rätten förordnat om undersökningen. Ej heller i det fall att undersökningen skett efter underhand sanmodan av part behöver dock den undersökte ådraga sig en utgift utan att få ersättning därför, eftersom han, då rätten ej meddelat förordnande, icke är tvungen att underkasta sig undersökningen och sålunda kan uppställa rätt till ersättning och förskott såsom villkor för sin medverkan. Då fråga är om undersökning av någon som är part, torde det vara mest konsekvent att låta honom själv i första hand stå för kostnaderna i anledning av undersökningen, även om den påkallats av annan part. Någon utgift för gottgörelse till den som verkställt undersökningen drabbar honom som nämnts icke, när rätten givit förordnande. Och kostnaden för inställelsen hos denne torde principiellt icke vara av annat slag än den som uppkommer om part har att inställa sig t. ex. vid syn utom huvudförhandling. Åtnjuter part som skall undergå undersökning fri rättegång, bör h a n ha samma rätt till gottgörelse och förskott för inställelsen för undersökning som för personlig inställelse vid rätten. Beträffande den ändring i lagen om fri rättegång, som i anledning härav erfordras, hänvisas till det följande. Vad särskilt angår det fall att i mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap undersökning skall företagas å barnets moder är det visserligen klart att modern icke är part i vidare mån än beträffande yrkande om ersättning för förlossningskostnader och dylikt. När modern har vårdnaden om barnet, är hon emellertid legal ställföreträdare för barnet. I processuellt hänseende intager en ställföreträdare i huvudsak samma ställning som parten. Bland annat kan personlig inställelse åläggas honom enligt reglerna för part, och han kan liksom parten höras under sanningsförsäkran men ej som vittne. Med hänsyn härtill synes moder, som har vårdnaden om sitt barn, även i nu ifrågavarande hänseende böra betraktas som part. Av de regler, som gälla om rättegångskostnad i allmänhet i mål av det slag varom här är fråga, följer att part, då rätten skiljer målet från sig, k a n erhålla ersättning av motpart såväl för vad han fått vidkännas i anledning av undersökning av honom själv som för vad han utgivit för undersökning av den som icke är part. Har parten åtnjutit fri rättegång, kan motparten dessutom åläggas att till statsverket återgälda vad som utgått av allmänna medel.

202 Blodundersökning m. m.

På grund av det anförda föreslås att i förevarande paragraf införes föreskrift om att den som, efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande, inställer sig för undersökning som avses i denna lag skall, om han ej själv är part i målet, vara berättigad till ersättning och förskott efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas beträffande vittnes inställelse vid rätten. Härjämte synes i paragrafen böra intagas en erinran att om parts kostnad skall gälla vad om rättegångskostnad är föreskrivet samt att angående ersättning av allmänna medel till part som åtnjuter fri rättegång är särskilt stadgat. 4 §• För det fall att antropologisk undersökning företages på begäran av part som åtnjuter fri rättegång gäller för närvarande — enligt 3 § lagen om fri rättegång och 3 § kungörelsen den 16 december 1949 med vissa bestämmelser angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap — att utlåtande över undersökningen ej skall åsättas stämpel, att ersättning ej skall utgå för blodundersökning vilken utföres vid statens rättskemiska laboratorium eller för utlåtande som i anledning av undersökningen avgivits samt att gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i och för antropologisk undersökning, skall utgå av allmänna medel. I annat fall än nu sagts har den part som påkallat antropologisk undersökning att själv i första hand svara för ifrågavarande kostnader. Vad först beträffar ersättning till den som tager blodprov torde det vara klart, att gottgörelse bör utgå av allmänna medel med det belopp, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärden (tre kronor), icke blott då rätten förordnat om undersökningen på yrkande av part som åtnjuter fri rättegång utan även då rätten självmant förordnat därom. Men även eljest när rätten givit förordnande om undersökning synes det rimligt att samma regel får gälla. Fråga är ju närmast om ett förskjutande av kostnaden, ty part som ej har fri rättegång torde ofta jämlikt 18 kap. 13 § rättegångsbalken kunna åläggas att återgälda vad som utgivits. Dessutom är det i enkelhetens intresse angeläget att alltför differentierade regler undvikas. Blodprov som tagits med anledning av domstols förordnande skall på grund av 1 § i 1949 års kungörelse insändas till statens rättskemiska laboratorium för undersökning och utlåtande däröver. Enligt föreskrifter av medicinalstyrelsen den 8 november 1950 (styrelsens författningar 94/1950) uttager laboratoriet ersättning med tjugu kronor för varje undersökt blodprov (person) varjämte utlåtandet åsättes stämpel till ett belopp av fyra kronor. Sammanlagt uppgår sålunda i allmänhet kostnaden till minst 64 kronor. Av enahanda skäl som nyss anförts beträffande gottgörelsen till den som tagit blodprovet bör ersättningen till laboratoriet utgå av allmänna medel, när domstol för ordnat om undersökningen, vare sig självmant eller på yrkande av part. Emellertid anse sig de sakkunniga böra ifrågasätta, om ej laboratoriets undersökning borde vara kostnadsfri eller

Blodundersökning m. m.

åtminstone ersättas med ett väsentligt lägre belopp, så snart den begärts av domstol eller annan myndighet, t. ex. barnavårdsnämnd. Det är nämligen att märka att blodundersökning ofta lämpligen bör företagas innan rättegång inletts, och det är givetvis önskvärt att ett dylikt förfaringssätt icke möter hinder ur kostnadssynpunkt. Även när fråga är om annan antropologisk undersökning än blodundersökning torde undersökningskostnaden böra utgå av allmänna medel, då rätten förordnat om undersökningen. Eftersom denna kostnad regelmässigt uppgår till betydligt högre belopp än kostnaden för blodundersökning, finnes så mycket större anledning att låta statsverket förskjuta kostnaden. Emellertid torde ersättningens belopp icke böra angivas på samma sätt som beträffande blodundersökning. Det synes kunna förutsättas att undersökningen i sin helhet verkställes av en och samma person utan sådan uppdelning av åtgärderna på provtagning och analys av tagna prov som sker vid blodundersökning. Och dessutom måste man räkna med att även annan än tjänsteläkare kan behöva tagas i anspråk för undersökning av ifrågavarande slag. På grund härav bör för sådan undersökning ersättningen bestämmas av rätten till skäligt belopp. Emellertid vilja de sakkunniga framhålla lämpligheten av att en taxa fastställes, varigenom den kostnad som skall ersättas i målet bestämmes till ett fixt, relativt lågt belopp; det allmänna, som bör utse vissa befattningshavare för ifrågavarande undersökningar, torde böra vidkännas kostnaden i övrigt, bland annat för organisationen. Då ersättning i enlighet med det sagda i målet skall utgå av allmänna medel, torde böra tillämpas den ordning som gäller i fråga om ersättning av allmänna medel till vittnen. Beslut i anledning av yrkande om ersättning skall sålunda, jämlikt 2 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl., meddelas utan dröjsmål. I övrigt fortares i tillämpliga delar på sätt som stadgas i kungörelsen samma dag med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol. På grund av vad sålunda anförts föreslås i förevarande paragraf ett stadgande av innehåll, att om rätten förordnat om undersökning enligt denna lag, gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för tagande av blodprov samt ersättning för blodundersökning ävensom av rätten bestämd skälig ersättning för annan undersökning skall utgå av allmänna medel i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen. 5 §• Denna paragraf är likalydande med 5 § i 1949 års lag. Övergångsbestämmelserna. Förordnande om antropologisk undersökning, som meddelats på grund av 1949 års lag, bör gälla även sedan nya lagen trätt i kraft och därmed förstnämnda lag upphävts. Beträffande sådant förordnande torde äldre

204 Blodundersökning m. m.

lag i allt böra äga tillämpning. Med hänsyn till skilj aktigheterna mellan äldre lag och nya lagen i fråga om rätten till ersättning och förskott i anledning av undersökningen synas dessutom äldre lags regler i sagda hänseende böra tillämpas, då någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå undersökning. Givetvis möter det icke hinder att, sedan nya lagen trätt i kraft, domstol meddelar kompletterande eller nytt förordnande eller part anmodar någon att underkasta sig undersökning. I den mån så sker skola naturligtvis nya lagens föreskrifter iakttagas. Att till följd härav i undantagsfall två olika ersättningssystem k u n n a bli tillämpliga i ett och samma mål torde icke innebära någon större olägenhet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. 3 §. I denna paragrafs tredje stycke stadgas för närvarande om undersökning rörande ärftliga egenskaper, som äger r u m på begäran av part som åtnjuter fri rättegång. Gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i och för undersökningen, skall utgå av allmänna medel. Har rätten förordnat om undersökning av någon, skall ersättning och förskott som må tillkomma honom utgå efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas angående ersättning och förskott av allmänna medel till vittnen. Enligt vad i det föregående föreslagits skall ersättning för åtgärd i och för antropologisk undersökning alltid utgå av allmänna medel, när rätten förordnat om undersökningen. Då fråga är om blodundersökning, bör liksom hittills gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig, gäldas av statsverket, även när rätten icke givit förordnande om undersökningen utan denna skall äga rum efter underhandsanmodan av part som åtnjuter fri rättegång. Annan undersökning än blodundersökning kan medföra mycket betydande kostnader. Det är dessutom i allmänhet en vansklig uppgift att avgöra, om och i vad mån sådan undersökning lämpligen skall ske samt åt vilken den bör anförtros. På grund härav synes ersättning för verkställande av undersökning av sist berörda slag böra utgå av allmänna medel endast om rätten förordnat om densamma. Vid detta förhållande bör vad i förevarande paragraf stadgas om gottgörelse av allmänna medel för åtgärd i och för undersökningen inskränkas till att gälla allenast beträffande tagande av blodprov. Frågan om ersättning och förskott för inställelse för antropologisk undersökning har, då den som skall undergå undersökningen ej är part, i det föregående reglerats med hänvisning till vad som gäller angående vittne. Vid undersökning på begäran av part som åtnjuter fri rättegång får alltså andra stycket i förevarande paragraf tillämpning. Beträffande undersökning av den som är part har förutsatts att kostnaden för inställelsen skall behand-

Ändring i lagen om fri rättegång.

las som partens rättegångskostnad. Med anledning härav bör stadgandet i denna paragraf om ersättning och förskott till den som skall undergå undersökning upphävas och ersättas med en bestämmelse som hänför sig endast till det fall att part som åtnjuter fri rättegång själv skall inställa sig för undersökning. Denna bestämmelse har synts lämpligen kunna införas i nästf oljande paragraf. 4 §. I första stycket av denna paragraf stadgas, att om part, som åtnjuter fri rättegång, förelagts att infinna sig personligen vid rätten, parten må på begäran tillerkännas gottgörelse av allmänna medel för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet, om han finnes icke själv kunna svara för kostnaden. Är avståndet till sammanträdesorten mindre än fem mil, må dock sådan gottgörelse utgå allenast såframt synnerliga skäl äro därtill. Därest parten måste antagas sakna medel för resan, må nödigt förskott å ersättningen meddelas honom. Enligt andra stycket må, om synnerliga skäl föreligga, utöver resekostnaden traktamentsersättning tillerkännas parten med högst tio kronor för varje dag, som erfordras för resan och vistelsen vid domstolen. Såsom förut nämnts skall enligt de sakkunnigas förslag parts kostnad för inställelse för antropologisk undersökning behandlas såsom partens rättegångskostnad. Med hänsyn härtill torde nuvarande möjlighet för part, som åtnjuter fri rättegång, att erhålla ersättning och förskott för inställelsekostnad böra i motsvarande mån tillkomma sådan part även då fråga är om inställelse för antropologisk undersökning. På grund härav har såsom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf föreskrivits att vad i första och andra styckena är stadgat om ersättning och förskott för inställelse vid domstol skall äga motsvarande tillämpning då part, som åtnjuter fri rättegång, i mål om äkenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap inställer sig för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper. 6 §. Enligt denna paragraf må ej part, som åtnjuter fri rättegång, i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning till offentlig försvarare, tolk eller stenograf, eller kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat. Vad sålunda stadgas beträffande ersättning till offentlig försvarare m. fl. bör också gälla i fråga om ersättning som utgått enligt 4 § i den föreslagna lagen angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap samt kostnad som enligt föreskrift i 3 § första stycket nämnda lag av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

206 Ändring i lagen om fri rättegång. övergångsbestämmelsen.

I anslutning till vad i förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap stadgats i övergångshänseende har i förevarande förslag upptagits en övergångsbestämmelse, enligt vilken äldre lag alltjämt skall äga tillämpning, om rätten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper eller om någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården. I 3 § första och andra styckena fattigvårdslagen äro bestämmelser meddelade om föräldrars och barns plikt i förhållande till det allmänna att försörja varandra, och i tredje stycket av samma paragraf ha föreskrifter om sådan försörjningsplikt för make givits för det fall att andra maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap. Det stadgas härefter i paragrafens fjärde stycke, att adoptant och adoptivbarn ha samma skyldighet att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja varandra som åligger föräldrar och barn. Är adoptanten gift, har hans make den försörjningsplikt gentemot adoptivbarnet som åligger make gentemot andra makens barn. Adoptivbarnets föräldrar äro i förhållande till det allmänna ej skyldiga att fullgöra försörjningen, där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd därtill. Regleringen av den offentligrättsliga försörjningsplikten ansluter sig nära till föräldrabalkens bestämmelser om den civilrättsliga underhållsskyldigheten. Enligt de sakkunnigas förslag skall emellertid viss ändring ske i sistnämnda hänseende. Sålunda skall underhållsskyldigheten mellan adoptivbarnet och dess föräldrar upphöra med adoptionen. Om den som är gift adopterar sin makes barn, skall dock underhållsskyldigheten mellan maken och barnet bestå. När adoptivförhållande häves, kan rätten under särskilda omständigheter bestämma att adoptanten likväl skall bidraga till adoptivbarnets underhåll. I förhållande till adoptivbarnets skyldemän medför hävandet i regel icke någon ändring med avseende å underhållsskyldighet; i vissa fall kan dock rätten bestämma annat. Slutligen kan anmärkas att särskilda bestämmelser föreslagits i övergångshänseende. Motsvarande ändringar böra göras i förevarande paragraf. Till undvikande av onödigt omständliga bestämmelser föreslå de sakkunniga att hela nuvarande fjärde stycket i paragrafen ersattes med ett allmänt hållet stadgande av innehåll, att om adoption ägt rum, vad i föräldrabalken sägs om verkan därav beträffande underhållsskyldighet skall äga motsvarande tilllämpning i fråga om försörjningsplikt enligt fattigvårdslagen. Detta stad-

Ändring i fattigvårdslagen.

gande inverkar givetvis icke på försörjningspliktens omfattning i det enskilda fallet; i detta avseende gälla liksom hittills uteslutande fattigvårdslagens regler. Det må också framhållas, att de sakkunnigas förslag till nya bestämmelser om rättsverkningarna av adoptivförhållandes hävande icke ansetts böra föranleda ändring av vad i 47 § fattigvårdslagen stadgas om hemortsrätt. Häves adoptivförhållande medan barnet är minderårigt, kommer alltså därefter barnets hemortsrätt att vara beroende av de naturliga föräldrarnas hemortsrätt.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 78 § lagen den 6 j u n i 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). I 78 § första stycket barnavårdslagen föreskrives, att när fråga är om adoptivbarn, vad i denna lag stadgas angående föräldrar gäller adoptant. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att utgiva ersättning enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet. Av liknande skäl som nyss anförts beträffande 3 § fattigvårdslagen måste ändring ske av förevarande paragraf, såvitt den avser ersättningsskyldighet, och även i detta fall har det synts lämpligast att ersätta nuvarande bestämmelser med ett mera generellt stadgande. Det föreslås sålunda att första stycket i paragrafen erhåller den lydelsen, att när fråga är om adoptivbarn, vad i barnavårdslagen stadgas angående föräldrar skall gälla adoptanten och vad i föräldrabalken sägs om adoptionens verkan beträffande u n derhållsskyldighet skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättningsskyldighet enligt 68 § 2 mom. i nämnda lag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 13, 14 och 36 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i r ä t t e n att utbekomma allmänna handlingar. Adoption utan förbehåll enligt 4 kap. 7 § i förslaget till ändring i föräldrabalken innebär, att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess skyldemän brytes. Såsom framgår av det under rubriken till nämnda kapitel anförda förutsätta de sakkunniga, att barnets föräldrar skola k u n n a lämna samtycke till adoption in blanko på sätt redan för närvarande tillämpas i stor utsträckning. Vid detta förfarande få barnets föräldrar icke kännedom om adoptantens namn och bostadsort, och eftersom barnet regelmässigt befinner sig i späd ålder, kan i allmänhet ej heller någon personlig förbindelse mellan barnet och dess skyldemän upprätthållas, så länge adoptanten ej ansett sig böra upplysa barnet om dess egenskap av adoptivbarn och om föräldrarnas namn. Emellertid ha barnets föräldrar med nuvarande lagstiftning vissa möjligheter att, oaktat inblankoadoption tillämpats, få vetskap

208 Ändring i sekretesslagen.

om adoptantens identitet, liksom också barnet, när det blivit äldre, kan utan adoptantens vilja eller medverkan få kännedom om sina föräldrar. Upplysningar i dessa hänseenden k u n n a nämligen i allmänhet inhämtas från folkbokföringen, från handlingar hos vederbörande barnavårdsnämnd och barnavårdsman samt från domstolens handlingar i adoptionsärendet. Erfarenheten visar att dessa möjligheter emellanåt utnyttjas. Om barnets anhöriga söka komma i kontakt med barnet, kan såsom förut framhållits därav följa olyckliga konsekvenser, särskilt om barnet ännu ej fått kännedom om sin egenskap av adoptivbarn. Även då föräldrarna endast giva sig till känna för adoptanten, utsattes barnet för risk att psykiskt skadas genom den otrygghet som lätt uppkommer i adoptivhemmet. Det lär för övrigt ha hänt att adoptanten blivit föremål för formliga utpressningsförsök från föräldrarnas sida. De följder som sålunda kunna uppstå av en kontakt mellan föräldrarna och barnet eller adoptanten kunna också uppkomma, när initiativet till kontakten tagits av barnet. Även om barnet annorledes än genom adoptanten fått veta att det är adoptivbarn, är det av vikt att adoptanten får bestämma, huruvida barnet under uppväxttiden skall få kännedom om sin härkomst. I Finland, där redan för närvarande en viss sekretess tillämpas i adoptionsfrågor och avsikten är att lagfästa denna, förekommer det att adoptivbarn i femton- eller sextonårs åldern hos barnavårdsmyndigheterna begär att få veta vilka dess föräldrar äro. När svaret härpå blir att denna uppgift ej lämnas ut förrän barnet fyllt tjuguett år, har det sedermera ofta visat sig att barnet icke återkommer med sin begäran. Då adoptionen kommit till stånd under den förutsättningen att föräldrarna icke skola känna till vem som adopterat barnet, är det följdriktigt att de också efter adoptionens tillkomst såvitt möjligt hindras att skaffa sig kännedom därom. Det må även erinras att den föreslagna omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning medför att det behov av kontakt mellan barnet och dess föräldrar som hittills i viss mån förelegat icke gör sig gällande. På grund härav föreslå de sakkunniga i det följande vissa anordningar med syfte att förhindra att adoptivbarnets skyldemän få kännedom om adoptantens namn och bostadsort samt att adoptivbarnet mot adoptantens vilja skaffar sig vetskap om sin härkomst. 13 §. Enligt denna paragraf må anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom handlingar vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, i den mån de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. För närvarande göras anteckningar om adoption dels i det rum i födelse-

Ändring i sekretesslagen.

och dopboken där barnets födelse är införd, dels i barnets personakt, dels på barnets plats i församlingsboken, dels i adoptantens personakt och dels på adoptantens plats i församlingsboken. Anteckningarna i födelse- och dopboken, i barnets personakt och på barnets plats i församlingsboken angiva vem adoptanten är. Då barnet i fall varom här är fråga i regel är kyrkobokfört i samma församling som föräldrarna medan adoptanten är bosatt i annan församling, anmärkes jämväl barnets utflyttning från föräldrarnas församling och inflyttning till adoptantens. I samband med flyttningen översändes barnets personakt till den nya kyrkobokföringsorten. Vid dessa förhållanden torde det vara klart att det nyss återgivna stadgandet icke kan hindra adoptivbarnet och dess föräldrar att efterforska varandra. För att åstadkomma sådant hinder synes i första hand vissa ändringar i gällande ordning för folkbokföringen vara erforderliga. När domstol meddelat tillstånd till adoption och därvid, med stöd av 36 § i förevarande lagförslag, förordnat att handlingarna i ärendet icke må utan domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt, synas sålunda anteckningarna i födelse- och dopboken samt på barnets plats i församlingsboken böra innehålla endast att adoption ägt rum enligt beslut viss dag av angiven domstol. Någon anteckning om barnels flyttning från föräldrarnas till adoptantens församling bör icke ske. Barnets personakt torde böra ersättas av en ny akt, i vilken nytt födelsenummer för barnet angives och uppgift om barnets föräldrar och förutvarande kyrkobokföringsort icke lämnas. Om vad nu anförts vinner beaktande, kommer ur folkbokföringen inom föräldrarnas församling icke att omedelbart kunna utläsas mer än att barnet blivit adopterat. Genom att domstolens n a m n och dagen för dess beslut angivits finnes dock möjlighet att få reda på barnet, om domstolen anser sig böra lämna tillstånd till att uppgifter ur dess handlingar utlämnas. Likaledes skall folkbokföringen i adoptantens församling endast utvisa att adoption ägt rum enligt namngiven domstols beslut viss dag. Utbytet av barnets personakt mot en ny sådan akt, åtminstone såvitt angår förändringen av barnets födelsenummer, skulle emellertid kunna utnyttjas vid efterforskningar. Föräldrarna, som känna till barnets tidigare födelsenummer, kunde begära upplysning om det nya numret och därigenom skaffa sig vetskap om det n a m n barnet erhållit vid adoptionen. På motsvarande sätt kunde barnet med utgångspunkt från det nya numret söka sig fram till föräldrarna. Med hänsyn härtill erfordras vid sidan av stadgandet i förevarande paragraf en särskild sekretessbestämmelse. I denna bör stadgas, att om domstol givit tillstånd till adoption och därvid förordnat att handlingarna i ärendet ej må utan domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt, anteckning eller handling som angår adoptivbarnets härkomst icke må utlämnas under annan förutsättning än som gäller enligt domstolens förordnande. Den sålunda föreslagna bestämmelsen synes böra införas såsom ett andra stycke i paragrafen. De författningsändringar som i övrigt bli nödvändiga i an14—532434

210 Ändring i sekretesslagen.

ledning av vad här förut förordats torde kunna genomföras i administrativ ordning, och de sakkunniga ha icke ansett det erforderligt att något förslag i nämnda avseende nu upprättas. I detta sammanhang må slutligen nämnas att de sakkunniga icke tagit ställning till spörsmålet i vad mån åldersbetyg och andra prästbevis skola innehålla uppgift att ett barn är adoptivbarn. Frågan härom jämte motsvarande problem beträffande barn utom äktenskap har upptagits av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 april 1947 (1947: 133). Slutlig åtgärd i anledning av skrivelsen har ännu icke vidtagits. 14 §. Denna paragraf innehåller bland annat föreskrifter att handlingar rörande barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet icke må, i vad de angå enskilds personliga förhållanden, utan hans samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts utlämnas om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Eftersom dessa föreskrifter innefatta undantag från sekretessen i det fall att samtycke lämnats av den vilkens personliga förhållanden beröras, torde det vara tveksamt om barnavårdsnämnd eller barnavårdsman för närvarande kan vägra att utlämna uppgifter till adoptivbarns föräldrar om barnet eller till barnet om dess föräldrar. Då domstol givit tillstånd till adoption och därvid med stöd av 36 § i förevarande förslag förordnat att handlingarna i ärendet ej må utan domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt, bör emellertid ej heller handlingar hos barnavårdsnämnd eller hos barnavårdsman få utlämnas under annan förutsättning än som gäller enligt domstolens förordnande. Det särskilda stadgande som till följd härav erfordras har synts kunna utformas såsom en hänvisning till bestämmelsen i 13 § andra stycket i förslaget och lämpligen intagas såsom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf. 36 §.

1 denna paragrafs första och andra stycken stadgas för närvarande bland annat, att om förhandling i mål vid domstol hållits inom stängda dörrar, protokoll över sådan förhandling jämte annan uppteckning samt därvid företedda handlingar icke må utan domstolens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från dess handläggning. Domstolen äger ock i avbidan på sådan förhandling besluta att handlingar, som inkomma i målet, icke utan dess tillstånd må utlämnas; har förhandling hållits inom stängda dörrar, må sådant beslut meddelas beträffande handlingar, som därefter inkomma. Förekommer, då domstolen skiljer målet från sig, handling som enligt vad

Ändring i sekretesslagen.

nu sagts ej må utlämnas, äger domstolen förordna att sådan handling så ock dom eller beslut, som avkunnats inom stängda dörrar, ej må u t a n domstolens tillstånd utlämnas, innan viss tid förflutit, i intet fall längre än sjuttio år från dagen för förordnandet. Enligt sjätte stycket i paragrafen skall vad i denna är stadgat om mål äga motsvarande tillämpning beträffande ärende. Eftersom domstol jämlikt 20 kap. 38 § föräldrabalken alltid kan förordna att förhandling i adoptionsärende skall ske inom stängda dörrar, har domstolen redan för närvarande möjlighet att förhindra att handlingarna i adoptionsärende utlämnas utan dess särskilda tillstånd. Förhandling torde emellertid endast undantagsvis förekomma i adoptionsärenden. Det har därför ansetts lämpligt att i förevarande paragrafs sjätte stycke införa ett tilläggsstadgande, enligt vilket vad i paragrafen är stadgat skall, då fråga är om adoption utan förbehåll varom i 4 kap. 7 § föräldrabalken sägs, äga motsvarande tillämpning utan hinder därav att förhandling i ärendet ej hållits. Med stöd av det sålunda föreslagna stadgandet kan alltså domstolen i varje ärende angående adoption utan förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken förordna, att i ärendet inkomna eller hos domstolen upprättade handlingar ej må utan domstolens tillstånd utlämnas innan viss tid, högst sjuttio år från dagen för förordnandet, förflutit. Då inblankoförfarandet tillämpats bör sådant förordnande regelmässigt meddelas; i annat fall torde det bero på de särskilda omständigheterna huruvida behov därav kan anses vara för handen. Den tidpunkt, intill vilken handlingarna skola vara. hemliga, synes i allmänhet böra bestämmas till barnets tjuguettårsdag, men något hinder föreligger givetvis icke att utnyttja hela den av lagen medgivna tidrymden. Om någon hos domstolen begär att få taga del av handlingarna medan dessa äro hemliga, har domstolen att noggrant pröva om tillstånd därtill kan givas utan att barnets och adoptantens intressen äventyras. Såsom ett fall då barnet bör kunna få inhämta upplysning om sina föräldrar kan nämnas att adoptanten avlidit utan att efterlämna anhörig som kan taga hand om barnet. I 2 och 10 §§ kungörelsen den 16 december 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken stadgas, att om domstol givit tillstånd att antaga adoptivbarn, därom skyndsamt skall insändas meddelande enligt särskilt formulär till pastorsämbetet i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd. Där barnet ej fyllt aderton år, skall meddelande skyndsamt insändas även till barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är kyrkobokfört. Med anledning av vad i det föregående förordats böra dessa föreskrifter överses. När domstol givit tillstånd till adoption med förordnande enligt 36 § i förevarande förslag, bör sålunda meddelande om adoptionen sändas såväl till pastorsämbetet i den församling där barnet är kyrkobokfört och i den församling där adoptanten är kyrkbokförd som ock till envar barnavårdsnämnd

212 Ändring i sekretesslagen.

som yttrat sig i ärendet. Meddelandet bör innehålla upplysning om att förordnande som nyss sagts givits. I övrigt bör, såvitt angår meddelanden till pastorsämbeten, icke däri intagas andra uppgifter än som erfordras för att varje särskilt pastorsämbete skall kunna göra föreskrivna anteckningar. Det må slutligen framhållas att de sakkunniga icke funnit skäl att låta vad här förordats gälla även då domstol meddelar förklaring enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till förslaget till ändring i föräldrabalken. I folkbokföringen har i sådant fall redan vid adoptionens tillkomst intagits uppgifter som röja vem som adopterat barnet och vilka föräldrarna äro. Skulle emellertid, när tillstånd till adoption givits före den nya lagstiftningens ikraftträdande, förordnande enligt 36 § sekretesslagen h a meddelats, torde det å andra sidan icke vara något hinder att de genom förevarande lagförslag förordade bestämmelserna tillämpas i den mån det kan ske. Sålunda kan exempelvis barnavårdsnämnd som äger kännedom om förordnandet vägra att utan rättens tillstånd utlämna hos nämnden förvarade handlingar.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Föreskrifterna i 28 § arvsskatteförordningen avse arvsskattens bestämmande. I de fem första styckena meddelas bestämmelser som angiva till vilket värde arvs- eller testamentslott i olika fall högst må uppgå för att vara skattefri. Härefter innehåller paragrafen en i fyra klasser indelad tariff upptagande skilda skattebelopp alltefter lottens värde. Tariffens skalor äro progressiva och progressionen är starkare i högre tariffklass än i lägre. Såväl med avseende å skattefrihet som beträffande indelningen i tariffklasser har avgörande betydelse tillagts den omständigheten vem lotten tillkommer. Med barn, styvbarn och avkomling till barn eller styvbarn likställas adoptivbarn, makes adoptivbarn och avkomling till adoptivbarn eller makes adoptivbarn (första och andra styckena samt klass I ) . Vidare äro med fader, moder, styvfader, styvmoder, broder, syster, broders eller systers avkomling samt barns efterlevande make likställda adoptant, adoptants avkomling och adoptivbarns efterlevande make (klass II A). Slutligen skall, beträffande den vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år, i anställningstiden inräknas jämväl tid för sådan anställning hos den avlidnes make eller annan i klass I eller II avsedd anhörig till den avlidne eller motsvarande anhörig till hans make eller ock hos den avlidnes eller makens farföräldrar eller morföräldrar (klass II B ) . Vad nu sagts i fråga om arvsskattens bestämmande skall, jämlikt 43 § arvsskatteförordningen, i tillämpliga delar lända till efterrättelse även vid beskattning av gåva. De sålunda antydda bestämmelserna om adoptivförhållandes betydelse vid

Ändring i arvsskatteförordningen.

arvsskatts och gåvoskatts bestämmande äro avfattade med utgångspunkt från att genom adoption i princip icke uppkommer något familj erättsligt förhållande mellan adoptanten och adoptivbarnets släkt eller mellan adoptivbarnet och adoptantens släkt. Och i rättstillämpningen ha bestämmelserna ansetts böra tolkas restriktivt, så att t. ex. bröstarvinges adoptivbarn hänförts icke till klass I utan till klass IV (NJA 1946 s. 533). Enligt de sakkunnigas i det föregående redovisade förslag skall emellertid en sådan omgestaltning av adoptivbarnets rättsställning genomföras att barnet principiellt kommer att stå i samma förhållande till adoptanten och hans släkt som ett adoptantens eget barn, varvid samtidigt det familjerättsliga bandet mellan adoptivbarnet och dess släkt i regel avskäres. En följd härav synes vara att såvitt angår bestämmande av arvsskatt och gåvoskatt adoptivförhållande helt likställes med släktskap. Sålunda bör exempelvis till klass I hänföras icke blott avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn utan även adoptivbarn till någon av de nämnda och till klass II A ej endast broder, syster och broders eller systers avkomling utan också adoptivsyskon och broders eller systers adoptivbarn. Vid tillämpningen av klass II B bör t. ex., då den avlidne var adopterad, som hans farföräldrar eller morföräldrar räknas adoptantens föräldrar. Med anledning härav föreslås att ur de speciella stadgandena i förevarande paragraf uteslutes vad som avser adoptivförhållanden och i stället införes ett nytt sjätte stycke av innehåll att vid tillämpning av vad i paragrafen är stadgat adoptivförhållande skall räknas lika med skyldskap. I samband därmed erfordras en mindre redaktionell jämkning i femte stycket. Vad sålunda föreslagits är ej avsett att upphäva den betydelse som det naturliga släktskapsförhållandet har ur beskattningssynpunkt. Om ett adoptivbarn skulle erhålla exempelvis gåva från sin fader, bör alltså skatten liksom vid arv efter adoptanten bestämmas efter klass I. Beträffande adoption som skett enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken har visserligen som huvudregel föreslagits att äldre arvsregler fortfarande skola äga tillämpning, och den här förut berörda omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning har följaktligen icke helt kunnat genomföras även vid dylika äldre adoptivförhållanden. Enligt de sakkunnigas mening böra emellertid de förordade förmånerna i skattehänseende komma alla adoptivförhållanden till godo. I övergångshänseende har därför endast ansetts böra föreskrivas att äldre bestämmelser om arvsskatt fortfarande skola äga tillämpning, då arvlåtaren (testator) eller, i fall som avses i 8 § arvsskatteförordningen, föregående innehavare av där omförmäld rätt avlidit före ikraftträdandet samt att i fråga om gåvoskatt äldre bestämmelser alltjämt skola tillämpas då enligt dessa skattskyldighet inträtt före det nya förordningen trätt i kraft.

214 Särskilt yttrande av justitierådet

Walin.

Med hänsyn till den stora betydelse som de i betänkandet behandlade ämnena ha för många människor har det synts motiverat att nämna vissa i det följande angivna önskemål eller erinringar som de sakkunnigas majoritet icke ansett sig kunna beakta. 2 och 3 kap. nya ärvdabalken samt 13 kap. 12 § giftermålsbalken (efterlevande makes rätt). Inledningsvis må beröras ett spörsmål av ganska stor räckvidd som icke blivit närmare undersökt i förevarande sammanhang men lärer komma att snart behandlas vid nya nordiska överläggningar. Den väsentliga tillgången i äkta makars gemensamma bo utgöres ofta av — förutom lösöre — fastighet som är avsedd för familjens försörjning eller till dess bostad eller av tomträtt, bostadsrätt eller därmed jämförlig andelsrätt. Vid ena makens död torde den efterlevande ofta vara nödsakad att dela sådan tillgång eller dess värde med bröstarvingar. Detta kan knappast anses tidsenligt. Efterlevande maken synes — även utan testamente — böra åtnjuta tryggad besittning av hemmet liksom av fastighet som ej är större än som tarvas för den efterlevandes försörjning. En begränsad rätt att med nyttjanderätt sitta i orubbat bo förefaller sålunda eftersträvansvärd. Härigenom skulle man också komma att närma sig vad som gäller i Danmark och Norge. Stadgandet i 13 kap. 12 § giftermålsbalken kan icke anses tillfyllest för nu angivet ändamål och de sakkunnigas förslag till ändring av lagrummet medför ej någon större vinst därutinnan. Frågan om förbättring av efterlevande makes ställning har ej omnämnts i de sakkunnigas direktiv. Vad som föranleder att här omnämna spörsmålet är att det har visst samband med förslaget om att utomäktenskapligt barn skall erhålla arvsrätt efter fadern (och fädernefränderna); efterlevande maka är ju den som på ett särskilt kännbart sätt kan få vika för barnets arvsrätt. Av denna anledning hade det varit önskvärt, att önskemålet om en legal rätt för efterlevande make att i viss omfattning sitta med nyttjanderätt i orubbat bo kunnat tillgodoses i samband med att utomäktenskapligt barn i arvshänseende jämställes med barn i äktenskap — även om en sådan tågordning ej kan betecknas som nödvändig. Därmed hade man också vunnit ett bättre utgångsläge för regleringen av övergångsförhållandena.

Särskilt yttrande.

4 och 7 kap. nya ärvdabalken (adoptivbarns laglott). Adoption avser enligt förslaget att överflytta adoptivbarnet till adoptantens miljö, vare sig adoptionen sker med förbehåll — enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken — om arvsrätt på grund av skyldskap eller utan sådant förbehåll. De nya arvsreglerna i 4 kap. ärvdabalken torde innebära avsevärda fördelar för bägge fallen. I fråga om laglott föreligger emellertid enligt 7 kap. 7 § en olikhet som förefaller mindre lämplig. Det är antagligt, att om förslaget i övrigt går igenom, adoption i allmänhet kommer att ske utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. Alldeles viss om uvecklingen kan man dock icke vara, därest dylikt förbehåll, såsom i förslaget skett, kombineras med testationsfrihet för adoptanten. I allt fall kan det vara lockande för adoptant att — i sin ovisshet om hur adoptionen slår ut — söka bevara sådan frihet. De i betänkandet (s. 109) omnämnda erfarenheterna från Danmark tyda i hög grad härpå. En olycklig tendens i sagda riktning borde visserligen motarbetas av myndigheterna; en konfliktanledning kvarstår likväl. Redan av denna orsak synes det ej lämpligt, att barnet enligt 7 kap. 7 § i förslaget saknar rätt till laglott efter adoptanten (eller dennes föräldrar), om adoptionen skett med förbehåll som nyss nämnts. Men även om antalet adoptioner med ifrågavarande förbehåll blir så relativt ringa som man nu för vår del anser sig kunna antaga, synes ett stadgande som fråntager adoptivbarnet laglott icke vara önskvärt. I denna fråga synes någon större vikt ej böra tillmätas det förhållandet, att när förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap skett, arv kan tänkas tillfalla barnet från två sidor. Ingen torde nämligen på förhand k u n n a veta, om laglott på ena hållet kompenserar förlust av laglott på andra hållet. Barnet har kanske aldrig haft något att vänta från sina naturliga föräldrar men har däremot antagits kunna få egendom från annan skyldemän, efter vilken barnet ej har laglott. Om adoptanten får full testationsfrihet, kan barnet i sådan händelse genom testamente göras arvlöst på bägge hållen. Anser adoptanten att barnet skulle i visst fall sammanlagt bekomma för mycket, finnes, även om barnet har laglott, en ganska vidsträckt möjlighet att genom testamente j ä m k a den legala arvsfördelningen. Likaså kan genom gåvor en möjligen behövlig utjämning ske. Av större betydelse än den teoretiska möjligheten, att barnet sammanlagt skulle kunna få ärva mer än adoptanten anser önskvärt, synes vara, att den föreslagna ordningen skapar ett osäkerhetstillstånd mellan adoptant och adoptivbarn (resp. dess avkomlingar). Adoptanten kan lätt bli utsatt för påtryckningar i syfte att beröva adoptivbarnet dess arv. Särskilt om adoptanten har eget barn eller annan anförvant som tar hand om honom på äldre dagar kan det befaras att adoptivbarnet helt skjutes åt sidan. Även om adoptivförhållandet till en början utvecklat sig aldrig så lyckligt, måste nämnda risk längre fram innebära ett irritationsmoment för adoptivbarnet, såframt det är medvetet om att adoptionen skett med förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken och att rätt till laglott fördenskull ej föreligger. Att det

216 Särskilt yttrande.

goda och förtroendefulla förhållande som bör råda kan störas på nu antytt sätt, förefaller uppenbart. Erfarenheten torde ha visat att försök ej sällan göras att på ett eller annat sätt beröva adoptivbarn dess arv. Det är ganska tydligt att beträffande adoptivbarn föreligger större risk att adoptanten skall på ett stötande sätt begagna testationsfrihet än i fråga om inomäktenskapliga barn (för vilka dock laglott anses påkallad). — Skulle åter adoptivbarnet — som lätt kan hända (jfr betänkandet s. 103) — ej känna till att förbehåll skett och att barnet saknar rätt till laglott, måste det för barnet innebära en stötande överraskning, att det vid adoptantens död kan befinnas helt uteslutet från arv. Adoptivbarnet står ju dock efter adoptionen närmare adoptanten än sina skyldemän och hör hemma i adoptantens miljö. Barnet bör därför ha åtminstone den trygghet mot alltför långtgående verkan av påtryckningar på adoptanten som laglottsinstitutet ger. Arvsrätt med laglott tillhör naturligtvis ej de grundläggande förutsättningarna för ett gott adoptivförhållande. Det fordras alltså andra positiva faktorer. Frånvaron av laglott är däremot en negativ faktor som ibland kan fördärva resultatet av de positiva faktorerna. Vid de nordiska överläggningarna har särskilt från dansk sida framhållits, att man hade behov av en adoptionsform med bibehållen testationsfrihet. Detta överensstämmer med dansk tradition alltifrån tillkomsten av den danska adoptionslagen men strider mot den uppfattning som tidigare hävdats från svensk sida. I vad mån den danska traditionen medfört olägenheter undandrar sig ett säkert bedömande. Enligt min mening väger önskemålet om nordisk rättslikhet på förevarande punkt ej så tungt i vågskålen att man bör hos oss införa någon form av adoption utan rätt till laglott för adoptivbarnet (och dess avkomlingar). Brist på personer villiga att antaga adoptivbarn har icke försports, även om det kan vara olika på olika håll, och man torde icke av praktiska skäl med tanke på barnens bästa behöva införa en adoptionsform med testationsfrihet för att lättare kunna finna lämpliga adoptivhem. (I Norge, där sedan 1935 funnits två adoptionsformer, har man ända hittills haft laglott i båda fallen. Även norska kommitterade ha dock förklarat sig beredda att föreslå, att laglott ej skall föreligga vid den ena adoptionsformen.) Enligt förslaget skall adoptivbarnet vid adoption utan förbehåll erhålla laglott även efter adoptantens föräldrar. Då dessa ej medverkat till adoptionen, kan man måhända vara tveksam, om det är tillbörligt att binda adoptantens föräldrar på dylikt sätt. Den föreslagna ordningen är dock förenad med bestämda fördelar. Om den godtages vid sådan adoption som nu nämnts, bör samma regel gälla, därest adoptionen skett med förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken. Självfallet böra, om adoptivbarnet avlidit, dess avkomlingar ha samma rätt till laglott efter adoptanten (och adoptantens föräldrar) som adoptivbarnet. Om nu angiven ståndpunkt godtages, kan 7 kap. 7 § i förslaget — med hänsyn till lydelsen av 4 kap. 1 och 2 §§ — utgå.

Särskilt yttrande.

217 Promulgationslagen till nya ärvdabalken. 4 § (utomäktenskapliga barns arvsrätt). Enligt förslaget skall som huvudregel gälla, att barn utom äktenskap, födda före nya ärvdabalkens ikraftträdande, icke skola erhålla rätt till arv efter fadern och fädernefränderna, ej heller de efter barnet. Däremot skulle barnet bibehållas vid rätt till underhåll ur faderns dödsbo, om det ännu ej kan försörja sig själv när fadern dör. Den angivna huvudregeln strider mot den allmänna princip som b r u k a r tillämpas vid meddelande av ändrade bestämmelser inom arvsrätten, nämligen att tidpunkten för arvlåtarens död skall vara avgörande för frågan om tillämpligheten av gammal eller ny lag. Uppenbart är, att denna princip icke i och för sig har någon högre etisk valör eller eljest innebär mer än ett hävdvunnet praktiskt och lämpligt tillvägagångssätt, och i betänkandet anföras flera skäl för att den allmänna principen icke skulle kunna tillämpas i nu förevarande fall. Det synes dock knappast nödvändigt att av vad som där åberopats draga så långtgående slutsats som skett. Av gammalt har i vårt land faderskap till barn utom äktenskap fastställts enligt vissa presumtionsregler. Rättsverkningarna av faderskapet ha dock i stort sett varit inskränkta till underhållsskyldighet. Ehuru faderskapets fastställande sålunda icke i och för sig grundat rätt till arv mellan barnet samt fadern och fädernefränderna, har barnet likväl genom fastställande av faderskap förutom underhållsrätt fått ett visst moraliskt skydd; det har av lagstiftaren erhållit stöd för att etiskt betrakta mannen i fråga som sin fader. Även enligt den nya ordning som ärvdabalkssakkunniga föreslagit kommer att genom dom eller erkännande fastställas faderskap till barn utom äktenskap. För allmänheten och särskilt de barn som beröras kommer det icke att bli lätt att acceptera en ordning, enligt vilken — såsom föreslagits — barnets födelsedatum skall vara utslagsgivande för frågan om faderskapet skall ge barnet arvsrätt efter fadern och fädernefränderna eller ej. De barn som icke nått mogen ålder innan nya lagen trätt i kraft ha överhuvud aldrig fått vänja sig vid den gamla ordningen — om nu denna någonsin accepterats av dem som ställts vid sidan! Barn födda utom äktenskap före nya balkens ikraftträdande måste hädanefter känna det som en ännu större orättvisa, om de — när senare utom äktenskap födda barn fått arvsrätt — likväl skola vara utan vidare uteslutna därifrån. Dessvärre är det ej heller så att denna olägenhet, såsom vid många andra övergångsförhållanden, blir allenast av kort varaktighet. I stället kommer motsättningen att framträda som allra starkast efter 30, 40, 50 år från nya balkens ikraftträdande, när de olika reglerna för barn utom äktenskap skulle komma att med den största frekvensen samtidigt tillämpas. Barn födda utom äktenskap före nya balkens ikraftträdande måste självfallet fråga efter det sakliga skäl som kan motivera att de alltjämt skola lyda under en föråldrad lagstiftning. Den enda förklaring av någotsånär lättfattlig art som det allmännas organ kan lämna dem är, att faderskapet

218 Särskilt yttrande.

i deras fall i själva verket enligt lagstiftarens mening är mycket ovisst. Ett sådant svar kan nog till nöds te sig förståeligt i åtskilliga fall men är svårbegripligt, när föräldrarna levt samman eller det eljest ej rått någon tvekan om faderskapet. Enligt vad som framgick vid den utredning som låg till grund för föräldrabalken (SOU 1946:49 s. 177) sammanbodde föräldrarna till 4 procent av de barn utom äktenskap som icke voro trolovningsbarn. Tydligen kan det ej sällan inträffa att i sådant fall föräldrarna ha barn födda dels före dels efter nya balkens ikraftträdande, i följd varav olika arvsregler skulle gälla inom syskonkretsen, överhuvud kan befaras att en övergångsordning, som ställer redan födda barn vid sidan, inom kort framstår som ohjälpligt antikverad. Att den nya arvsordningen, såsom i betänkandet anföres, skulle till båtnad även för tidigare födda barn bryta alltjämt härskande fördomar, innebär nog en viss överdrift. Likställigheten i arvshänseende mellan inom- och utomäktenskapliga barn är snarare en efterbliven bekräftelse på en redan skedd social omvärdering, och undantaget för redan födda barn kommer att med skärpa understryka deras hittillsvarande principiellt ohållbara särställning. Frågan huruvida faderskap, fastställt enligt äldre regler, bör kunna grunda rätt till arv är naturligtvis i viss utsträckning beroende av om man anser att rätt till arv måste bygga på en säkrare grundval än rätt till underhåll. För egen del har jag svårt att finna skillnaden mellan den ena och andra rättsföljden så stor som ofta påstås. För mannen i fråga är underhållsbördan (med arbetsplikt) den mest kännbara (jfr betänkandet s. 91). Verkan av rätt till arv drabbar hans efterlevande och medför sålunda ej direkt någon nackdel för honom själv, ehuru han naturligtvis regelmässigt kan antagas vara intresserad av sina efterlevandes ekonomiska välfärd. Att med orätt få vidkännas en avsevärd underhållsbörda förefaller vara en mycket hårdare följd av ett begånget misstag vid faderskaps fastställande än att barnet får del i arv. Det kunde fördenskull sättas i fråga, om man icke borde taga steget fullt ut och låta även faderskap, fastställt enligt den äldre ordningen, i princip grunda rätt till arv efter fadern och fädernefränderna. Det rättsligen fastställda faderskapet överensstämmer ju dock i flertalet fall med det biologiska. Om efterlevande make — på sätt jag förut antytt — tillerkännes rätt att i viss omfattning sitta i orubbat bo, skulle de hårdaste konsekvenserna av rätt till arv för utomäktenskapliga barn undvikas. Därutöver kunde det måhända i huvudsak vara tillfyllest att införa en viss möjlighet till jämkning av rätten till arv, samarvingar emellan oavsett inom- eller utomäktenskaplig börd, jämte en relativt kort preklusionstid, inom vilken före nya ärvdabalkens ikraftträdande utom äktenskap födda barn finge ge sitt arvsanspråk till känna i vederbörandes dödsbo (jfr regleringen i samband med lagen den 17 mars 1905, omnämnd i betänkandet s. 80). Då frågan om efterlevande makes rätt att sitta i orubbat bo ej blivit löst, blir saken mer komplicerad. Ett försök att åstadkomma ett ur rättvisesyn-

Särskilt yttrande.

punkt godtagbart minimiförslag åskådliggöres emellertid i härvid fogat utkast till lydelse av 4 § promulgationslagen till nya ärvdabalken. Inledande bestämmelse. Utgångspunkt för detta förslag är att, om faderskapet till barn utom äktenskap, fött före nya balkens ikraftträdande, blivit fastställt enligt den nya ordningen, så skola också de nya arvsreglerna gälla. Detta framgår indirekt av den inledande bestämmelsen, vilken alltså bygger på den allmänna principen att, om ej annat särskilt stadgas, lagen vid tiden för arvlåtarens död är tillämplig, jfr punkt 6. Under nya balkens regler hänföras i enlighet härmed utan vidare alla fall, då barnet är fött före nya balkens ikraftträdande men faderskapet ej hunnit fastställas dessförinnan utan skall fastställas enligt den nya ordningen (jfr betänkandet s. 190). Under nya balken hänföras även sådana fall, då resning beviljats i äldre mål och faderskap därefter fastställes enligt de nya reglerna. Om det är ovissheten rörande faderskapet som främst grundar betänkligheter mot arvsrätt, måste det i och för sig vara följdriktigt att alltid medge arvsrätt, när den nya och som man hoppas säkrare ordningen för fastställande av faderskap tillämpats. (Härmed avses ej att rikta någon anmärkning mot att man enligt majoritetsförslaget från dess utgångspunkter nödgats välja födelsedatum såsom utslagsgivande för frågan om arvsrätt.) En praktiskt ganska vägande invändning mot utomäktenskapliga barns arvsrätt efter fadern och fädernefränderna är, att barnet k a n vara okänt för faderns anhöriga och fördenskull vid arvfall skulle på ett överraskande sätt tränga sig in i en samhörighet där det ej hör hemma. Till bemötande av denna invändning såvitt angår nu ifrågavarande barn förefaller det kunna vara naturligt att bygga på en särskild registrering i folkbokföringen, när faderskapet icke fastställts enligt nya ordningen. Om betydelse tillmätes invändningen att de utomäktenskapliga barnen nu ofta äro okända för faderns familj, k a n det näppeligen vara principiellt främmande att kräva, att de för åtnjutande av arvsrätt skola ge sig tillkänna i viss ordning. Sedan under punkt 1 i förslaget bestämmelser meddelats om trolovningsbarn och fall av arvsrättsförklaring, föreslås därför i det följande under punkt 2 ett dylikt registreringssystem som dock ej synts kunna göras exklusivt utan kompletteras av punkterna 3 och 4. Genom registrering av arvsanspråk enligt punkt 2 skulle dock barnet få en långt mer kvalificerad rätt än den som de supplerande bestämmelserna under 3 och 4 skulle ge. Även om registrering ej hjälper så långt när det gäller att förbereda de anhöriga, bli dessa i allt fall, när registrering skett, icke sämre ställda mot överraskningar än när det gäller barn födda efter nya balkens ikraftträdande. Punkt 1. Vad här föreslås överensstämmer i sak med majoritetsförslaget. Med den uppställning som 4 § erhållit i bifogade förslag har det blivit nödvändigt att uttryckligen angiva, att arvsrättsförklaring må äga r u m efter nya balkens ikraftträdande. I och för sig kunde dock med hänsyn till p u n k t 2 institutet arvsrättsförklaring för framtiden undvaras. Punkt 2. Arvsrättsförklaring är en ensidig åtgärd från faderns sida. I viss mån överraskande är, att han därigenom, utan barnets medverkan,

220 Särskilt yttrande.

k a n även sedan barnet nått mogen ålder ej blott ge barnet och dess avkomlingar arvsrätt efter honom utan även själv förvärva arvsrätt efter barnet och dess avkomlingar. Barnet har däremot icke någon möjlighet att göra en motsvarande förklaring. För att söka komma fram till att nya balken kan vinna tillämpning i flera fall även när faderskapet fastställts enligt äldre lag förefaller det påkallat, att barnet må taga initiativ till en registrering som, åtminstone därest någon invändning ej göres, medför arvsrätt enligt nya balken. För att icke framkalla arvsanspråk i fall, då det i allmänhet är omotiverat, torde nämnda befogenhet dock icke böra gälla, om barnet är adopterat; se härom under punkt 5. Väl är det naturligt att utomäktenskapligt barn skall få ärva både fader och moder, men adoptivbarn har i stället fått arvsrätt efter adoptivföräldrarna och har det i allmänhet bra ställt. Barn som är adopterat har därför synts böra undantagas. Enligt punkt 2 skall barnet — om punkt 1 ej är tillämplig — äga att hos pastorsämbetet i den församling, där fadern är kyrkobokförd, göra anmälan att det gör anspråk på rätt till arv enligt nya balken. Regeln förutsätter att såväl barnet som fadern lever. Vidare förutsattes enligt förslaget, att faderskapet till barnet blivit fastställt enligt äldre lag. Om faderskap överhuvud ej blivit fastställt, är alltså bestämmelsen ej tillämplig. Det har nämligen synts oegentligt att barnet skulle kunna få registrerad arvsrätt utan att faderskap blivit officiellt fastslaget. I fråga om minderåriga barn utom äktenskap gäller, att de regelmässigt — intill 18 år — ha barnavårdsinan. Man synes kunna ålägga denna barnets representant att göra anmälan om arvsanspråk, därest detta kan antagas vara till gagn för barnet. Att stadga ovillkorlig anmälningsplikt synes onödigt betungande, då det ofta ej finns mycket att ärva. Det är emellertid att märka, hurusom arvsanspråk enligt punkt 3 i förslaget kan få framställas direkt hos vederbörande dödsbo, i följd varav underlåtenhet att göra anmälan under faderns livstid icke blir slutgiltigt avgörande för barnets möjlighet att få arv. När anmälan skett, bör den genom pastorsämbetets försorg delgivas fadern. Delgivningen bör ske med fadern personligen (resp. förmyndare). Närmare föreskrifter om förfarandet böra meddelas i administrativ ordning. Det kan måhända vara tveksamt, huruvida icke anmälningsförfarandet hellre borde i första hand förläggas till domstol, vilken sedermera skulle göra anmälan om resultatet till pastorsämbetet, men jag har dock trott att det skulle kunna med tillräcklig trygghet läggas i händerna på pastorsämbetena. Eftersom fadern i fall varom nu är fråga icke haft tillfälle att i rättegång göra invändningar mot fastställande av faderskap på samma sätt som den nya ordningen medger, torde det från antagna utgångspunkter vara påkallat att fadern får möjlighet att bestrida barnets arvsanspråk. Man synes dock böra uppställa viss tidsbegränsning inom vilken bestridande skall ske, förslagsvis ett år. Delgivningshandlingen bör innehålla erinran härom. Tiden kunde visserligen utan olägenhet för fadern sättas kortare men m a n

Särskilt yttrande.

kan befara att i så fall framkalla bestridanden som skulle ha uteblivit om fadern haft tillfälle att närmare överväga saken. Dessutom kan det tänkas förekomma att fadern begär att ny blodundersökning sker innan han tager ståndpunkt. Ett visst rådrum kan alltså vara påkallat. I delgivningshandlingen bör understrykas betydelsen av att fadern beaktar barnets ställning och icke utan verkligt vägande skäl bestrider arvsanspråket. Fadern bör också i handlingen anmodas att ange skälen för eventuellt bestridande. Om han inställer sig hos pastorsämbetet, kan vidare vad nyss sagts muntligen framhållas för honom. Om fadern ej bestrider arvsanspråket inom nämnda tid, synes underlåtenheten böra tillerkännas samma verkan som om arvsrättsförklaring avgivits (jfr punkt 1), d. v. s. att nya balken skall gälla. Barnet får sålunda t. ex. arvsrätt även efter faderns skyldemän, om fadern avlider före sina föräldrar eller före syskon som ej efterlämna bröstarvingar. Det förefaller ej osannolikt, att ett stort antal fäder under intryck av den moderna uppfattningen och nyssnämnda maning i delgivningshandlingen skola finna det rimligt att barnet får ärva även på fädernesidan och fördenskull underlåta att göra invändning mot arvsanspråket. (Jfr att i Norge arvsrätt föreligger, därest administrativ myndighets faderskapsföreläggande ej inom viss kortare tid föranlett gensaga i därför stadgad ordning.) Om fadern uttryckligen medger arvsanspråket, bör naturligtvis detta medgivande gälla. Ett stadgande har ansetts behövligt om att förmyndare resp. god man äger företräda fadern, därest denne på grund av rubbad själsverksamhet är försatt i omyndighet. Beträffande barnet har icke synts erforderligt att meddela något särskilt stadgande om dess representation. Barnet kan, om det är underårigt, företrädas av modern, därest hon är vårdnadshavare, eller av barnavårdsman eller förmyndare (jfr i övrigt 20 kap. 2 § föräldrabalken och 4 § promulgationslagen till lagen om arv). Om barnet avlidit, kan anmälan enligt punkt 2 i förslaget icke göras av barnets avkomlingar. Däremot är ej avsett, att skedd anmälan skall bli utan verkan därför att barnet avlider inom ett år från delgivningen av arvsanspråket. (Jfr även punkt 3 och punkt 4.) Det kan även inträffa, att fadern dör innan ettårsfristen gått till ända. Se härom under punkt 3. Anmälan och vad som förekommit i anledning därav bör naturligtvis intagas i folkbokföringen. Ändring i härom gällande författningar erfordras fördenskull. Punkt 3. Det har ej synts tillrådligt att göra anmälan om arvsanspråk under faderns livstid till obligatoriskt villkor för att barnet skall kunna komma i åtnjutande av arv. Barnet synes även böra få tillfälle att, om anmälan ej skett enligt punkt 2, direkt framställa arvsanspråk hos faderns dödsbo. Sådant anspråk bör dock framställas inom kort tid efter dödsfallet, förslagsvis ett år (jfr lagen den 17 mars 1905, betänkandet s. 80). Försittes denna tid, är nu ifrågavarande sista möjlighet försutten, även om barnet saknat kännedom om dödsfallet.

222 Särskilt yttrande.

Under det att anmälan enligt punkt 2, som ej bestrides eller som medgives, ger barnet och dess avkomlingar generell rätt till arv även efter fädernefränderna enligt nya balken samt vice versa, medför arvsanspråk enligt punkt 3 på grund av sakens natur rätt till arv allenast i det dödsbo hos vilket arvsanspråket framställts. Barnet bör emellertid äga att göra anmälan jämväl i annat dödsbo på fädernesidan än faderns. Stadgande härom har upptagits i första stycket andra punkten. Förutsättning är att fadern ej avlidit före nya balkens ikraftträdande. Boutredaren och arvingarna ha att själva göra sig underkunniga om att arvsrätt finns efter anmälan enligt punkt 2; enligt förevarande punkt 3 skall det däremot ankomma på det utomäktenskapliga barnet att taga initiativ till bevakande av sin rätt i dödsboet. I förra fallet bli vanliga regler om preskription av arv tillämpliga, i senare fallet gäller förutnämnda särskilda preskriptionstid av ett år från dödsfallet. Det har förefallit enklast att låta sistnämnda regel gälla även om barnet gjort anmälan enligt punkt 2 under faderns livstid men fadern avlidit innan där stadgad tid gått till ända utan att arvsanspråket medgivits. Barnet måste alltså uttryckligen göra arvsanspråket gällande inom ett år från dödsfallet vid äventyr att det eljest förlorar sin rätt. Om arvsanspråk framställts enligt punkt 3, bör det ankomma på envar av övriga arvingar och testamentstagare att bestämma, om han för sin del vill bestrida arvsanspråket. Regeln torde överensstämma med varje enskild arvinges rätt att för sin del klandra testamente såvitt honom rörer. Viss arvinge kan däremot ej föra talan för annan arvinge (eller testamentstagare). Om två barn utom äktenskap, som i övrigt ha lika ställning, framställa arvsanspråk i samma bo, bör dock det ena ej kunna bestrida det andras arvsanspråk. Detsamma bör gälla barnets avkomlingar. Barn, vars faderskap fastställts enligt nya ordningen, bör anses ha bättre ställning än barn som anmäler arvsanspråk enligt punkt 3. Rätt att framställa arvsanspråk enligt punkt 3 torde, därest barnet avlidit, böra tillkomma barnets avkomlingar, vare sig barnet avlidit före nya balkens ikraftträdande eller senare (men före arvlåtaren). Detta innebär bland annat, att om barnet underlåtit att göra anmälan enligt punkt 2, så äro dess avkomlingar likväl oförhindrade att framställa arvsanspråk enligt p u n k t 3. Om barnet avlider efter arvlåtaren, skall helt naturligt barnets rätt på vanligt sätt tillkomma dess dödsbo. Arvsanspråk kan framställas enligt p u n k t 3, även om faderskapet överhuvud ännu ej blivit fastställt. (T. ex. om fadern dör strax efter nya balkens ikraftträdande. Motsvarande situation kan naturligtvis förekomma även enligt nya ordningen.) Framställandet av arvsanspråk enligt punkt 3 motsvaras ej av någon rätt för faderns skyldemän att få ärva barnet eller dess avkomlingar. Något praktiskt behov av dylik reciprocitet — som ej skulle kunna leda till annat än bakarv i något enstaka fall — har ej synts föreligga. Av punkt 5 framgår, att punkt 3 ej är tillämplig, om barnet är adopterat.

Särskilt yttrande.

223 Punkt 4. Att bestridande av framställt arvsanspråk skulle kunna göra barnet helt arvlöst, kan emellanåt verka mer stötande än eljest, t. ex. då föräldrarna sammanbott eller det av annan orsak kan anses ganska säkert att mannen i fråga är fader till barnet. Barnet skulle i sådant fall utan sakliga skäl bli sämre ställt än barn, till vilket faderskapet blivit fastställt enligt nya ordningen. Det förefaller följdriktigt och överensstämmande med billighetens krav, att barnet trots bestridande får viss arvsrätt, om det kan anses föreligga tillräcklig visshet att mannen är fader till barnet — om det m. a. o. föreligger ett visst plus utöver tidigare faderskapsdom eller erkännande. Stadgande härom har upptagits under punkt 4. Med »tillräcklig visshet» bör förstås att man känner sig ha ungefär samma säkerhet som enligt nya ordningen. Denna fråga får i händelse av tvist prövas i domskälen och tvistens utgång inverkar självfallet icke på tidigare faderskapsdom eller erkännande. Det ligger i sakens natur att man efter faderns död ej så ofta kan komplettera utredningen med bevis som ger större visshet än dessförinnan förelegat. Blodundersökning av fadern är ju utesluten. Bestämmelsen torde icke fördenskull vara utan betydelse. Förhållandet mellan fadern och barnet är ofta notoriskt för omgivningen, när situationen så småningom stabiliserat sig. (Påpekas må, att det liksom enligt nya ordningen kan inträffa att faderskap överhuvud ej hunnit fastställas före faderns död.) Av betydelse är även vilka skäl fadern, om han haft tillfälle bestrida arvsanspråk, anfört till stöd för sådant bestridande. Om fadern under livstiden bestritt anmält arvsanspråk, oaktat tillräcklig visshet om faderskapet föreligger, bör detta bestridande anses likvärdigt med testamente till förmån för annan än barnet. Barnets arvsanspråk reduceras alltså till laglott. Om åter anmälan om arvsanspråk ej skett under faderns livstid eller denne avlidit före utgången av den under punkt 2 angivna tiden, har han ej haft förutsatt möjlighet och tid på sig att bestrida barnets arvsrätt. I så fall bör barnet ej rimligen bli bättre ställt, utan arvinges eller testamentstagares bestridande torde böra ha samma verkan som faderns bestridande,, såvitt angår samma arvinges eller testamentstagares rätt. Barnet skall med andra ord ej i någotdera fallet k u n n a mot vederbörande göra gällande anspråk på mer än laglott. Det synes ofrånkomligt att barn, som framställt arvsanspråk enligt p u n k t 2 men vars anspråk bestritts av fadern, måste särskilt framställa sitt laglottsanspråk enligt punkt 4. Övriga arvingar böra ju i första hand ej behöva räkna med barnet som presumtiv arvinge. Barnet bör alltså ge sig tillkänna inom den under punkt 3 angivna tiden. Den omständigheten att barnets arv enligt vad nu sagts är begränsat till laglott är ej avsedd att utesluta barnet från den rätt till underhåll som följer av 8 kap. nya balken. Barnet blir alltså i fråga om underhållsbidrag likställt med andra barn. Vad under förevarande punkt sagts om barnet bör, därest barnet avlidit före arvlåtaren, i tillämpliga delar gälla jämväl dess avkomlingar. Arvsanspråk som framställes enligt punkt 4 kan givetvis bli föremål för

224 Särskilt yttrande.

tvist. Det vore i och för sig önskvärt att en sådan tvist alltid kunde snabbt vinna sin lösning. Att föreskriva ett extraordinärt förfarande — till exempel avgörande genom skiljedom — har dock ej förefallit tillräckligt motiverat. Det kan anmärkas att boutredningsman kan fortsätta boutredningen och även avyttra egendomen, om det efter delägarnas hörande finnes lämpligt. Givetvis bör han emellertid reservera erforderliga medel för täckande av det utomäktenskapliga barnets laglottsanspråk. Väcker barnet ej själv talan inom rimlig tid, kan arvinge väcka negativ fastställelsetalan om att barnet skall förklaras ej ha laglott. Punkt 5. Under denna punkt återfinnes det förut berörda stadgandet att arvsanspråk enligt punkterna 2—4 ej skall föreligga, om barnet blivit adopterat. Denna verkan av adoptionen skall ej upphöra, om adoptanten avlidit före arvlåtaren, ej heller om barnet avlidit före adoptanten eller före arvlåtaren. Om däremot adoptionen hävts, skall barnet därefter ha den möjlighet att ärva som avses med punkterna 2—4 (d. v. s. samma rätt som om barnet aldrig varit adopterat) för såvitt ej annat följer av 4 kap. 13 § föräldrabalken. Det kan inträffa att barnet ej är adopterat, när anmälan göres enligt punkt 2 men blivit adopterat, när arvfall äger rum. Vilken regel som i dylikt fall bör gälla kan naturligtvis vara föremål för delade meningar. I enkelhetens intresse föreslås, att barnet ej skall njuta arv enligt punkterna 2—4, om barnet är adopterat när anmälan enligt punkt 2 göres eller när arvlåtaren avlider (alltså även om barnet icke ännu var adopterat när anmälan gjordes enligt punkt 2). Punkt 6. Under denna punkt har upptagits stadgande att, om ej nya balken är tillämplig enligt punkterna 1—5, äldre lag alltjämt skall gälla, oaktat arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Delta innebär bland annat, att barn utom äktenskap som ej har arvsrätt efter fadern kan erhålla ett kapitaliserat underhållsbidrag ur faderns dödsbo enligt äldre regler härom (jfr 8 § promulgationslagen till föräldrabalken). Den reglering som här föreslagits för barn utom äktenskap födda före nya balkens ikraftträdande företer självfallet sina ofullkomligheter. Trots att ett flertal bestämmelser blivit nödvändiga förefaller dock den ledande tanken så enkel att den lätt kan tillägnas. Under punkt 1 angivas vissa särskilda kvalifikationsgrunder som icke äro svåra att förstå. Följande punkter bygga på viss initiativförmåga från barnets sida; det förutsattes att barnet eller någon dess representant låter sig avhöra. Då sålunda viss aktion kräves, kan man förutsätta att en naturlig utsovring sker av fall då arvsfrågan har större intresse. Förslaget bygger vidare på att, om det gjorts en framställning från barnets sida, den mot vilken framställningen riktas skall reagera, om han ej vill godkänna anspråket. Även detta torde te sig naturligt för vederbörande. Om faderskapet är lika säkert som enligt nya ordningen, skall trots bestridande rätt till laglott föreligga. Slutligen ha de relä-

Särskilt yttrande.

tivt talrika fall, då barnet blivit tillgodosett genom adoption, helt förts ur fältet såvitt angår punkterna 2—4. — Sympatier för tankegången ha inom den rådgivande kretsen uttalats av direktör Berglind. Måhända kan den skisserade ordningen, som kanske i alltför hög grad beaktar framställda invändningar, vid en omprövning tjäna som utgångspunkt för att åstadkomma ett enklare system. Vad i betänkandet antydes om att ett förslag, sådant som det här framlagda, skulle strida mot principen likhet inför lagen synes ogrundat, utan sakligt underlag. Det är intet som hindrar att fadern, om anmälan sker enligt punkt 2, söker att bli befriad från underhållsplikt i vanlig ordning, därest han ej nöjer sig med att bestrida arvsanspråket. I de fall som avses med punkterna 3 och 4 är fadern redan död. Slutligen bygger punkt 4, som ensam ger en tvingande rätt, icke enbart på tidigare faderskapsdom eller erkännande. Laglottsrätten utgör alltså ej skäl att återbryta domen eller erkännandet. Med tanke på principen om likhet inför lagen kan med större skäl mot betänkandet anmärkas att det ej för de tidigare födda barnens del tillfredsställer rimliga krav på likställdhet. Bifogade utkast har, om det till äventyrs upphöjes till lag, det etiska värdet, att det allmänna visat att man velat gå rättvisekravet så långt som möjligt till mötes, låt vara att man av förut angivna skäl ej k u n n a t ge fullt ut vad man önskat. Att en sådan ståndpunkt bör påverka opinionen på ett annat sätt än betänkandets ståndpunkt förefaller tydligt. (En internationellrättslig fråga torde vara förtjänt att nämnas i detta sammanhang. Enligt dansk, finsk och norsk rätt har faderskap till barn utom äktenskap i avsevärd omfattning fastställts med verkan att barnet fått arvsrätt efter fadern resp. fädernefränderna. I Finland har dock dylikt arvsrättsgrundande faderskap fastställts allenast efter erkännande. Om fadern till barn, som enligt dansk, finsk eller norsk rätt har arvsrätt efter honom, tar hemvist i Sverige och svensk lag därefter enligt lagen den 1 mars 1935 om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare blir tillämplig i fråga om arv efter fadern, skulle barnet enligt majoritetsförslaget gå miste om arvsrätt efter fadern (men bibehålla sådan rätt efter fädernefränder som kvarbo i Danmark resp. Finland och Norge), så snart barnet är fött före nya ärvdabalkens ikraftträdande. Denna verkan synes överraskande och otillfredsställande. Rättelse för nu nämnda fall kan, om arvlåtaren är dansk, finsk eller norsk medborgare, möjligen vinnas genom ändring i nyssnämnda lag. Däremot kan en sådan ändring svårligen täcka det fallet att fadern efter överflyttning till Sverige erhållit svenskt medborgarskap, enär i sådan händelse 1935 års lag överhuvud icke är tillämplig. Att fadern byter medborgarskap skulle alltså medföra att barnet förlorar sin arvsrätt. Enligt det förslag jag framställt minskas här berört missförhållande avsevärt, i det att i allt fall p u n k t 4 här ovan skulle bli tillämplig. Fastställande av faderskap enligt den danska, finska eller norska lagstiftningen bör regelmässigt enligt nämnda punkt kunna godtagas såsom innebärande 15 — 532434

226 Särskilt yttrande.

tillräcklig säkerhet. Fråga är dock, om man icke — eventuellt efter förhandlingar med övriga nordiska länder — borde meddela en särskild bestämmelse som låter alla nordiska barn, som redan nu ha arvsrätt efter fadern och fädernefränderna, bli likställda med barn, vilka enligt den nya ordningen i vårt land skulle få dylik arvsrätt.)

5 § (äldre adoptioner). En genomgående princip har — som redan under 4 § framhållits -— brukat vara, att ny arvslag skall tillämpas, om arvlåtaren dör efter nya lagens ikraftträdande. Detta har gällt även vid ganska radikala ändringar, såsom när bror och syster på sin tid förklarades skola ärva lika och när arvsrätten begränsades så att kusiner och fjarmare skyldemän ej vidare skulle få ärva. Vissa smärre modifikationer ha gjorts i principen, t. ex. då arvlåtaren alltifrån nya lagens ikraftträdande varit testationsinhabil. Men eljest har man icke bekymrat sig om att förväntningar på arv gäckats genom att ny lag kommit emellan m. m. Den tillämpade principen uppbäres tydligen av mycket starka praktiska skäl. Det har näppeligen kunnat komina i fråga att göra tillämpligheten beroende av arvlåtarens födelsetid och lika litet har det framstått såsom naturligt att bygga nya lagens tillämplighet på den presumtive arvtagarens födelsetid. överhuvud är det svårt att finna någon annan lämplig gräns än tidpunkten för arvlåtarens död. Att denna princip för arvlåtaren kan vara främmande, då han är mest förtrogen med den gamla arvsordningen, tillerkännes ej avgörande betydelse. Av principen följer, att man efter den nya lagens ikraftträdande icke behöver räkna med två eller vid successiva ändringar flera parallellt verkande arvssystem. Fördelen härav kan knappast överskattas. Enligt det i betänkandet framlagda förslaget skola de nuvarande arvsreglerna vid adoption bli oförändrade, om adoption skett enligt äldre lag och beslut ej meddelats att adoptionen skall ersättas med adoption utan förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken. I följd härav skulle i anledning av adoption tre olika arvssystem under mycket lång tid framåt gälla, nämligen 1) det gamla systemet, 2) det nya systemet för adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap och 3) det nya systemet för adoption med sådant förbehåll. Något nödtvång att införa en så komplicerad och i praktiken svårtillgänglig ordning torde icke föreligga. Tvärtom torde en förenkling icke blott kunna genomföras utan sakligt vara förenad med avsevärda fördelar. Man k a n möjligen hysa någon tvekan, huruvida de med adoption förenade arvsreglerna böra ses ur kontraktsrättslig eller arvsrättslig synpunkt. Vid närmare övervägande måste man dock stanna för att arvsrätten vid adoptivförhållande — oavsett att adoptionen förutsätter vissa viljeförklaringar från adoptanten och dem som skola lämna sitt samtycke till adoptionen — i stort

Särskilt yttrande.

sett bör ses ur arvsrättsliga synpunkter. Adoptionen är icke i första hand inriktad på en viss arvsreglering utan på tillskapandet av en livsgemenskap, låt vara att lagstiftaren till denna knyter vissa rättsverkningar jämväl i arvsrättsligt hänseende. Det bör också erinras om att adoptionen hos oss ej konstitueras genom avtal utan genom rättens beslut. Vad man rimligen har att iakttaga vid ifrågasatt ändring av arvsreglerna synes vara, att de ändrade rättsverkningarna av adoptionen ej i något väsentligt hänseende rubba de förutsättningar som vederbörande vid sin medverkan till adoptionen kan förmodas ha tillmätt större betydelse. Att dylika hänsyn böra beaktas framgår klart, om man t. ex. skulle överväga att frånkänna adoptivbarnet arvsrätt efter adoptanten. Helt annat är läget, om man överväger att låta förslagets arvsregler för adoption med förbehåll för skyldemans arvsrätt gälla även vid äldre adoptioner (jfr karakteriseringen av förslaget i betänkandet s. 102). En undersökning från olika aspekter synes ge vid handen att några beaktansvärda sakliga skäl ej tala mot en dylik ändring. Jag förutsätter härvid, att adoptivbarnet och dess avkomlingar få laglott (jfr ovan). Ur adoptivbarnets synpunkt innebär den ifrågasatta ändringen endast fördelar. Det kan icke med hänsyn till barnet möta några betänkligheter att ge barnet en bättre arvsrättslig ställning i förhållande till adoptanten och dennes släkt. Vid adoption är det i allmänhet icke barnet själv som för dess del lämnar samtycke till åtgärden utan samtycke lämnas av vårdnadshavare som företräda barnet. Dessa måste emellertid förutsättas därvid handla med barnets bästa för ögonen. Lagstiftaren har därför anledning utgå från att de ej skulle haft något att erinra mot att barnets ställning förbättras. Adoptivbarnets skyldemän bli vid adoption med förbehåll om skyldemans arvsrätt enligt förslaget såtillvida i arvsrättsligt hänseende sämre ställda än för närvarande att återfallsrätten enligt 4 kap. 3 § nya ärvdabalken skall gälla ej blott till förmån för adoptanten och hans avkomlingar utan även för vissa andra adoptantens skyldemän. Vidare omfattar återfallsrätten enligt förslaget även egendom som erhållits från dylika adoptantens skyldemän och sålunda ej, såsom för närvarande, allenast egendom som härrör från adoptanten själv. Återfallsrätten inträder emellertid endast om adoptivbarnet avlider utan att efterlämna bröstarvinge (och, om make finnes, i regel först efter dennes död), och nämnda ändring kan uppenbarligen icke anses vara av den beskaffenhet att därigenom väsentlig rubbning sker i förutsättningarna för samtycke till adoptionen från adoptivbarnets vårdnadshavares sida. (Jfr att adoptivbarnets underhållsplikt mot de naturliga föräldrarna enligt förslaget upphäves även vid äldre adoptioner, oaktat föräldrarna här ha ett eget intresse att bevaka.) Det skulle vara beklagligt, om ifrågavarande välbehövliga justeringar icke skulle vinna tillämpning vid äldre adoptioner. Ur adoptantens synpunkt kunna de förändringar, som lagförslaget — jämfört med gällande lag — innebär vid adoption med förbehåll enligt

228 Särskilt yttrande.

4 kap. 7 § föräldrabalken, icke utgöra något skäl, varför den nya lagen icke skulle kunna i arvsrättsligt hänseende tillämpas så snart arvlåtaren dör efter nya lagens ikraftträdande. Enligt förslaget skall, om adoptanten är död, adoptivbarnet liksom dess avkomlingar ärva jämväl adoptantens föräldrar och andra skyldemän som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Denna förbättring av adoptivbarnets ställning måste regelmässigt antagas överensstämma med adoptantens önskemål (jfr betänkandet s. 101). Han bör finna det naturligt, att om han råkar avlida före sina föräldrar, adoptivbarnet liksom annan bröstarvinge inträder i hans rätt till arv. Införandet av ifrågavarande »istadarätt» kan därför svårligen antagas strida mot adoptantens förutsättningar för adoptionen eller hans önskemål. — Adoptantens skyldemän skulle enligt förslaget komma att ärvas av barnet eller dess avkomlingar, om adoptanten är död. I allmänhet torde detta anses naturligt, och en avvikande uppfattning kan omöjligt anses utgöra hinder för lagstiftaren att ge en sådan arvsrätt. (Jfr att även enligt majoritetsförslaget de viljeförklaringar som innefattas i trolovning och arvsrättsförklaring förutsättas utan vidare få likartad utvidgad arvsrättslig verkan.) Gällande lag stadgar, att adoptivbarns arvsrätt ej får inkräkta på bröstarvinges laglott. Denna begränsning är borttagen i förslaget. Att en adoptant, som vid sin död efterlämnar både adoptivbarn och bröstarvinge, skulle redan vid adoptionen ha tänkt på bröstarvinges laglott är föga troligt. Senare kan han möjligen ha kommit att reflektera däröver. Sannolikt är emellertid, att adoptant icke vill göra skillnad mellan adoptivbarn och eget barn. Ej heller är det önskvärt att så sker. Lagstiftaren synes med fog kunna bortse från de fall då adoptanten möjligen haft en sådan, enligt lagstiftarens mening föråldrad tankegång. Genom testamente eller gåva kan för visso erforderlig jämkning ske av den legala arvsfördelningen. Om adoptanten någon gång skulle vara testationsinhabil från nya lagens ikraftträdande till sin död, är visserligen testationsmöjligheten utesluten. Då man ej har stöd för antagande att han hellre önskat den äldre än den nya ordningen, om h a n varit kapabel att välja mellan dem (jfr betänkandet s. 101), synes möjligheten av testationsinhabilitet ej behöva särskilt beaktas. Ä a n d r a sidan möter det ingen svårighet att tillmötesgå en invändning på denna speciella punkt. Det intresse som representeras av adoptivbarnets medarvingar har redan i viss m å n beaktats genom vad nyss sagts om bröstarvinges laglott. Tydligt är, att medarvingarna kunna känna sig besvikna om adoptivbarnets arvsrätt utvidgas. Medarvingarna ha emellertid icke haft något att göra med tillkomsten av adoptionen, även om rätten haft att vid prövning av adoptionens lämplighet taga hänsyn till bröstarvingars intresse. Denna rättens prövning kan emellertid svårligen hindra lagstiftaren att senare anlägga ett annat betraktelsesätt på arvsfrågan. Beträffande fördelningen av en viss arvlåtares kvarlåtenskap flera arvingar emellan synas medarvingarnas förväntningar överhuvud icke påkalla något avsteg från den vedertagna

Särskilt yttrande.

principen, att tidpunkten för arvlåtarens död skall vara avgörande för frågan om tillämpligheten av gammal eller ny lag. Såvitt angår hänförande av äldre adoption under reglerna för adoption utan förbehåll enligt nya lagen ha icke heller enligt betänkandet adoptivbarnets blivande medarvingar erhållit någon vetorätt. Impulsen till utvidgningen av adoptivbarnets rätt till arv har varit, att allmänheten enligt uppgift hyst den föreställningen att adoptivbarn hade samma rätt till arv efter adoptantens skyldemän som adoptantens bröstarvinge (jfr betänkandet s. 98). Om denna uppgift är riktig, kan det svårligen möta några betänkligheter att även i äldre adoptivförhållanden låta adoptivbarnet och dess bröstarvingar få arvsrätt i enlighet med den nya ordningen för adoption med förbehåll för skyldemans arvsrätt. Härigenom skulle de nya arvsreglerna för sådan adoption verkligen få ett betydelsefullt tillämpningsområde och det nu rådande mindre tillfredsställande rättstillståndet bringas att upphöra. De nya arvsreglerna för adoption med förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken skulle eljest bli tillämpliga allenast i det — enligt vad man antagit — relativt ringa antal fall då sådant förbehåll verkligen uppställes. På dansk och norsk sida har man icke varit villig att låta äldre adoptioner falla in under arvsreglerna för adoption med förbehåll för skyldemans arvsrätt. Anledningen kan på dansk sida antagas huvudsakligen vara, att man där har att taga hänsyn till den praxis i fråga om testationsfrihet som förut nämnts. Oavsett om denna praxis verkligen bereder några svårigheter i förevarande hänseende, synes det icke föreligga något hinder att i vårt land modernisera arvsreglerna även för äldre adoptioner. Några internordiska svårigheter vållas ej därav. Ändringen innebär ej annat än att vi i vårt land omedelbart få ett större antal adoptioner som äro underlagda arvsreglerna för nya adoptioner med förbehåll om skyldemans arvsrätt. Särskilt beaktande kräver de fallen, att före nya balkens ikraftträdande adoptivförhållandet hävts eller ock adoptanten eller adoptivbarnet avlidit. Om adoptivförhållandet hävts före nya balkens ikraftträdande, kommer naturligen nya balken icke att tillämpas. — Har åter adoptanten avlidit före nya balkens ikraftträdande, innebär detta icke att alla verkningar av adoptionen upphört. Barnet är t. ex. berättigat att bära adoptantens n a m n och kan näppeligen anses skild från adoptantsläkten på sådant sätt som om adoptivförhållandet hävts. Det kunde därför väl komina i fråga att låta de nya arvsreglerna för adoption med förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken gälla, även om adoptanten avlidit före nya ärvdabalkens ikraftträdande. Det skulle innebära, bland annat, att barnet kunde få ärva adoptantens föräldrar, om dessa överleva adoptanten. Jag har dock ej ansett tillräcklig anledning föreligga att hävda denna mening utan har stannat för att äldre lag bör kunna gälla, om adoptanten avlidit före nya balkens ikraftträdande (jfr beträffande utomäktenskapliga barn 4 § punkterna 1 och 3). Var adoptivbarnet adopterat av makar och har allenast ena maken avlidit före nya balkens ikraftträdande, bör dock nya balken gälla, såvitt angår

230 Särskilt yttrande.

förhållandet mellan adoptivbarnet samt den efterlevande adoptanten och dennes släkt. — Om slutligen adoptivbarnet avlidit före nya balkens ikraftträdande, synes det naturligaste vara att adoptivbarnets avkomlingar få ärva adoptanten och dennes skyldemän enligt de nya reglerna för adoption med förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken. Det arvsrättsliga förhållandet är ju ej slitet med adoptivbarnets död utan arvsrätt föreligger redan enligt gällande lag alltjämt för adoptivbarnets avkomlingar efter adoptanten. I betänkandet anmärkes, att möjlighet finnes att genom särskilda beslut ersätta äldre adoptioner med adoptioner enligt nya lagen utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. Det synes knappast antagligt att sådant överförande i allmänhet kommer till stånd. Denna möjlighet synes icke heller eljest utgöra något bärande skäl mot att, utan särskilda rättens beslut, genomföra den jämkning och förbättring av barnens arvsrättsliga ställning som det innebär att låta äldre adoptioner falla under nya balkens regler om adoptioner med förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken. Vad i betänkandet i övrigt anföres mot åtgärden förefaller vara av underordnad betydelse. Av anförda skäl förordas, att 5 § i promulgationslagen till nya ärvdabalken erhåller den lydelse som framgår av bilagda utkast till lagtext. Om adoption med förbehåll enligt 4 kap. 7 § föräldrabalken, såsom enligt majoritetens förslag, icke skulle ge rätt till laglott för adoptivbarnet och dess avkomlingar, blir det nödvändigt att för äldre adoptioner meddela särskilt stadgande om att laglott skall gälla åtminstone efter adoptanten.

2 kap. 1 § föräldrabalken (talan om hävande av äktabördspresumtion). Förslaget att administrativ myndighet — Kungl. Maj :t i statsrådet — skall äga att efter skönsmässig prövning förlänga preskriptionstid som angives i 2 kap. 1 § föräldrabalken innebär en nyhet som icke veterligen har motsvarighet på annat håll inom svensk lagstiftning. E n dylik befogenhet synes principiellt främmande för svensk uppfattning, och det förefaller olämpligt att slå in på en väg enligt vilken administrativ myndighet skulle kunna bli den som bestämmer, huruvida talan må föras om ändring i ett civilrättsligt förhållande med alla de konsekvenser i personligt och ekonomiskt hänseende som kunna följa därav (t. ex. i fråga om underhåll och arv). Uppgiften för Kungl.Maj:t skulle dessutom bli ytterligt ömtålig, helst som ej ens i motiven kunnat givas några klara direktiv hur man skall skilja mellan parterna. Förslaget ger vidare mannen stöd för att hur sent som helst attackera modern och barnet med försök att få äktabördspresumtionen hävd. Detta står i strid mot grundtanken med preskriptionsstadgandet (jfr även 11: 8 GB). Möjligheten att med framgång föra faderskapstalan mot annan man kan, när mannen tar upp saken, vara praktiskt helt försutten, något som synes

Särskilt yttrande.

mycket betänkligt. Vad angår de fall, då man tänkt att mannen hos Kungl. Maj :t skulle begära utsträckt tid redan innan den ordinarie preskriptionstiden gått till ända, synes det önskemål som förslaget i dylikt fall vill beakta kunna utan nämnvärd olägenhet tillgodoses genom att väckt talan förklaras vilande i avbidan på att erforderlig undersökning kan äga rum. Har mannen inom rätt tid väckt talan, och ogillas denna, kan han vinna resning, om nytt bevis yppas. Det bör framhållas att blodundersökning regelmässigt kan ske när barnet uppnått ettårsåldern. Tiden för barnets rätt att väcka talan om hävande av äktabördspresumtionen är enligt 2 kap. 3 § föräldrabalken obegränsad. Om det ur barnets synpunkt är önskvärt att sådan talan väckes men modern eller annan barnets förmyndare är ovillig därtill, kan god man för barnet förordnas av rätten (jfr NJA 1952 s. 465). Nu ifrågavarande ändringsförslag synes på grund av det anförda böra godtagas allenast om och i den mån det utgör en nödvändig förutsättning för en nordisk konvention i ämnet.

Lagutkast. Nya ärvdabalken. 7 kap. 7 § utgår. Lagen om införande av nya ärvdabalken. 4 §•

Är barn utom äktenskap fött före nya ärvdabalkens ikraftträdande och har ej faderskapet därefter blivit fastställt enligt vad som stadgas i den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken, gälle om arv mellan barnet och dess avkomlingar samt fadern och hans skyldemän följande. 1. Är barnet trolovningsbarn, skall nya balken tillämpas, där ej fadern avlidit före dess ikraftträdande. Samma lag vare, om fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ lagen om arv. Sådan förklaring må avgivas jämväl efter nya balkens ikraftträdande. 2. Är ej punkt 1 tillämplig, äge barnet, om faderskapet blivit fastställt enligt äldre lag, hos pastorsämbetet i den församling, där fadern är kyrkobokförd, anmäla, att det gör anspråk på rätt till arv enligt nya balken. Finnes barnavårdsman för barnet, åligge honom att göra sådan anmälan, om det kan antagas lända till gagn för barnet. Anmälan skall genom pastorsämbetets försorg delgivas fadern. Har ej denne hos pastorsämbetet bestritt arvsanspråket inom ett år från det han erhöll del därav eller medgiver han anspråket, skall nya balken gälla.

232 Särskilt yttrande.

Är fadern på grund av rubbad själsverksamhet försatt i omyndighet, företrädes han av förmyndaren eller god man som avses i 18 kap. föräldrabalken. 3. Har anmälan enligt punkt 2 ej skett medan fadern levde eller har denne avlidit innan där stadgad tid gått till. ända utan att anspråket medgivits, äge barnet likväl hos dödsboet framställa anspråk på rätt till arv efter honom enligt nya balken. Vad nu sagts skall efter faderns död gälla jämväl dödsbo efter skyldemän till fadern, där ej fadern avlidit redan före nya balkens ikraftträdande. Anspråket skall framställas inom ett år från dödsfallet, och äge arvinge eller testamentstagare, envar såvitt honom rörer, bestrida anspråket, dock må ej barn utom äktenskap, som icke har bättre rätt än det barn som anmält arvsanspråket, eller dess avkomlingar göra sådant bestridande. Om barnet avlidit före arvlåtaren, äge dess avkomlingar samma rätt som barnet. 4. Ändå att framställt arvsanspråk blivit bestritt i den ordning som stadgas under 2 eller 3, äge barnet eller dess avkomlingar rätt till arv i fall och i den omfattning som stadgas om laglott, därest det må anses att tillräcklig visshet föreligger i fråga om faderskapet, oaktat detta ej är fastställt enligt bestämmelserna i förenämnda lag om ändring i föräldrabalken. Laglott må dock ej njutas enligt vad nu sagts, med mindre anspråk på arv enligt punkt 3 eller enbart på laglott särskilt framställts hos dödsboet inom tid som angives under punkt 3. 5. Vad under 2—4 stadgas skall ej gälla, om barnet är adopterat av annan, när anmälan enligt punkt 2 sker eller när arvlåtaren dör. 6. Där ej nya balken är tillämplig enligt vad under 1—5 sägs, skall äldre lag alltjämt gälla, oaktat arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande. 5 §• Där adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken, gälle om verkan av adoptionen i arvshänseende vad enligt nya balken är stadgat om adoption som skett med förbehåll, varom i 4 kap. 7 § föräldrabalken sägs. Har före nya balkens ikraftträdande adoptanten eller, om barnet adopterats av makar, endera maken avlidit, skall dock nya balken ej gälla såvitt angår rätt till arv efter den avlidnes skyldemän eller sådan skyldemans rätt till arv efter barnet och dess avkomlingar. Vad nu stadgats har ej avseende å det fall att förklaring meddelats enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken. Lagen om ändring i föräldrabalken. Ändringen av 2 kap. 1 § utgår eventuellt.

233 Bilaga

A.

Den rättsmedicinska bedömningen av relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden. De möjligheter, som på den medicinska vetenskapens nuvarande ståndpunkt finnas att bedöma frågan om sannolikheten för ett uppgivet faderskap, äro för närvarande av fyra olika slag. Den första är ett avgörande av den utpekade faderns konceptionsförmåga under den aktuella tidsperioden, den andra blodgruppsundersökning, den tredje ett bedömande av relationen mellan fostrets eller det nyfödda barnets utvecklingsgrad och konceptionstiden, och den fjärde antropologisk undersökning. Eftersom i det stora flertalet fall konceptionsförmågan icke ifrågasattes, blodgruppsundersökningen icke ger säkra hållpunkter för vare sig ett bejakande eller ett förnekande av det ifrågasatta faderskapet, och den antropologiska u n d e r sökningen icke förmår ge säkert besked, kommer den frågan att få en dominerande plats, huruvida ett barn av viss utvecklingsgrad vid födelsen kan hava avlats vid uppgiven tidpunkt, eller om detta är osannolikt.

1. Linders' undersökning. Något för alla länder enhetligt erfarenhetsmaterial till grund för besvarandet av denna frågeställning existerar icke. Ehuru skiljaktigheterna såvitt bekant ä r torde vara små mellan olika människogrupper bland de civiliserade folkslagen, ligga fördelarna av ett inom ett land eller folk utarbetat erfarenhetsmateria] i öppen dag. I Sverige uppdrog Kungl. Maj:t genom brev av den 22 december 1916 åt medicinalstyrelsen att verkställa en »utredning vid svenska b a r n b ö r d s h u s angående de nyfödda barnens vikt och längd vid olika längd av havandeskapet med särskild h ä n s y n till frågan om den betydelse, förekommande växlingar i utvecklingsgraden kunna äga för fastställande av viss konceptionstid i s. k. barnuppfostringsmål». Sedan ett primärmaterial insamlats, bestående av 80 686 b a r n från allmänna barnbördshuset och södra barnbördshuset i Stockholm samt barnbördshusen i Lund och Malmö, bearbetades det av docenten F. J. Linders, vilkens resultat publicerats i Kungl. medicinalstyrelsens meddelande nr 63 år 1930. De primäruppgifter, som arbetet bygger på, äro uppgifter om längd och vikt för varje barn, samt av modern uppgivet datum för början av den sista regleringen före barnets födelse. De viktigaste slutsatser, som författaren kommit till, ha för svenska förhållanden tjänat som utgångspunkt vid försök att besvara frågan: h u r lång konceptionstid beräknas för ett gosse/flicke-barn av x cm:s längd eller y gr:s vikt vid födelsen? De viktigaste slutsatserna äro följande:

234 Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden.

Materialets

procentuella fördelning på olika perioder av havandeskaps tiden räknat från den sista regleringens första dag var: Av 1 000 barn föddes Havandeskap i veckor n;„i,„„ gossar luckor 25 och under ° 4 26-28 5 4 29-31 10 9 32-34 24 20 35-37 86 80 38 70 65 39 128 124 4o!....!..! 210 214 41......... 212 225 ig] '. 137 142 43-45 ! 103 105 46-48 8 7 49 och över ^_ ; Summa 1000 1000

Det ojämförligt största antalet levande födda barn hade alltså en havandeskapstid av 39—42 veckor. 1. Längdfaktorn. Den största frekvensen av längdfördelningen faller i eller nära mitten av det område, i vilket observationerna falla. F r å n denna mitt räknat avtager som regel frekvensen oavbrutet åt båda hållen på längdskalan. Således är det för varje havandeskapstid (utom de kortaste) bevisat att en typisk längd förefinnes. Längdkurvorna för de båda könen förlöpa ganska regelbundet (de ha konstruerats endast för de veckor av havandeskapstiden, där ett större material finnes). Flickorna äro genomgående något kortare än gossarna. Tillväxten får anses vara regelbunden till och med trettiofemte havandeskapsveckan, då kurvpunkterna i stort gruppera sig kring en rät linje. F r å n den trettiosjätte till och med den fyrtioandrå veckan går tillväxten långsammare för att till sist upphöra. Medeltalet av samtliga längder (med uteslutande av barn, födda före en havandeskapstid av 21 veckor) är för gossar 50,64 cm och 49,98 cm för flickor. Dessa medeltal ligga båda mellan 39 och 40 veckors havandeskapstid. Längden som sådan varierar mera hos barn, vilka fötts efter kort havandeskapstid, än hos dem, födda efter längre tid. Variationen torde kunna påstås vara normal, såsom man funnit vid mätningar av t. ex. värnpliktiga med approximativt samma levnadsålder. 2. Viktfaktorn. I likhet med vad som ovan angivits gälla för längden äger även vikten väl definierade maxima inom flertalet veckor av havandeskapstiden. Medelvikten (för samtliga barn, födda senare än efter 20 veckors havandeskapstid) är 3 413 gr för gossar och 3 303 gr för flickor. Dessa medelvikter finner man mellan 39 och 40 veckors havandeskapstid. Även vikten som sådan är i likhet med längden mera varierande hos barn, födda efter kort havandeskapstid. Vikten kan anses variera på normalt sätt. 3. Sambandet mellan längd och vikt. Av det föregående framgår, att vid given havandeskapstid ett utpräglat samband mellan längd och vikt förefinnes. En liten, respektive stor längd förekommer nästan alltid tillsammans med en låg respektive hög vikt, medan kombinationer av sådana extrema fall, som gå i motsatt riktning, ej alls förekomma. Mycket långa och magra barn ha sålunda ej påträffats, ej heller mycket korta och tjocka.

Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden.

4. Havandeskapets längd. Om hänsyn till primärmaterialets felkällor, vilka diskuteras senare, icke tages, finner man, att den uppgivna havandeskapstiden sträcker sig betydligt längre nedåt än uppåt, om man utgår från den duration som är vanligast. Det för hela materialet beräknade medelvärdet av havandeskapstiden uppgick till 274,4 dagar för gossar och 275,3 dagar för flickor. Då observationerna icke kunna sägas vara exakta, torde genomsnittssiffran 275 dagar för båda könen kunna angivas. Medeldurationen för havandeskapet faller således inom den fyrtionde veckan. Extremfallen i fråga om graviditetsperiodens längd inträffa oftare för gossar än för flickor. 5. Praktisk användbarhet av de vunna resultaten. I tabeller (21, 22, 27 och 28) ha, för respektive gossar och flickor, havandeskapstidens fördelning vid given längd respektive vikt angivits, ävensom (i tabeller 5, 6, 11 och 12) längd respektive vikt vid given havandeskapstid, i samtliga fall i form av utjämnade promilletal. Linders anger, att dessa tabeller kunna användas för ett bedömande av ett konkret fall, där fråga är, om en uppgift r ö r a n d e havandeskapstidens duration kan anses rimlig. 2. Förutvarande tillämpning. Till och med år 1950 skedde bedömningen inom medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd av sambandet mellan nyföddas längd och vikt å ena sidan samt havandeskapstidens längd å den andra med hjälp av Linders' undersökning. Härvid utgick man från den uppgift om längden, som förefanns. Med utgångspunkt från beräkningen, att mot en uppgiven längd av 50 cm svarade en havandeskapstid av 270 dagar ± 1/a av densamma, som variation uppåt och nedåt, ansågs den normala variationsbredden för havandeskapstiden i ett sådant fall vara 240 till 300 dagar. Med en ur de Linderska tabellerna kalkylerad längdtillväxt av 5 cm per månad finner man, att mot en födelselängd av t. ex. 44 cm svarar en genomsnittlig havandeskapstid av % månad m i n d r e än för 50 cm, eller 270 dagar — 36 dagar = 234 dagar. Variationen ( ± */•) ger gränssiffrorna 260 (högsta värde) och 208 (lägsta värde). Mot längden 50 cm svarar alltså konceptionstiden 240 till 300 dagar. 49 cm = 255—293 dagar 48 cm = 229—287 » 47 cm = 224—280 » 46 cm = 219—273 » 45 cm = 213—267 » 44 cm = 208—260 » 43 cm = 203—253 » 42 cm = 197—247 » 41 cm = 192—240 » 40 cm = 187—233 » Vid en jämförelse i Linders' tabeller mellan dessa, genom längdmåttet erhållna gränser för konceptionstiden, och den för varje fall kända kroppsvikten erhölls den uppfattningen, att överensstämmelsen mellan de beräknade konceptionstiderna och den mot dessa svarande viktklassen var god. I varje aktuellt fall kontrollerades också den genom längden beräknade konceptionstiden med den genom vikten erhållna, varvid den även då funna, i allmänhet mycket goda överensstämmelsen kunde noteras. Under dessa förhållanden ansågs det, att »längdregeln» kunde läggas till grund för bedömningen av de framställda frågorna. Med användande av denna metod, vilken dock måste betecknas som tämligen grov, ställdes man i gränsfall inför nödvändigheten att medgiva en eller annan

236 Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden.

dags förskjutning som möjlig. Utlåtandena kommo alltså att bli formulerade på tre olika sätt: a) »att ifrågavarande barn med hänsyn till dess utvecklingsgrad vid födelsen kan antagas hava blivit avlat vid samlag den n:te april», b) »att icke kan antagas så sent (eller så tidigt) som den n:te april», kan antagas den n:te april eller en eller annan dag c ) » a tt senare (tidigare)». Det är givet, att frågan om tänjbarheten av gränserna uppåt och nedåt varit föremål för många avväganden ej minst till följd av de alltmer ökade krav, som i ett antal fall framkommit på möjligast exakta medicinska utlåtanden till ledning för domstolarnas beslut. I sådana fall har styrelsen i allmänhet låtit utreda ärendet av den medlem av dess vetenskapliga råd, som företräder obstetrik och gynekologi, varjämte styrelsen sökt samråd med föreståndaren för styrelsens statistiska avdelning. 3. Nuvarande bedömningsmetodik. Under år 1951 utfördes under ledning av förste aktuarien vid medicinalstyrelsens statistiska avdelning Erik Soop en bearbetning av de Linderska tabellerna. Resultatet redovisades dels i en P. M., dels i tabellform: P. M. angående normalfördelningen av barn efter graviditetsperiodens längd vid given längd och vikt. Bifogade tabeller 1, 2, 3 och 4 visa för respektive gossar och flickor utjämnade fördelningar av uppgifter om graviditetsperiodens längd vid given längd respektive vikt hos nyfödda barn. De äro räknade på observerade fördelningar, som redovisas i tabell 1, 2, 7 och 8 i F. J. Linders' utredning »Om sambandet mellan nyfödda barns längd och vikt och moderns havandeskapstid». (Meddelanden från Kungl. Medicinalstyrelsen nr 63, Stockholm 1930). Med tillämpning av den formel, som i Linders' skrift återges i noten sid. 12, ha de observerade fördelningarna utjämnats till normalfördelningar. Serier redovisas för varje längdklass mellan 42 och 58 cm, vad angår gossar, och 42—57 cm, vad angår flickor, och varje viktklass mellan 1,2 och 4,G respektive 1,4 och 4,0 kg. Fördelningar, som grunda sig på färre än cirka 130 observationer ha icke medtagits. Det bör observeras, att Linders själv icke medtagit utjämnade fördelningar för serier med mindre än 390 observationer, uppenbarligen emedan han ansett serier med färre observationer alltför utsatta för slumpbetingade oregelbundenheter. Förhållandet manar till försiktighet, då slutsatser skola dragas av tabellernas uppgifter. Talen i tabellerna äro relativtal, i det varje längd- eller viktklass avser fördelningen av 1 000 fall. För varje längd- eller viktklass säga alltså tabellerna, hur många barn på 1 000, som normalt kunna antagas vara födda efter viss graviditetsperiod. Om det t. ex. uppges om ett gossebarn, att det avlats tidigast 30 veckor före födelsen och barnet är 45 cm långt, säger tabell 1, att sådana fall normalt inträffa i (1 + 3 + 6 + 13 = ) 23 fall på 1 000. Då tabellerna skola användas för belysning av sannolikheten i påståenden om tidpunkten för en konception, måste följande reservationer och synpunkter beaktas. Materialet för beräkningarna h ä r r ö r från tiden 1911—1920 och man vet icke, om en allmän förskjutning av barnens längd och vikt vid given havandeskapstid kan ha inträffat sedan dess. Vidare avsåg materialet barn födda på vissa städers barnbördshus, nämligen i Stockholm, Lund och Malmö. De där förlösta kvinnorna äro icke med nödvändighet representativa för samtliga mödrar i riket. Slutligen är det klart, att all möjlig hänsyn måste tagas till egenskaper hos föräldrarna som kunna tänkas ha påverkat barnens längd och vikt. Är det sannolikt, att ett

Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden.

visst barn är exempelvis kortare än genomsnittet, är det uppenbart, att normalfördelningen icke är tillämplig för detta barn. Det beror då på frågeställningen, om fördelningen kan användas. Innebär påståendet om tidpunkten för konceptionen, att graviditeten varit ovanligt kort, förstärker uppgiften om arvsanlaget det intryck tabellen ger, nämligen att högst så och så många på tusen med den givna längden hos b a r n e t bruka ha så kort havandeskapstid. I motsatt fall, det vill säga, då lång havandeskapstid påstås, försvagar nämnda uppgift om arvsanlag tabellens vittnesbörd. Tabeller 1—4 (se bilaga). Innan en redogörelse lämnas för utnyttjandet av de uppgjorda tabellerna, torde det vara nödvändigt att diskutera några av de felkällor, som måste vidlåda materialet. Tidsfaktorn, som kan tänkas inverka på utvecklingsgraden hos barnen, har nämnts i aktuarien Soops P. M., likaså frågan, huruvida Linders' primärmaterial är representativt för landet i dess helhet. Några som helst undersökningar av dessa förhållanden ha icke gjorts, varför det för närvarande icke är möjligt att taga någon hänsyn till dem. Möjligheten av, att ett uppgivet längdmått u p p e n b a r t kan vara för litet eller för stort, måste vidare beaktas. Härvid får framhållas, att mätning och vägning av de nyfödda givetvis alltid kunna inrymma såväl systematiska fel, som fel, d r a b b a n d e varje enskild sådan procedur. I allmänhet torde viktsiffran vara den säkraste, då svårigheten att erhålla en korrekt sådan siffra vid god teknik är betydligt m i n d r e än vid längdmätningen: det kan vara besvärligt att få fram en riktig siffra, om barnet ej sträcks ut ordentligt, och den avrundning, som alltid sker till närmaste halvcentimetermått, kan göras på olika sätt. I samband med diskussionen om de mognadstecken, som givas av längd- och viktmåtten, kan nämnas, att de uppgifter, som antecknas å barnbördsavdelningarna for barn under en vikt av 3 000 gr, och som ge upplysning om bl. a. hudfärgen, skrikets karaktär, förekomsten av ullhår, utvecklingsgraden av de yttre könsorganen samt av naglarna, icke giva ledning till besvarandet av frågan om den nyföddes mognadsgrad på annat sätt, än att de medgiva en grov uppskattning härav. Systematiska undersökningar av dessa teckens betydelse vid bedömningen av relationen mellan utvecklingsgrad och konceptionstid saknas ännu. Som Linders påpekar, är datum för början av den sista regleringen före barnets födelse icke sällan felaktig. Vid den rättsmedicinska bedömningen av en ifrågasatt konceptionstid i förhållande till den föreliggande utvecklingsgraden hos den nyfödde måste man sammanjämka två olika tidsuppgifter; å den ena sidan är frågeställningen från rättens sida den, om tidsperioden mellan en eller flera dagar, då samlag ägt rum och intill dagen för förlossningen stämmer, medan å den andra de ovan redovisade tabellerna utgå från datum för den första dagen av den sista regleringen före förlossningen. Då det ej är visat, att befruktning är omöjlig under någon del av intervallet mellan två regleringar och (enligt vissa uppgifter) ej heller under själva regleringen, kan havandeskapstiden, räknad från den sista regleringens första dag, med flera veckor skilja sig från den havandeskapstid, som man r ä k n a r med från ett befruktande samlag. Som medelvärde för en regleringscykel r ä k n a r man med 28 dagar, men denna cykel är dels icke densamma for en och samma kvinna vid olika tillfällen, dels varierar den så, att cyklar omfattande både 3 och 5 veckor kunna förekomma utan att betraktas som särskilt ovanliga eller från det normala avvikande. Emellertid synes enighet numera råda om, att den vanligaste tidpunkten för befruktningen ligger 7 till 15 dagar in på cykeln, räknat från regleringens första dag. Maximum torde kunna beräknas ligga o m k r i n g den tionde dagen, och denna dag har av medicinalstyrelsen valts som det sannolikaste datum för befruktning. Givetvis är detta en uppskattning, och då man på grundval av denna beräkning får fram en viss procentsiffra ur fördelningen i tabellerna, angivande möjligheten för att ett barn med viss längd och

238 Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden.

vikt kan vara avlat en viss dag måste man ha klart för sig, att en viss osäkerhet kommer att belasta resultatet. Om man nu med utgångspunkt från Linders' medeltal för längden hos nyfödda flickor 50 cm (49,98 cm) och deras vikt 3 300 gr (3 303 gr) i de av medicinalstyrelsen omräknade tabellerna undersöker, hur många sådana barn, som fötts efter den beräknade medelhavandeskapstiden 275 dagar (275,3 dagar), går man in i tabell 2, och uppsöker i längdkolumnen 50 cm:s-nivån. I veckan 274—280 dagar finner man 197 fall. Fortsätter man åt höger och summerar antalet fall, som fötts vid denna tidpunkt eller senare, finner man som slutresultat (197 + 193 + 146 + 85 + 39 + 14-|_4 + l + 0 = ) 679, d. v. s. sådana fall inträffa normalt i 680 fall av 1 000 eller i 68 %. Motsvarande beräkning för vikten ger resultatet 679 fall av 1 000 eller likaledes 68 %. Förutsättningen för dessa sifferuppgifters giltighet är emellertid, att havandeskapstiden räknas med början från den sista regleringen. Exempel 1. När nu en domstol framställer frågan huruvida t. ex. ett den 3 januari 1951 fött gossebarn med en längd av 50 cm och en vikt av 3 210 gr kan hava avlats vid samlag antingen den 6 mars eller den 19 mars 1950 verkställes uträkningen på följande sätt: a) havandeskapstiden, räknad från och med dagen för det aktuella samlaget till och med dagen före datum för förlossningen blir mars 26 dagar 1950 (samlag 6 mars) eller 12 dagar (samlag 19 mars) april 30 > 1950 maj 31 » 1950 juni 30 » 1950 juli 31 > 1950 aug. 31 > 1950 sept. 30 > 1950 okt. 31 > 1950 nov. 30 > 1950 dec. 31 > 1950 jan. _ 2 » 1951 303 dagar 289 dagar För att kunna använda den sålunda uträknade havandeskapstiden vid beräkning med Linders' tabeller måste den för att gälla från sista regleringen utökas med 10 dagar (jämför ovan). I detta exempel bli sålunda de båda ifrågasatta havandeskapstiderna 313 respektive 299 dagar. b) Vid beräkning utgående från längden går man in i tabell 4 och söker sig fram i 50 cm:s-nivån till veckan 309—315 dagar varvid man finner siffran 13. I kolumnerna till höger härom finner man siffrorna 5, 1 och 0. Av tabellen kan sålunda utläsas att av 1000 barn med 50 cm:s längd 13 + 5 + 1 = 19 haft en havandeskapslängd efter sista regleringen av 309—315 dagar eller ännu längre. Sannolikheten blir då 1,9 %. Därefter förfares på samma sätt för den a n d r a ifrågasatta havandeskapstiden (veckan 295—301 dagar) och man finner 75 + 35 + 13 + 5 + 1 = 129 d. v. s. en sannolikhet av 12,9 %. c) Vid beräkning enligt vikten användes tabell 3 i nivån 3,2—3,4 kg. Man får då för de båda ifrågasatta havandeskapstiderna sannolikheterna 1,8 % och 12,8 %. Sålunda kommer man till, att för en havandeskapstid motsvarande samlag 6 mars sannolikhetsgraden räknad efter längden är 1,9 % och efter vikten 1,8 %. Slutsatsen blir att barnet kan hava avlats vid denna tidpunkt, men sannolikhetsgraden är så låg att antagandet icke kan anses troligt. Medicinalstyrelsens yttrande blir då »icke uteslutet men osannolikt». För havandeskapstiden motsvarande samlag den 19 mars blir sannolikhets-

Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden.

graden däremot 12,9 % respektive 12,8 %. Storleksordningen av dessa värden får anses vara sådan, att det icke kan betraktas som osannolikt, att barnet kan ha avlats vid uppgiven tidpunkt. Medicinalstyrelsens yttrande blir i detta fall »kan hava avlats, och icke osannolikt». Exempel 2. I somliga faderskapsmål blir den frågeställningen aktuell, när ett barn av viss utvecklingsgrad vid födelsen tidigast eller senast kan hava avlats. En flicka, född den 21 april 1948, h a r en längd av 43 cm och en vikt av 1 980 gram. a) Längdfaktorn: man går in i tabell 2 och uppsöker 43 cm:s-nivån samt summerar från vänster respektive från höger, så långt att sista siffran bringar summan upp till 100 fall, motsvarande en sannolikhetsgrad av 10 %. På vänster sida, motsvarande barnen med kort konceptionstid, finner man att veckan 204—210 dagar ger 14,8 %, men föregående vecka 197—203 dagar blott 9,6 % ; på höger sida ger veckan 281—287 dagar 6,8 %, medan veckan 274—280 dagar ger 10,8 %. b) Viktfaktorn: enligt tabell 1 ger viktgruppen 1,8—2,0 kg i veckan 204—210 dagar en sannolikhet av 10,3 %, och veckan 274—280 dagar likaledes sannolikheten 10,3 %. Gränsperioden för den längre konceptionstiden ligger alltså, om en sannolikhet av 10 % anses markera steget mellan »sannolikt» och »icke sannolikt», i veckan 274—280 dagar. Beräkningarna efter längd respektive vikt ha här givit samstämmiga värden (10,8 % och 10,3 % ) . Bedömningen av gränsen för den kortaste möjliga konceptionstiden är något svårare. Beräkningen efter längden gav här 14,8 % för veckan 204—210 men så nära 10 som 9,6 % för veckan 197—203. Beräkningen efter vikten pekar dock på veckan 204—210. Man är i sådant fall obenägen att alltför snävt angiva gränsen utan räknar med att den skall ligga någonstädes nära mitten av tidsperioden 197—210 dagar. Emellertid ha de nu utförda beräkningarna vad ankommer på Linders' tabeller utförts med utgångspunkt från den sista regleringens första dag, varför man för att uppnå jämförbarhet med den reella konceptionstiden enligt p a r t e r n a s utsagor måste minska de erhållna värdena med 10 dagar. I detta fall skulle sålunda gränsen för sannolikt längsta konceptionstiden ligga vid (274—280) minus 10 = 264—270 dagar och gränsen för sannolikt kortaste konceptionstiden vid (197—210) minus 10 = 187—200 dagar. Genom att räkna baklänges från och med förlossningsdagen finner man att: 264 dagar = 20 juli; 270 dagar = 26 juli 1947. 187 dagar = 10 okt.; 200 dagar = 23 okt. 1947. Vid avgivande av utlåtandet i ett fall som detta har styrelsen emellertid funnit lämpligt att ej precisera gränserna med datum, emedan så många felkällor finnas i beräkningarna. Om det i detta fall angavs gränserna 20 juli och 23 oktober skulle detta av rätten kunna fattas så att befruktning vid uppgivet samlag 19 juli eller 24 oktober säkert vore att betrakta som osannolik. Styrelsen skulle i det nu exemplifierade fallet formulera sitt utlåtande sålunda: »att det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke kan med visshet avgöras, vilken dag ett barn av viss mognadsgrad vid födelsen tidigast eller senast blivit avlat; men att ifrågavarande flickebarn med hänsyn till dess utvecklingsgrad vid födelsen kan antagas hava avlats vid samlag tidigast någon dag under den sista delen av juli 1947 och senast i mitten av oktober samma år». Om t. ex. den yttersta datumgränsen för den längsta konceptionstiden beräknats till omkring den 29 oktober, hade yttrandet i detta stycke formulerats: »någon av de sista dagarna i oktober» medan ett datum omkring den 25 oktober givit svaret »någon dag under den sista delen av oktober».

240 Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden.

Med uttrycken »den sista delen av oktober» (respektive »den första delen» och »mitten av månaden») avser medicinalstyrelsen samma tidsperioder, som med dessa uttryck angiva de olika tredjedelarna av månaden i Handelsbalkens köplag, 68 §, Det har av det föregående framgått, att en sannolikhet av 10 % bedömts vara den gräns, ovan vilken frågan om möjligheten av att ett barn kunnat avlas vid viss tidpunkt besvarats jakande, och under vilken samma fråga besvarats nekande. Gränsen är givetvis rent konventionell. Redan primärmaterialet är, som av redogörelsen för detsamma framgår, behäftat med åtskilliga svagheter, vilka likväl till en viss del kunna anses vara eliminerade genom metoden för de använda tabellernas uppgörande. Dessa äro nämligen resultatet av en utjämning av de observerade frekvenserna till s. k. normalfördelningar, varigenom bl. a. de extrema fallen komma att falla utanför statistiken. Att felkällorna systematiskt påverka materialet ger till följd, att de relativa förhållandena kunna betraktas som tillförlitliga, men denna slutsats gäller givetvis icke för det enskilda fallet. Någon metod att frigöra primärmaterialet från inflytande av felkällorna finnes för närvarande icke. Tillämpningen av denna 10 %-gräns medför givetvis praktiska svårigheter. Dels kunna de i ett aktuellt fall erhållna sannolikhetsgraderna för längd respektive vikt falla på var sin sida om gränsen, dels kunna de falla omedelbart under den. Metoden att söka interpolera för varje uppgivet datum för konceptionen och därmed för konceptionstiden är icke tillämplig på det tillgängliga siffermaterialet. I sådana fall torde det vara nödvändigt att till det yttersta utnyttja de mogenhetsuppgifter förutom längd- och viktsiffrorna, som kunna förefinnas, men i de mest svårbedömda fallen torde det icke vara möjligt att avgiva ett bestämt svar på den framställda frågan. De olika felkällor, som förhindra möjligheten att exakt besvara frågan om relationen mellan nyfödda barns utvecklingsgrad och konceptionstiden äro av sådan art, att forskning på området väl kan tänkas eliminera flertalet av dem. I första h a n d gäller detta de i aktuarien Soops P. M. framhållna antropologiska och befolkningsgeografiska spörsmålen, bestämmandet av den verkliga tidpunkten för konceptionen, samt möjligheten av att påvisa andra mognadstecken än dem, som nu noteras. Bertil Falconer.

Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden. o o o o o o o o o oo oo oo oo oo oo o oo oo oo oo oo oo oo oo oo o o oo oo oo

o o CO CO

co co co o co co CM CM

icoco-^-^cococo-^ioio-^cDoo

00 -#

oo o CM CM

r H O t ^ O H i o m c ^ o o i o ^ ^ c n i Q o o a : HHTfiOCDCOOIM^CDt^OOOOH •t—IrlrlrITH-I—(CMCMCM •^cxio-or-cocMcoooioOT-HoocDcooi H(MC0I>O>(MlOI>03HHr-(COCMTH T-lT-lrHrHCMCMCMCMCMCM exil—IWCOIOT)I(MO5COT-IHCOO2I-I-^IO CO"^OOOCMlOI>a500CT500CT3r-CD H r I T - I T — I I — I CM CM T - I T H T - I I — I T - I

i> co CD C— CM CM O <X> CD CD OJ CM

OC005CDCDHT)I(NC0CD0505CDTJIOC0 cocDi>T-ico-'tf->*coT-ia5c^cDiO'<#-'*co

co o

^

£

©

J* -*i

CM CM CD CM

-# m CM CM O lO CO "^ CM CM CM 00 co co CM CM

fc CM CM

73 73 :0

-*H O O H CM CM F- co

t" Oi O) O T-( CM

w S SS?

H t » l O O

O00OtM-#CD00O<M-*«000OCMr»<«0 TH T-T CNT <M" CM" o f <M~ c o c o c o c o c oI "^1 • "*3I " ^ ' T ( I O I 1 0 0 5 1 I | I C D O O O « 1 * ! 0 0 0 0 8 1 1 I TH^THTHCMCM^CMCMOJCOC^COCOCO-^''^-^

242 Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden. o oo oo oo oo oo oo oo o o oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o

I I I I co o CM CM co co

ooooooooooo

I- I ICOtJlTilTjlTjlTjlMTjliOiOtCi-lD-

O lO O TH co co

00 T* 00 O CM CM

coooooo^oooococOT-iirsuoooT-i-^c-•HHoa-*coi>05iN-<*coi>i>oor-iooco THT-II-IT-IT-IT-(CMT-IT-I

cMoocoioioiOHomr-cDiNOiooicM

CMCM-rt<[>05i-lrJII>030THT-ICMCMOT-l THTHTHTHCMCMCMCMCMT-ICM

o co CD r^

CCTlKMTjIOCOt-r'COCO'ilNOvOOC* LOiOCSCM-rJliOCDCOiO-^COCOCMai-!—IT-I

O CD CD CO CM CM

C^OCMIOTHOOOOOCOCMOOOCDOOCOC^I>.I>.T-ico^-^coTHasoocDCDiocoioio

CM CM

CO o lO »o CM CM CD CM (M CM

i2 CM

coiocooMXi^iot^Ht-ooincMfiO HO>(MH05>lOCOHrl

o »o CM CM CM 00 co co CM CM

„

00 rX

TflOCOHO C-COHO

NOT-^iOCDr-coffiiOHNCc^incor-

Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden. O O O O O O O O O O O O O O O O ) O O O O O O O O O O O O O O O O ) O O O O O O O O O O O O O O O O )

I I OOOOOOOOIOOOO co

o

CM CM

H r t O H r t H r l r l H H H H I M

co co T-ICMCOCMCOCOCO-^TjllOCDlOC^CTS

oo T * oo o CM CM

^t!00iO-<*TtiOiOi0i-lrJ<00THi-iaiI>05 NrJCOOOOCOCOt^OOOOrtHO T-ITHTHT-HT-ICMCMCMCMCM

O CD CO CD CM CM

co

oi

CM CM CO CM

•o

B JX

**

*TJ

(Tt

CM CM O iO

m

co • * CM CM CM 0 0

co co CM CM

oo *# H CM CM CM

CM CM •«#

O

t>- co o o i - l CM

COOO->#T-IO

' J O C C O N ^ O o o O N T l l t O l X I O N i K O TH T-T TH CM CNT CNT CM" o f CO co co co co" •

> M

e^T^C0_0C^O_(M-*tD00OC<l-*«D00OIM-^l T^THT-TTHofoaofofoacococococo-^TiT^

244 Relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden. o oo oo oo oo oo oo oo oo o oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o

o co co co co co

O O O O O O O O O T H O T H

I CM OJ T-I TH -^I CO - ^ I

CO C5

co co lOJoacococoio^coc^c^c^oiTHTti

oo •>*

oo o CM CM

(Mt'CDCMlXMCMO^asCXl'^t^nOlCOO HO)«5iOC0 05<MiOt>OOaiOJOHOOOO rtHrlr-ITHTHCVKMHMW

o CD (M O] CO O CM Ol

O

Ol

CM CM

OS co T* Ol OJ

Ol 00 CO CO CM O ]

O T-l CM CO CM

(jo

CM CM

CM O 00 CO •

245 Bilaga

B.

Retslsegerådets i Danmark utlåtande den 12 maj 1953. I skrivelse af 27. oktober 1951 har justitsministeriets kommission vedr0rende aendringer i lovgivningen om b0rn uden for aegteskab anmodet retslaegerådet om en udtalelse angående det af kommissionen forberedte udkast til en sendret faderskabslovgivning. Den således fremsatte foresp0rgsel har måttet give rådet anledning til indgående overvejelser og unders0gelser; dette gaelder ikke mindst inden for blodtypeområdet, hvor man har ment at måtte laegge vaegt på udformningen af en besvarelse, der i videst muligt omfång daekkede samtlige skandinaviske ländes syn på de herhenh0rende principielle sp0rgsmål. Under hensyn hertil tog man herfra initiativet til i februar 1952 at indbyde de 0vrige skandinaviske ländes sagkyndige på blodtypeområdet, under hvem tillige selve de retsmedicinske laboratorieunders0gelser inden for området officielt er henlagt. Det drejer sig for Finlands vedkommende om Finlands R0de Kors blodtjeneste (dr. Harri Nevanlinna), for Norges vedkommende om Oslo universitets retsmedicinske institut (professor, dr. med. Georg Waaler og prosektor, dr. Jon Lundevall), for Sveriges vedkommende om henholdsvis Statens rättskemiska laboratorium (professor, dr. med. Erik Wolff, docent, dr. med. Birger Broman og dr. Bengt Jonsson) og Bakteriologiska institutionen ved Lunds universitet (professor, dr. med. Arvid Lindau og docent, dr. med. Rune Grubb). Chefen for det retsmedicinske institut i Reykjavik, professor, dr. med. Nils Dungal har alene kunnet deltage i forhandhngerne gennem brevveksling. Fra dansk side deltog chefen for Universitetets retsmedicinske institut, professor, dr. med. Knud Sand og afdelingsleder ved institutets serologiske afdeling, dr. med. K. Henningsen, samt chefen for Universitetets arvebiologiske institut, professor, dr. med. T. Kemp. Endvidere deltog kontorchef i justitsministeriet H. Tops0e-Jensen og retslsegerådets juridiske rådgiver, professor dr. juris Louis le Maire i m0derne. Efter en raekke m0der på naevnte tidspunkt har dette samarbejde vseret fortsat dels ved gensidige bes0g, dels ved en lige indtil nu fortsat korrespondance. Forhandhngerne, der ikke alene tager sigte på den nu fremsatte fores P 0rgsel, kan endnu ikke betragtes som tilendebragte, og det indledede samarbejde må af hensyn til blodtypeforskningens hurtige udvikling naturligvis fortsattes fremover men det J0r desuagtet antages, at de fremsatte udtalelser angående blodtypesys'temerne i hovedtraekkene dsekker de nordiske sagkyndiges nuvserende syn på blodtypeunders0gelsernes retslige vaerdi. Vedr0rende de 0vrige s P 0rgsmål har man ikke haft tilsvarende skandinaviske torhandhnger, men man har dog haft dr0ftelser af visse sp0rgsmål med skandinaviske kolleger. De af kommissionen stillede sp0rgsmål skal man besvare således: ad A. Sp0rgsmål vedr0rende avlingstidspunktet. 1) I hvilke intervaller af den på ssedvanlig made beregnede avlingstid og — inden for disse — i hvilket omfång vil det vsere muligt at udtale sig om den st0rre eller mindre sandsynlighed for, at avlingen kan v a r e sket ved et bestemt samleje — dels når flere msend er indstaevnte, dels når kun een er indstsevnt?

246 Retslaegerådets i Danmark utlåtande.

Svar: Er kun een indstaevnt, vil samlejets placering indenfor avlingstiden og i dagene umiddelbart omkring dens graenser normalt vaere irrelevant. Er flere indstaevnte, kan visse sammenligninger anstilles, men grundlaget for sammenligningen er dog usikkert; dog vil sandsynligheden for faderskab blive anset for st0rre ved samleje omkring midten af avlingstiden end i yderkanterne, i hvert fald når også yderligere momenter underst0tter en sådan vurdering. 2) Med hvilken sandsynlighed kan faderskab udelukkes, når der er i n d t r å d t menstruation senere end samlejet? Svar: Man kan if0lge vor nuvaerende biologiske viden og kliniske erfaring ikke udelukke, at befrugtning kan finde sted ved samleje lige f0r, lige efter eller endog under menstruation; der vil dog her vsere tale om sjaeldne faenomener. Menstrualionsforholdene b0r derfor formentlig under alle omstaendigheder kun vaere relevante, når tillige andre momenter tåler i samme retning. Til det anf0rte kommer, at der under graviditeten vil kunne forekomme menstruationslignende bl0dninger, der kan forveksles med menstruationen. Det må ligeledes bemaerkes, at laegelige erfaringer i meget h0j grad peger i retning af, at kvinders oplysninger om deres menstruationsforhold er usikre, således at de ofte ikke vil kunne stå for naermere efterpr0vning. I tilfaelde, hvor der er foretaget svangerskabsreaktion på et tidligt tidspunkt af svangerskabet, vil denne reaktion kunne vaere vejledende. 3) Med hvilken sandsynlighed kan faderskab udelukkes, når samlejet har fundet sted efter det tidspunkt, da menstruation normalt vilde vaere indtrådt? Svar: Med hensyn til samlejer, der har fundet sted efter det tidspunkt, hvor menstruation normalt skulle have fundet sted, g0r tilsvarende synspunkter som ovenfor anf0rt sig gaeldende. Menstruationens udebliven vil ikke med n0dvendighed vaere ensbetydende med, at besvangring har fundet sted, og oplysningerne vil også på dette punkt if0lge sägens natur vaere usikre, omend disse forhold vel efter omstaendighederne vil kunne vaere vejledende, når de sammenholdes med andre momenter. 4) I hvilket omfång vil det vaere muligt at udtale sig om den st0rre eller m i n d r e sandsynlighed for, al avlingen kan vaere sket ved et bestemt samleje, når hensyn tages til kvindens varierende fertilitet i perioden mellem to menstruationer — dels når flere maend er indstaevnte, dels når kun een er indstaevnt? Svar: Med hensyn til kvindens varierende fertilitet i perioden mellem to menstruationer skal bemaerkes, at konceptionen almindeligvis finder sted ganske kort efter ovulationen, og at der som oftest kun finder een ovulation sted i hver cyklus (tidsrummet mellem en f0rste menstruationsdag og f0rste dag i naeste menstruation), hvilket i långt de fleste tilfaelde sker ca. 11.—17. dag i cyklus, men at flere ovulationer kan finde sted i samme cyklus, og at konception erfaringsmaessigt kan finde sted på ethvert tidspunkt af cyklus. Det skal endvidere bemaerkes, at man kun vil kunne laegge vaegt på disse forhold, såfremt man har et n0je forhåndskendskab til den pågaeldende kvindes menstruationsforhold, og såfremt disse ligger meget konstant; de naevnte forudsaetninger vil kun relativt sjaeldent vaere opfyldte. Er flere maend indstaevnte, vil man under de angivne forudsaetninger, såfremt den ene har haft samleje ved eller naer pågaeldende kvindes ovulationstid, betragte den pågaeldendes faderskab som sandsynligere end de 0vriges, hvis disses samlejer ligger adskillige dage fra naevnte tidspunkt. Er kun een mand indstaevnt, vil han kun kunne udelukkes, såfremt samlejet har fundet sted ved eller naer menstruationstidspunktet, og såfremt tillige andre omstaendigheder g0r konception usandsynlig. 5) Såfremt der kan tillaegges det i punkt 4 omhandlede forhold nogen betydning, anmodes om en udtalelse om forholdet mellem de resultater, man måtte nå ad den-

Retslaegerådets i Danmark utlåtande.

ne vej, og de resultater, der nås ved den i punkt 1 omhandlede saedvanlige metode for beregning af avlingstiden på grundlag af barnets vaegt og laengde. Svar: Den saedvanlige metode for beregning af avlingstiden må betegnes som långt den sikreste. Denne beregning bygger på enkle, objektivt iagttagne og umiddelbart registrerede egenskaber ved barnet (vaegt, laengde, moderkagens udseende m. v.) og evenluelle foreliggende oplysninger om sygdomme i svangerskabet. Vurderingen udfra menstruation, ovulation m. v. bygger derimod på faenomener, som vanskeligt läder sig objektivt diagnosticere, og om hvilke de anamnestiske oplysninger if0lge sägens natur ofte vil vaere mangelfulde eller forkerte.

ad B. Antropologiske unders0gelser. a. Unders0gelser af sådanne egenskaber, om hvilke man ved, at de klart f0lger visse arvelove. Denne gruppe omfatter som en saerlig undergruppe de forskellige blodtyper samt endvidere andre arvelige egenskaber, deformiteter og sygdomme, hvor arvegangen er kendt. 1) Med hensyn til anvendelse af blodtypebestemmelserne anmodes om en udtalelse om den teoretiske udelukkelsesprocent efter de enkelte systemer samt efter en samlet anvendelse af de i praksis anvendte systemer. Svar: Sandsynligheden for faderskabsudelukkelse i en konkret sag er blandt andet afhaengig af blodtypekombinationen hos moder og barn. Imidlertid kan det på basis af de forskellige blodtypers frekvens i befolkningen teoretisk udregnes, hvor ofte et givet blodtypesystem vil kunne demonstrere faderskabsudelukkelse i et materiale bestående af tilfaeldige moder-barn-kombinationer og maend, der ikke er faedre til pågaeldende b0rn. Denne beregnede sandsynlighed benaevnes den teoretiske udelukkelsesprocent, og den giver med andre ord et udtryk for, hvor stor en chance en mand, der ikke er barnets biologiske fader, har for at blive udelukket efter pågaeldende system. Da med en enkelt undtagelse de kendte blodtypesystemer efter de hidtil foreliggende erfaringer nedarves uafhaengigt af hinanden, vil anvendelsen af flere blodtypesystemer 0ge den teoretiske udelukkelsesprocent. Den teoretiske udelukkelsesprocent er for de rutinemaessigt brugte systemer, Ai A2 B O, MN, Rh och P tilsammen omkring 51 %. De ikke-rutinemaessigt brugte systemer: Secretor-non-secretor Kell Lutheran Duffy Kidd S

2,58 % 4,21 %) 3,33 %0 4,96 %o 2,75 % 6,69 %J

Disse systemer har man imidlertid ikkemulighed for at anvende i praksis, da de nodvendige antisera ikke kan skaffes endnu.

De angivne tal er anf0rt efter Race, dog at de for de to sidstnaevnte systemers vedkommende bygger på egne beregninger. 2) En udtalelse udbedes om graden af sandsynligheden ved udelukkelser efter de forskellige blodtypesystemer. 3) En udtalelse udbedes om betydningen af den i punkt 2 naevnte sandsynlighedsgrad for den praktiske anvendelse af den foreslåede nye regel — dels når flere maend er indstaevnte, dels når kun een er indstaevnt. Svar: Den ved de skandinaviske forhandlinger vedtagne vejledning. Mulighederne for udelukkelse af faderskab gennem unders0gelse efter de forskellige blodtypesystemer vil vaere afhaengige af den grad af sikkerhed, med hvil-

248 Retslaegerådets i Danmark utlåtande.

ken arvegangen indenfor de enkelte systemer er bevist, samt af pålideligheden af unders0gelsestekniken. Såsnart sikkerheden i disse to henseender er bekraeftet gennem unders0gelse af et arvebiologisk tilstraekkelig stort materiale, herunder navnlig familieunders0gelser, moder-barn-kombinationer og tvillingeunders0gelser, berettiger systemets biologiske beviskraft en retsmedicinsk anvendelse til udelukkelse af faderskabsmulighed. Således som det altid er blevet fremhaevet fra biologisk side, kan ingen biologisk unders0gelse nå den absolute sikkerhed, men derimod kan st0rrelsesordenen af den opnåede sikkerhed ved en på en biologisk undersogelse baseret, retsmedicinsk faderskabsudelukkelse til en vis grad vurderes talmaessigt, idet den i nogen made er afhaengig af erfaringsmaterialets st0rrelse. ABO-systemet. Faderskabsudelukkelse efter ABO-systemet må uden videre anses for at have så stor beviskraft, som en biologisk unders0gelse kan have. Sikkerheden af en faderskabsudelukkelse efter ABO-systemet må på det foreliggende erfaringsmateriale sk0nsmaessigt anses for at vaere af en st0rrelsesorden, der ligger over 99,99 %. MN-systemet. For MN-systemet gaelder det samme som for ABO-systemet. AiAz-systemet. Under forudsaetning af, at der foreligger helt typiske reaktioner for Ai og A», gaelder for AiA 2 -systemet tilnaermelsesvis det samme som for ABO- og MN-systemerne. I de tilfaelde, hvor udelukkelse efter AiA»-systemet er baseret på en As-egenskab hos barnet, b0r der dog foretages fornyet unders0gelse af dette, når det har nået en ålder af ca. 1 år. Sikkerheden af en faderskabsudelukkelse efter AiA 2 -systemet må på det foreliggende erfaringsmateriale sk0nsmaessigt anses for at vaere af en st0rrelsesorden, der ligger omkring 99,99 %. Rh-systemet. Under forudsaetning af upåklagelige tekniske muligheder og klare, typiske reaktioner h a r faderskabsudelukkelse efter unders0gelse med de fire sera: anti-C, anti-c, anti-D og anti-E tilstraekkelig biologisk beviskraft. . . . . Som helhed må sikkerheden af en faderskabsudelukkelse efter Rh-systemet på det foreliggende erfaringsmateriale sk0nsmaessigt anses for at vaere af st0rrelsesordenen omkring 99,9 %, dog i visse tilfaelde noget st0rre, i andre lidt mindre. P-systemet. Selv om arvelighedsunders0gelserne af P-systemet på indevaerende tidspunkt knapt h a r samme vaerdi som arvelighedsunders0gelserne af de ovennaevnte systemer, må P-systemet under forudsaetning af upåklagelige tekniske muligheder og eentydigt negative og staerke positive reaktioner anses for at have tilstraekkelig biologisk beviskraft til faderskabsudelukkelse. Idet analogislutninger fra et blodtypesystem til andre blodtypesystemer med en arvegang baseret på lignende principer, til en vis grad må anses for videnskabeligt berettigede, må sikkerheden af en faderskabsudelukkelse efter P-systemet på det foreliggende erfaringsmateriale sk0nsmaessigt anses for at vaere af en st0rrelsesorden, der ligger omkring 99,9 %. Sserlige tilfselde indenfor ovennsevnte systemer. 1 tilfaelde indenfor de ovennaevnte systemer, hvor saerlige tekniske vanskeligheder, atypiske reaktioner eller lignende g0r sig gaeldende, vil disse omstaendigheder vaere anf0rt i erklaeringen. I sådanne tilfaelde kan der ikke gives generelle retningslinier for sikkerheden, men hver enkelt konkret sag må vurderes for sig.

Retslaegerådets i Danmark utlåtande.

lkke-ratinemsessigt anvendte unders0gelser. Unders0gelsesresultatet efter anvendelse af de sjaeldnere antisera indenfor Rhsystemet (anti-C w , anti-e m. fl.) såvel som unders0gelse efter udskiller- ikke udskiller- og Lewis-systemet, Lutheransystemet, Kell-systemet, Duffy-systemet, Ssystemet m. fl. må vurderes for sig i hver enkelt konkret sag, idet det foreliggende materiale endnu ikke tillader generelle slutninger. Statistisk

värdering

af blodtyperesultatet i säger, hvor der ikke er faderskabsudelukkelse. Også i sådanne tilfaelde, hvor der ikke foreligger faderskabsudelukkelser efter noget af de anvendte blodtypesystemer, kan blodtypebestemmelsen få en mere eller mindre afg0rende betydning for sägens bed0mmelse. I en del tilfaelde vil nemlig den faderskabssandsynlighed, der foreligger efter det i sägen i0vrigt oplyste, i st0rre eller mindre grad kunne for0ges eller formindskes af blodtyperesultatet. I sådanne tilfaelde, hvor to eller flere maend er udlagt som mulige barnefaedre, kan en väsentlig, blodtypestatistisk forskel mellem pågaeldendes faderskabssandsynligheder vaere af stor vaerdi. Også i säger med kun een udlagt mand vil en på blodtyperesultatet baseret betydelig for0gelse eller nedstettelse af sandsynligheden for pågaeldendes faderskab kunne vaere vaerdifuld. Dette gaelder i sasrdeleshed i sådanne säger, hvor den fundne faderskabsusandsynligheds st0rrelsesorden nasrmer sig sikkerheden af en faderskabsudelukkelse. Det må imidlertid fremhaeves, at sådanne sandsynlighedsberegninger er rent blodtypestatistiske og må sammenholdes med andre i sägen foreliggende omstaendigheder, som såvel kan taenkes at for0ge som at formindske den beregnede faderskabssandsynlighed. Udover det i »vejledningen» anf0rte kan tilf0jes, at de ikke-rutinemaessigt anvendte systemer også, til trods for at materialerne endnu er ret begraensede, m å anses for at vaere af en ganske betydelig sikkerhed, således at faderskab, uforenehgt med et af disse systemers arvegang må anses for en fjerntliggende mulighed af meget betydelig indicievaerdi, isaer i säger, hvor en anden faderskabsmulighed foreligger, eller hvor andre, af blodtypebestemmelsen uafhaengige omstaendigheder peger i samme retning. 4) En udtalelse udbedes om betydningen af blodtypernes anvendelse som led i positivt faderskabsbevis. Svar: Positivt faderskabsbevis i den forstand, at en bestemt mand efter blodtypebestemmelsen med en til vished graensende sandsynlighed kan anses for at vaere fader til pågaeldende barn, må if0lge sägens natur vasre sjasldent. Forudsaetningen herfor er nemlig, at en i befolkningen meget sjaelden blodtype eller blodtypekombination findes såvel hos barn som hos udlagt mand, men ikke hos moderen. Imidlertid kan anvendelsen af flere, af hinanden uafhaengige blodtypesystemer, bevirke, at en kombination af flere, indenfor de enkelte systemer i sig selv ikke helt sjaeldne typer, har en ringe hyppighed i den almindelige befolkning, idet kombinationen af biologiske sandsynligheder sker ved multiplikation. Hvis f. eks. X, Y og Z hver repraesenterer en type med en hyppighed af 10 % indenfor 3 af hinanden uafhaengige systemer, vil kombinationen XYZ have en hyppighed af 1 promille, og tilstedevaerelsen af denne kombination hos barnet og den udlagte mand vil derfor vaere et ikke uvaesentligt indicium for pågaeldende mands faderskab; men styrken af dette indicium vil falde staerkt med stigende promiscuitet hos kvinden. Udover denne, stadig ret sjaeldne mulighed for direkte positivt faderskabsbevis, kan dog en vurdering af den statistiske faderskabssandsynlighed ofte vaere af

250 Retslaegerådets i Danmark utlåtande.

vaerdi i de tilfaelde hvor 2 eller flere maend er udlagte. Hvis f. eks. barnet skal have fået en bestemt blodtypekombination fra faderen, og det ikke kan udelukkes, at 2 udlagte maend, F 1 och F 2, begge kan have denne kombination, men at sandsynligheden for, at F 1 har den, kun er 10 % mod 90 % for F 2, vil man finde, at F 2's faderskab er 9 gange så sandsynligt som F l's. Det f0lger af sig selv, at sådanne blodtypestatistiske beregninger, der som regel er baseret på princippet, at de to maend i0vrigt i alle andre forhold har lige stor faderskabssandsynlighed, må vurderes med forsigtighed og sammenholdes med andre i sägen relevante omstaendigheder, såsom samlejetidspunktet i avlingstiden, antal af samlejer i avlingstiden m. m. Til slut skal naevnes, at blodtypestatistiske beregninger også kan have betydning ved negativt faderskabsbevis. Udover det rene eksklusionsbevis, hvor det kan »udelukkes», at den udlagte mand har den for den biologiske fader til et givet barn n0dvendige gen-kombination, vil der vaere tilfaelde, hvor den statistiske sandsynlighed herfor er meget ringe, således at st0rrelsesordenen af denne usandsynlighed naermer sig sikkerheden af en udelukkelse. F. eks. findes indenfor Rh-systemet en undertypekombination C + D _l_ E + c + , hvor sandsynligheden for, at denne kombination er baseret på genotypen CDE/cde, er mindre end 1 %, d. v. s. sandsynligheden for, at en mand af typen C + D + E + C + kan vaere fader til et rhesus-negativt barn — der har genotypen c d e / c d e — er mindre end 1 %, en usandsynlighedsgrad, der vel selv under nugseldende lovgivning må vaere af interesse i säger, hvor andre omstaendigheder tåler mod pågaeldendes faderskab. 5) En udtalelse udbedes om den praktiske betydning af andre arvelige egenskabers anvendelse i faderskabssager, f. eks. »brune» 0jne, skelen, visse deformiteter og sygdomme samt — som fremhaevet fra tysk side — visse ejendommeligheder ved rygs0jlen. Svar: Der er af svenske forskere udarbejdet en statistisk metode til positiv faderskabsbestemmelse. Herefter kan man beregne betydningen af samtidig förekomst af en arvelig egenskab hos fader og barn, når man kender egenskabens arvegang og den hyppighed, hvormed den förekommer i befolkningen. Endvidere kan man efter samme metode sammenholde betydningen af lighed med hensyn til flere forskellige egenskaber hos fader og barn. Man kender imidlertid ikke arvegangen for ret mange normale egenskaber og ej heller den hyppighed, hvormed de förekommer i befolkningen; her förestår der endnu et forskningsarbejde, hvis gennemf0relse staerkt vil for0ge mulighederne for antropologisk faderskabsbestemmelse. For en del patologiske egenskabers vedkommende kender man vel både deres arvegang og den hyppighed, hvormed de förekommer; men disse egenskaber er så sjaeldne, at de kun i få tilfaelde kan danne grundlag for faderskabsbestemmelser. Når der förekommer samme sjaeldne arvelige abnormitet eller misdannelse, f. eks. klumpfod, hareskår, medf0dt staer e t c , hos en udlagt barnefader og et barn, kan dette forhold have meget stor indicievaerdi for faderskabsbestemmelse. Der kan også vaere så åbenbar forskel mellem barnet og en indklaget fader, at udelukkelsen er naesten umiddelbar mulig, som f. eks. i et tilfaelde, hvor en renracet neger af en vis moder bliver udlagt som fader til et barn, der slet ikke frembyder negroide traek. Hvad specielt angår de i foresp0rgslen fremdragne unders0gelser vedr0rende rygs0jlen, skal man oplyse, at det fra tysk side er haevdet, at rygs0jlen, specielt med hensyn til forholdet mellem dens enkelte afsnit, skulle frembyde egenskaber, der arvedes efter simple love. Man mente derfor, at unders0gelsen af rygs0jlen var af saerlig vaerdi ved antropologisk faderskabsbestemmelse. Nyere unders0gelser bekraefter ikke denne teori fuldtud, og det er endnu tvivlsomt, hvor stor vaerdi

Retslaegerådets i Danmark utlåtande.

251 R0ntgenunders0gelse af ryghvirvlerne har for paternitetsbestemmelser. Det må herved også bemaerkes, at R0ntgenunders0gelse af sägens parter, i regien 4—8 personer, er meget bekostelig. Hvis arvelige misdannelser eller abnormiteter som de ovennaevnte förekommer hos et barn, ikke hos barnemoderen eller nogen af barnefaedrene, men i en af de udlagte barnefaedres slaegt, vil et sådant forhold også kunne have en vis, omend mindre indicievaerdi. Der kan ikke gives almindelige regler for, hvor stor indicievaerdien vil vaere ved de forskellige misdannelser og abnormiteter. Det må bed0mmes individuelt i hvert enkelt tilfaelde under hensyntagen til misdannelsens udviklingsgrad og dens förekomst hos barnefaderen og/eller i hans slaegt. I denne förbindelse kan det naevnes, at også 0jenfarven kan have betydning i faderskabssager. Hvis et foraeldrepar begge har blå regnbuehinder helt uden brunt pigment (organisk farvestof), vil regnbuehinden hos h0jst 1—2 % af deres b0rn indeholde brunt pigment i påviselig masngde; det vil sige, at b0rn af sådanne foraeldrepar kun sjaeldent bliver brun0jede. Hvis en blå0jet moder har fået et barn med brune pjne, og der er to udlagte barnefaedre, en blå0jet og en brun0jet, vil sandsynligheden for, at den brun0jede mand er faderen, bed0mt alene under hensyntagen til 0jenfarven, vaere meget stor. Den vil vaere 98—99 %, hvis der ikke er andre fadermuligheder end de to naevnte. b. Unders0gelser, hvor det drejer sig om en sk0nsmaessig sammenligning af egenskaber, som antages at vaere arvelige. Der anmodes om en udtalelse om grundlaget for de sk0nsmaessige sammenlignende antropologiske unders0gelser og en udtalelse om, hvilken betydning der kan tillaegges resultatet af sådanne unders0gelser. Svar: Angående grundlaget for de antropologiske unders0gelser i snaevrere forstand (såkaldt »lighedsunders0gelser» i paternitetssager) er der tidligere af Retslaegerådet afgivet en principiel udtalelse i august 1934 (Rådets årsberelning 1934 p. 210 ff., hvortil henvises). Af denne redeg0relse, der fastslog metodernes retsmedicinske vaerdi og brugbarhed og angav retningslinierne for deres anvendelse, skal man her hidsaette nedenstående: »Den möderne forskning på dette område har i saerlig grad arbejdet med specielle detailler i det antropologiske totalbillede. Det har herved klart vist sig, at de antropologiske detailkarakterer, som er arveligt betingede, nedarves hver for sig, hvorfor studiet i et konkret tilfaelde saerlig b0r tage sigte på disse detailkarakterer. Ligheden i almindelighed mellem forskellige individer, således som man tidligere studerede denne gennem portrastter eller fotografier, har i naervaerende henseende vaesentlig mindre interesse end den n0jagtige analyse af detailkaraktererne. Men selv med hensyn til disse må det bestemt fremhaeves, at intet af disse kendetegn kan betragtes som alene afg0rende, foruden af arvebiologiske grunde også på grund af den indflydelse, som udefrakommende påvirkninger — stasrkere eller svagere i de forskellige tilfaelde — kan ud0ve på udformningen af den nedarvede egenskab. Der må således i en konkret sag ubetinget kraeves samstemmende vidnesbyrd fra en raekke kendetegn, for overhovedet at tillaegge denne metode nogen vaerdi ved paternitetsbestemmelse, en vaerdi, som i hovedparten, selv af de bedst egnede konstellationer, ofte endda kun kan få en vejledende betydning, saerlig hvor de st0ttes af de 0vrige forhold (parternes udsagn e t c ) . Det er en selvf0lge, at også barnemoderens kendetegn må n0je unders0ges; i den udstraekning, hvori disse genfindes hos barnet, vanskeligg0res naturligvis muligheden for at bestemme en vis udpeget mands betydning for tilstedevaerelsen netop af disse kendetegn hos barnet. Hensyn må også tages til den velkendte omstaendighed, at mange arvelige kendetegn har en tidlig manifestationstermin (f. eks. fingrenes papillarm0nster), medens

252 Retslaegerådets i Danmark utlåtande.

andre f0rst senere traeder tydeligt frem; derved kan fornyet unders0gelse u n d e r barnets senere udvikling blive påkraevet. Selv under iagttagelse af de ovenanf0rte kauteler b0r den antropologiske unders0gelse imidlertid ikke have mulighed for med forn0den sikkerhed at få betydning i sådanne tilfaelde, hvor vel kun een mand er udpeget som barnefader, men hvor det i0vrigt er uvist, hvorvidt andre maend kan komme i betragtning. Indtil videre b0r således den antropologiske unders0gelse i paternitetssager kun foretages i de tilfaelde, hvor det drejer sig om valget mellem to respektive et fåtal af maend, og hvor det tillige gennem den retslige udredning af sägen kan anses for udelukket, at andre maend har haft k0nsomgang med barnemoderen indenfor konceptionstiden. I ganske saerlige tilfaelde vil man dog formentlig kunne g0re afvigelse herfra, f. eks. hvor det drejer sig om tilfaelde, hvor en sjaelden arvelig abnormitet (exempelvis 6-fingrethed o. lign.) forefindes både hos den udlagte barnefader og hos barnet, men ikke hos moderen. I tilfaelde, hvor sp0rgsmålet drejer sig om, hvorvidt et barn er aegtef0dt, og hvor der i det pågaeldende aegteskab findes a n d r e b0rn, der ubestridt er aegtef0dte, b0r også disse inddrages i den antropologiske unders0gelse; hvis nemlig disse b0rn frembyder et antal af kendetegn, som netop findes hos aegtemanden, vil förekomsten respektive fravaerelsen af sådanne tegn hos det omtvistede barn kunne bidrage til afg0relsen. Til ovenstående skal Retslaegerådet yderligere tilf0je en saerlig udtalelse om blodtypebestemmelsernes forhold til de antropologiske unders0gelser. Blodtypebestemmelse kan teoretisk siges at falde ind under de antropologiske specialunders0gelser, men indtager alligevel i praktisk henseende en saerstilling. Arvegangen er her så sikker og klarlagt, at denne unders0gelsesmetode bedre end nogen anden lighedspr0ve kan blive af vaerdi for afg0relsen i paternitetssager. Forsåvidt blodtypebestemmelsen giver det resultat, at en udpeget mand ikke kan vaere fader til et vist barn, b0r der tillaegges dette resultat en sådan vaerdi, at andre antropologiske unders0gelser ikke b0r ivaerksaettes. — Dette b0r kun ske i sådanne tilfaelde, hvor blodtypebestemmelsen ikke har f0rt til udelukkelse af en udpeget mand». Unders0gelserne, der herefter blev henlagt til Universitetets retsmedicinske institut, og som i de senere år tillige i et vist omfång har vaeret foretaget af statsobducenten i Århus, har i de forl0bne år vaeret udf0rt i et ret betydeligt antal tilfaelde, ialt i over 300 säger. Antropologiske unders0gelser udf0res også i et vist omfång på Universitetets arvebiologiske institut. I de forl0bne år er den antropologiske faderskabsbestemmelses teori, metode og teknik undergået en vis udvikling, omend fremskridtene endnu kun har vaeret ret begraensede. Den fremgangsmåde, som er långt den hyppigste ved antropologisk faderskabsbestemmelse, og som også anvendes herhjemme, består i, at der foretages en polysymptomatisk lighedspr0ve mellem barnet og de eventuelle barnefaedre, idet der også tages hensyn til de punkter, hvor der er lighed mellem moder og barn. Ved en sådan lighedspr0ve tages en läng raekke egenskaber i betragtning, eksempelvis hovedets og ansigtets form, ansigtets enkelte traek, hovedhårets farve og form, hudens farve og saerpraeg, 0jenspaltens form og retning og regnbuehindens farve og struktur samt 0rets form, st0rrelse og stilling; endvidere kan unders0gelse af lemmerne, specielt haender, f0dder, fingre og tseer vaere vejledende, og man unders0ger i denne förbindelse papillaerliniernes forl0b (fingeraftryk). Unders0gelsen af hver af enkeltegenskaberne vil kun sjaeldent vaere vejledende, men sammenholder man dem alle og sammenregner de sandsynligheder for parterncs faderskab, som hver enkeltegenskab giver, til en samlet sandsynlighed, kan indicievaerdien dog ofte blive tungtvejende. Naturligvis vil også en bed0mmelse af totalligheden spille ind som et supplerende moment.

Retslaegerådets i Danmark utlåtande.

253 Muligheden for at opnå resultater ved en antropologisk unders0gelse vil i0vrigt i ikke ringe grad vaere afhaengig af barnets ålder på det tidspunkt, hvor unders0gelsen finder sted, idet mange arvelige egenskaber f0rst kommer til fuld udvikling kortere eller laengere efter f0dsleE>, Hvis barnet er under 1 år, er mulighederne for at opnå et resultat forholdsvis små, og det samme gaelder, omend i mindre grad, for b0rn under 5 år, og i regien vil vel den st0rste sikkerhed kunne nås, hvis barnet er voksen eller dog naesten voksen. Man kan i almindelighed udtrykke sig med st0rst sikkerhed om resultatet af en antropologisk faderskabsbestemmelse, når man kan regne med, at den omfatter alle de mulige faedre. Hvis det ikke er tilfaeldet, vil den antropologiske unders0gelse ofte vaere uden vaerdi. Antropologiske unders0gelser af den her naevnte type vil kun sjaeldent give resultater af selvstaendig betydning, men kan i adskillige tilfaelde blive udslaggivende i förbindelse med andre unders0gelsesresultater eller oplysninger. Det kan ventes, at mulighederne for at opnå resultater vil forbedres, efterhånden som den genetisk-antropologiske forskning skrider frem. ad C. S p 0 r g s m å l vedr0rende mandens avledygtighed. I hvilket omfång kan der tillaegges en foreliggende erklaering om nedsat avledygtighed hos manden betydning ved bed0mmelsen af faderskabssandsynligheden — dels når flere maend er indstaevnte, dels når kun een er indstaevnt? Svar: Unders0gelser af avledygtigheden vil normalt kun blive ivaerksat når der foreligger saerlige omstaendigheder der sandsynligg0r, at den skulle vaere nedsat. Selv om det viser sig, at avledygtigheden er reduceret, vil unders0gelsens resultat dog kun få betydning, hvor det samtidig sandsynligg0res, at de forhold, der må antages at have betinget dette, forelå allerede på avlingstidspunktet. I förbindelse med spermaunders0gelsen må derfor foretages en legemlig unders0gelse, ligesom der må optages en udf0rlig anamnese, specielt med henblik på veneriske sygdomme og andre sygdomme, der kan antages at have betydning i den omhandlede henseende. Såfremt avledygtigheden kun er nedsat i moderat grad, vil man ikke tillaegge dette forhold nogen betydning. Er den nedsat i vaesentlig grad, vil dette moment efter omstaendighederne kunne tages i betragtning sammen med a n d r e momenter i sägen. Kun hvor fuldstaendig aspermi foreligger, vil unders0gelsesresultatet kunne vaere af selvstaendig betydning, idet erfaringerne viser, at konception kan finde sted i tilfaelde, hvor mandens avledygtighed efter foretagne unders0gelser var endog staerkt reduceret. Det skal tilf0jes, at anvendelse af antikonceptionelle midler normalt ikke vil kunne tages i betragtning, dels fordi ingen af metoderne er sikker, dels fordi oplysningerne ofte vil vaere ufuldstaendige. Af tilsvarende grunde vil det normalt også vaere udelukket at laegge vaegt på eventuelle oplysninger om k0nsaktens saerlige karakter, når det dog har drejet sig om samlejelignende forhold. Afsluttende skal Retslaegerådet udtale f0lgende: Det fremhaeves i kommissionens skrivelse, at det praktiske hovedgrundlag for den foreslåede lovaendring må findes i det forhold, at de biologiske bevismidler er undergået en sådan udvikling i de senere år, at der formentlig fra den vil kunne hentes en vaesentlig hjaelp ved ud0velsen af det friere dommersk0n. Det er altså dette, man har 0nsket efterpr0vet af Retslaegerådet, og det vil af den föran givne redeg0relse fremgå, at Rådets vurdering af de biologiske unders0gelsesmetoders raekkevidde formentlig t0r siges at afgive forn0den st0tte for den naevnte antagelse. Det kan om flertallet af de pågaeldende metoder siges, at udviklingen i de seneste år har 0get deres brugbarhed. I ganske saerlig grad gaelder dette for blod-

254 Retslaegerådets i Danmark utlåtande.

typeforskningen, der er undergået en meget betydelig udvikling, således at man her på forskellige felter er nået frem til den sikkerhed, en biologisk metode overhovedet kan afgive, men også indenfor andre områder er der i forskellige henseender gjort fremskridt. Det vil ikke vaere muligt at anstille direkte sammenligninger mellem de respektive unders0gelsesmetoders sikkerhed, bortset fra, at blodtypebestemmelsernes sikkerhedsgrad som naevnt er af en h0jere st0rrelsesorden end den for de 0vrige biologiske metoder bestående. Selv i tilfaelde, hvor enkeltmetoderne kun er forholdsvis usikre, vil der imidlertid vaere mulighed for at nå frem til h0j grad af sikkerhed, idet sandsynlighedsgraderne, når flere, af hinanden uafhaengige metoder kombineres, multipliceres indbyrdes, således at man derved vil kunne komme til långt sikrere resultater. Sådan multiplikation er dog kun tilladelig under saerlige forudsaetninger og kan altså ikke uden videre foretages. Alt taget i betragtning mener Retslaegerådet således, at udviklingen indenfor den biologiske faderskabsforsknings forskellige områder har medf0rt så betydningsfulde fremskridt for dens retslige brugbarhed, at den sikkert må kunne yde en vaesentlig st0tte ved ud0velsen af det frie dommersk0n, som der ved lovudkastet åbnes mulighed for; denne st0tte vil formentlig yderligere 0ges gennem den fortsatte forskning. I sägens behandling i Rådet har professorerne Brandstrup og Sand, samt som saerlig tilkaldte sagkyndige professor Tage Kemp og afdelingsleder ved Universitetets retsmedicinske instituts serologiske afd., dr. med. K. Henningsen deltagit.

255 Bilaga

C.

Medicinalstyrelsens yttrande den 4 december 1953. Med överlämnande av ett av Retslaegerådet i Köpenhamn den 12 maj 1953 avgivet utlåtande begärde ärvdabalkssakkunniga i skrivelse av den 9 november 1953 medicinalstyrelsens yttrande däröver. Handlingarna i ärendet hava, i och för utredning, varit överlämnade till medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, docenten Torsten Romanus, samt till t. f. laboratorn vid Statens rättskemiska laboratorium Bengt Jonsson och föredraganden i rättsmedicinska ärenden Bertil Falconer, vilka till styrelsen inkommit med vardera en — h ä r i avskrift bifogad — P. M. Efter att hava tagit samtliga handlingars innehåll i övervägande h a r styrelsen beslutat att som eget yttrande över Retslaegerådets skrivelse överlämna dessa p r o memorior. P. M. av docenten

Torsten

Romanus.

ad B a. 5). Om den praktiska betydelsen av andra arvbetingade egenskapers användning i faderskapsmål. Svar: De erfarenheter vi ha i Sverige överensstämma i stort med de danska synpunkterna. Den antropologiska metoden har hittills haft sitt största värde då det gällt att differentiera mellan två eller flera män. Fall ha dock förekommit där en man kunnat uteslutas som fader, då t. ex. modern och mannen ifråga ha haft rent blå irisfärg medan barnet haft mörkt brun irisfärg eller där m o d e r n och den ifrågavarande mannen haft vidhäftad öronlob medan barnet haft fri öronlob. Den av Essen-Möller utarbetade statistiska metoden förutsätter exakt kunskap om de data som ingå i kalkylen. Då vår kunskap om sådana data ännu är ganska begränsad, har metoden ännu inte stort praktiskt värde. Framför allt gäller det att få fram pålitliga frekvensundersökningar, och det förtjänar framhållas, att dessa undersökningar måste göras i den population från vilken parterna i faderskapsundersökningen komma. Detsamma gäller även de patologiska egenskaperna. Det är de mindre vanliga men dock icke alltför sällsynta egenskaperna som ha störst praktiskt värde. Angående Kiihnes »ryggradsmetod» har den icke i större utsträckning kommit till användning i Sverige. Denna metod fordrar först en ingående kontroll på ett svenskt material innan man kan utlåta sig om dess värde. Andra skelettundersökningar, exempelvis av foten, kunna dock vara vägledande. Retslaegerådet framhåller de stora kostnaderna för sådana undersökningar. Det kan förtjäna framhållas, att den institution, där paternitetsundersökningar skola utföras, bör vara utrustad med röntgenapparatur, så att undersökningarna skola kunna ske till självkostnadspris. Så är exempelvis förhållandet på Rättsmedicinska institutionen i Stockholm. Beträffande ögonfärgens användning i faderskapsmål hänvisas till ett uppmärksammat fall av barnförväxling, refererat i NJA 1949 s. 144. ad B b. I Sverige ha s. k. »likhetsundersökningar» tillmätts mindre värde jämfört med detaljundersökningar av egenskaper för vilka arvsgången är någorlunda

256 Medicinalstyrelsens yttrande.

väl känd. I riktlinjer för antropologisk faderskapsundersökning angivna av Deutsche Gesellschaft fur Antropologie heter det dock h ä r o m : »Das Erkennen und Beschreiben morphologischer Ähnlichkeiten und Unterschiede» sei »als ungleich wichtiger fiir die gesamte Vaterschaftsdiagnostik anzusehen, als das Festhalten bestimmter körperlicher Merkmale durch Mass und Zahl». Endast en intensifierad forskning kan ge utslag i denna fråga. I utlåtandet anföres: »Indtil videre b0r således den antropologiske unders0gelse i paternitetssager kun foretages i de tilfaelde, hvor det drejer sig om valget mellem to respektive et fåtal af maend . . . » . — »I ganske saerlige tilfaelde vil man dog formentlig kunne g0re afvigelse herfra, f. eks. hvor det drejer sig om tilfaelde, hvor en sjaelden arvelig abnormitet e t c » . Den svenska ståndpunkten i den frågan h a r varit att avråda från undersökningen om endast en man kommit ifråga, och framhålla att utsikten att få fram ett positivt resultat varit ganska ringa. Att a p r i o r i vägra en sådan undersökning torde inte vara riktigt då först efter undersökningen resultatet kan avgöras. Undersökningen kan ge resultat i såväl positiv som negativ riktning ehuru endast en man varit föremål för undersökning. Alla sakkunniga torde vara ense om att en intensifierad arvsbiologisk forskning bör kunna ge praktiska resultat för bedömning av faderskapsärenden. Denna forskning måste bedrivas planmässigt och efter vissa riktlinjer, som även antydas av Retslaegerådet. Speciellt gäller det då frekvensundersökningar i den ifrågavar a n d e populationen, (storstäder, landsbygd, isolat) dels vid vilken ålder bestämda egenskaper äro manifesta, samt väl genomarbetade familjeundersökningar. För Sverige med de ofta långa avstånden gäller det även att söka standardisera vissa »prov-tagningar» som kunna sändas in för central bedömning, varigenom stora kostnader kunna sparas såväl den enskilde som staten. En sådan forskningscentral bör vara förlagd i anslutning till rättsmedicinsk institution och med nära möjlighet att konsultera rättskemisk, röntgenologisk, odontologisk och annan expertis, samt på en plats med relativt stort »upptagningsområde». Fortlöpande nordiska konferenser borde även anordnas i dessa aktuella och betydelsefulla frågor. P. M. av t. f. laboratorn

Bengt

Jonsson.

Vid en konferens i Köpenhamn februari 1952 dryftade rättsmedicinskt blodgruppssakkunnige från Danmark, Norge, Finland och Sverige ingående de med blodgruppsundersökningar i faderskapsärenden förknippade frågorna och enade sig om en gemensam vägledning för dessa frågors bedömande, till vilken även Islands icke närvarande representant skriftligen anslutit sig. F r å n Statens rättskemiska laboratorium deltogo i konferensen professor Erik Wolff, docent Birger Broman och undertecknad. De avdelningar av Retslaegerådets yttrande, som beröra blodgruppsfrågorna, utgöra i stort sett endast ett återgivande av denna gemensamma vägledning, varför vi å Statens rättskemiska laboratorium icke ha några invändningar av betydelse att göra mot dessa partier. Principen om ökad tillämpning av sannolikhetsberäkningar i faderskapsärenden har länge förfäktats av Statens rättskemiska laboratorium och så småningom allt mer och mer trängt igenom i hela Norden. Att denna princip vinner tillämpning även på andra bevismedel än blodgruppsundersökningar (t. ex. övriga antropologiska undersökningar och konceptionstidsfrågor) synes oss mycket önskvärt och vi ha därför icke heller något principiellt att invända mot dessa kapitel i Retslaegerådets yttrande, ehuru vi icke där ha förutsättningar att taga ståndpunkt i sak. Alldeles särskilt vilja vi dock liksom Retslaegerådet understryka vikten av, att

Medicinalstyrelsens vi t rande.

de sannolikheter, som erhållas med alla dessa biologiska metoder, verkligen avvägas mot övriga i ärendena föreliggande sannolikheter. Det visar sig nämligen ofta, att sådana sannolikheter, som kunna klädas i en mer eller mindre exakt siffermässig form, locka till ett slentrianmässigt tillämpande med försummande av övriga ej matematiskt framställbara sannolikheter.

P. M. av med. dr Bertil

Falconer.

Ad A 1. Rörande betydelsen av tidpunkten för ett uppgivet samlag anser medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd, att någon differentiering av sannolikhetsgraden med hänsyn härtill icke är nödvändig, försåvitt denna tidpunkt faller inom konceptionsperioden. Om däremot flera män äro aktuella, får det anses, att ett samlag under den tid av konceptionsperioden, som motsvaras av majoriteten nyfödda barn i Linders' statistik, i och för sig bör tillmätas större möjligheter att vara befruktande. Sannolikheten blir alltså större kring mitten av konceptionstiden än i början respektive slutet. Detta omdöme kan givetvis enbart tillmätas statistiskt bevisvärde. Till december 1953 har emellertid endast ett enda ärende av detta slag handlagts i rättsmedicinska nämnden. Ad A 2. I likhet med Retslaegerådet anser rättsmedicinska nämnden, att faderskap icke kan uteslutas därför, att samlag ägt rum i omedelbar anslutning till menstruationen. Likaledes kan det icke uteslutas att befruktning ägt rum, om en eller flera menstruationsliknande blödningar inträffat efter ett som befruktande angivet samlag. Sannolikheten för att befruktning skall inträda under nu angivna förhållanden måste bedömas från fall till fall. Ad A 3. Med hänsyn särskilt till de fysiologiskt förekommande variationerna i menstruationscykeln kan det icke uteslutas att befruktning inträffat även om samlaget äger rum efter den tidpunkt, då menstruationen väntats. Ad A 4. Rättsmedicinska nämnden har principiellt samma uppfattning som Retslaegerådet om sannolikheten för befruktning under olika perioder av cykeln. Den uteslutningsmöjlighet, som angives i momentets sista sats, har hittills icke varit aktuell. Ad A ö. Såsom i denna punkt framhålles, kunna omständigheterna beträffande menstruation och ägglossning m. m. på vetenskapens nuvarande ståndpunkt endast tillmätas en viss vägledande betydelse. Bedömningen av förhållandet mellan konceptionstid och det nyfödda barnets utvecklingsgrad är för närvarande den metod, som bör användas i faderskapsärenden, givetvis jämsides med blodgruppsundersökning. Ad C. Endast i de fall, där det med riktig teknik kunnat påvisas, att den u p p givne fadern saknat sädeskroppar i sperman, har rättsmedicinska nämnden ansett sig kunna utesluta möjligheten av faderskap. Någon gradering eller klassificering av flera som möjliga fäder uppgivna män har icke hittills varit aktuell. Värdet av antikonceptionella åtgärder måste bedömas för varje enskilt fall. Högre effektivitet än cirka 93 % torde man ur statistisk synpunkt sett icke kunna räkna med.

17—532434

Statens offentliga utredningar 1954 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbrak med binäringar.

Ärvdabalk. [6]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Industri. Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. Kommunikationsväsen.

Politi. Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskollektiva kommittén. 2. Kollektivhus. [3] Socialförsäkringsutredningen. 2. Moderskapsförsäkring m. m. [4] Vården vid ungdomsvårdsskolorna. [5] Hälso- och sjukvård.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrig Svensk namnbok 1954. [1] Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgä der för att främja det svenska musiklivets utvecklin t2j Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt.

STOCKHOLM 1954. KUNOL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT ft SÖNER