Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 192Ö: 4 3 JUSTITIEDEPABTEMENTET

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AY ÄRVDABALKEN

n.

FÖRSLAG TILL

LAG

OM

ARV

M. M.

S T O C K H O L M 19

2 5

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1925 Kronologisk

Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken. Norstedt. 178 8. 2 pat.-tab. E . Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 81. Den svenska tvättmedelsindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av Hj. Heimbiirger. Marcus. 108 s. F i . Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 29. Den svenska skoindustrien med särskild h ä n s y n till förhållandena före världskriget. Av W. Smith. Tullberg. 104 s. F i . Tull- och traktatkommitténs utredningar och betankanden. 80. Den svenska cementindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av O. Edström. Marcus. 48 s. F i . Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 82. Den svenska porslinsindustrien med särskild hänsyn till förhällandena före världskriget. Av E. W. Tillberg. Tullberg. 64 s. F i . 6. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 33. Tryckeri- och pappersförädlingsindustri i Sverige. Av F. Hilgerdt. Marcus. 126 s. F i . 7. Underofficerssakkunnigas yttrande och förslag jämte personalrepresentanternas särskilda yttrande. Fahlcrantz. 140 s. F ö . 8. Betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. Norstedt, viij, 866 s. F i . 9. Betänkande med förslag till grunder för avsättning till de under Kungl. kommunikationsdepartementet lydande affärsdrivande verkens förnyelsefonder samt för användning och placering av förnyelsefondernas medel. Norstedt. 44 s. K. 10. Förslag till förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt jämte motiv. Norstedt. 40 s. F i . 11. Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia. Av N. Schager. Tiden, viij, 168 s. F i . 12. Sveriges enskilda skogar. Av N. Schager. Tiden, viij, 809 s. F i . 13. Byggnadsstyrelsesakkunnigas betänkande angående omorganisation av byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå m. m. Marcus. 110 s. K. 14. Utkast till ändrad lydelse av 1-12, 19, 21—24, 26, 28 —85, 40 samt 48 och 49 §§ i kungl. stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning. Marcus. 89 s. J u . 15. Betänkande angående ordnandet av statens byggnadsverksamhet inom Stockholm. Centraltr,.-xvj, 627 s. 12 pl. K. 16, Konsumentkooperationen i Sverige. Av A. Gjöres. Tiden. (8), 168 s. F i . 17. Betänkande rörande det s. k. Genéveprotoköllet angående avgörande på fredlig väg av internationella tvister. Norstedt. 148 s. U. 18. Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens landsbygdstaxor m. m. Marcus. 167 s. 7 bil. K. 19. -20. Utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster. Del 1. 889 s. Del 2. 282 s. Marcus. J o . 21 Förslag till lag om försäkringsavtal m. m. Norstedt. 888 s. J u . 22. Förfalskningsbrotten. Förberedande utkast till straff-

förteckning

lag. Speciella delen. 6. Av J. C. W. Thyrén. Lun Berling. vj, 249 s. J u . Förslag till lönereglering för landsfogdar och landi fiskaler m. m. Marcus. 172 s. S. 1921 års pensionskommittés b e t ä n k a n d e . 4. Betäi kände med förslag till militär tjänstepensionsla| Idun. 160 s. F ö . Förslag till lag om dödande av f ö r k o m m e n handlin m. m. Norstedt. 82 s. J u . Förslag till lag om gälds betalning g e n o m pennings; nedsättande i allmänt förvar. Norstedt. 21 s. J u . 1928 års taxeringssakkunnigas b e t ä n k a n d e angåenc omorganisation av taxeringsväsendet. Marcus, vi 275 s. F i . 28. Betänkande och förslag rörande ä n d r i n g i strafflagei bestämmelser om preskription av straff. Lund, Be ling. 67 s. J u . Betänkande med förslag till motverkande av arbetl löshet genom anordnande av allmänna arbeten. Noj stedt. 76 s. S. I Studier rörande industriell.demokrati i Norge, Enj land, Tjeckoslovakien och Österrike. Av A. Molin od R. Sohlman. Norstedt. 169 s. S. Om vägbeskattningens ordnande. E n undersöknir i anledning av 1921 års kommunalskattekommitt betänkande angående den kommunala beskattningei Marcus. 68 s. F i . 82. Utredningar och förslag angående inrättande av fasr försöksgårdar. Svanbäck. 111 s. J o . Betänkande och förslag angående ändrad organisatio av väg-och vattenbyggnadsväsendet. Beckman. 119 s. I Betänkande med förslag till reviderad lag om arbeta skydd. Norstedt. (2), 118 s. S. Utredning angående den kommunala skatteutjämni] gen. Av C. W. U. Kuylenstierna. Marcus. 159 s. F Betänkande och förslag angående beredande av fö bättrad pensionering från prästerskapets änke- oc pupillkassa m. m. Hseggström. 91 s. E . Betänkande rörande Kungl, väg- och vattenbyggnad kårens omorganisation. Norstedt. 78 s. K Betänkande med förslag till åtgärder för bekämpanc av mul- och klövsjukan inom landet. Marcus. 104 s. J< Telegrafverket. Kort översikt av dess utvecklinj ekonomi och organisation. Av M. Marcus. Tiden (£ 112 s. K. 40. Betänkande angående statens medverkar, för försal ringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdom» Norstedt. 66 s. F i . 41. 1921 års pensionskommittés betänkande 6. Betäi kände med nytt förslag till civil tjänstepensionslal innefattande jämväl förslag rörande pensionering t vissa icke-ordinarie befattningshavare v d allmäni civilförvaltningen m. m. Marcus. 186 s. F i . 42. 1921 års pensionskommittés betänkande 6. Betäi kände med förslag rörande pensionering ar till arbeta personal hänförliga anställningshavare fid försvar väsendet och allmänna civilförvaltningm. Marcu 77 s. F i . v. v 43, Lagberedningens förslag till revision av trvdabalkei | 2. Förslag till lag om arv m. m. Norstect. 604 s. J

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begrnnelsebo] stäveraa till dot departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . - Jordbruk departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (rr 98) utgivi utredningarna i omslag med enhetlig färg för Varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1925:43. J U S T I T I E D E P A R T E M E N T E T

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV ÄRVDABALKEN II.

FÖESLAG TILL

LAG OM ARV M. M.

STOCKHOLM 1925 KUNGTJ. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

..••wtto

w

TILL

KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 25 januari 1918 har Eders Kungl. Maj:t förordnat, att lagberedningen skulle, efter det revisionen av giftermålsbalken fullbordats, företaga revision av ärvdabalken med vad därmed ägde samband, varvid det,

4 skulle tillåtas beredningen att, därest sådant funnes lämpligt, framlägga förslag i särskilda efter ämnenas beskaffenhet lämpade avdelningar. Efter prövning av frågan, i vilken ordning de till ärvdabalken hörande ämnena skulle upptagas till revision, gjordes början med förmynderskapsrätten. Den 30 september 1921 överlämnade lagberedningen förslag till revision av ärvdabalken, första avdelningen, innefattande av beredningen utarbetade förslag till lag om förmynderskap och till vissa därmed sammanhängande författningar, vilka förslag framlades för 1924 års riksdag och i huvudsak av riksdagen godkändes, varefter lagar uti ifrågavarande ämnen utfärdades den 27 juni 1924. Efter avlämnandet av ovannämnda förslag till revision av ärvdabalken, första avdelningen, har beredningen övergått till behandling av den till ärvdabalken hörande successionsrätten. Då det därvid funnits lämpligt att behandla detta ämne i tre avdelningar: 1. den legala arvsrätten, 2. testamentsrätten samt 3. dödsbos utredning och förvaltning, betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad därmed äger samband, har beredningen först till behandling upptagit den legala arvsrätten, som enligt beredningens förslag omfattar, utom själva arvsordningen, även bestämmelser om förskott å arv, bröstarvinges laglott, underhållsbidrag ur kvarlåtenskap, arvsrättens preskription m. m. Det tidigare på familjerättens område bedrivna skandinaviska lagstiftningsarbetet har beträffande successionsrätten så till vida fortsatts, som samarbete ägt rum mellan Sverige och Danmark beträffande vissa begränsade delar av den legala arvsrätten. Under tiden den 14 maj—14 juni 1922 hölls i Köpenhamn ett sammanträde, därvid såsom delegerade deltogo från svensk sida beredningens ordförande, undertecknad Sjögren, och dess dåvarande ledamot nuvarande justitierådet B. Ekeberg ävensom övriga ledamöter, undertecknade Stenbeck och Lindhagen, samt från dansk sida professorn vid Köpenhamns universitet V. Bentzon, i egenskap av de danska delegerades ordförande, departementschefen i justitsministeriet, numera nationalbankdirektören F. C. G. Schroder, kontorchefen i justitsministeriet, nuvarande departementschefen därstädes A. Svendsen och byretsdommer H. G. Bechmann, jämte sekreteraren i justitsministeriet J. Faurholt såsom sekreterare. Sedan vid framläggandet för 1923—1924 års riksdag av det danska förslaget till lov om segteskabets retsvirkninger de föreslagna bestämmelserna om sammanlevnad i oskiftat bo avlägsnats ur förslaget samt under riksdagsbehandlingen jämväl utbrutits stadgandena om efterlevande makes rätt till arv, hava förenämnda danska delegerade med undantag av Bechmann, som i oktober 1922 utnämnts till domare vid de blandade domstolarna i Egypten, sammanträtt i Stockholm den 11—28 juni 1924 med undertecknad Sjögren samt undertecknade Stenbeck och Lindhagen för överläggningar rörande — förutom vissa till den internationella privaträtten hörande ämnen — huvudsakligen frågan om efterlevande makes ställning i arvsrättsligt hänseende. Som resultat av dessa förhandlingar föreligger dels.ett av beredningen uppgjort förslag till lagbestämmelser om makes

5 arvsrätt, vilket av beredningen upptagits i 2 kap. av beredningens förslag till lag om arv, dels ett av den danska familjerättskommissionen i februari 1925 framlagt förslag till lov om segtefaellers arveret og uskiftet bo. I det väsentliga har enighet vunnits om de principer, vara lagstiftningen om makes arvsrätt, då bröstarvinge ej finnes, bör grundas, varemot det — med hänsyn till olikheterna i arvslagstiftningen i övrigt i de båda länderna — icke visat sig möjligt att i fråga om detaljerna uppnå överensstämmande regler. Sedan för den danska riksdagen i mars 1925 framlagts ett förslag, som i huvudsak överensstämde med berörda av familjerättskommissionen uppgjorda förslag, har det till riksdagen hänskjutna förslaget med vissa smärre ändringar godkänts av landstinget. Däremot har förslagets behandling icke medhunnits i folketinget före riksdagens slut. Vidare vill beredningen erinra, att nuvarande justitierådet B. Ekeberg i egenskap av ledamot i beredningen deltagit i dess arbete på den legala arvsrätten från och med den 1 november 1921 efter erhållet avsked från ämbetet såsom statsråd och chef för justitiedepartementet till den 19 april 1923, då han ånyo utnämndes till statsråd och chef för nämnda departement. Efter det Ekeberg den 18 oktober 1924 erhållit entledigande från statsrådsämbetet, har Ekeberg enligt nådig föreskrift den 31 oktober 1924 icke deltagit i beredningens arbete med den legala arvsrätten utan, intill dess han utnämnts att från och med den 30 juli 1925 vara justitieråd, inom beredningen verkställt vissa förberedande utredningar, som beröra den närmast följande avdelningen, testamentsrätten. Undertecknade Stenbeck och Lindhagen hava med anledning av Eders Kungl. Maj:ts förordnande för oss att inför lagrådet föredraga ovannämnda av beredningen överlämnade förslag till lag om förmynderskap m. m. under tiden den 1 september till den 31 december 1923 i huvudsak varit förhindrade att deltaga i beredningens arbete. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förordnande hava undertecknade Stenbeck och Lindhagen under år 1924 biträtt inom justitiedepartementet, dels med utarbetande av den av Eders Kungl. Maj:t för 1924 års riksdag framlagda propositionen med förslag till lag om förmynderskap m. m., och dels, efter samråd med beredningen, med utarbetande av vissa av den nya förmynderskapslagstiftningen föranledda författningar, varjämte undertecknad Lindhagen inför riksdagens första lagutskott föredragit förslaget till lag om förmynderskap m. m. Undertecknade Stenbeck och Lindhagen hava på grund härav under vissa delar av år 1924 i huvudsak varit förhindrade att deltaga i beredningens arbete på arvsrättens område, och har hindret för undertecknad Lindhagen omfattat större delen av sistnämnda år. Efter Eders Kungl. Maj:ts förordnande har undertecknad Stenbeck såsom ett av ombuden för Sverige under tiden den 12 oktober till den 7 november 1925 deltagit i den femte konferensen i Haag för internationell privaträtt, avseende bland annat fråga om vissa internationella rättsförhållanden rörande arv och testamente.

6 Den 2 augusti 1923 har Eders Kungl. Maj:t förordnat assessorn i Svea hovrätt Erik Lind att från och med den 15 i samma månad tillsvidare vara sekreterare i beredningen. Under arbetet med den legala arvsrätten har beredningen, i syfte att erhålla en såvitt möjligt säker kännedom om nu gällande bestämmelsers inverkan i fråga om fördelningen av arvfallen egendom och därmed vinna ledning för den nya lagstiftningens utformning, tagit initiativet till en statistisk undersökning angående den arvfallna egendomens fördelning under vissa år. Det statistiska materialets insamlande och första sammanställande har enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut verkställts inom Statistiska Centralbyrån i enlighet med formulär, som upprättats av beredningen. Efter avslutandet av arbetet på den legala arvsrätten får beredningen nu överlämna av motiv åtföljda förslag till lag om arv och till vissa därmed sammanhängande författningar. Vid utarbetandet av dessa förslag har hänsyn tagits till följande av Eders Kungl. Maj:t till beredningen överlämnade handlingar: 1) riksdagens skrivelse den 7 april 1904 (nr 37) med anhållan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, om och i vilken utsträckning minderårig bröstarvinge efter avliden person måtte kunna tillförsäkras rätt att, i mån av behov, framför övriga arvingar av dödsboets tillgångar bekomma medel till underhåll och uppfostran, samt för riksdagen framlägga det förslag till lagändring i angivna syfte, vartill förhållandena ansåges föranleda; 2) riksdagens skrivelse den 11 juni 1917 (nr 239) med anhållan, det täcktes Eders Kungl. Maj:t i samband med den blivande omarbetningen av ärvdabalken låta upptaga till förnyad förutsättningslös utredning, huruvida och under vilka villkor barn utom äktenskap skulle jämväl i andra fall än som angåves i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap taga arv efter fader, vid vilken utredning syntes böra övervägas ett betryggande anordnande av frågan om bevisningen om faderskapet samt hänsyn tagas till de förändringar, som då torde hava företagits i lagstiftningen om äkta makars rättsförhållanden, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. De särskilda förslagen avse nedan angivna ämnen: 1) lag om arv; 2) lag angående införande av lagen om arv; 3) lag om allmänna arvsfonden; 4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken; 5) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken; 6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse; 7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption; 8) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap;

/ 9) lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1921- om förmynderskap ; 10) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken; 11) lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen; samt 12) lag om ändrad lydelse av t § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Vid betänkandet är ock såsom bilaga fogat ovannämnda danska, av landstinget godkända lagförslag. Underdånigsl WILHELM SJÖGREN. EINAR STENBECK.

ARTHUR LINDHAGEN.

Erik Stockholm den 22 december 1925.

Lind.

LAGFÖRSLAG.

Förslag till

Lag om arv. Härigenom förordnas som följer: 1 KAP. Om skyldemans arvsrätt. t §• Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar (bröst< inringar). Arvlåtarens barn tage lika lott. Ar barn dött, skola dess avkomlingar träda i dess ställe och tage var gren lika lott. 2 §• Finnas ej bröstarvingar, tage arvlåtarens fader och moder var hälften av arvet. Är fader eller moder död, dele arvlåtarens syskon faderns eller moderns lott. I avlidet syskons ställe trade dess avkomlingar, och tage var gren lika lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av arvlåtarens föräldrar, tage denne hela arvet. Äro halvsyskon efter arvlåtaren, tage de med helsyskon eller deras avkomlingar del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej- helsyskon, och äro båda föräldrarna döda, tage arvlåtarens halvsyskon hela arvet. I avlidet halvsyskons ställe trade dess avkomlingar. .3 §•

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var ärve lika lott. Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då dele den dödes barn hans lott. Äro ej barn efter den döde, tage den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn i annat

12 Lag om arv, 1 och 2 ka}).

gifte, hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge ä den sidan, gånge hela arvet till arvingarna å den andra. 4 §• Ej skall på grund av lag arv tillfalla andra skyldemän än ovan sägs.

2 KAP. Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i efterlevande makens bo. 1 §• Var arvlätaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling, tillfälle kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. 2 §• Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makarnas egendom, tage de arvingar efter den först avlidne, som i 1 § nämnts, samma andel i boet efter den sist avlidne. Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att viss egendom eller visst belopp eller viss andel av kvarlåtenskapen efter honom skal i vid hans frånfälle tillfalla annan än efterlevande maken, skall vid beräkningen av den andel i boet efter den sist avlidne, som skall tillfalla den förs I avlidnes arvingar, avdrag ske för vad sålunda tillagts annan än efterlevande maken. 3§Har efterlevande maken genom gåvor eller eljest, utan tillbörlig hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall ay den lott, som vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, ersättning utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet. Kan ersättning ej utgå för gåva, varom i första stycket sägs, gånge, pa talan av arvinge efter den först avlidne, gåvan åter, såframt den, som mottog gåvan, insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej anställas, sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs.

L/ag om arv, 2 kap.

4§. Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den först avlidnes frånfälle, skall boets förkovran tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv eller genom gåva eller testamente, eller ock må antagas, att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits av den efterlevande. Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande, som i 3 § avses, skall, vid fråga om förkovran föreligger, kvarlåtenskapen anses ökad med ett belopp, motsvarande den minskning av boet, som orsakats av efterlevande maken. 5§Har efterlevande maken genom gåvor eller eljest, utan tillbörlig hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom eller fara för sådan minskning, förordne rätten, på ansökan av skyldeman till den avlidne, som avses i 1 §, att så stor del av efterlevande makens behållna egendom, som vid tiden för ansökningen belöpte å arvingarna, skall avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap. Efterlevande maken och de skyldeman till den först avlidne, som avses i 1 §, äga ock vinna avskiljande, varom i första stycket sägs, när de äro ense därom. I fråga om mål angående avskiljande skall i tillämpliga delar gälla vad om boskillnadsmål är föreskrivet; dock skall skyldeman, som ej deltagit i ansökan om avskiljande, kallas att inställa sig i stad senast inom en månad och på landet senast å viss dag under det ting,, som infaller näst efter en månad från ansökningen. Anteckningar om mål angående avskiljande skola verkställas i den förteckning, som föres över boskillnadsärenden.

6§. Har ej i målet om avskiljande uppteckning skett av efterlevande makens tillgångar och skulder, sådana de voro, då ansökningen om avskiljande gjordes, skall, sedan till avskiljande dömts, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning skall av efterlevande maken med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift därav till rätten eller domaren ingivas. Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader från det förordnande om avskiljande meddelades, förordne rätten eller domaren magistratsperson, landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligge det efterlevande maken att under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen. Är avskiljande sökt, och har, då ansökningen gjorts av skyldeman till den

14 Lag om arv, 2 kap.

först avlidne, skälig anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om efterlevande maken eller skyldeman det äskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen att tillställa efterlevande maken ett exemplar av bouppteckningen ävensom att till rätten eller domaren insända en avskrift därav med underrättelse om dagen, då efterlevande maken erhållit bouppteckningen. Riktigheten av upprättad bouppteckning vare efterlevande maken pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av skyldeman efter den först avlidne eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före avskiljandets verkställande. 7 §• Då avskiljande sker, skall, såvitt ej annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat; dock äge efterlevande maken ej rätt, varom i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken sägs. Avskiljes egendom, som på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar för gäld, skall egendom tilldelas efterlevande maken till täckning allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur egendomen. I avseende å lotternas utläggning skall vad om makes giftorättsgods är sagt gälla om egendom, som under äktenskapet tillhört make, och, såvitt angår den efterlevande, jämväl om egendom, som av honom förvärvats efter den först avlidnes frånfälle. Sedan avskiljandet skett, må den däröver upprättade handlingen ingivas till rätten; och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. 8§Efterlevande maken äge under sin livstid uppbära den avskilda egendomens avkastning. Den avskilda egendomen må ock, såvitt det av rätten prövas erforderligt, användas till skäligt underhåll för efterlevande maken. Vid efterlevande makens död skall ersättning dock utgå, såvitt kvarlåtenskapen lämnar tillgång därtill. Avskild egendom må ej utmätas för efterlevande makens gäld, med mindre egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför. Avträdes efterlevande makens bo till konkurs på grund av ansökan, som gjorts inom ett år från det den över avskiljandet upprättade handlingen ingavs till rätten, skall, om den avskilda egendomens värde i märklig mån översteg vad som rätteligen tillkom arvingarna efter den först avlidne, rättelse pä talan av konkursboet ske efter vad i konkurslagen sägs. 9 §. Vid efterlevande makens död skall den avskilda egendomen eller vad som trätt i stället för sådan egendom tillfalla de arvingar efter den först avlidne.

Lag om arv, 2 kap.

som i 1 § nämnts. Skulle de skyldeman till honom, som där avses, avlida före efterlevande maken, gånge avskiljandet åter. 10 §. Har förordnande om avskiljande ej meddelats, och skall förty vid efterlevande makens död delning enligt 1—4 §§ ske, äge vardera makens arvingar på sin lott bekomma egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott. I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat. I avseende å dödsboets förvaltning och ansvar för den dödes gäld skall vad om arvinge är stadgat äga tillämpning jämväl å arvinge efter den först avlidne. 11 §• Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning enligt 1—4 §§ av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas. Upplöses det nya äktenskapet genom andra makens död, eller skall bodelning äga rum till följd av boskillnad, äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, skall före bodelningen av efterlevande makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom uttagas egendom till värde, motsvarande vad som enligt 1—4 §§ belöper å den först avlidnes arvingar. 12 §. Om efterlevande make, med tillämpning av stadgandena i 13 kap. 12 § giftermålsbalken, ägt vid bodelning efter den först avlidne bekomma hela kvarlåtenskapen, tage vid efterlevande makens död den först avlidnes arvingar ej del i efterlevande makens bo, och skall förty vad här ovan om den först avlidnes arvingar i övrigt är stadgat ej äga tillämpning. 13 §. Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas, som hade återgång skett. 14 §. Har i fall, som avses i 1 §, arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande maken hela kvarlåtenskapen eller andel därav eller återstoden, sedan viss

1(3

Lag om arv, 2—4

kap.

egendom eller visst belopp utgått, samt tillika föreskrivit, att vad sålunda tillagts efterlevande maken skall vid hans död tillfalla skyldeman till arvlåtaren, som i nämnda lagrum avses, eller annan än sådan skyldeman, skall i avseende å efterlevande maken och den, som på grund av testamentet äger träda efter honom, vad förut i detta kapitel är stadgat äga motsvarande tilllämpning, såframt ej i testamentet annorlunda föreskrivits.

3 KAP. Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om arvsrätt efter sådant barn. 1 §• Barn utom äktenskap tage arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd. Är barnet dött, tage, på sätt i 1 kap. är stadgat, dess avkomlingar arvet. 2§. Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, tage barnet arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av äktenskaplig börd. I andra fall njute barnet och fadern ej arvsrätt, efter varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äge ej arvsrätt rum. Om barn, som efter vad nu är sagt ägt taga arv efter sin fader, är avlidet, tage dess avkomlingar arv efter honom och han efter dem, på sätt i 1 kap. är stadgat. 3 §• Förklaring, varom i 2 § sägs, skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två personer bevittnad handling, som företetts inför barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. Sådan förklaring må givas jämväl före barnets födelse. Har barnet uppnått myndig ålder, vare sådan förklaring ej gällande, med mindre den godkänts av barnet i den ordning, varom nyss är sagt. 4 KAP. Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn. 1 §• Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten. dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång i sin laglott.

Lag om arv, 4 kap.

17 Är adoptivbarn dött, tage dess avkomlingar den del av arvet, som skolat tillkomma adoptivbarnet. 2§. Utan hinder av adoptionen äge adoptivbarnet och dess skyldeman rätt till arv efter varandra, såvitt ej annat följer av vad nedan sägs. 3 §• Har adoptivbarn på grund av arv eller testamente erhållit egendom efter adoptant, och dör barnet utan att efterlämna bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling, äge, där barnet är adopterat av makar och en av dem lever, denne samt eljest adoptants avkomlingar rätt att före adoptivbarnets arvsberättigade skyldeman taga arv efter barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit efter adoptanten. Har adoptivbarn erhållit egendom genom gåva av adoptant, och lever adoptanten vid adoptivbarnets död, äge han sådan rätt till arv, varom i första punkten sägs. Är han död, skall vad där är stadgat äga motsvarande tillämpning. 4 §• Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad skyldeman, tage adoptanten, utöver det arv, som enligt 3 § må tillkomma honom, jämväl den del av kvarlåtenskapen, som eljest skolat tillfalla adoptivbarnets skyldeman. Var barnet adopterat av makar, njute de var hälften därav; är en av dem död, tage den andre hans lott. 5 §• Efterlämnar adoptivbarn make, äge denne, utan hinder av vad i 3 och 4 §§ stadgas, rätt till arv efter vad i 2 kap. sägs. Lever vid efterlevande makens död adoptant eller adoptants avkomlingar, äge de i den ordning, som i 3 § är stadgad, taga så stor del av den på adoptivbarnet belöpande lotten i efterlevande makens bo, som i värde motsvarar vad det bekommit från adoptant genom gåva eller i arv eller testamente. I fråga om efterlevande maken och adoptant eller adoptants avkomlingar skall i tillämpliga delar gälla vad i 2 kap. är stadgat om efterlevande make och de arvingar efter den först avlidne, som där avses. <> § •

Äger vid adoptivbarns eller dess makes död adoptant eller adoptants avkomlingar rätt till del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 eller 5 § är stadgat, skall, om egendom, som adoptivbarnet erhållit från adoptant genom gåva eller i arv eller testamente, finnes i behåll, beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller adoptants avkomlingar ske med hänsyn till det värde, egendomen då iiger. Finnes sådan egendom ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid mottagandet, såframt ej för egendomen vederlag influtit till annat belopp. Adoptant eller adoptants avkomlingar äge, vid delningen av kvarlåtenska2 —341969.

L8

Lag om arv, 4—& kap.

pen efter adoptivbarnet eller dess make, på sin lott bekomma sudan egendom, som adoptivbarnet erhållit från adoptant genom gåva eller i arv eller testamente.

5 KAP. Om allmänna arvsfondens rätt till arv. 1 §• Finnes ej någon, som enligt vad ovan är sagt äger taga arv efter arvläfaren, tillfälle arvet en fond för understöd av åtgärder till främjande av samhällets barnavård (allmänna arvsfonden). 2 §• Föreligger, där annan arvinge än allmänna arvsfonden ej tinnes, anledning till klander mot testamente, som upprättats till förmån för annan än fonden, må, där testamentet får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja. Konungen besluta, att klander mot testamentet ej skall äga rum. 3 §• Arv, som tillfallit allmänna arvsfonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära. 1- §• Om allmänna arvsfonden är särskilt stadgat.

() KAP. Om förskott å arv. 1 §• Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas a hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren annan arvinge, skall avräkning ske, allenast om detta stadgats eller på grund av omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs. Är till makars gemensamma bröstarvinge förskott a arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. För återstoden skall avräkning verkställas å arvet efter andra maken.

Lag om arv, 6 kap.

a§. Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbildning, skola ej avräknas å dess arv, såvitt den, som vidkänts kostnaden, därmed endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet. Ej heller skall avräkning äga rum för sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. 3 §• Avräkning av förskott å arv skall ske efter den mottagna egendomens värde vid mottagandet, såframt avräkning efter annat värde icke föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antagas hava avsetts. 4 §• Kan vad arvinge mottagit i förskott å arv ej till fullo avräknas å hans arvslott, vare han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom träffats, då förskottet gavs. 5 §• Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen före delningen ökas med förskottets värde. Finnes vid delningen förskottet vara större än förskottstagarens därvid beräknade arvslott, varde skillnaden avräknad å övriga arvingars lotter efter det förhållande, vari dessa äga del i boet. Har förskott givits jämväl till annan arvinge och kan till följd därav vad å hans lott belöper av skillnaden ej avräknas å lotten, skall återstoden fördelas å övriga lotter efter samma grund 6 §• Har arvinge, som mottagit förskott å sin arvslott, avlidit före arvlåtaren, vare förskottstagarens avkomlingar, om de äga träda i hans ställe, pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter. Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit förskott å sin arvslott, vare, där förskottstagaren avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar, som iiga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter, dock tage de ej mindre del i kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren icke avlidit. 7 §Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken. Har efter arvlåtare kvarlåtenskapen enligt 2 kap. 1 eller 14 § tillfallit efterlevande make, skall vad han givit sådan arvinge eller testamentstagare efter den först avlidne, som efter vad där sägs äger taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mot-

20 Lag om arv, 6 och 7 kap.

tagarens lott i boet.' Vad i detta stycke stadgas om avräkning skall ej gälla, om annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. I fall, som i första stycket avses, skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad förut i detta kapitel är stadgat. 8 §• Vad i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande tilllämpning a adoptivbarn eller dess avkomlingar.

7 KAP. Om laglott. 1 §• Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, vare hans laglott. 2 §• Bröstarvinge vare pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott ä sitt arv, så ock vad han mottagit pa grund av testamente, såframt icke annat föranledes av detta. 3 §• För utfående av laglott äge bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, där ej annat följer av testamentet, nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande; dock skall i fråga om förordnande, som skett till förmån för bröstarvinge, hänsyn tagas allenast till det belopp, varmed förordnandet överstiger vad bröstarvingen därav varit pliktig avräkna a. sin laglott.

*§• Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att han må antagas hava med gåvan velat vinna huvudsakligen samma syfte som genom testamente, skall i avseende ä gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga motsvarande tillämpning; och skall vid nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. I fall, varom nu är sagt, skall vid laglottens beräkning värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen. Vad sålunda stadgats gälle dock ej, såvitt egendomen utan mottagarens vållande helt eller delvis gått förlorad. Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt, som i första stycket avses, skall han anhängiggöra sin talan inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad.

Lag om arc, 7 och 8 kap.

5§. Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkoinst eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande kvarlåtenskapens förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga däröver, äge bröstarvinge påfordra att utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott i egendom, varöver han äger fritt förfoga. 6 §. Äger barn till arvlåtaren pa grund av lag rätt till underhällsbidrag ur kvarlåtenskapen, skall hänsyn därtill ej tagas vid laglottens bestämmande. Om rätt för arvlåtare att i visst fall genom testamente med underhållsbidrag belasta bröstarvinges laglott stadgas i 8 kaj). 7 §.

Vad förut i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling. Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, varde bröstarvingens laglott så beräknad, som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.

8 KAP. Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. 1 §• Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, äge barnet, såvitt det ej av sitt arv eller annorledes kan njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, av kvarlåtenskapen, innan arv eller testamente må tagas, bekomma bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla. Äga flera barn efter arvlåtaren bekomma underhållsbidrag efter vad nu är sagt, skall, om kvarlåtenskapen ej räcker till deras underhåll, jämkning dem emellan ske, efter vad med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt. Bidrag, varom i första stycket sägs, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll åt honom eller till fullgörande av honom åvilande underhållsplikt.

Finnes efter arvlåtaren barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. och kan barnet ej av sitt arv eller

22 Lag om arv, 8 kap.

annorledes njuta skäligt underhåll, skall, såframt arvlåtaren genom testamente därom förordnat, underhållsbidrag å särskilda tider eller med ett belopp en gång för alla utgå ur kvarlåtenskapen, ändå att annan bröstarvinge skulle lida inträng i sin laglott. Denne äger dock utfå laglotten, om han ställer säkerhet, som av den underhållsberättigade eller av rätten godkännes, för ett årligt underhållsbidrag, som må bestämmas till högst fem för hundra av laglottens värde. Underhållsbidrag, varom nu är sagt, skall utgå efter underhållsbidrag, varom i 1 § stadgas, men innan annat testamente må tagas. 3§. Har nägon erhållit egendom i testamente av den, som efterlämnat barn, varom i 2 § sägs, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen ej till honom utgivas, med mindre säkerhet, som av den underhållsberättigade eller av rätten godkännes, blivit ställd för underhållsbidraget. Är testamente gjort till förmån för annan bröstarvinge, skall vad nu är sagt gälla, allenast såvitt den egendom, som i testamente eller arv tillfallit honom, överstiger hans arvslott. 4 §. Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag till barn, som i 1 eller 2 § avses, beträffande gåvan och gåvotagaren vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vad sålunda stadgats gälle dock ej, såvitt egendomen utan mottagarens vållande helt eller delvis gått förlorad. 5§. Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll ät barn, som i I £ avses, vare annan bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller eljest såsom gåva, pliktig, ändå att fall ej är för handen, varom i 4 § sägs, att utgiva underhållsbidrag intill värdet av den mottagna egendomen, såvitt ej denna utan mottagarens vållande helt eller delvis gått förlorad. Av det belopp, gåvotagaren sålunda skall utgiva, äge barnet årligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid, som återstår för dess uppfostran, och omständigheterna i övrigt får anses belöpa å det året. Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

Lag om arc, 8 och 9 kap.

'

6 §• Da underhållsbidrag enligt 2 § skall utgå a särskilda tider, skall, såframt annan överenskommelse ej träffas, den egendom, som avsattes för bestridande av sådant underhållsbidrag, ställas under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap. Skall underhållsbidrag enligt 3 eller 4 § utgå av den, som erhållit egendom i testamente eller gåva, skall, såframt egendomen ej må innehavas av honom efter vad där sägs, vad i första stycket stadgas äga motsvarande til 1lämpning. 7 §• Underhållsbidrag, som enligt 2, 3, 4 eller 5 § utgår å särskilda tider, ma jämlikt förordnande av rätten nedsättas eller upphöra, såframt väsentligen ändrade förhållanden påkalla det. Vad nu är sagt gälle dock i fråga om bidrag, varom i 2 § sägs, allenast såvitt bidraget belastar annan bröstarvinges laglott. 8 §• Anspråk pa underhållsbidrag enligt 1 t? skall vid talans förlust framställas senast vid skiftet, Vill någon göra gällande rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 §. framställe anspråk enligt 3 § inom ett år efter det testamente, varom där sägs, blivit honom delgivet och enligt 4 eller 5 § inom samma tid från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. 9 §• Vad i detta kapitel stadgas om barns rätt till underhäll och om bröstarvinges skyldighet att utgiva underhållsbidrag skall i tillämpliga delar gälla jämväl i avseende å arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt efter honom, och adoptivbarn, så ock å sådant barns avkomling.

9 KAP. Om preskription av rätt till arv. 1 §• Vistas, da bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och late rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

24 Lag om arv, 9 kap.

2 §• Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, late rätten på anmälan av den, som har boet i sin vård, eller då förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv fallit efter den döde, med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen kännedom finnes om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort.

3§. Arvinge, som ej enligt vad i 1 eller 2 § stadgas är pliktig göra sin rätt till arv gällande inom tid, varom där sägs, skall, såframt han icke tillträtt arvet men vill bevara sin rätt därtill, göra rätten gällande inom tio år frän arvlåtarens död.

4 §. Varder arvinge, som icke tillträtt arvet, av rätten förelagt att giva tillkänna, huruvida han vill göra anspråk därpå, vare han pliktig, om han vill bevara sin rätt, att göra anspråket gällande inom ett är från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift. Föreläggande, varom nu är sagt, skall meddelas, såframt ansökan därom göres av någon, som, ifall arvingen försummar att bevara sin rfttt till arvet, är berättigad därtill.

Vill arvinge göra sin rätt till arv gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var arvinge, som tillträtt arvet, eller ock, om skifte ej skett, hos den, som sitter i kvarlåtenskapen. Anmälan, varom nu är sagt, må ock göras hos rätten eller på landet hos domaren. Har anmälan gjorts hos god man, skall det hos rätten eller domaren anmälas av honom. Då anmälan skett hos domaren, skall det av honom anmälas för rätten a nästa rättegångs dag. Om anmälan till rätten skall genom dess försorg med posten underrättelse översändas till övriga arvingar, vilkas namn och postadress äro upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för rätten. 6 §• Har arvinge icke inom tid, som i 1—4 §§ är för varje fall stadgad, anmält anspråk på arvet efter vad i 5 § sägs, have han, såframt han icke inom samma tid tillträtt arvet, förlorat rätten därtill.

Lag om arc. 9 och 10 kap.

7 §. Arv, som arvinge enligt 6 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren.

a §. I fall, då enligt vad i 2 kap. 1 § stadgas den dödes make tager kvarlåtenskapen men efter makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling äger taga del i efterlevande makens bo, skall, med avseende å arvinge till den först avlidne, vad i detta kapitel stadgas äga tillämpning, sedan efterlevande maken avlidit, och skall vad där sägs om arvlåtaren och bouppteckning efter honom hava avseende å efterlevande maken och uppteckning av boet efter denne. 9 §• Särskilda bestämmelser om kungörelse, varom i 1 och 2 §§ stadgas, meddelas av Konungen.

10 KAP. Allmänna bestämmelser. 1 §• Arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död: »lock må barn, som dessförinnan är avlat ehuru icke framfött, taga arv, om det sedermera födes med liv. Är fråga om rätt till del i efterlevande makes ho efter vad i 2 kap. sägs, skall hänsyn tagas till tiden för efterlevande makens död. 2 §• Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis ej förebringas därom, att han överlevat arvlåtaren. skall med arvet så förfaras, som om han icke överlevat denne. 3 §• liar den, som är annans arvinge, genom brottslig gärning uppsåtligen bragt arvlåtaren om livet, vare han förlustig sin rätt till arv efter den döde. Är brott, varom i första stycket sägs, förövat mot den, som skulle ägt taga arv efter arvlåtaren, äge gärningsmannen, där han eljest jämte den dräpte eller efter honom ägt rätt till arv efter arvlåtaren, ej annan rätt till sådant arv än honom skolat tillkomma, om den dräpte överlevat arvlåtaren. Vad ovan stadgas om förlust av rätt till arv på grund av brottslig gärning

26 Lag om arv, 10 kap.

skall gälla jämväl för den, som haft sådan del i brottet, varom i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs. 4 §. Arv, som någon jämlikt 3 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle varit berättigade därtill, om den brottslige avlidit före arvlåtaren. 5§Medborgare i främmande stat må lika med svensk medborgare taga arv här i riket; dock skola, såvitt angår medborgare i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med medborgare i den staten eller där från svensk medborgares arv avdrag göres utöver vad som sker ifråga om arv, som tillfallit medborgare i samma stat, motsvarande inskränkningar i rätten till arv här i riket gälla, såvitt Konungen därom förordnar.

27 Förslag till Lag a n g å e n d e införande av lagen om arv. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Den nu antagna lagen om arv skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 192 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning. 2 §. Genom nya lagen upphävas: 1—7 kap., 12 kap. 9 och 10 §§. 14 och 15 kap. samt 17 kap. 7 i? ärvdabalken; lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt; 12 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap; 14, 15, 16 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption; § § 1 , 2 och 4 i förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må, sä ock om gåva av fast egendom; tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser. 3 §. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. 4 §• Bestämmelserna i 2 kap. nya lagen skola ej äga tillämpning a den, som har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd. I fall, då äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden, skall vad i 2 kap. 7 och 10 §§ nya lagen stadgas om egendom, som under äktenskapet tillhört make, äga motsvarande tillämpning i avseende å egendom, som tillhört make enskilt, så ock i avseende å samfälld egendom, som i boet införts av make eller under äktenskapet tillfallit make i arv. testamente eller gåva. 5§. Har äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden, skall vad i 6 kap. 1 § andra stycket nya lagen stadgas om avräk-

28 Lag angående införande av lagen om arv.

ning för förskott a arv, som givits av giftorättsgods, äga motsvarande tilllämpning i avseende å förskott å arv, som givits av samfälld egendom.

6 §• Vad i 8 kap. 5 § nya lagen föreskrives om skyldighet för bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott eller eljest såsom gåva, att utgiva underhållsbidrag, skall ej äga tillämpning i fråga om egendom, som givits innan nya lagen trätt i kraft, ändå att arvfallet inträffat först därefter. Beträffande skyldighet för den, som före nya lagens ikraftträdande i gåva mottagit fast egendom, att utgiva underhållsbidrag, skall äldre lag fortfarande lända till efterrättelse.

29 Förslag till Lag om a l l m ä n n a arvsfonden. Härigenom förordnas som följer:

Om allmänna arvsfondens ändamål och förvaltning. 1 §. Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock egendom, som må tillfalla fonden i gåva eller genom testamente, skall, i den ordninghär nedan sägs, förvaltas såsom en särskild fond att användas för understöd av åtgärder till främjande av samhällets barnavård. 2 §. Allmänna arvsfondens medel skola av statskontoret förvaltas utan sammanblandning med andra medel. Av medel, som under ett år influtit, skall vid årets utgång en tredjedel I Tiggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning. 3 §. För beviljande av understöd ur allmänna arvsfonden skall tillsättas en nämnd, bestående av ordförande, som förordnas av Konungen för den tid, som av Konungen bestämmes, och fyra ledamöter, vilka för en tid av fyra är utses av riksdagen. De senare väljas genom de riksdagens valmän, vilka hava att verkställa val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret. Avgår ledamot, innan tiden för hans uppdrag är ute, väljes ny ledamot för den tid, som återstått för den avgångne. För ordföranden utses ay Konungen en ersättare, och skall vad i denna lag linnes stadgat om ordföranden äga motsvarande tillämpning å ersättaren för honom. 4 §. Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse. Ej må nämnden fatta beslut, med mindre ordföranden och två ledamöter äro tillstädes. Vad de flesta i nämnden säga, gäller för nämndens beslut. Vid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder.

30 Lag om allmänna arvsfonden.

Vid nämndens sammanträden skall genom ordförandens försorg föras protokoll, upptagande nämndens beslut. 5 §. För utdelning tillgängliga medel må av nämnden, efter avdrag av kostnaderna för nämndens sammanträden och ärendenas beredning, tilldelas kommuner eller landsting, som vilja för barns vård och uppfostran inrätta anstalter, vilkas bekostande icke enligt lag åligger kommunen eller landstinget. Föreligger ej ansökan om understöd frän kommun eller landsting eller prövas sådan ansökan icke kunna bifallas, må tillgängliga medel tilldelas förening eller stiftelse, vilkens verksamhet får anses vara till gagn för samhällets barnavård. Tillgängliga medel må ock. såvitt omständigheterna därtill föranleda, läggas till fonden.

Om bevakande av allmänna arvsfondens rätt till egendom, som tillfallit fonden. B §. Allmänna arvsfondens rätt till arv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet; och äge ämbetet, med iakttagande av vad i 7 § andra stycket sägs. tala och svara i mål, som röra fonden. Föreligger, då rätt till arv tillkommer allmänna arvsfonden, testamente, gjort till förmån för annan, skall testamentet anses behörigen delgivet med fonden, jämväl om det delgivits med Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist. 7 §.

Är, då rätt till arv tillkommer allmänna arvsfonden, testamente gjort till förmån för annan än fonden, äge kammaradvokatfiskalsämbetet, om testamentet är så upprättat, som i lag föreskrives, och ej heller eljest anledning föreligger till klander, å fondens vägnar godkänna testamentet. Är anledning till klander av testamentet eller finner kammaradvokatfiskals ämbetet ovisst, huruvida sådan anledning är för handen, åligger det ämbetet att i god tid före klandertidens utgång jämte eget utlåtande underställa ärendet Konungens prövning. 8 §. Vill någon söka, att arv, som tillfallit allmänna arvsfonden, skall helt eller delvis avstås, skall till Konungen ställd ansökan ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist; och

Lag om allmänna arvsfonden.

aligge det befallningshavanden att, efter verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet har att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till Konungen. 9 §. Är egendom given i testameute eller såsom gåva till fonden med villkor. ankomme det på Konungen att besluta, huruvida testamentet eller gåvan skall mottagas. 10 §. Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än allmänna arvsfonden, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och namne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, en lämplig person att vara utredningsman i boet. Prövas den, som utsetts till boutredningsman, ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad. Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att boutredningsmannen behörigen fullgör sina skyldigheter.

U §. Egendom, som i arv tillfallit allmänna arvsfonden, skall av boutredningsmannen försäljas å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning från boutredningsmannen medgiver, att egendomen må försäljas under hand. Fordringar må dock försäljas allenast i den mån de ej kunna indrivas. Boutredningsmannen skall ock ombesörja betalning av den dödes gäld. Såframt anledning därtill är för handen, vare han pliktig avträda den dödes egendom till konkurs. Försummar han det, svare han borgenärerna för skadan. För indrivning av boets fordringar äge boutredningsmannen anhängiggöra och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet, 12 §. Om boutredningsman skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är stadgat. Boutredningsmannen vare berättigad att av boets medel erhålla skäligt arvode för uppdraget, så ock ersättning för sina kostnader. 13 §. Har egendom, som ej utgöres av penningar, i gåva eller genom testamente tillfallit allmänna arvsfonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja egendomen, såframt ej vid gåvan eller genom testamentet annat särskilt föreskrivits, och skall i avseende å honom i tillämpliga delar gälla vad i 10—12 §§ om boutredningsman är stadgat.

32 Lag om allmänna

arvsfonden.

14 §. Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit allmänna arvsfonden, vare gode mannen pliktig att ombesörja egendomens försäljning under iakttagande av vad i 11 § första stycket, stadgas. 15 §. Penningmedel, som tillkomma allmänna arvsfonden, skola överlämnas till statskontoret. Där redovisning skall efter utredning av dödsbo eller eljest avgivas för förvaltning av egendom, som tillkommer allmänna arvsfonden, skall redovisningen mottagas och granskas av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Allmänna bestämmelser. 16 §. Om stämnings delgivning med allmänna arvsfonden stadgas i rättegångsbalken. 17 §. De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av bestämmelserna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen. Denna lag skall träda i kraft den I januari 192 .

33 Förslag till Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken. Härigenom förordnas, dels att i 13 kap. giftermålsbalken skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 11 a §. dels ock att 12 § i nämnda kapitel skall hava följande ändrade lydelse: Il a §. Då vid makes död förskott a arv, som givits av endera makens giftorättsgods, skall avräknas å arvet efter den döde, skall vid bodelningen å den lott, som tillkommer den dödes arvingar, avräkning ske för förskottet eller, om det ej kan till fullo avräknas å arvet, för vad därå kan avräknas av förskottet. I fall, varom nu är sagt, skall, sedan tilldelning för gäld ägt rum, återstoden av förskottsgivarens giftorättsgods före delningen ökas med ett belopp, motsvarande vad sålunda skall avräknas vid bodelningen. 12 §• Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra, lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Efterlevande maken äge av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, i värde uppgår till tretusen kronor. Vad nu är stadgat äge dock ej tillämpning, om efter den döde finnes bröstarvinge, som ej jämväl är efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 192 och skall, där äktenskap blivit genom makes död upplöst efter nämnda dag, äga tillämpning, ändå att äktenskapet blivit ingånget, innan nya lagen trätt i kraft. 8—241969.

;-$4

Lay om ändring

i 13 kap.

giftermålsbalken.

I fall, när äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, skall vid bodelning i anledning av makes död vad i 13 kap. 11 a § nya giftermålsbalken stadgas i fråga om avräkning för förskott å arv, som givits av giftorättsgods, äga motsvarande tillämpning i avseende å förskott å arv, som givits av samfälld egendom. I fall, varom nu är sagt, skall ock vad i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken stadgas om rätt för efterlevande make att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods gälla beträffande samfällda boet.

35 Förslag till Lag o m ä n d r a d lydelse av 1 7 k a p . 6 § ä r v d a b a l k e n . Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 § ärvdabalken skall hava följande ändrade lydelse: Testamente efter den, som var gift, skall tagas av vad han enskilt ägde och hans lott i makarnas giftorättsgods. Skall vid efterlevande makes död del av hans bo på grund av lag tillfalla den först avlidnes arvingar, må testamente efter den sist avlidne tagas allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna efter honom. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 192

36 Förslag till

Lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse. Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, skall tilläggas en paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom § 32, dels ock att § 22 i nämnda förordning skall hava följande ändrade lydelse: § 22. Försummar förmyndare eller god man att stärbhusdelägares rätt till befrielse från gäld i död mans bo bevaka, svare själv för den gäld. som ej kan utgå av vad den stärbhusdelägaren i boet äger. § 32. Vad i denna förordning stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödas gäld, sa ock vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där avses, svara för all boets gäld skall ej äga tillämpning i fråga om allmänna arvsfonden. Ilar, efter del penningmedel, som pä grund av arv tillkomma allmänna arvsfonden, överlämnats till fonden, gäld efter den döda yppats, vare fonden skyldig att, i den män det erfordras för gäldens betalning, återbära vad fonden sålunda mottagit jämte ränta därå. Allmänna arvsfonden vare städse berättigad att på villkor, varom i § 4 sägs, uppsäga gäld, som där avses. Vad i §§ 6 och 10 stadgas om tillträde av avträdd egendom gälle ej i fråga om allmänna arvsfonden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 192 .

37 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption. Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall hava följande ändrade lydelse: 1 andra hänseenden än i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava någon verkan på adoptivbarnets och dess föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter. 1 fråga om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn är särskilt stadgat.

Denna Jag skall träda i kraft den 1 januari 192 .

38 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse: Barn < >gi fl Fadern — — — — — — — — år. Är sagd. Med trolovningsbarn förstas barn, som är avlat i trolovning, eller vars föräldrar efter dess avlelse ingått trolovning med varandra; och skall, ändå att vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade. att äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift med annan, barnet anses såsom trolovningsbarn, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 192 .

39 Förslag till Lag a n g å e n d e ändring i 1 1 kap. av lagen den 27 juni 1 9 2 4 om förmynderskap. Härigenom förordnas, dels att i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 4 a §, dels ock att 4 och 9 §§ i nämnda kapitel. 9 § i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse: 4 §. Är, då dödsfall inträffar, till namnet känd dödsbodelägare a okänd ort eller sa fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och namne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott i boet. Kan vid dödsfall ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, eller finnes kännedom om arvinge efter den döde men saknas kunskap såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning. Tarvas i annat fall, än i första stycket avses, att känd bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas, skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen. 4 a §. Skall enligt vad särskilt stadgas egendom ställas under värd och förvaltning av god man, som avses i denna lag, namne rätten god man att vårda och förvalta egendomen samt, såvitt egendomen rörer. företräda den, från vars förvaltning densamma blivit undantagen. 9 §. (;0(j — — — — — — — — — egendomen. Förteckning — förmyndaren. Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit allmänna arvsfonden. gälle i fråga om egendomens försäljning vad i lagen om allmänna arvsfonden är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 192 . -

U)

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken. Härigenom förordnas, att 11 kap. 19 § rättegångsbalken skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse: Där gillt. SkalP allmänna arvsfonden stämmas, må stämningen i huvudskrift eller besannad avskrift ingivas till Konungens befallningshavande i det län. där arvlåtaren senast haft sitt hemvist, och åligge det befallningshavanden all överlämna stämningen till kammaradvokatfiskalsämbetet.

Denna lag skall träda i kraft den I januari 192

it

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 3 3 § konkurslagen. Härigenom förordnas, att 33 $ konkurslagen skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse: Har — — — — — —- — tillämpning. Fran — — — — — — — - - — — — — — — — — — — gjordes. Översteg vid avskiljande enligt 2 kap. i lagen om arv den avskilda egendomens värde i märklig män vad som rätteligen tillkom arvingarna efter den först avlidne maken, skall, om den rörande avskiljandet upprättade handling ej ingivits till rätten tidigare än ett år, innan ansökan om efterlevande makens försättande i konkurs gjordes, på talan av konkursboet återbäras egendom, motsvarande vad den avskilda egendomen i värde översteg det, som rätteligen tillkom den först avlidne makens arvingar.

Denna lag skall träda i kraft den I januari 192 .

12 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse: 1 §• Over följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt. inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll); ett över äktenskapsförord; ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. av lagen om arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, samt avhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen skall för varje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, ärendet rörer, uti protokollet över ärenden angående förmynderskap och godmanskap namnet å den omyndige eller den, för vilken god man förordnats, ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet blivit infört i förmynderskapsboken, samt uti övriga protokollen för ärende, som angår inregistrering av bouppteckning, bevakning av testamente, åtgärder, som avses i 9 kap. av lagen om arv, och förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, den dödes namn och för annat ärende namnet å den person, ärendet rörer. Sker anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet tecknas å brädden av protokollet över registrering av bouppteckning efter arvlåtaren. Vid — — — — — — — — — drives. Hos — • infört. Har — — — — — — — — — — anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 192

*

M O T I V.

Inledning. I början av den historiska tiden sönderfalla de germanska stammarna i Historisk ätter, som sammanhållas av gemensam härstamning. Spår av ättens sammanhållning företrädesvis genom stammodern (matriarkat) har man trott sig finna i de äldsta urkunderna, men matriarkatet har i varje fall upphört med uppkomsten av det monogamiska äktenskapet såsom en fast institution. Inom ätten kan man urskilja en trängre krets, son och dotter, fader och moder, broder och syster, å ena sidan, samt övriga skyldeman å den andra. Denna skillnad mellan en trängre och vidsträcktare arvskrets är grundläggande för den germanska arvsrätten. Samboendet eller den gemensamma bostaden kännetecknar i regel den trängre kretsen av skyldeman. Denna krets bildar tillika enhet för den ekonomiska hushållningen, för produktion och konsumtion. Söner, som grundade eget hushåll, hade rätt till viss andel av faderns egendom. Döttrar hade blott anspråk på underhåll eller vid gifte på utstyrsel. Arvsrättens utveckling, som föreligger redan i de äldsta lagarna, består väsentligen däri, att omkring arvsrättens egentliga kärna, den trängre arvskretsen, slutit sig en vidsträcktare krets av skyldeman: barnbarn, far- och morföräldrar, syskons barn o. s. v. Skyldeman inom den trängre kretsen stodo ursprungligen utanför skyldskapsräkningen. Även om inom den vidsträcktare kretsen skyldskapen till en början räknats efter led (gradualprincip), varav spår finnas såväl i skandinaviska som i sydgermanska lagar, synes i stället för den ursprungliga, efter gradualprincipen bestämda ätten redan i mycket gamla rättskällor hava trätt begynnelsen till en ny beräkning av skyldskapen. Skillnaden mellan den trängre och vidare arvskretsen har ersatts av en enhetlig skyldskapsräkning och arvsordningens bestämmande efter skyldemännens fördelning i vissa av gemensam härstamning bestämda grupper (parenteler). Arvlåtarens avkomlingar bilda första parentelen, arvlåtarens föräldrar och deras avkomlingar, såvitt de icke tillhöra första parentelen, bilda den andra, arvlåtarens far- och morföräldrar med deras avkomlingar bilda på samma sätt den tredje parentelen o. s. v. Den grundsats, som i nyare doktrin är känd under namnet parentelprincip, vann tidigt sin första tillämpning, i det att, utan avseende på närhet i led, skyldskap genom närmare parentel i vissa fall uteslöt från arvet alla, som tillhörde fjarmare parentel. Tillika infördes i viss omfattning rätt för avliden persons avkomlingar att inom parentelen inträda i den dödes ställe och taga arv jämte dem, med vilka den döde skulle hava ärvt, om han levat, samt därvid bekomma den lott, som denne

46 Inledning.

skulle hava erhållit (s. k. representationsrätt). Förhållandet får icke uppfattas så, som skulle parentelprincip och representationsrätt hava införts såsom färdiga grundsatser. Dessa begrepp utgöra endast riktlinjer för den nyare tidens teori vid försök att komma till en översikt över de gamla germanska arvsordningarna, som tillhöra de mest omtvistade delarna av privaträttens historia. Representationsrätten, som synes bero av en för de primitiva samhällena främmande juridisk uppfattning, har för övrigt sannolikt i de flesta germanska lagar inkommit genom inflytande från den mera utvecklade romerska rätten. I äldsta tider rådde mellan skyldemännen samförmögenhet, i den man egendom tillkom de särskilda ätterna. Denna samfällda egendom tillkom länge allenast den trängre kretsen inom ätten. Individuell egendom i sträng mening var endast det, som var bestämt till rent personligt bruk och ursprungligen till stor del följde den döde i graven (krigarens rustning, kvinnans smycken o. s. v.). Ur den samförmögenhet, som tillkom skyldemännen, särskilt den trängre kretsen, har arvsrätten utvecklat sig. Arvsrätten var bunden vid skyldskap och sålunda icke beroende av arvlåtarens vilja. Testamentet var obekant. För egendom av olika slag gällde olika successionsregler. Den förnämsta egendomen, den odlade jorden, var länge undandragen ägarens godtyckliga förfoganderätt; skyldemännens samtycke erfordrades för avyttring. Genom arvlåtarens död trädde arvingen i besittning av egendomen, i vilken under äldsta tid han redan under arvlåtarens livstid på visst sätt ägde del. Tillträde till arvet genom särskild rättshandling erfordrades icke; dödsfallet gjorde efterlevande skyldeman till arvinge. Inom den trängre arvskretsen ärvde främst barn, därefter föräldrar och sist syskon. Då arvsrätten grep omkring sig inom den vidsträcktare kretsen av skyldeman, kommo inom denna krets till en början endast män och skyldskap genom män i fråga. Detta gällde särskilt beträffande arvsrätten till jorden. Även sedan kvinnan erhållit arvsrätt, stod hon efter mannen på mångahanda sätt, exempelvis därutinnan, att kvinna uteslöts av lika nära besläktad man, eller så, att kvinnans arvsrätt var inskränkt till föremål av specifikt kvinnligt bruksvärde, medan all annan egendom jämte mannens rustning och dylikt tillföll manlig arvinge. Jordbesittningens betydelse i ekonomiskt och socialt hänseende föranledde i äldsta historiska tid, att dotter och dotters barn icke hade arvsrätt till jorden, da denna därigenom skulle kunna gå över till annan ätt. Även sedan kvinnan erhållit arvsrätt till jord, gällde icke blott, att man hade företräde framför kvinna, utan även att skyldskap, förmedlad genom man, hade företräde framför skyldskap, förmedlad genom kvinna. Ättens organisation var rent agnatisk. Efter hand upphörde jordbesittningens stränga bundenhet vid ätten. I stället för ättemännens bifall till en föryttring utom ätten trädde en lösningsrätt för dem, sedan sådan föryttring redan skett. Men denna ändring förmådde ej rubba arvsrätten. Genom den lagbestämda arvsordningen övergick jordegendomen och vad därtill hörde å arvingen, utan att arvlåtaren genom testamen-

Inledning.

M

tariska bestämmelser förmådde inverka härpå. Då inga skrivna rättskällor, som avse den germanska urtiden, finnas i behåll, kunna upplysningar om rättstillståndet under denna tid vinnas endast genom slutledningar från senare rättskällor samt genom jämförelse med dessa sinsemellan. En sammanhängande skildring är på dessa vägar icke möjlig att utföra, men de upplysningar, som stå att vinna, äro av största vikt såsom utgångspunkter för den följande rättsutvecklingen. Under den frankiska perioden av den sydgermanska rättshistorien utvisa Denfrankiéka rättsurkunderna en mångfald av invecklade och ofta till sitt innehåll om- pen0 e "' tvistade arvsordningar. Parentelprincipens förekomst i arvsordningarna är icke för denna tid styrkt, med undantag dock för longobardisk rätt. Representationsrätt förekommer i den av romersk rätt påverkade burgundiska lagen. Den mest berömda av den frankiska periodens urkunder, vestfrankernas eller salfränkernas lag (från början av 500-talet), känner i sin äldsta form en mera utvecklad arvsrätt endast till lösören. Fast egendom övergick visserligen vid husfaderns död å sönerna, men hemföll, om inga söner funnos, till byalaget (vicini). Under åttonde århundradet ärvdes bondejorden även av dotter, broder och syster. Sonson erhöll småningom arvsrätt hos de saliska frankerna, sachsarna, longobarderna och vestgoterna. Likaså trädde syskons barn i avlidet syskons ställe. Kretsen av arvsberättigade var icke obegränsad. Likasom den kyrkliga lagstiftningen satte en gräns för skyldskapen såsom äktenskapshinder, så stadgade också den frankiska periodens lagar en gräns för den på skyldskap grundade arvsrätten. Arvsgränsen angives olika i olika lagar: till femte, sjätte eller sjunde led. I saliska lagen finnes en antydan om sjätte led såsom arvsgräns. Hos ostfranker eller ribuarier och vissa andra folkstammar begränsas arvsrätten till femte led, hos longobarder och sachsare till sjunde led. Men sannolikt avses stundom samma gräns, i det skyldskapsräkningen ofta hade olika utgångspunkter hos de olika folkstammarna. Det huvudsakliga intresset är för övrigt knutet därvid, att en begränsning stadgats, icke vid det sätt, varpå gränsen dragits. Under den tidigare medeltiden eftersträvade man inom kyrka och stat en viss likformighet med hänsyn till äktenskapsrätt och arvsrätt i fråga om skyldskapens begränsning. Om skyldeman icke funnos inom den angivna gränsen, gjorde statsmakten i fiskaliskt syfte anspråk på arvet. Att arvsrättens begränsning skulle ägt någon större ekonomisk betydelse för staten, kan dock betvivlas. Analogien med de kyrkliga bestämmqjserna om äktenskapshinder har säkerligen inverkat på arvsgränsens bestämmande, men härtill funnos även andra orsaker. Det kan sålunda erinras därom, att släktens rätt i övrigt, exempelvis till böter, sedan urgammal tid var begränsad till vissa närmare skyldeman, samt att i likhet härmed det vid lagarnas första upptecknande kunde förefalla naturligt att begränsa arvsrätten. I själva verket är det med hänsyn till arvsrättens utgångspunkt i den trängre arvskretsen icke så mycket arvsrättens begränsning som fastmera dess utsträckning, som tarvar förklaring. Då arvsrätten grep omkring sig i den yttre skyldskaps-

48 Inledning.

kretsen, krävdes från bevisningssynpunkt en begränsning av denna krets. Behovet av en begränsning framträdde särskilt, då det gällde att bestämma de ekonomiska förmåner, som i skilda hänseenden tillkommo släktens medlemmar. Men även i övrigt var ätten ursprungligen en strängt sluten enhet. Ju starkare ättens offentligträttsliga och sociala funktioner voro, desto mera naturlig var ättens begränsning. Denna upphörde i samma mån som det territoriella samhällets makt växte. Den germanska arvsrätten innefattar endast succession i tillgångar. För arvlåtarens gäld är arvingen icke betalningsskyldig med egna medel, men det åligger honom att sörja för att den bliver betald med i kvarlåtenskapen befintliga lösören, så långt dessa räcka. Arvlåtarens borgenärer sägas stundom vara närmaste arvingar, och den närmaste verkliga arvingen är ersättningsskyldig, om han underlåtit att sörja för, att de få betalt, som nyss sagts. Under kyrkligt inflytande uppkommo förfoganden för dödsfall (själagåvor). Testamentet kom småningom i bruk till förmån för kyrkliga stiftelser, i det att på många ställen en bestämd kvotdel av förmögenheten frigavs. Stundom inskränktes beträffande återstoden den av lagen föreskrivna tvångsarvsrätten allenast, till söner och döttrar. Enligt vissa rättskällor hade skyldeman ovillkorlig arvsrätt endast, till ärvd fast egendom. I saknad av naturlig skyldskap kunde man upprätta konstlad skyldskap (frank, adfathamire, lat. adoptare in hereditatem). Åtgärden krävde tingets eller konungens samtycke. Under den sydgermanska rättens andra period, den egentliga medeltiden, försvinner motsatsen mellan den trängre och vidare skyldskapskretsen. Parentelprincipen vann ökad tillämpning. Denna princip ligger sannolikt till grund för Sachsenspiegel (omkring 1224—1230). Den förekommer också i Svvabenspiegel, i tyska länsrätten, i mellersta och norra Frankrike, i stora delar av Schweiz, i Österrike och Tyrolen, i England och Nederländerna. Representationsrätten fastslogs genom lagstiftning först för barnbarn, därefter för syskons barn. Stadganden om representationsrätt förekomma i Sachsenspiegel och Svvabenspiegel för sonbarn, i friesisk rätt även för dotterbarn samt vid medeltidens slut i enstaka schweiziska arvsordningar. Bestämmelsen om| arvsrättens begränsning till visst led bortföll i regel. Den äldre lagstiftningens försök att stadga en gemensam gräns för skyldskapen med hänsyn till såväl äktenskapsrätt som arvsrätt rönte ej framgång. De förhållanden, som under den frankiska perioden föranlett införandet av en arvsgräns, upphörde efter hand. Ätterna voro icke längre såsom förr slutna enheter eller samhällen med en mångfald gemensamma intressen. Det territoriella samhället hade övertagit vården av de offentliga intressen, som tidigare tillkommit ätterna själva att tillvarataga. Arvsrättens begränsning bortföll, då ättens egen begränsning icke längre upprätthölls av särskilda intressen. Dock kvarstår en arvsbegränsning i enstaka lagar från femtonhundratalet såväl i Tyskland som i Schweiz, t. ex. den reformerade liibeckska stadsrätten av 1586. Arvsrättens begränsning var ett uttryck för ätternas urgamla självständighet

Inledning.

men upphörde med ättebandens försvagande. Ett annat uttryck för ätternas självständighet är grundsatsen p a t e r n a p a t e r n i s , m a t e r n a m a t e r n i s . Denna grundsats, som har urgamla rötter, avsåg från början att hindra, att de skilda ätternas jord genom arv övergick från fädernesidan till mödernesidan eller tvärtom. Då grundsatsen efter hand utsträcktes till all annan egendom, försvagades den till en regel om lika fördelning mellan de båda sidorna. På flera ställen i Frankrike och Tyskland tillämpades denna hemfallsrätt (jus recadentiae), i det fädernesidan ärvde det, som härstammade från fädernet, och mödernesidan mödernegodset. Senare ärvde fädernesidan hälften av hela förmögenheten, mödernesidan andra hälften. Denna uppdelning av släkten i fäderne- och mödernesida finnes i den franska sedvanerätten (le droit coutumier) samt i många äldre tyska rättskällor. I sina detaljer utvisa de medeltida arvsordningarna många skiljaktigheter, allt eftersom fråga är om manligt och kvinnligt kön, fäderne- och mödernesida samt hel- och halvsläkt. En mängd olikheter i arvsrätten rådde också i fråga om lös egendom och förvärvad jord, å ena sidan, och ärvd jord, å den andra, angående representationsrättens utsträckning, om arvsrättens begränsning o. s. v. I fråga om särskilda stånd och klasser funnos ock stora olikheter, ävensom mellan landsoch stadsrätt. Skiljaktigheterna äro så många till följd av den medeltida rättens oerhörda splittring, att icke ens en översiktlig framställning i detta sammanhang kan medföra något gagn. Men ett studium av de medeltida arvslagarna giver ett bevis, om ett sådant skulle erfordras, för arvsrättens positivitet. Det är vid tanken härpå omöjligt att fasthålla vid en över den historiska rätten höjd princip, som skulle ligga till grund för arvsrätten i de olika länderna. ibwsrätten bibehöll under den egentliga medeltiden sin karaktär av succession allenast i arvlåtarens tillgångar. Arvinges ansvarighet för den dödes gäld blev icke mer begränsad till lös egendom, men förblev begränsad till kvarlåtenskapens belopp; arvingen hade rätt att befria sig från ansvarighet genom att avträda egendomen till borgenärerna. Ur själagåvorna utvecklade sig testamentet, särskilt inom det andliga ståndet. Även lekmannatestamenten upprätthöllos såsom själagåvor under kyrkans auktoritet. Den värdsliga rätten fann sig i testamenten under förutsättning, att den vanliga formen för motsvarande rättsärenden i levande livet iakttagits. Testamentsexekutörer brukade insättas efter förebild av den äldre germanska rättens förtroendeman (salman) vid överlåtelse av en hel förmögenhetsmassa eller av fast egendom. I trettonde århundradet voro dylika testamenten i bruk bland de sydgermanska folken. Testamentets egentliga egendomlighet var dess egenskap av återkallelighet. Den grundsats att testamentet städse kunde återkallas vann dock endast långsamt insteg. Testamentet var och förblev hos de germanska folken den sekundära successionsformen. »Gott, nicht der Mensch, macht den Erben». Den legala successionsformens övervikt hos den germanska arvsrätten har 4—

241969.

50 Inledning.

till stor del sin förklaring i den överväldigande betydelse, som jordbesittningen hade för familjen och den enskilde i de medeltida samhällena. Jordbesittningen bildade grundvalen för all större förmögenhet och var avgörande för familjens ställning i ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende. Vidmakthållandet av familjens och ättens jord blev därför ett intresse, som behärskade en stor del av rättsordningen och hindrade testamentets utbredning. Ehuru redan vid den historiska tidens början jorden icke i sträng meningtillhörde familjen eller ätten utan var individuell egendom, förblev dock en persons egenskap av att tillhöra en jordägande släkt i socialt hänseende av största betydelse. Jordbesittningen blev också grundläggande för den efter hand uppkommande ståndskillnaden. För adelns maktställning var från början den större jordbesittningen framför allt avgörande. Att undvika jordbesittningens splittring vid arvskiftet blev ett viktigt adligt intresse. För adeln uppkom också en särskild besittnings- och successionsform i länsrätten. Även bortsett härifrån uppstod till adliga gods testamentsvis en privilegierad arvsrätt, som avsåg egendomens sammanhållande. Genom länsrätten skapades det medeltida feodala samhället. Detta var en överbyggnad på den ursprungliga bondekulturen. Den gamla germanska rätten var en övervägande å naturahushållning byggd landsrätt. Dess arvsrätt var ursprungligen en för bondesamhällen avpassad arvsordning, som främst avsåg jorden såsom den utan jämförelse förnämsta förmögenhetsbeståndsdelen. Redan under den historiska tidens första period försvagades emellertid de för den äldsta tiden karaktäristiska huvuddragen av den rättsordning, som åsyftade att binda jordbesittningen vid ätterna. Med en fortskridande kultur gjorde sig individens betydelse inom familjen gällande. Döttrar ärvde jord lika med söner. Med uppkomsten av penninghushållning och tilltagande arbets- och yrkesfördelning upplöstes efter hand på många håll de gamla bondesamhällena. Jordbesittningens bundenhet vid ätten upphörde småningom. Romersk rätt blev känd och använd. Testamentarisk succession uppstod. Ett visst företräde för män och manlig skyldskap upphörde i fråga om arvsrätt till jord först på 1500talet, till en början i stadsrätten, sedan i landsrätten. Längst har den agnatiska arvsrätten bibehållit sig inom länsrätten och såsom privilegierad arvsrätt för adeln (fideikommiss, primogenitur). Först genom kyrkans inflytande och senare genom de italienska och tyska universitetens inverkan undanträngdes den germanska rätten i Tyskland av den romerska. Den romerska rättens utbredning i Tyskland från medeltidens slut bör ses mot bakgrunden av dåtida ekonomiska förhållanden och den romerska rättens principiella åtskillnad från den germanska. Den romerska rätt, som vann insteg i Tyskland, var i sin utbildade form avpassad efter ett samhälle med långt mer framskriden kultur än det germanska. Sedan urminnes tid lämpad efter ett stadssamhälle med utpräglad penninghushållning, var den romerska rätten utvecklad till en världsrätt med formellt lika behandling av alla personer och alla saker, jordegendom och lösören. Testamentet var grundform för succés-

Inledning.

sionen. Den romerska folkhushållningen, som städse uppburits av ett relativt ringa antal fria medborgare, kännetecknades av det nära sammanhanget mellan dessa medborgare, å ena sidan, och den romerska statens successiva maktutveckling, å den andra. Den enskildes verksamhet i statens tjänst, vare sig den var förlagd till Italien eller till provinserna, blev den förnämsta källan till rikedom. Med det romerska rikets utbredning följde utnyttjandet av de underkuvade folken och den tilltagande användningen av ofria arbetare. Romarnas egen privata produktion blev efter hand alldeles otillräcklig såväl för statens som för den enskildes behov. Då Rom och efter hand hela det övriga Italien i stor utsträckning voro hänvisade att leva på provinsernas naturtillgångar och arbete, erhöll penninghushållningen en allt överväldigande betydelse. Denna satte ock sin prägel på den romerska rätten. De germanska folken, som utbredde sig på det romerska rikets område, befunno sig ännu på naturalhushållningens stadium. Den nykomna befolkningen grundade till en början bondesamhällen. Det blev en bondekultur inom det forna romerska riket. Småningom grundades städer, först på de orter, där de antika elementen bibehållit sig. Senare utvecklade sig handel och industri i de norditalienska, sydfranska och sydtyska städerna. Efter bonde-, ståndets och skråväsendets blomstringstid under 1200- och 1300-talen följde de adliga jordägarnas och patriciska köpmannasläkternas. Den rörliga förmögenheten koncentrerades i städerna. Den tyska medeltidens stadsrätter lämpades därför efter den rörliga förmögenheten såsom grundval för borgarens existens. Denna ekonomiska utveckling banade väg för den romerska rättens upptagande i Tyskland. Jordbesittningens sociala och politiska betydelse trängdes väl endast småningom i bakgrunden. Men för städerna och för den på penninghushållning byggda samfärdseln var den romerska rätten lämpad. Så var den romerska arvsrätten med sin större dispositionsrätt över förmögenheten avpassad efter stadsbefolkningens behov och den i städerna samlade rörliga förmögenhetens natur. Den romerska rättens reception i Tyskland sträckte sig efter hand även till succession i jordegendom, först i södra och västra Tyskland, under det att på många ställen i norra Tyskland den från medeltiden härstammande successionsordningen bibehöll sig långt senare. Medan den gamla germanska rätten utgick från jordbesittningens bundenhet vid ätten, så att dess medlemmar enligt arvsordningen hade därpå ett anspråk, som icke kunde omintetgöras genom ägarens disposition, utgick den romerska rätten i dess äldsta historiskt kända form från den absoluta testamentsfriheten, från arvlåtarens rätt att fritt välja sin arvinge. Under tidernas lopp närmade sig de båda arvsrättssystemen varandra, så att de båda successionsgrunderna erkändes jämte varandra. I regel skedde detta så, att även jordbesittningen underkastades den romerska testamentsrätten, som i den form, i vilken den blev känd av de germanska folken, var inskränkt genom tvångsarvsrätt till förmån för närmaste skyldeman.

52 Inledning.

Till jämförelse med den germanska rätten må här några huvuddrag av den romerska arvsrättens utveckling antydas. I detta sammanhang kan dock endast den legala successionsformen beröras. Denna intager i romersk rätt endast en sekundär ställning i förhållande till testamentet men har i äldre och nyare tid utövat stort inflytande på lagstiftningen såväl i Tyskland som i andra länder. Romersk rätt ligger i viss mån till grund för arvsordningen i Code civil och har därigenom utbrett sig till övriga länder, som upptagit den franska rättens arvsordning. Det centrala begreppet i Roms äldsta historiska rätt (jus civile) var fadersmakten (patria potestas), som sammanhöll familjens medlemmar och egendom. Likasom den germanska rätten kände även den romerska en skillnad mellan den trängre och vidare kretsen av skyldeman, av vilka den förra (sui heredes) omfattade dem, som stodo omedelbart .under stammen och genom familjefaderns död blevo självständiga (sui juris), medan den senare omfattade övriga skyldeman (agnati, gentiles). Agnater voro de, som med arvlåtaren skulle stått under samma patria potestas, om en bestämd tidigare stamfader levat. Om arvlåtaren icke efterlämnade någon suus heres, tillföll arvet närmaste agnat, d. v. s. broder, syster samt moder (sub manu mariti, sororis loco) samt därefter avlägsnare agnatiska kollateraler. Skyldskapen var sålunda ursprungligen bestämd efter härstamning, förmedlad genom män (agnatisk skyldskap). Sådan skyldskap uppkom icke för avkomlingar av kvinnlig agnat, ty antingen inträdde kvinnan (i äktenskapet med manus) i mannens familj och var då filisc loco samt ärvde såsom sina barns agnatiska syster, eller också förblev hon (i äktenskapet utan manus) under sin faders patria potestas. Egendomen sammanhölls av fadersmakten till en enhet och övergick vid familjefaderns död såsom enhet (universalsuccession) på grund av lag till dem, som tillhörde den trängre skyldskapskretsen (sui), eller, om arvingar där saknades, till den vidsträcktare (agnater). I sista hand tillföll arvet dem, som hade samma familjenamn som arvlåtaren (gentiles). Arvsrätten inom den agnatiskt organiserade ätten var obegränsad. Den agnatiska ätten, som länge sammanhölls av religiösa och politiska band, vilade i senare tid på en känsla av social samhörighet, som kan jämföras med förhållandet hos medeltidens feodala ätter. Häri ligger delvis förklaringen därtill, att den obegränsade agnatiska arvsrätten kunde bibehålla sig så länge. Fadersmakten innebar oinskränkt förfoganderätt över egendom och därför också rätt att insätta en främmande person till arvinge. Men skulle någon inom den trängre skyldskapskretsen förbigås, måste detta ske genom formlig arvlösgörelse i testamente (exheredatio). I äldre tid var dock arvlösgörelse ytterst sällsynt och förenat med försvårande formföreskrifter. Det var ett yttersta hjälpmedel, likartat med husfaderns jus vita; ac necis. Den lagbestämda arvsrätten vilade enligt äldsta rätt på den agnatiska skyldskapen. Egendomen borde bevaras inom denna skyldskapskrets och bilda grundvalen för dess ekonomiska maktställning. Förmögenhetens splittring undveks i viss mån till bevarande av den agnatiska släktens

Inledning.

ekonomiska, sociala och politiska betydelse. Utvecklingen gick emellertid fram emot den kognatiska skyldskapens erkännande. Universalsuccessionens begrepp, som ligger till grund för hela den romerska arvsrätten, innebär, att förmögenheten icke uppfattas såsom en summa av konkreta nyttigheter (tillgångar) utan såsom en värdeenhet, i vilken skulderna ingå såsom en negativ beståndsdel (aktiva och passiva). Uppfattningen, som säkerligen påverkats av den till sakralrätten hörande föreställningen om nödvändigheten av en arvinge, som succederar in omne jus defuncti, var icke enastående i den romerska rätten utan förekom där även på andra områden (exempelvis bonorum venditio i den äldre konkursprocessen). Inom arvsrätten var denna föreställning ursprunglig och bröts först genom införandet av beneficium inventarii under Justinianus. Under den andra perioden av den romerska privaträttens historia, den pretoriska tiden (från preturens inrättning år 367 f. Kr.), försvagades det agnatiska skyldskapsbandet; den genom kvinnor förmedlade skyldskapskretsen kallades jämväl till arvet, dock först efter alla agnater, samt i sista rummet den avlidnes make (bonorum possessio ab intestato). Den pretoriska arvsordningen uppställde fyra arvsklasser: 1. Liberi, icke blott sui utan även emancipati (med collatio bonorum) under lika delning mellan barn och delning efter de olika grenarna (delning in stirpes), om något barn var avlidet före arvlåtaren och efterlämnat barn. 2. Legitimi, d. v. s. de agnatiska skyldeman, som hade arvsrätt enligt jus civile, men icke förut tillträtt kvarlåtenskapen, kallades alltjämt till arvet. Närmare led utesluter fjärmare, lika nära led ärva efter huvudtal (in capita). 3. Cognati. Arvet delades in capita mellan dem, som voro i lika led besläktade med arvlåtaren. 4. Vir et uxor (efterlevande make). Då den pretoriska rätten gav arvsrätt jämväl åt dem, vilkas skyldskap med arvlåtaren förmedlades genom kvinnor (kognater), inskränktes arvsordningen för dem till sjätte led (kusiners barn inbördes) samt av sjunde led arvlåtarens kusiners barnbarn. Motiven till denna begränsning äro likväl obekanta. Kmellertid måste begränsningens praktiska betydelse hava varit ringa, då gränsen torde hava sammanfallit med den antagna gränsen för möjligheten att bevisa skyldskapen. Naturligt är, att vid utsträckning av arvsrätten till denna klass av processuellt-tekniska skäl en viss gräns sattes för en arvsrätt, som eljest kunde synas utsträcka sig till det helt och hållet obestämbara och därigenom från bevisningssynpunkt orsaka rättsosäkerhet. Den utav en av de klassiska juristerna (Modestinus) avgivna förklaring, att mycket avlägsnare skyldeman icke gärna kunde finnas i livet, är uppenbarligen icke träffande, såframt den får tolkas efter sin ordalydelse. Fastmer ligger förklaringen däri, att ingen motsvarighet till de förhållanden, som betingade den obegränsade agnatiska arvsrätten, förelåg hos den kognatiska skyldskapskretsen. Arvsrättens begränsning är därför i detta fall mer naturlig än dess motsats. Genom särskilda förordningar under kejsartiden reglerades arvsförhållandet mellan moder och barn. Modern erhöll arvsrätt till barnets kvarlåtenskap

54 Inledning.

jämte dess agnatiska syster. Barn erhöllo såsom moderns agnater arvsrätt efter henne framför de övriga agnaterna. Detaljerna av kejsartidens arvslagstiftning äro i detta sammanhang utan intresse. En fullständig omdaning av arvsordningen åvägabragtes av kejsar Justinianus genom en lag av år 543 e. Kr. (Novella 118). Grundsatsen var, att blodsbandet — vare sig det agnatiska eller kognatiska — blev bestämmande för arvsrätten. Arvsrätten var i huvudsak bestämd efter gradualprincipen, men en klassindelning infördes, som med hänsyn till skyldskapens art gav vissa grupper av skyldeman företräde framför andra. I den justinianska rätten uppdelades skyldemännen i fyra arvsklasser: första klassen omfattar avkomlingar (descendenter) utan åtskillnad mellan kön och grad. Den, som inom sin gren är närmare arvlåtaren, utesluter sina avkomlingar. Avlägsnare avkomlingar, såsom sonbarn och dotterbarn, erhålla vid fördelningen så mycket som deras avlidna fader eller moder skolat ärva (representationsrätt). Andra klassen omfattar fader och moder samt övriga förfäder (ascendenter), helsyskon och helsyskons barn. Närmare ascendent utesluter fjarmare. Arvet delas, då blott ascendenter finnas, på fäderne- och mödernesidan i lika delar samt vidare efter huvudtal. Helsyskon ärva alltid med föräldrar, även då båda leva, samt om föräldrarna äro döda, jämte övriga i grad närmaste ascendenter. Helsyskons barn hava representationsrätt, om de äro samarva med syskon eller ascendenter. Äro de ensamma arvingar, ärva de per capita. Tredje klassen innefattar halvsyskon och halvsyskons barn. Halvsyskons barn hava representationsrätt, om de äro samarva med halvsyskon. Finnas endast halvsyskons barn, ärva de per capita. Fjärde arvsklassen omfattar övriga skyldeman utan inskränkning i grad. Närmare grad utesluter fj armare, lika nära dela arvet per capita. Prövar man den justinianska arvsordningen efter nutida, inom den juridiska litteraturen antagna grunder, finner man, att representationsrätt vunnit tillämpning i descendentlinjen och i första sidolinjen (hel- och halvsyskons barn). Inom dessa arvsklasser kan också parentelgrundsatsen i viss mån anses gälla. Men ascendenter ärva alltid jämte helsyskon och utesluta övriga kollateraler. Och helsyskon samt helsyskons barn äro samarva med föräldrar, även om båda leva. Om en följdriktig tillämpning av parentelprincipen kan icke bliva tal, såvitt angår de viktigaste arvsklasserna. Efter dessa vidtager gradualprincipen. Arvsordningen känner icke någon gräns för arvsrätten. Institutionerna tala visserligen om tionde led såsom arvsgräns, men Justiniani senare lagstiftning känner icke någon sådan begränsning. Orsaken, varför de justinianska juristerna, oaktat arvsföljden blev kognatisk, icke upptogo den pretoriska rättens arvsgräns, är icke närmare känd. Den ligger måhända däri, att man vid införandet av likställighet mellan agnatisk och kognatisk skyldskap helt enkelt förbisett, att de grunder, som i äldre tid föranledde saknaden av arvsgräns vid agnatisk skyldskap, icke förelågo vid den blott kognatiska skyldskapen. Glossatorerna (Accursius, Baldus) tilläto successionen endast till och med

Inledning.

tionde led. Utom den nya arvsordningen införde Justinianus inom arvsrätten en annan viktig nyhet: bouppteckningsinstitutet (beneficium inventarii). Medan den tidigare romerska rätten ställt arvingarna inför valet att avstå arvet eller att jämväl övertaga ansvaret för den dödes gäld, eventuellt med egna medel, bereddes genom beneficium inventarii möjlighet för arvingen att övertaga arvet men inskränka ansvarigheten till kvarlåtenskapens tillgångar. Vid en jämförelse mellan den romerska och den germanska arvsrätten måste framför allt beaktas, att den germanska arvsrätten träffade den romerska på dess senaste, fullt utvecklade stadium. Förhållandet mellan den lagbestämda arvsrätten, å ena, och testamentsrätten, å andra sidan, var faktiskt i det äldsta Rom sannolikt detsamma' som i den germanska rätten. Särskilt den första arvsklassen (sui heredes) var ursprungligen lika nära till arvsrätten som den trängre arvsklassen hos germanerna, även om rent formellt sett rätt till exheredation tillkom pater familias. Men redan i äldre romersk rätt framstår testamentet såsom den huvudsakliga successionsformen. Hos romarna lades huvudvikten på testamentet såsom form för arvlåtarens dispositionsrätt över sin egendom. Hos germanerna betonades framför allt arvsrättens objektiva och sociala sida. Släktarvet blev därför den huvudsakliga successionsformen hos de germanska folken. Skillnaden är huvudsakligen beroende av jordbesittningens ekonomiska och sociala betydelse hos germanerna och jordegendomens bundenhet vid ätterna enligt germansk rättsaskådning. Men denna skillnad får icke överdrivas. Det kan knappast antagas, att de närmaste skyldemännens rätt i Rom under äldre tid mer än i den något utvecklade germanska rätten i stort sett åsidosattes genom testamentet. Annorlunda blev förhållandet vid republikens slut och under kejsartiden, dä de gamla familje- och släktbanden råkade i upplösning. I Rom ansågs det då såsom onaturligt, om en förmögen person avled utan att hava upprättat testamente (intestatus), medan hos germanerna det var en naturlig sak, att förmögenheten utan testamente tillföll skyldemännen. Det ligger ock nära att antaga, att de berömda romerska juristerna, vilkas skrifter äro källorna till vår kunskap om det romerska testamentet, företrädesvis — liksom i nutiden de engelska — ägnade sitt intresse åt den för de större förmögenheterna avpassade testamentsrätten. Härav blev en följd, att de vid testamentet, som i likhet med den lagbestämda arvsrätten grundade en universalsuccession, knöto arvsrättens allmänna läror. Att den romerska lagstiftningen medvetet försummade den lagbestämda arvsrätten kan knappast påstås, såframt man tager hänsyn till den lagbestämda arvsrättens långa utvecklingshistoria. Motsatsen framgår ock av tvångsarvsrätten, som till skydd för skyldskapsarvet utvecklades jämsides med det tillväxande bruket av testamenten. I tvångsarvsrätten har släktarvet till förmån för närmaste skyldeman reagerat mot testamentsarvet. Då emellertid den romerska rätten i fullt utvecklat skick mötte de germanska stammarna,' som befunno sig på ett vida lägre kulturstadium, blev den testamentariska successionsformen det för den nya rätten

56 Inledning.

mest karaktäristiska. Härtill bidrog den omständigheten, att den nya rätten — likasom i Rom — omhändertogs av juristerna. Det blev icke en folklig rätt utan måste enligt sakens natur bliva en för folkets breda lager främmande rätt. Alltifrån receptionstiden eller från slutet av femtonde århundradet står den tyska arvs- och testamentsrätten övervägande under romerskt inflytande. Enstaka kvarlevor av germansk rätt hava bibehållit sig i partikularlagstiftningen, framför allt i preussisches Landrecht, men även eljest. Av germanskt ursprung äro arvsavtalen, testamentsexekutorsbefattningen, familjefideikommissen, de särskilda bestämmelserna om succession i län och i bondegods (Anerbenrecht) o. s. v. Den svenska Den svenska arvs- och testamentsrätten har genomlupit samma utveckling arvsrattens s o m ^ sydgermanska rätten, dock att de germanska insatserna bibehållit J utveckling. ° ° sig längre och i större omfattning hos oss. Någon reception av den romerska privaträtten i dess helhet har icke ägt rum. Sistnämnda förhållande berodde huvudsakligen av landets avlägsenhet och folkets sena och sparsamma förbindelser med den europeiska kontinenten samt av de ledande samhällsklassernas därmed sammanhängande ringa förtrogenhet med den i övrigt gängse europeiska fastlandsrätten. En viss hos folket inneboende seghet, som fasthållit vid den fäderneärvda rätten, har ock bidragit att hålla utländskt inflytande fjärran. Från rättshistorisk synpunkt kan emellertid anmärkas, att den romerska rättens ställning till våra landskapslagar ännu icke blivit föremål för en ingående undersökning. De närmaste källorna till en dylik undersökning, som skulle avse att utreda, i vilken form landskapslagarnas författare ägt kännedom om romersk rätt, torde numera endast i ringa mån kunna uppspåras. Men även en detaljerad jämförelse mellan rättskällorna, sådana de nu föreligga allmänt tillgängliga, saknas ännu. Den gamla svenska arvsrätten var främst avpassad efter ett samhälle, där jordbesittningen var utav avgörande betydelse för en persons ekonomiska och sociala ställning. Landskapslagarna äro avfattade med tanke på samhällen axsjälvägande bönder och hava måhända sitt största intresse genom de slutsatser, som de medgiva i fråga om den ursprungliga bondekulturen. Jordbesittningens bundenhet vid ätten enligt skyldskapsordningen framträder däri, att det lagbestämda arvet är den huvudsakliga successionsformen. Mans och manlig skyldskaps företräde framför kvinna och kvinnlig skyldskap gör sig ock på mångfaldigt sätt gällande såsom i all annan äldre rätt. Testamentet inkommer genom kyrkligt inflytande och vinner först långsamt insteg i den världsliga rätten. För landsrätten utvecklas arvejordssystemet, som till skydd för ättens rätt från testamentet undantager största delen (nio tiondelar) av arvejorden, senare all arvejord. Stadsrätten, liksom stadskulturen i det hela, är svagt utvecklad och uppträder mest såsom en modifikation av landsrätten. I städerna tillämpas ett måhända ytterst av romersk rätt påverkat laglottssystem, så att den, som har bröstarvingar, får genom testamente bortgiva en tiondel och den, som efterlämnar andra inländska arvingar, en tredjedel av

Inledning.

all sin egendom. Senare tillförsäkrades bröstarvingar fem sjättedelar, andra inländska arvingar hälften av all egendom, som ärvdes efter stadsrätt. I våra äldsta rättskällor av större omfattning — landskapslagarna —• finner Landskapsla arna man spår av den förhistoriska skillnaden mellan en trängre och en vidare 9 krets av skyldeman. Särskilt gäller detta om gottlandslagen och de båda götalagarna. Utvecklingen går under utjämning av skillnaden mellan dessa kretsar fram mot arvsordningar, som i fråga om närmaste skyldeman motsvara parentelsystemet. Det kan icke här ifrågakomma att genomgå alla de särskilda landskapslagarna för att i detalj påvisa denna utveckling. Endast huvuddragen av de båda förnämsta lagarnas, östgötalagens och upplandslagens, arvsordningar skola här bliva föremål för en kort redogörelse. Främst upptages i ö s t g ö t a r ä t t e n s äldre arvsordning son och, där son ej finnes, dotter. I östgötalagens senare avfattning har från Birger Jarls arvslag (omkr. 1260) upptagits regeln, att son och dotter äro samarva, varvid son tager dubbel lott mot dotter. Spår av förhistorisk rätt finnes i lagens bestämmelser om »urgaef». Redan under faderns livstid äga sönerna ett slags rätt till faderns halva egendom, vilken utbetalas vid sönernas giftermål eller faderns omgifte. Då fadern giver urgaef åt en av sina söner, måste han giva åt. alla. Senare födda söner ägde vända sig mot sina bröder, som redan erhållit urgaef. Dessa stadganden hänvisa på den tid, då för den trängre arvskretsen samboendet var arvsrättens grund. Även dotter hade vid sitt giftermål rätt att utfå viss del av faderns egendom (omynd). Denna del var dock till sin storlek beroende av faderns vilja. Östgötalagen innehåller liksom övriga landskapslagar en blandning av äldre och nyare rätt. De särskilda rättsbuden kunna till sin uppkomst skiljas av århundraden. Så äro i östgötalagen reglerna om urgaef av mycket hög ålder och kunna knappast på lagens egen tid hava ägt tillämpning. Regler av ålderdomligt ursprung finnas i östgötalagen jämväl om arvsrätt till den egendom, som kvinna fick i hemföljd vid sitt gifte. Utöver denna egendom erhöll ursprungligen den gifta kvinnan ej någon arvslott. I lagen stadgas att, om hemföljden skulle gå i bakarv, innan den hunnit gå tre gånger framåt i ätten, sedan den kommit till kvinnan, egendomen går tillbaka till kvinnans ätt. Denna regel utvisar den skarpa åtskillnad mellan de agnatiskt organiserade ätterna, som en gång var rådande. Under det att bestämmelserna om urgaef och omynd tillhöra lagens äldsta beståndsdelar, är regeln om dotters arv jämte son ungefär samtidig med lagens slutliga avfattning. Den i Birger Jarls arvslag givna regeln, att man ärver dubbelt mot jämnskyld kvinna, har i östgötalagen endast upptagits, såvitt rör sons och dotters arv efter föräldrar, men har i senare rätt blivit utsträckt att gälla även eljest, då man och kvinna äro samarva. Enligt äldsta rätt står kvinna i arvshänseende i regel efter jämnskyld man, dock att i östgötalagen kvinna, släkt med arvlåtaren genom man, är likställd med man, släkt med arvlåtaren genom kvinna. Efter dotter upptages i arvsordningen fader och, om fader ej finnes, moder, därefter broder och, om sådan ej finnes,

58 Inledning.

syster. Detta är den ursprungliga trängre arvskretsen. Till denna sluter sig närmast barnbarn, av vilka sonson särskilt namnes. Uppräkningen av övriga arvsberättigade skyldeman är i lagen ofullständig men kan med ledning av ovanberörda stadgande om utjämning mellan manlig och kvinnlig skyldskap göras fullständig. Ordningen inom den vidsträcktare arvskretsen blir följande: 1. sonson, 2. sondotter och dotterson likställda, 3. dotterdotter. Efter barnbarn kallas till arvet: 1. farfar, 2. farmor och morfar likställda, 3. mormor. Därefter kommer i ordningen: 1. brorson. 2. brorsdotter och systerson likställda samt 3. systerdotter. Slutligen iirva den dödes föräldrars syskon: 1. farbroder, 2. faster och morbroder likställda samt 3. moster. Att kvinna, släkt med arvlåtaren genom kvinna, icke i lagen omnämnes, betyder icke, att bon var utesluten från arvet, utan endast att hennes arvsrätt blivit sist erkänd. Med föräldrars syskon slutar lagens uppräkning av de särskilda arvingarna, men detta innebär icke någon gräns i arvsrätten. Sedan tages arvet av närmaste skyldeman. Huru närheten räknas, säges icke i lagen. Men man kan av de särskilt uppräknade skyldemännen sluta, att räkningen skett efter led utan hänsyn till närhet i parentel. Medan östgötalagen utvisar en gradual arvsordning, föreligger från Uppland med dess mer framskridna odling en arvsordning, som i sina viktigaste delar kännetecknas av parentelprincipens genombrott. U p p l a n d s l a g e n har därigenom blivit grundvalen för de senare svenska arvsordningarna. Med parentelprincipen har under visst villkor förenats representationsrätt i rätt nedstigande led och i första sidolinjen. Huruvida kännedomen om romersk rätt härvid inverkat är en fråga, som ännu icke blivit närmare undersökt. Birger Jarls arvslag har vunnit en vidsträcktare tillämpning än i östgötarätten. Arvsordningen är följande: 1. barn, barnbarn och barnbarns barn »intill femte man»: »ej må femte man arv taga». 2. föräldrar, syskon och syskons barn, med begränsning »intill femte man» likasom i första arvsklassen. 3. a. farfar och morfar, b. farmor och mormor, 4. föräldrars syskon, 5. bryllingar (kusiner å fädernet) och sysslingar (kusiner å mödernet), o. s. v. efter närhet i led. Dotter ärver hälft mot son. Sonson, sondotter, dotterson och dotterdotter äga representationsrätt, om något syskon till deras döda fader eller moder finnes, och taga alltså i detta fall sin döda faders eller moders lott, men ärva eljest efter huvudtal. Leva båda föräldrarna, taga de gemensamt arvet, fader två tredjedelar, moder en tredjedel. Om endera är död, bliva syskon samarva med den överlevande av föräldrarna. Är någon av syskonen död, träda dennes barn i stället, så länge någon av syskonen lever. Äro alla syskonen döda, ärva deras barn efter huvudtal. I samarv med helsyskon tager den överlevande av föräldrarna hälften, helsyskonen andra hälften. Finnas ej helsyskon, taga jämte överlevande fader eller moder halvsyskon en tredjedel. Finnes ej fader eller moder men äro hel- och halvsyskon samarva, taga helsyskon tre fjärdedelar, halvsyskon en fjärdedel. Farfar och morfar taga hälften var, farmor och mormor likaså. Finnas ej arvingar efter inländsk man,

Inledning.

tillfaller arvet efter tre år kyrka och kloster för den dödes själ. Arv efter utländsk man, som dött här i riket, tillfaller konungen, om arvinge ej kommer inom natt och är. Var det en klerk, tillfaller arvet biskopen. I upplandslagen har liksom flerstädes i de sydgermanska folkens äldsta lagar influtit ett stadgande, som synes innefatta en arvsgräjis: ej må femte man arv taga. Enklast förklaras denna bestämmelse genom antagandet av en strävan efter likformighet med samtidigt gällande skyldskapshinder för äktenskap. Den plats, som bestämmelsen fått i lagen, häntyder emellertid därpå, att icke en allmän gräns för arvsrätten avses utan endast en särskild gräns för den nya anordning, som genom representationsrättens införande vidtagits i rätt nedstigande linje och i första sidolinjen. Om såväl arvlåtaren som arvingen medräknas — vilket med hänsyn till osäkerheten i de gamla lagarnas släkträkning icke är orimligt — komma de skyldeman, som av lagen detta sammanhang sist nämnas (barnbarnsbarn och syskons barn), att stå i fjärde led. Men även denna tolkning är förenad med svårigheter, vilka sammanhänga med osäkerheten i de gamla lagarnas släkträkning. Då upplandslagens regel var intagen i många handskrifter, som länge begagnades vid sidan av landslagen, har regeln spelat en viss roll under den tidigare delen av landslagens period. Landslagen betecknar i sina båda redaktioner (konung Magnus Erikssons Landslagen. landslag från omkring 1347 och konung Kristoffers landslag från år 1442) försök att sammansmälta göta- och svearätt. Arvsordningen är i sina grunddrag följande: 1. son och dotter, den förra till två tredjedelar och den senare till en tredjedel, med representationsrätt för deras barn, vare sig någon son eller dotter finnes i livet eller ej. 2. föräldrar, syskon och syskons barn. 3. övriga skyldeman efter närhet i led. Representationsrätten sträcker sig i rätt nedstigande linje endast till barnbarn. Detta innebär i förhållande till upplandslagen en begränsning. Inom andra arvsklassen finnas mellan de båda redaktionerna skiljaktigheter. Enligt den äldre landslagen tager fader och moder näst efter barn och barnbarn hela arvet. Fader tager dubbel lott mot moder. Är endera av föräldrarna död, tager den överlevande hälften, helsyskon hälften. Äro ej helsyskon till, tager överlevande fader eller moder hela arvet. Enligt landslagens yngre redaktion dela däremot föräldrarna arv efter sina barn med helsyskon och deras barn. Finnas flera helsyskon än ett eller barn av flera än ett helsyskon, taga föräldrarna eller den, som överlever, hälften. Lever endast ett helsyskon eller endast barn av ett helsyskon, taga föräldrarna eller den, som överlever, två tredjedelar. Saknas helsyskon eller barn av helsyskon, taga föräldrarna eller den överlevande av dem hela arvet. Finnas endast syskon efter den avlidna, taga dessa, enligt landslagens båda redaktioner, arvet, broder dubbelt mot syster. Helsyskon taga tre fjärdedelar, halvsyskon en fjärdedel. Helsyskons barn hava representationsrätt men icke helsyskons barnbarn. Måhända hava ock halvsyskons barn representationsrätt. I tredje arvsklassen ärva enligt den äldre landslagen farfar och

60 Inledning.

farmor, därefter morfar och mormor. Kvinna tager hälften mot man. Likaså tages arv i fjärde arvsklassen: först farbror och faster, därefter morbror och moster, slutligen bryllingar och sysslingar. Enligt den yngre landslagen äro far- och morföräldrar samt föräldrars syskon, var grupp för sig, samarva. Slutligen upptagas bryllingar och sysslingar. Därefter ärves, enligt båda redaktionerna efter närhet i led. Huvudregeln för arvets fördelning i uppstigande linje och sidolinje är, att fäde ^släkt tager dubbelt mot mödernesläkt, om de äro samarva. Finnes ej arvin 0 ,, tager konungen enligt båda agredaktionerna hela arvet, dock att han måste avstå hälften till kyrkan för den dödes själ. Biskopen får enligt den yngre redaktionen konungens rätt, om klerk dör utan arvingar. Stadslagen. Ur den äldre redaktionen av landslagen äro de arvsrättsliga bestämmelserna i konung Magnus Erikssons stadslag (omkring år 1357) hämtade. Den viktigaste avvikelsen är, att enligt stadslagen ärver alltid kvinna lika ined jämnskyld man; dotter lika med son, syster lika med broder, moder lika med fader o. s. v. Regeln, som närmast är hämtad ur den äldre stadslagen (Björkörätten), tillhör möjligen äldre uppländsk rätt, men tillåter måhända, såsom den lika giftorätten, också en förklaring ur stadsrättens allmänna egenskap av att vara ett uttryck för den mera framåtskridna, på penninghushållning byggda kulturen. Samma ekonomiska och sociala förhållanden, som förskaffade den lika giftorätten insteg i städerna, har i Sveriges stadslag föranlett införandet och bevarandet av den lika fördelningen av arvet mellan jämnskyld man och kvinna, medan Birger Jarls arvslag förbehölls åt landsrätten. Förmögenhetens huvudsakliga karaktär av jordbesittning med vad därtill hörde förmådde efter landsrätten under århundraden framåt vidmakthålla den olika fördelningen av arvet och därigenom bevara den större delen av jorden frän faran att övergå till annan ätt, medan man, där det ekonomiska livet var byggt på rörlig förmögenhet, i en dylik övergång icke såg någon fara. Privilegierad Genom prästernas privilegier 1650, 1675 och 1723 stadgades, att prästers arvsratt. \rdrn alltid skulle taga arv efter stadslag, liksom omvänt genom praxis från 1650- och 1660-talen bestämdes, att frälseman skulle ärvas efter landsrätt, även om han var bosatt i stad. Detta överensstämde med den ekonomiska och sociala grunden till skillnaden mellan lands- och stadsrätt i berörda avseende. För adeln hade sedan gammalt jordbesittningen varit av övervägande betydelse. En strävan att sammanhålla den adliga ättens gods gjorde sig här likasom i Tyskland gällande i testamenten, då dessa föreskrevo upprättandet av fideikommiss med primogenitur. 1734 års lag. I 1734 års lag är arvsrätten i rätt nedstigande linje obegränsad med representationsrätt för varje arvinge i senare led. Efter föräldrar ärver frälsemans och bondes son efter landsrätt två delar och dotter tredjedelen; efter stadsrätt ärver prästs och borgares son hälften och dotter andra hälften. Finnas ej descendenter, taga föräldrarna arvet, fader två lotter och moder en lott enligt landsrätt, vardera hälften enligt stadsrätt. Är endera av för-

Inledning.

åldrarna död, men finnas syskon efter arvlåtaren, dela dessa den dödes lott. Äro båda föräldrarna döda, taga syskonen hela arvet. Är något av syskonen dött, träda dess barn i stället. Finnas endast syskons barn, taga de hela arvet. Halvsläkt är samarva med helsläkt, dock endast i den lott, som skulle tillfallit den, genom vilken halvsläkten var besläktad med den döde. Representationsrätt tillkommer sålunda även halvsyskons barn. Med den dödes syskons barn slutar parentelordning och representationsrätt. Därefter vidtager en beräkning efter led »från och ej med den döde till och med den som ärver». Vid lika närhet i led gå sidoarvingar före bakarvingar och sidoarvingar i närmare parentel före sidoarvingar i fjärmare. Arvsrätten är obegränsad. Genom förordningen den 19 maj 1845 gavs lika arvsrätt åt kvinna som åt man jämväl enligt landsrätt och utsträcktes tillämpningen av representationsrätten obegränsat i första sidolinjen. Numera har genom lagen den 11 juni 1920 arvsrätt i viss omfattning tillerkänts efterlevande make. Såsom av den förestående redogörelsen framgår, känner den svenska rätten Gällande icke någon begränsning av arvsrätten till viss parentel eller led. Varje än så svensk rätt avlägsen släktskap med arvlåtaren berättigar alltså till arv. Först om inga skyldeman finnas, och ejv heller efterlevande make, tillfaller kvarlåtenskapen staten såsom danaarv. Arvsordningen, såsom den framstår i 1734 års lag med omförmälda år 1845 däri gjorda ändringar, gestaltar sjg på i huvudsak följande sätt: Arvet går i första hand i rätt nedstigande linje till den avlidnes bröstarvingar, d. v. s. till ledamöter av hans egen parentel. Den avlidnes barn dela, om alla äro i livet, sinsemellan arvet efter huvudtalet. Efter avlidet barn inträda dess barn och dela efter samma grunder den lott, som skolat tillkomma barnet, om det ännu varit i livet, och så allt vidare nedåt i linjen (representationsrätt). Finnas ej bröstarvingar, går arvet i uppstigande led till arvlåtarens föräldrars parentel, vilken bildar en andra arvsklass. Leva båda föräldrarna, taga de arvet till hälften vardera. Är en av dem död och syskon till arvlåtaren finnas, dela dessa den dödes lott. Äro båda föräldrarna döda, taga syskonen hela arvet. Är något av syskonen dött, träda dess bröstarvingar i dess ställe. Representationsrätten tillämpas alltså konsekvent även inom andra parentelen. Finnas ej syskon till arvlåtaren eller syskons avkomlingar, tager den efterlevande av föräldrarna hela arvet. Medan arvsordningen i de två nämnda arvsklasserna således är en tillämpning av ett med representationsrätt förenat parentelsystem, vidtager för övriga skyldeman, vilka samtliga bilda den tredje och sista arvsklassen, en gradual beräkning, enligt vilken rätten till arv i första hand blir beroende av närheten i led med arvlåtaren. Den, som är skild från honom genom minsta antalet led, tager arvet med uteslutande av skyldeman i fjärmare led, även om den sistnämnda tillhör en närmare parentel. Vid lika närhet i led går sidoarvinge före bakarvinge och sidoarvinge i närmare sidolinje före sidoarvinge i fjärmare. I båda dessa fall har alltså den företräde, som tillhör

62 Inledning.

den arvlåtaren närmare parentelen. I enlighet härmed ärva, om skyldeman tillhörande första eller andra parentelen ej finnes, främst far- och morföräldrar (andra led), därefter farbror, faster, morbror och moster (tredje led), därefter arvlåtarens förfäder i tredje led, därefter kusiner (fjärde led) o. s. v. Representatationsrätt förekommer icke. Äro flera arvsberättigade skyldeman samarva, gäller beträffande arvets fördelning mellan bakarvingar, att fäderne- och mödernesidan, oavsett arvingarnas antal, vardera taga hälften (linearprincipen), därvid dock, om å ena sidan alla äro döda, hela arvet tillfaller den andra sidan. Äro sidoarvingar samarva, skola de arvslotter, som med tillämpning av linearprincipen befinnas tillkomma dessa arvingars med arvlåtaren gemensamma stamfader eller stammoder, på samma sätt som vid arvsdelning mellan samarva inom de två första arvklasserna, fördelas mellan sidoarvingarna sålunda, att varje gren tager lika lott (stirpaldelning). Utvecklingens Bortsett från 1845 års förordning faller den svenska lagbestämda arvsrättens inre historiska utveckling till väsentlig del inom landskapslagarnas period och tiden dessförinnan. Även om utgångspunkten varit samboendet och den gemensamma hushållningen, har redan i äldsta kända tid den trängre arvskretsen icke varit exklusiv, utan till denna har slutit sig en vidsträcktare krets. Arvet såsom laga fång har i historisk tid icke varit utbrytning ur gemensam egendom, utan egendomens övergång enligt arvsordningen från en ensam ägare till en annan. Arvsordningens kärna är praktiskt sett ordningen mellan de närmaste arvingarna och arvets fördelning dem emellan. Erfarenheten visar, att arvet för avlägsnare skyldeman är av ringa betydelse. Arvsordningarnas stadganden härom hava huvudsakligen dels en juridisk-teknisk karaktär, åsyftande att träffa ett avgörande, där sådant i rena undantagsfall är nödvändigt, dels en mer teoretisk prägel, avsedd att medelst viss släkträkningsmetod (gradual- eller parentelsystem) skapa en abstrakt följdriktighet åt avgörandet. Detta gäller icke blott från nutidens ståndpunkt utan även, om också i mindre grad, från den gamla rättens egen. Då en närmare kännedom om de svenska landskapslagarnas tillkomst icke numera torde stå att vinna, måste man låta bero vid de olika lagarnas växlande bestämmelser om arvsföljden. Lika säkert som närmaste skyldemäns plats inom arvsordningeni inträngt i det allmänna folkmedvetandet, lika säkert är det, att avlägsnare skyldemäns arvsordning städse varit en blott inom en trång krets av lagkunniga levande kunskap. .Den svenska arvsrätten har liksom den germanska rätten överhuvud historiskt utgått från skyldskapsarvet. Testamentsrätten är resultatet av en jämförelsevis sen utveckling. Verkan av detta historiska förhållande fortlever alltjämt. Även i den gällande rätten är skyldskapsarvet regel, testamentsarvet undantag. Teslamentsarvet modifierar skyldskapsairvet särskilt till förmån för efterlevande make, men även till förmån för viss skyldeman med avvikelse från den lagbestämda arvsordningen eller arvsfördelningen. Härtill kommer testamentets betydelse för successionen mellan icke besläktade personer samt för allmännyttiga ändamål.

Inledning.

63 Den utomordentliga styrka, med vilken arvsrätten i sina grunddrag bibehållits genom tiderna, utvisar, att denna del av privaträtten hör till de säkrast rotade av historiskt givna institutioner och därutinnan knappast överträffas av den privata äganderätten, som är dess givna förutsättning. Arvsrätten är ingenting annat än ett uttryck för den privata äganderättens ekonomiska och sociala betydelse vid ägarens död. Den lagbestämda arvsrätten kan i större eller mindre omfattning ersättas av testamentsarvet. Men såvitt endast fråga är om skyldskapsarvet och dess kärna, den trängre arvskretsen, måste uppenbarligen den historiskt givna rätten läggas till grund för varje lagförslag, som vill äga praktisk betydelse. Detta innebär, att arvsordningen, som representerar det av skyldskapen beroende ekonomiska och sociala sammanhanget mellan arvlåtaren och arvingen, icke i sina viktigare beståndsdelar kan av lagstiftningen ändras så att säga från dag till dag. Arvsordningen är visserligen, i likhet med all annan verklig rätt, endast positiv eller beroende av lagstiftarens vilja, men mindre än de flesta andra delar av rätten underkastad växling. Dock kan det sägas, att i skyldskapsarvets utveckling under nyaste tid kan skönjas en tendens till arvsrättens koncentration inom den ursprungliga trängre arvskretsen, eller de personer, som tillhöra samma hushåll (familj) och tillbringa en stor del av sitt liv i nära gemenskap med varandra. De historiskt givna motsättningarna mellan gradual- och parentelsystem, mellan till- och frånvaron av representationsrätt, mellan fäderne- och mödernesida äro i stort sett utjämnade, och i allt fall saknas anledning till större ändringar vidkommande svensk rätt. Än mera gäller detta i fråga om den arvsrättsliga betydelsen av olikhet mellan kön samt agnatisk och kognatisk skyldskap. Endast på en punkt av större betydelse är utrymme lämnat för en verklig nyhet, nämligen i fråga om skyldskapsarvets begränsning. Principiellt måste denna fråga avgöras med hänsyn till den lagbestämda arvsrättens grund. Denna grund måste giva vid handen principen för den utsträckning, i vilken arvsrätt bör erhållas, dock att den verkliga gränsen till sist måste, likasom eljest, då ur en princip skall utvecklas en verklig rättssats, förläggas till den positiva rätten. Vid frågan om arvsrättens grund måste avseende fästas jämväl vid testamentsrätten, som konkurrerar med den lagbestämda arvsrätten. Spörsmålet utvidgas alltså till att omfatta hela successionsrättens grund. Allmänna teorier härom, som äro av betydelse för nutida lagstiftning, äro icke talrika. Detta beror därpå, att speciella grunder av mera allmängiltig natur i detta fall lika litet som eljest kunna givas. I nära samband med de arvsrättsliga teorierna stå emellertid lagförslag, som åsyftat en mer eller mindre genomgripande revision och begränsning av arvsrätten. Vid uppgörande av dessa förslag har man icke kunnat undgå att mer eller mindre ingående behandla frågan om arvsrättens grund. En undersökning av arvsrättens grund torde följdriktigt leda fram till en något trängre begränsning av den lagbestämda arvsrätten än hittills i lagstiftningen varit vanlig. Frågan väcktes redan tidigt i England och Frankrike från rättsfilosofiska synpunkter utan att därvid vinna beaktande i lagstiftningen.

64 Inledning.

Därefter upptogs spörsmålet i schweiziska, tyska och nederländska lagförslag. Först under senaste tid hava förslagen i större omfattning föranlett en lagstiftning, som dock i regel icke gått utöver de rent tekniskt-processuella synpunkterna. Bestämmelserna hava härigenom i hög grad erhållit den tillfällighetens prägel, som utmärker (ivriga inom rättslivet nödiga siffermässiga avgöranden. De lagtekniska synpunkterna avse huvudsakligen bevissvårigheterna och deras avskärande vid en viss gräns. Den bakom liggande ekonomiska och sociala samhörigheten inom skyldskapskretsen såsom arvsrättens egentliga grund har i regel icke varit bestämmande för arvsrättens begränsning. Även om denna synpunkt betonas såsom den principiellt avgörande, måste vid lagförslag, som utarbetas i praktiskt syfte, hänsyn tagas till det mera oreflekterade allmänna tänkesättet, som att döma av erfarenheterna från främmande länder torde fasthålla vid en arvsrättsgräns, som knappast motsvarar den nutida rättsutvecklingen i det hela. Det är ock i själva verket av större principiell betydelse att över huvud fastställa en arvrättsgräns än att bestämma, var inom skyldskapsordningen denna gräns skall dragas. Da valet mellan olika gränser självt är av historiska och praktiska skäl strängt begränsat, kan i varje fall utgången icke erhålla större ekonomisk betydelse för det allmänna.

Allmänna xrvsteorier.

Utom av historiska förhållanden har den allmänna uppfattningen av arvsg r u n d och berättigande rönt inverkan av allmänna arvsteorier. Dessa teorier äro också i viss mån bestämmande för uppfattningen i fråga om förhållandet mellan skyldskapsarv och testamentsarv samt för skyldskapsarvets begränsning. I själva verket äro teorierna i regel endast abstraktioner ur den historiskt givna rätten men kunna givetvis tillika från bestämda historiska utgångspunkter hänvisa till kommande rätt, vars förverkligande teoriens upphovsman och anhängare ansett önskvärt. Då arvsteorierna i regel bära dragen av den rättsordning, inom vilken de uppstått, äro de redan därigenom mer eller mindre godtyckligt färgade. Detsamma gäller givetvis i än högre grad om de teorier, som lämna den historiska rätten åsido och huvudsakligen avse att från andra utgångspunkter framställa ett rättsideal. Såvitt teorierna kunna vara av intresse för nu förevarande lagstiftningsarbete, skola de har omnämnas. Äldre skriftställare, som till arvsrätten intagit en rent negativ och verklighetsfrämmande ståndpunkt, förbigås, även om de på tankeriktningar, som voro samtida med dem, ägt ett visst inflytande. Engelska Den främste bland de rättsfilosofer, som här kunna komma i betraktande, arvsteorier. ~ r j g e n t n a m (1748—1832). Frågan, på vad sätt efter en persons död med hans gods lämpligen bör förfaras, besvaras av Bentham med hans utilitariska uppfattning sålunda, att lagarna böra hava till ändamål att sörja för det uppväxande släktets underhåll, att undanröja det missnöje, som måste rättens

Inledning.

uppkomma, om en berättigad förväntan på arv sveks, samt att verka till förmögenhetsförhållandenas utjämnande. Bentham utgår därifrån, att av en viss persons förmögenhet ett flertal personer — skyldeman, make, vänner, tjänare — i regel äro mer eller mindre beroende. Vilka dessa personer äro, som i händelse av hans död skulle komma att sakna stöd, är omöjligt att i detalj styrka, utan man måste hålla sig till vissa allmänna kategorier. Den grad, i vilken dessa personer tagit del av den avlidnes förmögenhet redan under hans livstid, är beroende av deras samhörighet med honom. I främsta rummet kommer härvid skyldskap i betraktande. Men icke denna allena eller den grad av samhörighet, om vilken skyldskapen bär ett sannolikt vittnesbörd, är bestämmande. En dylik anordning skulle icke främja arvsrättens huvudsakliga ändamål att sörja för det uppväxande släktet och måste därför vika för en på utilitarisk grund vilande princip. Enligt denna bör rätt nedstigande linje hava företräde framför uppstigande linje och sidolinje. Även denna princip kan dock i verkligheten visa sig falsk, då samhörigheten och behovet kunna hänvisa på andra personer. Men testamentsfriheten lämnar tillfälle att tillgodose dessa. För den legala successionen efter död man bör enligt Bentham följande grundsatser vara bestämmande. Efter makes död behåller änkan hälften av den gemensamma förmögenheten. Den andra hälften delas i lika delar mellan barnen. Om ett barn dör före sin fader och efterlämnar barn, skall den dödes lott fördelas mellan hans barn till lika delar. Samma regel skall gälla vid ett barnbarns död o. s. v. Då arvet på detta sätt fördelas mellan bröstarvingarna efter stirpalgrundsatsen och ej per capita, uppfylles den av Bentham framställda fordran, att arvslagen skall förebygga, att en berättigad förväntan på arv svikes. Bentham utvecklar detta sålunda, att då barnen hunnit den ålder, att de själva bilda familj och sätta barn till världen, de i allmänhet — i motsats till vad som gällde under en tidigare period av deras liv — med hänsyn till föräldrarnas då framskridna ålder hava anledning antaga, att deras blivande arvslotter icke genom något nytt syskons födelse skola komma att lida minskning. Men skulle tillkomsten av varje nytt barnbarn till arvlåtaren medföra samma minskning i barnens lott som ett syskons födelse, skulle barnen på grund av utsikterna till en obegränsad minskning ej kunna utgå från en bestämd grund vid uppgörandet av sina framtidsplaner. Finnas ej descendenter, skall arvet tillfalla fader och moder gemensamt. Att föräldrar taga arv framför syskon beror enligt Bentham därpå, att den omedelbara skyldskapen förutsattes grunda en närmare samhörighet och att arvsrätten i detta fall är en lön för gjorda tjänster eller rättare en gottgörelse för möda och kostnad, som uppfostran förorsakat. Är någon av föräldrarna död, skall den dödes lott tillfalla dennes descendenter enligt samma regler som då arvet går till arvlåtarens egna descendenter. Syskon och syskons avkomlingar ärva alltså jämte den efterlevande av föräldrarna. Bentham anmärker i detta sammanhang beträffande fattiga familjer, vilkas enda tillgång består av lösöreboet, att det är bättre, att detta odelat tillfaller den 5 — 241969.

66 Inledning.

efterlevande maken med skyldighet för denne att sörja för barnens underhåll. Utgifterna för försäljningen och delningen av boet skulle nämligen komma att ruinera den efterlevande, medan å andra sidan de efter delningen uppkomna lotterna, vilka bleve allt för små att kunna brukas som kapital, snart skulle skingras. Saknar den avlidne av föräldrarna descendenter, går arvet i sin helhet till den efterlevande av föräldrarna. Äro båda föräldrarna döda, skall arvet, på sätt förut nämnts, delas mellan deras descendenter (syskon och syskons avkomlingar). Halvsläkt ärver till hälften mot helsläkt. Finnas ej sådana arvingar, som ovan nämnts, går arvet till staten, dock att räntan därav skall för livstiden tillfalla alla ascendenter, närmare och fjärmare, att dem emellan fördelas till lika delar. Benthams arvsordning är således med avseende å arvlåtarens egen och hans föräldrars parentel i huvudsak överensstämmande med parentelprincipen. Arvsrätten är emellertid begränsad till dessa parenteler. Efter andra parentelen finnes ingen arvsrätt för vare sig skyldeman i rätt uppstigande led eller skyldeman å sidolinjen. Medan de förra emellertid, såsom nämnts, tillerkännas rätt till avkomsten av kvarlåtenskapen, äro de sidoskylda uteslutna även från en dylik rätt. Att de kunna vara i behov av arvet grundar enligt Bentham intet rättmätigt anspråk, ty detta är en tillfällig sak. De hava att hålla sig till sina föräldrar och lita till deras egendom samt på den bygga sin levnadsplan. Beträffande farbror och med honom likställda framhåller Bentham, att de kunna hava blott ringa förhoppning att ärva exempelvis sin brorson. Positiv lag kan därför utan hårdhet göra slut på denna arvsrätt. Farbrodern kan emellertid vid föräldrarnas död hava intagit faderns plats i förhållande till brorsonen, och detta är enligt Bentham en omständighet, som är förtjänt av lagstiftarens uppmärksamhet. Visserligen kan genom testamente farbroderns intresse i detta fall tillgodoses. Men detta medel blir otjänligt i de fall, då brorsonen vid sin död ej uppnått myndig ålder och förty icke kunnat upprätta testamente. Bentham menar därför, att om det anses önskligt att göra inskränkningar i statens rätt till arv enligt den av honom föreslagna arvsordningen, en sådan inskränkning i första hand bör komma farbrodern till godo. Testamentsrätten har i Bentham en nitisk försvarare. Då lagen ej kan känna till och taga hänsyn till de särskilda individernas behov, har genom rätten att göra testamente var och en erhållit möjlighet att undanröja de missförhållanden, som kunna bliva en följd av den legala arvsordningens tillämpning. Testamentet är vidare ett medel att upprätthålla god ordning inom familjen genom uppmuntran av det goda och bestraffande av det onda. Föräldrarna skyddas därigenom mot barns otacksamhet. Föräldrarätten blir mera respekterad. Rätten att göra testamente är enligt Bentham till nytta även därutinnan, att den levande generationens makt därigenom utsträckes till en del av framtiden och dess inflytande på visst sätt fördubblas. I motsats till vad förhållandet är med arvet tillgodoser testamentet ägarens, ej mottagarens intresse. Bentham uppställer frågan, huruvida en person, som

Inledning.

avlider utan att efterlämna arvsberättigade skyldeman, bör äga efter sitt gottfinnande disponera över sin kvarlåtenskap. För dylikt fall borde enligt Bentham statens arvsrätt blott ifrågakomma, då sådan person avlidit utan att göra testamente. Härvid framhåller Bentham, att man måste giva den, som saknar anförvanter och därför är i behov av andras tjänster, möjlighet att belöna dessa. Betoge man honom möjligheten att genom testamente tillgodose dessa, kunde befaras, att han förmåddes att för egen räkning använda all sin egendom. Därför borde man medgiva den, som saknar arvsberättigade skyldeman, rätt att testamentsvis förfoga åtminstone över hälften av sin förmögenhet, och indraga endast den andra hälften till staten. Men bäst vore att lämna orörd principen om vars och ens rätt att bestämma om sin egendom efter sin död och icke skapa en klass av personer, som med hänsyn till lagens förbud för dem att bestämma över hälften av sin förmögenhet skulle anse sig missgynnad i förhållande till andra. Från metodisk synpunkt har Bentham förtjänsten att hava givit uppslaget till den lagbestämda arvsrättens förklaring genom att hänvisa till skyldskapen såsom det huvudsakliga faktum, som medgiver den av rättens teknik eller praktikabilitet fordrade generalisering av den ekonomiska och sociala samhörighet, som utgör grunden för arvsrätten. I övrigt måste denna samhörighet, där ej uttrycklig viljeförklaring genom testamente föreligger, ådagaläggas eller konstitueras genom andra fakta, såsom äktenskap eller adoption, vilka i berörda hänseende äro i viss omfattning likvärdiga med skyldskapen. Arvslagarnas ovan angivna första ändamål att sörja för det uppväxande släktets underhåll har icke realiserats av den historiska arvsrätten, som, även bortsett från arvsrättens samband med den privata äganderätten, till följd av de skematiska grunderna för arvskiftet för nämnda ändamål giver såväl för litet som för mycket, men bildar i allt fall en riktlinje för utvecklingen, såvitt regeln om lika fördelning mellan samarvingar kan jämkas, om arvlåtaren efterlämnat barn, som icke erhållit uppfostran. I arvslagarnas andra ändamål, att förekomma det missnöje, som skulle uppstå, om berättigad förväntan om arv sveks, synes ligga en hänvisning till rådande uppfattning, till vilken Bentham också i viss mån tagit hänsyn vid upprättandet av arvsordningen. Det tredje ändamål, för vilket arvslagarna enligt Bentham böra verka, nämligen förmögenhetsutjämningen, har icke kunnat realiseras på den väg, som Bentham tänkt sig, nämligen genom arvsrättens begränsning till förmån för staten. Då Bentham endast begränsat den lagbestämda arvsrätten men lämnat testamentsfriheten orubbad, är det uppenbart, att testamentet skulle allt allmännare begagnas för att undandraga staten arvet. I stället kan berörda ändamål tänkas såsom en riktlinje för arvsbeskattningen. Detta ändamål har i nutiden särskilt framhållits av Ad. Wagner. Samma resultat kan, oberoende av alla teorier, vinnas genom sättet för beskattningens anordnande (progression). I detta sammanhang må anmärkas, att i arvsrätten själv ligger en tendens, som medelst arvskiftet i viss mån verkar till en för-

68 Inledning.

mögenhetsutjämning, såframt icke av rättsordning eller skiftessedvänjor hinder för en sådan utjämning uppställes (länsrätt, fideikommiss, Anerbenrecht o. s. v.). Detta beaktades ock under den franska revolutionen, då grundsatsen om kvarlåtenskapens lika fördelning mellan samarvingar infördes av lagstiftningen i medvetet syfte att verka utjämnande på förmögenhetsförhållandena, sådana dessa under inverkan av den från medeltiden härstammande feodala arvsrätten gestaltat sig. Den historiska erfarenheten från äldre och nyare tid visar jämväl, att, bortsett från angivna undantagsfall, de mycket stora förmögenheterna redan i andra eller tredje generationen reducerats till måttliga belopp. Endast grunddragen av Benthams arvsteori äro för nutiden av betydelse. En granskning av detaljerna kan här icke ifrågakomma. Anmärkas kan emellertid, att då Bentham medgiver första och andra parentelerna arvsrätt och tillerkänner stammen i tredje parentelen, jämte avlägsnare ascendenter, nytt janderätt till kvarlåtenskapen samt vidare ifrågasätter arvsrätt jämväl för föräldrars syskon, den av Bentham sålunda föreslagna arvsordningen ej väsentligen avviker från den ordning, som från nutidens synpunkt kan anses rimlig. De särskilda motiven för testamentsrätten, vilkens allmänna ändamål av Bentham riktigt angivits, kunna från nutidens synpunkt icke godtagas, ehuru de även för närvarande stundom anföras. Benthams lärjunge J o h n S t u a r t Mill (1806—1873) intager i fråga om arvsrättens begränsning en mera radikal ståndpunkt. Enligt Mill är arvsrätten i motsats till testamentsrätten icke en följd av den privata äganderättens princip. Egendomen tillhör icke numera släkten utan individen eller på sin höjd två individer jämte dessas hemmavarande barn. Om barnen taga del i föräldrarnas egendom beror uteslutande på föräldrarna. Mill omnämner de skäl, som pläga anföras till stöd för arvsrätten, nämligen dels presumtionen att lagen disponerar över kvarlåtenskapen närmast såsom den avlidne skulle hava gjort, om han träffat någon disposition, dels den hårdhet det skulle innebära, om de, som levde tillsammans med sina föräldrar och åtnjöte deras välstånd, efter föräldrarnas död skulle drabbas av fattigdom och umbäranden. Enligt Mill besitta båda dessa skäl en viss styrka. Lagen bör otvivelaktigt för en avlidens barn eller den krets personer, som varit beroende av honom, göra vad den avlidne borde hava gjort, om han levat. Lagen kan emellertid ej taga hänsyn till individuella behov utan måste giva allmänna regler. Vid övervägande av vilka dessa böra vara, yttrar Mill beträffande skyldeman å sidolinjen, att någon skyldighet att ekonomiskt understödja dessa ej finnes. Ingen förväntar det i andra fall, än då några direkta arvingar icke förefmnas, och ej heller i dessa fall skulle det förväntas, om förväntningarna ej skapats av arvslagen. Mill ser därför intet skäl, varför någon arvsrätt alls skall förefinnas för skyldeman å sidolinjen ens i närmaste led. Sidoförvanters behov kan, på samma sätt som oskyldas, tillgodoses genom testamente. Barns anspråk äro däremot verkliga och oavvisliga. Men plikterna mot barnen äro

Inledning.

enligt Mill både under- och överskattade. En av de mest bjudande plikterna, underskattad såväl i teorien som i verkligheten, är sålunda att ej skaffa flera barn till världen än att de under sin barndom kunna väl försörjas och uppfostras, så att sannolikhet finnes för att de därefter kunna reda sig själva. A andra sidan synes i fråga om barnens anspråk på föräldrarnas egendom en motsatt missuppfattning råda. Mill kan sålunda icke medgiva, att föräldrar skulle vara skyldiga att lämna sina barn rikedomar, blott därför att de äro deras barn, utan nödvändighet av någon ansträngning från barnens sida. Men då föräldrarna hava satt barnen till världen, äro de skyldiga samhället att söka göra barnen till goda samhällsmedlemmar och skyldiga barnen att giva dessa en uppfostran, som bereder dem möjlighet att, i förening med egna ansträngningar, taga sig fram i livet. Därpå har varje barn ett anspråk, men det har icke anspråk på något mera. Då föräldrarna alltså i förhållande till barnen blott hava skyldighet till underhåll och uppfostran, har ej heller staten någon skyldighet härutöver i förhållande till barn av personer, som ej upprättat testamente till förmån för barnen. Vad av dylika personers kvarlåtenskap ej åtgår för barnens uppfostran, bör användas till allmänna samhällsändamål. Mill vill ej medgiva, att föräldrar skola kunna med användande av laglottssystemet tvingas att lämna sina barn ens den försörjning, på vilken de enligt honom hava ett moraliskt anspråk. Han vill emellertid icke förorda, att föräldrar aldrig skola göra mera för sina barn, än dessa hava rätt till. Att göra mycket mer kan enligt Mill ibland vara oavvisligt, ofta berömvärt och alltid tillåtligt. Men för sådana fall finnes möjlighet att göra testamente. I fråga om testamentet framhåller Mill, att detta i olikhet med intestatarvet är ett av äganderättens attribut. Äganderätten till en sak kan ej anses som fullständig utan makt att bortskänka saken, vid döden eller i livet, alltefter ägarens skön. Alla skäl, som talu för beståndet av privat äganderätt, tala också för den utsträckning därav, som testamentsrätten utgör. Någon begränsning av testamentsfriheten anser Mill ej böra äga rum. Däremot finner han hinder ej möta mot att bestämma en maximigräns för vad någon äger förvärva genom testamente eller arv. Envar skulle äga rätt att genom testamente disponera över all sin egendom, men icke för att rikta en enda utöver ett visst maximum, tillräckligt stort för att tillförsäkra honom ett komfortabelt oberoende. Olikhet i förmögenhet, som härleder sig från olikheter i kraft, sparsamhet, uthållighet, begåvning och i viss mån gynnsamma tillfälligheter, äro oskiljaktiga från den privata äganderättens princip, och man kan icke gilla denna utan att godkänna konsekvenserna. Den viktigaste nyheten i Mills arvsteori ligger — förutom i sidolinjens uteslutande från arv — i den föreslagna begränsningen av det belopp, som envar genom arv eller testamente skulle vara berättigad att förvärva. Mill anmärker själv, att det skulle vara nästan utan gagn att, i strid mot den allmänna opinionen, genomföra en dylik lag, även om det vore möjligt. En sådan lag skulle, säger Mill, vara lätt att kringgå. Bortsett härifrån är det

70 Inledning.

uppenbart, att förmögenhetens utjämnande, som redan Bentham uppställde såsom ett mål för arvslagstiftningen, icke kan vinnas på det av Mill föreslagna sättet utan skada för nationalkapitalets vidmakthållande och ökning. Fastmera skulle i regel den privata kapitalbildningen upphöra vid de belopp, som bestämdes såsom de högsta, som kunde mottagas såsom arv eller över vilka ägaren fick genom testamente disponera till förmån för personer, för vilka han ägde ett verkligt intresse. Därefter återstode såsom regelmässiga testamentsmotiv endast de allmännyttiga ändamålen. Det är uppenbart, att teoriens kapitalförstorande verkan icke härigenom skulle i nämnvärd grad försvagas. Det oaktat återfinnes Mills förslag hos spridda författare även i nutiden. Med utgångspunkt från Stuart Mill har exempelvis en a m e r i k a n s k skriftställare, H a r l a n E u g e n e R e a d , i ett år 1918 offentliggjort arbete: The abolition of inheritance (fransk upplaga 1922) riktat ett angrepp mot arvsrätten. Detta angrepp åsyftar att, med hänsyn särskilt till amerikanska förhållanden, vinna den förmögenhetsutjämning, som även för Bentham och Stuart Mill var ett mål. Ehuru Read anser det mest rationellt och logiskt att angripa arvsrättens princip utan att göra någon åtskillnad mellan stora, medelstora och små förmögenheter, är Reads egentliga avsikt att träffa arvsrätten till sådana förmögenheter, som enligt amerikansk måttstock kunna betecknas såsom stora. Det kan icke, säger Read, åtminstone under nuvarande omständigheter vara fråga om en radikal omvälvning medelst undertryckande av alla arv. En sådan reform skulle endast omstörta samhället och framkalla ett resultat, motsatt rättvisa och motsatt syftet med reformtanken, nämligen medelklassens bevarande. Men de stora förmögenheterna åter äro en verklig fara för den amerikanska demokratien. Botemedlet ser Read i arvsskatten samt i konfiskation av de mycket stora arven. Read föreslår att helt och hållet avskaffa all succession i (ascendent- och) sidolinjen samt att belägga de medelstora kvarlåtenskaperna med en lämplig skatt. Med medelstor förmögenhet förstås hos Read ungefär 100,000 dollars efter de ekonomiska förhållandena före världskriget. Dock må barn oberoende av detta belopp njuta underhåll av faderns eller moderns efterlämnade förmögenhet, tills det fyllt tjugufem år. Änka bör ärva mannens förmögenhet utan inskränkning. Ehuru Reads populärt skrivna arbete är byggt på hänsyn till amerikanska förhållanden, vitt skilda från de europeiska, förtjänar ur hans framställning anföras ytterligare några spridda drag. Den fria dispositionsrätten över egendomen är en rätt, som icke kan skiljas från äganderätten, men rätten att disponera genom testamente är enligt Read långt mindre intimt förenad med äganderätten. Rätten att mottaga egendom genom arv eller testamente är ett privilegium, skilt från äganderätten. Arvsrätten är icke en naturlig rätt utan ett av lagen skapat privilegium. Därför kan arvsrätten också inskränkas eller helt undertryckas av lagen. Många av de argument, som bruka anföras till försvar för arvsskatten, äro i verkligheten argument mot arvsrätten. Arvsrättens historiska nytta och nödvändighet vill Read icke bestrida. Släkten var den första naturliga politiska

Inledning.

71 I gruppen. Släktens skydd fordrade principen om äganderättens övergång genom arv inom denna släkt. Likaså fordrade under medeltiden existensen av härskande släkter med nödvändighet samma princip. Men de härskande släkternas tid är nu ute. Read upptager och bemöter den mot arvsrättens inskränkande eller avskaffande gjorda invändningen, att härigenom skulle orsakas rubbningar av industrier och andra företag, som kräva stort kapital. Häremot hänvisar Read därtill, att den största förmögenheten är samlad hos aktiebolagen, vilkas kapital kan delas efter gottfinnande. Invändningen, att arvsrättens upphävande skulle orsaka slöseri, bemötes med hänvisning därtill, att amerikanska affärsmän fortsätta sina affärer långt utöver vad deras familjer behöva. Read säger sig med sitt förslag endast avse åvägabringande av lika utsikter i livets stora tävlan. Om det blott vore fråga om hemgift åt döttrar eller nödigt begynnelsekapital åt söner, skulle man, menar Read, förstå, att föräldrarnas släktkänsla krävde arvsrätt för barnen. Men endast ett ringa fåtal medborgare är i stånd att tillfredsställa sin naturliga önskan att medelst arv säkerställa sina barns ekonomiska framtid. Av sjuttonhundratalets franska filosofer, vilkas åskådningar övat inflytande Franska ar på den franska revolutionens arvslagstiftning, böra i främsta rummet nämnas teorier. M o n t e s q u i e u (Esprit des lois 1748) och R o u s s e a u (Contrat social 1768). Med utgångspunkt från tidens vanliga uppfattning av samhället såsom resultatet av ett frivilligt avstående från naturtillståndet förklarade Montesquieu, att den privata äganderätten hade sin grund omedelbart i samhällskontraktet, medan däremot arvslagarna helt och hållet grundades på samhällets av politiska förhållanden beroende lagstiftning. Detta söker Montesquieu visa genom granskning såväl av den romerska rätten som av medeltidens feodala arvsordningar. Icke ens barns arvsrätt efter föräldrar bildar något undantag. Naturlagen befaller föräldrarna att underhålla sina barn men tvingar icke att göra dem till arvingar. Underhållsskyldigheten är grundad i naturrätten, men skyldigheten att lämna barnen arv beror av lagens positiva stadgande. Om den borgerliga lagen förvägrar utomäktenskapliga barn arvsrätt eller begränsar kvinnans rätt att mottaga testamentsarv (lex voconia), innebära dylika bestämmelser intet, som strider mot naturrätten. Montesquieu redogör för feodalismens grundtankar, den agnatiska arvsordningen, primogenituren och kvinnornas uteslutande från den länsrättsliga successionen. Dessa grundsatser gillades icke av Montesquieu, men hans allmänna åskådning om rättens och lagarnas relativitet och beroende av de samhälleliga förhållandena i övrigt beredde möjlighet för en förklaring av dessa likasom av andra historiska företeelser. För den senare utvecklingen av de franska arvsteorierna blev emellertid icke Montesquieu's historiska uppfattning av rätten utan hans lära om den positiva lagstiftningens allmakt bestämmande. I denna punkt sammanträffade Montesquieu med den franska naturrättens mest betydande representant, Rousseau. I »Contrat social» behandlas visserligen icke arvsrätten. Men ur den av Rousseau där framställda läran om samhällskontraktet kunde man härleda lagstiftningens suveräna makt

72 Inledning.

över de privaträttsliga reglerna om äganderätt och arvsrätt. Rousseau avsåg själv snarare att förklara och eventuellt förbättra dessa regler än att omstörta dem. I ett annat arbete (Discours sur 1'économie politique) framhåller Rousseau betydelsen för samhället av den bestående arvsrätten. Staten bör enligt Rousseau i allmänhet vaka däröver, att familjens egendom såvitt möjligt icke förringas, ty å ena sidan inträffar det ofta, att sönerna genom sitt arbete bidragit till faderns förmögenhet, å andra sidan är intet mera sorgligt för sederna och samhället än oupphörliga förändringar i medborgarnas ställning och förmögenhetsförhållanden. Montesquieu och Rousseau voro eniga därom, att både testamentet och den legala arvsrätten utgjorde en skapelse av lagstiftaren och kunde av honom efter gottfinnande regleras. Från denna utgångspunkt förklarades i ett av M i r a b e a u författat, sedermera mycket berömt tal, som den 2 april 1791, kort efter hans död, upplästes i konstituerande nationalförsamlingen, att testamentet måste upprätthållas, ty om individen saknade rätten att för dödsfall förfoga över sin förmögenhet, skulle allt initiativ gå förlorat; envar skulle inskränka sig till att producera endast så mycket, som han själv hade bruk för. Då testamente ej föreligger, äger samhället utse successorer. Skyldemännen hava visserligen icke någon personlig rätt till arvet, men på grund av livsgemenskap med arvlåtaren kunna de hava berättigade förhoppningar på successionen. Samhället har förstått, att de avlidnas kvarlåtenskaper icke böra tjäna till att öka det allmännas fonder och att, om särskilda personer måste finnas, som övertaga kvarlåtenskaperna, dessa personer böra sökas bland den släkt, som hade ett slags samfälld äganderätt till samma gods. Likaså har samhället insett, att då äganderätten består men ägarna dö bort, successionen från fader till son är det enda förnuftiga medel, varigenom den första förvärvaren allt fortfarande kan representeras, att arvsrätten mindre är ett nytt förvärv än en fortsättning av de rättigheter, som arvingen förut åtnjutit tillsammans med arvlåtaren, samt att varken förnuft, rättvisa eller billighet medgiver att till förmån för främmande beröva släkten en avliden persons ägodelar. Grunden till den legala arvsrätten formulerades av Mirabeau så, att den enskildes egendom efter hans död rätteligen bör återgå till det allmänna men i kraft av den allmänna viljan och i socialt intresse tillfaller den avlidnes skyldeman såsom arvingar. Arvslagarnas politiska karaktär var för revolutionens män ostridig. Man sökte medelst arvslagarna realisera revolutionens ekonomiska och sociala ideal, framför allt jämlikhetens. Den lika fördelningen av kvarlåtenskapen mellan samarvingar och jordbesittningens därmed följande parcellering uppställdes såsom ledande principer för arvslagstiftningen. Testamentsfriheten bekämpades såväl för att hindra fäderna att medelst arvlösgörelse straffa söner, vilka omfattat de nya idéerna, som ock för att förebygga uppkomsten av nya arvsprivilegier i stället för de avskaffade. Den legala arvsrätten gynnades i syfte att skapa en måttlig förmögenhet åt alla eller det sociala ideal, som skulle utgöra det nya Frankrikes styrka Den franska

Inledning.

revolutionens arvslagstiftning var närmast riktad mot den från germansk rätt härstammande feodala utformningen av arvsrätten medelst länsrätt och primogenitur. De sydliga provinserna stodo väl sedan medeltiden under romerska rättens herravälde, och testamentet var där den huvudsakliga successionsformen. Om ej testamente förelåg, hade principiellt alla barnen lika arvsrätt. Men denna lika arvsrätt reducerades ofta inom laglottens gränser genom testamente. Fideikommissariska arvsordningar vunno på detta sätt insteg i södra Frankrike. I de norra och mellersta provinserna gällde Coutumes med olika arvsrätt för adliga gods och för bondegods, för fast och lös egendom, för ärvd och förvärvd jord. För adliga gods liksom för län gällde i allmänhet primogenitur. Endast bondejorden delades lika. Succession i bondejorden var i regel till fyra femtedelar bunden vid skyldskapen. Revolutionen gjorde slut på det feodala samhället genom principförklaringen den 4 augusti 1789. Då alla privilegier, all feodalitet och alla särskilda rättigheter, som häftade vid adliga gods, upphäfts, förklarades i dekretet den 15 mars 1790, att allt företräde för äldste son och manligt kön vid arvsföljd i län och adligt gods upphört och all olika delning av arv på grund av ståndsskillnad avskaffats. I jämlikhetens intresse gick lagstiftningen till ytterlighet i sin reaktion mot testamentsfriheten. Ett dekret av den 7 mars 1793 förbjöd varje ändring av den lika arvsfördelningen-genom testamente, såframt barn funnos. Arvlåtare kunde genom testamente blott träffa förfoganden till förmån för främmande personer men icke skapa olikhet mellan sina avkomlingar. Redan lagen den 6 januari 1794 gav ägaren dispositionsrätt över en tiondedel, då barn funnos, samt över en sjättedel, då sidoarvingar funnos. Men denna disponibla kvot kunde icke tilldelas en skyldeman. Lagen av den 25 maj 1800 återgav ascendent den testamentariska förfoganderätten över en fjärdedel av förmögenheten även till förmån för en eller flera descendenter. Genom Code civil gavs lika arvsrätt åt söner och döttrar, där intet testamente fanns. Testamentsfriheten utvidgades, på sätt i annat sammanhang skall anmärkas. Den franska revolutionens arvsteorier fingo varaktig betydelse för framtiden huvudsakligen genom principen om lika arvsrätt, som inflöt i Gode civil. Denna princip behärskar de franska arvssedvänjorna ännu i dag. Föräldrarna begagna sällan testamentet för att gynna det ena barnet framför det andra. Däremot var tanken på en arvsrätt för staten främmande för revolutionens ledande män. Icke heller tanken på skyldskapsarvets begränsning vann insteg — närmast av fruktan, att allmänheten häri skulle se en konfiskation. Båda frågorna voro föremål för överläggning i samband med arvslagstiftningen. Enstaka skriftställare förordade en arvsrätt för staten. S a i n t - J u s t hävdade, att kvarlåtenskapen i största omfattning skulle övergå till staten, och önskade från arvsrätt utesluta såväl efterlevande make som alla andra sidoarvingar än syskon. Testamente skulle förbjudas. D u r a n d - M a i l l a n e föreslog att låta staten konkurrera med arvingarna sålunda, att staten skulle erhålla en tolftedel vid sidan av arvingar till fjärde led, en tiondedel vid sidan av skyldeman till

74 Inledning.

sjunde led, hälften vid sidan av efterlevande make och det hela, om endast avlägsnare skyldeman funnos. Men majoriteten ogillade detta förslag. Man önskade framför allt bevara egendomen åt de enskilda och hellre tilldela denna åt den mest. avlägsna skyldeman än att tillerkänna något därav åt staten. Den av G r o t i u s grundade naturrättens bidrag till arvsrättens teori äro i sina detaljer för en nutida uppfattning tämligen otillgängliga. Mot bakgrunden av den antagna motsatsen mellan naturrätt och positiv rätt göres en fördelning inom arvsrätten så, att vissa principer hänföras till naturrätten, medan andra förklaras bero av den positiva lagstiftningen. Då naturrättens innehåll är helt och hållet subjektivt bestämt, kan åt denna fördelning icke tillmätas något vetenskapligt värde. De flesta tyska naturrättslärare, såsom Pufendorff, Thomasius, Wolf, Kant och Fichte, stå under inflytande av den romerskrättsliga åskådningen, som i testamentsfriheten ser en naturlig konsekvens av äganderätten och den yttersta grundvalen för arvsrätten samt betraktar den legala arvsrätten som en presumtion om arvlåtarens vilja. Enligt Grotius (d. 1645) är testamentet grundat i naturrätten och således oberoende av den positiva lagstiftningen. Testamentet är ett utflöde av äganderätten. Det är en föryttring för dödsfall, under villkor att besittnings- och nyttjanderätten tills vidare bevaras hos testamentsgivaren och att denne städse äger återkalla testamentet. Den lagbestämda arvsrätten har sitt naturliga ursprung i antagandet, att den överensstämmer med arvlåtarens vilja. Denna arvsteori, som under hela sjuttonhundratalet blev den härskande på den europeiska kontinenten, härstammar från en av de italienska postglossatorerna (Al be r i c h de Ro sa te). P u f e n d o r f f (d. 1689) fäste visserligen uppmärksamheten därpå, att testamentet icke kan härledas från ägarens befogenhet att föryttra sin egendom, enär det träder i kraft först efter hans död, men förklarade likväl släktarvet såsom en följd av ägarens presumerade vilja. För testamentets förklaring åberopades den positiva rätten. Lagstiftaren kan härutinnan utan att kränka naturrätten bestämma enligt sitt gottfinnande. Naturrätten påbjuder endast, att föräldrarna skola lämna sina barn underhåll, så länge de icke kunna sörja för sig själva. Ungefär samma ståndpunkt intogs av K a n t (d. 1804). I överensstämmelse med den naturrättsliga skolans allmänna ståndpunkt betraktas succession i kvarlåtenskap, i likhet med alla andra rättsinstitut, såsom grundad i ett slags avtal, varför krävas två samstämmande viljeförklaringar. Det erfordras alltså även, att arvtagaren förklarar sig villig mottaga kvarlåtenskapen. Tillfälle därtill har han från och med dödsfallet. Resultatet av detta betraktelsesätt blir, att kvarlåtenskapen mellan dödsfallet och mottagarens viljeförklaring egentligen är herrelös. Det måste emellertid antagas, att arvet bevaras av samhället för mottagarens räkning. Kants mening var icke, att testamentet innefattade ett verkligt avtal, utan endast att det enligt naturrätt icke kunde tänkas såsom giltigt under annan förutsättning. Enligt Kant hava alltså den dödes rättigheter upphört men leva i kraft av en fiktion upp

Inledning.

till förmån närmast för testamentstagare. En sådan fiktion förelåg också i den romerska åskådningen och ledde där till föreställningen om arvsrätten såsom en successio in universum jus defuncti. Arvingens rätt var egentligen den dödes och berodde på hans vilja. I det hela föreligger hos naturrätten på detta område samma överskattning av viljemomentet såsom rättsfaktum som utmärker naturrätten över huvud. Enligt F i c h t e (d. 1814) är arvsrätten i det hela ett institut, som icke tillhör naturrätten utan utgör en produkt av statens positiva anordningar. Den naturrättsliga teorien utmynnar sålunda på detta liksom på andra områden i en hänvisning till den positiva rätten. Naturrättens teori ligger emellertid till grund för de stora kodifikationerna i Frankrike (Code civil), i Preussen (Preussisches Landrecht) och Österrike (Allg. btirgerliches Gesetzbuch). I nyare fransk teori har man från mer teoretisk utgångspunkt lagt huvudvikten icke vid presumtionen om arvlåtarens verkliga vilja utan vid lagens föreskrifter, som antagas återgiva, vad arvlåtaren rätteligen bort vilja. Den äldre naturrättens förklaring av skyldskapsarvet förkastas såsom vilande på en fiktion. I stället, för denna fiktion bör sättas arvlåtarens av lagen sanktionerade förpliktelser mot sina skyldeman. Antydningar härom finnas redan hos Grotius och Pufendorff. Men härmed vinnes tydligen icke någon närmare förklaring av skyldskapsarvet. Det återstår att förklara, varför arvsordningen i den omfattning, som skett, sanktionerat dessa förpliktelser. Härvid kan endast hänvisas till den positiva rätten. Detta är ock i huvudsak den ståndpunkt, vid vilken Code civil stannat. De säregna former, vari naturrättens teori under 1700-talet var inklädd, återfinnas främst i ovannämnda preussiska och österrikiska lagar. Men teoriens grundtanke, enligt vilken all successionsrätt är en enkel följd av den privata äganderätten och testamentet det naturliga uttrycket för denna succession, har vunnit utbredning vida härutöver. Denna grundtanke har sedan gammalt varit härskande även i England. Rättsutvecklingen i England har visserligen under äldre tid fortskridit från bondekultur till länsrätt ungefär som på kontinenten, men redan på 1600-talet infördes den oinskränkta testamentsfriheten. Häremot har också svarat en utpräglad testamentsvana, särskilt beträffande större förmögenhet. Från England har samma grundtanke övergått i den nordamerikanska rätten. I enkelhet och klarhet har denna naturrättsliga teori sin förnämsta styrka. Med utgångspunkt från den privata äganderätten kan det sägas, att testamentsbefogenheten utgör en av sakens natur och positiv lag betingad stegring av den i äganderätten liggande dispositionsrätten. Detta är den naturliga ståndpunkten icke blott för flertalet jurister, som bygga på den engelska rättsåskådningen, utan - även för många andra rättslärde. För den folkliga uppfattningen i de nordiska länderna och i viss mån jämväl i Tyskland och övriga länder, med undantag för England och Nordamerika, ter sig däremot den lagbestämda successionsformen såsom den naturliga. Skyldskapsarvet har där bevarat sin ursprungliga och självständiga ställning till testamentsarvet. Denna ställning vilar främst på historiska grunder. Från synpunkten av den härav bestämda

76 Inledning.

folkliga uppfattningen är naturrättens teori icke hållbar såsom grund för skyldskapsarvet. Mot naturrättens uppfattning av arvsrätten uppstod under 1800-talet en reaktion dels inom rättsfilosofien, där Hegel och S t a h l betonade familjens och släktens naturliga, av testamentet oberoende, arvsrätt, dels inom den historiska rättsskolans germanistiska förgrening, som framhöll släktens rätt såsom det principala. Enligt Hegel (d. 1831) är familjen och släkten såsom en naturligt given form av etisk bestämdhet eller organisation av etiskt värde grundvalen för all arvsrätt. Till sitt väsen består denna däri, att arvingen inträder såsom ägare till den förmögenhet, som, abstrakt sett, tillhör hela familjen eller släkten. Testamentet är av subsidiär natur och bör tillåtas endast i brist av närmare skyldeman. Genom testamentet grundas en slags vänskapens familj såsom surrogat för den verkliga. Stahl (d. 1861) åberopar till stöd för arvsrätten den i skyldskapsarvet och det efter dess mönster utvecklade testamentet liggande garantien för ordning och kontinuitet i förmögenhetsförhållandena mellan de på varandra följande generationerna. Endast för barnens skull gives det över huvud en arvsrätt, även om denna utsträckes till övriga släktingar eller till andra personer, som förbindas med arvlåtaren genom en konstlad efterbildning av skyldskapen. Barnens successionsrätt häftar vid föräldrarnas förmögenhet såsom en väsentlig bestämmelse. Under det att barnens arvsrätt ligger i sakens egen natur, hänvisas alltså arvsrätten i övrigt till den positiva lagstiftningen. Den romanistiska förgreningen av den historiska skolan har riktat sitt intresse endast på den positiva rätten men fattat denna icke såsom naturrätt utan såsom historisk rätt. Principiellt förkastades naturrättens lära om avtalet såsom grundläggande för stat och rätt. Rätten är ett historiskt faktum, som grundar sig på staten såsom en naturligt given enhet eller organism. Enligt S a v i g n y (d. 1861) grundas all arvsrätt på statens oförgängliga natur, i vilken all rätt först erhåller realitet och fulländning. I uppställandet av en arvsrätt ligger fulländning av rättsorganismen, vilken därigenom utsträckes utöver individernas levnadsgräns. Den romanistiska skolan stannade i fråga om äganderätt och arvsrätt vid samma individualistiska uppfattning som naturrätten men fördjupade denna uppfattning genom sina undersökningar av den romerska rätten. Småningom uppstod under forskningar i den germanska medeltidsrätten en germanistisk riktning inom den historiska skolan. Ingendera riktningen hade större intresse för en allmän arvsteori eller för allmänna rättsteorier över huvud. Ett sådant intresse uppstod först, då alltifrån 1870-talet tyska jurister började från olika utgångspunkter bearbeta civilrättens allmänna frågor. Delvis stod denna riktning inom rättsvetenskapen i samband med frågan om utarbetandet av allmän civillag för tyska riket. Detta stora lagstiftningsarbete föranledde, såsom naturligt var, en ingående granskningav den gällande rätten såväl från romanistisk som från germanistisk ståndpunkt. Såsom representant för den yngre, germanistiska riktningen inom

Inledning.

den historiska skolan kan framhållas G i e r k e (1841—1921). Dennes uppfattning i förevarande ämne framträder bland annat i en av honom riktad kritik mot det år 1888 avgivna första förslaget till borgerlig lag för tyska riket. Gierke vänder sig däri mot det starkt romanistiska förslagets allmänna ståndpunkt att upptaga testamentet såsom den principala formen för succession vid dödsfall. Förslaget ansluter sig därmed till den romerska rättens uppfattning, som grundar all succession i kvarlåtenskap på arvlåtarens vilja samt följaktligen i första hand tager hänsyn till dennes i testamentet gjorda förordnanden, medan den legala arvsrätten, som kommer i betraktande först då testamente ej upprättats, presumeras vara ett uttryck för arvlåtarens vilja. Enligt Gierke däremot är grunden till arvsrätten ur tysk nationell synpunkt det organiska sammanhang mellan generationerna, som förenar individerna, och framför allt familjebandet. På grund härav framstår för denna uppfattning såsom det normala sättet för succession, att i arvlåtarens ställe inträder den, som enligt de i arvsordningen givna bestämmelserna står därtill närmast, under det att testamentsfriheten blott betraktas som ett medel att lämpa lagens regler efter det konkreta fallet. Från denna utgångspunkt får den lagliga arvsföljden ej behandlas som en norm, vilken endast är avsedd att utfylla de luckor, som uppstå i fall av underlåtna testamentariska förfoganden, på samma sätt som genom obligationsrättens dispositiva rättssatser parternas vilja kompletteras. Tvärtom bör enligt Gierke stadgas, att vid en persons död den i lag bestämda arvsordningen skall tillämpas och därefter tilläggsvis utsägas, huru denna ordning må ändras genom testamente. Gierke påpekar, att lagförslaget i fråga om makars egendom intagit en ståndpunkt motsvarande den av Gierke hävdade, i det att förslaget icke upptagit äktenskapsförordet som den principiella grunden för förmögenhetsordningen mellan makar och efteråt givit bestämmelser för dem, som ej upprättat äktenskapsförord. Men enligt tysk uppfattning är förhållandet med avseende å arvsrätten detsamma som beträffande förmögenhetsordningen mellan makar. Lagens arvsordning är dispositiv rätt blott i samma mening som reglerna beträffande förmögenhetsordningen mellan makar. De, som på grund av lagen kallas till arv, äro redan förut lagliga arvingar och bliva det ej på grund av att testamente icke finnes. I fråga om förslagets ståndpunkt att ej stadga någon begränsning av arvsrätten anmärker Gierke, att i likhet med den äldre tyska rätten endast ett bestämt antal parenteler bör kallas till arv. Han anser, att arvsrätten kan begränsas åtminstone, till de fyra första parentelerna. Om icke på samma gång testamentsrätten inskränkes, blir frågan emellertid ej av stor praktisk betydelse. I allt fall motsvarar det enligt Gierke bättre såväl den allmänna rättsuppfattningen som det sociala behovet, att kvarlåtenskapen tillfaller staten än att helt avlägsna skyldeman, som ej varit förbundna med arvlåtaren genom något familjeband av värde, skola riktas genom densamma. Visserligen skulle det kännas som ett mycket starkt ingrepp i individens ratt, om hans frihet att göra testamente skulle inskränkas blott därför, att

78 Inledning.

han står ensam i världen utan närmare skyldeman. Men i de fall, då någon dör utan att hava gjort testamente och ej efterlämnar skyldeman inom de fyra första parentelerna, vilar den lagstadgade arvsrätten för skyldeman ej på någon sund grund. I fråga om arvsrätten bör man, enligt Gierke, liksom beträffande äganderätten akta sig för att genom att utsträcka den allt för långt lämna institutets fiender vapen i händerna. Det kan förefalla, som om den ovan antydda striden om företrädet mellan skyldskapsarvet och testamentsarvet vore av ringa betydelse, då ingen förnekar, att släktarvsrätten är subsidiär i den mening, att denna arvsrätt, bortsett från laglotten, inträder först då testamente saknas. På detta sätt besvarades också Gierkes kritik från deras sida, som deltagit i lagförslagets utarbetande (Planck). Djupare sett ankommer skillnaden på en olika etisk värdering av den individualistiska viljan, å ena, familje- och släktbanden, å andra sidan. Huruvida successionsrätten principiellt skall ansluta sig till den privata äganderätten såsom sådan och den härmed sammanhängande testamentariska förfoganderätten eller till den historiskt givna skyldskapen, som ursprungligen allena grundade succession, är en fråga, som endast kan historiskt besvaras. Även sistnämnda alternativ vilar ytterst å positiv rätt. Detta visar sig allt tydligare, ju mer avlägsna skyldeman kallas till arvet. Liksom testamentet är en av positiv rätt stegrad individualistisk viljemakt, så är den lagbestämda arvsrätten en vid skyldskapen historiskt knuten rättsverkan, som oberoende av arvlåtarens vilja grundar succession. Det är svårt att säga, att skyldskapsarvet eller den historiska åskådningen principiellt har högre etiskt värde än den naturrättsliga principen. Båda äro historiskt berättigade, och frågan är i regel löst medelst en kompromiss, varigenom viss kvotdel undandrages ägarens testamentariska förfoganderätt till förmån för descendenter och andra nära anhöriga. Om emellertid enligt romersk uppfattning sed och bruk åtminstone från slutet av republikens tid gjorde till en plikt att upprätta testamente, medan enligt germansk uppfattning, som fått sitt uttryck i de äldsta lagarna, den förnämsta delen av förmögenheten, eller jordbesittningen, var oberoende av testamente bunden vid ätten, ligger häri en genomgripande åtskillnad, som endast får ett ofullkomligt uttryck i rättsteoriens traditionella uppfattning av den ena successionsformen såsom regel, den andra såsom undantag. Den småningom skeende utjämningen har icke heller helt utplånat utgångspunkternas olikhet. Avgörande är till sist icke lagarnas, än mindre teoriernas ståndpunkt, utan det sätt, på vilket lagarna tillämpas i verkligheten av folkets flertal. Även om härvid tillika tages hänsyn till förmögenhetens storlek och art, torde det. visa sig, att den vida övervägande delen av kvarlåtenskapernas totala belopp i de flesta länder på grund av lag tillfaller den trängre kretsen av skyldeman. I denna mening är skyldskapsarvet den naturliga successionsformen. Frågan om skyldskapsarvets begränsning var främmande såväl för naturrätten som för den historiska skolan. Då den förra lade huvudvikten vid

Inledning.

testamentet, medförde detta en viss likgiltighet, för att icke säga avoghet, mot skyldskapsarvet, men spörsmålet om en viss gräns för sådan arvsrätt upptogs icke till behandling. Och då omvänt den historiska skolan i dess germanistiska förgrening utgick från skyldskapsarvet såsom det primära, blev icke heller här någon fråga om en arvsgräns. Den anknytning till äldre germanska lagar, som gjorts i senare tid, exempelvis av Gierke, har icke stark bärvidd, då de åberopade bestämmelserna till sitt innehåll och syfte äro allt för osäkra för att gälla såsom bevismedel för legislativa ändamål. Men historiskt intresse kan icke frånkännas dessa gamla bestämmelser om en arvsgräns. Och det är den historiska skolans förtjänst att hava framdragit dem i ljuset. Den historiska rättsskolan har bidragit att fördjupa arvsproblemet på det Nordiska enda sätt, som är möjligt, nämligen genom att binda teorien vid den positiva arvsteorio rätten. Den historiska uppfattningen har vunnit anhängare även bland nord i s k a författare, som emellertid till den historiska skolans upphovsmän intagit en friare ställning och därför i detta sammanhang förtjäna att anföras. Hit höra sålunda danskarna B o r n e m a n n och Goos. Enligt Bornemann (1810—1861) är grunden till arvsrätten dels familjeförhållandets etiska karaktär, dels ett slags successiv förmögenhetsgemenskap mellan generationerna, innebärande att den ena generationens verksamhet utvecklar sig ur den andras och att utbytet av den föregående generationens verksamhet bör komma den efterföljande till godo. Härpå grundar Bornemann en tvångsarvsrätt för barn och andra descendenter. Arvlåtaren bör dock äga att, även då bröstarvingar finnas, inom vissa gränser disponera över sin förmögenhet genom testamente eller annat förordnande för dödsfall. Beträffande den, som ej efterlämnar bröstarvingar, grundar Bornemann testamentsrätten på det naturliga behovet att söka en ersättning för egna barn, alltså ett liknande behov, som fört till erkännande av adoptionsinstitutet. Efter den barnlöse, som ej gjort testamente, hava föräldrar, syskon och deras avkomlingar, fjärmare ascendenter och dessas syskon arvsrätt. För denna kan visserligen ej påvisas någon grund i förhållandets egen natur, men i kraft av de naturliga kärleksband, som förena dessa släktingar med arvlåtaren, måste det enligt Bornemann antagas såsom mera överensstämmande med dennes önskan, att kvarlåtenskapen tillfaller dem, än att den blir herrelös eller indrages till staten. I likhet med Bornemann framhåller Goos (1835—1917) såsom det väsentliga i den nyare uppfattningen descendenternas rätt till arv, varigenom släktarvet i nedstigande led ställes på sin naturliga och tillika historiskt givna plats i arvsordningen. Denna descendenternas företrädesrätt till arv förklaras enligt Goos ej blott av det mellan föräldrar och barn rådande kärleksbandet, som regelmässigt ger anledning antaga, att kvarlåtenskapen enligt föräldrarnas önskan bör gå till barnen, utan en dylik önskan är till följd av samhörighetens etiska betydelse en föräldrarnas sedliga plikt. Därtill kommer, att

80 Inledning.

kvarlåtenskapens övergång från föräldrar till barn är den enda form av arv, varigenom uppnås kontinuitet mellan generationerna på förvärvslivets område. En dylik övergång realiseras genom arvsrätten. Denna har sin grund icke i arvlåtarens förmodade vilja, ehuru en sådan vilja i regel kan antagas vara för handen, utan i det objektiva förhållandets sedliga betydelse. Arvsrätt för andra än descendenter uppbäres av hänsyn till att det särskilda band, med vilket arvlåtaren är knuten vid arvingen, måste förutsättas hava betydelse för arvlåtarens produktionsenergi. På grund härav är ur samhällets synpunkt kvarlåtenskapens övergång till sådana arvingar att föredraga framför dess hemfallande åt staten. Ett sådant särskilt band kan vara av individuell natur och föranleda upprättande av testamente eller bero av objektiva förhållanden, nämligen dels äktenskapet, dels andra skyldskapsförhållanden än i rätt nedstigande led. I likhet med Bornemann anser Goos, att descendenternas tvångsarvsrätt ej bör utesluta en viss testamentsfrihet för arvlåtaren. Oberoende av motsättningen mellan naturrätten och den historiska skolan har N o r d l i n g utvecklat en teori om arvsrättens grund. Nordling framhåller släkten såsom enhet, i vilken de enskilda människorna ingå och genom vilken de sedan uppgå i högre enheter, nationen (staten) och folkstammen. Släkten är en de enskilda överordnad enhet, förbindande dem, som tillhöra honom, på ett närmare sätt med varandra. Skyldskapsbandet visar sig starkast i familjen mellan föräldrar och barn, men visar sig ock i avlägsnare skyldskapsgrader, ehuru i allt svagare och svagare mån. Därför kan släkten göra anspråk på en avliden släktmedlems kvarlåtenskap före alla andra. Ehuru släktens rätt försvagats under tidernas lopp, särskilt genom arvejordsinstitutets upphävande, bör det icke antagas, att utvecklingen tenderar att upphäva släktens rätt. Mot påståendet, att staten skulle före släkten äga rätt till kvarlåtenskapen, därför att staten givit möjlighet till förmögenhetens skapande genom det skydd, den skänker, anmärker Nordling, att staten är pliktig att ej, genom att tillägna sig resultatet av de enskildas strävanden, förstöra det verk, till vars skapande staten själv medverkat. Statens verksamhet bör ej gå ut på att tillintetgöra den verkande kraften i det mänskliga strävandet. Släkten står i varje fall den enskilde närmare än staten (nationen). Dock är släkten icke förmögenhetssubjekt för sig utan tjänar blott såsom ledare för förmögenhetens övergång från en släktmedlem till en annan. Sedan övergången skett, är förmögenheten principiellt underkastad ägarens fria vilja. Nordling synes ock mena, att testamentet principiellt äger företräde framför det lagbestämda arvet, i det han såsom undantag från regeln, att arvingar stå efter testamentstagare, endast angiver barns rätt till underhåll av föräldrarna. Uppfattningen av testamentets prioritet framstår såsom mera subjektivt färgad. Nordling erkänner ock, att den svenska rätten står på en annan ståndpunkt. I fråga om arvsrättens begränsning uttalar Nordling den åsikt, att däremot intet kan invändas från teoretisk synpunkt, ty det är onekligt, att ju avlägsnare släktskapen är, desto svagare är släkt-

Inledning.

bandet. Men det är onödigt att i lagen stadga en viss gräns, ty ändamålet därmed vinnes bäst därigenom, att hos de enskilda släktmedlemmarna kännedomen om släktskapen upphör. Skulle äter släktintresset vara mera starkt och till följd därav kännedomen om avlägsnare släktskapsförhållanden bevaras, finnes intet skäl att ej låta arvsrätten göra sig gällande. Häremot kan anmärkas, att skyldskapen i och för sig icke från nutidens uppfattning förmår uppbära arvsrätten. Blotta kännedomen om skyldskap kan icke berättiga till arv i hur avlägsna led som helst. Felet ligger, teoretiskt sett, däri, att man gripit ut ett enstaka moment, skyldskapen, bland alla de fakta, som grunda skyldskapsarvet. Mest avlägsen från de historiska förutsättningar, från vilka ovan framställda Socialistiska arvsteorier arvsteorier utgått, är den ställning, som socialismen intagit till arvsrätten. Socialismen är som bekant icke bunden till visst land utan har under skiftande former intagit en mer eller mindre framskjuten ställning i olika länder under skilda tider. Den socialistiska arvsteorien kan närmast återföras till Saint-Simon's lärjunge B a z a r d (Doctrine de Saint-Simon 1829), som ansåg, att vid ägarens död icke hans skyldeman utan samhället, under vars skydd och medverkan egendomen förvärvats och bevarats, skulle övertaga kvarlåtenskapen. Denna borde efter förtjänst fördelas genom förmedling av ett antal statsbanker. Bazard's teori modifierades redan av hans lärjungar därhän, att man blott fordrade en hög progressiv arvsskatt och arvsrättens begränsning till de skyldskapskretsar, inom vilka den kunde ekonomiskt rättfärdigas. Bland hithörande skriftställare må nämnas E n f a n t i n 1796—1864), som såsom en första åtgärd blott föreslog avskaffandet av sidoskyldas arvsrätt. Denna kunde man upphäva utan att beröra samhället, mer än på ytan. Den progressiva arvsskatten vore dock lämpligare. Denna borde vid avlägsnare sidoarvingar närma sig arvets hela belopp. Den redan bestående skatten för arv i rätt upp- och nedstigande linje borde betydligt höjas. Den franska marxismens äldsta program från 1880 ( J u l e s G u e s d e , Paul L a f a r g u e ) upptog avskaffandet av arvsrätt i sidolinjen och upphävandet av all arvsrätt till högre belopp än 20,000 francs. Denna punkt, som tillsattes av distriktskongressen i Paris nämnda år, har även långt senare (1893) hävdats av Guesde. I den äldre tyska socialdemokratiens partiprogram (Erfurt-programmet av oktober 1891, författat av K a u t s k y ) upptogs åter endast arvsskatt, gradvis stigande efter omfånget av kvarlåtenskapen (arvslotten) och skyldskapsgraden. Härutinnan är programmet till större eller mindre del genomfört i de olika länderna. Såvitt den socialistiska samhällskritiken avser arvsrättens privaträttsliga sida, intager den endast en obetydlig plats inom den socialistiska doktrinen. Då de socialistiska teoriernas tyngdpunkt ligger på andra områden, kan den socialistiska arvsteorien här endast i största korthet beröras. Om en enhetlig teori kan för övrigt härvid icke bliva fråga, utan endast om vissa å en gemensam grundåskådning vilande teorier, som mer eller mindre bortse från den privata äganderätten, sådan denna enligt nuvarande samhällsordning består. . 6—241969.

82 Inledning.

Såsom representant för den nyare å traditionella förutsättningar vilande socialistiska arvsrättsdoktrinen må åberopas den österrikiske skriftställaren A n t o n M e n g e r (Neue Staatslehre, Jena 1906). Menger betonar, att under nuvarande samhällsordning arvsrätten är nästan lika viktig som den privata äganderätten. Det oaktat har den förra i ojämförligt mindre grad än den senare utmanat den socialistiska kritiken. Mot äldre socialistiska förslag att i stället för släktarvsrätten införa en statens arvsrätt, varigenom man hoppades att utan våldsamma medel bringa hela nationalförmögenheten över i statens hand, anmärker Menger, att arvsrätten endast är en följd av den privata äganderätten och att därför begränsning av den senare måste föregå begränsning av den förra. I Mengers statsideal, den demokratiska arbetsstatcm äger arvsrätten endast underordnad betydelse. I den demokratiska arbetsstaten antagas produktionsmedlen hava övergått till staten. Den enskilde kan fritt förfoga över mindre värdefulla ting, i följd varav blott förmögenhet, som är av ringa omfattning och utan större social betydelse, kan medelst arv övergå från den ena generationen till den andra. I varje fall måste i arbetsstaten givas en strängt demokratisk karaktär åt arvsskatten. Större arv måste reduceras genom högre arvsskatter. Finnas barn eller andra avkomlingar efter den döde, skall kvarlåtenskapen dem emellan lika fördelas. Endast da avkomlingar icke finnas, må arvlåtaren förfoga över sin egendom genom testamente. Den legala arvsordningen må endast omfatta barn, föräldrar och syskon. Därefter inträder statens arvsrätt. Vid avlägsnare skyldskap eller da sådan helt och hållet saknas, skall högre arvsskatt inträda också vid kvarlåtenskap av ringa omfattning. I ett socialistiskt samhälle, där såväl jord som rörligt kapital äro i statens hand, kan likväl den enskilde genom sitt arbete förvärva egendom, som blir föremål för arvsrätt. Och i ett socialistiskt samhälle, där endast jorden men icke det rörliga kapitalet övergått till staten, skulle detta kapital förvärvas och ärvas ungefär som under den nuvarande samhällsordningen. Genom arvsrättens radikala begränsning i den demokratiska arbetsstaten skulle en av de mörkaste skuggsidorna i det nuvarande samhället undanröjas. Arvsrättens försvarare göra visserligen gällande, att föräldrarnas produktionsenergi i utomordentlig grad stegras genom utsikten att sörja för barnen. Men för det stora flertalet är denna utsikt endast en illusion. Om det vore möjligt att uppgöra en lätt genomförbar samhällsordning, som åt den enskilde för hans livstid garanterade av honom själv förvärvad förmögenhet, skulle emellertid folkets stora massa svårligen tillbakavisa ett dylikt förslag. — I en tidigare skrift (Das biirgerlicbe Recht und die besitzlosen Volksklassen, 1 uppl. 1890, 4 uppl. 1904) har Menger underkastat förslaget till tysk civillag och den sedermera antagna lagen en kritik frän den nuvarande samhällsordningens egna utgångspunkter. Denna kritik skiljer sig helt naturligt principiellt icke mycket från andra granskningar och erbjuder icke numera något större intresse. Menger vänder sig här förnämligast mot vissa äldre rättsinstitut, såsom fideikommiss, Anerbenrecht o. s. v., vilka

Inledning.

§3

även under den nya lagen skulle äga bestånd. Enligt Menger hava den tyska civillagens bestämmelser om arvsrätten till största och bästa delen förlorat sin verkan genom förbehåll för dessa äldre institutioner. I likhet med många andra skriftställare förordar Menger en begränsning av den legala arvsrätten och hänvisar härutinnan till det schweiziska lagarbetet. I kritiken av den tyska civillagen betonar Menger, att den tyska socialismen visserligen förfogat över talrika 1 utmärkta skriftställare, men anmärker, att dessa saknat juridisk fackkunskap, som för kritiken av ett omfattande lagverk vore oumbärlig. Också hade den tyska socialismens samhällskritik, i följd av inflytande från Lasalle, Marx och Engels, nästan uteslutande riktats pä den ekonomiska sidan av de samtida samhällsförhållandena, ehuru enligt Menger i verkligheten den sociala frågan är ett problem, som tillhör statsläran och rättsvetenskapen. Andra förslag till arvsrättens gradvisa avskaffande och den arvfallna privata egendomens övergång till kollektiv hava framställts exempelvis av Rig n a n o (fransk bearbetning av A. Landry: la question de 1'héritage, Paris 1905). Såsom ett motstycke till dylika förslag må erinras om italienska regeringens under M u s s o l i n i vidtagna åtgärd att i den privata kapitalbildningens intresse nästan helt och hållet avskaffa arvsskatten å skyldskapsarvet (1923). De båda ytterligheter, som här föreligga, hava icke något egentligt samband med den i beredningens förslag upptagna frågan om arvsrättens begränsning.

I olika lagarbeten under 1800-talet och början av 1900-talet hava fram- Lagförslag. ställts vissa till arvsrätten hörande reformförslag, som erbjuda ett särskilt intresse, enär frågan om arvsrättens begränsning där upptagits i samband med frågan om det allmännas rätt till andel i kvarlåtenskapen. Dessa reformförslag kännetecknas därav, att frågan om arvsrättens begränsning sammanbundits med intresset att genom en sådan åtgärd bereda det allmänna inkomst, antingen för statsverket eller för kommunala ändamål eller för särskilda syften, som ansetts bäst tillgodoses på denna väg. Förslagen ansluta sig antingen till privaträtten (arvsrätt för staten eller kommunen) eller till finansrätten (arvsskatt). Då statens eller kommunens arvsrätt förordas, innefattar denna en laglottsrätt. Äldre hithörande förslag härstamma från tiden före utbildningen av den moderna arvsskatten och konkurrerade med denna samt hava följaktligen ej kunnat taga hänsyn till och tillgodogöra sig de i fråga om berörda skatteform särskilt under senare tid gjorda erfarenheterna. Sedan den schweiziske rättslärde B l u n t s c h l i på offentligt uppdrag ut- Bluntschli s arbetat ett förslag till civil lagbok för kantonen Zurich, vilket ligger till grund förslag. för lagen av år 1856, väckte Bluntschli vid förslagets behandling i den kommission, som granskade detsamma, förslag om att göra kommunen till medarvinge i de fall, då arvlåtaren ej efterlämnat bröstarvingar. Denna medarvs-

84 Inledning.

ratt skulle omfatta viss andel av kvarlåtenskapens behållning. Andelens storlek föreslogs till 5 %, om arvingen tillhörde andra parentelen, 10 % för tredje parentelen, 20 % för avlägsnare parenteler, om efterlevande make fanns, samt 30 % dels för avlägsnare parenteler, om efterlevande make ej fanns, dels för efterlevande make, om arvinge tillhörande sistnämnda parenteler saknades. Om ingen skyldeman och ej heller efterlevande make fanns, skulle hela kvarlåtenskapen tillfalla kommunen. De arvsmedel, som tillföllo denna, skulle icke fonderas och ej heller användas till löpande kommunala utgifter eller fattigunderstöd utan till inrättande av välgörande och allmännyttiga anstalter samt till bättre utbildning och utrustning av mindre bemedlade, ej blott verkligt fattiga, medlemmar av kommunen. Det vore enligt Bluntschli en naturlig tanke, att kommunen, som stode den enskilde närmare än staten (kantonen), uppträdde med starkare anspråk på en del av kvarlåtenskapen, ju mer familjeeller skyldskapskretsen upplöste sig i allt avlägsnare parenteler. Bluntschli's förslag avböjdes emellertid av kommissionen och kom ej att inflyta i lagen. Långt senare (1879) har Bluntschli i en uppsats förklarat sig intaga samma principiella ståndpunkt i frågan som förut. Han föreslår emellertid nu en arvsrätt även för staten, dock först sedan kommunen erhållit viss andel. Beträffande bröstarvingars andel vidhölls som regel, att någon medarvsrätt ej skall inträda. En sådan skall dock äga rum, da andelen uppgår till visst högre belopp. Även i fråga om andra parenteler än den första ändras det tidigare förslaget, främst så till vida att en viss progression iakttages genom att kommunens och statens andelar sättas i relation till arvslotternas storlek. Bluntschli förfäktar vidare den grundsats, att kommunens och statens arvsrätt icke får inskränkas genom testamente. Det bör emellertid stå arvlåtaren fritt att fullgöra sina förpliktelser mot det allmänna genom välgörande och samhällsnyttiga stiftelser och legat, om dessa anordningar vinna kommunens och statens gillande. Likaså bör det medgivas arvlåtaren att genom testamente grunda en nyttjanderätt för enskilda. Bluntschli framhåller, att utan en laglottsrätt för staten eller kommunen skulle systemets verkan icke vara tryggad. En dylik inskränkning av testamentsfriheten vore desto mindre betänklig, som en absolut frihet för den enskilde att utöva en förfoganderätt, vars verkan han ej får uppleva, ingalunda följer av sig själv. I det att rättsordningen genom en konstlad utsträckning av en persons viljemakt tillåter och skyddar testamentet, har rättsordningen samtidigt att tillvarataga de plikter, som åligga den enskilde mot stat och kommun. Bluntschli utvecklar sin allmänna ståndpunkt sålunda, att arvsrätten, hur den än ordnas, har omedelbar betydelse blott för den talrika borgarklassen och bondebefolkningen. Inom dessa klasser tjänar den att bevara sunda ekonomiska förhållanden. För den stora mängden av arbetare och den tjänande befolkningen är den däremot utan nämnvärd betydelse. Bluntschli framhåller betydelsen av att hindra genom arv uppkomna allt för stora kapitalanhopningar och vikten av att befordra omsättning av förmögenheten genom att låta stat och kommun jämte släkten taga

Inledning.

arvet. Den verkliga grunden för all naturlig arvsrätt är dock, yttrar Bluntschli, den gemenskap, som förenar arvlåtarens liv med hans arvingars, gemenskap i blod, seder, kultur och intressen. Men på samma gång individen är ett barn av sina föräldrar, en ledamot av sin släkt, är han också ett barn av den kommun och det land, han tillhör. På denna livsgemenskap i förhållande till kommun och stat låter enligt Bluntschli en arvsrätt för dessa sig väl grunda. De tidigare förslagen till schweizisk civillag innehöllo vittgående bestämmel- Schweiziska ser om arvsrätt för det allmänna icke blott efter, utan vid sidan av närmare * 9' skyldeman. Så stadgade 1 8 9 5 å r s f ö r s l a g arvsrätt för staten (kantonen) jämte andra parentelen till Vio och jämte tredje parentelen till Vt av kvarlåtenskapens värde. Dessa kvotdelar skulle utgöra laglott för det allmänna. I f ö r s l a g e t av år 1900 blevo hithörande bestämmelser hänvisade till den kantonala lagstiftningen. Under loppet av lagarbetet avböjdes slutligen, med hänsyn till de kantonala arvsskatterna, varje arvsrätt för det allmänna vid sidan av arvsberättigade skyldeman. ått låta sistnämnda skatter bestå jämte arvsrätt för det allmänna, skulle medföra en otillbörlig belastning i de kantoner, där höga arvsskatter funnos. Om åter arvsskatten ersattes med en statens arvsrätt, skulle detta å många orter leda till minskade statsinkomster, särskilt då möjligheten av en progression bortfölle. Vid lagens antagande framhölls, att ett utbyte av statens skatteanspråk mot ett privaträttsligt arvsanspråk ej vore lämpligt. Skatteanspråket kan vända sig även mot skyldeman, vilkas arvsanspråk civillagen ej kan inskränka, nämligen descendenter. Vidare vore beskattningsrättens användning mycket mera elastisk och verkade rättvisare, särskilt genom progressionen. Då under förarbetena till lagen den motsatta uppfattningen förfäktats av lagförslagets huvudsaklige författare, E. Hub er, som ansåg det önskvärt, att den kantonala arvsskatten förvandlades till en arvsrätt, kan det vara av intresse att anföra Hubers motivering för denna ståndpunkt. I själva verket är det klart, säger Huber, att de enkla arvsrättsliga reglerna skulle på ett helt annat sätt ingå i det allmänna rättsmedvetandet än arvsskattelagarna. Medan skatten städse har karaktären av ett statsmaktens växlande påbud, giver det privaträttsliga arvsanspråket uttryck åt en permanent rättsåskådning. Arvsrätten skulle icke blott skilja sig från skatten genom sin privaträttsliga karaktär utan skulle även hava ett ändamål av säregen beskaffenhet. Under det att skatterna helt allmänt tjäna fiskaliska syften, ligger i det allmännas arvsrätt karaktären av ett slags stiftelse. Exempelvis hade 1895 års förslag bestämt, att kantonerna skulle använda de dem tillfallande arvsmedlen till understöd åt de fattiga, till undervisningsväsendet och hälsovården. Också ägde enligt detta förslag arvlåtaren befogenhet att genom testamente meddela bindande föreskrifter angående användningen av den till det allmänna fallande andelen, såframt denna genom testamentet bestämdes till minst dubbla beloppet av vad lagen stadgade. Det allmännas rätt skulle härigenom såvitt möjligt förena sig med den enskildes känslor och testa-

86 Inledning.

menten till allmänna ändamål uppmuntras och gynnas. Mot Rubers framställning kan anmärkas, att utvecklingen såväl i Schweiz som annorstädes utvisar, att statens arvsrätt icke ingått i det allmänna rättsmedvetandet men väl arvsskatten, llubers argument tillhör den moderna arvsskattens tidigare skede, då valet mellan arvsrätt för det allmänna och arvsskatt ännu syntes stå öppet. Emellertid kvarstår den grundtanken, som även under nuvarande förhållanden kan genomföras, att av de genom arvsrättens begränsning vunna arvsmedlen jämte de hittills inflytande danaarven lämpligen kan bildas en fond eller stiftelse med ändamål, som står arvsrätten nära. Det första förslaget (Entwurf I) av år 1888 till borgerlig lag för tyska riket intog samma ståndpunkt i fråga om arvsrättens begränsning som den sedermera (1896) antagna lagen, d. v. s. arvsrätten var obegränsad. Såsom skäl härför anfördes av den kommission, som utarbetat förslaget, främst, att med parentelsystemet en begränsning svårare läte sig genomföra än då arvsordningen vore grundad å gradualsystemet, samt att grunden för arvsrätten vore blodsbandet, ej känslan av blodsförvantskap. Huruvida av socialpolitiska grunder arvsrätten borde inskränkas till förmån för kommun eller stat vore en fråga, som ännu ej mognat, om den ock på senare tid blivit belyst från olika synpunkter. Den år 1890 för nämnda förslags granskning och omarbetning tillsatta kommissionen hemställde i sitt 1895 avgivna förslag (Entwurf II), att, utöver skyldeman tillhörande den fjärde parentelen, arvsrätt skulle tilldelas endast ascendenter i högre parenteler men ej deras avkomlingar. Funnos endast avlägsnare släktingar och arvlåtaren avlede ogift, skulle arvet tillfalla statskassan i den förbundsstat, arvlåtaren tillhörde vid dödsfallet. Det förslag, som 1896 förelades riksdagen, tillerkände, i likhet med sistnämnda förslag, icke sidoarvingar i femte och högre parenteler arvsrätt. Vid förslaget var fogat ett för riksdagen avsett betänkande (Denkschrift), vari framhölls, att känslan av familjesamhörighet vid så avlägsen släktskap ej mer vore för handen. Förmögenhetens övergång å så avlägsna skyldeman motsvarade ej ens arvlåtarens presumerade vilja utan framstode som en ren slump. Den nutida rättsuppfattningen krävde, att i sådana fall kvarlåtenskapen användes för allmänna ändamål. Flertalet av regeringarna i de särskilda staterna hade biträtt förslaget om begränsning av arvsrätten. Inom riksdagen reste sig däremot motstånd mot den föreslagna begränsningen. Av det av riksdagen för förslagets granskningtillsatta utskottet framhölls bland annat, att även om en arvsrätt utöver den fjärde parentelen endast sällan skulle komma att göras gällande, vore det dock av desto större principiell betydelse, att släkten obegränsat tillerkändes arvsrätt. I varje förmögenhet, som samlades hos en släkt, funnes ock ett stycke arbete av förfädren. Därför hade hela släkten en rätt till förmögenheten. En gräns kunde uppställas blott efter lämplighetshänsyn. En arvsrätt för staten skulle alltid strida mot den dödes presumerade vilja. Ett testamente till staten skulle säkert städse hava varit förbundet med en ändamålsbestämmelse. En arvsrätt för staten kunde medföra fara för att testamentsfriheten

Inledning.

skulle bringas att vackla. Riksdagen anslöt sig till utskottets ståndpunkt, och arvsrätten i den nya lagen blev förty, såsom ovan nämnts, ej underkastad någon begränsning. Ar 1908 framlades, i samband med förslag till en särskild kvarlåtenskaps-1908 års förskatt, av riksregeringen ett förslag till lag om arvsrätt för staten. Enligt förslaget j j * ^ ? ätt {I .ex Bamberger) skulle arvsrätt tillerkännas första och andra parentelen samt för staten. av tredje parentelen farföräldrar och morföräldrar. Dessas avkomlingar samt skyldeman tillhörande fjärde och avlägsnare parenteler uteslötos alltså från arvsrätt. Levde allenast den ene av far- eller morföräldrarna, skulle den andres del emellertid icke tillfalla staten utan den efterlevande. På samma sätt skulle, om å ena sidan ingendera funnes i livet, hela kvarlåtenskapen tillfalla andra sidan. Därigenom ville förslaget undvika, att staten inträdde såsom medarvinge jämte efterlevande far- eller morföräldrar. Funnos ej arvsberättigade skyldeman, skulle kvarlåtenskapen i sin helhet tillfalla efterlevande make. Funnes ej sådan, skulle kvarlåtenskapen tillfalla statskassan i vederbörande förbundsstat. Den arvsrätt, som sålunda tillkomme far- och morföräldrar samt efterlevande make, var emellertid ej oinskränkt, i det att de till sin död intoge ställning av allenast »Vorerben» med staten som »Nacherbe», d. v. s. efter deras död skulle vad som tillfallit dem efter den ursprunglige arvlåtaren ej gå till deras arvingar i likhet med deras övriga kvarlåtenskap utan hemfalla till staten. Skälet till denna anordning var, att man ville hindra, att arvet genom nämnda personer leddes över till skyldeman, som enligt förslaget saknade arvsrätt efter den ursprunglige arvlåtaren. Vissa bestämmelser gåvos emellertid till förmån för icke arvsberättigade skyldeman av tredje parentelen. Sålunda tillerkändes dessa i viss omfattning lösningsrätt till fast egendom på billiga villkor. 1 motiven till 1908 års förslag framhölls bland annat: Att vid sidan av egna barn och föräldrar legal arvsrätt borde tillerkännas även syskon, hade inom den offentliga diskussionen knappast längre från något håll bestritts. Stode man på denna ståndpunkt, torde man ej heller kunna utestänga syskons barn. I det övervägande antal fall, då ett arv tillfölle syskon eller syskons avkomlingar, måste det antagas, att arvlåtaren ej upprättat testamente, därför att den legala arvsrätten överensstämt med hans vilja. Att utesluta dessa skyldeman från arv skulle medföra, att testamente upprättades till deras förmän med undantag blott för de fall, då arvlåtaren oväntat drabbats av döden eller saknade testamentshabilitet. Ett indragande av arvet i sådana fall till statskassan skulle otvivelaktigt synas oförståeligt. Det vore vidare en allmän erfarenhet, att syskons barn ofta stå barnlösa makar lika nära som egna barn skulle hava gjort. Omsorgen om barnen ligger dem framför allt om hjärtat, såframt barnens egna föräldrar äro döda. Det skulle därför vanligen kännas utomordentligt hårt, om väl arvlåtarens syskon, som kanske levde i burgna förhållanden, skulle erhålla arvsrätt, men avkomlingar till döda syskon, som måhända just genom sina föräldrars död råkat i nödställt läge, skulle

88 Inledning.

bliva tomhänta till förmån för statskassan. Att far- och morföräldrar tillerkändes legal arvsrätt motiverades med hänsyn till den underhållsskyldighet, som funnes mellan ascendenter och descendenter. Dessutom komme de fall, då arvsrätt för far- eller morföräldrar inträdde, särskilt ofta att tillhöra dem, då en arvlåtare dött i en ålder, vid vilken testamentshabilitet ej förelåge. I fråga om avlägsnare skyldeman erinrades, att blotta tillvaron av blodsförvantskap icke kunde göras gällande som grund för en obegränsad arvsrätt i vår tid, då redan för länge sedan staten trätt i stället för släktsamhället, som förr gav den enskilde säkerhet och vård. Blodsbandet kunde erkännas som grund för legal arvsrätt blott i den mån detsamma under vanliga förhållanden fortfarande grundade en känsla av släktsamhörighet. Inom de vidaste kretsar förflyktigades emellertid känslan av släktsamhörighet, då man komme utanför de närmaste släktskapsgraderna. Därmed ginge också den presumtionen förlorad, att den av lagen reglerade arvsföljden uttryckte arvlåtarens vilja, och det syntes befogat att kräva, att, om arvlåtaren önskade att avlägsnare anförvanter skulle ärva, han genom testamente gjorde denna sin önskan respekterad. Detta gällde ej blott för mera avlägsna skyldeman utan även för sidoskylda i den tredje parentelen. De skäl, som talade för brorsons arvsrätt efter farbrodern, ägde ej samma tillämplighet i fråga om farbroders arvsrätt efter brorson. Med avseende å testamentsfriheten intog förslaget den ståndpunkten, att densamma skulle bibehållas i full omfattning. Detta motiverades därmed, att en så långt gående begränsning av arvsrätten som den föreslagna läte sig rättfärdiga blott under dylik förutsättning. 1908 års förslag avstyrktes emellertid av vederbörande utskott och avslogs av riksdagen. År 1913 framlades i samband med krav om ökat försvarsanslag ånyo förslag om arvsrätt för staten. Detta förslag överensstämde i huvudsak med 1908 års förslag. Sidoskylda i tredje parentelen samt släktingar i fjärde och avlägsnare parenteler tillerkändes således ej arvsrätt. Efterlevande makes arvsrätt bibehölls oförändrad, så att sådan make tog hela kvarlåtenskapen, om inga far- eller morföräldrar funnos. 1913 års förslag upptog emellertid ej omförmälda bestämmelse i det tidigare förslaget om rätt för efterlevande av far- och morföräldrar att taga den avlidnes eller den avlidna sidans lott. I följd härav skulle staten — om den ursprunglige arvlåtaren ej efterlämnat make — tillträda den avlidnes lott och således bliva medarvinge jämte den eller de överlevande av far- och morföräldrarna. Bestämmelserna om faroch morföräldrar samt efterlevande make såsom »Vorerben» funnos ej heller upptagna i 1913 års förslag, i anledning varav egendom, som dessa bekommit från arvlåtaren, vid deras död ej skulle hemfalla till staten utan jämte deras övriga kvarlåtenskap övergå till deras arvingar. Förslaget debatterades i riksdagen i samband med förslaget om det utomordentliga försvarsanslaget, om ändringar i finanslagen och ändringar i riks-

Inledning.

stämpellagen samt remitterades därefter till budgetkommissionen, som dock ej slutbehandlade förslaget. Under debatten i r i k s d a g e n framhölls från olika håll mot förslaget bland annat: Det, som genom den föreslagna lagen komme att inflyta till staten, skulle komma från de små i samhället, som av okunnighet eller rädsla underläte att göra testamente. Staten skulle betungas med att låta avyttra de små arven: gamla hus, smärre fastigheter, smärre varulager o. s. v. Genom införande av statens arvsrätt komme staten, då lagliga arvingar ej funnes, att anställa klander mot alla testamenten, som lede av formfel. Inkomsten för staten av den föreslagna lagen skulle bliva ringa. Det vore bättre att gå fram arvsskattevägen. I Nederländerna framlades inom riksdagens andra kammare år 1918 ett Nederländskt förslag om arvsrättens begränsning av förutvarande finansministern professor J°rsla9T r e u b m. fl. Förslaget avsåg att begränsa arvsrätten till descendenter, make, ascendenter, syskon och syskons avkomlingar. Motionärerna menade, att arvsrätten i sidolinjen överhuvud vore något konstlat, men trodde sig handla i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen, om man erkände syskonen och, i händelse av deras död, även deras barn såsom lagliga arvingar men därefter avklippte rätten till arv för skyldeman i sidolinjen. Vid sidan av de legala arvingarna ägde emellertid staten anspråk på andel i kvarlåtenskapen, då staten numera lämnade den enskilde det stöd och den hjälp i förvärv av egendom, som under tidigare utvecklingsskeden lämnades av familjen och släkten. I och för bestämmande av statens andel indelades arvingarna enligt förslaget i tre klasser: T. Om den avlidne efterlämnar bröstarvingar eller make, likställes staten med ett barn på sådant sätt, att staten allt efter kvarlåtenskapens storlek uppbär V20'—"-Vfi av densamma. Av kvarlåtenskaper, som icke överstiga 10,000 fl., uppbär staten icke någon andel. II. Om den avlidne efterlämnar skyldeman i rätt uppstigande linje eller syskon eller syskons bröstarvingar, uppgår statens arvslott till VA av kvarlåtenskapen, dock med minskning av lotten, där det erfordras för att återstoden skall bliva 5,000 fl. Överstiger kvarlåtenskapens värde icke 5,000 11., uppbär staten icke någon andel. III. Efterlämnar den avlidne icke några arvsberättigade skyldeman eller make, uppgår statens arvslott till V3, dock med minskning av lotten, där det erfordras för att återstoden skall bliva 2,000 il. Om kvarlåtenskapen icke överstiger detta belopp, uppbär staten icke någon andel. Har arvlåtaren ej genom testamente förordnat om de 2/s av kvarlåtenskapen, som återstår, sedan staten tagit sin arvslott, tillfalla även dessa 8/s staten såsom herrelöst gods. Vidkommande första arvsklassen, där familjens och statens arvsrätt konkurrera, säges i motiven, att det är omöjligt att gå efter fasta principer. Ä ena sidan får omsorgen om make och barn icke undanskymma de många

90 Inledning.

tjänster, som staten bevisat arvlåtaren vid kvarlåtenskapens förvärvande och vidmakthållande. Å andra sidan väger det skälet, att föräldrarna hava att sörja för sina barn även för den tid, då de själva ej skola finnas till, tyngre, allt eftersom kvarlåtenskapen är mindre. Därför göres, såsom nämnts, inom denna klass statens arvsrätt beroende av kvarlåtenskapens storlek. Om värdet överstiger 10,000 il. men icke 50,000 fl., uppgår statens arvslott till V20 av kvarlåtenskapen, dock med minskning av lotten, där det erfordras för att återstoden skall bliva 10,000 11. Om värdet överstiger 50,000 fl., uppgår statens arvslott till V10 av kvarlåtenskapen, dock med minskning av lotten, där det erfordras för att återstoden skall bliva 47,500 fl. Överstiger värdet 100,000 II. men icke 500,000 fl., uppgår statens arvslott till 8/«o av kvarlåtenskapen, dock med minskning av lotten, där det erfordras för att återstoden skall bliva 90,000 fl. Om värdet överstiger 500,000 II., uppgår statens arvslott till l/t av kvarlåtenskapen, dock med minskning av lotten, där det erfordras för att återstoden skall bliva 425,000 fl. Förslaget inskränker testamentsfriheten. Statens anspråk på arv har karaktären av laglott. Arvlåtaren kan icke disponera däröver vare sig genom testamente eller gåva. Finnas inga arvsberättigade skyldeman, tillfaller hela kvarlåtenskapen, om intet testamente upprättats, staten dels såsom arv dels såsom herrelöst gods. I motiven bemötes den nära liggande invändningen, att staten praktiskt sett redan åtnjuter arvsrätt i arvsskattens form och att inga skäl föreligga att utöver denna tillerkänna staten arvsrätt enligt civillag. I sådant avseeende anföres bland annat: Statens arvsrätt vore beroende av kvarlåtenskapens storlek, arvsskatten åter av varje arvinges lott. Arvsskatten byggde på det exceptionella tillskottet i arvingens eller testamentstagarens bärkraft; statsarvets rättsgrund låge uteslutande däri, att staten bidragit till förvärvet och förkovrandet av arvlåtarens kvarlåtenskap. Arvsskatten borde bidraga att täcka statens ordinarie utgifter. Det, som staten finge på grund av arvsrätt, vore kapital, ej inkomst, och borde även i statens händer bibehålla kapitalets form. Förslagsställarna menade, att man skulle komma målet att åstadkomma samhällets förbättring mycket närmare på den föreslagna vägen än genom företagens allmänna socialisering, vilken, därest man skulle slå in på en sådan väg, enligt förslagsställarnes fasta övertygelse komme att leda till desillusioner och till skada för det nationella välståndet. Genom statens arvsrätt däremot, varigenom staten också komme att bliva delägare i en mängd företag, kunde och borde staten uppträda såsom representant för dem, som gjorts arvlösa i samhället. Förslaget blev föremål för ett förberedande utlåtande av ett r i k s d a g e n s u t s k o t t , som framställde i huvudsak följande anmärkningar: Statens arvsrätt vunne icke genklang- i folkets rättskänsla. Därom vittnade testamentena, varigenom endast i ytterst sällsynta undantagsfall staten insattes såsom testamentstagare. Inskränkningen i rätten att fritt testamentera bort sin egendom

Inledning.

vore ett angrepp på äganderätten. Bespekterades ej testamentsrätten, råkade man i strid med eljest överallt gällande rättsuppfattning. Det måste bestridas, att statens arvsrätt kunde betraktas såsom en lön för de tjänster, staten gjort arvlåtaren vid förmögenhetens förvärvande och förkovrande. Den norm, efter vilken storleken av statens arvslott skulle bestämmas, vore för övrigt helt och hållet olämplig, när det vore fråga om att löna gjorda tjänster. Från praktisk synpunkt vore det olämpligt, att en främmande uppbördsman såsom representant för staten skulle få uppträda i varje dödsbo. Icke blott vid arvskiftet utan vid varje uppgörelse måste medgivande inhämtas från denne. Uppkommande svårigheter skulle ej kunna lösas efter billighetsgrundsatser, enär statens representant måste hålla sig till lagen. Antalet arvsprocesser komme att i hög grad ökas. Dödsboet kunde vidare icke förbliva oskiftat och det bleve för framtiden omöjligt för arvingarna att fortsätta den avlidnes rörelse. Familjens och släktens betydelse för samhället vore icke mindre än förut. Och därför funnes icke heller nu skäl för inskränkande av familjens och släktens arvsrätt till förmån för staten. Det mål, som motionärerna åsyftat, kunde till stor del nås genom arvsskattens höjande. Det vore fara värt, att genom den dubbla beskattningen, dels medelst arvsskatt dels medelst statens arvsrätt, det rätta måttet för skatten å kvarlåtenskaper ginge förlorat och dessa bleve allt för tungt beskattade. Arvsskattens rättsgrund hade oriktigt angivits av motionärerna. Icke endast arvingens ekonomiska bärkraft utan även graden av hans släktskap med arvlåtaren vore nämligen bestämmande för skattens storlek. Mot motionärernas ståndpunkt, enligt vilken arvsskatten i motsats till statens arvsmedel skulle användas för löpande utgifter, framhölls, att intet hinder funnes för en kapitalisering av arvsskattemedel, om blott dessa, som för närvarande vore ringa, väsentligen ökades. Några ledamöter av utskottet sågo emellertid i statens arvsrätt ett bland medlen för att uppnå en nydaning av samhället. Arvsrätt för staten vore ett bland medlen vid sidan av expropriation och förmögenhetsbeskattning för att skaffa kapital åt samhället, förutan vilket den stora massans ställning ej kunde förbättras. De ansågo också, att statens arvsrätt stode i överensstämmelse med företagens socialisering-, detta i motsats till motionärerna, som genom förslaget ville hindra denna. Dock föredrogo jämväl de flesta av dessa ledamöter en höjning av arvsskatten för att nå sitt mål. Den kritik av arvsrätten, som framkommit inom litteraturen och i samband Arvsrättens med väckta lagförslag, har flerstädes övat inflytande på den positiva rätten ^.^nandc på det sätt, att den lagbestämda arvsrätten begränsats till närmare skyldeman. rätt. Inom den juridiska litteraturen är rättmätigheten av en sådan begränsning tämligen allmänt erkänd. Där en begränsning genomförts, har man dock i allmänhet stannat vid en så avlägsen gräns, att det finansiella resultat, som ursprungligen i regel eftersträvats, blivit mycket ringa. Det måste sägas, att de tidigare förhoppningarna att genom arvsrättens begränsning vinna avsevärda inkomster för det allmänna visat sig vara illusoriska. Det finansiella

92 Inledning.

resultat, som man velat vinna, har däremot vunnits på arvsbeskattningens väg. Ehuru sålunda en lagstiftning om begränsning av den lagbestämda arvsrätten icke kunnat, ens där en dylik begränsning i relativt stor omfattning genomförts, i tillämpningen lända till någon större inkomst för det allmänna, så mycket mindre som testamentsfriheten överallt i den västeuropeiska rätten bibehållits, är dock frågan härom av stor principiell betydelse. Detta beror av frågans samband med spörsmålet om arvsrättens grund. Först då arvsrättens grund förlägges icke till skyldskapen såsom sådan utan till den sociala och ekonomiska samhörighet, varom skyldskapskänslan regelmässigt bär vittne, uppstår utrymme för en arvslagstiftning, som kan följa rättsutvecklingen i det hela. Med skyldskapen är historiskt förknippad känslan av ekonomisk och social samhörighet. Känslan av dylik på skyldskap grundad samhörighet växlar hos skilda folk och under olika tider i samband med samhällenas skiftande organisation, men har i nyare tid överhuvud en tendens att avtaga med samfärdsmedlens utveckling och det ekonomiska livets övergång från naturalhushållning till penninghushållning. I den mån denna samhörighetskänsla mellan skyldeman försvagats, är en förändring av arvslagarna påkallad. Under rättsutvecklingens gång har emellertid den gamla arvsordningen länge i huvudsak upprätthållits, ändock att samhörighetskänslan mellan avlägsnare skyldeman icke numera äger samma betydelse för den enskildes ekonomiska och sociala ställning som i äldre tid. Testamentet, som bereder utrymme för den av skyldskapen oberoende successionen, har i de flesta länder endast långsamt banat sig väg vid sidan av skyldskapsarvet. På grund härav förefaller en begränsning av arvsrätten såsom en betydande reform, även om dess verkan för det allmänna i tillämpningen kan visa sig ringa. En översikt av främmande rätts ståndpunkt i fråga om begränsningen av den lagbestämda arvsrätten giver vid handen, att i de flesta stater en begränsning införts. Ofta har detta skett först efter långvariga förarbeten och ett flertal misslyckade försök. De mångfaldiga reformförslag, som exempelvis i Frankrike alltsedan slutet av 1880-talet framlagts, hava varit förknippade med fiskaliska intressen. Då allmänheten häri icke kunnat se något annat än en konfiskation, hava förslagen icke vunnit någon framgång. Först sedan man insett, att medelst arvsrättens begränsning föga var att ernå för fiskaliska intressen, har frågan kommit i ett annat läge. För frågans besvarande synas numera endast allmänna lagstiftningsgrundsatser böra vara bestämmande. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, hava de försök, som gjorts att i t y s k rätt genomföra en begränsning av arvsrätten, icke lett till något resultat. Även enligt den f i n s k a rätten, som i denna del icke undergått någon revision efter 1734 års lag, är arvsrätten obegränsad. I övriga länder däremot förekommer en mer eller mindre snävt dragen arvsrättsgräns. Den s c h w e i z i s k a civillagen tillerkänner sålunda blott de tre första parentelerna arvsrätt. Ascendenter inom fjärde parentelen (far- och morföräldrarnas föräldrar) erhålla dock nyttjanderätt till den del av arvet, som skulle hava till-

Inledning.

93 I kommit deras avkomlingar, om dessa överlevat arvlåtaren. Nämnda ascen| denters barn (far- och morföräldrars syskon) hava även i fall av föräldrarnas I död en dylik nyttjanderätt. I Ö s t e r r i k e inskränktes arvsrätten år 1914 till ; de tre första parentelerna samt av fjärde parentelen till ascendenterna. Den [ f r a n s k a c i v i l l a g e n drog intill 1917 arvsrättsgränsen för sidoarvingar, med undantag av syskons avkomlingar, efter tolfte led. Nämnda år antogs en lag, enligt vilken arvsrätten för dylika sidoarvingar upphävdes efter sjätte led, d. v. s. j i tredje parentelen till och med arvlåtarens kusiners barnbarn, i fjärde I parentelen till och med barnen till arvlåtarens föräldrars kusiner o. s. v. I de fall, då arvlåtaren ej var behörig att upprätta testamente, skall emellertid gränsen såsom förut gå efter tolfte led. Ett år 1920 i deputeradekammaren väckt förslag om denna undantagsbestämmelses upphävande föranledde ej någon åtgärd. Även i S p a n i e n , I t a l i e n och N e d e r l ä n d e r n a är arvsrätten begränsad till och med sjätte led, i P o r t u g a l till och med tionde led samt i Belgien till och med tolfte led. Den e n g e l s k a rätten, som förut ej kände någon begränsning av arvsrätten, har genom »Law of Property Act» den 29 juni 1922, som var bestämd att träda i kraft den 1 januari 1925, 1 upphävt arvsrätten efter tredje parentelen. Enligt d a n s k rätt åtnjutes arvsrätt till och med femte parentelen. Den n o r s k a rätten, vilken liksom den danska är byggd på parentelsystemet, avskär ej arvsrätten från och med en viss I parentel utan drager från år 1916 gränsen så, att skyldeman å sidolinjen, med ! undantag av den första, ärva blott till och med femte led, d. v. s. i tredje parentelen till och med arvlåtarens kusiners barn, i fjärde parentelen till och med arvlåtarens föräldrars kusiner o. s. v. Väsentligt avvikande från den västeuropeiska rätten är S o v j e t - R y s s l a n d s civillag, som trädde i kraft, den 1 januari 1923. Lagens bestämmelser om arvsrätt avse endast lös egendom, enär fast I egendom överhuvud icke är föremål för privaträttslig reglering. Endast lös egendom till ett värde av högst tiotusen guldrubel får disponeras genom testamente och är, om testamente saknas, föremål för succession till enskilda I personer enligt lag. Den lagbestämda arvsordningen omfattar endast den avlidnes avkomlingar och efterlevande make, ävensom arbetsodugliga och medellösa personer, som under minst ett år åtnjutit fullt underhåll av arvlåtaren. I Samtliga sålunda arvsberättigade personer taga lika del av kvarlåtenskapen. Annan fördelning dem emellan kan bestämmas genom testamente. Men testamente till andra än de arvsberättigade är icke tillåtet. Gåva till belopp av över tiotusen guldrubel är ogiltig. Laglottsrätt tillkommer icke de arvsberättigade. Överstiger den behållna kvarlåtenskapen tiotusen guldrubel, tillfaller överskottet staten. Från denna regel finnas två undantag. Rättigheter, som förvärvats genom kontrakt med staten, gå i arv till obegränsat belopp. Och 1 Genom en lag av 1924 bestämdes denna tidpunkt till den 1 januari 192(5. Vidare liar i april 1925 lagen med några ändringar från 1924 uppdelats i sju särskilda lagar, som skola bära årtalet 1925 och träda i kraft den 1 januari 192G. De arvsrättsliga bestämmelserna innehållas i Administration of Estates Act.

94 Inledning.

oberoende av värdet tillfalla husgeråd och inventarier med undantag av lyxföremål de arvsberättigade, såframt de sammanlevat med den avlidne. De i främmande lagstiftning genomförda förslagen till skyldskapsarvets begränsning utvisa, att en begränsning av skyldskapsarvet visserligen är tämligen allmänt erkänd såsom befogad, men att lagstiftningen i regel stannat vid mycket vida gränser. Dessa gränser kunna i allmänhet icke sägas stå i god överensstämmelse med den av nutida sociala och ekonomiska förhållanden betingade samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen. Då frågan icke underkastats en behandling, som åsyftat att fastställa arvsgränsens samband med spörsmålet om arvsrättens grund, är lagstiftningens hållning förklarlig. Närmast torde lagstiftaren låtit leda sig av den alltifrån den franska revolutionen traditionella motviljan mot privaträttsliga bestämmelser, som kunde synas gynna de fiskaliska intressena på de enskildas bekostnad. Man har härvid icke närmare undersökt, huruvida arvsrätt för alla skyldeman, som upptagits i arvsordningarna, verkligen kan anses överensstämma med arvsrättens allmänna grund, sådan denna numera måste fattas. Härav har blivit en följd, att även den nyare lagstiftningen om arvsrättens begränsning i allmänhet stannat vid en gräns, som äger den nästan uteslutande tekniskt-processuella betydelsen att avskära den ovisshet, som från bevisningssynpunkt ligger i den obegränsade arvsrätten. I Sverige har ovanberörda fråga i nyare tid först upptagits under de stora lagarbetena från förra hälften av 1800-talet. Även dessa förslag stannade, såsom naturligt var, vid den i äldre tid gängse uppfattningen, som i huvudsak betraktat arvsrättens begränsning såsom en isolerad lagteknisk fråga. Lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag äro närmast att jämföra med stadgandet i Gode civil om en arvsgräns till och med tolfte led. L a g k o m m i t t é n föreslog sålunda i kap. 18 av 1826 års förslag till ärvdabalk, att bakarvingar och sidoarvingar skulle ärva till och med nionde led, men att den, som vore i fjärmare skyldskap, ej skulle vara arvinge. I motiven till förslaget anfördes, att den ifrågasatta begränsningen ej torde förefalla besynnerlig för någon, som gjort sig bekant med vad de flesta andra länders lagar i samma hänseende innehölle, och med de stadganden av dylik beskaffenhet, som även hos oss fordom varit gällande. Arvsrätten i staten vilade på positiv lag och borde således upphöra, när staten funne dess utövningmedföra större olägenhet än det gagn, som därav skulle vinnas. Detta vore att befara, om arvsrätten utsträcktes ända till oändlighet. Följden skulle bliva, att äganderätten gjordes osäker genom tvister, vilkas utgång komme att bero på en bevisning om avlägsna släktskaper, som oftast ej med säkerhet kunde ernås. Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n upptog i 1 kap. 20 § av sitt år 1847 framlagda förslag till ärvdabalk ett stadgande, enligt vilket sidoarvingar i fjärmare led än det nionde uteslötos från arvsrätt. Att i likhet med lagkommittén föreslå en dylik begränsning även för bakarvingars del ansågs onödigt, enär fråga om arvsrätt för ascendenter i tionde led säkerligen aldrig uppstode.

Inledning.

95 I syfte att erhålla en såvitt möjligt säker kännedom om nu gällande beI stämmelsers inverkan i fråga om fördelningen av arvfallen egendom och I därmed vinna ledning för den nya lagstiftningens utformning, har lagberedI ningen tagit initiativet till en statistisk undersökning i nämnda hänseende. t Det statistiska materialets insamlande och första sammanställande har enligt Kungl. Maj:ts beslut verkställts inom Statistiska Centralbyrån i enlighet med [ formulär, vartill beredningen uppgjort förslag. Till grund för undersökningen hava lagts underrätternas bouppteckningsprotokoll, och har undersökningen omfattat nämnda protokoll för åren 1919 och 1920. Att dessa år valts, har berott på att de voro de sista, för vilka vid tiden för undersökningens verkställande renoverade exemplar av bouppteckningsprotokollen kunde av hovrätterna [ ställas till förfogande. Berörda renoverade exemplar för ifrågavarande två år I hava fullständigt genomgåtts. Det sålunda insamlade materialet har inom Statistiska Centralbyrån samI manställts i tabeller, avseende att visa kvarlåtenskapernas fördelning vid olika I arvssituationer, allt efter den skyldskap, som förenade arvlåtaren och de I legala arvingarna. Härvid har hänsyn jämväl tagits till upprättade testamenten. I I de fall, där testamente varit upprättat, har sålunda särskilt, allt efter de I olika arvssituationerna, angivits, huru mycket tillfallit arvingarna på grund • av lag eller på grund av testamente eller ock på grund av testamente tillfallit efterlevande make, avlägsnare skyldeman av olika grupper samt oskylda I personer och institutioner. Beträffande det vanligaste fallet, eller när arv[ låtaren efterlämnat bröstarvingar, har en så omfattande undersökning icke \ fullt genomförts. För de fall, då arvlåtaren efterlämnat bröstarvingar och K eventuellt vid sidan av dem efterlevande make samt arvlåtaren upprättat testamente, vilket endast avsett fördelningen mellan bröstarvingarna inbördes 1 eller varigenom endast tillagts efterlevande maken viss del av vad som eljest skulle tillfallit bröstarvingarna, har nämligen av kostnadsskäl hänsyn icke i tagits till testamentet. Dessa fall hava sammanförts med de fall, då arvlåtaren 1 efterlämnat bröstarvingar utan att testamente varit upprättat. Beträffande gruppen bröstarvingar har, liksom beträffande övriga grupper, uppdelning av kvarlåtenskaperna skett å de fall, då arvlåtaren efterlämnat make, och de fall, då detta icke varit förhållandet. Vid tabellernas uppställande hava å ena sidan kvarlåtenskaperna och å andra sidan arvs- och testamentslotterna även sammanförts i ett flertal olika förmögenhetsgrupper, därvid för lägre förmögenhetsgrupper beräknats ett medeltal för varje grupp. Samtliga summor äro följaktligen grundade på en dylik medeltalsberäkning för vissa särskilda grupper. Detta har föranlett, att summan av kvarlåtenskapernas belopp icke fullt överensstämmer med summan av arvs- och testamentslotternas belopp. En vid statistiska beräkningar eljest vanlig utjämning av dylik skillnad har här av kostnadshänsyn underlåtits. De inom Statistiska Centralbyrån sammanställda tabellerna, vilka överlämnats till lagberedningen, hava icke av beredningen befordrats till trycket.

96 Inledning.

Tabellerna lämna nämligen icke i och för sig erforderlig översikt i avseende a de frågor, vid vilkas bedömande statistiska uppgifter äro önskvärda. För ändamålet har en ytterligare sammanställning och bearbetning varit nödvändig. Detta arbete har på erforderliga punkter utförts inom lagberedningen. 1 Härvid har beredningen varit nödsakad att omväxlande använda uppgifterna om kvarlåtenskapernas belopp och uppgifterna om arvs- och testamentslotternas belopp. Den i det föregående berörda skillnaden mellan dessa uppgifter har icke kunnat medföra någon inverkan av betydelse å de erhållna resultaten. Mellan siffrorna för 1919 och för 1920 föreligger viss olikhet. Det visar sig sålunda, att den sammanlagda arvfallna kvarlåtenskapssumman 1919 utgjorde 470,233,087 kr., medan den 1920 utgjorde 343,584,851 kr. Summan för 1919 var 36,8 % högre än för 1920. I huvudsak motsvaras denna skillnad av en liknande skillnad i antalet genom bouppteckningarna registrerade arvfall under de båda åren, vilket utgjorde 45,396 år 1919 och 34,315 år 1920. Antalet arvfall var sålunda 32,3 % högre 1919 än 1920. Att antalet registrerade arvfall 1919 var större än 1920 berodde på den av den s. k. spanska sjukan föranledda större dödligheten. Visserligen var skillnaden mellan dödlighetstalen 1919 och 1920 icke så stor, 14,46 per 1000 under 1919 mot 13,30 under 1920. Ar 1918 hade emellertid att utvisa ett mycket stort dödlighetstal eller 18,01 per 1,000. Den osedvanligt stora dödligheten 1918 föll väsentligen på årets fyra sista månader. Bouppteckningar i anledning av dödsfallen under nämnda del av 1918 hava uppenbarligen i största utsträckning icke kunnat registreras förr än under 1919. Till den del den högre kvarlåtenskapssumman 1919 icke beror pä det större antalet registrerade arvfall nämnda år och icke heller kan antagas utgöra ett uttryck för tillfälligheternas växlingar, torde den kunna förklaras därmed, att det genomsnittliga värdet å aktier och andra därmed jämförliga värdepapper var något högre 1919 än 1920. Oaktat skillnaden i kvarlåtenskapssummornas storlek hava desamma, pa sätt framgår av en av nedanstående tablåer, fördelats pä de olika kategorierna arvingar och testamentstagare efter i huvudsak samma proportioner under de båda åren. Beredningen har därför också beträffande vissa frågor ansett sig böra räkna med medeltal för de båda åren. Eteträffande den under 5 kap. berörda frågan om beräknande av storleken av de medel, som kunna antagas komma att genom arvsrättens begränsning tillfalla det allmänna, har beredningen dock ansett det försiktigast att till grund för beräkningen lägga 1920 års siffror. Arvfallens Med hänsyn till frågan om arvsrättens begränsning torde det först och £kapssumnwr- f^åmst v a r a a v betydelse att känna, huru antalet arvfall och kvarlåtenskapsnas fördel- summornas totala belopp fördelats å olika kategorier. ning. p ^ g » ^ o y a n a n förts, utgjorde totalantalet arvfall 34,315 under 1920 och 45,396 under 1919. Fördelningen härav framgår av följande tablå: 1 Uppgifter, grundade på den statistiska utredningen, förekomma, förutom i den allmänna inledningen, i 2, 5 och 8 kap.

Inledning.

97 1920

A r v s s i t u a t i o n.

19 19

Antal i1"a1"0h,06"* Antal Procent arvfall i antalet \ f ? arvfall av hela antalet

! I. De legala arvingarna utgjordes av bröstarvingar . . .

25,199

I 73,4 ; 32,292

7l,i

8,288

24,2 i 12,262

27,(1

2,!

1,9

II. De legala arvingarna utgjordes av föräldrar, syskon eller HT. De legala arvingarna utgjordes av fjärmare skyldeman 828 ; Hela antalet arvfall

34,315

842 45,396

Huru kvarlåtenskapernas totala belopp fördelats a olika kategorier av arvingar och testamentstagare framgår av nedanstående tablå: År.

Arvingar och testamentstagare.

Arvslotter. Testaments1 otter.

Summa.

Kr.

Kr.

Kr.

Procent.

1) Bröstarvingar och efterlevande make

1920 1919

—

— —

267,969,325 352,837,428

77,99 75,0 8

2) Fader eller moder

1920 1919

0,595,670 19,233,911

189,423 366,681

6,785,093 19,600,592

1,91 4,17

.

1920 1919

32,002,725 13,983,669 45,354,677 19,169,135

45,986,394 64,523,812

13,45 13,78

Summa 2)—3)

1920 1919

38,598,395 14,173,092 64,588,588 19,635,816

52,771,487 84,124,404

15,30 17,90

3) Syskon eller syskons avkomlingar

4) Far- eller morföräldrar 5) Föräldrars svskon

7) Avlägsnare släktingar

Summa 4)—8)

9) Oskylda personer ]Q) Institutioner m. m

i —241169.

1920 1919

1 9,328 65,527

1,500

19,328 67,027

0,01 0,oi

1920 1919

333,752 757,678

59,388 47/282

393,140 804,960

0,n 0,17

1920 1919

4 04,499 1,4 40,389

166,477 489,311

870,976 1,929,700

0,25 0,41

1920 1919

103,489 100,464

669,713 329,334

773,202 429,798

0,2:; 0,0!»

1920 1919

92,018 76,062

92,018 76,062

0,0 3 0,0 2

1920 1919

953,086 2,4 40,120

1,195,578 867,427

2,148,664 3,307,547

0,68 0,7 0

12,299,090 17,044,217

12,299,090 17,044,217

3,68

8,396,285 12,919,491

8,396,285 12,919,491

2,41 2,71

—

343,584,851 470,233,087

—

1920 1919 1920 i 1919 1 Summa 1) —10) 1920 1919

—

3, C, 3

<)8

Inledning.

Av skäl, som angivits i det föregående, har icke vid den statistiska utredningens utarbetande hänsyn tagits till sådana testamenten, som avsett fördelningen mellan bröstarvingar inbördes eller varigenom efterlevande make tillagts viss del av vad som eljest skulle tillkomma bröstarvingarna. Rröstarvingar och make hava därför sammanförts i en grupp, utan att det kunnat exakt angivas, huru mycket av totalbeloppet för gruppen tillfallit bröstarvingarna på grund av arv eller dessa eller maken på grund av testamente. Det må emellertid tilläggas, att i de angivna summorna ingår vad efterlevande make på grund av testamente erhållit i sådana fall, då de legala arvingarna varit fjärmare skyldeman än bröstarvingar. Vad efterlevande make sålunda erhållit uppgick till 15,445,265 kr. för 1920 och 21,939,367 kr. för 1919. Av återstoden av totalsummorna i gruppen belöper å det fall, då arvlåtaren efterlämnat bröstarvingar och make, ett belopp av 123,260,733 kr. för 1920 och 210,376,054 för år 1919. l Resten belöper på det fall, då arvlåtaren efterlämnat bröstarvingar men icke make. Tablån utvisar i fråga om arvsmassans relativa fördelning synnerligen nära överensstämmelse mellan siffrorna för de båda år, undersökningen omfattar. 1'nder 1919 var relationstalet för bröstarvingar något mindre än 1920 men relationstalet för arvingar, tillhörande andra parentelen, i ungefär motsvarande grad högre. Särskilt påfallande är 1919 års höga relationstal för föräldrar. Dessa avvikelser torde hava sin grund däri, att 1919 års siffror av förut angivna orsaker omfatta ett relativt större antal arvlåtare, som dött i ung ålder, innan de hunnit bilda egen familj, och medan deras föräldrar ännu voro i livet. Även beträffande fördelningen mellan skyldeman inom tredje och högre parenteler förekomma vissa avvikelser mellan de båda aren. Här är det emellertid för båda åren fråga om ett sä litet antal fall, att de tillfälliga omständigheterna kunnat i hög grad inverka. I huvudsak äro i denna grupp relationstalen för 1919 högre, vilket torde kunna förklaras därav, att vissa personer, som kunna antagas eljest hava upprättat testamente, hastigt avlidit utan att hava medhunnit att vidtaga nämnda åtgärd. Särskilt är detta påfallande beträffande det relativt höga beloppet av legalt arv till kusiner, i den angivna summan, 1,440,389 kr., ingå nämligen två stora kvarlåtenskaper å respektive 408,765 kr. och 105,310 kr. jämte tre kvarlåtenskaper å tillhopa 141,766 kr. Om dessa belopp, sammanlagt uppgående till 655,841 kr., frånräknas, blir 1919 års relationstal för kusiner 0,28 % i stället för 0,41 %. Det må vidare påpekas, att summan av vad arvingar, tillhörande tredje och högre parenteler, erhållit genomgående torde vara något för låg. I de belopp, som redovisats såsom testamentslotter till oskylda personer, torde nämligen i viss omfattning hava ingått jämväl testamentsarv till skyldeman av nu angivna slag. Detta beror därpå, att det av hänsyn till arvsskatten 1

Medeltalet av de båda sistnämnda beloppen utgör 166,818,393 kr., vilket belopp lagts till grund för de å sid. 150 o. f. verkställda beräkningarna av huru mycket som kan antagas hava på grund av testamente tillfallit efterlevande make vid sidan av bröstarvingar.

Inledning.

\)\)

icke är erforderligt att i bouppteckningsprotokollet göra skillnad mellan oskylda personer och dylika skyldeman. Av motsvarande orsak torde också under »avlägsnare släktingar» hava redovisats belopp, som tillfallit skyldeman inom grupperna 4)—6). Någon nämnvärd praktisk betydelse hava nämnda förhållanden likväl icke. De belopp, som upptagits för gruppen »okända arvingar», motsvara icke de belopp, som i danaarv tillfallit staten. En del av de angivna beloppen tillfaller sålunda arvingar, som voro okända vid bouppteckningen men som sedermera anmäla sig före preskriptionstidens utgång. Och av återstoden torde en del på grund av bristande omhändertagande och vård ej komma det allmänna till godo. 1 Av de i tablån över kvarlåtenskapernas fördelning upptagna siffrorna framgår, att den ojämförligt största delen av arvfallen egendom går till arvingarna inom första och andra parentelerna ävensom till efterlevande make och att, var än gränsen för skyldemäns arvsrätt dragés efter andra parentelen, resultatet ur ekonomisk synpunkt ej kan bliva särdeles betydande. Siffrorna torde ock till fullo bekräfta, att jämväl andra parentelens arvsrätt uppbäres av den allmänna rättsuppfattningen. För att närmare kunna undersöka sistnämnda förhållande ävensom för att Testamentssöka utröna, i vad mån känslan av ekonomisk och social samhörighet kan ^'ekvensensynas föreligga mellan arvlåtaren och skyldeman av tredje och avlägsnare parenteler, har vidare undersökts, i vilken omfattning arvlåtare i olika arvssituationer genom testamente bortgivit egendom av sin kvarlåtenskap till andra än arvingarna och efterlevande make, d. v. s. till avlägsnare skyldeman, oskylda personer eller institutioner. Resultatet av denna undersökning framgår av den tablå, som finnes intagen på nästföljande sida. De siffror, som framgå av tablån, torde ådagalägga, att då arvingarna utgöras av bröstarvingar, blott ett synnerligen obetydligt belopp borttestamenterats, och att även andra parentelens arvsrätt väsentligen bibehållits. Från och med tredje parentelen blir förhållandet emellertid det motsatta. Medan enligt 1920 års siffror från skyldeman av andra parentelen till fjärmare skyldeman eller till oskylda personer eller institutioner borttestamenterats endast 18,4 % och andra parentelen sålunda såsom arv eller på grund av testamente fått behålla 81,6 % av kvarlåtenskaperna, har från kusinerna borttestamenterats 80,7 %, varför de sålunda fått behålla endast 19,3 <>/0 ^ v e n f ö r för. åldrars syskon äro procenttalen 1920 ungefär desamma som för kusinerna. Detta utvisar otvivelaktigt, att det är inom tredje parentelen som släktkänslan börjar bliva mindre starkt framträdande. Även må framhållas, att medan av det belopp å 11,797,587 kr., som enligt 1920 års siffror borttestamenterades från andra parentelen, 3,449,258 kr. eller något mindre än 30 % tillades insti1

Jfr vad nedan anföres vid 5 kap. 1 §.

100 Inledning.

A r v i n sr a r.

Ar.

Summa beSumma kvar- lopp, som teslåtenskaper tamenterats efter avdrag till andra än av testamente arvingarna Procent. till efterleoch efterlevande make.' vande make. Kr.

Kr.

1) Bröstarvingar

1920 1919

255,039,329 334,964,000

2,515,269 4,065,939

0,0 s 1,2 1

2) Föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar-

1920 1919

64,292,180 104,189,885

11,797,587 20,522,810

18,4 19,7

3) Far- och morföräldrar

1920 1919

28,584a 65,527

9,254

32,4 0,0

4) Föräldrars syskon

1920 1919

1,667,531 2,946,701

1,299,343 2,164,963

77,9 73,i

1920 1919

3,856,290 3,478,849

3,112,878 1,809,803

80,7 52,o

6) Avlägsnare släktingar

1920 1919

419.679 875,632

313,747 666,019

74,s 76,i

7) Okända arvingar

1920 1919

2,697,222 1,893,067

2,581,559 1,791,809

95,7 94,7

1920 1919

8,669,306 9,259,776

7,316,781 6,422,594

84,4 69,:i

5) Kusiner

•

Summa 3} 7)

1 För vinnande av bättre översikt hava de borttestamenterade beloppen jämförts, icke med totala kvarlåtenskapssumman i varje arvssituation, utan med kvarlåtenskapssumman efter avdrag av vad arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande make. Då, såsom förut anförts, de statistiska uppgifterna icke giva möjlighet att exakt angiva vad efterlevande make på grund av testamente erhållit vid sidan av bröstarvingar, har en dylik reduktion icke vidtagits beträffande gruppen bröstarvingar. Med utnyttjande av den metod, som kommit till användning a s. 150 o. f., kan dock en approximativ reducering verkställas. Vid en sådan beräkning framgår emellertid, att reduceringen uti ifrågavarande grupp icke inverkar mera, än att procenttalen höjas med någon tiondedel. 2 Arvingarna av andra parentelen hava sammanförts till en gemensam grupp utan avseende å huruvida arvingarna varit föräldrarna ensamma, fader eller moder jämte syskon eller deras avkomlingar eller ock syskon eller deras avkomlingar. I fråga om denna grupp har sålunda icke tagits hänsyn till sådana testamenten, som allenast medföra en förändrad fördelning inom gruppen. Med avseende härå må endast nämnas, att en närmare undersökning visar, att t. ex. en del av vad som enligt arvsordningen skulle tillfalla föräldrar i stället tillägges syskonen. 3 I kvarlåtenskapsbeloppet för 1920 ingick ett stort arvfall å 410,078 kr. Då detta torde vara ett i den ifrågavarande arvssituationen ganska enastående förhållande och resultatet, vid det förhållandet att endast nio arvfall till far- och morföräldrar ägde rum nämnda år, skulle bliva fullständigt missvisande, om beloppet medtoges, har här hänsyn ej tagits till detta belopp.

Inledning.

tutioner, av det belopp å 7,316,781 kr., som borttestamenterades från fjärmare arvingar, 4,084,488 kr. eller mellan 50 och 60 % tillades institutioner. Vad angår 1919 års siffror utvisa dessa för skyldeman bortom andra parentelen i allmänhet något lägre procenttal å vad som testamenterats bort från arvingarna. Sannolikt beror detta på att ett större antal arvlåtare överraskats av döden, innan de hunnit upprätta testamente. Särskilt är procenttalet för kusiner påfallande lågt i jämförelse med motsvarande tal för 1920. Om de större arv å sammanlagt 655,841 kr., varom talats i det föregående, även här lämnas utom beräkning, finner man, att procenttalet för vad som testamenterats bort från kusinerna blir 63,7 % i stället för 52 %. Av det belopp å 6,422,594 kr., vilket borttestamenterades från fjärmare skyldeman än dem, som tillhörde andra parentelen, tillades endast 1,999,771 kr. (något mera än 30 %) institutioner. Av det belopp å 20,522,810 kr., som borttestamenterades från skyldeman av andra parentelen, tillföll 9,281,700 kr. (cirka 45 %) institutioner. Att anställa en jämförelse mellan procenttalen för de särskilda grupperna av arvingar inom tredje parentelen för fastställande av den lämpliga arvsrättsgränsen låter sig ej göra. Med hänsyn till de på ifrågavarande arvingar belöpande lotternas obetydlighet inverka nämligen tillfälliga omständigheter här på ett sätt, som ofta blir missvisande och i allt fall omöjliggör att av de erhållna procenttalen tillförlitligen kunna draga någon slutsats i nu förevarande hänseende. Från Danmark, Schweiz och Tyskland föreligga en del statistiska uppgifter Statistiska angående kvarlåtenskapernas fördelning mellan de olika grupperna av w-^fsm fram™ vingar. Dessa utvisa för D a n m a r k , att bröstarvingar och efterlevande make mande länder. av hela den behållna kvarlåtenskapen erhålla 71 %, föräldrar, syskon och syskons avkomlingar 19,38 % samt far- och morföräldrar, föräldrars syskon och kusiner 1,46 %. I S c h w e i z tillföllo 75—78 % bröstarvingar och efterlevande make, 17,8—21,8 % föräldrar, syskon och syskons avkomlingar, 2—3 % far- och morföräldrar, 1,2 % föräldrars syskon samt 0,3 % kusiner. För T y s k l a n d uppgives 75 % tillfalla bröstarvingar och efterlevande make samt 19,5 % föräldrar, syskon och syskons avkomlingar. För de särskilda arvingarna inom tredje parentelen saknas jämförelsetal. 1 Ehuru närmare upplysningar saknas om de sätt, varpå de särskilda jämförelsetalen i berörda länder vunnits och en jämförelse mellan dem på grund härav och även till följd av andra orsaker måste bliva i viss mån haltande, är det likväl av intresse att iakttaga att, trots avvikelser i vissa detaljer, de ovan omförmälda svenska jämförelsetalen angående kvarlåtenskapssummans fördelning i stort sett utvisa en påfallande överensstämmelse med motsvarande utländska. Framför allt visar sig denna överensstämmelse i den om1 De danska siffrorna äro medeltal för åren 1910—1920. För Schweiz verkställdes beräkningen 1904 och för Tyskland åren 1907 och 1908.

102 Inledning.

fattning, vari första och andra parentelernas arvsrätt bibehålies. I samtliga länderna gå således till medlemmar av dessa parenteler över 90 % av kvarlåtenskapssummorna, medan återstoden delas mellan samtliga övriga skyldemän och lestamentstagare.

Del är en av lagstiftningens förnämsta uppgifter att reglera rättsförhållandena med avseende å en avliden persons kvarlåtenskap, hans rättigheter och förpliktelser. Det måste avgöras, till vilken eller vilka rättigheterna skola övergå och huru det skall förhållas med förpliktelserna. Vidare erfordras bestämmelser om utredning och skifte av dödsbo, särskilt om betalning av gäld vid dödsfall och om urarvagörelse. De viktigaste gällande bestämmelserna finnas i 1—18 kap. ärvdabalken samt förordningen den 18 sept. 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse. I främmande rätt betecknas vanligen hela detta rättsområde såsom arvsrätt. Hos oss tager man däremot detta begrepp i trängre mening, i det att man skiljer mellan arvsrätt och testamentsrätt. Säsom arv betecknas endast sådan succession, som grundar sig omedelbart på lagens stadgande. I motsats härtill sättes succession på grund av testamente, d. v. s. den avlidnes ensidiga viljeförklaring. Den svenska uppfattningen, till vilken motsvarighet linnes i vissa främmande länder, härleder sig från den gamla germanska rätten. Ehuru denna skillnad främst avser språkbruket och det därför kunde ifrågasättas att övergå till det i utlandet vanliga uttryckssättet, som upptagils även i dansk och norsk rätt, har lagberedningen dock stannat vid den nuvarande terminologiens bibehållande i lagförslaget. I anslutning till vad ovan nämnts kommer del förevarande ämnet att behandlas i tre delar: 1. arvsrätten, 2. testamentsrätten och 3. dödsbos utredning och förvaltning, betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad därmed äger samband. De båda förstnämnda delarna kunna sägas innehålla materiella bestämmelser, den sistnämnda övervägande formella. Till arvsrätten höra sålunda bland annat bestämmelserna om skyldemäns arvsrätt, om efterlevande makes och adoptivbarns arvsrätt, om rätt till arv för utomäktenskapliga barn samt stadganden, motsvarande gällande rätts bestämmelser om danaarv. Av alldeles övervägande betydelse har skyldemäns arvsrätt varit intill senaste tid och kommer givetvis att så förbliva, oaktat arvsrätt införts för efterlevande make och vid adoptionsinstitutets upptagaode i lagstiftningen jämväl för adoptivbarn. Da inom arvslagstiftningen frågan om begränsning av skyldemäns arvsrätt på senare tid i många länder vunnit särskild aktualitet och i själva verket utgör ett för hela arvsrätten principiellt grundläggande lagstiftningsproblem, skall här behandlas frågan om granden till skyldemäns arvsrätt samt om arvsrättens uppgift och i samband därmed undersökas, huruvida arvsrätten för skyldeman lämpligen kan och bor begränsas.

Inledning.

103 Skyldemäns arvsrätt har sin faktiska grund i det naturliga blodsbandet. Grunden till Denna till synes enkla sats måste dock, likasom andra dylika satser, modiJ^^^AU fleras för att kunna läggas till grund för verkliga arvsrättsregler. Redan det manna synolika sätt, varpå skyldskap hos olika folk och på olika tider räknas, häntyder pwn e\' därpå, att det mera kommer an på den allmänna föreställningen om eller känslan av blodsbandet än på ett naturligt givet enhetligt och entydigt faktum. Vad äldre och nyare lagar stadga om ordningen för skyldemäns arvsrätt måste, i stort sett, anses återgiva den allmänna uppfattningen av närheten i skyldskap, åtminstone på den tid lagarna skrevos. Men de otaliga skiljaktigheterna utvisa, att tillika andra faktorer än den naturliga skyldskapen spelat in. Då den äldre romerska rätten kallade endast agnater till arvet, vilade jämväl denna arvsrätt otvivelaktigt på blodsbandet, men kognaternas uteslutande, vilket för vår tids uppfattning är helt och hållet främmande, hänvisar på andra omständigheter, framför allt den romerska familjens äldre organisation, såsom medverkande till en dylik anordning. Det, som för oss ter sig såsom främmande, är icke något annat än tidens och folkets naturliga uppfattning av blodsbandet, modifierad av andra inverkande faktorer. Det naturliga blodsbandet är visserligen arvsrättens grund, såvitt skyldemäns arvsrätt angår, men icke såsom isolerat faktum, utan sådant det avspeglas i det allmänna föreställningssättet under inverkan jämväl av andra grunder, främst den samhörighet, som förenar medlemmarna av den å äktenskapet vilande familjen. I det allmänna föreställningssättet skiljas dessa medverkande grunder icke alltid så noga från blodsbandet såsom den huvudsakliga grunden. Detta samband med den å äktenskapet grundade familjen genomgår arvsrättens hela historia. Då hänsyn till äktenskap och därå grundad skyldskap ansetts utesluta utomäktenskapliga barn från arvsrätt efter fader och fädernefränder, har detta visserligen understundom befunnits så naturligt, att dessa barn både i äldre och nyare juridisk litteratur kunnat sägas sakna fader i rättslig mening, men man kan ock, med erkännande av den naturliga skyldskapen, säga, att blodsbandet eller föreställningen därom icke är den enda grunden för skyldemäns arvsrätt. Den medverkande grunden blir då främst samhörigheten inom den å äktenskapet grundade familjen. Härvid kan man emellertid icke stanna. Såsom medverkande grunder för skyldemäns arvsrätt tillkomma de ekonomiska, sociala och politiska förhållanden, som i sin ordning för varje folk och på varje tid påkallat en viss organisation av familjen och inverkat bestämmande på den å denna grundade skyldskapen. De historiska motsatserna mellan agnatisk och kognatisk organisation av skyldskapsarvet samt mellan skyldskapsarv och testamentsarv äro sålunda uttryck för olika utvecklingsstadier av samhället i det hela och kunna icke förstås utan kännedom om dessa företeelsers samband med samhällets byggnad i övrigt. Man har alltså icke vid frågan om arvsrättens grund att göra med ett isolerat faktum, blodsbandet, utan med hela den på privat äganderätt byggda samhällsordningen. Alla de fakta, föreställningar och känslor, som gruppera sig

104 Inledning.

kring skyldskapen, utgöra i förening med denna grunden för den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen. Därav betingas kvarlåtenskapens övergång på arvingen vid arvlåtarens död. På detta sätt inordnas arvsrätten i den historiskt givna samhällsordningen. Såsom ett led i denna varken behöver eller tillåter arvsrätten en särskild förklaringsgrund, som kunde sägas äga högre giltighet än den givna samhällsordningen själv. Då arvsrätten avser att reglera rättsförhållandena med avseende på en avliden persons kvarlåtenskap, kommer bland berörda fakta främst i betraktande arvsrättens förhållande till den privata äganderätten. Med erkännandet av denna har alltid ansetts följa, att en avliden persons rättsställning måste vid hans död upprätthållas till förmån för hans avkomlingar och andra närstående. Ehuru, på sätt nyss utvecklats, en särskild isolerad grund för arvsrätten lika litet kan angivas som för andra speciella rättsinstitut, kunna likväl från den historiskt givna samhällsordningens synpunkt såväl testamentsarvet som skyldskapsarvet inordnas under den privata äganderätten såsom en stegring av denna, vare sig denna stegring är ett uttryck för stegrad dispositionsrätt hos ägaren genom testamentet eller stegringen oberoende av ägarens vilja får sitt uttryck i erkännandet av en på den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan ägaren och hans skyldeman grundad succession. Detta innebär, att samma intressen, som egendomen i arvlåtarens hand tjänade, medan han levde, skall den i huvudsak såvitt möjligt tjäna efter hans död. Arvsrättens uppgift kan därför sägas vara att främja den ekonomiska och sociala kontinuiteten mellan arvlåtaren och arvingen. Detta innebär allenast en hänvisning till det vidsträcktare sammanhang, vari arvsrätten, enligt vad ovan är antytt, ingår såsom en beståndsdel. Denna kontinuitets bevarande medelst skyldskapsbandet blir den lagbestämda arvsordningens egentliga ändamål. Främst fastslår den lagbestämda arvsordningen sambandet mellan de på varandra följande generationerna inom familjen. Detta samband visar sig bland annat däri, att den sociala och ekonomiska ställning, som den enskilde intager, i regel vilar på den familj han tillhör. För sin uppfostran och utbildning har han i regel denna att tacka, ävensom ofta för det begynnelsekapital, som han för sin egen förvärvsverksamhet behöver. Det måste därför anses naturligt, att den egendom, som han i sin ordning förvärvar, vid hans död, sedan efterlevande maken erhållit sin del, övergår till hans släkt i följande generationer. De skäl, som tala för arvsrätten, gälla i främsta rummet för bröstarvingar eller för arvets övergång från äldre generation till yngre. Bak- och sidoarvingars arvsrätt kan ur nu angivna synpunkter anses vara av mera supplerande art men vilar principiellt på samma grund. Även denna arvsrätt måste anses berättigad, i den mån skyldskapen kan antagas medföra ekonomisk och social samhörighet mellan dessa skyldemän och arvlåtaren. Vittnesbörd om sådan samhörighet lämnar icke blott den typiska släktkänslan utan jämväl testamentet, däri viljeförklaringen vittnar om samhörigheten, vare sig testamentet avser skyldeman eller icke. Men testa-

Inledning.

mentet är icke blott, ett bevismedel för samhörigheten mellan arvlåtaren och testarnentsarvingen (testamentsändamålet) utan innefattar framför allt en dispo\ sition, som konstituerar berörda samhörighet och därigenom gör all bevisning , överflödig. I denna testamentets egenskap av rättshandling ligger ytterst grun! den till dess företräde, inom de av lagen utstakade gränserna, framför den lagbestämda arvsrätten, som såtillvida kan med visst skäl sägas grunda sig blott på legala presumtioner. Men historiskt och statistiskt sett spela dessa presumtioner hos de flesta folk en så avgörande roll, att den legala arvsrätten blir av långt större betydelse än den testamentariska. 1 detta sammanhang är därför också den förra av huvudsakligt intresse. Erinras må i korthet därom, att en sådan kontinuitet mellan generationerna, som arvsrätten främjar, regelmässigt medför verkningar av största betydelse ur samhällets synpunkt. Individens naturliga strävan att ekonomiskt söka trygga sina anhöriga erhåller genom arvsrätten en mäktig drivfjäder. Hans produktionsenergi ökas samtidigt som hans intresse av sparsamhet stegras. I de fall, då, såsom ofta i fråga om näringsidkaren, kvarlåtenskapen kan sägas utgöra resultatet av hans livs arbete, inverkar ytterligare i samma riktning medvetandet, att hans verksamhet efter hans död kommer att fortsättas av hans barn eller andra närstående. Arvsrättens verkningar i nämnda hänseenden äro alltså av utomordentlig betydelse för samhällets ekonomiska välfärd. Den lagbestämda arvsrätten är av huvudsaklig betydelse för de smärre och medelstora förmögenhetsgrupperna, där testamentet icke är den förhärskande successionsformen. Det är för samhället av största vikt, icke blott att dessa grupper innefatta största antal familjer, utan också att dessa familjer erhålla en tryggad grundval för sin ekonomiska tillvaro och verksamhet. Hit höra såväl de historiska borgare- och bondeklasserna som ock de sociala grupper, som i nutiden ined hänsyn till ekonomiska levnadsvillkor närmast ansluta sig till dessa. Sistnämnda grupper äro i vårt land sedan några årtionden tillbaka stadda i stark tillväxt. Kretsen av dem, för vilka arvsrätten äger avsevärd betydelse, har sålunda väsentligen vidgats, låt vara att förmögenhetstillväxten givetvis icke skett i samma grad som inkomstökningen. Det stöd, som ligger i en ändamålsenlig och rättvis arvsrätt, bör icke förvägras dessa befolkningsgrupper. De kunna med rätta till sin förmån åberopa hela samhällets välfärd. Då arvsrätten under franska revolutionen, vars ledande män ansågo sig äga full frihet att oberoende av den historiska traditionen ordna successionsrätten, bibehölls till förmån för alla samhällsklasser åberopades framför allt samhällets eget intresse såsom grunden till detta rättsinstitut. Vad sålunda anförts angående arvsrättens uppgift och verkningar ur samhällelig synpunkt giver vid handen det nödvändiga samband, som förefinnes mellan arvsrätten och den privata äganderätten. Båda utgöra oundgängliga led i den nuvarande samhällsordningen. Men liksom äganderätten ej är något en gång för alla givet begrepp utan till sitt innehåll bestämmes av den posi-

i

106 Inledning.

tiva rätten och därför kan gestalta sig väsentligen olika under olika tider och förhållanden, på samma sätt måste givetvis arvsrätten röna inverkan av ändringar i de sociala och ekonomiska förhållanden, som utgjort grunden för dess närmare utformning. Att en strävan till ändring i de bestående arvsrättsliga reglerna genom en begränsning av skyldemännens arvsrätt sedan lång tid tillbaka framträtt hos representanter för den juridiska doktrinen och tagit sig uttryck i lagförslag, som avsett mer eller mindre långt gående reformer i berörda hänseende, har ovan påvisats. Den lämnade redogörelsen över utländsk lätt ådagalägger också, att i de flesta främmande länder en viss civilrättslig begränsning av arvsrätten ägt rum. Med utgångspunkt från vad nyss anförts om grunden för skyldemäns arvsrätt och arvsrättens uppgift har lagberedningen tagit under omprövning, om och i vad mån en begränsning av denna arvsrätt bör äga rum. Dä, enligt vad ovan utvecklats, grunden för skyldemäns arvsrätt icke utgöres allenast av blodsbandet utan närmast av den å skyldskapen grundade sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvinge och arvlåtare, blir först frågan om begränsningen av denna arvsrätt ställd i sitt rätta läge. Endast den omständigheten, att skyldemännen med ett mer eller mindre avlägset skyldskapsband är förenad med arvlåtaren, kan därför ej för honom medföra rätt till arv efter denne. Blott för den händelse känslan av en på skyldskap grundad ekonomisk och social samhörighet med arvlåtaren fortfarande finnes vara för handen, bör han från denna utgångspunkt hava rätt till arv efter denne. Arvsrätten kan och bör i enlighet härmed begränsas till den skyldskapskrets, inom vilken en sådan känsla kan antagas regelmässigt vara för handen. Detta är den privaträttsliga grunden till arvsrättens begränsning. Från en annan synpunkt kan till förmån för en begränsning åberopas det mera tekniskt-processuella skäl, som i äldre och nyare främmande rätt närmast torde hava legat till grund för bestämmelser om en arvsgräns. För de mest avlägsna skyldemännen är sålunda en begränsning påkallad redan med hänsyn I ill de svårigheter, som ofta, särskilt i ett land där emigrationen tagit den omfattning som hos oss, möta att fastställa, vilka i det särskilda fallet äro arvingar. Då bevissvårigheterna ytterst hava sin grund i svagheen av det ekonomiska och sociala sambandet, är det uppenbart, att de båda synpunkterna sammanhänga med varandra. Men då den privaträttsliga synpunkten är grundläggande för den processuella, bör åt den förra tillerkännas avgörande betydelse. Att en utomordentligt stor förändring med avseende a släktens betydelse för sina medlemmar inträtt, sedan den svenska arvsrätten under landskapslagarnas tid i huvudsak nått den utveckling, som sedermera blev bestämmande för 1734 års lagstiftning, ligger i öppen dag. Om också under den svenska arvsrättens första utveckling, sådan denna föreligger i landskapslagarna, känslan av solidaritet mellan släktens ledamöter även funnits i avlägsnare skvldskapsled, torde det vara uppenbart, att förhållandet numera gestaltar

Inledning.

107 I sig väsentligen annorlunda. Samtidigt som släkten alltmer förlorat i betydelse såsom ekonomisk och social institution, har rättsutvecklingen medfört ett allt starkare betonande av individens och familjens betydelse. Utvecklingens resultat faller, vad angår samhällets övertagande av de offentligträttsliga, straff! rättsliga och processuella funktioner, som ursprungligen tillhört släkten, till huvudsaklig del mycket långt tillbaka i tiden. Det stöd och den hjälp, som I släktmedlemmar i äldre tid enligt sed och bruk lämnade varandra, lämnas numera i stor utsträckning genom samhällets organ. Det borgerliga samhällets plikt härutinnan har åtminstone sedan medlet av 1600-talet blivit hos oss i viss mån erkänd, om ock en mera effektiv lagstiftning först långt senare kunnat genomföras. Detta innebär, att den offentliga rätten utvidgat sitt område på bekostnad av släktens betydelse. Inom den rena privaträtten har utvecklingen gått långsammare. Särskilt gäller detta beträffande släktens förhållande till jordbesittningen. Den ändrade uppfattningen faller här, vad svensk rätt angår, väsentligen inom 1800-talets lagstiftning och är ett uttryck för denna lagstiftnings allmänna grundsatser, som sammanhänga med den ekonomiska utvecklingen från en på jordbesittning grundad naturalhushållning till en jämväl på rörlig förmögenhet och industriellt arbete vilande folkhushållning. De särskilda vid släktjorden knutna rättsreglerna hava efter hand fått vika för allmänna rättsnormer. Såsom ett av de tidigare vittnesbörden om släktens minskade betydelse för jordbesittningen kan erinras därom, att den lagbestämda företrädesrätt, som i form av bördsrätt sedan långt tillbaka tillkommit släktens medlemmar, att med andras uteslutande förvärva fast egendom, som försålts utom släkten, redan år 1720 inskränktes till att omfatta blott en trängre krets av släkten för att sedermera under loppet av förra århundradet upphävas. Även de stora reformer, som genomfördes under 1800-talet på arvsrättens område, kännetecknas främst av den minskade [ betydelse, som tillerkändes släktbandet. Den år 1845 genomförda grundI satsen om lika arvsrätt för man och kvinna även i fråga om andra än borgares och prästers barn vilar sålunda på den tanken, att upprätthållandet av släktens intressen icke längre påkallade den skillnad mellan könen, som tidigare härutinnan ägt rum enligt landsrätt. Samma tanke ligger till grund för testamentsrättens reform genom 1857 års förordning. Härigenom upphävdes förbudet mot bortgivandet av arvejord på landet och infördes lika testarnentsrätt efter lands- och stadsrätt. Den nya lagstiftningen (1920) på familjerättens område, varigenom giftorätten utsträcktes även till ärvd fast egendom, samt arvsrätt i viss omfattning infördes för efterlevande make, erbjuder från vår tid hämtade exempel på tendensen mot en minskning av släktens betydelse till förmån för den trängre krets inom densamma, som familjen utgör. Skyldemäns rätt att vara förmyndare har bortfallit enligt förmynderskapslagen (1924) med undantag endast för fader och moder. Med hänsyn till vad sålunda anförts om den allt mer minskade samhörighet, som numera kan grundas å skyldskapsbandet såsom sådant, torde det kunna

108 Inledning.

sägas, alt icke heller arvsrätt för de avlägsnare skyldemännen längre äger tillräckligt stöd i nutidens rättsuppfattning. Härav blir en följd, att arvsrätten bör begränsas till de skyldeman, där en sådan samhörighet kan antagas fortfarande regelmässigt förefinnas. I vilken mån den begränsning av skyldemännens arvsrätt, som sålunda kan finnas böra äga rum, kommer att för det allmänna, som måste övertaga de lediga arven, bliva av betydelse ur ekonomisk synpunkt, synes vara en omständighet, som ej bör inverka på det föreliggande spörsmålet. Ä ena sidan kunna statens fiskaliska intressen att genom ökade tillfällen till danaarv erhålla ökade inkomster icke bliva avgörande för frågan om arvsrättens civilrättsliga begränsning, alldenstund en arvsbegränsning, som i detta avseende kunde medföra ett avsevärt resultat, uppenbarligen skulle komma i strid med det allmänna tänkesättet och därför icke kunna genomföras. Ä andra sidan får ej den omständigheten, att begränsningen kan bliva av allenast ringa ekonomisk betydelse för det allmänna, hindra dess genomförande, om den i och för sig finnes berättigad. Även utan något större utbyte för det allmänna kan en begränsning av arvsrätten komma att framstå såsom en betydande reform med hänsyn till sin principiella innebörd. Detta bekräftas till fullo av frågans ingående behandling i främmande länder. Bör arvsrät- T samband med spörsmålet om arvsrättens begränsning till närmare släkttens oegräns' a ning medföra wd- måste särskild uppmärksamhet ägnas at frågan om karaktären av den inskränkning arvsrätt, som, i den mån släktarvsrätten begränsas, skall tillkomma det allay testaments- . . . . . . 0 T-Y friheten? manna i de trän arvsrätt uteslutna skyldemännens ställe. Det galler att avgöra, huruvida förenämnda arvsrätt principiellt kräver en begränsning av testamentsfriheten, eller med andra ord, huruvida det allmännas arvsrätt bör helt eller delvis vara förenad med laglottsrätt. Det. är härvid att märka, att vad ovan är sagt om skyldskapsarvets grund äger motsvarande tillämpning i fråga om testamentsarvet. Testamentet utgör liksom skyldskapen vittnesbörd om samhörigheten mellan arvlåtaren och testamentsarvingen (testamentsändamålet). Under det skyldskapen, när fråga icke är om laglottsrätt, allenast skapar en mer eller mindre stark presumtion för sådan samhörighet, kan testamentet i allmänhet anses utgöra ett tillräckligt bevis om samhörighet i det särskilda fallet. Vidare kan framhållas, att det allmänna ofta icke har anledning att anse sina intressen tillbakasatta, om arvlåtaren genom testamente utesluter dess arvsrätt. Samhällets verksamhet på det sociala och kulturella området måste på grund av praktiska skäl alltid vara underkastad en stark begränsning. En mängd behjärtansvärda ändamål kunna därför tillgodoses endast genom enskildas offervillighet i form av gåvor eller testamenten. Möjligen skulle det däremot kunna anses vara av intresse för det allmänna, att dess arvsrätt icke uteslutes till förmån för ändamål, som från dess synpunkt anses betydelselösa. Härvid bör dock beaktas, att testamentsfriheten såsom sådan redan i och för sig har ett etiskt och socialt värde, som med utvecklingen alltmer stegras. Testamentsfriheten innebär för individen en av de viktigaste rättigheter, som utvecklingen skapat. Härtill får beredningen

Inledning.

senare tillfälle att återkomma. Erfarenheten, belyst av den statistiska utredningen, visar ock att, vad angår testamentariska dispositioner till andra än enskilda personer, sådana endast i jämförelsevis ringa omfattning ske för ändamål, om vilkas berättigande tvekan kan råda. En beskärning av testamentsfriheten antingen för att skilja mellan förordnanden till förmån för enskilda personer och förordnanden till allmännyttiga ändamål eller för att skilja mellan de senare inbördes, sker i allt fall bäst genom arvsskatten, som vida smidigare än en civilrättslig laglottsrätt kan anpassas efter de särskilda förhållandena. Då inom de arvsberättigade skyldemännens krets laglottsrätt, tillerkännes endast de allra närmaste, vore det för övrigt knappast följdriktigt att förena laglottsrätt med en arvsrätt för samhället, som först inträder, när inga arvsberättigade skyldeman finnas. Vill man däremot, såsom vissa i det föregående omtalade utländska lagförslag innehålla, tillerkänna det allmänna en medarvsrätt även vid sidan av arvsberättigade skyldeman, synes större skäl föreligga att därmed förena laglottsrätt. Mot en sådan medarvsrätt tala emellertid med styrka de skäl, vilka, såsom redan antytts, blivit anförda vid behandlingen av ovan omförmälda lagförslag. De anspråk, det allmänna kan anses hava befogenhet att ställa på andel i kvarlåtenskaper, hava redan blivit tillgodosedda genom ett arvsskattesystem, på vilket kan byggas vidare. Arvsskatten medger på ett helt annat sätt än den civilrättsliga medarvsrätten utnyttjandet av progressivitetens princip. Om samhället tillerkännes medarvsrätt, blir det också delägare i boet med därav följande befogenhet att genom en representant deltaga i dess förvaltning. Det lärer vara uppenbart, att härigenom skulle föranledas synnerligen vidlyftiga organisatoriska anordningar. Ofta skulle också frivilliga uppgörelser mellan de enskilda delägarna i dödsboet härigenom omöjliggöras. En medarvsrätt utan delägarskap i boet torde lagtekniskt icke kunna åstadkommas, och en sådan skulle i varje fall icke i praktisk! hänseende skilja sig frän vanlig arvsskatt. Arvsrättens reform bör, såvitt privaträtten angår, taga i sikte att från arvs- Tar bör granrätt utesluta sådana skvldemän, vilka i förhällande till arvlåtaren rege]mässi«t s e n / ö > d e n j, e ' ocilct CtTVSTCit-

kunna antagas sakna den ekonomiska och sociala samhörighet, som är arvs- 'ten dragas? rättens grund. Vid uppdragandet av gränsen mellan arvsberättigade och icke arvsberättigade skyldeman bör sålunda meningen icke vara, att lagstiftaren skulle söka utöva ett tryck på det allmänna tänkesättet till förmån för en skarpare begränsning än den allmänna meningen finner befogad. Den fördel för samhället, som skulle kunna vinnas genom ett sådant tryck, är för obetydlig för att kunna uppväga olägenheterna. Reaktionen mot en allt för skarp begränsning skulle närmast taga sitt utlopp i tillkomsten av en mängd testamenten till förmän för de av lagen uteslutna. Verkan av dylika testamenten skulle, med bibehållande i princip av testamentsfriheten orubbad, i sin ordning kunna inskränkas allenast genom en skärpt beskattning, för vilken gränsen snart vore uppnådd. Samhället skulle i stort sett erhålla endast deras medel,

110 Inledning.

som av minderårighet eller sinnessjukdom varit ur stånd att upprätta testamente eller av likgiltighet försummat detta, ävensom deras, som utan att hava gjort testamente plötsligt överraskats av döden. Det bleve för samhället en inkomst, som ägde lika svag etisk grund som de avlägsnare skyldemännens nuvarande arvsrätt. En prövosten för arvsrättsgränsen måste i anslutning till vad sålunda yttrats vara, att gränsen dragés på ett sådant sätt, att därigenom någon mer avsevärd ökning av testamenten till förmån för de av lagen uteslutna skyldemännen ej kommer till stånd. Uppmärksammas bör emellertid i detta sammanhang, att ett iakttagande av begränsningens inverkan på testamentsfrekvensen är förenat med stora svårigheter redan på grund av den naturliga ökning av testamentenas antal, som utvecklingen otvivelaktigt medför. Det är vidare uppenbart, att skapandet av en allmänt gällande arvsrättsgräns med nödvändighet måste vara förenad med vissa svårigheter, då i detta hänseende skillnad icke kan göras mellan olika befolkningslager, exempelvis mellan lands- och stadsbefolkning, men olika åskådningar i frågan här kunna föreligga. I stadssamhällen, där utvecklingen inom breda lager av befolkningen allt mer fört med sig en minskad känsla av samhörighet mellan släktmedlemmarna, kan uppfattningen om det föreliggande spörsmålet te sig i viss mån oensartad med åskådningen hos den jordbesittande befolkningen. Det är också uppenbart, att åskådningarna angående arvsrättens omfattningmåste växla, allt efter som olika befolkningslager bygga sitt ekonomiska liv allenast på personligt arbete eller de i arvet, särskilt i den ärvda jordbesittningen, äga det huvudsakliga stödet för sin ekonomiska verksamhet. I allmänhet torde det dock kunna sägas, att arvsordningen länge haft en utomordentlig förmåga att behålla sitt fäste i folkuppfattningen, även sedan de ekonomiska och sociala förhållanden, som skapat densamma, genomgått ej oväsentliga ändringar. Detta bjuder ock att vid reformens genomförande framgå med nödig försiktighet utan att likväl lämna ur sikte målet att från successionen utesluta de skyldeman, för vilkas arvsrätt en hållbar grund icke längre finnes. Såsom ovan framhållits, är bröstarvet det yppersta arvet. Efter detta komma de närmaste bak- och sidoarvingarna. En principiell skillnad med hänsyn till grunden för olika skyldemäns arvsrätt kan icke göras. Inom den nutida civilrättsliga litteraturen är man ense därom, att de närmaste skyldemännen böra hava en arvsrätt, som är civilrättsligt obegränsad i den mening, att den icke vid sin sida har en medarvsrätt för staten. I övrigt inlåta sig nutida juridiska skriftställare i regel icke på frågan om arvsrättens grund och begränsning. De inledande ord, som härom förekomma i de vanliga framställningarna, äro utan nämnvärd betydelse för de särskilda bestämmelser, som framställningarna innehålla i anslutning till den gällande rätten. Såsom ovan framhållits, är arvsrättens uppgift att bevara den ekonomiska och sociala kontinuiteten mellan arvlåtaren och arvingen. Sin största betydelse har arvsrätten från denna synpunkt, såvitt angår de på varandra följande generationerna inom familjen, Beredningen får härutinnan hänvisa till vad

Inledning.

Ill

beredningen anfört i samband med utvecklingen av sin uppfattning om grunden till skyldemäns arvsrätt. Som ytterligare legislativt motiv för bröstarvingars arvsrätt plägar anföras, bland annat, att dessa skyldeman ofta hava medverkat till samlandet eller bevarandet av den förmögenhet, arvlåtaren efterlämnar. Särskilt inom de breda lagren av de besittande klasserna, bondeoch borgarklasserna, kan detta motiv icke frånkännas en viss betydelse, men eljest är det uppenbart blott ett sekundärt argument, som icke kan vara avgörande. Arvsrättens karaktär av vederlagsfritt förvärv är obestridlig. Det är såsom vederlagsfritt förvärv, som arvsrätten historiskt i större eller mindre utsträckning omfattas av det allmänna rättsmedvetandet. Den ekonomiska och sociala samhörighet, som är arvsrättens grund, framträder mest utpräglad inom den på äktenskapet, grundade familjen. Enighet råder också därom, att arvet i första rummet bör komma arvlåtarens bröstarvingar till godo. Arvsrätten är främst till för barnens skull. Och samma skäl, som tala för barnens arvsrätt, påkalla i huvudsak en sådan rätt jämväl för deras avkomlingar. Den djupt rotade samhörighet, som finnes mellan föräldrar och barn, har Arvsrätt för vidare överallt ansetts böra medföra arvsrätt jämväl för föräldrarna efter föräldrar. barnen. Plikten att sörja för barnen innebär för föräldrarna i regel stora uppoffringar såväl i ekonomiskt som i personligt avseende. Föräldrars arvsrätt efter sina barn kommer därför i betydande omfattning att framstå såsom en ersättning för det underhåll och den uppfostran, barnen åtnjutit av föräldrarna och som satt dem i stånd att förvärva den egendom, som, därest de avlida utan att efterlämna bröstarvingar, tillfaller föräldrarna. Och mången gang innebär föräldrarnas arvsrätt efter barnen endast att de återfå egendom, som omedelbart kommit från föräldrarna. Såsom av den ovan lämnade översikten framgår, hava av förkämparna för Arvsrätt för s skon en begränsning av arvsrätten understundom ifrågasatts att avskaffa arvsrätten y för syskon. En sådan begränsning har genomförts allenast i Sovjet-Ryssland. Ä andra sidan har i Frankrike syskonarvet ansetts hava den styrka, att syskonen ärva jämte föräldrarna, även om båda dessa äro i livet. Enligt lagberedningens mening finner jämväl syskons arvsrätt sitt fulla berättigande i samhörigheten inom familjen. För syskonen har uppväxten i det gemensamma föräldrahemmet grundat en samhörighetskänsla, som visat sig medföra, att syskon regelmässigt känna det som en naturlig förpliktelse att vid behov understödja och hjälpa varandra. Att syskonarvsrätten uppbäres av den alldeles övervägande allmänna rättsuppfattningen i vårt land, lärer också vara otvivelaktigt. Framhållas må, att syskons arv ej sällan utgöres av viss för syskonen samfälld egendom, som tillfallit dem i arv från föräldrarna. Då denna egendom utgöres av fastighet, vilken särskilt, bland den jordbrukande befolkningen i vissa delar av landet stundom behålles oskiftad mellan syskonen, skulle det säkerligen kännas synnerligen stötande, om det allmänna skulle vid ett syskons bortgång inträda som arvinge och jämte den avlidnes syskon få

112 Inledning.

del i fastigheten. Olägenheterna av det allmänna såsom delägare i ett dödsbo framstå i detta fall med särskild styrka. Arvsrätt för Den samhörighet, som finnes mellan syskon, är vanligen förhanden jämväl syskons av- • förhållandet mellan ett svskon, som själv saknar bröstarvingar, och hans komlingar.

..

syskons barn. Överhuvud må framhållas, att den, som ej grundlagt egen familj, ofta känner en familjesamhörighet utöver den gräns, som vanligen gäller för den, som bildat familj och har egna avkomlingar. Inom den trängre arvskrets, till vilken syskon och syskons barn höra, förefaller denna synpunkt att vara värd särskilt beaktande. Samhörigheten mellan ett syskon utan egna avkomlingar och hans syskons barn framträder särskilt, då ett sådant barn vid tidig ålder blir föräldralöst. Tvekan torde också näppeligen föreligga därom, att syskons barns arvsrätt för rättsuppfattningen i vårt land framstår såsom naturlig och berättigad. Ett bevis härför lämnar den ovan omförmälda statistiska utredningen, av vilken framgår, att, då arvingarna utgöras av syskon och syskons avkomlingar, allenast tjugu procent av kvarlåtenskapen borttestamenteras till förmån för andra än arvingarna samt efterlevande make. medan av övriga 80 % omkring 70 % tillfalla syskon eller syskons avkomlingar på grund av arv och återstoden 30 % på grund av testamente. I vilken om- vid besvarande av frågan, huru långt den komplex av föreställningar och ^ 5 till- känslor, som gruppera sig kring skyldskapen, skulle fördraga en begränsning erkännas a v skyldemäns lagbestämda arvsrätt utan att till förmån för de uteslutna fredjToc\% gripa till testamentet, synes tvekan huvudsakligen kunna uppstå beträffande högre paren- t re dje parentelen. Vad angår dem, som här stå i stammen (farfar, farmor, morfar, mormor), äro arvfall till dem synnerligen sällsynta. Då det emellertid skulle kännas stötande, om arvet i de enstaka fall, som kunna inträffa, skulle frångå dem, synas de böra medtagas bland de arvsberättigade. Man kan här icke regelmässigt hänvisa till testamente från arvlåtarens sida, då han ofta är minderårig. I varje fall måste man sörja för, att dessa ascendenter finge njuta underhåll av kvarlåtenskapen, om de icke medtoges såsom arvingar. Detta skulle för det allmänna möta omgång och besvär utan motsvarande nytta. Det gäller nämligen i detta fall för det allmänna icke någon ekonomisk realitet av nämnvärd betydelse, men det är av vikt, att de inskränk ningar, som vidtagas i den legala arvsrätten, må kunna ske utan stötande konsekvenser. Också kan anföras, att i dessa fall egendomen stundom härstammar från just ifrågavarande ascendenter. Att far- och morföräldrarna av den allmänna rättsuppfattningen hänföras till de. arvsberättigades krets, torde också säkerligen kunna antagas. Det kunde synas, som om även fjärde parentelens stam borde medtagas, men arvfallen äro här så ytterligt sällsynta, att den i förslaget stadgade utvägen att vid behov söka danaarvets efterskänkande torde vara tillräckligt betryggande. Mera tveksamt synes vara, om ett bibehållande i den legala arvsordningen bör äga rum av dem, som stå närmast under den tredje parentelens stam (farbror, faster, morbror, moster). Även här kan det emellertid — särskilt i fråga om fast egendom — inträffa, att

Inledning.

\ \'A

I dessa personer på grund av särskilda omständigheter stå denna egendom nära, t. ex. då ett syskon, som för billigt pris utlöst de andra, dör och efterI lämnar ett barn, som jämväl avlider. Med hänsyn särskilt till uppfattningen hos den jordbesittande befolkningen synas sistnämnda skyldeman icke böra uteslutas ur arvsordningen. Annorlunda lärer emellertid förhållandet ställa sig i fråga om kusiner. Den av släktkänslan beroende ekonomiska och sociala samhörigheten kusiner emellan torde för närvarande ej vara av den styrka, att en härpå grundad arvsrätt kan för dem anses berättigad. Den samhörighetskänsla, som kan hava förbundit kusiner med varandra i ungdomen, torde ofta hava förbleknat, då de nått mera framskriden ålder och de äldre generationerna bortgått. Av den statistiska utredning, för vilken redogörelse lämnats i det föregående, framgår ock, att i de fall, där kusiner äro närmaste arvingar, deras arvsrätt i stor utsträckning åsidosattes genom testamente. Vid jämförelse med de fall, där arvingarna tillhöra andra parentelen, är skillnaden i testamentsfrekvensen särskilt påfallande. Att kusiner uteslutas från lagbestämd arvsrätt kan därför antagas icke stå i strid med den allmänna rättsuppfattningen och icke komma att mera avsevärt öka testamentenas antal. Mot en arvsrätt för kusiner talar för övrigt, att arvet regelmässigt i dessa fall splittras i så små andelar, att de ofta icke göra någon avsevärd nytta. Denna synpunkt är nationalekonomiskt av stor vikt, så mycket mer som de * arv, varom här är fråga, i regel äro till beloppet jämförelsevis obetydliga. Med hänsyn till det stora flertalet av små och medelstora kvarlåtenskaper är det från nationalekonomisk synpunkt av synnerlig betydelse, att arvet, såvitt möjligt, sammanhålles och kvarlåtenskapen sålunda fortfarande kan användas för produktiva ändamål. Då ej närmare skyldeman finnas än kusiner, är testamentet den naturliga successionsformen, som tillika är ägnad att sammanhålla egendomen. Särskilt bör beaktas, att kusiners uteslutande från den lagbestämda arvsrätten i verkligheten saknar nämnvärd betydelse för den fasta egendomens bevarande inom släkten. Från parentelprincipens ståndpunkt innefattar visserligen kusiners avskärande från arvsrätt en viss godtycklighet. Upphör nämligen arvsordningen efter farbror, faster, morbror och moster, medför -detta en kumulering av arvet hos den eller de efterlevande av dem, medan, om någon av dem avlidit, hans barn, som äro arvlåtarens kusiner, ej få någon del av arvet. Denna synpunkt saknar emellertid redan med hänsyn till nu gällande rätt betydelse hos oss, där för närvarande parentelprincipen icke tillämpas utöver de två första parentelerna. Resultatet av en tillämpning av vår nuvarande arvsordning blir detsamma som i nämnda exempel, i det att någon kvarlevande av föräldrarnas syskon alltid från arv utesluter barnen till ett redan avlidet syskon till föräldrarna. Det må ock erinras därom, att den s. k. parentelprincipen icke är en grund, ur vilken rättssatser oberoende av deras ändamålsenlighet kunna härledas, utan en i nyare tid uppställd teoretisk regel för vinnande av en viss följdriktighet i arvsordningen. 8—241969.

114 Inledning.

Arvsrättens Arvsrätten inom nu angivna gränser bör grundas å den alltjämt fortlevande, grund enligt p ^ skyldskap vilande känslan av ekonomisk och social samhörighet. Inom den lag om- arv. trängre arvskretsen göra sig med tillräcklig styrka alltjämt gällande de skäl, som betinga skyldskapsarvet över huvud. Härvid kunna, såsom ovan antytts, för varje grupp av skyldeman uppvisas de moment, som äro grundläggande för och regelmässigt associera sig med nämnda känsla. Först bör hänsyn tagas till den verkliga sammanlevnaden inom familjen, sedan till minnet av sådan sammanlevnad. Härtill kommer ömsesidig juridisk eller moralisk understödsplikt samt annan samhörighets- och solidaritetskänsla, som är knuten till skyldskapen. Allt för stor vikt kan icke tilläggas dessa omständigheter såsom isolerade, då vissa av dem redan i förhållandet mellan skyldeman, som ovan upptagits såsom arvsberättigade, icke alltid äro för handen, andra omständigheter åter dels till sin natur äro svaga och tillfälliga, dels även i stor omfattning förekomma oberoende av skyldskap. I och för sig kunna de, såframt de isoleras, vinna beaktande endast genom testamentet. Tydligt är ock, att åberopandet av dessa omständigheter icke avser att uttränga eller ersätta den naturliga skyldskapen utan endast att i någon mån antyda de fakta, föreställningar och känslor, som regelmässigt äro förenade med skyldskapen. Rationalistiska eller utilitariska grunder kunna för sig tagna icke föra fram till målet, den lagbestämda arvsrättens förklaring, vare sig man avser bestående rätt eller lagförslag, som vilja bevara sambandet med den historiska utvecklingen. Mot sådana grunder kunna alltid med större eller mindre skäl andra, likaledes isolerade, fakta åberopas, då lagens avgörande ter sig mindre billigt. Det gäller här som annorstädes på rättslivets område, att man måste fästa sig vid typiska fakta, som tillåta en generalisering. Ett sådant faktum är skyldskapen. I den mån den därå grundade känslan av ekonomiskt och socialt samband är levande, är arvsrätten såsom rättsföljd knuten vid skyldskapen såsom sin rättsgrund. Att de rationalistiska eller utilitariska skäl, som bruka anföras till arvsrättens förmån, äro i och för sig otillräckliga framgår bäst av svårigheterna att å dem grunda ens de närmaste skyldemännens arvsrätt. Dessa skäl hava givetvis sin stora betydelse men kunna icke ersätta skyldskapen såsom ett faktum, som kan generaliseras och såsom typiskt användas för att grunda verkliga rättsregler. Uppgives fordran pä fakta, som kunna generaliseras, kommer man till arvsrätt för många andra än skyldeman. Detta har, såsom ovan anmärkts, redan insetts av Bentham. Det kan från mera teoretisk synpunkt anmärkas, att då skyldskapen angives såsom den lagbestämda arvsrättens grund, detta innebär, att skyldskapen får gälla såsom det avgörande beviset på en så nära samhörighet i ekonomiskt och socialt hänseende, att arvsrätt, där ej testamente föreligger, därå kan grundas. Känslan av en på skyldskap grundad samhörighet får givetvis icke fattas individualistiskt, utan sådan denna hos ett visst folk på en given tid i det övervägande antalet fall får antagas vara för handen. Skyldskapskänslan kan lika litet som andra dylika begrepp på ett uttömmande sätt sönderläggas

Inledning.

H5

i sina enkla beståndsdelar. Man återkommer till skyldskapen som arvsrättens grund, även om detta vittnesbörd om ekonomisk och social samhörighet i de yttre delarna av ovan angivna krets kan synas vara svagt. Härvid må erinras därom, att det allmänna, som skulle konkurrera med släktens rätt i de fj armast arvsberättigades led, icke heller har något starkt arvsanspråk. I vanliga fall är det fråga om arvsrätt till små belopp, vid vilka av samhället beroende värdestegringar eller det samfällda arbetets insats varit ringa. I den lagbestämda arvsrättens grund ingår, om man bortser från tvångsarvsrätten, arvlåtarens vilja såsom en viktig — låt vara endast negativ — faktor. Förutsättning är nämligen, bortsett från tvångsarvsrätten, att arvlåtaren icke genom testamente annorlunda förordnat. Har detta icke skett, får det anses bäst överensstämma med arvlåtarens vilja, att skyldeman inom ovan angivna gränser övertaga arvet. I fråga om kusiner och andra avlägsnare skyldemän är i själva verket testamentet, såsom ovan antytts, den naturliga successionsformen på grund av deras i regel stora antal och på grund av de olika behov, som här göra sig gällande. Hänsyn till arvlåtarens sannolika vilja, som med visst skäl vid närmare skyldskap kan anföras såsom stöd för arvsrätten, kan redan vid kusiner icke längre med skäl åberopas. Den positiva grunden till släktarvsrätten måste emellertid anses ligga icke i arvlåtarens sannolika vilja utan i den normalt förhandenvarande känslan för skyldskapens betydelse såsom grundval för det ekonomiska och sociala sambandet mellan skyldemännen. Från teoretisk synpunkt är skyldskapen och den därav bestämda känslan av ekonomisk och social samhörighet det naturligt givna faktum eller den livets regel, med vilken lagstiftning och rättsvetenskap på arvsrättens område har att arbeta. Släktkänslan är visserligen, även om den, såsom här skett, sättes i bestämd relation till varje tids sociala och ekonomiska förhållanden, svävande som alla andra psykiska fakta. Men det tillhör lagstiftningen och rättsvetenskapen att närmare bestämma dylika naturligt givna fakta, som först därigenom bliva rättsfakta i egentlig mening. Lagens regler om skyldskapsarvet äro byggda på den normalt förhandenvarande känslan av ekonomisk och social samhörighet mellan arvlåtaren och arvingen. Man kan från denna synpunkt säga, att skyldskapsarvet, bortsett från tvångsarvsrätten, är dispositiv rätt i förhållande till testamentet. Skyldskapsarvet är för den germanska rätten dispositivt icke blott i den mening, att det inträder såsom nödfallsutväg, då intet testamente upprättats, utan även i den bemärkelse, att det för flertalet fall, då testamente saknas, bör återgiva de naturliga reglerna för successionsrätten. Skyldskapsarvet skall enligt germansk åskådning anordnas så, att testamentet för det stora flertalet fall må kunna umbäras. Men för den romerska rätten var denna åskådning främmande. Nämnda olikhet har ytterst sin grund i den ofta framhållna skillnaden mellan romersk och germansk uppfattning av förhållandet mellan legal och testamentarisk arvsrätt, då utgångspunkten, såvitt avses historiskt tidsskede, för den romerska rätten var

\\Q

Inledning.

testamentet, för den germanska den legala arvsrätten. Man kan säga, att för den germanska åskådningen testamentet i regel endast är en modifikation av skyldskapsarvet, Vad ovan är sagt om skyldskapsarvets grund äger motsvarande tillämpning å testamentsarvet. Genom testamentet fastställes mellan arvlåtaren och testamentsarvingen (testamentsändamålet) en liknande ekonomisk och social samhörighet som genom skyldskapsarvet. Då det i nutiden icke kan ifrågasättas annat än att, såvitt privaträtten angår, testamentet såsom ett med släktkänslan likvärdigt uttryck' för den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtaren och testamentsarvingen eller testamentsändamålet i huvudsak skall bibehållas, måste ett visst jämviktsläge skapas mellan den legala och den testamentariska successionen. Den legala arvsordningen får icke sa skarpt begränsas, att den utesluter sådana skyldeman, som enligt det allmänna tänkesättet hava ett utpräglat anspråk på arvet. Följden bleve, såsom ovan anmärkts, endast en onödig tillväxt av antalet testamenten. Denna grundsats är den egentligen avgörande vid frågan om den legala arvsrättens begränsning, såframt man vill fasthålla vid den germanska rättens åskådning om det legala arvet såsom den normala formen av succession. Gränsen måste dragas så, att icke en reaktion uppstår genom testamenten till förmån för de uteslutna skyldemännen. I ett land, där såsom i England testamentet är mera vanligt än hos oss, skulle därför en begränsning av den legala arvsrätten verka mindre kraftigt än hos oss; det blir en jämförelsevis mindre betydande reform, som kan genomföras utan nämnvärt motstånd. I Sverige kan man icke i samma omfattning stödja sig på vanan vid testamenten. Därför blir frågan om den legala arvsrättens begränsning här mera ömtålig. Den begränsning av arvsrätten, beredningen föreslagit, torde emellertid näppeligen medföra någon mera avsevärd ökning av testamentenas antal. I den mån sådan ökning likväl kommer att ske, får detta huvudsakligen tillskrivas testamentsarvets naturliga tendens att med den historiska utvecklingen utbreda sig på släktarvets bekostnad. En sådan tendens måste ock, såsom förut anmärkts, anses berättigad till förekommande av kvarlåtenskapens splittring, da ej närmare skyldeman finnas än kusiner. Användningen Även om det kan anses tillbörligt att i samband med arvfall en måttlig av de medel,föpmögenhetsskatt uttages för löpande statsutgifter, torde dock enighet kunna sovi ivji-yta vi/ti

. . .

TI

i

det allmänna råda därom, att om till följd av arvsrättens preskription eller pa grund av genom arvs- besränsnins; av arvsrätten kvarlåtenskapen i dess helhet tillfaller det allmänna, gränsning. de medel, som sålunda inflyta, böra hållas utanför statsregleringen. En civilrättslig begränsning av arvsrätten kan och bör, såsom förut anmärkts, icke vidtagas i ändamål att bereda staten inkomster, som användas för löpande utgifter. Den alldeles övervägande delen av statens inkomst av arv och testamente måste fortfarande inflyta genom beskattning. Visserligen hållas danaarven icke för närvarande utanför statsregleringen, men denna avvikelse från det principiellt riktiga saknar större betydelse med hänsyn till danaarvens

Inledning.

obetydliga belopp. Någon avsevärd minskning i inkomst för staten kan av samma skäl ej heller bliva följden, om de nuvarande danaarven för framtiden hållas utanför statsregleringen. I och med en begränsning av arvsrätten i enlighet med beredningens förslag får frågan om användningen av det allmännas arv större betydelse, ehuru på sätt i annat sammanhang skall närmare utredas, större förväntningar icke kunna ställas på storleken av de belopp, som komma att inflyta. Med hänsyn till ursprunget för det allmännas arv föreligga alldeles särskilda skäl att uppsamla arven för speciella ändamål. Det har förut påpekats, att de fall, där vid saknad av arvsberättigade skyldeman testamente icke kommer till stånd, äro dels sådana, där arvlåtaren befinner sig i blygsamma ekonomiska förhållanden, dels sådana, där avlåtaren på grund av underårighet, sinnessjukdom eller liknande anledning saknar förmåga att upprätta testamente, och dels sådana, där arvlåtaren blivit hastigt bortryckt, innan han ännu haft anledning att bestämma rörande kvarlåtenskapen. Lagstiftningen bör uppenbarligen sörja för att statens arvsrätt i nämnda fall icke framstår såsom en konfiskation till förmån för löpande statsutgifter, utan så anordnas, att de medel, som arvlåtaren under dessa mer eller mindre olyckliga omständigheter lämnar efter sig, komma till en användning, som alla kunna gilla. Om statsarvet får viss på förhand i lag bestämd användning, om vilken alla kunna vara ense, bör detta också i sin mån vara ägnat att, minska testamentsfrekvensen, i det att arvlåtaren ofta kan förutsättas lika gärna se, att kvarlåtenskapen användes för nämnda ändamål som i något annat allmännyttigt syfte. På grund av vad sålunda anförts och då såväl cle nuvarande danaarven som de arv, vilka inflyta till följd av arvsrättens begränsning, tillkomma det allmänna i kraft av statens civila lagstiftning, har lagberedningen ansett sig kunna i förslaget upptaga en bestämmelse av innehåll, att av dessa arv skall bildas en fond för särskilt ändamål, benämnd allmänna arvsfonden. Denna fond bör organiseras såsom en särskild stiftelse, dock att de löpande förvaltningsärendena och kontrollen över förvaltningen böra handhavas av statens organ. Beträffande åter frågan, vilket ändamål fonden bör tjäna, lärer redan det oundvikliga sakförhållandet, att den lagbestämda arvsrättens begränsningunder bevarad testamentsfrihet kommer att i avsevärd utsträckning drabba mindre bemedlade arvlåtares avlägsnare skyldeman, vilka i regel själva befinna sig i små omständigheter, hänvisa därpå, att de medel, som härigenom vinnas åt det allmänna, böra användas för de mindre bemedlades välfärd. Då från social synpunkt de små arvens främsta ändamål torde vara att bereda bidrag till det uppväxande släktets underhåll och uppfostran och då de medel, varom här är fråga, alltid härröra från personer, som saknat egna barn, synes intet ändamål för fonden vara närmare än åtgärder till förmån för ensamstående fattiga barn, vilka samhället måste omhändertaga. Enligt lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård åligger det landsting och de

118 Inledning.

städer, som ej deltaga i landsting, att upprätta skyddshem för vanartade barn. I övrigt har det ej ålagts kommunerna förpliktelse att upprätta barnavårdsanstalter, utan har det överlåtits till dem att i samverkan med den enskilda offervilligheten förfara efter förhållandena. I den mån medel bliva tillgängliga för utdelning, böra bidrag ur fonden åt kommunerna till anläggningskostnaderna kunna verksamt befordra upprättandet av sådana anstalter. Även på annat sätt böra medel ur fonden kunna användas till nytta för den samhälleliga barnavården. På grund härav har beredningen i förslaget upptagit bestämmelse, att fondens ändamål skall vara understöd av åtgärder till främjande av samhällets barnavård. Ehuru beredningen här ovan uttalat sig för en fondering av de tillgångar, som tillfalla den allmänna arvsfonden, synes det dock lämpligt att, innan avkastningen av fonden uppgår till så högt belopp, att erforderlig utdelningur fonden kan ske med anlitande allenast av avkastningen, utdelning medgives jämväl av en del av de inflytande kapitalbeloppen. Eljest skulle utdelningen från fonden under lång tid efter dess tillkomst antingen helt utebliva eller i varje fall möjliggöras endast till synnerligen begränsade belopp. Behovet avmedel för de ändamål, varom här är fråga, kommer dock att allt från ikraftträdandet av lagen om samhällets barnavård göra sig starkt gällande. Skall det vidare kunna tänkas, att arvlåtare, som sakna närmare skyldeman, skola av intresse för fondens ändamål underlåta att genom testamente förfoga över sin kvarlåtenskap, är det av vikt, att ett allmänt intresse för fonden väckes, och härför fordras, att uppmärksamheten fästes vid dess verksamhet redan från början genom anordnande av årliga utdelningar av någon betydelse. Oaktat genom den allmänna arvsfonden skulle förverkligas en tanke, livligt omfattad av många, som önska en reform av arvsrätten, är det uppenbart, att fondens tillgångar länge måste bliva ringa, såframt ej från andra håll medel inflyta. I den mån fondens ändamål och verksamhet bliva kända och omfattade med sympati, kunna genom gåvor och testamenten medel beräknas inflyta till arvsfonden likaväl som till stiftelser för andra allmännyttiga ändamål. Likaså kan fonden konkurrera med andra likartade samhällsändamål om bidrag av statsmedel. Härvid ligger närmast att tänka på den mot en dylik statsutgift svarande inkomstkälla, som staten äger i skatten på arv och gåva. Om intet av den nuvarande skatten på arv och gåva kan avstås för nämnda ändamål, återstår möjligheten av en mindre ökning av arvsskatten, då det allmänna tänkesättet kan vinnas för lämpligheten att på sådant sätt bereda medel för samhällets barnavård. Då lagberedningen måste anse, att förslag härutinnan icke falla inom beredningens uppdrag att utarbeta sådana lagförslag, som omfatta större avdelningar av civillagstiftningen, skall här endast i korthet erinras om de utvägar, som synas kunna ifrågakomma. Man kan omedelbart fullfölja den civilrättsliga tanken på arvsrättens begränsning genom att i någon mån höja arvsskatten inom de yttre områdena av den kvarvarande arvskretsen, d. v. s. skatten på andra och tredje parentelens arv. I allmänhet äro inom främmande arvs-

Inledning.

H9

skattelagstiftning syskons, syskons avkomlingars och avlägsnare skyldemäns arv beskattade i förhållande till bröstarv högre än enligt svensk rätt. Detta är förhållandet i Norge, Finland, Frankrike, Nederländerna och Belgien samt i viss mån även i Danmark. Och det står ej i god överensstämmelse med den åskådning, som ligger till grund för nu förevarande lagförslag, a*tt det relativa förhållandet mellan beskattningen av första, andra och fjärde arvsklassen genom de efter 1894 vidtagna höjningarna av tarifferna ändrats till nackdel för första arvsklassen. En annan utväg är att söka en i någon mån ökad inkomst av arvsskatten genom ändring av progressionen inom de särskilda arvsklasserna. Härutinnan är att märka, att progressionen hos oss vid jämförelse med vissa andra länder såväl inträder som upphör tidigare, särskilt såvitt angår de senare arvsklasserna. De minsta arven äro således hos oss relativt högre beskattade. En reell höjning av skatten å de mindre arven har orsakats jämväl av penningvärdets fall. Vad angår en dylik omläggning av arvsskatten genom en jämkning uppåt av progressionen, har den sin givna begränsning däri, att den påtagligen verkar försvårande på kapitalbildningen. Och härtill kommer, att vid arvsskatten de höga skattesatserna verka synnerligen ojämnt, enär det, bortsett från alla andra omständigheter, beror av arvingens egen livslängd, huruvida han oaktat skatten kan bevara den ärvda förmögenheten. Givetvis kan man ej heller vid berörda beskattningsfråga bortse från den nytta, som det större samlade privatkapitalet medför i produktionens tjänst. Om utsikterna att på endera eller båda av ovannämnda utvägar vinna bidrag till den allmänna arvsfonden för närvarande äro små, kunna dessa utvägar dock bilda riktlinjer för framtiden, då en omarbetning av bestämmelserna om arvsskatt kommer ifråga. Härvid synes jämväl böra beaktas, att en uppdelning av testamentsändamålen i mera individualiserande riktning än hittills skett måhända kan vara påkallad. Då en undersökning av testamentsändamålen torde visa, att godtyckliga, av socialt medvetande icke uppburna testamenten äro tämligen sällsynta, torde emellertid resultatet i finansiellt hänseende av en ökad beskattning av socialt mindervärdiga testamenten icke bliva synnerligen betydande. Slutligen må anmärkas, att i samband med en omarbetning av bestämmelserna om arvsskatten också borde tagas i betraktande frågan, huruvida inkomster av en viss skattekälla inom denna, exempelvis av de högsta arvslotterna, skulle omedelbart ingå till allmänna arvsfonden eller ett anslag i vanlig ordning beviljas fonden, såsom ett med hänsyn till fondens ursprung av billigheten förestavat bidrag till denna. Beloppet bör i varje fall ställas i ett skäligt förhållande till vad årligen tillfaller fonden såsom danaarv. Detta innebär, att det i varje fall icke kan bliva fråga om en fondbildning i större skala. Det bidrag, som den allmänna arvsfonden från nyss angivna synpunkter skäligen kan taga i anspråk, torde icke vara större än att det kan sägas falla inom de naturliga felgränserna för beräkningen av de nuvarande arvsskattemedlens belopp. Såtillvida är lagförslaget, i vad det avser bildandet av en arvsfond, också oberoende av den

120 Inledning.

ifrågasatta revisionen av arvsskatteförordningen. Därest en sådan revision icke för det närvarande kan påräknas, får man stanna vid statsarvets fondering på sätt ovan sagts och i övrigt räkna med de inkomster, som genomi gåvor och testamenten kunna tillföras fonden. SammanVad sålunda anförts om arvsrättens begränsning och om statsarvets användning kan sammanfattas på följande sätt. Den legala arvsrätten bör begränsas, emedan för de längre bort stående'arvsklassernas rätt till arv icke kan åberopas den grund, som erkännes av vår tids rättsuppfattning, nämligen den på skyldskap grundade känslan av ekonomisk och social samhörighet mellan arvlåtaren och arvingen. Det blir härigenom ett antal arv lediga, som uppsamlas av det allmänna, fonderas och komma till nyttig användning. Då dessa arv härstamma från de lägre förmögenhetsgrupperna och frän personer, som av underårighet eller sinnessjukdom varit hindrade från att göra testamente, eller från dem, som, utan att hava gjort testamente, överraskats av döden, torde mot dessa medels fondering och användning till de mindre bemedlade klassernas bästa ej någon rimlig invändning kunna göras. Fonderingen i och för sig tjänar ett gott nationalekonomiskt ändamål, såvitt medlen bevaras såsom kapital. Och de fonderade medlens användning tjänar uppenbarligen ett högst behjärtansvärt socialt syfte. I de länder, där fråga varit om arvsrättens begränsning, har man i regel stannat vid medlens uppsamlande för allmänna ändamål, dock att man i några länder vid hithörande lagförslags behandling jämväl hänvisat till arvsbeskattningen såsom den med nutida samhällsordning bäst överensstämmande utvägen att ur kvarlåtenskaperna uttaga bidrag till vad samhället behöver vare sig för sina allmänna ändamål eller för särskilda • syften, som lagförslagen velat tillgodose. Med hänsyn till de särskilda regler, som hos oss gälla för beskattning, har lagberedningen icke kunnat framställa förslag i detta hänseende, utan begränsat sig till ovan gjorda antydningar.

översikt över Betydelsen av arvsrättens begränsning ligger, såsom förut antytts, mera på jo)sage, ^ principiella än på det ekonomiskt-finansiella området. Arvsrättens grund — det av skyldskapskänslan betingade ekonomiska och sociala sambandet mellan arvlåtaren och arvingen — kräver en begränsning av skyldemäns arvsrätt. Först genom denna reform bygges skyldskapsarvet på en teoretiskt hållbar grundval, i det att invändningar, vilkas berättigande icke kan jävas, bortfalla. Arvsord- . Arvsordningen har i förslaget angivits så, att de arvsberättigade skyldemännen 'skyldeman särskilt uppräknats. Till grund för arvsordningen har lagts parentelprincipen, varigenom beträffande första och andra parentelen överensstämmelse vinnes med gällande rätt. Inom tredje parentelen begränsas arvsrätten till dem, som stå i stammen och omedelbart därunder. För de sist arvsberättigade skyldemännen, farbroder, faster, morbroder och moster, har införts representations-

Inledning.

rätt. Detta är den enda nyhet, som förslaget — frånsett arvsrättens begränsning — innehåller beträffande själva arvsordningen för skyldeman (T kap.). Genom ett riktigt angivande av arvsrättens grund, som föranlett dess ovan- Efterlevande nämnda begränsning, banas väg för de föreslagna stadgandena om efterlevande maliCS (lrvsmakes arvsrätt. Endast av historiska skäl, som numera icke förtjäna att upprätthållas, har hos oss efterlevande makes arvsintresse intill senaste tid fått stå tillbaka även för fjärmare skyldemäns. Då efterlevande make tidigare tillgodosetts genom testamente och bruket av testamente till makes förmån, åtminstone då bröstarvinge saknas, numera blivit så utbrett, att lagbestämd arvsrätt för make regelmässigt ansetts böra ifrågakomma, då bröstarvinge icke finnes, hava bestämmelser härom upptagits och tillika stadganden meddelats om viss rätt för den först avlidne makens arvingar inom andra parentelen att vid efterlevande makes död såsom arv övertaga andel i boet motsvarande den först avlidnes lott (2 kap.). Samma synpunkter, som leda till skyldskapsarvets begränsning, ligga ock Arvsrätt för till grund för förslagets ståndpunkt i fråga om utomäktenskapliga barns arvs- ^j? 1 u^ym rätt. Då för närvarande en på skyldskapskänsla grundad social och ekonomisk samhörighet mellan det utomäktenskapliga barnet och dess fader eller fädernefränder icke lärer genom lagstiftning kunna framtvingas, har utöver gällande lag arvsrätt dem emellan icke föreslagits, dock att arvsrätt stadgats efter fadern, då av honom avgivits förklaring, att barnet skall njuta arvsrätt efter honom såsom barn av äktenskaplig börd. I detta fall, då ovan nämnda samhörighet får anses genom viljeförklaring- omedelbart fastställd, bör ock arvsrätt efter barnet tillkomma fadern. Processuella synpunkter medföra samma resultat. Att tillerkänna utomäktenskapliga barn i allmänhet arvsrätt efter fader och fädernefränder låter sig icke göra med bibehållande av nuvarande processuella bestämmelser, vilka av sociala skäl äro givna till förmån för de utomäktenskapliga barnen utan åtskillnad och därför icke synas böra ändras. Även om de processuella svårigheter, som äro förenade med en verklig faderskapsbevisning, efter hand kunna minskas, återstår en större eller mindre grupp av utomäktenskapliga barn, för vilka saknaden av arvsrätt efter fader redan till följd av det naturliga faderskapets ovisshet icke lärer kunna avhjälpas (3 kap.). Beträffande adoptivbarns arvsrätt och arvsrätt efter sådant barn har ingen Adoptivbarns annan ändring skett i den nyligen antagna lagen än att de arvsrättsliga be- arvsrätt. stämmelserna, med ett mindre tillägg, ansetts böra få sin plats i detta sammanhang, och att några smärre jämkningar, föranledda av förslagets bestämmelser, vidtagits. Adoptionen skapar i viss omfattning den ekonomiska och sociala samhörighet, som är grundläggande för arvsrätten. De här förekommande avvikelserna från den vanliga arvsrätten äro av intresse såsom bevis för riktigheten av nämnda sats (4 kap.). De medel, som inflyta till följd av arvsrättens begränsning, skola enligt Allmänna förslaget jämte de nuvarande danaarven uppsamlas av den allmänna arvs- arvsfonden.

122 Inledning.

fonden och användas såsom bidrag till kostnaderna för samhällets barnavård (5 kap.). Förskott å Till säkerhet för en reellt lika arvsrätt mellan samarvingar hava, då förarv skott å arv lämnats, vissa tolkningsregler lämnats. Förskott å arv medför skyldighet till avräkning å arvslotten men icke skyldighet att återbära överskott. Förskottet grundar ett slags likvidationsanspråk, som begränsas av arvslottens storlek. Att förskott å arv icke behandlas först i samband med arvskiftet utan redan på denna plats beror närmast därav, att reglerna om förskott utgöra en nödvändig förutsättning för laglottens beräknande (6 kap.). Laglott. En garanti för skyldskapsarvets trängsta krets, bröstarvingarna, lämna stadgandena om laglott i överensstämmelse med historiska traditioner såväl inom germansk som romersk rätt. Laglottsreglernas plats i denna avdelning betingas därav, att laglotten enligt germansk åskådning är den innersta kärnan av den lagbestämda arvsrätten (7 kap.). Underhälls- Ett längre gående skydd gives för arvlåtarens barn, som icke erhållit sin i ,Fc.ur uppfostran. Det viktigaste ändamål, som det stora flertalet arv avser att til 1skap. godose, är, såsom redan Bentham anmärkt, det uppväxande släktets underhåll och utbildning. Det synes billigt, att ett med hänsyn till omständigheterna skäligt belopp av kvarlåtenskapen må avtagas för nämnda ändamål. Detta innebär en av sociala skäl påkallad jämkning av de vanliga arvsdelningsreglerna. Bland de omständigheter, till vilka härvid hänsyn måste tagas, är emellertid, utom kvarlåtenskapens art, särskilt att beakta den nödvändiga nedsättning i levnadsvillkoren, som i regel måste drabba ifrågavarande barn i följd av familjeförsörjarens frånfälle (8 kap.). Preskription Vidare givas särskilda bestämmelser om arvsrättspreskription för sädana av rätt till fa|i c |^ r arvinges bortovaro utvisar, att ekonomisk och social samhörighet arv.

'

o

mellan honom och arvlåtaren ej längre kan anses vara för handen. Da motsvarande förhållanden inom andra områden av privaträtten blivit föremål för särskild reglering — tioårig preskription av fordran och tjuguårighävd till fast egendom — hava de grundtankar, vara den gällande rätten vilar, i huvudsak bibehållits. Detta har desto hellre bort ske, som vissa härmed sammanhängande bestämmelser ofta komma till användning icke blott av domstolarna utan även av allmänheten och till följd härav förändringar såvitt möjligt böra undvikas (9 kap.). Allmänna be- Slutligen hava bland allmänna bestämmelser upptagits även stadganden om stämmelser. arvsrättens förverkande. Jämväl dessa stadganden vila på den antagna allmänna grunden för arvsrätten. Då tillämpningsområdet för stadganden av denna art givetvis alltid måste förbliva ytterst ringa, har det ansetts olämpligt att tynga lagtexten med mera utförliga bestämmelser (10 kap.).

Inledning.

123 Bland övriga lagförslag, som framläggas i detta sammanhang, bör särskilt Förslag till uppmärksammas förslaget till lag om ändring av 13 kap. giftermålsbalken, i vad ™drtn9 *v det rör ett tillägg till 12 § av nämnda kapitel. Till den i nuvarande lydelsen av giftermåls-'' detta stadgande upptagna bodelningsregeln, som i dödsbon, där behållningen är balken. ringa, medgiver efterlevande make att utan avseende på arvingars anspråk av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra för hans näring behövliga lösören, har nu fogats det tillägg, att efterlevande make äger att av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse utbekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, i värde uppgår till tretusen kronor. Resultatet blir, att i dödsbo, där makarnas egendom i värde ej överstiger nämnda belopp, h e l a behållningen i regel tillfaller den efterlevande maken. Det skäl, som talar för en dylik grundsats, är framförallt den praktiska nödvändigheten att, såvitt möjligt, i efterlevande makes hand sammanhålla boet, då behållningen är ringa. Såväl från nationalekonomisk som från social synpunkt är detta påkallat. Finnas i det genom den ene makens död upplösta äktenskapet gemensamma barn, som ej erhållit sin uppfostran, länder en sådan anordning i de flesta fall jämväl till deras nytta. Härtill kommer, att i vida kretsar en förskjutning ägt rum i uppfattningen till förmån för efterlevande makes skäliga anspråk i jämförelse med ej mindre vuxna barns än ock andra arvingars. Då själva grundsatsen för svensk rätt i viss mån innebär en nyhet, har beredningen ansett sig böra begränsa stadgandets tillämpningsområde till de fall, i vilka behovet är mest påtagligt. En till sin verkan i stort sett liknande anordning har träffats i England genom »Administration of Estates Act» av år 1925. Enligt denna lag skall efterlevande make utom lösören (personal chattels) jämväl, såvitt möjligt, erhålla 1,000 pund av kvarlåtenskapen. Av överskjutande belopp åtnjuter efterlevande make halva avkastningen för sin livstid, om bröstarvinge finnes, eljest hela avkastningen. Den rätt till avkastningen (ränterätt), som tillkommer efterlevande make, kan avlösas genom utbetalning av ränterättens kapitalvärde. Enligt uppgift av regeringens företrädare vid det ursprungliga lagförslagets behandling i underhuset den 15 maj 1922 understeg kvarlåtenskapen, efter verkställd utredning, nämnda belopp i 98 % av alla de fall, då testamente icke upprättats. I följd härav måste i de allra flesta fall enligt lagen h e l a kvarlåtenskapen tillfalla efterlevande make. Till stöd för bestämmelsen härom åberopades en undersökning av ett stort antal testamenten. Lagen innebure i denna del endast en anpassning efter vad de, som avlidit utan att göra testamente, kunde antagas själva hava velat förordna om sin kvarlåtenskap. Härmed överensstämmer, att den engelska regeln också kan sättas ur kraft genom testamente. Däremot är den regel, som upptagits i det svenska förslaget, en bodelningsregel, som icke genom testamente kan rubbas. Huvudsakligen med hänsyn härtill har i det svenska förslaget värdegränsen blivit satt väsentligt lägre än i den engelska lagen.

Förslag till lag om arv. 1 KAP. Om skyldemäns arvsrätt. Såsom i inledningen utvecklats, framstår enligt svensk liksom enligt germansk rättsåskådning- överhuvud det i lagen bestämda arvet och ej testamentet såsom den naturliga grunden för succession i kvarlåtenskap. Arvsordningen söker återgiva de regler för skyldemäns arv, som kunna antagas överensstämma med den allmänna uppfattningen om närhet i skyldskap. Och såvitt angår förhållandet närmare skyldeman emellan innebär i allmänhet testamentet ej ett uteslutande av dessa från den i lagen givna arvsföljden utan allenast vidtagandet av vissa jämkningar i denna. Lagberedningens förslag ansluter sig till denna historiskt givna uppfattning av förhållandet mellan släktarvet och testamentsarvet. Första kapitlet i förslaget upptager därför arvsordningen. Då lagberedningen i sin allmänna motivering redan behandlat frågan om arvsrättens begränsning samt därvid ansett sig böra föreslå, att arvsrätt icke tillerkännes andra skyldeman än egna avkomlingar, föräldrar, syskon och deras avkomlingar, far- och morföräldrar samt föräldrars syskon, återstår här allenast att pröva, huruvida någon ändring i de för dessa arvingars del för närvarande gällande reglerna kan anses påkallad. Då beredningen av skäl, som nedan skola utvecklas, ansett sig böra, i överensstämmelse med historisk och gällande, inhemsk och främmande rätt, för utomäktenskapliga barn förorda en särställning i arvsrättsligt hänseende, hava bestämmelserna om dessa barns arvsrätt ej upptagits i förevarande sammanhang utan behandlats för sig i 3 kap. I överensstämmelse med hävdvunnen uppfattning förstås därför i 1 kap. liksom eljest i lagen, där annat ej utsäges, med uttrycken barn och avkomlingar blott sådana, som hava äktenskaplig börd. Likaså avse andra beteckningar för skyldeman, såsom föräldrar och syskon, endast sådan skyldskap, som grundar sig på äktenskap. 1 §• Arvet går i första hand till den avlidnes barn. I överensstämmelse med gällande inhemsk och främmande rätt är vidare föreslaget, att avlidet barns avkomlingar skola träda i dess ställe och att varje gren därvid skall taga lika lott (stirpaldelning). Avlägsnare avkomling ärver blott, om närmare avkomling, genom vilken han är släkt med arvlåtaren, är avliden. Att i

Lag ont arv, 1 kap. 1 och 2 §§.

lagtexten upptaga en regel av sistnämnda innebörd har ej ansetts erforderligt. Av berörda rätt för avkomlingar att träda till arv i faders eller moders ställe, få ej vidare slutsatser dragas än nu nämnts. Denna s. k. representationsrätt innebär sålunda icke, att avkomlingarnas arvsrätt skulle härleda sig från faderns eller moderns rätt, utan avkomlingarna ärva med självständig rätt. Att den döde arvingen på grund av arvsrättens förverkande eller annan orsak ej själv skulle ägt taga arv, inverkar därför ej i och för sig på avkomlingarnas rätt. Ej heller möter något hinder för representanten att ärva arvlåtaren på den grund, att representanten förverkat arvsrätt i förhållande till den, han representerar. Det är tillräckligt, men å andra sidan också erforderligt, att representanten själv är arvsberättigad i förhållande till arvlåtaren. Såsom ovan framhållits, avses i förevarande paragraf med arvlåtarens avkomlingar hans avkomlingar med äktenskaplig börd. De av dem, som i det särskilda fallet taga arv efter arvlåtaren, kallas hans bröstarvingar. Då enligt förslaget — liksom enligt gällande rätt — under begreppet bröstarvinge hänföres endast egen arvsberättigad avkomling, avses ej därmed adoptivbarn eller dess avkomling, ehuru de enligt 4 kap. 1 § äga taga arv såsom arvlåtarens egna avkomlingar av äktenskaplig börd. I den mån däremot arvsrätt efter arvlåtaren enligt 3 kap. tillkommer barn utom äktenskap och dess avkomlingar, äro jämväl sådana avkomlingar till arvlåtaren att hänföra till hans bröstarvingar.

2§. Även beträffande arvets gäng inom andra parentelen överensstämma de i Arvsrätten förevarande paragraf givna bestämmelserna till innehållet med nu gällande rätt. vwm ^\dra _,.

i

.

,

.

rt

o

parentelen.

Enligt bestämmelserna i 2 § första och andra styckena skola, om bröstarvingar ej finnas, arvlåtarens föräldrar dela arvet. I avliden faders eller moders ställe träda arvlåtarens syskon, och representationsrätt finnes jämväl för syskons avkomlingar. Av bestämmelsen att arvlåtarens syskon skola taga den döde faderns eller moderns lott följer omedelbart, att då båda föräldrarna äro döda, syskonen taga hela arvet. Att såsom i gällande rätt upptaga en särskild föreskrift härom, har därför ej ansetts erforderligt. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever en av arvlåtarens föräldrar, tillfaller arvet denne. Av det sätt, varpå 2 § tredje stycket avfattats, framgår, att de i andra stycket upptagna reglerna ej avse det fall, att efter arvlåtaren finnas halvsyskon. Bestämmelser av samma innehåll som de svenska finnas i dansk, norsk, tysk Främmande ratt och schweizisk rätt. Enligt fransk rätt däremot gäller, att syskon ärva jämte föräldrarna, även om båda dessa äro i livet. Om således arvlåtaren efterlämnar såväl föräldrar som syskon, taga föräldrarna hälften och syskonen hälften av arvet. Är en av föräldrarna död, taga syskonen jämväl den fjärdedel, som skolat tillfalla den döde. Syskons avkomlingar hava representationsrätt. Efterlämnar arvlåtaren ej syskon eller syskons avkomlingar, taga föräldrarna hela arvet. Är jämväl en av föräldrarna död, tillfaller hans

126 Lag om arv, 1 kap. 2 §.

hälft icke den andre av föräldrarna utan den döde faderns eller moderns närmaste anförvanter enligt arvsordningen. Den eller de ascendenter till den döde, som stå närmast i grad, ärva sålunda den hälft, som är tilldelad deras sida. Finnas ej ascendenter å den sidan, går dess hälft till de i grad närmaste sidoarvingarna å samma sida i tredje eller i högre parenteler. Först om inga arvingar finnas å den förevarande sidan, går arvet över till den efterlevande av föräldrarna å andra sidan. Enligt ovan omförmälda »Administration of Estates Act» av år 1925 gäller för Englands del, i överensstämmelse med övriga förut omnämnda rättssystem utom det franska, att om bröstarvingar ej finnas, föräldrarna taga hela arvet. För det fall att blott en av föräldrarna är i livet, intager däremot den engelska rätten en från de övriga rättssystemen avvikande ståndpunkt, i det att den döde faderns eller moderns del tages av den efterlevande av föräldrarna med uteslutande av arvlåtarens syskon. Dessa hava alltså ej representationsrätt. Att till förmån för vare sig den franska eller engelska principen vidtaga någon ändring i den svenska rättens regel, vilken har historisk hävd och fortfarande torde stå i full överensstämmelse med rättsuppfattningen i vårt land, synes ej kunna ifrågakomma. Halvskyldas Beträffande halvskyldas rätt till arv har någon ändring i sak ej föreslagits arvsratt. • y a c j £»r n ärvarande gäller. Den svenska rättens ståndpunkt härutinnan, som överensstämmer med de främmande rättssystemen utom det engelska, enligt vilket halvskylda ärva blott om helskylda ej finnas, måste anses på ett naturligt och följdriktigt sätt reglera frågan om halvskyldas arvsrätt. I tysk och schweizisk rätt har någon särskild bestämmelse i lag ej ansetts erforderlig i fråga om halvskyldas rätt till arv. Detta beror därpå, att dessa lagar givit stadgandet angående representationsrätt inom andra parentelen det innehåll, att i avliden faders eller moders ställe dess a v k o m l i n g a r inträda. Av ett dylikt stadgande följer utan vidare, såväl att den halvskylde inträder i sin avlidne faders eller moders rätt jämte dennes övriga avkomlingar (andra halvskylda och helskylda), som ock att den halvskylde tager del allenast i den lott, som skolat tillkomma hans fader eller moder. I förevarande paragraf tredje stycket äro däremot bestämmelser upptagna angående det fall, att efter arvlåtaren finnas halvsyskon eller deras avkomlingar. Detta har sin grund däri, att de arvingar, som vid arvlåtarens föräldrars död komma i åtnjutande av arvsrätt, i förslaget betecknas icke såsom föräldrarnas avkomlingar utan som arvlåtarens syskon. Beredningen har velat undvika den mindre konkreta beteckning av ifrågavarande arvingar, som, på sätt nämnts, blivit använd i vissa främmande arvsordningar, och i stället, i överensstämmelse med nu gällande rätt, angiva dem med den i det allmänna språkbruket hävdvunna benämningen. I fråga om den lagbestämda arvsordningen, vilken i ett land, där testamentet inom de bredare lagren ej vunnit någon större användning, bör vara levande i folkets medvetande, är denna synpunkt, särskilt i fråga om så nära arvingar som syskon, av stor vikt. Att med an-

Lag om arv, 1 kap. 2 och 3 §§.

vändande av den av beredningen sålunda förordade beteckningen en följd måste bliva, att en bestämmelse angående halvskyldas arvsrätt intages i lagen, synes så mycket mindre kunna föranleda till ett frångående av den föreslagna avfattningen, som det med hänsyn till nyssnämnda synpunkt ej torde vara utan betydelse, att reglerna för halvskyldas arvsrätt kommer till ett tydligt uttryck i lagen. Enligt den i första punkten tredje stycket upptagna regeln skola, då såväl halvsyskon som helsyskon eller dessas avkomlingar finnas, halvsyskonen taga den lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Är sålunda en av arvlåtarens föräldrar död, dela halvsyskonen, därest de äro avkomlingar till den döda fadern eller modern, arvet med helsyskonen. Lever däremot den av föräldrarna, vars avkomlingar halvsyskonen äro, taga helsyskonen hela arvet. Äro båda föräldrarna döda, och såväl halv- som helsyskon finnas, dela halvsyskonen jämte helsyskonen sin döda faders eller moders lott, medan den andra av föräldrarnas lotter tages blott av helsyskonen. Om helsyskon ej finnas och båda föräldrarna äro döda, går enligt andra punkten i tredje stycket hela arvet till halvsyskonen. Avlidet halvsyskons avkomlingar hava representationsrätt. 3 §• Av skäl, som ovan angivits, har beredningen föreslagit en begränsning av Arvsrätten in arvsrätten inom tredje parentelen av innebörd, att allenast far- och morför°^tef^ äldrar samt föräldrars syskon, d. v. s. arvlåtarens farbröder och fastrar, morbröder och mostrar, upptagas såsom arvsberättigade. Enligt gällande rätt taga far- och morföräldrar såsom arvingar i andra led arv före föräldrars syskon, vilka äro släkt med arvlåtaren i tredje led. Representationsrätt förekommer ej för sistnämnda arvingars del. Detta innebär, att så länge en av far- eller morföräldrarna lever, tager han, med uteslutande av föräldrarnas syskon, hela arvet. Förutom i finsk rätt, som härutinnan återgiver den svenska regeln, synes Främmande tätL någon motsvarighet till denna ståndpunkt ej förefinnas i andra främmande rättssystem än det engelska, som i ovan omförmälda lag av år 1925 giver far- och morföräldrarna företräde till arv framför föräldrars syskon och sålunda ej tillerkänner de sistnämnda representationsrätt. Enligt dansk, norsk, schweizisk och tysk rätt hava däremot avkomlingar av far- och morföräldrar representationsrätt. Är en av far- eller morföräldrarna död, taga sålunda hans avkomlingar arvet. Finnas ej avkomlingar efter honom, tillfaller arvet den andre av far- eller morföräldrarna eller, om han är död, hans avkomlingar. Först när inom tredje parentelen arvingar ej finnas å ena sidan, övergår arvet till den andra. I Norge gäller samma regel, dock med den modifikation, som följer av arvsrättens begränsning till och med femte led. I avlidna far- eller morföräldrars ställe träda således inga andra än deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Såsom vid 2 § nämnts, vidtager i fransk

128 Lag om arc. i kap. 3 $.

rätt, då varken descendenter eller syskon eller deras avkomlingar finnas, redan i andra parentelen en delning av kvarlåtenskapen i en fäderne- och en mödernedel. Vardera sidans lott går till ascendenterna å samma sida eller, om sådana ej finnas, till sidoarvingarna. Så länge arvingar finnas å ena ridan, kan arvet ej övergå till den andra. Med hänsyn till nämnda delningsregel kan, i motsats till vad som gäller hos oss, exempelvis mormodern ej utesluta farbrodern från arv. Då inom de särskilda sidorna representationsrätt icke förekommer, utesluta far- och morföräldrar alltid föräldrars syskon å samma sida. Mormodern utesluter följaktligen, såsom i svensk rätt, morbrodern från arv. Den gällande svenska regeln, enligt vilken arvlåtarens föräldrars syskon ej hava representationsrätt efter sina föräldrar, d. v. s. arvlåtarens far- och morföräldrar, medför resultat, som näppeligen kunna anses tillfredsställande. Dels innebär nämligen denna regel ett gynnande av äldre generation på yngre generations bekostnad, vilket med hänsyn till far- och morföräldrarnas i regel höga ålder synes mindre lämpligt. Dels medför den, att ena sidans arv ledes över till den andra sidan, där en kumulering av arvlåtarens hela kvarlåtenskap alltså sker. Ett dylikt gynnande av en sida på den andra sidans bekostnad förefaller ej billigt. Särskilt framträdande blir detta på den grund att det regelmässigt torde vara en och samma sida, nämligen mödernesidan, som gynnas på fädernesidans bekostnad. Yngst bland ascendenterna i tredje parentelen lärer nämligen i allmänhet mormodern vara. Hon kommer alltså att helt utesluta arvlåtarens farbröder och fastrar från arvet. Detta omfattar emellertid ofta egendom, ärvd från den förvärvande fadern, möjligen ock från farföräldrarna. Då den grundsats, vilken plägar uttryckas med orden p a t e r n a p a t e r n i s , m a t e r n a m a t e r n i s och innebär att arv, som kommit frän ena sidan, bör gå i arv blott inom samma sida, givetvis icke numera kan upprätthållas, uppnår man genom att tillåta, att vid far- och morföräldrarnas död deras barn inträda vi deras ställe, i allt fall att ett fullständigt överförande från den ena sidan till den andra av en från den förra härstammande förmögenhet" ej kan ske, så länge arvingar å den sidan finnas. Någon fara för arvets allt för stora splittring på flera händer lärer vid tillämpning av en sådan regel näppeligen förefinnas, särskilt om kusiner, på sätt beredningen föreslagit, uteslutas från arvsrätt. En bestämmelse om representationsrätt för far- och morföräldrarnas barn medför slutligen, liksom städse ett med representationsrätt förenat parentel system, den fördelen, att arvets slutliga fördelning ej påverkas av den tillfälliga omständigheten, när dödsfallet inträffar. På grund av vad sålunda anförts, finner beredningen, att representationsrätt bör, liksom inom första och andra parentelen, tillämpas även beträffande förevarande arvingar inom tredje parentelen. Beredningen har därför, i överensstämmelse med vad som gäller i såväl dansk och norsk som schweizisk och tvsk rätt, föreslagit, att om någon av far- eller morföräldrarna är död,

Lag om arv, 1 kap. 3 och 4 §§.

hans barn, d. v. s. arvlåtarens farbröder och fastrar, morbröder och mostrar, i skola taga den dödes lott. Regeln innebär, att om exempelvis farfadern är död, farbrodern tager dennes del och således med farmodern delar fädernesidans lott, och att, om jämväl farmodern är död, fädernesidans lott ej ledes 'över till mödernesidan utan i sin helhet tages av farbrodern. Däri att ledande av arvet från den ena sidan över till den andra i sistnämnda fall ej kommer att ske, överensstämmer förslaget jämväl med fransk rätt. Har vid någon av far- och morföräldrarnas död denne ej efterlämnat barn, går den dödes lott till den andra av far- och morföräldrarna eller, om ej heller denne finnes i livet, till hans barn, d. v. s. barn i ett annat gifte. Först om ingen arvinge finnes a den förevarande sidan, går arvet över till den andra sidan. I fråga om halvskyldas rätt till arv gälla motsvarande regler, som beträf- Halvskyldas arvsräU fande andra parentelen ovan utvecklats. Halvskyld ärver sålunda jämte helskyld men tager del blott i den lott, som skolat tillfalla hans fader eller moder. Sålunda taga exempelvis farfaderns barn i ett annat gifte, med farmoderns respektive mödernesidans uteslutande, farfaderns lott. Detta framgår av det i paragrafen använda uttrycket »den dödes barn», som omfattar såväl hel- som halvsläkt. För det fall att den avlidne farfadern ej har barn, tager farmodern arvet. Är också farmodern död, går arvet ej över till morföräldrarnas sida, för den händelse farmodern har barn. Då dessa i detta fall måste härröra från ett annat gifte än med farfadern, har det ansetts lämpligt att genom att utsäga detta i lagtexten giva densamma en mera konkret avfattning än förhållandet skulle hava blivit, om blott uttrycket barn använts. Detta innebär naturligen icke, att representationsrätt ej jämväl tillkommer barn utom äktenskap, som har arvsrätt enligt 3 kap. 1 §. 4 §.

Det liar ansetts lämpligt att, då en begränsning av de arvsberättigades Arvsrättens krets föreslagits, ej blott angiva, vilka skyldeman, som äga taga arv efter ^ f ^ J f ^ den avlidne, utan även direkt utsäga, att några andra skyldeman än de så- 1-3 §§ lunda nämnda ej på grund av lag äro arvsberättigade. De, som uteslutits, ™mnäa aro, såsom av den föregående redogörelsen framgår, i tredje parentelen arvlåtarens kusiner samt deras avkomlingar och dessutom samtliga medlemmar av högre parenteler.

9—841969

130 Lag om arc, 2 kap.

2 KAP. Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i efterlevande makens bo. Den ställning, efterlevande make intager i förmögenhetshänseende vid den först avlidne makens död, bestämmes i första hand av de principer, som gällt i fråga om makarnas äktenskapliga förmögenhetsförhållanden. Där egendomsgemenskap i större eller mindre omfattning ägt rum mellan makarna, medför dödsfallet en delning av den samfällda egendomen. Allenast vad därvid tillägges den dödes lott ingår i kvarlåtenskapen efter honom. Vad vid delningen tillägges efterlevande maken, tillhör denne såsom andelsberättigad i den samfällda egendomen, d. v. s. enligt svenskt rättsspråk på grund av giftorätt. Där åter egendomsskillnad rått mellan makarna, behåller efterlevande maken sin egendom. Den dödes egendom tillfaller hans arvingar. Främst i de länder, där den av lagen givna förmögenhetsordningen mellan makar är grundad på egendomsskillnad, har behovet av att trygga den efterlevandes ställning i förmögenhetshänseende tillgodosetts genom bestämmelser om arvsrätt för efterlevande make. Men även där enligt lag egendomsgemenskap äger rum mellan makar, tillerkännes numera i allmänhet den efterlevande nyttjanderätt eller full arvsrätt till en del av den dödes kvarlåtenskap eller till kvarlåtenskapen i dess helhet. Omfattningen av den efterlevandes rätt är vanligen beroende därav, huruvida arvsberättigade släktingar till den döde finnas och vilka dessa äro. Den starka ställning, efterlevande make i allmänhet intager i modern lagstiftning, har dock vunnits först efter en lång strid med de till en början övermäktiga släktintressena. Den historiska utvecklingen på området, som är nära förbunden med frågan om kvinnans familjerättsliga ställning över huvud, kan naturligen här beröras endast i största korthet. Den romerska Enligt den äldre romerska rätten, då äktenskapet medförde, att husfrun räHm kom in manum mariti, blev vad hustrun ägde vid äktenskapets ingående eller senare förvärvade mannens egendom. Som hustrun erhöll en dotters ställning, hade hon samma rätt till arv som en dotter. Enligt den senare romerska rätten äter, då formfritt äktenskap infördes, förblev vardera maken ägare till sin egendom. Hustrun behöll ock förvaltningsrätten däröver. Enär mannen skulle bära kostnaderna för det gemensamma hushållet, blev det emellertid vanligt, att han vid äktenskapets ingående erhöll en hemgift, dos, vars avkastning tillföll honom såsom bidrag till hushållskostnaderna. Vid äktenskapets upplösning återlämnades dos till hustrun. Vidare förekom, att mannen vid äktenskapets ingående säkerställde hustrun genom en gåva (donatio propter nuptias). Vanligen blev denna gåva återgiven till mannen såsom dos och kom hustrun till godo först vid äktenskapets upplösning. Däremot

Lag om arv, 2 kap.

grundade i äldre tid äktenskapet ej arvsrätt för maken. Genom den pretoriska rätten infördes emellertid arvsrätt för efterlevande make, när arvingar ej funnos på grund av skyldskap till den döde (bonorum possessio unde vir et uxor). Enligt den justinianska rätten ägde dessutom den fattiga änkan arvsrätt till en fjärdedel av kvarlåtenskapen efter mannen, när han ej efterlämnat mer än tre barn. Levde mer än tre barn efter honom, ägde hon arvsrätt allenast till ett barns lott (portio virilis). Tog änkan denna lott vid sidan av sina egna barn, erhöll hon blott nyttjanderätt (ususfructus) till lotten. Enligt germansk rätt var ursprungligen dottern utesluten från all arvsrätt Den ger, till den värdefullaste egendomen, jorden. Hon ägde allenast rätt till under- ska rät hall av sin fader eller efter hans d ö d > v sina bröder och dessutom i begränsad omfattning arvsrätt till lös egendom. Då hon ingick äktenskap, förlorade hon dessa rättigheter mot sin egen familj men ägde till sin make medföra en utstyrsel i husgeråd, kläder, smycken o. dyl. Den av henne sålunda inedförda egendomen blev mannens. Blott personliga bruksföremål förblevo hustruns egendom och tillföllo efter hennes död vanligen hennes döttrar. Någon arvsrätt fanns varken för henne efter mannen eller för honom efter hustrun. Emellertid uppstod bruket, att mannen vid äktenskapets ingående tillförsäkrade hustrun en del av sin förmögenhet till tryggande av hennes ställning såsom änka (dos, AYlderlegung, Wittum). Förmögenheten övergick dock belastad med hustruns anspråk till mannens arvingar. Tidigt förekom ock morgongåva. Även sedan arvsrätt för dotter erkänts i vidsträcktare omfattning och sålunda en hustru kunde i äktenskapet införa jämväl fast egendom, erhöll mannen på grund därav, att hustrun stod under hans målsmanskap (mundium, Munt), förvaltnings- och nyttjanderätt till den av henne införda egendomen. Vid hennes död övergick egendomen till hennes arvingar. Arvsrätt fanns i allmänhet icke för hustrun efter mannen eller för mannen efter hustrun. Då äktenskapet upplöstes genom mannens död, hade emellertid änkan vanligen rätt att kvarbliva på gården och tillsammans med arvingarna njuta avkastningen därav, så länge hon förblev änka (Recht des Beisitzes). I stället för denna rätt tillerkändes henne understundom en usufructuarisk rätt till en viss del av mannens kvarlåtenskap. Enligt burgundisk lag hade sålunda änka sådan rätt, om mannen efterlämnat mer än ett barn, till en fjärdedel, eljest till en tredjedel av kvarlåtenskapen. Var äktenskapet barnlöst, bortföll dock anspråket, om änkan hade egen förmögenhet eller eljest av mannen tillförsäkrats tillräcklig försörjning. Västgotisk rätt gav änka nyttjanderätt till ett barns lott, och bayersk rätt tillerkände henne vid sidan av barn nyttjanderätt till ett barns lott i hela kvarlåtenskapen, eljest till hälften av den lösa egendomen. Sådan nyttjanderätt gick förlorad, om änkan trädde i nytt gifte. Då hustrun avled före mannen, behöll denne, om barn funnos i äktenskapet, förvaltnings- och nyttjanderätten till deras mödernearv, så länge barnen stodo under hans mundium. Eljest utlämnades arvet efter hustrun till hennes arvingar. Enligt longobardisk rätt var dock mannen på grund av sitt mundium

132 Lag om arv, 2 kap.

över hustrun hennes arvinge. Vidare blevo inom västgotisk rätt i viss omfattning den romerska rättens arvsregler rådande. Tyskland. Under den rättsutveckling, som ägde rum inom de delar av det germanska Europa, varav det tyska riket bildades, utformades sa småningom inom olika landsdelar olika äktenskapliga förmögenhetsordningar. Dessa vilade antingen på principen egendomsskillnad med egendomens förening under mannens förvaltning (Guterverbindung) eller på mer eller mindre genomförd egendomsgemenskap (Giitergemeinschaft). Ej sällan var förmögenhetsordningen beroende av om barn funnos i äktenskapet eller icke (beerbte eller unbeerbte Ehe). Där Guterverbindung rådde, behöll vardera maken äganderätten till den av maken införda fasta egendomen, men mannen ägde under äktenskapet förvaltnings- och nyttjanderätt till den egendom, som införts av hustrun. Upplöstes äktenskapet genom hustruns död, gick hennes fasta egendom till hennes närmaste arvingar och vissa lösören, kläder, smycken, sängkläder, vävnader, får och gäss in. m. (Gerade) tillföllo hennes kvinnliga anförvanter. Övrig henne tillhörig lös egendom behölls utan ersättning av mannen. Om åter mannen avled före hustrun, erhöll änkan utom sin fasta egendom ovannämnda lösa egendom (Witwengerade). Hon ägde vidare, om barn funnos i äktenskapet, kvarbliva å gården och taga del av dess avkastning. Enligt vissa rättssystem tillerkändes vidare efterlevande make en viss del av den dödes kvarlåtenskap (portio statutaria), särskilt när barn icke funnos. Rådde i äktenskapet allmän egendomsgemenskap, sammanföll båda makarnas egendom i en samfälld massa (Gesamtgut), som ansågs tillhöra makarna gemensamt. Vid ena makens död delades den samfällda egendomen i kvotdelar, vanligen erhöll vardera maken hälften, understundom änkan en tredjedel. Enligt vissa rättssystem ägde dock vid barnlösa äktenskap den efterlevande rätt att taga hela kvarlåtenskapen. Vidare är att märka, att när barn funnos, den efterlevande i allmänhet ägde fortsätta egendomsgemenskapen med dem (fortgesetzte Giitergemeinschaft). Skyldighet att skifta inträdde dock vid omgifte. Emellertid kunde egendomsgemenskapen vara inskränkt till lös egendom och egendom, som annorledes än genom arv förvärvades under äktenskapet (Fahrniss- och Errungenschaftsgemeinschaft). 1 sådant fall tillerkändes i allmänhet efterlevande make, när äktenskapet var barnlöst, nyttjanderätt 1 ill den dödes enskilda egendom och nyttjanderätt eller äganderätt till den dödes lott i Fahrniss och Errungenschaft. Mannen tryggade emellertid ofta hustruns ställning genom att tillförsäkra henne äganderätt eller nyttjanderätt såsom änka till någon mannens fastighet, och även utan utfästelse av mannen ägde hon utfå morgongåva. Jämväl andra fördelar i boet ansågos tillkomma henne. I övrigt överläts det åt makarna själva att tillgodose varandras intressen genom gåvor för dödsfall. I anslutning till historiskt givna förhållanden uppställde den preussiska allmänna landsrätten av år 1794 såsom legal förmögenhetsordning mellan makar för vissa delar av landet allmän egendomsgemenskap (allgemeine Göter-

Lag om arc, 2 kap.

gemeinschaft) men i övrigt egendomsskillnad med förvaltningsgemenskap (Guterverbindung). Den efterlevande tillerkändes emellertid vid Guterverbindung arvsrätt i den avlidnes egendom vid sidan av bröstarvingar till ett barns lott (Kindesteil), dock högst en fjärdedel, och vid sidan av föräldrar, syskon eller syskons barn till en tredjedel samt vid sidan av avlägsnare släktingar till hälften. Funnos ej skyldeman i sjätte led, ärvde efterlevande maken hela kvarlåtenskapen. Om egendomsgemenskap helt eller delvis varit rådande mellan makarna, hade den efterlevande vid sidan av descendenter ej rätt till arv i den dödes lott av den samfällda egendomen. Hälften av den arvslott, som lagen tillade efterlevande make, var laglott. Den tyska borgerliga lagen av. år 1896 upptar såsom primär förmögenhetsordning mellan makar förvaltningsgemenskap (Verwaltungsgemeinschaft). Mannen förvaltar hustruns egendom, vilken vid äktenskapets upplösning återgår till henne eller hennes arvingar. Genom äktenskapsförord kunna makarna välja något av vissa andra förmögenhetssystem, grundade på mer eller mindre genomförd egendomsgemenskap (allgemeine Giitergemeinschaft, Errungenschaftsgemeinschaft och Fahrnissgemeinschaft). Hustrun kan ock genom äktenskapsförord förbehålla sig viss egendom såsom enskild (Vorbehaltsgut), vilken i sådant fall står under hennes egen förvaltning. Där egendomsgemenskap varit rådande, delas vid endera makens död den samfällda egendomen (Gesamtgut) lika mellan den efterlevande och den först avlidnes arvingar. Men vare sig egendomsskillnad eller egendomsgemenskap rått mellan makarna, har den efterlevande arvsrätt efter den först avlidne. Efterlevande maken ärver vid sidan av skyldeman, tillhörande första parentelen, en fjärdedel av kvarlåtenskapen, vid sidan av skyldeman, tillhörande andra parentelen, eller vid sidan av far- eller morföräldrar hälften av kvarlåtenskapen. Är någon av far- eller morföräldrarna död, tillfaller även den del av kvarlåtenskapen, som skulle hava gått till dennes avkomlingar, efterlevande maken. Finnas ej skyldeman av första eller andra parentelen, ej heller far- eller morföräldrar, ärver efterlevande maken hela kvarlåtenskapen. Hälften av arvslottens värde är laglott, som arvlåtaren ej kan genom testamente beröva efterlevande maken, med mindre denne gjort sig skyldig till förfarande, på grund varav arvlåtaren var berättigad yrka skilsmässa. I fall, då arvlåtaren vid dödsfallet ägt yrka skilsmässa på grund av sådant förfarande från efterlevande makens sida och väckt talan om skilsmässa eller separation, äger ej heller arvsrätt för efterlevande maken rum. Då efterlevande make äger taga arv vid sidan av skyldeman av andra parentelen eller far- eller morföräldrar, må han utöver sin arvslott såsom fördel ur boet utbekomma till det gemensamma hushållet hörande möbler, husgeråd och andra föremål, som ej äro tillbehör till fast egendom, samt bröllopsgåvor. När allgemeine Giitergemeinschaft på grund av äktenskapsförord rått mellan makarna, är, om gemensamma arvingar finnas, efterlevande makens ställning än starkare. Den samfällda egendomen skiftas ej med anledning av döds-

134 Lag om arv, 2 kap.

fallet, utan egendomsgemenskapen fortsattes mellan efterlevande maken och de gemensamma bröstarvingarna (fortgesetzte Giitergemeinschaft). Finnas andra bröstarvingar till den döde, utfå de sina lotter. Efterlämnar den döde enskild egendom (Sondergut eller Vorbehaltsgut), delas denna i vanlig ordning, därvid efterlevande maken äger tillgodonjuta sin arvsrätt. Efterlevande maken kan avböja egendomsgemenskapens fortsättande, och äger i sådant fall skifte jämväl av den samfällda egendomen omedelbart rum. Under fortsatt egendomsgemenskap har efterlevande maken, även om det är hustrun, samma förvaltningsrätt över den samfällda egendomen som under äktenskapet mannen. Egendomsgemenskapen upphör med efterlevande makens död eller omgifte. Denne kan ock själv när som helst häva egendomsgemenskapen. Annan delägare i boet kan yrka egendomsgemenskapens hävande på i huvudsak enahanda skäl, som kunna av hustrun under äktenskapet åberopas till grund för yrkande om egendomsgemenskapens hävande. Då i anledning av den fortsatta egendomsgemenskapens upphörande delning sker, skall, sedan boutredning ägt rum, hälften av Gesamtgut tillfalla efterlevande maken och andra hälften arvingarna. Efterlevande maken är vid denna delning såtillvida sämre ställd än han skulle hava varit, om delningen skett omedelbart i anledningav den först avlidne makens död, som efterlevande maken ej kommer i åtnjutande av arvslott. Make kan genom testamente utesluta den efterlevande från rätt att fortsätta egendomsgemenskapen i de fall, då maken ägt beröva den efterlevande hans laglott eller yrka egendomsgemenskapens hävande. I Frankrike härskade under medeltiden i dess sydliga delar den romerska rätten (le droit écrit). Där gällde således främst regeln om den fattiga änkans fjärdedel. De sedvanerättsliga grundsatser (le droit coutumier), som rådde i övriga delar av landet, vilade åter väsentligen på äldre germansk rätts grund. Kvinnan ägde endast att som arv utfå en del av lösegendomen och att vid ingående av äktenskap erhålla en utstyrsel. I äktenskapet tryggades dock hennes ställning för det fall, att hon skulle överleva mannen, genom en dos (douaire) från mannens sida. Så småningom utvecklades såsom primär förmögenhetsordning inom större delen av landet egendomsgemenskap i lös egendom. Hustruns fasta egendom förblev hennes men med förvaltnings- och nyttjanderätt för mannen. Vid äktenskapets upplösning delades den lösa egendomen och med tiden jämväl all under äktenskapet förvärvad fast egendom i kvotdelar. Hustrun och hennes arvingar erhöllo till en början i allmänhet en tredjedel och senare hälften. Såframt avtal om douaire ej träffats, hade änkan dessutom rätt att såsom legal douaire åtnjuta nyttjanderätt (usufruit) till en del av kvarlåtenskapen efter mannen. Så småningom erkändes rätten att genom förord stadga avvikelser från nämnda förmögenhetsordning. I Code civil upptages emellertid densamma fortfarande såsom huvudsystem (la communauté legale). Genom förord kunna andra system väljas, såväl system med mer eller mindre omfattande egendomsgemenskap som rena egendomsskillnadssvstem. Code civil tillerkände vidare efterlevande make arvsrätt, dock endast

Lag om arv, 2 kap.

när skyldeman till den döde icke funnos. Allenast statskassans arvsanspråk stod sålunda tillbaka för makens. Utan hänsyn till det förmögenhetssystem, som varit rådande mellan makarna, har den efterlevande genom lag den 1 mars 1891 erhållit nyttjanderätt (usufruit), om den avlidne efterlämnat barn i äktenskapet med efterlevande maken, till en fjärdedel av kvarlåtenskapen, om den avlidne efterlämnat barn i ett tidigare gifte, till en lott, motsvarande ett barns lott, dock högst en fjärdedel, och om den döde efterlämnat andra arvingar, till hälften av kvarlåtenskapen. Har den döde ej efterlämnat arvsberättigad skyldeman eller erkänt barn utom äktenskap, ärver efterlevande maken med full äganderätt hela kvarlåtenskapen. Dessa bestämmelser gälla ej, därest den avlidne genom testamente annorledes förordnat. Enligt 1891 års lag upphörde efterlevande makens nyttjanderätt i händelse av omgifte, såframt det fanns avkomlingar till den avlidne. Denna begränsning av den efterlevandes rätt upphävdes dock 1917. I den österrikiska allmänna borgerliga lagen av 1811 upptogs såsom legal förmögenhetsordning mellan makar ett dotalsystem, uppbyggt på romerskrättslig grund. Varken egendoms- eller förvaltningsgemenskap inträder. Hustrun råder själv (iver sin egendom, med undantag av hemgiften (Heirathsgut). Vid äktenskapets upplösning återgår hemgiften eller ersättning därför till hustrun eller hennes arvingar. Om mannen till hustrun utfäst en s. k. Widerlage (contrados), tillfaller den ock hustruns sida. Genom förord kan ett underhåll bestämmas att utgå till hustrun såsom änka, så länge hon är ogift (Witwengehalt). Egendomsgemenskap, total eller partiell, kan jämväl införas genom äktenskapsförord. Bestämmelser äro även givna om arvsrätt för efterlevande make. Efter senast år 1914 vidtagna lagändringar ärver efterlevande make vid sidan av arvlåtarens bröstarvingar en fjärdedel, vid sidan av arvlåtarens föräldrar och deras avkomlingar eller far- och morföräldrar hälften av kvarlåtenskapen. Ar jämte farfader, farmoder, morfader eller mormoder avkomling till sådan avliden ascendent arvsberättigad, erhåller efterlevande maken tillika den andel, som skulle hava tillkommit denne. På efterlevande makens arvslott skall dock avräknas vad som tillkommer honom av den avlidnes förmögenhet pa grund av förord och arvsavtal (Erbvertrag). Då full egendomsgemenskap råder på grund av äktenskapsförord, medför således bestämmelsen om arvsrätt för efterlevande make i regel ej ökning av den hälft, som tillkommer honom. Finnas ej arvingar till den avlidne av första eller andra parentelen eller fareller morföräldrar, tillfaller hela kvarlåtenskapen efterlevande maken. Såsom »Vorausvermächtnis» erhåller efterlevande make till hushållet hörande lösören, vid sidan av barn dock endast såvitt de äro erforderliga för makens personliga behov. Laglottsrätt tillkommer ej efterlevande make. Dock är efterlevande make, som genom testamente uteslutits från arv, berättigad att, så länge han ej

östern

136 Lag om arv, 2 kap.

ingår nytt äktenskap, utbekomma bristande ståndsmässigt underhåll, i den mån tillgång därtill ej lämnas av hans arvslott eller honom genom avtal eller testamente tillförsäkrats försörjning. Även i Schweiz utvecklades under inflytande av germansk rättsåskådning i de olika kantonerna skilda förmögenhetsordningar mellan makar, grundade i allmänhet å Guterverbindung. Men inom den kantonala rätten, som gällde före den nya civillagen, funnos även förmögenhetsordningar med en mer eller mindre genomförd egendomsgemenskap, främst i de kantoner, som upptagit eller efterbildat Code civil. Jämväl arvsrättsliga bestämmelser till förman för efterlevande make funnos i den kantonala lagstiftningen. Enligt vissa kantonala rättssystem hade efterlevande maken arvsrätt till hela kvarlåtenskapen antingen först efter alla arvsberättigade skyldeman eller efter ett visst, led i arvsordningen, exempelvis efter far- eller morföräldrar, efter skyldeman åttonde led, tionde led o. s. v. Understundom tillerkändes efterlevande maken en priviligierad specialsuccession i viss egendom, särskilt vissa lösören, bröllopsgåvor och dylikt. Jämlikt åtskilliga rättssystem erhöll efterlevande make nyttjanderätt (Nutzniessung) till kvarlåtenskapen eller en del därav, även vid sidan av gemensamma bröstarvingar. Slutligen tog enligt vissa rättssystem efterlevande make med äganderätt en kvotdel (portio statutaria) av kvarlåtenskapen vid sidan av den dödes skyldeman, en kvotdel, vars storlek i allmänhet tilltog i den mån skyldskapen blev avlägsnare. Ofta voro bestämmelserna om en sådan kvotdel förbunden med regler om Nutzniessung för den efterlevande. Den schweiziska civillagen av den 10 december 1907, som bland annat på familje- och arvsrättens område i huvudsak ersatte den kantonala lagstiftningen, har i likhet med den tyska borgerliga lagen såsom legal förmögenhetsordning mellan makar upptagit egendomsskillnad med förvaltningsrätt för mannen till hustruns inbragta egendom (Guterverbindung). Genom förord kunna dock makarna välja egendomsgemenskap (Giitergemeinschaft) eller egendomsskillnad med förvaltningsrätt för vardera maken (Giitertrennung). Under Giitergemeinschaft medför äktenskapets upplösning genom ena makens död, att den samfällda egendomen (Gesamtgut) delas i två lika delar mellan efterlevande maken och den först avlidnes arvingar. Emellertid är efterlevande maken jämväl arvsberättigad efter den först avlidne. Efterlevande maken erhåller sålunda, om arvlåtaren efterlämnar bröstarvingar, efter eget val antingen hälften av kvarlåtenskapen med nyttjanderätt (Nutzniessung) eller en fjärdedel med äganderätt. Vid sidan av arvingar av andra parentelen erhåller maken en fjärdedel av kvarlåtenskapen med äganderätt och tre fjärdelar med nyttjanderätt och vid sidan av arvingar av tredje parentelen hälften med äganderätt och hälften med nyttjanderätt. Finnas ej heller arvingar av tredje parentelen, tillfaller hela kvarlåtenskapen efterlevande maken med äganderätt. Ingående regler gälla i fråga om makens ställning såsom nvttjanderättshavare (Nutzniesser) i förhållande till arvingarna

Lag om arc, 2 kap.

såsom ägare. Med hänsyn till de olägenheter, som kunna vara förenade med en sådan ställning, har efterlevande maken rätt att när som helst i stället för nyttjanderätten fordra en årlig ränta av motsvarande höjd. I fall av omgifte, eller om kvarlåtenskapen äventyras, är efterlevande maken skyldig att på arvingarnas begäran ställa säkerhet. Det anspråk på lott i kvarlåtenskapen med äganderätt, som tillkommer efterlevande make vid sidan av den först avlidnes skyldeman, är av laglotts natur. Är maken ensam arvinge, är rätten till halva kvarlåtenskapen laglott. Emellertid kan make, utan hänsyn till gemensamma bröstarvingars laglottsrätt, genom testamente tillägga den efterlevande nyttjanderätt (Nutzniessung) till deras arvslotter. Denna nyttjanderätt träder i sådant fall i stället för den efterlevande maken eljest tillkommande legala arvsrätten. I fall av omgifte förlorar dock efterlevande maken hälften av denna rätt. Enligt den schweiziska civillagen föreligger ej rätt för efterlevande make att, när egendomsgemenskap rått mellan makarna, efter dödsfallet fortsätta denna med gemensamma barn, utan att överenskommelse därom träffas. Om egendomsgemenskapen fortsattes, kunna — i motsats mot vad som gäller enligt tysk rätt — arvsrättsliga anspråk från efterlevande makens sida göras gällande vid dess slut. Den engelska familjerätten, vilken jämväl vilar å germansk grund, har ända England in i nyaste tid bevarat en synnerligen ålderdomlig- karaktär. Enligt common law var mannens myndighet över hustrun genomförd med största stränghet. I mannens person förenades all rätt. Kvinnans rättsliga personlighet utplånades. All den lösa egendom, som av henne medfördes vid äktenskapets ingående eller som sedermera tillföll henne, blev mannens. Den fasta egendom, som av henne ärvts eller annorledes förvärvats före äktenskapet eller som sedermera tillfallit henne i arv, förblev dock hennes egendom ehuru under mannens förvaltning. Om äktenskapet upplöstes genom hustruns död, ägde mannen behålla all den av henne införda lösa egendomen och han ägde dessutom, om barn fötts i äktenskapet, nyttjanderätt under sin livstid till hennes fasta egendom (right of curtesy). Dog åter mannen före hustrun, ägde hon visserligen återtaga sin fasta egendom, men deii av henne införda lösa egendomen övergick tillsammans med mannens övriga tillgångar å hans arvingar. Hon erhöll blott som änkeunderstöd en tredjedel av inkomsten av den mannen tillhöriga fasta egendom, som var föremål för arvsrätt (dower). Under 1600-talet förbättrades så tillvida änkans ställning, att hon tillerkändes en tredjedel av den lösa egendomen, när barn funnos, men eljest hälften därav. Under följande århundrade uppkom seden att genom fiduciariska överlåtelser till »trustees» bereda hustrun en självständig rätt till viss egendom. Denna sed blev så småningom allmän inom de besittande samhällsklasserna. I skarp motsättning mot den äldre rätten står den lagstiftning, som under senare delen av 1800-talet genomförts i England på familjerättens område främst genom »Married Women's Property Act» av 1882. Numera råder i

138 Lag om arc, 2 kap.

England fullständig egendomsskillnad mellan makarna. Såframt ej förord upprättas, behåller och förvaltar vardera maken den egendom, han hade vid äktenskapets ingående eller sedermera förvärvar. I arvsrättsligt hänseende förbättrades genom »Intestate Estate Act» av 1890 änkas ställning avsevärt. Om hustrun överlevde mannen, ägde hon sålunda, såframt bröstarvingar funnos, taga en tredjedel av hans lösa egendom samt under sin livstid en tredjedel av inkomsten från hans fasta gods. Funnos ej bröstarvingar, ägde änkan rätt att av kvarlåtenskapen uttaga egendom till värde av 500 pund, som skulle, om såväl fast som lös egendom fanns i boet, utgå proportionellt av den fasta och den lösa egendomen. Änkan ägde därefter taga hälften av vad som återstod av den lösa egendomen. Änkan hade dessutom samma rätt till andel i avkastningen av den återstående fasta egendomen som då bröstarvingar funnos. Genom ovan omförmälda »Administration of Estates Act» av 1925, har full likställighet i arvsavseende genomförts mellan änkling och änka. Vare sig bröstarvingar finnas eller icke, äger vid den först avlidne makens död den efterlevande med full äganderätt taga all lösegendom, som icke förvärvats för affärsändamål, med undantag för penningar och värdehandlingar (personal chattels). Sedan skall av den övriga kvarlåtenskapen till efterlevande maken utbetalas 1,000 pund med fem procent årlig ränta från dödsdagen. Om den döde icke efterlämnat bröstarvingar, skall hela återstående behållningen under efterlevande makens livstid förvaltas för hans räkning med rätt för honom att åtnjuta avkastningen därav. Om åter den döde efterlämnat bröstarvingar, skall hälften av återstående behållningen förvaltas på sätt nyss är sagt. Den ränterätt, som sålunda tillkommer efterlevande maken, kan enligt särskilda bestämmelser avlösas med räntans kapitalvärde. Nordamerikas Den familje- och arvsrättsliga lagstiftningen vilar i flertalet av Nordamerikas F e lta o[ ! Förenta Stater på den engelska common law. I en del av dessa stater finnes fortfarande för efterlevande hustru rätt till dower och för mannen rätt till curtesy. I en del stater är såväl rätten till dower som curtesy avskaffad, i andra åter endast rätten till curtesy, därvid i vissa stater rätt till dower tillerkänts även änkling. Jämväl andra modifikationer i hithörande bestämmelser hava vidtagits. En begränsad egendomsgemenskap förekommer vidare i några stater, där lagstiftningen rönt inflytande av fransk eller spansk rätt. De olika staternas arvsordningar äro av växlande innehåll. Vad angår efterlevande make gäller sålunda exempelvis i staten New York, att. maken vid sidan av bröstarvingar ärver en tredjedel av den lösa egendomen och vid sidan av andra arvlåtarens närmaste arvingar hälften. Efterlämnar arvlåtaren varken föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, ärver maken all den lösa egendomen. Vid sidan av arvlåtarens syskon och syskons avkomlingar äger efterlevande maken bekomma utöver hälften av den lösa egendomen ytterligare 2,000 dollars ur återstoden. Däremot äger efterlevande make ej rätt till arv

Lag om arc. 2 kap.

i arvlåtarens fasta egendom. I allmänhet, skilja sig arvsreglerna i övriga stater endast i smärre enskildheter från de här återgivna. I vissa stater äger emellertid efterlevande make taga arv jämväl i fast egendom och understundom utesluter maken från arv alla arvlåtarens skyldeman utom avkomlingar. Av betydelse är vidare — främst för det ringare hemmets sammanhållande — den amerikanska homestead-lagstiftningen. Den federala homestead-lagstiftningen avser endast skydd i viss omfattning mot utmätning av mindre fastigheter. Däremot omfattar den lagstiftning, som föreligger härom i flertalet av de särskilda staterna, ej blott stadganden om frihet frän utmätning för mindre fastigheter, där en familj är boende, och för inventarier, bohag, verktyg, livsmedel m. m., utan även — förutom bestämmelser om skyldighet för mannen att till avyttring av sådan egendom eller inteckning inhämta hustruns samtycke — vissa successionsregler. Då en homestead-berättigad man dör, bibehålles änkan och barnen vid den egendom, som avses med homesteadsskyddet. Men änkans rätt i förhållande till barnen är reglerad på olika sätt. Egendomen tillfaller sålunda än änkan ensam, än henne och barnen gemensamt, än barnen med förbehåll om nyttjanderätt för änkan. Då barnen bliva myndiga, upphör i allmänhet homesteadsskyddet och skifte äger rum. Medan en änka utan barn vanligen torde åtnjuta homesteadsskydd, åtnjuter i regel änkling sådant skydd, endast om barn finnas. För att homesteadsskydd skall äga rum, fordras i de östra staterna i allmänhet registrering. På grund av den ogynnsamma verkan en sådan åtgärd medför i kredithänseende, lär registrering sällan ske, och institutet anses därför för dessa staters vidkommande sakna praktisk betydelse. I de västra staterna åter följer homesteadsskyddet utan vidare av lag. Mot utmätning lär det dock i allmänhet ej åberopas av andra än dem, som drabbas av en ekonomisk kris eller av andra tillfälliga svårigheter. I kristider anses sålunda homestead-lagstiftningen spela en roll jämförlig med moratorielagstiftningens. I Danmark och Norge hade redan före tillkomsten av Christian V:s dan- Danmark ska och samme konungs norska lag rättsutvecklingen medfört egendomsgeNorge menskap mellan makar i allt större omfattning. Enligt dessa lagar omfattade egendomsgemenskapen all egendom, jämväl fast egendom i stad och på landet, såväl köpt som ärvd. Och den norska lagen av den 29 juni 1889, liksom den danska lagen av den 7 april 1899 om förmögenhetsförhållandet mellan äkta makar, utgår från allmän förmögenhetsgemenskap mellan makar såsom legalt system, dock med rätt för makarna att, liksom enligt tidigare rätt, genom förord förordna, att endera eller båda makarnas egendom helt eller delvis skall vara makens enskilda. Redan den danska och norska rätten före Christian Y:s lagar kände en arvsrätt för mannen i hustruns kvarlåtenskap men ej en arvsrätt för hustrun i mannens. Vare sig mannen eller hustrun överlevde den andre, tillerkände nyssnämnda lagar den efterlevande, om gemensamma barn funnos i äktenskapet, en »Broderlod d. v. s. dubbelt så stor lott som dotter, även om

140 Lag om arc, 2 kap.

endast döttrar funnos. Denna lott skulle dock avträdas till barnen, om efterlevande maken ingick nytt äktenskap. Funnos ej gemensamma barn, hade maken ej arvsrätt. I D a n m a r k gåvos i arveloven av den 21 maj 1845 nya bestämmelser om efterlevande makes arvsrätt, vilka fortfarande gälla. Då avkomlingar efter den först avlidne maken finnas, ärver den efterlevande en »Broderlod», dock högst en fjärdedel av kvarlåtenskapen, sedan därifrån avgått vad den avlidne bortgivit genom testamente. Ehuru lika arvsrätt för broder och syster är genomförd sedan 1858, erhåller således den efterlevande en lott, beräknad efter den gamla regeln, att broder ärvde dubbelt mot syster, med nyssnämnda begränsning för det fall att lotten skulle överstiga en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Då en arvlåtare, som efterlämnar bröstarvingar, ej kan genom testamente råda över mer än en tredjedel av sin kvarlåtenskap, är efterlevande makens arvsrätt laglottsrätt i den omfattning, som följer av denna bestämmelse. Efterlämnar den först avlidne andra arvingar än bröstarvingar, ärver efterlevande maken en tredjedel av kvarlåtenskapen. Denna arvslott är i sin helhet laglott. Finnas ej arvsberättigade skyldeman till den avlidne, ärver efterlevande maken hela kvarlåtenskapen. En tredjedel därav är laglott, Har förmögenhetsgemenskap rått mellan makarna, äger emellertid änkling, då gemensamma bröstarvingar finnas, en i lag grundad rätt att leva i oskiftat bo med dessa (hensidde i uskiftet Bo). Skyldighet att skifta boet inträder först i händelse änklingen vill ingå nytt äktenskap. Samma rätt att leva i oskiftat bo kan genom testamente tillerkännas änka. Dessutom kan änka erhålla myndighets tillstånd att leva i oskiftat bo med barn, som ej fyllt tjuguett år. Ett successivt, skifte äger i sådant fall rum med barnen, i den mån de uppnå nämnda ålder. Myndighets tillstånd fordras jämväl för änkling för rätt att leva i oskiftat bo med omyndiga styvbarn. Sammanlevnad i oskiftat bo kan liga rum mellan efterlevande make och bröstarvingar även i andra än förut nämnda fall på grund av överenskommelse. Efterlevande make, som sitter i oskiftat bo, råder däröver i huvudsak såsom en äjjare. Genom den n o r s k a arveloven av den 31 juli 1854 avskaffades den arvsrätt, som förut vid ena makens död tillkom den efterlevande vid sidan av gemensamma barn. Däremot tillerkändes efterlevande make arvsrätt till en tredjedel av kvarlåtenskapen, när andra arvingar än bröstarvingar finnas efter den först avlidne, och hela kvarlåtenskapen, när ingen arvsberättigad släkting finnes efter honom. Laglottsrätt tillerkändes dock ej efter, levande maken. Då gemensamma bröstarvingar finnas, äger emellertid änkling, liksom i Danmark, leva i oskiftat bo med dem. Denna rätt upphör vid omgifte. Änka har i Norge samma rätt i fråga om vissa fattiga bon (t. ex. efter husmand, strandsidder, verksarbeider o. s. v.). Eljest må änka allenast med myndighets tillstånd leva i oskiftat bo med barn under tjugufem år. Änka är alltid skyldig att skifta med barn, som uppnått nämnda ålder. Rätt att leva i oskiftat

Lag om arv, 2 kap.

bo med styvbarn kan givas av myndighet, dock ej för längre tid än till dess barnet fyllt aderton ar. De förslag till ny lagstiftning på äktenskapsrättens område, som, efter samarbete mellan delegerade för Sverige, Danmark och Norge, den 31 augusti 1918 avgavs av de danska och norska delegerade, innehålla vissa jämkningar i gällande bestämmelser om efterlevande makes arvsrätt. Sålunda föreslås i det d a n s k a förslaget, att efterlevande make skall ärva, om den först avlidne efterlämnar bröstarvingar, en fjärdedel av kvarlåtenskapen, om den döde efterlämnar föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, hälften därav samt eljest hela kvarlåtenskapen. I fråga om rätt till laglott kvarstår dock förslaget på den ståndpunkt gällande dansk rätt intager. Enligt det n o r s k a förslaget skulle efterlevande make fortfarande sakna arvsrätt vid sidan av bröstarvingar. Dä den döde såsom närmaste arvingar efterlämnat föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, skall efterlevande maken ärva halva, eljest hela kvarlåtenskapen. Laglottsrätt föreslås icke. Både enligt det d a n s k a och det n o r s k a förslaget skall legal rätt att leva i oskiftat bo med gemensamma bröstarvingar tillkomma såväl änkling som änka, såframt ej den avlidne genom testamente uteslutit den efterlevande från denna rätt. Med omyndiga styvbarn äger ock efterlevande make sitta i oskiftat bo endast efter tillstånd av förmynderskapsmyndighet. Rätt att leva i oskiftat bo äger ej efterlevande make, som är i konkurstillstånd eller eljest insolvent, ej heller make, som under äktenskapet gjort sig skyldig till förfarande, som innefattat anledning till boskillnad (bosondring). I det oskiftade boet ingår båda makarnas giftorättsgods (gifteeje), så ock vad den efterlevande förvärvat, såframt det under äktenskapet skulle hava blivit giftorättsgods. Arv, testamente eller gäva, som tillfaller efterlevande maken, ingår dock ej i boet, om efterlevande maken inom viss tid begär skifte. Efterlevande maken har i huvudsak en ägares ställning i avseende å den egendom, som finnes i boet. Regler föreslås dock mot missbruk, bl. a. regler om rätt för arvingarna att påkalla skifte, om efterlevande maken försummar sin underhållskyldighet eller gör sig skyldig till förfarande, som under äktenskapet skulle grundat rätt till boskilnad. Katten att leva i oskiftat bo upphör vid omgifte samt vid styvbarns myndigblivande. Vid skiftet kunna vederlagsanspråk göras gällande emot efterlevande maken i analogi med vad som gäller vid bodelning. Då skifte sker i anledning av efterlevande makens död, kunna de arvsanspråk, som tillkommit denne efter den först avlidne, ej göras gällande. I detta hänseende överensstämmer således förslaget med vad som enligt tysk rätt gäller för die fortgesetzte Giitergemeinschaft. Sedan, vid framläggande för 1923—1924 års riksdag av det i vissa hänseenden omarbetade danska förslaget till lov om a^gteskabets retsvirkninger, bestämmelserna om oskiftat bo avlägsnats ur förslaget samt under riksdagsbehandlingen jämväl utbrutits stadgandena om efterlevande makes rätt till arv, har — pa sätt omförmäles i den skrivelse, varmed beredningens förevarande be-

142 Lag om arc, 2 kap.

länkande avgives — av den danska familjerättskommissionen, delvis efter överläggningar med lagberedningen, utarbetats och i februari 1925 framlagts ett förslag till lov om aegtefaellers arveret og uskiftet bo. Detta förslag, som — efter det förslaget till lov om a)gteskabets retsvirkninger antagits — förelades riksdagen i mars 1925, blev med vissa smärre ändringar godkänt av landstinget. Däremot medhanns förslagets behandling icke i folketinget före riksdagens slut. Enligt det av landstinget godkända lagförslaget ärver efterlevande make, om efter den först avlidne finnas b r ö s t a r v i n g a r , en fjärdedel av kvarlåtenskapen. En sjättedel av kvarlåtenskapen är efterlevande makens laglott. Efterlevande maken äger emellertid vidare — vare sig det är mannen eller hustrun — rätt att leva i oskiftat bo med gemensamma bröstarvingar. Med styvbarn må sammanlevnad i oskiftat bo äga rum, endast om förmynderskapsmyndigheten eller, om styvbarnen äro myndiga, dessa själva samtycka därtill. Befogenhet har ej tillerkänts mannen att genom testamente utesluta hustrun från rätten att leva i oskiftat bo. Däremot äger mannen genom testamente föreskriva, att hustrun, medan hon sitter i oskiftat bo, skall kunna råda över det gemensamma boet allenast med samtycke av en tilsynsvserge, och äger mannen jämväl utse en sådan. En dylik testamentarisk föreskrift kan dock på ansökan av hustrun genast eller senare åsidosättas av myndighet, om föreskriften icke linnes vara tillräckligt grundad i hänsyn till hustruns eller bröstarvingarnas bästa. När av hustrun därom framställd begäran finnes befogad, kan ock en annan tilsynsvserge förordnas (§ 2). Är efterlevande maken i konkurstillstånd eller visas det, att han icke har medel till täckning av sin gäld, äger han ej rätt att sitta i oskiftat bo (§ 3). Skifterätten skall, om den finner villkoren för rätt till sammanlevnad i oskiftat bo föreligga, meddela maken tillstånd därtill (§ 4). I det oskiftade boet, vilket omfattar makarnas gemensamma egendom samt vad den efterlevande förvärvar, om det under äktenskapet skulle hava blivit gemensam egendom (fselleseje), ingår icke arv (testamente) eller gåva, som tillfaller efterlevande maken, såframt denne begär skifte inom tre månader från det han erhållit kännedom om arvfallet eller gåvan (§ 5). Efterlevande maken råder som en ägare över egendomen i boet (§ (i) men blir personligen ansvarig för den dödes gäld (§ 7). Regler finnas mot missbruk från efterlevande makens sida. Har maken genom missbruk av sin rätt att råda över boet väsentligen förminskat detta, äga arvingarna rätt till vederlag. Såsom missbruk skola betraktas särskilt sådana rättshandlingar, som gå ut. på att skaffa maken själv ökade inkomster — t. ex. teckning av en med hänsyn till förhållandena oskäligt hög livränta — eller avse ett gynnande av den. med vilken maken är förlovad, eller av någon av arvingarna (§ 6). Arvinge äger ock i fall, varom nu är sagt, påkalla utbrytning av sin lott (§ 11). Har maken ur boet bortgivit en gåva, som står i missförhållande till boets förmögenhet, och gåvotagaren insåg eller bort inse detta, kan envar av arvingarna påkalla gåvans återgång, såframt talan väckes inom tre månader efter det arvingen fick kännedom om densamma och senast inom ett år efter det gåvan full-

Lag om arv, 2 kap.

bordades och boet till följd av en inom samma tid gjord ansökan tagits under skiftebehandling (§ 6 st. 2). Efterlevande maken, som äger påkalla skifte när han det önskar, är pliktig, om han ämnar inga nytt äktenskap, att dessförinnan ombesörja skifte (§ 9). Efterlämnar arvlåtaren icke b r ö s t a r v i n g a r , ärver efterlevande maken hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen. En tredjedel av kvarlåtenskapen är laglott (§ 14). Emellertid har det ansetts vara en allmän uppfattning, att när den först avlidne icke bestämt annat genom testamente, efterlevande maken bör äga omedelbart övertaga hela det gemensamma boet. Denna uppfattning tillmötesgår förslaget på så sätt, att efterlevande maken äger i förstnämnda fall, om annat ej föreskrivits genom testamente, att själv träffa val mellan att skifta kvarlåtenskapen och tillträda sin arvslott eller att i överensstämmelse med vissa givna regler övertaga hela det gemensamma boet (§ 15). Hade arvlåtaren enskild egendom, skall den sålunda även i sistnämnda fall skiftas. Om efterlevande maken övertager det gemensamma boet, äger han under livstiden såsom ägare råda över detsamma. I gemensamma boet ingår allt vad den efterlevande förvärvar, såframt det skulle hava blivit gemensam egendom om förvärvet skett under äktenskapet (§ 16). I överensstämmelse med vad som föreslås i förevarande kapitel av det svenska förslaget, skola den först avlidnes föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar äga, såframt de överleva efterlevande maken, vid dennes död taga hälften av det samfällda boet (§§ 17 och 18). Den andra hälften tillfaller den sist avlidne makens arvingar enligt lag eller testamente. Finnas inga arvingar efter denne, tillfaller hela boet den först avlidne makens arvingar av andra parentelen. Överlever ingen av den först avlidnes föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar efterlevande maken, tillfaller hela boet dennes arvingar på grund av lag eller testamente (§ 18). Efterlevande maken är, när helst han det önskar, berättigad att begära, skifte. Vid omgifte skall skifte äga rum (§ 19). Om skifte äger rum under efterlevande makens livstid, tillfaller endast en fjärdedel av boet den först avlidne makens arvingar. Boet. delas efter förmögenhetsläget vid den tid, då begäran om skifte framställes. Efterlevande maken äger hålla arv (testamente) och gåva, som tillfallit honom, utanför skiftet, om han begär skifte inom tre månader efter det han fick kännedom om arvfallet eller gåvan (§ 20). Makars inbördes arvsrätt bortfaller vid separation och äktenskapsskillnad (§ 22). Även i våra äldsta rättskällor finnas spår av en förmögenhetsordning', som Sverige i överensstämmelse med ursprunglig germansk rättsuppfattning ej kände egendomsgemenskap mellan makar. Hustruns egendom bestod allenast av den hemföljd, som hon vid äktenskapets ingående medförde från sin släkt. Hemföljden stod, så länge äktenskapet varade, under mannens förvaltning och återgick därefter till hustrun eller hennes släkt. En av mannen till hustrun given morgongåva räknades ock till hennes egendom.

144 Lag om arv, 2 kap.

Enligt flertalet av våra landskapslagar, liksom enligt landslagen, rådde egendomsgemenskap mellan äkta makar, med giftorätt för mannen till två tredjedelar och för hustrun till en tredjedel av den samfällda egendomen. Östgötalagen tillerkände dock hustrun giftorätt, allenast om hon överlevde mannen. Den fasta egendom, som vid äktenskapets ingående tillhörde make eller under äktenskapet tillföll make i arv, förblev emellertid makens enskilda egendom, däri giftorätt ej ägde rum. Med arvejord synes i giftorättshänseende hava likställts jord, som förvärvats såsom vederlag för arvejord eller genom köp från bördeman. Även lös egendom kunde vara undantagen från gemenskapen, och hemföljd ansågs tillkomma mottagaren allenast under hans föräldrars livstid utan giftorätt för mottagarens make. Vid ena makens död ägde den efterlevande samt ursprungligen jämväl den avlidnes arvingar som fördel av bo oskifto uttaga vissa för personligt bruk avsedda lösören, såsom å kvinnans sida hennes bästa dräkt och säng med tillbehör samt å mannens sida hans häst, vapen och bästa dräkt. Vidare fortlevde institutet morgongåva. Morgongåvan tillkom ej blott hustrun såsom en personlig förmån utan övergick vid hennes död på hennes arvingar, åtminstone på barnen. Enligt stadsrätten omfattade egendomsgemenskapen såväl lös som fast egendom och jämlikt stadslagen ägde, vare sig mannen eller hustrun överlevde den andre, den efterlevande taga hälften av boet. Vidare ägde hustrun, om hon överlevde marinen — förutom rätt till fördel — rätt till morgongåva, dock allenast om ej barn funnos. (liftorätt för hustrun till hälften av samfälld egendom — evar den var belägen — förekom först under 1500-talet, då giftorätt i nämnda omfattning tillerkändes änka efter präst genom privilegier för prästerskapet, första gången 1569. I 1734 års lag bibehölls i fråga om makars egendomsförhållanden skillnaden mellan lands- och stadsrätt. För landsrättens del upptogos de äldre bestämmelserna såväl i fråga om egendomsgemenskapens omfattning som giftorättens storlek. Enligt stadsrätt bibehölls giftorätt till hälften för vardera maken. Emellertid fastslogs rätten att genom förord före äktenskapet ordna giftorättsförhållandena annorledes än lag stadgade. Enligt landsrätt ägde änka tillgodonjuta morgongåva, vare sig barn av äktenskapet levde efter eller icke. Enligt stadsrätt däremot var morgongåva utesluten, om barn funnos. Till morgongåva i fast egendom erhöll änkan allenast nyttjanderätt under sitt änkestånd. För utfäst morgongåva bestämdes maximigränser men stadgades tillika, att morgongåva skulle utgå jämväl utan utfästelse till halva beloppet av det medgivna maximum. Vid makes död ägde vidare den efterlevande, vare sig det var mannen eller hustrun, såsom fördel av bo oskifto uttaga en tjugondel av den lösa egendomen; dock var efterlevande make berättigad att alltid behålla sin fästningaring, dagliga säng och nödiga gångkläder. I giftorättsbestämmelserna infördes genom lagen den 19 maj 1845 den ändring, att giftorätt skulle lika för alla tillkomma man och hustru till hälften

Lag om arv, 2 kap.

vardera i den samfällda,egendomen. I fråga om egendomens natur av samfälld eller enskild bibehölls skillnaden mellan fastighet på landet och i stad. Reglerna för morgongåva ändrades däremot så tillvida, att stadsrättens princip, att morgongåva skulle utgå endast då barn ej funnos, blev allmän regel. Genom lagen den 1 juli 1898 avskaffades skillnaden i giftorättshänseende mellan fastighet på landet och i stad. Den fasta egendom, som ena maken förvärvat före äktenskapet eller sedermera ärvt, skulle, oavsett var egendomen var belägen, vara den makens enskilda. Enligt den nya giftermålsbalkens förmögenhetsordning mellan makar äger vardera maken giftorätt i den egendom, fast eller lös, som andra maken vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar, såframt ej egendomen genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild eller givits make i gåva eller testamente med villkor att den skall vara hans enskilda eller ock tillfallit make i arv och arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift. (ienom den nya giftermålsbalken hava lagens föreskrifter om morgongåva och fördel av bo oskifto blivit upphävda. Med hänsyn till de i samband med nya giftermålsbalken givna bestämmelserna om arvsrätt för make ansågos stadgandena om morgongåva ej längre böra bibehållas. I stället för bestämmelserna om fördel av bo oskifto hava i 13 kap. nya giftermålsbalken vissa företrädesrättigheter vid bodelning i anledning av ena makens död tillerkänts den efterlevande. Under den svenska rättens utveckling sedan äldsta tider har efterlevande makes ställning vid den först avlidnes död helt reglerats genom bestämmelser på äktenskapsrättens område. Rätten till arv har varit förbehållen den dödes skyldeman. Varken lagkommittén i de 1818 och 1826 avgivna förslagen till ärvdabalk eller äldre lagberedningen i sitt 1847 avgivna förslag upptog bestämmelser om arvsrätt för make. Däremot framlade såväl lagkommittén som äldre lagberedningen — vilka föreslogo upphävande av institutet morgongåva men bibehållande i viss utsträckning av institutet fördel av bo oskifto — förslag om underhållsrätt för efterlevande make, som ej kunde av sin enskilda egendom och sin lott i den samfällda njuta tarvlig bergning. l Först genom lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes vid ena makens död den efterlevande arvsrätt, såframt den döde ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling. Efterlevande maken ärver hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader eller moder eller syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen. Makens arvsrätt är ej till någon del laglottsrätt Arvsrätt tillkommer ej efterlevande make, om makarna vid dödsfallet på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller makarnas giftorättsgods jämte 10 kap. 9 § giftermålsbalken skall delas, som hade återgång skett. 1

Se härom närmare under 8 kap.

10—241969.

146 Lag om arv, 2 kap.

I Finland vilar lagstiftningen på äktenskapsrättens område fortfarande på 1734 års lag, om ock åtskilliga partiella ändringar däri vidtagits. Enligt finsk rätt är före äktenskapet förvärvad och under äktenskapet ärvd fast egendom på landet undantagen från egendomsgemenskapen. Vidare må make genom äktenskapsförord förbehålla sig egendom såsom enskild, dock allenast egendom, som maken ägde vid äktenskapets ingående eller som under äktenskapet kan tillfalla maken genom arv, gäva eller testamente. Lagens stadganden om morgongåva äro upphävda. För närvarande föreligger till behandling ett av finska lagberedningen utarbetat förslag till lag om makars rättsförhållanden, som nära överensstämmer med 1920 års svenska lagstiftning på familjerättens område. I nämnda förslag finnas upptagua bestämmelser om makes arvsrätt, som överensstämma med vår lag i ämnet av den 11 juni 1920.

Inbördes tes- Om också arvsrätt för efterlevande make införts i svensk lagstiftning först tamentcn mel- aenom 1920 års lag i ämnet, hava dock även i vårt land redan tidigt i stor enligt svensk utsträckning makarna själva sökt tillgodose den efterlevandes intressen i viclrättspraxis. s träcktare omfattning än som följde av äktenskapsrättens regler, dels genom gåvor för dödsfalls skull och dels, sedan testamentsinstitutet vunnit insteg i svensk rätt, genom testamenten. Redan under 1600-talet synas ömsesidiga testamenten mellan makar hava varit vanliga. Genom ömsesidigt testamente ägde vardera maken till förmån för den andre testamentera allenast över vad han enligt, lag ägde bortgiva till annan. Detta framhölls uttryckligen i det år 1690 av lagkommissionen avgivna förslaget till ärvdabalk. Däremot innehöll 1734 års lag intet särskilt stadgande om inbördes testamenten mellan makar. Sådana testamenten skulle således följa samma regler som vanliga testamenten. Under den följande rättsutvecklingen uppstod dock strid om återkalleligheten särskilt av inbördes testamenten, som innehöllo bestämmelser om successionen i kvarlåtenskapen efter den sist avlidne makens död. Medan återkalleligheten under båda makarnas livstid av ett dylikt testamente ej var bestridd, ansågs från början av 1700-talet till mitten av 1800-talet ett sådant, testamente oåterkalleligt, sedan efterlevande maken vid den först avlidnes död begagnat, sig därav. Numera anses enligt rättspraxis efterlevande maken, även sedan han begagnat sig av testamentet, oförhindrad att genom nytt testamente förfoga över sin lott i boet. Till denna fråga torde lagberedningen få tillfälle återkomma i annat sammanhang. De inbördes testamenten, som för närvarande i stor utsträckning förekomma mellan makar, hava mycket växlande lydelse. Sålunda tillförsäkras efterlevande maken rätt att sitta i orubbat bo under sin livstid; att under hela sin återstående livstid sitta orubbad och i okvald besittning av såväl lös som fast egendom; att under sin livstid okvald och ohindrad av arvsanspråk innehava och förvalta all kvarlåtenskapen, så att efterlevande maken behölle boet

Lag om arc, 2 kap.

odelat till sin död och kunde bruka det efter gottfmnande; att sitta i oskiftat bo till sin död, sä att ingen av makarnas arvingar finge taga arv förrän efter bådas död; 1 att med full äganderätt erhålla den först avlidne makens kvarlåtenskap; att sitta i full och orubbad besittning av makarnas bo, såväl i löst som fast, och äga att däröver efter gottfmnande förfoga; att under oinskränkt dispositionsrätt behålla och besitta allt vad i makarnas bo funnes; att sitta i bo oskifto och ensam områda samt till sin nytta använda allt vad i makarnas gemensamma bo funnes; eller att erhålla oinskränkt nyttjanderätt och äganderätt till all boets egendom. 2 Vidare innehålla dessa testamenten ofta bestämmelser, huru med kvarlåtenskapen skall förfaras efter båda makarnas död. Härutinnan föreskrives exempelvis, att efter båda makarnas död all deras kvarlåteuskap skall tillfalla en angiven person; att efter båda makarnas död hälften av kvarlåtenskapen skall tillfalla mannens och den andra hälften hustruns arvingar; att efter bägges död kvarlåtenskapen skall delas enligt lag; att, efter det bägge makarna avlidit, all då befintlig egendom skall tillfalla deras ömsesidiga släktingar och efter lag dem emellan fördelas; eller att, sedan båda avlidit, den dåvarande kvarlåtenskapen skall delas efter lag mellan deras då levande arvingar. 3 Trots de särskilda bestämmelser och växlande uttryckssätt, som förekomma i olika inbördes testamenten mellan makar, torde dock dessa testamenten kunna väsentligen fördelas i tre huvudgrupper: 1) testamenten, därigenom efterlevande maken tillerkännes allenast nyttjanderätt till den först avlidnes kvarlåtenskap, varför äganderätten till kvarlåtenskapen övergår till den först avlidnes arvingar redan vid dennes död; 2) testamenten, därigenom efterlevande maken tillerkännes full äganderätt till den först avlidnes kvarlåtenskap utan inskränkning i avseende å successionen däri för dödsfall; och 3) testamenten, därigenom efterlevande maken för sin livstid tillerkännes äganderätt eller fri förfoganderätt till kvarlåtenskapen med eller utan föreskrift om viss sekundosuccession efter den sist avlidne, vanligen med föreskrift om fördelning av kvarlåtenskapen efter denne mellan bådas arvingar enligt lag. Då efterlevande make genom inbördes testamente erhållit allenast nyttjanderätt till den först avlidne makens kvarlåtenskap, har för efterlevande maken beviljad lagfart å fast egendom, som finnes i boet, blivit undanröjd. 4 Efterlevande maken har ej heller ansetts äga rätt att försälja eller med inteckningför gäld belasta sådan egendom. 5 Gåva såväl av fast som lös egendom har ansetts ogiltig.0 Emellertid måste mången gång med hänsyn till testamentets 1

Jfr X. J. A. 1891 s. 605, 1909 s. 404 och 1916 s. 527. Jfr X. J. A 1891 s. 172, 1893 s. 81, 1915 s. 177 och 1919 s. 10. 8 Jfr X. J. A. 1919 s. 10 (1881 s. 285), 1911 s. 357, 1916 s. 527, 1891 s. 172 och 1909 s. 464. 4 Jfr X. ,T. A. 1891 s. 505. 2

f>

11 Jfr X. ,1. A. 1891 s. 505 och 1909 s. 464. Jfr X. J. A. 1910 s. 115 och 1916 s. 527.

148 Lag om arv, 2 kap.

innehåll en viss förfoganderätt över lös egendom anses efterlevande maken inrymd. En sådan rätt måste för varje fall föreligga, då genom testamentet förvaltningsrätt tillerkänts den efterlevande. Vidare måste det ej sällan antagas, att efterlevande maken på grund av testamentet är berättigad att i mån av behov för sitt uppehälle taga i anspråk även kapitaltillgångar och sålunda företaga härför erforderliga åtgärder. När sådan rätt förelegat, anses utan hänsyn till den minskning, boet kan hava undergått, behållningen vid efterlevande makens död böra delas lika mellan vardera makens arvingar. I likhet med vad som gäller, då efterlevande maken med äganderätt eller fri dispositionsrätt under sin livstid innehaft kvarlåtenskapen efter den först avlidne, torde numera, jämväl när allenast nyttjanderätt tillerkänts efterlevande maken, den förkovran, som boet kan hava undergått efter den först avlidnes död, anses vid den efterlevandes frånfälle böra komma vardera makens arvingar till godo. 1 I de fall, då efterlevande make tillerkänts full äganderätt till kvarlåtenskapen efter den först avlidne utan all inskränkning i avseende å successionen däri vid den efterlevandes död, äger naturligen denne genom rättshandling såväl i levande livet som för dödsfall förfoga över den egendom, som efterlevande maken sålunda erhållit i testamente efter den först avlidne. Dör efterlevande maken utan att hava förordnat om sin kvarlåtenskap, tillfaller den i dess helhet hans arvingar. Då efterlevande make genom inbördes testamente tillerkänts äganderätt till egendomen i makarnas bo vid den först avlidnes död men med förbehåll, att efter bådas frånfälle kvarlåtenskapen skall delas mellan arvingarna å ömse sidor efter lag, äger naturligen efterlevande maken ej genom testamente förfoga över den först avlidnes lott i boet. 2 Detsamma gäller, när genom inbördes testamente efterlevande maken tillerkänts allenast äganderätt till egendomen i boet under sin livstid. 3 Däremot har i detta fall efterlevande maken ansetts äga genom rättshandling i levande livet fritt förfoga över såväl lös som fast egendom i boet. Utan hinder av föreskrift om sekundosuccession äger därför efterlevande maken, om i boet finnes fast egendom, därå erhålla lagfart på grund av inbördes testamentet. 4 Efterlevande maken har ock ansetts äga sälja sådan egendom. 5 Även benefik avhändelse av egendom i boet har ansetts tillåten. 0 Då boet under tiden efter den först avlidne makens till den efterlevandes död förkovrats eller undergått minskning, uppstår fråga, om denna förkovran 1

Jfr X. J. A. 1915 s. 531. Se X J. A. 1904 s. 79, 1909 s. 87 och 1922 s. 118. Testamentsfnhet föreligger, om inbördes testamentet trots bestämmelse om sekundosuccession inrymmer efterlevande maken rätt att testarn entariskt ändra den sålunda givna bestämmelsen. Jfr X. J. A. 1920 s. 413 och 1921 s. 497. 3 Jfr X. J. A. 1897 s. 267. 2

4 Jfr X J. A. 1875 s. 486 och 1900 s. 425. Jfr X. J. A. 1881 s. 285, 1886 s. 339, 1894 s. 286, 1915 s. 177 och 1919 s. 10. G Jfr X. J. A. 1893 s. 81, 19U3 s. 450 och 1904 s. 224. 5

Lag om arv, 2 kap.

eller minskning bör räknas allenast å efterlevande makens lott eller jämväl den först avlidne makens arvingar böra taga del däri. N o r d l i n g 1 ansåg, att liksom förkovran av boet borde uteslutande komma efterlevande makens arvingar till godo, borde ock den minskning, boet kunde hava undergått, uteslutande drabba dem. N o r d l i n g framhåller, att efterlevande maken haft rätt att draga nytta av den först avlidnes egendom. Avkastningen av denna borde således inräknas i hans förmögenhet och ej i den först avlidnes. Ännu mindre borde den förkovran, som boet genom den förres omtanke vunnit, räknas den sistnämndes förmögenhet till godo. Vid undersökning av de rättsfall, som röra delning av kvarlåtenskapen, då vid efterlevande makens död förkovran föreligger, finner man, att den ståndpunkt, N o r d l i n g intager, tidigare ej varit för vår rättspraxis främmande. 2 I senare rättsfall hava den först avlidne makens arvingar ansetts äga taga del i boets förkovran. Då genom inbördes testamente förordnats, att den efterlevande maken skulle sitta i orubbat bo i sin livstid med full dispositions- och äganderätt över kvarlåtenskapen, men att, sedan båda makarna avlidit, arvingarna å ömse sidor skulle träda till den andel, lag utstakade, yttrades 3 sålunda, att åt testamentet borde givas den tydning, att efter bägge makarnas död den då i boet befintliga kvarlåtenskapen skulle delas lika mellan mannens arvingar, å ena, samt hustruns arvingar, å andra sidan. I ett följande rättsfall 4 anfördes, att det i testamentet givna förordnandet, att efterlevande maken skulle intill sin död sitta i orubbat bo och äga full dispositionsrätt till all gemensam egendom och till den först avlidnes enskilda fastighet, icke föranledde därtill, att den avkomst, som efter den först avlidnes död av egendomen fallit, skulle följa annan lagan som gällde i fråga om själva egendomen. I senare rättsfall åter 5 har åberopats, att omständighet ej blivit förebragt, på grund varav den först avlidnes arvingar icke skulle äga rätt att erhålla andel i den förkovran, boet efter dennes död vunnit. Med hänsyn till sålunda givna uttalanden synes vara i rättspraxis fastslaget, att en förkovran, som är beroende antingen därav, att egendom i boet stigit i värde eller att fallen avkastning besparats, skall komma båda sidorna till godo i lika mån och att, när förkovran föreligger, denna presumeras vara beroende av sådan värdestegring eller besparing. Däremot torde ej kunna dragas den slutsatsen, att om en självständig åtkomst för efterlevande maken till viss egendom visas, även den egendomen skall ingå i den förkovran, som bör vara föremål för delning. Det torde snarare böra antagas, att sådan egendom eller surrogat för sådan egendom får uttagas före delningen. 6 För de fall, då boet efter den först avlidne makens död undergått minskning, hava ock numera den först avlidne makens arvingar 1 Jfr Xordling, Ärvdabalken 3.uppl. s. 288. ''3 Jfr S. J. A. VI s. 356 och VIII s. 195 samt X. J. A. 1886 s. 163 Se X. J. A. 1891 s. 625. Jfr ock 1915 s. 531. 4 Se X. J. A. 1897 s. 387. Jfr ock 1918 s. 541. r " Se X. J. A. 1901 s. 329. Jfr ock X. J. A. 1914 s. 34. ,; Jfr X. J. A. 1920 s. 413 samt 1882 s. 429.

Lag

om arv,

kap.

ansetts pliktiga att lika med efterlevande makens arvingar vidkännas boets minskning. 1 Till vissa andra spörsmål berörande den rätt, som på grund av inbördes testamente tillkommer efterlevande make, återkommer beredningen här nedan. Statistisk un- Av den allmänna arvs- och testamentsstatistiken för åren 1919 och 1920 dersökning k u n n a oc]< vissa synnerligen intressanta upplysningar inhämtas rörande fre-

virande inborrot

J

O

». * .,

^

des testamen- kvensen av testamenten till förmån för efterlevande make i de fall, då den ten mellan a v iidne efterlämnat bröstarvingar, arvingar av andra parentelen samt slutligen makar.

°

arvingar av tredje eller högre parenteler. Antalet fall årligen, 2 då arvlåtaren vid sidan av bröstarvingar efterlämnat make, var 19,002. Testamente har i 2,402 (12.63 %) av dessa fall varit gjort till förmån för efterlevande make. Kvarlåtenskapernas sammanlagda belopp, då arvlåtaren efterlämnat make och bröstarvingar, var 166,818,393 kronor. Denna summa fördelar sig i förmögenhetsgrupper efter kvarlåtenskapernas belopp på följande sätt: . . . ... Antal arvlatare

Summa av'kvarlatens kapernas belopp

2 0 0 - 1,499

7,969

5,842,492,5

II

1,500— 9,999

8,252,5

34,665,394,5

III

10,000—24,999

1,869,5

29,119,242,5

IV 25,000—49,999

539,5

18,514,135

V 50,000 och däröver

37^5

78.677,128,5

19,002.

166,818,393.

Kvarlatenskapens belopp I

Summa

Hur stort belopp, som av ovannämnda summa tillfallit efterlevande make, framgår ej av statistiken, bl. a. på den grund, att av kostnadshänsyn kvarlåtenskapens fördelning ej undersökts, när upprättat testamente avsett allenast fördelningen mellan efterlevande make och bröstarvingar. Om emellertid antages, att i sådant fall kvarlåtenskapen i regel tillfallit efterlevande maken med undantag allenast för laglotten, belöper av summan kvarlåtenskaper 166,818,393 kr. ett belopp av 26,032,485 kr. (15,6 %) å efterlevande make. Huru detta belopp är fördelat å ovanberörda förmögenhetsklasser, framgår ej av statistiken. Däremot kan med ledning av den statistik, som föreligger rörande de arvfall, då testamente icke funnits eller befintligt testamente endast avsett kvarlåtenskapens fördelning mellan efterlevande make och bröstarvingar, — vilken statistik avser en kvarlåtenskapssumma om 154,290,976 kr., fördelad å 18,943 arvlatare — beräknas frekvensen av testamenten till förmån för efterlevande make i där avsedda fall inom olika förmögenhetsgrupper: 1

Jfr X. J. A. 1886 s. 403 och 1905 s. 422. - De här anförda siffrorna äro medeltalssiffror för åren 1919 och 1920.

Lag om arv, 2 kap. K v a r l å t e n s k a p e r n a s storlek 200—

499 .' . . .

151 A n t a l fall då t e s t a m e n t e funnits till efterlev, m a k e

Procent

2,833

92,5

3,2 c %

3,133

1,997

220 176

6,1 G » 11,02 » 12,11 »

Antal

arvfall

500— 1,000—

999 . 1,499 .

1,500—

1,999 .

1,453,5

2,000—

9,999 .

1,057,5

15,59

»

10,000— 24,999 •

6,784,5 1,861

363,5

19,58

>

2 5 , 0 0 0 — 49,999 .

24,3 0 »

5 0 , 0 0 0 — 99,999 .

196,5

129,5 61,5

100,000—199,999 .

91 61

4 6,15

31,5

5 1 , G4 »

2 0 0 , 0 0 0 — och däröver

Su in QJ

18,943,5

2,367

33,8 4 »

12,50

»

%

Frekvenssiffran för gruppen 12,50 % överskrides således mera avsevärt först inom de högre förmögenhetsgrupperna med ett relativt ringa antal arvfall. Antalet fall, då arvlåtaren efterlämnat make vid sidan av arvingar ar andra parentelen, var 2,164. Testamente har i 1,387 (64.09 %) av dessa fa gjorts till förmån för efterlevande make. Kvarlåtenskapernas sammanlagda belopp var 19,634,318 kr. Av nämnda belopp erhöll efterlevande maken på grund av testamente 14,654,101 kr. Antalet fall, då arvlåtaren efterlämnat make vid sidan av arvingar av tredje eller följande parenteler, eller okända arvingar var 382. Testamente har i 301 (78.79 %) av dessa fall varit gjort till förmån för efterlevande make. Kvarlåtenskapernas sammanlagda belopp var 4,342,094 kr. Av nämnda belopp erhöll efterlevande maken på grund av testamente 4,088,214 kr. Förutom den ovan omförmälda allmänna statistiska redogörelsen för arv och testamenten i riket under åren 1919 och 1920 har efter framställning av lagberedningen inom statistiska centralbyrån utarbetats en i juni 1919 avlämnad särskild statistisk redogörelse rörande inbördes testamenten mellan makar, avseende åren 1913—1915 och grundad å uppgifter från — förutom Stockholms stad — två domsagor, den ena representerande jordbruksdistrikt, den andra industridistrikt, och två städer, en större och en mindre, för varje I än. Den särskilda statistiska utredningen rörande inbördes testamenten mellan makar utvisar, att testamentsfrekvensen är nästan dubbelt så stor i städerna som pä landsbygden. I de fall, då boets behållning efter gift person uppgick till minst 200 kronor, fanns sålunda testamente upprättat på landsbygden i 20,29 % och i städerna i 38,40 % av fallen, och då boets behållning ej uppgick till 200 kronor, fanns testamente upprättat på landsbygden i 4,22 % och i städerna i 7,43 % av fallen. Av nämnda testamenten efter gifta personer voro på landsbygden omkring 90 % och i städerna 94—95 % inbördes testamenten mellan makar.

152 Lag om arv, 2 kap.

I den särskilda statistiska utredningen rörande inbördes testamenten mellan makar är jämväl upptagen en utredning om dessa testamentens innehåll. Undersökningen avser 4.132 testamenten, därav 2,504 för landsbygden och 1,628 för städerna. Resp. 1,414 och 810 voro upprättade av personer, som efterlämnade bröstarvingar, 748 och 602 av personer, som efterlämnat arvingar av andra parentelen, samt 342 och 216 av personer, som efterlämnat arvingar av tredje och högre parenteler. Förordnandet till efterlevande makens förmån avsåg i 3,264 av ovannämnda 4,132 testamenten hela kvarlåtenskapen, i 232 testamenten »all gemensam egendom» samt i 500 testamenten kvarlåtenskapen med undantag för bröstarvinges laglott. I 1.36 fall var förordnandet på annat sätt till sin omfattningbegränsat. Ehuru av ovannämnda 4,132 testamenten 2,224 voro upprättade av personel-, som efterlämnat bröstarvingar, fanns såsom nämnt allenast i 500 testamenten förbehåll, att testamentet ej gällde bröstarvinges laglott. Härav torde dock ej böra dragas den slutsats, att en kränkning av laglotten varit i övriga fall avsedd. Det är nämligen ett så allmänt känt förhållande, att laglott utgår utan hänsyn till upprättat testamente, att det får antagas, att i många fall ett uttryckligt förbehåll om laglottens utgående icke ansetts erforderligt. Av omförmälda 4,132 inbördes testamenten tillerkände 1,313, l därav 613 på landsbygden och 700 i städerna, efterlevande maken full äganderätt till kvarlåtenskapen, 719, därav 528 på landsbygden och 191 i städerna, allenast nyttjanderätt samt 2,039, därav 1,330 på landsbygden och 709 i städerna, fri förfoganderätt under livstiden eller äganderätt men med föreskrift om sekundosuccession efter den sist avlidne. 61 testamenten innehöllo olika bestämmelser för det fall, att mannen eller hustrun levde efter den andre. På landsbygden medförde således 613 av 2,471 testamenten och i städerna 700 av 1,600, att efterlevande maken kom att leda arv, däremot medförde på landsbygden 1,858 (75,19 %) och i städerna 900 (56,25 %) icke denna effekt. I 2,284 2 av de undersökta testamentena, däribland vissa testamenten, varigenom efterlevande maken tillerkänts allenast nyttjanderätt, hava särskilda bestämmelser givits om successionen i kvarlåtenskapen efter den sist avlidne makens död. Av dessa testamenten belöpa 1,516 på landsbygden och 768 på 1 I statistiken har i fråga om 1,438 testamenten, därav 678 på landsbygden och 760 i städerna, angivits, att genom desamma full äganderätt tillerkänts efterlevande maken. Emellertid har i 125 av dessa testamenten, därav 65 på landsbygden och 60 i städerna, föreskrift givits om kvarlåtenskapens fördelning vid efterlevande makens död, ehuru denne tillerkänts rätt att genom testamente åsidosätta den föreskrivna sekundosuccessionen. Dessa testamenten medföra således icke i och för sig, att egendomen genom den efterlevande ledes över till hans släkt. De hava därför förts från gruppen testamenten avseende full äganderätt, och ingå i den i förevarande stycke upptagna gruppen 2,039 testamenten, avseende fri förfoganderätt under livstiden eller äganderätt med föreskrift om sekundosuccession efter den sist avlidne. Huru nämnda 125 testamenten fördela sig i avseende å de särskilda siffror, som finnas angivna beträffande testamenten, upprättade av personer, som efterlämnat arvingar av första parentelen, och av personer, som efterlämnat arvingar av andra, tredje eller högre parenteler, framgår ej av statistiken. - I denna siffra ingå de i föregående not omförmälda 125 testamenten, däri efterlevande maken tillerkänts rätt att genom testamente åsidosätta föreskriven sekundosuccession.

Lag om arv, 2 kap.

städerna. I 130 (8,58 %) på landsbygden och 61 (7,94 %) i städerna stadgas, att kvarlåtenskapen skall efter båda makarnas frånfälle delas i två lika delar, varav den ena tillfaller mannens och den andra hustruns arvingar; i 950 (62,67 %) på landsbygden och 431 (56,12 %) i städerna, att kvarlåtenskapen skall efter lag fördelas mellan makarnas arvingar; i 272 (17,94 %) på landsbygden och 1.93 (25,13 %) i städerna, att kvarlåtenskapen skall efter båda makarnas död tillfalla vissa angivna personer, samt i 128 (8,44 %) på landsbygden och 56 (7,29 %) \ städerna, att kvarlåtenskapen skall delvis tillfalla vissa personer eller institutioner men i övrigt delas efter lag. I 36 (2,37 %) på landsbygden och i 27 (3,52 %) i städerna äro andra bestämmelser rörande sekundosuccessionen givna. Av de till innehållet undersökta 4,132 testamentena voro 2,224, därav 1,414 på landsbygden och 810 i städerna, upprättade av personer, som efterlämnat bröstarvingar. Av berörda 1,414 testamenten från landsbygden innehöllo 310 (21,92 %) förordnande om äganderätt 1 , 719 (50,85 %) förordnande om fri förfoganderätt under livstiden eller om äganderätt med tvingande föreskrift, om sekundosuccession vid efterlevande makens död, 365 (25,81 %) förordnande om nyttjanderätt och 20 (1,42 %) olika förordnanden till förmån för mannen och för hustrun. Av de 810 testamentena från städerna innehöllo 329 (40,62 %) förordnande om äganderätt, 343 (42,34 %) förordnandet om fri förfoganderätt eller om äganderätt med tvingande föreskrift om sekundosuccession vid efterlevande makens död, 124 (15,31 %) förordnande om nyttjanderätt och 14 (1,73 %) olika förordnanden till förmån för mannen och hustrun. Ett antal av 1,350 testamenten, därav 748 på landsbygden och 602 i städerna, voro upprättade av personer, som efterlämnat arvingar av andra parentelen. Av berörda 748 testamenten från landsbygden innehöllo 250 (33,42 %) förordnande om äganderätt, 371 (49,60 %) förordnande om fri förfoganderätt under livstiden eller äganderätt med tvingande föreskrift om sekundosuccession efter den sist avlidne, 117 (15,64 %) förordnande om nyttjanderätt och 10 (1,34 %) olika förordnanden till förmån för mannen och för hustrun. Av de 602 testamentena från städerna innehöllo 321 (53,32 %) förordnande om äganderätt, 219 (36,38 %) förordnande om fri förfoganderätt under livstiden eller äganderätt med tvingande föreskrift om sekundosuccession efter den sist avlidne, 51 (8,47$) förordnande om nyttjanderätt och 11 (1,83$) olika förordnanden till förmån för mannen och för hustrun. Ett antal av 558 testamenten, därav 342 på landsbygden och 216 i städerna, voro upprättade av personer, som efterlämnat arvingar av tredje och högre parenteler. Av berörda 342 testamenten från landsbygden innehöllo 118 (34,50 %) förordnande om äganderätt, 175 (51,17 %) förordnande om fri förfoganderätt under livstiden eller äganderätt med tvingande föreskrift om sekundosuccession efter den sist avlidne, 46 (13,45 %) förordnande om nyttjanderätt och 3 (0,88 %) olika förordnanden till förmån för mannen och för hust1 I denna och följande grupper, avseende förordnanden om äganderätt; ingå även i not 1 och 2 å föregående sida omförmälda 125 testamenten.

154 Lag om arv, 2 kap.

run. Av de 216 testamentena från städerna innehöllo 110 (50,92 %) förordnande om äganderätt, 87 (40,28 %) förordnande om fri förfoganderätt under livstiden eller äganderätt med tvingande föreskrift om sekundosuccession efter den sist avlidne, 16 (7,41 %) förordnande om nyttjanderätt och 3 (1,39 %) olika förordnanden till förmån för mannen och för hustrun. Beredningens Genom lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes efterlevande yttrande. m a k e a r v s r a t t ) allenast då den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling. Efterlevande makens arvsrätt avser halva kvarlåtenskapen, då efter den döde finnes fader eller moder eller syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen. Makens arvsrätt är ej laglottsrätt. Att denna lösning av frågan om efterlevande makes ställning i arvsrättsligt hänseende endast var provisorisk, framhölls vid lagens tillkomst. Att den ej kan godkännas såsom slutlig följer ock därav, att den ordning, som av lagen gives, särskilt för det fall att avlåtaren efterlämnat skyldeman, tillhörande andra parentelen, ej kan tänkas annat än i sällsynta undantagsfall överensstämma med arvlåtarens vilja. Testamenten mellan makar, vari stadgas denna ordning i fråga om successionen i deras kvarlåtenskap, torde ytterst sällan förekomma. Fråga om Lagberedningen anser fortfarande på de skäl, som av beredningen anfördes makes rätt tilD s a m k a n ( i m e ( j framläggandet av förslaget till ny giftermålsbalk,* en sådan arvingefinnes,rätt att leva i oskiftat bo med bröstarvingar, som enligt dansk och norsk lagstiftning tillkommer änkling och under vissa förhållanden jämväl änka och som enligt de danska och norska äktenskapslagförslagen skall föreligga för såväl änkling som änka, icke böra införas i den svenska lagstiftningen. Att bröstarvinges rätt till arv verkligen bör stå tillbaka för en legal besittningsrätt för den efterlevande maken till all den egendom, som utgjort underlag för makarnas ekonomi, torde ej motsvara den allmänna rättsåskådningen i vårt land. Sålunda visar den statistiska undersökningen av arvsförhållandena under åren 1919 och 1920, att medan testamente till förmån för efterlevande make fanns upprättat i 64,09 % av de fall, då arvlåtaren efterlämnat make vid sidan av arvingar av andra parentelen, och i 78,79 % av de fall, då arvlåtaren efterlämnat make vid sidan av avlägsnare släktingar, var testamente till förmån för efterlevande make upprättat allenast i 12,63 % av de fall, då arvlåtaren efterlämnat bröstarvingar. Och även i de fall, då testamente till förmån för efterlevande make upprättats, ehuru bröstarvingar funnos, hava makarna, såsom ovan omförmälts, ej sällan uttryckligen uttalat, att testamentet ej avsåge bröstarvinges laglott, och det måste dessutom antagas, att i många fall, då uttryckligt förbehåll därom ej gjorts, makarna dock betraktat såsom en självklar förutsättning, att laglott skulle utgå utan hänsyn till testamentet. Ej ens i de fall, då testamente till förmån för efterlevande make funnits, kan det således antagas, att en ordning, som skulle medföra, att all rätt för bröstarvinge att utbekomma arv efter den först avlidne maken uppskötes till den efterlevan1

Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. 1Y s. 461—462.

Lag om arv, 2 kap.

des frånfälle. skulle för makarna tett sig lämplig och billig. Vidare kan det ej förnekas, att en make ej sällan är villig att biträda vid upprättandet av ett inbördes testamente främst av omtanke om sin egen ställning för den händelse han själv skulle överleva den andre. Ej alltid torde den i testamentet upptagna ordningen överensstämma vare sig med familjens samfällda nytta eller med en billig avvägning av efterlevande makens och barnens olika intressen. Och om den make, vars bortgång inträffar före den andras, kunnat förutse detta, skulle han måhända mången gång hava undandragit sig att medverka till testamentets upprättande. Men även en legal rätt till den del av kvarlåtenskapen efter den först avlidne, som ej utgör bröstarvinges laglott, skulle innebära ett djupt ingrepp i den arvsrätt, som för närvarande tillkommer bröstarvinge. Genom den nya giftermålsbalken har giftorättsdelning införts jämväl i fråga om fast egendom. Efterlevande make erhåller således numera, där särskilda förbehåll ej stadgats av makarna själva eller av givare, testator eller arvlatare, på grund av giftorätt hälften av makarnas egendom, utan hänsyn till egendomens natur av lös eller fast. Särskilt för vår lantbefolkning innebar detta ett steg av ingripande betydelse. Att dessutom ytterligare tillerkänna efterlevande maken en legal rätt till en fjärdedel av egendomen i boet, måste möta betänkligheter. Såsom inhämtas av den statistiska utredningen skulle det innebära, att bröstarvingars rätt till arv komme att genom lagen inskränkas i utomordentligt hög grad i förhållande till vad för närvarande sker genom testamente. Lagens regel torde ej böra så bestämmas, att makar i betydande utsträckning ställas inför frågan, huruvida ett testamente bör göras till andra makens nackdel. Att nödgas genom ett testamente visa sitt misstroende mot andra makens förmåga eller vilja att till barnens bästa utöva förvaltningen av boets medel, måste med hänsyn till makars nära inbördes förhållande te sig förhatligt. Lagen bör därför ej tillerkänna efterlevande make en starkare ställning i arvsrättsligt hänseende än som överensstämmer med flertalet gifta personers uppfattning. De, som vilja gå längre i tillgodoseendet av den efterlevandes ställning i förmögenhetshänseende, må göra det genom ett testamente till den efterlevandes förmån, som i sådant fall kommer att ge uttryck åt den avlidnes särskilda förtroende för eller omtanke om den efterlevande. Beredningen har därför för det fall, att bröstarvinge finnes, ansett sig böra kvarstå på den ståndpunkt, som intogs av 1920 års lag. Ehuru beredningen icke ansett sig böra föreslå, att arvsrätt tillerkännes efterlevande make vid sidan av bröstarvingar, har beredningen dock sökt bereda ökat skydd mot de olägenheter, som kunna vara förbundna med splittringen av ett ringa bo, genom ett tillägg till stadgandet i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken av innehåll, att efterlevande make skall vid bodelning i anledning av makes död äga av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, i värde uppgår till 3,000 kronor. Vidare kommer beredningen

156 Lag om arv, 2 kap.

att i samband med behandlingen av testamentsrätten taga under övervägande, huruvida rätt bör i viss omfattning tillerkännas makar att, jämväl med isidosättande av bröstarvinges laglottsanspråk, genom testamente betrygga efterlevande makes ställning vid den andres frånfälle. Beträffande frågan om tillgodoseende av efterlevande makens behov ;iv bidrag till sitt underhåll får beredningen hänvisa till vad beredningen därom anför i inledningen till 8 kap. Såframt en delning av kvarlåtenskapen vid den först avlidne makens död skulle vara förenad med olägenheter, står det enligt gällande lagstiftningefterlevande maken och bröstarvingarna öppet att sluta avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Är någon av dem omyndig, skall han vid avtalets slucande företrädas av god man, vilken dock måste inhämta överförmyndarens samtycke. Gives tillstånd till sammanlevnad i oskiftat bo, inträder en förlängningav de rättsförhållanden, som uppstått i och med dödsfallet. Efterlevande maken förvaltar själv den egendom, som tillhörde honom under äktenskapet eller som senare tillfaller honom. Den dödes egendom är däremot föremål för samförvaltning. Vardera förmögenhetsmassan kan omedelbart tillgripas allenast för därå vilande gäld. Ett sammanfallande av massorna -— liksom enligt dansk och norsk rätt — äger således icke rum. Sedan avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, äger efterlevande maken själv träda till förmynderskapet. Först när fråga om bodelning och skifte uppstår, måste god man ånyo förordnas. Medan sammanlevnaden i oskiftat bo består, kommer sålunda efterlevande maken att ensam förvalta båda de i boet befintliga förmögenhetsmassorna, ej blott sitt eget giftorättsgods och sin enskilda egendom utan även den dödes giftorättsgods och enskilda egendom, såvitt angår sistnämnda förmögenhetsmassa, dels i egenskap av intressent dels i egenskap av förmyndare för de omyndiga barnen. I fråga om de rättshandlingar, som röra den dödes egendom, är förmyndaren i viss utsträckning bunden av överförmyndarens samtycke. Det ankommer jämväl i övrigt på denne att vaka över, att den omyndiges rätt ej av sammanlevnaden i oskiftat bo bringas i fara. Förmyndaren är därför skyldig att till överförmyndaren ingiva årsuppgi:'ter. I den mån barnen uppnå myndig ålder, ankommer det på dem själva att avgöra, om de vilja påkalla skifte eller icke. Härefter blir ock efterlevande makens handlingsfrihet beroende av omfattningen av den fullmakt, som de äro villiga att tilldela honom. I de fall, då boets sammanhållande framstår såsom påkallat av \hänsyn till efterlevande makens och barnens samfällda nytta, bör således en delning kunna undvikas genom ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Makes rätt Av den ovan anförda statistiska utredningen rörande inbördes'testamenten bröstarvinae m e ^ a n makar inhämtas, att om man bortser från de 500 testamenten, i vilka ej finnes, förbehåll gjorts i fråga om bröstarvinges laglott, 3,496 (96,26 %) av '3vriga 3,632 testamenten innehålla förordnanden till förmån för efterlevande maken, avseende hela kvarlåtenskapen eller »all gemensam egendom». A andra sidan

Lag om arv, 2 kap.

visar samma statistik, att det i allmänhet ej anses billigt, att efterlevande maken leder den dödes lott över å sina arvingar. Såsom ovan anförts, medförde å landsbygden mer än tre fjärdedelar och i städerna mer än hälften av samtliga undersökta inbördes testamenten mellan makar icke denna verkan. Och av inbördes testamenten, som upprättats av personer, vilka ej efterlämnat bröstarvingar, synas på landsbygden två tredjedelar och i städerna antagligen något mer än hälften icke hava medfört nämnda följd. Att vid sådant förhållande en legal regel, som tillerkänner efterlevande maken i det övervägande antalet fall, då den kommer till tillämpning, arvsrätt till allenast halva kvarlåtenskapen, men med rätt att leda arvet, ej är tillfredsställande, synes uppenbart. Enligt vår tids rättsuppfattning framstår det otvivelaktigt såsom i allmänhet riktigt och billigt, att då bröstarvinge ej finnes, den efterlevande maken erhåller odelad den egendom, som utgjort grundval för makarnas ekonomiska ställning, vare sig egendomen tillhört den efterlevande eller den först avlidne. Och då inbördes testamente med föreskrift om sekundosuccession föreligger, torde det i regel hava för makarna framstått såsom det viktigare intresset att tillgodose den efterlevande maken och först i andra hand lär hänsynen till den först avlidnes arvingar hava gjort sig gällande. Från lagteknisk synpunkt vore det onekligen enklast att med tillgodoseende genom en lagregel av förstnämnda intresse tillerkänna efterlevande maken full arvsrätt till hela kvarlåtenskapen och låta det bero vid testamentariskt förordnande, om make vill träffa bestämmelse om sekundosuccessionsrätt till förmån för sina skyldeman av andra eller tredje parentelen. Men även om det stode make öppet att träffa sådana bestämmelser, skulle upprättandet av ett testamente ofta komma att underlåtas, även då ett verkligt intresse föreligger hos maken för hans släktingar. Då båda makarna — såsom i allmänhet är förhållandet — dö vid högre ålder, skulle ej sällan en tämligen kort tidrymd mellan deras död vara avgörande för vilkendera makens arvingar som skulle erhålla arvet. Att i sådant fall den slutliga arvsföljden skulle te sig som ett slumpens verk och knappast framstå såsom sakligt grundad, är uppenbart. Då vanligen hustrun lever längre än mannen, skulle dessutom hennes släkt gynnas på bekostnad av den förvärvande mannens. Såsom i den allmänna inledningen och här ovan närmare utvecklats, utvisar den statistiska utredningen rörande arvs- och testamentsförhållanden under åren 1919 och 1920, liksom den särskilda statistiken rörande inbördes testamenten mellan makar, att den arvsrätt, som enligt gällande lagstiftning tillkommer fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, av arvlatare, ehuru full testamentsfrihet föreligger, i betydande omfattning respekteras — då efterlevande make finnes, i stor utsträckning åtminstone genom föreskrift om sekundosuccessionsrätt för den först avlidnes arvingar. Först när arvlåtaren efterlämnar arvingar av tredje parentelen, åsidosattes helt den legala arvsföljden i väsentlig utsträckning genom testamente. Med hänsyn till den

158 Lag om arv, 2 kap.

styrka, föräldrars, syskons eller syskons avkomlingars arvsanspråk fortfarande äger enligt den allmänna uppfattningen, skulle därför för det fall, att efter den först avlidne maken finnes sådan arvinge, en legal ordning, som vid den sist avlidne makens död låter kvarlåtenskapen i dess helhet tillfalla dennes arvingar, komma att stå i strid med vad som fortfarande för flertalet ter sig naturligt och riktigt. Lagberedningen har därför ansett, att efterlevande make väl bör, när bröstarvinge icke finnes, tillerkännas rätt till hela kvarlåtem skapen efter den först avlidne. Men denna rätt bör ej medföra ett fullständigt åsidosättande av de släktingars arvsanspråk, som tillhöra andra parentelen. För dem har beredningen ansett rätt böra stadgas — i överensstämmelse med vad i allmänhet sker genom inbördes testamenten mellan makar — till succession i den först avlidne makens kvarlåtenskap vid efterlevande makens död. Däremot har beredningen ej ansett erforderligt, att en successionsrätt bevaras för avlägsnare släktingar till den först avlidne, utan föreslår för sådant fall bibehållandet av den ståndpunkt, som intogs genom 1920 års lag. Bätt till den först avlidne makens kvarlåtenskap kan inrymmas efterlevande maken under hans livstid och dock rätt till densamma förbehållas den först avlidnes arvingar vid efterlevande makens frånfälle på två vägar: nyttjanderätt för efterlevande maken till den först avlidnes lott under livstiden (Niessbrauch, Nutzniessung, usufruit) eller äganderätt för den efterlevande under livstiden med en i lag bestämd rätt för den först avlidnes arvingar att vid den efterlevandes frånfälle tillträda kvarlåtenskapen (Vorerbe, Nacherben). Den förstnämnda utvägen, anordnandet av en nyttjanderätt till förmån för efterlevande maken, medan den först avlidnes arvingar redan vid dennes död förvärva formell äganderätt (nuda proprietas) till kvarlåtenskapen, möjliggör ett starkt skydd för arvingarnas intressen genom den medbestämmanderätt i fråga om avhändelser, som med en sådan ordning i större eller mindre omfattningmåste tillkomma dem. Med den giftorättsgemenskap, som enligt svensk rätt är rådande mellan makar, medför en sådan ordning behov av bodelning vid den först avlidnes död. Genom bodelningen skulle dennes arvingar erhålla äganderätt till den egendom, som tillägges den dödes lott, men med förbehåll om nyttjanderätt för efterlevande maken till samma egendom under livstiden. Bedan den omständigheten, att arvingarna efter den först avlidne genom bodelningen erhålla allenast nuda proprietas, skulle lätt kunna medföra, att förrättningen komme att framstå såsom en formalitet utan större intresse; för dem. Sedan bodelning företagits, skulle de jämväl vara underkastade de risker, som äro förknippade med den dem tillagda egendomens förvaltning, i den mån ej ansvar för vanvård eller försummelse kan utkrävas av efterlevande maken. Om ock i väsentlig omfattning förvaltningsrätten anförtros efterlevande maken, kan dock ej förfoganderätt över egendomen utan arvingarnas samtycke tillerkännas honom. Hur än efterlevande makens och arvingarnas inbördes rättigheter och förpliktelser regleras, kan näppeligen ett motsatsförhållande undvikas, som lätt leder till tvister. I svensk lagstiftning saknas

Lag om arv, 2 kap.

vidare motsvarighet till det rättsinstitut (Niessbrauch, Nutzniessung, usufruit), vari enligt kontinental rätt det komplex av rättigheter sammanfattas, som skulle tillkomma en nyttjanderättshavare till en kvarlåtenskap. En analog rättsbildning skulle lätt framstå såsom ett främmande långods och påkalla vidlyftiga och invecklade lagbestämmelser. Den ofria ställning, som med en sådan anordning skulle tillkomma efterlevande maken, skulle ej heller stå i överensstämmelse med den självständighet, som i allmänhet inrymmes efterlevande maken genom våra inbördes testamenten. Vill någon medgiva efterlevande maken allenast en i vissa hänseenden begränsad rätt till den egendom, han lämnar efter sig, bör han enligt beredningens mening fortfarande vara hänvisad till upprättandet av testamente. Till denna fråga återkommer beredningen i nästa avdelning. Beredningen har ansett vara att föredraga en legal ordning i huvudsaklig överensstämmelse med de inbördes testamenten, varigenom äganderätt till kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken tillerkännes den efterlevande men tillika förklaras, att efter båda makarnas död kvarlåtenskapen skall delas mellan vardera makens arvingar efter lag. En sådan ordning erbjuder betydande fördelar. Då vid den först avlidne makens död den efterlevande erhåller äganderätt ej blott till den egendom, som på grund av giftorätt tillkommer honom, utan även till den egendom, han erhåller i arv, uppstår ej behov av bodelning i anledning av den först avlidnes frånfälle. Den egendom, efterlevande maken erhåller i giftorätt och arv, bildar i makens hand — jämte övrig egendom, som kan tillkomma honom eller av honom senare förvärvas — en enhetlig förmögenhet, över vilken han äger fritt råda såsom ägare. Utan avseende å viss egendoms ursprung kan således efterlevande maken under sin förvaltning av förmögenheten vidtaga de åtgärder, som han anser av ekonomiska skäl eller andra hänsyn påkallade. För sina levnadsbehov är efterlevande maken ej hänvisad allenast till förmögenhetens avkastning. Han äger ock, om så erfordras, anlita kapitaltillgångar. Och en rätt därtill för efterlevande maken, särskilt änka, torde i stor utsträckning vara erforderlig och även stå i full överensstämmelse med den först avlidnes önskningar. Endast så till vida är efterlevande makens handlingsfrihet begränsad, att han ej kan för dödsfalls skull förfoga över vad av hans kvarlåtenskap belöper å den först avlidnes arvingar. Då i anledning av efterlevande makens frånfälle delning av kvarlåtenskapen efter honom skall äga rum mellan vardera makens arvingar, bör enligt beredningens mening i regel hänsyn ej tagas till boets ställning vid den först avlidne makens död. En rätt för den först avlidnes arvingar att utbekomma egendom till belopp motsvarande hans andel i det värde, vartill boets behållning uppgick vid hans död, skulle lätteligen för efterlevande maken medföra den uppfattningen, att han i förhållande till dem i viss mening häftade i skuld för nämnda belopp. Den känsla av självständighet, som efterlevande makens ställning såsom ägare under sin livstid till kvarlåtenskapen efter den

160 Lag om arv, 2 kap.

först avlidne enligt beredningens åsikt bör vara ägnad att medföra, skulle därigenom väsentligen försvagas, och hos arvingarna efter den först avlidne kunde den tanken uppstå, att de ägde vaka över, att boet ej så försämrades, att ovannämnda belopp ej kunde till dem utgå. Särskilt om efterlevande maken är nödsakad att för sitt uppehälle tillgripa jämväl kapitaltillgångar, måste en fixering av den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, kännas förhatlig. Det vore ej heller billigt och riktigt, att en minskning i värdet av boets tillgångar ginge helt ut över efterlevande makens arvingar. Lika litet skulle det i många fall synas grundat, att en värdestegring, exempelvis av en utav den först avlidne maken införd fastighet, komme allenast efterlevande makens arvingar till godo. Och lätteligen skulle tvister uppstå, huruvida värdeminskning eller värdeökning förelåge och ej en oriktig värdering av boets tillgångar vid det förra eller senare dödsfallet. Även om efterlevande maken äger för sitt behov använda all den avkastning, som faller i boet, synes det vidare knappast påkallat att, där avkastningen ej erfordrats för den efterlevandes behov, tilldela dennes arvingar hela den uppkomna besparingen. Då makar genom inbördes testamente inrymma den efterlevande rätt under sin livstid till all egendom i boet, är väl i regel förordnandet grundat i en önskan, att den först avlidnes bortgång skall, så länge den efterlevande finnes i livet, väsentligen lämna den ekonomiska grundval, vara äktenskapet vilat, orubbad. Härmed överensstämmer ock bäst den princip — som i vår rättspraxis rörande inbördes testamenten så småningom vunnit erkännande — att kvarlåtenskapen vid efterlevande makens frånfälle delas i det skick, vari den då befinnes, mellan arvingarna å ömse sidor, i allmänhet utan hänsyn därtill, huruvida minskning eller förkovran föreligger. Beredningen har ock ansett sig böra förorda denna princip. Genom sin ställning såsom ägare under livstiden till den först avlidnes kvarlåtenskap erhåller efterlevande maken en självständighet i avseende å egendomens förvaltning, som måste anses väl grundad med hänsyn till det förtroende, som bör råda och vanligen råder mellan makar. Och den pietet, som efterlevande maken i allmänhet får antagas hysa för den först avlidne, bör i regel avhålla efterlevande maken från missbruk av den ställning, som sålunda inrymmes honom. Men skulle denna ställning av efterlevande maken brukas till uppsåtlig kränkning av den rätt, som tillkommer den först aylidne makens arvingar, bör skydd givas av lagen. I sådant fall bör ock den minskning, boet undergått, såvitt möjligt ej drabba dem. Ej heller bör boets förkovran under alla förhållanden komma jämväl den först avlidnes arvingar till del. Beror boets förkovran därpå, att egendom efter den först avlidne makens död tillfallit den efterlevande i arv eller genom gåva eller testamente, bör den såvitt möjligt komma efterlevande makens arvingar till godo. Detsamma bör gälla, om boets förkovran måste antagas härröra av förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död crivits av den efterlevande.

Lag om arv, 2 kap.

161 Vid utformningen av bestämmelserna om efterlevande makes arvsrätt har lagberedningen ansett sig berättigad att utgå från den förmögenhetsordning mellan makar, som gäller i händelse förord ej slutits eller eljest från lagens regler avvikande bestämmelser ej träffats vid gåva eller i testamente till endera maken. Där den legala förmögenhetsordningen gällt mellan makarna, innebär i allmänhet efterlevande makens arvsrätt till den först avlidnes kvarlåtenskap en rätt för honom att succedera jämväl i den hälft av makarnas giftorättsgods, som vid den först avlidnes död belöper å denne. En sekundosuccessionsrätt i den först avlidnes kvarlåtenskap innebär således en rätt att vid efterlevande makens död succedera i nämnda andelsrätt och att erhålla densamma utbruten, d. v. s. i allmänhet en rätt att erhålla hälften av efterlevande makens kvarlåtenskap. Beredningen föreslår därför i 1 § såsom huvudregel en bestämmelse om arvsrätt för efterlevande maken till hela kvarlåtenskapen efter den först avlidne, om denne ej lämnat efter sig bröstarvinge. Vidare föreslår beredningen, att om den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling lever vid efterlevande makens död, skola de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, äga taga hälften av efterlevande makens bo. Till frågan om dessa arvingars rättsställning återkommer beredningen längre fram i detta kap. Avvikelser från den lika delningen av kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken finnas stadgade i 2—4 §§. I 2 § behandlas det fall, att kvarlåtenskapen efter den först avlidne och således efterlevande makens arv efter denne utgjorde annan del än hälften av all den egendom, som tillkom efterlevande maken vid den först avlidne makens död. Detta kan främst hava berott därav, att endera maken ägde enskild egendom. Efterlevande makes arvsrätt omfattar enligt förslaget — liksom enligt lagen den 11 juni 1920 — även enskild egendom, som ingår i kvarlåtenskapen efter den först avlidne. Häremot kan måhända göras gällande, att då den avlidne genom äktenskapsförord förbehållit sig viss egendom såsom enskild, arvsrätt för efterlevande maken till denna egendom kan stå i strid mot vad den avlidne vid upprättandet av förordet avsett. Med ett äktenskapsförord, varigenom makes egendom i dess helhet eller till en del förbehållits maken såsom hans enskilda, kan i vissa fall hava väsentligen åsyftats att befria maken från de inskränkningar i förvaltningen av sitt. gods, som äro en följd av andra makens giftorätt däri. I sådana fall kommer ej arvsrätt för den efterlevande i strid med vad som vid förordets upprättande avsetts. Men i regel torde förord upprättas huvudsakligen för att hindra, att den egendom, som förbehålles såsom enskild, indrages i en bodelning. I en stor mängd fall lärer väl härvid den make, som förbehållit sig sin egendom såsom enskild, främst åsyfta att skydda sig själv mot giftorättsanspråk, i händelse äktenskapet upplöses genom den andres död eller möjli—241969.

162 Lag om arv, 2 kap.

ligen genom skilsmässa. I åtskilliga fall — särskilt då en person, som har barn i ett tidigare äktenskap, ingår nytt gifte — avses att tillförsäkra egendomen odelad till barnen. Om däremot en person, som ej har egna barn, vill, att hans egendom skall tillfalla t. ex. hans syskon eller syskons barn, lärer han i regel upprätta, jämte förordet, ett testamente, varigenom i allmänhet även efterlevande maken tillgodoses i större eller mindre omfattning. Då en gift person önskar, att hans make skall vara utesluten från all rätt till hans enskilda egendom och avser, att bestämmelsen härom skall gälla ej blott till förmån för honom själv och hans avkomlingar utan även till förmån för hans övriga skyldeman, torde det ej vara ett allt för betungande krav att av honom fordra upprättande av testamente. Och för visso skulle ett undantagande av den först avlidnes enskilda egendom från den kvarlåtenskap, till vilken den efterlevande tillerkännes arvsrätt, i flertalet fall komma att stå i strid mot den avlidnes önskningar såvitt efterlevande maken angår. Hans önskningar, såvitt angår successionen i övrigt, torde i allmänhet tillgodoses genom en sekundosuccessionsrätt för den först avlidnes skyldeman av andra parentelen. Särskilt med hänsyn till de fall, då ett förord avser viss egendom, kunde det måhända synas bäst överensstämma med arvlåtarens vilja, att denna egendom vid efterlevande makens död tillerkändes den först avlidnes arvsberättigade skyldeman. En sådan ståndpunkt skulle innebära, att efterlevande maken tillades antingen nyttjanderätt under livstiden (Niessbrauch, Nutzniessung, usufruit) till den först avlidnes enskilda egendom eller ock äganderätt under livstiden men med en i lag bestämd rätt för den först avlidnes arvingar att vid den efterlevandes frånfälle succedera i den individuella egendomen. Mot den förstnämnda av dessa ordningar gälla i huvudsak de invändningar, som här ovan anförts mot att bygga efterlevande makens rättsställning på en efterbildning av omförmälda utländska rättsinstitut. Det skulle vidare vara synnerligen olämpligt att införa en sådan ordning med den utförliga reglering av makens och arvingarnas inbördes ställning, som måste förbindas därmed, endast för de jämförelsevis sällsynta fall, då enskild egendom finnes. Att samtidigt tillämpa en sådan ordning i avseende å den avlidnes enskilda egendom och den av beredningen föreslagna i avseende å hans giftorättsgods skulle dessutom leda till allehanda komplikationer. Men även en ordning, som innebure, att efterlevande maken tillerkändes äganderätt och dispositionsrätt i levande livet i avseende å den först avlidnes enskilda egendom, men att denna egendom eller den egendom, som trätt i dess ställe, skulle efter makens död tillfalla den först avlidnes arvingar, medan den efterlevandes enskilda egendom överginge å dennes rättsinnehavare, skulle medföra stora olägenheter och behov av en ingående reglering av efterlevande makens ställning till de olika egendomsslagen. Efterlevande maken skulle ju kunna under sin livstid avyttra den först avlidnes enskilda egendom och med övriga medel sammanblanda de medel, som därvid inflyta. Han skulle kunna

Lag om arv, 2 kap.

förnämligast lägga sin konsumtion å sådana medel i stället för medel, som ingå i giftorättsgodset. På samma sätt skulle efterlevande maken, om enskild egendom funnes å hans sida, kunna i första hand förbruka medel, som inginge i giftorättsgodset, och bevara sin enskilda egendom. Om endera sidans rätt gjordes beroende av att den enskilda egendomen eller surrogat därför funnes .i behåll, skulle således efterlevande maken kunna genom dylika åtgärder gynna sina egna arvingar på bekostnad av den först avlidne makens arvingar. Att dessas rätt ej bör vara beroende av efterlevande makens godtycke är uppenbart. Med en sådan ordning måste man därför, för det fall att skillnaden mellan vardera makens enskilda egendom och giftorättsgodset ej upprätthölles, införa vederlagsregler i huvudsaklig överensstämmelse med giftermålsbalkens. Med hänsyn därtill, att efterlevande maken råder över den först avlidnes enskilda egendom, måste dessa regler dessutom kompletteras med en regel om vederlag i viss omfattning vid konsumtion av sådan egendom. Även skulle en vederlagsregel fordras för det fall, att efterlevande maken i första hand "konsumerar giftorättsgodset och upprätthåller sin egen enskilda egendom. Av motsvarande skäl, som av lagberedningen åberopats till stöd för bestämmelsen i 13 kap. 8 § giftermålsbalken, måste jämväl bland vederlagsreglerna upptagas en regel om rätt till vederlag till förmån för vardera sidans enskilda egendom, och för varje fall kunde ett vederlag till förmån för efterlevande makens enskilda egendom tilläggas betalningsrätt allenast i hans giftorättsgods och nyförvärv efter den först avlidnes död. Skillnad måste således upprätthållas ej blott mellan vardera makens enskilda egendom, därvid med den efterlevandes enskilda egendom finge i vissa hänseenden jämställas nyförvärvad, utan också mellan de båda sidornas giftorättsgods. Att på detta sätt bibehålla makarnas egendom fortfarande i efterlevande makens hand uppdelad i olika förmögenhetsmassor skulle i de fall, varom nu är fråga, medföra stora praktiska svårigheter. Vid den efterlevandes död skulle ofta för dessa massors särskiljande en ingående undersökning erfordras av den efterlevandes förmögenhetsförvaltning, en undersökning, som lätt skulle kunna giva anledning till tvister. I varje fall skulle även en sådan ordning i viss mån stå i strid med den huvudprincip, som ansetts böra gälla i fråga om efterlevande makens ställning, nämligen att denne skulle äga att såsom ägare fritt råda över den egendom, han ärvt efter den först avlidne maken, och den egendom, han själv ägt under äktenskapet eller senare förvärvar, såsom över en förmögenhet av enhetlig beskaffenhet. Lagberedningen har därför ansett det vara att föredraga, att vardera makens enskilda egendom följer samma regel som giftorättsgodset och att vid den sist avlidne makens död delning av kvarlåtenskapen efter honom sker enligt samma proportion, efter vilken vardera sidan ägde del i makarnas egendom vid den först avlidnes död, därvid jämväl vardera makens, enskilda egendom betraktas såsom en insats i den sammanlagda förmögenheten. Om. en sådan delningsprincip uppställes, kan det — utan att ett system av veder-

164 Lag om arv, 2 kap.

lagsregler införes — tillåtas efterlevande maken att fritt sammanblanda olika egendomsslag och att vid förvaltningen av förmögenheten utan hänsyn till viss egendoms ursprung förfara såsom synes honom lämpligt. Huruvida viss egendom skall avyttras, när medel behövas för konsumtion, kan han avgöra, efter vad han anser lämpligt med avseende å avsättningsmöjlighet, pris o. s. v. Av den efterlevandes handlingsfrihet i avseende å förmögenheten är det en naturlig följd, att de olika sidornas insatser av såväl enskild egendom som giftorättsgods i regel dela ökning och minskning till följd av vinstgivande eller förlustbringande förvaltningsåtgärder lika, d. v. s. i proportion till insatserna. Då vidare efterlevande makens rätt i avseende å egendomen i boet skall omfatta rätt till kapitalkonsumtion, är det jämväl riktigt, att minskningtill följd av sådan konsumtion går proportionellt ut över giftorättsgods och enskild egendom. Från billighetssynpunkt synes därför intet vara att erinra mot att vardera makens enskilda egendom betraktas som en insats från den sidan, vilkens värde jämte giftorättsdelens värde blir bestämmande för den sidans andel i kvarlåtenskapen efter den efterlevande. Vid skiftet efter den sist avlidne skall enligt beredningens förslag vardera makens arvingar äga på sin lott bekomma egendom, som under äktenskapet tillhört den maken. Har den först avlidne efterlämnat enskild egendom, skola således hans arvingar ej blott vid beräkningen av deras andelsrätt i kvarlåtenskapen efter den sist avlidne krediteras för den enskilda egendomens värde vid den först avlidnes död utan även äga på sin lott bekomma egendomen mot avräkning för dess värde vid den efterlevandes frånfälle. Det intresse för viss egendoms bevarande inom en släkt, som understundom kan vara grunden till att den genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild, kommer att härigenom tillgodoses i den omfattning, som får anses billig med hänsyn till boets ställning efter den sist avlidne. Den i 2 § föreslagna ordningen skall gälla, vare sig make tillhörig egendom är enskild på grund av förord eller villkor vid gåva eller testamente. Då på grund av sådant villkor viss egendom varit endera makens enskilda, kan emellertid av rättshandlingen framgå, att givarens mening varit, att villkoret skulle innebära, att egendomen skulle efter mottagarens död övergå till viss person, t. ex. till hans syskon. Där detta är fallet, måste naturligen detta villkor iakttagas och efterlevande maken kan ej äga succedera i egendomen vare sig på grund av bestämmelserna i detta kap. eller på grund av testamente av den först avlidne maken. I 3 och 4 §§ äro upptagna de avvikelser från den lika delningen av kvarlåtenskapen efter den sist avlidne, vilka äro en följd av sådan minskning av boet, som obehörigen orsakats av honom, och vilka därför böra drabba hans arvingar, eller av sådan ökning av boet, som bör komma hans arvingar till godo. Vidare föreslås en bestämmelse om rätt för den först avlidne makens arvingar att i fall av visst pliktstridigt förfarande från efterlevande makens sida

Lag om arv, 2 kap. 1 §.

påkalla avskiljande av så stor del av efterlevande makens egendom, som får anses belöpa på dem. Nämnda bestämmelse finnes upptagen i 5 §. De ytterligare stadganden, som erfordras med hänsyn till berörda bestämmelse, återfinnas i 6—9 §§. I 10 § upptagas regler om kvarlåtenskapens delning vid efterlevande makens död och vad därmed äger sammanhang. Särskilda bestämmelser om kvarlåtenskapens delning, avseende det fall att efterlevande make trätt i nytt gifte, äro givna i 11 §. För det fall, att efterlevande maken enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt taga hela kvarlåtenskapen efter den först avlidne, skall enligt bestämmelse i 12 § sekundosuccessionsrätt för den först avlidne makens arvingar ej föreligga. I 13 § upptages det stadgande, som för närvarande är givet i andra stycket av lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt. Enligt bestämmelse i 14 § skall vad i 2 kap. stadgas äga motsvarande tillämpning jämväl då testamente upprättats till förmån för efterlevande make med föreskrift om sekundosuccession. Enligt 1920 års lagstiftning äger efterlevande make ej laglottsrätt. Då det Ej laglottse står makar fritt att genom äktenskapsförord överenskomma, att all av vardera räitför /*fi Pi'(1ffl 77P 'ill (liCP

maken införd eller sedermera förvärvad egendom skall vara den makens enskilda och att sålunda all giftorättsdelning skall vara mellan makarna utesluten, synes det knappast följdriktigt att genom en laglottsrätt tvångsvis överföra egendom från den ena maken till den andre. Beredningen har därför ansett sig ej böra föreslå ändring i vad för närvarande gäller i förevarande hänseende. 1 §• När den ena av två makar dör utan att efterlämna bröstarvinge, tillfaller Makes rätt kvarlåtenskapen enligt förevarande paragraf andra maken. Arvsrätt för efter- f*# «"*>>.dtö

i

j

i

••

o,

o

levande make äger således icke rum, när arvlåtaren efterlämnar bröstarvinge, vare sig denne är född i äktenskapet med den efterlevande eller i ett tidigare äktenskap eller ock utom äktenskapet men åtnjuter arvsrätt efter den döde enligt 3 kap. Efterlevande make äger ej heller arvsrätt, när arvlåtaren efterlämnar adoptivbarn eller dess avkomling. Vilja makar i dessa fall inrymma den längst levande rätt i den först avlidnes kvarlåtenskap, måste de upprätta inbördes testamente sig emellan. Mot testamentet gäller därvid den laglottsrätt, som enligt 7 kap. tillkommer bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling. Då vid den först avlidne makens död den efterlevande erhåller äganderätt ej blott till den egendom, som på grund av giftorätt tillkommer honom, utan även till den egendom, han erhåller i arv, uppstår ej behov av bodelning i anledning av den först avlidnes frånfälle. Den efterlevande äger, om giftorättsgemenskap rått mellan makarna, utan bodelning övertaga den först avlidnes lott i boet. Efterlevande maken blir omedelbart' på grund av giftorätt och arv

bröstarvinge

ej finnes.

166 Lag om arv, 2 kap. 1 §.

ägare till den avlidnes giftorättsgods och, om den avlidne haft enskild egendom, på grund av arv ägare till denna. Lagfart å den avlidne förut tillhörig fastighet bör kunna meddelas efterlevande maken på grund av bouppteckningen efter den först avlidne.1 Vill efterlevande maken icke begagna sin rätt till arv enligt förevarande kap., uppkommer naturligen behov av bodelning. Behov därav kan ock uppstå, därest den först avlidne makens egendom, vare sig på grund av urarvagörelse från den efterlevandes sida eller på ansökan av borgenär, avträdes till konkurs.2 Uppstår i konkursen överskott, går det till efterlevande maken. Då efterlevande maken är den först avlidnes arvinge, åligger det honom — även om till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken haft giftorättsgods och således enligt § 31 i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, skyldighet till egendomsavträde ej föreligger — att i sin egenskap av arvinge efter den först avlidne avträda dennes egendom inom stadgad tid till konkurs, såframt han vill undgå ansvar för den först avlidne makens gäld. Gör efterlevande maken sig ej urarva, blir han personligen ansvarig för den dödes gäld. Samma ansvar kommer att åvila honom för hans egna och den först avlidnes skulder, och dessa skulder, liksom de skulder han senare må ådraga sig, komma att i lika mån belasta all hans egendom, såväl honom tidigare enskilt tillhörig egendom och egendom, som han erhållit i giftorätt eller i arv efter den avlidne, som ock den egendom, han sedermera förvärvar. Försättes efterlevande make, som tillträtt arvet efter den först avlidne, i konkurs, kan i konkursen bodelning ej påkallas vare sig av efterlevande maken eller dennes enskilda borgenärer. Däremot torde den avlidnes borgenärer kunna i händelse av konkurs utan tidsbegränsning påkalla bodelning.3 Den egendom, efterlevande maken erhåller efter den först avlidne, bildar i hans hand tillsammans med den egendom, han eljest kan hava eller sedermera förvärvar, en enhetlig förmögenhet, över vilken han äger fritt råda såsom ägare. Utan avseende å vilkendera av makarna infört viss egendom kan således efterlevande maken under sin förvaltning av förmögenheten vidtaga de åtgärder, som han anser av ekonomiska skäl eller andra hänsyn påkallade. Ej ens i fråga om fast egendom är den efterlevandes förfoganderätt begränsad. För sina levnadsbehov är efterlevande maken ej hänvisad allenast till förmögenhetens avkastning. Han äger ock, om han så finner för gott, anlita kapitaltillgångar. 1 Enär stämpelfrihet äger rum för förvärv av fast egendom på grund av såväl giftorätt som arv, uppstår ej liksom nu, då lagfart sökes på grund av giftorätt och inbördes testamente, spörsmål om den omfattning, vari fastigheten får anses förvärvad på grund av vartdera fånget. 2 Skulle, sedan lagfart å fast egendom meddelats för efterlevande maken, urarvakonkurs inträffa, må lagfarten undanröjas på enahanda sätt, som när enligt gällande lagstiftning en bodelning, på grund av vilken lagfart meddelats, återgår pä grund av inträffat egendomsavträde. 3 Jfr 12 kap. 7 § nya giftermålsbalken. Detta lagrum utgår därifrån, att efterlevande make endast äger giftorättsanspråk. Någon erinran har ej gjorts om de modifikationer, som, då efterlevande maken tillträder den avlidnes kvarlåtenskap såsom ensam arvinge efter honom, måste följa därav i avseende å nämnda lagrum.

Lag om arv, 2 kap. 1 §.

167 Vare sig vid den först avlidne makens frånfälle finnas skyldeman till honom av andra parentelen eller icke, gäller om den efterlevandes ställning såsom arvinge efter den först avlidne vad ovan är sagt. Finnas ej vid den först avlidne makens död skyldeman till honom av andra parentelen eller avlida de före efterlevande maken, är denne ej blott berättigad att genom rättshandlingar i levande livet förfoga över den egendom, som tillfallit honom i arv efter den först avlidne, utan äger ock genom testamente förfoga över egendomen. Därest efterlevande maken ej upprättat testamente, övergår ock nämnda egendom jämte hans övriga tillgångar till hans egna arvingar. Den arvsrätt, som enligt förevarande paragraf tillkommer efterlevande make, kan åsidosättas genom testamente. Vidare kunna naturligen makar för det fall, att efter endera eller båda finnas skyldeman allenast av tredje eller högre parentel, föreskriva, att kvarlåtenskapen efter den sist avlidne skall efter angivna grunder delas mellan bådas skyldeman. Till spörsmålet om det rättsskydd, som för sådant fall av testamentarisk sekundosuccession bör givas sekundosuccessorerna, återkommer beredningen vid 14 §. Lever vid efterlevande makens död den först avlidne makens fader, moder, Sekundosucsyskon eller syskons avkomling, har enligt 1 § andra punkten rätt förbehål- £ess*0MS™w, lits sådan arvinge efter den först avlidne till succession i den efterlevandes avlidne makvarlåtenskap. I överensstämmelse med vad som gäller enligt kontinental rätt 1{erls fader"> .

o

moder, syskon

i traga om Nacherbeemsetzung intager förslaget den ståndpunkten, att. arv- eller syskons fallet till den först avlidne makens skyldeman inträffar ej vid den först av- avJcomlm9lidnes utan vid efterlevande makens frånfälle.1 Då en sekundosuccessionsrätt ej ansetts böra tillkomma avlägsnare släktingar än skyldeman av andra parentelen, finnes intet skäl, varför den omständigheten, att en sådan skyldeman levat vid den först avlidne makens död, skall medföra, att successionsrätten ledes över till avlägsnare släktingar. Således övergår vid efterlevande makens död den först avlidnes andel i boet å hans skyldeman av andra parentelen endast under förutsättning, att sådana skyldeman då finnas. De skyldeman av andra parentelen äga tillträda den först avlidnes lott, vilka skulle hava 1

Samma ståndpunkt har i rättspraxis rörande inbördes testamenten intagits, då förordnandet avsett sekundosuccessionsrätt för en eller flera angivna personer. Jfr N. J. A. 1891 s. 554 och 1905 s. 422. Om däremot ett inbördes testamente, varigenom efterlevande maken tillerkänts äganderätt till boet vid den först avlidnes död, jämväl innehållit, att kvarlåtenskapen efter bådas död skall delas mellan vardera makens arvingar, hava de, som vid den först avlidnes död voro hans arvingar, och deras rättsinnehavare ansetts äga att vid efterlevande makens frånfälle taga den först avlidnes lott i kvarlåtenskapen. Till stöd härför har i rättspraxis åberopats, att som den först avlidne genom testamentet icke stadgat annan inskränkning i den hans arvingar enligt lag tillkommande rätt, än som innefattades i det till förmån för efterlevande maken meddelade förordnandet, finge jämlikt testamentet vid den först avlidne makens död de, som då voro berättigade till arv efter honom, anses hava inträtt i den rätt till kvarlåtenskapen, som blivit den först avlidnes arvingar förbehållen. Jfr N. J. A. 1897 s. 10 och 1903 s. 340. Se ock N. J. A. 1877 s. 156, där den först avlidnes lott i boet ansågs böra tillfalla hans arvingar vid tidpunkten för hans död, enär den rätt, hans arvingar kunde äga till andel i makarnas bo, tillkomme dem, icke på grund av åberopade testamentet utan till följd av arvsrätt efter den först avlidne, samt i fråga om arv rätten därtill måste hänföras till tidpunkten för dens död, som skulle ärvas. Denna äldre motivering synes hava varit i viss mån ägnad att vilseleda, då avgörande för frågan naturligen är, vad en tolkning av testamentet kan föranleda. Jfr N. J. A. 1911 s. 357, 1895 s. 499 och 1896 s. 291.

168 Lag om arv, 2 kap. 1 §.

varit hans arvingar, om han själv avlidit vid tidpunkten för efterlevande makens frånfälle. Den sekundosuccessionsrätt, som enligt förslaget tillkommer den först avlidne makens skyldeman av andra parentelen, kan naturligen uteslutas genom testamente av denne. Efterlevande maken leder i sådant fall arvet över å sina arvingar, därest han ej själv upprättat testamente. Har testamente ej givits av den först avlidne, bör naturligen den efterlevande ej kunna genom testamentariskt förordnande utesluta dennes arvingar från deras lott i boet vid den efterlevandes död. Stadgande därom har upptagits i 17 kap. 6 § ärvdabalken. I stället för den av lagen givna sekundosuccessionen kan ock annan sekundosuccession testamentariskt föreskrivas av den först avlidne, exempelvis till förmån för viss eller vissa skyldeman efter honom. Beredningen återkommer härtill vid 14 §. Den andels- Med utgångspunkt i gällande förmögenhetsordning mellan makar får det rätt, som vid antagas, att vid den först avlidnes död vardera maken i regel äger hälften cftcvlcvG/Yidc

makens död a v makarnas behållna egendom. Med hänsyn därtill innebär efterlevande tillkommer makens arvsrätt till den först avlidnes kvarlåtenskap i allmänhet en rätt för cessorema. honom att succedera i den hälft av makarnas giftorättsgods, som vid den först avlidnes död belöper å denne. En sekundosuccessionsrätt i den först avlidnes kvarlåtenskap innebär således i allmänhet en rätt att vid efterlevande makens död succedera i nämnda andelsrätt och att erhålla densamma utbruten, d. v. s. i allmänhet en rätt att erhålla hälften av den efterlevandes kvarlåtenskap. Beredningen har därför ansett det bäst ägnat att befordra klarhet och enkelhet att i 1 § fastslå såsom huvudregel hälftendelning i förevarande fall av kvarlåtenskapen efter den sist avlidne. För de undantagsfall, då kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av makarnas sammanlagda egendom, på den grund att endera maken ägde enskild egendom eller av annan orsak, gives särskild bestämmelse i 2 §. Delning enligt Vid den delning, som efter den sist avlidne makens död skall äga rum förmögenhets- mellan båda makarnas arvingar, skall i allmänhet hänsyn icke tagas därtill, Iciopt vid cftcv-

levande ma- huruvida värdet av kvarlåtenskapen efter den sist avlidne understiger eller kens död. överstiger värdet av makarnas egendom vid det första dödsfallet. Såsom redan i inledningen till detta kap. framhållits, synes det riktigt och billigt, att en minskning eller förkovran av boet, som är beroende av värdeminskning eller värdestegring å egendom, som ingick i boet vid den först avlidnes död eller som trätt i stället för sådan egendom, i lika mån går ut över arvingarna å ömse sidor. Främst gäller detta, om värdeminskningen eller värdestegringen måste anses hava varit väsentligen kasuell. Men även om en värdeminskning bort kunna förutses av efterlevande maken och denne genom att behålla viss placering eller verkställa viss omplacering gjort sig skyldig till en mindre god förmögenhetsförvaltning, bör minskningen dock ej gå ut över efterlevande makens rättsinnehavare. Att ålägga efterlevande maken en vårdnadsplikt i av-

Lag om arv, 2 kap. 1 och 2 §§.

seende å förvaltningen av sin egendom skulle ej överensstämma med den själv, ständighet, beredningen velat giva honom genom att bereda honom ställning såsom ägare under livstiden till kvarlåtenskapen efter den först avlidne. Efter vad under 3 § närmare utvecklas, har beredningen ansett allenast en uppsåtlig minskning av boet böra under vissa förhållanden drabba efterlevande makens rättsinnehavare. Lika litet som en värdeminskning av egendomen i boet, även om den bort kunna förutses, bör gå ut över efterlevande makens arvingar, bör en värdestegring komma dem ensamt till godo, även om densamma så till vida får anses bero av en klok förmögenhetsförvaltning från efterlevande makens sida, som bevarandet av en befintlig god placering eller verkställandet av en fördelaktig omplacering visat förutseende. Ett särskiljande mellan sådana fall och de fall, då värdeökningen framstår såsom i övervägande grad kasuell, vore dessutom ej möjligt att genomföra. Då efterlevande . maken är berättigad att för sina levnadsbehov efter gottfmnande anlita kapitaltillgångar, bör ej heller en minskning av boet på sådan grund gå ut allenast över hans arvingar. Å andra sidan bör ej den omständigheten, att efterlevande maken ägt konsumera boets avkastning, medföra, att vad efter en fullt tillräcklig konsumtion från hans sida återstår oförbrukat, skall tillfalla hans arvingar. Att härifrån särskilja de fall, då uppkomsten av besparingar måste tillskrivas en mindre vanlig sparsamhet av efterlevande maken, är ej möjligt. Endast en förkovran, som är beroende av ett självständigt förvärv av efterlevande maken, har efter vad vid 4 § sägs ansetts böra komma dennes arvingar till godo. Enligt förevarande paragraf skall därför kvarlåtenskapen efter den sist avlidne delas mellan arvingarna å ömse sidor i två lika delar utan hänsyn till den förändring i förmögenhetsläget, som kan hava inträtt efter den först avlidnes frånfälle, såframt det ej visas, att efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande, som avses i 3 §, eller ock sådan förkovran föreligger, som i 4 § omförmäles. 2§. Såsom under 1 § närmare utvecklats, skall, om vid efterlevande makens Undantag död lever den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling,ffdn hälftendelningen

vid

boet efter honom, evad det undergått minskning eller förkovran, delas mellan efterlevande vardera makens arvingar efter det då rådande förmögenhetsläget i regel i två, JJJ*™** död lika delar. I förevarande paragraf behandlas frågan om den avvikelse, s o m ^ f Ä bör äga rum från huvudregeln för det fall, att efterlevande makens arv efter efter den först den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av all den egendom, som gjorde annan vid den först avlidne makens död tillkom honom, exempelvis på grund därav, a n d e l än Mlfi i

i

•• i

i -i T

i

n

i i

o,

-ii,

ten av makens

att endera maken ägde enskild egendom eller att vederlagsansprak tillkom en- egendom. dera maken. Sistnämnda fall har åtskilliga gånger i rättspraxis förelegat till Gällanderätt. bedömande i tvister om delning av kvarlåtenskapen efter make, som på grund av inbördes testamente innehaft båda makarnas egendom under sin livstid. Då efterlevande make genom inbördes testamente tillerkänts rätt att under

170 Lag om arv, 2 kap. 2 §.

oinskränkt dispositionsrätt i sin livstid behålla och besitta allt vad i makarnas bo funnes med förbehåll, att efter båda makarnas död kvarlåtenskapen skulle delas efter lag mellan deras arvingar, har sålunda boet, ehuru det vid efterlevande makens död var förkovrat, på det sätt delats, att den först avlidne makens arvingar tillagts vederlag för den maken enskilt tillhörig, under äktenskapet försåld egendom till belopp motsvarande köpeskillingen, varefter återstoden skiftats i två lika delar. 1 På enahanda sätt har fördel av bo oskifto till den sist avlidnes arvingar vid dennes död utgått med en tjugondel av den lösa egendomens värde vid den först avlidne makens frånfälle.2 Hela boets förkovran har således tillagts giftorättsdelarna. För det fall, att endera maken haft enskild egendom, hava den makens arvingar ansetts vid efterlevande makens död äga uttaga nämnda egendom, om den funnits i behåll. 3 Hade egendomen ej funnits i behåll men rättsligen avskilt vederlag trätt i dess ställe, torde arvingarna hava ägt utbekomma detta. Om surrogatet åter sammanblandats med de samfällda tillgångarna i boet, skulle en tillämpning av de allmänna regler, som gälla i fråga om delning av sammanblandade, fungibla ting medföra, att behållningen vid den efterlevandes död först delades i två delar, motsvarande den ena den enskilda egendomen och den andra de samfällda tillgångarna. Delningen skulle ske proportionellt, så att ökning eller minskning av boet kom att i lika mån gå ut över båda slagen tillgångar. Emellertid torde det böra antagas, att en analog tillämpning av vederlagsreglerna snarare skulle överensstämma med gällande rättspraxis. 4 Huruvida, när förfogande skett över enskild egendom efter den först avlidne makens död, samma presumtion skall anses föreligga för att vederlaget kommit samfällda boet tillgodo, som då förfogande skett under äktenskapet, torde vara ovisst för det fall, att egendomen tillhört den efterlevande. LagberedAv skäl, som utvecklats i inledningen till detta kap., har beredningen anmngens för- g e ^ a t t ( j e n a r v s r ^ ^ s o m enligt detta kap. tillkommer efterlevande make, F sk'ld k ° r a v s e jämväl den först avlidne enskilt tillhörig egendom och att arvingarna dom. efter den först avlidne böra tillgodoses på så sätt, att de tillerkännas samma andel i boet vid efterlevande makens död, som kvarlåtenskapen efter den först avlidne, d. v. s. den först avlidne makens giftorättsdel och enskilda egendom, utgjorde av makarnas sammanlagda egendom vid hans frånfälle. Motsvarande rätt tillkommer efterlevande makens arvingar för det fall, att denne ägt enskild egendom. Om vid maken A:s död denne ägde giftorättsgods 30,000 kr. samt enskild egendom 20,000 kr. och maken B giftorättsgods 10,000 kr., motsvarar kvarlåtenskapen efter A, d. v. s. A:s giftorättsdel 20,000 kr. och enskilda egendom 20,000 kr., 40,000 av makarnas sammanlagda egendom 60,000 kr. Utgör behållningen i 60,000 1

Jfr N. J. A. 1901 s. 329 och 1918 s. 541. Jfr N. J. A. 1918 s. 541. 3 Jfr N. J. A. 1894 s. 302. 4 Jfr N. J. A. 1901 s. 329 och 1918 s. 541. 2

Lag om arv, 2 kap. 2 §.

Ill

boet vid B:s död 90,000 kr., utan att fall är förhanden, som avses i detta kap. 3 eller 4 §, äga A:s arvingar erhålla

'

x 90,000 eller 60,000 kr. och B:s

arvingar ' x 90,000 eller 30,000 kr. Den omständigheten, att i kvarlåtenskapen efter A ingick enskild egendom, medför således, att vid B:s död ett värde, motsvarande så stor del av boets värde vid nämnda tidpunkt, som den enskilda egendomens värde utgjorde av boets värde vid A:s död, tillerkännes A:s arvingar. Dessutom äga de enligt bestämmelserna i detta kap. 10 § på sin lott taga nämnda egendom efter det värde den ägde vid B:s död. På så sätt kommer det intresse för viss egendoms bevarande inom en släkt, som understundom är grunden till att den genom äktenskapsförord eller testamente förklarats skola vara enskild, att kunna tillgodoses i den omfattning, som får anses billig med hänsyn till boets ställning efter den sist avlidne. Enligt den förmögenhetsordning, som jämlikt nya giftermålsbalken råder Den först avmellan makar, då förord icke upprättats eller eljest enskild egendom icke fin- tQifto^t j " / nes, skall vid enderas död ena hälften av makarnas sammanlagda giftorätts- utgjorde anögods tilldelas efterlevande ö maken och andra hälften den avlidnes arvingar. ^a.?,andel avdigifJ hälften Avvikelse från den lika delningen av giftorättsgodset kan dock äga rum, t orättsgodset. främst på grund av vederlagsanspråk från endera eller båda sidorna. I det fall, att vederlagsanspråk föreligger, utgör sålunda vardera makens giftorättsandel annan andel än hälften av giftorättsgodset. Då även i sådant fall den minskning eller förkovran, boet kan hava undergått efter den först avlidne makens död till den efterlevandes frånfälle, bör — såframt fall ej föreligger, som avses i detta kap. 3 eller 4 § — i lika mån gå ut över arvingarna å ömse sidor, skall vid den efterlevande makens frånfälle boet delas efter samma proportion, i vilken vardera maken ägde del i giftorättsgodset vid den först avlidnes död. Om vid maken A:s död denne ägde giftorättsgods 30,000 kr. och maken B giftorättsgods 10,000 kr. samt B tillika ett vederlagsanspråk enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken till ett belopp av 10,000 kr., skulle A:s lott hava uppgått till 15,000 kr. och B:s lott till 25,000 kr., därest bodelning ägt rum med anledning av A:s död. Är behållningen i boet vid B:s död 60,000 kr., utgör således A:s arvingars andel , ' ^ x 60,000 eller 22,500 kr. ö ' ° 40,000 25 000 och B:s arvingars andel ' x 60,000 eller 37,500 kr. 40,000 Vid bodelning i anledning av makes död kan avvikelse från den lika delningen av giftorättsgodset äga rum, förutom på grund av vederlagsreglerna, jämväl enligt bestämmelserna i 13 kap. 4 och 12 §§ nya giftermålsbalken. Dessa bestämmelser kunna emellertid ej åberopas till stöd för ett yrkande om avvikelse från den lika delningen vid efterlevande makens död, då de kunna göras gällande allenast av efterlevande maken personligen, när denne deltager i bodelning till följd av den först avlidnes frånfälle. I det fall, att

172 Lag om arv, 2 kap. 2 §.

efterlevande maken ägt att, med tillämpning av 13 kap. 12 § giftermålsbalken, vid bodelning efter den först avlidne bekomma hela kvarlåtenskapen, har dock beredningen ansett rätt för den först avlidnes arvingar till del i boet vid efterlevande makens död böra vara helt utesluten. Bestämmelse härom har upptagits i detta kap. 12 §. Kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken kan utgöra annan andel än hälften av makarnas sammanlagda giftorättsgods, ehuru grund till avvikelse från lika delning av giftorättsgodset ej förelegat, nämligen såframt ena makens gäld vid dödsfallet överstigit värdet av hans giftorättsgods. Om vid maken A:s frånfälle denne ägt giftorättsgods 10,000 kr. och maken B giftorättsgods 40,000 kr. samt A häftat för skuld till belopp av 20,000 kr., skulle en bodelning vid A:s död hava medfört, att till A:s lott lagts 30,000 kr. Som den A åvilande gälden uppgick till 20,000 kr., utgjorde den behållna kvarlåtenskapen efter A 10,000 kr. B skulle vid bodelningen hava erhållit 20,000 kr. Av den behållna förmögenhet, som vid A:s död tillkom B, utgjorde A:s kvarlåtenskap och således B:s arv efter A o r . ' / w % och B:s lott ' . Är behåll30,000 30,000 ningen vid B:s frånfälle 45,000 kr., utgör sålunda A:s arvingars andel 10,000 .KAnn „ ,,AnA1 . , , 20,000 ,K/W. u D x 4o,000 eller lo,000 kr. och U:s arvingars andel <>r. r.nr. x 4o,000 or. nrtf. oO,000 30,000 eller 30,000 kr. Har den först avlidne makens bo blivit avträtt till konkurs och all egendom, sedan bodelning skett, gått till dennes borgenärer, belöper ingen andel av kvarlåtenskapen efter den sist avlidne å den först avlidnes arvingar. Detsamma gäller även eljest, om den först avlidne vid sin död var så skuldsatt, att ingen behållning skulle hava funnits efter honom, om bodelning skett. Har, sedan den först avlidnes bo avträtts till konkurs, ett överskott uppstått, som överlämnats till efterlevande maken, blir detta belopps förhållande till summan av makarnas behållna egendom avgörande för delningen. I fall, då äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, kan jämväl avvikelse från hälftendelningen vid efterlevande makens död äga rum på den grund att genom förord vardera makens giftorätt bestämts till annan andel än hälften av samfällda boet. Legat av den Om den först avlidne maken genom testamente förordnat, att viss egendom först avlidne. e]ieT v j g g t belopp skall vid hans frånfälle tillfalla annan än efterlevande maken, men i övrigt lämnat efterlevande makens rätt till arv efter honom oförkränkt, måste vid efterlevande makens död vid beräkningen av den andel i boet, som skall tillkomma den först avlidnes arvingar, hänsyn tagas till de legat, som sålunda utgått. Från det värde, kvarlåtenskapen efter den först avlidne ägde vid hans frånfälle, liksom från makarnas sammanlagda egendom, måste avdrag göras för värdet av dessa legat. Om vid maken A:s död denne ägde giftorättsgods 50,000 kr. och maken B giftorättsgods 20,000 kr. samt A genom testamente till annan person bortgi-

Lag om arv, 2 kap. 2 och 3 §§.

vit 10,000 kr., utgjorde av den egendom, som vid A:s död tillföll B, 25,000 kr. arv efter A och 35,000 kr. B:s giftorättsdel. Vid B:s död äga A:s arvingar av den på grund av värdestegring å egendomen i boet till 90,000 kr. upp25 000 gående behållningen vid B:s död bekomma 37,500 kr. ( ' x 90,000) och 35 000 B:s arvingar 52,500 kr. { ^ ~ x 90,000). Skulle de legat, varom den först avlidne förordnat, överstiga hans kvarlåtenskap, äger efterlevande maken påkalla bodelning. I den egendom, som därvid belöper på den först avlidnes lott, må legatarierna efter honom utfå legaten, sedan erforderlig jämkning av beloppen ägt rum. Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att viss andel Testamente av av hans kvarlåtenskap, exempelvis hälften, skall tillfalla annan än efterle-d™ först av' lidfic vovcvixdc

vande maken och andra hälften denne, får efterlevande maken anses utan viss andel av särskilt villkor i fråga om successionen vid sin död hava bekommit nämnda hafis kmrlådel av kvarlåtenskapen efter den först avlidne, såframt ej bestämmelse rörande successionen efter honom givits i testamentet. Där sådan bestämmelse saknas, tillfaller således hela boet vid efterlevande makens död hans rättsinnehavare. Skulle däremot den först avlidne hava förordnat om viss andel av sin kvarlåtenskap till förmån för annan än efterlevande maken och i övrigt lämnat arvsföljden efter sig orörd, måste, för vad som tillägges nämnde testamentstagare, jämväl avdrag ske vid beräkningen av den andel i boet vid efterlevande makens död, som skall tillkomma den först avlidnes arvingar. I fall, som nu avses, skall vid den först avlidne makens död bodelning i den omfattning vidtagas, som erfordras för utbrytande av testamentstagarens andel i kvarlåtenskapen efter den först avlidne. Stadgande, avseende det fall att testamente till förmån för annan än efterlevande maken finnes efter den först avlidne, har upptagits i 2 § andra stycket. 3 §. Då enligt tysk lagstiftning vid ena makens död allmän egendomsgemenskap Minskning av fortsattes mellan den efterlevande och makarnas gemensamma bröstarvingar b o e t vid efter' (fortgesetzte Giitergemeinschaft), är efterlevande maken skyldig att utgiva Tens död! ersättning för sådan minskning av den samfällda egendomen, som han själv Främmande räU orsakat i uppsåt att kränka arvingarnas rätt eller som uppkommit till följd av en rättshandling, vilken blivit av honom ingången utan föreskrivet samtycke av arvingarna. I fråga om efterlevande makens förvaltning av den samfällda egendomen gäller i förevarande hänseende i huvudsak motsvarande bestämmelser som i fråga om mannens förvaltning under äktenskapet. Till en gåva, som ej är påkallad av en sedlig plikt eller av hänsyn till allmän sed, fordras således arvingarnas samtycke. En gåva utan erforderligt samtycke är ogiltig. Har efterlevande maken använt samfälld egendom till för-

174 Lag om arv, 2 kap. 3 §.

del för sin enskilda eller sådan egendom till fördel för den samfällda, skall också en utjämning äga rum. Även enligt schweizisk rätt gäller för den fortsatta egendomsgemenskapen, liksom i avseende å egendomsgemenskap mellan makar, att utjämning skall ske, om samfälld gäld (Gemeinschaftsschulden) guldits med endera makens enskilda egendom eller endera makens enskilda gäld (Sondergutsschulden) med samfälld egendom. I dansk lagstiftning saknas bestämmelser i avseende å det oskiftade boet, men ersättningsanspråk har i praxis ansetts tillkomma arvinge, när efterlevande make, kort innan han trätt i nytt gifte, avhänt sig egendom till den person, med vilken han sedan ingått äktenskap. Det anses tvivelaktigt, huruvida enligt norsk rätt efterlevande make, som sitter i oskiftat bo, kan göras ansvarig för sin förvaltning av boet, men inom litteraturen har gjorts gällande den meningen, att de för förmögenhetsförhållandet mellan makar givna vederlagsregler skulle kunna bringas till analogis k användning. Enligt de danska och norska äktenskapslagförslagen (danska förslaget § 76 och norska förslaget § 68) skola i avseende å det oskiftade boet de mellan makar gällande vederlagsregler komma till motsvarande tillämpning. Om efterlevande maken utan arvingarnas samtycke bortskänker en gåva, som står i missförhållande till boets ställning, finnes ock stadgat rätt för arvingarna till återvinning, om talan anställes inom viss tid efter gåvans fullbordande. Sådana regler återfinnas ock i det i inledningen till detta kap. omnämnda danska förslaget till lov om segtefsellers arveret og uskiftet bo. Inbördes tes- Om efterlevande make genom inbördes testamente erhållit egendomen i boet tamenten. ^ f u U ä g a n d e r ä t t a i i e n a s t med den inskränkning, att efter båda makarnas död boet skall delas mellan arvingarna å ömse sidor efter lag, delas vid efterlevande makens död boet, såsom ovan omförmälts, enligt rättspraxis i det skick, vari det då befinnes, vare sig boet förkovrats eller undergått minskning. Denna regel synes, när boet undergått minskning, vara undantagslös. Den gäller, vare sig minskningen är beroende av konsumtion från den efterlevandes sida, kasuell undergång eller värdeminskning eller ock undergång eller värdeminskning till följd av en mindre god förmögenhetsförvaltning. Ej ens om den efterlevande gynnat sina egna arvingar genom gåvor i livstiden, torde den först avlidnes arvingar kunna kräva, att hänsyn därtill tages vid skiftet. En analogisk tillämpning av de för den äktenskapliga förmögenhetsgemenskapen för motsvarande fall givna vederlagsreglerna känner ej vår rättspraxis. 1 Beredningens Såväl den äldre som den nya giftermålsbalkens förmögenhetsordning mellan yttrande. m a f c a r tillerkänner ena maken vederlagsanspråk mot den andre i betydligt vidsträcktare omfattning än i allmänhet främmande förmögenhetsordningar, som vila på principen förmögenhetsgemenskap mellan makar. Enligt svensk rätt åvilar nämligen vårdnadsplikt den förvaltande maken i förhållande till den andre i avseende å förvaltningen av sådan egendom, däri denne har gifto1 Jfr N. J. A. 1886 s. 403 och 1905 s. 422. Se däremot för fall, då allenast nyttjanderätt förelegat, N. J. A. 1916 s. 627.

Lag om arv, 2 kap. 3 §.

rätt. I nya giftermålsbalken 6 kap. 3 § är denna princip uttryckligen fastslagen. Att till skydd för den sekundosuccessionsrätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar, ålägga efterlevande maken en motsvarande vårdnadsplikt i avseende å sin egendom, synes beredningen ej kunna ifrågakomma. Det skulle strida mot den frihet, som enligt beredningens uppfattning bör tillkomma honom i avseende å egendomen och som åsyftats genom den föreslagna ordningen med äganderätt för efterlevande maken och sekundosuccessionsrätt för den först avlidnes arvingar. Å andra sidan bör ej efterlevande maken äga frihet att genom förfoganden i levande livet omintetgöra den succession, som fastställts av lagen. Särskilt farliga äro naturligen benefika förfoganden till förmån särskilt för de egna arvingarna eller en ny make, företagna av den efterlevande i avsikt att utestänga den först avlidne makens arvingar från arv. En regel, som tillerkänner den först avlidnes arvingar rättsskydd allenast mot förfoganden, som direkt avse successionens omintetgörande, skulle emellertid ej kunna bringas till tillämpning utan stora bevissvårigheter och skulle på sådan grund lätt komma att sakna effektivitet. Beredningen har därför ansett rättsskydd böra beredas den först avlidnes arvingar, när den efterlevande uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom och härvid enligt objektivt bedömande får anses hava åsidosatt tillbörlig hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar. För sådant fall bör enligt beredningens mening såväl en ersättningsregel givas som ett stadgande om rätt för arvingarna att påkalla avskiljande av så stor del av efterlevande makens behållna egendom, som belöper på arvingarna, samt den avskilda egendomens ställande under särskild vård och förvaltning. Var gåvotagare i ond tro, bör jämväl återgång av gåvan kunna påkallas. I förevarande paragraf första stycket stadgas, att rätt till ersättning tillkom- Rätt till ermer den först avlidne makens arvingar, om efterlevande maken genom gåva t}ättn™9 för n

i*

*iii

i - i

CL€Jl jOVSZ

CIV'

eller eljest, utan tillbörlig hänsyn till den rätt, som tillkommer dem, uppsåt- lidne makens ligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom. Arvingarna kunna såle- a™ingar. des ej ställa efterlevande maken till ansvar för en minskning, som har sin grund i en vårdslös eller försumlig förmögenhetsförvaltning. Av det i paragrafen upptagna stadgandet drabbas främst avhändelser, exempelvis till efterlevande makens egna arvingar, vilka åsyfta ett åsidosättande av den successionsrätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar, vare sig dessa avhändelser äro gåvor eller framträda såsom onerösa rättshandlingar men till sin innebörd i väsentlig mån äro av benefik natur. Men även avhändelser, som ej kunna anses åsyfta en kränkning av arvingarnas rätt, grunda ersättningsrätt, såframt de innefattat en uppsåtlig minskning i väsentlig omfattning av den efterlevandes egendom och måste anses hava inneburit ett åsidosättande av tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar. Även en donation till ett ideellt ändamål kan vara av en sådan omfattning, att den bör grunda en ersättningsrätt och sålunda belasta efterlevande makens lott. En minskning av efterlevande makens egendom av beskaffenhet att medföra ersättnings-

Lag om arv, 2 kap. 3 §.

rätt kan vidare bero av gäldsstiftelse eller av faktiska förfoganden över egendomen. Sålunda kan ett slösaktigt förbrukande av egendom grunda ersättningsrätt, såframt efterlevande maken därigenom får anses hava brustit i tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar. Om den efterlevande skall anses hava åsidosatt tillbörlig hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar, eller icke, kan naturligen understundom vara svårt att avgöra. Uppenbart är, att ett sådant åsidosättande ej kan anses föreligga, om efterlevande maken giver gåvor, som äro påkallade av omständigheterna och ej stå i missförhållande till hans ställning. Enligt beredningens mening kan ej heller ett pliktvidrigt förfarande anses föreligga, om efterlevande maken fortsätter att leva sitt liv på en standard, som får anses skälig, även om därigenom en del av hans kapital tages i anspråk. Har efterlevande maken genom förfarande, som i denna paragraf avses, orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skola den först avlidnes arvingar vid delningen av efterlevande makens egendom äga av den lott, som tillkommer hans arvingar, utbekomma ersättning för vad av minskningen belöper å deras andel i kvarlåtenskapen. Om exempelvis den först avlidne maken vid sin död ägde giftorättsgods 40,000 kr. och den efterlevande giftorättsgods 40,000 kr. samt enskild egendom 20,000 kr., äger den först avlidnes' arvin40,000 . , gar vid den efterlevandes död av hans kvarlåtenskap taga ^ och den efterlevandes arvingar

'

. Efterlevande maken har emellertid genom åt-

gärd, som avses i denna paragraf, avhänt boet 30,000 kr. Av de 70,000 kr., 40,000 „ som tillhör efterlevande maken vid hans frånfälle, tillkommer ^ ^ eller 28,000 kr. den först avlidnes arvingar och

'

eller 42,000 kr. den sist

avlidnes. Då de förra enligt denna paragraf äga utbekomma ersättning motsvarande

^ ' ^

av 30,000 kr. eller 12,000 kr., erhålla den först avlidnes

arvingar 40,000 kr. och den sist avlidnes arvingar 30,000 kr. Den först avlidnes arvingar utfå således vad de skulle hava bekommit, om avhändelsen ej skett. Den av efterlevande maken gjorda avhändelsen går helt ut över hans egna arvingar. Ersättning, som enligt 3 § första stycket tillkommer den först avlidne makens arvingar, skall utgå av den lott, som vid efterlevande makens död tillkommer hans egna arvingar. Ersättning utgår sålunda, endast i den mån lotten lämnar tillgång därtill. För det fall, att ersättningen ej kan till fullo utgå, har i 3 § andra stycket rätt tillerkänts den först avlidnes arvingar att påkalla gåvans återgång, såframt gåvotagaren var i ond tro. Återgång av Rätt att påkalla återgång av gåva tillkommer enligt konkurslagen (28 §) gåva. borgenärerna i givarens konkurs, såframt gåvan var av sådant värde, att

Lag om arv, 2 kap. 3 §.

borgenärerna därav haft märklig skada, samt gåva av lös egendom fullbordats inom viss kortare tid före konkursen eller lagfart å gåva av fast egendom sökts inom samma tid. Är gåva given till gäldenärens make, är i nämnda hänseende längre tid bestämd. Återgång skall äga rum, vare sig gåvotagaren var i god tro eller ej vid gåvans mottagande. Har längre tid förflutit än sålunda stadgats, kan till återgång dömas, allenast om givarens avsikt var att tillskynda sina borgenärer skada och gåvotagaren ägde kännedom om denna avsikt (34 § konkurslagen). I sådant fall är tiden för talans anställande begränsad till fem år från det gåvan gavs, såframt fråga ej är om gåva till givarens make. I förevarande lagförslag har gåva under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att givaren får antagas hava med gåvan velat vinna huvudsakligen samma syfte som genom testamente, jämställts med testamente såvitt angår bröstarvingars laglottsrätt och den rätt till underhållsbidrag, som enligt 8 kap. skall tillkomma givarens barn, och kan således återbäring av sådan gåva komma att äga rum. I fråga om annan gåva har föreslagits skyldighet i viss omfattning för gåvotagaren att, om givaren vid sin död lämnat efter sig barn, vars uppfostran ej är avslutad, till barnet utgiva underhållsbidrag. Att beredningen ansett sig böra framlägga förslag till det i detta kap. 3 § andra stycket upptagna stadgande om återbäring av gåva i där avsett fall, är beroende därav, att den rätt, som vid efterlevande makens död tillkommer den först avlidnes arvingar, är en från denne och ej från efterlevande maken härledd rätt. Trots den fria ställning, som enligt förslaget tillerkänts efterlevande maken, framstår därför en uppsåtlig kränkning från hans sida av denna rätt i viss mån såsom en kränkning av en redan från den först avlidne makens frånfälle annan tillkommande rätt i boet. Har den, som av efterlevande maken mottagit en gåva, insett eller bort inse, att gåvan innefattat en sådan kränkning, synes det därför ej innebära en obillighet mot honom, att gåvan ej upprätthålles, såvitt den länt den först avlidne makens arvingar till förfång. För att en talan om återgång skall kunna bifallas, måste det visas, att gåvotagaren insett eller bort inse, icke blott att en gåva, som ej med hänsyn till omständigheterna kan anses hava varit påkallad, skulle lända till väsentlig minskning av boet, utan ock att ersättning för gåvan ej skulle kunna utgå enligt 3 § första stycket. Endast under sistnämnda förutsättningar kan gåvan sägas lända till förfång för den först avlidnes arvingar. Återgång av gåvan skall således ske, om gåvotagaren insåg eller bort inse, att gåvan i värde översteg efterlevande makens andel i boet, eller, om så ej var förhållandet, att gåvan med hänsyn exempel ris till förut givna gåvor dock tagit i anspråk egendom, som skulle hava belöpt å arvingarna efter den först avlidne. Såframt ersättning för gåvan till en del utgått enligt 3 § första stycket, kan återgång krävas allenast till täckning av återstoden. Såsom av lagberedningen närmare utvecklats i motiven till 8 kap. 2 § nya giftermålsbalken kan gåva föreligga, ehuru vederlag utgått. Huruvida i sådana fall, då vederlag gives men dess värde understiger den överlåtna egen12—241969

178 Lag om arv, 2 kap. 3 §.

domens, gåva skall anses föreligga, beror ytterst av avsikten med rättshandlingens företagande. Då skillnaden i värde är betydande, föreligger dock regelmässigt skäl för antagandet, att rättshandlingen vidtagits i syfte främst att gynna gåvotagaren och sålunda i verkligheten har naturen av gåva. 1 Ehuru för återgång av gåva förutsattes, att mottagaren var i ond tro, har beredningen icke dess mindre ansett rätten att föra talan om återgång böra begränsas till viss tid från det gåvan mottogs. För en sådan begränsning tala enahanda skäl, som föranlett bestämmelsen om viss tid för talan om återgång av avtal i fall, varom stadgas i 34 § konkurslagen. 2 Samma tid av fem år har här föreslagits, räknat från det gåvan mottogs. Sedan fem år förflutit från gåvans mottagande, kan således talan om återgång av gåvan ej längre anställas. Någon rättsförlust bör ej genom en sådan begränsning av talerätten komma att tillskyndas den först avlidnes arvingar, då de med anledning av gåvan äga begära avskiljande och i samband med avskiljandet kunna väcka talan om återgång enligt 3 § andra stycket. Närmare regler om återgången hava ej ansetts erforderliga, då tillräcklig ledning för lösningen av de spörsmål, som härvid kunna uppstå, torde vara att vinna av de grundsatser, som i allmänhet få anses gälla, då återbäring skall ske i följd av avtals ogiltighet och den, mot vilken ogiltigheten åberopas, var i ond tro. Fråga om till- Då efterlevande maken lämnar egendom ur boet till någon av sina egna lämpning av a r v i n g a r ) f å r e n l i g t d e i 6 kap. 1 § givna bestämmelser avgöras, huruvida O V t Cli-SGC/lCtG

°

i

i

* 1

å förskott å gåvan skall såsom förskott å arv avräknas a mottagarens arvslott eller icke. Zm-levandeV Kan avräkning till fullo ske vid skiftet efter den sist avlidne, har förskottet 6 maken. ej länt till minskning vare sig av den först avlidne makens eller efterlevande makens egna arvingars arvslotter. Kan förskottet ej till fullo avräknas, eller har gåva givits utan avräkningsskyldighet, kan ersättning enligt 3 § första stycket och återgång av gåvan enligt 3 § andra stycket påkallas av den först avlidnes arvingar, såframt förutsättningarna i övrigt för tillämpningen av nämnda lagrum äro för handen. Därvid är att märka, att efterlevande make, som med hänsyn till förhållandena, då förskottet gavs, haft anledningantaga, att det skulle kunna till fullo avräknas, ej kan anses hava åsidosatt tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingars rätt, och tillämpning av 3 § kan således ej ifrågakomma, även om med hänsyn till förändrade förhållanden förskottet kommit att lända till minskning av deras lott. Emellertid förekommer det ej sällan, att efterlevande maken under sin livstid lämnar egendom ur boet även till sådan skyldeman efter den först avlidne, som enligt 1 § äger vid efterlevande makens död taga del i boet efter honom. Av skäl, som anföras vid 6 kap. 7 §, skall i sådant fall vad arvingen bekommit avräknas å hans lott i efterlevande makens bo, med mindre annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste an1 2

Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 297—300. Jfr det av särskilda kommitterade år 1911 avgivna förslag till konkurslag s. 215.

Lag om arv, 2 kap. 3 §.

tagas hava varit avsett. Kan gåvan till fullo avräknas å arvingens lott, in verkar den ej på delningen vid efterlevande makens död. Kan den det ej, får bristen icke gå ut över de lotter, som tillkomma övriga arvingar efter den först avlidne. Det kan ej läggas i efterlevande makens hand att med förbigående av vissa arvingar efter den först avlidne gynna andra arvingar efter honom. I den mån gåvan överstiger vad som kan avräknas å mottagarens lott, uppkommer därför fråga om tillämpning av denna paragraf första stycket. Såframt den angivna förutsättningen är för handen, kommer således gåvan, såvitt den ej kan avräknas, att gå ut över den efterlevandes egna arvingar. Kan ersättning för bristen ej utgå enligt denna paragraf första stycket, kan fråga om tillämpning jämväl av andra stycket uppstå. Närmare regler om huru vid förskotts avräknande och beräkningen av ersättning enligt detta kap. 3 § bör förfaras, hava ej synts erforderliga. I fråga om avräkningen skall, på sätt av beredningen framhålles vid detta kap. 10 §, vad som gäller om avräkning av förskott vid bodelning i anledning av makes död mellan dennes arvingar och efterlevande maken äga motsvarande tillämpning. Om vid maken A:s död makarnas egendom uppgick till 100,000 kr.', däri makarna ägde del till hälften vardera, och vid B:s död i boet finnes 70,000 kr. samt annan anledning till avvikelse från lika delning vid nämnda tid ej föreligger än att B givit en av A:s arvingar N i förskott 30,000 kr., måste först undersökas, hur stor del därav kan avräknas å N:s arvslott. Under förutsättning, att vid B:s död leva fyra brorsöner till A — N och hans broder, söner till A:s äldre broder, och två söner till A:s yngre broder — kan av förskottet avräknas endast 10,000 kr. (jfr 6 kap. 5 § och den föreslagna 11 a § i 13 kap. nya giftermålsbalken). En bodelning utan hänsyn till 3 § första stycket skulle medföra, att B:s arvingar skulle erhålla 40,000 kr. och var av A:s arvingar utom N 10,000 kr. Av förskottet 30,000 kr. kan således 20,000 kr. ej avräknas å förskottstagarens arvslott. Med tillämpning av 3 § första stycket skall för vad därav belöper å A:s övriga brorsöner ersättning till dem utgå med 7,500 kr . Var av dem får sammanlagt 12,500 kr. B:s arvingar få 32,500 kr., d. v. s. 40,000 kr. med avdrag för berörda ersättning 7,500 kr. Var av A:s arvingar — utom N — får lika stor arvslott, som han skulle hava fått, om förskottet ej givits. Skulle den skyldeman till den först avlidne, som av efterlevande maken mottagit ett förskott, hava avlidit före denne, skola i fråga om avräkningen bestämmelserna i 6 kap. 6 § äga motsvarande tillämpning. Bestämmelse härom finnes upptagen i 6 kap. 7 § andra stycket. Beredningen hänvisar till vad närmare anföres vid sistnämnda stadgande ävensom vid 6 kap. 6 §.

180 Lag om arv, 2 kap. 4 §.

4 §. Förkovran av När vid efterlevande makens död boet skall delas mellan hans och den boet vid efter- först a v iidne makens arvingar, skall enligt den princip, som kommit till ut^kelfdöd' tryck i 1 och 2 §§, delningen ske efter den proportion, vari vardera maken ägde del däri vid den först avlidnes frånfälle, d. v. s. efter insatserna, utan hänsyn till om boet vid efterlevande makens död i värde understiger eller överstiger värdet av makarnas egendom vid tiden för det första dödsfallet. Såsom förut framhållits synes det riktigt och billigt, att en värdestegring i avseende å denna egendom kommer båda makarnas arvingar till godo, även om den inträffat efter nämnda tid, och detsamma måste gälla, om värdestegringen avser egendom, som trätt i stället för sådan egendom. Jämväl besparad avkastning av egendomen i boet synes böra delas efter samma grund som egendomen. Till förmån för huvudprincipen synes ock böra antagas, att en vid efterlevande makens död befintlig förkovran är att hänföra till någon av nämnda omständigheter. Emellertid torde huvudprincipen icke böra under alla omständigheter upprätthållas. Såsom i inledningen till detta kap. framhållits, torde ej av de rättsfall, som föreligga rörande inbördes testamenten, kunna dragas den slutsatsen, att om en självständig åtkomst för efterlevande maken till viss egendom visas, även denna skall ingå i den förkovran, som är föremål för delning. Sådan egendom och rättsligen avskilt vederlag därför torde få uttagas. 1 Om åter sammanblandning skett med annan egendom i boet, borde ett uttagande av en proportionell del av den sammanblandade massan vara tillåten. En sådan lösning är dock ej känd för vår rättspraxis. Måhända skulle en analog tillämpning av de vederlagsregler, som gälla i fall av sammanblandning av enskild egendom med giftorättsgods, snarare äga rum. I vilken omfattning förvärv i efterlevande makens person bör kunna undantagas från den lika delningen är en fråga, vars lösning erbjuder åtskilliga svårigheter. Det gäller naturligen att tillse, att ej den enkelhet i tillämpningen, som vinnes genom huvudprincipen, sättes i fara. Förkovran ' Beror boets förkovran därav, att efter den först avlidne makens död egend o m arv, d o m tillfallit den efterlevande i arv eller genom gåva eller testamente, synes gA 7amenteteS~ grund eJ föreligga att tillerkänna den först avlidnes arvingar del i denna förkovran. Att tillerkänna dem del däri skulle innebära, att i viss mån giftorättsgemenskapen utsträcktes till efterlevande makens död. Denna gemenskap skulle dock verka allenast till fördel för den först avlidnes arvingar. Medan den efterlevandes arv delvis skulle komma dem till godo, skulle det arv, som skolat tillfalla den först avlidne, om han levat, icke i någon mån lända till förmån för den efterlevandes arvingar. För en testator eller givare skulle det vidare i regel te sig främmande, att till en änkling eller änka given eller testamenterad egendom delvis skulle tillfalla den först avlidne makens arvini Jfr N . j. A. 1901 s. 329, 1914 s. 34 och 1920 s. 413. Se ock N. J. A. 1882 s. 429.

Lag om arv, 2 kap. 4 §.

gar, och en föreskrift om egendomens egenskap av enskild skulle säkerligen i allmänhet givas, där ej denna verkan förbisåges. Ju längre tid som förflutit sedan äktenskapet upplösts genom den först avlidnes död, desto mera stötande skulle en sådan verkan av ett äktenskap, som dock tillhör det förflutna, te sig. Närmast synes måhända vara att jämställa egendom, som tillfallit efterlevande maken efter den först avlidnes död, med egendom, som under äktenskapet tillhört den efterlevande enskilt. Den efterlevande maken senare tillfallen egendom skulle således betraktas såsom en särskild insats å hans sida, och den med hänsyn till förhållandena vid den först avlidnes död bestämda proportionen mellan de andelar i kvarlåtenskapen efter den sist avlidne, som tillkomma vardera makens arvingar, underkastas jämkning. Stötande konsekvenser skulle emellertid lätt uppstå, om man utan hänsyn till boets läge vid tidpunkten för förvärvet bestämde efterlevande makens arvingars andelsrätt, som om den senare förvärvade egendomen förelegat såsom enskild egendom å den efterlevandes sida redan vid det första dödsfallet. Om exempelvis vid den först avlidne makens död i boet finnes giftorättsgods till värde av 50,000 kr. samt denna förmögenhet på grund av värdestegring å däri ingående aktier tio år därefter har ett värde av 200,000 kr., vore det uppenbarligen orimligt att, emedan den efterlevande vid nämnda tid ärvt 30,000 kr., tiller55 000 känna hans arvingar vid hans kort därefter inträffade död ' av 230,000 kr. 80,000 och den först avlidnes arvingar allenast T~T^. av nämnda summa. Hänsyn 80,000 till boets ställning vid förvärvet — om flera förvärv föreligga, vid de olika förvärven — skulle emellertid medföra, att regeln ej kunde erhålla den enkelhet, som måste anses önskvärd, och dessutom komme att i tillämpningen erbjuda svårigheter. Även om såsom delningsnorm vid efterlevande makens död bibehålies den proportion, vari vardera maken ägde del i makarnas egendom vid den först avlidnes frånfälle, bör dock, om egendom i arv, gåva eller testamente tillfallit efterlevande maken, detta förvärv kunna vinna avseende vid delningen. Det kan tänkas ske på olika sätt. Sålunda har beredningen haft under övervägande en bestämmelse om rätt för efterlevande makens arvingar att vid dennes död före delningen av boet undantaga så stor del därav, som motsvarade den ökning av kvarlåtenskapen, som finge anses föreligga på grund av det senare förvärvet å den efterlevandes sida. Vid tillämpningen av en sådan regel skulle man emellertid hava blivit nödsakad undersöka, huru boets ställning vid efterlevande makens död skulle hava varit, om förvärvet ej skett, och att sålunda fastställa, att vid dödsfallet en ökning i boet förelåge till följd av förvärvet, och huru stor denna ökning vid nämnda tidpunkt vore. Man skulle nödgats företaga en ingående, från förvärvet till efterlevande makens död fullföljd undersökning av förvärvets inverkan på boets ställning,

182 Ljag om arv, 2 kap. 4 §.

en undersökning, som skulle varit förknippad med stora svårigheter. Då grundsatsen om skyldighet att utgiva obehörig vinst i viss omfattning upptogs i vår lagstiftning vid regleringen av verkningarna av avtals ogiltighet till följd av kontrahents omyndighet, gavs densamma en sådan utformning, att en från avtalet till tiden för återbäringen fullföljd undersökning angående avtalets inverkan på den omyndiges förmögenhetsläge ej skulle bliva erforderlig.1 Att här upptaga en regel, som skulle förutsätta en motsvarande undersökning från förvärvet till efterlevande makens frånfälle, måste möta så mycket större betänkligheter, som den tidrymd, undersökningen skulle komma att avse, vanligen skulle vara väsentligt längre än den tidrymd, vilken kan tänkas i allmänhet förflyta mellan ett avtals slutande med en omyndig och påkallande av återbäring till följd av uteblivet godkännande från förmyndarens sida. Beredningen har därför ansett sig böra föreslå, att om efterlevande makens kvarlåtenskap i värde överstiger makarnas egendom vid den först avlidnes död, boets förkovran skall tilläggas efterlevande makens arvingar, såvitt det visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit efterlevande maken i arv eller genom gåva eller testamente. Orsakssammanhang mellan boets förkovran och förvärvet behöver ej visas, men givetvis kommer i allmänhet ett sådant sammanhang att föreligga. Enligt beredningens mening är det av största vikt, att delningen av efterlevande makens bo ej ställes i beroende av en ingående undersökning av hans förvaltning efter det första dödsfallet eller av förvärv och förluster, som han gjort under tiden därefter, en undersökning, som lätt skulle inbjuda till tvister mellan de båda sidorna. Detta syfte bör kunna vinnas dels genom att, såsom ovan nämnts, fastslå en proportioneli delning efter ingångsläget, vilket i allmänhet kan utan större svårighet bestämmas med ledning av den första bouppteckningen, dels genom att, med frånseende av förmögenhetens öden under tiden mellan de båda dödsfallen, tillerkänna ett senare förvärv genom arv, gåva eller testamente betydelse allenast under förutsättning, att boet vid det sista dödsfallet har h ö g r e värde än boet hade vid det första. En sådan ståndpunkt kan medföra, att ett förvärv genom arv, gåva eller testamente ej vinner avseende, ehuru ställningen i boet till följd av förvärvet är bättre än den skulle varit, om förvärvet ej ägt rum. Hänsyn kommer sålunda ej att tagas till ett sådant förvärv, om efterlevande maken först helt eller delvis konsumerat vad som fanns i boet vid den först avlidne makens död och därefter erhåller ett arv, som medfört, att boets ställning förbättrats utan att behållningen i boet vid efterlevande makens död kommit att överstiga behållningen vid det första dödsfallet. Denna konsekvens synes dock beredningen ej kunna åberopas såsom skäl mot den förenklade form beredningen ansett böra givas regeln. Det är visserligen sant, att efterlevande maken ej häftar i förhållande till den först avlidnes arvingar för värdet av vad han 1

Se lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 275—277.

Lag om arv, 2 kap. I §.

vid dennes död mottagit. Men med hänsyn till den fullständigt fria ställning, efterlevande maken intager i avseende å kvarlåtenskapen efter den först avlidne, synes det beredningen ej obilligt, att när motsvarande eller lägre värde finnes i boet efter den först avlidne, detta värde går i delning mellan arvingarna å båda sidor, även om ett senare förvärv å efterlevande makens sida föreligger, som medfört, att ställningen i boet är bättre än den skulle varit i händelse förvärvet ej ägt rum. Hade det senare förvärvet skett strax efter den först avlidne makens död, hade den efterlevandes konsumtion kommit att avse även den sålunda förvärvade egendomen och, om behållningen vid efterlevande makens död ej överstigit behållningen vid det första dödsfallet, hade en delning enligt reglerna i 1 och 2 §§ tett sig fullt naturlig. Den omständigheten, att förvärvet skett senare, och att tilläventyrs den härvid erhållna egendomen finnes kvar i boet vid efterlevande makens död, synes ej böra tillmätas större betydelse. Endast om boet är »förkovrat» vid efterlevande makens död, d. v. s. boets värde vid nämnda tidpunkt är högre än boets värde vid det första dödsfallet, skall det sålunda undersökas, om egendom till motsvarande värde tillfallit efterlevande maken i arv eller genom gåva eller testamente. Är så förhållandet, skall denna förkovran komma allenast dennes arvingar till godo. Såsom förut redan under 1 § framhållits bör enligt beredningens mening Förkovrantill den först avlidne makens arvingar ej frånkännas andel i en förkovran, som föl?d avfö>'vävvsdvoctc är grundad i värdestegring å egendom i boet, även om densamma framstår såsom resultatet av en klok förmögenhetsförvaltning från efterlevande makens sida. I viss mån annan synes ställningen vara, om efterlevande maken drivit förvärvsarbete. Inkomsten därav torde väl i regel av honom till väsentlig del konsumeras. Är emellertid boet vid efterlevande makens död förkovrat, och får denna förkovran antagas utgöra besparad inkomst av hans förvärvsarbete, synes det billigt, att även i detta fall boets förkovran kommer efterlevande makens arvingar till godo. En bestämmelse därom har också föreslagits av beredningen. Denna bestämmelse har sin största betydelse för det fall, att en man blir änkling vid relativt unga år. Hans verksamhet fortgår, och det kan inträffa, att medan vid hustruns död i boet endast fanns bohaget, vid mannens död finnes en av honom samlad förmögenhet. Särskilt om han efterlämnar barn i ett nytt äktenskap, måste det te sig stötande, om rätt till andel i den sålunda förvärvade förmögenheten tillerkännes hans första hustrus sidoarvingar i konkurrens med hans egna efterlämnade bröstarvingar. I ett sådant fall skulle den föreslagna regeln medföra, att den förvärvade förmögenheten komme att helt tillfalla efterlevande makens arvingar. Om åter i boet efter den först avlidne funnits exempelvis bohag 10,000 kr. och värdepapper 20,000 kr., löpande med 5 procent ränta, samt efterlevande maken haft en arbetsinkomst å 9,000 kr. och den årliga besparingen utgjort 1,000 kr., får av nämnda besparing 100 kr. anses hava utgjort besparing å ränteinkomst och 900 kr. besparing å arbetsinkomst. Den efterlevandes konsum-

184 Lag om arv, 2 kap. 4 §.

tion bör nämligen anses i första hand gå ut över hans inkomster såväl arbetsinkomst som avkomst av förmögenhet, i lika mån över båda slagen av inkomst, i andra hand över kapitalet. Under förutsättning, att vid efterlevande makens död behållningen i boet utgöres av bohag 10,000 kr., ursprunglig förmögenhet i övrigt 20,000 kr. och förkovran (besparad inkomst) 30,000 kr., får, enligt vad ovan sagts, av denna förkovran 27,000 kr. anses härröra från hans förvärvsverksamhet. Detta belopp kommer sålunda den efterlevandes arvingar ensamma till godo och resten 33,000 kr. delas lika mellan båda sidorna. Den först avlidna hustruns arvingar få således 16,500 kr. och den efterlevande mannens arvingar 43,500 kr. I de fall, då efterlevande maken driver näring, måste beaktas, att understundom hans inkomst av näringen endast till en del får anses härröra av hans förvärvsarbete och till en del måste anses utgöra kapitalavkastning. Så är förhållandet, då maken i näringen använder avsevärda kapitaltillgångar i boet. I sådant fall utgör ej hela den vinst, han erhåller å rörelsen, inkomst av förvärvsarbete. Till en del måste vinsten anses utgöra avkastning å det i rörelsen insatta kapitalet och endast till återstoden arbetsinkomst. Om exempelvis vid den först avlidne makens död i en handelsrörelse funnos. anbragta tillgångar, såsom inventarier, lager, fordringar m. m., till belopp av 50,000 kr. samt rörelsen, som fortsatts av den efterlevande, lämnat honom en årlig vinst av 10,000 kr., får därav ett belopp av 2,500—3,000 kr., motsvarande skälig ränta å det insatta kapitalet, anses utgöra avkastning därav och allenast återstoden 7,000—7,500 kr. inkomst av efterlevande makens arbete. Om vid efterlevande makens död en besparing å inkomsten av rörelsen föreligger, får den i samma proportion anses utgöra besparing å avkastning av kapital och besparing å arbetsinkomst. Endast i den mån den kan anses utgöra besparing å arbetsinkomst, äro efterlevande makens arvingar berättigade att tillgodoräkna sig befintlig förkovran till motsvarande belopp. Sammanträ/- Såframt efterlevande maken genom förfarande, som avses i 3 §, orsakat fande,avfa^>väsentlig minskning av sin egendom, kan boets läge vid efterlevande makens 4 §§ avses, död icke utan vidare tagas till utgångspunkt vid bedömande av huruvida förkovran föreligger eller icke. Om exempelvis makarnas egendom vid den först avlidnes död utgjorde 20,000 kr. och efterlevande maken, sedan han obehörigen avhänt sig 15,000 kr., erhåller ett arv å 10,000 kr., skulle, därest hänsyn toges allenast till boets läge vid efterlevande makens död, tillämpning av 4 § ej kunna äga rum. Den först avlidne makens arvingar skulle erhålla hela kvarlåtenskapen 15,000 kr., vilket vore uppenbart obilligt. Vid bedömande av huruvida förkovran föreligger eller icke, måste därför hänsyn tagas jämväl till den minskning av efterlevande makens egendom, för vilken denne är ersättningsskyldig enligt 3 §. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf andra stycket. Om i nyssnämnda exempel behållningen i boet vid efterlevande makens död, 15,000 kr., ökas med den minskning av boet, vilken efterlevande maken obehörigen orsakat och för vilken han är pliktig svara

Lag om arv, 2 kap. 4 och 5 §§•

enligt 3 §, 15,000 kr., visar det sig, att om nämnda minskning ej skett, en förkovran skulle förelegat om 10,000 kr. Denna bör gottskrivas den efterlevandes arvingar. Av återstoden tilldelas den först avlidne makens arvingar hälften 2,500 kr. och den efterlevandes arvingar hälften 2,500 kr. Av den lott, som tillkommer efterlevande makens arvingar, 12,500 kr., skall därefter enligt 3 § till den först avlidnes arvingar utgå vad å dem belöper av, den minskning, boet undergått till följd av efterlevande makens förvållande, eller 7,500 kr. (Vä av 15,000 kr.). Den först avlidnes arvingar erhåller således sammanlagt 10,000 kr. eller vad de skulle hava erhållit, om varken sådant förfarande, som i 3 § avses, legat efterlevande maken till last eller arvet tillfallit denne. Efterlevande makens arvingar erhålla återstoden 5,000 kr.

Den rätt att leva i oskiftat bo med bröstarvingar, som enligt dansk och Avskiljande norsk lagstiftning tillkommer efterlevande make, kan ej hävas på grund av på grund av 0

phktvidrigt

e

missbruk frän hans sida. Skydd kan vinnas, endast såframt grund till omyn- förfarande dighetsförklaring föreligger eller ett lavvöergemaal kan anordnas. Enligt de frän efter,

,

i

i

,

o

i

, .,

,

,

levande ma-

danska och norska äktenskapslagförslagen äter kan skifte begäras — förutom kens sida. då efterlevande maken försummar sin underhållsskyldighet — så snart efter- Främmande rätt levande maken i avseende å boet gör sig skyldig till förfarande, som under äktenskapet skulle hava medfört rätt för andra maken att yrka boskillnad (bosondring). Och enligt det danska förslaget till lov om aegtefaellers arveret og uskiftet bo äger, i händelse av missbruk från efterlevande makens sida av rätten att råda över det oskiftade boet, arvinge att påkalla utbrytning av sin lott. Den fortsatta egendomsgemenskapen (fortgesetzte Giitergemeinschaft) enligt tysk rätt kan ock hävas, bland annat, såframt efterlevande maken överträtt sin förvaltningsbefogenhet eller minskat den samfällda egendomen i avsikt att kränka arvingarnas rätt. Den fortsatta egendomsgemenskapen enligt schweizisk rätt — vilken inträder endast på grund av avtal — kan när som helst hävas på yrkande av delägare i boet. Och om den usufruktuariska rätt (Nutzniessung) till viss del av den dödes kvarlåtenskap, som efterlevande maken äger åtnjuta vid sidan av den dödes skyldeman av första och andra parentelen, så utövas, att arvingarnas rätt äventyras, är efterlevande maken skyldig att ställa säkerhet. Såsom ovan vid 3 § framhållits, har beredningen ej ansett en sådan vård- Beredningens ue nadsplikt, som i avseende å giftorättsgodsets förvaltning under äktenskapet y ' åvilar ena maken i förhållande till den andre, böra i avseende å boets förvaltning åläggas efterlevande make i förhållande till den först avlidnes arvingar. Endast om efterlevande maken uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom och han därvid enligt objektivt bedömande får anses hava åsidosatt tillbörlig hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar, har beredningen ansett rättsskydd böra beredas dem. I 3 § gives bestämmelse om ersättningsrätt i sådant fall för den först avlidnes

186 Lag om arv, 2 kap. 5 §.

arvingar, och i förevarande paragraf stadgas rätt för dem att påkalla avskiljande av så stor del av behållningen i efterlevande makens bo, som skolat tillfalla dem, om efterlevande maken avlidit, när avskiljandet påkallades. Då avskiljandet är en skyddsåtgärd mot missbruk från efterlevande makens sida, bör avskiljande äga rum redan då genom förfarande, som i 3 § avses, fara uppkommit för en väsentlig minskning av efterlevande makens egendom. Det avskiljande av egendom, som enligt förevarande paragraf må äga rum på ansökan av den först avlidne makens arvingar, är en åtgärd, som är närmast jämförlig med en boskillnad och bodelning mellan dem och efterlevande maken. Den egendom, som frånskiftas denne, bör dock ej överlämnas till den först avlidne makens arvingar. Delningen bör ej medföra större ändring i efterlevande makens och arvingarnas rättsställning, än som kräves för att skydd skall vinnas för de sistnämndas framtida rätt. Efterlevande makens pliktstridiga förfarande bör således ej medföra, att arvingarna inträda i rättigheter, vilka enligt den regel, som kommit till uttryck i 1 §, skulle tillkomma dem först vid efterlevande makens död. Beredningen föreslår därför, att så stor del av efterlevande makens behållna egendom, som belöper å dem, avskiljes från efterlevande makens förmögenhet och ställes under särskild vård och förvaltning. Häftar efterlevande maken för gäld, skall först egendom beräknas till täckning av gälden. Såsom ovan vid 1 § framhållits, blir efterlevande maken, om han tillträder den först avlidnes kvarlåtenskap utan att betala hans gäld, personligen ansvarig för densamma. Täckning bör således beräknas jämväl för den gäld, för vilken den först avlidne häftade. Till denna fråga återkommer beredningen vid 7 §. Av återstoden skall så mycket avskiljas, som motsvarar arvingarnas andelsrätt beräknad efter bestämmelserna i 1—4 §§, d. v. s. i regel hälften. Avskiljandet skall, liksom bodelning i anledning av boskillnad, hänföra sig till förmögenhetsläget vid tidpunkten för ansökningen. Avskiljandet medför, att den egendom, som tillägges efterlevande maken, liksom den egendom, denne därefter förvärvar, blir fri från successionsanspråk från den först avlidne makens arvingar. Deras successionsrätt är efter avskiljandet inskränkt till allenast den avskilda egendomen. Beredningen återkommer i det följande till denna fråga, liksom till frågan om övriga verkningar av avskiljandet. Den egendom, som avskiljes, skall stå under särskild vård och förvaltning, till dess den först avlidne makens arvingar äga utbekomma densamma, d. v. s. till efterlevande makens frånfälle, eller ock, om de skyldeman till den först avlidne, som äga taga arv efter efterlevande maken, dö före denne, till dess den siste av dem dör, då avskiljandet enligt 9 § går åter. Förvaltningen av den avskilda egendomen kan således komma att sträcka sig över en avsevärd tid. Då dessutom en viss intressemotsättning i allmänhet kommer att föreligga i avseende å förvaltningen mellan å ena sidan efterlevande maken, som enligt 8 § äger uppbära egendomens avkastning, och å andra sidan den

Lag om arv, 2 kap. 5 §.

först avlidnes arvingar, har det synts beredningen lämpligt, att en förvaltare förordnas med självständig förvaltningsbefogenhet men under vederbörlig kontroll. Beredningen föreslår därför, att förvaltningen av den avskilda egendomen överlämnas åt en särskilt förordnad god man med skyldighet att förvalta densamma enligt de regler, som gälla i fråga om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom. Förslag framlägges ock till erforderlig ändring i 11 kap. av lagen om förmynderskap. Beslut om avskiljande skall kunna meddelas på ansökan av sådan skylde- Talerätt. man till den först avlidne, som avses i 1 §. Särskilda regler till begränsning av talerätten har beredningen ej ansett erforderliga. Talerätt tillkommer sålunda ej blott envar av dem, som vid tiden för ansökningen äro den först avlidnes närmaste arvingar, utan även annan skyldeman av andra parentelen, såsom eventuellt successionsberättigad vid efterlevande makens frånfälle. Liksom enligt 9 kap. 2 § nya giftermålsbalken boskillnad skall meddelas, Avskiljande om makarna äro ense därom, bör avskiljande kunna ske på samfälld begäran eJ,er överenskommelse. av efterlevande maken och den först avlidnes arvingar. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf andra stycket. Med bestämmelsen avses främst — liksom med stadgandet om boskillnad efter överenskommelse — att möjliggöra ett beslut om avskiljande utan framläggande av de omständigheter, vara arvingarna grunda sitt yrkande. Det är ofta i samtliga parters intresse, att framläggandet av dessa omständigheter, som ofta röra privata förhållanden av ömtålig beskaffenhet, undvikes. Däremot har en rätt för efterlevande maken att själv begära avskiljande ej upptagits. Det kan visserligen tänkas fall, då det för honom skulle kunna te sig önskvärt att mot avskiljande av en del av sin egendom vinna frihet från arvingarnas successionsanspråk i återstoden och i den egendom, han kan i framtiden förvärva. Emellertid skulle en rätt för efterlevande maken att, när han önskar, erhålla avskiljande kunna missbrukas. Den efterlevande maken skulle sålunda kunna frestas att begära delning, exempelvis under en depressionsperiod, då han med hänsyn till skuldsättning och ett mera tillfälligt nedpressat värde å sina tillgångar skulle kunna tillskansa sig större delen av boet. Då vidare den egendom, söm av efterlevande maken förvärvas efter den först avlidnes frånfälle, genom bestämmelserna i 4 § i den omfattning, som synes billig, tillförsäkras den efterlevandes arvingar, har beredningen ej ansett en rätt för denne att på egen begäran erhålla avskiljande vara av behovet påkallad. Beträffande mål om avskiljande har i huvudsak hänvisats till vad om bo- Processuella skillnadsmål är föreskrivet. Bestämmelserna om boskillnadsmål återfinnas i bestämmelser. 15 kap. 15—22 §§ nya giftermålsbalken. I vilken omfattning nämnda bestämmelser kunna äga motsvarande tillämpning i avseende å mål om avskiljande, torde utan större svårighet framgå av en sammanställning mellan samma bestämmelser och de här givna stadgandena om avskiljande. Sålunda torde det utan särskild föreskrift vara uppenbart, att avskiljande skall sökas skriftligen hos rätten i den stad eller å landet hos domaren i den ort, där efterlevande

188 Lag om arv, 2 kap. 5 och 6 §§.

maken bör inför domstol svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om han ej är skyldig att i sådana mål svara vid svensk domstol, hos Stockholms rådstuvurätt (15 kap. 15 § första stycket giftermålsbalken). De i 15 kap. 15 § andra stycket och 16 § giftermålsbalken upptagna bestämmelser kunna utan vidare äga motsvarande tillämpning. Är ansökningen gjord av såväl efterlevande maken som samtliga taleberättigade skyldeman, äger domaren eller rätten strax meddela beslut om avskiljande (15 kap. 17 §). Anstånd därmed skall dock äga rum, med motsvarande tillämpning av vad i 15 kap. 20 § giftermålsbalken stadgas, såframt skyldeman påkallat upprättande av bouppteckning enligt detta kap. 6 § tredje stycket och tillika begärt anstånd med beviljandet av avskiljande, till dess han får tillfälle att taga del av bouppteckningen. Då ansökningen är gjord allenast av en eller några skyldemän, skola efterlevande maken samt de skyldeman av andra parentelen, som ej deltagit i ansökningen, kallas att inställa sig vid rätten. Härvid skall vad i 15 kap. 18 § giftermålsbalken stadgas äga motsvarande tillämpning. Då tiden för inställelse enligt 15 kap. 18 § första stycket kan äga tillämpning i avseende å efterlevande maken men ej beträffande skyldeman, har dock i förevarande paragraf tredje stycket stadgats, att skyldeman skall kallas att inställa sig i stad inom en månad och å landet sist under det ting, som infaller näst efter en månad efter det ansökningen ingavs. För tillämpning av bestämmelsen i 15 kap. 19 § måste fordras, att ej blott efterlevande maken utan jämväl samtliga taleberättigade skyldeman enats om ansökningen. Eljest skall det överlämnas till domstolen att pröva, huruvida grund till avskiljande är för handen. Kungörelse och underrättelse till äktenskapsregistret bör ske enligt 15 kap. 21 §. Anteckningar om mål angående avskiljande skola ock göras enligt bestämmelserna i 15 kap. 22 §, och böra dessa anteckningar, då särskild förteckning ej synes erforderlig, verkställas i förteckningen över boskillnadsärenden. I fråga om den processuella behandlingen av mål angående avskiljande äro särskilda regler ej erforderliga angående äldre rätts tillämpning i fall, då äldre giftermålsbalken gällt i avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden.

6§. Bouppteck- Såsom förut framhållits, är avskiljandet en förrättning, som är närmast jämningsplikt vid förlig med en bodelning, dock med de modifikationer, som följa därav, att den avskiljande o OJ J egendom, som uttages ur efterlevande makens bo, ej överlämnas till den först avlidne makens arvingar utan ställes under särskild förvaltning, till dess deras successionsrätt inträder, d. v. s. till efterlevande makens frånfälle. Då avskiljandet innebär en delning av behållningen i efterlevande makens bo, föreligger samma behov som vid en bodelning av upplysning rörande dennes tillgångar och skulder. Upplysning härom erfordras ej endast i deras intresse, som deltaga i delningen, utan ock i borgenärernas. Om egendom till högre värde än

Lag om arv, 2 kap. G §.

som rätteligen belöper å den först avlidne makens arvingar avskiljes från den efterlevandes bo, kunna dennes borgenärer såsom nedan under 8 § närmare utvecklas bliva lidande genom förrättningen. För att efterlevande makens borgenärer skola kunna förvissa sig om, att avskiljandet ej länder dem till förfång, är det ej nog, att de genom den däröver upprättade handlingen erhålla kännedom om, huru delningen förrättats. De måste även kunna vinna säker upplysning om efterlevande makens tillgångar och skulder före avskiljandet. Tillförlitlig upplysning härom torde ej kunna vinnas annorledes än genom en bouppteckning, vilkens edfästande kan påkallas av borgenärerna. Beredningen har därför ansett sig böra upptaga en bestämmelse, motsvarande de bestämmelser om boupptecknings upprättande, som givits i giftermålsbalken för fall av giftorättsgemenskapens upphörande. Beredningen föreslår sålunda, att när till avskiljande blivit dömt, uppteckning skall ske av efterlevande makens tillgångar och skulder, sådana de voro vid ansökningen, samt att uppteckningen skall ingivas till rätten i stad eller på landet till domaren. Det åligger rätten eller domaren att övervaka, att bouppteckning upprättas och ingives. I detta hänseende föreslås, att om bouppteckning ej ingivits till rätten eller domaren inom tre månader efter det till avskiljande blivit dömt, rätten eller domaren skall förordna bouppteckningsförrättare. Sådant förordnande bör ej meddelas, förrän lagakraftägande utslag föreligger. Då klagan över rättens slutliga utslag i mål om avskiljande skall föras genom besvär, bör därför underrättelse om förd klagan från överrätten givas underdomstolen i stad eller på landet domaren. Avskrift av överrätts slutliga utslag i anledning av sådan klagan bör ock tillställas underdomstolen eller domaren. Bestämmelser härom torde meddelas i administrativ väg. Bedan under handläggningen av ansökan om avskiljande kan det vara synnerligen önskvärt för frågans utredning, att. en bouppteckning kommer till stånd. Å andra sidan bör skyldighet att upprätta bouppteckning ej åläggas efterlevande make, som ej instämt i ansökningen, utan att skälig anledning till denna visats. Beredningen föreslår därför, att om avskiljande blivit sökt och, då ansökningen gjorts allenast av skyldeman till den först avlidne, skälig anledning därtill visats, rätten eller domaren skall, om så äskas, förordna om boupptecknings förrättande. I sådant fall bör det åligga förrättningsmannen att tillställa efterlevande maken bouppteckningen samt att till rätten eller domaren insända en avskrift av densamma. Hos rätten är sedan bouppteckningsinstrumentet tillgängligt för den först avlidnes skyldeman, liksom för efterlevande makens borgenärer. Rätt att påkalla bouppteckningens edfästande bör tillkomma, förutom skyldeman till den först avlidne, jämväl efterlevande makens borgenärer, de senare dock allenast under förutsättning, att deras fordringar uppkommit före avskilj andets verkställande.

190 Lag om arv, 2 kap. 7 §.

7 §. Den ordning, Enligt bestämmelsen i 5 § innebär avskiljandet, att så stor del av eftervanaysMjan- i e v a n c j e m a k e n s behållna egendom, som vid tiden för ansökningen belöpte å (lC

jOWClllClS.

arvingarna efter den först avlidne, frånskiljes och ställes under särskild förvaltning. Då avskiljande skall ske, måste således till en början utredas efterlevande makens tillgångar och skulder vid nämnda tidpunkt, så ock de förändringar, tillgångar och skulder undergått intill förrättningens vidtagande. I den mån efterlevande maken ej kan avgiva sådan redovisning, som får anses åligga en syssloman med förvaltningsbefogenhet, skall ett belopp, motsvarande den brist, som föreligger, avräknas å hans lott såsom ett av honom å densamma utbekommet förskott. Överstiger bristen den efterlevandes lott, uppkommer för den först avlidnes arvingar ett fordringsanspråk, som ingår i den för deras räkning avskilda egendomen. Sedan utredning vunnits om efterlevande makens tillgångar och skulder, måste i regel en värdering av tillgångarna äga rum. Då avskiljandet skall avse endast behållningen av efterlevande makens egendom vid tidpunkten för ansökningen, skall, om denne häftar för gäld, uppkommen före nämnda tidpunkt, beräknas, till vilket värde egendom skall tilldelas efterlevande maken till täckning av gälden. Skulle det visa sig, att avskiljandet lämpligen bör avse egendom, som på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar för gäld, kommer betalningsrätt i egendomen fortfarande att tillkomma borgenären . (jfr 8 § andra stycket). För sådant fall må egendom tilldelas efterlevande maken till täckning allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur nämnda egendom. Sedan egendom beräknats till täckning av gäld, skall återstoden av egendomen fördelas så, att egendom, motsvarande vad som skulle hava belöpt å den först avlidnes arvingar, om efterlevande maken avlidit vid tidpunkten för ansökningen om avskiljande, frånskiljes för arvingarnas räkning och resten tillägges den efterlevande. Härvid kan lämpligen så förfaras, att sedan med ledning av bestämmelserna i 1—4 §§ beräknats, huru stor del av behållningen belöper å den först avlidnes arvingar, egendom gottskrives dels den först avlidnes arvingar och dels efterlevande maken till värde motsvarande vardera sidans del i den behållna egendomen. I fråga om tillgångarnas fördelning synas samma regler böra följas som vid en bodelning mellan efterlevande make och den först avlidnes arvingar. Sålunda bör efterlevande maken äga att, på sätt som för där avsett fall stadgas i 13 kap. 4 § giftermålsbalken, från delningen undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än som med hänsyn till makens villkor kan anses skäligt. Vidare synes den för närvarande i 13 kap. 12 § giftermålsbalken stadgade förmån för efterlevande make böra tillkomma honom jämväl vid en sådan delning som nu förevarande. Däremot bör den rätt, som enligt det av beredningen föreslagna andra stycket i denna paragraf skall till-

Lag om arv, 2 kap. 7 §.

komma make, ej kunna göras gällande vid avskiljande. I fråga om tillgångarnas fördelning böra ock de i 13 kap. 13 § giftermålsbalken givna bestämmelser gälla i tillämpliga delar. Den efterlevande bör således äga på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring. Den rätt, som i nämnda paragraf tillerkännes make, att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar, bör i förevarande fall, såvitt angår efterlevande maken, avse ej endast den egendom, som under äktenskapet tillhört honom, utan ock egendom, som därefter av honom förvärvats. Finnes bland sådan egendom fastighet eller annan egendom, som det kan vara av särskilt intresse för efterlevande maken att behälla, bör han, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper, äga bekomma egendomen, om han lämnar penningar till fyllnad av den lott, som tillkommer arvingarna efter den först avlidne. Valrätt bör däremot ej tillkomma de senare i vidare mån, än att de — liksom vid bodelning i anledning av makes död — skola äga av den egendom, som under äktenskapet tillhört den först avlidne, på sin lott bekomma den egendom de önska. Med hänsyn till det anförda föreslås i förevarande paragraf första stycket en bestämmelse av innehåll, att då avskiljandet sker, skall, såvitt ej annat följer av bestämmelserna i detta kap., i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat, dock att efterlevande maken ej äger rätt, varom i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken sägs. Den främsta avvikelsen från bodelningsreglerna är, att — såsom följer av 3 och 4 §§ — bestämmelserna om vederlag ej äga motsvarande tillämpning. Vidare stadgas i förevarande paragraf första stycket, att om egendom avskiljes, som på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar för gäld, egendom skall tilldelas efterlevande maken till täckning för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur egendomen. I avseende å lotternas utläggning skall vad om makes giftorättsgods är sagt gälla om egendom, som under äktenskapet tillhört maken, och, såvitt angår den efterlevande, jämväl om egendom, som av honom förvärvats efter den först avlidnes död. Av anledning, varom närmare förmäles under 8 §, kan avskiljande ej till- Publikation läggas verkan mot efterlevande makens borgenärer, utan att dessa genom f ddningsi,.lx.

i

i

n

-

publikation av den handling, som upprättats rörande avskiljandet, erhållit tillfälle att efterse, huruvida deras rätt trätts för nära. I förevarande paragraf har därför upptagits en bestämmelse av innehåll, att den över avskiljandet upprättade handling må ingivas till rätten. Liksom i fråga om en sålunda ingiven bodelningshandling skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröj ligen göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. För det fall att äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, meddelas bestämmelser om delningen av kvarlåtenskapen efter den sist avlidne i lagen angående införande av lagen om arv.

handlingen.

192 Lag om arv, 2 kap. 8 §.

8§. Efterlevande Såsom redan under 5 § framhållits, bör avskiljandet ej medföra större makens rätt a n d r i n gö ; d e n rättsställning, som enligt 1 § tillkommer efterlevande maken

till

den av-

.

-< ••

-\-

e

J

£••

skilda egendo- och den först avlidne makens arvingar, an som oundgängligen erfordras tor mens avkast- s k y ( jdande av de senares anspråk. Så länge efterlevande maken lever, böra de därför ej njuta förmåner av den avskilda egendomen. De böra således ej äga uppbära avkastningen av densamma. Å andra sidan bör genom avskiljandet ej större ändring göras i den ekonomiska grundvalen för efterlevande makens konsumtion än som är oundgängligen nödvändigt. Om avskiljande ej sker, kommer efterlevande makens konsumtion att i första hand drabba — förutom annan hans inkomst — boets avkastning. Räcker ej inkomsten, äger han därtill anlita kapitalet med den påföljd, att dess minskning i lika män drabbar hans egna och den först avlidne makens arvingar. I den mån åter avkastningen ej konsumeras, kommer besparingen båda sidorna till godo. Att vinna samma resultat, sedan avskiljande skett, är ej möjligt. Då avkastningen av boet i regel bör kunna tagas i anspråk för efterlevande makens behov, har beredningen ansett sig böra föreslå, att avkastningen av den avskilda egendomen alltid skall utbetalas till honom. Däremot må det avskilda kapitalet tillgripas allenast efter särskild prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt för beredande av skäligt underhåll åt efterlevande maken. En sådan ståndpunkt medför visserligen, att besparingar, som av efterlevande maken göras å avkastningen av den avskilda egendomen, komma allenast dennes arvingar tillgodo, men å andra sidan är efterlevande maken, sedan avskiljande skett, för sin konsumtion i första hand hänvisad till sin inkomst, däribland avkastningen av den avskilda egendomen, och därefter till de av honom behållna kapitaltillgångarna. Först när dessa medel ej räcka, må rätten förordna om utbetalning av kapitaltillgångar, som satts under särskild vård och förvaltning för arvingarnas räkning. Finnes vid efterlevande makens död medel till täckning av vad sålunda utgivits av det avskilda kapitalet, synes billigheten fordra, att ersättning därför lämnas. Det är naturligen endast den behållna avkastningen av den avskilda egendomen, som efterlevande maken äger uppbära. Av avkastningen skall således först tagas vad som erfordras till gäldande av de med egendomens förvaltning förbundna kostnader. Vidare skall, om egendomen häftar för gäld, räntan därå avdragas. En realisationsvinst är ej att betrakta såsom avkastning, även om den skall i beskattningshänseende behandlas såsom inkomst. Bortsett härifrån torde inkomstens beräkning i regel böra ske efter samma grunder som vid skattedeklaration. 1 Då avkastningen av den avskilda egendomen tillkommer efterlevande maken för livstiden, bör, i överensstämmelse med vad som enligt 15 § b) av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt gäller för där avsett fall, skyldighet att för den avskilda 1

Jfr lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 209—210.

Lag om arv, 2 kap. 8 §.

egendomen erlägga förmögenhetsskatt åvila efterlevande maken, och torde av hänsyn härtill erforderlig ändring böra vidtagas i nämnda lagrum. 1 och med efterlevande makens död upphör hans rätt att uppbära avkastningen av den avskilda egendomen. Avkastning, som faller efter dödsfallet, tillhör således ej hans arvingar. I fråga om utdelning å aktier, arrende- eller hyresbelopp o. s. v., bör med hänsyn till vad som enligt svensk rättsuppfattning i allmänhet gäller i fråga om sådan avkastning förfallodagen anses vara avgörande. Däremot bör ränta tillfalla efterlevande maken eller hans arvingar, såvitt räntan belöper å tiden före dödsfallet, och i övrigt den först avlidne makens arvingar. 1 Liksom den avskilda egendomen genom avskiljandet skyddas mot förlust- Skydd mot utmätnina bringande förvaltningshandlingar från efterlevande makens sida, bör den ock .™ °

den avskdda

genom avskiljandet vara skyddad mot dennes gäldsstiftelse. Skyddet bör avse egendomen. jämväl före avskiljandet stiftad gäld. I annat fall skulle trygghet ej kunna beredas den först avlidnes arvingar, utan att jämväl egendom till täckning av nämnda gäld ställdes under särskild förvaltning. Att giva avskiljandet en sådan omfattning har lika litet i detta fall, som då avskiljandet sker i samband med boskillnad, ansetts kunna ifrågakomma. 2 Då avskiljandet ej får omfatta större del av efterlevande makens egendom än som enligt förmögenhetsläget vid ansökningen tillkom den först avlidne makens arvingar, d. v. s. vad på dem belöper av behållningen i efterlevande makens bo, sedan egendom undantagits till täckning av honom då åvilande gäld, kan ett förbud mot utmätning av den avskilda egendomen ej anses kränka hans borgenärers rätt. 1 detta hän seende hänvisas till vad beredningen anfört i motiven till 9 och 13 kap. nya giftermålsbalken. Avskiljandet av visst gods från efterlevande makens förmögenhet får ej lända till kränkning av den rätt, som annan kan äga till det avskilda godset. I lar borgenär för sin fordran panträtt i avskilt gods eller häftar sådant gods eljest särskilt för gäld, exempelvis enligt bestämmelserna i 17 kap. 5 § första stycket handelsbalken, skall således avskiljandet ej medföra hinder för borgenären att söka betalning för sin fordran ur godset. Beredningen har ansett, att erinran härom bör — liksom i 9 kap. 7 § giftermålsbalken — upptagas i förevarande paragraf. Om av efterlevande makens egendom avskiljes mer än som rätteligen till- Verkan av kommer arvingarna efter den först avlidne, innefattar avskiljandet en benefik efterlevande transaktion från efterlevande makens sida, som kart lända till kränkning av ' ' kurs. hans borgenärers rätt på samma sätt som en bodelning, vid vilken efterlevande maken ej erhåller vad som tillkommer honom. I sådant fall bör rättelse kunna påkallas av efterlevande makens borgenärer. Först sedan ett år förflutit från det publikation skett av handling, som upprättats rörande avJfr 18—20 §§ av lagen cl. 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom samt 2 kap. 30 § av lagen d. 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. 2 Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken IV s. 343—344. 13—241969

194 Lag om arv, 2 kap. 8—10 §§.

skiljandet, bör förrättningen bliva bindande för borgenärerna. Bestämmelser om publikation finnas upptagna i detta kap. 7 §. Skulle efterlevande makens bo avträdas till konkurs på grund av ansökan, som gjorts inom nämnda tid, bör — liksom i fråga om bodelning — återvinning kunna ske, om den avskilda egendomen i märklig mån översteg vad som rätteligen tillkom arvingarna efter den först avlidne. Då egendom till högre belopp än som vederbort avskilts och ställts under särskild förvaltning, synes det emellertid knappast erforderligt att stadga återgång av hela förrättningen. Det synes vara nog att, sedan beräkning skett av det belopp, till vilket avskiljande bort ske, till efterlevande maken återbäres egendom till värde motsvarande vad den avskilda egendomen vid avskiljandet i värde översteg nämnda belopp. Att vid bestämmandet av vilken egendom som skall återbäras eller bibehållas avskild i tillämpliga delar skall gälla vad som stadgats i avseende å förrättningen, ligger i sakens natur. Samtidigt som beredningen föreslår upptagande i konkurslagen av bestämmelser om rättelse av avskiljandet i förevarande fall, föreslås en erinran om dessa bestämmelser i denna paragraf. Då den avskilda egendomen hålles under särskild vård och förvaltning, finnes naturligen ej grund för bestämmelse motsvarande 13 kap. 14 § giftermålsbalken.

9§. Verkan efter Först vid efterlevande makens död tillfaller den avskilda egendomen dem avskiljande av a v den först avlidne makens skyldeman av andra parentelen, som då äro taklnTdöd. dennes närmaste arvingar. Slutredovisning- skall till dem avgivas enligt ' lagen om förmynderskap, och den egendom, som varit föremål för avskiljande eller trätt i stället för sådan egendom, skall till dem utgivas, i den mån den ej med rättens tillstånd konsumerats. Som efterlevande makens rätt till den avskilda egendomens avkastning upphör vid dödsfallet, skall till arvingarna utgivas jämväl sådan avkastning, som fallit efter dödsfallet, och av ränta den del, som belöper på tiden därefter. Mellan arvingarna skall sedan egendomen skiftas, och gälla i fråga om skiftet de allmänna bestämmelserna öm arvskifte. Verkanavar- Skulle samtliga den först avlidne makens skyldeman av andra parentelen vingarnas död dö före efterlevande maken, förfaller frågan om sekundosuccession till förman /aZdeé{wken.iw den först avlidne makens släkt. Avskiljandet går därför äter, och egendomen bäres tillbaka till efterlevande maken. 10 §. Boets delning Då vid efterlevande makens död delning av boet enligt 1—4 §§ skall vid efterlevan- äga rum mellan hans egna arvingar, å ena, och den först avlidne makens demnkens,m tvingar, å andra sidan, kunna i avseende å nämnda delning reglerna om arvskifte ej utan vidare äga tillämpning. Den först avlidne makens arvingar

Lag om arv, 2 kap. 10 §.

äro successionsberättigade, ej på grund av arvsrätt efter den sist avlidne, utan såsom arvingar efter den först avlidne men med rätt att tillträda arvet först då efterlevande maken avlidit. Delningen mellan arvingarna å vardera sidan är således ej ett arvskifte efter den sist avlidne maken. Förrättningen är närI mast jämförlig med en bodelning i anledning av ena makens död, vilken upp; skjutits till andra makens frånfälle. Enligt 13 kap. 1 § nya giftermålsbalken skall bodelning förrättas i den j ordning, som i ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med iakttagande därjämte av bestämmelserna i nämnda kap. De bland dessa bestämmelser upptagna vederlagsreglerna motsvaras av stadgandet i 3 § av detta kap. och i viss mån jämväl av bestämmelserna i 4 §. Vid sådan delning, som i detta kap. avses, är alltså en analog tillämpning av nämnda vederlagsregler utesluten. Av övriga bestämmelser äro några byggda på den förutsättningen, att båda makarna eller endera leva vid bodelningen, exempelvis bestämmelserna i 4 och 12 §§, och på sådan grund ej tillämpliga. Av skäl, som anförasvid detta kap. 12 §, har dock i nämnda paragraf särskild bestämmelse givits för det fall, att enligt 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken efterlevande maken ägt taga all makarnas egendom, därest bodelning skett vid den först avlidne makens död. Såvitt angår bestämmelserna i 13 kap. 13 § nya giftermålsbalken, måste emellertid tagas i övervägande, i vilken utsträckning den i nämnda paragraf upptagna valrättsprincip bör gälla vid nu ifrågavarande delning mellan makarnas arvingar å ömse sidor. Att vardera makens arvingar - böra i överensstämmelse med den i nämnda paragraf upptagna huvudregeln äga på sin lott bekomma egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar även egendom, som denne förvärvat efter den först avlidnes död, synes beredningen uppenbart. Då vidare mot det släktintresse, vilket kan vara förknippat särskilt med fastighet, som införts av endera maken, ej här — såsom uti det i 13 kap. 13 § nya giftermålsbalken avsedda fall — står hänsynen till en efterlevande make, synes det utan inskränkning böra tillåtas vardera makens arvingar att vid delningen uttaga fastighet, som införts äv den maken, även om fastigheten i värde J överstiger vad å deras lott belöper, såframt penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott. Beredningen har därför i förevarande paragraf första stycket upptagit bestämmelser, motsvarande stadgandena i 13 kap. 13 § nya giftermålsbalken, samt i andra stycket allenast upptagit en förklaring av innehåll, att å förrättningen i övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat. Vid delningen bör med ledning av bestämmelserna i 1—4 §§ beräknas, huru stor del av behållningen belöper å vardera makens arvingar. Därefter bör fördelning- ske av de i boet befintliga tillgångarna med tillämpning av de i denna paragraf första stycket givna regler. Vid utövningen av den valrätt, som tillkommer vardera makens arvingar, fordras principiellt enighet mellan arvingarna å den sidan. Särskild regel för fall av tvist har ej ansetts

196 Lag om arv, 2 kap. 10 §.

böra givas i detta sammanhang utan först i samband med reglerna för fall av tvist vid arvskifte. Sedan boets egendom fördelats mellan arvingarna å ömse sidor, skal. den egendom, som tillagts ena sidan, skiftas mellan arvingarna å den sidan enligt vanliga arvskiftesregler. Avräkning av Har förskott å arv givits vare sig av den först avlidne maken eller av förskott ä d e n efterlevande, skall avräkning för förskottet ske å förskottstagarens arvslott. Bestämmelser härom finnas upptagna i 6 kap. 1 och 7 §§ av förslaget. På samma sätt som, då bodelning och arvskifte sker vid en gift persons frånfälle, hänsyn måste tagas till givna förskott redan vid bodelningen mellan dennes arvingar och efterlevande maken, måste hänsyn till förskott, som givits av den först avlidne eller av den efterlevande under äktenskapet eller därefter, tagas vid den delning, som enligt bestämmelserna i förevarande kapitel äger rum vid efterlevande makens död mellan makarnas arvingar å ömse sidor. Av stadgandet i denna paragraf andra stycket får anses följa, att en analog tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i 13 kap. 11 a § nya giftermålsbalken därvid skall äga rum. Beredningen får hänvisa till vad härom närmare anföres under 6 ka]t. 7 §. Den ställning, Den först avlidne makens arvingar, liksom arvingarna efter den sist som tillkom- a v i i ( ine, hava rätt allenast till viss andel av behållningen i dennes bo. S i i - r / f - D e förra böra därför, lika litet som de senare, äga taga något ur boet. innan gar i avseende d e n a v iidnes gäld infriats. För att de skola kunna komma till sin rätt, böra ih°atvar7öiåe äga deltaga i realisationen av tillgångar i boet och gäldens betalande. Förgäld. ' va itningen av dödsboet efter den sist avlidne bör således tillkomma dennes arvingar och arvingarna efter den först avlidne i förening. Är boet belastat med gäld, bör samma avträdesplikt åvila den först avlidne makens arvingar som arvingarna efter den sist avlidne, om de vilja undgå personligt ansvar för den senares gäld. Taga de sin del i boet, innan den avlidnes gäld guldits, böra de, då de sålunda brutit mot sin plikt att först ombesörja gäldens betalning, drabbas av samma påföljd som arvingarna efter den sist avlidne. I förevarande paragraf sista stycket har därför upptagits den bestämmelse, att i avseende å dödsboets förvaltning och ansvar för den dödes gäld skall vad om arvinge gäller äga motsvarande tillämpning jämväl å arvinge efter den först avlidne. 1 Skulle delning ske, innan efterlevande makes gäld guldits, måste efter överenskommelse före delningen egendom till täckning av gälden tilldelas de arvingar, som skola i förhållande till de andra svara för gälden. 1 Såsom i not 1 å s. 167 framhållits, anses enligt rådande rättspraxis rörande inbördes testamenten vare sig efterlevande maken tillerkänts äganderätt under livstiden eller nyttjanderätt till den först avlidnes kvarlåtenskap, dennes arvingar hava inträtt i sm rätt redan vid den först avlidnes död, allenast med den inskränkning, som följer av förordnandet till fölman for efterlevande maken. Den först avlidnes arvingar anses ej genom förordnandet vara >frän all delaktighet i boet uteslutna». Den först avlidnes arvingar hava således redan vid namada tidpunkt avträdesplikt. Jfr N. J. A. 1903 s. 137.

Lag om arv, 2 kap. 10 och 11 §§.

197 För det fall, att äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, meddelas bestämmelser om delningen av kvarlåtenskapen efter den sist avlidne i förslaget till lag angående införande av lagen om arv.

11 §• Den rätt att leva i oskiftat bo med bröstarvingar, som enligt dansk och Efterlevande norsk lagstiftning tillkommer efterlevande make, upphör, i händelse denne går 0 "^!"g i nytt gifte. Samma ståndpunkt intager det danska förslaget till lov om aegtefsellers arveret og uskiftet bo. Motsvarande regel gäller i fråga om den fortsatta egendomsgemenskapen (fortgesetzte Giitergemeinschaft) enligt tysk och schweizisk rätt. Den usufruktuariska rätt (Nutzniessung) till viss andel av den dödes kvarlåtenskap, som efterlevande make enligt schweizisk lagstiftningäger åtnjuta vid sidan av den dödes skyldeman av första och andra parentelen, upphör däremot ej i fall av omgifte, men efterlevande maken är skyldig att på begäran av arvingarna ställa säkerhet. Den usufruktuariska rätt (usufruit), som enligt fransk lagstiftning tillkommer efterlevande make, när den döde efterlämnat arvsberättigade släktingar, upphörde tidigare vid omgifte, ifall bröstarvingar funnos efter den döde, men skall enligt år 1917 vidtagen lagändring ej upphöra ens i nämnda fall. De inbördes testamenten, som för närvarande i stor utsträckning förekomma Inbördes testame ten mellan makar, innehålla ej sällan bestämmelser för fall av omgifte. Av den * förut omförmälda särskilda statistiken över inbördes testamenten inhämtas makar. sålunda, att av de 4,132 inbördes testamenten, rörande vilkas innehåll undersökning verkställts, 448 (10,84 %) innehöllo bestämmelse, att den rätt, som genom testamentet tillerkändes efterlevande maken, icke skulle tillkomma honom, såframt han ingick nytt gifte. I 137 av nämnda 448 testamenten var denna påföljd stadgad allenast för det fall, att bröstarvingar funnos, när omgiftet ägde rum. Av de 719 testamenten, varigenom nyttjanderätt upplåtits till den efterlevande, innehöllo 131 (18,22 %) bestämmelse om nyttjanderätfens upphörande vid omgifte. Av de 2,039 testamenten, däri efterlevande maken tillagts äganderätt eller fri förfoganderätt under livstiden till kvarlåtenskapen med eller utan föreskrift om viss sekundosuccession vid efterlevande makens död, synes omkring 193 (9,47 %) hava innehållit bestämmelse om rättens förverkande vid omgifte. Av statistiken framgår icke, i huru många fall bestämmelse för fall av omgifte intagits i inbördes testamente, då den först avlidne efterlämnat bröstarvingar, skyldeman av andra parentelen eller avlägsnare släktingar. Den efterlevande makens arvsrätt efter den först avlidne är, såsom förut Beredningens framhållits, grundad å den samhörighet äktenskapet medför. Arvsrätten är V en verkan av äktenskapet, och från denna synpunkt kunde det måhända synas naturligt, att den förfölle, om efterlevande maken träder i nytt gifte. Emellertid är det alltid förenat med betänkligheter att stadga en ekonomisk förlust

198 Lag om arv, 2 kap. 11 §.

såsom påföljd av ett äktenskap. Även om man frånser den fara för utomäktenskapliga förbindelser ett sådant stadgande kan medföra, lägger det ett band på individen, som i många situationer måste kännas ogrundat och förhatligt. Av den ovan omförmälda statistiken över inbördes testamenten mellan makar framgår, att en sådan påföljd av omgiftet i regel ej finnes föreskriven i dessa testamenten. Visserligen torde detta ej alltid utgöra bevis för att en sådan bestämmelse icke skulle hava stått i överensstämmelse med den först avlidnes verkliga önskningar. Vid upprättandet av ett inbördes testamente draga sig makarna ej sällan för att bringa denna ömtåliga fråga på tal, och dessutom tänker vardera maken ofta främst på att tillgodose sitt eget intresse av handlingsfrihet, för den händelse han skulle överleva den andre. Men även om i manga fall en make, såframt han kunnat förutse, att hans bortgångskulle inträffa före andra makens, skulle varit benägen att i testamentet upptaga ett förbehåll för omgifte, framgår dock av den omfattning, vari sådant förbehåll saknas, att det vanligen synes billigt och riktigt, att den efterlevandes handlingsfrihet ej beskäres i detta hänseende. Åtminstone torde detta vara fallet, då bröstarvingar ej finnas; Och med hänsyn främst därtill, att den arvsrätt, som enligt bestämmelserna i detta kapitel tillerkännes efterlevande make, äger rum, allenast då den först avlidne ej efterlämnar bröstarvinge, har beredningen ansett efterlevande makens omgifte ej böra medföra någon rättsförlust för honom, ehuru ett nytt äktenskap, särskilt om däri födas barn, medför uppkomsten av intressen, som starkt kollidera med den först avlidne makens arvingars. Skulle emellertid den efterlevande genom gåvor till make eller barn i det nya äktenskapet eller genom andra åtgärder bringa arvingarnas rätt i fara, äga de till sitt skydd påkalla avskiljande jämlikt bestämmelserna i 5 §. Boets delning D ^ efterlevande make, som enligt inbördes testamente tillagts äganderätt vid efterlev an- till makarnas bo med föreskrift, att boet skall vid den efterlevandes död e%eTomgmt!. delas mellan dennes och den först avlidnes arvingar, och utan förbehåll om skifte i fall av omgifte, före den 1 januari 1921 trädde i nytt gifte, uppstodo på grund av den äldre förmögenhetsordningen — med den sammanblandningav den efterlevandes egendom med den nya makens, som därav blev en följd — mycket stora svårigheter, då bodelning och skifte skulle äga rum vid efterlevande makens död. 1 Med den nya förmögenhetsordningen medför ett om1 Om efterlevande make, som genom inbördes testamente tillerkänts full äganderätt till boet vid den först avlidnes död, dock med förbehåll att efter båda makarnas frånfälle kvarlåtenskapen skall delas mellan vardera makens arvingar, sedermera träder i nytt gifte, har den nye maken ansetts ej på grund av äktenskapet förvärva giftorätt i den avlidne makens lott i boet. Jfr N. J. A. 1900 s. 284, 1904 s. 79 och 1921 s. 497. Sådan giftorätt kan naturligen ej heller tillkomma honom på grund av äktenskapsförord med efterlevande maken. Jfr N. J. A. 1922 s. 118. Vid efterlevande makens död har den först avlidne makens arvingar ansetts äga utbekomma hälften av dåvarande behållning i boet, när det ej upplysts, att egendom i boet införts av den nye maken. Andra hälften har ansetts böra gå i delning mellan den sist avlidnes arvingar och den nye maken. Jfr N. J. A. 1904 s. 79 och 1921 s. 497. Se dock N, J- A. 1905 s. 148. Om åter vid den sist avlidne makens död boet visas vara förkovrat därigenom, att den nye maken däri infört egendom, torde andel i denna förkovran ej tillkomma den först avlidnes irving-

Lag

om arv, 2 kap. 11 §.

gifte ej samma tekniska delningssvårigheter. Vardera maken behåller i det nya äktenskapet förvaltningen av sin egendom, och som den nye makens giftorättsanspråk ej bör lända till minskning av den först avlidne makens arvingars rätt i den efterlevandes egendom, böra bestämmelserna om giftorätt äga tillämpning i avseende å efterlevande makens egendom, allenast såvitt de ej strida mot den delrätt, som belastar egendomen. Om äktenskapsförord ej upprättas, böra således visserligen de i nya giftermålsbalken stadgade förvaltningsinskränkningar anses gälla i fråga om all den av efterlevande maken införda egendomen. Men vid bodelning i det nya äktenskapet kan den nya makens giftorättsanspråk ej medföra rätt till andel i den del av efterlevande makens egendom, som är föremål för arvingarnas successionsrätt. xV andra sidan bör deras successionsanspråk ej sträcka sig till den egendom, efterlevande maken kan erhålla på grund av sin giftorätt i den nya makens egendom. Med hänsyn till det anförda stadgas i förevarande paragraf, att om efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid håns död delning enligt detta kap. 1—4 §§ a v hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas. Delning av efterlevande makens giftorättsgods och enskilda egendom mellan den först avlidne makens arvingar, å ena sidan, och efterlevande makens rättsinnehavare, d. v. s. hans make och arvingar, a andra sidan, skall ske i samma ordning, som om den efterlevande ej trätt i nytt gifte. Sedan den dödes gäld guldits, skall således hans behållna egendom delas i två lika delar, om ej avvikelse från den lika delningen skall äga rum enligt 2—4 §§. Den ena hälften tilldelas den först avlidne makens arvingar. Därefter ingår den andra hälften i bodelning mellan efterlevande makens arvingar och den nya maken, därvid först gäldstäckning sker å den nya makens sida och sedan vederlagsanspråk uttagas. Skulle varken makarnas arvingar eller den nya maken påfordra betalning av den dödes gäld före delningen, måste naturligen vid delningen av den dödes egendom överenskommelse träffas om vem som skall svara för betalningen av gälden och egendom till motsvarande belopp tilläggas honom före delningen. Emellertid kan det inträffa, att bodelning i det nya äktenskapet skall äga Bodelning rum av annan anledning än efterlevande makens död. Det nya äktenskapet 6 ' omgifte B

J

l

av annan an-

kan ju upplösas t. ex. genom nya makens död. Bodelning kan vidare äga rum ledning än mellan efterlevande maken och hans nya make till följd av boskillnad, akten- eI'eirlei'mide J

T

J

ar. Jfr 1\ . J. A. 1904 s. 79 och 1920 s. 413. I sådant fall torde dessa arvingars lott böra beräknas i boets behållning efter avdrag av nämnda förkovran och, sedan deras lott uttagits, återstoden gå i delning mellan efterlevande makens arvingar och den nye maken. Emellertid är den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, en rätt allenast till viss andel av kvarlåtenskapen vid efterlevande makens död. Då arvingarnas rätt således ej avser vissa förmögenhetsföremål i efterlevande makens bo, är ej viss egendom i boet på grund av deras anspråk att anse såsom enskild. Jfr N. J. A. 1905 s. 148. De förvaltningsinskränkningar gälla således, som äro stadgade i avseende å fast egendom och vissa lösören, under förutsättning att egendomen i äldre äktenskap ingår i samfällda boet och i äktenskap, där nya giftermålsbalkens bestämmelser äro gällande, i endera makens ffiftorättseods.

makens dod.

200 Lag om arv, 2 kap. 11 §.

skåpets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Om man i sådant fall tilläte en bodelnings förrättande utan hänsyn till den först avlidne makens arvingars successionsanspråk, bleve följden, att den nye makens ställning bleve långt gynnsammare än om bodelning ägt rum till följd av efterlevande makens död. Om efterlevande maken äger giftorättsgods 100,000 kr. och den nya maken 40,000 kr., skulle en delning i anledning av efterlevande makens död, under förutsättning att avvikelse från den lika delningen mellan hans rättsinnehavare och den först avlidnes arvingar ej skall äga rum enligt 2—4 §§, medföra, att den först avlidnes arvingar finge 50,000 kr. och att 90,000 kr. skulle delas mellan den nye maken och den efterlevandes arvingar. Den nye maken skulle få 45,000 kr. och den efterlevandes arvingar 45,000 kr. Om efterlevande maken och den nya maken kort före den förres död enade sig om boskillnad, skulle, om en regel ej gåves, en bodelning medföra, att den nya maken finge 70,000 kr. och den efterlevande 70,000 kr., som vid hans död komme att gå i delning mellan den först avlidnes arvingar och den efterlevandes med 35,000 kr! till vardera sidan. När bodelning äger rum till följd av annan orsak än efterlevande makens död, bör den nya maken ej bekomma mera än han skulle fått, om bodelning förrättats till följd av sistnämnda orsak. Efterlevande maken bör äga att. före bodelningen av sill behållna giftorättsgods och enskilda egendom uttaga gods till värde motsvarande vad som enligt 1—4 §§ belöper å den först avlidnes arvingar. I ovannämnda fall bör således efterlevande maken äga först uttaga 50,000 kr.-, och sedan bör återstoden delas mellan honom och hans nya make. Den senare bör således vid bodelningen erhålla 45,000 kr. och efterlevande maken 45,000 kr. jämte ovannämnda belopp 50,000 kr. eller sammanlagl 95,000 kr. Då efterlevande maken dör, sedan bodelning förrättats av anledning, som i förevarande paragraf andra stycket sägs, kommer delning att ske av hans då förhandenvarande förmögenhet enligt den delningsnorm, som stadgas i 1—4 §§. Detta medför, att om i ovannämnda fall den efterlevande dör kort efter bodelningen, den först avlidnes arvingar få 47,500 kr. och den efterlevandes arvingar 47,500 kr. och ej de förra 50,000 kr. och de senare 45,000 kr., som de skulle hava erhållit, om bodelningen skett till följd av den efterlevandes död. Att upptaga regler om jämkning av den ursprungliga delningsnormen i dessa fall har beredningen ej ansett erforderligt. Att märka är, att det naturligen ankommer på efterlevande maken att vid bodelning av orsak, varom i andra stycket sägs, påkalla uttagning av egendom till täckning av den först avlidnes arvingars successionsanspråk. Skulle efterlevande maken underlåta detta, innebär bodelningen en avhändelse, som grundar ersättningsanspråk enligt 3 §.

Lag om arv, 2 kap. 12 §.

12 §. Är den egendom, som vid bodelning i anledning av makes död tillkommer Verkan darren efterlevande, ringa, äger han enligt 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken av a^.'st avlidne makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra makens död lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om den lott, ^g^^enUat som tillkommer den avlidne makens arvingar, därigenom skulle lida inskränk-/.»' kap. 12 § g ning. Enligt bestämmelse i förenämnda paragraf, vartill förslag nu jämväl ^^f^ga framlägges av beredningen, skall efterlevande maken äga av giftorättsgodsel, hela kvarsåvitt det räcker, städse bekomma egendom till sä stort värde, att den jämte aenhx((PCHegendom, som må enskilt tillhöra honom, i värde uppgår till tretusen kronor. Undantag från nämnda bestämmelser har stadgats allenast för det fall, att efter den först avlidne finnes bröstarvinge, som ej är avkomling jämväl till efterlevande maken, eller ock barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen. Frånsett sistnämnda undantag äger således efterlevande maken, då makarnas sammanlagda giftorättsgods ej i värde överstiger tretusen kronor, bekomma allt giftorättsgodset, såframt han ej har enskild egendom. För de under ifrågavarande omständigheter sällsynta fall, då enskild egendom finnes, äger han bekomma giftorättsgodset, om detta och hans enskilda egendom sammanlagt ej överstiga tretusen kronor. Överstiger giftorättsgodset och, om efterlevande maken har enskild egendom, denna egendom tretusen kronor, äger han dock bekomma allt giftorättsgodset, såframt det består allenast i bohag samt arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, och boet i allt fall måste anses ringa. Däremot må efterlevande maken, om den först avlidne ägt enskild egendom, ej enligt ovannämnda paragraf taga sådan egendom. Även i de fall, då efterlevande make, med tillämpning av bestämmelserna i 13 kap. 12 § giftermålsbalken, äger vid den först avlidnes död taga all makarnas egendom, fordras en bodelningsförrättning. Vid förrättningen skall fastställas, att sådana omständigheter äro för handen, som avses i nämnda paragraf, och den först avlidne makens arvingar hava därvid tillfälle att framställa erinringar. Då enligt förevarande kap. 1 $ efterlevande maken har arvsrätt efter den först avlidne, är han ensam rättsägare i boet efter denne. En bodelning kan därför ej komma till stånd under annan förutsättning än att efterlevande maken avstår från sin arvsrätt. Det bar synts beredningen olämpligt, att efterlevande makens rättsställning, om han på grund av arvsrätt enligt bestämmelserna i förevarande kap. övertager ett ringa bo, skall bliva en annan, än om han med tillämpning av 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken övertager boet vid en av honom påkallad bodelningsförrättning. När vid den först avlidne makens död läget är sådant, som i nämnda paragraf avses, bör enligt beredningens mening efterlevande maken äga taga boet med full frihet från alla anspråk från arvingarna till den först avlidne. I dylika fall komma, särskilt när den efterlevande är hustrun eller en man

202 Lag om arv, 2 kap. 12 §.

vid mera framskriden ålder, tillgångarna i boet vanligen att i väsentlig omfattning tagas i anspråk för den efterlevandes konsumtion. Det intresse för upprätthållandet av en arvsrätt till förmån för skyldeman av andra parentelen vid efterlevande makens död, som eljest kan antagas hava förelegal hos den först avlidne, kan ej antagas hava varit för handen i dessa fall. Även synes det beredningen olämpligt att i fråga om så ringa bon bestämmelserna i övrigt i detta kap. bringas till tillämpning. Beredningen föreslår därför, att om efterlevande maken ägt, med tillämpning av stadgandena i 13 kap. 12 § giftermålsbalken, vid bodelning efter den först avlidne bekomma hela kvarlåtenskapen, skola, även om maken begagnat sig av den arvsrätt, som enligt detta kap, tillkommer honom, och bodelning således ej skett, den först avlidne makens arvingar ej äga vid efterlevande makens död taga del i hans bo. Skulle vid efterlevande makens död den först avlidnes arvingar kräva delning av boet, åligger det naturligen efterlevande makens rättsägare att visa, att omständigheterna vid den först avlidnes frånfälle voro sådana, att kvarlåtenskapen efter denne skolat, om bodelning skett, i dess helhet tillfalla efterlevande maken. I berörda hänseende kommer i första hand bouppteckningen efter den först avlidne att tjäna till upplysning. Enligt bestämmelserna i 13 kap. 12 § giftermålsbalken äger vid bodelning i anledning av makes död den efterlevande ej alltid att under ovan angivna förhållanden taga all makarnas egendom. Dessa bestämmelser kunna ock föranleda, att efterlevande maken visserligen erhåller egendom till värde överstigande vad han utan en tillämpning av 13 kap. 12 § ägt bekomma, men att övrig egendom tillägges den först avlidnes arvingar. Den avlidnes enskilda egendom skall såsom förut nämnts alltid tilläggas hans arvingar. Det kan sålunda tänkas, att den efterlevande äger bekomma allt giftorättsgodset, medan den avlidnes enskilda egendom övergår å hans arvingar. Det kan vidare tänkas, att den efterlevande visserligen äger bekomma giftorättsgods till högre värde än som motsvarar giftorättsdelen, men att återstoden av giftorättsgodset går till andra sidan. Finnes exempelvis i boet allenast giftorättsgods till värde av 5,000 kr., äger efterlevande maken erhålla egendom till värde av 3,000 kr. och den avlidnes arvingar till värde av 2,000 kr. Då sålunda ställningen i boet vid den först avlidne makens död var sådan, att den efterlevande med tillämpning av 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt övertaga'ej hela boet utan allenast större del därav än som eljest skolat belöpa å honom, synes det beredningen icke grundat, att om han till följd av arvsrätt enligt förevarande kap. bekommit hela kvarlåtenskapen efter den först avlidne, efterlevande makens arvingar skola äga vid delning av boet efter honom påkalla sådana avvikelser från huvudregeln, som i 13 kap. 12 § giftermålsbalken äro stadgade av hänsyn till efterlevande makens intressen. Allenast för det fall, att efterlevande maken enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt bekomma hela kvarlåtenskapen, skall hänsyn tagas till de omständigheter, som omförmälas i nämnda paragraf. I annat fall skall med

Lag om arv, 2 kap. 12—14 §§.

hänsyn till nämnda omständigheter avvikelse ej ske från den delning av boet vid efterlevande makens död, som föreskrives i 1 §. 13 §. Det i förevarande paragraf upptagna stadgande är till innehållet fullt över- Arvsrätt för ensstämmande med bestämmelsen i andra stvcket av lagen den 11 juni 1920 cfterirv"nde B

J

make ar i

om makes arvsriitt.

vma fall ute14 § fluten. De förut i detta kap. upptagna regler avse endast det fall, då efterlevande Testamente, make på grund av lag tillträtt antingen hela kvarlåtenskapen efter den först arVsbwättiavlidne eller återstoden därav, sedan vissa legat utgått, eller ock andel av gad mate blikvarlåtenskapen till följd därav, att den först avlidne tillagt annan än efter-' 7 w ,, r

J

°

som universell

levande maken andel av densamma. I dessa fall äga enligt 1 och 2 §§ den testamentsförst avlidne makens närmaste skyldeman av andra parentelen vid efterlevande taff"remakens död taga den andel av dennes bo, som får anses motsvara arvet efter den först avlidne, och i fråga om rättsförhållandet mellan efterlevande maken och den först avlidnes arvingar gälla ovan upptagna bestämmelser. Önska makar, som sakna bröstarvingar, en annan ordning för successionen än i 1 § sägs, äga de såsom hittills upprätta testamente. Det kan sålunda tänkas, att makarna vilja, att den efterlevande skall erhålla kvarlåtenskapen efter den" först avlidne utan det villkor om sekundosuccession, som lagen uppställer i fråga om makes arv. Hava därför makar genom inbördes testamente förordnat, att kvarlåtenskapen efter den av dem, som dör före den andre, skall tillfalla den efterlevande, utan bestämmelser om sekundosuccession vid dennes död, äger efterlevande maken jämväl för dödsfall förfoga över den egendom han i testamente erhållit efter den först avlidne och, om han ej träffat dylikt förfogande, tillfaller egendomen hans, ej den först avlidne makens arvingar. Makarna kunna vidare väl vilja, att efter den först avlidnes död hela kvar- Testamente, varom ov<ni låtenskapen efter honom eller andel därav eller återstoden,' sedan viss egen1 ö sags, innehaldom eller visst belopp utgått, skall tillfalla den efterlevande, men önska upp- lande föreställa särskilda föreskrifter om successionen vid efterlevande makens död i 8 * r vj m" se~ kundosueccs-

vad som tillfallit denne efter den först avlidne. Sålunda kan en gift person, ehuru han ej äger skyldeman av andra parentelen, önska, att kvarlåtenskapen efter honom visserligen skall, om han dör före sin make, tillfalla den efterlevande men vid dennes död övergå å hans egna avlägsnare — arvsberättigade eller icke arvsberättigade — skyldeman. En person, som äger skyldeman av andra parentelen, kan vilja tillägga viss eller vissa av dem rätt till hans lott vid andra makens död. Och vare sig en person äger skyldeman av andra parentelen eller icke, kan han önska, att hans kvarlåtenskap efter makens död skall tillfalla en oskyld person eller en institution. Har testamente av sådant innehåll upprättats, utan att närmare bestämmelser givits om efterlevande makens och sekundosuccessorernas rättsställning, anser beredningen, att de

ston.

204 Lag om arv, 2 kap. 14 §.

grunder, som åberopats för reglerna i detta kapitel, jämväl äga giltighet, och föreslår därför, att vad i detta kapitel är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning. Bestämmelse därom har upptagits i förevarande paragraf. Då enligt den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen vad i detta kapitel är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, när efterlevande make genom testamente erhållit kvarlåtenskapen efter den först avlidne med särskilda föreskrifter i fråga om successionen i nämnda kvarlåtenskap vid efterlevande makens död, bör utan uttryckligt stadgande följa, att vad i detta kap. är stadgat jämväl skall äga tillämpning, såframt make i testamente givit allenast särskilda föreskrifter om successionen vid efterlevande makens död i den andel av dennes bo, som eljest skolat tillfalla den först avlidnes arvingar enligt 1 §, men i övrigt lämnat efterlevande makens rätt till arv enligt nämnda lagrum oberörd. I fråga om testamente, varigenom make tillerkänt den efterlevande kvarlåtenskapen med föreskrift om särskild succession däri vid dennes död, skola de förut i detta kapitel givna bestämmelser äga motsvarande tillämpning, allenast såframt ej i testamentet annorlunda förordnats. Sålunda kan i testamentet stadgas, att behållningen i boet vid efterlevande makens död skall utan hänsyn till den minskning boet må hava undergått delas lika mellan rättsägarna å ömse sidor^ eller att avskiljande ej må påkallas till följd av förhållande, som avses i 5 §. Sådana stadganden kunna naturligen jämväl givas 1 testamente, som i övrigt lämnar lagens regler om succession och sekundosuccession efter avliden gift person orubbade. Annat testa- Då en arvlatare genom testamente tillagt annan än make kvarlåtenskapen J.nenfe.J!ied eller andel därav och tillika meddelat föreskrift, att efter den förste testaments<~oreskrift om

'

sekundosuc- tagarens död vad denne erhållit skall tillfalla vissa skyldeman till arvlåtaren cession. e j i e r a n ( j r a personer,'skulle det jämväl kunna ifrågasättas, att de bestämmelser, som finnas upptagna i detta kap., i viss omfattning erhölle analogisk tillämpning, såvitt ej annat föreskrivits i testamentet. Detta är emellertid en fråga, som ej lämpligen bör tagas under övervägande förrän i samband med behandlingen av testamentsrätten. Beredningen har ansett sig böra i förevarande lagförslag behandla allenast de fall, då testamente gjorts till förmån för arvsberättigad make med föreskrift om sekundosuccession. Detta har skett på grund av det nära samband, som består mellan sådana testamenten och lagens regler om arvsrätt för efterlevande make. Ett fastställande i lag av arvsrätt för efterlevande make med sekundosuccessionsrätt för den först avlidnes arvingar i överensstämmelse med beredningens förslag, utan att samtidigt bestämmelser givas rörande ,testamentarisk sekundosuccession efter make såsom universell testamentstagere, skulle lätt kunna leda till åtskilliga från praktisk synpunkt stötande konsekvenser i rättstillämpningen. Då förevarande lagförslag bör kunna behandlas för sig, utan att förslag till lagstiftning om testamente avvaktas, hava därför de i 14 § upptagna bestämmelser ansetts böra framläggas i detta sammanhang, utan hänsyn därtill att

Lag om arv, 2 kap. 14 §.

det under det fortsatta arbetet måhända visar sig, att de lämpligen böra införlivas med sistnämnda lagstiftning. Ej ens för det fall, att en gift person, som vid sin död efterlämnar bröstarvingar och i testamente förordnat exempelvis, att halva kvarlåtenskapen skall tillfalla efterlevande maken med villkor, att vad han sålunda erhållit skall vid hans död övergå å den först avlidne makens bröstarvingar, har beredningen ansett sig böra föreslå, att vad i förevarande kapitel är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Av skäl, som angivits i inledningen till detta kapitel, har beredningen ansett sig ej böra föreslå, att rätt till arv tillerkännes efterlevande make, då den först avlidne efterlämnat bröstarvingar. En av de främsta uppgifterna under det fortsatta arbetet på testamentsrättens område blir utarbetandet av bestämmelser rörande inbördes testamenten mellan makar särskilt för det fall, då bröstarvingar finnas. Först i sammanhang därmed bör övervägas, huruvida för det fall, att makar genom testamente tillagt den efterlevande kvarlåtenskapen efter den avlidne — inom de av lagen i fråga om bröstarvingar uppdragna gränser — och tillika föreskrivit, att den först avlidnes bröstarvingar äga vid efterlevande makens död taga den testamenterade egendomen, de i detta kap. givna regler böra helt äga motsvarande tillämpning, såframt ej i testamentet annorlunda förordnats. Att i vissa hänseenden avvikande regler kunna ifrågasättas framgår av vad beredningen yttrat vid detta kap. 11 §. Ehuru bestämmelse ej upptagits om tillämplighet av här givna stadganden i fråga om andra testamenten, än som avses i 14 §, kan naturligen i etttestamente, varigenom arvlatare tillägger någon rätt till kvarlåtenskapen med föreskrift om sekundosuccession, arvlåtaren meddela föreskrifter rörande den förste och den andre successorns inbördes ställning i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandena i detta kapitel. Sålunda kan arvlåtaren föreskriva, att om den förste successorn vill begagna sin rätt enligt testamentet, skola vid dennes död i fråga om minskning och förkovran av egendomen motsvarande bestämmelser gälla, som finnas upptagna i detta kap. Däremot kan en arvlatare ej genom testamente tillägga sekundosuccessorerna rätt att hos domstol påkalla avskiljande. Den rättsställning, som tillkommer en person, vilken på grund av testamente erhållit viss individuell egendom med föreskrift om sekundosuccession i densamma, erbjuder ej sådan likhet med den rättsställning, som enligt detta kapitel tillkommer efterlevande make såsom arvinge, då efter den först avlidne finnas skyldeman av andra parentelen, att frågan om verkningarna av ett dylikt testamente, även om detsamma avsett arvsberättigad make, ansetts böra upptagas till behandling i detta sammanhang. Bestämmelser rörande sådana legat komma att övervägas först i samband med behandlingen av testamentsrätten.

206 Lag om arv, 2 kap. 14 § och 3 kap.

Fråga om Då den sekundosuccession, som enligt detta kap. 1 § skall äga rum för J an<ring 145$^ först avlidne makens skyldeman av andra r parentelen i efterlevande mart;; jorordningen den 19 kens egendom, är grundad å deras rätt till arv efter den först avlidne, bör 1914 om arvs-deras skyldighet att utgiva arvsskatt bestämmas efter skyldskapsförhållandet skatt och skatt till den först avlidne. Detsamma synes beredningen böra gälla, då arvlatare för gåva. g e n o m testamente tillagt efterlevande maken hela kvarlåtenskapen eller andel därav eller återstoden, sedan viss egendom eller visst belopp utgått, samt tillika föreskrivit, att vad sålunda tillagts efterlevande maken skall vid hans död tillfalla skyldeman av andra parentelen eller annan än sådan skyldeman. Med hänsyn härtill torde 25 § i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva böra undergå jämkning. Härvid synes böra tagas under övervägande, huruvida icke även för andra fall, då egendom på grund av testamente tillfaller först en testamentstagare och efter honom en annan, den senares skattskyldighet bör i överensstämmelse med vad från successionsrättslig synpunkt måste anses naturligt, bestämmas efter hans skyldskapsförhållande till testamentsgivaren.

3 KAP. Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om arvsrätt efter sådant barn. Svensk rätt. Enligt 1734 års lag följde arvet i regel den i äktenskapet grundade skylds •''•skapen. Barn utom äktenskap saknade all rätt till arv ej blott efter fader och fädernefränder utan även efter moder och mödernefränder. Däremot skulle med barnets egen kvarlåtenskap förfaras såsom med annat arv. Emellertid tillerkändes i icke ringa utsträckning äkta börd även åt barn, vars föräldrar ej ingått vigselfäst äktenskap. Äkta börd tillkom sålunda icke blott barn, vars föräldrar förenats i ofullkomnat äktenskap, utan jämväl barn, som enligt 5 kap. 1 § giftermålsbalken eller 8 kap. 1 § ärvdabalken legitimerats genom efterföljande trolovning eller äktenskapslöfte, vars fullbordan genom vigsel hindrats genom faderns eller moderns död, så ock barn, som avlats under äktenskapslöfte, utan att sedermera dom enligt 3 kap. 10 § giftermålsbalken eller kyrkotagning följt. Vidare åtnjöt barn, avlat i våldtäkt, äkta börd. Såväl fader som moder till barn av oäkta börd voro skyldiga att giva det nödtorftig föda och uppfostran, till dess det kunde sig själv försörja, och det har ansetts, att barnet vid faderns eller moderns död ägde av kvarlåtenskapen utbekomma ett bidrag, svarande mot vad den döde skolat utgiva till barnets underhåll. Så småningom tillerkändes emellertid barn av oäkta börd arvsrätt efter moder och mödernefränder. Enligt förordningen den 14 april 1866 skulle

Lag om arv, 3 kap.

sålunda oäkta barn, som ej avlats under moderns äktenskap eller i förbjudna led, äga, därest modern låtit som sitt anteckna barnet i kyrkoboken, lika med äkta barn taga arv efter modern i den egendom,. som ej utgjorde bröstarvinges laglott, och genom lagen den 17 mars 1905 likställdes oäkta barn i fråga om arv efter moder och mödernefränder med äkta barn. Detta gällde, även om barnet avlats under moderns äktenskap eller i förbjudna led. Endast den inskränkning stadgades för oäkta barns arvsrätt, att om arvingen var okänd hans talan förlorades, om han ej inom natt och år från det arvet föll anmälde sig hos den, som satt i boet, eller bos rätten eller domaren. 1 Då genom lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning de ofullkomnade äktenskapen avfördes ur lagstiftningen, tillerkändes dock fortfarande barn, som var avlat i trolovning eller vars föräldrar efter barnets avlelse ingått trolovning med varandra, äkta börd. Ändring härutinnan ägde emellertid rum redan år 1917. Enligt lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd och om barn utom äktenskap har barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, äktenskaplig börd. Annat barn är att anse såsom barn utom äktenskap. Ingå, efter det barn blivit fött utom äktenskap, dess föräldrar äktenskap med varandra, blir barnet legitimerat och är att betrakta såsom varande av äktenskaplig börd. Är barn utom äktenskap avlat i trolovning eller hava dess föräldrar efter dess avlelse ingått trolovning med varandra, är barnet ett s. k. trolovningsbarn och intager en i vissa avseenden privilegierad ställning. Även om vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade, att äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift med annan, är barnet att anse såsom trolovningsbarn, där föräldrarna eller en av dem var i god tro. Att märka är emellertid, att enligt lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning, vars bestämmelser numera överförts till nya giftermålsbalken, någon skillnad ej göres mellan trolovning och äktenskapslöfte. Till trolovning skall hänföras varje överenskommelse mellan man och kvinna om äktenskaps ingående utan avseende därå, huruvida överenskommelsen av en eller annan anledning hemlighållits. Gällande bestämmelser om det utomäktenskapliga barnets rättsställning järn- Lagen d. ii väl i arvsrättsligt hänseende återfinnas i lagen den 14 juni 1917 om barn:>"!d J917 om ... ,

,

barn utom

utom äktenskap. äktenskap Enligt nämnda lag skall den, som i viss ordning erkänt sig vara fader till ett utom äktenskapet, fött barn, anses vara dess fader, om erkännandet i samma ordning vitsordas av barnets moder. Bevisning må dock sedermera föras därom, att den, som sålunda erkänt faderskapet, ej är barnets fader. Äger erkännande ej rum, skall faderskapet fastställas genom dom, om det 1 I fråga om rättsutvecklingen i vårt land hänvisas i övrigt till den därför lämnade redogörelsen i lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken, del III s. 56—70.

208 Lag om arv, 3 kap.

utredes, att den, mot vilken talan föres, haft samlag med modern under tid, då barnet kan hava avlats (konceptionstiden), och det ej är uppenbart, att barnet icke avlats vid det samlaget. Den, möt vilken talan föres, kan icke åberopa, att jämväl annan man haft umgänge med modern under konceptionstiden (exceptio plurium concumbentium eller förkortat exceptio plurium). 1 Den, som på grund av erkännande eller dom skall anses vara barnets fader, är jämte modern skyldig giva barnet underhåll efter vad med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt. Som modern till barn utom äktenskap i regeln bar vårdnaden om detta, är fadern skyldig att utgiva underhållsbidrag. Barnet äger taga arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd. Däremot äger barnet arvsrätt efter sin fader, allenast om det är trolovningsbarn. I sådant fall ärves barnet även av fadern, men arvsrätt mellan barnet och fädernefränder äger ej rum. Dör fader till barn utom äktenskap, skall emellertid, om barnet ej har arvsrätt efter honom, det belopp, som erfordras till fullgörande för framtiden av faderns underhållsskyldighet mot barnet, före arvs- och testamentslotter utgå av behållningen i boet. Barnet må dock ej bekomma större del av boet, än det skulle hava fått, om det varit av äktenskaplig börd. Barnet erhåller moderns släktnamn eller, om hon är gift eller frånskild hustru, det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift. Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make må dock giva barnet sitt släktnamn, såframt samtycke till ändring av namnet gives av den, som har vårdnaden om barnet, och av barnet själv, om det fyllt aderton år. Är barnet trolovningsbarn, äger den, som har vårdnaden, eller barnet själv, om det är myndigt, bestämma, att det skall bära faderns namn. Har barnet fyllt aderton år, skall vårdnadshavaren därvid inhämta dess samtycke. För varje barn utom äktenskap skall av vederbörande barnavårdsnämnd förordnas en barnavårdsman, som har dels att sörja för att åtgärder ofördröjligen vidtagas för fastställande av barnets börd och tillförsäkrande av underhåll åt barnet samt dels att biträda med indrivande och tillhandahållande av underhållsbidrag. Lagen den 14 juni 1917 överensstämmer i berörda hänseenden i huvudsak med det av lagberedningen avgivna förslaget till lag om barn utom äktenskap. Biksdagens beslut i frågan tillkom emellertid efter företagen sammanjämkning, sedan kamrarna tidigare stannat i olika beslut. Enligt andra kammarens sedermera frånträdda beslut, vilket väsentligen innefattade godkännande av en av dåvarande ledamoten av lagberedningen, numera justitierådet K. Tiselius avgiven särskild mening, tillerkändes barn utom äktenskap arvsrätt jämväl efter fader och fädernefränder. Barnet skulle erhålla faderns släktnamn, om ej 1 Där annat ej framgår av sammanhanget, menas i den följande framställningen med exceptio plurium invändning därom, att modem under konceptionstiden haft umgänge med flera män, utan hänsyn till invändningens materiella verkan.

Lag o)ii arv, 3 kap.

modern gave det sitt. Den, mot vilken faderskapstalan väcktes, ägde emellertid åberopa, att modern under konceptionstiden haft umgänge med annan man. Förelage anledning att antaga sådant förhållande, finge faderskapet ej anses styrkt, om icke modern med ed förnekade, att hon under konceptionstiden haft samlag med annan man, eller det vore uppenbart, att barnet icke avlats vid det samlag, som hon kunde hava haft med den andre. Fastställdes ej faderskapet till barnet men blev någon övertygad om att hava haft samlag med modern under konceptionstiden, skulle underhållsskyldighet åvila denne pa sätt som om fader vore stadgat, om det ej vore uppenbart, att barnet ieke avlats vid det samlaget. 1'nderhållsskyldighet finge ej åläggas mera än en man. I samband med godkännandet av lagförslaget i den form, vari det förelag Riksdagens efter vidtagen sammanjämkning, beslöt riksdagen att i skrivelse till Kund. ,skrive!se dMaj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t i samband med den omarbetning av nr 339. ärvdabalken, som torde böra äga rum efter det den då pågående revisionen av giftermålsbalken blivit avslutad, låta upptaga till förnyad förutsättningslös utredning, huruvida och under vilka villkor barn utom äktenskap skulle jämväl i andra fall än som angåves i förevarande lag om sådana barn taga arv efter fader, vid vilken utredning torde böra övervägas ett betryggande anordnande av frågan om bevisningen om faderskapet samt hänsyn tagas till de ändringar, som då torde hava företagits i lagstiftningen om äkta makars rättsförhållanden, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Skrivelsen, som avläts den 11 juni 1917, har överlämnats till lagberedningen. I fråga om utomäktenskapliga barns ställning enligt främmande rätt får Främmande beredningen hänvisa till den härom givna redogörelsen i dess förslag till laff^iftning. revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken del III. 1 Sedan nämnda förslag den 30 november 1915 avgavs, har i Finland den 27 juni 1922 utfärdats ny lag om barn utom äktenskap. I väsentliga hänseenden avviker denna lag frän 1917 ars svenska lag i ämnet. Sålunda kan f a d e r s k a p till barn utom äktenskap fastställas allenast genom erkännande av faderskapet i viss ordning främst därigenom, att den, som vill erkänna sig vara fader till sådant barn, låter införa barnet i kyrkobok eller motsvarande register såsom sitt. Erkännandet skall för att vara gällande vitsordas av modern eller, om hon är död, av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt. Faderskap kan således ej fastställas genom rättegång. Fastställt faderskap är emellertid ej förutsättning för underhållsskyldighet. Blir faderskapet till barnet ej erkänt, åvilar nämligen skyldighet att underhålla barnet — förutom modern den man, som haft samlag med modern och kunnat råda henne med barnet. Kan lägersmannens underhållsskyldighet ej fastställas genom avtal, skall talan väckas vid domstol, och skall den, mot vilken talan föres, anses underballsskyldig, om han befmnes hava lägrat barnets moder under den tid, barnet 1

Se nämnda förslag s. 40—50.

14—

210 Lag om arv, 3 kap.

kunnat avlas, såvida det ej är uppenbart osannolikt, alt barnet blivit avlat vid samlaget. Invändning må ej göras därom, att jämväl annan under sådan tid lägrat modern, såvida ej avses att visa, att den, mot vilken talan föres, icke kunnat råda modern med barnet. Underhållsskyldighet kan således ej åläggas mer än en lägersman. Det kan vara av intresse att i detta sammanhang omnämna, att enligt den före lagens antagande gällande praxis svaranden i barnuppfostringsmål ägde framställa exceptio plurium. Med avseende å verkan därav, att en sådan invändning befanns grundad, hade dock praxis varit vacklande. I allmänhet lärer svaranden i sådant fall hava befriats från underhållsskyldighet, men det har jämväl inträffat, att underhallsskyldighet ålagts flera lägersmän solidarisk I. Under tiden närmast före den nya lagens tillkomst hade emellertid i praxis en sådan begränsning av rätten .att åberopa exceptio plurium antagits, som sedermera kom till uttryck i lagen, och ansågs begränsningen motsvara den allmänna rättsuppfattningen i landet. Barn utom äktenskap ärver moder och mödernefränder samt egna avkomlingar och äga dessa rätt till arv efter barnet. Då barnet blivit erkänt av fadern, tager det arv jämväl efter honom och fädernefränder samt ärves av dem. Ilarnet erhåller moderns släktnamn eller, om modern är eller har varit gift, det släktnamn, modern haft såsom ogift. Dock kan, om modern är gift, hennes make giva barnet sitt släktnamn. Är barnet erkänt av fadern, erhåller det hans släktnamn. Annat släktnamn än moderns må dock ej givas barnet, därest modern eller, om hon är död, barnets förmyndare eller, om barnet är myndigt, barnet själv motsätter sig det. För var kommun skall utses i regel en barnatillsyningsman. Denne är utan särskilt förordnande god man för varje utom äktenskapet fött barn, som stadigt vistas inom kommunen, och äger föra talan för barnet rörande underhållsskyldighet samt även eljest hos myndighet vidtaga åtgärd för tillvaratagande av barnets rätt till underhåll. Fortfarande åtnjuta enligt finsk — liksom enligt äldre svensk - - lagstiftning vissa grupper utom äktenskap födda barn äkta barns rätt. Frågan om ändrade bestämmelser rörande dessa barns ställning föreligger emellertid till behandling i samband med det den 30 juni 1924 avgivna förslaget till ny giftermålsbalk. I Hngland föreligger för närvarande förslag till lagstiftning, varigenom rätt till arv tillerkännes barn utom äktenskap efter dess moder och modern efter barnet. Erfarenheter- Lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap med därtill hörande na av 1917års författningar har varit av genomgripande betvdelse för de utomäktenskapliga lagstiftning

°

,

,

_ .„

•. .

,

,

,

,

,

om barn utom barnens ställning i vårt land. Främst den genom nämnda lag skapade barnaäktenskap. v å r d S mannainstitutionen har åt ifrågavarande lagstiftning förlänat en effektivitet, som man knappast vid lagens tillkomst torde kunnat vänta sig. För

Lag

om arv,

kap.

21-1

vinnande av närmare kännedom om den nya lagstiftningens verkningar hava statistiska upplysningar genom socialdepartementets byrå för fattigvårdsoch barnavårdsärenden införskaffats från 20 kommuner, därav tre större städer, Stockholm, Norrköping och Jönköping, nio mindre städer, Katrineholm, Vadstena, Nässjö (stads- och landsförsamling), Trälleborg, Lysekil, Kristinehamn, Hedemora, Örnsköldsvik och Piteå, Hörby köping, samt sju landskommuner, Nacka socken i Stockholms län, Skeda socken i Östergötlands län, Seglora socken i Älvsborgs län, Askers socken i Örebro län, Hanebo socken i Gävleborgs län, Själevads socken i Västernorrlands län och Bureå socken i Västerbottens län. Dessa uppgifter, som avse tiden från den 1 januari 1918 till den 31 december 1921, finnas upptagna å tabeller, som finnas fogade vid detta betänkande (Bilagorna I och II). I vilken omfattning faderskap och därå grundad underhållsskyldighet fastställts inom nämnda kommuner, framgår av följande sammanställning: 3

Kommuner

Antal barn, för vilka Antal barn, för vilka Antal barn, för vilka faderskapsfrågan faderskapet fastfaderskapet icke slutbehandlats ställts kunnat fastställas

Stockholm 1

7,071

6,453

91.3 %

618 Norrköping

1,298

1,258

96.9 %

40 Jönköping

98.1 %

1.9 %

Mindre städer och en köping

89.3 %

10.7 %

Landskommuner

92. c %

7. i %

3.1 %

Vidare inhämtas, i huru stort antal fall faderskapet fastställts genom erkännande enligt 20 § av lagen om barn utom äktenskap och i huru stort antal fall fastställelse skett genom dom: 1

4 K o m m une r

Antal barn, för vilka faderskapet fastställts

Faderskapet fastställts genom erkännande enligt '20 §

Faderskapet fastställt genom dom

6,453

5,918

91.7 %

8.3 %

1,258

1,082

%

91.5 %

8.r, %

93.4 %

6.G %

8 Norrköping Jönköping Mindre städer och en köping . Landskommuner 1

%

%

%

För Stockholm föreligga nu siffror, som avse 1924 års utgång, utvisande, att antalet barn, för vilka faderskapsfrågan slutbehandlats, var 12,395, att antalet barn för vilka faderskapet fastställts, var 11,039 (89.on %) och att antalet barn, för vilka faderskapet icke kunnat fastställas, var 1,356 (10.94 %). 1 dessa siffror ingå ej 313 barn, om vilka uppgift ej kunnat anskaffas. Vidare märkes, att i siffran 1,356 ingå 421 fall, då faderskap ej kunnat fastställas på grund av barnets eller den uppgivne faderns död före utredningen.

Lag om arv, 3 kap.

212 Fastställelse av faderskap har sålunda ägt rum i mycket stor utsträckninggenom erkännande i den ordning, varom sägs i 20 § av lagen om barn utom äktenskap. Emellertid må härav ej den slutsatsen dragas, att bestridande av faderskap allenast ägt rum i det fåtal fall, då rättegång anhängiggjorts, och att faderskapet är ställt utom tvivel i de fall, där erkännande givits. På grund därav, att framställande av exceptio plurium icke är tillåtet, är det i regel nödvändigt att tillgripa rättegång endast i de fall, då den utpekade fadern bestrider, att han haft samlag med barnets moder inom konceptionstiden. Vill vederbörande icke göra ett dylikt bestridande, kan han icke undgå att hållas för fader. Av personer, som äro verksamma inom den samhälleliga barnavården, upplyses emellertid, att då samlag inom konceptionstiden vidgås, samtidigt i betydande omfattning erkännande av faderskapet vägras under åberopande av att kvinnan under konceptionstiden haft umgänge med annan man. Ej sällan lärer uppgiften härom vara grundad. Efter erinran av vederbörande ordförande i barnavårdsnämnd eller av barnavärdsman om att invändning- i berörda hänseende ej må enligt svensk lagstiftning framställas, kommer — understundom efter bittra förhandlingar — sådant avtal till stånd, varom stadgas i 9 § av lagen om barn utom äktenskap. I de i kolumn 3 upptagna fall har således i avsevärd utsträckning exceptio plurium utom rätta framställts av den, som blivit ansedd såsom barnets fader. Dä bland barnavårdsmannens förpliktelser ingår att sörja för utredning av barnets börd, åligger det honom ej endast att tillse, att faderskapet fastställes, utan även att i varje särskilt fall undersöka, huruvida ett utomäktenskapligt barn är att anse såsom trolovningsbarn eller icke. För varje fall skall anmärkning därom enligt gällande instruktion göras i de anteckningar, som rörande barnet skola föras av barnavårdsmannen. Från samtliga ovan anmärkta kommuner, med undantag av Jönköping, föreligger uppgift om antalet trolovningsbarn. 1

4 Kommuner

Antal barn, för vilka faderskapet fastställts

Trolovningsbarn

Icke trolovningsbarn

Stockholm 1

6,453

3,188

49.i> %

3,265

Norrköping

1,258

27.5 %

72.5 %

Mindre städer och en köping .

19.6 %

80.4 %

Landskommuner

27. t %

72.t; %

50.is %

Den betydande omfattning, i vilken barn utom äktenskap antecknas såsom frolovningsbarn, visar, huru djupt rotad uppfattningen är om rättmätigheten av en särskild rättsställning för barn av föräldrar, vilka ämnat med varandra 1

För Stockholm uppgives vid 1924 års slut trolovning hava antecknats i 5,609 (500,si %) av 11,039 fall.

Lag om arv, 3 kap.

ingå äktenskap. Denna uppfattning har sina rötter i vår äldre äktenskapslagstiftning samt i gammal, delvis fortfarande kvarlevande folkåskådning angående tilllåtligheten av föräktenskapligt könsumgänge mellan personer, som ämna ingå äktenskap med varandra. Emellertid är en jämförelse mellan ovannämnda siffror och förut kända siffror rörande motsvarande grupper av barn ägnad att förvåna. Enligt en för år 1889 verkställd beräkning hade av de under nämnda år utom äktenskapet födda barnen omkring 25 % fötts i trolovning eller legitimerats genom efterföljande trolovning eller äktenskap. Särskilt den för Stockholm uppgivna siffran trolovningsbarn företer således en utomordentlig ökning och även övriga siffror utvisa ökning, om de sammanställas med de rörande legitimation genom efterföljande äktenskap lämnade uppgifter. Till en del kan denna ökning förklaras med hänsyn därtill, att enligt den nya äktenskapslagstiftningen trolovning omfattar även det formlösa och hemliga äktenskapslöftet och tillerkänts verkan under alla förhållanden, vare sig förbindelsen ingåtts före eller efter barnets avlelse. Främst är dock ökningen att tillskriva barnavårdsmannens biträde, som medfört, att barnets anspråk kan göras gällande i större omfattning än förr. Fullt lärer dock ökningen ej kunna förklaras därmed. Den för Stockholm uppgivna siffran trolovningsbarn omfattar förvisso ett ej ringa antal barn, som ej äro trolovningsbarn i lagens mening. Enligt inhämtade upplysningar medger fadern i allmänhet, att barnet antecknas såsom trolovningsbarn, ej endast då trolovning föreligger, utan också då föräldrarna sammanleva i konkubinat. I sistnämnda fall föreligger, då. förbindelsen ingås, vanligen ej avsikt att genom vigsel fullborda äktenskap, men erfarenheten visar dock, att sådana förbindelser i stor utsträckning legitimeras, särskilt när barnen börja uppnå skolåldern. Vidare medgives sådan anteckning ej sällan, då väl avsikt att ingå äktenskap saknas men mannen ej hyser någon misstanke'mot kvinnan för förbindelse med annan man och faderskapet, således är fullt ostridigt samt mannen i känslan av ansvar för att barnet kommit till utom äktenskap vill bereda det bästa möjliga rättsställning. Av de inkomna uppgifterna framgår ock antalet barn, som legitimerats genom föräldrarnas efterföljande äktenskap. För Stockholm, Norrköping och Jönköping bar upplysning ej erhållits om antalet av dem, som förut antecknats såsom trolovningsbarn. 1

K o m mune r

Norrköping Mindre städer och en köping Landskommuner

5 Antal Antal legitime- Antal legitimebarn, för Antal barn, som rade barn, som rade barn, som vilkafader- legitimerats ge- varit antecknade ej varit anteckskapet nom äktenskap som trolovnings- nade som trolovfastställts barn ningsbarn 6,453 1,258 515 484 288

878 156 36 100 71

13.0 % 12.4 % 7 % 20.7 % 24.«5 %

38 31

7.9 % 10.7 %

62 40

12.8 % 13.9 %

Lag om arv, 3 kap.

214 Sammanräknas det antal trolovningsbarn, som uppgivits dels för de mindre städerna samt Hörby köping och dels för landskommunerna, med antalet för nämnda kommuner uppgivna legitimerade barn, vilka icke varit anteck.iade såsom trolovningsbarn, erhålles för de mindre städerna samt Hörby 156 barn eller 32.4 % av hela antalet 484 barn och för landskommunerna 139 barn eller 41.3 % av hela antalet 288 barn. Dessa barn hava således i egenskap av legitimerade barn eller trolovningsbarn erhållit arvsrätt efter fadern. Antalet utom Antalet utom äktenskapet födda barn utgjorde av hela antalet levande äktenskapet , „ i , , födda barn. f o d d a b a m

1881—1890 1891—1900 1901—1910 1911 1912 1913 1914 1915 • • 1916 1917 1918 1919 1920 1921 l 1922 x 1923 l 1924 1

10.2 % 10.9 % 12.7 % 14.8 % 15.3 % 15.5 % • 15.8 % 15.8 % 14.9 % 14.9 % 13.9 % 13.0 % • • • 15.7 % • • • 15.8 % 14.3 % 14.0 % 14.0 %

.

Lagbered- Trots den korta tid, som förflutit sedan 1917 års lagstiftning om barn utom ningens äktenskap trädde i kraft, har denna lagstiftning vunnit en betydande effekyttrande. tivitet. Medelst publikationer, utgivna på föranstaltande av svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott, och föredrag, som av utskottet anordnats i olika delar av landet för ledamöter av barnavårdsnämnder, barnavårdsmäll och andra för den samhälleliga barnavården intresserade personer, samt Qn av pressen stödd upplysningsverksamhet har kännedomen om lagen erhållit en vidsträckt spridning ute i landet, om ock måhända avlägsnare kommuner finnas, där lagens föreskrifter ännu icke behörigen iakttagas. Där bristfällig tillämpning av lagen föreligger, har det emellertid ålagts statens fattigvårdskonsulenter tillse, att den bringas till efterlevnad. Den nya lagstiftningens effektivitet torde främst bero av den genom samma lagstiftning inrättade barnavårdsmannainstitutionen, vilken på många orter 1 De här ovan för åren 1921 — 1924 meddelede siffrorna äro ej definitiva utan gruniade å en preliminär bearbetning av det statistiska materialet. Någon höjning av procentsiffrorna, särskilt för de sista åren, lär vara att emotse, men även de definitiva siffrorna antagts med säkerhet komma att visa nedgång.

Lag om arc, B kap.

erhållit kommunal organisation. Denna institution har verksamt bidragit därtill, att faderskap till barn utom äktenskap och underhållsskyldighet mot sådant barn fastställts i den utomordentligt stora omfattning, varom ovanintagna utredning vittnar. Vidare medför barnavårdsmannens biträde, att vid försummelse av skyldigheten att utgiva underhållsbidrag sådant bidrag i betydande utsträckning utkräves, där det erfordras, genom anlitande av de tvångsmedel — främst införsel för bidraget i den underhållspliktiges lön — som vid försummelse att erlägga underhallsbidrag stå till buds. Av stort värde är även den allmänna tillsyn, som från barnavårdsmannens sida kommer barnet till del, särskilt under dess spädaste ålder. Sålunda biträder ofta barnavårdsmannen modern, da det visar sig erforderligt, med hänvändelse till anstalter för barnavård eller sjukvård och sörjer på detta sätt för att barnet vid behov erhåller lämplig vård. Det torde också kunna utan överdrift sägas, att de utomäktenskapliga barnens ställning i vårt land genom 1917 års lagstiftning förbättrats i en grad, varom man knappast vid lagstiftningens tillkomst kunnat göra sig förhoppning. De vid tillkomsten av 1917 års lagstiftning uttalade farhågorna, att till följd av nämnda lagstiftning de utomäktenskapliga förbindelsernas antal skulle ökas, torde ej hava visat sig grundade. Visserligen har det stöd, som genom den nya lagstiftningen givits mödrarna till barn utom äktenskap, understundom visat sig hos dem framkalla minskad känsla av eget ansvar för barnet, Men a andra sidan är den skärpning av underhållsplikten för fadern till sådant barn, denna lagstiftning innebär, ägnad att bos männen väcka betänksamhet mot ett lättsinnigt ingående av utomäktenskapliga förbindelser. De för åren 1918, 1919 och 1920 kända siffror rörande antalet utom äktenskap födda barn synas närmast giva vid handen, att den nya lagstiftningen vid sitt ikraftträdande medfört minskning av de utom äktenskapet födda barnens antal. Den stegring, som inträtt åren 1920 och 1921, synes till en del kunna vara beroende av det hinder mot familjebildning, den av kristidsförhållandena orsakade bostadsbristen utgjorde. De för åren 1922—1924 kända siffrorna visa äter en avgjord nedgång. Emellertid torde såväl minskningen av antalet utom äktenskap födda barn, vilken tog sin början redan 1916, som antalets ökning under åren 1920 och 1921, en ökning som dock endast innebar en återgång till siffrorna för åren närmast före är 1916, främst sammanhänga med de under ifrågavarande period rådande ekonomiska förhållandena. Att av ovannämnda siffror draga några bestämda slutsatser i förevarande hänseende låter sig därför ej göra. Däremot lärer den nya lagstiftningen hava visat sig sa till vida befordra ingåendet av äktenskap, att särskilt personer, som sammanlevat i konkubinat, ej sällan gifta sig för att undgå den tillsyn frän barnavårdsmannens sida, som eljest äger rum och som de känna för sig generande. Av barnavårdsmannen lämnat biträde vid anskaffande av erforderliga handlingar visar sig ock understundom undanröja hinder för giftermål.

216 Lag om arv, 3 kap.

I fråga om den nya lagstiftningens verkningar i övrigt uppgives av personer, som äro verksamma inom den samhälleliga barnavården, att denna lagstiftning visat sig ägnad att i ej oväsentlig man höja fädernas känsla av ansvar för sina "barn utom äktenskap. Tidigare lär, till följd av da gällande lagbestämmelser, den uppfattningen varit vanlig, att fadern till ett barn utom äktenskap fullgjorde sin skyldighet, om han tillsage, att barnet hade — om ock den nödtorftigaste — bärgning. Numera torde det i allt större utsträckning ingå i den allmänna uppfattningen bland männen, att ett barn utom äktenskap har rätt till underhåll och uppfostran av sina föräldrar efter en standard, som med hänsyn till deras förhållanden kan anses skälig. Skyldigheten att utgiva ett skäligt underhäll till barnet lär i allt vidare kretsar framstå såsom en i faderskapet grundad naturlig förpliktelse, som en man icke bör undandraga sig. Och det är numera långt lättare att fa frågan om faderskap och underhållsskyldighet ordnad genom avtal än under tiden närmast efter lagens ikraftträdande. Beträffande faderns personliga ställning till barnet uppgives, att del förekommer, att ett verkligt intresse för barnet uppstår hos fadern och att bestämmelsen i 2 § av lagen om barn utom äktenskap om rätt för fadern till umgänge med barnet därför tages i anspråk. Och åtskilliga barnavårdsmän söka hos fadern väcka ett sådant intresse. Att en personlig förbindelse mellan fadern och barnet uppstår, är dock ej vanligt. I de fall, då äktenskap ej kommer till stand mellan fadern och modern, föreligger i allmänhet ett spänningsförhållande mellan dem, vilket den ej sällan betungande underhallsplikten mot barnet icke är ägnad att mildra. Att i sådana fall ett personligt, umgänge mellan fadern och det av modern ömhänderhavda barnet — särskilt om fadern eller modern ingår äktenskap med annan — ej kommer till stand. är naturligt. Barnet blir därför redan under sin uppväxt i regel helt främmande för fadern. Överflyttning av vårdnaden från modern till fadern är sällsynt. Och fråga om sådan överflyttning på grund av moderns olämplighet att förese barnet lärer ej sällan stranda på domstolarnas krav i fråga om utredning och bevisning i berörda hänseende. Bör arvsrätt Såsom i inledningen till detta lagförslag utvecklats bör enligt beredningens Whrkännaa l l i e m n 8 ' grunden för skyldemäns rätt till arv sökas icke i skyldskapen såsom bam utom isolerat faktum utan i den på skyldskapen grundade sociala och ekonomiska a ap samhörigheten mellan arvlatare och arvinge. Där denna samhörighet ej finnes, hava därför skyldemännen, på sätt framgår av 1 kap. i detta förslag, uteslutits från arvsrätt. Starkast är denna samhörighet mellan dem, som tillhöra eller tillhört samma familj, och även samhörigheten mellan skyldeman, som icke tillhört samma familj, exempelvis mellan farbroder och brorson, är förvisso ej mindre beroende pa den familjesamhörighet, som bestått mellan dvw senares fader och farbrodern, än pa skyldskapen. Familjesamhörigheten har vidare ansetts böra grunda arvsrätt, även då skyldskap ej finnes, såsom till förman för efterlevande make. Då det utomäktenskapliga barnet står utanför den a äktenskapet grundade familjen, är det ej på samma sätt förenat med

Lag om arv, 3 kap.

oI7

bada föräldrarna och deras släkt som ett barn i äktenskap. Det utomäktenskapliga barnets ställning är främst bestämd därav, att vårdnaden om det tillkommer modern ensam. Barnet växer upp hos modern eller anhöriga till henne, ofta hennes föräldrar, eller i ett fosterhem, där det står eller i varje fall bör sta under moderns tillsyn. Och den omfattande sociala verksamhet, som för närvarande äger rum för de utomäktenskapliga barnen och. deras mödrar, åsyftar främst att i såväl barnens och mödrarnas som samhällets intresse möjliggöra för de senare att själva omhänderhava och uppfostra sina barn. Mellan modern och barnet bör det bestå och består i regel ett verkligt familjeband, ofta av samma styrka som mellan en moder och hennes barn i äktenskap. Gifter sig modern med en annan än barnets fader, följer barnet henne vanligen i äktenskapet och införlivas i högre eller mindre grad med den å detta äktenskap grundade familjen. Fadern, som ej ens vid moderns död eller i händelse av hennes olämplighet äger en bestämd rätt till vårdnaden om barnet, har gentemot detsamma blott skyldighet att utgiva uppfostringsbidrag. Denna skyldighet kommer i allmänhet att för honom så småningom framstå huvudsakligen som en penningskuld, vars särskilda natur väsentligen framträder genom de tvångsmedel, lagstiftningen medger för dess indrivande. Såsom fornt framhållits, tages den rätt till umgänge med barnet, som är tillerkänd fadern, sällan i anspråk. Om man bortser från de fall, då vårdnaden om barnet tilllagts fadern eller föräldrarna leva i konkubinat — till vilka fall beredningen återkommer — föreligger i regel icke mellan det utomäktenskapliga barnet och dess fader en verklig känsla av social och ekonomisk samhörighet liknande den, som förenar en fader med hans barn i äktenskap. Moderns rätt att ensam utöva vårdnaden om barnet medför vidare, att fadern saknar all möjlighet att inverka på barnets uppfostran, såväl dess karaktärsdaning som utbildning. En rätt för barnet att inträda som arvinge i faderns förmögenhet kan således ej antagas medföra, att förmögenheten förvaltas och användes på ett sätt, som överensstämmer med faderns uppfattning och önskningar. Det måste därför för fadern framstå såsom en obillighet, om rätt till hans kvarlåtenskap tillerkännes ett barn, över vilket han ej äger några sådana rättigheter, som äro naturliga förutsättningar för uppkomsten av ett personligt förhållande mellan dem och som för honom öppnar möjlighet att åtminstone i någon mån inverka på barnets utveckling. Bedan nu ter det sig ej sällan såsom en orättvisa mot fadern, att han trots fullgörande av en måhända ganska betungande underhållsskyldighet ej äger någon medbestämmanderätt i fråga om barnets uppfostran. Ej minst är detta förhållandet i de fall, då med hänsyn till faderns ekonomiska villkor barnets uppfostran skall äga rum efter en högre standard än moderns, och då i regel modern ej är väl lämpad alt. ensam bestämma över dess uppfostran. Skola rättigheter ytterligare givas det utomäktenskapliga barnet mot dess fader, bör därför enligt beredningens mening dennes rättsliga ställning i förhållande till barnet stärkas. Men mot ett starkare utbildande av det familje-

218 Lag om arv, 3 kap.

rättsliga bandet mellan fadern och barnet möta stora svårigheter främst i den omständigheten, att då föräldrarna icke inga äktenskap, ett bestående samliv mellan dem ej kan antagas komma till stand. Den faktiska grundvalen för uppkomsten av ett personligt förhållande mellan fadern och barnet samt för en naturlig samverkan mellan föräldrarna för barnets uppfostran saknas således. Då ett äktenskap upplöses genom skillnad, tilldelas visserligen vårdnaden om barnen endera av föräldrarna, men dels hava under den tid, äktenskapet varat, barnen uppfostrats av föräldrarna samfällt, och dels föreligger, da ett personligt band före skilsmässan knutits mellan barnen och den av föräldrarna, som ej erhåller vårdnaden, en naturlig förutsättning för att bestämmelsen om umgängesrätt för den icke vårdnadsberättigade bringas till sådan användning, att denne erhåller möjlighet att i någon mån vaka över barnens utveckling. I samband med äktenskapsskillnad träffas ock vanligen överenskommelse, varigenom umgängesrätten med barnen så ordnas, att den icke vårdnadsberättigade erhåller tillfälle till ett verkligt samliv med barnen under delar av året och sålunda det personliga bandet mellan barnen och den icke vårdnadsberättigade maken vidmakthålles. Den jämförelse, som understundom göres mellan de utomäktenskapliga barnen och barnen till frånskilda makar, är därför missvisande. De synnerligen stora svårigheter, som i det utomäktenskapliga barnets levnadsförhållanden möta mot ett stärkande av faderns rättsliga ställning gentemot barnet, böra enligt beredningens mening ej lämnas obeaktade vid bedömande av frågan, om arvsrätt bör tillerkännas utomäktenskapligt barn efter dess fader eller icke. Ett sådant stärkande av det familjerättsliga bandet mellan det utomäktenskapliga barnet och fadern, som införandet av arvsrätt skulle innebära, måste dessutom otvivelaktigt förutsätta, att faderskap ej fastställes, utan att en mera betryggande bevisning om faderskap föreligger än vad nu mången gång är fallet. Detta har ock i allmänhet betonats av dem, som hos oss föreslagit införandet av rätt för utomäktenskapligt barn till arv efter fader. En skärpning av fordringarna på faderskapsutredningen har även, oberoende av frågan om arvsrätt efter fader, påyrkats av hänsyn till den man, mot vilken faderskapstalan väckes. Faderskaps- Såsom av beredningen i dess den 30 november 1915 avgivna betänkande bevisningen. m e ( i förslag till lag om barn utom äktenskap m. m. framhållits, är urtredeSefuoplw-i- ningen av faderskapet till ett utomäktenskapligt barn förenad med de största um i mål ang. sv årigheter. Visserligen kan man, ehuru tiden för det mänskliga havandeskapet Iv^fSskZp. varierar i olika fall, med utgångspunkt från tiden för barnets födelse bestämma en viss tidsperiod, under vilken avlelsen måste hava ägt rum (konceptionstiden). Den man, som under denna tid haft samlag med modern, kan vara fader till barnet, såvida icke sådan möjlighet av särskilda grunder är utesluten. Men full visshet om hans faderskap kan ej vinnas, om det ej styrkes, att icke någon annan man under samma tid haft samlag med modern. En sådan bevisning kan emellertid i regel ej åstadkommas. Mot den, som haft samlag

Lag om arv, 3 kap.

med modern under konceptionstiden, måste därför presumtion om faderskap gälla i viss utsträckning. Härvid uppkommer emellertid frågan, vilken verkan som bör tillerkännas den omständigheten, att modern till barnet under konceptionstiden visas hava haft umgänge med mer än en man. Visserligen pågå för närvarande undersökningar, med vilka avses att fastställa, huruvida möjlighet föreligger att under vissa förhållanden på medicinsk väg i fråga om en eller flera av dem, som haft umgänge med modern under konceptionstiden (konkumbenterna), visa, att faderskap till barnet ej kan föreligga. Men de forskningar, som i förevarände hänseende bedrivits, synas ännu ej hava förts fram till en sådan punkt, att särskild hänsyn till dem för närvarande bör tagas i lagstiftningen. 1 den män ett bestämt uttalande i berörda riktning i ett särskilt fall kan givas, föreligger redan enligt 26 § i lagen om barn utom äktenskap möjlighet till dess beaktande. Eljest måste, då umgänge med flera män ägt rum under konceptionstiden, det fortfarande i regel antagas, att i fråga om var och en av dem möjlighet föreligger, att han är fader till barnet. Enligt flertalet främmande rättssystem är den man, mot vilken moder till barn utom äktenskap väcker talan, berättigad åberopa, att hon under konceptionstiden haft umgänge med annan man (exceptio plurium). Visar sig invändningen grundad, anses i regel faderskapet ej vara styrkt och ej heller underhållsskyldighet kunna åläggas lägersmannen. Detta är förhållandet exempelvis enligt belgisk, fransk, nederländsk, scha-eicisk och tysk rätt. Mot denna ståndpunkt har framhållits, att det ej motsvarar billigheten, vare sig att den, som haft samlag med modern under konceptionstiden och således kan vara fader till barnet, går fri från underhållsplikt, eller att barnet, emedan ej blott en man utan två eller liera kunna vara dess fader, lämnas utan underhåll och i händelse av behov hänvisas till det allmänna. Vid tillkomsten av den tyska borgerliga lagen åberopades särskilt sociala och samhällsekonomiska skäl till stöd för framställt yrkande, att exceptio plurium ej skulle medföra talans ogillande utan samtliga konkumbenters häftande för underhållsbidrag till barnet. Detta yrkande, som vid frågans behandling i riksdagen inom den s. k. andra kommissionen erhöll åtta röster mot elva, vilka avgåvos för den ståndpunkt, som blev lagens, har inom litteraturen av åtskilliga författare 1 ansetts vara att föredraga framför lagens. Enligt det schivekiska lagförslagets författares, E. Hub er, ursprungliga tanke skulle bestridande av moderns talan på grund därav, att hon under konceptionstiden förövat lagersmal med flera män, ej kunna iiga rum. Men den blåna1 konkumbenterna, mot vilken hon anhängiggjort talan, skulle äga i målet inkalla övriga konkumbenter med yrkande, att rätt till regress mot dem skulle tillerkännas honom för proportionell del av det underhållsbidrag, som det ålades honom utgiva. Härigenom skulle det anstötliga i ett av modern själv mot flera personer riktat anspråk enligt Hubers mening kunna i väsent1 Jfr sålunda A n t o n M e n g e r : 88—89.

Das burgerliche Kecht unci die besitzlosen Volksklassen s.

220 Lag om arc, 3 kap.

lig mån undvikas. Huber övergav dock denna tanke. Under det fortsatta arbetet på den nya lagstiftningen kommo emellertid meningarna att starkt bryta sig på denna punkt. Yrkanden framställdes sålunda jämväl om samtliga konkumbenters häftande för underhållsbidraget. Lagen kom slutligen att intaga den ståndpunkten, att moderns talan skall avvisas, om omständigheter, som rättfärdiga avsevärt tvivel på svarandens faderskap, kunna påvisas, sålunda först och "främst om framställd invändning rörande flera konkumbenter visar sig grundad. Emellertid äro lagens regler härutinnan redan föremål för kritik. 1 en av de mest kända kommentarerna till den schweiziska civillagen 1 framhålles sålunda, att den, som i likhet med kommentatorn 2 såsom advokat och domare haft befattning med en mängd faderskapsprocesser, vet, ej blott huru ofta av den såsom fader instämde missbruk kan bedrivas med exceptio plurium, utan även huru ofta svårigheter möta för den instämde alt bevisa en i verkligheten bestående förbindelse under konceptionstiden mellan modern och andra män. Den förhoppningen uttalas därför, att lagens nuvarande regel skall komma att avlägsnas ur lagen. Faderskapstalan skall enligt åtskilliga rättssystem avvisas, ej blott om modern övertygas att under konceptions!iden hava haft umgänge med flera män, utan jämväl om bon — utan att sådan bevisning kan föras — dock måste anses hava under konceptionstiden fört en otuktig vandel. Stadganden härom finnas i belgisk, fransk, nederländsk och schweizisk, lagstiftning. Av de rättsordningar, som tillåta framställandet av invändning därom, att flera män haft umgänge med modern under konceptionstiden, tillerkänner allenast den danska at invändningen den verkan, att samtliga konkumbenter solidariskt förpliktas utgiva underhällsbidrag. Om det är övervägande sannolikhet för att någon av flera konkumbenter icke är fadern, i det han endast genom avvikelse från de vanliga tidsfristerna skulle kunna antagas vara fader, skall dock talan mot honom ogillas. Enligt engelsk-amerikansk rätt kan underhållsskyldighet mot ett utomäktenskapligt barn åläggas allenast en man. Exceptio plurium är visserligen möjlig och äger den verkan, att anbängiggjord faderskapstalan kan avvisas. Men även då flera män haft samlag med modern under konceptionstiden, må med hänsyn till förebragt utredning en av dem anses såsom barnets förmodade fader (putative father). Invändning därom, att annan man lägrat modern under konceptionstiden, må överhuvud ej framställas enligt österrikisk och svensk rätt. Finnas flera konkumbenter, kan således modern vända sig mot vem hon vill av dem. Denne anses vara barnets fader och är ensam underhållsskyldig. Finsk rätt står numera så till vida på samma ståndpunkt, som, då enligt vad förut 1 Se Q Gmiir: Kommentar zum schweizerischen Zivilgesetzbuch, Band II, Abt, II s. 292. Att märka är, att under arbetet på lagen Gmiir anbefallde upptagandet av exceptio plurium. 2 Medarbetaren i fråga om förevarande del av kommentaren, domstolspresidenten dr. A. S i l b e r n a g e l i Basel.

Lag om arv, 3 hup.

nämnts talan mot lägersman föres om underhållsskyldighet, exceptio plurium är fillåten, allenast om därmed avses att visa, att den, mot vilken talan väckes, ej kan vara fader till barnet. Föreligger anledning antaga, att modern under konceptionstiden haft samlag jämväl med annan man, skall enligt norsk rätt den, mot vilken talan föres, väl ensam utgiva underhällsbidrag, men han förklaras ej vara barnets fader, rnderhållsskyldighet kan åläggas flera män allenast i det fall, att modern själv uppgivit dem såsom konkumbenter och yrkat, att bidragsskyldighet alägges dem. Införande i svensk lagstiftning av rätt för den, mot vilken talan om fast- Invändninf/ens ställelse av faderskap till barn utom äktenskap väckts, att göra invändning .fT68" därom, att jämväl annan man haft umgänge med barnets moder under kon- handling. eeptionstiden, kan ej ske, utan att åtskilliga svårigheter uppstå, i processuellt hänseende. Även om en sådan invändning vore grundad, skulle det i allmänhet bliva mycket svårt för svaranden att, förebringa bindande bevisning om det av honom påstådda faktum. Där ej erkännande från flera av modern själv uppgivna konkumbenter förelåge, kunde det lätt inträffa, att bevisningen komme att helt misslyckas. I regel skulle allenast vissa omständigheter kunna visas, vilka i högre eller mindre grad gave anledning till antagande, att modern haft förbindelse med flera män. Om — på sätt i det till beredningens 1915 avgivna betänkande i ämnet fogade särskilda yttrandet föreslagits — talan om faderskap skulle ogillas, då under konceptionstiden umgänge med flera män förelegat, skulle i sådana fall allenast återstå att — såsom jämväl i nämnda yttrande föreslagits — låta modern med ed fria sig från misstanken om umgänge med liera män. Införande av exceptio plurium skulle således medföra en ökad användning av den normerade partseden, vilket i och för sig är ägnat att väcka betänkligheter. Först om en processreform medför möjlighet av parts hörande såsom vittne, kan en normerad partsed i förevarande fall undvikas. Vidare höidet ej förbises, att rätten att framställa invändning i ovanberörda hänseende kan missbrukas till att kasta en ogrundad skugga på modern. Men även om de processuella olägenheter, som äro förknippade med in- Invändninförandet av exceptio plurium, äro beaktansvärda, är huvudfrågan, vilken ver- genf r.m*' i iii i .. -7. •, rerkmngar. kan av sakliga grunder bor tillerkännas den omständigheten, att modern under konceptionstiden haft samlag med flera män, och om därför av sakliga skäl en ändring i gällande svensk lagstiftning kan utan avseende ä processuella olägenheter anses påkallad. Såsom i beredningens förut avgivna betänkande i ämnet framhållits, kan, då modern till ett barn utom äktenskap under konceptionstiden haft umgänge med flera män, denna omständighet, såframt underhållsskyldigheten mot barnet grundas å lägersmålet såsom en otillåten handling (deliktsteorien), icke föranleda befrielse från underhållsskyldighet för konkumbenterna. Om åter underhållsskyldigheten mot barnet får — såsom enligt svensk rättsuppfattning

222 Lag om arc, 3 kap.

är fallet — anses grundad på faderskap till barnet och således förutsätter fastställelse av faderskap, uppstå onekligen svårigheter. Den presumtion om faderska]), som i allmänhet bör gälla mot den, som under konceptionstiden haft umgänge med modern, blir i hög grad försvagad, om modern visas hava under nämnda tid haft umgänge med annan man. I sådant fall är i realiteten frågan om faderskapet outredd. Men det oaktat synes det icke grundat, att barnet, då flera lägersmän finnas, lämnas utan underhall från dem eller någon av dem och kostnaden för barnets underhåll, om modern är medellös, lägges på det allmänna. Även om man fasthåller. att underhållsskyldigheten mot ett barn utom äktenskap ej bör grundas på delikl utan på faderskap, synes den omständigheten, att envar av konkumbenterna kan vara fader till barnet, kunna åberopas såsom tillräcklig grund för att han ej befrias från underhållsskyldighet. Där faderskapet i realiteten ej kan utredas, bör den möjlighet till faderskap, som styrkt umgänge med modern under konceptionstiden måste anses innebära, kunna utgöra tillräcklig grund för skyldighet att svara för barnets underhåll. 1 Ett fasthållande av den uppfattningen, att underhållsskyldigheten mot barn utom äktenskap bör vila å familjerättslig grund, medför därför enligt beredningens mening icke, att man nödgas draga den både för den naturliga rättskänslan stötande och mot samhällets intresse stridande slutsatsen, att då flera konkumbenter finnas, rätt för barnet till underhåll förfaller. Det torde vidare förtjäna påpekas, att enligt erfarenheterna från de länder, där en sådan grundsats upptagits i lagstiftningen, den visat sig medföra stor frestelse till missbruk av ifrågavarande invändning. Det legislativa skiil, som jämväl åberopas till stöd för berörda grundsats, nämligen att genom densamma sedligheten skulle såtillvida befordras, som kvinnorna av rädsla att lämnas utan underhållsbidrag skulle avhållas från att samtidigt inlåta sig med Hem män, saknar i vårt moderna samhälle med dess utvecklade sociala hjälpverksamhet faktiskt underlag. Att denna grundsats. som, där den fortfarande återfinnes i lagstiftningen, i stor omfattning erkännes vara föråldrad, ej kan komma under övervägande, synes beredningen uppenbart. Däremot måste erkännas, att dä moder till barn utom äktenskap under konceptionstiden haft umgänge med flera män, det med hänsyn till den möjlighet till faderskap, som föreligger beträffande samtliga konkumbenter, synes i fråga om dem bäst tillgodose rättvisans fordringar, att betalningsskyldighet ålägges dem alla, vare sig — såsom enligt dansk rätt — skyldighet att solidariskt svara för underhållsbidraget ålägges dem, eller — såsom enligt den av Huber framkastade tanken — skyldighet att till barnet utgiva underhållsbidrag ålägges allenast en av dem, men denne tillerkännes rätt att i regressväg hålla sig till de övriga. Genom en sådan ordning betages kvinnan 1 Jfr E e ^ e l s b e r g e r : Pandekten I s. 283. Eegelsberger anser, att den, som haft umgänge med modern under konceptionstiden, är underhållsskyldig, därför att han kan vara barnets fader Hava flera haft umgänge med modern, skola de enligt hans mening häfta alternativt.

Lag om arv, 3 kap.

den möjlighet, hon enligt gällande svensk rätt äger, att bland flera konkumbenter välja den, mot vilken hon anser sig kunna föra talan med största fördel. Det synes troligt, att om en ändring av lagstiftningen i förevarande hänseende vidtoges i Schweiz eller Tyskland, övergång skulle komma att ske till ettdera av dessa alternativ. En sådan utveckling kan emellertid långt lättare tänkas i länder, där för närvarande exceptio plurium medför samtliga konkumbenters friande. Vartdera av ovannämnda alternativ måste i ett sådant land anses vara ett framsteg. I vart land däremot skulle en på ettdera av dessa alternativ byggd regel sta i strid mot den historiska utvecklingen. Visserligen har under tiden närmast efter 1734 års lags tillkomst den uppfattningen gjorts gällande, att om modern till barn utom äktenskap haft lägersmål med flera män och den rätte fadern ej kunde utrönas, de alla borde taga del i underhållskostnaden. x Men inom vår rättspraxis har den ståndpunkt fastslagits, att om den, mot vilken talan riktas, haft umgänge med modern under konceptionstiden, han såsom barnets fader dömes utgiva underhållsbidrag utan hänsyn därtill, att modern under konceptionstiden må hava haft umgänge med annan man. Exceptio plurium har därför redan tidigt avvisats såsom icke inverkande på målets utgång och bevisning i berörda hänseende icke tillåtits. Denna ståndpunkt, som även intagits i 1917 års lag om barn utom äktenskap, torde hava så starkt präglat svensk rättsuppfattning, att en regel om flera lägersmäns häftande för ett utomäktenskapligt barns underhåll skulle — även om densamma från lägersmännens synpunkt måste anses innefatta den riktigaste lösningen — te sig främmande och stötande. 2 Vid 1917 års riksdag, då även förslag om en sådan regel frambärs genom motion, vann förslaget ingendera kammarens bifall. Det kan vidare ej förnekas, att en regel av innehall, att den, som haft umgänge med modern till barn utom äktenskap under konceptionstiden, skall anses såsom barnets fader, om det ej får anses utrett, att modern under nämnda tid haft umgänge med liera män, i vilket fall talan om faderskap ogillas men underhållsskyldighet ålägges samtliga lägersmännen, skulle medföra avsevärda sociala olägenheter. Genom en sådan regel skulle de utomäktenskapliga barnen, i fråga om vilka moderns talan ej helt ogillas, komma att uppdelas i två grupper, den ena omfattande de barn, till vilka faderskap kunnat fastställas, och den andra de barn, som på grund av exceptio plurium allenast tillagts underhållsbidrag. Även om beträffande förstnämnda grupp det hinder mot arvsrätt efter fader, som för närvarande måste anses föreligga i den bristfälliga faderskapsutredningen, skulle anses väsentligen undanröjt, synes det dock i hög grad tvivelaktigt, huruvida vinsten härav kan anses uppväga den stora olägenhet, som skulle ligga däri, att den andra gruppens barn stämplas såsom födda av kvinnor, vilkas lösaktighet fastslagits. Det Se Nehrman: Föreläsningar över ärvdabalken, 1752. s. 120 och W e s t d a h l : Uttydrting över Sveriges rikes lag, 1770, s. 125. - Jfr finska lagberedningens förslag till lag om barn utom äktenskap, 1919, s. 38.

224 Lag om arv, 3 kap.

ligger en viss sanning i påståendet, att en pariasklass bland de utomäktenskapliga barnen skulle komma att tillskapas. Såsom av lagberedningen i dess förut avgivna betänkande i ämnet framhållits, visa ock erfarenheterna frän Danmark, att en sådan ställning är ägnad att skada barnet. Både dess känslor och sociala anseende lida därav. Man har på grund därav sett sig föranlåten att i den danska lagen införa ett stadgande, att barn, som åtnjuter underhållsbidrag av flera män, icke må såsom fosterbarn anbringas på en ort, där detta är känt, såvida det är anledning antaga, att barnet skulle komma all lida därav. Ett sådant stadgande kan dock ingalunda till fullo avlägsna olägenheterna. Den för längre tid bestående gemensamma ekonomiska förpliktelsen för de emot samma barn underhållsskyldiga männen är också stötande och ägnad att medföra förvecklingar. Såsom förut framhållits i samband med redogörelsen för verkningarna av 1917 i\\^ lagstiftning, måste det räknas därmed, att exceptio plurium skulle komma att framställas i ej ringa omfattning och att således den grupp utomäktenskapliga barn, för vilka faderskap icke fastställts, skulle bliva betydande. Denna farhåga bestyrkes av erfarenheterna i Norge av 1915 års lagstiftning på området. Av en genom norska statistiska centralbyrån publicerad statistisk redogörelse för åren 1916—1920 inhämtas, att av de hos domstol prövade mål om faderskap för hela riket 51,9 % slutat med fastställelse av faderskap, 32,2 % med fastställelse av allenast bidragsskyldighet och 15,9 % med friande. För Oslo utgjorde motsvarande siffror 23,7 # , 63,2 % och 13,1 %. För huvudstaden Oslo är således gruppen mål, som slutat med fastställelse av faderskap, mindre än gruppen mål, som slutat med fastställelse av allenast underhållsskyldighet, i motsats mot vad som gäller för riket i övrigt. Antalet mål om faderskap motsvarade 19,8 % av antalet utom äktenskap födda barn. I fråga om ungefär 80 % av alla utom äktenskapet födda barn avgöres således frågan om faderskap och bidragsplikt utan hänvändelse till domstol antingen genom uppgörelse inför bidragsfogden eller genom den uppgivna faderns eller bidragspliktiges underlåtenhet att föra talan 1 mot meddelat föreläggande om faderskap eller bidragsskyldighet. Någon statistik, utvisande i vilken omfattning faderskapet till dessa barn eller endast underhållsskyldighet fastställes, finnes icke, men det uppgives, att även av dessa barn ett ej oväsentligt antal erhålla endast underhållsbidrag. Förhållandena i Sverige torde i förevarande hänseende ej ställa sig gynnsammare än i Norge, och så stor som gruppen utomäktenskapliga barn är i vårt land, måste farhågan för att en betydande procent av denna grupp kommer i en socialt sämre ställning än för närvarande enligt beredningens mening tillmätas stor betydelse. Då sålunda allvarliga betänkligheter möta mot att i svensk lagstiftning för det fall, att. moder till barn utom äktenskap under konceptionstiden haft umgänge med flera män, införa skyldighet för dem att alla svara för barnets 1 Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken. del III s. 55—56.

Lag om arv, 3 kap.

underhäll och samtliga lägersmännens friande ej kan ifrågakomma, synes enligt beredningens mening den ståndpunkten fortfarande böra intagas, att allenast en av lägersmännen må förpliktas att svara för barnets underhåll. Då efter vad förut framhållits ett val mellan dem ej bör kunna ske i vidare mån än som kan följa därav, att den, mot vilken talan riktas, visar, att han ej kan vara barnets fader, synes till övervägande endast återstå, huruvida man bör, såsom enligt gällande s v e n s k rätt, helt avvisa exceptio plurium eller, i likhet med n o r s k lagstiftning, tillåta exceptio plurium med den verkan, att svaranden väl ej förklaras vara barnets fader men förpliktas ensam utgiva underhållsbidrag. Till förmån för den norska ståndpunkten kan anföras, att fastställande av faderskap undvikes i de fall, då faderskapet måste anses i realiteten ovisst och svaranden måhända på goda grunder är fast övertygad därom, att en annan man är barnets fader. Men mot denna ståndpunkt gälla emellertid — såsom erfarenheten i Norge lär visa — i viss mån samma skäl, som åberopats mot underhållsskyldighet för flera lägersmän. Därigenom att bevisning om moderns umgänge med flera män under konceptionstiden förebringas, kommer hon att stämplas som en lösaktig kvinna. I en lagstiftning som vår, enligt vilken genom barnavårdsmyndigheten skall tillses, att talan om faderskap och underhållsskyldighet anställes å barnets vägnar, kan en sådan ordning synas nog så hård mot modern. Och den är även hård mot barnet, då det ej kan undvikas, att den stämpel, som påtryckes modern, sätter en fläck på detta. Jämväl denna ordning medför sålunda tillskapandet av en socialt sämre ställd grupp bland de utomäktenskapliga barnen. Med en sådan ordningfölja vidare de processuella olägenheter av exceptio plurium, som förut påpekats. Dessa stora nackdelar av en ändrad ordning synas beredningen väga tungt vid sidan av de fördelar, det skulle erbjuda att i vissa fall kunna fastställa faderskap och i andra allenast underhållsskyldighet, även om med fastställelse av faderskap förbundes exempelvis arvsrätt efter fadern och rätt till hans namn. Visserligen finnas män, för vilka det skulle vara en avsevärd ideell vinst att genom styrkande av exceptio plurium undgå fastställelse av faderskap med därav följande rättsverkningar i familje- och arvsrättsligt hänseende. Men för det stora flertalet är underhållsplikten, effektivt utkrävd genom särskilda tvångsmedel, det väsentligaste. Och det uppgives, att i Norge ett utdömande av underhållsbidrag av en av konkumbenterna, där grund visats för framställd exceptio plurium, ofta väcker förvåning, och att lagens ståndpunkt härutinnan inom de bredare befolkningslagren visat sig svårtillgänglig. Det måste visserligen medgivas, att det kan framstå såsom stötande, att modern till ett barn utom äktenskap kan, såsom enligt gällande svensk rätt, bland flera lägersmän utvälja vem hon vill — kanske mera med hänsyn fästad å hans förmögenhetsställning än sannolikheten av hans faderskaj) — och trots ovissheten eller osannolikheten av faderskapet få honom dömd att såsom fader till barnet ensam utgiva bidrag till dess underhåll. Men det skulle enligt beredningens mening säkerligen för flertalet män te sig än mera 1 5 — 241969

226 Liag om arv, 3 kap.

förvånande och stötande, om den instämde väl tillätes framställa och styrka exceptio plurium och verkan visserligen bleve, att han sluppe från fastställelse av faderskap med exempelvis därav följande arvsrätt och namn rätt. men att dock den för honom kännbaraste — måhända enda kännbara — påföljden, full underhållsskyldighet, ålades honom. Bör trots framställd och styrkt exceptio plurium underhållsskyldighet åläggas allenast en av flera konkumbenter, synes det beredningen mindre ägnat att stöta den allmänna uppfattningen, att invändningen, såsom av ålder hos oss, överhuvud ej lilllåtes. Det torde vara för lekmannen lättare att förstå, att åtskilliga hänsyn medföra, att denna invändning ej får framställas, än att den väl får framställas med alla därav följande olägenheter för modern och barnet men utan verkan för fadern i fråga om huvudsaken, underhållsskyldigheten. Sammanfatt- Även om en skärpning av reglerna för fastställelse av faderskap till barn ning. u t o m äktenskap skulle medföra, att ett av hindren för genomförandet av arvsrätt för sådant barn efter dess fader skulle undanröjas, synes det således med hänsyn till det anförda vara synnerligen ovisst, om de fördelar, som i vissa fall skulle för sådana barn vara förbundna med arvsrätt efter fader, komme att uppväga de olägenheter, som i andra fall skulle av en lindring i berörda regler uppstå för dem och deras mödrar, olägenheter, som kunde befaras erhålla en sådan omfattning, att de bleve av verklig social betydelse. Därjämte synes det beredningen, såsom förut framhållits, erbjuda stor svårighet att, om exceptio plurium tillätes, frankänna invändningen verkan i avseende å underhållsskyldigheten mot barnet. Frånsett dessa stora reella olägenheter av en lagändring i förevarande hänseende, synes det vidare enligt beredningens mening möta allvarliga betänkligheter mot att, inom sa kort tid efter det ny lagstiftning pä området kommit i tillämpning, rubba de grunder, varpå denna lagstiftning är byggd. Betänkligheterna äro sä mycket större, som en ändring av reglerna om fastställelse av faderskap skulle beröra en central punkt i denna lagstiftning av stor praktisk betydelse. Då en ändring på denna punkt kan befaras verka i avsevärd män störande i avseende a det praktiska arbete, som för närvarande äger rum pä grundval av den nya. lagstiftningen och som hittills visat sig ägnat att medföra en betydande förbättring av de utomäktenskapliga barnens ställning i värt land, har det synts beredningen riktigast, att ytterligare erfarenheter pa området avvaktas, innan fråga om ny lagstiftning på området åter upptages. Bör arvsrätt De skäl, som enligt vad ovan anförts tala mot införande för utomiiklentillerkännas s k a pl i } o a barn i allmänhet av arvsrätt efter fader, gälla ej i avseende å sådant barn födda i ° ... , , , n T e -, konkubinat? barn, vars föräldrar varaktigt sammanleva utan äktenskap. 1 fråga om bain, som fötts i en dylik äktenskapsliknande förbindelse, konkubinat, kan ej den ovisshet rörande faderskapet antagas föreligga, som eljest i många fall är för handen i fråga om barn utom äktenskap. Vidare medföra föräldrarnas sammanlevnad, att barnets personliga förhållande ej blott till modern utan även till fadern nära motsvarar det i äktenskapet födda barnets förhållande

Lag om arv, 3 kap.

till dess föräldrar. Att till en varaktig sammanlevnad mellan barnets föräldrar knyta arvsrätt såsom följd skulle emellertid stöta på stora praktiska svårigheter. Med hänsyn till vikten därav, att legal arvsrätt anknytes endast till ett fullt otvetydigt och oomtvistligt faktum, torde man nödgas först och främst uppställa krav pa sammanlevnad under viss tid före och efter barnets födelse. Härigenom skulle en mekanisering av regeln komma till stand, som skulle medföra, att den i de särskilda fallen ofta komme att verka i strid mot grunden för densamma. Och även med en sådan mekanisering av regeln skulle svårigheterna i fråga om utredning och bevisning ej vara undanröjda. Dessutom är att märka, att mellan den lösa förbindel sen och det fullt utpräglade konkubinatet finnas i verkligheten skiftande mellanformer, som i hög grad försvara en gränsbestämning. Enligt lagberedningens mening möta vidare allvarliga betänkligheter mot att i lagstiftningen vid äktenskapsliknande förbindelser, som icke äro äktenskap, knyta särskilda rättsverkningar. Även om inbördes rättigheter och förpliktelser fortfarande ej skulle fastställas mellan de personer, som inginge en dylik förbindelse, utan allenast vissa arvsrättsliga verkningar erkännas till förmån för i förbindelsen födda barn, skulle dock en sådan behandling i lagen av dessa förbindelser lätl kunna medföra, att desamma i den allmänna uppfattningen erhölle karaktären av genom lagstiftningen i viss mån erkända fria äktenskap. Men det är, på sätt beredningen förut framhållit, av synnerlig vikt, att äktenskapet såsom samhällsinstitution icke genom agstiftningen försvagas. I äktenskapslagstiftningen fastställas de rättigheter och förpliktelser, som även i samhällets intresse böra vara förbundna med en varaktig könsförbindelse mellan man och kvinna. Och den gällande lagstiftningen om äktenskap synes — såväl i fråga om äktenskaps ingående och upplösning som beträffande äktenskapets rättsverkningar — hava ett sådant innehåll, att däri icke torde finnas anledning för dem, som vilja inga en stadigvarande förbindelse, att undandraga sig att giva förbindelsen äktenskapets form. De betänkligheter, som anförts mot införandet av arvsrätt för barn, födda Bör vårdnai konkubinat, gälla ej mot en regel om arvsrätt efter fader för barn, som dc.ns överflyttstår under faderns vårdnad. Med en sådan regel anknytes ej arvsriitt till en \mTuerkä^m7 visst sätt bestämd utom äktenskaplig förbindelse mellan föräldrarna. Hänsyn v^r*B» *'ar?8till äktenskapet såsom samhällsinstitution star ej hindrande för regeln. Arvs- '^stetleT' rätten är i stället förbunden med inträdet av det i huvudsak fullständiga rättsliga föräldraförhållandet mellan fadern och barnet. Vårdnadens överflyttning är vidare beroende av rättens beslut. Några som helst bevissvårigheter skulle således ej heller vara förbundna med en sådan regel. Betänkligheter av annan art möta dock mot att anknyta barnets rätt till arv efter fadern till en överflyttning av vårdnaden från modern å honom. Med en sådan regel skulle, om fråga väcktes om överflyttning av vårdnaden från modern till fadern, det för henne bliva att överväga, huruvida hon med hänsyn till de fördelar, som kunde för barnet vara förknippade med arvsrätt efter fadern.

228 Lag ont arc, 3 kap.

borde avstå frän vårdnaden om detta. Modern skulle komma att ställas inför valet att följa sin känsla för barnet och sin naturliga önskan att själv vårda och uppfostra detta eller plikten att taga hänsyn till en förbättrad ekonomisk ställning för barnet. Ett sådant val skulle för modern ej sällan medföra en svar konflikt. Vidare skulle, om ovannämnda verkan i arvsrättsligt hänseende förbundes med överflyttning av vårdnaden till fadern, en sådan överflyttning ej lata sig göra mot faderns bestridande. Detta beror av de skäl, som ovan anförts mot lagstiftningsåtgärder, vilka pa grundvalen av nuvarande bestämmelser om fastställelse av faderskap skulle söka åvägabringa ett stärkande över huvud av familjebandet mellan barn utom äktenskap och dess fader. Dä en anknytning av arvsrätt till vårdnaden måste medföra, att vårdnadens överflyttning till fadern ej skulle kunna äga rum annat än med lians samtycke, och således arvsrätt för barnet skulle komma att vara beroende av en viljeförklaring från faderns sida, bar det synts beredningen lämpligare att utan hänsyn därtill, om föräldrarna skulle önska vårdnadens överflyttning frän modern till fadern, göra inträdet av arvsrätt efter fadern beroende av en frivillig förklaring från hans sida. Arvsrätt på Beredningen har således ansett, att man med fasthållande av grunderna grund av för ^9^7 a r s lagstiftning . bör söka gä vidare på. den väg, som då antyddes fyidcviis

fÖT-

klariny.

säsom lämplig, nämligen frivillighetens. I sitt den 30 november 1915 avgivna betänkande ifrågasatte lagberedningen, att arvsrätt efter fader skulle inträda vid ett i viss form avgivet erkännande av barnet. Detta skulle hava inneburit, att ett sådant erkännande givits karaktären av en disposition, på samma sätt som den anteckning till kyrkoboken, vilken enligt förordningen den 14 april 1866 modern hade att ombestyra för att barnet skulle få arvsrätt efter henne, eller den kuldlysning, som enligt dansk eller norsk rätt kan äga rum från faderns sida. Under åberopande av erfarenheterna från Danmark och Norge, där kuldlysning ytterst sällan förekommer, framhöll beredningen, att en sådan anordning skulle hava föga praktisk betydelse. Det behov, som kunde förefinnas, bleve enligt beredningens mening, där ej fadern ville nöja sig med att göra testamente till barnets förmån, fullt tillgodosett genom möjligheten till adoption. Även lagutskottet 1 , som framhöll, att tvång på ett område som det förevarande ofta torde vara till mera skada än gagn, hänvisade på dessa utvägar. Emellertid innebär adoption av barnet, att det erhåller ställning av faderns adoptivbarn, d. v. s. att barnet i förhållande till fadern erhåller samma ställning som ett dennes barn i äktenskap, således främst att vårdnaden om barnet övergår å fadern. Adoption kan således ej komma till stånd i andra fall, än då fadern önskar taga hand om barnet och modern är villig att avstå vårdnaden om detta till fadern. Adoptionsinstitutet kan ej anlitas i de fall, då en fader vill, med respekterande av moderns rätt att omhänderhava barnets värd och uppfostran, i den omfattning, som är möjlig utan legalisering av förbindelsen med henne, sörja för att barnet ej blir lidande därpå, att det 1

Se lagutskottets utlåtande vid 1917 års riksdag, nr 29, s. 15.

Lag om arv, B kap.

fötts utom äktenskap. I dylika fall hava, på sätt ovan omförmälts, åtminstone i Stockholm barn utom äktenskap i betydande omfattning, ehuru trolovning ej förelegat, med faderns och moderns medgivande antecknats såsom trolovningsbarn i syfte att de rättigheter skulle beredas detsamma, som på grund av lag tillkomma trolovningsbarn, d. v. s. rätt till arv efter fadern lika med barn i äktenskap och rätt till faderns namn. I sådana fall bör emellertid enligt beredningens mening nämnda resultat kunna ernås på grundval av en förklaring, vars innehåll ej står i strid med de verkliga förhållandena. Såsom i den framställning av utländsk rätt, som av beredningen lämnats i Av /ådern erdess den 30 november 1915 avgivna betänkande, omförmälts \ erhåller enligt tända barns åtskilliga främmande rättssystem barn utom äktenskap arvsrätt efter fadern, }enUgYfrämom denne i viss ordning erkänt barnet. Sålunda inträder enligt schweizisk, mande lagsh fnln{ rätt ömsesidig arvsrätt mellan det barn, som fadern i viss ordning erkänt, f >samt fadern och hans släkt, dock med den begränsning, att när barnet är samarva med avkomlingar till fadern av äktenskaplig börd, det erhåller endast hälften mot barn av äktenskaplig börd. Ett sådant erkännande, som i vissa fall t. ex. efter faderns död kan avgivas av farfadern, är ej ett vidgående av faderskap utan en viljeförklaring. Samtycke kräves ej vare sig av barnet eller dess moder, men såväl modern som barnet och efter dess död dess avkomlingar kunna inom viss tid efter erhållen kännedom om erkännandet hos myndighet nedlägga protest däremot antingen pa den grund, att den erkännande ej är barnets fader eller farfader, eller på den grund, aft erkännandet är till nackdel för barnet. Det erkända barnet erhåller utom arvsrätt jämväl rätt till faderns namn. Fadern har att sörja för barnet som för ett barn av äkta börd och har rätt att bestämma över dess uppfostran. Myndighet kan dock tilldela fadern eller modern den fulla vårdnaden om barnet. Samma ställning som ett erkänt barn erhåller barn utom äktenskap i förhållande till den, vars faderska]) blivit fastställt, såframt barnet tilldömes honom »mit Standesfolge». Detta skall ske, om fadern före eller efter barnets avlelse lovat modern äktenskap eller vid samlaget med henne gjort sig skyldigtill brott eller missbrukat honom tillkommande myndighet över modern. Den schweiziska lagstiftningen har i förevarande hänseende anslutit sig till den franska, som tidigare i regel ej tillät fastställande av faderskap annorledes än genom frivilligt erkännande frän faderns sida (reconnaissance). Genom lag den 27 november 1912 undergick i förevarande hänseende den franska lagstiftningen såtillvida en väsentlig ändring, att faderskapet jämväl kan fastställas genom domstols beslut (reconnaissance forcée), bland annat i det fall, att brev eller annat skriftligt dokument frän mannen företes, som innehåller ett otvetydigt erkännande av faderskapet. Barnet åtnjuter, vare sig faderskap fastställts genom frivilligt erkännande eller genom rättegång, arvsrätt efter Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken, del III s. 46—56 och 131—132.

230 Lag om arv. 3 kap.

fadern. Barnet ärver dock endast hälften av lott, som tillkommer barn av äktenskaplig börd. Vid sidan av släktingar av andra parentelen ärver barnet tre fjärdedelar och eljest hela kvarlåtenskapen. Även i belgisk lagstiftning hava numera modifikationer gjorts i det ursprungliga, från Frankrike upptagna systemet. Den tyska och den österrikiska lagstiftningen känna ej ett erkännande av faderskap till barn utom äktenskap med särskilda rättsverkningar. Däremot finnas bestämmelser om faders ensidiga legitimation av barn utom äktenskap. Sålunda kan enligt tysk rätt på begäran av fadern till ett barn utom äktenskap detta förklaras äga äktenskaplig börd. Sådan förklaring må ej givas, såframt ej samtycke föreligger från barnet eller, om det ej fyllt tjuguett år, från dess moder. Vägrar modern att giva sitt samtycke till åtgärden, kan detta ersättas av förmynderskapsdomstolens tillstånd, om moderns vägran skulle medföra oskäliga nackdelar för barnet. Är fadern gift, fordras samtycke jämväl av hans hustru. Genom legitimationen erhåller barnet samma ställning i förhållande till fadern som barn i äktenskap, d. v. s. föräldramyndighet över barnet tilldelas fadern, ömsesidig arvs- och laglottsrätt i\gc-r rum o. s. v. En ensidig legitimation av barn utom äktenskap frän faderns sida kan ock äga rum enligt dansk rätt. Legitimationen sker därigenom, att fadern på tinget »kuldlyser» barnet. Vid kuldlysningen kan fadern med viss begränsning bestämma, i vilken mån barnet skall bekomma andel i kvarlåtenskapen efter honom. Har sådan bestämmelse ej meddelats, får barnet arvsrätt efter fadern och hans sliikt, såsom om det vore äkta, dock att, om även äkta barn finnas, barnet äger taga endast halv arvslott. Det kuldlysta barnet ärves av fadern och hans släkt på samma sätt som äkta barn. Legitimationen kan slutligen även ske genom »bevilling», som på faderns begäran meddelas av vederbörande myndighet. Genom sådan legitimation får barnet samma ställning som äkta barn, där ej i »bevillingen» inskränkning häri göres. Det kan sålunda i »bevillingen» bestämmas, att barnet icke far arvsrätt eller blott en begränsad sådan rätt. Såsom av ovan givna redogörelse för den nya finska lagstiftningen på området inhämtas, medför vidgående av lägersmål med barnets moder under konceptionstiden allenast underhållsskyldighet mot barnet. Erkänner däremot lägersmannen i viss ordning sig vara fader till barnet, äger det taga arv efter fader och fädernefränder och ärves av dem. Lagberednin- Då den svenska rätten står på den ståndpunkten, att den, som haft samgensförslag. j a g m e d m 0 ( j e r n i m d e r konceptionstiden, skall anses såsom barnets fader, oavsett om även andra män haft samlag med henne, kan den, som haft samlag med modern under nämnda tid, icke vid frivillig uppgörelse inskränka sig till att erkänna samlaget. Han måste enligt 20 § i lagen om barn utom äktenskap erkänna faderskapet, även om han i själva verket icke anser sig vara den verklige fadern. Vid sådant förhållande kunna andra rättsverkningar ej knytas till ett erkännande av faderskap än till ett erkännande av lägersmål inom

Lag om arv. 3 kap.

konceptionstiden eller till en faderskapsdom, grundad på erkännande eller annan bevisning om sådant lägersmål. Med bibehållande av grunderna för 1917 års lagstiftning kan således hos oss ej samma väg beträdas som i Finland genom lagen den 27 juli 1922. Särskilda rättsverkningar kunna hos oss knytas allenast till en av fadern — jämte erkännandet av faderskapet — given dispositiv förklaring. En dispositiv förklaring, grundande rätt till del i faderns kvarlåtenskap, kan visserligen givas genom testamente. Men ett testamente kan återkallas. Och beredningen anser det vara av vikt, att möjlighet föreligger för fadern till ett barn utom äktenskap, särskilt i samband med barnets födelse, då i regel hans känsla av de förpliktelser, som med hänsyn till omständigheterna åvila honom i förhållande till barnet, är mera levande, att avgiva en förklaring i förevarande hänseende, som ej kan av honom ryggas, om denna känsla i en framtid skulle göra sig gällande med mindre styrka. Beredningen föreslår därför, att fader till barn utom äktenskap skall äga i den form, som är föreskriven i fråga om erkännande av faderskapet till barnet, avgiva förklaring, att barnet skall njuta samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd. Då sådan förklaring avgivits, bör — liksom mellan fader och trolovningsbarn — ömsesidig arvsrätt föreligga mellan barnet och fadern. Däremot synes av skäl, som nedan under 2 § närmare utvecklas, arvsrätt ej böra äga rum mellan barnet och dess fädernefränder. En sådan förklaring, varom ovan förmälts, kan med rättslig verkan avgivas allenast av fader till barn utom äktenskap, d. v. s. först sedan faderskapet till barnet blivit behörigen fastställt. Sker fastställelsen av faderskapet genom erkännande, erfordras enligt 20 § av lagen om barn utom äktenskap, att erkännandet vitsordas av modern. Är hon död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande godkännas av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt. Vid nämnda förhållande har beredningen — utan avseende vare sig därå, att moderns rätt till arv efter barnet röner inverkan av en sådan förklaring, som här avses, eller därå, att faderns rätt till arv efter barnet kan medföra fara för att egendom genom barnet ledes över från modern eller hennes släkt till fadern — ansett, att sedan faderskapet till barnet blivit behörigen fastställt, moderns samtycke till ifrågavarande förklaring ej bör vara erforderligt. Vill fadern till ett barn utom äktenskap avgiva sådan förklaring, sedan barnet nått myndighetsåldern, synes dock barnets samtycke böra erfordras. I sådant fall kan frågan om faderns rätt till arv efter barnet — med större skill än eljest — antagas hava inverkat på hans beslut. Denna fråga kan dessutom dåmera antagas vara av större betydelse för barnet. Konstituerandet av en ömsesidig arvsrätt bör därför ej få ske mot det vuxna barnets bestridande. Om fadern till ett barn utom äktenskap är gift, bör enligt beredningens mening ej hustruns samtycke erfordras till en sådan förklaring, varom nu är fråga. Naturligen kommer fadern till ett barn utom äktenskap, sedan han

232 Lag om arc, B kap. 1 §.

ingått äktenskap med en annan kvinna än barnets moder, ytterst sällan att avgiva en dylik förklaring och ännu mera sällan lärer en dylik förklaringkomma att avgivas i fråga om ett barn, som födes under faderns äktenskap med en annan kvinna. Men anser sig fadern böra tillerkänna barnet arvsrätt efter sig, bör hans hustru ej kunna förbjuda honom att avgiva en sådan förklaring, då det i regel får antagas, att han anser sig därmed fullgöra en plikt mot barnet. När fadern är gift, kan även med den förmögenhetsordning, som enligt nya giftermålsbalken råder mellan makar, fara uppkomma, att egendom, som införts av hustrun och däri mannen åtnjuter giftorätt, genom honom överföres till hans barn utom äktenskap. Särskilt stötande skulle detta naturligen te sig, om mannen under äktenskapet i konkubinat med annan kvinna erhåller barn, som tillerkännes arvsrätt efter honom. I dylika och liknande - - för visso sällsynta — fall kan hustrun genom att i samband med äktenskapsskillnad påkalla tillämpning av de i giftermålsbalken givna skadeståndsregler i allmänhet vinna en delning, varigenom den av henne införda egendomen bevaras för henne och hennes barn eller andra släktingar. 1 Ett upptagande av regler motsvarande dem, som i samband med 1915 års lagstiftning om barn utom äktenskap infördes i norsk rätt, har beredningen ej ansett erforderligt.2 Skulle av någon anledning hustrun ej önska äktenskapsskillnad, lära i regel omständigheterna vara sådana, att mannen, om hon sa yrkar, ser sig nödsakad att genom ett äktenskapsförord under äktenskapet tillgodose hennes intresse av att bliva bevarad vid av henne införd egendom. 1 §• rcsrätt efter I förevarande paragraf första punkten har upptagits stadgandet i 12 § första moder och stycket av lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap rörande arvsrätt der.^ för sådant barn efter moder och mödernefränder och deras rätt titl arv efter barnet. I andra punkten har uttryckligen uttalats, att arv frän moder och mödernefränder genom det utomäktenskapliga barnet ledes över å dess avkomlingar. Med avkomlingar menas liksom i 1 kap. efter arvlåtaren arvsberättigade avkomlingar. Är det utomäktenskapliga barnet dött, träda de i dess ställe, på sätt i 1 kap. är stadgat i fråga om arvinge av äktenskaplig börd. Härav följer ej blott, att om avkomlingarna äro fördelade å skilda grenar, var gren skall taga lika lott, utan ock att de äro av den i 1 kap. dragna arvsrättsgränsen uteslutna från arv, där arvinge av äktenskaplig börd ej skulle hava arvsrätt. Det utomäktenskapliga barnets avkomlingar äga således ej taga arv efter barnbarn till dess moder. Då ett barn utom äktenskap tager arv efter sin moder, är det i arvsavseende fullt likställt med ett barn i äktenskap. Barnet och, där det är dött, 1

Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken, del IV, s. 232. 2 Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken, del IV, s. 328, 596, 643, 665 och 667.

Lag om arv, B kap. 1 och 2 §§.

dess avkomlingar äro att anse såsom arvlåtarens bröstarvingar och äga rätt till laglott enligt 7 kap. 1 §. Även bestämmelserna i 6 kap. om förskott å arv äga tillämpning i avseende å sådan arvinge. 2 §. Enligt beredningens förslag äger barn utom äktenskap arvsrätt efter fader Arvsrätt efter allenast i de fall, då barnet är trolovningsbarn eller då fadern i'viss ordning-'?der förtro'

°

°

lovningsbarn

avgivit förklaring, att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som ochjämvälför barn av äktenskaplig börd. annat barn 1

°

utom

akten-

I 1 § fjärde stycket av lagen om barn utom äktenskap finnes stadgande om skåp på grund vad i nämnda lagn förstås med trolovningsbarn. Då det skulle medföra onödig aZ faderns °

°

förklaring.

belastning av lagtexten att även här giva en motsvarande bestämning av begreppet trolovningsbarn och den i berörda lagrum upptagna bestämningen synes kunna givas allmän tillämplighet, har beredningen föreslagit den jämkning i lagrummets lydelse, att orden »i denna lag» utgår. Då fadern till barn utom äktenskap i den ordning, varom i 3 § stadgas, avgivit förklaring, att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, äger arvsrätt rum, oavsett om vederbörlig- anteckning rörande förklaringen skett i kyrkoboken eller icke. Skulle det sedermera fastställas, att den, som avgivit sådan förklaring, ej var barnets fader, är förklaringen icke gällande. Förklaringen är naturligen ej heller gällande, om det visar sig, att den tillkommit exempelvis av tvång eller förledande. Särskild bestämmelse härom torde ej vara erforderlig. Såsom beredningen i sitt förut avgivna betänkande med förslag till lag om Ej arvsrätt barn utom äktenskap in. m. framhållit, stå trolovningsbarnen, vilka i regel ePbinder™* icke uppväxa hos fadern, liksom andra barn utom äktenskap vanligen främmande för faderns släkt. Med den uppfattning, som ligger till grund för ifrågavarande förslag, synes därför anledning ej föreligga att med ändring av vad härutinnan gäller tillerkänna trolovningsbarn arvsrätt efter fädernefränder. Ej heller bör förklaring, som avses i 3 §, medföra, att barnet erhåller rätt till arv efter faderns släkt. Det kan tänkas, att förklaringen ej blir bekant för faderns skyldeman, och rätt för sådant barn till arv efter dem skulle därför kunna medföra, att den släkting av äktenskaplig börd, som en arvlatare betraktat såsom sin närmaste arvinge, genom det utomäktenskapliga barnets närmare skyldskap komme att uteslutas från rätt till kvarlåtenskapen. Detta skulle ofta framstå såsom stötande med hänsyn till sannolikheten därav, att arvlåtaren, om han ägt kännedom om berörda förhållande, skulle hava upprättat testamente till ovanberörda släktings förmån. Överhuvud bör en dispositiv förklaring av sådan beskaffenhet som den förevarande ej medföra bindande verkan för andra än fadern själv och dem, som härleda sin rätt från honom. För trolovningsbarn och sådant barn, som på grund av faderns förklaring åtnjuter arvsrätt efter honom, äger därför enligt förevarande para-

234 Lag om arv, 3 kap. 2 och 3 §§.

graf första stycket sista punkten arvsrätt ej rum efter fädernefränder, och de äga ej heller arvsrätt efter sådant barn. Då barn utom äktenskap enligt förevarande paragraf må taga arv efter sin fader, är det i arvshänseende fullt likställt med ett barn av äktenskaplig börd. Det leder arvet över å sina avkomlingar, och äga därvid, på sätt vid föregående paragraf framhållits, bestämmelserna i 1 kap. motsvarande tillämpning. Barnet eller, där det är dött, dess avkomlingar äro att anse såsom arvlåtarens bröstarvingar och äga rätt till laglott enligt 7 kap. 1 §. Bestämmelserna i 6 kap. om förskott å arv äga jämväl tillämpning å sådan arvinge. Arvsrätt för Även fadern till barn, som avses i denna paragraf, äger arvsrätt såväl efter fadern. barnet som dess avkomlingar. Med avkomlingar menas liksom i 1 kap. allenast arvsberättigade avkomlingar, d. v. s. efter honom själv arvsberättigade avkomlingar till barnet, således ej ett trolovningsbarn till detta. Han äger taga arv efter barnet och dess nämnda avkomlingar »på sätt i 1 kap. är stadgat». Fadern äger således taga arv i den ordning, som där är fastställd i fråga om arvets gång, d. v. s. efter barnet, allenast om det ej efterlämnat avkomlingar, och efter ett barnbarn, allenast om ej avkomlingar eller dess föräldrar eller deras avkomlingar leva efter det. Vidare följer av hänvisningen till 1 kap., att i den mån arvsrätt enligt nämnda kapitel ej tillkommer ascendent, arvsrätt ej heller tillkommer fader till barn, som här avses, efter barnets avkomlingar, d. v. s. arvsrätt tillkommer honom ej efter ett barnbarnsbarn. Uppenbart är, att där efterlevande make men ej bröstarvinge finnes efter barn, som avses i denna paragraf, fadern ej har annan rätt till arv än som följer av 2 kap., d. v. s. sekundosuccessionsrätt. Arvsordnin- Bortses det från den rätt till arv, som enligt 2 kap. kan tillkomma eftergen efter barn, ^ ^ make, ärves barn, som avses i förevarande paragraf, i första hand som avses i

2 §.

'

'

•>

av sina bröstarvingar eller adoptivbarn eller deras avkomlingar, därefter av fader och moder. Är modern död, taga arvlåtarens syskon på mödernet eller deras avkomlingar hennes lott. Finnes ej sådant syskon eller dess avkomlingar, tillfaller hela kvarlåtenskapen fadern. Lever ej vid arvlåtarens död fadern men väl modern, tillfaller hela kvarlåtenskapen henne. Äro såväl fadern som modern döda, tillfaller hela kvarlåtenskapen arvlåtarens syskon på mödernet eller deras avkomlingar. Finnas ej syskon på mödernet eller deras avkomlingar, tillfaller kvarlåtenskapen morfader eller mormoder, morbroder eller moster i den ordning, varom stadgas i 1 kap. 3 § av förslaget. 3 §.

Fastställelse Förutom genom dom kan enligt 20 § av lagen om barn utom äktenskap av faderskap faderskap till sådant barn fastställas genom erkännande inför den präst, som ombarn^Sn^ kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tilläktenskap. kallat vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus. Erkännandet kan ock givas i sådant avtal rörande underhållsskvldighetens fullgörande,

Lag om arv, 3 kap. 3 §.

som jämlikt 9 § första stycket i nämnda lag slutits genom skriftlig, av två personer bevittnad handling och godkänts av vederbörande barnavårdsman eller barnavårdsnämnd. Enligt 20 § av lagen om barn utom äktenskap skall erkännandet av faderskapet, för att vara gällande, hava i enahanda ordning vitsordats av barnets moder eller, om hon är död eller sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt. I förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande hava bestämmelser intagits rörande anteckning i kyrkobok om faderskapet till barn utom äktenskap. Enligt reglerna till församlingsboken skall för minderårigt, icke konfirmerat barn, som ej är bokfört hos sina föräldrar eller är bokfört hos endera av dem, antecknas namn, yrke och hemvist, där det är känt, för föräldrarna eller den av dem, hos vilken barnet ej är bokfört. För barn utom äktenskap införes anteckning om fadern, därest genom lagstadga! erkännande eller lagakraftvunnen dom fastställts, att viss person är barnets fader. År sådant barn trolovningsbarn, skall jämväl detta antecknas. Även för fadern till barn utom äktenskap införes uppgift om faderskapet med angivande av barnets namn, födelseår och födelseort. I reglerna till födelse- och dopboken föreskrives, att såsom fader till barn utom äktenskap skall antecknas den, som enligt lagstadgat erkännande eller lagakraftvunnen dom fastställts vara barnets fader. Modern angives såsom trolovad, om barnet är trolovningsbarn. Då genom erkännande, som ej skett inför pastor i den församling, där barn utom äktenskap är kyrkobokfört, eller genom dom, som vunnit laga kraft, fastställts vem som är barnets fader eller att barnet är trolovningsbarn, skall, enligt § 4 i kungörelsen den 23 november 1917 angående föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå, barnavårdsmannen därom ofördröjligen göra anmälan hos pastor i förenämnda församling för vederbörlig anteckning i kyrkobok. Förklaring av fader till barn utom äktenskap, att barnet skall hava samma Förklaring av rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, skall för att b l i v * ^ ^ * ^ ^ gällande avgivas i samma ordning, som i 20 § av lagen om barn utom äk- 8kap, att bartenskap stadgas i fråga om erkännande av faderskap till sådant barn. Den, n.et. skall åt~, 1

e

°

'

njuta arvsratt

som vill giva sitt barn utom äktenskap rätt till arv, kan således avgiva för- efter honom klaring därom samtidigt som han erkänner faderskapet till barnet. Förkla- 8d8™J hffn b

°

l

ringen kan ock avgivas senare. Förklaringen är ej gällande, med mindre erkännandet av faderskapet vitsordats på sätt i 20 § av lagen om barn utom äktenskap är stadgat. Däremot har beredningen — på sätt framhållits i inledningen till detta kapitel — ansett särskilt godkännande av ifrågavarande förklaring erfordras, allenast såframt barnet uppnått myndig ålder. Sådant godkännande skall då givas av barnet. Är barnet ur stånd därtill på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, kan förklaring, varom här stadgas, ej medföra verkan. Fadern är i sådant fall hänvisad till upprättande av testamente. Detsamma gäller, om barnet är

av äktenskap-

ug hörd.

236 Lag om arv, 3 kap. 3 §.

dött och efterlämnat avkomlingar, som barnets fader vill tillerkänna del i sin kvarlåtenskap. Liksom erkännande av faderskap till barn utom äktenskap må göras redan före barnets födelse, har det ansetts böra tillåtas fadern att även därförinnan avgiva sådan förklaring, som här avses. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf andra punkten. Då förklaring, som här avses, avgivits inför den präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört, bör anteckning om förklaringen av honom göras i församlingsboken såväl för fadern som för barnet, om det ej är bokfört hos fadern. Anteckning om förklaringen bör jämväl ske i dopboken. I fall, då godkännande erfordras, bör anteckning om förklaringen ej göras, förrän godkännande ägt rum, och bör i sådant fall jämväl anteckning om godkännandet verkställas. I fråga om förklaring, som ej avgivits inför ovanberörde kyrkobokförare, bör det åligga barnavårdsmannen aft till denne ofördröj ligen göra anmälan för vederbörlig anteckning i kyrkoboken. Med anledning härav böra erforderliga tillägg göras såväl till förordningen angående kyrkoböckers förande som till kungörelsen angående föreskrifter om barnavårdsmannens verksamhet och tillsynen därå. Emellertid höidet, med hänsyn till möjligheten därav, att förklaring, som här avses, avgives, sedan barnavårdsmannaskapet för barnet upphört, jämväl åläggas landsfiskal och notarius publicus, att, då sådan förklaring inför honom avgives, därom göra anmälan hos den präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört. Skulle det visa sig, att den, som avgivit förklaring, som här avses, ej var barnets fader, är förklaringen ej gällande. Detta är jämväl förhållandet, om det fastställes, att förklaringen tillkommit exempelvis av tvång eller förledande. Att i sådant fall anteckning därom bör införas i kyrkoböckerna, synes utan särskild bestämmelse vara uppenbart.

Lag om arv, 4 kap. 1 och 2 §§.

4 KAP. Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn. Med hänsyn till en framtida sammanfattning av alla arvsrättsliga bestämmelser hava ur lagen den 14 juni 1917 om adoption utbrutits reglerna om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn. Dessa regler, som återfinnas i 14 och 17 §§ av nämnda lag, hava bibehållits i sak oförändrade, allenast med ett mindre tillägg till nuvarande 17 § eller 4 kap. 3 § i detta förslag. I anledning av bestämmelserna i 2 kap. av förslaget hava vidare i 5 § av detta kapitel upptagits regler om arvsrätt för adoptivbarns make och om sekundosuccession. Stadgandet i 6 § saknar också motsvarighet i gällande rätt. 1 §• Da det huvudsakliga ändamålet med adoptionen är att bereda den adopterade Adoptivbarns ett barns rättsställning till adoptanten, hava i detta kapitel främst upptagits arvsrätt efter bestämmelser om adoptivbarns arvsrätt efter adoptanten. Bestämmelserna äro likalydande med de i 14 § av lagen om adoption upptagna, allenast med en i andra stycket med anledning av förslagets språkbruk så till vida företagen jämkning, att ordet bröstarvinge utbytts mot avkomlingar. Bestämmelserna om adoptivbarns rätt till laglott äro upptagna i 7 kap. 7 §. 2 §. I 18 £ av lagen om adoption föreskrives, att i andra hänseenden än i 12, Adovtivbarnet 13 och 17 §§ samma lag sägs adoptionen ej skall hava någon verkan på ochdesssJcVlde©

o

i

J

&

m a n

a r v a

v a r .

adoptivbarnets och dess släktingars inbördes rättigheter och skyldigheter, andra enligt ranhQare ler Hänvisningen till 17 §, som tillades av riksdagen, avser allenast det av Q v\tedagen insatta första stycket av nämnda paragraf. Då nu de arvsrättsliga bestämmelserna i lagen om adoption överflyttats till förevarande förslag, däri 4 kap. 3 § svarar mot första stycket i 17 § av gällande lag, har innebörden av ovan omförmälda 18 §, såvitt arvsrätten rörer, ansetts böra återgivas i detta kapitel. I 2 § har därför upptagits ett stadgande av innehåll, att utan hinder av adoptionen adoptivbarnet och dess skyldeman äga rätt till arv efter varandra. Till följd härav har det blivit erforderligt att företaga en jämkning i 18 § av lagen om adoption, och får beredningen hänvisa till ett av beredningen samtidigt avgivet förslag till lag om ändrad lydelse av sistnämnda lagrum. Från berörda regel i 4 kap. 2 §, såvitt den avser skyldemäns rätt till arv efter adoptivbarnet, utgör stadgandet i 3 § ett undantag. Några andra av adoptionen föranledda modifikationer i arvsrättsligt hänseende angivas i 4 och 5 §§.

238 Lag om arv, 4 kap. 3 §.

3 §• Adoptant eller Detta stadgande motsvarar första stycket av 17 § i gällande lag. StadganlingarTtesluta^ ^r e t t i m d a n t a S f r a n regeln i 2 §, att adoptionen ej har någon inverkan i viss om/att- i arvsrättsligt hänseende på förhållandet mellan adoptivbarnet och dess skyldeS f e f s 3 X - m i i n ' ^ e s e n a r e f å nämligen i det fall, som behandlas i paragrafen, stå tillmön /rånarv. baka för adoptanten, hans make och avkomlingar. Bestämmelserna i berörda första stycke i 17 § insattes av riksdagen i anledning av väckt motion. 1 I motionen hemställdes, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i det framlagda kungl. förslaget till lag om adoption, »att däri stadgas, att ur dödsbo efter den, som i egenskap av adoptivbarn tagit arv eller i testamente efter adoptant bekommit egendom och som själv ej efterlämnat bröstarvinge, skall, sedan den dödes gäld är betald, men innan arv efter honom tages, till adoptantens bröstarvingar och, där makar gemensamt adopterat, till den efterlevande av dem i vederlag utgå egendom till värde motsvarande vad den avlidne i arv eller testamente efter adoptanten bekommit». Till stöd för denna hemställan anförde motionären bland annat: »Det vanligaste fallet av adoption torde bliva det, att barnlösa makar gemensamt adoptera ett spätt fosterbarn. Dör nu efter skedd adoption ena maken, tager adoptivbarnet arv; dör kanske snart därpå adoptivbarnet, går detta arv, hälften av de adopterande makarnas bo, till barnets släkt, kanske till ganska avlägsen släkting. En sådan sakernas utveckling kan adoptanten ej ens genom testamente förebygga annat än delvis. Laglottsrätten lägger hinder härför. Har — för att taga ett praktiskt viktigt exempel — den avlidne maken i testamente förordnat, att den efterlevande skall sitta i orubbat bo, kan detta bliva omintetgjort. På helt andra förutsättningar är onekligen de naturliga egna barnens arvs- och laglottsrätt uppbyggd. — Det inträffar vidare som bekant ej sällan, att makar, som upptagit fosterbarn, sedermera fä ett eller flera egna barn. Även för detta fall framstår det som en till adoption föga uppmuntrande utsikt, att en del av boet skall frångå en del av familjens kvarlevande medlemmar och tillfalla helt utomstående med rätt för dessa att påkalla skifte.» Lagutskottet yttrade: »Utskottet är med motionären ense därom, att en ändring av förslaget i det syfte, som i motionen angives, bör komma till stånd. Därigenom torde de olägenheter, som, på sätt i motionen påvisats, äro förenade med förslagets bestämmelser i arvsrättsligt hänseende, bliva avhjälpta. Det av motionären använda uttrycket 'vederlag' synes dock passa mindre väl för det fall, varom här är fråga. Därav skulle också, bland annat, följa, att adoptivbarnet icke ägde att genom testamente förfoga över vad barnet erhållit i arv eller testamente efter adoptanten. En sådan befogenhet synes dock böra tillkomma adoptivbarnet och är av särskild betydelse för det fall, att barnet ingått äktenskap och efterlämnar make. Det har synts utskottet lämpligen böra föreskrivas, .att, där barnet är adopterat av makar och en av dem lever 1

Motionen i F. K. 1917 nr 95 av herr Alexanderson.

Lag om arv, 4 kap. 3 §.

efter, denne samt eljest adoptantens bröstarvingar skola äga företrädesrätt att ärva barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit efter adoptanten.» En motsvarighet till stadgandet i första stycket av 17 i? i lagen om adop- Främmande ratt tion har i allmänhet icke upptagits i modern rätt, då ett dylikt stadgande ansetts obehövligt och dessutom är ägnat att inveckla arvsordningen genom nödvändigheten att tillämpa olika successionsregler för två olika arvsmassor. Detta skulle också, har man menat, stå i strid med den eljest numera överallt härskande uppfattningen, att det icke bör göras någon »åtskillnad från vad stam egendomen är kommen». Emellertid har ett dylikt stadgande sedan gammalt funnits i fransk rätt, nämligen i art. 351 och 352 av Gode civil. Den gällande franska rätten känner under namn av »le droit de retour legal» dels en befogenhet för adoptanten att ur den adopterades kvarlåtenskap åter. bekomma gåva, om den adopterade avlidit utan att efterlämna descendenter, dels ock en befogenhet för adoptantens descendenter att under nämnda förutsättning utöva en dylik rätt till sådana föremål, som den adopterade från adoptanten mottagit såsom gåva eller i arv eller testamente. Den rättsliga karaktären av le retour legal» är något osäker, då den kan betraktas an. tingen som en hemfallsrätt, d. v. s. en av lagen föreskriven återgång av förvärvet (singularsuccession), eller ock såsom en verklig arvsrätt (universalsuccession). Den senare uppfattningen, som rådde i le droit coutumier, har antagits i Gode civil, medan den förra var rådande i likartade fall enligt romersk rätt ävensom i le droit écrit. Bestämmelsen om »le droit de retour» förekommer nämligen i äldre och nyare fransk rätt, icke blott vid adoption utan jämväl enligt art. 747 vid varje gåva från ascendent till descendent såsom vid hemgift och anticiperat arvskifte (partage d'ascendent) samt enligt art. 766 vid arv, testamente eller gåva från fader eller moder till erkänt barn utom äktenskap. I detta sammanhang behandlas endast bestämmelserna i vad de avse adoption. Allenast tillvaron av egna descendenter, ej av adoptivbarn till den adopterade, hindrar utövningen av den särskilda successionsrätten. Adoptanten- är befogad att, såvitt gåva angår, succedera icke blott i den adopterades kvarlåtenskap utan även i kvarlåtenskapen efter den sist avlidne av den adopterades avkomlingar (art. 352). Sistnämnda rätt tillkommer icke adoptantens descendenter. Den särskilda arvsrätten avser såväl fast som lös egendom. Vad särskilt beträffar gåva, anses därunder vara att hänföra även sådan gåva, som skett under täckmantel av ett oneröst avtal. Den särskilda arvsrätten bryter den vanliga successionens enhet och är underkastad regler, som avvika från allmänna arvsrättsliga bestämmelser. Meningen är att förbehålla åt adoptanten och dennes avkomlingar den egendom, som härstammar från adoptanten. Enligt lagen går den särskilda arvsrätten ut av kvarlåtenskapen före annat arv. Den anses grunda universalsuccession och medför skyldighet för den arvsberättigade att bidraga till betalning av den adopterades gäld i förhållande till det särskilda arvets belopp. Enligt orda-

240 Lag om arc, 4 kap. 3 §.

lagen i art. 351 omfattar den blott saker, som finnas i behäll in natura. Med hänsyn till innehållet i art. 747 och 766 anses jämväl köpeskillingsfordran vara föremål för den särskilda arvsrätten till förmån för adoptanten och hans avkomlingar. Huruvida och i vad män denna arvsrätt innefattar jämväl annat vederlag, är särdeles omtvistat. Den adopterade äger förfoga över egendom, som han bekommit från adoptanten, icke blott mot vederlag utan även genom gåva och testamente. Överskottet av den adopterades förmögenhet tillfaller hans naturliga skyldeman enligt den vanliga arvsordningen (art. 351 st. 2). Jämförelse Den svenska lagens bestämmelser äro i huvudsak tämligen likartade mellan den berörda franska. Men den svenska lagstiftaren har utformat d d svenska och

°

den franska den särskilda successionen såsom en arvsrätt till visst värde av kvarlatenr( tte ' anden'd s k a P e i ) - Den särskilda successionen är enligt svensk rätt icke bunden vid de från adoptanten erhållna föremålen eller ett individualiserat vederlag för dessa. På grund härav uppstår ej såsom i fransk rätt tvekan, i vilken omfattning surrogat äro föremål för den särskilda successionen. Nämnda rätt att taga arv till visst värde i adoptivbarnets kvarlåtenskap har ej karaktären av en fordran på boet utan är en verklig arvsrätt, som utgår före adoptivbarnets skyldemäns arv. Den kan göras gällande i kvarlåtenskapen, först sedan den dödes gäld blivit betald. Den särskilda arvsrätten äger allenast rum, såframt adoptivbarnet avlidit utan att efterlämna bröstarvinge, men kan icke, såsom enligt fransk rätt ifråga om gåva till adoptivbarn, utövas såsom en rätt till kvarlåtenskapen även efter adoptivbarnets avkomlingar. Urarvagörelse fordras under vanliga villkor för att adoptanten, hans make eller avkomlingar skola undgå ansvarighet för adoptivbarnets gäld. Detsamma gäller om dem, som eljest äro arvsberättigade skyldeman efter adoptivbarnet. Utan hinder av den särskilda successionen för adoptant eller hans avkomlingar äger adoptivbarnet förfoga över kvarlåtenskapen genom testamente. Beredningens Med fullföljande av den tanke, som ligger till grund för stadgandet i beyttrande.• r ö r ( j a första stycke av 17 § i lagen om adoption, föreslår nu beredningen, arvsrätten en- att den grundsats, som där kommit till uttryck, må äga tillämpning, jämväl hgt 3 § bor ^ a t | 0 ptivbarnet av adoptanten erhållit egendom såsom gåva. De fall, i (l V i) C tfCl' tit V Q. I

gåva från vilka adoptanten exempelvis insatt penningbelopp på en sparbanksbok för ad "Srtcrr optivbarnets räkning, torde ej vara sällsynta. På sätt beredningen vid 2 kap. 3 § i förslaget anmärkt, kan gåva föreligga även i sådana fall, då vederlag gives men dettas värde understiger värdet av den överlåtna egendomen. Detta kan särskilt tänkas förekomma vid överlåtelse av fastighet från adoptanten till adoptivbarnet. Frågan, huruvida gåva i dylikt fall får anses föreligga, måste lämnas åt rättsskipningen att avgöra efter rättsärendets syfte och omständigheterna i övrigt i det särskilda fallet. Finnes därvid visst rättsärende vara att anse såsom gåva, bör otvivelaktigt förevarande stadgande äga tilllämpning. Meningen är, att i fråga om egendom, som utan vederlag kommit från adoptantens förmögenhet, skall, om adoptivbarnet ej efterlämnat bröstarvinge, den särskilda successionsrätt äga rum, som i stadgandet omförmäles.

Lag om arv, 4 kap. 3 §.

241 Då med adoptivbarns bröstarvinge i förevarande hänseende torde böra likställas hans adoptivbarn och dess avkomlingar, har med hänsyn trll förslagets språkbruk detta utsatts i lagtexten. Däremot har den privilegierade arvsrätten enligt denna paragraf ej ansetts böra givas en sådan utsträckning, att den får åtnjutas ej blott av avkomlingar utan även av andra adoptivbarn till adoptanten. Ovan omförmälda av riksdagen insatta stadgande i första stycket av 17 § Den särskilda i lagen om adoption innebär en avvikelse från vad hos oss eljest, gäller [arvsratten enfråga om arvsordningen inom andra parentelen. Därest barnet är adopterat beträffande av makar och en av dem lever vid adoptivbarnets död, tillkommer sålunda, alvsordningen ••

,

från vanliga

aven tor det fall att adoptants avkomlingar finnas, den särskilda arvsrätten regler.' i sin helhet den efterlevande adoptanten. Adoptivsyskon äga följaktligen icke i överensstämmelse med den regel, som gives i 3 kap. 2 § ärvdabalken och upptagits i 1 kap. 2 § av förslaget, jämte den överlevande av adoptivföräldrarna taga ifrågavarande arv efter adoptivbarnet. Det kunde måhända ifrågasättas, om tillräcklig anledning får anses föreligga att i fråga om denna arvsrätt avvika från den vanliga ordningen för arvets gång inom andra parentelen. Då den särskilda arvsrätten begränsats till att omfatta allenast egendom, som härstammar från adoptanten, har beredningen emellertid ej ansett skäl föreligga att frångå den grundsats, som i 17 § första stycket kommit till uttryck. Med hänsyn till det ovan anförda bliva reglerna för den särskilda arvs- Den särskilda rätten enligt förevarande paragraf, då adoptivbarnet ej ingått äktenskap, föl- ^ ^ f t e n «Jjande. För det fall, att adoptivbarn på grund av arv eller t e s t a m e n t e er- adoptivbarnet hållit egendom efter adoptant, gäller: A) När barnet är adopterat av allenastQin9dttäktenen person, tillkommer den särskilda arvsrätten dennes arvsberättigade avkomlingar. Finnas ej sådana, äger arvsrätten ej rum. B) När barnet är adop. terat av makar, tillkommer den särskilda arvsrätten, om en av dem lever vid adoptivbarnets död, den efterlevande adoptanten och eljest båda adoptanternas avkomlingar. I överensstämmelse med gällande rätt går således den efterlevande av adoptanterna före adoptivsyskonen. Börande arvets fördelning mellan de senare torde enligt grunderna för ifrågavarande paragraf och 1 kap. 2 § av förslaget samtliga adoptivsyskon böra anses äga samma rätt utan hänsyn därtill, om de äro adoptanternas gemensamma barn eller icke. I avlidet adoptivsyskons ställe träda dess avkomlingar. — För det fall, att adoptivbarn erhållit egendom genom gåva av adoptant gäller: A) När barnet är adopterat av allenast en person, tillkommer rätten att taga arv efter adoptivbarnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som motsvarar värdet av den givna egendomen, i första hand adoptanten och, om han är död, hans arvsberättigade avkomlingar. B) Har barnet adopterats av makar, tillkommer, om båda makarna leva, den särskilda arvsrätten den av dem, som till adoptivbarnet givit egendom av sitt giftorättsgods eller sin enskilda egendom. Ägde äldre giftermålsbalken tillämpning i avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och var gåvan given av samfälld egendom, får arvet anses till1 6—241969

242 Lag om arv, 4 kap. 3 §.

komma båda makarna till hälften vardera. Då den ena av adoptanterna är död, tillkommer den särskilda arvsrätten, i likhet med vad ovan i fråga om ärvd eller genom testamente erhållen egendom utvecklats, den efterlevande adoptanten. Äro båda adoptanterna döda, tillkommer arvsrätten deras avkomlingar. Då i den följande framställningen talas om adoptant eller adoptants avkomlingar tillkommande rätt, skall i fråga om den inbördes företrädesrätten dem emellan de här ovan upptagna regler äga tillämpning. Den rätt, som enligt vad ovan sagts tillkommer adoptant, adoptants make eller avkomlingar, innebär en rätt till arv med företräde ej endast framför adoptivbarnets arvsberättigade skyldeman utan även, där sådana ej finnas, framför allmänna arvsfonden. Den särskilda Den rätt, som i 17 § första stycket av lagen om adoption tillerkänts adoparysrätten en- | a n t e l l e r a ( j o p tants avkomlingar, är en rätt att ur den behållna kvarlåtenhgt 3 if, da

.

•

,

-•

i

• i

a

i

is.

adoptivbarnet skapen efter adoptivbarnet taga arv intill ett visst varde, i den man kvarlateningdtt akten- s k a p e n i a m n a r tillgång därtill. Har adoptivbarnet ingått äktenskap, medför denna rätt ej hinder för adoptivbarnets make att åtnjuta giftorätt i den egendom, som på grund av arv eller testamente tillfallit adoptivbarnet efter adoptant. Före lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt, innebar således lagrummet, att innan adoptant eller adoptants avkomlingar ägde taga arv, bodelning skulle ske i vanlig ordning, därvid i delningen ingick jämväl ovannämnda egendom. Levde efter adoptivbarn make men ej bröstarvingar, ägde således adoptant eller adoptants avkomlingar göra sin rätt till arv gällande allenast i den egendom, som tilldelades adoptivbarnets lott. Härav kunde bliva en följd, att ehuru den från adoptant på grund av arv eller testamente erhållna egendom fanns i behåll, endast hälften återgick till adoptant eller adoptants avkomlingar. Då den arvsrätt, som tillerkänts adoptant eller adoptants avkomlingar, ej var av laglotts natur, ägde de ej någon rätt i boet efter adoptivbarnet, om denne upprättat testamente exempelvis till förmån för efterlevande make. Den arvsrätt, som enligt 17 § första stycket i lagen om adoption tillkommer adoptant eller adoptants avkomlingar, äger företräde allenast framför den rätt till arv, som tillkommer adoptivbarnets arvsberättigade släktingar. Däremot äger den ej företräde framför den arvsrätt, som genom lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes efterlevande make. Av en sammanställning av bestämmelserna i nämnda lag med stadgandet i 17 § första stycket av lagen om adoption framgår, att när adoptivbarnet jämte make efterlämnat fader, moder, syskon eller dess avkomling, arvsrätt enligt nämnda stadgande tillkommer adoptant eller adoptants avkomlingar allenast i den mån de å adoptivbarnets arvsberättigade make icke belöpande arvslotter lämna tillgång därtill. Om adoptivbarnet efterlämnar allenast fjärmare släktingar och på sådan grund arvsrätt till hela kvarlåtenskapen tillkommer efterlevande maken, äger arvsrätt ej rum för adoptant eller adoptants avkomlingar.

Lag om arc, 4 kap. 3 och 4 §§.

243 Då beredningen ej ansett skäl föreligga att så stärka adoptants eller adoptants avkomlingars särskilda successionsrätt, att densamma tillerkännes företräde framför adoptivbarnets makes giftorättsanspråk och rätt till arv, har annan ändring i de i förevarande hänseende gällande grundsatser ej föreslagits, än som är en följd av de ändrade bestämmelser om efterlevande makes arvsrätt, som meddelats i 2 kap. Till denna fråga återkommer beredningen vid 5 § i detta kapitel, i vilken paragraf bestämmelser upptagas, avseende det fall, att adoptivbarnet efterlämnat make, som pä grund av arvsrätt enligt 2 kap. vid adoptivbarnets död tagit kvarlåtenskapen efter detta. Då adoptivbarnet vid sin död efterlämnar make men ej bröstarvingar, kan med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om arvsrätt för make det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om arvsrätt för adoptant eller adoptants avkomlingar komma till tillämpning vid adoptivbarnets död, allenast såframt adoptivbarnet genom testamente uteslutit efterlevande maken från arv samt tillika uraktlåtit, att genom testamente förfoga över hela sin kvarlåtenskap. I dylik — förvisso ytterst sällsynt — händelse äger adoptant eller adoptants avkomlingar, sedan bodelning skett, i vilken ingått jämväl från adoptant erhållen egendom, tillgodonjuta sin rätt till arv enligt denna paragraf i de arvslotter, som skulle tillkomma adoptivbarnets skyldeman. Praktisk betydelse erhåller ifrågavarande stadgande i de fall, då adoptivbarnet överlevt sin make och själv pa grund av arvsrätt efter maken enligt 2 kap. 1 § i förslaget tillträtt hans kvarlåtenskap. I sådant fall föreligger vid adoptivbarnets död rätt för adoptant eller adoptants avkomlingar att ur kvarlåtenskapen utbekomma sitt arv allenast före adoptivbarnets, ej före den först avlidne makens arvsberättigade skyldeman. Adoptant eller adoptants avkomlingar äga således tillgodonjuta sin arvsrätt blott i vad av boet vid adoptivbarnets död belöper å dess arvingar. Endast denna del av boet är från successionsrättslig synpunkt att betrakta såsom adoptivbarnets kvarlåtenskap i egentlig mening. I övrigt har i denna paragraf ej vidtagits någon ändring i de regler, som, enligt vad ovan utvecklats, förut gällt i fråga om förevarande särskilda arvsrätt. Ett par mindre jämkningar, delvis föranledda av förslagets språkbruk, hava gjorts i bestämmelsens avfattning. Anmärkas må dessutom, att i 6 § givits en föreskrift angående värdets beräknande, då adoptant eller hans avkomlingar äga taga arv i adoptivbarnets kvarlåtenskap, varjämte möjlighet öppnats för adoptant eller hans avkomlingar att vid delningen bekomma individualiserad egendom. 4 §. Enligt andra stycket av 17 § i lagen om adoption tager adoptanten med Dä arvsberätuteslutande av kronan arvet efter adoptivbarnet, då arvsberättigad släkting h g a d e ^ylde. „

r

o

o man

(j

fanas

ej tinnes etter denne. Var barnet adopterat av makar, njuta de enligt samma efter adoptivstadgande hälften var. Är en av dem död, tager den andre hela arvet. Arvs- oa'l'net> ta9er (MlOptWHlCH

rätt för adoptants avkomlingar förekommer sålunda icke enligt nämnda stad-

arvet.

244 Lag om arv, 4 kap. 4 och 5 §§.

gande i 17 §. I det år 1917 för riksdagen framlagda förslaget hade adoptantens avkomlingar icke i något fall tillerkänts arvsrätt efter adoptivbarnet. Såsom ovan under 3 § anmärkts, ansåg riksdagen, att i fråga om egendom, som där avses, arvsrätt skäligen borde tillkomma adoptivsyskonen. Beträffande övrig egendom gjordes däremot icke till förmån för adoptivsyskonen något avsteg från grundsatsen, att arvsrätt ej tillkommer adoptants släkt efter adoptivbarnet. Enligt lagberedningens mening synes anledning ej föreligga att nu frångå den ståndpunkt, som av statsmakterna sålunda år 1917 intagits. En bestämmelse i sak motsvarande 17 § 2 stycket i lagen om adoption har därför upptagits i denna paragraf. Som emellertid den i detta kapitel 3 § avsedda arvsrätt, i motsats mot arvsrätten enligt 4 §, dels tillkommer ej blott adoptant utan även adoptants avkomlingar, dels enligt 5 § 2 punkten i detta kapitel skall, då make till adoptivbarn tager arv efter detta, bevaras såsom en sekundosuccessionsrätt, är det uppenbart, att stadgandet i 3 § måste äga tillämpning, såvitt angår däri avsedda del av adoptivbarnets kvarlåtenskap, även för det fall, att arvsberättigade skyldeman till adoptivbarnet saknas. Med anledning härav har stadgandet i 4 § erhållit den avfattning, att om efter adoptivbarn ej arvsberättigad skyldeman finnes, adoptanten skall utöver det arv, som enligt 3 § må tillkomma honom, jämväl taga den del av kvarlåtenskapen, som eljest skolat tillfalla adoptivbarnets skyldeman. Även i övrigt hava ett par smärre jämkningar vidtagits i bestämmelsens avfattning. 5 §. Efterlevande Vid 3 § har framhållits, att den rätt till arv, som enligt 17 § första stycket make äger [ i a g e n om adoption tillerkänts adoptant eller adoptants avkomlingar, äger \?taVTin<ter företräde allenast framför den arvsrätt, som tillkommer adoptivbarnets skyldeav 3 och 4 §§. m a n . Däremot äger den ej företräde framför den arvsrätt, som enligt lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt tillkommer efterlevande make. Då vid upptagandet i 3 § av bestämmelserna i 17 § första stycket av lagen om adoption bibehållits den där stadgade särskilda successionsrättens arvsrättsliga karaktär och således adoptivbarnet utan hinder av nämnda rätt äger genom testamente förfoga över sin kvarlåtenskap, står det i full överensstämmelse med grunderna för nämnda bestämmelser och för 2 kap., att företräde fortfarande tillkommer makes rätt till arv framför den särskilda arvsrätten enligt 3 §. Vad angår den arvsrätt, som enligt 4 § tillkommer adoptant, när arvsberättigad skyldeman till adoptivbarnet ej finnes, måste uppenbarligen, då efterlevande makes rätt till arv äger företräde framför den rätt till arv, som tillkommer andra adoptivbarnets skyldeman än avkomlingar, efterlevande make äga företräde till arv, när inga skyldeman finnas till adoptivbarnet och adoptant av sådan grund skulle äga taga arv enligt 4 §. Med hänsyn till uppställningen av stadgandena i förevarande kapitel har det ansetts lämpligt att i förevarande paragraf första punkten uttryckligen uttala, att om adoptivbarn

Lag om arv, 4 kap. 5 §.

efterlämnar make, denne äger utan hinder av bestämmelserna i 3 och 4 §§ rätt till arv efter vad i 2 kap. sägs. Då efterlevande make med åsidosättande av den arvsrätt, som eljest skolat Rätt till setillkomma arvlåtarens fader eller moder eller deras avkomlingar, tillagts rätt kundosuccesö

'

&

swn for adop-

till arv enligt bestämmelserna i 2 kap. 1 § av föreliggande förslag, har dock tatantts och av}c adoprätt tillerkänts arvlåtarens nämnda skyldeman att vid efterlevande makens ?. °"1' J . lingar, då o

död i närmare angiven ordning såsom arv efter den först avlidne taga den arvsrätt skolat del av boet, som får anses utgöra kvarlåtenskap efter honom. M o t s v a r a n d e ^ ? ^ " / " " rätt har beredningen ansett böra tillkomma adoptant och adoptants avkomlingar, då efterlevande make tagit arv med åsidosättande av den dem enligt 3 § tillkommande särskilda arvsrätt. Denna arvsrätt måste anses äga minst samma styrka som den arvsrätt, vilken på grund av naturlig skyldskap tillkommer arvlåtares skyldeman av andra parentelen. En sekundosuccessionsrätt för adoptant eller adoptants avkomlingar, grundad i den arvsrätt, varom stadgas i 3 §, bör därför tillkomma adoptant eller adoptants avkomlingar utan hänsyn därtill, om adoptivbarnet äger arvsberättigade skyldeman eller icke. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf andra punkten. Såsom förut vid 3 § framhållits, äger adoptant eller adoptants avkomlingar, när adoptivbarnet ingått äktenskap, göra sin rätt till arv enligt nämnda paragraf gällande blott i den egendom, som vid bodelning tillägges adoptivbarnets lott. Allenast nämnda egendom — jämte den enskilda egendom, som kan hava tillhört adoptivbarnet — utgör dess kvarlåtenskap. När efterlevande make med åsidosättande av den adoptant eller adoptants avkomlingar enligt 3 § tillkommande rätt till arv efter adoptivbarnet tagit arv efter detta och fråga vid efterlevande makens frånfälle uppstår om utövande av den dem då jämlikt andra punkten i förevarande paragraf tillkommande sekundosuccessionsrätt, kan denna, med hänsyn till grunderna för den i 2 kap. föreskrivna delning av boet mellan båda makarnas arvingar, allenast avse den först avlidne makens —- adoptivbarnets — kvarlåtenskap, d. v. s. den del av boet, som belöper å dennes arvingar. Delning av boet skall således först äga rum enligt bestämmelserna i 2 kap. Sedan delning skett, äger adoptant eller adoptants avkomlingar tillgodonjuta sin rätt till arv enligt 3 § ur den egendom, som tillagts den först avlidne makens arvingar, så långt den lämnar tillgång därtill. Uppkommer ett överskott, tillfaller det adoptivbarnets skyldeman, om sådana finnas av andra parentelen, eljest efterlevande makens arvingar. Naturligen kan förmögenhetsläget i boet medföra, att i själva verket av den egendom, som tillfallit adoptivbarnet från adoptant, endast hälften återgår till adoptant eller adoptants avkomlingar, medan andra hälften tillfaller efterlevande makens arvingar. Detta är emellertid en följd därav, att giftorätt av adoptivbarnets make åtnjutits i nämnda egendom, och lärer, där det inträffar, förvisso ej te sig annorlunda, än när den egendom, som eljest delas vid efterlevande makes död mellan arvingarna å ömse sidor, ursprungligen tillfallit den först avlidne från hans naturliga föräldrar.

246 Lag om arv, 4 kap. 5 och 6 §§.

Att efterlevande make ej må genom testamente göra intrång i den adoptant eller adoptants avkomlingar tillkommande rätt följer av det föreslagna tilllägget till 17 kap. 6 § ärvdabalken. Bestämmel- I det fall, att sekundosuccessionsrätt tillkommer adoptant eller adoptants serna i 3 kap. av k 0 mliDgar enligt förevarande paragraf andra punkten, skall i fråga om eftersvarande till- levande maken och adoptant eller adoptants avkomlingar i tillämpliga delar lämpmng. g a i j a y a ( j j 2 kap. är stadgat om efterlevande make och de arvingar efter den först avlidne, som där avses. Beredningen vill i detta sammanhang endast påpeka, att den talerätt i fråga om avskiljande av egendom, som i 2 kap. 5 § tillerkänts skyldeman, i nu förevarande fall tillkommer jämväl adoptant och adoptants avkomling, och skall, om ansökan göres av sådan arvinge efter den först avlidne, avskiljandet icke dess mindre med tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. omfatta den del av boet, som belöper å samtliga arvingar efter denne. Vid efterlevande makens död äger sedan adoptant eller adoptants avkomlingar uttaga sitt arv ur den avskilda egendomen. Då den arvsrätt efter adoptivbarn, som enligt 4 § tillkommer adoptant, ej medför sekundosuccessionsrätt i efterlevande makens bo, är, när fall ej föreligger, som i 3 § avses, efterlevande makes arvsrätt efter adoptivbarn ej underkastad några inskränkningar i förhållande till adoptant och adoptants avkomlingar. Däremot kan sekundosuccessionsrätt enligt 2 kap. föreligga för adoptivbarnets skyldeman av andra parentelen. 6 §. ' Beräkningen Den rätt, som i 17 § första stycket av lagen om adoption medgivits adopav det värde, t a n t o c h adoptants avkomlingar att, då adoptivbarn på grund av arv eller adoptant eller testamente erhållit egendom efter adoptant och barnet dor utan att etterlamna adoptants ^'bröstarvinge, taga arv efter barnet, innebär ej en rätt att återbekomma den komlingar. ° ' ° .... t iegendom, som adoptivbarnet erhållit frän adoptanten, utan en ratt att tore adoptivbarnets arvsberättigade skyldeman taga arv efter barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar denna egendom. Den särskilda rätten har sålunda utformats såsom en rätt att erhålla visst värde ur kvarlåtenskapen och är, såsom vid 3 § framhållits, att betrakta som en verklig arvsrätt. Adoptantens make och avkomlingar äro följaktligen att anse såsom adoptivbarnets arvingar. Deras rätt kan, på sätt vid 3 § erinrats, göras gällande först efter borgenärers. För att undgå ansvar för boets gäld måste de, i likhet med andra arvingar, göra sig urarva. Och deras arvsrätt kan — vilket ock vid bestämmelsens utformning åsyftades — genom testamente av adoptivbarnet åsidosättas. Någon anledning att nu frångå den grundsats om förevarande rätts arvsrättsliga karaktär, som år 1917 antogs, synes enligt beredningens mening icke föreligga. På samma gång därigenom en tydlig och ändamålsenlig regel gives om dessa rättsägares ställning i dödsboet, undvikas med densamma de vid 3 § härovan framhållna svårigheter, som uppkomma

Lag om arv, 4 kap. 6 §.

vid en tillämpning av den i fransk rätt upptagna grundsatsen om rätt till den från adoptanten erhållna egendomens återbekommande. Även om den i 17 § första stycket av lagen om adoption upptagna regeln bör bibehållas, såvitt därigenom den adoptant eller adoptants avkomlingar tillkommande rätten bestämts till en rätt att av adoptivbarnets kvarlåtenskap såsom arv taga egendom till visst värde, synes dock en närmare utveckling av densamma i vissa hänseenden erforderlig. Av lagrummet framgår sålunda icke med tydlighet, om hänsyn skall tagas till egendomens värde vid tiden för förvärvet eller först vid adoptivbarnets död. Närmast synes stadgandets avfattning giva vid handen, att egendomens värde vid förvärvet skall läggas till grund för beräkningen av det värde, som får uttagas ur adoptivbarnets kvarlåtenskap. En sådan beräkningsgrund kan emellertid ofta leda till resultat, som stå*i strid med ifrågavarande regels syfte, nämligen att för adoptanten och hans familj bevara den förmögenhet, som kommit från adoptanten. Om egendomen stigit i värde, kanske med väsentligt belopp, kan sålunda den särskilda arvsrätten det oaktat åtnjutas allenast i en omfattning, som svarar mot egendomens värde vid förvärvet. Denna oegentlighet skulle framträda än starkare, sedan den särskilda arvsrätten enligt 3 § i detta kapitel utsträckts till att omfatta ej blott en rätt till så stor del av adoptivbarnets kvarlåtenskap, som motsvarar den andel barnet i arv eller testamente bekommit av kvarlåtenskapen efter adoptanten, utan även en dylik, rätt i fråga om individualiserad egendom, som adoptivbarnet erhållit i gåva av adoptanten. Och har egendomen undergått en. minskning i värde, som den måhända skulle hava undergått jämväl i adoptantens hand, medför ovannämnda beräkningsgrund, att adoptant eller adoptants avkomlingar kunna obehörigen riktas genom den dem tillerkända successionsrätten. Beredningen föreslår därför i första stycket första punkten av förevarande paragraf, att om vid adoptivbarns eller dess makes död adoptant eller adoptants avkomlingar äga rätt till del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 eller 5 § stadgas, skall, om den ifrågavarande egendomen finnes i behåll, beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller adoptants avkomlingar ske med hänsyn till det värde, egendomen då äger. Finnes egendomen ej i behåll, kan ej längre hänsyn tagas till det värde, egendomen hade vid tiden för arvfallet. I sådan händelse synes syftet med ifrågavarande regel bäst tillgodoses genom att såsom beräkningsgrund fastställa egendomens värde vid mottagandet, såframt ej vederlag för egendomen influtit till annat belopp. I dylikt fall påkallar skälig hänsyn till vardera sidan, att beräkningen sker efter vederlagets värde. Kan av adoptant eller adoptants avkomling visas, att vederlag influtit till högre belopp än egendomens värde vid mottagandet, bör den särskilda arvsrätten kunna göras gällande till vederlagets belopp. Omvänt gäller, att det står adoptivbarnets arvingar öppet att visa, att vederlaget uppgick till lägre belopp än egendomens värde vid mottagandet. En bestämmelse av angivet innehåll har upptagits i andra punkten av paragrafens första stycke.

248 Lag om arv, 4 kap. 6 § och 5 kap. 1 §.

Rättför adop- Även om den särskilda rätten enligt 3 eller 5 § av skäl, som ovan nämnts, tant eller hans e- a n s e t t s böra utbildas till en rätt att återbekomma den egendom, som härJ

avkomhngar

°

att vid del- stammar från adoptanten, kan det emellertid ej förnekas, att det understundom ningen bekom- j { a n y a r a a y m t r e s s e fö r adoptanten eller hans avkomlingar att återfå viss r ma viss egen-

dom.

°

individualiserad egendom, som adoptivbarnet bekommit efter adoptanten. Då den särskilda successionsrätten enligt 3 §, i motsats mot vad nu gäller, omfattar även egendom, som adoptivbarnet erhållit i gåva av adoptanten, framträder nämnda intresse än starkare. I överensstämmelse med den grundsats, som kommit till uttryck i 13 kap. 12 § giftermålsbalken och 2 kap. 10 § av föreliggande förslag, har beredningen därför i andra stycket av förevarande paragraf föreslagit, att adoptant eller hans avkomlingar skola äga att vid delningen av kvarlåtenskapen efter adoptivbarnet eller dess make på sin lott bekomma sådan egendom, som adoptivbarnet erhållit från adoptant.

5 KAP. Om allmänna arvsfondens rätt till arv. 1 §• Statsarvsrät- Enligt den äldre romerska rätten betraktades en kvarlåtenskap, till vilken ten i fram- n a g 0 n arvinge på grund av lag eller testamente ej fanns, såsom herrelös och stiftning. var föremål för fri ockupation. Under kejsar Augustus' tid tillerkändes statskassan rätt till de lediga arven. Olika meningar råda, huruvida denna rätt var en privilegierad ockupationsrätt eller en verklig arvsrätt. För äldre tysk rätt var grundsatsen om fri ockupation städse främmande. Herrelösa arv tillföllo antingen statskassan eller vederbörande »Gerichtsherr». Den preussiska allmänna landsrätten av år 1794 likasom övriga tyska partikulärlagar tillerkände i anslutning till Gemeines Becht statskassan rätt till de kvarlåtenskaper, till vilka arvingar ej funnos. Frågan om denna rätts beskaffenhet är föremål för samma meningsskiljaktighet, som råder om statsarvets natur i den romerska rätten. I den tyska borgerliga lagen av år 1896 har emellertid fastslagits, att om inga skyldeman eller efterlevande make finnas, vederbörande förbundsstat inträder såsom arvinge på grund av lag. Även enligt den schweiziska civillagen av 1907 är den rätt, som tillkommer vederbörande kanton eller kommun, då inga arvsberättigade personer finnas, ej uttryck för en statens höghetsrätt beträffande ett ledigt arv utan en verklig arvsrätt. Enligt den österrikiska allmänna lagen hemfaller, då någon arvinge eller testamentstagare ej finnes, kvarlåtenskapen till staten såsom »erbloses Gut». Denna hemfallsrätt anses vara varken en ockupationsrätt av herrelöst gods eller en verklig arvsrätt utan en rätt för staten att i arvinges ställe såsom universalsuccessor tillträda kvarlåtenskapen. I fransk rättsvetenskap synes uppfattningen, att statens rätt till kvarlåtenskapen, då arvingar och efterlevande

Lag om arv, 5 kap. 1 §.

make ej finnas, är att anse såsom ett uttryck för statens höghetsrätt och ej såsom en arvsrätt, vara den härskande. Italien och Spanien intaga en ståndpunkt motsatt den franska. Enligt den engelska »Administration of Estates Act» av 1925 tillfalla lediga arv såsom bona vacantia i regel kronan. Enligt såväl dansk som norsk rätt är staten att anse såsom arvinge. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ansluta sig de främmande rättssystemen i allmänhet till den ståndpunkt, enligt vilken statens rätt till de lediga arven är att anse som en verklig arvsrätt. Denna ståndpunkt har emellertid ej medfört, att för staten skulle i alla avseenden gälla samma regler som för annan arvinge. Framför allt anses sålunda ansvar för boets gäld åvila staten allenast med den arvfallna egendomen. Då staten å andra sidan i de rättssystem, där statens rätt betraktas som en ockupationsrätt eller i allt fall ej som en verklig arvsrätt, intager ställning av universalsuccessor med skyldighet att med boets tillgångar svara för dess gäld, kommer man tydligen med de båda åskådningarna i detta fall i realiteten till samma resultat. Av betydelse blir berörda olikhet i uppfattningen om statsarvets karaktär i det till den internationella privaträtten hörande spörsmålet, huruvida en utlännings kvarlåtenskap skall, om han ej efterlämnat arvsberättigade personer, tillfalla den stat, där kvarlåtenskapen finnes, eller den stat, vars undersåte den döde varit. Bent principiellt leder ockupationsteorien till det förstnämnda alternativet och arvsrättsteorien till det senare. Uppenbart är emellertid, att lösningen av detta spörsmål ej bör grundas uteslutande på den teoretiska uppfattning av statsarvets natur, som kan antagas ligga till grund för de olika rättssystemen. Och i det år 1904 avgivna förslaget till Haagkonvention rörande arv och testamente har - - utan hänsyn till de i förevarande hänseende skiljaktiga ståndpunkter, som intagas av konventionsstaternas rättssystem — undantag från nationalitetsprincipens tillämpning i avseende å utom arvlåtarens hemland befintlig kvarlåtenskap gjorts, såvitt angår den arvsrätt, som kan tillkomma staten.1 I en del lagar och lagförslag hava föreskrifter givits därom, att statsarvet skall användas för vissa allmännyttiga ändamål. I den spanska civillagen stadgas sålunda, att den egendom, som i arv tillfallit staten, skall tilldelas inrättningar för välgörenhet och uppfostran i följande ordning: 1) välgörenhetsinrättningar och friskolor i den kommun, där den döde var bosatt; 2) dylika inrättningar i den provins, vartill den döde hörde; 3) inrättningar för välgörenhet och uppfostran av allmänt intresse. I äldre schweiziska lagar funnos jämväl bestämmelser, enligt vilka statsarvet skulle gå till vissa sociala ändamål. Och enligt ovan omförmälda schweiziska förslag av år 1895 om arvsrätt för staten skulle kantonerna använda dem tillfallande arv till understöd åt de fattiga, undervisningsväsendet och hälsovården. Vid riksdagsbehandlingen 1912 av förslagen till ändringar i den ö s t e r r i k i s k a allmänna lagen föreslogs av vederbörande kommission, att de arv, som tillfalla staten, 1

Jfr art. 2 i 1904 års förslag till Haagkonvention.

250 Lag om arv, 5 kap. 1 $.

skulle användas för främjande av staten åliggande uppgifter i fråga om barnavård, socialförsäkring och allmänna humanitära ändamål. Detta stadgande inflöt emellertid icke i den sedermera den 12 oktober 1914 utfärdade lagen. I det år 1914 avgivna förslaget till borgerlig lag för Ungern, enligt vilket arvsrätten begränsades att omfatta fem parenteler, föreslogs, att de arv, som tillfalla statskassan, skulle användas för fattigvård och sjukvård, arbetarskydd, barnavård eller för skolor eller andra allmännyttiga inrättningar. Danaarvet i I fråga om statsarvets natur'ansluter sig den svenska rätten till den uppsvensk rätt. fattningen, att statens rätt till de lediga arven är en verklig arvsrätt och ej en ockupationsrätt. I likhet med de främmande rättssystem, där denna åskådning är rådande, har emellertid även hos oss den omständigheten, att en arvsrätt föreligger, ej medfört, att samtliga de bestämmelser, som äro givna beträffande arvinges ställning till dödsboet, anses tillämpliga jämväl å kronan såsom arvinge. Någon skyldighet till urarvagörelse åligger sålunda exempelvis icke kronan. Även i vissa andra hänseenden äro bestämmelserna i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, icke tillämpliga å kronan. Städernas Den kronan tillkommande rätten till danaarv har vid särskilda tillfällen å rätt till dana- 1 6 QQ_ o e h 1700-talen helt eller delvis en gång för alla överlåtits å vissa städer, i vad rör dödsbon efter vederbörande stads invånare. En dylik rätt till dauaarv i sin helhet har överlåtits å Stockholm, Göteborg, Sigtuna, Karlskrona, Kristianstad och Västerås samt synes tillkomma även Norrköping. Bätt till ena hälften av i staden fallande danaarv har avståtts till Landskrona, Karlshamn och sannolikt även Borås. 1 De fall, i Då enligt gällande lagstiftning rätt till arv på grund av skyldskap tillkomvilka dana- m e r ä v e n d e av lägsnaste skyldeman, i den mån närmare skyldeman med biarvsrätt

tn-

träder.

•

.

...... , ,..

,

....

„..

,

..

....

behållen arvsrätt ej finnas, inträder följaktligen danaarvsratten, törst nar ratt till arv ej längre äger rum för skyldeman till den avlidne. Sedan numera efterlevande make tillerkänts rätt till hela den dödes kvarlåtenskap, när skyldeman till denne av andra parentelen ej finnas, äger danaarvsrätt rum allenast efter ogift person eller änkling eller änka. Om det bortses frän de bestämmelser, som i 15 kaj), ärvdabalken givits i fråga om utlännings arvsrätt, inträder sålunda danaarvsrätt först och främst i clet i 6 § av nämnda kapitel omförmälda fall, då man ej vet någon arvinge efter den döde och arvinge underlåter att inom ett år efter dödsfallet bevaka sin rätt. Danaarvsrätt kan vidare inträda, då fråga är om känd arvinge å okänd ort, som ej inom den i 15 kap. 5 § ärvdabalken stadgade preskriptionstiden av tio ar efter kungörelses utfärdande gör sin rätt till arvet gällande, eller då känd arvinge, som jämlikt 15 kap. 4 § ärvdabalken av domaren underrättats om arv1 Se närmare W i n r o t h , Svensk civilrätt V s. 260 ff., T. N o t h i n , Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter s. 181 samt kammaradvokatfiskalsämbetets till Kungl. Maj:t avgivna vttrandc den 14 mars 1918 angående jämkning i gällande bestämmelser om danaarv till förmån för efterlevande make. Jfr lagberedningens förslag till giftermålsbalk m. m. IV s. 463 —464.

Lag om arv, 5 kap. 1 §.

fallet, ej bevakar sin rätt samt annan arvinge, samarva eller fjärmare, ej finnes efter arvlåtaren. Kronans rätt till danaarv åligger det främst advokatfiskalsämbetet vid kam- Ordningen markollegium att tillvarataga. 1 I fråga om den ordning, som av k a m m a r a d - ^ . ^ T ™ vokatfiskalsämbetet tillämpas för efterforskande av de fall, då danaarv föreligger, och dessa arvs redovisning till kronan, lämnas av beredningen en framställning vid 6 § i motiven till det samtidigt avgivna förslaget till lag öm allmänna arvsfonden. I korthet innebär denna ordning, att kammaradvokatfiskalsämbetet, med stöd av de kungörelser, som i fråga om okänd arvinge i praxis ofta utfärdas, ehuru skyldighet därtill enligt 15 kap. 6 § ärvdabalken ej finnes, låter med bistånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande i orterna undersöka samtliga dessa fall och, då undersökningen utvisar, att danaarv föreligger, föranstaltar om arvens redovisning till ämbetet och inlevererande till statsverket. För utrönande av huruvida danaarv föreligger i de fall enligt nyssnämnda lagrum, i vilka kungörelse ej utfärdas, samt i de fall, då kungörelse utfärdas å känd arvinge å okänd ort på grund av föreskriften i 15 kap. 5 § ärvdabalken, anlitar kammaradvokatfiskalsämbetet också befallningshavandenas bistånd genom cirkulärskrivelser, som med fleråriga mellanrum utfärdas. Med stöd av de uppgifter, som sålunda erhållas, låter ämbetet därefter närmare undersöka de särskilda fallen och tillser, att förefintliga danaarv bliva vederbörligen redovisade och inlevererade. Beloppen av ,de danaarvsmedel, beträffande vilka kammaradvokatfiskals- Beloppet av ämbetet vidtagit åtgärder för indrivning, utgöra, enligt uppgift från ämbetet, som ror när. för tioårsperioden 1913—1922 sammanlagt 240,827 kr. 83 öre, d. v. s. i år- varande tillligt medeltal 24,082 kr. Att märka är emellertid, att danaarvsmedel inflyta till statsverket även i annan ordning än genom ämbetets indrivningsåtgärder. Av ett utav ämbetet den 14 mars 1918 till Kungl. Maj:t avgivet yttrande angående jämkning i gällande bestämmelser om danaarv till förmån för efterlevande make framgår sålunda, att årligen fall komma till ämbetets kännedom, där dylika arv blivit av kronans ämbetsmän i orterna, vilka det åligger att i fråga om danaarv bevaka kronans rätt, redovisade och inlevererade till vederbörande länsstyrelse, utan att meddelande därom eller bevis om medlens insättning översänts till ämbetet. I vilken omfattning danaarv inlevererats till statsverket på denna väg, kan enligt ämbetets uppgift i berörda yttrande endast efter tidsödande efterforskningar fastställas, men ämbetet förklarar sig likväl hava skäl för antagandet, att denna uppbörd årligen uppgår till icke alldeles oväsentliga belopp. Vissa omständigheter synas dock tyda därpå, att dessa belopp måhända ej uppgå till mera än omkring 1,000—2,000 kr. årligen. Under förutsättning att beloppen utgjorde 1,500 kr., skulle den årliga medeltalssiffran för de nuvarande danaarven alltså komma att utgöra 25,582 kr. Antalet danaarv, de efterskänkta inberäknade, är enligt uppgift från kammaradvokatfiskalsäm1

Se § 22 i instruktionen den 31 december 1921 för kammarkollegiet (Sv. F. S. nr 847).

252 Lag om arv, 5 kap. 1 §.

betet för tioårsperioden 1913—1922 sammanlagt 164, d. v. s. i medeltal omkring 16 om året. Nyssnämnda belopp, 25,582 kr., kommer emellertid ej i sin helhet statsverket till godo. Årligen sker nämligen i stor utsträckning ett efterskänkande av danaarv från Kungl. Maj:t och riksdagen. Summan av de efterskänkta beloppen för tioårsperioden 1913—1922 utgör, enligt vad riksdagshandlingarna utvisa, omkring 160,740 kr. eller i medeltal 16,074 kr. om året. Efter frånräknande av de efterskänkta danaarvsmedlen återstår ett årligt medeltal av allenast 9,508 kr., som slutligen kommit statsverket till godo. De efterskänkta beloppen uppgå således till ungefär 63 % av de årligen inflytande danaarven, medan blott 37 % kommer statsverket till godo. Anmärkas kan i detta sammanhang, att kammaradvokatfiskalsämbetet, då ansökan om danaarvs efterskänkande kommer till ämbetets kännedom, inställer påbörjat indrivningsförfarande dels av billighetsskäl, dels i syfte att undvika omgången av en gång inlevererade medels återbärande till sökanden. Härigenom vinnes, att den större delen av de danaarvsmedel, som efterskänkas, ej först behöver inlevereras till statsverket. Av den under nämnda tioårsperiod efterskänkta summan 160,740 kr. voro sålunda 102,534 kr. 78 öre ej inlevererade. Beloppet av Såsom ovan nämnts, har kronans rätt till danaarv överlåtits å vissa städer, de danaarv, j y a d a n f f år kvarlåtenskaper efter vederbörande stads invånare. Av Svenska >0)ii föv

fiol'-

varande till- stadsförbundet har, på anmodan av lagberedningen, i fråga om dessa städer falla stä- införskaffats uppgifter angående dels antalet danaarv för varje år under tioårsperioden 1913—1922 samt deras belopp, dels antalet av de danaarv, som årligen under nämnda tid efterskänkts av städerna, samt dessas belopp. 1 Av uppgifterna framgår, att under nämnda period något fall av danaarv ej förekommit i Sigtuna, Karlskrona, 2 Kristianstad, Landskrona, Karlshamn och Borås. I S t o c k h o l m förekommo 279 danaarv till ett sammanlagt belopp av 106,136 kr. 7 öre. 3 Det årliga medeltalet av danaarven var således 10,613 kr. Danaarv efterskänktes i 37 fall till ett belopp av 87,284 kr. 30 öre, d. v. s. ett årligt medeltal av omkring 8,728 kr. Stadens behållna inkomst av danaarv uppgick följaktligen i medeltal årligen till blott omkring 1,885 kr. De efterskänkta danaarvens belopp uppgick till 82,24 % av det årliga medeltalet danaarv, medan allenast 17,76 % kommo staden tillgodo. Motsvarande pro1 Angående Stockholm hava uppgifterna i förstnämnda del tillhandahållits lagberedningen av förmyndarkammaren. 2 Beträffande Karlskrona förelågo under perioden i tre fall, då inga skyldeman funnos, av arvlåtaren upprättat testamente. I två av dessa fall, i vilka boets behållning utgjorde resp. 19,267 kr. 62 öre och 7,220 kr. 43 öre, voro testamentena vederbörligen upprättade och bevakade, vadan de av staden godkändes. I tredje fallet uppkom fråga om testamentets tolkning. Då emellertid staden, därest testamentet skulle tolkas i enlighet med vad rimligtvis kunde antagas hava därmed avsetts, ej ansåge sig kunna göra anspråk på någon del av kvarlåtenskapen, beslöto stadsfullmäktige efterskänka den rätt, staden kunde äga till kvarlåtenskapen, vari stadens eventuella andel beräknades till 21,000 kr. 3 I Stockholm uppgår antalet danaarv således i medeltal till ungefär 28 om året, medan motsvarande tal för riket i övrigt, frånsett de danaarvsberättigade städerna, är blott 16.

Lag om arv, 5 kap. 1 §.

centtal för kronans danaarv voro 63 % och 37 %. G ö t e b o r g tillfallande danaarv uppgingo under tioårsperioden till 17 med ett sammanlagt belopp av 44,758 kr. 87 öre, d. v. s. ett årligt medeltal av omkring 4,475 kr. Danaarven efterskänktes i 7 fall till ett belopp av 29,604 kr. 98 öre eller omkring 2,960 kr. i medeltal årligen. Stadens årliga inkomst av danaarv kan alltså beräknas till något över 1,500 kr. Beloppet av de efterskänkta danaarven uppgick till ungefär 66 % av det årliga medeltalet danaarv, medan blott 34 % slutligen inflöto till staden. Nämnda procenttal överensstämma nära med motsvarande tal för kronans danaarv. N o r r k ö p i n g erhöll under ifrågavarande tioårsperiod 4 danaarv å tillhopa 2,947 kr. 89 öre, varav ett arv å 2,063 kr. 35 öre efterskänktes. Staden uppbar således under hela perioden blott 884 kr. 54 öre. I V ä s t e r å s inträffade under tioårsperioden endast två fall av danaarv å tillhopa 4,174 kr. 97 öre. Båda arven efterskänktes. En begränsning av arvsrätten på grund av skyldskap medför utvidgning av Beredningens det allmännas arvsrätt. Av skäl, som i inledningen till lagberedningens be^lln^' tänkande utvecklats, har beredningen i förevarande paragraf föreslagit, att arvsfonden. då ej någon finnes, som enligt 1—4 kap. äger taga arv efter arvlåtaren, de medel, som på grund härav komma att inflyta till det allmänna, ej skola såsom de nuvarande danaarven ingå bland statsverkets allmänna inkomster utan tillfalla en fond, allmänna arvsfonden, och användas för understöd av åtgärder till främjande av samhällets barnavård. Närmare bestämmelser om denna fonds ändamål och förvaltning samt om bevakande av fondens rätt till egendom, som tillfallit fonden, hava meddelats i ett särskilt förslag till lag om allmänna arvsfonden. Med hänsyn till de bestämmelser, som där upptagits angående fondens förvaltning och sättet för dess företrädande, lärer fonden vara att betrakta som ett särskilt bildat rättssubjekt. Närmast har den karaktären av en stiftelse, avseende att tillgodose ett allmänt ändamål. Såsom förut nämnts, är danaarvet i vår rätt en verklig arvsrätt, i fråga om vilken emellertid de regler, som finnas givna om arvinges ställning i dödsbo, ej äro i allo tillämpliga. Då de lediga arven enligt beredningens förslag skola tillfalla det särskilda rättssubjekt, som allmänna arvsfonden utgör, kommer den arvsrättsliga naturen av det allmännas rätt att framstå än tydligare. Beredningen behandlar också i terminologiskt avseende allmänna arvsfonden såsom arvinge. På grund härav har det blivit erforderligt att särskilt undersöka, i vilka avseenden berörda för arvingar gällande regler ej skola äga tillämpning å fonden. I detta avseende hänvisas till det av beredningen samtidigt avgivna förslaget till lag om ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse. Enligt den statistiska redogörelsen för arv och testamenten, avseende kr Beloppet av de 1920, har av hela summan efterlämnade kvarlåtenskaper 343,584,851 kr. kusiner medel> som r

'

kunna berak-

erhallit i arv 404,499 kr. och avlägsnare släktingar 103,489 kr., sammanlagt nas årligen 507,988 kr. Hade arvsrätt för efterlevande make då förefunnits i överens- tlllfalla al1stämmelse med 2 kap. i beredningens förslag, skulle kusinernas arvslotter

manna arvs-

fonden

254 Lag om arv, o kap. 1 §.

reducerats till 384,635 kr. och de avlägsnare släktingarnas till 99,089 kr., tillhopa 483,724 kr. 1 Vidare utgjorde enligt den för år 1920 verkställda arvsstatistiken samman lagda beloppet kvarlåtenskaper, då i bouppteckningen uppgivits att arvlåtaren ej efterlämnade kända arvingar, 92,018 kr. Hade arvsrätt för efterlevande make då förefunnits i enlighet med 2 kap. i förslaget, skulle beloppet hava minskats till 85,959 kr. Detta belopp skiljer sig väsentligt från de ovan angivna summorna av de danaarv, som för närvarande tillfalla kronan och städerna. Dessa utgjorde i årligt medeltal för kronan 25,582 kr. samt för Stockholm och Göteborg, vilka äro de enda städer, som kunna påräkna en årlig inkomst av danaarven, 15,088 kr., sammanlagt allenast 40,670 kr. Denna stora avvikelse torde delvis bero därpå, att av det i statistiken omförmälda beloppet en del tages i anspråk av okända arvingar, som anmäla sig före preskriptionstidens utgång. Av dessa arvingar torde flertalet tillhöra tredje parentelen. Avvikelsen lärer vidare hava sin grund däri, att åtskilliga av de kvarlåtenskaper, som omfattas av statistiken, på grund av bristande omhändertagande och vård ej komma det allmänna till godo. De arv, som år 1920 tillfallit avlägsnare skyldeman än föräldrars syskon eller som på den grund att arvsberättigad skyldeman ej bevakat sin rätt tillfallit det allmänna, torde med hänsyn till det ovan anförda kunna antagas hava uppgått till omkring 550,000 kr. Emellertid torde det ej kunna beräknas, att om den nu av beredningen föreslagna lagstiftningen nämnda år varit gällande, hela detta belopp skulle hava tillfallit allmänna arvsfonden. Sålunda ingå i det kusiner och avlägsnare skyldeman tillfallna beloppet 483,724 kr. också sådana skyldeman tillfallna arv i de fall, då testamente föreligger till förmån för andra än dessa arvingar. De arv, som sålunda år 1920 tillföllo ifrågavarande skyldeman, utgjorde för kusiner 49,441 kr. och för avlägsnare skyldeman 6,087 kr., sammanlagt 55,528 kr. I dessa fall, då arvlåtaren genom testamente förfogat över viss del av sin kvarlåtenskap utan att i testamentet angiva, att de arvsberättigade skyldemännen skola bekomma återstoden, förefaller det antagligt, att arvlåtaren avsett att låta dessa skyldeman i egenskap av lagliga arvingar uppbära återstoden och att arvlåtaren följaktligen, därest skyldemännen varit uteslutna från arvsrätt, skulle hava ihågkommit dem i testamentet. Jämväl härutöver kan en viss ökning av testamenten till förmån för skyldeman antagas bliva en följd av den föreslagna begränsningen, även om den av beredningen föreslagna arvsrättsgränsen dragits så, att den ej torde föranleda någon väsentlig reaktion genom ett mera allmänt upprättande av testamenten till förmån för uteslutna skyldeman. Om också från ovanberörda 1 1919 års siffror giva ett väsentligt högre resultat. Kusiner erhöllo således i arv 1,440,389 kr. och avlägsnare släktingar 100,464 kr., tillhopa 1,540,853 kr. Efter reduktion med hänsyn till efterlevande make utgöra beloppen för kusiner 1,411,088 kr. och för avlägsnare släktingar 96,967 kr., sammanlagt 1,508,055 kr. eller mer än tre gånger motsvarande belopp 1920. Av anledningar, som angivas i den allmänna inledningen till beredningens betänkande, har vid beräkning av de arv, som komma att inflyta till allmänna arvsfonden, hänsyn ansetts ej böra tagas till statistiken för nämnda år.

Lag om arv, 5 kap. 1 §.

belopp 550,000 kr. dragés nämnda 55,528 kr., kan således ej heller återstoden, d. v. s. ett belopp av ej fullt 500,000 kr., utan vidare tagas till utgångspunkt för en beräkning av det belopp, som kan antagas årligen tillfalla allmänna arvsfonden. Vidare måste komma i betraktande den större testamentsfrekvens, som, oavsett den föreslagna begränsningen, är en följd av den alltmer stegrade vanan att upprätta testamenten. Och ehuru, i fråga om de mera avsevärda förmögenheterna, testamente redan för närvarande, då närmare arvingar saknas, i stor utsträckning torde upprättas, synes det i allt fall kunna antagas, att den ökade testamentsfrekvensen framför allt kommer att visa sig med avseende å de förmögenheter, som tillhöra de högre förmögenhetsgrupperna. Det är därför troligt, att den reduktion, som måste vidtagas i nyssnämnda summa, måste göras väsentligen större än den ökade testamentsfrekvensen i och för sig skulle föranleda till. Huru stor denna reduktion kan väntas bliva, är givetvis omöjligt att med någon grad av tillförlitlighet kunna uppgiva. l En ytterligare reduktion i omförmälda summa måste vidare göras med hänsyn till att viss del av det allmännas arv även framdeles kommer att efterskänkas. Att ovan angivna proportion mellan efterskänkta och ej efterskänkta arv även skulle för framtiden bibehållas, måste dock anses uteslutet. Härvid bör särskilt framhållas, att en av de viktigaste kategorierna, till vars förmån danaarv tidigare plägat efterskänkas, eller efterlevande make, om vars företräde framför staten till danaarv riksdagen i skrivelse den 20 februari 1912 till Kungl. Maj:t gjort framställning, numera åtnjuter arvsrätt i viss omfattning och enligt bestämmelserna i 2 kap. av lagberedningens förslag fått arvsrätten ytterligare utsträckt. Hänsyn till nämnda kategori, som omfattar över en tredjedel av samtliga fall, behöver därför ej i framtiden tagas. Det måste slutligen tagas i betraktande, att egendom även annorledes än i arv kan väntas tillfalla allmänna arvsfonden. Det torde sålunda ej vara uteslutet, att, i den mån kännedomen om arvsfondens ändamål och verksamhet utbreder sig, en del arvlatare, som för närvarande upprätta testamenten till allmännyttiga ändamål för att undvika en meningslös arvsföljd, komma att underlåta detta, därför att arvets omhändertagande av fonden synes dem tillfredsställande. Och det är jämväl att hoppas, att testamenten, varigenom allmänna ändamål av mer eller mindre behjärtansvärd art tillgodoses, i framtiden ej sällan skola innehålla uttryckliga förordnanden till förmån även för arvsfonden, ävensom att medel skola tillfalla fonden jämväl genom gåvor. I detta sammanhang må framhållas, att enligt lagberedningens mening den Städernas rätt ovan omförmälda städer tillkommande rätt till danaarv bör upphöra och Jjäm- fl11 dan^arv l r bor upphora.

1 I ovan omförmälda 1908 och 1913 års tyska förslag om arvsrätt för staten, enligt vilka arvsrätten skulle inskränkas att omfatta första och andra parentelerna samt av tredje parentelen far- och morföräldrarna, antogs, att den föreslagna begränsningen skulle medföra, att de uteslutna skyldemännen på grund av ökad testamentsfrekvens skulle erhålla två tredjedelar av den summa, som före begränsningen skolat enligt lag tillkomma dem. Ett sådant antagande lärer i allt fall icke kunna tillämpas å svenska förhållanden.

256 Lag om arv, 5 kap. 1 och 2 §§.

väl dessa arv komma allmänna arvsfonden till godo. Huruvida för ett upphävande av städernas danaarvsrätt medgivande av dem må anses erforderligt, är en fråga, som har samband med det allmänna spörsmålet om städernas rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Denna fråga har varit föremål för särskild utredning och kan av beredningen naturligen icke upptagas till behandling. 1 Emellertid lärer det kunna förväntas, att någon svårighet ej skall möta att erhålla städernas medgivande till den ifrågasatta åtgärden. Av den nyss lämnade redogörelsen framgår nämligen, att danaarvsrätten för städerna icke är av någon nämnvärd betydelse. För andra städer än Stockholm och Göteborg är denna inkomstkälla av helt och hållet tillfällig natur. Och även för sistnämnda städers del äro de belopp, varom fråga är, så obetydliga, att ett uteblivande därav icke bör kunna möta betänkligheter. Framhållas må, att det nu sagda har avseende blott å de belopp, som enligt nu gällande lagstiftning såsom danaarv tillfalla städerna. Till de medel, som på grund av en begränsning av arvsrätten tillföras det allmänna, torde däremot städerna icke kunna göra någon rätt gällande. 2 Ordningen för Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, torde den föreslagna bevakande av begränsningen av arvsrätten ej medföra, att så stora belopp årligen inflyta arvsfondens till allmänna arvsfonden, att en ny organisation för bevakande och förvalträtt till arv. n m g a v d e a r v ^ g o m k o m m a a tt tillfalla allmänna arvfonden, kan anses erforderlig. En överflyttning av dessa uppgifter från statliga organ till exempelvis en styrelse för fonden skulle uppenbarligen komma att medföra avsevärda kostnader. Först om det skulle visa sig, att fonden tillkommande arv i framtiden komma att väsentligen överstiga vad ovan beräknats, bör det enligt beredningens mening tagas under övervägande, huruvida en ny organisation må vara påkallad. För närvarande kan detta emellertid icke anses vara förhållandet. Uppgiften att bevaka allmänna arvsfondens rätt till arv bör därför, liksom för närvarande i fråga om danaarv, åligga kammaradvokatfiskalsämbetet. Att i fråga om det närmare tillvägagångssättet vid bevakande av arvsfondens rätt en annan ordning än den för närvarande gällande emellertid ansetts böra tillämpas, skall av beredningen utvecklas i förslaget till lag om allmänna arvsfonden. Enligt nämnda lagförslag skall förvaltningen av fondens medel handhavas av ett statens organ, nämligen statskontoret. I ett visst avseende skall dock fonden hava ett eget organ. Beslut om understöd ur fonden skola sålunda meddelas av en särskild nämnd. 2 §.

Gällande ord- För det fall, att ingen annan arvinge än det allmänna finnes, men testanmy/ör testa- m e n t e a v a r v låtaren föreligger, gäller för närvarande, att beslut om klander för kronans av testamentet för kronans räkning fattas av advokatfiskalsämbetet i kammar1 Se N o t h i n a. a. och N. Herlitz, Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. 2 Jfr N o t h i n a. a. s. 190.

Lag om arv, 5 kap. 2 §.

kollegiet. Testamentet delgives antingen ämbetet eller ock, vilket torde vara det vanliga, vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande i orten. För vinnande av upplysning om det antal testamenten, som delgivas kronan, samt det antal fall, då klandertalan anställes av kammaradvokatfiskalsämbetet. har på hemställan av lagberedningen uppgifter i dessa delar avseende åren 1914—1923 tillhandahållits av ämbetet. Dessa utvisa, att under nämnda tioårsperiod antalet av de testamenten, som i de fall, då den döde icke efterlämnat kända arvingar, delgivits ämbetet eller Kungl. Maj:ts befallningshavande för kronans räkning, utgjorde sammanlagt 158, cl. v. s. i medeltal 15—16 om aret. Antalet fall, då klandertalan anhängiggjorts av ämbetet, uppgår till 12, d. v. s. något mer än ett om aret och ungefär 7 % av samtliga fall. Då det, på sätt vid 1 § utvecklats, skall tillkomma kammaradvokatfiskals- Beredningei ämbetet att, liksom för närvarande beträffande danaarven, bevaka allmänna turande. arvsfondens rätt till arv, kunde detta närmast synas föranleda till att ej heller med avseende å ämbetets verksamhet med frågor om testamentskiander vidtaga någon ny anordning. Det kan likväl ej förnekas, att vissa skäl tala emot att efter den föreslagna begränsningen av arvsrätten låta avgörandet, om testamentskiander skall anställas eller icke, ligga hos kammaradvokatfiskalsämbetet. Visserligen ådagalägga nyss anförda siffror, att klander av ämbetet anställes blott i ett fåtal fall. Men å andra sidan torde klander anställas i samtliga de fall, då bristfällighet i testamentets form föreligger, och antalet av dessa fall kommer efter begränsningens genomförande sannolikt att i någon mån ökas. Det är också naturligt, att advokatfiskalen i sitt arbete för tillvaratagande av kronans rätt i här förevarande liksom i andra under hans verksamhetsområde hörande fall städse måste anse sig pliktig, då laga anledning synes föreligga, att väcka talan för kronans räkning för att på detta sätt få saken fastställd. Det tillkommer naturligtvis ej advokatfiskalen att avstå från en kronans rätt. Under tioårsperioden 1913—1922, då antalet danaarv, som av Kungl. Maj:t och riksdagen efterskänktes, enligt vad riksdagshandlingarna giva vid handen, utgjorde tillhopa 66, var det i 19 fall fråga om rättsägare på grund av bristfälligt testamente. I dessa fall har också efterskänkandet regelmässigt skett, först sedan kronans rätt blivit fastställd efter en av kronan mot vederbörande testamentstagare förd klandertalan. Kronans rätt till danaarv anses nämligen böra vara otvivelaktig, innan frågan om dess efterskänkande hänskjutes till riksdagen. 1 Mot denna ordning kan redan med utgångspunkt från nu gällande rätt erinras, att det måste betraktas som en fördel för såväl det allmänna som, framför allt, för den enskilde, att frågan om danaarvs efterskänkande ej behöver uppskjutas, ända tills en rättegång blivit förd till slut, måhända genom samtliga instanserna. Kronan bör redan kort efter testamentsgivarens frånfälle vara i tillfälle att avstå från ett danaarv, beträffande vilket det är tydligt, att arvet, även om kronans anspråk biAtt efterskänkande undantagsvis kan äga rum före doms avkunnande i den av kronan anhängiggjorda rättegången, se k. prop. 1915 nr 142 punkt 5:o). 17—341969.

258 Lag om arv, o kap. 2 §.

folies av domstolarna, skulle efter riksdagens beslut komma att efterskänkas. Efter en begränsning av arvsrätten och skapandet av en särskild fond för upptagande av de lediga arven i enlighet med lagberedningens förslag erhålla nu angivna synpunkter ökad betydelse. Det är nämligen enligt beredningens mening av synnerlig vikt, att efter den föreslagna begränsningen av arvsrätten rättegångar från det allmännas sida ej anställas mot testamentstagare i sådana fall, där billigheten måste anses kräva, att det allmänna ej gör den juridiska rätten gällande. Med hänsyn till angelägenheten därav, att allmänna arvsfonden och dess verksamhet omfattas med intresse och välvilja från allmänhetens sida, är det även av vikt, att rättegångar ägnade att stöta den allmänna meningen undvikas. Om sålunda anledning till klander mot testamente föreligger på grund av någon bristfällighet i testamentets form, men testamentet med hänsyn till föreliggande omständigheter får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, måste det anses tillbörligt, att. klander av testamentet regelmässigt ej anställes från det allmännas sida. Med hänsyn till den tjänsteställning, som kammaradvokatfiskalsämbetet, enligt vad ovan framhållits, intager, kan emellertid det viktiga och måhända ofta ömtåliga avgörandet av frågan, huruvida i dylika fall klander skall anställas eller icke, ej lämpligen läggas å ämbetet. Enligt beredningens mening bör det ankomma på Kungl. Maj:t att träffa sådant beslut. Att härför fordra riksdagens medverkan är uppenbarligen uteslutet redan på grund därav, att tiden för anställande av testamentsklander kan utlöpa å tid, då riksdagen ej är samlad. Medgåves ej nämnda rätt åt Kungl. Maj:t, bleve det, i likhet med vad för närvarande är förhållandet, nödvändigt att, under tiden mellan riksdagarna, anhängiggöra klandertalan även i de fall, då ett efterskänkande av kronans rätt på grund av billighetsskäl uppenbarligen bör äga rum. Men detta bör, såsom förut nämnts, icke förekomma. På grund av vad sålunda anförts, har beredningen i förevarande paragraf, för det fall att annan arvinge än allmänna arvsfonden ej finnes, upptagit en bestämmelse av innehåll, att om anledning föreligger till klander av testamente, som upprättats till förmån för annan än fonden, Konungen må, där testamentet får antagas vara ett riktigt • uttryck för arv låtarens yttersta vilja, besluta, att klander mot testamentet icke skall äga rum. Vad angår frågan, huruvida Kungl. Maj:t må äga underlåta att klandra testamente jämväl i de fall, då i den borttestamenterade egendomen ingår fastighet, hänvisar beredningen till vad beredningen vid 11 § i förslaget till lag om allmänna arvsfonden yttrar beträffande det fall, att fråga är om försäljning av egendom, som tillfallit fonden. På sätt framgår av paragrafens avfattning, förutsattes klander kunna anställas, även om testamentet riktigt uttrycker testamentsgivarens vilja. Anledningen till att denna möjlighet ansetts böra hållas öppen har varit, att testamentsändamålet undantagsvis kan vara sådant, att det skulle vara olämpligt att till förmån för testamentstagaren eftergiva allmänna arvsfondens rätt. Därest

Lag om arv, 5 kap. 2 och 3 §§.

259 Kungl. Maj:t finner, att testamentet ej är ett riktigt uttryck för arvlåtarens vilja eller att klander av nyssnämnda skäl i allt fall bör ske, anmodar Kungl. Maj:t kammaradvokatfiskalsämbetet att för fondens räkning anhängiggöra klandertalan mot testamentet. Då testamente delgives med kammaradvokatfiskalsämbetet eller ämbetet genom vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande erhåller kännedom om testamente, som delgivits med befallningshavanden jämlikt andra stycket av 6 § i nyssnämnda förslag till lag om allmänna arvsfonden, äger ämbetet, om testamentet är så upprättat, som i lag föreskrives, och ej heller eljest anledning föreligger till klander, å fondens vägnar godkänna testamentet. I annat fall åligger det ämbetet att i god tid före kiandertidens utgång jämte eget utlåtande underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Föreskrifter härom hava meddelats i omförmälda förslag, vari kammaradvokatfiskalsämbetets uppgifter med avseende å bevakandet av fondens rätt närmare regleras. 3 §. Såsom under 1 § i detta kapitel utvecklats, förekommer för närvarande Gällande ordefterskänkande av danaarv i stor utsträckning. Därför erfordras Kungl. Ma,v.tsn!n.gför¥ter~ SnUffl nflfflflP

fil'

och riksdagens bifall. Dylikt efterskänkande, som tog sin början vid riks- danaarv. dagen 1828—1830, har från och med 1840—1841 vid varje riksdag förekommit i flera fall. Under tioårsperioden 1913—1922 efterskänktes danaarv i 66 fall, alltså i medeltal 6—7 fall årligen. I samtliga fallen skedde efterskänkandet i anledning av kungl. proposition. Proposition i ämnet har alltid bifallits. Endast i ett fall (1915) frambärs frågan i motion (A. K. nr 22). Denna avslogs emellertid av riksdagen. I statsutskottets av riksdagen godkända utlåtande (nr 29) erinrades, att någon motion om efterskänkande av danaarv ej väckts de senaste tjugufem åren samt att utskottet, då dylik motion 1890 sista gången framfördes, yttrat, att dessa frågor lämpligen borde i första hand göras till föremål för prövning av Kungl. Maj:t, som förutsattes icke underlåta att hos riksdagen göra den framställning, som funnes påkallad. Dessutom förelåg under nämnda tioårsperiod i två fall fråga om riksdagens godkännande av försäljning av fast egendom, som i danaarv tillfallit kronan. Även dessa framställningar vunno riksdagens bifall. I 67 av berörda 68 fall skedde bifallet till Kungl. Maj:ts framställning utan någon motivering. Blott i ett fall (riksdagens skrivelse 1919 nr 103) uttalades, att bifallet ej skedde utan tvekan. I detta fall hade emellertid även departementschefen förklarat sig med tvekan tillstyrka ansökningen om efterskänkande av danaarv. Vad ovan anförts giver vid handen, att den av Kungl. Maj:t förebragta Beredningens utredningen undantagslöst varit av den beskaffenhet, att riksdagen utan yttrande. vidare kunnat bifalla Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet. Ärendenas behandling i riksdagen har således varit av blott expeditioneli natur. Då av den föreslagna begränsningen av arvsrätten till en början viss ökning av de ifrågavarande framställningarna kan bliva en följd, kan också besväret med

260 Lag om arv, 5 kap. 3 §.

ärendenas expediering komma att ökas. Bedan det förhållandet, att riksdagens beslut i dessa frågor blivit en åtgärd av rent expeditionen natur, synes tyda på att frågor om efterskänkande av det allmännas rätt till arv efter begränsningen böra kunna avgöras av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Även en annan omständighet kommer emellertid härvid i betraktande. Såsom här ovan vid 2 § närmare utvecklats, skall det enligt beredningens förslag ankomma på Kungl. Maj:t att, där anledning till klander förekommer mot testamente, som upprättats till förmån för annan än allmänna arvsfonden, träffa beslut om klanders underlåtande. Då Kungl. Maj: t således bör äga rätt att, genom underlåtenhet att anställa testamentsklander, efterskänka arvsfondens rätt till arv, synes denna rätt böra tillkomma Kungl. Maj:t även i de fall, där fråga ej är om testamentsklander. Därtill synes för övrigt så mycket större skäl förefinnas, som kvarlåtenskaperna i allmänhet äro väsentligt mindre, då testamente ej föreligger. På grund av vad sålunda anförts, bör enligt beredningens mening prövningen av frågor om efterskänkande av allmänna arvsfondens rätt till arv läggas i Kungl. Maj:ts hand. Beträffande frågan, huruvida efterskänkande må ske, då i kvarlåtenskapen ingår fastighet, hänvisas till vad av beredningen vid 11 § i förslaget till lagom allmänna arvsfonden anföres angående det fall, då fråga är om försäljningav fonden tillfallen fast egendom. För närvarande sker efterskänkande av danaarv till förmån för — förutom efterlevande make — skyldeman, vilkas arvsrätt preskriberats, barn utom äktenskap och anförvanter till dem, fosterbarn, fostersyskon, makes arvingar och andra oskylda personer.1 De personer, till vilka danaarv efterskänkts, äro således skyldeman till arvlåtaren eller andra personer, som stått honom nära. Om det, efter en begränsning av arvsrätten enligt beredningens förslag, skulle inträffa, att ascendenter i fjärde parentelen finnas i livet vid arvlåtarens död, bör arvet naturligen avstås till dem, om de äro i behov av kvarlåtenskapen eller det av andra skäl, exempelvis att egendomen kommit från dem, får anses billigt, att detta sker. Jämväl till andra skyldeman än de nu nämnda kan ett avstående vara påkallat. Särskilt då samäganderätt, t. ex. 1 Under tioårsperioden 1913—1922 förelågo 66 framställningar om efterskänkande av dana arv, vilka samtliga biföllos. Efterskänkande ägde rum till förmån för efterlevande make i 24 fall' (änkling 5 fall, änka 19 fall), makes arvingar i 11 fall, oäkta skyldeman i 4 fall (1 barn, 2 barnbarn, 1 sidoförvant), styvbarn i 3 fall, fosterbarn, fosterbarns barn, fostersyskon för vartdera i 1 fall, samt andra oskylda och juridisk person i 7 fall. Dessa utgjordes av 1 hushållerska, 1 tjänarinna, 3 personer, som eljest vårdat arvlåtaren, 1 barn till vårdare samt kommun, som låtit uppfostra den avlidnes barn, med belopp motsvarande kostnaden därför. I 11 av berörda 52 fall av efterskänkande åberopades jämväl bristfälligt eller obevakat testamente. Till andra rättsägare enligt bristfälligt eller obevakat testamente än de nu nämnda efterskänktes danaarv i 8 fall därav till oskylda i 4 fall, kyrkoförsamling i 1 fall, baptistförsamling i 2 fall och missionsförening i 1 fall. Efterskänkande ägde rum till förmån för arvingar, vilkas arvsrätt preskriberats, i 6 fall, därav barnbarn i 1 fall, syskons barn i 3 fall. syskons barnbarn i 1 fall och kusiner i 1 fall. I ett av fallen har i samband med efterskänkandet — till kyrkoförsamling — föreskrivits, att beträffande sättet för de efterskänkta medlens användning skulle gälla, vad Kungl. Maj:t därom förordnade. I de fall, då flera än en sökande funnos, gåvos föreskrifter angående medlens fördelning mellan sökandena.

Lag om arv, o kap. 3 och 4 §§ samt 6 kap.

i en jordbruksfastighet, bestått mellan arvlåtaren och en hans icke arvsberättigade skyldeman, kan understundom ett efterskänkande av arvlåtarens andel till förmån för denne framstå såsom av billigheten påkallat. Efterskänkande bör ock kunna ske till förmån för oskylda personer, som stått arvlåtaren nära. Särskilt gäller detta i de fall, då arvlåtaren bidragit till deras uppehälle eller fråga är om person, som hjälpt avlåtaren eller tagit vård om honom. I detta sammanhang må erinras om vad beredningen ovan vid 1 § anfört därom, att avstående av det allmännas rätt till arv efter tillkomsten av allmänna arvsfonden över huvud taget torde komma att ske i mindre omfattning än förut. Med hänsyn till vad nu anförts, har beredningen i förevarande paragraf föreslagit, att arv, som tillfallit allmänna arvsfonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, av Konungen helt eller delvis avhändas fonden till förmån för skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära. 1 4 §. I ett av beredningen samtidigt avgivet förslag till lag om allmänna arvsfonden hava bestämmelser givits om fondens ändamål och förvaltning och om bevakande av fondens rätt till egendom, som tillfallit fonden. En hänvisning till nämnda lagförslag har upptagits i förevarande paragraf.

6 KAP. Om förskott å arv. Kvarlåtenskapens fördelning mellan skyldeman, som äro samarva, sker i alla Realkollation rättssystem efter rent aritmetiska grunder, vilka avse att åt var arvinge eller o c h id^akollavar gren av arvingar bereda lika stor lott. Om arvlåtaren i sin livstid gjort särskilda ekonomiska uppoffringar för någon av arvingarna, är denna omständighet ägnad att rubba den likställighet mellan arvingarna, som delningsreglerna sålunda åsyfta, i det att den arvinge, som redan i arvlåtarens livstid blivit gynnad av denne, skulle sammanlagt erhålla mera än de andra arvingarna. Alla rättssystem hava också, åtminstone för så vitt angår bröstarvingar, ställt sig på den ståndpunkten, att det är rättvist och i regel jämväl överensstämmande med arvlåtarens vilja, att delningen i nu åsyftade fall sker på sådant sätt, att man söker uppnå samma resultat, som om den egendom, arvlåtaren avhänt sig i livstiden, aldrig blivit skild från hans förmögenhet utan vid hans död fortfarande tillhört kvarlåtenskapen. Detta syfte har 1 I den engelska »Administration of Estates Act» av 1925 har upptagits ett stadgande, enligt jilket kronan eller annan, till vilken ledigt arv hemfaller, må med hela eller en del av den sålunda hemfallna egendomen draga försorg om personer, som varit beroende av arvlåtaren^ vare sig de varit besläktade med honom eller ej, ävensom om andra personer för vilka arvlåtaren finnes hava bort sörja.

262 Lag om arv, 6 kap.

man under olika tider och i skilda länder sökt nå på endera av två vägar, i den juridiska litteraturen vanligen betecknade såsom realkollation ochi idealkollation. Vid realkollation skall det, som arvlåtaren i livstiden givit en arvinge, återbäras till arvlåtarens dödsbo för att jämte kvarlåtenskapen i övrigt skiftas mellan alla arvingarna. Denna återbäring sker antingen genom dem mottagna egendomens återställande in natura (naturalkollation) eller ock genom ett återförande av egendomens värde (värdekollation). Vid återbäringen tages icke hänsyn till vad mottagaren uppburit i avkastning av egendomen. Vid idealkollation åter betraktas den egendom, som arvingen mottagit, utgöra en utbetalning i förskott å arvslotten. Någon återbäring av egendomen eller dess värde kommer därför icke i fråga, men arvingen blir skyldig att vid arvskiftet å sin arvslott avräkna vad han mottagit, varigenom den del han äger taga i den reella kvarlåtenskapen blir i motsvarande mån mindre. Vid denna avräkning tages ej hänsyn till den avkastning, som under tiden fallit av egendomen. Det är tydligt, att den form av realkollation, vilken betecknas som värdekollation, står idealkollationen ganska nära. Av praktiska skäl torde nämligen ett verkligt återbärande av egendomens värde icke äga rum, utan kollationen kan även här ske genom avräkning. I de länder, där lagstiftningen närmast anknutit till realkollationen, har denna konsekvens också i allmänhet uttryckligen dragits. Den teoretiska skillnaden mellan de två systemen visar sig det oaktat på ett par punkter. Tydligast framträder denna skillnad i de fall, då en arvinge av arvlåtaren erhållit egendom till så stort värde, att kvarlåtenskapen icke förslår att giva var och en av de andra arvingarna lika mycket, som den kollationspliktige redan bekommit, samt följaktligen en fullständig utjämning enbart genom avräkning icke kan komma till stånd. I realkollationens begrepp ligger, att den kollationspliktige i ett dylikt fall under alla omständigheter bör till boet återbära så stor del av det mottagnas värde, som erfordras för att fullständig likställighet skall uppnås mellan arvingarna. Vid idealkollation däremot brukar den kollationspliktige få behålla hela överskottet, vilket således innebär, att man för detta fall avstår frän att åstadkomma en fullt genomförd likställighet. Främmande Bealkollationen leder sitt ursprung från den romerska rättens regler om rätt. »collatio bonorum», medan idealkollationen har sina förebilder i äldre germansk rätt. I modern lagstiftning finnas båda systemen representerade, mer eller mindre modifierade och ibland delvis sammansmälta. I fransk rätt kan naturalkollation påfordras i fråga om fast egendom, som den kollationspliktige mottagit och fortfarande har i behåll, dock endast under förutsättning, att i boet icke finnes annan fast egendom av samma natur, värde och godhet, som kan läggas ut på de andra arvingarnas lotter. För det fall, att mottagaren avyttrat den fasta egendomen före arvlåtarens död, föreskrives avräkning efter egendomens värde vid arvlåtarens död. Beträffande lös egendom sker kollation genom avräkning efter egendomens värde vid den tid, då

Lag om arv, 6 kap.

arvingen mottog densamma. 1 den mån avräkning ej kan ske, svarar arvingen för överskottet. I den schiveiziska civillagen har åt den kollationspliktige tillagts rätt att välja mellan den mottagna egendomens återbärande in natura och dess avräknande. I fråga om grunderna för avräkningen ansluter sig lagen närmast till de principiella reglerna för värdekollation men med vissa viktiga avvikelser, för vilka skall närmare redogöras nedan under 3 och 4 §§. Den tyska liksom även den engelska rätten ansluter sig i huvudsak till idealkollationens princip. Detsamma gäller om den danska och den norska rätten, ehuru den kollationspliktige berättigats att återställa den mottagna egendomen in natura. I svensk rätt har frågan om kollation sedan äldsta tider behandlats i sam- Svensk rätt. band med reglerna om hemföljd. Enligt de bestämmelser, som i 16 kap. giftermålsbalken av 1734 års lag gåvos rörande detta institut, förutsattes hemföljd kunna givas av föräldrar till barn vid deras giftermål eller då de eljest lämnade föräldrahemmet eller vid annat tillfälle. Äganderätten till den egendom, vilken givits såsom hemföljd, tillkom fortfarande föräldrarna, och hemföljdstagaren hade sålunda endast nyttjanderätt. Senast när en av föräldrarna avled, skulle hemföljden återbäras för att jämte föräldrarnas övriga egendom ingå i bodelning och skifte. Härvid skulle dock hänsyn ej tagas till den ränta eller nytta hemföljdstagaren haft av egendomen. Emellertid innehöll kapitlet jämväl en erinran om att föräldrarna kunde giva barn egendom med äganderätt och utan skyldighet för gåvotagaren att återbära egendomen till skifte. Stadgandena i 16 kap. äldre giftermålsbalken skilde sålunda mellan hemföljd, som skulle återbäras till skifte, och full gåva, för vilken icke ens föreskrevs avräkning å arvslotten. Emellertid innehöll lagen i 12 kap. 9 § ärvdabalken jämväl följande stadgande: »Haver fader eller moder givit åt sina barn något förut; är det av värde, och haver ej fader eller moder därom annorlunda stadgat; varde det då beräknat, dock ej räntan eller nyttan därav, som i giftermålsbalken om hemföljd sagt är.» Av detta stadgandes såväl ordalydelse som tillkomsthistoria torde otvetydigt framgå, att meningen därmed icke varit att skapa ett särskilt rättsinstitut utan allenast att giva närmare regler, huru arvsdelning skulle ske i det fall, då arvlåtaren givit arvinge hemföljd i enlighet med bestämmelserna i 16 kap. giftermålsbalken. Lagkommittén och äldre lagberedningen stodo på samma ståndpunkt, som sålunda intogs av 1734 års lag. Under 1800-talet började emellertid i rättstillämpningen den uppfattningen göra sig gällande, att 12 kap. 9 § ärvdabalken innehölle en från bestämmelserna om hemföljd avvikande rättsregel. Sålunda antog man, att då annat icke av givaren föreskrivits, egendom, som fader eller moder överlämnat till något av sina barn, av dem bortgivits med äganderätt men med' förpliktelse för mottagaren att vid blivande arvskifte efter givaren låta gåvan avräknas å arvslotten, dock utan skyldighet att till boet återbära eller gälda ersättning för det överskjutande värde, gåvan eventuellt haft i förhållande till arvslotten. Slutpunkten i denna rättsutveckling

264 Lag om arv, 6 kap.

utgör införandet av nya giftermålsbalken. I samband därmed å ena sidan upphävdes hemföljdsreglerna men å andra sidan bibehölls stadgandet i 12 kap. 9 § ärvdabalken utan annan ändring, än att hänvisningen till bestämmelserna om hemföljd ströks. Därigenom har genom lagstiftningen medgivande lämnats, att även framdeles finge åt nämnda lagrum givas den tolkning, som den äldre rättstillämpningen antagit. Den svenska rätten, vars regler tidigare varit byggda på realkollation, har sålunda numera övergått till idealkollationen. Beredningens Den aritmetiska principen för arvsmassans fördelning har i beredningens yttrande, förslag så till vida fått giva vika för behovsprincipen, som i 8 kap. upptagits regler, enligt vilka ett arvlåtarens barn, vars uppfostran ännu ej är avslutad, äger ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till sitt underhåll. Enligt förslaget utgår emellertid sådant bidrag, innan arv må tagas, och själva skiftet kommer följaktligen fortfarande att ske efter rent räknemässiga grunder. Begler om behandlingen av gåvor, som arvlåtaren givit i livstiden, bliva därför alltid nödvändiga. Beredningen har uti förevarande kapitel upptagit bestämmelser i ämnet. Härvid har beredningen saknat anledning att frångå de principer, vara gällande rätt, sådan den genom rättstillämpningen utbildats, måste anses vila, och vilka torde överensstämma med vad från arvslagstiftningens synpunkt det praktiska behovet för närvarande kräver. Beredningens arbete på detta område har därför närmast gått ut på att i lagtext sammanfatta de resultat, vartill rättstillämpningen redan kommit, och att i samband därmed fatta ståndpunkt i fråga om vissa spörsmål, beträffande vilkas lösning tvekan rått. I likhet med vad som gäller för närvarande skall sålunda enligt förslaget likställighet mellan arvingarna uppnås genom avräkning. Det är emellertid icke uteslutet, att en arvlatare kan genom särskilda föreskrifter förbinda förskottstagaren till fullständig återbäring. I ett sådant fall bliva dock förslagets regler icke tillämpliga. Dessa äro icke heller tillämpliga, om arvlåtaren lämnat arvingen försträckning. I motsats till vad som måste anses gälla i fråga om skyldigheten att tåla avräkning för ett verkligt förskott, blir arvingens betalningsskyldighet, när försträckning lämnats, beroende av allmänna regler för skuldförhållanden. Betalningsskyldigheten kan därför också komma att upphöra på grund av preskription eller preklusion, liksom den kan förminskas på grund av tvångsackord. Borgenärens och gäldenärens inbördes ställning av arvlatare och arvinge torde dock ofta medföra, att försträckningsavtalef får anses slutet under den förutsättningen, att gäldenären icke skall kunna utfå sin arvslott, med mindre hans skuld, såvitt den fortfarande består, betalas till motsvarande belopp. Gäldenärens medarvingar måste i sådant fall äga rätt att påfordra, att arvslotten, så långt den räcker, skall gå i avräkning mot den kvarstående skulden. I det föregående har frågan om arvsförskott behandlats endast frän synpunkten, huru likställighet mellan flera samarvingar skall åstadkommas, när

Lag om arv, 6 kap.

någon*av dem redan under arvlåtarens livstid mottagit egendom av honom. För att ett arvsförskott skall anses föreligga, är det emellertid enligt beredningens förslag icke en nödvändig förutsättning, att den givna egendomen måste tagas i beräkning för att åstadkomma likhet mellan flera samarvingar. Ett förskott föreligger, så snart en arvinge av arvlåtaren i dennes livstid mottagit egendom under sådana förhållanden, att enligt regler, för vilka i det följande skall närmare redogöras, en utbetalning i förväg av en del utav arvet kan anses föreligga.1 Detta sammanhänger därmed, att den omständigheten, att arvinge utfått en del av sitt arv i förväg, tillagts betydelse jämväl i andra hänseenden, än såvitt angår förhållandet till medarvingar. Enligt vad nedan under 7 kap. 2 § närmare utvecklas, skall sålunda vid beräkning av laglott hänsyn tagas till egendom, som den laglottsberättigade mottagit såsom förskott å arvet. Att bröstarvinge erhållit förskott kan alltså inverka även på omfattningen av arvlåtarens möjlighet att genom testamente förfoga över sin kvarlåtenskap. Om person, som är gift, givit förskott av sitt giftorättsgods, skall vidare — enligt förslag, som beredningen samtidigt framlägger angående införande i 13 kap. giftermålsbalken av en ny paragraf, betecknad 11 a § — i allmänhet hänsyn till förskottet tagas vid bodelning mellan arvingarna, å ena sidan, och efterlevande make, å den andra. Att förskottet i nu nämnda hänseenden har rättslig betydelse utan att behov av avräkning för åstadkommande av likhet med medarvingar samtidigt föreligger, är företrädesvis händelsen, när endast en arvinge finnes ävensom när alla arvingarna mottagit förskott till lika stora belopp. De fåtaliga lagbestämmelser rörande förskott å arv, som för närvarande linnas i svensk rätt, äro, pä sätt i det föregående blivit nämnt, upptagna i 12 kap. ärvdabalken, som handlar om huru arv skall skiftas. Även i främmande rätt behandlas oftast bestämmelserna om kollation i samband med de speciella föreskrifterna om arvsmassans delning. Att beredningen det oaktat upptagit bestämmelser om förskott å arv redan bland stadgandena om den materiella arvsrätten, beror i viss mån på det ovan påpekade förhållandet, att ett av arvlåtaren givet förskott kan hava betydelse jämväl i andra hänseenden än med avseende å förskottets avräknande för åstadkommande av likhet i förhållande till medarvingar. I förevarande kapitel behandlas förskotten visserligen i huvudsak från sistnämnda synpunkt, men de här upptagna huvudbestämmelserna hava likväl grundläggande betydelse för uppfattningen av förskotten i allmänhet. Oavsett detta skäl synas reglerna om förskott å arv vara av den betydelse för arvsrätten över huvud, att deras upptagande i det samband beredningen föreslagit torde vara från principiell synpunkt fullt försvarligt. 1 Här bortses helt och hållet från institutet arvslösen, som på grund av sitt samband med andra avtal om arv kan bliva föremål för behandling först i samband med testamentsrätten.

Lag om arv, 6 kap. 1 §.

1 §• Förskottå arv Då lagen uppställer skyldighet för en arvinge, som i arvlåtarens livstid av till bröst- (\enne mottagit gåva, att å sin arvslott avräkna vad han mottagit, oavsett arvingar.

B

• •

,

*

,

o,

,

i

om arvlåtaren uttryckt önskan därom, grundas en sådan lagregel pa en presumtion, att arvlåtaren icke velat, att gåvan skulle verka förryckande på det slutliga delningsresultatet; man antager med andra ord, att arvlåtaren i de flesta fall helst ser, att resultatet blir detsamma, som om gåvan icke givits. Ytterst beror denna presumtion på styrkan av den lagbestämda arvsfördelningen. Uppenbarligen kan emellertid en sådan presumtion icke uppställas för alla arvssituationer. Ju avlägsnare den släktskap är, som förenar arvlåtaren och arvingarna, med desto mindre styrka uppbäres den lagbestämda arvsordningen, och desto mindre är därför sannolikheten, att arvlåtaren, när han med gåva gynnat en av arvingarna, samtidigt velat bevara den räknemässiga likställigheten mellan dem. Under sådana omständigheter har ock i skilda länder presumtionen tillmätts olika räckvidd. Medan i Frankrike alla arvingar äro skyldiga att underkasta sig avräkning respektive återbäring, såframt arvlåtaren icke annorlunda förordnat, gäller motsvarande regel i Tyskland, England och Schweiz endast för bröstarvingar. I Danmark och Norge har man icke ens för bröstarvingar uppställt legal kollationsplikt, byggd på presumtionen om arvlåtarens vilja, att kollation alltid skall komma till stånd. Här stadgas, att gåva, som arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge, skall avräknas, endast om det kan ledas i bevis, att arvlåtaren avsett, att avräkning skulle komma till stånd. Även i dessa länder torde väl lagstiftaren hava utgått från att arvlåtaren vill, att hans barn och andra bröstarvingar skola bliva likställda, så att den ena grenen icke gynnas på den andras bekostnad. Men lagen bygger på det antagandet, att arvlåtaren själv sörjt för denna likställighet. Om bevisligen ett av barnen på ett eller annat sätt erhållit ekonomiskt bistånd av arvlåtaren, anses det nämligen ligga nära till hands, att arvlåtaren i avsikt att utjämna den olikhet mellan barnen, som härigenom uppstått, redan i livstiden bortskänker egendom av motsvarande värde till de andra barnen. Om man utgår från att arvlåtaren i regel på detta sätt själv sörjer för likställigheten mellan barnen, saknas naturligen anledning att, med hänsyn till likställigheten mellan arvingarna, i lag föreskriva kollationsplikt. Det är otvivelaktigt, att i vårt land icke blott barnens rätt till arv utan även deras rätt till lika arvslotter i utomordentlig omfattning respekteras. Uppenbart är därför, att i fråga om dem en presumtion för förskott å arv är grundad. Den legala arvsordningen uppbäres emellertid med samma styrka beträffande första parentelen i dess helhet, och presumtionen måste därför gälla även fjärmare bröstarvingar, i det man antager, att arvlåtarens vilja går ut på att samtliga från honom härstammande grenar skola vara likställda. På sätt förut påpekats har emellertid den omständigheten, att viss gåva skall

Lag om arv, 6 kap. 1 §.

anses såsom förskott, betydelse icke blott för förhållandet mellan medarvingar inbördes utan även i avseende å beräknande av laglott samt i förhållandet mellan arvinge och efterlevande make. En presumtion för förskott kan därför icke uppställas, med mindre anledning finnes till antagande, att gåvan även i sådana fall, där fråga icke kan bliva om dess avräknande i förhållandet mellan arvingar inbördes, för det allmänna betraktelsesättet i regel framstår såsom en förutbetalning på det blivande arvet. Såsom beredningen anför jämväl i motiven dels till 7 kap. 2 § och dels till 11 a § i förslaget till lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken, har beredningen ansett, att övervägande skäl föreligga för ett sådant antagande i vad angår bröstarvingar. Beredningen har i följd härav i förevarande paragraf föreslagit, att vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas på arvet. I 'fråga om andra arvingar än bröstarvingar torde däremot, på sätt nedan skall närmare utvecklas, en presumtion för förskott ej kunna uppställas i vårt land. Avräkning bör för dem äga rum, endast om arvlåtaren givit uttryck för önskan därom. Enligt beredningens uppfattning kan lagstiftningen icke, såsom i Danmark Frikallande och Norge, bvggas på ett antagande, att arvlåtaren själv i livstiden sörjer för frän avräk,...,,.

,".

ii

i

..

•

T-,

o •>

,

att rattvisa skipas meflan bröstarvingarna. Ett sådant antagande torde nämligen stå i strid med erfarenheten. En annan sak är, att förhållandena kunna vara sådana, att den uppställda presumtionen icke bör gälla. Då lagen vid uppställandet av avräkningsskyldighet bygger på antagandet, att arvlåtaren önskar avräkning, bör tydligen lagens fordran på avräkning upphöra, där arvlåtaren frikallat vederbörande gåvotagare från avräkningsskyldighet. Ett sådant frikallande kan naturligtvis alltid ske genom testamente. Enligt 12 kap. 9 § ärvdabalken är emellertid gåvotagaren frikallad från avräkningsplikt även därigenom, att arvlåtaren genom vanlig viljeförklaring »annorlunda stadgat». I rättstillämpningen har otvivelaktigt en viss tveksamhet gjort sig gällande, huruvida i särskilda fall avräkningsskyldighet skall antagas föreligga. Denna tveksamhet torde väsentligen haft sin grund i den uppfattningen, att med sist omförmälda bestämmelse i 12 kap. 9 § ärvdabalken åsyftas endast uttrycklig föreskrift från arvlåtarens sida. 1 Enligt beredningens mening torde man emellertid här, likaväl som då eljest för viljeförklaring viss form icke är erforderlig, vara berättigad att taga hänsyn även till andra sätt, varpå vederbörande kan hava givit sin vilja till känna. Ofta måste ett frikallande anses grundat i sakens egen natur, t. ex. när en fader i goda ekonomiska omständigheter av sina årsinkomster lämnar periodiskt understöd till en son eller dotter, som är gift eller grundlagt självständig ekonomisk existens. För undvikande av missförstånd angående lagförslagets innebörd på denna punkt har beredningen i lagtexten angivit, att avräkning icke skall komma till stånd, då detta föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Ett frikallande från avräkningsskyl'• x Jfr N. J. A. 1881 s. 364 och 1891 s. 415.

ningsskijlduj-

het.

268 Lag om arv, 6 kap. 1 §.

dighet annorledes än genom testamente kan äga rum icke blott vid gåvans givande utan när som helst därefter, och detta oavsett om frikallandet är uttryckligt eller endast framgår av omständigheterna. Ett frikallande från avräkningsskyldighet medför, att gåvan över huvud icke räknas såsom förskott. Gåvan kommer således icke heller att omedelbart inverka på laglottsberäkningen, vilket den eljest enligt förslaget skulle göra. I detta avseende verkar förhållandet till nackdel för arvlåtaren själv, i det den disponibla kvoten sålunda beräknas endast med hänsyn till den reella kvarlåtenskapen. Men än vidare medför frikallandet, att gåvan icke avräknas vid bodelning enligt det föreslagna stadgandet i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken. I stället kan emellertid givarens make under vissa förutsättningar erhålla vederlag för gåvan i enlighet med stadgandet i 13 kap. 6 § giftermålsbalken. På grund av att frikallandet sålunda har verkan även i andra avseenden än i fråga om avräkning mellan arvingar inbördes, torde en viss försiktighet vara erforderlig, då det gäller att bedöma, huruvida med hänsyn till omständigheterna arvlåtaren kan antagas hava avsett att frikalla från avräkningsskyldighet. Även i vårt land förekommer exempelvis icke sällan, att föräldrar, som tidigare lämnat vissa av sina barn ekonomisk hjälp, sedermera bortgiva egendom till de andra barnen för att på detta sätt bereda dem gottgörelse för vad de förra fått för mycket. Det är ej heller ovanligt, att föräldrarna vid viss tidpunkt till samtliga barnen utdela en del av sin förmögenhet. Med utgångspunkt från den tankegång, som, enligt vad ovan anförts, ligger till grund för den dansk-norska rättens bestämmelser, kunde det i dylika fall ligga nära till hands att antaga, att arvlåtaren avsett, att vad barnen mottagit icke skall räknas såsom förskott å arvet. På grund av den betydelse, frågan enligt lagberedningens förslag har även i andra avseenden, torde man emellertid vid bedömandet av arvlåtarens avsikt icke fa uteslutande taga hänsyn till vad som bäst överensstämmer med förhållandet mellan arvingarna. I de fall, då avräkning mellan arvingar icke är erforderlig eller icke kan ifrågakomma, såsom då samtliga arvingar mottagit förskott till lika stora belopp eller då endast en arvinge finnes, kan tydligen ett frikallande icke anses föreligga, med mindre anledning finnes till antagande, att arvlåtaren avsett, att hänsyn till gåvan icke skulle tagas vare sig i fråga om laglottsberäkning eller vid bodelning. Ej skillnad I främmande lagstiftning göres ibland skillnad mellan olika gåvor till bröstnellan olika a r v ingar p a s a s a tt, att legal kollationsplikt föreligger endast beträffande vissa lag av gåvor.

e

\

, „

.

,.,

. . 9

i

,

uppräknade slag av gåvor, medan kollationsphkten i traga om andra slag gjorts beroende av arvlåtarens förordnande. Särskilt har kollationsplikt föreskrivits för egendom, som givits under sådana omständigheter, att den är att jämställa med hemföljd enligt äldre svensk rätt, således egendom, som givits såsom utstyrsel vid ingående av äktenskap eller såsom underlag för uppnående av självständig ekonomisk existens. Till grund för denna skillnad ligger den tankegången, att alla barnen hava samma rätt till hjälp, när de lämna

Lag om arv, 6 kap. 1 §.

föräldrahemmet för att träda ut i livet. Om arvlåtaren avlider, innan alla hunnit erhålla sådan hjälp, bör därför detta missförhållande utjämnas. Har arvlåtaren därutöver på grund av andra omständigheter bortgivit egendom till något av barnen, måste detta betraktas såsom uttryck för en särskild givmildhet från arvlåtarens sida, och sådana gåvor kunna följaktligen icke utan vidare förutsättas vara givna i avsikt att de skola bliva föremål för kollation. Detta betraktelsesätt torde icke överensstämma med svensk uppfattning. I våra förhållanden hava de ekonomiska uppoffringar, som göras av en fader eller moder för att bringa hjälp i ekonomiska svårigheter, särskilt visat sig vara av betydelse i det hänseende, varom nu är fråga, och det kan alls icke antagas, att arvlåtarens vilja går ut på, att dylika uppoffringar skola i avräkningshänseende behandlas annorlunda än de, som hava karaktär av hemföljd. Någon anledning att göra skillnad mellan olika slag av gåvor har beredningen sålunda icke ansett föreligga. Då i lagtexten angives, att avräkning å arvslotten skall ske för det, som arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge, innefattas sålunda härunder icke blott, att arvlåtaren med varm hand bortskänkt egendom eller penningar, utan jämväl andra slag av särskilda ekonomiska uppoffringar å arvlåtarens sida till förmån för en hans bröstarvinge, t. ex. efterskänkande av en arvlåtarens fordran, betalning av vederbörandes skuld till tredje man, infriande av borgensförbindelse, som arvlåtaren iklätt sig för sådan skuld o. s. v. Att kostnader, som nedlagts å barns uppehälle och utbildning, samt sedvanliga skänker ej skola avräknas, framgår av 2 §. Huruvida till gåva, som skall vara föremål för avräkning, även bör räknas försäljning till uppenbart underpris, måste avgöras efter omständigheterna i varje fall. Oftast torde det förhållandet, att försäljhingsformen valts, giva anledning till antagandet, att arvlåtaren avsett, att den del av den försålda egendomens värde, som överstiger den lämnade valutan, skall av arvingen behållas utan avräkning. i det föregående har framhållits, att avräkning skall äga rum för gåvor Förskott till icke blott till arvlåtarens barn utan till alla bröstarvingar. Härmed åsvftas andra hröst' i ,

c i,

io

T

"

det tall, att arvlåtaren, sedan ett av hans barn avlidit, därefter bortgiver egendom till de avkomlingar till den sålunda avlidne, vilka, på grund av att de äga träda i sin avlidne faders eller moders ställe, dåmera äro arvingar till arvlåtaren, således i regel barnbarnen. Den frågan kan emellertid uppställas, om avräkningsskyldighet skall inträda för barnbarnen även i det fall, att deras fader eller moder, genom vilken de äro besläktade med arvlåtaren, levde vid tiden för gåvans givande men sedermera avlidit före arvlåtaren. På detta spörsmål hava olika svar lämnats i främmande positiv rätt. Fransk lag uppställer nämligen kollationsplikt även i detta fall, medan tysk lag behandlar fallet på samma sätt som andra fall, där kollationsplikt inträder först genom ett arvlåtarens förordnande. I Schweiz, där uttryckligt lagstadgande saknas, har inom rättsvetenskapen den åsikten hävdats, att den franska ståndpunkten vore den principiellt riktiga. Beredningen har för egen del an-

arvingar än

barn.

270 Lag om arv, 6 kap. 1 §.

sett, att den antagna utgångspunkten eller presumtionen om arvlåtarens vilja icke medgiver den legala avräkningsskyldighetens utsträckande även till nu åsyftade fall. Antagandet att arvlåtaren vid gåvans givande avser framtida avräkning kan göras, endast när arvlåtaren räknar med att gåvotagaren är hans arvinge. Om han däremot i sitt barns livstid bortgiver egendom till dettas barn, vilka sålunda då icke äro hans arvingar, torde det ligga närmast att antaga, att arvlåtaren åsyftat gåva utan avräkningsplikt på samma sätt som när han eljest bortgiver egendom till personer, vilka icke stå i arvsförhållande till honom. Samma betraktelsesätt lärer ock utesluta möjligheten att uppställa legal skyldighet för ett arvlåtarens barn, som vid dennes död är i livet, att å sin arvslott avräkna vad arvlåtaren givit barnbarnen. En annan sak är, att i det sist åsyftade fallet en avhändelse till förmån för barnbarnen mången gång kan komma att framstå såsom i verkligheten utgörande en gåva till deras fader eller moder, t. ex. när arvlåtaren förskjutit medel till en utgift, som fadern eller modern varit lagligen pliktig att vidkännas. I sådant fall inträder avräkningsplikt för fadern eller modern, om han eller hon ännu är i livet, men eljest för barnbarnen enligt 6 § i förevarande kap. Förskott av Om den ena av två makar av sitt giftorättsgods giver förskott å arv till giftorattsgods e t t m a k a r n a s gemensamma barn, uppstår frågan, när avräkning för detta förtill OTÖSt-

arvinge, skott skall äga rum. Efter som förskottet givits av endast den ene av makarna, kunde det synas ligga närmast till hands, att förskottet bleve föremal för avräkning, när förskottsgivaren avlider. Om således den av makarna, som givit förskottet, avlider sist, skulle vid den andra makens död ingen hänsyn komma att tagas till förskottet. Då emellertid förskottsgivarens giftorättsgods vid hans makes död ingår i bodelning och skifte, och således de andra barnen, därest förskottet icke givits, redan vid den först avlidnes död skulle hava erhållit del i det värde, som representeras av den bortgivna egendomen, måste det anses bäst överensstämma med den äktenskapliga förmögenhetsordningen, att hänsyn tages till förskottet, redan när den förste av makarna avlider, oavsett vilken av makarna givit förskottet. I anledning härav har också i tysk rätt upptagits ett stadgande av innehåll, att förskott, som givils av gemensam egendom, skall anses givet till hälften av vardera maken. Enligt denna regel kommer således halva förskottet att avräknas, när den ene av makarna avlider, och den återstående hälften, när den andra dör. En motsvarande bestämmelse upptogs på sin tid i äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke, när förskott å arv givils av giftorättsgods till en makarnas gemensamma bröstarvinge, gåvan bör betraktas såsom förskott å det första arv, som kommer att falla. I överensstämmelse härmed skulle förskottet i sin helhet avräknas, när den förste av makarna avlider. Är förskottet större än förskottstagarens arvslott efter den av föräldrarna, som först avlidit, skulle den sålunda överskjutande delen av förskottet avräknas, när den efterlevande av föräldrarna avlider. På denna stånd-

Lag om arv, 6 kap. 1 §.

punkt står den dansk-norska rätten. Beredningen har i andra stycket av denna paragraf föreslagit upptagande av liknande regler. Det mål, som åsyftas med avräkningsinstitutet, nämligen att om möjligt uppnå samma slutliga delningsresultat, som om förskott icke givits, torde i vissa fall med större säkerhet vinnas på denna väg än genom en anordning sådan som den i tysk rätt upptagna. Med den tyska regeln uppdelas förskottet i två särskilda, av varandra oberoende delar. Även om kvarlåtenskapen vid det första dödsfallet varit tillräckligt stor för att förskottet i dess helhet skulle kunnat avräknas, kommer vid detta tillfälle avräkning till stånd endast för den ena hälften med risk, att om den efterlevandes lott minskas i värde till hans död, den andra hälften av förskottet sedermera icke kan till fullo avräknas å arvet efter den efterlevande. Även vid det omvända sakläget kan den tyska regeln vålla olägenhet. Om kvarlåtenskapen vid det första dödsfallet är ringa och med anledning härav icke ens den första hälften av förskottet kan avräknas, är det uteslutet att vid det senare dödsfallet avräkna vad som sålunda kvarstår oavräknat, även om kvarlåtenskapen efter den längst levande skulle lämna tillgång till avräkning av denna rest jämte den andra hälften av förskottet. Beredningens förslag i denna del står jämväl i överensstämmelse med den historiska utgångspunkten för avräkningsinstitutet. Enligt 16 kap. 1 § äldre giftermålsbalken skulle nämligen hemföljd i sin helhet återbäras, då endera av föräldrarna avled. 1 Den uppställda regeln gäller även för de fall, då endast en arvinge finnes eller eljest behov av förskottets avräknande mellan samarvingar icke föreligger. I dessa fall har regeln uteslutande betydelse för laglottsberäkningen och för förskottets avräknande vid bodelning i enlighet med det föreslagna stadgandet i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken. Vad i 1 § andra stycket sägs gäller endast det fall, att till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv är givet av enderas giftorättsgods. Är förskott givet av makes enskilda egendom, kan avräkning ske blott vid den makens frånfälle. Jämställt med det fall, att förskott är givet av makes enskilda egendom, torde böra anses det fall, att sedan förskott givits av makes giftorättsgods, bodelning ägt rum mellan makarna, exempelvis till följd av äktenskapsskillnad. I sådant fall har givet förskott med halva sitt belopp länt till minskning av vardera makens giftorättsdel. Det torde därför efter bodelningen böra anses givet till hälften av vardera maken enskilt och bör gå i avräkning med hälften av sitt belopp vid skiftet efter vardera maken. En avräkning, så långt det kan ske vid skiftet efter den först avlidne, skulle särskilt i händelse av hans omgifte och skifte med barn till honom i det nya äktenskapet medföra uppenbart irrationella resultat. Även ett skifte med barn till den sist avlidne i ett nytt äktenskap skulle visa en irrationell inverkan av en sådan regel. 1 Jfr lagkommissionens protokoll den 1 april 1729 (Siögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag, del III s. 314).

272 Lag om arv, 6 kap. 1 §.

Skulle vid bodelning mellan makarna vederlag för givet förskott utgå till förskottsgivarens make enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken, bör förskottet anses till fullo givet av förskottsgivaren enskilt och komma till avräkning allenast vid skifte efter denne. Är av giftorättsgods förskott givet till den, som är bröstarvinge allenast till förskottsgivaren, äger ej heller 1 § andra stycket tillämpning. Avräkning för förskottet kan i sådant fall ske endast vid skiftet efter förskottsgivaren. Förskott till Den styrka, med vilken den lika delningen mellan arvingarna upprätthålles, andra arvin- s a v i t t an crår bröstarvingar, torde icke hava motsvarighet, när arvingarna

gar än bröst-

, ,,

,-,,.,

.-

,.,

' arvingar, utgöras av fjärmare skyldeman. Erfarenheten utvisar, att arvlatare i en icke betydelselös utsträckning genom testamente bestämmer annan fördelning mellan sådana arvingar än enligt den legala arvsordningen. Om arvlatare redan i livstiden givit gåva till fjärmare skyldeman, som är hans arvinge, kan det därför icke utan vidare antagas, att arvlåtaren avsett, att likhet mellan arvingarna skulle upprätthållas trots gåvan. Då arvingar, varom här är fråga, icke åtnjuta laglott, föreligger icke heller med hänsyn till laglottsberäkningen behov att uppställa presumtion för förskott. Om dylik presumtion icke uppställes, medför detta väl, att gåva i regel icke kommer att avräknas vid bodelning enligt den föreslagna regeln i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken. På grund av bestämmelserna i 2 kap. av förevarande förslag kommer emellertid bodelning mellan efterlevande make och den först avlidne makens arvingar icke till stånd i andra fall, än när makes arvsrätt är utesluten på grund av testamente. Det har icke ansetts erforderligt att för dessa fåtaliga fall göra undantag från den i och för sig naturliga regeln, att gåva till fjärmare arvingar icke kan presumeras utgöra förskott på arvet. Om arvlåtaren likväl skulle vilja, att en av honom given gåva skall betraktas såsom förskott, står honom alltid möjligheten öppen att genom testamente förordna, att vad han bortgivit skall avräknas, eller att i nämnda ordning tillägga de andra arvingarna egendom till motsvarande värde. Det kan då ifrågasättas, om behov förefinnes att vid sidan härav bereda arvlåtaren möjlighet att genom en föreskrift i levande livet anordna avräkning. Enligt beredningens uppfattning bör det härvid icke förbises, att det för arvlåtaren måste framstå såsom mest ändamålsenligt att giva en föreskrift om avräkning i samband med gåvans givande, medan ett upprättande av testamente för ändamålet för mången skulle framstå såsom ett onödigt formellt och invecklat tillvägagångssätt. Beredningen har därför upptagit ett stadgande om avräkningsskyldighet på grund av en arvlåtarens föreskrift härom. Lika litet som bröstarvinges frikallande från avräkningsskyldighet behöver ske uttryckligt, är detta fallet med föreskrift, varom nu är fråga. Även här bör det vara tillräckligt, om arvlåtarens vilja kommit till uttryck på annat, efter omständigheterna uppfattbart sätt. I nu förevarande fall måste arvlåtaren däremot hava anordnat avräkningsskyldigheten, redan när gåvan gavs. Har gåvotagaren mottagit gåvan utan föreskrift om avräkningsskyldighet, bör han näm-

Lag om arv, G kap. 1 §.

ligen utan eget medgivande kunna förpliktas till avräkning, endast om arvlåtaren förordnat detta genom testamente. Har arvlatare, som är gift, till arvinge givit gåva med villkor, att den skall utgöra förskott, och är på grund av testamente tillämpning av stadgandena i 2 kap. utesluten, inträder skyldighet för förskottstagaren att avräkna förskottet vid arvskifte i anledning av givarens död. Om den i 2 kap. stadgade ordning däremot är gällande, blir väl den arvsrätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar av andra parentelen, undanskjuten till tidpunkten för den efterlevande makens död. Envar av makarna kan det oaktat, redan medan båda makarna leva, till sina egna arvingar bortgiva egendom med förbehåll, att egendomen skall gå i avräkning å mottagarens blivande arvslott. Skulle givaren avlida först, innebär det gjorda förbehållet, att avräkning skall ske å den lott, som mottagaren kommer att erhålla i efterlevande makens bo. Om efterlevande make enligt bestämmelserna i 2 kap. tagit arv efter den först avlidne, kan han tydligen också därefter i enlighet med stadgandet i denna paragraf giva förskott å arv till sina egna arvingar. I 7 § av förevarande kap. har föreslagits legal avräkningsskyldighet för det fall, att efterlevande make givit egendom till sådan arvinge efter den först avlidne, som äger taga del i efterlevande makens bo. På sätt redan i det föregående framhållits, har beredningen föreslagit, att Förskottets i en såsom 11 a § betecknad ny paragraf i 13 kap. giftermålsbalken skall ^räknande upptagas ett stadgande, enligt vilket förskott på arv, som den ena av två ' makar av sitt giftorättsgods givit arvinge och som skall avräknas på arvet efter den först avlidne av makarna, jämväl skall avräknas vid bodelning mellan den efterlevande av makarna och den först avlidnes arvingar. Med avseende å detta stadgande får beredningen hänvisa till motiven därtill ävensom till vad i det föregående anförts till belysande av stadgandets tillämplighet i vissa hänseenden. Därutöver må här endast erinras om följande. Hänsyn till förskottet kan tagas vid bodelning endast under förutsättning, att förskottet också skall avräknas å arvet efter den döde. Om en make av sitt giftorättsgods givit förskott å arv till makarnas gemensamma bröstarvinge, skall enligt andra stycket i förevarande paragraf avräkning för förskottet ske å arvet efter den först avlidne. Med anledning härav skall också förskottet avräknas vid den bodelning, som äger rum, när den förste av makarna dör, oavsett om- detta är givaren eller den andra maken. Har däremot make av sitt giftorättsgods till barn i tidigare äktenskap givit egendom såsom förskott å arv, kan vid bodelning hänsyn tagas till förskottet, endast om det är givaren, som avlider först. Avräkning skall då ske vid bodelningen mellan den andra maken, d. v. s. förskottstagarens styvfader eller styvmoder, samt förskottstagaren och hans medarvingar. Skulle den andra maken däremot avlida först, är ju förskottstagaren icke arvinge i boet efter denne. Vid den bodelning, som äger rum mellan förskottsgivaren och den avlidnes arvingar, kommer därför en avräkning för förskottet icke till stånd. Vad sålunda sagts har motsvarande 18 - 24:1969.

274 Lag om arv, 6 kap. 1 och 2 §§.

tillämpning, om make av sitt giftorättsgods givit egendom med avräkningsskyldighet till annan arvinge än bröstarvinge och tillämplighet av 2 kap. i förslaget på grund av testamente är utesluten. I sådant fall skall bodelning mellan den efterlevande och den först avlidnes arvingar alltid komma till stånd. Vid sådan bodelning kan emellertid förskottet bringas till avräkning, endast om det är givaren, som avlidit först. Om efterlevande make tager arv enligt 2 kap., kommer bodelning icke till stånd, och det föreslagna tilläggsstadgandet i 13 kap. giftermålsbalken är därför icke direkt tillämpligt med avseende å förskott, som skall avräknas vid delningen av efterlevande makens bo. På grund av stadgandet i 2 kap. 10 § andra stycket av förslaget skall emellertid vid delningen av den efterlevandes bo mellan hans och den först avlidnes arvingar vad om bodelning är stadgat äga motsvarande tillämpning. Vid delningen av den efterlevandes bo skall följaktligen också det föreslagna stadgandet i 13 kap. 11 a § giftermålsbalken komma till analog användning. Ett förskott, som den ena sidans arvingar mottagit, skall följaktligen avräknas ej blott mellan dessa arvingar inbördes utan även mellan de olika sidorna. Då delningen mellan den först avlidnes och den efterlevandes arvingar skall försiggå samtidigt som skiftet mellan arvingarna å vardera sidan, är det i detta fall likgiltigt, vilkendera av makarna avlidit först. Förskott, som arvinge å endera sidan mottagit av sin arvlatare, skall alltid avräknas även mellan sidorna, oavsett om förskottstagaren är arvinge till den först avlidne eller till den efterlevande, och i senare fallet oavsett huruvida förskottet givits före eller efter den först avlidnes frånfälle. Enär den efterlevande maken tager arv efter den först avlidne i all egendom, enskild egendom och giftorättsgods, är det — även för den händelse att förskottet givits under båda makarnas livstid — utan betydelse för förskottets avräknande mellan sidorna, huruvida förskottet givits i giftorättsgods eller enskild egendom.

2§. Inskränknin- Den i 1 § uppställda presumtionsregeln, att vad arvlåtaren givit bröstgar i fråga a r v j n g e s k a n avräknas å dennes arv, måste, såsom redan påpekats, vidkännas 7iingsskyldig- vissa inskränkningar. I förevarande paragraf hava närmare bestämmelser heten. givits om nämnda inskränkningar. Dessa hava naturligen allmängiltig betydelse, ehuru de i det följande behandlats närmast med tanke på det viktigaste fallet, eller att arvet skall delas mellan flera arvingar. Underhålls- I främmande länders rätt äro kostnader, som arvlåtaren nedlagt på sina och uppföst- b a r n s underhåll, allmänt undantagna från kollation. För tysk rätts del framn noder. går detta redan därav, att avräkning icke är föreskriven för annat än sådana arvlåtarens ekonomiska uppoffringar för sina barn, som falla under beteckningen »Ausstattung», d. v. s. motsvara den äldre svenska rättens hemföljd. Även om i visst lands lagstiftning kollationsplikten på samma sätt som i

Lag om arv, 6 kap. 2 §.

förslaget gjorts generell och särskilt undantag icke stadgats för nu ifrågavarande slags kostnader, torde det likväl anses ligga i sakens natur, att kollation icke erfordras för dessa. Ofta är dock undantaget uttryckligen stadgat i lagen. Däremot föreligga naturligen vissa skiljaktigheter med avseende å undantagets omfattning, varvid särskilt frågan om kostnaderna för högre utbildning tilldrager sig uppmärksamhet. Gällande svensk rätt upptar i 12 kap. 10 § ärvdabalken ett stadgande i ämnet. Enligt detta äro barnen befriade från avräkningsplikt för det, som föräldrarna kostat på dem till deras nödtorftiga föda, kläder och upptuktelse. Trots lagtextens ordalydelse har det sedan gammalt antagits, att meningen icke varit att inskränka de avräkningsfria kostnaderna att omfatta allenast existensminimum. I sakens natur torde ligga, att hänsyn måste tagas till föräldrarnas förmögenhetsförhållanden. Att därjämte utrymme medgivits för nedläggande av större kostnader på vissa barns uppfostran än på andras, framgår därav, att föräldrarna i stadgandets fortsättning hänvisats att, om de vilja, tillägga de barn, som njutit mindre, något utöver deras arvslott. Frågan, i vilken omfattning underhålls- och uppfostringskostnader skola vara undantagna från avräkning, sammanhänger med spörsmålet, huru långt föräldrarnas skyldighet att sörja för underhåll och uppfostran sträcker sig. Det är nämligen tydligt, att det icke bör åligga barnen att tåla avräkningsskyldighet för sådant, som föräldrarna lagligen varit pliktiga att påkosta dem. Sedan sistnämnda spörsmål för svensk rätts del blivit besvarat genom föreskrifter i lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap, måste stadgandet i 12 kap. 10 § ärvdabalken numera tolkas i överensstämmelse med nämnda föreskrifter, liksom dessa måste bliva grundläggande för förslagets ståndpunkt i den nu föreliggande frågan. De åsyftade bestämmelserna i lagen om barn i äktenskap innehållas i dess 3, 13 och 16 §§. Enligt dessa stadganden skall omfattningen av föräldrarnas skyldighet att bekosta sitt barns uppehälle och utbildning bero, å ena sidan på föräldrarnas levnadsställning och ekonomiska förhållanden, och å andra sidan på barnets anlag. Denna deras underhållsskyldighet upphör tidigast, när barnet uppnått sexton års ålder. Om föräldrarna efter ovan angivna grunder äro skyldiga att bekosta barnet en utbildning, som sträcker sig utöver nämnda ålder, upphör icke föräldrarnas underhållsskyldighet, förrän denna utbildning är avslutad. Föräldrarna äro således pliktiga bekosta ej allenast själva utbildningen utan även vederbörandes uppehälle under utbildningstiden. Är barnet efter uppnåendet av sexton års ålder eller efter avslutandet av dess vidare utbildning på grund av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, äro föräldrarna fortfarande skyldiga att efter förmåga giva barnet skäligt underhåll. Om således föräldrar i god ekonomisk ställning bekosta en studiebegåvad son eller dotter en dyrbar universitetsutbildning, medan ett annat barn med rent praktisk läggning erhållit en därefter lämpad, billigare utbildning, bör

276 Lag om arv, 6 kap. 2 §.

den förre icke vara skyldig att å sitt arv avräkna vad hans studier kostat mera än den andres. Då nämligen föräldrarnas goda ekonomiska ställning, vare sig denna berodde på ägandet, av kapital eller på inkomsternas storlek, medgav den dyrbarare utbildningen och föräldrarna avpassat, sina uppoffringar for barnen efter deras anlag, hava de endast uppfyllt vad dem enligt lag ålåg. Även om föräldrarna skulle misstagit sig beträffande det andra barnets anlag, i det även detta kunnat påkalla dyrbarare utbildning, bör denna omständighet icke föranleda annat resultat. I de fall, där de ekonomiska förhållandena medgivit ett val mellan olika levnadsbanor, torde man, när fråga uppstår om avräkning för utbildningskostnader, över huvud böra undvika att allt för ängsligt mot varandra väga de kostnader, som föräldrarna haft för det ena och för det andra barnet. Om däremot föräldrar i små förhållanden bekostat en dyrbar uppfostran för ett av sina barn, medan de andra fått nöja sig med folkskolebildning, hava föräldrarna givit det förra mera än vad deras underhållsskyldighet påkallat. Den sålunda gynnade blir därför avräkningsskyldig, men denna hans skyldighet omfattar naturligtvis icke allt vad föräldrarna påkostat honom utan endast vad som efter omständigheterna överstigit det skäliga. Jämförelsen med vad syskonen fått behöver ingalunda vara avgörande för omfattningen av hans avräkningsplikt. Därest föräldrar påkostat sina barn olika dyrbar utbildning, beroende på att deras ekonomiska ställning växlat, bör detta uppenbarligen icke föranleda avräkningsskyldighet för den, som erhållit dyrbarare utbildning, om endast de kostnader hans utbildning dragit, varit avpassade efter den ekonomiska ställningen, då utgifterna gjordes. Oaktat arvlåtaren i ett visst fall varit pliktig att bekosta en högre utbildning samt de nedlagda kostnaderna i följd därav icke kunna behandlas såsom förskott på arv, kan naturligen arvlåtaren i testamente förordna, att kostnaderna skola avräknas på arvslotten, i den mån vederbörandes rätt till laglott icke därigenom kränkes. Härvid är emellertid att märka, att då kostnaderna icke få betraktas som förskott, hänsyn till desamma icke heller får tagas vid beräknande av laglottens storlek i enlighet med 7 kap. 2 §, jämförd med 5 § i förevarande kap. 1 Underhållsskyldighet föreligger endast i förhållande till barn, icke till mera avlägsna bröstarvingar. Om arvlåtaren, sedan ett av hans barn avlidit, tagit hand om dettas barn samt bekostat dess underhåll och uppfostran, är följaktligen icke regeln i denna paragraf utan huvudregeln i 1 § tillämplig. Förhållandena torde emellertid ofta vara sådana, att man kan antaga, att arvlåtaren avsett, att avräkning för kostnaderna icke skulle komma till stånd. 1

Exempel: Arvlåtaren efterlämnar två söner A och B. Åt A har han givit ett förskott å 6 000 kr. Behållningen i boet är 10,000 kr. I detta fall är vardera sonens arvslott 8,000 kr. och laglotten hälften därav, eller 4,000 kr. Eftersom A genom förskottet erhållit mera än laglotten, kan arvlåtaren genom testamente tilldela B hela behållningen. — Antages däremot, att det belopp a 6,000 kr., som A erhållit, utgör kostnader för en utbildning, som arvlåtaren varit skyldig bekosta, kan till grund för arvslotts- och laglottsberäkningen endast läggas den verkliga behållningen. Vardera sonens arvslott utgör därför 5,000 kr. och laglotten 2,500 kr. Arvlåtaren kan följaktligen icke genom testamente tillägga B mera än 7,500 kr.

Lag om arv, 6 kap. 2 och 3 §§.

277 I sakens natur får anses ligga, att avräkning icke heller skall äga rum för Sedvanliga sådana skänker, som arvlåtaren i Överensstämmelse med allmän sed bortgivit banker. till sina bröstarvingar, t. ex. julgåvor. En erinran härom har ansetts böra inflyta i lagtexten. Lika litet som i fråga om underhållskostnader bör den omständigheten, att arvlåtaren givit någon av arvingarna dyrbarare gåvor än de andra, i och för sig föranleda, att avräkning kommer till stånd. Emellertid gäller det sålunda uppställda allmänna undantaget från huvudregeln, en- . dast om arvlåtaren icke visat en frikostighet, som uppenbarligen gått utöver vad som betingats av hans ekonomiska omständigheter. Hava skänkerna stått i missförhållande till givarens villkor, blir huvudregeln i 1 § tillämplig. Vid en undersökning rörande det särskilda fallet, kan det naturligen framgå, att givaren det oaktat avsett, att avräkning icke skulle ske. 3 §. Med ett visst skäl torde det kunna framhållas, att den principiella skill- Beräkningen nåden mellan realkollation och idealkollation gör sig gällande jiimväl m e d a t ' ^ ? s ^ e f e avseende å frågan, till vilket värde den egendom skall uppskattas, för vilken kollation skall äga rum. Till grund för realkollationen ligger egentligen den tanken, att egendom, som arvingen mottagit av arvlåtaren i dennes livstid, skall återställas till dödsboet in natura. Även om sedermera utvecklingen medfört, att kollationen tillåtits ske genom att egendomens värde avräknas på arvslotten, står det i närmaste överensstämmelse med utgångspunkten, att härvid hänsyn tages till det värde egendomen har vid arvlåtarens död. Till grund för idealkollationen ligger däremot det betraktelsesättet, att vad arvlåtaren i sin livstid givit arvingen utgör en utbetalning i förskott å blivande arv, och härmed överensstämmer bättre att vid avräkningen det bortgivna uppskattas till det värde egendomen hade då den bortgavs. I schweizisk rätt, där den kollationspliktige arvingen har valfrihet mellan Främmande naturalkollation och avräkning, skall vid avräkning värdet beräknas efter förhållandena vid dödsfallet. Härigenom undvikes, att valfriheten utnyttjas till spekulation på de andra arvingarnas bekostnad. Från den angivna regeln göres emellertid ett viktigt undantag. Om den egendom, som den kollationspliktige mottagit, blivit, av honom försåld, bestämmes kollationspliktens omfattning av den betingade köpeskillingens storlek. I tysk rätt, som enligt vad förut anmärkts endast känner idealkollation, föreskrives, att avräkningen skall ske efter egendomens värde, då gåvan gavs. Den engelska lagstiftningen, som också är byggd på idealkollation, uppställer däremot den regeln, att kapita tillgångar, vilka lämnats såsom förskott å arv, skola, såvitt möjligt, tagas i beräkning efter deras värde vid arvlåtarens död. I Frankrike sker kollation av fast egendom, när den icke återbäres in natura, efter dess värde vid arv- . fallet. Däremot sker kollation av lös egendom efter värdet vid gåvans givande. Dansk och norsk rätt intaga, såsom förut påpekats, den ståndpunkten, att kollation skall äga rum, endast om arvlåtaren föreskrivit detta. Lagen ut-

278 Lag om arv, G kap. 3 §.

går från att arvlåtaren skall hava efterlämnat en förteckning å den egendom, som bortgivits med kollationsplikt för mottagaren, och att i denna förteckning jämväl angivits egendomens dåvarande värde. Detta värde skall i första hand läggas till grund för avräkningen. Mottagaren kan emellertid vinna befrielse från att svara för detta värde genom att han till boet återbär egendomen in natura i oskadat skick. Han torde också kunna påkalla prövning av huruvida det av arvlåtaren åsatta värdet var skäligt med hänsyn till förhållandena, då han mottog egendomen. Den kollationspliktige har vidare möjlighet att erhålla värdet jämkat nedåt, nämligen i den mån egendom av det slag, varom fråga är, sjunkit i värde till tiden för arvlåtarens död. Beredningens För svensk rätts del har frågan om värdeberäkningen icke varit föremål yttrande. för sars fciifl uppmärksamhet. Spörsmålet har också vida mindre praktisk betydelse, än man skulle kunna vara böjd att tro. I äldre tid, då fast egendom i regel utgjorde grundval för förmögenhetsbesittningen, var det vanligt, att förskott å arv gavs i fastighet eller jordbruksinventarier. Med nuvarande ekonomiska förhållanden gives förskott å arv vanligen i penningar, och då hänsyn här, lika litet som i andra hänseenden, tages till växlingar i penningvärdet, måste avräkningen alltid ske efter det bortgivna beloppets storlek i gällande mynt. I många fall förekommer emellertid alltjämt förskott i viss egendom, särskilt värdepapper, och för dessa fall blir värdeberäkningen av betydelse. Vare sig man beräknar värdet på det ena eller det andra sättet, kan det icke undvikas, att avräkningsplikten i vissa fall drabbar för hårt, medan man i andra fall, trots avräkningsplikten, icke kan åstadkomma en så fullständig utjämning, som önskligt vore. Då den svenska rätten i alla andra avseenden ansluter sig till idealkollationens princip, synes det vara mest följdriktigt att göra detta även på nu ifrågavarande punkt. För det allmänna föreställningssättet i vårt land torde detta också falla sig naturligast. Då förskottet gives, lägges helt naturligt arvlåtarens dåvarande ekonomiska förhållanden till grund för bedömandet av huru mycket arvlåtaren, med hänsyn till övriga arvingar, bör avhända sig. Och den framtida förvaltningen av vad förskottstagaren under dessa omständigheter i eget intresse mottager synes böra helt ske på hans risk. Om egendomen sjunker i värde, böra hans medarvingar icke nödgas dela denna förlust, liksom de icke skäligen hava anledning att draga vinst av den omständigheten, att egendomen stiger i värde. I 4 kap. 6 § har visserligen föreslagits en annan grund för beräkning av det värde, efter vilket adoptant eller dess avkomling äger taga del i adoptivbarns kvarlåtenskap. Om egendom, som adoptivbarnet erhållit från adoptant genom gåva eller i arv eller testamente, finnes i behåll, skall beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller dess avkomling ske med hänsyn till det värde egendomen då äger. Detta har sin särskilda orsak i syftemålet med den adoptanten eller hans avkomlingar tillerkända arvsrätten, nämligen att åt adoptantens släkt bevara egendom, som kommit från denne. Begeln, att avräkning skall ske efter det mottagnas värde vid mottagandet

Lag om arv, 6 kap. 3 och 4 §§.

gäller emellertid, endast om arvlåtaren icke föreskrivit, att annat värde skall läggas till grund för avräkningen, eller det på grund av omständigheterna eljest kan antagas, att arvlåtaren haft en annan avsikt i detta hänseende. Om arvlåtaren, allt eftersom hans barn uppnått viss ålder, till dem bortgivit egendom av samma slag, exempelvis lika antal aktier i ett familjebolag, kan det i regel antagas, att arvlåtaren icke avsett, att avräkningen skulle ske efter olika grunder för de särskilda barnen, allt efter det försäljningsvärde aktierna haft vid de olika tidpunkter, då gåvorna givits. Därigenom skulle ju tydligen avsedd utjämning icke komma till stånd, i det att den, som mottagit aktier såsom gåva, när deras värde var lågt, skulle ur kvarlåtenskapen utfå mera än den, som mottagit sin aktiepost, när aktiernas värde var högt. Detsamma gäller, när väl något eller några av barnen erhållit sådana gåvor men icke de andra samt i kvarlåtenskapen ingår egendom av samma slag, som räcker att giva de senare lika mycket, räknat efter antalet. Efter vilket värde avräkningen i dylika fall skall ske, måste bero på omständigheterna. Härvid har man också att beakta den verkan beräkningen av förskottens värde har i andra avseenden, nämligen dels för bestämmande av efterlevande makes lott i boet i enlighet med det av lagberedningen föreslagna stadgandet i I l a § av 13 kap. giftermålsbalken och dels för bestämmande av laglotternas och den disponibla kvotens storlek jämlikt 7 kap. 2 § i förslaget. Med hänsyn härtill kan det icke vara arvlåtaren tillåtet att för avräkningen fastställa ett värde vilket som helst, även om detsamma icke inverkar ofördelaktigt på själva avräkningen mellan barnen inbördes. Till ett av arvlåtaren fastställt värde för avräkningen kan hänsyn endast tagas, om det medför skäligt resultat i alla de avseenden, varom här är fråga. 4 §. På sätt beredningen i inledningen till förevarande kap. anfört, framträder Ingen återden principiella skillnaden mellan idealkollation och realkollation med särskild dighet, ?.ä?n&?tyb r r då förtydlighet i det fall, då arvlåtaren till en arvinge bortgivit egendom till så skottet översti högt värde, att var och en av de andra arvingarna icke kan ur kvarlåten- 9frJirvsL lotten. skapen utfå lika mycket, som den kollationspliktige redan bekommit. I de „ .. , r

J

'

r

o

^

länder, där lagstiftningen bygger på idealkollation, har den ståndpunkten allmänt intagits, att återbäring icke behöver äga rum för det värde, varmed gåvan överstiger arvslotten. Den bortgivna egendomen betraktas nämligen såsom en utbetalning i förskott å arvslotten, vari ligger, att arvlåtaren definitivt avhänt sig egendomen. Med hänsyn härtill anses dess mottagande icke böra grunda annan förpliktelse för mottagaren än att vidkännas motsvarande minskning av sin arvslott, så långt denna räcker. Tages däremot realkollationen till utgångspunkt, anses den omständigheten, att kollationen tillätes ske genom avräkning, innebära allenast en av praktiska skäl betingad modifikation i den principiella återbäringsskyldigheten, och vid sådant förhållande bör den kollationspliktige, därest vad han mottagit har högre värde än att

Främmande

rätt.

280 Lag om arv, 6 kap. 4 §.

avräkning därav kan äga rum, vara pliktig att till boet eller medarvingarna utgiva vad av överskottet belöper på dessa. Den schiveiziska civillagen., som närmast bygger på realkollationen, har också uppställt den regeln, att i nu åsyftade fall överskottet skall återbäras, såframt arvlåtaren icke bevisligen avsett att gynna arvingen därmed. Härifrån göres dock ett viktigt undantag, i det att en dylik avsikt hos arvlåtaren skall presumeras föreligga, när fråga är om hemföljd till bröstarvinge i samband med att denne ingått äktenskap. I fransk lagstiftning saknas uttryckligt stadgande, men i doktrin och rättstillämpning antages, att om vid avräkning det mottagna befinnes hava högre värde än arvslotten, överskottet skall återbäras i penningar. Detta lärer gälla jämväl beträffande den lösa egendom, för vilken kollation skall äga rum, oaktat denna egendom, på sätt i annat sammanhang blivit nämnt, skall uppskattas till det värde egendomen hade, då den bortgavs av arvlåtaren. Beredningens Med avseende å svensk rätt har i rättstillämpningen antagits, att arvinge, yttrande. s o m mottagit förskott å sin arvslott, icke är pliktig att till skifte återbära vad av förskottet överstiger arvslotten, d. v. s. så stor lott i kvarlåtenskapen, som arvinge med lika andel i boet kan erhålla och som därför också kan betecknas såsom förskottstagarens arvslott. 1 På sätt framgår av det föregående kan den ståndpunkt, som den svenska rätten intager i detta avseende, anses utslagsgivande för dess ståndpunkt till frågan om idealkollation eller realkollation över huvud. Ett frångående av den svenska rättens ställning härutinnan har beredningen ansett icke kunna ifrågakomma, då den nämligen motsvarar vad som måste antagas i flertalet fall utgöra arvlåtarens vilja. Att ett av arvlåtaren lämnat arvsförskott visar sig vara större än förskottstagarens arvslott, kan bero därpå, att arvlåtarens ekonomiska ställning försämrats, efter det förskottet gavs. För förskottstagaren, som i god tro disponerat över vad han mottagit, skulle återbäringsskyldighet under dessa omständigheter ofta bliva synnerligen betungande, och det kan därför på goda grunder antagas, att arvlåtaren, om han haft anledning fatta ståndpunkt till frågan, icke skulle velat ålägga förskottstagaren återbäringsskyldighet. Har det åter redan vid förskottets givande varit tydligt, att förskottet i värde översteg vad som kunde beräknas komma att utgöra förskottstagarens arvslott, hava omständigheterna oftast varit sådana, att arvlåtaren icke ansett sig kunna undgå att lämna en ekonomisk hjälp, som varit påkallad av trängande behov. I dylika fall, där en återbäringsskyldighet för övrigt i regel skulle vara utan praktisk betydelse, torde arvlåtaren uppfatta skillnaden mellan förskottet och den blivande arvslotten såsom en av omständigheterna förorsakad förlust, som får bäras av hans andra arvingar. Då arvlåtaren givit ett förskott, som är för stort att kunna i sin helhet avräknas, synas skäliga anspråk på sammanhållning i familjen kräva, att de andra arvingarnas rätt får vika. Det bör därför antagas, att arvlåtaren, där han ej annat föreskrivit, avsett, att förskottstagaren ej skall belastas med skuld till medarvingarna. En liknande synpunkt har gjort 1

Se bland annat N. J. A. 1894 s. 25 och 622.

Lag om arv, 6 kap. 4 och 5 §§.

sig gällande i fråga om makes rätt till vederlag. Om vederlag icke kunnat till fullo utgå, äger enligt 13 kap. 9 § giftermålsbalken den make, vilken vederlaget tillkommer, icke fordran för bristen hos andra maken. Det bör emellertid alltid stå arvlåtaren öppet att föreskriva återbäring av överskottet. En sådan föreskrift måste tydligen hava givits så uttryckligt, att någon tvekan icke kan råda därom, att förskottstagaren fullt uppfattat den förpliktelse han genom mottagandet åtagit sig. Sedan förskottet en gång givits, är det naturligen uteslutet, att arvlåtaren genom en ensidig viljeförklaring skulle kunna ålägga återbäringsskyldighet för eventuellt överskott. För skapandet av en sådan skyldighet fordras i detta fall ett åtagande av förskottstagaren. Att förskottstagaren, oavsett vad i förevarande paragraf stadgas, kan bliva skyldig att av andra hänsyn utgiva en del av vad han mottagit, framgår av stadgandena i 7 kap. 4 § samt 8 kap. 4 och 5 §§ i förslaget. 5 §• Avräkning av ett arvsförskott kan vid skiftet ske enligt två olika metoder. MetodföravUnder förutsättning, att alla arvingar hava lika stora lotter, innebär den ena aningens j

o

genom-

metoden, att at förskottstagarens medarvingar först utlägges egendom till förande. sådant värde, att var och en av dem erhåller lika mycket som förskottstagaren redan bekommit, samt att därefter återstoden skiftas lika mellan alla arvingarna. Enligt den andra metoden åter förfar man på så sätt, att till den behållna kvarlåtenskapen adderas förskottets värde, varefter för uträknande av arvslotternas storlek den sålunda erhållna summan divideras med antalet arvingar, förskottstagaren inberäknat. Medan till var och en av de andra arvingarna utlägges egendom till sammanlagt värde motsvarande den sålunda uträknade arvslotten, utlägges på förskottstagarens lott dels förskottet och dels egendom till utfyllnad av lotten. Även om arvingarnas lotter icke äro lika stora, vilket är händelsen, när arvet skall fördelas mellan flera grenar med olika antal arvingar i de särskilda grenarna, kan vilken som helst av de båda metoderna tillämpas, varvid endast iakttages, att varje gren behandlas som en enhet. Den förstnämnda metoden giver klarare uttryck för avräkningens ändamål att åstadkomma likställighet mellan arvingarna, medan den senare metoden skarpare framhäver, att vad arvingen fått av arvlåtaren i dennes livstid är att anse såsom förskott på arvslotten. Den senare metoden är nämligen anlagd på att ådagalägga, huru förhållandena skolat utveckla sig, om förskottet ej givits. Vid förrättande av arvskiften torde här i landet den senare metoden oftast tillämpas, vilket sammanhänger med att åt arvskiftesinstrumentet i regel gives formen av en serie kontokuranter, däri vederbörande arvingar krediteras arvslottens beräknade belopp och debiteras dem tillskiftad egendom. Då båda metoderna giva samma resultat, vore det i och för sig icke erforderligt att i lagen giva anvisning på vare sig den ena eller den andra me-

282 Lag om arv, 6 kap. 5 §.

toden. I främmande lagstiftning saknas också i regel bestämmelser, huru avräkningen skall verkställas. Undantag bildar den tyska civillagen, enligt vilkens bestämmelser avräkning sker enligt den senare metoden. Då lagberedningen likväl i förevarande paragraf upptagit regler, huru avräkningen skall verkställas, och därvid i likhet med den tyska lagen byggt dessa reglerpå den senare metoden, får detta icke heller uppfattas såsom innebärande ett förbud att vid arvskiften använda den förra metoden. De föreslagna reglerna hava upptagits därför, att desamma enligt beredningens uppfattning äro ägnade att lättast åskådliggöra, huru förslagets bestämmelser om laglott skola tillämpas, när förskott givits, 1 och huru man bör lösa vissa fall, där avräkningen erbjuder en del svårigheter. De fall, då avräkningen kan erbjuda svårigheter, äro sådana, där förskottet är så stort, att kvarlåtenskapen icke lämnar tillgång att giva de andra arvingarna lika mycket, som förskottstagaren redan genom förskottet erhållit. Då förskottstagaren icke heller är skyldig att genom återbäring utjämna skillnaden, kan fallet också, såsom skett i 4 §, betecknas därmed, att förskottet icke kan till fullo avräknas. Huruvida förskottet är för stort att kunna avräknas, lärer oftast vara utan vidare uppenbart, men kan alltid fastslås genom en enkel räkneoperation. Användes metoden med förskottets adderande till boets behållning, framgår förhållandet därav, att vid den för uträknande av arvslotternas storlek erforderliga divisionen kvoten visar sig vara mindre än förskottet. Om det sålunda fastställts, att förskottet ej kan till fullo avräknas, sker i de flesta fall skiftet enklast på det sättet, att de andra arvingarna dela kvarlåtenskapen mellan sig utan hänsyn till förskottet och såsom om förskottstagaren aldrig existerat. 2 Denna regel, som även finnes upptagen i den tyska civillagen, leder emellertid icke till riktigt resultat, om arvet skall delas mellan flera grenar och förskottet givits till arvinge i en gren, inom vilken finnas även andra arvingar. Ett exempel torde tydligast åskådliggöra detta. En person efterlämnar såsom arvingar dels en son A och dels en avliden dotters tre barn Ba, Bb och Be. Behållningen i boet är 18,000 kr. Den avlidne har i livstiden givit Ba ett förskott å 6,000 kr. Om man till behållningen adderar förskottet och delar summan, 24,000 kr., finner man, att om förskottet ej givits, A skulle erhållit 12,000 kr. samt Ba, Bb och Be vardera 4,000 kr. Det till Ba givna förskottet överstiger således hans beräknade arvslott med 2,000 kr. Om nu enligt ovanstående regel skifte skedde, som om Ba aldrig funnits, skulle A erhålla 9,000 kr. samt Bb och Be vardera 4,500 kr. Den ekonomiska följden av att förskottet varit för stort skulle således gå ut över A ensam, varjämte Bb och 1

Se motiven till 7 kap. 2 §. Exempel: Arvlåtaren har efterlämnat sex barn samt en behållning å 18,000 kr. Ett av barnen har erhållit ett förskott å 6,000 kr. Då summan av behållningen och förskottet, 24,000 kr., delas med antalet arvingar, erhålles en kvot, motsvarande den beräknade arvslotten, å 4,000 kr. Eftersom den beräknade arvslotten är mindre än förskottet, är det sålunda fastslaget, att förskottet icke kan till fullo avräknas. Kvarlåtenskapen kan därför delas mellan de fem övriga barnen, varvid de erhålla vardera 3,600 kr. 2

Lag om arv, 6 kap. 5 §.

283 Be dessutom skulle på A:s bekostnad erhålla mera än om förskottet icke givits. Felet ligger däri, att den inbördes proportionen mellan A:s samt Bb:s och Bc:s andelar i boet på detta sätt rubbas. Då ursprungligen A ägde tre sjättedelar i boet samt Bb och Be vardera en sjättedel, vinnes däremot ett riktigt resultat, om boet skiftas mellan dem i förhållandet 3 : 1 : 1 . A bör sålunda erhålla 10,800 kr. samt Bb och Be vardera 3,600 kr. Med hänsyn till utgångspunkten eller regeln om förskottets sammanräknande med behållningen och summans utskiftande mellan arvingarna, torde emellertid samma tanke mest följdriktigt kunna uttryckas på sätt, som skett i förslaget, nämligen att det belopp, varmed förskottet överstiger förskottstagarens beräknade arvslott, skall avräknas å övriga arvingars beräknade lotter efter det förhållande, vari arvingarna äga del i boet. I ovan anförda exempel skall följaktligen skillnaden mellan förskottet och den beräknade arvslotten eller 2,000.. kr. utslås p å ( ^ ) Bb och Be i proportionen 3 : 1 : 1 . A skall således å sin till 12,000 kr. beräknade arvslott vidkännas ett avdrag av 1,200 kr.; Bb och Be skola å sina arvslotter, vardera beräknad till 4.000 kr., vidkännas avdrag med 400 kr. .\Därest flera arvingar erhållit förskott, kan under vissa omständigheter en ytterligare reducering bliva erforderlig, och en kompletterande regel härom har därför måst upptagas i förslaget. Om ovan upptagna exempel förändras allenast så till vida, att ävenjih antages hava erhållit ett förskott å 3,800 kr., och i anslutning härtill boets behållning antages utgöra endast 14,200 kr., finner man, att det avdrag å 400 kr., som Bb enligt det föregående måste tåla, icke kan avräknas å hans lott till högre belopp äm^DJ) kr., motsvarande skillnaden mellan hans beräknade arvslott, 4,000. kr., och det förskott han erhållit. Återstående 200 kr. måste följaktligen utslås på A:s och Bc:s lotter i proportionen 3 : 1 . A:s lott skall således reduceras med ytterligare 150 kr. och Bc:s lott med 50 kr. Behållningen bör således i detta fall delas så, att A erhåller 10,650 kr. och Be 3,550 kr. Under 8 kap. 1 § angives, huru förskott skall avräknas, när underhållsbidrag skall utgå av kvarlåtenskapen, innan arv må tagas. Då beredningen ansett det erforderligt att i förevarande paragraf giva anvisning på en metod för avräkningens- verkställande, har det givetvis varit ett intresse, att denna metod skulle vara sådan, att den kunde användas i alla förekommande fall. De regler, som upptagits i paragrafens andra stycke, tillgodose också detta önskemål, ehuru de, på sätt framgår av det ovan anförda, oftast och särskilt där arvingarna enligt arvsordningen hava lika stora lotter i boet, kunna ersättas med enklare räknemetoder. x Enligt 1 § andra stycket i förevarande kap. gäller, att om ett förskott, som givits av giftorättsgods, icke kan till fullo avräknas å arvet efter den av 1 I det exempel, som anförts i föregående not, skall sålunda, vid tillämpning av den i lag-" texten anvisade metoden, den till 2,000 kr. uppgående skillnaden mellan förskottet och den beräknade arvslotten utslås på de fem övriga arvingarna efter det förhållande, vari de äga del i boet, d. v. s. med lika belopp på var och en av dem. Var arvslott minskas således med 400 kr. från 4,000 kr. till 3,600 kr.

284 Lag om arv, 6 kap. o och 6 §§.

föräldrarna, som först avlider, återstoden av förskottet skall avräknas å arvet efter den andra av föräldrarna. Då förskottet icke vid. det första tillfället kan anses avräknat till högre belopp, än som motsvarar vad andra arvingar, vilka enligt arvsordningen ägt lika stor del som förskottstagaren i boet efter den först avlidne, verkligen bekommit, skall till grund för den fortsatta avräkningen vid det senare skiftet läggas jämförelsen med de lotter, som efter de i lagtexten angivna reduktionerna tillfallit de andra arvingarna vid det första skiftet. Avräkning av Då testamente finnes efter arvlåtaren, måste det vid tillämpning av föreförskott, då v a r a n d e paragraf beaktas, att arvingarna äga taga del allenast i vad som tmtTefter återstår, sedan testamentet utgått. Avräkning för förskottet kan ske allenast 'arvlåtaren. Yfå delningen av nämnda återstod. Om arvlåtaren efterlämnat sex barn och en behållning å 18,000 kr. samt genom testamente till X förfogat över 8,000 kr., skall avräkning för ett förskott å 6,000 kr., som lämnats till ett av barnen A, företagas, först sedan det testamenterade beloppet dragits från kvarlåtenskapen. Vid delning av återstoden 10,000 kr. erhåller vart av barnen utom förskottstagaren 2,000 kr. Till nämnda belopp avräknas förskottet å A:s arv. Har genom testamente förfogats över så stort belopp, att fråga uppkommer, om kränkning föreligger av bröstarvinges rätt till laglott, måste det undersökas, hur mycket bröstarvinge skulle hava bekommit, om testamente ej förelegat. Hälften därav är bröstarvinges laglott. Beredningen får i berörda avseende hänvisa till vad härom yttras under 7 kap. 2 §. 6 §• Avräkninys- Därest en arvinge, som av arvlåtaren mottagit förskott å sitt arv, avlider skyldighetens fö r e arvlåtaren, uppstår fråga, huruvida och i vilket avseende hänsyn skall 'pTamcm^Så,tagas till förskottet vid boets delning mellan de övriga arvingarna. Om den dödsfall, ^öde icke efterlämnat avkomlingar, vilka äga träda i hans ställe, och de övriga arvingarna alla hava lika stora andelar i boet, erbjuder fallet inga svårigheter. På samma sätt som en arvinge oftast kan lämnas utom räkning, då han erhållit ett förskott, som icke kan till fullo avräknas, kan här boet skiftas mellan de kvarlevande arvingarna, utan att hänsyn tages till förskottet. AvrähnngsFör det fall åter, då förskottstagaren efterlämnar avkomlingar, som äga skyldighetförirMa i hans ställe, föreskrives allmänt i främmande lagstiftning, att dessa rens°avkom- skola avräkna förskottet å sina arvslotter efter arvlåtaren. I svensk rättstilllingar. ] a m pning har också antagits, att en sådan skyldighet föreligger. 1 Om man vill följdriktigt genomföra den till grund för kollationsinstitutet liggande principen och sålunda åstadkomma likställighet mellan de skilda ärvande släktgrenarna, kan man icke undgå att ålägga förskottstagarens avkomlingar nu ifrågavarande skyldighet. En arvlatare, som icke kunde förlita sig på att förskott bleve föremål för avräkning, vare sig förskottstagaren avlede före eller efter honom, skulle också säkerligen tveka att lämna förskott, även om han eljest 1

Se N. J. A. 1917 s. 341.

Lag om arv, 6 kap. 6 §.

vore villig att på detta sätt hjälpa ett av sina barn. Lagberedningen har därför i anslutning till den uppfattning, som redan i vårt land kommit till uttryck i rättstillämpningen, upptagit ett stadgande i ovan angivna hänseende. Då den avräkningsskyldighet, som sålunda ålägges förskottstagarens avkomtingar, lika litet som förskottstagarens egen skyldighet i detta avseende är underkastad de allmänna reglerna för skuldförhållanden, kunna avkomlingarna icke undgå avräkningsskyldighet därigenom, att de på grund av urarvagörelse efter förskottstagaren vunnit befrielse från ansvar för hans gäld. l Den sålunda upptagna regeln utgör följaktligen ett undantag från principen, att representationsberättigade arvingar inträda med självständig rätt. Om arvet skall delas mellan flera grenar och förskottstagaren, vilken förut- Avräkningssättes hava avlidit utan att efterlämna bröstarvingar, tillhör en gren med skyldighet för r,

•

o .

!

T

.

o

arvingar

i

flera arvingar, måste de andra arvingarna mom samma gren a sina arvs- samma gren. •lotter avräkna förskottet, för att likställighet mellan grenarna skall åstadkommas. 2 Detta gäller vare sig förskottet, därest förskottstagaren varit i livet, kunnat till fullo avräknas på hans arvslott eller icke. I det fall, att förskottet icke skulle kunnat avräknas å förskottstagarens lott, får dock den övriga arvingar i grenen ålagda avräkningsskyldigheten icke sträcka sig så långt, att dessa arvingar erhålla mindre än om förskottstagaren varit i livet. Om i det å sid. 282 anförda exemplet antages, att Ba avlidit före arvlåtaren, finner man, att, med inberäknande av förskottet, å vardera grenen belöper 12,000 kr. Förskottet skulle således kunna till fullo avräknas å den lott, som tillfaller den av Bb och Be representerade grenen. Därigenom skulle dessa dock av kvarlåtenskapen bekomma allenast 3,000 kr. var eller mindre än de, med avräkning enligt regeln i 5 § andra stycket, skulle erhållit, om Ba fortfarande levat. I förevarande fall sker full rättvisa åt båda grenarna, om kvarlåtenskapen skiftas på samma sätt, som om Ba ännu varit i livet. De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna om avräkningsskyldig- Regiernas tillhetens överflyttning på andra arvingar, då förskottstagaren själv avlidit, böra lämplighet i tillämpas även i fall, där förskottstagaren av annan anledning än dödsfall är utesluten från arv efter arvlåtaren, såsom då förskottstagaren avstått från arvet samt då han förverkat arvsrätten eller denna preskriberats. Även i dessa fall skulle nämligen eljest uppkomma alldeles samma ojämnheter som vid dödsfall i fråga om kvarlåtenskapens delning. Det må också erinras, att därest icke i nu berörda fall avräkningsskyldigheten överflyttades, en förskottstagare, som ville gynna sina bröstarvingar eller sina medarvingar i

1 Jfr däremot X. Bev.s betänkande i rättsfall, refererat i N. J. A. 1917 s. 341. För det fall, att arvlåtaren, i stället för att lämna ett arvsförskott, givit försträckning, jfr ovan s. 264 samt N. J. A. 1880 s. 32 och 1908 s. 339. 2 Exempel: Arvlåtarens närmaste arvingar hava varit en son A samt en avliden dotters tre barn Ba, Bb och Be. Av dessa har Ba erhållit ett förskott- å 2,000 kr., men Ba har avlidit före arvlåtaren. Arvlåtaren efterlämnar en behållning å 22,000 kr. Om förskottet icke givits, skulle A, vare sig Ba överlevat arvlåtaren eller icke, erhållit 12,000 kr. Därest nu Bb och Be •efter Ba:s död icke vore pliktiga avräkna förskottet å sina arvslotter, skulle A bekomma allenast 11,000 kr. samt Bb och Be vardera 5,500 kr Med avräkning av förskottet å Bb:s och Bc:s lotter erhåller A 12,000 kr. samt Bb och Be vardera 5,000 kr.

286 Lag om arv, 6 kap. 6 och 7 §§.

samma gren, kunde sätta alla regler om avräkning ur kraft genom att avstå, från arvet eller låta preskription inträda. Särskilt om förskottet vore så stort, att förskottstagaren under alla omständigheter icke själv finge del i den reella behållningen, kunde frestelse att förfara på nämnda sätt ligga nära. 7 §• Förskott till Det etiska sambandet mellan styvfader eller styvmoder, å ena sidan, och styvbarn, s ty V barn, å den andra, har av lagstiftningen ytterligare betonats genom den underhållsskyldighet i förhållande till styvbarn, som ålagts genom lag den 11 juni 1920. Styvfadern eller styvmodern måste också räkna med styvbarnen såsom blivande ägare till en del av hans eller hennes förmögenhet, i den mån denna utgöres av giftorättsgods. På grund av den giftorätt, som barnens egen moder eller fader äger i sin makes egendom, kommer nämligen rätten till denna att i större eller mindre utsträckning, allt efter makarnas egendomsförhållanden och antalet gemensamma barn, ledas över till styvbarnen. Om en styvfader eller styvmoder av sitt giftorättsgods lämnar ett styvbarn ekonomisk hjälp, måste med hänsyn till sist angivna omständighet vad sålunda bortgivits bliva föremål för avräkning å styvbarnets arvslott efter dess egen moder eller fader under samma förutsättningar, som om egendomen bortgivits till givarens och hans makes gemensamma bröstarvingar. Eljest skulle tydligen det regelmässiga delningsresultatet rubbas, och det måste i förevarande fall, på samma sätt som när gåvan givits till eget barn, antagas, att givaren, då han underlåtit att uttrycka önskan i motsatt riktning, icke velat åstadkomma sådan rubbning. Om styvfadern eller styvmodern jämväl bortgivit egendom till ett makarnas gemensamma barn, framstår det såsom särskilt tydligt, att likställighet i nu ifrågavarande avseende måste äga rum mellan de båda gåvotagarna. Avräkning för gåvan till makarnas gemensamma barn kan ju framtvingas, och styvbarnet bör icke vara i bättre ställning. Då styvbarnet saknar arvsrätt efter givaren, kan avräkning endast komma till stånd, när barnets egen moder eller fader avlider. Ett stadgande, motsvarande bestämmelsen i 1 § andra stycket av förevarande kap., kan därför icke upptagas. Berörda omständighet föranleder också, att avräkning för förskottet i enlighet med det av beredningen föreslagna stadgandet i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken endast kan ske vid bodelning mellan givaren samt förskottstagaren och hans medarvingar. Om givaren avlider först av makarna, kan förskottet däremot icke avräknas vid bodelning mellan förskottstagarens egen fader eller moder och givarens arvingar. Vad här ovan sagts om förskott å arv till styvbarn bör naturligtvis hava tillämplighet, även då egendom givits till styvbarns avkomling, under förutsättning likväl att gåvotagaren vid gåvans givande var arvinge till givarens make. Förskott till Om efterlevande make, som enligt stadgandet i 2 kap. 1 § tagit arv efter makens an- d e n först a v iidne, därefter bortgiver egendom till sådan arvinge efter denne, dra arvingar. ^ ^ . ^ g a m m a s t a d g a i ] d e a g e r v i d c ] e n efterlevandes död taga del i hans

Lag om arv, 6 kap. 7 §.

bo, torde det kunna antagas, att den efterlevande i regel avser, att vad sålunda givits skall avräknas å mottagarens blivande arvslott. Den sekundosuccessionsrätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, torde ofta för den efterlevande kännas som ett band på hans handlingsfrihet, och en gåva till någon av dem lärer med hänsyn härtill i de flesta fall vara att uppfatta som en partiell utlösning av gåvotagaren. Härtill kommer, att den efterlevande ej kan förutsättas vilja gynna den först avlidnes arvingar framför sina egna. Detta skulle emellertid bliva händelsen, om den bortgivna egendomen ej räknades som förskott å det blivande arvet. På grund härav har beredningen föreslagit, att egendom, som gives under nämnda omständigheter, skall, på samma sätt som gåvor till bröstarvingar eller styvbarn, avräknas på arvslotten, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. När egendomen sålunda givits såsom förskott, skall avräkning ske vid efterlevande makens död. Då enligt 2 kap. 10 § andra stycket delningen mellan de båda sidorna skall ske med motsvarande tillämpning av reglerna om bodelning, skall, vid jämförelse med det föreslagna stadgandet i 11 a § i 13 kap. giftermålsbalken, förskottet avräknas icke blott mellan förskottstagaren och hans medarvingar å samma sida utan även mellan de båda sidorna inbördes. — Sekundosuccessionsrätt kan enligt 2 kap. 14 § anordnas även på grund av testamente. Då den efterlevande makens ställning i förhållande till den, som på grund av testamente äger taga del i boet efter honom, är fullt likartad med hans ställning till den, som på grund av lag äger sådan rätt, har beredningen föreslagit, att motsvarande presumtionsregel skall gälla även i fråga om egendom, som givits till den enligt testamente berättigade. Make kan tänkas redan under den andra makens livstid bortgiva egendom till någon dennes bak- eller sidoarvinge. För dessa fall har icke i förslaget upptagits någon regel angående gåvans avräkning å blivande arvslott efter den andra maken. Tydligt är, att en presumtionsregel för avräkning icke skulle -kunna uppställas. På grund av det obetydliga antal fall, varom här kan vara fråga, har beredningen icke heller ansett nödvändigt upptaga uttrycklig föreskrift, att avräkning skall ske, om givaren stadgat, detta eller det eljest kan antagas, att givaren avsett, att avräkning skulle komma till stånd. Även utan bestämmelse i ämnet lärer make med stöd av allmänna avtalsregler kunna bortgiva egendom till andra makens arvingar under villkor, att avräkning skall ske. Har detta skett, och är 2 kap. tillämpligt, gäller i fråga om avräkningens verkställande vad som för motsvarande fall anförts dels under 1 § med avseende å förskott till egna arvingar och dels vad som anförts ovan rörande avräkning för egendom, som givits av efterlevande make. Avräkning skall ske vid den efterlevandes död, vare sig givaren eller den andra maken avlider först och oavsett om förskottet givits av giftorättsgods eller enskild egendom. Förskottet avräknas alltid såväl vid boets delning mellan de båda sidorna som även därefter vid skifte mellan förskottstagaren och

288 Lag om arv, 6 kap. 7 och 8 §§.

hans medarvingar. Är tillämpning av 2 kap. utesluten på grund av testamente, och sålunda bodelning skall komma till stånd, när en av makarna avlider, kan förskottet, på samma sätt som enligt det föregående gäller i fråga om förskott till styvbarn, enligt det av beredningen föreslagna tilläggsstadgandet i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken avräknas vid bodelning, endast om den make, som icke givit förskottet, avlider först. Tillämplighet Beträffande de fall, som avses i denna paragraf, skola även i övrigt beau övriga be- s tämmelserna i förevarande kap. i tillämpliga delar gälla. Detta har avseende S detta kap! såväl å bestämmelserna i 2 § rörande vad som över huvud icke bör bliva föremål för avräkning som även å stadgandena i de följande paragraferna angående sättet för avräkningens verkställande. I fråga om tillämpligheten av 2 § må särskilt erinras, att styvfader eller styvmoder jämlikt lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn är pliktig att efter sin förmåga bidraga till styvbarns underhåll och uppfostran. Med anledning härav måste tillämpligheten av 2 § föranleda därtill, att kostnader, som styvfader eller styvmoder nedlagt å styvbarns uppehälle och utbildning, icke skola avräknas å styvbarnets arvslott efter den andra maken, med mindre kostnaderna överstigit vad som enligt nämnda lag ålegat den, som vidkänts kostnaden. Då underhållsskyldighet icke åligger make gent emot andra skyldeman till den andra maken, skall däremot, såframt annat icke visas hava varit avsett, avräkning ske, om efterlevande make gör utbetalningar för underhåll och uppfostran av sådan skyldeman till den andra maken, som enligt 2 kap. 1 § äger taga del i den efterlevandes bo. För det fall, att efterlevande make givit förskott till arvinge efter den först avlidne, må vidare särskilt erinras därom, att stadgandena i 6 § av förevarande kapitel äga tillämpning. Om förskottstagaren avlidit före efterlevande maken, bliva de, som äro den först avlidnes arvingar vid efterlevande makens död, skyldiga att avräkna förskottet enligt de i nämnda paragraf angivna grunder. 8 §• Förskott till Då med den terminologi, som använts i förslaget, under beteckningen adoptivbarn bröstarvingar falla endast barn i äktenskap samt barn utom äktenskap, i den PHpt*

fxpss

i

i*

avkomlingar. mån de hava arvsrätt efter arvlåtaren, ävensom arvsberättigade avkomlingar till dessa barn men däremot icke adoptivbarn och deras avkomlingar, har det varit erforderligt att genom ett särskilt stadgande göra reglerna i förevarande kap., till den del de angå bröstarvingar, tillämpliga även å dessa senare. För det fall, att arvlåtaren har såväl egna bröstarvingar som adoptivbarn, stadgas i 4 kap. 1 §, att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång i sin laglott. Där adoptivbarnen äro flera än de egna barnen, medför denna regel, att adoptivbarnens arvslotter bliva mindre än de egna barnens. x Denna olikhet i lotternas storlek medför, att om ett förskott givits, 1

Jfr motiven till 7 kap. 7 §.

Lag om arv, G kap. 8 § samt 7 kap.

2<Sl.)

vilket är så stort, att det icke kan till fullo avräknas, skiftet i de flesta fall icke mtan vidare kan ske med bortseende från förskottet och förskottstagaren. För undvikande av oriktiga resultat är det av vikt, att den i 5 § andra stycktet angivna metoden, blir vägledande för skiftet. Om förskottstagaren avlidit före arvlåtaren eller eljest är utesluten från arv, måste likaledes bestämmelserna i 6 § andra stycket komma till analog användning, varvid man behandlar de egna barnen eller deras avkomlingar samt adoptivbarnen eller deras avkomlingar som två olika grenar. Särskilt stadgande härom har icke ansetts nödigt, då fallet givetvis måste bliva ytterligt sällsynt.

7 KAP. Om laglott. Rätt till död mans kvarlåtenskap grundas antingen på legal arvsrätt eller Arv och testank den dödes yttersta vilja. Inom skilda rättssystem framstår den ena eller mVlte-0lika ,

,

°

laglottssy-

den andra grunden såsom den normala och den motsatta grunden såsom ett stem. undantag. I det ena rättssystemet kan det sålunda anses normalt och naturligt, att var och en genom testamente förordnar om sin kvarlåtenskap; lagens regler om arv uppfattas i sådant fall såsom varande av endast fullständigande natur, i det de komma till tillämpning, för den händelse någon försummat att upprätta testamente. Den legala arvsrätten betecknas i överensstämmelse härmed vanligen såsom intestatarvsrätt. Inom ett annat rättssystem åter anses det naturligt, att den dödes kvarlåtenskap utan vidare övergår på de i lagen utpekade arvingarna, och ett arvlåtarens förordnande om sin kvarlåtenskap i strid med lagens regler framstår då såsom ett undantag. Vare sig utgångspunkten är den ena eller den andra, har emellertid i de flesta rättsordningar sedan gammalt åt de legala arvingarna inrymts en laglotts- eller pliktdelsrätt, d. v. s. en rätt att oavsett testamentariska dispositioner alltid av kvarlåtenskapen bekomma viss andel eller visst värde. Såsom grundtyper för de båda ovannämnda slagen av rättssystem stå, å ena sidan, den romerska rätten och, å andra sidan, den gamla germanska rätten. Vad den romerska rätten angår, är det sannolikt, att den, som hade egna Romersk och barn eller i varje fall söner, i äldsta tid icke kunde genom testamente för- sermamk foga över sin kvarlåtenskap. De historiskt givna rättskällorna uppvisa emellertid ett rättstillstånd, där denna uppfattning sedan länge varit en övergiven ståndpunkt. På grundval av den romerska familjefaderns oinskränkta herravälde över familjemedlemmarnas personer och familjens ekonomiska angelägenheter hade utbildat sig en rätt till fullständig testamentsfrihet. Av den äldre uppfattningen kvarstod allenast såsom formellt krav på ett giltigt testamente, att bröstarvingarna skulle i testamentet vara uttryckligen förklarade 19—241969.

290 Lag om arv, 7 kap.

arvlösa, därest de icke insatts såsom arvingar. Oaktat denna vidsträckta frihet i regel icke torde hava använts i någon mot familjen fientlig riktning utan vanligen för att möjliggöra egendomens sammanhållande hos någon av arvingarna, kom dock den oinskränkta testamentsfriheten att i längden framstå såsom en obillighet. I rättstillämpningen började man därför inrymma vissa arvingar en rätt till kvarlåtenskapen i strid med upprättat testamente, i det man utgick från den uppfattningen, att arvlåtaren genom att utesluta sina närmaste handlat sä pliktförgätet, att testamentet kunde likställas med en rättshandling, företagen av någon, som saknade sina sinnens bruk. Sin slutliga utbildning erhöllo dessa laglottsbestämmelser genom Justiniani lagstiftning. Laglottsberättigade voro enligt denna bröstarvingar och bakarvingar samt i vissa fall syskon. Laglottens storlek beräknades till en kvotdel av vad vederbörande skulle hava erhållit i arvslott enligt den legala arvsföljden, nämligen en tredjedel av arvslotten, om denna skulle utgjort en fjärdedel eller mera av kvarlåtenskapen, och hälften av arvslotten, därest denna skulle utgjort mindre än en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Den laglottsberättigade kunde emellertid göras fullständigt arvlös, d. v. s. uteslutas även från laglotten, om särskild grund därtill förelag. Tidigare hade domaren efter omständigheterna i varje särskilt fall avgjort. om behörig orsak till arvlösgörelse förelegat, men under Justiniani tid upptogos särskilda grunder för arvlösgörelse i lagen. Ävenledes hade tidigare rätten till laglott ansetts bevarad, vare sig den laglottsberättigade i testamentet insatts såsom arvinge för honom tillkommande kvotdel av kvarlåtenskapen eller han erhållit däremot svarande värde genom ett legat. Enligt Justiniani lagstiftning fordrades däremot, att. den laglottsberättigade skulle insättas såsom arvinge. Däremot var det icke erforderligt, att vederbörande bekom hela laglotten genom att insättas såsom arvinge; lian kunde insättas såsom arvinge för en mindre del och erhålla återstoden i form av legat. Om den laglottsberättigade förbigåtts eller gjorts arvlös, oaktat laglig grund för arvlösgörelse icke förelegat, ägde den laglottsberättigade helt och hållet undantränga den i, hans ställe insatte arvingen och kom följaktligen i åtnjutande av sin hela arvslott. Om han däremot insatts såsom arvinge men sammanlagt erhållit mindre än som motsvarade laglotten, hade han endast en fordringsrätt mot medarvingarna pä erhållande av vad som fattades i laglotten. De ovan återgivna reglerna gällde bröstarvingar och föräldrar. Eör syskon gällde bestämmelser av i viss mån annat innehåll. Den germanska arvsrätten var, såsom ovan i inledningen framhållits, byggd pa ättgemenskapen. Kvarlåtenskapen övergick utan vidare till fränderna. Ett förordnande för dödsfalls skull var okänt. Emellertid utbildades så småningom rättsinstitut, enligt vilka en person kunde i livstiden å annan överlata viss egendom eller t. o. m. sin förmögenhet i dess helhet med förbehåll om nyttjanderätt så länge han levde. Dylika överlåtelser skilde sig från det romerskträttsliga testamentet redan därigenom, att de icke kunde' återkallas. Enligt frankisk rätt kunde överlåtelsen dock göras återkallelig på så sätt, att över-

Lag om arv. 7 kap.

läteisen skedde till tredje person med förbindelse för honom att överlata egendomen vidare till den egentligen berättigade först sedan givaren avlidit. Överlåtelser, varom nu är fråga, (ingo emellertid icke ske utan iakttagande av de legala arvingarnas intressen. I regel fordrades deras medgivande för att rättshandlingen skulle bliva giltig, och för ändamålet inkallades de till den domstol eller överhet, inför vilken rättshandlingen merendels måste fullbordas. Till den nu angivna utvecklingen bidrog verksammast den katolska kyrkan, i vars intresse det lag, att enskilda personer förfogade över sin egendom för kyrkliga och välgörande ändamål. Genom kyrkligt inflytande blev sa småningom även det romerskt-rättsliga testamentet använt och erkänt. Helt naturligt gjorde sig ock en strävan gällande från kyrkans sida att bereda möjlighet till förordnanden oberoende av arvingarnas rätt. De talrika benelika förfogandena gjorde det samtidigt nödvändigt för domstolarna att hava en fast rättsregel för bedömandet av deras rättsenlighet. På grund av dessa förhållanden utbildades den sedvanan, att åt arvlåtaren anvisades en viss kvotdel av kvarlåtenskapen, olika stor å olika orter och vid olika tidpunkter, över vilken arvlåtaren kunde fritt förfoga, medan återstoden förbehölls de lagliga arvingarna. Med hänsyn till jordens betydelse såsom grundval för förmögenhetsbesittningen kom detta system att huvudsakligen gälla den ärvda jorden. Den romerska och den germanska rättsutvecklingen hade sålunda från olika utgångspunkter fört till resultat, som i sak voro likartade. Medan den romerska rätten, med utgångspunkt från en obegränsad testamentsfrihet, inskränkte denna genom sin fordran, att de legala arvingarna skulle genom testamentet insättas såsom arvingar till viss kvotdel av sin arvslott, utgick den germanska rätten frän ett rättstillstånd, som icke medgav några avvikelser från den legala arvsordningen, och förbehöll åt arvingarna viss del av kvarlåtenskapen, medan det tilläts arvlåtaren fritt förfoga över den återstående delen. Vad som tillförsäkrades arvingarna utgjorde sålunda enligt romersk rätt viss bestämd del av varje särskild arvinges arvslott men enligt germansk rätt viss del av kvarlåtenskapen i dess helhet, vilken del arvingarna hade att skifta sig emellan enligt vanliga arvsregler. Den nu i främmande länder gällande rätten har beträffande laglotten i Nu gälland, huvudsak anslutit sig antingen till det romerska eller till det germanska svfrämmande . . rätt. stemet. Genom det upptagande av romersk rätt, som skedde i Centraleuropa under medeltiden, hava såväl den österrikiska som den tyska civillagen kommit att i väsentliga avseenden bygga på romersk rätt. Detta gäller också reglerna om laglott, ehuru i nu ifrågavarande länder utbildats ett system, som i viss mån avviker från det romerska. Medan den romerska rätten, på sätt ovan framhållits, i sin slutliga gestaltning fordrade, att den laglottsberättigade skulle insättas såsom arvinge, har enligt det österrikisk-tyska systemet en laglottsberäf.igad, som blivit utesluten genom arvlåtarens testamente, icke något anspråk på att få inträda såsom arvinge, vare sig ensam eller vid sidan av arvingarna,

292 Lag om arv, 7 kap.

de legala eller de utav arvlåtaren insatta. Han är helt utesluten från delaktighet^ kvarlåtenskapen och dess förvaltning. Han har däremot ett obligatoriskt anspråk mot arvingarna, vare sig dessa äro legala arvingar eller av arvlåtaren insatta, att utfå ett värde, motsvarande viss kvotdel av det värde, som hans arvslott skulle hava betingat, om han fått tillträda kvarlåtenskapen enligt den legala arvsföljden. Detta system har valts för att undgå vissa ofördelaktiga verkningar, som befarats skola inträda, om den laglottsberättigade och en utav arvlåtaren insatt arvinge skulle gemensamt förvalta kvarlåtenskapen och dela densamma mellan sig. Man har antagit, att det i dylikt fall skulle visa sig omöjligt att behålla sådan egendom, som tjänar ett särskilt ändamål, såsom "fabriker, affärsrörelse o. s. v. En realisation skulle framtvingas till nackdel för båda kontrahenterna. Om boet i stället överlämnades åt den av arvlåtaren insatte arvingen ensam, skulle det ofta vara ekonomiskt möjligt för denne att, med bibehållande av dylik egendom, utlösa den laglottsberättigade. Laglottsberättigade äro enligt den österrikiska civillagen bröstarvingar och ascendenter. För de förra utgör laglotten hälften och för de senare en tredjedel av vad de skulle bekommit enligt den lagliga intestatarvsföljden. Enligt den tyska civillagen äro bröstarvingar, föräldrar och make laglottsberättigade. Laglotten utgör alltid hälften av den lagliga arvslottens värde. Den germanska rättsutvecklingen återspeglas inom de kontinentala rättssystemen mest typiskt i den franska rättens laglottssystem. Som bekant funnos i Frankrike före revolutionen två olika rättsområden; i det ena, omfattande södern (les pays du droit écrit), hade den romerska rätten upptagits, men i det andra, omfattande norden (les pays du droit coutumier), gällde ett flertal olika, på germansk rätt grundade sedvanerättsliga system. I det förra gällde även beträffande laglotten romersk rätt. I det senare området åter hade så småningom utbildats den regeln, att man genom testamente icke fick förfoga över mera än viss kvotdel av arvejord, i regel en femtedel, medan den återstående delen (reserve) ovillkorligen skulle tillfalla arvingarna. Över förvärvad fast egendom och lös egendom kunde man däremot fritt förfoga. I städerna, där den ärvda fasta egendomen hade mindre betydelse, medförde detta en långt gående testamentsfrihet, varför man där redan tidigt utbildade en rätt till laglott enligt romerskt-rättsligt mönster (legitime). Revolutionstidens lagstiftning anslöt sig till de sedvanerättsliga reglerna. Såsom redan i. annat sammanhang erinrats, infördes härunder en särskilt stark laglottsrätt, varigenom man ville å ena sidan hindra, att fäder utövade obehörigt inflytande pä sina barn genom möjligheten att göra dem arvlösa, och å andra sidan möjliggöra upprätthållandet av största möjliga likhet mellan syskon och därigenom förekomma, att primogenitur och andra företrädesrättigheter, som genom revolutionen avskaffats, ånyo genom testamenten infördes. Sålunda uteslöts år 1793 testamentsfriheten helt och hållet i förhållande till bröstarvingar och ascendenter. Påföljande år medgavs emellertid frihet att testamentera över en tiondedel av kvarlåtenskapen, när bröstarvingar eller ascendenter funnos, och

Lag om arv, 7 kap.

över en sjättedel, när arvlåtaren efterlämnat syskon. Denna stränga begränsning av testamentsfriheten kunde dock icke upprätthållas. Redan före tillkomsten av Code civil hade en vidsträcktare testamentsfrihet medgivits. Enligt Code civil bestämmes, på samma sätt som tidigare, en viss kvotdel av kvarlåtenskapen, varöver arvlåtaren äger fritt testamentera (quotité disponible), medan återstoden (reserve) förbehålles arvingarna. Den disponibla kvoten är till förmån för descendenter bestämd till hälften av arvlåtarens egendom, om denne har ett barn, till en tredjedel, om han har två, och till en fjärdedel, om han har tre eller flera barn. Laglotten utgör sålunda i de olika fallen resp. hälften, två tredjedelar och tre fjärdedelar. Har arvlåtaren bröstarvingar i fjärmare led, gälla samma regler, men den disponibla kvotens och laglottens inbördes storlek bestämmes efter antalet grenar. Till förmån för ascendenter utgör den disponibla kvoten hälften av kvarlåtenskapen, om ascendenter finnas både på fäderne- och mödernesidan, samt tre fjärdedelar, om ascendenter finnas endast på ena sidan. Laglotten är följaktligen i förra fallet hälften och i senare fallet en fjärdedel. För barn utom äktenskap givas särskilda regler. Finnas ej bröstarvingar eller ascendenter, föreligger full testamentsfrihet. Även den schweiziska civillagens regler ansluta sig närmast till det germanska systemet. Laglotten är en viss särskilt skyddad del av det legala arvet. Emellertid uttryckes förhållandet icke på samma sätt som i den franska rätten. Laglotten utgör icke en kvotdel av kvarlåtenskapen i dess helhet, utan laglotten bestämmes för varje arvinge särskilt till viss kvotdel av hans lagliga arvslott, och arvlåtaren förklaras berättigad att förfoga över den del av sin egendom, som överstiger summan av arvingarnas laglotter. Laglottsberättigade äro bröstarvingar, föräldrar, syskon och make. Kantonerna äro befogade att med avseende ä arv efter personer, bosatta inom deras respektive områden, utesluta laglottsrätt för syskon eller utsträcka den till syskons avkomlingar. Laglotten utgör för bröstarvingar tre fjärdedelar, för föräldrar hälften och för syskon en fjärdedel av den legala arvslotten. För makes laglottsrätt har redogjorts ovan under 2 kap. Den germanska rättens tanke ligger till grund jämväl för laglottsbestämmelserna i Danmark och Norge. Enligt den danska arveloven av den 21 maj 1845 får den, som efterlämnar bröstarvingar, icke genom testamente disponera över mera än en tredjedel av boet. Återstående två tredjedelar utgöra således gemensam laglott för de legala arvingarna. Ursprungligen var den disponibla kvoten bestämd till allenast en fjärdedel, men detta ändrades 1857. Angående efterlevande makes ställning i avseende å rätt till arv och laglott har redogjorts under 2 kap. Emellertid upptager dansk lagstiftning- åtskilliga specialregler avsedda att för arvlåtaren möjliggöra ett friare ordnande av arvsföljden mellan barnen inbördes. Dessa regler innebära huvudsakligen, att förmögenheten eller del av densamma kan tilläggas viss arvinge mot skyldighet för honom att till medarvingarna utbetala ett av arvlåtaren bestämt vederlag. Enligt den norska arveloven av den 31 juli 1854 kan arvlåtaren, om han

291 Lag om arv, 7 kap.

har bröstarvingar, genom testamente bortgiva endast en fjärdedel av sin kvarlåtenskap, medan tre fjärdedelar förbehållas arvingarna såsom laglott. Genom en lagändring 1918 hava bestämmelser införts, enligt vilka arvlåtaren, då förmögenheten är mycket betydande, har möjlighet att mera fritt förfoga över kvarlåtenskapen i och för allmännyttiga ändamål. De vanliga laglottsreglerna gälla i vad förmögenheten icke överstiger en million kronor. Om förmögenheten överstiger nämnda belopp, kan arvlåtaren för allmännyttiga ändamål bortgiva tre fjärdedelar av vad som faller mellan en och två millioner kronor och hela den del av kvarlåtenskapen, som överstiger två millioner kronor. Även i Norge finnas undantagsregler, likartade med dem, som förekomma i Danmark. Slutligen må här erinras, att den engelska rätten pä nu ifrågavarande område företer en utveckling, som skiljer den frän all annan europeisk rätt. Även i England uppstod slitning mellan den germanska släktarvsrätten och den romerska testamentsrätten. Utvecklingen förde till en början till samma resultat som i andra binder, nämligen att det medgavs arvlåtaren att fritt testamentera över en viss kvotdel av sin kvarlåtenskap, medan resten förbehölls de närmaste arvingarna. Emellertid upphörde icke utvecklingen härmed utan ledde slutligen till genomförande av oinskränkt testamentsfrihet. Den engelska rätten känner således icke något laglottsskydd. Från England har denna ståndpunkt överförts jämväl till Nordamerikas Förenta Stater. Rättsutveck- Den svenska rättsutvecklingen kan anses typisk för den ovan antydda lingen i Sve- utvecklingen av den germanska rätten i allmänhet. Testamente i romersk rW ' mening var otvivelaktigt okänt för den äldsta svenska rätten. Antagligen har det emellertid förekommit, att man även med tanke pä kommande frånfälle bortgivit egendom till andra än arvingarna eller på detta sätt gynnat någon arvinge framför de andra. I vilken utsträckning detta skett, är dock omöjlig att bedöma. Det finnes till och med antydningar om att friheten i nämnda avseende varit större på en tidigare tidpunkt än den, då landskapslagarna började upptecknas. Sålunda stadgade östgötalagen, att man ej finge giva jord eller gods undan rätta arvingar, »såsom förr var i lagen». Vid tiden för lagarnas upptecknande hade å andra sidan kyrkans strävan för utvidgad gåvofrihet börjat göra sig gällande, och stadganden om »själa-gift» förekommo därför allmänt i lagarna. På grund av dessa stadgandens ändamål voro de upptagna i vederbörande lagars kyrkobalkar. I yngre västgötalågen stadgades sålunda, att man för sin själ kunde bortgiva en hel arvslott (huvudlott), om man vid gåvans givande var frisk, men en halv arvslott om man var sjuk. Detta stadgande har antagligen sin grund i en av den kanoniska rätten uppställd princip, att den, som hade en son, borde giva hälften av sin egendom till Kristus, medan den, som hade två söner, borde giva en tredjedel o. s. v. Ett liknande stadgande upptogs i östgötalagen, ehuru bestämmelsen där endast avsåg fast egendom. Möjligen kan härav dragas den slutsatsen, att gåvor för fromma ändamål kunde av lös egendom givas utan inskränkning. Att den

Lag om arc. 7 kap.

sålunda medgivna gåvofriheten endast gällde gåvor till fromma ändamål framgår uttryckligen av ett i östgötalagens ärvdabalk upptaget stadgande, enligt vilket man icke annat än till kyrkor eller kloster finge från rätter arvinge bortgiva egendom utan dennes samtycke. En annan av kyrkan hävdad grundsals var, att varje from kristen borde åtminstone en gång i sitt liv giva tionde av sin kapitalförmögenhet. Denna grundsats synes vara upphovet till, bland annat, gottlandslagens bestämmelse, att man utan släktingarnas samtycke fick bortgiva högst en tiondedel av sin jordegendom. Av s.vealagarna bär särskilt upplandslagen spår av ett starkt kyrkligt inflytande. Det stadgades där, att man kunde av sin arvejord giva huru mycket man ville till kyrkor och kloster för sin själ, om rätter arvinge samtyckte därtill. Om arvingarna icke ville samtycka eller deras samtycke icke kunde inhämtas, kunde däremot vederbörande endast bortgiva tiondedelen av arvejorden. Över avlingejord och lösören kunde man fritt förfoga för fromma ändamål. För alla gåvor till andra än fromma ändamål fordrades arvingarnas samtycke. I de senare svealagarna spåras en viss reaktion mot den förfogandefrihet, som utmärker upplandslagen. Så stadgades t. ex. i södermannalagen, att man kunde giva tiondedelen av arvejorden till kyrkor och kloster, dock med rätt för arvingarna att inom natt och år lösa jorden äter, om de icke givit sitt samtycke till gåvan. Vid utarbetandet av Magnus Erikssons landslag gjordes även försök att på ifrågavarande område göra motstånd mot det kyrkliga inflytandet. Med anledning av lagförslagets ståndpunkt härutinnan avgav prästerskapet en protest, vilken föranledde, att lagen aldrig blev stadfästad. Den började det oaktat tillämpas. Stridigheterna angående gåvofriheten vållade också, att då seder. mera Kristoffers landslag stadfästes, kyrkobalken uteslöts. På grund härav korn landslagen icke heller att innehålla några uttryckliga bestämmelser om rätten att förfoga över egendom för dödsfalls skull. Vid de flesta handskrifter av landslagen fogades dock avskrift av upplandslagens kyrkobalk. På sätt framgår av den föregående redogörelsen var det förnämligast det vid släktjorden knutna ättintresset, som vållade motståndet mot en utvidgad frihet att genom gåvor och testamenten disponera över sin egendom. I städerna förelågo emellertid väsentligt olika förhållanden. Den fasta egendomen i stad hade icke på långt när samma betydelse i förmögenhetsavseende som jordagods på landet. Genom den tätare beröring med utlandet, som städernas innevånare hade, kunde också inflytandet från främmande rätt lättare göra sig gällande i städerna. Dessa omständigheter föranledde, att stadslagarna medgåvo större dispositionsfrihet över egendomen än landskapslagarna och landslagarna. Magnus Erikssons stadslag, vars bestämmelser i ämnet innehöllos i 19 kaj), ärvdabalken, skilde icke mellan förordnanden för fromma ändamål eller till enskilda personer. Ej heller gjordes skillnad mellan egendom av olika natur. Om arvlåtaren efterlämnade bröstarvingar, kunde han fritt förfoga över tiondedelen av sin egendom; efterlämnade han andra inländska arvingar,

296 Lag om arv, 7 kap.

kunde han förfoga över tredjedelen; hade han endast utländska arvingar, kunde han förfoga över hälften. För den händelse fastighet i stad borttestamenterats, hade emellertid arvingarna rätt att lösa den inom natt och år. Med reformationen bortföll den kraft, som mest energiskt strävat för en utvidgning av testamentsfriheten. Behovet av viss dispositionsfrihet över egendomen upphörde emellertid icke därmed och blev med tiden starkare, särskilt sedan de ekonomiska förhållandena i anledning av landets uppnådda stormaktsställning ^blivit mera rörliga. Gällande lags ofullständighet och otydlighet föranledde följaktligen ganska stor osäkerhet i rättstillämpningen. Vad som särskilt gav anledning till tvekan var den omständigheten, att ovan refererade regler i stadslagen, 19 kap. ärvdabalken, omfattade både arvegods och avlingegods, under det att landslagen i 9 kap. jordabalken, där bördsinstitutet behandlades, inrymde ett stadgande, enligt vilket man av sitt avlinge kunde göra vad man ville. Med anledning av de talrika testamentstvisterna utfärdades 1686 års testamentsstadga. I denna bibehölls skillnaden mellan testamentsfrihet enligt landsrätt och enligt stadsrätt. Vad den senare angår, förblev det vid stadslagens föreskrifter. Med avseende å testamentsfriheten enligt landsrätt föreskrevs i stadgan, att man ägde fritt testamentera över all avlingejord och alla lösören, oavsett om de senare voro ärvda eller förvärvade. Över arvejord kunde man enligt landsrätt över huvud icke testamentera, dock med det undantaget, att. den, som saknade avlingejord, ägde av arvejorden testamentera högst en tiondedel till fromma ändamål. I stadgan upptogos också bestämmelser om vederlag för avhänd arvejord och om rätten att disponera över bördköpt jord. Utvecklingen hade sålunda så småningom * fört därhän, att två olika system för reglerande av testamentsfriheten utbildats, landsrättens och stadsrättens. Enligt det förra bestämdes testamentsfriheten efter egendomens kvalitet; över arvejord fick man i regel icke testamentera, men i fråga om avlingejord och lösören hade man full testamentsfrihet. Enligt det senare systemet åter begränsades testamentsfriheten kvantitativt; oavsett egendomens natur kunde man testamentera över en kvotdel av dess värde, olika stor allt efter olika arvssituationer. Denna skillnad bibehölls och blev i viss mån skärpt genom 1734 års lag. Testamente angående arvejord på landet förbjöds helt och hållet. I do fall, då någon vid arvskifte tagit lösören eller stadsfastighet i utbyte mot arvejord på landet, eller då någon bortbytt, försålt eller förpantat sin arvejord eller eljest låtit den komma i främmande händer, skulle efter hans död däremot svarande] vederlag i penningar, avlingejord på landet eller fastighet i stad i arvingarnas hand hava karaktär av arvejord, så att arvingarna voro förhindrade att förfoga däröver genom testamente. Över bördköpt jord kunde man visserligen förfoga genom testamente, men arvingarna hade rätt att lösa den åter. I fråga om avlingejord och lösören var enligt landsrätt testamentsrätten fri, i den mån egendomen ej utgjorde vederlag för arvejord. Om arvlåtaren efterlämnat omyndiga barn, som saknade medel till uppehälle och

Lag om arv, 7 kap.

uppfostran, skulle dock så mycket av egendomen tilläggas dem, som domaren prövade skäligt för deras underhåll. Vad därefter stadsrätten angår, omfattade testamentsfriheten, oavsett egendomens natur, en sjättedel av kvarlåtenskapen, om bröstarvingar funnos, hälften av kvarlåtenskapen, om endast andra inländska arvingar funnos, och hela kvarlåtenskapen, om arvingarna voro utlänningar. Bröstarvingar och inländska arvingar ägde emellertid lösa fast egendom, som bortgivits genom testamente. Skillnaden mellan testamentsfriheten i fråga om avlingejord och lösören enligt landsrätt, å ena sidan, och den tämligen snävt tillmätta dispositionsmöjligheten enligt stadsrätt, å andra sidan, var emellertid så stor, att. den föranledde missnöje. Genom förordningen och förklaringen den 19 augusti 1762 vidtogs en ändring, som i avsevärd män bröt mot den konsekvent genomförda skillnaden mellan landsrätts- och stadsrätfssystemet. Det stadgades nämligen, att om bröstarvingar saknades, skulle efter stadsrätt gälla detsamma som efter landsrätt, så att man följaktligen skulle äga fritt disponera över avlingejord och lösören. Härigenom infördes en skillnad mellan arvefastighet och avlingefastighet i stad, som var okänd för 1734 års lag. Sedan efter franska revolutionen en i väsentliga avseenden förändrad samhällsuppfattning börjat göra sig gällande även i vårt land, uppstod den slutliga striden om arvejordsgrundsatsen. Lagkommittén stod i sitt äldsta förslag till ärvdabalk, utgivet 1818, så till vida kvar på den gamla ståndpunkten, som den föreslog, att arvefastighet d. v. s. fast egendom på landet, som man ärvt, eller vederlag därför icke skulle kunna bortgivas genom testamente. Beträf-fande annan egendom skulle däremot full testamentsfrihet råda. Men i det år 1826 utgivna förslaget till allmän civillag framlades alternativa lagtexter, den ena för den händelse inskränkningarna i friheten att råda över arvejord skulle bortfalla, och den andra för det fall samma inskränkningar skulle bibehållas. I det förra av dessa alternativ stadgades angående testamentsfriheten allenast, att ej någon finge genom testamente bortgiva mera än hälften av sin kvarlåtenskap, där bröstarvinge funnes. Den andra hälften, laglotten, skulle tillfalla bröstarvingen. Saknades bröstarvingar, skulle man få förordna om all sin egendom. Samma bestämmelser upptogos enhälligt av äldre lagberedningen i dess år 1847 avgivna förslag. Med utgångspunkt i dessa förslag var frågan om testamentsfriheten föremål för överläggningar vid alla riksdagar efter år 1830. Först vid riksdagen 1856—57 lyckades det anhängarne av reformförslaget .att bryta motståndet från arvejordssystemets försvarare, och såsom resultat härav framgick den ännu gällande förordningen den 21 december 1857. Genom nämnda förordning gjordes emellertid icke ändring i stadgandet i 12 kap. 7 § ärvdabalken, enligt vilket en av flera arvingar kan berättigas övertaga jordegendom mot vederlag till cle andra arvingarna. Det må i detta sammanhang erinras, att 1734 års lags stadganden på förevarande område jämte 1762 års förordning och förklaring alltjämt äro gällande i Finland.

298 Lag om arv, 7 kap.

Laglottsskyd- Laglottsskyddet verkar i två riktningar. Å ena sidan kunna de laglottsdets berätti- berättigade arvingarna, så långt laglotten räcker, icke förbigås till förmån för oct?t(lc

utomstående, å andra sidan uppehälles genom laglottsskyddet en viss likhet mellan arvingarna inbördes, i det att arvlåtaren icke kan sammanföra egendomen hos någon eller några av arvingarna. Ett borttagande av laglottsskyddet för arvlåtarens bröstarvingar har icke varit ifrågasatt vid tillkomsten av de sista stora civillagskodifikationerna, den tyska (1896) och den schweiziska (1907). Den schweiziska civillagen innehåller visserligen vid jämförelse med den tidigare kantonala lagstiftningen begränsning av laglottsskyddet inom andra och tredje parentelen. Men den laglott, avseende tre fjärdedelar av arvet, som tillkommer bröstarvingar, är endast oväsentligt mindre än laglotten för bröstarvingar var enligt, den äldre lagstiftningen i de kantoner, där laglottsskyddet var starkast genomfört. Inom den juridiska litteraturen bar framhållits, att det underhållsbehov, som kan föreligga för arvlåtarens oförsörjda barn, i första hand bör täckas av kvarlåtenskapen. Laglottsrätt en avser visserligen också att tillförsäkra medel för underhållet, men i den mån vissa barns behov av underhållsbidrag är större, bör laglottsrätten för de barn, som icke längre äro för egen räkning i behov av dylikt bidrag, stå tillbaka för syskonens behov. Bortsett frän denna fråga, till vilken beredningen återkommer vid 8 kap., synes laglottsskyddet för bröstarvingar i de länder, där det äger historiska rötter, i allmänhet hava ansetts så fast grundat i rättsåskådningen, att det stått utom diskussion. Enstaka röster hava dock under 1800-talet höjts däremot, först i Frankrike och därefter i Tyskland i samband med det pågående arbetet med en kodifikation av privaträtten för riket i dess helhet. Även i nordisk litteratur har frågan uppmärksammats. 1 Man har till en början framhållit, att föräldraskapet såsom sådant icke kan medföra moralisk plikt för föräldrarna att till barnen efterlämna mera, än som motsvarar deras behov av underhåll och utbildning. En laglottsrätt, som sträcker sig utöver detta behov, har i anslutning härtill ansetts utgöra endast en genom den positiva lagstiftningen av lämplighetshänsyn vidtagen begränsning i arvlåtarens naturliga rätt att även för tiden efter sitt frånfälle förfoga över sin egendom. Vad åter angår frågan, huruvida lämplighetshänsynen tala för eller mot en laglottsrätt, hava anhängarna av en utvidgad testamentsfrihet stannat i olika meningar. Vissa hava förordat en absolut testamentsfrihet, d. v. s. möjlighet att med förbigående av arvingarna testamentera till utomstående, därvid man dock i regel förutsatt, att åtminstone bröstarvingar, på sätt ovan angivits, alltid böra äga rätt att ur kvarlåtenskapen utfå vad som erfordras till deras underhåll och utbildning. Andra åter hava velat stanna vid en relativ testamentsfrihet, d. v. s. möjlighet att fritt fördela egendomen bland arvingarna inbördes. Till stöd för en absolut testamentsfrihet har huvudsakligen anförts, att det är meningslöst att tvinga 1 Se Bredo Morgenstierne: Hvorvidt bor testationsfriheden begramses til fordel for slsegtsarvinger? (Tidsskrift for Retsvidenskab 1890 s. 44G).

Lag om arv, 7 kap.

en förmögen arvlatare att till barn, som själva befinna sig i goda ekonomiska omständigheter, efterlämna huvuddelen av sin egendom, i stället för att bereda honom tillfälle att därmed understödja andra mera behövande personer eller att lämna egendomen till allmännyttiga ändamål. Huvudintresset har emellertid rört sig om den relativa testamentsfriheten. Den främsta invändningen mot laglottsskyddet har nämligen varit, att detta tvingade till en delning av kvarlåtenskapen, vars genomförande ofta vore olämpligt eller t. o. m. omöjligt, t. ex. när fråga vore om mindre jordbruksfastigheter, fabriker, handelsrörelser med varulager, verkstadsinventarier o. s. v. Om kvarlåtenskapen uteslutande eller till huvudsaklig del bestode av sådan egendom, måste denna försäljas, för att arvingarna skulle kunna ur köpeskillingen utfå sina lotter, eller ock måste någon av arvingarna åtaga sig att utlösa de andra, för vilket ändamål han belastades med en stor och mången gång ruinerande skuldbörda. Härförutom har man bland annat framhållit, att arvlåtaren genom laglottsskyddet förhindrades att fördela egendomen med hänsyn till arvingarnas skilda behov och andra sådana skälighetsgrunder. I inledningen till föreliggande betänkande har lagberedningen framhållit, Lagberedning hurusom den legala arvsrätten historiskt och folkpsykologiskt i vårt land fram- ens ylande. stai- såsom den naturliga och primära successionsformen och testamentssuccessionen såsom ett undantag. Vidare har där framhållits, att grunden för den legala arvsrätten för skyldeman bör sökas i den ä släktskapen grundade ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlatare och arvingar samt att i överensstämmelse härmed arvsrätt endast bör tillerkännas skyldeman, som befinna sig i så nära släktskap med arvlåtaren,. att det kan förutsättas, att en känsla av samhörighet regelmässigt är levande. Bland de skyldeman, som på dessa skiil i förslaget upptagas såsom arvingar, är givetvis den ekonomiska och sociala samhörigheten svagare ju avlägsnare skyldskapen är. Bröstarvingarnas arvsrätt framstår därför alltid såsom den starkaste. Med hänsyn till dessa utgångspunkter förefaller det också naturligt och följdriktigt, att där arvsrättens grund är starkast, arvsrätten förtätas på sådant sätt, att en viss del av arvet ovillkorligen förbehålles arvingarna i form av laglottsrätt. Detta betraktelsesätt torde också överensstämma med det levande rättsmedvetandet hos vårt folk. Laglottsgrundsatsen tillhör otvivelaktigt det icke alltför stora antal av arvsrättsliga normer, som verkligen inträngt i folkuppfattningen; dess berättigande är hos folkets breda lager oomtvistat. I det stora flertalet fall anses det ligga i sakens natur, att kvarlåtenskapen skall tillfalla barnen och att dessa inbördes skola hava lika rätt. På grund härav har också den testamentsfrihet, som finnes, utnyttjats i jämförelsevis ringa omfattning. Det torde vara ganska sällsynt, att bröstarvinges rätt begränsas så starkt som att omfatta allenast laglotten, vare sig det gällt att tillgodose utomstående eller att verkställa jämkningar i lagens regel om lika delning mellan barnen inbördes. I detta sammanhang bortses emellertid från testamenten till förmån för efterlevande make. Särskilt skulle det helt säkert för rättskänslan

300 Lag om arv, 7 kap.

i vårt land kännas stötande att utvidga testamentsfriheten i ändamål att möjliggöra ett sammanförande av förmögenheten hos ett av barnen, medan de andra lämnades mer eller mindre lottlösa. Visserligen blir bland de förmögnare klasserna i England, särskilt bland de större jordägarne, den därstädes medgivna fullständiga testamentsfriheten i avsevärd omfattning utnyttjad på detta sätt, men nämnda bruk sammanhänger med historiskt givna samfundsoch förmögenhetsförhållanden, som äro väsentligt olika våra. Det får ej heller förbises, att den redan medgivna testamentsfriheten, där den begagnats, stundom använts, icke för att förtänksamt ordna kvarlåtenskapens fördelande med hänsyn till föreliggande förhållanden, utan för att kränka viss arvinge, till vilken arvlåtaren fattat agg, eller för att gynna viss arvinge, som förstått att till sin fördel utnyttja arvlåtarens svaghet och oförstånd. Ett utvidgande av testamentsfriheten skulle helt säkert komina dylika testamentariska dispositioner att framstå i än mer förhatlig dager. De invändningar mot laglottsskyddet, som enligt det föregående blivit framställda, sakna visserligen icke allt berättigande. Att de åberopade omständigheterna icke i vårt land känts allt för tryckande framgår emellertid av att den medgivna testamentsfriheten, pä sätt ovan anförts, i jämförelsevis ringa utsträckning blivit använd. En bidragande orsak har säkerligen varit, att laglotten enligt svensk rätt utgör en väsentligt mindre kvotdel av kvarlåtenskapen eller arvslotten, än vad laglotten utgör eller vid tidpunkten för frågans diskuterande utgjorde i de länder, där laglottsskyddet varit föremal för uppmärksamhet. Genom särskilda anordningar har det ock i många fall varit möjligt att övervinna de svårigheter, som äro förenade med arvfall av egendom av den beskaffenhet, att den icke lämpligen kan delas. För ändamålet har sålunda kunnat begagnas dels institutet sammanlevnad i oskiftat bo och dels bolagsbildning för fortsättande av fabriks- eller handelsrörelse. Otvivelaktigt, kvarstå dock vissa svårigheter, särskilt i mindre förhållanden, när det gäller affärsrörelse av obetydlig omfattning, jordbruksegendomar, som icke lämpligen kunna klyvas, eller egna hem för bostadsändamål. Dessa svårigheter böra dock enligt beredningens uppfattning icke avhjälpas genom minskning i laglottsskyddet. Däremot torde det böra tagas under övervägande, huruvida icke de ifrågavarande olägenheterna kunna mildras genom särskilda skiftesregler. Frågan härom kan dock icke upptagas, förrän beredningen övergår till utarbetande av förslag till lagbestämmelser om utredning och skifte av död mans bo. Lagberedningen har således ej funnit anledning att föreslå ändring i de av gällande rätt uppställda grunderna för laglottsinstitutet. Vad särskilt angår laglottsskyddets upprätthållande gent emot förordnande till förmån för efterlevande make får beredningen hänvisa till vad som anförts under 2 kap., men vill beredningen också i detta sammanhang erinra därom, att bröstarvingar, enligt det utav beredningen samtidigt framlagda förslaget till ändrad lydelse av 13 kap. 12 § giftermålsbalken, kunna till förmån för efterlevande make vara helt uteslutna från arv.

Lag om arv, 7 kap. 1 §.

301 Även i länder, där laglottssystemet har sin historiska grund i den germanska Laglottsbesläktarvsrätten och laglotten i överensstämmelse därmed fattas såsom en sär- stammelser°

nas sys tema-

skilt skyddad del av det legala arvet, äro stadgandena om laglott i regel tiska plats. upptagna i samband med testamentsrätten. Man har härvid tagit större hänsyn till deras praktiska verkan att inskränka testamentsfriheten än till deras rättsliga natur. En medverkande orsak torde hava varit den hävdvunna vetenskapliga systematiken, vilken vilar på romerskt-rättslig grund. Även i gällande svensk rätt behandlas laglottsinstitutet i samband med testamentsrätten. Lagberedningen har ansett, att laglottens natur att utgöra kärnan i det legala arvet även bör framträda i systematiskt avseende och har därför upptagit bestämmelser om laglott i samband med övriga stadganden om legal arvsrätt. Då laglotten enligt den germanska rättens uppfattning icke är en begränsning av en såsom oinskränkt förutsatt testamentsfrihet utan en av lagen med arvfallet förknippad ovillkorlig eller tvingande rättsverkan, synes denna rättsverkan ej mindre än den övriga av lagen föreskrivna — villkorliga eller dispositiva — arvsordningen rätteligen tillhöra den legala arvsrätten. 1 §• Enligt § 1 i nu gällande förordning den 21 december 1857 angående v&d Laglotten såi testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom, äger den, som har som. kvotdel °

°

°

'

°

av kvar läten-

bröstarvinge, ej genom testamente bortgiva eller annorledes förordna om mer skapen eller än hälften av kvarlåtenskapen; den andra hälften, laglotten, skall tillfalla ^ fen en1

'

°

bröstarvingen. Kvarlåtenskapen i dess helhet uppdelas sålunda räknemässigt i två hälfter, den disponibla kvoten och laglotten, vilken senare följaktligen tillkommer bröstarvingarna gemensamt att mellan dem fördelas efter arvsordningens regler. På sätt förut framhållits, utgör denna konstruktion en följd av den historiska utvecklingen i de länder, där laglottsinstitutet har sin grund i germansk rätt. Av redogörelsen för det schweiziska, på germansk rätt grundade laglottssystemet framgår dock, att man där hänför laglottsbegreppet, icke till boet i dess helhet utan till de enskilda arvingarnas andelar däri. Då en laglottsberättigad arvinge kan göra laglottsskyddet gällande oberoende av samarvingarna och ofta är nödsakad att åberopa rätten till laglott just mot dessa, är även enligt lagberedningens uppfattning det senare beteckningssättet mera överensstämmande med laglottens begrepp. Även för närvarande användes i rättsligt språkbruk ofta beteckningen laglott för att därmed utmärka den enskilde arvingens andel i vad 1857 års förordning kallar laglott. Beredningen har därför föreslagit, att laglott skall betecknas såsom hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge. Härmed åsyftas den arvslott, som vid en delning av boets behållna egendom enligt arvsordningen belöper på varje arvinge. Med hänsyn härtill blir också laglotten densamma för de bröstarvingar, som hava lika stor del i boet. Om t. ex. arvlåtaren efterlämnar en kvarlåtenskap å 12,000 kr. och arvingarna äro två

skilde arvin-

gens lott.

302 Lag öm arv, 7 kaj). 1 §.

barn, A och B, samt ett förut avlidet barns två barn, Ca och Cb, utgör laglotten för var och en av A och B en sjättedel av kvarlåtenskapen eller 2,000 kr. samt för var och en av Ca och Cb en tolftedel av kvarlåtenskapen eller 1,000 kr. Någon ändring i sak i förhållande till nu gällande rätt innebär förslaget följaktligen icke. I det följande har beredningen emellertid använt uttrycket laglott jämväl såsom förkortad beteckning för summan av de enskilda arvingarnas särskilda laglotter, liksom beredningen ansett sig kunna såsom disponibel kvot beteckna den del av kvarlåtenskapen, varöver arvlataren har rätt att fritt disponera. Beräkning av För beräkning av laglottens storlek måste man känna kvarlåtenskapens laglotten »»e» v a r ( j e För detta ändamål måste en värdering ske av tillgångar och skulder fif (i i >S 11) t

Z X11

kvarlåten- samt med ledning därav behållningen beräknas. Lever efterlevande make skapensvarde. e ft e r . m åste bodelning först äga rum. En värdering kommer till stånd genom bouppteckningen. Uppgifterna i denna äro dock icke bindande, vare sig i fråga om boets sammansättning eller värde, om det kan visas, att desamma äro felaktiga. Icke heller lärer arvlåtaren genom testamente kunna lämna bindande föreskrifter i avseende å de värdeberäkningar, som erfordras för fastställandet av laglottens storlek. 1 Innan en delning kan komma till stand, måste emellertid boet utredas. Under denna tid kunna betydande förändringar ske i avseende å boets värde. Tillgångarna kunna stiga eller minska i värde. I regel inflyta inkomster, och likaså måste i regel utgifter göras. Fråga uppstår då, huru dessa värdeförändringar inverka på laglottsberäkningen. Denna fråga saknar emellertid betydelse för det fall, då laglottsberättigad arvinge endast konkurrerar med sådan testamentstagare, som arvlåtaren tillerkänt viss kvotdel i kvarlåtenskapen. Om arvingen vid ett dylikt förordnande fått behålla den kvotdel i boet, som motsvarar laglotten, har denna icke blivit kränkt. Arvingen och testamentstagaren skifta efter kvotdelar vad som efter godkänd eller oklandrad redovisning finnes i behåll, sedan boutredningen blivit avslutad. Den angivna frågan har däremot avseende å det fall. när genom testamente bortgivits viss egendom eller visst belopp. I främmande rätt gäller såsom regel, att värdeförhållandet vid arvlåtarens död är avgörande. Följaktligen beräknas antingen laglottens eller också den disponibla kvotens storlek med hänsyn till nämnda värdeförhållande, vilket alltså inneha.', alt värdeförändringar, som därefter uppkomma, allenast beröra den sida, vars storlek icke fixeras efter förhållandet vid arvlåtarens död. I tysk rätt ä- det laglottens storlek, som bestämmes på detta sätt. I schweizisk rätt är däremot förhållandet det motsatta. Här bestämmes den disponibla kvotens storlek efter värdeförhållandet vid dödsfallet. I svensk rätt saknas bestämmelser, men för dess del torde en sådan anordning, som förekommer i de främmande rättssystemen, vara utesluten. Testamentet skall bevakas, och arvingarna äga viss klan1 Jfr N. J. A. 1878 s. 251. Enligt 2 § i detta kapitel skall förskott å arv medräknas vid lasdottens bestämmande. Angående beräkningen av förskottets värde se vad ovan anförts under 6 'kap. 3 §.

Lag om arc. 7 kap. 1 och, 2 §§.

dertid. Bedan på denna grund måste med förordnandets slutliga fullgörande anstå avsevärd tid. Enligt § 1 i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, må testamente ej tagas av annan den dödes kvarlåtenskap än den, som återstår, sedan gälden blivit betald. Testamentstagarna måste således alltid avvakta den för gäldens avveckling erforderliga boutredningen. Därjämte blir tidpunkten för testamentariskt förordnandes fullgörande alltid beroende på i vad mån medel härför stå till förfogande eller måste anskaffas genom avyttring av andra tillgångar. Det torde med hänsyn härtill böra antagas, att värdeförändringar, som inträffa efter arvlåtarens död, drabba såväl de laglottsberättigade arvingarna som testamentstagarna och att följaktligen laglotten beräknas såsom kvotdel av kvarlåtenskapens värde vid den tidpunkt, då boet är utrett. Vad ovan sagts gäller dock naturligen endast under förutsättning, antingen att arvingarna enligt arvlåtarens testamente skola vara bibehållna vid sin rätt till laglott, eller ock att de genom klander bevarat nämnda rätt. Arvingarna synas emellertid vara berättigade att alltid genom klandertalan vinna förklaring, att de utan hinder av testamentet äga utfå sin laglott. En sådan rätt måste stå dem öppen med hänsyn därtill, att en betryggande värdeberäkning ofta icke kan åstadkommas, förrän klandertiden utgått. Det må särskilt erinras om, att klandertiden kan utlöpa före årsstämningstidens utgång. Om arvingar, vilkas rätt till laglott är bevarad, göra gällande, att nedsättning av testamentariskt förordnande bör ske på grund av värdeförändringar, som inträffat efter dödsfallet, torde arvingarna vara pliktiga att för testamentstagaren framlägga redovisning för boets förvaltning. Därest förvaltningen handhafts på ett sätt, som äventyrat testamentstagarens möjlighet att utfå legatet, fullt, lärer han med framgång kunna bestrida yrkandet om nedsättning. 2§. Då i gällande rätt angives, att arvlåtaren äger genom testamente förfoga Avräkning å över hälften av kvarlåtenskapen, medan den andra hälften utgör bröstarvin- flotten av i i . i ii i . i • , 1 . .„ , egendom, som ges laglott, skulle detta kunna giva anledning till det antagandet, att vid denna mottagits sdberäkning hänsyn icke skall tagas till egendom, som arvlåtaren i livstiden ^m förskott (l dt*V

givit bröstarvinge. En sådan gåva till bröstarvinge torde emellertid i regel uppfattas såsom en utbetalning i förhand på det blivande arvet, varför också i 6 kap. 1 § kunnat uppställas en regel, enligt vilken gåva till bröstarvinge med de inskränkningar, som angivas i 6 kap. 2 §, presumeras utgöra försköt, som skall avräknas ä arvet. Om hänsyn till sådant arvsförskott icke toges, när fråga är om laglott, skulle arvlåtarens möjlighet att förfoga över sin egendom genom testamente bliva mindre, än om förskottet icke givits. För arvlåtaren måste det emellertid vara främmande, om den hjälpsamhet, som han visat genom förskottets lämnande, skulle kunna medföra dylik påföljd. Han har uppenbarligen räknat med att förskottet i första hand skall avräknas på den förskottstagaren tillkommande laglotten. På grund härav

304 Lag om arv, 7 kap. 2 §.

har beredningen i förevarande paragraf föreslagit, att bröstarvinge skall vara pliktig att å sin laglott avräkna vad han mottagit i förskott å sitt arv. För tillämpningen av denna regel fordras emellertid, att det lämnade förskottet bringas att inverka på laglottens, storlek. Detta sker genom användande av den metod, som är angiven i 6 kap. 5 §. När förskott å angivits någon arvinge, beräknas de särskilda arvslotternas storlek såsom kvotdelar i en massa, bestående av kvarlåtenskapen med tillägg av förskottet. Laglotten utgör hälften av den sålunda fastställda arvslotten. 1 Om t. ex. arvlåtaren efterlämnat en kvarlåtenskap av 20,000 kr. och arvingarna äro tre barn, A, B och C, av vilka A erhållit ett förskott å 4,000 kr., skall förskottet sammanläggas med kvarlåtenskapen för arvslotternas fastställande. Vardera arvslotten blir sålunda 8,000 kr. och laglotten 4,000 kr. Då A är skyldig att avräkna förskottet å sin laglott och sålunda skall anses hava redan utfått hela sin laglott, har arvlåtaren kunnat genom testamente förfoga över 12,000 kr. av kvarlåtenskapen. Antages i exemplet, att förskottet utgjort 6,000 kr. och att kvarlåtenskapen därför utgjort endast 18,000 kr., skulle arvlåtarens möjlighet att genom testamente disponera över kvarlåtenskapen hava omfattat ett belopp av 10,000 kr. 0m samtliga bröstarvingar mottagit förskott till lika stora belopp, skola förskotten dock tagas i beräkning vid laglottens bestämmande. Skulle arvlåtaren endast efterlämna en arvinge, som mottagit förskott å sitt arv, skall tydligen ett motsvarande beräkningssätt komma till användning. Laglotten utgör i sådant fall hälften av summan utav kvarlåtenskapen och förskottet. Därest förskottet varit så stort, att det icke i sin helhet kan avräknas, beräknas laglotten till hälften av den verkliga arvslott, som kan erhållas, icke till hälften av den fiktiva arvslott, varmed man räknar vid begagnande av den i 6 kap. 5 § angivna metoden. 0m i ovan anförda exempel antages, att kvarlåtenskapen utgjort 20,000 kr. och förskottet till A utgjort 12,000 kr., visar det sig, att förskottet icke kan avräknas till högre belopp än 10,000 kr., motsvarande den arvslott, som B och C var för sig kunna erhålla. Hälften därav eller 5,000 kr. är sålunda laglott. När förskottet ej kan till fullo avräknas, utgör följaktligen den disponibla kvoten alltid hälften av kvarlåtenskapen. Avräkning o Den, som på grund av testamente erhåller egendom ur boet till värde, motlaglotten av s v a r a n d e laglotten, har i allmänhet icke anspråk på att vid sidan av testazgendom, som ° . _ . , .. . . ,. mottagits på mentet utfå sin laglott i annan egendom. I den man den enligt testamentet grund av m o t t a g n a egendomen icke täcker laglottens värde, äger däremot arvingen rätt att ur kvarlåtenskapen utfå skillnaden. Beredningen har därför i förevarande paragraf jämväl föreslagit upptagande av bestämmelse därom, att bröstarvinge skall vara skyldig att å sin laglott avräkna vad han mottagit på grund av 1 Jfr minoriteten i Högsta Domstolen i det rättsfall, som refererats i N. J. A. 1893 s. 446. Angående det fall, då arvlåtaren frikallat bröstarvinge från skyldighet att avräkna vad lian i arvlåtarens livstid mottagit såsom gåva, se nedan under 3 och 4 §§.

Lag om arv, 7 kap. 2 §.

testamente. Denna regel är emellertid icke ovillkorlig. Det står arvlåtaren fritt att genom testamente tillägga arvinge egendom utöver hans laglott. För den händelse av testamentet framgår, att arvlåtaren haft sådan avsikt, äger följaktligen arvingen uttaga sin laglott enligt vanliga regler och därutöver tillgodonjuta testamentet, i den mån detta kan ske utan intrång i andra arvingars laglottsrätt. Vid tillämpningen av det sålunda föreslagna stadgandet får man skilja mellan olika fall, allt efter det innehåll, som testamentet har i det särskilda fallet. Till en början märkas testamenten, varigenom arvlåtaren, med uteslutande av arvingen från den legala arvsföljden, tillagt honom viss egendom eller visst belopp såsom legat. I detta fall finnes givetvis icke utrymme för annan tolkning av testamentet, än den här uppställda huvudregeln giver vid handen. Testamentstagaren måste följaktligen alltid å laglotten avräkna vad han mottagit. I den mån detta icke räcker, äger han enligt vanliga regler utfå skillnaden. Vad nu sagts äger även tillämpning, när bröstarvinge bibehållits vid sin arvsrätt men arvlåtaren åt honom anvisat hans arvslott i viss egendom. En annan form av testamente till bröstarvinge är ett förordnande, varigenom arvlåtaren tillägger arvingen viss egendom eller visst belopp utöver hans arvslott. Arvingen erhåller således arvslott jämte ett legat. I detta fall skall arvingen givetvis i första hand å laglotten avräkna vad han erhåller såsom arvslott. Är arvslotten mindre än laglotten, blir arvingen, om annat ej föranledes av testamentet, enligt huvudregeln i förevarande paragraf skyldig att å återstoden av laglotten avräkna vad han fått genom testamentet. Framgår däremot av testamentet, att arvingen skall jämte legatet erhålla sin fulla laglott, föreligger ej skyldighet för arvingen att avräkna testamentet å laglotten. Därest arvinge, som genom testamente erhållit egendom i avräkning på laglotten, tidigare mottagit förskott på sitt arv, skall givetvis å laglotten avräknas i första hand förskottet och i andra hand testamentsförordnandet. Genom uppställandet av nu ifrågavarande regel om testamentes avräknande å l a g l o t t e n och genom vad ovan anförts har beredningen givetvis icke velat ingå på frågan, under vilka omständigheter ett förordnande till bröstarvinge skall anses vara givet i avräkning på a r v s l o t t e n eller utöver denna. Denna fråga kan bliva föremål för övervägande först när beredningen övergår till behandlingen av testamentsrätten. Jämväl bortses här från frågan, om bröstarvinge är skyldig begagna ett testamente, som han skulle bliva pliktig avräkna å sin laglott. Detta torde han icke vara enligt gällande svensk rätt. Om arvlåtaren med testamentet avsett att utesluta arvingen från den legala arvsföljden och i stället givit honom viss egendom eller visst penningbelopp, har arvlåtaren överskridit sin befogenhet redan på den grund, att den laglottsberättigade, med hänsyn till laglottens karaktär av särskilt skyddad del av arvet, icke kan mot sin vilja berövas ställningen av arvinge. Men icke heller i andra fall kan arvingen anses skyldig begagna testamentet. Han kan således alltid underlåta att bevaka detta och i stället fordra att utfå minst 20 — 241969

306 Lag om arv, 7 kap. 2 och 3 §§.

sin laglott enligt arvsordningens regler. Om emellertid ett arvlåtarens testamente innehåller fullständiga föreskrifter om den egendom, var och en av bröstarvingarna skall bekomma, och testamentet bevakas av de andra arvingarna, blir den arvinge, som icke bevakat, på en omväg tvingad att taga den åt honom anvisade egendomen. 1 Även nu berörda spörsmål torde bliva föremål för närmare övervägande av beredningen vid den fortsatta revisionen av ärvdabalken. 3 §. Jämkning av Om arvlåtaren genom testamente förordnat om sin kvarlåtenskap i sådan testamente, utsträckning, att bröstarvinges rätt till laglott därigenom blivit kränkt, förverkligas laglottsskyddet genom en rätt för bröstarvingen att påkalla jämkning av testamentet. Föreskrift härom har upptagits i förevarande paragraf, som ersätter det äldre i 17 kap. 7 § ärvdabalken givna stadgandet i ämnet. För den händelse endast ett förordnande föreligger, ställer sig saken ganska enkel. Har arvlåtaren förordnat, att någon skall vid sidan av arvingarna erhålla viss kvotdel av kvarlåtenskapen, skall, om denna kvotdel överstiger hälften, densamma minskas till nämnda bråkdel. Om däremot viss egendom eller visst belopp bortgivits men vad sålunda bortgivits överstiger hälften av kvarlåtenskapens värde, skall förordnandet jämkas så, att testamentstagaren icke bekommer mer än hälften. Detta föranleder ingen svårighet, när förordnandet avser ett penningbelopp. Avser däremot förordnandet viss egendom, som icke lämpligen kan delas, måste jämkningen åvägabringas antingen därigenom, att testamentstagaren utbekommer egendomen mot kontant inbetalningtill dödsboet av skillnaden mellan egendomens värde och det värde, vartill förordnandet jämkats, eller ock därigenom, att testamentstagaren utbekommer sistnämnda värde i penningar. Jämkning Har arvlåtaren i testamente meddelat särskilda förordnanden, vilkas fullmellan flera görande sammanlagt skulle taga i anspråk så stor del av kvarlåtenskapen, US tagZetS' att bröstarvinges laglott ej skulle kunna till fullo utgå, uppstår fråga, huru den erforderliga jämkningen skall åvägabringas mellan de särskilda förordnandena. Motsvarande spörsmål om jämkning mellan olika förordnanden kan uppkomma, även när fråga icke är om laglottsrätt, nämligen när kvarlåtenskapen i dess helhet icke lämnar tillgång till förordnandenas fullgörande oavkortade. I främmande rätt gäller för sistnämnda fall såsom huvudregel, att universella testarnentstagare få stå tillbaka för speciella, en regel, som i de flesta rättssystem framgår redan därav, att legatet uppfattas såsom en belastning av vederbörande arvinge, vare sig denne är legal arvinge eller insatt genom testamente. Mellan flera speciella testamentstagare genomföres i regel en proportionell nedsättning. Är åter fråga om en jämkning mellan flera förordnanden för tillgodoseende av ett laglottsanspråk, uppställes i tysk, österrikisk, schweizisk och fransk rätt såsom huvudregel, att en proportionell ned1

Jfr N. J. A. 1889 s. 380.

Lag om arv, 7 kap. 3 §.

sättning skall ske av alla testamentariska förordnanden, oavsett om de äro speciella eller universella. Såsom grund härför har anförts, att om arvlåtaren förfogat över sin kvarlåtenskap utan hänsyn till förefintlig laglottsrätt, det överensstämmer med hans vilja, att ett laglottsanspråk, som göres gällande, icke skall förrycka proportionerna mellan de olika testamentstagarna, räknat efter vad var och en skulle hava erhållit, om laglottsanspråket icke gjorts gällande. I dansk och norsk rätt däremot lära vid jämkning i följd av framställt laglottsanspråk samma regler tillämpas som vid jämkning på grund av kvarlåtenskapens otillräcklighet. Frågan om jämkning mellan testamentariska förordnanden, när kvarlåtenskapen i sin helhet icke lämnar tillgång till förordnandenas fullgörande, kan av lagberedningen upptagas först i samband med testamentsrätten över huvud. Härvid torde väl komma att uppställas samma huvudregel som, enligt vad ovan anförts, gäller i andra rättssystem, men måhända skall det visa sig erforderligt att vid sidan därav uppställa även andra regler till underlättande av tolkningen av testamenten uti ifrågavarande hänseende. Frågan om jämkning av testamentariska förordnanden med anledning av framställt laglottsanspråk måste åter upptagas i nu förevarande sammanhang. När jämkning erfordras av ett flertal testamentariska förordnanden i och för tillgodoseende av bröstarvinges rätt till laglott, skall, enligt det av beredningen i förevarande paragraf föreslagna stadgandet, nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande, där ej annat framgår av testamentet. Oftast torde denna regel bliva tillämplig vid konkurrens mellan laglottsberättigad samt ett flertal speciella testamentstagare, vare sig dessa erhållit viss egendom eller visst belopp. I de flesta fall, där laglotten blivit kränkt genom dylika förordnanden, är anledningen härtill, att arvlåtaren misstagit sig beträffande kvarlåtenskapens storlek. Nedsättning skall ske i förhållande till det belopp eller värdet av den egendom envar erhållit genom testamentet. l Undantag från den proportionella nedsättningen kan hava uttryckligen föreskrivits av arvlåtaren eller får understundom anses följa av förordnandenas beskaffenhet eller testamentets innehåll i övrigt. Särskilt kan anledning finnas till antagande, att förordnande om viss egendom skall utgå före förordnande om . visst belopp, såsom när fråga är om egendom med affektionsvärde eller det eljest är tydligt, att arvlåtaren vid förordnandet fäst mera vikt vid egendomen såsom sådan än vid dess penningvärde. Mera sällan torde en konflikt uppstå mellan laglottsberättigade arvingar och universella testamentstagare. Skulle emellertid arvlåtaren hava genom testamente tilldelat olika personer kvotdelar av kvarlåtenskapen till sammanlagt ^ » Exempel: Om kvarlåtenskapen är 48,000 kr. och arvlåtaren till två utomstående personer X och Y borttestamenterat till den förre 20,000 kr. och till den senare 10,000 kr., har arvlåtaren genom förordnandena överskridit den disponibla kvoten med 6,000 kr. Detta'belopp skall avdragas å förordnandena i förhållande till vad var och en erhållit, således i proportionen 20,000 : 10,000. Med anledning härav skall X vidkännas en minskning med 4,000 kr och Y en minskning med 2,000 kr. Sålunda erhåller X 16,000 kr. och Y 8,000 kr. De laglottsberättio-ade erhålla sammanlagt 24,000 kr. °

308 Lag om arv, 7 kap. 3 §.

så stor andel av densamma, att bröstarvinges laglott ej kan utgå, skall även i detta fall proportionell nedsättning äga rum. 1 Även här kan dock undantagvara påkallat med hänsyn till vad man av testamentet kan sluta rörande arvlåtarens vilja. Om arvlåtaren uteslutit viss laglottsberättigad arvinge, t. ex. en son, och i stället tilldelat annan person, t. ex. sonens barn, motsvarande lott, torde det sålunda i regel kunna antagas överensstämma med arvlåtarens vilja, att bland flera universella testamentstagare endast den, som mottagit ifrågavarande lott, skall vika, därest vederbörande arvinge gör sin laglottsrätt gällande. Den av lagberedningen föreslagna regeln har, i överensstämmelse med vad som gäller enligt ett flertal främmande rättssystem, gjorts tillämplig även för det. helt visst sällsynta fall, att arvlåtaren genom såväl speciella som universella testamentariska förordnanden förfogat över så stor del av kvarlåtenskapen, att bröstarvinges laglott ej kan till fullo utgå. För verkställighet av nedsättning, som drabbar universella och speciella testamentstagare proportionellt, måste en jämförelse mellan förordnandena vinnas, och för detta ändamål har man att med avseende å de universella uträkna, huru stort värde av kvarlåtenskapen de skulle hava bekommit, om laglottsanspråket icke gjorts gällande. I fall, varom nu är fråga, finnes emellertid särskilt stort utrymme för avvikelser från huvudregeln på grund av testamentets innehåll. Har arvlåtaren i testamentet gjort uttrycklig reservation, att bröstarvinges laglott skall utgå, eller framgår eljest, att arvlåtaren avsett, att laglotten skulle utgå vid sidan av testamentet, innefattar testamentet förordnande allenast rörande den disponibla kvoten, och i sådant fall måste testamentstagarna äga taga del i denna uti samma ordning, som eljest gäller för testamentstagares inbördes rätt till kvarlåtenskap, d. v. s. de universella testamentstagarna äga rätt endast till del i vad som återstår, sedan förordnandena till de speciella till fullo utgått. Även i de fall, då arvlåtaren, ehuru reservation för laglotten ej kan anses gjord, dock måste antagas hava räknat med att laglottsanspråk skulle göras gällande, måste arvlåtaren förutsättas hava utgått från att liknande tillämpning skulle komma till stånd, och undantag från huvudregeln bör därför jämväl för dylikt fall äga rum. Tydligt är, att även när laglottsanspråk konkurrerar med såväl speciella som universella förordnanden, testamentet i särskilda fall kan giva vid handen, att visst förordnande skall hava företräde eller att laglottsanspråket skall gå ut över särskild testamentstagare ensam. Jämkning av Om den i förevarande paragraf upptagna regeln angående testamentsförtestamente ^ o r d n a n d e n s proportionella nedsättning skulle tillämpas även å ett till bröstbröstarvinge.

„

,

-,

-,

..

i i ...

-i

o

.

,

, ,

,

„

arvinge givet förordnande, som denne ar pliktig avräkna a sm laglott, skulle

1 Exempel: Arvlåtaren har förordnat, att av tre utomstående personer två skola hava vardera en tredjedel av kvarlåtenskapen och den tredje en sjättedel därav. Sammanlagt har arvlåtaren sålunda förordnat om fem sjättedelar av kvarlåtenskapen, medan han lagligen kunnat förordna om endast tre sjättedelar. En reducering av överskjutande två sjättedelar skall således äga rum. Denna reducering skola testamentstagarne vidkännas i proportionen 2 : 2 : 1 , vilket medför, att de av kvarlåtenskapen i stället bekomma respektive en femtedel, en femtedel och en tiondedel.

Lag om arv, 7 kap. 3 §.

i varje fall nedsättningen icke kunna få omfatta så stort belopp, att bröstarvingen-testamentstagaren därigenom lede intrång i sin egen laglott. Detta har också beaktats i alla rättssystem. Man kan emellertid gå ett steg längre i tillgodoseendet av laglottsberättigad testamentstagares intressen. När testamentariska förordnanden föreligga till förmån för flera bröstarvingar och dessa förordnanden måste jämkas för tillgodoseende av annan bröstarvinges laglottsrätt, gäller enligt uttryckligt stadgande i schweizisk rätt, att nedsättning skall ske, icke i förhållande till förordnandenas totalbelopp, utan i förhållande till de belopp, som arvlåtaren genom testamentet tilldelat arvingarna utöver deras laglott. Angående frågan vad i detta avseende skall gälla, om samfälld nedsättning skall ske dels av förordnande till bröstarvinge och dels av förordnande till annan person, hava inom den schweiziska litteraturen olika meningar gjorts gällande. Då varje bröstarvinge har ovillkorlig rätt till laglott, kan ett till bröstarvinge givet testamentariskt förordnande, som mottagaren är pliktig avräkna å sin laglott, icke anses innebära ett verkligt förfogande till förmån för arvingen i vidare mån, än förordnandet överstiger laglotten. En regel sådan som den i schweizisk rätt upptagna måste därför anses bäst motsvara på en gång arvlåtarens önskemål och billighetens fordringar. Någon anledning att härvid göra skillnad mellan det fall, då fråga är om konkurrens mellan flera laglottsberättigade testamentstagare inbördes, och det fall, då sådan testamentstagare konkurrerar med utomstående testamentstagare, synes beredningen icke föreligga. Beredningen har sålunda till den i förevarande paragraf upptagna regeln föreslagit det tillägget, att vid proportionell nedsättning mellan flera förordnanden hänsyn skall i fråga om förordnande till bröstarvinge tagas allenast till det belopp, varmed förordnandet överstiger vad bröstarvingen därav varit pliktig avräkna å sin laglott. Angående tillämpningen av det sålunda föreslagna tillägget må följande exempel anföras, därvid beredningen tillika hänvisar till vad ovan under 2 § anförts rörande bröstarvinges skyldighet att å sin laglott avräkna vad han mottagit på grund av testamente. Arvlåtaren har efterlämnat barnen A, B, C och D samt en kvarlåtenskap å 48,000 kronor. Genom testamente har han till A bortgivit 12,000 kr. under sådana villkor, att A blir pliktig avräkna det mottagna å sin arvslott och laglott, varjämte han förordnat, att hans vän X skall erhålla 24,000 kr. För likviderandet av B:s, C:s och D:s laglotter å vardera 6,000 kr. eller sammanlagt 18,000 kr. finnes av kvarlåtenskapen odisponerat ett belopp av 12,000 kr. Förordnandena skola sålunda nedsättas med 6,000 kr. Då A skall å sin laglott avräkna vad han mottagit på grund av testamentet, skall vid nedsättningen i fråga om förordnandet till A hänsyn endast tagas till ett belopp av 6,000 kr., motsvarande skillnaden mellan förordnandets totalbelopp och laglotten. Nedsättningen skall således ske i proportionen 6,000 : 24,000. Följaktligen skall A vidkännas avdrag med 1,200 kr. och X med 4,800 kr. Om i ovan anförda exempel antages, att förordnandet till A avsett, att han

310 Lag om arv, 7 kap. 3 §.

skulle bekomma det testamenterade beloppet 12,000 kr. utöver sin arvslott, äger således A med sina syskon dela den del av kvarlåtenskapen, 12,000 kr., som icke disponerats genom testamentet. Således erhåller A en arvslott å 3,000 kr. Denna skall i första hand avräknas å laglotten. Återstoden av laglotten erhåller A genom att därå avräkna 3,000 kr. av vad han fått genom testamentet. Då A:s syskon icke genom delning av den återstående delen av kvarlåtenskapen erhålla mera än 3,000 kr. var, äga de påfordra nedsättning av testamentena med sammanlagt 9,000 kr. för att utfå sina fulla laglotter. Vid nedsättningen skall i fråga om förordnandet till A hänsyn endast tagas till ett belopp av 9,000 kr., motsvarande vad av förordnandet återstår efter avräkning för laglotten. Nedsättningen skall således ske i proportionen 9,000: 24,000. — I detta fall kan det emellertid tänkas, att testamentet giver vid handen, att A skall erhålla det till honom testamenterade beloppet utöver sin laglott. Under sådana förhållanden skola förordnandena nedsättas jämväl för tillgodoseende av A:s egen laglott, d. v. s. nedsättning sker i vad förordnandena sammanlagt överstiga den disponibla kvoten eller med 12,000 kr. Vid nedsättningen gäller huvudregeln i denna paragraf även beträffande förordnandet till A, i det hänsyn tages till förordnandets fulla belopp. Nedsättningen sker således i proportionen 12,000 : 24,000. Därest en bröstarvinge, som mottagit ett testamentsförordnande med skyldighet att avräkna detta på laglotten, tidigare erhållit förskott å arv, skall, på sätt under 2 § anförts, i första hand förskottet och i andra hand testamentet avräknas å laglotten. För denna händelse gäller i tillämpliga delar vad här ovan anförts med avseende å det fall, då bröstarvinge erhåller såväl arvslott som testamente, med skyldighet att avräkna jämväl det senare å laglotten. Testamente, På sätt redan vid 6 kap. 1 § anförts, torde arvlåtaren kunna genom testav "rigenom m e n j . e f r ik a lla en förskottstagare från den avräkningsskyldighet, som åligger tagare frikal- honom enligt nämnda stadgande. Då emellertid förskottet enligt 2 § i förefas frän att v a r a n d e kapitel skall tagas i beräkning vid laglottens bestämmande och avavrakna for-

skottet.

l

°

ne

räknas å denna, kan ett dylikt genom testamente meddelat frikallande vara ägnat att inkräkta på annan bröstarvinges laglottsrätt, nämligen om arvlåtaren genom testamente jämväl förfogat över kvarlåtenskapen i den utsträckning, att de andra bröstarvingarna icke kunna ur kvarlåtenskapen utfå så mycket, som skulle motsvara deras laglotter, därest avräkning för förskottet skulle hava kommit till stånd. I sådant fall bör nedsättning kunna påkallas såväl av nämnda testamente som ock av det förordnande, varigenom förskottstagaren fri kallats från skyldighet att avräkna det mottagna förskottet. Ett sådant förordnande bör enligt beredningens mening vid nedsättning anses i förhållande till annat testamente motsvara ett testamente, varigenom förskottstagaren tilldelas ett legat till så stort belopp, att han vid delningen erhåller lika mycket, som han skulle erhålla till följd av ett frikallande från avräkningsskyldighet. Befinnes det vid en delning utan hänsyn till dylikt förordnande, att förskottet kan till fullo avräknas, motsvarar förordnandet ett legat å förskottets belopp.

Lag om arv, 7 kap. 3 och 4 §§.

311 Befinnes det vid en sådan delning, att förskottet ej kan till fullo avräknas, motsvarar förordnandet ett legat å det belopp, som tillkommer förskottstagaren vid en delning, där med tillämpning av förordnandet avräkning för förskottet ej sker. 1 4 §• Enligt gällande lag är laglott, beräknad efter kvarlåtenskapens storlek, till- Laglottens skyddande försäkrad bröstarvingarna, och dessa kunna, för utfående av laglotten, påkalla mot arvlåtajämkning av arvlåtarens testamentariska förordnanden. Däremot åtnjutes intet rens gåvohandlingar i skydd mot arvlåtarens redan i livstiden fullbordade gåvohandlingar. Om arv- livstiden. låtaren med varm hand bortgivit egendom och därigenom föranlett, att han icke lämnat någon kvarlåtenskap efter sig eller att i varje fall kvarlåtenskapen blivit obetydlig, måste arvingarna låta sig härmed nöja. De i föregående paragrafer av detta kapitel föreslagna stadgandena ansluta sig härutinnan till gällande rätt. Det förtydligandet har gjorts, att den, som mottagit gåva såsom förskott å sitt arv, blir skyldig avräkna gåvan å laglotten, men om förskottet är så stort, att avräkning icke kan ske för hela förskottet, åtnjuta medarvingarna enligt ovannämnda stadganden icke någon ersättning för den överskjutande delen. Den svenska rättens ståndpunkt uti ifrågavarande hänseende är ovanlig. Främmande rätt. Bedan enligt romersk rätt kunde de laglottsberättigade arvingarna i vissa fall efter arvlåtarens död fordra återbäring av gåva, som arvlåtaren givit i livs1 Exempel: 1) En arvlatare, som efterlämnar tre söner A, B och C samt kvarlåtenskap 12,000 kr., har genom testamente tillagt X 6,0U0 kr. samt tillika förordnat, att ett till A lämnat förskott å 1,500 kr. icke skall avräknas. Vid en delning av kvarlåtenskapen utan hänsyn till berörda förordnande finner man, att förskottet till A, 1,500 kr., kan till fullo avräknas. Förordnandet medför i sådant fall, om det tillämpas jämte testamentet till X, samma delningsresultat (A får utom förskottet 2,000 kr.) som ett legat å förskottets belopp 1,500 kr., uttaget jämte testamentet till X (A får utom förskottet legatet å 1,500 kr. och arv 500 kr. eller således utom förskottet 2,000 kr.). Då var av A, B och C äger rätt till laglott å 2,250 kr. samt B och C ej erhålla mer än 2,000 kr., äga dessa att med jämkning av testamentena till A och X utfå ytterligare 500 kr. Härvid skall det förordnande, varigenom A frikallats från avräkningsskyldighet, betraktas såsom ett legat å förskottets belopp 1,500 kr. Sedan från nämnda belopp dragits 250 kr. resterande laglottsanspråk (2,250 kr. minskat ined förskottet 1,500 kr. och arvet 500 kr.), skall nedsättningen ske i förhållandet 1,250:6,000 d. v. s. A får tåla en nedsättning med 86 kr. 21 öre till 1,413 kr. 79 öre och X med 413 kr. 79 öre till 6,586 kr. 21 öre. 2) Om i nyssnämnda exempel antages, att förskottet till A utgjorde 6,000 kr., finner man vid en delning utan hänsyn till det förordnande, varigenom A frikallats från avräkningsskyldighet, att förskottet ej kan till fullo avräknas. Förordnandet medför i sådant fall, om det tilllämpas jämte testamentet till X, samma delningsresultat, nämligen att A får utom förskottet arv 2,000 kr., som ett legat å sistnämnda belopp, uttaget jämte testamentet till X (A får utom förskottet legat å 2,000 kr. och intet arv). Det förordnande, varigenom A frikallats från avräkningsskyldighet, bör jämställas med ett legat å det belopp, som tillkommer honom vid en delning med tillämpning av berörda förordnande, d. v. s. med ett legat å 2,000 kr. Då var av A, B och C äga rätt till laglott å 3,000 kr. samt B och C ej erhålla mer än 2,000 kr., äger vardera rätt att utfå ytterligare 1,000 kr. För det belopp, som tillkommer dem, 2,000 kr., böra A och X svara i förhållandet 2,000:6,000, d. v. s. A får tåla en nedsättning med 500 kr. till 1,500 kr. och X med 1,500 kr. till 4,500 kr. Om testamentet till X omfattar hela kvarlåtenskapen, kommer de laglottsberättigade arvingarnas nedsättningsanspråk att helt gå ut över testamentet till X. Detsamma gäller, om testamentet avser så stor del av kvarlåtenskapen, att vad förskottstagaren erhåller utöver förskottet tillsammans med detta ej överstiger hans laglott.

312 Lag om arv, 7 kap. 4 §.

tiden. Förutsättning härför var, att gåvan med hänsyn till arvlåtarens förmögenhetsförhållanden vid den tid, då gåvan gavs, kränkte laglotten. Därest detta icke var förhållandet, kunde arvingarna icke fordra återbäring, även om förmögenheten senare förlorat i värde, så att kvarlåtenskapen blev mindre än vad den utgjorde, när gåvan gavs. För den händelse gåvan vid nämnda tidpunkt kränkt laglotten, kunde arvingarna ej heller fordra återbäring, om förmögenheten sedermera erhållit sådant ökat värde, att den laglottsberättigade kunde ur kvarlåtenskapen utfå laglott, beräknad å kvarlåtenskapens värde med tillägg av den bortgivna egendomen. I modern lagstiftning har med utgångspunkt från dessa romerska rättsregler laglottsinstitutet utbildats på sådant sätt, att det i större eller mindre utsträckning skyddar arvingarna även mot gåvor, som arvlåtaren givit under livstiden. Enligt den schweiziska civillagen skall, för laglottens beräknande, med kvarlåtenskapen fiktivt sammanräknas, bland annat: 1) alla till arvingarna givna gåvor, oberoende av tiden för gåvans givande, i den mån gåvotagaren icke är underkastad kollationsplikt; värdet av de gåvor, med avseende å vilka kollation äger rum, inräknas däremot i själva kvarlåtenskapen; 2) andra gåvor, oberoende av tiden för gåvans givande, om arvlåtaren hade rätt att före sin död återtaga gåvan; 3) övriga gåvor, som givits under de sista fem åren före arvlåtarens död. Laglotten beräknas nu till föreskriven kvotdel av den summa, som sålunda erhållits. För utfående av laglotten har den laglottsberättigade att i första hand hålla sig till kvar låtenskapen. Om arvlåtaren förfogat över kvarlåtenskapen genom testamente, äger den laglottsberättigade, i den mån det erfordras för utfående av laglotten, påkalla nedsättning i förordnandet. Är kvarlåtenskapen icke större än den på nämnda sätt beräknade summan av laglotterna, måste således testamentariska förordnanden helt och hållet vika för de laglottsberättigade. Skulle kvarlåtenskapen vara mindre än laglotternas summa, äga de laglottsberättigade påkalla återbäring av de gåvor, som enligt det föregående medräknats vid laglottens bestämmande. I fråga om den ordning, i vilken återbäring skall äga rum, gäller, att tidpunkten för gåvans fullbordande är avgörande. På samma sätt som testamente skall vika före gåva, skall senare gåva således återbäras, innan de laglottsberättigade kunna taga tidigare gåva i anspråk. Om gåvotagare befinner sig i god tro, d. v. s. varken visste eller borde veta, att gåvan enligt förhållandenas naturliga utveckling komme att inverka på laglotten, är han icke skyldig återbära mera än det värde, varmed han enligt obligationsrättens stadganden om obehörig vinst kan anses riktad vid tidpunkten för arvlåtarens död. Denna regel anses också innebära, att endast nämnda värde, ej gåvans totalvärde, skall sammanräknas med kvarlåtenskapen för laglottens bestämmande, något som sålunda verkar förminskande på laglottens storlek men icke hindrar, att en tidigare gåvotagare kan bliva återbäringsskyldig för fyllande av den sålunda förminskade laglotten. Kan i fråga om viss gåva återbäringsskyldighet alls icke åläggas på grund av att veder-

Lag om arv, 7 kap. 4 §.

3^3

börande icke är riktad, t. ex. därför att gåvoföremålet gått under av olyckshändelse, skall gåvan således i sin helhet uteslutas vid laglottens beräknande. Likaledes anses, att om en gåvotagare är insolvent, den till honom givna gåvan på motsvarande sätt skall undantagas vid beräkningen. Den schweiziska rättens regler motsvara i huvudsak den franska rättens stadganden i ämnet. Skillnaden består företrädesvis däri, att gåvor, som arvlåtaren givit i sin livstid, enligt fransk rätt medräknas, utan avseende å huru långt tillbaka i tiden gåvorna gjordes, och att återbäringsskyldighetens omfattning icke är beroende av, huruvida gåvotagaren varit i god-tro eller ej med avseende å gåvans inflytande på rätten till laglott. Beträffande frågan, på vad sätt man bör förfara, om viss återbäringsskyldig gåvotagare är insolvent, hava i Frankrike olika meningar gjorts gällande. Även den tyska rättens bestämmelser äro byggda på samma grundsatser. Vid laglottens beräknande beaktas de gåvor, som fullbordats inom de sista tio åren före arvlåtarens död. Återbäringsskyldighet äger rum enligt reglerna för obehörig vinst. I den mån en senare gåvotagare icke kan förpliktas utgiva gåvans värde på den grund att han icke längre har något av vinsten i behåll, anses den laglottsberättigade kunna vända sig mot tidigare gåvotagare. Om en gåvotagare, som förpliktats utgiva gåvans värde, är insolvent, drabbar däremot förlusten den laglottsberättigade ensam. En ny beräkning av laglottens belopp såsom i schweizisk rätt kommer i dessa fall således icke till stånd. Den österrikiska civillagen upptog i sitt ursprungliga skick regler, som i huvudsak motsvarade den romerska rättens. Laglottsberättigad arvinge kunde i vissa fall utkräva ersättning av den, som av arvlåtaren i livstiden mottagit gåvor av sådant värde, att de överstego hälften av arvlåtarens dåvarande förmögenhet. Förutsättning för de laglottsberättigades ifrågavarande rätt var dock, att kvarlåtenskapen i värde understeg hälften av arvlåtarens förmögenhet vid gåvornas givande. Genom lagändring 1916 hava dessa bestämmelser ersatts med stadganden, för vilka den tyska rättens regler fått tjäna såsom förebild. Vissa viktiga avvikelser förekomma dock. Gåvor till an-dra än laglottsberättigade tagas icke i beräkning, om de givits mera än två år före arvlåtarens död eller om arvlåtaren då icke hade laglottsberättigade arvingar. Vidare tages icke hänsyn till gåvor, som givits av inkomster eller som skett för allmännyttiga ändamål. En tidigare gåvotagare häftar även vid senare gåvotagares insolvens. I dansk och norsk rätt tages vid laglottens beräkning hänsyn endast till kvarlåtenskapen såsom sådan. Ett visst skydd mot gåvor gives dock. Sålunda stadgas, att bestämmelserna om testamentes form och laglottsskydd m. m. skola hava tillämpning även på sådana gåvobrev, som äro avsedda att fullbordas först efter arvlåtarens död (dödsgaver). Detta har dock för jämförelsen med svensk rätt mindre betydelse, eftersom ett löfte om gåva enligt svensk rätt icke är bindande och således en arvlåtarens gåva, som icke blivit fullbordad före dödsfallet, enligt svensk rätt över huvud icke är

314 Lag om arv, 7 kap. 4 §.

giltig i förhållande till arvingarna, med mindre testamentsformen blivit använd. Av större betydelse är, att nämnda stadganden anses tillämpliga även på sådana före dödsfallet fullbordade gåvor, som arvlåtaren givit i medvetande om sin omedelbart förestående död (dödslejegaver). Lagberednin- Av den lämnade redogörelsen för främmande rätt torde tydligt framgå, med gens yttrande. v i l k a s v årigheter genomförandet av ett laglottsskydd i fråga om gåvor är förenat. För undvikande av allt för stor osäkerhet i äganderättsförhållandena har man i allmänhet uppställt en viss tidsgräns, så att hänsyn endast tages till gåvor, som givits under viss tid före dödsfallet. Även med denna tidsbegränsning kommer återbäringsskyldigheten att i hög grad bero av tillfälligheter. En gåvotagare blir alltid beroende av senare inträffade förändringar i arvlåtarens ekonomiska ställning; om denna försämrats efter gåvans givande, så att kvarlåtenskapen blivit ringa, är faran för återbäringsskyldighet större. En gåvotagares ställning blir också beroende av värdet å de gåvor, som arvlåtaren senare bortgivit till andra. Mest tilltalande kunde det synas vara att, såsom i Schweiz, göra frågan om återbäringsskyldighetens omfattning beroende av, huruvida gåvotagaren insett eller bort inse, att gåvan inverkade på laglotten. Härvid möta emellertid betydande bevissvårigheter. Också skall laglottens storlek vara beroende av vilka gåvor som skola sammanräknas med kvarlåtenskapen men sistnämnda frågas avgörande vara beroende av om gåvotagaren förstått, att gåvan inkräktade på laglotten. Lagberedningen har ej heller ansett det vara av principiella skäl erforderligt att mot arvlåtarens gåvor skydda laglottsrätten i den utsträckning, som vanligen sker i främmande rätt. Arvsrätten och därmed laglottsrätten har sin grund i det ekonomiska och sociala samband, som regelmässigt består mellan arvlåtaren och arvingarna. Det är naturligt, att den egendom, som arvlåtaren äger, när han dör, går över till dem, vilka stått honom nära. Detta i sakens natur grundade förhållande kan dock icke giva upphov till ett anspråk från arvingarnas sida, att deras rätt till arv skall vara skyddad redan under arvlåtarens livstid. Arvingarnas rätt till arv är endast en möjlighet, som icke bör lägga band på arvlåtarens dispositionsfrihet, medan han lever. Så till vida äro visserligen en persons närmaste anförvanter och möjliga arvingar berättigade att lägga hinder för hans fria bestämmanderätt, att de kunna framställa yrkande om hans omyndighetsförklaring, om skäl därtill föreligger. Denna deras behörighet grundar sig principiellt dock icke på deras möjliga arvsrätt utan på deras ideella och ekonomiska intresse i att vederbörande icke berövar sig förmågan att-försörja sig själv och dem, i förhållande till vilka han är underhällsskyldig. Om en person med sunda själsförmögenheter och med full omdömesförmåga giver bort sin egendom, är detta däremot en omständighet, som icke bör komma arvingarna vid. Så länge den ekonomiska följden av gåvan drabbar givaren själv, kan man utgå från att denna omständighet i sig själv verkar så avhållande i fråga om förhastade beslut, att en person icke bortgiver sin egendom, med mindre han därtill har verkliga skäl.

Lag om arv, 7 kap. 4 §.

315 Även om lagberedningen sålunda anser, att bröstarvinges rätt till laglott skydd erforicke bör i allmänhet skyddas mot arvlåtarens gåvohandlingar under livstiden, dras mot. 9åhar lagberedningen dock icke kunnat undgå att finna ett sådant skydd erfor- bZa"ZiTggäderligt mot förfoganden från arvlåtarens sida, där avsikten är att kringgå ende av .fö-? laglottsreglerna. Erfarenheten har visat, att dylika förfoganden förekomma i ^elslrm'.' en omfattning, som icke är alldeles obetydlig. Anledningen till åtgärder av detta slag är ofta önskan att på arvingarnas bekostnad gynna exempelvis make i ett senare äktenskap eller barn i en yngre kull. Många gånger är förfogandet tillkommet allenast för att från arv utesluta viss arvinge, mot vilken arvlåtaren fattat agg. Icke sällan handlar arvlåtaren under inflytande av en genom begynnande ålderdomssvaghet möjliggjord obehörig påverkan från den person, som gynnas. I sistnämnda fall skulle inånga gånger omyndighetsförklaring enligt 1 kap. 2 § andra punkten i lagen om förmynderskap vara påkallad. Oftast lyckas dock vederbörande fullborda sin avsikt i hemlighet, och sedan gåvohandlingen väl är slutförd, kan den icke göras om intet, med mindre vederbörande handlat under inflytande av rubbning av själsverksamheten, något som merendels icke kan påvisas. Bröstarvingarnas möjlighet att skydda sin laglottsrätt mot uppenbara kringgåenden är således ringa. Med anledning härav och då förfoganden av ifrågavarande slag i regel också verka ytterst stötande för rättskänslan, har beredningen ansett sig böra föreslå ett stadgande, avsett att undanröja de angivna olägenheterna. Det skydd, som sålunda bör beredas laglottsrätten mot arvlåtarens gåvohandlingar i livstiden, har lagberedningen sökt vinna genom att med testamenten jämställa sådana arvlåtarens gåvor, som i själva verket äro gjorda endast med hänsyn till blivande dödsfall och därför till sin faktiska om än icke till sin rättsliga verkan äro likartade med testamenten. I fråga om dessa gåvor saknas i regel det avhållande moment, som består i att den ekonomiska följden av gåvan går ut över givaren själv. Här komma nämligen företrädesvis i betraktande dels fall, där givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och därför icke längre har samma intresse av sin egendom, och dels fall, där egendom väl formellt bortgives men detta sker på sådana villkor eller eljest under sådana omständigheter, att arvlåtaren kan beräkna att till sin död få hava nyttan av den bortgivna egendomen. I förstnämnda hänseende märkas främst gåvor, som givas på själva dödsbädden eller under givarens sista sjukdom. Men även gåvor, som givits tidigare, komma i betraktande, om ändamålet kan antagas hava varit att ordna successionen efter givarens död. Exempelvis bör hit räknas det fall, då arvlåtaren vid gåvans givande var sjuk och trodde sig komma att dö men sedermera blivit frisk igen. Detta får dock icke utsträckas allt för långt. För att man skall kunna antaga, att samma verkan som genom testamente varit avsedd, torde i regel icke allt för lång tid få hava förflutit mellan gåvans givande och dödsfallet. Vad därefter angår den andra gruppen fall, nämligen då arvlåtaren bortgiver egendom under sådana förhållanden, att han kan

316 Lag om arv, 7 kap. 4 §.

beräkna att få behålla nyttan av egendomen, komma främst i betraktande gåvor, där givaren för sin återstående livstid förbehållit sig nyttjanderätten till egendomen eller avkastningen därav eller eljest icke själv genom gåvan gör någon kännbar uppoffring. Sådana gåvor kunna ske under många olika former, bl. a. genom utfärdande av skuldebrev, som förfaller till betalningförst vid utfärdarens död och löper utan ränta, så länge han lever. Till denna senare grupp böra också räknas fall, då arvlåtaren rent faktiskt kan beräkna att även efter gåvans givande få behålla nyttan av det bortgivna, t. ex. då gåvan gives till make eller annan, med vilken givaren har gemensamt hem. Beträffande den senare gruppen fall kan något mindre vikt fästas vid tidpunkten för gåvans givande i förhållande till dödsfallet. Det fordras dock alltid, att man kan antaga avsikt hos givaren att med gåvan företrädesvis ordna successionen. Så snart givaren haft ett eget, på förhållandena under livstiden riktat intresse att företaga rättshandlingen, kommer tillämpning av stadgandet ej i fråga. Genom att på detta sätt endast beakta gåvor, där arvlåtaren kan antagas hava velat, med kringgående av laglottsbestämmelserna, vinna samma syfte som genom testamente, undvikas även i stort sett de tekniska svårigheter, som, enligt vad ovan anförts, äro förenade med ett mera allmänt laglottsskydd, i förhållande till gåvor. Med hänsyn till den avsikt hos givaren, som måste visas, har det icke varit nödvändigt att uppställa särskilda fordringar på ond tro hos mottagaren. Denne kan nämligen i regel icke hava varit ovetande om syftemålet. Då hänsyn tages till gåvor, som i verkligbeten äro förfoganden för dödsfalls skull, har det heller icke varit erforderligt att införa en ordning, enligt vilken testamente viker för gåva och senare gåva viker för tidigare. Gåvorna behandlas naturligast på samma sätt som testamenten, och den bortgivna egendomen likställes med kvarlåtenskapen. Om ett fall enligt denna paragraf föreligger, skall följaktligen värdet å den bortgivna egendomen sammanräknas med kvarlåtenskapen och laglottens storlek på vanligt sätt beräknas efter kvottal i den sålunda erhållna summan. För utfående av den på detta sätt bestämda laglotten äger bröstarvinge påkalla jämkning av gåvan på samma sätt, som i 3 § är stadgat i fråga om testamente. Det belopp, varmed gåvan sålunda blivit nedsatt, skall av gåvotagaren återbäras. Om gåvotagaren är insolvent, stannar förlusten på de laglottsberättigade arvingarna. I nya giftermålsbalken har rätt ej tillerkänts make att påkalla återgång eller jämkning av gåva, varigenom andra maken kan anses hava kränkt hans giftorättsanspråk. Maken äger allenast rätt till vederlag, i den mån andra makens giftorättsdel och enskilda egendom lämnar tillgång därtill. Beredningen har ansett sig ej böra för närvarande föreslå ändring häri. Enligt vad erfarenheten torde visa är det endast sällan behov av skydd mot gåvor från arvlåtarens sida samtidigt erfordras i fråga om bröstarvinges laglottsanspråk och makes giftorättsanspråk. Ett genomförande av skydd för bröstarvingarna i den begränsade omfattning beredningen tänkt sig synes därför icke

Lag om arv, 7 kap. 4 §.

såsom nödvändig konsekvens behöva medföra ändring i de grunder, varpå äktenskapslagstiftningen i denna del är byggd. Givetvis tala emellertid vissa skäl för att samma skydd, som enligt förevarande paragraf gives bröstarvinges laglottsanspråk, även kommer makes giftorättsanspråk till godo, och beredningen anser sig böra under det fortsatta arbetet ägna denna fråga uppmärksamhet. Då gåva givits av giftorättsgods under sådana förhållanden, att vederlagsanspråk tillkommer efterlevande maken, äger sålunda enligt denna paragraf bröstarvinge, ehuru kvarlåtenskapen efter arvlåtaren till följd därav undergått minskning, av gåvotagaren utbekomma laglott beräknad allenast i sammanlagda värdet av den sålunda minskade kvarlåtenskapen, ökad med gåvan. Utöver vad ovan anförts skall i det följande redogörelse lämnas för vissa Ordningen frågor, som stå i samband med ordningen för det utökade laglottsskyddets ff jwlotts«-enomförande skyddets gegeuuimof dime.

nomförande.

Till belysning av den i förevarande paragraf upptagna regeln må först anföras följande exempel: En arvlatare har efterlämnat tre barn, A, B och C, samt en kvarlåtenskap å 12,000 kr. Han har under livstiden till en person X bortgivit 18,000 kr. under sådana omständigheter, att förevarande stadgande blir tillämpligt. För laglottens beräknande skola kvarlåtenskapen och gåvan sammanräknas, därvid summan blir 30,000 kr. Laglotten utgör för vart barn en sjättedel av denna summa eller 5,000 kr. Ur kvarlåtenskapen kan vart barn erhålla 4,000 kr. Följaktligen blir X återbäringsskyldig med ett belopp av 1,000 kr. till vart barn eller med sammanlagt 3,000 kr. Pa sätt ovan framhållits, skola gåvor, som avses i förevarande paragraf, behandlas såsom testamenten och den bortgivna egendomen likställas med kvarlåtenskap efter arvlåtaren. Om en arvlatare till X bortgivit 38,000 kr. och vid hans död i boet finnas tillgångar till belopp av 52,000 kr. och skulder till belopp av 60,000 kr., måste denna synpunkt fasthållas vid bedömandet av frågan, huru stor den laglott är, som tillkommer var av barnen A, B och C. Därest den bortgivna egendomen ingått i kvarlåtenskapen, skulle denna utvisat en behållning av 30,000 kr. Barnens laglotter skulle hava uppgått till sammanlagt 15,000 kr. och disponibla kvoten till 15,000 kr. X skulle på grund av testamente ägt utbekomma allenast 15,000 kr. Om i sådant fall barnens talan mot X begränsades till utbekommande av laglotterna, 15,000 kr., skulle barnen, som ej äga taga arv efter arvlåtaren utan att betala boets gäld, av detta belopp få behålla allenast 7,000 kr. I fall, varom nu är sagt, bör ej X äga behålla mera än X skulle hava bekommit, om arvlåtaren genom testamente bortgivit samma belopp som genom gåvan. Gåvan bör således nedsättas till 15,000 kr., och barnen äga av X utfå 23,000 kr. När gåva är given till bröstarvinge, utgör den omständigheten, att gåvan Gåvan är gienligt 6 kap. 1 § skall avräknas å gåvotagarens arvslott, ei hinder för till- v m m bröst~ lampmng av förevarande paragraf, om förutsättningarna därför eljest föreligga. Har arvlåtaren givit ett förskott av den storlek, att det bort framstå

318 Lag om arv, 7 kap. 4 §.

såsom tydligt, att gåvan icke skulle kunna avräknas å blivande arvslott, kan detta i förening med omständigheterna i övrigt utvisa, att arvlåtaren med gåvan avsåg att utan användande av testamente ordna successionen efter sig. Om arvlåtaren efterlämnar barnen A, B och C ävensom en kvarlåtenskap å 12,000 kr. samt tidigare givit A en gåva av 18,000 kr., som skall avräknas å arvslotten, medför ett arvskifte, att B och C tilldelas vardera hälften av kvarlåtenskapen eller 6,000 kr. Om gåvan givits under sådana omständigheter, att förevarande paragraf är tillämplig, skulle laglotten utgöra 5,000 kr. I detta fall har således gåvan dock i och för sig icke varit ägnad att kränka B:s och C:s laglottsrätt. Antages däremot, att gåvan utgjort 36,000 kr. och att förevarande paragraf är tillämplig, hava B och C rätt till laglott med 8,000 kr. var. Då de icke kunna ur kvarlåtenskapen utfå större arvslott än 6,000 kr. var, har således deras laglottsrätt blivit kränkt. Delning skall därför äga rum, som om kvarlåtenskapen utgjort 48,000 kr. och ett testamente förelegat, varigenom arvlåtaren tillagt A ett belopp av 36,000 kr. med skyldighet att avräkna beloppet å sin arvslott och laglott. Således äga B och C fordra nedsättning av gåvan, och A blir skyldig återbära 2,000 kr. till envar av dem. Har bröstarvinge mottagit gåva av arvlåtaren utan skyldighet att avräkna densamma å arvslotten, får gåvan, om den faller under bestämmelserna i denna paragraf, anses jämställd med ett testamente, enligt vilket det testamenterade beloppet icke skall avräknas å arvslotten. För den händelse A, som i ovan anförda exempel erhållit en gåva å 18,000 kr., frikallats från skyldighet att avräkna gåvan å arvslotten, äger A taga lika lott med B och C i kvarlåtenskapen. Vid ett skifte erhålla de tre barnen således 4,000 kr. var. Om gåvan faller under bestämmelserna i denna paragraf, skall laglotten beräknas utgöra 5,000 kr. För var och en av B och C föreligger således en brist i laglotten å 1,000 kr. Fallet skall behandlas, som om kvarlåtenskapen utgjort 30,000 kr. och förfogandet till A skett genom testamente. Gåvan till A skall således nedsättas med 2,000 kr. Då emellertid A av den verkliga kvarlåtenskapen äger bekomma 4,000 kr., synes i detta fall såväl B och C som A kunna påfordra, att avräkning äger rum å A:s arv för det belopp, varmed nedsättning ägt rum och som A därför skulle återbära. Följaktligen böra B och C äga ur kvarlåtenskapen utfå vardera 5,000 kr. Återstoden av kvarlåtenskapen, 2,000 kr., tillfaller A. — Därest gåvan i stället utgör 48,000 kr., uppgår laglotten till 10,000 kr. Med hänsyn till att B och G äga arvslott i kvarlåtenskapen till belopp av 4,000 kr. var, behöver gåvan nedsättas med sammanlagt 12,000 kr. Härå bör avräknas A:s egen lott i kvarlåtenskapen, varför B och C dela kvarlåtenskapen och av A utfå 4,000 kr. var. Sammanträ/ Därest arvlåtaren till flera personer bortgivit egendom under sådana omfande a era att stadgandet i förevarande paragraf blir tillämpligt å gåvorna, å bl/ ständigheter, skola samtliga gåvor behandlas, som om den bortgivna egendomen tillhörde kvarlåtenskapen. Laglotten beräknas sålunda såsom kvotdel i summan av den verkliga kvarlåtenskapen och gåvornas belopp. Vid nedsättning av gåvorna

Lag

om arv,

7 kap.

4 §.

skall bestämmelsen i 3 § om proportionell nedsättning av testamenten hava motsvarande tillämpning. Gåvorna nedsättas på samma sätt, som om de utgjorde testamentariska förordnanden till belopp, motsvarande vad som bortgivits. Belopp, varmed gåva nedsättes, skall återbäras. 1 Skall nedsättning ske av flera gåvor, av vilka någon är given till bröstarvinge, förfares på samma sätt, varvid emellertid måste iakttagas, att den i 3 § upptagna undantagsregeln har motsvarande tillämpning. Vid nedsättningen får sålunda i fråga om den till bröstarvingen givna gåvan hänsyn endast tagas till vad därav återstår, sedan avräkning skett för gåvotagarens egen laglott. Beträffande denna avräkning gäller vad ovan anförts angående skillnaden mellan de fall, då gåvan givits i avräkning å blivande arv och då gåvan givits med frikallande från sådan avräkningsskyldighet. I förra fallet avgår laglotten i dess helhet å gåvan, medan i det senare fallet i första hand å laglotten avräknas vad arvingen erhåller i arv ur den verkliga kvarlåtenskapen och endast resten av laglotten avgår på gåvan. 2 Lagberedningen har icke ansett erforderligt att upptaga särskilda bestäm- Sammanträ/ melser för det fall, att testamente föreligger samtidigt med gåva, som ^vfand^r gåva avses. Tillräcklig ledning för bedömande av dylika fall kan vinnas'genom en "'mentT' sammanställning av bestämmelserna i 3 och 4 §§. Härvid bör endast faston L^X7ipeL\ Kv,f låtenskapen utgör 18,000 kr. Arvlåtaren har i livstiden bortgivit till X 20,000 kr

och till 1 10,000 kr. under sådana förhållanden, att förevarande paragraf blir till-

lämplig. Laglotterna skola då beräknas, som om kvarlåtenskapens summa utgjorde 48 000 kr Laglotterna uppgå följaktligen till sammanlagt 24,000 kr. och den disponibla kvoten till samma belopp. *or att bröstarvingarna skola utfå sina fulla laglotter, måste gåvorna nedsättas med 6,000 kr., vilket belopp fördelas med g g g

å X och I j g

å Y.

Sålunda skall X återbära

4,000 kr. och Y 2,000 kr. Jfr exempel, söm anförts under 7 kap. 3 § (not 1 å sid 307) - Lxempel: 1) Arvlåtaren efterlämnar barnen A, B, C och D samt en kvarlåtenskap å 12 000 kr Han har tidigare givit gåvor dels till A i avräkning på dennes arv till belopp av 12 000 kr och dels till X a 24,000 kr. Båda gåvorna falla under denna paragraf. Laglotten beräknas' såsom om kvarlåtenskapen utgjort 48,000 kr., och uppgår följaktligen till 6,000 kr. A avräknar gåvan a sm laglott. För tillgodoseende av de andra arvingarnas laglotter å sammanlagt 18 000 kr ?SÄrii V J lerk}}S?- kvarlåtenskapen, utan gåvorna måste nedsättas med sammanlagt 6,000 kr. Vid nedsättningen tages i fråga om gåvan till A hänsyn endast till ett belopp av 6,000 kr., motsvarande vad av gåvan återstår, sedan avräkning ägt rum för laglotten. Av det belopp, varmed nedsättning skall ske, faller sålunda | j ^ på A och '^~ på X. Följaktligen skall A återbära 1,200 kr. och X 4,800 kr. - 2) Antages i exemplet, att gåvan till A givits med frikallande frän skyldigheten att avräkna gåvan å blivande arv, äger A taga del i kvarlåtenskapen. \ a r t och ett av barnen äger sålunda taga en arvslott av 3,000 kr Då laglotten utgör 6 000 kr. dier för B, C och D sammanlagt 18,000 kr., måste för tillgodoseende av deras laglottsrätt gåvorna nedsättas med 9,000 kr. Vid nedsättningen skall beräknas, att A:s laglott _ utgått till 3,000 kr. av hans lott i kvarlåtenskapen och till återstående 3 000 kr av gåvan, 1 följd varav hänsyn skall i fråga om gåvan till A tagas endast till ett belopp av 9,000 kr. Det belopp, varmed nedsättning skall ske drabbar sålunda A med 9 ' 0 0 0 och X 33 000 , 24,000 n„ > ' 33J)Ölr " t l U A s k a 1 1 s å l u n d a nedsättas med 2,454 kr. 54~öre och gåvan till X med 6,545 kr. 46_ öre. Medan X återbär sistnämnda belopp, lärer det belopp A skall återbära böra ga 1 avräkning mot hans arvslott till motsvarande del, varför han sålunda ur kvarlåtenskapen utfar allenast 545 kr. 46 öre. Jfr beträffande dessa exempel de motsvarande exempel, som anförts under 7 kap. 3 §.

'

320 Lag om arv, 7 kap. 4 §.

hållas, att gåvan skall behandlas såsom testamente och den bortgivna egendomen likställas med kvarlåtenskapen. Härav följer, att bröstarvingarnas laglotter skola bestämmas till sammanlagt hälften av kvarlåtenskapen, ökad med gåvan, samt att gåvan och testamentet äro hänvisade att tävla i den andra hälften, varvid proportionell nedsättning sker på samma sätt, som när fråga är om flera testamenten eller flera gåvor. Om arvlåtaren gjort testamentariska förordnanden till sammanlagt belopp, överstigande kvarlåtenskapen, torde de testamentariska förordnandena icke kunna utan vidare bringas att konkurrera med gåva, varom här är fråga. Då testamente avser förordnande allenast rörande den kvarlåtenskap, som finnes efter arvlatare vid hans död, måste de testamentariska förordnandena till en början nedsättas till den behållna kvarlåtenskapens belopp i den ordning, som gäller för jämkning av testamente med anledning av bristande tillgång. Först sedan sådan jämkning skett, kan nedsättning för tillgodoseende av bröstarvingarnas laglottsrätt företagas i enlighet med bestämmelserna i 3 § av detta kapitel och i förevarande paragraf. Biktas anspråk på utfående av laglott på en gång mot bröstarvinge, till vars förmån arvlåtaren upprättat testamente, och mot emottagare av gåva, varom här är fråga, måste testamentstagaren anses befogad att i enlighet med de regler, åt vilka beredningen givit uttryck i 2 §, tillgodoföra sig sin egen laglott — beräknad jämlikt stadgandet i förevarande paragraf — innan nedsättning sker av testamentet. 1 Återbärings- Att gåva nedsättes i enlighet med stadgandet i denna paragraf innebär, att skyldighetens o m d d d n e d s ättning sker, ej blir gällande. Med avseende å återfullgorande.

o'""1 >

»

, „ . . , • , ,

i

*-n

bäringsskyldighetens fullgörande böra därför i huvudsak samma regler tilllämpas, som då avtal eljest förklaras icke vara gällande. Gåvotagaren bör följaktligen vara skyldig återbära den mottagna egendomen till den del gåvan 1 Exempel: 1) Arvlåtaren efterlämnar barnen A, B och C samt en kvarlåtenskap å 12,000 kr. I livstiden har han givit X en gåva å 18,000 kr., vara förevarande paragraf är tillämplig. Genom testamente har arvlåtaren tillagt A 6,000 kr. på sådana villkor, att A blir skyldig avräkna förordnandet på sin arvslott och sin laglott. B och C föra talan mot A och X om utfående av sina laglotter. För laglottens bestämmande sammanräknas kvarlåtenskapen och gåvan. Följaktligen utgör laglotten 5,000 kr. Dä B och C alltid ur kvarlåtenskapen kunna utfå vad som icke disponerats eller 3,000 kr. var, avser deras anspråk ett belopp av 2,000 kr. för var och en eller sammanlagt 4,000 kr. Vid den erforderliga nedsättningen skall i fråga om testamentet till A hänsyn endast tagas till vad därav återstår, sedan laglotten avräknats, eller , 1,000 , ....

1,000 kr. Av det felande beloppet, 4,000 kr., skall sålunda j^K)

uttagas genom nedsätt-

ning av testamentet till A och r^r^ genom återbäring från X:s sida. — 2) Hade testamentet till A skett utan skyldighet att avräkna förordnandet å arvslotten, äga alla tre barnen taga vardera 2,000 kr. i kvarlåtenskapen. A avräknar sin laglott genom nämnda andel och till återstoden genom testamentet. Vid nedsättningen skall alltså i fråga om honom hänsyn tagas till ett belopp av 3,000 kr. Då B och C ur kvarlåtenskapen utfå endast 2,000 kr. var, skall nedsättningen avse sammanlagt 6,000 kr., som uttagas genom nedsättning av testamentet med T ^ Q Q , 18,000 och av gåvan med ^r~x™-

Lag om arv. 7 kap. 4 §.

nedsatts eller, om egendomen ej finnes i behåll, utgiva ersättning för motsvarande clel av dess värde. Är den mottagna egendomen av beskaffenhet att ej kunna delas, bör principiellt gälla vad under 3 § i detta kapitel anförts för det fall, att jämkning skall ske av testamente rörande viss egendom, som icke lämpligen kan delas. Den omständigheten, att här är fråga om ett avtal, som ej blivit gällande, torde även medföra, att vid bestämmande av värdet å egendonien hänsyn skall tagas till det värde denna numera har och icke till dess värde vid mottagandet. Det är därför också detta värde, som skall läggas till grund för lagiottens beräknande och som därigenom blir bestämmande för återbäringsskyldighetens omfattning. Vid värdets beräknande bör gåvotagaren dock vara berättigad fråndraga gäld, som han åsamkat sig genom gåvans mottagande, ävensom erlagd gåvoskatt.

/

Huruvida gåvan eller dess värde finnes i behåll, är i och för sig utan betydelse. Om gåvan utan mottagarens vållande helt eller delvis gått förlorad, skulle emellertid en återbäringsskyldighet utan hänsynstagande till denna omständighet alltför hårt drabba gåvotagaren, och beredningen har därför upptagit en bestämmelse, att vad i förevarande paragraf stadgas ej skall gälla, såvitt den mottagna egendomen utan mottagarens vållande helt eller delvis gått förlorad. Har egendomen helt gått förlorad, kommer återbäringsskyldighet ej alls i fråga, och gåvan kan da icke heller läggas till grund för laglottsberäkningen. Skulle egendomen däremot endast delvis hava gått förlorad, kan gåvan, till den del densamma finnes i behåll, bringas att inverka på laglottsberäkningen, och återbäringsskyldigheten skall då bestämmas i förhållande därtill. Av vad ovan anförts följer, att om den mottagna egendomen är i behåll men dess värde nedgått i följd av något mottagarens förvållande, mottagaren vid egendomens återbärande blir skyldig gälda ersättning för den värdeminskning, som föreligger. Om bröstarvinge vill mot gåvotagare göra gällande rätt enligt förevarande utförande udan paragraf, skall han, enligt det föreslagna andra stycket i paragrafen, instämma sitt anspråk inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den angivna tiden, skall vederbörande hava förlorat rätten till talan. Anspråk kan väckas endast av bröstarvinge. Är bröstarvinge i konkurs, bör konkursboet, på sätt gäller i fråga om jämkning av testamente, kunna göra gällande anspråk enligt förevarande paragraf. Om arvinge, som ådragit sig personligt betalningsansvar för den dödes gäld, ej kan betala denna och försättes i konkurs, kunna sålunda även den dödes borgenärer i egenskap av arvingens borgenärer öva inflytande på frågan, om anspråk skall väckas mot gåvotagare. För det fall att efter arvlåtaren uppkommer urarvakonkurs har beredningen icke ansett nödigt att med hänsyn till stadgandet i förevarande paragraf nu föreslå ändring i gällande konkurslags bestämmelser om återvinning. Spörsmålet, huruvida ändring i nämnda hänseende lämpligen skall vidtagas, synes böra anstå, till dess beredningen under den fortsatta revisionen av ärvdabalken till behandling upptager frågan om urarvagörelse. Tills vidare 21—:>U969

322 Lag om arv, 7 kap. 4 §.

kunna således borgenärerna i urarvakonkursen efter arvlåtaren icke göra gällande annat anspråk mot gåvotagare än enligt nämnda bestämmelser om återvinning. Därest arvingar, som avträtt den dödes egendom till borgenärerna, väcka anspråk enligt förevarande paragraf, bliva de givetvis redovisningsskyldiga till konkursboet för vad de kunna utfå av gåvotagaren. Ej heller kunna olika gåvotagare eller gåvotagare och testamentstagare framställa anspråk mot varandra på grund av förhållande, som står i samband med tillämpningen av denna paragraf. I fall, då bröstarvingar hava möjlighet att framställa anspråk mot flera gåvotagare eller mot gåvotagare och testamentstagare, kunna emellertid vissa spörsmål av processuell natur uppstå. Hava liera personer mottagit gåvor, är frågan, huruvida viss gåva faller under stadgandet i denna paragraf, av betydelse icke blott för mottagaren av denna gåva utan även för mottagarna av de andra gåvorna, enär nämnda fråga är avgörande för laglottens storlek och återbäringsskyldighetens fördelning mellan de olika gavotagarna. Påstår bröstarvinge, att flera gåvor äro av beskaffenhet, som avses i förevarande paragraf, och yrkar han utfå laglott, bestämd med hänsyn till dessa gåvor, måste han därför instämma gavotagarna samfällt. Han kan emellertid givetvis inskränka sig till att mot viss gåvotagare framställa anspråk på rätt till laglott, beräknad i kvarlåtenskapen ökad med endast denna gåvas värde. Föreligger dels en gåva och dels ett testamente, märkes, att testamentstagaren T de fiesta fall far behålla mindre belopp, om konkurrens föreligger med gåva, än om detta icke är förhållandet. 1 På grund härav är testamentstagarens ställning beroende av om gåvotagare är återbäringsskyldig eller icke. Bröstarvinge, som vill göra sin ratt enligt denna paragraf gällande, blir därför i nu förevarande fall tvungen att, på sätt enligt det föregående gäller om flera gåvotagare, instämma testamentstagaren och gåvotagaren till gemensamt svaromål. Emellertid kan det givetvis icke anses vara bröstarvinge betaget att först vända sig mot testamentstagaren för erhållande av vad som utgör hans laglott enligt 1 § i detta kapitel och sedan vända sig mot gåvotagaren. Av den senare kan han emellertid icke i detta fall utfå mera, än som skulle belöpt a gåvotagaren, om frågan angående laglottens utgörande upptagits i mal mot gåvotagaren och testamentstagaren gemensamt. När bröstarvinge genom en samfälld nedsättning av testamentet och gåvan erhåller större del av den verkliga kvarlåtenskapen än vid en tillämpning av 1 §, har han ej heller intresse av att först vända sig mot testamentstagaren och sedermera mot gåvotagaren. 1 Exempel: Kvarlåtenskapen utgör 12,000 kr. Genom testamente har arvlåtaren givit X 8,000 kr. Vid tillämpning av 1 och 3 §§ i detta kapitel skulle testamentet nedsättas till 6,000 kr. emellertid har arvlåtaren genom gåva, som avses i denna paragraf, avhänt sig 24,000 kr. till Y. På grund av gåvan utgöra laglotterna sammanlagt 18,000 kr. Däri fattas 14,000 kr., som uttagas genom nedsättning av testamentet och gåvan i proportionen 8,000:24,000. Testamentet skall således nedsättas med 3,500 kr., varför X får behålla-endast 4,500 kr. Y återtar 10,o00 kr.

Lag om arv, 7 kap. 4 och 5 §§.

1 vissa särskilda fall medför emellertid konkurrens mellan testamentstagare och gåvotagare bättre resultat för den förre, än om konkurrens icke anordnas, nämligen under vissa förutsättningar när bröstarvinge mottagit testamente. Arvlåtaren har exempelvis efterlämnat barnen A, B och C samt en kvarlåtenskap av 12,000 kr. Genom testamente har han tillagt A hela kvarlåtenskapen. Vid en tillämping av 1 och 3 §§ i detta kapitel skulle B och C ur kvarlåtenskapen erhålla laglott till belopp av 2,000 kr. var. Testamentet skulle sålunda nedsättas till 8,000 kr. Om det antages, att arvlåtaren givit X en gåva å 24,000 kr., utgör emellertid varje barns laglott 0,000 kr. A avräknar testamentet å sin laglott. De andra barnens laglotter om tillhopa 12,000 kr. skola uttagas genom nedsättning av testamentet och gåvan i proportionen 6,000:24,000. Tes- tamentet skall således nedsättas med endast 2,400 kr. och testamentstagaren får följaktligen behålla 9,600 kr. Gåvotagaren återbär 9,600 kr. I detta fall har sålunda bröstarvinge, som icke blivit gottgjord för sin laglott, ett direkt intresse att först vända sig mot testamentstagaren för utfående av vad som utgör laglott enligt 1 §. Han kan eljest riskera att på grund av gåvotagarens insolvens icke ens erhålla nämnda värde. Om testamentstagaren härigenom tvingas att av kvarlåtenskapen avstå så mycket, att han icke får behålla vad som motsvarar hans egen laglott enligt förevarande paragraf, kan testamentstagaren givetvis vända sig mot gåvotagaren för utfående av skillnaden.

5§. Det är ganska vanligt, att en arvlatare genom testamente förordnar, att Laglottens beviss person skall hava nvttjanderätt till kvarlåtenskapen i dess helhet, till räkn™9> dä x

"

ciw lett CIV C')l

viss andel därav eller till viss i kvarlåtenskapen ingående egendom. Oftnstförordnat om sker ett sådant förordnande till förmån för efterlevande make, som berät-^belastning d i

•

T

• i i i en

i

•

• '

i

v

kvarlåten-

tigas att under sm livstid behälla och besitta boets egendom. Även annan skapen eller rätt till kvarlåtenskapen än nyttjanderätt kan inrymmas, t. ex. rätt att njuta del däravavkomst av fast egendom eller rätt att ur kvarlåtenskapen uppbära en livränta. Vidare kan arvlåtaren, utan att tillerkänna annan särskild rätt, på olika sätt begränsa arvinges möjlighet att fritt förfoga över den egendom, som tillfaller honom i arv, t. ex. genom förordnande, att kapitalbeloppet skall lämnas orubbat och arvingen under sin livstid åtnjuta endast avkastningen, eller att viss egendom icke må avyttras annat än under vissa särskilda villkor. Har förordnande givits, enligt vilket arvingarna eller någon av dem på detta sätt begränsas i sin rätt till den arvfallna egendomen, uppstår frågan, i vad mån ett sådant förordnande låter förena sig med bröstarvinges rätt till laglott. Denna fråga har varit livligt dryftad och i de flesta länder blivit löst genom positiva lagstadganden. I romersk rätt gällde före Justiniani lagstiftning, att ett förordnande till för- Främmande rätt mån för en laglottsberättigad, vilket tillika begränsade vederbörandes rätt, var ogiltigt. Justinianus föreskrev, att om arvlåtaren begränsat den laglotts-

324 Lag om arv, 7 kap. 5 §.

berättigades förfoganderätt, belastningen skulle gälla såsom oskriven, d. v. s. strykas, såvitt laglotten angick. För den händelse arvingen erhållit mer än laglotten, gällde belastningen fortfarande i den överskjutande delen. Om t. ex. laglotten var 50, men den laglottsberättigade erhållit 75 med belastning, gällde belastningen sålunda endast 25. Laglotten ägde en laglottsberättigad arvinge således alltid utfå i egendom, varöver han kunde fritt förfoga. Genom alt fordra belastningens strykning i vad angick laglotten gick arvingen icke heller förlustig äganderätten till den del av arvet, vari belastningen fortfarande oiilIde Denna anordning lämnade emellertid möjlighet öppen för arvlåtaren att föreskriva, att arvingen icke skulle få mera än laglotten, om han icke ville tala belastningen pä hela arvslotten. Arvingen kunde således ställas inför ett val, varvid det många gånger, t. ex. med hänsyn till den sannolika livslängden hos den, som skulle åtnjuta nyttjanderätt, kunde visa sig förmånligare för arvingen att godtaga den belastning, varom arvlåtaren förordnat, än att ätnöjas med endast laglotten. Testamentsföreskrifter, varigenom arvlåtaren ställde arvingen inför ett dylikt val, synas hava varit rätt vanliga, särskilt sedan den romerska rätten under medeltiden vunnit reception i Centraleuropa. Uppställandet av en dylik föreskrift har plägat kallas »cautela Socini» efter den italienske juristen Marianus Socinus d. y. från Siena (död 1556). Den österrikiska civillagen ansluter sig direkt till den Justinianska rätten. Laglotten måste lämnas fullständigt fri från belastning. Varje sådan är ogiltig. Har den laglottsberättigade arvingen erhållit mera än laglotten, gäller belastningen endast den del av arvslotten, som överstiger laglotten. Hinder föreligger ej för arvlåtaren att genom testamente stadga, att arvingen skall erhålla mera tin laglotten, endast om han underkastar sig föreskriven belastning jämväl i fråga om denna. I vissa länders lagstiftning har emellertid »cautela Socini* i en eller annan form upptagits såsom lagregel. Den tyska civillagen skiljer i detta avseende mellan olika fall. Om dén laglottsberättigade blivit av arvlåtaren insatt såsom arvinge, d. v. s. erhållit en kvotdel av kvarlåtenskapen, och denna arvslott icke överstiger laglotten, skola alla belastningar gälla såsom oskrivna, varjämte vederbörande naturligen kan fordra fyllnad, i den mån arvslotten är mindre än laglotten. Överstiger arvslotten däremot laglotten, ställer lagen vederbörande inför valet att antingen behålla arvslotten med belastning eller också avstå från arvslotten med rätt att göra gällande sin fordran å laglottens värde. Om den laglottsberättigade blivit av arvlåtaren utesluten såsom arvinge men erhållit ett legat med belastning, kan han välja mellan att antingen behålla legatet och avräkna detta på sin laglott eller ock avstå frän legatet och fordra sin laglott efter vanliga regler. Behåller han legatet, måste han tåla belastningen; är legatet i värde mindre än laglotten, kan han visserligen fordra fyllnad, men vid värdeberäkningen tages ingen hänsyn till belastningen.

Lag om arc, ? kap. •"> §.

325 Den franska civillagen innehåller ett stadgande, att om en nyttjanderätt eller en ränterätt, vars värde överstiger den disponibla kvoten, tillagts någon genom ett arvlåtarens förordnande, de laglottsberättigade arvingarna äga välja mellan att antingen låta arvlåtarens förordnande gälla eller ock.avstå från den disponibla kvoten och således åtnöja sig med laglotten. Det antages allmänt, att denna valrätt föreligger, oavsett om det först blivit objektivt fastställt, att värdet av den ifrågavarande rätten överstiger den disponibla kvoten (jfr nedan schweizisk rätt). Stadgandet har således i huvudsak samma innebörd som de ovan återgivna tyska bestämmelserna. Det har lagts i arvingarnas hand att med hänsyn till föreliggande omständigheter bedöma, vilketdera alternativet för dem innebär den minsta ekonomiska uppoffringen och med ledning därav träffa sitt val. Om arvingarna välja det senare alternativet, d. v. s. att avstå från den disponibla kvoten, blir den, som avses med arvlåtarens förordnande, ägare till nämnda kvot och erhåller således en helt annan rätt än enligt arvlåtarens förordnande. 1 schiveizisk rätt har det franska stadgandet visserligen tagits till utgångspunkt, men frågan lösts på väsentligt olika sätt. Man skall först göra en undersökning-, huruvida belastningens kapitalvärde med hänsyn till räntefot och den berättigades sannolika livslängd överstiger den disponibla kvoten eller icke. Till grund för en sådan beräkning måste läggas statistiska dödlighetstabeller. Om det vid denna beräkning visar sig, att belastningens kapitalvärde icke överstiger den disponibla kvoten, anses laglotten icke vara kränkt, och arvingarna äro följaktligen pliktiga att låta förordnandet gälla mot sig. Finnes belastningens kapitalvärde däremot överstiga den disponibla kvoten, har åt arvingarna tillerkänts en valrätt. De kunna påfordra en sådan nedsättning i belastningen, att dennas kapitalvärde nedbringas Lill belopp, motsvarande den disponibla kvoten. Om t. ex. den disponibla kvoten är 40,000 fr. och arvlåtaren förordnat om en årlig belastning av 6,000 fr., men det kapitaliserade värdet härav utgör tio gånger belastningens årliga belopp eller 60,000 fr., kunna arvingarna fordra, att belastningen nedsättes till 4,000 fr., motsvarande ett kapitalvärde av 40,000 fr. Vid denna beräkning måste emellertid fortfarande genomsnittsdödligheten läggas till grund, och arvingarna hava följaktligen risken, att den berättigade lever längre, än den verkställda beräkningen giver vid handen. Med hänsyn härtill har det tillåtits arvingarna att, i stället för att fordra nedsättning av belastningen, avstå från den disponibla kvoten, som då tillfaller den berättigade med äganderätt. Enligt dansk rätt kan arvlåtaren under vissa förutsättningar — bland annat att tillstånd kan utverkas av Justitsministeriet — föreskriva, att bröstarvinge icke får under sin livstid disponera över kapitalvärdet av de medel, som tillfalla honom i arv, utan endast över den .årliga räntan. Dispositionsrätten över kapitalet undandrages vederbörande i regel genom insättning (baandlaeggelse) i Overformynderiet. I andra hänseenden, varom här är fråga,

326 Lag om arc. 7 kap. 5 §.

saknas regel. Det antages dock, att om arvlåtaren förordnat, att en periodisk prestation skall utgå, en beräkning av dennas kapitaliserade värde skall göras och därav bedömas, huruvida laglotten blivit kränkt. Genom testamente torde »cautela Socini» kunna genomföras. Även enligt norsk lag är det tillåtet för arvlåtaren att undandraga bröstarvinge förfoganderätten över arvfallna kapitaltillgångar. Därjämte finnes ett särskilt stadgande, enligt vilket livränta, undantag eller arman periodisk prestation, som tillagts någon genom testamente, kan nedsättas, om det kapitaliserade värdet överstiger den disponibla kvoten. I brist på överenskommelse skall enligt lagen värdering ske genom värderingsmän. Det ligger emellertid i sakens natur, att värderingen i vanliga fall måste ske enligt dödlighetstabeller, när fråga är om en prestation för viss persons livstid. Gällande På sätt ovan framhållits, äro gällande rätts bestämmelser om laglott grunsvensk rätt. d a d e p ^ i a gkommitténs och äldre lagberedningens förslag. Lagkommittén hade till det föreslagna stadgandet om viss laglott fogat ett tillägg av innehåll, att den, som hade bröstarvinge, ej finge åt annan upplåta nyttjanderätt till egendom, som borde beräknas i laglotten. Detta tillägg ändrades av lagberedningen på sådant sätt, att det stadgades förbud för arvlåtaren att genom testamente så förordna om sin egendom, att bröstarvinges rätt till avkomst eller nytta av vad i hans laglott räknades därigenom inskränktes. Såsom skäl för ändringen anfördes, att bröstarvinges rätt till nytta och avkomst av laglotten borde vara fredad för all slags inskränkning. I förordningen den 21 december 1857 inflöt icke detta tillägg, men huvudregeln erhöll i stället den lydelsen, att ingen må genom testamente bortgiva eller annorledes förordna om mera än hälften av sin kvarlåtenskap, där bröstarvinge lever efter. Härigenom har stadgandet erhållit samma innebörd, som avsågs med det föreslagna tillägget. I anslutning härtill har också i litteraturen antagits, att man ej får belasta laglotten med föreskrifter, som, ehuru de ej beröva bröstarvingarna den huvudsakliga rätten till den i laglotten ingående egendomen, dock minska avkastningen eller nyttan av densamma eller inskränka arvingarna i förvaltningen av laglotten. Lagbercdnin- Då lagen fordrar, att arvlåtaren skall till bröstarvingarna efterlämna viss gens yttrande. del a v kvarlåtenskapen, har detta skett med hänsyn till det sociala och ekonoFT%

~fÖV T O Q Cl Yi~

•

derätt till lag. miska sambandet dem emellan. Den egendom arvlåtaren har kvar vid sm lotten, död bör åtminstone till skälig andel tillfalla bröstarvingarna såsom en ekonomisk hjälp vid fortsättandet av arvlåtarens livsgärning eller vid det framtida arbetet på de banor, för vilka de genom arvlåtarens medverkan blivit bestämda och fått sin utbildning. För att laglotten skall kunna fylla detta ändamål fordras emellertid, att vederbörande arvinge äger fritt förfoga över den egendom, som tillägges honom såsom laglott. Till en början får ej rätten att njuta fulla avkastningen.därav fråntagas honom. Men han får icke heller genom inskränkande förvaltningsföreskrifter berövas möjligheten att pä det för honom mest ändamålsenliga sättet använda den egendom, som tillfaller

Lag om arc, 7 kap. ö §.

honom såsom laglott. Det bör sålunda icke vara honom betaget att genom egendomens avyttrande förskaffa sig medel för t. ex. drivande av näring, idkande av studier eller liknande. Man kan icke med hänsyn till förekommande undantagsfall åt arvlåtaren inrymma en rätt att belasta laglotten med förvaltningsföreskrifter, som för det stora flertalet fall endast skulle utgöra ett tyngande band på arvingens fria självbestämningsrätt. Då de laglottsberättigade äro arvingar och i sådan egenskap berättigade och skyldiga att deltaga i boets förvaltning, torde det icke heller stå i överensstämmelse med laglottsskyddets natur att medgiva arvlåtaren att, i vad angår laglotten, sätta arvingarnas nämnda förvaltningsrätt åsido genom förordnande av testamentsexekutör eller träffande av därmed likartade bestämmelser. 1 Om således lagberedningen i anslutning till gällande lag anser, att bröst- Belastning ä arvinge bör äga utfå sin laglott i egendom, varöver han äger fritt förfoga, stö"l^s^n \at. återstår att avgöra, huru det fall bör bedömas, då bröstarvinge erhållit egenlotten. dom, som i värde överstiger laglotten, men med en belastning, som vilar på det hela. Härvid märkes, att en belastning i egentlig mening icke kan anses föreligga i de fall, då arvlåtaren åt någon inrymt en förmån, t. ex. rätt till livränta, för vars utfående den berättigade äger påfordra, att även kapitaltillgångar i mån av behov skola tagas i anspråk. Dylika jämväl av kapital utgående förmåner skilja sig icke principiellt från vanliga legat. Bröstarvingarna äga utfå sin laglott utan hänsyn till förordnandet, och den person, som enligt detta är berättigad, blir hänvisad att ur den disponibla kvoten uttaga vad honom tillkommer. I fråga om förmånens uttagande kunna flera olika frågor, som kräva lösning, uppkomma. Om arvlåtaren t. ex. förordnat, att ur kvarlåtenskapen skall utgå en livränta till viss person under hans återstående livstid, men den disponibla kvoten, med hänsyn till den berättigades sannolika livslängd, icke förslår att tillförsäkra den berättigade en dylik livränta, uppstår frågan, huruvida räntan skall utgå till oförminskat årligt belopp men för en kortare tid eller huruvida den berättigade skall erhålla en livränta till reducerat belopp för hela livstiden.2 Likaså uppstår spörsmålet, efter vilka grunder inbördes konkurrerande rättigheter av nu ifrågavarande slag eller sådan rättighet å ena sidan och legat i viss egendom eller visst kapitalbelopp å den andra skola uttagas ur den disponibla kvoten. I sistnämnda hänseende är 3 § principiellt tillämplig. I övrigt måste behandlingen av samtliga dessa frågor, så vitt lagstiftningen över huvud bör bidraga till deras lösande, anstå till dess beredningen upptager testamentsrätten. På sätt beredningen redan antytt under 3 § återkommer nämligen samma spörsmål, när laglottsberättigade arvingar icke finnas, men kvarlåtenskapen i dess helhet eller den del därav, varav vederbörande rättighet skall utgå, icke förslår. Belastningar, varom här är fråga, äro däremot nyttjanderätt och annan rätt till avkastningen av kvarlåtenskapen. När belastning av detta slag häftar 1 Jfr ä

N. J. A. 1875 s. 851. Jfr N. J. A. 1910 s. 261.

328 Lag om arv, 7 kap. :"> §.

vid kvarlåtenskapen eller någon del därav, kunna särskilda värden beräknas å äganderätten och å den åt annan upplåtna förmånen, varvid värdet å äganderätten motsvarar egendomens värde minskat med kapitalvärdet å belastningen. 1 På sätt framgår av redogörelsen för främmande rätt, utgår den schweiziska lagen från att laglotten icke blivit kränkt, om belastningens kapitalvärde icke överstiger den disponibla kvoten eller den del av arvet, som vederbörande arvinge erhållit utöver laglotten. Tydligt är, att lagberedningen icke kan biträda denna mening. Den står nämligen i strid med beredningens utgångspunkt, nämligen att den laglottsberättigade arvingen skall hava fri dispositionsrätt till laglotten. Detta erhåller han emellertid icke, om en del av avkastningen av den egendom, som utgör laglott, måste användas för täckande av belastningen. Den schweiziska lagens ståndpunkt leder följdriktigt därhän, att laglotten kan åt vederbörande arvinge anvisas i egendom, vars totala avkastningför en följd av år undandrages honom (nuda proprietas). Det bör tilläggas, att själva beräkningen av kapitalvärdet erbjuder svårigheter, som tala emot en lösning enligt schweiziskt mönster. Där belastningen, såsom i regel är fallet, skall utgå under viss persons livstid, måste kapitalvärdet beräknas med hänsyn till vad som statistiskt sett är den genomsnittliga återstående livslängden för personer av samma ålder och kön som den berättigade. Med hänsyn härtill kan det inträffa, att ehuru belastningens kapitalvärde icke överstiger den disponibla kvoten, den berättigade lever längre än genomsnittet utvisar, och således arvingen i det särskilda fallet icke ens kommer i åtnjutande av laglottens värde i »nuda proprietas». Härtill kommer, att kapitalvärdet måste beräknas efter viss bestämd räntefot, medan den verkliga avkastningen å arvet växlar allt efter den vid varje särskild tidpunkt gällande räntefoten. Den laglottsberättigade arvingen bör Således icke vara skyldig finna sig i den av arvlåtaren anordnade belastningen, endast därför att dess kapitaliserade värde icke överstiger den del av arvet, som arvingen bekommit utöver laglotten. Han bör alltid hava rätt att utfå laglotten i egendom, varöver han äger fritt förfoga. Därmed är dock icke avgjort, att arvingen också skall liga behålla äganderätten till vad han sålunda fått utöver laglotten. Man kunde tänka sig att i anslutning till vad som gäller enligt vissa främmande rättssystem upptaga en lagregel, enligt vilken arvingen ställes inför valet att antingen fullgöra arvlåtarens förordnande eller ock avstå från vad han fått utöver laglotten. Vägande skäl synas dock tala mot en sådan anordning, som de främmande lagarna uppställa. Det avstående av kapital, som enligt dessa lagar skall ske, därest arvingen icke vill fullgöra arvlåtarens förordnande oförändrat, iir icke avpassat i förhållande till belastningens kapitalvärde, utan hela den disponibla kvoten skall avstås. Avsikten är tydligen den, som legat, till grund även för »cautela Socini». Arvingen skall förmås att icke avstå från den disponibla kvoten annat än när belastningens kapitalvärde överstiger eller 1

Jfr 8 och 12 §§ i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva.

Lag om arv, 7 kap. 5 §.

3^<)

motsvarar denna. I andra fall skall han i sitt eget ekonomiska intresse förmås att tåla belastningen, d. v. s. i sämsta fall nöja sig med en »nuda proprietas». Med lagberedningens utgångspunkt, nämligen att fri förfoganderätt till laglotten bör tillkomma bröstarvinge, står det icke i överensstämmelse, att l a g s t i f t n i n g e n tvingar arvingen till ett sådant val. Man kunde visserligen tänka sig en modifierad regel, enligt vilken arvingen tvingades att av den del utav arvet, som ej utgjorde laglott, avstå endast frän så mycket, som motsvarade det kapitaliserade värdet av belastningen. Särskilt kunde det synas naturligt, att arvingen på detta sätt tvingades att avlösa en rätt till livränta, som enligt arvlåtarens förordnande skall utgå av den anfallna egendomens avkastning, mot ett kapitalbelopp, motsvarande vad som erfordras för inköp av en sådan ränta i en försäkringsanstalt. Det bör dock uppmärksammas, att en sådan bestämmelse i det särskilda fallet mycket lält kan föranleda ett resultat, som icke är till fördel vare sig för arvingen eller för den enligt arvlåtarens förordnande berättigade och som icke heller står i överensstämmelse med arvlåtarens önskemål. Att en nyttjande-, avkomst- eller ränterätt av lagen tvångsvis förändras till en äganderätt till viss egendom skulle uppenbarligen i ett stort antal fall medföra högst betydande olägenheter. Särskilt gäller detta, när belastningen avser fast egendom. Även om beredningen sålunda icke anser det lämpligt, att arvingen av lagen ställes inför ett val att antingen tåla belastningen eller ock helt eller delvis avstå äganderätten till den del av arvet, som ej utgör laglott, kan man dock enligt beredningens uppfattning icke fråntaga arvlåtaren möjlighet att genom testamente ställa arvingen inför ett dylikt, val. Genom ett sådant förordnande kan helt visst på bättre sätt än genom en av lagen uppställd tvångsregel hänsyn tagas till förhållandena i det särskilda fallet. Lagberedningens ståndpunkt ansluter sig följaktligen nära till den Justinianska rätten och överensstämmer även med innebörden av det stadgande, som 1857 ars förordning- upptager. Enligt beredningens förslag äger laglottsberättigad arvinge alltid utfå sin laglott i obelastad egendom, och frågan, huruvida eller i vad mån arvinge, som framställer anspråk i detta avseende, skall gä förlustig äganderätten till vad han erhållit utöver laglotten, beror av vad testamentet kan anses innehålla. Därest icke ur detta kan utläsas ett subsidiärt förordnande, avsett att gälla för den händelse arvingen icke vill påtaga sig belastningen, kommer denna att omfatta endast den egendom, som tillfaller arvingen utöver laglotten. Med avseende å denna del av arvet fårbelastningen samma innehåll, som den enligt arvlåtarens förordnande skulle ägt med avseende å arvet i dess helhet. Om åter arvlåtaren vill giva ett särskilt förordnande att gälla för det fall, att arvingen icke vill påtaga sig belastningen, kan naturligen åt detta givas synnerligen olika innehåll. Arvlåtaren kan sålunda tänkas giva föreskrifter, varigenom belastningen får ett vidgat eller stärkt innehåll. Han kan också bestämma, att den berättigade i stället skall erhålla viss egendom med äganderätt, t. ex. till det värde, som

330 Lag om arv, 7 kap. 5 och G §§.

erfordras för att förvärva en sådan förmån, som huvudförordnandet avsäg. Då den lösning av den nu behandlade frågan, som beredningen sålunda förordar, framgår dels av den i förevarande paragraf upptagna regeln om bröstarvinges rätt att utfå laglotten i egendom, varöver han äger fritt förfoga, och dels av arvlåtarens rätt att inom de av laglottsreglerna uppställda gränserna fritt disponera över sin egendom genom testamente, har det icke varit nödigt att åt beredningens ståndpunkt giva uttryck genom en särskild lagbestämmelse. 6 §•

Vräkning av Enligt bestämmelse i 8 kap. 1 § äger ett arvlåtarens barn, vars uppfostran laglott,'dä e j a r a v s lutad, ur kvarlåtenskapen, innan arv eller testamente må tagas, Z\lLbidr7g bekomma bidrag till sitt underhåll, om det ej av sitt arv eller annorledes skall utgå. k a n n j l l t a U p p e hälle och utbildning. Mot detta legala underhållskrav är laglotten sålunda icke skyddad. Bidraget utgår med ett belopp en gång för alla och tages av oskiftat bo. Bidraget minskar således arvslotternas storlek. En tillämpning av stadgandet i 1 § av förevarande kapitel skulle därför medföra, att laglotten beräknades till hälften av en sålunda förminskad arvslott, vilket med andra ord skulle innebära, att underhållsbidraget minskade laglotten och den disponibla kvoten proportionellt. Av anledningar, som närmare framhållas i motiven till 8 kap. 1 §, har beredningen emellertid funnit, att underhållsbidraget icke bör drabba det laglottsskyddade arvet, förrän testamentariska förordnanden fått i sin helhet vika till förmån för underhållsbidraget. Om således underhållsbidraget icke uttömmer hela den disponibla kvoten, bör, i och för uppfyllande av ett arvlåtarens testamente, icke få tagas i anspråk mera än resten av denna kvot; därest åter hela den disponibla kvoten åtgår till underhållsbidraget, bör testamente över huvud icke kunna utgå. Denna regel bar i första stycket av förevarande paragraf uttryckts på det sättet, att om rätt till underhållsbidrag föreligger, hänsyn därtill ej skall tagas vid laglottens bestämmande. Laglotten utgör således i detta fall hälften av den arvslott, som skulle hava tillkommit vederbörande, om underhållsbidrag ej förekommit. Bestämmelse om legalt underhällsbidrag ur kvarlåtenskap finnes även för annat fall än det, som avses i förslagets 8 kap. 1 §, nämligen i 11 § avlagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, och stadgandet i före-varande paragrafs första stycke gäller därför även sistnämnda fall. Beträffande ifrågavarande stadgandes innebörd och tillämpning får beredningen i övrigt hänvisa till vad som anföres under 8 kap. 1 § och till där uppställda exempel. Om arvlåtaren genom testamente förordnat om underhållsbidrag till barn, som enligt det föreslagna stadgandet i 8 kap. 1 § eller enligt ovan berörda bestämmelse i lagen om barn utom äktenskap äger rätt till dylikt bidrag ur arvlåtarens kvarlåtenskap, gäller laglottsskyddet icke mot ett sådant testa-

Lag öm arv, 7 kap. G och 7 §§.

mente, i den mån genom detta endast givits vad som ändock skulle hava utgått på grund av lagens regler. Har arvlåtaren föreskrivit underhållsbidragets beräknande efter en högre standard, gäller laglottsskyddet, till den del underhållsbidraget överstiger vad den underhållsberättigade skulle hava erhållit enligt lag. Genom en sammanställning av första stycket i denna paragraf med vad Sammanträfenligt 2 § gäller om beräknande av laglott, då bröstarvinge mottagit f ö r - ^ f f av, för~ ,

. o

,.

o

,

skott och un-

skott a sitt arv, framgår, huru laglotten skall beräknas, när underhållsbidrag derhållsskall utgå ur kvarlåtenskapen men förskott å arv tidigare givits. Även i Mdrag. nämnda fall skall tydligen laglotten beräknas utan hänsyn därtill, att underhållsbidraget skall utgå. På sätt under 2 § angivits, är för laglottens storlek bestämmande, huruvida förskottet i verkligheten kan avräknas eller icke. Skall underhållsbidrag utgå, blir det däremot tydligen avgörande, till huru stor del förskottet skulle hava kunnat avräknas, om underhållsbidrag icke utgått. l Enligt 8 kap. 2 § äger ett arvlåtarens barn, som i följd av sjukdom eller Laglottsskydannan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, icke ur kvarlåtenskapen det> nJir tfs^t' .»o

, .j

,.,,

-. . o , .

,

.

,

,o

mente

givits

utta bidrag till sitt underhall, med mindre arvlåtaren förordnat därom genom om undertestainente. Mot ett sådant testamente finnes icke laglottsskvdd. Erinran om MJjfbid™? i

. , . . . . . , . .

,,

,

"

denna inskränkning i de eljest gällande reglerna om laglott har ansetts böra upptagas redan i förevarande kap. I övrigt får beredningen hänvisa till vad som anföres under ovannämnda lagrum.

till

Sfukt

barn.

7 §• Enligt 14 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption äger adoptivbarn lika Adoptivbarns med barn i äktenskapet taga arv efter adoptanten, varjämte representationsrätt I('ffioftmedgivits adoptivbarnets avkomlingar. Adoptivbarn eller dess avkomling äger enligt 15 § i samma lag även rätt till laglott motsvarande hälften av dess arvsott. Emellertid är adoptivbarnets arvs- och laglottsrätt pä visst sätt inskränkt, om arvlåtaren har bröstarvinge. Adoptivbarns arvsrätt får nämligen icke föranleda intrång i bröstarvinges laglott. Om arvlåtaren har både bröstarvinge och adoptivbarn, intaga de följaktligen inbördes icke samma ställning i arvshänseende som bröstarvingar inbördes. Att bröstarvinge icke skall genom 1 I det nedan i motiven till 8 kap. 1 § anförda exemplet 3, där det antagits, att arvingarna äro fyra barn samt att kvarlåtenskapen utgör 20,000 kr., förskottet 4,000 kr. och den totala underhållskostnaden för ett minderårigt barn 9,000 kr., har uträknats, att i underhållsbidrag skall utgå 4,000 kr. och att varje barns arvslott utgör 5,000 kr., varvid förskottstagaren skall på sin arvslott avräkna förskottet och följaktligen äger utfå endast 1,000 kr. Laglotten åter beräkn as genom en försöksdelning av kvarlåtenskapen med tillägg av förskottet. Arvslotten utgör då 6,000 kr. och laglotten blir 3,000 kr., I det under 8 kap. 1 § anförda exemplet 4 har antagits, att kvarlå tenskapen utgör 18,000 kr. och förskottet 10,000 kr. men att förhållandena i övrigt äro desamma som i exemplet 3. Underhållsbidraget har där uträknats till 4,500 kr. och varje barns arvslott till enahanda belopp. Förskottet har således endast kunnat avräknas till detta belopp. För laglottens bestämmande skall emellertid försöksdelning ske utan hänsyn till underhållsbidraget. Vid en sådan delning erhåller man en fiktiv arvslott a 6,000 kr., och laglotten kommer att utgöra 3,000 kr.

332 Lag om arc. 7 kap, 7 §.

adoptivbarns arvsrätt lida intrång i sin laglott innebär nämligen, att bröstarvinges arvslott icke får på grund därav, att jämväl adoptivbarn finnes, nedgå under det belopp, som bröstarvinge skulle hava bekommit såsom laglott, därest adoptivbarn ej funnits. Hälften av kvarlåtenskapen är följaktligen under alla förhållanden reserverad för bröstarvinge, och adoptivbarn äger taga arv endast i den andra hälften. Detta föranleder ingen minskning i adoptivbarns arvsrätt, om bröstarvingarna och adoptivbarnen äro lika många eller bröstarvingarna äro flera. Äro däremot adoptivbarnen flera än bröstarvingarna, bliva de förras arvslotter underkastade minskning. Om arvlåtaren t. ex. har ett eget barn och två adoptivbarn, utgör det egna barnets arvslott hälften av kvarlåtenskapen och adoptivbarnens arvslotter vardera en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Ifrågavarande lagregler medföra verkan även i avseende å arvlåtarens möjlighet att disponera över kvarlåtenskapen genom testamente. Ehuru uttryckligt stadgande saknas, är det tydligt, att bröstarvinges laglott skall beräknas lika, vare sig det gäller skydd mot adoptivbarns arvsrätt eller mot testamente, och att följaktligen laglotten alltid skall utgöra hälften av den arvslott, som bröstarvinge skulle bekommit, om adoptivbarn ej funnits. Om arvlåtaren har lika många egna barn som adoptivbarn eller flera adoptivbarn än egna barn, är arvlåtaren följaktligen befogad testamentera endast över en fjiirdedel av kvarlåtenskapen, d. v. s. hälften av adoptivbarnens sammanlagda arvslotter. Äro äter de egna barnen liera än adoptivbarnen, blir arvlåtarens testamentsfrihet beroende av antalet barn å ömse sidor. Om arvlåtaren t. ex. har två egna barn och ett adoptivbarn, utgör visserligen arvslotten för vart och ett av barnen en tredjedel av kvarlåtenskapen. Adoptivbarnets laglott är också hälften av dess arvslott eller en sjättedel av kvarlåtenskapen. De egna barnens laglotter skola däremot beräknas utan hänsyn till adoptivbarnets arvsrätt och utgöra därför vardera en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Arvlåtaren kan följaktligen genom testamente fråntaga de egna barnen endast skillnaden mellan två tredjedelar av kvarlåtenskapen och hälften därav eller således en sjiittedel av kvarlåtenskapen. Från adoptivbarnet kan han borttestamentera lika mycket. Sammanlagt kan han således förfoga över endast en tredjedel av kvarlåtenskapen. Lagberedningen har saknat anledning föreslå ändring- i de grundsatser, som sålunda äro upptagna i gällande rätt. Det har endast gällt att från lagen om adoption överföra stadgandena. Huvudbestämmelsen, att adoptivbarn har arvsrätt efter adoptanten men att dess arvsrätt är begränsad med hänsyn till bröstarvinges rätt till laglott, har upptagits redan i 4 kap. 1 §. I förevarande paragraf har upptagits bestämmelse, att vad förut i detta kap. är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning ä adoptivbarn eller dess avkomling. Adoptivbarn eller dess avkomling äger således rätt till laglott, motsvarande hälften av den arvslott, som vederbörande åtnjuter enligt 4 kap. 1 §. Även övriga bestämmelser i förevarande kap. komma att gälla i tillämpliga

Lag om arc, 7 kap. 7 § samt 8 kap.

delar. Sålunda skyddas adoptivbarns eller dess avkomlings rätt till laglott jämväl mot vissa arvlåtarens gåvoavhändelser i levande livet på sätt i 4 § sägs. För vinnande av fullständighet har lagberedningen upptagit uttrycklig bestämmelse om den i gällande rätt underförstådda regeln, att där arvlåtaren har såväl bröstarvinge som adoptivbarn, bröstarvinges laglott skall beräknas som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.

8 KAP. Om underhållsbidrag nr kvarlåtenskap. Enligt främmande lagstiftning, liksom enligt svensk, är den underhållsskyldig- översikt av het, som åvilar främst make mot make och föräldrar mot barn, en familjerättslig främm«nde ,„

,..,,

...

, , . , . , '

förpliktelse, som upphör med den förpliktades död. Endast underhållsbidrag, som äro förfallna vid dödsfallet, skola utgå ur den underhållsskyldiges kvarlåtenskap. Grundsatsen om underhållsanspråkens upphörande, då den förpliktade din-, återfinnes redan i den romerska rätten och har hittills i allmänhet Upprätthållits i modern lagstiftning. De underhållsberättigade tillgodoses vid den förpliktades död vanligen endast i den män de äga taga arv efter honom, efterlevande make dessutom genom de rättigheter, som enligt den mellan makarna gällande förmögenhetsordningen tillkommer honom vid den andres död. Ett bidrag till bestridande av framtida underhällskostnader utgår av dödsbo i allmänhet endast till icke arvsberättigat barn utom äktenskap. Enligt österrikisk lagstiftning skall ock ur dödsbo nödigt underhåll utgå till laglottsberättigad arvinge, som pä grund av en mot arvlåtaren begången förbrytelse eller av annan orsak är lagligen utesluten från rätten till laglott. Barn i äktenskap hava visserligen rätt till arv efter underhållspliktig fader och moder. Denna rätt medför, att den underhållsskyldiges tillgångar i större eller mindre utsträckning komma barnen till godo. Men hänsyn tages härvid ej till de grunder, som varit bestämmande för den dödes underhållsplikt. Sålunda fästes vid arvslotternas bestämmande ej avseende å barnens olika ålder och därav följande olika behov av bidrag till kostnaderna för uppehälle och utbildning. Då de kostnader, som en arvlatare fått vidkännas för sina barns uppfostran, i allmänhet ej heller skola avräknas vid skiftet, kunna k o l l a t i o n s r e g l e r n a icke medföra rättelse av den obillighet, som den lika arvsdelningen ofta innebär, då av barnen några äro vuxna och erhållit full utbildning, medan de andras uppfostran ej är fullbordad. Sålunda äro enligt fransk rätt från kollation undantagna — förutom sedvanliga gåvor — utgifter för underhall, uppfostran, undervisning och utstyrsel samt bröllopskostnader. Enligt tysk rätt skall avräkning ske allenast för vad som utgivits för barnets utbildning till

lagstiftning.

334 Lag om arv, 8 kap.

ett yrke, i den mån utgiften överstigit arvlåtarens förmögenhetsförhållanden. Dessutom skall, om ej annat förbehåll skett, avräkning ske för vad barnet erhållit såsom Ausstattung, d. v. s. den äldre svenska rättens hemföljd. Enligt schweizisk rätt skola arvlåtarens utgifter för ett barns uppfostran och utbildning, såframt ej annat bevisligen varit av arvlåtaren åsyftat, avräknas blott såvitt de överstigit sedvanligt mått. Avräkning skall däremot ske för, bl. a., utstyrsel, medel till drivande av näring m. m. (Heiratsgut, Ausstattung). Ehuru enligt schweizisk lagstiftning avräkning ej sker för de kostnader, arvlåtaren vidkänts för de vuxna barnens uppfostran och utbildning, hava dock de barn, vilkas uppfostran ännu ej är avslutad, tillgodosetts så till vida, att ett skäligt belopp skall vid arvskiftet före delningen uttagas ur boet och tillläggas dem (Voraus). Beloppet bör, såvitt möjligt, ungefärligen motsvara vad arvlåtaren skulle hava använt till dessa barns uppfostran. Motsvarande rätt tillkommer även barn, som iir behäftat med sjukdom. Såväl enligt dansk som norsk rätt äger kollation rum allenast såframt arvlåtaren meddelat föreskrift därom. Såsom föremål för kollation angivas i den danska förordningen av den 21 maj 1845, innehållande några förändringar i lagstiftningen om arv (den danske arvelov), $ 10, bl. a., betydliga kostnader, som föräldrar vidkänts för ett eller flera av sina barn, vare sig för att, sedan barnens uppfostran avslutats, befrämja deras vidare utbildning eller för att sätta dem i stånd att ingå äktenskap eller »komme i en Levevej eller til deres Virksomheds Ldvidelse». Motsvarande bestämmelser finnas upptagna i den norska lagen den 31 juli 1854 om arv, §§ 10—12. Även makes rätt till underhäll av make upphör vid enderas död. Den efterlevandes intressen tillgodoses härvid i synnerligen växlande ordning inom olika rättssystem. Härutinnan hänvisas till den framställning, som givits vid 2 kap. I detta sammanhang torde endast böra erinras därom, att enligt Österrikisk rätt efterlevande make — som äger arvsrätt men ej laglottsrätt efter den först avlidne — iir berättigad att ur kvarlåtenskapen, sä länge han är ogift, utbekomma felande tillbörligt underhåll, såframt makens arvslott, avtalad Witwengchalt eller maken genom testamente tillförsäkrat underhallsbidrag ej lämnar tillgäng därtill. Slutligen bör nämnas, att från äldre germansk rätt upptagits i såväl tysk som schweizisk lagstiftning bestämmelser om rätt för vissa medlemmar av arvlåtarens hushåll att under trettio dagar efter dödsfallet åtnjuta underhåll ur dödsboet (Institut »des Dreissigsten >). Enligt tysk rätt äro sålunda den dödes arvingar, såframt ej arvlåtaren annorledes förordnat, pliktiga att under nämnda tid till de medlemmar av den dödes familj, som vid dödsfallet tillhörde hans hushåll, utgiva underhåll i samma omfattning som arvlåtaren och jämväl tillåta dem att nyttja bostad och husgeråd. Såsom medlemmar av den dödes familj anses endast de, som genom familjeband äro förenade med arvlåtaren, exempelvis utom hustru och barn en avliden sons hustru eller barn, som av arvlåtaren upptagits i hans hem. Till familjemedlemmar räknas där-

Lag om arv, 8 kap.

emot icke tjänare eller andra personer, vilkas deltagande i arvlåtarens hushåll följer av kontraktsförhållande. Motsvarande förmån tillerkännes enligt schweizisk lagstiftning allenast de arvingar, som vid arvlåtarens död erhöllo sitt underhåll i dennes hushåll, d. v. s. i regel efterlevande make och bröstarvingar, däremot ej anhöriga, som sakna arvsrätt efter arvlåtaren. Enligt 1734 års lag var, såsom i inledningen till 7 kap. framhållits, efter Svensk rätt. landsrätt tillåtet att genom gåva eller testamente förfoga över avlingejord och UnderhållsYCltt

TO V QClVTi

ärvda eller förvärvda lösören. Dock skulle, om omyndiga barn funnos, som i äktenskap. icke ägde något till föda och uppfostran, dem först efter stånd och värde så mycket lämnas, som domaren prövade skäligt, till dess de sig själva nära kunde. I lagkommitténs år 1818 avgivna förslag till ärvdabalk, där de enligt stadsrätten gällande inskränkningarna i rätten att testamentera avlägsnats och sålunda full testamentsfrihet förelåg med undantag allenast i fråga om arvefastighet eller dess vederlag, föreskrevs i 11 kap. 4 §, ej blott att för omyndigt barn, som icke ägde vad det till föda och uppfostran tarvade, skulle, innan testamente finge tagas, så mycket avsättas, som rätten prövade barnet efter stånd och villkor nödigt hava, till dess att det sig själv nära kunde, dock ej för längre tid än barnets omyndighetsålder varade, utan ock att för barn, som vore ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande, skulle avsättas vad till dess föda och underhåll tarvades. Enligt bestämmelse i 11 kap. 3 § ägde vidare arvlatare, som lämnade efter sig barn, av vilka ett redan vore uppfostrat men ett annat ej, anslå viss årlig inkomst av arvefastighet eller dess vederlag för det senares föda och uppfostran, om dess arvslott ej räckte därtill, dock ej för längre tid än till dess barnet uppnått tjuguett år. Även till barn, som vore ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande, kunde visst årligt underhåll anslås. De av lagkommittén föreslagna bestämmelserna hade i 1826 års förslag till allmän civillag ! omarbetats med hänsyn till den i nämnda förslag upptagna regeln om bröstarvinges rätt till halva kvarlåtenskapen såsom laglott. Dessa bestämmelser, vilka i 1826 års förslag framlades såsom alternativ till bestämmelser, motsvarande de år 1818 föreslagna, återfinnas med smärre jämkningar i avfattningen i äldre lagberedningens år 1847 avgivna förslag till ärvdabalk 2 samt äro numera upptagna i § 2 av förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom. I nämnda paragraf stadgas, att om efter testamentsgivare är omyndigt barn, som ej kan av sitt arv eller annan tillgång njuta underhåll och uppfostran, skall av egendom, som i testamente given är, så mycket avtagas, som rätten prövar barnet efter stånd och villkor nödigt hava, till dess det kan sig självt nära, dock ej för längre tid än till dess barnet fyllt tjuguett år. Är barn efter testamentsgivare ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande, skall ock för barnets underhåll tagas vad nödigt prövas, så 1 2

Se 10 kap. 3 och 4 §§ ärvdabalken. Se 10 kap. 3 och 4 §§ ärvdabalken.

336 Lag om arv, 8 kap.

liinge behovet fortfar. Vidare äger arvlåtaren genom ^testamente anslå viss årlig inkomst till omyndigt barns underhåll och uppfostran samt till underhåll av ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande barn, ändå att annan bröstarvinges laglott skulle därmed belastas. Tillika äro i nämnda förordning bestämmelser upptagna om skyldighet för den, som i gåva mottagit fast egendom, att utgiva underhållsbidrag till givaren eller hans oförsörjda barn. Däremot saknas i gällande lagstiftning för det fall, att efter en arvlatare finnas barn i olika åldrar, i lag grundad rätt för de barn, som ännu ej åtnjutit uppfostran, att med åsidosättande av den arvsrätt, som tillkommer de barn, vilkas uppfostran vid arvlåtarens död är avslutad, utbekomma underhållsbidrag. Härutinnan medföra kollationsreglerna ej ändring, då enligt 12 kap. 10 § ärvdabalken vad föräldrar kostat på sina barn till deras nödtorftiga föda, kläder, upptuktelse och bröllopskost ej skall avräknas å deras arvslotter. Allenast om föräldrarna därom särskilt forordnat, äga de, som mindre njutit, erhålla vederlag för sådana kostnader. Förordnande i berörda hänseende torde emellertid ytterst sällan förekomma. I regel äga således de äldre barnen utan hänsyn till de måhända betydande kostnader, som arvlåtaren vidkänts för deras uppfostran och utbildning-, utbekomma lika stora arvslotter som de yngre, vilkas uppfostran ej är avslutad och vilkas arv därför i större eller mindre omfattning kommer att förbrukas för berörda ändamål. Den obillighet, som lika delning mellan barn av olika åldrar sålunda ofta innebär, framhölls i en vid 1904 års riksdag inom andra kammaren väckt motion \ däri hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande arvslag, att uti mindre bemedlade dödsbon medel till minderårigt barns underhåll och uppfostran mätte kunna unclanskiftas. Motionären framhöll, att detta enligt hans uppfattning kunde ernås genom ett stadgande i 12 kap. 3 § ärvdabalken av innehåll, att för varje barn, som ej aveget arv eller annan tillgång kunde erhålla nödtorftig uppfostran till femton års ålder, skulle före skiftet undantagas ett belopp, som jämte barnets arvslott och övriga tillgångar lämnade ett bidrag av fem kronor i månaden, om endera av föräldrarna levde, och tio kronor i månaden, om båda föräldrarna vore döda, intill dess barnet fyllde femton år. Enligt motionärens tanke skulle därigenom de svåraste missförhållandena avhjälpas. I sitt över motionen avgivna utlåtande a yttrade lagutskottet, att syftet med motionen — att utjämna ovanberörda obillighet samt att i allmänhet, såvitt möjligt, tillförsäkra minderårigt barn av dödsboets tillgångar medel till underhåll och uppfostran — syntes utskottet synnerligen behj ärtans värt. Sedan lagutskottet erinrat om de i § 2 av förordningen den 21 december 1857 och 12 kap. 10 § ärvdabalken givna bestämmelser, yttrade utskottet vidare, att 1 2

Se motion A. K. nr 83 av herr J. G. Forsberg. Se lagutskottets utlåtande nr 34.

Lag om arv, 8 kap.

vad sålunda redan funnes stadgat såsom en rätt för föräldrar att genom testamente eller särskilt förordnande bereda minderåriga barn företrädesrätt framför övriga stärbhusdelägare till så stor del av boets tillgångar, som erfordrades för de minderåriga barnens underhåll och uppfostran, tills de sig själva försörja kunde, ville motionären hava upphöjt till allmän arvsfördelningsprincip i fråga om mindre bemedlade dödsbon. Utskottet delade motionärens åsikt om det rättvisa och billiga i en sådan anordning. Självklart vore dock, att denna de minderårigas företrädesrätt icke finge träda för nära sådana inedarvingars rätt, som, ehuru komna till högre ålder, av en eller annan anledning, sinnessjukdom, vanförhet, lyte eller dylikt, vore urståndsatta att sig 'själva försörja. Fastmera syntes förhållandena påkalla, att den förmån, motionärens förslag åsyftade att bereda minderåriga barn, även komme bröstarvingar av sistnämnda kategori till godo. Utskottet ansåge sig dock icke böra ingå på närmare undersökning, huru en sådan lagändring, som den av motionären åsyftade, lämpligen borde åvägabringas, utan torde frågan härom böra överlämnas till Kungl. Maj:ts beprövande. Sedan utskottets förslag bifallits inom båda kamrarna, avlät riksdagen skrivelse i ämnet den 7 april 1904, nr 37, med anhållan att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, om och i vilken utsträckning minderårig bröstarvinge efter avliden person mätte kunna tillförsäkras rätt att, i män av behov, framför övriga arvingar av dödsboets tillgångar bekomma medel till underhåll och uppfostran, samt för riksdagen framlägga det förslag till lagändring i angivna syfte, vartill förhållandena ansåges föranleda. Biksdagens skrivelse har överlämnats till lagberedningen. Enligt 1734 års lag ägde barn av oäkta börd ej arvsrätt vare sig efter Underhällsmoder eller fader, men det har ansetts, att rätt till underhållsbidrag ur av- r ä t t för barn liden faders eller moders dödsbo tillkom sådant barn. 1 Då genom lagen den °7kap. * 17 mars 1905 oäkta barn tillerkändes arvsrätt efter moder och mödernefränder, stadgades tillika, att barnet ej skulle njuta särskild rätt till underhall av moderns dödsbo. Gällande bestämmelser om underhållsrätt för barn utom äktenskap äro upptagna i lagen den 14 juni 1917. Då fader till barn utom äktenskap dör, äger barnet, om det ej har arvsrätt efter fadern, enligt 11 § i nämnda lag att av behållningen i boet erhålla ett belopp, motsvarande vad som erfordras till fullgörande för framtiden av faderns underhållsskyldighet mot barnet. Dock må barnet ej erhålla större del av behållningen än det skulle hava bekommit, om det varit av äktenskaplig börd. Beloppet skall, sedan hustru uttagit sin giftorättsdel, utgå av mannens lott men innan arv eller testamente må tagas efter honom. Avtal om vad sålunda skall ur boet tillkomma barnet måste godkännas av barnavårdsnämnden. Beloppet tillfaller barnet med äganderätt men skall betalas till barnavårdsnämnden, och genom nämndens försorg skall för beloppet inköpas en livränta för uppfostringstiden, om ej enligt av1

Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. del III s. 120—121.

22—241969

338 Lag om arv, 8 kap.

talet hinder möter mot sådant inköp eller nämnden eljest finner, att beloppet må på annat sätt användas för barnets underhåll. I det fall, då fader till utomäktenskapligt barn efterlämnar jämväl barn i äktenskap, kan frånvaron av bestämmelser om underhållsrätt för sådant barn medföra, att det utomäktenskapliga barnet trots högre ålder erhåller lika stort underhållsbidrag som det äkta barnets arvslott. Det äkta barnet försättes i detta fall i sämre läge än om det fötts utom äktenskapet. Även den underhållsskyldighet, som åvilar fader till barn utom äktenskap i förhållande till barnets moder för tiden närmast före och närmast efter nedkomsten, kan göras gällande i faderns dödsbo. Efterlevande I gällande lagstiftning saknas bestämmelser om rätt för efterlevande make make. ^ i U nderhåll ur den dödes bo. Bedan lagkommittén erinrade i sitt år 1815 avgivna förslag till giftermålsbalk, att det stundom kunde hända, att den huvudsakliga delen av kvarlåtenskapen i ett bo bestode av enskild egendom, och att i sådant fall den dödes arvingar kunde vinna en betydlig tillgång, men efterlevande maken äventyra att komma i saknad av det nödvändigaste för sin framtida bärgning. Då lagkommittén på anförda grunder ur förslaget uteslöt de äldre stadgandena om morgongåva, föreslog lagkommittén i stället bestämmelser om underhållsrätt för efterlevande make. Bestämmelserna ägde i huvudsak samma innehåll i lagkommitténs förslag år 1815 och 1826 samt i äldre lagberedningens år 1847 avgivna förslag.1 I sistnämnda förslag stadgades, att om efterlevande make ej kunde av sin giftorätt och enskilda egendom njuta tarvlig bärgning och ej heller hade tjänst eller annat näringsfång att leva av, då skulle den avlidnes arvingar av egendom, som vid bodelningen tillfölle dem, förse maken med årlig inkomst till fyllnad i underhållet, sa länge maken förbleve i änklinge- eller änkestånd, ärligen levde och saknade annan utväg till försörjning. Åsämjdes de ej därom, skulle rätten lägga dem emellan och därvid pröva även arvingarnas behov. Underhållet finge ej sättas till mer än halva inkomsten eller räntan av den egendom, som tillfallit arvingarna. För det underhåll, som bleve bestämt, ägde efterlevande maken att genom inteckning eller annorledes njuta säkerhet. Gåve efterlevande maken ej vid bodelningen an sin rätt till underhåll, hade han ej sedan talan därå, utan så vore att bodelningen klandrades. Vad sålunda var stadgat för arvingar, skulle även gälla för testamentstagare. Medan fortfarande bestämmelser saknas om rätt för efterlevande make till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter den andre, har genom den nya lagstiftningen på familjerättens område make i viss omfattning tillerkänts rätt till underhåll av andra maken efter äktenskapets upplösning genom skillnad. Lagbered- Såsom framgår av den allmänna inledningen hava de, som vid behandmngens ytt- i j n „ e n a v frao;an om arvsrättens grund ställt sig mer eller mindre avvisande rande

mot arvsrätten eller i varje fall betraktat densamma som grundad allenast a 1 Se 18 kap. 2 § giftermålsbalken i 1815 års förslag, 12 kap. 10 § giftermålsbalken i 1862 års förslag samt 12 kap. 13 § giftermålsbalken i 1847 års förslag.

Lag om arv, 8 kap.

arvlåtarens presumerade vilja, i allmänhet erkänt en rätt för barnen att av föräldrarna njuta underhåll, så länge de ej kunna försörja sig själva, och till.följd därav en rätt för barnen att vid föräldrarnas död ur kvarlåtenskapen utfå vad som erfordras för nämnda ändamål. Och av dem, som erkänna en ovillkorlig rätt för barnen till arv, en laglottsrätt, har vanligen bland grunderna därför främst åberopats den ekonomiska gemenskap, som råder inom familjen och vars betydelsefullaste uttryck är underhållsskyldigheten mellan familjemedlemmarna. Även om den underhallsskyldighet, som åvilat arvlåtaren i förhållande till barnen, ej kan anföras såsom ensam och tillräcklig grund för laglottsrätten, är otvivelaktigt tryggandet av de oförsörjda barnens underhåll och uppfostran en av laglottsinstitutets huvudsyften. Men detta institut realiserar ej alltid nämnda syfte, även när därför erforderliga medel finnas efter arvlåtaren. Sålunda innebär laglottsrätten, även då barnets hela arvslott erfordras till bestridande av kostnaderna för dess uppfostran, allenast en rätt till hälften av lotten, och utan hänsyn till de särskilda barnens ålder medför laglottsrätten en rätt för dem till lika stora andelar av kvarlåtenskapen. För en familjefader framstår vanligen såsom en i hans ställning djupt grundad förpliktelse ej blott att sörja för familjens dagliga behov utan ock att, såvitt möjligt, säkerställa sina minderåriga barns uppfostran samt sin egen och sin makas försörjning på ålderdomen. De besparingar, som göras°av honon, äro avsedda främst för nämnda ändamål. Endast i den mån han äger tillgångar utöver vad som erfordras härför, ter det sig i regel för honom såson riktigt och billigt, att egendom av honom lämnas till vuxna barn, vilka äga förmåga att försörja sig, till befrämjande av deras näringsverksamhet eller annat därmed jämförligt ändamål. I den ordning för tillgångarnas användning, som under hans livstid framstår såsom riktig och billig,°bör hans bortgång ej medföra ändring. Samma intressen,' som arvlåtarens egendom tjäna le i hans egen hand, bör den fortfarande tjäna efter hans död, vare sig dessa intressen äro övervägande konsumtions- eller produktionsintressen. Så° som förut utvecklats, är det arvsrättens uppgift att verka härför. I de fall, då kvarlåtenskapen helt eller delvis behöves för vissa familjemedlemmars unde.måll, kunna arvsrättsreglerna ej ensamma fylla denna uppgift och leda understundom till resultat, som för vår tids rättsuppfattning te sig oriktiga och obilliga. Bestämmelser om jämkning i den på arvsrättsreglerna grundade delnhgen av kvarlåtenskapen fordras därför för tillgodoseende av sådana familemedlemmars underhållsbehov. Urtagandet i lagstiftningen av stadganden om rätt för vissa medlemmar av a-vlåtarens familj att med jämkning i den på arvsrättsreglerna grundade fördeningen av kvarlåtenskapen erhålla medel till täckning av sitt underhållsbehov är emellertid förenat med vissa svårigheter. Arvsrättsreglernas tillämpning vid skifte av kvarlåtenskapen efter död man innebär en delningav denna efter matematisk grund. Anledning till tvist är härigenom i största möjlija mån utesluten, vilket med hänsyn till de olika rättsägarnas nära in-

340 Lag om arv, 8 kap.

bördes förhållande och vikten av bevarad endräkt dem emellan är av den största betydelse. Ett avsteg från den matematiska delningsgrunden till följd av viss dödsbodelägares underhållsbehov förutsätter en prövning i det särskilda fallet av behovets förhandenvaro. Fara för meningsskiljaktigheter kommer därvid att uppstå. Då emellertid ett fullständigt bortseende från den underhållsskyldighet, som vid dödsfallet, kan hava åvilat arvlåtaren, synes icke väl överensstämma med billighet och rättvisa, har beredningen ej ansett sig kunna vid utarbetandet av förslag till ny lagstiftning på arvsrättens område helt förbigå frågan om rätt för vissa dödsbodelägare till underhållsbidragur kvarlåtenskapen. Men beredningen anser avvikelser från en på arvsrättsreglernas tillämpning grundad delning ej böra stadgas för andra fall än då rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen får anses vara av synnerligen starka skäl påkallad, och vid utformningen av stadgandena i ämnet bör så långt möjligt tillses, att anledning till slitningar undvikes. Underhållsbi- Såsom mot billigheten mest stridande framstår onekligen det av motionären drag till barn, vid 1904 års riksdag berörda förhållandet, att vuxna barn, vilka efter full^ S f ä r bordad uppfostran och utbildning kunna själva försörja sig, äga taga fulla avslutad. a r v s iotter med den påföljd att vad som tilldelas de barn, vilkas uppfostran ej är fullbordad, icke räcker till denna. Det är visserligen sant, att det arv, som enligt gällande lagstiftning tillfaller de äldre syskonen, ej sällan kan vara av avsevärd betydelse för deras fortkomst. Då något eller några av de barn, arvlåtaren lämnar efter sig, ännu ej erhållit uppfostran, äro vanligen även de äldre syskonen i ung ålder. Ett arv kan således för dem i hög grad underlätta förvärvandet av högre utbildning, börjandet av näringsverksamhet eller eljest grundandet av en självständig ställning. Men det stöd i deras strävan, ett arv kan innebära, bör dock ej vinnas på bekostnad av den uppfostran och utbildning av de yngre syskonen, vartill arvlåtarens tillgångar skulle hava i första hand använts, om arvlåtaren varit i livet. I fråga om de yngre syskonens rätt att framför de äldre av kvarlåtenskapen utfå medel till sin uppfostran böra kollationssynpunkter ej vara avgörande. Av skäl, som utvecklats under 6 kap. 2 §, har avräkningsskyldighet ej ansetts böra föreligga i fråga om kostnader, som nedlagts å arvinges uppehälle och utbildning, såvitt arvlåtaren endast fullgjort honom enligt lag åvilande u-nderhållsförpliktelser. Föräldrarnas förpliktelser i avseende å sina barns uppfostran är beroende av föräldrarnas villkor och barnens anlag. Även om något eller några av barnen på grund av olika anlag eller förändring i föräldrarnas ekonomiska ställning erhållit dyrbarare utbildning än de andra, bör därför avräkningsskyldighet ej föreligga. Lika litet bör i förhållandet mellan de barn, som åtnjutit uppfostran, och de barn, vilkas uppfostran ännu ej är avslutad, upptagas en på kollationsprincipen byggd regel åsyftande att tillförsäkra de ännu ej uppfostrade barnen samma uppfostran som de äldre. Det vid arvlåtarens frånfälle efter objektivt bedömande föreliggande behovet bör tillfredsställas efter den standard, som med hänsyn till

Lag om arv, 8 kap).

boets ställning och omständigheterna i övrigt kan anses skälig, oavsett om de äldres uppfostran ägt rum efter en högre standard eller icke. Ej heller anser beredningen sig böra förorda ett stadgande motsvarande den schweiziska lagens bestämmelse om rätt för barn, vars uppfostran ej är avslutad, att före skiftet utfå ett för fullbordandet av dess uppfostran erforderligt belopp (Voraus). Denna bestämmelse, om vars praktiska betydelse man ännu ej äger större erfarenhet, medför, att vart barn, såframt kvarlåtenskapen därtill lämnar tillgång, äger utfå erforderliga medel till sin uppfostran och dessutom lika arvslott som de övriga. En sådan regel kunde synas innefatta en i det närmaste matematisk rättvisa. Så är dock ej förhållandet. Begeln medför icke, att samtliga barn till samma föräldrar erhålla lika stor ekonomisk fördel av de senares förmögenhet. Då de yngre barnen få sitt arvvid en lägre ålder än de äldre, komma de tidigare än dessa att disponera över den ärvda förmögenheten och uppbära avkastningen därav. Begeln skulle med hänsyn till nämnda omständighet innebära ett gynnande av de yngre barnen. Då efter arvlåtaren finnes barn, vars uppfostran ej är avslutad, bör enligt beredningens mening avvikelse frän den på arvsrättsreglernas tillämpninggrundade delningen ske, allenast i den mån det erfordras för beredande av medel till bestridande av kostnaderna för barnets uppfostran. Syftet bör vara ej att tillgodose kravet på matematisk rättvisa i arvsdelningen mellan arvlåtarens bröstarvingar utan att tillgodose det ännu ej uppfostrade barnets b e h o v av medel till uppehälle och utbildning. Föreligger ej sådant behov, ehuru efter arvlåtaren finnes barn, vars uppfostran ej är avslutad, bör avvikelse från den på arvsrättsreglernas tillämpning grundade delningen ej äga rum. Hade under arvlåtarens livstid barnet egna tillgångar, av vilka kostnaderna för dess uppfostran kunde bestridas, förelåg ej underhållsskyldighet för arvlåtaren. Grund föreligger i sådant, fall icke att vid arvlåtarens död uttaga ett underhållsbidrag ur hans kvarlåtenskap. Har arvfallet medfört, att barnet fått sådana tillgångar, finnes ej heller behov av underhållsbidrag" och sådant bidrag bör då ej utgå. Om således barnets arvslott lämnar tillgång till bestridande av kostnaderna för dess uppfostran, skall arvskifte i vanlig ordning äga rum. Och även för det fall, att den efterlevande maken har förmåga att ensam försörja barnet, är behov av underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen ej för handen. I likhet med motionären vid 1904 års riksdag anser således beredningen, att rätt till underhållsbidrag bör föreligga, allenast när den arvslott, som tillkommer det ännu ej uppfostrade barnet, icke räcker till dess uppfostran. Och även i sådant fall bör rätt till underhållsbidrag ej äga rum, om barnet har annan egendom, som lämnar tillgäng- till bestridande av kostnaderna för dess uppfostran, eller efterlevande maken själv kan försörja det. Då rätt till underhållsbidrag bör föreligga allenast i den mån barnets eget arv ej lämnar tillgång till bestridande av kostnaderna för dess uppfostran och bidraget således skall motsvara det belopp, varmed uppfostringskostnaden

342 Lag om arv, 8 kap.

överstiger arvslotten, skulle en från teknisk synpunkt enkel ordning vinnas genom en regel av innehåll, att sedan skifte skett, så stort bidrag skulle av övriga arvingars lotter utgå, att bidraget jämte det egna arvet räckte till uppfostringskostnaden. Genom en sådan regel skulle emellertid bidraget komma att framstå såsom ett underhållsbidrag till det yngre syskonet från de äldre. Detta vore från principiell synpunkt oriktigt. Den rätt till underhåll, som bör tillkomma det barn efter arvlåtaren, vars uppfostran ej är avslutad, har sin grund i den underhållsskyldighet, som åvilade arvlåtaren, och bör därför framstå såsom en belastning å dennes kvarlåtenskap. Det är dessutom från psykologisk synpunkt angeläget, att regeln, som ju innebär att äldre syskon i viss mån tillbakasättas för yngre, erhåller en sådan utformning, att de yngres företrädesrätt ej framträder som en belastning å de äldres arvslotter. Från denna synpunkt är det av vikt, att underhållsbidraget utgår ur den dödes kvarlåtenskap före skiftet. Till frågan huru härvid bör förfaras, återkommer beredningen vid 1 §. Då omyndigt barn efter testamentsgivare enligt § 2 första stycket i förordningen den 21 december 1857 äger åtnjuta underhållsbidrag, skall av den borttestamenterade egendomen så mycket avtagas, som rätten prövar barnet efter stånd och villkor nödigt hava, till dess det kan sig självt nära, dock ej för längre tid än till dess barnet fyllt 21 år. Innebörden av nämnda bestämmelse är ej fullt klar. Motsvarande bestämmelse i 1734 års lag, 17 kap. 4 § ärvdabalken, synes hava ansetts innebära, att av den borttestamenterade egendomen skulle tills vidare erforderligt belopp undantagas och därav årligen de omyndiga barnens underhåll bekostas., till dess de kunde själva försörja sig.1 Visst belopp skulle således ej med äganderätt tilläggas vart barn. I lagkommitténs år 1818 och 1826 avgivna förslag till ärvdabalk 2 föreskrevs, att för omyndigt barns räkning skulle av egendom, som i testamente given är, så mycket avsättas, som rätten prövade för iindamålet nödigt. Härmed torde fortfarande hava avsetts, att egendom till erforderligt belopp skulle sättas under särskild förvaltning och därav ett årligt underhåll utbetalas. Egendom, som ej åtgått för ändamålet, skulle således överlämnas till testamentstagaren. När i äldre lagberedningens år 1847 avgivna förslag till ärvdabalk upptogs i huvudsak den formulering, som numera återfinnes i 1857 års förordning, synes att döma av motiven en saklig ändring ej hava åsyftats. Nordling 1 5 förklarar det närmast överensstämma med lagens ord, att frän det testamenterade godset avskiljes så .mycket, som antages åtgå under den beräknade uppfostringstiden, vilket belopp överlämnas till det ouppfostrade barnets förmyndare såsom dess egendom. Om barnet dör före slutet av den för dess uppfostran beräknade tiden, bör dock enligt Nordling till testamentstagaren återbäras så mycket, som motsvarar de återstående åren. Nordling framhåller 1

Se Nehrman, Föreläsningar över ärvdabalken s. 210—211. Se ärvdabalken 11 kap. 4 § i 1818 års förslag och 10 kap. 3 § i 1826 års förslag. 3 Se Nordling, Ärvdabalken 3 uppl. s. 209. 2

Lag om arc, 8 kap.

vidare, att det dock kan så ordnas, att viss årlig avkastning anslås av borttestannenterad egendom. I fråga om barn, som är ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande, måste enligt Nordlings mening det alltid ordnas på sådant sätt, att barnet får ett visst årligt understöd, då tiden för dess behov är obestämt. Innebörden av ifrågavarande bestämmelse har ej, såvitt, känt, varit föremål för prövning i rättspraxis, såsom naturligt, då ett testamente till nackdel för egna minderåriga eller sjuka barn sällan torde ifrågakomma. Den arvlatare enligt § 2 andra stycket i förordningen den 21 december 1857 tillkommande befogenheten att till förmån för minderårigt eller eljest oförsörjt barn med belastande av annan bröstarvinges laglott anslå viss årlig inkomst, torde innefatta rätt för arvlåtaren att för sådant ändamål förfogra allenast över boets inkomster. Belastningen av bröstarvinges laglott må således avse endast dess avkastning men ej kapitalet. 1 Underhållsberättigad äger i allmänhet av den underhållsskyldige utfå endast periodiska underhållsbidrag. Då fader till barn utom äktenskap dör, skall dock ur faderns dödsbo enligt 11 § av lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap underhällsbidrag utgå med ett belopp en gång för alla. Sådant belopp skall enligt 10 § av nämnda lag inbetalas till barnavårdsnämnden och i regel användas till inköp av en ränta avseende uppfostringstiden. Eljest kan underhållsbidrag genom överenskommelse i vissa fall bestämmas att utgå med ett belopp en gång för alla. Allenast underhållsbidrag till frånskild make kan enligt 11 kap. 26 § nya giftermålsbalken även av domstol utdömas i nämnda ordning, såframt den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt därtill föranleda. Har underhållsbidrag utgått med ett belopp en gäng för alla, skall beloppet icke återbäras, även om maken dör eller går i nytt gifte. Bestämmelser om rätt för barn, vars uppfostran ännu ej är avslutad, att ur dödsbo utbekomma periodiskt underhållsbidrag skulle medföra, att tillgångar till erforderligt belopp måste undantagas från skifte och behållas oskiftade för att användas till utbetalning av de periodiskt förfallande bidragen. En fortsatt dödsboförvaltning skulle komma att äga rum under hela den tid, underhållsbehovet fortfar. En sådan ordning skulle knappast kunna anbefallas utan särskilda föreskrifter för vinnande av erforderlig kontroll över förvaltningen såväl i den underhällsberättigades som övriga arvingars intresse. Såvitt angår barn, vars uppfostran ej är avslutad, synes emellertid ett underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla kunna utan större olägenhet med äganderätt tilläggas barnet och således överlämnas till förvaltning av dess förmyndare. Det underhållsbehov, som föreligger i fråga om ett sådant barn, är såtillvida bestämt, att det avser uppehälle under uppfostringstiden och den utbildning, barnet bör erhålla, och ej — liksom i fråga om ett vuxet barn, som på grund av sjukdom eller annan sådan orsak ej kan försörja sig — uppehälle under en mer eller mindre obestämd framtid. Dör barnet innan 1

Jfr Nordling, Ärvdabalken 3 uppl. s. 210.

344 Lag om arv, 8 kap.

dess uppfostran fullbordats och underhållsbidraget till fullo tagits i anspråk, tillfaller återstoden barnets arvingar, d. v. s. den efterlevande av föräldrarna, om sådan finnes, och barnets syskon. Någon större olägenhet av att beloppet ej särskilt förvaltats för dödsboets räkning synes sålunda ej föreligga. Beredningen har därför ansett sig böra föreslå, att till barn, vars uppfostran ännu ej är avslutad, underhållsbidrag skall ur kvarlåtenskapen utgå med ett belopp en gång för alla. Enligt lagen om barn i äktenskap äro föräldrar skyldiga att, såvitt barnet ej har egna tillgångar, giva det uppehälle och utbildning, efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörligt. En tilllämpning av samma princip, när den ena av föräldrarna är död och efterlämnat, tillgångar, skulle innebära, att det barn, vars uppfostran ej är avslutad, äger bekomma sådan uppfostran, som med hänsyn till — förutom barnets anlag och egna tillgångar — den efterlevandes villkor och boets ställning kan anses skälig. I den mån kostnaderna för sådan uppfostran av barnet ej kan bestridas med dess egna tillgångar, däribland dess arvslott, eller av den efterlevande, borde således barnet vara berättigat att utöver sin arvslott erhålla erforderligt bidrag därtill ur kvarlåtenskapen. Olika uppfostringsbidrag skulle komma att utmätas ej blott med hänsyn till ålder och anlag utan ock till olika ekonomiska situationer. Den skälighetsprövning, som sålunda måste äga rum i varje särskilt fall, kan, såsom redan ovan erinrats, medföra fara för meningsskiljaktigheter. På grund härav har inom beredningen varit under övervägande ett förslag om en i lag grundad rätt för barm vars uppfostran ännu ej är avslutad, att erhålla ett med hänsyn allenast till barnets ålder till beloppet fixerat uppfostringsbidrag. En i lag för alla fall given fixering måste naturligen avse uppehälle och utbildning efter nödtorften. Förslaget innebar därför, att underhållsbidrag skulle utgå till barn, som ej fyllt sexton år, såframt barnets arvslott ej i värde motsvarade en ränta av 300 kronor om året för tiden till dess barnet uppnått sexton års ålder. Underhållsbidraget skulle så bestämmas, att bidraget jämte barnets arvslott motsvarade nämnda ränta. Mot detta förslag kunde till en början anmärkas, att en regel, som till beloppet fastställer ett visst underhållsbidrag, lätt' blir till följd av förändring av levnadskostnaderna föråldrad. Men framför allt gäller om en sådan regel, att den, så snart boets ställning iir sådan, att barnen böra uppfostras efter en standard överstigande existensminimum, länder till ett uppenbart obilligt resultat. Ofta känna för närvarande de äldre syskonen såsom en moralisk förpliktelse att i fråga om kvarlåtenskapens delning göra de medgivanden, som erfordras för säkerställande av de yngre syskonens uppfostran, och detta även när det gäller uppfostran efter en med hänsyn till förhållandena skälig standard. För sådana fall skulle en regel i nyss angivna riktning vara ägnad att försvaga de äldres känsla av ansvar för de yngres uppfostran. Och en fullständig mekanisering av underhållsanspråket skulle ej heller genom detta förslag vinnas, då en skälighetsprövning alltid måste ske.

Lag om arv, 8 kap.

såvitt angår efterlevande makens förmåga att försörja barnet. Beredningen har därför ansett skäl icke föreligga att avvika från en sådan utformning avregeln, som får anses följa av de i fråga om föräldrars underhållsskyldighet gällande principer. Ehuru underhållsbidrag till barn, vars uppfostran ej är avslutad, skall utgå, Statistisk allenast när behov därav föreligger, kommer dock rätten för sådant barn till undersökning rörande verunderhållsbidrag att bliva av synnerligen stor praktisk betydelse. Till belys- kan av en reom rätt ning av regelns verkningar har beredningen företagit undersökning av den förgel barn, vars omfattning, i vilken densamma kan antagas öva inflytande å det legala arvet uppfostran ej är avslutad, för bröstarvingar. till underAv den allmänna statistiska redogörelsen för successionen på grund av hållsbidrag ur föräldrarnas arv eller testamente i riket under åren 1919 och 1920 (tabell 1) inhämtas, kvarlåtenskap. att summan av behållna kvarlåtenskaper efter avlidna personer i de fall, då den avlidne efterlämnat bröstarvingar och efterlevande make samt testamente icke bevakats eller eljest iakttagits vid stämpelbeläggning av bouppteckningen efter den avlidne eller ock sålunda iakttaget testamente givits till förmån allenast för bröstarvingar eller efterlevande make, utgjorde i medeltal under nämnda år 154,290,976 kr., fördelade å 18,943 arvlatare. Det har synts beredningen vara av intresse att undersöka, i vilken omfattning den i detta kap. 1 § givna regeln om rätt till underhållsbidrag för barn, vars uppfostran ej är avslutad, kan antagas komma att inverka på kvarlåtenskapens fördelning främst inom nämnda grupp. 1 Summan av behållna kvarlåtenskaper 154,290,976 kr. och antal arvlatare 18,943 fördelar sig i förmögenhetsgrupper efter kvarlåtenskapens belopp på följande sätt: Kvarlåtenskapens

belopp

Antal arvlatare

Summan av kvarlåtenskapernas belopp

I.

200— 1,499

7,963

5,837,550

II.

1,500— 9,999

8,238

34,584,375

III.

10,000—24 999

1,861

28,977,500

IV.

25,000—49,999

18,290,000

V.

50,000 och däröver

34S

18,943

154,290,976

Kvarlåtenskaperna under 1,500 kr. komma att enligt den av beredningen föreslagna bestämmelsen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken i regel tillfalla 1 Det har ej ansetts erforderligt att taga hänsyn till det fåtal i nu förevarande hänseende mindre betydelsefulla fall, då annat testamente förelegat än ovan sagts, vilka fall finnas redovisade i tabell 4. Avseende har ej heller kunnat fästas därvid, att tabell 1 avser bröstarvingar, således ej blott barn utan även barnbarn etc. Emellertid bör märkas, att i den här undersökta gruppen, avseende arvfallet efter den först avlidne, barns avkomlingar måste antagas förekomma i långt mindre omfattning än i den jämväl ä tabell 1 intagna gruppen fall, avseende arvfallet efter den sist avlidne.

Lag om arv, 8 kap.

efterlevande maken. I vilken omfattning bestämmelserna i 8 kap. komma att erhålla betydelse för högre förmögenhetsgrupper, är naturligen beroende ej blott på barnens antal och ålder samt kvarlåtenskapens storlek utan också på arvlåtarens ställning (arbetare, jordbrukare, tjänsteman o. s. v.) och den efterlevandes förmåga att själv sörja för barnens uppfostran. Den största betydelsen erhålla bestämmelserna för II och III kvarlåtenskapsklasserna, men de kunna understundom komma till tillämpning jämväl i fall, som höra till klass IV. Vad angår det genomsnittliga barnantalet i de fall, då en person dör efterlämnande make och barn, kan ledning i viss mån hämtas av medeltalet levande födda barn i äktenskap. Detta medeltal uppgår till ej fullt 3,6. Då omkring 10 % av alla äktenskap äro barnlösa, uppgår medeltalet levande födda barn i äktenskap, där barn finnas, till ej fullt 4. Denna siffra måste reduceras med hänsyn till den dödsfallsrisk, som förelegat för barnen under tiden före den först avlidne makens död. Grovt räknat kan det därför antagas, att när arvlåtaren dör efterlämnande make och barn, de senares antal i medeltal är 3 (3,4). Då medelåldern för ingående av äktenskap infaller mellan 28 och 29 år (kvinnan 26,88 och mannen 30,03), torde man kunna antaga, att de tre vid den först avlidne makens död levande barnen i regel fötts under årtiondet 30—39 år och således successivt nå myndighetsåldern under årtiondet 50—59 år. Med ledning av uppgifterna i tabell nr 6 av de genom statistiska centralbyrån publicerade dödlighets- och livslängdstabellerna för årtiondet 1901— 1910 (tryckt 1916) har vidare beräknats, i vilken omfattning äktenskap upplösas genom ena makens död, när den avlidne var mellan 30—39, 40—49, 50—59, 60—69 eller 70 år och däröver. Enligt nämnda tabell uppnå av 100,000 personer 77,440 en ålder av 30 år och däröver. Av dessa dö följande antal vid nedannämnda ålder 30—39 år 40—49 » 50—59 » 60—69 » . . • 70-79 » 80—89 » 90—99 »

• . . . . . . •

4,802 5,821 8,345 14,112 22,789 18,568 3,003 77,440.

Av 38,720 äktenskap upplösas sålunda genom ena makens död vid ålder 30—39 40—49 50—59

4,802 5,436 7,116

12,4$ 14,0 » 18,4 »

Lag om arv, 8 kap. 60-69

.

70 och däröver

10,313

26,6 »

11,053

28,6 »

38,720

%l

Da äktenskapet upplöses genom ena makens död i åldern 60 ar och däröver, får det såsom ovan nämnts antagas, att de tre barnen uppnått myndighetsåldern. I 55,2 (26,6 + 28,6) % av de fall, då arvlatare dör, efterlämnande make och barn, kan således tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. 1 § i allmänhet ej ifrågakomma. I övriga 44,8(12,4 + 14+18,4)^ av nämnda fall äga barnen däremot en sådan ålder, att en tillämpning av nämnda bestämmelser ej är utesluten. Emellertid bör beaktas, att tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. 1 § ej kan äga rum, såframt arvlåtarens barn kan njuta underhåll av den efterlevande av föräldrarna. Detta är i regel förhållandet, när den förvärvande fadern är den efterlevande. Då på fem gifta män dö fyra gifta kvinnor, bör således nämnda 44,8 % reduceras med */» till 24,9 %. Då såsom ovan framhållits bestämmelserna i 8 kap. 1 § i regel ej kunna komma till tillämpning, när kvarlåtenskapens belopp understiger 1,500 kr. eller överstiger 50,000 kr., kunna bestämmelserna beräknas komma att inverka på kvarlåtenskapens fördelning i högst 24,9 % av de i klasserna II, III och IV upptagna fall. I en stor del av dessa fall kommer emellertid kvarlåtenskapen ej att helt konsumeras av underhållsanspråken. Den här gjorda sammanställningen visar således, att bestämmelserna i 8 kap. 1 § komma att erhålla stor praktisk betydelse, men det kan dock ej göras gällande, att dessa bestämmelser komma att sätta reglerna om bröstDessa siffror hava vunnits genom följande beräkning: Med ledning av vad ovan angivits i texten rörande dödligheten inom olika åldrar har det antagits, att av 77,440 gifta personer, som nått 30-års åldern, 4,8u2 dö i åldern 80—39 år. Av 38,720 äktenskap, motsvarande 77,440 gifta personer, upplösas således 4,802 genom makes död i åldern 30—39 är. Vid uppnådda 40 års ålder kvarleva av gruppen 77,440 allenast 72,638. Av dessa äro 4 802 änkor eller änklingar. Mellan 40—49 år dö 5,821 personer. Av dessa få. om dödsfallsrisken antages vara lika stor för gifta personer samt änkor och änklingar, 5,436 antagas vara gifta och 385 änkor eller änklingar. Av de 3^,720 äktenskapen upplösas således 5,436 genom makes död i åldern 40—49 år. Vid uppnådda 50 års ålder kvarleva av gruppen 77,440 allenast 66,817. Av dessa äro 9,853 (4,802—385 + 5,436) änkor eller änklingar. Mellan 50—59 är dö 8,345 personer. Av dessa få 7,116 antagas vara gifta och 1,229 änkor eller änklingar. Av de 38,720 äktenskapen upplösas således 7,116 genom makes död i åldern 50—59 år. Vid uppnådda 60 års ålder kvarleva av gruppen 77,440 allenast 58,472. Av dessa äro 15 740 (9,853—1,229 + 7,116) änkor eller änklingar. Mellan 60—69 år dö 14,112. Av dessa få l o V l 3 antagas vara gifta och 3,799 änkor eller änklingar. Av de 38,720 äktenskapen upplösas således 10,313 genom makes död i åldern 60—69 år. Vid uppnådda 70 års ålder kvarleva av gruppen 77,440 allenast 44,360. Av dessa äro 22,254 (15,740—3,799 + 10,313) änkor eller änklingar. 22,106 äro gifta, d. v. s. 11,053 äktenskap återstå, vilka upplösas, sedan den äldre av makarna uppnått 70 års ålder. I fråga om förevarande beräkning torde böra anmärkas, att dess grundande på 10-årsperioder medför, att de för antalet genom dödsfall upplösta äktenskap angivna siffror äro något för höga, såvitt angår de första decennierna, och något för låga, såvitt angår de sista decennierna. Hänsyn tages nämligen ej därtill, att dödsfallsrisken gäller jämväl dem, som under löpande decennium blivit änklingar eller änkor. Att för vinnande av fullt korrekt resultat härutinnan räkna med var årsklass för sig har ansetts medföra allt för stor omgång.

348 Lag om arv, 8 kap.

arvinges arvsrätt ur kraft, och detta så mycket mindre, som naturligen i fråga om den betydelsefulla, jämväl i tabell I upptagna grupp av fall, dä den sist avlidne maken ärves av bröstarvingarna (antal fall 9,551 och summan kvarlåtenskaper 98,573,259 kr.), bestämmelserna i 8 kap. 1 § erhålla långt mindre betydelse än i fråga om den ovan behandlade gruppen fall, avseende arvfallet efter den först avlidne maken. Underhålls- Såsom förut omnämnts, avsåg den vid 1904 års riksdag i förevarande ämne bidrag till v ä c k t a m o tionen allenast att bereda minderårigt barn företräde framför vuxna r*md9a7s)%k-syskon till ett för barnets nödtorftiga uppfostran erforderligt belopp. I sitt dom är ur u t iåtande över motionen yttrade emellertid lagutskottet, att självklart vore, att \örjasig^ denna de minderårigas företrädesrätt icke finge träda för nära sådana medarvingars rätt, som, ehuru komna till högre ålder, av en eller annan anledning, sinnessjukdom, vanförhet, lyte eller dylikt, vore urståndsatta att sig själva försörja. Mot vad sålunda anförts torde intet vara att erinra och förslaget utgår också från denna ståndpunkt. Lagutskottet yttrade emellertid vidare, att förhållandena fastmera syntes påkalla, att den förmån, motionärens förslag åsyftade att bereda minderårigt barn, även komme bröstarvinge av sistberörda kategori till godo. Detta yttrande, som jämväl upptogs i riksdagens skrivelse, berör en fråga av mycket stor betydelse. En rätt för vuxet barn, som på grund av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig, att framför övriga bröstarvingar ur kvarlåtenskapen utbekomma för sitt underhåll erforderliga medel, skulle medföra, att i en mängd fall, då i en syskonkrets ett av syskonen är behäftat med sinnessjukdom, svårare formerav tuberkulos, blindhet, dövstumhet o. d., övriga syskon skulle uteslutas från arv. I flertalet av dessa fall skulle härigenom en avsevärd förbättring av den sjukes levnadsförhållanden ej vinnas utan allenast en överflyttning ske från det allmänna på familjen av kostnaderna för vården av den sjuke såtillvida, att först sedan hela kvarlåtenskapen efter föräldrarna tagits i anspråk, det allmännas förpliktelse att bekosta den sjukes vård skulle inträda. Främst i fråga om de sinnessjuka skulle en sådan överflyttning av kostnaderna pa syskonen bliva av utomordentligt ingripande betydelse och i många fall framstå, såsom mot dem synnerligen obillig. Inom den jordbrukande befolkningen skulle ofta den arvfallna fastighetens försäljning bliva en följd. En realisation av dödsboets tillgångar och de influtna medlens inbetalande till vederbörande sinnessjukanstalt skulle för den sinnessjuke i allmänhet vara utan betydelse. På sin höjd skulle understundom uppflyttning i en högre vårdklass möjliggöras. Men kostnaderna för en sådan samhällsuppgift som sinnessjukvården skulle komma att i väsentlig omfattning överflyttas från samhället till den enskilde utan hänsyn till dennes ekonomiska bärkraft, vilket knappast skulle stå i överensstämmelse med vår tids rättsuppfattning. Med hänsyn till det anförda har beredningen ansett en i lag grundad rätt till underhållsbidrag ej böra tillkomma barn, som på grund av sinnessjukdom, lyte eller annan sådan orsak ej kan försörja sig. Att rätt till underhållsbidrag ej

Lag om arv, 8 kap.

skall tillkomma sådant barn men väl barn, vars uppfostran ej är avslutad, synes beredningen också såtillvida hava stöd i den allmänna åskådningen, som skyldigheten för föräldrar att tillse, att de barn, de föda till världen, få uppfostran, i långt högre grad framstår såsom en naturlig i föräldraskapet grundad förpliktelse än skyldigheten att, när ett vuxet barn på grund av sjukdom kommer i nöd, sörja för detta. Denna skillnad har ock kommit till uttryck i 13 och 16 §§ av lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap och 3 § av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Ehuru enligt beredningens mening rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen ej bör i lag tillerkännas barn, som på grund av sinnessjukdom, lyte eller annan dylik orsak ej kan försörja sig, har beredningen dock ansett arvlåtaren fortfarande böra äga — med åsidosättande av övriga barns laglottsanspråk — genom testamente sörja för sådant barns underhåll. I många fall kan det med hänsyn till de övriga syskonens ställning och förhållandena i övrigt framstå såsom riktigt och billigt, att kvarlåtenskapen användes för nämnda ändamål. Och beredningen har ansett det ej möta betänkligheter, att när ett vuxet barn finnes, som på grund av sinnessjukdom, lyte eller annan dylik orsak ej kan försörja sig, överlämna till arvlåtaren att bedöma, huruvida sådana förhållanden äro för handen, att övriga syskons laglottsanspråk bör träda tillbaka för dess behov av bidrag till skäligt underhåll. Deras intressen har beredningen dock ansett böra såtillvida iakttagas, att de berättigas utbekomma sina laglotter mot skyldighet att utgiva underhållsbidrag högst motsvarande fem procent ränta å laglotternas värde. Har testamente till förmån för barn, som på grund av sinnessjukdom, lyte eller annan dylik orsak ej kan försörja sig, icke upprättats, äger barnet allenast utfå sin arvslott. Emellertid har beredningen ansett den rätt till underhållsbidrag, som enligt dess förslag skall tillkomma barn, vars uppfostran ej är avslutad, icke böra lända till minskning av den arvslott, som enligt arvsrättsreglerna tillkommer barn, varom nyss är nämnt. Beredningen har ock ansett sig böra bibehålla den rätt, som för närvarande tillkommer barn, som på grund av sjukdom ej kan försörja sig, att av testamenterad egendom utbekomma underhållsbidrag. Den i äktenskapet grundade livsgemenskapen mellan makar medför ömse- Underfills-sidig underhållsskyldighet efter den levnadsstandard, som med hänsyn till, ^ r e-'V'y båda makarnas tillgångar och förhållandena i övrigt får anses tillbörlig. Även om äktenskapet upplöses genom skillnad, kan enligt 11 kap. 26 § nya giftermålsbalken, såframt ena maken finnes bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, andra maken förpliktas utgiva sådant bidrag, efter vad med avseende å hans förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt. Såsom lagberedningen i sina motiv till nämnda bestämmelse — vilken är given främst i de gifta kvinnornas intresse — anför, är hustruns förvärvsförmåga, särskilt efter ett långvarigt äktenskap, icke densamma som dessförinnan. I allmänhet har hon ägnat sin tid och sina krafter åt uppgifter i

350 Lag om arv, 8 kap.

hemmet, vilka för mannen och familjen över huvud varit av största betydelse både i ideellt och ekonomiskt hänseende men vilka ofta icke kvalificera henne för verksamhet i försörjningssyfte. Lagberedningen erinrar vidare därom, att i vissa fall den frånskilda makens levnadsbehov kunna vara i större eller mindre utsträckning orsakade av äktenskapet, och att även frånsett dessa fall det synes vara för rättskänslan sårande, att makar skola genom skillnaden försättas i alltför olika ekonomiska villkor, såframt ej den, som är i behov av underhåll, varit huvudsakligen vållande till skillnaden. Synes det med hänsyn till det anförda obilligt, om efter äktenskapsskillnad en make, som ej själv kan försörja sig, lämnas utan underhåll, då tillgångar finnas hos andra maken, måste det onekligen synas än mer obilligt, om en make lämnas utan underhåll, när äktenskapet kanske efter många års förlopp i normal ordning upplöses genom dödsfall. De skäl, som anförts till förmån för •underhållsrätt för make efter äktenskapsskillnad, kunna även åberopas till stöd för en rätt för make till underhållsbidrag ur den andres kvarlåtenskap. För en gift kvinna, som blir änka vid mera framskriden ålder, är möjligheten att själv sörja för sin utkomst mycket begränsad. Och i många sådana fall bör det med hänsyn till de förhållanden, som rått under äktenskapet, ej skäligen fordras av henne, att hon ägnar sig åt förvärvsarbete, såframt underhåll ur boet kan beredas henne. Vidare bör, om en man vid sin död lämnar efter sig hustru och minderåriga barn, änkan äga, om tillgångar finnas, själv fortfarande ägna sig åt hemmets skötsel och barnens uppfostran utan hinder av förvärvsarbete. När en gift person vid sin död ej efterlämnar bröstarvingar, tillgodoses efterlevande makens intressen — förutom genom maken tillkommande giftorättsanspråk — genom rätt till arv efter den först avlidne. Efterlevande maken kan clock genom testamente uteslutas från denna rätt. Vid sidan av bröstarvingar äger efterlevande maken ej arvsrätt enligt gällande lagstiftning, och ej heller enligt beredningens förslag kommer arvsrätt att föreligga för honom. Båder i sådant fall på grund av förord egendomsskillnad mellan makarna och har testamente ej upprättats till förmån för den efterlevande, har denne ingen rätt till den först avlidnes egendom. Om efterlevande maken ej har egna tillgångar och tillika saknar förmåga att själv förvärva sitt uppehälle, är maken helt hänvisad till sin rätt till underhåll av barnen. Främst i dessa fall, vilka dock i verkligheten givetvis äro sällsynta, framträder behovet även rätt för efterlevande make till underhåll ur den avlidnes kvarlåtenskap. Då beredningen icke dess mindre ansett sig ej böra. framlägga förslag till bestämmelser om en i lag grundad rätt för efterlevande make att — på sätt som föreslagits i fråga om barn, vars uppfostran ej är avslutad — utbekomma underhållsbidrag ur den först avlidnes kvarlåtenskap i de fall, då den efterlevande maken ej kan av sin lott eller annorledes njuta skäligt underhåll och maken i följd av sjukdom, ålder eller annan dylik orsak ej kan försörja sig eller maken med hänsyn till omständigheterna ej skäligen bör

Lag om arv, 8 kap.

ägna sig åt förvärvsverksamhet, är det med hänsyn till den utomordentliga omfattning, i vilken sådana bestämmelser kunde befaras komma att uttränga bröstarvingar från arv, främst i de fall, då hustrun överlever mannen. Beredningen har på grundval av den företagna statistiska utredningen rörande successionen på grund av arv eller testamente i riket under aren 1919 och 1920 sökt bilda sig en uppfattning i berörda hänseende. Beredningen har vid sin undersökning utgått därifrån, att rätt till underhållsbidrag skulle komma att föreligga, då den efterlevande är änka och hennes giftorättsdel ej kan anses räcka till hennes underhåll. Såsom ovan omförmälts dö på fem gifta män fyra gifta kvinnor. I de fall, som avses i tabell I av den statistiska redogörelsen, får därför hustrun antagas vara den efterlevande i den utsträckning, som utvisas av följande tabell:

Kvarlåtenskapens belopp

Antal arvfall

Antal fall, då hustrun varit den efterlevande

Summa kvarlåtenskaper

Summa kvarlåtenskaper, då hustrun varit den efterlevande

I.

200— 1,499

7,963

4,424

5,837,550

3,243,083

II.

1,500— 9,999

8,238

4,577

34,584,375

19,213,542

III.

10,000—24,999

1,861

1,034

28,977,500

16,098,611

IV.

25,000—49,999

18,290,000

10,161,111

V.

50,000 och däröver

66,601,551

37,000,862

18,943

10,524

154,290,976

85,717,209

. . . .

Kvarlåtenskaper under 1,500 kr. komma i allmänhet att tillfalla efterlevande hustrun redan enligt den av beredningen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken föreslagna bestämmelsen om rätt för efterlevande make att av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att maken får behålla tretusen kronor. I vilken omfattning ett stadgande om underhållsrätt för efterlevande make skulle medföra, att inom följande förmögenhetsgrupper kvarlåtenskaperna helt eller delvis ginge till underhåll av efterlevande hustru, beror främst av den ålder, hustrun får antagas äga vid mannens död. Efter vad jämväl ovan utvecklats upplöses av äktenskapen genom ena makens död vid ålder 30—39 år 40—49 » 50—59 » 60-69 » 70 år och däröver

• . . . .

12,4 % 14,0 » 18,4 » 26,6 » 28,6 » 100

%

Då mannen dör vid en ålder av 30—39, 40—49, 50—59 och 60—69 år, får det med hänsyn därtill, att i medeltal hustrun är cirka två år yngre än

;.}52

Lag om arv, 8 kap.

mannen, antagas, att hustrun vid mannens död är resp. 33, 43, 54 och 64 år. Då det måste beräknas, att när underhåll till hustrun erfordras, behovet kommer att fortfara under hennes återstående livstid, skulle ett underhållsbidrag till efterlevande hustru med ett belopp en gång för alla i allmänhet komma att uppgå till en summa, som jämte värdet av hennes giftorättsdel skulle motsvara kapitalvärdet av en livränta för henne å ett skäligt årligt belopp. Kapitalvärdet av en livränta utgör för en kvinna Vid ålder

33 år . 43 » . 54 » . 64 » .

. . • . . . . . . • • •

å 1,000 kr.

2,000 kr.

3,000 kr.

4,000 kr.

15,690 kr. 14,330 » 12,010 » 9,130 »

31,380 kr. 28,660 » 24,020 » 18,360 »

47,070 kr. 42,990 » 36,030 » 27,390 »

62,670 kr. 57,320 » 48,040 » 36,720 »

Då i regel äktenskapsförord ej finnes mellan makar, får det antagas, att vid mannens död änkan som giftorättsdel bekommer egendom till värde motsvarande kvarlåtenskapen efter den först avlidne. Änkan skulle således äga att såsom underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen utfå allenast ett belopp, som tillsammans med hennes giftorättsdel motsvarar värdet av en med hänsyn till boets ställning och förhållandena i övrigt skälig livränta för henne. En sådan livränta kan efter omständigheterna beräknas uppgå till 1,000—4,000 kr. Om det räknas med en livränta av 2,000 kr. såsom medeltal, skulle en legal rätt för änka till underhällsbidrag med ett belopp en gång för alla^ beräknas 1) i fråga om de äktenskap, som upplösas genom mannens död i åldern 30—39 år (12,4 %), kunna helt konsumera kvarlåtenskapen, där den ej överstiger 15,690 kr., och delvis taga kvarlåtenskapen i anspråk, såframt den ej överstiger 31,380 kr., 2) i fråga om äktenskap, som upplösas genom mannens död i åldern 40—49 år (14 %), kunna helt konsumera kvarlåtenskapen, där den ej överstiger 14,330 kr., och delvis taga kvarlåtenskapen i anspråk, såframt den ej överstiger 28,660 kr., 3) i fråga om äktenskap, som upplösas genom mannens död i åldern 50—59 år (18,4 %), kunna helt konsumera kvarlåtenskapen, där den ej överstiger 12,010 kr., och delvis taga kvarlåtenskapen i anspråk, såframt den ej överstiger 24,020 kr., 4) i fråga om äktenskap, som upplösas genom mannens död i åldern 60—69 år (26,6 %), kunna helt konsumera kvarlåtenskapen, där den ej överstiger 9,130 kr., och delvis taga kvarlåtenskapen i anspråk, såframt den ej överstiger 18,360 kr. I fråga om äktenskap, som upplösas genom mannens död vid 70 års ålder och däröver, skulle naturligen en sådan underhållsrätt erhålla minskad betydelse i mån av änkans allt högre ålder. En regel om rätt för efterlevande make till underhållsbidrag skulle således, då äktenskap upplöses genom mannens död, kunna i de fall, då kvarlåtenskapen ej överstiger 9,130 kr., medföra hel konsumtion av kvarlåtenskapen i

Lag om arv, 8 kap.

-

71,4 % av fallen, i de fall, då kvarlåtenskapen ej överstiger 12,010 kr., medföra hel konsumtion av kvarlåtenskapen i 44,8 % av fallen, i de fall, då kvarlåtenskapen ej överstiger 14,330 kr., medföra hel konsumtion av kvarlåtenskapen i 26,4 % av fallen och i de fall, då kvarlåtenskapen ej överstiger 15,690 kr., medföra hel konsumtion av kvarlåtenskapen i 12,4 % av fallen. Emellertid måste man räkna med att i dödsbon, där kvarlåtenskapen uppgår till 50,000—75,000 kr., en livränta upp till 4,000 kr. skulle anses skälig. Ett underhållsbidrag till make skulle därför kunna delvis taga kvarlåtenskapen i anspråk, så snart den ej uppgår till 62,670 kr. Då äktenskap upplöses genom mannens död i åldern 30—60 år, skulle efterlevande makes underhållsrätt komma att konkurrera med minderåriga barns och denna konkurrens skulle medföra, att även kvarlåtenskaper till högre belopp än som ovan angivits skulle kunna helt konsumeras eller delvis tagas i anspråk av efterlevande makens och de minderåriga barnens samfällda underhållsanspråk. En regel om rätt för efterlevande make till underhållsbidrag av dödsbo skulle således i mycket stor utsträckning till förmån för efterlevande änkor beröva icke underhållsberättigade bröstarvingar deras arv efter den först avlidne. Först i dödsbon, där kvarlåtenskapen överstiger 62,760 kr., d. v. s. makarnas samfällda tillgångar uppgår till mer än 125,000 kr., skulle regeln kunna med visshet beräknas vara utan betydelse. Ett stadgande om rätt för efterlevande make till underhållsbidrag ur dödsbo skulle således för de fall, då hustrun är den efterlevande, i- flertalet mindre och medelstora dödsbon kunna medföra en i lag grundad rätt för henne att, ehuru bröstarvingar finnas, övertaga boet. De skäl, på grund av vilka beredningen ansett en sådan rätt ej böra införas i svensk lagstiftning, hava närmare utvecklats i inledningen t ill 2 kap. Men även om en legal rätt för efterlevande make till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen på grund av det anförda ej bör äga rum, kan det ifrågasättas, huruvida icke en gift person bör äga befogenhet att genom testamente sörja för efterlevande makes underhåll, även med åsidosättande av bröstarvingars laglottsanspråk. Såsom i inledningen till 2 kap. framhållits, kommer beredningen att i samband med behandlingen av testamentsrätten taga under övervägande, huruvida rätt bör i viss omfattning tillerkännas make att utan hinder av laglottsanspråk genom testamente betrygga efterlevande makes ställning vid den andres frånfälle. Härvid bör även frågan om tillgodoseendet genom testamente av efterlevande makes underhållsbehov bliva föremål för prövning. Emellertid vill beredningen erinra därom, att den rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap, som enligt förslaget tillerkännes barn, vars uppfostran ej iir avslutad, är ägnad att i viss mån stärka jämväl efterlevande makes — framför allt änkas — ekonomiska ställning, då underhållsbidragen till barnen komma att lätta den efterlevande makens underhållsbörda. 23—241969

354 Lag om arv, 8 kap. 1 §.

1 §• Underhålls- I förevarande paragraf har beredningen på de grunder, som närmare utIndrag till v e c k i a t s i inledningen till detta kapitel, tillerkänt barn, vars uppfostran icke uppfösZn är avslutad, rätt att, såvitt det ej av sitt arv eller annorledes kan njuta icke är av- u p p ehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna provas 8hltad skäligt, av kvarlåtenskapen, innan arv eller testamente må tagas, bekomma bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla. Enligt det grundläggande stadgandet i 13 § av lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap äro föräldrar till sådant barn skyldiga att vidkännas kostnaden för dess uppehälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. Föräldrarnas underhållsskyldighet upphör ej, innan barnet erhållit den utbildning, som med hänsyn till deras villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig, och ej i något fall, förrän barnet fyllt sexton år. Lagberedningen har i motiven till nämnda Tag framhållit, att om föräldrarna befinna sig i enklare levnadsställning och små ekonomiska förhållanden, de i allmänhet måste anses hava fullgjort sin plikt, om de sörja för att barnet erhåller folkskoleundervisning och, såvitt möjligt, yrkesutbildning. Högre levnadsställning och ökade tillgångar medföra större krav på den utbildning, som barnet bör kunna påräkna. Föräldrarna kunna exempelvis, om deras egna eller barnets tillgångar medgiva det och barnets anlag föranleda därtill, vara skyldiga att bereda barnet tillfälle till universitetsstudier eller annan högre utbildning, och föräldrarnas skyldighet att bidraga till gäldande av kostnaderna för barnets uppfostran kan därför fortfara även efter det barnet uppnått myndighetsåldern. Underhållsanspråk enligt detta kap. 1 § kan således föreligga, ej blott när arvlatare efterlämnar minderåriga barn utan även när efter honom finnas söner eller döttrar i mognare ålder. Underhålls- Rätt för barn, vars uppfostran ej är avslutad, att utfå underhållsbidrag ur » • r t « / o ^ W c r k v a r | å t e n s k a p e n e f t e r s i n fader eller moder, inträder allenast, såvitt barnet b^ZTljTn-e] av sitt arv eller annorledes kan erhålla skäligt uppehälle under uppfostnorledes kan r i n g s t iden och den utbildning, som bör komma det till del. Eljest föreligger '':,,<thålLder' icke behov av underhållsbidrag. Hänsyn bör således tagas - - förutom till barnets arv efter arvlåtaren — jämväl till de övriga tillgångar barnet kan äga. Härvid måste till underhållets bestridande beräknas ej endast inkomsten av dessa tillgångar utan även vid behov kapitalet. Vidare bör avseende fästas såväl å den efterlevande faderns eller moderns förmåga att försörja barnet, som ock å den förtjänst genom eget arbete, barnet med hänsyn till förhållandena får anses skäligen kunna och böra förskaffa sig. Endast om och i den mån medel till barnets uppfostran på sätt nu är nämnt ej stå till buds, föreligger rätt till underhållsbidrag. Då i flertalet äktenskap en sådan arbetsfördelning äger rum, att mannen ägnar sig åt yttre förvärvsverksamhet och hustrun åt hemmets skötsel, medför i allmänhet .mannens död en mera genomgripande verkan i avseende a det ekonomiska underlaget för familjens hushållning än hustruns. Trots den

Lag om arv, 8 kap. 1 §.

avsevärda betydelse för familjens ekonomi, som hustruns död ofta äger, är dock mannen i regel i stånd att med sin inkomst ensam bestrida kostnaderna för barnens uppfostran. När mannen överlever hustrun, uppkommer därför vid hennes död i allmänhet ej fråga om underhållsbidrag enligt 1 §. Annorlunda ställer det sig, när mannen dör före hustrun. Den inkomst, som genom mannens död upphör, kan vanligen ej alls eller endast till en ringa del er. sättas genom förvärvsarbete av henne. Behov av bidrag till kostnaderna för de ännu ej uppfostrade barnens underhåll och utbildning kommer därför i regel att föreligga, när ej barnens arv efter deras fader räcker till bestridande av dessa kostnader. I detta sammanhang vill emellertid beredningen erinra därom, att särskilt inom den jordbrukande befolkningen även en efterlevande hustru i stor utsträckning äger möjlighet att genom fortsatt bruk av fastigheten sörja för de minderåriga barnens uppfostran. Erfarenheten visar, att änkor även i mycket små förhållanden genom duglighet och sparsamhet sålunda försörja sig och sina barn med bevarande av familjens tillgångar. I dessa fall — då realisation av egendom i boet för anskaffande av medel till barnens uppfostran ej kommer att äga ruin — bör ett underhållsbidrag icke uttagas. Ett sådant bidrag skulle endast medföra, att de yngre barnen efter fullbordad uppfostran komme att äga större del av tillgångarna i boet än de äldre. Då i dessa fall efterlevande maken får anses kunna sörja för de yngre barnens uppfostran utan särskilt underhållsbidrag, skall enligt den nu föreslagna bestämmelsen ej heller sådant bidrag utgå. Understundom kan efterlevande maken sörja för sitt och de minderåriga barnens underhåll genom fortsatt sammanlevnad i oskiftat bo. Biträda de äldre barnen förening därom, förfaller tillsvidare frågan om skifte och därmed jämväl frågan om uttagande av underhållsbidrag. Då arvlåtaren drivit näring, som kan fortsättas äy den efterlevande, bör understundom denna utväg kunna anlitas. < Då underhållsbidrag till barn, vars uppfostran ej är avslutad, skall utgk, Beräkningen allenast i den mån uppfostringskostnaderna ej kunna bestridas med dess egna av underhällstillgångar, däribland dess arv efter avlåtaren, eller av den efterlevande av ^tlrleh föräldrarna, skall bidraget så beräknas, att täckning vinnes endast för den brist, som må föreligga. Kan den efterlevande av föräldrarna ej sörja för barnets uppfostran, är i regel dess arv den enda tillgång, som finnes till bestridande av uppfostringskostnaderna. Hänsyn måste alltid tagas till denna tillgång. Underhållsbidrag skall alltså utgå, allenast i den mån barnets arv ej räcker till nämnda kostnader. Av skäl, som utvecklats i inledningen till detta kapitel, bar beredningen dock ansett bidraget böra utgå ur den dödes kvarlåtenskap före skiftet. Då underhållsbidraget skall uttagas, innan delning i arvslotter äger rum, länder bidraget till minskning av barnens — även det bidragsberättigade barnets — arvslotter. Å andra sidan skall vid bestämmandet av bidragets storlek såsom nämnts hänsyn tagas därtill, i vad mån arvslotten kan antagas täcka uppfostringskostnaderna. Några större svårigheter

356 Lag om arv, 8 kap. 1 §.

vid regelns tillämpning torde i.allmänhet ej vara att befara härav. Vanligen torde samtliga rättsägare komma att åtnöjas med en ungefärlig uppskattning av de kostnader, barnets uppfostran får antagas betinga, och sedan det vid en beräkning av arvslotternas storlek efter arvsreglerna visat sig, att barnets arvslott ej räcker till dessa kostnader, torde en avrundad summa, som synes jämte barnets arv skäligen räcka till uppfostringskostnaderna, komma att uttagas, varefter återstoden av kvarlåtenskapen delas mellan arvingarna. Med hänsyn till den känsla av ansvar för de yngre syskonens uppfostran, de äldre syskonen i stor utsträckning känna, lärer det kunna antagas, att vid en delning i sådan ordning enighet skall kunna vinnas utan allt för stora svårigheter. Men även om i något större förhållanden mera exakta beräkningar — måhända med anlitande av livräntetabeller - - företagas i fråga om kostnaderna för minderåriga barns uppfostran, kan dock, såframt varken testamente föreligger eller förskott å arv givits och vart barn således har rätt till lika arvslott i kvarlåtenskapen, på ett synnerligen enkelt sätt arvslotter och underhållsbidrag beräknas. Om det vid delning av den behållna kvarlåtenskapen utan hänsyn till barnens underhållsbehov visar sig, att i fråga om något eller några av barnen arvslotten ej räcker till de beräknade uppfostringskostnaderna, kan för vart och ett av dessa barn ett belopp motsvarande kostnaderna för dess uppfostran uttagas, varefter återstoden av behållningen delas mellan de övriga barnen. Genom sistnämnda delning erhålles arvslottens storlek. Så stor del av vad vart och ett barn erhållit till täckning av uppfostringskostnaderna, som motsvarar en arvslott, utgör dess arv och återstoden underhållsbidrag. Om det antages, att en man vid sin död efterlämnar änka och fyra barn, varav ett är minderårigt, och kvarlåtenskap till värde, sedan änkan erhållit sin giftorättsdel, av 24,000 kr., kan, såframt kostnaderna för det minderåriga barnets underhåll och uppfostran beräknas exempelvis till 9,000 kr., detta belopp först uttagas, varefter återstoden 15,000 kr. delas mellan de övriga barnen. Vart och ett av dem erhåller en arvslott ä 5,000 kr. Som det minderåriga barnet har rätt till samma arvslott som de äldre syskonen, får av det belopp 9,000 kr., som tilldelats det, 5,000 kr. anses utgöra dess arv och återstoden 4,000 kr. underhållsbidrag. — Om i nyssnämnda fall antages, att de två yngsta barnens uppfostran ej är avslutad, och uppfostringskostnaderna beräknas för det yngsta barnet till 9,000 kr. och för det näst yngsta till 7,000 kr., räcker ej arvet till kostnaderna för nämnda barns uppfostran. Sålunda tillägges 9,000 kr. det yngsta och 7,000 kr. det näst yngsta barnet, varefter återstoden av kvarlåtenskapen 8,000 kr. delas mellan de övriga' två barnen, av vilka således vartdera får 4,000 kr. Då de två yngsta barnen hava rätt till samma arvslott som de två äldsta, utgör av det belopp 9,000 kr., det yngsta barnet erhållit, 4,000 kr. barnets arvslott och 5,000 kr. underhållsbidrag, samt av det belopp 7,000 kr., det näst yngsta barnet erhållit, 4,000 kr. arvslott och 3,000 kr. underhållsbidrag.

Lag. om arv, 8 kap. 1 .§.

357 Emellertid kan den tankegång, som finnes uttryckt i lagtexten, med lätthet räknemässigt utföras. Enligt denna skall, om ett barn ej har annan utväg till underhåll och uppfostran än sitt arv och detta ej räcker, underhållsbidrag utgå till täckning av den del av underhållskostnaderna, som ej kan bestridas av arvslotten. Underhållsbidraget ub skall således motsvara underhållskostnaderna uk efter avdrag av barnets arvslott a, d. v. s. ub = uk — a. Då underhållsbidraget skall utgå ur behållna kvarlåtenskapen, innan arv må tagas, skall skiftet mellan arvingarna omfatta vad som återstår av behållningen, sedan underhållsbidraget uttagits. Barnets arv är dess andel i nämnda återstod. Barnets arvslott a är således lika med den behållna kvarlåtenskapen b, minskad med underhållsbidraget ub och dividerad med bar'-. . i

T

b —id)

nens antal n, cl. v. s. a = n ' Enligt vad ovan anförts iir ub = ak— a. • c,,, , .. b — 5(uk — a) Således ar a — —-• n . Exempel 1. En man dör och efterlämnar fyra barn, varav ett är minderårigt. Kvarlåtenskapen utgör, sedan änkan erhållit sin giftorättsdel, 24,000 kr. Kostnaden för det minderåriga barnets underhåll och uppfostran beräknas till oruvVi i- »> 'i 'k i i \ i 24,000 — (9,000 — a) 9,000 kr. I sådant fall blir a = ~ • y >-, 4a = 24,000 — 9,000 + -fa, 'Sa = 15,000, a= 5,000. M& = 9,000 — 5,000, wo =-4,000..•; Vart och ett av de vuxna barnen får en arvslott om 5,000 kr. Det minderåriga barnet får en arvslott om 5,000 kr. och underhållsbidrag till belopp av 4,000 kr. eller således sammanlagt 9,000: kr. Exempel 2. Om i förenämnda fall antages, att två av barnen äro minderåriga och behov av underhållsbidrag [föreligger för det ena till belopp av 9,000 kr. och för det andra .till. belopp av 7,000 kr., är 24,000 — (9,000 ,— a).— (7,000 — a) , * =. ~ . , —, 4a = 24,000 — 9,000 + a — 4 — 7,000 + a, 2a = 8,000, a = 4,000. i Vart och ett av de vuxna barnen får en arvslott om 4,000 kr. De minderåriga barnen få utöver sina arvslotter 4,000 kr. underhållsbidrag, det ena med 5,000 kr. och det andra med 3,000 kr. Den nu angivna metoden, vilken räknemässigt genomför tankegången i lagtexten, kan alltid användas. Särskilt när förskott å arv givits, kan densamma tjäna till ledning. Beredningen återkommer till nämnda fall här nedan. Finnas efter arvlåtaren flera barn, vilkas uppfostran vid hans frånfälle ej Jämkning, då är avslutad, böra de, i den mån kvarlåtenskapen därtill lämnar tillgång, utan &rf°rderliga hänsyn till dödsfallet i huvudsak få den uppfostran och utbildning, som drag till flera de skulle hava erhållit om arvlåtaren levat. Backer ej kvarlåtenskapen härr %f™-!jj kunna till, måste uppfostringskostnaderna nedbringas, dels genom förkortning av den

358 Lag om arv, 8 kap. 1 §.

beräknade uppfostringstiden och dels genom en mindre kostsam utbildning. I allmänhet bör härvid de yngre barnens uppfostringsbehov tillgodoses — vanligen enligt en lägre standard än den, efter vilken de äldre åtnjutit uppfostran — medan de äldre få åtnöjas med den uppfostran de erhållit och måhända avstå från den högre utbildning de påräknat. Emellertid kan det tänkas, exempelvis att en äldre son vid faderns död börjat undergå utbildning, vars fullbordande måste anses vara i både hans och familjens intresse påkallat. I sådant fall kan det vara lämpligt och billigt, att ett bidrag tilldelas jämväl honom, så att han kan bliva i tillfälle att fullborda denna utbildning. I en dylik situation bör förfaras på samma sätt, som då en familjefader råkar i försämrad ekonomisk situation och fråga på den grund uppstår, om han bör låta en äldre son avbryta den utbildning han undergår för att omedelbart ägna sig åt förvärvsverksamhet eller om han bör låta sonen fullborda sin utbildning. Att beakta är härvid en mångfald omständigheter, bl. a., huru långt denne kommit i sin utbildning och huruvida utbildningen lämpligen kan fullbordas på grundval av lånade medel. En för alla fall gällande regel kan naturligtvis ej uppställas. Då efter arvlåtaren finnas flera barn, vilkas uppfostran ej är avslutad, och kvarlåtenskapen ej räcker till deras uppehälle och utbildning, bör således icke en tävlan i kvarlåtenskapen anordnas mellan de för dem beräknade uppfostringskostnaderna och vart av barnen tillerkännas proportionellt nedsatta underhållsbidrag, utan enligt beredningens mening bör skälig jämkning mellan dem äga rum, därvid visserligen i första hand hänsyn skall tagas till de yngre barnens större behov men jämväl förhållandena i övrigt vinna beaktande. Förhällandet Om efter arvlåtaren finnas både barn utom äktenskap, som äger utfå undermellan 8 kap. hållsbidrag enligt 11 § i lagen om barn utom äktenskap, och barn av äktenHiilfgZm arv skaplig börd, som är berättigat till underhållsbidrag enligt detta kap. 1 §, °Ch U \ 11skola b å d a d e s s a u n d e r h å l l s b i d r a S ut S a > i n n a n a r v m a t a £ a s - S a d a n a un wtTnTäkten- hållsbidrag skola utgå ur kvarlåtenskapen med samma rätt. Kunna kostnaderna skåp. för b a r n e n s uppfostran ej bestridas ur kvarlåtenskapen, måste således jämkning mellan dem ske på samma sätt som om båda barnen varit av äktenskaplig börd. Därest förevarande lagförslag blir upphöjt till lag, kommer av en sammanställning mellan 11 § i lagen om barn utom äktenskap och denna paragraf att framgå, att vad ett utomäktenskapligt. barn högst må erhålla som underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter dess fader motsvarar den arvslott och det underhållsbidrag, det skulle hava erhållit, om det varit av äktenskaplig börd. Underhdllsbi- Finnes efter arvlåtaren jämväl barn, som i följd av sjukdom eller annan draget berör d l i k o r s a k e : k a n försörja sig, må underhållsbidrag till barn, vars uppfostran som själv be-'e] är avslutad, icke lända till minskning av förstnämnda barns arvslott, såvitt höver under- d e t därigenom skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt. Såframt detta barns arvslott erfordras till dess

' Lag om arv, 8 kap. 1 §.

eget eller dess familjs underhåll, skall arvslotten således utgå ur kvarlåtenskapen utan hänsyn till det underhållsbehov, som kan föreligga för ännu ej uppfostrade barn. Om således i exempel 1, då arvlåtaren efterlämnat tre vuxna och ett minderårigt barn och kvarlåtenskapen efter honom uppgår till 24,000 kr., ett av de vuxna barnen på grund av sjukdom saknar försörjningsförmåga, skall till detta barn utgå dess arvslott 6,000 kr. Av återstoden utgår underhållsbidraget till det minderåriga barnet. Sålunda tillfaller 9,000 kr. (4,500 kr. underhållsbidrag och 4,500 kr. arvslott) det minderåriga barnet och 4,500 kr. vart och ett av de övriga två vuxna barnen. Underhållsbidraget skall uttagas ur boets egendom. Bätten till underhålls- Underhållsbibidrag kommer således i regel att innebära en rätt för de barn, vilkas upp- ^ndfoctfförfostran ännu ej är fullbordad, att vid delning av kvarlåtenskapen utfå större vattning. del därav än som belöper på deras arvslotter. Då kvarlåtenskapen lämnar tillgång därtill, kommer underhållsbidraget och den arvslott, som tilldelas det underhållsberättigade barnet, att ungefärligen motsvara det kapitaliserade värdet av en livränta, avseende den tid, som beräknas åtgå för barnets uppfostran. Föreskrift har dock ansetts ej böra givas om inköp av en sådan livränta, på sätt som finnes stadgat i fråga om barn utom äktenskap. En föreskrift därom skulle medföra omedelbar realisation av den egendom, som tilldelats barnet. Men frågan, huruvida och i vilken omfattning realisationen skall ske, bör prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Då de tillgångar, som tilldelats barnet såsom underhållsbidrag, liksom den egendom, som utlagts å barnets arvslott, står under förvaltning av barnets förmyndare, ankommer denna prövning på honom. Endast i undantagsfall torde livränteköp böra förekomma, och fordras därtill enligt 8 kap. 5 § av lagen om förmynderskap överförmyndarens samtycke. Skulle, sedan barnets uppfostran fullbordats, egendom, som tilldelats barnet för dess underhåll, återstå oförbrukad till följd av stor sparsamhet eller ekonomiska uppoffringar av den efterlevande av föräldrarna, tillhör egendomen barnet och skall ej återbäras till skifte. Men vid delningen av kvarlåtenskapen bör ej till förfång för de äldre barnen såsom uppfostringsbidrag tilldelas de vngre egendom, vars realiserande för anskaffande av medel till deras uppfostran ej kan antagas bliva med hänsyn till omständigheterna erforderlig. Andel i fast egendom bör således ej givas som täckning av underhållsbidragunder annan förutsättning än att fastighetens försäljning är erforderlig för anskaffande av medel till barnens uppfostran. Får det antagas, att fastigheten kommer att behållas och att de yngre barnen kunna av den efterlevande erhålla uppfostran om ock i knappa villkor, bör såsom ovan erinrats underhållsbidrag ej utgå. När förskott givits till någon eller några av barnen, måste hänsyn därtill Bidragets och a tagas vid skiftet. Förskottets avräknande å mottagarens arvslott medför ökning ^^lmn^ av övriga arvingars lotter, således jämväl av den lott, som tillkommer det förskott å arv gnnts barn, vars uppfostran ej är avslutad. Förskottet inverkar därför jämväl å -

Lag om arv, 8 kap. 1 §.

bidragets storlek. Om förskottet ej är större än ätt det kan avräknas vid skiftet, skola enligt 6 kap. 5 § första stycket arvslotterna beräknas i behållna kvarlåtenskapen, ökad med förskottets värde. I den förut, angivna ekvationen b — [uk — a) a = • n införes således förskottet (/) och följande ekvation erhålles: b + f — (uk — a) a= : ft

Exempel 3. Arvlåtaren efterlämnar fyra barn, av vilka ett är minderårigt. Kvarlåtenskapen uppgår till 20,000 kr. Ett av de vuxna barnen har såsom förskott å arv bekommit 4,000 kr. Kostnaderna för det minderåriga barnets uppfostran beräknas till 9,000 kr. a) 4 a _ ^ m + u m _ g 0 ( X ) + „ a = 20,000 + 1,000 - ( 9 . 0 0 0 4.

3 a = 15,000, a = 5,000. Då det bekomna förskottet 4,000 kr. skall avräknas a förskottstagarens arvslott, erhåller denne 1,000 kr. Vart och ett, av de övriga barnen erhålla som arvslotter 5,000 kr. och det minderåriga barnet dessutom såsom underhållsbidrag 4,000 kr. Är förskottet större än förskottstagarens arvslott, kan avräkning för förskottet ske allenast till arvslottens värde. Arvslotterna måste i sådant fall beräknas i kvarlåtenskapen, ökad med så stor del av förskottet, som kan avräknas, d. v. s. med värdet av en arvslott.1 Ekvationen blir i sådant fall b + a — (uk -— ft) a — , . n Exempel 4. Arvlåtaren efterlämnar fyra barn, av vilka ett är minderårigt. Kvarlåtenskapen uppgår till 18,000 kr. Ett av de vuxna barnen har såsom förskott, å arv bekommit 10,000 kr. Kostnaderna för det minderåriga barnets uppfostran beräknas till 9,000 kr. 4 ^ = ^ 0 0 0 + „ _ 9 , 0 0 0 + a , 2 a=9,00O, a=, 18^00 + f t - ( 9 , 0 0 0 - o ) 4 a = 4,500. Då det bekomna förskottet är större än förskottstagarens arvslott, erhåller denne intet arv. De övriga barnen få såsom arvslotter 4,500 kr. och det minderåriga barnet dessutom underhållsbidrag 4,500 kr. Emellertid kunna, även då förskott givits, dessa beräkningar undvikas. Visar det sig vid delning av kvarlåtenskapen enligt 6 kap. 5 § första stycket, att de ännu ej uppfostrade barnens lotter ej räcka till deras beräknade uppfostringskostnader, uttagas mot uppfostringskostnaderna svarande belopp ur kvarlåtenskapen och tilläggas de ännu ej uppfostrade barnen, varefter återstoden delas enligt 6 kap. 5 § mellan de övriga. 1

Jfr motiven till 13 kap. 11 a § o-iftermålshalken.

Lag

om arv,

8 kap.

§.

361 Finnes testamente efter arvlåtaren, må testamentet —• iksom arv •— Verkan av a e tagas först efter det underhållsbidrag enligt 1 § utgått ur kvarlåtenskapen. T ^/ni Sedan sådant underhållsbidrag uttagits, uppstå emellertid åtskilliga spörsmål bidrag skall utga i fråga om fördelningen av återstoden av kvarlåtenskapen mellan arvingarna ' och testamentstagarna. Motsvarande spörsmål kunna enligt gällande lagstiftning uppstå, då rätt till underhållsbidrag föreligger enligt 11 § av lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Sådant underhållsbidrag skall ock utgå av behållningen i boet före arvs- och testamentslotter. Huru denna regel bör för det fall, att den döde jämväl efterlämnat barn i äktenskap, sammanställas med bestämmelserna i § 1 av förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må m. m. kan måhända vara föremål för olika meningar. De olika stadgandenas avfattning och innebörd synes närmast föranleda, att såväl den del av kvarlåtenskapen, som må genom testamente disponeras (disponibla kvoten), som inom äktenskapet födda barns laglotter räknas allenast i den del av behållna kvarlåtenskapen, däri ärv och testamente må tagas, d. v. s. i kvarlåtenskapen efter avdrag av underhållsbidraget. 1 En ordning, enligt vilken underhållsbidrag till förmån för barn, vars uppfostran ej är avslutad, skulle i lika mån belasta den del av kvarlåtenskapen, som skolat utgöra bröstarvingars laglott, om rätt till underhållsbidrag ej förelegat, och den genom testamente disponibla kvoten, synes emellertid knappast med billigbeten överensstämmande. Om arvlåtaren dött först sedan alla barnen blivit fullvuxna, skulle alla barnen haft rätt till laglott, beräknad i kvarlåtem skåpens hela belopp. Då arvlåtaren dör tidigare, medan en del av barnen ännu äro minderåriga, medför de senares underhållsbehov en. rätt till underhållsbidrag, som kan lända till nedsättning i de vuxna barnens arvslotter 1 Även med denna uppfattning kan en sammanställning av ovannämnda stadganden medföra uppkomsten av vissa spörsmål. En gift man efterlämnar vid sin död hustru och tre barn i äktenskapet med henne samt dessutom ett utom äktenskapet fött barn. Kvarlåtenskapen utgör, sedan hustrun erhållit sin giftorättsdel, 50,000 kr. Kostnaden för det utomäktenskapliga barnets uppfostran beräknas till 10,u00 kr. På grund av inbördes testamente mellan makarna äger hustrun bekomma kvarlåtenskapen med undantag allenast for barnens laglotter. För utrönande av vad som bör tillkomma det utomäktenskapliga barnet, företages en provdelning, vid vilken hela underhållsbidraget 10,0l)0 kr. tillägges detta. Härvid visar det sig, att vart av de i äktenskapet födda barnen skulle få allenast 6,6*6 kr. 66 öre. Då emellertid enligt 11 § av lagen om barn utom äktenskap ett utomäktenskapligt barn ej må erhålla mer än det skulle hava fått, om det varit av äktenskaplig börd, skall såsom underhållsbidrag ur boet utgå samma belopp, som tillfaller ett vart av de tre i äktenskapet födda barnen såsom laelott. Då den efterlevande hustruns testamentslott skall vara lika med summan av de inom äktenskapet födda barnens laglotter, erhåller såväl vart av de i äktenskapet födda barnen som det utomäktenskapliga barnet 7,112 kr. 86 öre samt efterlevande maken 21,428 kr. 66 öre. Emellertid kan det ifrågasättas, att då testamente är upprättat, vid bestämmande av det underhåll, utomäktenskapligt barn äger åtnjuta, hänsyn bör tagas till såväl vad barnet skolat få i arv, om det varit av äktenskaplig börd, som vad barnet i sådant fall ägt bekomma i underhåll av den egendom, som givits i testamente. Med en sådan tolkning av innebörden av 11 § i lagen om barn utom äktenskap skulle det utomäktenskapliga barnet i nyssnämnda exempel erhålla utöver ovannämnda belopp 7,142 kr. 86 öre ytterligare av efterlevande makens testamentslott 2,8ö7 kr. 14 öre, tillhopa 10,000 kr. Den senare erhåller således 18,571 kr. 42 öre, naturligtvis under förutsättning att de tre inom äktenskapet födda barnen äro uppfostrade och således ej i behov av underhållsbidrag. Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. del I I I s. 121.

Lag om arv, 8 kap. 1 och 2 §§.

under vad de eljest skolat erhålla såsom laglotter. Redan en sådan nedsättning kan vara mycket kännbar för de äldre barnen. När arvlåtaren dött jämförelsevis tidigt, äro även de barn, vilkas uppfostran är avslutad, vanligen i ung ålder, och ett arv kan hava stor betydelse för deras fortkomst. Det skulle emellertid medföra ett ytterligare tillbakasättande av de äldre syskonen, om det tillätes arvlåtaren, att sedan underhållsbidrag till de underhållsberättigade barnen utgått ur kvarlåtenskapen, ytterligare till de äldres nackdel testamentera över hälften av återstoden. En sådan ståndpunkt skulle ock innebära ett avsteg från principerna för 1857 års förordning, som knappast kan anses grundat. Enligt nämnda förordning äga oförsörjda barn till arvlåtaren rätt till underhållsbidrag allenast av testamentstagare, ej av arvinge. Då nu oförsörjt barn skall ur boet utfå underhållsbidrag, till följd varav annan bröstarvinges arv minskas, synes av den företrädesrätt, som principiellt gäller mellan testamente och arv, böra följa, att underhållsbidraget bör i första hand drabba det icke laglottsskyddade legala arvet, därnäst testamentet, och först sedan det icke laglottsskyddade arvet och testamentet tillgripits, jämväl det laglottsskyddade arvet. Laglotten bör således, även när underhållsbidrag skall utgå enligt 8 kap. 1 §, beräknas i kvarlåtenskapen utan hänsyn därtill, och allenast om bidraget ej tagit i anspråk hela den del av arvslotten, över vilken arvlåtaren äger förfoga genom testamente, bör ett av honom upprättat testamente gälla, nämligen i den del av den disponibla kvoten, som ej tagits i anspråk av underhållsbidraget. Detsamma bör gälla, när underhållsbidrag enligt 11 § i lagen om barn utom äktenskap skall utgå till sådant barn. Exempel 5. En man dör efterlämnande hustru och fyra barn, av vilka ett är minderårigt. Kvarlåtenskapen uppgår, sedan hustrun erhållit sin giftorättsdel, till 24,000 kr. Kostnaderna för det minderåriga barnets uppfostran beräknas till 9,000 kr. Laglotten utgör för varje barn 3,000 kr. Det minderåriga barnet är berättigat att utöver sin laglott bekomma ett underhållsbidrag på 6,000 kr. Det minderåriga barnet äger således utfå 9,000 kr. och var av de övriga tre barnen 3,000 kr. Barnen skola erhålla sammanlagt 18,000 kr. På grund av testamente av arvlåtaren kan utgå högst 6,000 kr. Till följd av vad nu anförts har lagberedningen i 7 kap. 6 § föreslagit en bestämmelse av innehåll, att när barn till arvlåtaren på grund av lag har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, hänsyn därtill ej skall tagas vid laglottens bestämmande. 2 §.

Underhålls- Av skäl, som närmare utvecklats i inledningen till detta kapitel, har beredbidrag till ningen ansett underhållsbidrag ej böra på grund av lag utgå till barn, som

barn, som v

, ,

,,

, ...

,

. ,

„

^ . ,..

följd av sjuk-i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ej kan försörja sig. Det bor i dom w.w. ifråga om ett vuxet barn ankomma på arvlåtaren att bedöma, om sådana förinfö^sora J^JJ^JJ— ä r 0 f ö r banden', att dess underhållsbehov bör tillgodoses på sysko-

Lag om arv, 8 kap 2 §.

nens bekostnad. Såvitt angår den del av kvarlåtenskapen, över vilken arvlåtaren äger genom testamente förfoga, kan han härvid fritt följa sin egen uppfattning. Men beredningen anser arvlåtaren böra — liksom enligt gällande lagstiftning — äga befogenhet att jämväl med belastande av övriga bröstarvingars laglotter sörja för ett vuxet barns underhåll, såframt barnet enligt objektivt bedömande får anses i följd av sjukdom eller annan dylik orsak vara ur stånd att själv försörja sig och skyldighet således under livstiden örelegat för arvlåtaren att efter förmåga bidraga till dess underhåll. För rätt att på grund av testamente med åsidosättande av övriga arvingars laglottsanspråk utfå underhållsbidrag fordras, att barnet vid arvfallet till följd av kropps- eller själssjukdom eller annan dylik orsak, såsom blindhet, dövstumbet, svår vanförhet eller sinnesslöhet, är ur stånd att själv förvärva sitt uppehälle. Ofta är en sådan kroppslig eller själslig sjukdom eller brist, som för barnet medför oförmåga att själv försörja sig, av beskaffenhet att fortfara under dess återstående livstid. För rätt till underhållsbidrag enligt förevarande paragraf fordras dock ej, att hindret är av denna beskaffenhet. Men ett underhållsbidrag till förmån för barn, som här avses, må ej belasta övriga bröstarvingars laglotter i vidare mån än som är nödigt för att underhåll skall tillförsäkras barnet under den tid, för vilken hindret fortfar eller, då fråga är om underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla, skäligen kan beräknas fortfara. Underhållsbidrag till sådant barn, som här avses, må jämlikt förevarande paragraf utgå allenast, om barnet ej kan av sitt arv eller annorledes försörja sig. Kan det med förbrukande av sina kapitaltillgångar sörja för sitt underhåll, föreligger ej rätt till underhållsbidrag på bekostnad av övriga arvingars laglottsrätt, och allenast i den mån barnet med sina tillgångar — däribland sitt arv och vad det utan belastning av övriga bröstarvingars laglotter bekommit — och, om det har eller skäligen bör kunna förskaffa sig någon arbetsförtjänst, med anlitande av denna icke kan försörja sig, är barnet berättigat till erforderligt underhållsbidrag med belastning eller minskning av övriga arvingars laglotter. För att rätt till underhållsbidrag med sådan belastning av övriga bröst- Testamentet arvingars laglottsrätt, varom stadgas i förevarande paragraf, skall föreligga, fordras emellertid, att arvlåtaren i testamente givit uttryckligt förordnande om underhållsbidrag till barnet eller att det eljest framgår av testamentet, att förordnandet enligt testators mening skall äga sådan innebörd. Genom en tolkning av testamentet måste således fastställas, huruvida arvlåtaren allenast avsett att giva barnet ett vanligt legat för att därmed tillgodose dess underhållsbehov, men utan avsikt att åsidosätta övriga bröstarvingars laglottsanspråk eller verkligen avsett ett underhållsbidrag enligt förevarande paragraf. Vidare måste genom tolkning- av testamentet fastställas, huruvida det får anses hava varit arvlåtarens mening, att det testamentariska underhållsbidraget skall utgå till barnet i stället för arv eller jämte dess arvslott. Vare sig

364 Lag om arv, 8 kap. 2 §.

arvlåtaren förordnat om utbetalande av ett periodiskt underhållsbidrag eller av ett underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla, synes det, när annat ej måste anses följa av testamentet, i allmänhet böra antagas hava varit testators mening, att underhållsbidraget skall gå i avräkning mot barnets arvslott. Om en tolkning av testamentet får anses giva vid handen, att testamentsgivaren avsett, att underhållsbidraget skall utgå i stället för arv, får bidraget, på sätt ovan anförts, ej med belastning av övriga arvingars laglotter utgå till högre belopp än som kan anses erforderligt för beredande av skäligt underhåll ät barnet. Måste åter testamentsgivaren anses hava avsett, att underhållsbidraget skall utgå jämte barnets arvslott, gäller det nu sagda om sammanlagda beloppet av underhållsbidraget och arvslotten. . Bevakning och Rätt till underhållsbidrag, varom här sägs — vilket närmast är att betrakta klander av g a s o m efj- [ förhållande till övriga arvingars laglottsrätt legat — testamentet. ° & o rprivilegierat o o kan göras gällande, allenast om testamentet bevakas och i händelse av klander blir beståndande. Innehåller testamente förordnande om periodiskt undeir hållsbidrag att utgå exempelvis månatligen eller årligen med visst belopp eller om underhållsbidrag med ett visst belopp en gång för alla, måste övriga arvingar, såframt de anse underhållsbehov ej föreligga eller testamenterat belopp överstiga skäligt underhållsbidrag, med åberopande av berörda förhållande klandra testamentet. Underlåta de anställa klandertalen, skall testamentet verkställas på samma sätt som då eljest testamente lämnas oklandrat, d. v. s. testamenterat belopp skall, såframt ej utan rättegång annan överenskommelse träffats, utgå till fullo, så långt kvarlåtenskapen lämnar tillgång därtill. . Hinder synes emellertid ej föreligga för arvlatare att genom testamente förordna, att e r f o r d e r l i g t underhållsbidrag skall utgå till barn, som här avses, vare sig periodiskt eller med ett belopp en gång för alla. Även i sådant fall måste bevakning av testamentet äga rum. Kan sedermera med. ledning av lagens bestämmelse överenskommelse ej träffas om beloppet, äger barnet, om det anser erforderligt underhållsbidrag ej hava tilldelats det, föra talan om utbekommande av sådant bidrag i samma ordning, som dä eljest fråga atom verkställighet av testamente. Underhålls- Såsom förut framhållits, kan en arvlatare sörja, för barn, som avses i företodragidgåj varande paragraf, genom att tilldela det periodiskt underhållsbidrag eller ler med ett underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla. Då underhållsbidrag utgår belopp en gang m kvarlåtenskapen med ett belopp en gång för alla, tillkommer det barnet med äganderätt och skall förvaltas på samma sätt som andra dess tillgångar. Innehåller arvlåtarens testamente föreskrift om utbetalning av periodiskt underhållsbidrag, kan definitivt skifte av kvarlåtenskapen icke ske, såframt ej överenskommelse träffas om inköp av en livränta eller om annan slutlig ordningför bidragets utbetalning. Eljest måste, innan skifte äger rum, tillgångar till belopp, som får anses vara erforderligt för bestridande av underhållsbidraget, avsättas för ändamålet. Endast återstoden kan skiftas mellan arvingarna, och

Lag om arv, 8 kap. 2 §.

ma, allenast om underhållsbidraget skall utgå till barnet jämte dess arvslott, barnet deltaga i skiftet. Då tillgångar avsatts för bestridande av periodiskt underhållsbidrag, skall i fråga om tillgångarnas förvaltning gälla vad i 6 § stadgas. I fråga om barn, som avses i denna paragraf, kan det vara svårt att på Annan brösta förhand beräkna, för hur lång tid ett föreliggande underhållsbehov kan komma l^nhSer att fortfara. Ofta måste man räkna med, att underhållsbehovet kan fortfara av rätt till under avsevärd tid, måhända under barnets återstående livstid. Det kapitali- ]mderhållsbir

drag, som har

serade värdet av en underhållsränta kan i sädant fall uppgå till betydande avses, utfåa sin Ul lott belopp,' och dess uttagande skulle lätt kunna medföra, att syskonen helt ute- vissa Q villkor. P siötes från arv. Särskilt obilligt skulle detta kännas för dem, om det sedermera skulle visa sig, att det sjuka syskonets underhållsbehov upphör, innan bidraget konsumerats eller beräknats vara konsumerat. Då emellertid uttagandet av ett underhållsbidrag en gång för alla har den stora fördel, att slutligt skifte kan äga rum utan uppskov, har beredningen ej ansett sig böra förmena en arvlatare att genom testamente meddela förordnande om underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla men ansett, att sådant förordnande icke bör medföra, att övriga arvingar berövas det kapital, som belöper a deras laglotter. I detta hänseende har beredningen ansett sig böra intaga samma ståndpunkt, som kommit till uttryck i gällande rätt. Beredningen har därför föreslagit en bestämmelse av innehåll, att befogenhet tillkommer övriga bröstarvingar att utfå sina laglotter mot förpliktelse att till den underhållsberättigade utbetala ett årligt underhållsbidrag, motsvarande högst fem procent ränta å laglottens värde. Denna ränta bestämmes givetvis efter egendomens värde vid emottagandet. Har förordnande om underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla givits i testamente, överlämnas det sålunda åt arvingarna själva att avgöra, om de föredraga att uttaga sina laglotter med ovannämnda förpliktelse framför utgivandet av ett underhållsbidrag med ett engångsbelopp. Bröstarvinge, som önskar utfå sin laglott, bör dock vara skyldig att för det årliga bidraget ställa säkerhet, som godkänts av den underhållsberättigade eller av domstol. Bätt att uttaga laglott mot utbetalande av ränta föreligger naturligen icke, om — efter vad ovan framhållits — testamente, varigenom förordnats om underhållsbidrag till visst belopp, på grund av underlätet klander vunnit laga kraft. Om en arvlatare, vilken efterlämnar en dotter, som på grund av svår kronisk sjukdom får anses vara för all framtid oförmögen till självförsörjning, förordnat, att för hennes räkning skall inköpas en livränta om 2,000 kr. årligen, måste det först undersökas, huruvida förordnandet är av beskaffenhet att inkräkta på övriga bröstarvingars laglotter. Är så förhållandet, måste prövning ske, huruvida underhållsbidraget kan anses erforderligt och skäligt. Härvid måste hänsyn tagas även till övriga arvingars ekonomiska ställning. Den sjuka bör ej äga rätt till underhåll efter en högre standard än den, som gäller för de bröstarvingar, vilkas laglottsanspråk skulle lida inskränkning till

366 Lag om arv, 8 kap. 2 och 3 §§.

förmån för henne. Under förutsättning, att den sjuka är 30 år gammal, skulle en livränta för henne å 2,000 kr. om året kosta i inköp omkring 32,000 kr. Om kvarlåtenskapen är 40,000 kr. och jämte den sjuka finnas tre söner, äger var och en av dem utbekomma sin laglott 5,000 kr. med skyldighet att svara för ett årligt bidrag, motsvarande högst fem procent ränta å 5,000 kr. eller 250 kr. Vilja bröderna utbekomma sina laglotter, må således till inköp av en livränta användas återstoden av kvarlåtenskapen, 25,000 kr., motsvarande en livränta å 1,562 kr. 50 öre. Om det i testamentet bestämda underhållsbidraget får anses vara med hänsyn till omständigheterna skäligt, är var av bröderna skyldig att utgiva en tredjedel av 437 kr. 50 öre eller 145 kr. 83 öre och skall, innan laglotten till honom utgives, ställa säkerhet för nämnda belopp, eventuellt med anlitande av egendom, som tilldelas honom ur kvarlåtenskapen. Hade i förevarande exempel arvlåtaren förordnat, att en livränta å 2,500 kr. skulle utgå till den sjuka och detta belopp framstått såsom skäligt, skulle utöver ovannämnda livränta å 1,562 kr. 50 öre, vartill kvarlåten skapen med undantag för övriga bröstarvingars laglotter lämnat tillgång, en årlig ränta å 937 kr. 50 öre erfordrats för det skäliga underhållet. Dä emellertid de tre bröderna ej äro skyldiga att utgiva mer än fem procent ränta a sina laglotter 250 kr. om aret eller tillhopa 750 kr., hade systern fått nöja sig med detta belopp och således erhållit sammanlagt 2,312 kr. 50 öre om året. Underhälls- Finnes efter arvlåtaren förutom barn, som i denna paragraf avses, jämväl bidrag enligt D a ännu ej är avslutad, skall bidrag enligt 1 § utgå till v a r s Urppfostran jr

2 $ gär ej ter

underhållsbi- sistnämnda barn, innan testamentariskt underhallsbidrag enligt 2 § ma tagas. dragenhgt 1§.-T)^ underhållsbidrag enligt.2 § är att anse såsom ett privilegierat legat, bör detta följa redan av 1 §, men det har dock synts böra i tydlighetens intresse uttalas i förevarande paragraf. Har underhållsbidrag enligt 1 § ej konsumerat övriga syskons arvslotter, äger därefter det barn, till vars förmån testamente. som i 2 § avses, upprättats, mot dem göra gällande rätt till underhållsbidrag enligt testamentet. Underhålls- Underhållsbidrag till barn, som avses i förevarande paragraf, må ej lända Indrag enligt ^\ belastning av övriga bröstarvingars laglotter, innan den del av kvarlåten2 § utgår jore

°

°

°

°

.

annat testa- skapen, över vilken arvlåtaren ma genom testamente förfoga, tagits i anspråk. mente. innan underhållsbidrag, som här avses, utgått, må således annat testamente ej tagas. 3 §.

Rätt till un- I allmänhet är den rätt, som tillkommer testamentstagare, helt att likställa derhållsbidrag mQd d e n rätt, som, därest testamente ej givits, skulle hava tillkommit arvinge, pä grund ' ' *-><> 5 av lag mot d. v. s. med arvsrätt, därför laglottsskydd ej atnjutes. Da barn, som pa grund testaments- a v s j u k ( j o m e n e r annan dylik orsak ej kan försörja sig, icke i lag tillerkänts tagare.

J

J

J

.

.

rätt till underhållsbidrag med åsidosättande av annan bröstarvinges ratt till

Lag om arv, 8 kap. •') §.

arv ens i den mån detta arv ej åtnjuter laglottsskydd, vore det därför från teoretisk synpunkt följdriktigt att ej heller i lag tillerkänna ett sådant barn rätt till underhållsbidrag mot testamentstagare. De skäl, som anförts mot införandet av en legal underhållsrätt för barn, som här avses, mot medarvingar, gälla emellertid ej i fråga om en legal underhållsrätt mot testamentstagare. Och då det måste anses otillbörligt, att en arvlatare, som efterlämnar barn, om vars underhåll han i livstiden varit pliktig draga försorg, till förmån för annan person genom testamente förfogar över sin egendom, har beredningen ansett rätt till underhållsbidrag böra — liksom enligt gällande rätt — tillkomma barnet mot testamentstagaren. Enligt § 2 första stycket i förordningen den 21 december 1857 skall ett periodiskt underhållsbidrag utbetalas till barnet ur egendom, som undantages från vad av arvlåtaren bortgivits i testamente. Underhållsbidraget skall utgå, så länge behovet fortfar. Rörande förvaltningen av den för ändamålet undantagna egendomen saknas bestämmelser, och torde vid sådant förhållande, i brist på överenskommelse mellan den bidragsberättigade och testamentstagaren, egendomen böra förvaltas enligt de om förvaltningen av död mans bo gällande regler. Fortsatt dödsboförvaltning kommer således att föreligga. Beredningen har ansett barnets underhållsanspråk i fråga om testamenterad egendom ej böra sträcka sig längre än till ett årligt underhållsbidrag. Särskilt i de fall, då testamente gjorts till förmån för visst eller vissa av barnen, skulle ett fullständigt åsidosättande av testamentet genom ett underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla kunna medföra för den dödes familj skadliga följder. Det kan exempelvis tänkas, att en jordbrukare har barn, av vilka en son på grund av kraft och driftighet är lämplig att övertaga gården, medan ett annat barn är i följd av sjuklighet i behov av underhållsbidrag. I sådant fall vore det i hög grad olämpligt, om ett testamente över gården till förmån för ovannämnde son kunde helt åsidosättas genom ett underhållsbidrag en gång för alla till det sjuka barnet. Tvärtom synes det beredningen långt lämpligare, att sonen tillätes att utbekomma den till honom testamenterade egendomen mot skyldighet att till detta barn utgiva ett ärligt underhållsbidrag. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Det ärliga underhållsbidraget bör skäligen ej få bestämmas till högre belopp än fem procent av den i testamente erhållna egendomens värde vid mottagandet. Är den mottagna egendomen belastad med gäld, skall hänsyn tagas allenast till nettovärdet och bör, om arvsskatt erlagts, jämväl avdrag därför äga rum. I likhet med vad som föreslagits i fråga om rätten för bröstarvinge att utbekomma sin laglott, har testamentstagare ansetts böra ej äga utbekomma den till honom testamenterade egendomen, innan han för underhållsbidraget ställt säkerhet, som behörigen godkännes. Gör han det ej, skall egendomen enligt bestämmelse i 6 § ställas under särskild vård och förvaltning, såframt ej annan överenskommelse träffas mellan testamentstagaren och den underhållsberättigade.

368 Lag om arv, 8 kap. 3—5 §§.

Rätten till Är testamente gjort till förmån för annan bröstarvinge, bör denne i nu föreunderhålls- v a r a n ( j e hänseende icke vara sämre ställd, än om testamente ej givits. I sådant bidrag, då

testamentet är fall skulle barn, som i denna paragraf avses, icke ägt rätt till underhallsgjort till «»-bidrag m o t honom, och han hade varit berättigad att utan avkortning eller nan bröst-

°

„

arvinge, belastning utbekomma sin arvslott. Da testamente är gjort till torman for annan bröstarvinge, bör därför denne äga samma rätt, och bidragsskyldigheten bör gälla allenast i den mån den egendom, som i testamente eller arv tillfallit honom, överstiger hans arvslott. Om exempelvis den egendom, som på grund av testamente och arv tillfallit annan bröstarvinge, uppgår till 25,000 kr. och hans arvslott, därest testamente ej upprättats, skulle hava utgjort 15,000 kr., skall han således vara pliktig utgiva underhållsbidrag, motsvarande högst fem procent å skillnaden mellan nämnda båda belopp, 10,000 kr., eller således 500 kr. 4 och 5 §§. Rätt till un- Den romerska rätten tillerkände den, som givit annan löfte om gåva, befoderhållsbi dra g ^et att undandraga sig gåvans fullbordande, om han eljest skulle komma av gåvotagare.* 7

I<rammande

rätt.

o

o o

, „ / , , . .

,• \

r\«

att sakna medel till sitt nödtorftiga uppehälle beneficium competentise). Dar°

1X 0

emot förelåg ej rätt för givare att, sedan gåva fullbordats, återfordra den bortskänkta egendomen på den grund, att givaren kommit i nödställd belägenhet. Egendomen kunde återfordras av givaren, allenast om gåvotagaren genom att stå givaren efter livet eller genom ärekränkning (injuria) visat honom grov otacksamhet. Först inom Gemeines Recht gjordes av åtskilliga rättslärde den uppfattningen gällande, att givare, som råkat i nöd, ägde fordra underhåll av gåvotagaren. I den preussiska lagstiftningen (Allgemeines Preussisches Landrecht av 1794) tillerkändes givare, som saknade nödigt underhåll, rätt att av gåvotagaren utbekomma ett årligt underhållsbidrag, motsvarande sex procent av gåvans värde, om gåvotagaren var i stånd att erlägga sådant bidrag utan att beröva sig och sin familj medel till nödtorftigt uppehälle. Tillika gåvos — jämte bestämmelser om skydd för arvinges laglott mot gåva, som ägt rum inom tre år före givarens död — jämväl bestämmelser om rätt för person, som ägde ur givarens kvarlåtenskap erhålla underhållsbidrag, exempelvis barn utom äktenskap, att av gåvotagaren utbekomma sådant bidrag, när kvarlåtenskapen ej lämnade tillgång därtill. Även den österrikiska lagen (Allgemeines Burgerliches Gesetzbuch av 1811) tillerkänner givare, som saknar nödigt undeihåll, rätt att av gåvotagaren utbekomma underhållsbidrag, motsvarande laga ränta å värdet av den skänkta egendomen, såframt densamma eller dess värde finnes i behåll. Gåvotagaren är dock fri från bidragsplikt, om han själv befinner sig i lika torftiga omständigheter. Var givare, då gåvan ägde rum, barnlös men får barn senare, äga givaren och nämnda barn, om de råka i nöd, att utbekomma underhållsbidrag, varom nyss nämnts, av såväl gåvotagaren som hans arvingar. Jämlikt fransk rätt

Lag om arv, 8 kap. 4 och 5 §§.

må givare på grund av otacksamhet återfordra en gåva, bland annat, om gåvotagaren vägrar att till honom utgiva nödigt underhåll. Vidare kan gåva av person, som, då gåvan ägde rum, saknade avkomlingar, återfordras, om givaren sedermera får barn. Även gällande tysk lagstiftning upptager bestämmelser i ämnet. Sålunda är den, som givit annan löfte om gåva, berättigad att vägra fullborda gåvan, i den mån han med hänsyn till sina övriga förpliktelser är ur stånd att uppfylla löftet utan att äventyra sitt eget ståndsmässiga underhåll eller sin förmåga att fullgöra den underhållsskyldighet, som enligt lag åvilar honom. Denna bestämmelse fanns ej upptagen i det första förslaget till borgerlig lag för tyska riket men infördes i förslaget av den för dess granskning tillsatta kommissionen (andra kommissionen). Däremot avslogs ett inom kommissionen väckt förslag att jämväl i viss utsträckning tillerkänna givare rätt att på grund av inträffad oförmåga att försörja sig återfordra en redan fullbordad gåva. Härvid åberopades främst, att genom en sådan regel en svår oförrätt i många fall skulle kunna tillfogas gåvotagaren. Denne borde äga räkna med, att gåvan inginge i hans förmögenhet och skulle däri förbliva. Gåve man blott på grund av förhållanden, som hänförde sig till givarens person, denne rätt att helt eller delvis fordra gåvan åter, försatte man gåvotagaren i ett mycket osäkert och farligt rättsläge. Ett sådant anspråk kunde synas berättigat, om givaren utan skuld råkat i fattigdom, medan gåvotagaren genom gåvan försatts i glänsande förmögenhetsförhållanden. Såsom obilligt skulle åter anspråket framstå, om givaren genom eget lättsinne råkat i nöd och gåvotagaren genom den kanske först efter flera år fordrade återbäringen av gåvan — varigenom han skulle förhjälpa givaren till ett ståndsmässigt underhåll — skulle utan skuld berövas nödtorftiga underhåll för sig och sin familj. Även om det ej borde förnekas, att i det särskilda fallet en sedlig plikt kunde åvila gåvotagaren att understödja givaren, så vore å andra sidan lagstiftningen ej i stånd att kläda de fina förutsättningar, av vilka förhandenvaron av en sådan sedlig plikt är beroende, i rättssatsens form. Den ståndpunkt, som sålunda intogs av andra kommissionen, övergavs vid förslagets behandling i riksdagen. I anslutning till grundtanken i bestämmelserna i Allgemeines Preussisches Landrecht stadgades, att givare, som efter gåvans överlämnande blir ur stånd att bestrida sitt ståndsmässiga underhåll och att uppfylla sin lagliga underhållsplikt mot anförvanter, make eller förutvarande make, äger av gåvotagaren fordra utbekommande av den skänkta egendomen efter reglerna om utgivande av obehörig vinst (ungerechtfertigte Bereicherung). Gåvotagaren kan dock undgå återbäring genom utbetalande av underhållsbidrag. Av flera gåvotagare häftar den, som tidigare erhållit gåva, blott i den mån den, som senare erhållit sådan, ej är återbäringsskyldig. Återbiiringsanspråk kan icke väckas, sedan tio år förflutit efter gåvans fullbordan. Sådant anspråk kan ej göras gällande av givare, som avsiktligt eller genom grov vårdslöshet vållat sitt nödställda läge, ej heller mot gåvotagare, 24—241969

370 Lag om arv, 8 kap. 4 och 5 §§.

som genom återbäringen skulle komma att sakna medel för eget ståndsmässigt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt. I den nya schweiziska lagstiftningen på obligationsrättens område finnes — jämte bestämmelser om rätt att återfordra gåva på grund av vissa kränkningar från gåvotagarens sida — bestämmelse om rätt att vägra uppfyllande av gåvolöfte, om efter löftets avgivande givarens förmögenhetsförhållanden undergått sådan ändring, att gåvan skulle utomordentligt svårt belasta givaren. Däremot saknas rätt att på grund av förändrade förmögenhetsförhållanden återfordra en redan fullbordad gåva. I dansk och norsk rätt saknas bestämmelser såväl om återgång av gåva på grund av otacksamhet som om rätt till underhållsbidrag av gåvotagare. Svensk rätt. I 1734 års lag funnos bestämmelser om gåva allenast av fast egendom. Rörande sådan gåva stadgades i 8 kap. 2 § jordabalken, att om gåvotagaren gjort givaren, hans barn eller första arvtagare märkelig orätt, otjänst och skada, stode det dem fritt att gåvan återkalla, om gåvotagaren fortfarande innehade densamma och rätten prövade gåvan vara rätteligen förverkad. Detta stadgande gällde dock ej gäva, som var given för arbete eller gjord tjänst. I lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag 1 upptogs i jordabalken — jämte bestämmelser om rätt att återfordra gåva i händelse av gåvotagarens otacksamhet — även stadgande om skyldighet för gåvotagare att, om givaren komme i nöd så att han ej själv kunde försörja sig, bidraga till dennes nödtorftiga underhåll. Understödet kunde dock ej sättas högre än till hälften av den bortgivna egendomens behållna avkastning. Tillika stadgades i äldre lagberedningens förslag rätt till underhållsbidrag för barn efter givare, vilket vore omyndigt eller ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande. 2 Medan allmänna bestämmelser om gåva av lös egendom saknades i 1734 års lag, voro bestämmelser därom upptagna i lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag. 3 Även i fråga om gåva av lös egendom stadgades rätt att fordra gåvan åter i händelse av gåvotagarens otacksamhet samt rätt till underhåll för givaren eller oförsörjda barn, som han lämnat efter sig. Enligt förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom — däri i huvudsak upptagits de av lagkommittén och äldre lagberedningen föreslagna bestämmelserna om laglott för bröstarvinge, om underhållsrätt mot testamentstagare, om underhållsrätt mot den, som i gåva mottagit fast egendom, och om återgång av sådan gåva på grund av grov otacksamhet från gåvotagarens sida — är den, som av annan i gåva mottagit fast egendom, pliktig att, om givaren kommer i nöd, så att han ej kan försörja sig, utgiva årligt bidrag till dennes nöd1 Se lagkommitténs förslag till jordabalk, 1818, 5 kap. 4 §, lagkommitténs förslag till allmän civilfag, 1826, 4 kap. 2 § jordabalken, och äldre lagberedningens förslag till jordabalk, 1847, 4 kap. 2 §. 2 Se äldre lagberedningens förslag till jordabalk, 1847, 4 kap. 3 §. 3 Se 2 kap. handclsbalken i nämnda förslag.

Lag om arv, 8 kap. 4 och 5 §§.

torftiga underhåll. Enas ej givaren och gåvotagaren om bidragets storlek, äger rätten fastställa bidraget, dock ej till högre belopp än hälften av den givna egendomens behållna avkomst. Om givaren vid sin död efterlämnar barn, som är berättigat till understöd av egendom, som givits i testamente, d. v. s. barn, som är omyndigt eller ock ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande och som ej av sitt arv eller annan tillgång kan njuta uppfostran eller underhåll, är gåvotagaren enligt § 4 av nämnda förordning pliktig att utgiva underhållsbidrag till barnet, i den mån understöd ej kan utgå av testamenterad egendom. Skyldighet att utgiva underhållsbidrag föreligger icke, då gåvan är given för arbete eller gjord tjänst. I lagberedningens den 31 december 1907 avgivna förslag till lag om köp, byte och gåva av fast egendom funnos i 2 kap. 6—10 §§ införda stadganden, motsvarande de i förordningen den 21 december 1857 upptagna bestämmelserna om gåva av fast egendom allenast med den ändring, att gåvotagarens skyldighet att lämna bidrag till underhåll av givaren eller dennes barn gjordes beroende därav, att behov av understöd yppats och anspråk därpå framställts inom tio år från det gåvan skedde. I motiven 1 framhölls, att grunden till den sålunda stadgade begränsningen i gåvotagarens understödsplikt låge däri, att om först efter längre tid behov av understöd inträdde, det icke funnes anledning antaga, att givarens försämrade ekonomiska ställning stode i något samband med gåvan, och att det i sådant fall ej torde kunna försvaras att göra det till en rättslig förpliktelse för gåvotagaren att lämna ett understöd, som under måhända alldeles ändrade förhållanden det för honom kunde falla sig mycket betungande att utgiva. I fråga om gåva av lös egendom saknas fortfarande i svensk lagstiftning bestämmelser såväl om rätt att återfordra gåvan på grund av grov otacksamhet från gåvotagarens sida som om rätt till underhållsbidrag av gåvotagaren. På grund av den tacksamhetsskuld, mottagandet av en gåva medför, kan Lagberednindet för gåvotagaren framstå såsom en sedlig plikt att, om givaren råkar [Stensyttrande. nöd, bispringa denne. Huruvida en sådan plikt i det särskilda fallet föreligger och, om så är förhållandet, hur långt den sträcker sig, är emellertid beroende ej blott av den givna egendomens värde och av de omständigheter, under vilka gåvan ägde rum, utan ock av gåvotagarens levnadsförhållanden, då givarens behov av understöd inträder. Även andra omständigheter.äro av betydelse, såsom den användning, för vilken gåvan var avsedd, exempelvis om en skänkt penningsumma var avsedd att för mottagaren möjliggöra en viss lyxutgift, eller att förbrukas för mottagarens uppehälle, eller att bringas till mer eller mindre produktiv användning, såsom till bestridande av kostnaderna för högre utbildning eller till driftkapital vid börjandet av en näring. Av vikt är även, huru lång tid som förflutit sedan gåvan gavs, huruvida den skänkta egendomen finnes i behåll eller om eljest nytta av gåvan fortfarande 1

Se lagberedningens förslag till jordabalk II, s. 209.

372 Lag om arv, 8 kap. 4 och 5 §§.

föreligger för mottagaren. Att på grundval av en sådan mångfald av synpunkter fastställa en rättsregel är, såsom framhölls vid tillkomsten av den tyska borgerliga lagen, förenat med synnerligen stora svårigheter. Och för den allmänna uppfattningen i vårt land är för visso den tanken främmande, att mottagandet av en gåva skulle kunna för gåvotagaren medföra rättslig förpliktelse att vid behov lämna givaren understöd. Den i förordningen den 21 december 1857 upptagna bestämmelsen om rätt för givare till underhållsbidrag av den, som mottagit fast egendom i gåva, har haft synnerligen ringa, om ens någon, praktisk betydelse och torde knappast vara känd av andra än jurister. Detta förhållande är så mycket mindre ägnat att förvåna, som gåva av fast egendom av större värde ytterst sällan torde förekomma annat än till givarens egna barn. Där ej i sådant fall undantagsförmåner förbehållits, föreligger för givaren rätt till underhållsbidrag i händelse av behov redan enligt allmänna bestämmelser om underhållsskyldighet mellan föräldrar och barn, och ett beaktande av regeln i förordningen den 21 december 1857 lärer sällan, om ens någonsin, förekomma. Enligt beredningens mening bör, sedan en gåva fullbordats, gåvotagaren vara berättigad att betrakta den givna egendomen såsom en beståndsdel av sin förmögenhet, och bör äga vid sin förmögenhetsförvaltning utgå från detta förhållande. En laglig förpliktelse att, vid behov hos givaren, i form av underhållsbidrag återbära gåvans värde eller utgiva ett årligt belopp, motsvarande räntan därå, skulle försätta gåvotagaren i ett så osäkert rättsläge, att fördelen av gåvan skulle väsentligen förringas. Att i svensk lagstiftning upptaga en allmän regel om rätt för givare till underhållsbidrag av gåvotagaren synes beredningen med hänsyn till det anförda ej böra ifrågasättas. Även om en allmän regel angående rätt för givare till underhållsbidrag av gåvotagare ej bör upptagas, anser beredningen en sådan rätt dock böra i viss omfattning tillerkännas givares barn. Främst bör rätt till underhållsbidrag tillkomma dem, då gåva skett under sådana omständigheter eller på sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs. Bestämmelserna om underhållsbidrag i 1 och 2 §§ hava sin grund däri, att en familjerättslig förpliktelse att utgiva sådant bidrag vid dödsfallet åvilade arvlåtaren, och en gåva av nyssnämnda beskaffenhet måste i allmänhet framstå såsom innefattande från arvlåtarens sida ett obehörigt åsidosättande av nämnda förpliktelse. Upprätthålles en sådan gåva ej mot barnens anspråk på laglott efter arvlåtaren, bör den än mindre upprätthållas mot deras krav på underhållsbidrag. En gåva av beskaffenhet, som i 7 kap. 4 § sägs, bör därför enligt beredningens mening, såvitt angår underhållsbidrag till barn, som avses i 1 eller 2 §, behandlas — liksom i avseende å bröstarvinges laglottsanspråk — såsom ett testamente. Att taga en sådan gåva i anspråk för tillgodoseende av dessa barns underhållsbehov kan av hänsyn till gåvotagaren så mycket mindre möta betänkligheter, som denne måste antagas hava insett, att gåvan på grund av givarens förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt

Lag om arv, 8 kap. 4 och 5 §§.

redan vid dess företagande inneburit ett åsidosättande från givarens sida av honom åvilande förpliktelse att trygga sina barns underhåll. Från nämnda synpunkt skulle det däremot onekligen medföra svårigheter att medgiva en motsvarande rätt till underhållsbidrag gentemot mottagare av annan gåva än som avses i 7 kap. 4 §. När en gåva vid dess företagande med hänsyn till då rådande förhållanden ej kan anses hava satt barnens underhåll i fara, skulle en rätt till underhållsbidrag av gåvotagaren kunna drabba denne rätt så hårt. Särskilt skulle detta bliva fallet, om gåvan eller dess värde ej längre funnes i behåll. Då en gåvotagare vid gåvans mottagande saknat anledning antaga, att densamma innefattade kränkning av givaren åvilande underhållsskyldighet, borde åtminstone gåvotagarens förpliktelse endast avse utgivandet av den förmögenhetsökning, som föreligger till följd av gåvan (Bereicherung), då anspråk mot honom framställes. Gåvotagarens förpliktelse borde ej avse högre belopp, än att han genom dess utgivande komme utan vinst men ock utan skada från gåvan. En regel av sådant innehåll skulle emellertid innebära upptagande av principen om utgivande av obehörig vinst i den utformning denna princip erhållit särskilt inom tysk lagstiftning. Fullt genomförd är denna princip hittills främmande för den allmänna civil rättsliga lagstiftningen i vårt land och det har därför så mycket mindre synts beredningen lämpligt att föreslå dess upptagande i detta sammanhang, som ett verkligt praktiskt behov av ingripande mot andra gåvor än sådana, som avses i 7 kap. 4 §, icke kan anses föreligga. Om det bortses från förskott å arv eller annan gåva till bröstarvinge, torde kränkning av anhörigas intressen genom gåvor så gott som uteslutande äga rum, då gåva sker inom kort tid före givarens död eller gåvan eljest på grund av särskilda vid densamma fastade förbehåll närmar sig gåva för dödsfall. Ty gåvor lära väl ej ofta förekomma, varigenom givaren i avsevärdare mån åsidosätter sina egna intressen i levande» livet. Såsom redan lagkommittén framhöll, skall någon under sin livstid högst sällan finnas benägen att skilja sig vid ägande- och dispositionsrätt till en så betydande del av sin egendom, att han och hans anhöriga därigenom komma att sakna utvägar till bärgning. 1 Däremot kan, då en gåva till sin verkan närmar sig testamente, denna gåva ej sällan, likaväl som ett testamente, innebära ett åsidosättande av de anhörigas intressen. Lagberedningen föreslår därför i detta kap. 4 § bestämmelse av innehåll, att om arvlåtaren bortgivit, egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag till barn, som i 1 eller 2 § avses, beträffande gåvan och gåvotagaren vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning. Det föreslagna stadgandet innebär i fråga om barn, som avses i 1 §, att om barnets arv — ehuru dess rätt till laglott enligt 7 kap. 4 § göres gällande mot gåvotagare, som här avses — icke räcker till dess underhåll, den 1

Jfr lagkommitténs år 1816 avgivna förslag till handelsbalk, motiven s. 52, och år 1826 avgivna förslag till allmän civillag, motiven s. 175.

374 Lag om arv, 8 kap. 4 och 5 §§.

bortgivna egendomen skall, även såvitt angår underhållsbidrag, varom stadgas i 1 §, behandlas såsom vore den av arvlåtaren testamenterad till gåvotagaren. Vid underhållsbidragets bestämmande skall därför den bortgivna egendomens värde läggas till kvarlåtenskapen. Underhållsbidraget skall därefter beräknas utgå ur kvarlåtenskapen, innan arv, testamente och ifrågavarande med testamente jämställda gåva må utgå. I vad som återstår av kvarlåtenskapen må sedan gåvan uttagas med samma rätt som testamente, d. v. s. vid konkurrens med testamente skall jämkning ske enligt bestämmelserna i 7 kap. I den mån gåvan ej kan utgå, måste den mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Till belysning av regelns innebörd torde kunna anföras följande exempel. En arvlatare efterlämnar fyra barn, av vilka ett (A) är minderårigt, och kvarlåtenskap till belopp av 12,000 kr. Arvlåtaren har kort före sin död, under omständigheter, som i 7 kap. 4 § avses, bortgivit 12,000 kr. Kostnaderna för A:s uppfostran beräknas till 9,000 kr. Vid laglotternas bestämmande skall kvarlåtenskapens belopp ökas med gåvans värde. Laglotten utgör således för varje barn 3,000 kr., och A har rätt till ett underhållsbidrag å 6,000 kr. Gåvan kan således bliva gällande allenast till belopp av 6,000 kr. Då underhållsbidraget till A 6,000 kr. skall utgå, innan arv må tagas, men samtliga barnen äro likställda, såvitt angår rätten till laglott, synes med tillämpning av stadgandena i detta kap. 1 och 2 §§ underhållsbidraget till A 6,000 kr. böra först uttagas ur kvarlåtenskapen och vart av barnen, då det av återstoden erhåller allenast 1,500 kr., vara hänvisat att av gåvotagaren fordra återbäring av 1,500 kr. Skulle gåvotagaren ej kunna fullgöra honom åvilande återbäringsskyldighet, synes A äga påkalla sådan jämkning i delningen av kvarlåtenskapen, att han utbekommer sammanlagt 9,000 kr. Beträffande barn, som avses i 2 §, skola de i 3 § föreslagna bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. Gåvotagaren är sålunda skyldig utgiva ett årligt underhållsbidrag, motsvarande högst fem procent av egendomens värde, Kan av honom säkerhet ej ställas för underhållsbidraget, skall han enligt bestämmelsen i 4 § andra punkten återbära den mottagna egendomen eller dess värde. Vad av gåvotagaren återburits skall förvaltas i den ordning, varom stadgas i 6 §. Kan säkerhet ställas, är återbäring ej erforderlig. Den skyldighet, som enligt beredningens förslag åvilar gåvotagaren att till givarens barn lämna underhållsbidrag, är så till vida begränsad, att gåvotagaren ej är pliktig att utgiva mer än gåvans värde. Vid värdets bestämmande bör gåvotagaren vara berättigad att frånräkna gäld, som han åsamkat sig genom gåvans mottagande, och jämväl erlagd gåvoskatt. Huruvida gåvan eller dess värde finnes i behåll, saknar betydelse. Har emellertid gåvan utan mottagarens vållande helt eller delvis gått förlorad, är gåvotagaren — liksom enligt 7 kap. 4 § — fri från sin förpliktelse eller äger njuta motsvarande nedsättning.

Lag om arv, 8 kap. 4 och 5 §§.

375 Då förskott å arv eller annan gåva givits till bröstarvinge, har beredningen med hänsyn till den samhörighet, som på grund av den nära släktskapen består mellan syskon, ansett rätt till underhållsbidrag böra föreligga för barn, som i 1 § avses, ändå att gåvan ej givits under sådana omständigheter eller pä sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs. Även om släktbandet mellan syskon ej enligt lag medför underhållsskyldighet, har samhörigheten mellan dem en sådan styrka, att det bör kännas som en stark moralisk förpliktelse för de äldre syskonen att i mån av förmåga sörja för de yngre syskonens uppfostran. Har av arvlåtaren egendom i livstiden tillagts hans vuxna barn och visar det sig sedan, att kvarlåtenskapen ej räcker till bestridande av kostnaden för de yngre syskonens uppfostran, framstår naturligen än starkare för de äldre syskonen förpliktelsen att åtminstone inom en kostnadsram, svarande mot vad de erhållit av föräldrarna utöver egna uppfostringskostnader, bidraga till de yngre syskonens uppfostran. Beredningen föreslår därför i 5 §, att om bidrag, som skall utgå enligt 1 eller 4 § till barn, varom i 1 § sägs, ej räcker till dess uppfostran, annan bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller eljest såsom gåva, skall vara skyldig, ändå att fall ej är för handen varom i 4 § sägs, utgiva underhållsbidrag intill värdet av den mottagna egendomen, såvitt ej denna utan mottagarens vållande helt eller delvis gått förlorad. Som förskottets eller gåvans värde bör hänföras till den tidpunkt, då rättshandlingen blev gällande, har nämnda undantag framför allt den betydelsen, att hänsyn må tagas till en värdeförsämring på grund av ändrade konjunkturer. Har gåvotagaren avhänt sig den mottagna egendomen, bör han ock för vinnande av lindring i ansvarigheten kunna åberopa en värdeförsämring, som visas hava utan hans vållande inträtt dessförinnan. Däremot har beredningen ej ansett rätt till underhållsbidrag enligt 5 § böra tillkomma barn, som avses i 2 §. Då rätt på grund av lag att för underhållet taga i anspråk medarvinges arvslott ej skall föreligga för sådant barn, synes det beredningen ej möjligt att giva det rätt att för sitt underhåll taga i anspråk till medarvinge givet förtida arv. I åtskilliga fall skulle en annan ståndpunkt leda till egendomliga resultat. Den förskottstagare enligt 5 § åvilande förpliktelsen att — måhända under ändrade ekonomiska förhållanden — utgiva bidrag till ett minderårigt syskons uppfostran synes vidare beredningen framstå såsom i högre grad av billigheten påkallad än en förpliktelse att sörja för ett vuxet syskons framtida underhåll. Beredningens ståndpunkt härutinnan kommer att medföra, att även såvitt angår gåva av fast egendom till bröstarvinge den underhållsrätt mot gåvotagare, som enligt förordningen den 21 december 1857 tillkommer sådant barn till givaren, som i detta kap. 2 § avses, kommer att upphöra. Med hänsyn till den ringa praktiska betydelse, denna underhållsrätt äger, har beredningen ansett betänkligheter ej möta häremot. Den bidragsskyldighet, som enligt 5 § skall åligga gåvotagare, bör enligt beredningens mening innefatta förpliktelse endast att utgiva periodiska bidrag

376 Lag om arv, 8 kap. 4 och o §§.

till sammanlagt belopp, motsvarande den mottagna egendomens kapitalvärde. Däremot bör gåvotagaren ej kunna förpliktas att till den underhållsberättigade på en gång utgiva hela nämnda värde såsom underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla. En sådan förpliktelse skulle i inånga fall drabba gåvotagaren med allt för stor hårdhet. Till ett belopp en gång för alla kan underhållsbidraget bestämmas allenast genom överenskommelse mellan gåvotagaren och den underhållsberättigade. Bidragsskyldighet åvilar ej gåvotagare till följd av sedvanliga skänker, som ej stå i missförhållande till givarens villkor. Vidare är ej att såsom gåva anse kostnader, som nedlagts å bröstarvinges uppehälle och utbildning, såvitt arvlåtaren därmed endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.. I fråga om den närmare innebörden härav hänvisas till vad som vttrats vid 6 kap. 2 §. Frihet från skyldighet att utgiva underhållsbidrag enligt 5 § har beredningen ansett böra äga rum, om och i den mån gåvotagaren skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt, som på grund av de i familjerätten givna bestämmelser om underhållsskyldighet kan åvila honom. Härav är en följd, att bidragsplikten aldrig kan sträcka sig längre än till underhåll och uppfostran efter den standard, som gäller för bidragsgivaren själv och hans familj, om han ingått äktenskap. Bidragsplik- Underhållsskyldighet enligt §§ 3 och 4 av förordningen den 21 december gltvotagZ-ets 1 8 5 7 å v i l a r a l l e n a s t gåvotagare, ej hans arvingar. Fall kunna visserligen inarvingar. träffa, då det skulle framstå såsom skäligt, att särskilt den underhållsskyldighet, som ålegat annan bröstarvinge, vilken mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller eljest såsom gåva, jämväl åvilade hans arvingar. Beredningen har dock ej ansett det kunna ifrågasättas att utsträcka den bidragsskyldighet, som åligger gåvotagare, till att jämväl avse hans arvingar, med hänsyn till ovissheten av huruvida och i vad mån gåvan kan hava länt dem till fördel, och särskilda regler, byggda på principen om utgivande av obehörig vinst, kunna givetvis ej uppställas för bidragsrätt mot gåvotagarens arvingar. Bidragsplik- För det fall, att av arvlåtaren gåvor givits till flera, meddelas understunning 'datera d o m * främmande rätt särskilda bestämmelser. Sålunda stadgas i tysk lagstiftgåvotagare ning, att tidigare gåvotagare är skyldig utgiva underhållsbidrag först i den finnas. m a n s a ( j a n t bidrag ej kan erhållas av senare gåvotagare. En sådan regel har ej upptagits i förslaget. I fråga om gåvor, som avses i detta kap. 4 §, följer av stadgandena i nämnda paragraf, sammanställda med bestämmelserna i 7 kap., att sådana gåvor komma att underkastas jämkning i samma ordning som flera testamentariska förordnanden inbördes. Då egendom lämnas till bröstarvinge såsom förskott å arv, sker det vanligen efter hand som de uppnå mognare ålder. Det vore därför orättvist, om beträffande förskottstagare principen om senare gåvotagares häftande före äldre gåvotagare bragtes till tillämpning. I fråga om sådana gåvor torde lika ansvar

Lag om arv, 8 kap. 4—6 §§.

vara med billigheten överensstämmande. Detsamma synes gälla även eljest vid gåvor till bröstarvingar. Särskild regel om flera gåvotagares ansvar enligt 5 § har därför icke synts beredningen erforderlig. Då särskild regel ej gives, torde, om flera gåvotagare finnas, dessa böra anses häfta var i förhållande till det belopp, vartill hans bidragsskyldighet kan stiga efter 5 §. Framgår av omständigheterna redan vid bidragsskyldighetens fastställande, att viss gåvotagare ej kan fullgöra honom åvilande bidragsskyldighet, synas de övriga, efter nyssnämnda fördelningsgrund, böra svara för bristen. Däremot lärer hos en gåvotagare sedermera inträffad oförmåga att utgiva bidrag ej böra föranleda ökning av andra gåvotagares bidragsplikt. Då i detta kap. av förslaget till lag om arv sammanförts de bestämmelser, Ändringar i som enligt beredningens mening böra gälla i fråga om rätt för arvlåtares .f()rofdningen °

o

den 21 decem-

oförsörjda barn till underhållsbidrag jämväl av testaments- och gåvotagare, ber 1857. böra motsvarande bestämmelser i förordningen den 21 december 1857 utgå. Beredningen föreslår därför i lagen angående införande av lagen om arv upphävande av bestämmelserna i §§ 1, 2 och 4 av nämnda fördordning. Såvitt angår gåva av fast egendom till annan än bröstarvinge innebär detta, att underhållsrätten för barn till givaren, som avses i detta kap. 1 och 2 §§ upphör, och såvitt angår sådan gåva till bröstarvinge, att underhållsrätten upphör för barn till givaren, som avses i detta kap. 2 §. Ehuru de av beredningen här ovan åberopade skälen mot en allmän regel om rätt för givare till underhållsbidrag av gåvotagare synas tala även mot en sådan rätt på grund av gåva av fast egendom, har beredningen dock icke ansett spörsmålet om upphävande eller omarbetning av de i nämnda förordning till förmån för givare av fast egendom meddelade bestämmelser om underhållsrätt böra i detta sammanhang tagas under övervägande, utan synes därmed böra anstå, till dess beredningens ovanberörda förslag till lag om köp, byte och gåva av fast egendom blir föremål för behandling. 6 §. Då periodiskt underhållsbidrag skall enligt 2 § utgå till barn, som där av- Förvaltningen ses, måste, om uppgörelse rörande en slutlig ordning för bidragets utbetalning, av tlll9ångar exempelvis genom livränteköp, ej träffas, tillgångar till belopp, som kan an- hdllsbidratagas vara erforderligt för bestridande av underhållsbidraget, avsättas {QV0^s°estridandetta ändamål, och allenast återstoden kan tills vidare skiftas mellan arvingarna. Om särskilda bestämmelser ej gåves rörande förvaltningen av sådana tillgångar, skulle de komma att förvaltas som oskiftad kvarlåtenskap efter arvlåtaren. Då emellertid den avsatta egendomens förvaltning kan komma att fortfara en avsevärd tid, har det synts beredningen lämpligt att -— på sätt som föreslagits i 2 kap. 5 § för där avsett fall — en förvaltare förordnas med självständig förvaltningsbefogenhet men under vederbörlig kontroll. Beredningen föreslår därför, att förvaltningen överlämnas till en särskilt förordnad god man, i fråga

378 Lag om arv, 8 kap. 6 och 7 §§.

om vilken förmynderskapslagens bestämmelser skola äga tillämpning. Denne har att till barnet utbetala det fastställda underhållsbidraget, så länge ej detta jämlikt överenskommelse eller förordnande av rätten blivit nedsatt eller förklarats skola upphöra. Dör den underhållsberättigade eller upphör hans rätt till underhållsbidrag, skall vad som återstår av den avsatta egendomen skiftas mellan arvingarna. Huruvida därvid en lott bör tilläggas den underhållsberättigade eller hans rättsinnehavare, är beroende av om underhållsbidraget jämlikt testamentet skolat till honom utgå i stället för arv eller jämte arv. 1 Vad nu är sagt gäller naturligen, dä bröstarvinge enligt 2 § andra punkten uttagit sin laglott, allenast i fråga om övrig egendom, som avsattes till bestridande av underhållsbidrag. Då testamentstagare är pliktig utgiva underhållsbidrag till barn, som avses i 2 §, äger han enligt 3 § utfå den till honom testamenterade egendomen, allenast om han för underhållsbidraget ställer säkerhet, som av den underhållsberättigade eller rätten godkännes. Påkallar testamentstagaren ej egendomens utgivande eller kan han ej ställa säkerhet, som vinner godkännande, bör egendomen, såframt ej annan överenskommelse träffas mellan testamentstagaren och den bidragsberättigade, ställas under förvaltning av god man, som ombesörjer underhållsbidragets utbetalning. Detsamma gäller i fråga om underhållsbidrag till sådant barn av egendom, som bortgivits på sätt i 4 § sägs, såframt gåvotagaren ej kan ställa säkerhet för det underhållsbidrag, som han kan finnas skyldig utgiva. Egendomen bör således i dylikt fall återbäras och ställas under godmansförvaltning. Såvitt angår barn, som avses i 1 §, skall underhållsbidrag ej betalas av gåvotagaren utan — på sätt ovan utvecklats — återbäring av gåvan ske i den utsträckning, som erfordras för att sådant underhållsbelopp, varom stadgas i 1 §, och laglotter skola kunna utgå. Med hänsyn till innehållet i 1—4 och 6 §§ har beredningen ansett tillräcklig trygghet hava beretts underhållsberättigad för bidragets utbekommande. Anledning att beträffande bidrag, som avses i 5 §, medgiva de förmåner i fråga om exekutionen, som gälla angående underhållsbidrag enligt lagarna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap, synes beredningen ej föreligga. Beredningen föreslår därför icke ändring i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Periodiskt un- Har enligt 1 eller 2 § underhållsbidrag utgått med ett belopp en gång för derhållsbi- a l l E j m e dför ändrade förhållanden av beskaffenhet att inverka å underhålls' ImaT'elkr behovet ej beloppets återbetalande. Utgår däremot periodiskt underhållsbidrag upphöra, om en^ ö t 2 3 4 eller 5 §, böra sådana förhållanden kunna föranleda bidragets väsentligen __ .. , . . , .._ .. j . . . ändradeför-nedsättning eller upphörande. Kan överenskommelse ej trättas, äger ratten hållanden pä- ^ärom förordna. När den underhållsberättigade dör, upphör bidragsrätten. kalla

det.

1 Jfr s. 363—364.

Lag om arv, 8 kap. 7 och 8 §§.

379 Då allenast vid arvlåtarens frånfälle föreliggande underhållsbehov medför rätt till underhållsbidrag, kan — lika litet som sådan rätt kan inträda till följd av sedermera inträffade förhållanden — en höjning ifrågakomma av det ursprungligen bestämda underhållsbidraget till följd av försämring i den underhållsberättigades ekonomiska läge. Har underhållsbidraget blivit nedsatt eller förklarats skola upphöra, lärer ej heller en höjning av underhållsbidraget eller förnyat uttagande av sådant bidrag kunna ifrågakomma. I den mån periodiskt underhållsbidrag på grund av testamente utgår till barn, som avses i 2 §, utan att övriga bröstarvingars laglottsanspråk därigenom lider intrång, är frågan om verkan av ändrade förhållanden beroende av vad en tolkning av testamentet giver vid handen.

•

8 §. Bätt till underhållsbidrag enligt detta kapitel tillkommer barn till arvlåtaren, Rätt till unallenast under förutsättning att behov av underhållsbidrag förelåg vid arvff1^11?1,, låtarens frånfälle. Med hänsyn till angelägenheten av en skyndsam reglering göras gällande av de rättsförhållanden, som uppstått i anledning av dödsfallet, bör anspråk i n o m viss tidpå sådant underhållsbidrag framställas utan dröjsmål. I fråga om underhållsbidrag enligt 2 § hänvisas till vad beredningen vid nämnda paragraf anfört rörande bevakning, klander och verkställighet av testamente, som i 2 § avses. Då underhållsbidrag enligt 1 § skall utgå, innan arv må tagas, och dess uttagande således inverkar på arvsdelningen, bör det åligga arvinge, som anser sig äga rätt till sådant bidrag, att framställa anspråk därpå senast vid skiftet. Tillräcklig kännedom om arvingens ställning och behov bör då föreligga. Enligt bestämmelse i förevarande paragraf första stycket skall därför anspråk på underhållsbidrag enligt 1 §. framställas senast vid skiftet. Barnet förlorar sin talan å underhållsbidrag, om anspråk därpå ej framställts, innan skiftet kommit till stånd, d. v. s. biträtts av samtliga rättsägare, däribland laga representant för barnet. Så länge skiftet ej godkänts av denne eller blivit av domstol fastställt, kan således anspråk på underhållsbidrag göras gällande. Huru den tid bör bestämmas, inom vilken anspråk på underhållsbidrag må göras gällande mot testamentstagare enligt 3 §, kan synas tveksamt. Då emellertid en gemensam regel enligt beredningens mening bör givas utan hänsyn till särskilda fall, har beredningen föreslagit, att den, som anser sig enligt 3 § äga rätt till underhållsbidrag, skall göra denna sin rätt gällande inom ett år efter det han erhållit behörig del av testamentet. Skulle klander av testamentet äga rum, måste således det oaktat anspråk på underhållsbidrag framställas inom samma tid. Även anspråk på sådant underhållsbidrag, varom stadgas i 4 eller 5 §, bör göras gällande inom viss kortare tid. Då det får antagas, att arvingarna i regel i samband med bouppteckningens förrättande erhålla kännedom om sådana gåvor, som avses i 4 eller 5 §, har beredningen ansett sig böra före-

380 Lag om arv, 8 kap. 8 och 9 §§.

slå, att anspråk på underhållsbidrag enligt någon av nämnda paragrafer skall framställas inom ett år från den dag bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Anspråk på underhållsbidrag kan göras gällande genom delgivning av stämning men ock genom enskild anmaning. Denna anmaning måste naturligen kunna vid behov styrkas. Göres anspråk på underhållsbidrag ej gällande inom tid, som i förevarande paragraf är för varje fall bestämd, kan talan därå ej vidare väckas. 9 §. Med Bestämskyldskap avses, såsom förut framhållits, i denna lag — liksom i melserna i gällande ärvdabalk — äkta skyldskap, när annat ej utsäges. Med barn menas olämpliga0'således i detta kapitel barn i äktenskap. Då emellertid i 11 § av lagen den jämväl å vissa 14 juni 1917 om barn utom äktenskap underhållsrätt i faderns bo stadgas b ZZlmpnoch"allenast för barn utom äktenskap, som ej iiger arvsrätt efter denne, och adoptivbarn, således av nämnda stadgande ej följer underhållsrätt för sådant barn i moderns bo eller för trolovningsbarn eller för barn utom äktenskap, som eljest enligt 3 kap. 2 § äger arvsrätt efter fadern, böra i detta kapitel givna bestämmelser om underhållsrätt i arvlåtarens bo äga tillämpning jämväl i fråga om barn utom äktenskap, som har arvsrätt efter arvlåtaren. Bestämmelserna böra tillika gälla beträffande adoptivbarn. I fråga om skyldighet att utgiva underhållsbidrag bör i fråga om barn utom äktenskap, som har arvsrätt efter arvlåtaren, och adoptivbarn samt sådant barns avkomling gälla vad i 2 och 5 §§ stadgas om bröstarvinge. Vidare bör ifråga om sådan arvinge efter arvlåtaren bidragsskyldigheten under förutsättning, varom i 1 § andra stycket och 5 § andra stycket sägs, vara begränsad på sätt där stadgas. Även bestämmelse härom har givits i förevarande paragraf.

Fråga om Enligt 19 § i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt ändring i f ö r g a v £ l ) sådant detta lagrum lyder enligt förordningarna den 25 september TO/ OJ ilfiitlttjifil

o

i

den 19 novem-1920 och den 24 april 1923, beräknas icke arvsskatt for andel, som pa grund ber 1914 om a v a r v e i l e r testamente tillkommer efterlevande make, barn, adoptivbarn eller arvsskatt och

.

.

. „nA

skatt för gåva. avkomling till barn eller adoptivbarn, om andelens varde understiger 1,000 kronor. Även om arvlåtaren efterlämnat barn, vars uppfostran ej är avslutad, utgår utan avseende å barnets behov av bidrag till underhållet arvsskatt å dess lott, så snart denna uppgår till 1,000 kronor. I övriga nordiska länders arvsskattelagstiftning har i allmänhet frihet från arvsskatt i större omfattning medgivits bröstarvingar inom de lägre förmögenhetsgrupperna. Sålunda är arvslott, som tillfaller bröstarvinge, fri från arvsskatt, enligt dansk lagstiftning, om den ej uppgår till 2,000 kronor, och enligt norsk lagstiftning, om den ej uppgår till 5,000 kronor. 1 Finland äro inom alla arvsklasser lotter, understigande 2,000 mark, fria från skatt. Från lott,

Lag om arv, 8 kap.

vars värde icke överstiger 30,000 mark, skall, innan skatten beräknas, avdragas, om lotten tillfaller barn till arvlåtaren, som icke fyllt femton år eller som i följd av andligt eller kroppsligt lyte är oförmögen till förvärvsarbete, 20,000 mark samt, om lotten tillfaller barn till arvlåtaren, som icke fyllt tjuguett år, eller arvlåtarens make, 15,000 mark. Skulle efter sådant avdrag ej återstå 2,000 mark, åtnjutes även för återstoden skattefrihet. För underhållsbidrag, som enligt 11 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap tillkommer sådant barn, utgår — utan hänsyn till bidragets storlek — enligt gällande lagstiftning ej arvsskatt. Med den ståndpunkt, som kommit till uttryck i bestämmelserna i 8 kap. 1 §, kan emellertid ej rimligtvis under alla förhållanden skattefrihet äga rum för underhållsbidrag, som där avses, men arvsskatt utgå för arvslott, så snart den uppgår till 1,000 kronor. Underhållsbidrag skall ju enligt nämnda bestämmelser tillkomma barn, vars uppfostran ej är avslutad, i den mån arvslotten ej räcker till bestridande av kostnaderna för dess uppfostran. Då underhållsbidrag utgår, äro således såväl arvslotten som underhållsbidraget erforderliga till bestridande av nämnda kostnader, och även när underhållsbidrag icke utgår, kan den arvslott, som tillägges barn, vars uppfostran ej är avslutad, helt eller delvis komma att tagas i anspråk för uppfostringskostnaderna. Om skattefrihet skall äga rum för underhållsbidrag, varom stadgas i 8 kap. 1 §, bör därför skattefrihet medgivas jämväl för arvslott, vilken tillägges barn, som där avses, såvitt lotten får anses utgå till bestridande av kostnaderna för barnets uppfostran. Att medgiva skattefrihet för egendom, som ur avliden persons kvarlåtenskap kommer att användas till bestridande av kostnaderna för barnets uppfostran, utan hänsyn till den standard, efter vilken kostnaderna beräknas, synes emellertid beredningen knappast kunna ifrågasättas. En sådan ståndpunkt skulle stå i uppenbar strid med principerna för vår inkomst- och förmögenhetsbeskattning. I enlighet med vad som gäller i fråga om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen lärer skattefrihet med hänsyn till underhållsbehov knappast böra medgivas i vidare mån än för skyddande av ett rimligt existensminimum. Enligt lagberedningens mening vore det därför i fråga om barn, vars uppfostran ej är fullbordad, från principiell synpunkt riktigast att från sammanlagda belojipet av dess arvslott och det underhållsbidrag, som tillagts barnet enligt 8 kap. 1 §, medgiva avdrag för en med hänsyn till barnets ålder beräknad uppfostringsränta efter sistnämnda standard. För återstoden borde sedan arvsskatt utgå. Då för närvarande mera betydande skattefria avdrag icke torde böra ifrågasättas, måste det räknas med ett förhållandevis lågt underhållsbidrag, exempelvis 300 kronor om året. Med ett till 300 kronor beräknat årligt underhållsbidrag, utgående vid årets början, kunde det skattefria avdraget1 lämpligen utgöra för barn om 1 Inom parentes är upptaget underhållsbidragens kapitalvärde. Avdraget är beräknat till närmast högre eller lägre jämna 100- eller 50-tal.

382 Lag om arv, 8 kap. Avdragets belopp

0 år 1 » 2 » 3 » 4 » 5 » 6 » 7 .» . . . . " 8 » 9 » 10 » 11 » 12 » 13 » 14 » 15 »

3,400 (3,414) 3,250 (3,270) 3,100 (3,117) 2,950 (2,958) 2,800 (2,793) 2,600 (2,616) 2,450 (2,433) 2,250 (2,238) 2,050 (2,028) 1,800 (1,824) 1,600 (1,599) : . 1,350 (1,365) 1,100 (1,116) 850 ( 858) 600 ( 585) • 300

Emellertid kan det ej förnekas, att bestämmelser om rätt till avdrag för uppfostringskostnader i överensstämmelse med det ovan anförda skulle medföra ett avsevärt besvär vid arvsskatteuppbörden i samband med inregistrering av bouppteckningar. Främst med hänsyn därtill synes det beredningen böra tagas under övervägande, huruvida icke ändamålet skulle kunnas enklast vinnas därigenom, att för första arvsklassen det skattefria beloppet höjes till 3,000 kronor, eller ock att i varje fall det skattefria avdraget bestämmes för barn, som ej' fyllt åtta år, till 3,000 kr. och för barn, som fyllt åtta men ej tolv år, till 2,000 kr. Om vid bouppteckningen finnes fogat i behörig ordning upprättat arvskifte i huvudskrift eller besannad avskrift, bör i fråga om barn, vars uppfostran ej är avslutad vid arvlåtarens frånfälle, arvsskatten beräknas å sammanlagda beloppet av barnets arvslott och det underhållsbidrag, som enligt 8 kap. 1 § må hava vid skiftet tillagts honom. Såvitt angår underhållsbidrag, som avses i 3 §, torde hänsyn till detsamma ej kunna tagas vid arvsskattens beräknande för testamentsfånget under annan förutsättning än att före bouppteckningens inregistrering bidragsskyldigheten fastställts genom förening eller dom.

Lag om arv, 9 kap.

9 KAP. Om preskription av rätt till arv. Då arv fallit, måste det utredas, vilka arvingarna äro, och underrättelse Bortovarande om arvfallet måste givas arvingarna. För svensk rätts del erinras om stad- arvinffargandet i 9 kap. 1 § ärvdabalken, enligt vilket stadgande bouppteckning skall förrättas i arvingarnas eller deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro. Den, som har boet i sin vård, måste således kalla alla arvingarna till förrättningen. Emellertid kan hinder möta mot kallande av viss arvinge, antingen därför att denne befinner sig å okänd ort och man således icke vet, var man skall nå honom med kallelsen, eller ock därför att arvingen befinner sig å så avlägsen ort, att bud till och från honom icke medhinnes före bouppteckningstidens utgång. I dessa fall skall enligt 11 kap. 4 § i lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap god man förordnas att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott. Vidare kan det hända, att någon, som i verkligheten är arvinge, icke erhåller kallelse, därför att man över huvud icke har kännedom om hans existens eller om hans egenskap av arvinge. Om slutligen viss arvinge erhållit kallelse till bouppteckningen, är det icke uteslutet, att han likväl underlåter att infinna sig eller sedermera angiva, huruvida han vill mottaga arvet. Dylik underlåtenhet anses icke hindra förrättningens fortgång. Man kan således skilja mellan flera grupper av bortovarande arvingar. Denna uppdelning • är väsentligen beroende av sakens egen natur och icke av den positiva lagstiftningen. Samma grupper av bortovarande arvingar, som den svenska rätten känner, återfinnas därför i huvudsak även i främmande länder. Tydligt är emellertid, att huvudintresset för såväl den svenska som den utländska rätten är knutet till grupperna »kända arvingar på okänd ort» och »okända arvingar». Frågan är nu, i vilken omfattning och på vad sätt en bortovarande arvinges rätt till arv skall upprätthållas. Den bortovarandes intresse går ut på att bliva bibehållen vid den rätt till arvlåtarens kvarlåtenskap, som han vid arvfallet förvärvat. Då samtliga arvingar enligt arvsordningen äga en eventuell rätt till arvet, hava däremot de övriga arvingarna anspråk på att den bortovarande arvingens lott ej skall under obestämd tid framåt vara undandragen dem. Det är lagstiftningens uppgift att härvid träffa bestämmelser, som taga tillbörlig hänsyn till de berättigade intressena å ömse sidor. I de kontinentala rättssystemen har denna fråga i regel icke erhållit en Främmande rätt genomförd specialbehandling utan löses i viss utsträckning efter allmängiltiga normer. De rättsinstitut, som härvid framför allt komma i betraktande, äro dels den från romersk rätt upptagna anspråkspreskriptionen, omfattande såväl fordringsanspråk som sakrättsliga anspråk, och dels dödförklaringsinstitutet.

384 Lag om arv, 9 kap.

Vad tysk rätt angår, har vederbörande domstol att i mån av behov sörja för nödig vård av en kvarlåtenskap. Behov härav kan yppas av olika skäl, t. ex. när det är obekant, vem som är arvinge, eller när man har anledning misstänka, att vid sidan av kända arvingar finnes ytterligare arvinge, eller då någon känd arvinge är bortovarande. Den vård om kvarlåtenskapen, som åligger domstolen, kan bland annat genomföras genom tillsättande av en kurator för den eller dem, som sedermera kunna utrönas vara rätta arvingar. Det tillkommer domstolen att söka utreda, vilka arvingarna äro. För detta ändamål kan också ett proklamaförfarande användas. Den förklaring, som domstolen — eventuellt efter proklamaförfarande — meddelar i frågan, vilka arvingarna äro, skapar endast en presumtion. En förbigången arvinge är alltid berättigad att mot den, som har arvet i sin besittning, utföra talan (s. k. arvstalan) om utfående av vad honom rätteligen tillkommer. Detta anspråk måste emellertid framställas inom den allmänna trettioåriga preskriptionstiden, eljest har vederbörande förlorat sin talan. Vad särskilt angår behandlingen av kända arvingar å okänd ort ansluter sig denna till bestämmelserna om dödförklaring och därmed sammanhängande regler om viss livspresumtion. En försvunnen person kan förklaras för död, när tio år förflutit utan att därunder underrättelse ingått om att han varit i livet eller — för den händelse han försvunnit i samband med att hava befunnit sig i livsfara — när viss kortare tid, olika lång i skilda fall, förflutit från försvinnandet. Den med dödförklaringen förenade presumtionen om död hänför sig vid fall av vanligt försvinnande till den tidpunkt, då dödförklaringen först kunde sökas (successio ex nunc), men vid försvinnande i livsfara till den tidigare tidpunkt, då livsfaran inträffade (successio ex tunc). Även den, som icke blivit dödförklarad, presumeras hava levat intill den tidpunkt, som i händelse av dödförklaring skolat anses som dödsdag. I den mån en försvunnen arvinge enligt dessa regler kan förklaras för död med den verkan, att han skall anses hava avlidit före arvlåtaren, kommer han icke i betraktande såsom arvinge, utan arvet går till arvlåtarens övriga arvingar. I motsatt fall, d. v. s. när presumtionen för liv sträcker sig utöver tidpunkten för arvlåtarens död, uppehälles hans arvsrätt. Därest hans intressen icke tillräckligt skyddas genom den vård, domstolen eller en testamentsexekutör tager om kvarlåtenskapen, erhåller arvingen en särskild kurator. Detta blir i regel nödvändigt. När förutsättningarna för dödförklaring av denne arvinge föreligga, kan naturligen sådan sökas, men då presumtionen för död i detta fall gäller tiden efter arvlåtarens död, blir det den dödförklarades egna arvingar, som taga hans arvslott efter arvlåtaren på samma sätt som de taga hans övriga kvarlåtenskap. Den, som blivit dödförklarad men fortfarande befinner sig i livet, kan alltid utan hinder av dödförklaringen söka sitt åter. Han är för detta sitt anspråk underkastad den allmänna trettioåriga preskriptionstiden med den viktiga modifikationen, att preskription icke inträder före utgången av ett år från det han fick kännedom om dödförklaringen. Denna modifikation gäller däremot, icke, om

Lag om arv, 9 kap.

den dödförklarades egna arvingar göra anspråk på ett honom tillfallet arv under påstående, att han avlidit å annan tidpunkt än vid dödförklaringen antagits. Den schweiziska civillagen löser frågan på ungefär samma sätt som den tyska. En offentlig förvaltning av kvarlåtenskapen anordnas, bland annat när en arvinge är bortovarande och hans intressen fordra det, ävensom när icke alla arvingar äro kända eller man icke vet, huruvida arvinge finnes. Den, som befinner sig på okänd ort, kan även erhålla särskild kurator för tillvaratagande av sina intressen. Om det för den myndighet, varunder boets behandling faller, är ovisst, om arvlåtaren efterlämnat arvinge eller huruvida alla arvingar äro kända, utfärdas kungörelse med anmaning till de arvsberättigade att anmäla sig inom natt och år. Inkommer ej någon anmälan, utlämnas kvarlåtenskapen till de kända arvingarna. Finnas inga kända arvingar, tillfaller kvarlåtenskapen det allmänna. Den ettåriga fristen har ej preklusiv karaktär. En förbigången arvinge har alltid möjlighet att mot den, som har arvet i besittning, göra sin bättre rätt gällande genom arvstalan. För dylik talan gälla särskilda preskriptionsbestämmelser. Talan förloras mot besittare i god tro, om den icke anhängiggöres inom loppet av ett år från den tid, då arvingen fick kännedom om den andres besittning och sin egen bättre rätt, samt i varje fall inom loppet av tio år från arvlåtarens död eller den dag, då hans testamentariska förordnande öppnades. I förhållande till besittare i ond tro är preskriptionstiden alltid trettio år från någon av sist angivna utgångspunkter. — Även enligt den schweiziska rätten är en försvunnen arvinge (känd arvinge på okänd ort) att behandla enligt reglerna om dödförklaring eller »förklaring om försvinnande» (Verschollenheitserklärung), såsom institutet där betecknas. Intill dess sådan förklaring vunnits, står håna lott under offentlig förvaltning. Ansökan om Verschollenheitserklärung kan göras efter ett år, om försvinnandet skett under livsfara, och eljest efter fem år från sista underrättelsen. Före förklaringens meddelande anordnas ett proklamaförfarande utan preklusiv karaktär. Den genom förklaringen skapade presumtionen om död och därmed förklaringens rättsverkningar hänföras emellertid till tidpunkten för livsfaran eller sista underrättelsen (successio ex tunc). En arvinge, som är försvunnen vid arvlåtarens död, kommer därför, sedan han förklarats försvunnen, alltid att anses hava avlidit före arvlåtaren. Han leder således aldrig arvet över på sina egna arvingar, utan hans lott går till arvlåtarens övriga arvingar. Dessa äga efter förklaringens meddelande lyfta denna lott men äro skyldiga att därför ställa säkerhet, gällande för visst antal år. Den, som förklarats försvunnen, kan alltid, om han lever, göra anspråk på att återfå vad honom tillkommer. För dylikt anspråk gäller ingen preskriptionstid. Skulle däremot den försvunnes egna arvingar göra anspråk på det efter arvlåtaren fallna arvet, under påstående att den försvunne i verkligheten avlidit efter arvlåtaren, äro de underkastade den för arvstalan stadgade preskriptionstiden. 25—24X969

386 Lag om arv, 9 kap.

Enligt fransk rätt gäller den allmänna anspråkspreskriptionen, som omfattar en tid av trettio år, även för alla arvsanspråk, t. ex. för anspråk, som förut okänd arvinge framställer att komma i åtnjutande av sitt arv. Vad angår arvinge på okänd ort, tages icke hänsyn till honom, såframt ej bevis föreligger för att den bortovarande verkligen överlevat arvlåtaren. Förebringas icke sådant bevis, delas arvet därför mellan de andra arvingarna eller går till dem, som närmast efter den bortovarande hava rätt därtill. Någon säkerhet behöver i detta fall ej ställas. Den förbigångne kan emellertid göra sin rätt gällande, därest han framställer sitt anspråk inom den allmänna preskriptionstiden. I motsats till de kontinentala rättssystemen har den danska och den norska rätten i större utsträckning givit specialbestämmelser rörande behandlingen av bortovarande arvingar. Dessa bestämmelser ansluta sig till de i nämnda länder givna reglerna om offentlig behandling av död mans bo. Enligt dansk rätt gäller, att en arvinge, som blivit förbigången vid skifte, vare sig orsaken därtill varit okunnighet om hans existens eller andra omständigheter, kan mot dem, som skiftat arvet, göra sin rätt till arv gällande inom femton år från arvlåtarens död. Efter denna tids utgång är den bortovarandes rätt preskriberad, såframt icke de, som skiftat arvet, varit i ond tro, i vilken händelse den bortovarandes möjlighet att göra sin rätt gällande icke är inskränkt till viss tid. I fråga om arvinge å okänd ort göres skillnad mellan de fall, då man vet, att arvingen överlevat arvlåtaren, och de fall, i vilka sådan vetskap icke föreligger. I förstnämnda händelse får arvingen icke förbigås vid skiftet. Den åt honom utlagda arvslotten behandlas på samma sätt som en borlovarande persons övriga egendom. Vet man däremot icke, om arvingen överlevat arvlåtaren, utfärdas proklama å arvingen med anmaning att inställa sig efter viss kortare tid (tre, resp. sex månader). Om arvingen ej anmält sig inom proklamatidens utgång, skiftas boet mellan tillstädeskomna arvingar utan hänsyn till den bortovarande. Proklaman har emellertid icke någon preklusiv verkan; den förbigångne har, på sätt ovan framhållits, möjlighet att göra sin rätt gällande inom en tid av femton år. — Enligt norsk rätt gäller för arvinge, som blivit förbigången vid skifte, en preskriptionstid av tjugu år. Om man vet, att en arvinge, som befinner sig å okänd ort, överlevat arvlåtaren, får han, lika litet som enligt dansk rätt, förbigås vid skiftet. Arvslott utlägges åt honom och behandlas som annan hans hemmavarande egendom. Då man ej vet, om den bortovarande överlevat arvlåtaren, utgår norsk rätt i motsats mot dansk från att den bortovarande lever. Sedan denne förgäves inkallats genom proklama, som ej har preklusiv karaktär, skall sålunda hans lott vid skiftet utläggas åt honom. Denna lott, vilken behandlas som omyndigs medel, står för den bortovarandes räkning i tio år, efter vilken tids förlopp den anses som nytt arv efter den bortovarande och tillfaller dem, som då äro hans arvingar. Under tioårsperiodens förlopp kan emellertid styrkas, att den bortovarande avlidit, och allteftersom dödsfallet inträffat före

Lag om arv, 9 kap.

eller efter den ursprungliga arvlåtarens död tillfaller lotten arvlåtarens andra arvingar eller dem, som vid den bortovarandes död voro hans egna arvingar. Ävenledes kan under tioårsperioden göras gällande, att förutsättningarna för »dödsformodning» inträtt, och detta kan föranleda en annan behandling av den avsatta lotten. Även enligt svensk rätt har frågan om bortovarande arvingar erhållit en Svensk rätt. specialbehandling. Den svenska rätten saknar som bekant en allmän anspråkspreskription. Tioårspreskriptionen enligt förordningen den 4 mars 1862 omfattar endast fordringsanspråk. Anspråk på utbekommande av arv preskriberas således icke enligt bestämmelserna i nämnda förordning. I syfte att inom rimlig tid ett avgörande i fråga om rätt till avliden persons kvarlåtenskap i allt fall skall kunna träffas, har därför i vår rätt meddelats särskilda preskriptionstider med avseende å arvsrätt. Innebörden av bestämmelserna härom är, att den arvsrätt, som även en bortovarande arvinge förvärvar i och med arvlåtarens död, icke ovillkorligen upprätthålles. Arvingen måste inom viss tid göra rätten till arvet gällande vid äventyr, om han försummar detta, att han förlorar sin arvsrätt. Att en god man förordnats att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott medför härutinnan icke någon skillnad. Gode mannens uppdrag är att bevaka samtliga arvingens å hans arvsrätt grundade rättigheter men innefattar givetvis ej behörighet för honom att till hindrande av arvsrättspreskription bevaka själva arvsrätten. Om preskriptionstiden försittes, är själva arvsrätten förlorad, icke endast rätten att föra talan om arvets utbekommande av den, som besitter detsamma, såsom förhållandet är enligt de rättssystem, där arvingen är underkastad den allmänna anspråkspreskriptionen. Skillnaden visar sig i olika avseenden. Om preskription inträtt men annan arvsberättigad, som har arvet i sin besittning, det oaktat inrymmer den bortovarande rätt att omhändertaga arvet, innebär detta, när fråga är om anspråkspreskription, allenast ett eftergivande av preskriptionsinvändningen; den, mot vilken preskriptionen inträtt, erhåller sitt arv på grund av sin egen arvsrätt. Har däremot själva arvsrätten blivit preskriberad, innebär inrymmandet en överlåtelse av den andres arv. Vid anspråkspreskription kan annan arvsberättigad icke av den, mot vilken preskription inträtt, fordra att utfå sådan till kvarlåtenskapen hörande egendom, som den senare själv innehar. När själva arvsrätten preskriberats men den arvinge, mot vilken preskription inträtt, innehar viss egendom, kan däremot egendomen principiellt återfordras, där ej i besittningen får anses ligga ett tillträde av arv. Verkan av att arvsrättspreskription inträtt är, att den del av arvet, som belöper på den bortovarande, tillfaller arvlåtarens andra arvingar, vare sig dessa äro samarva med den, mot vilken preskription inträtt, eller fjärmare. På grund av att ifrågavarande enhetliga regler om arvsrätts preskription funnos redan i 1734 års lag, har det i allmänhet ej heller kommit i fråga att behandla en bortovarande arvinge, som befinner sig på okänd ort, i enlighet med de genom förordningen den 27 november 1854 införda

388 Lag om arv, 9 kap.

bestämmelserna om dödförklaring. Dessa komma sålunda i regel till användning endast för att bereda den försvunnes hemmavarande arvingar möjlighet att förfoga över hans kvarlämnade egendom. De åsyftade bestämmelserna om arvsrättspreskription innehållas i 15 kap. ärvdabalken. I 5 § gives sålunda stadgande om preskription för det fall, att arvinge vistas på okänd ort. I 6 § behandlas det fall, då man saknat kännedom om viss arvinges existens. Slutligen upptages i 4 § ett stadgande, som egentligen syftar på det fall, då arvinge befinner sig på känd men så avlägsen ort, att han kan förutsättas icke hava fått kunskap om arvet. Till frågan, huru enligt gällande rätt det fall skall behandlas, då arvinge, som blivit kallad till bouppteckningen, underlåter att angiva, huruvida han vill mottaga arvet, skall beredningen återkomma nedan under 4 §. Beredningens De ämnen, som sålunda upptagas i nämnda tre paragrafer av 15 kap. yttrande, ärvdabalken, äro i förslaget behandlade i förevarande kapitel. Då, på sätt ovan framhållits, i svensk rätt saknas en allmän anspråkspreskription, har lagberedningen varit hänvisad att föreslå stadganden om en särskild arvsrättspreskription. Härvid hava grunderna för gällande rätts bestämmelser i ämnet bibehållits. Dessa grunder måste nämligen anses stå i god överensstämmelse med vad som enligt beredningens uppfattning utgör underlaget för själva arvsrätten, nämligen den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlatare och arvinge. Arvinges rätt till arv bör icke ovillkorligen upprätthållas. Har arvingen blivit så främmande för arvlåtaren, att han icke inom rimlig tid förskaffat sig kännedom, huruvida denne är i livet eller icke, eller har han efter vunnen kännedom om dödsfallet icke visat intresse för den arvfallna egendomen, bör han icke äga taga arv. Med denna ståndpunkt kan beredningen icke heller förorda sådan ändring i gällande rätt, att försvunnen känd arvinge kommer ett behandlas enligt reglerna om dödförklaring. Till grund för preskriptionsinstitutet ligger den tanken, att den bortovarande arvingen skall vara skyldig att inom en begränsad tid göra sin rätt till arvet gällande vid äventyr, om det försummas, att arvet tillfaller arvlåtarens andra arvingar. Genom en tillämpning av allenast dödförklaringsinstitutet skulle den bortovarandes rätt komma att upprätthållas under obegränsad tid, och frågan om rätten till arvet skulle sålunda på helt annat sätt än för närvarande hållas i ett svävande läge till men för rättssäkerheten. I de fall, där enligt gällande bestämmelser om dödförklaring den bortovarande skulle anses avliden efter arvlåtaren, skulle han ock städse leda arvet över på sina egna arvingar. Slutligen är det av vikt för de fattiga bon, varom här i regel är fråga, att undvika de kostnader, som ett särskilt dödförklaringsförfarande för med sig. En annan fråga är, vilken verkan bör tilläggas den omständigheten, att en bortovarande person, som erhållit ett arv och mot vilken arvsrättspreskription löper, på ansökan av egna arvingar förklaras skola för död anses. Till denna fråga återkommer beredningen nedan under 1 §. Då således enligt beredningens förslag arvsrättspreskription löper

Lag om arv, 9 kap. 1 §.

även i förhållande till arvinge på okänd ort och grunden för preskriptionens inträde ytterst är själva underlåtenheten att bevara sambandet med arvlåtaren och de hemmavarande, inträder preskriptionen, oavsett om man i undantagsfall verkligen kan fastställa, att arvingen överlevat arvlåtaren. På denna punkt skiljer sig förslaget — liksom gällande rätt — från de flesta av de främmande rättssystemen. Med avseende å rubriken till ifrågavarande kapitel må anmärkas, att densamma enligt gammalt bruk i svensk rätt betecknar arvsrättens förlust på grund av underlåtenhet att anmäla anspråk på arv såsom preskription, ehuru i de praktiskt mest betydelsefulla fallen, 1 och 2 §§, s. k. preklusionsfrister stadgats. Utöver de ovan angivna bestämmelserna i 4, 5 och 6 §§ innehåller 15 kap. ärvdabalken jämväl vissa andra stadganden. Sålunda hava för utländska arvingar föreskrivits särskilda preskriptionstider (1, 2, 3 och 7 §§), varjämte vid inträffad preskription för utländsk arvinge det lämnats inländsk arvinge tillfälle att inom viss frist anmäla anspråk på arvet (2 §). Slutligen gives i 1 och 2 §§ uttryck för grundsatsen, att utlänning äger taga arv i Sverige blott under förutsättning av reciprocitet, varjämte samma grundsats finnes uttalad i 2 § i fråga om avdrag å arv, som utlänning önskar föra ur riket. I stället för nämnda bestämmelser om reciprocitet i arvsrättsligt hänseende har upptagits ett stadgande i 10 kap. 5 § av förslaget. Vad angår berörda för utlänningar gällande särskilda preskriptionstider saknas i förslaget motsvarighet därtill. I den mån utlännings arvsrätt skall bedömas enligt svensk lag, föreligger ej anledning att härutinnan uppehålla någon skillnad mellan utländska och inländska arvingar. De bestämmelser, som i förslaget meddelas, äro därför tillämpliga å både utländska och inländska arvingar.

1 §• I förevarande paragraf av förslaget behandlas det fall, då man vid boupp- Känd arvinge ä okänd ort teckningens förrättande icke vet, varest känd arvinge vistas. Gällande rätt upptager motsvarande fall i 15 kap. 5 § ärvdabalken. För- Gällande rätt. utsättningarna för lagrummets tillämpning angivas vara, att man vet arvlåtarens arvinge men ej var han är. I sådant fall skall domaren låta i allmänna tidningarna tre gånger, minst en månad mellan varje gång, och sista gången sist inom tre månader från den dag, då bouppteckningen till rätten ingivits, kungöra, att arv tillfallit arvingen. Enligt 11 kap. 4 § i lagen om förmynderskap åligger det rätten att efter anmälan av den, som har boet i sin vård, eller då eljest varder kunnigt, att dödsbodelägare är å okänd ort, förordna god man att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott. Fjärmare arvingar äga enligt stadgande i förstnämnda lagrum lyfta arvet, om de för arvet och dess avkomst ställa borgen, som av rätten godkännes. Lyftningsrätten tillkommer naturligen även samarvingar. Kommer den bortovarande

390 Lag om arv, 9 kap. 1 §.

arvingen ej inom tio år efter kungörelsens sista införande i tidningen, är han från arvet skild, där han ej visar laga förfall. Verkan av att den bortovarande arvingen försitter preskriptionstiden är, att hans arv tillfaller de hemmavarande arvingarna eller, om sådana ej finnas, staten. Ifrågavarande kungörelseförfarande har alltså, i motsats till vad som gäller om de i inledningen till detta kapitel omförmälda proklamaförfaranden i utländska rättssystem, preklusiv karaktär. Om under preskriptionstidens lopp upplyses, att den bortovarande avlidit, hava hans arvingar, därest han överlevat arvlåtaren, att inom preskriptionstiden bevaka sin rätt. I litteraturen har gjorts gällande, att som känd arvinge skall anses allenast den, som vid arvlåtarens död är till namnet känd. N o r d l i n g uttalar sålunda, att stadgandet i 15 kap. 5 § ärvdabalken förutsätter, att man känner namnet på arvingen och att kungörelse, som utfärdas jämlikt detta lagrum, skall innehålla namnet på den, till vilken kungörelsen är ställd. 1 Även W i n r o t h ansluter sig till denna mening. 2 Från nämnda uppfattning har emellertid stundom avvikelse skett i rättstillämpningen. I ett fall har sålunda 15 kap. 6 § ärvdabalken ansetts ej vara tilllämplig i fråga om till namnet okänd arvinge å okänd ort, utan har sådan arvinge, som framställt anspråk efter utgången av den ettåriga preskriptionstiden i sistnämnda lagrum men inom den tioåriga preskriptionstiden enligt 15 kap. 5 § ärvdabalken, ansetts bevarad vid sin arvsrätt. 3 Statistiska Av den statistiska redogörelse, vilken som bilaga var fogad till lagbereduppgifter. ningens år 1921 avgivna förslag till lag om förmynderskap m. m., kunna en del uppgifter angående bortovarande, för vilka god man förordnats, lämpligen meddelas. Dessa uppgifter avse visserligen ej blott bortovarande, som vistas å okänd ort, utan även bortovarande, som befinna sig å känd avlägsen ort. Dessutom framgår ej av statistiken, i vilken mån de bortovarandes egendom av gode mannen slutligen redovisas till dem eller i anledning av arvsrättspreskription tillfaller andra arvingar. I viss mån äro uppgifterna likväl av intresse även i det avseende, varom här är fråga. Enligt nämnda uppgifter utgjorde vid slutet av 1918 antalet bortovarande 75,779. Av dessa saknade icke mindre än 35,258 tillgångar, och i fråga om 11,669 finnes ej uppgift om förmögenhetsställning. De bortovarande, vilkas hemmavarande förmögenhet man känner, uppgå följaktligen till 28,852. Dessas förmögenheter, som förvaltas av god man, utgöra sammanlagt 22,082,118 kr. Sammanlagda årsinkomsten av nämnda belopp är 1,103,019 kr. Av omförmälda 28,852 bortovarandes förmögenheter uppgå icke mindre än 27,061 eller 93,8 % till belopp ej överstigande 2,500 kr. Sammanlagda förmögenheten för denna grupp är däremot blott 11,002,424 kr. och uppgår således ej till hälften av samtliga bortovarandes förmögenhet. Genomsnittligt belöper på envar av nämnda 27,061 bortovarande icke större förmögenhet än 406 kr. 1 2 3

Se Nordling, Ärvdabalken, 3 uppl. s. 159. Se Winroth, Svensk civilrätt V s. 170—171. Se Svensk Juristtidning 1921 Ef. s. 49. Jfr W i n r o t h a. a. s. 171 not 1.

Lag om arv, 9 kap. 1 §.

391 Av nämnda 27,061 förmögenheter återfinnas de flesta eller ej mindre än 23,808 i de förmögenhetsgrupper, som ej överstiga 1,000 kr. Ett antal av 1,756 bortovarande eller 6,08 % har förmögenheter överstigande 2,500 kr. men icke 25,000 kr. med en förmögenhet för varje person av i medeltal 5,314 kr. Endast 35 bortovarande eller 0,12 % hava förmögenhet överstigande 25,000 kr. Medeltalet för dessas förmögenhet utgör ett så högt belopp som 49,948 kr. Det torde kunna antagas, att förhållandet mellan de olika förmögenhetsgrupperna bland de bortovarande å okänd ort ej väsentligen avviker från omförmälda förmögenhetsgruppering beträffande samtliga bortovarande. I de fall, då kungörelse utfärdas å arvingar å okänd ort, är det följaktligen i regel fråga om mindre arv. Av skäl, som angivits i inledningen till detta kapitel, har lagberedningen Beredningens ansett sig böra bibehålla grunderna för gällande svensk rätts reglering av frågan yUrandeom arvsrättspreskription i allmänhet. Detta gäller i främsta rummet med avseende å kända arvingar på okänd ort, beträffande vilka preskriptionsreglerna äro av särskild betydelse med hänsyn till den omfattande emigration, som äger rum från vårt land. Om arvinge, då bouppteckning förrättas, vistas å okänd ort, skall sålunda kungörelse intagas i allmänna tidningarna med anmaning till den bortovarande att göra sin rätt till arvet gällande inom viss i lagrummet angiven tid från kungörandet. Om den bortovarande icke gör rätten till arvet gällande inom den föreskrivna tiden, går han enligt 6 § i detta kapitel förlustig själva arvsrätten. Det arv, som arvingen sålunda går förlustig, skall enligt 7 § tillfalla dem, som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren. På sätt i inledningen till detta kapitel erinrats, inträder preskriptionen utan hänsyn till om man i undantagsfall verkligen kan fastställa, att arvingen överlevat arvlåtaren. Såsom i redogörelsen för gällande rätt framhållits, torde den tolkning av 15 kap. 5 § ärvdabalken, som gjorts gällande i litteraturen, nämligen att såsom känd arvinge skall anses endast den, som vid arvlåtarens död är till namnet känd, ehuru hans vistelseort är okänd, numera icke undantagslöst uppehållas. Av berörda tolkning skulle nämligen bliva en följd, att jämväl då det var känt, att arvlåtaren ägt skyldeman, men dessa voro till namn och vistelseort okända, de enligt 15 kap. 6 § ärvdabalken skulle såsom okända arvingar till arvlåtaren förlora sin arvsrätt, om de ej bevakade sin rätt inom natt och år efter arvlåtarens död. Och en viss obenägenhet synes naturligen föreligga att bringa sistnämnda uppenbarligen alltför korta preskriptionstid till mera vidsträckt tillämpning. Då emellertid enligt beredningens förslag samma preskriptionstid efter ågången kungörelse skall löpa i fråga om kända arvingar å okänd ort och okända arvingar, föreligger ej längre från ovanberörda synpunkt anledning att under den i förevarande paragraf upptagna preskriptionsregeln hänföra sådana till namn och vistelseort okända arvingar efter arvlåtaren, varom nyss nämnts. Avgörande för frågan synes beredningen vara, i vilken omfattning krav på en individualiserad anmaning till borto-

392 Lag om arv, 9 kap. 1 §.

varande arvinge att inom viss tid bevaka sin rätt bör upprätthållas. Såsom vid 2 § närmare angives, synes i fall, då det icke kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, av hänsyn till faran för misstag en individualiserad anmaning ej böra erfordras, även om ovissheten vid bouppteckningen är så till vida begränsad, att den avser allenast, huruvida viss eller vissa kända skyldeman till arvlåtaren efterlämnat avkomlingar. Men jämväl då det vid bouppteckningen är känt, att viss till namnet känd, före arvlåtaren avliden skyldeman ägt efter arvlåtaren arvsberättigade avkomlingar, som dock äro till namn och vistelseort okända, skulle krav på en individualiserad anmaning till dem lätt kunna medföra olägenheter. Ett uttömmande angivande av vad vid bouppteckningstillfället var känt rörande deras släktskapsförhållande till arvlåtaren skulle lätt på grund av bristfälliga anteckningar i bouppteckningshandlingen kunna komma att försummas, och tvist skulle sedan kunna uppstå, huruvida preskription till följd av kungörelsen förelåge eller icke. Beredningen har av nämnda skäl ansett krav på en individualiserad anmaning till bortovarande arvinge böra uppställas, allenast när dennes namn är känt, ehuru hans vistelseort är obekant. I förevarande paragraf stadgas därför, att då till namnet känd arvinge vistas å okänd ort, rätten skall utfärda kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att inom den i paragrafen stadgade preskriptionstid göra sin rätt till arvet gällande. I kungörelsen skall upptagas — jämte arvlåtarens namn och hemvist — den bortovarandes namn. I den mån den bortovarandes sista kända hemvist angivits i bouppteckningen, bör det av rätten upptagas i kungörelsen. Närmare bestämmelser rörande kungörelse, som avses i denna och nästa paragraf, torde böra meddelas av Konungen. Avgörande för frågan, huruvida arvinge är till namnet känd eller okänd eller å okänd ort, är i första hand bouppgivarens kännedom om berörda förhållanden. 1 Men det åligger också envar av de vid bouppteckningen tillstädesvarande arvingarna att lämna de upplysningar, som stå honom till buds. Hänsyn bör således tagas även till den kunskap, dessa arvingar kunna äga om bortovarande arvinges namn och^ vistelseort. På sätt ovan framhållits, är vidare att märka, att såsom arvinge bör beaktas ej blott den, som veterligen var vid liv vid arvlåtarens frånfälle, utan envar arvsberättigad skyldeman, om vilkens död upplysning ej föreligger. I stället för den nuvarande tioåriga preskriptionstiden föreslås i förevarande paragraf en preskriptionstid av fem år. I betraktande av den ökade möjligheten till förbindelse såväl mellan olika platser inom landet som med utlandet, vilken efter tillkomsten av 1734 års lag blivit en följd av kommunikationsväsendets utveckling, synes en dylik förkortning utan olägenhet kunna äga rum. 2 1 2

Jfr N. J. A. 1925 s. 250. I sitt år 1826 avgivna förslag till allmän civillag föreslog l a g k o m m i t t é n i 3 kap. 6 §

Lag om arv, 9 kap. 1 §.

393 Skulle, då en arvinge, som vistas å okänd ort, är till namnet känd, utfärdad kungörelse ej upptaga hans namn, medför ej kungörelsen, att preskription inträder inom den i förevarande paragraf angivna tid. Preskription inträder i sådant fall först enligt bestämmelsen i. 3 §. Har kungörelse, som här avses, utfärdats, men det sedermera visar sig, att den bortovarande arvingens vistelseort var känd vid bouppteckningen, inträder ock preskription först enligt 3 §. Allenast den arvinge, som vid bouppteckningstillfället befann sig å okänd ort, förlorar sin rätt på grund av ågången kungörelse. Eftersätter någon av de hemmavarande, låt vara oavsiktligt, den sanningsplikt, som i detta liksom i andra avseenden åligger honom i fråga om uppgifter till bouppteckningen, kan detta ej medföra, att den bortovarande försättes i en sämre ställning än eljest skulle varit förhållandet. Enligt 15 kap. 5 § ärvdabalken åligger det d o m a r e n att utfärda den i lagrummet omförmälda kungörelsen. Denna bestämmelse infördes genom förordningen den 30 maj 1835. Då i 1734 års lag med beteckningen domaren torde åsyftas allenast rätten, synes ej heller anledning förefinnas till antagande, att med bestämmelsen i 1835 års förordning skulle avsetts på landet' jämväl domhavanden. I allt fall synes enligt lagberedningens mening något sådant förhållande här näppeligen vara för handen, att jämväl domhavanden bör hava befogenhet att utfärda nu ifrågavarande kungörelse. I betraktande av preskriptionstidens längd torde den tidsvinst, som komme att uppnås, om kungörelsen utfärdades av domhavanden, ej bliva av nämnvärd betydelse. Frågan om kungörelse blir vidare, praktiskt sett, alltid behandlad, då bouppteckningen av häradsrätten registreras. Det är på den grund lämpligt, att kungörelsen, på sätt för närvarande i allmänhet torde ske, utfärdas på häradsrättens vägnar genom dess ordförandes försorg. Att, såsom i gällande rätt, meddela närmare föreskrift om en absolut bestämd tid, inom vilken kungörelsen skall utfärdas, har ej ansetts erforderligt. I stället har stadgats, att kungörelsen skall utfärdas ofördröjligen. Av det anförda framgår, att kungörandet bör ske senast i samband med justeringen av det upprättade bouppteckningsprotokollet. I ändamål att kostnaden för de dödsbon, varom här är fråga och som i stort antal äro fattiga, ej skall onödigt ökas, har kungörelsen i allmänna tidningarna ansetts böra intagas allenast en gång. Den, som har boet i sin vård, skall hos rätten göra anmälan, om någon till namnet känd arvinge vistas å okänd ort. För det fall att anmälan ej sker om att arvinge är på okänd ort utan förhållandet eljest varder kunnigt, har rätten ex officio att taga hänsyn härtill och förty utfärda kungörelse. Vanligen lärer av den till rätten ingivna bouppteckningen framgå, om arvinge å okänd ort finnes. ärvdabalken en dylik preskriptionstid av fem år. Enligt äldre l a g b e r e d n i n g e n s förslag år 1847 till 3 kap. 2 § ärvdabalken var däremot preskriptionstiden tio år efter kungörelse, vilken skulle utfärdas endast på begäran.

394 Lag om arv, 9 kap. 1 §.

Verkan av att Om det upplyses, att till namnet känd arvinge å okänd ort, å vilken kunbortovarande ^ r e l s e utfärdats enligt 1 §, avlidit och att hans frånfälle inträffat före arvflVW}HOS

CLV~

•

i

°

lidit.

låtarens, hava den bortovarandes arvingar icke i denna sin egenskap någon rätt till arvet efter arvlåtaren. Efterlämnar emellertid den bortovarande arvingen avkomlingar, vilka -äga i hans ställe taga arv efter arvlåtaren, äga de, därest ej jämväl kungörelse enligt 2 § blivit utfärdad å okända arvingar efter arvlåtaren, i sin egenskap av arvlåtarens arvingar göra sin arvsrätt efter denne gällande, om de komma inom den tid av tio år efter arvlåtarens död, varom stadgas i 3 §. Visas det åter, medan den i 1 § stadgade preskriptionstiden ännu löper, att den bortovarande arvingen dött efter arvlåtaren, äga den bortovarandes arvingar taga arvet, under förutsättning att de inom sistnämnda preskriptionstid göra sin rätt gällande. Detsamma gäller ifråga om den bortovarandes konkursbo. Verkan av att Om det ej upplyses, att den bortovarande är död, men dödförklaring av bortova- h o n 0 m s k e r P a a n s ö k a n a v h a n s rättsägare, 1 uppkommer fråga, vilken verge / f r S o t o k a n dödförklaring enligt svensk rätt medför med avseende å ett den bortoför död. - v a r a n ( i e tillfallet arv. Då förordningen den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta utan att låta höra av sig, uttalar sig allenast såvitt rörer den dödförklarades k v a r l å t e n s k a p och således icke giver någon allmän föreskrift om dödspresumtion, kunde det synas tvivelaktigt, huruvida meddelad dödförklaring har betydelse i fråga om ett arv, som tillfallit den bortovarande. Lagberedningen vill i detta hänseende erinra därom, att dödförklaring trots förordningens ordalag gäller såsom bevis för att den bortovarandes äktenskap är upplöst genom hans död. I lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning ansågs det sålunda, i överensstämmelse med lagberedningens förslag, ej erforderligt att upptaga något som helst stadgande om hemmavarande makes rätt att träda i nytt gifte efter det den andra maken förklarats skola för död anses. 2 I nya giftermålsbalken bibehölls den i lagen om äktenskaps ingående och upplösning intagna ståndpunkten. Och i förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande har uttryckligen föreskrivits, att vad i förordningen stadgas angående dödsfall skall i tillämpliga delar gälla även rörande dödförklaring. Då dödförklaring i berörda fall, där fråga är om den bortovarandes rättsställning i personligt hänseende, likställts med död, torde detsamma böra gälla även i det nu förevarande fallet, som uppenbarligen står betydligt närmare det fall, som uttryckligen omnämnes i 1854 års förordning. Ett likställande av dödförklaring med död giver i de fall, som här äro äv 1

Dödförklaring meddelas hos oss årligen i ett ej ringa antal fall. Av rättsstatistiken för åren 1913 — 1918 samt 1921—1922 (för de båda mellanliggande åren finnes ingen statistik) framgår sålunda, att under nämnda åtta år ärenden angående dödförklaring slutligen handlagts" vid häradsrätterna i 3,115 fall samt vid rådstuvurätterna i 662 fall, d. v. s. i årligt medeltal respektive 389 och 83 eller sammanlagt 472 fall. 2 Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. I s. 207—208, 325 — 327.

Lag om arv, 9 kap. 1 §.

intresse, följande resultat. Är den bortovarande arvingen dödförklarad vid arvlåtarens frånfälle, skall han icke upptagas såsom arvinge i bouppteckningen. Detta sker för närvarande ej heller i praxis. W i n r o t h anser, att omen dödförklarad person, som ej upptagits i bouppteckningen, ändock skulle hava varit i livet vid arvfallet, han har att njuta tillgodo allenast okänd arvinges villkor, d. v. s. han skulle hava att inom natt och år efter arvfallet göra sin rätt gällande. 1 Det förefaller emellertid tvivelaktigt, om den dödförklarade arvingens möjlighet, att anmäla anspråk på arvet sålunda kan vara inskränkt till den för okänd arvinge gällande preskriptionstiden. Han var dock känd, ehuru han med orätt hållits för död. Betraktas han som känd arvinge å okänd ort, blir för frågan huruvida hans anspråk är underkastat preskription avgörande, om kungörelse jämlikt 15 kap. 5 § ärvdabalken utfärdats. Har dylik kungörelse skett — vilket förfarande skulle stå i strid med den uppfattning av dödförklaringens innebörd, som ovan uttalats — löper den i nämnda lagrum angivna tioåriga preskriptionstiden. I motsatt fall är den dödförklarades anspråk enligt gällande rätt ej föremål för preskription. Enligt förslaget däremot kommer anspråket även i sistnämnda fall att drabbas av den tioåriga preskriptionstiden i 3 § av detta kapitel. Har den bortovarande arvingen dödförklarats först efter arvlåtarens frånfälle, har man att skilja mellan det fall, då den bortovarande enligt bestämmelserna i 1854 års förordning skall anses avliden f ö r e arvlåtaren, och det fall, då han skall anses hava avlidit efter denne. I förstnämnda fall föranleder dödförklaringen icke ändring i den arvsföljd, som skulle ägt rum i händelse av inträffad preskription. Arvet går således i detta fall till arvlåtarens övriga arvingar. Har den bortovarande emellertid efterlämnat avkomlingar, vilka äga i hans ställe taga arv efter arvlåtaren, äga de såsom arvlåtarens arvingar göra sin arvsrätt efter denne gällande, om de bevaka sin rätt inom den i 3 § av detta kapitel stadgade tioåriga preskriptionstiden. Eljest äga de, som jämte eller efter den bortovarande äro arvlåtarens arvingar, på grund av dödförklaringen också tillträda den dödförklarades lott. De, vilka tillträtt det arv, som skolat tillfalla den dödförklarade, bliva emellertid jämlikt bestämmelserna i 1854 års förordning redovisningsskyldiga till denne, om det sedermera visar sig, att han lever, eller till hans arvingar, om dessa styrka, att han i verkligheten avlidit efter arvlåtaren. Anspråk från den dödförklarade eller hans arvingar måste i sådant fall göras gällande inom den femåriga preskriptionstiden, därest kungörelse enligt förevarande paragraf utfärdats. För det fall, då den bortovarande, som dödförklarats, enligt bestämmelserna i 1854 års förordning skall anses avliden e f t e r arvlåtaren, måste han anses hava levat intill den dag, som sålunda antages som hans dödsdag. Hans egna arvingar äga följaktligen taga det honom tillfallna arvet, om de göra sin rätt gällande inom den i förevarande paragraf stadgade preskriptionstiden. Visar det sig sedermera, att den dödförklarade avlidit före arv1

a.a. s. 81—82.

396 Lag om arv, 9 kap. 1 §.

låtaren, bliva de pliktiga återbära arvet till dennes övriga arvingar. Den i meddelad dödförklaring uppställda presumtionen om död, respektive död å viss dag, faller nämligen städse för bevis om annat förhållande. Då den dödförklarade arvingens avkomlingar, såvitt de enligt 1 kap. i förslaget äro arvsberättigade skyldeman till arvlåtaren, städse på grund av representationsrätt äga taga den del av arvet efter denne, som belöper å den dödförklarade, komma ovanberörda frågor om redovisningsskyldighet för arvlåtarens övriga arvingar till den dödförklarades arvingar och om återbäringsskyldighet för de sistnämnda att, för det fall att avkomlingar till den dödförklarade finnas, bliva av betydelse blott då dessa enligt 1 kap. sakna arvsrätt efter arvlåtaren. Saknar den dödförklarade avkomlingar, bliva dessa frågor icke av betydelse, enär i sådant fall den dödförklarades arvingar alltid äro desamma som arvlåtarens andra arvingar. Var den dödförklarade gift, blir frågan om dödförklaringens verkan däremot i båda fallen av betydelse med hänsyn till makens giftorätt och, om bröstarvingar saknas, därjämte för hans arvsrätt. Frågan är likaledes av betydelse, då testamente finnes. Ej lyftnings- Då kungörelse jämlikt 15 kap. 5 § ärvdabalken utfärdats å arvinge latförhem-^ ort, hava de hemmavarande arvingarna berättigats att lyfta ar0 känd mavaranae

'

o

o

j

arvinge, vet, där de för arvet och dess avkomst ställa borgen, som av rätten godkännes. Huruvida nämnda rätt innebär befogenhet för dem, som lyfta arvet, att såsom ägare förfoga däröver, är tvivelaktigt. Det torde dock knappast kunna antagas, att sådan rätt tillkommer dem. Borgen får anses vara ställd för själva egendomen och dess avkomst. Vid sådant förhållande är de hemmavarande arvingarnas lyftningsrätt tydligen av blott ringa värde. Anledning att bibehålla lyftningsrätten i dess nuvarande form synes förty ej föreligga. Beredningen har däremot haft under övervägande att såväl i förevarande fall som i fall, som avses i 2 §, medgiva de hemmavarande arvingarna, med undantag av allmänna arvsfonden, rätt att mot ställande av säkerhet för egendomen eller dess värde provisoriskt inträda i arvinges rättigheter. De skulle därefter äga dispositionsrätt över egendomen. Om den bortovarande återkomme inom preskriptionstiden, måste de, som utövat en dylik lyftningsrätt, återställa ej blott egendomen eller dess värde utan även avkomsten. Så länge preskriptionstiden löpte, kunde de ej åberopa besittning i god tro och därför ej heller göra anspråk på avkastningen. Då de sålunda måste räkna med ett upphörande av den provisoriska besittningen när som helst inom preskriptionstiden och att för sådant fall nödgas ersätta till och med redan konsumerad avkastning, skulle en på detta sätt bestämd lyftningsrätt medföra betydande vådor för den, som utövar densamma. Härtill kommer, att då preskriptionstiden i förevarande fall är blott fem år, behovet överhuvud av lyftningsrätt minskats. Det måste också, särskilt med hänsyn till att arvsrätt enligt förslaget tillkommer endast närmare skyldeman, anses rimligt, att den bortovarandes arvsrätt till fullo upprätthålles under den jämförelsevis korta preskriptionstiden och att det arv, som tillfallit honom, förvaltas för hans

Lag om arv, 9 kap. 1 §.

räkning av en särskild representant för honom. På grund av vad sålunda anförts, har någon bestämmelse om lyftningsrätt för samarvingar och fjärmare arvingar ej upptagits i förslaget.

Här ovan har behandlats den verkan dödförklaring jämlikt förordningen Dödförkladen 27 november 1854 medför med avseende å ett den bortovarande tillf al- ringsimtitulet arv. Det kunde måhända ifrågasättas, huruvida ej dödförklaringsinstitu- Uras Pdltta tet får anses stå i sådant samband med spörsmålet om arvsrättspreskription, san^anhang att frågorna om dödförklaring och arvsrättspreskription böra behandlas i ett sammanhang. Äldre lagberedningen, från vars förslag till ärvdabalk av år 1847 bestämmelserna i 1854 års förordning äro hämtade, synes hava av praktiska skäl intagit denna ståndpunkt. I dess förslag äro dessa bestämmelser meddelade i 3 kap. ärvdabalken, som eljest handlar om arvsrättspreskription. Gemensamt för bestämmelserna om arvsrättspreskription och de spörsmål, som behandlas i 1854 års förordning, är, att i båda fallen fråga är om meddelande av föreskrifter med avseende å någons egendom, till undvikande av att denna egendom för en obestämd framtid undandrages deras förfogande, som närmast efter den ifrågavarande personen skulle vara berättigade därtill. I övrigt syfta emellertid bestämmelserna i de båda omförmälda fallen på från varandra väsentligt skilda förhållanden. Då 1854 års förordning avser att bereda en bortovarande persons arvingar möjlighet att genom hans förklarande för död komma i besittning av hans kvarlåtenskap, är sålunda fråga om en provisorisk reglering av rätten till kvarlåtenskapen efter den bortovarande. Har denne förklarats för död och förty enligt därom meddelade bestämmelser skall anses vara avliden å en viss dag, blir härav en följd, att kvarlåtenskapen efter honom omhändertages av dem, som på denna dag voro hans arvingar. Dödförklaringen avser alltså i första hand att reglera förhållandet mellan en bortovarande person och hans arvingar. Blir det sedermera bekant, att den dödförklarade ännu är vid liv, skall hans egendom återgå till honom. Till skydd för tredje man, som i god tro förvärvat rätt till egendomen, äro särskilda bestämmelser givna. Dessutom meddelas föreskrifter angående skyldighet för den, som skall återbära egendom, att gälda ränta eller avkomst, som fallit av egendomen, och om rätt för honom till ersättning för kostnad, som nedlagts å egendomen. Om fråga däremot är om en bortovarande persons rätt till arv, komma reglerna om arvsrättspreskription till användning. Dessa vila på den grundsatsen, att den bortovarande arvingens rätt till arvet skall tillsvidare uppehållas. Den bortovarande behandlas såsom levande. I det fall, som avses i 15 kap. 4 § ärvdabalken, förutsattes uttryckligen, att arvingen lever. Om arvingen icke inom den föreskrivna tiden gör sin rätt till arvet gällande, går han denna förlustig. Bestämmelserna om arvsrättspreskription avse alltså att definitivt reglera förhållandet mellan bortovarande arvinge och övriga arvingar. Några

398 Lag om arv, 9 kap. 1 och 2 §§.

föreskrifter om återbärande av egendomen och dess avkastning kunna därför ej i detta fall ifrågakomma. Av vad sålunda anförts framgår, att de båda ifrågavarande rättsinstituten reglera förhållanden av olika slag och att bestämmelserna för dem följaktligen äro väsentligen oberoende av varandra. Förenämnda spörsmål om återbärande av egendom och dess avkastning samt ersättning för å densamma nedlagd kostnad höra dessutom till de ämnen, som icke kunna upptagas till behandling i detta sammanhang. Dessa skäl synas därför enligt beredningens mening tala för att ej i samband med nu förevarande kapitel om preskription av arvingars rätt till arv upptaga frågan om dödförklaring av arvlatare. Däremot bör det, då de olika delarna av ärvdabalken skola sammanfattas till ett helt, tagas under övervägande, huruvida de med arvsrättsliga normer i viss mån likartade bestämmelserna om dödförklaring må kunna finna en lämplig plats i samband med reglerna om boutredning och arvskifte, eller nämnda bestämmelser av praktiska skäl böra, såsom i äldre lagberedningens förslag skett, sammanföras med stadgandena om arvsrättspreskription. Måhända skall man föredraga att åt dessa bestämmelser, såvitt de angå förutsättningarna och förfarandet, giva en fristående ställning i förhållande till arvsrätten. Till stöd för sistnämnda utväg kan anföras, att dödförklaring har verkan även i annat avseende än i fråga om den bortovarandes egendom, nämligen i vad angår hans makes rätt till omgifte.

2§. 15

ka

6 Okänd arI P§ ärvdabalken i 1734 års lag föreskrives, att om man ej vet vinge. någons arvinge och bud ej kommer av honom eller viss kunskap var han är Gällande rätt. e\\er han ej själv kommer inom natt och år, skall arvet tillfalla kronan, där arvingen ej sedan visar laga förfall. Tiden av natt och år räknas från dödsfallet. Bestämmelse om kungörelse i detta fall finnes ej. Ej heller skall god man för den okända arvingen förordnas. Emellertid förekommer ofta, att även i dylika fall kungörelse utfärdas med anmaning till okända arvingar att infinna sig och göra sina arvsanspråk gällande. En sådan kungörelse har tydligen icke någon preklusiv verkan. Av den avfattning, 15 kap. 6 § ärvdabalken erhållit, framgår otvetydigt, att däri regleras förhållandet mellan okänd arvinge och kronan såsom danaarvsberättigad. Däremot hava i rättstillämpningen olika meningar gjort sig gällande angående frågan, huruvida lagrummet även kunde anses äga tilllämpning för det fall, att en förut okänd arvinge framställer anspråk mot från början kända arvingar, som kommit i besittning av arvet. Lagrummet har sålunda i ett fall ansetts icke vara tillämpligt, då viss arvinge varit känd och upptagits i bouppteckningen. x I andra rättsfall har emellertid antagits, 1

K. M:ts dom d. 27 dec. 1869 ref. i Naumanns tidskr. 1870 s. 240.

Lag om arv, 9 kap. 2 §.

att från början okänd arvinge har att inom natt och år från dödsfallet göra sitt anspråk gällande, även när kända arvingar finnas. Till stöd för domslut i denna riktning hava i visst fall grunderna för 15 kap. 6 § ärvdabalken åberopats, 1 medan i det senast förekommande rättsfallet nämnda lagrum ansetts direkt tillämpligt. 2 I sitt år 1826 avgivna förslag till allmän civillag föreslog l a g k o m m i t t é n Lagkommit(3 kap. 6 § ärvdabalken) samma preskriptionstid för det fall, att man ej vet, ^g^ednin^ om den döde haft någon arvinge, som för det fall då känd arvinge vistas å gen. okänd ort, d. v. s. fem år efter sista kungörelsen. Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n , som för sistnämnda fall bibehöll den år 1835 införda tioåriga preskriptionstiden, föreslog åter (3 kap. 4 § ärvdabalken) för det fall, då man ej vet arvinge efter den döde eller då känd arvinge vill veta, om någon, som okänd är, gör anspråk på arvet, att rätten skulle efter ansökan genom offentlig stämning kalla okända arvingar att giva sig an inom natt och år från stämningen. Sistnämnda fall ansågs vara jämförligt med det, då en rättsägande i död mans bo vill vinna säkerhet mot okända fordringsanspråk, som framdeles kunna yppas. Sedan genom lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt efterlevande make Beredningens tillerkänts rätt till hela kvarlåtenskapen, när arvlåtaren ej efterlämnat skylde- yttrande. män av andra parentelen, torde fråga om okänd arvinge sällan uppkomma, såvitt angår kvarlåtenskapen efter gift person. Och med den begränsning av rätten att taga arv till de närmare skyldemännen, som föreligger i beredningens förslag, lärer det jämväl vid ogift persons frånfälle endast sällan komma att inträffa, att den avlidnes arvingar ej äro kända vid dödsfallet. Emellertid kan det även med de bestämmelser om rätten att taga arv, som föreslås av beredningen, inträffa, att fråga om okänd arvinges rätt i avseende å kvarlåtenskapen uppstår. Sålunda kan det tänkas, att då arvingar ej äro tillstädes, de, som äga taga hand om kvarlåtenskapen efter död person och föranstalta om bouppteckning, icke ens veta, huruvida den avlidne efterlämnat några med honom så nära besläktade personer som dem, vilka enligt bestämmelserna i 1 kap. hava rätt till arv. Och det torde jämväl kunna förekomma, att exempelvis vissa syskon till arvlåtaren äro kända, men att ovisshet råder, huruvida en å utrikes ort avliden son till honom efterlämnat avkomlingar, som före arvlåtarens syskon äro berättigade till arvet, eller huruvida ett å utrikes ort, avlidet syskon ägt avkomlingar, som vid sidan av de kända syskonen äga taga del i arvet. Vidare kan det inträffa, att vid bouppteckning kännedom finnes om arvinge efter den döde, men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort. 1 2

Se N. J. A 1905 s. 320. Se N. J. A. 1921 s. 153. Jfr ock K. M:ts dom d. 18 dec. 1838 ref. i C. E. Backmans handbok 1883 s. 129. Inom litteraturen har Winroth hävdat samma uppfattning som den, vilken godtagits av senare praxis. Se Winroth a. a. s. 170 not 1.

Lag om arv, 9 kap. 2 §.

400 Behandlingen Skulle vid bouppteckningen efter avliden person ej kunna utrönas, humav det fall, ^ ^ överhuvud arvsberättigade skyldeman till honom finnas eller icke, eller J då det ej kan ° utrönasjmru- huruvida före eller vid sidan av kända arvingar finnes annan arvinge, vida den döde yian v ^ bouppteckningen allmänna arvsfondens eller i sistnämnda fall de r r efterlämnat

°

arvinge, som kända skyldemännens rätt till kvarlåtenskapen icke fastställas. Då det vid före allmänna Qn bouppteckning sålunda kan vara möjligt, understundom måhända sannoarvsfonden

r

^

°

v ° '

ellerföreeller likt, att före allmänna arvsfonden eller före eller jämte kända arvingar finnes jämte annan rättsägare, kan allmänna arvsfonden eller omförmälda kända arvingar kand arvingea n n a n O J n är berättigad principiellt icke anses behöriga att, utan hänsyn till sådan rättsägares rätt, till till arvet. fö rV altning omhändertaga och i sistberörda fall sig emellan dela kvarlåtenskapen. Och då den möjlige rättsägarens rätt dock är en rätt till arv på grund av så nära skyldskap, som i 1 kap. av förslaget avses, synes befogenhet för de kända arvingarna att med åsidosättande av denna rätt omhändertaga arvet — visserligen med återbäringsskyldighet, om den okände arvingen skulle göra sin rätt gällande — icke lämpligen böra av lagen tillerkännas dem. Enligt beredningens mening bör även en sådan rättsägares rätt skyddas av en representant för honom, till dess hans rätt förfallit. Beredningen har därför ansett sig böra i detta sammanhang föreslå tillägg till bestämmelserna i 11 kap. 4 § av lagen om förmynderskap av innehåll, bland annat, att då det vid dödsfall ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, god man skall förordnas att bevaka den okände arvingens rätt och förvalta hans lott i boet. Börande gode mannens ställning hänvisas till vad beredningen därom yttrar vid förslaget till lag angående ändring i 11 kap. av lagen om förmynderskap. Att i fråga om okänd arvinge, som nu avses, i likhet med gällande rätt uppställa krav därpå, att han inom natt och år från dödsfallet vid äventyr av arvsrättens förlust framställer anspråk på arvet, synes beredningen vara att allt för starkt beskära en sådan arvinges möjlighet att göra sin arvsrätt gällande. Om en person avlider i en jämförelsevis främmande omgivning, kan det inträffa, att nära anförvanter till den döde finnas, vilkas förbindelse med den avlidne ej kan anses avbruten, ehuru de äro okända på orten för dödsfallet. För dylika och därmed jämställda fall skulle en sådan preskriptionsregel kunna leda till obilliga resultat. Enligt beredningens mening bör därför även i förevarande fall kungörelse utfärdas och preskriptionstid löpa från kungörelsen. Då sådan ovisshet, som i denna paragraf första punkten avses, föreligger, kan visserligen ovissheten ofta vara så till vida begränsad, att den avser, huruvida viss eller vissa till namnet kända avlidna skyldeman efterlämnat avkomlingar. Men att till följd därav fordra en individuell anmaning till nämnda personers okända avkomlingar synes beredningen ej lämpligt. Ett upptagande i kungörelsen av vad vid bouppteckningen kan vara känt rörande de möjliga arvingarnas släktskapsförhållande till arvlåtaren skulle lätt komma att försummas på grund av bristande upplysning därom i bo-

Lag om arv, 9 kap. 2 §.

uppteckningen, och det skulle sedan kunna sättas ifråga, huruvida preskription till följd av kungörelsen kommit till stånd. Beredningen har därför ansett, att uti ifrågavarande fall såsom villkor för preskriptions inträde bör fordras allenast att den utfärdade kungörelsen skall innehålla, att arv fallit efter den döde, med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom den i förevarande paragraf föreslagna preskriptionstid. Emellertid bör enligt beredningens mening föreskrift meddelas för rätten att i kungörelsen intaga upplysning om de vid bouppteckningen kända förhållanden, som kunna lända till ledning för dem, som avses med kungörelsen, exempelvis att arvlåtaren ägt en i Amerika avliden broder N. N., om vilken man ej vet, huruvida han efterlämnat avkomlingar. Närmare bestämmelser om kungörelsens innehåll böra därför meddelas av Konungen. Utan hänsyn till, i vilken omfattning särskilda upplysningar meddelats i kungörelsen, skall densamma medföra, att preskription löper i avseende å alla okända arvingar efter arvlåtaren. Har kungörelse utfärdats enligt 2 § med anledning därav, att vid bouppteckningen efter arvlåtaren upplysts, att denne ägt en broder B, som avlidit på utrikes ort, och att det ej är känt, huruvida han efterlämnat avkomlingar, kan preskriptionen åberopas ej blott mot avkomlingar till B utan jämväl mot en arvlåtarens broder C, vilken exempelvis till följd av utomäktenskaplig börd var okänd vid bouppteckningen. Även om kungörelse, som utfärdas enligt förevarande paragraf, kommer att äga ett mindre fullständigt innehåll än en kungörelse enligt 1 §, innebär den dock en till okända arvingar efter arvlåtaren riktad underrättelse om hans död. En kungörelse enligt 2 § bör därför kunna lända okända arvingar till upplysning om arvfallet i väsentligen lika män, som en kungörelse enligt 1 § kan beräknas medföra, att kända arvingar å okänd ort erhålla kunskap om arvfallet. Den omständigheten, att en arvinge är vid bouppteckningen okänd, synes beredningen ej böra föranleda därtill, att han erhåller kortare tid för bevakning av sin arvsrätt än en å okänd ort vistande, till namnet känd arvinge, vilken äger större utsikter att på annat sätt få kännedom om arvet. Beredningen har därför ansett sig även i 2 § böra föreslå en preskriptionstid av fem år efter kungörelsen. Efter en sådan begränsning av arvsrätten, som föreslås av beredningen, lärer, såsom ovan framhållits, vanligen i samband med bouppteckningen kunna utredas, huruvida arvsberättigade skyldeman finnas eller icke. Visar det sig, att arvsberättigade skyldeman icke finnas, bör naturligen kungörelse icke utfärdas. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklas, bör det undvikas, att arvet, till följd av att kungörelse utan skäl utfärdas, först vid preskriptionstidens utgång tillfaller allmänna arvsfonden. Med hänsyn till det anförda har det fall, som behandlas i förevarande paragraf första punkten, angivits sålunda, att det ej kan u t r ö n a s , huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet. Detta uttryck har ansetts tydligare än det i främmande lagar använda 26—241969

402 Lag om arv, 9 kap. 2 §.

beteckningssättet, att o v i s s h e t i berörda avseende föreligger, giva vid handen, att kungörelse bör utfärdas, först om efter verkställd undersökning klarhet om arvssituationen ej kunnat vinnas. Arvinge, om Som ovan framhållits, kan det vid bouppteckningen vara känt, att arvlåtavars namn och rm ä g e r arvsberättigade skyldeman, om vilkas namn och vistelseort dock kunvistelseort

°

.

,T

,

n

,

..

, •

, ..

•.

kunskap sak- skåp saknas. Arvlåtarens hemmavarande syskon aga exempelvis kannedom nas. därom, att ett till Amerika utflyttat och där avlidet syskon i sitt äktenskap erhållit barn, men sakna kännedom om dessas namn och vistelseort. I sådant fall äro de hemmavarande syskonen skyldiga att utgå därifrån, att dessa brorsbarn leva och äga arvsrätt efter arvlåtaren. Kungörelse om arvfallet bör till ledning för dem utfärdas. Av skäl, som angivits under 1 §, har beredningen ansett, att krav på en individualiserad anmaning till sådana arvingar ej bör upprätthållas, utan kungörelsen synes blott behöva innehålla uppgift om arvfallet med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande. Bestämmelse härom har upptagits i 2 § andra punkten. I kungörelsen bör upplysas, exempelvis att en arvlåtarens i Amerika avlidne broder N. N. ägt till namn och vistelseort okända avkomlingar, på samma sätt som det i kungörelsen enligt 2 § första punkten skall upplysas, att det är obekant, huruvida en dylik broder ägt avkomlingar. Även för sådana till namn och vistelseort okända arvingar, som avses i förevarande paragraf, skall god man förordnas. Har kungörelse utfärdats enligt 2 §, fastän arvingens namn och vistelseort varit kända, medför ej kungörelsen, att preskription inträder enligt 2 §, utan preskription äger rum blott enligt 3 §. Detsamma gäller, om kungörelse utfärdats enligt 2 §, ehuru arvinge å okänd ort varit till namnet känd och kungörelse jämlikt 1 § följaktligen skolat utfärdas. På motsvarande sätt, som, enligt vad ovan anförts, gäller i fråga om fall enligt 1 §, har man härvid att taga hänsyn icke endast till den kännedom bouppgivaren ägt om förhållandena utan till den kunskap, som envar av de vid bouppteckningen närvarande arvingarna kan hava ägt därom. Beredningen anser sig slutligen böra erinra därom, att det kan inträffa, exempelvis att en å känd ort i Amerika boende broder till arvlåtaren avlidit, efterlämnande en till namn och boningsort känd hustru, hos vilken makarnas till namnet okända barn äro boende. I sådant fall måste dessa givetvis anses vara kända arvingar å känd ort. Det föreligger därför underrättelseplikt, och kungörelse må överhuvud ej utfärdas. Kvarlätenska- Då man vid bouppteckningen äger kännedom om arvingar efter arvlåtaren pens behand- m e n k u n s k a p saknas om deras namn och vistelseort, föreligger naturligen i liwo

(Ln nit'Yi-

görelse utfar- berörda omständighet ej hinder för skifte. Vid skiftet företrädas dessa arvindats enligt2 §• g a r a v den för dem förordnade gode mannen, vilken omhändertager den egendom, som vid skiftet utlägges å deras lott. Råder ovisshet, huruvida före eller jämte kända arvingar finnas andra arvingar, är, såsom ovan framhållits, denna ovisshet ofta så till vida begränsad, att den avser, huruvida vissa kända

Lag om arv, 9 kap. 2 och 3 §§.

avlidna skyldeman efterlämnat avkomlingar. I sådant fall föreligger ej heller hinder mot skifte. Vid skiftet skall den rätt, som kan tillkomma nämnda avlidna skyldemäns okända avkomlingar, bevakas av deras gode man, och den eller de lotter, som belöpa å dem, skola förvaltas av honom, till dess tiden för arvsrättens bevakande är ute. Skulle det däremot vara ovisst, huruvida utom kända arvsberättigade skyldeman finnas andra med bättre rätt till arvet, kan skifte ej förrättas före preskriptionstidens utgång. För sådant fall skulle en rätt för de kända arvingarna att provisoriskt tillträda arvet särskilt vara av betydelse. Att emellertid för dylika fall, som torde sällan inträffa, utan avseende å de skäl, som vid 1 § åberopats mot lyftningsrätt för hemmavarande arvingar, upptaga regler om provisoriskt tillträde av arv, synes beredningen ej kunna ifrågakomma. Vidare är att märka, att då vissa arvsberättigade skyldeman äro kända, i regel sådana upplysningar kunna erhållas, att därest andra arvsberättigade skyldeman ej finnas, detta kan genom efterforskning inom ej alltför avsevärd tid fastställas. Så snart de kända arvingarnas rätt till arvet sålunda kunnat styrkas, är naturligen behov av god man för okänd rättsägare ej längre för handen. Gode mannen kan därefter entledigas och skifte av kvarlåtenskapen äga rum mellan arvlåtarens kända arvingar. Att kungörelse utfärdats enligt denna paragraf utgör i nu åsyftade fall tydligen ej hinder för dessa åtgärder. Frågan huruvida förändringar, som med avseende å den bortovarandes ställning skett efter kungörelsens utfärdande, äga betydelse i preskriptionsavseende, behandlas vid 3 § i detta kapitel.

3§. För det fall, att kungörelse å känd arvinge å okänd ort jämlikt 15 kap. En yttersta 5 § ärvdabalken skolat utfärdas, men detta av någon anledning ej skett, blir weskriptionsden bortovarande arvingens rätt ej föremål för preskription. Detsamma är förbållandet i fråga om känd arvinge å känd ort, såframt han ej av domaren underrättats om arvfallet jämlikt 15 kap. 4 § ärvdabalken. Enligt lagberedningens mening bör emellertid efter en viss, låt vara längre tid, i samtliga fall full klarhet kunna vinnas i avseende på, huruvida arvsanspråk skola komma att framställas eller icke. 1 Med hänsyn till den förändrade behandling, lagberedningen i 2 § av detta kapitel föreslagit för det fall, då fråga är om okänd arvinge, måste en bestämmelse i ämnet gälla ej blott arvinge å okänd ort, när kungörelse enligt 1 § ej utfärdats, samt känd arvinge å känd ort, utan även förut okänd arvinge, då kungörelse, som avses i 2 §, ej blivit utfärdad. Beredningen har i nu förevarande paragraf föreslagit en dylik yttersta preskriptionstid av tio år. Stadgandet har erhållit den avfattning, att arvinge, som ej enligt vad i 1 eller 2 § stadgas är pliktig göra sin rätt till arv gällande inom tid, varom där sägs, skall, såframt han icke tillträtt arvet 1

Jfr äldre l a g b e r e d n i n g e n s förslag till ärvdabalk 3 kap. 8 §.

404 Lag om arv, 9 kap. 3 §.

men vill bevara sin rätt därtill, göra sin rätt gällande inom tio år från arvlåtarens död. Bestämmelsen avser främst sådana fall, då kungörelse enligt 1 eller 2 § rätteligen bort utfärdas men detta av någon anledning ej skett. En arvinge har exempelvis länge varit borta utan att låta höra av sig, och man har under oriktigt antagande, att han är död, underlåtit att upptaga honom såsom arvinge i bouppteckningen, eller man har vid bouppteckningens upprättande icke verkställt tillräckligt noggrann undersökning i fråga om arvingarna och därför felaktigt utgått därifrån, att annan arvinge än allmänna arvsfonden ej finnes eller att de kända arvingarna äro de enda existerande. Stadgandet är vidare tillämpligt på känd arvinge å känd ort, som ej tillträtt arvet. I fråga om sådan känd arvinge å känd ort bar dessutom i 4 § föreslagits en mot det nu i 15 kap. 4 § ärvdabalken upptagna stadgandet svarande bestämmelse, att rätten kan på begäran förelägga arvingen att giva tillkänna, huruvida han vill göra anspråk på arvet, i vilken händelse en preskriptionstid av ett år löper från föreläggandets delgivning. För det fall, att föreläggande jämlikt 4 § ej skett, kommer emellertid arvingens rätt i allt fall att kunna preskriberas jämlikt stadgandet i förevarande paragraf. Att allmänna arvsfondens rätt till arv ej omfattas av stadgandet, följer utan vidare därav, att arv, vartill annan arvinge ej finnes, jämlikt 5 kap. 1 § i förslaget tillfaller fonden. Har kungörelse utfärdats enligt 1 §, oaktat, man i själva verket ägt vetskap om arvingens vistelseort, eller har kungörelse enligt 2 § skett, fastän arvingens namn och vistelseort varit kända, kan, på sätt vid dessa paragrafer närmare utvecklats, kungörelsen ej medföra, att preskription äger rum enligt 1 eller 2 §, utan arvingen är i sin egenskap av känd arvinge ä känd ort underkastad blott den i förevarande paragraf stadgade tioåriga preskriptionstiden. Och har kungörelse utfärdats enligt 2 §, ehuru arvinge å okänd ort varit till namnet känd och kungörelse jämlikt 1 § följaktligen skolat utfärdas, är arvingen bevarad vid sin rätt, om han gör den gällande inom den tioåriga preskriptionstiden enligt förevarande paragraf. Har kungörelse jämlikt 1 eller 2 § utfärdats, och kännedom sedermera, medan preskriptionstiden löper, erhålles om arvingens vistelseort, respektive hans namn och vistelseort, föranleder detta ej, att arvingen i preskriptionsavseende skall behandlas som känd arvinge å känd ort och följaktligen komma i åtnjutande av den för sådan arvinge stadgade preskriptionstiden enligt 3 §. Och om, sedan kungörelse enligt 2 § skett, arvinge blir till namnet känd men hans vistelseort är obekant, skall kungörelse ej utfärdas jämlikt 1 §. Enligt förslaget är nämligen den kännedom om förhållandena, som föreligger vid bouppteckningen, avgörande för frågan om den bortovarande arvingens behandling i preskriptionsavseende. Till sedermera inträffade förändringar skall hänsyn ej tagas. Förslaget avviker härutinnan från den ståndpunkt, som, i vad rörer okänd arvinge, torde intagas av gällande rätt. För en tillämpning av 15 kap. 6 § ärvdabalken anses det nämligen icke vara till-

Lag om arv, 9 kap. 3 och 4 §§.

fyllest, att arvingen är okänd vid dödsfallet eller bouppteckningens förrättande. Han måste vara okänd ända till preskriptionstidens utgång. Har arvinge blivit känd under mellantiden, antages det därför, att man, allt eftersom han befinner sig på känd eller okänd ort, har att falla tillbaka på stadgandena i 15 kap. 4 § eller 5 § ärvdabalken. 1 Arvinge, som avses i förevarande paragraf, har att göra sin rätt till arvet gällande, allenast för den händelse han icke tillträtt arvet. Med tillträde avses främst ett faktiskt besittningstagande. Hit kunna även hänföras sådana fall, då arvingen eljest i någon form tagit befattning med boet, exempelvis genom att deltaga i bouppteckning eller arvskifte. Har god man förordnats att tillvarataga den bortovarande eller okände arvingens rätt, får tillträde av arvet från arvingens sida anses hava ägt rum, ej först sedan gode mannen med anledning av arvingens hemkomst entledigats och avgivit sluträkning, utan givetvis, om arvet dessförinnan avlämnats till arvingen, i och med avlämnandet. Har gode mannen mottagit en fullmakt av arvingen att å dennes vägnar förvalta arvet, synes tillträde av arvet fä anses hava ägt rum, även innan sluträkning lämnats. 4 §. I 15 kap. 4 § ärvdabalken stadgas, att om arvinge är inrikes men så fjär- Preskription ran boende, att han ej kan hava kunskap om arvet, eller om han är å k ä n d J £ ^ . * " ^ e ' ort utrikes, han skall av domaren underrättas om arvfallet. Från underrättel- Gällande rätt. sen löper en preskriptionstid av natt och år. För känd arvinge, som ej är fjärran boende, saknas i 15 kap. ärvdabalken omedelbart tillämpligt lagrum. Lagen torde hava utgått från att sådan arvinge icke kan undgå att erhålla kännedom om dödsfallet och städse i sitt eget intresse kommer att bevaka sin rätt. För den händelse arvingen likväl skulle underlåta att göra sin rätt gällande, löper enligt en mening den i förenämnda paragraf stadgade preskriptionstiden från dödsfallet, enär arvingen måste antagas omedelbart eller kort efter dödsfallet hava fått kännedom därom och det i allmänhet är svårt för honom eller någon annan att ådagalägga, när han först fått denna kännedom. 2 Efter en annan mening åter bör detta fall behandlas på samma sätt, som då fråga är om arvinge på avlägsen ort, d. v. s. preskriptionstiden börjar löpa allenast från sådan underrättelse av domaren, varom i 4 § sägs. 3 Då stöd i lag saknas, att i fråga om känd arvinge räkna preskriptionstiden från arvfallet, synes enligt beredningens mening sistnämnda ståndpunkt bäst grundad. Denna ståndpunkt har ock intagits i en Kungl. Maj:ts dom den 16 april 1850. 4 Underrättelse enligt 15 kap. 4 § ärvdabalken torde aldrig komma till stånd annat än efter framställning från övriga bodelägare. 1

Se Winroth a. a. s. 157—158 och N o r d l i n g a. a. s. 159 — 160.

2 N o r d l i n g a. a. s. 158. 3 W i n r o t h a. a. s. 164—165. 4

Se Backmans lagsamling VII s. 19-20. Jfr N. J. A. 1925 s. 250.

406 Lag om arv, 9 kap. 4 §.

Äldre lagbc- Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n upptog i 3 kap. 1 § av sitt förslag till ärvdabalk ledningen. e n bestämmelse av innehåll, att om arv tillfallit frånvarande arvinge å känt ställe inom eller utom riket, rätten skulle efter ansökan låta kungöra arvingen, att arvet tillfallit honom, varefter arvingen hade att giva sig an inom år och dag, sedan kungörelsen meddelats honom. I motiven uttalades, att stadgandet avsåge ej blott det fall, då frånvarande arvinge å känd ort ej har kunskap om arvet, utan även det fall, att en arvinge, som ej sitter i boet, bevisligen äger kunskap om att arvet tillfallit honom men likväl underlåter att taga någon befattning med boet eller tillkännagiva, om han vill mottaga arvet. Äldre lagberedningen framhöll, att även i sistnämnda fall vore av vikt för den nämnde arvingens medarvingar eller dem, som näst efter honom hade rätt till arvet, att hava en utväg att inom viss tid få veta, om en sådan arvinge ville mottaga arvet eller icke. 1 Beredningens En regel motsvarande den, som för närvarande gives i 15 kap. 4 § ärvday ran e. balken, synes beredningen kunna vara av betydelse huvudsakligen då arvinge ej kan förmås att angiva, huruvida han gör anspråk på arvet. Ofta torde ett dylikt fall visserligen icke inträffa. Men exempel lära ej saknas på att en sådan vägran från arvingens sida förekommer. Särskilt kan detta förhållande inträffa, då fråga är om en utrikes, exempelvis i Amerika, varande arvinge, vilken visar sig sakna allt intresse för det här fallna arvet. I likhet med äldre lagberedningen anser beredningen, att övriga arvingar böra beredas möjlighet att på sätt redan för närvarande med stöd av 15 kap. 4 § är möjligt tvinga den tredskande arvingen att efter en kortare tid avgiva bestämd förklaring, huruvida han framställer anspråk på arvet eller vill avstå därifrån. Det är ej rimligt, att klarhet om en sådan arvinges ställning skall vinnas först efter förloppet av den tioåriga preskriptionstiden i 3 §. Framhållas må, att enligt svensk rätt en arvinge, som icke uttryckligen avträtt boet, likväl undgår personligt betalningsansvar för arvlåtarens gäld, om han varken närvarit vid bouppteckningen och ej heller tagit befattning med boet eller njutit någon förmån av arvet. Behov av en kortare preskriptionstid föreligger ej blott då fråga är om arvinge, som är känd vid arvfallet. Även då kungörelse enligt 1 eller 2 § utfärdats eller då detta av någon anledning ej skett och den tioåriga preskriptionstiden enligt 3 § förty löper, kan arvinge giva sig an eller eljest bliva känd. För dylika fall böra de övriga arvingarna äga samma möjlighet, som dä arvingen redan vid arvfallet var känd, att före preskriptionstidens utgång få veta, om han vill göra sin rätt gällande. Beredningen har med hänsyn till sålunda anförda omständigheter i förevarande paragraf föreslagit, att det efter särskilt föreläggande av domstol skall åligga arvingen att, om han vill bevara sin rätt till arvet, inom ett år bevaka sin rätt därtill. Den här föreslagna preskriptionstiden löper från det domstolens föreläggande blivit arvingen tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift. Om ar1

Se äldre lagberedningens motiv s. 23.

Lag om arv, 9 kap. 4 och 5 §§.

vingen ej anträffas med föreläggandet, kan preskription enligt denna paragraf icke komma till stånd. Delgivning av föreläggandet kan ej ske exempelvis i den ordning, varom stadgas i 11 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken. 1 För att föreläggande skall meddelas, fordras ansökan till rätten av någon, som enligt 7 § i detta kapitel är berättigad till arvet, om arvingen försummar att bevaka sin rätt. Äro flera berättigade till arvet, är ansökan av allenast en bland dem tillräcklig. Sedan föreläggandet blivit arvingen tillställt, löper en preskriptionstid av ett år. Äger ej inom- nämnda tid tillträde av arvet rum och anmäles ej heller anspråk därpå enligt 5 §, varder arvingens rätt till arv preskriberad i förhållande ej blott till den, på vars ansökan föreläggandet meddelats, utan till samtliga dem, som vid sidan av arvingen eller efter honom hava rätt till arvet. Avbrytes åter preskriptionen genom anmälan, varom stadgas i 5 §, äger — på sätt omförmäles under 6 § — preskription av arvingens rätt till arvet ej vidare rum. Preskription enligt 1, 2 eller 3 § kan således därefter ej inträda. Att preskriptionstid enligt förevarande paragraf börjat löpa hindrar däremot icke, att under nämnda tid preskription kan inträda enligt någon av föregående paragrafer. Såsom ovan anförts, åsyftas med bestämmelsen i 4 § att öppna möjlighet till förkortning av de eljest gällande preskriptionstiderna. Skulle ett föreläggande enligt 4 § komma att delgivas inom kortare tid än ett år före utgången av den eljest för arvingen enligt 1, 2 eller 3 § löpande preskriptionstid, är det uppenbart, att arvingen går sin arvsrätt förlustig, om han ej inom sistnämnda tid gör sin rätt till arvet gällande. Bestämmelsen i 4 § kan ej medföra en förlängning av eljest löpande preskriptionstid. Om föreläggande enligt 4 § bör anteckning göras i bouppteckningsprotokollet, och å brädden av protokollet bör tecknas den dödes namn. Bestämmelser härom hava upptagits i ett av beredningen samtidigt avgivet förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. 5 §. I 15 kap. ärvdabalken angives såsom förutsättning för preskriptionens av- Prcskriptioi

i

p

72C7ZS

OJVÖVIJ'

J brytande i regel blott, att arvingen »kommer». Detta uttryck användes satande_ lunda i 4 § om känd arvinge, som är fjärran boende eller utrikes, i 5 § om Gällande rätt. känd arvinge å okänd ort och i 6 § om okänd arvinge. Samma uttryck användes jämväl i 2 § om utländsk arvinge, medan sistnämnda lagrum i fråga om närmaste inländsk arvinge använder uttrycket »sin rätt lagligen bevakar». Preskriptionen får enligt gällande rätt otvivelaktigt anses avbruten, då arvinge tillträder arvet i den mening detta uttryck användes i det nu föreliggande förslaget. Preskriptionen kan vidare avbrytas därigenom, att arvingen bevakar sin arvsrätt, ej blott genom anhängiggörande av talan mot de arvin1

Jfr N o r d l i n g a. a. s. 256—258.

408 Lag om arv, 9 kap. 5 §.

gar, som omhändertagit arvet, utan också genom en formlös anmälan hos dem, utvisande arvingens önskan att begagna sin arvsrätt. Arvingen har naturligen att i eget intresse sörja för att sådan anmälan är bevislig. Arvsanspråk anses ock kunna göras gällande hos den, som har att bestrida arvets vårdande, 1 således exempelvis hos god man, som för bortovarande arvinge förordnats att bevaka hans rätt och förvalta hans lott i kvarlåtenskapen efter arvlåtaren. Lagkommit- I l a g k o m m i t t é n s förslag upptagas ej några föreskrifter om vad arvinge, som %berednin- v i l 1 å s t a d k o m m a preskriptionens avbrytande, har att iakttaga. 2 Ä l d r e lagbegen. r e d n i n g e n upptog däremot bestämmelser i ämnet. I fråga om bortovarande arvinge å känd ort, för vilken stadgades en preskriptionstid av ett år, sedan han genom rättens försorg erhållit underrättelse om arvfallet, föreslogs sålunda, att arvingen skulle vara skyldig att giva sig an antingen i boet eller hos den, som hade arvet i sin vård, eller ock hos den rätt, som utfärdat kungörelsen, eller hos domaren å landet eller rättens ordförande i stad. Vad åter angår känd arvinge å okänd ort samt okänd arvinge, kunde preskriptionen avbrytas blott genom att arvingen gåve sig an hos rätten, respektive domaren eller rättens ordförande. I motiven uttalades, att med avseende å gällande lag, som endast brukade det alldeles obestämda uttrycket »kommer», beredningen funnit betänkligt att i fråga om anmälan av arvinge å känd ort, som av rätten underrättats om arvet, föreskriva strängare former, men att beredningen dock trott, att i de fall, då kungörelse om arvet ej blivit personligen tillställd en viss arvinge, anmälan borde för att vara gällande ske hos rätten, domaren eller rättens ordförande. Det vore av vikt, att vid slutet av preskriptionstiden vinna fullt tillförlitlig underrättelse, huruvida ett förut tvivelaktigt arvsanspråk verkligen komme att göras gällande. En av äldre lagberedningens ledamöter var i förevarande avseende av skiljaktig mening och uttalade, att anmälan borde ske på enahanda sätt, vare sig arvingen officiellt underrättats om arvet eller icke, och att i båda fallen vilken bevisning som helst borde vara tillåten. På grund av svårigheten att inlåta sig på de detaljbestämmelser, som för varje fall vore passande, borde allenast meddelas ett allmänt stadgande, vars tillämpning överlämnades åt domarens prövning. Nämnda ledamot ville därför bibehålla gällande lags visserligen obestämda men allt omfattande föreskrift. 3 Be

ltranfnS

Enhgt

princip ^ ' S O m l i g g e r tiI1 g r u n d f ö r bestämmelserna i förevarande kapitel, blir den rätt till arv, som vid arvlåtarens död till följd av lag övergår å närmaste arvinge, föremål för preskription, om ej arvingen inom stadgad preskriptionstid tillträder arvet eller åtminstone inom samma tid gör sin rätt till arvet gällande. Börande innebörden av uttrycket »tillträda arvet» får beredningen hänvisa till framställningen under 3 §. 1

Jfr W i n r o t h a. a. s. 155. Se 3 kap. ärvdabalken i lagkommitténs år 1826 avgivna förslag till civillag. Se äldre lagberedningens år 1847 avgivna förslag till ärvdabalk, 3 kap. 1, 2 och 4 SS, motiven s. 23—24 och protokollen s. 34—36. 2

Lag om arv, 9 kap. 5 §.

409 Äger tillträde ej ruin inom stadgad preskriptionstid, måste arvingen, om han vill bevara sin rätt till arvet, bevaka denna sin rätt inom samma tid. Då frågan om en person är berättigad till arv eller icke i regel är beroende av enkla, lätt bevisliga fakta, bör i allmänhet rättegång ej vara erforderlig för frågans prövning. Det har därför icke kunnat ifrågakomma att för avbrytande av löpande arvsrättspreskription fordra talans anhängiggörande. Å andra sidan är det av vikt, att för preskriptionstidens avbrytande erforderlig åtgärd kan med lätthet företagas och med säkerhet fastställas. Beredningen har därför ansett sig böra sä till vida följa äldre lagberedningens förslag, att i förevarande paragraf föreslagits, att preskriptionen alltid skall k u n n a avbrytas genom anmälan hos rätten eller på landet hos domaren, således ej blott i fall, som avses i 1, 2 eller 4 §, utan också då preskription löper enligt 3 §. När anmälan om bevakning av arvsanspråk gjorts hos domaren, skall det av honom anmälas för rätten å nästa rättegångsdag. Om sådan anmälan ävensom om anmälan, som gjorts hos rätten, skall anteckning göras i bouppteckningsprotokollet och ej i domboken. Å brädden av protokollet bör tecknas den dödes namn. Hänvisning till anteckning om anmält arvsanspråk torde vidare lämpligen böra göras å brädden av protokollet rörande inregistreringen av bouppteckningen efter arvlåtaren. Föreskrifter härom hava upptagits i ett av beredningen samtidigt avgivet förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Vidare har beredningen ansett det böra åligga rätten att låta med posten översända underrättelse om berörda anmälan till övriga arvingar, vilkas namn och postadress uppgivits i bouppteckningen eller eljest, t. ex. till följd av förut gjord anmälan om bevakning av arvsanspråk, äro kända för rätten. Underlåtenhet att föranstalta om sådan underrättelse saknar dock betydelse för frågan om preskriptionen behörigen avbrutits eller icke. Någon s k y l d i g h e t för arvinge, som vill göra sin rätt till arv gällande, att anmäla sitt anspråk hos rätten eller domaren, har beredningen emellertid, i motsats mot äldre lagberedningen, ej ansett böra i något fall ifrågakomma. En enskild anmälan bör enligt beredningens mening vara tillräcklig. Vid fastställandet av de bestämmelser, som böra gälla i fråga om sådan anmälan, synes det enligt beredningens mening böra dels skiljas mellan de fall, dä fråga är om arvsanspråk, tillkommande arvinge, för vilken god man förordnats, och de fall, då fråga är om arvsanspråk, tillkommande annan arvinge, och dels särskilt beaktas de fall, då kvarlåtenskapen är oskiftad. Beredningen anser sig böra först till behandling upptaga frågan om anmälan av arvsanspråk av arvinge, för hvilken god man ej blivit förordnad, och sedermera överväga, vilka modifikationer i de grundsatser, som för sådant fall böra gälla, kunna lämpligen medgivas, då fråga är om anmälan av arvsanspråk av arvinge, för vilken förordnats god man enligt 11 kap. 4 § i lagen om förmynderskap.

410 Lag om arv, 9 kap. 5 §.

Arvsanspråk Då god man icke förordnats för bortovarande eller okänd arvinge, är detta av arvinge, j r e g e l beroende därpå, att arvingens arvsanspråk ej vid bouppteckningen « r a ? ^ > ^ beaktats. Kommer sådan arvinge, vilken äger taga arv vid sidan av hemmaordnats. v a rande arvingar, och vill göra sin rätt till arv gällande, innefattar hans arvsanspråk yrkande om rätt att såsom andelsberättigad inträda i den samfällighet, som bildas av kvarlåtenskapen efter arvlåtaren, och tillgodonjuta de rättigheter mot övriga delägare i avseende å förvaltning och delning, som hava sin grund i hans andelsrätt i nämnda samfällighet. Av yrkandets natur följer, att det ej kan göras gällande mot en eller några av övriga delägare, allenast såvitt deras rätt rörer, utan måste göras gällande mot dem alla i avseende å hela samfälligheten. Vill arvingen bevara sin rätt till arv, måste han därför bevara densamma i förhållande till samtliga medarvingar. Vill han avbryta preskriptionen genom anmälan bos arvingarna, måste han därför anmäla sitt anspråk hos envar av dem före preskriptionstidens utgång. Allenast om det finnes medarvinge, som, då anmälan göres, ej själv tillträtt arvet i den mening nämnda uttryck tages i förslaget, har anmälan ansetts ej böra erfordras hos honom. Härav följer, att om flera bortovarande arvingar finnas, anmälan av den ene ej erfordras hos god man för de övriga. Har en av de bortovarande inom preskriptionstiden gjort sin rätt till arvet gällande och annan bortovarande därefter vill bevaka sin rätt, är den senare skyldig göra anmälan hos den förre allenast såframt denne vid sistnämnda tidpunkt får anses hava tillträtt arvet. Har den bortovarande arvingens arv tillträtts ej av medarvingar till honom utan av dem, som efter honom äga rätt till arvet, bör enligt beredningens mening, om han vill bevara sin arvsrätt, även för honom skyldighet föreligga att inom preskriptionstiden bevaka sitt anspråk hos alla arvingar, som tillträtt arvet efter arvlåtaren. Finnes i sådant fall jämväl medarvinge, vars arvsrätt ej bestrides av honom, måste anmälan ske även hos denne. Har vid arvlåtarens frånfälle såsom arvingar uppträtt t. ex. en son och två sonsöner — söner till en arvlåtarens bortovarande son, vilken felaktigt antagits vara död och för vilken god man sålunda icke förordnats — måste den bortovarande anmäla sitt arvsanspråk ej blott hos sina två söner utan jämväl hos sin broder, vare sig skifte skett eller icke. Då den bortovarande gör sin rätt till arv gällande, blir följden, att om skifte av kvarlåtenskapen ägt rum, skiftet såsom icke företaget mellan behöriga rättsägare förfaller, och den bortovarande inträder såsom skiftesdeltagare. Den bortovarande bör ej äga att, utan anmälan av sitt arvsanspråk hos brodern, i kvarlåtenskapen göra gällande en arvsrätt, på grund av vilken han sedermera kunde åsidosätta de överenskommelser, som kunna vara ingångna mellan hans söner och hemmavarande broder. Liksom i sådant fall en tvist måste prövas på talan såväl mot brodern som sönerna, bör för preskriptionens avbrytande fordras anmälan ej blott hos de senare utan även hos brodern. Om skifte av kvarlåtenskapen mellan flera arvingar ej ägt rum, anser emel-

Lag om arv, 9 kap. 5 §.

lertid beredningen, att ehuru här ej föreligger sådan fråga, som i 11 kap. 11 § rättegångsbalken avses, anmälan bör kunna med laga verkan mot samtliga arvingar göras hos den, som sitter i kvarlåtenskapen, vare sig denne är arvinge eller särskild boutredningsman. Preskriptionen kan naturligen i sådant fall jämväl avbrytas genom anmälan hos envar arvinge, som tillträtt arvet. Särskild bestämmelse om rätt för arvingen att, om tvist skulle uppkomma rörande hans rätt till del i kvarlåtenskapen, låta, då skifte ej skett, stämningen delgivas den, som sitter i kvarlåtenskapen, har beredningen ej ansett erforderlig. Skulle sådan tvist uppstå, måste således stämningen delgivas med samtliga arvingar, som tillträtt arvet. Vad här ovan sagts om anmälan av arvsanspråk hos arvinge, som tillträtt arvet, torde med hänsyn till den ställning, som enligt gällande rätt får anses tillkomma universell testamentstagare — d. v. s. den, som genom testamente fått sig tillagd kvarlåtenskapen eller andel därav eller obestämt överskott av kvarlåtenskapen — böra anses äga tillämpning jämväl å sådan testamentstagare, då han på grund av testamentet tillträtt kvarlåtenskapen eller andel därav eller obestämt överskott av kvarlåtenskapen. Särskilt stadgande härom har icke ansetts böra givas i detta sammanhang, då beredningen först i samband med behandlingen av testamentsrätten kan giva närmare bestämmelser om olika testamentstagares rättsställning. Skulle förutom den arvinge, som vill anmäla arvsanspråk, ej annan arvinge finnas än allmänna arvsfonden, bör ett hos den jämlikt 10 § i förslaget till lag om allmänna arvsfonden förordnade boutredningsmannen framställt anspråk på arvet medföra avbrott av preskriptionen 'i förhållande till fonden, då denne får anses å fondens vägnar sitta i kvarlåtenskapen. Då god man förordnats för bortovarande eller okänd arvinge, har denne Arvsanspråk under boutredningen och, om skifte skett, vid skiftet representerats av gode ,ay arvinge, mannen. Den omständigheten, att den bortovarande eller okände arvingen mmi fih-onlnats kommer och gör sitt arvsanspråk gällande, innebär således icke, att företagna rättshandlingar ej bliva gällande. Nämnda omständighet medför visserligen, att de, som skolat erhålla arvingens lott, om han ej gjort arvsanspråk gällande inom preskriptionstiden, gå denna eventuella rätt förlustiga. Men hänsynen härtill har beredningen ej ansett utgöra tillräckligt skäl för att i nu förevarande fall, då dock övriga arvingar vid arvlåtarens frånfälle räknat med den bortovarande eller okände arvingens arvsanspråk, för preskriptionens avbrytande fordra anmälan av arvsanspråket hos dem alla. I regel torde en sådan arvinge, sedan han genom förmedling av någon person i hemorten erhållit upplysning om arvfallet och om den förordnade gode mannen, skriftligen hänvända sig till denne. Om en sådan hänvändelse frånkändes verkan i avseende å den löpande arvsrättspreskriptionen, skulle lätt rättsförluster kunna uppstå, som i det praktiska livet kunde te sig nog så stötande. Då vidare gode mannen är av rätten — vanligen på ansökan av de hemmavarande arvingarna — förordnad och står under offentlig kontroll, synes gode mannen

412 Lag om arv, 9 kap. 5 och 6 §§.

äga en sådan ställning, att arvingen bör kunna utan fara för övriga rättsägare tillerkännas rätt att hos honom göra anmälan om sitt arvsanspråk med den verkan, att löpande arvsrättspreskription avbrytes. Beredningen har emellertid ansett det böra åligga gode mannen att, då sådan anmälan gjorts hos honom, hos rätten eller domaren anmäla berörda förhållande. Denna anmälan skall sedan behandlas såsom hos rätten eller domaren gjord anmälan, d. v. s. anteckning om anmälningen skall göras i bouppteckningsprotokollet och underrättelse översändas till övriga arvungar. Preskriptionen skall dock anses avbruten genom den anmälan, som gjorts hos gode mannen. Skulle av denne anmälan till rätten eller domaren försummas, inverkar denna omständighet ej på frågan, om arvingens rätt skall anses behörigen bevarad eller icke. Om anmälan till rätten eller domaren ej göres före preskriptionstidens utgång och -tvist sedermera skulle uppstå, huruvida anmälningen hos gode mannen ägt rum inom behörig tid, torde det böra krävas, att omständigheter visas till stöd för gode mannens uppgift, att anmälan hos honom skett inom sådan tid, ehuru anmälan till rätten eller domaren av honom försummats. Arvinge, för vilken god man förordnats, äger naturligen också anmäla sitt anspråk hos var arvinge, som tillträtt arvet. Och så länge kvarlåtenskapen är oskiftad, har han givetvis samma rätt som annan arvinge att anmäla sitt arvsanspråk hos den, som sitter i kvarlåtenskapen. Slutligen vill beredningen i detta sammanhang erinra därom, att en hänvändelse till gode mannen ofta medför ett omedelbart tillträde av arvet antingen genom arvets mottagande eller därigenom, att gode mannen bemyndigas att omhänderhava arvet såsom ombud för arvingen. I sådant fall uppkommer ej fråga om anmälan av arvsanspråk för avbrytande av arvsrättspreskription. Beredningen hänvisar till vad som yttrats rörande tillträde avarv under 3 §. Av vem kan Anmälan om arvsanspråk kan göras ej blott av arvingen själv eller befullpreskriptionen mäktigat ombud för honom utan jämväl av arvingens rättsinnehavare. Visas det före preskriptionstidens utgång, att arvingen dött efter arvlåtaren, äga sålunda hans arvingar göra dylik anmälan. Detsamma måste, på sätt ovan framhållits, anses gälla, om före preskriptionstidens ufgång dödförklaring sker och arvingen till följd av denna får anses hava avlidit efter arvlåtaren. Däremot kan givetvis arvsrättspreskriptionen lika litet enligt föreliggande förslag som enligt gällande rätt avbrytas av god man, som förordnats att bevaka arvingens rätt och förvalta hans lott i boet. 6 §. Preslcriptio I denna paragraf behandlas verkan därav, att arvinge, som ej tillträtt arvet, nens verkan, [Q^Q^ p a s a t t som föreskrives i 5 §, gjort sin rätt därtill gällande inom den i 1, 2, 3 eller 4 § stadgade preskriptionstid. Denna verkan är, såsom enligt gällande rätt, att arvsrätten går förlorad, icke — såsom enligt vissa främmande rättssystem — allenast rätten till talan å arvets utbekommande.

Lag om arv, 9 kap. 6 §.

413 Då preskription av arvingens rätt till arv äger rum, inträder arvsrättens förlust i förhållande till alla dem, som äga taga arv jämte eller efter arvingen. På sätt utvecklats vid 5 §, följer av arvsanspråkets natur, att det ej kan göras gällande mot allenast vissa av dem, såvitt deras rätt rörer, utan måste göras gällande mot dem samtliga. Har arvingen anmält sitt anspråk hos rätten eller domaren eller hos den, som sitter i kvarlåtenskapen, är hans arvsrätt bevarad mot alla dem, som äga taga arv jämte eller efter honom. Har han ej anmält anspråk på något av nämnda sätt utan gjort anmälan hos allenast en eller några av dem, som tillträtt arvet, har arvingen förlorat sin rätt jämväl i förhållande till dem, hos vilka anmälan sålunda blivit gjord. Sedan löpande preskription en gång blivit avbruten genom behörig anmälan av arvsanspråk, uppstår ej vidare fråga om arvsrättspreskription. Ny tid löper således icke, inom vilken arvingen är pliktig tillträda arvet eller ånyo anmäla anspråk därpå. 1 Skulle arvingen, sedan han anmält sitt anspråk på arv. vägra att deltaga i förvaltning och skifte av kvarlåtenskapen, får detta hans förfarande betraktas som uttryck för oenighet med övriga arvingar. Dessa äga i sådant fall för närvarande ej annan utväg än hänvändelse till domstol. Enligt 15 kap. ärvdabalken i 1734 års lag, vars bestämmelser i denna del Fråga om laga fortfarande gälla, har den, mot vilken arvsrättspreskription löper, i regel be- /ör/nl1 f°\ rättigats att åberopa laga förfall. Detta gäller sålunda, bland annat, för känd arvinge och arvinge å känd ort, känd arvinge å okänd ort samt okänd arvinge (15 kap. ^Vf Ä j? M av 4—6 §§). Det laga förfallet avbryter icke preskriptionen, så att ny tid löper Zmmavåranfrån förfallets upphörande. Icke heller avräknas från preskriptionstiden den de arvin9tid, varunder förfallet varat. Om förfallet upphört å sådan tid före preskriptionstidens utgång, att återstoden fullt förslår för den bortovarande att anmäla s ^ " t f sig såsom arvinge, kan förfallet icke åberopas. Domstolen har fri prövningsrätt i fråga om förfallets verkan. 2 I sitt förslag till ärvdabalk upptog l a g k o m m i t t é n bestämmelse;' om laga Laghmförfall i den form, att enligt 3 kap. 10 § arvinge, som förlorat sin talan mit!én och ' och ville visa laga förfall, skulle äga att enligt 35 kap. rättegångsbalken ^eZtogtn.' i kommitténs förslag, som handlade om resning m. m., hos Högsta Domstolen söka den försuttna tiden åter inom sex månader från förfallets upphörande. Emellertid föreslogs samtidigt en allmän preskriptionstid av tjugu år från arvlåtarens dödsdag, efter vilken tids utgång förfall ej fick åberopas. I 3 kap. 8 § av sitt förslag till ärvdabalk upptog ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n en bestämmelse av innehåll, att om någon tillträtt arv och annan, som menade sig hava bättre rätt därtill, ej klandrade hans åtkomst genom stämning inom trettio år sedan arvet föll, allt klander skulle vara ogillt. Om den, som haft arvet i sin besittning, var i god tro vid tillträdet, skulle tiden för klandertalan inskränkas till tjugu år. Bestämmelserna tillkommo närmast med anledning av äldre lag1 2

Jfr Winroth a. a. s. 156. Jfr Winroth a. a. s. 181 — 182.

414 Lag om arv, 9 kap. 6 §.

beredningens ovan återgivna förslag om årsstämnings utfärdande å okända arvingar. I motiven framhölls sålunda, att det kunde hända, att den dödes närmaste arvingar voro så okända å den ort, där arvet föll, att ingen anledningvore för den-, som menade sig vara närmast, att begära årsstämning. För dylikt fall vore det nödigt att tillägga ett allmänt stadgande om en viss tid, efter vars förlopp all rätt till klander å annans åtkomst av arv upphörde. Skillnad ansågs här, liksom i andra händelser av klander, böra göras mellan de fall, dä innehavaren vid tillträdet av egendomen var eller icke var i god tro. Någon bestämmelse om laga förfall upptogs däremot ej i förslaget till 3 kap. ärvdabalken. I 35 kap. 1 § i äldre lagberedningens förslag till rättegångsbalk, förra delen, gavs visserligen en allmän föreskrift om rätt för den, som ville visa laga förfall, att hos Högsta Domstolen söka försutten tid åter inom sex månader från förfallets upphörande, vilken föreskrift ägde tillämpning även med avseende å inträdd arvsrättspreskription. Då enligt 3 § i samma kapitel resning emellertid ej fick sökas vid vissa längre fatalietider (tio, tjugu och trettio år), blev på denna grund känd arvinge på okänd ort, beträffande vilken den av lagkommittén stadgade femåriga preskriptionstiden föreslogs utsträckt till tio år, förhindrad att efter inträdd preskription söka resning under åberopande av laga förfall. Och beträffande övriga fall av arvsrättspreskription ansågs en särskild hänvisning till anförda kapitel i rättegångsbalken överflödig.1 I sistnämnda paragraf föreskrevs vidare, att resning ej finge sökas, då tjugu år förflutit, sedan laga tid försuttits. Beredningens I nu förevarande förslag har någon bestämmelse om laga förfall ej meddelats. yttrande A y g r L m d e n fö r preskriptionsbestämmelserna följer, att okunnighet om arvlåtarens död icke bör kunna åberopas såsom laga förfall. Övriga omständigheter, som kunna medföra hinder mot arvsrättens bevakande, synas, såvitt erfarenheten giver vid handen, ej vara av någon praktisk betydelse. Allenast i fråga om den i 15 kap. 6 § ärvdabalken stadgade ettåriga preskriptionstiden kan behov av att såsom laga förfall åberopa dylika omständigheter för närvarande tänkas förekomma. Då emellertid enligt beredningens förslag preskriptionstiden i motsvarande fall höjts till fem år eller, om kungörelse ej utfärdats, till tio år, förefinnes ej heller för detta fall anledning att upptaga bestämmelser om laga förfall. Överhuvud synes det enligt lagberedningens mening ej väl överensstämma med preskriptionens allmänna ändamål att göra prövningen av frågan, huruvida preskription inträffat, beroende av en undersökning från domstols sida av laga förfall. Huru en sådan undersökning utfaller är alltid ovisst, men preskriptionens ändamål är att skapa rättssäkerhet. Det synes också bättre överensstämma med de jämförelsevis långa preskriptionstiderna, att desamma göras oberoende av subjektiva omständigheter hos den, mot vilken preskriptionen löper. Efter utgången av en sådan tid bör det vara slutligen avgjort, huruvida den ifrågavarande rättigheten består eller icke. 1

Se äldre lagberedningens motiv till förslag till ärvdabalk s. 24—26

Lag om arv, 9 kaj). 6 och 7 §§.

415 Detta är också förhållandet med avseende å såväl den allmänna fordringspreskriptionen som vissa speciella preskriptionstider. x Liksom enligt beredningens mening ett hänsynstagande till subjektiva omständigheter hos den, mot vilken preskriptionen löper, ej synes böra ske, böra ej heller dylika omständigheter hos den, som efter den bortovarande arvingen äger rätt till arvet, komma i betraktande i vidare mån än som följer av vad som yttrats under 1 och 2 §§. På sätt vid nämnda paragrafer erinrats, har ond tro hos hemmavarande arvinge den betydelse, att preskription icke löper enligt 1 eller 2 § utan allenast enligt 3 §, om kungörelse utfärdats, oaktat detta icke bort ske med hänsyn till den kunskap, som hemmavarande arvinge ägt om den bortovarande, hans namn eller hemvist, eller ock kungörelse utfärdats av annat innehåll än som stått i överensstämmelse med förhållande, varom hemmavarande arvinge ägt kännedom. Emellertid kunde det möjligen förefalla ligga nära att, på sätt stundom i utländska rättssystem skett och jämväl av äldre lagberedningen föreslagits, vid preskriptionstidernas bestämmande göra skillnad mellan de fall, då vetskap med avseende å den bortovarandes namn och vistelseort förefinnes hos de hemmavarande och då detta ej är förhållandet. 2 En dylik anordning strider emellertid mot själva utgångspunkten för beredningens förslag, enligt vilken arvsrättspreskription inträder därför, att arvinges bortovaro viss tid anses ådagalägga, att den ekonomiska och sociala samhörighet, som är arvsrättens grund, ej längre är för handen med avseende å den bortovarande arvingen. Meningen med arvsrättspreskription är, att arvingen skall inom viss tid göra sin rätt till arv gällande vid äventyr, att han eljest går sin rätt till arvet förlustig. Att denna rätt övergår till den, som är arvlåtarens därefter närmaste arvinge, är en självklar följd av själva arvsordningen. Något utrymme för frågan om god eller ond tro, såsom man stundom antagit, finnes här icke. Denna fråga tillhör ett annat historiskt sammanhang, nämligen den i äldre rätt förekommande arvshävden. De föreskrivna preskriptionstiderna böra följaktligen gälla även till förmån för den, som tagit arvet i besittning med vetskap om den bortovarande arvingens vistelseort eller existens. En annan sak är tydligen, att hemmavarande arvinge, som genom något sitt förfarande föranlett, att den bortovarande ej bevakar sin rätt, enligt allmänna regler blir skadeståndsskyldig till den bortovarande. 7 §• Då arvinges rätt till arv genom preskription gått förlorad, återstår att av- Vem tillfaller nrv vartiU göra. huru förfaras skall med det arv som, skulle hava tillfallit honom, A j..

.

.

. .

ratten pre-

därest preskription ej inträtt. I gällande lag finnes härom icke någon uttrycklig skriberats? föreskrift. Men utav de givna bestämmelserna om arvsordningen har det an1 Se exempelvis växellagen den 7 maj 1880 §§ 77 och 78 samt lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom 2 kap. 41 § och 3 kap. 29 §. 2 Jfr N o r d l i n g a. a. s. 157.

416 Lag om arv, 9 kap. 7 §.

setts utan särskilt stadgande följa, att såväl i nu ifrågavarande fall som eljest, då den närmaste skyldemännen efter arvlåtaren saknar rätt till arvet, detta tillfaller nästa arvinge. L a g k o m m i t t é n föreslog i 3 kap. 8 § av sitt förslag till ärvdabalk, att om arvinge försuttit sin rätt, den, som med honom vore samarva eller, där sådan arvinge ej funnes, nästa arvinge efter honom, skulle äga taga arvet. Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n fann orden »nästa arvinge efter honom» kunna missförstås och ansåg meningen enklast kunna uttryckas så, att med arvet skulle gå såsom hade den, som försuttit sin tid att giva sig an, dött före den han ärva skulle. Detta stadgande, som inflöt i 3 kap. 6 § av förslaget till ärvdabalk, skulle dock ej tillämpas på ovan omförmälda fall, då okända arvingar genom årsstämning kallats att giva sig an. I detta fall hade nämligen var och en, som försummat att i rätt tid anmäla sig, försuttit sin rätt, varav följde, att sedan tiden att giva sig an förlidit, fråga endast vore därom, vilken av de arvingar, som förut varit kända eller efter kungörelsen anmält sig, vore närmast berättigade till arvet. 1 Beredningens I huvudsaklig överensstämmelse med berörda stadgande i äldre lagberedyttrande. n m g e n s förslag har beredningen åt bestämmelsen i 7 § av förslaget givit den avfattning, att arv, som arvinge enligt 6 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren. Samma grundsats skall ock enligt beredningens förslag gälla vid fall av arvsrättens förverkande av annan grund än inträffad preskription. I 10 kap. 4 § av förslaget har sålunda för det fall, att någon genom viss brottslig gärning (dråp av arvlåtaren m. m.) gått sin rätt till arv förlustig, föreskrivits, att arvet skall tillfalla dem, som skulle varit berättigade därtill, om den brottslige avlidit före arvlåtaren. Såsom framgår av beredningens motiv till sistnämnda lagrum, tillämpas i främmande rättssystem också i händelse av arvsrättens förverkande annorledes än genom preskription i allmänhet den av beredningen beträffande nu ifrågavarande paragraf föreslagna grundsatsen, att med det förverkade arvet förfares, som om den arvinge, vilken förverkat arvsrätten, i avlidit före arvlåtaren. Den föreslagna regeln innebär, att vad som skulle hava tillfallit den, vars arvsrätt preskriberats, tillfaller a r v l å t a r e n s övriga arvinger. Arvingarna till den, vars arvsrätt preskriberats, äga således ej i denna sin egenskap åtkomma det arv, denne skulle hava fått efter arvlåtaren, om han ej gått arvet förlustig. De kunna emellertid såsom arvingar till arvlåtaren hava rätt till arvet. Har arvlåtaren efterlämnat exempelvis två söner och arvsrätten för en av dessa genom preskription gått förlorad, äga dennes barn sålunda på grund av representationsrätt ärva jämte den andre sonen till arvlåtaren. De arvingar, som vid inträffad preskription äga taga arvet, måste, om de inträda på grund av representationsrätt eller äro fjärmare arvingar, göra sin rätt gällande före den i 3 § stadgade tioåriga preskriptionstidens utgång. Äro de samarva med den, vars rätt preskriberats, behöva de ej göra särskild anmälan utöver 1

Se äldre lagberedningens motiv s. 25—26.

Lag om arv, 9 kap. 7—9 §§.

den, som de gjort för att komma i åtnjutande av sina egna lotter. Det arv, vartill rätten preskriberats, tillfaller dem, som vid tiden för arvfallet jämte eller efter den bortovarande voro arvingar till arvlåtaren. Har någon av dessa sedermera avlidit, går arvet till dennes egna arvingar enligt vanliga regler. Att arv, som arvinge enligt 6 § gått förlustig, tillfaller dem, som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren, innebär, att från och med den tidpunkt, då preskription av den förstnämndes arvsrätt inträtt, de senare äga alla en arvinges rättigheter i avseende å arvet. Har god man förordnats för bortovarande arvinge, skall han omedelbart entledigas, men de rättshandlingar han såsom representant för den bortovarande arvingen företagit, bliva naturligen gällande jämväl i förhållande till dem, som erhållit arvet, sedan den bortovarandes arvsrätt preskriberats. Då i nu förevarande paragraf utsäges, att arv, som arvinge gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren, tager paragrafen uppenbarligen icke härigenom ställning till spörsmålet, när den arvinge, vars arvsrätt preskriberats, skall anses hava avlidit. Ett dylikt ställningstagande skulle redan pa den grund icke kunna ifrågakomma, att paragrafen omfattar även det fall, dä fråga är om känd arvinge å känd ort, som av någon anledning ej inom den för honom gällande preskriptionstiden gjort sin rätt till arvet gällande. Paragrafen avser allenast att angiva, vilka personer det arv, som arvinge genom inträffad preskription gått förlustig. skall tillfalla, och ger därvid den ovan omförmälda föreskriften. 8§. Stadgandet i denna paragraf är en konsekvens av den i 2 kap. föreslagna arvsrätten för efterlevande make med sekundosuccession för den först avlidne makens arvungar. 9 §. På sätt beredningen här ovan under 1 och 2 §§ anfört, böra särskilda bestämmelser om de kungörelser, som avses i nämnda paragrafer, utfärdas av Konungen. Ett stadgande härom har upptagits i nu förevarande paragraf. Någon bestämmelse om behörigt forum i de hänseenden, varom i detta Särskild rekapitel är fråga, har ej upptagits i förslaget. Visserligen avser stadgandet [9^1 om forum 10 kap. 2 § rättegångsbalken blott tvistemål. Men det torde liksom för när- ' varande vara uppenbart, att den rätt, som enligt nämnda lagrum är behörigt forum, är behörig även i fråga om sådana fall som de nu förevarande. Utfärdande av kungörelse enligt 1 eller 2 § samt meddelande av föreläggande, varom i 4 § sägs, tillkommer följaktligen den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål, som rörde hans person. Likaså skall anmälan av anspråk enligt 5 § göras hos nämnda rätt. Finnes ej behörig domstol enligt vad sålunda sagts, är Stockholms radstuvurätt behörig domstol. 27—uismu

418 Lag om arv, 10 kap. 1 §.

10 KAP.

Allmänna bestämmelser. 1 §• Arvinge skall För rätt att taga arv fordras allmänt i främmande rätt, att arvingen skall leva md tiden ieY& v i ( j t i ( j e n för arvlåtarens död. I de nyare lagverken har denna grundJOT

CLYVlCL-

Q

tårens död. sats uttryckligen uttalats. I den tyska lagen stadgas sålunda, att endast den kan vara arvinge, som lever vid tiden för arvfallet, och liknande bestämmelser hava upptagits i den schweiziska och den franska lagen. Även givas bestämmelser om det ännu ej födda barnets rätt att taga arv. I förevarande paragraf har upptagits en bestämmelse av innehåll, att arv endast kan tagas av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död. Stadgandet innebär, att arvingen, för att få taga arv, skall hava överlevat arvlåtaren. Är arvinge bortovarande vid arvlåtarens frånfälle utan att man vet, om han lever eller är död, antages emellertid tills vidare, att han är i livet, och hans anspråk beaktas, på sätt vid 9 kap. här ovan utvecklats, intill utgången av den i det särskilda fallet löpande preskriptionstiden. Därest den bortovarandes arvingar före preskriptionstidens utgång göra anspråk på det honom tillfallna arvet, hava cle att visa, att han avlidit och att hans död inträffat efter arvlåtarens. Har den bortovarande arvingen förklarats för död, gäller vad ovan vid 9 kap. 1 § anförts om dödförklarings verkan i avseende å arv, som tillfallit den bortovarande. Om den dödförklarade enligt bestämmelserna i förordningen den 27 november 1854 skall anses avliden efter arvlåtaren, äga sålunda hans arvingar tillträda det honom tillfallna arvet. Stadgandet, att arvingen för att få taga arv skall leva vid arvlåtarens död, innebär vidare, att arvingen redan levde vid denna tidpunkt. Då emellertid enligt såväl svensk som främmande rätt foster i arvsrättsligt hänseende betraktas som rättssubjekt före födelsen, har föreskrivits, att barn, som före arvlåtarens död är avlat ehuru ej framfött, må taga arv, om det sedermera födes med liv. Med hänsyn till sistnämnda bestämmelse kunde det ifrågasättas att i 11 kap. 2 § av lagen om förmynderskap upptaga ett stadgande av innehåll, att god man, som i nämnda lagrum avses, skall av rätten förordnas ej blott då fråga är om omyndig delägares rätt i oskiftat dödsbo utan även beträffande den rätt, som kan tillkomma sådan ofödd delägare i boet, varom förmäles i förevarande paragraf. I betraktande av sällsyntheten av ett dylikt fall torde emellertid en föreskrift i ämnet ej vara erforderlig. Även utan en sådan bestämmelse lärer god man, om det erfordras, kunna förordnas jämlikt grunderna för berörda lagrum.

Lag om arv, 10 kap. 1 och 2 §§.

419 I fråga om den rätt till del i efterlevande makens bo, som enligt 2 kap. i förslaget tillkommer den först avlidnes skyldeman, är ej tiden för den först avlidnes utan för den efterlevande makens frånfälle avgörande. Endast de skyldeman till den först avlidne, som leva vid sistnämnda tidpunkt, hava denna rätt till sekundosuccession. På grund härav har i andra punkten av förevarande paragraf stadgats, att i berörda fall hänsyn skall tagas till tiden för efterlevande makens död. För efterarvinges rätt att taga arv fordras sålunda, att han är född eller åtminstone avlad vid denna tidpunkt. 2§. Därest två eller flera personer, vilka voro varandras arvingar eller av Verkan av vilka en intagit ställning av arvinge till någon av de andra, avlidit utan tä00^*?-/"8! upplysning kan vinnas, i vilken ordning dödsfallen inträffat, låta de fram- ten för armande rättssystemen i allmänhet envar av dem ärvas av sina arvingar. Så- vm9es döddan regel finnes exempelvis i dansk, norsk, tysk och schweizisk rätt. I de båda sistnämnda rättssystemen uttryckes regeln, vilken ej blott åsyftar arvsrättsliga förhållanden utan uppställes som en allmän grundsats för personrättens del, sålunda att personerna anses hava avlidit samtidigt. För tysk rätt är regeln given med avseende å personer, som omkommit i en gemensam fara. Den franska lagen uppställer för det fall, att personer, som äro varandras arvingar, omkommit vid samma olyckshändelse och det ej kan avgöras, vem som avlidit först, detaljerade regler, enligt vilka, då omständigheterna ej annat föranleda, ålder och kön bliva avgörande för frågan om vem som skall anses hava levat längst. I vår lag finnas bestämmelser i ämnet uti 4 kap. ärvdabalken. Därest man ej vet, vilkendera av personer, som äro varandras arvingar och som omkommit vid olyckshändelse, överlevat den andre, ärves vardera av sin närmaste skyldeman (1 §). Samma grundsats är för ett särskilt fall uttalad i 2 §. Kan det visas, att någon överlevat den andre, leder den längst levande arvet över å sina arvingar (3 §). Förenämnda bestämmelser i 4 kap. ärvdabalken giva för det fall, att personer, vilka äro varandras arvingar, omkommit genom olyckshändelse, uttryck för den allmänt gällande grundsatsen, att den, som gör anspråk på ett arv, som tillfallit någon, om vilken man vet att han avlidit, måste styrka, att denne överlevat arvlåtaren. Förmår han ej visa detta, äger han ej taga arvet, utan detta går till arvlåtarens övriga arvingar. Grundsatsen bör tydligen gälla även i fråga om de fall, då de omkomna personerna ej intagit ställning av varandras arvingar utan endast den ene varit, den andres arvinge, så ock i fråga om sådana fall, då döden ej inträffat genom olyckshändelse. 1 Också L a g k o m m i t t é n och äldre lagberedningen föreslogo, att om de, som äro varandras arvingar, dö utan att urskiljas kan vilkendera längre levat, var skulle ärvas av sin närmaste arvinge. Begeln avsåg sålunda även andra fall än sådana, då döden inträffat genom olyckshändelse. Däremot förutsattes ömsesidig arvsrätt. Se lagkommitténs förslag till 1 kap. 23 § ärvdabalken och äldre lagberedningens förslag till 1 kap. 24 § ärvdabalken.

Lag om arv, 10 kap. 2 och 3 §§.

i dessa fall bör avliden persons rättsinnehavare, som framställer anspråk på ett den avlidne tillfallet arv, styrka, att han överlevat arvlåtaren. Att, på sätt i vissa främmande rättssystem skett, vid bristande bevisning härom giva rättsregeln form av en presumtion om samtidig död, synes beredningen emellertid ej lämpligt. Verkan av en dylik presumtion är den nyssnämnda, att den avlidne arvingens rättsinnehavare ej äga taga arvet. Bestämmelsen i ämnet synes böra angiva, huru, då arvingen är avliden, med arvet skall förfaras, för den händelse bevisning ej kunnat förebringas om att arvingen överlevat arvlåtaren. På grund av vad sålunda anförts, har beredningen i förevarande paragraf upptagit ett stadgande av innehåll, att om arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl är avliden och bevis ej kan förebringas, att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet sa förfaras, som om han icke överlevat denne.

Arvsrättens Att arvsrätten förverkas genom uppsåtligt och rättsstridigt dödande av arvförverkande j a t a r e n a r e n för de kontinentala rättssystemen gemensam grundsats. Beqenom brotts-

'

"

.

• •7

i

/•

lig gärning, stämmelser härom finnas sålunda, bland annat, i tysk, schweizisk och fransk Främmande r a f t Detsamma gäller i nämnda rättssystem med avseende på försök till dylikt brott. Arvsrättens förlust innebär ej oförmåga att taga arv i allmänhet utan blott att ärva den dräpte. Dessutom upptagas vid lagarnas behandling av arvsrätten vissa andra brott mot arvlåtaren, som också medföra oförmåga att taga arv efter honom. Enligt t y s k och s c h w e i z i s k rätt förverkas sålunda arvsrätten, om någon uppsåtligen och rättsstridigt försatt arvlåtaren i ett tillstånd, varigenom han till sin död blivit ur stånd att förfoga över sin egendom för dödsfalls skull, eller ock rättsstridigt förmått eller hindrat arvlåtaren att upprätta eller återkalla ett förordnande för dödsfalls skull. Som skäl för arvsrättens förverkande upptages vidare i tysk rätt, att man med avseende å ett arvlåtarens förordnande för dödsfalls skull gör sig skyldig till straffbar förfalskning, däri inbegripet undertryckande av urkund, samt i s c h w e i z i s k rätt, att man uppsåtligen och rättsstridigt undanskaffar eller gör ogiltigt ett förordnande för dödsfalls skull under sådana omständigheter, att arvlåtaren icke mera kan förnya förordnandet. Den f r a n s k a rätten utesluter från arvsrätt också den, som genom dom är förvunnen att hava missfirmat arvlåtaren genom angivelse för brott, som medför dödsstraff, och vidare, då dråp skett å arvlåtaren, myndig arvinge — den brottsliges make samt vissa närmare skyldeman till honom dock undantagna — vilken trots vetskap om arvlåtarens dödande underlåtit angiva gärningsmannen. Enligt dansk rätt går den, som dödar arvlåtaren, förlustig sin arvsrätt efter honom. Dessutom förverkar den, som övar våld mot sina föräldrar eller skyldeman i uppstigande led, sin arvsrätt efter den, mot vilken förbrytelsen skett, såvida denne ej uttryckligen förklarar, att någon ändring ej skall ske med avseende å arvet. Enahanda påföljd drabbar den, som mot sina släktingar gjort sig skyldig till sådana ärekränkningsbrott,

Lag om arv, 10 kap. 3 §.

som avses i 215 och 216 §§ av Straffeloven, dock endast under förutsättning att den förfördelade framställer yrkande därom. Vidare gäller, att make, som begått hor och på den grund föranlett äktenskapsskillnad, är, så länge den oskyldige maken lever, utesluten från arvsrätt efter makarnas gemensamma barn. I norsk rätt stadgas förlust av arvsrätt ej blott för den, som uppsåtligen dräpt arvlåtaren, utan även för den, som på straffbart sätt underlåtit att hjälpa arvlåtaren i livsfara, så att denne i följd därav omkommit. Detsamma gäller, om någon uppsåtligen försatt arvlåtaren i ett tillstånd, som gjort det omöjligt för denne att före sin död med laga verkan förfoga över sin kvarlåtenskap eller på annat sätt hindrat honom därifrån. Vidare upptager norsk rätt en regel, enligt vilken arv förverkas genom dödande av annan arvinge. I sådant hänseende föreskrives, att om någon uppsåtligen dräper en arvinge efter den, till vilken han själv står i arvsförhållande, äger han, om han eljest genom den dräptes död antingen skulle hava blivit närmaste arvinge eller ock blivit berättigad till en större arvslott, icke taga det arv eller den större arvslott, som eljest skulle hava tillfallit honom genom den dräptes död. Detsamma gäller, om någon uppsåtligen dräper arvlåtarens efterlämnade hustru, som är havande, eller misshandlar henne så, att barnet födes dött, eller om någon eljest på detta sätt misshandlar en kvinnlig arvlatare. Enligt schweizisk och tysk rätt medför förlåtelse från arvlåtarens sida verkan av befrielse från arvsrättens förlust. Enligt dansk rätt torde arvlåtaren kunna genom testamente återgiva den brottslige hans arvsrätt. I 6 kap. ärvdabalken i 1734 års lag äro föreskrifter givna om förverkande Gällande av arvsrätt för den, som annan dräper. Främst avses härmed dödande av stens egen arvlatare. Ingen får sålunda taga arv efter den, som han med vilja dräpt (1 och 6 §§). Försök till sådant brott medför ej arvsrättens förlust. Denna påföljd inträder ej heller, då dråp sker av våda (4 §). Sedan efterlevande make enligt lagen den 11 juni 1920 tillerkänts arvsrätt i viss omfattning, medföra de i 6 kap. givna reglerna, att make, som med vilja dräper andra maken, förlorar den rätt till arv efter denne, som eljest skolat tillfalla dråparen. Därest fader eller moder agar sitt barn »så hårdeligen, att det får död därav» eller dräper det av annat »svårt förseende», förverka de rätten att taga arv efter barnet. Moder, som ligger ihjäl sitt barn emot sin vilja, förverkar icke arvsrätten efter barnet (5 §). Omförmälda kapitel i ärvdabalken innehåller vidare bestämmelse för ett särskilt fall av arvsrättens förlust vid dödande, icke av arvlåtaren, utan av närmare arvinge än dråparen själv. Bestämmelsen i fråga förutsätter, att änka, som är havande efter mannen, eller hennes foster eller båda dräpas av mannens arvingar eller att hon misshandlas av dessa, så att fostret förgås (2 §). För dylika fall ärver barnet sin fader, modern ärver barnet och hennes arvingar henne. I 6 kap. 3 § ärvdabalken fanns slutligen en bestämmelse för det fall, att make dräpte andra maken, vilket stadgande upphävdes i samband med den

422 Lag om arv, 10 kap. 3 §.

nya giftermålsbalkens antagande och i viss del ersattes genom stadgandet i 6 kap. 7 § nämnda balk. Lagkommit- L a g k o m m i t t é n upptog i 4 kap. av sitt förslag till ärvdabalk, bland anlagb°erednin-C'nat' * huvudsak bestämmelserna i 6 kap. ärvdabalken. Ä l d r e l a g b e r e d gen. n i n g e n ansåg, att grunden till stadgandet om förverkande av arvsrätt efter den, som dräpts, gällde även i avseende på arvsrätt efter den, vars arvinge någon dräpt, såframt dråparen genom arvingens undanröjande skulle själv bliva arvinge till arvlåtaren eller få större del i arvet än han skolat taga, om den dräpte levat, då arvet föll, samt föreslog ett stadgande om arvsrättens förlust jämlikt i dylikt fall. 1 Beredningens I förevarande paragrafs första stycke är grundsatsen, att den, som dräper Dödande6'av a n n a n > e J m a a r v a honom, bibehållen. Denna grundsats, som finnes uttalad arvlatare. redan i våra äldsta lagar, överensstämmer otvivelaktigt fortfarande med den allmänna rättsuppfattningen. Det skulle framstå som i hög grad stötande, om brottet skulle lända dråparen till fördel i förmögenhetshänseende. I överensstämmelse med stadgandet i 6 kap. 7 § giftermålsbalken angående det fall, då den ena maken bringar andra maken om livet, har föreslagits, att ifrågavarande påföljd skall inträda blott då uppsåt att döda förelegat. Dödandet skall vidare hava skett genom brottslig gärning. Föreligga sålunda förutsättningarna för nödvärn, är handlingen ej rättsstridig, och förlust av arvsrätten inträder ej. Om bristande tillräknelighet hos gärningsmannen föreligger, äger något förverkande av arvsrätten ej heller rum. Då denna del av förslaget behandlar endast den legala arvsrätten, avser förevarande bestämmelse enligt sin lydelse naturligen blott det fall, då den, som enligt lag är arvinge, dödar arvlåtaren. Tydligt är emellertid, att samma grundsats måste anses gälla även då testamentstagare dräper arvlåtaren. 2 Att, såsom i vissa utländska lagar skett, tillerkänna förlåtelse från den dräptes sida verkan av befrielse från arvsrättens förlust, synes enligt beredningens mening näppeligen påkallat. Dödande av Vad ovan framhållits därom, att den, som dödat arvlåtaren, ej-bör genom brot" tet uppnå någon fördel i förmögenhetsavseende, bör enligt beredningens mening hava motsvarande tillämpning för det fall, då den dräpte är närmare arvinge än dråparen eller samarvinge med denne. Brottet får ej medföra, att den brottslige kommer i åtnjutande av ett arv, vartill han eljest ej skulle varit berättigad. Förutom bestämmelsen i 3 § första stycket om arvsrättens förlust som en påföljd av arvlåtarens dödande har därför, på sätt äldre lagberedningen jämväl föreslagit, i andra stycket upptagits en föreskrift om motsvarande påföljd vid dödande av sådan arvinge. Bestämmelsen har erhållit den avfattning, att om brott, varom i första stycket sägs, är förövat mot den, som skulle äga taga arv efter arvlåtaren, gärningsmannen ej skall, där han eljest jämte den dräpte eller efter honom ägt rätt till arv efter arvlåtaren, äga annan rätt till sådant arv än honom skolat tillkomma, om den dräpte överlevat arvlåtaren. 1 2

Se äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk 4 kap. 1 § samt motiven s. 28. Jfr rättsfall i Naumanns tidskr. 1871 s. 185.

Lag om arv, 10 kap. 3 och -i §§.

423 Ovan omförmälda stadgande i 6 kap. 2 § ärvdabalken angående det fall, då havande änka eller hennes foster eller båda dödas av mannens arvingar, giver i viss mån uttryck för nämnda grundsats om arvsrättens förverkande vid dödande av närmare arvinge än dråparen själv. Berörda stadgande, som är av mycket gammalt ursprung, är emellertid för nutida förhållanden helt främmande. Någon motsvarighet därtill finnes ej heller i de utländska rättssystemen med undantag av det norska. Ett bibehållande av en sådan bestämmelse synes ej vara erforderligt. Därest det skulle inträffa, att någon genom brottslig gärning uppsåtligen bringar kvinna, som är havande, om livet, eller att han genom misshandel å kvinna eller eljest genom brottslig gärning uppsåtligen föranleder, att fostret förgås eller kommer ofullgånget fram, torde det emellertid, jämlikt grunderna för 1 och 3 §§ i detta kapitel, med avseende å gärningsmannens rätt till arv efter den, som barnet ägt ärva, böra så anses, som om barnet blivit framfött med liv. Med gärningsmannaskap bör, i överensstämmelse med stadgandet i 6 kap. 7 § giftermålsbalken, jämställas straffbar delaktighet, som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen avses, och har bestämmelse härom upptagits i tredje stycket av Något ytterligare fall av arvsrättens förverkande på grund av brottslig Andra fall av handling har ej upptagits. Vad angår de fall, da arvsrättens forlust kan förverkande ifrågasättas vid brott mot testamentsfriheten, kommer beredningen att i sam- än vid dödanband med testamentsrätten till behandling upptaga frågan, om och i vilken åeu^giu. mån förverkande av rätt att taga arv eller testamente i sådana fall bör förekomma. Vidkommande övriga fall av arvsrättens förlust vid brott mot arvlåtaren framgår av den ovan lämnade framställningen, att stadgandena härom i de särskilda ländernas lagstiftning förete stora olikheter. Bestämmelserna hava också växlat under olika tider. Något behov av dylika bestämmelser utöver de av beredningen föreslagna torde i nuvarande tid näppeligen föreligga. Om också i sistnämnda grupp av fall en föreskrift i lag om arvsrättens förverkande ej anses böra givas, torde dock i samband med behandlingen av testamentsrätten böra tagas under omprövning, huruvida och i vilken mån till följd av arvinges brottsliga förhållande eller liknande omständigheter arvlatare må genom testamente utesluta jämväl laglottsberättigad arvinge från arv. 4 §•

I förevarande paragraf behandlas verkan av att arvinge enligt bestämmel- Verkan av att . n o ....

i .

..,,

arvsrätten ge-

serna i 3 § förverkat sm arvsratt. nom orottsiig Enligt de schiveiziska och tyska lagarna drabbar arvsrättens förlust endast gärning förden brottslige själv. Med det förverkade arvet förfares i detta fall, som om den brottslige avlidit före arvlåtaren. Samma ståndpunkt intager jämväl norsk rätt. Enligt fransk rätt förlora avkomlingar till arvinge, som förverkat arvsrätten, ej på grund härav sin rätt till arv efter arvlåtaren, under förutsättning att

424 Lag om arv, 10 kap. 4 och o §§.

de tillträda arvet utan användande av den representationsrätt, som i första och andra parentelen tillkommer död arvinges avkomlingar. Däremot medför arvinges förverkande av arvsrätt — enligt den mening som synes vara den förhärskande — att hans avkomlingar gå förlustiga sin rätt att representera honom, varav i sin tur kan bliva en följd, att även avkomlingarna bliva uteslutna från arv. Den danska rätten låter arvsrättens förlust drabba ej blott dråparen utan även dem, som genom honom kunde komma att ärva arvlåtaren. Enligt 6 kap. 1 § ärvdabalken äro såväl dråparen som alla, vilka genom honom kunde komma att ärva, uteslutna från arvsrätt. Brottslingen förlorar således även förmågan att vara arvledare. Lagkommittén föreslog icke någon ändring i den ståndpunkt, 1734 års lag i förevarande hänseende intagit.1 Äldre lagberedningen upptog ett stadgande av innehåll, att arv, som förverkats, skulle gå till den, som vid arvfallet var samarva med eller arvinge näst efter den, som förverkat arvsrätten. Dennes bröstarvinge skulle ej få njuta arvet, där han ej genom annan släktförbindelse med den avlidne vore berättigad därtill eller arvet fallit efter den brottsliges död.2 Den i nu förevarande paragraf upptagna bestämmelsen ger uttryck at grundsatsen, att arvsrätten förverkas allenast för den brottslige själv. Att arvsrättens förlust utsträckes att omfatta jämväl den brottsliges arvingar är en ståndpunkt, som har sin grund i en äldre tids uppfattning om samhörigheten mellan släktmedlemmarna, vilken ansågs leda ända därhän, att dessa betraktades såsom solidariska med dråparen. Med vår tids rättsuppfattning är en dylik åskådning emellertid icke förenlig. Grundsatsen har, i överensstämmelse med vad i 9 kap. 7 § av förslaget stadgats i fråga om arvsrättens förlust på grund av preskription, uttryckts sålunda, att arvet skall tillfalla dem, som skulle varit berättigade därtill, om den brottslige avlidit före arvlåtaren. Stadgandet innebär, att det arv, som eljest skulle tillfallit dråparen, går till dem, som jämte eller efter honom vid tiden för arvfallet voro arvlåtarens arvingar. Om den brottslige har avkomlingar, vilka enligt reglerna i 1 kap. av förslaget äga träda i hans ställe, äga de på grund av den dem sålunda tillkommande representationsrätten taga arvet. 5§. Utlännings Såsom i inledningen till 9 kap. i detta förslag framhållits, hava några sär'här i riket. s k i l d a preskriptionstider för utländska arvingar icke ansetts böra föreskrivas. Någon motsvarighet till bestämmelserna i 15 kap. 1 och 2 §§ ärvdabalken, i vad de avse sådana preskriptionstider, finnes därför icke i 9 kap. av förslaget. Nämnda paragrafer i 15 kap. ärvdabalken innehålla emellertid huvudsakligen andra föreskrifter. I 1 § stadgas sålunda, att utländsk arvinge, bo1 2

Se lagkommitténs förslag till ärvdabalk 4 kap. 1 §. Se äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk 4 kap. 6 § samt motiven s. 29.

Lag om arv, 10 kap. o §.

ende å den ort, där svensk man ej arv njuter, icke må, med visst undantag, taga arv i Sverige. Sådan rätt äger den utländske arvingen däremot enligt 2 §, om han är boende ä ort, där svensk man äger taga arv. Enligt sistnämnda paragraf, jämförd med kungörelsen den 9 december 1818, skall vidare, om utländsk arvinge vill föra arv ur riket, avdrag från arvet ske i avseende å medborgare i sådana stater, där svensk man erlägger dylik avgift, och avdraget utgå med samma belopp, som svensk medborgare bort erlägga i den främmande staten (jus detractus).1 Nämnda bestämmelser giva uttryck åt den s. k. reciprocitetsgrundsatsen. Utlännings rätt att taga arv är principiellt beroende på huruvida och i vilken mån svensk man tillerkännes sådan rätt i den främmande staten. Enligt ovanberörda bestämmelser i 15 kap. I och 2 §§ är rätten till arv främst beroende av bosättning inom eller utom riket. Att bosättningen var avgörande för rätten till arv hade sin grund däri, att vid tiden för 1734 års lags tillkomst bosättning enligt då allmänt rådande rättsuppfattning medförde ställning av undersåte. Numera är för utlännings arvsrätt i Sverige avgörande, huruvida den stat, vartill han i nationellt hänseende hör, medgiver svensk medborgare rätt att där taga arv. De arvskonventioner, som till stort antal äro slutna mellan Sverige och främmande stater, avse ock samtliga att reglera den rätt, som tillkommer den främmande statens medborgare att taga arv här i riket liksom svensk medborgares rätt att taga arv i den främmande staten. Enligt vissa av dessa konventioner likställas i avseende å rätten att taga arv samt skyldighet att erlägga arvsskatt och andra avgifter medborgarna i de fördragsslutande staterna med inländska arvingar.2 I andra konventioner 1

Jfr kanslistyrelsens kungörelse den 6 december 1821. • Jfr konventioner med Nordamerikas Förenta Stater, Belgien, Grekland, Italien och Storbrittanien. Enligt konvention mellan Sverige och Nordamerikas Förenta Stater den 1 juni 1910 äga, i vad angår lös egendom, medborgare i en av de fördragsslutande staterna disponera över sådan egendom inom den andra statens jurisdiktionsområde genom försäljning, gåva, testamente eller på annat sätt, och deras successorer, vilka äro medborgare i det andra landet, skola kunna genom arv eller testamente förvärva deras lösa egendom samt i enlighet med lagen inom det jurisdiktionsområde, där egendomen befinner sig, taga densamma i besittning och disponera över densamma utan att betala andra avgifter än sådana, som medborgare i det land, där egendomen tinnes, äro skyldiga att erlägga i liknande fall. Vad angår fast egendom, se nästa not. I en konvention med Belgien den 28 mars 1907 angående rätt att ärva och förvärva egendom stadgas, att s. k. hemfalls- och avdragsrättigheter icke skola för framtiden göras gällande, när till följd av arv eller annan orsak egendom överflyttas från ett av landen till det andra, och att de svenskar eller belgier, som genom arv, testamente eller annorledes förvärva lös eller fast egendom i det andra landet, icke skola i sådant hänseende vara underkastade andra skatter, pålagor eller avgifter än dem, som erläggas av det landets egna undersåtar. Handels- och sjöfartstraktaten med Grekland den 27 oktober 1852 tillförsäkrar de kontraherande makternas undersåtar för sina personer och sin egendom samma rättigheter, privilegier, förmåner och undantag, som äro eller kunna bliva de inhemska beviljade. De skola kunna fritt förordna om sina tillhörigheter genom försäljning, byte, gåva, testamente eller på varje annat sätt utan att därför lägges något hinder, därvid de dock skola ställa sig till efterrättelse de respektive ländernas lagar och författningar. De kunna överflytta sin förmögenhet från den ena staten till den andra utan att för denna överflyttning vara underkastade något slags utomordentlig beskattning eller avgift. Jämlikt handels- och sjöfartsfördrag mellan Sverige och Italien den 14 juni 1862 och en förtydligande deklaration den 7 juni 1877 skola undersåtar i något av dessa land, vilka genom arv eller testamente förvärva egendom i det andra, icke därvid eller vid utförandet vara underkastade andra avgifter, pålagor eller skatter än dem, som böra utgöras av landets egna undersåtar.

426 Lag om arv, 10 kap. •"> §.

åter tillförsäkras de fördragsslutande staternas medborgare i berörda häseenden ömsesidigt samma behandling, som beviljats eller kan komma att beviljas medborgare, tillhörande mest gynnad nation,1 i vissa fall för Sveriges del dock med reservation i fråga om de särskilda företrädesrättigheter, som kunna tillkomma medborgare i Danmark och Norge.2 Då genom åtskilliga konventioner samma behandling i arvsavseende som svensk medborgare 1

Jfr konventioner med Nordamerikas Förenta Stater, Argentina, Japan och Mexico. Enligt konventionen mellan Sverige och Nordamerikas Förenta Stater den 1 juni 1910 skola beträffande fast egendom medborgare i de båda fördragsslutande staterna behandlas på grundvalen av mest gynnad nation. I fråga om lös egendom se föregående not. I vänskaps-, handels- och sjöfartsfördraget med Argentina den 17 juli 1885 stadgas, att i vad angår, bland annat, förvärvande av och& förfogande över egendom, av vad slag och benämning den vara må, medelst försäljning, gåva, byte, testamente eller på vilket annat sätt som helst, skola de fördragsslutande parternas medborgare ömsesidigt åtnjuta samma rättigheter, privilegier och förmåner som den mest gynnade nations medborgare, och de skola icke i något av nämnda hänseenden, alltid med förbehåll att ställa sig landets lagar och författningar till efterrättelse, vara underkastade högre avgifter än dem, som drabba landets egna medborgare. Enligt handels- och sjöfartstraktat med Japan den 19 maj 1911 skola den ena fördragsslutande partens medborgare i allt, som rör lös egendoms övergång på grund av testamente eller på annat sätt samt rätten att på vad sätt det vara må förfoga över egendom av alla slag, som de lagligen kunna förvärva, inom den andra partens områden åtnjuta samma privilegier samt fri- och rättigheter som den mest gynnada nations medborgare och i detta hänseende icke vara underkastade högre skatter eller avgifter än dessa. Enligt vänskaps-, handels- och sjöfartstraktaten med Mexico den 29 juli 1885 samt deklarationen den 29 december 1913 angående ändring av samma traktat skola vardera fördragsslutande partens medborgare hava rätt att förvärva och besitta lös egendom inom den andra partens område under samma villkor som den mest gynnade nations medborgare. Fast egendom kunna de förvärva och besitta i enlighet med föreskrifterna i landets lagar. Vad beträffar rätten att förfoga över sin egendom genom köp, byte, gåva, testamente eller på annat sätt, liksom i avseende å allt vad rörer rätt till kvarlåtenskap i lös egendom på grund av arv eller testamente, skola vardera partens medborgare inom den andra partens område hava samma friheter, rättigheter och förpliktelser som den mest gynnade nations medborgare. Om medborgare tillhörande endera av de fördragsslutande parterna genom arv förvärvar äganderätt till fast egendom belägen inom den andra partens område, och han enligt landets lagar i sin egenskap av utlänning icke äger rätt att besitta sådan egendom, skall han, för att avyttra densamma på sätt han må finna gott, åtnjuta ett anstånd av tre år räknat från den tidpunkt, då han äger att lagligen förfoga över egendomen. De fördragsslutande parternas medborgare skola äga rätt att fritt utföra sina ägodelar eller de genom dessas försäljning influtna belopp utan att för utförseln vara underkastade andra eller högre avgifter eller större inskränkningar än landets egna medborgare. 2 Jfr konventioner med Polen, Spanien och Tjeckoslovakiska republiken. 1 handels- och sjöfartsavtalet med Polen den 2 december 1924 föreskrives, att medborgare tillhörande endera av de fördragsslutande parterna icke skola vara underkastade andra eller högre skatter, avgifter eller pålagor, av vad benämning det vara må, än medborgare tillhörande mest gynnad nation och att de å den andra statens område i avseende å sin rättsliga ställning, sin lösa och fasta egendom, sina rättigheter och intressen åtnjuta samma behandling, som beviljats eller kan komma att beviljas medborgare tillhörande mest gynnad nation. Polen skall dock icke kunna göra anspråk på de särskilda förmåner, som Sverige beviljat eller kan komma att bevilja åt Danmark eller Norge, så länge samma förmåner icke beviljats ytterligare någon stat. Enligt handelsavtalet med Spanien den 4 maj 1925 tillerkänna de båda avtalsslutande parterna varandra behandling såsom mest gynnad nation i vad angår, bland annat, rätt att förvärva och besitta fast och lös egendom samt skattskyldighet. Samma förbehåll från svensk sida som i avtalet med Polen har gjorts angående särskilda företrädesrättigheter för Danmark och Norge, varjämte stadgas, att från svensk sida anspråk icke skall kunna göras på förmån, som Spanien medgivit eller må komma att medgiva Portugal, Marocko (spanska zonen) eller de spanskamerikanska republikerna, så länge icke samma förmän medgives ytterligare någon stat. Handels- och sjöfartsavtalet den 18 april 1925 med Tjeckoslovakiska republiken upptager en bestämmelse av innehåll, att medborgare, tillhörande den ena av de avtalsslutande parterna, skola på den andras område och särskilt i vad angår, bland annat, rätt att förvärva och besitta lös och fast egendom och att däröver förfoga, ovillkorligt åtnjuta samma behandling som mest gynnad nations medborgare. Från svensk sida har gjorts samma förbehåll som i avtalet med Polen.

Lag om arv, 10 kap. 5 §.

tillförsäkrats' medborgare i andra stater än Danmark och Norge, lärer dylik behandling böra här i Sverige tillkomma jämväl främmande stats medborgare, vilka genom konvention tillförsäkrats behandling såsom medborgare, tillhörande mest gynnad nation, även om undantagsvis i den staten svensk medborgares rätt att behandlas såsom medborgare, tillhörande mest gynnad nation, icke skulle innebära rätt till samma behandling som inländsk arvinge. Vidare finnas åtskilliga konventioner rörande avstående från jus detractus, därvid de fördragsslutande staterna tydligen utgått från grundsatsen om ömsesidig arvsrätt för deras medborgare, ehuru nämnda grundsats icke uttryckligen fastslagits.1 Då domstol saknar kännedom om, huruvida efter vad ovan sagts arvsrätt tillkommer utländsk medborgare eller avdrag från hans arv skall äga rum, äger domstolen inhämta upplysning därom hos utrikesdepartementet. De främmande rättssystemen intaga i nu förevarande avseende sinsemellan Främmande rätt skiftande ståndpunkter. Medan den österrikiska lagen hyllar reciprocitetsgrundsatsen, tillerkänner den tyska lagen principiellt utlänning arvsrätt i full omfattning. Med avseende å sådana stater, som inom sina områden åsidosätta tyskars arvsrätt, kan emellertid retorsion (Vergeltungsrecht) komma till användning. Code civil anslöt sig till reciprocitetsgrundsatsen, men enligt en lag av år 1819 har utlänning, med viss modifikation i fall av skifte med inländska arvingar, tillerkänts samma rättigheter i arvsrättsligt hänseende i Frankrike som fransk medborgare. Enligt dansk rätt har utländsk medborgare samma rätt till arv som dansk medborgare. Den avgift, som tidigare skulle erläggas för arv, om det utfördes ur riket, utgår icke längre. Den norska arveloven fastslår, att utlänning äger taga arv lika som inlänning. Försåvitt i främmande stat norsk medborgare icke tillerkännes arvsrätt lika med den statens egna medborgare, är det emellertid överlämnat till Konungen, till iakttagande såvitt möjligt av ömsesidighet, att meddela allmänt gällande bestämmelser, i vilken mån medborgare i den staten må vara berättigade att taga arv i Norge. I den i Haag den 17 juli 1905 slutna konventionen rörande arv och testa- Beredningens mente, vilken tillträtts av åtskilliga stater, bland dem Sverige, men som ej vUranderatificerats av dessa, föreskrives, att i de hänseenden, varom fråga vore i nämnda konvention, skulle i var av de fördragsslutande staterna med dess egna medborgare helt likställas medborgare i övriga fördragsslutande stater. Uppenbart är, att vid en reglering genom en allmän konvention av internationella rättsförhållanden rörande arv och testamente genomförandet av nämnda grundsats bör eftersträvas. Däremot synes det beredningen möta Jfr exempelvis konventioner med Nederländerna den 26 oktober och den 20 november 1826 samt med Storbrittanien den 18 mars 1826. Med vissa tyska stater, exempelvis Baden, Bayern, Hannover, Preussen, Sachsen och Wiirtemberg, hava ock dylika konventioner ingåtts. Enligt en svensk förordning den 7 december 1752 och en fransk förordning den 24 december 1754, vilka förordningar genom fredstraktaten den 13 maj 1814 mellan, bl. a., Sverige och Frankrike förklarats skola fortfarande gälla, hava dessa länder, i vad angår lös egendom, förklarat sig sinsemellan avstå från jus detractus. Jfr vidare förordningen den 7 december 1814.

428 Låg om arv, 10 kap. o §.

betänkligheter mot att genom en undantagslös lagregel tillerkänna utländsk medborgare samma rätt till arv här i riket som svensk medborgare, utan all hänsyn till svensk medborgares- rätt till arv i den förres hemland. Det kan dock i viss mån lända till skydd för svenska medborgares intressen i främmande stat, att den behandling den statens medborgare röna i vårt land kan bliva beroende av huru svenska medborgare behandlas i den staten. Huruvida med hänsyn till det ovannämnda reciprocitetsgrundsatsen bör, liksom i vår gällande ärvdabalk, fastställas i lag, synes icke dess mindre tvivelaktigt. Enligt reciprocitetsgrundsatsen äger utländsk medborgare röna samma behandling som svensk, principiellt allenast under förutsättning att det visas, att svensk medborgare i den främmande staten åtnjuter likställighet med dess egna medborgare. Det fordras således i varje fall utredning rörande svensk medborgares arvsrätt i den utländska arvingens hemland. En sådan utredning kan ej sällan vara förenad med omgång och tidsutdräkt. För domstolarna medför det därför onekligen en lättnad, om utlänning — såsom exempelvis enligt norsk rätt — tillerkännes samma rätt till arv som inlänning i de fall, då annat ej särskilt föreskrivits i fråga om medborgare i stat, där svensk medborgare ej åtnjuter samma rättigheter som den statens egna medborgare. Såsom ovan framhållits, får vidare på grund av konventioner mellan Sverige och vissa främmande stater, varigenom de tillerkänt varandras medborgare samma behandling som medborgare, tillhörande mest gynnad nation, dessa staters medborgare anses äga samma rätt till arv här i riket som svensk medborgare, utan att av dessa konventioner följer, att svensk medborgare har samma ställning i nämnda stater. Visserligen torde iiven i dessa stater svensk medborgare i realiteten tillerkännas samma arvsrätt som inlänning. Men ett fastställande av reciprocitetsprincipen i lag kan givetvis ej ske, utan att i fråga om var av dessa stater undersökes, huruvida detta iir förhållandet, då eljest särskilda från reciprocitetsprincipen avvikande bestämmelser måste meddelas i fråga om medborgare i sådan stat. En undersökning i berörda hänseende är emellertid förknippad med stora svårigheter och skulle förvisso understundom ej giva fullt pålitligt resultat. Då vidare i realiteten svensk medborgares fulla rätt till arv torde erkännas i flertalet av de länder, med vilka en livligare förbindelse är rådande, har beredningen ansett sig böra föreslå såsom huvudregel, att medborgare i främmande stat må lika med svensk medborgare taga arv här i riket, samt att befogenhet tillerkännes Konungen att meddela särskilda bestämmelser i fråga om medborgare i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med medborgare i den staten eller där från svensk medborgares arv avdrag göres utöver vad som sker i fråga om arv, som tillfallit medborgare i samma stat. Skulle det visa sig, att svensk medborgares rätt till arv ej respekteras i visst land eller att större avdrag från sådant arv göres än från inlännings arv, exempelvis genom arvsskatt efter högre tariffer, skulle således Konungen kunna genom

Lag om arv, 10 kap. 5 §.

att. i fråga om medborgare i sådant land meddela motsvarande bestämmelser skapa erforderlig grundval för förhandlingar om slutande av konvention. Konungens rätt att i fråga om medborgare i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med inländsk arvinge eller där från svensk medborgares arv avdrag göres utöver vad som sker i fråga om arv, som tillfallit, inlänning, meddela särskilda bestämmelser innefattar enligt förslaget befogenhet att för vinnande av reciprocitet föreskriva motsvarande inskränkningar i fråga om sådan utländsk medborgares rätt till arv här i riket, som i hans hemland gälla i fråga om svensk medborgares rätt till arv därstädes. Det skall härvid stå Konungen öppet att, om sä anses lämpligt, meddela föreskrift om tillämpning här i riket allenast av vissa av de inskränkningar, som gälla ifråga om svensk mans rätt till arv i sådan främmande stat. Ett fullständigt genomförande av reciprocitetsprincipen vare sig i fråga om successionsbestämmelser eller i fråga om avdrag från arv är således ej nödvändigt. Då även i fråga om arvinges rätt att taga arv den vid tiden för arvlåtarens död gällande lagstiftning får anses äga tillämpning, synes det uppenbart, att de bestämmelser, som kunna komma att av Konungen meddelas rörande medborgare i viss stat, skola äga tillämpning allenast i fråga om arvfall, som inträffa efter det dessa bestämmelser meddelats. Om i en främmande stat exempelvis skulle föreskrivas, att arvsskatt skall å utländsk medborgares arv utgå till dubbelt belopp mot å inlännings arv, skulle Konungen enligt förevarande förslag äga förordna, att från arv, som här i riket tillfaller medborgare i den staten, skall avdragas en särskild avgift till samma belopp som å arvet belöpande arvsskatt. Då det synes lämpligt, att en sådan avgift uppbäres i samma ordning som skatten å arv, torde, därest ifrågavarande förslag vinner gillande, böra i förordningen om arvsskatt och skatt för gåva intagas en bestämmelse av innehåll, att ifall Konungen förordnar om avdrag av en särskild avgift från arv, som här i riket tillfaller medborgare i viss främmande stat, sådan avgift skall uppbäras i samma ordning som är stadgad i fråga om arvsskatt. I detta sammanhang torde slutligen böra erinras, att även om utländsk medborgare äger taga arv här i riket lika med svensk medborgare, därav ej följer, att han må såsom ägare behålla arvfallen egendom utan hänsyn till dess natur. Sålunda är utländsk medborgare, som på grund av arv, testamente eller giftorätt erhållit lott i svenskt fartyg, enligt 5 § sjölagen pliktig att, om till följd av fånget fartyget skulle upphöra att vara svenskt, till svensk medborgare överlåta så stor del i fartyget, att dess egenskap av svenskt fartyg må kunna bevaras. Däremot äga de i lagen den 30 maj 1916 stadgade inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag ej tillämpning å förvärv genom bodelning, arv eller testamente.

430 Förslag till lag angående införande av lagen om arv. 1 §• Den nya la- Den nya lagen är avsedel att i fråga om alla de ämnen, som däri behandgens tillämp- ] a s v inna tillämpning, när arvlåtaren avlidit efter lagens ikraftträdande.

liohct % ticlcfi

Har han däremot avlidit före ikraftträdandet, skall äldre lag tillämpas, även då fråga är om sådana verkningar av arvfallet, som framträda först efter det den nya lagen trätt i kraft. Beredningen skall i det följande närmare utveckla, vad denna regel innebär i fråga om vissa spörsmål av särskild betydelse. Med avseende å den i 1 kap. av förslaget till lag om arv upptagna arvsordningen innebär ovannämnda huvudregel om den nya lagens tillämplighet, att skyldeman, som av den nya lagen ej hänföres till de arvsberättigades krets, icke äger taga arv, om arvfallet inträffat först efter den nya lagens ikraftträdande. Hänsyn tages således icke till den förväntan, som han kan hava haft på att taga arv efter arvlåtaren. Den representationsrätt, som enligt 1 kap. 3 § i förslaget tillkommer arvsberättigade skyldeman tillhörande tredje parentelen, skall vidare äga rum i fråga om arvfall efter ikraftträdandet. Om åter arvfallet inträffat före den nya lagens ikraftträdande, gäller den äldre arvsordningen, oavsett att skifte vid nämnda tidpunkt ännu icke ägt rum. Beträffande de nya bestämmelserna i 2 kap. om makes arvsrätt är ävenledes huvudregeln tillämplig. När den först avlidne av makarna dött efter lagens ikraftträdande, har den efterlevande rätt att taga arv i enlighet med nämnda bestämmelser, och när arv sålunda tagits, inträder för arvingar till den först avlidne maken den rätt att vid den efterlevandes död taga del i hans bo, varom jämväl stadgas i samma kapitel. Har den efterlevande arvsrätt enligt 2 kap., tager han i arv jämväl sådan av den först avlidne efterlämnad egendom, som på grund av ett före lagens ikraftträdande upprättat äktenskapsförord tillhörde den maken enskilt eller som denne make före ikraftträdandet erhållit av annan än andra maken genom gåva, arv eller testamente med villkor att den skulle vara enskild. 1 Detta är en följd av regeln, att de arvsrättsliga verkningarna skola bedömas efter den vid arvfallet gällande lagen. Samma grundsats tillämpades också, då arvsrätt år 1920 i viss omfattning infördes för efterlevande make. Med anledning av stadganden i 2 kap. hava vissa övergångsbestämmelser intagits i 4 § av förevarande lag. 1

Jfr vad som yttras å sid. 164.

Lag angående införande av lagen om arv.

431 I fråga om den av beredningen i 3 kap. 2 § föreslagna nyheten, att barn utom äktenskap, beträffande vilket fadern avgivit förklaring, att barnet må njuta arvsrätt efter honom, äger taga arv efter fadern, må anmärkas, att dylik förklaring kan avgivas av fadern efter den nya lagens ikraftträdande, även om barnet fötts före ikraftträdandet. Bestämmelsen i 4 kap. 3 § av nya lagen om rätt för adoptant, hans make och avkomlingar att, då adoptivbarn erhållit egendom genom gåva av adoptanten, före adoptivbarnets arvsberättigade skyldeman taga arv efter barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar nämnda egendom, saknar motsvarighet i äldre lag. Det oaktat skall densamma jämlikt huvudregeln tillämpas, såframt adoptivbarnet avlidit efter nya lagens ikraftträdande, även om adoptivförhållandet grundlagts därförinnan. Visserligen har en förutsättning för adoptionen varit, förutom adoptantens vilja att adoptera, samtycke från respektive adoptivbarnet, dess föräldrar eller förmyndare. Uppenbart är emellertid, att de förhoppningar, adoptivbarnets skyldeman må hava byst att vid adoptivbarnets död utan avkomlingar få ärva egendom, som adoptivbarnet erhållit i gåva av adoptanten, ej äro av beskaffenhet att böra föranleda, att i fråga om sådan gåva äldre lag skall tillämpas. Jämväl de nya bestämmelserna i 4 kap. 5 och 6 §§ äga tillämpning, när adoptivbarnet avlidit efter nya lagens ikraftträdande. Att bestämmelserna i 5 kap. äro tillämpliga blott å arv, som fallit efter ikraftträdandet, ligger i sakens natur. Om en person avlidit dessförinnan utan kända arvingar, men den i 15 kap. 6 § ärvdabalken angivna preskriptionstiden utgår först efter den nya lagens ikraftträdande, utgör kvarlåtenskapen likväl danaarv enligt äldre lag och tillfaller följaktligen icke allmänna arvsfonden. Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida de i 6 kap. givna bestämmelserna om förskott å arv i alla avseenden borde tillämpas å gåvor, som givits före den nya lagens ikraftträdande. Anledning att föreslå avvikelse från huvudregeln om tidpunkten för arvfallet såsom avgörande för den nya lagens tilllämplighet har emellertid saknats redan därför, att nämnda bestämmelser enligt beredningens uppfattning endast innefatta en närmare utveckling av de grundsatser, som för närvarande torde gälla om s. k. förtida arv. Med hänsyn till stadgandet i 6 kap. 1 § andra stycket har en särskild övergångsbestämmelse upptagits i 5 § av förevarande lag. Där fråga blir om avräkning enligt 6 kap. 7 § för gåva, som styvfader eller styvmoder givit styvbarn, är tidpunkten, då gåvotagarens egen fader eller moder avlidit, bestämmande för huruvida ny lag skall äga omedelbar tillämpning. Även beträffande de i 7 kap. upptagna bestämmelser om laglott skall tidpunkten för arvlåtarens död vara avgörande. Dessa skola således äga tillämpning, så snart arvlåtaren avlidit efter nya lagens ikraftträdande. Detta gäller jämväl om stadgandet i 7 kap. 4 § rörande beräkning av laglott och återbäring, då gåva givits av arvlåtaren under sådana omständigheter eller på sådana vill-

432 Lag angående införande av lagen om arv.

kor. att han må antagas hava med gåvan velat vinna huvudsakligen samma syfte som genom testamente. Har arvlåtaren dött, innan nya lagen trätt i kraft, skall således äldre rätt äga tillämpning. Huruvida detta innebär, att en sådan gåva verkligen skulle bliva till fullo gällande såsom gåva utan hansyn till laglottsanspråk, synes åtminstone för vissa fall tvivelaktigt. Men utan avseende å äldre rätts ställning i förevarande hänseende har beredningen med hänsyn till innehållet i 7 kap. 4 § ansett, att beträffande sådan gåva, som där avses, bör tillämpas den grundsats, som allmänt plägar uppställas i fråga om testamentes materiella rättsverkan, nämligen att denna skall bedömas efter den lag, som gällde vid arvfallet. Då vidare gåvotagaren icke kan hava varit i ovisshet om gåvans syfte, har beredningen icke ansett betänklighet möta mot att låta jämväl nämnda stadgande vara tillämpligt i alla de fall, då arvlåtaren avlidit efter nya lagens ikraftträdande, oavsett att gåvan givits dessförinnan. Även i fråga om de i 8 kap. meddelade bestämmelserna om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap skall regeln om arvfallet såsom den avgörande tidpunkten för tillämpligheten av äldre eller ny lag i huvudsak gälla. Tydligt iir sålunda, att bestämmelsen i 1 § av nämnda kapitel har avseende allenast å arvfall efter nya lagens ikraftträdande. Då stadgandet i 2 § om intrång i bröstarvinges laglott på grund av ett arvlåtarens testamente om underhållsbidragtill barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ej kan försörja sig, så till vida är vidsträcktare än motsvarande bestämmelse i gällande rätt, som barnet enligt denna ej kan fordra, att ett engångsbelopp avtages, uppstår fråga, om äldre eller ny lag skall tillämpas för det fall, att arvlåtaren i testamente, som upprättats före nya lagens ikraftträdande, med belastande avbröstarvinges laglott, förordnat om underhållsbidrag åt barnet med ett engångsbelopp, men arvfallet sker först, efter ikraftträdandet. Liksom ovan rörande 1 kap. framhållits i fråga om rätten till arv, synes även i fråga om rätten till laglott arvlåtarens död böra vara avgörande beträffande äldre eller ny lags tillämpning. Den inskränkning i testamentstagares rätt, som han i följd av bestämmelsen i 3 § om underhållsskyldighet i förhållande till ett testamentsgivarens barn, som ej själv kan försörja sig, måste underkasta sig, skall ock enligt huvudregeln gälla, då arvfallet inträffar efter nya lagens ikraftträdande, ehuru testamentet upprättats därförinnan. Regeln i 4 § om skyldighet för den, som under vissa omständigheter mottagit gåva av arvlåtaren i dennes livstid, att utgiva underhållsbidrag till arvlåtarens barn har av motsvarande skäl, som angivits beträffande stadgandet i 7 kap. 4 §, ansetts kunna tillämpas, så snart arvfallet inträffat efter den nya lagens ikraftträdande, även om gåvan givits dessförinnan. Däremot har en sådan ståndpunkt icke kunnat intagas i fråga om det i 5 § givna stadgandet om skyldighet för gåvotagare att utgiva underhållsbidrag, och en undantagsbestämmelse har därför givits i 6 § i förevarande lag. Att stadgandena i 8 kap. 6—8 §§ äro tillämpliga blott å arvfall efter nya lagens ikraftträdande ligger i sakens natur.

Lag angående införande av lagen om arv.

433 Icke heller bestämmelserna i 9 kap. hava tillämplighet i annat fall, än da arvlåtaren avlidit efter lagens ikraftträdande. Har han avlidit tidigare, skall äldre lag tillämpas i fråga om alla de ämnen, som i nya lagen behandlas i nämnda kapitel. Sålunda skola efter det nya lagen trätt i kraft äldre bestämmelser följas t. ex. om utfärdande av kungörelse efter en å okänd ort varande arvinge till arvlatare, som avlidit före ikraftträdandet. Huruvida arvinge i behörig tid gjort sin rätt till arv gällande, skall likaledes bedömas med hänsyn till den preskriptionstid, som gällde enligt äldre lag. I den mån bestämmelserna i 10 kap. avvika från äldre lags stadganden, äro de endast tillämpliga, när arvlåtaren avlidit efter nya lagens ikraftträdande. 2§. De lagrum, som enligt förevarande paragraf föreslagits skola upphöra, hava Lagrum, som i allmänhet ersatts genom bestämmelser i nya lagen. I fråga om vissa av ulPlia^as 9e° ° ° nom den nya nämnda lagrum är detta dock icke förhållandet. lagen. Sålunda givas i 5 kap. 1 § ärvdabalken vissa bestämmelser i syfte att lätta bevisbördan för den, som påstår, att dött foster haft liv vid födelsen. I sådant hänseende medgives, då allenast ett vittne närvarit vid födelsen, modern eller mödernefränder, vilka jämväl varit tillstädes vid födelsen, att med sin ed fylla bevisningen. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finnes ej i beredningens förslag. Dels är det förhållande, som avses med bestämmelserna, av den sällsynta beskaffenhet, att någon särskild regel därför över huvud icke torde vara påkallad. Dels måste för de fall, som kunna komma ifråga, behovet av en särskild bevisregel anses av väsentligen mindre vikt för det närvarande än under en tid, då den legala bevisteorien med långt större stränghet upprätthölls. I nyare utländska lagar förekomma ej heller några särskilda bevisregler för nu omförmälda fall. 1 5 kap. 2 § ärvdabalken givas stadganden angående underhåll av bo oskifto till änka, som vid mannens död befinner sig i havande tillstånd. Motsvarighet härtill har ej upptagits. Visserligen kunde det ifrågasättas att giva föreskrift om underhåll, motsvarande vad moder till barn utom äktenskap har rätt att i sådant, avseende fordra av barnets fader eller hans dödsbo. Med hänsyn till den rätt till del i boet, som änkan regelmässigt har på grund av sin giftorätt, har det dock icke ansetts nödvändigt att upptaga ett dylikt stadgande. Förrän det visat sig, huruvida barnet födes med liv, kan tydligen skifte icke äga rum. Under tiden åtnjuter änkan, i likhet med redan födda barn, underhåll av boet, principiellt i avräkning på blivande lott. Vid skifte tillägges det nyfödda barnet jämte dess ännu minderåriga syskon i mån av behov underhållsbidrag enligt 8 kap. i förslaget till lag om arv. Därigenom blir också moderns underhållsbörda väsentligt lättad. Erinras må ock, att där den döde icke har andra bröstarvingar, änkan jämlikt 2 kap. i förslaget till lag om arv kommer att övertaga kvarlåtenskapen i dess helhet, därest fostret födes dött. 28— 241969

m

Lag angående införande av lagen om arv.

Vid 10 kaj). 3 § i förslaget till lag om arv har beredningen angivit, varför något stadgande motsvarande 6 kap. 2 § ärvdabalken ej upptagits i förslaget. Till det i 7 kap. 2 § ärvdabalken upptagna ålderdomliga stadgandet, att den, som rymmer ur landet för grov missgärning, icke äger taga arv här i riket, har beredningen icke heller funnit nödigt att föreslå motsvarighet. Bestämmelsen i 14 kap. 1 § ärvdabalken har ej heller ersatts av någon annan föreskrift. Nämnda lagrum utsäger, att vid tvist om vem som är närmare till arv den skall taga arvet, som visar sig vara skyldast. En dylik regel innehåller tydligen ej annat än vad jämlikt den i förslaget till lag om arv upptagna arvsordningen samt bestämmelserna i 9 och 10 kap. i samma förslag ändock gäller och kan därför undvaras. Vad angår stadgandet i 14 kap. 2 § ärvdabalken, förutsattes i detta, dels att arv tillträtts antingen av oskyld man, som uppgiver, att han är skyldeman, eller ock av skyldeman, som vet att annan är närmare arvinge eller ock samarvinge jämte honom, och dels att rätte arvingen genom arvsrättspreskription förlorat sin arvsrätt. Stadgandet innebär, att den, som obehörigen satt sig i arvet, ej skall få behålla detta, utan att arvet skall gå till andra arvingar, om sådana finnas, men eljest till kronan. För det fall, att någon utanför de arvsberättigades krets tillträtt arvet, är en motsvarighet till ifrågavarande stadgande tydligen obehövlig. Finnas arvingar, som i andra hand hava anspråk pä arvet och vilka bevarat sin rätt, kunna dessa alltid gent emot inkräktaren göra denna sin rätt gällande. Finnas sådana arvingar icke, kan anspråk på den arvfallna egendomen framställas av allmänna arvsfonden, vilkens rätt icke är föremål för arvsrättspreskription. För det fall åter, att arvet tillträtts av någon, som är behörig arvinge vid sidan av eller näst efter den, vilkens rätt blivit preskriberad, må erinras om vad beredningen under 9 kap. 6 § i förslaget till lag om arv anfört därom, att då grunden för preskriptionsinstitutet är själva underlåtenheten av den bortovarande att göra sin rätt till arvet gällande, frågan om god eller ond tro hos hemmavarande arvinge i och för sig saknar betydelse med hänsyn till preskriptionens inträdande. Vid sådant förhållande kan det tydligen icke heller ifrågakomma att låta ond tro hos hemmavarande arvinge medföra den påföljd, att dennes eventuella arvsrätt förverkas. Pä sätt under nyssnämnda lagrum jämväl erinrats, blir emellertid hemmavarande arvinge, som genom något sitt förfarande föranlett, att den bortovarande ej bevakar sin rätt, enligt vanliga regler skadeståndsskyldig till den bortovarande, varjämte i vissa fall ansvar för bedrägeri kan ifrågakomma. Det kan även sättas i fråga, huruvida icke särskilt kriminellt ansvar bör drabba den, som i egenskap av verklig eller förment bodelägare mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift till bouppteckning angående delägare i boet eller förtiger förhållande, som i nämnda hänseende är honom bekant. Denna fråga utgör dock endast en del av ett större spörsmål, nämligen angående påföljden över huvud av eftersättande av bodelägares sanningsplikt i avseende ä bouppteckning,

Lag angående införande av lagen om arv.

vilket spörsmål beredningen icke kan taga under övervägande förrän i samband med revision av bestämmelserna om bouppteckning. Utöver den bestämmelse om jämkning av testamente, som ersatts av stadgandet i 7 kap. 3 § av förslaget till lagom arv, innehåller 17 kap. 7 § ärvdabalken jämväl en bestämmelse därom, att icke någon må i testamente föreskriva, att den, som klandrar testamentet, skall vara skild vid sin arvsrätt. Ifrågavarande stadgande intogs i 1734 års lag för att därmed motverka en osed, som insmugit sig under den föregående tiden. En allmän föreskrift av nämnda innehåll har beredningen icke ansett böra upptagas i en ny lag. Huruvida ett testamentsvillkor av den innebörd, varom här är fråga, skall anses ogiltigt eller icke är ett spörsmål, som måste bedömas med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser och omständigheterna i det särskilda fallet. Det ma även erinras därom, att, i vad angår bröstarvinge, bestämmelserna om laglott lägga hinder i vägen för ujipställande av villkor, varom nu är fråga. Däremot kan det. icke anses vara arvlåtaren betaget att i testamente föreskriva, att, om laglottsberättigade arvingar icke vilja fullgöra ett förordnande, som kränker laglotten, de icke skola i arv bekomma mera än som motsvarar laglotten. Beträffande denna fråga hänvisas till beredningens framställning under 7 kap. 5 §. Som exempel på sädana särskilda, mot nya lagens bestämmelser stridande författningar, som enligt sista punkten av denna paragraf skola upphävas, må nämnas kungl. kungörelsen den 9 december 1818 och kanslistyrelsens kungörelse den 6 december 1821 angående jus detractus. Däremot är det uppenbart, att genom den nya lagen icke beröres vad i kungl. brevet den 5 februari 1808 angående besittningsrätt å kronohemman finnes föreskrivet angående successionsrätten till hemman och lägenheter, som innehavas med stadgad åborätt. 3 §• Om i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som Hänvisning ersatts genom bestämmelse i nya lagen, samt, ändring i det lagrum, vari m7 uPPhävda ..

«...

-

lagrum.

hanvisningen förekommer, icke är påkallad av andra orsaker, har det synts önskvärt att undvika en ändring endast på grund av hänvisningen. Då emellertid dylika hänvisningar måste anpassas till de nya stadgandena i lagen om arv. har en bestämmelse i detta syfte upptagits i förevarande paragraf. I enlighet med den sålunda föreslagna bestämmelsen kommer t. ex. den i 11 § av lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap gjorda hänvisningen till 12 § i samma lag i stället att syfta på 3 kap. 2 § i nya lagen. 4§. I första stycket av förevarande paragraf har beredningen ansett nödigt att övergdngsbeupprepa den i lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt upptagna övergångs- stäm\nelfr .

...

.

rr

o

Ö

o

rörande

2kap.

bestämmelsen, att. den nya lagen icke skall äga tillämpning å den, som har med hänsyn til äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd. } äld™ giftermålsbalken.

436 Lag angående införande av lagen om arv.

Stadgandena i 2 kap. gälla, vare sig äldre eller nya giftermålsbalken varit tillämplig med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden. Sedan efterlevande maken tagit, den först avlidnes kvarlåtenskap i arv, är det för rättsförhållandet mellan den efterlevande eller hans arvingar, ä ena sidan, samt den först avlidnes arvingar, å" den andra, i regel likgiltig!, vilkendera förmögenhetsordningen gällde under båda makarnas livstid. Därför hava ock nya giftermålsbalkens bestämmelser om boskillnadsmål och bodelning kunnat förklaras skola i tillämpliga delar gälla respektive mål om avskiljande (2 kap. 5 §) samt verkställigheten av avskiljande (2 kap. 7 §) och delning utav efterlevande makens bo (2 kap. 10 §). I sistnämnda två lagrum hava emellertid givits särskilda regler angående egendom, som under äktenskajiet tillhört den ena eller andra maken. Dessa regler förutsätta således, att nya giftermålsbalken varit tillämplig ä makarnas förmögenhetsförhållanden. Med anledning härav har det varit nödvändigt att genom en särskild övergångsbestämmelse föreskriva, att nämnda regler skola, där äldre giftermålsbalken gällt för makarnas förmögenhetsförhållanden, hava motsvarande tillämpning i avseende å egendom, som tillhört make enskilt ävensom å samfälld egendom, som införts i boet av make eller under äktenskapet tillfallit make i arv, testamente eller gåva.

5 §. Overgdngsbe. Vad i (i kap. 1 § andra stycket stadgas om avräkning a blivande arv för stämmelse egendom som givits till makars gemensamma bröstarvinge, gäller endast ior" S M ^ T s k o t t å 'arv, som givits av giftorättsgods. I fall, då äldre giftermålsbalken till äldre är tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, böra de i nämnda para! if ' balke1ih' graf givna reglerna äga motsvarande tillämpning i fråga om förskott, som givits av samfälld egendom. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

6 §. Overgdngsbe- På sätt ovan under 1 § anförts, har det icke ansetts erforderligt att instämmelse ^ ä n k a de i 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § givna sfadgandenas tillämplighet att ™™%™T gälla endast gåvor, som givils efter lagens ikraftträdande. Detta beror på de särskilda omständigheter, varunder gåvan måste hava givits, för att dessa stadganden över huvud skola bliva tillämpliga. Med avseende ä den skyldighet för gåvotagare att utgiva underhållsbidrag, varom stadgas i 8 kap. 5 §, är däremot förhållandet väsentligen ett annat. Här föreligga inga särskilda omständigheter, som påkalla avvikelse frän grundsatsen, att rättshandlingar, företagna före ny lags ikraftträdande, böra med avseende a sina rättsverkningar bedömas enligt äldre lag. Då enligt nu gällande lag underhållsplikt i förhällande till arvlåtarens icke uppfostrade barn ej åvilar den, som i gåva mottagit lös egendom, och i fråga om fast egendom gåvotagares understödsplikt mot sådant barn är av mindre omfattning än enligt 8 kap. 5 § nya lagen, bör sistnämnda bestämmelse ej vara tillämplig i fråga om egendom, som givits före nya lagens

Lag angående införande av lagen om arv.

ikraftträdande, ända att arvfallet inträffat först därefter. En föreskrift härom har upptagits i nu ifrågavarande paragraf. Det har dessutom varit erforderligt att utsäga, att beträffande underhållsskyldigheten för den, som före nya lagens ikraftträdande i gåva mottagit fast egendom, äldre lag fortfarande skall lända till efterrättelse. De stadganden, som härmed avses, äro § 4 i förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas -må, så ock om gåva av fast egendom samt 16 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption. Dessa stadganden skola följaktligen, då gåvan skett före nya lagens ikraftträdande, tillämpas ej blott med avseende å underhåll till ett arvlåtarens omyndiga, icke uppfostrade barn utan även i fråga om sådant till ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande barn utgående understöd, som jämväl avses i omförmälda lagrum och som, vad angår gåva efter ikraftträdandet, enligt 2 § förevarande lag ej skall utgå.

138 Förslag till lag om allmänna arvsfonden. Enligt stadgandet i 5 kap. 1 § av förslaget till lag om arv skall, då efter den döde arvinge jämlikt 1—4 kap. i samma förslag ej finnes, kvarlåtenskapen tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden. Då i nämnda kapitel av förslaget till lag om arv icke lämpligen kunnat upptagas mera detaljerade regler om fonden, har beredningen utarbetat ett särskilt förslag till lag om allmänna arvsfonden, innehållande bestämmelser om fondens ändamål och förvaltning och om bevakande av rätt till egendom, som tillfallit fonden. I 5 kap. 4 § av förslaget till lag om arv har ock hänvisning gjorts därtill, att sådana särskilda bestämmelser om allmänna arvsfonden skola givas. Om allmänna arvsfondens ändamål och förvaltning. 1 §• Allmänna be- Såsom i motiveringen till stadgandet i 5 kaj). 1 § av förslaget till lag om sfämmclser framhållits, kan man hysa förhoppning därom, att då allmänna arvsfondens J

om arvs-

fonden,

cr

°

ändamål och verksamhet blivit mera kända, egendom — utöver vad genom arv må tillkomma fonden - - jämväl skall tillföras fonden genom gåvor och testamenten. Vid omnämnande i förevarande paragraf av den egendom, varav fonden kommer att bestå, har därför upptagits ej blott arvfallen egendom utan även egendom, som ma tillfalla fonden i gåva eller genom testamente. I anslutning till bestämmelsen i 5 kap. 1 § av förslaget till lag om arvstadgas vidare i förevarande paragraf, att den egendom, som, enligt vad nyss nämnts, kommer att inflyta till fonden, skall i den ordning, varom i denna lag <i[gs, förvaltas såsom en särskild fond att användas för understöd av åtgärder till främjande av samhällets barnavård. Om förvaltningen och om understöd ur fonden givas sålunda föreskrifter i 2—5 §§.

Förvaltning Då de medel, som tillfalla allmänna arvsfonden, böra i viss utsträckning av fondens fonderas, måste en förvaltning av medlen för fondens räkning tydligen äga medel genom

'

'

statskontoret, rum. Att lägga denna förvaltning hos ett särskilt, organ för fonden har icke ansetts erforderligt, Med hänsyn till det allmännyttiga ändamål, arvsfonden avser att främja, framstår det som en naturlig och välgrundad anordning, att ett statens organ i detta hänseende företräder fonden. Vid sådant förhållande.

Lag om allmänna arvsfonden, 2 §.

•

synes förvaltningen av fondens medel lämpligen böra anförtros statskontoret. Arvsfondens medel böra vidare förvaltas utan sammanblandning med andra medel. Statskontoret, förvaltar redan för närvarande ett stort "antal såväl allmänna som enskilda fonder. I stor utsträckning äro dessa föremål för särskild förvaltning. Skyldighet, för statskontoret att förvalta fondens medel utan sammanblandning med andra Hirer därför ej för statskontoret föranleda några svårigheter. Genom en sådan anordning behöva särskilda förvaltningskostnader i regel ej åsamkas fonden. Av bestämmelserna i 11 och 13—15 §§ framgår, att fonden tillfallen egendom skall försäljas och de behållna medlen överlämnas till statskontoret. Det ankommer sedermera på statskontoret att i överensstämmelse med de förvaltningsprinciper, som där tillämpas, avgöra, pä vad sätt dessa penningmedel skola för fondens räkning göras räntebärande. Därest undantagsvis vid gåva eller i testamente föreskrifter givits i fråga om placeringen samt gåvan eller testamentet, enligt Kungl. Maj:t beslut jämlikt 9 § i förevarande lag skall mottagas, måste dessa föreskrifter naturligen följas. I sådant fall kunna närmare bestämmelser vid behov meddelas av Kungl. . Maj:t. På sätt beredningen redan i inledningen till förevarande betänkande fram- Belopp, som hållit, bör den omständigheten, att medel, som tillfalla fonden, principiellt må 'Ugä tr<h skola fonderas, icke utgöra hinder för att tillsvidare jämväl en del av de inflytande kapitalbeloppen användes för tillgodoseende av de ändamål, vilka fonden skall tjäna och för vilka redogöres nedan vid 5 §. Innan fonden hunnit växa till sådant belopp, att endast avkastningen behöver tagas i anspråk härför, måste en avsevärd tid förflyta. Behovet av medel för sådana barnavardsändamäl, varom här är fråga, torde emellertid göra sig kännbart redan från den tidpunkt, då lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård träder i kraft. Det kan till och med finnas anledning antaga, att behovet framträder starkast i början av denna lags tillämplighet, när det gäller alt organisatoriskt anpassa förhållandena efter den nya lagens regler. Under sådana omständigheter vore det enligt beredningens uppfattning olämpligt att helt innehålla de medel, som inflyta till fonden. Skall det vidare kunna tänkas, att arvlatare, som sakna närmare skyldeman eller make, skola av intresse för fondens ändamål underlåta att genom testamente förfoga över sin kvarlåtenskap, eller att egendom genom gåvor eller testamenten skola komma att tillföras fonden, måste dess verksamhet snarast möjligt komma till allmän kännedom. Även av detta skäl böra frän fonden utdelningar av någon betydenhet äga rum redan från början. Att sålunda inflytande kapitalbelopp användas till utdelning bör så mycket, mindre väcka betänklighet som medlen företrädesvis skola användas för täckande av anläggningskostnader och andra engångsutgifter. Därest icke för ändamålet medel kunde erhållas från fonden, skulle i allt fall, i den mån barnavårdsanstalter komma att inrättas, för dess tillgodoseende i regel andra kapitaltillgångar tagits i anspråk. Givetvis skall emellertid alltid en del av de inflytande kapitaltillgångarna

140 Lag om allmänna arvsfonden, 2 och 3 §§.

fonderas. Så småningom kommer därför fonden att växa till allt högre belopp. I den mån också fondens avkastning på detta sätt med åren ökas, blir behovet av utdelning av kapitaltillgångar allt mindre intill den tidpunkt, då det ändamål fonden tjänar kan helt fyllas med endast avkastningen. Till vilket belopp fonden sålunda bör slutligen uppbringas, kan tydligen icke på förhand bestämmas. Först måste erfarenhet vinnas angående omfattningen av de anspråk, som komma att ställas på fonden. Med hänsyn till den långa tid, som måste beräknas åtgå, innan fonden uppnår sådan storlek, varom nu är fråga, saknas anledning att i detta sammanhang taga ståndpunkt till frågan, huruvida framdeles lediga arv skola avsättas även för annat ändamål. För den händelse i en framtid avsättningar till fonden av arvfallna medel icke vidare skulle komma i fråga, måste därefter viss del av avkastningen årligen fonderas för att motverka följderna av penningvärdets fall, men för närvarande iir det ej behövligt att upptaga bestämmelser i detta syfte. För närvarande erfordras sålunda endast att bestämma, huru stor del av de årligen inflytande kapitalmedlen som skall fonderas, och huru stor del som utöver fondens avkastning skall vara tillgänglig för utdelning. Detta är givetvis en lämplighetsfråga. Med hänsyn till vad förut framhållits angående önskvärdheten, att fonden redan från början i största möjliga utsträckning må tjäna de ändamål, för vilka den är avsedd, har beredningen föreslagit, att en tredjedel skall fonderas och återstående två tredjedelar vara tillgängliga för utdelning. På sätt redan anförts, kommer framdeles utdelning av sa stor del av inflytande kapitalbelopp icke att erfordras. Det vore emellertid olämpligt, om medel, som blivit tillgängliga för utdelning, skulle läggas till fonden, så snart utdelning därav icke kunde ske omedelbart. Möjlighet måste finnas att mera fritt förfoga över medel, som en gång blivit tillgängliga för utdelning. Därest under ett år ansökningar göras om understöd endast till belopp, understigande vad för året blivit tillgängligt, eller överskott uppkommit på grund av att gjorda ansökningar ej kunnat bifallas, bör överskottet kunna fä användas ett följande år, då understödsbehovet måhända icke kan fyllas av de medel, som sistnämnda år blivit tillgängliga. Därjämte kan behov föreligga att på förhand reservera medel för väntade ansökningar om bidrag till större anläggningar. Stadgandet har därför erhållit en avfattning, varav framgår, att det belopp, som under ett år ej utdelas, icke utan vidare kommer att tilläggas fonden. Till denna fråga återkommer beredningen vid 5 §. 3 §• Beslut om un- Enligt 2 § tillkommer det statskontoret att utöva förvaltningen av allmänna den°rmdde°las a r v s f° n c lens medel. På sätt vid 6 § här nedan närmare utvecklas, skall det i av en särskild allmänhet åligga ett annat statligt organ, kammaradvokatfiskalsämbetet, att nämnd. bevaka fondens rätt till arv och att, med viss inskränkning, tala och svara i mål, som röra fonden. Att lägga samtliga dessa uppgifter hos ett fondens eget

Lag om allmänna arvsfonden, 3, 1 och 5 §§.

organ, exempelvis hos en styrelse för fonden, och på detta sätt skapa en ny organisation med därav följande kostnader för det allmänna, har, på sätt vid 5 kap. 1 § i förslaget till lag om arv utvecklats, ansetts varken erforderligt eller lämpligt. Tydligt är emellertid, att ett organ måste finnas för att besluta om de understöd, som skola utgå ur fonden. Lagberedningen har i denna paragraf föreslagit, att dylika beslut skola fattas av en nämnd, bestående avfem personer, av vilka en ordförande förordnas av Kungl. Maj:t och fyra ledamöter utses av riksdagen. De senare skola för en tid av fyra år väljas genom de riksdagens valmän, vilka hava att verkställa val av. fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret. Genom att antalet satts till fyra har möjlighet öppnats för riksdagen att utse några av sina egna förtroendemän från båda kamrarna och dessutom försäkra sig om den sakkunskap, som finnes utanför riksdagen. Avgår ledamot, innan tiden för hans uppdrag är ute, skall ny ledamot väljas för den tid, som återstått för den avgångne. Tiden för ordförandens förordnande har ansetts böra, i överensstämmelse med vad i liknande fall brukar ske, bestämmas av Kungl. Maj:t. För ordföranden skall förordnas en ersättare, som vid förfall för denne skall inträda i hans ställe. Då enligt 4 § nämnden är beslutför, om jämte ordföranden två ledamöter äro tillstädes, lärer det ej vara erforderligt att utse ersättare för ledamöterna. 4 §.

I denna paragraf givas föreskrifter angående nämndens sammanträden. Det Ordningen för ankommer sålunda på ordföranden att bestämma tiden för sammanträdena näm^dens och föranstalta om kallelse av ledamöterna. Nämnden är beslutför, om ordden. föranden och två ledamöter äro tillstädes. Pluralitetens mening blir nämndens beslut. Vid lika röstetal skall gälla den mening, som ordföranden biträder. Vid nämndens sammanträden skall genom ordförandens försorg föras protokoll, vari nämndens beslut skola upptagas. Ansökningshandlingar och i ärendet gjorda utredningar böra lämpligen biläggas protokollet. Någon annan befogenhet än utdelande av understöd ur fonden tillkommer ej nämnden. Denna är i övrigt ej representant för fonden. Anmärkas må sålunda, att testamente och stämning, som skall delgivas fonden, ej må delgivas med nämnden utan antingen med kammaradvokatfiskalsämbetet, som jämlikt 6 § i förevarande förslag har att svara i mål, som röra fonden, eller på grund av särskilt stadgande med vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande. Beredningen återkommer härtill vid 16 § i detta förslag. * 5 §. Allmänna arvsfondens ändamål är enligt 1 § att understödja åtgärder till Understöd till främjande av samhällets barnavård. Angelägenheten av att sörja för det vik-*om"er°c][ ,•

»

..ii

,

" IOJIVOJOVVII

Q

1 Of

tiga samhällsintresse, som omsorgen om det uppväxande släktet utgör, har inrättande av av statsmakterna under senare tid allt mera beaktats. Av särskild betvdelse oarnavdrds. . . . . .

T ,

i

/» . ' . . . * « ,

ar härvid lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård, som skall lända

anstalter.

442 Lag om allmänna arvsfonden. •'> §,

till efterrättelse från och med den 1 januari 1926. Denna lag utgör ett betydande steg framåt i samhällets arbete för de fattiga och skyddsbehövande barnens bästa. Enligt lagberedningens mening bör den egendom, som kommer att tillfalla fonden, i främsta rummet, användas för tillgodoseende av de ändamål, som berörda nya lagstiftning avser att främja. Nämnda lagstiftning om samhällets barnavård har i en gemensam lag sammanfört, de förut spridda bestämmelserna om den samhälleliga barnavården, varjämte en centralisering åstadkommits hos en enda myndighe), barnavårdsnämnden, av de skilda uppgifterna i fråga om kommuns befattning med barnavården. Lagen innehåller i 5 kap. bestämmelser om anstalter för barnens vård och uppfostran. Dessa anstalter utgöras av barnhem och skyddshem. De senare avse beredande av uppfostran åt vanartade barn. Upprättande av skyddshem har gjorts obligatoriskt för varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting. Barnhemmen äro dels för stadigvarande värd och uppfostran av barn avsedda anstalter, som ej äro att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, dels s. k. upptagningshem, d. v. s. anstalter för tillfällig vård och för observation av barn eller för vård av späda barn och deras mödrar. Någon skyldighet för kommunerna och landstingen att upprätta barnhem har ej föreskrivits i lagen. Det har överlåtits åt dem att i samarbete med den enskilda offervilligheten förfara allt efter som förhållandena kräva. Därvid är särskilt att märka, att enligt det för närvarande på Kungl. Maj:ts prövning beroende förslaget till omorganisation av allmänna barnhusets verksamhet, barnhuset skall äga utdela understöd för, bland annat, upprättande av barnhem. Därigenom väntas en avsevärd ekonomisk hjälp kunna bringas kommunerna i deras strävanden för den samhälleliga barnavården. Härtill skulle enligt beredningens förslagkomma de bidrag, som kunna utgå ur allmänna arvsfonden till inrättande av barnhem eller andra anstalter för barns vård och uppfostran. Då inrättandet av skyddshem gjorts till en laglig skyldighet för landstingen och med dem likställda städer och det ej bör ifrågakomma att genom bidrag från arvsfonden avlyfta en del av de ekonomiska förpliktelser, som med avseende å skyddshemmen åligga nämnda samhällen, har det uttryckligen föreskrivits, att bidragmå utgå allenast, till sådana anstalter, vilkas bekostande icke enligt lag åligger kommun eller landsting. Av stadgandets avfattning torde framgå, att understöd kan utgå endast för de med anstalts inrättande förenade kostnader och icke för de löpande utgifterna för verksamheten vid anstalten. Understöd för inrättande av barnhem och andra anstalter för barns värd och uppfostran skola utgå till kommuner och landsting, som till nämnden inkomma med ansökan om bidrag. Två eller flera kommuner, som ämna sammanslå sig för inrättande av ett barnhem, kunna förena sig i en gemensam ansökan. Den vanliga ordningen för understöds utgående lärer bliva, att kommun, som önskar upprätta anstalt men som på grund av ekonomiska hänsvn anser sig icke kunna uppbringa hela kostnaden skattevägen, av nämnden

Lag om allmänna arvsfonden, 5 och 6 §§.

erhåller ett bidrag, som kan möjliggöra företagets genomförande. Det ankommer pä nämnden att underkasta de gjorda ansökningarna en noggrann prövning, så att bidragen komma de kommuner till godo, som äro i största behovet därav. Vid bidragens givande måste tydligen noga tillses, att säkerhet erhålles för att de komma det avsedda syftet tillgodo. Innan utdelning sker, måste avdrag göras för de jämförelsevis ringa utgifter, som kunna bliva erforderliga för nämndens sammanträden och ärendenas beredning. Då ärendenas utredning, som måste i huvudsak åvägabringas av sökanden, ofta kan bliva av tämligen vidlyftig beskaffenhet, lärer det måhända bliva . erforderligt att hos nämnden anställa en sekreterare att under ledning av ordföranden verkställa ärendenas beredning. Sekreteraren bör av fondens medel erhålla ett skäligt arvode efter beslut av nämnden. Möjligen kan det ock bliva nödvändigt att till de ledamöter, som ej äro bosatta i Stockholm eller vistas där för annat uppdrag, utgiva ersättning för av uppdraget föranledda direkta kostnader. I den mån ansökan om understöd ej föreligger frän kommun eller lands- Understöd till ting eller de gjorda ansökningarna finnas ej vara förtjänta av bifall, böra de före^ar och stiftelser

medel, som ej disponerats på sätt ovan nämnts, kunna på annat sätt användas till nytta för den samhälleliga barnavården. Beredningen syftar härvid på föreningar eller stiftelser, vilkas verksamhet är ägnad att tillgodose samma syften som samhällets barnavårdande verksamhet och därför är till gagn för denna. En föreskrift, härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt 2 § skola medel, som en gång blivit tillgängliga för utdelning, tills vi- Tillgängliga dare stå till förfogande för utdelning. Någon särskild tid, inom vilken utdel- "JJjJJ tdl ning skall ske, har icke ansetts böra stadgas. Nämden har sålunda möjlighet, fonden. att å en senare tidpunkt utdela medel, som tidigare icke lämpligen kunnat komma till användning. Vid varje tillfälle, då utdelning skall verkställas, har emellertid nämnden att i första hand tillgodose kommuner och landsting och först i andra hand enskilda sammanslutningar. Då medel, som blivit tillgängliga för utdelning, sålunda för obestämd framtid stå till förfogande, kan del tänkas, att de tillgängliga medlen komma att uppgå till sådant belopp, att de i sin helhet över huvud icke kunna bliva föremål för utdelning. I dylikt fall bör viss del av de tillgängliga medlen läggas till fonden. Stadgande härom har upptagits i denna paragraf, och tillkommer det givetvis nämnden att härutinnan fatta beslut. Om bevakande av allmänna arvsfondens rätt till egendom, som tillfallit fonden.

6 9. Enligt § 22 i instruktionen för kammarkollegiet den 31 december 1921 har Gäl''ande ordkammaradvokatfiskalsämbetet att bevaka och utföra kronans rätt och talan nin9fördanai i i

x • /• o

,

r-, o,

,

„ . . , , , .

•

bland annat i fråga om danaarv. Sålunda utfor advokatfiskalsämbetet kronans

arvs beva-

kände

444 Lag om allmänna arvsfonden, 6 §.

talan vid tvist om arv samt anför efter eget. beprövande för kronans räkning klander mot testamente, som i sådana fall, där annan arvinge än kronan ej finnes, upprättats till förmån för annan än kronan. För den ordning, som av ämbetet tillämpas för efterforskande av de fall, då danaarv föreligger, och för dessa arvs redovisning till kronan, skall här nedan närmare redogörelse lämnas. 1 Förfarandet i I sin efterforskande verksamhet begagnar kammaradvokatfiskalsämbetet sig i föll enligt 15 m i h d fty d e fcUngörelser å okända arvingar, som flerstädes enligt praxis kap. 6 § arv° . ,. ,. ,, 0 dabalken,dd utfärdas, ehuru bestämmelse därom ej finnes i gällande lag. Samtliga tall, kungörelse ut- d ä d l i k kungörelse å okända arvingar utfärdats, antecknas från allmänna tidningarna i en därför avsedd liggare med angivande av vederbörande län, arvlåtarens namn samt dagen för kungörelsen. Har kungörelse genom enskild försorg förekommit, vilket någon gång kan vara förhållandet, anmärkes även detta. Då dessa anteckningar utvisa, att inom ett län åtskilliga fall föreligga, beträffande vilka preskriptionstiden utgått, vänder sig kammaradvokatliskalsämbetet till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande med begäran om utredning angående dessa fall. För skrivelserna i ämnet till befallningshavanden användas särskilda formulär, vid vilka fogas uppgift å de arvlatare, som för varje gång avses. I skrivelserna anhålles, att befallningshavanden, därest den genom dess försorg gjorda utredningen skulle ådagalägga, att trots kungörelsen känd arvinge finnes upptagen i bouppteckningen, måtte införskaffa transumt av bouppteckningen, i vad den innehåller upplysning om arvingarna. For det fall att arvinge, som blivit, känd först efter bouppteckningens förrättande, inom behörig tid av natt och år efter dödsfallet givit sig an, begäres tillika dödsattest, och intyg om dagen, då arvingen anmält sig. För den händelse någon arvinge icke anmält sig inom nyssnämnda tid, anhålles slutligen i skrivelsen, att, befallningshavanden å kronans vägnar väcker anspråk på den avlidnes kvarlåtenskap såsom danaarv samt införskaffar dödsattest, redogörelse för boet av den, vilken det åligger att lämna sådan, bestyrkta avskrifter av bouppteckning och, där god man blivit nämnd för boets vård eller tillvaratagande av okända arvingars rätt, det för honom utfärdade förordnandet samt slutligen, i fall den avlidne i livstiden förordnat om sin kvarlåtenskap, bestyrkt, avskrift av testamentet jämte bevakningsbevis och protokollsutdrag över vittnesförhör, som anställts om testamentet. Skrivelserna avslutas med en anhållan till befallningshavanden att tillse, att tillgångarna ej bliva förskingrade, därvid befallningshavanden emellertid tillika uppmanas ' att icke mottaga några medel för kronans räkning, förrän vidare meddelande 1 A de medel, som till följd av advokattiskalens tjänsteåtgärd inflyta, ägde advokatfiskalen före den 1 juli 1926 åtnjuta viss provision, s. k. aktoratsarvode. Numera utgår icke aktoratsarvode, men skola enligt kungl. kungörelsen den 18 juni 1925 nuvarande innehavarna av förste advokatfiskals- och extra advokatfiskalsbefattningarna, så länge de kvarstå i respektive befattningar, bibehållas vid sin rätt till aktoratsarvode samt andre advokatfiskalen bibehållas vid rätten'till dylikt arvode å medel, som inflyta till följd av någon hans före den 1 juli 1925 vidtagna tjänsteåtgärd.

Lag om allmänna arvsfonden, 6 §.

i ämnet ingått från kammaradvokatfiskalsämbetet. Sedan redogörelse frän den, som haft boet om händer, insänts till befallningshavanden, översänder denne redogörelsen till ämbetet. Av ämbetet underkastas redogörelsen jämte därvid fogade verifikationer en granskning, som kan föranleda krav på avgivande avny redovisning. Har redovisning av ämbetet godkänts, anmodas vederbörande att inleverera medlen till statskontoret eller befallningshavanden. Enligt kungl. skrivelsen den 8 april 1904 till statskontoret skola behållna danaarvsmedel ej insändas till ämbetet utan insättas på statsverkets folioräkning å vederbörande riksbankskontor, därvid bevis om insättningen översändes till ämbetet, som i sin ordning överlämnar beviset till statskontoret. Emellertid inträffar det ej sällan, att medlen ifråga inlevereras direkt till ämbetet, som då naturligen har att insätta dem för statsverkets räkning. Vad därefter angår de fall enligt 15 kap. 6 § ärvdabalken, beträffande vilka Förfarandet i — i överensstämmelse med gällande lag — någon kungörelse å okända a r - ^ ?T. vingar ej utfärdats och möjlighet alltså ej finnes för kammaradvokatfiskals- dabalken, dä ämbetet att genom allmänna tidningarna erhålla upplysning, måste uppenbar- vU^fradats ^ ligen ett annat sätt för efterforskningen komma till användning. Detsamma samt i fall enär förhållandet med de fall, som avses i 15 kap. 5 § ärvdabalken, näm- ^rvdaba^cen ligen att arvinge vistas pä okänd ort, i vilka fall kungörelse städse skall utfärdas. Tydligt är emellertid, att de fall, som för kronan kunna vara av intresse, äro allenast de, när förutom den bortovarande ingen arvinge finnes i boet efter arvlåtaren. Men upplysning härutinnan erhålles ej genom kungörelsen. Beträffande ifrågavarande båda grupper av fall plägar ämbetet genom cirkulärskrivelse till samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande begära dessas bistånd för tillvaratagande av kronans rätt. Den senaste cirkulärskrivelsen avläts den 17 december 1923.x I denna anhålles, att befallningshavanden ville anbefalla vederbörande ej mindre att efterforska, huruvida inom länet förvaltas kvarlåtenskap efter avliden person, vars arvinge ej inom den i 15 kap. 5 § ärvdabalken föreskrivna tid av tio år efter behörig kungörelse givit sig an till övertagande av arvet och vilken ej efterlämnat andra arvingar än även att, där detta skulle vara förhållandet och berörda kvarlåtenskap förty, borde tillfalla kronan såsom danaarv, meddela såväl upplysning om den avlidnes namn samt tiden för hans frånfälle och för omförmälda kungörelses utfärdande som ock uppgift om vilken för närvarande förvaltar kvarlåtenskapen och vilken rätt har vårdnaden om godmanskapet. Vidare hemställes i cirkulärskrivelsen, att, då flerstädes kungörelse om arvfall efter person, som dör utan att efterlämna några kända arvingar, icke utfärdas, befallningshavanden måtte anmana vederbörande att i sammanhang med efterforskningen av ovannämnda fall enligt 15 kap. 5 § ärvdabalken jämväl undersöka, huruvida inom länet förvaltas kvarlåtenskap, som på grund av 15 kap ti § ärvdabalken rätteligen utgör kronan tillkommande danaarv men angående vilken kungörelse icke blivit i post- och inrikes tidningar införd, samt att i sådant 1

Närmast föregående cirkulärskrivelser utfärdades den 9 mars 1906 och den 15 oktober 1915.

446 Lag om allmänna arvsfonden, 6 §.

fall mecjdela de upplysningar och uppgifter, som till bevakande av kronans rätt i berörda hänseende kunna finnas erforderliga. I anledning av nämnda cirkulärskrivelser går befallningshavanden i författning om de begärda uppgifternas anskaffande. Härvid plägar befallningshavanden vanligen anmoda magistraterna och landsfiskalerna att företaga den erforderliga utredningen. Ofta har befallningshavanden vänt sig till domhavandena, vilka i sin tur för uppgifternas erhållande anlitat de gode män, vilka intill den 1 januari 1925 hade tillsyn å förmynderskap och godmanskap. De insända uppgifterna översändas av befallningshavanden till kammaradvokatfiskalsämbetet. Då uppgifterna rörande flertalet fall ej otvetydigt utvisa, huruvida danaarv föreligger, brukar ämbetet tillskriva magistraterna och landsfiskalerna med begäran om ytterligare utredning, exempelvis införskaffande av bouppteckning och meddelande, huruvida kungörelse i laga ordning utfärdats. Sedan ämbetet med ledningav de lämnade upplysningarna kunnat fastställa, att vissa arvsmedel utgöra danaarv, avlåter ämbetet en ny skrivelse till magistraten eller landsfiskalen med anhållan att, uppmana gode mannen att till ämbetet inkomma med redovisning för förvaltningen och inleverera behållningen i boet. Beredningens På sätt vid 5 kap. 1 § i förslaget till lag om arv utvecklas, bör uppgiften yttrande t t bevaka allmänna arvsfondens rätt till arv, såsom för närvarande i fråga Kammarad-

vokatjUkals- om danaarv, åligga kammaradvokatfiskalsämbetet. Liksom det bör at ett statambetets ratty ^ 0TS&n statskontoret, uppdragas att förvalta fondens medel, bör samma att företräda

fonden.

e

'

*r

°

statliga organ, som hittills bevakat statens rätt till danaarv, fylla motsvarande uppgift även med avseende å de arv, som komma att tillfalla fonden. Ett eget organ för allmänna arvsfonden har ansetts erforderligt allenast för beslut om understöd ur fonden enligt vad i 3—5 §§ sägs. I första stycket av 6 § har därför stadgats, att fondens rätt till arv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet och att ämbetet å fondens vägnar äger tala och svara i mål, som röra fonden. En häremot svarande bestämmelse torde böra upptagas i gällande instruktion för kammarkollegiet, där kammaradvokatfiskalsämbetets uppgift i fråga om danaarven för närvarande finnes angiven. I fråga om kammaradvokatfiskalsämbetets behörighet att företräda fonden är att märka, att ämbetet väl äger bevaka fondens rätt till arv samt tala och svara i mål, som röra fonden. Men det åligger ämbetet enligt 7 § att, om anledning är till klander av testamente, som — då rätt till arv tillkommer fonden — upprättats till förmån för annan än fonden eller, om ämbetet finner ovisst, huruvida sådan anledning är för handen, underställa ärendet Kungl Maj:ts prövning. Även om Kungl. Maj:t finner anledning föreligga till klander, äger Kungl. Maj:t enligt 5 kap. 2 § i förslaget till lag om arv besluta, att klander ej skall anställas. Allenast om Kungl. Maj:t beslutar, att klanderskall äga rum, bör ämbetet äga behörighet att väcka klandertalan. Visas ej sådant beslut, skall således ämbetets talan ej upptagas till prövning. För att tydligt utmärka, att den i 7 § upptagna regeln ej endast medför en förpliktelse för ämbetet, vars åsidosättande skulle innebära ett tjänstefel, utan

Lag om allmänna arvsfonden. 6 och 7 §§.

£47

en begränsning i ämbetets behörighet alt tala och svara för fonden, har i förevarande paragraf upptagits en hänvisning till nämnda regel. Fondens rätt till arv kan ej efterskänkas av advokatfiskalsämbetet. Vill någon begära sådant efterskänkande, skall han göra ansökan därom hos Kungl. Maj:t i överensstämmelse med vad i 8 § stadgas. På Kungl. Maj:t ankommer det enligt 9 § även att, då egendom givits till fonden i testamente eller såsom gåva med villkor, besluta, huruvida mottagande därav skall ske. 1 detta sammanhang må ock anmärkas, att, på sätt vid 10—15 §§ skall närmare beröras, kammaradvokatfiskalsämbetets befattning med arv, som tillfallit fonden, enligt förslaget kommer att i åtskilliga hänseenden avvika från den, som enligt nu gällande ordning, sådan den i praxis utvecklats, åligger ämbetet med avseende å danaarven. Av bestämmelserna i första stycket, att allmänna arvsfondens rätt till arv Testamente skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet, skulle följa, att i de fall, då rätt »>d delgivas till arv tillkommer fonden och testamente skall delgivas denna, delgivningMa%ts befall borde ske med ämbetet. Då enligt, nuvarande ordning delgivning av testa- ningskavande. mente med kronan, när danaarv föreligger, kan ske genom delgivning ej blott, med ämbetet utan även med vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande, synes lämpligt, att befallningshavanden också medgives behörighet att för fondens räkning mottaga delgivning av testamente. I andra stycket av förevarande paragraf har därför föreslagits, att testamente i angivna fall skall anses behörigen delgivet med fonden, jämväl om det delgivits med befallningshavanden i det län, där den döde senast haft sitt hemvist. 7

§• Kör närvarande tillkommer det kammaradvokatfiskalsämbetet att avgöra, Kammaradhuruvida i de fall, då danaarv föreligger, klander skall anställas eller icke yokat^kalsmot testamente, som upprättats till förmån för annan än kronan. Av skäl,gTnde ifråga som vid 5 kap. 2 § i förslaget till lag om arv utvecklats, bör det emellertid ^testamentsej tillkomma kammaradvokatfiskalsämbetet utan Kungl. Maj:t att besluta, huruvida, där anledning till klander mot testamente är för handen, sådant klander skall för fondens räkning anställas eller ej. Därför föreskrives i nu ifrågavarande paragraf första stycket, att ämbetet, om testamentet är så upprättat som i lag föreskrives, och ej heller eljest anledning föreligger till klander, visserligen skall äga å fondens vägnar godkänna testamentet. Men är anledning till klander mot testamentet, skall det enligt föreskrift i andra stycket av denna paragraf åligga kammaradvokatfiskalsämbetet att i god tid före klandertidens utgång jämte eget utlåtande underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Då det ej sällan kan komma att framstå såsom ovisst, huruvida anledning till klander är för handen, och kammaradvokatfiskalsämbetet i dylikt fall ej bör äga godkänna testamentet, har det ansetts lämpligt att även för dylika fall föreskriva, att ärendet skall underställas Kungl. Maj:t. Ämbetet äger följaktligen, pä siitt redan framhållits vid 6 §, behörighet att väcka

448 Lag om. allmänna arvsfonden. 7, 8 och 9 §§.

klandertalan, allenast om beslut angående klanders anställande fattas av Kungl. Maj:t. Däremot är, såsom ock torde framgå av första styckets formulering, den där upptagna regeln av blott instruktorisk innebörd. 8 §. För närvarande torde ansökningar om efterskänkande av danaarv regelOr aning för danaarvs mässigt ingivas till Kungl. Maj:t. i finansdepartementet, som infordrar yttrande efterskäni ärendet från vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande och därefter kande. från kammaradvokatfiskalsämbetet. Ej sällan sker dock ingivandet till befallningshavanden, som då jämte eget utlåtande överlämnar ansökningen till Kungl. Maj:t. Även i sistnämnda fall infordrar Kungl. Maj:t. yttrande från kammaradvokatfiskalsämbetet. Med stöd av den gjorda utredningen beslutar därefter Kungl. Maj:t, huruvida proposition skall avgivas till riksdagen.. Enligt 5 kap. 3 § i förslaget till lag om arv äger Kungl. Maj:t besluta om avstående av arv, som tillfallit allmänna arvsfonden. Liksom för närvarande kommer det att bliva erforderligt, att utredning i ärendet verkställes genom befallningshavandens försorg. Då det enligt förslaget ankommer på kammaradvokatfiskalsämbetet att bevaka fondens rätt till arv, bör naturligen yttrande från ämbetet även i framtiden krävas. Med hänsyn till att befallningshavandens medverkan alltid är erforderlig, förefaller det vara en mindre ändamålsenlig ordning att som regel föreskriva, att ansökningen skall ingivas till Kungl. Maj:t, utan ansökningen synes böra ingivas till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande. Beredningen har därför i denna paragraf föreslagit, att ansökningen, som skall ställas till Konungen, skall ingivas till befallningshavanden i det län, där den döde senast haft sitt hemvist. Efter verkställd utredningskall befallningshavanden insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet har att förvissa sig om att handlingarna äro i fullständigt skick och därefter insända dem till Kungl. Maj: t jämte eget yttrande. Med en sådan ordning undvikas onödiga remisser till såväl befallningshavanden som kammaradvokatfiskalsämbetet. Tillvägagångssättet överensstämmer också med det, som i likartade fall föreskrivits i flera nyare författningar. 1

Testamente Såsom o van vid I § framhållits, kan man hysa förhoppningar om att egeneller gåva till Q[ k JJ k o m m . L a t t tillföras allmänna arvsfonden genom testamenten och fonden men

villkor.

.

gåvor. Egendomen kan vara given ined villkor, exempelvis i traga om egendomens användande för visst ändamål. För sådana fall måste en prövning uppenbarligen verkställas för avgörande av huruvida ett mottagande av testamentet eller gåvan skall äga rum. En dylik prövning har ansetts ej kunna 1

Jfr exempelvis 5 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. ni. samt 6 § i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag ocii förening att förvärva fast egendom.

Lag om allmänna arvsfonden. 9 och 10 §§.

ankomma på annan än Kungl. Maj:t. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. 10 §. När efter avliden ej finnes efterlevande make eller arvinge, som omhänder- Frågan om tager boet, eller universell lestamentstagare eller någon, som av den döde i^ f e J?£?J insatts som syssloman i boet, skall enligt, § 1 i förordningen den 24 sep- arvinge ej tember 1861 angående vård av död mans bo god man förordnas av rätten finnes. att vårda boet. Närmare bestämmelser om gode mannens befogenheter i avseende å boutredningen saknas. 1 Åtminstone före lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande och nya förmynderskapslagen förekom vidare ej sällan, att dä kunskap saknades om arvingar efter den döde, god man förordnades för dennes okända arvingar i överensstämmelse med vad som fanns stadgat i fråga om god man för kända arvingar å okänd ort. Enligt beredningens förslag till lag om arv, 9 kap. 2 §, och till ändrad lydelse av I I kap. 4 § i lagen om förmynderskap skall, då det ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat, arvinge, som före allmänna arvsfonden är berättigad till arvet, kungörelse städse utfärdas och god man förordnas. Kan det däremot vid bouppteckningen fastställas, att inga andra arvingar än allmänna arsvfonden finnas, skall naturligen någon kungörelse ej utfärdas och god man för okänd arvinge ej förordnas. Saknas vid dödsfallet närmare kännedom om den dödes släktskapsförhållanden, torde god man enligt ovannämnda förordning den 24 september 1861 böra i regel förordnas att varda boet. Denne bör sedan söka inhämta upplysningar i berörda hänseende. Det är givetvis av vikt, att av bouppteckningen med tydlighet framgår, huruvida fråga är om det i 9 kap. 2 § av förslaget till lag om arv omförmälda fall, da det ej kan utrönas, om den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden är berättigad till arvet, eller om det fall, dä det, är upplyst, att arvingar saknas. Eljest skulle nämligen kungörelse komma att utfärdas även i sistnämnda fall, vilket skulle medföra, att fonden utan skäl finge vänta på arvet i fem år. Å andra sidan bör tillses, att där ovisshet råder, god man blir förordnad för den dödes okända arvingar. Såvitt möjligt, bör det undvikas, att fara uppkommer för anspråk mot fonden. Det åligger givetvis rätten att vid den granskning av bouppteckningen, som äger rum i samband med registreringen, tillse, att den giver vid handen, vilketdera av ovannämnda tall iir i fråga, och att för motsatt händelse rättelse äger rum, innan registrering tillätes. Någon svårighet för bouppteckningsförrättaren att angiva, vilketdera fallet som föreligger, torde regelmässigt icke vara för handen, och det iir därför att förvänta, att bouppteckningsförrättarna snart skola veta att skilja mellan ifrågavarande båda grupper av fall. Med hänsyn till sakens vikt torde det emellertid vara lämpligt, att Kungl. Maj:t i samband med den nya lagens ikraftträdande i cirkulär till underrätterna framhåller, att vid inregistrering av bouppteckning bör tillses, att i de fall, då i bouppteck1

Jfr N. J. A. 1923 s. 138.

2 9 — -241909.

J-50

Lag om allmänna arvsfonden. 10 §.

ningen arvinge jämlikt 1—4 kap. i förslaget till lag om arv ej finnes upptagen, av bouppteckningen med tydlighet framgår, huruvida det i 9 kap. 2 § första punkten omförmälda fall föreligger eller huruvida det kunnat fastställas, att annan arvinge än fonden ej linnes, och följaktligen kungörelse jämlikt sistnämnda lagrum ej skall äga rum. För sist angivna fall, da allmänna arvsfondens rätt redan vid bouppteckningens upprättande kan fastställas, äro tydligen bestämmelser erforderliga för reglerande av frågan, pa vad sätt fondens rätt lämpligen bör tillvaratagas. Något siirskilt organ för fonden, som i alla avseenden företräder denna, har. såsom ovan nämnts, ej ansetts böra tillskapas. Uppgiften att bevaka fondens rati har överlämnats åt kammaradvokatfiskalsämbetet. Uppenbart är emellertid.' att den verksamhet, som erfordras för alt i orterna tillvarataga fondens rätt. ej kan utövas av ämbetet, utan att en lokal representant för fonden måste i varje siirskilt fall utses. Dä del tillkommer kammaradvokatfiskalsämbetet att bevaka fondens rätt, kunde det synas ligga nära att låta ämbetet utse lämplig person att för fondens räkning omhändertaga boet. Det är dock ej möjligt fölen central myndighet i huvudstaden alt besitta den personkännedom, som är erforderlig för att härvid träffa ett lämpligt val. Uppgiften måste därför anförförtros åt någon annan myndighet. Enligt lagberedningens mening bör del tillkomma rätten att i detta fall utse en representant för fonden. Hos rätten är att finna den kännedom om personliga och lokala förhållanden, som är en nödvändig förutsättning fin- träffandet av ett riktigt val. Hatten erhåller vidare vid bouppteckningens ingivande städse kännedom om att arv tillfallit fonden. Beredningen har därför i förevarande paragraf föreslagit bestämmelse om skyldighet för rätten att uti ifrågavarande fall utse boutredningsman. Uppenbart iir, att den rätt iir behörig, inom vars domvärjo den avlidne senast haft sitt hemvist. Den, som enligt § I i förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo har boet i sin vård, bör, så snart det utrönts, att allmänna arvsfonden är arvinge, göra anmälan därom hos rätten. När sådan anmälan sker eller förhallandet eljest, d. v. s. i regel vid bouppteckningens ingivande, varder kunnigt, skall rälten utse lämplig person att för fondens räkning vara utredningsman i boet. Av en sammanställning med övriga bestämmelser i förevarande lag synes utan särskilt stadgande uppenbart, att där allmänna arvsfondens rätt till arv är utesluten genom testamente, boutredningsman i regel ej bör förordnas, med mindre av testamentet framgår eller av kända förhållanden synes följa, att anledning till klander av testamentet föreligger. I andra punkten av första stycket har vidare ansetts böra föreskrivas, att om den, som utsetts till boutredningsman, prövas ej längre vara lämplig för uppdraget, han skall av rätten entledigas. Frågor angående förordnande eller entledigande av boutredningsman skola enligt del av beredningen samtidigt framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse av I § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll

Lag om allmänna arvsfonden,

10 §.

{,5 |

över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Det har ej ansetts erforderligt att meddela någon bestämmelse om rätt för domaren att å tid, då rättegångsdag ej inträffar, utse eller entlediga boutredningsman. Efter dödsfallet, torde värden av boet ligga, hos den gode man, som jämlikt ovannämnda förordning den 24 september 1861 förordnats att varda boet. Sedan denne vid undersökningen av den dödes släktskapsförhållanden funnit,, att annan arvinge än fonden ej finnes, skall boutredningsman förordnas. Något behov av dylikt förordnande redan innan rätten sammanträder lärer sålunda ej föreligga. Det kunde möjligen ifrågasättas, att kammaradvokatfiskalsämbetet borde Boutredningsäga beslutanderätten i samtliga frågor rörande boet och att i överensstäm- TamnZ-admelse därmed den särskilt förordnade utredningsmannen skulle hava att vid vokatfiskalsfullgörandet av sina åligganden handla i enlighet med ämbetets instruktio- " j ^ f ^ " " ner. Detta har beredningen dock icke ansett vara lämpligt. Det skulle knap- fogenhet. past bidraga till en snabb och samtidigt tillfredsställande avveckling, om en central myndighet i huvudstaden skulle hava att rörande obetydliga dödsbon på skilda orter i, landet handlägga en mängd detaljfrågor, beträffande vilka ämbetet dessutom knappast skulle kunna bilda sig en självständig uppfattning. Enligt beredningens förslag skall därför boutredningsmannen äga att. på. egen hand ombesörja utredningen, dock med begränsning av hans befogenhet i vissa uti 11 § närmare angivna fall, där bestämmanderätten förbehållits ät kammaradvokatfiskalsämbetet. Enligt, förslaget skall emellertid kammaradvokatliskalsämbetet hava en allmän plikt att övervaka, att boutredningsmannen behörigen fullgör sina skyldigheter. Därest, ämbetet, finner, att han på grund av missbruk, försummelse eller annan orsak icke lämpligen bör bibehållas vid uppdraget, kan ämbetet naturligen hos vederbörande domstol anhålla om uppdragets återkallande och förordnande av annan utredningsman. I andra stycket av 10 § har därför stadgats, att det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att. boutredningsmannen behörigen fullgör sina skyldigheter. För att ämbetet skall bliva i stand att fullgöra detta åliggande, iir del erforderligt, atl underrättelse om boutredningsmannens förordnande av rätten meddelas ämbetet. Cirkulär härom torde böra utsändas till underrätterna. På sätt redan framhållits, skall boutredningsman förordnas, endast när det Förfarandet, från början är fastställt, att annan arvinge än allmänna arvsfonden ej finnes. & egendom' Vid 14 § kommer beredningen att redogöra för vilket förfarande, som b ö r ^ ^ ^ £ ° W " komma till användning, då det ej redan vid bouppteckningen är upplyst, att arvsrättens arvsfonden är arvinge, utan fondens rätt inträder, först sedan bortovarande ^reskr^tioneller okänd arvinge genom arvsrättens preskription gått sin rätt till arvet förlustig. ,

452 Lag om allmänna arvsfonden-, 11 §.

11 §. Boutrednings- Beträffande boutredningsmannens skyldigheter hava i förevarande paragraf mannens skyl- upptagits vissa särskilda föreskrifter. Dessa äro emellertid icke uttömmande. <WU Vid sidan härav är för omfattningen av boutredningsmannens uppdrag bestämmande vad sakens natur kräver. Även utan uttryckligt stadgande är boutredningsmannen sålunda exempelvis skyldig att ombesörja upprättandet av bouppteckning. Det kan emellertid antagas, att boutredningsmannen i många fall förordnas såsom efterträdare till en enligt förordningen den 24 september 1861 tillsatt vårdare av boet och att i anledning därav bouppteckning redan är upprättad, när boutredningsmannen förordnas. En annan av uppdragets natur härledd skyldighet, för boutredningsmannen är att, där det synes lämpligt, söka årsstämning a den dödes borgenärer. För boutredningsmannen gälla enligt 12 § i tillämpliga delar allmänna regler om sysslomän. Han är sålunda också i förhållande till fonden ansvarig för skada, som han vid uppdragets fullgörande uppsåtligen eller genom försummelse tillskyndar fonden. Försäljning Med hänsyn till den förvaltning av fondens tillgångar, som enligt 2 § i av tillgångar. dQtfa lagförslag åligger statskontoret, måste egendom, som tillfallit, fonden i arv och som icke redan består av kontanta medel, förvandlas i penningar. En av boutredningsmannens huvuduppgifter blir därför att realisera sådan egendom i dess helhet och icke blott i den utsträckning, som är erforderlig för gäldens betalning. Det. överskott, boutredningen lämnar i penningmedel, skall enligt 15 § första punkten i förevarande lagförslag av boutredningsmannen överlämnas till statskontoret för att på lämpligt sätt placeras. Ifrågavarande realisationsplikt kommer tydligen att i första rummet omfatta bohag, husgeråd och andra lösören. Föreskriften om försäljning av tillgångarna gäller även värdepapper. Skulle bland tillgångarna finnas sådana värdepapper, vari statskontoret plägar placera medel, som av detta ämbetsverk förvaltas, kan naturligen boutredningsmannen, utan hinder av vad i denna paragraf stadgas, efter överenskommelse med statskontoret underlåta försäljning och Jill statskontoret överlämna värdepapperen, i vilket fall boutredningsmannen får anses hava fullgjort vad honom åligger enligt 15 § första punkten i förevarande lagförslag. I ett fätal fall kan även fastighet ingå bland boets tillgångar. På sätt nedan skall närmare utvecklas, gäller jämväl i detta fall föreskriften om egendomens försäljning. Föreskriften, att boutredningsmannen skall försälja egendomen, har naturligen icke kunnat göras tillämplig å fordringar. Dessa skola givetvis indrivas. Endast i den mån fordran ej kan indrivas, må försäljning av fordringen äga rum. • Försäljningen Den försäljning av boets tillgångar, som boutredningsmannen har att omskall ske å besörja, skall i regel ske å offentlig auktion. En försäljning i denna ordning 'Sm. är lämpligast, då fråga är om fastighet och lösören. Bestämmelsen om försäljning å offentlig auktion är emellertid tillämplig även ä aktier, banklotter, obligationer och andra värdepapper. Då även försäljning av värde-

Lag om allmänna arvsfonden, 11 §.

papper, som blivit utmätta, skall äga rum å offentlig auktion, bar beredningen icke ansett sig böra i fråga om värdepapper, som tillfallit, allmänna arvsfonden, föreslå avvikelse från den försäljningsform, som av boutredningsmannen skall iakttagas beträffande annan egendom. På grund av att sålunda även värdepapper falla under den i förevarande paragraf uppställda föreskriften om försäljning å offentlig auktion, bliva utan vidare bestämmelserna i förordningen den 23 oktober 1914 om vad vid försäljning av värdepapper i vissa fall skall iakttagas i dess lydelse enligt kungörelsen den 30 september 1921 tillämpliga å sådan försäljning av värdepapper, varom boutredningsmannen enligt förevarande paragraf har att föranstalta. Såväl beträffande värdepapper som annan egendom kunna emellertid fall förekomma, då det skulle medföra en fördel för boet, om egendomen såldes under hand. Föreskriften om försäljning å auktion bör därför ej göras ovillkorlig, utan möjlighet lämnas öppen för försäljning under hand. Tillstånd till dylik försäljning bör lämnas av kammaradvokatfiskalsämbetet. Boutredningsmannen har att i sin framställning till ämbetet om tillstånd till försäljning under hand inkomma med erforderlig utredning såsom intyg om egendomens värde, uppgift om avgivet anbud o. d. Beredningen har ej ansett sig böra — i överensstämmelse med 1908 och 1913 års tyska förslag till lag om arvsrätt för staten — upptaga bestämmelser i fråga om sådana föremål, som kunna äga särskilt affektionsvärde för icke arvsberättigade anförvanter till den döde. Sakna sådana föremål, t. ex. fotografiska porträtt, brev o. d.; penningvärde, böra de kunna utan lösen överlämnas till dem. I annat fall bör tillfälle givas nämnda anförvanter atl förvärva desamma. I berörda hänseende bör boutredningsmannen visa den hänsyn, som eljest måste anses tillbörlig vid en boutredning. Enligt § 77 regeringsformen äger Kungl. Maj:t icke utan riksdagens sam- För föst tycke genom försäljning eller på annat sätt. avhända kronan fast egendom. <y™dom i Detta samtycke kan lämnas antingen sa att riksdagen för varje fall, efter sammaKegle framställning från Kungl. Maj:t, lämnar medgivande till försäljning av en viss bestämd fastighet, eller så att riksdagen giver Kungl. Maj:f ett generellt bemyndigande att försälja fastighet av visst slag. För närvarande bemyndigas Kungl. Maj:t årligen att, utan riksdagens hörande i varje särskilt fall, förordna om avstående av mark för expropriationsändamål. Ett generellt bemyndigande, som ej inskränkts att avse viss tid, gavs år 1902 beträffande kronan tillhöriga jordbruksfastigheter ävensom inägojord, hörande till för statsverkets räkning inköpta skogsegendomar, för vilken egendom icke kan påräknas högre arrende än 600 kr. W i n r o t h anser denna bestämmelse tillämplig även a jordbruksfastighet, som tillfallit kronan i danaarv. 1 Såsom naturligt är torde det dock ytterst sällan inträffa, att en fastighet blir föremål för danaarv. Jfr k. prop, nr 53 år 1902, statsutskottets utlåtande nr 53 och riksdagens skrivelse nr 71 s. å. ävensom k. skrivelsen till domänstyrelsen den 23 maj 1902 (Sv. F. S nr 79^1 Se ock Winroth, Svensk civilrätt V s. 287.

454 Lag om allmänna arvsfonden, 11 §.

Under tioårsperioden 1913 — 1922 har blott i två fall riksdagens godkännande begärts för försäljning av kronan såsom danaarv tillfallen fastighet. I intetdera fallet synes emellertid fråga hava varit om jordbruksfastighet. Då danaarvet är en statsinkomst, grundad a lag, som av Konung och riksdag gemensamt stiftas, kan dess upphörande beslutas genom en av Konung och riksdag stiftad lag. Och da genom lag bestämmes, att kvarlåtenskapen efter död man skall, när arvsberättigad skyldeman eller efterlevande make ej finnes, tillfalla allmänna arvsfonden, bör föreskrift om realisation av kvarlåtenskapen, liven då däri ingår fast egendom, kunna givas i samma ordning som om förvaltningen av fondens medel. Betalning Även a allmänna arvsfonden är tillämplig den i § 1 av förordningen den av gäld ^ s e ptember 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, dande till upptagna bestämmelsen, att man ej må taga arv utan att den dödes gäld konkurs, betala. Den plikt till gälds betalning, som sålunda åligger allmänna arvsfonden, skall av boutredningsmannen fullgöras med de penningmedel, som den döde efterlämnat eller som inflyta genom egendoms försäljning eller fordringars indrivande. Emellertid har beredningen i ett samtidigt avgivet förslag till lag om ändring i ovannämnda förordning den 18 september 1862 föreslagit upptagande av ett nvil stadgande, enligt vilket vad i förordningen stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att, svara för de\) dödes gäld ej skall äga tillämpning i fråga om allmänna arvsfonden. Underlåtenhet frän fondens sida att inom föreskriven tid för urarvagörelse avträda den din les egendom till konkurs medför således ej, att fonden även med andra tillgångar svarar för gälden. Tydligt är emellertid, att borgenärerna, som sålunda alltid måste hälla sig ensamt till kvarlåtenskapen, hava anspråk på att deras berättigade intresse att, där gälden ("iverstiger tillgångarna, fa inbördes tävla i de senare, vederbörligen iakttages under boutredningen. En plikt att i detta hänseende iakttaga borgenärernas intresse kan uppenbarligen icke åläggas de centrala organ, som i vissa hän seenden företräda fonden, ulan måste denna plikt tillkomma boutredningsmannen. Beredningen bar därför i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse, alt boutredningsmannen skall vara pliktig avträda den dödes egendom till konkurs, såframt anledning därtill iir för handen. Ett eftersättande av den boutredningsmannen åliggande skyldigheten att, när anledning föreligger, avträda egendomen till konkurs medför icke någon påföljd för fonden. Att denna icke därigenom blir med egna tillgångar ansvarig för gälden. framgår av vad ovan anförts. Och med hänsyn till den självständiga ställning, boutredningsmannen vid sitt uppdrags fullgörande intager, bör skadeståndsskyldighet icke heller åläggas fonden. Däremot bör skyldighetens eftersättande medföra påföljd för boutredningsmannen själv. Det kunde' ifrågasättas att i detta avseende göra stadgandet i § 22 av 1862 års förordning tillämpligt pä boutredningsmannen. Enligt nämnda stadgande gäller. att da förmyndare för omyndig eller god man för frånvarande försummat att

Lag om allmänna arvsfonden, 11 §.

i laga tid avträda boet, han själv blir ansvarig för den gäld, som ej kan utgå av vad den omyndige eller frånvarande äger i boet. Den omyndige eller frånvarande svarar, på samma sätt som föreslagits skola gälla även i fråga om allmänna arvsfonden, icke med mera än den arvfallna egendomen, men förmyndaren eller gode mannen blir genom den uraktlåtna urarvagörelsen personligen ansvarig för den del av gälden, som ej sålunda täckes. Det har ock antagits, att detta ansvar för förmyndaren eller gode mannen inträder oberoende av huruvida underlåtenheten att avträda boet kan läggas vederbörande till last såsom försummelse. Emellertid torde den uppfattningen vara ganska allmänt radande, att förmyndaren eller gode mannen genom ifrågavarande stadgande drabbas av oskäligt strängt ansvar. Då stadgandet allt för nära sammanhänger med förordningens bestämmelser om gäldsansvaret i övrigt för att lämpligen kunna underkastas revision ensamt för sig, har beredningen icke i förevarande sammanhang ansett sig kunna däri föreslå annat än en ändring av mera formell natur. Däremot har beredningen ansett det icke böra förekomma att nu utsträcka stadgandets tillämplighet till ett nytt fall och har därför icke velat föreskriva enahanda skyldighet för boutredningsmannen som för förmyndare och gode män. Beredningen har i stället föreslagit, alt boutredningsmannen skall i förhållande till borgenärerna vara ansvarig för s k a d a , som tillskyndas dem genom hans underlåtenhet att avträda boet. Dylikt ansvar skall drabba honom, endast om nämnda underlåtenhet kan anses innefatta ett eftersättande av normal aktsamhel och innebär icke skyldighet att ersätta borgenärerna efter deras fordringars fulla belopp utan endast efter vad de skulle hava erhållit, om boet blivit avträtt. För den händelse sålunda boutredningsmannen uttömmer boets medel för gäldande axvissa skulder, med påföljd att andra borgenärer, om vilkas fordringar han jämväl ägt kännedom, icke erhålla något, blir han skyldig ersätta de senare vad de skulle hava erhållit, om de fått konkurrera i tillgångarna med dem. som mottagit full betalning. Beredningen hänvisar i detta sammanhang till vad beredningen i det samtidigt avgivna förslaget till lag om ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, yttrat, angående § 22 i samma förordning. Enligt 6 § första stvcket i förevarande lagförslag iigev kammaradvokat- Boutredmngs ° ° •' o j mannens betiskalsäinbetet ä arvsfondens vägnar tala och svara i mål, som röra fonden, hörighet att Då boutredningsmannen icke kan förutsättas alltid innehava tillräckliga kvali- vifSra t"/n"likationer för bedömande av rena rättsfrågor, har beredningen ansett det icke böra tillerkännas boutredningsmannen behörighet att utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet tala och svara i mål, som röra boet. Av praktiska, skäl har dock det undantaget, gjorts, att boutredningsmannen ma pä egen hand anhängiggöra och utföra talan för indrivning av boets fordringar.

iöt)

Lag om allmänna arvsfonden, 12, 13 och 14 §§. 12 §.

Boutrednings- I fråga om det uppdrag, som tillkommer den, vilken jämlikt 10 § i detta Narmens räi mannens till arvode.r-ät*förslag förordnats att vara utredningsman i boet, böra i tillämpliga delar gälla vanliga regler angående sysslomannaskap. Stadgande härom har upptagits i denna paragraf. Boutredningsmannen skulle således, om annat stadgande ej gåves. vara berättigad att av fonden erhålla arvode samt ersättning för de kostnader, som föranletts av uppdraget. För nämnda arvode och kostnader bör dock ej fonden vara ansvarig utan betalningsrätt föreligga allenast i b o e t s medel. Beredningen bar pä grund härav föreslagit, att boutredningsmannen skall vara berättigad att av boets medel erhålla skäligt arvode för uppdraget, så ock ersättning för sina kostnader. På landet kan det ofta vara lämpligt att utse landsfiskalen till boutredningsman. Enär han ej utför uppdraget a tjänstens vägnar, bör han naturligen åtnjuta arvode i likhet med andra boutredningsman. 13 §. Förfarandet, På sätt ovan vid 1 i? framhållits, kan egendom komma att tillfalla allmänna , e9e\l<lom % arvsfonden i ögåva eller *genom testamente. Är egendomen given med villkor, gåva eller ge& o »om testa- ankommer det enligt 9 § på Kungl. Maj:t att besluta, huruvida gåvan eller testa™™tefonden. Jtl}\. mentet skall mottagas. fallit Har gåvan eller testamentet mottagits, skola naturligen de därvid knutna villkoren tillämpas. I den mån särskilda villkor ej annat föranleda, skall egendom, som genom testamente givits till fonden, tillhandahållas av den utredningsman, som ma hava särskilt utsetts i testamentet eller eljest av arvingarna. Någon skyldighet att försälja egendom, som ej utgöres av penningar, föreligger icke för dem. I detta fall, liksom då annat än penningar genom gåva tillfallit fonden, bör därför lämplig person av rätten förordnas att omhändertaga och försälja egendomen. Om sådan person bör i tillämpliga delar gälla vad i 10—12 §§ är stadgat om boutredningsman. Ett stadgande härom har upptagits i denna paragraf. Det åligger kaminaradvokatfiskalsämbelel att hos rätten anmäla, att annan egendom än penningar tillfallit, fonden. Är fråga om penningar, som tillfallit fonden, följer av bestämmelsen i 15 §, alt dessa skola överlämnas till statskontoret ej blott då de tillfallit fonden i arv utan även genom gåva eller testamente. Någon hänvisning också till nämnda paragraf är därför ej erforderlig. 14 8. Förfarandet, l 10 och 11 §§ här ovan hava bestämmelser givits för del fall, att del Åfrej\m(lo,m redan vid bouppteckningen kan fastställas, att annan arvinge än allmänna arvsden efter arvs- fonden ej finnes. Verkningarna av ett arvfall kunna emellertid understundom rattens pre- t j|j f^ljd av arvsrättspreskription inträda först vid en senare tidpunkt, än nu skription.

nämnts. Detta är förhållandet, Jfr

då arv, som för bortovarande eller okänd

lagberedningens förslag till ändrad lydelse av 11 ka]). 4 § i lagen om förmynderskap.

Lag om allmänna arvsfonden, II §.

.{.57

arvinges räkning förvaltats av god man; till följd av arvsrättens preskription tillfaller fonden. Under tiden för preskriptionens löpande gälla för godmanskapet de i 11 kap. av lagen om förmynderskap meddelade bestämmelserna. Det åligger sålunda gode mannen att, inom viss tid från det inskrivning av godmanskapet ägde rum bos rätten, ingiva förteckning över egendomen till ('iverförmyndaren och att till denne årligen avgiva årsräkning. Upphör godmanskapet på den grund, att arvingen anmäler sig, skall gode mannen utgiva egendomen till denne och avgiva sluträkning till överförmyndaren. Sedan sluträkningen av överförmyndaren granskats, överlämnas den, jämte förteckning och årsräkningar, av honom till arvingen. Även i det fall, att preskriptionstiden utlöper, utan att arvinge anmäler sig, och arvet, på grund av att andra arvingar ej finnas, tillfaller allmänna arvsfonden, komma dessa bestämmelser att erhålla tillämpning. Att märka är emellertid, att någon skyldighet att försälja egendomen icke enligt lagen om förmynderskap åligger gode mannen. Ingå sålunda i egendomen exempelvis lösören eller värdehandlingar, skulle han i saknad av annat stadgande vara berättigad att utan föregående försäljning redovisa med sådan egendom. Samma skäl som föranlett, att försäljning av fondens egendom ansetts böra äga rum, då fonden redan vid dödsfallet befinnes vara arvinge, måste uppenbarligen medföra, att försäljningskall ske jämväl i det fall, då fondens rätt inträder först efter inträffad preskription av bortovarande eller okänd arvinges arvsrätt. Det är på grund härav erforderligt att giva en föreskrift för sistnämnda fall. Detta kunde tänkas ske sålunda, att man, utan att göra någon ändring i de skyldigheter, som för närvarande åvila gode mannen, föreskrev, att då i den fonden efter preskription av arvsrätten tillfallna egendomen ingår annat än penningar, boutredningsman jämlikt 10 § skall förordnas. Denne skulle då enligt 11 § hava att försälja egendomen, och jämväl stadgandet i 12 § skulle för detta fall erhålla motsvarande tillämpning. Detta skulle emellertid innebära, att sedan god man jämlikt 11 kap. 4 § i lagen om förmynderskap förordnats, ett nytt förordnande av boutredningsman enligt nu förevarande lag bleve erforderligt. Vanligen bleve gode mannen förordnad till boutredningsman. En dylik anordning med dubbla förordnanden måste anses såsom mindre lämplig. En enklare och mera praktisk lösning synes enligt beredningens mening vinnas därigenom, att gode mannen ålägges att före behållningens överlämnande och sluträkningens avgivande jämlikt 11 § försälja egendomen. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf. Den i stadgandet gjorda hänvisningen till 11 § första stycket avser ej blott den i första punkten givna föreskriften om egendoms försäljning utan även bestämmelsen i andra punkten, att fordringar må försäljas, allenast i den mån de ej kunna indrivas. En erinran om den skyldighet att förvandla fondens egendom i penningar, som sålunda ålagts gode mannen, har föreslagits skola upptagas i \:\. kap. 9 § av lagen om förmynderskap. I fråga om gode mannens rätt till arvode gäller naturligen jämväl i förevarande fall vad i sistnämnda lag stadgas. Då fall, som avses i

458 L"ll om allmänna arvsfonden, 14 och 15 §§.

förevarande paragraf, är för handen, skall tydligen entledigande av gode mannen icke jämlikt II kaj). 10 § i lagen om förmynderskap ske, förrän försäljning av. egendomen enligt bestämmelsen i nu ifrågavarande paragraf ägt rum. Till följd av den ordning, som nu föreslagits, åligger det jämlikt föreskrifterna i 9 kap. I I § och I I kap. 8 § i lagen om förmynderskap gode mannen alt till allmänna arvsfonden utgiva behållna penningmedel. Detta sker enligt 15 § första punkten i nu förevarande lag genom medlens överlämnande till statskontoret. Det sagda gäller naturligen såväl för det fall, att egendomen avyttrats redan före preskriptionstidens utgång, som för det ovan behandlade fallet, att gode mannen på grund av stadgandet i förevarande paragraf först efter nämnda tid försålt egendomen. Sedan sluträkning av gode mannen avgivits till överförmyndaren, har denne jämlikt 9 kap. 12 S och 11 kap. 8 § i lagen om förmynderskap att efter verkställd granskning av sluträkningen överlämna denna jämte förteckning och årsräkningar till den. som å fondens vägnar äger mottaga redovisningen. Behörigt organ härför iir enligt 15 § andra punkten i denna lag kammaradvokatfiskalsämbetet. 15 §. Fondens penSärskilda regler om slutredovisning hava ej upptagits i detta förslag. Då i ningmeclel f ° & Qm boutredningsmannens uppdrag, i den mån särskilda bestämmelser skola över-

^

. - , , „ . .

,

i

i

lämnas till ej givits, i tillämpliga delar gälla de allmanna reglerna om sysslomannaskap, statskontoret. g k o j a d e o m redovisning tor sysslomannaskap och om klander av sådan redovisning givna regler äga motsvarande tillämpning. Beträffande god man, som avses i 1 i S, gäller om slutredovisning vad därom yttrats under nämnda paragraf. I förevarande paragraf stadgas endast, att penningmedel, som tillkomma allmänna arvsfonden, skola överlämnas till statskontoret och alt slutredovisning skall mottagas och granskas av kammaradvokatfiskalsämbetet. I allmänhet torde det, ej kunna anses åligga boutredningsmannen att till statskontoret överlämna influtna penningmedel, förrän boutredningen bragts till slut. Men i fråga om en mera betydande kvarlåtenskap bör kammaradvokatfiskalsämbetel äga i viss utsträckning kräva överlämnande av influtna medel, redan innan boutredningen fullständigt slutförts. Boutredningsmannen är dock ej pliktig att till statskontoret inleverera medel i vidare män än de uppenbarligen ej erfordras för boutredningen. Boutredningsmannen äger ej underlåta att överlämna influtna penningmedel i avvaktan pa redovisningens godkännande av kammaradvokatfiskalsämbetet. I redovisningsräkningen bör det boutredningsmannen tillkommande arvodet, i likhet med hans kostnader för uppdraget lämpligen upptagas såsom utgift. Godkännandet av denna post i räkningen tillkommer såsom i fråga om övriga poster kammaradvokatfiskalsämbetet. För förfarandet vid redovisnings avgivande av god man har under 14 § närmare redogörelse lämnats.

Lag om allmänna arvsfonden. 16 och 17 $$.

459 Allmänna bestämmelser. Ib §. Av bestämmelsen i 6 § av förevarande förslag, att kammaradvokatfiskals- Stamnings (Icloziwiiiu

ämbetet äger ä fondens vägnar svara i mål, som röra fonden, följer, att me(j fonden. stämning ä allmänna arvsfonden kan delgivas med kammaradvokatfiskalsämbetet. Det har emellertid ansetts lämpligt, att stämning å fonden må kunna delgivas även med Konungens befallningshavande. På grund härav har i ett av beredningen samtidigt avgivet förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken föreskrivits, att stämningen må i huvudskrift eller besannad avskrift ingivas till Konungens befallningshavande i del län, där arvlåtaren senast haft sitt hemvist, och att befallningshavanden i sådant fall har att överlämna stämningen till kammaradvokatfiskalsämbetet. 17 §. I anslutning till bestämmelserna i 3—5 £§ kan del bliva erforderligt att Administrameddela vissa föreskrifter, såsom om gottgörelse åt nämndens ledamöter, rät I meherivtesa för nämnden att antaga och avlöna sekreterare, att inhämta yttranden av avseenden. myndigheter samt att för särskilda frågor anlita sakkunniga. Dessa föreskrifter synas böra utfärdas i administrativ ordning.

Uppenbart är, att skyldighet att erlägga arvsskatt och skatt för gåva ej bör åligga allmänna arvsfonden. Detsamma gäller med avseende å erläggande av stämpelavgift. Fonden bör ej heller vara pliktig erlägga bevillning av fast egendom och inkomst eller inkomst- och förmögenhetsskatt. Pä grund härav böra samtidigt som förslaget till lag om allmänna arvsfonden förslag framläggas till förordningar om erforderliga ändringar i förordningarna den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva, den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst och den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt. Genom Kungl. Maj:ts försorg torde vidare kungörelse böra utfärdas om sådan ändring i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, att allmänna arvsfonden befrias från erläggande av lösen, med rättighet att ändå erhålla nödiga expeditioner. Övriga författningar, vari ändringar torde bliva erforderliga, äro, bland andra, instruktionen den 31 december 1921 för kammarkollegiet och instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna.

460 Förslag till lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken. 11 a §. Avräkning av I 6 kap. av förslaget till lag om arv hava bestämmelser meddelats rörande av nTbodelnina 'äyr^n^n^ förskott å arv vid arvskifte efter förskottsgivaren. Och i nämnda kap. 1 § andra stycket föreskrives, att då förskott till makars gemensamma bröstarvinge givits av endera makens giftorättsgods, avräkning därför skall, så långt ske kan, äga rum å arvet efter den först avlidne. För återstoden skall avräkning företagas vid efterlevande makens frånfälle. Dessa regler innebära emellertid allenast rätt för övriga bröstarvingar till den först avlidne att vid skiftet av dennes lott i makarnas behållna giftorättsgods påkalla avräkning för det givna förskottet. Däremot följer ej av dessa regler rätt för efterlevande maken att vid bodelningen mellan honom å ena sidan och bröstarvingarna å den andra påkalla avräkning för förskottet å den lott, som därvid tillkommer de senare. Om sådan rätt ej tillerkännes efterlevande maken, blir följden, att det behållna giftorättsgodset kommer att vid den först avlidne makens död delas mellan efterlevande maken och bröstarvingarna utan hänsyn till förut lämnat förskott, samt att således efterlevande maken i regel erhåller hälften av nettobehållningen vid den först avlidnes död, medan bröstarvingarnas arvslotter komma att ökas därigenom, att lämnat förskott, vid arvslotternas beräkning lägges till den hälft, som vid bodelningen tilldelats bröstarvingarna. Efterlevande maken erhåller således en mindre giftorättsdel och bröstarvingarna större arvslotter, än de skulle hava erhållit, om förskottet ej givits. Detta torde vid förskotts lämnande i regel ej hava varit åsyftat, och spörsmål uppstår därför, om icke avräkning för förskott bör ske jämväl vid bodelningen och i vilken ordning sådan avräkning må äga rum. Dansk och Både i Danmark och Norge har i fråga om förskott, som givits av samnorsk ratt. fjiHd egendom, ovanberörda spörsmål varit föremål för diskussion. De bestämmelser om avräkning av förskott på arv, som meddelats i den danska förordningen den 21 maj 1845, innehållande några förändringar i lagstiftningen om arv (den danske arvelov), åsyfta enligt § 10 iakttagande av billighet mot (ivriga barn. Bestämmelserna hava därför i den juridiska litteraturen i allmänhet ansetts avse allenast åstadkommandet av en utjämning mellan bröstarvingarna inbördes och ej avräkning för förskotten jämväl i förhållande till efterlevande make. Som stöd härför åberopas även, att avräkning ej skall

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

i Ii I

äga rum, om alla barnen fått lika stora förskott. Enligt dansk rättspraxis bar också kollationsplikten ansetts gälla till fördel allenast för (ivriga bröstarvingar och ej till fördel för efterlevande make. 1 Om emellertid en arvinge genom ett s. k. arveforskudskontrakt avstått från så stor del av sitt arv, som svarar mot av honom mottaget förskott, anses avräkning för förskottet jämväl vid delningen med efterlevande maken åtminstone under vissa förhallanden böra äga rum. 2 Enligt den norska lagen den 31 juli 1854 om arv, § 13, skall förskott pa ett barns tillkommande arv avräknas a dess lott, såframt ej barnet kan eller vill återbära det mottagna i oförringat skick. Vissa uttalanden i lagen, vilken nära överensstämmer med den danske arvelov av 1845, hava emellertid ansetts giva vid handen, att avräkningens syfte allenast är — liksom enligt, den danska Jagen - en utjämning mellan arvingarna inbördes. Och härav dragés i den juridiska litteraturen 3 den slutsats, att da endera av två makar, som leva i förmögenhetsgemenskap, dör, boet skall delas i två lika delar, av vilka den ena tillägges den efterlevande och den andra den dödes arvingar, samt att försl vid skiftet av sistnämnda del avräkning skall ske, medan avräkning av förskottet ej äger rum vid delningen med efterlevande maken. Om förskottet nterbäres, skall enligt ifrågavarande uppfattning återbäringen ske till arvsmassan, ej till del samfällda boet. Denna uppfattning — att avräkning av förskott å arv skall ske allenast arvingarna emellan och ej vid delningen med efterlevande maken — anses hava kommit till uttryck i en av Höiesleret den 30 januari 1869 meddelad dom. 4 Annan mening bar emellertid jämväl uttalats inom litteraturen, 5 och det, har framhållits, att liksom återbäring bör äga rum till samfällda boet och således komma såväl efterlevande maken som arvingarna till godo, bör avräkning ske i förhallande även till maken. Denna mening har ock framträtt i rättspraxis. <; Såsom i inledningen till 6 kap. av förslaget till lag om arv framhållits, Svensk rätt. har frågan om kollation i svensk rätt sedan äldsta tider behandlats i samband med reglerna om hemföljd, och även de i 1734 års lag givna stadgandena voro anknutna till detta institut. Hemföljden skulle, när endera av föräldrarna dog, å t e r b ä r a s till skifte för att jämte föräldrarnas (ivriga egendom inga såväl i bodelning som arvskifte efter den döde. Så småningom började emellertid, pa sätt förut omförmälts, i rättstillämpningen den uppfattningen göra sig gällande, att 12 kap. 9 § ärvdabalken innehölle en från bestämmelserna om hemföljd avvikande rättsregel av innebörd, att dä annat icke av givaren föreskrivits, egendom, som fader eller moder överlämnat till något av sina barn, skulle anses vara av fadern eller modern bortgiven med för1 Jfr TJ. f. R. 1885 s. 521 och 1905 A. s. L64 samt B e n t z o n , Arve re t 2 uppl. s. 271—273. - Jfr B e n t z o n , Arveret 2 uppl. s. 257, 272 not 86 och 275—276. Jfr P l a t o u , Arveret 2 uppl. s. 43—46 och H a g e r u p . Skifte og arvebehandling 2 uppl. s. 214. * Jfr Norsk Retstidende i869 s. 219. *' Jfr H a l l a g e r , Den norske arveret 2 uppl. s. 37—40. ,; Se Norsk Retstidende 1904 s. 825.

i-62

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

pliktelse för mottagaren att vid blivande arvskifte efter givaren låta gåvan avräknas ä arvslotten, men utan skyldighet att till boet återbära eller gälda ersättning för överskjutande värde. Beträffande frågan om avräkningens beaktande vid bodelningen har Svea Hovrätt i dom den 4 juli 1867, 1 vilken av K. Maj:t gillats i dom den 28 april 1868, uttalat, att vad i 12 kap. 9 § ärvdabalken funnes stadgat därom, att i den händelse fader eller moder givit åt sina barn något förut och del vore av värde samt fader och moder ej annorlunda stadgat, vad sålunda blivit givet skulle vid arvskifte beräknas, avsåge allenast att åstadkomma en rättvis delning mellan de arvsberättigade och icke medförde rättighet för dem, som gåvan givit, att större eller mindre del därav vid boets delning återbekomma eller å sin lott i boet beräkna. Huruvida denna mening, som står i strid med den historiska utgångspunkten föi- berörda regel,2 vunnit mera allmän tillämpning, torde vara tvivelaktigt. I allt fall lärer numera vid bodelnings- och arvskiftesförrättningar en motsatt mening ofta komma till uttryck på den grund, att skäl anses föreligga till antagande, att avräkning jämväl i förhållande till efterlevande maken avsetts. då förskottet, gavs. Layberednin- De i 6 kap. av förslaget till lag om arv upptagna bestämmelser om förskott gens y me o ^^ „ r Q byggda på presumtion därom, att, avräkning av förskottet, å förskottstagarens arvslott överensstämmer med förskottsgivarens vilja, da ej annat föreskrivits eller framgår av omständigheterna. Beredningen har ansett det böra antagas, att någon rubbning i resultatet, av en delning av kvarlåtenskapen vid förskottsgivarens död i regel ej åsyftats utan allenast en total eller partiell förskottering av viss eller vissa arvslotter. Avräkningens ändamål bör således vara, att samma delningsresultat för övriga deltagare i delningen vinnes, som om förskottet ej givits. Lämnar endera av två makar till gemensam bröstarvinge förskott, av egendom, som enligt de i fråga om makarnas äktenskapliga förmögenhetsförhållanden rådande regler skall ingå i delning mellan den efterlevande och makarnas bröstarvingar i händelse av dödsfall, synes det, med hänsyn till det, ovan anförda böra antagas bäst överensstämma med förskottsgivarens vilja, att avräkning av förskottet äger rum å arvet efter den först avlidne så långt det går, och att återstoden avräknas a arvet efter den efterlevande. Bestämmelse om sådan avräkning har därför upptagits i 6 kap. 1 § aiidra stycket av förslaget till lag om arv och i 5 § av förslaget till lag angående införande av nämnda lag. Då emellertid delningen vid makes död mellan efterlevande maken och bröstarvingarna sker genom två förrättningar, bodelning och arvskifte, kan avräkningens ändamål — samma delningsresultat som om förskott ej givits — icke vinnas allenast, genom berörda regel. Skulle endast denna upptagas, bleve såsom ovan framhållits följden, att väl en utjämning vunnes mellan arvingarna, men 1

Se Naumanns tidskr. 1868 s. 708. - Jfr Lagkommissionens protokoll den 1 april 1729 (Sjogren, Förarbetena till Sveriges rikes lag, del III s. 314).

Lag om Untiring i 13 kap. giftermålsbalken.

att deras arvslotter bleve större och efterlevande makens giftorättsdel mindre, än om förskottet ej givits. Det bör emellertid antagas, att förskotfsgivaren avsett, att såväl efterlevande maken som (ivriga bröstarvingar skulle ställas i samma läge, som om det förskotterade arvet utbetalats till förskottstagaren vid det första arvfallet. Ilar i fall. dä äldre giftermålsbalken är gällande i fråga om makars förmögenhetsförhållanden, den ene av makarnas två söner erhållit ett förskott, ä sitt blivande arv om 20,000 kr. nr en samfälld förmögenhet om 80,000 ki-., skulle det för visso strida mot förutsättningarna vid förskottets givande, om vid ena makens död den efterlevande nödgades utbetala ej 20,000 kr. av återstående 60,000 kr. lill den andre sonen, utan 25,000 kr. till denne och 5,000 kr. till förskottstagaren. Och även dä nya giftermålsbalken är gällande i fråga om makars förmögenhetsförhållanden och endera maken ger förskott a arv av sitt giftorättsgods, torde del med hänsyn till den delning, som vid makes död skall äga rum av det sammanlagda giftorättsgodset, fa antagas vara förutsatt, att efterlevande maken — vare sig den efterlevande är givaren själv eller givarens make — skall äga vid delningen räkna förskottet, sig till godo. I den mån ett förskott, som givits av makes giftorättsgods, skall vid givarens eller hans makes död avräknas å arvet efter den döde, bör det därför vid bodelningen mellan efterlevande maken och den dödes arvingar avräknas a arvingarnas lott. Kan förskottet till fullo avräknas a arvet efter den döde, skall det till fullo avräknas vid bodelningen a arvingarnas lott. Kan del avräknas endast till en del, skall endast, denna del av förskottet avräknas vid bodelningen. Vad här ovan och i det följande sägs om avräkning vid bodelning skall givetvis i tillämpliga delar gälla, även då endast en bröstarvinge linnes eller dä samtliga bröstarvingar erhållit förskott till alldeles samma värde, och följaktligen avräkning för åstadkommande av likhet mellan arvingar icke kan eller behöver ske. Deredningen får i detta avseende hänvisa till vad härom närmare anförts i motiven till 6 kap. av förslaget till lag om arv. I fråga om ordningen för verkställandet av avräkningen arvingar emellan Ordningenför föresläs i (i kap. 5 § av lagen om arv, att för bestämmande av arvslotternas a w S j K f e storlek kvarlåtenskapen efter förskottsgivaren skall före delningen ökas med när förskotte} förskottets värde. Därefter avräknas förskottet å förskottstagarens arvslott. ^'ntdJfidio ° avräknas a Samma ordning kan — när förskottet kan till fullo avräknas vid arvskiftet arvet. — utan vidare tillämpas jämväl vid delningen mellan efterlevande maken och bröstarvingarna. Ett belopp, motsvarande förskottets värde, bägges till det behållna giftorättsgodset, eller närmare bestämt — av orsak, som nedan angives — till förskottsgivarens behållna giftorättsgods. Härefter företages bodelning mellan efterlevande maken och bröstarvingarna, därvid avräkning sker för förskottet å den lott, som tilldelas de senare. Den egendom, som utlägges å deras lott, skiftas sedan dem emellan med tillämpning av de i (i kap. av lagen om arv givna regler. Om sålunda av två makar mannen M av sitt giftorättsgods såsom förskott å arv givit sonen A 15,000 kr., sonen

'Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

B 10,000 kr. och sonen C 5,000 kr. och därefter dör, efterlämnande hustrun H, skall vid bodelningen i anledning av M:s död avräkning ske för förskotten. Under förutsättning, att vid mannens död i boet finnes honom tillhörigt giftorättsgods 40,000 kr. och hustrun tillhörigt giftorättsgods 20,000 kr., skall, sedan mannens giftorättsgods ökats med ett belopp, motsvarande förskotten, eller 30,000 kr., det sammanlagda beloppet av makarnas giftorättsgods 90,000 kr. delas i två lika delar om 45,000 kr. vardera. Å barnens lott avräknas 30,000 kr. Änkan äger vid bodelningen bekomma egendom till värde av 45,000 kr. och barnen till värde av 15,000 kr. Vid sedermera företaget arvskifte mellan barnen tillämpas 6 kap. 5 § av lagen om arv. Genom att till kvarlåtenskapen 15,000 kr. lägga förskottens värde 30,000 kr. och dela summan med barnens antal, erhåller man arvslotternas storlek 15,000 kr. Ä varje barns lott avräknas det erhållna förskottet. Vid arvskiftet erhåller sålunda A intet, B 5,000 kr. och C 10,000 kr. Hade förskotten ej givits, hade änkan erhållit 45,000 kr. och vart barn 15,000 kr. Delningsresultatet blir således detsamma, som om förskotten ej givits, såframt man till det belopp, vart, barn erhåller vid skiftet, lägger det erhållna förskottet. Ordningenför Ar förskottet ej större, än att det kan avräknas a arvet efter den först verkstMUmde, a v l i d n e > erbjuder frågan om förskottets avräkning vid bodelningen ej några när förskottet svårigheter. Visar det sig däremot vid en delning, företagen i den ordning, °J avrähim. °varom o v a n sägs, att förskottet ej kan till fullo avräknas ä den arvslott, som tillkommer förskottstagaren, uppstår spörsmål, huru med skillnaden bör förfaras. Att låta efterlevande makens giftorättsdel utgå, såvitt ske kan, oavkortad och avräkna nämnda skillnad uteslutande på förskottstagarens medarvingars lotter, synes beredningen ej grundat. Endast i fall förskottet givits av den avlidne under sådana förhållanden, att ett vederlagsanspråk måste anses tillkomma efterlevande maken enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken för minskningen i hans giftorättsdel till följd av förskottet, kan denne enligt de i fråga om makars förmögenhetsförhållanden radande grundsatser anses äga ett berättigat, anspråk på att utbekomma sin giftorättsdel oavkortad, om tillgångar därtill finnas. Till nämnda fall återkommer beredningen här nedan. Eljest bör enligt beredningens mening skillnaden drabba efterlevande maken och bröstarvingarna proportionellt. I 6 kap. 5 § andra stycket av förslaget till lag om arv stadgas, att om vid förskottets avräkning arvingarna emellan detta linnes vara större än förskottstagarens beräknade arvslott, skillnaden skall avräknas å övriga arvingars lotter efter det förhållande, vari arvingarna äga del i boet. För vinnande av en proportionell fördelning av skillnaden mellan efterlevande maken och förskottstagarens medarvingar kan samma metod tillämpas, om efterlevande makens andel i den behållna egendomen i boet utgör hälften därav och arvingarnas andelar kvotdelar av andra hälften, t. ex. efterlevande maken äger rätt till hälften och vart av tre barn till en sjättedel av boet. 1 sådant fall kan bodelning och skifte ske genom en förrättning, därvid.efterlevande makens andel beräknas till hälften och vart barns till en sjättedel.

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

465 I den mån givna förskott överstiga mottagarnas arvslotter, kan skillnaden avräknas å efterlevande makens och övriga arvingars lotter efter det förhållande, vari de äga del i boet, d. v. s. i förhållandet 3 : 1 : 1 . Om sålunda av två makar mannen M givit sonen A ett förskött å 20,000 kr. och därefter dör, efterlämnande hustrun H och barnen A, B och C, skall vid bodelningen i anledning av M:s död avräkning ske för förskottet. Under förutsättning, att vid mannens död i boet finnes honom tillhörigt giftorättsgods .30,000 kr. och H tillhörigt giftorättsgods 10,000 kr., skall, sedan mannens giftorättsgods ökats med ett belopp motsvarande förskottet, det sammanlagda beloppet av makarnas giftorättsgods 60,000 kr. så delas, att efterlevande maken erhåller hälften 30,000 kr. och vart barn en sjättedel 10,000 kr. A:s .förskott 20,000 kr. överstiger således A:s arvslott med 10,000 kr. Denna skillnad avräknas å H:s samt B:s och G:s lotter efter det förhållande, vari de äga del i boet, d. v. s. 3 : 1 : 1 , eller således å H:s lott med 3/s eller 6,000 kr. och å var av B:s och C:s lotter med Vs eller 2,000 kr. H erhåller således egendom för 24,000 kr. och var av B och C får 8,000 kr. Att här upptaga en regel motsvarande den, som givits i 6 kap. 5 § andra stycket av lagen om arv, är emellertid ej möjligt. En proportionell fördelning av den del av förskottet, som ej kan avräknas vid skiftet, kan nämligen ej med nämnda regel vinnas för det fall, att vederlag skall vid bodelningen utgå enligt de i 13 kap 6—8 §§ giftermålsbalken givna regler. Med hänsyn till. betalningsregeln i 13 kap, 8 § och den ordning för vederlagens utbekommande, som skall iakttagas till följd av nämnda regel, 1 måste, då vederlag skall utgå, bodelning och arvskifte ske genom särskilda förrättningar. Det belopp, för vilket avräkning äger rum vid arvskiftet, måste nämligen ingå ej blott i delningen av behållna giftorättsgodset i giftorättsdelar utan beräknas redan vid vederlagens likvidation. När den döde efterlämnat enskild egendom, kunna ej heller regler, motsvarande de i 6 kap. 5 § andra stycket av lagen om arv upptagna, äga tillämpning. När ett givet förskott ej är större, än att det kan vid förskottsgivarens död till fullo avräknas, skall för bestämmandet av arvslotternas storlek behållningen i boet före delningen ökas med förskottets värde. Behållningen måste ökas med samma belopp, som sedermera.avräknas å förskottstagarens lott, vilket belopp — då förskottet kan till fullo avräknas — är lika med förskottets värde. Då förskottet kan till fullo avräknas, är således arvslotten a lika med behållningen b 4- f b, ökad med förskottet / och delad med barnens antal n, d. v. s. a — — — Vill man bestämma arvslotternas storlek, då förskottet1 icke kan till fullo avräknas, bör behållningen naturligen ej ökas med förskottets värde utan allenast med värdet av den del av förskottet, som kan avräknas. Då förskottet överstiger förskottstagarens arvslott, skall ett belopp, motsvarande arvslotten, avräknas å förskottet. Behållningen i boet skall således ökas med ett 1

Jfr. lagberedningens förslag till. revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 380—384.

30—241969.

466 Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

belopp, motsvarande en arvslott. Då förskottet ej kan till fullo avräknas, är således arvslotten lika med behållningen, ökad med en arvslott och därefter , i b+ a delad med barnens antal, d. v. s. a = . n Denna exakta matematiska metod, som kan undvaras, då fråga är allenast om avräkning av förskott å arv arvingarna emellan, är den enda, som under alla förhållanden kan användas, då fråga är om avräkning mellan efterlevande make och arvingar. Beredningen har därför ansett sig böra upptaga densamma i förevarande paragraf och i andra punkten föreslagit ett stadgande av innehåll, att förskottsgivarens behållna giftorättsgods skall före delningen ökas med ett belopp, motsvarande vad som skall avräknas vid bodelningen. Giftorättsgodset skall således, om förskottet kan till fullo avräknas vid skiftet, ökas med förskottets värde och, om förskottet ej kan till fullo avräknas, ökas med ett belopp, motsvarande vad vid skiftet kan avräknas av förskottet, d. v. s. förskottstagarens arvslott. Om av två makar mannen av sitt giftorättsgods givit ett av barnen ett förskott, som ej kan till fullo avräknas vid skifte efter den först avlidne, skall således mannens behållna giftorättsgods mg ökas med förskottstagarens arvslott a och, sedan därtill lagts hustruns behållna giftorättsgods hg, delning ske. Skall vederlag ej utgå, är efterlevande makens lott == ——p . Ett. barns arvslott motsvarar giftorättsdelen, delad med barnens antal n, d. v. s, mg + a + hg 2 a =— n Till belysning av regeln kan anföras följande exempel. Av två makar M och H dör M, efterlämnande änkan H och barnen A, B och C. I boet finnes M tillhörigt giftorättsgods 30,000 kr. och H tillhörigt giftorättsgods 10,000 kr. M har givit sonen A ett förskott å 20,000 kr. Om förskottet 20,000 kr. lägges till M:s giftorättsgods och, sedan därtill lagts H:s giftorättsgods, provdelning företages, finner man, att förskottet ej kan till fullo avräknas. M:s giftorättsgods skall således ökas, ej med förskottets värde utan med ett belopp, motsvarande A:s arvslott. 30,000 + a + 10,000 "2 . 30,000 + a + 10,000 a— ^— , 3 a = g 6 a = 30,000 + a -f- 10,000, 5 a = 30,000 + 10,000, 5 a = 40,000, a = 8,000. M:s giftorättsdel —

=

blir således 24,000 kr., och var av B och

C får 8,000 kr. Om förskottet ej givits, hade H:s giftorättsdel uppgått till 30,000 kr. och var arvslott utgjort 10,000 kr. Det belopp av 10,000 kr. r

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

varmed förskottet till A 20,000 kr. vid en delning på prov, därvid hela förskottet ingått i delningen, funnits överstiga A:s arvslott 10,000 kr., drabbar således efterlevande maken och de övriga arvingarna proportionellt i förhållande till deras lotter i giftorättsgodset ( 3 : 1 : l). 1 l Till belysning av regelns tillämpning, då förskott givits till flera av bröstarvingarna och torskotten ej kunna till fullo avräknas, meddelas följande exempel. on ^ m , p d *' M - g e r a v s i t t ? i f t o r ä t t s ? o d s en var av sina söner A och B som förskott å arv 20 000 kr. men intet till tredje sonen C. M dör, efterlämnande giftorättsgods 60 000 kr Efterlevande maken H har giftorättsgods 10,000 kr. - Om förskotten läggas till M-s -iftorattsgods och delning företages, finner man, att de ej kunna till fullo avräknas. M:s giftorättsgods skall således ökas, ej med förskottens värde, utan med ett belopp, motsvarande A-s och rJ.s arvslotter.

mg+2 ft -

a + hg

50,000 -f 2 a -+ 10,000

2 50,000 + 2 a + 10,000 a n ' 3 >3 a = 2 ' + 2 a + 10,000, 4 a = 50,000 + 10,000, a = 15,000 kr. H.s giftorättsdel

m

9+*a

+ hg ^

^

^

^QQQ

^

^

Q

fc

^ ^

^

^ ^

50,000 + ^ ^

^ ^

l ^ i i ^ A ' r S ' T * 8 å förskotten till dem. Om förskotten ej givits, hade H:s giftorättsdel uppgått till 50 000 kr. och var arvslott utgjort 16,666 kr. 66 öre. Det belopp av 6,666 kr 66 öre J ? ™ , ? försköten till A och B, sammanlagt 40,000 kr., överstigit deras arvslotter, sammanlagt ,iö,.U6 kr. » ore, drabbar således efterlevande maken och C proportionellt i förhållande till deras lotter i giftorättsgodset (8 : 1). Det kan vidare inträffa, att vissa av förskotten kunna till fullo avräknas, andra icke exempel 2. M ger av sitt giftorättsgods åt sonen A 20,000 kr. f, åt sonen B 10 000 kr / , och at sonen C intet. M dör efterlämnande giftorättsgods 50,000 kr. Efterlevande maken H har giftorattsgods 10,000 kr. Om förskotten läggas till M:s giftorättsgods och delninforetages, finner man att förskottet till A ej kan till fullo avräknas, men att full avräkning kan ske för förskottet till B. M:s giftorättsgods skall således ökas med ett belopp, motsvarande A:s arvslott samt förskottet till B. mg + a-\-fo + hg 2

50,000 + a + 10,000 4-10,000 ö

n

; u = 60,000 + a + 10,000 +10,000 „

*nnnn ! , 6 a = o0,000 + a + 10,000 + 10,000, 5 a = 50,000 -f 10,000 + + 10,000, 5 a = 70,000, a = 14,000. H:s

giftorättsdel

mq

+

a

+ f* ±_jg blir således 42,000 kr. A får intet, B 4,000 kr. och C

m

!-'SnH Y O ' ^ k o t t e n ej givits, hade H:s giftorättsdel utgjort 45,000 kr. och var arvslott lfj.uoo kr. Det belopp av 5,000 kr., varmed förskottet till A 20,000 kr. överstigit dennes arvslott 15 000 kr., drabbar således efterlevande maken samt B och C proportionellt i förhållande till deras lotter i giftorättsgodset (3 : 1 : 1). IJncerstundom kan man genom en provdelning icke med säkerhet avgöra, om det mindre lörskottet kan till fullo avräknas eller ej. Man får då göra ännu en provdelning, därvid i stället tor det största förskottet införes a, men det fortfarande räknas med det mindre förskottet Kan ej heller vid denna provdelning det mindre förskottet avräknas, införes även i dess ställe a nå satt scm skett i exempel 1. ' v Äro bland förskottstagarna barn och barnbarn, skall iakttagas, att arvet fördelas på grenar (,in strpes) och att således varje grupp barnbarn ärver ett barns lott. Extmpel 3. Om i det fall, som behandlas i exempel 1, antages, att sonen A dött och efterlämna: sönerna Aa och Ab, samt att ett av förskotten icke lämnats till A utan till sonsonen Aa, måste iakttagas, att Aa:s och Ab:s arvslotter äro hälften av en huvudlott - . Läggas förskotten till Ms giftorättsgods och delning företages, finner man, att de ej kunna till fullo avräknas. M:s giitorattsgods skall således ökas, ej med förskottens värde utan med ett belopp, motsvavv rande åa:s och B:s arvslotter. '

468 Lag >öiti ändring. i 13 kap.

giftermålsbalken.

ökningen Med' håhsyh > till de grundsatser, som enligt nya giftermålsbalken gälla i skall ske, se- fFågå. öm ansvaret.1 för makes gäld efter verkställd bodelning, måste vid bo%*ftidigt delningen till täckning av vardera makens gäld beräknas reala tillgångar. rum, och avse Yid sMant förhållande kan naturligen den ökning av förskottsgivarens Ä S S T giftorättsgods, som skall ske enligt förevarande paragraf med ett belopp, giftorätts- motsvarande förskottet resp. förskottstagarens arvslott, ej beräknas för nämnda gods. ändamål. Den ökning av förskottsgivarens giftorättsgods, som skall äga rum enligt denna paragraf, skall därför vidtagas, sedan tilldelning av egendom till täckning av hans gäld ägt rum. Då förskottets belopp kommer att ingå i delningen av makarnas behållna giftorättsgods mellan båda sidor, är det i regel likgiltigt, huruvida beloppet lägges till förskottsgivarens behållna giftorättsgods eller till summan av makarnas behållna giftorättsgods. Emellertid stadgas i förevarande paragraf, att ökningen skall ske ej av makarnas behållna giftorättsgods utan av förskottsgivarens behållna giftorättsgods. Begeln har erhållit denna utformning av Hänsyn därtill, att vederlagsanspråk kunna föreligga. I sådana fall är det med hänsyn till betalningsregeln i 13 kap.-8 § giftermålsbalken av vikt, att sedan tilldelning för gäld ägt rum, förskottets belopp lägges till givarens behållna giftorättsgods, då beloppet i första band bör tjäna till täckning av vederlagsanspråk, som enligt nämnda paragraf kan tillkomma förskottsgivaren. l mg

+

-

+ a +

hg

50,000 + ; r + a + 10,000

* a=

2 n

6 a = 50,000 + \

2 o

, a=

a

50,000 + -^ + a + 10,000 2 > 3 a

.*•

+ a + 10,000, 12 a = 100,000 + a + 2 a + 20,000, 9 a = 100,000 + 20,000,

0 a = 120,000, a = 13,333 kr. 33 öre. a mg -1 —. + a + 10,000 H:s giftorättsdel — blir således 40,000 kr.

a

Sonsonen Ab får -

eller

6,666 kr. 66 öre och sonen C får 13,333 kr. 33 öre. Om förskotten ej givits, hade H:s giftorättsdel uppgått till 50,000 kr., och var huvudlott utgjort 16,666 kr. 66 öre. Det belopp av 15,n00 kr., varmed förskotten till Aa och B, 40,000 kr., överstigit deras arvslotter, sammanlagt 25;OO0 \x., drabbar efterlevande maken samt Ab och C proportionellt 'i förhållande till deras lotter i giftorättsgodset ( 3 : ^ : 1 ) . 1 Till belysning av regelns tillämpning, då vederlagsahspråk enligt 13 kap, 8 § giftermålsbalken .föreligger, kunna följande exempel anföras. _ , . . Exempel 1. M efterlämnar änka H och barnen A, B och C. I boet finnes M tillhörigt giftorättsgods 10,000" kr. och H tillhörigt giftorättsgods 20,000 kr. M har givit sonen A ett förskott å 20,000 kr. M:s arvingar äga göra gällaode vederlagsanspråk enligt 13 kap. 8 § giftermålsbalken till 40,000 kr. för enskild egendom, som M använt till förkovran av sitt gittorättsgods. — Om förskottet 20,000 kr. lägges till M:s gifiorättsgods och, sedan därtill lagts H:s giftorättsgods, provdelnins: företages, finner man, att förskottet ej kan till fullo avräknas. Man finner tillika, att vederlagsanspråket ej kan till fullo utgå. • i Då vederlagsanspfåket ej kan till fullo utgå, är vederlaget v-mg + a. ha hg 20,000,

:, ;,

... ,->•'

•I sådant fall blir a=-

v

+'2

10 000

mg + a+-£ , a-

>

-, « =

f a + —2— -5

Lag om ändring i 13 kap: giftermålsbalken!

469 Om ett förskott ej kan till fullo avräknas, medför den, ii förévarande para- Hur skall bograf föreslagna regeln,, att proportionell del av bristen stannar å efterlevande delning ske, makens giftorättsdel. Har förskottet lämnats av efterlevande Eria&ettjjsjälvgnindatve°dereller av den först avlidne men under sådana omständigheter, att dennes lagsrätt för åtgärd att lämna förskottet ej kan anses hava varit av beskaffenhet att grunda maken? vederlagsanspråk, får efterlevande maken finna sig däruti, att förlusten drabbar såväl honom som den avlidnes arvingar. Har förskottet givits av den först avlidne maken och denne därvid handlat utan tillbörlig hänsyn till andra makens intressen och förskottsgivarens åtgärd således får anses grunda vederlagsanspråk enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken, äger efterlevande maken vid bodelningen utfå vederlag enligt nämnda paragraf för vad av förskottet ej kan till fullo avräknas vid bodelningen och skiftet. Om sålunda av två makar mannen M ur sitt giftorättsgods givit sonen A såsom förskott å arv 20,000 kr. och sedan avlider, efterlämnande hustru H och barnen A, B och C, skall förskottet, så långt ske kan, avräknas vid bodelningen och skiftet. Har M:s åtgärd att giva A förskottet varit av beskaffenhet att grunda veder3 a = lo,000 + a + 10,000, 2 a = 20,000, a = 10,000. H:s giftorättsdel blir JL d. v. s. 10,000 kr. och var av B och C får 10,000 kr. H får detsamma, som H skulle fått, om förskottet ej givits. Exempel 2. Om det antages, att i föregående fall i boet funnits M tillhörigt giftorättsgods 30,000 kr. och H tillhörigt giftorättsgods 10,000 kr., skulle en provdelning, sedan M.s giftorättsgods ökats med förskottets värde 20,000 k r , hava utvisat, att väl förskottet ej kan till fullo avräknas, men att vederlagsanspråket kan fullt utgå. (Understundom kan man bliva nödsakad att särskilt undersöka, huruvida vederlagsanspråket kan till fullo utgå, d. v. s. huruvida v är större eller mindre än mg + a. Finner man med användning av nedanstående ekvation att mg + a är mindre än v, innebär detta, att vederlaget ej kan till fullo utgå och att a skall uträknas på sätt som angives i exempel 1.) Då vederlagsanspråket kan fullt utgå, blir v = 40,000 kr. v +

mg + a — v + hg 7,

30,000 + a — 40,000 4- 10,000 40,000 + — ! —! —

n 3 a = 40,000 + 30,000 + q-40,000 + 10,000

Q fl =

3 ^ ^

+

^

+ fl

_ ^ ^

+

^

5 a = 80,000 + 30,000 — 40,000 + 10,000, 5 a = 80,000, a = 16,000. H:s giftorättsdel mg

+

a

~ v +

%

9 blir lika med 8,000 kr., och var av B och C får 16,000

kr. Om förskottet ej givits, hade H fått 10,000 kr. och var av A, B och C 16,666 kr. 66 öre. Det belopp av 3,333 kr. 83 öre, varmed förskottet till A överstigit dennes arvslott, drabbar H, C och B proportionellt till deras lotter i giftorättsgodset, sedan vederlag utgått ( 3 : 1 : 1). När överskjutande vederlagsanspråk enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken föreligger å endera sidan, äger bodelning ruin i följande ordning. Exempel 3. M efterlämnar änka H och barnen A, B och C. I boet finnes M tillhörigt giftorättsgods 10,000 kr. och H tillhörigt giftorättsgods 20,000 kr. För M föreligger ett vederlagsanspråk mot H enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken å 40,000 kr. Sonen A har av H erhållit ett förskott å 20,000 kr. — Om förskottet 20,000 kr. lägges till H:s giftorättsgods och delning företages, finner man, att förskottet ej kan till fullo avräknas, men att vederlagsanspråket kan fullt utgå. Då vederlagsanspräket kan fullt utgå, blir v = 40,000 kr. mg + a + hg — v 10,000 + a + 20,000 — 40,000 v + r, 40,000 + —2 -— «= , a-

470 L,ag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

lagsanspråk för H, äger H vid bodelningen utfå vederlag för vad av förskottet ej kan till fullo avräknas å A:s arvslott efter M. Vederlaget v motsvarar således skillnaden mellan förskottet och förskottstagarens arvslott, d. v. s. v =f— a mg + a + hg — v mg + a + hg —{f—a) 2 2 ' a— = n n Under förutsättning, att M vid sin död efterlämnat giftorättsgods 30,000 kr. och H vid nämnda tidpunkt ägde giftorättsgods 10,000 kr., beräknas A:s arvslott på följande sätt: 30,000 + a + 10,000 — (20,000 — a) 2 a—

„ 30,000 + a + 10,000 — 20,000 + a n o a= ! , G a = 30,000 + a

10,000

- 20,000 + a, 4 a = 30,000 + 10,000 — 20,000, 4 a = 20,000, a = 5,000, v = = 20,000 — 5,000, v = 15,000. Resultatet av bodelningen och skiftet blir således, att H får såsom vederlag 15,000 kr. och såsom giftorättsdel

mg

+ a + hV ~ v e I l e r

i5000

kr

samt B och G en arvslott om 5,000 kr. A får intet. Å A:s förskott 20,000 kr. avräknas 5,000 kr. H får ut 30,000 kr., d. v. s. vad H skulle hava fått, om förskottet ej givits. B och G skulle, om förskottet ej givits, vardera hava erhållit en arvslott om 10,000 kr. men erhålla nu vardera endast 5,000 kr. B och C, som äro M:s rättsinnehavare, få finna sig däri, att M:s förfarande, som i förhållande till H varit pliktvidrigt, går ut över dem. Då endera maken av sitt giftorättsgods givit förskott å arv under sådana förhållanden, att vederlagsrätt får anses föreligga för andra maken enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken, skall vid bodelning jämväl av annan anledning än dödsfall vederlag utgå till denne, liksom eljest för gåvor av beskaffenhet att kränka makes giftorättsanspråk. Om den döde Om den döde förutom giftorättsgods efterlämnat enskild egendom, ingår emkUdmegeL d e n n a i a r v s k i f t e t mellan bröstarvingarna. Härav blir en följd, att förskottsdom, beräk- tagarens arvslott ökas och att således större del av förskottet kan avräknas "n)äZväl0Tn Yld a r v s k i f t e t Även detta förhållande vinner med den av beredningen föredcnna. slagna regeln behörigt avseende. 3 a = 4 0 , 0 0 0 + 1 0 ' 0 0 0 + q + 2 0 , 0 0 0 - 4 0 , 0 0 0 g fl = fl 2 5-a = 80,000 + 10,000 + 20,000 — 40,000, 5 a = 70,000, a = 14,000. H:s giftorättsdel

mg

+ a

_ '

+ hg ~ v blir 2,000 kr. och var av B och C får 14,000 kr. Om

förskottet ej givits, hade H fått 5,000 kr. och var av A, B och C 15,000 kr. Det belopp av 5,000 kr., varmed förskottet till A, 20,000 kr., överstigit dennes arvslott, 15,000 kr., drabbar H, C och B proportionellt till deras lotter i giftorättsgodset, sedan vederlag utgått ( 3 : 1 : 1).

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

471 Om mannen M, som ur sitt giftorättsgods givit sonen A 20,000 kr., vid sin död efterlämnar förutom giftorättsgods 30,000 kr. enskild egendom 36,000 kr. och efter honom finnas änkan H med giftorättsgods 10,000 kr. samt barnen A, B och C, kan det till sonen A givna förskottet å 20,000 kr. till fullo avräknas vid arvskiftet efter M. Ökas M:s giftorättsgods med förskottets värde 20,000 kr. och företages, sedan därtill lagts H:s giftorättsgods 10,000 kr., bodelning och arvskifte, erhåller efterlevande maken H 30,000 kr. och varje barns arvslott blir 22,000 kr. Var av B och C får 22,000 kr. och A 2,000 kr. Antages åter i samma exempel, att M efterlämnat förutom giftorättsgodset 30,000 kr. enskild egendom 20,000 kr., finner man, om förskottet 20,000 kr. lägges till M:s giftorättsgods och delning företages, att förskottet ej kan till fullo avräknas. I sådant fall beräknas A:s arvslott med tillämpning av förut givna regler men med beaktande därav, att arvslotten avser jämväl den enskilda egendomen e, på följande sätt: mg + a + hg a=

30,000 + a -f 10,000

2 Q QQ0

, a= n

3 a = -0l00Q + % + 10'00Q + 20,000, 6 a = 30,000 + a + 10,000 + 40,000 5 a = 30,000 + 10,000 + 40,000, 5 a = 80,000, a = 16,000. H får således 28,000 kr., d. v. s. hälften av M:s giftorättsgods 30,000 kr., ökat med 16,000 kr., och H:s giftorättsgods 10,000 kr. Var av B och G får 16,000 kr. A får intet. ; De i förevarande paragraf föreslagna regler gälla, ej blott då gift person Avräkning vid vid sin död efterlämnar make och bröstarvingar, som äro bröstarvingar järn- ^ j j j j j j ^ väl till efterlevande maken, och avräkning vid arvskiftet efter den döde enligt levande make och andra ar 6 kap. 1 8 andra stycket av förslaget till lago om arv skall äga rum för förskott,J vingar ~ fö J r> o an gesom givits av endera makens giftorättsgods, utan även eljest, när vid arv- mensamma skifte efter gift person avräkning skall ske för förskott å arv, som givits av bröstarvingar giftorättsgods. Om exempelvis en person efterlämnar barn i ett tidigare och make i ett senare äktenskap, skall avräkning för förskott, som av honom givits av hans giftorättsgods till nämnda barn, avräknas både vid arvskiftet efter honom och vid bodelningen mellan efterlevande maken och barnen. Även då avräkning enligt 6 kap. 7 § i förslaget till lag om arv skall äga rum för förskott, som gift person av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling, skall avräkning ske jämväl vid bodelningen mellan förskottsgivaren och styvbarnen eller deras avkomlingar. Vidare kan avräkning hava stadgats, då egendom givits av arvlatare till andra arvingar än bröstarvingar. Har förskottet givits av giftorättsgods, skall, då bodelning i anledning av förskottsgivarens död äger rum mellan nämnda arvingar och efterlevande make till förskottsgivaren, avräkning ske enligt förevarande paragraf. Detsamma bör

472 Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

ock gälla, om en person av sitt giftorättsgods givit andra arvingar till sin make än bröstarvingar egendom med förbehåll om avräkning å deras blivande arv efter maken. I sådant fall bör förskottsgivaren, om hans make dör före honom, äga påkalla avräkning vid bodelningen. Så snart avräkning skall ske vid arvskifte efter gift person för förskott, som givits någon hans arvinge av hans eget eller andra makens giftorättsgods, skall motsvarande avräkning äga rum vid bodelningen mellan arvingarna och efterlevande maken. Vid bodelning kan av efterlevande make avräkning påkallas allenast för förskott, som givits av egendom, däri maken ägde giftorätt. Om en person, som redan givit sina barn i ett tidigare äktenskap förskott å arv, sedermera ingår nytt äktenskap, äger maken i det senare äktenskapet ej påkalla avräkning för förskotten vid bodelning med nämnda barn. Skulle emellertid en gift person till makens arvingar giva egendom av enskild natur med förbehåll, att egendomen skall avräknas å blivande arv efter maken, bör utan särskild bestämmelse av grunderna för förevarande stadgande följa, att avräkning för egendomen skall ske jämväl vid bodelningen efter denne. Även då skifte efter den, som enligt bestämmelserna i 2 kap. av förslaget till lag om arv vid förut avliden makes död tillträtt, kvarlåtenskapen efter denne, äger rum mellan den först avlidne makens och den efterlevandes arvingar, skall avräkning ske för givna förskott. På sätt i motiven till 2 kap. 10 § och 6 kap. 7 § av nämnda lagförslag framhållits, får av där givna stadganden anses framgå, att vid sådant skifte en analog tillämpning av bestämmelserna i förevarande paragraf skall äga rum. 12 §. Rättförmake Genom lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplös"till ewidomnin£ infördes för fall av hemskillnad på sådan grund, som numera finnes utöver qifto- angiven i 11 kap. 2 § första stycket nya giftermålsbalken, befogenhet för Gäll d d ° m s t ° l a t t tillerkänna den kränkte maken rätt, då boet är ringa, att vid bestämmelser, bodelningen från samfällda boet uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören, som kunde erfordras till fortsättande av hans näring, ändå att därigenom den andres lott skulle lida inskränkning. Motsvarande bestämmelse, avseende makarnas giftorättsgods, är numera upptagen i 11 kap. 22 § nya giftermålsbalken. I samma kap. 23 § har ock ett liknande stadgande meddelats för den händelse make vinner äktenskapsskillnad på grund av förhållande, vilket innefattar grov kränkning från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk av rusgivande medel. Som den kränkte maken i förevarande fall av hemskillnad eller äktenskapsskillnad i regel erhåller vårdnaden om barnen, möjliggöres genom dessa bestämmelser, att det torftiga hemmet bevaras för den maken och barnen. Då i samband med den nya lagstiftningen om makars rättsförhållanden reglerna om bodelning till följd av makes död blevo föremål för omarbetning,

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

upptogs även i avseende å sådan bodelning en bestämmelse, motsvarande de ovan berörda. I 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken stadgades sålunda, att när bodelning sker i anledning av makes död, efterlevande maken äger, om den egendom som tillkommer honom är ringa, av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören, varom ovan sägs, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Till stöd för detta stadgande anfördes av beredningen, att det syntes uppenbart, att efterlevande makens intresse att ej se sitt hem fullständigt splittrat och sig själv avskuren från möjligheten att fortfarande driva sitt näringsfång måste äga företräde framför arvingarnas anspråk på den dödes kvarlåtenskap. Funnos gemensamma bröstarvingar, ansågos även deras intressen bäst tillgodoses genom en sådan regel. I 2 kap. av förslaget till lag om arv har beredningen föreslagit, att kvarlåten- Beredningens skapen efter gift person skall tillfalla efterlevande maken, såframt arvlåtaren ej yttrande. lämnat efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling. Allenast en sekundosuccessionsrätt vid efterlevande makens död har tillerkänts den först avlidnes skyldeman av andra parentelen. Däremot har beredningen av skäl, som anförts i inledningen till 2 kap., ej ansett sig böra föreslå, att rätt till arv tillerkännes efterlevande make, då efter den döde finnas bröstarvingar. Emellertid måste det, medgivas, att där makarnas egendom är ringa, avsevärda olägenheter kunna vara förbundna med en splittring av egendomen, samtidigt som ett utskiftande av smärre belopp till bröstarvingarna ej för dem medför större fördel. Såsom framgår av inledningen till 2 kap. har detta beaktats särskilt i engelsk och amerikansk lagstiftning. Det från såväl social som nationalekonomisk synpunkt önskvärda ändamålet att sammanhålla det ringa hemmet har man sökt förverkliga genom att — även med bröstarvingarnas uteslutande — bevara en ringare behållning samlad i efterlevande makens hand. Denna väg har redan beträtts i svensk lagstiftning genom regeln i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken. För att möjliggöra det ringare boets sammanhållande i något större utsträckning än som för närvarande kah ske och för att tillika genom regelns mekanisering underlätta dess tillämpning har beredningen ansett sig böra föreslå ett tillägg till stadgandet i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken av innehåll, att efterlevande make skall vid bodelning i anledning av den andres död äga av makarnas giftorättsgods, såvitt det räcker, städse utbekomma egendom till värde av 3,000 kronor. Den sålunda föreslagna regeln innebär, att där värdet av makarnas behållna giftorättsgods ej överstiger 3,000 kronor, efterlevande maken äger bekomma allt giftorättsgodset. Då i sådant fall giftorättsgodset ej huvudsakligen består av bohag och personlig lösegendom utan däri ingå jämväl andra tillgångar, torde de senare i regel utgöras av medel, innestående i bank eller placerade i annan ordning till belopp, växlande mellan 1,000 och 2,000 kronor. Beloppet torde i allmänhet utgöra besparing å mannens arbetsförtjänst eller å arbetsförtjänst, förvärvad .av båda makarna, och även bohaget lärer i allmänhet åtminstone

474 Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

till en del vara inköpt för sparade medel. Även om dessa medel äro besparingar å mannens arbetsinkomst, äro de dock ofta, på sätt beredningen i sitt betänkande med förslag till ny giftermålsbalk framhållit, att i väsentlig mån tillskriva jämväl hustruns verksamhet i hemmet, hennes förmåga av klok hushållning med de medel, som av mannen förvärvats. I det förmögenhetsläge, varom nu är fråga, är den samverkan, som äger rum mellan makarna för skapandet av ett gemensamt hem och bildandet av en besparing till betryggande av familjens behov, av särskilt stor betydelse. Och det synes därför — vare sig mannen eller hustrun är den efterlevande — ej obilligt, att efterlevande maken berättigas behålla hela giftorättsgodset. Även då makarnas behållna giftorättsgods uppgår till belopp mellan 3,000 och 6,000 kronor, synes det från ovan angivna synpunkter billigt, att efterlevande maken berättigas att alltid behålla egendom till värde av 3,000 kronor. För de under ifrågavarande förhållanden säkerligen sällsynta fall, att efterlevande maken har enskild egendom, bör med hänsyn till grunden för den föreslagna bestämmelsen — önskvärdheten av det ringare boets sammanhållande — makens rätt att utöver sin lott bekomma giftorättsgods så begränsas, att han berättigas erhålla så mycket giftorättsgods, att det jämte hans enskilda egendom motsvarar ett värde av 3,000 kronor. Då makarna äga allenast gemensamma bröstarvingar, kan mot en sådan rätt för den efterlevande, som ovan föreslagits, enligt beredningens mening icke åberopas hänsynen till bröstarvingarnas intressen. Äro barnen vuxna, synes uppenbarligen efterlevande makens intresse av att bliva bibehållen vid det gemensamma hemmet och befintliga besparingar böra tillerkännas företräde framför de vuxna barnens anspråk på arv. Att de vuxna barnen sålunda utestängas från arv medför, att om jämväl minderåriga barn finnas, efterlevande makens förmåga att bestrida deras underhåll och uppfostran ökas. Den föreslagna bestämmelsen medför i förevarande hänseende i huvudsak samma verkan som stadgandet i 8 kap. 1 § av förslaget till lag om arv. Av den nu föreslagna bestämmelsen blir emellertid en följd att, när makarnas giftorättsgods ej överstiger 3,000 kronor, arvskifte och uttagande av underhållsbidrag enligt 8 kap. ej komma att äga rum. Då det värde, som enligt förevarande bodelningsregel tillerkänts efterlevande make, ej bestämts högre än till 3,000 kronor, synes ej genom densamma ett uppgivande av förmynderskapskontrollen ske'i en omfattning, som kan vara ägnad att väcka betänkligheter. Om däremot efter den först avlidne maken finnes bröstarvinge, som icke jämväl är efterlevande makens avkomling, bör sådant barn utfå sitt arv oavkortat. Sedan äktenskapet mellan makarna upplösts genom döden, föreligger ej underhållsskyldighet för den efterlevande mot andra makens barn. Vid detta förhållande synes det ej kunna ifrågakomma att tillerkänna efterlevande maken egendom utöver giftorättsdelen på bekostnad av sådant barn, vilket är i behov av underhållsbidrag. Även i det fall, att efter den döde finnes

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, måste dylikt bidrag utgå utan hinder av förevarande regel. Men jämväl då underhållsbehov icke föreligger, synas betänkligheter möta mot att bringa de i förevarande paragraf upptagna regler till användning i förhållande till styvbarn. Då den ekonomiska situationen är sådan, som avses i denna paragraf, finnes vanligen anledning antaga, att den av makarna, som medfört barn i äktenskapet, vid det föregående äktenskapets upplösning på barnens bekostnad tillerkänts egendom utöver sin giftorätt, enligt bestämmelserna i denna paragraf eller motsvarande paragrafer i 11 kap. giftermålsbalken. Det skulle därför i åtskilliga fall framstå såsom stötande att låta efterlevande maken åberopa bestämmelserna i förevarande paragraf mot styvbarn. Då vidare, när styvbarn finnas, den intressegemenskap mellan efterlevande maken och makarnas bröstarvingar, som eljest medför, att en tvångsregel till den efterlevandes förmån icke kännes av övriga intressenter såsom mot dem obillig, icke föreligger, har beredningen ansett sig böra för samtliga de fall, då efter den avlidne finnas bröstarvingar, som icke jämväl äro efterlevande makens avkomlingar, föreslå, att de i denna paragraf givna bestämmelser ej skola äga tillämpning. Bodelning och skifte skall således ske, däri jämväl gemensamma barn till makarna äga deltaga, och skola därvid de i lag givna bestämmelser om arv och underhållsbidrag bringas till tillämpning. Då efterlevande make gör gällande rätt enligt 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken, blir följden, att om testamente finnes upprättat av den avlidne, detta testamente blir verksamt allenast i den mån egendom vid bodelningen tillägges dennes lott. Finnes blott giftorättsgods till värde, understigande 3,000 kronor, blir således ett av den först avlidne maken upprättat testamente utan verkan.' Om den först avlidne genom förord undantagit egendom såsom sin enskilda, kan denna egendom ej tagas i anspråk av efterlevande make enligt förevarande stadganden. Efterlevande makens rätt är begränsad till makarnas giftorättsgods. Med hänsyn härtill samt till den begränsning i fråga om beloppet, som av beredningen föreslås beträffande den förmån, vilken enligt förevarande stadgande skulle tillkomma efterlevande make, synes det ej kunna befaras, att genom detsamma fast egendom kan i större utsträckning komma att i strid mot vad som må antagas överensstämma med makarnas önskningar överföras från den först avlidne maken till den efterlevande. Slutligen torde det böra påpekas, att även i det fall, att efter den först avlidne ej finnes bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling, de nu föreslagna bestämmelserna så till vida äga betydelse, som desamma skola gälla, om efterlevande maken till följd av testamente ej äger rätt till arv efter den först avlidne. Beredningen får vidare hänvisa till vad som anförts vid 2 kap. 12 § av förslaget till lag om arv.

476 Där

Lag om ändring i 13 kap.

giftermålsbalken.

Övergångssärskild övergångsbestämmelse ej gives, lärer i fråga om ny lagstifthestämmel- ning rörande makars förmögenhetsförhållanden gälla, att den ej äger tillämpscrna. n i n g ^ äktenskap, som blivit ingånget före ikraftträdandet. Äktenskapets rättsverkningar i förmögenhetshänseende torde nämligen i regel skola bedömas enligt den lag, som gällde vid äktenskapets ingående. Denna grundsats, som överensstämmer med principen, att ny lag icke bör verka ändring i redan uppkomna rättsförhållanden, återfinnes ock i huvudstadgandet i lagen den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken och gäller i fråga om samtliga i 13 kap. nya giftermålsbalken upptagna bestämmelser. IL a §. Av de i 13 kap. 11 a § föreslagna bestämmelsers natur och det sammanhang, som råder mellan dem och stadgandena i 6 kap. av förslaget till lagom arv, följer, att avgörande för bestämmelsernas tillämplighet bör vara tidpunkten för arvlåtarens död. Lika litet som i fråga om stadgandena i nämnda kapitel synes det här föreligga anledning att göra undantag för tidigare givna förskott. Vad i 13 kap. 11 a § nya giftermålsbalken föreslagits om avräkning vid bodelning i anledning av makes död gäller förskott å arv, som givits av giftorättsgods. I fall, då äldre giftermålsbalken är tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, böra de i nämnda paragraf givna regler äga motsvarande tillämpning i fråga om förskott, som givits av samfälld egendom. Stadgande i berörda hänseende har upptagits i en särskild övergångsbestämmelse. Vid tillämpning av nämnda stadgande måste iakttagas, att de i äldre giftermålsbalken beträffande likvidationen av vederlagsanspråk givna bestämmelser avvika från den nya giftermålsbalkens. En viss modifikation i delningsresultatet blir en följd därav, att den begränsning, vilken enligt 13 kap. 8 § giftermålsbalken föreligger i fråga om betalningsrätten för vederlagsanspråk, som där avses, sakmar motsvarighet i äldre giftermålsbalken. 12 §. Beträffande bestämmelserna i 13 kap* 12 § nya giftermålsbalken ägde vid dess ikraftträdande huvudregeln tillämpning. I fråga om vissa andra av nya giftermålsbalkens stadganden upprätthölls denna emellertid icke. Beredningen får särskilt hänvisa till stadgandena i 5 § 6 mom. av lagen om införande av nya giftermålsbalken. Och något hinder mot en föreskrift, varigenom bestämmelserna i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken bragts till tillämpning i avseende å äldre äktenskap, synes beredningen icke hava förelegat. Om beträffande den nu föreslagna ändringen i 13 kap. 12 § ovanberörda grundsats upprätthölles, skulle de praktiska verkningarna av lagändringen göra sig gällande först efter flera årtionden. Ett sådant dröjsmål är uppenbarligen ej önskvärt. Med hänsyn till det föreslagna stadgandets innebörd synes ej heller hinder möta mot att låta det vinna tillämpning även å äktenskap, ingångna före dess ikraftträdande, och då det enligt beredningens mening icke är antagligt, att ifrågavarande stadgande skolat, om det gällt vid äktenskapets ingående, i avsevärdare utsträckning utövat inverkan å frågan om äktenskapsförords upprättande, har det ej ansetts erforderligt att beträffande äldre äktenskap medgiva make

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

rätt att inom viss tid från ikraftträdandet göra förbehåll om äldre rätts tilllämplighet. Frågan om tillämpligheten av 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken i dess föreslagna lydelse å äldre äktenskap synes vidare enligt beredningens mening ej böra vara beroende av huruvida äldre eller nya giftermålsbalken gäller i avseende å förmögenhetsordningen mellan makarna. De skäl, vilka åberopats till grund för 13 kap. 12 § och för det tillägg därtill, som nu föreslås, äga givetvis giltighet jämväl å äktenskap, där äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. För sådant fall bör vad i 13 kap. 12 § stadgas om rätt för efterlevande make att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods gälla beträffande samfällda boet.

478 Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken. När kvarlåtenskapen efter avliden person jämlikt 2 kap. i förslaget till lag om arv tillfallit efterlevande make och den först avlidne makens arvingar av andra parentelen vid efterlevande makens död skola taga den del av dennes bo, som får anses motsvara arvet efter den först avlidne, skall, på sätt vid 1 § i nämnda kapitel erinrats, den efterlevande ej äga genom testamentariskt förordnande utesluta sådana arvingar efter den först avlidne från deras lott i den efterlevandes bo. Och i de fall, då adoptant eller adoptants avkomlingar jämlikt 4 kap. 5 § i förslaget till lag om arv äga att, när efterlevande make till adoptivbarnet avlider, taga så stor del av adoptivbarnets kvarlåtenskap, som i värde motsvarar vad barnet bekommit från adoptant genom gåva eller i arv eller testamente, bör efterlevande maken ej heller kunna genom testamente göra intrång i den adoptant eller adoptants avkomlingar sålunda tillkommande rätt. Beredningen har därför såsom andra stycke i 17 kap. 6 § ärvdabalken upptagit ett stadgande av innehåll, att om vid efterlevande makes död del av hans bo på grund av lag skall tillfalla den först avlidnes arvingar, testamente efter den sist avlidne må tagas allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna efter honom. Enligt 2 kap. 14 § i förslaget till lag om arv skall, om arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande maken kvarlåtenskapen samt. tillika meddelat särskilda föreskrifter om successionen i kvarlåtenskapen vid efterlevande makens död, i avseende å efterlevande maken och den, som på grund av testamentet äger träda efter honom, vad i nämnda kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning. I ett dylikt fall måste uppenbarligen det föreslagna nya stadgandet i 17 kap. 6 § ärvdabalken erhålla motsvarande tillämpning. Testamente efter den sist avlidne får således ej tagas av den del av boet, som tillkommer testamentstagare enligt den först avlidnes förordnande, utan blott av den del av boet, som skolat tillkomma arvingarna efter den sist avlidne. I övrigt får beredningen hänvisa till vad som i denna del anförts vid 2 kap. 14 § i förslaget till lag om arv.

479 Förslag till lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse. § 22. I förevarande paragraf stadgas för närvarande, att om förmyndare eller god man försummar att omyndigs eller frånvarandes rätt till befrielse från gäld i död mans bo bevaka, förmyndaren eller gode mannen skall själv svara för den gäld, som ej kan utgå av vad den omyndige eller frånvarande i boet äger. Den omyndige eller frånvarande svarar sålunda alltid för boets gäld endast med den arvfallna egendomen, men förmyndaren eller gode mannen ådrager sig genom underlåten urarvagörelse personligt ansvar för bristen. Det antages ock vanligen, att detta ansvar inträder, oavsett om underlåtenheten kan läggas vederbörande till last såsom åsidosättande av normal aktsambet eller icke. 1 Ehuru den uppfattningen tämligen allmänt torde vara rådande, att förmyndaren eller gode mannen sålunda drabbas av en allt för sträng påföljd, står dock berörda stadgande i så nära samband med övriga bestämmelser om ansvaret för död mans gäld, att beredningen ansett sig icke kunna i detta samband föreslå någon ändring i den grundsats, som kommit till uttryck i stadgandet. Då emellertid detta enligt ordalydelsen endast har avseende å god man för frånvarande stärbhusdelägare, kan dess avfattning, sedan genom lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap andra slag av godmanskap tillkommit, icke numera anses fullt tillfredsställande. Denna brist skulle emellertid bliva än mera framträdande, därest beredningens samtidigt härmed framlagda förslag till lag angående ändring i 11 kap. förmynderskapslagen skulle bliva upphöjt till lag. Nämnda förslag innefattar, bland annat, införande av ytterligare en form av godmanskap, som i förevarande fall är av särskild betydelse, nämligen godmanskap för okända arvingar. Med anledning härav har beredningen föreslagit jämkning i avfattningen av förevarande paragraf. § 32. För det fall att efter död man icke finnes annan arvinge än danaarvs- Allmänna berättigad är för gällande svensk rätts del ställt utom tvivel, att den dana- arvsf°ndens °

b

'

ansvar for

arvsberättigade icke genom underlåtenhet att avträda den dödes egendom till arvlåtarens 1

Jfr N o r d l i n g , Föreläsningar om boskillnad och om behandlingen av död mans bo, 2 uppl., s. 143—144.

gäld.

480 Lag ang. ändring i förordningen om urarvagörelse.

konkurs eller att föranstalta om bouppteckning ådrager sig skyldighet att svara för den dödes gäld även med annan sin egendom. 1 I vissa främmande länders lagstiftning hava också särskilda stadganden givits, vilka innebära, att det allmänna såsom i sista hand arvinge aldrig svarar för den dödes gäld annat än med hans efterlämnade tillgångar, och i länder, där uttryckligt stadgande saknas, torde i allmänhet antagas, att samma grundsats gäller. Att icke heller allmänna arvsfonden bör såsom arvinge kunna ådraga sig personligt betalningsansvar för den dödes gäld, torde vara uppenbart. Lagberedningen har därför föreslagit, att i förevarande paragraf, som tillägges i förordningen, skall intagas ett stadgande av innehåll, att vad i denna förordning stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödes gäld, så ock vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där avses, svara för all boets gäld ej skall äga tillämpning i fråga om allmänna arvsfonden. Allmänna arvsfonden blir sålunda icke ansvarig för gälden med sina övriga tillgångar, vare sig genom underlåten urarvagörelse eller genom försummelse att upprätta bouppteckning. Genom det föreslagna stadgandet uteslutes i fråga om fonden tillämplighet av bestämmelserna i §§ 5, 20 och 21 samt medelbart jämväl av bestämmelserna i §§ 12, 16, 19, 23—26 och 29, i den mån de eljest skulle kunna vara tillämpliga. I fråga om § 12 må dock erinras, att boutredningsman, varom talas i det följande, givetvis har skyldighet att avlägga ed, varom i nämnda paragraf stadgas, ehuru bristande åt eden icke för fonden medför ansvar för gälden. Beträffande betalningen av den dödes gäld, när allmänna arvsfonden är arvinge, må erinras om stadgandena i 10, 11 och 15 §§ av förslaget till lagom allmänna arvsfonden. Enligt dessa bestämmelser skall rätten förordna en boutredningsman. Denne har att realisera egendomen och betala gälden. Han är även skyldig att avträda den dödes egendom till konkurs, om anledning därtill är för handen. Underlåtenhet härutinnan kan ådraga honom skyldighet att ersätta borgenärerna den skada, som härav föranledes. När boet är fullständigt utrett genom egendomens förvandling i penningar och gäldens betalning, har boutredningsmannen att överlämna befintligt överskott till statskontoret för fondens räkning. Vet man ej från början med bestämdhet, att allmänna arvsfonden är arvinge, utan dess rätt är beroende av huruvida bortovarande eller okända skyldeman till den döde inom vederbörlig preskriptionstid göra rätt till arvet gällande, är tillvägagångssättet ett annat. I sådant fall skall god man förordnas för de bortovarande eller okända arvingarna. Det blir således gode mannen, som ombesörjer boutredningen å dessa arvingars vägnar. Gode mannen blir ock enligt § 22 'A förevarande förordning personligen ansvarig' för den dödes gäl-d, om han försummar urarvagörelse inom ' föreskriven tid-. När preskriptionstiden tilländagått, utan: att anspråk på arvet gjorts gällande, och .följaktligen fondens arvsrätt är oomtvistlig, har gode 1

Jfr W i n r o t h , Svensk civilrätt V s. 288 o. f.

fjag ang. ändring i förordningen om urarvagörelse.

mannen enligt 14 § i förslaget till lag om allmänna arvsfonden att för fondens räkning realisera egendomen, i den mån detta icke redan skett, och att, på samma sätt som boutredningsmannen i föregående fall, redovisa befintligt överskott till statskontoret. Även sedan medlen av boutredningsmannen eller gode mannen överlämnats till statskontoret, kan krav från den dödes borgenärer tänkas komma att framställas. Dels kan boutredningsmannen eller gode mannen hava försummat att betala av honom känd gäld, och dels kan det vara förut okänd gäld, som yppats. Tydligt är, att de medel, som arvsfonden mottagit, måste ställas till förfogande för betalning av denna gäld. Beredningen har med hänsyn till nu ifrågavarande fall i förevarande paragrafs andra stycke upptagit ett särskilt stadgande om återbäring. Detta gäller såväl för det fall, att vad fonden uppburit icke räcker för gäldens betalning, som även för det fall, att den nya gälden ej är större än att den kan gäldas av vad fonden uppburit. Stadgandet kan sålunda sägas motsvara de i §§ 13 och 14 av urarvaförordningen givna bestämmelserna. För det först angivna fallet har däremot icke föreslagits någon bestämmelse om avträdande av boet till konkurs. Även utan uttryckligt stadgande härom torde de myndigheter, som handhava saken, kunna föranstalta om att konkursförfarande öppnas, och det torde dessutom kunna antagas, att borgenärerna själva begära boet i konkurs, om anordnandet av en konkurrens mellan dem visar sig erforderligt. Det i förevarande paragrafs andra stycke upptagna stadgandet gäller endast, då allmänna arvsfonden är arvinge. Fonden kan emellertid komma att även genom testamente mottaga egendom. Jämväl i detta fall skola de fonden tillkommande medlen, sedan eventuellt erforderlig realisation ägt rum, överlämnas till statskontoret. Härom hänvisas till stadgandena i 13 och 15 §§ av förslaget till lag om allmänna arvsfonden. Skulle, sedan sådant överlämnande skett, gäld yppas, är § 15 i urarvaförordningen tillämplig. Med hänsyn till allmänna arvsfondens särskilda ställning hava även vissa Urarvaförandra jämkningar ansetts böra vidtagas i fråga om urarvaförordningens till- ordningens lämplighet på fonden. Enligt § 4 i förordningen må stärbhusdelägare uppsäga ifviffXal icke förfallen gäld, såframt bodelning eller skifte skall äga rum. Anledningen manna arvsfmden härtill är tydligen, att i dylikt fall stärbhusdelägarna hava intresse av en ' snabb avveckling. När arvsfonden är arvinge, kommer bodelning eller skifte icke i fråga. Även i detta fall föreligger emellertid behov av att utredningen går så hastigt som möjligt. Beredningen har därför föreslagit, att arvsfonden alltid skall äga den rätt att uppsäga icke förfallen gäld, varom stadgas i § 4. Uppenbart är, att ifrågavarande rätt icke tillkommer fonden i det fall, att denna genom testamente erhållit allenast viss egendom eller visst belopp. Bestämmelserna i §§ 6 och 10 om rätt för stärbhusdelägare att tillträda egendomen, sedan annan avträtt densamma, kunna icke vara tillämpliga å fonden såsom arvinge. När fonden är arvinge, kunna nämligen varken andra arvingar eller efterlevande make förekomma såsom stärbhusdelägare. Däremot 31—241969.

482 Lag ang. ändring i förordningen om urarvagörelse.

skulle ifrågavarande bestämmelser, som gälla jämväl för universell testamentstagare, vara tillämpliga på fonden, när den genom testamente tillagts andel i kvarlåtenskapen eller överskottet, sedan andra rättsägare utfått sina andelar. Genom tillträde av avträdd egendom skulle fonden emellertid icke kunna undgå att ådraga sig betalningsansvar för gälden även med andra tillgångar än vad den erhållit efter den döde. Då detta måste anses olämpligt, har beredningen föreslagit, att ifrågavarande bestämmelser om tillträde av avträdd egendom över huvud ej skola gälla i avseende å allmänna arvsfonden. Av de alltjämt gällande paragrafer i urarvaförordningen, beträffande vilkas tillämplighet på allmänna arvsfonden beredningen icke särskilt uttalat sig i det föregående, äro §§ 7, 17, 22 och 31 över huvud icke tillämpliga å allmänna arvsfonden, § 28 är i vissa delar tillämplig på fonden såsom testamentstagare och övriga paragrafer — 1, 2, 3, 27 och 30 — äro tillämpliga även då fonden är arvinge. Utan särskild bestämmelse synes det här vara uppenbart, att då i §§ 2 och 3 talas om tid för egendomsavträde, med berörda uttryck bör för det fall, att fonden är arvinge och sålunda plikt till egendomsavträde icke föreligger, förstås de i §§ 5 och 7 för egendomsavträde stadgade tider av en månad från det bouppteckningen avslutades och, om ny gäld yppat sig efter bouppteckningen, av en månad därefter. Allenast om konkurs äger rum inom nämnda tidrymder, är således borgenär, som erhållit betalning efter vad i § 2 sägs, skyldig att bevaka sin fordran i konkursen enligt vad i samma paragraf stadgas. Om anledning förelegat för boutredningsmannen att avträda boet inom nämnda tid men han uraktlåtit detta, blir berörda förhållande av betydelse för den skadeståndsskyldighet, som enligt 11 § i förslaget till lag om allmänna arvsfonden kan åvila honom.

483 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption. I 18 § av lagen den 14 juni 1917 om adoption stadgas, att adoptionen ej skall i andra hänseenden än i 12, 13 och 17 §§ samma lag sägs hava någon verkan på adoptivbarnets och dess släktingars inbördes rättigheter och skyldigheter. Hänvisningen till 17 § avser denna paragrafs första stycke, vari givas föreskrifter om den särskilda arvsrätt efter adoptivbarn, som under vissa förutsättningar tillkommer adoptant eller adoptants avkomlingar. Nämnda stycke i 17 § motsvaras av 4 kap. 3 § i förslaget till lag om arv. Då innebörden av omförmälda 18 § i lagen om adoption, såvitt arvsrätten rörer, ansetts böra upptagas i 4 kap. 2 § av förslaget till lag om arv, bör hänvisningen i 18 § av lagen om adoption till 17 § samma lag utgå. Om hänvisningen i 18 § av lagen om adoption till 17 § samma lag uteslutes, kommer den kvarstående hänvisningen till 12 och 13 §§ att avse allenast förhållandet mellan adoptivbarnet och dess föräldrar, men ej jämväl övriga släktingar till adoptivbarnet. I 18 § har därför föreslagits den ändring, att ordet »släktingars» utbytes mot »föräldrars». Med hänsyn till att adoptivbarnets rättsställning för närvarande fullständigt regleras i lagen om adoption, har beredningen, då de arvsrättsliga bestämmelserna i nämnda lag nu utbrutits, ansett lämpligt att i 18 § av lagen om adoption giva en hänvisning till de bestämmelser om adoptivbarns arvsrätt och arvsrätt efter sådant barn, som meddelas i 4 kap. av förslaget till lag om arv.

484 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. I motiven till 3 kap. 2 § i förslaget till lag om arv har beredningen angivit, anledningen till den ändring, som föreslagits i nu ifrågavarande lagrum.

485 Förslag till lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap. 4 §. Är, då dödsfall inträffar, någon dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran, God man för att han ej kan bevaka sin rätt, skall enligt 11 kap. 4 § första stycket av °^\ lagen om förmynderskap god man förordnas att bevaka den bortovarandes GällandTräU. rätt och förvalta hans lott i boet. Dessa bestämmelser, som upptagits från lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande, motsvara till innehållet i huvudsak de före nämnda lag gällande stadganden om god man för frånvarande delägare i dödsbo och få, såvitt angår arvinge å okänd ort, anses äga samma omfattning som bestämmelserna i 15 kap. 5 § ärvdabalken om preskription av sådan arvinges rätt till arv. I förevarande avseende får beredningen hänvisa till vad som yttrats därom under 9 kap. 1 § i förslaget till lag om arv. Bestämmelsen i 11 kap. 4 § första stycket av lagen om förmynderskap får således anses avse känd dödsbodelägare å okänd eller fjärran ort. Bortsett från kända arvingar å känd ort, skiljes i 9 kap. av förslaget Förslaget till till lag om arv med hänsyn till den kunskap, som då bouppteckning för- lag om arv' rättas finnes beträffande arvingarna efter den döde, mellan det fall°, att arvinge är till namnet känd men å okänd ort, det fall, att kännedom finnes om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, samt det fall, att det ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet. I förstnämnda fall skall rätten enligt 9 kap. 1 § utfärda kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, och skall i kungörelsen den bortovarandes namn upptagas. I sistnämnda två fall åter skall enligt 9 kap. 2 § kungörelse utfärdas med anmaning till okända arvingar efter arvlåtaren att inom samma tid från kungörelsen göra sin rätt till arvet gällande. På sätt närmare utvecklats vid nämnda paragraf, bör rätten i kungörelsen intaga upplysning om de vid bouppteckningen kända förhållanden, som kunna lända till ledning för den eller dem, som avses med kungörelsen, exempelvis att arvlåtaren ägt en i Amerika avliden broder N N, som vid sin död efterlämnat en vid bouppteckningen .till namn och vistelseort

486 Lag ang. ändring i 11 kap. av lagen om förmynderskap.

okänd son, eller att arvlåtaren efterlämnat en i Amerika avliden broder N N, om vilken man ej vet, huruvida han efterlämnat avkomlingar. Beredningens Medan preskriptionstid löper för okänd arvinge, bör, på sätt framhållits yttrande. v i d 9 kap. 2 § i förslaget till lag om arv, okänd arvinges — liksom bortovarande arvinges — rätt bevakas och hans lott i boet förvaltas av representant för honom. God man bör därför förordnas jämväl för okänd arvinge. Såsom vid 9 kap. 2 § av förslaget till lag om arv utvecklats, kan det inträffa, att då arvingar ej äro tillstädes, de, som äga taga hand om kvarlåtenskapen efter avliden och föranstalta om bouppteckning, icke ens veta, huruvida den avlidne efterlämnat några med honom så nära besläktade personer som dem, vilka enligt bestämmelserna i 1 kap. hava rätt till arv. Men vanligen är ovissheten så till vida begränsad, att den avser, huruvida viss eller vissa till namnet kända skyldeman till arvlåtaren efterlämnat avkomlingar. Det kan sålunda förekomma, att exempelvis vissa syskon till arvlåtaren äro kända, men att ovisshet råder, huruvida en å utrikes ort avliden son till honom efterlämnat avkomlingar, som före arvlåtarens syskon äro berättigade till arvet, eller huruvida ett å utrikes ort avlidet syskon till arvlåtaren ägt avkomlingar, som vid sidan av de kända syskonen äga taga del däri. Det kan vidare vara känt, att arvlåtaren ägt arvsberättigade skyldeman, om vilkas namn och vistelseort dock kunskap saknas. Arvlåtarens hemmavarande syskon äga exempelvis kännedom därom, att en till Amerika utflyttad och där avliden broder till dem i sitt äktenskap erhållit en son, men sakna kännedom om dennes namn och vistelseort. I sådant fall måste det vid bouppteckningen antagas, att denne brorson lever och äger arvsrätt efter arvlåtaren. Då all kännedom vid bouppteckningen saknas om arvlåtarens släkt, måste <; uppenbarligen rätten förordna god man för arvlåtarens okända arvingar utan begränsning i fråga om gode mannens representationsrätt. Å andra sidan bör, såframt med hänsyn till upplysta förhållanden ovissheten allenast avser, huruvida viss känd avliden skyldeman till arvlåtaren efterlämnat avkomlingar, rätten förordna god man för N N:s okända avkomlingar att bevaka deras rätt och förvalta deras lott i boet efter arvlåtaren. Och när det är upplyst, att en sådan avliden skyldeman N N efterlämnat exempelvis en son, vars namn och vistelseort dock ej äro kända vid bouppteckningen, bör förordnandet avse N N:s till namn och vistelseort okände son. Emellertid hänför sig den kännedom rörande omförmälda förhållanden, som kan föreligga vid bouppteckningen, ej sällan till upplysningar, som erhållits för flera år sedan, och om vilka en mer eller mindre bestämd hågkomst finnes. Vidare är domstolen i stor utsträckning hänvisad till de i bouppteckningshandlingen befintliga anteckningar, vilka ofta äro bristfälliga. Beredningen har därför ansett, att närmare regler om förordnandets innehåll i förevarande hänseende ej böra givas i lag utan att det bör överlämnas till rätten att efter eget beprövande lämpa förordnandets innehåll efter de omständigheter, varom upplysning må föreligga. Beredningen föreslår därför .att — samtidigt som i nuvarande första

Liag ang. ändring i 11 kap. av lagen om förmynderskap.

stycket angives, att fråga är om en till namnet känd dödsbodelägare — efter nämnda stycke införes ett nytt stycke innehållande stadgande, att då det vid dödsfall ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, eller då väl kännedom finnes om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning. Har vid A:s död god man förordnats för hans avlidne broder N N:s okända avkomlingar att bevaka deras rätt och förvalta deras lott i boet efter A, föreligger ej anledning för gode mannen att motsätta sig ett arvskifte, vid vilket den lott, som skulle hava belöpt å N N, om han levat, tilldelas hans okända avkomlingar. Gode mannens åtgärder i avseende å boutredning och skifte efter A bliva bindande för de avkomlingar efter N N, som inom behörig tid anmäla arvsanspråk. Skulle emellertid en annan broder till A, vilken helt förbisetts vid bouppteckningen och skiftet, infinna sig och göra sin rätt till arv efter A gällande, beröres hans rätt lika litet av nämnde gode mans åtgärder som av de åtgärder, vilka exempelvis vidtagits av en god man för en känd bortovarande broder till A, som vistas å okänd ort. Förordnas åter god man för A:s okända arvingar utan varje i förordnandet angiven begränsning, medför detta behörighet för gode mannen att företräda envar arvinge till A, som inom preskriptionstiden visar sig vara före eller jämte annan känd arvinge berättigad till arvet efter A. Då fullständig ovisshet råder, huruvida före eller vid sidan av känd arvinge finnas andra, okända arvingar, kan naturligen skifte ej förrättas, förrän den i 9 kap. 2 § av förslaget till lag om arv stadgade preskriptionstid av fem år efter ågången kungörelse gått till ända. Huru stor del av kvarlåtenskapen efter A, som kan belöpa å okända arvingar, kan dessförinnan icke fastställas. Skulle däremot inför gode mannen utredning förebringas, utvisande att ovissheten är så till vida begränsad, att den avser, huruvida vissa kända skyldeman efterlämnat avkomlingar, möter trots förordnandets innehåll ej hinder mot ett skifte, vid vilket så förfares, som om dessa skyldeman efterlämnat avkomlingar, d. v. s. mot ett skifte, vid vilket å nämnda skyldeman belöpande lotter tillskiftas deras okända avkomlingar och ställas under gode mannens vård och förvaltning. Skulle sedermera en arvinge, som ej leder sin arvsrätt genom nämnda skyldeman, komma att göra anspråk på arv gällande, synes skiftet ej kunna anses mot honom bindande. Vid ett sådant skifte, varom nyss nämnts, kan nämligen gode mannen ej anses hava företrätt andra än ovanberörda skyldemäns avkomlingar. I vilken mån skadeståndsskyldighet kan komma att åligga honom, i händelse återbäring ej skulle kunna fullgöras av arvingarna, lärer vara beroende av, huruvida hans bedömning vid skiftet av de förhållanden, som voro bestämmande för arvsföljden, får anses hava varit så väl grundad, att ett skifte före preskriptionstidens utgång icke bör kunna läggas honom till last.

488 Ljag ang. ändring i 11 kap. av lagen om förmynderskap.

God man, som av rätten förordnas enligt nu föreslagna bestämmelser, har att bevaka okänd arvinges rätt och förvalta sådan arvinges lott i kvarlåtenskapen efter samma regler, som gälla beträffande god man för känd arvinge å okänd ort. I fråga om god man för okänd arvinge gälla således i tillämpliga delar de i I I kap. av lagen om förmynderskap upptagna stadgandena. Lika litet enligt nu föreliggande förslag som enligt gällande rätt kan god man för frånvarande arvinge vidtaga åtgärd för avbrytande av löpande arvsrättspreskription. Det får emellertid utan särskild bestämmelse i lag anses åligga gode mannen att, där han erhåller kännedom om frånvarande arvinges namn och vistelseort, giva denne underrättelse om arvfallet. Bestämmel- l 11 kap. 4 § sista stycket av lagen om förmynderskap stadgas, att om i sen i 4 § sista a n n a j - faji a n s o m a v S es i första stycket tarvas, att bortovarandes rätt bevakas J stycket.

'

eller hans egendom förvaltas, god man ock skall förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen. Detta stadgande får liksom bestämmelserna i första stycket anses avse allenast känd person å okänd eller fjärran ort. Att i fråga om okänd rättsägare upptaga ett motsvarande stadgande har beredningen ansett icke vara av omständigheterna påkallat. Dessutom skulle ett sådant stadgande lätt i tillämpningen kunna föranleda ovisshet om dess räckvidd och jämväl kunna befaras i vissa fall föranleda missbruk. Beredningen har därför i förevarande stycke — liksom i första stycket — företagit allenast en mindre redaktionell jämkning till utmärkande av att bestämmelsen i detta stycke gäller allenast känd rättsägare. 4 a §. God man för Då kvarlåtenskapen efter gift arvlatare enligt 2 kap. 1 § av förslaget till ^ e S r r i a S o m a r v t l l i r a l l l t efterlevande make, kan enligt samma kap. 5 § på anvissa fall. sökan av skyldeman till arvlåtaren, tillhörande andra parentelen, så stor del av efterlevande makens behållna egendom, som vid tiden för ansökningen belöper å den först avlidnes arvingar, avskiljas och ställas under särskild vård och förvaltning. Av skäl, som anförts vid sistnämnda paragraf, har beredningen ansett förvaltningen av den avskilda egendomen böra överlämnas till en särskilt förordnad god man med skyldighet att förvalta densamma enligt de regler, som gälla i fråga om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom. Och enligt 8 kap. 6 § i förslaget till lag om arv skall egendom, som arvlåtaren bortgivit genom testamente eller gåva, då efter honom är barn, som enligt bestämmelserna i samma kapitel äger rätt till underhållsbidrag av testaments- eller gåvotagaren, i vissa fall ställas under vård och förvaltning av sådan god man. Då efter vad nu är sagt egendom skall, på grund av särskilt stadgande i lag, ställas under vård och förvaltning av sådan god man, som avses i lagen om förmynderskap, skall rätten nämna god man att vårda och förvalta egendomen. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Gode mannen skall, såvitt egendomen rörer, äga företräda den, från vars förvaltning

Lag ang. ändring i 11 kap. av lagen om förmynderskap.

egendomen är undantagen, d. v. s. i fall, som avses i 2 kap. 5 §, efterlevande maken så länge denne lever samt i fall, varom förmäles i 8 kap. 6 §, vederbörande testaments- eller gåvotagare. Förutom de plikter, som följa av upp. dragets natur — i vilket hänseende hänvisas till vad beredningen yttrat under 2 kap. 5, 8 och 9 §§ samt 8 kap. 3—6 §§ av förslaget till lag om arv — skall eljest beträffande ifrågavarande godmanskap gälla vad som i allmänhet gäller beträffande godmanskap för sjuk eller bortovarande, då godmanskapet avser allenast förvaltning av viss egendom. 9 §• I förevarande paragraf har allenast upptagits en hänvisning till vad i lagen Hänvisning om allmänna arvsfonden, 14 §, är i fråga om försäljning av egendom t i i l ,lagen on ö °' J & & allmanna stadgat för det fall, att arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räk- arvsfonden. ning förvaltats av god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit allmänna arvsfonden.

490 Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken. De skäl, som föranlett detta förslag, hava anförts i motiven till 16 § av förslaget till lag om allmänna arvsfonden.

491 Förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen. Beträffande de anledningar, som föranlett ifrågavarande lagförslag, får beredningen hänvisa till vad som anförts vid 2 kap. 8 § i förslaget till lag om arv.

492 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. På sätt anföres i motiven till 9 kap. 4 och 5 §§ av förslaget till lag om arv böra åtgärder, som avses i nämnda kapitel, i den mån protokollföring ifrågakommer antecknas i bouppteckningsprotokollet och icke i domboken. Beredningen har på samma ställen uttalat sig om de anteckningar, som för ifrågavarande ärenden böra göras å brädden av protokollet. I motiven till 10 § av förslaget till lag om allmänna arvsfonden har beredningen vidare framhållit, att även ärenden rörande förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom där förmäles, böra upptagas i bouppteckningsprotokollet. Jämväl för sådant ärende bör å brädden av protokollet tecknas den dödes namn och icke namnet å den person, som förordnas till boutredningsman eller entledigas från dylikt uppdrag. Därest ovan omförmälda ärenden, på sätt beredningen föreslagit, antecknas i bouppteckningsprotokollet, må dylika ärenden, jämlikt 1 § första stycket 5. av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, vid häradsrätt upptagas jämväl å tingssammanträde, som avses i nämnda lag, s. k. tremansting.

_

BILAGOR.

495 Bilaga I. S t a t i s t i s k a uppgifter r ö r a n d e f a s t s t ä l l e l s e n a v f a d e r s k a p till barn u t o m ä k t e n s k a p , a v s e e n d e t i d e n från d e n 1 j a n u a r i 1918 till d e n 31 d e c e m b e r 1921.

Antal barn, för vilka faderAntal Antal skapet fastställts barn x för barn, för vilka barvilka fa navårdsderskapet På grund man förej fastPå grund ordnats av erkän- av dom Summa ställts nande

Kommuner

Större städer. Stockholm

7,720

5,918

6,453

618 Norrköping

1,365

1,082

1,258

40 Jönköping

9 Katrineholm

77 Vadstena

13 Nässjö stads- och landsförsamling

60 Hörby köping

12 Trälleborg

2 Kristinehamn

4 Hedemora

26 Örnsköldsvik

56 Piteå

452 Mindre städer och köpingar.

Lysekil

58 Landskommuner. Nacka socken i Stockholms län

71 Skeda socken i Östergötlands län

7 Seglora socken i Älvsborgs län

11 Askers socken i Örebro län

. .

7 Hanebo socken i Gävleborgs län

10 Själevads socken i Västernorrlands län

3 Bureå socken i Västerbottens l ä n .

63 6

23 I det här redovisade antalet barn äro ej inräknade barn, som dött, innan faderskapsfrågan slutbehandlats, ej heller barn, över vilka dessförinnan tillsynen överflyttats å annan barnavårdsnämnd. Dessutom ingår i fråga om Stockholm ej heller ett mindre antal barn, för vilka barnavårdsmannaskapet upphört före den 1 januari 1921 exempelvis på grund av barnets död eller adoption. Däremot äro de barn medräknade, vilkas föräldrar ingått äktenskap.

496 Bilaga

II.

Statistiska uppgifter rörande trolovningsbarn och genom äktenskap legitimerade barn, avseende tiden från den 1 j a n u a r i 1918 till den 31 december 1921. 1

7 Antal barn, för vilka faderskapet fastställts

Antal barn, som legitimerats genom äktenskap

Trolovningsbarn

Trolovningsbarn

Icke trolovnings- Summa. barn

Kommuner Icke trolovnings- Summa barn

Större städer. Stockholm

3,188

3,265

6,453

Uppgift saknas

Uppgift saknas

878 Norrköping

1,258

Uppgift saknas

Uppgift saknas

156 Jönköping

Uppgift saknas

Uppgift saknas

515 Uppgift saknas

Uppgift saknas

.

.

Skeda socken i Östergötlands län.

Mindre s t ä d e r och k ö p i n g a r .

Vadstena Nässjö stads- och landsförsamling.

—

6 Askers socken i Örebro län . . .

— — —

.

— —

5 Hanebo socken i Gävleborgs län .

38 Själevads socken i Västernorrlands län

—

2 Bureå socken i Västerbottens län .

71 Piteå

Landskommuner. Nacka socken i Stockholms län Seglora socken i Älvsborgs län

497 Bilaga III

Forslag til Lov om

^EgtefaBllers Arveret og uskiftet Bo. Kapitel I. § ISaafremt en iEgtefselle ved sin Dod efterlader sig Livsarvinger, ärver den lsengstlevende JEgtefselle en Fjerdedel af den afdodes efterladte Formue. Denne Arveret kan ved testamentarisk Bestemmelse af den forstafdode indskrsenkes indtil en Sjettedel af Formuen, jfr. Forordning af 21. Maj 1845 § 23 sammenholdt med Lov af 29. December 1857 § 2. § 2.

Efter den ene ./Egtefselles Dod er den lsengstlevende .ZEgtefselle berettiget til at overtage hele Fsellesboet uden at skifte med deres fselles Livsarvinger. Den lsengstlevende iEgtefselle har ligeledes Ret til, naar den forstafdode iEgtefselle i övrigt efterlader sig umyndige Livsarvinger, at hensidde i uskiftet Bo med disse, dersom Pupilautoriteterne under Hensyntagen til de umyndiges Tarv meddeler Samtykke dertil; er Livsarvingerne myndige, kan Hensidden i uskiftet Bo kun finde Sted med deres Samtykke. Manden kan dog ved Testamente bestemme, at Hustruen, medens hun hensidder i uskiftet Bo, kun kan raade over Fsellesboet med Samtykke af en Tilsynsvserge, samt fastssette, hvem der skal udfore dette Hverv. Reglerne i Lov Nr. 277 af 30. Juni 1922 om Umyndighed og Vsergemaal §§ 4, 12, 13, 15—17, 39, lste Stk., 40, 43, 44 og 53 finder tilsvarende Anvendelse paa dette Tilsynsvsergemaal. En testamentarisk Bestemmelse om Tilsynsvsergemaal for Hustruen kan dog efter hendes Begsering stråks eller senere tilsidessettes af Overovrigheden, naar den ikke findes tilstrsekkeligt begrundet i Hensynet til Hustruens eller Livsarvingernes Tarv, ligesom der, naar Hustruen fremssetter grundet Begsering derom, af Skifteretten (i Kobenhavn Magistraten) kan beskikkes hende en anden Tilsynsvserge. En af Overovrigheden i Medför af foranstaaende truffen Afgorelse kan af Hustruen eller den af döde Mands Livsarvinger indankes for Justitsministeriet. 32—241969,

498 Lov om dEgtefcellers Arveret m. m.

§ 3. Er en iEgtefselle under Konkurs, eller godtgores det, at han ikke har tilstrsekkelige Midler til at dsekke sine Förpliktelser, kan han ikke forlange Boet udleveret til Hensidden i uskiftet Bo. § 4. Den, som onsker at hensidde i uskiftet Bo, skal snarest muligt efter Dodsfaldet for Skifteretten gore Anmeldelse herom, ledsaget af Oplysning om Bornenes Navne, Ålder og Opholdssted. Finder Skifteretten, at Betingelserne for at hensidde i uskiftet Bo foreligger, meddeler den iEgtefsellen Tilladelse hertil. § 5. I det uskiftede Bo indgaar foruden Fsellesboet alt, hvad den lsengstlevende iEgtefselle senere erhverver, forsaavidt det vilde vsere blevet Fselleseje, hvis Erhvervelsen var sket under iEgteskabet. Arv eller Gave, som tilfalder den lsengstlevende, indgaar dog ikke i det uskiftede Bo, saafremt iEgtefsellen begserer Skifte inden 3 Maaneder efter, at han er kommet til Kundskab om Arvefaldet eller Gaven. § 6. Den lsengstlevende iEgtefselle udover en Ejers Raadighed over de til Boet horende Midler. Hvis iEgtefsellen af Boet har bortsksenket en Gave, der staar i Misforhold til Boets Formue, og Gavemodtageren har eller burde have indset dette, kan enhver av Arvingerne krseve Gaven omstodt, saafremt Sag til Gavens Omstodelse rejses inden 3 Maaneder efter, at Arvingen er blevet vidende om Gaven, og senest inden 1 Aar efter Gavens Fuldbyrdelse, og Boet ifolge en inden samme Tidsfrist fremsat Begsering tages under Skiftebehandling. Har iEgtefsellen ved Misbrug af sin Raadighed over Boet vscsentligt formindsket dette, kan Arvingerne, naar Fsellesboet skiftes, begsere Vederlag derfor af det beholdne Fscllesbo eller i fornodent Fald for Halvdelen af det manglende Belob af hans Ssereje. Som Misbrug betragtes navnlig saadanne Retshandler, der gaar ud paa at skaffe iEgtefsellen selv forogede Indtsegter — f. Eks. Tegning af en uforholdsmsessig hoj Livrente — eller tilsigter en Begunstigelse af den, med hvem iEgtefsellen er forlovet, eller af enkelte af Arvingerne. § 7. Den lsengstlevende iEgtefselle bliver personlig ansvarlig for de Forpligtelser der paahvilede den forstafdode J^gtefselle, og er berettiget til ved Proklama at indkalde den forstavdodes Kreditorer efter Reglerne i Lov av 30. November 1857. § 8. Ved Testamente kan den lsengstlevende iEgtefselle kun raade over sin Lod i det uskiftede Bo.

Lov om Mgtefozllers Arveret m. ni.

§ 9. Den lsengstlevende iEgtefadle er til enhver Tid berettiget til at begsere Skifte afholdt. Agter den lsengstlevende iEgtefselle at indgaa nyt iEgteskab, er han pligtig til forinden at afholde Skifte. § 10. Naar den lsengstlevende iEgtefselle i Henhold til § 2 hensidder i uskiftet Bo med umyndige Stifborn, er han paa Begsering pligtig at skifte med disse, efterhaanden som de bliver myndige. Paa den lsengstlevende iEgtefselles Begsering kan Skifte dog undlades, hvis Boets beholdne Formue under Hensyn til iEgtefsellens og Bornenes Indkomster efter Skifterettens Skon ikke överstiger, hvad der udkrseves til iEgtefsellens eller umyndige Borns rimelige Underhold. § 11. Enhver Arving er berettiget til at begsere sin Lod i Boet udskiftet, saafremt han kan godtgore, at den lsengstlevende iEgtefelle ved saadant Misbrug af sin Raadighed over Boet som i § 6 omtalt vsesentligt har formindsket det eller har fremkaldt nserliggende Fare for en saadan Formindskelse. § 12. En avdod Arvings Livsarvinger kan under de samme Betingelser som deres Arvelader forlange Boet skiftet. En Arvings Udarvinger eller Kreditorer har ikke Ret til at forlange Boet skiftet. x § 13. En Arving kan ikke afhsende, pantssette eller paa anden Maade overdrage sin Andel i det uskiftede Bo, i hvilken der heller ikke kan soges Fyldestgorelse af Arvingens Kreditorer.

Kapitel II. § 14. Efterlader en iEgtefselle sig ikke Livsarvinger, ärver den lsengstlevende iEgtefselle Halvdelen af den afdodes Formue, saafremt der efter den afdode findes Fader, Moder, Soskende eller Soskendes Afkom, men eliers hele Formuen. Denne arveret kan ved testamentarisk Bestemmelse af den forstafdode indskrsenkes indtil en Trediedel af Formuen. § 15. Efterlader en iEgtefselle sig ikke Livsarvinger, men Fader, Moder, Soskende eller Soskendes Afkom, kan den lsengstlevende iEgtefselle med Hensyn til

500 Lov om JEgtefcellers Arveret m. m.

Fsellesboet, for saa vidt den forstafdode iEgtefselle ikke ved Testamente har truffet afvigende Bestemmelser, i Stedet for at tage Arv efter Regelen i § 14, lste Stykke, krseve, at Reglerne i §§ 16—20 bringes til Anvendelse. § 16. Den lsengstlevende iEgtefselle övertager i det i § 15 nsevnte Tilfselde hele Fsellesboet og udover i levende Live en Ejers Raadighed over det. I Fsellesboet indgaar alt, hvad den lsengstlevende iEgtefselle senere erhverver, for saa vidt det vilde vsere blevet Fselleseje, hvis Erhvervelsen var sket under iEgteskabet. § 17Den forstafdode iEgtefselles Forseldre, Soskende og Soskendes Afkom tager Arv efter den forstafdode i Overensstemmelse med Reglerne i §§ 18—20, saafremt de överlever den lsengstlevende iEgtefselle, eller de — hvis Boet skiftes i den lsengstlevende iEgtefselles levende Live — lever paa det Tidspunkt, da Skifte begseres afholdt; mellem Arvingerne indbyrdes fordeles Arven efter Arvelovens almindelige Regler. § 18. Ved Skifte efter den lsengstlevende iEgtefselles Dod tilfalder Halvdelen af Fsellesboet den forstafdode iEgtefselles i § 17 nsevnte Arvinger, saaledes at Arven fordeles mellem dem efter Arveforholdene ved den lsengstlevende iEgtefselles Dod. Den anden Halvdel af Boet tilfalder den lsengstlevende iEgtefselles Arvinger efter Loven eller Testamente. Efterlader den lsengstlevende sig ingen Arvinger, tilfalder hele Boet de i lste Punktum nsevnte Arvinger efter den forstafdode iEgtefselle. Överlever ingen af den forstafdode iEgtefselles Forseldre, Soskende eller Soskendes Afkom den lsengstlevende iEgtefselle, tilfalder hele Boet dennes Arvinger efter Loven eller Testamente. § 19. Den lsengstlevende iEgtefselle er til enhver Tid berettiget til at begsere Skifte afholdt. Agter den lsengstlevende iEgtefselle at indgaa nyt iEgteskab, er han pligtig til forinden at afholde Skifte. § 20. Ved Skifte i den lsengstlevende iEgtefselles levende Live tilfalder der den forstafdode iEgtefselles i § 17 nsevnte Arvinger en Fjerdedel af Boet, medens den lsengstlevende beholder Resten. Boet opgores efter dets Tilstand paa det Tidspunkt, da Skifte begseres afholdt, og Arven fordeles mellem den forstafdode iEgtefselles Arvinger efter Arveforholdene paa dette Tidspunkt. Den lsengstlevende iEgtefselle er dog

Lov om JEgtefoitlers Arveret m. m.

berettiget til at holde Arv og Gave, som er tilfaldet ham, udenfor Skiftet, saafremt han begserer Skifte inden 3 Maaneder efter, at han er kommet til Kundskap om Arvefaldet eller Gaven. Kapitel III. § 21. Ved Skifte efter nservserende Lov henregnes til Boet alt, hvad den lsengstlevende iEgtefselle ejer, dog med Undtagelse af det, der bevisligt ikke horer til Fsellesboet. § 22. iEgtefsellernes indbyrdes Arveret bortfalder ved Separation og ved Skilsmisse. § 23. Denne Lov trseder i Kraft den 1. Januar 1926. § 24. Fra denne Lovs Ikrafttrseden ophseves Christian den Femtes Danske Lov 5. Bog, 2. Kap., Art. 71 — for Fasroernes Vedkommende samme Konges Norske Lov 5. Bog, 2. Kap., Art. 72 — og Forordning af 21. Maj 1845 §§ 3, 2. Punktum, 15, 17 og 18. I § 91 i Lov Nr. 276 af 30. Juni 1922 om iEgteskabs Indgaaelse og Oplosning sendres „Fr. 11. Sept. 1839 § 16" til „Fr. 11. Sept. 1839 § 16, 1 ste Pkt".

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Skrivelse till Konungen

Sid.

Lagförslag. Förslag till Lag om arv Om skyldemäns arvsrätt Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i efterlevande makens bo 3 kap. Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap; så ock om arvsrätt efter sådant barn 4 kap. Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn '. '. o kap. Om allmänna arvsfondens rätt till arv 6 kap. Om förskott å arv . . 7 kap. Om laglott '•'.'.'.'.'.'.'. .' " 8 kap. Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap . . . 9 kap. Om preskription av rätt till arv . . , 10 kap. Allmänna bestämmelser ' Lag angående införande av lagen om arv Lag om allmänna arvsfonden Om allmänna arvsfondens ändamål och förvaltning . . . Om bevakande av allmänna arvsfondens rätt till egendom," som' tillfallit ionden Allmänna bestämmelser Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken Lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse Lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption Lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap

11 11

1 kap. 2 kap.

j.

0 Lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap Lag om andrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken Lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen Lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden . . . . Motiv. Inledning Förslag till lag om arv ' 1 kap. Om skyldemäns arvsrätt

jo 16

16 18 -.o 20 21 23 25 27 9q 29 3Q

Q2 33

35 36

37 OO

39 40 41

_ 124

504 Innehåll. Sid.

2 kap.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i efterlevande makens bo . . . 130 3 kap. Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap; så ock om arvsrätt efter sådant barn ^ 206 4 kap. Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn . . 237 5 kap. Om allmänna arvsfondens rätt till arv 248 261 6 kap. Om förskott å arv : 289 7 kap. Om laglott 8 kap. Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap 333 9 kap. Om preskription av rätt till arv 383 418 10 kap. Allmänna bestämmelser • • Förslag till lag angående införande av lagen om arv • 430 Förslag till lag om allmänna arvsfonden • • • 438 Om allmänna arvsfondens ändamål och förvaltning • • • 438 Om bevakande av allmänna arvsfondens rätt till egendom, som tillfallit fonden . . . . . . . . 443 Allmänna bestämmelser Förslag till lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken 460 Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken 478 Förslag till lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse . . . . . '. . 4 7 9 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption -" ' Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap Förslag till lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken . . . 490 Förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen 491 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden 492 Bilagor. 1. Statistiska uppgifter rörande fastställelsen av faderskap till barn utom äktenskap, avseende tiden från den 1 januari 1918 till den 31 december 1921 495 2. Statistiska uppgifter rörande trolovningsbarn och genom äktenskap legitimerade barn, avseende tiden från den 1 januari 1918 till den 31 december 1921 496 3. Forslag til Lov om iEgtefajllers Arveret og uskiftet Bo . . 497

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1925 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmin lagstiftning. Rättskipning. Fångvård.

;ar. Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utkas: till andrad lydelse av vissa paragrafer i kungl. stadgm den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter ang. domsagornas förvaltning. [14] Förbe-edande utkast till strafflag. Förfalskningsbrotten. [22] Förslaj till lag om dödande av förkommen handling m m. [25] Förslå* till lag om gälds betalning genom penningars ntdsattande i allmänt förvar. [26] Betaniande och förslag rörande ändring i strafflagens bestimmelser om preskription av straff. [28] Försleg till lag om arv m. m. [48]

Utredning rörande fiskerättsförhållandena vid riket: kuster. Del 1. [19] Del 2. [20] ....,' Utredningar och förslag ang. inrättande av fasta försöka gårdar. [82[ Åtgärder för bekämpande av mul- och klövsjukan. [88 Statens medverkan för försäkrins?sverksamhet mot smitt samma husdjurssjukdomar. [40]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Industri.

Byggiadsstyrelsesakkunnigas betänkande ang. omorganisation av byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå m. m. [It] Betaniande ang. ordnandet av statens byggnadsverksamhet inom Stockholm. [16] Förslig till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler n. m. [28] 1921 irs pensionskommittés betänkande. 4. Betänkande med förslag till militär tjänstepensionslag. [24] 5. Nytt firslag till civil tjänstepensionslag. [41] 6. Pensioneriig av arbetspersonal. [42]

Eommunikationsväsen.

Kommunalförvaltning.

Omorganisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet. 183 Omorganisation av väg- och vattenbyggnadskären. [87]

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas flnansTäsen. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 81. Den svenska tvättmedelsindustrien. [2j 29. Dm svenska skoindustrien. [8] 80. Den svenska cementiidustrien. [4] 82. Den svenska porslinsindustrien. [5] 81. Tryckeri-och pappersförädlingsindustri i Sverige. [6] Betänkande med förslag till grunder för avsättning till de afärsdrivande verkens förnyelsefonder m. m. [9] Förslig till förordning ang. ötatlig inkomst- och förmögenhetsskatt. [10] Betärkande ang. omorganisation av taxeringsväsendet. [17] Om vigbeskattningens ordnande. [81] Den kommunala skatteutjämningen. {86]

Politi. Socialpolitik.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. soctalförsäl ringens organisation. [8] Förslag till lag om försäkringsavtal. [21]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Det STenska skogsbrukets förutsättningar och historia. [11] Sverijes enskilda skogar. [12] Konsimentkooperationen i Sverige. [16] Betaniande med förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna; arbeten. [29] Studier rörande industriell demokrati i Norge, England, T.eckoslovakien och Österrike. [80] Betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd. [84] Teleg.-afverket. [89]

Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken. [1] Förbättrad pensionering från prästerskapets änke- oc] pupillkassa m. m. [86]

Försvarsväsen. Underofficerssakkunnigas yttrande och förslag. [7]

Uälso- och sjukvård. Utrikes ärenden. Internationell rätt. Allmänt näringsväsen. Betäiiande betr rt. m. [18]

vattenfallsstyrelsens

landsbygdstaxor

Betänkande rörande det s. k. Genéveprotokollet ang avgörande på fredlig väg av internationella tvistei [17]

Stockholm 1925. P. A. Norstedt & Söner. 241969