med förslag till lag om folkpensionering m. m.

Kungl. Majda proposition nr 217.

1 Nr 217.

Kungl. Majda proposition till riksdagen med förslag till lag om folkpensionering m. m.; given Stockholms slott den 22 mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) Lag örn folkpensionering samt

2) Förordning örn invalidunderstöd.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 217.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag

till

Lag

om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar svensk medborgare skall, där ej nedan annorlunda stadgas, erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel erhålla folkpension.

Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen.

2 §.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

3 §.

Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder i orterna.

Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag.

Örn avgiftsplikt.

4 §.

Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller av person, som åtnjuter folkpension eller invalidunderstöd eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Från avgiftsplikt undantages likaledes den, som ej tidigare fått avgift sig påförd och som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Efter det avgiftsbelopp förfallit till betalning, medför dock varken inträffande av sådan omständighet som ovan nämnts eller dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

3 Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen erläggas, utgör sex kronor eller, örn han enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent av det taxerade beloppet. Högsta pensionsavgift är 20 kronor, dock att örn avgiftspliktig är gift med annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, makarnas pensionsavgifter utan hinder därav må uppgå till sammanlagt 40 kronor.

Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd till helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre hela krontal.

5 §.

Avgiftspliktig äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Om folkpension.

6 §.

1 morn. På grund av erlagda avgifter utgår årlig grundpension med dels ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna.

Örn den pensionsberättigade ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet med 10 kronor för varje avgift, som felas i nämnda antal. Har han ej erlagt alla honom påförda avgifter, minskas det enligt förestående regler bestämda fasta beloppet till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet.

Avgifter, för vilka äkta makar båda svara enligt 5 §, delas lika dem emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp.

2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I............. 250 kronor,

» » II.............. 350 > ,

» » III 450 »

med avdrag av halva den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor eller, örn den pensionsberättigade har gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension, med avdrag av halva det belopp, varmed årsinkomsten må överstiga 100 kronor men ej överstiger

i ortsgrupp I.............. . 250 kronor,

s » II.............. 300 » ,

» » lil.............. 350 » ,

och tre fjärdedelar av överskjutande belopp.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar och gäller för en tid av fem år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag.

7 §.

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger

300 kronor,

350 » ,

400 » .

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

I fråga örn äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person.

8 §.

1 mom. Befinnes någon, som på grund av varaktig oförmåga till arbete åtnjuter folkpension, sedermera icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen, skall pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare med bidrag av allmänna medel sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, må med hänsyn till föreliggande omständigheter förordnas, att folkpension under tiden icke skall utgå. Har han anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av pensionen, må dem medgivas rätt att under samma tid uppbära denna eller en del därav.

2 mom. Har för någon som åtnjuter tilläggspension årsinkomsten ökats till sådant belopp att rätt till tilläggspension ej längre tillkommer honom, indrages tilläggspensionen. Sker eljest ändring i den inkomst efter vilken tillläggspensionen blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed ökas eller min-

i ortsgrupp I

» » II

» > III

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 5

skås, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer än en gång under varje år.

Vad i nästföregående stycke sagts skall äga motsvarande tillämpning, där sådan förändring inträffar beträffande pensionstagares hushåll, att enligt 6 § 2 mom. första stycket avdrag för inkomst borde ske efter andra grunder än som vid tilläggspensionens fastställande tillämpats.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller överföres den ort där han är mantalsskriven till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 § 2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension icke längre vara svensk medborgare, skall pensionen indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt. Samma lag vare beträffande tilläggspension, örn någon som åtnjuter sådan pension befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven.

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, örn hans arbetsförmåga eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger honom, örn han bildar gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension eller örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

9 §•

För pensionsberättigad, som

a) utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av tilläggspension, ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda behov av tilläggspension;

b) beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till tilläggspension, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften varit riktig; eller

c) visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna;

skall ansökning örn tilläggspension avslås och redan beviljad tilläggspension indragas; dock att, där annat ej finnes påkallat, skall bestämmas viss tid, efter vilkens förlopp den omständighet som föranlett beslutet icke skall utgöra hinder mot bifall till ansökning örn tilläggspension.

Har den som fått tilläggspension sig tillerkänd försummat den honom enligt 8 § 3 mom. åvilande skyldigheten att meddela upplysning örn förändrade förhållanden, må, där försummelsen inverkat på rätten till eller beloppet av tilläggspensionen och icke kan anses ursäktlig, tilläggspensionen indragas så som nu stadgats.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före ansökning om tilläggspension varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig, skall ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget att efter ny ansökning få sin rätt till tilläggspension ånyo prövad. Förfaller den, som fått tilläggspension sig tillerkänd, till levnadssätt som i första punkten sagts, skall tilläggspensionen indragas och göras beroende av ny ansökning.

Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses goda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga inträdandet av varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan, må folkpension helt eller delvis tillsvidare förvägras honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna påföljd.

10 §.

Tilläggspension utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad är på statens bekostnad intagen å anstalt, för så vitt icke tiden understiger en månad. Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av tilläggspensionen, må dem medgivas rätt att uppbära denna under tiden.

11 §■

Har kommun, sedan någon ansökt örn folkpension, förskotterat pension åt honom, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet, i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra sig förskottet.

För tid, under vilken pensionstagare är intagen i fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården. Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle enligt vad ovan sagts skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § i lagen örn fattigvården angivna grunder.

Om finansieringen av folkpensionerna.

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden. Konung och riksdag fastställa plan för fondens användning, innefattande regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

13 §.

Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och av kommunerna.

Varje kommun bidrager med en fjärdedel av tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga med en fjärdedel av ökningen. Ar pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan örn betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagare^ mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas av Konungen.

Staten bidrager med väd av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden.

14 §.

Då så prövas erforderligt och minst en gång vart tionde år, skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning byggd undersökning av verksamheten och grunderna för pensionsberäkningen. Örn av denna utredning framgår att förhållandena giva anledning till ändring av planen för fondens användning eller till minskning av pensionsbelopp eller till annan åtgärd för bättrande av folkpensioneringens ekonomi, skall pensionsstyrelsen hos Konungen göra anmälan därom.

Om pensionsavgifternas erläggande.

15 §.

Enligt de i 1 och 4 §§ angivna grunderna och med ledning av taxeringslängden verkställes påföring av pensionsavgifter av den, som har att debitera kronoutskylder.

Sedan prövningsnämnd fattat beslut angående taxering, skall ej höjning av denna medföra ökning av den pensionsavgift, som påförts med stöd av taxeringen. Ej heller skall eftertaxering medföra ökning av påförd avgifts belopp.

Pensionsstyrelsen äger påföra pensionsavgift, där detta med orätt underlåtits, ävensom upphäva avgiftspåföringen för den, som obehörigen fått avgift sig påförd eller väl med rätta fått sådan sig påförd men på grund av senare inträffad händelse skall vara undantagen från avgiftsplikt. Förrän avgift påföres, skall den, örn vilkens avgiftsplikt fråga är, lämnas tillfälle att yttra sig.

Konungens befallningshavande äga enahanda befogenhet i vad gäller upphävande av avgiftspåföring.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr u217.

16 §.

Angående besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsförrättare gäller vad om besvär över fel vid debitering av kronoutskylder är stadgat. Rättelse, som i 15 § tredje stycket sagts, må ock påkallas hos pensionsstyrelsen inom natt och år efter det avgiften blivit klaganden avfordrad.

Vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att högre pensionsavgift än den lägsta blivit honom påförd, skola dock besvären anföras hos prövningsnämnd och inom tid, som nyss nämnts, vara inkomna till Konungens befallningshavande.

17 §.

Pensionsavgifterna uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Pensionsavgift må kunna särskilt erläggas.

Pensionsavgift, vars erläggande meddelas till pensionsstyrelsen efter det folkpension fastställts, må återbetalas i den mån den eljest skulle gottskrivas den avgiftspliktige.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom erläggas, tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare och varder avgiften för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande till den avgiftspliktige av bevis örn avgiftens erläggande, av honom tillkommande kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet.

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det avgiften av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.

Om pensionsnämnder.

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning, skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Likaså ma, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. Beslut örn sådan fördelning eller sammanslagning ävensom örn upphävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.

Dråga örn fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även

Kungl. Majlis proposition nr 217.

väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras på sätt här ovan är sagt.

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår, utse annan person.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för vilken de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna. Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse örn den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.

Har beslut, på sätt i 19 § sägs, fattats örn ändring i bestående indelning av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres, anses förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt val av ledamöter och suppleanter för dem förrättas.

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen boende samt icke är omyndig eller i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning. Behörig är ej heller den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd, eller ock är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

10 Kungl. Majlis proposition nr 217.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder som i fråga örn ordförande av Konungens befallningshavande och i fråga örn ledamot av vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension förfara på sätt i 29 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder av Konungen meddelas.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse av ordföranden, sa ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde skall av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt 27 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden minst en vecka förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom.

Suppleanten för ordföranden äger, örn han icke är ledamot i nämnden, likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten.

24 §.

Pensionsnämnd ma ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden, minst tva ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från denna kommun är tillstädes.

_ Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid sammanträde, aligger det honom att därom ofördröjligen underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa böta, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande, där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant, lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken han är vald. Därest sammanträde med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Örn uttagande av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan nästföregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde.

Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder.

26 §.

Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må av Konungen meddelas.

Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses härigenom meddelande örn besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden i betalt brev med allmänna posten tillställa varje sökande besked örn det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.

Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.

Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen meddelade.

Om pensionsansökning med mera.

28 §.

Ansökning örn folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen pension på grund av varaktig oförmåga till arbete eller tilläggspension, skall ansökningen därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga.

[Vad angående ansökning örn pension stadgats, gäller även angående ansökning örn ökning av pension.

29 §.

Söker någon, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, folkpension vari icke ingår tilläggspension, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari ingar tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade upplysningar och aberopade handlingar samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit fråga örn undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning örn tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall pensionsnämnden pa samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tilläggspension, meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall, som i andra och tredje styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande snarast möjligt efter besvärstidens utgång insända nämndens beslut jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats, gäller även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första stycket och 2 mom. första och fjärde styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven, varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden, om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

30 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens beslut anföra besvär, över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.

31 §.

Finner pensionsstyrelsen den som, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, ansökt örn folkpension, vari icke ingår tilläggspension, vara berättigad till sådan pension, skall styrelsen bestämma pensionsbeloppet.

Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning örn folkpension, vari ingår tilläggspension, eller örn folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa beslutet ävensom, där sökanden funnits berättigad till pension, bestämma pensionsbeloppet.

Vid pensionsbeloppets bestämmande må tilläggspensionens eller, örn endast grundpension utgår, grundpensionens belopp höjas så, att pension kan utbetalas månadsvis jämnt i tiotal ören. Pensionsstyrelsen utfärdar pensionsbrev, vilket genom pensionsnämndens försorg tillställes den, som äger uppbära pensionen.

örn pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, äger styrelsen föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar.

Finner pensionsstyrelsen i ärende som i andra stycket sagts att pensionsnämnds beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning; dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av sökandens årsinkomst enligt 7 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse.

I behandling av fråga örn återförvisning och i handläggning av besvärsmål skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone en hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten må nyttjas. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver gälle vad allmänna lagen stadgar angående omröstning till dom.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension i denna paragraf stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

32 §.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej föras av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet.

33 §.

Folkpension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga örn ökning eller minskning av pension.

Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör minskas eller indragas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå med det minskade belopp vartill förhallandena ma föranleda, och i senare fallet, att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas.

Angående sättet och tiden för utbetalning av folkpension förordnas av Koningen.

Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången av året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall beloppet vara förverkat.

34 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension som icke borde hava tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, örn skäl därtill prövas föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för mycket utbetalats.

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

35 §.

Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare, under de förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen försäkras till erhållande av pension.

Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

15 De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den män Konungen ej stadgar undantag, förvaltas på sätt som gäller för folkpensioneringsfonden.

Örn regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av verksamheten enligt denna paragraf förordnas av Konungen.

Särskilda bestämmelser.

36 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas i mät.

37 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande makt i fråga örn tillämpning av denna lag å dess undersåtar.

38 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Örn lagens ikraftträdande med mera.

39 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skola lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring och lagen den 8 juni 1915 örn övergångsbestämmelser i anledning av sistnämnda lag upphöra att gälla.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen örn allmän pensionsförsäkring för sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering. Därvid skall dock högsta tilläggspension vara

i ortsgrupp I . . ............ 300 kronor,

» > II..............400

» , III.............. 500 »

samt den kvotdel, efter vilken avdrag skall göras för inkomst, för den, som har gemensamt hushåll med annan vilken åtnjuter folkpension, vara tre fjärdedelar och för annan person sex tiondelar.

Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare det undantag, att beträffande tilläggspension, som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före nämnda dag, den andel, efter vilken kommunbidraget bestämmes, är endast en femtedel.

41 §.

Avgifter enligt 4 § lagen örn allmän pensionsförsäkring berättiga till avgiftspension enligt äldre rätt eller, örn avgift erlagts jämväl enligt 4 § lagen örn folkpensionering, till förhöjning av grundpensionen med det belopp, varmed pension på grund av dessa avgifter enligt den förra lagen skulle överskjuta grundpensionen.

Avgifter, som påförts enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, skola vid bestämmande av beloppet av pension enligt lagen örn folkpensionering räknas lika som örn de påförts enligt sistnämnda lag.

Pension, som utgår enligt stadgandet i första stycket, skall, även örn ingen avgift erlagts enligt lagen örn folkpensionering, anses som folkpension och förty innesluta rätt till tilläggspension enligt reglerna i denna lag, därvid dock bestämmelserna i 40 § äga motsvarande tillämpning beträffande den som ej erlagt någon avgift enligt lagen.

42 §.

Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med reglerna örn tilläggspension. Närmare bestämmelser till ledning vid omräkningen utfärdas av Konungen. Har på grund av 9 § lagen örn allmän pensionsförsäkring pensionstillägg blivit fastställt med minskat belopp, må denna minskning tillsvidare bestå.

43 §.

Utan hinder av att lagen om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla, skola pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket i nämnda lag fortsätta att utgå och nya sådana pensionstillägg beviljas enligt de vid utgången av år 1936 gällande bestämmelserna, dock att dessa pensionstillägg skola bekostas som tillläggspensioner enligt lagen örn folkpensionering.

44 §.

Utan hinder av att lagen örn allmän pensionsförsäkring upphör att gälla, skall vad i nämnda lag stadgas äga tillämpning beträffande pensionsavgifter, som påförts före den 1 januari 1937. Vad i 9 § andra och femte styckena lagen om allmän pensionsförsäkring stadgas, skall tillämpas jämväl efter utgången av ar 1936 för tid före denna tidpunkt, såvida framställning därom göres hos pensionsstyrelsen före den 1 januari 1938.

Beträffande rätt till pension på grund av de vid utgången av år 1936 redan erlagda frivilliga avgifterna skall gälla vad då finnes i lag stadgat.

Kungl. Majlis proposition nr 217.

45 §.

Den i 11 § lagen om allmän pensionsförsäkring omhandlade fonden skall uppgå i folkpensioneringsfonden.

Den i 34 § nämnda lag omförmälda fonden skall uppgå i den fond, varom stadgas i 35 § tredje stycket lagen örn folkpensionering.

46 §.

Vad vid utgången av år 1936 finnes jämlikt lagen örn allmän pensionsförsäkring anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, skall så anses, som hade det blivit anordnat enligt lagen örn folkpensionering.

Första gången indelning i ortsgrupper verkställes, må den fastställas att gälla för kortare tid än fem år.

47 §.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å lagen örn allmän pensionsförsäkring eller pension enligt denna, skall efter utgången av år 1936 i stället gälla lagen örn folkpensionering eller folkpension.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 817.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag

till

Förordning om invalidnnderstöd.

Härigenom förordnas som följer:

Den, som vid fyllda sexton år är till arbete varaktigt oförmögen såsom i lagen örn folkpensionering sägs, ävensom den, vilken efter nämnda ålder blir varaktigt arbetsoförmögen och ej fått någon avgift till folkpensionering sig påförd, äger erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp, vilka äro stadgade beträffande tilläggspension åt den som är berättigad till folkpension. Jämväl i övrigt skola bestämmelserna örn sådan tilläggspension i tillämpliga delar gälla invalidunderstöd.

Rätt till invalidunderstöd må, där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även den, som fått någon eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter.

Den, som ej baft rätt till understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, emedan han vid 1914 års ingång fyllt femton år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar, skall ej heller äga erhålla invalidunderstöd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.

Då fastställda understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring skola utan hinder av att nämnda lag upphör att gälla bestå och, under iakttagande av att beloppet icke må sänkas, omräknas att i fortsättningen utgå såsom invalidunderstöd, därvid bestämmelserna i lagen örn folkpensionering örn pensionstilläggs omräknande till tilläggspension äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

19 Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen frågan örn revision av den allmänna pensionsförsäkringen samt anför:

Den 30 juli 1928 tillsatte Kungl. Maj:t bland annat på därom av 1928 års riksdag i skrivelse, nr 206, den 16 maj 1928 gjord framställning, en kommitté, 1928 års pensionsförsäkringskommitté, med uppdrag att verkställa en fullständig utredning rörande revision av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. Nämnda kommitté har den 18 juni 1930 och den 2 december 1932 avgivit två delar av sitt betänkande, innehållande redogörelser för verkställda statistiska undersökningar och kostnadsberäkningar (statens offentl. utr. 1930:15 och 1932: 36) och vidare den 25 april 1934 överlämnat en redogörelse för av kommittén i samarbete med centralförbundet för socialt arbete verkställda undersökningar angående det sociala hjälpklientelet (statens offentl. utr. 1934:14). Slutligen har kommittén den 26 april 1934 avgivit sitt huvudbetänkande, innefattande förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen (statens offentl. utr. 1934:18).1 II

Sedan yttranden över kommitténs förslag inhämtats från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, tillkallade jag jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 5 oktober 1934 förste revisorn i försäkringsinspektionen I. T. Askelöf, professorn vid Stockholms högskola C. H. Cramér och assessorn i Svea hovrätt I. Strahl att inom socialdepartementet biträda med fortsatt behandling av frågan. Nämnda sakkunniga hava föreslagit vissa modifikationer med avseende å de enligt kommittéförslaget grundläggande principerna för verksamhetens anordnande, över dessa ändringsförslag, sammanfattade i en

1 Vid tidpunkten för huvudbetänkandets avgivande bestod kommittén av led. av II kamm., landshövdingen S. N. Linnér, ordförande: t. f. generaldirektören H. I. Elliot; led. av II kamm., landshövdingen J. B. Eriksson; överläkaren S. C. Johansson; f. d. byråchefen O. E. F. Järte; led. av I kamm., lantbrukaren C. P. V. Nilsson i Gränebo; led. av II kamm., frn O. L. Nordgren; led. av

II kamm., lantbrukaren S. A. Olsson i Rimforsa; f. d. professorn L. E. Phragmén; samt fröken A. Åbergsson. . .

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av de sakkunniga upprättad promemoria, hava yttranden inhämtats av pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen och svenska sjukkasseförbundet. Sedan frågan därefter med biträde av de sakkunniga underkastats ytterligare beredning inom departementet, ber jag att få anmäla ärendet för Kungl. Maj:t.

Den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen.

Innan jag ingår på en redogörelse för de föreliggande förslagen, torde en kort framställning böra lämnas rörande den allmänna pensionsförsäkringen sådan som den för närvarande är anordnad, varvid jag — under hänvisning till den utförliga redogörelse för densamma som pensionsförsäkringskommittén lämnat å sid. 65—90 i sitt huvudbetänkande — torde kunna begränsa mig till att beröra endast vissa huvudfrågor samt viktigare detaljer.

Allmän pensionsförsäkring, omfattande invaliditets- och ålderdomsförsäkring, infördes i Sverige genom lag den 30 juni 1913, vilken trädde i kraft den 1 januari 1914. Försäkringen är obligatorisk och omfattar i princip hela befolkningen. Till sitt system är försäkringen sammansatt av å ena sidan en enligt den privata försäkringens metoder uppbyggd livränteförsäkring med personliga avgifter och däremot efter försäkringsteknisk beräkning individuellt svarande pensioner samt å andra sidan en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet, grundad på behovsprincipen.

Skyldighet att erlägga avgifter föreligger från och med 16 till och med 66 års ålder. Avgift skall dock ej erläggas av den, som icke är i riket mantalsskriven, och ej heller av den, som är till arbete varaktigt oförmögen (invalid). Från avgiftsplikt äro vidare undantagna vissa tjänsteinnehavare, huvudsakligen statsanställda, och deras hustrur. Antalet personer i avgiftspliktig ålder uppgick år 1932 till 4,135,000. Av dessa voro 3,858,000 avgiftspliktiga och

277,000 undantagna från avgiftsplikt.

Varje avgiftspliktig person har att årligen erlägga avgift med 3 kronor, vanligen kallad grundavgift. Därutöver är den, för vilken enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknats ett taxerat belopp av lägst 600 kronor, skyldig att erlägga tilläggsavgift med 2—30 kronor alltefter det taxerade beloppets storlek. Den högsta avgiften utgår vid ett taxerat belopp av 10,000 kronor eller mera. Grundavgifterna uppbäras i regel av vederbörande kommunala uppbördsmyndighet, under det att tilläggsavgifterna uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden. De erlagda avgifterna ingå till en fond, pensionsförsäkringsfonden, till vilken kommun därjämte är skyldig att betala ett belopp motsvarande grundavgifter, som icke blivit av de avgiftspliktiga själva i föreskriven ordning erlagda.

Det sammanlagda beloppet av påförda avgifter utgjorde för år 1931, det sista år för vilket definitiva uppgifter föreligga, 29,115,200 kronor, varav till pensionsförsäkringsfonden inlevererats 26,360,600 kronor eller 90.5 % av det påförda beloppet. Av de försäkrade själva erlades i vederbörlig ordning sammanlagt 24,820,900 kronor eller 85.3 % av det påförda beloppet och av kommu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 21

nema inbetalades på grund av den nyss nämnda skyldigheten inalles 1,539,700 kronor.

Pensionsförsäkringsfonden uppgick den 30 juni 1934 till kr. 673,988,227:70

med följande fördelning:

Frivilliga försäkringens fond .................... kr. 21,331,335:55

Särskilda till förvaltning överlämnade fonder........ » 28,403: 08

Fonden för sjukvårdande uppgifter................ » 578,671:02

Allmänna fonden ................................ » 652,049,818:05

Summa kronor 673,988,227:70

Medelräntan å fondens fasta placeringar den 30 juni 1934 var 4.65 %. Allmänna fonden har under de senaste budgetåren ökat med cirka 45 miljoner kronor örn året.

Genom erläggandet av pensionsavgifter förvärvas rätt till avgiftspension att utgå från inträdet av varaktig oförmåga till arbete (invaliditet) och senast från fyllda 67 år, även örn invaliditet då ännu icke föreligger. Invaliditet skall enligt lagens definition anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Avgiftspensionerna bekostas av pensionsförsäkringsfonden enligt ett från den privata livränteförsäkringen hämtat system, kallat premiereservsystemet. För att säkerställa fullgörandet av försäkringsgivarens avtalsenliga förpliktelser är den ekonomiska planen för verksamheten enligt detta system inrättad så, att varje särskild årsklass av försäkringar enligt de för verksamheten grundläggande antagandena örn räntefot och dödlighet beräknas bära sig själv. För detta ändamål samlas avgifterna för varje individuell försäkring i tillgångar, vilka anses dels innebära tillfredsställande säkerhet, dels komma att lämna minst den ränteavkastning som förutsatts vid beräkningarna. Av dessa tillgångar bildas för hela årsklassen en fond, som ökas genom förräntning och inbetalning av nya avgifter och som beräknas bliva tillräcklig för bestridande av försäkringsgivarens samtliga utbetalningar av pensioner till medlemmar av årsklassen. Systemet är anordnat på sådant sätt, att var och en i största möjliga utsträckning tillföres individuell valuta för de avgifter han inbetalat. Det medför emellertid att endast de, som tillhört försäkringen under hela den avgiftspliktiga åldern eller i 51 år, kunna erhålla de högsta avgiftspensioner, som pensionsförsäkringen i och för sig medgiver. Ännu år 1933 eller 19 år efter pensionsförsäkringens införande var därför medelvärdet av nybeviljade avgiftspensioner så lågt som 31:53 kronor för män och 11:35 kronor för kvinnor.

I enlighet med det angivna systemet äro avgiftspensionerna i lagen fastställda att utgå med vissa procent av erlagda avgiftsbelopp. Procentsatserna äro beroende av åldern vid tidpunkten för avgiftens påförande och jämväl olika för män och kvinnor. Å erlagd avgift, som påförts i en ålder av 16—19 år,

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

utgår sålunda i avgiftspension för man 70 och för kvinna 56 procent av det erlagda beloppet. I fråga om avgifter, som påförts i åldern 55—66 år äro motsvarande tal endast respektive 15 och 12 procent. Före år 1922 tillämpades av åldern oberoende, genomsnittliga procentsatser, vilka ännu i viss utsträckning gälla.

Vid 1933 års slut uppburo 221,840 män och 247,597 kvinnor eller sammanlagt 469,437 personer avgiftspension, utgående med ett sammanlagt årligt belopp å kronor 6,507,966: 60, varav kronor 4,638,341:10 hänförde sig till männen och kronor 1,869,625:50 till kvinnorna. Medelbeloppet av avgiftspensioner, gällande vid utgången av år 1933, uppgick för det fall att jämte avgiftspension utgick även pensionstillägg till för män kronor 14:70 samt för kvinnor kronor 5: 82 och där enbart avgiftspension utgick till för män kronor 28: 84 och för kvinnor kronor 11: 86.

Såsom ovan nämnts är den obligatoriska försäkringen kompletterad med en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet, uppbyggd enligt behovsprincipen. Utöver avgiftspensionen utgår sålunda av allmänna medel ett s. k. pensionstillägg för pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst understiger visst i lagen angivet belopp. Den, som efter fyllda femton år blivit invalid, men för vilken pensionsavgifter icke blivit erlagda, ävensom den, som vid nämnda ålder redan är invalid, äger erhålla understöd enligt samma regler, som gälla i fråga örn pensionstillägg.

Bortsett från vissa från och med år 1921 avskaffade övergångsbestämmelser utgick pensionstillägg tidigare med för man 150 och för kvinna 140 kronor, från vilka belopp avdrag gjordes på grund av pensionstagarens egen årsinkomst efter sådana regler, att rätten till dylikt tillägg bortföll vid en årsinkomst av för man 300 och för kvinna 283 kronor. Efter beslut av 1921 års riksdag höjdes pensionstillägget för personer, som blivit invalider efter 1922 års ingång. Enligt numera gällande bestämmelser utgår pensionstillägg med för man 225 och för kvinna 210 kronor med avdrag av 6/10 av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor. Rätten till pensionstillägg bortfaller sålunda numera vid en årsinkomst av för man 425 och för kvinna 400 kronor. Personer, som erhållit pensionstillägg efter de äldre bestämmelserna, hava emellertid icke gjorts delaktiga i denna förbättring av förmånerna utan åtnjuta alltjämt pensionstillägg efter ofördelaktigare grunder, även örn behovet är lika stort eller större än för de njmre pensionärerna.

Med årsinkomst förstås i detta sammanhang all den inkomst av fast egendom, kapital eller arbete, som vederbörande skäligen kan antagas komma att tills vidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke avgiftspension på grund av obligatoriska pensionsavgifter och ej heller, intill ett belopp av 300 kronor, pension på grund av frivilliga avgifter. Såsom inkomst räknas ej understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, genom flottans pensionskassa utgående pensioner till avskedade båtsmän och marinsoldater eller gratifikationer och pensioner från invalidhusfonden. Ej heller räknas som inkomst fattigvårdsunderstöd eller sådant underhåll, som utgår på grund av föräldrars och barns försörjningsplikt gentemot varandra. I fråga om äkta makar skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 23

i regel årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst.

Enligt pensionsbrev utfärdade intill slutet av år 1933 utgick vid nämnda tidpunkt pensionstillägg eller understöd till 147,568 män med kronor 25,561,346:10 och till 219,987 kvinnor med kronor 35,053,004: 29 eller till inalles 367,555 personer med sammanlagt kronor 60,614,350: 39, allt per år räknat. Pensionstillägget eller understödet utgick till cirka 116,200 män och cirka 150,800 kvinnor enligt de nyare bestämmelserna med högst 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna samt till cirka 31,400 män och cirka 69,200 kvinnor enligt de äldre reglerna med högst respektive 150 och 140 kronor per år. I genomsnitt för samtliga var beloppet för män kronor 173:22 och för kvinnor 159: 34.

För pensionsberättigad änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna, som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år, ävensom för pensionsberättigad ogift man, som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja adoptivbarn under 15 år, utgår särskilt pensionstillägg för varje dylikt barn, därest årsinkomsten ej uppgår till för man 425 och för kvinna 400 kronor ökat med 170 kronor för varje barn. Enahanda rätt tillkommer jämväl äkta makar, av vilka mannen är pensionsberättigad och till arbete varaktigt oförmögen och vilkas sammanlagda årsinkomst ej uppgår till 825 kronor ökat med 170 kronor för varje barn. Barntillägget utgår med 102 kronor för varje barn med avdrag av 6/10 av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna och 825 kronor för äkta makar. För de personer, som åtnjuta pensionstillägg eller understöd enligt de ovan nämnda, äldre bestämmelserna utgår emellertid även barntillägget efter mindre gynnsamma regler. För dem inträder rätten till dylikt tillägg då årsinkomsten ej uppgår till för man 300 och för kvinna 283 samt för äkta makar 583 kronor jämte 125 kronor för varje barn. Barntillägget utgör i dylikt fall 75 kronor per år och barn med avdrag av 6/10 av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger i de olika fallen respektive 300, 283 och 583 kronor.

Enligt pensionsbrev utfärdade intill 1933 års slut utgick vid denna tidpunkt barntillägg till 12,641 personer, varav 9,936 män och 2,705 kvinnor, med ett sammanlagt årligt belopp av kronor 2,794,019: 70. I medeltal för samtliga fall utgick barntillägget med kronor 221: 03 per år.

Kostnaderna för pensionstillägg, understöd och barntillägg bestridas till s/4 av staten. I fråga örn städer, som icke deltaga i landsting, bekostas återstående fjärdedel av dessa städer, under det att i fråga om övriga kommuner fjärdedelen delas lika mellan vederbörande landsting och primärkommun. Ifrågavarande kostnader hava för år 1933 uppgått till sammanlagt 67,133,705 kronor, varav för staten 50,350,279 kronor samt för kommuner och landsting 16,783,426 kronor. För budgetåret 1935/1936 har Kungl. Maj:t för bestridande av den på staten belöpande kostnadsandelen av riksdagen äskat ett anslag å 56,800,000 kronor, motsvarande en beräknad totalkostnad för det allmänna å c:a 76,000,000 kronor.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beträffande pensionsförsäkringens administration vill jag inskränka mig till att framhålla, att verksamheten handhaves dels av ett centralt ämbetsverk, pensionsstyrelsen, och dels av särskilda pensionsnämnder i orterna. Dessutom finnes ett antal av pensionsstyrelsen förordnade ombud för större områden. Pensionsansökningarna ingivas till vederbörande pensionsnämndsordförande och prövas i första instans av pensionsnämnden. Nämndens beslut träda emellertid icke i kraft, förrän de fastställts av pensionsstyrelsen, som utfärdar pensionsbreven. Pensionsutbetalningama verkställas genom postverket.

Vid sidan av den obligatoriska avgiftsförsäkringen existerar en frivillig försäkring, genom vilken varje svensk medborgare kan genom erläggande av frivilliga avgifter tillförsäkra sig pension utöver vad som omnämnts bär ovan. Pension på dylika avgifter utgår efter av pensionsstyrelsen enligt av Kungl. Majit fastställda försäkringstekniska grunder utfärdade tariffer.

Här må till slut nämnas, att pensionsstyrelsen sedan år 1915 bedriver en särskild sjukvårdande verksamhet, vilken omfattar dels åtgärder för att i individuella fall bereda eller understödja sjukvård eller yrkesutbildning i syfte att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga, dels ock understödjande av annan verksamhet med nämnda syfte eller avseende att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan. Kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten bestredos till en början helt av statsmedel, men hava sedermera fran och med ar 1923 till huvudsaklig del bestritts av överskottsmedel ur pensionsförsäkringsfonden, vilka ställts till förfogande för ändamålet.

Pensionsförsäkringskommitttfns förslag.

I pensionsförsäkringskommittens huvudbetänkande hava framlagts två av kommittén utarbetade alternativ för en revision av den allmänna pensionsförsäkringen, vilka skilja sig från varandra huvudsakligen däruti, att det ena innebär ett överförande från den obligatoriska pensionsförsäkringen till den frivilliga sjukförsäkringen av uppgiften att meddela försäkring för invaliditet före den för rätt till ålderspension stadgade åldern, under det att enligt det andra bibehalles en kombinerad obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring.

Det förstnämnda förslaget, som förordas av kommitténs ordförande Linnér jämte ledamöterna Eriksson, Johansson, Järte, Nordgren och Phragmén, innefattas i förslag till

1) lag örn allmän ålderdomspensionering;

2) lag örn erkända sjukkassor med därtill hörande statsbidragskungörelse; samt

3) lag örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn allmän ålderdomspensionering och lagen örn erkända sjukkassor (pensionsförsäkringsreformens promulgationslag).

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

25 Det andra förslaget, enligt vilket den kombinerade obligatoriska invaliditetsoch ålderdomsförsäkringen bibehålies, biträdes i huvudsak av ledamöterna Elliot, Nilsson, Olsson och Åbergsson och innefattas i ett förslag till lag örn folkpensionering.

Enligt kommittémajoritetens förslag skall invaliditetsförsäkringen vara anordnad på det sätt, att varje medlem av erkänd sjukkassa under 67 år obligatoriskt skall vara försäkrad i kassan till invalidpenning i regel örn minst 1 och högst 3 kronor för dag att utgå vid arbetsoförmåga, som kvarstår efter det sjukpenningstiden, vilken i förslaget bestämts till två år eller 730 dagar, gått till ända. Invalidpenning är sålunda en direkt fortsättning av sjukpenningen, och den föreslagna försäkringsformen kan betraktas såsom sjukförsäkring med obegränsad sjukhjälpstid intill 67 års ålder. För såväl sjukpenning som invalidpenning gäller, att den grundläggande förutsättningen för rätt därtill skall vara att arbetsförmågan är förlorad eller att medlemmen enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. För att understöd i form av sjukpenning eller invalidpenning skall börja utgå, kräves vidare, att verklig sjukdom inlett perioden av arbetsoförmåga. Däremot är det icke någon förutsättning, att arbetsoförmågan i fortsättningen skall vara förenad med sjukdom, utan är svaghetstillstånd efter sjukdomen därmed jämställt. Kommittén har icke i sitt förslag — på sätt nu gäller i fråga örn rätt till invalidpension från pensionsförsäkringen — begränsat invalidpenningsrätten till dem, som äro varaktigt arbetsoförmögna, utan invalidpenning kan även tillkomma dem, som lida av övergående sjukdom eller övergående arbetsoförmåga efter sjukdom.

För invalidpenning skola sjukkassorna enligt förslaget åtnjuta statsbidrag efter samma grunder som för sjukpenning eller i regel med 50 öre för varje dag, för vilken kassa utgiver sådant understöd. Statens kostnad härför beräknas till 3 kronor per år och medlem. Återstoden av kostnaden för utgivande av invalidpenning skall enligt förslaget bestridas genom sjukkassemedlemmarnas avgifter. Årsavgiften för invalidpenning om 1 krona per dag har under hänsynstagande till statsbidraget av kommittén beräknats till 3 kronor oberoende av inträdesåldern.

För att möjliggöra ökad anslutning till de erkända sjukkassorna föreslår kommittén, att kravet på god hälsa för rätt till inträde i sådan kassa skall mildras. I kassorna skola sålunda enligt förslaget kunna i särskild avdelning upptagas personer, vilka, utan att lida av akut sjukdom, lida av recidiverande eller kronisk sjukdom och som hava minst hälften av normal arbetsförmåga i behåll. Genom bidrag av allmänna medel skola sjukkassorna hållas skadeslösa för den ökade belastningen genom inträdesfordringarnas uppmjukning i detta avseende. Under en övergångstid av fem år skola därjämte enligt förslaget kassorna mot särskilda bidrag av allmänna medel stå öppna för personer, vilka överskridit den eljest gällande högsta inträdesåldern, 40— 50 år, men icke uppnått 67 års ålder.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Med tanke på dem, som, trots dessa utvidgningar av möjligheterna att vinna inträde i erkänd sjukkassa, på grund av dåligt hälsotillstånd eller lyte icke kunna erhålla medlemskap i sådan kassa, föreslår kommittén en övergångsanordning, enligt vilken de, örn de bliva förtidsinvalider och befinnas vara i behov av ekonomisk hjälp, skola äga erhålla särskilt invalidunderstöd, motsvarande pensionstagares pensionstillägg och utgående intill fyllda 67 år. Från rätt till dylikt invalidunderstöd utestängas emellertid de, vilka blivit invalider till följd av idioti, sinnesslöhet, sinnessjukdom, psykoneuros eller ock ålderdomssvaghet, ensam eller i förening med kronisk sjukdom i cirkulationsorganen.

Med avseende å ålderdomspensioneringen innebär kommitténs förslag flera betydelsefulla förändringar. I fråga örn grunderna för avgiftspensionens beräkning har kommittén sålunda frångått den för nuvarande pensionsförsäkring ledande principen, att dessa pensioner skola utgöra individuell valuta för vars och ens erlagda avgifter. Avgiftspension skall enligt förslaget i stället utgå till envar, som erlagt någon avgift enligt den föreslagna lagen örn allmän ålderdomspensionering, med dels ett för alla, som erlagt dem påförda avgifter, lika grundbelopp örn 100 kronor, dels därutöver ett belopp, utgörande 10 % av de av den pensionsberättigade erlagda avgifterna. Vid beräkning av avgiftspensionens belopp skall avgift, som påförts enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, anses lika, som om den hade påförts enligt den nya lagen. Genom regeln örn ett för alla, som erlagt dem påförda pensionsavgifter, lika grundbelopp och örn ett växlande belopp, uppgående till 10 % av de erlagda avgifterna, ha kvinnorna, till skillnad från vad som gäller enligt pensionsförsäkringslagen, jämställts med männen i vad beträffar rätt till avgiftspension. Örn den pensionsberättigade ej erlagt alla honom påförda avgifter, skall enligt förslaget grundbeloppet för honom minskas till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet.

Pensionsavgifterna skola enligt kommittéförslaget utgå med 1 % av de avgiftspliktigas till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp, dock lägst 6 kronor och högst 50 kronor. Tre av kommitténs ledamöter ha emellertid ansett, att avgiftsskalan borde fortsätta upp till ett taxerat belopp av 10,000 kronor och högsta avgift alltså utgöra 100 kronor.

Alvgiftsplikt inträder enligt förslaget från och med det år, då vederbörande fyller 18 år, i stället för enligt nuvarande lag 16 år. I fråga örn avgiftsplikten har kommittén vidare ansett sig icke kunna bibehålla de enligt 5 § pensionsförsäkringslagen medgivna undantagen för vissa tjänsteinnehavare och deras hustrur. I sistnämnda avseende har en ledamot uttalat avvikande mening.

Beträffande uppbörden av pensionsavgifterna föreslår kommittén, att den i sin helhet skall ombesörjas i samband med kronouppbörden. Den befattning, kommunerna nu ha med uppbörd av de i pensionsavgifterna ingående grundavgifterna, skall sålunda upphöra och därmed även kommunernas ansvar för grundavgifternas rätta erläggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI 7.

27 Pensionsavgifterna skola enligt förslaget ingå till en fond, benämnd ålderdomspensioneringsfonden och motsvarande den i den nuvarande pensionsförsäkringsfonden ingående allmänna fonden. Från denna fond skola avgiftspensionerna i första hand bekostas. För att begränsa fondbildningen i så stor utsträckning som kommittén från sina utgångspunkter funnit önskvärt föreslår kommittén, att Konung och riksdag skola fastställa en särskild plan för fondens användning, tillväxt och slutliga belopp. Kommittén tänker sig, att planen skall reglera fondtillväxten på sådant sätt att fonden icke något år ökas med mer än 20 miljoner kronor och att fondens slutliga belopp blir 1,000 miljoner kronor. Till detta belopp beräknas fonden nå omkring år 1960. Genom denna begränsning av fondökningen uppkommer under de första årtiondena efter den nya ordningens införande enligt beräkningarna årligen ett överskott, vilket enligt kommitténs förslag skall användas såsom bidrag till kostnaderna för pensionstilläggen. Längre fram komma i stället pensionsavgifterna och fondavkastningen enligt det föreslagna systemet att icke vara tillräckliga för att bestrida avgiftspensionerna. Enligt kommitténs mening skall då staten ha att tillskjuta de felande beloppen. En av kommitténs ledamöter har på denna punkt ansett, att gränsen för den årliga fondtillväxten bör sättas till 30 i stället för 20 miljoner kronor och att det av kommittén tänkta beloppet 1 miljard kronor för fondens slutliga storlek är för snävt tilltaget.

I fråga om pensionstilläggen innehåller kommitténs förslag flera viktiga nyheter. För rätt till pensionstillägg skall enligt förslaget icke såsom enligt pensionsförsäkringslagen fordras, att den pensionsberättigade är invalid, utan pensionstillägg skall tillkomma varje pensionsberättigad under förutsättning att hans inkomst icke överstiger visst mått.

Kommittén föreslår vidare, att pensionstilläggen skola utgå med olika belopp å skilda orter, alltefter dessas olika dyrhet. För bestämmande av pensionstilläggens storlek skall riket vara indelat i tre ortsgrupper. Indelningen skall verkställas av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar och gälla för en tid av fem år i sänder. Vid en inom kommittén försöksvis gjord indelning har så gott som hela landsbygden i södra och mellersta Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hänförts till den billigaste ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av den norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm och Göteborg med deras närmaste omnejd samt vissa kommuner i Norrland till den dyraste ortsgruppen.

Ortsindelningen har avseende såväl å pensionstilläggens storlek som å inkomstgränsen, d. v. s. det inkomstbelopp vars uppnående utesluter från rätt till pensionstillägg. För den lägsta och ojämförligt mest omfattande ortsgruppen skall högsta pensionstillägg vara 200 kronor och inkomstgränsen 500 kronor. Den nuvarande skillnaden mellan män och kvinnor har beträffande pensionstilläggen liksom i fråga örn avgiftspensionerna borttagits. För de båda andra ortsgrupperna liöjes pensionstilläggets maximibelopp med 50 kronor för vardera till respektive 250 och 300 kronor, medan inkomstgränsen för dessa båda

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ortsgrupper är respektive 600 och 700 kronor. Summan av avgiftspension och högsta pensionstillägg blir alltså i de olika ortsgrupperna något över respektive 300, 350 och 400 kronor. Två av kommitténs ledamöter ha yrkat, att pensionstilläggens maximibelopp måtte fastställas till 250 kronor i den lägsta, 350 kronor i den mellersta och 450 kronor i den högsta ortsgruppen.

Liksom enligt pensionsförsäkringslagen skall enligt kommitténs förslag rätten till pensionstillägg vara beroende av inkomstprövning. Kommittén föreslår emellertid vissa uppmjukningar i fråga örn behovsprincipens tillämpning. Av pensionsberättigads inkomst skola sålunda 100 kronor — mot nu 50 kronor — helt undantagas från inkomstuppskattningen och således vara avdragsfri inkomst. Av den återstående inkomsten skall enligt kommittéförslaget allenast hälften föranleda avdrag från högsta möjliga pensionstillägget, medan enligt pensionsförsäkringslagen å högsta pensionstillägget skall avdragas % av inkomst överstigande det avdragsfria beloppet. För vissa slag av inkomst föreslår kommittén ytterligare lättnad i avdragsreglerna. Dessa privilegierade inkomstarter äro pensioner eller understöd, som utgå på grund av 1) gåva eller testamente, 2) förutvarande arbetsanställning eller 3) försäkring som icke är i lag föreskriven. Enligt förslaget skall pensionsberättigad äga från inkomstberäkningen undantaga inkomst av dessa slag upp till ett sammanlagt belopp av 300 kronor i den lägsta ortsgruppen, 350 kronor i den andra ortsgruppen och 400 kronor i den dyraste ortsgruppen. Däremot föreslår kommittén att vid inkomstberäkningen avkastning av fastighet och kapital skall beräknas med visst progressivt tillägg. I förslaget har sålunda intagits en bestämmelse, att vid uppskattningen av fastighets eller kapitals avkastning denna skall höjas med 2 % av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5,000 kronor, och med ytterligare 3 % av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10,000 kronor.

Till pensionstilläggen skall enligt den av kommittén förordade planen för ålderdomspensioneringsfondens användning såsom förut nämnts under de första årtiondena efter den nya ordningens genomförande utgå bidrag från fonden. Den därefter återstående kostnaden för pensionstilläggen skall enligt kommittéförslaget täckas av staten och av primärkommunerna. Landstingens nuvarande skyldighet att bidraga till pensionstilläggen skall enligt förslaget bortfalla. För pensionstillägg åt dem, som redan vid den nya ordningens ikraftträdande fått pensionstillägg för sig fastställt, skall landstingens kostnadsandel övertagas av staten, för nytillkommande pensionstillägg av kommunerna. Kommunerna komma därigenom att i framtiden bekosta 1/4 av varje pensionstillägg, medan kommunernas kostnadsandel nu är */4 blott för kommuner, vilka icke deltaga i landsting, och för övriga kommuner 1/8.

Ålderdomspension enligt de nya reglerna skall tillkomma envar, som erlagt någon avgift enligt den nya lagen. De, som redan fått pension enligt pensionsförsäkringslagen för sig fastställd, skola emellertid utan hinder av att denna lag upphör att gälla, äga alltjämt behålla sin pension, och likaså skola de, som erlagt avgift enligt gamla lagen men icke enligt den nya, äga erhålla pension enligt gamla lagen på grund av sina erlagda avgifter. Dessa pensionstagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

enligt äldre rätt, som alltså icke komma i åtnjutande av avgiftspension enligt nya lagen med dess grundbelopp örn 100 kronor, skola därjämte äga rätt till pensionstillägg i huvudsak enligt den nya lagens regler men med 50 kronors förhöjning av högsta pensionstillägget. Därigenom komma dessa pensionstagare i åtnjutande av de i förslaget innefattade förbättringarna med avseende å avdragsfria inkomstens höjning till 100 kronor och vissa inkomstarters privilegierande ävensom införandet av dyrortsgradering. Högsta pensionstillägg är för dem i de olika ortsgrupperna enligt kommittéförslaget respektive 250, 300 och 350 kronor. Enligt den förut omnämnda reservationen i fråga örn pensionstilläggens belopp skall högsta pensionstillägget vara respektive 300, 400 och 500 kronor.

Kommittén har icke till behandling upptagit frågan, huru de nuvarande barntilläggen böra anordnas. Denna angelägenhet har sedermera för utredning överlämnats till särskilt tillkallade sakkunniga.

Det av en minoritet inom kommittén förordade alternativet, enligt vilket folkpensioneringen alltjämt skall vara anordnad såsom en allmän och obligatorisk pensionering, omfattande både invaliditet och ålderdom, sammanfaller, bortsett från att pension skall kunna utgå även före fyllda 67 år vid varaktig oförmåga till arbete, i allt väsentligt med det ovan i korthet refererade kommittéförslaget. Åldern för avgiftspliktens inträdande har dock i minoritetsförslaget liksom i den nuvarande pensionsförsäkringslagen satts till 16 år i stället för enligt kommittéförslaget 18 år. Minimiavgiften för de år, under vilka vederbörande fyller 16 och 17 år, skall vara 3 kronor mot i övrigt 6 kronor. Vidare har det i avgiftspensionen ingående för alla lika grundbeloppet icke kunnat sättas högre än till 70 kronor.

Innan jag övergår till en närmare prövning av de olika föreliggande förslagen, har jag ansett det lämpligt att i ett sammanhang framlägga min allmänna syn på frågan om en reform av folkpensioneringen samt i korthet angiva vissa grundlinjer, som efter min uppfattning böra vara bestämmande vid den av mig förordade omläggningen.

Allmänna synpunkter.

Folkpensioneringens huvuduppgift.

En obligatorisk folkpensionering bör rimligen syfta till att bespara oförvitliga Chefen^för medborgare med ingen eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att på ålderns partementet. dagar falla fattigvården till last eller för sin försörjning bliva beroende av anhörigas bistånd. Den år 1913 införda och år 1921 förbättrade folkpensioneringen har icke förmått fylla denna huvuduppgift. Ett stort antal av dem, som nu uppbära folkpension, har nödgats att för sitt livsuppehälle även anlita fattigvården. Pensionerna äro så knappt tillmätta, att det icke ens med den

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

yttersta sparsamhet lärer vara möjligt att enbart med dem tillgodose livets nödtorft annat än i undantagsfall.

Levnadskostnaderna äro i vårt land i hög grad växlande. På dyra orter är det fullständigt uteslutet, att personer, hänvisade att leva ensamt på folkpensionen, skola kunna försörja sig utan bistånd från annat håll. Särskilt missgynnade äro de gifta kvinnorna. Det överväldigande flertalet gifta kvinnor erlägga endast 3 kronor i avgift. De få icke tillgodoräknas någon del av mannens avgifter, då deras avgiftspension skall bestämmas. Pöljden blir att även örn avgifter regelbundet erläggas under 51 år, skulle gift kvinnas avgiftspension i regel uppgå till endast 41 kronor 4 öre — hela pensionen, inklusive pensionstillägget 210 kr., alltså till endast 251 kronor 4 öre. Dit skulle hon komma år 1965. År 1937 — 23 år efter pensionsförsäkringens införande — skulle hon erhålla en avgiftspension av endast 12 kronor 42 öre.

Enligt siffror, framlagda av kommittén, uppburo år 1928 28.4 % av samtliga pensionstagare understöd av fattigvården. Uppdelade på städer och landsbygd åtnjöto 44.6 % av pensionstagarna i städerna och 23.4 % på landsbygden fattigvårdsbidrag. Hur många av de övriga, som erhöllo hjälp från annat håll, har icke kunnat konstateras. Någon mera utförlig skildring av gällande pensionslags ytterst begränsade möjligheter att tillgodose den enklaste livets nödtorft torde ej vara påkallad. Enighet synes råda därom, att en djupgående reform av pensionsförsäkringen är nödvändig.

Riktpunkten för en sådan reform är med det ovan anförda given. Det förslag till ny lag örn folkpensionering, som nu framlägges, torde alltså i främsta rummet böra bedömas med hänsyn till dess möjlighet att tillgodose de angivna synpunkterna. I jämförelse med gällande lag innehåller förslaget många synnerligen betydelsefulla nyheter. Sålunda föreslås avsevärt höjda pensionstillägg, landets indelning i tre dyrortsgrupper, syftande till att anpassa pensionerna efter levnadskostnaderna, en fördubbling av den avdragsfria inkomsten, därutöver privilegiering av vissa slag av inkomster, en betydande höjning av de inkomstgränser, vid vilka pensionstillägg över huvud kunna utgå, ett nytt avgiftssystem, upphävandet av olikställigheten mellan män och kvinnor samt premiereservsystemets ersättande med ett system med begränsad fondering.

Invaliditets- och ålderdomspensionering.

Innan jag ingår på en närmare belysning av sålunda föreslagna väsentliga förändringar av folkpensioneringen, torde jag böra klargöra min ståndpunkt till frågan, huruvida folkpensioneringen för framtiden bör omfatta pension såväl vid invaliditet som vid hög ålder.

Enligt gällande pensionslag erhåller varje försäkrad medborgare en avgiftspension vid invaliditet eller senast vid fyllda 67 år. Däremot utgå i princip pensionstillägg endast vid invaliditet. Rätteligen skulle alltså pensionstillägg icke få utbetalas ens efter det vederbörande pensionstagare fyllt 67 år, örn han alltjämt äger arbetsförmåga. Kommittémajoriteten föreslår härutinnan en fullständig omläggning. Den förordar, att folkpensioneringen skall begränsas

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

till ren ålderdomspensionering. Försäkring för invaliditet skulle däremot förläggas till sjukkassorna. Genom att folkpensioneringen omgestaltades till en ren ålderspensionering skulle envar bli berättigad att erhålla såväl avgiftspension som pensionstillägg från och med sitt sextiosjunde år oavsett arbetsförmågan. För en sådan omläggning tala otvivelaktigt viktiga skäl. De kostnader folkpensioneringen skulle ådraga det allmänna kunna lättare överblickas och bliva på ett naturligt sätt begränsade. Möjligheterna att giva tillräckliga ålderdomspensioner bliva ökade. Av pensionsförsäkringens nuvarande klientel utgöres inemot en tredjedel av invalider under 67 år. Denna tredjedel skulle skäras bort från folkpensioneringen. En ren ålderdomspensionering skulle alltså utgiva pensionstillägg till endast två tredjedelar av dem som äro berättigade till sådant tillägg i en kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Härav följer uppenbarligen nyss nämnda möjlighet till tillfredsställande ålderspensioner. Vad invaliditeten beträffar, måste prövningen därav i sjukkassorna bliva både enklare och effektivare än för närvarande, då förutsättningen för rätt till invaliditetspension städse skulle vara att vederbörande åtnjutit sjukunderstöd från erkänd sjukkassa under två år. I princip måste jag anse kommittémajoritetens förslag såsom väl grundat.

Örn jag icke desto mindre funnit mig nödsakad att för närvarande avråda från en dylik omläggning av folkpensioneringen, så beror detta på följande skäl.

1931 års sjukkassereform är ännu icke fullt genomförd. Den har medfört betydande förändringar i sjukkassornas organisation och i de sjukförsäkrades förmåner samt till följd därav i avgifterna till sjukkassorna. Det synes svårt att överblicka konsekvenserna för sjukkasserörelsen, örn man redan nu skulle oroa densamma med nya arbetsuppgifter och nya avgiftshöjningar. Värre är dock att de erkända sjukkassorna nu endast omfatta 20—25 % av Sveriges befolkning i arbetsföra åldrar. Även örn kommittémajoritetens förslag skulle tillföra sjukkassorna ett avsevärt antal nya medlemmar, måste man räkna med att majoriteten av vårt folk ännu länge kommer att stå utanför sjukkassorna. Under det att för närvarande varje svensk medborgare kan erhålla bidrag från pensionsförsäkringen vid inträffad invaliditet, skulle man stå risken att flertalet hädanefter icke vore försäkrat för invaliditet. En mängd invalider skulle komma att bli hänvisade till fattigvården och kommunerna skulle därigenom belastas med nya utgifter.

Därest man skulle följa kommittémajoriteten, måste man enligt min mening tänka sig en mycket lång övergångstid, under vilken ett blandat system skulle råda med rätt till invaliditetsförsäkring genom sjukkassa, men också med rätt för dem, som icke valde sjukkassevägen, att erhålla invaliditetspension från pensionsförsäkringen. Hur lång en sådan övergångstid skulle behöva bliva kan för närvarande icke med någon som helst säkerhet angivas. Det synes under sådana omständigheter, som örn frågan örn en skilsmässa mellan ålderdomspensioneringen och invaliditetspensioneringen måste uppskjutas, till dess sjukkasserörelsen nått en helt annan utveckling än för närvarande. Jag skulle anse en dylik skilsmässa tillrådlig först sedan sjukkasserörelsen på basis av 1931

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

års sjukkasseförordning utvecklats till att omfatta åtminstone 60—70 % av vår vuxna befolkning. Att redan nu fixera en tidpunkt, då man skulle kunna vänta att sjukkasserörelsen nått en dylik omfattning, är uppenbarligen omöjligt.

Då jag emellertid Hyser ett livligt intresse för att påskynda utvecklingen till mognad för en reform enligt kommittémajoritetens förslag, bar vid beredningen inom socialdepartementet av detta ärende olika uppslag i sådant syfte prövats. Därvid har tanken närmast varit att till en invaliditetsförsäkring, frivilligt upptagen av sjukkassorna, knyta vissa extra förmåner för pensionärerna och sålunda stimulera till ökad anslutning till sjukkassorna. Emellertid ha de gjorda undersökningarna givit vid handen, att, särskilt vad de lägsta avgiftsbetalarna beträffar, de förmåner som skulle kunna ställas i utsikt måste bliva så små, att den avsedda effekten knappast skulle uppnås. Under sådana omständigheter har jag ansett mig icke kunna fullfölja dessa uppslag. På anförda skäl har jag stannat vid att förorda bibehållandet av den nuvarande hopkopplingen av invaliditets- och ålderdomspension. Det förslag, som framlägges, ansluter sig alltså i detta avseende till kommittéminoritetens ståndpunkt.

Tilläggspensionernas belopp.

De nuvarande pensionstilläggen utgå maximalt med 225 kronor till man och 210 kronor till kvinna, örn pension åtnjutes enligt 1921 års lag, samt 150 kronor till man och 140 kronor till kvinna, örn pension utgår enligt äldre bestämmelser.

Vid 1933 års utgång uppburo 31,400 män och 69,200 kvinnor pensionstilllägg enligt de äldre bestämmelserna och av dem innehade 19,000 män och 44,800 kvinnor dylikt tillägg utan avdrag d. v. s. med respektive 150 och 140 kronor.

Vid samma tidpunkt utgick pensionstillägg enligt 1921 års lag till 116,200 män och 150,800 kvinnor. Oavkortat pensionstillägg örn respektive 225 och 210 kronor tillkom därvid 38,900 män och 54,300 kvinnor.

Det stora flertalet pensionärer ha sålunda på grund av vissa egna inkomster reducerade pensionstillägg. Genomsnittligt uppgingo pensionstilläggen år 1933 för män till 173 kronor 22 öre och för kvinnor till 159 kronor 34 öre.

Kommittén föreslår nu, att pensionstilläggen skola utgå med 200 kronor i billigaste ort, 250 kronor i en mellangrupp och 300 kronor i de dyraste orterna. Härtill skulle komma för envar pensionär, som ordentligt fullgjort sin avgiftsbetalning, ett grundbelopp i avgiftspension på 70 kronor, lika för alla. Eör pensionärer med fullt pensionstillägg skulle man sålunda räkna med en ökning av pensionerna med 45 kronor för män och 60 kronor för kvinnor. Förbättringen i mellangruppen skulle bli 95 kronor för män och 110 kronor för kvinnor och i de dyraste orterna 145 kronor för män och 160 kronor för kvinnor. Örn man eftersträvar målet att pensionärerna icke för sin försörjning skola behöva anlita fattigvården, synas de pensioner, som föreslås av kommittén, knappast tillfredsställande. Det stora flertalet av pensionärerna i de billigaste orterna — härvid tänker jag särskilt på de gifta kvinnorna — torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

komma att erlägga en avgift av 6 kronor årligen, d. v. s. under loppet av 50 år sammanlagt 300 kronor, vilket skulle berättiga till en avgiftspension utöver grundbelopp på 30 kronor. Den som under hela sin arbetsföra tid regelbundet erlagt pensionsavgift skulle sålunda i sammanlagd pension erhålla 300 kronor, örn han icke får andel i pension, för vilken äkta make erlagt avgift. Därest pensionären saknar all egen inkomst, förefaller det icke troligt att beloppet skulle bliva tillräckligt för försörjning. I mellangruppen skulle maximibeloppet sannolikt stanna vid cirka 375 kronor och i de dyraste orterna vid 470 kronor. Örn man nu vill gå till en mera definitiv lösning av folkpensioneringsfrågan, böra pensionerna ställas i en bättre relation till de faktiska levnadskostnaderna. Jag ansluter mig därför till det av två reservanter i kommittén framlagda förslaget, enligt vilket pensionstilläggen skulle utgå med 250 kronor i lägsta gruppen, 350 kronor i mellangruppen och 450 kronor i högsta gruppen. Jämte grundbeloppet 70 kronor skulle därmed pensionerna vid inkomst örn högst 100 kronor bliva minst 320 kronor i lägsta, 420 kronor i mellangruppen och 520 kronor i högsta gruppen. Detta innebär jämfört med nu utgående högsta pensionstillägg enligt 1921 års bestämmelser en förbättring med 95 kronor för män och 110 kronor för kvinnor i lägsta gruppen, 195 kronor för män och 210 kronor för kvinnor i mellangruppen samt 295 kronor för män och 310 kronor för kvinnor i den högsta gruppen.

Det torde knappast kunna göras gällande, att pensioner av denna storleksordning skulle överskrida behovet på respektive dyrortsgrupper. Tvärtom synas även dessa pensionsbelopp vara hållna i underkant, och det kan vara tveksamt, huruvida pensionärerna kunna förse sig med livets nödtorft, örn de icke ha annan inkomst. Detta gäller i synnerhet för ensamstående pensionärer. Örn både man och hustru åtnjuta pension, torde de föreslagna pensionsbeloppen särskilt i lägsta gruppen och i mellangruppen bliva tillfredsställande. Sådana äkta makars pensioner skulle bliva 640 respektive 840 och 1,040 kronor i de olika grupperna, vartill komma 10 % på erlagda avgifter. Det är min förhoppning att kommunerna, örn pensionerna i enstaka fall visa sig otillräckliga, skola begagna sig av den möjlighet som förefinnes för dem att enligt lagen örn kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag lämna erforderlig utfyllnad utan fattigvårds karaktär.

Jag har haft under övervägande att föreslå en höjning av pensionstilläggen för ensamstående pensionärer med 50 kronor i samtliga grupper. Såsom sedermera av redogörelsen framgår, kommer det förslag jag framlägger att medföra väsentligt ökade kostnader för det allmänna. Den nyssnämnda tankens förverkligande skulle ytterligare stegra dessa kostnader med cirka 14 miljoner kronor. Under dessa omständigheter har jag inskränkt mig till att i stället föreslå mildare avdragsregler för ensamstående pensionärer än för andra.

Med hänsyn till höjningen av den avdragsfria inkomsten och med erfarenhet därom att de flesta pensionärerna ha någon egen inkomst, torde man kunna antaga att förslaget fyller de rimliga anspråk, som kunna ställas.

En ledande tanke vid uppgörandet av det förslag till folkpensionering, som nu framlägges, har varit att de nuvarande åldringarna och invaliderna skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217. 3

34 Kungl. Majlis proposition nr 217.

komma i åtnjutande av den avsedda förbättringen av pensionerna. Då på grund av förslagets konstruktion de personer, som redan uppbära pension enligt hittills gällande lag, icke kunna erhålla något grundbelopp, föreslås att pensionstillägget i stället skall vara 50 kronor högre än pensionstillägget enligt det nya förslaget. De nuvarande pensionärerna skulle sålunda erhålla en tilläggspension av 300 kronor i lägsta gruppen, 400 kronor i mellangruppen och 500 kronor i högsta gruppen jämte de avgiftspensioner hittills erlagda avgifter berättiga dem till enligt gällande lag.

Dyrortsgrupperingen.

Det kan otvivelaktigt göras gällande, att en indelning av riket i allenast tre dyrortsgrupper är alltför summarisk för att verka rättvist. Då jag emellertid på denna punkt ansluter mig till den enhälliga meningen inom kommittén, beror det därpå, att en mera nyanserad dyrortsindelning skulle kunna skapa mycket avsevärda svårigheter för administrationen av folkpensioneringen.

Förslaget innebär ju att förtidspensioner vid invaliditet alltjämt skola utgå. Även örn man icke, vad åldringarna beträffar, skulle behöva räkna med någon mera omfattande flyttning från en dyrortsgrupp till en annan, så finns i varje fall utsikt till att många förtidspensionerade nödgas byta vistelseort med därav föranledda ofta återkommande ändringar av tilläggspensionerna.

' Fri inkomst.

Enligt gällande lag har man icke rätt till mer än 50 kronors avdragsfri egen inkomst. Undantag göres — bortsett från vissa övergångsbestämmelser — endast för inkomst från pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Så snart inkomsten, från vilken annan källa den än må härleda sig, överstiger 50 kronor skall pensionstillägget reduceras. Denna låga inkomstgräns innebär att praktiskt taget varje pensionär, som på ena eller andra sättet kan skaffa sig små tillskott till sin försörjning, måste räkna med risken att erhålla lägre pensionstillägg än 225 respektive 210 kronor. Anordningen kan knappast anses uppmuntra vare sig till egen omtanke örn sin ålderdom eller till eljest naturliga försök att något förbättra sina inkomster genom tillfällighetsarbete eller liknande.

Verkställda utredningar ådagalägga visserligen, att bestämmelsen sannolikt icke haft något inflytande på sparviljan hos den mindre bemedlade delen a.v befolkningen, men icke desto mindre måste man betrakta den som ett psykologiskt missgrepp. Ur olika synpunkter skulle det ha varit önskvärt att väsentligen kunna höja den avdragsfria inkomsten. Tyvärr låter detta sig icke göra, emedan även en måttlig förhöjning av den fria inkomsten leder till synnerligen stora utgifter för det allmänna. Sålunda beräknas att en höjning av den fria inkomsten från 50 kronor till 300 kronor vid nu gällande pensionstillägg år 1940 skulle förorsaka en kostnadsökning med mer än 22 miljoner kronor. Uppenbart är att med de högre pensionstillägg, som nu föreslås, och med borttagandet av kravet på invaliditet vid 67 år, kostnadsökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr SI 7.

skulle bliva väsentligt större. Man tvingas alltså till stor försiktighet vid avvägningen av det belopp, som rimligen bör göras avdragsfritt. Kommittén har stannat vid att föreslå en fördubbling av det tillåtna avdragsfria inkomstbeloppet, alltså en ökning från 50 till 100 kronor. Denna förhöjning medför under nyss angivna förutsättning en kostnadsökning av 6 J/2 miljoner kronor. Redan en ytterligare förhöjning till 200 kronor skulle medföra nya kostnader för det allmänna örn mer än 8 miljoner kronor. Under dessa omständigheter vågar jag icke förorda ett i avseende å den avdragsfria inkomsten längre gående förslag än kommitténs.

Förslaget medför, att en pensionstagare, som har 100 kronor i egen inkomst, genom pensionen kommer upp till en sammanlagd inkomst av något över 420, 520 och 620 kronor i respektive dyrortsgrupper. För äkta makar innebär det, att de gemensamt ha rätt till 200 kronors avdragsfri inkomst, även örn hela denna inkomst faktiskt i sin helhet tillkommer endast den ena maken. Det torde finnas grundad anledning antaga, att det stora flertalet pensionärer i en eller annan form åtnjuta någon egen inkomst och alltså icke äro hänvisade att leva allenast på folkpensionen.

Privilegierade inkomster.

Örn jag sålunda som allmän regel förordar, att en inkomst av 100 kronor icke skall inverka på tilläggspensionens storlek, har jag i likhet med kommittén funnit, att vissa slag av inkomster därutöver böra erhålla en förmånsställning. Enligt gällande bestämmelser har pensionsnämnden skyldighet, att örn en pensionär — t. ex. en gammal trotjänarinna — mera regelbundet av sin förre arbetsgivare erhåller gåvor till större belopp än 50 kronor örn året, tillse att pensionstillägget reduceras. Särskilt då fråga uppstått örn arbetsgivarpensioner, har det verkat stötande, att sådana pensioner till 6/10 indirekt beslagtagits av staten. Det kan knappast råda något tvivel därom, att gällande lags bestämmelser i detta avseende hindrat tillkomsten av arbetsgivarbidrag till gamla arbetares försörjning. Man må icke förtänka en arbetsgivare, örn han anser det meningslöst att giva pension åt sina arbetare eller att bidraga till deras frivilliga pensionering i någon pensionskassa, örn arbetaren i verkligheten endast får åtnjuta en mindre del av den avsedda inkomsten.

Kommittén föreslår att inkomst, som tilldelas pensionär såsom arbetsgivarpension eller gåva, på grund av testamente eller frivillig försäkring, skall vara avdragsfri intill ett belopp av 300 kronor respektive 350 och 400 kronor i de olika dyrortsgrupperna. Denna rätt, begränsad till de slag av inkomster, som kommittén föreslår, förväntas skola leda till att arbetsgivarunderstöd åt gamla arbetare komma att bliva mera vanliga än för närvarande. Den som, utöver annan inkomst å 100 kronor, åtnjuter dylik privilegierad inkomst av nämnd storlek erhåller pensionen inberäknad en sammanlagd inkomst av 720 respektive 870 och 1 020 kronor per år.

Spörsmålet om privilegierade inkomster kan självfallet bliva föremål för delade meningar. Man kan nämligen icke bortse från att olika inkomstarter

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

bliva inom folkpensioneringens ram olika behandlade. Man kan fråga sig, huruvida det finns tillräckliga skäl att utesluta från de privilegierade inkomsterna ränta på kapital, inkomst av arbete eller inkomst av rörelse. I det fall där genom utpräglad sparsamhet en penningförmögenhet på till exempel 6,000 eller 7,000 kronor uppnåtts, kan det synas hårt att ränteinkomsten icke skall göras avdragsfri efter samma grunder som livräntor, gåvor eller arbetsgivarpensioner. Detsamma kan med fog sägas örn den, som efter uppnådd pensionsålder utför arbete, som inbringar mer än 100 kronor. Örn man emellertid av förut berörda statsfinansiella skäl icke vågar låta den fria inkomsten, oavsett hur den förvärvas, stiga till 300 å 400 kronor, synes det nästan omöjligt att privilegiera någon annan art av inkomster än dem kommittén föreslagit. Genom kommitténs gränsdragning kommer i varje fall den mest stötande av de konsekvenser den hittills gällande lagen medfört att undanröjas. Och därmed synes man vara tvungen att låta sig nöja.

Det må anmärkas att i avseende å de avdragsfria inkomsterna nuvarande pensionärer helt skola likställas med dem, som erhålla pension enligt det nya förslaget.

Män och kvinnor.

Bland övriga förbättringar av folkpensioneringen, som föreslagits av kommittén, vill jag särskilt framhäva, att den olika behandlingen av män och kvinnor, som föreskrives i gällande pensionslag, kommer att utplånas. Skälen för hittills rådande olikställighet ur pensionssynpunkt hava varit tvenne, nämligen dels att kvinnorna bliva invalider tidigare och leva längre än männen och alltså uppbära pension under en längre tid än männen — deras inbetalda avgifter räcka alltså försäkringsmatematiskt icke1 till en lika hög pension som männens — dels att kvinnor enligt gängse åsikter kunna reda sig med mindre inkomster än männen. Vad det första, försäkringsmatematiska skälet beträffar, kan det förefalla bestickande. Det bär emellertid numera förlorat i betydelse, enär en tydlig utjämning mellan män och kvinnor i fråga örn dödligheten inträtt. Man må emellertid därtill observera, att dödligheten inom olika manliga yrken är mycket växlande, men detta faktum har icke ansetts böra medföra en differentiering av avgiftspensionerna inom männens grupp. Man finner sålunda att den princip, som lagts till grund för skillnaden mellan mäns och kvinnors avgiftspensioner, ingalunda i den nuvarande lagen blivit rationellt genomförd. Vad det andra skälet beträffar, skulle det kunna tillmätas betydelse endast under den förutsättningen, att pensionsbeloppen för kvinnor uppenbarligen skulle komma att överskrida vad som behövs för att uppnå existensminimum, men det lär bliva svårt att visa att föreslagna pensionsbelopp bliva så förmånliga.

I den nu tänkta folkpensioneringen har genom förslaget örn ett grundbelopp, som skulle utgöra en betydande del av avgiftspensionen, en viss solidaritetsprincip de försäkrade emellan införts. Denna solidaritetstanke understrykes ytterligare därigenom, att de gifta kvinnorna skola tillgodoräknas hälften av båda makarnas sammanlagda avgifter vid utmätandet av den övriga delen av avgiftspensionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

37 Avgifterna.

Även i fråga om pensionsavgifterna anser jag mig så till vida böra förorda kommitténs förslag, att avgiften bestämmes till 1 % av inkomsten med en lägsta avgift av 6 kronor. Däremot förordar jag att avgift på inkomst överstigande 2,000 kronor icke utgår, under det kommittén föreslagit att avgifterna skola fortsätta att stiga intill 5,000 kronors inkomst. Frågan, huruvida pensionsavgifter överhuvud skola utgå liksom också hur dessa avgifter skola avpassas, kan självfallet bedömas ur olika synpunkter. Det synes vara uteslutet att ensamt genom avgifter finansiera samtliga pensionskostnader. Örn man betänker, att en avgift örn 1 % icke anses, vad 6-kronorsavgiften beträffar, kunna efter 50 års fullgjorda inbetalningar ge en pension på mer än 100 kronor och att i denna avgiftspension faktiskt ingår tillskott från allmänna medel, så finner man att pensioner på 300 ä 400 kronor skulle kräva en femdubbelt större avgift, örn alla pensionskostnader skulle bestridas med avgifter. Å andra sidan kan det sägas, att då det allmänna i alla fall måste tillskjuta den väsentligare delen av pensionerna, exempelvis 121 miljoner av 170 år 1937 och 138 miljoner av 189 år 1940, d. v. s. cirka 70 % av samtliga utgifter för pensioner, så vore det mera rationellt att helt avstå från pensionsavgifter. Så sker som bekant i Danmark. De pensionsavgifter, som föreslås, komma att inbringa omkring 36 miljoner kronor örn året. Därest man skulle avstå från avgifter, måste tydligen ett motsvarande belopp anskaffas på annat sätt. Svårigheterna att på andra vägar än genom avgifter skaffa inkomster till nyss nämnda belopp utöver de betydande summor, som i varje fall måste tillskjutas av det allmänna, skulle uppenbarligen bliva mycket stora och sannolikt tvinga till ett undanskjutande av hela reformen.

Örn jag sålunda anser ett avgiftssystem vara erforderligt, är det emellertid uppenbart, att avgifterna kunna avvägas från olika utgångspunkter. Hittillsvarande avgifter ha föga smidigt anpassat sig efter de pensionsförsäkrades inkomster. Samma avgifter hava uttagits av personer med en inkomst på 1,200 kronor och med en inkomst på 2,999 kronor, eller med andra ord den mindre inkomsttagaren har i avgifter fått betala större andel av sin inkomst till pensionsförsäkringen än den större inkomsttagaren. En proportionell pensionsavgift måste anses vara mera tillfredsställande än hittills rådande avgiftssystem.

Då jag i likhet med kommittén stannat vid att föreslå en avgift av 1 % å inkomsten, har jag i främsta rummet velat ta hänsyn till önskvärdheten att ej försvåra andra sociala försäkringsgrenars verksamhet. De befolkningsgrupper, för vilka folkpension är särskilt påkallad, ha all anledning att försäkra sig även för sjukdom, en mycket betydande del av dem dessutom för arbetslöshet. Man bör därför, efter min mening, icke se spörsmålet örn avgiften till pensionsförsäkringen såsom en isolerad fråga utan i sammanhang med frågorna örn avgifter till annan socialförsäkring. För den som rimligen bör vara båda sjukförsäkrad och arbetslöshetsförsäkrad kan avgiften till folkpensioneringen icke sättas särdeles hög, om icke bördan för honom skall bliva för tung.

Å andra sidan saknas anledning att bestämma avgifterna till ett lägre belopp

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

än 1 % på inkomsterna. Lägre avgifter skulle framför allt få den verkan att grundpensionen måste minskas, vilket med hänsyn till dess i alla fall ganska låga belopp icke skulle kunna anbefallas.

Kommittén bar, som jag redan nämnt, föreslagit att avgifterna skola fortsätta att stiga upp till en inkomst å 5,000 kronor. Högsta avgiften skulle sålunda bliva 50 kronor. Häremot har anmärkts att de föreslagna avgiftspensionerna — grundbelopp + 10 % å erlagda avgifter -— i de högre avgiftsklasserna icke skulle giva tillräcklig valuta för erlagda avgifter. Pensionärer med låga avgifter skulle få mer än valuta för sina avgifter, pensionärer med höga avgifter icke få valuta. Detta skulle innebära, att inkomsttagare mellan omkring 2,000 kronor och 5,000 kronor skulle åläggas en särskilt hård beskattning för att deltaga i finansieringen av de lägre inkomsttagarnas avgiftspensioner. I den mån skattemedel behövde tagas i anspråk härför, borde i varje fall även de ekonomiskt mera bärkraftiga samhällslagren drabbas minst lika hårt som mellanlagren. Med hänsyn till invändningar av denna art mot kommitténs förslag förordar jag, att maximiavgiften begränsas till 20 kronor, d. v. s. 40 kronor för äkta makar i den mån deras sammanlagda inkomst uppgår till 4,000 kronor. Med de avgiftspensioner som enligt föreliggande förslag skola utgå, får då även den högsta avgiftsklassen tillräcklig valuta för sina avgifter. Härmed avböjes således icke den tankegång, som tagit sig uttryck i förslagen att låta en del av kostnaden för pensioneringen uttagas genom avgifter till högre belopp från större inkomsttagare. Men då dylika avgifter i verkligheten ha karaktär av en särskild pensionsskatt, är det riktigare att även i formen låta dem framträda såsom en skatt.

Fonden.

Efter denna kortfattade redogörelse för de huvudsakliga förändringarna till det bättre av pensionsförsäkringens effektivitet skall jag nu anföra några skäl för min anslutning till kommitténs förslag att övergiva premiereservsystemet och i dess ställe införa ett system med begränsad fondering. Premiereservsystemet innebär att individuella pensioner skola efter mönster av privatförsäkringen på ett försäkringstekniskt korrekt sätt svara mot av varje individ erlagda avgifter. Då de på avgifterna grundade pensionerna enligt sakens natur i en obligatorisk folkpensionering måste baseras på en avgiftsbetalning under bela den normalt arbetsföra perioden av en människas liv, leder det till att endast den som under 50 år kunnat erlägga avgifter erhåller en som mera normal ansedd pension. Ingen medborgare, som vid systemets införande befunnit sig i en ålder, som mera väsentligt överstigit 16 år, kan påräkna en sådan normal pension, grundad på avgifter. Ett dylikt system kan redan ur denna synpunkt icke anses tillfredsställande. Men därtill kommer att samhället under en tidrymd av 50 år kan förändra sig till oigenkänlighet. Ingen torde vara given den gåvan att förutse, hur samhället ter sig efter 50 år.

Örn premiereservsystemet skall fungera, måste bland annat räntefoten för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

bliva någorlunda stabil. Om den räntefot, på vilken kalkylerna uppbyggts, då man beräknat de mot avgifterna svarande pensionerna, sjunker till exempel från 4.3 till 2.5 procent, så kommer den fond, vars avkastning skulle betala pensionerna, att bli alltför svag.

Premiereservsystemet utgår från den föreställningen att man genom att bidraga till en fond betalar sin egen ålderdomsförsörjning. Denna föreställning torde knappast vara verklighetstrogen. Fonden kan, oell gör så ock, bidraga till en ökad kapitalbildning i samhället. Men fondens avkastning, som går direkt till åldringarnas försörjning, måste uppenbarligen tagas av varje års produktionsresultat. Endast i den man fonden bidrager till en sadan ökning av produktionen, som utan fonden ej kommit till stand, kan den sägas i verkligheten deltaga i försörjningen av dem, som samlat fonden. Men det blir i varje fall alltid de produktivt verksamma, som realiter få betala, vad underhållet av pensionärerna kostar. Under den tid fonden bildas måste följaktligen de produktiva elementen i samhället dels försörja de aktuellt gamla och dels bestrida kostnaderna för fondbildningen.

Man synes nu allmänt anse det väl motiverat att omedelbart bättre sörja för åldringarna. Ett fasthållande vid premiereservsystemet skulle innebära, att ingen del av avgifterna till folkpensioneringen finge användas till täckande av kostnaderna för de nuvarande pensionärernas underhåll. Hela den ökade kostnaden härför skulle behöva uttagas skattevägen, och nuvarande jämte en stor del av nästa aktiva generation alltså dels erlägga höjda avgifter till pensionsförsäkringen och dels genom höjda skatter bidraga till den bättre ±örsörjningen av dem som uppbära tilläggspension.

Det nu förda resonemanget skulle närmast leda till ett förord för upphävandet av all ytterligare fondbildning för folkpensioneringsändamål.

Kommittén föreslår emellertid att fonden skall tillföras högst 20 miljoner kronor om året till dess den uppbringats till ett belopp av 1 miljard kronor. Härför talar onekligen ett starkt skäl. Örn all ytterligare fondbildning redan nu skulle avbrytas, kan visserligen det allmänna besparas betydande utgifter under det närmaste årtiondet. Men i en framtid skulle a andra sidan dessa utgifter stiga så mycket mera. Icke ens avkastningen av en fond å 1 miljard kronor räcker år 1953, då fonden beräknas hava uppnatt detta belopp, till för att jämte inflytande avgifter täcka de föreslagna avgiftspensionerna. Ännu mindre skulle tydligen en fond å 750 miljoner kronor — ett belopp vartill pensionsfonden torde uppgå år 1936, alitsa före den nya lagens ikraftträdande — kunna bestrida de föreslagna avgiftspensionerna i framtiden. Som stöd för avgiftspensionerna, vilka skola utgå utan behovsprövning, torde därför en fortsatt men begränsad fondbildning vara önskvärd. Det skulle till och med kunna ifrågasättas, huruvida det belopp, till vilket fonden bör uppbringas, redan nu lämpligen kan fastställas, men då en bestämmelse härutinnan knappast kan medföra någon olägenhet, förordar jag i denna del kommitténs förslag.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Kostnaderna.

Den pensionsreform, jag nu förordar, kommer att medföra avsevärt ökade utgifter för staten. Kommitténs majoritet kunde begränsa statsutgifterna för folkpensioneringen till belopp, som icke väsentligt skilde sig från beräknade utgifter enligt gällande lag, främst genom att skära bort pensioneringen av förtidsinvalider. Men även kommittéminoriteten kunde hålla det allmännas utgifter betydligt lägre än det förslag jag framlägger, emedan pensionstilläggen voro beräknade till 50 respektive 100 och 150 kronor lägre belopp i de olika dyrortsgrupperna.

Under det kommittémajoritetens förslag skulle leda till en omedelbar ökning av nuvarande statsutgifter för folkpensioneringen med endast 6 miljoner kronor och kommittéminoritetens med 7 miljoner, skulle statsutgifterna enligt det förslag, jag förordar, om nuvarande barntillägg bibehållas oförändrade, genast stiga från nuvarande cirka 57 miljoner till cirka 92 miljoner kronor eller med 35 miljoner —- för det första budgetåret reduceras kostnadsökningen till 177a miljoner kronor med hänsyn till förslaget örn tidpunkten för lagens ikraftträdande. Ännu klarare framstår skillnaden, örn man jämför de beräknade kostnaderna år 1940. De skulle, bortsett från barntilläggen, enligt kommittémajoritetens förslag uppgå till 59 miljoner kronor år 1940, enligt minoritetens till 74 miljoner och enligt här föreliggande förslag till 104 miljoner

50 miljoner mera än nuvarande utgifter, vilka med frånräknande av barntilläggen uppgå till cirka 54 miljoner.

Nu angivna kostnader, vilka successivt stiga under nästa årtionde, äro för visso mycket betydande. De torde utgöra en tillräcklig förklaring till att jag ej ansett mig kunna föreslå andra i och för sig önskvärda utbyggnader såsom större fria inkomster, högre tilläggspensioner för ensamstående och sänkt pensionsålder. Men å andra sidan torde de vara oundvikliga, örn icke en pensionsförsäkringsreform skall förlora sitt egentliga värde. Det synes mig nämligen icke rimligt att, sedan vi i mer än 20 år haft en folkpensionering med uppenbart otillräckliga pensioner, vi vid en i olika avseenden grundlig omstöpning av denna pensionering i alla fall skulle fortsätta med så låga pensioner, att de alltjämt för det stora flertalet bleve otillräckliga.

Oundgängliga kostnader, även örn de obestridligen äro höga, kunna därför icke få avskräcka från ett beslutsamt genomförande av en rationell reform.

Staten och kommunerna måste på rimligt sätt dela det allmännas bördor för här föreslagna reform. I detta avseende föreslår jag en avvikelse från kommitténs förslag. Detta innebär att staten skall övertaga landstingens pensionsutgifter för dem, som erhållit pensionstillägg enligt gällande lag, och alltså primärkommunerna endast svara för den åttondedel, de redan nu betala.

Med hänsyn till den lättnad i kommunernas fattigvårdsbördor, som reformen torde komma att medföra, anser jag det rimligt att primärkommunerna betala en femtedel av de nuvarande pensionärernas tilläggspensioner. Även med denna fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna komma statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

utgifter för pensionsförsäkringen att växa synnerligen avsevärt, medan kommunernas sammanlagda kostnader för fattigvård och pensionstillägg säkerligen icke komma att stiga.

Härefter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

. Finansieringsspörsmål.

Nu förevarande förslag till folkpensioneringens ordnande förutsätter en sk Chefen för betydande ökning av statens utgifter, att det synes påkallat att samtidigt me^temenUt!^ förslagets framläggande angiva möjligheterna för dess finansiering. Den omedelbara utgiftsökningen uppgår till omkring 35 miljoner kronor, vilken summa redan år 1940 beräknats stiga till 50 miljoner kronor och år 1945 till över 65 miljoner kronor. Härvid är naturligtvis att märka, att även vid oförändrade grunder för pensioneringen en väsentlig ökning av statens bidrag måste äga rum under nu åsyftade tidsperiod. Örn denna ökning för åren 1937, 1940 och 1945 approximativt uppskattas till respektive 4, 10 och 18 miljoner kronor, innebär likväl det nya förslaget en merbelastning av budgeten med cirka 30—

40—50 miljoner kronor.

Vad en dylik utgiftsökning för ett särskilt ändamål i verkligheten kommer att innebära för hela statsbudgeten, kan icke ens för en begränsad framtid fastställas, då en rad i detta ögonblick obestämbara faktorer bli avgörande för såväl inkomst- som utgiftssidan. En väsentlig ökning av hela folkhushållets inkomster skulle så gynnsamt påverka statens olika inkomstkällor, att en avsevärd utgiftsökning vore väl förenlig med oförändrade eller sjunkande skattesatser. Ett bortfall av vissa nu förefintliga utgiftsposter, t. ex. för extraordinära åtgärder mot arbetslösheten, skulle utan inkomstökning lämna utrymme för här åsyftade pensionsförbättring. Sjunkande nationalinkomst eller ökadfe utgifter för andra ändamål verka lika uppenbart i motsatt riktning. Under sådana omständigheter finner jag för närvarande vid övervägande av här föreliggande finansieringsfråga ingen rimligare utgångspunkt än antagandet, att den väntade utgiftsökningen måste täckas genom ökning av statsinkomsterna utöver de belopp som med nu gällande skatter, avgifter etc. kunna beräknas inflyta.

Storleksordningen hos det sålunda erforderliga tillskottet på budgetens inkomstsida framgår av några jämförelser. Den omedelbart inträdande utgiftsökningen på omkring 35 miljoner kronor är större än hela den beräknade maltskatten (29 miljoner), större än överskottet från telegrafverket (33 miljoner) och motsvarar närmare 45 enheter av den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten. För år 1940 beräknas kostnadsökningen till 50 miljoner kronor, vilket är mer än hälften av hela omsättnings- och utskänkningsskatten på spritdrycker (85 miljoner) och mer än summan av den extra inkomstskatten (8 miljoner), den särskilda förmögenhetsskatten (12 miljoner) och kaffetullen (20 miljoner). Vad eventuella skattehöjningar skulle inbringa belyses av följande.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Varje 10-tal enheter av inkomstskatten motsvarar för närvarande omkring 8 miljoner kronor, varje tioöring i kaffetull mellan 4 och 5 miljoner kronor, varje öre på en halva öl — vid oförändrad konsumtion — ungefär 4 miljoner kronor.

Att på beskattningsvägen uttaga det för pensionsförsäkringsreformen behövliga beloppet måste sålunda innebära en icke oväsentlig merbelastning av inkomster och förmögenhet eller konsumtion eller bådadera. Möjligheten att på andra vägar bereda statsverket de erforderliga inkomsterna har därför synts böra på allvar undersökas. Av den under år 1933 företagna undersökningen rörande motorbränslefrågan syntes framgå, att icke oväsentliga besparingar skulle stå att vinna genom en mera rationell organisation av handeln med brännoljor, och sedan länge har importen, röstningen och distributionen av kaffe utpekats såsom ett område, där en monopolorganisation skulle kunna bereda statsverket ökade inkomster utan höjning av priset för konsumenterna. Enligt preliminära beräkningar syntes det icke uteslutet, att ett trettiotal miljoner kunde tillföras statsverket från de båda nämnda områdena, under bibehållande av en fullt skälig avans för detaljhandeln och med en rationalisering i så måttlig omfattning, att berättigade anspråk från de anställdas sida kunde tillmötesgås.

Det var ursprungligen min förhoppning, att de igångsatta undersökningarna rörande såväl kaffe- som bensinhandeln vid framläggandet av pensionsförslaget skulle ha fortskridit så långt, att fasta hållpunkter vunnits för bedömande av de inkomster, som på de nämnda vägarna kunde påräknas. Utredningarna ha visat sig kräva längre tid än från början antagits, och jag är sålunda icke beredd att nu definitivt anvisa de åsyftade monopolen såsom en framkomlig utväg att skaffa staten den väsentliga delen av medlen till pensionsförsäkringsreformen. Med det slutliga omdömet måste anstå, tills de pågående undersökningarna blivit slutförda. Örn dessa icke skulle giva det av mig i det föregående förutsatta resultatet, eller om statsmonopolen såsom en lösning av finansieringsproblemet avböjas, uppkommer frågan örn den lämpliga fördelningen av i sådant fall erforderliga skattehöjningar.

Vid bedömande av den andel i ökningen som kan komma att falla på de direkta skatterna, framträder behovet av en genomgående översyn av de olika skatterna på inkomst och förmögenhet. Icke minst det av chefen för socialdepartementet antydda förslaget örn en pensionsskatt förutsätter en sådan översyn. En pensionsskatt kan knappast utformas, utan att hela frågan örn inkomstbeskattningen överväges i ett sammanhang. Ett dylikt övervägande har redan i årets finansplan förutsatts.

I övrigt torde vad som i det föregående anförts till belysning av olika skatteformers avkastning, giva tillräcklig ledning vid finansieringsfrågans bedömande. Det synes icke påkallat att för här åsyftade eventualitet redan nu utforma ett bestämt förslag. Även under förutsättning att hela kostnaden för pensionsförbättringen skulle uttagas på skattevägen, är reformen genomförbar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

43 Härefter fortsätter chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Pensionsförmånernas sammanlagda belopp.

Enligt pensionsförsäkringslagen utgår dels avgiftspension med belopp, som Chefen för är ställt i beroende av de erlagda avgifterna, dels ock pensionstillägg till dem, som fylla de därför uppställda förutsättningarna med avseende å invaliditet och ekonomiskt behov.

Medelstorleken av avgiftspensionerna enligt pensionsbrev gällande vid 1933 års slut var för avgiftspensioner, utgående jämte pensionstillägg, för man 14:70 kronor och för kvinna 5:82 kronor. Motsvarande siffror för avgiftspensioner, utgående utan pensionstillägg, voro 28: 84 kronor och 11: 86 kronor.

De under år 1933 nybeviljade avgiftspensionerna uppgingo i medeltal för män till 31:53 kronor och för kvinnor till 11:35 kronor. En beräkning rörande avgiftspensionernas storlek, sedan den nuvarande pensionsförsäkringen trätt i full funktion — vilket för varje försäkrad inträffar först sedan han erlagt pensionsavgifter enligt lagen under 51 år — har framlagts av pensionsförsäkringskommittén i dess första betänkande (statens offentl. utr. 1930:15 sid. 88 f.). Enligt denna beräkning kommer Vio av de manliga pensionstagarna att erhålla en avgiftspension understigande 43 kronor. För hälften av de manliga pensionstagarna kommer pensionen att understiga 139 kronor och för Vin 155 kronor. Endast V10 av de manliga pensionärerna kommer att erhålla en avgiftspension, vars belopp överstiger 212 kronor. För kvinnorna komma avgiftspensionerna att bliva än knappare. 3/io av de ej gifta kvinnorna komma sålunda icke upp till en avgiftspension av 35 kronor. För hälften kommer pensionen att understiga 51 kronor och för 7/u> 98 kronor. Endast Vio av de ej gifta kvinnorna kommer att erhålla en avgiftspension överstigande 136 kronor. En liknande beräkning för samtliga kvinnor, gifta såväl som ogifta, skulle visa ännu lägre pensionsbelopp.

Pensionstilläggen utgå enligt pensionsförsäkringslagen med högst 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna. Enligt pensionsbrev gällande vid 1933 års utgång var medelbeloppet av pensionstillägg (och understöd) för man 173:22 kronor, för kvinna 159:34 kronor och för båda könen tillhopa 164:91 kronor. Endast personer, vilkas årsinkomst ej uppgår till 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna, kunna erhålla pensionstillägg.

Enligt det av mig framlagda lagförslaget skall var och en, som erlagt alla honom påförda avgifter (om dessa äro minst sju till antalet) erhålla en grundpension om 70 kronor jämte Vio av de erlagda avgifterna. Där ej samtliga påförda avgifter erlagts, reduceras grundpensionens fasta belopp, 70 kronor, i proportion till sammanlagda beloppet av de försummade avgifterna. Örn den enligt hittills gällande regler beräknade avgiftspensionen på grund av avgifter, erlagda innan den föreslagna nya lagen trätt i kraft, överstiger den enligt nu angivna regler beräknade grundpensionen, skall dock det högre beloppet utgå.

44 Kungl. Majlis proposition nr 217.

Till grundpensionen kommer enligt förslaget tilläggspension för dem, som uppfylla de därför stadgade villkoren. Tilläggspensionernas maximibelopp äro 250, 350 respektive 450 kronor i de tre dyrortsgrupper, som enligt förslaget skola införas. Den årsinkomst, vars uppnående utesluter från rätt till tillläggspension, utgör i de tre ortsgrupperna för pensionstagare, som bär gemensamt hushall med annan dylik, respektive 483, 633 och 783 kronor samt i andra fall respektive 600, 800 och 1 000 kronor. Genom att vissa slag av inkomster intill ett belopp av 300, 350 respektive 400 kronor skola undantagas vid inkomstens beräkning, kan emellertid den verkliga inkomstgränsen i de fall, där sådan privilegierad inkomst förefinnes, komma att ligga högre, nämligen för den förra kategorien vid 783, 983 eller 1 183 kronor och för den senare vid 900, 1 150 eller 1 400 kronor.

För att belysa verkningarna av de föreslagna reglerna angående pensionsbeloppens bestämmande meddelas i nedanstående tabeller några exempel på pensionsbelopp för personer, som erlagt alla dem påförda avgifter. Det antages härvid, att dessa personer under hela sin avgiftspliktiga tid varit ogifta samt att de till och med 21 års ålder icke haft taxerad inkomst uppgående till 500 kronor, men från och med 22 års ålder haft i tabellernas första kolumn angiven taxerad inkomst. Pensionsbeloppen äro under dessa förutsättningar, bortsett fran ett nedan omnämnt undantagsfall, lika stora för män och kvinnor. För gifta personer är tabellen fullt tillämplig endast i fråga örn makar, som hava lika stor taxerad inkomst. I övriga fall kommer en viss utjämning av grundpensionernas belopp att äga rum, emedan från och med år 1937, då den nya lagen antagits träda i kraft, påförda avgifter med halva beloppet tillgodoräknas vardera maken.

Under rubriken »egen inkomst vid pensionsfallet» angives i tabellerna den inkomst, som antagits såsom grundläggande för beräkningen av tilläggspensionen. Enligt ovan angivna regler kan sålunda utöver denna inkomst även förefinnas en privilegierad inkomst av exempelvis arbetsgivarepension, uppgående till högst 300, 350 respektive 400 kronor i de tre ortsgrupperna, utan att de i tabellen angivna pensionsbeloppen därav påverkas. Det bör framhallas, att för en gift pensionstagare inkomsten under denna rubrik i regel utgör hälften av makarnas sammanlagda inkomst, sedan för vardera maken eventuell privilegierad inkomst frånräknats. I

I syfte att lämna exempel såväl på de pensionsbelopp, som komma att utgå under den första tiden efter lagändringen, som på längre fram utfallande pensioner, ha tabellerna uppgjorts så, att de omfatta tre olika årsklasser, nämligen personer med födelseåren 1872, 1900 och 1920. Beträffande födelseåret 1872 har antagits att vederbörande person under år 1937, då han fyller 65 år, erlägger en avgift enligt den nya lagen samt därefter år 1939 erhåller pension vid fyllda 67 år. Vid födelseåret 1900 ha pensionsbeloppen beräknats dels under förutsättning att invaliditet inträffar år 1940 vid 40 års ålder och dels under förutsättning att vederbörande förblir aktiv ända till fyllda 67 år, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

45 Födelseår 1872. Åldern 67 år uppnås 1939. Pensionsbelopp enligt det föreliggande

förslaget.

Födelseår 1900. Åldern 67 år uppnås 1967. Pensionsbelopp enligt det föreliggande

förslaget.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Födelseår 1920. Åldern 67 år uppnås 1987. Pensionsbelopp enligt det föreliggande

förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

47 Födelseår 1872. Jämförelse mellan pension vid 67 år enligt det föreliggande förslaget oell motsvarande pension, örn nuvarande lag fortfar att gälla.

han erhåller ålderspension. För födelseåret 1920 omfatta slutligen beräkningarna pensionsbeloppen såväl vid invaliditet i åldern 25 respektive 50 år som vid pension på grund av fyllda 67 år.

Vid de exempel, som avse födelseåret 1900 och invalidpension vid 40 års ålder, blir i de högre inkomstklasserna avgiftspensionen enligt nu gällande lag på grund av avgifter, erlagda till och med år 1936, något större än grundpensionen, varför enligt ovanstående det högre beloppet utgår. I dessa fall ha i tabellerna upptagits de grundpensioner, som komma att gälla för män, under det att beloppen för kvinnor utfalla obetydligt lägre. Bortsett från detta undantagsfall, äro i samtliga i tabellerna upptagna exempel pensionsbeloppen enligt mitt förslag lika stora för män och kvinnor.

I samtliga de fall där den egna inkomsten vid pensionsfallet antagits uppgå till 300 eller 500 kronor, ha tilläggspensionerna i tabellerna upptagits med de belopp, som gälla för samboende pensionärer. För andra pensionstagare komma därför de i tabellerna angivna pensionerna att höjas med belopp, som framgå av följande sammanställning:

Beträffande födelseåret 1872, då ålderspension utfaller under år 1939, har även gjorts en sammanställning av de föreslagna pensionsbeloppen och de belopp, som skulle uppnås örn den nuvarande lagen utan någon ändring fortfar att gälla. De senare beloppen hava därvid beräknats enligt de regler, som för närvarande gälla beträffande män. För kvinnor äro pensionsbeloppen enligt nuvarande regler som bekant lägre än för män, varför en jämförelse där skulle utfalla än mera till fördel för de föreslagna bestämmelserna.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

Samtliga föregående tabeller avse, såsom redan framhållits, ogifta personer. I nedanstående tabell meddelas pensionsbeloppen vid fyllda 67 år enligt nu gällande lag och enligt propositionen för två jämnåriga makar, vilka år 1939 erhålla pension vid fyllda 67 år. Det antages, att hustrun under åren 1914-—38 icke varit taxerad för egen inkomst.

Födelseår1872. Jämförelse mellan två makars sammanlagda pension vid 67 år enligt det föreliggande förslaget och motsvarande pension, örn nuvarande lag fortfar att gälla.

Förslagets omfattning.

Det här framlagda förslaget avser att ersätta den nu gällande lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring med en ny lag, benämnd lag örn folkpensionering. Som en viss del av pensionsförsäkringslagen, avseende de s. k. understöden, ej ansetts lämpligen kunna upptagas i den föreslagna lagen örn folkpensionering, har jämväl utarbetats ett förslag till förordning örn invalidunderstöd, motsvarande nämnda del av pensionsförsäkringslagen.

Ehuru de utarbetade författningsförslagen således täcka hela det område, som nu regleras av lagen örn allmän pensionsförsäkring, tager den föreslagna reformen huvudsakligen sikte på att bereda bättre pensionsförmåner och att på ett ändamålsenligt sätt avväga reglerna örn bidrag till pensionskostnaderna från enskilda och från det allmänna. Reglerna örn de särskilda pensionstillägg, s. k. barntillägg, vilka enligt pensionsförsäkringslagen i viss utsträck-

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

ning utgå till pensionstagare nied barn att försörja, hava emellertid undantag^ från den allmänna revision, som de övriga reglerna om pensionsförmåner undergått, och i övergångsbestämmelserna angivits skola oförändrade tillämpas. Pensionsförsäkringskommittén har lämnat dessa regler å sido vid sitt arbete för revision av pensionsförsäkringen, under anförande att de borde upptagas till särskild behandling, och en utredning angående dithörande frågor pågår för närvarande. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 28 september 1934 ha nämligen sakkunniga, vilka antagit benämningen 1934 års barnpensioneringssakkunniga, tillkallats för att utreda frågan örn understöd åt obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn.

En annan del av pensionsförsäkringslagen, vilken den här föreslagna reformen endast i ringa mån berör, gäller pensionsförsäkringens lokala organisation. Med hänsyn till att särskilda sakkunniga, benämnda organisationssakkunniga, varit tillkallade för utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation, har pensionsförsäkringskommittén ansett sig icke böra gå in på en prövning av frågan örn eventuella ändringar av de bestämmelser i pensionsförsäkringslagen, som avse den lokala organisationen, utan endast underkastat dithörande bestämmelser vissa smärre jämkningar. Organisationssakkunniga hava numera slutfört sitt uppdrag och avgivit betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation med mera (statens offentl. utr. 1934: 53), vilket för närvarande är utremitterat till myndigheter med flera för inhämtande av yttranden. I detta betänkande har pensionsförsäkringens lokala organisation behandlats i sitt sammanhang med organisationen av den samhälleliga hjälpverksamheten på andra områden. Med den här föreslagna reformen står frågan örn eventuella förändringar beträffande pensionsförsäkringens lokala organisation icke i något nödvändigt samband.

Icke heller har jag ingått på de spörsmål, som röra pensionsstyrelsens inre organisation. Den stora omläggning av pensionsförsäkringen, som det här framlagda förslaget innebär, och i synnerhet den höjning av redan beviljade pensioner, som förslaget medför, kommer otvivelaktigt att ställa stora krav på pensionsstyrelsen. och det torde redan därför bliva nödvändigt att, innan förslaget träder i kraft, upptaga frågan örn organisatoriska åtgärder för att möta den väntade ökningen av arbetsbördan. Pensionsförsäkringskommittén har i sitt betänkande uppmärksammat detta och även i övrigt framlagt förslag till förändringar i pensionsstyrelsens organisation. Denna fråga torde emellertid kunna överblickas, först sedan statsmakterna tagit ställning till den grundläggande frågan örn förändring av själva pensionsreglerna.

Jag finner icke heller lämpligt att nu närmare ingå på spörsmålet, huru pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet bör anordnas. Pensionsförsäkringskommitténs majoritet, vilken föreslagit att den allmänna pensionsförsäkringen inskränkes till att utgöra en ren ålderdomspensionering, anser därav följa, att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet bör inordnas under den

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

allmänna sjukvården, och denna åsikt biträdes av den minoritet inom kommittén, vilken föreslår bevarandet av pensionsförsäkringen som en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering. Tydligt är emellertid, att denna fråga icke kan vinna sin lösning förrän i samband med prövningen av spörsmål som behandlas i statens sjukvårdskommittés betänkande angående den slutna kroppssjukvården i riket (statens offentl. utr. 1934: 22). Det blir därför anledning att återkomma till frågan örn pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet i samband med ett ställningstagande till den allmänna frågan örn organisationen av den slutna kroppssjukvården i riket. Endast i så måtto beröres den ifrågavarande grenen av pensionsstyrelsens verksamhet omedelbart av den bär föreslagna reformen av pensionsförsäkringen, som till följd av omläggningen av pensionsförsäkringens fonderingssystem ej kommer att såsom nu kunna uppstå ett överskott i fonden, från vilket medel till bestridande av kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten kunna tagas. Erågan örn bärav betingad medelsanvisning blir emellertid aktuell endast under förutsättning, att statens sjukvårdskommittés förslag icke binner prövas av statsmakterna före den bär föreslagna reformens ikraftträdande eller att denna prövning giver till resultat, att verksamheten anses även efter reformens genomförande böra ombesörjas av pensionsstyrelsen.

Delvis avse de nu berörda frågorna utfärdande av följdförfattningar till den föreslagna lagen örn folkpensionering. Beträffande sådana följdförfattningar överhuvud bar jag intagit den ståndpunkten, att de icke lämpligen borde utarbetas förrän statsmakterna tagit ställning till de grundläggande reglerna för folkpensioneringen. Jag ämnar sålunda, örn det nu framlagda förslaget till lag örn folkpensionering vinner statsmakternas bifall, senare återkomma till frågan örn följdförfattningar till lagen.

I förslaget bar den tidigare ganska mycket uppmärksammade frågan örn införande av s. k. försäkringsböcker lämnats å sido. Enligt förslagen därom skulle varje avgiftsbetalare hava en försäkringsbok, i vilken erlagda avgifter skulle markeras. En sådan anordning skulle emellertid med ett pensioneringssystem, som förevarande förslag innehåller, icke vara av lika stort värde som med pensionsförsäkringslagens regler, bland annat därför att det icke skulle låta sig göra att med kännedom blott örn de erlagda avgifterna uträkna pensionsbeloppet. Det må vidare anmärkas, att en anordning med försäkringsböcker förordats endast i ett par yttranden och sålunda icke längre synes tilldraga sig större intresse.

I vissa yttranden över pensionsförsäkringskommitténs förslag bar mer eller mindre bestämt ifrågasatts att uppskjuta bela pensionsförsäkringsreformen till dess den skulle kunna genomföras samtidigt med en reform av skatteutjämningen mellan kommunerna. Att fördröja den högst angelägna pensionsförsäkringsreformen genom att sammankoppla den med det senare mycket svårlösta spörsmålet synes mig dock icke böra komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

51 Härefter torde jag få något närmare uppehålla mig vid tvenne huvudspörsmål av principiell betydelse, beträffande vilka kommitténs förslag innebär genomgripande omläggningar av den nuvarande pensionsförsäkringen, nämligen frågan örn invaliditetsförsäkringens anordnande och frågan örn det försäkringstekniska system, som skall läggas till grund för verksamheten.

Invaliditetsförsäkringens anordnande.

Kommittémajoritetens ståndpunkt.

Kommittémajoritetens förslag innebär med avseende å invaliditetsförsäkringens anordnande, såsom ovan nämnts, att densamma skall avskiljas från den allmänna och obligatoriska pensionsförsäkringen och överföras till de av frivillig anslutning beroende erkända sjukkassorna. Ur den av kommittén anförda motiveringen för detta förslag må här återgivas följande.

Antalet pensionstillägg och understöd visade en fortgående ökning, som under senare år betydligt överstigit vad man tidigare beräknat. Från år 1920 till år 1933 hade årliga antalet nybeviljade pensionstillägg och understöd mer än fördubblats. Av de under de senaste åren beviljade pensionstilläggen och understöden hade ungefär hälften tillerkänts personer under 67 år. En jämförelse mellan årliga antalet från och med år 1920 nybeviljade pensionstillägg och understöd och de resultat, vartill arbetslöshetsutredningen kommit med avseende å utvecklingen under 1920-talet av konjunktur- och arbetsmarknadsläget, visade i fråga örn utvecklingen på de båda områden, som sålunda ställts emot varandra, en likformighet, vilken måste betecknas såsom anmärkningsvärd örn man toge i betraktande, att pensionsförsäkringens hjälpverksamhet endast skulle avse personer, som vore varaktigt arbetsoförmögna och vilkas antal därför icke borde röna något större inflytande av förhållandena på arbetsmarknaden.

Ett närmare studium av förutsättningarna för prövning av frågan örn invaliditet förelåge och av sättet för invaliditetsprövningens utförande gåve vid handen, att denna vore behäftad med väsentliga svagheter. Vid invaliditetsprövningen skulle fastställas orsakerna till arbetsförmågans nedsättning samt bedömas, dels i vilken grad arbetsförmågan vore nedsatt och dels huruvida nedsättningen sannolikt vore att betrakta såsom varaktig eller örn den, eventuellt genom vidtagande av sjukvårdande åtgärder eller yrkesutbildning, troligen kunde komma att hävas eller i väsentlig mån förringas. Till grund för prövningen av dessa i huvudsak rent medicinska frågor läge, då det gällde personer som ännu icke fyllt 67 år, oftast av läkare enligt fastställt formulär utfärdat intyg. Även prövningen av äldre personers pensionsansökningar utfördes i rätt stor utsträckning med ledning av dylika intyg. Det oaktat framhölles allmänt från representanter för pensionsnämnderna, pensionsstyrelsens ombud i nämnderna och pensionsstyrelsen, d. v. s. alla som hade att taga befattning med pensionsförsäkringsverksamhetens praktiska utövande, att invaliditetsprövningen ofta icke kunde ske med den grad av tillförlitlighet som borde krävas med hänsyn till vikten i ekonomiskt avseende för det all-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

manna av att pensionstillägg och understöd icke beviljades i större utsträckning än avsett vore.

Att inom den svenska pensionsförsäkringen prövningen av invaliditetsfrågan ej vore tillräckligt effektiv, vore säkerligen till stor del beroende på de dominerande invaliditetsorsakerna, nämligen ålderdomssvaghet och den därmed nära sammanhängande sjukdomsgruppen »myocardit och cardioscleros» samt reumatism, samt på den omständigheten, att varken de rena ålderssjukdomarna eller de reumatiska sjukdomarna, då dessa uppträdde vid tilltagande ålder, i regel föranledde att vederbörande vände sig till läkare för erhållande av vård. Med anledning av sådan sjukdom sökte personer ofta läkare först för att erhålla intyg, att arbetsförmågan vore i så hög grad nedsatt att rätt till pension förelåge. Den undersökande läkaren ställdes därvid inför uppgiften att utan föregående kännedom örn patienten och i regel efter en enda undersökning fälla ett omdöme örn hans arbetsförmåga, ett omdöme, som på grund av ifrågavarande sjukdomars natur i stor utsträckning måste grundas icke på objektiva undersökningsresultat utan på patientens egna uppgifter rörande hans tillstånd. Det torde ligga i öppen dag, att resultatet av en sådan prövning icke kunde bliva fullt tillfredsställande. Särskilt framhölles i fråga örn gifta och förut gifta kvinnor, vilka aldrig ägnat sig åt förvärvsarbete i egentlig bemärkelse utan uteslutande åt hemmets skötsel, att de utfärdade intygens värde ofta vore osäkert.

En bidragande orsak till att vissa brister vidlådde prövningen av invaliditetsfrågan torde vara att söka i det förhållandet, att somliga läkare saknade full insikt örn betydelsen av en noggrann invaliditetsprövning och därför utan fullgiltiga skäl och enbart för att förhjälpa vederbörande till att erhålla pension utfärdade ett begärt intyg. Då det för de pensionssökande stöde fritt att för styrkande av invaliditeten vända sig till vilken läkare de önskade, hände det, att i socialmedicinska frågor mindre förfarna läkare i rätt stor utsträckning bleve anlitade i sådana fall då invaliditetsfrågan vore tvivelaktig eller invaliditet i lagens mening icke kunde anses vara för handen.

Men även med en förbättrad invaliditetsprövning vore invaliditetspensioneringen en tyngande del av pensionsförsäkringen. En jämförelse mellan kostnaderna för en ren ålderdomspensionering och för en blandad invaliditets- och ålderdomspensionering visade, att även om i det senare fallet pensionen sattes betydligt lägre än i det förra, kostnaderna bleve väsentligt större.

Inför dessa fakta hade kommittén ansett sig böra föreslå, att pensionsförsäkringen befriades från uppgiften att meddela försäkring mot förtidsinvaliditet samt att denna överfördes till en därför mera lämpad gren av socialförsäkringen, nämligen sjukförsäkringen. Genom denna inskränkning, bortskures från pensionsförsäkringen en del därav, som enligt erfarenheten icke fungerat tillfredsställande utan i viss utsträckning gjort tjänst åt andra understödsbehov än dem för vilka pensionsförsäkringen vore avsedd. De medel, som stöde till buds för pensioneringen, kunde efter denna inskränkning användas till enbart ålderdomspensionering och därigenom möjliggjordes avsevärda förbättringar av pensionsförmånerna.

Härtill komme, att ett naturligt samband förefunnes mellan invaliditetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Hittills hade sjukförsäkringens organisatoriska fördelar •—• trots ett påtagligt behov och trots det nära sakliga sambandet —• icke kunnat utnyttjas till gagn för invaliditetsförsäkringen. Mellan sjukförsäkringens och invaliditetsförsäkringens omvårdnad funnes vidare för närvarande en lucka, som lämnade den understödsbehövande blottställd. Dessa

Kungl. Majlis proposition nr 217.

brister syntes på ett naturligt och verksamt sätt bliva avhjälpta genom invaliditetsförsäkringens anknytning till sjukförsäkringen.

Genom att invaliditetsförsäkringen lades å de erkända sjukkassorna torde högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen uppnås. När invalidunderstödet anslötes till sjukunderstödet som en direkt fortsättning av detta, komme det förra under samma kontroll som den vilken av sjukkassorna ägnades det senare. Redan kassornas kännedom örn sina medlemmar torde vara en värdefull tillgång vid prövning, örn invalidpenning skall utgå. Än mera avseende torde böra fästas därvid, att sjukkassorna genom den fortlöpande kontroll medelst läkare och sjukbesökare, som de vid längre sjukdomsfall plägade utöva, kunde väntas förskaffa sig en ingående kännedom örn det särskilda fallet, innan invalidpenning utbetalades. Sjukkassornas ekonomiska intresse av sparsamhet med understöden torde ock borga för en noggrann prövning av invaliditetsf rågan.

Såsom fördelar förknippade med förslaget att till de erkända sjukkassorna överföra uppgiften att meddela försäkring mot invaliditet förtjänade vidare framhållas, att den för pensionsförsäkringen svåra och ömtåliga läkarf rågan icke torde komma att bliva på samma sätt brännande för en av sjukkassorna ombesörjd invaliditetsförsäkring. Det torde nämligen få antagas, att utvecklingen på sjukförsäkringens område komme att gå därhän att sjukkassorna för bedömande av frågan, örn långvarig arbetsoförmåga förelåge, komme att anlita läkare, som vore särskilt skickade för en dylik uppgift. Även för efterkontrollen över dem, som fått invalidunderstöd sig tillerkänt, torde reformen betyda en stor förbättring. Enligt vad erfarenheten givit vid handen kunde den kontrollverksamhet, som nu utövades av pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen icke anses vara tillräckligt effektiv. Denna kontroll skulle kunna i avsevärd grad förstärkas, om invalidpensionen behandlades som fortsatt sjukpenning med därav följande förpliktelse för vederbörande sjukkassa att utöva fortlöpande tillsyn över förmånstagaren. Jämväl det starka ekonomiska intresse, som sjukkassan skulle hava att i förekommande fall föranstalta om indragning av understödet, skulle verka till förstärkande av kontrollen, under det att de kommunalekonomiska synpunkter, som för närvarande säkerligen på en del håll lades på hithörande spörsmål, snarare vore ägnade att verka i motsatt riktning.

För sjukförsäkringen torde slutligen den ifrågasatta reformen erhålla stor betydelse såsom ägnad att befordra den frivilliga försäkringens utveckling. Avgifterna för den påbyggda invaliditetsförsäkringen ställde sig låga i förhållande till den stora förmån en sådan försäkring innebure. Den nya försäkringsformen borde därför i jämförelse med den nuvarande sjukförsäkringen erbjuda ökad lockelse för dem, som ville skydda sig mot ohälsa och invaliditet.

En utredning angående den rättsliga möjligheten att genom lag vidtaga den ifrågasatta inskränkningen av den nuvarande pensionsförsäkringen hade utförts för kommitténs räkning och såsom bilaga fogats till betänkandet. Kommittén anslöte sig till den däri uttalade uppfattningen, att något avgörande rättsligt hinder icke mötte mot kommitténs förslag i denna del, vilket vore utformat under hänsynstagande till de försäkrades intressen.

Av personer, som vore förtrogna med sjukkasserörelsen, hade framhållits, att en så betydelsefull och ny förpliktelse som omhändertagandet av invaliditetsförsäkringen icke borde påläggas sjukkassorna förrän dessas inre organisationsarbete med anledning av 1931 års sjukkassereform hunnit i huvudsak

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

genomföras. Enligt vad kommittén inhämtat bedreves emellertid detta arbete med stor kraft i syfte att få reformen bragt till verkställighet snarast möjligt. Från denna synpunkt torde, såvitt kommittén kunde finna, hinder ej möta mot att den nu ifrågavarande utvidgningen av sjukkassornas verksamhet genomfördes vid 1937 års ingång. Med den uppfattning kommittén hyste örn frågans betydelse kunde kommittén icke förorda längre uppskov än nödvändigt och ville än mindre framlägga förslaget såsom ett tankeexperiment, vars förverkligande skulle uppskjutas till en oviss framtid.

Kommittéminoritetens ståndpunkt.

Den av fyra ledamöter av kommittén bestående minoritet, som förordat bibehållandet av en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering har till motivering av sin ståndpunkt, under hänvisning till den nuvarande anslutningen till de erkända sjukkassorna, uttalat, att med kommitténs förslag en så avsevärd del av landets invånare skulle komma att bliva utesluten från rätt till pension vid förtidsinvaliditet att de icke kunde biträda kommittéförslaget. Dessa ledamöter ha även framhållit, att försäkring i erkänd sjukkassa icke ger rätt till understöd vid ren ålderdomssvaghet som icke är förenad med verklig sjukdom och att kommitténs förslag därför icke innefattar någon hjälp till personer, som på grund av för tidigt åldrande redan före 67 års ålder bliva oförmögna att skaffa sig sin utkomst. Ytterligare ha de såsom skäl för sin ståndpunkt anfört, att det måste vara av stor vikt att låta den år 1931 beslutade reformen av sjukkasseväsendet utveckla sig utan störande inflytelser. I fråga örn invaliditetsprövningen dela emellertid dessa ledamöter kommittémajoritetens uppfattning, att denna för närvarande är behäftad med väsentliga svagheter. Enligt deras mening böra därför åtgärder vidtagas för att öka effektiviteten av den prövning av förtidsinvaliditet, som enligt det av dem förordade förslaget alltjämt skall förekomma inom pensionsförsäkringen. Bland sådana åtgärder nämnas höjning av primärkommunernas andel i kostnaden för pensionstillägg, rätt för pensionsstyrelsen att såsom villkor för rätt till pension föreskriva sökandens intagande å sjukvårdsanstalt för undersökning av hans hälsotillstånd, skärpning av efterkontrollen över pensionstagare samt införande i läkarutbildningen av undervisningskurser rörande pensionsförsäkringen.

Yttranden över kommittéförslagen.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i anledning av pensionsförsäkringskommitténs betänkande, ha endast ett mindretal tillstyrkt ett genomförande nu av den av kommittén föreslagna lagstiftningen i vad den avser ett överförande av invaliditetsförsäkringen till den statsunderstödda sjukkasseverksamheten. Direkt tillstyrkande yttranden hava avgivits

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt av tre av de genom denne hörda fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. I samma riktning hava uttalat sig 4 länsstyrelser, 3 landsting och vederbörande genom länsstyrelserna hörda kommunala myndigheter i 14 städer och 31 landskommuner. Av de ombud för pensionsstyrelsen samt pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande, som till pensionsstyrelsen avgivit yttranden i frågan, hava 1 ombud och 5 nämnder eller nämnds ord förand e tillstyrkt kommittéförslaget i nu förevarande del. Slutligen hava svenska bankföreningens styrelse och svenska arbetsgivareföreningen tillstyrkt detsamma.

I huvudsak tillstyrkande yttranden, i vilka dock samtidigt framförts erinringar av olika slag mot ett omedelbart genomförande av förslaget, hava avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, vederbörande kommunala myndighet i 4 städer och 6 landskommuner, 2 ombud för pensionsstyrelsen, 5 pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande, svenska sjukkasseförbundet, 11 erkända centralsjukkassor samt styrelsen för centralförbundet för socialt arbete.

Yttranden, i vilka det ifrågasatta överförandet av invaliditetsförsäknngen till de erkända sjukkassorna direkt avstyrkts, hava slutligen avgivits av pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Överståthållarämbetet, 17 länsstyrelser, 10 landsting, 5 fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vederbörande kommunala myndigheter i 15 städer och 113 landskommuner, 22 ombud för pensionsstyrelsen, 41 pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande, 5 erkända centralsjukkassor, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundets styrelse, landsorganisationen i Sverige, riksförbundet landsbygdens folk, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, svenska vanföreanstalternas centralkommitté och svenska kvinnors medborg ar förbund. Även i dessa yttranden har emellertid i åtskilliga fall ansetts, att den av kommittémajoriteten föreslagna lösningen av invaliditetsförsäkringsproblemet skulle vara den principiellt riktigaste och mest rationella, ehuru svårigheterna att på denna väg komma fram till en fullt tillfredsställande ordning synts vederbörande oöverstigliga.

Av det föregående framgår, att kommittémajoritetens huvudsakliga skäl för den i här förevarande avseende intagna ståndpunkten äro:

1) att den nuvarande invaliditetsprövningen visat sig bristfällig och att en bättre dylik prövning sannolikt skulle bliva följden av den föreslagna omorganisationen ;

2) att långvarig men övergående sjukdom eller invaliditet, vilken nu efter sjukpenningstidens utgång lämnas utan understöd, skulle omfattas av den föreslagna invaliditetsförsäkringen; samt

3) att medel skulle frigöras från den nuvarande, med brister behäftade in-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr SS17.

validitetsförsäkringen, varigenom skulle möjliggöras en väsentlig höjning av ålderdomspensionerna.

Beträffande de salunda anförda skälen har i yttrandena uppmärksamheten huvudsakligen riktats på det under punkt 1) nämnda. Att den nuvarande invaliditetsprövningen skulle vara behäftad med svårare brister bestrides av pensionsstyrelsen och i allmänhet av pensionsstyrelsens ombud och pensionsnämnderna. Vidare hålla bl. a. riksförsäkringsanstalten, svenska fattigvårdsoch barnavårdsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och riksförbundet landsbygdens folk före, att invaliditetsprövningen sannolikt ej skulle komma att handhavas på bättre sätt av de erkända sjukkassorna.

Pensionsstyrelsen söker sålunda siffermässigt påvisa, att kommitténs slutsatser i fråga örn invaliditetsprövningens ineffektivitet icke äro sakligt grundade samt anför vidare, att invaliditetsprövning vore en så pass ömtålig och vansklig arbetsuppgift, att den borde tillkomma ett centralt organ. Därigenom utökades i hög grad möjligheten att skapa erforderliga organisatoriska anordningar och därigenom erhölle de tjänstemän och läkare, som hos det centrala organet sysslade med denna prövning, den härför erforderliga skolningen och erfarenheten. Att invaliditetsprövningen på nämnda väg också bleve i görligaste mån likformig, vore lika självfallet som betydelsefullt. — — •— Kommittén uttalade, att genom invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna en högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen skulle uppnås. Det syntes styrelsen sorn om uttrycket en högst betydande förenkling av invaliditetsprövningen här hade varit bättre på sin plats. Då kommittén vidare i detta sammanhang talade örn kassornas kännedom örn sina medlemmar och fortlöpande kontroll genom sjukbesökare, syntes kommittén mera bygga på en oviss framtid än på nuet i fråga örn omfattningen och organisationen av den lokala sjukkasseverksamheten.

RiksförsäkringsanStalten framhåller bl. a., att. bortsett från åldrarna 65— 66 år, invaliditetsfallen inom de grupper, vid vilka kommittén i främsta rummet fäst sig, representerade endast en jämförelsevis ringa procent av samtliga fall av förtidsinvaliditet. Betänkte man därjämte, att enligt kommitténs förslag under rådande förhållanden antagligen endast omkring 1/i av de ifrågavarande fallen skulle komma under någon sjukkassas bedömande, men de övriga bli föremål för prövning eventuellt enligt fattigvårdslagen, begränsades ju än mer värdet av kommitténs förslag. Ett överlåtande åt de erkända centralsjukkassorna av invaliditetsprövningen för sjukkassemedlemmarna syntes därför bliva av ganska ringa värde med hänsyn till invaliditetsbedömningen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar bl. a., att det icke kunde finna, att den nuvarande obligatoriska och allmänna invaliditetsförsäkringen vore behäftad med sådana brister, att dess slopande på den grund behövde ifrågakomma. Med anledning av att kommittén väntade sig »en högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen» genom invaliditetsförsäkringens anknytning till sjukkassorna ville förbundet vidare erinra, att för den grupp av invaliditetsfall, som enligt kommitténs eget uttalande för närvarande vållade de största svårigheterna, nämligen de i förtid ålderdomssvaga, man icke kunde tala örn någon förbättrad invaliditetsprövning, eftersom denna grupp helt enkelt uteslutits. Beträffande de övriga ansåge kommittén förbättring kunna vinnas genom sjukkassornas kännedom örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

sina medlemmar, deras fortlöpande kontroll medelst läkare och sjukbesökare samt deras ekonomiska intresse av sparsamhet med understöden. Tyvärr syntes kommittén här hava anteciperat ett tillstånd inom den stora massan av svenska sjukkassor, som visserligen livligt eftersträvades, men vars förverkligande ännu torde låta vänta på sig ganska länge. I fråga örn sjukkassornas ekonomiska intresse av ett sparsamt handhavande av invalidersättningen måste det uppmärksammas, att det vore centralsjukkassorna, som skulle bära kostnaden för invalidpenningen. Alla undersökningar och all kontroll sköttes av lokalsjukkassan, men centralsjukkassan bestrede kostnaden. Då de senare omfattade ett eller flera landstingsområden, lage det nära till hands att göra en jämförelse med en sådan ordning på fattigvårdens område, att kommunerna skötte fattigvården men landstingen bestrede hela kostnaden. Knappast funnes väl någon som ville påstå, att en sådan ordning skulle befordra sparsamhet med fattigvårdens medel. Parallellen finge icke pressas för hårt, men torde dock vara ägnad att visa, att det vore ovisst, örn centralsjukkassans ekonomiska intresse utgjorde någon större garanti för sparsamhet än den, som kunde vinnas inom den allmänna pensionsförsäkringens ram.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför bl. a., att den omständigheten att de pensionssökandes antal stegrades under tider med bristande tillgång på arbetstillfällen icke behövde innebära, att invaliditetsprövningen skedde summariskt eller med oriktiga motiv. Att tillgängen pa arbetstillfällen skulle återverka på antalet pensionssökande förefölle fullt naturligt. Emellertid erkändes utan tvivel av alla, att det vore förenat med de största svårigheter att avgiva ett tillförlitligt omdöme örn personers invaliditet. Vad som anfördes örn pensionsnämndernas oförmåga att bedöma invaliditeten skulle förvisso i väsentlig mån också träffa sjukkassestyrelserna. Dessa styrelser vöre ju huvudsakligen sammansatta av lekmän på området.. Beträffande kommitténs uttalande örn läkarintygens ofta bristande tillförlitlighet vid bedömande av invaliditeten delades den i stor utsträckning av de i nämnderna representerade lekmännen. Här berörde emellertid kommittén ett system, som icke vore begränsat till enbart invaliditetsbedömningen inom den .allmänna pensionsförsäkringen. Även inom fattigvården och i synnerhet sjukkasseväsendet hade åt läkarbetygen givits den högsta auktoritet. Inför de dömande myndigheterna komme i regel lekmannaomdömena till korta mot läkarintyget. Det syntes sannolikt att de erinringar som kommittémajoriteten anfört mot pensionsnämndernas och läkarnas omdöme örn invaliditetstillståndet hos pensionssökande skulle kunna göras i ännu större utsträckning mot sjukkassorna, örn invaliditetsförsäkringen bleve anförtrodd åt dem. Pensionsnämnderna, sammansatta som de vore med kommunvalda ledamöter och en av länsstyrelsen förordnad ordförande, stöde i en mera officiell ställning än en jsjukkassestyrelse. Det förefölle som skulle nämnderna därför ha större förmåga att intaga en självständig ståndpunkt mot otillbörliga fordringar från enskilda försäkringstagare.

Riksförbundet landsbygdens folk håller för sin del före, att det knappast vore möjligt att få invaliditeten säkrare och rättvisare prövad än hos pensionsnämnderna. kontrollerade som de vöre av pensionsstyrelscns ombud och sedermera av pensionsstyrelsen själv. Det vöre enligt förbundet, troligt, att den förändrade livsföringen och de minskade arbetstillfällena nu, jämfört med förhållandena 1913 och tiden dessförinnan, bidragit till den förskjutning i de pensionssökandes relativa antal, som kunnat konstateras. En omständighet som säkert kraftigt bidragit till att öka antalet sökande av pension och pensionstillägg vore, att mindre jordbrukare, i synnerhet arrendatorer, då de upphörde med

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

jordbruket, vilket ofta på grund av ekonomiska skäl skedde tidigare nu än under normala förhållanden, saknade försörjningsmöjligheter. I vanliga fall hade dessa fortsatt med sin näring till sena ålderdomen och då haft ett sparat kapital att leva på på ålderns dagar. Nu däremot finge de ofta sluta i förtid och gå utfattiga från sina gårdar.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anför, att kommittén a huvudsynpunkt på den föreliggande frågan, nämligen att genom sjukkassorna söka åstadkomma en pålitlig invaliditetsprövning, utan tvivel vore beaktansvärd. Den gällde emellertid särskilt för sjukkassorna i deras tidigare form med jämförelsevis små, enheter och med en bibehållen känsla av solidarisk ansvarighet och därav följande inbördes kontroll. Med den nuvarande lagstiftningens förstorade _ sjukkasseenheter, vilka man finge hoppas genom allt större frivillig anslutning skulle ytterligare ökas och som genom kommittémajoritetens förslag skulle, tillföras tvenne stora nya medlemsgrupper, vore det emellertid fara vårt, att såväl möjligheten till som intresset av effektiv kontroll och på personlig kännedom grundad prövning skulle alltmer minskas och ersättas av ett mer byråkratiskt förfarande. Centralstyrelsen holle alltså före, att invaliditetsprövningen ingalunda bomme att vinna så mycket i värde genom dess överflyttning till sjukkassorna som kommittémajoriteten menade. Å andra sidan ville centralstyrelsen framhålla, att den nuvarande invaliditetsprövningen genom pensionsstyrelsens organ vore otillfredsställande icke blott genom bristande möjlighet till saklig prövning av de enskilda fallen utan också — och kanske än mer ■—genom att pensionsnämnderna saknade intresse av sträng prövnmg, da primärkommunens ekonomiska ansvar för pensionstilläggen inskränkte sig till Vx och stats- och landstingsbidragen i många fall gåve en direkt avlastning från annars utgående fattigvårdsutgifter.

Kommitténs uppfattning att en bättre invaliditetsprövning skulle ernås genom invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna än inom den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen delas däremot av bl. a. medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, styrelsen för centralförbundet för socialt arbete, svenska sjukkasseförbundet och de flesta erkända centralsjukkassorna.

Medicinalstyrelsen anför sålunda — efter att hava återgivit vissa uttalanden av kommittén rörande svårigheterna för läkarna att avgiva tillförlitliga utlåtanden rörande de pensionssökande — att envar med förhållandena på detta område förtrogen kunde vitsorda, att den skildring kommittén lämnat vore i stort sett överensstämmande med de rådande förhållandena. Värdet av den nära anslutningen, emellan sjukförsäkring och invaliditetsförsäkring, som kommitténs förslag innebure, vore i ej ringa grad beroende av den kontroll, som sjukkassan vore i stånd att utöva under sjukpenningsperioden. Att denna kontroll i större städer, där sjukkassornas ledning ägde stor erfarenhet och organisationen i övrigt vore väl insatt i sina uppgifter, jämväl bleve invaliditetsförsäkringen till synnerligen stort gagn, syntes påtagligt. Men även på mindre platser torde sjukkassan i kraft av redan gällande och föreslagna bestämmelser hava stora möjligheter att följa utvecklingen av de långvariga sjukdomsförloppen genom infordrande av läkarintyg och genom rätten att föreskriva vård å sjukhus. Att söka åstadkomma möjligast effektiva kontroll läge också,i sjukkassans eget ekonomiska intresse. Man torde därför vara berättigad till det allmänna omdömet, att den föreslagna anordningen medförde en

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ökad trygghet vid invaliditetsbedömningen genom utnyttjande av den kunskap och erfarenhet, som sjukkassorna under årens lopp hunnit förvärva sig örn dem som sökte invalidpenning.

Socialstyrelsen biträder för sin del kommitténs uppfattning i förevarande avseende. I en effektivt ordnad sjukkasseverksamhet — anför styrelsen — som sörjer för icke allenast ekonomiskt understöd utan även läkar- och annan sjukvård åt de försäkrade, erbjuda dess kontinuerligt i verksamhet varande organ helt andra betingelser för en noggrann och sakkunnig prövning av förekommande invaliditetsfall än en i huvudsak av kommunala förtroendemän sammansatt, några få gånger örn året sammanträdande nämnd.

Försäkring sinspektionen uttalar, att kommittén anfört övertygande skäl för att den nuvarande invaliditetsbedömningen icke kunde anses fylla, de krav, som måste ställas härpå, och att den föreslagna anknytningen till sjukförsäkringen otvivelaktigt skulle komma att innebära avsevärda fördelar. . Dock ansåge sig försäkringsinspektionen icke kunna bedöma, huruvida möjligheter förelåge att redan med nuvarande organisation åstadkomma en tillfredsställande lösning av detta spörsmål.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför: Det är allmänt bekant hur ofta misstag begås vid denna prövning. Oftast torde väl prövningen numera äga rum vid besök hos läkaren, som kanske aldrig sett klienten förut, och som efter en enda undersökning måste avgöra, örn den besökande är invalid enligt lagens mening. Åtskilliga »invalider», som tilldelats folkpension, hava därefter under många år utfört väl avlönat arbete. I ett speciellt fall har jag tagit del av handlingar, som visa att en ensam person haft folkpension från år 1914, sålunda under 20 år, och under denna tid haft arbete varje dag och uppburit ersättning härför i penningar och bostad; ändock^var han icke

nöjd utan gick till högsta instans för att tilltvinga sig fattigvård. —---

Det anmärkta är så mycket betänkligare som någon .egentlig efterkontroll ej torde förefinnas över dem som erhållit pension, vare sig från pensionsnämnden eller pensionsstyrelsen. Den senares önskan örn att pa försök företaga en sadan kontroll avslogs på sin tid av riksdagen. Misstag, som en gång begåtts, kunna sålunda under många år framåt vålla att pensionsförsäkringen belastas med utgifter, som alls ej höra till dess område. — Hur annorlunda .ligger ej saken till, örn invalidprövningen anförtros åt sjukkassorna! Under minst tvenne år meddelas ju sjukhjälp genom kassan och man torde kunna vara förvissad örn att den som efter denna tid förklaras som invalid även med säkerhet är att betrakta som sådan. Enligt förslaget blir ju i övrigt invalidunderstödet underkastat samma kontroll som sjukunderstödet och rättelse kan, där så visar sig befogat, lätt åstadkommas.

Styrelsen för centralförbundet för socialt arbete förordar i princip det av kommitténs majoritet framförda förslaget, enär genom invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna en sakligt mera tillfredsställande invaliditetsprövning torde kunna förväntas komma till stånd än vad som torde få anses möjlig vid nuvarande anordning.

Svenska sjukkasseförbundet delar kommitténs uppfattning i nu förevarande avseende och anför att kassorna med sin nuvarande organisation ägde stora möjligheter att kunna anordna en effektiv kontroll över sjukdoms- och invaliditetsfallen. Genom samverkan med ortens läkare borde sjukkassorna kunna verkställa en rättvis invaliditetsbedömning, så långt detta överhuvud vore möjligt.

60 Kungl. Majlis proposition nr 217.

Det under punkt 2) här ovan nämnda, av kommittén åberopade skälet för invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna, nämligen att långvarig men övergående sjukdom eller invaliditet nu efter sjukpenningstidens utgång lämnas utan understöd, har berörts i ytterst få av de avgivna yttrandena. Pensionsstyreisen anför emellertid härutinnan följande:

Den lucka, som kommittén påtalar såsom för närvarande förefintlig mellan sjukförsäkringens och invaliditetsförsäkringens omvårdnad, består däri, att sjukdomsfall förefinnas, som äro av sådan längd, att de ej täckas av sjukförsäkringen, men icke desto mindre äro av den natur, att arbetsoförmågan ej med större visshet kan betecknas som varaktig. Härvid är dock att märka, att pensionsstyrelsen i synnerligen stor utsträckning i dylika fall beviljar pension, men gör dess fortsatta utgående beroende av efterkontroll från styrelsens sida. Med hänsyn härtill torde nämnda lucka vara mera skenbar än verklig.

Vad slutligen angår skälet att enligt kommitténs förslag medel skulle frigöras från den nuvarande invaliditetsförsäkringen, varigenom skulle möjliggöras en väsentlig höjning av ålderdomspensionerna, torde man få utgå ifrån, att samtliga de myndigheter och andra, som avstyrkt kommitténs förslag i förevarande del, anse det riktigare, att de medel som kunna ställas till förfogande för pensionsförsäkringen komma såväl invalider som åldringar till godo. Ett direkt uttalande i sådan riktning har gjorts av svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet, som anför:

Förbundet kan för sin del icke taga ställning till frågan, huruvida vårt land för närvarande kan anses hava ekonomiska möjligheter att förbättra den allmänna pensionsförsäkringen till en effektiv socialförsäkring för såväl invalider som åldringar. Skulle dylika möjligheter för närvarande icke förefinnas, har man endast att välja mellan att antingen enligt huvudförslaget koncentrera sig på den ena försäkringsgrenen eller göra de förbättringar i avseende på båda grenarna,. som det finnes möjlighet till. Det sista är innebörden i det andra av kommittén utarbetade förslaget. Förbundet finner denna utväg vara att förorda. Det är bättre att samhället om än endast i anspråkslös utsträckning ordnar båda, försäkringsgrenarna och överlämnar åt den enskildes initiativ att genom frivillig försäkring eller på annat sätt förbättra sin ställning, än att den ena grenen fullständigt utbygges av samhället, under det att den andra göres helt beroende av den enskilde medborgarens initiativ.

Den i yttrandena allmännast förekommande invändningen mot förslaget att överföra invaliditetsförsäkringen till de erkända sjukkassorna är, att sjukkasserörelsen icke nått fram till att omfatta så stor del av befolkningen att det skulle kunna anses tillrådligt att avskära dem, som icke äro sjukkassemedlemmar, från rätt till pension vid förtidsinvaliditet. Det hävdas att genomförandet av kommittéförslaget i denna del skulle hänvisa en mycket stor del av landets befolkning till fattigvården såsom enda hjälp i fall av invaliditet. I ett stort antal yttranden uttryckas även farhågor för att, om kommittéförslaget genomföres, den kommunala fattigvårdskostnaden, genom de krav som på grund av den obligatoriska invaliditetsförsäkringens borttagande skulle ställas på fattigvården, skulle komma att stegras på ett för kommunerna alltför kännbart sätt. Erinringar av nu nämnd innebörd mot förslaget hava även i en del fall framförts i yttranden, som mer eller mindre positivt gått i tillstyrkande riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

61 Såsom exempel på uttalanden av här berörd art må nämnas, att pensionsstyrelsen anför, att styrelsen funne förslaget behäftat med väsentliga brister framför allt därutinnan, att detsamma raserade en obligatorisk försäkring och i stället införde en frivillig sådan, anknuten till en ännu ganska outvecklad och för närvarande under ombildning stadd sjukförsäkring, örn vars framtid det ännu torde vara för tidigt att yttra sig.

Socialstyrelsen anför, att de betänkligheter, som förslaget att överföra invalidpensioneringen till de erkända sjukkassorna syntes ägnat att ingiva, grundade sig på den jämförelsevis ringa utbredning den statsunderstödda sjukkasserörelsen ännu så länge förmått vinna bär i landet. Att i ett slag och utan garantier för en snabb utveckling av sjukkasseverksamheten reducera invalidförsäkringen från att omfatta hela den vuxna befolkningen till den fjärdedel därav, som för närvarande tillhörde den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, vore en åtgärd, som styrelsen för sin del icke kunde förorda.

Riksför säkring sanstalten uttalar, att i ett system, där sjukförsäkringen vore frivillig och endast omfattade föga mer än */4 av den befolkning, sorn folie in under den obligatoriska invaliditetsförsäkringen, vore utgångsläget sådant, att ett eljest betingat och i utlandet ofta tillämpat effektivt samordnande mellan en till grund lagd obligatorisk sjukförsäkring och en oftast inom samma gräns obligatorisk invaliditetsförsäkring icke vore möjligt. Därför erfordrades påtagligen antingen en begränsning av samgåendet inom den trängre ram, som bestämdes med hänsyn till den minst omfattande försäkringsgrenen eller ock ett uppgivande av hela den försäkring, som utom samma ram gällde för den mer omfattande försäkringsgrenen. Inför sistnämnda alternativ med dess konsekvenser — som skulle innebära en för vårt land genomförd återgång i ej oväsentliga delar till de tider, då den allmänna fattigvården var den enda återstående tillgången för dem, som drabbats av kronisk sjukdom eller annan invaliditet — framställde sig osökt den frågan, om ett så stort steg tillbaka kunde vara socialt sett försvarligt i vårt land.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller, att den del av vårt folk, som vid invaliditet skulle vara berättigad till särskild ersättning, vid ett genomförande av kommitténs huvudförslag komme att för lång tid framåt bliva starkt begränsad. Vissa grupper av invalider komme över huvudtaget aldrig att kunna komma i åtnjutande av dylik hjälp. Majoriteten av invalider måste sannolikt för full försörjning omhändertagas av fattigvården, varvid det borde erinras örn, att det vore den mest ambitiösa delen av befolkningen som anslöte sig till sjukkassorna, den del som vore minst benägen att anlita fattigvården. Den del av befolkningen, vilkens försörjning vid invaliditet folie på fattigvården, måste därför vara mera betungande för fattigvården än bela befolkningen i genomsnitt. Den med förslaget följande utvidgningen av fattigvårdens klientel vore ägnad att väcka betänkligheter. Enligt förbundets mening vore det synnerligen angeläget, att den reformering av lagstiftningen rörande den sociala hjälpverksamheten, som syntes nödvändig, tvärtom minskade antalet personer, vilka vid förlust av arbetsförmågan bleve för sin försörjning beroende av fattigvården.

I fråga örn den inverkan på kommunernas fattigvårdskostnader, som ett överförande av invaliditetsförsäkringen till den statsunderstödda sjukkasserörelsen skulle utöva, förekomma emellertid även uttalanden av innebörd, att reformen icke kan förväntas komma att medföra en ökning av dessa kostnader. Exempelvis anför fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet:

62 Kungl. Maj:ts proposition nr SI 7.

Den omständigheten, att reformen kommer att i stor omfattning överföra till fattigvården medborgargrupper, som genom gällande pensionslag äro försäkrade, är icke ett bärande skäl för att motsätta sig densamma. I icke ringa omfattning får redan nu fattigvården lämna avsevärda underhållsbidrag åt yngre invalida pensionärer. För dessa senare kan det knappast kännas mer motbjudande att uppbära hel försörjning av fattigvården än halv sådan, och för fattigvården blir det sannolikt ej mer ekonomiskt betungande, örn reformen genomföres, eftersom densamma avlyfter de åldersgrupper, som bliva delaktiga i den renodlade ålderdomsförsäkringen.

I samband med frågan örn anslutningen till sjukkassorna göres även i en del yttranden, såsom ett skäl mot ett genomförande nu av kommitténs förslag i vad det avser invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna, den uppfattningen gällande, att den föreslagna anordningen, i motsats till vad kommittén tänkt sig, icke skulle vara ägnad att befordra anslutningen till sjukkasserörelsen.

Pensionsstyrelsen anför sålunda, att kommitténs uppfattning i nu berörda hänseende ju kunde anses teoretiskt välgrundad. Hur saken sedan ställde sig i praktiken, bleve en annan fråga. Folkpsykologiskt sett vore nog inställningen en annan och beredvilligare, när det gällde sjukrisk än när det gällde invaliditetsrisk, trots att dessa risker vore av s. k. överhängande natur. Även den — låt våra mycket måttliga — förhöjning av sjukkasseavgiften, som förslaget betingade, torde få anses som en i förevarande hänseende ej alltför betydelselös faktor.

Socialstyrelsen meddelar med avseende å anslutningen till sjukkassorna följande: Antalet medlemmar i de statsunderstödda (registrerade och erkända) sjukkassorna uppgick vid 1932 ars slut enligt preliminära beräkningar till

1.064.000. Då emellertid ett betydande antal av de sjukkassor, som nu äro registrerade enligt 1910 års lag, såsom det numera synes sannolikt, kommer att ställa sig utanför 1931 ars sjukkasselagstiftning och fortsätta verksamheten utan statsunderstöd, kommer ovannämnda siffra att med ingången av år 1935 bliva i avsevärd grad reducerad. Antalet medlemmar i de erkända sjukkasorna torde vid sagda tidpunkt icke kunna uppskattas till mer än 850 000—

900.000.

Efter att hava uppskattat den ökning av sjukkasseavgiften, som invaliditetsförsäkringen skulle medföra, till i medeltal 7 kronor eller, örn läkarvårdsersättning införes samtidigt, 10 kronor per år och medlem, yttrar socialstyrelsen i frågan huruvida anslutningen till de erkända sjukkassorna kan förväntas bliva större, örn kommitténs förslag genomföres, följande:

. Med kännedom om de åsikter och stämningar, som göra sig gällande inom sjukkasserörelsen, mäste styrelsen säga sig, att en så pass betydande stegring av avgifterna kort tid efter sjukkassereformens genomförande, vilken redan den krävt delvis betydande avgiftsförhöjningar, skulle kunna innebära en allvarlig fara för hela den statsunderstödda sjukkasseverksamheten. Hellre än att betala dessa höga avgifter skulle säkerligen många sjukkassemedlemmar lämna de erkända sjukkassorna och i stället ansluta sig till de icke statsunderstödda och under friare former verkande sjukhjälpsföreningar, vilkas konkurrens redan^nu på mångå håll kännes ganska besvärande. Det förhåller sig nämligen långt ifrån sa, som kommittén synes förmoda, att försäkringen för invaliditet och överhuvud taget de långa sjukhjälpstiderna skulle vara särskilt uppskattad av sjukkassemedlemmarna i allmänhet. Vad som framför allt in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

tresserar flertalet av dessa är ersättningen för de relativt kortvariga sjukdomsfallen, som äro jämförelsevis ofta förekommande och i regel drabba alla och envar.

I fortsättningen av sitt yttrande uttalar socialstyrelsen, att vid övervägande av de sannolika verkningarna för sjukkasseverksamheten av den föreslagna lagstiftningen icke torde böra lämnas ur räkningen, att till de stegrade sjukkasseavgifterna skulle komma avsevärt höjda pensionsavgifter. Då dessa senare skulle vara obligatoriska, lage det i sakens natur, att betalningen av sjukkasseavgifter skulle komma först i andra hand och i händelse av ekonomiska svårigheter försummas.

Svenska sjukkasseförbundet uttalar i fråga örn den med en höjning av sjukkasseavgifterna förknippade faran för avbräck i anslutningen till kassorna följande:

Under det omorganisationsarbete, som blev en följd av den nya lagstiftningen på sjukförsäkringens område, ha de erkända sjukkassorna mött kritik därför, att de nya avgifterna vore för höga och därför svåra att komma ut med. Med hänsyn till den under senare år rådande arbetslösheten och därav minskade inkomster men även på grund av den merbelastning av utgiftskontot, som de nya avgifterna inneburit för särskilt de äldre medlemmarna, ha de erkända sjukkassorna haft vissa svårigheter att kämpa mot. Dessa svårigheter ha bestått dels i att kunna behålla dem, som förut varit anslutna till kassorna, men dels även när det gällt nyanskaffning av medlemmar, särskilt då på landsbygden. Häri har man att söka anledningen till den separatism, som här och var visat sig och vilken genom tillkomsten av en ytterligare avgift säkerligen skulle få ett kärkommet argument mot de erkända sjukkassorna. Dessa företeelser äro emellertid av övergånde natur. I mån som den nya sjukförsäkringens stora fördelar bli uppenbara, ökas förtroendet och kunna kassorna påräkna mera allmän tillslutning av medlemmar. Att redan innan kassorna vunnit denna förankring i allmänhetens förtroende, pålägga medlemmarna ytterligare en avgiftsförhöjning, är enligt förbundets mening icke välbetänkt.

Större tilltro till att de enligt kommittéförslaget ökade förmånerna i de erkända sjukkassorna skola medverka till ökad anslutning till dem framträder i yttrande av Eskilstuna stads erkända centralsjukkassa. Efter att hava berört de betänkligheter, som föranledas av nuvarande relativt ringa anslutning till de erkända sjukkassorna, yttrar nämnda kassa:

Med de lättnader kommittén föreslagit beträffande inträdesrätten i erkänd sjukkassa under viss övergångstid och med tanke på den lockelse, som ligger i de ökade förmånerna i kassorna, vilket torde medföra en kraftig anslutning till dessa, torde dock dessa betänkligheter icke behöva tillmätas avgörande betydelse. Som stöd för denna sin uppfattning, att ökade förmåner stimulera till större anslutning trots de ökade avgifter de medföra, får styrelsen anföra, att i denna kassa utgår sjukhjälp under hela sjukdomstiden utan någon som helst begränsning. Invaliditetsförsäkring är således redan införd i större utsträckning än vad kommittén föreslagit. Avgifterna till kassan äro på den grund väsentligt högre än hos övriga kassor med begränsad sjukhjälpstid. Anslutningen till kassan är dock betydligt större än för sjukkasserörelsen i övrigt. För närvarande äro således c:a 11,800 personer anslutna till kassan, och medlemsantalet beräknas vid omorganisationens slutförade i och med innevarande års utgång uppgå till c:a 12,400. Då stadens invånarantal uppgår till c:a

64 Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

33,400 innebär detta, att över en tredjedel av hela stadens befolkning är ansluten till kassan. Dessa siffror giva stöd för antagandet, att de ökade förmånerna enligt kommitténs förslag skulle stimulera till ökad anslutning till kassorna.

En upplysning av intresse i detta sammanhang lämnar svenska typograf förbundets erkända centralsjukkassa, vilken meddelar, att i denna kassa, som i vissa klasser lämnar sjukpenning under obegränsad sjuktid, ingen inträdessökande begärt inträde i någon av de klasser, där sjukpenningstiden är tvåårig.

De anordningar, som i kommittéförslaget upptagits i syfte att utvidga möjligheterna för inträde i erkänd sjukkassa eller att under en övergångstid bereda personer, som det oaktat icke kunna vinna inträde i sådan kassa, försörjning på annat sätt i händelse de drabbas av invaliditet, föranleda anmärkningar i ett stort antal yttranden. Dessa anmärkningar gå delvis ut på att trots dessa anordningar alltför många skulle bliva uteslutna från hjälp i annan form än fattigvård vid förtidsinvaliditet. I vissa yttranden yppas emellertid även farhågor för att uppmjukandet av kassornas inträdesfordringar skulle visa sig menligt för sjukkassornas ekonomi. Då de här avsedda anordningarna — inrättandet i kassorna av särskilda avdelningar för mottagande av s. k. halvinvalida personer, rätt för personer, som överskridit den eljest för inträde i sjukkassa stadgade högsta inträdesåldern, att under en övergångstid av fem år vinna medlemskap samt rätt för personer, som under samma övergångstid bliva invalider men på grund av sitt hälsotillstånd blivit förvägrade begärt inträde i sjukkassa, att, med vissa undantag, erhålla särskilt invalidunderstöd — icke äro påkallade med det förslag till revision av pensionsförsäkringen, som jag nu framlägger, torde en exemplifiering av de i nu berörda avseenden avgivna yttrandena icke vara erforderlig. I

I vissa yttranden har vidare mot kommittéförslaget anmärkts att, även örn sjukförsäkringen vunne allmän anslutning, alltför många enligt förslaget vid invaliditet före fyllda 67 år skulle bli ställda utan annan hjälp än fattigvård. Dessa anmärkningar grunda sig på den omständigheten, att invaliditet såsom förutsättning för den föreslagna invalidpenningen är ett snävare begrepp än invaliditet såsom förutsättning för pension före nämnda ålder enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring.

Emedan invalidpenning enligt förslaget är tänkt såsom en fortsättning av sjukpenning och för rätt till invalidpenning därför, i regel, förutsättes att sjukpenning utgått i två år, kommer invalidpenning icke att kunna utgå vid sådan invaliditet, vilken icke tidigare berättigat till sjukpenning. Enligt ett uttryckligt stadgande, som från sjukkasseförordningen oförändrat upptagits i kommitténs förslag, må emellertid sjukpenning icke utgivas i anledning av ålderdomssvaghet, som icke är förenad med verklig sjukdom. En följd av denna bestämmelse blir, att icke heller invalidpenning enligt förslaget må utgivas till den, som är invalid på grund av ren ålderdomssvaghet. I motsats härtill finnes i lagen om allmän pensionsförsäkring icke en sådan inskränkning utan medgives tvärtom uttryckligen rätt till pension vid invaliditet till följd av ålderdom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

65 Den inskränkning av invaliditetsbegreppet, som kommittéförslaget på detta sätt innebär, har föranlett medicinalstyrelsen till följande uttalande.

Här är man inne på en från medicinsk synpunkt mycket svårbedömd fråga. Att ålderdomssvagheten, den semla marasmen, icke kan betecknas såsom en sjukdom i egentlig mening, därom torde alla vara ense. Bland de förändringar, som känneteckna åldrandet och ålderdomssvagheten, är visserligen åderförkalkningen vanlig, men att anse denna som en konstant företeelse vid ålderdomssvaghet är säkerligen icke överensstämmande med verkligheten. Därför få dessa båda, ålderdomssvaghet och åderförkalkning, icke jämställas eller förblandas. Det är också ett väl känt förhållande, att åderförkalkningen i ett stort antal fall kan uppträda dels mera allmänt, dels lokaliserad i främsta rummet till hjärtats och hjärnans kärl även i tidigare åldrar och att den redan i 50-årsåldern är en ganska vanlig sjukdom. Det synes vara av mycket stor vikt att, örn nu en ny lagstiftning kommer till stånd, detta förhållande nogsamt beaktas. Vid mera än ett tillfälle har styrelsen vid yttrande över förslag till socialsjukförsäkring haft tillfälle beröra detta ämne.

I ett yttrande 1927 framhöll styrelsen, att svårigheten att skilja på de fall, då arbetsoförmåga hos en äldre person berodde på ålderdomssvaghet, och de, då den berodde av sjukdom, vore visserligen stor och hade vid tolkning av fattigvårdslagen visat sig giva anledning till intressekonflikter mellan myndigheter. Styrelsen fann det vara obilligt att utesluta alla former av ålderdomssvaghet. Det funnes en stor grupp tillstånd hos äldre personer — förändringar i kärlsystemet (så kallad arterioskleros) med sekundära förändringar i hjärta, hjärna, ryggmärg och njurar — som otvivelaktigt borde räknas till sjukdomar (örn ock kroniska) i vanlig mening, vid vilka det vore obilligt att låta därav drabbade uteslutas från sjukkassorna. Hen å andra sidan hade man att räkna med en fysiologisk senilitet, som icke borde anses som sjukdom i vanlig mening. Ett medräknande jämväl av denna senilitet skulle otvivelaktigt medföra mycket avsevärda kostnader i sjukhjälp varförutom dessa personer i ett stort antal fall uppnått den ålder, då de hade rätt till folkpension. Styrelsen föreslog, att uttrycket ålderdomssvaghet exempelvis borde försetts med en förklarande relativsats av följande lydelse: »som icke är föranledd av egentlig sjukdom».

I sitt yttrande av år 1929 framhöll medicinalstyrelsen att erfarenheten, vunnen under sista åren, ytterligare hade bestyrkt, vilka svårigheter och olägenheter, som föreskriften att de, som lede av ålderdomssvaghet, icke komme ^åtnjutande av sjukpenning, skulle vålla. En avgränsning av de förhållanden i organismen, vilka orsakade åldrandet i dess så att säga fysiologiska förlopp, från de företeelser, som härvid vore att anse såsom sjukliga, bleve alltid vag och obestämd. Ett enhetligt bedömande vore därför beträffande ifrågavarande fall uteslutet, och de försäkrade skulle finna stadgandets konsekvenser orättvisa.

Det framgår ej med tydlighet av kommittébetänkandet, huruvida kommittén ansett åderförkalkning såsom en »verklig sjukdom», vilken i och för sig, kan föranleda sådan invaliditet, som berättigar till invalidpenning, och i övergångsbestämmelserna angående understöd vid arbetsoförinaga till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte säges uttryckligen, att såsom sjukdom enligt sagda bestämmelse icke skali räknas ålderdomssvaghet i förening med kronisk sjukdom i cirkulationsorganen, varmed man påtagligen i första hand avser åderförkalkning. Styrelsen anser, att åderförkalkningen kräver särskilt beaktande som invaliditetsorsakande sjukdom, antingen den gör sig gällande vid framskriden ålder eller tidigare, och att en undantagsställning för sjukdomen i fråga örn invali dhjälp icke är ur medicinsk synpunkt berättigad.

Men även beträffande ålderdomssvaghet utan påtagligt samband med åderförkalkning kunna de skäl, vilka gjorts gällande för dess undantagande i fråga

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

om rätt till sjukpenning, icke anses föreligga, vare sig det gäller invalidpenning eller invalidunderstöd enligt övergångsbestämmelserna. Det kan svårligen anses rättvist att förvägra en i förtid utsliten samhällsmedlem rätt till dessa förmåner.

Svenska sjukkasseförbundet har likaledes uppmärksammat, att förutsättningarna för erhållande av invalidpenning i fråga örn ålderdomssvaghet äro snävare enligt kommittéförslaget än enligt pensionsförsäkringslagen, och yttrar, att skärpningen icke vore ägnad att öka förtroendet för sjukkassorna hos dem den berör.

Även i ett annat avseende innebär kommittéförslaget en inskränkning av invaliditetsbegreppet i jämförelse med pensionsförsäkringslagen. Enligt denna lag skall invaliditet anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. Tämligen snart efter lagens ikraftträdande fann sig pensionsstyrelsen, för att ernå större likformighet vid invaliditetsprövningen hos pensionsnämnderna, föranlåten att i ett meddelande till nämnderna göra det uttalandet, att man i regel icke torde vara berättigad att anse oförmåga att försörja sig beroende av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte, såvida icke arbetsförmågan är så väsentligt nedsatt, att cirka två tredjedelar av den normala arbetsförmågan gått förlorad. Enligt den av kommittén föreslagna sjukkasselagen åter skall invalidpenning — liksom sjukpenning — icke utgå annat än vid förlust av arbetsförmågan eller då vederbörande enligt läkares föreskrift för botande av sjukdom bör fullständigt avhålla sig från arbete.

Medicinalstyrelsen finner den sålunda föreslagna bestämmelsen, att invalidpenning skall utgivas endast då arbetsförmågan helt gått förlorad, alltför sträng och förordar därför en uppmjukning av densamma. Därvid torde enligt styrelsen de direktiv, pensionsstyrelsen utfärdat, kunna vinna beaktande.

Riks försäkring sanstalten gör i förevarande avseende följande uttalande:

Kommittén uppställer i sitt förslag till lag örn erkända sjukkassor den i förhållande till vad för närvarande gäller nya principen för _ invaliditetsprövningen, att ej vederbörandes kvarstående förmåga att försörja sig genom arbete, utan hans kvarstående förmåga att utföra arbete därvid skall vara grundläggande. Redan häri ligger påtagligen en mycket betydelsefull inskränkning av nuvarande regler, vilken inskränkning, örn man verkligen införde dess tilllämpning inom den nuvarande pensionsförsäkringen, utan tvivel skulle utesluta ett stort antal försäkrade från den rätt till såväl avgiftspension som pensionstillägg, som för närvarande tillkommer dem.

Men därjämte föreslås, att för rätt till såväl sjuk- som invaliditetsersättning skall fordras, att förmågan att utföra arbete gått helt förlorad. Kommittén kommenterar detta förslag endast sålunda, att skillnaden mellan detsamma, och vad som gäller enligt den nuvarande pensionsförsäkringen »torde i praktiken icke bliva så stor, som reglerna enligt sin lydelse synas giva vid handen».

Måhända anser kommittén en invaliditetsprövning efter dessa direktiv ej lämpa sig inom den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen. _ Skulle den emellertid där införas, torde »effektiviteten» vid invaliditetsprövningen kunna bli så stor, att åtminstone ur finansiell synpunkt anledning icke vidare skulle finnas att upphöra med den nuvarande invaliditetsförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

67 Sammanfattningsvis anför riksförsäkringsanstalten, att den skärpning av nuvarande stadgande rörande invaliditetsbegreppet, som upptoges i kommitténs förslag till lag örn erkända sjukkassor, enligt anstaltens mening stöde i strid roed vad som eljest gällde på detta område samt syntes kunna leda till en olämplig begränsning av rätten till invaliditetsunderstöd.

Svenska sjukkasseförbundet finner jämväl i nu förevarande avseende kommittéförslaget innefatta en skärpning av invaliditetsbegreppet, vilken icke är ägnad att öka förtroendet för sjukkassorna hos de av skärpningen berörda.

Socialstyrelsen anser däremot, att sjukkassorna böra bibehållas vid sin nuvarande rätt att utgiva sjukpenning med nedsatt belopp vid nedsättning av arbetsförmågan i mindre grad än till fullständig arbetsoförmåga, men finner i fråga örn invalidpenning riktigt, att understödet må utgivas allenast vid oförmåga till arbete.

Såsom en viktig betänklighet mot kommittéförslaget anföres i åtskilliga yttranden, att en genomgripande omorganisation av sjukkasserörelsen beslutats så sent som år 1931 och att arbetet med omorganisationen ännu icke är slutfört.

Med utgångspunkt från erfarenheterna vid arbetet med genomförandet av 1931 års sjukkassereform anför socialstyrelsen i sådant avseende följande:

Erfarenheten från den tid 1931 års sjukkasselagstiftning hittills varit i tilllämpning synes visserligen utvisa, att sjukkassorna i allmänhet väl gått i land med de nya uppgifterna. Men å andra sidan synes man icke alltid inom verksamheten haft fullt klart för sig, att det nu gällt större och mera krävande uppgifter än elem, som i allmänhet mötte vid tillämpningen av den gamla lagstiftningen. överhuvud taget får man den uppfattningen, att sjukkasseverksamheten icke alltid och allestädes förmått frigöra sig från tidigare morn rörelsen förhärskande föreställningar och åsikter. En antydan örn de vanskligheter, som på många håll uppstått i samband med övergången till den nya ordningen, utgör den betydande stegring i antalet till styrelsen som tillsynsmyndighet inkomna ärenden, särskilt sådana rörande rätt till understöd eller till övergång till den nya ordningen, vilka av sjukkassemedlemmar eller för deras räkning av andra underställts styrelsen under åberopande av 46 § sjukkasseförordningen eller 82 § understödsföreningslagen.

Genom övertagande av försäkringen för förtidig invaliditet skulle sjukkassorna ställas inför ytterligare nya och ofta svårlösta uppgifter. Bördan härav skulle säkerligen kännas dubbelt tyngande därför, att den skulle komma så snart efter sjukkassereformens genomförande och innan de förhållanden, som betingas av denna, ens hunnit komma fullt i ordning.

I en sammanfattning av sitt yttrande uttalar socialstyrelsen, att den för sin del hyste den uppfattningen, att sjukkasserörelsen i Sverige ännu icke nått den utveckling eller vore så starkt förankrad i det allmänna föreställningssättet, att det skulle kunna anses rådligt att omedelbart företaga det lagstiftningsexperiment, som kommittéförslaget enligt styrelsens åsikt måste anses innebära. Härmed ville dock styrelsen icke hava sagt, att man icke framdeles, när 1931 års sjukkasselagstiftning vunnit tillräckligt starkt fotfäste hos befolkningens alla klasser och dess goda verkningar i olika hänseenden hunnit göra sig allmänt markbara., skulle kunna tänka sig en lösning efter de av kommittén uppdragna grundlinjerna. En oeftergivlig förutsättning därför syntes styrelsen dock vara, att utvecklingen icke brådstörtades samt att förslaget i ifrågavarande delar underginge en grundlig överarbetning med tillgodogöran-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

de av de erfarenheter, som redan vunnits under sjukkasseförordningens tilllämpning.

Svenska sjukkasseförbundet, vilket i princip förordar invaliditetsförsäkringens förläggande till de erkända sjukkassorna, yttrar med avseende å att ännu jämförelsevis kort tid förflutit efter antagandet av 1931 års sjukkasseförordning:

Enligt förordningen örn erkända sjukkassor träda bestämmelserna, i vad de avse sjukhjälp i form av sjukvårdsersättning, icke i kraft förrän den 1 januari 1938. Visserligen ha en del centralsjukkassor frivilligt redan nu upptagit denna understödsform före nämnda tidpunkt, men då ganska många centralsjukkassor ännu icke gått in för att lämna sina medlemmar denna form av hjälp, torde det vara klart, att åtskilligt organisationsarbete ännu återstår. En viss stabiliseringsperiod vore säkerligen även till gagn för rörelsen. Förbundet kan därför icke tillstyrka den föreslagna tidpunkten eller den 1 januari 1937 som lämplig för denna så betydelsefulla och nya förpliktelses övertagande av de erkända sjukkassorna, varför ett uppskjutande härav på ett par, tre år sannolikt kan komma att visa sig nödvändigt.

Liknande synpunkter anföras allmänt av de erkända centralsjukkassor, vilka yttrat sig över förslaget.

Vissa erkända centralsjukkassor hava vidare mot kommittéförslaget riktat den anmärkningen, att det skulle innebära en orättvisa mot sjukkassemedlemmarna att dessa skulle få betala för sin egen invaliditetsförsörjning, medan andras komme att belasta fattigvården, dit sjukkassefolket liksom andra skulle få lämna bidrag genom beskattningen. Gävle stads erkända centralsjukkassa anför i sådant avseende följande:

En anordning för invaliditetsförsäkringen enligt kommitténs förslag skulle enligt styrelsens mening medföra en dubbelbeskattning av medlemmarna i de erkända sjukkassorna, i det dessa — för vilka invaliditetsförsäkringen komme att bli obligatorisk — inte endast finge bidraga till kostnaderna för de obligatoriskt försäkrades invalidpenning utan också -— genom sin kommunalskatt •— till underhållet av de oförsäkrade, som vid eventuell invaliditet komma att ligga kommunerna till last. Det skulle innebära, att viljan till självhjälp skulle bli särskilt beskattad, ett förhållande som utan tvivel skulle komma att försvåra rekryteringen av de erkända sjukkassorna, under det att icke erkända understödsföreningar, som meddela enbart sjukpenning, skulle tillföras medlemmar. Detta särskilt från yngre årsklasser.

Här torde till slut böra omnämnas, att kommittén låtit verkställa en utredning angående den rättsliga möjligheten att genom lag vidtaga en sådan inskränkning av den allmänna pensionsförsäkringen, att de till densamma anslutna, vilka ännu ej fått pension för sig fastställd, berövas förmånen att i pensionsförsäkringen vara försäkrade mot förtidsinvaliditet, vilken utredning såsom bilaga fogats till kommitténs betänkande. Kommittén ansluter sig till den däri uttalade uppfattningen, att något avgörande rättsligt hinder icke möter mot kommitténs förslag i denna del, vilket enligt kommitténs mening är utformat under hänsynstagande till de försäkrades intressen.

Pensionsstyreisen anför beträffande detta spörsmål följande:

Närmast möter härvid frågan, huruvida ur rättsliga synpunkter hinder möter att genom lag göra en dylik inskränkning i pensionsförsäkringen. Kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

nättén har funnit något dylikt hinder av avgörande natur ej föreligga. Styrelsen ställer sig dock mer tveksam till detta spörsmål i vad det berör en på erlagda avgifter grundad rätt till förtidspension vid invaliditet. Åsidosättandet av en sådan rätt måste anses synnerligen betänkligt. Att förslaget, såsom av kommittén uttalas, är utformat med hänsynstagande till de försäkrades intressen, lär härvidlag ej kunna tillmätas någon avgörande betydelse.

Samma fråga har även berörts av en ledamot av centralförbundets för socialt arbete styrelse, fröken Pauli, som önskat till förbundsstyrelsens yttrande få fogat följande tillägg:

En genom ny lagstiftning företagen förändring av och minskning i de rättigheter, som en föregående lagstiftning tillerkänt medborgare, torde alltid möta allvarliga betänkligheter, i det densamma rubbar tilliten till bestående rätt överhuvud taget; och detta torde särskilt vara förhållandet, när rättigheten uppkommit genom lag, som gjort en viss prestation obligatorisk, och till denna prestation knutit viss förmån. I det föreliggande fallet ha visserligen beaktansvärda ansträngningar gjorts att bereda medborgarna kompensation för den del av rättigheten — rätt till pension vid invaliditet — som genom den nya lagstiftningen skulle frånhändas dem. Men denna kompensation kommer icke alla till del, exempelvis icke de sämst lottade, de som icke anse sig i stånd att vid sidan av den obligatoriska ålderdomsförsäkringen binda sig vid en frivillig sjukförsäkring. Utan att i någon mån förringa betydelsen av de övergångsstadganden, som föreslagits i det nu ifrågavarande avseendet, och utan att underskatta de stora svårigheter, som på denna punkt utan tvivel föreligga, vill C. S. A. likväl understryka angelägenheten av att denna del av lagförslaget underkastas en ytterligare omprövning i syfte att utröna, huruvida icke en alla tillkommande och i görligaste mån likvärdig kompensation kan skapas för den förmån, som genom den äldre lagstiftningen utlovades men genom den nya indrages.

Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar.

Med hänsyn till de synpunkter, som enligt det föregående framförts i de över pensionsförsäkringskommitténs förslag avgivna yttrandena, hava de för ärendets Bortsatta behandling tillkallade sakkunniga ifrågasatt, att vissa jämkningar skulle vidtagas i de av kommittén föreslagna principiella grunderna för verksamheten. Med avseende å invaliditetsförsäkringens anordnande föreslå de sakkunniga i sin den 14 januari 1935 avgivna promemoria, att det skulle stå de erkända centralsjukkassorna fritt att, örn och när de själva så önska, införa hjälpformen invalidpenning. På detta sätt invaliditetsförsäkrade sjukkassemedlemmar skulle genom den allmänna folkpensioneringen beredas endast ålderdomspension, under det att andra personer genom densamma skulle liksom nu beredas hjälp även vid invaliditet före fyllda 67 år. Härom anföra de sakkunniga följande.

I yttrandena över pensionsförsäkringskommitténs förslag har med styrka framhållits, att tiden ännu icke är mogen för en övergång från den nuvarande obligatoriska med ålderdomspensioneringen förenade invaliditetsförsäkringen till den av kommittén föreslagna anordningen med en invaliditetsförsäkring, som skulle vara obligatorisk för de erkända sjukkassorna och dessas medlemmar men frivillig i så måtto som anslutningen till sjukkasserörelsen alltjämt skulle vara frivillig.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

För att avlägsna de olägenheter, som enligt yttrandena skulle vara förknippade med en övergång inom närmaste tiden till ett system av den art kommittén föreslagit, ifrågasätta de sakkunniga att tills vidare låta de erkända sjukkassornas övertagande av invaliditetsförsäkringen bero på dessa kassors eget initiativ. Understödsformen invalidpenning skulle sålunda förekomma endast i de centralsjukkassor, vilka frivilligt beslöte sig för att upptaga denna understödsform. Det förutsattes emellertid, att kassa som upptagit invalidpenningsförsäkring bland sina verksamhetsgrenar tillämpar bestämmelserna därom på alla sina medlemmar. En motsatt ordning skulle kunna medföra olägenheter bl. a. med hänsyn till riskurvalet, då det kunde befaras att i främsta rummet de sjukkassemedlemmar för vilka invaliditetsrisken är jämförelsevis stor skulle ansluta sig till invalidpenningsförsäkringen. Genom att göra invaliditetsförsäkringen till en för kassorna frivillig prestation tages hänsyn till det från sjukkassehåll uttalade önskemålet, att kassorna icke måtte bliva tvingade att företaga en ingripande förändring av sin verksamhet innan de ännu hunnit stabilisera sina förhållanden efter 1931 års reform.

I den mån centralsjukkassorna bland sina understödsformer upptaga invalidpenning och alltså försäkra sina medlemmar även mot invaliditet före 67 års ålder, skulle enligt de sakkunnigas tanke kommittéförslagets inskränkning av folkpensioneringen till en ren ålderdomspensionering komma till tilllämpning. Dessa sjukkassemedlemmar skulle således anses ha utbytt rätten till invalidpension före 67 års ålder genom folkpensioneringen mot rätt till invalidpenning genom erkänd sjukkassa. Som dessa sjukkassemedlemmar på detta sätt frånträtt rätt enligt den ena av de båda verksamhetsgrenar, för vilka pensionsavgifterna upptagas, skulle deras avgifter kunna tillgodoräknas dem helt i den återstående verksamhetsgrenen, ålderdomspensioneringen. Liksom enligt kommitténs förslag ett frånskiljande av invaliditetsförsäkringen från folkpensioneringen skulle möjliggöra förbättring av avgiftspensionerna efter fyllda 67 år, skulle således enligt den här utvecklade tanken den, som inskränker sin pensionering till en ren ålderdomspensionering, i gengäld erhålla sin ålderdomspension förhöjd.

De, som icke förskaffat sig invaliditetsförsäkring i erkänd sjukkassa, skulle enligt de sakkunnigas förslag bibehållas vid den i den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen ingående rätten att vid invaliditet före 67 års ålder erhålla pension från folkpensioneringen. Den obligatoriska invaliditetsförsäkringen skulle således kvarstå för alla, som ej i sjukkassa skaffat sig en ersättning därför. Mot detta förslag kan alltså ej riktas den anmärkningen, att det skulle avskära betydande grupper av de nu till den allmänna pensionsförsäkringen anslutna från försäkringsmässig hjälp vid invaliditet.

För dem, som genom medlemskap i erkänd sjukkassa vilken utgiver invalidpenning frånträtt rätten att från folkpensioneringen vid invaliditet erhålla förtidspension, ha de sakkunniga tänkt sig, att ålderdomspensionen skulle bestämmas till ett fast belopp av 100 kronor och därtill ett växlande belopp, vars storlek bestämmes med hänsyn till den avlastning för folkpensioneringen, som äger rum därigenom att vederbörande är invaliditetsförsäkrad i erkänd sjukkassa. Denna regel ansluter sig i sak helt till kommittémajoritetens förslag beträffande avgiftspensionerna.

I ett system sådant som det av de sakkunniga ifrågasatta är det av vikt, att det fasta beloppet är lika för alla försäkrade, oberoende av medlemskap i sjukkassa. Såsom torde framgå av det följande, skulle nämligen vid en motsatt anordning reglerna för avgiftspensionernas bestämmande bliva alltför komplicerade. Om det fasta beloppet för den nyssnämnda kategorien sjukkassemedlemmar sättes till 100 kronor, böra därför även de, som icke försäkrat sig till invalidpenning i erkänd sjukkassa, äga rätt till ett fast belopp av

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

denna storlek att utgå vid invaliditet oell senast från fyllda 67 år. Då avgiftspensionen för dem, som stå kvar i en kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring som nämnts måste sättas avsevärt lägre än för dem, vilka blott äga rätt till ålderdomspension, kan emellertid, om det fasta beloppet sättes så högt som 100 kronor, icke något växlande belopp beredas dem, som tillhöra den förstnämnda gruppen. Till jämförelse må erinras, att kommittéminoriteten, som i sitt förslag till kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering upptagit ett växlande belopp, måst sätta det fasta beloppet till 70 kronor.

Enligt de sakkirnnigas tankegång bör erkänd sjukkassa tills vidare äga frihet att vänta med att upptaga understödsformen invalidpenning till dess förhållandena göra en sådan förändring läglig för kassan. De sakkunniga önska icke heller ifrågasätta, att erkänd sjukkassa som upptagit understödsformen invalidpenning skulle vara förhindrad att inskränka sin verksamhet genom att upphöra att försäkra sina medlemmar till invalidpenning:. Likaså bör det stå de enskilda fritt att utträda ur kassa, som utgiver invalidpenning, utan att därmed ställa sig utanför all försäkringsmässig omvårdnad i fall av invaliditet.

Den långtgående frihet för sjukkassorna och för dessas medlemmar att ordna sina förhållanden efter vad de vid varje tidpunkt finna mest ändamålsenligt, vilken de sakkunniga sålunda föreslå, möjliggöres genom att i fråga örn varje särskild årsavgift till folkpensioneringen låta dess värde såsom grund för pension vara beroende av örn avgiftsbetalaren samma år varit medlem av erkänd sjukkassa vilken utgiver invalidpenning. För de år, för vilka pensionsberättigad varit medlem av sådan sjukkassa och således icke varit försäkrad till folkpension vid förtidsinvaliditet, skall enligt de sakkunnigas förslag avgiften tillgodoräknas honom enligt den för ren ålderdomspensionering gällande regeln.

Eftersom innebörden av pensionsförhöjningen för dem, som varit invaliditetsförsäkrade i erkänd sjukkassa, är att de ifrågakommande pensionsavgifterna anses ha erlagts för ren ålderdomspensionering, och vidare förhöjningen möjliggöres genom att försäkring till enbart ålderdomspension ställer sig mindre kostsam än försäkring till både invaliditets- och ålderdomspension, kan denna pensionsförhöjning vidtagas endast för dem, som uppnått pensionsåldern 67 år. En person, som en tid varit försäkrad till invalidpenning men därefter utgått ur sjukkassa och som sedermera tillerkännes pension på grund av invaliditet före 67 års ålder från folkpensioneringen, skall därför först vid uppnåendet av nämnda ålder få sin pension förhöjd.

Vad angår storleken av den pensionsförhöjning, som sålunda skulle ifrågakomma, har övervägts en sådan anordning, att förhöjningen — oberoende av storleken av erlagd pensionsavgift — skulle utgöra 2 kronor för varje år vederbörande varit invalidpenningsförsäkrad i erkänd sjukkassa. Verkställda beräkningar hava emellertid givit vid handen, att en sådan anordning skulle komma att medföra högst betydande kostnader för det allmänna. De sakkunniga hava därför stannat vid att föreslå, att det fasta belopp om 100 kr., som enligt förslaget skulle ingå i den på avgifter grundade pensionen, skall från och med 67 års ålder förhöjas med 10 / av summan av de pensionsavgifter, som erlagts till folkpensioneringen för år under vilka vederbörande varit medlem av erkänd sjukkassa, som meddelar understöd i form av invalidpenning. Även i detta avseende överensstämmer sålunda de sakkunnigas förslag med kommittémajoritetens förslag.

Verkställda beräkningar giva vid handen, att den höjning av ålderdomspensionen från fyllda 67 år, som motsvarar invaliditetsriskpremien för ett visst år, endast i ringa grad varierar med åldern och genomsnittligt sett utgör omkring 10 %. Med hänsyn härtill torde inga betänkligheter behöva hysas mot

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

den valfrihet för de försäkrade med avseende å invaliditetsförsäkringen, som de sakkunnigas förslag innebär.

Det här framlagda förslaget innebär i sammanfattning att den, som icke är medlem av erkänd sjukkassa vilken utgiver invalidpenning, skall äga rätt till pension vid varaktig arbetsoförmåga, som inträffar före 67 års ålder. Folkpensioneringen skall i övrigt inskränkas till att utgöra en ren ålderdomspensionering. Den på avgifter grundade pensionens belopp skall för den, som icke varit invalidpenningsförsäkrad i erkänd sjukkassa, örn han erlagt alla påförda avgifter, vara 100 kronor. För den, som ett större eller mindre antal år varit medlem av erkänd sjukkassa vilken meddelar understöd i form av invalidpenning, skall nyssnämnda belopp från och med 67 års ålder — antingen pensionen utgått från tidigare ålder eller börjar löpa först från och med samma alder — förhöjas för varje år han varit invalidpenningsförsäkrad i erkänd sjukkassa med 10 % av den för året till folkpensioneringen erlagda pensionsavgiften. Denna enkla regel för avgiftspensionens bestämmande har möjliggjorts genom att det fasta beloppet gjorts oberoende av medlemskap i erkänd sjukkassa.

Den omständigheten, att medlemskap i erkänd sjukkassa, vilken utgiver invalidpenning, skall innebära, att vederbörande under samma tid icke tillhör folkpensioneringens invaliditetsförsäkring, medför, att det måste sörjas för att folkpensioneringens organ erhålla kännedom örn medlemskap i sådan sjukkassa. Vid varje ansökning om rätt till pension på grund av invaliditet före 67 års ålder måste pensionsnämnd eller pensionsstyrelsen undersöka, huruvida den sökande är medlem av erkänd sjukkassa av nu nämnt slag. Är detta fallet skall nämligen enligt de förut utvecklade reglerna ansökningen avslås. De sakkunnigas förslag förutsätter därför, att de erkända sjukkassorna äga skyldighet att för folkpensioneringens organ uppgiva huruvida person, som söker förtidspension, är medlem av kassan. Förfrågan därom torde böra göras av den pensionsnämnd, som handlägger pensionsansökningen. Därtill kräves för pensionsstyrelsens beräkning av den på avgifter grundade pension, som skall utgå efter fyllda 67 år, att styrelsen har kännedom örn vilka år sökanden möjligen har varit medlem av erkänd sjukkassa av ifrågavarande slag. Det synes böra vara den sökandes sak att i sin ansökning uppgiva, vilka år han varit försäkrad fall mvalidpenning och att styrka sin uppgift därom genom bifogande av medlemsbok eller intyg frän erkänd sjukkassa.

Enligl, det här ifrågasätta sj’stemet för förtidsinvalidernas försäkringsmässiga försörjning skulle, såsom av det. föregående torde framgå, vid sidan av varandra bestå tva slags sociala invaliditetsförsäkringar, nämligen dels en med den allmänna alderdomspensioneringen förenad invaliditetspensionering och dels en av erkända sjukkassor ombesörjd invalidpenningsförsäkring. Då den senare enligt de sakkunnigas förslag bör utvecklas på frivillighetens väg, är det av vikt, att den beträffande avgifter och förmåner icke i något väsentligt avseende ter sig mindre fördelaktig för de försäkrade än den med ålderdomspensioneringen kombinerade invaliditetsförsäkringen.

Vad först beträffar de förmåner, som erbjudas de försäkrade, märkes den i yttrandena över kommittéförslaget framhållna olikheten mellan invaliditetsbegreppets bestämmande i den allmänna pensionsförsäkringen och i det av kommittén framlagda förslaget till sjukkasselag. I detta avseende har uppmärksammats, att medan i den allmänna pensionsförsäkringen invaliditet före 67 ar orsakad av ålderdom berättigar till pension, rätt till sjukpenning och invalidpenning förklaras icke skola inträda på grund av ålderdomssvaghet, som icke. är förenad med verklig sjukdom. Till de skäl, som kunna anföras mot att i likhet med kommittén föreslå en sådan inskränkning av de understödsberättigande tillstånden, kunna läggas ännu andra, örn det här utvecklade

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

förslaget följes. Det skulle nämligen te sig stötande och förmodligen motverka anslutningen till sjukkassor med invalidpenning, örn medlemmar av sådana sjukkassor enligt lagbestämmelserna icke skulle vara berättigade till understöd vid ren presenilitet, medan motsvarande rätt skulle föreligga för dem, som stannade utanför sådana sjukkassor. De sakkunniga ha med hänsyn därtill övervägt, huruvida icke en möjlighet skulle kunna beredas att låta sjukkasseförsäkringen omfatta även presenilitet.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle en sådan åtgärd hälsas med tillfredsställelse av många, som finna det föga överensstämmande med rättvisa och billighet, att just de förändringar av kroppens tillstånd, vilka bero på åldrandet, skola vara uteslutna från de understödsberättigande förändringarnas krets. I själva verket torde detta resultat i praktiken ofta te sig så stötande, att den nämnda undantagsbestämmelsen genom förhållandenas makt i mycket stor utsträckning sättes ur spelet, åtminstone i vad angår personer under 67 år. I ett ovan anfört uttalande av medicinalstyrelsen har styrelsen påvisat, hurusom åderförkalkningen — vilken dock enligt det vanliga föreställningssättet ofta uppfattas såsom blott en form av ålderdomssvaghet — är att beteckna såsom en sjukdom i egentlig mening. De nuvarande bestämmelserna innebära således enligt den av medicinalstyrelsen hävdade meningen, att en invalid, som företer de ålderdomssvagheten kännetecknande symptomen, ifall hos honom kan påvisas åderförkalkning i sådan grad att invaliditeten kan anses bero därpå, äger rätt till sjukpenning. Det förefaller de sakkunniga tydligt, att i den män en sådan uppfattning blir härskande i kassorna ett stort antal invaliditetsfall, vilka enligt det vanliga språkbruket äro att hänföra till fall av ålderdomssvaghet, skola hänföras till sjukdomsfall och således anses såsom berättigande till sjukpenning. På liknande sätt torde enligt de sakkunnigas föreställning det i stor utsträckning komma att inträffa, att vad som för vederbörande medlem själv och hans omgivning ter sig såsom ålderdomssvaghet efter närmare undersökning visar sig kunna betecknas såsom sjukdom i egentlig mening.

En annan omständighet, som föranleder de sakkunniga att antaga, att undantaget för ålderdomssvaghet icke i praktiken äger eller kommer att äga så stor betydelse, som bestämmelsens ordalydelse närmast kan synas giva vid handen, framträder, örn man beaktar att ett akut sjukdomsfall giver den ålderdomssvage rätt till sjukpenning och att av sjukdom orsakad invaliditet kvarstående efter den egentliga sjukdomens upphörande i en sjukkasseförsäkring av den typ kommittén föreslagit jämväl måste behandlas såsom ett till sjukpenning berättigande tillstånd. Det förefaller de sakkunniga antagligt, att personer, som lida av ren ålderdomssvaghet i så hög grad att de på grund därav äro helt arbetsoförmögna, i många fall skola bliva i tillfälle att åberopa sviter efter en akut sjukdom som grund för begäran örn sjukpenning.

Utgående från de nu angivna övervägandena, föreslå de sakkunniga, att vid en reform av invaliditetsförsäkringen enligt de linjer som här utvecklats det nuvarande undantaget för ren ålderdomssvaghet borttages, i vad gäller medlemmar under 67 års ålder. Den utvidgning av kassornas förpliktelser, som därmed sker och som av ovan anförda grunder enligt de sakkunnigas föreställning kommer att visa sig mindre betydande, motväges av en inskränkning, som de sakkunniga samtidigt föreslå beträffande medlemmar över 67 år. Av skäl, som nedan skola angivas, föreslå de sakkunniga nämligen, att sjukpenning icke må utgivas åt medlemmar över nämnda ålder. Med en sjukkasseförsäkring av den typ, som de sakkunnigas förslag innehåller, torde finnas så starka skäl, som tala för att utsträcka försäkringen till att omfatta presenilitet. att i jämförelse därmed skälen för att genom försäkring bringa hjälp i

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

form av sjukpenning åt personer, vilka överskridit den allmänna pensionsåldern, framstå såsom mindre bjudande.

I fråga °om graden av den arbetsoförmåga, vilken kräves såsom förutsättning för å ena sidan invalidpension enligt pensionsförsäkringslagen och å andra sidan sjukpenning eller invalidpenning enligt kommitténs förslag, har i yttrandena såsom av det föregående Damgar patalats, att i sjukförsäkringen enligt kommitténs förslag, liksom enligt den nuvarande sjukkasseförordningen, uppställas strängare krav än i pensionsförsäkringen, i det att i kommitténs förslag till^sjukkasselag kräves förlust av arbetsförmågan. Det är, som kommittén också antytt, emellertid troligt, att vid långvariga tillstånd av arbetsoförmåga man inom sjukkassorna icke skulle tolka bestämmelsen örn förlust av arbetsförmågan så strängt, att det skulle fordras att medlemmen icke kunde utföra något arbete. För att göra det lättare för kassorna att i detta avseende tillämpa ett tillvägagångssätt, som bättre anpassar sig efter de faktiska förhållandenas art, föreslå emellertid de sakkunniga att beträffande invalidpenning bristen på arbetsförmåga angives på ett sätt, som ansluter till invaliditetsdefinitionen i pensionsförsäkringslagen utan att likväl därifrån upptaga kravet på varaktighet hos invaliditetstillståndet. De sakkunniga föreslå sålunda, att rätt till invalidpenning skall föreligga för medlem, som under ett sammanhängande sjuklighetstillstånd uppburit sjukpenning för 730 dagar, för varje dag han därefter på grund av samma sjuklighetstillstånd är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Beträffande förmånerna i de båda invaliditetsförsäkringarna i övrigt äro måhända några smärre justeringar påkallade för att förebygga, att försäkring hos sjukkassa, som utgiver invalidpenning, ter sig mindre fördelaktig i jämförelse nied invaliditetsförsäkringen i folkpensioneringen. Det kan sålunda ifrågasättas att med hänsyn därtill, att inom sjukkasseförsäkringen sjukpenning icke utgives för tid före anmälan örn sjukdomsfallet och att från sjukdomsfallet skall förflyta viss karenstid, borttaga eller inskränka den i pensionsförsäkringslagen medgivna rätten att i viss utsträckning erhålla pension på grund av invaliditet retroaktivt från ansökningen, nämligen för högst sex månader före den månad, under vilken pension sökes. Ehuru försäkring i sjukkassa, som utgiver invalidpenning, i allmänhet taget väl på det sättet skulle visa sig fördelaktigare för de försäkrade, att de genom sjukkassan erhålla understöd redan innan arbetsoförmågan blir varaktig, skulle likväl för de invaliditetsfall, där det redan från början står klart att arbetsförmågan är varaktigt förlorad, sjukkas semedlemmarna, i synnerhet örn de såsom enligt kommittéförslaget är möjligt valt lång karenstid, vara sämre ställda än de som kvarbliva i den kombinerade invaliditets- och ålderdomspensioneringen. De senare skulle ju nämligen kunna erhålla pension redan från den tidpunkt, då a,rbetsoförmågan inträtt. Ett förslag att borttaga rätten till retroaktiv invalidpension framfördes, såsom omtalas i statsverkspropositionen till 1933 års riksdag, femte huvudtiteln s. 54, på sin tid av granskningsnämnden i syfte att nedbringa det allmännas kostnader. Pensionsstyrelsen fann sig då icke böra motsätta sig förslaget, men föredragande departementschefen ansåg sig icke kunna fullfölja detsamma. Departementschefen åberopade därvid bl. a., att en lagändring av denna innebörd säkerligen i många fall skulle föranleda att en till pensionstillägg berättigad oförskyllt för någon tid skulle gå miste örn nämnda förmån och att en inskränkning i nu utgående förmåner, med hänsyn till gällande låga inkomstgränser för rätt till pensionstillägg, skulle betyda mycket för pensionstagarna. Örn emellertid vid en reform av pensionsförsäkringen pensionsförmånerna avsevärt höjas, synas skälen mot retroaktivbestämmelsens borttagande förlora mycket av sin styrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

75 Yad härefter beträffar de sjukkasseavgifter, som skulle erfordras i kassor vilka upptaga invalidpenningsförsäkring, är först att nämna, att de sakkunniga som nyss anförts föreslå, att sjukpenning icke utgives till medlemmar som fyllt 67 år. Efter nämnda ålder skulle icke heller invalidpenning utgå. Den besparing, som kassorna skulle göra genom att befrias från skyldigheten att utgiva sjukpenning till medlemmar över 67 års ålder, är så stor, att den enligt verkställda beräkningar skulle ungefärligen uppväga kostnaden för invalidpenningsförsäkring. Betänkligheterna mot en inskränkning av förmånerna för de till åren komna sjukkassemedlemmarna synas de sakkunniga icke så starkt grundade, örn samtidigt med begränsningen och till stor del tack vare denna en utvidgning av kassans verksamhet äger rum till att omfatta även invalidpenning, vilket väsentligen innebär obegränsad sjukpenningstid intill 67 års ålder, och till att meddela sjukpenning och invalidpenning även vid presenilitet. Det är även att märka, att den ifrågavarande inskränkningen är tänkt som ett led i en reform, vilken omedelbart skall tillföra personer över 67 års ålder avsevärt förbättrade förmåner från folkpensioneringen. _ Förändringen i sin helhet avser att låta den allmänna ålderdomspensioneringen genom höjda pensioner övertaga en viss del av sjukkasseförsäkringens förpliktelser mot personer över 67 år men i gengäld utvidga sjukkasseförsäkringens verksamhet till hjälp för personer under nämnda ålder och däribland även de för tidigt åldrade.

Icke heller erkända sjukkassor, vilka icke upptagit invalidpenningsförsäkring bland sina verksamhetsgrenar, torde böra utgiva sjukpenning efter 67 års ålder. Det finnes nämligen anledning att hysa allvarlig farhåga för att sjukkassornas nuvarande åtaganden att lämna sjukpenning utan någon högsta åldersgräns skola visa sig fördärvliga för kassornas ekonomi. Såsom framhålles i pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande (s. 184), komma sjukkassornas utgifter för detta slag av sjukpenning sannolikt att växa mycket starkt, i samma mån som medlemsbeståndet åldras. Antagandena örn sjukligheten äro vidare beträffande dessa höga åldersgrupper mycket osäkra.

Då emellertid ett borttagande av rätten till sjukpenning efter fyllda 67 år måhända skulle uppfattas som en hårdhet mot äldre eller i den högre medelåldern varande medlemmar av den nuvarande medlemsstocken i kassorna, föreslå de sakkunniga, att ett undantag göres för dessa medlemmar, så att de mot särskild tilläggsavgift alltjämt få tillfälle att vara försäkrade till sjukpenning efter 67 år.

För att sjukkassorna icke av hänsyn till reformens inverkan pa^ avgifterna må avhålla sig från att upptaga invalidpenningsförsäkringen, ifrågasätta de sakkunniga, att åt sjukkassor som övergå till den föreslagna invalidpenningslinjen beredes ökat statsbidrag utöver det av kommittén föreslagna bidraget örn femtio öre per dag för vilken invalidpenning utgår. Ehuru ett sådant ökat bidrag motiveras med de extra kostnader sjukkassorna åtaga sig genom att övertaga invaliditetsförsäkringen, följer därav naturligtvis icke med nödvändighet, att ökningen i sin helhet bör förläggas till den del av statsbidraget som utgår för invaliditetsförsäkringsverksamheten.. Samma ekonomiska effekt kan tänkas uppnådd genom att till exempel även bidraget till sjukpenning ökas.. I själva verket torde det enligt de sakkunnigas uppfattning icke vara lämpligt att mera avsevärt höja statsbidraget utan att fördela ökningen mellan sjukpenning och invalidpenning.

En sjuklönsseförsäkring efter de grunder, som här angivits, torde med^ hänsyn till de förmåner den erbjuder de försäkrade och dcnjörhöjning av ålderdomspensionen som den skulle medföra, visa sig äga förmåga att draga till sig ett talrikt klientel. Även för sjukkassorna själva synes linjen innesluta sådana fördelar, att det kan förväntas att kassorna i stor utsträckning skulle

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

komma att begagna denna möjlighet att frivilligt övergå till att utgiva invalidpenning.

Förekomsten vid sidan av varandra av invaliditetsförsäkring genom de erkända sjukkassorna och genom folkpensioneringens organ torde göra det möjligt att på erfarenhetens väg jämföra de båda försäkringsformernas ändamålsenlighet för social invaliditetsförsäkring. Örn i enlighet med pensionsförsäkringskommitténs uppfattning efter någon tids erfarenhet en med sjukförsäkringen sammankopplad invaliditetsförsäkring visar sig överlägsen den med ålderdomsförsäkringen kombinerade invaliditetsförsäkringen och utvecklingen tillika leder till avsevärt ökad anslutning till de erkända sjukkassorna, torde böra tågås under förnyat övervägande att, såsom kommittén föreslår, helt överföra invaliditetsförsäkringen till sjukkassorna. Om erfarenheterna av sjukkassornas handhavande av invaliditetsförsäkringen bliva gynnsamma, torde det vid en tidpunkt, då sjukkasseväsendet vunnit en i jämförelse med nu betydligt större utbredning, icke möta på långt när lika starka betänkligheter att helt inskränka folkpensioneringen till en ren ålderdomspensionering som att vid närvarande tidpunkt företaga en sådan omläggning av invaliditetsförsäkringen.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen erbjuder sålunda möjlighet till en smidig övergång till en socialförsäkring sådan som den av pensionsförsäkringskommittén föreslagna. Några särskilda övergångsanordningar för att bereda hjälp åt vissa grupper av de nu till den allmänna pensionsförsäkringen anslutna erfordras åtminstone för närvarande icke, då den föreslagna anordningen icke innebär att från den nuvarande obligatoriska invaliditetsförsäkringen skulle uteslutas andra än dem, som genom medlemskap i erkänd sjukkassa skaffat sig en motsvarighet till denna försäkring.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas promemoria har, såsom förut omnämnts, yttranden infordrats av pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen och svenska sjukkasseförbundet.

Pensionsstyrelsen anför med anledning av de sakkunnigas förslag beträffande invaliditetsförsäkringen följande:

De jämkningar, som de sakkunniga ifrågasatt i kommitténs förslag, äro trots sin anspråkslösa benämning mycket betydelsefulla. Under en tid framåt, vars längd nu lämnas därhän, pålägges ingen erkänd sjukkassa invalidp.enningförsäkring, utan står det varje kassa öppet att införa dylik försäkring, örn och när den så finner lägligt och påkallat, men då obligatoriskt för alla ^sina medlemmar. Under samma tid framåt är den enskilde under alla förhållanden försäkringsmässigt skyddad mot invaliditetsrisk. I olikhet med kommittén frånkänna de sakkunniga sålunda icke utan vidare folkpensioneringens^ organ förmågan att på ett tillfredsställande sätt handhava invaliditetsförsäkringen.. Deras utgångspunkt är en annan, nämligen den att söka att efter hand på. frivillighetens väg få till stånd en invaliditetsförsäkring genom de erkända sjukkassorna vid sidan av den genom folkpensioneringens organ utövade för att det så skall bliva möjligt att på erfarenhetens väg jämföra de båda försäkringsformernas ändamålsenlighet för social invaliditetsförsäkring.. örn härvid erfarenheterna skulle tala till sjukkassornas förmån och örn samtidigt sjukkasseväsendet vunnit en i jämförelse med nu betydligt större omfattning, torde enligt de sakkunnigas mening statsmakterna böra taga under övervägande att, såsom kommittén föreslår, helt överföra invaliditetsförsäkringen till sjukkassorna.

Kungl. Majlis proposition nr SI7.

77 Det är tydligt att, såsom de sakkunnigas förslag är lagt, det visserligen går fritt från de flesta, men ej från samtliga de anmärkningar, som styrelsen på sin tid fann sig böra rikta mot kommittéförslaget i förevarande del. Särskilt vad styrelsen härvid anförde rörande vikten — ur åtskilliga synpunkter — av en centraliserad invaliditetsprövning drabbar sålunda tydligen även de sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag har karaktären av ett experiment. Förutsättningen för att något praktiskt resultat skall kunna utlösas ur detta experiment är tydligen, att de erkända sjukkassornas invaliditetsförsäkring når en jämförelsevis betydande utveckling. Denna utveckling bör få gå sin gilla gång och ej på konstlad väg befordras på det sätt, att den av de sakkunniga förordade, enligt styrelsens mening redan i sig föga motiverade ökningen av statsbidraget till invaliditetsförsäkringen, i stället för att i sin helhet hänföras till invalidpenningen, fördelas mellan denna och sjukpenningen. . .

Kommer utvecklingen av invaliditetsförsäkringen i sjukkassorna att gå i ovan angiven riktning är emellertid att märka, att då statsbidrag till försäkringen måste utgå utan hänsyn till vederbörande medlems behov därav, invaliditetsförsäkringen ej kan göras verkligt effektiv för de mest behövande utan att ställa sig avsevärt dyrare för det allmänna än det nuvarande systemet med pensionstillägg och understöd från pensionsförsäkringen, utgående med hänsyn till vederbörandes behov.

Å andra sidan är det tydligt att därest, såsom att förmoda är, med ifrågavarande experiment icke nås åsyftat praktiskt resultat, detta skulle, innebära, att en enhetlig och rationell lösning av frågan örn pensionsförsäkringens revision blivit utan fog uppskjuten på en obestämd framtid.

Det synes styrelsen, att den uppmjukning av begreppet förlust av arbetsförmågan, som de sakkunniga föreslagit för att i detta avseende vinna önskvärd likställighet mellan förutsättningarna för å ena sidan invalidpension enligt pensionsförsäkringslagen och å andra sidan invalidpenning, bör -— om ej i lagtext så dock i motivering — komma uttryckligen till synes även när det gäller rätten till sjukpenning. Styrelsen finner denna sin uppfattning desto mer försvarad som kommittén såväl som de sakkunniga icke bibehållit sjukkassorna vid deras nuvarande rätt att utgiva sjukpenning med nedsatt belopp vid nedsättning av arbetsförmågan till mindre grad än till fullständig arbetsoförmåga.

Socialstyrelsen gör i sitt utlåtande följande uttalande.

Det föreliggande förslaget rörande invaliditetsförsäkringens anordnande innebär ingen slutgiltig lösning av ifrågavarande spörsmål. Såsom uttalas i promemorian, hava de sakkunniga icke heller åsyftat att ernå en sådan lösning utan endast att få till stånd ett försäkringssystem, sorn.är så beskaffat, att det erbjuder möjlighet till en smidig, övergång, till en socialförsäkring sådan som den av 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslagna. Såvitt styrelsen kunnat finna, hava de sakkunniga också lyckats i sina strävanden i detta hänseende. Enligt förslaget skulle i framtiden vid sidan av varandra bestå två slags invaliditetsförsäkring, nämligen dels en med den allmänna ålderdomspensioneringen förenad invaliditetspensionering och dels en av erkända centralsjukkassor ombesörjd invalidpenningförsäkring, vilka försäkringsformer skola inbördes samverka. Genom denna anordning hava uppenbarligen de olägenheter blivit avlägsnade, som vörö förknippade med pensionsförsäkringskommitténs förslag i denna punkt. Sålunda har å ena sidan sörjts för att icke, såsom enligt kommitténs förslag, betydande grupper av de nu till den allmänna pensionsförsäkringen anslutna skulle, avskäras från försäkringsmässig hjälp vid invaliditet och a den andra samtidigt skapas betingelser för

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ett definitivt överförande på sjukkassorna av invalidpensioneringen, när förhållandena inom det erkända sjukkasseväsendet utvecklat sig på sådant sätt, att ett överförande kan befinnas möjligt och ändamålsenligt.

I likhet med de sakkunniga hyser styrelsen även den uppfattningen, att en samorganiserad sjuk- och invaliditetsförsäkring efter nu föreslagna riktlinjer skall, efter genomförandet i kassorna och sedan de större förmånerna från såväl sjukförsäkringen som ålderdomspensioneringen blivit mera allmänt kända, komma att kraftigt påverka anslutningen till sjukkassorna av nya medlemmar. Som belysande exempel i detta hänseende torde kunna anföras sjukkasseverksamhetens utveckling i Eskilstuna, där man sedan länge tillbaka tillämpat en sjukhjälpstid av obegränsad längd och som följd härav kunnat glädja sig åt en medlemsanslutning till den erkända sjukkassan för staden av sådan omfattning, att f. n. i runt tal ej mindre än 45 % av stadens vuxna befolkning tillhöra den statsunderstödda sjukförsäkringen.

I sitt utlåtande den 1 oktober 1934 över pensionsförsäkringskommitténs betänkande har styrelsen bl. a. uttalat den meningen, att ur saklig och organisatorisk synpunkt försäkringen för förtidig invaliditet otvivelaktigt hörde närmare samman med sjukförsäkringen än med ålderdomspensioneringen samt att förslaget att från den nuvarande pensionsförsäkringen utbryta invaliditetsförsäkringen och organisera denna i samband med sjukförsäkringen därför byggde på fullt rationella grunder. Med denna inställning i förevarande fråga och då de sakkunnigas förslag, enligt styrelsens mening, innebär en både smidig och framkomlig väg för att lösa invalidpensioneringsfrågan, finner sig styrelsen böra tillstyrka, att detsamma lägges till grund för en förändrad lagstiftning på hithörande område.

I vissa av förslagets detaljer, vilka i det följande närmare skola beröras, kan styrelsen dock icke helt biträda, vad de sakkunniga föreslagit, utan finner styrelsen där vissa jämkningar vara påkallade.

Eftersom enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag invalidpenning var tänkt såsom en fortsättning av sjukpenning, och för rätt till invalidpenning därför i regel skulle gälla, att sjukpenning utgått i två år, skulle invalidpenning icke kunna utgå vid sådant tillstånd, vilket tidigare icke berättigat till sjukpenning. Följaktligen skulle för rätt till invalidpenning fordras, att förlust av arbetsförmågan förefunnits under hela understödstiden, och vidare, att tillståndet vid tiden, då sjukpenning började utgå, manifesterade sig som sjukdom i lagens mening. Vid tillstånd av ren ålderdomssvaghet, liksom där arbetsförmåga förefunnits i någon, örn än ringa omfattning, skulle sålunda invalidpenning icke kunna ifrågakomma, oaktat i sådana fall pension kan utgå enligt gällande pensionsförsäkringslag. I ett försäkringssystem sådant som det nu ifrågavarande med två olika slags invaliditetsförsäkringar, vilka äro avsedda att supplera varandra, kan pensionsförsäkringskommitténs ovannämnda grundsats givetvis icke upprätthållas, utan måste här tillses, att pensionsförmånerna bli bestämda enligt enahanda grunder inom de båda försäkringarna. För att lösa de svårigheter, som härvid möta, föreslå nu de sakkunniga, dels att ålderdomssvaghet, som inträder före 67 års ålder, även då verklig sjukdom icke förefinnes, skall jämställas med egentlig sjukdom och följaktligen berättiga till sjukpenning, och dels, i fråga om graden av den arbetsoförmåga, vilken kräves såsom förutsättning för att invalidpenning skall utgå, att denna skall vara densamma som vid sådan invaliditet, som enligt pensionsförsäkringslagen berättigar till pension före 67 års ålder.

Vad först beträffar förslaget om rätt till sjukpenning från erkända sjukkassor vid presenila tillstånd innebär detta otvivelaktigt en utökning av sjukkassornas prestationsskyldighet till att omfatta risker, som tidigare icke ansetts tillhöra en rationellt ordnad sjukförsäkring. Emellertid är härvid att

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

marka, att en utökning av sjukkasseverksamhetens riskområde i samma riktning, som nu föreslagits, redan ägt rum, nämligen genom införandet i 1931 års sjukkasseförordning av stadgandet, att sjukpenning skall utgå från erkänd sjukkassa under den gällande minimitiden av två år även vid fall, där ren invaliditet föreligger, blott denna föregåtts av sjukdom. Då härtill kommer, att sjukkassorna, med hänsyn till svårigheten att bedöma fall av ålderdomssvaghet samt även av andra skäl, redan i stor utsträckning torde utgiva sjukpenning i dylika fall, synes de sakkunnigas förslag i förevarande punkt, enligt styrelsens mening, icke behöva ingiva några större betänkligheter.

Annorlunda synes styrelsen däremot förhållandet vara med de sakkunnigas förslag rörande invaliditetsbestämningen inom sjukkassorna. De sakkunniga framhålla såsom troligt, att man inom sjukkassorna vid långvariga tillstånd av arbetsoförmåga sannolikt icke skulle tolka bestämmelsen örn förlust av arbetsförmågan så strängt, att det för sjukpenning skulle fordras, att medlemmen icke kunde utföra något arbete, och att det därför i praktiken icke skulle betyda något, om definitionerna av det sjukpenningberättigande och etet invalidpenningberättigande tillståndet icke helt överensstämde med varandra. En dylik presumtion kan styrelsen för sin del icke godtaga som skäl för en anordning sådan som den av de sakkunniga föreslagna. Oavsett att det verkar oegentligt, att betingelserna för rätt till sjukpenning och invalidpenning icke sammanfalla, är det såvitt styrelsen kan förstå ingenting som hindrar, att, då medlem återvunnit en viss aldrig så liten del av sin arbetsförmåga, kassan begagnar sin stadgeenliga rätt att låta sjukpenningsbetalningen upphöra. Skulle i sådant fall inträffa, att arbetsförmågan vid andra sjukårets utgång vore nedsatt med 2/3 och medlemmen sålunda pensionsberättigad enligt reglerna för den allmänna pensionsförsäkringen, skulle i allt fall invalidpenning icke kunna ifrågakomma, eftersom sjukpenning icke utgått i två hela år. I sådana fall, då sjukdom vid dess början och i fortsättningen icke medförde förlust utan allenast nedsättning med två tredjedelar av arbetsförmågan, skulle ju med nuvarande bestämmelser icke utgå sjukpenning och förty icke heller invalidpenning. Eör att förhindra uppkomsten av sådana fall, torde det vara nödvändigt. att samordnandet av sjuk- och invalidpenningförsäkringen _ sker på annat sätt än de sakkunniga föreslagit. Styrelsen har övervägt olika möjligheter i detta hänseende men därvid stannat för en lösning, som går ut på, att den i 27 § sjukkasseförordningen intagna bestämmelsen rörande nedsättning av arbetsförmågan ändras på sådant sätt, att erkänd sjukkassa blir skyldig utgiva sjukpenning jämväl vid nedsättning av arbetsförmågan, förutsatt att nedsättningen utgör minst 2/3. I konsekvens härmed synas även. understödsbeloppen böra till storleken graderas, varigenom såväl sjuk- som invalidpenning skulle utgå med högre belopp vid fullständig arbetsoförmåga än då allenast 2/3 av arbetsförmågan gått förlorad.

Till de sakkunnigas förslag att erkänd sjukkassa icke skall utgiva sjukpenning till medlem över 67 år vill styrelsen i princip uttala sin anslutning. Utöver de skäl, som de sakkunniga anfört för en sådan inskränkning av sjukkassornas sjukhjälpsprestationer, vill styrelsen även fästa uppmärksamheten på de svårigheter, som i de enskilda fallen äro förknippade med fastställandet av huruvida sjukhjälpsrätt föreligger, då anspråk på sjukhjälp framställes från sjukkassemedlem i mer framskriden ålder. Den betydelse borttagandet av sjukpenning efter 67 år skulle ha i avgiftshänseende har av de sakkunniga understrukits. Styrelsen vill här endast tillägga, att nämnda inskränkning av sjukhjälpsförmånerna med hänsyn till avgifterna torde få anses utgöra en nödvändig förutsättning för att sjukkassorna överhuvud taget skola kunna åtaga sig en invalidförsäkring efter de föreslagna linjerna.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

"V ad angår det praktiska genomförandet av en avveckling av försäkringen till sjukpenning efter 67 år ifrågasätter socialstyrelsen — efter att hava redogjort för den nuvarande avgiftsbestämningen inom sjukkassorna, vilken innebär att samtliga sjukkassemedlemmar åläggas att bidraga till amortering av den betydande fondbrist, som framför allt på grund av förpliktelsen att utgiva sjukpenning efter 67 års ålder visat sig föreligga för kassorna ■—- att utgivandet av ett särskilt statsbidrag för de i samband med ifrågavarande avveckling uppkommande kostnaderna tages under övervägande. Ett sådant bidrag syntes i stort sett böra vara så avpassat, att den äldre medlemsgrupp, som alltjämt bleve försäkrad till sjukpenning efter 67 år, icke behövde vidkännas högre avgifter för sin sjwÄpenningförsäkring än de nu gällande, medan å andra sidan de medlemmar, som icke vore försäkrade till sjukpenning efter 67 år, icke skulle behöva deltaga i kostnaderna för nämnda förmån till den äldre medlemsgruppen.

Slutligen gör socialstyrelsen till de sakkunnigas förslag följande anmärkning.

De sakkunniga hava icke i sin promemoria berört frågan örn pensionstillägg under de föreslagna nya förhållandena. Styrelsen förutsätter därför, att pensionstillägg skall utgå i framtiden i enlighet med pensionsförsäkringskommitténs förslag, vare sig pensionen från den allmänna pensionsförsäkringen grundar sig på förtidig invaliditet eller utfallit på grund av uppnådd pensionsålder. Är så förhållandet, synes emellertid konsekvensen fordra, att en motsvarande förmån av allmänna medel jämväl beredes sådana personer, som ordnat sin invalidpensionering genom medlemskap i erkänd sjukkassa. Att utesluta sjukkassemedlemmar från möjligheten att erhålla denna hjälp skulle nämligen innebära, att dessa med hänsyn till försörjningsmöjligheterna bleve sämre ställda än personer, som icke äro sjukförsäkrade. Huru detta understöd bör avvägas och i vilken form det bör utgå, synes vara en lämplighetsfråga.

Försäkring sinspektionen uttalar med avseende å de sakkunnigas förslag i nu förevarande del följande.

Kommittémajoriteten föreslog ett obligatoriskt överförande av invaliditetsförsäkringen till sjukförsäkringen, medan en betydande minoritet inom kommittén förordade, att invaliditetsförsäkringen även för framtiden sammanfördes med ålderdomsförsäkringen. Det synes inspektionen ovedersägligt, att i_ kommitténs betänkande starka skäl anförts för såväl den ena som den andra linjen. Man torde kunna säga, att de sakkunnigas förslag innebär en lösning, som söker i sig förena majoritets- och minoritetsförslagens fördelar, med undvikande så vitt möjligt av deras olägenheter. De sakkunniga anföra, att enligt beräkningar, som av dem verkställts, den höjning av ålderspensionen från 67 år, som motsvarar invaliditetsriskpremien för ett visst år, endast i ringa grad varierar med åldern och genomsnittligt sett utgör omkring 10 % av pensionsavgiften för året i fråga. _ Med hänsyn till detta förhållande, vilket torde kunna betraktas som en tillfällighet, hava de sakkunniga ansett sig kunna giva en i organisatoriskt avseende synnerligen enkel utformning av förslaget i vad det avser sambandet mellan de olika alternativen för fullgörandet av invaliditetsförsäkringen. Inspektionen har för sin del icke funnit skäl till erinran mot de sakkunnigas förslag på denna punkt. — Förslaget att sjukkassa ej må utgiva sjukpenning åt medlemmar över 67 års ålder finner inspektionen ur olika synpunkter väl grundat. Detsamma gäller i fråga örn den

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 81

föreslagna ändringen av invaliditetsbegreppet vid invaliditetsförsäkring i sjukkassa.

Medicinalstyrelsen ställer sig däremot helt avvisande gentemot de sakkunnigas förslag rörande ett frivilligt övertagande från sjukkassornas sida av invaliditetsförsäkringen. Det bör emellertid framhållas, att medicinalstyrelsen därvid fäst huvudvikten vid ett spörsmål, som av naturliga skäl icke upptagits till behandling i den remitterade promemorian, nämligen frågan örn skärpning av invaliditetsprövningen inom den allmänna folkpensioneringen. Styrelsen anför:

Mot de sakkunnigas förslag anser sig styrelsen emellertid böra framföra den huvudanmärkningen att detsamma icke vad angår dem, vilka skulle fortfarande vara invaliditetsförsäkrade genom statens försorg, synes avse något avhjälpande av de brister i fråga örn invaliditetsprövningen, som ansetts vara förenade med den statliga invaliditetsförsäkringen. Ett av de förnämsta skälen till att styrelsen ■— om ock med vissa reservationer — ansåg sig böra tillstyrka kommittémajoritetens förslag, var att styrelsen fann detsamma i fråga örn invaliditetsprövningen innebära möjlighet till en avsevärd förbättring genom prövningens förläggning till de erkända sjukkassorna. Denna anmärkning torde hava så mycket större räckvidd som invaliditetsförsäkring hos erkända sjukkassor — vid ett förverkligande av de sakkunnigas förslag ■— icke torde komma att erhålla någon avsevärd omfattning, varför invaliditetsförsäkringen troligen i mycket stor utsträckning skulle komma att fortfarande påvila staten. Den omständigheten att de hos sjukkassor invaliditetsförsäkrades ålderdomspension enligt förslaget skulle höjas med 10 % av de pensionsavgifter, som skulle inbetalas under tid, då sådan invaliditetsförsäkring gällde, synes styrelsen knappast innebära någon verksam stimulans för anslutning till sjukkassornas invaliditetsförsäkring. Att sjukkassa, som upptagit invaliditetsförsäkring bland sina verksamhetsgrenar, skulle, såsom de sakkunniga antyda, kunna upphöra med denna verksamhetsgren, då densamma så funne för gott, synes icke heller kunna inverka lockande på anslutningen.

Under framhållande av vad styrelsen i sitt den 29 september 1934 avgivna utlåtande uttalat om fördelarna av invaliditetsförsäkringens anknytning till de erkända sjukkassorna, får styrelsen anföra att, därest en definitiv övergång till en dylik anordning icke under nuvarande förhållanden anses lämplig, det synes styrelsen vara bättre att låta därmed anstå till en lämpligare tidpunkt härför, än att i fråga om invaliditetsförsäkringen fastställa en ändrad anordning enligt de sakkunnigas förslag, vilken anordning utan att i praktiken innebära någon större avvikelse från nu rådande förhållanden torde komma att verka tyngande på prövningsmyndigheternas arbete och vars avveckling framdeles kan tänkas medföra vissa vanskligheter.

Svenska sjukkasseförbundet, som tidigare i princip anslutit sig till kommitténs uppfattning i fråga om lämpligheten av invaliditetsförsäkring genom de erkända sjukkassorna, avstyrker i sitt nu avgivna yttrande den ifrågasatta friheten för kassorna att efter eget gottfinnande införa hjälpformen invalidpenning. Förbundet behandlar i sitt yttrande huvudsakligen det av de sakkunniga framförda förslaget, att sjukpenning ej skulle få utgivas till medlem över G7 år, vilket förslag förbundet bestämt avvisar. Sjukkasseförbundet anför i sitt remissyttrande i huvudsak följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

Visserligen har omorganisationen av sjukkasserörelsen till det yttre fortskridit ganska långt, men ännu återstår åtskilligt arbete, innan denna kan sägas vara helt genomförd. Sjukvårdsförsäkringen är en hjälpform, som många erkända centralsjukkassor ännu icke gått in för, vadan en hel del organisationsarbete inom dessa ännu återstår. Man måste därför ställa sig frågande, huruvida under nuvarande förhållanden centralsjukkassorna i något större antal komma att bland sina prestationer införa en hjälpform, som är fullt frivillig. Förbundet anser, att under de närmaste åren ytterst få centralsjukkassor, ja, örn ens någon, komma att försäkra sina medlemmar mot invaliditet före 67 års ålder. De av de sakkunniga påpekade förmånerna med en sådan prestations införande äro, enligt förbundets uppfattning, knappast så stora, att medlemmarna å kassornas årsmöten kunna tänkas besluta införandet av bär merberörd understödsform.

_ Vad som framför allt kommer att motverka ett sådant beslut är den inskränkning i rätten till sjukpenning beträffande medlemmar över 67 år, som de sakkunniga föreslå. Även örn försäkringen kommer att utsträckas till att omfatta presenilitet, bör det hållas i minnet, att en sådan inskränkning av och en sådan gräns för rätten till sjukpenning hitintills varit främmande för svensk sjukkasselagstiftning. Dessutom föreslå de sakkunniga, att icke heller erkända sjukkassor, som icke upptagit invalidpenningförsäkring, skulle få utgiva sjukpenning åt medlemmar efter 67 års ålder. Detta står ju för övrigt i strid mot den fullständiga frihet, kassorna föreslagits skola få angående införandet av invalidpenningförsäkring.

För att emellertid borttagandet av rätten till sjukpenning efter 67 år icke skall komma att uppfattas som en orättvisa hos de nuvarande äldre medlemmarna i kassorna föreslås, att dessa alltjämt mot en särskild tilläggsavgift i fortsättningen skulle kunna försäkra sig för erhållande av sjukpenning efter 67 år. Förbundet kan icke finna annat än att just befarade orättvisa kommer att vederfaras dessa gamla medlemmar, därest de skola erlägga en extra avgift för en förmån, som de ansett vara självklar i och med att de vunno medlemskap i sin sjukkassa.

På grund av här föreslagen inskränkning av rätten till sjukpenning efter ovan nämnd ålder får förbundet vördsamt dessutom anföra följande synpunkter.

Den svenska sjukkasserörelsen har alltifrån sin början vilat på frivillighetens grund. Den har under arens lopp vuxit sig allt starkare och är den dag, som äu, vårt lands ojämförligt största folkrörelse. Någon åldersgräns för rätten till sjukpenning har sjukkasselagstiftningen hittills icke känt till, vilket förhållande sannolikt varit till båtnad för rörelsens utveckling. En så radikal inskränkning av rätten till sjukpenning, som föreslås av de sakkunniga, skulle under nuvarande förhållanden endast skada den lovande och lugna utveckling, den erkända rörelsen hittills kunnat glädja sig åt, samt i stället ge näring åt den separatism, som helt naturligt i viss utsträckning alltid uppstår vid en omläggning av så gigantiska mått som den nyligen genomförda.

Även örn den ifrågavarande inskränkningen omedelbart är avsedd att tillföra personer över 67 års ålder förbättrad folkpension, och även örn de sakkunniga ifrågasätta, att sjukkassor, vilka införa invalidpenning som understödsform, skola beredas ett ökat statsbidrag — någon avsevärd höjning tyckes i varje fall icke vara förutsatt —, vill förbundet under nuvarande förhållanden på det bestämdaste varna för genomförandet av här ifrågasatt inskränkning för sjukkassa att lämna sina äldre medlemmar sjukpenning. Tidpunkten härför är ännu icke mogen, och frågan tarvar en grundlig utredning ur både sociala och för kassornas vidkommande ekonomiska synpunkter.

De sakkunniga ha även berört olikheten mellan invaliditetsbegreppets be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

stämmande i den allmänna pensionsförsäkringen och enligt förordningen örn erkända sjukkassor, som ju bl. a. består däri, att i den förra invaliditet före 67 års ålder och som är orsakad av ålderdom berättigar till pension, då däremot enligt den senare rätt till sjukpenning och invalidpenning icke kan utgivas på grund av ålderdomssvaghet, som icke är förenad med verklig sjukdom.

Med anledning härav framhålla de sakkunniga, att anslutning till sjukkassor med invalidpenning skulle motverkas, örn medlemmar av sådana sjukkassor enligt lagbestämmelserna icke skulle kunna erhålla understöd vid ren presenilitet, då däremot sådan rätt skulle finnas för dem, som stannade utanför sådana kassor. De sakkunniga ifrågasätta därför, huruvida man icke skulle kunna låta sjukkassorna lämna understöd även vid presenilitet.

Dör varje sjukkasseman är det känt, att medlemmarna reagerat mot att ålderdomssvaghet icke skulle berättiga till understöd i erkänd sjukkassa. Att denna bestämmelse, såsom de sakkunniga vilja tro, i praktiken i stor utsträckning sättes ur spelet, särskilt när det gäller personer under 67 år, torde icke vara med verkliga förhållandet överensstämmande. Det synes därför förbundet vara nödvändigt med en ändring av förordningen örn erkända sjukkassor därhän, att invaliditetsbegreppets bestämmande blir analogt i den allmänna pensionsförsäkringen och i de erkända sjukkassorna. Att härvid lita på att den uppfattningen skulle bli mer och mer allmän ute i kassorna, att invaliditetsfall, som vore hänförbara till ålderdomssvaghet, skulle komma att anses såsom sjukdomsfall och följaktligen berättiga till sjukpenning, anser förbundet icke vara riktigt. Ett kringgående av och ett medvetet underlåtande av förordningens bestämmelser i detta avseende kan ju få vittgående konsekvenser för hela rörelsen. Förbundet anser för övrigt, att ett upprivande av gärdet i fråga örn bedömningen av invaliditetsfall, som bero av ålderdomssvaghet, är en ganska allvarlig sak, som tarvar ett moget övervägande. De antaganden och förmodanden, som de sakkunniga i detta som i många andra fall framföra, kunna enligt förbundets mening icke tillmätas ett sådant värde, att man därav kan draga några mera bestämda slutsatser.

Förbundet vill med fasthållande av det tidigare avgivna yttrandet över pensionsförsäkringskommitténs förslag på det bestämdaste avstyrka de av de särskilda sakkunniga nu ifrågasatta modifikationerna av pensionsförsäkringskommitténs förslag, enär dessa ur sjukförsäkringssynpunkt icke äro tillfredsställande och utförbara.

3om jag redan tidigare anfört torde möjlighet icke nu förefinnas att åstadkomma ett effektivt sammanförande av sjukförsäkringen och invaliditetsförsäkringen vare sig obligatoriskt enligt kommittémajoritetens förslag eller frivilligt enligt de sakkunnigas förslag. Även örn man sålunda är nödsakad att tills vidare bibehålla invaliditetsförsäkringen kombinerad med ålderdomspensioneringen bör man emellertid därför icke definitivt släppa den enligt min mening riktiga tanken på en samordnad sjuk- och invaliditetsförsäkring utan vid en tidpunkt längre fram, då sjukkasserörelsen som man får hoppas nått en för ändamålet tillräcklig anslutning, ånyo upptaga densamma till övervägande.

Departe-

ments-

chefen.

84 Kungl. Maj:ts proposition nrZti.

Det försäkringstekniska systemet för pensionsförsäkringen.

Pensionsförsäkringskommitténs motivering för sitt förslag.

Den allmänna och obligatoriska pensionsförsäkringen skulle, såsom av det föregående framgår, enligt kommittémajoritetens förslag inskränkas till en ren ålderdomspensionering och enligt det av en minoritet inom kommittén förordade alternativet liksom hittills vara en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering. Såväl det ena som det andra alternativet innebär, att det för närvarande inom pensionsförsäkringen tillämpade s. k. premiereservsystemet frångås och i stället införes ett nytt tekniskt system, enligt vilket de inflytande pensionsavgifterna skulle i väsentligt mindre utsträckning än för närvarande fonderas för bestridande av framtida kostnader för avgiftspensioner och vidare de på avgifter grundade pensionerna göras mindre beroende av storleken av de av var och en erlagda pensionsavgifterna. Till stöd för sina förslag i nu förevarande avseenden anför kommittén i huvudsak följande.

Under hänsynstagande till erfarenheterna efter pensionsförsäkringens införande hade kommittén tagit under omprövning, huruvida densamma alltjämt borde vara anordnad såsom en försäkring. Försäkringsformen innebure möjlighet att tillföra pensioneringen inkomster, vilka framstode såsom en naturlig förutsättning för prestationerna. Under nuvarande ekonomiska förhållanden torde avgifterna vara oundgängligen nödvändiga för att kunna bereda något så när tillfredsställande pensioner. Från folkuppfostrande synpunkt torde det också vara av värde, att pensionen framstode såsom betingad av pensionstagare^ egna åtgärder. Denna omständighet hade säkerligen bidragit till att bland breda lager av vårt folk pensioneringen kommit att värdesättas högre än rena understöd.

Det försäkringstekniska system, som läge till grund för den nuvarande pensionsförsäkringslagen, premiereservsystemet, vore hämtat från den privata affärsmässiga livränteförsäkringen. Inom en dylik försäkringsrörelse kunde man icke räkna med att beståndet av försäkringar komme att regelbundet hållas uppe vid oförändrad eller växande storlek genom inträde av nya försäkringstagare. För att säkerställa fullgörandet av försäkringsgivarens avtalsenliga förpliktelser vore man därför hänvisad till att inrätta den ekonomiska planen för verksamheten så, att varje särskild årsklass av försäkringar enligt de för verksamheten grundläggande antagandena om räntefot och dödlighet beräknades bära sig själv. Systemet vore anordnat på sådant sätt, att — inom försäkringsavtalets ram — var och en i största möjliga utsträckning tillfördes individuell valuta för de avgifter han inbetalt.

Det hade anmärkts, att detta system, som inom den privata livränteförsäkringen vore det enda användbara, ingalunda behövde tillämpas vid en obligatorisk försäkring, sådan som den allmänna pensionsförsäkringen. Vid denna kunde man räkna med en befolkning, som varken med avseende på antal eller åldersfördelning underginge hastiga och oregelbundna växlingar, och det vore därför möjligt att för avsevärd tid framåt med rimlig grad av säkerhet förutberäkna beloppen av såväl försäkringsavgifter som försäkringsprestationer. När det gällde en obligatorisk folkpensionering, vore det sålunda icke från teknisk synpunkt nödvändigt, att de särskilda årsklasserna av försäkringar bure sig själva, utan man hade vid systemets anordnande väsentligt friare händer än i fråga om en frivillig försäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

85 Enligt premiereservsystemet kunde fulla försäkringsförmåner endast lämnas åt dem, som alltifrån sitt inträde i avgiftspliktig ålder tillhört försäkringen, och hela den generation, som vid försäkringens införande redan befunne sig i nämnda ålder, erhölle därför endast otillräckliga avgiftspensioner. På samma sätt skulle, då kommittén föresloge höjning av pensionsavgifternas belopp, denna höjning under förutsättning av premiereservsystemets bibehållande komma att utöva sin fulla verkan endast för årsklasser, vilka efter höjningens införande uppnådde avgiftspliktig ålder och vilka först efter en lång tids förlopp komme att förvärva rätt till pension. Då det enligt kommitténs uppfattning måste anses angeläget, att avgifterna användes på ett sådant sätt att de på dem grundade pensionerna snarast möjligt komme att i genomsnitt utgå med betydligt högre belopp än för närvarande vore fallet, syntes häri ligga en viktig olägenhet hos premiereservsystemet.

För att en enligt premiereservsystemet anordnad allmän pensionsförsäkring skulle ha den åsyftade effekten att i framtiden till väsentlig del bära upp åldringarnas försörjning efter en viss önskad måttstock, erfordrades vidare, att penningvärdet icke underginge några större förändringar utan att en pension örn ett visst antal kronor vid den tidpunkt, då den utfölle, visade sig äga i det närmaste samma reella värde som den tiden för avgifternas erläggande bedömdes hava. Att döma av hittillsvarande erfarenhet kunde emellertid penningvärdet icke väntas hålla sig konstant under en lång period. Under den senaste tiden hade det tvärtom varit underkastat snabba och starka växlingar samt influerats av utlandets ekonomiska förhållanden. I själva verket visste man föga angående det framtida penningvärdet.

Det kunde frågas, huruvida icke samma anmärkning borde riktas mot att den privata försäkringsverksamheten godtagit systemet. Härvid borde emellertid uppmärksammas, att det inom denna verksamhet rörde sig örn affärsmässiga och fullt frivilliga avtal mellan två parter, varvid den ena parten, försäkringsgivaren, hade att fullgöra en prestation som i avtalet fixerats i penningar. Den allmänna pensionsförsäkringen åter vore en av staten inrättad anordning med obligatorisk anslutning, vilken hade att fullgöra en viktig folklig försörjningsuppgift. Måttet för prestationerna borde inom en dylik försäkring rimligtvis i viss mån stå i förhållande till den allmänna levnadsstandarden vid den tid, då prestationerna utginge.

Det borde vidare framhållas, att effekten av premiereservsystemet i väsentlig grad berodde av fondens ränteavkastning. Enligt erfarenheten vore räntefoten underkastad förändringar, vilka icke kunde med någon säkerhet beräknas på förhand. I den mån förändringarna inverkade på fondens avkastning, uppstode förskjutningar i försäkringens ekonomi, större eller mindre allt efter den större eller mindre betydelse fondbildningen erhållit i pensioneringens system. Med hänsyn till osäkerheten rörande det framtida ränteläget måste det väcka betänkligheter att i så hög grad, som enligt premiereservsystemet skulle ske, göra den framtida försörjningen av landets åldringar beroende av fondens ränteavkastning.

Ett pensioneringssystem med stark fondbildning innebure vidare en särskild belastning för den generation, som levde vid systemets införande. Denna förpliktades att genom sina avgifter bidraga till fondens hopsparande och hade samtidigt att försörja sina åldringar, vilka icke alls eller endast i otillräcklig grad erhölle understöd från försäkringen.

Med hänsyn till det anförda och med särskilt beaktande av den osäkerhet, som gjorde sig gällande med avseende på den framtida utvecklingen av pem ningvärdet och räntefoten, hade kommittén måst finna, att allvarliga betänkligheter mötte mot ett bibehållande av nuvarande system för pensionsförsäk-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ringen. Å andra sidan skulle det nied säkerhet icke vara tillrådligt att helt övergiva all fondbildning i samband med pensioneringen. Enligt vad kommitténs beräkningar visade, kunde det väntas, att åldersfördelningen inom befolkningen komme att förändras på sådant sätt att det relativa antalet åldringar bleve kraftigt växande. Därest i framtiden icke någon fondavkastning funnes att taga i anspråk såsom bidrag till kostnaderna, komme därför det allmänna att med tiden få tillskjuta mycket större belopp än vid försäkringens början. En avvägning mellan de skilda hänsynen hade lett kommittén till att föreslå ett system, med i förhållande till premiereservsystemet väsentligt mindre fondbildning så anordnat, att från början uppgjordes en bestämd plan för fondens årliga tillväxt och att den del av fondens inkomster, som icke åtginge till planmässig fondökning, användes för täckande av löpande pensioneringskostnader.

Genom begränsningen av fondbildningen komme den nuvarande generationen att av pensionsförsäkringen redan under den närmaste tiden draga betydligt större nytta än nu för åldringarnas försörjning. Detta innebure en lättnad för de nu levande, vilken hade synts kommittén angelägen. Den nuvarande generationens bärkraft vore i hög grad försvagad genom de kriser och förskjutningar i näringslivet, som världskriget fört med sig. Det förefölle därför knappast möjligt att pålägga några ytterligare bördor i form av höjda pensionsavgifter, örn icke samtidigt inkomsterna i avsevärd grad finge tagas i anspråk för nu levande åldringars försörjning. Denna väg syntes vara den enda framkomliga, då man ville vinna det allmänt eftersträvade målet att förbättra de nuvarande pensionärernas förmåner.

Med utgångspunkt från att pensioneringen borde anordnas enligt ett system av nu angiven art och med hänsyn till angelägenheten av att avgiftspensionerna snarast möjligt bringades upp till betydligt högre belopp än de nuvarande föresloge kommittén den viktiga förändringen med avseende å grunderna för avgiftspensionernas beräkning, att dessa pensioner ej längre såsom enligt premiereservsystemet skulle i full utsträckning utgöra individuell valuta för vars och ens erlagda pensionsavgifter. Enligt förslaget skulle nämligen redan från början till envar, som bleve pensionsberättigad enligt det nya systemet, utgå såsom årlig avgiftspension dels ett för alla, som erlagt dem påförda avgifter, lika grundbelopp om 100 kronor (enligt minoritetsalternativet 70 kronor), dels därutöver ett belopp, utgörande tio procent av de av den pensionsberättigade erlagda avgifterna.

Anordningen med ett grundbelopp innebure en utjämning av pensionernas storlek vid skilda tidpunkter. Därigenom undvekes de stora krav på pensioner från pensionsförsäkringen i en framtid, till vilka premiereservsystemet ledde, och å andra sidan tillgodosåges önskemålet om förbättrade pensioner redan under den närmaste tiden genom att pensionsförsäkringens inkomster omedelbart komme att tagas i anspråk för beredande av högre avgiftspensioner än premiereservsystemet under en tid framåt kunde ge. Vad reformen i detta avseende betydde, åskådliggjordes genom upplysningen att ännu år 1932 medelvärdet av nybeviljade avgiftspensioner var 29.11 kronor för man och 10.32 kronor för kvinna. I all synnerhet innebure förslaget en betydande öknig av pensionerna för de gifta kvinnorna, vilka enligt hittills rådande ordning med dess stränga fasthållande vid principen örn avgiftspensionernas bestämmande i direkt förhållande till erlagda avgifter, på grund av sina genomsnittligt sett låga inkomster och därpå grundade låga avgifter, i allmänhet erhölle mycket små avgiftspensioner.

Grundbeloppet innebure en utjämning av pensionerna jämväl i det avseendet, att det minskade skillnaden mellan deras pensioner, vilka erlagt höga avgifter, och deras, vilkas avgifter varit jämförelsevis låga. Den övervägande delen

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av avgifterna ginge nämligen enligt förslaget till finansiering av det för alla lika grundbeloppet. För dem, som erlagt högre avgifter, innebure detta, att de icke erhölle individuell valuta för sina avgifter i samma utsträckning som enligt premiereservsystemet. Deras avgiftspensioner bleve till förmån för betalarna av lägre avgifter beskurna i förhållande till vad premiereservsystemet skulle giva. Grundläggande för kommitténs uppfattning av den allmänna pensionsförsäkringen hade varit, att den vore en hela folkets gemensamma välfärdsinrättning, och med en sådan uppfattning torde det framstå som naturligt, att åt dem vilka icke kunnat erlägga mer än förhållandevis låga avgifter utginge pension efter mera gynnsamma beräkningsgrunder än åt andra avgiftsbetalare.

Under de första decennierna efter lagändringen komme fonden att bestrida samtliga avgiftspensioner och att dessutom lämna bidrag till utgifterna för pensionstillägg. Längre fram komme emellertid enligt de antaganden, som kommittén lagt till grund för sina beräkningar, detta bidrag att upphöra och ett statsbidrag till avgiftspensionerna att bliva erforderligt för att hålla dessa uppe vid föreslagen storlek.

Anordningen med grundbelopp vore emellertid icke tillräcklig för att begränsa fondbildningen på sätt, som enligt kommitténs uppfattning vore lämpligt. För att under den närmaste tiden förebygga en alltför stark fondbildning erfordrades en ytterligare begränsning. Kommittén hade i detta avseende tänkt sig, att den plan för fondens tillväxt, som enligt förslaget skulle fastställas av Konung och riksdag, skulle vara så uppgjord, att fonden intet år komme att ökas med mera än 20 miljoner kronor och att dess slutliga belopp fixerades till 1,000 miljoner kronor. De överskott, som enligt dessa bestämmelser under den närmaste tiden uppkomme, skulle enligt förslaget användas till att bestrida kostnader för pensionstillägg. Den en gång fastställda planen för fonden kunde givetvis modifieras, örn ändrade ekonomiska konjunkturer eller befolkningsförhållanden så påkallade. Systemet möjliggjorde i detta avseende en smidig anpassning efter förhållandena, vilket torde vara en egenskap av högt värde.

I samband med den omläggning av det tekniska systemet för pensioneringen, som kommittén föresloge, stöde en annan i kommittéförslaget innesluten reform av principiell betydelse. Den nuvarande pensionsförsäkringen utmärkte sig till sitt system för stor stelhet. Avgifter upptoges och fonderades för att grunda rätt till pension, beräknad efter avgifterna men ofta utfallande lång tid efter deras erläggande. Så som pensionsförsäkringen vore konstruerad och med den avfattning som pensionsförsäkringslagen fått, hade kommittén funnit sig icke böra föreslå sänkningar av avgiftspensioner, till vilka redan erlagda avgifter enligt lagen skulle giva upphov. Det torde emellertid vara angeläget, att lagstiftaren i framtiden ägde känna sig obunden av hänsyn till sådana intjänade pensioner. De erfarenheter som gjorts under den tid pensionsförsäkringen bestått, torde visa angelägenheten av att pensionsförsäkringen vore någorlunda lätt föränderlig. Åtskilliga omständigheter kunde nämligen förrycka själva grunderna för pensioneringen. Växlingar i penningvärdet kunde helt förändra värdet av nominellt oförändrade försäkringsprestationer. Konjunkturernas snabba och starka växlingar kunde påverka nationens bärkraft, så att en kostnad för det allmänna som vid en tidpunkt ansåges måttlig någon tid därefter kändes svårt tyngande. Även understödsbehoven växlade, och pensionsförsäkringen kunde icke påräkna att städse intaga samma plats i raden av behövliga understödsformer. Åldringarnas växande antal kunde också göra pensionsförsäkringen drygare att bekosta än för närvarande kunde förutses. Det förelåge av dessa orsaker behov av rörelsefrihet inom pensionsförsäkringen. I den tankegång, vilken förmått kommittén att frångå

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

premiereservsystemet såsom grundval för pensioneringen och i stället antaga ett system med föreskriven fondering kombinerat med en anordning med grundbelopp, hade också ingått som ett ied, att pensioneringen borde kunna smidigare anpassa sig efter omständigheterna än med premiereservsystemet vore möjligt. Såsom ett uttryck för den större smidighet, som utmärkte kommitténs lagförslag i jämförelse med den nuvarande pensionsförsäkringslagen, hade i detsamma undvikits att giva pensioneringen namn av försäkring.

I detta sammanhang torde med hänsyn till sambandet mellan pensionsavgifter och avgiftspensioner böra erinras örn att pensionsavgift enligt kommitténs förslag skall erläggas med en procent av den avgiftspliktiges enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp, dock lägst 6 och högst 50 kronor. Beträffande avgiftens maximibelopp, i vilken fråga som förut nämnts tre ledamöter av kommittén ansett att högsta avgift borde utgå med 100 kronor, anför kommittén:

Att ej högre avgift än 50 kronor skall utgå enligt förslaget, har sin grund däri, att enligt kommitténs mening avgifterna, för att behålla sin karaktär av avgifter för förvärvande av rätt till pension, böra stå i rimligt förhållande till den^ förmån, som genom avgifterna förvärvas. Emedan enligt förslaget skall utgå ett för alla lika grundbelopp, måste en avsevärd del av avgifterna användas till bekostande av detta, något som åter medför att det växlande beloppet måste utmätas efter en för avgiftsbetalaren ogynnsammare grund än den som tillämpas i privat försäkringsverksamhet. För högre avgifter än 50 kronor skulle med hänsyn därtill enligt förslaget avgiftspensionen utgöra klen valuta, medan densamma — och den därmed förenade möjligheten att i fall av behov erhålla pensionstillägg — torde vara tillräcklig att motivera avgifter som icke överstiga 50 kronor. För pensionsförsäkringens ekonomi skulle ett högre maximum ha ringa betydelse på grund av de större inkomsternas fåtalighet.

Yttranden över kommitténs förslag.

I de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena synes man i stor utsträckning icke hava ägnat frågan örn den principiella innebörden av det nya försäkringstekniska system, som kommittén föreslår, något närmare övervägande. Efter dylikt övervägande tillstyrkes förslaget av försåkringsinspektionen, riksf försäkring sanstalten, styrelsen för centralförbundet för socialt arbete, svenska försäkringsföreningens sakkunnig nämnd och svenska bankförening ens styrelse, i vilka yttranden dock samtidigt vissa erinringar framföras mot förslaget.

I ett stort antal yttranden tillstyrkes kommitténs förslag, utan att det klart framgår, huruvida det föreslagna systemets försäkringstekniska innebörd blivit uppmärksammad. I yttranden av här avsedd art uttalas dock ganska ofta tillfredsställelse över att premiereservsystemet eller den starka fondbildningen frångås. Vidare fäster man sig särskilt vid den omedelbart inträdande förbättring av avgiftspensionerna, som förslaget medför. Tillstyrkande yttranden av nu angiven innebörd hava avgivits av riksgäldsfullmäktige, statens inspektör för fattigvård och barnavård, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län, landstinget i Norrbottens län, svenska arbetsgivare-

Kungl. Majlis proposition nr 217.

föreningen, vidare många kommunala myndigheter oell i rätt stor utsträckning pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen.

En skarp kritik mot kommitténs förslag i förevarande avseende, enär de enligt detsamma utgående avgiftspensionerna ej utgöra enligt premiereservsystemet försäkringstekniskt beräknad valuta för de erlagda avgifterna, framföres däremot i de yttranden, som avgivits av pensionsstyrelsen, en minoritetsgrupp inom riksförsäkringsanstalten, länsstyrelserna i Södermanlands och !'Älvsborgs län, landstinget i Skaraborgs län, svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet, Sveriges statstjänstemannanämnd, trafiktjänstemännens riksförbund och svenska kontoristförening arnäs förbund. Betänkligheter av samma art yppas även av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, landstinget i Jönköpings län samt svenska stadsförbundets styrelse.

Såsom avstyrkande torde jämväl böra räknas yttranden från en del kommunala myndigheter, särskilt inom Västergötland, vari framförts önskemål att den nuvarande lagen måtte bibehållas i huvudsak oförändrad, ävensom uttalanden från några pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, att den nuvarande lagen ej bör sönderbrytas utan med varsam hand kompletteras och förbättras.

Pensionsstyrelsen anför i fråga om det av kommittén föreslagna systemet för avgiftspensionernas beräkning bl. a. följande.

Kommittén erinrar, att det icke är nödvändigt att beräkna avgiftspensionerna inom en allmän obligatorisk pensionsförsäkring efter samma system som inom enskild försäkring. Detta uttalande förefaller självklart och torde ej heller ha jävats eller motsagts från något auktoritativt håll. Det torde emellertid vara lika naturligt, att varje tänkande individ, som tvingas in i en allmän försäkring med obligatorisk avgiftsplikt och med pensionsförmåner, som äro baserade på de erlagda avgifterna, måste vara intresserad av att erhålla en jämförelse mellan de avgifter, som han sålunda får erlägga, och de avgiftsbelopp, för vilka han i enskild försäkring skulle erhålla samma pensionsförmåner, som i den obligatoriska försäkringen komma honom personligen till del. I den mån det vid denna jämförelse visar sig, att de obligatoriska avgifterna överskjuta de i enskild försäkring erforderliga avgiftsbeloppen, betraktar han rimligt nog och enligt pensionsstyrelsens uppfattning med fullt fog överbetalningen såsom en honom pålagd skatt till försäkringsverksamhetens befrämjande. I detta vill styrelsen självfallet icke inlägga någon kritik mot ett dylikt försäkringssystem i och för sig, och det synes styrelsen överhuvud, taget vara jämförelsevis likgiltigt, åtminstone ur annan synpunkt än naturlig önskan örn behörig begreppsreda, vilken benämning man i detta sammanhang använder, men däremot väsentligt, att den subvention till försäkringen, som den enskilda medborgaren sålunda tvingas att lämna, utmätes efter grunder, som te sig rimliga och praktiskt förnuftiga.

På grundval av nämnda ståndpunkt har styrelsen gjort vissa undersökningar angående den relation mellan pensionsavgifter och avgiftspensioner, som med kommitténs förslag äger rum för de enskilda individerna i det försäkrade klientelet. Den knappa tid, som stått till pensionsstyrelsens förfogande för förslagets granskande, har icke medgivit att utföra dessa undersökningar så i detalj som eljest varit önskvärt. Av dessa undersökningar framgår bland annat, att, vid konstant betalning av en och samma årsavgift under hela avgiftstiden,

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

växlingarna i avgiftspensionernas belopp enligt (den av kommittén föreslagna) lagen örn ålderdomspensionering bliva de, som framgå av nedanstående tabell.

Argiftspensionernas belopp enligt (den föreslagna) lagen om ålderdomspensionering vid erläggande ar konstant pensionsavgift under liela avgiftsbetalningstiden.

Såsom i en bilagd promemoria närmare utvecklats bör emellertid, med vederbörlig hänsyn tagen till soliditeten inom det försäkrade kollektivet, mot de av kommittén föreslagna avgifterna svara en ekvivalerande avgiftspension, utgörande vid ålderdomspensionering i genomsnitt 38 % av erlagda avgifter eller något däröver.

Såsom av tabellen framgår får den försäkrade — även med utgångspunkt fran en viss dylik ur försäkrings- och sparandesynpunkter mera naturlig solidaritet inom kollektivet — otillräcklig valuta för påförda och erlagda avgifter åtminstone i varje fall, då medelavgiften svarar mot en inkomststandard överstigande 700 kronor årligen. Denna den erhållna valutans otillräcklighet växer tämligen raskt med stigande medelavgift, så att de högsta avgifterna endast giva hälften eller ännu lägre del av behörig sådan valuta. Likartade förskjutningar komma tydligen att visa sig vid undersökningar efter en lägre räntefot än 4 %.

Pensionsstyrelsen anser därjämte, att enligt kommitténs förslag statsbidraget till avgiftspensioneringen i realiteten uteslutande kommer de äldre årsklasserna av nuvarande generation till godo och att framdeles inträdande generationer icke desto mindre med mer än en tredjedel av sina erlagda avgifter måste bestrida kostnaderna för äldre årsklassers pensionsförbättring. Härefter anför styrelsen vidare:

.De bördor, som sålunda påläggas de ifrågakommande försäkrade, kunna ej rimligen te sig för dem såsom annat än skatt eller därmed besläktat slag av onera.

Vad man då i första rummet bör kunna fordra, synes vara, att denna skatt fördelas med ett jämförelsevis starkare tryck på de burgnare klasserna i samhället än på de ekonomiskt svagare. Man bör kunna gå ett steg längre i denna riktning och utsträcka sina önskemål därhän, att försäkringsskatten såvitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

möjligt differentieras så, att den för de ekonomiskt svagare inkomstklasserna åtminstone ej blir mera påfrestande än vanlig progressiv kronoskatt. Ytterligare kan ifrågasättas, huruvida ej en dylik försäkringsskatt bör drabba juridiska likaväl som fysiska personer.

Det har redan genom styrelsens tabell och därvid anknutna jämförelser konstaterats, att det endast är inkomsttagare på en jämförelsevis mycket låg ekonomisk nivå — med en medelinkomst under hela sitt liv av 800 kronor eller därunder — som erhålla full eller något mer än full valuta för erlagda avgifter. Man skulle då kunna frestas till den uppfattning, att förslaget borde äga vissa förutsättningar att bliva populärt åtminstone bland denna kategori av försäkrade, vilka till väsentlig del utgöras av personer utan beskattningsbar inkomst. Såsom kommitténs förslag utformats, torde emellertid detsamma ur psykologiska synpunkter knappast motivera ens en sådan förväntan.

Pensionsstyrelsen redogör vidare för vissa beräkningar, avsedda att närmare belysa storleken av den skatt, som enligt styrelsens förmenande ingår i avgifterna enligt det av kommittén föreslagna systemet. Såsom verklig försäkringsavgift betraktar styrelsen därvid den del av den påförda avgiften, som efter en procentsats av 38 % ekvivalerar den pensionsförbindelse till den försäkrade, som verksamheten enligt kommitténs förslag ikläder sig. Såsom försäkringsskatt åter betecknar styrelsen det överskjutande beloppet. Styrelsen kommer till det resultatet, att försäkringsskatten blir jämförelsevis rätt betydande för relativt låga inkomster. Den utgår enligt styrelsens beräkning med 2 %„ för en inkomst av 1,000 kronor och växer -därefter -— till en början raskt, sedermera något långsammare —- upp till 6.3 %0 för 5,000 kronors inkomst. För inkomster därutöver faller den sedan ganska snabbt. Styrelsen uttalar, att man sålunda här hade att göra med den rätt egendomliga och näppeligen föredömliga företeelsen av en till en början progressiv och därefter regressiv skatt med maximum redan vid en jämförelsevis mycket låg inkomst. Skattebördan bleve därvid uppenbarligen i huvudsak fördelad på lägre medelklass och arbetare.

Pensionsstyrelsen sammanfattar sina uttalanden sålunda:

Kommittén har i främsta rummet utgått från det vällovliga önskemålet att göra redan den nu gällande pensionsförsäkringen avsevärt mera effektiv än hittills. Det råder ingen tvekan örn, att det är oundgängligt att för sådant ändamål frångå naturliga försäkringsprinciper, även om begreppet försäkring — inom rimliga gränser ■— gives en mycket vidsträckt betydelse. Enligt kommitténs ståndpunkt skulle detta önskemål kunna bäst förverkligas genom införandet av en särskild försäkringsskatt, anknuten vid normal, försäkringsavgift och anpassad så, att de ekonomiskt bärkraftigare befolkningslagren rättvisligen finge hjälpa de ekonomiskt sämre lottade till bördornas bärande. Det kan ej skäligen påstås, att kommittén lyckats att praktiskt realisera dessa avsikter. Det vore, såsom ovan uppvisats, i varje händelse, uppenbarligen för dessa ekonomiskt svagare befolkningslager vida förmånligare — och jämväl rättvisare, enligt vad det vill förefalla pensionsstyrelsen — örn ifrågavarande försäkringsskatt reglerades efter sedvanliga progressiva skatteprinciper.

Härtill kommer ytterligare, att trycket av den införda, närmast för den nuvarande generationens försörjning avsedda försäkringsskatten enligt kommitténs förslag blivit i rätt kännbar grad fördelat även på framtida generationer.

92 Kungl. Maj:is proposition nr 217.

Som ett medel att omedelbart höja försäkringens effektivitet anvisar pensionsstyrelsen utvägen att, därest avgiftspension, i huvudsak beräknad enligt nu tillämpade grunder, icke uppnår ett visst fixerat grundbelopp ökat med 10 % av erlagda avgifter, utfylla den härtill med användande av skattemedel och utan att göra utfyllnaden beroende av behovsprövning.

Frågan örn fondbildningen inom pensionsförsäkringen har av pensionsstyrelsen behandlats i viss mån fristående i förhållande till frågan örn sättet för avgiftspensionernas beräkning. Med avseende å pensionsavgifternas fondering anför styrelsen i huvudsak följande.

. I den allmänna pensionsförsäkringen har premiereservsystemet hittills varit förenklat därigenom, att samtliga avgifter äga karaktär av engångsavgifter. Något avsteg härifrån — eller i allt fall något ekonomiskt mera betydelsefullt sådant —- har ej heller ifrågasatts. Man är sålunda icke i denna såsom i annan likartad försäkring nödgad att vare sig i fråga örn pensionsförbindelser eller premiereservberäkningar taga hänsyn även till avgifter, som framdeles inflyta. _ I sin mån minskar detta naturligtvis betydelsen av den risk, som kan föreligga, att framdeles inträdande rubbningar i de ekonomiska förhållandena komma att menligt inverka på beräkningarnas tillförlitlighet. Detta bör man, i förbigående sagh hålla i minnet vid den kritik mot systemet, som i sådant hänseende framkommit. Till denna speciella del av den framförda kritiken vill styrelsen i övrigt endast göra ett pär randanmärkningar. Vad först angår möjligheten av ändrade konjunkturer i fråga örn räntefoten m. m. lära val eventuella _ förskjutningar härutinnan i allmänhet komma att inträda successivt och möjlighet därmed åtminstone i viss mån stå öppen att i tid vidtaga erforderliga ändringar i beräkningsgrunderna. Den allmänna pensionsförsäkringen torde i varje fall i detta hänseende icke äga i stort sett sämre utsikter än den enskilda försäkringen, snarare tvärtom. Vad vidare angår möjligheten av en framtida försämring av penningvärdet och därmed följande försämring även av pensionernas realvärde, så lära väl ej de svårigheter, som kunna möta för staten att avhjälpa detta genom att exempelvis under en viss övergångstid öka de otillräckliga pensionerna, bliva större, därest premiereservsystemet fortfarande användes än örn det delvis ställes på avskrivning eller ersättes med annat system.

Man har påstått, att den lättnad, som en fondering förutsättes medföra för kommande generationer, blir endast skenbar i den mån den beräknade fondavkastningen. icke kommer att representera ett verkligt tillskott till nationalinkomsten. Även örn detta påstående äger sin riktighet, bidrager dock, enligt styrelsens åsikt, en fondering till en rättvisare fördelning av de framtida bördorna på så sätt, att den som i unga år erlägger pensionsavgifter genom fondering av desamma för ålderdomen tillförsäkras en motsvarande andel i nationens tillgångar.

Redan kommittén framhåller, att en viss fondering av avgifterna är oundgänglig för att göra de ekonomiska bördorna för framtida generationer överkomliga. Fonderingssystemet medför emellertid enligt styrelsens mening även den fördelen, att det giver en bokföringsmässigt mera redig överblick beträffande omfattningen och fördelningen på nuvarande och framtida generationer av försäkringens ekonomiska bördor. Därest man — såsom kommittén förordar — använder en del av fondens eller premiereservens medel till andra ändamål och sålunda på framtida generationer överflyttar en del av kostnaderna för den försörjning, som med avgifterna närmast avsetts, bör detta så vitt möjligt ske under sådana former, att innebörden av ifrågavarande åtgärd

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

kan klart uppfattas och överskådas av dessa generationer, Om ■— såsom fallet torde bliva vid ett genomförande av kommitténs förslag — detta önskemål icke bleve i tillräcklig grad tillgodosett, skulle risk uppstå för ett — låt vara oavsiktligt — missbruk av fondens medel, i det att sådana medel lätt kunde komma att för angivna ändamål anlitas i större utsträckning än som vore förenligt med rimlig hänsyn till framtida generationer. Pensionsstyrelsen får tillfälle att längre fram närmare återkomma till de reglerande åtgärder, som i här berörda avseende kunna vara behövliga,

Kommittén har själv understrukit önskvärdheten av att såväl försäkringens effektivitet omedelbart höjes som att detta sker under former, vilka medföra en angelägen lättnad för den i ekonomiskt avseende särskilt betungade nu levande generationen. Pensionsstyrelsen har redan uttalat sin fulla anslutning till denna kommitténs uppfattning. Kommittén har härvid i första hand tänkt sig, att avgiftsbetalarna inom varje nyinträdande årsklass skulle erlägga större avgifter än som egentligen vore erforderligt för bekostande av avgiftspensionerna för samma årsklass. Styrelsen har emellertid tidigare understrukit, att dessa överbetalningar ovedersägligen äga karaktär av skatt och att det därför är lämpligare att uttaga dem i sådan form. Man skulle enligt styrelsens mening i första rummet därigenom vinna större möjlighet till smidig anpassning av denna försäkringsskatt efter olika befolkningslagers ekonomiska bärkraft. Det synes styrelsen vidare vara självklart, att dessa medel, vilka i varje hänseende icke äro avsedda för täckande av några framtida behov utan praktiskt sett skola omedelbart förbrukas för löpande utgifter, ej heller böra i någon form ingå i pensionsförsäkringsfonden. Detta önskemål skulle automatiskt uppnås genom styrelsens förslag om uttagande av skatt för ändamålet i fråga. Någon anledning att, såsom kommittén synes ha tänkt sig, låta ifrågavarande medel gå först in i och därefter ut ur fonden förefinnes icke. Kommitténs här berörda förslag i fråga om sättet för kostnadernas bestridande innehåller redan i och för sig ett naturligt och tillräckligt försvar för en klyvning mellan de medel, som böra fonderas för framtida behov, och dem som skola omedelbart förbrukas. En sådan klyvning medför ock uppenbarligen en reduktion av fonden.

I det dubbla syftet att höja försäkringens nuvarande effektivitet och lätta bördorna för den nu levande generationen har kommittén utöver ovan refererade åtgärder jämväl föreslagit, att en del av kostnaderna för pensionstilläggen skola under närmast följande skede av försäkringen bestridas av fondmedel. Man skulle därigenom samtidigt vinna en enligt kommitténs mening önskvärd ytterligare begränsning av fonden. Denna bleve på detta sätt otillräcklig för det ändamål, för vilket den ursprungligen avsetts, nämligen bestridandet av framdeles aktuella pensionsförbindelser. Härpå skulle man emellertid råda bot på så sätt, att staten i mån så bleve erforderligt påtoge sig nödiga kostnader för utbetalningen av pensionerna.

Pensionsstyrelsen har redan förutskickat det förbehållet att — därest det skulle visa sig oundgängligt att tillgripa en sådan utväg — verkliga garantier ställas för att avgiftsförsäkringens hittillsvarande huvuduppgift att trygga framtida generationers försörjning icke äventyras. Det synes styrelsen uppenbart, att kommitténs förslag eljest skulle i detta hänseende lämna det kommande släktet åt en alltför oviss framtid.

Vid övervägande inom pensionsstyrelsen av dessa frågor har nian — jämväl med beaktande av att en begränsning av fonden under vissa förhållanden kan bliva önskvärd — haft under omprövning den för övrigt nära till hands liggande utvägen att låta en större eller mindre del av fonden årligen tagas i anspråk för lån i vanlig ordning till staten, exempelvis för bestridande av kostnader för pensionsförsäkringen. Då emellertid denna utväg väl i realiteten

94 Kungl. Majlis proposition nr 217.

knappast skulle bereda åsyftad ekonomisk lättnad för närmaste generationer och även torde möta vissa principiella och praktiska svårigheter, har styrelsen ansett sig icke böra ifrågasätta en sådan lösning.

Styrelsen har därför, fasthållande vid principen att de ur fonden uttagna medlen skola medföra en statens skuldförpliktelse, tagit i övervägande en del andra metoder för möjligheten att på grundval av nämnda princip och under ekonomiskt klarläggande former tillmötesgå de av kommittén uttalade önskemålen. Bland dessa må särskilt nämnas ett system, i huvudsak lämpat efter det förfarande, som praktiserats beträffande statsbidraget till folkskollärarnas pensionsinrättning, numera statens pensionsanstalt. I enlighet härmed skulle för en tid framåt ur fonden årligen tagas visst belopp — exempelvis 25 miljoner kronor -—- för bestridande av pensionstillägg m. m. Den brist, som därigenom uppstode i fonden, skulle täckas av staten men ej direkt utan genom garanti av en evighetsränta, beräknad efter vederbörlig i beräkningsgrunderna ifrågakommande räntefot. Örn denna är 4 %, skulle sålunda i ränta lämnas första året 1 miljon kronor, motsvarande en brist å 25 miljoner kronor, nästa år 2 miljoner kronor, motsvarande en brist å 50 miljoner kronor, o. s. v. I mån av behov kunde naturligtvis tillgripandet av medel för andra ändamål modifieras för olika år. Nettobeloppet av de årliga bidragen ur fonden torde i stort sett härvid successivt bliva allt mindre för att slutligen utbytas mot likaledes successivt ökade nettobidrag från statsverket till fonden. Vid framtida jämvikt, då det ovan avsedda anlitandet av fonden helt upphört, komme den då utgående statsräntan att motsvara de framtida bidrag av statsmedel till fonden eller avgiftspensioneringen, som kommittén tänkt sig. De utgående statsräntorna skulle naturligtvis medgiva full översikt över den i fonden rådande bristen.

Vilken metod, som slutgiltigt skall komma till användning i förevarande avseende, måste enligt styrelsen mening bliva beroende på resultatet av en ytterligare utredning. Ur den nuvarande fondbildningens synpunkt synes icke någon olägenhet möta av det uppskov med frågans avgörande, som i sådant syfte torde erfordras.

Mot kommittéförslaget riktas ur synpunkten av dess försäkringstekniska innebörd en ingående kritik, besläktad med den av pensionsstyrelsen framförda, även av en minoritetsgrupp inom riks försäkring sanstalten, bestående av halva antalet i ärendet deltagande ledamöter.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet uppehåller sig ock utförligt vid kommittéförslaget i nu förevarande del och anför:

Därest man överhuvud taget skall behålla ett system med individuella avgifter, vilket förbundet vill tillstyrka, är det enligt förbundets mening angeläget, att dessa avgifter även giva minst individuell valuta. Avgifterna böra sålunda liksom i den nuvarande pensionsförsäkringen hava karaktären av rena försäkringspremier.

De skäl, som varit vägledande för kommittén, när den velat åstadkomma pensionsförmåner av från första början mera avsevärd storlek, finner förbundet emellertid vara beaktansvärda. Visserligen kan man hänvisa till rätten till pensionstillägg. Denna rätt är dock bunden till en behovsprövning, och det synes önskvärt, att var och en redan nu utan dylik prövning erhåller en sammanlagd pension å ett icke alltför obetydligt belopp. Det är nämligen angeläget, att när folk under en följd av år obligatoriskt haft att inbetala avgifter, den sammanlagda pension, som de utan behovsprövning erhålla, verkligen blir av sådan storlek, att den i deras egna ögon representerar något värdefullt. Vidare måste det erkännas, att det synes mindre tilltalande, att staten tvingar

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

sina medborgare in i en försäkring under flera decennier för att sedan giva dem en pension på ett betydelselöst belopp. Även ur allmän försörjningssynpunkt är det givetvis angeläget, att förmånerna snarast bringas upp till mera nämnvärd storlek.

Uppenbart är emellertid, att den höjning av vissa pensioner, som sålunda synes önskvärd, icke kan åvägabringas annat än genom att lämna ett tillskott till den egentliga, försäkringstekniskt beräknade pensionen, ett tillskott, som — även örn det utgår utan behovsprövning — får understödjande karaktär och måste bestridas av medel, uttagna genom någon form av beskattning. I motsats mot kommittén finner förbundet det synnerligen angeläget, att dessa medel icke uttagas tillsammans med avgifterna (såsom en del av dessa). Frågan om uttagandet av för nämnda tillskott erforderliga medel är en ren skattefråga och bör behandlas såsom en sådan i samband med andra skattefrågor. Ingående uppmärksamhet måste därvid ägnas åt problemet, av vilka inkomster och personer de erforderliga skattemedlen skola uttagas. Detta problem är emellertid icke föremål för diskussion i kommitténs betänkande. I själva verket innebär kommitténs förslag, att den betydande del av avgifterna, som har karaktär av ren skatt, relativt hårdast drabbar mindre inkomsttagare, ja, ända ner till så låga inkomster som omkring 1,000 kronor har avgiften i någon utsträckning skattekaraktär. De medel, som erfordras för att redan från början kunna lämna pensioner å minst 100 kronor (grundbeloppet), uttagas företrädesvis av den ekonomiskt bättre ställda delen av arbetarklassen samt den s. k. medelklassen, under det att högre inkomsttagare relativt sett slippa mycket lindrigt undan. Såsom ett belysande exempel må nämnas, att det måste komma att inträffa, att personer, vilka efter nu tillämpade skatteprinciper gå helt eller praktiskt taget helt fria från skatt genom avgifterna beläggas med en till förmån för andra uttagen skatt av icke oväsentlig storlek. Förslaget innebär därför ett bestämt avsteg från hittills följda beskattningsprinciper. Någon motivering, varför just ifrågavarande befolkningslager skola belastas med denna skatt har kommittén icke anfört. Förbundet kan för sin del icke finna något skäl, varför de i detta sammanhang erforderliga skattemedlen skulle uttagas efter fördelningsgrunder, så olika dem som eljest anses riktiga och lämpliga. Bland annat frågar man sig, varför bolag och andra företag skola helt fritagas från den här erforderliga beskattningen.

På grund av vad här anförts vill förbundet tillstyrka, att de för närvarande gällande principiella grunderna för avgiftspensionernas beräkning bibehållas, men att det tages under övervägande, huruvida icke personer med små avgiftspensioner borde inom vissa gränser — utan behovsprövning — erhålla ett tillskott av skattemedel eller överhuvud taget av medel, som uttagas efter grunder, vilka finge fastställas i samband med prövning av andra beskattningsfrågor. Var och en skulle sålunda liksom enligt kommitténs förslag tillförsäkras vissa minimiförmåner.

Ur de i huvudsak tillstyrkande yttranden, i vilka kommittéförslagets försäkringstekniska innebörd upptagits till närmare granskning, må återgivas följande.

Försäkringsinspektionen anför:

T det föreliggande betänkandet hava kommitténs samtliga ledamöter utom en uttalat sig mot användningen av ett renodlat premiereservsystem såsom grund för försäkringen. Försäkringsinspektionen vill för sin del framhålla, att den anser den ståndpunkt, vartill kommittén i fråga örn detta spörsmål kommit, såsom ett av de mest betydelsefulla resultaten av den verkställda utredningen. Mot de synpunkter, som kommittén beträffande denna huvudfråga uttalar, synas icke kunna göras några berättigade invändningar. Det är så-

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lunda ovedersägligt, att premiereservsystemet inklusive den fondbildning, som enligt detta system kräves, är nödvändigt inom varje på frivillig anslutning baserad pensionsförsäkring, ty en sådan försäkring måste vid varje tidpunkt kunna redovisa tillgångar motsvarande de åtagna förpliktelserna. Häri finnes intet rum för en diskussion av frågan örn systemet är lämpligt eller olämpligt. Vid en pensionsförsäkring, byggd på obligatorisk anslutning, är premiereservsystemet däremot icke nödvändigt. Örn systemet i fråga ändå skall komma till användning blir därför en lämplighetsf'råga.

Då det gäller att avväga skälen för och emot premiereservsystemet, måste enligt inspektionens mening huvudsynpunkten alltid bli spörsmålet, huruvida realiserandet av försäkringens syfte — att snarast möjligt åstadkomma en effektiv försörjning av landets invalider och åldringar, som smidigt kan anpassas efter olika tidsperioders skiftande ekonomiska förhållanden — underlättas eller försvåras genom användandet av systemet i fråga. Till belysning av detta spörsmål må till en början erinras örn det välkända förhållandet, att ett på en allmän ålderdomsförsäkring tillämpat premiereservsystem innebär, att varje särskild individ, och därmed också varje generation, tankes sörja för sin egen ålderdomspensionering genom erläggandet av vissa premier. Dessa premier reserveras och bilda slutligen den fond, vilkens ränteavkastning i förening med inflytande premier beräknas vara tillräcklig för finansiering av de utgående pensionerna. Förevarande system lämnar sålunda vid tidpunkten för dess införande hela problemet örn försörjningen av den samtidigt levande generationen av åldringar olöst. Icke nog härmed. Försäkringen får sin fulla effektivitet först vid en tidpunkt då den årsklass, vilken vid systemets införande inträder i pensionsåldern, varit i tillfälle att erlägga avgifter under hela den avgiftspliktiga tiden. Om avgiftsplikten sålunda inträder vid 16 års ålder och pensionsåldern fixeras till 67 år, kommer försäkringen icke att få full effektivitet förrän 51 år efter dess införande. Samtliga personer, som vid försäkringens införande äro över 16 och under 67 år få endast reducerad pension. För de äldsta bland dessa, kommer pensionen att inskränkas till en ren obetydlighet, som saknar varje betydelse ur försörjningssynpunkt och det är först de yngre åldersklasserna inom den avgiftspliktiga åldern, som premiereservsystemet kan tänkas bereda en pension, vilken närmar sig den pension, som beräknas utgå då systemet trätt i full funktion, önskar man emellertid bereda full pension även åt den levande generationen av åldringar och åt den övergångsgeneration, som vid försäkringens införande befinner sig i avgiftspliktig ålder, måste den levande generationen av aktiva ytterligare belastas. Har man därför i enlighet med premiereservsystemets fordringar pålagt den nu levande generationen av aktiva skyldigheten att sörja för sin egen pensionering, måste detta ovedersägligen minska möjligheterna för en tillfredsställande pensionering av de samtidigt levande åldringarna, då detta självfallet kommer att medföra en dubbelbelastning av den nuvarande generationen.

Det föreliggande spörsmålet har emellertid även en annan sida. Premiereservsystemet innebär ett mera definitivt ordnande av den framtida ålderdomsförsörjningen. Då det gäller att bestämma storleken av de avgifter, som skola erläggas, har man i första hand att utgå från ett avvägande av de pensioner, som kunna anses erforderliga. Med denna utgångspunkt beräknas därefter vilka avgifter, som behöva erläggas, varvid vissa antaganden måste göras dels beträffande de framtida dödlighetsförhållandena, dels beträffande den framtida räntenivån. En sänkning av dödligheten kräver högre avgifter för samma pension. Enligt inspektionens mening torde det emellertid icke behöva befaras, att oförutsedda förskjutningar i dödlighetens utveckling skola medföra några allvarligare verkningar för försäkringens ekonomi.

Kungl. Maj:ts proposition nr g 17.

97 Annorlunda ställer sig frågan om räntenivåns utveckling. Skulle den framtida räntenivån av en eller annan anledning komma att väsentligt sjunka under den räntefot, som lagts till grund för pensionsavgifternas beräkning, innebär detta, att den hopsamlade miljardfonden icke ger den ränteavkastning man räknat med, vilket är liktydigt med att försäkringen icke kan åstadkomma de pensioner man en gång åsyftat. Den enda åtgärd som kan vidtagas mot en sådan utveckling, därest man alltjämt vill bibehålla det antagna premiereservsystemet, är att höja pensionsavgifterna. Verkan härav kommer emellertid beträffande pensionernas storlek att visa sig först vid en långt senare tidpunkt, vilket kan göra värdet av åtgärden illusoriskt. Just på den grund att räntefoten är en av de springande punkterna vid beräkningen av vilka avgifter som behövas för att finansiera pensioner av viss storlek, så komma samtliga beräkningar beträffande premiereservsystemet nied nödvändighet att vidlådas av ett betydande osäkerhetsmoment, som tidigare synes hava underskattats. Det är tillräckligt att erinra örn de starka förskjutningar i räntenivån, som ägt rum under de sista 10 å 15 åren. Redan detta förhållande ger en stark aktualitet åt spörsmålet, huruvida det kan anses föreligga tillräckliga skäl att bygga den obligatoriska ålderdomsförsäkringen på ett system med ett dylikt ovisshetsmoment i beräkningsgrunderna, då så icke är nödvändigt.

Det är emellertid en annan synpunkt beträffande premiereservsystemet an den ovan omnämnda räntefrågan, som enligt inspektionens uppfattning är viktigare och som även kommittén framhållit, nämligen de allvarliga, komplikationer för hela försörjningsplanen, som skulle komma att uppstå vid en mera avsevärd försämring av penningvärdet. Örn den svenska kronans köpkraft skulle väsentligt förminskas, kommer självfallet den pension i kronor, som försäkringen under sådana förhållanden kommer att ge, att väsentligt understiga vad man en gång åsyftade, då man lade upp försörjningsplanen. De värden, som samhällsmedlemmarna i form av avgifter tvungits tillföra^ försäkringsapparaten, ha förflyktigats i större eller mindre grad. Men om så skulle bliva fallet, då torde icke återstå annat — när den tiden kommer — än att övergå från premiereservsystemet till ett understödssystem i en eller annan form.

Den belastning i form av avgifter, som pålagts den aktiva generationen för dess egen ålderdomspensionering i syfte att lätta försörjningsbördan för de kommande generationerna, och som för denna generation varit avsedd att skapa en rätt till pensioner av motsvarande värde, har under den nämnda förutsättningen icke fyllt sitt ändamål. Att kompensera en fortskridande försämring av penningvärdet medelst förhöjning av avgifterna torde knappast visa sig framkomligt, framför allt av den anledningen, att en avgiftshöjning icke återverkar på pensionerna förrän vid en avsevärt senare tidpunkt.

I viss mån annorlunda skulle förhållandena i detta avseende gestalta sig, därest möjlighet funnes för skapande och upprätthållande under alla omständigheter av ett konstant penningvärde. För såvitt inspektionen kan bedöma, ha i varje fall hittills vunna erfarenheter givit vid handen att en tillfredsställande lösning av detta problem alltjämt befinner sig utom räckhåll.

Vad här anförts beträffande premiereservsystemet för det fall att räntenivån eller penningens köpkraft skulle av en eller annan orsak undergå förskjutningar visar, att systemet i fråga är behäftat med en betydande stelhet, som enligt inspektionens uppfattning gör det olämpligt att vidare lägga,s.till grund för planerandet och uppbyggandet av vårt lands ålderdomsförsörjning. På en dylik försörjning torde man nämligen icke kunna undgå att ställa det kravet, att den bör kunna anpassas efter växlingar i de ekonomiska förhållandena. Örn samhället såsom helhet går mot mera tryckta tider i ckono-

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 7

98 Kungl. Majlis proposition nr 217.

miskt avseende, lärer detta nied nödvändighet medföra, att åldringarna få dela den övriga befolkningens villkor, liksom en höjning av den allmänna levnadsstandarden även bör komma åldringarna till godo. Enligt premiereservsystemet komma däremot försäkringens prestationer att fastlåsas för avsevärd tid framåt, för perioder, vilkas ekonomiska förhållanden helt undandraga sig vårt bedömande.

Från nationalekonomiskt håll har anförts, att fondbildningen, vilken ju enligt premiereservsystemet är erforderlig, kan betraktas som den nationalekonomiska vinsten av socialförsäkringen. Ett land som ökar sitt kapital, har det sagts, blir icke fattigare därav utan jämnt så mycket rikare. Utan att närmare ingå på detta uttalande vill inspektionen endast erinra därom, att de fördelar för ett land, som kunna vinnas genom en stark kapitalbildning, torde bliva desamma, oberoende av huruvida kapitalbildningen åstadkommits i anslutning till en eller annan form av försäkring eller på andra vägar. Den omständigheten, att kapitalbildningen är värdefull för ett land, synes sålunda icke vara något skäl för att knyta denna kapitalbildning till en hela folket omfattande ålderdomsförsäkring, i all synnerhet om fonderingen ingår som integrerande del i ett försäkringstekniskt system, som i och för sig är ägnat att hindra försäkringens anpassning efter olika perioders skiftande ekonomiska förhållanden.

På grundval av bland annat de omständigheter, som i det föregående anförts, anser sig försäkringsinspektionen i likhet med kommittén böra förorda ett frångående av premiereservsystemet, då det gäller att i fortsättningen ordna vårt folks ålderdomsförsörjning.

Försäkringsinspektionen vill i detta sammanhang icke underlåta att beröra en synpunkt, som framhållits i den nu pågående diskussionen om kommitténs förslag att frångå premiereservsystemet såsom grund för ålderdomspensioneringen. Synpunkten i fråga skulle närmast kunna karaktäriseras såsom rättvisesynpunkten. Enligt det försäkringstekniska system, som tillämpas av de försäkringsbolag, som bedriva pensionsförsäkring i en eller annan form, har en avvägning åstadkommits mellan avgifter och pensioner enligt principen att det beräknade värdet av varje försäkrads avgifter skall vara lika med det beräknade värdet av honom tillkommande pension. Den princip, som ligger till grund för denna prissättning, måste otvivelaktigt betecknas såsom rättvis. Det bör emellertid betonas, att förevarande samband mellan avgifter och pensioner, vilket direkt framgår ur premiereservsystemet, vilar ytterst på den förutsättningen, att varje individ resp. generation tänkes sörja för sin egen pensionering. Skapas en försäkring, enligt vilken varje generation av aktiva tänkes sörja för den samtidigt levande generationen av åldringar, erhålles ett helt annat samband mellan avgifter och pensioner utan att rättvisesynpunkten därför behöver vara mindre väl tillgodosedd i det senare fallet än i det förra. Prissättningen har blivit en annan, men detta beror därpå, att försäkringens prestationer ha vidgats.

Här kan emellertid det spörsmålet uppställas, huruvida det under nämnda förhållanden ändå icke skulle vara möjligt att på ett eller annat sätt upprätthålla den individuella motsvarighet mellan avgifter och pensioner, som premiereservsystemet medför. Detta skulle innebära, att för varje avgift, som inbetalas för beredande av ålderdomspension, den försäkrade, utan att behöva åläggas ytterligare prestationer för detta ändamål, skulle erhålla rätt till samma pensionsbelopp, som beräknas skulle utgå, därest premiereservsystemet alltjämt hade använts. Såvitt inspektionen kan finna är detta icke möjligt. Det samband, som enligt premiereservsystemet existerar mellan avgifter och pensioner, förutsätter bland annat att en fond uppbygges, som tänkes lämna viss ränteavkastning. Örn fondbildning icke åstadkommes i den utsträck-

Kungl. May.ts proposition nr 217.

ning premiereservsystemet kräver, förfogar försäkringsinrättningen tydligen icke över den ränteavkastning, som beräknas erforderlig för detta ändamål. Att upprätthålla premiereservsystemets motsvarighet mellan avgifter och pensioner inom en allmän ålderdomsförsäkring utan det underlag fonderingen erbjuder torde därför icke kunna ske, med mindre staten ikläder sig förpliktelser att tillhandahålla medel motsvarande ränteavkastningen på en tänkt fond av samma storlek som skulle erfordras vid ett genomfört premiereservsystem. En sådan konstruktion torde emellertid med nödvändighet medföra, att staten skulle bliva nödsakad att i form av skatter eller på annat sätt av befolkningen uttaga de medel, som krävas för förpliktelsens fullgörande. Den försäkringsavgift, som var avsedd att grundlägga rätt till en viss pension, visar sig under sådana förhållanden otillräcklig för ändamålet och måste kompletteras med ytterligare avgifter, vilkas finansiering väl huvudsakligen torde drabba den avgiftspliktiga befolkningen, även örn de uttagas enligt annan princip än försäkringsavgifterna.

En förändring av systemets konstruktion i sådan riktning att de medel, som inflyta, direkt tillföras staten, som i motsvarande utsträckning utfärdar obligationer eller andra låneförbindelser, skulle tydligen icke ändra systemets karaktär av premiereservsystem. Konstruktionen skulle i själva verket endast innebära en inskränkning av fondens placeringsmöjligheter, som ur olika synpunkter torde få betraktas såsom synnerligen olämplig.

Under pågående diskussion har mot det av kommittén föreslagna försäkringssystemet från skilda håll även riktats en kritik, baserad på en jämförelse mellan den avgift, som enligt kommitténs förslag betalas för en viss årlig pension och den avgift, som med tillämpning av premiereservsystemets teknik skulle behöva erläggas för en lika stor pension. Försäkringsinspektionen vill i anslutning till vad ovan anförts uttryckligen framhålla, att varje på en dylik jämförelse byggd kritik är missvisande. Den omständigheten, att en avgift enligt kommittéförslaget är högre än örn premiereservsystemet tillämpats, saknar enligt inspektionens uppfattning varje betydelse för bedömandet av skäligheten av de av kommittén föreslagna avgifterna, vilka — såsom framgår av det ovan anförda — hava till huvudsaklig uppgift att finansiera pensioneringen av den levande generationen av åldringar och icke, såsom avgifterna enligt premiereservsystemet, pensioneringen av den generation, som avgiftsbetalaren tillhör.

Försäkringsinspektionen uppställer vidare spörsmålet, huruvida det icke skulle vara mera rationellt att skattevägen — eventuellt med vissa därav påkallade ändringar i den nuvarande skatteskalan — uttaga hela det belopp, som utöver pensionsförsäkringsfondens bidrag kräves för avgiftspensionernas finansiering.

Riksförsäkringsanstalten, inom vilken dock halva antalet ledamöter är av annan mening och ytterligare två ledamöter ifrågasätta att alla pensionsförmåner skola underkastas behovsprövning, tillstyrker i huvudsak kommittéförslagets pensionssystem.

Svenska för säkring sjöv eningens sakkunnigenämnd biträder likaledes i huvudsak förslaget i förevarande del men uttalar, att de invändningar, som riktats mot vissa konsekvenser av det föreslagna systemet för avgiftspensioneringen, särskilt i avseende å avgifternas avvägning, synts nämnden förtjäna beaktande vid en blivande överarbetning av förslaget.

Jämväl svenska bankföreningens styrelse ansluter sig i huvudsak till kom-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

mittéförslaget i förevarande del. Styrelsen fäste härvid särskilt avseende vid den utjämning av pensionernas storlek vid skilda tidpunkter, som förslaget innebure. Däremot ställde sig styrelsen betänksam mot den föreslagna starka utjämningen mellan deras pensioner, som erlagt höga avgifter, och deras, vilkas avgifter varit jämförelsevis låga. Örn ock ett bibehållande av lika relation mellan avgiftspensioner och erlagda pensionsavgifter för de större och de mindre inkomsttagarna av olika skäl ej läte sig genomföra, syntes dock en viss jämkning i sådan riktning kunna ske genom en sänkning av det föreslagna grundbeloppet och en eventuell böjning av den procentsats, som bestämde den del av pensionen, vilken utginge i relation till de erlagda avgifterna.

Med anledning av försäkringsinspektionens uttalande, att den omständigheten att en avgift enligt förslaget vore högre än örn premiereservsystemet tilllämpats saknade varje betydelse för bedömandet av skäligheten av de av kommittén föreslagna avgifterna, vilka bade till uppgift att finansiera pensioneringen av den levande generationen åldringar och icke den generation avgiftsbetalaren tillhörde, anför svenska kontoristföreningarnas förbund, vilket tagit del av försäkringsinspektionens yttrande:

Vi kunna icke biträda denna mening. För oss står det klart, att örn de under år 1934 uppburna pensionsavgifterna icke hade annan uppgift än att under år 1934 finansiera pensioneringen av de då levande åldringarna, skulle avgifterna icke gärna kunna uttaxeras enligt andra normer än dem, som tillämpas vid beskattningen. I själva verket ha emellertid de år 1934 indrivna pensionsavgifterna också en annan uppgift, nämligen att ligga till grund vid den framtida bedömningen av avgiftsbetalarens rätt till pension. Det är uteslutande denna sistnämnda uppgift som överhuvud taget rättfärdigar ett frångående av beskattningsnormer vid pensionssystemets finansiering. Men örn denna dess uppgift är pensionsavgiftens skälighetsgrund, böra beskattningsnormerna icke heller kunna frångås längre än som betingas av en efter objektiva grunder fastställd motsvarighet mellan pensionsavgift och avgiftspension.

Den mot kommitténs förslag rörande avgiftspensionernas beräkning framförda kritiken riktar sig, såsom av det föregående framgår, mot att personer, som skulle hava att betala jämförelsevis höga pensionsavgifter, icke skulle på samma sätt som enligt det nu tillämpade premiereservsystemet erhålla individuell valuta för de erlagda avgifterna och gäller sålunda i ännu högre grad det av tre reservanter inom kommittén framförda förslaget, att avgiftsskalan skulle fortsätta upp till en inkomst av 10,000 kronor, varigenom högsta avgift skulle komma att utgöra 100 kronor. Tanken på ett högre avgiftsmaximum än det av kommittén föreslagna har framförts även i en del av de avgivna yttrandena.

Riks försäkring sanstalten anför sålunda i denna fråga följande.

. Kommittén föreslår, att pensionsavgift skall utgå med en procent av den avgiftspliktiges enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp, dock med lägst sex kronor och högst femtio kronor. Mot ett taxerat belopp, som är större än femtusen kronor, kommer således att svara en pensionsavgift, som utgör en lägre procent av det taxerade beloppet, ju större detta är. Bördan av pensionsavgifterna kommer härigenom att falla relativt tyngst på de lägre inkomsttagarna, som också i många fall bliva un-

Kungl. Maj:ts proposition nr $217.

derkastade en såväl absolut som relativt taget större förhöjning av nuvarande pensionsavgift än de större inkomsttagarna.

Det har ifrågasatts, om icke det för avgiftspensionernas utgivande erforderliga beloppet i sin helhet borde uttagas efter samma grunder, som gälla för inkomst- och förmögenhetsskatten. Även örn en så långt gående åtgärd med den utredning, som för närvarande föreligger, icke kan utan vidare förordas, synes det i allt fall riksförsäkringsanstalten erforderligt, att den av kommittén föreslagna avgiftsskalan omarbetas med aktgivande på de synpunkter, anstalten här framhållit. I varje fall synes en höjning av maximibeloppet för den årliga avgiften, exempelvis till 100 kronor, böra vidtagas.

Högre maximiavgift än 50 kronor förordas även i yttranden från länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Hallands län anför härutinnan följande.

Att de ökade pensionsförmånerna nödvändiggöra höjda avgifter är påtagligt. Denna avgiftsökning är välbetänkt även ur den synpunkten att den framhäver den enskilda individens andel i pensioneringen och i viss mån förtager densamma karaktären av understöd. Länsstyrelsen kan emellertid ej finna tillräckliga skäl anförda för att högsta avgiften skall begränsas till 50 kronor. Ifall maximigränsen höjes till 100 kronor skulle drygt 1 miljon kronor ökade avgifter kunna påräknas från dem, som hava högre taxerat belopp än 5,000 kronor. Möjligen bör höjningen ske sålunda att avgiften motsvarar 1 % av taxerade beloppet intill 5,000 kronor och Vs % därutöver, dock högst 100 kronor.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län gör i förevarande fråga följande uttalande.

Den föreslagna normen för avgifterna inger emellertid vissa betänkligheter. Det torde icke kunna helt bestridas, att avgiften i ej ringa mån har karaktär av beskattning, helst som kommittén vidgår, att avgifterna i den närmaste framtiden tagas i anspråk för pensionsförhöjning åt dem, som icke på grund av erlagda avgifter skulle vara därtill berättigade, men att i en framtid den föreslagna pensionen icke torde bliva så stor, att den bereder den försäkrade full valuta för de erlagda avgifterna. Även örn detta förhållande icke med någon nödvändighet framkallar kravet på en fullständig omläggning av planen för pensionernas bestridande — nämligen med utfyllnad av skattemedel till den del pensionen ej motsvaras av erlagda avgifter — måste dock ifrågasättas om icke kommitténs förslag ur denna synpunkt medför en alltför stor belastning av vissa kategorier avgiftspliktiga, nämligen personer med inkomst mellan 2,000 och 5,000 kronor. Ur denna synpunkt förefaller nämligen principiellt oriktigt att underlätta tungan just för den, som måste anses hava relativt största möjligheten att bära densamma, och ett utsträckande av maximigränsen synes därför utan olägenhet kunna ske, då kommitténs förslag ändock innebär ett avsteg från den rena försäkringsprincipen. Mest sympatiskt vore måhända dock om avgifterna icke sattes högre än vad som svarar mot den utgående pensionen och att vad som därutöver kräves för beredande av pensionsförhöjning utfylles av rena skattemedel.

Landsorganisationen i Sverige anser, att den av kommittén förfäktade grundsatsen om en långt gående solidaritet skilda samhällsklasser emellan borde bringas till konsekvent uttryck och att därför skäl saknades för uppställande överhuvud av en maximigräns för pensionsavgiften. Samma åsikt framföres av typograf förbundets erkända centralsjukkassa med hänsyn till att den föreslagna pensionsavgiften vore en kombinerad försäkringsavgift och skatt.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I sitt ovan återgivna uttalande rörande fondbildningen inom pensionsförsäkringen har pensionsstyrelsen behandlat bland annat kommitténs förslag, att fondmedel till en början skulle anlitas för bestridande av kostnader för pensionstillägg. Samma fråga har berörts även i några andra yttranden.

I anslutning till kommitténs uttalanden rörande fondbildningen finna sålunda fullmäktige i riksgäldskontoret goda skäl föreligga för att en fondering alltjämt sker, men att fonden bör begränsas såväl till de årliga avsättningarna som till maximistorleken. Fullmäktige anföra vidare i denna fråga följande.

Ur riksgäldskontorets speciella upplåningssynpunkt finnes knappast någon anledning att yrka på stora årliga avsättningar till en jättefond. Den 30 juni uppgick, såsom redan omnämnts, den nuvarande pensionsförsäkringsfonden till cirka 674 miljoner kronor, varav 109.7 miljoner voro placerade i svenska statens obligationer och 31 miljoner utlånats mot statsskuldförbindelser o. dyl. till riksgäldskontoret. Riksgäldskontoret hade alltså av fondmedel under tiden 1914—30/e 1934 mottagit 140.7 miljoner. Men detta belopp utgör endast 8.2 % av 1,713 miljoner utgörande den samtidiga fasta upplåningen för statens räkning, med avdrag av vad som åtgått till konverteringar. I det av Eders Kungl. Majit år 1916 fastställda reglementet angående fondens förvaltning har intagits en bestämmelse, att Va av den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av fondens utgifter, skall redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska staten, och riksgäldskontoret har sålunda haft att vänta ett intresse från fondförvaltningens sida i nyemissioner och statsskuldförbindelser. Men placeringen av fondmedel i statens förbindelser är icke av den storleksordning, att riksgäldskontoret med hänsyn därtill behöver taga ställning till fondens storlek.

Bland riksgäldsfullmäktige hava emellertid herrar förste deputeraden och A. Anderson varit av avvikande mening och ansett, att tidpunkten ännu icke kunde anses vara inne för en definitiv fixering av fondens framtida maximistorlek. Någon nödvändighet härtill förelåge i varje fall icke. Däremot borde övervägas en ändring i fråga örn den del av fonden, som skall redovisas i statens obligationer eller andra statens skuldbevis. I sådant avseende skulle ur riksgäldskontorets synpunkt vara önskvärt, örn den nuvarande bestämmelsen att Va av fondens medel skall redovisas i statspapper ändrades till V» eller V«. Huruvida någon begränsning av fondens årliga tillväxt nu bör bestämmas, kan enligt nyssnämnda fullmäktiges åsikt av lämplighetsskäl diskuteras. I varje fall torde den föreslagna begränsningen till 20 miljoner vara för snävt tilltagen och i enlighet med de synpunkter, som anförts av en reservant inom kommittén, höjas till exempelvis 30 miljoner.

Statskontoret uttalar med avseende å kommitténs förslag rörande fondbildningen följande.

Otvivelaktigt torde vara, att — som kommittén också framhållit —• den nuvarande generationen genom nu tillämpat fonderingssystem kommer att få icke blott bära kostnaderna för beredande av försörjning åt många medborgare, som för närvarande åtnjuta pension eller understöd, utan även göra. avsättningar såsom bidrag till tryggandet av framtiden för nu levande avgiftspliktiga. Statskontoret vill dock ifrågasätta, huruvida det kan anses påkallat att av pensionsfondens medel nu taga i anspråk större årligt belopp än som. motsvarar fondens avkastning. Avgifterna skulle i så fall jämväl i fortsättningen oavkortade tillföras fonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

103 Överståthållarämbetet anser, att kommitténs förslag i vacl det avser anlitandet av fondmedel för bestridande av kostnader för pensionstillägg bör underkastas en ingående omprövning, oell anför därutinnan följande.

Kommittén har av vägande skäl velat begränsa fondbildningen inom pensionsförsäkringen och i sådant syfte föreslagit en övergång från det för närvarande i fråga örn avgiftspensioneringen tillämpade premiereservsystemet till ett helt nytt tekniskt system, vilket i och för sig medför en väsentligt mindre fondbildning än det förstnämnda systemet. Mot förslaget i denna del, som dessutom medför att avgiftspensionerna redan från början komma att utgå med avsevärt högre belopp än nu, synes föga vara att erinra. Men kommittén går än längre och föreslår, att den årliga fondökningen skall maximeras till högst 20 miljoner kronor samt att det belopp, varmed summan av inflytande pensionsavgifter och fondränta överstiger summan av utbetalda avgiftspensioner och den fastställda ökningen av fonden, skall disponeras för bestridande av kostnader för pensionstillägg, som eljest skulle hava åvilat staten. Detta innebär i realiteten ett överskjutande på framtiden av utgifter, som hänföra sig till nuet och sålunda, som strax skall närmare påvisas, en statlig upplåning av mycket stora mått. Följden härav blir en kraftig automatisk stegring av det allmännas kostnader för pensionsförsäkringen. Enligt kommitténs beräkningar skulle denna kostnad med det av kommittémajoriteten förordade alternativet komma att stiga från 76 miljoner kronor år 1940 till 192 miljoner kronor år 1990.

På grund av den för ålderdomspensioneringen ogynnsamma förskjutning i fråga örn åldersfördelningen inom befolkningen, som man, enligt vad kommittén påvisat, har att räkna med, kan man visserligen icke helt undgå en automatisk kostnadsökning, men det bör framhållas, att större delen av den nyss nämnda ökningen hänför sig till avgiftspensioneringen. Med hänsyn till de ur statsfinansiell synpunkt betänkliga erfarenheter, som vunnits med avseende å de automatiska kostnadsökningarna, bör enligt överståthållarämbetets mening den principen följas, att statsmakterna redan från början fullt ut taga de ekonomiska konsekvenserna, när en lagstiftning beslutas. I här förevarande avseende skulle ett tillämpande av denna princip innebära, att det allmännas kostnad, under förutsättning av oförändrade förhållanden i fråga örn antalet åldringar och dessas ekonomiska ställning, skulle bliva konstant år från år. Enligt kommitténs finansieringsplan skall emellertid staten under de första årtiondena av fondmedel erhålla ett avsevärt bidrag till täckande av sina pensioneringskostnader, men i gengäld längre fram lämna bidrag till avgiftspensioneringen, vilket bidrag år 1990 av kommittén beräknats uppgå till 59 miljoner kronor. Örn hänsyn tages till att i avgiftspensionens grundbelopp, 100 kronor, ingår ett statsbidrag av 15 kronor, ingår i det nämnda beloppet å 59 miljoner kronor en förräntning av en faktisk ehuru ej bokförd statsskuld å 1,100 miljoner kronor.

Kommittén har visserligen sökt beakta önskvärdheten av att det allmänna ej bindes för betydande utgifter i en mera avlägsen framtid och sålunda tänkt sig, att sådana ändringar i de nu föreslagna bestämmelserna, som kunna visa sig påkallade med hänsyn till ändrade ekonomiska förhållanden, skola kunna vidtagas. I det föreliggande lagförslaget hava därför infogats bestämmelser, innebärande att någon bindande utfästelse med avseende å pensionsförmånerna ej göres. Härtill må emellertid i fråga örn avgiftspensioneringen anmärkas, att den, som ålagts att betala vissa pensionsavgifter även bör erhålla den valuta för avgifterna, som varit förutsatt, då de erlades. Även om formellt juridisk skyldighet icke föreligger att följa denna regel, bör av moraliska skäl ett frånträdande av densamma icke ifrågakomma.

104 Kungl. Majlis proposition nr til.

En ingående omprövning av kommitténs förslag i det här behandlade avseendet är enligt överståthållarämbetets mening erforderlig.

Överståthållarämbetet uttalar vidare, att vid denna omprövning borde övervägas det alternativ att statsverket redan nu övertoge en väsentligt större andel av kostnaden än vad kommittén föreslagit och att det överskjutande beloppet användes till en tillfällig sänkning av pensionsåldern. En förutsättning för en sådan anordning måste vara, att pension vid sänkt levnadsålder finge åtnjutas endast av den, som icke hade effektiv arbetsanställning och ej heller annan inkomst, vartill hänsyn skulle tagas vid bestämmandet av pensionstilllägg. Skulle det visa sig, att svårigheter framdeles mötte för statsverket att fullfölja pensioneringsprogrammet, torde den naturligaste lösningen ligga i en återgång till högre pensionsålder, något som då komme att te sig helt naturligt även ur den synpunkten att de arbetsföra åldersklasserna då beräknades hava minskats, varför ökade möjligheter till arbetstillfällen då också torde förefinnas för de äldre.

Betänkligheter av annan art mot den av kommittén föreslagna fondbegränsningen framföras av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att en större fond skulle minska den naturliga känslan av fruktan hos de försäkrade att icke under ekonomiska depressionstider få ut de pensionsbelopp, vartill de författningsenligt vore berättigade.

Liknande synpunkter på fonderingsfrågan anläggas av svenska stadsförbundets styrelse, som anför:

Styrelsen vill icke bestrida, att kommitténs skäl för en begränsning av den nuvarande fonderingen, icke minst penningvärdets föränderlighet, kan hava fog för sig. Att det föreslagna »systemet med föreskriven fondering» kan medföra vissa fördelar så tillvida, att större smidighet med avseende å försäkringen kan vinnas, skall icke heller bestridas. Icke minst utvecklingen efter 1913 torde visa svårigheterna att gentemot kommande generationer göra långt gående utfästelser. I någon mån måste styrelsen emellertid med avseende å möjligheterna till en smidig anpassning dela de betänkligheter, åt vilka uttryck gives i en av reservationerna. Kommitténs uttalande, att en minskning av pensionsförmånerna icke bör vidtagas utan nödtvång, är ju tacknämligt. Men det torde icke kunna förnekas, att med det föreslagna systemet skulle införas en viss labilitet i hela pensionsförsäkringen, som för kommunerna måste försvåra ett bedömande av försäkringens värde för dem i framtiden.

Det må vara sant, att de senare årens finansiella förhållanden motivera en anordning, som medgiver disposition för akuta behov av redan fonderade medel. Men så mycket större betänkligheter synas å andra sidan förknippade med de i framtiden behövliga statsbidragen till avgiftspensionerna. Ingen känner de finansiella förhållanden, som då kunna vara rådande. Den föreslagna begränsningen av fonderingen, för vilken ur såväl nationalekonomiska som organisatoriska synpunkter måhända fullgoda skäl kunna anföras, synes sålunda kunna vara ägnad att ingiva vissa farhågor med hänsyn till själva stabiliteten hos försäkringen.

Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar.

De för biträde med den fortsatta behandlingen av frågan örn revision av den allmänna pensionsförsäkringen tillkallade sakkunniga hava, såsom fram-

Kungl. Majlis proposition nr 217.

går redan av deras ovan återgivna uttalanden med avseende å invaliditetsförsäkringens anordnande, funnit sig böra i princip bibehålla de av kommittén föreslagna reglerna i fråga örn beräkningen av storleken av den på avgifter grundade pensionen. Enligt deras förslag skulle avgiftspensionen för den, som icke varit invalidpenningförsäkrad i erkänd sjukkassa, örn han erlagt alla påförda avgifter, vara 100 kronor. Eör den som ett större eller mindre antal år varit medlem av erkänd sjukkassa, vilken meddelar understöd i form av invalidpenning, skulle nyssnämnda belopp av 100 kronor från och med 67 års ålder — antingen pensionen utgått från tidigare ålder eller börjar löpa först från och med nämnda ålder — förhöjas för varje ar lian varit invalidpenningförsäkrad i erkänd sjukkassa med 10 % av den för året till folkpensioneringen erlagda pensionsavgiften.

Emellertid hava de sakkunniga ansett sig böra i så måtto fästa avseende vid den mot kommittéförslaget framförda kritiken, att enligt detsamma försäkringsteknisk valuta icke skulle komma att lämnas högre avgiftsbetalare för de erlagda avgifterna, att de funnit sig böra föreslå en sänkning av pensionsavgiftens maximibelopp från av kommittén föreslagna 50 kronor till 20 kronor. I sådant avseende anföra de sakkunniga följande.

Inledningsvis må här erinras om att före tillkomsten av 1913 ars lag om allmän pensionsförsäkring samhällets försörjning av invalider. och åldringar var så ordnad, att varje generation hade att sörja för de samtidigt levande invaliderna och åldringarna utan att ha en samlad fond till sin hjälp. Eran denna ordning gjordes genom införandet av den allmänna pensionsförsäkringen ett i princip betydelsefullt avsteg, i det att i stort sett hela folket alades att samla en fond, som skulle användas till avgiftsbetalarnas egen framtida försörjning vid invaliditet eller ålderdom. Alltjämt kvarstod naturligtvis nödvändigheten att draga försorg örn de samtida invaliderna och åldringarna, för vilkas försörjning någon fond ej samlats. Ännu, tva decennier efter pensionsförsäkringens införande, har emellertid icke den pensionering, som enligt döt tillämpade systemet bekostas med fondmedel, tagit sadan omfattning, att därigenom någon nämnvärd lättnad vunnits i samhällets försörjningsbörda. Avgiftsbetalningen och fonderingen pågå däremot och lia genom höjning av pensionsavgifterna tagit ökad omfattning. . tji- -n

I detta läge har pensionsförsäkringskommittén, som underkastat de hittills tillämpade grunderna för avgiftspensioneringen en ingående kritik, av skäl, på vilka här ej behöver närmare ingås, funnit, att allvarliga betänkligheter möta mot ett bibehållande av det till grund för 1913 års lag liggande försäkringstekniska systemet. Kommittén föreslår i stället ett pensioneringssystem, vilket avser att vara en praktiskt användbar mellanform mellan nämnda system och den före tillkomsten av pensionsförsäkringslagen tillämpade ordningen för försörjning av invalider och åldringar.

Såsom framgår av vad anförts ur yttrandena över kommittéförslaget, har mot detta invänts, att enligt detsamma inträffar att avgiftsbetalare icke erhålla så hög avgiftspension, som skulle svara mot deras avgifter enligt det i den nuvarande pensionsförsäkringen tillämpade försäkringstekniska systemet, det så kallade premiereservsystemet.

Med anledning av kritiken på denna punkt må erinras, att de jämförelser, som gjorts av pensionsstyrelsen mellan å ena sidan de ^avgiftspensioner, till vilka avgifter berättiga enligt premiereservsystemet, och å andra sidan de motsvarande pensioner, till vilka samma avgifter skulle berättiga enligt det av

106 Kungl. Maj:is proposition nr 217.

kommittén föreslagna systemet, taga sikte på förhållandena efter det att systemen varit i tillämpning sa länge, att vederbörande avgiftsbetalare erlagt avgifter under hela sin avgiftspliktiga alder. Jämförelserna avse sålunda en tidpunkt, da systemen varit i tillämpning omkring 50 år. Örn till grund för jämförelserna; lägges en tidigare tidpunkt, blir resultatet ett annat. Under de närmaste årtiondena kommer sålunda det av kommittén föreslagna systemet att at det övervägande flertalet pensionstagare giva större pensioner än premiereservsystemet. . Ett ersättande av den nuvarande pensionsförsäkringen med en pensionering enligt kommitténs förslag skulle för så gott som alla, för vilka pensions!abet inträffar inom den närmaste tiden efter förändringen, innebära en förhöjning av avgiftspensionen och för de allra flesta en avsevärd sådan förhöjning.

Att sedan detlav kommittén föreslagna systemet varit i kraft under en längre tid det i åtskilliga fall skulle komma att inträffa, att avgiftsbetalare erhålla avsevärt mindre avgiftspensioner än de för sina erlagda avgifter skulle latt enligt premiereservsystemet, är väsentligen betingat av att maximiavgiften enligt kommitténs förslag satts till ett så högt belopp som 50 kronor. Gell01*1 en tillräckligt stark sänkning av detta maximibelopp skulle det vara möj- „gt a. åstadkomma, att avgiftspensionen icke i något fall skulle bliva mindre an enligt premiereservsystemet.

En så stark nedskärning av pensionsavgifterna synes de sakkunniga emelertid icke pakallad. Alla befogade anspråk på individuell ekvivalens mellan pensionsavgifter och pensioner torde bliva tillgodosedda, örn avgifterna i förhållande till pensionerna avvägas på sådant sätt, att stötande missförhållanden i praktiken undvikas. Det synes vara tillräckligt, om i de fall som praktiskt sett förekomma pensionstagare!! icke för sina förmåner från pensioneringen tiar betalat ett pris som kan te sig oskäligt i jämförelse med det pris, han genom att taga annan för honom till buds stående försäkring skulle ha behövt ertagga tor enahanda eller liknande förmåner. Vid en sådan jämförelse bör skalig hänsyn tagas till den rätt att i fall av behov komma i åtnjutande av pensionstillägg, som enligt förslaget tillförsäkras pensionstagarna.

Vid bedömande av det maximum för. avgiftsskalan, som från denna utgångs- 6 i=rClraSj ar att taga i beräkning, att även om maximigränsen sättes tämligen lagt, det likväl icke annat än i undantagsfall kommer att inträffa att en person under hela sin avgiftspliktiga ålder erlägger de högsta avgifter’ som med en sadan avgiftsskala skolat förekomma.

I betraktande av de här anförda omständigheterna finna de sakkunniga ett maximum för avgiftsskalan av 20 kronor lämpligt. Genom att sätta denna ovre grans tor avgiftsskalan vinnes, att även de pensioner, som långt fram i tiden utgå till de hogsta avgiftsbetalarna, i betydligt mindre utsträckning än enligt kommitténs förslag komma att understiga den pension, som för samma avgifter kunnat erhallas i en privat livränteanstalt. De sakkunniga utgå därvid Iran de i det föregående omtalade pensionsbeloppen och räkna således med oc'1 en> ,som erlagt alla påförda pensionsavgifter, utan behovsprövning erhåller en pension om 100 kronor örn året ökad med 10 % av avgifterna för de a\ker V1 ^ pensionstagaren varit försäkrad till invalidpenning i erkänd

Vid jämförelsen utgå. de sakkunniga vidare från en räntefot av 3 %. Det synes icke vara, tillrådligt att under nuvarande förhållanden lägga en högre rantelot till grund för beräkningar rörande pensionsbelopp enligt premiereservsystemet. I samband härmed må påpekas, att pensionsstyrelsens beräkmngar, vilka bygga på en räntefot av 4 %, skulle i väsentlig mån ändras därest ranteioten sattes till 3 °/°. Man finner sålunda, att den i pensionsstyrelsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ovan citerade uttalande omnämnda genomsnittliga procentsatsen av 38 % på inbetalade avgifter vid användande av 3 % räntefot nedgår till omkring 27 %, varigenom antalet av de fall där avgiftsbetalare erhålla mindre än enligt premiereservsystemet icke oväsentligt minskas.

I nedanstående tabell ha de sakkunniga under antagande, att en konstant årsavgift erlägges från och nied 18 till och nied 65 års alder, sammanställt uppgifter örn pensioner, till vilka avgifterna skulle berättiga dels enligt ett på här angivet sätt ordnat pensioneringssystem dels ock enligt premiereservsystemet, varvid för män och kvinnor gemensamma grunder tillämpats. Till tabellen må anmärkas, att de båda kolumnerna för sjukkassemedlemmar avse personer, vilka under hela den tid de erlägga pensionsavgifter äro försäkrade till invalidpenning i erkänd sjukkassa, under det att kolumnerna för icke sjukkassemedlemmar avse personer, som under hela sin avgiftspliktiga ålder äro försäkrade mot förtidsinvaliditet i folkpensioneringen. Årsavgifterna komma enligt de här utvecklade reglerna för den förstnämnda kategorien att användas för en ren ålderdomspensionering, för den sistnämnda kategorien däremot för en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering. Vid studium av tabellen bör uppmärksammas, att uppgifterna i densamma avse förhallandena för pensionstagare som tillhört försäkringen från och med 18 års ålder och att jämförelsen mellan pensionsbeloppen ställer sig gynnsammare för de saktomnigas förslag beträffande pensionstagare, vilka tillhört försäkringen kortare tid.

Jämförelse mellan de på avgifter grundade pensioner, som för personer, vilka under hela sin avgiftspliktiga ålder erlagt nedanstående årsavgifter, utgå å ena sidan enligt de sakkunnigas förslag och å andra sidan enligt premiereservsystemet.

Då enligt de sakkunnigas förslag pensionerna skulle giva ungefärlig individuell valuta för de erlagda avgifterna, har det synts skäligt ^att för äkta makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll och vilka därför enligt kommittéförslaget få avgifterna sig tillgodoräknade med hälften åt vardera maken, låta maximigränsen avse sammanlagda beloppet av bådas avgifter. De sakkunniga föreslå därför, att för sådana ^äkta makar begränsliing av avgiften genom maximeringen inträder först då bådas avgifter tillhopa uppgå till 40 kronor. Detta innebär, att maximiavgiften för gift man, vilken är mantalsskriven såsom tillhörande samma hushall som sin hustru, för den händelse hustrun saknar egen inkomst, är 34 kronor, motsvarande ett taxerat

belopp av 3,400 kronor. . . .

Genom den här tänkta avgiftsskalan komma pensioneringens inkomster genom avgifter att minskas med omkring 5 miljoner kronor örn året i jämförelse med de avgiftsinkomster, som pensionsförsäkringskommittén beräknat. Under de första åren efter lagändringen kommer därför det inflytande avgiftsbeloppet, under förutsättning av 15 % restantier, att uppgå till omkring 36 miljoner

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kronor. Det belopp, med vilket pensioneringens avgiftsinkomster enligt de sakkunnigas förslag minskas, mäste anskaffas pa annat sätt än genom avgifter. De grunder, efter vilka staten pa andra områden täcker sina utgifter, komma bär till tillämpning. Kritiken av att enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag icke alla avgiftsbetalare_ erhålla en individuell valuta för sina avgifter enligt uppskattning efter premiereservsystemet bär sålunda föranlett de sakkunniga att föreslå, att en del av de medel, som enligt kommittéförslaget beräknades inflyta genom avgifter skola anskaffas på annat sätt.

. Medan de sakkunnigas förslag i denna del går ut på en minskning av pensioneringens avgiftsinkomster genom nedsättning av pensionsavgifternas maximibelopp, bar i vissa yttranden över pensionsförsäkringskommitténs förslag mer eller mindre bestämt ifragasatts en ökning av avgiftsinkomsterna genom höjning av maximigränsen utöver den av kommittén föreslagna. Huruvida den ena eller andra vägen i^ detta avseende skall väljas, är en lämplighets- och skähghetsfraga. Det ma emellertid här framhållas, att örn man intager den ståndpunkten att pa grund av erlagda avgifter skola utgå pensioner, vilka enligt premiereservsystemet motsvara avgifterna, det icke med hänsyn till finansieringen finnes någon anledning att uttaga höga avgifter. Pensioneringen skulle ju nämligen, örn denna ståndpunkt intages, genom höjning av avgifterna bliva belastad med ökade pensionsutgifter, som skulle uppväga inkomstökningen.

ar narnna> att nedskärningen av de högsta pensionsavgifterna medför, att ekvivalens ernås jämväl beträffande varje generations avgiftsbetalning i dess helhet sedd och pensionerna för samma generation. Kapitalvärdet av pensionerna för varje årsklass i försäkringen inträdande personer kommer ^nämligen att något överstiga kapitalvärdet av pensionsavgifterna för samma årsklass. Undantag härifrån utgöra de årsklasser, vilka då förslaget genomföres befinna sig i avgiftspliktig ålder. För flertalet av dem betyder förslaget, att de erhålla pensioner till avsevärt högre belopp än som svarar mot kapitalvärdet av deras avgifter. Förbättringen av den nuvarande generationens pensioner vinnes dels genom att medel, som i annat fall skulle lia fonderats, användas till de omedelbara pensionskostnaderna och staten i stället i framtiden tillskjuter den på grund därav felande inkomsten av fonderade medel dels även genom ett statsbidrag i egentlig mening till denna generations avgiftspensioner. På detta sätt bringas pensionerna redan för den nuvarande generationen upp till en storlek, som är jämförlig med storleken av de för senare generationer utgående pensionerna.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över vad de sakkunniga anfört med avseende å det försäkringstekniska systemet för folkpensioneringen hava i de med anledning av de sakkunnigas promemoria i ämnet infordrade yttrandena uttalanden gjorts endast av pensionsstyrelsen och försäkringsinspektionen.

Pensionsstyrelsen erinrar om den kritik, som av styrelsen riktats mot kommitténs förslag i förevarande avseende, och anför därefter följande.

i ..'^e.sa^llnn^®a ^lava åtminstone i viss mån beaktat de av pensionsstyrelsen härutinnan framförda synpunkterna. De framhålla sålunda särskilt, att de med sitt förslag asyftat att »pensionerna skulle giva ungefärlig individuell valuta för de erlagda avgifterna». Denna deras strävan har betydligt underlättats därigenom, att de funnit sig böra utföra värderingen av pensionsförmånerna och avgifterna efter en betydligt lägre räntesats än kommittén. De

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

sakkunniga uttala i detta hänseende, att »det synes icke vara tillrådligt att under nuvarande förhållanden lägga en högre räntefot än 3 % till grund för beräkningarna». Då det i dessa beräkningar av naturliga skäl närmast rör sig om en jämförelse med förhållandena inom den enskilda försäkringsverksamheten, torde det vara på sin plats att erinra, att så gott som samtliga företag inom denna verksamhet från och med innevarande år grunda sina beräkningar på en räntefot av 3 1/4 %. De sakkunniga torde emellertid mena, att man måste räkna med att dessa företag kunna inom en relativt kort tid komma att tvingas till att sänka räntefoten till 3 %. Det föreligger ingen anledning att bestrida en sådan möjlighet, särskilt enär försäkringsföretagen för att hålla sig på den säkra sidan i beräkningarna måste välja räntefoten i underkant och kunna försvara denna åtgärd med hänvisning till att, i den mån de faktiskt inträffande konjunkturerna visa sig bliva förmånligare än i beräkningsgrunderna förutsatts, såsom resultat härav uppstår ett överskott, vilket kan i behörig ordning återbördas till de försäkrade. Något tvång till lika långt driven försiktighet föreligger emellertid uppenbarligen icke i den här förevarande verksamheten och ej heller någon möjlighet att till de försäkrade återbörda de överskottsbelopp, vilka kunna uppstå såsom konsekvens av alltför försiktigt valda beräkningsgrunder. De sakkunniga synas nämligen liksom kommittén, förutsätta, att fondökningen skall ske efter en viss plan med begränsad tillväxt såväl årligen som totalt och att överskjutande fondmedel skola undan för undan förbrukas för andra syftemål. Därest räntekonjunkturerna framdeles ändras, är det ock synnerligen tvivelaktigt, huruvida eller i vilken mån detta kommer att föranleda en ändring i den efter de nu föreslagna riktlinjerna omlagda pensionsförsäkringslagen. Ett anlitande av över hövan stränga beräkningsgrunder vid verkställandet av den här ifrågavarande jämförelsen måste sålunda tvivelsutan bliva missvisande och till nackdel för de försäkrade.

Enligt en av de sakkunniga lämnad uppgift bör vid användande av 3 % räntefot den procentsats å summan av erlagda försäkringstekniska avgifter, efter vilken den ekvivalerande ålderspensionen skall beräknas, sänkas från ovan anförda av pensionsstjumlsen enligt en räntefot av 4 % beräknade 38 % till endast omkring 27 %.

De sakkunniga föreslå, att pensionsavgifterna skola .erläggas med ett årligt belopp motsvarande 1 % av den försäkrades taxerade inkomst, dock med lägst 6 och högst 20 kronor. Beträffande invaliditetsförsäkringen lämna de sakkunniga den intressanta upplysningen, att med av dem anlitade beräkningsgrunder »den höjning av ålderdomspensionen från fyllda 67 år, som motsvarar invaliditetsriskpremien för ett visst år, endast i ringa grad varierar med åldern och genomsnittligt sett utgör omkring 10 %». Med hänsyn härtill föreslå de sakkunniga, att invalidpensionen skall utgå med ett fixt belopp av 100 kronor och ålderspensionen med detta belopp ökat med 10 % av avgifterna för de år, under vilka pensionstagaren varit försäkrad till invalidpenning i erkänd sjukkassa och sålunda ej invalidförsäkrad genom den allmänna pensionsförsäkringen. Därest en avgiftsbetalare under hela betalningstiden varit försäkrad till invalidpenning, utgår ålderspensionen sålunda liksom enligt kommittéförslaget med 100 kronor ökat med 10 % å summan av erlagda avgifter, vilken summa dock för avgiftsbel akare med mer än 2,000 kronors inkomst uppenbarligen blir mindre — och för högre inkomsttagare avsevärt mindre — än enligt kommittéförslaget.

Beträffande det av de sakkunniga uttalade syftemålet att omlägga kommittéförslaget så, att pensionerna giva ungefärlig individuell valuta för erlagda avgifter, kan pensionsstyrelsen ej för sin del finna, att de sakkunniga i önskvärd mån lyckats i denna sin strävan. Den beräknade försäkringsskat-

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 217.

ten skulle ju även enligt deras för avgiftsbetalarna allt annat än förmånliga beräkningsgrunder komma att för icke sjukkassemedlemmar redan vid en så låg inkomstnivå som 2,000 kronor uppgå till ej mindre än 40 % av den totala pensionsavgiften.

Det har i fråga om kommitténs förslag anmärkts, att detsamma innebär ett försvagande av självförsörjningsmomentet i den nuvarande pensionsförsäkringen så till vida, att den effektiva försäkringsavgiften sänkts för så gott som samtliga avgiftsbetalare med inkomst å 1,200 kronor eller däröver. Den försäkringstekniska avgiften utgår nämligen enligt nuvarande lagstiftning med lägst 3 och högst 33 kronor samt enligt kommitténs förslag och beräkningsgrunder med lägst 6 och högst ej fullt 20 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skall den totala pensionsavgiften utgå med lägst G och högst 20 kronor. Enär det emellertid i den av de sakkunniga föreslagna pensionsavgiften, såsom ovan berörts, även ingår en viss ej alldeles obetydlig skatteandel, är det uppenbart, att detta förslag innebär ytterligare en väsentlig beskärning av självförsörjningsmomentet i försäkringen. Av en närmare granskning i detta hänseende framgår, att den högsta effektiva försäkringsavgiften, även med en värdering i enlighet med de sakkunnigas strängare beräkningsgrunder, uppgår till endast omkring 15 kronor vid ren ålderdomsförsäkring och 12 kronor vid fullständig ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Resultatet av de sakkunnigas förslag har därför också blivit, att det försäkringsskydd, som den av dem föreslagna avgiftspensioneringen lämnar, ter sig anmärkningsvärt obetydligt även under beaktande av kravet att man bör hålla sig inom ramen för en allmän folkpensionering. Detta krav kan ingalunda anses sträcka sig därhän att invalidpensionen skall vara fastlåst vid ett belopp av endast 100 kronor och att även vid enbart ålderdomsförsäkring högsta utgående pensionsbelopp skall komma att understiga 200 kronor. Man kan med ett så magert resultat för ögonen vara befogad att uppställa den 1 rågan, huruvida detsamma över huvud taget försvarar en så stor apparat som en obligatorisk allmän pensionsförsäkring med påföring, uppbörd och redovisning av särskilda pensionsavgifter utgör.

De sakkunniga synas vid sina kostnadsberäkningar hava förutsatt, att kommitténs förslag till övergångsbestämmelser skall i princip bibehållas. Detta innebär, att även för de äldre årsklasserna av nu levande generation invalidpensionen i regel skall utgå med lägst 100 kronor och ålderspensionen med lägst samma belopp ökat med 10 % av de avgifter, som den försäkrade må hava erlagt för år, då han ej varit invalidförsäkrad genom folkpensioneringen. Det är givet, att de tillskott av skattemedel, som med denna anordning bliva erforderliga för bestridande av de till nämnda äldre årsklasser utgående avgiftspensionerna, måste bliva vida talrikare och till sin storlek i regel mera betydande än de motsvarande tillskott, som erfordras för yngre årsklasser av nuvarande avgiftsbetalare samt för de hädanefter i försäkringen inträdande avgiftsbetalarna. Härvid är att märka, att dessa äldre årsklasser av nuvarande generation inrymma ett betydande antal hustrur och andra med dem i avgiftshänseende jämställda personer i mer eller mindre burgen ställning, för vilka avgiftspensionerna få karaktär av jämförelsevis obefogade försörjningsbidrag, till icke ringa del bekostade av allmänna medel. I samma mån som en dylik extra försörjningsverksamhet kommer till stånd försvåras avsevärt möjligheten att stärka försäkringen på punkter, där det finnes ett mera framträdande behov härav. Det sagda torde i varje händelse motivera en undersökning angående möjligheten att genom en modifiering av övergångsbestämmelserna reducera beloppet av de för avgiftspensioneringen erforderliga allmänna medlen.

Av det anförda framgår, att pensionsstyrelsen i huvudsak vidhåller den

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

lil

ståndpunkt, som styrelsen intagit i sitt yttrande över kommittébetänkandet i fråga örn de reformer av avgiftspensioneringen, som enligt styrelsens uppfattning äro önskvärda och möjliga att nu genomföra i huvudsakligt syfte att omedelbart höja försäkringens effektivitet.

Enligt styrelsens mening bör sålunda den effektiva försäkringsavgiften utgå med ett belopp växande med inkomsten från lägst 6 kronor upp till ett högsta belopp, som i varje händelse bör avsevärt överstiga det av de sakkunniga förutsatta beloppet av 12 ä 15 kronor. Pensionerna för dessa avgifter böra utgå vid 67 års ålder eller vid dessförinnan inträffande invaliditet och beräknas så, att pensionens kapitalvärde i varje enskilt fall motsvarar det erlagda avgiftsbeloppet efter gjorda förutsättningar beträffande de faktorer, som ingå i beräkningarna, såsom räntefot, dödlighet och invaliditet. Därest emellertid den sålunda beräknade avgiftspensionen ej uppgår till ett visst fixerat minimibelopp, utfylles den härtill med användande av skattemedel. Minimibeloppet synes böra utgöra för den som är född

före år 1880 ............... 50 kronor

under tiden 1880—188!)..........60 »

» » 1890-1899 70

» » 1900—1909 80 »

j» » 1910—1919..........90 »

efter år 1919...............100 »

Därest de sakkunnigas förslag i fråga örn invaliditetsförsäkringens anordnande skulle fullföljas, ökas ovannämnda minimibelopp i fråga örn ålderdomspension med 10 % av de avgifter, som erlagts för år, under vilka den avgiftspliktige ej varit invalidförsäkrad genom folkpensioneringens försorg.

Beträffande fondbildningen uttalar pensionsstyrelsen, att det uppenbarligen även enligt de sakkunnigas förslag vore meningen, att fondmedel till en början skulle i stor utsträckning anlitas för finansiering av pensioneringen. Det vore klart, att ju mera som toges ur fonden desto mera betungande bleve sedan det allmännas utgifter. Styrelsen hade i sitt yttrande över kommitténs förslag kraftigt betonat vikten av att verkliga garantier ställdes för att avgiftsförsäkringens huvuduppgift att trygga framtida generationers försörjning icke äventyrades. Betydelsen av denna erinran kvarstode med principiellt orubbad giltighet även beträffande det av de sakkunniga framlagda förslaget. Det syntes överhuvud vara mera än ovisst, om samhället en gång, sedan fondmedel till avsevärd del förbrukats, kunde bära de utgifter å oerhörda belopp, som försörjningen såväl enligt kommitténs som de sakkunnigas förslag i en framtid komme att medföra. Pensionsstyrelsen, åt vilken den svenska pensionsförsäkringens centrala arbetsuppgifter blivit anförtrodda, hade ansett sig icke kunna underlåta att erinra örn de betydande risker, för vilka denna med stora uppoffringar för vårt folk grundade försäkring utsattes, om tillräcklig hänsyn icke toges till tryggandet av densammas främsta uppgift, kommande generationers försörjning.

Försäkring sinspektionen anför i anledning av de sakkunnigas berörda förslag följande.

De kostnadsberäkningar, som av de sakkunniga utförts hava grundats på en räntefot av 3 °/°. Försäkringsinspektionen, som särskilt under den senaste tiden haft anledning att med uppmärksamhet följa ränteutvecklingen, vill i

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe-

ments-

chefen.

anslutning härtill erinra om den anpassning till den nya räntenivån, som verkställts för det enskilda försäkringsväsendets och särskilt livförsäkringsväsendets vidkommande. Vid förarbetena till lösningen av denna fråga har från inspektionens sida framhållits, att den nuvarande ränteutvecklingen gåve starka belägg för att en övergång till en räntefot av 3 % i beräkningsgrunderna inom kort kunde visa sig erforderlig. Under sådana förhållanden syntes ur inspektionens synpunkt den naturligaste lösningen vara att omedelbart företaga en övergång till nämnda räntefot.

Under de förhandlingar beträffande detta spörsmål, som ägt rum mellan försäkringsinspektionen och representanter för livförsäkringsbolagen, framhölls emellertid från dessas sida bland annat angelägenheten av att vissa pågående utredningar rörande de olika riskmåtten kunde bringas till avslutning, innan man genomförde en mera definitiv anordning genom en övergång till 3 %. Med hänsyn till de framförda synpunkterna ansåg sig försäkringsinspektionen kunna biträda ett förslag att grunda premie- och premiereservberäkningen på en räntefot av 31/2 °/° under förutsättning, att en dylik anordning endast finge provisorisk karaktär. I fråga om ränteförsäkringen, som närmast ansluter sig till de förhållanden, som äro rådande inom den allmänna pensionsförsäkringen, ansågs dock försiktigheten kräva, att man redan nu överginge till 31/4 %, varvid även denna anordning måste få karaktären ay provisorium.

I enlighet med sin ovan angivna principiella ståndpunkt anser försäkringsinspektionen för sin del nödig försiktighet bjuda att i föreliggande fall, då det gäller beräkningar, som avse en avsevärd framtid och självfallet böra vara av mera definitiv natur, icke bestämma räntefoten högre än 3 %. Med hänsyn härtill får inspektionen för sin del förorda de sakkunnigas val av räntefot.

I fråga örn avgiftsskalan Ilar den ändringen vidtagits, att avgiften maximerats till 20 kronor i stället för till 50 kronor enligt pensions försäkringskommitténs förslag. Ändringen synes hava vidtagits på grund av att avgiftsbetalare med högre avgifter erhålla betydligt mindre avgiftspensioner än de skulle erhållit enligt premiereservsystemet — ett förhållande, som i en del utlåtanden över kommitténs förslag gjorts till föremål för en skarp, fast enligt försäkringsinspektionens uppfattning, omotiverad kritik. Såsom inspektionen i sitt tidigare utlåtande påvisat är varje på en dylik jämförelse byggd kritik missvisande. Det är nämligen att märka, att de avgifter, som skola erläggas enligt kommitténs förslag, hava i väsentlig utsträckning en helt annan uppgift än de avgifter, som utgå enligt premiereservsystemet. De förra hava till huvudsaklig uppgift att finansiera pensioneringen av den nu levande generationen av åldringar, medan med de senare avses att finansiera pensioneringen av den generation, som avgiftsbetalaren tillhör. Den här omförmälda omändringen av kommitténs förslag innebär en eftergift för synpunkter, som enligt inspektionens uppfattning icke kunna anses grundade.

I fråga om det försäkringstekniska systemet för folkpensioneringen har jag redan angivit, att jag i huvudsak funnit mig böra biträda vad pensionsförsäkringskommittén härutinnan föreslagit. I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen för kommitténs motivering för dess förslag och de i anledning av detsamma avgivna yttrandena torde jag emellertid här böra tillfoga följande.

Det spörsmål, till vilket det i främsta rummet gäller att taga ställning, är frågan örn folkpensioneringens ändamål och syfte. Pensionsstyrelsen har i så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

dant avseende i olika sammanhang med styrka framhållit, att avgiftsförsäkringens huvuduppgift vore att trygga kommande generationers försörjning. Så som den allmänna pensionsförsäkringen för närvarande är anordnad efter ett system, enligt vilket full effektivitet i fråga örn avgiftspensioneringen icke einas, förrän de till pension på grund av erlagda avgifter berättigade personerna tillhört försäkringen i 51 år, är givetvis denna pensionsstyrelsens uppfattning fullt riktig. Pensionsförsäkringskommitténs förslag innebär emellertid en genomgripande omgestaltning av folkpensioneringen såtillvida, att verksamheten skulle komma att i första hand taga sikte på försörjningen av nu levande invalider och åldringar. Betydelsen av den sålunda av kommittén ifrågasatta principiella omläggningen av syftet med folkpensioneringen framträder klart vid ett studium av de i remissyttrandena gjorda uttalandena i frågan och måhända starkast vid en jämförelse mellan de yttranden som avgivits av å ena sidan pensionsstyrelsen och å andra sidan försäkringsinspektionen.

För egen del anser jag det orimligt att söka lagstiftningsvägen reglera ekonomiska förhållanden i en långt avlägsen och svårbedömlig framtid. De utomordentliga vanskligheter som därvid möta i vad gäller den speciella fråga som nu är före, nämligen folkpensioneringen, hava på ett ingående sätt blivit belysta av pensionsförsäkringskommittén och det torde ej vara nödvändigt att här närmare rekapitulera desamma. Det torde vara tillräckligt att erinra om omöjligheten att göra ens någorlunda säkert grundade antaganden rörande framtida ränteläge och penningvärde och överhuvud taget rörande de ekonomiska förhållandena ett halvt århundrade härefter. På grund härav måste enligt min mening en folkpensioneringslagstiftning, som i första hand åsyftar att tillförsäkra kommande generationer ett visst efter nu rådande förhållanden utmätt mått av försörjning, närmast betecknas såsom verklighetsfrämmande.

Med denna min inställning till den föreliggande frågan är det naturligt att jag icke kan förorda att folkpensioneringen för framtiden uppbygges enligt det hittills inom den allmänna pensionsförsäkringen tillämpade premiereservsystemet, vilket ju helt inriktar sig på den framtida försörjningen av invalider och åldringar och överlåter åt samhället att i annan ordning, nämligen skattevägen, tillgodose motsvarande försörjningsbehov i nuet.

Om sålunda folkpensioneringen omlägges till att närmast åsyfta ett tillgodoseende av det aktuella behovet av försörjning för invalider och åldringar, skulle det måhända såsom jag redan tidigare antytt vara mera rationellt att helt slopa den på avgifter grundade pensioneringen och i stället inskränka sig till en uteslutande på behovsprincipen uppbyggd och av allmänna medel helt bekostad pensioneringsverksamhet i stil med den danska ålderdomsförsörjningen. Tanken på en sådan omläggning har även framkastats i en del av de i anledning av kommittébetänkandet avgivna yttrandena. Mot ett slopande av avgifterna tala emellertid, såsom jag förut framhållit, tungt vägande skäl av rent finansiell art och därjämte den omständigheten, att man synes ha anledning befara att folkpensioneringen därigenom skulle komma att förlora i värde

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217. 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

i allmänhetens ögon. Det är nämligen klart, att folkpensionen komme att få ren understödskaraktär, örn den i sin helhet vore underkastad behovsprövning och icke i någon man betingad av någon motprestation i form av avgiftsbetalning från pensionstagarens sida. Vid nu berörda omständighet har även pensionsförsäkringskommittén fäst stor vikt, då den funnit sig böra förorda ett bibehållande av särskilda pensionsavgifter.

Örn man bestämmer sig för att inom folkpensioneringen bibehålla en anordning med personliga pensionsavgifter och på dem grundad pensionsrätt, gäller det att taga ställning till frågan örn reglerna för utmätandet av å ena sidan avgifterna och å andra sidan de utgående pensionerna.

Vad till att börja med angår den sistnämnda frågan finner jag kommitténs förslag med ett för alla som erlagt dem påförda avgifter lika stort grundbelopp, vilket utökas med ett växlande belopp lika med tio procent av den erlagda avgiftssumman, väl grundat. Härigenom tillgodoses önskemålet örn en omedelbart verkande avsevärd förhöjning av de på grund av erlagda avgifter utgående pensionerna samtidigt som man bibehåller ett individuellt samband mellan avgiftsbetalningen och pensionen, vilket kan vara av värde såsom ägnat att befrämja en god avgiftsbetalning. Mycket av den kritik, som från olika håll framkommit mot att kommittéförslaget överger den hittills existerande, på privatförsäkringstekniska betraktelser grundade ekvivalensen mellan avgifter och pensioner, finner jag med mina ovan utvecklade synpunkter rörande det egentliga syftet med folkpensioneringen föga bärande. Det förefaller som örn man i de yttranden, i vilka påyrkats att den nämnda ekvivalensen alltjämt måtte upprätthållas, åtminstone i viss mån förbisett kommittéförslagets verkliga innebörd.

Vad pensionsavgifterna beträffar är det förnämligast frågan örn avgiftsmaximum, som i här förevarande sammanhang tilldrager sig intresset. Pensionsförsäkringskommittén har för sin del föreslagit en högsta avgift av 50 kronor, medan tre reservanter inom kommittén ansett att avgiftsskalan borde fortsätta upp till en högsta avgift av 100 kronor. Sistnämnda mening har även framförts i en del av de avgivna yttrandena och på ett par håll har man velat gå så långt, att pensionsavgift skulle utgå med 1 % av inkomsten utan någon som helst maximering. Med anledning av den i ett antal yttranden framkomna .kritiken mot atti enligt kommitténs förslag personer i de högre avgiftsklasserna i vissa fall skulle komma att erhålla betydligt lägre pensionsbelopp än vad som enligt premiereservsystemet skulle svara mot deras avgifter, ha de sedermera tillkallade sakkunniga såsom ovan nämnts föreslagit en maximigräns för avgiften å 20 kronor för ogift person och å sammanlagt 40 kronor för äkta makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Kommittén anför till motivering av sitt förslag örn en högsta avgift av 50 kronor i huvudsak finansiella skäl, men anser sig samtidigt ej kunna gå längre i fråga örn avgiftsmaximum, emedan de föreslagna pensionerna då skulle för betalarna av högre avgifter komma att utgöra klen valuta. Emellertid har det i, bland annat, pensionsstyrelsens yttrande påvisats, att det sistnämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

förhållandet — om frågan betraktas ur de synpunkter som ligga till grund för premiereservsystemet — skulle göra sig starkt gällande för de högre avgiftsbetalarna även med de av kommittén föreslagna reglerna beträffande pensionsavgifter och på grund av dem utgående pensioner. Det är vid sådant förhållande svårt att finna något bärande motiv för att bestämma den högsta avgiften till 50 kronor att utgå vid en taxerad inkomst å 5,000 kronor eller mera.

De alternativ i förevarande avseende, mellan vilka man enligt min mening har att välja, är antingen att utan någon som helst begränsning uttaga pensionsavgift med 1 % av den taxerade inkomsten, i vilket fall upptagandet av särskilda pensionsavgifter uteslutande får karaktären av en åtgärd i syfte att tillföra folkpensioneringen en inkomst, eller ock att icke uttaga högre avgifter än att var och en i valuta erhåller åtminstone ett pensionsbelopp ungefär lika med det han för samma avgift skulle kunna förvärva i en privat försäkringsinrättning. I det föregående har jag redan anfört vissa invändningar, som kunna riktas mot det förstnämnda alternativet. Då härtill kommer, att den avgiftsinkomst, varom verksamheten går miste genom en nedskärning av maximiavgiften till sådan nivå att även de högsta avgiftsbetalarna erhålla valuta för sina avgifter, icke är av sådan storlek att förslagets genomförande därigenom väsentligt försvåras, har jag stannat för att ansluta mig till de sakkunnigas förslag örn en högsta avgift av 20 kronor. Såsom framgår av tabell 9 å sid. 193 medför ett maximum för avgiften å 20 kronor i jämförelse med 100 kronor till att börja med en högre statskostnad å något mer än 5 miljoner kronor men längre fram i tiden lägre kostnader för staten.

Örn man sålunda fastställer en högsta pensionsavgift av 20 kronor, för vilken avgiftsbetalaren erhåller tillräcklig valuta, synes det riktigt att man i fråga örn gifta personer på sätt de sakkunniga föreslagit låter avgiftsskalan fortsätta utöver inkomststrecket 2,000 kronor så att högsta avgift blir 20 kronor för vardera maken.

Vad slutligen angår frågan om pensionsavgifternas fondering har jag redan tidigare i korthet omnämnt de skäl, som föranlett mig att på denna punkt biträda kommitténs förslag, och tillåter jag mig här hänvisa till vad jag därvid anfört.

I överensstämmelse med de anförda synpunkterna föreslår jag, att högsta pensionsavgift skall vara 20 kronor, vilken avgift skall utgå vid ett taxerat inkomstbelopp å 2,000 kronor eller högre, dock att om avgiftspliktig är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make enprocentsregeln skall tillämpas även å inkomstbelopp utöver 2,000 kronor, så att högsta avgift för makarna tillsammans skall utgöra 40 kronor.

På grund av de erlagda avgifterna skall enligt förslaget utgå pension med dels ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda avgifter växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Denna pension har i enlighet med ett av försäkringsinspektionen framfört förslag i sin helhet erhållit benämningen grundpension och utgår utan behovsprövning. Den del av det totala pensionsbeloppet, som skall vara beroende av dylik prövning, har i analogi härmed benämnts tilläggspension, vilken benämning för övrigt

116 Kungl. Majlis proposition uran.

redan nu torde i det allmänna språkbruket vara vanligare än pensionsförsäkringslagens uttryck pensionstillägg.

Beträffande fondbildningen inom folkpensioneringen upptager lagförslaget lika med pensionsförsäkringskommitténs förslag endast en föreskrift, att Konung och riksdag skola fastställa plan för fondens användning, innefattande regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt. Såsom framgår av tabell 7 å sid. 191 har jag tänkt mig, att fondökningen skulle utgöra 20 miljoner kronor örn året under åren 1937—1944 och därefter lägre belopp intill dess fonden år 1953 uppgår till 1 miljard kronor. Därefter skulle ingen vidare fondökning äga rum.

Andra frågor av större vikt.

Pensionsåldern.

Pensionsförsäkringskommitténs förslag bibehåller pensionsförsäkringslagens pensionsålder, 67 år. I kommitténs huvudbetänkande (sid. 177 f. tab. 46) meddelas uppgifter örn de ökade kostnader, som med de i kommittébetänkandet föreslagna pensionsförmånerna en sänkning av pensionsåldern till 65 eller 60 år skulle medföra. Såsom naturligt är, visar sig kostnadsökningen bliva större enligt majoritetsförslaget, vilket icke känner någon förtidspensionering, än enligt minoritetsförslaget, som bibehåller rätt till pension vid förtidsinvaliditet. Som förevarande lagförslag ansluter sig till minoritetsförslaget, erbjuda här uppgifterna beträffande detta förslag mest intresse. Det framgår av uppgifterna, att en sänkning av pensionsåldern med två år skulle, örn i övrigt minoritetsförslaget genomföres, medföra en kostnadsökning för det allmänna, som under de första åren efter lagändringen skulle uppgå till 15 å 20 milj. kronor och sedermera stiga upp till 30 milj. kronor.

I särskilt yttrande ha två ledamöter av kommittén, herr Eriksson och fru Nordgren, såsom en måhända framkomlig väg för förtidspensionering av vissa grupper av löneanställda ifrågasatt, att de arbetsgivare, som äro försäkringspliktiga enligt olycksfallsförsäkringslagen, skulle åläggas att till en förtidspensioneringsfond inbetala visst årligt belopp för varje anställd arbetare. Genom pensioner från denna fond, utfyllda med ett statligt pensionstillägg, skulle pensionsåldern kunna avsevärt sänkas för löneanställda. Örn förtidspensioneringen begränsades att omfatta endast industriarbetarna, torde bidrag böra krävas endast från de arbetsgivare, som falla under arbetarskyddslagens bestämmelser för industriell verksamhet. En annan lösning av frågan vore, att staten lämnade ett tillskott till alla av arbetsgivare frivilligt lämnade förtidspensioner av viss storlek. För åstadkommande av en förtidspensionering kunde det även tänkas, att de vid ett företag anställda lämnade ett årligt bidrag till en för dem avsedd förtidspensioneringsfond.

I flera yttranden, särskilt från kommunalt håll, ifrågasättes mer eller mindre bestämt, att pensionsåldern borde sänkas, därvid 65, 63 och även 60 år nämnts såsom lämplig pensionsålder. Såsom förut omnämnts, ifrågasät-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ter Överståthållarämbetet, att medel som frigöras genom begränsning av folkpensioneringsfondens tillväxt användas till en tillfällig sänkning av pensionsåldern. Med tanke på arbetslöshetskrisen, syntes det enligt ämbetets mening vara en åtgärd, som stöde i överensstämmelse med statsmakternas beslut örn sänkning av pensionsåldern för statsanställda, om man för att bereda de yngre arbetstillfällen öppnade ökad möjlighet till folkpensionering av de äldre. Det torde enligt ämbetets mening komma att visa sig, att kostnaderna för denna form av statens hjälpverksamhet komme att i stort sett kompenseras av lättnad i fråga örn det allmännas nuvarande utgifter för arbetslöshetens bekämpande. Landsorganisationen i Sverige understryker önskvärdheten av att de nämnda reservanternas uppslag örn förtidspensionering av löneanställda göres till föremål för snar utredning.

En sänkning av pensionsåldern skulle uppenbarligen från flera synpunkter vara en mycket önskvärd reform. I den offentliga diskussionen har, innan pensionsförsäkringskommitténs nyss åsyftade beräkningar framlagts, en sådan åtgärd ofta utpekats såsom en av de angelägnaste förändringarna på pensionsförsäkringens område. Det vill emellertid synas, som örn anhängarna av en sänkning av pensionsåldern stundom tillmätt åtgärden en betydelse för arbetslöshetens bekämpande, som densamma icke i full utsträckning äger. Det bör nämligen ihågkommas, att tilldelande av pension åt en person vid en ålder då han ännu äger arbetsförmåga, även örn denna är något nedsatt, icke i och för sig är tillräckligt för att han skall upphöra att arbeta och sålunda bereda plats åt annan arbetskraft. Ehuru jag väl behjärtar de starka skäl, som ändock tala för en sänkning av pensionsåldern, ser jag mig i betraktande av de därmed förbundna mycket stora kostnaderna icke i stånd att föreslå en generell sådan åtgärd. Med anledning av den i ett yttrande över kommittéförslaget framkastade tanken att för sänkning av pensionsåldern använda medel, som frigöras genom begränsning av fondbildningen, är att märka, att dessa medel enligt den här framlagda planen för folkpensionernas finansiering tagas i anspråk för förbättring av pensionsförmånerna. Det är enligt min mening av större vikt att använda de medel, som kunna disponeras för pensionsförsäkringens ändamål, till höjning av de nu allför låga pensionsförmånerna än till en generell sänkning av pensionsåldern. Huruvida — såsom i det nämnda särskilda yttrandet till kommittéförslaget ifrågasättes eller på annat sätt — pension kan beredas vid en tidigare ålder åt vissa grupper av de till folkpensioneringen anslutna, förtjänar enligt min mening att särskilt utredas. Frågan kan icke lösas i nu förevarande sammanhang.

Mäns och kvinnors pensioner.

Enligt den nuvarande pensionsförsäkringslagen beräknas avgiftspensionen efter lägre procentsatser å kvinnors än å mäns avgifter. Kvinnorna och i synnerhet de gifta kvinnorna erhålla vidare i genomsnitt lägre avgiftspensioner än männen även av den orsaken, att deras inkomster och därför deras avgif-

Departe-

ments-

chefen.

118 Kungl. Majlis proposition nr 217.

ter genomsnittligt sett äro lägre än männens. Från pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande (sid. 216, jfr kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 83) må här hämtas följande uppgifter, vilka under därvid gjorda förutsättningar genomsnittligt utvisa de från 67 års ålder utgående avgiftspensionernas storlek med nu gällande bestämmelser, sedan pensioneringen trätt i full kraft:

För ej gifta män......................kr. 114 per år

För gifta män: gifta från 20 års ålder...........> 155 > >

> » 25 3 > > 149 > i

3 3 30 3 > 3 143 3 »

För ej gifta kvinnor.....................> 74 > >

För gifta kvinnor: gifta från 20 års ålder...........3 40 > 3

> »25» » ...........> 45 33

> 3 30 3 3 > 50 > >

Medelbeloppet av år 1933 nybeviljade avgiftspensioner var som förut nämnts för män 31:53 och för kvinnor 11: 35 kronor.

Jämväl pensionstilläggen äro enligt pensionsförsäkringslagen olika för män och kvinnor, i det att högsta pensionstillägg för man är 225 kronor och för kvinna 210 kronor, vilket medför att den inkomstgräns vars uppnående utesluter från rätt till pensionstillägg för man är 425 kronor men för kvinna 400 kronor.

Pensionsförsäkringskommittén, som redogör för en stor mängd framställda förslag örn förbättring av kvinnornas ställning i pensionshänseende (se huvudbetänkandet sid. 215 ff.), föreslår, under anförande att den tidigare beräknade olikheten mellan män och kvinnor i fråga örn medellivslängd och invaliditetsrisk minskats, att kvinnorna i nu ifrågavarande avseenden helt likställas med männen. Enligt kommitténs förslag komma således kvinnorna liksom männen i åtnjutande av grundbelopp örn 100 kronor — eller enligt minoritetsförslaget 70 kronor — samt vidare ett växlande belopp, som oberoende av kön utgår med en tiondel av erlagda avgifter. Likställigheten mellan män och kvinnor sträcker sig i kommittéförslaget även till pensionstilläggen, vilka där bestämts oberoende av kön. Kommittén föreslår vidare, att avgifterna för avgiftspliktiga äkta makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll, delas lika mellan makarna såväl i vad angår påfört som beträffande erlagt belopp. Därigenom draga gifta kvinnor, vilka i allmänhet icke hava egen inkomst, fördel av sina mäns avgifter, om dessa, såsom i regel är fallet, på grund av männens inkomster äro högre än kvinnornas.

I ett stort antal yttranden har uttalats tillfredsställelse med den förbättrade ställning i pensionshänseende, som kommittéförslaget innebär för kvinnorna. Ett undantag utgör svenska bankföreningens styrelse, som förklarar sig hysa betänkligheter mot utjämnandet av den nuvarande differentieringen mellan män och kvinnor i avseende å pensionsbeloppen. Att blunda för de enligt styrelsens uppfattning faktiskt existerande olikheterna i mannens och kvinnans behov av försörjningsmedel syntes styrelsen vara att alltför mycket skatta åt rent doktrinära synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

119 Den skillnad, som pensionsförsäkringslagen gör med avseende å mäns ock kvinnors pensionsförmåner, har framkallat berättigat missnöje. Av skäl som jag framhållit i den allmänna översikten — bland annat, att de statistiska grundvalarna för försäkringsverksamheten numera icke utvisa så stor olikhet mellan män och kvinnor i de avseenden som försäkringstekniskt äro av vikt torde det icke finnas anledning att i den på avgifter grundade pensioneringen upprätthålla den hittillsvarande olikheten i pensionsförmåner. Icke heller tillläggspensionerna torde böra göras olika för män och kvinnor, da det i betraktande av de låga belopp, till vilka dessa pensioner uppgå, är svart att hävda, att en viss grupp av pensionstagarna lämpligen bör hänvisas till att reda sig med ännu lägre tilläggspensioner.

Kommitténs förslag att för äkta makar i vissa fall dela avgifterna lika dem emellan synes mig ock förtjäna att förverkligas. Därigenom bliva de gifta kvinnorna icke sämre ställda i pensionshänseende därför att deras arbete förlagts inom hemmet, och de på familjeförsörjarens inkomster beräknade pensionsavgifterna komma icke blott honom utan även hans hustru till godo.

Uppdelningen av äkta makars avgifter dem emellan sker vid avgifternas kontoföring hos pensionsstyrelsen. Som nämnts skall uppdelningen avse såväl påförda som erlagda belopp. Vid kontoföringen skall styrelsen alltså såsom vardera maken påfört belopp anteckna hälften av vad makarna tillhopa påförts, och såsom av vardera maken erlagt belopp likaledes hälften av det belopp, som de av dem erlagda avgifterna tillhopa utgöra. Pa de avgifter, som på detta sätt anses erlagda för vardera av dem, äga de åtnjuta växlande belopp med en tiondel av avgifterna. Uppdelningen av äkta makars avgifter medför å andra sidan beträffande grundpensionens fasta belopp reduktion av detta för båda makarna, så snart någondera maken uraktlåtit att erlägga alla sina avgifter. Som en konsekvens därav upptages i lagförslagets 5 §, såsom i specialmotiveringen vid denna paragraf närmare utvecklas, från kommittéförslaget en regel, att avgiftspliktig äkta make skall svara jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushall.

I sin helhet innebär det här framlagda förslaget för kvinnorna och i synnerhet för de gifta kvinnorna en betydande förbättring i pensionshänseende. Härtill bidrager kraftigt det i förslaget tillämpade försäkringstekniska systemet, enligt vilket alla som erlagt dem påförda avgifter erhålla en grundpension, vari ingår ett fast belopp örn 70 kronor.

Tilläggspensionernas maximibelopp.

Enligt pensionsförsäkringslagen utgå pensionstillägg med högst 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna.

1 pensionsförsäkringskommitténs förslag göres som nyss nämnts i avseende å pensionstilläggens belopp ingen skillnad mellan man oell kvinna. Pensionstilläggen äro enligt förslaget graderade efter dyrort, och maximibeloppet är i

Departe-

ments-

chefen.

120 Kungl. Maj :ts proposition nr 217.

Departe-

ments-

chefen.

de tre ortsgrupper, förslaget upptager, respektive 200, 250 och 300 kronor. Två reservanter, herr Eriksson och fru Nordgren, föreslå i stället respektive 250, 350 och 450 kronor.

I de avgivna yttrandena har i allmänhet uttryckts tillfredsställelse med förslaget att höja tilläggspensionernas belopp. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ävensom ett antal kommuner, pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen hava uttalat sin anslutning till de av reservanterna föreslagna beloppen. I samma riktning ga även några andra yttranden, däribland det av landsorganisationen i Sverige avgivna. En synpunkt, som beröres i flera yttranden är den, att pensionerna böra vara sådana att den pensionerade icke, såsom nu ofta är fallet, för sin försörjning till väsentlig del blir beroende av fattigvården.

Det är uppenbarligen av stor vikt, att folkpensionerna icke utgå med så låga belopp att pensionstagarna nödgas samtidigt anlita fattigvården för sin försörjning. Enligt en undersökning av pensionsförsäkringskommittén (se dess huvudbetänkande sid. 109) uppburo emellertid, som tidigare nämnts, under det år undersökningen avsåg eller år 1928 av samtliga pensionstagare 28.4 % eller något mer än en fjärdedel understöd från fattigvården. Uppdelad på stad och land var procenten fattigvårdsunderstödda pensionstagare för städerna 44.6 och för landsbygden 23.4. Såsom är att vänta under sådana förhållanden, ger en av pensionsförsäkringskommittén företagen undersökning angående kostnaden för nödtorftig försörjning -—- även örn de siffror som framgå av undersökningen pa grund av undersökningsmaterialets beskaffenhet icke skulle vara fullt rättvisande — i allt fall vid handen, att kostnaden för uppehället i allmänhet betydligt överstiger de nuvarande pensionerna från pensionsförsäkringen (se kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 49 f.). Klagomal över pensionernas ringa storlek ha ock, trots att de efter pensionsförsäkringens tillkomst blivit höjda, varit vanliga snart sagt under hela den tid, pensionsförsäkringen varit i tillämpning. Även den personliga erfarenhet, som var och en på detta område intresserad är i tillfälle att inhämta, torde visa, att de nuvarande pensionerna böra väsentligt höjas för att tillfredsställa de fordringar som böra ställas på folkpensioneringen. De av kommittén föreslagna pensionstilläggen synas mig med hänsyn härtill för låga. Såsom jag redan i det föregående angivit, böra pensionstilläggen eller — för att använda den i det föreliggande lagförslaget begagnade beteckningen —- tillläggspensionerna, i enlighet med de ovannämnda två reservanternas förslag utgå med ett maximibelopp av 250 kronor på billigaste ort.

Dyrortsgradering av tilläggspensionerna.

Såsom av det nyss anförda framgår, föreslår pensionsförsäkringskommittén, att pensionstilläggen skola utgå efter en skala som avpassats efter levnadskostnadernas olika höjd inom skilda delar av landet. Kommittén föreslår sålunda en dyrortsindelning med tre ortsgrupper. Pensionstilläggets maximum,

Kungl. Majlis proposition nr 217.

som i den billigaste ortsgruppen enligt kommittéförslaget är 200 kronor, skall enligt förslaget i de båda högre ortsgrupperna vara respektive 250 och 300 kronor. I herr Erikssons och frn Nordgrens nyss omtalade reservation, enligt vilken högsta pensionstillägg i billigaste ortsgrupp skall vara 250 kronor, föreslås 100 kronors skillnad mellan ortsgrupperna, varigenom pensionstilläggets maximum i de båda högre ortsgrupperna blir respektive 350 och 450 kronor. Enligt reservanterna kan det vidare ifrågasättas, huruvida icke flera ortsgrupper än tre böra införas, och de framhålla därvid fem ortsgrupper såsom en tänkbar anordning.

Vid en inom kommittén försöksvis gjord indelning av riket i tre ortsgrupper (se kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 31, se ock huvudbetänkandet sid. 137) har så gott som hela landsbygden i södra och mellersta Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hänförts till den lägsta ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av den norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm och Göteborg med deras närmaste omnejd samt vissa kommuner i Norrland till den dyraste ortsgruppen. Enligt en beräkning, byggd på förhållandena vid 1926 års utgång, skulle av samtliga pensionstagare 68.8 % vara att hänföra till den billigaste ortsgruppen, 19.7 % till den mellersta ortsgruppen och 11.5 % till den dyraste ortsgruppen.

Ortsindelningen skall enligt kommittéförslaget verkställas av socialstyrelsen för fem år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den ort, inom vilken han är mantalsskriven, dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. Dessa bestämmelser kompletteras i kommittéförslaget med en föreskrift, att den som åtnjuter pensionstillägg är skyldig att örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande. Försummelse därutinnan kan föranleda pensionstilläggets indragning för all framtid eller för viss tid.

I yttrandena över kommittéförslaget har frågan om dyrortsindelningen tilldragit sig stor uppmärksamhet.

I princip tillstyrkande uttala sig pensionsstyrelsen, de flesta pensionsnämnder och så gott som alla ombud för pensionsstyrelsen, vilka yttrat sig i frågan.

I tillstyrkande riktning uttala sig även socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, tre fattigvårds- och barnårårdskonsulenter, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fem län (däribland Skaraborgs län). I samma riktning gå yttranden, som avgivits av fem landsting, några städer samt ett icke ringa antal landskommuner. Förslaget tillstyrkes vidare av svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommiwnernas förbund, svenska fattigvårds- och b arnar år ds förbundet, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige.

Avstyrkande uttala sig däremot länsstyrelsen i Västernorrlands län och

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

landstinget i Skaraborgs län. I denna riktning går även ett stort antal yttranden från landskommuner. Avstyrkandet klädes ofta i den formen, att det säges att på dyrare orter kommunerna böra bekosta förbättring av pensionerna, något som kan tänkas ske genom frivilliga pensionstillskott eller genom obligatorisk höjning av pensionstilläggen bekostad av kommunen.

I några yttranden hävdas, att ortsgruppernas antal bör vara fem. I pensionsstyrelsens utlåtande åter uttryckes tillfredsställelse med att ortsgruppernas antal i kommittéförslaget bestämts till endast tre.

Enligt pensionsstyrelsen vore det önskligt, örn skillnaden mellan pensionstilläggens maximibelopp i de olika ortsgrupperna kunde sättas högre än 50 kronor. Detta belopp motsvarar nämligen enligt styrelsen alltför litet skillnaden i levnadskostnader mellan de olika ortsgrupperna. Jämväl i andra yttranden, och däribland dem, i vilka de nämnda reservanternas förslag förordas, uttalas önskemål örn större spänning mellan ortsgrupperna. Bland dessa yttranden märkas de, som avgivits av Stockholms stadsfullmäktige och av landsorganisationen i Sverige. På vissa håll har emellertid den av kommittén föreslagna spänningen ansetts för stor.

Vissa betänkligheter, huvudsakligen avseende det praktiska genomförandet av en dyrortsgradering på förevarande område, yppas av socialstyrelsen, vars yttrande i hithörande del lyder:

Kommitténs förslag örn gradering av pensionstilläggen efter olika dyrortsgrupper tillmötesgår ett vid upprepade tillfällen framfört önskemål. Även styrelsen finner för sin del en dylik utbyggnad av pensionstilläggen önskvärd med hänsyn särskilt till ålderdomspensioneringens effektivitet. Emellertid vill styrelsen framhålla, att den anpassning efter levnadskostnaderna, som härigenom åsyftas, i viss mån kommer att vinnas redan genom avgiftspensioneringen, då ju inkomsterna på dyrorterna och som följd härav även pensionsavgifterna äro i genomsnitt högre än å billigare orter. En gradering av pensionstilläggen efter dyrorter kan vidare medföra, att blivande pensionärer i jämförelsevis stor utsträckning komma att bosätta sig på de dyrare orterna ävensom att en naturlig återflyttning av pensionärer från dyrare till billigare orter i någon mån motverkas. Med den överskattning av förmåner i penningar, som allmänt gör sig gällande, betyder det härvid föga, att en lägre pension på en billig ort realiter kan vara mera värd än en högre pension på en dyrort.

Därest en dyrortsgradering av pensionstilläggen skall genomföras, synes det vara av största betydelse, att principerna för gruppindelningen redan från början bli fastslagna. Verkningarna av graderingen torde nämligen i väsentlig mån bli beroende på hur gränserna mellan resp. grupper läggas i förhållande till riksmedeltalet för levnadskostnaderna samt på urvalet av de vid grupperingen medräknade kostnadsposterna. Beträffande sistnämnda fråga må erinras, att enligt Kungl. Maj:ts beslut skola vid den förestående grupperingen med hänsyn till de skattefria avdragen även skatterna medräknas bland de till grund för grupperingen liggande levnadskostnaderna, något som tidigare icke skett och ej heller iakttagits vid den av kommittén verkställda försöksgrupperingen. Huruvida det oaktat skattegrupperingen på ett eller annat sätt skall läggas till grund för den föreslagna »pensionsgrupperingen» eller örn för densamma en särskild beräkning av ortsdyrheten skall äga rum, synes böra göras till föremål för närmare övervägande; och torde i allt fall erforderliga principiella bestämmelser i ämnet böra av statsmakterna fastställas.

I fråga örn gränserna mellan de tre föreslagna ortsgrupperna finnes ingen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

städes utsagt, vilka delar av landet eller vilka slags orter man avsett att erhålla i de olika grupperna. Hänvisning lämnas endast till en försöksvis utförd gruppering. Styrelsen finner det synnerligen angeläget, att en uppdelning av landsbygden vid den föreslagna grupperingen så vitt möjligt undvikes. Man bör således redan från början utgå från den allmänna principen, att den lägsta ortsgruppen skall omfatta den egentliga landsbygden och därmed i levnadskostnadshänseende jämställda orter; örn härvid, liksom vid försöksgrupperingen, vissa norrländska bygder, förstadsområden o. dyl. skulle komma att hänföras till högre ortsgrupp, bör denna omständighet endast utgöra ett undantag, som bekräftar regeln. För en sådan enhetlighet tala ej blott de vanskligheter all dyrortsgruppering av landsbygden möter på grund av svårigheterna att därstädes fastställa priser och hyror utan jämväl önskvärdheten av så liten friktion som möjligt närliggande och likartade orter emellan vid tillämpningen av de graderade pensionstilläggen. Även för avgränsningen av den högsta ortsgruppen från mellangruppen synes erforderligt att redan på förhand uppställa några allmänna regler.

Erfarenheten från hittills utförda grupperingar har emellertid visat, att det prismaterial, som kan erhållas från resp. orter att läggas till grund för en dyrortsberäkning, alltid kommer att i viss utsträckning förete ofullständigheter och på tillfälligheter eller andra omständigheter beroende inadvertenser. Då styrelsen icke vill ifrågasätta en ytterligare utökning av det arbete, som redan nedlägges på dyrortsgrupperingarnas utförande, synes det styrelsen vara av betydelse, att även vid här ifrågavarande gruppering utrymme lämnas för en sådan skälighetsprövning beträffande de enskilda orternas placering, som visat sig oumbärlig vid de föregående grupperingar styrelsen haft att utföra. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra örn det förslag till fastare organisation bland annat med avseende på dyrortsgrupperingarnas utförande, som styrelsen i annat sammanhang framlagt (statens offentliga utredningar 1933:21). Av särskild vikt synes härvid vara att den slutgiltiga prövningen av orternas placering förlägges till ett för ändamålet inrättat organ, en »riksprisnämnd».

Att grunderna för gruppindelningen böra, såsom styrelsen ovan framhållit, särskilt fastställas genom ett statsmakternas beslut finner styrelsen även motiverat därav, att skäligheten av de föreslagna skillnaderna mellan pensionstilläggen för resp. ortsgrupper nära sammanhänger med gränsdragningen mellan grupperna. Örn sålunda skillnaden mellan pensionstilläggens storlek i de olika dyrortsgrupperna fastställts till exempelvis c:a 20 %, böra icke de med hänsyn härtill dragna gränserna mellan resp. dyrortsgrupper kunna ändras annat än i sammanhang med en revision av ifrågavarande procentsats. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra örn sina i ovannämnda förslag rörande dyrortsgrupperingarnas organisation framförda önskemål angående motsvarande sammankoppling av skatte- och lönegrupperingarnas gruppgränser med skatteavdragens och lönebeloppens storlek inom resp. grupper.

Det ligger i sakens natur, att en omgruppering av orterna med åtföljande ändringar av utgående pensionstillägg alltid kommer att medföra åtskillig irritation, även örn man söker giva sådana regler för pensionsgrupperingen, att ortsomflyttningarna mellan grupperna bliva så fåtaliga som möjligt med hänsyn till inträffade dyrhetsförändringar. Med hänsyn till gjorda erfarenheter torde man kunna förutsätta, att en förnyad allmän pensionsgruppering enligt de huvudsakliga grunder, som avses i kommitténs förslag, åtminstone skulle kunna medföra omflyttning till annan grupp (högre eller lägre) av orter med 100,000—200,000 invånare. Örn man antager, att i medeltal c:a 12 % av befolkningen kommer i åtnjutande av ålderspension, kan detta giva en föreställning om den ekonomiska och administrativa innebörden av en nygruppering. Hittillsvarande erfarenheter giva därtill vid handen, att det med nuvarande

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

regler för grupperingarnas utförande ingalunda är sällsynt, att en ort vid gruppering uppflyttas till en högre grupp för att vid nästa gruppering åter nedflyttas eller omvänt. Det synes av dessa skäl böra tagas under övervägande, om ej giltighetstiden för en pensionsgruppering borde utsträckas till tio år. I anslutning till vad ovan framhållits synes därvid böra föreskrivas, att en sådan omgruppering bör förenas med en omprövning av de för ortsgrupperna fastställda pensionstilläggens storlek inbördes. Detta bör ske vare sig grunderna för gruppgränsernas uppdragande därvid förändras eller ej.

Hos svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet väcker förslaget en viss tvekan, särskilt därför att varje dyrortsgradering vore förenad med avsevärda praktiska svårigheter. Förbundet anför därom:

Man måste fråga sig, örn man verkligen vinner mer än man förlorar. Missbruk ligga nära till hands. För att förekomma dylika föreslår kommittén, att pensionstillägg icke skall utgå efter något av de för de båda högre dyrortsgrupperna gällande beloppen utan att sökanden »tillhört sådan ortsgrupp två år», vilket synes vara liktydigt med att han under en tidrymd av två år varit mantalsskriven inom ifrågavarande grupp (en person »anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven»). Vidare skall det åligga pensionstagare, som flyttar till billigare ort, att anmäla detta i och för minskning av pensionstillägget. Försummas detta, kan som en bestraffningsåtgärd pensionstillägget indragas, eventuellt endast för viss tid. Däremot har kommittén icke föreslagit några åtgärder för att övervaka, att anmälan örn flyttning verkligen göres.

Förbundet finner det uppenbart, att omfattande missbruk måste uppstå, därest icke en kontroll anordnas. Emellertid har förbundet redan förut av andra skäl föreslagit, att efterkontrollen över personer, som beviljats pensionstillägg, skall göras allmän och effektiv. Införandet av en dyrortsgruppering utgör ytterligare ett tungt vägande skäl för en dylik kontroll. Genomföres densamma, torde möjligheter skapas att förekomma, resp. beivra missbruk.

Det må vidare framhållas, att anknytningen till mantalsskrivningen kan befaras giva upphov till vissa manipulationer med denna. Givet är bland annat att en person, som en gång fått pensionstillägg i någon av de högre dyrortsgrupperna, kommer att i alla tider försöka få förbliva mantalsskriven där, även örn han i själva verket är bosatt på annat håll. Om han lyckas därmed, så vill det närmast synas, som örn han skulle få laglig rätt att behålla det högre pensionstillägget. En ganska egendomlig inverkan på mantalsskrivningen kan därför förväntas. Efter de sorgliga erfarenheterna från hemortsrättens område måste man allvarligt befara, att direkta åtgärder för att kringgå lagens bestämmelser eller undgå deras verkningar komma att bliva vanliga. Hela problemet är synnerligen svårlöst. Endast en effektiv reform av folkbokföringen torde kunna underlätta dess lösning.

Förbundet finner sålunda den föreslagna dyrortsgrupperingen vara behäftad med vissa svagheter. Enär man likväl vågar hoppas, att densamma kommer att öka många pensionstagares möjligheter att reda sig på sin pension, vill förbundet, ehuru med någon tvekan, tillstyrka förslaget på denna punkt. Det synes emellertid vara nödvändigt, dels att den nyss omförmälda efterkontrollen genomföres, dels att det lägges i vederbörande myndigheters händer att minska pensionstillägget vid flyttning till ort i billigare grupp, även om denna flyttning icke skulle föranleda mantalsskrivning därstädes.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller likaledes, att en förbättrad folkbokföring vore önskvärd bland annat med hänsyn till den föreslagna dyrortsgraderingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

125 Pensionsförsäkringskommitténs förslag att gradera pensionstilläggen eller — enligt det beteckningssätt som användes i det föreliggande lagförslaget — tilläggspensionerna efter skilda orters olika dyrhet tillmötesgår ett önskemål, som sedan länge med styrka framträtt. Det torde, som kommittén framhållit, vara praktiskt omöjligt att finansiera pensioner utgående efter en för hela riket lika grund, vilka vore tillräckliga för att åt pensionstagare å dyrorterna trygga en nödtorftig bärgning. Örn pensioneringen skall kunna fylla sin uppgift, torde det därför vara nödvändigt, att grundpensionen i fall av behov kompletteras med tilläggspension som avpassats efter levnadskostnadernas olika höjd inom skilda delar av landet. En sådan dyrortsgradering är emellertid icke ändamålsenlig, örn den icke inför en någorlunda betydande skillnad mellan tilläggspensionerna i de skilda ortsgrupperna. Det är uppenbart, att den förhöjning med 50 respektive 100 kronor i jämförelse med pensionstilllägget för lägsta ortsgruppen, som enligt kommittéförslaget skall äga rum i den mellersta, respektive den högsta ortsgruppen, icke är tillfyllest för att uppväga de där större kostnaderna för livsuppehället. Utgående från min uppfattning att förmånerna från folkpensioneringen icke böra vara så knappt utmätta att pensionstagarna nödgas anlita fattigvården, finner jag en betydligt större skillnad mellan ortsgrupperna vara erforderlig. Vad beträffar antalet ortsgrupper har jag tidigare framhållit, att med hänsyn till de administrativa svårigheter, som ett större antal ortsgrupper än tre skulle medföra, detta antal bör godtagas. Då jag, såsom jag förut angivit, ansluter mig till det av de nämnda reservanterna inom kommittén framlagda förslaget örn ett maximum för tilläggspensionen å billigaste ort av 250 kronor, finner jag mig ur ovan anförda synpunkter böra förorda, att även för de två högre ortsgrupperna dessa reservanters förslag följes och att tilläggspensionernas maximibelopp således bestämmas till respektive 250, 350 och 450 kronor.

I sitt yttrande över kommittéförslaget uttalar socialstyrelsen önskemål örn att principerna för gruppindelningen måtte fastställas av statsmakterna och att arbetet med dyrortsgraderingen måtte organisatoriskt utbyggas. I fråga örn önskvärdheten av särskilda direktiv för ortsgrupperingens verkställande torde emellertid icke den här ifrågavarande dyrortsgraderingen skilja sig från dyrortsgradering på skatteväsendets område. Då det på detta område är överlämnat åt Konungen att bestämma grunderna för gruppindelningen, torde det icke vara påkallat att för nu förevarande område stadga någon annan ordning. Därmed är icke sagt, att det icke skulle kunna vara motiverat att i vissa avseenden tillämpa andra grunder för ortsindelningen inom folkpensioneringen. Sannolikt kommer det sålunda att visa sig icke föreligga tillräcklig anledning att medräkna skatterna bland de levnadskostnader, till vilka hänsyn bör tagas vid ortsindelning inom folkpensioneringen.

I fråga örn tidsintervallerna mellan de periodiskt återkommande ortsgrupperingarna synes det mig bäst motiverat att tillämpa samma periodindelning som vid den av socialstyrelsen verkställda skattegrupperingen, vilken för närvarande utföres vart femte år. Den ökning i arbetsbördan, som i samband med fastställandet av ny ortsgruppering för riket skulle komma att inträda

Departe-

ments-

chefen.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

för pensionsstyrelsen och folkpensioneringens lokala organ, torde icke bliva av den betydenhet, att den kan åberopas mot att även i nu berörda avseende tillämpa samma ordning. Ett överförande av ort till annan ortsgrupp berör endast dem, som åtnjuta tilläggspension (eller understöd), och arbetet med varje särskilt ärende inskränker sig till en enkel omräkning och utfärdande av nytt pensionsbrev.

Vad beträffar de möjligheter till missbruk, som beröras i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets yttrande, äro de helt visst värda uppmärksamhet. Det måste fordras av folkpensioneringens organ, att de så långt i deras förmåga står tillse, att tilläggspensionen jämkas nedåt för pensionstagare, som efter flyttning bliva mantalsskrivna å ort inom billigare ortsgrupp, än de förut tillhört, ävensom att personer som flytta till sådan ort bliva mantalsskrivna därstädes. För att få rättelse till stånd i redan verkställd mantalsskrivning står enligt mantalsskrivningsförordningen besvärsrätt kommunerna till buds, och emedan kommunerna skola bidraga till tilläggspensionerna, är det att antaga, att de komma att visa sig angelägna att utnyttja sin besvärsrätt i de fall, i vilka de genom ändring av mantalsskrivningen kunna få sina kostnader minskade. Huru övervakningen i nu angivna hänseenden bör ordnas, torde närmast ankomma på pensionsstyrelsen att överväga. Anordnandet av en effektiv efterkontroll torde med hänsyn till nu ifrågavarande förhållanden vara en angelägen uppgift. Frågan örn efterkontroll är emellertid även frånsett dyrortsgraderingen av tilläggspensionerna aktuell för folkpensioneringen, och jag, skall nedan närmare ingå på detta spörsmål. Även andra åtgärder kunna befinnas ändamålsenliga för att avlägsna fara för missbruk. Att, såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet föreslår, i vissa fall av bristande överensstämmelse mellan den faktiska vistelseorten och mantalsskrivningsorten låta den förra vara avgörande för tilläggspensionens höjd är emellertid förenat med sådana betänkligheter, att denna väg icke torde böra beträdas, örn icke erfarenheten skulle anvisa densamma såsom nödvändig.

Avdrag för inkomst samt inkomstgränser.

Enligt pensionsförsäkringslagen är rätten till pensionstillägg beroende av inkomsten på det sätt, att från det i lag fastställda högsta pensionstillägget, 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna, skall göras avdrag med 6/10 av det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst må överstiga 50 kronor. Till följd av denna regel bliva pensionstagare, vilkas årsinkomst når upp till 425 kronor för man och 410 kronor för kvinna uteslutna från rätt till pensionstilllägg.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att det avdragsfria beloppet höjes från 50 till 100 kronor och att avdragsregeln ändras så, att endast hälften av den överskjutande inkomsten föranleder avdrag från högsta pensionstillägget. Efter dessa ändringar blir enligt kommittéförslaget och med ett högsta pensionstillägg av 200, 250 eller 300 kronor, beroende av dyrortsgradering, in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

komstgränsen i lägsta ortsgruppen 500 kronor och i de båda högre respektive 600 och 700 kronor. Om de av reservanterna föreslagna högre pensionstilläggen väljas, bliva inkomstgränserna respektive 600, 800 och 1,000 kronor.

I yttrandena över kommittéförslaget hälsas den av kommittén föreslagna höjningen av det avdragsfria beloppet och uppmjukningen av avdragsregeln i allmänhet med tillfredsställelse. Några bland pensionsstyrelsens ombud ifrågasätta dock lämpligheten av att höja det avdragsfria beloppet. Det framhålles, att förändringen ej skulle bliva till någon nytta för de sämst ställda, nämligen de som sakna inkomst, utan endast bidraga till att öka klyftan mellan pensionstagare. Landstinget i Jönköpings län hyser likaledes betänkligheter på denna punkt, i det att det finner påtagligt att det höjda avdragsfria beloppet kommer att öka riskerna för ett obehörigt anlitande av det allmännas hjälp. Beträffande inkomstgränsen i lägsta ortsgruppen uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att skäl icke saknas för att bestämma den något lägre än kommittén föreslagit, varför länsstyrelsen till övervägande framför ett förslag örn att den bestämmes till 450 kronor. Jämväl bland yttranden av pensionsnämnder, pensionsstyrelsens ombud och kommuner förekomma i ganska stor omfattning uttalanden, som gå ut på farhågor för att genom de i kommittéförslaget bestämda inkomstgränserna pensionstillägg skulle komma att utgå till personer i så goda ekonomiska villkor, att de ej borde komma i åtnjutande av försörjningsbidrag från det allmänna.

Den uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna örn avdrag på grund av inkomst, som kommittén föreslår, är ägnad att uppmuntra den enskildes strävan att själv bidraga till sin försörjning. .Vad särskilt beträffar höjningen av det avdragsfria beloppet, innebär den en fördel särskilt för pensionstagare med små inkomster, i det att såmedelst inkomster understigande 100 kronor icke skola föranleda minskning av tilläggspensionen. Kommitténs förslag i dessa delar synes mig vara att förorda såsom ägnat att bryta udden av den mot folkpensioneringen ej sällan framförda anmärkningen, att denna skulle motverka sparsamheten, och såsom innebärande tillika ett skäligt hänsynstagande till småspararnas intressen. Från dessa och liknande synpunkter skulle det vara önskvärt att än ytterligare uppmjuka den ekonomiska behovsprövningen, men detta torde, som jag förut närmare utvecklat, av finansiella skäl icke låta sig generellt göra. Jag återkommer i det följande till de spörsmål som här möta.

Med de maximibelopp för tilläggspensionen, vilka jag i det föregående förklarat mig vilja föreslå och vilka överensstämma med de reservationsvis påyrkade, leda emellertid de av kommittén föreslagna uppmjukade reglerna om avdrag för inkomst till inkomstgränser, som i fråga örn äkta makar, vilka båda äro pensionsberättigade, te sig väl höga. Då såsom nyss påpekats inkomstgränserna skulle komma att bliva respektive 600, 800 och 1,000 kronor och då vidare enligt det föreliggande förslaget till lag örn folkpensionering liksom enligt pensionsförsäkringslagen gift persons årsinkomst i regel skall beräknas utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst, skulle nämligen

Departe-

ments-

chefen.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

rätten till tilläggspension för makarna inträda så snart deras sammanlagda årsinkomst understege respektive 1,200, 1,600 och 2,000 kronor. Under nuvarande förhållanden nå emellertid på sina håll stora delar av den arbetsföra befolkningen ej upp till en sådan inkomstnivå. För att undvika att giva tillläggspensioner åt personer med inkomst överstigande den, till vilken arbetsföra personer i stor utsträckning äro hänvisade för sitt livsuppehälle, har i det här framlagda lagförslaget upptagits en något strängare avdragsregel för fall av här angiven art. Det förda resonemanget äger emellertid i stort sett tilllämpning icke blott å det fall att två äkta makar båda äro pensionsberättigade utan överhuvud taget å sådana fall, då två pensionsberättigade personer ha gemensamt hushåll. Jag föreslår därför, att i fråga örn pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension, skall tillämpas sådan avdragsregel, att från tilläggspensionens maximibelopp skall avdragas halva det belopp, varmed den pensionsberättigades årsinkomst må överstiga 100 men ej överstiger 250, 300 eller 350 kronor, allt efter ortsgrupp, och 3/4 av överskjutande belopp. Härigenom erhåller man en enkel och lätt tillämpbar regel och undgår samtidigt införandet av regler, som ställa sig mera restriktiva endast för gifta personer. Med tillämpning av dessa avdragsregler bliva inkomstgränserna respektive 483, 633 och 783 kronor. För pensionsberättigad, vilken icke har gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension, åter har i lagförslaget bibehållits den av kommittén föreslagna mildare avdragsregeln, enligt vilken hälften av inkomst över 100 kronor skall avdragas och inkomstgränserna bliva respektive 600, 800 och 1,000 kronor.

Det har icke ansetts behövligt att uttryckligen angiva de olika inkomstgränserna i lagtexten, då de utan vidare följa av de givna reglerna örn högsta tilläggspension, avdragsfritt belopp och avdrag för överskjutande inkomst. Emedan dessa gränser sålunda icke ha någon självständig betydelse vid sidan av de nämnda reglerna, är det praktiskt betydelselöst, att de enligt förslaget i vissa fall icke komma att ligga vid avrundade belopp.

Privilegierade inkomstslag.

Enligt nu gällande rätt äro vissa slags inkomster på det sättet privilegierade, att de helt eller intill visst belopp skola undantagas vid uppskattningen av den årsinkomst, som kan föranleda avdrag å pensionstillägget. Såsom inkomst av beskaffenhet att kunna föranleda sådant avdrag räknas nämligen ej pension på grund av frivilliga avgifter enligt pensionsförsäkringslagen intill ett belopp av högst 300 kronor. Enligt bestämmelse i lagen den 8 juni 1915 örn övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen skall vidare vid bestämmande av årsinkomst hänsyn icke tagas till understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, genom flottans pensionskassa utgående pensioner till avskedade båtsmän och marinsoldater eller gratifikationer och pensioner från invalidhusfonden.

I pensionsförsäkringskommitténs förslag har anordningen med privilegierande av vissa inkomstslag fått ökad användning. Såsom privilegierade in-

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

komstarter upptager kommittéförslaget nämligen pensioner eller understöd, som utgå på grund av: 1) gåva eller testamente (benefika understöd), 2) förutvarande arbetsanställning, men utan samband med olycksfall i arbetet, eller

3) försäkring, som icke är i lag föreskriven. Enligt förslaget skall pensionsberättigad äga från inkomstuppskattningen undantaga inkomst av dessa slag upp till ett sammanlagt belopp av 300 kronor i den lägsta ortsgruppen, 350 kronor i mellangruppen och 400 kronor i den dyraste ortsgruppen.

Till motivering av sitt förslag anför kommittén i sammandrag följande:

Den första av de privilegierade inkomstarterna omfattar pensioner eller understöd, som utgå på grund av gåva eller testamente. Dylika pensioner eller understöd betraktas enligt pensionsförsäkringslagen som inkomst, förutsatt att de äro varaktiga. Denna ståndpunkt har emellertid givit upphov till åtskillig misstämning. Det har anmärkts, att givaren icke önskat att genom sin handling minska det allmännas utgifter för pensionstillägg utan allenast att bispringa mottagaren av pensionen eller understödet. Anmärkningen torde framför allt ha avseende på sådana fall, i vilka en pension eller ett understöd av blygsam storlek leder till förlust eller minskning av pensionstillägg. Däremot torde det enligt kommitténs mening näppeligen anses obilligt eller olämpligt, att en hög pension som utgår på grund av gåva eller testamente medför att pensionstillägg ej utgives. Den av kommittén föreslagna regeln är därför enligt kommitténs uppfattning ägnad att bryta udden av den kritik, som framställts mot den gällande pensionsförsäkringslagens ståndpunkt i förevarande hänseende.

Med särskild styrka har den kritik, som riktats mot de för närvarande stadgade reglerna^ örn avdrag för inkomst, vänt sig mot att pensioner eller understöd,_ som utgå på grund av förutvarande arbetsanställning, s. k. arbetsgivarpensioner, tagas i betraktande som inkomst, då det gäller att bestämma pensionstillägg. Det anmärkes, att ett sådant förfaringssätt är oskäligt, då det låter arbetsgivarnas _ bidrag till uttjänta arbetares försörjning i större eller mindre grad tjäna till att minska det allmännas utgifter för pensionstillägg, samt att det är ägnat att motverka strävandena att anordna pensionering av arbetare genom arbetsgivares försorg eller genom samarbete mellan arbetsgivare.och arbetare. Genom kommitténs förslag komma emellertid arbetsgivarpensioner, i vad de understiga 300 ä 400 kronor att helt lämnas ur räkningen, då det gäller att bestämma pensionstillägg. Denna regel gäller pension eller understöd på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning och omfattar således även pension till anställdas efterlevande. För att undantaget icke måtte sträckas längre än det förda resonemanget leder och komma att omfatta även livränta som enligt lag eller allmänna skadeståndsregler utgår efter olycksfall, har ett förbehåll för pension eller understöd i samband med olycksfall i arbetet infogats i den föreslagna bestämmelsen.

. I fråga örn pension, som utgår på grund av försäkring, innehåller redan pensionsförsäkringslagen en undantagsregel, i det att pension, som utgår på grund av frivilliga avgifter enligt nämnda lag, intill ett belopp av 300 kronor skall undantagas från inkomstuppskattningen. Ett dylikt undantag har kommittén bibehållit i sitt förslag. Rättvisan har synts kommittén bjuda, att då arbetsgivarpensioner intill visst belopp göras avdragsfria, tillfälle lämnas även andra än anställda att skaffa sig pension, som icke medför försämrad rätt till pensionstillägg. Undantagsregeln utvidgas emellertid av kommittén till att omfatta pension på grund av frivillig försäkring över huvud och gäller således enligt förslaget icke endast försäkring genom frivilliga avgifter enligt lagen örn allmän ålderdomspensionering. Särskilt må nämnas, att till pension på

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 217. 9

130 Kungl. Majsts proposition nr 217.

grund av frivillig försäkring räknas även sjukkasseunderstöd. Vidare påkallar jämförelsen med arbetsgivarpensionerna, att även för nu förevarande fall det avdragsfria beloppet sättes till resp. 300, 350 och 400 kronor.

Kommitténs förslag örn privilegierade inkomstarter har i yttrandena övervägande bedömts välvilligt.

Pensionsstyrelsen anför om förslaget, att det vore ett gammalt önskemål, att pensioner eller understöd, utgående på grund av förutvarande arbetsanställning utan samband med olycksfall i arbete, inom viss gräns icke skulle verka minskande på pensionstilläggen. Att kommittén av skilda anledningar funnit sig böra tillmötesgå nämnda önskemål funne styrelsen naturligt. Styrelsen hade dock, närmast med tanke på kostnadsberäkningarna, velat betona den risk, som förslaget vore ägnat att medföra i fråga örn möjligheten att förvandla en mindre inkomst av låt vara undermåligt arbete till arbetsgivarpension. Under uttalande av denna reservation ansåge sig styrelsen kunna tillstyrka kommitténs förslag i denna del. Pensionsstyrelsen ville ej heller motsätta sig, att pension eller understöd, som utginge på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke vore i lag föreskriven, jämväl på av kommittén föreslaget sätt privilegierades. Mest rationellt, icke minst ur synpunkten av den stora allmänhetens förståelse av pensionsförsäkringen, hade onekligen varit, örn den allmänna avdragsfria inkomsten hade kunnat höjas så, att en premiering av särskilda inkomstkategorier kunnat undvikas.

Socialstyrelsen yttrar, att bestämmelserna örn privilegiering av vissa inkomster syntes vara av natur att i icke ringa mån avlägsna farhågorna för skadliga inverkningar av försäkringen med hänsyn till viljan och lusten att spara. Emellertid innebure dessa bestämmelser en obillighet i så måtto, att de premierade framför allt en viss form av sparande, nämligen genom försäkring, men däremot närmast motverkade andra, socialt sett icke mindre uppmuntrgmsvärda arter av sparsamhet.

Statskontoret finner, att förslaget vore sakligt väl grundat. Utan att menligt beröra det allmännas intresse torde detta förslag vara ägnat att tillmötesgå vissa berättigade synpunkter, vilka icke för närvarande vore tillgodosedda.

I tillstyrkande riktning uttala sig vidare statens inspektör för fattigvård och barnavård samt de fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vilka yttrat sig i frågan, vidare länsstyrelserna i tre län, landstingen i tre län (däribland Skaraborgs län), ett antal stads- och landskommuner, svenska arbetsgivareföreningen, svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd och svenska sjukkasse förbundet. Av en av länsstyrelserna, i Örebro län, ifrågasattes, att utvidga privilegiefallen till att omfatta även ränte- och fastighetsinkomst.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

I detta sammanhang har frågan örn arbetarpensionerna ett särskilt intresse ur städernas synpunkt. Kommitténs principiella inställning till frågan örn arbetsgivarnas bidrag till sina anställdas ålderdomsförsörjning och dessa bidrags inverkan på den statliga ålderdomspensioneringen kan styrelsen för sin del ansluta sig till. Någon skillnad synes icke böra ifrågakomma i förevarande avseende mellan arbetsgivarens frivilliga pensionering av sina arbetare och en i juridiska former arbetaren tillförsäkrad pensionsförmån. Att en sådan skillnad sannolikt skulle leda till försök att kringgå lagen synas redan vunna erfarenheter visa. Genom att formellt tilldela arbetarna understöd för ett år i sänder, har man t. ex. sökt förekomma, att understöden hänföras till inkomst, som vederbörande »skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta». Någon särställning för pensionsbelopp, till vilka arbetarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

själva bidragit med avgifter, synes ej heller böra förekomma. Frågan örn avgiftsbetalningen sammanhänger naturligen intimt med, hur arbetarens anställnings- och avlöningsvillkor i övrigt äro ordnade. Avgiftsbetalning förekommer i stor utsträckning för städernas anställda, såväl tjänstemän som arbetare. Beträffande den kommunala pensioneringen må i övrigt framhållas, att med hänsyn till de belopp, som enligt förslaget skulle få undantagas vid inkomstberäkningen, skulle för kommunalarbetarna alltjämt deras pensioner från respektive stad i regel komma att utesluta varje möjlighet till pensionstillägg. Enligt kommitténs uttalande (å sid. 143) kan inkomstgränsen för en pensionsberättigad.i förmånligaste fall komma att ligga vid respektive 800, 950 och 1,100 kr. i de tre olika^ dyrortsgrupperna. Då de aktuella pensionsbeloppen för kommunalarbetare, åtminstone i större och medelstora städer, röra sig om årsbelopp på minst 1,200 kr., skulle förslagets realiserande för deras del bliva utan betydelse. För understöd åt arbetarnas änkor kan det däremot måhända bliva av någon betydelse.

Även efter genomförandet av det föreliggande förslaget skulle de belopp, som erhöllos från ålderdomspensioneringen, bliva av så begränsad omfattning, att all anledning synes föreligga att uppmuntra arbetsgivarnas åtgärder med avseende å arbetarpensioneringen. Vad som nu föreslås i detta avseende torde knappast kunna betraktas såsom tillräckligt. När ålderdomsförsäkringskommittén på sin tid beräknade den allmänna pensionsförsäkringens kostnader, synes den hava räknat med, att av arbetsgivarna vidtagna åtgärder i förevarande avseende skulle lätta försäkringens börda. Hela frågan örn de anställdas pensionering har emellertid sedermera kommit i ett väsentligt annat läge. Omfattande åtgärder äro numera vidtagna från arbetsgivarnas sida. Det är fara värt, att den relativt ringa hänsyn, som i kommitténs förslag tagits till denna omständighet -— liksom till den enskilda försäkringsverksamheten överhuvud — kan komma att framkalla en viss obenägenhet för ytterligare ansträngningar på arbetsgivarhåll. Örn ökningen av statens prestationer med avseende å ålderdomsförsörjningen får gälla såsom motivering för inhiberandet av betydelsefullare åtgärder i pensionsfrågan från arbetsgivarhåll, torde kommittéförslagets genomförande föga gagna de anställda. Tidpunkten torde vara inne att upptaga till ett mera ingående övervägande frågan örn sambandet mellan folkpensioneringen och övriga förekommande pensionsformer.

Med tillfredsställelse konstateras, att understöd från sjukkassa för framtiden icke skulle reducera pensionen. Inom pensionsförsäkringens lokala organ har man haft svårt att förstå den tidigare praktiserade »bestraffningen» av personer, som visat nog omtänksamhet att genom sjukförsäkring sörja för tider, då arbetsförtjänsten kan tryta på grund av arbetsoförmåga.

Själva systemet med »privilegierade inkomster» för onekligen med sig svårövervinneliga olägenheter. Valet av inkomstslag är svårt att träffa. Såsom i kommittéförslaget skett, blir ett visst inkomstslag (t. ex. livräntor) lätt tillerkänt ett omotiverat företräde. Det torde också bliva svårt att för pensionstagarna förklara deras olika ställning i förevarande avseende. Här kommer att föreligga en risk, att pensioneringens nödvändiga popularitet motarbetas. Det torde därför starkt kunna ifrågasättas, örn det icke vore lämpligare att släppa begreppet »privilegierad inkomst». I stället skulle då naturligen undantagas visst inkomstbelopp, så avpassat, att detsamma toge skälig hänsyn till dels sparsamhetens uppmuntrande och dels pensionstagarens möjligheter att alltjämt i någon grad utnyttja en kvarstående arbetsförmåga.

I avstyrkande riktning uttalar sig svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som anför:

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Sedan länge Ilar särskilt från två håll missnöje försports med pensionstillläggens anknytning till vederbörandes inkomst, nämligen dels från arbetsgivarhåll, dels från representanter för enskild välgörenhet. Det har från dessa håll rests krav på att arbetsgivarpensioner liksom understöd från stiftelser och dylikt skulle sättas i privilegierad ställning och i mindre utsträckning än andra inkomster inverka minskande på pensionstillägget. Dessa krav hava av kommittén beaktats. Förbundet finner de skäl, som av kommittén anförts, för att man här icke skall gå fram för hårt, tungt vägande, men fråga är, om icke lika tungt vägande skäl kunna anföras beträffande inkomster av annat slag än de nyssnämnda. Det synes vara ett lika stort samhällsintresse att uppmuntra den enskildes strävan att genom hopsamlandet av ett litet kapital skapa sig en tryggare ställning som att främja arbetsgivares benägenhet för att ordna sina arbetares pensionering och enskilda personers intresse för välgörenhet. Icke minst betydelsefullt torde det vara, att samhället understödjer en pensionstagares strävan att utnyttja den arbetskraft, han kan äga i behåll. I och med att kravet på invaliditet för rätt till pensionstillägg vid fyllda 67 år icke längre vidhålles, kommer antalet i mera avsevärd grad arbetsföra personer, vilka åtnjuta pensionstillägg, att ökas. Därigenom ökas även betydelsen av att pensionstagarnas arbetskraft utnyttjas. Visserligen är just för närvarande konkurrensen örn arbetstillfällena så stor, att man snarast strävar att därifrån avkoppla pensionstagare, men denna företeelse får dock betraktas såsom av mera övergående natur och bör icke få öva inflytande på nu ifrågavarande lagbestämmelsers avfattning.

När fråga är örn en folkförsäkring är det vidare av mycket stor vikt, att lagens bestämmelser kunna av den allmänna opinionen vinna erkännande såsom rättvisa och billiga. För gemene man torde här frågeställningen bliva denna: Den ene har 200 kronor i pension från sin arbetsgivare (eller i understöd från en stiftelse, eller i en livränta, inköpt för sparade medel), den andre förvärvar sig motsvarande inkomst genom träget arbete (eller har motsvarande ränteinkomst av ett sparkapital). Är den förre mera värd att erhålla understöd av allmänna medel än den senare? Svaret måste bli nekande. Lagens bestämmelser i detta avseende komma — och det med fog — att betraktas såsom orättvisa. Vissa missnöjda grupper hava tillfredsställts — åtminstone i någon mån — men i stället väckes säkerligen ett livligt missnöje på andra håll.

Den privilegierade ställning, som »försäkringssparande!» skulle erhålla i jämförelse med sparandet på bank eller i fastighet innebär en direkt uppmaning till vederbörande att omsätta sitt kapital i en livränta. Det förefaller tvivelaktigt, huruvida det finnes anledning att genomföra bestämmelser av dylik innebörd.

Genom privilegieringen av vissa inkomster komma pensionstagarnas inkomster i många fall att uppnå en storlek, som med hänsyn till dels kommunernas skyldighet att gälda V* av pensionstillägget, dels det hårda skattetrycket i många kommuner, är ägnad väcka tveksamhet. Antag att en person har en årlig tjänstepension eller livränta örn 300 kronor samt ett kapital på 2,500 kronor, som ger en årlig ränta å 100 kronor, men i övrigt ingen inkomst, så får denna person vid 67 års ålder dels grundbeloppet 100 kronor, dels ytterligare avgiftspension med varierande belopp, kanske 50 kronor, dels till sist fullt pensionstillägg med å billigaste ort 200 kronor. Han får sålunda en sammanlagd kontant inkomst av 750 kronor, ett på rena landsbygden ganska avsevärt belopp, och av denna hans inkomst få kommunens skattebetalare gälda 50 kronor (*A av pensionstillägget). Framför allt örn kommunen är hårt skattetyngd, kommer detta för många av dess skattebetalare, vilka själva kanske

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7. 133

äro i en sämre ställning än pensionstagaren i fråga, att framstå som en orättvisa.

På grand av vad här anförts är förbundet tveksamt, huruvida det är lämpligt att vidare utveckla det system med privilegierade inkomster, som för närvarande endast i ringa utsträckning finnes företrätt i vår pensionsförsäkring. Snarare förefaller det som om utvecklingen borde gå i den riktningen att alla medel, som kunna göras tillgängliga för beredande av pensionstillägg, användas för att höja den allmänt avdragsfria inkomstgränsen. Hur pass stor denna höjning skulle kunna bliva inom ramen för samma kostnader, som följa av kommitténs förslag, har givetvis icke kunnat av förbundet beräknas. Även om höjningen bleve av mindre storlek, synes åtgärden vara att tillstyrka såsom ett led i den allmänna strävan mot behovsprövningens avskaffande ur pensionsförsäkringen.

Avstyrkande uttala sig även tre länsstyrelser och ett stort antal landskommuner i Skaraborgs län. En av dessa länsstyrelser, i Malmöhus län, förmenar, att till visst mindre belopp pension, som grundar sig på frivilliga avgifter, samt inkomst av sparkapital, borde undantagas från inkomstuppskattningen.

Bland de pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, vilka upptagit förevarande fråga till behandling, råda delade meningar. Av kritiken mot förslaget må följande anföras:

Enligt ombuden i Vartoftaområdet och Kindsområdena vore det sant, att olägenheter vid pensionsärendenas handläggning stundom vållades genom den nuvarande lagens bestämmelser, att all inkomst av fast egendom, kapital eller arbete, som en sökande åtnjöte, skulle räknas som inkomst i pensionslagens mening. Särskilt gällde detta om understöd från vissa kommunala fonder med välgörande syfte samt pension eller understöd från f. d. arbetsgivare. Enligt ombudens erfarenhet vore dock dessa svårigheter numera, sedan lagens bestämmelser hunnit växa in i det allmänna medvetandet, så pass ringa, att det icke kunde vara tillrådligt att genom undantag från avdragsreglerna på sätt kommittén föreslagit söka råda bot på de relativt små svårigheter, som nu förefunnes, då detta enligt deras mening bleve liktydigt med att bota ett mindre ont med ett större. På detta område gällde nämligen som regel, att varje gynnande av en viss grupp av pensionstagare på andra gruppers bekostnad, bleve en källa till missnöje för de senare. Ombudet i Nässjöom,rådet anför mot förslaget, att många åldringar och förtida invalider fört ett arbetsamt och strävsamt liv men ej varit i tillfälle att skaffa sig inkomster, som skulle vara privilegierade. Dessa personers årliga pension bleve kanske deras enda inkomst och den ekonomiska ställningen för dem bleve därför avsevärt sämre än för pensionstagare med privilegierade inkomster. Tillika vore det icke uteslutet, att en del oegentligheter kunde uppkomma genom bestämmelserna. Ombudet i Boråsområdet finner likaså bestämmelserna om inkomstprivilegierna giva anledning till stor tveksamhet. Det bleve så många kryphål, att snart sagt vem som helst kunde göra sig berättigad till understöd. Ombudet trodde, att den största rättvisan skulle skipas, ifall hela frågan örn privilegierade inkomstslag strökes, sålunda även de gamla soldatpensionerna. Riktigare torde enligt ombudets mening vara att höja det allmänna avdragsfria beloppet. Pensionsnämnden i fjärde distriktet i Stockholm anser det tveksamt, örn undantag bör göras då inkomsten härrör ur gåva eller testamente, och detta förnämligast av den anledningen, att nämnda inkomst tillfördes den pensionssökande av helt andra grunder eller motiv än egna insatser, dessa må ha haft formen av lång

134 Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

Departe-

ments-

chefen.

arbetsanställning hos en och samme arbetsgivare eller tillkommit genom förtänksamhet hos den sökande att försäkra sig mot sjukdom, olycksfall, arbetslöshet etc. Pensionsnämnden i Åsele finner, att utom de redan nu privilegierade inkomstarterna endast pensioner eller understöd, som utgå på grund av förutvarande arbetsanställning, s. k. arbetsgivarpensioner, i vad de understiga 300 ä 400 kronor böra lämnas ur räkningen.

Såsom ett önskemål beträffande bestämmelsernas utformning anföra Norrköpings stadsfullmäktige, att bland de privilegierade inkomsterna uttryckligen måtte upptagas jämväl pensioner och understöd, som utgå från fonder förvaltade av offentlig myndighet.

Frågan örn privilegierande av vissa inkomstslag med hänsyn till reglerna örn inkomsts inverkan å tilläggspensionen bör ses i sammanhang med de allmänna principerna angående rätt till tilläggspension. Av hänsyn till kostnaderna är det nödvändigt att knyta rätten till tilläggspension vid en ekonomisk behovsprövning. Genom denna behovsprövning utsättes emellertid pensioneringen för den anmärkningen, att de som sörjt för sin ålderdom just därigenom erhålla mindre pensionsförmåner än andra. Nödvändigheten att vid pensioneringen iakttaga sparsamhet och önskvärdheten av att den som själv på annat sätt sörjt för sin ålderdom icke måtte missgynnas utgöra sålunda två hänsyn, vilka icke kunna på samma gång helt tillgodoses. Här föreligger ett problem, som icke kan lösas på ett invändningsfritt sätt. Lagstiftningen måste inskränka sig till att söka finna den utväg, som erbjuder de minsta olägenheterna.

I det föregående har jag omtalat, hurusom jag föreslår höjning av det avdragsfria beloppet från 50 till 100 kronor och minskning i viss utsträckning av den bråkdel, med vilken inkomst skall föranleda avdrag, från 6/10 till 1/2. Från synpunkten att man icke måtte ställa dem, som sörjt för sin ålderdom, i sämre ställning än andra i fråga örn pensionsförmåner vore det givetvis önskvärt att ytterligare uppmjuka dessa bestämmelser örn avdrag för inkomst. I yttrandena ha också önskemål i sådan riktning kommit till uttryck. Emellertid medför varje mera avsevärd mildring av dessa bestämmelser en betydande kostnadsökning. I betraktande härav liksom av vissa andra omständigheter, som redan inledningsvis angivits, har jag icke funnit mig kunna gå längre i fråga örn sådana uppmjukningar än kommittén föreslagit.

Ifall det anses önskvärt att bereda ytterligare lättnader i fråga örn behovsprövningen, återstår därför blott att inskränka behovsprövningen beträffande vissa grupper av inkomster. Kommittén har slagit in på denna väg genom sitt förslag om privilegiering av vissa inkomstarter. Kommittén har därvid utvalt de inkomstslag, beträffande vilka olägenheterna av en sträng behovsprövning göra sig starkast gällande. *

I fråga örn arbetsgivarpensioner är det sålunda allmänt omvittnat, att de nuvarande bestämmelserna örn avdrag för inkomst visat sig mycket besvärande. Den omständigheten, att pensioner som en arbetsgivare tillförsäkrar sina an-

Kungl. Maj:ts proposition nr %17.

ställda föranleda avdrag å dessas pensionstillägg, orsakar icke allenast missnöje utan motverkar även arbetsgivarnas benägenhet att ordna sina anställdas pensionsfråga. I stor utsträckning torde nämligen arbetsgivarna vara ovilliga att lämna bidrag till de anställdas pensionering, örn bidraget har till följd att därmed det allmännas bidrag till de anställdas försörjning på ålderdomen eller vid invaliditet minskas eller uteblir. Erfarenheten har visat, att nuvarande ordning förhindrar tillkomsten av pensionsanordningar som eljest skulle ha kommit till stånd. Detta resonemang leder i och för sig icke längre än till att en särställning synes motiverad för pensionsbelopp, som äro tillkomna genom arbetsgivares åtgörande. Då det emellertid i praktiken mycket ofta torde vara ogörligt att särskilja vissa pensionsbelopp, som skulle vara att tillskriva arbetsgivarnas åtgöranden, från andra, som de anställda själva åstadkommit, torde den undantagsställning, som på grund av det anförda må finnas böra tillkomma s. k. arbetsgivarpensioner, böra medgivas åt alla pensioner, som grunda sig å förutvarande arbetsanställning.

Ett liknande resonemang leder till att pension eller understöd, som utgår på grund av gåva eller testamente, bör tillerkännas en privilegierad ställning. Också för denna inkomstgrupp gäller, att de nuvarande bestämmelserna örn avdrag motverka tillkomsten av eljest önskvärda pensioneringsanordningar. Även här föreligger för närvarande ett missförhållande, som givit upphov till icke ringa ovilja.

I syfte att belysa de ekonomiska verkningarna av en uppmjukning av avdragsreglerna beträffande pension från förutvarande arbetsgivare och understöd från fond eller stiftelse har pensionsförsäkringskommittén verkställt en utredning, vars resultat redovisas i kommitténs första betänkande (statens offentl. utr. 1930:15, sid. 37 f.). Undersökningen avser de under första halvåret 1928 nytillkomna innehavarna av pensionstillägg eller understöd. Av de undersökta pensionstagarna åtnjöto 4.8 % pension från förutvarande arbetsgivare. Pensionsbeloppet var i medeltal 166: 90 kronor per år. Kommittén beräknar, att under antagande att dessa siffror gällde för beståndet av pensionstagare i dess helhet ett fullständigt bortseende från sådana arbetsgivarpensioner vid inkomstuppskattning skulle, örn i övrigt pensionsförsäkringslagens bestämmelser bibehölles, medföra en ökad kostnad för då utgående pensionstillägg av lägst cirka en miljon kronor och högst något över en och en halv miljon kronor örn året. Huru stor kostnadsökningen skulle bliva, därigenom att personer, som uppbure arbetsgivarpensioner och på grund av för hög inkomst vore uteslutna från rätt till pensionstillägg, genom den ifrågasatta ändringen skulle erhålla dylikt, kunde ej bedömas med ledning av det föreliggande materialet. Understöd från fond eller stiftelse utgick enligt undersökningen till 1.1 % av pensionstagarna med i medeltal 93: 30 kronor per år. Den motsvarande kostnadsökningen, ifall sådant understöd helt undantoges, beräknas till lägst cirka

100,000 och högst 200,000 kronor.

De ovan anförda siffrorna kunna givetvis ej läggas till grund för en beräkning av den skillnad i kostnadshänseende, som till en början skulle föreligga

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

mellan å ena sidan ett privilegierande i den av kommittén föreslagna utsträckningen av arbetsgivarpensioner och å andra sidan ett bibehållande av nu gällande regler. För en sådan beräkning skulle erfordras tämligen fullständiga uppgifter rörande den utsträckning, i vilken arbetsgivare ordnat pensionering för sina anställda, ävensom angående storleken av utgående pensioner. Tyvärr har det icke varit möjligt att erhålla någon utredning i berörda avseenden. Man torde dock kunna utgå ifrån, att pensionering av arbetare — vilka det ju här huvudsakligen gäller, emedan pensioner till tjänstemän och likställda i förekommande fall äro av sådan storlek att rätt till tilläggspension ej skulle föreligga även örn det föreslagna privilegiet infördes — ej förekommer i så stor omfattning att någon mera betydande besparing skulle vinnas genom att avvisa kommitténs förevarande förslag. Däremot är det möjligt, att örn i framtiden pensionering av anställda tager större omfattning, privilegierandet medför, att tilläggspension kommer att utgivas i betydligt större omfattning än som skulle hava kommit att ske, därest arbetsgivarpensioner icke privilegierats. En utveckling av pensioneringen av anställda skulle emellertid icke beröra grunderna för de uppgjorda kostnadsberäkningarna utan i huvudsak blott innebära, att åt pensionstagarna bereddes ökade inkomster, vilka örn de ansåges böra föranleda avdrag å tilläggspensionerna, skulle minska den med utgångspunkt från nu rådande förhållanden beräknade pensionskostnaden. Det är vidare att märka, att örn arbetsgivarpensioner privilegieras och i framtiden pensionering av anställda kommer att ske i större omfattning än nu, detta kan till stor del vara ett resultat av privilegiets införande. Enahanda gäller om eventuellt ökad förekomst av benefika understöd. I själva verket är den starkaste grunden för förslaget att privilegiera arbetsgivarpensioner och benefika understöd just förhoppningen att därmed kunna stimulera till anordnande i större omfattning än hittills av pensionsinrättningar och understödskassor av skilda slag.

Detta motiv för privilegierande av arbetsgivarpensioner och benefika understöd synes mig tungt vägande. Det kan icke anses rimligt, att folkpensioneringen anordnas så, att den motverkar pensionering genom enskilt initiativ. Inför angelägenheten av en ändring därutinnan synas de betänkligheter, vilka kunna resas mot de ifrågavarande inkomstarternas privilegierande, främst med hänsyn till den därmed införda olikheten i behandlingen av skilda pensionstagare, icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Som en tredje privilegierad inkomstart upptager kommittéförslaget pension eller understöd, som utgår på grund av försäkring vilken icke är i lag föreskriven. Till grund för sitt förslag att intill visst belopp undantaga sådan inkomst från inkomstuppskattningen anför kommittén, att rättvisan synes bjuda, att då arbetsgivarpensioner intill visst belopp göras avdragsfria, tillfälle lämnas andra än anställda att intill samma belopp skaffa sig pension som icke medför försämrad rätt till pensionstillägg. Kommittén framhåller jämväl, att även enligt pensionsförsäkringslagen pension på grund av frivillig försäkring hos pensionsstyrelsen intill 300 kronor är avdragsfri. De anförda omständigheterna synas mig utgöra bärande skäl för att såsom kommittén före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

slagit till de förut berörda två privilegiefallen foga detta tredje. Därigenom komma även sjukkasseunderstöd att räknas bland de privilegierade inkomsterna.

Vad beträffar den närmare utformningen av privilegiefallen, torde det icke vara erforderligt och icke heller lämpligt att i lagtexten mera detaljerat, än i kommittéförslaget skett, angiva de inkomster som rymmas därunder. Att såsom i ett yttrande över förslaget ifrågasättes bland de privilegierade inkomstarterna uttryckligen upptaga pension eller understöd från fond, förvaltad av offentlig myndighet, synes icke vara erforderligt, då det av det i lagförslaget valda uttryckssättet torde tydligt framgå, att privilegierna omfatta sådana pensioner och understöd som utan vederlag utbetalas från fonder.

Grunderna för uppskattning av fastighets och kapitals avkastning.

För att pensionstillägg icke skall komma att utgå till personer, som äga en efter ortens förhållanden god ekonomi, föreslår pensionsförsäkringskommittén en bestämmelse, att avkastningen av fastighet eller kapital, vilkas sammanlagda värde efter avdrag av eventuell skuld överstiger 5,000 kronor skall beräknas med visst progressivt tillägg. I kommitténs lagförslag har sålunda upptagits ett stadgande, att vid uppskattningen av fastighets och kapitals avkastning denna skall höjas med 2 % av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5,000 kronor och med ytterligare 3 % av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10,000 kronor.

Denna del av kommittéförslaget göres i allmänhet icke till föremål för något uttalande i yttrandena över förslaget.

Pensionsstyreisen anför emellertid därom:

Mot bakgrunden av kommitténs förslag örn privilegium intill en viss gräns för några slag av de inkomster, som ur andra än för pensionsförsäkringen, grundläggande synpunkter ej böra lämnas åsido vid beräkning av pensionstilläggens belopp, bör man se kommitténs förslag om en viss extra belastning å inkomst av fastighet och kapital vid dylik beräkning. Sett mot nämnda bakgrund framstår onekligen kommitténs förslag i denna del i ganska bjärt dager och ägnat att, särskilt vad fastighetsöverlåtelse angår, provocera ett sådant förfarande, som man genom de av kommittén föreslagna s. k. värdighetsbestämmelserna vill förebygga. Å andra sidan måste, särskilt vad den stora allmänheten angår, den uppfattningen anses förklarlig, att personer med mera avsevärda tillgångar ej böra erhålla understöd av allmänna, medel i form av pensionstillägg. Styrelsen anser sig därför endast böra ifrågasätta, örn den av kommittén föreslagna extra belastningen å inkomst av fastighet och kapital ej är väl hård.

Bland pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen har förslaget i denna del mött förståelse hos flertalet av dem, som yttrat sig i frågan. Åtskilliga lia ansett, att de föreslagna bestämmelserna borde ytterligare skärpas. Kritiska synpunkter göra sig dock också gällande.

Pensionsnämnden i Falun avstyrker sålunda bestämt det föreslagna stadgandet, under anförande att det utan tvivel skulle motverka sparsamheten i landet. Pensionsnämnden i Säby framhåller, att det kunde ifragasättas, örn

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe-

ments-

chefen.

icke en dylik undantagsbestämmelse onödigtvis gynnade dem, som exempelvis nedlagt sina besparingar i livränta e. d. Åtminstone på landsbygden vore den mest osökta och självfallna formen för sparande, att antingen placera kapital i egen fastighet eller också att insätta de uppkomna besparingarna å sparkasseräkning i bank. Det torde böra undvikas, att ens skenbart missgynna dessa mycket val ansedda former av kapitalbildning för mötande av behov i ålderns eller sjukdomens dagar. Pensionsstyrelsens ombud i Mariestadsområdet jämför bestämmelsen med det föreslagna privilegierandet av arbetsgivarpensioner. Det vore huvudsakligen industriarbetare, trotjänare och dylika, som kunde påräkna pension eller understöd från förutvarande arbetsgivare. Lägenhetsägare, backstugusittare eller arbetskarlar, vilka i regel haft de lägsta inkomsterna, komme mera sällan i åtnjutande av sådana inkomster. I de fall, i vilka de ändock kunde spara ihop ett litet kapital, skulle de genom det föreslagna tillägget vid uppskattningen av kapitals eller fastighets avkastning komma i sämre ställning än de förstnämnda. Pensionsstyrelsens ombud i Valboområdet anser, att man åtminstone i fråga örn kapital borde föreskriva den räntesats, som skulle erhållas genom köp av livränta. Det bleve därigenom mera rättvisa olika åldersgrupper emellan, då det vore en betydande skillnad örn en pensionstagare hade eget kapital på

5,000 kronor vid 70 års ålder eller vid 16 års.

Socialstyrelsen anmärker, att den ifrågavarande bestämmelsen syntes ägnad att direkt motverka exempelvis egnahemsrörelsen, en rörelse som enligt vad styrelsen framhåller statsmakterna ansett särskilt värd att stödjas och uppmuntras.

Överståthållarämbetet betonar vid behandlingen av kommittéförslaget i nu förevarande del önskvärdheten av att åtgärder, som kunna befaras leda till en minskning av den individuella sparsamheten, i möjligaste mån undvikas. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida icke inkomst av fastighet eller kapital borde inrymmas bland de privilegierade inkomstslagen i stället för att, såsom kommittén föreslår, uppskattas med förhöjning, och länsstyrelsen i Malmöhus län framför samma tanke beträffande inkomst av sparkapital.

De i yttrandena uttryckta farhågorna för att särbestämmelser om tillägg vid uppskattningen av vissa slags inkomster skola uppfattas såsom en obillighet mot vissa grupper bland pensionstagarna samt påverka sparandet och placeringen av sparade medel i icke önskvärd riktning synas icke ogrundade. Bedömt mot bakgrunden av den föreslagna privilegieringen av vissa andra inkomstslag, torde ett sådant tillägg komma att framstå såsom ett orättvist missgynnande av vissa former av sparverksamhet. I synnerhet torde skillnaden i behandlingen av å ena sidan den, som omsätter sin fastighet eller sitt sparkapital i en livränta, och å andra sidan den, som i tanke att bevara fastigheten eller kapitalet åt sina närmaste behåller dem, te sig stötande. Det förra förfaringssättet skulle ju enligt förslaget medföra, att pensionstagaren finge privilegierad inkomst, det senare åter medföra att till hans verkliga inkomst skulle läggas en fiktiv dylik. Vid sådant förhållande har jag ansett mig icke böra upptaga bestämmelse örn sådant tillägg i lagförslaget.

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

139 Rätt till tilläggspension åt personer över 67 år oberoende av invaliditet.

Enligt pensionsförsäkringslagen är rätten till pensionstillägg knuten vid bland annat den förutsättningen, att pensionstagaren är till arbete varaktigt oförmögen.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att kravet på invaliditet borttages såsom förutsättning för rätt till pensionstillägg för pensionstagare över 67 års ålder. Då kommittémajoritetens förslag icke känner pension åt andra än dem, som uppnått denna ålder, är enligt detsamma rätten till pensionstilllägg över huvud, frånsett övergångsbestämmelserna, icke i något fall knuten till förutsättningen invaliditet, i annan mån än att pensionstillägget är beroende av ekonomisk behovsprövning. Enligt kommittéminoritetens förslag kvarstår invaliditetsförutsättningen i fråga om pensionstagare under 67 år. Uppmjukningen av fordringarna för rätt till pensionstillägg för dem, som uppnått 67 års ålder, anses av kommittén medföra tämligen ringa kostnadsökning, då det antages att en invaliditetsprövning vid sidan av den ekonomiska behovsprövningen vid dessa höga åldrar äger blott ringa betydelse. Erfarenheten har enligt kommittén givit vid handen, att för personer över 67 år invaliditet i regel anses föreligga örn vederbörande befinnes ej kunna skaffa sig inkomst.

Kommitténs förslag i denna punkt har i yttrandena endast i obetydlig utsträckning uttryckligen berörts. Mildringen tillstyrkes av bland andra pensionsstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län, landsorganisationen i Sverige samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Några avstyrkanden förekomma även. Pensionsstyrelsens ombud i Varlöftaområdet och i Kindsområdena anse sålunda den föreslagna förändringen betänklig, då enligt deras erfarenhet ett stort antal personer i 67-årsåldern och däröver vore i besittning av arbetsförmåga som kunde bereda dem nödtorftig försörjning, ehuru i många fall vederbörandes inkomster icke kunde siffermässigt uppskattas till sådant belopp att de på denna grund kunde utestängas från rätt till pensionstillägg. Den återhållande faktor, som invaliditetsvillkoret innebure, syntes dessa båda ombud så mycket mera nödvändig, som enligt kommittéförslaget inkomstgränserna skulle väsentligt förskjutas uppåt.

Med tanke på pensionstagare, vilka redan vid nya lagens ikraftträdande fått pension för sig fastställd, uttalar pensionsstyrelsen, att det syntes styrelsen som om kravet på varaktig oförmåga till arbete för rätt till pensionstillägg icke borde bibehållas för några personer, som fyllt 67 år. Även örn kostnaden för ett avstående från detta krav icke läte sig med större säkerhet beräkna, torde man dock kunna taga för givet, att densamma stannade vid ett relativt litet belopp, eftersom det stora flertalet arbetsföra torde lia en så stor inkomst, att de redan av denna orsak vore uteslutna från rätt till pensionstillägg. I

I likhet med pensionsförsäkringskommittén finner jag, att beträffande personer, som fyllt 67 år, invaliditetsförutsättningen för rätt till tilläggspen-

Departe-

ments-

chefen.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr S17.

Departe-

ments-

chefen.

sion icke bör upprätthållas. En sådan förändring torde huvudsakligen innebära en förenkling av de nuvarande reglerna. Genom att inkomst skall uppskattas till vad pensionssökanden skäligen kan antagas komma att tills vidare åtnjuta, anvisar lagen åt de prövande myndigheterna att fästa avseende icke blott vid sökandens siffermässigt ådagalagda inkomst utan även vid de inkomstmöjligheter, som enligt ett skäligt bedömande stå honom till buds. Denna mildring av förutsättningarna för erhållande av tilläggspension har, i enlighet med pensionsstyrelsens uttalande, i det här framlagda lagförslaget gjorts undantagslös.

Barntillägg.

I pensionsförsäkringslagen finnas stadganden örn särskilda pensionstillägg på grund av försörjningsplikt för barn, s. k. barntillägg. Eör pensionsberättigad änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna, som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn under femton år, ävensom för pensionsberättigad ogift man, som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja adoptivbarn under femton år, ökas pensionen, därest årsinkomsten ej uppgår för man till 425 och för kvinna till 400 kronor jämte 170 kronor för varje sådant barn, med särskilt pensionstillägg för barnen. Enahanda rätt tillkommer jämväl äkta makar, av vilka mannen är pensionsberättigad och till arbete varaktigt oförmögen och vilkas sammanlagda årsinkomst ej uppgår till 825 kronor jämte 170 kronor för varje barn. Beloppet av barntillägget utgör 102 kronor för varje barn med avdrag av e/io av det belopp, varmed årsinkomsten må överstiga 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna samt 825 kronor för äkta makar.

Pensionsförsäkringskommittén har icke upptagit barntillägg i sitt förslag utan ansett denna fråga böra bliva föremål för särskild behandling.

I ett stort antal yttranden över kommittéförslaget har betydelsen av barntilläggen understrukits.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 september 1934 hava särskilda sakkunniga, vilka antagit benämningen 1934 års barnpensioneringssakkunniga, tillkallats för att utreda frågan om understöd åt obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn. De sakkunnigas arbete har hittills varit av förberedande art och väsentligen avsett planläggningen av för uppdragets fullgörande erforderliga statistiska undersökningar. I

I vissa yttranden över pensionsförsäkringskommitténs betänkande ha farhågor framkommit för att ett genomförande av kommitténs förslag skulle komma att medföra ett slopande av de nuvarande barntilläggen. Enligt min mening bör en sadan åtgärd icke komma i fråga. Det torde emellertid vara lämpligt att avvakta slutförandet av den utredning av frågan om barntillägg, som enligt det sagda pågår, innan rubbningar företagas i de hittills gällande grunderna för dessa tillägg. Jag föreslår därför, att de före ikraftträdandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

deri föreslagna nya lagen fastställda barntilläggen skola fortsätta att utgå och nya sådana tillägg beviljas enligt de nu gällande bestämmelserna, intill dess på grundval av den pågående utredningen i frågan en revision kan komma till stånd. Så till vida föreslår jag dock ändring i de nu gällande bestämmelserna, att kostnaderna för barntilläggen skola bestridas på samma sätt som tilläggspensionerna enligt den föreslagna lagen.

Invalidunderstöd.

Enligt pensionsförsäkringslagen äger den, som efter fyllda 15 år blir till arbete varaktigt oförmögen men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda, ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen, erhålla understöd under villkor och med belopp som angående pensionstillägg är stadgat. Beträffande sådant understöd gäller även i övrigt i tillämpliga delar vad örn pensionstillägg och örn kostnaderna för dess bestridande är föreskrivet. Till detta understöd kan under vissa förutsättningar komma barntillägg.

I pensionsförsäkringskommitténs majoritetsförslag, vilket förändrar folkpensioneringen till en ren ålderdomspensionering, har icke upptagits någon motsvarighet till dessa understöd. lia enligt detta förslag praktiskt taget endast den skall vara undantagen från avgiftsplikt, vilken är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning, torde det, enligt vad kommittén till motivering av majoritetsförslaget i denna del anför, endast i ytterst få undantagsfall förekomma, att en person uppnår pensionsåldern, 67 år, utan att vara berättigad till avgiftspension och därigenom i förekommande fall även till pensionstillägg. I det av en minoritet inom pensionsförsäkringskommittén omfattade förslaget till kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering upptagas däremot efter mönster av pensionsförsäkringslagen bestämmelser i ämnet. I överensstämmelse med kommittébetänkandets allmänna inställning att icke ingå på frågor örn barntillägg har härvid dock icke medtagits bestämmelse örn sådant tillägg.

I yttrandena över kommittébetänkandet har förevarande fråga icke tilldragit sig uppmärksamhet.

Då det av mig framlagda förslaget bibehåller folkpensioneringen som en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering, föreligger icke längre det av pensionsförsäkringskommitténs majoritet åberopade skälet att utesluta understöden. Emellertid synes det mig med pensioneringens karaktär av en på avgifter byggd välfärdsanordning icke vara rätt väl förenligt att, sedan nu folkpensioneringen varit i kraft i två årtionden, inom själva folkpensioneringen bibehålla en gren, som icke förutsätter avgifter. Jag föreslår, att bestämmelserna örn understöd, för att utmärka deras artskildhet från folkpensionsbestämmelserna, utbrytas och meddelas i särskild författning, åt vilken jag föreslår benämningen »förordning örn invalidunderstöd».

Departe-

ments-

chefen.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Den tidpunkt, vid vilken rätt till understöd tidigast kan inträda är i pensionsförsäkringslagen bestämd till uppnåendet av 15-årsåldern. Att denna tidpunkt valts, Ilar samband med att avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen inträder fr. o. m. det år, då vederbörande fyller 16 år, och att därför rätt till pensionstillägg ej kan inträda dessförinnan. Att åter avgiftspliktens inträde bestämts till det år, under vilket vederbörande fyller 16 år, har i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv (I sid. 63) satts i samband med att detta vore ungefär den tidpunkt, då han bleve försörjningspliktig gentemot sig själv. Enligt den da gällande förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården upphörde nämligen föräldrars ovillkorliga skyldighet att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sina barn med det, att dessa uppnådde 15 års ålder.

I det förslag till lag om folkpensionering, som jag här framlägger, har tiden för avgiftspliktens inträde uppskjutits till det år, under vilket vederbörande fyller 18 år. Tilläggspension kan icke heller utgå för tid dessförinnan. I den nu gällande lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården har vidare den tid, under vilken föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sina barn, utsträckts till dess barnen fyllt 16 år. Under sådana förhållanden synas mig tillräckliga skäl saknas att vidbliva den i pensionsförsäkringslagen för rätten till understöd stadgade åldersgränsen 15 år. Jag föreslår i stället, att den höjes till 16 år.

Beträffande dem, vilka väl fått pensionsavgifter sig påförda men som underlåtit att erlägga dessa avgifter, föreslår jag -— bland annat på grund av att rätten till tilläggspension i förevarande lagförslag gjorts mindre beroende av avgiftsbetalning — ett stadgande av innehåll, att deras rätt till invalidunderstöd skall vara beroende av om särskilda skäl därtill äro.

Då det, med hänsyn till att pensionsförsäkringslagen nu så lång tid varit i kraft, ej längre torde vara att praktiskt räkna med att en person, som erhåller rätt till understöd, har barn att försörja, har det ansetts obehövligt att upptaga bestämmelser örn barntillägg i detta sammanhang.

Övergångsbestämmelser angående pensionsförmånerna.

Enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag skola de pensioner, som äro fastställda vid ikraftträdandet av lagen örn allmän ålderdomspensionering, respektive lagen om folkpensionering, fortsätta att utgå. Pensionstilläggen skola dock enligt förslaget som regel höjas, så att de komma att utgå efter den nya lagens regler så till vida modifierade som högsta pensionstillägg skall vara 250 kronor i ortsgrupp I och i ortsgrupperna II och III respektive 300 och 350 kronor samt avdrag för icke avdragsfri inkomst skall ske med 8/n> av inkomsten. Enahanda regler örn rätt till pensionstillägg skola gälla även för de äldre pensionstagare, vilka vid nya lagens ikraftträdande ej åtnjuta pensionstillägg. Ökningen av pensionstilläggens maximibelopp med 50 kronor har föreslagits i syfte att bereda kompensation åt de ifrågavarande äldre pensionstagarna för det de icke komma i åtnjutande av grundbelopp; bibehålian-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

det av den kvotdel, efter vilken avdrag skall ske för inkomst, vid %o har skett för att icke för mycket vidga kretsen av de till pensionstillägg berättigade. — Rätt till avgiftspension med belopp enligt äldre lag och till pensionstillägg enligt nu antydda regler tillkommer enligt förslaget även dem, som erlagt avgift enligt äldre rätt men icke enligt nya lagen och som ej hunnit få pension enligt äldre rätt fastställd för sig. — För dem, som erlagt avgift både enligt gammal och enligt ny lag, skola vid bestämmandet av avgiftspensionen enligt nya lagen alla avgifter räknas som örn de påförts enligt denna. Detta innebär bland annat, att dessa avgiftsbetalare få tillgodoräkna sig de äldre avgifterna vid bestämmandet av det i avgiftspensionen enligt nya lagen ingående växlande beloppet. Äldre rättsregler för bestämmande av pensionsbelopp skola i vad angår dessa avgiftsbetalare i regel icke komma till användning. För att ingen skall enligt nya lagen erhålla mindre avgiftspension än han enligt äldre rätt genom sina enligt denna erlagda avgifter intjänat, stadgas emellertid i förslaget förhöjning av avgiftspension, i den mån summan av grundbelopp och växlande belopp understiger det pensionsbelopp, till vilket de äldre avgifterna skulle enligt äldre lag berättiga. Enligt majoritetsförslaget tages vid denna jämförelse och den därpå grundade förhöjningen hänsyn till att invaliditetsförsäkringen enligt detta förslag bortfaller.

Det av mig framlagda lagförslaget överensstämmer med pensionsförsäkringskommitténs förslag därutinnan, att örn de enligt äldre rätt erlagda avgifterna enligt denna rätt skulle berättiga till högre avgiftspension än den grundpension, som tillkommer avgiftsbetalaren på grund av den föreslagna nya lagens regler, skall pensionen höjas med skillnaden. Det här framlagda lagförslaget står alltså liksom kommittéförslaget på den ståndpunkten, att intjänad avgiftspension icke skall minskas genom tillkomsten av en ny lag.

I likhet med pensionsförsäkringskommittén anser jag vidare, att de som åtnjuta pensionstillägg eller understöd enligt nu gällande bestämmelser vid införandet av en ny lag i princip böra få dessa höjda till samma storlek som de i den nya lagen stadgade. Jag ansluter mig även till tanken att åt de äldre pensionstagarna bereda en kompensation, för att de icke komma i åtnjutande av grundpension enligt den föreslagna nya lagens för det stora flertalet pensionstagare jämförelsevis mycket förmånligare regler. I syfte att bereda sådan kompensation har i förevarande lagförslag högsta pensionstillägget för dem, som äro pensionsberättigade utan att äga rätt till grundpension, bestämts till 300 kronor i dem lägsta ortsgruppen, 400 kronor i närmast högre ortsgrupp och 500 kronor i högsta ortsgruppen. För att icke över hövan utsträcka kretsen av dem, som bliva berättigade till dylik högre tilläggspension, har den kvotdel, med vilken inkomst — överstigande det avdragsfria beloppet örn 100 kronor — skall föranleda avdrag å tilläggspensionen, bestämts till s/4 för pensionstagare, vilka ha gemensamt hushåll med annan, som åtnjuter folkpension, och till °/10 för andra pensionstagare. Inkomstgränserna komma därigenom för de ifrågavarande äldre pensionstagarna att ligga vid i det förra fallet respek-

Depär tern entschefen.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

tive 500, 633 och 767 kronor och i det senare respektive 600, 767 och 933 kronor.

Åtgärder till förbättrande av invaliditets- och behovsprövningen inom

folkpensioneringen.

Den minoritetsgrupp inom pensionsförsäkringskommittén, vilken förordar det i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag örn folkpensionering, har i ett särskilt yttrande, däri dessa ledamöter motivera sin ståndpunkt att föreslå bibehållande av en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering, i likhet med kommittémajoriteten uttalat, att den nuvarande invaliditetsprövningen vid pensionsansökningar är förenad med väsentliga svagheter. Åtgärder böra därför enligt dessa kommittéledamöter vidtagas för att öka effektiviteten av denna prövning. Vissa av de föreslagna åtgärderna avse även förbättrande av den ekonomiska behovsprövningen. Det av dessa ledamöter förordade lagförslaget innehåller enligt deras mening två viktiga bestämmelser i sådant syfte. Som den ena av dessa bestämmelser nämna de, att kommunernas andel i kostnaderna för pensionstillägg enligt förslaget höjes från Vs till V«. Den andra åsyftade bestämmelsen innebär, att örn pensionsstyrelsen för bedömande av pensionsansökning finner erforderligt att sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, styrelsen skall äga föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt, som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar. Även andra åtgärder böra enligt förslaget vidtagas för att förhindra, att invalidpension utgår i fall, där varaktig arbetsoförmåga i verkligheten icke är för handen. Då många av landets läkare enligt vad dessa ledamöter uttala torde sakna tillräcklig insikt i lagens fordringar på invaliditet för att kunna avfatta ett fullgott läkarutlåtande, borde i läkarutbildningen ingå undervisningskurser rörande pensionsförsäkringen i de delar, som kunde vara av intresse för läkarna. Även kunde det tänkas, att, åtminstone på platser där flera läkare vore bosatta, intyg av endast en viss eller vissa av dem godtoges. Tillika borde den efterkontroll av pensionstagare, som redan nu utövades, ytterligare utvecklas och skärpas.

Kör yttrandena i vad de röra förslaget örn höjning av kommunernas andel i kostnaderna för tilläggspensioner må här hänvisas till en särskild redogörelse i det följande.

Förslaget, att pensionsstyrelsen skulle äga att uppställa intagande för observation å sjukhus såsom förutsättning för pension, har genomgående mottagits med tillfredsställelse i de yttranden, där denna punkt berörts.

Läkarfrågan föranleder medicinalstyrelsen att uttala, att i och med genomförandet av en förändrad lagstiftning på pensionsförsäkringens område tiden också vore inne att på allvar upptaga frågan örn särskilda läkare, som

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

skulle tillhandagå socialförsäkringen med utlåtanden och intyg beträffande svårbedömda fall och måhända samtliga invaliditetsfall. Styrelsen utför sin tanke närmare på följande sätt:

Det torde icke ankomma på styrelsen att i detta sammanhang framlägga något förslag, huru en organisation med särskilda försäkringsläkare borde byggas upp. Nära till hands syntes emellertid vara, att man prövade möjligheterna örn icke den läkare, som skall tillhöra centralsjukkassas styrelse och som medicinalstyrelsen har att utse, skulle kunna uppbära en dylik funktion. Att i detta hänseende räkna med sjukhusläkarna i vidare mån än i vad avsåge observation å sjukhus torde ej vara att tillråda med hänsyn till den stora arbetsbörda, som redan påvilade dem, och jämväl till att det ingalunda vore säkert, att deras intresse för och kunskaper i socialmedicin stöde i paritet med deras höga medicinska kompetens i övrigt. Då styrelsen här talat örn försäkringsläkare, hade styrelsen ingalunda avsett att en ny kår av sådana skulle behöva skapas, som endast hade sig anförtrodda uppgifter inom socialförsäkringen. De åligganden, som skulle tillkomma dem, torde icke bliva mera omfattande — för den händelse deras verksamhetsområden icke gjordes för stora — än att uppdraget i fråga väl kunde räknas som bisyssla, dock av den omfattning, att vederbörande läkare finge ett verkligt intresse av ifrågavarande ärenden och även en rik erfarenhet på området.

Även centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund pekar på möjligheten att för invaliditetsprövningen använda särskilda för ändamålet utsedda läkare.

I fråga örn efterkontrollen meddelar pensionssty reisen, att styrelsen, när omständigheterna i ett pensionsärende vore sådana att pension väl måste beviljas men den framtida rätten därtill syntes tvivelaktig med hänsyn till arbetsoförmågans varaktighet, årsinkomstens storlek eller båda dessa faktorer, satte ärendet på observation, vilket innebure att detsamma efter viss utsatt tid underkastades förnyad utredning och prövning. Årliga antalet av de ärenden, i vilka dylik observation föreskreves, vore omkring 3,300. Att dylika och andra av styrelsen tillämpade kontrollåtgärder vore till stor nytta redan genom sin blotta existens, vore enligt styrelsen otvivelaktigt, liksom ock att de kunde skärpas och utbyggas, när pensionsförsäkringen en gång kommit ur det svävande läge, vari den till följd av återkommande utredningar om dess mera definitiva utformning sedan lång tid tillbaka befunnit sig.

Flera av pensionsstyrelsens ombud framhålla önskvärdheten av att efterkontrollen skärpes.

Ombudet i Varberg sområdet ifrågasätter sålunda, att alla yngre pensionstagares invaliditetsfråga med viss tids mellanrum ånyo skulle prövas av vederbörande nämnd. Ätt, såsom nu skedde i vissa fall, endast rikta en förfrågan till ordföranden, ansåge han mindre lämpligt. Naturligtvis sökte pensionstagaren att öva inflytande på svaret. Eventuellt skulle särskilt utbildade läkare tillsammans med vederbörande pensionsnämndsordförande vid vissa tider besöka pensionstagarna i deras hem. Kostnaden för en dylik anordning skulle antagligen betalas genom minskade pensioner. Ombudet i Rönöområdet framhåller, att en hittills förekommande kontrollåtgärd vore att varje år granska förteckningen över pensionstagare. Ombudet anser, att denna granskning kunde och borde göras mera effektiv, och han föreslår i detta syfte, att nämnden utsätter ett visst sammanträde för dylik granskning samt uppdrager åt ordförande och ledamöter att, envar i sin stad, noggrant under-

jBihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

söka förhållandena för närboende pensionstagare och vid sammanträdet redogöra för resultatet av undersökningen. I förekommande fall borde läkarintyg anskaffas. Vid sammanträdet skulle föras protokoll, och utdrag därav skulle insändas till pensionsstyrelsen.

Riks för säkring sanstalten anför:

Med den begreppsbestämning rörande invaliditet, som för närvarande gäller, är det oundgängligen nödvändigt, att efterkontrollen angående invaliditetens fortvaro göres effektiv. För detta ändamål synes det böra åligga pensionsnämnderna att uppmärksamt följa eventuella förändringar beträffande invaliden, hans tillstånd och arbetsförtjänst m. m. samt att — efter mönster, t. ex. av den danska »Lov om Folkeforsikring» — i detta avseende regelbundet med vissa mellanrum göra undersökningar, vilkas gång och resultat böra redovisas till pensionsstyrelsen. I sammanhang med frågan örn föreskrifter härom synes böra särskilt övervägas, örn ej — såsom äger rum inom olycksfallsförsäkringen -— i vissa fall inom pensionsförsäkringen invaliditetsersättning bör tillerkännas endast för viss tid.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet anför:

Förbundet vill starkt framhålla vikten av att en verklig och allmän efterundersökning genomföres. Invaliditetsprövningen måste ofta bliva så pass vansklig, att en återkommande kontroll är mycket önskvärd. Än mer otillfredsställande är det, att en samhällets hjälp, vilken såsom pensionstillägget skall tillerkännas efter viss behovsprövning, får i stor utsträckning utgå år efter år utan att det av samhällets organ undersökes, huruvida förändrade förhållanden böra föranleda minskning eller indragning av hjälpen. Den av pensionsstyrelsen tillämpade anordningen med anteckning av tveksamma fall, örn vilka sedermera från styrelsen göres särskild förfrågan hos pensionsnämndens ordförande, är tvivelsutan av stort värde men kan givetvis icke erhålla den omfattning, som synes nödvändig. Endast en allmän efterundersökning varje eller eventuellt vartannat år, kan anses tillfredsställande. Visserligen hava pensionsnämnderna av pensionsstyrelsen uppmanats att minst en gång årligen genomgå hos dem förda förteckningar över pensionstagare för prövning av frågan örn eventuell minskning eller indragning av pension, men en dylik granskning torde för närvarande ofta stöta på stora praktiska svårigheter och lärer i varje fall i stor utsträckning företagas endast rent sporadiskt. En allmän efterundersökning torde endast kunna vinnas genom ett direkt åläggande för pensionsnämnderna att företaga en särskild undersökning åtminstone beträffande varje person, som åtnjuter pensionstillägg, vart eller vartannat år, varvid det är nödvändigt att — eventuellt genom postverket — skaffa pensionsnämnderna upplysningar örn pensionstagarnas flyttningar. Det är givet, att hela denna anordning, konsekvent genomförd, kommer att medföra vissa kostnader för det allmänna. Förbundet finner emellertid saken vara av den vikt, att en nyordning på området måste tagas under allvarligt övervägande, och detta oavsett örn kommitténs huvudförslag eller alternativet skulle ifrågakomma till förverkligande.

Jämväl styrelsen för svenska landskommunernas förbund förordar, att särskilda systematiskt genomförda efterundersökningar anordnas för utrönande av förändringar som kunna inträda i de en gång pensionerades hälsotillstånd och ekonomiska förhållanden.

Förutom de nu avhandlade av kommittéminoriteten berörda åtgärderna för att göra invaliditetsprövningen mera effektiv ha även andra uppslag framkommit i yttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

147 Riksförsäkringsanstalten anför sålunda angående vissa organisatoriska förändringar i detta syfte:

Fråga kan vara om ej pensionsstyrelsen bör erhålla sådan starkare ställning i systemet, att den i princip får rätt att -— i analogi med vad som enligt 33 § olycksfallsförsäkringslagen gäller örn förhållandet mellan försäkringsinrättningarna enligt samma lag å ena sidan och försäkringsrådet å den andra — utan de inskränkande bestämmelser, som för närvarande gälla, vidtaga ändring i pensionsnämndernas beslut angående invaliditet.

Såväl pensionsstyrelsen som pensionsnämnderna måste väl — utan uttrycklig föreskrift därom — anses äga rätt att vid prövning av ärende örn pension begära intyg av den läkare som nämnden utser' (jfr kommitténs förslag till lag örn erkända sjukkassor 24 §) samt att därutöver överhuvud påkalla det biträde av läkare, som den finner behövligt. Liksom vidare pensionsnämnd i många förekommande fall måste samverka med vederbörande fattigvårdsstyrelse, bör den också, där pensionssökande är medlem av sjukkassa i orten, stå i förbindelse med denna samt med dess läkare och kontrollant.

Försäkring sinspektionen finner det önskvärt, att ett av fil. dr Filip Lundberg vid en av centralförbundet för socialt arbete den 12—14 september 1934 i Stockholm anordnad konferens framfört förslag göres till föremål för ingående övervägande. Detta förslag innebär, att det skulle åligga sökanden att, genom intyg av läkare rörande anamnes, undersökningsresultat och vårdföreskrifter samt intyg av pensionsnämnden rörande värdigheten och behovet, för pensionsstyrelsen såsom centralt bedömande myndighet bevisa, att han har rätt till tilläggspension.

Pensionsstyrelsen framför det önskemålet, att styrelsen måtte likställas med taxeringsmyndighet i fråga örn rätt att från bankinstitut erhålla uppgift örn en persons banktillgodohavanden.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter att föreskriva skyldighet för kommun att återgälda vad utöver kommunens andel i pensionstilllägg utbetalats, efter det indragning (eller minskning) bort ske, därest det kan påvisas att kommunens pensionsnämnd eftersatt nämnden åliggande efterkontroll.

Till denna redogörelse för uppslag att förbättra invaliditets- och behovsprövningen må fogas en erinran om att pensionsstyrelsen i skrivelse den 25 augusti 1927 hemställde om ett anslag av 30,000 kronor till bestridande av kostnader för upplysningsarbete bland pensionsnämnderna i syfte att åvägabringa en så effektiv kontroll som möjligt över pensionskostnaderna. Bland de åtgärder, som i detta sammanhang planerades av pensionsstyrelsen, ingingo åtgärder till åstadkommande av en förbättrad efterkontroll. I statsverkspropositionen till 1928 års riksdag föreslogs ett anslag för berörda ändamål av

15,000 kronor, men riksdagen fann, på hemställan av statsutskottet, som ansåg den föreslagna metoden för vinnande av effektiv kontroll icke vara att förorda, ej skäl att bifalla detta anslagsäskande. (Se statsverkspropositionen till 1928 års riksdag femte huvudtiteln sid. 55 ff. och statsutskottets utlåtande nr 137 sid. 10 ff.)

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe-

ments-

chefen.

Att invaliditets- och behovsprövningen förbättras är otvivelaktigt av grundläggande betydelse för folkpensioneringen. Två av de förslag, som i sådant syfte framföras av minoritetsgruppen inom pensionsförsäkringskommittén, ha upptagits även i det av mig förordade lagförslaget, nämligen höjning av kommunernas andel i kostnaderna för tilläggspensioner till V» och införande av befogenhet för pensionsstyrelsen att kräva intagande av pensionssökande å sjukhus för observation. Beträffande den förstnämnda av dessa båda åtgärder får jag hänvisa till vad jag därom kommer att anföra i annat sammanhang.

Vad angår de ifrågasatta åtgärderna beträffande läkarutbildning och urval av lämpliga läkare är jag däremot icke beredd att nu framlägga något förslag. Uppslagen, som synas mig väl värda att ingående övervägas, torde höra till de frågor, vilka böra upptagas till behandling i samband med följdbestämmelserna till den föreslagna nya folkpensioneringslagen.

De uppslag, som i vissa yttranden framkommit av innebörd att åt pensionsstyrelsen skulle inrymmas en i förhållande till de lokala organen mera dominerande ställning, stå i visst samband med frågan örn den lokala organisationen av folkpensioneringen. Detta spörsmål kan emellertid, såsom jag i annat sammanhang redan anfört, icke lämpligen företagas till prövning förrän i samband med behandling av organisationssakkunnigas förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation (statens offentl. utr. 1934: 53), över vilket för närvarande yttranden inhämtas. Det må emellertid här framhållas, att pensionsstyrelsen redan med nu gällande bestämmelser äger möjlighet att, ifall felaktighet upptäckes vid dess granskning av pensionsärende, åstadkomma rättelse av pensionsnämndens beslut även örn besvär däröver ej anförts. I sådant fall återförvisar pensionsstyrelsen nämligen ärendet till nämnden för förnyad prövning under meddelande av återförvisningsanledningen samt ålägger samtidigt sitt ombud att, örn pensionsnämnden vidbliver sin enligt styrelsens åsikt felaktiga mening, genom besvär över nämndens förnyade beslut i ärendet bereda styrelsen möjlighet att, om ej den fortsatta utredningen föranleder till annat, genomdriva sin mening i ärendet.

Efterkontrollen är tvivelsutan en i förevarande sammanhang mycket betydelsefull fråga, vars lösning icke bör uppskjutas. Införandet av dyrortsgradering för tilläggspensionerna gör denna fråga särskilt aktuell. Till belysning av effektiviteten av den nuvarande efterkontrollen må meddelas, att enligt tillgängliga uppgifter under år 1931 pensionstillägg och understöd till ett antal av 1,214 minskades eller indrogos, avseende ett sammanlagt årligt pensionsbelopp av 129,514 kronor. För år 1932 voro motsvarande tal respektive 1,776 och 207,281. Till jämförelse må nämnas, att vid utgången av år 1931 antalet gällande pensionstillägg och understöd var 335,777 med ett sammanlagt årligt belopp av 52,877,622 kronor och att vid utgången av år 1932 motsvarande antal var 351,355 och motsvarande belopp 56,732,306 kronor. Vid bedömande av dessa siffror bör vidare ihågkommas, att minskning eller indragning av pensionstillägg eller understöd kan äga rum ej blott på grund av förbättrad arbetsförmåga utan även på grund av förbätt-

Kungl. Majlis proposition nr 217.

råd ekonomi. Det är vidare att märka, att pensionsstyrelsen, enligt vad densamma meddelar i sitt yttrande över kommittéförslaget, i synnerligen stor utsträckning beviljar pension i sådana fall, då arbetsoförmåga väl anses föreligga men denna ej med större visshet kan betecknas såsom varaktig, varvid pensionens fortsatta utgående göres beroende av efterkontroll från styrelsens sida.

I betraktande av det anförda synes det mig tydligt, att efterkontrollen bör skärpas. Ett steg i denna riktning innebär den i det här framlagda förslaget liksom i kommittéförslaget stadgade skyldigheten för den, som åtnjuter tillläggspension, att örn hans arbetsförmåga eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande. Enahanda skyldighet stadgas för det fall, att tilläggspension bör minskas eller indragas på grund av sådan förändring, att tilläggspensionen skall bestämmas med tillämpning av den strängare avdragsregel, som gäller för pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan dylik. Med hänsyn till dyrortsgraderingen föreskrives slutligen dylik anmälningsskyldighet för den, som blir mantalsskriven i annan ort än tillförne, örn denna ort tillhör lägre ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort. Försummelse av anmälningsskyldigheten kan medföra indragning av tilläggspensionen för all framtid eller för viss tid.

För att åt efterkontrollen giva erforderlig effektivitet krävas emellertid helt säkert verksamma åtgärder av pensionsförsäkringens organ. Dessa åtgärder torde kunna vidtagas på administrativ väg och det lärer närmast ankomma på pensionsstyrelsen att framkomma med förslag härutinnan. Vad beträffar tanken att pension i tveksamma fall skulle beviljas endast provisoriskt och pensionsrätten efter viss föreskriven tid underkastas förnyad prövning, är att märka, att det betydelsefulla i denna tanke, nämligen att vid pensions beviljande bestämmes viss tid efter vars förlopp saken skall underkastas ny prövning, redan tillämpas av pensionsstyrelsen och att lagbestämmelserna medgiva, att ett dylikt eller liknande förfarande tillämpas i större omfattning än för närvarande sker.

Uppslaget att låta kommunerna under vissa förutsättningar vidkännas kostnaderna för tilläggspension, som pensionsnämnderna bort anmäla till minskning eller indragning, synes mig visserligen beaktansvärt men för långtgående för att för närvarande bringas till utförande.

Att såsom ifrågasatts utvidga pensionsstyrelsens möjligheter att kontrollera de i samband med pensionsansökning lämnade uppgifterna genom att åt styrelsen inrymma befogenhet att från bank erhålla upplysning örn uppgiven persons banktillgodohavande synes icke heller för närvarande tillrådligt. Frågan torde böra ses i ett vidare sammanhang, nämligen såsom en del av frågan örn rätt för den samhälleliga hjälpverksamhetens organ över huvud att påkalla upplysningar hos bankerna. Detta spörsmål torde så intimt sammanhänga med den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation, att den icke lämpligen bör upptagas utan samband med de organisationsfrågor, vilka som ovan nämnts behandlas i ett nyligen avgivet och nu för inhämtande av yttranden utremitterat kommittébetänkande.

Departe-

ments-

chefen.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Avgiftspliktens omfattning.

ÅLDERN FÖR AVGIFTSPLIKTENS INTRÄDANDE.

Enligt lagen om allmän pensionsförsäkring inträder åldern för skyldighet att erlägga avgifter till pensionsförsäkringen med det år, under vilket vederbörande fyller 16 år.

I pensionsförsäkringskommitténs majoritetsförslag är avgiftspliktens inträde uppskjutet från 16 till 18 år. För en höjning av denna åldersgräns tala enligt kommittén främst förhållandena på arbetsmarknaden. Ett bibehållande av sextonårsgränsen skulle behöva liksom nu kompletteras med en bestämmelse angående faders ansvarighet för pensionsavgifterna för barn under 18 år. Med den höjning av lägsta avgiften från 3 till 6 kronor, som av kommittén föresloges, skulle emellertid en dylik ansvarighet för familjeförsörjare med barn i 16- och 17-årsåldrarna kunna bliva så betungande, att ett försämrat resultat av uppbörden av ifrågavarande avgifter bleve följden. Enligt det av en minoritet inom kommittén omfattade förslaget till lag örn folkpensionering har, i motsats till vad fallet är i majoritetens förslag, åldern för avgiftspliktens inträde bibehållits vid 16 år, därvid emellertid minimiavgiften för de två yngsta årsklasserna avgiftspliktiga bestämts till 3 kronor i stället för som eljest 6 kronor.

I de icke särdeles talrika yttranden, i vilka förevarande punkt beröres, uttalas i allmänhet tillfredsställelse över förslaget att höja åldern för avgiftspliktens inträde från 16 till 18 år. Pensionsstyreisen har för sin del förordat den högre åldersgränsen även för det fall, att minoritetsförslaget i huvudsak genomföres.

Det av mig framlagda lagförslaget innehåller liksom kommittéminoritetens förslag en kombinerad invaliditets- och åldersdomspensionering. Övervägande skäl synas mig likväl tala för att på denna punkt upptaga majoritetens förslag. I alltför många fall torde 16- och 17-åringar icke vara i stånd att av egna medel erlägga pensionsavgifter, och avgiftsplikt för dem skulle i stor utsträckning drabba deras föräldrar. Ett uppskov med avgiftspliktens inträde medför visserligen, att invaliditetsförsäkringen icke kommer att omfatta 16- och 17-åringarna. Detta kan måhända synas i någon mån betänkligt vid det förhållande, att föräldrars ovillkorliga försörjningsplikt gentemot barn enligt fattigvårdslagen upphör, då barnet fyller 16 år. Det stöd, som därav kan hämtas för ett bibehållande av 16 år såsom ålder för avgiftspliktens inträde, synes emellertid huvudsakligen vara av teoretisk natur och icke uppväga de praktiska olägenheterna av en så tidigt inträdande avgiftsplikt. Det må ock påpekas, att i de fall, där behov av hjälp gör sig gällande, rätt till invalidunderstöd enligt den föreslagna särskilda förordningen därom inträder redan vid 16 års ålder, örn invaliditet föreligger.

ÅLDERN FÖR AVGIFTSPLIKTENS UPPHÖRANDE.

Avgiftsplikten upphör enligt pensionsförsäkringslagen med det år, under vilket den försäkrade fyller 66 år.

Pensionsförsäkringskommittén har utan meningsskiljaktighet bibehållit denna övre åldersgräns för avgiftsplikten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

151 Bland dem, som yttrat sig över förslaget, har nästan endast pensionsstyrelsen uttryckligen vidrört denna punkt. Styrelsen anför därom följande:

Det har synts styrelsen vara ur förvaltningssynpunkt av rätt stor praktisk betydelse, att avgiftsplikten får upphöra vid 64 års ålder. Liksom med nuvarande system torde det även framdeles komma att visa sig (så vida ej ett fullständigt system med försäkringsböcker införes) vara i stor utsträckning omöjligt för pensionsstyrelsen att inom önskvärd tid uträkna pensionen och utfärda pensionsbrev. Styrelsen saknar nämligen tillförlitlig uppgift om de båda senaste årens avgiftsbetalning och tillbörligen styrkta uppgifter i detta hänseende lämnas ofta ej trots anmaning. Tidsödande undersökningar härom måste sålunda göras och det inträffar ej sällan att, även sedan uppgifter erhållits och pensionsbrev utfärdats, åtminstone det senaste årets avgift utkräves av den redan pensionerade och att sålunda antingen pensionsbeloppet bör ändras eller det utkrävda avgiftsbeloppet återbördas. Dessa olägenheter skulle i stort sett upphävas genom styrelsens förslag. Då å andra sidan här ifrågavarande båda årsavgifter äga ett jämförelsevis ringa försörjningsvärde — och vid användandet av någotdera av kommitténs förslag intet som helst av det åsyftade skattevärdet därutöver — synes denna detaljändring vara tillräckligt motiverad.

Den av pensionsstyrelsen framhållna svårigheten för styrelsen att beräkna avgiftspensionen, om alltför kort tid förflutit från det att avgift blivit påförd och erlagd till dess att pensionsansökningen behandlas, måste tillmätas icke ringa vikt för ett snabbt och från komplikationer fritt avgörande av pensionsansökningarna. För att, i fråga örn ålderspensioner, praktiskt taget helt utesluta möjligheten till komplikationer i nu ifrågavarande avseende borde, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, två avgiftsfria år inskjutas närmast före inträdet av pensionsåldern. Emot att i enlighet med styrelsens förslag låta avgiftsplikten upphöra redan med det år, under vilket avgiftsbetalaren fyller 64 år, tala dock finansiella skäl. Enligt beräkningar, som framlagts i kommitténs huvudbetänkande (sid. 159, tab. 31), skulle nämligen ett fritagande av både 65- och 66-åringar från avgiftsplikt medföra en minskning av pensioneringens avgiftsinkomster, som i genomsnitt under ett antal decennier skulle uppgå till omkring en miljon kronor örn året, varav ungefär hälften torde falla på vardera av de nämnda årsklasserna. Vad styrelsen i detta sammanhang anför örn dessa årsavgifters ringa försörjningsvärde och skattevärde, må väl äga berättigande, om frågan bedömes med utgångspunkt från premiereservsystemet, men saknar betydelse, när pensioneringen anordnas enligt det till grund för nu förevarande lagförslag lagda försäkringstekniska systemet. Jag har därför stannat vid att föreslå, att skyldigheten att erlägga pensionsavgift skall upphöra med det år, under vilket avgiftsbetalaren fyller 65 år. I syfte att ytterligare inskränka antalet av de fall, i vilka fastställd pension skulle behöva jämkas, har i lagförslagets 17 § intagits en bestämmelse örn rätt för pensionsstyrelsen att i vissa fall återbetala avgift.

UNDANTAG FRÅN AVGIFTSPLIKT FÖR INVALIDER MED FLERA.

I pensionsförsäkringslagen stadgas, att pensionsavgift ej erlägges av den som är till arbete varaktigt oförmögen.

Departe-

ments-

chefen.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr Z17.

Departe-

ments-

chefen.

Pensionsförsäkringskommitténs majoritet bibehåller icke detta undantag i sitt förslag men inför i stället en bestämmelse örn att den, som är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning, ej är avgiftspliktig. Minoritetsförslaget, vilket fasthåller vid en kombinerad invaliditetsoch ålderdomspensionering, känner såväl detta sistnämnda undantag som ett undantag för invalider. I syfte att undvika, att de avgiftspåförande myndigheterna skola behöva befatta sig med en utanför deras kompetensområde liggande invaliditetsbedömning, har emellertid undantaget för invalider formulerats så, att pensionsavgift ej skall erläggas av den som åtnjuter folkpension eller understöd enligt lagen. Emedan sålunda icke redan den omständigheten att en person är invalid, utan först att han förklarats såsom sådan genom att pension eller understöd tillerkänts honom, enligt förslaget medför undantag från avgiftsplikt och då således en person kan erhålla pension på grund av allenast en avgift, vid vars erläggande han redan är invalid, har det ansetts erforderligt att stadga att grundbelopp ej skall tillkomma den, som varit invalid alltifrån det år då han uppnått avgiftspliktig ålder.

De återgivna bestämmelserna lia i mycket ringa utsträckning berörts i yttrandena. Mot det föreslagna undantaget för den, som är omhändertagen av fattigvården för varaktig försörjning, anmärker dock svenska fattigvårds- och barnavardsförbundet, att det valda uttrycket syntes kunna lämna rum för ganska olika tolkningar från fattigvårdsstyrelsernas sida. Då det vore angeläget att det på ett tydligare sätt i själva lagen angåves, vilka av fattigvårdens understödstagare som skulle undantagas från avgiftsplikt, ifrågasatte förbundet att utbyta sagda uttryck mot orden »varaktigt omhändertagen å anstalt eller genom utackordering». I

I det av mig framlagda lagförslaget bibehålies möjligheten att komma i åtnjutande av folkpension, medan vederbörande ännu befinner sig i den avgiftspliktiga åldern. Det är därför naturligt, att frihet från avgiftsplikt stadgas för dem som åtnjuta folkpension. Likaså böra från avgiftsplikt undantagas de, som åtnjuta den föreslagna motsvarigheten till de nuvarande understöden enligt, pensionsförsäkringslagen, nämligen s. k. invalidunderstöd. Genom dessa bestämmelser kunna som regel invalider undantagas från avgiftsplikt. För att en person, som redan vid inträdet i den avgiftspliktiga åldern är invalid, skall pa grund därav kunna bliva frikallad från avgiftsplikt. kräves dock enligt dessa bestämmelser, antingen att han betalar en pensionsavgift och pa grund av denna erhåller folkpension eller att han erhåller invalidunderstöd. Den sistnämnda vägen står ej alla till buds, då den är beroende av ekonomisk behovsprövning. Den förra vägen synes mindre tilltalande örn med densamma, såsom i kommittébetänkandet föreslås, är förknippat ett villkor örn minskning av den pa avgifter grundade pensionen för den, som vid inträdet i avgiftspliktig alder redan var invalid. Denna bestämmelse, vilken torde vara svårumbärlig örn ej de av kommittén föreslagna undantagen från avgiftsplikt utökas, torde i tillämpningen lätt kunna medföra svårigheter och uppväcka ovilja samt är å andra sidan icke tillräcklig för att utesluta varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

person, som redan vid erläggandet av sin första pensionsavgift är invalid, från rätt till grundpension. I det föreliggande lagförslaget Ilar därför den nu berörda bestämmelsen uteslutits och i stället intagits ett stadgande om att från avgiftsplikt skall undantagas den, som ej tidigare fått avgift sig påförd och som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Ifall trots detta stadgande en person, som söker pension efter att ha erlagt endast en eller ett fåtal avgifter, befinnes ha varit invalid redan då dessa erlades, äger pensionsstyrelsen enligt 15 § i lagförslaget återbetala avgifterna, varigenom personen i fråga uteslutes från rätt till folkpension. Möjligheten att erhålla invalidunderstöd står honom däremot öppen, örn han är i små omständigheter. Vådan av att den kontroll, som pensionsstyrelsen på detta sätt är i tillfälle att utöva, i något fall skulle brista och alltså någon erhålla folkpension, ehuru han redan då han erlade avgiften eller avgifterna var invalid, är enligt det förevarande lagförslaget väsentligt minskad genom den i specialmotiveringen under 6 § behandlade regeln att endast den, som påförts minst sju avgifter, kan erhålla hela det i grundpensionen ingående fasta beloppet.

Under det att de nu berörda undantagsbestämmelserna icke innebära annat än en något förändrad utformning av det redan i pensionsförsäkringslagen upptagna undantaget för varaktigt arbetsoförmögna, utgör det av kommittén föreslagna undantaget för dem, som äro omhändertagna av fattigvården för varaktig försörjning, en verklig nyhet. Detta undantag motiveras av kommittén med att avgiftsplikt i princip icke bör föreskrivas för personer, som sakna förmåga att erlägga ens den lägsta avgiften, en åsikt om vars riktighet tvivel ej torde råda. Av brist på andra lämpliga grunder för en tillförlitlig prövning av betalningsförmågan, då det gäller ett så ringa belopp som lägsta avgiften, 6 kronor, har kommittén vid utformandet av denna tanke stannat vid att föreslå undantagande av dem, som omhändertagits av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Kommittén har därigenom upptagit ett uttryck, som vunnit burskap i riksdagsordningen och i kommunallagarna för att angiva en grupp från politisk och kommunal rösträtt uteslutna. Såsom grund för undantagande vid avgiftspåföringen synas de uppgifter kunna tjäna, som det åligger fattigvårdsstyrelse att lämna till ledning vid uppgörandet av röstlängd för val till riksdagens andra kammare och av kommunal röstlängd. I likhet med kommittén finner jag en på detta sätt formulerad undantagsbestämmelse ändamålsenlig. Att, såsom i ett yttrande över förslaget ifrågasättes, i den föreslagna lagtexten förtydliga uttrycket »varaktigt omhändertagen» synes mig icke tillrådligt med hänsyn till avfattningen av nyssnämnda lagbestämmelser.

Den tidpunkt, vid vilken de från avgiftsplikt frikallande omständigheterna skola föreligga för att utesluta från avgiftsplikt, är i lagförslaget liksom i nu gällande lag så bestämd, att i första hand hänsyn skall tagas till förhållandena vid avgiftspåföringen. Om avgiftsplikt förelegat vid tiden för avgiftspåföringen men därefter förändring inträtt, så att när avgiften eller en del därav förfaller till betalning en från avgiftsplikt uteslutande omständighet föreligger, skall vederbörande kunna befrias från avgift. Även i detta hänseende

154 Kungl. Majlis proposition nrZlT.

överensstämmer lagförslaget med pensionsförsäkringslagen, vilken i 16 § inrymmer ett sådant förfaringssätt. I kommittéförslaget har tanken kommit till uttryck beträffande de fall, att avgiftspliktig avlider eller förlorar sitt svenska medborgarskap. För den händelse sådant fall inträffar, stadgas nämligen i kommittéförslaget, att avgiftsplikten skall bortfalla, såvitt angår därefter till betalning förfallet belopp. Den sista tidpunkt, före vilken förändring av denna art kan medföra befrielse från påförd avgift, fixeras således för varje avgiftsbelopp till dess förfallodag. Då flera andra fall av undantag från avgiftsplikt än dödsfall och förlust av svenskt medborgarskap upptagas i lagtexten, synes det emellertid erforderligt att för dem alla fastslå en sådan tidpunkt och därmed tydligt giva tillkänna, att väl tidigare inträffade men ej senare händelser skola kunna medföra befrielse från påförd avgift. I den föreslagna lagtexten har därför kommittéförslagets bestämmelser örn dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap utbytts mot ett stadgande av innehåll, att efter det avgiftsbelopp förfallit till betalning varken inträffande av någon av de i paragrafen nämnda omständigheterna eller dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap medför befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp. Genom bestämmelser i 15 § i lagförslaget lägges i pensionsstyrelsens och Konungens befallningshavandes händer befogenhet att befria från avgift i de fall, där sådan befrielse enligt de här utvecklade reglerna kan äga rum, och enligt stadgande i 16 § andra stycket äger vederbörande sakägare rätt att hos pensionsstyrelsen påkalla erforderlig rättelse.

INFÖRANDE AV AVGIFTSPLIKT FÖR VISSA TJÄNSTEINNEHAVARE MED FLERA.

I pensionsförsäkringslagen 5 § andra och tredje styckena stadgas örn undantag från avgiftsplikt för vissa persongrupper. Lagrummen lyda:

Från avgiftsplikt undantages jämväl:

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk äger tillämpning;

b) delägare i arméns eller flottans pensionskassa;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

ävensom hustru till sålunda undantagen person.

I övrigt ankommer det på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i statens tjänst, må undantagas från avgiftsplikt.

Tidigare hade undantagen i andra och tredje styckena i 5 § en betydligt vidsträcktare omfattning. Den ursprungliga lydelsen av dessa båda lagrum var nämligen följande:

Från avgiftsplikt undantages jämväl:

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning samt i arméns eller flottans pensionskassa;

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

ävensom hustru till sålunda undantagen person.

I övrigt ankommer det på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i allmän eller enskild tjänst eller genom försäkring i pensionsinrättning eller livränteanstalt, må undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag.

Beträffande den utveckling, som lett fram till att lagrummen erhållit den nuvarande lydelsen må hänvisas till pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande (sid. 201 ff.). Av kommitténs redogörelse inhämtas bland annat, att avgiftsbefrielse enligt tredje stycket i paragrafen icke medgivits av Kungl. Maj:t efter den 20 november 1917, då avgiftsbefrielse medgavs personer som erlägga avgifter till kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie personal. Under de första åren efter pensionsförsäkringens införande beviljades i många fall ansökningar örn undantagande från avgiftsplikt, och enligt uppgift från pensionsstyrelsen blev ett antal av omkring 30,000 personer fritagna. De sålunda befriade utgjordes i allmänhet av befattningshavare i statens eller riksdagens tjänst, kommunala och därmed likställda tjänstemän samt befattningshavare vid enskilda järnvägar. De största grupperna utgjordes av lärare och lärarinnor, som voro berättigade till understöd från småskollärares med flera ålderdomsunderstödsanstalt till ett antal av 10,000 å 12,000 samt av järnvägstjänstemän till ett antal av omkring 15,000. Från och med år 1920 upphävdes emellertid, i samband med att folkskollärarnas pensionsinrättning och vissa andra pensionskassor omorganiserades till statens anstalt för pensionering av folkskollärare med flera, från år 1926 benämnd statens pensionsanstalt, det förut beviljade undantaget för delägare i folkskollärarnas pensionsinrättning och deras hustrur samt för lärare och lärarinnor berättigade till understöd från småskollärares med flera ålderdomsunderstödsanstalt.

Enligt en beräkning av pensionsförsäkringskommittén uppgår för närvarande antalet på grund av bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena från avgiftsplikt undantagna tjänsteinnehavare till emellan 75,000 och 80,000 personer med följande fördelning i avrundade tal på olika personalgrupper:

Ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen........ 45,500

Delägare i arméns och flottans pensionskassor............... 8,200

Ordinarie präster............................ 1,900

Befattningshavare i riksdagens verk................... 400

Delägare i kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie personal . . 7,000

Kommunala befattningshavare...................... 8,300

Tjänstemän vid enskilda järnvägar................... . 11,000

Summa 77,300

Antalet från avgiftsplikt undantagna hustrur till befattningshavare, varom här är fråga, har av kommittén uppskattats till 40,000 å 50,000.

För att belysa ifrågavarande befattningshavares ställning i lönehänseende må här även meddelas följande från kommittébetänkandet hämtade sammanställning, vilken dock måste anses såsom mycket approximativ:

156 Kungl. Majlis proposition nr 217.

Lönebelopp, kronor Antal

2.000— 3,000 ............................. 29,500

3,000 - 4,000 ............................. 26,100

4.000— 5,000 ............................. 7,300

5.000— 6,000 ............................. 3,600

6.000— 7,000 ............................. 1,500

7.000— 8,000 ............................. 2,300

8.000— 9,000 ............................. 2,200

9.000— 10,000 ............................. 1,700

över 10,000 .............................. 3,100

Summa 77,300

För folkskollärare och ett stort antal andra befattningshavare, vilka äro anslutna till statens pensionsanstalt, äger ett slags sammankoppling av tjänstepensioneringen i anstalten och den allmänna pensionsförsäkringen rum. I reglementet för anstalten, vars delägare icke äro undantagna från skyldighet att erlägga avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen, föreskrives nämligen i § 7, att från befattningshavarens tjänstepensionsavgift skall, därest befattningshavaren är skyldig att erlägga avgift enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, avdrag göras svarande mot den avgift, som enligt nämnda lag skall erläggas av den, vars inkomst är lika med tjänstepensionsunderlaget, ökat med hälften. Vidare stadgas i § 29 i reglementet, att örn sådana avdrag gjorts från befattningshavarens avgifter till pensionsanstalten, skall hans tjänstepension minskas med det belopp, som enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring svarar mot obligatoriska avgifter av samma storlek som nämnda avdrag.

Såsom framgår av pensionsförsäkringskommitténs ovannämnda redogörelse, ha de ifrågavarande bestämmelserna örn undantag från avgiftsplikt föranlett en stor mängd framställningar och yttranden av myndigheter och sammanslutningar. Pensionsstyrelsen har sålunda vid flera tillfällen påyrkat undantagsbestämmelsernas upphävande och skolöverstyrelsen samt organ för många tjänstemannasammanslutningar ävensom statskontoret, försäkringsinspektionen och 1921 års pensionskommitté ha uttalat sig för en utsträckning av undantagen, därvid uttryck givits åt den tanken att befrielse från avgiftsplikt borde medgivas för dem, för vilka det vore så ordnat i försörjningshänseende att folkpensioneringen vore obehövlig. Vidare bör framhållas, att statens pensionsanstalt gjort framställning örn att den nämnda sammankopplingen av tjänstepensioneringen i anstalten och den allmänna pensionsförsäkringen måtte upphöra.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att de hittillsvarande undantagen enligt 5 § andra och tredje styckena pensionsförsäkringslagen helt upphävas. Kommittén anför till motivering av detta förslag följande:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har man vid den hittills förda diskussionen av frågan, huruvida viss tjänsteanställning skall medföra befrielse från avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen, hela tiden utgått från att pensionsförsäkringen alltjämt skall vara uppbyggd enligt premiereservsystemet. Med den av kommittén föreslagna genomgripande omläggningen av det försäkringstekniska systemet kommer emellertid frågan i ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

väsentligt annat läge. Så länge pensionsförsäkringen är så anordnad, att på de erlagda avgifterna skall utgå en individuell avgiftspension, beräknad enligt samma försäkringstekniska principer som tillämpas inom den privata livränteförsäkringen, föreligger visst fog för åsikten, att den som med statens tillhjälp eller eljest fullt betryggande har fått sin ålderdomsförsörjning ordnad, icke bör tvingas att tillhöra även den allmänna pensionsförsäkringen. Saken kan då betraktas huvudsakligen ur den enskildes synpunkt. Ett sådant betraktelsesätt kan dock icke anläggas, örn pensionsförsäkringen omlägges i enlighet med kommitténs förslag. Detta innebär, såsom förut i annat sammanhang framhållits, införandet i pensionsförsäkringen av en långt gående solidaritet skilda samhällsklasser emellan, i det att i ekonomiskt avseende bättre situerade personer få i väsentlig mån bidraga till bekostandet av avgiftspensionerna för de mindre inkomsttagarna, utan att därvid fästes avseende vid den avgiftspliktiges individuella behov att trygga sin ålderdom genom pension. Det låter sig vid sådant förhållande icke principiellt försvara att låta vare sig de nya grupper, som begärt befrielse, eller de tjänsteinnehavare, som för närvarande äro jämlikt 5 § andra stycket pensionsförsäkringslagen undantagna från avgiftsplikt eller som med stöd av tredje stycket samma paragraf blivit på grund av sin tjänsteanställning befriade från dylik avgiftsplikt, slippa att deltaga i bestridandet av kostnaderna för den hela folket omfattande välfärdsanordning, som en allmän ålderdomspensionering enligt kommitténs förslag skulle utgöra. Örn de erhölle befrielse från avgiftsplikt, skulle de komma att i jämförelse med andra personer i samma inkomstläge intaga en gynnad ställning, som icke torde kunna på något sätt motiveras. Därjämte torde böra erinras, att den betydande förbättring av de gifta kvinnornas pensionering, som förslaget innebär, bör komma även hustrurna till de tjänsteanställda till godo. Det torde sålunda framstå såsom klart, att några bestämmelser angående undantag från avgiftsplikt på grund av tjänsteanställning icke kunna inrymmas i kommitténs lagförslag.

Kommittén ingår även på frågan, huru tjänstepensioneringen av de hittills undantagna befattningshavarna borde ordnas, örn de ifrågavarande undantagsbestämmelserna upphävas. Kommittén anför därom:

I den tidigare diskussionen i den föreliggande frågan har från pensionsstyrelsens sida vid olika tillfällen anförts, att ett införande av avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen för de persongrupper, som nu äro undantagna därifrån jämlikt 5 § andra och tredje styckena, krävde att gällande bestämmelser rörande pensionering av ifrågavarande befattningshavare samtidigt ändrades. Och i. en inom socialdepartementet upprättad promemoria har ifrågasatts olika möjligheter för reglering av förhållandet mellan pensionsförsäkringen och tjänstepensioneringen, nämligen antingen att avgifterna till pensionskassorna avpassas med hänsyn till folkpensionsavgifterna, eller att den för statens pensionsanstalt gällande anordningen tillämpas, eller att ingen som helst ändring i tjänstepensioneringen göres på grund av ett införande av avgiftsplikt till pensionsförsäkringen.

Av dessa möjligheter torde den andra eller den som för närvarande gäller för delägare i statens pensionsanstalt utan vidare böra avföras ur diskussionen. Erfarenheten har tydligt givit vid handen, att den för nämnda anstalt tillämpade anordningen medför olägenheter av skilda slag, varför den icke bör införas på andra områden av det genom det allmännas försorg ordnade pensioneringsväsendet utan i stället torde böra avskaffas även beträffande statens pensionsanstalt. Det må här framhållas, att i samband med frågan örn upphävandet av de bestämmelser i pensionsanstaltens reglemente som reglera avdragen på avgifterna till anstalten och minskningen av pensionerna från den-

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

samma torde böra övervägas frågan om beredande åt anstalten av ersättning för de avgiftsbelopp, som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten. Medel för sådant ändamål kunna lämpligen ställas till förfogande ur pensionsförsäkringsf onden.

Det enklaste sättet att lösa den föreliggande frågan är givetvis, att avgiftsplikt till den allmänna pensioneringen införes utan att någon ändring vidtages med avseende på gällande tjänstepensionering och änkepensionering. Kommittén förordar för sin del en sådan lösning.

Med denna anordning kommer det sammanlagda beloppet av tjänste- respektive änkepension och ålderdomspension enligt den av kommittén föreslagna lagen att från och med 67 års ålder bliva något högre än tjänste- och änkepensioner enligt gällande författningar och reglementen. Den ökning av beloppen, som det härvid skulle komma att röra sig örn, torde såväl för befattningshavarna själva som för änkorna, komma att ligga mellan något över 100 och cirka 300 och i flertalet fall uppgå till omkring 150 kronor örn året. Vad särskilt angår änka efter befattningshavare är den förbättring i pensionshänseende, som på detta sätt skulle beredas henne, för flertalet fall synnerligen välbehövlig. Exempelvis erhåller änkan efter en stationskarl eller en banvakt vid statens järnvägar, bortsett från dyrtidstillägg, i årlig änkepension endast 616 kronor och för en folkskolläraränka är motsvarande belopp icke högre än 750 kronor.

Skulle man i motsats härtill önska att i fråga örn tjänste- och änkepensioneringen genomföra en sådan ändring, att dessa pensioner från och med 67 års ålder skulle utgå med ett så mycket lägre belopp som avgiftspensionen enligt det föreliggande ålderdomspensionsförslaget kan beräknas komma att utgöra och att tjänste- och änkepensionsavgifterna samtidigt skulle i motsvarande mån minskas, lärer det kunna ske. Det bör emellertid framhållas, att en sådan avgiftssänkning skulle bliva tämligen ringa i jämförelse med avgifterna till ålderdomspensioneringen.

En ledamot av kommittén, fru Nordgren, har reserverat sig mot kommitténs förslag att borttaga undantagen från avgiftsplikt enligt 5 § andra och tredje styckena. Till stöd för sin mening har reservanten anfört i huvudsak:

Utan att inlåta mig på de principiella och andra skäl som härvidlag varit avgörande för kommittén, vill jag dock framhålla att de från avgiftsplikt nu undantagna hava att i annan ordning erlägga högst avsevärda avgifter till sin pensionering, varför det för det stora flertalet av dem kommer att innebära en kännbar belastning örn de därtill skola erlägga avgifter till den allmänna pensioneringen. Möjligheterna att genom sänkning av avgifterna till den särskilda pensioneringen för att på så sätt åstadkomma en utjämning i pensionsbördan för berörda grupper äro, såsom kommittén framhåller, icke stora.

Framförallt torde det för de lägre inkomsttagarna inom nämnda grupper bliva synnerligen betungande om de åläggas att betala avgifter till pensionering på två håll, och fråga är örn icke detta i en del fall kommer att överstiga vederbörandes betalningsförmåga. Jag vill påpeka att, enligt kommitténs statistik, mer än en tredjedel av till ifrågavarande grupper hörande befattningshavare befinna sig under 3,000-kronors-inkomstgränsen.

Vad angår de ekonomiska konsekvenserna av att bibehålla den ifrågavarande avgiftsbefrielsen tillåter jag mig ifrågasätta, huruvida icke ett medtagande av dessa grupper i den allmänna pensionsförsäkringen åtminstone till en början skulle innebära övervägande utgifter för pensioneringen. De belopp, som i form av avgiftspensioner — enligt systemet med grundbelopp — komma att utgå till dessa förut avgiftsbefriade personer, bliva säkerligen så betydande, att de under den första tiden av kommittéförslagets tillämpning upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

väga de ökade avgiftsinkomster, som slopande av avgiftsbefrielsen skulle tillföra pensionsförsäkringen.

Det synes med hänsyn till det anförda möta starka betänkligheter att frångå lagstiftningens hittillsvarande ståndpunkt, att den allmänna pensioneringen icke skall omfatta dessa grupper vilkas pensionsfråga nöjaktigt blivit ordnad oberoende av den allmänna pensioneringen.

I de avgivna yttrandena har kommitténs förslag uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelserna i två län samt av några kommuner. Svenska stadsförbundets styrelse tillstyrker likaså, under anförande av följande:

För de i städernas tjänst anställda kunde enligt tidigare gällande lagbestämmelser befrielse medgivas, men står numera icke öppen. En följd därav har blivit, att av de kommunala befattningshavarna, enligt uppgift i betänkandet, 3,300 erhållit befrielse, medan de övriga erlägga avgifter i vanlig ordning. Redan ett sådant förhållande synes kräva ett tillrättaläggande. Principiellt synes det också överensstämma med den ställning av »allmän välfärdsinrättning», kommittén velat giva folkförsäkringen, att avgiftsplikten är allmän. En i statens eller kommunens tjänst anställd torde också ofta nog övergå till annan sysselsättning, varvid de uteblivna premierna skulle kunna avsevärt försämra hans ställning på ålderdomen, då han kan befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att ålderdomspensionen kan vara av stort värde. Detsamma gäller kanske i än högre grad vid uppkommen invaliditet. Då stat och kommun eller enskilda företag ordna tjänstepensionen för sina anställda, torde det icke möta några allt för stora svårigheter att taga den hänsyn till folkpensioneringen, som kräves, för att dessa icke skola få oskäligt betungande avgifter. En särställning med avgiftslättnader just för statens egna tjänstemän torde näppeligen vara välmotiverad i tider, då pensionsfrågan vinner sin lösning för allt större grupper av anställda.

Förslaget har avstyrkts av ett flertal centrala ämbetsverk och tjänstemannasammanslutningar.

Socialstyrelsen anför sålunda:

Det huvudsakliga syftet med en lagstiftning örn ålderdomspensionering angavs redan av ålderdomsförsäkringskommittén vara att åt ålderstigna samhällsmedlemmar, som på grund av arbetskraftens nedsättning eller förlust ej längre hava sin försörjning, söka bereda en ekonomiskt tryggare och socialt värdigare form av understöd än som eljest måste lämnas av den allmänna fattigvården eller enskilda. Såsom ett principiellt avsteg från detta syfte måste det anses vara att låta ålderdomspensioneringen omfatta även sådana samhällsgrupper, för vilka redan förut är sörjt genom pensionsanordningar, som tillförsäkra dessa grupper en vida bättre ålderdomsförsörjning än den, som den allmänna pensionsförsäkringen kan bereda.

Införandet av avgiftsplikt för särskilt statstjänare och deras hustrur skulle dessutom leda till ganska egendomliga konsekvenser. Enligt civila tjänstepensionsreglementet av den 30 juni 1934, vilket som bekant gäller för såväl ordinarie som extra ordinarie befattningshavare, är numera pensionsåldern för flertalet befattningshavare fastställd till 60 år och för övriga till i regel 65 år. Avgiftsplikten skulle därför innebära, att befattningshavare, vilka staten funnit sig böra entlediga såsom icke längre fullt tjänstedugliga, såsom pensionärer ändock skulle hava att under ett antal år erlägga avgift för erhållande av ytterligare pension vid fyllda 67 år. Änkor efter statstjänare skulle likaledes av sina ofta ganska små pensioner nödgas betala avgift för ytterligare en pension vid en ålder, som flertalet icke uppnår. Styrelsen vill vidare er-

160 Kungl. Majrts proposition nr 217.

irna orri, att den allmänna pensionsförsäkringen för statens befattningshavare och deras hustrur så gott som aldrig kan bliva av samma värde som för övriga samhällsmedlemmar, då ju statstjänare och deras hustrur endast i undantagsfall kunna tänkas komma i åtnjutande av pensionstillägg.

Kravet på upphävande av undantaget för statstjänare m. fl. från avgiftsplikten synes först hava framställts av pensionsstyrelsen och motiverats med hänvisning till de avsevärda olägenheter som därigenom bereddes såväl pensionsförsäkringen som de från avgiftsplikt undantagna. I skrivelse till Kungl. Majit den 21 januari 1918 yttrade sålunda pensionsstyrelsen rörande denna punkt bl. a.: »Anledningen till dessa undantagsbestämmelser torde huvudsakligen hava varit den, att man icke velat betunga dessa mindre inkomsttagare med erläggande av högre pensionsavgifter än dem, vartill de förut varit förpliktade genom medlemskap i resp. pensionskassor. Men denna fråga hade då bort kunna ordnas på ett för alla parter tillfredsställande sätt, därigenom att vederbörande kassor hade minskat sina pensionsavgifter och pensioner med ungefär motsvarande belopp.» Ett dylikt resonemang synes styrelsen vara att vända upp och ned på hela frågan. Pensionsförsäkringen infördes icke för sin egen skull utan, på sätt styrelsen ovan anfört, såsom en social välfärdsanordning till stöd och hjälp åt dem, som till följd av ålderdom eller invaliditet icke längre voro i stånd att försörja sig.-------—- -—

Kommittén har motiverat sin ståndpunkt i denna fråga bl. a. med hänvisning till att förslaget innebär införandet i pensionsförsäkringen av en långt gående solidaritet samhällsklasserna emellan. Det läte sig vid sådant förhållande principiellt icke försvara att låta här berörda grupper av tjänsteinnehavare och deras hustrur slippa att deltaga i bestridandet av kostnaderna för den hela folket omfattande välfärdsanordning, som en allmän ålderdomspensionering enligt förslaget skulle utgöra. Gentemot denna motivering kan först och främst invändas, att statstjänare i fråga om sin pensionering i solidaritetens intresse redan hava pålagts ganska tunga bördor. Kostnaderna för tjänstepensioneringen bäras sålunda till den vida större delen och familjepensioneringen i regel helt och hållet av dem själva. Erinras må vidare att här berörda samhällsgrupper i egenskap av skattebetalare hava att solidariskt med alla andra samhällsgrupper bidraga till den vida större delen av pensioneringskostnaderna nämligen pensionstilläggen, av vilken del de själva såsom ovan framhållits, sällan eller aldrig kunna bliva delaktiga.

Styrelsen vill framhålla, att de skäl, som kunna anföras mot upphävandet för statens befattningshavare m. fl. av undantaget i fråga om avgiftsplikten till allmänna pensionsförsäkringen, enligt styrelsens åsikt äga giltighet, oavsett om denna försäkring, såsom enligt majoritetsförslaget, ordnas allenast som ålderdomsförsäkring eller, såsom enligt minoritetens förslag, fortfarande skall innefatta försäkring även för förtidsinvaliditet. I stället för att upphäva det ända sedan pensionsförsäkringens tillkomst gällande undantaget för ordinarie statstjänare synas skäl snarare föreligga för att utsträcka avgiftsbefrielsen till även de extra ordinarie befattningshavare, som inbegripas under det ovannämnda civila tjänstepensionsreglementet.

Riks försäkring sanstalten yttrar:

Vad särskilt angår statens tjänstemän kan riksförsäkringsanstalten icke undgå att hysa starka betänkligheter mot kommitténs förslag i denna del. Förslaget måste nämligen anses innebära en dubbelbelastning av tjänstemännen, vilka i annan ordning hava att bära dryga avgifter för egen pensionering samt för familjepensionering. Örn det av 1930 års pensionssakkunniga nyligen framlagda förslaget rörande familjepensionering antages, komma dessa avgifter att ytterligare ökas. För de icke ordinarie tjänstemännen, vilka hittills icke er-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lagt några avgifter till egen eller familjepensionering, skulle belastningen — såvitt ej avlöningen till deni i motsvarande grad höjes — bliva än mera tyngande än för de ordinarie, när de på en gång åläggas pensionsavgifter för tre olika ändamål. Härtill kommer, att vid bifall till kommitténs förslag flertalet statstjänstemän, vilka i allmänhet skola pensioneras vid en ålder av 60—- 65 år, skulle hava att erlägga avgifter till ålderdomspensioneringen, även sedan de erhållit tjänstepension.

Sveriges statst jänstemannanämnd och trafiktjänstemännens riks förbiond anföra i huvudsak följande:

Pensionsförsäkringskommittén intoge den ståndpunkten, att statstjänstemannen och deras hustrur väl kunde undantagas från avgiftsplikt, när fråga vore örn ett pensioneringssystem, som avsåges skola giva den avgiftsbetalande full valuta för erlagda avgifter, men att sådan befrielse icke kunde medgivas, därest pensioneringen anordnades på ett för dem ofördelaktigare sätt. Då det föreslagna pensioneringssystemet i detta hänseende ledde till uppenbart orimliga konsekvenser, torde det förtjäna undersökas, huruvida detsamma verkligen kunde anses vara uppbyggt på sunda och riktiga principer. Därest avgifterna för folkpensioneringen avvägdes i ett riktigt förhållande till utgående pensionsbelopp och övriga kostnader för ifrågavarande pensionering bestredes medelst en rättvist avvägd beskattning, syntes ingen anledning föreligga att tvångsansluta statstjänstemannen till den allmänna folkpensioneringen.

Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse och statstjänarnas centralorganisation uttala bland g,nnat följande:

Inkomstförhållandena för de lägre statstjänarna eller befattningshavarna vid vårt lands enskilda järnvägar, som på grund av det äldre lagstadgandet äro undantagna från avgiftsplikt till den allmänna pensioneringen, äro icke sådana att de lia ekonomiska förutsättningar och möjlighet till en sådan av kommitténs majoritet ifrågasatt solidaritetsuppoffring som att vid sidan av avgifterna till respektive pensionskassor, erlägga avgifter jämväl till den allmänna pensioneringen. Kommittén har själv genom företagen undersökning konstaterat, att av 77,300 från avgiftsplikt undantagna tjänsteinnehavare, som på annat sätt har sin och familjens pensionsfråga ordnad, 29,500 personer befinna sig i ett löneläge med 2,000—3,000 kronors årsinkomst och 26,100 personer med årslöner på 3,000—4,000 kronor. Med skyldighet att jämväl erlägga avgifter till den allmänna pensioneringen för dessa tjänstehavaregrupper, blir det, som reservanten framhåller, fråga örn detta icke i en del fall kommer att överstiga vederbörandes betalningsförmåga. Man får vid behandlingen av detta spörsmål icke bortse ifrån att de hos staten eller vid järnvägsdriften anställda till pensionskassorna anslutna befattningshavarna få sina avgifter till dessa kassor avdragna å den avlöning de från järnvägsföretagen eller statsföretagen äga uppbära, under det att å skattesedel påförda pensionsavgifter för andra medborgare understundom icke erläggas. Det vill med andra ord säga att en statstjänare eller vid enskild järnväg anställd befattningshavare som drabbas av sjukdom eller på annat sätt råkar i ekonomiska svårigheter icke kan underlåta att betala de med anställningen förbundna pensionsavgifterna, men en annan medborgare med samma inkomstbelopp, kan, såsom erfarenheten redan ådagalagt, uraktlåta erlägga honom påförda pensionsavgifter utan annan påföljd än en mindre avgiftspension och örn han söker och beviljas pensionstillägg möjligen någon nedsättning av detta tillägg.

För att ådagalägga de lägst avlönade befattningshavarnas vid vårt lands järnvägar svårigheter att förutom avgifter till den med tjänsten förbundna pensioneringen jämväl erlägga pensionsavgifter till den allmänna folkpen-

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 11

162 Kungl. Maj:is proposition nr 217.

sioneringen ha vi gjort nedan intagna tabellariskt sammanställning av de med tjänsten förbundna pensionsavgifterna för ordinarie befattningshavare i stationskarls grad.

Uppgift

å

ungefärliga avgifter till egen oell famiijepensionering för ordinarie befattningshavare i 5re lönegraden, resp. personalgrupp I (stationskarlar, banvakter m. fl.) vid statens

och enskilda järnvägar.

Till enskilda järnvägarnas pensionskassa äro avgifterna för egen oell famiijepensionering icke uppdelade.

Att stadga obligatorisk avgiftsplikt för alla medborgare, oavsett örn detta är betingat av nödvändigheten av en allmän försäkring mot ålderdom eller ej, synes oss vila på en förefintlig strävan att alla, utan hänsyn till förefintligt behov, skola inrangeras under den allmänna pensionsförsäkringen. I sitt den 9 november 1912 avgivna betänkande och förslag angående allmän pensionsförsäkring framhöll ålderdomsförsäkringskommittén, att anledningen till att ordinarie innehavare av statstjänst och deras hustrur ävensom andra personer, som på grund av annan allmän anställning eller enskild tjänst (t. ex. enskilda järnvägars personal) föreslagits till undantag från avgiftsplikt, vore, såsom lätt kunde inses, att det befunnits varken ändamålsenligt eller nödigt. En sådan avgiftsplikt skulle endast betunga försäkringen och ifrågavarande personer för ett ändamål, vilket det redan enligt gällande författningar åligger dessa befattningshavare att i särskild ordning tillgodose. Någon ändring i sist berörda hänseende har icke inträtt sedan dess. Med ordinarie anställning hos staten eller vid vårt lands enskilda järnvägar är förbunden skyldigheten till inträde i respektive pensionskassor. Denna skyldighet har sedan omförmälda betänkande avgavs utsträckts att omfatta jämväl extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar i fråga örn tjänstepension. Något bärande motiv för frånträdande av ett förfarande som fortgått utan några menliga följder under 20 år, synes oss icke föreligga.

Slutligen anse vi oss böra såsom en icke oviktig omständighet framhålla, att sedan lag örn allmän pensionsförsäkring år 1913 genomfördes, en revision av tjänstepensionsbestämmelserna vid kommunikationsverken genomförts så, att därest ordinarie tjänsteman slutar sin tjänst utan att samtidigt komma i åtnjutande av pension skall kapitalvärdet av de av honom erlagda pensionsavgifterna inbetalas till den i 34 § i lagen örn allmän pensionsförsäkring omförmälda pensionsfonden, vid vilket förhållande den från statstjänsten avgångna tjänstemannen vid 67 levnadsår erhåller avgiftspension.

Kungl. Majlis proposition nrZ17.

163 Med stöd av det anförda hemställa svenska järnvägsmannaförbundets styrelse, representerande 36,000 befattningshavare vid statens och de enskilda järnvägarna, samt statstjänarnas centralorganisation, representerande 16,000 hos staten anställda tjänstemän, att från avgiftsplikt allt fortfarande måtte vara befriade de i 5 § andra stycket pensionsförsäkringslagen angivna persongrupperna, ävensom de persongrupper, vilka med stöd av tredje stycket i samma paragraf efter Kungl. Maj :ts prövning blivit befriade från sådan avgiftsplikt.

Enahanda eller liknande synpunkter anföras av statskontoret, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i åtta län samt personalföreningen vid statens vattenfall sverk.

Statens pensionsanstalt ingår i sitt yttrande på frågan örn den från och med år 1920 bestående sammankopplingen av anstaltens tjänstepensionering med den allmänna pensionsförsäkringen och uttalar därom:

Då kommittén, under hänvisning till de olägenheter av skilda slag, som anordningen medfört, uttalar att anordningen torde böra avskaffas, vill pensionsanstalten för sin del taga fasta härpå och livligt tillstyrka, att sammankopplingen upphäves. För detta ändamål kräves en ändring av pensionsanstaltens reglemente den 31 december 1919 § 7 mom. 1 och § 29 morn. 2, i sammanhang varmed vissa i reglementet förekommande hänvisningar till § 7 mom. 1 (§§ 27, 51: 1, 59: 1, 68: 1 och 87: 1) torde böra utgå.

Kommittén yttrar tillika, att i samband med frågan örn upphävandet av de bestämmelser i pensionsanstaltens reglemente, som reglera avdragen på avgifterna till anstalten och minskningen av pensionerna från densamma, torde böra övervägas frågan örn beredande åt anstalten av ersättning för de avgiftsbelopp, som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten, samt att medel för sådant ändamål lämpligen kunna ställas till förfogande ur pensionsförsäkringsf onden.

Pensionsanstalten föreställer sig, att efter sammankopplingens upphävande någon reduktion av tjänstepensioner av den anledning, att tjänstepensionsavgifterna under föregående tid varit reducerade, icke vidare bör äga rum. Med andra ord: efter sammankopplingens upphörande nybeviljade tjänstepensioner skola icke undergå någon reduktion, även örn den pensionerade under kortare eller längre tid före avskedet erlagt endast reducerade tjänstepensionsavgifter; vid nämnda tidpunkt redan utgående tjänstepensioner skola från samma tid utbetalas med oreducerade belopp och sålunda i de fall, där reduktion redan skett (d. v. s. där pensionstagaren uppnått 67 års ålder eller tidigare kommit i åtnjutande av pension enligt pensionsförsäkringslagen), från tidpunkten för sammankopplingens upphörande återställas till oreducerade belopp. Däremot torde knappast finnas skäl att till tjänstepensionstagare utgiva pensionsfyllnad för föregående tid, varunder pension utgått med reducerat belopp.

Då den nu skisserade åtgärden icke lär kunna vidtagas med mindre det allmänna i en eller annan form bestrider därmed förbundna kostnader och då den av kommittén anvisade utvägen härför synes pensionsanstalten lämplig, får anstalten tillstyrka kommitténs förslag om att medel för ändamålet beredas ur pensionsförsäkringsfonden.

Någon mera exakt beräkning av det belopp, som bör till anstalten utbetalas från pensionsförsäkringsfonden har ej kunnat göras och torde väl ej heller erfordras. Beloppet synes emellertid komma att röra sig omkring 10 miljoner kronor. Därest statsmakterna besluta ett upphävande av den nuvarande sammankopplingen av anstaltens pensionering och den allmänna pensionsför-

164 Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

Departe-

ments-

chefen.

säkringen, torde pensionsstyrelsen kunna bemyndigas att ur pensionsförsäkringsfonden utbetala till anstalten det belopp, som fastställes av Eders Kungl. Maj :t efter av anstalten verkställd approximativ uppskattning.

På grund av det anförda hemställer pensionsanstalten örn upphävande av de stadganden i pensionsanstaltens reglemente, som beröra sammankopplingen av anstaltens tjänstepensionering med den allmänna pensionsförsäkringen, samt örn bemyndigande för pensionsstyrelsen att ur pensionsförsäkringsfonden utbetala till anstalten det belopp, som enligt av anstalten verkställd och av Kungl. Maj :t fastställd approximativ beräkning bör utgå såsom ersättning för de avgiftsbelopp, som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten.

Pensionsförsäkringskommittén har motiverat sitt förslag att borttaga de nuvarande undantagen från avgiftsplikt för innehavare av viss tjänst med flera med den omläggning av det försäkringstekniska systemet för folkpensioneringen, som kommittéförslaget innebär. Enligt detta förslag behandlas pensionsavgifterna såsom inkomster tillkommande pensioneringsanordningen i dess helhet, och det består endast i inskränkt mån ett direkt samband mellan varje avgiftsbetalares avgifter och hans pensionsförmåner. Anordningen inför, såsom kommittéförslaget är utformat, i pensionsförsäkringen en så beskaffad solidaritet skilda samhällsklasser emellan, att i ekonomiskt avseende bättre situerade personer få i väsentlig mån bidraga till bekostandet av avgiftspensionerna för de mindre inkomsttagarna. Undantag från avgiftsplikt för persongrupper, som enligt denna anordning skulle bidraga till pensioneringen av andra, mindre väl situerade, skulle, som lätt inses, inverka ofördelaktigt pa pensioneringens ekonomi. Huruvida de persongrupper som genom de ifrågavarande bestämmelserna äro undantagna från avgiftsplikt i större utsträckning enligt kommittéförslaget skulle komma att till folkpensioneringen inbetala mera än vad de pensionsförmåner äro värda som de skulle erhålla av pensioneringen, är i mycket beroende av den tidpunkt, vid vilken de bliva pensionsberättigade. För dem, som nå pensionsåldern — eller på grund av förtidsinvaliditet bliva pensionsberättigade — inom de närmaste åren efter den av kommittén föreslagna lagändringen, skulle pensionsförmånerna i allmänhet komma att efter vanlig försäkringsteknisk beräkning vara mera värda än pensionsavgifterna. Längre fram i tiden skulle emellertid förhållandet i allmänhet bliva det motsatta. För finansierandet i framtiden av den pensioneringsanordning, som kommittén föreslår, är det därför av icke ringa betydelse, att det ifrågavarande undantaget avskaffas. Framförallt skulle det emellertid för pensioneringens ekonomi vara skadligt, örn ytterligare undantag av samma slag infördes och det t. ex. gjordes till regel, att var och en, som genom att tillhöra en betryggande pensionskassa skaffat sig säkerhet för att vid uppnådd pensionsålder erhålla en tillfredsställande pension, skulle undantagas från skyldighet att erlägga avgifter till folkpensioneringen. Med stöd av en av kommittén utförd beräkning vill jag erinra, att de till statens pensionsanstalt och de till kommunalanställdas pensionskassa anslutna samt de ordinarie befattningsha-

Kungl. May.ts proposition nr £17.

varna vid polisväsendet, vilka alla äro skyldiga erlägga avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen, tillhopa torde utgöra 50,000 å 60,000 personer. Det är emellertid att märka, att örn de här ifrågavarande nu gällande undantagsbestämmelserna bibehållas, det är svårt att giva övertygande skäl, varför icke undantagen skulle utsträckas till andra persongrupper, som ha sin pensioneringsfråga ordnad utanför folkpensioneringen. Att bibehålla undantagsbestämmelserna vid deras nuvarande omfattning skulle lätt te sig som en orättvisa mot många andra grupper av anställda eller till frivilliga pensionsinrättningar anslutna. Även personer, som på annat sätt tryggat sin försörjning på ålderns dagar, skulle med visst fog kunna göra gällande, att de rättvisligen borde undantagas från avgiftsplikt.

I det av mig framlagda lagförslaget har den av kommittén föreslagna avgiftsskalan jämkats på sådant sätt, att de av folkpensioneringen utgående pensionsförmånerna icke längre för någon grupp av avgiftsbetalare behöva framstå såsom otillräckliga i förhållande till de erlagda avgifterna. I samma mån som pensioneringssystemet närmas den ståndpunkten, att varje avgiftsbetalare erhåller minst full individuell valuta för sina avgifter, försvagas styrkan hos de skäl, som med hänsyn till pensioneringens finansiering påkalla undantagsbestämmelsernas borttagande.

Redan den omständigheten, att i grundpensionen enligt det här framlagda förslaget ingår ett fast belopp som är oberoende av pensionsavgifternas storlek, torde emellertid utgöra skäl för att de ifrågavarande undantagsbestämmelserna borttagas. Det bör nämligen ihågkommas, att de, som skulle bliva undantagna från avgiftsplikt enligt de ifrågavarande bestämmelserna, i framtiden i regel skulle komma att under en tidigare del av sitt liv hava erlagt pensionsavgifter. Att stadga, att dessa pensionsavgifter icke skola berättiga till grundpension, synes vara obilligt mot dessa avgiftsbetalare, och att å andra sidan — alltjämt med bibehållande av undantagsbestämmelserna — låta dem komma i åtnjutande av grundpension skulle innebära, att de för denna förmån skulle ha erlagt mycket lägre avgiftssumma än andra avgiftsbetalare.

I samma mån som genom avgiftsskalans modifiering avgiftsbetalama erhålla fullvärdig individuell valuta för sina avgifter, undanröjes den hårdhet, som enligt åtskilliga yttranden över kommittéförslaget är förbunden med det däri föreslagna borttagandet av de ifrågavarande undantagen. De pensionsbelopp, som folkpensioneringen lämnar, torde särskilt bliva värdefulla för de anställdas änkor, vilkas förmåner från tjänstepensioneringen i allmänhet äro små. I detta sammanhang må med anledning av ett uttalande i ett yttrande över kommittéförslaget nämnas, att cirka 75 % av alla 40-åriga kvinnor uppnå 67 års ålder. Genom att i det av mig framlagda lagförslaget maximiavgiften för ogift person sättes så lågt som till 20 kronor och för äkta makar tillhopa till 40 kronor, synas vidare de i vissa yttranden framställda anmärkningarna, att pensionsavgifterna skulle bliva alltför betungande, ha förlorat mycket av sin styrka. Att märka är vidare, att det är möjligt att i fråga örn tjänste- och änkepensionering genomföra en sådan ändring, att dessa pensioner

166 Kungl. Maj :ts proposition nr 217.

från och med 67 års ålder utgå med ett så mycket lägre belopp som grundpensionen enligt det förevarande förslaget kan beräknas komma att utgöra och att tjänste- och änkepensionsavgifterna samtidigt i motsvarande grad minskas. Örn och i den mån avgiftsplikt för de ifrågavarande persongrupperna även med det nu förevarande förslaget skulle av dem uppfattas såsom en börda, är också att märka, att ett bibehållande av nuvarande ordning skulle innebära, att dessa persongrupper i jämförelse med andra personer i samma inkomstläge skulle försättas i en särskilt gynnad ställning, vilket icke synes motiverat.

De nu anförda omständigheterna och även de rent praktiska svårigheter, som undantag för grupper av anställda m. fl. uppenbart orsaka folkpensioneringens administration, synas mig innebära mycket starka skäl för ett upphävande av de ifrågavarande undantagsbestämmelserna. Det förhållandet, att de persongrupper, vilka därigenom underkastas skyldighet att erlägga avgifter till folkpensioneringen, erhålla pension även utanför densamma, torde icke utgöra tillräcklig anledning, varför de icke skulle, liksom andra medborgare, av vilka många likaledes tillförsäkrats pension på ålderdomen, deltaga i folkpensioneringen, då detta påkallas av hänsyn till denna sociala välfärdsanordnings intressen. Jag ansluter mig således till kommitténs förslag att upphäva de ifrågavarande undantagsbestämmelserna.

Huru med en sådan förändring av avgiftspliktens omfattning förhållandet mellan folkpensioneringen och pensionering i annan ordning lämpligen bör ordnas, är en fråga, vilkens lösande torde kunna anstå i avvaktan på att det nu förevarande lagförslaget antages av statsmakterna. Den av statens pensionsanstalt i anslutning till ett uttalande av kommittén gjorda hemställan om upphävande av den nuvarande sammankopplingen av anstaltens tjänstepensionering med den allmänna pensionsförsäkringen och i samband därmed örn jämkning av vissa bestämmelser i anstaltens reglemente samt örn ersättning av medel ur pensionsförsäkringsfonden torde sålunda icke nu böra upptagas till slutligt övervägande.

Avgift sskalan.

Enligt pensionsförsäkringslagen utgår pensionsavgift med lägst 3 och högst 33 kronor örn året. Den lägsta avgiften utgår, då avgiftsbetalaren icke har taxerat belopp enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt uppgående till 600 kronor. Är inkomsten större, stiger avgiften enligt en med intervaller försedd skala, till dess maximum nås vid ett taxerat belopp av

10,000 kronor.

Denna avgiftsskala infördes i pensionsförsäkringslagen genom lag den 13 oktober 1921. Tidigare var maximiavgiften allenast 13 kronor, utgående vid ett taxerat belopp av 1,200 kronor eller mera.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att minimiavgiften höjes till 6 kronor och att för dem, som ha taxerat belopp enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt överstigande 600 kronor, avgiften skall vara 1 %

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av det taxerade beloppet. Maximum för avgiften skall enligt kommittéförslaget vara 50 kronor, vilket belopp nås vid ett taxerat belopp av 5,000 kronor.

I särskilt yttrande av tre ledamöter av kommittén, herr Eriksson, fru Nordgren och fröken Åbergsson, uttala sig dessa för att maximiavgiften höjes till 100 kronor, motsvarande ett taxerat belopp av 10,000 kronor.

Att pensionsavgifterna, såsom av kommittén föreslås, höjas, tillstyrkes av statskontoret, riksgäldsfullmäktige, länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län, ett antal kommuner, däribland även landskommuner, samt svenska stadsförbundets styrelse. Jönköpings läns landsting anser avgiftshöjningen nödvändig men önskar, att beloppet 3 kronor bibehålies såsom minimiavgift till 21 års ålder, medan Blekinge läns landsting helt ansluter sig till kommittéförslaget. Detta göra även fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i femte och sjunde distrikten.

Socialstyrelsen ifrågasätter en undersökning, huruvida icke minimiavgiften skulle kunna sättas högre än till 6 kronor, men uttalar samtidigt, att en förutsättning för varje höjning av avgifterna utöver den i pensionsförsäkringslagen fastställda skalan, är, att ett annat och mera tillfredsställande system för uppbörden av pensionsavgifterna kan åvägabringas än det nu tillämpade.

Pensionsstyreisen yttrar betänkligheter mot den av kommittén föreslagna avgiftsskalan. Styrelsen ifrågasätter sålunda att sänka den lägsta avgiften något under 6 kronor och framhåller tillika, att det beträffande personer med taxerad inkomst synes önskvärt att man rätt avsevärt sänker såväl den procentskala, efter vilken avgiften beräknas, som maximum för avgiften. I fråga örn äkta makar synes det styrelsen, att då båda äro avgiftspliktiga, deras avgifter böra maximeras på ett sådant sätt, att de sammanlagt kunna uppgå till dubbla maximiavgiften för ogift person, och att då endast den ena maken är avgiftspliktig, dennes avgift bör beräknas med hänsyn till makarnas sammanlagda inkomst.

Några pensionsnämnder och ombud för pensionssty reisen uttala betänkligheter mot den av kommittén föreslagna höjningen av minimiavgiften. Vensionsstyrelsens ombud i Hammarkindsomrodet yttrar sålunda, att en större förmån naturligtvis måste kräva ökad avgiftsskyldighet men att en fördubbling i ett slag av den nuvarande grundavgiften syntes honom, med hänsyn till de försvårade arbetsmöjligheterna och nedgående lönerna, vara en synnerligen ineffektiv åtgärd, som säkerligen komme att giva sig tillkänna genom ökning av avgiftsskolkarnas kategori. Enligt hans åsikt borde avgiftsminimum förläggas vid 5 kronor. Ombuden i Valdoftaområdet och i Kindsområdena anföra, att det ofta vore familjefadern, som finge erlägga pensionsavgifterna för barnen ända upp i 20-årsåldern och stundom längre, varför avgiftshöjningen för familjefäder i små omständigheter kunde bliva en kännbar börda. I yttrandena från pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen göres även gällande, att 1 % av taxerade beloppet vore en alltför betungande avgift. I åtskilliga av yttrandena i denna grupp, däribland även sådana från landsbygden, uttryckcs emellertid tvärtom gillande av avgiftshöjningen, och det förekommer uttalanden till förman för ytterligare höjning av den lägsta av-

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe-

ments-

chefen.

giften eller avgiftsprocenten. I de flesta yttranden i denna grupp framställes emellertid ingen erinran mot den föreslagna minimiavgiften eller mot avgiftsprocenten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och Norrbottens läns landsting ifrågasätta, att minimiavgiften bibehålies vid 3 kronor.

Av de kommuner, som uttryckligen berört avgiftsfrågan, ha de flesta uttalat sig mot förslaget att höja minimiavgiften till 6 kronor. Det förekommer dock, även bland landskommunerna, röster för förslaget, varvid man i ett par fall emellertid ansett, att lägsta avgift borde vara 3 kronor upp till en ålder av 21 ä 23 år. Det ojämförligt övervägande flertalet yttranden från kommuner — och detta gäller även landskommuner och städer var för sig — framställer dock ingen erinran mot kommittéförslaget i denna del.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet finner någon nämnvärd höjning av pensionsavgifterna utöver de nu stadgade knappast lämplig.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar, att mot avgiftshöjningen vore i och för sig ingenting att anmärka, men då man visste att det dock till sist vore näringslivet som belastades, inställde sig vissa tvivel på möjligheten att nu taga en så betydande merutgift. Trycket av denna merutgift fördelades icke heller på de skilda näringsgrenarna efter deras bärkraft utan i förhållande till det antal personer var och en innefattade. Av beloppen komme sålunda cirka 40 procent att få bäras av jordbruksnäringen. Enligt förbundets uppfattning bleve de föreslagna pensionsavgifterna alltför betungande för landsbygdens folk. För stadsbon såge de årliga beloppen per individ måhända anspråkslösa ut, men för mindre jordbrukare och andra familjer på landsbygden med ett flertal vuxna barn bleve, som läget nu vore, beloppen alldeles avskräckande stora.

I vad uttalanden gjorts i yttrandena rörande maximigränsen för avgifterna har redogörelse lämnats tidigare i samband med frågan om det försäkringstekniska systemet för folkpensioneringen.

Jag har redan förut redogjort för de skäl, som föranlett mig att föreslå, att maximum för pensionsavgiften sättes till 20 kronor för ogift person, samt att örn avgiftspliktig är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, makarnas pensionsavgifter utan hinder därav må uppgå till sammanlagt 40 kronor.

Beträffande minimum för avgiften och regeln, att avgift skall utgå med en procent av det taxerade beloppet, ansluter jag mig till kommitténs förslag. Svårigheten att på annat sätt finansiera de betydligt ökade pensionsförmåner, som det här framlagda förslaget innebär, gör det naturligt, att även pensionsavgifterna höjas, och den utredning, som genom yttrandena över kommittéförslaget förebragts i ämnet, torde ådagalägga, att den föreslagna avgiftsskalan icke överskrider de avgiftspliktigas bärkraft. Att, såsom från vissa håll påyrkas, ytterligare höja avgifterna, synes mig å andra sidan icke tillrådligt.

Kungl. Maj:ts proposition nrS!7.

169 Uppbörden av pensionsavgifterna.

Enligt pensionsförsäkringslagen skall den grundavgift örn 3 kronor, vilken utgår av alla avgiftspliktiga, i regel uppbäras av den kommun, där den avgiftspliktige är mantalsskriven. Denna uppbörd ombesörjes av den myndighet inom kommunen, som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna. För dessa grundavgifters rätta erläggande ansvara kommunerna gentemot pensionsstyrelsen, varför kommunerna årligen ha att dit av egna medel inbetala vad som ej influtit före den 1 juli året efter avgiftspåföringen, med rätt att för sitt utlägg hålla sig till den avgiftspliktige. Kommunernas nettokostnader på grund av detta ansvar för grundavgifterna uppgår enligt en av pensionsförsäkringskommittén gjord beräkning avseende år 1928 till omkring en miljon kronor örn året (se kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930: 15 sid. 22 f.).

I vad pensionsavgift överstiger 3 kronor debiteras och uppbäres den i samband med kronoutskylderna. Örn sådan avgiftsdel, kallad tilläggsavgift, stadgas, att den må kunna av avgiftspliktig särskilt erläggas.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att pensionsavgifterna i sin helhet uppbäras och redovisas i samband med kronoutskylderna. Samtidigt bortfaller enligt kommitténs förslag den nuvarande skillnaden mellan grundavgifter och tilläggsavgifter, liksom ock kommunernas ansvar för grundavgifterna. Liksom uppbörden av kronoutskylderna skall enligt kommittéförslaget jämväl avgiftsuppbörden kunna uppdelas på två uppbördstillfällen. Kommittén tänker sig dock, att sådan uppdelning icke skall äga rum, där ej pensionsavgiften uppgår till minst 10 kronor. I den av kommittén föreslagna lagtexten har beträffande pensionsavgift i dess helhet stadgats, att den må kunna särskilt erläggas.

Kommittén bär vidare låtit utarbeta ett förslag till uppbörd av pensionsavgifter genom användande av avgiftsmärken, kallade pensionsmärken, därvid arbetsgivarnas medverkan skulle tagas i anspråk.

I yttrandena över kommittéförslaget har nästan undantagslöst uttryckts tillfredsställelse med förslaget att låta uppbörden av pensionsavgifterna ske i samband med kronouppbörden och att upphäva kommunernas ansvar för grundavgifterna. Statskontoret säger sig dock vilja påpeka, att örn kommunerna icke längre skulle svara för grundavgifterna, särskilda åtgärder torde bliva av behovet påkallade för att säkerställa uppbörden av de debiterade avgifterna. Med det sätt, »efter vilket avskrivning och avkortning av kommunalutskylder äger rum», torde resultatet eljest bliva, att en stor del av vårt lands befolkning icke betalade sina avgifter. Vidare yttrar länsstyrelsen i Jönköpings län, utan närmare motivering, att kommunernas ansvar för grundavgifterna bör bibehållas till fondens skyddande mot förluster genom utebliven avgiftsbetalning.

Mot kommitténs förslag, att avgiftsuppbörden, när avgiften uppgår till minst 10 kronor, skall delas på två uppbördstillfällen, ha i några yttranden erinringar framställts.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe-

ments-

chefen.

I vissa yttranden, däribland pensionsstyrelsens, ha uttryckts önskemål om att åt pensionsavgift måtte inrymmas förmånsrätt framför andra å kronodebetsedel upptagna poster.

Förslaget angående pensionsmärken avstyrkes i nästan alla de yttranden, i vilka det behandlas, mestadels av praktiska skäl.

Den i ett av de avgivna yttrandena uttalade farhågan för att de avgiftspliktiga skulle erlägga dem påförda avgifter sämre örn kommunernas ansvar för grundavgifterna borttoges, en tanke som kommit till uttryck redan då detta ansvar infördes i den ursprungliga lagtexten, torde att döma av den stora anslutning, som förslaget örn ansvarets borttagande erhållit, icke delas av flertalet av de på detta område erfarna. Möjligen beror uttalandet på förbiseende av att enligt kommittéförslaget pensionsavgifterna ej längre till någon del skola uppbäras av kommunerna utan helt uppbäras i sammanhang med kronouppbörden. Jag finner emellertid i likhet med kommittén tillräckliga skäl saknas för ett bibehållande av kommunansvarigheten. Likaledes ansluter jag mig till kommitténs nyssberörda förslag, att uppbörd och redovisning av pensionsavgifterna i deras helhet skall ske i samband med kronouppbörden.

Angående uppbörden av pensionsavgifterna torde i lagen örn folkpensionering icke böra intagas andra och flera bestämmelser än dem kommittén föreslagit. Huru uppdelning av avgifterna på två uppbördstillfällen skall anordnas, bör bestämmas i uppbördsreglementet, och förslag härom torde icke lämpligen böra utarbetas förrän förevarande lagförslag blivit antaget av statsmakterna. På liknande sätt förhåller det sig med förslaget örn s. k. förmånsrätt för pensionsavgifter framför andra utskylder. Örn i lag, såsom här föreslås, upptages en bestämmelse att avgiftspliktig äger erlägga pensionsavgiften särskilt, torde i administrativ väg kunna föreskrivas, att belopp, som indrives, i första hand skall tillgodoräknas den betalningsskyldige såsom pensionsavgift, därest han icke tillkännager annan önskan.

Det förslag angående pensionsmärken, vilket kommittén låtit utarbeta, har ej tillvunnit sig gillande i yttrandena, och jag finner mig icke här böra understödja detsamma.

Statens och kommunernas bidrag.

Enligt pensionsförsäkringslagen skall kostnaden för pensionstilläggen bestridas till % av staten och till 1/4 av landstingen och kommunerna, med sådan fördelning dem emellan att kommun som icke deltager i landsting bekostar 1j4 av de på densamma ankommande pensionstilläggen men annan kommun blott Vs- Samma regler gälla enligt lagen med avseende å understöden.

Beträffande kommunernas bidrag må erinras, att ålderdoms försäkring skommittén på sin tid föreslog, att V3 av kostnaden för pensionstillägg och understöd skulle bestridas av kommunerna. Kommittén grundade denna regel därpå, att enligt densamma kommunerna beräknades komma att såsom bidrag till pensioneringen få utgiva ungefärligen vad de genom pensionsförsäkringen kun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

de antagas komma att inbespara i fattigvårdsutgifter. I syfte att lätta kommunernas börda intogs emellertid i pensionsförsäkringslagen den nuvarande bestämmelsen, att kommuner och landsting skulle med hälften vardera bestrida 1/4 av kostnaden för pensionstillägg och understöd. I sitt betänkande angående socialförsäkringens organisation föreslog statens besparing skommitté, att man skulle återgå till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i förevarande avseende. »Det är uppenbart», anförde kommittén bland annat i denna fråga, »att en effektiv kontroll över pensioneringen icke kan åstadkommas utan mycket stora svårigheter och det är därför i högsta grad önskvärt att sätta in primärkommunernas ekonomiska intresse såsom regulator i organisationen. Detta sker bäst genom en återgång till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, att primärkommunerna skola svara för 1/3 av pensionstillägg och understöd, i sammanhang varmed landstingen befrias från ifrågavarande utgifter.» (Statens offentl. utr. 1925: 8 sid. 136 och 180 ff.) Här må även nämnas, att skatteutjämning sberedning en i sitt principbetänkande (statens offentl. utr. 1933: 4 sid. 142, 158 och 253) synes hava åsyftat, att primärkommunerna skulle bidraga till kostnaderna för pensionstillägg och understöd med en fjärdedel, under det att landstingens bidragsskyldighet skulle bortfalla.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att den landstingen åvilande åttondelen av kostnaden för pensionstillägg och understöd överföres på primärkommunerna, så att dessa få bestrida en fjärdedel av ifrågavarande kostnader. Där någon fått pensionstillägg eller understöd för sig fastställt före den av kommittén föreslagna nya lagens ikraftträdande, skall emellertid enligt kommitténs förslag kommunen icke vara pliktig att bidraga till någon del av det till honom utgående pensionstillägget eller understödet efter större kvotdel än i pensionsförsäkringslagen stadgas och landstingets hittillsvarande andel av kostnaden skall i dessa fall i stället övertagas av staten. Kommittén beräknar kommunernas totala kostnad för kommunbidraget vid kombinerad invaliditetsoch ålderdomspensionering enligt kommitténs minoritetsförslag till 16 miljoner kronor det första år beräkningarna avse, nämligen år 1936, och 20 miljoner kronor år 1940.

Till motivering av sitt förslag anför kommittén:

Den på primärkommunerna i regel belöpande kostnadsandelen örn Vs torde i allmänhet vara för liten, för att hänsynen till kommunens ekonomi skulle kunna utgöra ett motiv för pensionsnämnderna att vid pensionsansökningarnas behandling strängt upprätthålla de fordringar, som i lagen uppställas för att rätt till pensionstillägg skall vara för handen, och det bidrag örn 7/s, som stat och landsting skola lämna, är i förhållande till kommunbidraget så stort, att det väl kan befaras påverka pensionsnämndernas bedömande i motsatt riktning. Enligt kommitténs mening är det emellertid av mycket stor vikt, att reglerna örn bekostandet av pensionstilläggen göras sådana att pensionsnämnderna icke komma under inverkan av speciella ekonomiska intressen. Till belysning av den ekonomiska betydelsen av en noggrann prövning av pensionsansökningarna må nämnas, att om varje pensionsnämnd i riket under nu rådande förhållanden av misstag beviljade pensionstillägg åt en person årligen, detta skulle medföra en årlig kostnadsökning för den allmänna pensionsförsäkringen, som kan beräknas så småningom stiga till några miljoner kronor. För att un-

172 Kungl. Majlis proposition nr%]7.

danröja den nu i viss mån förefintliga motsättningen mellan pensionsförsäkringens och kommunernas intresse med avseende å prövningen av pensionsansökningar föreslår kommittén, att nuvarande anordning att landstingen skola svara för en åttondel av den ifrågavarande kostnaden borttages och att primärkommunerna övertaga denna andel av kostnaden.

De betänkligheter, som kunna tänkas resta mot den föreslagna anordningen att primärkommunerna skola svara för V4 av kostnaderna för pensionstilläggen, försvagas därav, att det ansvar, kommunerna enligt pensionsförsäkringslagen hava för grundavgifternas rätta erläggande, enligt förslaget bortfaller.

Socialstyrelsen förordar förslaget, i vad det avser att höja kostnadsandelen för kommunerna från 7s till 74, men anser, att landstingen fortfarande böra bära någon andel av kostnaden, måhända lämpligen 1/12. Styrelsen anför bland annat:

Förslaget att höja den andel av pensionstilläggen, som skall bestridas av vederbörande primärkommuner, från Vs till ’/< finner styrelsen för sin del välbetänkt. Risken för att pension obehörigt beviljas av hänsyn till kommunens ekonomi kan visserligen antagas bliva mindre i fråga örn en ren ålderdomsförsäkring, än när det gäller försäkring även för förtidsinvaliditet. I varje fall bliva emellertid kostnaderna i fråga örn den förra försäkringen i mycket hög grad beroende av uppskattningen av de pensionsberättigades inkomster, en uppskattning som det ju fortfarande skulle tillkomma pensionsnämnderna att verkställa.

Något skäl för upphävandet av skyldigheten för landstingen att bidraga till pensionskostnaderna har kommittén knappast anfört. Kommittén framhåller endast i största allmänhet, att en dylik reform skulle tillgodose ett från landstingshåll vid olika tillfällen framfört önskemål. För sin del kan styrelsen dock icke finna upphävandet av landstingens bidragsplikt till pensionsförsäkringen sakligt sett motiverat. Därest nuvarande bidrag möjligen skulle anses för högt, synes det styrelsen mera rimligt att minska än att helt borttaga detsamma. I sådant hänseende vill styrelsen ifrågasätta, att landstingens bidrag fastställes till ett belopp, motsvarande V,2 av kostnaderna för pensionstillägg, som beviljats av pensionsnämnd inom landstingsområdet. På detta sätt skulle den kommunala andelen i kostnaderna för pensionstilläggen komma att uppgå till inalles ‘/i + V12 = Va, d. v. s. motsvara den proportion, som av ålderdomsförsäkringskommittén på sin tid ansågs såsom utgörande en lämplig avvägning mellan statens och kommunernas andelar i pensioneringskostnaderna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser kommitténs motivering för dess förslag fullt riktig.

# Inspektören förutsåge, att förslaget skulle komma att väcka vissa invändningar från kommunernas sida, då kommunerna genom förslaget komme att påföras något ökade utgifter för pensionstilläggen. I verkligheten bleve emellertid utgiftsökningen icke så kännbar, då dels utgifterna för pensionstillägg för invaliderna enligt det av kommitténs majoritet framlagda förslaget skulle komma att. upphöra och dels kommunerna torde komma att besparas mycket väsentliga, fattigvårdsutgifter genom att ålderdomspensionerna bleve så höga, att pensionärerna i betydligt större omfattning än vad nu vore förhållandet .skulle kunna leva på dem. I ett uttalande till protokollet vid behandlingen inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet av kommittéförslaget har inspektören vidare, såsom ordförande i förbundet, betecknat höjningen av kommunandelen till 1/i såsom särskilt angelägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

173 Länsstyrelserna i sju län tillstyrka likalades förslaget i förevarande del, varjämte länsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län i princip ansluta sig till kommittéförslaget men anse, att det ej hör genomföras utan att samtidigt åtgärder vidtagas för skatteutjämning. Däremot avstyrkes förslaget av länsstyrelserna i fyra län. Länsstyrelsen i ett län, Gotlands, förordar att landstingsandelen övertages av staten.

Nio landsting tillstyrka förslaget. Lika många landsting anse däremot, att staten bör övertaga landstingens nuvarande kostnadsandel, och ett landsting, i Kristiamstads län, vill bibehålla nuvarande kostnadsfördelning.

Förslaget tillstyrkes vidare av ett jämförelsevis litet antal landskommuner, ett par pensionsnämnder och några av pensionsstyrelsens ombud. Ett mycket stort antal kommuner, i synnerhet landskommuner, avstyrka förslaget och samma ställning intages av många pensionsnämnder och några av ombuden för pensionsstyrelsen.

Svenska stadsförbundets styrelse anför betänkligheter mot kommittéförslaget i förevarande avseende utan att bestämt taga ställning mot detsamma. Styrelsen yttrar nämligen:

Mot kommitténs betraktelsesätt torde nog vissa invändningar kunna göras. Så synes man, vad städerna angår, något överskattat pensionsnämndsledamöternas starka känsla för hemkommunens ekonomiska intressen i dessa frågor. I städer av något större storlek hava dessa ledamöter endast mera sällan den ställning inom kommunalförvaltningen, att de torde känna sig i högre grad representera dylika synpunkter. Det avgörande för deras uppfattning av fallen är nog i regel den sökandes belägenhet. Såväl nämndernas ordförande som de vid sammanträdena närvarande pensionsstyrelseombuden samt i sista hand pensionsstyrelsen själv representera i vart fall statsintressena och torde hava goda möjligheter att tillse, att dessa icke tillbakasättas för kommunernas. Det får heller icke förbises, att frestelsen till bristande sparsamhet torde bliva beroende på, hur man, efter genomförandet av en mera rationell skatteutjämning, utmäter andelen för primärkommunens ansvar för fattigvårdskostnaderna. Med höjningen av kommunernas andelar i pensionstilläggen kunde väl å andra sidan följa en sparsamhet, som kunde tänkas gå ut över pensionstagaren på ett otillbörligt sätt.

Den föreslagna höjningen av kommunandelen i pensionstilläggen skulle otvivelaktigt bliva mycket kännbar för kommunerna och i de mindre skattekraftiga sannolikt påkalla rätt väsentligt ökad uttaxering. Skulle emellertid ur allmänna synpunkter den föreslagna ändringen anses påkallad, torde den i och för sig dock icke behöva framkalla några absolut avgörande betänkligheter från städernas sida under den bestämda förutsättningen, att dessas utgifter i motsvarande grad lättas genom andra anordningar. Att kommunerna under de närmaste åren icke skulle drabbas av den ökade andelen för pensionstilläggen är visserligen gott och väl. Men även längre fram torde kommunernas understödsväsen få räkna med utgifter av den storleksgrad, att en utökning av ansvaret för pensionstilläggen nödvändigtvis måste förutsätta en minskning av andra utgifter för folkpensioneringen.

Såsom ett sådant kompensationsobjekt nämner kommittén befrielsen från ansvaret för grundavgifterna. De utgifter, detta ansvar åsamkar städerna, äro emellertid av en helt annan storleksordning än de utgiftsökningar för kommunerna som nu föreslås. Av kommittén har beräknats, att av 1927 års grundavgifter endast något över en halv miljon kronor måst i sista hand inbetalas

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av städerna. Kommittén beräknar däremot att samtliga kommuners andel i kostnaderna för pensioneringen skulle stiga från 16 miljoner år 1936 till lägst 21 miljoner kronor redan år 1950. Kommunernas kostnader för pensionstillägg, understöd oell barntillägg 1928/1929 angivas uppgå till något över 7 miljoner kronor. Det är tydligt, att befrielsen från ansvaret för grundavgifterna för kommunerna skulle utgöra en mycket ringa ersättning för de ökade pensionskostnaderna.

Den mot kostnadsökningen svarande utgiftsminskningen för kommunerna skulle däremot givetvis främst hänföra sig till det minskade behov av fattigvård, som kunde väntas bliva en följd av de förhöjda pensionsbeloppen. Kommittén har icke gjort något försök att beräkna dessa vinster lika litet som den överhuvud belyst förslagets inverkan på kommunernas ekonomi. Av de siffror, som i olika sammanhang anföras, framgår det visserligen, att pensionsförmånerna efter ett genomförande av förslaget skulle högst väsentligt okas. Men stora svårigheter möta att med någon grad av tillförlitlighet beräkna, i vad mån ökningen kan vara ägnad att lätta fattigvårdsbördan. För de av fattigvården helt omhändertagna skulle kommunerna kunna tillgodogöra sig ökningen. Men ovissare ställer det sig, i vad mån de ökade pensionsbeloppen i övrigt kunna medföra en avkoppling från fattigvården. Hur stor del av pensionsförsäkringens och fattigvårdens gemensamma klientel, som efter ^reformen skulle kunna avkopplas från fattigvården, är ^givetvis mycket svårt att yttra sig örn. Oavsett hur därmed kommer att förhålla sig, kvarstår det dock, att lättnaderna för kommunerna skulle verka mycket ojämnt och därför ingalunda utjämnande på den kommunala beskattningen. Att kommunerna med genomförandet av majoritetsförslaget örn en ren ålderdomspensionering under de första åren, innan en allmännare anslutning till sjukkassorna ernåtts, skulle drabbas hårt av ökade fattigvårdskostnader, har styrelsen tidigare framhållit.

I den mån möjligheter därtill föreligga, synes det önskvärt, att förslagets betydelse för kommunernas ekonomi före frågans avgörande ägnades en mera ingående undersökning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund avstyrker förslaget och anför:

Styrelsen bär förut belyst pensionsnämndernas svåra ställning _i fråga örn tillförlitlig prövning av invaliditeten. Detsamma gäller i fråga örn bedömandet av pensionstilläggets storlek. Den enskilda försäkringstagaren gör i allmänhet vad han kan för att framställa sitt behov av pensionstilllägg i så stark dager som möjligt och söker därför ibland dölja eventuella inkomster. Sådana bedrägliga uppgifter kan icke nämnden, _ även med de starkaste föresatser, alltid upptäcka. De enstaka fall, då pensionstillägg och understöd mot lagens bestämmelser lämnats, behöva icke vara föranledda av speciell omsorg örn kommunens ekonomi. Räknar man med att nämnderna låta influera sig i sina beslut av hänsynen till kommunens ekonomi, så har man också anledning att ta i betraktande, att en större andel, lagd på kommunen, skulle kunna komma att verka hindrande på beviljandet av tillägg och understöd, även då av lagen uppställda fordringar vore för handen, och detta vore också illa.

Berörda skäl synes emellertid icke böra vara avgörande för frågan örn överflyttningen på kommunerna av den del, som nu håres av landstingen. Riksdagens inställning vid pensionslagens antagande var motiverad med landstingsbidragets skatteutjämnande betydelse. Samma skäl gäller ännu. Och den tendens, att från landstingen till kommunerna återflytta vissa utgiftsposter, som jämväl kommit till uttryck i sjukvårdskommitténs betänkande angående den slutna kroppssjukvården, innebär en fara för att ojämnheten i

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

det skattetryck, som landskommunerna redan nu i allmänhet lida av, komme att ytterligare förvärras.

Teoretiskt skulle det för skattebetalarna icke lia någon betydelse, om vissa delar av landstingsskatten överflyttades till kommunalskatten, då ju skatteunderlaget för dessa båda skatter är detsamma. Men ojämnheten i det kommunala skatteunderlaget kommer därigenom att ytterligare skärpa skillnaden i skattetrycket dem emellan.

Det bör uppmärksammas att skatteunderlagets relation till folkmängden i de olika kommunerna är en faktor att räkna med, då fråga är örn överflyttning av så pass. avsevärda belopp, som det här gäller. Medan till exempel Gräsö kommun i Stockholms län hade 1.99 skattekronor per invånare, hade Djursholm 32.02, [Väversunda kommun i Östergötland hade 2.08 skattekronor per invånare och Dagsbergs kommun i samma län 10.62 skattekronor. Det lägsta skatteunderlaget i riket hade Öxabäck i Älvsborgs län med 0.89 skattekronor per invånare och det högsta innehade Hemsö kommun i Västernorrlands län med 33.88 skattekronor. (Siffrorna äro tagna ur skatteutjämningskommitténs betänkande och avse år 1929.)

Det bör jämväl beaktas, att de ändamål, för vilket landstingsbidraget nu är ifrågasatt att överflyttas på kommunerna, i regeln hårdare trycker den fattiga kommunen än den förmögna. I kommuner med genomgående välbärgat folk blir pensionstillägg och behov av hjälp till lasarettsvård, som kommunen skall gälda, givetvis mindre än i kommun med fattig befolkning.

Det kan ju anses som skulle den föreslagna lindringen i kommunernas ansvar för grundavgifterna uppväga eller utgöra en betydelsefull motvikt mot den för kommunerna ifrågasatta större andelen i kostnaderna för pensionstillläggen. De belopp som drabba kommunerna för grundavgifterna äro emellertid mycket blygsamma i jämförelse med åttondelen av pensionstilläggen. Medan det förra beloppet för landskommuner och städer, som tillhöra landsting, uppgår till cirka 600,000 kronor går det belopp som från landstingen skulle överflyttas på kommunerna till ej mindre än omkring 5.86 miljoner kronor.

Kommunerna få för övrigt jämväl bära andra kostnader för pensionsväsendet. Utgifterna för pensionsnämnderna i landskommunerna belöpa på cirka

370,000 kronor, vilka alltjämt kvarstå, och andra kostnader på 60,000 kronor, vilka däremot såsom huvudsakligen avseende kostnader för uppbördsväsendet, komma att bortfalla.

_ Landstingsbidragets skatteutjämnande betydelse får emellertid, ehuru pensionsförsäkringskommittén tycks hava förbigått detsamma, icke förbises. Den ojämnhet i skatteunderlaget, som ovan påvisats, verkar mycket oförmånligt för de hårt skattetryckta kommunerna, medan de välsituerade relativt sett vinna på överflyttningen. Såsom belysande härför får styrelsen hänvisa till en P. M. som utarbetats inom förbundets centralbyrå.

Den i styrelsens yttrande omnämnda promemorian är av följande Duelse:

hör att utröna, huru en överflyttning av landstingens andel i pensionstilläggen oell understöden till primärkommunerna skulle komma att verka med hänsyn till kommunernas skattebörda, har undersökning gjorts av förhållandena, vad landskommunerna angår, i tre län, ett i Götaland, Kronobergs län, ett i Svealand, Örebro län, och ett i Norrland, Norrbottens län. Undersökningens resultat framgår av bilagda tabeller. Uppgifterna avse år 1933.

De faktiska utgifter, landskommunerna haft i nämnda län under år 1933 för pensionstillägg. och understöd, hava i tabellerna angivits såväl i absoluta tal som i relation till skattekrontalet, varvid fördelning av kommunerna gjorts i tab. A med hänsyn till skattekrontalet per invånare och i tab. B med hänsyn till kommunalskattens storlek. Då en överflyttning av landstingens andei i

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

pensionstillägg och understöd skulle betyda en fördubbling av^ ifrågavarande utgifter, kan man direkt ur tabellerna utläsa, vilken verkan en sådan överflyttning skall lia på utdebiteringen, frånsett de statsbidrag till skattelindring, som vissa kommuner erhålla och genom en dylik överflyttning skulle kunna erhålla i ökad utsträckning.

Av tab. A framgår, att en överflyttning skulle drabba kommunerna på det sättet, att de fattigaste kommunerna, fattigdomen mätt i relationen mellan skattekrontal och invånarantal, skulle drabbas hårdast, medan de gynnsammast situerade skulle slippa betydligt lindrigare undan. I Kronobergs län skulle således för kommunerna med högst 2 skattekronor per invånare överflyttningen betyda en skattestegring av i genomsnitt 1 kr. 26 Öre per skattekrona, vilken ökning successivt minskas allteftersom skattekrontalet per invånare ökas, för att i den högsta gruppen, med över 5 skattekronor per invånare, uppgå till endast 23 öre per skattekrona. I Örebro och Norrbottens län äro förhållandena helt analoga. Den största ökningen i den kommunala utdebiteringen skulle utgöra i Kronobergs län 1 kr. 95 öre per skattekrona (Hinneryd med 1.34 skattekronor per invånare och 13.50 kr. i kommunalskatt per skattekrona), i Örebro län 1.05 (Snavlunda med resp. 2.15 och 11.00) samt i Norrbottens län 1.86 kr. (Korpilombolo resp. 1.09 och 24.77). Minimiökningen

Tabell A.

Landskommunerna fördelade efter skattekrontalet per invånare oell utdebiteringen per skattekrona för pensionstillägg enligt förhållandena år 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

åter skulle utgöra 0.20 kr. i Kronobergs län (Älmhults köping nied 5.50 skattekronor per invånare en utdebitering av 8.10 kr.), 0.07 kr. i örebro län (Längbro nied resp. 7.02 och 7.07) samt 0.04 i Norrbottens län (Jukkasjärvi med resp. 13.11 och 9.80).

I tab. B hava kommunerna fördelats i 3 grupper efter den kommunala utdebiteringens höjd, ungefärligen motsvarande kommuner med låg, medelhög och hög utdebitering. Kommunerna med låg utdebitering skulle slippa lindrigast undan, för kommunerna med medelhög utdebitering skulle överflyttningen vara mera kännbar, för att i kommuner med hög utdebitering stiga till högsta beloppet.

Tabell B.

Laudskoinmunerna fördelade efter utdebiteringen per skattekrona dels av kommunalskatten, dels för pensionstillägg enligt förhållandena år 1933.

För ifrågavarande landsting skulle frånvaron av utgifter för pensionstilllägg och understöd under förevarande år betytt en minskning i utdebiteringsbehovet av 53 öre för Kronobergs län, 23 öre för Örebro län och 30 öre för Norrbottens län. För några kommuner, samtliga bland de bäst situerade (19 i Kronobergs län, 8 i örebro och 2 i Norrbottens län), skulle överflyttningen enligt förhållandena år 1933 betytt en minskning i de sammanlagda skatterna till kommun och landsting, medan för återstående en ökning, ofta synnerligen avsevärd, skulle ha inträtt.

Inom styrelsen äro tre ledamöter av avvikande mening och anse, att styrelsen icke bort så bestämt avstyrka förslaget örn primärkommunernas övertagande av den åttondel av kostnaderna för pensionstillägg och understöd, som nu Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 12

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

åvilade landstingen, emedan kommitténs tankegång, att den som medverkade till beslut örn dylika tillägg också borde i tillräcklig omfattning känna de ekonomiska verkningarna av besluten, obestridligen vore sund och riktig ur principiell synpunkt. Huruvida 1ji av kostnaden innebure en riktig avvägning vore däremot svårt att giva något bestämt omdöme örn.

Svenska landstingsförbundets styrelse förordar, att landstingsandelen överföres på staten. Skulle det likväl anses lämpligt, att kommunerna övertoge landstingsandelen, borde detta enligt styrelsens mening under inga omständigheter få ske utan att samtidigt skatteutjämningsproblemet bringades till en lösning, som medförde motsvarande lättnader för kommunerna.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet ställer sig likaledes kritiskt gentemot kommitténs ifrågavarande förslag, därvid förbundet anför:

Det är onekligen riktigt, att pensionsnämndernas prövning av pensionsansökningar som regel måste antagas bliva mera noggrann och ingående desto större den andel av de genom beslutet vållade kostnaderna är, som skall gäldas av kommunen. Men denna regel har starkt begränsad giltighet. Den gäller nämligen icke eller i varje fall endast i ringa utsträckning för alla de fall som, därest pensionsansökningen avslås, måste helt eller till väsentlig del försörjas av fattigvården, eller beträffande vilka sådant förhållande kan antagas inträffa inom en nära framtid. Eftersom kommunen får bestrida hela kostnaden för fattigvården, så medför ett beslut örn pension, som till någon del bestrides av andra än kommunala medel, ekonomisk vinning för kommunen. Det torde vara ställt utom allt tvivel, att detta förhållande föranlett, att avgiftspension jämte pensionstillägg, eventuellt understöd, beviljats i många fall, där så rätteligen icke bort ske, och detta framförallt i sådana mindre kommuner, där ett orimligt skattetryck framkallar en så långt gående omsorg örn kommunens ekonomi, att man vid dess främjande icke anser sig kunna vara så noggrann i fråga om val av medel. Det torde icke vara någon överdrift att påstå, att det framför allt är inom denna kategori av pensionsfall, som man med kommittén kan tala örn väsentliga brister vid invaliditetsprövningen och för övrigt även vid inkomstberäkningen.

Kommunens intresse av att pension beviljas i ett fattigvårdsfall minskas visserligen något, örn dess andel i pensionstilläggen höjes från Vs till 1/4, men ändringen innebär dock endast, att kommunen i bidrag till understödstagarens försörjning i stället för 7/s av pensionstillägget får nöja sig med e/s, en skillnad som icke rimligen kan tänkas utöva någon större inverkan på pensionsnämndernas ifrågavarande benägenhet. När kommittén uttalar, att den med huvudförslaget avser »att undanröja den nu i viss mån förefintliga motsättningen mellan pensionsförsäkringens och kommunernas intresse med avseende å prövningen av pensionsansökningar», måste förbundet därför framhålla, att åtgärden icke kan väntas få en dylik effekt. Problemet måste tvivelsutan angripas även från andra utgångspunkter än de av kommittén valda.

Frågan har nyligen varit föremål för övervägande i ett annat sammanhang, nämligen i skatteutjämningsberedningens principbetänkande. Beredningen utgick med stark konsekvens ifrån principen, att man icke har rätt att från de kommunala organens sida vänta en verkligt objektiv prövning, huruvida en hjälpbehövande skall beredas hjälp på det ena eller det andra sättet, med mindre finansieringen av hjälpen ordnas så, att belastningen å kommunernas ekonomi blir ungefärligen densamma, vilket beslut som än fattas. Beredningen föreslog därför kland annat, att kommunerna skulle gälda V4 såväl av

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

pensionstilläggen som av den obligatoriska fattigvården; återstående 3/4 skulle bestridas av staten, resp. vederbörande landsting. Härigenom skulle själva finansieringsmetodens inverkan på de kommunala organens beslut helt avkopplas.

Förbundet finner för sin del synnerligen angeläget, att denna tankegång beaktas. Skall det finnas utsikter att beträffande noggrannheten av pensionsansökningarnas prövning uppnå några större resultat genom att höja kommunandelen av pensionstilläggen, synes det nödvändigt att samtidigt så omlägga finansieringen av fattigvårdskostnaderna, att skillnaden mellan den andel, som kommunen får bestrida av den ena och den andra kostnaden åtminstone blir avsevärt mindre än mellan hela kostnaden i det ena fallet och 1/4 i det andra. I dylikt avseende tillåter sig förbundet att hänvisa till sitt yttrande över skatteutjämningsberedningens principbetänkande.

Från de städers sida, vilka icke deltaga i landsting och således ej beröras av förslaget örn landstingsandelens övertagande av kommunerna, fästes uppmärksamheten vid kommitténs såsom en övergångsanordning tänkta förslag, att staten skulle övertaga landstingens kostnader för pensionstillägg och understöd vilka fastställts före den nya lagens ikraftträdande. Överståthållarämbetet och Stockholms stadsfullmäktige påyrka sålunda, att staten på samma sätt skall, för de städer vilka icke deltaga i landsting, övertaga hälften av den kostnad för dylika pensionstillägg och understöd, som nu påvilar dessa städer.

Pensionsförsäkringskommittén har vid sin behandling av den här föreliggande frågan tagit hänsyn uteslutande till angelägenheten av att genom en förstärkning av kommunernas ekonomiska intresse söka åstadkomma en bättre prövning av pensionsärendena. Vid bedömandet av frågan örn kommunernas bidragsskyldighet bör emellertid skälig uppmärksamhet ägnas även den omständigheten, att en väsentlig förbättring av pensionsförmånerna bör medföra en lättnad för kommunerna med avseende å fattigvårdskostnaderna. Pensionsförsäkringskommitténs undersökningar (se kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 38 ff.) hava nämligen visat, att pensionstagarna i avsevärd utsträckning, särskilt på dyrare orter, måste för sin försörjning anlita även fattigvården. I fråga örn fattigvårdsunderstödda pensionstagare bör den höjning av pensionen som kan komma att genomföras medföra en minskning av fattigvårdsunderstödet. Undantag från denna regel böra icke förekomma i andra fall, än då det utgående understödet från fattigvården varit alltför knappt tillmätt.

För att erhålla material för ett bedömande av frågan, i vad mån en ökning av pensionsförmånerna kan komma att medföra en minskning av kom- ✓munernas fattigvårdskostnader, har pensionsförsäkringskommitténs primärmaterial till den berörda undersökningen rörande pensionstagarnas ställning till fattigvården underkastats särskild bearbetning. Resultatet av denna bearbetning framgår av följande tabell, utvisande i vilken utsträckning de år 1928 fattigvårdsunderstödda pensionstagarna, fördelade på olika grupper efter pensionstilläggets storlek, nämnda år åtnjutit fattigvård, med hänsyn tagen till

Departe-

ments-

chefen.

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

storleken av fattigvårdsunderstödet. Uppdelning av materialet på olika dyrortsgrupper enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag har även verkställts.

Till denna sammanställning torde till en början böra anmärkas, att de däri anförda talen icke få tillmätas någon betydelse med hänsyn till deras absoluta storlek, då den undersökning, ur vilken uppgifterna hämtats, endast hänför sig till ett representativt urval bland rikets kommuner. Exempelvis är vid undersökningen ortsgrupp III starkare representerad än övriga ortsgrupper, emedan städerna Stockholm och Göteborg ingå i undersökningen.

Av tabellen framgår, att de fattigvårdsunderstödda pensionstagarnas fördelning efter storleken av åtnjuten fattigvård är i stort sett oberoende av pensionsbeloppets storlek, varför det i fortsättningen torde vara tillräckligt att taga hänsyn endast till storleken av åtnjuten fattigvård.

Med ledning av det föreliggande materialet har till fullföljande av undersökningen upprättats följande sammanställning, utvisande i vilken utsträckning de i undersökningen ingående pensionstagarna år 1928 åtnjutit fattigvård av olika storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

181 Det sålunda tillgängliga materialet möjliggör visserligen icke en mera noggrann beräkning av storleken av den lättnad för kommunerna med avseende å fattigvårdskostnaderna, varmed man bör kunna räkna vid en förbättring av den allmänna pensionsförsäkringens förmåner, men torde dock kunna läggas till grund för en ungefärlig uppskattning av storleksordningen av denna lättnad.

De ifrågasatta omläggningarna av pensionsförsäkringen komma att medföra dels att pensionsförmånerna för de personer, som äro berättigade till pension enligt nu gällande bestämmelser, komma att höjas, dels ock att rätten till pensionstillägg kommer att utsträckas till personer med inkomst utöver den nu gällande inkomstgränsen. För personer som tillerkänts pensionstillägg före övergången till den nya ordningen blir storleken av pensionsförhöjningen beroende av huruvida pensionstillägget utgår enligt 6 § i pensionsförsäkringslagen eller enligt övergångsbestämmelserna till nämnda lag.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

Material för bedömandet av frågan i vilken utsträckning fattigvård för närvarande utgår till personer, som nu äro uteslutna från rätten till pensionstilllägg men som efter omläggningen skulle erhålla dylik rätt, saknas helt. Fördelning av de fattigvårdsunderstödda pensionstagarna med hänsyn tagen till huruvida pensionstillägget utgår enligt pensionsförsäkringslagen eller enligt övergångsbestämmelserna kan vidare ej erhållas utan tidsödande specialundersökningar. På grund av den osäkerhet som under alla omständigheter måste komma att vidlåda beräkningar rörande lättnader i fattigvårdskostnaderna såsom följd av en förbättring av pensionsförsäkringen kunna dylika undersökningar med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna knappast anses motiverade.

Vid de beräkningar, vilkas resultat framläggas i det följande, har därför antagits, att reformen kommer att medföra lättnad i fattigvårdshänseende allenast i fråga örn personer, som redan enligt gällande lag äga rätt till pensionstillägg. I fråga örn de sistnämnda har vidare antagits, att samtliga åtnjuta pensionstillägg enligt 6 § pensionsförsäkringslagen, d. v. s. med intill 225 kr. för man och 210 kr. för kvinna. Då av pensionsförsäkringskommitténs undersökningar framgår, att cirka en tredjedel av samtliga personer, som år 1932 uppburo pensionstillägg eller understöd, uppburo pension enligt övergångsbestämmelserna med högst 150 kronor för man och 140 kronor för kvinna, måste dessa antaganden leda till att den beräknade lättnaden i fråga örn fattigvårdskostnaderna blir avsevärt lägre än i verkligheten. Såsom motvikt härtill har därför slutligen antagits, att samtliga pensionstagare efter övergången till den nya ordningen komma att uppbära folkpension enligt huvudregeln i den nya lagen, vilket innebär att det vid beräkningarna bortsetts från att pensionsförmånerna skulle ställa sig något lägre för personer, som tillerkänts pension redan före övergången till den nya ordningen.

Vid beräkningarna har tagits till utgångspunkt, att pensionsförhöjningen, då den överstiger beloppet av utgående fattigvård, bör medföra, att fattigvårdsbehovet bortfaller och i andra fall, att fattigvården minskas med samma belopp som det, varmed pensionen höjes. Beräkningarna hava utförts under antagande av pensionstillägg eller tilläggspensioner dels i enlighet med kommitténs förslag och dels enligt det av mig framlagda förslaget.

De på dessa grunder byggda beräkningarna giva till resultat, att man med de av kommittén föreslagna pensionstilläggen bör — under de angivna förutsättningarna —- kunna räkna med en minskning av kommunernas fattigvårdskostnader uppgående till cirka 11 milj. kronor. Med de av mig föreslagna tilläggspensionerna blir motsvarande belopp 18 ä 19 milj. kronor. Dessa belopp hava erhållits vid beräkningar avseende såväl år 1937 som år 1940. För en mera avlägsen framtid hava beräkningar av den art, varom här är fråga, ansetts sakna betydelse.

Man torde enligt dessa beräkningar ha anledning utgå från, att reformen skall komma att medföra en minskning av kommunernas fattigvårdskostnader, som åtminstone under de första åren föga understiger det enligt de av pensionsförsäkringskommittén förordade principerna utgående kommunbidra-

Kungl. Majlis proposition nr 2] 7.

get till pensionstilläggen. Den kritik, som i förevarande avseende riktats mot kommitténs förslag, torde därför sakna berättigande. Skäl synas i stället föreligga att föreskriva ett något högre kostnadsbidrag från kommunernas sida än vad kommittén tänkt sig.

För att underlätta bedömandet av frågan, på vad sätt en förhöjning av den kommunala bidragsskyldigheten lämpligen bör genomföras, har upprättats följande sammanställning, utvisande storleken i miljoner kronor av kommunernas bidrag till pensioneringen enligt olika principer för denna skyldighet dels med de av kommittén föreslagna pensionstilläggen och dels med de av mig förordade tilläggspensionerna. För vartdera fallet har räknats med följande alternativ A—D.

Alt. A: av vid övergången redan beviljade pensionstillägg och understöd samt

!/, av därefter beviljade dylika (= kommitténs förslag).

Alt. B: Vs av vid övergången redan beviljade pensionstillägg och understöd samt %J3 av därefter beviljande dylika.

Alt. C: 1li av samtliga pensionstillägg och understöd.

Alt. D: 1/a av vid övergången redan beviljade pensionstillägg och understöd samt 1ji av därefter beviljande dylika.

Av den lämnade sammanställningen framgår, att en ökning av den kommunerna enligt kommitténs huvudregel åliggande kostnadsandelen från V* till Vs

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

(alt. B) icke skulle hava någon egentlig betydelse med avseende å kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner under den första tiden. Först längre fram skulle en sådan ökning medföra en överflyttning av kostnader från staten till kommunerna. För kommunernas del skulle en regel av antydd art föranleda en skärpning av den redan enligt kommitténs förslag starka progressionen av den kommunala kostnaden.

Alt. C, enligt vilket kommunerna redan från början skulle bekosta V1 av samtliga utgående pensionstillägg och understöd, torde — även med hänsyn tagen till den väsentliga lättnad i fråga om fattigvårdskostnaderna som man enligt det ovanstående har anledning räkna med — innebära en alltför hård belastning av kommunerna.

Alt. D, enligt vilket kommunerna skulle bekosta 1h av pensionstillägg och understöd beviljade före reformens genomförande och 1/t av därefter beviljade dylika, synes däremot utgöra en lämplig medelväg.

Med detta alternativ beräknas, såsom av tabellen framgår, kommunernas utgifter för tilläggspensioner och invalidunderstöd för år 1937 till 32 miljoner kronor. Örn från detta belopp dragés den ovan till cirka 18 miljoner kronor beräknade minskningen av kommunernas fattigvårdsutgifter, återstår för kommunerna en nettokostnad å 14 miljoner kronor. För närvarande uppgå primärkommunernas och landstingens sammanlagda kostnad för pensionstillägg och understöd till cirka 18 miljoner kronor, av vilket belopp hälften eller 9 miljoner faller på primärkommunerna och hälften på landstingen, om de städer som icke deltaga i landsting i detta sammanhang betraktas såsom samtidigt primärkommuner och landsting. I sak kan alltså alt. D sägas innebära, att den landstingen för närvarande åvilande bidragsskyldigheten till en början fördelas ungefär lika mellan staten och primärkommunerna. Därefter överföres den nuvarande landstingsandelen så småningom helt till de sistnämnda.

Vid bedömande av den kostnadsökning, som den här ifrågasatta förändringen skulle medföra för kommunerna, är givetvis att uppmärksamma, att landstingens kostnader för pensionstillägg och understöd enligt detta förslag skulle bortfalla. Den framlagda utredningen giver därför vid handen, att om det här ifrågasatta alternativet följes och vidare hänsyn tages till den beräknade minskningen av kommunernas fattigvårdsbörda genom pensionsförmånernas ökning, den sammanlagda kommunala beskattningen, d. v. s. landstings och kommuners sammanlagda skatter, trots ökningen av pensionstillägg och understöd skulle komma att tagas avsevärt mindre i anspråk än för närvarande är fallet. Vid sadant förhållande synes det mig icke från ekonomisk synpunkt kunna riktas några mera vägande anmärkningar mot att kommunandelen höjes, åtminstone så mycket som här ifrågasatts. Det måste ock anses skäligt, att kommunerna i någon man bidraga till kostnaden för den betydande ökningen av pensionsförmånerna. För pensionsförbättringen ikläder sig ju staten, såsom nedan skall närmare påvisas, mycket stora utgifter.

Vad därefter beträffar det av pensionsförsäkringskommittén anförda skälet för en höjning av kommunandelen, nämligen att därigenom skulle vinnas större säkerhet för en noggrannare invaliditets- och behovsprövning, finnas enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

mili mening goda skäl för antagande, att en höjd kommunandel skulle komma att mana pensionsnämnderna till större försiktighet vid prövningen av pensionsansökningar. I de fall, i vilka valet står mellan att låta en behövande erhålla tilläggspension och att bistå honom med fattigvård, torde visserligen en så måttlig ökning av kommunandelen, som här ifrågasättes, icke avlägsna det kommunalekonomiska intresset av att vederbörande erhåller tilläggspension. I alla de fall åter, i vilka det kan bliva fråga örn tilläggspension men det icke är givet att vederbörande är berättigad till fattigvård, torde hänsyn till kommunandelens storlek kunna äga betydelse för prövningen, för den händelse pensionsnämnden låter kommunalekonomiska synpunkter påverka sitt bedömande. Örn och i vad mån detta är fallet, låter sig naturligen icke med bestämdhet avgöra. I vissa yttranden över kommittéförslaget ha yppats farhågor för att den höjda kommunandelen skulle medföra en alltför njugg inställning hos nämnderna, medan det annorstädes i yttrandena hävdats att höjningen skulle bliva betydelselös i detta avseende. Vid övervägande av skilda synpunkter i denna fråga har jag kommit till den uppfattningen, att en höjning av kommunandelen är motiverad med hänsyn till invaliditets- och behovsprövningens effektivitet.

Det ifrågasättes i ett av de avgivna yttrandena att trots höjningen av kommunernas kostnadsandel bibehålla en viss mindre bidragsskyldighet för landstingen. I betraktande av att pensionsverksamheten är jämförelsevis främmande för landstingens arbetsuppgifter, synes det mig dock icke föreligga tillräckliga skäl för en sådan åtgärd.

Jag föreslår på grund av det anförda, att kommunerna åläggas att bestrida 1U av tilläggspensioner och understöd, dock att kommunandelen beträffande sådana tilläggspensioner och understöd vilka grunda sig å fastställelse före den nya lagens ikraftträdande skall begränsas till Den sistnämnda regeln skall enligt det av mig framlagda förslaget gälla även beträffande kommuner, vilka icke deltaga i landsting. Att låta dem bidraga med större kvotdel än andra kommuner synes mig nämligen, örn landstingsandelen bortfaller, vara oskäligt. Den del av kostnaden för tilläggspensioner och understöd, vilken efter de sålunda angivna reglerna icke täckes av kommunerna, skall enligt det av mig framlagda förslaget, liksom enligt kommittéförslaget, bestridas av staten. Under den första tiden efter den nya ordningens införande skall dock enligt förslaget för dessa ändamål även användas medel, som eljest skulle ha fonderåts.

Kostnadsberäkningar.

Pensionsförsäkringskommittén har vid sina kostnadsberäkningar utgått från vissa av kommittén verkställda beräkningar rörande den svenska befolkningens storlek och åldersfördelning vid olika tidpunkter i framtiden. De antaganden rörande det framtida förloppet av dödlighet, invaliditet och nativitet, på vilka beräkningarna grundats, hava av kommittén härletts med hjälp av tillgängligt statistiskt material.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

För nu förevarande ändamål har det i fråga om dödlighet och invaliditet befunnits lämpligt att välja samma antaganden som kommit till användning i kommitténs huvudbetänkande, kap. 5, nämligen den av särskilda sakkunniga inom handelsdepartementet konstruerade dödlighetstabellen K, 32 (statens offentl. utr. 1932:4) samt den av kommittén uppställda tabellen över invaliditetssannolikheter (betänkandet, del I, tab. 7 m och 7 k).

Beträffande nativiteten har kommittén vid sina beräkningar antagit, att den starka nedgången under de senaste decennierna skulle komma att avstanna, varvid fruktsamhetstalet antagits komma att för framtiden ställa sig på den nivå, som det uppnått omkring år 1928. I belysning av numera tillgängliga siffror rörande de senaste årens nativitet framstår kommitténs antagande på denna punkt givetvis såsom alltför optimistiskt. Visserligen har det av kommittén uppvisats (huvudbetänkandet sid. 186—194), att en ändring av nativitetsantagandet inom måttliga gränser endast obetydligt påverkar kostnadsberäkningarna för de närmaste femtio åren. Det har emellertid befunnits lämpligt att grunda de nu verkställda kostnadsberäkningarna på antaganden, som på denna punkt bättre överensstämma med de senaste årens erfarenhet.

Som ett summariskt fruktsamhetsmått kan man välja antalet barn under 5 år, uttryckt i procent av antalet samtidigt levande kvinnor mellan 20 och 45 års ålder. Detta procenttal har under de senaste decennierna varit starkt fallande, såsom framgår av följande sammanställning.

Antal barn under 5 år, uttryckt Ar i procent av antalet kvinnor i

åldern 20—45 år.

1910 ............................ 66

1915 ............................ 60

1920 ............................ 53

1925 .................... 48

1930 ............................. 38

1932 .................. 36

Enligt kommitténs befolkningstabeller skulle det ifrågavarande procenttalet, med bortseende från obetydliga fluktuationer, för framtiden komma att uppgå till 40, vilken siffra sålunda redan ej oväsentligt understigits. Vid de nya beräkningarna har det däremot antagits, att nedgången kommer att ytterligare fortsätta något, så att procenttalet för framtiden kommer att uppgå till 32. I övrigt har beräkningen av befolkningens utveckling verkställts enligt liknande förfaringssätt som det av kommittén använda.

Den starka förskjutning av befolkningens framtida åldersfördelning till övervikt för de högre åldersklasserna, som kommittén vid sina beräkningar funnit, framträder vid de nu utförda beräkningarna än mera påfallande. Sålunda framgår av tab. 1, att åldersgruppen över 65 år, vilken år 1930 utgjorde 92 °/oo av hela folkmängden, år 1990 enligt kommitténs beräkningar uppgår till 169 °/00 ocb enligt den nu utförda beräkningen till 213 %° av hela folkmängden. Samtidigt har åldersklassen under 15 år reducerats från 248 %o för år 1930 till 194 respektive 148 °/oo för år 1990.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 187

Tabell 1. Befolkningens relativa fördelning på åldersgrupper.

Proportionen mellan åldringarnas oell de arbetsföra åldersklassernas antal framgår av tab. 2.

Tabell 2. 17Antal personer i åldrarna 15—65 år på varje person över 65 år.

De vid den nya beräkningen funna absoluta folkmängdssiffrorna återgivas i tah. 3 med uppdelning på de grupper, som ur pensionsförsäkringens synpunkt erbjuda särskilt intresse. Av tabellen framgår bland annat, att hela folk-

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

mängden enligt beräkningarna omkring år 1950 uppnår ett maximum örn ungefär 6.4 miljoner, varefter den börjar avtaga.

SJ Tabell ^. Beräknat antal personer i tusental inom vissa grupper Tid slutet av

nedanstående år.

Antalet åldringar och invalider, som år 1936 enligt tabellen beräknas utgöra 11.9 % av hela folkmängden, har år 1990 vuxit till 24.6 %.

Med utgångspunkt från den sålunda verkställda beräkningen rörande befolkningens utveckling ha inkomster och utgifter vid olika tidpunkter för en åldersoch invaliditetsförsäkring enligt lagförslaget beräknats på samma sätt som i kommitténs huvudbetänkande. Den nya lagen har antagits komma att träda i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majlis proposition nr 217.

189 I första rummet ha de under olika år påförda avgiftsbeloppen beräknats med ledning av kommitténs statistik rörande inkomstfördelningen i skilda åldersklasser. Beräkningen har skett dels för här föreslagna regler angående avgiftspåföringen, dels för några andra alternativ beträffande maximiavgiftens bestämmande. Resultatet framgår av tab. 4.

Tabell 4. Beräknade belopp ar påförda pensionsavgifter. 1

Miljoner kronor.

Tabell 5. Årliga utbetalningar för argiftspensioner och grundpensioner, de senare beräknade under förutsättning att samtliga påförda argifter bil erlagda.

Miljoner kronor.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

De belopp av grundpensioner, som beräknas komma att utbetalas under olika år, under förutsättning att samtliga påförda avgifter bli erlagda, framgå av tab. 5. Denna tabell visar även motsvarande belopp av avgiftspensioner enligt hittills gällande lag.

Kostnaden för utbetalda tilläggspensioner bar beräknats dels för tilläggspensioner enligt det nu föreliggande förslaget, dels för de av pensionsförsäkringskommittén föreslagna lägre beloppen. Maximibeloppen vid de båda alternativen för dem, som omfattas av nya lagen, framgå av nedanstående översikt:

Maximibelopp enligt: j Dyrortsgrupp. ^

Det föreliggande förslaget.......... 250 350 450

Kommittéförslaget.................. 200 250 300

I båda fallen utgör den avdragsfria inkomsten 100 kronor och sker avdrag med 50 % av överskjutande inkomst, dock ptt enligt det föreliggande förslaget avdragsprocenten beträffande pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension, höjes till 75 för den del av inkomsten,

som överskjuter

i ortsgrupp I.................. 250 kr.,

5 » II............................. 300 » ,

» » III................................ 350 » .

För dem, som omfattas av gamla lagen, förhöjas ovanstående maximibelopp med 50 kronor såsom kompensation för grundpensionen. Den avdragsfria inkomsten är oförändrad lika med 100 kronor, och avdrag sker enligt båda förslagen med 60 % av överskjutande inkomst, dock att enligt det föreliggande förslaget beträffande pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension, avdragsprocenten utgör 75.

Beräkningen avser här liksom överallt i det följande en pensionering vid såväl hög ålder som invaliditet i överensstämmelse med det av kommitténs minoritet förordade alternativet. Beräkningen har verkställts enligt den av kommittén angivna metoden och med utgångspunkt från den av kommittén antagna inkomstfördelningen bland pensionstagare (huvudbetänkandet sid. 169— 173). Resultatet framgår av tab. 6.

De i tabellen för år 1937 angivna kostnadsbeloppen specificeras närmare enligt följande approximativa siffror i miljoner kr.

Det föreliggande förslaget med tillämpning för alla av Kommitté- ” den mildare den strängare förslaget,

avdragsregeln. avdragsregeln.

Kostnad år 1937 för pensionstillägg enligt nu gällande lag................ 77

Höjning till de belopp, som gälla för

billigaste ortsgrupp ................ 60

Dyrortstillägg........................ 25

77 77

52 31

24_12

153 120

Summa 162

Kungl. Majlis proposition nr 217.

191 Tabell 6. Årliga utbetalningar för tilläggspensioner.

Miljoner kronor.

Fondbildningen har i enlighet med kommitténs förslag antagits ske efter en på förhand fastställd plan, innebärande att fondens årliga tillväxt från och med år 1937 begränsas till högst 20 miljoner kronor, varjämte fondens maximibelopp sättes till 1,000 miljoner kronor. Vid beräkningarna har antagits, att fondens planmässiga tillväxt kommer att förlöpa på sätt framgår av tab. 7.

Medelräntefoten på fondens placeringar har för år 1937 antagits utgöra 4.4 %, varefter den antagits komma att successivt nedgå, så att den för år 1940 satts till 4.0 % samt för år 1950 och senare år till 3.0 %.

Tabell 7. Översikt av fondens utveckling.

Miljoner kronor.

Med hjälp av i det föregående anförda siffror för folkpensioneringens inkomster och utgifter är det nu möjligt att för varje år, som omfattas av beräkningarna, uppgöra en fullständig budget för pensioneringsverksamheten. Det

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

allmännas bidrag bestämmes härvid för varje år till det belopp, som erfordras för att uppnå jämvikt mellan inkomster och utgifter. För bidragets fördelning mellan staten och kommunerna gäller enligt det nu framlagda förslaget, att kommunerna bestrida en femtedel av kostnaden för tilläggspensioner åt personer som beviljats pensionstillägg enligt gamla lagen och en fjärdedel av kostnaden för tilläggspensioner enligt nya lagen, under det att staten har att bekosta återstoden. — De inkomst- och utgiftsposter, som sålunda framkomma för de olika åren, återfinnas i tab. 8. Vid beräkningen har liksom vid kommitténs motsvarande beräkningar antagits, att i genomsnitt 85 % av samtliga påförda avgifter komma att erläggas, varför de enligt tab. 5 beräknade beloppen av grundpensioner enligt nya lagen komma att reduceras i samma proportion. Kostnaden för tilläggspensioner har beräknats under antagande att 70 % av pensionstagarna komma att erhålla dylik pension med tillämpning av den regel i fråga örn avdrag på grund av inkomst som föreslås för pensionstagare, vilken icke har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension.

Tabell 8. Sammandrag av beräknade Inkomster och utgifter för en folkpensionering

enligt det föreliggande förslaget.

Miljoner kronor.

Storleken av det allmännas bidrag såväl enligt det föreliggande förslaget som enligt vissa andra alternativ beträffande avgifter och tilläggspensioner, som medtagits vid ovanstående beräkningar, framgår av tab. 9. Fördelningen av det allmännas bidrag mellan staten och kommunerna har härvid genomgående verkställts enligt den nyss angivna, i förslaget tillämpade regeln.

Det bör uttryckligen framhållas, att här angivna kostnadssiffror icke i något fall innesluta kostnaden för de särskilda barntilläggen. Dylika tillägg utbetalades under budgetåret 1933/34 med sammanlagt 3.28 miljoner kronor, och motsvarande belopp för budgetåret 1935/36 har beräknats till 3.78 miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

193 Tabell 9. Det allmännas bidrag till folkpensioneringen enligt olika alternativ.'^

Miljoner kronor.

Beträffande den omedelbara kostnadsökning för det allmänna, som det framlagda förslaget skulle medföra, må först erinras, att den beräknade kostnaden för pensionstillägg och understöd (exkl. barntillägg) för budgetåret 1935/36 utgör 71.9 miljoner kronor, varav på staten faller tre fjärdedelar eller 53.9 miljoner kronor, under det att återstoden bestrides av kommuner och landsting. Med ledning av de ovan omnämnda beräkningarna rörande befolkningens utveckling har nu verkställts en approximativ beräkning av motsvarande kostnadssiffror för ett antal år framåt, under förutsättning att den nuvarande lagen fortfar att gälla utan någon ändring. I nedanstående tab. 10 återfinnas de sålunda beräknade siffrorna, jämförda med motsvarande beräknade kostnader enligt förslaget.

För att belysa verkningarna av de föreslagna reglerna för grundpensionernas beräkning, jämförda med det nu tillämpade systemet, må här några exempel anföras. Örn en person från och med 18 års ålder erlägger en konstant årlig avgift, så framgår storleken av den grundpension, han under olika förutsättningar erhåller för sina avgifter, av nedanstående sammanställning. Under rubriken »premiereservsystemet» upptagna pensionsbelopp äro beräknade enligt den metod, som för närvarande tillämpas för avgiftspensionernas beräk-

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 13

194 Kungl. Maj:ts proposition nr Sti7.

Tabell 10. Det allmännas bidrag till folkpensioneringen enligt det föreliggande förslaget och enligt nu gällande lag (med nteslutande ar barntillägg).

Miljoner kronor.

ning (sålunda enligt premiereservsystem med avgifterna räknade som engångspremier), samt med användande av kommitténs invaliditetsantaganden, dödlighetstabellen R 32 och en räntefot örn 3 %. De för premiereservsystemet angivna beloppen äro genomsnittssiffror för män och kvinnor.

A. Invaliditet inträffar vid 25 års ålder.

Årlig avgift 18—24 år, kr.

6.....

10.....

15.....

20.....

Grnndpension i kr. från 25 år enligt: Här föreslagna regler. Premiereservsystem.

B. Invaliditet inträffar vid 45 års ålder.

Årlig avgift 18—44 år, kr.

Grnndpension i kr. från 45 år enligt: Här föreslagna regler. Premiereservsystem

6 .............. 86.2 42.8

10 .............. 97.0 71.3

15..........• ... 110-5 107.0

20 .............. 124.0 142.6

C. Ålderspension utgår från 67 års ålder.

Årlig avgift 18—65 år, kr.

6.....

10.....

15.....

20.....

Grnndpension i kr. från 67 år enligt: Här föreslagna regler. Premiereservsystem.

. . 98.8 60.6

. . 118.0 100.9

. . 142.0 151.4

. . 166.0 201.8

Kungl. Majlis proposition nr 217.

195 De anförda siffrorna visa, att det föreslagna systemet särskilt gynnar dem, som vid jämförelsevis tidig ålder träffas av invaliditet. Med nu tillämpade system erhålla dessa personer endast mycket obetydliga avgiftspensioner, vilka genom det här föreslagna systemet skulle väsentligt höjas. Denna höjning av beloppen vid de tidiga invaliditetsfallen motsvaras av någon sänkning av pensionerna för de högre avgiftsbetalarna, för den händelse pensionsfallet ej inträffar förrän vid en tämligen hög ålder. Sänkningen är emellertid ej större än att även den högsta avgiftsgruppen, örn pensionsfallet inträffar först vid 67 års ålder, erhåller ungefär samma pension som premiereservsystemet skulle ge, därest avgifterna, såsom inom enskild försäkring är brukligt, betraktas som årspremier. Detta framgår av följande sammanställning av de under nämnda förutsättning utgående pensionsbeloppen:

Årsavgift, kr. Här föreslagna regler. Premiereservsystem.

6 .............. 98.8 50.2

10 .............. 118.0 83.6

15 .............. 142.0 125.4

20 .............. 166.0 167.2

Det bör slutligen framhållas, att ovanstående jämförelser genomgående avse dem, som redan från 18 års ålder erlägga avgifter enligt det nya systemet. För dem, som vid en högre ålder än 18 år inträda i systemet, ställer sig en jämförelse mellan pensionsbeloppen väsentligt mindre fördelaktig för premiereservsystemet. Dessa personer erhålla nämligen enligt de föreslagna reglerna, så snart de påförts och erlagt minst sju årsavgifter, rätt till det fasta beloppet 70 kronor utan andra avdrag än sådana, som föranledas av försummad avgiftsbetalning. Härigenom komma givetvis deras pensionsbelopp att ställa sig proportionsvis högre gent emot premiereservsystemets belopp vid samma avgifter.

Speciell motivering

till

Förslaget till Lag om folkpensionering.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Den av mig föreslagna lagtexten ansluter sig nära till det av pensionsförsäkringskommitténs minoritet förordade förslaget till lag om folkpensionering.

Vid jämförelse med lagen om allmän pensionsförsäkring företer det förevarande lagförslaget en avvikelse, i vad avser verksamhetens benämning. Med förslagets läggning torde nämligen bäst överensstämma, att verksamheten benämnes folkpensionering, en beteckning som i det allmänna språkbruket är

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

vanlig även för den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen, och åt den föreslagna lagen har därför givits rubriken »lag om folkpensionering».

Beträffande klientelets omfattning uttalar pensionsförsäkringskommittén vid 1 § av det av kommittémajoriteten förordade förslaget till lag örn allmän ålderdomspensionering bland annat följande:

Kommitténs förslag till pensioneringslag är som ofta framhållits icke liksom pensionsförsäkringslagen bildat efter mönstret av privat försäkring. Enligt kommittéförslaget äro pensionsavgifterna ej, såsom avgifter till en privat försäkring, att anse som köpeskilling för vissa vid deras erläggande bestämda förmåner. Pensioneringen kan därför enligt kommitténs förslag mera direkt än enligt pensionsförsäkringslagen inriktas efter syftet att skaffa försörjning i de fall, för vilka en samhällelig pensionering anses motiverad. Principiellt synes därför med kommittéförslagets läggning överensstämma, att pension förbehålles dem som vid tiden för den eventuella pensionsrättens aktualisering tillhöra en kategori för vilken pensioneringen är inrättad. Praktiskt framträder önskvärdheten av att rätten till pension ej ges åt alla som erlagt avgift utan på nu antytt sätt begränsas, örn man betänker att enligt förslaget erläggande av en enda avgift kan berättiga till fullt grundbelopp. Det finnes nämligen uppenbarligen all anledning att se till, att grundbeloppet, vilket i ett sådant fall och ofta annars betydligt överstiger den försäkringstekniskt beräknade valutan för avgifterna, förbehålles åt dem, vilka det svenska samhället har skäl att hjälpa genom pensionering.

Vad kommittén sålunda anför äger i huvudsak giltighet även beträffande den av mig föreslagna folkpensioneringen, ehuru enligt detta förslag full grundpension icke erhålles av annan än den som erlagt sju pensionsavgifter. Formuleringen av förevarande lagrum ävensom av 8 § 2 mom. fjärde stycket, vilka båda lagrum i ifrågavarande hänseende ansluta sig till kommitténs förslag, är i enlighet därmed sådan, att därav torde framgå att i princip för rätt till folkpension — såväl grundpension som tilläggspension — fordras, att vederbörande är svensk medborgare, och för rätt till tilläggspension dessutom, att han är mantalsskriven i riket. På annat ställe i lagen, nämligen i 37 §, har emellertid upptagits en bestämmelse, enligt vilken Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger träffa överenskommelse med främmande stat örn att dess medborgare skola vid tillämpningen av lagen behandlas lika som svenska medborgare.

I ordalagen har i förhållande till kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering vidtagits den jämkningen, att uttrycket »envar svensk man eller kvinna» utbytts mot orden »envar svensk medborgare», då det desto mindre synes föreligga anledning att betona, att både män och kvinnor äro anslutna till folkpensioneringen, som varje skillnad i behandlingen av man och kvinna saknas i lagförslaget.

2 §.

Denna paragraf är likalydande med 2 § andra stycket i pensionsförsäkringslagen och 2 § i det i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag örn folkpensionering.

197 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

3 §•

Paragrafen, som är likalydande med paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering, innehåller i sak samma bestämmelser som första och tredje styckena i 3 § pensionsförsäkringslagen. De särskilda bestämmelser för handläggningen i vissa fall av pensionsärenden, som äro meddelade i 3 § andra stycket pensionsförsäkringslagen, hava med någon jämkning infogats i 30 § i förevarande lagförslag, i vilken paragraf sammanförts alla bestämmelser rörande pensionsärendens behandling av pensionsstyrelsen.

Om avgiftsplikt.

4 §.

I den allmänna motiveringen har ingående redogjorts för förslagets bestämmelser örn avgiftspliktens omfattning och om avgifternas storlek. Ordalydelsen av andra stycket har i förhållande till 4 § andra stycket i det av kommittén förordade förslaget till lag örn folkpensionering i förtydligande syfte något jämkats med anledning av en anmärkning av styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

5 §.

I 17 § pensionsförsäkringslagen stadgas, att den envar avgiftspliktig åliggande pensionsavgiften av 3 kronor, den s. k. grundavgiften, erlägges av gift man för hustru. ’ ‘""I

I det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering 5 § har denna ansvarighet dels utsträckts, så att den gäller lika för båda makarna och avser hela pensionsavgiften, dels samtidigt begränsats till att gälla blott avgiftspliktiga makar och för sådan tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Fyra ledamöter av kommittén, herrar Elliot, Nilsson och Olsson samt fröken Åbergsson, anse emellertid, att bärande skäl saknas för att fritaga icke avgiftspliktig make från att svara för andra maken påförd pensionsavgift. En man, som t. ex. fyllt 67 år eller som tillerkänts avgiftspension dessförinnan, kunde mycket väl vara i den ekonomiska ställning, att han utan svårighet kunde erlägga avgiften för sin hustru. Ordet »avgiftspliktig» borde därför uteslutas ur bestämmelsen.

Pensionsstyrelsen biträder den uppfattning, som kommit till uttryck i detta särskilda yttrande. Samma ståndpunkt intages i några yttranden från pensionsnämnder, pensionsstyrelsens ombud och kommuner.

Den av kommittén föreslagna ansvarigheten för avgiftspliktiga äkta makar motiveras av kommittén med hänvisning till att enligt dess förslag, liksom enligt det av mig framlagda, just de avgifter, för vilka denna ansvarighet föreslås, med avseende å pensionsberäkningen skola delas lika mellan makarna såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp. Genom denna regel om delning av makars avgifter dem emellan får vardera maken direkt intresse

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av att även den avgift som påförts andra maken erlägges. Sker icke detta, erhåller nämligen den förra maken mindre pension. Det är med hänsyn därtill väl grundat, att avgiftspliktiga makar — i den utsträckning delningsregeln gäller -— bliva ansvariga för varandras avgiftsbetalning. För den utsträckning av ansvarigheten till även icke avgiftspliktig make, som enligt vad som nyss nämnts påyrkas, kan samma grund icke åberopas. Till stöd för utsträckningen har icke kunnat anföras annat än att en man, som åtnjuter pension, mycket väl kan vara i den ekonomiska ställning, att han utan svårighet kan erlägga avgiften för sin hustru. Detta påstående är naturligtvis riktigt men äger tillämplighet på endast ett relativt fåtal fall. Det synes mig icke av tillräckliga skäl motiverat att med hänsyn till dessa fall ålägga pensionstagarna, vilka i allmänhet äro i små omständigheter, ansvar för makes avgifter, något som skulle innebära utvidgning av den nu gällande regeln, emedan denna har avseende blott å grundavgiften örn 3 kronor. I de fall, då dylikt ansvar skulle vara tillämpligt, torde väl för övrigt i allmänhet den ej avgiftspliktige maken, örn så erfordras, i mån av förmåga ändock fullgöra den andra makens avgiftsplikt, varför den av reservanterna förordade utsträckningen av ansvarigheten utöver vad kommittén föreslagit torde sakna praktisk betydelse.

Emedan den avgiftspliktiga ålderns inträde höjts till 18 år bortfaller enligt förslaget faders ansvarighet enligt 17 § pensionsförsäkringslagen för pensionsavgift för barn eller adoptivbarn under 18 år, som är mantalsskrivet hos honom.

Om folkpension.

6 §.

Enligt det av pensionsförsäkringskommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering skall i princip varje pensionstagare, som erlagt någon pensionsavgift enligt den föreslagna nya lagen, erhålla en på avgifter grundad pension, utgående med dels ett fast belopp, i kommittéförslaget kallat grundbelopp, örn 70 kronor, dels ock ett växlande belopp om en tiondel av de erlagda avgifterna. För en grupp av personer, vilken först i och med den föreslagna nya lagen skulle bliva ansluten till pensioneringen, nämligen de som för närvarande på grund av egen eller makes tjänsteställning äro jämlikt 5 § pensionsförsäkringslagen uteslutna från avgiftsplikt, göres emellertid i kommittéförslagets övergångsbestämmelser 44 § undantag från regeln, att redan en enda pensionsavgift berättigar till grundbelopp örn 70 kronor. Kommittén har nämligen föreslagit, att till denna grupp hörande personer, som uppnå pensionsåldern under de närmaste åren efter den nya lagens genomförande, skola få vidkännas viss minskning av grundbeloppet. Kommittén föreslår vidare, att grundbeloppet i händelse av underlåten avgiftsbetalning skall reduceras. Örn den pensionsberättigade ej erlagt alla honom påförda avgifter, skall sålunda enligt förslaget avgiftspensionens grundbelopp minskas till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet. Denna reduktionsregel kompletteras i över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

gångsbestämmelserna 43 § med ett stadgande, att för den som bar rätt till pension enligt nya ordningen avgifter, vilka påförts honom enligt pensionsförsäkringslagen, skola anses lika som örn de påförts enligt nya lagen.

I vissa yttranden över kommittéförslaget ha framställts anmärkningar med avseende å de resultat, som följa av å ena sidan regeln, att var och en som erlagt någon pensionsavgift enligt nya ordningen skall erhålla fullt grundbelopp, och å andra sidan reduktionsregeln vid uraktlåten avgiftsbetalning.

Pensionsstyreisen yttrar sålunda:

Utan att i övrigt vilja här ingå på en närmare kritik av de föreslagna reglerna för grundbeloppets reduktion vill styrelsen framhålla, att dessa reduktionsregler måste särskilt hårdhänt drabba de försäkrade, vilka endast påförts ett jämförelsevis ringa antal avgifter. Denna fråga får sålunda i främsta rummet betydelse, då det gäller övergångsbestämmelserna samt, i lagen om folkpensionering, beträffande tidigare invalider. Därest endast en avgift påförts vederbörande och denne försummat att erlägga densamma, förlorar han av denna anledning hela grundbeloppet. Har han av två påförda avgifter endast erlagt den ena, går han miste örn halva grundbeloppet. Då tre avgifter påförts, av vilka han försummat en eller två, förlorar han 1I3 respektive 2/3 av grundbeloppet o. s. v. Dessa straffbestämmelser äro utan tvekan orimligt hårda i jämförelse med de straff, som vid en längre betalningstid utmätas för betydligt mera flagrant försummelse. Ett lämpligt uppmjukande av reduktionsregeln i ändamål att undvika här berörda olägenheter är dock helt visst ingalunda svårt att genomföra. Man kan exempelvis tänka sig, att reduktionsregeln behålles i huvudsak oförändrad, men med det tillägget att grundbeloppet dock under alla förhållanden ej minskas med större del än exempelvis 10 % för varje påförd men ej erlagd årsavgift.

FörsäkringsinspeJdionen ger uttryck åt liknande synpunkter och ifrågasätter, att för personer vilka vid försäkringens införande befinna sig i sextioårsåldern eller däröver låta grundbeloppet utgå oberoende av det sätt, varpå påförda avgifter erlagts. Inspektionen uttalar, att det möjligen skulle kunna göras gällande att den omständigheten att pensionens storlek i viss mån göres beroende av det sätt, varpå avgiftsbetalningen fullgöres, skulle innebära en stimulans till bättre betalning av påförda avgifter. Inspektionen anser det emellertid för sin del tveksamt, huruvida man i nämnvärd utsträckning kan räkna med en dylik verkan.

Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påtalar reduktionsregelns stränghet för det fall, att den pensionsberättigade fått allenast ett mindre antal avgifter sig påfört. Förbundet påpekar även, att betalningsförsummelse enligt kommittéförslaget medför, icke blott att grundbeloppet reduceras utan även att avgiftsbetalaren går miste örn den förhöjning av grundbeloppet med en tiondel av avgiften som han eljest skulle ha erhållit.

Ordföranden i pensionsnämnden för Stocksunds köping erinrar om att det är vanligt, att pensionstagare har underlåtit att betala någon eller några avgifter. Restantieprocenten vore särskilt stor å dyrare orter. Den av kommittén föreslagna höjningen av avgifterna skulle få till följd, att restantieprocenten skulle komma att ökas. Enligt ordförandens mening skulle på grund av dessa förhållanden grundbeloppet komma att obeskuret utgå endast i ett fåtal fall.

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Genom att reducera grundpensionens fasta belopp för dem, som icke erlagt alla påförda avgifter, bibehålies enligt det föreslagna pensioneringssystemet ett individuellt samband mellan de erlagda avgifterna och pensionsförmånerna. Ett sådant individuellt samband synes vara påkallat, för att pensionsavgifterna alltjämt skola uppfattas såsom avgifter berättigande till vissa bestämda förmåner. Örn de, som underlåtit att erlägga påförda avgifter, skulle erhålla samma förmåner som de, vilka erlagt alla sina avgifter, skulle detta helt visst väcka en misstämning, som lätt skulle kunna vända sig i ovilja mot hela pensioneringsanordningen och måhända även påverka resultatet av avgiftsuppbörden. Den omständigheten, att enligt det här framlagda förslaget pensionerna bestämmas på ett annat sätt än enligt pensionsförsäkringslagen — ett sätt som för övrigt för de allra flesta av de till pensioneringen anslutna är fördelaktigare än det nuvarande — synes icke böra medföra, att pensionsförmånerna skulle utgå oberoende av hur avgiftsbetalningen fullgöres.

De olägenheter, som i de återgivna yttrandena påpekats vara förenade med den av kommittén föreslagna reduktionsregeln, synas bliva i det väsentliga undanröjda, örn en jämkning sker i den för pensionsberäkningen grundläggande regeln, att redan betalandet av en enda pensionsavgift enligt den nya lagen i princip ger rätt till det i nya lagen bestämda fasta beloppet. Med tillämpning av den tankegång, som lett kommittén att beträffande vissa tjänsteanställda föreslå, att grundbeloppet endast för dem som upptagits i försäkringen ett visst antal år före pensionsålderns inträde skall utgå med fullt belopp och för övriga skall utgå med minskat belopp, har i det här framlagda lagförslaget stadgats, att grundpensionens fasta belopp skall vara 70 kronor endast för sådan pensionsberättigad vilken påförts minst sju avgifter och för annan pensionsberättigad vara 10 kronor mindre för varje avgift som felas i nämnda antal påförda avgifter. Genom att på detta sätt förhindra att full grundpension utgår till någon, som påförts endast ett ringa antal pensionsavgifter, undvikes, att försummandet av en enda avgiftsbetalning drager med sig en mycket stark reduktion av pensionen. Även vid tillämpningen av denna regel skola, såsom av 41 § andra stycket framgår, avgifter, som påförts enligt pensionsförsäkringslagen, anses lika som avgifter, vilka påförts enligt lagen örn folkpensionering. Därigenom kommer regeln icke till tillämpning på dem, som tillhört den nuvarande pensionsförsäkringen ett så stort antal år att deras enligt denna lag och enligt nya lagen påförda avgifter tillhopa uppgå till minst sju. Regeln får däremot användning på den, som ej tidigare tillhört folkpensioneringen, emedan han icke varit svensk medborgare eller icke varit mantalsskriven i riket eller varit undantagen från avgiftsplikt på grund av sin tjänsteställning. Regeln kommer till tillämpning även på den, som blir invalid innan han varit avgiftspliktig i sju år.

Efter införande av denna regel om att endast den, vilken påförts minst sju avgifter, kan erhålla full grundpension, synes kommittéförslagets reduktionsregel icke behöva möta särskilda betänkligheter. I det här framlagda förslaget till lag om folkpensionering har därför från kommittéförslaget upptagits regeln, att grundpensionens fasta belopp, örn ej alla påförda avgifter erlagts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

skall minskas till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av sammanlagda påförda avgiftsbeloppet. Det är en naturlig sak, att något tillägg till grundpensionens fasta belopp icke kan utgå på grund av påförd avgift, som icke blivit erlagd.

I fråga örn de s. k. barntilläggen må här hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen.

7 §•

I den allmänna motiveringen har ingående behandling ägnats frågorna örn privilegiering av vissa inkomstslag och örn förhöjning vid uppskattning av fastighets och kapitals avkastning, varför dessa frågor här kunna lämnas å sido. För att även utanför privilegiefallen i skälig omfattning undantaga vissa slag av försörjning från att medräknas som inkomst och samtidigt giva undantaget fasta gränser, har i enlighet med kommitténs förslag i lagtexten upptagits en bestämmelse, att som inkomst ej skall räknas understöd, vilket någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, för så vitt det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning. Blindhetsersättning enligt den särskilda förordningen om sådant understöd är däremot att anse såsom inkomst.

I andra stycket av förevarande paragraf återfinnas regler örn uppskattning av inkomst i form av naturaförmåner. Örn sådan uppskattning stadgas i pensionsförsäkringslagen 7 § andra stycket, att om naturaförmånerna räcka till full örn än torftig försörjning, deras årliga värde ej må uppskattas till lägre belopp än 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna och att, där naturaförmånerna ej räcka till full försörjning, deras årliga värde skall uppskattas till motsvarande lägre belopp ävensom att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 60 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser, skall den enligt pensionsförsäkringslagen verkställas efter de i orten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga. Att beloppen 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna valts såsom minimivärden för full försörjning, beror därpå, att dessa belopp bilda de inkomstgränser vilkas uppnående utesluter från rätt till pensionstillägg. Till motivering av bestämmelsen anfördes nämligen av ålderdomsförsäkringskommittén på sin tid (I sid. 102), att då syftet med pensioneringen av kostnadsskäl icke kunnat sträckas längre än till att söka bereda nödtorftig bärgning åt envar, som icke vore i stånd att själv förskaffa sig sådan, hade från rätt till pensionstillägg undantagits alla de, som av sin inkomst av naturaförmåner hade full örn än torftig försörjning.

Regeln att naturaförmåner, där de ej räcka till full försörjning, skola uppskattas till ett värdet av full försörjning motsvarande lägre belopp medför, att värdet av naturaförmåner i stor utsträckning icke kan uppskattas efter ortens priser utan måste omvärderas med ledning av de i lagen uppställda minimivärdena för full försörjning, 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna. Omvärderingen skall därvid avse endast sådana förnödenheter, som pensionssökanden eller, där sökanden är gift, makarna för egen del i hushållet tillgodogöra sig från ägd eller brukad fastighet (eller — undantagsvis — ur rörelse)

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

eller ock åtnjuta som födoråd, lön eller pension. Med hänsyn till de olägenheter, som visat sig vara förenade med sådan omvärdering, har pensionsstyrelsen i slutet av år 1934 ansett det lämpligt att på försök tills vidare föreskriva andra grunder för beräkning av värdet å naturaförmåner än de förut tillämpade. Dessa nya grunder utvecklas av styrelsen på följande sätt:

Pensionsförsäkringslagens bestämmelser örn omvärdering av naturaförmåner bygga på det tämligen självklara förhållandet, att exempelvis en liter mjölk i stort sett har samma försörjningsvärde för konsumenten, vare sig den kostar 30 eller 6 öre litern och vare sig den förtäres i Skåne eller Lappland. Den ger honom nämligen en viss andel av vad han sammanlagt behöver för livsuppehället, vilken andel är oberoende av varupris och ort. Fastställer man ett visst pris för det totala livsuppehället, såsom man ju gjort i pensionsförsäkringslagen, äro därmed också indirekt vissa pris, som kunna kallas lagvärden, givna å sådana förnödenheter, som ingå i begreppet »full, örn än torftig försörjning» och av vilka i detta sammanhang av naturliga skäl närmast livsmedlen komma i åtanke. Lagvärdet å nödtorftig bostadsförmån är som bekant fastslaget i pensionsförsäkringslagen. Skillnaden mellan lagens värde å full försörjning och lagens värde å dylik bostadsförmån utgör sålunda enligt lagstiftarens mening sammanlagda lagvärdet för »övrig försörjning», d. v. s. för de förnödenheter, som utöver bostad erfordras för ett nödtorftigt livsuppehälle. Varje dylik förnödenhet måste givetvis till en viss myckenhet och till ett visst pris vara så att säga inpassad i nyssnämnda sammanlagda lagvärde för »övrig försörjning». Vart och ett sådant varupris står utan vidare i vederbörligt förhållande till pensionsförsäkringslagens värde å full försörjning och kan därför med fog betecknas som lagvärde. Då pensionsförsäkringslagens värde å full försörjning är detsamma för hela landet, blir lagvärdet för varje livsförnödenhet lika för hela landet. Lagvärdet blir emellertid givetvis för fall, som behandlas enligt »nya lagen» (= pensionsförsäkringslagen), högre än för fall, som behandlas enligt »gamla lagen» (= lagen den 8 juni 1915 örn övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen).

Av nämnda lagvärden äro, såsom redan framhållits, huvudsakligen de, som avse livsmedel, av betydelse för arbetet i pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen. På grundval av en i denna del verkställd statistisk utredning har styrelsen i nedanstående tabell gjort en sammanställning, utvisande dels i vilka kvantiteter olika slag av livsmedel i normala fall förbrukas av en person i eget hushåll, dels lagvärdena å dessa livsmedel, dels ock de mot nämnda kvantiteter svarande lagvärdenas del i kostnaden för full försörjning enligt nya och enligt gamla lagen.

1 Motsvarar 42—45 kg. mjöl.

2 > 70-75 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

203 Då laga omvärdering av naturaförmåner skall äga rum, hava pensionsnämnderna tills vidare endast att följa ovanstående tabell. Den upptager för varje livsmedel, som ingår i tabellen, icke blott dess lagvärde utan ock den kvantitet, med vilken livsmedlet regelmässigt ingår i en persons årliga försörjning. I båda dessa hänseenden är tabellen avsedd att lända till ledning och efterrättelse. Lika viktigt som det är, att de olika livsmedlen upptagas till sina lagvärden, lika viktigt är det att förbrukningskvantiteterna beräknas rätt och icke, såsom ofta sker, oskäligt lågt. Härvid är särskilt att märka, att i olika delar av landet en eller annan livsförnödenhet kan komma att ingå i förbrukningen med större kvantitet än den regelmässiga. Så kan t. ex. förhållandet vara med råg eller korn på den grund att vete ej odlas. Likaså torde på många håll, särskilt vid kusten eller där eljest ett mera omfattande husbehovsfiske kan bedrivas, färsk fisk ingå i förbrukningen med avsevärt större kvantitet än den i tabellen upptagna. I förekommande fall bör då detta ökade värde på förbrukad fisk få anses påkalla en motsvarande nedsättning i värdet för förbrukat fläsk eller kött.

I pensionsförsäkringskommitténs förslag äro de ifrågavarande bestämmelserna i pensionsförsäkringslagen på det sättet ändrade, att minimivärdet för full försörjning bestämts olika allt efter ortsgrupp, nämligen i överensstämmelse med de av kommittén föreslagna efter ortsgrupper differentierade inkomstgränserna, till respektive 500, 600 och 700 kronor samt att värdet av bostadsförmån jämväl differentierats efter ortsgrupp och satts till respektive 50, 60 och 70 kronor. I motiveringen till sitt förslag i denna del uttalar kommittén, att den hittills föreskrivna omvärderingen av naturaförmåner, som icke räcka till full försörjning, visat sig förenad med vissa svårigheter att på ett tillfredsställande sätt genomföra i den praktiska tillämpningen. Den av kommittén föreslagna ortsgrupperingen medförde, att olika värden för full försörjning kunnat fastställas för de olika ortsgrupperna, varigenom bättre överensstämmelse torde vinnas mellan de i lagen angivna värdena och de verkliga ortsvärdena. Omvärdering av naturaförmåner torde därför, slutar kommittén, med kommitténs förslag bliva nödvändig i mindre utsträckning än enligt nu gällande lag.

Såsom framgår av vad ovan anförts ur ålderdomsförsäkringskommitténs motivering för pensionsförsäkringslagens bestämmelser örn uppskattning av naturaförmåner, hava dessa utformats med syfte att från rätt till pensionstillägg utesluta alla dem, som genom inkomst i form av naturaförmåner hava full örn än torftig försörjning. Det är till fullföljande av denna tanke, som både i pensionsförsäkringslagen och i kommitténs lagförslag bestämts, att full försörjning in natura icke må uppskattas lägre än till belopp lika med den inkomstgräns, vilkens uppnående utesluter från pensionstillägg. Det är emellertid klart, att nämnda gräns, vilken framkommer såsom ett räkneresultat av reglerna rörande tilläggspensionens maximibelopp, avdragsfri inkomst och avdrag på grund av inkomst och vilken såväl nu som enligt det här framlagda lagförslaget är väsentligt högre än det högsta möjliga pensionsbeloppet, icke kan få anses angiva existensminimum. Detta minimum bör givetvis i stället nära ansluta sig till det pensionsbelopp, som i normala fall utgår till en pensionstagare utan egen inkomst. I själva verket måste ett stort antal personer draga sig

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

fram på mindre årsinkomst än den, som svarar mot de nuvarande inkomstgränserna, 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna. Även med de av mig föreslagna högre pensionsförmånerna skulle på billigaste ort pensionstagare utan annan inkomst än folkpensionen hänvisas att reda sig på en tilläggspension av 250 kronor jämte en grundpension, som i ett mycket stort antal fall skulle komma att understiga 100 kronor. När nu enligt det av mig framlagda förslaget inkomstgränserna höjas, å billigaste ort till 483 kronor för pensionstagare med gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension och till 600 kronor för annan pensionstagare, synes det icke försvarligt att bibehålla nuvarande princip för uppskattning av värdet av naturaförmåner. Denna skulle åtminstone i den billigaste ortsgruppen innebära ett missgynnande av dem som åtnjuta naturaförmåner, då ju beträffande penninginkomster gäller att den pensionsberättigade, oavsett om inkomsterna räcka till full försörjning, äger åtnjuta pensionstillägg så snart hans inkomster ej uppgå till inkomstgränsen.

Vad särskilt beträffar de fall, i vilka någon åtnjuter naturaförmåner som icke förslå till full försörjning, har den av pensionsförsäkringslagen anvisade metoden att omvärdera dessa med ledning av det angivna minimivärdet å full försörjning visat sig behäftat med betydande olägenheter. I de fall, där det verkliga värdet av full försörjning är lägre än inkomstgränsen, måste enligt denna metod naturaförmånerna vid inkomstuppskattningen åsättas högre värden än som svara mot ortspriserna, något som givit anledning till både missförstånd och ovilja. Med anledning av de med metoden förknippade olägenheterna har pensionsstyrelsen som nämnt numera i stället föreskrivit en taxa för uppskattning av förmånerna i penningar, därvid styrelsen emellertid naturligtvis varit bunden av stadgandet örn värdet av full försörjning.

Pensionsstyrelsens åtgärd att genom fastställande av en taxa bestämma värden å olika naturaförmåner torde anvisa en ändamålsenlig väg, då det gäller att reglera uppskattningen av naturaförmåner. Därvid bör emellertid, av skäl som framlagts i det föregående, icke sättas som mål, att värdet av full försörjning skall uppgå till inkomstgränsen. Bestämmelsen örn att full försörjning icke må skattas lägre än till denna gräns torde böra utgå. Målet bör i stället vara att bestämma sådana värden för de olika slagen av naturaförmåner, som å varje ort kunna anses motsvara vad dessa naturaförmåner äro värda för konsumenten, vilket i regel vinnes genom att låta inköpspriserna vara bestämmande. Med detta mål för ögonen är det icke tillräckligt att för varje slags naturaförmån bestämma blott ett enda värde gällande för hela landet. Flera taxor böra i stället upprättas. Lämpligt torde vara att fastställa en taxa för var och en av de tre föreslagna ortsgrupperna. Genom en sådan anordning vinnes ock, att inom samma ortsgrupp de som åtnjuta naturaförmåner bliva med avseende å tilläggspension behandlade efter samma grunder.

Med detta förslag bortfaller vidare behovet av föreskrifter i lagen angående det värde, till vilket bostadsförmån skall uppskattas. Nämnda värde synes böra bestämmas i samma ordning som värdet av naturaförmåner av annat slag och sålunda fastställas genom det här tänkta taxeförfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

205 Med hänsyn till den vikt, som skulle tillkomma de föreslagna taxorna, torde det vara lämpligt, att de underställas Konungen för fastställelse.

I 7 § pensionsförsäkringslagen stadgas ytterligare, att vid inkomstuppskattningen skall i fråga om äkta makar årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst böra tills vidare beräknas såsom för ogift person.

Denna bestämmelse har i sak oförändrad upptagits i kommitténs lagförslag.

Mot bestämmelsen anmärkes i några yttranden av pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, att det utgör hinder för gift kvinna, som blir invalid, att erhålla pensionstillägg om mannen är fullt arbetsför och har däremot svarande inkomster.

Bestämmelsen synes emellertid i och för sig helt naturlig, då det icke kan anses annat än riktigt att mannens inkomster skola räknas komma även hustrun tillgodo.

8 §.

Förevarande lagrum motsvarar paragraferna med samma nummer i pensionsförsäkringslagen och i det i kommittébetänkandet intagna förslaget till lag örn folkpensionering. Från kommittéförslaget ha i förevarande paragraf upptagits nyheter avseende bestämmelser i samband med dyrortsgraderingen samt angående indragning av folkpension för den, som icke är svensk medborgare. Den första av dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen och den andra här ovan i specialmotiveringen vid 1 §. En annan nyhet, vilken likaledes har en motsvarighet i kommittéförslaget, utgöres av införandet av anmälningsskyldighet i vissa fall för den, som åtnjuter tilläggspension. Från kommittéförslaget har sålunda anmälningsskyldighet, att fullgöras utan oskäligt dröjsmål, upptagits för den, som åtnjuter tilläggspension, om hans arbetsförmåga eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats ävensom örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

I förevarande förslag upptages emellertid ännu ett fall av anmälningsskyldighet, vilket sammanhänger med att enligt förslaget göres skillnad i fråga om avdragsreglerna mellan pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension, och annan pensionstagare. Anmälningsskyldighet stadgas sålunda för pensionstagare med tilläggspension, vilken bildar gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension. Bestämmelse gives även om jämkning av pensionen i detta och likartade fall.

I fråga om anmälningsskyldigheten har pensionsstyrelsens ombud i Nässjöområdet påyrkat, att den skall utsträckas till att gälla icke allenast vid flyttning till ort i lägre ortsgrupp utan vid all flyttning till annat pensionsdistrikt. Pensionsarbetet försvåras nämligen enligt detta ombuds yttrande, genom att pensionsnämnden ej äger kännedom om inflyttade eller utflyttade personer.

206 Kungl. Maj:is proposition nr 217.

Vad sålunda anförts synes mig visserligen icke sakna fog, men med hänsyn till att anmälningsskyldighet vid flyttning icke förut förelegat, torde försiktigheten bjuda att icke sträcka skyldigheten längre än här föreslagits.

Ett av pensionsstyrelsens ombud i Rönöområdet framställt önskemål, att viss tid måtte utsättas inom vilken anmälan skall ske, finner jag mig med hänsyn till förhållandenas växlande beskaffenhet icke böra tillmötesgå.

Bestämmelser motsvarande pensionsförsäkringslagen 8 § tredje stycket ha upptagits i 9 § sista stycket.

9 §•

Denna paragraf innehåller de s. k. värdighetsbestämmelserna och motsvarar, med undantag för det från 8 § tredje stycket hämtade sista stycket, paragrafen med samma nummer i pensionsförsäkringslagen. I kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering återfinnas motsvarande bestämmelser likaledes i 9 §.

I förevarande paragraf ha, med undantag för ett tillägg, vilket strax skall beröras, bestämmelserna i kommittéförslaget oförändrade upptagits. Dessa avvika emellertid från pensionsförsäkringslagens motsvarande föreskrifter i vissa avseenden.

Under a) i första stycket i 9 § behandlar pensionsförsäkringslagen det fall, att någon avhänt sig eller undandolt inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat tillkomma. Då det av naturliga skäl är svårt att leda i bevis, att avhändandet eller undandöljandet skett i uppsåt att erhålla pensionstillägg eller högre sådant tillägg än vederbort, har kommittén utbytt den ifrågavarande punkten mot tvenne andra och sålunda under a) upptagit det fall, att pensionsberättigad avhänt sig egendom utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag i sådan myckenhet, att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av pensionstillägg, samt under b), att pensionsberättigad beträffande sjn inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till pensionstillägg, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften varit riktig.

Under b) i 9 § första stycket pensionsförsäkringslagen behandlas det fall, att pensionsberättigad visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom enligt lagen åliggande avgiftsplikt. Med hänsyn till svårigheten att fastställa, huruvida underlåtenhet att erlägga avgift är att beteckna såsom uppenbar försumlighet, ävensom till den ringa grad, i vilken bestämmelsen kan antagas stimulera till avgiftsbetalning, föreslår kommittén, att stadgandet, vilket upptages som en punkt c), inskränkes till att gälla det fall, att pensionsberättigad visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna.

Den påföljd, kommittén föreslår för alla dessa fall, är något annorlunda bestämd än i pensionsförsäkringslagen. Medan enligt denna påföljden skall bestå för all framtid och utgöras av förlust helt eller — vilket i tillämpningen är det ojämförligt vanligaste — delvis av rätt till pensionstillägg, föreslår

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

kommittén, att påföljden alltid skall vara totalförlust men att denna må kunna begränsas till viss tid. En sådan påföljdsregel anses av kommittén vara på en gång verksammare oell mindre hård.

Ett ytterligare fall av ovärdighet, som upptages i pensionsförsäkringslagen, är det, att pensionsberättigad uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning eller att han är hemfallen åt dryckenskap. Dessa bestämmelser anses av kommittén dels böra utvidgas till att avse även andra fall av förargelseväckande levnadssätt än dryckenskap och dels, i motsats till vad fallet är enligt pensionsförsäkringslagens lydelse, böra avse även tiden före ansökan örn pensionstillägg. Enligt kommitténs förslag skall ansökan örn pensionstillägg avslås för person, som under avsevärd tid inom de två senaste åren före ansökningen varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig. För att angiva att påföljden, förlust av rätt till pensionstillägg, icke ovillkorligen skall gälla för vederbörandes hela återstående livstid, har tillfogats, att han äger att efter ny ansökning få sin rätt till pensionstillägg ånyo prövad, varvid de nyss angivna bestämmelserna fortfarande skola tilllämpas. Emedan dessa bestämmelser hänföra sig uteslutande till gången tid, kompletteras de med det stadgande, att örn den som fått sig pensionstillägg tillerkänt förfaller till dryckenskap eller eljest till förargelseväckande levnadssätt, pensionstillägget skall indragas och göras beroende av ny ansökning.

I kommitténs förslag har tillkommit ett fall av ovärdighet, som icke har någon motsvarighet i pensionsförsäkringslagen. Såsom vid 8 § omtalats, har i paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering införts viss anmälningsskyldighet för den, som uppbär pensionstillägg. Uraktlåtenhet att fullgöra denna skyldighet har av kommittén ansetts böra föranleda påföljd och därför i dess förslag upptagits som ett nytt ovärdighetsfall, i fråga om påföljden jämställt med fallen avhändelse, oriktig uppgift och tredska i fråga om avgiftsbetalningen.

I det av mig framlagda lagförslaget överensstämmer 9 § i huvudsak med paragrafen med samma nummer i det i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag om folkpensionering. Vid slutet av a) ha dock tillagts orden: »ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda behov av tilläggspension». Tillägget har föranletts av erinringar i yttrandena över kommittébetänkandet. Av flera av pensionsstyrelsens ombud har nämligen påpekats, att förlust av rätt till tilläggspension icke borde inträda efter en avhändelse, som läge långt tillbaka i tiden från pensionsansökningen räknat. Anmärkningen skulle kunna tillgodoses genom att i lagen bestämdes, att endast avhändelse som företoges inom viss tid före ansökningen skulle kunna föranleda den stadgade påföljden, men det av mig föreslagna tillägget har synts mig vara att föredraga såsom mera ägnat att medgiva anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall. Ett tillägg har även gjorts till bestämmelsen beträffande försummad anmälningsskyldighet i syfte att utmärka, att indragning av tilläggspensionen i sådant fall ej må ske, örn icke försummelsen inverkat på rätten till eller beloppet av tilläggspensionen.

Pensionsstyrelsens ombud i Rönöområdet påyrkar, att punkten b) måtte på

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

det sättet förtydligas, att jämte egendom även nämnes skuld. Då det torde vara uppenbart att uppgivande av falsk skuld drabbas av bestämmelsen likaväl som förtigande av ägodelar, synes mig ett sådant förtydligande emellertid vara obehövligt.

I ett par yttranden från pensionsstyrelsens ombud anföres mot bestämmelsen under c), att föreskriften torde visa sig svår att tillämpa och ineffektiv såsom medel att framtvinga avgiftsbetalning. Dessa anmärkningar torde med mera fog kunna riktas mot den motsvarande bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen, vilken med tredska i fullgörandet av avgiftsplikt sidoställer uppenbar försumlighet i samma hänseende. Örn bestämmelsen, såsom i förslaget skett, inskränkes till de fall i vilka tredska föreligger, torde densamma få så ringa räckvidd, att tillämpningssvårigheter icke i större utsträckning kunna inträda. Stadgandet torde trots sin begränsning äga värde, då det möjliggör för myndigheterna att vägra tilläggspension åt person, som under öppet trots uraktlåtit att fullgöra sin avgiftsplikt.

I skilda sammanhang ha önskemål kommit till uttryck om uppställande av skärpta värdighetskrav för rätt till tilläggspension. Ett uttalande i denna riktning har sålunda gjorts av en minoritetsgrupp inom styrelsen för centralförbundet för socialt arbete. Ett genomförande av denna tanke möter emellertid uppenbarligen stora svårigheter. Försök i denna riktning löpa fara att utmynna i schematiska regler — exempelvis att ådömd bestraffning skall utesluta från rätt till tilläggspension — vilka i det särskilda fallet mången gång skulle te sig alltför hårda. En annan väg vore att åt pensionsnämnderna anförtro en ingående och allsidig individuell prövning av de pensionssökandes medborgerliga kvalifikationer, men ett sådant system kunde lätt komma att urarta till en mindre tilltalande närgången granskning av privatlivets förhållanden, varvid subjektiva omdömen kunde få utslagsgivande betydelse.

Någon motsvarighet till pensionsförsäkringslagen 9 § andra stycket har icke upptagits i förslaget.

Det nämnda lagrummet innehåller bestämmelse, att pensionstillägg eller del därav, som på grund av pensionstagarens förvållande icke utgives till honom, skall, där pensionstagaren för sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, för tid, under vilken fattigvård utgår till honom, tillfalla den kommun, till vilken han i fattigvårdshänseende hör, dock icke i vidare mån än som erfordras till täckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården.

Beträffande de förslag, som tidigare framställts örn upphävande av denna bestämmelse, må hänvisas till pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande (sid. 227 f.).

För att utröna, i vilken omfattning det ifrågavarande stadgandet hittills kommit till tillämpning, har kommittén införskaffat uppgifter, av vilka framgår att till och med den 12 november 1930 utbetalningar enligt detsamma verkställts till 22 kommuner med tillhopa 181,545 kronor, av vilket belopp 106,402 kronor utgått till Göteborg och 49,588 kronor till Stockholm. Undantagas dessa båda städer, återstår alltså ett belopp av endast 25,555 kronor för de övriga 20 kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

209 Viel prövningen av frågan om bestämmelsen bör bibehållas åberopar pensionsförsäkringskommittén ett uttalande av statens besparingskommitté. Denna kommitté har framhållit, att det knappast förelåge något verkligt skäl att låta kommun erhålla det pensionstillägg eller del därav, som en fattigvårdsunderstödd gått förlustig därför att han icke uppfyllt pensionsförsäkringslagens s. k. värdighetsbestämmelser. Och stadgandets existensberättigande försvunne enligt kommitténs mening alldeles, när man jämförde de förhållandevis obetydliga beloppen med det tidsödande och besvärliga arbete, som vore förenat med utanordnandet. Därutöver anför pensionsförsäkringskommittén, att enligt dess förslag — liksom enligt det av mig framlagda — försummad avgiftsbetalning icke såsom nu skall medföra mistning helt eller delvis av rätt till pensionstillägg eller tilläggspension. Då flertalet fall, i vilka den ifrågavarande bestämmelsen hittills kunnat tillämpas, varit att hänföra till sådana, där på avgiftsförsummelse grundad påföljd beslutats, bomme med kommitténs förslag betydelsen ur ekonomisk synpunkt för kommunerna av ett stadgande av ifrågavarande innebörd att högst väsentligt försvagas.

Förslaget örn den ifrågavarande bestämmelsens upphävande har mött motstånd i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets yttrande.

Förbundet anför, att sedan genom artiklar i fackpressen kommunernas uppmärksamhet fästats vid den ifrågavarande bestämmelsen ävensom bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen 9 § sista stycket, avseende pension å de grundavgifter, vilka kommunen själv måst erlägga, numera ansökningar enligt dessa båda bestämmelser i betydande omfattning inkomme till pensionsstyrelsen. Ett stort antal av dessa hänförde sig till 9 § sista stycket, vilket genom grundavgifternas avskaffande komme att bortfalla. Det största antalet ansökningar i övrigt torde avse sådana fall, då en mindre nedsättning av pensionstillägget vidtagits på grund av försummad avgiftsbetalning. I och med att försummelse med avseende å avgiftsbetalningen icke längre skulle utgöra grund för total eller partiell förlust av pensionstillägg, komme även denna grupp av ansökningar att försvinna. De ansökningar, som i fortsättningen 'skulle förekomma, torde komma att avse jämförelsevis betydande belopp, varför man icke längre kunde tala örn att varje ansökning vållade ett i förhållande till det belopp saken gällde oproportionerligt stort arbete.

Däremot måste man medgiva, att det sammanlagt icke kunde bliva fråga örn några för kommunerna mera betydande belopp, ehuru man ju finge betänka, att det gällde belopp, som kunde utgå under många år. Förbundet ansåge dock i likhet med andra lagutskottet vid 1927 års riksdag, att det vore förenligt med rättvisa och billighet, att kommunerna erhölle dem på grund av berörda stadgande tillkommande belopp. Det kunde icke vara rimligt, att om en kommun nödgats taga hand om en person, som t. ex. på grund av felaktiga uppgifter örn sina tillgångar eller på grund av dryckenskap straffats med förlust av pensionstillägget, så drabbades även kommunen av detta straff i form av ökade fattigvårdskostnader.

Även borde uppmärksamheten riktas på att en dylik ordning måste antagas komma att utöva inflytande på pensionsnämndernas prövning av frågan örn tillämpning av »värdighetsbestämmelserna». Om sökanden redan hade fattigvård eller kunde antagas inom överskådlig tid komma att bliva berättigad till fattigvård, så ville pensionsnämnden givetvis så långt möjligt undvika att tilllämpa dessa bestämmelser, vilkas ekonomiska konsekvenser ju enligt kommitténs förslag i sådana fall mera drabbade kommunen än sökanden.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 14

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

På grund av vad sålunda framhållits torde kommunernas rätt enligt 9 § andra stycket pensionsförsäkringslagen böra bibehållas.

Såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför, ha på senare tid ansökningar enligt 9 § andra stycket pensionsförsäkringslagen tilltagit i antal. Betydande är antalet av dessa ansökningar dock icke, och så väl därav som av den genomgående likgiltighet med vilken förslaget att slopa den ifrågavarande bestämmelsen mottagits i yttrandena, även från kommunalt håll, torde man vara berättigad att sluta, att densamma icke av kommunerna i allmänhet uppfattas såsom innebärande någon värdefull förmån. De belopp, som kommunerna genom ett dylikt stadgande i framtiden skulle kunna erhålla, skulle, såsom torde framgå av förbundets yttrande, sannolikt bliva mindre än nu, då ju de nu talrikaste fallen av bestämmelsens tillämpning enligt det här framlagda lagförslaget komme att bortfalla. Ehuru de belopp, som en kommun genom en ansökning enligt stadgandet skulle kunna erhålla, väl icke komme att bliva så obetydliga, att de för kommunen ej skulle uppväga det arbete som dess organ skulle få nedlägga på ärendet, synes dock bestämmelsen vara av så ringa betydelse för kommunernas ekonomi, att anordningen näppeligen från allmän synpunkt kan anses innesluta fördelar uppvägande det arbete den orsakar. Det synes mig icke heller vara ett klart skälighetskrav, att kommunerna skola äga åtnjuta tilläggspension, därför att en av dem fattigvårdsunderstödd person förverkat sin rätt därtill. Det bör framhållas, att folkpensioneringens egentliga uppgift dock är att förhjälpa de till pension berättigade till ett sådant mått av försörjning, att de icke behöva anlita fattigvården. Att den samtidigt medför lättnader för kommunerna i fråga örn deras fattigvårdskostnader, bör icke tagas till utgångspunkt för krav från kommunernas sida på utfående av de pensionsbelopp, varom en person kan gå miste därför att han icke uppfyller de i lagen fastställda värdighetskraven för erhållande av tilläggspension. Jag ansluter mig därför till kommitténs ståndpunkt i detta avseende.

Den i det föregående omnämnda bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen 9 § sista stycket, vilken handlar örn rätt för kommun att under vissa förutsättningar uppbära pension på grundavgift som den erlagt, bortfaller såsom en konsekvens av förslaget örn undanröjande av kommunernas ansvarighet för grundavgifterna.

10 §.

Förevarande paragraf, som frånsett den ändrade terminologien är likalydande med paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering, motsvarar, med smärre jämkningar, pensionsförsäkringslagen 9 § tredje stycket.

11 §•

Denna paragraf, vilken i huvudsak hämtats från 11 § i kommittéförslaget angående lag örn folkpensionering, innefattar i förhållande till pensionsförsäkringslagen, 9 § fjärde stycket, den nyheten, att kommun, som förskotterat pension åt sökande, enligt stadgande i första stycket skall äga uppbära det först

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 211

till betalning förfallande pensionsbeloppet och därav tillgodogöra sig förskottet.

Med anledning av detta stadgande anför svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet:

Förbundet finner själva tanken om förskottering av pension tilltalande men önskar rikta uppmärksamheten på vissa svårigheter, som torde kunna uppstå, särskilt i sådana fall, där pensionsansökningen avslås och kommunen därför kommer att sakna möjlighet att återfå det utgivna beloppet. Förbundet syftar här på den rättsliga ställning, som kan anses tillkomma den hjälp åt behövande, som faktiskt utgivits av kommunala medel. I saknad av andra bestämmelser än de av kommittén föreslagna, torde det kunna göras gällande, att detta belopp är att anse såsom fattigvård. Enligt flera prejudikat är en kommun nämligen icke berättigad att utgiva understöd i annan ordning än den som föreskrives i särskilda författningar. Sker likväl detta, så betraktas det utgivna beloppet t. ex. vid bedömande av frågan om hemortsrätt såsom fattigvård, alldeles oavsett att det utgivits i annan ordning än den, som föreskrives i fattigvårdslagen.

För undvikande av svårigheter av angivet slag vill förbundet förorda, att det i lagtexten införes ett direkt medgivande för kommunerna att, sedan pension av pensionsnämnd beviljats, av kommunala medel lämna förskott å pensionen, med särskild föreskrift, att vad som sålunda utgivits icke må betraktas såsom fattigvård.

Uppenbart torde vara, att förskott av folkpension icke må medgivas utan prövning av den pensionssökandes behov. Denna prövning torde i intet vara artskild från den, som förekommer i vanliga fattigvårdsärenden, och örn pensionsansökningen avslås, synes förskottet böra kunna fortsätta att utgå såsom vanlig fattigvård. Tydligt är även, att i så fall kommunen äger återkräva förskottet av pensionssökanden. I betraktande av det anförda kan jag icke biträda fattigvårds- och barnavårdsförbundets förslag om en bestämmelse, att pensionsförskott aldrig skulle vara att anse såsom fattigvård. Förskottet torde böra vara bundet vid de förutsättningar och former, som äro stadgade för utgivande av fattigvård, och örn pensionsansökningen avslås, jämväl vara att anse såsom sådant understöd.

Beträffande stadgandets närmare utformning anför generalpoststyrelsen, att det kan ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att kommun äger uppbära hela det först till betalning förfallande beloppet även då det utlämnade förskottet endast utgör en del av detta belopp. Visserligen måste, uttalar styrelsen, kommunen anses hava skyldighet att till pensionstagaren redovisa vad som tillkommer denne, men någon säkerhet för att så alltid komme att ske förefunnes icke. Det syntes icke uteslutet, att kommun i vissa fall ansåge sig hava rätt att av det uppburna beloppet tillgodogöra sig förutom direkt utlämnat sådant förskott även eventuella fordringar för vad som av kommunen tidigare utgivits för öppen fattigvård åt pensionstagaren eller hans familj.

För att tillgodose den av generalpoststyrelsen gjorda anmärkningen har kommuns rätt att uppbära pension begränsats till belopp, som hänför sig till tid för vilken förskott utgivits.

I förevarande paragraf har ej upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen örn rätt för kommun att upp-

212 Kungl. Majlis proposition nr 217.

bära pension för pensionstagare, som jämlikt barnavårdslagen den 6 juni 1924 omhändertagits av barnavårdsnämnd. Folkpension kan enligt det föreliggande förslaget ej utgå till person under 18 år. Den som uppnått sådan ålder kan vidare ej omhändertagas av barnavårdsnämnd annat än för skyddsuppfostran i fall av svårare vanart och i sådant fall bör jämlikt 9 § första stycket folkpension ej utgå. En föreskrift av här berörd innebörd skulle därför sakna tillämpning.

Om finansieringen av folkpensionerna.

12 §.

Denna paragraf har oförändrad hämtats från 12 § i det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering men avviker från motsvarande lagrum i pensionsförsäkringslagen, nämligen dess 11 §.

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för den betydelse fondering enligt min mening bör äga vid folkpensioneringen. Jag kan därför här inskränka mig till att i anslutning till vad pensionsförsäkringskommittén uttalar vid 11 § i sitt förslag till lag örn allmän ålderdomspensionering anföra följande.

Liksom enligt pensionsförsäkringslagen skola enligt förevarande förslag pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken här kallats folkpensioneringsfonden. Med fondens inkomster, d. v. s. inflytande pensionsavgifter jämte fondräntan, skola i första hand bestridas kostnaderna för utgående grundpensioner. Under den första tiden efter införandet av den föreslagna pensioneringsverksamheten komma emellertid inkomsterna att väsentligt överstiga nämnda kostnader. Enligt det för pensionsförsäkringen nu tillämpade finansieringssystemet fonderas detta överskott, varigenom fonden under en lång följd av år kommer att växa kraftigt och slutligen uppnå en högst betydande storlek. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, har jag vid uppgörandet av det föreliggande förslaget avsett, att denna fondbildning skall avsevärt beskäras, och har därvid ansett, att fondökningen borde begränsas efter en på förhand uppgjord plan, enligt vilken fonden år 1953 skulle uppnå en slutlig storlek av 1,000 miljoner kronor. I den mån fondens inkomster äro större än den planmässiga fondökningen, böra de enligt min mening användas till att minska statens bidrag till verksamheten. I överensstämmelse med uppfattningen, att pensioneringen bör så anordnas, att den smidigt kan anpassa sig efter skiftande tidsförhållanden och att därför här berörda frågor icke böra närmare fixeras i själva lagen, har i lagförslaget endast intagits en bestämmelse, att Konung och riksdag skola fastställa plan för fondens användning, innefattande regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt.

13 §•

Bestämmelserna i denna paragraf ha med viss formell jämkning hämtats från paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag örn

Kungl. Majlis proposition nr 217.

folkpensionering men innebära avvikelse från pensionsförsäkringslagens motsvarande lagrum, 10 §. I den allmänna motiveringen har jag utförligt behandlat den i denna paragraf innehållna nyheten, att landstingens nuvarande kostnadsandel överföres å kommunerna.

14 §.

Paragrafen motsvarar paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag om folkpensionering och 12 § pensionsförsäkringslagen. Kommitténs motivering återfinnes vid 13 § i förslaget till lag örn ålderdomspensionering och lyder:

Den av kommittén förutsatta begränsningen av fondökningen kommer enligt kommitténs beräkningar att få till följd, att fondens inkomster i en framtid icke komma att förslå till täckande av kostnaderna för avgiftspensioneringen. Frågan när och i vilken omfattning fondens otillräcklighet kommer att göra sig gällande beror emellertid bland annat av omständigheter, rörande vilka för närvarande inga fast grundade antaganden kunna göras. Befolkningens sammansättning, inkomstfördelningen och ränteläget, kunna icke nu med någon säkerhet bedömas för de avlägsna tidsperioder, som härvid komma i ^fråga.

Varje försök att för närvarande taga ställning till de nämnda frågorna och de spörsmål, som äro förknippade med dem, måste bli i hög grad osäkert. Det torde därför vara tillräckligt, att i lagen införas bestämmelser som garantera att verksamhetens utveckling noggrant iakttages och att, örn åtgärder för förbättrande av dess ekonomi visa sig erforderliga, behovet därav från auktoritativt håll påvisas. För anordnande av en sådan eftersyn har i förslagets förevarande paragraf med vissa ändringar upptagits bestämmelserna i 12 § pensionsförsäkringslagen örn periodisk undersökning av avgifter och förmåner samt av fondens ställning. Frånsett viss förenkling av bestämmelsernas avfattning, bestå förändringarna däri, att pensionsstyrelsen ålagts att, när av verkställd utredning framgår att förhållandena påkalla stärkande av verksamhetens ekonomi, göra anmälan därom hos Konungen. Det förutsättes, att en åtgärd som kan komma i fråga är ökat bidrag av statsmedel. De genom maximeringen av fondökningen frigjorda fondmedlen hava ju tjänat till att minska statens utgifter för pensionstillägg. Men också en höjning av pensionsåldern eller en sänkning av framdeles beviljade avgiftspensioner kan tillgripas. Även andra möjligheter, såsom en höjning av avgifterna, kunna befinnas lämpliga. Däremot torde icke sänkning av redan beviljade avgiftspensioner böra ifrågasättas.

Paragrafen har här upptagits från kommitténs förslag utan annan ändring än att en jämkning vidtagits för att utmärka, att den periodiskt återkommande undersökningen skall avse hela pensioneringsverksamheten och ej blott fondens ställning och avgiftspensionernas beräkning.

Bestämmelserna i 12 § sista stycket pensionsförsäkringslagen angående användande av överskott i fonden till invaliditetsförebyggande åtgärder ha lämnats utan motsvarighet i förslaget, emedan något överskott i fonden icke längre kan ifrågakomma efter ett genomförande av detsamma. Att verksamhet i invaliditetsförebyggande syfte enligt min mening ändock skall bedrivas, framgår av vad i den allmänna motiveringen anförts under rubriken »Förslagets omfattning».

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

Örn pensionsavgifternas erläggande.

15 §.

Enligt pensionsförsäkringslagen skall mantalsskrivningsförrättaren varje år uppgöra en förteckning över de i mantalslängden upptagna personer, som vid årets början uppnått 15 men icke 66 års ålder, samt tillställa taxeringsnämndens ordförande denna förteckning. Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden tillhanda, beslutar nämnden, på grund av upplysningar från vederbörande pensionsnämnd angående de personer som äro berättigade till pension eller understöd samt med hänsyn till förhållanden som medföra undantagande från avgiftsplikt, för varje i förteckningen upptagen person, huruvida för året avgiftsplikt må åligga honom och vilka avgifter böra av honom erläggas.

Efter att hava omnämnt ett av pensionsstyrelsen i skrivelse till Konungen den 4 januari 1924 avgivet förslag till vissa ändringar i dessa regler anför pensionsförsäkringskommittén i specialmotiveringen till sitt förslag till lag örn allmän ålderdomspensionering vid 14—17 §§:

Med kommitténs förslag komma de av pensionsstyrelsen väckta frågorna till väsentlig del i annat läge. Enligt förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering äro förutsättningarna för avgiftsplikt att vederbörande

1) är svensk medborgare;

2) är i riket mantalsskriven;

3) är i åldern 18—66 år; samt

4) icke är av fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.

Sålunda bortfalla i jämförelse med nuvarande lag undantagen från avgiftsplikt på grund av invaliditet och på grund av tjänsteanställning, vilka undantag visat sig vara förenade med väsentliga olägenheter vid tillämpningen. Å andra sidan införes avgiftsbefrielse för personer, som äro omhändertagna av fattigvården för varaktig försörjning. Detta torde dock icke komma att medföra några komplikationer. Själva avgiftsbeloppet skall med ledning av den taxerade inkomsten fastställas enligt en synnerligen enkel och lättillämpad regel.

Den genomgripande förenkling, som kommitténs förslag således innebär, möjliggör enligt kommitténs mening att överflytta hela befattningen med avgifternas fastställande och påföring till de tjänstemän, som ha att verkställa debitering av kronoutskylderna (häradsskrivare eller kronokassör). Taxeringsnämndens och prövningsnämndens befattning med avgifterna kommer härigenom att upphöra. Med ledning av taxeringsnämndens och prövningsnämndens beslut angående det taxerade beloppet har debiteringsförrättaren att i avgifts förteckningen införa det avgiftsbelopp, som enligt 3 § skall utgivas av den avgiftspliktige. _I likhet med pensionsstyrelsen i dess nyss omnämnda skrivelse anser kommittén, att väl nedsättning men icke höjning av taxeringen efter prövningsnämndens beslut bör föranleda ändring av pensionsavgiften, hör den.händelse klagan över dubbeltaxering föranleder undanröjande av en av taxeringsåtgärderna eller överflyttning av taxeringen till annan kommun genom beslut av vanlig prövningsnämnd, extra prövningsnämnd eller högre instans, överlämnas beslutet till debiteringsförrättaren för rättelse av debiteringen.

Eastställandet av avgiftsplikten och avgiftens belopp innefattar med kommitténs .förslag väsentligen en uträkning med användning av uppgifterna i förteckningen och taxeringslängden. Det torde därför låta sig göra att be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

handla besvär över avgiftsplikt eller avgiftsbelopp såsom besvär över debitering. Besvären skola således anföras hos Konungens befallningshavande på samma sätt som föreskrives i uppbördsreglementet. Allenast.i ett fall torde undantag härifrån erfordras, nämligen då avgiftspliktig, som icke påförts beskattningsbart belopp, vill klaga över att för högt taxerat belopp och på grund därav för hög pensionsavgift påförts honom. Med gällande avdragsbestämmelser kan en avgiftspliktig bli skyldig att erlägga pensionsavgift till icke obetydligt belopp och likväl gå fri från skatt samt förty ej ha anledning att klaga över taxeringen i vidare mån än så vitt den utgör grund för avgiftspåföringen. Fastställandet av det taxerade beloppet är emellertid en taxeringsåtgärd, vars prövning ej synes kunna ske annat än genom de vanliga skatteinstanserna. Att införa enahanda förfarande, om den avgiftspliktige taxerats till beskattningsbart belopp, men allenast skulle vilja klaga beträffande pensionsavgiften, synes däremot onödigt.

Vid sidan av den ordinära besvärsproceduren synes en extra ordinär möjlighet till rättelse motsvarande vad som för närvarande stadgas i 16 § tredje och fjärde styckena pensionsförsäkringslagen böra bibehållas.

Restitution synes lämpligen böra ske genom Konungens befallningshavande.

I specialmotiveringen till det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering anför kommittén vid 15—18 §§ ytterligare:

Utöver de i förslaget till lag örn allmän ålderdomspensionering upptagna grunderna för befrielse från avgiftsplikt har i det nu föreliggande lagförslaget införts ännu en, nämligen åtnjutande av folkpension eller understöd. Avvikelsen, som framgår redan av 4 §, föranledes av att lagförslaget liksom pensionsförsäkringslagen medger pension vid förtidsinvaliditet. Uppgift å förtidsinvalider med folkpension eller understöd bör, på samma sätt som för närvarande föreskrives i 14 § andra stycket pensionsförsäkringslagen, lämnas av vederbörande pensionsnämnd.

Något bedömande av invaliditeten i sammanhang med avgiftens fastställande sker således ej. Vid sådant förhållande synes man kunna använda samma förenklade förfarande beträffande avgifternas fastställande och besvär av olika slag, som förordats vid förslaget till lag örn allmän ålderdomspensionering.

I de avgivna yttrandena lia icke yppats några betänkligheter mot kommitténs förslag att anförtro avgiftspåföringen åt de tjänstemän som debitera kronoutskylderna. Styrelsen för Sveriges liäradsskrivarförening och föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän finna dock erforderligt, att ersättning lämnas debiteringsförrättarna för den därigenom uppkommande ökningen av deras arbetsbörda. Pensionsstyreisen ifrågasätter en kompletterande bestämmelse i syfte, att länsstyrelse måtte erhålla befogenhet att även utan stöd av besvär befria från påförd pensionsavgift i sådana fall, då länsstyrelse med stöd av besvär skulle äga meddela dylikt befrielsebeslut. Styrelsen hemställer även örn föreskrift, att all restitution av pensionsavgifter måtte ske genom styrelsen.

I det nu förevarande förslaget ha såsom grunder för undantag från avgiftsplikt utöver de grunder, som finnas i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering, upptagits beträffande person, som ej tidigare fått avgift sig påförd, att han befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Enligt min mening rubbar detta ej det resonemang, som lett kommittén till att föreslå att avgiftspåfö-

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ringen anförtros åt den tjänsteman, som har att verkställa debiteringen av kronoutskyl derna. Frågan örn ersättning för debiteringsarbetet torde icke nu böra upptagas till prövning.

I enlighet med denna uppfattning har första stycket av förevarande paragraf utan ändring hämtats från 15 § i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering. Detsamma är förhållandet med andra stycket, vilket i förenklingssyfte innehåller bland annat, att sedan prövningsnämnd fattat beslut angående taxering, höjning av denna ej skall medföra ökning av den pensionsavgift, som påförts med stöd av taxeringen.

Den av kommittén föreslagna extraordinära möjligheten att erhålla rättelse hos pensionsstyrelsen har upptagits i paragrafens tredje stycke. I jämförelse med kommitténs förslag företer detta stycke vissa skiljaktigheter. Ordet »felaktigt» har ändrats till »obehörigen» för att tydligt utmärka, att pension sstyrelsens befogenhet att rätta, då avgift felaktigt påförts, avser de fall, då ingen avgift borde ha blivit påförd. Vidare talas -—- i stället för örn pensionsstyrelsens befogenhet att från avgift »befria» den, som obehörigen fått avgift sig påförd — om befogenhet för styrelsen att för sådan person »upphäva» avgiftspåföringen. Styrelsen bör nämligen äga, att om den finner att någon, som redan vid inträdet i den avgiftspliktiga åldern är invalid, trots detta fått avgift sig påförd, upphäva avgiftspåföringen. Utan en sådan befogenhet för styrelsen kan det befaras inträffa, att invaliditet hos adertonåring fördöljes och en eller annan avgift för honom erlägges med beräkning att han efter något år skall kunna ansöka örn folkpension. Ehuru grundpensionen i sådant fall enligt förslaget skulle utgå med tämligen lågt belopp, bör möjligheten till missbruk i berörda avseende förebyggas såvitt lämpligen kan ske. En tredje förändring, som jag vidtagit, är, att det i kommittéförslaget förefintliga ordet »skäligen» såsom onödigt och måhända vilseledande fått utgå, i samband varmed viss ytterligare jämkning av ordalagen skett.

Såsom ett sista stycke torde, i anslutning till ett av pensionsstyrelsen framställt önskemål, böra upptagas bestämmelse om att Konungens befallningshavande skola äga samma befogenhet som pensionsstyrelsen att upphäva avgiftspåföring.

Genom vilken eller vilka myndigheter restitution av pensionsavgift må äga rum, är en fråga, som bör regleras genom följdförfattningarna till folkpensioneringslagen och förty lämpligen torde böra anstå till senare sammanhang.

16 §.

Första punkten i första stycket av förevarande paragraf motsvarar 16 § första stycket i det i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag örn folkpensionering. För kommittéförslagets stadgande har motivering lämnats i vad ovan vid 15 § anförts ur kommitténs betänkande. I förevarande förslag har stadgandet utbytts mot en hänvisning till uppbördsreglementet, något som icke innebär någon saklig ändring i förhållande till kommittéförslaget och som synes befogat, emedan uppbördsreglementets bestämmelser genom stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

gandet i nästföljande paragrafs första stycke över huvud i tillämpliga delar bliva gällande beträffande pensionsavgifterna.

Det har synts mig erforderligt att stadga verklig rätt för den, som väl med rätta fått avgift sig påförd men som på grund av senare inträffad händelse bör befrias från avgiften, att påkalla rättelse i avgiftspåföringen. Samma rätt att påkalla befrielse synes då lämpligen böra gälla i alla de fall, då pensionsstyrelsen enligt bestämmelserna i 15 § tredje stycket äger upphäva skyldighet att erlägga avgift. En generell bestämmelse härom har upptagits såsom en ny andra punkt i första stycket.

Mot bestämmelsen i andra stycket har av länsstyrelsen i Örebro län framställts den erinran, att någon relation mellan beskattningsbart belopp och avgiftsbelopp icke finnes, något som föranleder länsstyrelsen att föreslå, att stycket måtte utgå. Bestämmelsen i stycket avser emellertid det fall, att någon som icke taxerats till beskattningsbart belopp vill klaga över att för högt taxerat belopp och därmed för hög pensionsavgift påförts honom. Eftersom något beskattningsbart belopp icke påförts honom, har han icke haft anledning att med hänsyn till beskattningen överklaga taxeringen, och det har vid sådant förhållande synts skäligt, att en särskild utväg öppnas för honom att överklaga taxeringen, när han finner att pensionsavgift påförts honom med ledning av denna.

17 §.

Uppbörden av pensionsavgifterna, vilken regleras i denna paragraf, har ingående behandlats i den allmänna motiveringen.

Det tredje stycket i paragrafen innefattar en nyhet i förhållande till såväl pensionsförsäkringslagen som kommitténs förslag. Nyheten avser huvudsakligen det fall, att pensionsavgift icke erlägges inom behörig tid. För detta fall innehåller pensionsförsäkringslagen, såsom av pensionsstyrelsens nedan intagna uttalande närmare framgår, bestämmelser, i 14 och 15 §§, örn viss tidpunkt, nämligen utgången av juni månad året näst efter det då avgiften påförts, efter vilken erläggande av avgift icke medför pensionsrätt för den avgiftspliktige och tilläggsavgift icke ens mottages. Kommittén föreslår i stället för dessa bestämmelser, att avgift som erlagts efter utgången av augusti månad året näst efter det år under vilket avgiften påförts, skall vid bestämmande av beloppet av avgiftspension anses såsom ej erlagd. Med anledning av detta förslag anför pensionsstyrelsen:

I fråga om restantier å påförda avgifter har i nuvarande lag örn allmän pensionsförsäkring fastställts en gemensam respittid för samtliga avgifters erläggande. Kommittén har — oberoende av att i avgiften enligt kommitténs förslag även införts ett ej obetydligt skattemoment — föreslagit, att en sådan respittid skall bibehållas, men att densamma skall förlängas med två månader utöver den tid som hittills varit utmätt. Detta förlängande av respittiden finner styrelsen i och för sig vara synnerligen starkt motiverat. I nu gällande pensionsförsäkringslag tillämpas emellertid som bekant i övrigt ett olika förfarande i fråga om resterande grundavgifter och tilläggsavgifter. De sistnämnda få ej utkrävas och ej heller erläggas efter respittidens utgång; grundavgifterna återigen kunna även senare uttagas, men berättiga i sådant fall icke

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

desto mindre ej till pension. Kommittén har nu föreslagit, att det senare strängare förfarandet tillämpas på samtliga avgifter. Styrelsen anser det för sin del både bättre motiverat ur rättssynpunkt och samtidigt mera redigt ur förvaltningssynpunkt, att respittiden helt bortfaller och bestämmelse införes, att avgiftsrestantier avkortas efter samma regler som gälla i fråga örn kronoutskylder.

I annat sammanhang betonar pensionsstyrelsen behovet av särskild föreskrift för det fall, att avgift redovisats till styrelsen först efter det pensionsfallet redan inträffat och pensionsbrev utfärdats. Principiellt borde i dylika fall jämkning av pensionen ske. Detta vore emellertid en ganska omständlig åtgärd. Då det här rörde sig örn jämförelsevis obetydliga avgiftsbelopp, förordade styrelsen, att den tillerkändes befogenhet att i sådana fall, som här avsåges, utbetala kapitalvärdet av den pension, som belöpte på det erlagda avgiftsbeloppet.

Yad pensionsstyrelsen föreslagit beträffande respittiden har jag funnit mig böra tillmötesgå och därför i lagförslaget icke medtagit någon föreskrift örn särskild respittid. Genom det föreslagna stadgandet i första stycket, att pensionsavgifterna skola uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden, bliva på sätt pensionsstyrelsen önskat, uppbördsreglementets bestämmelser örn avkortning tillämpliga på pensionsavgifterna.

Med anledning av vad pensionsstyrelsen anfört rörande erlagd avgift, som redovisas till styrelsen först efter det pensionsfall redan inträffat och pensionsbrev utfärdats, har såsom ett tredje stycke i 17 § intagits en bestämmelse av innehåll att pensionsavgift, vars erläggande meddelas till pensionsstyrelsen efter det folkpension fastställts, må återbetalas i den mån den eljest skulle gottskrivas den avgiftspliktige. En sådan regel synes mig från enkelhetens synpunkt vara att föredraga framför den av pensionsstyrelsen föreslagna. Att återbetalningen icke alltid skall avse hela avgiften, beror därpå, att äkta makars avgifter i allmänhet skola till hälften tillgodokomma vardera maken.

18 §.

Denna paragraf är likalydande med 18 § i pensionsförsäkringslagen och i det av kommittén framlagda förslaget till lag om allmän folkpensionering.

Om pensionsnämnder.

19—27 §§.

I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts äro bestämmelserna örn folkpensioneringens lokala organisation, frånsett vissa smärre jämkningar, likalydande med motsvarande stadganden i pensionsförsäkringslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

219 Om pensionsansökning med mera.

28 §.

Denna paragraf, som avhandlar huru ansökning om pension skall göras, är utan ändring hämtad från kommittébetänkandets förslag till lag om folkpensionering, 29 §, och innefattar endast smärre jämkningar i förhållande till 29 § pensionsförsäkringslagen.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län framställer det önskemålet, att med hänsyn till de betydande utgifter landstingen få vidkännas på grund av bestämmelserna örn ersättning av landstingsmedel för vårdkostnader åt fattigvårdens understödstagare skyldighet måtte stadgas för vederbörande fattigvårdsstyrelse att tillse, att pension sökes för pensionsberättigad understödstagare. Något mera kännbart behov av andra regler i detta avseende än de nuvarande torde emellertid icke ha gjort sig gällande, och det är å andra sidan sannolikt, att lagligt åläggande för fattigvårdsstyrelserna att under vissa omständigheter söka pension icke skulle i och för sig vara synnerligen verksamt för att avlägsna eventuella olägenheter.

29 §. '

Förevarande paragraf behandlar pensionsnämnds befattning med pensionsärenden. I sak avviker paragrafen icke i väsentliga avseenden från motsvarande bestämmelser i 30 § pensionsförsäkringslagen. Från 30 § i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering avviker stadgandet nästan endast sa till vida, som den nuvarande bestämmelsen beträffande insändande av pensionsnämnds beslut och tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen, med frångående av kommitténs förslag, i sak bibehållits. Skälen härför komma att framlaggas vid 31 §. Den i lagförslaget nytillkomna skillnaden i avseende å avdragsreglerna mellan pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension, och annan pensionstagare har föranlett den jämkning i förhållande till kommitténs förslag, att minskning eller indragning av tilläggspension på grund av förändring beträffande pensionstagares hushåll upptagits bland de förändringar av utgående tilläggspension, som pensionsstyrelsen har att vidtaga ex officio och utan att- ärendet först underkastats Provning av pensionsnämnd. Jämlikt 22 § har pensionsnämnd emellertid att öva tillsyn över att minskning av pension äger rum, där sådan är föreskriven, och det förutsättes, att pensionsstyrelsen har sin uppmärksamhet fäst på att nämnderna fullgöra denna sin skyldighet.

30 §.

Bestämmelserna i denna paragraf äro, med jämkning huvudsakligen i tredje stycket, hämtade från 31 § i det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering. De flesta bestämmelserna äga sin motsvarighet i pensionsförsäkringslagen 30 §. Stadgandet i tredje stycket örn avrundning av pensionens belopp har dock, i sak oförändrat, hämtats från pensionsförsäkringslagen 6 § sista stycket, och bestämmelserna i sjätte stycket ha, med någon jämkning, hämtats från pensionsförsäkringslagen 3 § andra stycket. Som en nyhet i paragrafen i jämförelse med pensionsförsäkringslagens bestämmelser

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

är att nämna, att pensionsbrev enligt förslaget skall tillställas den som äger uppbära pensionen i stället för såsom, enligt pensionsförsäkringslagens lydelse, alltid pensionstagaren.

I detta sammanhang må nämnas, att pensionsförsäkringslagens bestämmelse i 80 § fjärde stycket örn att pension ej skall utgå örn beloppet icke uppgår till 6 kronor örn året, icke erhållit någon motsvarighet i förevarande förslag, då en sådan föreskrift efter införande av regler örn grundpension torde sakna praktisk betydelse.

31 §.

Förevarande paragraf, vilken motsvarar 28 § såväl i pensionsförsäkringslagen som i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering, innehåller regler örn besvär över pensionsnämnds och pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden. Bestämmelserna därom ha ansetts lämpligen böra placeras efter stadgandena angående nämndernas och styrelsens beslut.

Enligt pensionsförsäkringslagen 28 § skall ändring i pensionsämnds beslut sökas hos pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens ordförande eller i brev vara inkomna till honom sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Med denna bestämmelse sammanhänger, att enligt 30 § samma lag pensionsnämndens beslut och tillhörande handlingar i ärende, som angår pension på grund av varaktig oförmåga till arbete, först efter besvärstidens utgång skola av nämndens ordförande insändas till pensionsstyrelsen. Därest besvär anförts, skola dessa bifogas jämte yttrande av nämnden över besvären.

Frågan, huru en förkortning skall kunna åvägabringas av den tid en pensionssökande får vänta innan han erhåller pension, har redan åtskillig tid varit föremål för uppmärksamhet. I yttrande över statens besparingskommittés den 19 februari 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation (se bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1927 års riksdag, sid. 127 f.) anförde pensionsstyrelsen:

Då resultatet av en undersökning av pensionsansökningar inkomna under åren 1921 och 1922 utvisade, att besvär av annan än pensionsstyrelsens ombud anförts i endast 7.6 fall på tusen av de avgjorda ärendena samt att besvären föranlett ändring av nämndens beslut i endast 1.6 fall på tusen, insåges, att man icke rimligen för dessa få fall borde bibehålla den hittillsvarande olämpliga anordningen beträffande gången av pensionsärendena. Styrelsen hade därför under övervägande ett förslag till en lagändring, som skulle i huvudsak innebära, att varje ansökning omedelbart efter det pensionsnämnden fattat beslut skulle insändas till styrelsen där ärendet skulle förberedas men icke företagas till slutligt avgörande förrän besvärstiden utgått. Besvär kunde i vanlig ordning ingivas till pensionsnämndens ordförande, som i dylika fall skulle hos styrelsen begära ansökningshandlingarnas återsändande. En omläggning i sålunda antydd eller snarlik riktning av pensionsärendenas behandling skulle vålla styrelsen ett mycket litet ökat besvär, då högst omkring 400 ansökningar per år skulle komma att bliva föremål för sådan åtgärd.

I motion (11:69) till 1927 års riksdag påyrkades — i syfte att förkorta den tid en pensionssökande får vänta innan han erhåller pension — att pen-

Kungl. Maj :ts proposition nr 211.

sionsnämndens ordförande skulle åläggas att snarast möjligt och således utan att avvakta besvärstidens utgång insända pensionsnämndens beslut i ärendena jämte tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen samt att besvär skulle av ordföranden omedelbart insändas till pensionsstyrelsen.

I infordrat yttrande över denna motion anförde pensionsstyrelsen:

Att allt borde göras för att söka nedbringa den tid, som förflöte mellan en pensionsansökans ingivande och pensionsbrevets utsändande, vore uppenbart. Bland de åtgärder i sådant syfte, som pensionsstyrelsen haft under behandling,_ vore även den nu föreslagna. Därvid hade emellertid befunnits, att frågan ingalunda vore så enkel och att ej heller tidsvinsten bleve så stor, som motionären hoppats. Sålunda torde pensionsnämndsordförandens expeditionsarbete och andra omständigheter föranleda därtill, att efter sammanträdet kortare eller längre tid måste förflyta innan handlingarna kunde översändas till pensionsstyrelsen. Vidare vore att märka, att ett ärende givetvis icke kunde företagas till avgörande inom pensionsstyrelsen, innan den föreskrivna besvärstiden gått till ända. Därest pensionsstyrelsen icke ville utsätta sig för risken, att besvär, som anförts i ett ärende, icke komme under omprövning vid ärendets avgörande inom styrelsen, måste för övrigt .särskilda åtgärder av styrelsen vidtagas, vilka skulle ej obetydligt öka och försvåra styrelsens arbete och dessutom ytterligare beskära tidsvinsten. Styrelsen funne för sin del, att något avgörande i denna fråga icke nu borde träffas, utan att densamma lämpligen borde tagas i övervägande i samband med den allmänna revision av pensionsförsäkringen, som styrelsen förväntade komma att ske under den närmaste framtiden.

På hemställan av andra lagutskottet avslogs motionen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 16) anförde utskottet, att utskottet i likhet med pensionsstyrelsen ansåge, att de i motionen uttryckta önskemålen om nedbringande av den tid, som förflöte mellan pensionsansökningens ingivande och pensionsbrevets utfärdande, vore värda allt beaktande. Då emellertid de av motionären i sådant syfte föreslagna åtgärderna skulle medföra vissa praktiska olägenheter och icke vara så effektiva, att de skulle på ett avsevärt sätt förkorta väntetiden, samt frågan örn åtgärder för väntetidens nedbringande torde komma att upptagas till övervägande av pensionsstyrelsen i samband med den allmänna revision av pensionsförsäkringslagen, som kunde förväntas skola ske under den närmaste framtiden, ansåge sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionen och ej heller föreslå riksdagen att påkalla särskild utredning i ärendet.

Till utgångspunkt för sin prövning av hithörande förhållanden har pensionsförsäkringskommittén tagit vissa utredningar dels angående förekomsten av besvär, dels ock beträffande väntetiden innan pensionsansökan föranleder utbetalande av pension. I det förra hänseendet konstaterar kommittén (huvudbetänkandet sid. 239 ff.), att besvärsfrekvensen i ärenden rörande pensionstilllägg eller understöd enligt en undersökning visar sig vara ungefär 4 % och enligt en annan cirka 5 %. Kommittén konstaterar vidare, att av besvären ungefär 80 °/o utgöras av besvär av pensionsstyrelsens ombud. Yad beträffar väntetiden, förflyter enligt en av kommittén verkställd utredning, som avser ansökningar örn pensionstillägg eller understöd inkomna till pensionsstyrelsen första halvåret 1928, i medeltal från ansökningshandlingens ingivande till pensionsnämndsordföranden och till dess att nämnden fattar beslut i ärendet en tid av 6.4 vec-

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kor, från nämndsammanträdet till dess ansökningen inkommer till pensionsstyrelsen 5.9 veckor samt därifrån och till första pensionsutbetalningen 13.5 veckor (se kommitténs huvudbetänkande sid. 231). Den sammanlagda väntetiden för en pensionssökande, vilken begär pensionstillägg, uppgår alltså enligt denna utredning i genomsnitt till 25.8 veckor eller ungefär ett halvt år. Kommittén anmärker emellertid till dessa sifferuppgifter, att den här uppgivna tiden mellan ansöknings ingivande och nämndsammanträdet icke torde giva ett riktigt begrepp örn den första delen av väntetiden, emedan ofta den första ansökningsåtgärden torde bestå i en muntlig framställning till pensionsnämndsordföranden och den skriftliga ansökningen upprättas och ingives till denne först senare, ofta strax före sammanträdet.

I syfte att i någon mån förkorta väntetiden föreslår kommittén, att ansökningarna skola av pensionsnämndsordföranden insändas till pensionsstyrelsen snarast möjligt efter det sammanträde, vid vilket de blivit av nämnden slutligt behandlade. Enligt kommitténs uppskattning torde i flertalet fall därmed kunna vinnas en förkortning av väntetiden med ett par veckor. För att pensionsstyrelsen icke skall sakna kännedom örn besvär i de ärenden, som sålunda hänskjutas till styrelsen redan före besvärstidens utgång, föreslår kommittén, att besvär över pensionsnämnds beslut skola ingivas direkt till pensionsstyrelsen eller dit insändas inom samma tid, som nu gäller i fråga om ingivande eller insändande till pensionsnämndens ordförande. Det skulle därjämte åligga pensionsstyrelsen att före ärendets avgörande höra pensionsnämnden över besvären. En sådan anordning anses av kommittén visserligen medföra något ökat arbete för pensionsstyrelsen, men detta torde enligt kommitténs åsikt icke behöva bliva av den omfattning, att det kunde utgöra något avgörande hinder mot den föreslagna ändringens genomförande. Vad beträffar ändringens betydelse för parterna, fäster kommittén uppmärksamheten vid att det alldeles övervägande antalet besvär som nämnt härrör från pensionsstyrelsens ombud. I regel tecknas besvären i sådana fall direkt pa blanketten för nämndsbeslutet i ärendet, och även nämndens yttrande över besvären plägar tecknas på denna blankett. Denna anordning bör enligt kommitténs mening såsom arbetsbesparande icke rubbas, men ombuden böra, enligt vad kommittén uttalar, genom instruktion erinras örn att i förekommande fall dessutom före besvärstidens utgång anföra besvär hos pensionsstyrelsen direkt, något som skulle kunna ske med användande av ett synnerligen enkelt formulär, huvudsakligen innehållande hänvisning till den på nämndsbeslutet tecknade inlagan.

Av kommitténs ledamöter ha herrar Elliot och Olsson samt fröken Åbergsson funnit sig icke kunna biträda kommitténs förslag, att besvär skola insändas direkt till pensionsstyrelsen, och anföra därom:

Det förefaller synnerligen tveksamt, örn något är att vinna genom en dylik reform. I de allra flesta fall anföras besvären av pensionsstyrelsens ombud vid nämndssammanträdet. Att ombudet då före besvärstidens utgång jämväl skulle behöva, låt vara genom ett synnerligen enkelt formulär, direkt, hos styrelsen anföra besvär, synes vara en skäligen onödig omgång.. De pensionssökande hava vidare i regel lättare att ingiva sina besvär direkt till ordföranden än att insända dem till styrelsen. Därest besvär inkomma till styrelsen, innan hand-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

223 Ungarna i ärendet äro där tillgängliga, kan detta ock förorsaka vissa svårigli eter.

Pensionsstyrelsen yttrar, att styrelsen av arbetstekniska skäl ansluter sig till den uppfattning, som framförts i detta särskilda yttrande. I de yttranden av pensionsnämnder och pensionsstyrelsens ombud, i vilka förevarande fråga berörts, avvisas likaledes förslaget, att besvär skulle insändas direkt till pensionsstyrelsen. Det anses olämpligt, att ombudet enligt kommitténs tankegång skulle lia att ombesörja tvenne inlagor, nämligen utom en kortfattad besvärsskrift att insändas till pensionsstyrelsen även en utveckling av besvären att tecknas å nämndsbeslutet. Vidare anföres, att ordföranden i stor utsträckning finge hjälpa pensionssökanden med uppsättande av besvär ifall denne önskade anföra sådana, och att det därför skulle vara lättare för den pensionssökande att ingiva besvär hos ordföranden än att sända dem till pensionsstyrelsen. Styrelsen för svenska stadsförbundet samt några pensionsnämnder och ombud anvisa såsom medel att förkorta väntetiden i stället förkortning av besvärstiden, därvid 14 och 10 dagar nämnas såsom en lämplig tidsbegränsning.

Om önskvärdheten av att förkorta den nuvarande i allmänhet långa tid, som förflyter innan en pensionssökande erhåller pension, synes icke mer än en mening råda. Det förslag, som pensionsförsäkringskommittén i syfte att åstadkomma en förkortning av denna väntetid utarbetat, har emellertid i yttrandena mött starkt motstånd. Med hänsyn till anmärkningar, som framkommit mot tanken att besvär skulle insändas direkt till pensionsstyrelsen, anser jag mig icke böra föreslå, att en sadan ändring vidtages i de nuvarande reglerna för besvärsförfarandet. I betraktande av de erinringar, som från pensionsstyrelsens sida vid ett tidigare tillfälle riktats mot tanken att nämndens beslut och tillhörande handlingar skulle av pensionsnämndsordföranden insändas till pensionsstyrelsen innan besvärstiden gått till ända, anser jag mig icke heller böra förorda denna del av kommitténs förslag att komma till utförande utan samband med en ändring av bevärsförfarandet.

I vissa yttranden anvisas som en utväg till minskande av väntetiden, att besvärstiden skulle förkortas. Någon mera väsentlig förkortning av väntetiden torde dock icke kunna nås på denna väg, och åtgärden väcker — särskilt i betraktande av de stora avstånden i glest befolkade norrländska bygder — betänkligheter med hänsyn till allmänhetens berättigade anspråk att hava tillräckligt rådrum för att ordna med ett överklagande av nämndsbeslutet.

De hittills anvisade utvägarna till förkortande av väntetiden visa sig sålunda alla svårframkomliga. Med beklagande måste konstateras, att det knappast synes möjligt att utan att giva upphov till besvärande olägenheter under nuvarande förhållanden åstadkomma någon mera väsentlig förkortning av besvärstiden. Detta sammanhänger med det sätt, på vilket pensionsförsäkringsverksamheten för närvarande är organiserad, nämligen med lokala organ vilka merendels sammanträda med långa mellanrum och vilkas beslut för att bliva gällande måste fastställas av pensionsstyrelsen. Huruvida den prövning av pensionsförsäkringens organisationsfråga, vilken kommer att företagas efter det yttranden inkommit över organisationssakkunnigas för närvarande ut-

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

remitterade betänkande rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation (statens offentl. utr. 1934: 53), kommer att resultera i sådan förändring av organisationen, att väntetiden därigenom kan avsevärt förkortas, är ännu för tidigt att bedöma. På grund av det anförda ha i första stycket av förevarande paragraf de nu gällande reglerna i huvudsak bibehållits.

Måhända skulle redan med nuvarande organisatoriska bestämmelser någon förkortning av väntetiden kunna vinnas genom en jämnare fördelning på olika tider av året av pensionsärendenas insändande till pensionsstyrelsen. Enligt pensionsförsäkringslagen — och även enligt den föreslagna lagen •— skola pensionsnämnderna sammanträda minst en gång varje kalenderhalvår. Enligt vad pensionsförsäkringskommittén meddelar (huvudbetänkandet sid. 306), avhåller ett mycket stort antal pensionsnämnder icke mera än de sålunda föreskrivna två sammanträdena örn året, och för dessa nämnder ter det sig, efter vad kommittén framhåller, säkerligen naturligt, att halvårssammanträde hålles först under juni, respektive december månad. En följd härav har, såsom kommittén framhåller, blivit, att antalet till pensionsstyrelsen inkommande pensionsärenden blir särskilt högt omkring månadsskiftena juli—augusti och januari— februari. Den anhopning av pensionsärenden, som sålunda äger rum hos pensionsstyrelsen vid vissa tider av året, torde vara hindersam för en snabb behandling av ärendena. Enligt vad kommittén inhämtat har pensionsstyrelsen haft sin uppmärksamhet riktad på nu berörda förhållande och jämväl sökt åstadkomma ändring däri genom att uppmana sina ombud att påverka vederbörande pensionsnämnder att utsätta sina sammanträden till andra tider än de nyss nämnda. Trots att effekten av dessa hänvändelser blivit tämligen ringa, håller kommittén för troligt, att pensionsstyrelsen genom anvisningar direkt eller genom vederbörande ombud till nämnderna inom olika ombudsområden angående ur här förevarande synpunkt lämpliga sammanträdestider skulle kunna få till stånd en avsevärt jämnare inströmning av pensionsärenden.

I andra stycket av förevarande paragraf upptagas i enlighet med kommitténs förslag gällande regler örn besvär över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende i sak oförändrade.

Svenska stadsförbundets styrelse anför till detta stycke, att erfarenheten visat att icke så sällan olika meningar gjorde sig gällande mellan en kommun och pensionsstyrelsen i ärenden av stor principiell betydelse. Det syntes därför rimligt, att kommunernas möjligheter att få viktiga principfrågor prövade icke skulle vara beroende av justitiekanslerns uppfattning örn målens vikt utan att kommunerna i dessa som i andra fall kunde räkna med att under alla förhållanden få sina synpunkter prövade av högre instans.

Med anledning av detta önskemål må erinras, att propositionen till 1913 års riksdag med förslag till lag örn allmän pensionsförsäkring upptog en föreskrift, att mot pensionsstyrelsens beslut klagan ej finge föras. Under riksdagsbehandlingen framkom emellertid motionsvis ett förslag örn att till bevakande av det allmännas intressen justitiekanslern måtte tilldelas befogenhet att hos Konungen anföra, eller medgiva anförandet av, besvär mot pensionsstyrelsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

beslut, vilket förslag vann statsmakternas bifall. Att, såsom svenska stadsförbundets styrelse nu påyrkar, giva kommuner möjlighet att överklaga pensionsstyrelsens beslut utan att därtill hava justitiekanslerns tillstånd skulle alltså innebära ett icke obetydligt avsteg från vad ursprungligen avsetts. Det synes ock vara av vikt, att pensionsstyrelsens beslut icke i onödan överklagas. Ett verkligt behov av överklagande torde förnämligast yppa sig i sådana fall, som äga principiell innebörd och där det tillika med fog framstår som tvivelaktigt huruvida pensionsstyrelsen tillämpat riktiga regler. Sådana fall böra emellertid rimligen bliva mera sällsynta ju längre tid pensioneringen bestått. Det torde vidare få antagas, att justitiekanslern icke skall vägra sitt medgivande till överklagande, där goda skäl verkligen förefinnas att få pensionsstyrelsens beslut underkastat prövning i högre instans. Med hänsyn till det sagda anser jag mig icke böra ansluta mig till det av svenska stadsförbundets styrelse framförda förslaget.

32 §.

Denna paragraf motsvarar, liksom paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering, 31 § och 32 § första stycket pensionsförsäkringslagen.

Liksom enligt kommitténs förslag skall enligt den föreslagna lagtexten rätt till folkpension efter fyllda 67 år i sin helhet vara underkastad den regeln, att den icke må utgå för tid som ligger längre tillbaka än sex månader från ansökningen. Under hänvisning till att underlåtenhet att i rätt tid söka pension förekommer, föreslår pensionsnämnden i Hudiksvall, att grundpension skall utgå från fyllda 67 år, även örn pensionsansökningen skulle göras först mera än sex månader därefter. Såsom kommittén framhållit (huvudbetänkandet sid. 245), torde emellertid, örn man, på sätt genom förevarande förslag sker, frångår de från den privata försäkringsverksamheten hämtade åskådningar, som hittills präglat den på avgifter grundade ålderspensioneringen, ej längre föreligga tillräcklig anledning att låta en person, som underlåter att söka pension vid eller kort efter uppnåendet av pensionsåldern, utfå pension för kanske ett flertal år tillbaka i tiden. Från den synpunkt, som varit vägledande vid utarbetandet av detta förslag, nämligen försörjningssynpunkten, är en utbetalning av pension retroaktivt för lång tid icke motiverad.

Ett av svenska fattigvårds- och b arnar år ds förbundet framställt önskemål örn att första pensionsbeloppet, i fall detta avser pension för längre tid, måtte kunna av pensionsstyrelsen uppdelas på lämpliga perioder torde böra tagas under övervägande, då Kungl. Maj:t går att enligt sista stycket av förevarande paragraf utfärda bestämmelser angående sättet och tiden för utbetalning av pension.

33 §.

Bestämmelserna i denna paragraf ha oförändrade upptagits från paragrafen med samma nummer i kommittéförslaget angående lag örn folkpensionering och återfinnas i sak i 32 § andra stycket pensionsförsäkringslagen. Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 1 sami. Nr 817.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

Generalpoststyrelsen ifrågasätter, huruvida icke den kategoriska föreskriften om förverkande av belopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det under vilket beloppet förfallit till betalning, skulle kunna i någon mån uppmjukas, och anför till utveckling därav:

Åtskilliga fall hava nämligen förekommit, då, enligt generalpoststyrelsens åsikt, det skulle hava varit med billighet och rättvisa förenligt att pensionsbelopp fått utbetalas efter preskriptionstidens utgång. Hänsyn synes nämligen böra tagas därtill, att folkpensionstagarna i stor utsträckning utgöras av gamla, orkeslösa personer, vilka icke äga kännedom örn huru de skola förfara då pensionsbrev eller kvittenshäfte gått förlorat. Av dylika eller liknande anledningar inträffar det i enstaka fall att pensionstagare icke lyfta pensionsbelopp inom föreskriven tid. Generalpoststyrelsen föreslår därför, att till nu ifrågavarande bestämmelser fogas ett stadgande av innehåll, att, då särskilda omständigheter föreligga, utbetalning av förverkat pensionsbelopp må efter prövning i varje särskilt fall kunna medgivas.

Det skäl, som i nästföregående paragraf föranlett, att folkpension i sin helhet gjorts beroende av tidpunkten för den pensionsberättigades initiativ för dess utfående — i det fallet ansökning — synes även här vara tillämpligt och bjuda, att den som icke lyfter pensionsbelopp inom en tämligen kort tid efter det beloppet förfallit till betalning skall hava förverkat detsamma. Med utgångspunkt från förevarande lagförslags allmänna inriktning torde därför den från pensionsförsäkringslagen övertagna förverkanderegeln vara starkare motiverad än enligt nämnda lag, och det skulle vara ett avsteg från de grundsatser, på vilka den föreslagna pensioneringsreformen bygger, att förändra den ifrågavarande regeln på sätt generalpoststyrelsen föreslagit.

34 §.

Bestämmelsen i denna paragraf återfinnes under samma paragrafnummer i det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering och innebär endast ett lagfästande av en av pensionsstyrelsen redan införd praxis. Den har icke mötts av någon erinran i yttrandena.

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

35 §.

Denna paragraf behandlar pensionering på grund av frivilliga avgifter och motsvarar sålunda 34 § pensionsförsäkringslagen och 36 § i kommitténs förslag till lag örn folkpensionering.

I fråga örn denna frivilliga försäkring har kommittén föreslagit, att (Jet nuvarande statsbidraget till pensionerna borttages. Detta förslag, som i yttrandena icke mötts av någon invändning, finner även jag motiverat.

Med avseende å förvaltningskostnadernas bestridande har kommittén föreslagit, att den hittillsvarande bestämmelsen, enligt vilken Konungen äger föreskriva att visst förvaltningsbidrag skall utgå av det belopp, varmed de för en person under ett år erlagda frivilliga avgifterna sammanlagt

Kungl. Majlis proposition nr 217.

överstiga 30 kronor, så förändras, att i detta stadgande begränsningen till 30 kronor utgår och bestämmelsen i stället kommer att lyda: I den mån omständigheterna därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå av avgifterna. I sak anser jag mig böra biträda detta förslag. I pensionsstyrelsens yttrande förekommer emellertid i formellt hänseende en anmärkning mot förslaget, vilken sammanhänger med de föreslagna bestämmelserna i fråga om de försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen.

Jag övergår nu till frågan örn dessa försäkringstekniska grunder och örn statsgaranti för försäkringen. Pensionsförsäkringskommittén anför i denna del:

Till grund för beräkningen av pensionerna ligger enligt kungl, brev den 22 juni 1928 en räntefot av 4.3 procent varjämte angående invaliditet och dödlighet göras i huvudsak samma antaganden som de, vilka legat till grund för ålderdomsförsäkringskommitténs tabeller i Del II av dess betänkande.

Vad angår det allmänna ränteläget har kommittén i annat sammanhang framhållit svårigheten för att ej säga omöjligheten att för närvarande komma fram till några säkra antaganden rörande den framtida räntenivån. Med hänsyn därtill och till det nuvarande allmänna ränteläget torde utan tvekan kunna sägas,^att en räntefot av 4.3 procent vid sådan försäkringsverksamhet, varom här är fråga, icke längre kan anses för framtiden betryggande.

Även i fråga örn antagandena rörande den allmänna dödligheten torde grunderna för den frivilliga försäkringen böra förstärkas. Inom den privata pensionsförsäkringsverksamheten torde, delvis på tillskyndan av försäkringsinspektionen, den av särskilda sakkunniga utarbetade dödlighetstabellen R 32 komma att inom den närmaste framtiden rätt allmänt införas. Av den av staten genom pensionsstyrelsens försorg bedrivna frivilliga pensionsförsäkringen bör enligt kommitténs mening krävas, att den i nu förevarande avseende grundas på lika betryggande antaganden som anses tillbörligt, då fråga gäller privat pensionsförsäkring.

De försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen torde slutligen jämväl med avseende på antaganden rörande invaliditet och dödlighet bland invalider böra jämkas till överensstämmelse med de på den svenska erfarenheten grundade resultat i dessa avseenden, vartill kommittén kommit i sina i Pel I (statens offentl. utr. 1930: 15) publicerade undersökningar härutinnan.

Över huvud taget bör i fråga om grunderna för den frivilliga försäkringen uppställas samma trygghetskrav som inom motsvarande privatförsäkring. Att i lagtexten införa denna principiella ståndpunkt torde emellertid vara förenat med vissa svårigheter. För att ändock i någon mån giva uttryck för densamma har i paragrafen införts ett stadgande att bestämmelserna i 213 § första och andra styckena i lagen örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning vid fastställandet av de försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen.

Med den ovan angivna standpunkten sammanhänger i viss mån frågan, hur det skall förfaras för den händelse att den frivilliga försäkringens fond vid verkställd undersökning befinnes otillräcklig för upprätthållandet av de utfästa pensionsförmånerna. För närvarande finnas i det kungl, brevet den 22 juni 1928 endast bestämmelser avseende överskott i fonden, enligt vilka dylikt överskott skall tillgodoföras de försäkrade genom förhöjning av pensionerna. Kommittén anser för sin del, som förut nämnts, att den frivilliga försäkringen bör göras självförsörjande och att något statsbidrag för täckande av eventuell brist, som är att hänföra till avgifter inbetalade efter den nya ord-

228 Kungl. Majlis proposition nr 217.

ningens genomförande, sålunda icke bör komma i fråga. Denna princip torde böra komma till uttryck dels genom att i lagen stadgas, att endast den genom de frivilliga avgifterna bildade fonden skall svara för de ifrågavarande pensionerna, och dels genom att Kungl. Maj :t i de särskilda bestämmelserna angående försäkringen efter mönster av stadgandena örn privat försäkringsverksamhet i lagen örn försäkringsrörelse intager föreskrifter för det fall att grunderna icke längre äro betryggande. Örn så sker, framträder än klarare som ett oeftergivligt krav, att de försäkringstekniska grunderna för försäkringen skola vara lika betryggande som inom den privata pensionsförsäkringsverksamheten, vilken ju är helt självförsörjande. Den ifrågavarande frivilliga försäkringens likställdhet med privatförsäkring har kommittén i sitt förslag markerat genom att i texten till förevarande paragraf tala örn tillförsäkrade pensioner.

Kommittén uttalar även, i samband med övergångsbestämmelserna, att de av kommittén föreslagna reformerna med avseende å den frivilliga försäkringen icke torde böra ändra rätten till pension på grund av avgifter, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande äro erlagda. Såvitt angår dessa avgifter, skall därför enligt kommitténs förslag 34 § pensionsförsäkringslagen gälla. På grund av den skillnad, som enligt kommittéförslaget sålunda göres mellan äldre och nyare avgifter, har i förslaget intagits en föreskrift i syfte att förhindra, att den frivilliga försäkringen enligt den föreslagna nya lagen blir tyngd av engagemang, härrörande från avgifter erlagda före lagens ikraftträdande, och likaså omvänt för att förhindra, att eventuell brist härrörande från denna försäkring leder till förfång för dem som erlagt sådana äldre avgifter. Enligt kommittéförslaget skall således den fond, som enligt pensionsförsäkringslagen bildats av frivilliga avgifter, erlagda före den föreslagna nya lagens ikraftträdande, bokföras skild från den fond, som bildas av därefter erlagda avgifter, och ingendera fonden må tagas i anspråk för att bekosta pensioner grundade på avgifter som influtit till den andra fonden.

Pensionsstyreisen yttrar i anslutning till vad kommittén i dessa avseenden föreslagit bland annat:

Kommittén har föreslagit, dels att Konungen, i den mån omständigheterna därtill föranleda, skall äga föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå av avgifterna, dels att försäkringstekniska grunder för verksamheten skola fastställas av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning. Det synes pensionsstyrelsen, som örn försäkringslagens föreskrift, att omkostnaderna icke må antagas lägre än vad enligt tillgänglig erfarenhet från försäkringsrörelse av den ifrågavarande arten kan anses vara erforderligt för sådan rörelse, icke låter sig förenas med den Konungen tillagda rätten att besluta, huruvida och i vilken utsträckning dylikt avdrag skall förekomma inom den frivilliga försäkringen. Då föreskriften örn tillämpning av försäkringslagens 213 § i övrigt i detta sammanhang torde vara överflödig, anser styrelsen, att denna föreskrift bör utgå.

De frivilliga avgifterna äro, försäkringstekniskt sett, att betrakta som engångsavgifter. Pension för en dylik avgift utgår, vare sig ytterligare inbetalningar verkställas eller ej. Det tariffenliga pensionsbeloppet för en viss avgift tillförsäkras vederbörande under statens garanti. Såsom en följd härav har vid 1928 års omläggning av den frivilliga, försäkringen särskilt före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

skrivits, att, därest i något enstaka fall tidigare gällande försäkringsvillkor skulle befinnas vara för den försäkrade gynnsammare, dessa allt fort skola tilllämpas.

Enligt kommittén skulle den omarbetade 34 § av pensionsförsäkringslagen innehålla bestämmelsen, att »för de enligt denna paragraf tillförsäkrade pensionerna svarar endast den genom de frivilliga avgifterna bildade fonden».

Ifall, såsom man kan taga för givet, de villkor, som framdeles må bli fastställda att gälla, för den frivilliga försäkringen, utarbetas med erforderlig omsorg och försiktighet, torde en av staten lämnad garanti för denna försäkring knappast komma att visa sig innebära någon nämnvärd ekonomisk risk. Men även örn statsgarantin sålunda rent ekonomiskt skulle kunna undvaras, anser pensionsstyrelsen densammas slopande icke under några förhållanden böra ifrågakomma redan av det skälet, att det synes vara oförenligt med statens ställning att anordna en försäkringsverksamhet av detta slag utan att samtidigt — i likhet med andra försäkringsgivare — påtaga sig det fulla ansvaret försatt de i utsikt ställda förmånerna skola komma de försäkrade till godo.

Även andra skäl för statsgarantins bibehållande kunna emellertid anföras.

Det torde nämligen icke kunna bestridas, att de frivilliga avgifternas karaktär av. engångsavgifter avsevärt minskar den eventuella risken av en statsgaranti. Garantin avser ju endast att innebära, att de vid ett visst inbetalningstillfalle.gällande försäkringsvillkoren garanteras för den inbetalning, som då kommer till stånd. I fråga om framdeles eventuellt skeende inbetalningar lämnas icke. heller nu på förhand någon som helst statsgaranti.

Den frivilliga försäkringen,. som naturligtvis i av förhållandena betingad utsträckning bedriver upplysningsverksamhet, men helt saknar en agentkår av det slag, som utgör den enskilda försäkringsverksamhetens förnämsta hjälpmedel i anskaffningsarbetet, kan icke sägas bedriva sin rörelse i syfte att konkurrera med nämnda verksamhet. Styrelsens frivilliga försäkring bör snarare, betraktas som innebärande en möjlighet till försäkring, som staten anser sig böra hålla öppen, i anslutning till den obligatoriska pensionsförsäkringen, för personer, vilka av en eller annan anledning känna sig tilltalade av en dylik anordning.

Erfarenheten har visat, att dessa försäkringssökande, för vilka inbetalningen till frivillig försäkring, örn än ofta i och för sig icke mycket betydande, dock är av stor personlig vikt, fästa det allra största avseende vid statsgarantin. Med hänsyn till de bittra erfarenheter av ekonomisk art, vilka de i stor utsträckning måst genomgå under nuvarande oroliga tider, kan man knappast förtänka dem, att de kommit att betrakta det svenska statsverket såsom en tillflykt och dess garanti för pensionerna som en utomordentlig förmån.

Ifall statens garanti för den frivilliga försäkringen bibehålies, bortfaller motivet för kommitténs förslag, att en den frivilliga försäkringens fond för avgifter, erlagda före omläggningen, skulle förvaltas skild från en fond för avgifter, som inbetalats efter omläggningen. Härigenom skulle en betydande förenkling åstadkommas i förvaltningsarbetet. Då frivilliga pensioner utbetalas tillsammans med de obligatoriska avgiftspensionerna och pensionstillläggen, måste redan nu utbetalade pensioner uppdelas på tre kategorier. En uppdelning av den frivilliga försäkringens fond skulle innebära, att man bleve nödsakad räkna med fyra olika kategorier. Därtill kommer att man, därest kommitténs förslag bleve antaget, skulle nödgas redovisa den nya frivilliga försäkringsfonden i särskilda värdehandlingar.

Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet avstyrker kommitténs förslag att i lag uttala, att endast den av frivilliga avgifter bildade fonden skall svara för förpliktelserna på grund av frivilliga avgifter.

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Mad först beträffar pensionsstyrelsens anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen, att Konungen i den mån omständigheterna därtill föranleda skall äga föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå av avgifterna, synes mig bestämmelsen överflödig, ifall den föreslagna hänvisningen till 213 § lagen örn försäkringsrörelse intages i folkpensioneringslagen. Av sistnämnda lagrum skulle nämligen framgå, att Konungen skulle äga belasta den frivilliga försäkringen med de förvaltningskostnader, som kunna anses belöpa på denna.

I frågan, huruvida en hänvisning bör göras till 213 § lagen örn försäkringsrörelse, är jag åter av motsatt mening mot pensionsstyrelsen och ansluter mig i denna punkt i stället till kommitténs uppfattning. Det synes mig nämligen vara av värde, att i folkpensioneringslagen tydligt utsäges att i den frivilliga försäkringen, liksom i den privata försäkringsverksamheten, skola tillämpas betryggande försäkringstekniska grunder.

Vad beträffar frågan örn garanti från statens sida för de på grund av frivilliga avgifter utlovade pensionerna ansluter jag mig till pensionsstyrelsens mening och har sålunda i lagförslaget icke upptagit den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att endast den genom de frivilliga avgifterna bildade fonden skall svara för dessa pensioner. Genom att på sätt nyss nämnts i förevarande paragraf införa en hänvisning till 213 § i lagen örn försäkringsrörelse understrykes den egentligen självklara principen, att för den frivilliga försäkringen skola tillämpas fullt betryggande grunder, och man torde kunna utgå ifrån att pensionsstyrelsen tillser, att denna princip strängt upprätthålles. Anledning torde därför saknas att befara, att staten skulle ikläda sig någon egentlig risk, örn pensionsförsäkringskommitténs förslag i förevarande avseende ej följes. För den händelse den frivilliga försäkringen framdeles, mot förmodan, skulle råka i ekonomiska svårigheter, kan man för övrigt taga för givet att statsmakterna skulle finna med samhällets intressen förenligt att träda hjälpande emellan, även örn det i lagen stadgas att staten ej garanterar verksamheten. En bestämmelse av sådan innebörd torde därför vara utan praktisk betydelse.

Beträffande den frivilliga försäkringens anordnande i övrigt föreslår pensionsstyrelsen, att möjlighet öppnas för styrelsen att, oberoende av den försäkringssökandes ålder, tillförsäkra en person pension att omedelbart utgå. En sådan möjlighet skulle enligt styrelsen i vissa fall vara av värde, exempelvis då föräldrar önska förskaffa invalida barn mindre livräntor. Även för allmänna arvsfonden torde, efter vad styrelsen yttrar, en möjlighet att bereda dylik försäkring icke vara utan betydelse.

Pensionsförsäkringslagen anger med detaljerade föreskrifter, i vilka former pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkringsverksamhet må drivas. Med anledning av pensionsstyrelsens förslag att på en viss punkt utvidga de gränser, som äro uppdragna för verksamheten, inställer sig frågan, huruvida icke de reglerande lagbestämmelserna kunde i huvudsak utgå och ersättas med en hänvisning till föreskrifter, som Konungen äger utfärda. Genom att överlåta bestämmanderätten i detta avseende åt Konungen skulle vin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

nas, att försäkringsverksamheten kunde lättare än nu anpassas efter de behov, som vid skilda tidpunkter enligt erfarenheten göra sig gällande. Då det vidare synes naturligt, att den närmare utformningen av en ekonomisk verksamhet, sådan som den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen, lägges i Konungens hand, föreslår jag, att de ifrågavarande bestämmelserna utbytas mot ett stadgande, att svenska medborgare skola, under de förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen försäkras till ernående av pension.

Slutbestämmelser.

36 §.

Bestämmelserna i denna paragraf skilja sig från 35 § pensionsförsäkringslagen och 37 § i det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering endast därutinnan, att understöd ej nämnas. Bestämmelserna därom ha, såsom i den allmänna motiveringen omtalas, utbrutits till en särskild förordning. Genom hänvisning i denna förordning till bestämmelserna i lagen örn folkpensionering är emellertid bland andra förevarande paragraf tillämplig jämväl på understöd.

37 §.

Bestämmelsen i denna paragraf är ordagrant hämtad från 38 § i kommittéförslaget angående lag örn folkpensionering men saknar motsvarighet i pensionsförsäkringslagen. Bestämmelsen har berörts ovan vid 1 §.

38 §.

Denna paragraf är likalydande med 36 § pensionsförsäkringslagen och 39 § i kommittéförslaget angående lag örn folkpensionering.

Om lagens ikraftträdande med mera. |

39 §.

Såsom dag för den föreslagna lagens ikraftträdande har valts den 1 januari 1937. Med hänsyn till det arbetskrävande och tidsödande arbete, som — icke minst på grund av de i nästföljande paragraf stadgade förhöjningarna av äldre pensioner — erfordras innan den omfattande reformen av pensionsförsäkringen är färdig att tillämpas, torde det icke vara möjligt att bestämma ep. tidigare tidpunkt för ikraftträdandet.

40 §.

I den allmänna motiveringen har en redogörelse lämnats för grunderna för de föreslagna övergångsbestämmelserna. I fråga örn kommunbidraget hänvisas likaledes till allmänna motiveringen.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

41 §.

I denna paragraf hava bestämmelser sammanförts både för det fall, att avgifter erlagts endast enligt pensionsförsäkringslagen, och för det fall, att avgifter erlagts såväl enligt nämnda lag som enligt den föreslagna nya lagen. I det senare fallet äger avgiftsbetalaren rätt till folkpension enligt denna lag — därvid avgifterna enligt äldre rätt räknas lika som örn de påförts enligt nya lagen — men kan komma i åtnjutande av en förhöjning av folkpensionen på grund av avgifterna jämlikt äldre rätt, örn nämligen dessa efter de äldre reglerna skulle giva avgiftspension med högre belopp än grundpensionen enligt nya lagen. Har avgift enligt nya lagen icke erlagts, erhåller vederbörande icke folkpension enligt denna, men genom bestämmelsen i förevarande paragraf erhåller han avgiftspension efter de äldre reglerna och denna skall då anses såsom folkpension. Därmed följer, att han, örn förutsättningar därför i övrigt föreligga, kan komma i åtnjutande av tilläggspension enligt de föreslagna nya reglerna med den förhöjning och efter de normer i övrigt, som jämlikt nästföregående paragraf gälla för nuvarande pensionstagare.

Den nyssnämnda regeln, att avgifter enligt äldre rätt vid bestämmande av folkpensions belopp skola anses lika som örn de påförts enligt den föreslagna nya lagen, innebär ej, att äkta makars avgifter enligt äldre rätt skulle, såsom enligt nya lagen blir fallet, delas mellan makarna. Att, såsom i yttrande från Holmestads kommun föreslås, verkställa en sådan fördelning av dessa äldre avgifter låter sig redan av praktiska skäl ej göra.

42 §.

I denna paragraf givas regler örn automatisk förhöjning av utgående pensionstillägg vid införandet av den föreslagna nya lagen.

Paragrafen innebär icke i sak någon större avvikelse från 46 § i kommittéförslaget angående lag örn folkpensionering. Det är sålunda, liksom enligt kommittéförslaget, avsett, att omräkningen av pensionstilläggen till tilläggspensioner skall utan mera ingående undersökning av förhållandena i varje särskilt fall i huvudsak ske med ledning av tabeller. Huru sådan omräkning kan ske, angives av pensionsstyreisen på följande sätt:

Styrelsen anser liksom kommittén det angeläget, att genomförandet av den avsedda förhöjningen av de pensionstillägg, som äro i kraft vid den nya lagens ikraftträdande, kan ske utan omfattande inkomstberäkningar och utan att styrelsens ansökningsarkiv behöver anlitas. Enligt styrelsens mening skulle omräkningen kunna ske med begagnande av ett inom styrelsen befintligt statistikkortregister, ehuru vederbörandes inkomst icke finnes angiven i detsamma, för så vitt omräkningen inskränkes till en ökning av samtliga ifrågavarande pensionstillägg med vissa av kön, dyrortsgrupp och de lagbestämmelser, enligt vilka pensionstilläggen äro beräknade, beroende konstanta belopp, varvid dock det genom ökningen erhållna beloppet icke bör överstiga ett av dyrortsgruppen beroende maximum. För pensionstillägg, beviljade enligt 1921 års lagbestämmelser, skulle detta betyda, att omräkningen sker enligt kommitténs förslag med användning av den inkomst, som beräknades gälla för pensionstagaren, då hans pensionstillägg senast fastställdes, men att de nedsättningar enligt 9 § pensionsförsäkringslagen, som därvid till

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

äventyrs gjordes, samtliga bibehållas till oförändrade belopp. Detsamma gäller beträffande pensionstillägg, beräknade enligt 1918 års lagbestämmelser, om man bortser från den obetydliga ökning av pensionstilläggen med 0.08 % för varje krona av till fullo och i rätt tid erlagd pensionsavgift, som tillkommer vederbörande enligt nämnda lagbestämmelser. För pensionstillägg, beräknade enligt 1913 års ursprungliga lagbestämmelser, blir sambandet med pensionstagarens inkomst härvid något mindre direkt, men avvikelserna torde icke vara av den betydelse, att det avsedda enkla förfaringssättet behöver frångås.

Med anledning av vad pensionsstyrelsen sålunda anfört, ha bestämmelserna i förevarande paragraf inskränkts genom hänvisning till regler, som Konungen bestämmer. En följd av att omräkningen förutsättes äga rum, utan att någon särskild undersökning angående den pensionsberättigades inkomst företages, är att pensionstagare med privilegierad inkomst i regel icke utan ansökning kommer i åtnjutande av den särskilda förhöjning av tilläggspensionen, vartill privilegiet må berättiga honom, samt att likaså naturainkomster ej utan ansökning komma att värderas efter de nya reglerna.

Yad beträffar nu utgående understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, har pensionsstyrelsen uttalat det önskemålet, att dylika understöd för enkelhetens skull helt måtte behålla den särskilt privilegierade ställning, vilken de åtnjuta enligt nu gällande lagstiftning. Dessa understöd skulle således redan vid omräkningen privilegieras och detta i vidsträcktare mån än den nya lagens regler föranleda, i det att de helt skulle undantagas från inkomstuppskattningen. Det torde dock icke för pensionsstyrelsen möta så stora svårigheter att utreda vad var och en av dessa understödstagare har i understöd, att det med hänsyn därtill skulle vara motiverat att helt undantaga sagda understöd från behovsprövningen. I likhet med kommittén håller jag därför före, att i samband med omräkningen en undersökning rörande dessa understöd och de med dem likställda bör göras och den nya lagens regler bringas i tillämpning. Av 40 § andra stycket följer, att någon sänkning utav nu utgående pensionstillägg icke får föranledas därav.

En undersökning är ock påkallad för att utreda, vilken avdragsregel i det särskilda fallet bör komma till tillämpning, något som beror på huruvida pensionstagaren har hushåll tillsammans med annan innehavare av folkpension eller ej.

43 §.

Frågan örn de s. k. barntilläggen har berörts i den allmänna motiveringen.

44 §.

Denna paragraf är likalydande med 48 § i det i kommittébetänkandet intagna förslaget till lag örn folkpensionering, så när som på att några ord i nämnda förslags första stycke uteslutits och i samband därmed första och andra styckena sammanförts. Någon saklig ändring torde dessa förändringar icke innebära.

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslagen till lag om folkpensionering och till förordning om invalidunderstöd, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

C.-H. von Hartmansdorff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

235 Bilaga.

Förslag

till

Lag

om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

! §•

Envar svensk medborgare skall, där ej nedan annorlunda stadgas, erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel erhålla folkpension.

Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen.

2 §.

^Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

3 §.

Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder i orterna.

Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag.

Örn avgiftsplikt.

4 §.

Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller av person mellan nämnda åldrar, som åtnjuter folkpension eller invalidunderstöd eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Från avgiftsplikt undantages likaledes den, som ej tidigare fått avgift sig påförd och som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Efter det avgiftsbelopp förfallit till betalning, medför dock varken inträffande av sådan omständighet som nu nämnts eller dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp.

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen erläggas, utgör sex kronor eller, om lian enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent av det taxerade beloppet. Högsta pensionsavgift är 20 kronor, dock att örn avgiftspliktig är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, makarnas pensionsavgifter utan hinder därav må uppgå till sammanlagt 40 kronor.

Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd till helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre hela krontal.

5 §•

Avgiftspliktig äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Om folkpension.

6 §.

1 mom. På grund av erlagda avgifter utgår årlig grundpension med dels ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna.

Om den pensionsberättigade ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet med 10 kronor för varje avgift, som felas i nämnda antal. Har han ej erlagt alla honom påförda avgifter, minskas det enligt förestående regler bestämda fasta beloppet till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet.

Avgifter, för vilka äkta makar båda svara enligt 5 §, delas lika dem emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp.

2 morn. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen

250 kronor,

350 » ,

450 >

med avdrag av halva den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor eller, örn den pensionsberättigade har gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension, med avdrag av halva det belopp, varmed årsinkomsten må överstiga 100 kronor men ej överstiger

i ortsgrupp I .......................... 250 kronor,

» » II 300 > ,

» » lil 350 * ,

och tre fjärdedelar av överskjutande belopp.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med

i ortsgrupp I * * II

» » III

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar och gäller för en tid av fem år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag.

7 §.

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger

300 kronor,

350 » ,

400 » .

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

I fråga örn äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionssts7relsen med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person.

8 §.

1 mom. Befinnes någon, som på grund av varaktig oförmåga till arbete åtnjuter folkpension, sedermera icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen, skall pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare med bidrag av allmänna medel sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, må med hänsyn till föreliggande omständigheter förordnas, att folkpension under tiden icke skall utgå. Har han anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av pensionen, må dem medgivas rätt att under samma tid uppbära denna eller en del därav.

2 mom. Har för någon som åtnjuter tilläggspension årsinkomsten ökats till sådant belopp att rätt till tilläggspension ej längre tillkommer honom, indrages tilläggspensionen. Sker eljest ändring i den inkomst efter vilken tillläggspensionen blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed ökas eller min-

i ortsgrupp I » » II

» » lil

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

skås, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer än en gång under varje år.

Vad i nästföregående stycke sagts skall äga motsvarande tillämpning, där sådan förändring inträffar beträffande pensionstagares hushåll, att enligt 6 § 2 mom. första stycket avdrag för inkomst borde ske efter andra grunder än som vid tilläggspensionens fastställande tillämpats.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller överföres den ort där han är mantalsskriven till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tillläggspensionen må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 § 2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension icke längre vara svensk medborgare, skall pensionen indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt. Samma lag vare beträffande tilläggspension, örn någon som åtnjuter sådan pension befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven.

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, örn hans arbetsförmåga eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger honom, örn han bildar gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension eller örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

9 §.

För pensionsberättigad, som

a) utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av tilläggspension, ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda behov av tilläggspension;

b) beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till tilläggspension, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften varit riktig; eller

c) visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna;

skall ansökning örn tilläggspension avslås och redan beviljad tilläggspension indragas; dock att, där annat ej finnes påkallat, skall bestämmas viss tid, efter vilkens förlopp den omständighet som föranlett beslutet icke skall utgöra hinder mot bifall till ansökning örn tilläggspension.

Har den som fått tilläggspension sig tillerkänd försummat den honom enligt 8 § 3 mom. åvilande skyldigheten att meddela upplysning örn förändrade förhållanden, må, där försummelsen inverkat på rätten till eller beloppet av tilläggspensionen, denna indragas så som nu stadgats.

Kungl. Majlis proposition nr 217.

239 Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före ansökning om tilläggspension varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig, skall ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget att efter ny ansökning få sin rätt till tilläggspension ånyo prövad. Förfaller den, som fått tilläggspension sig tillerkänd, till levnadssätt som i första punkten sagts, skall tilläggspensionen indragas och göras beroende av ny ansökning.

.Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses goda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga inträdandet av varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan, må folkpension helt eller delvis tillsvidare förvägras honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna påföljd.

10 §.

Tilläggspension utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad är på statens bekostnad intagen å anstalt, för så vitt icke tiden understiger en månad. Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av tilläggspensionen, må dem medgivas rätt att uppbära denna under tiden.

11 §•

Har kommun, sedan någon ansökt om folkpension, förskotterat pension åt honom, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet, i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra sig förskottet.

För tid, under vilken pensionstagare är intagen i fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården. Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle enligt vad ovan sagts skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § i lagen örn fattigvården angivna grunder.

Olli finansieringen av folkpensionerna.

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden. Konung och riksdag fastställa plan för fondens användning, innefattande regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens .placering och fondens förvaltning i övrigt.

240 Kungl. Maj:ls proposition nr 217.

13 §.

Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och av kommunerna.

Varje kommun bidrager med en fjärdedel av tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tillläggspension; dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga med en fjärdedel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan örn betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas av Konungen.

Staten bidrager med vad av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden.

14 §.

Då så prövas erforderligt och minst en gång vart tionde år, skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning byggd undersökning av verksamheten och grunderna för pensionsberäkningen. Örn av denna utredning framgår att förhållandena giva anledning till ändring av planen för fondens användning eller till minskning av framdeles beviljade folkpensioner eller till annan åtgärd för bättrande av folkpensioneringens ekonomi, skall pensionsstyrelsen hos Konungen göra anmälan därom.

Om pensionsavgifternas erläggande.

15 §.

Enligt de i 1 och 4 §§ angivna grunderna och med ledning av taxeringslängden verkställes påföring av pensionsavgifter av den, som har att debitera kronoutskylder.

Sedan prövningsnämnd fattat beslut angående taxering, skall ej höjning av denna medföra ökning av den pensionsavgift, som påförts med stöd av taxeringen. Ej heller skall eftertaxering medföra ökning av påförd avgifts belopp.

Pensionsstyrelsen äger påföra pensionsavgift, där detta med orätt underlåtits, ävensom upphäva avgiftspåföringen för. den, som obehörigen fått avgift sig påförd eller väl med rätta fått sådan sig påförd men på grund av senare inträffad händelse skall vara undantagen från avgiftsplikt. Förrän avgift påföres, skall den, örn vilkens avgiftsplikt fråga är, lämnas tillfälle att yttra sig. ,'sjt

Konungens befallningshavande äga enahanda befogenhet i vad gäller upphävande av avgiftspåföring.

241 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

16 §.

Angående besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsförrättare gäller vad om besvär över fel vid debitering av kronoutskylder är stadgat. Rättelse, som i 15 § tredje stycket sagts, må ock påkallas bos pensionsstyrelsen inom natt och år efter det avgiften blivit klaganden avfordrad.

Vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att högre pensionsavgift än den lägsta blivit honom påförd, skola dock besvären anföras hos prövningsnämnd och inom tid, som nyss nämnts, vara inkomna till Konungens befallningshavande.

17 §.

Pensionsavgifterna uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Pensionsavgift må kunna särskilt erläggas.

Pensionsavgift, vars erläggande meddelas till pensionsstyrelsen efter det folkpension fastställts, må återbetalas i den mån den eljest skulle gottskrivas den avgiftspliktige.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom erläggas, tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare och varder avgiften för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande till den avgiftspliktige av bevis örn avgiftens erläggande, av honom tillkommande kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet.

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det avgiften av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.

Om pensioiisnämnder.

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning, skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. Beslut örn sådan fördelning eller sammanslagning ävensom örn upphävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.

Fråga örn fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 817. 16

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras på sätt här ovan är sagt.

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår, utse annan person.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för vilken de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna. Avgår ledamot eller suppleant under den för honom hestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse örn den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.

Har beslut, på sätt i 19 § sägs, fattats örn ändring i bestående indelning av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres, anses förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt val av ledamöter och suppleanter för dem förrättas.

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen boende samt icke är omyndig eller i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning. Behörig är ej heller den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd, eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Kungl. Majlis proposition nr 817.

243 Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder som i fråga örn ordförande av Konungens befallningshavande och i fråga örn ledamot av vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension förfara på sätt i 29 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder av Konungen meddelas.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde skall av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt 27 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden minst en vecka förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom.

Suppleanten för ordföranden äger, örn han icke är ledamot i nämnden, likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden, minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från denna kommun är tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa böta, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande, där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant, lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken lian är vald. Därest sammanträde med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Örn uttagande av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan nästföregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde.

Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder.

26 §.

Pensionsnämnds ordförande bar att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må av Konungen meddelas.

Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses härigenom meddelande örn besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden i betalt brev med allmänna posten tillställa varje sökande besked örn det beslut, som fattats i anledning av bans ansökan.

Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.

Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt bar ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen meddelade.

Om pensionsansökning med mera.

28 §.

Ansökning örn folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

245 Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen pension på grund av varaktig oförmåga till arbete eller tilläggspension, skall ansökningen därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga.

Vad angående ansökning örn pension stadgats, gäller även angående ansökning örn ökning av pension.

29 §.

Söker någon, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, folkpension vari icke ingår tilläggspension, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid eller eljest uppkommit fråga örn undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tilläggspension, meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall, som i andra och tredje styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande snarast möjligt efter besvärstidens utgång insända nämndens beslut jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension ovan stadgats, gäller även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning eller indragning av pension av annan orsak än i 8 § 1 morn. andra stycket och 2 mom. andra och tredje styckena sagts beslutas av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven, varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden, örn så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

30 §.

Finnér pensionsstyrelsen den som, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, ansökt örn folkpension, vari icke ingår tilläggspension, vara berättigad till sådan pension, skall styrelsen bestämma pensionsbeloppet.

Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning örn folkpension, vari ingår tilläggspension, eller örn folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa beslutet ävensom, där sökanden funnits berättigad till pension, bestämma pensionsbeloppet.

Vid pensionsbeloppets bestämmande må tilläggspensionens eller, örn endast grundpension utgår, grundpensionens belopp höjas så, att pension kan utbetalas månadsvis jämnt i tiotal ören. Pensionsstyrelsen utfärdar pensionsbrev, vilket genom pensionsnämndens försorg tillställes den, som äger uppbära pensionen.

Örn pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, äger styrelsen föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar.

Finner pensionsstyrelsen i ärende som i andra stycket sagts att pensionsnämnds beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning; dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av sökandens årsinkomst enligt 7 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse.

I behandling av fråga örn återförvisning och i handläggning av besvärsmål skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone en hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten må nyttjas. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver galle vad allmänna lagen stadgar angående omröstning till dom.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension i denna paragraf stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut.

31 §.

ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens beslut anföra besvär, över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej föras av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet.

32 §.

Folkpension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga örn ökning eller minskning av pension.

Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör minskas eller indragas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå med det minskade belopp vartill förhållandena må föranleda, och i senare fallet, att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas.

Angående sättet och tiden för utbetalning av folkpension förordnas av Konungen.

33 §.

Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången av året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall beloppet vara förverkat.

34 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension som icke borde hava tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, örn skäl därtill prövas föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för mycket utbetalats.

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

35 §.

Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare, under de förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen försäkras till erhållande av pension.

Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning.

248 Kungl. Majlis proposition nr 217.

De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den mån Konungen ej stadgar undantag, förvaltas på sätt som gäller för folkpensioneringsfonden.

Örn regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av verksamheten enligt denna paragraf förordnas av Konungen.

Slutbestämmelser.

36 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas i mät.

37 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat örn att dess medborgare skola vid tillämpningen av denna lag behandlas lika som svenska medborgare.

38 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Om lagens ikraftträdan de~med mera.

39 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skola lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring och lagen den 8 juni 1915 örn övergångsbestämmelser i anledning av sistnämnda lag upphöra att gälla.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen örn allmän pensionsförsäkring för sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering. Därvid skall dock högsta tilläggspension vara

i ortsgrupp I............................ 300 kronor,

» » II............................ 400 » ,

» » III............................ 500 »

samt den kvotdel, efter vilken avdrag skall göras för inkomst, för den, som har gemensamt hushåll med annan vilken åtnjuter folkpension, vara tre fjärdedelar och för annan person sex tiondelar.

Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt, och ej heller av annan anledning må pensionstillägg i något fall sänkas på grund av att be-

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

stämmelserna ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare det undantag, att beträffande tilläggspension, som belt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före nämnda dag, den andel, efter vilken kommunbidraget bestämmes, är endast en femtedel.

41 §.

Avgifter enligt 4 § lagen örn allmän pensionsförsäkring berättiga till avgiftspension enligt äldre rätt eller, örn avgift erlagts jämväl enligt 4 § lagen örn folkpensionering, till förhöjning av grundpensionen med det belopp, varmed pension på grund av dessa avgifter enligt den förra lagen skulle överskjuta grundpensionen.

Avgifter, som påförts enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, skola vid bestämmande av beloppet av pension enligt lagen örn folkpensionering räknas lika som örn de påförts enligt sistnämnda lag.

Pension, som utgår enligt stadgandet i första stycket, skall, även örn ingen avgift erlagts enligt lagen örn folkpensionering, anses som folkpension och förty innesluta rätt till tilläggspension enligt reglerna i denna lag, därvid dock bestämmelserna i 40 § äga motsvarande tillämpning beträffande den som ej erlagt någon avgift enligt lagen.

42 §.

Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensions styrelsen utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med reglerna örn tilläggspension. Närmare bestämmelser till ledning vid omräkningen utfärdas av Konungen. Har på grund av 9 § lagen örn allmän pensionsförsäkring pensionstillägg blivit fastställt med minskat belopp, må denna minskning tillsvidare bestå.

43 §.

Utan hinder av att lagen om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla, skola pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket i nämnda lag fortsätta att utgå och nya sådana pensionstillägg beviljas enligt de vid utgången av år 1936 gällande bestämmelserna, dock att dessa pensionstillägg skola bekostas som tillläggspensioner enligt lagen örn folkpensionering.

44 §.

Utan hinder av att lagen örn allmän pensionsförsäkring upphör att gälla, skall vad i nämnda lag stadgas äga tillämpning beträffande pensionsavgifter, som påförts före den 1 januari 1937. Vad i 9 § andra och femte styckena lagen örn allmän pensionsförsäkring stadgas, skall tillämpas jämväl efter utgången av år 1936 för tid före denna tidpunkt, såvida framställning därom göres hos pensionsstyrelsen före den 1 januari 1938.

Såvitt angår den 1 januari 1937 redan erlagda frivilliga avgifter och rätt till pension på grund av dem, skall ej 35 § denna lag utan 34 § lagen örn allmän pensionsförsäkring gälla.

'Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

45 §.

Den i 11 § lagen om allmän pensionsförsäkring omhandlade fonden skall uppgå i folkpensioneringsfonden.

Den i 34 § nämnda lag omförmälda fonden skall uppgå i den fond, varom stadgas i 35 § tredje stycket lagen örn folkpensionering.

46 §.

Yad vid utgången av år 1936 finnes jämlikt lagen örn allmän pensionsförsäkring anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, skall så anses, som hade det blivit anordnat enligt lagen örn folkpensionering.

47 §.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å lagen örn allmän pensionsförsäkring eller pension enligt denna, skall efter utgången av år 1936 i stället gälla lagen örn folkpensionering eller folkpension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

251 Förslag

till

Förordning om invalidunderstöd.

Härigenom förordnas som följer:

Den, som vid fyllda sexton år är till arbete varaktigt oförmögen såsom i lagen örn folkpensionering sägs, ävensom den, vilken efter nämnda ålder blir varaktigt arbetsoförmögen och ej fått någon avgift till folkpensionering sig påförd, äger erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp, vilka äro stadgade beträffande tilläggspension åt den som är berättigad till folkpension. Jämväl i övrigt skola bestämmelserna örn sådan tilläggspension i tillämpliga delar gälla invalidunderstöd.

Rätt till invalidunderstöd må, där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även den, som fått någon eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter.

Den, som ej haft rätt till understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, emedan han vid 1914 års ingång fyllt femton år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar, skall ej heller äga erhålla invalidunderstöd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.

Då fastställda understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring skola utan hinder av att nämnda lag upphör att gälla bestå och, under iakttagande av att beloppet icke må sänkas, omräknas att i fortsättningen utgå såsom invalidunderstöd, därvid bestämmelserna i lagen örn folkpensionering örn pensionstilläggs omräknande till tilläggspension äga motsvarande tillämpning.

252 Kungl. Majlis proposition nr 217.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 20 mars 1935.

Närvarande:

justitierådet Molin, regeringsrådet Kellberg, justi tieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 22 februari 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om folkpensionering och förordning om invalidunderstöd.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn, juris doktorn Ivar Strahl.

Förslaget till lag om folkpensionering.

Lagrådet yttrade:

Gällande lags anordning att pensionsberättigad erhåller en efter de av honom erlagda avgifterna individuellt beräknad avgiftspension står den privata pensionsförsäkringen nära. Denna pensionsrätt inträder vid varaktig oförmåga till arbete, invaliditet, och senast vid fyllda 67 år, även örn varaktig arbetsoförmåga då icke är för handen. Härtill är fogat ett understöd av allmänna medel, ett pensionstillägg, som utgår vid invaliditet. Det nu remitterade lagförslaget innefattar en omgestaltning av lagstiftningen på förevarande område. Den årliga grundpensionen säges visserligen utgå på grund av erlagda avgifter (6 §), men det individuella sambandet mellan erlagda avgifter och den föreslagna grundpensionen är i det väsentliga upplöst. Pensionstillägget benämnes i lagförslaget tilläggspension, och denna är, i likhet med pensionstillägget, bestämd efter behovsprincipen. Med det remitterade förslaget åsyftas, såsom chefen för socialdepartementet anför, närmast ett tillgodoseende av det aktuella behovet av försörjning för invalider och åldringar. Att de understöd, som för sådant ändamål skola utgå, benämnas pensioner och till någon del bestridas medelst avgifter uttagna av de pensionsberättigade, har särskilda av departementschefen anförda orsaker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

253 Den föreslagna lagens huvudsakliga innebörd är emellertid den att, på samma gång de samhällsmedlemmar, som icke förmå att själva sörja för sitt uppehälle, få sina behov bättre tillgodosedda, delvis nya former, som avlägsna sig från pensionsförsäkring i vanlig bemärkelse, stadgas för nämnda understöd.

Då lagrådet hade att avgiva yttrande över det lagförslag, som ligger till grund för nu gällande lag i ämnet, anförde lagrådet enligt dess protokoll •den 19 mars 1913 att lagrådet helt naturligt icke kunnat inlåta sig på de finansiella grunder, varå förslaget vilade, samt att vid sådant förhållande granskningen beträffande åtskilliga stadganden måst inskränka sig till att bliva av väsentligen formell natur. I betraktande av vad ovan anförts beträffande det nu remitterade lagförslagets innebörd torde den ståndpunkt lagrådet intog 1913 finnas än mera naturlig vid den granskning, som nu åligger lagrådet. Även denna granskning blir därför huvudsakligen av formell natur.

9 §.

Enligt andra stycket må tilläggspensionen indragas på grund av underlåtenhet att fullgöra den i 8 § 3 mom. stadgade skyldigheten att meddela upplysning örn förändrade förhållanden. Tydligt torde vara att dylik påföljd icke bör inträda örn underlåtenheten måste betecknas såsom ursäktlig. Med hänsyn till arten av de förhållanden, varå anmälningsskyldigheten har avseende, kan detta stundom vara fallet. Det synes lämpligt att lagtexten klart utmärker att tilläggspensionen icke av berörda anledning må indragas i händelse försummelsen kan anses ursäktlig.

U §.

I den särskilda motiveringen till förevarande paragraf understryker departementschefen att den periodiskt återkommande undersökningen skall avse hela pensioneringsverksamheten och ej blott folkpensioneringsfondens ställning och avgiftspensionernas beräkning. Därvid återgives utan någon kommentar ett uttalande av kommittén att sänkning av redan beviljade avgiftspensioner icke torde böra ifrågasättas. I annat sammanhang (sid. 132) uttalar kommittén att det torde kunna förutsättas att sedan pensionsfallet inträffat den inträdda rätten till av giftspension lämnas orubbad. Ehuru de på avgifter grundade pensionerna (grundpensionerna) i många fall komma att bliva högre än som motsvarar de erlagda avgifternas belopp, måste man obetingat instämma i dessa uttalanden. Örn nämligen lagen utfäster viss pension mot erläggande av vissa avgifter, undandraga sig beräkningsgrunderna den enskildes bedömande; för honom måste den beviljade grundpensionen framstå såsom helt förvärvad genom erläggandet av påförda avgifter. Men annorlunda ställer det sig med tilläggspensionerna, som beräknas efter annan grund, i korthet uttryckt behovssynpunkten. Med ovan berörda uttalanden synes ock överensstämma att tilläggspensionerna, även de som redan beviljats, skola kunna minskas om vid undersökning som här avses detta befinnes erforderligt. Paragrafen har emel-

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lertid erhållit en avfattning som antyder att redan beviljade »folkpensioner», vari inbegripas såväl grundpension som tilläggspension, icke skulle kunna minskas. Detta synes vilseledande och icke överensstämmande med bestämmelsens syftemål. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke orden »till minskning av framdeles beviljade folkpensioner» borde ersättas med exempelvis »till minskning av pensionsbelopp».

31 §.

Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf angående besvär hos pensionsstyrelsen över pensionsnämnds beslut torde böra införas i en särskild paragraf näst före 30 §, vars sjätte stycke behandlar sådana besvärs handläggning. De ändringar i paragraferingen som därav föranledas torde bunna begränsas genom att till en paragraf sammanföres vad som i förslaget upptagits i 32 och 33 §§.

37 §.

Avfattningen av denna paragraf synes lämpligen kunna undergå någon ändring. Örn överenskommelse som här avses träffas med främmande makt, är det nämligen knappast troligt att den förutsatta ömsesidigbeten bör medföra att folkpensioneringslagen vinner alldeles enahanda tillämpning på den främmande maktens undersåtar som på svenska medborgare. Säkerligen skulle åtskilliga specialbestämmelser visa sig erforderliga. Yad med ifrågavarande paragraf åsyftas torde vinnas genom ett stadgande av ungefärligen det innehåll att Konungen under förutsättning av ömsesidighet må träffa överenskommelse med främmande makt i fråga örn tillämpning av denna lag å dess undersåtar.

U §.

I ett senare än förevarande lagförslag till lagrådet remitterat förslag till lag örn ändrad lydelse av 34 § lagen örn allmän pensionsförsäkring föreslås, att åt bestämmelserna om pension på grund av frivilliga avgifter gives den lydelse, som de enligt förevarande lagförslag, 35 §, skola erhålla. Genom övergångsbestämmelse i förslaget angående ändring av 34 § pensionsförsäkringslagen stadgas vidare, att beträffande rätt till statsbidrag till pensioner på grund av frivilliga avgifter, som vid förslagets ikraftträdande redan äro erlagda, skall gälla vad därom vid denna tidpunkt finnes stadgat. Därest 34 § pensionsförsäkringslagen på sätt sålunda föreslås ändras till överensstämmelse med de regler, som innehållas i förevarande lagförslag, synes anledning saknas att, såsom i andra stycket av den nu ifrågavarande paragrafen föreslås, stadga, att 34 § pensionsförsäkringslagen skall gälla beträffande de vid ikraftträdandet av förslaget redan erlagda frivilliga avgifterna. För att nå det föreslagna stadgandets syfte att bibehålla dem, som före lagförslagets ikraftträdande erlagt frivilliga avgifter, vid den rätt till pension på grund av dessa avgifter, som enligt då gällande lagbestämmelser tillkommer dem, torde i stället böra givas

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

en bestämmelse av innehåll, att beträffande rätt till pension på grund av de vid ikraftträdandet redan erlagda frivilliga avgifterna skall gälla vad då finnes i lag stadgat.

46 §.

Här torde lämpligen böra meddelas ett stadgande, som möjliggör att första gången indelning i ortsgrupper verkställes dess giltighetstid avpassas så, att därefter ortsgruppering på folkpensioneringens område icke behöver verkställas vid andra tidpunkter än ortsgruppering på skatteväsendets område.

Förslaget till förordning om invalidunderstöd

lämnades av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 20 mars 1935 avgivna utlåtande över de den 22 februari 1935 till lagrådet remitterade förslagen till lag örn folkpensionering och förordning örn invalidunderstöd.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen :

Med anledning av lagrådets erinringar mot förslaget till lag örn folkpensionering, vilka erinringar huvudsakligen äro av formell natur, hava jämkningar av den innebörd lagrådet förordat vidtagits i det remitterade förslaget. Därutöver hava i detsamma vidtagits vissa smärre, rent formella jämkningar.

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas, utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända — att det sålunda jämkade förslaget till lag örn folkpensionering samt förslaget till förordning örn invalidunderstöd måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Erik Skoglund.

Kungl. Majlis proposition nr 217.

257 Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen....................... ^

Förslag till Lag om folkpensionering................ 2

Förslag till Förordning om in valid understöd..............Ig

Utdrag ar statsrådsprotokollet den 22 februari 1936 ........... 19

Den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen........... 20

Pensionsförsäkringskommitténs förslag.......... 24

Allmänna synpunkter................. 29

Folkpensioneringens huvuduppgift................. 29

Invaliditets- och ålderdomspensionering............ gg

Tilläggspensionernas belopp........ 32

Dyrortsgrupperingen.......................

Fri inkomst....................... g^

Privilegierade inkomster................. gg

Män och kvinnor.................. gg

Avgifterna......................

Fonden ................. ..... 38

Kostnaderna ..................... 40

Finansieringsspörsmål................... 41

Pensionsförmånernas sammanlagda belopp........... 43

Förslagets omfattning.................. 4g

Invaliditetsförsäkringens anordnande.............. gl

Kommittémajoritetens ståndpunkt................ 51

Kommittéminoritetens ståndpunkt............... 54

Yttranden över kommittéförslagen.............. 54

Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar.................

Yttranden över de sakkunnigas förslag............ 7g

Departementschefen............... gg

Det försäkring stekniska systemet för pensionsförsäkringen....... 84

Pensionsförsäkringskommitténs motivering för sitt förslag..... 84

Yttranden över kommitténs förslag........... 88

Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar...............104

Yttranden över de sakkunnigas förslag •.......... 1Q8

Departementschefen.................. 112

Andra frågor av större vikt................ Hg

Pensionsåldern..................... Hg

Mäns och kvinnors pensioner................ H7

Tilläggspensionernas maximibelopp............... H9

Dyrortsgradering av tilläggspensionerna...................

Avdrag för inkomst samt inkomstgränser.............. 12g

Privilegierade inkomstslag................. 12g

Grunderna för uppskattning av fastighets och kapitals avkastning.....137

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217. ' 17

258 Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

Sid.

Rätt till tilläggspension åt personer över 67 år oberoende av invaliditet . . 139

Barntillägg...........................440

Invalidunderstöd.........................141

övergångsbestämmelser angående pensionsförmånerna..........142

Åteärder till förbättrande av invaliditets- och behovsprövningen inom folk- 6 144

pensioneringen.........................

Avgiftspliktens omfattning.....................ISO

Åldern för avgiftspliktens inträdande s. 150. Åldern för avgiftspliktens upphörande s.

150. Undantag från avgiftsplikt för invalider med flera s. 151. Införande av avgiftsplikt för vissa tjänsteinnehavare med flera s. 154.

Avgiftsskalan...................

Uppbörden av pensionsavgifterna...........

Statens och kommunernas bidrag...........

Kostnadsberäkningar................

Speciell motivering till förslaget till Lag om folkpensionering

195 Bilaga.

Förslag till Lag om folkpensionering . . Förslag till Förordning örn invalidunderstöd

Utdrag av lagr&dsprotokollet den 20 mars 1935 Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 mars 1935

252 256

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.