Doc 1932:220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 1

Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn änd­ ring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m.: given Stockholms slott den 16 mars 1932.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finans­ ärenden för denna dag vill Kungl. Man:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 sep­ tember 1928 (nr 370), dels förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet.

Under Hans Marits Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin .

Hiliana lill riksdagens protokoll 193? I stind. ISO haft /.Yr MO.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att kommunalskattelagen den 28 september 1928 samt anvisningarna till samma lag skola i nedan angivna delar hava föl­ jande ändrade lydelse ävensom att till anvisningarna till 10 § i samma lag skall fogas en ny punkt betecknad 6 av nedan angivna lydelse:

2 $.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomst­ skatt. Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig: för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens skogs värde; för annan----------- fastighetens taxeringsvärde. Såsom underlag —■;------- beskattningsbar inkomst. Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

9 $. Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas till, det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet). Område, som utgöres av skogsmark och växande skog, skall upptagas till det värde, det kan anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Kan området eller del därav anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt eller lik­ artat ändamål än vid användning för skogsbruk, skall dock området eller delen upptagas till allmänna saluvärdet. Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan beräknas utgå. (Se vidare anvisningarna.)

12 §.

2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den all­ männa fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 3

sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet hör uppdelas i flera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en, eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt, eller fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skat­ tepliktig, eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så minskats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med minst en femtedel, ■ eller fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, näst föregående taxering avsett, ej varit färdigbyggd, eller fastighets värde eljest genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel. Taxering, som i detta mom. avses, skall, med iakttagande av de änd­ ringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt, det se­ nast åsätta taxeringsvärdet avsett, ske efter det allmänna prisläge och de uppskattningsgrunder i övrigt, som tillämpats vid den närmast föregåen­ de allmänna fastighetstaxeringen. Föranledes taxeringen därav, att fas­ tighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, skall fullständig ny värdering av fastigheten ske med hänsyn till berörda prisläge. i :

32 %. 2 mom. Har livränta utgått —------- intäkt räknas: a) örn livräntan utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie, försåvitt livräntetagaren under beskattningsåret fyllt högst 21 år: livräntans hela belopp med avdrag av 600 kronor; b) örn livräntan----------- hela belopp; c) om livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring annorledes än mot engångspremie: livräntans hela belopp; samt d) örn livräntan------------försäkringsavtalets ingående. Allmänna pensionsförsäkringen anses ej innefatta försäkring mot en­ gångspremie.

45 $. Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara be­ skattad till ett belopp motsvarande, i fråga örn jordbruksfastighet, 5 pro­ cent av jordbruksvärdet och tomt- och industrivärdet samt 4 procent av pkogsvärdet och, i fråga örn annan fastighet, 5 procent av taxeringsvär­ det. Vid beräkning-----------fastighetsskatt beskattats. Rätt till-----------lägenheten belöper.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Har fastighet----------- ägt fastigheten. Avdraget skall —------ gällande taxeringsvärdet. (Se vidare anvisningarna.)

46 §. 2 morn. I hemortskommunen----------- njuta avdrag: 1) för periodiskt----------- eller uppfostran; 2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsför­ säkring, som ej avses i 33 §, därest avgiften erlagts för den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, för hans make eller hans omyndiga barn, dock ej örn avgiften erlagts till ränte- och kapitalförsäkringsanstalt eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt 3) för premier----------- även för sin make och sina omyndiga barn be­ talt för — — — här ovan. Därest skattskyldig------ - ■— nämnda tid. Avdrag, som-------- -— sålunda uppburits.

50 §. 2 mom. För fysisk person —------- överskjuter ortsavdraget. Återstår efter tillämpning av föregående stycke för skattskyldig, vil kens hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, av den taxerade inkomsten högst 500 kronor, skall denna ytterligare minskas med 20 kronor. Finnes skattskyldigs — ------- 700 kronor. Vad härefter----------- beskattningsbar inkomst.

Anvisningar

till 8 §. 2. Emellertid måste----------- äga rum. I sådant-------— utgör taxeringsenhet. Detsamma gäller, örn del av fastighet upplåtits till annan för självstän­ digt, mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, även torp för skogsarbetare o. dyl., därå jordbruket av torpinneha­ varen bedrives som självständig näring och väsentligen med egna inven­ tarier, särskilt taxeras. Örn däremot innehavet av torpet väsentligen är att anse såsom bostadsförmån eller såsom en del av den ersättning, som tillkommer torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten, bör torpet icke behandlas såsom särskild taxeringsenhet. Är upplåtelsen —-------särskild taxeringsenhet. Vidare skall-----— — understöd, m. m.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

till 9 §. 1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastig­ heten, örn den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egen­ dom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fas­ tighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande, utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av skyldighet att utgiva undantag eller av annan privaträttslig förpliktelse, vilken ej är hänförlig till servitut eller annat liknande förhållande. Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsva­ rar det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för för­ säljningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänksamt ingånget avtal m. m. dylikt. Först örn ett något så när tillräckligt antal olika försäljningar föreligga, örn vilka anledning ej fin­ nes antaga, att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna salu­ värdet. Detta värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i han­ del och vandel, icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald köpeskilling. Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom uppskattningsgrund dock ingalunda må underskattas — måste vid taxe­ ringen beaktas andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning för be­ dömande av allmänna saluvärdet å en fastighet, såsom fastighetens av­ kastning, brandförsäkringsvärde å byggnader m. m. Särskilt vad angår jordbruksfastighet böra till ledning vid taxeringen gälla d e enhetsvärden, som föreslagits i den ordning, taxeringsförordningen närmare omförmäler. Allmänna saluvärdet bör sålunda framgå såsom resultat av ett över­ vägande av olika beträffande fastighetsvärdena i allmänhet och särskilt värdet å den ifrågavarande fastigheten kända förhållanden. Det må anmärkas, att ali mark regelmässigt har något, örn ock stund­ om obetydligt saluvärde. Ej ens s. k. impediment, vartill mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark med ingen eller ringa avkast­ ningsförmåga ur skoglig synpunkt äro hänförliga, kan i regel anses vara helt värdelöst, då det kan tänkas äga användbarhet ur andra synpunk­ ter. 2. Vid värdesättning av jordbruksfastighet till den del den ej utgöres iw skogsmark och växande skog skall noga beaktas, örn och i vilken om­ fattning ökning eller minskning av det värde, sorn erhålles vid tillämp­

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ning av de för fastigheter av motsvarande storlek i orten antagna enhetspriser eller andra allmänna taxeringsgrunder, bör äga rum till följd av förhållanden, vilka äro för den fastigheten säregna, såsom: fastighetens läge samt mer eller mindre goda eller dåliga avsättningsoch användningsförhållanden; ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än, vanligt goda eller svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd eller vanhävdad och förfallen; åbyggnadernas beskaffenhet, örn de skilja sig från i orten för fastighe: ter av motsvarande storlek vanligt medelbestånd, d. v. s. örn å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad eller eljest ovanligt goda åbyggna­ der eller örn åbyggnaderna äro olämpliga, förfallna eller otillräckliga;: . mera betydande trädgårdsanläggning eller bestånd av växande träd å åker eller äng; särskilda naturtillgångar eller liknande förmåner, som kunna finnas å fastigheten, såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutnings bara fyndigheter» möjlighet till jakt, fiskevatten o. dyl.,-forså vitt samma naturtillgång eller förmån ej är av beskaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras; servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastig? heten; förekomsten av sådana ovan ej omförmälda förhållanden, som avses i punkt 5 här nedan; med mera sådant. Jämväl vid värdesättning av annan fastighet skall hänsyn tagas till för varje fastighet säregna förhållanden, såsom: fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i fråga örn dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: örn inskränkningar gälla i rätten till dess bebyggande, örn den ligger i stadens affärscentrum eller i yttre område, örn den ligger vid huvudgata eller bigata, örn den är hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats, stenbrott, grustäkt o. dyl.: örn den äger bättre eller sämre tillgång till er­ forderliga kommunikationer, o. s. v.; • markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis örn tomtmark företer synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre av naturförhållandena förorsakade svårigheter, o. s. v.; förekomsten av plantering, trädgårdsanläggning eller dyl., som kan göra fastigheten särskilt begärlig; servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigr heten; med mera sådant. Vid värdesättningen måste alltid fasthållas, att det, alldeles oavsett

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220. 7

vilken metod som användes för denna, alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör således ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhörande åbyggnad, taxerad som annan fastighet, er­ håller högre taxeringsvärde än ett annat i närheten liggande lika värde­ fullt område med liknande åbyggnad, vilket taxerats såsom jordbruks­ fastighet, allenast på den grund att beträffande den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval av de i punkt 1 här ovan angivna en­ hetsvärden. 3. Taxering av vattenfall med tillhörande byggnader torde endast un­ dantagsvis kunna ske med ledning av faktiskt erlagda köpeskillingar. Outbyggt vattenfall uppskattas till värdet på normal lågvatteneffekt enligt för orten gällande pris på vattenkraft, under hänsyntagande till den tid, som beräknas förflyta, tills fallet blir utbyggt, regleringsmöjligheter vid fallet, förhållanden som inverka på kostnaderna för fallets ut­ byggande såsom fallhöjd, fallets långsträckthet och grundförhållanden, avstånd från järnvägsstation och huvudsaklig kraltavsättningsort, kost­ nader för andel i regleringsdamm m. m. Normal lågvatteneffekt beräknas efter bruttofallhöjden vid normalt låg­ vattenstånd och normal lågvattenmängd. Vattenmängd, som måste av­ stås till samfärdsel och andra behov, medräknas ej. Outbyggt vattenfall, som ej kan tillgodogöras tillsammans med annat vattenfall, kan anses sakna självständigt värde, örn dess fallhöjd understi­ ger en meter. Vattenfall, som ej kan förväntas bliva utbyggt inom över­ skådlig framtid, kan jämväl anses sakna särskilt värde. Värdet av kraftverk kan uppskattas med utgångspunkt från den avkast­ ning, som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kundkretsen bör normalt kunna påräknas från en dylik anläggning, samt normala om­ kostnader för verkets årliga drift under beaktande av anläggningens påräkneliga varaktighetstid. Där tillfredsställande uppgifter för bedömande av de i det föregående angivna förhållandena ej stå till förfogande, ma vid taxering av kraft­ verk följande värderingsmetod komma till användning. Vattenfallet såsom sådant uppskattas, såsom örn det vore outbyggt oell skulle omedelbart utbyggas. Den mark å land, som tages i anspråk för anläggningen med bostadshus, upptages till skäligt värde. Värdet å i kraftverk ingående byggnader, däri inbegripna fasta maski­ ner, uppskattas särskilt för byggnadsarbeten, jämväl bostadshus, sär­ skilt för turbinutrustning och särskilt för elektrisk utrustning med ut­ gångspunkt från den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad till värdet vid den tidpunkt taxeringen avser under hänsyntagande till prisänd­ ringar, som ägt rum sedan de tidpunkter, då anskaffningen skett, och er forderlig avskrivning. Vid uppskattning av avskrivningens storlek

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

beaktas, att för större anläggningar vanligen kan beräknas en längre varaktighetstid än för mindre sådana. Avdrag får vid uppskattningen ske för skyldighet att leverera ersättningskraft, grundad på vattenlagen; rättighet att utfå dylik kraft skall, i den mån rättigheten kan utnyttjas av den fastighet, varmed den är för­ enad, tagas i betraktande vid dess taxering. För uppskattning av värdet å kvarnar, sågar och liknande smärre an­ läggningar torde, i den mån ej annan värderingsgrund står till buds, sist omförmälda värderingsmetod i tillämpliga delar kunna komma till an­ vändning. Regleringsdamm uppskattas med hänsyn till dels för densamma i an­ språk tagen mark, dels dammbyggnaden. Dammbyggnad uppskattas på sätt ovan sagts örn till kraftverk hörande byggnad. I kostnaden för bygg­ naden inräknas kostnad för rensningar intill dammen ovan- och nedanför densamma. Värdet av de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regleringsdammen, minskas i stället med belopp, svarande mot deras andel i dammanläggningen. 4. För jordbruksfastighet till den del den utgöres av skogsmark och därå växande skog skola gälla följande uppskattningsgrunder, vilka när­ mare utvecklas i särskild instruktion för värdering av skogsmark och växande skog. Dylik fastighet skall, försåvitt ej beträffande densamma eller del därav förekomsten av mervärde, som i punkt 5 här nedan avses, till annat för­ anleder, upptagas efter det värde, den kan anses äga vid ett efter ratio­ nella grunder bedrivet skogsbruk. Åtskillnad göres vid uppskattuingen mellan skogsmark, växande skog och särskild förmån å skogsmarken. Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga (skogsmarkens avkastningsvärde). Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och annan dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan an­ ses lämpa sig för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betes­ mark) betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen av underord­ nad betydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke densamma är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad be­ tesäng förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås så­ dana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frö­ sådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skoglös eller ej sällan något trädbevuxen ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för fo­ derproduktion genom bete eller slåtter samt med god hushållning även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 9

bör därtill .invändas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder. Till skogsmark hänföras icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan på­ räknas. Sådan marks värde skall medräknas vid värdesättning av fastig­ heten i övrigt. Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas genom vär­ dering i penningar av den årliga virkesavkastning, som anses kunna er­ hållas under antagande att marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång). Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala årsavkastningen beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rotvärde) enligt de pris, som i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav dylik normal virkesavkastning anses sammansatt, under viss tidsperiod, som bestämmes i instruktionen för värdering av skogsmark och växande skog. Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkast­ ningen skall avdragas en tredjedel för kostnader för skogens vård, för­ valtning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m. För skyddssliog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastnin­ gen, må avdraget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräk­ nade normala avkastningen. Det sålunda reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark. Skogsmarkens avkastningsvärde per hektar anses utgöra så många gån­ ger nettovärdet på ett års normala avkastning, som bestämmes i instruk­ tionen för värdering av skogsmark och växande skog. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upp­ låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt befinner sig, och den avkastning i penningar (värdeavkastning), som för framtiden därur kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar för­ delat virkesförråd, att den beräknade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas, och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes vär­ det till det antal gånger nettovärdet på ett års normala avkastning, som bestämmes i ovannämnda instruktion. Avviker skogstillgftngen från det

10 Kungl. May.ts proposition Nr 220.

normala, fastställes den växande skogens värde med hänsyn till skogstillgångens förhållande till normal sådan (relativ skogstillgång). Belastas skogsområde av servitut eller liknande rättighet, kan därav föranledas nedsättning av den växande skogens värde, och bör sådan ned­ sättning särskilt angivas. Särskild förmån å skogsmarken, såsom skogsbete, möjlighet till jakt, byggnad å skogen, i den mån ej densamma bör anses inbegripen i sådant normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för inägorna tillämpade enhetsvärden, servitutsrätt e. dyl., skall uppskattas för sig med skäligt belopp. Härvid skall alltid iakttagas, att uppskattning sker till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är. Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde åsät^as endast så framt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, varå ratio­ nellt skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt värde, att an­ ledning att särskilt uppskatta detsamma saknas. Skogshärbärgen och andra dylika, oftast mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt värr de, utan anses deras värde ingå i skogsmarkens värde. Har på grund av förhållande, som angives i punkt 5 här nedan, om­ råde, som utgöres av skogsmark och växande skog, helt eller delvis ett sådant mervärde, som i sagda punkt omförmäles, skall området till den del det äger ett dylikt mervärde uppskattas till allmänna saluvärdet. Att därjämte för åsättande av särskilda redovisningsvärden enligt 10 § skogs­ markens avkastningsvärde och den växande skogens värde å dylikt om­ råde skola enligt här ovan angivna grunder uppskattas tillsammans med motsvarande värden å övrig skogsmark och växande skog å taxerings­ enheten, framgår av anvisningarna till 10 §. 5. Jordbruksfastighet eller del därav kan stundom äga ett högre all­ mänt saluvärde än örn den skulle användas endast för jordbruk med bi­ näringar eller skogsbruk på den grund, att den inom överskådlig framtid lämpligen kan användas såsom tomtmark eller för industriellt eller lik­ artat ändamål. Ett dylikt högre värde förefinnes i allmänhet blott å sådan jordbruks­ fastighet, å vilken finnes vattenfall, brytvärdig fyndighet, torvmosse e. dyl. eller som är belägen i närheten av större stad eller i tillväxt varan­ de industri-, järnvägs- eller annat tätare bebyggt samhälle. Men även närbelägenhet till gruv- eller vattenkraftsanläggning, badortsanläggning eller annat sådant företag kan medföra, att i fastighetens allmänna salu­ värde ingår ett mervärde av ifrågavarande art; i den mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m. Vid uppskattning av värdet å fastighet, varom nu är fråga, bör iakt­ tagas, att detta merendels är beroende av utvecklingens hastighet och att hänsyn härtill måste tagas. Därest exempelvis ett område kan exploa­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 11

teras såsom tomtmark, är det möjligt, att någon eller några tomter kunna omedelbart avyttras efter visst å-pris, medan däremot övriga tomter kun­ na först successivt försäljas och exploateringen kan väntas bliva slutförd först efter så lång tid, att något mervärde för tomtändamål knappast kan anses ännu tillkomma alla delar av området, utan att det dock är möj­ ligt att avgöra, i vilken ordning de särskilda delarna kunna komma att tagas i anspråk såsom tomtmark. Vid bestämmande av det pris, som en förståndig köpare skulle vilja erlägga för ett dylikt område, måste denne göra sin kalkyl så, att de vid olika tidpunkter påräkneliga försäljnings­ värdena diskonteras till nutidsvärden, därvid hänsyn tages jämväl till exploateringens osäkerhet och andra dylika omständigheter. Tillbörlig hänsyn måste därjämte tagas till å ena sidan den avkastning, som kan erhållas från fastigheten, innan försäljningen för tomtändamål kan väntas äga rum, å andra sidan kostnader för exploatering m. m. Beträffande i jordbruksfastighet ingående område, som utgöres av skogsmark och växande skog, tages hänsyn till mervärde, varom här ovan sagts, allenast om och i den mån området eller del därav verkligen kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogs­ bruk samt örn förstnämnda värde tillika överstiger det enligt punkt 4 här ovan uppskattade värdet på området eller delen därav. I den mån detta ej är fallet verkställes uppskattningen allenast efter de särskilda grunder, som gälla enligt punkt 4 här ovan. 6. Örn två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner, skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort ge­ mensam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som örn detta varit förhållandet och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista stycket av anvisningarna till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxe­ ringsvärdet som belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun. 7. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxeringsåret; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för beräknande av räntans belopp.

till 10 §. 1. Det i -----------åsätta taxeringsvärdet. 2. Vid angivande av jordbruksvärde har man att utgå ifrån att fastig­ heten i fråga användes till jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruksvärde upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och trädgårdsmark, äng, skogs­ mark — dock utan att värdet av därå växande skog medräknas — övrig mark såsom vägar, mossar, myrar, kärr m. m., samt till fastigheten hö­

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

rande vattentäckt område, ävensom värdet av jordägaren tillhöriga man­ gårds- och driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., bostäder för skogsförvaltare, skog­ vaktare eller annan skogspersonal samt för skogsarbetare, ävensom bygg­ nader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets binäringar. Örn dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och särskilt angivas skogsmarkens avkastningsvärde för all i taxeringsenhe­ ten ingående dylik mark, beräknat enligt de i punkt 4 av anvisningarna till 9 § angivna grunder. I vederbörande taxeringslängd skall särskilt antecknas dels värde å bete på skogsmark, beräknat enligt de i punkt 4 av anvisningarna till 9 § angivna grunder, dels värde å övriga i jord­ bruksvärde ingående särskilda förmåner, såsom byggnader, i den mån ej hänsyn till desamma tagits vid tillämpning av enhetsvärden eller eljest gällande allmänna taxeringsgrunder, eller särskilda naturtillgångar, var­ till särskild hänsyn tagits vid taxeringen, m. m. 3. Såsom skogsvård,e utföres värdet av den växande skogen å ali i fas­ tigheten ingående skogsmark, uppskattat enligt de grunder, som angivas i punkt 4 av anvisningarna till 9 §. 4. Tomt- och industrivärde redovisas i fall, då på grund av att jord­ bruksfastighet kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med bi­ näringar eller skogsbruk ett särskilt värde tillkommer densamma utöver jordbruks- och skogsvärde, och utföres med det belopp, som utgör skill­ naden mellan å ena sidan det enligt 9 § åsätta totala taxeringsvärdet och å andra sidan jordbruks- och skogsvärde. Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet till särskilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall lika­ ledes sådant i längden angivas. 5. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet skall tagas hän­ syn till — -— — såsom parkvärde. 6. Ingår i taxeringsvärdet särskilt värde å vattenfall, skall detta värde i taxeringslängden antecknas. Skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas å byggnadernas värde, andel i regleringsdamm å vattenfallets värde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 13

till 31 $. 1. Med pension förstås dels pension, som utgår på grund av föregående t jiinstef erhållande, dels ock belopp, som utgår på grund av pensionsför­ säkring. Till pensionsförsäkring hänföres: 1) sådan livränteförsäkring, enligt vilken livsvarig livränta skall börja utgå vid viss ålder (ålderspension) eller vid varaktig arbetsoförmåga (in­ validpension) ; 2) livränteförsäkring, vilken är att anse som änke- eller pupillförsäk­ ring (familjepension), dock, försåvitt fråga är örn pension till änka, alle­ nast örn livräntan är livsvarig; samt 3) försäkring, vilken utgör en kombination av livränteförsäkring som i 1) eller 2) sägs och kapitalförsäkring, i följande fall: a) därest med livränteförsäkring kombinerats kapitalförsäkring å belopp sammanlagt ej överstigande livräntans dubbla årsbelopp, skolande härvid i fråga örn änke- och pupillförsäkring såsom årsbelopp anses den årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka; b) därest vid försäkring av ålderspension avtalats, att pensionen skall utgå ett visst garanterat antal år, oberoende av om den försäkrade efter uppnådd pensionsålder avlider innan det garanterade antalet år uppnåtts; c) därest vid försäkring, varom i b) sägs, pensionsåldern är högst 70 år och, för den händelse dödsfall inträffar före pensionsåldern, ett högst med ålderspensionen lika årsbelopp skall utgå under ett garanterat antal år; eller d) därest livsvarig livränta till förmån för efterlevande änka eller barn skall, oavsett förmånstagarens dödsfall, utgå under ett garanterat antal år efter försörjarens död. Under 3 b), c) eller d) här ovan omförmäld försäkring skall dock icke, försåvitt den ej tillika uppfyller villkoren enligt 3 a), anses såsom pen sionsförsäkring, med mindre det garanterade antalet år är högst tjugu och det i avtalet stadgats, att rätt till återköp eller belåning av försäkringen ej skall föreligga och ej heller rätt till sådan förändring av utbetalningssättet, att försäkringen upphör att vara av sådan art, som ovan i denna anvisning sägs. Utgör i annat fall än här ovan sagts försäkring en kombination av liv­ ränta- och kapitalförsäkring, skall försäkringen anses uppdelad på en ka­ pitalförsäkring och en livränteförsäkring. Olycksfallsförsäkring räknas icke såsom pensionsförsäkring. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifta. 2. Såsom periodiskt-------— stiftelses inkomst.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

till 32 §. 9. Såsom livränta anses, förutom egentlig livränta, övriga på grund av pensionsförsäkring utfallande försäkringsbelopp, jämväl sådana belopp, som på grund av försäkringsavtalet utbetalas vid återköp eller premie­ återbetalning vid dödsfall. Ändras försäkringsavtal så, att pensionsför­ säkring helt eller delvis övergår till kapitalförsäkring, skola mot kapital­ försäkringen svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tid­ punkten för ändringen anses såsom på grund av försäkringen utbetalt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933; dock skall densamma redan dessförinnan lända till efterrättelse, såvitt angår allmän fastighetstaxe­ ring år 1933. Vid tillämpning av denna lag skall iakttagas, att avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen, såvitt det belöper å tid före den 1 januari 1933, skall beträffande jordbruksfastighets jordbruksvärde utgöra 3 procent av nämnda värde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 15

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 17 § 1 morn., 33 §, 35 § 1 morn., 59 § 1 morn., 122 § 2 mom. samt 145 § 5, 6, 7 och 8 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade ly­ delse:

17 $. 1 morn. Till ledning----------- sådan innehavare. Allmän fastighetsdeklaration----------- och skogen samt, beträffande fas­ tighet, därå vattenfall finnes, uppgifter örn normal lågvatteneffekt, an­ läggningsår och anskaffningskostnader. Är jordbruksfastighet------------Kungl. Maj:t.

33 Till ledning----------- under b) sägs; d) av försäkringsanstalt: 1 uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta eller eljest erhållit belopp på grund av pensionsförsäkring hos anstalten, an­ gående sålunda utbetalt belopp. e) av den----------- är känd. Beträffande pension---------- hans nationalitet.

35 §. 1 mom. I särskilda----------- beloppets fördelning; c) av styrelse----------- angiven tidpunkt; samt d) av styrelse för försäkringsanstalt: uppgift för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven person­ försäkring hos anstalten samt beloppet av premien för försäkringen.

59 §. 1 mom. Senast den----------- därefter lämpas. För sådana----------- att avgiva, beträffande fastigheter i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden----------- för taxeringen. Till ledning----------- landsbygd bestyrkta avskrifter av protokollet.

122 $.

2 morn. Omedelbart efter----------- anses påkalla.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Vid övriga besvär har länsstyrelsen att foga såväl utdrag av taxerings längd och beskattningsnämndernas protokoll, såvitt den överklagade taxe ringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan ingivna handlin garna ävensom, där fråga är örn taxering av fastighet, utdrag av taxe­ ringslängd beträffande närmast föregående taxering av fastigheten. Läns­ styrelsen har----------- efter taxeringsåret.

145 §. ö mom. Till gäldande — ------- annorlunda stadgas. 1 förslag av läns­ styrelsen, som nu sagts, skola för en var däri avsedd person angivas de grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersättning till denne. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande disposi tionen av medel för ändamål, som nu sagts. 6 mom. Angående de------ — ordning utbetalas. Utdrag av protokollet, såvitt angår ersättningar enligt 5 morn., tillika med länsstyrelsens förslagtill dylika ersättningar skall därefter före november månads utgång ge­ nom länsstyrelsens försorg insändas till finansdepartementet. 7 morn. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller un­ dersökning gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrif ter rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj:t må finna nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombu­ det hos samma nämnd, av Kungl. Majit. Uppgift rörande de jämlikt detta moment åt olika personer utbetalda ersättningsbeloppen, avseende tiden från den 1 november föregående år till oktober månads utgång, skall sam­ tidigt med uppgifter enligt 6 mom. av länsstyrelsen insändas till finans­ departementet. 8 mom. De personer — ------- med nämnden, äga att för inställelsen åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklass II D i allmänna resereglemente!, dock att, utan hinder av vad i resereglementet må finnas stadgat däremot stri­ dande, traktamentsersättning för dygn, varunder sammanträde ägt rum, skall utgå med sexton kronor för den, som är bosatt å annan ort än sam manträdesorten, och med tolv kronor för den, som är bosatt å samman­ trädesorten, oavsett huru stor del av dygnet tagits i anspråk för resa eller förrättning. Ersättning efter-----------i taxeringsfrågor.

Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 17 $ 1 mom., 59 § 1 morn.. 122 § 2 mom. och 145 § 5, 6, 7 och 8 morn., den 1 juli 1932, samt, såvitt angår 33 § och 35 § 1 morn., den 1 januari 1933.

Kungl. Majlis proposition Nr 220. 17

Förslag

till

förordning nied instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet.

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skall jämte de fö­ reskrifter, som meddelas i kommunalskattelagen, tillämpas följande

Instruktion för värdering av skogsmark och växande skog. 1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog. AUmämsa värderimgs- Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga grund* t . på sätt i punkterna 4, 5 och 6 närmare angives (skogsmarkens avkastningsvärde). Växande skog skall värdesättas med hänsyn till dess faktiska värdeavkastning enligt punkt 7 (skogsvärdet).

A. Skogsmark. 2. Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare Begreppet skogsmark. sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och annan dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig för skogsproduktion. Är ä skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad be­ tydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke den­ samma är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad be­ tesäng förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frö­ sådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skog­ lös eller ej sällan något trädbevuxen ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för foder­ produktion genom bete eller slåtter samt med god hushållning även bör därtill användas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder. Till skogsmark räknas icke s. k. impediment, vartill hänföras mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas. Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 186 haft. (Nr 220J 2

18 Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Värdet av sådan mark ävensom, i förekommande fall, av bete å skogs­ mark skall inräknas i värdet av fastigheten i övrigt. Avtal skogs­ 3. Arealen skogsmark beräknas, vad angår statens och andra allmän­ mark. na skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgäng­ liga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hus­ hållning med tillgängliga och tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar, efter uppgifter i dessa; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgifter från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som kunna införskaffas. Bonit et. 4. Skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga (boniteten) skall beräknas efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kubikmeter per hektar, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedri­ vet skogsbruk och under antagande, att marken vore beväxt med ett till­ fredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång). Boniteten är således icke beroende av att den för viss tid uttagbara virkesavkastningen är vare sig högre än normalt, på grund av att skogen är mer än vanligt väl sluten eller innehåller relativt stor till­ gång på moget virke, eller lägre än normalt, på grund av att skogen är utglesnad eller utgöres av övervägande ungskog, utan boniteten bestäm­ mes av den uthålliga årliga virkesavkastning, skogsmarken skulle läm­ na, örn skogstillgången under rationell skötsel vore normal. Såsom sådan normal virkesavkastning är att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där det finnes ett väl slutet och på behöriga åld­ rar väl fördelat virkesförråd. Boniteten skall bestämmas efter den virkesproducerande förmågan utan hänsyn till föreliggande möjlighet eller sätt för virkesavkastningens utnyttjande. Vidare är att märka, att boniteten skall vara genomsnitt­ lig och således skall för skogsmarken i dess helhet avvägas med hänsyn till dess i olika delar skiftande producerande förmåga. Vid bestämning av boniteten skall hela den normala årliga virkesav­ kastningen uppskattas i kubikmeter per hektar och avse virke i rått till­ stånd, mätt i verklig kubikmassa fast mått på bark, d. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, då virket mätes på rot efter noggranna s. k. mas­ satabeller. Boniteten angives som en för hela taxeringsenheten i fråga gällande medelbonitet. Finnas för skogen tillförlitliga skogsuppskatt­ ningshandlingar, angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehål­ lande andra uppgifter, varav medelboniteten kan bedömas, sker uppskatt­ ningen med ledning därav. Saknas bonitetsuppgifter, uppskattas boniteten med ledning av vad som är känt eller kan utrönas örn skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade boniteten jämkas till den av bonitetsklasserna i tabell

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 19

I, som ligger närmast. Bonitet, som uppskattas högre än den högsta i tabellen angivna bonitetsklassen, jämkas till närmaste hela tal. 5. För värdering i penningar av den sålunda uppskattade normala vir- Roévärde. kesavkastningen beräknas virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rot­ värde) enligt de pris, som under åren 1927—1931 på grund av prissättning nämnda år i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav dylik normal virkesavkastning anses sammansatt (normal sortimentssammansättning). I de särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen skola fastställas för varje län eller område av län, bestämmes, vad som för länets eller områdets vidkommande skall anses såsom normal sortimentssammansättning. Finnes för skogen ordnad bokföring tillgänglig, må densamma kunna läggas till grund för prissättningen under förutsättning, att de bokföl da priserna varit av normal beskaffenhet och sålunda för liknande förhållan­ den representativa. I de fall, där virke försålts å rot, erhållas de för prissättningen behövliga medeltalen direkt för vart och ett av de nämnda åren, under förutsättning att det å rot försålda virket har den sålunda fastställda sortimentssammansättningen och ett för skogen genomsnitt­ ligt avsättningsläge. Eljest kunna de erhållna priserna ej direkt använ­ das som taxeringsunderlag utan måste jämkas. Så t. ex. inträffar ofia, att endast den grövsta och värdefullaste skogen sålts å rot, medan småvirket använts till husbehov, såsom vanligt är i jordbruksbygder, eller kvarlämnats i skogen, såsom sker i vissa trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Men även örn dylika extrema fall ej föreligga, inträffar, att den årliga virkesavkastningen å en skog visst år är sam­ mansatt av onormala mängder grovt eller klent virke, eller att avverk­ ning skett på särskilt långa eller korta körvägar med mera, och kunna även i dylika fall jämkningar i de erhållna priserna bliva nödvändiga. Ä sådana skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i uppar­ betat skick, skola från bruttopriserna avdragas alla direkta avverkningsoch transportkostnader, såsom kostnader för huggning, körning, flottning eller annan transport till den plats, för vilken bruttopriserna gälla, di­ rekt arbetsledning, avmätning och intumning, tillfälliga kojbyggnader, vin­ tervägar och lastplatser, skogsaccis- och skogsvårdsavgifter samt olycks­ falls- och försäkringsavgifter i den mån de äro direkt hänförliga till drivningsarbetet. Därvid är att märka, att såsom avdragsgilla kostna­ der skola godkännas allenast sådana, som äro representativa för skogens genomsnittliga avsättningsförhållanden och som icke äro beroende av av­ verkningarnas förläggning eller virkesförrådets anhopning i sämre eller bättre avsättningslägen. Vid rotvärdets bestämmande enligt den normala sortimentssammansättningen skall iakttagas, att brukliga handelsmått, t. ex. toppmätt massa inom bark för timmer, löst mått för brännved etc., måste omräknas till verklig kubikmassa fast mått på bark. För varje sortiment och klass av

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ekonomiskt likvärdiga sortiment skall rotvärdet utrönas för vart oell ett av de år, som skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa årsvärden uträknas. Ur medeltalen bestämmes rotvärdet för samt­ liga sortiment enligt den fastställda normala sortimentssammansättningen på sätt framgår av följande uträkning, vilken allenast utgör ett exempel: Sortimentsklass:

II: sulfitved och l:a björk­

III: sulfatved, props och l:a

IV: kolved, industribränsle

Rotvärde per kubikmeter kronor 5: 05. Det bör beaktas, att den normala sortimentssammansättningen skall avse hela virkesavkastningen, oberoende av huruvida viss del av denna icke vinner avsättning. Skulle sålunda å viss trakt virke, i exemplet här ovan hänfört till fjärde sortimentsklassen, ej vara avsättningsbart, bör i exemplet detta utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 4 kro­ nor 80 öre per kubikmeter. Motsvarande gäller tydligen även, då försäljning skett på rot men virke under viss brösthöjdsdimension ej kunnat vinna avsättning, ehuru dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade år­ liga virkesavkastningen. Saknas ordnad bokföring för skogen, eller hava för det genomsnittliga prisläget representativa virkesförsäljningar ej förekommit, eller anses de bokförda priserna icke kunna läggas till grund för beräkningen, upp­ skattas rotvärdet med ledning av medelpriset för orten efter en med hän­ syn till skogens läge och skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga beräknad, till såväl kvantitet som sammansättning normal virkesavkastning. Vid uppskattningen skall medelpriset enligt förenämnda särskilda anvisningar jämkas med hänsyn till att sämre mark produce­ rar ej blott kvantitativt mindre virke utan även mindre värdefulla sorti­ ment ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga örn körvägar, flottningsförhållanden m. m. dylikt, som inverkar å vir­ kets rot värde. Vid uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort och annat, som inverkar på virkesvärdet. Vid enahanda bonitet och avsättningsläge skall samma rotvärde åsättas den normala virkesavkast­ ningen, även örn skogsbruk i olika syften bedrives med olika omlopps­ tider. Avvikelser från den omloppstid, som kan anses motsvara den för orten normala sortimentssammansättningen, inverka visserligen på den verkliga virkesavkastningens sammansättning och värde, men skall hän­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 21

syn till dessa avvikelser tagas vid beräkningen av växande skogens värde enligt punkt 7. Det enligt det föregående bestämda rotvärdet jämkas till den av pris­ klasserna i tabell I, som ligger närmast. 6. Den enligt punkt 4 bestämda normala årliga virkesavkastningen Skogsmarkens avkastnings­ per bektar skogsmark multipliceras med det enligt punkt 5 beräknade rot­ värde. värdet. Från den värdeavkastning, som därvid framkommer, skall avdragas en tredjedel för kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, vägoch byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter, m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor del av avkastningens värde, må avdraget för kostnader efter pröv­ ning i varje särskilt fall oell med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade normala värdeavkastningen. Det så­ lunda reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett års normal av­ kastning per hektar skogsmark. Skogsmarkens värde per hektar (skogsmarkens avkastningsvärde) skall utgöra tre och en halv gånger nettovärdet på ett års normal avkastning. ' Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som vid avdrag för kostnader med en tredjedel angiver skogsmarkens värde per hektar vid förekommande kombinationer mellan bonitets- oell rotvärdesklasser. Vid avdrag för kostnader med mera än en tredjedel kan tabell I icke användas, utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma Skogsvärde och relativ upplåtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den fak­ skogstillgång■ tiskt befinner sig, och den värdeavkastning, som för framtiden därur kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräknade normala värdeavkastningen genast kan uthål­ ligt uttagas, och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den växande skogen (skogsvärdet) till sexton och en halv gånger netto­ värdet på den normala årliga värdeavkastningen. I fråga örn denna vär­ deberäkning hänvisas till tabell I, som jämväl angiver skogsvärdet per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som upptagits i fråga örn skogsmarkens avkastningsvärde. Emellertid är den växande skogens slutenhet, sammansättning i ålders­ klasser och beskaffenhet i övrigt vanligen sådan, att den faktiska skogstillgången betingar ett från det normala mer eller mindre avvikande skogsvärde. Detta värde i förhållande till det normala utgör den rela­ tiva skogstillgången, som betecknas med tal, uttryckta i tiondelar. Talet

22 Kungl. Majlis proposition Nr 220.

för relativa, skogstillgången är således l.o, om skogsvärdet överensstäm­ mer med det normala. Relativ skogstillgång 0.9, O.s, 0.7 o. s. v. innebär, att det förhanden varande virkesförrådet, såsom i utglesnade eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist eller i välskötta skogar med brist på mo­ get virke, icke medgiver normal värdeavkastning. Är detta fallet, skall skogsvärdet sättas i motsvarande mån lägre. På samma sätt innebär relativ skogstillgång l.i, 1.2, 1.3 o. s. v., att skogsbeståndet till följd av mer än vanligt stor slutenhet eller jämförelsevis god tillgång på moget virke under viss tid kan medgiva större avverkning eller uttagande av värdefullare dimensioner än som för normal värdeavkastning kan be­ räknas. varför skogsvärdet i samma mån sättes högre. Den erforderliga jämkningen av de i tabell I angivna skogsvärdena vid normal skogstill­ gång sker med stöd av de kända avvikelser, skogens virkesförråd och dettas sammansättning med avseende på åldrar och mogenhetsklasser samt grövre och klenare dimensioner uppvisar vid jämförelse med förrå­ det å en normalt sammansatt skog och skogens därav beroende förmåga att giva en mot åsatt bonitet och rotvärde svarande framtida värdeav­ kastning. För att underlätta bedömandet av relativa skogstillgången bär upp­ rättats bifogade tabell II, vilken för olika boniteter och omloppstider ut­ visar den storlek för ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd, som motsvarar relativa skogstillgången l.o. Tabellens användning framgår av följande exempel. I en viss lands­ ända förutsattes enligt vad som framgår av de särskilda anvisningarna jämlikt 59 § taxeringsförordningen 100-årig omloppstid vara lämplig med hänsyn till förekommande bonitet och avsättningsförhållanden med mera. Om en skog innehåller virke i normal ålders- och dimensionsfördelning och skogsmarkens bonitet är 2.5, skall virkesförrådet således uppgå till 83 kubikmeter per hektar, för att relativa skogstillgången skall vara l.o. Om skogen på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och dimensions­ fördelning kan betraktas som normal, är relativa skogstillgången 5%3 eller 0.6 av det normala. Det skall uppmärksammas, att det förhandenvarande totala virkesför­ rådet — vari skall ingå jämväl virke av mindre dimensioner än den minsta uppskattade — utan hänsyn till att viss del av dess avkastning måhända icke är avsättningsbar eller utnyttjas för husbehov, skall ligga till grund för jämförelse med det normala virkesförrådet. Då normal ålders- och dimensionsfördelning oftast ej är för handen, måste den enligt nyssnämnda regel funna relativa skogstillgången vanli­ gen jämkas ytterligare, nämligen uppåt, örn förrådet är sammansatt aväldre bestånd eller grövre virke än normalt, och nedåt, örn de äldre ålders­ klasserna saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena dimensioner.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 23

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas,

och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i

den framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kan skogens bruttovärde erhållas på så sätt, att dessa avkastningar värderas i pen­ ningar och hela skogsbrukets till nutiden diskonterade avkastning där­ efter uträknas efter 5 procents räntefot. Efter avdrag dels med en tredje­ del för omkostnader, dels också för skogsmarkens avkastningsvärde, som ju uppskattas efter andra grunder, erhålles den växande skogens friståen­ de värde. Endast undantagsvis lärer relativa skogstillgången kunna sättas lägre än 0 . 2 .

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932 och skall första gången, tillämpas i avseende å 1933 års allmänna fastighetstaxering.

Tab. II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet vlrkesförråd för olika boniteter K och omloppstider. ungl

Virkesavkastning per hektar i kubikmeter (bonitet) . M

lopps­ till- 1 „ . „ 6.oo 6.50 7.oo 7.50 8.00

Tht 1 0-n0 0.75 1.00 1.2 5 1.50 1.75 2.oo 2.25 2.60 2.75 3.oo 3.60 4.oo 4.5 0 5.oo 5.50 aj

tid

:ts

år O/ per hektar i kubikmeter

1 A Normalt virkesför råd :

p ro

60 5.0 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 70 80 90 100 ilo 120 130 140 150 160 p o si

41 47 54 61 68 74 81 95 108 122 135 149 162 176 189 203 216 80 3.7 14 20 27 34

100 3.0 ■ 17 25 33 42 60 58 67 75 83 92 100 117 133 150 167 183 200 217 233 250 267 tio n

52 63 73 83 94 104 115 125 146 167 188 208 229 250 271 292 — — 120 2.i 21 31 42

N r

75 83 100 113 125 138 150 175 200 225 250 275 300 — — 140 2.0 25 38 50 63

1.7 ! 29 176 206 235 265 294 ~ — — — 2

160 44 59 74 88 103 118 132 147 162

2 0 .

bi

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 29

Exempel.

Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden, bland annat, 30 hektar skogsmark. Med hänsyn till skogens normala virkesavkastningsförmåga och belägenhet hava rotvärdesiffran 5 kronor per kubikmeter och bonitetsiffran 3 kubikmeter per hektar ansetts kunna användas, vadan skogs­ marksvärdet (skogsmarkens avkastningsvärde) per hektar enligt hjälptabellen (tab. III) beräknas till 35 kronor och således skogsmarksvärdet å hela arealen till 1,050 kronor. Den relativa skogstillgången anses motsvara 0.8 av normal skogstillgång. Då enligt hjälptabellen virkesvärdet per hek­ tar utgör 165 kronor, blir alltså den faktiska skogstillgångens värde per hektar 165 X 0.8 = 132.0 kronor eller således sammanlagt för hela arealen 3,960 kronor. Hemmanet uppskattas alltså med hänsyn till skogsmarken och växande skogen till respektive 1,050 och 3,960 kronor eller sammanlagt 5,010 kronor. I taxeringslängdens anmärkningskolumn antecknas siffror­ na 5; 3; 0.8.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Bans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars 1932.

Närvarande: Statsministern E kman , statsråden G ärde , H amrin , von S tockenström , S täde ­

ner , G yllenswärd , L arsson , H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin: Härmed får jag för Kungl. Maj:t anmäla frågan örn vissa ändringar i gällande skattelagstiftning. Dessa avse i första rummet en sänkning av det vid den kommunala beskattningen gällande repartitionstalet för jordbruks­ fastighets jordbruksvärde. Av det förhållandet, att laglikmätig! allmän fastighetstaxering med början innevarande år skall verkställas år 1933, följer, att en förordning med instruktion rörande värdering av skogsmark och växande skog bör dessförinnan fastställas. De erfarenheter, som vun­ nits från 1928 års allmänna fastighetstaxering, torde föranleda ytterligare vissa modifikationer i gällande bestämmelser örn fastighetstaxering. Mest betydelsefull är i sådant avseende frågan örn taxering av vatten fallsfas­ tigheter. Spörsmålet örn beskattning av inkomst på grund av pensionsför­ säkring har gjorts till föremål för en framställning från vissa försäkrings­ företag, och jag anhåller att i det följande få upptaga jämväl detta till behandling. Härtill komma några mera speciella frågor, som synts vara av beskaffenhet att nu böra föranleda förslag till riksdagen.

Repartitionstalet för jordbruksfastighet.

(tältande Gällande repartitionstal för den kommunala beskattningen äro fastställ­ bettämmelser da genom kommunalskattelagens 2 §. I denna stadgas följande: arn Tepartitxunstal vid »Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal in­ ten kommu­ komstskatt. nala beskattrmagen m. m. Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig: för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av fastig­ hetens taxeringsvärde. Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst. Etthundra skatteören bilda en skattekrona.» Enligt 45 § kommunalskattelagen skall vid beräkning av inkomst av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 31

fastighet eller rörelse, vari fastighet använts, avdrag ske nied belopp, motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 proeent av jordbruksvärdet, 5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av skogsvärdet och, i fråga örn annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet. De nu omnämnda repartitionstalen, som närmast avse beskattningen till de borgerliga och kyrkliga priniärkommunerna, bliva automatiskt gällande jämväl för landstingsbeskattningen och vissa specialkommuners, framför allt tingslagens, beskattning. Däremot gälla för vägbeskattningen särskilda repartitionstal, vilka framgå av väglagens bestämmelser örn s. k. vägfyrk. Grunderna för vägfyrkens bestämmande avses ej i detta samman­ hang, ehuru det förslag, jag kommer att framlägga, ej är betydelselöst för vägbeskattningen.

En historisk redogörelse rörande tillkomsten av repartitionstalet thos för Tillkomsten av gällande jordbruksfastighet och O.os för annan fastighet, utarbetad av 1930 års repartitions­ kommunalskatteberednings sekreterare, t. f. assessorn E. Thore, Ilar av be­ tal och tidi­ gare förslag redningen med dess i det följande berörda skrivelse den 31 oktober 1931 till till ändringar mig överlämnats. Då denna redogörelse tillika med skrivelsen torde få i desamma. såsom bilaga fogas vid dagens statsrådsprotokoll, vill jag nöja mig med att här hänvisa till densamma, tillika påpekande, att en kort samman­ fattning därav återgivits i beredningens skrivelse (se bilaga till Kungl. Maj:ts proposition sid. 4—6, 17, 18). Rörande de förslag till ändringar i dessa tal, som sedermera framställts, och i anledning därav föranledda åtgärder torde däremot en redogörelse här böra lämnas, i huvudsak anslutande sig till den redogörelse, som åter­ finnes i 1930 års bevillningsutskotts betänkande nr 36. I

I anledning av en av 1897 års riksdag till Kungl. Maj:t avlåten skri­ 1897 års kommunalvelse tillsattes den 15 oktober 1897 en kommitté med uppdrag att verk­

skattekom-

ställa utredning särskilt av frågan örn den kommunala beskattningen. mitté. Kommitténs betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till omläggning av såväl den direkta beskattningen till staten som den kom­ munala beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar förslaget i princip dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga örn beskattningen av fast egendom ville dock kommittén för kommunal­ beskattningens vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla för­ hållanden undslippa med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med av­ seende å den starka skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kommunala skattebördan, som med då gällande beskatt ningsgrunder var rådande. För undvikande härav anordnades fastig­ hetsägarnas kommunala beskattning såsom en till sitt minimum ga­ ranterad inkomstskatt, vilket minimum således ovillkorligen och under

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

alla omständigheter kunde av kommunen påräknas. Fastighetsägare alades nämligen i lörsta hand beskattning lör en beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för den behållna in­ komsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts överstiga nämnda pro­ centsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs för­ slag under formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, därvid från vad som skäilo såsom inkomst taxeras medgavs avdrag med fem pro­ cent av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta av­ drag skulle bliva föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan inkomst härutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle in­ träda allt efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka skulle komma i åtnjutande av sådan. Såsom motiv för förslaget, att garantien skulle avse fem procent av jordbruksfastighetens taxeringsvärde, anförde kommittén följande: »Mellan den ställning, som enligt kommitténs förslag herodes ägare e ler innehavare av jordbruksfastighet, och den ställning, de för närvarande intaga i fråga örn kommunal skattskyldighet, framträder sålunda den skillnad att, medan skattefoten för närvarande för såväl skuldsatte s?.m, i ° sku 'c sa o Jordbrukare utgör 6 procent av det åsätta taxerings­ värdet, varemot någon därutöver gående skattskyldighet för den in­ komst, som av jordbruket härflyter, icke äger rum, innebär förslaget en generell sänkning av skattefoten med 1 procent, men ställer å andra sidan lor kommunen i utsikt att få ali den behållna inkomst, som egendomen hunnar, vederbörligen beskattad. Kommittén håller före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskattningen härigenom icke kommer att i det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenhg del av jordbruksbeskattningen på denna väg kommer att överföras fran de mera gäldbundne till de mindre eller icke alls skuldsatte jordbro- Karna. i av försteget är att all fastighet kunnat i avseende å skattskyldighet likställas. För jordbruksfastighet, för annan fastighet pa landet samt för fastighet i stad blir den kommunala skattefoten samma fern procent av taxeringsvärdet, likasom ock skyldigheten lika att därutöver erlägga skatt för belopp, varmed nettoinkomsten av fastigheten överskjuter dennas gentemot kommunen garanterade avkastning.» Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, för­ anledde emellertid icke någon lagstiftning.

Sakkunnig­ Under det påföljande reformarbetet beträffande kommunalbeskattnin­ förslag och 1920 års gen inriktade man sig i synnerhet på möjligheten att vid sidan av en be­ riksdag. skattning av inkomst införa en fristående objektbeskattning av fastig­ heter. Till en dylik lösning av frågan syftade bland annat Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1920. Sistnämnda års riksdag anhöll i den skrivelse till Kungl. Maj:t, däri meddelades, att nämnda proposition ej vunnit riks­ dagens bifall, örn förnyad prövning av kommunalskattefrågan. I 1920 ars riksdags andra särskilda utskotts utlåtande nr 1, vilket av riksdagen åberopades, anfördes gentemot propositionens förslag örn en fristående objektbeskattning, bland annat, följande:

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 220. 33

»Att en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och berättigad vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna principiellt bestridas, så mycket mindre som redan vår nuvarande be­ skattning av jordbruksfastighet och annan fastighet utgör en form av dylik objektbeskattning. Men utskottet vill understryka, att, därest en objektskatt skall kunna motiveras genom den särskilda skattekraft, som innehavet av ett visst objekt anses medföra, så måste också frågan, huru­ vida en sådan skatteform bör användas och huru skatten i så fall bör av­ vägas, avgöras genom en prövning av denna skattekraft, vilken prövning i realiteten uppenbarligen måste ske enligt principen örn skatt efter för­ måga.» Det direkta resultatet av 1920 års riksdagsbeslut var emellertid fram­ för allt det så kallade kommunalskatteprovisoriet, vilket bland annat innebar ett införande av det av 1897 års kommunalskattekommitté före­ slagna »garantiskattesystemet», med den olikhet dock i förhållande till nämnda kommittéförslag, att beträffande jordbruksfastighet garantien skulle avse 6 procent å taxeringsvärdet. Denna lösning av proble­ met låg så till vida nära till hands, att ändringen i förhållande till förut gällande bestämmelser inskränkte sig till att taga till beskattning den del av inkomst av jordbruksfastighet, varmed denna inkomst över­ stege 6 procent av taxeringsvärdet. En samtidigt vidtagen mycket be­ tydelsefull ändring var införandet av de skattefria orts- och familjeavdragen, vilka visserligen å ena sidan inskränkte betydelsen av nyss an­ tydda reform därigenom, att den beskattningsbara inkomsten av jord­ bruksfastighet på grund av nämnda avdrag nedbringades, men å andra sidan genom att för övriga inkomsttagare bortskära en mycket stor del av deras inkomster från beskattning kom att föranleda en betydande re­ lativ förskjutning av skattebördan över på jordbrukarna.

Även den påföljande tidens utredningsarbete i kommunalskattefrägan 1921 år» kännetecknas av konkurrensen mellan ett system med fristående objekt­ kommunalskattekomskatter och garantiskattesystemet. Majoriteten inom 1921 års kommu­ mitté. nalskattekommitté föreslog ett system med fristående objektskatter å fastigheter (fastighetsskatt) och näringsföretag (näringsskatt), det s. k. A-förslaget, medan två reservanter i kommittén, herrar Eune och Seder­ holm, förordade bibehållande i huvudsak såsom definitivt av 1920 års kommunalskatteprovisorium, därvid garantien för jordbruksfastighets jordbruksvärde tänktes utgöra 6 procent av taxeringsvärdet, det s. k. C-förslaget.

Till denna reservation anknöt i huvudsak 1927 ars proposition nr 102 1927 år m riksdag. med förslag till kommunalskattelag, vilket förslag i stort sett följdes vid 192S års lagstiftning rörande kommunalbeskattningen. Körande repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde vid en garantibeskattning gjordes intet särskilt uttalande i 1927 års proposi­ tion. Bihang till riksdagens protokoll 193?. 1 sami. 186 haft. (Nr Vitt.) •'!

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

I åtskilliga motioner vid 1927 års riksdag föreslogs däremot nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde. I vissa mo­ tioner föreslogs, att detta skulle bestämmas till O. oö , medan i andra motio­ ner yrkades, att repartitionstalet för all fastighet skulle bestämmas till 0.94. Motionerna avstyrktes av första särskilda utskottet i dess utlåtande, nr 1, därvid anfördes:

»Procenttalet 6 har emellertid vunnit hävd såsom grund för utmätandet av jordbruksfastigheternas andel i kommunernas skattebörda, före pro­ visoriet såsom grund för jordbrukets ackordsskatt till det allmänna och under provisoriet såsom mätare av dess garanti i förhållande till kom­ munen. Varken i kommunalskattekommitténs förslag eller i de däröver avgivna remissvaren har från något håll förekommit anmärkning mot delta repartitionstal. Vid sådant förhållande har utskottet ansett att, även om nämnda repartitionstal understundom kan innebära en viss hård­ het i beskattningshänseende för jordbruksfastighet i förhållande till an­ nan fastighet, status quo i kommunernas intresse bör bibehållas.»

I olika reservationer hemställdes, att repartitionstalet för jordbruks­ värde skulle bestämmas till O.us. Riksdagens beslut innebar emellertid avslag i huvudsak å Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag m. m.

1928 års När förslag till kommunalskattelag m. m. enligt i huvudsak samma riksdag. grunder som år 1927 ånyo förelädes riksdagen år 1928 i proposition nr

Prop. nr 213

&r 1928. 213, hade däremot frågan om repartitionstalet gjorts till föremål för sär­ skild utredning. I dylikt avseende hade undersökning skett beträffande dels 35 landskommuner representerande olika typer dels 53 utpräglade jordbruks- och skogskommuner rörande olika alternativ i fråga örn re­ partitionstal för jordbruksvärde och skogsvärde m. m. Föredragande de­ partementschefen motiverade nu utförligt, varför förslaget till kommu­ nalskattelag bibehöll repartitionstalet 0 . 06 . Denna motivering torde böra här i huvudsak återgivas. Efter att hava redogjort för den verkställda statistiska undersökningen anförde departementschefen: »När jag för Kungl. Majit anmälde frågan örn framläggande av 1927 års förslag, i kommunalskattefrågan, ansåg jag mig sakna anledning att närmare ingå på en motivering av repartitionstalet (hus för jordbruks­ fastighets jordbruksvärde. Sedan 1900 års kommittébetänkande avgivits, hade mig veterligen intet önskemål örn lägre repartitionstal givits till­ känna, förrän propositionen i kommunalskattefrågan låg på riksdagens bord. De reservanter inom kommunalskattekommittén, som förordat bi­ behållande av garantiskattesystemet, hade utgått från repartitionstalet 0 . 06 , och under kommunalskattekommitténs arbete hade såväl kommitté­ majoriteten som nämnda reservanter inriktat sig på att få till stånd ett system, vilket, frånsett den avsedda lättnaden för skogen, ej skulle åstad­ komma någon väsentlig ändring i redan bestående fördelning av skatte­ bördan mellan å ena sidan jordbrukarna, å andra sidan övriga skatt­ skyldiga. Jag anförde ock själv såsom ett särskilt skäl för garantiskatte­ systemets bibehållande, att ett system med fristående objektskatter å fastigheter kunde väntas på sina håll åstadkomma väsentliga, ehuru ej

Kungl. Maj:ls proposition Nr 220. 35

avsedda förskjutningar av skattebördan, och att en dylik förskjutning i detta sammanhang helst borde undvikas. Jag yttrade, bland annat, föl­ jande: ’Det torde vara sannolikt, att repartitionstal, som för vissa kommuner och under vissa konjunkturer icke medföra nämnvärd förskjutning av skattebördan trän en grupp till en annan, kunna för andra kommuner eller under andra konjunkturer ställa sig annorlunda. En övergång från det nuvarande systemet med hävdvunna repartitionstal till ett nytt sy­ stem med oprövade sådana kan icke minst av denna anledning befaras giva upphov till upprepade ändringar i repartitionstalen eller åtmin­ stone till ofta återkommande försök därtill. Härav orsakade växlingar i skattetrycket eller stadigvarande ovisshet beträffande detsamma skulle otvivelaktigt verka störande, särskilt på näringslivet. Att övergå till ett system med fristående objektskatter å fastighet ter sig sålunda allt­ för mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket med säkerhet ej skulle medföra endast gynnsamma verkningar. Under alla förhållanden synes det mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar Rune och Sederholm, liksom åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget. haft rätt. när de gjort gällande, att A-förslaget ej i samma grad som C-förslaget tillgodosåge garantisynpunkten, om vars beaktande dock alla äro ense.’ Ävenledes uttalade jag, att satsen 'gamla skatter äro goda skatter’ hade sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att det ekonomiska livet anpas­ sat sig efter de sedan gammalt förefintliga skatterna, och att man därför ej borde omstöpa dem i nya former, såvida icke det dels vore uppen­ bart, att det nya medförde väsentliga fördelar, men dels ock vore tydligt, att det nya ej skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter. Innebörden av det sålunda anförda var väsentligen den, att ett garanti­ skattesystem med repartitionstalet 0.n6 för jordbruksvärde ur garantisyn­ punkt erbjöde påtagliga fördelar framför ett fristående objektskattesy­ stem med repartitionstalet O.m för samma värde. Därav följer emeller­ tid givetvis icke. att ej repartitionstalet 0.n5 för jordbruksfastighet skulle kunna med bibehållande av garantiskattesystemet godkännas, ehuruväl den motivering, som åberopats för detta system, efter en dylik ändring ej skulle äga samma styrka som vid repartitionstalets bibehållande vid 0.ii6. I en under sistförflutna riksdag vid utskottets utlåtande fogad reserva­ tion till förmån för repartitionstalet O .05 för jordbruksvärde åberopades bland annat den ställning, som intagits av 1897 års kommunalskattekommitté. I det av denna kommitté avgivna betänkandet framhölls, att av den beräknade inkomst av 6 procent å taxeringsvärdet, efter vilken kommu­ nalskatten för jordbruksfastighet alltid, oavsett inkomsten, utginge, 5 procent ansetts såsom ränta å egendomens kapitalvärde och 1 procent så­ som dels ränta å det i jordbruket nedlagda driftkapital, dels avkastning av brukarens arbetskraft. Huruvida egendomen vöre'skuldsatt eller skuld­ fri, om driftkapitalet vore rikligt eller otillräckligt, om brukningen skedde med vinst eller förlust, lämnades härvid alldeles obeaktat. Att råda bot för en dylik obillighet kunde enklast ske genom att införa en ren inkomstbeskattning. Kommittén hade emellertid ej vågat borttaga den redan befintliga skattegarantien men bade sänkt skattefofen i avseende å jordbruksfastighetens ovillkorliga skattskyldighet i syfte att, så långt kommittén ansett sådant med en varsam övergång och med den kommu­ nala hushållningens betryggande förenligt, bereda skattelindring på så­ dana håll. där i följd av starkare skuldsättning eller annan orsak den

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

förutvarande jordbruksbeskattningen känts alltför tryckande. Kommittén höll före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskatt­ ningen genom den av kommittén ifrågasatta ändringen icke komme att i det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenlig del av jordbruksbeskattningen på denna väg komme att överföras från de mera gäldbundna till de mindre eller icke alls skuldsatta jordbrukarna. En annan fördel med förslaget vore, att all fastighet kunnat i avseende å skattskyldighet likställas. För egen del kan jag i huvudsak biträda de synpunkter, som sålunda kommit till uttryck. En likställighet av all fastighet vore utan tvivel högst önskvärd, och det vore även en obestridlig iördel, örn de skuldsatta jordbrukarna kunde erhålla den lättnad, som en sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet skulle betyda. Detta gäller dock endast så länge någon näringsskatt ej finnes införd. Skulle en sådan skatt, som träffar lösa inventarier i kommunen, komma till stånd, torde följdriktig­ heten kräva, att de inventarier, som användas i jordbruksnäring, likstäl­ las med inventarier i andra näringsföretag, vilket kan föranleda antin­ gen, såsom 1921 års kommunalskattekommitté föreslagit, näringsskatt även å jordbruket, eller, såsom förutsattes i 1920 års kungl, förslag, såsom ersättning för skatt å inventarierna ett högre repartitionstal för jord­ bruksfastighet än för annan fastighet. Då även fastigheter, som nyttjas i näringsföretagen, deltaga i garantien, synes nyssnämnda resonemang svårt att vederlägga. Det förtjänar emellertid att observeras, att, såvitt man kan döma av motiveringen, åstadkommande av likställighet mellan all fastighet ej var det primära skäl, som föranledde 1897 års kommitté att gå in för ifråga­ varande lägre repartitionstal. utan att anledningen härtill synes ha varit en önskan att hjälpa de gäldbundna jordbrukarna. Då den ifrågasatta ändringen ej syntes försätta kommunerna i något sämre läge än förut, kunde ett dylikt steg tagas. En gynnsam verkan härav skulle bli lik­ ställighet i avseende å all fastighet. Även 1897 års kommitté, som representerade en synnerligen mångsidig erfarenhet, fäste uppenbarligen synnerlig vikt vid att en säker skattegaranti skulle stå kommunerna till buds och ingen försämring för dessa in­ träda. Det är också sannolikt, att 1900 års förslag ej skulle mediört en dylik försämring. Den till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade in­ komsten av jordbruksfastighet — d. v. s. inkomsten utan procentavdrag — lärer, försåvitt de kalkyler, som ligga till grund för beräkning av in­ komst- och förmögenhetsskatten vid de årliga budgetberäkningarna, äro riktiga, numera genomsnittligt kunna uppskattas till ungefär 7 procent av taxeringsvärdet och torde väl ej hava varit så mycket lägre på den tiden. Örn, såsom förhållandet var enligt 1900 års förslag, ej så synner­ ligen stor del härav skulle medtagas genom skattefria avdrag eller skattelindring, är det mycket antagligt, att såsom kommunalt beskattningsbar inkomst skulle, efter ett procentavdrag av 5 procent å taxeringsvärdet, enligt samma förslag återstått att beskatta minst 1 procent av detta värde och sålunda kompensation vunnits för den bortfallna fastighetsskatten. Annorlunda ställa sig förhållandena i nuvarande läge. En sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet måste nu enligt sakens natur för­ anleda en sänkning av det kommunala beskattningsunderlaget, vars be­ tydelse framgår av den förut meddelade statistiken, till vilken jag strax återkommer. Men det är också sannolikt, att en minskning av detta un-

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220. 37

derian varit att förutse i nuvarande stund, även om endast 6 procent på taxeringsvärdet men ingen inkomst hittills hade beskattats och den in­ komst, som överstiger vederbörlig procent på taxeringsvärdet, hade tagits till beskattning först nu i samband med en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet. Ty numera bortfaller genom skattefria avdrag en så stor del av den kommunalt taxerade inkomsten, att den beskattningsbara inkomst, som skulle ersätta den bortfallande objektskatten, skulle bliva väsentligt lägre än enligt 1900 ars förslag. Rörande de förutsättningar, som lågo till grund för 1900 års förslag, må även framhållas, att de kom­ munala utdebiteringarna då voro i genomsnitt mycket lägre än nu, vai­ för nödvändigheten av varsamhet nu är större än då. Av stor betydelse vid ställningstagandet till förevarande fråga måste det givetvis vara, örn ett tillgodoseende av kravet på jämställdhet mellan jordbrukarna och andra med avseende a skattebelastning ovillkorligen måste anses leda därhän, att beskattningsunderlaget för jordbruksfastig­ het sänkes ned i nivå med skatteunderlaget för annan fastighet. For min del finner jag visserligen skäl tala för en dylik sänkning men anser dock, att frågan kan ses ur något olika synpunkter. Det förhåller sig nämligen så, att den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet, såsom jag nyss framhållit, torde uppgå till cirka 7 procent av taxeringsvärdet, me­ dan den i fråga om annan fastighet ligger högst väsentligt lägre — hur mycket lägre är svårt att bedöma, men det kan med utgångspunkt från nyssnämnda kalkyler vid de årliga budgetberäkningarna med rätt stor sannolikhet antagas, att inkomsten av annan fastighet i genomsnitt icke uppgår till 2 ‘/2 procent av taxeringsvärdet. Då häri ingår fastighet, som användes i rörelse, vilken fastighet i allmänhet torde avkasta 5 procent på taxeringsvärdet, lämnar övrig fastighet av annan fastighets natur an­ tagligen endast mellan 1 och 2 procent i avkastning till sina ägare. För­ klaringen till den stora skillnaden mellan berörda siffror är väl att finna däri, att i avkastningssiffran för jordbruksfastighet inkluderas även av­ kastningen å jordbrukets inventarier samt särskilt beträffande smärre fastigheter i betydande grad inkomst av arbete, nedlagt å fastigheterna. Även det förhållandet, att under annan fastighet inbegripes ett stort an­ tal mycket högt intecknade stadsfastigheter, torde väl bidraga till att in­ komsten för ägarna beträffande annan fastighet blir så avsevärt mycket lägre än beträffande jordbruksfastighet. Betraktar man nu garantiskatte­ systemet så. att man av fastigheterna begär en garanti, som för olika slag av fastigheter utmätes med hänsynstagande i viss män till den in­ komst, som i genomsnitt kan beräknas, synes det såtillvida ganska rim­ ligt, att jordbruksfastigheter också garantera mera än annan fastighet. Därjämte torde man ej kunna alldeles bortse ifrån att man pa fastighets­ marknaden givetvis alltid tager hänsyn till den omkostnad, som skatten utgör, varför den sedan länge bestående skatten redan tagit sig uttryck i en sänkning av fastighetsvärdena, medan en sänkning av skatten nu skulle taga sig uttryck i en höjning av värdena till förmån allenast för dem, som för dagen äga fastigheterna, men utan någon fördel för dem, som i framtiden förvärva samma fastigheter. Icke förty håller jag före, att det, örn hänsyn till kommunernas ekonomi tilläto det, kundo ifrågasättas att, sedan beskattning av garantien över­ skjutande inkomst numera genomförts, ju förr dess hellre åvägabringa likställighet i garantiskatteunderlaget för båda slagen av fastighet, då därigenom en på sina håll befintlig känsla av ojämn behandling skulle avlägsnas. I detta avseende märkes emellertid följande.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departementschefen meddelade härefter en sammanställning av vissa uppgifter ur den verkställda statistiska utredningen och ansåg sig kunna fastslå, att de ökningar av utdebiteringsprocenten, som i stora delar av riket säkerligen skulle bliva följden av en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärdet från thos till (hus, vore mycket avsevärda. Den väsent­ liga ökning i beskattningen, som sålunda lcomme att träffa icke-jordbru kare, skulle ej betyda en lika stor lättnad för jordbrukarna. I två under­ sökta Gotlandskommuner skulle exempelvis uppstå en ökning av skattebör­ dan för icke-jordbrukare med cirka 15 procent, medan den genomsnittliga lättnaden för jordbrukarna ej skulle uppgå till mer än 1 å 2 procent av skattebördan. I de undersökta 88 kommunerna skulle 65.25 procent av hela skattebördan åvila ägarna av jordbruksfastighet, örn repartitions­ talet vore 0 . 06 , medan, örn repartitionstalet utgjorde thos, nämnda fastig hetsägares andel av hela skattebördan skulle sjunka till 64.26 procent. De­ partementschefen yttrade i anslutning till dessa siffror: »Det är å andra sidan klart, att i kommuner, där jordbruksfastigheten betyder en relativt mycket ringa del av beskattningslöremålen, förhållan­ det skall Wiva ett annat. De sänkta repartitionstalen betyda där en helt liten höjning av utdebiteringsprocenten men däremot givetvis en sänk­ ning av beskattningsunderlaget för de jordbrukare, som komma under de sex procenten på taxeringsvärdet, varför lättnaden för jordbrukarna i för dessa synnerligen gynnsamma fall torde kunna uppgå till cirka 15 procent av skattebördan. För de jordbrukare, som komma över de 6 pro­ centen på taxeringsvärdet, d. v. s. i allmänhet smärre jordbrukare, vilka nedlagt ett stort personligt arbete på sina fastigheter, torde däremot re partitionstalets sänkning i en del fall kunna komma att medföra en höj­ ning av skatten, nämligen örn de redan nu kunnat i huvudsak utnyttja de skattefria avdragen. Sänkningen skulle alltså icke blott i ett bety­ dande antal fall för andra skattskyldiga än större jordbrukare medföra en ansenlig ökning av skattebördan, vilken därjämte samtidigt av andra anledningar stegras för många, utan också i synnerligen olika grad, be­ roende på de skilda kommunernas tillgång på andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, medföra lättnad för de fastighetsägare, som över­ huvudtaget få del av lättnaden.»

Departementschefen anförde vidare, att de olägenheter, som skulle bliva en följd av repartitionstalets sänkning från O. og till O.05, knappast kunde bringas ur världen på skatteutjämningens väg. Departementschefen vore av den uppfattningen, att skatteutjämningsgrunderna erfordrade översyn. örn förslaget örn sänkning av repartitionstalet genomfördes. Sammanfattningsvis anförde departementschefen: # »Det nu sagda torde ådagalägga, att frågan örn en sänkning av repar titionstalet för jordbruksfastighet är rätt komplicerad. Vissa jämställig hetskrav tala för repartitionstalet O .05 för jordbruksvärde, men samma jämställighetskrav tala med nästan ännu större styrka för att den växande skogen ej blir sämre ställd än jordbruksfastighet i övrigt, ty jordbruket avkastar genomsnittligt vida mer än skogsbruket och bör följaktligen snarare kunna bära en starkare garanti. Sagda jämställighetskrav kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 39

vidare ej anses ovedersägliga, då jordbruksfastigheten pä grund av sin större avkastning kan bära en starkare garanti än annan fastighet. De verkningar, som en sänkning av repartitionstalet skulle medföra, skulle även med det minst genomgripande alternativet----------- bliva betydande och, bland annat, nödvändiggöra en ändring av grunderna för skatteutjämningen. De svårigheter, som skulle uppstå för kommunerna genom minskningen av deras beskattningsunderlag, skulle i många fall bliva myc­ ket kännbara oell av en helt annan storleksordning än exempelvis de, som föranledde kommunalskatteutskottet att avstyrka förslaget örn överflytt­ ning av den kommunala progressivskattens kommunandel till landstingen, desto större på den grund, att det här gäller i synnerhet alla kommuner med hög utdebitering, medan förslaget rörande progressivskatten rörde nästan endast kommuner med relativt låg utdebitering. Då den i och för sig avsevärda överflyttning av skattebördan till andra skattskyldiga än ägare av jordbruksfastighet, som inom många kommuner skulle uppkomma genom sänkt garantiskatt å såväl skog som jordbruksvärde, skulle drabba dessa skattskyldiga ungefär samtidigt med i samma riktning verkande ofta lägre skogsvärde och ändrade bestämmelser örn skogsaccisen och vägskatten, har jag i sålunda angivna omständigheter funnit bärande skäl att ej nu förorda, det Kungl. Maj:t framlägger förslag till riksdagen örn lägre repartitionstal för jordbruksvärde.» Körande de i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna repartitionstalen Motioner 1928. framlades ändringsförslag i skilda motioner med yrkande dels om reparti­ tionstalet O.05 för jordbruksfastighets jordbruksvärde, dels örn repartitions­ talet O.055 för samma värde. Vidare yrkades i en motion, att repartitions­ talet för jordbruksfastighets jordbruksvärde skulle bestämmas till O .05 och för skogsvärde till O.03. I de motioner, däri påyrkades repartitionstalet O.05 för jordbruksvärde, framhölls i huvudsak, att rättvisa för jordbrukarna ej vunnes utan en dylik sänkning. I den motion, däri yrkades fastställande av repartitions­ talet O.03 för skogsvärde, utvecklades liknande synpunkter beträffande för­ hållandet mellan jordbruksvärde och skogsvärde. Repartitionstalet O.055 för jordbruksvärde åter motiverades därmed, att en allmän anslutning av kommunalskattereformens vänner till nämnda repartitionstal syntes öppna den enda säkert framkomliga vägen till frågans lösning.

Särskilda utskottet tillstyrkte i förevarande avseende bifall till proposivonen. Utskottet anförde härom: 1928. »Utskottet måste för sin del anse, att föredragande departementschefen anfört starka skäl för de i propositionen framlagda repartitionstalen. Några tillräckligt vägande skäl gentemot denna argumentering hava ej framlagts. Framför allt vill utskottet hänvisa till de företagna prov­ taxeringarna. Utskottet delar departementschefens uppfattning, att läget för åtskilliga kommuner skulle bliva mycket bekymmersamt genom repartitionstalets sänkning. Gentemot förslaget att sänka repartitionstalet endast för jordbruksvärde till O.05 men behålla repartitionstalet för skogs­ värde vid O.04 med en accis svarande mot en fastighetsskatt å skogsvärde enligt repartitionstalet O.02 kan dessutom alltid invändas, att den orättvisa, som nu förmenas ligga i olikheten i repartitionstal för jordbruksvärde och

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

annan fastighet, endast överflyttas till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Anledningen till att ej av motionärerna steget tagits fullt ut lärer val också vara att finna i farhågor för kommunernas ekonomi. Ut­ skottet finner liknande farhågor utgöra ett vägande skäl att icke heller förorda den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruks­ värde.» Utskottet föreslog emellertid tillika, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad ut­ skottet därom anfört, föranstalta örn vissa utredningar, syftande till en mera genomgripande ändring av grunderna för statsbidragen åt kommu­ nerna samt för den kommunala beskattningen. I tvänne reservationer inom utskottet yrkades, att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle bestämmas till O. 05 . Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Utrednings­ Riksdagens hemställan örn utredning av frågan örn ändrade grunder uppdrag 1929. för statsbidragen till kommunerna föranledde tillsättande den 18 oktober 1929 av den s. k. skatteutjämningsberedningen. Det syntes dåvarande che­ fen för finansdepartementet lämpligt att, innan de av riksdagen berörda frågorna örn beskattningsgrunderna foges under närmare övervägande, avvakta de preliminära resultaten av utredningen i övriga delar.

1930 års I olika motioner yrkades vid 1930 års riksdag sänkning av repartitions­ riksdag. talet för jordbruksfastighets jordbruksvärde till thos. I sin motivering hänvisade motionärerna till 1928 års reservationer och underströ^ vissa synpunkter, såsom den överflyttning av skattebördan på jordbrukarna, som skett ar 1920, och förhållanden som sedermera ver­ kat till ökning av denna börda, jordbrukets svårartade läge m. m. Rö­ rande det förhållandet, att sänkning av repartitionstalet föresloges alle­ nast för jordbruksvärde men ej för skogsvärde, yttrades, under hänvis­ ning till vissa uttalanden i berörda vid 1928 års riksdag avgivna reserva­ tioner, i tvänne likalydande motioner i »Vi instämma med förenämnda reservanter i 1928 års kommunalskatte­ utskott därutinnan, att en sänkning av repartitionstalet för jordbruks­ fastighet rätteligen borde åtföljas av en sänkning antingen av reparti­ tionstalet för skogsvärde eller av skogsaccisen. Vi stanna emellertid för närvarande vid samma slut som reservanterna den gången gjorde dels med hänsyn till skogskommunernas speciella ekonomiska struktur, dels med hänsyn därtill att sättet för skogsbeskattningens utformning i en kombinerad fastighetsskatt och skogsaccis gör orättvisan mindre påfal­ lande och kännbar, dels ock därför att det ej synes lämpligt att nu föreslå ändring annat än i den punkt, där övermäktiga förhållanden gjort re­ formbehovet särskilt trängande.» Bevillningsutskottet yttrade i betänkande nr 36 i anledning av motio­ nerna följande!

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 41

»Den lämnade redogörelsen visar, att på kommunalbeskattningens om­ råde kvarstå åtskilliga spörsmål, som kräva sin lösning. Den genomiörda kommunalskattereiormen har ej tilliört kommunerna några betydelsefulla nya beskattningslöremål utan har snarare inriktats på att borttaga en på­ taglig överlelastning av vissa beskattningslöremål och_ framför allt sko­ gen. Följden härav har, då någon motsvarande minskning av de kommu­ nala utgifterna i allmänhet ej kommit till stånd, blivit den, att de kommu­ nala utdebiteringssatserna på många håll visat en tendens till ökning. Det synes obestridligt, att läget för de skattskyldiga synnerligast i många landskommuner på grund av det höga skattetrycket är i hög grad bekym­ mersamt, och att det nuvarande skatteutjämningsförfarandet endast i be­ gränsad mån förmår upphjälpa detta läge. Icke minst bekymmersamt måste läget framstå för de jordbrukare, som på grund av skuldsättning eller andra förhållanden förvärva ringa eller ingen inkomst. Örn tillika, såsom synes vara fallet, den olika garantiprocenten för jordbruksfastighet och för annan fastighet — alldeles oavsett örn denna formella olikhet mot­ svaras av en reell skillnad eller ej — på många håll betraktas såsom oskälig, så skärpes härigenom än mer känslan av orättvisa. En ändrad fördelning på rikets innebyggare av kostnaderna för vissa kommunala upp­ gifter är också enligt utskottets förmenande ofrånkomlig, och det är ut­ skottets förhoppning, att den igångsatta utredningen i dylikt avseende skall föra till resultat, så snart som det med denna uppgifts vidlyftighet låter sig göra. Det torde även få medgivas, att ett slutligt ställningsta­ gande till sådana frågor som exempelvis omfattningen av den garanti, som skall åvila vissa beskattningsföremål, svårligen kan tänkas, förrän behovet av en garanti kan prövas mot bakgrunden av kommunernas fram­ tida utgiftsbehov. Utskottet anser emellertid behovet av en jämnare fördelning av kom­ munernas skattebörda vara så trängande, att man tor inrikta sig på att så snart som möjligt företaga sådana reformer, som kunna befinnas ligga i utvecklingens riktning, även innan det slutliga ställningstagandet kan äga rum. Men därjämte är det av vikt, att arbetet så bedrives, att så mycket som möjligt av utredningen på skatteregleringens område före­ ligger färdigt, när förslag rörande skatteutjämningen kan framläggas. Det synes med andra ord önskvärt, att utredningsarbetet beträffande de olika spörsmålen i möjligaste mån bedrives parallellt. Vad särskilt beträffar den i föreliggande motioner behandlade frågan örn en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde, så har inom ut­ skottet uttalats sympatier för principiell likställighet med annan fastig­ het. Men man har å andra sidan hänvisat till att det ej vore lämpligt att nu upptaga detta spörsmål isolerat, då det sammanhängde med andra frågor, exempelvis den ännu ej slutgiltigt avgjorda frågan om en näringsskatt å rörelse i allmänhet, vilken kunde tänkas böra omfatta inventarier för olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjämningsförfarandets omfattning och tillgång på medel lör dylikt ändamål. Vidare har framhållits, att ett bifall till motionen endast skulle överflytta den ojämnhet, som må anses föreligga mellan jordbruksvärde och annan fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Det har likaledes anlörts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så utomordent­ ligt hart, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna i olika avse­ enden kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna skattefördelningen, som skulle ytterligare sänka skattekronornas antal. Utskot-

42 Kungl. Marits proposition Nr 220.

tet har ej kunnat undgå att taga intryck av dessa skäl och anser därför, att berörda spörsmål bör särskilt undersökas i samband med den utred­ ning, som ifrågasatts av 1928 års riksdag.» Utskottet fann, att dessa spörsmål vore av den betydenhet och omfatt­ ning, att deras snara upptagande måste anses önskvärt, och hemställde, att riksdagen ville i anledning av berörda motioner i skrivelse hos Kungl. Majit, bland annat, framhålla önskvärdheten av att de i 1928 års förut berörda riksdagsskrivelse omförmälda utredningar i vad dessa avsåge själva beskattningsgrunderna måtte utföras med den skyndsamhet, som med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning vore möjlig Riksdagen biföll bevillningsutskottets betänkande.

Na före­ Åt särskilda sakkunniga, som sedermera antogo benämningen »1930 års liggande änd­ ringsförslag. kommunalskatteberedning», uppdrogs att verkställa de av riksdagen så­ 1930 års lunda ifrågasatta utredningarna i kommunalskattefrågan. kommunal - Med föranledande, bland annat, av de i 1930 års bevillningsutskotts be­ skatteberedning. tänkande gjorda uttalandena örn repartitionstalen för jordbruksfastighet anhöll 1930 års kommunalskatteberedning i skrivelse den 1 november 1930 hos chefen för finansdepartementet, att denne måtte utverka Kungl. Majits bemyndigande för beredningen att verkställa undersökning rörande för­ skjutningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål dels vid en sänkning enbart av repartitionstalet för jord­ bruksfastighets jordbruksvärde från 0.06 till O .05 dels ock vid en dylik sänk­ ning av samma repartitionstal tillika med en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets skogsvärde från O.04 till O.03, i båda fallen förenad med motsvarande ändring beträffande det enligt 45 § kommunalskattelagen medgivna avdraget för vad som beskattats genom fastighetsskatt (procent­ avdraget). Undersökningen föreslogs skola särskilt avse 110 av berednin­ gen utvalda kommuner samt gälla 1930 års taxeringar och de kommunalutskylder, som uttaxerats på grundval därav. Genom beslut den 7 november 1930 uppdrog Kungl. Majit åt berednin­ gens ledamöter kammarrättsrådet C. Kuylenstierna och numera landskamreraren A. Lundevall samt dess sekreterare att verkställa undersökning rörande fördelningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål, varjämte chefen för finansdepartementet genom beslut samma dag bestämde, att den statistiska bearbetning av deklarationsmaterial, som för undersökningens verkställande funnes erforderlig, skulle avse de av beredningen föreslagna 110 kommunerna. Med en den 31 oktober 1931 dagtecknad skrivelse har utredning i an­ givna avseende av kommunalskatteberedningen överlämnats till chefen för finansdepartementet tillika med förut omförmälda, av beredningens sek­ reterare utarbetade historik samt en redogörelse för viktigare resultat av utredningen och uttalanden örn de slutsatser, vartill utredningen kunde föranleda, dock utan tillkännagivande av viss mening, huruvida den ifrå-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 43

gasatta reformen borde äga rum eller ej. Yttrandet, vilket ingår i statens off. utredn. 1931:31, torde tillika med de vid dess avlåtande inom bered­ ningen avgivna särskilda yttranden få såsom bilaga fogas vid statsråds­ protokollet (bilaga till Kungl. Maj:ts proposition, sid. 3). Då den av beredningen överlämnade statistiska utredningen för belysan­ de av den förevarande frågan var synnerligen vidlyftig, uppdrog jag åt Kuylenstierna att utarbeta en sammanfattning av densamma. Jämväl denna sammanfattning torde få intagas i bilaga vid statsrådsprotokollet (bilaga till Kungl. Maj:ts proposition, sid. 35).

Inom finansdepartementet utarbetades därefter ett utkast till lag örn Inom finans­ departementet ändrad lydelse av 2 och 45 §§ samt 50 § 2 mom. kommunalskattelagnn den utarbetat 28 september 1928 (nr 370). Ändringarna i 2 och 45 §§ avsågo sänkning utkast. av repartitionstalet för jordbruksvärde till O.os, medan till 50 §, vilken avser de vid den kommunala beskattningen gällande ortsavdragen, skulle i an­ slutning till ett inom kommunalskatteberedningen ifrågasatt alternativ fo­ gas en bestämmelse av det innehåll, att, därest efter tillämpning av gällan­ de bestämmelser om ortsavdrag för skattskyldig, vilkens kommun tillhörde ortsgrupp I eller II, av den taxerade inkomsten återstode högst 500 kro­ nor, denna skulle ytterligare minskas med 20 kronor. Örn detta inhämta­ des yttranden från myndigheter och sammanslutningar ävensom från 1930 års kommunalskatteberedning, och borde i yttrandena angivas, huruvida och i vad mån skattefria avdrag av det slag, som i utkastet omförmäldes, ansåges böra medgivas. Vid remissen voro fogade dels kommunalskatteberedningens yttrande jämte den av beredningen överlämnade historiken, dels förut omförmälda sammanfattning av den statistiska undersökningen, dels ock en inom departementet utarbetad promemoria. I promemorian an­ fördes, bland annat: »Såsom av 1930 års ovan citerade betänkande av bevillningsutskottet framgår, hade inom utskottet uttalats sympatier för principiell likställig­ het mellan repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde och repartitionstalet för annan fastighet. Å andra sidan hade emellertid inom utskottet hänvisats till att det av olika skäl ej vore lämpligt att då upp­ taga berörda spörsmål isolerat, skäl som föranledde utskottet att uttala önskemålet örn den särskilda undersökning av frågan, som nu ägt rum. Det hade sålunda inom utskottet framhållits, att berörda spörsmål sam­ manhängde med exempelvis den ej ännu slutgiltigt avgjorda frågan örn en näringsskatt i allmänhet, vilken kunde tänkas omfatta inventarier, för olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjämningsförlarandets omfattning och tillgång på medel för dylikt ändamål. I det förra avseendet har kommunalskatteberedningen uttalat allenast, att beredningen självfallet komme att vid det definitiva ställningstagandet till de olika spörsmål, som folie inom beredningens uppdrag, för sin del anse sig fullt obunden av huruvida repartitionstalen för jordbruksfastig­ het nu bibohölles eller ändrades. Beträffande förslagets inverkan på skatteutjämningsförlarandet har beredningen på grundval av den sta-

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

tistiska utredningen uttalat, att de i gällande lagstiftning meddelade grun­ derna för anskaffning av medel för skatteutjämningsbidrag syntes kunna bereda tillgång till tillräckligt stort belopp för de ökade understöd, som bleve en följd av repartitionstalens sänkning. Det hade vidare inom be­ villningsutskottet framhållits, att ett bifall till förslaget örn sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde endast skulle överflytta den ojämnhet, som finge anses föreligga mellan jordbruksvärde och annan fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Även kommunalskatteberedningen anser, att sänkning av repartitionstalet jämväl för skogs­ värde vore den följdriktiga utvecklingen av vad man åsyftat, men fram­ håller, dels att, örn man sammanställde olika slag av skatter, även lands­ tingsskatt m. m., å skogsvärde efter repartitionstalet O .04 och gällande skogsaccis, man ej kunde våga det påståendet, att dessa i den praktiska tillämpningen representerade exakt repartitionstalet O.os för skogsvärde, dels att det nog kunde göras gällande att i praktiken övergången från repartitionstalet 0.06 tili O. m för skogsvärde snarast tett sig som ett från­ gående av principen om repartitionstalet O.ns för jordbruksfastighet, då den nya skogsaccisens ställning i systemet ej uppfattats i enlighet med dess verkliga syfte utan denna ansetts som en fortsättning av den gamla skogsaccisen. Det hade likaledes inom bevillningsutskottet anförts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så utomordentligt hårt, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna i olika avseenden kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna skattefördelningen, som skulle ytterligare sänka skattekronornas antal. I dylikt av­ seende har den verkställda undersökningen varit särskilt ingående. De mest utpräglade siffrorna angivas i den text, som åtföljer tabellerna, samt även i ovan omförmälda tryckta sammandrag rörande den statistiska un­ dersökningen. På grundval av den nu verkställda utredningen och en jämförelse mellan denna utredning och en tidigare utredning, som jäm­ väl avsett att belysa frågan, huruvida en sänkning av repartitionstalet 0.06 till O.os för jordbruksvärde skulle vara möjlig, uttalar kommunalskatteberedningen, att det högre repartitionstalet O.oo för jordbruksvärde icke synes vara ur garantisynpunkt erforderligt. Den utredning, som nu föreligger, synes följaktligen giva vid handen, att de skäl, som inom 1930 års bevillningsutskott förebragts mot förslaget att då företaga en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.os, vid närmare granskning befunnits äga allenast begränsad räckvidd eller kunna betecknas såsom mindre bärande. Inom finansdepartementet har därför utarbetats utkast till lagtext av­ seende dylik sänkning av repartitionstalet i syfte att utgöra underlag för inhämtande av yttranden från olika myndigheter och sammanslutnin­ gar rörande lämpligheten att genom!öra den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde. Det bör beaktas, att inom kommunalskatteberedningen jämväl under­ sökts, huruvida ej utväg kunde finnas att utan ändring av systemet för ortsavdragen åstadkomma sådan sänkning av beskattningsunderlaget för de minsta inkomsttagarna, att för dem sänkningen av repartitionstalet för jordbruksfastighet skulle i huvudsak neutraliseras, och att utväg anvisats, huru detta syfte skulle kunna ernås genom medgivande av extra avdrag åt de minsta inkomsttagarna i ortsgrupperna I och II. Utkastet till lag­ text ger en anvisning om huru detta uppslag skulle kunna lagtekniskt genomföras. Utkastet ansluter sig till kommunalskatteberedningens al-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 45

ternativ h), vilket synes närmast åstadkomma den ifrågasatta kompensa­ tionen utan att medföra överkompensation.»

Avgivna Ur de över berörda utkast avgivna yttranden må här återgivas föl­ yttranden. jande.

Kommunal- Kommunalskatteberedningens utlåtande är av följande lydelse: skattebered- »I den skrivelse den 31 oktober 1931 till statsrådet och chefen för fi­ ningen. nansdepartementet, med vilken beredningen överlämnade den verkställ­ da utredningen rörande verkningarna av alternativa förslag till sänk­ ning av repartitionstalen för jordbruksfastighet m. m., yttrade berednin­ gen, bland annat, att berörda utredning syntes innebära tillräckligt ma­ terial för bedömande av frågan örn de verkningar sålunda alternativt ifrågasatta ändringar av repartitionstalen skulle mediöra. Utrednin­ gen ansågs, såvitt angår vid de undersökta alternativen inträdande, för­ skjutningar av skattebördan, utvisa, att alternativ I i intet fall gjorde några påfallande höga utslag, utan verkade relativt jämnt, under det att vid alternativ II förskjutningen i skattebördan kunde bliva betydande. Beredningen uttalade, att de företagna utredningarna icke syntes giva vid handen, att repartitionstalet O. og för jordbruksfastighets jordbruks­ värde skulle vara ur garantisynpunkt erforderligt. Åtskilliga och ofta upprepade skäl tala för att en ändring av reparti­ tionstalen för jordbruksfastighet vidtages. Hedan i förenämnda skrivelse har beredningen omnämnt den förskjutning i skattebördan till förmån för de skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom en ändring av be­ rörda repartitionstal, en förmån, som överhuvudtaget skulle tillkomma de jordbrukare, vilkas fastigheter företedde en låg räntabilitet. De företag­ na undersökningarna utvisa, att den lättnad i skattebördan, som vid en sänkning av repartitionstalen uppkommer för vissa skattskyldiga, icke i den utsträckning, man tidigare stundom befarat, motsvaras av skatteök­ ning för ägarna av de minsta fastigheterna. En utbredd .uppfattning lä­ rer ock förefinnas, att olikheten i repartitionstalen för jordbruksfastig­ het och annan fastighet innebär en orättvisa. Då frågan örn repartitionstalen för jordbruksfastighet förevar vid 1928 års riksdag, åberopades som skäl mot.att vid nämnda riksdag besluta ändring av desamma, att en dylik ändring skulle inträda i samband med omgestaltningar i fråga örn beskattningen, vilka i likhet med en sänk­ ning av repartitionstalen medförde en övervältring av skattebördan från ägare och brukare av jordbruksfastighet till andra skattskyldiga. I den­ na riktning hade den år 1927 företagna ändringen beträffande vägskat­ tens utgörande verkat. På samma sätt skulle den med. 1928 års kommu­ nalskattelag vidtagna omläggningen av skogsbeskattningen, liksom den sänkning av taxeringsvärdena, som i vissa delar av landet väntades in­ träda, åstadkomma en förskjutning av skattebördan. Numera.äro för­ hållandena så tillvida annorlunda, som en ändring av repartitionstalen för jordbruksfastighet framstår som en isolerad reform på kommunalbe­ skattningens område. Såsom i omförmälda skrivelse framhölls, har man däremot vid den enligt kommunalskattelagens bestämmelser år 1933 in­ träffande allmänna fastighetstaxeringen att i viss utsträckning räkna med en sänkning av taxeringsvärdena. Det förhållandet, att vid nästa allmänna fastighetstaxering taxeringsvärdena kunna befaras nedgå, bär emellertid beredningen, efter övervägande av föreliggande omständigheter

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

— och med beaktande framför allt av numera vunna erfarenheter röran­ de sannolikheten av att nuvarande, mycket kraltiga lågkonjunktur för jordbruket ej kommer att bliva snart övergående — icke ansett böra hindra, att en ändring av repartitionstalen för jordbruksfastighet vid­ tages. På grund av vad nu anförts vill beredningen för sin del förorda, att repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde sänkes från 0.06 till 0.05. Däremot har beredningen icke funnit skäl tillstyrka inom bered­ ningen ifrågasatt sänkning jämväl av repartitionstalet å skogsvärde. Be­ stämmande lör beredningen hava därvid varit de förhållanden, som i äm­ net berörts uti beredningens omförmälda skrivelse. I berörda skrivelse ifrågasattes, med hänsyn till de omständigheter var­ under de nuvarande skattefria avdragen blivit till sin storlek bestämda, huruvida ej utväg kunde finnas att utan ändring av systemet för ortsavdragen åstadkomma sådan sänkning av beskattningsunderlaget för de minsta inkomsttagarna, att för dem sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde skulle i huvudsak neutraliseras. Detta resultat kunde er­ nås på det sätt, att för de inkomsttagare, som hade den lägsta inkomsten, den beskattningsbara delen därav minskades med visst belopp; och lät beredningen undersöka verkningarna av olika förslag till avdrag i be­ rörda hänseende. Beredningen finner det rimligt, att genom dylika av­ drag berörda inkomsttagare erhålla viss kompensation för den ökning av skattebördan, sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde för dem medför. Emot vad härutinnan enligt den remitterade lagtexten före­ slagits kan visserligen anmärkas, att de alternativa möjligheter, som be­ handlats i beredningens förenämnda skrivelse, angiva medeltal och att det alternativ, vartill lagtexten ansluter sig, därför icke i varje särskilt fall skulle medföra full kompensation för de skattskyldiga, varom är fråga. Det har i anledning därav inom beredningen ifrågasatts ett för dem mera fördelaktigt alternativ. Men då detta å andra sidan skulle med­ föra, att ytterligare ett antal skattskyldiga bleve överkompenserade, har beredningen ansett sig kunna även i denna del tillstyrka vad i sagda lag­ text föreslagits. Lagtextens utformning i övrigt föranleder ingen erinran från bered­ ningens sida.» Särskilda yttranden hava avgivits av vissa av beredningens ledamöter. Herr Sederholm yttrar: »Jag är i så måtto från majoriteten skiljaktig, att jag anser sänknin­ gen av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O .05 jämte den ändring av bestämmelserna rörande de skattefria avdragen, vilken i den remitterade lagtexten föreslagits, böra förenas med en nedsättning av re­ partitionstalet för skogsvärde från 0.04 till O. 03 . Till motivering härför får jag anföra följande. Enligt vad i beredningens skrivelse den 31 oktober 1931 till statsrådet och chefen för finansdepartementet framhölls, utgör repartitionstalet för jordbruksfastighet i princip 0 . 06 . I fråga örn skogsbeskattningen har den­ na princip vunnit tillämpning på det sätt, att dels repartitionstalet för skogsvärde bestämts till O .04 dels genom den nuvarande skogsaccisen lagts en skatt på avverkningen, vilken skatt avsetts skola kompensera skillnaden i repartitionstal mellan jordbruksvärde och skogsvärde. I sakens natur ligger givetvis att skogsaccisen ej så kunnat utformas, att den alldeles exakt uppfyller detta sitt ändamål. Samtidigt med att skogs-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 47

beskattningen år 1928 erhöll berörda gestaltning avskaffades den gamla skogsaccisen. Enligt vad förarbetena till kommunalskattelagen utvisa var anledningen härtill, att beträdande beskattningen av skogsbruk en överbelastning förelåg i förhållande till andra motsvarande beskattningslöremål samt att de skäl, som på sin tid anförts lör införandet av den gamla skogsaccisen, bortfallit. Borttagandet av skogsaccisen i dess ti­ digare utlormning sammanhängde sålunda med en strävan att åstad­ komma likformighet i beskattningen av jordbruk och skogsbruk. Örn, som beredningsmajoriteten anser, en ändring av repartitionstalen för jordbruksfastighet bör avse allenast jordbruksvärdet, skulle angivna likformighet i beskattningen av dylik fastighet upphöra. Berörda lik­ formighet bör emellertid bortfalla blott örn särskilda skäl därtill äro för handen. Dylika föreligga enligt min mening icke. Hänsynen till de skuldsatta jordbrukarna och övriga jordbrukare, vilkas fastigheter läm­ na låg avkastning, inskränker sig icke till att ha betydelse i fråga örn sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde, utan talar jämväl för en nedsättning av repartitionstalet för skogsvärde. En ändring blott i avseende å jordbruksvärdet länder till fördel endast för ägare och bru­ kare av jordbruksfastighet, varå i huvudsak jordbruk bedrives. Icke blott för jordbruket utan även för skogsbruket är emellertid det ekono­ miska läget sådant, att en lindring av den kommunala beskattningen är motiverad. I händelse allenast repartitionstalet för jordbruksvärde sänkes, kan i stället för en sådan lindring en ökning av skogsbrukets skatte­ börda bliva för handen. Anmärkas kan, att de skattenedsättningar, som enligt de verkställda utredningarna visat sig inträda på grund av sänk­ ningen av repartitionstalet för skogsvärde, jämväl avsett ägare av små­ bruk och mindre hemman. Den förskjutning av skattebördan, en ändring tillika av repartitions­ talet för skogsvärde medför för löntagare m. il., är enligt min mening icke sådan, att i anledning av densamma sänkning av berörda repartitionstal icke bör vidtagas. Enligt beräkningar, vid vilka hänsyn tagits till den lindring av skattetrycket skatteutjämningsbidragen åvägabringa men ej till ändringen av antalet inkomstskattekronor i följd av minskade procentavdrag, utgör den ökning av utdebiteringssatsen, som en nedsätt­ ning av repartitionstalet för skogsvärde medför, för 98.3 procent av ri­ kets landskommuner 0.2» kronor eller därunder och för endast 17 kommuner över 0.5U kronor. Beaktas ändringen rörande antalet inkomstskattekronor, bliva förskjutningarna givetvis ännu mindre. Det är att märka, att om inkomsttagarna med lägsta beskattningsbara inkomsten erhålla viss kompensation för den ökning av skattebördan, som nedsättningen av re­ partitionstalet för jordbruksvärde för dem skulle medföra, man — på grund av ändringar i kommunalskattelagen — för nämnda skattskyldi­ gas vidkommande endast i begränsad omfattning har att räkna med an­ nan ökning av skattebördan, än den av ändringen av repartitionstalet för skogsvärde föranledda. Därest i enstaka fall någon mera anmärknings­ värd förskjutning uppkommer, bör densamma kompenseras genom extra skatteutjämningsbidrag. Mot att nu företaga en sänkning av repartitionstalet för skogsvärde kan ej åberopas, att så sent som år 1928 skogsbruket erhållit skattelätt­ nad, nämligen i följd av den gamla skogsaccisens bortfallande. De skäl, som föranledde borttagandet av nämnda accis, inskränka sig, en-

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

list vad av det ovanstående framgår, till att ha betydelse blott i avse­ ende å den dåvarande gestaltningen av skogsbeskattningen.»

Herr Bergman anför: »Då utredningen otvetydigt visar, att verkan av den isolerade åtgärd, som den föreslagna ändringen av repartitionstalet innebär, dels blir i det hela obetydlig, dels även ojämn, såväl i avseende på förmånen för jordbrukarna som i avseende på motsvarande belastning av andra skatte­ betalare, bade det enligt min övertygelse varit önskvärt, om detta problem fått upptagas till lösning först i samband med det mera omfattande komplex av frågor rörande den kommunala beskattningen, som bered­ ningen har att behandla, men som ännu ej kan fullständigt överblickas. Då emellertid beredningen nu blivit ålagd att avgiva särskilt utlåtande rörande utarbetat utkast till lag örn sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet, har jag ej velat motsätta mig förslaget, därest vid överflyttningen till andra skattdragande de minsta inkomsttagarna be­ frias i enlighet med beredningsmajoritetens förslag.» Herr Kuylenstierna uttalar: »Jag anser, att den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jord­ bruksfastighets jordbruksvärde från 0-w till O .05 utan större olägenhet kan genomiöras. Vad angår de ifrågasatta extra skattefria avdragen synas de­ samma närmast verka som en noggrant avvägd skala på ett grovt tillyxat instrument, varför det svårligen kan påstås, att skatten efter dessa avdrag är rättvisare än skatten utan dessa avdrag. Tillika te sig samma av­ drag såsom en partiell återgång till det avdragssystem, som av sakliga skäl övergavs år 1920, och såsom en utbyggnad på det gällande systemet, vilken gör intryck av provisorium. Ur lag- och skatteteknisk synpunkt förefalla därför dessa avdrag föga tilltalande. Då det emellertid ej hel­ ler tordo kunna påvisas, att skattesystemet med ifrågavarande avdrag kommer att verka orättvisare än gällande grunder och då avdragen tor­ de vara enkla att tekniskt tillämpa, vill jag ej avstyrka införandet av dy­ lika avdrag, därest sådana av skäl, som falla utanför bedömandet från skattesystematiska utgångspunkter, skulle anses önskvärda. Att härvid gå längre än som erfordras för att de minsta inkomsttagarna skola i de olika kommunerna erhålla huvudsaklig kompensation för den skatteök­ ning, som blir en följd av sänkningen av repartitionstalet för jordbruks­ värde, förefaller, då försiktighet vid medgivande av skattefria avdrag enligt min mening alltid bör iakttagas, ej påkallat. Att sträcka sig längre än till alternativ h) synes ej tillrådligt.»

Herr Sköld yttrar: »Vid den enligt kommunalskattelagens bestämmelser år 1933 inträffan­ de allmänna fastighetstaxeringen torde man hava att räkna med sänk­ ning av taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter. Härav kunna föran­ ledas långt gående höjningar av utdebiteringssatserna i en mängd lands­ kommuner. Det synes under sådana omständigheter mindre välbetänkt att genomföra en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighet, vilken nedsättning ävenledes åstadkommer höjd utdebitering särskilt i landskommunerna, samtidigt med att verkningarna av ovannämnda fastighetstaxering komma att göra sig märkbara. Jag kan på grund diirutav ej nu förorda en nedsättning av repartitionstalet för jordbruks­ fastighet.

50 Kung}. Maj:ts proposition Nr 220.

dels skogsvärdet utgör en fjärdedel av jordbruksfastigheternas taxerings­ värde och dels 35 procent av allmänna kommunalskatten betalas av andra än jordbrukare. Å andra sidan saknar Lyngby så gott som alldeles skogs­ tillgångar. Bottnaryd, Ådalsliden och Ramsjö äro utpräglade skogskommuner, medan Norra Vram, Varv och Ramnäs äro industrikommuner. Av tabell 4 a) å sid. 57 i den till beredningens ovan åberopade skrivelse fogade utredningen rörande verkningarna av vissa förslag till ändrade repartitionstal för jordbruksfastighet m. m. framgår, att kompensation åt inkomsttagare med högst 500 kronor till kommunal inkomstskatt be­ skattningsbar inkomst skulle ernås vid en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O. oö med ett avdrag i Litslena och Järstad av 30, i Lyngby av 40 och övriga kommuner av 20 kronor. I jordbrukskommuner, där kompensation mest erfordras, skulle sålunda i all­ mänhet dylik icke vinnas med det av beredningens majoritet föreslagna avdraget. Att en beräkning av medeltalet för förenämnda tio kommuner angiver ett avdrag av 20 kronor som tillräckligt, är såsom ovan antytts missvisande, enär jordbrukskommunerna erhållit alldeles för liten plats i beräkningen. De fyra jordbrukskommunerna representera nämligen endast 20 procent av den i kommunerna utdebiterade kommunalskatten, medan de sex skogs- och industrikommunerna representera 80 procent därav. Enligt mitt förmenande bör vid avdragets fixerande hänsynen till de mindre inkomsttagarna i de utpräglade jordbrukskommunerna vara ut­ slagsgivande. Härigenom skulle visserligen motsvarande inkomsttagare i övriga kommuner bliva i någon mån överkompenserade. Men dels bliva överhuvudtaget rubbningarna i utdebiteringen ganska ringa i dessa se­ nare kommuner och dels blir belastningen av övriga skattskyldiga rela­ tivt obetydlig, medan lättnaden för jordbrukarna blir förhållandevis stor. Någon olägenhet av att de minsta inkomsttagarna i dessa kommuner er­ hålla en obetydlig överkompensation torde därför icke uppkomma I de mera utpräglade jordbrukskommunerna åstadkommer däremot en ned­ sättning av repartitionstalet för jordbruksvärde en starkare övervältning av skatten på de mindre inkomsttagarna, varför i dessa fall full kompen­ sation åt nämnda inkomsttagare måste betraktas såsom synnerligen önsk­ värd. Det synes mig icke motiverat, att de mindre inkomsttagarna i jord­ brukskommunerna förvägras kompensation därför att i så fall motsva­ rande inkomsttagare i andra kommuner tilläventyrs skulle erhålla någon icke avsedd skattelättnad. Såsom ovan anförts, skulle de mindre inkomsttagarna i Litslena och Järstad ernå kompensation vid ett avdrag på 30 kronor, medan avdraget skulle för samma ändamåls vinnande i Lyngby behöva sättas till 40 kro­ nor. Vid bedömande av frågan, vilketdera avdraget man bör välja, torde hänsyn böra tagas till huruvida den ena eller andra av förenämnda kom­ muner kunna anses representativa för de egentliga jordbrukskommuner­ na. Någon utredning av detta spörsmål har icke skett. Men viss ledning torde kunna vinnas genom en sammanställning av vissa siffror rörande av beredningen undersökta kommuner i Götaland. Örn man betraktar alla kommuner, i vilka minst 60 procent av kommunalskatten, skogsaccisen in­ beräknad, betalas av jordbrukare och högst 30 procent av jordbruksfas­ tighets taxeringsvärde består av skogsväxt, för rena jordbrukskommuner. äro av 60 undersökta kommuner 28 att räkna till denna kategori. Antager man vidare, att i jordbrukskommuner, där jordbruksfastighets

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 51

taxeringsvärde till högst 15 procent består av skogsvärde, övervältningen kommer att vid en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde bliva särdeles tyngande för de mindre inkomsttagarna, höra av förenämnda 28 kommuner icke mindre än 20 till sistnämnda typ. Det synes där­ för finnas stor anledning att antaga, att i ett betydande antal kommuner å landets slättbygder full kompensation åt de mindre inkomsttagarna för nedsättningen av ovannämnda repartitionstal icke kan ernås med mindre avdrag än 40 kronor. Säkert torde vara att även med ett dylikt avdrag i alla fall en mängd av de sämst situerade komma att erhålla förhöjd skatt genom den ifrågasatta reformen. Enligt min mening bör därför, örn nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde från O.oe till thos skall ske, denna lagändring förbindas med införande av ett avdrag av minst den storlek, som innefattas i det i den vid beredningens skrivelse den 31 oktober detta år till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet fogade utredningen upptagna alterna­ tivet d).»

Rörande övriga inkomna yttranden må anmärkas följande. Kammarrätten, läns­ Vad först angår repartitionstalet för jordbruksvärde, liava kammar­ styrelserna rätten, Överståthållarämbetet, tjugu länsstyrelser, styrelsen för svenska ra. fl. landskommunernas förbund och styrelsen för svenska stadsförbundet (Repartitions­ talet för jord mer eller mindre uttryckligen tillstyrkt förslaget om ändring därav trnksyärde.) eller förklarat sig icke vilja motsätta sig detsamma. Länsstyrelsen i Stockholms län avråder därvid bestämt från förslagets genomförande utan medgivande av sådana extra skattefria avdrag, som angivits i det remitterade utkastet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser sig böra till­ styrka förslaget endast under förutsättning att 1933 års allmänna fastig­ hetstaxering uppskjutes och att en eventuell nedsättning blir tillfällig och gällande endast intill dess ny fastighetstaxering äger rum. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att det icke syntes till­ rådligt att för närvarande vidtaga någon ändring uti de vid kommunal­ beskattningen gällande repartitionstalen. Länsstyrelsen i Västernorr­ lands län avstyrker förslaget till nedsättning av nämnda repartitionstal. Länsstyrelsen i Kalmar län anser sig icke av den förebragta utredningen kunna bilda sig någon riktig föreställning örn verkningarna av den ifrå­ gasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde, varför läns­ styrelsen icke finner sig för närvarande kunna uttala sig varken för eller emot densamma, utan hemställer, att, därest på grund av utredningen berörda repartitionstal kommer att nedsättas, den därav föranledda änd­ ringen i kommunalskattelagen erhåller endast provisorisk karaktär. Läns­ styrelsen i Gotlands län förklarar — med åberopande bland annat att, då å länets landsbygd flertalet skattskyldiga utgjordes av mindre hemmans­ ägare, följden av sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde syn­ tes bliva ett alltför starkt överskjutande av skattebördan på det fåtal lön­ tagare, som funnes i landskommunerna — att länsstyrelsen ställ ie sig synnerligen tveksam gentemot förslaget, men att länsstyrelsen, därest för­ slaget kunde anses vara för landet i dess helhet lämpligt, dock ej ville mot-

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

sätta sig detsamma. Svenska landstingsförbundets styrelse Ilar med hänsyn till de olika uppfattningar och synpunkter, som varit rådande inom sty­ relsen i förevarande fråga, ansett riktigast att allenast i korthet fram­ lägga dessa uppfattningar och synpunkter men att i övrigt helt avstå från att för egen del avgiva något utlåtande för eller emot det föreliggande förslaget. Två ledamöter i styrelsen för svenska landskommunernas för­ bund anse sig ej kunna tillstyrka sänkning av repartitionstalet för jord­ bruksvärde. De omständigheter, som i de avgivna yttrandena vanligast åberopats som skäl för nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde, har varit den rådande depressionen inom jordbruket ävensom det förhållan­ det att, såvitt den föreliggande utredningen utvisade, den i anledning av repartitionstalets sänkning inträdande förskjutningen av skattebördan i allmänhet vore mindre betydande. I åtskilliga yttranden har pointerats kommunalskatteberedningens uttalande, att repartitionstalet O. og för jord­ bruksvärde icke syntes vara ur garantisynpunkt erforderligt. Ur de avgivna yttrandena må återgivas följande. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: »Uppenbart är, att några allmängiltiga resultat av de föreslagna lag­ ändringarna icke kunna i förväg fastställas, enär desamma givetvis kom­ ma att bliva beroende av konjunkturväxlingarna. Vad som däremot med största sannolikhet kan förutsägas är, att lagändringarna äro ägnade att under tider av dåliga jordbrukskonjunkturer i någon mån lätta skatte­ trycket för jordbrukarna. Detta resultat måste enligt länsstyrelsens me­ ning ur den materiella rättvisans synpunkt anses eftersträvansvärt. Läns­ styrelsen anser sig därför icke böra avstyrka förslagets genomförande. Väl kan det möjligen sättas i fråga, huruvida en nedsättning av det ga­ ranterade skatteunderlaget bör äga runi, då antagas kan, att ett avsevärt antal skattekronor gå förlorade genom att många jordbrukares verkliga årsresultat icke komma fram på deklarationerna, bland annat på grund av bristande insikt örn dessas rätta avfattande och svårigheten att inom den tid, som står beskattningsnämnderna till buds, utöva effektiv kon­ troll å uppgifterna. Den omständigheten, att taxeringsapparaten, då det gäller fastställande av inkomst av jordbruk, i praktiken alltjämt icke fungerar så tillfredsställande, som vid utfärdande av gällande föreskrif­ ter i ämnet avsetts, anser emellertid länsstyrelsen icke böra få inverka på frågan örn garantiskatteavdragets beräknande.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar: »Beträffande den nu ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 0.06 till O.os, vilken åtgärd skulle medföra likställighet i fråga örn repartitionstalet för jordbruksvärde med annan fastighet, får länsstyrelsen förklara sig för sin del principiellt godkänna en dylik likställighet. Genom den av kommunalskatteberedningen verkställda utredningen hava ej heller framkommit några bestäm­ da skäl för att vid fastighetsbeskattningen skulle krävas en högre garanti av jordbruksfastighet än av annan fastighet. Beredningen har fastmer, på grundvalen av den nu gjorda utredningen, jämförd med en tidigare utredning i samma fråga, i detta avseende uttalat, att repartitionstalet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 53

0.06 för jordbruksvärde icke syntes vara ur garantisynpunkt erforderligt. De av beredningen verkställda undersökningarna utvisa den förskjutning av skattebördan, som för olika grupper av skattskyldiga skulle uppkom­ ma genom en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till 0.05. Av undersökningarna synes framgå, att denna sänkning ej skulle medföra några särskilt större förskjutningar liksom ock, att ändringen skulle verka jämförelsevis jämnt. Länsstyrelsen har fördenskull ej kun­ nat finna, att den gjorda utredningen, med hänsyn till verkningarna av en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.o», visat annat resultat, än att en sådan sänkning bör anses möjlig.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har gjort, bland annat, föl­ jande uttalande: »Då man söker taga ståndpunkt till den nu förevarande frågan örn sänkning av garantiprocenttalet för jordbruksfastighet, talar jordbru­ karnas, särskilt de hårt skuldsattas, nuvarande betryckta läge för vidta­ gande av en åtgärd, varigenom skattetrycket skulle i någon mån lättas. Mot förslaget talar — förutom att beredningen icke ansett sig kunna eller vilja göra ett bestämt uttalande örn lämpligheten eller olämpligheten av den ifrågasatta förändringen — att de nu rådande ekonomiska krisförhål­ landena hårt drabba även andra grupper av skattskyldiga än jordbru­ karna. Särskilt i detta län, där skattetrycket i flertalet landskommuner är synnerligen högt — av länets 88 kommuner nödgas sålunda 60 detta år begära skatteutjämningsbidrag — skulle den av repartitionstalets föränd­ ring föranledda sänkning av skattekronornas antal i många fall ytterli­ gare skärpa skattetrycket för övriga inkomsttagare, och även för jord­ brukarna skulle den ifrågasatta reformen på grund härav sannolikt bliva av ringa gagn. Tidpunkten för genomförande av ett förslag i nn ifråga­ satt riktning synes därför knappast lämplig.»

Länsstyrelsen i Värmlands län anför: »Resultatet av skatteberedningens undersökningar bekräftas genom av länsstyrelsen nu gjorda preliminära undersökningar rörande Väse, Sunne, Dalby och Södra Finnskoga socknar.1 Inom Väse kommun skulle sålunda vid minskat repartitionstal på jordbruksvärde inträda sådan förskjut­ ning i den kommunala utdebiteringen, att den nuvarande uttaxeringen skulle höjas från 10 kronor till 10 kronor 39 öre per skattekrona. Skulle samtidigt extra skatteavdrag medgivas, på sätt departementets förslag angiver, skulle uttaxeringen höjas till 10 kronor 54 öre per skattekrona. Fråndrages emellertid ökat skatteutjämningsbidrag, skulle den verkliga höjningen i utdebiteringen bliva cirka 20 öre per skattekrona. — —_ — I Sunne socken skulle bliva likartat resultat. Däremot synas förskjut­ ningarna i de skogrika älvdalssocknarna Dalby och Södra Finnskoga Idiva mindre betydande. Givet är, att från landstingens och kommu­ nernas sida förslag av här ifrågavarande art äro under nuvarande för­ hållanden ovälkomna, även örn därigenom landstingens och kommuner­ nas ekonomi icke väsentligt rubbas. Såväl landstinget som kommu­ nerna kunna för närvarande räkna med, att icke blott skatteunderlaget minskas. De få också räkna med att de skattekronor, som försvinna, va­ rit mera säkra än inkomstskattekronorna. Ökade avskrivningar kunna

1'nclersökningarna avse ars taxeringar.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

sålunda vara att förvänta. Oaktat vad sålunda angivits lär emellertid, på satt riksdagen i sin skrivelse i ämnet anfört, en förnyad omprövning av repartitionstalen böra äga rum. Därvid synes den nu ifrågavarande sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde kunna anses såsom en av jordbrukets nuvarande läge motiverad provisorisk åtgärd i syfte att mildra jordbrukarnas skattesvårigheter.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar: »Att procenttalet 6 lagts såsom grund för utmätande av den garanti, som bör åvila fastighets jordbruksvärde, torde säkerligen bero på att nämnda procenttal vunnit en viss hävd. Det torde emellertid icke kunna bestridas, att nämnda repartitionstal innebär en viss hårdhet i beskatt­ ningshänseende för jordbruksfastighet i förhållande till annan fastighet och att, sedan beskattning av garantien överskjutande inkomst numera genomförts, likställighet i fråga örn garantiskatteunderlaget för båda sla­ gen av fastighet ju förr dess hellre bör åvägabringas, varigenom känslan av ojämn behandling skulle avlägsnas. Den nu föreliggande utredningen synes också hava givit vid handen, att repartitionstalet 6 för jordbruks­ värde icke skulle vara ur garantisynpunkt erforderligt. Örn sålunda re­ dan under normala konjunkturer jämställighetskravet varit väl grundat, synes detsamma med hänsyn till nu rådande depression inom jordbruks­ näringen snarast böra vinna beaktande. Då vidare den förskjutning av skattebördan, som förslaget måste medföra, icke, såvitt framgår av den till grund för förslaget liggande utredningen, är av sådan betydelse, att därigenom skulle åstadkommas någon större orättvisa mot övriga skatt­ skyldiga, får länsstyrelsen tillstyrka förslaget i vad det avser sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 6 till 5 procent.. Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, bland annat, att reformen, som i och för sig utgjorde en ganska genomgripande ändring av sedan länge bestående förhållanden, reellt sett saknade nämnvärd betydelse.

För bedömande av det reellt berättigade i en sänkning av repartitionsta­ let för jordbruksvärde lämnade den verkställda utredningen icke någon ledning, då man icke hade någon möjlighet att bilda sig en uppfattning, huruvida jordbruksfastigheternas garantiskatt vore för hög eller icke. Att döma av vissa uppgifter i 1928 års kommunalskatteproposition rö­ rande den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet och annan fas­ tighet syntes ett jämställande av garantien på jordbruksfastighet och an­ nan fastighet icke vara betingad av faktiska förhållanden och syntes det vara än mindre riktigt att öka skattebördan för annan fastighet.

I svenska landstingsförbundets utlåtande omförmäles, att vissa ledamö­ ter av förbundsstyrelsen — under uttalande av åtskilliga andra skäl för nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde — starkt understru­ kit det nuvarande betryckta läget för jordbrukarna, som på grund av skuldsättning och andra förhållanden av sitt yrke förvärvade ringa eller ingen inkomst. Andra ledamöter hade däremot vid behandlingen av ären­ det framhållit, hurusom man, även örn man ansåge kravet på en lindring i jordbrukarnas skatteprestanda principiellt berättigat, måste ställa sig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 55

synnerligen betänksam mot att under nuvarande ovissa och svävande kon­ junkturer för så gott som samtliga samhällsklasser genomföra ett för­ slag, ägnat att medföra en förskjutning av skattetrycket från vissa kate­ gorier av skattdragare till andra. Visserligen bleve de nu ifrågasatta förskjutningarna av skattetrycket i det stora hela icke så avsevärda, men de kunde inom vissa kommuner och för vissa skattedragare få en synner­ ligen stor räckvidd. En rubbning av bestämmelserna örn skattefria av­ drag måste anses som en fråga av synnerlig vikt och man måste ställa sig betänksam mot att nu till avgörande framlägga denna fråga. Vid bedömande av reformens verkningar måste ihågkommas, att dessa verk­ ningar torde komma, att bliva avsevärt större än vad i kommunalskatteberedningens utlåtande beräknats, detta med hänsyn till den år 1933 före­ stående allmänna fastighetstaxeringen. Resultaten av de på beskattningsväsendets och närliggande områden pågående utredningsarbetena, fram­ för allt i fråga örn bolagsbeskattningen och skatteutjämningen borde beak­ tas vid ett slutligt avgörande av frågan örn repartitionstalen. Ett av­ görande nu av denna fråga torde sålunda under alla förhållanden allenast kunna få karaktären av provisorium. Ifrågavarande ledamöter yttra vi­ dare, bland annat, följande: »Vad särskilt angår de av kommunalskatteberedningen i dess tryckta utlåtande beräknade maximala förskjutningarna av landstingens utdebiteringssatser, som den föreslagna sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde skulle medföra, måste man från landstingshåll fästa sig vid att dessa förskjutningar både enligt alternativ I och enligt alterna­ tiv II skulle bliva relativt betydande i bland annat vissa norlandslän — Jämtlands och Västerbottens — där landstingsskatten redan är syn­ nerligen hög, samt i Gotlands län, vars landstingsförvaltning för närva­ rande har att kämpa mot rätt avsevärda ekonomiska svårigheter. Inför dessa siffror torde man knappast kunna värja sig från den uppfatt­ ningen, att frågan örn en sänkning av repartitionstalen för jordbruks­ fastighet bör ses i samband jämväl med frågan örn en skatteutjämning landstingen emellan.»

Styrelsens för svenska stadsförbundet yttrande är av i huvudsak följan­ de innehåll: »Styrelsen anser sig för sin del icke böra avstyrka vare sig förslaget till sänkning av repartitionstalet eller de föreslagna extra skattefria av­ dragen. För städernas taxeringsresultat är, som framgår av den offi­ ciella statistiken, ett på föreslaget sätt förändrat repartitionstal för jord­ bruksvärdet av relativt ringa betydelse. För de till stadsförbundet an­ slutna municipalsamhällena torde förändringen därvidlag måhända vara av en något väsentligare innebörd. Vad stadssamhällenas egna skatte­ underlag angår, synas de föreslagna ändringarna i stort sett dock ej vara ägnade att väcka större betänkligheter. Den nedsättning av antalet skattekronor, omläggningen kan väntas medföra för landsbygdens del, måste däremot självfallet få som konsekvens en ökad skattetyngd för städernas innevånare. Härigenom kommer reformen också i viss räck-

56 Kungl. Majds proposition Nr 220.

vidd att mera avsevärt beröra även städernas befolkning. Styrelsen an­ ser sig emellertid sakna anledning att närmare ingå på hithörande spörs­ mål av mera rikspolitisk natur.»

fiiepartitions- Vissa länsstyrelser hava uttalat sig rörande det i koinmunalskattebetalet för skogs­ värde.) redningens betänkande omförmälda alternativ II, innefattande förutom nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.os jäm­ väl sänkning av repartitionstalet för skogsvärde från O.04 till O.03. Läns­ styrelsen i Stockholms län anför, att man vid förslagets utarbetande up­ penbarligen velat undvika den större förskjutning av skattebördan mel­ lan olika kategorier av skattskyldiga, som alternativ II skulle innebära. De praktiska skäl, som föranlett detta ståndpunktstagande, vore tvivelsutan berättigade, men länsstyrelsen måste anse beklagligt, att förslaget innebure ett ganska viktigt avsteg från skattesystemets principer. Läns­ styrelsen i Kronobergs län yttrar, att länsstyrelsen helst såge, att man, såsom följdriktigt vore, läte sänkningen av repartitionstalet för jord­ bruksvärde följas av en sänkning av repartitionstalet för skogsvärde. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län anser att även beträffande sistnämn­ da repartitionstal nedsättning bör ske. Länsstyrelserna i Uppsala, Jön­ köpings och Älvsborgs län avstyrka däremot, att ändring vidtages röran­ de repartitionstalet för skogsvärde. I en inkommen skrift rörande nästa allmänna fastighetstaxering har handelskammaren i Gävle jämväl berört frågan örn repartitions­ talet för skogsvärde. Handelskammaren anför, att enligt handelskam­ marens förmenande redan i och för sig synnerligen starka skäl förelåge för en sänkning av nämnda repartitionstal, ävensom att beslut örn enbart sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde skulle innebära en svår orättvisa gentemot alla ägare av sådan jordbruksfastighet, där skogsvär­ det utgjorde en mera betydande del. Handelskammaren fortsätter: »Ägarna av dylik fastighet hava uppenbarligen till långt ringare eller ingen del kunnat tillgodogöra sig den fördel, som statsmakterna genom en reglering av spannmålspriserna förskaffat vissa ägare eller brukare av jordbruksfastighet. Och resultatet av en lagändring skulle kunna kom­ ma att öka skattebördan för ägare av fastigheter med mera betydande skogsvärde icke blott därigenom, att en större del av de kommunala utskylderna komma att uttagas på skattekronor för skogsvärde, utan även därigenom, att en höjning av den kommunala utdebiteringen, vilken i flera fall blir följden, också orsakar en höjning av skogsaccisen. Vidare bör det framhållas, att då man som skäl för en sänkning av repartitions­ talet för jordbruksvärde anfört, att de skuldsatta jordägarna borde bere­ das lättnad, man väl bör betänka, att de ägare av mera utpräglade skogsfastigheter, som belånat dessa, i allmänhet torde hava att räkna med jämförelsevis högre räntesatser, då mer eller mindre renodlade skogsfastigheter torde betraktas såsom mera riskfyllda hypotek, något som torde framgå exempelvis av bestämmelsen i 25 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker.»

Kunell. Maj:ts proposition Nr 220. 57

Den ändring av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen, som ifrågasatts i (Jämkning av • .. . . t (I g stätterna det remitterade utkastet, tillstyrkes eller lamnas utan erinran av eiva avdragen.) länsstyrelser och svenska landskommunernas förbund. Svenska stads­ förbundet har, enligt vad förut angivits, ansett sig icke böra avstyrka de föreslagna extra skattefria avdragen. Länsstyrelsen i Stockholms län, som enligt vad ovan nämnts bestämt avrått från genomförande av en ändring av repartitionstalen för jord­ bruksfastighet utan medgivande av i utkastet upptagna skattefria avdrag, anför i fråga örn nämnda avdrag ytterligare följande: »Även vid sådan jämkning, som införandet av dessa avdrag måste an­ ses innebära, lärer få befaras, att förskjutningen av skattetrycket i många enskilda fall skulle bliva kännbart för redan nu svaga skattebetalare. Just bland de kategorier av skattskyldiga, som skulle hava att vidkännas ökade skattebördor vid förslagets genomförande, återfinnas för övrigt de flesta restskyldiga, vilket förhållande i längden måste medföra, att de ordentliga skattebetalarna mer än för närvarande finge bidraga till täc­ kande av debiterade men icke influtna belopp. Även den mera allmänna sänkning av taxeringsvärdena å jordbruksfastighet, som man med hän­ syn till nuvarande ekonomiska depression måste räkna med, skulle givet­ vis verka ogynnsamt för de kategorier av skattskyldiga, till vilka en del av skattebördan skulle överskjutas. Visserligen får man, såsom kommunalskatteberedningen antyder, antaga, att vid en större sänkning av taxe­ ringsvärdena för jordbruksfastighet de i stället tillkommande inkomstskattekronorna skulle stiga, men det är långt ifrån säkert, att denna ökning skulle motsvara taxeringsvärdenas nedgång.» Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, bland annat, att den icke hade något att erinra emot en skattelindring åt de minsta inkomsttagarna i den ringa omfattning som åsyftades, helst som en skattelindring för dessa, oberoende av en nedsättning av skatteprocenten för jordbruks­ värdet, nog kunde anses påkallad. Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att av inom länsstyrelsen gjorda be­ räkningar syntes framgå, att den förhöjning av skattebördan, som genom det föreslagna avdraget uppkomme för skattskyldiga med beskattnings­ bar inkomst av över 500 kronor, torde komma att stanna vid cirka 25 pro­ cent av ökningen vid alternativ I. Icke heller denna förhöjning kunde anses vara särdeles stor, men lindringen kunde däremot för skattskyldiga med beskattningsbar inkomst av högst 500 kronor bliva av betydelse. Kammarrätten och sju länsstyrelser förklara sig icke kunna förorda, att extra skattefria avdrag medgivas. Kammarrätten anför i förevarande avseende i huvudsak följande: Kammarrätten har icke funnit tillräckliga skäl vara anförda för änd­ ring av 50 § kommunalskattelagen i enlighet med det remitterade utkas­ tet. Den statistik rörande verkningarna å olika grupper av skattskyl­ diga av en sådan ändring, som föreligger i tabell 4 b i kommunalskatteberedningens utlåtande, och vad beredningen i det avlämnade betänkan­ det anfört till stöd för förslaget har icke kunnat övertyga kammarrätten därom att ifrågavarande lagändring skulle medföra bättre och rättvisare

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

fördelning av skatten inom kommunen. Den lindring i skattskyldighe­ ten, som för vissa grupper av kommunens medlemmar skulle bliva en följd av förslaget, skulle för övrigt icke bliva av mera avsevärd betydel­ se för den enskilde skattskyldige; och den ytterligare komplikation av taxeringsförfarandet, som förändringen onekligen skulle medföra, bör en­ ligt kammarrättens mening undvikas. Presidenten i kammarrätten har emellertid ansett, att det remitterade utkastet, även i vad det anginge ändringen av 50 § kommunalskattelagen, borde lämnas utan erinran. I allmänhet liava de länsstyrelser, som motsatt sig införande av extra skattefria avdrag, åberopat att den nedsättning av skattebördan, avdra­ gen medförde för vissa inkomsttagare, blott gällde ringa belopp ävensom att avdragen förorsakade en icke önskvärd ökning av taxeringsarbetet. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det syntes vara svårt att inskränka en eventuell utvidgning av de skattefria avdragen till. ortsgrupperna I. och II, samt fortsätter: »I ett icke så obetydligt antal landskommuner, tillhörande ortsgrupp lil, särskilt i Norrland, torde beskattningen av jordbruksfastigheterna hava så stor betydelse att, därest utvidgning av de skattefria avdragen överhuvud skall göras, det skulle framstå som en orättvisa mot svaga skattedragare att utesluta de i dessa kommuner bosatta från de nya av­ dragen. Men en avdragsökning för grupperna, exempelvis med — efter övriga avdrag — taxerad inkomst å högst 500 kronor, synes, därest man kan draga några slutsatser av de publicerade sammandragstabeilerna, medföra en ganska allvarlig skärpning för vissa närmast ovanför lig­ gande inkomstgrupper. Särskilt torde detta gälla en del löntagare, vilkas inkomst vid taxeringen i allmänhet kan mycket exakt beräknas och så­ ledes redan härigenom i jämförelse med andra grupper blir relativt kännbart beskattad. Verkningarna härav kunna dock icke bedömas med säkerhet. Det synes emellertid ej uteslutet, att höjningen av de skatte­ fria avdragen kan medföra icke avsedda eller icke önskvärda förskjut­ ningar.» Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att även örn de egentliga jordbrukskommunerna i regel kunde hänföras till ortsgrupperna I och II, så funnes dock jordbrukskommuner under ortsgrupp III med skattskyldiga, vilka med fog kunde göra anspråk på ifrågavarande extra avdrag. Så vore, vad Kopparbergs län beträffade, förhållandet exempel­ vis med Särna och Idre socknar. Länsstyrelsen påpekar dessutom, att till den kategori skattskyldiga, vilkas beskattningsbara inkomst uppginge till högst 500 kronor, också torde komma att räknas jordbrukare, som vöre ägare till större jordbruksfastigheter, ävensom att dessa fastighetsägare väl ej rättvisligen borde hänföras till kategorien ekonomisk sämst ställda. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, bland annat, att de extra skatte­ fria avdragen komme att medföra en alldeles opåkallad skatteminskning för ett stort antal skattskyldiga, nämligen i sådana kommuner, där på grund av jordbruksfastighets ringa förekomst sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde ej alls eller föga påverkade utdebiteringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 59

Överståthållarämbetet och sex länsstyrelser framställa erinringar mot förslaget till ändring av de skattefria avdragen utan att bestämt vare sig av- eller tillstyrka detsamma. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför sålunda: »Vidkommande frågan huruvida sådana skattskyldiga inom ortsgrupperna I och II, vilkas beskattningsbara inkomster icke överstigit 500 kro­ nor, böra tillerkännas extra skattefria avdrag från de belopp, som åter­ stå, sedan de skattefria avdragen enligt nuvarande regler ägt rum, ställer sig länsstyrelsen tveksam. Örn, såsom länsstyrelsen håller före, kravet på nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvär­ de är välgrundat och de verkställda utredningarna icke givit vid handen, att det högre repartitionstalet för jordbruksvärdet ur garantisynpunkt är erforderligt, skulle någon kompensation för skatteförskjutning icke böra ifrågakomma. Då emellertid den förskjutning av skattebördan, som skulle bliva en följd av sänkningen av här ifrågakomna repartitionstal, i inånga jordbrukskommuner skulle komma att drabba bland andra minare löntagare ävensom i många fall ägarna av de minsta jordbruksfastig­ heterna, som kunna fullt utnyttja sina procentavdrag, anser länsstyrelsen billighetsskäl tala för att viss jämkning av de skattefria avdragen åvä­ gabringas. Emot det i sådant avseende uppgjorda förslaget har läns­ styrelsen intet att erinra.» De hörda myndigheterna ifrågasätta icke att, därest särskilda skatte­ fria avdrag för smärre inkomsttagare medgivas, avdragen skola bestäm­ mas annorlunda än i utkastet angivits. Vissa ledamöter av styrelsen för svenska landstingsförbundet uttala, att för att få åsyftad verkan de extra skattefria avdragen borde göras kraftigare än vad i utkastet ifrågasatts.

Departements*

Frågan om sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet fram­

chefm

fördes såsom ett aktuellt skattespörsmål vid riksdagsbehandlingen av 1927 års förslag till kommunalskattelag. Den uppbars, synes det mig, mindre av logiskt utformade skäl än av en allmän känsla, att jordbruks­ näringen vore kommunalt överbeskattad och detta i högre grad än som kunde anses ur kommunernas synpunkt nödvändigt, samt att det lägre repartitionstalet för annan fastighet komma denna överbeskattning att framstå såsom särskilt obillig. Ej heller de från skattesystemets prin­ ciper hämtade skäl, som anfördes mot repartitionstalens sänkning, kunde sägas klart leda till det högre repartitionstalets bibehållande. Visserligen syntes de sistnämnda skälen övervägande, men det blev dock ej dessa, som till sist kommo att bliva avgörande för att ej ändring vidtogs beträf­ fande repartitionstalet. Åtskilliga reformer voro då ifrågasatta, som skulle medföra en viss övervältning av skattebördan fran ägarna och brukarna av jordbruksfastighet till övriga skattskyldiga. Framför allt de ändrade grunderna för beskattningen av växande skog samt de ändrade repartitionstalen för vägbeskattningen skulle komma, att verka i sådan riktning. Att samtidigt företaga en sänkning av repartitionstalet för jordbruks-

60 Kungl. Majlis proposition Nr 220.

värde, vars verkan knappast kunde överskådas, och som ej kunde av andra skäl anses ovillkorligen påkallad, ansågs ej tillrådligt. Den tid, som förgick efter det förslaget till kommunalskattelag avslagits av 1927 års riksdag och till dess ny proposition i ämnet framlades vid 1928 års riksdag, utnyttjades, bland annat, till undersökningar örn verkningarna av de ifrågasatta ändringarna i repartitionstal. Denna utredning ut­ visade för vissa kommuners vidkommande en rätt betydande ökning av skattebördan för andra än jordbrukare, medan den genomsnittliga lätt­ naden för dessa senare i samma kommuner ej kunde betecknas såsom syn­ nerligen avsevärd. Det framgick, att i 88 undersökta landskommuner den genomsnittliga lättnaden för jordbrukarna ej kunde uppskattas till mer än i runt tal 1 'A procent av deras förutvarande skattebörda. Frågans re­ lativa obetydlighet för jordbrukarna i allmänhet i förening med det för­ hållandet, att en viss, ej alltid så liten ökning av övriga skattskyl­ digas skattebörda skulle bliva en följd av andra reformer, torde hava va­ rit det viktigaste skälet för att vid 1928 års riksdag det högre repartitionstalet blev bibehållet. Under de följande åren blev emellertid jordbrukets läge alltmer försäm­ rat, och det artade sig till en svårartad jordbrukskris. Redan vid 1930 års riksdag såg man sig nödsakad att genomföra ett omfattande program till jordbruksnäringens understöd. Även frågan örn sänkning av repar titionstalet för jordbruksfastighet gjordes till föremål för riksdagens prövning, och, säkerligen under intryck av jordbrukets allmänna läge och den särskilt höga beskattning, som det gällande repartitionstalet med­ förde för skuldsatta jordbrukare, hade stämningen nu blivit sådan, att bevillningsutskottets av riksdagen bifallna betänkande kom att giva ut­ tryck åt de sympatier, som inom utskottet uttalats för likställighet mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, och att riksdagen underströk önskvärdheten av en skyndsam specialutredning rörande en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde till O. 05 . Utredningen blev också inom kort igångsatt inom 1930 års kommunalskatteberedning, och dess resultat föreligger i den skrivelse, till vilken i det föregående hänvisats. Beredningens utredning lärer kunna anses giva en god belysning av huru en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruks­ värde och alternativt även för dess skogsvärde skulle verkat, örn den tillämpats å det års förhållanden, undersökningen avsett, d. v. s. 1930 års taxeringar och de kommunala utgifts- och inkomststaterna för år 1931. Undersökningen har skett i tre etapper. För rikets samtliga lands­ kommuner har undersökts verkan av de olika förslagen till sänk­ ning av repartitionstal under förutsättning av oförändrat s. k. procent­ avdrag, d. v. s. örn inkomsten blir oförändrad. I själva verket bety­ der ju en sänkning av repartitionstalet en minskning även av pro­ centavdraget och således en viss ökning av inkomsten, varför denna undersökning utvisar en större förskjutning av skattetrycket än den som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 61

i verkligheten skulle kommit att inträffa. Undersökningen har givetvis sitt värde däri, att den utvisar de yttersta gränser, inom vilka reformen sagda år skulle kunnat verka, och följaktligen ådagalägger, att större risker än de som framgå av denna undersökning ej varit att räkna med. För 110 utvalda landskommuner hava de faktiska verkningarna blivit be­ lysta, d. v. s. inkomsten med ändrat procentavdrag har för varje skatt­ skyldig uträknats, och förskjutningen har angivits med utgångspunkt från den omtaxering, som sålunda ägt rum. Denna undersökning har emellertid ej avsett att i detalj belysa förhållandena i de olika kommu­ nerna utan har begränsats till att meddela uppgifter för större befolk­ ningsgrupper inom dessa. Bland de 110 kommunerna befinna sig åtskil­ liga av de kommuner, för vilka vid den första undersökningen de mest utpräglade förskjutningarna kommit till synes, och härigenom erliålles en allmän föreställning örn i vad mån den första undersökningens resul­ tat kunna antagas beteckna ett kraftigare utslag än som i verkligheten skulle blivit en följd av reformen. För 10 utvalda landskommuner (av de 110) har slutligen gjorts en mycket ingående undersökning rörande verk­ ningarna på olika befolkningsgrupper av repartitionstalens ändringar. En jämförelse har här gjorts även rörande reformens betydelse för jord­ brukare med fastigheter av olika storlek, för inkomsttagare med olika inkomst o. s. v. Hänsyn har i möjligaste mån tagits till dels de utdebiteringssatser, som upptagits i respektive kommuners stater, dels dem som återstå, sedan understöd av skatteutjämningsunderstöd tillgodokommit vederbörande skattskyldiga. Att här redogöra för dessa undersökningars resultat synes ej erforder­ ligt, då en var kan taga del av dem i bilagan till statsrådsprotokollet (sid. 6—17, 35—59). Vissa resultat av utredningen synas mig dock sär­ skilt beaktansvärda och skola här framhållas. Av de 110 kommunerna, vilka i allmänhet hava hög utdebitering, förete med det alternativ, som innebär sänkning av repartitionstalet allenast för jordbruksvärde (alt. I), endast två kommuner, nämligen Silte i Got­ lands län och Gödestad i Hallands län, en ökning av skattebördan för andra än jordbrukare med en tiondel eller mer (11.07 respektive 11.44 procent). I Silte betyder detta utan skatteutjämning en höjning av utdebiteringssatsen från 16.sn till 18.66 kronor per skattekrona och efter skatteutjäm­ ning en höjning från 13.34 till 14.44 kronor per skattekrona. Enligt det alternativ åter, som tillika sänker repartitionstalet för skogsgärde från 0.04 till ö.ns (alt. II), uppstår en ökning för andra än ägare och arren­ datorer av jordbruksfastighet med minst en tiondel av skattebördan i 11 av de 110 kommunerna. Storleksordningen av ökningen kan ungefär jäm­ föras med den, som vid alternativ I inträder i de två nyssnämnda kommu­ nerna. Den största procentuella ökningen inträder med alternativ II i Storsjö i Jämtlands län med 1 6.0.3 procent av skattebördan. Av specialunder­ sökningen beträffande 10 kommuner inhämtas, bland annat, att nästan ge-

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

nomgående en skattelättnad inträder för alla storleksgrupper av fastighe­ ter, ett ganska beaktansvärt förhållande, då man förut haft anledning antaga, att innehavarna av de mindre jordbruksfastigheterna snarare skulle få vidkännas skatteökning än skattesänkning, enär deras in­ komst i relativt stor utsträckning härrör av det nedlagda arbetet. En skatteökning för nämnda fastighetsinnehavare inträffar visserligen i några fall men synes vad angår de undersökta kommunerna snarare vara undan­ tag än regel. Skattelättnaden för jordbrukarklassen varierar väsentligt; i genomsnitt är den mera betydande för de större fastigheterna än för de mindre. I vissa fall blir skattelättnaden ej så obetydlig; siffror över­ stigande en tiondel återfinnas mångenstädes i vederbörande tabell (se bil» sid. 50—51), och siffror finnas, som närma sig 16 procent samt vid alternativ II för rena skogsfastigheter än högre tal. Den sammanlagda skatteminskning, som vid alternativ I skulle uppstå för jordbrukarna, torde enligt be­ redningen vid alternativ I kunna väntas understiga 2 miljoner kronor, och den ytterligare minskningen vid alternativ II har beräknats komma att un­ derstiga 3/i miljoner kronor. Med samma belopp skulle skattebördan för andra än innehavarna av jordbruksfastighet kunna tänkas höjd, därest ingen del av jämkningen motvägdes av skatteutjämningsbidrag. Bered­ ningen har för övrigt uttalat, att de i nu gällande lagstiftning angivna grunderna för anskaffning av medel för skatteutjämningsbidrag synas kunna bereda tillräckligt stort belopp för de ökade understöden, örn jäm­ väl dessa skolat utgå efter gällande grunder. Vad angår beredningens slutsatser örn den gjorda utredningen skall jag tillåta mig återgiva ett uttalande i den skrivelse, med vilken bered­ ningen överlämnade sin verkställda utredning. »Vidare», yttrar beredningen, »bör beaktas den förskjutning i skatte­ bördan till förmån för de skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet. Att vinna en så­ dan har av dem, som förordat en dylik sänkning, anförts såsom ett av de främsta motiven för densamma. Det är uppenbart, att under en dålig konjunktur för jordbruket de skuldsatta jordbrukarna hava det sämsta läget, och det må därför anses naturligt, att just för närvarande dessas i beskattningsavseende missgynnade ställning kommer i förgrunden så­ som ett skäl för ändring av gällande beskattningsgrunder. Å andra si­ dan bör påpekas, att just den omständigheten att vid dålig jordbrukskon­ junktur en särskilt kraftig garanti erfordras för att ej övriga inkomst­ tagare skola få för höga skatter åberopats som ett skäl för gällande ga­ rantiskattesystem med repartitionstalet 0.06. Den verkställda statistiska utredningen giver viss belysning i dylikt hänseende, då den avser ett för jordbruket jämförelsevis svagt inkomstår, nämligen 1929. Jämföres utredningen rörande detta års förhållanden med den utredning, som i 1928 års proposition nr 213 redovisas rörande 1925 års deklarationer av 1924 års inkomster, så lärer knappast kunna påstås, att den förra pekar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 63

nämnvärt annorlunda än den senare. Ett studium av specialsiffrorna giva snarast vid handen, att förskjutningarna i olika riktningar ställa sig ungefär enahanda. Nu nämnda utredningar synas icke giva vid handen, att repartitionstalet O. og för jordbruksfastighets jordbruksvärde skulle vara ur garantisynpunkt erforderlig.» Beredningen, vars majoritet uppenbarligen ej ansett det ingå i bered­ ningens uppdrag att vid undersökningens överlämnande göra något ut­ talande örn huruvida den ifrågasatta reformen borde genomföras eller ej, men som sedermera erhållit remiss å denna fråga, har tillstyrkt en sänk­ ning av repartitionstalet för jordbruksvärde till O.os. Av de ledamöter av beredningen, som uttalat skiljaktig mening, bar blott en avstyrkt refor­ men, därvid såsom skäl åberopande att reformen skulle komma att verka samtidigt med en på grund av nästa allmänna fastighetstaxering förut­ sedd sänkning av taxeringsvärdena. Till frågans sammankoppling med förslaget örn viss modifikation av de skattefria avdragen återkommer jag i det följande. De i anledning av remiss å det inom finansdepartementet utarbetade utkastet till lagändringar rörande sänkning av repartitionstalet för jord­ bruksvärde till O .05 avgivna yttrandena synas för övrigt bekräfta, att nu­ mera en ganska allmän uppfattning förefinnes örn denna reforms önsk­ värdhet.

Örn det med fog kunde anses, att läget från 1928 till 1930 undergått en viss förändring i sådan riktning, att starkare skäl sistnämnda år befunnos föreligga för sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde, så torde det kunna göras gällande, att under tiden från 1930 till innevarande år läget än mer förskjutits i dylik riktning. Jordbrukets betryck bar visat sig mer långvarigt och mer svårartat, än man för två år sedan baft anledning att antaga, och de skuldsatta jordbrukarnas ställning bar jämväl blivit svå­ rare. Örn den skattegaranti, som jordbruksnäringen fått uppbära, till­ förne ej synts orimlig, ej minst med hänsyn därtill, att en dålig konjunk­ tur för jordbruket kunde antagas bliva till tiden jämförelsevis begränsad och att de goda och de dåliga åren kunde beräknas uppväga varandra, så bar detta antagande nu visat sig ej vara hållbart. Man måste räkna med att även en mycket långvarig lågkonjunktur kan före­ komma och bestämma repartitionstalen för garantiskatten med hänsyn därtill. Även en jämförelsevis obetydlig minskning av den årliga skatteomkostnaden måste därför anses vara av värde och böra komma till stånd, örn ej starkt talande rättfärdighets- eller andra liknande skäl kunna an­ föras emot densamma. Jag vill ej förringa räckvidden av dessa skäl, utan är fortfarande liksom tidigare av den meningen, att dylika skäl av ej ringa betydelse kunna anföras. Att här upprepa dessa skäl synes mig ej erforderligt. 3930 års kommunalskatteberedning har om dem gjort vissa uttalanden, vilka ej hindrat beredningen att biträda förslaget om

64 Kungl. Majlis proposition Nr 220.

repartitionstalets sänkning. För egen del ställer jag mig på samma ståndpunkt, ty såsom i och för sig avgörande har den ur skattesystemets principiella grunder hämtade bevisföringen ej hittills betraktats och bör ej heller så anses i fortsättningen. De praktiska skälen för en reform hava nu fått ökad styrka, och denna omständighet hör enligt mitt förme­ nande tillmätas den största betydelsen. Men ännu i ett avseende har läget ändrats. Det kan nämligen numera, till skillnad från tidigare, anses utrett, att under ett svagt år för jord­ bruket ej garantibehovet är så starkt som man tidigare synes ha föreställt sig. 1928 års utredning grundade sig på siffror från det jämförelse­ vis goda inkomståret 1924, medan den nu verkställda utredningen av­ sett lågkonjunkturåret 1929 och dess inkomstförhållanden. Den sist­ nämnda utredningen har utmynnat i kommunalskatteberedningens förut återgivna uttalande, att repartitionstalet O.oe för jordbruksvärde ej kan anses ur garantisynpunkt erforderligt. För min del finner jag, att den ökning av skattebördan, som kommer till stånd för löntagarna, ej kan betraktas såsom genomgående obetydlig, men vill dock instämma i detta beredningens uttalande; ökningen är ej av den storleksordning, att den kan sägas innebära ett avgörande skäl för bibehållande av repartitions­ talet 0 . 06 . Någon annan reform i avseende å beskattningsgrunderna av beskaffen­ het att, liksom fallet var år 1928, samtidigt verka sänkande på beskatt­ ningsunderlaget för jordbruksfastighet, är nu ej ifrågasatt. Att samti­ digt en sänkning av taxeringsvärdena kan väntas inträffa på flertalet platser, är en annan fråga, som jag kommer att beröra i det följande. Här vill jag framhålla, att repartitionstalets sänkning synes mig beteckna den primära frågan och spörsmålet örn eventuellt uppskov med fastig­ hetstaxeringen den sekundära, och att den förra sålunda hör avgöras utan hänsyn till den senare. Det vore enligt mitt förmenande mindre lyckligt att först med bibehållande av gällande repartitionstal verkställa ny fas­ tighetstaxering och därefter fatta beslut örn repartitionstalens sänkning. Det kan nämligen med stöd av tidigare erfarenheter befaras, att olikhe­ ten i repartitionstal för jordbruksfastighet och för annan fastighet på sina håll skulle kunna föranleda en tendens att värdesätta jordbruksfastigheter lägre än som eljest skulle bliva fallet. Det är sålunda att anse som en fördel, att beslutet örn repartitionstalets sänkning föregår omtaxeringen. Att det här ej gäller en fråga med vittomfattande ekonomiska konse­ kvenser, lärer med ganska stor tydlighet framgå av det förut anförda. Kommunalskatteberedningens kalkyl har givit det resultatet, att den sammanlagda förskjutningen vid alternativ I ej torde uppgå till 2 miljo­ ner kronor. Senare företagna beräkningar hava givit grund för anta­ gandet, att denna siffra kommer att rätt väsentligt underskridas. Hela reformen är sålunda ej av större allmän räckvidd. Det kan möjligen visa sig önskvärt att i något fall mildra övergången genom extra bidrag av skatteutjämningsmedel. De ekonomiska följderna för staten av dy-

Kungl. Majlis proposition Nr 220. 65

lika bidrag kunna anses obetydliga, liksom det av kommunalskatteberedningens kalkyler synes framgå, att de gällande grunderna för anskaff­ ning av medel till skatteutjämningsunderstöd skulle giva rum åf den ök­ ning av dessa understöd, som blir en följd av repartitionstalets ned­ sättning. Jag vill emellertid ej fördölja, att det av andra anledningar, bland annat den väntade nedgången av taxeringsvärdena, kan visa sig nödvändigt att ett påföljande år taga under övervägande, huruvida ej ytterligare medel måste anskaffas för skatteutjämning. Att repartitions­ talets sänkning kommer att verka till höjning av det sålunda erforderliga beloppet, är givet. Då det blir först nästa års taxering, som härvid kom­ mer att i olika avseenden utöva sin inverkan, är det ej möjligt att nu mera ingående bedöma denna fråga. Det har i en reservation inom kommunalskatteberedningen av dess ord­ förande och i vissa yttranden föreslagits, att även en sänkning av repartitionstalet för skogsvärde skulle äga rum från O.04 till O.03. Hade det kunnat påvisas och för allmänna medvetandet framstått såsom klart, att den skogsaccis, som för närvarande uttages och som avser att utfylla skill­ naden mellan jordbruksvärdets och skogsvärdets repartitionstal, exakt fyller detta ändamål, hade det måhända varit svårt att avvisa detta för­ slag såsom en konsekvens av sänkningen beträffande jordbruksvärde. Så är emellertid ej förhållandet. Skogsaccis utgår ej för husbehovsvirke i allmänhet och ej till landsting. Skattesatsen för skogsaccisen är lägre än som i 1927 och 1928 års propositioner förutsattes och lägre än enligt 1928 års utskottsförslag. Olika omständigheter tala sålunda för att skogs­ accisen är lågt beräknad. Kravet på nedsättning av repartitionstalet för skogsvärde har ej heller upptagits i flertalet av de avgivna yttrandena. Då tillika ett förslag i denna riktning synes till sina verkningar mera oberäkneligt, kan jag ej tillstyrka detsamma. Jag stannar därför vid att förorda sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från O .06 till O. 05 . Förslaget rörande repartitionstalets sänkning har i den förda diskussio­ nen sammankopplats med ett förslag till sådan modifikation av de skatte­ fria avdragen, att för de minsta inkomsttagarna i stort sett ej någon skatteökning skulle behöva uppkomma såsom en följd av repartitionsta­ lets sänkning för jordbruksvärde. Förslaget är ur vissa synpunkter, bland annat de skattetekniska, mindre tilltalande. Då förslaget vunnit understöd hos åtskilliga av de hörda myndigheterna samt av kommunal­ skatteberedningen och dess tillämpning i praktiken ej synes i regel vålla synnerliga svårigheter, har jag emellertid ej velat motsätta mig detsam­ ma, dock med den modifikation att det ej kommer att avse det femtiotal städer, som är att hänföra till ortsgrupperna I och IT. För en dylik in­ skränkning åberopar jag det skäl, som föranlett att ändring ej ifråga­ satts för de tre högsta ortsgrupperna, nämligen att repartitionstalets sänk­ ning där ytterst obetydligt påverkar utdebiteringssatsen, och atc änd- Bihang lill riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 180 höft. (Nr 220.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220

ringen ej bör göras mera vittgående än som följer av de givna förutsätt­ ningarna. Motsvarande torde gälla beträffande alla städer. Dessa repre­ sentera ju ett ganska stort antal skattskyldiga, många med mindre be­ skattningsbar inkomst än 500 kronor, och att ej medtaga städerna inne­ bär därför en fördel med hänsyn till taxeringsarbetet. Att ett förslag så­ dant som det ifrågasatta ej kan erhålla en alltför noggrann avvägning, ligger i sakens natur. Vad avdragens storlek beträffar ansluter jag mig till det lägsta av de angivna alternativen. Med undantag för en reservant inom kommunalskatteberedningen och tvänne ledamöter av svenska landstingsförbun­ dets styrelse har ingen av dem, som yttrat sig i frågan, tillstyrkt högre extra avdrag. I några av de avgivna yttrandena har man direkt uttalat sig emot högre avdrag. Det är sannolikt att, såsom nämnde reservant inom kommunalskatteberedningen framhållit, de lägre avdragen ej alldeles ge­ nomgående skola bereda den avsedda kompensationen. Att huvudsaklig kompensation skall genom dessa avdrag komma till stånd för de mindre inkomsttagarna, förefaller mig emellertid tämligen visst, och att nu i be­ rörda avseende gå längre än att detta resultat vinnes synes mig ej erfor­ derligt.

Allmän fastighetstaxering år 1933.

Ifrågasatt I det yttrande med förslag till instruktion för värdering av skogsmark uppskov med och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1933, som domänsty­ taxeringen. relsen enligt vad jag kommer att sedermera närmare utveckla avgivit, har styrelsen ansett sig böra framhålla, att, bland annat, svårigheterna att under nuvarande förhållanden lämna förslag till prissättning av virkesavkastningen samt att fixera kapitaliseringsfaktorn gjorde, att styrel­ sen för sin del vore tveksam, örn med nuvarande förutsättningar en helt ny fastighetstaxering lämpligen borde genomföras år 1933. Jämväl i åtskilliga yttranden rörande domänstyrelsens berörda förslag ävensom i ett par av de utlåtanden, som avgivits över det i det föregående omnämnda, inom finansdepartementet utarbetade utkastet med förslag örn ändrat repartitionstal för jordbruksvärde, har frågan örn uppskov med nästa allmänna fastighetstaxering berörts. Länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Örebro län hava sålunda hemställt, att frågan örn dylikt uppskov göres till föremål för utredning. Länsstyrelserna i Östergötlands, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län hava ställt sig tveksamma rörande lämpligheten av att nästa allmänna fastighetstaxe­ ring äger rum å föreskriven tid, medan länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län obetingat uttalat sig för ett uppskov. Länsstyrel­ sen i Västernorrlands län finner ett uppskov icke tilltalande. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 67

»På grund av svårigheten att under nuvarande osäkra konjunkturer trävarumarknaden bedöma prisnivån för skogseffekter under den när­ mast kommande iemårsperioden Ilar domänstyrelsen ställt sig tveksam rörande lämpligheten av att allmän fastighetstaxering genomföres år 1933. Skulle denna taxering uppskjutas, bleve det möjligt att beräkna värdet av virkesavkastningen med ledning av virkesprisen även under år 1932, varigenom ett mera lämpligt underlag för taxeringen vunnes, utan att principen örn kontinuiteten i årsmedeltalen bleve bruten. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande delar denna domänstyrelsens uppfatt­ ning. Det på grund av allmänt kända förhållanden synnerligen tryckta läget å trävarumarknaden har för den skogsproducerande norra delen av detta län blivit ännu mera försämrat genom de skador, som de senaste veckornas svåra snöstormar vållat å den växande skogen. Enligt prelimi­ nära beräkningar hava stormarna övergått ett område av cirka 165,000 hektar och slagit omkull omkring 1.6 miljoner kubikmeter skog, varav inom länet något mer än hälften. Det kan befaras, att försäljningen av dessa betydande virkespartier kommer att hårt pressa den redan tryckta marknaden med verkningar flera år framåt. Dessa verkningar komma emellertid icke till synes i 1931 års priser utan först i dem, som sättas år 1932. Uppskjutes den allmänna fastighetstaxeringen ett år, kan hänsyn tagas till dem. Även beträffande jordbruksegendomarna torde svårig­ het möta att under förhandenvarande situation sätta taxeringsvärden, som svara mot de verkliga saluvärdena. Fastighetsmarknaden är ytterst tryckt, och frivilliga försäljningar förekomma knappast. Vid de exeku­ tiva auktioner, som under året förrättats av länsstyrelsen, hava icke i något fall uppträtt andra spekulanter än inteckningshavare, och köpe­ skillingarna torde utan undantag hava varit rent nominella. Att av dem draga slutsatser angående det allmänna saluvärdet är icke möjligt. Över­ huvud vållar den allmänna osäkerheten inom det ekonomiska livet stor ovisshet örn fastigheternas verkliga värde under den närmaste framtiden. Under dessa förhållanden kan det befaras, att en allmän fastighetstaxe­ ring med början hösten 1932 skall bliva behäftad med sakliga brister, och det är icke uteslutet, att fastighetsvärdena därvid komma att nedgå av­ sevärt — på grund av det allmänna missmodet hos jordbruksnäringens utövare måhända i större utsträckning än som betingas av egendomarnas verkliga saluvärde. Skulle detta bliva fallet, kunna svåra följder inträf­ fa. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tänker härvid mindre på de omkastningar i skattebördan från jordbrukarna på andra grupper av skattskyldiga, som därav bleve en följd, än på de rubbningar i kreditför­ hållanden, som diirvid skulle uppstå. Genom sänkning av jordbruks­ fastigheternas taxeringsvärden nedgår belåningsgränsen för därav be­ rörda fastigheter, varav följer, att sparbanker och andra penningförvaltande verk eller kassor, som idka fastighetsbelåning, måste minska sin utlåning och kräva avbetalning å redan beviljade lån. Härav skulle kun­ na uppkomma en penningkris, vars verkningar i första hand skulle gå ut över de ekonomiskt svaga jordbrukarna men antagligen sträcka sig ännu vidare. Redan nu förefinnes i stor omfattning betalningssvårigliet för den av jordbruket beroende befolkningen, vilket förhållande belyses därav, att antalet lagsökningar och exekutiva fastighetsförsäljningar märkbart ökats under detta år. Att, såsom på vissa håll förordats, förebygga en skärpning av jordbrukets kreditsvårigheter genom att (ika belåningsgränsen eller införa ett moratorium, vare sig genom föreskrift i all-

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

män författning eller på annat sätt, är icke tillrådligt, bland annat på grund av den rubbning i landets allmänna kredit, som en dylik åtgärd sannolikt skulle medföra. Däremot skulle det säkerligen medföra cn av­ sevärd lättnad för jordbrukarna, örn nuvarande höga räntesatser på andra lån mot inteckning än hypotekslån kunde nedbringas. I det läge, som sålunda är för handen, finner sig Eders Kungl. Marits befallningshavande därför böra förorda, att till prövning upptages frågan, huruvida icke nästkommande allmänna fastighetstaxering lämpligen bör uppskjutas, och att därvid nu framförda synpunkter varda beaktade.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hyser, med hänvisning huvudsakligast till jordbrukets kreditförhållanden, betänkligheter mot att nästa allmän­ na fastighetstaxering företages år 1933. Länsstyrelsen i Västmanlands län gör följande uttalande: »Vad angår den av kungl, domänstyrelsen väckta frågan örn anstånd på visst sätt med verkställande av den fastighetstaxering, som enligt för­ fattningen skall ske år 1933, har befallningshavanden redan tidigare un­ der hösten övervägt en framställning till Eders Kungl. Majit örn upp­ skov i sådant avseende. Då befallningshavanden emellertid under hand erfarit, att Eders Kungl. Majit övervägde den frågan, ansåg befallningsliavanden framställning i sådant syfte från befallningshavanden överflö­ dig. Befallningshavanden vill emellertid såsom sin mening framhålla, att ett uppskov med fastighetstaxeringen torde vara nödvändigt En ny fastighetstaxering nu skulle med all säkerhet medföra sänkta taxerings­ värden och en sådan åtgärd kunde komma att medföra icke önskvärda konsekvenser beträffande jordbrukets kreditförhållanden. Enligt befallningshavandens mening äro taxeringsvärdena i detta län icke så höga, att det skulle medföra någon större olägenhet att behålla dem oföränd­ rade i ett eller annat år utöver nu löpande taxeringsperiod och vad den ökade skattebördan beträffar----------- torde den i de flesta fall uppvägas av förmånen att få behålla primärkrediterna orubbade, särskilt örn. såsom föreslagits, garantiprocenten kommer att nedsättas. Befallningshavan­ den anser därför, att ett uppskov med fastighetstaxeringen icke behöver eller ens bör förbindas med någon rätt till justering av 1928 års värden. Skulle en sådan justering ske generellt, bleve de olägenheter, befallnings­ havanden velat undvika, framträdande och skulle den ske endast efter framställning, bleve ojämnheterna i taxeringsvärdena allt för stora, enär i så fall endast sådana jordägare, som vore oberoende av kreditförhål­ landena, komme att begära nedsättning.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att ett uppskov, under vilket de nuvarande fastighetsvärdena komme att bibehållas, kunde tän­ kas medföra en alltför hård beskattning av åtminstone jordbruksvärde. De olägenheter, som från vissa håll framhållits i fråga örn jordbrukskre­ diten, syntes länsstyrelsen knappast utgöra motiv för ett uppskov. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller i yttrande över domänstyrelsens förslag till ny skogsvärderingsinstruktion, att, örn genomförande av ett uppskov möjligen skulle innebära någon fördel för skogsinnehavaren, så skulle det verka i motsatt riktning beträffande äga­ ren av jordbruk. Styrelsen fortsätten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 69

»1928 års fastighetstaxeringar skedde vid en tidpunkt nied höga värden på jordbruksegendomar, varav följde så höga taxeringsvärden, att de nu icke anses motsvaras av dagspriserna. Skulle den fastighetstaxering, som enligt kommunalskattelagen skall äga rum år 1933, framflyttas till 1934, komme jordbrukarna att ytterligare ett år få sina skatter grundade på 1928 års taxeringsvärden. Detta synes icke vara lämpligt; de fastställda taxeringsperioderna böra vidhållas och icke rubbas av hänsyn till vad som för den ena eller andra näringsgrenen eller gruppen av skattskyldige kan synas för tillfället gynnsamt». En ledamot av styrelsen yttrade emellertid, att tanken på ett uppskju­ tande av nästa allmänna fastighetstaxering icke syntes böra utan vidare avvisas. Handelskammaren i Gävle hemställer i förut omförmälda skrift, att nästa allmänna fastighetstaxering måtte uppskjutas till år 1934. Han­ delskammaren framhåller, att det ekonomiska livet för närvarande är synnerligen känsligt, liksom den kommande utvecklingen oviss, och hän­ för sig handelskammaren därvid speciellt till förhållandena på virkesmarknaden. Av stor vikt vid bedömande av förevarande frågor vore va­ lutaspörsmålet. TJr en synpunkt skulle måhända en allmän fastighets­ taxering för de skogsägande företagen vara till fördel, nämligen därutinnan, att de ojämnheter, som enligt en allmänt utbredd uppfattning förelåge mellan taxeringen av bolagsskog och skog i bondeägo, kunde undan­ röjas. Den av byråcheferna Höijer och Lindeberg företagna undersök­ ningen rörande utfallet av 1928 års allmänna fastighetstaxering — denna undersökning finnes intagen i statens off. utredn. 1931 (nr 35) — utvisade, att dylika ojämnheter förelåge beträffande arealredovisning och bonitetsbestämning. När en fastighetstaxering komme att ske, syntes sådana åt­ gärder dock böra vidtagas, att den uppenbara orättvisa, som på många ställen vore tillfinnandes i fråga örn taxeringen av bolagsskog, jämfört med bondeskog, i möjligaste mån förhindrades. Smålands och Blekinge handelskammare har på grund av de av Gävle handelskammare anförda skäl instämt uti sistnämnda handelskammares berörda framställning.

Uppskov med 1933 års allmänna fastighetstaxering har, såsom av det Departements­

chefen.

föregående framgår, förordats eller ifrågasatts från flera håll. Jag har ock haft under övervägande, huruvida tillräckliga skäl för dylikt upp­ skov kunde anses föreligga, men stannat vid den uppfattningen, att så ej kan anses vara fallet. Lagen förutsätter omtaxering vart femte år, och det torde med hänsyn därtill kunna anses vara ett berättigat intresse för såväl de skattskyldiga som kommuner m. fl. att få taxeringsvärdena omprövade efter fem års förlopp. Framför allt måste detta anses vara händelsen, örn en mera vä­ sentlig värdeändring ägt rum. Att så varit fallet under innevarande fem­ årsperiod, torde vara onekligt. Härav följer enligt min uppfattning, att.

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

om ej särskilt starka skäl kulina åberopas mot en allmän omtaxering år 1933, så finnes ej tillräcklig anledning till sådan lagändring, som föran­ leder uppskov. Såsom ett skäl emot omtaxering torde visserligen kunna anföras, att skattelättnad, i alla fall kommer vederbörande till godo ge­ nom repartitionstalets sänkning. Men denna skattelättnad kommer en­ dast en viss kategori fastighetsägare till godo, under det att för övriga fastighetsägare repartitionstalets sänkning verkar till höjning av skat­ ten, varför för dessas vidkommande en omprövning av taxeringsvärdet är desto mer berättigad. Taxeringsvärdet utövar vidare sin verkan på förmögenhetsbeskattningen, och det kan ej anses vara rimligt, att veder­ börande skola fortsätta att betala förmögenhetsskatt för belopp, som ej motsvaras av en tillgång av samma värde. Såsom skäl emot en allmän omtaxering vid lagenlig tidpunkt hava jäm­ väl framställts farhågor för fastighetskrediten. Jag har noga prövat denna fråga och kommit till den uppfattningen, att några farhågor för uppsägning av krediter på grund av sänkta taxeringsvärden knappast behöva hysas. Det lärer för kreditinrättningarna vara ett starkt intresse att örn möjligt undvika tvångsrealisationer. Vad kreditinrättningarna själva angår, är det tydligt, att deras säkerheter ej försämras genom sänkning av taxerings­ värdena. Det är i regel blott vid utlåningstillfället, som taxeringsvärdet eller en del därav är bindande för kreditens storlek. Sparbankernas inlåningsrätt är i viss mån beroende av taxeringsvärdena, men den därom gällande bestämmelsen träder i full kraft först efter utgången av år 1939. Att däremot beviljande av nya fastighetskrediter kan komma att för­ svåras genom taxeringsvärdenas sänkning lärer vara obestridligt. Myc­ ket stor betydelse bör dock ej tillmätas denna synpunkt, då flertalet kreditinrättningar väsentligen grunda sin utlåning på självständiga värderingar. Då det lärer få antagas, att den i olika avseenden fast­ ställda, vid viss del av taxeringsvärdet bundna belåningsgränsen för­ utsätter, att taxeringsvärdena skola överensstämma med de riktiga vär­ dena, ligger för övrigt i berörda omständighet ej ett skäl emot utan ett skäl för omtaxering. Att slutligen vissa kreditinrättningar bruka tillämpa olika räntesatser för olika procentuella andelar av taxeringsvärdet, är ett förhållande, som, därest sakliga skäl därför föreligga, lärer kunna om­ regleras i de särskilda fallen. Ett vid ett förstahandsbetraktande av det föreliggande spörsmålet ta­ lande skäl emot omtaxering år 1933 skulle väl ligga däri, att denna taxe­ ring måste erbjuda stora svårigheter på grund av att en i verkligheten fri marknad för försäljningar av jordbruksfastighet mångenstädes knappast finnes, och att det måste bliva svårt att fastställa såväl »allmänna salu­ värdet» på jordbruksfastighet i allmänhet som »avkastningsvärdet» på skogsmark och växande skog. Det torde emellertid kunna antagas, att fastighetsvärdenas nivå i stort ändrats tämligen likformigt inom i huvud­ sak likartade större områden, och att en mera brett lagd undersökning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 71

fastighetsprisernas förändringar skall kunna giva underlag för en ganska tillförlitlig fastighetsvärdering. De vid 1928 års allmänna fastighetstaxe­ ring fastställda värdena komma härvid givetvis att utgöra en nödvändig utgångspunkt. Uppenbarligen får ej taxering försiggå såsom en kritiklös likformig procentuell nedsättning av de gamla värdena. Befintliga ojämn­ heter måste såvitt möjligt undanröjas, och möjligen måste differentiering göras mellan fastigheter av olika storleksgrupper, då värdena antagligen ej ändrats likformigt för dem alla. Det är nu min avsikt att åvägabringa en utredning rörande fastighetsförsäljningarna i riket under de senaste åren, vilken bör föreligga i tillräckligt god tid innan det egentliga taxeringsarbetet i höst tager sin början. En dylik utredning bör kunna underlätta och förbilliga taxeringsförfarandet och i betydande grad bidraga till taxeringens jämnhet. Det förefaller sannolikt, att en dylik utredning, vilken givetvis bör i möjligaste mån särskilja sådana fastighetsförsäljningar, som synas hava karaktär av faktiska tvångsrealisationer, så ock försäljningar till släktingar och anhöriga, ej skall giva till resultat en så stark nedgång av jordbruksfastigheternas värden, som stund­ om kommit till synes vid tvångsförsäljningar, men att en sänkning av dessa värden dock är att i allmänhet förutse. Säkerligen kommer förbe­ rörda av byråchefen E. Höijer och e. byråchefen E. Lindeberg verkställda utredning rörande utfallet av 1928 års taxering att jämväl utgöra ett värdefullt taxeringsmaterial. Vad angår annan fastighet synas för riket i allmänhet värdena i stor utsträckning kunna väntas bliva i huvudsak oför­ ändrade. Vad slutligen skogsmark och växande skog beträffar, så före­ ligger för statsmakterna ett i viss mån svårare avgörande, som jag åter­ kommer till i det följande. Det gäller vid denna taxering att fastställa »avkastningsvärden», som endast i viss utsträckning följa de verkliga salu­ värdena och vilkas nivå ej kan antagas vara underkastad alltför starka fluktuationer. Det är emellertid ej sannolikt, att ett dylikt avgörande av statsmakterna ett följande år kommer att ställa sig nämnvärt lättare än nu, varför jag i denna svårighet ej ser tillräcklig anledning till uppskov. Sedan nämnda nivå av statsmakterna fastställts, kommer skogstaxeringen knap­ past att innevarande år ställa sig svårare än vid något annat tillfälle. Även vad angår annan fastighet än skogsfastighet må det för övrigt ifrågasät­ tas, örn taxeringen kan väntas bli lättare, örn ett års uppskov beslutes. Uppskov för längre tid än ett år förefaller, i varje fall för ögonblicket, uteslutet. Slutligen vill jag än en gång understryka vad jag förut vid behandling av frågan örn repartitionstalets ändring uttalat, att det måste anses vara av vikt, att denna av mig såsom under de närmaste åren ofrånkomlig an­ sedda ändring beslutes innan den allmänna fastighetstaxeringen äger rum, då likställigheten i berörda avseende mellan jordbruksfastighet och annan fastighet lärer vara av särskilt värde vid taxeringen.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220

Värdering av skogsmark och växande skog.

danande Under det att grundläggande för taxeringen av fastighet i allmänhet taxering av vara det s. k. »allmänna saluvärdet», skola skogsmark och växande skogsmark och skog upptagas till det värde, som de kunna anses äga vid ett efter ratiovaxan e s og. nej]a grun(jer bedrivet skogsbruk. Huvudgrunderna för den speciella skogstaxeringsmetoden angivas i punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen och utvecklas när­ mare i särskild instruktion för värdering av skogsmark och växande skog. Dylik instruktion är fastställd att gälla tillsvidare, men det har uttryck­ ligen förutsatts, att ny instruktion skall fastställas före varje allmän fas­ tighetstaxering. Framför allt betydelsefulla för ifrågavarande taxering äro följande fak­ torer: bonitet, virkespris, avdrag för allmänna omkostnader, kapitaliseringsprocent samt — beträffande växande skog — relativ skogstillgång. Ett års normala avkastning per hektar skogsmark erhålles genom att mul­ tiplicera virkespriset med bonitetssiffran och göra avdrag för allmänna förvaltningsomkostnader. Värdet på ett hektar skogsmark med normal skogstillgång erhålles genom att kapitalisera den normala årliga avkast­ ningen efter visst procenttal. Vid 1928 års allmänna fastighetstaxering var kapitaliseringsprocenten 5 och värdet på ett hektar skogsmark med normal skogstillgång följaktligen 20 gånger den normala årliga avkastningen. Härav ansågos 3 V2 gånger den normala årliga avkastningens värde alltid representera skogsmarkens värde, resten, d. v. s. 16 7» gånger den normala årliga avkastningen, den växande skogens värde. Avviker skogstillgången från den normala, i det att den »relativa skogstillgången» är större eller mindre än 1, fastställes den växande skogens värde till motsvarande del av normalskogens värde. Var relativa skogstillgången t. ex. 0.5, upptogs så­ lunda vid 1928 års taxering den växande skogens värde till 0.5 gånger 16 */2 årsavkastningar. Av de sålunda på skogstaxeringen inverkande faktorerna fastställas boniteten och relativa skogstillgången vid själva taxeringen, och taxeringsbestämmelserna inskränka sig till att giva föreskrifter örn hur här­ vid skall tillgå. Avdraget för allmänna förvaltningsomkostnader har an­ givits i lagen till, utom i vissa undantagsfall, en fjärdedel av den siffra, som erhålles genom att multiplicera virkespriset med bonitetssiffran. Variabla faktorer äro följaktligen enligt lagen virkespriset och kapitaliseringsfaktorn. Hörande virkespriset finnes stadgat, att detta bestämmes efter virkets nettovärde å rot enligt de pris, som för liknande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod, vilken bestämmes i förberörda instruktion. Vad kapitaliseringsfaktorn beträffar stadgas i kommunalskattelagen allenast, att denna jämväl bestämmes i instruktio­ nen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 73

Att här närmare redogöra för kommunalskattelagens och skogsvärderingsinstruktionens bestämmelser torde knappast vara nödvändigt. Ej heller har jag funnit erforderligt att i detta sammanhang särskilt om­ nämna de speciella föreskrifter, som finnas meddelade örn hänsyntagande till skogsbete och dylikt. Till frågan härom återkommer jag i det följande.

Genom ämbetsskrivelse den 12 maj 1931 anmodades domänstyrelsen att Domänstyrel­ sens förslag till finansdepartementet inkomma med yttrande rörande vilka ändringar till instruk­ i gällande instruktion för värdering av skogsmark och växande skog sty­ tion samt ytt­ randen där­ relsen kunde finna påkallade med hänsyn till dess tillämpning vid allmän över. fastighetstaxering år 1933. Efter att hava inhämtat yttranden från samt­ liga Överjägmästare, vissa jägmästare och skogstaxator^ centralrådet för skogs vårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareförbund avgav domänstyrelsen i en den 8 november 1931 dagtecknad skrivelse förslag i berörda avseende. Denna skrivelse -— som torde få intagas bland bila­ gorna till dagens statsrådsprotokoll (bil. 2) —■ utställdes till yttrande av myndigheter och sammanslutningar. För huvudsakliga innehållet av dessa yttranden torde jag få redogöra under de särskilda punkter ytt­ randena beröra.

Yad angår beräknande av den normala årliga virkesavkastningens rot­ Rotvärde. värde, gäller såsom nyss nämnts, enligt anvisningarna till 9 § kommunal­ skattelagen, att virkets nettovärde å rot beräknas enligt de pris, som för liknande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidspe­ riod. Vid 1928 års taxering lågo de fem åren 1922—1926 till grund för prissättningen. Domänstyrelsen omnämner i motiveringen till förslaget, bland annat, vissa uttalanden, som gjorts i yttrandena från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och från Sveriges skogsägareförbund. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hade framhållit, att under senaste tid samtliga råvarupriser hastigt sjunkit ävensom att detta prisfall, särskilt under förfluten del av år 1931 (centralrådets yttrande är avgivet i september 1931), kommit att i mycket hög grad drabba skogens produkter. Detta universella prisfall hade nått sådana dimensioner, att det, även örn en återhämtning förr eller senare måste inträffa, säkerligen måste resultera i en prisnivå, som för lång tid framåt komme att väsentligt understiga närmast föregående läge. Centralrådet holle för sannolikt, att de virkespriser, som exempelvis gällde under åren 1927—1930, komme att sakna tillämpning under instundande fastighetstaxeringsperiod. Det torde därför ej låta sig göra att utan vidare hinda rotvärdesberäkningarna för 1933 års fastighetstaxering vid prismedeltal för åren 1927—1931. Ett sådant förfarande skulle nämligen med största sannolikhet komma att ur skattesynpunkt oskäligt betunga ägarna av skogsfastigheter i förhål­ lande till andra skattskyldiga. För att detta ej måtte ske, torde man en­ ligt centralrådet endera kunna välja en annan tidsperiod till grund för

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 75

Frågan om vilken tidsperiod skall ligga till grund vid beräkningen av rotvärdet har livligt uppmärksammats i de avgivna yttrandena. Domänstyrelsens förslag, att vid rotvärdets beräknande prismedeltalet för åren 1927—1931 skall ligga till grund, har uttryckligen biträtts av läns­ styrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt lämnats utan gensaga av åtta länsstyrelser även­ som av styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Jämväl kam­ marrätten tillstyrker förslaget. Huvudskälet för de myndigheter, som anslutit sig till domänstyrelsens ifrågavarande förslag, har varit, att de år, som skola ligga till grund för rotvärdets bestämmande, böra bilda en obruten serie. Av, bland andra, kammarrätten har framhållits sambandet mellan förevarande spörsmål och frågorna örn storleken av avdraget för förvaltningskostnader med mera och av kapitaliseringsprocenten. Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och Västmanlands län förorda åter det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund fram­ lagda förslaget. Landskamreraren i Södermanlands län har dock i sär­ skilt uttalad mening anslutit sig till domänstyrelsens förslag. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs och Norrbottens län anse i likhet med Sveriges skogsägareförbund, att rotvär­ det bör beräknas efter ett medeltal för åren 1929—1931. Jämväl andra grunder för rotvärdets beräknande hava ifrågasatts. Läns­ styrelsen i Uppsala län anför, att ett medeltal, avseende åren 1927—1931, an­ tagligen gåve ett något för högt medelvärde och att möjligen bättre ledning kunde erhållas av priserna under perioden 1924—1931. Skulle emellertid me­ delpriset för åren 1927—1931 godtagas, borde enligt länsstyrelsens mening det framkomna medelvärdet minskas med visst procenttal, som bestämdes vid sammanträde enligt 59 § taxeringsförordningen efter bedömande av då rådande situation å trävarumarknaden, och införas i de särskilda an­ visningar, som vid sådant sammanträde skulle fastställas. Länsstyrelsen i Östergötlands län' yttrar, att de nu rådande konjunkturerna snarast torde tala för en medeltalsberäkning på grundval av allenast 1929—1931 års pri­ ser, men att, örn en prissättning efter dessa grunder förmenades vara allt­ för mycket inställd på det aktuella läget, en sådan jämkning i medeltalsberäkningen kunde göras, att densamma baserades på årsserien 1928—1931, vilket i varje fall syntes mera tillrådligt än domänstyrelsens förslag. Oav­ sett vilken årsserie som valdes borde instruktionen så avfattas, att det tydligt framginge, att serieårens prissättningar icke skulle vara enbart vägledande, utan att en verklig medeltalsberäkning skulle äga rum. Läns­ styrelsen i Gotlands län åberopar ett yttrande av vederbörande länsjäg­ mästare, vari föreslås att medelprisläget för åren 1927—1932 lägges till grund för taxeringen. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län uttala sig ej direkt örn vilken tidpunkt bör väljas, men ifrågasätta uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Till belysning av frågans innebörd må ur de avlämnade utlåtandena återgivas ytterligare följande. Överståthållarämbetet anför: »Ur principiell synpunkt och med tillämpning av i kommunalskattela­ gen anvisade grunder för värdering av skogsmark och växande skog är intet att erinra mot detta förslag. Däremot synes det ur praktisk syn­ punkt betänkligt, att, medan jordbruksvärdena, vilka vid taxering skola upptagas efter salupris, omedelbart påverkas av de sänkta priserna å jord­ bruk, de sjunkande prisen å skogsprodukter endast i ringa utsträckning skulle komma att påverka skogsvärdena. Det är till och med icke osanno­ likt, att förslagets bestämmelser skulle föranleda att skogsvärdena höjas. Detta synes desto mera betänkligt ur skattefördelningssynpunkt, örn såsom tidigare föreslagits repartitionstalet för jordbruk sänkes med en enhet, medan repartitionstalet för skogsmark bibehålies oförändrat. Den ojämn­ het, som under tider av hastigt förändrade priser måste uppkomma till följd av att skilda principer gälla vid värdering av jordbruk och skogs­ mark, bör därför enligt överståtliållarämbetets mening föranleda en viss modifikation av förslaget och föreslår Överståthållarämbetet därför, att rotpriserna vid nästkommande fastighetstaxering bestämmas efter de un­ der treårsperioden 1929—1931 gällande.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner ej anledning motsätta sig vad domänstyrelsen föreslagit rörande de år, som skola ligga till grund för prismedeltalet. Länsstyrelsen funne dock de grunder för skogstaxeringen, som domän­ styrelsens förslag till ny skogsinstruktion innebure, ej tillfyllest för ett nedbringande av skogsfastigheternas taxeringsvärden till den nivå, som skäligen betingades av de virkespriser, som nu gällde och för den kom­ mande taxeringsperioden sannolikt komme att gälla. Då länsstyrelsen funne starka skäl tala för att såvitt möjligt de år, som skulle ligga till grund för rotvärdets beräknande vid fastighetstaxeringen, bildade en sluten serie, kunde länsstyrelsen ej förorda annat tillvägagångssätt än det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund föreslagna.

Landskamreraren i länet anförde emellertid, bland annat, följande: »Lika litet som det vid uppåtgående konjunktur lärer ifrågasättas att tillämpa ett rotvärde överstigande det, som föreskrivet medeltal utvisar, lika litet anser jag, att ett — låt vara starkt framträdande — prisfall ut­ gör tillräckligt skäl att frångå det eljest föreskrivna medeltalet. Det synes mig också, som skulle erfarenheten ha visat, att grundläggande värdefaktorer vid taxeringen i stor utsträckning fastställas på sådant sätt, att i vanliga fall taxeringen snarare blir för låg än tvärtom, och då där­ till kommer, att domänstyrelsen föreslagit så väl höjt avdrag för förvalt­ ningskostnader m. m. som ock bibehållande av den tidigare, jämförelsevis höga kapitaliseringsprocenten, finner jag åtminstone ganska sannolikt, att verklig övertaxering i större utsträckning ej lärer vara att befara med rotvärde enligt 1927—1931 års medeltal. Skulle dock läget verkligen befin­ nas sådant, att det eljest ifrågakommande femårsmedeltalet icke skulle kunna komma till användning utan verklig fara för övertaxering, anser jag lämpligare att låta med ny skogstaxering anstå under ett år, på sätt domänstyrelsen ifrågasatt. Att uppdraga åt viss myndighet eller särskild

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 77

nämnd att bestämma örn de ändringar i 1927—1931 års prismedeltal, som kunna erfordras, för att taxeringen med hänsyn till de närmaste årens prisläge skall bliva så rättvis som möjligt, torde svårligen kunna göras utan äventyrande av den objektivitet, som ovillkorligen måste fordras till grund för ett sådant bestämmande.» Länsstyrelsen i Malmöhus län finner självklart, att perioden 1927—1931 bör ligga till grund för rotvärdesberäkningen och att någon begränsning av perioden till färre antal år icke bör ifrågakomma. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, bland annat, att medelvärdet för åren 1926—1931 såsom ledande till orimligt resultat måste förkastas samt att även ett medelvärde för fyraårsperioden 1927—1931 torde komma att leda till för hög taxering. Länsstyrelsen i Gävleborgs län omnämner, att skogsvårdsstyrelsen i lä­ net ansett sådana omständigheter nu föreligga, att till grund för rotvärdesheräkningarna vid nästkommande fastighetstaxering icke borde läggas de genomsnittspris, som blivit satta under åren 1927—1931. Länsstyrelsen uttalar emellertid, att då de skäl, som domänstyrelsen anfört för förslaget att de år, som skola ligga till grund för rotvärdets bestämmande, böra bilda en sluten serie, torde vara bärande, länsstyrelsen ansåge sig icke kunna ansluta sig till det av skogsvårdsstyrelsen förordade förslaget, att prismedeltalen för åren 1929—1931 skulle läggas till grund för rotvärdesberäkningarna. Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att den hittills tillämpade principen att de år, vilkas priser skola normera rotvärdet, skulle bilda en sluten serie, syntes icke böra uppgivas. Den trygghet och rättvisa, som ett sådant medelmarkegångsförfarande otvivelaktigt innebure, vägde en­ ligt länsstyrelsens förmenande tyngre än den för övrigt nog så bestickande fördelen av att utvälja vissa år, som vid tidpunkten för fastställande av en instruktion kunde te sig lämpliga att räkna med.

Det avdrag för förvaltningskostnader m. m., som bör göras för att kom­ Avdrag; för förvaltnings­ ma fram till nettovärdet på den normala årliga virkesavkastningen, ut­ kostnader. gör, såsom förut omförmälts, för närvarande 25 procent av det belopp, som erhålles genom att multiplicera bonitetssiffran med rotvärdet. Domänstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att redan år 1921, då nuva­ rande principer för värdering av skogsmark och växande skog hlivit fast­ ställda, från skogligt håll påpekats, att avdraget för allmänna omkost­ nader med 25 procent vore för lågt och snarare borde sättas till 33 pro­ cent. Att avdraget år 1927 icke höjts torde enligt styrelsen åtminstone delvis hava berott på att detta värdemoment i fastighetstaxeringen be­ aktats vid valet av kapitaliseringsprocent. Under de år, som därefter förflutit, hade tendensen mot de allmänna kostnadernas större andel av skogens rånetto skärpts, så att styrelsen numera ansåge det nödvändigt, att avdraget för nämnda kostnader skedde med en tredjedel i stället för

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

en fjärdedel. Styrelsen ville därvid framhålla, att för större skogsbruk dessa kostnader i själva verket utgjort mer än en tredjedel av skogens rånetto. I enlighet med vad domänstyrelsen sålunda anfört innehåller styrelsens förslag till skogsinstruktion bestämmelse, att från det beräknade värdet å den normala årliga virkesavkastningen skall avdragas en tredjedel för kostnader av nu ifrågavarande art. Domänstyrelsens förslag till höjning av avdraget för förvaltningskost­ nader har av flertalet av de hörda myndigheterna uttryckligen biträtts eller lämnats utan anmärkning. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår emellertid, att avdraget för förvaltningskostnader bibehålies oförändrat. Länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län ifrågasätta riktigheten av förslaget utan att direkt avstyrka detsam­ ma. Därvid har, bland annat, framförts tanken på olika stora avdrag för olika grupper av skogsägare. Ur de avgivna yttrandena må återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför: _ »Beträffande kostnadsavdraget finner länsstyrelsen däremot tvivelak­ tigt,. huruvida höjning av avdraget under nuvarande förhållanden är till­ rådlig. Domänstyrelsen anmärker, att redan vid förevarande spörsmåls behandling år 1927 fråga uppstått örn höjning av avdraget, men att denna fråga då fått falla, enär detta värdemoment beaktades vid valet av kapitaliseringsprocent. Frågans samband med valet av kapitaliseringsprocent torde även innevarande år vara av stor betydelse. I detta hänseende får länsstyrelsen såsom sin åsikt framhålla, att läget närmast synes mo­ tivera en nedsättning av kapitaliseringsprocenten. Örn avkastningen å långsiktiga kapitalplaceringar i skog, såsom nu är fallet, får antagas komma att varaktigt nedgå, innebär nämligen detta, att skogsägarna för framtiden nödgas åtnöja sig med en låg kapitaliseringsprocent. De valuta­ politiska förhållanden, som åstadkommit nu gällande höga låneräntor, torde icke böra tillmätas för stor vikt, utan man bör vara berättigad fasthålla vid att den fallande prisnivån måste äga den största betydelsen för kapitaliseringsprocenten. Ränteläget torde likväl mana till försik­ tighet och länsstyrelsen vill för sin del icke nu föreslå någon ändring av kapitaliseringsprocenten, men det anförda finner länsstyrelsen böra tagas i beaktande vid bedömandet av kostnadsavdraget. De åberopade för­ hållandena få anses tala emot att en höjning av detta avdrag företages. — Ett mera reellt skäl emot den ifrågasatta höjningen av kostnadsavdra­ get synes vara, att å de så kallade bondskogarna, där rationellt skogsbruk icke bedrives, avsevärt mindre kostnader förekomma; i allt fall uppgå dessa kostnader i regel till lägre tal än 25 procent.» Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar: »Vad angår förslaget, att medgivna kostnadsavdraget för skogens vård och förvaltning m. m. skulle höjas från V4 till */s av årliga virkesavkast­ ningen, vilken höjning delvis motiveras av de sjunkande virkespriserna, synes länsstyrelsen detta förslag knappast kunna anses vara en lycklig lösning, då redan nu för flertalet skogar, där rationell skogsskötsel ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 79

förekommer, det hittillsvarande kostnadsavdraget ostridigt är för högt, och kan i detta fall ej någon åtskillnad göras mellan olika slags skogar, bör ingen ändring ske härutinnan. Skulle det låga prisläget under de närmaste åren fortvara, synes det länsstyrelsen lämpligare, att ändring framdeles finge ske genom framflyttning av de år, vilkas pris skulle läg­ gas till grund för beräkning av egendomarnas skogsvärden. Den procen­ tuella nedsättning av skogsvärdena, som härav skulle bliva en följd, torde böra av Kungl. Majit efter vederbörandes hörande fastställas, var­ efter ändringen kunde rent matematiskt vidtagas av de årliga taxerings­ nämnderna.» Länsstyrelsen i Örebro län gör följande uttalande: »Enligt förslaget skall från den enligt angivna grunder bestämda nor­ mala årliga virkesavkastningen avdragas en tredjedel för kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogs­ odling, skyddsdikning, skogsindelning, skatter med mera. Vid 1928 års fastighetstaxering skedde avdrag för nämnda kostnader med en fjärdedel. Huruvida avdragets storlek är rätt avvägd är svårt att avgöra. Så mycket lärer dock kunna sägas, att, örn ett avdrag med en fjärdedel var befogat år 1928, är det för lågt år 1933 ävensom att en höjning av avdra­ get i överensstämmelse med domänstyrelsens förslag är väJ motiverad i fråga örn kronans och andra större skogsbruk, där i synnerhet förvalt­ ningskostnaderna uppgå till avsevärda belopp. Något olika torde för­ hållandena ställa sig vid mindre skogsbruk, vilka i allmänhet betungas allenast av kostnader för skogsdikning, skogsodling och skatter. Då emel­ lertid avdraget för kostnaderna ifråga bör utgå efter lika grunder för alla skogsägare och någon mera allmängiltig grund än den av domänstyrelsen föreslagna icke lärer kunna utfinnas, anser sig länsstyrelsen icke böra framställa någon erinran emot domänstyrelsens förslag i denna del.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län åberopar ett yttrande av skogsvårdsstyrelsen i länet, vari bland annat anfördes, att nuvarande avdrag vore väl knappt för större skogar med ordnad förvaltning men för högt beträffan­ de skogar med mindre än 1,000 hektar. Avdragen borde törhända i stäl­ let vara 30 procent respektive 15 å 20 procent. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att då de kostnader, varför do­ mänstyrelsen ifrågasatt avdrag med en tredjedel av värdeavkastningen, allenast torde förekomma vid en del större skogsbruk, länsstyrelsen ville ifrågasätta örn det kunde anses skäligt och rättvist, att avdrag av denna omfattning borde medgivas vid skogsbruk av alla storlekar. Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, bland annat, följande: Vad beträffade avdraget för kostnader för skogens vård och förvalt­ ning m. m., så finge väl anses vara obestridligt, att dessa kostnader, vad de stora bolagsskogarna och kronoparkerna anginge, uppginge till minst en tredjedel av den årliga virkesavkastningens värde men i fråga örn det stora flertalet av de s. k. bondskogarna, där någon egentlig skötsel av sko­ gen i regel ej förekomme, torde denna kostnad ej ens kunna beräknas till en fjärdedel. Då det ej syntes vara möjligt att beräkna denna kostnad olika för olika slag av skogar, kunde det ifrågasättas, huruvida den av domänstyrelsen föreslagna höjningen kunde anses vara av förhållandena påkallad.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Handelskammaren i Gävle har i sin här förut omförmälda skrift velat betona riktigheten av att avdraget för förvaltningskostnader höjdes från 25 procent till 33 1ja procent. Vid möte inför handelskammaren, där­ vid representanter för samtliga mera betydande skogsägande företag inom handelskammarens verksamhetsområde närvarit, hade från samt­ liga närvarande framhållits, att ifrågavarande kostnader mer än väl uppginge till 33 V3 procent av rotvärdet, ävensom att avdraget för allmänna omkostnader torde höra sättas procentuellt högre vid de lägre rotvärden, man syntes böra räkna med vid en kommande fastighetstaxering.

Kapitalise- Vad angår den vid skogstaxeringen tillämpliga kapitaliseringsfaktorn ringsprocent. har domänstyrelsen ansett, att 5 procent borde under nuvarande förhål­ landen alltjämt vara en i dylikt avseende lämplig siffra. Rörande de skäl, som härvidlag varit bestämmande för domänstyrelsen, hänvisas till sty­ relsens yttrande. Kapitaliseringsfaktorn har uttryckligen berörts endast i ett fåtal ytt­ randen. Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kristianstads och Västerbottens län biträda domänstyrelsens förslag. Länsstyrelsen i Malmö­ hus län förmenar, att siffran 5 redan från början utgjort en för hög kapitaliseringsprocent, vilket förhållande bestyrktes av domänstyrelsens ut­ redning, som gåve vid handen, att förhållandena under de sista åren rik­ tigare hade betingat en kapitaliseringsprocent av 4.5. Det vore därför enligt länsstyrelsens åsikt klokt att nu stanna vid denna procentsiffra Kammarrätten anför: »Kammarrätten delar domänstyrelsens uppfattning örn det berättiga­ de i en viss sänkning av nu gällande taxeringsvärden. Såvitt föreliggan­ de material för frågans bedömande utvisar, torde knappast någon sänk­ ning vara att påräkna såsom direkt följd av att medeltalet av priserna under åren 1927—1931 lägges till grund för bestämmandet av rotvärdet. En sådan sänkning skulle emellertid, på sätt förut antytts, kunna vin­ nas genom höjning av kapitaliseringsprocenten. Kammarrätten saknar givetvis möjlighet att uttala sig örn det sannolika ränteläget under den 5-årsperiod, varom här är fråga. Trots medeltalet av räntan för åren 1927—1931 torde det med hänsyn till såväl det nu­ varande höga ränteläget — 6 procent vid 1931 års utgång — som osäker­ heten på området för framtiden dock enligt kammarrättens mening vara uteslutet att bestämma den nu ifrågavarande kapitaliseringsprocenten lägre än 5 procent. Örn man skall stanna vid denna räntesats eller even­ tuellt höja kapitaliseringsprocenten till 5.5 procent, är vanskligt att uttala sig örn.----------- - Under erinran örn den i det föregående framhållna möj­ ligheten att genom höjning av kapitaliseringsprocenten reglera värdena, anser sig dock kammarrätten böra, med hänsyn till det nuvarande höga ränteläget, ifrågasätta, örn icke en höjning av kapitaliseringsprocenten till 5.5 procent bör vidtagas. En alltför kraftig sänkning av taxeringsvärdena, i vad skogsvärdet angår, måste dock framkalla en viss tvekan med hänsyn därtill, att repartitionstalet för skogsvärdet är lägre än för jordbruksvärdet. Vid så­ dant förhållande synes kapitaliseringsfaktorn, som vid en kapitaliserings-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 81

procent av 5.5 procent blir 18.18, kunna dels av bekvämlighetsskäl av­ rundas till 18.2 dels ock så lördelas, att markens värde uppskattas till 3.2 årsavkastningar och. skogens värde till 15 årsavkastningar.»

Eedan i det föregående har jag framhållit, att den allmänna nivå, som Departement » kommer att vid 1933 års fastighetstaxering bliva gällande för skogsmark och växande skog, blir beroende av vissa beslut av statsmakterna. Av dessa skola nämligen bestämmas dels de år, vilkas virkespriser skola vara grundläggande för taxeringen, dels den kapitaliseringsprocent, som därvid skall tillämpas. I konsekvens med den metod, som förut kommit till användning, har nu domänstyrelsen föreslagit, att virkesprisen för de fem år, som förflutit före det år, då taxeringen tager sin början, skola be­ stämma taxeringsvärdena. Medelprisen för år 1931 äro ännu ej kända men kunna väntas bliva mycket låga. Det oaktat har domänstyrelsen antagit, att årsserien 1927—1931 knappast skulle representera ett lägre medeltal än den år 1928 tillämpade årsserien 1922—1926. Domänstyrelsen har jäm­ väl tänkt sig fortsatt tillämpning av den år 1928 tillämpade kapitaliseringsprocenten 5. Med dessa utgångspunkter borde taxeringsvärdena vid 1933 års taxering bliva i stort sett oförändrade. Domänstyrelsen har emel­ lertid nu upptagit ett gammalt från skogsmannahåll framställt önske­ mål, att omkostnadsavdraget skulle höjas från en fjärdedel till en tredje­ del. Detta skulle, örn de båda övriga faktorerna resultera i oförändrade värden, betyda en genomsnittlig nedsättning av taxeringsnivån med ungefär 11 procent. I de avgivna yttrandena hava rätt skiftande meningar uttalats om dessa olika faktorer, men så gott som genomgående har man anslutit sig till någon linje, som givit lägre värden än de nu gällande. Röster hava ej saknats för ett sådant bestämmande av på taxeringen inverkande fak­ torer, att resultatet skulle bliva en kraftigare nedsättning av taxerings­ värdena än domänstyrelsen föreslagit. En tillämpning av årsserien 1929 —1931 års virkespriser synes sålunda, örn övriga faktorer lämnas oför­ ändrade, komma att medföra ungefär 20 procents nedsättning av värdena. Kombineras denna nedsättning med en höjning av omkostnadsavdraget till en tredjedel, så skulle den totala nedsättningen av taxeringsvärdena antagligen belöpa sig till inemot 30 procent, o. s. v. Kammarrätten har godtagit domänstyrelsens förslag beträffande omkostnadsavdraget och, med tvekan, ifrågasatt en höjning av kapitaliseringsprocenten till 5 . 5 . Detta skulle tillsammans betyda en nedsättning av taxeringsvärdena med troligen inemot 20 procent. Länsstyrelsen i Malmöhus län har å andra sidan givit ett förslag, som synes medföra i stort sett oförändrade värden, i det länsstyrelsen godtagit domänstyrelsens förslag till årsserie och omkostnadsavdrag men föreslagit sänkning av kapitaliseringsprocen­ ten till 4 . 5 . Den för skogsmark och växande skog gällande särskilda metoden åsyf- Bihang till riksdagens protokoll 1!)32. 1 sami. ISO hafi. (Nr 220.) Ii

82 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220.

tar, såsom jag förut framhållit, att fastställa »det värde, som de kumla an­ ses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk». Det bar ti­ digare framhållits (prop. 102/1927, sid. 490), att man med denna metod syftar till att —■ visserligen schablonmässigt — få fram värden, som skä­ ligen kunna anses motsvara skogens saluvärde under de närmaste åren under förutsättning av skogens fortsatta användning för uthålligt skogs­ bruk. Man har sålunda att ställa sig frågan, hurudan kalkyl en köpare, som har för avsikt att fortsätta med rationellt skogsbruk, plägar göra. Han måste därvid uppenbarligen göra klart för sig, att det gäller en affär på lång sikt. Han räknar sålunda med ej blott årsavkastningen under de närmaste åren utan den sannolika årsavkastningen under en över­ skådlig framtid. Säkerligen kalkylerar han ej heller med räntefoten för kortfristiga placeringar utan med den ränta, han kan väntas erhålla på lång sikt. Om köpet sker under en högkonjunktur eller en lågkonjunk tur, bör i och för sig föga påverka denna del av kalkylen. Vederbörande har strängt taget ingen anledning att komma till annat resultat vid det ena tillfället än vid det andra men har sannolikt benägenhet för större optimism vid högkonjunktur. Ävenledes måste det givetvis påverka hans pris, örn lågkonjunktur eller högkonjunktur förutses under de allra närma­ ste åren, i så måtto nämligen, att det uppenbarligen ställer sig fördelak­ tigare, örn de närmaste årens värden väntas bli höga och de påföljande årens låga, än örn ordningen blir den motsatta. Att dessutom en mer eller mindre knapp kapitaltillgång utövar sin verkan på efterfrågans storlek, är tydligt, men just därför att det gäller långtidsplaceringar blir ej heller verkan av denna faktor så stark, som örn det gäller mera kortfristiga så­ dana. Allt detta sammanlagt innebär, att saluvärdet på skogsmark och växande skog under förutsättning av dess fortsatta användning för ra­ tionellt skogsbruk visserligen fluktuerar men — vid oförändrat penning­ värde — inom jämförelsevis trånga gränser och mindre än de faktiska saluvärdena, vilka lätt röna inverkan av möjligheten att omedelbart göra ett mer eller mindre betydande kapitaluttag ur skogen. Örn det exempel­ vis skulle kunna påvisas, att de faktiska saluvärdena för växande skog sedan ingången av år 1928 nedgått med 25 procent, får detta följakt­ ligen ej tagas till intäkt för ett påstående, att taxeringsvärdena böra sän­ kas i samma proportion. Taxeringsvärdena på skogen böra förete en jäm­ nare kurva än de faktiska saluvärdena. Ett mer eller mindre medvetet anläggande av ett betraktelsesätt unge­ fär liknande det jag nu gjort mig till tolk för kan väl antagas hava för­ anlett många av de hörda myndigheterna m. fl. att giva sin anslutning till olika förslag, som kunna väntas resultera i en nedsättning av taxe­ ringsvärdena med i runt tal 10 procent. Ett dylikt förslag förefaller mig också från förut angivna synpunkter tillfredsställande. Särskilt vill jag framhålla, att det knappast synes vara anledning gå längre än domänsty­ relsen föreslagit och som ganska allmänt tillstyrkts. Jag vill dock uttryck-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 83

ligen betona, att denna nedsättning gäller de allmänna grunderna och är allenast genomsnittlig. Förhållandena i olika delar av landet komma sä­ kerligen att visa sig variera något. Dessutom torde på vissa håll rättelser av förelupna fel, framför allt vid bestämmande av den relativa skogstillgången, komma att i praktiken föranleda avvikelser från genomsnitts­ nivån. Därpå tyder den Höijer—Lindebergska utredningen. Örn såsom utgångspunkt antages, att de genomsnittliga värderingsgrunderna skola nedsättas med omkring en tiondel, så återstår att fast­ ställa, på vilken väg detta resultat skall uppnås. Jag kan ej anse, att va­ let härutinnan bör tillmätas alltför stor vikt. Det är uppenbart, att ej vare sig årsserien 1927—1931 eller 1929—1931 eller någon annan årsserie, vilka ju alla syfta på tidigare priser, kunna sägas innefatta en tillförlit­ lig prognos rörande de värden, som kunna påräknas i framtiden under en lång följd av år. Genom jämkning av kapitaliseringsfaktorn kan man med vilken serie som helst uppnå i huvudsak samma slutliga taxeringsresultat. Att jag för min del förordar årsserien 1927—1931 får följaktligen främst tillskrivas det förhållandet, att denna serie, såsom domänstyrelsen framhållit, erbjuder ett tillförlitligare statistiskt material än den kortare serien och eliminerar mera tillfälliga faktorer, som kunna i olika landsän­ dar tillfälligtvis ha satt sin prägel på prissättningen. Den serie, som tager vid, där serien från närmast föregående taxering slutat, förefaller givet­ vis även i och för sig mindre godtycklig än varje annan serie; denna om­ ständighet synes mig dock ej alldeles så betydelsefull, som den kanske kan synas vara, då tillfälle till alla variationer finnes beträffande kapitalise­ ringsfaktorn. Hade man i förevarande avseende nöjt sig med den mindre serien, hade det måhända visat sig nödvändigt att, i ungefärlig anslutning till vad, bland annat, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ifrå­ gasatt, genom något särskilt organ pröva, huruvida de siffror, som erliölles för varje län, på grund av särskilda omständigheter på ett uppenbarligen tillfälligt sätt bröte sig ut ur den allmänna ramen. Med den längre serien synes man kunna undvika att tillgripa en dylik föga tilltalande anordning. Det anses, såsom redan framhållits, sannolikt, att årsserien 1927—1931 skall resultera uti ungefär samma genomsnittliga rotvärde som det år 1928 tillämpade. Med detta förhållande såsom utgångspunkt vill det före­ falla, som örn den ifrågasatta genomsnittliga nedsättningen av värderingsgrunderna skulle kunna vinnas antingen på den av domänstyrelsen föreslagna vägen genom ökning av förvaltningskostnadsavdraget till en tredjedel eller genom att sänka kapitaliseringsfaktorn från 20 till 18, mot­ svarande en höjning av kapitaliseringsprocenten från 5 till något mer än 5.5, eller genom en kombination av båda dessa faktorer, ehuru med andra belopp. Det har ej påvisats, att den nu tillämpade siffran för omkost­ nadsavdraget är under normala förhållanden genomsnittligt för låg, örn hänsyn tages även till skogar i enskild ägo. Denna siffra fastställes ej i instruktionen utan är inskriven i själva lagen, varför den ej bör ändras

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

från gång till annan. Att jag icke förty ansluter mig till förslaget är på den grund, att de virkespriser, som ligga till grund för prisbildningen och därmed för taxeringen, i liuvudsak hänföra sig till statens och bolagens för­ säljningar och inköp, samt att det ligger nära till hands att vid dylikt för­ hållande taga större hänsyn även till dessas allmänna omkostnader. Det förefaller, som örn det nuvarande omkostnadsavdraget på sina håll betrak­ tades som en orättvisa. Att, såsom ifrågasatts, göra olika stora avdrag för privatpersoners och andras skogar kan ej ifrågakomma, därest man ej kan göra gällande, att den förra kategorien är mer värd än den senare. Detta är givetvis ej förhållandet. Till de övriga frågor, som domänstyrelsen behandlat i sitt nu ifråga­ varande yttrande, skall jag återkomma i det följande.

Taxering av vattenfallsfastighet.

Sakkunnig- Med stöd av Kungl. Maj:ts givna bemyndigande tillkallade jag den uppdrag. 25 januari 1932 vattenrättsingenjören vid Österbygdens vattendomstol Eichard Smedberg att såsom sakkunnig inom departementet biträda vid där pågående överarbetning i vissa delar av gällande bestämmelser an­ gående fastighetstaxering, såvitt denna överarbetning anginge ström­ falls- och liknande fastigheter. Med hänvisning till berörda uppdrag har Smedberg överlämnat en den 20 februari detta år dagtecknad promemoria med utkast till vissa änd­ ringar i kommunalskattelagen m. m. I nämnda promemoria anför Smedberg följande: »Grundtanken i det härvid fogade utkastet till vissa ändringar i kom­ munalskattelagen m. m. har varit att bringa skatte- och vattenlagarna i överensstämmelse med varandra. Bägge taga sikte på affärsmässighe­ ten och kräva likartade ekonomiska beräkningar, varför det ligger nära till hands att försöka tillämpa vattenlagens teknisk-ekonomiska data på taxeringen. Vid bestämmande av fastighetsvärdet ligger det nära till hands att utgå från fastighetens räntabilitet. Det förekommer emellertid, att rö­ relsen går med förlust, i synnerhet för bygdekraftverk, tillkomna under krisperioden 1916—1921. Dessa hava emellertid ändock ett visst fastig­ hetsvärde, då de äro av allmännyttig karaktär och medföra indirekta fördelar för trakten. En annan och större typ av kraftverk, beträffande vilken det synes bereda svårigheter att åstadkomma en för fastighets­ värderingen lämplig avkastningsberäkning, äro de anläggningar, som ut­ göra delar av industrier. Här blir frågan örn storleken av vattenfallsfastighetens avkastning ofta närmast en intern bokföringsfråga. Slut­ ligen hava vi den ganska stora gruppen av kraftverksägare, vilka icke i sina deklarationer meddela tillräckliga uppgifter för verkställande av en pålitlig affärsberäkning. De försök, som gjorts att grunda taxeringen på uppgifter örn avkastningen, hava i regel misslyckats, då de grundats på för många och osäkra förmodanden. Särskilt antagandena örn energi-

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 85

produktionens storlek och kraftpriset hava därvid visat sig så godtyck­ liga, att resultatet blivit oriktigt. Det har därför i praktiken visat sig nödvändigt att vanligen följa en annan, mera schablonartad taxeringsmetod. Denna har, vid sidan av huvudgrunderna för en avkastningsberäkning, kommit till uttryck i det bifogade utkastet till lagändringar. Vissa för densamma grundläggande detaljfrågor skola belysas i det följande. En vattenfallsfastighet kan hava 2 huvudvärden, markvärde och bygg­ nadsvärde. Det förstnämnda uppdelas i fallvärde = värdet av själva strömfallet med tillhörande strandremsa (VL 1 kap. 1 §) och utmålsvärde = värdet av det markområde, som erfordras för anlägg­ ningen med bostadshus (VL 2 kap. 16 §). Byggnadsvärdet omfattar alla byggnadsarbeten i vatten och på land. Det är av vikt att alltjämt hålla isär dessa 3 begrepp, oavsett om fallet är tillgodogjort eller icke. I ett outbyggt fall har man endast fallvärde men i ett utbyggt både fall-, utmåls- och byggnadsvärde. Vad ett outbyggt vattenfall angår påverkas taxeringen dels av fall­ höjden och vattenmängden, tillsammans i stort sett representerande effek­ ten, dels av kraftpriset. Det torde böra framhållas, att de distinktioner, som göras i det följande, ej inverka på den genomsnittliga taxeringsnivån, då mot en lägre effekt med längre varaktighet alltid korresponderar ett i motsvarande mån högre kraftpris per enhet. Fallhöjden har i hos kammarrätten överklagade mål vanligen antagits utgöra medelfallhöjdens bruttovärde, medan man samtidigt ifråga örn vattenmängden oftast hänfört sig till 9-månadersvattenmängden. Effek­ ten blir därigenom något minskad, då medelfallhöjden i allmänhet är lägre än 9-månadersfallhöjden, vilken är ett statistiskt begrepp, som en­ dast undantagsvis kan konstateras i naturen. Lågvattenfallhöjden är där­ emot en lättfattlig och tillgänglig företeelse, som hänför sig till vatten­ lagen och därför bör läggas till grund för taxeringen. Vid några tillfällen har man räknat med netto- i stället för brutlofallhöjd. Då emellertid den förstnämnda sammanhänger med teknisk-ekono­ miska förhållanden vid utbyggnaden, vilka medföra, att man icke siffer­ mässigt kan påvisa någon lagbundenhet mellan netto- och bruttovärden, bör man räkna med de senare värdena. Ett ytterligare skäl för en sådan uppfattning ligger i det förhållandet, att fallets effekt bör uppskattas lika, vare sig fallet är tillgodogjort eller icke. Slutligen må framhållas, att vid damm sättes normalt lågvattenstånd — sänkningsgräns. Regleringshöjden ovanför hör till regleringsvolymen. Den lägsta fallhöjd, som ur teknisk synpunkt kan ifrågakomma, torde vara en meter. Vattenmängden har vid fallvärdering i regel angivits med 9-månaders varaktighet, men undantagsvis hava åtskilliga andra begrepp hävdats. Att så skett beror på vattenfallskommitténs ståndpunktstagande 1903, då densamma hade att välja mellan riksdagens medel vattenmängd och kom­ mitténs lågvattenmängd. Någon övertygande motivering framfördes icke, och den vedertagna 9-månadersvattenmängden har också med fog kritiserats under taxeringen. Begreppet i fråga är sålunda riitt svåruppfattat, oell dess fastställande kräver en betydlig statistisk bearbetning.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Ett skäl för dess bibehållande vore naturligtvis, om densamma ungefär motsvarade . utbyggnadsvattenmängden (turbinernas vattenförbrukning) eller stöde i något regelbundet förhållande till densamma. Detta har emellertid under den moderna, snart 40-åriga vattenkraftutvecklingen yt­ terst sällan inträffat. Den nya vattenlagen, som började tillämpas 1 januari 1919 och som så­ lunda i snart 13 år verkat normaliserande på vattendragsekonomien, hän­ för sig snart sagt genomgående till den normala lågvattenmängden (VL 1 kap. 5 §, 2 kap. 10 §, 4 kap. 1—3, 5, 8—9 §§, 11 kap. 95 § och 14 kap. 1 § m. fl.). Betydelsen av denna vattenföring förstås av alla och densamma är lätt åtkomlig ur räknesynpunkt. Alla skäl tala sålunda för dess god­ kännande även inom skattelagstiftningen. Mot detta kan invändas, att allmänheten vid kraftvärdering vant sig vid 9-månadersbegreppet, varför möjligen en felaktig ekonomisk uppskattning skulle kunna bliva följden av en övergång från det ena till det andra vattenmängdsbegreppet. Fram­ hållas må emellertid, att värdet å vattenkraften är så omstritt och litet utrett, att man överhuvud ännu ej har någon klar ståndpunkt i denna fråga. Härtill kommer, att tillräckligt hydrografiskt material finnes för bedömande av den förändring av kraftpriset, som bör ske i samband med lågvattenbegreppets införande. Vattenmängden, som avses för ett kraftverk, kan vid isfritt vatten un­ dergå minskning med hänsyn till samfärdseln såsom far- och flottled samt fiskvägar (VL 1 kap. 5—13 §§, 5 kap. 4 §, 6 kap. 5 §, 9 kap. 47, 50 §§). Undantagsvis måste man även taga hänsyn till avståendet året runt av vatten till fabriker, samhällen etc. Effekten, som utgör produkten av faktorerna fallhöjd och vattenmängd m. m., uttryckes sålunda som normal lågvatteneffekt (VL 2 kap. 10 §, 4 kap. 1—3, 5, 9 §§, 11 kap. 27, 95 §§). Vid dess förvandling till turbin- eller elektriska hästkrafter — vilken är erforderlig, då kraftpriset plägar an­ givas för dylika mått — märkes, att verkningsgraden å maskineriet allt­ jämt förbättras och detta så kraftigt, att man kan ifrågasätta lämplig­ heten av att för turbiner längre angiva det 75-procent-värde, som ingår i den allmänt vedertagna effektformeln. Vid fallvärdets beräkning har man att utgå från gängse priser : byg­ den, men för åstadkommande av jämnhet i taxeringen blir det nog nöd­ vändigt att härleda vissa normalvärden. Dessa böra sedan justeras efter vissa grunder, av vilka utbyggnadstiden torde vara den viktigaste. Vat­ tenlagens uppfattning är, att man ej kan överblicka utvecklingen mera än 40 år framåt (VL 4 kap. 5, 9 §§), varför fall, som ej kunna förväntas utbyggda inom denna tidrymd, måste anses värdelösa. Normal utbyggnadstid för olika områden torde kunna angivas med ledning av utveck­ lingen hittills. En annan omständighet av betydelse är reglering smöjlig­ heten, såväl sjöreglering som korttidsreglering vid kraftverken. ' Utbygg­ nads för hållandena inverka även, främst fallhöjden, vidare klimat-, grund­ läggnings- och bostadsförhållanden m. m. Slutligen har man att taga hänsyn till avstånd till järnvägsstation (landsvägsfrakterna) och den hu­ vudsakliga kraftavsättningsorten, vilket torde gälla hela landet och ej enbart Norrland, såsom hittills ofta gjorts gällande. Vad angår utbyggd vattenkraft bör för fallvärdets värdering i tillämp­ liga delar samma metod komma till användning som beträffande outbvaut vattenfall. Beträffande byggnadsvärdet bör för var och en av kraftverkets 3 hu-

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 87

vuddelar (byggnadsarbeten, turbin- och elektrisk utrustning) särskilt ut­ redas anläggningskostnader och värdeminskning. Man torde bland teknici vara tämligen ense rörande de normer, som därvid böra begagnas. Vad angår värdering av utbyggd vattenkraft bör särskilt framhållas betydelsen av den index, som skall tillämpas, när det gäller att överföra den faktiska anskaffningskostnaden till ett nuvärde. Denna index kan nämligen ej grundas enbart på partipriserna, i synnerhet som partiprisindex till vida övervägande del utgöres av varuslag, som ej angå kraft­ verken. Ännu viktigare är emellertid, att arbetslönerna vid ett vatten­ kraftföretag äro utslagsgivande, och som indices för dessa (byggnads-, mekaniska och elektriska verkstadsarbetare) efter år 1923 skilja sig från materialprisernas, måste en särskild kraftverksindex åstadkommas. Ut­ redning rörande den lämpliga avvägningen av denna index pågår. Ersättningskraften legaliserades i den nya vattenlagen (2 kap. 5—7, 23 §§, 9 kap. 13—45 §§) på så sätt, att vid tvångsinlösen av strömfall den fastighet, varmed rätten till tillgodogörandet förenades, ålades abso­ lut skyldighet att för all framtid tillhandahålla visst med hänsyn till uttagningskostnaden reducerat kraftbelopp å den fastighet, som beröva­ des strömfall. Likartade köpeavtal tillkommo även före 1919 och det är icke bekant, att överenskommelserna svikits. Dylik kraft måste betrak­ tas som byggnadsvärde, vilket avdrages från den tjänande fastighetens värde och tillägges den härskande. Det har emellertid visat sig, att mind­ re jordbruk ej kunnat tillgodogöra sig det kraftbelopp, som sålunda ställts till deras förfogande, varför det är skäligt, att för dessa medgives hän­ synstagande till dylikt förhållande. Detta bör ej medföra någon rubb­ ning i ersättningsgivarens avdrag, ty han kan när som helst tvingas att leverera fullt kraftbelopp. Återköper han tillsvidare en del kraft, kom­ mer hänsyn att tagas därtill vid bedömandet av köpt energi i övrigt. Någon hänsyn till bygdekraft (VL 4 kap. 1—4 §§) torde ej behöva tagas, då denna ej innebär ett avstående av kraft utan huvudsakligen har prisreglerande betydelse. Slutligen böra sjöregleringarna omnämnas i vissa avseenden. Mark­ värdet är av underordnad betydelse, byggnadsvärdet huvudsaken. Före­ skrift synes böra införas, att vid bestämmande av byggnadsvärdet hänsyn skall tagas till allt arbete, även rensningar, som stå i samband med dam­ men. Rättsförhållandet ordnas genom vattenlagens 3 kap. 1—25 §§ (tvångsdelaktighet) eller 3 kap. 26—28 §§ (frivillig anslutning). De strömfallsfastigheter (härskande), som sålunda bidraga till regleringsdammen (tjä­ nande), böra erhålla avdrag i fallvärdet, motsvarande deras kostnadsandel i dammen. Denna andel är beräknad enligt fallhöjd, varvid dock en mindre justering kan hava ägt rum med hänsyn till utbyggnadsvattenmängd, nederbördsområdets tillväxt, avstånd från regleringsdammen och mellanliggande regleringsmöjligheter. Det blankettryck, som användes vid fastighetstaxering, tager icke sär­ skilt hänsyn till strömfallsfastigheterna, varför ett speciellt deklarationsformulär synes böra upprättas, vilket anpassar sig efter de säregna för­ hållandena beträffande ifrågavarande fastigheter. Förslag till dylikt formulär har ännu ej utarbetats. Till belysande av denna frågas räckvidd må meddelas följande approxi­ mativa uppgifter rörande antalet av ifrågavarande fastigheter:

88 Kungl. Martts proposition Nr 220.

st.

Summa fastigheter 5,000.

Taxeringsvärdet av dessa fastigheter torde uppgå till minst 500,000.000 kronor.»

Det vid promemorian fogade utkastet till ändringar i kommunalskatte­ lagen m. m. var av följande lydelse:

i> Kommunalskattelagen.

Anvisningar till 9 §. (ny punkt) 4. Taxering av vattenfall med tillhörande byggnader torde endast un­ dantagsvis kunna ske med ledning av faktiskt erlagda köpeskillingar. Outbyggt vattenfall kan anses sakna särskilt värde, örn dess fallhöjd understiger en meter eller detsamma ej kan förväntas bliva utbyggt inom 40 år. Såsom värde å outbyggt vattenfall upptages värdet på normal lågvat­ teneffekt hos fallet, uppskattat enligt för bygden gällande pris på vatten­ kraft, under hänsynstagande till den tid, som beräknas förflyta, tills fal­ let blir utbyggt, regleringsmöjligheter, kostnader för på vattenfallets ut­ byggande inverkande förhållanden såsom fallhöjd o. dyl., avstånd från järnvägsstation och huvudsaklig kraftavsättningsort, kostnader för an­ del i regleringsdamm m. m. Normal lågvatteneffekt beräknas efter bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd och normal lågvattenmängd. Med normalt lågvattenstånd ovan damm förstås sänkningsgränsen. Värdet av kraftverk kan uppskattas med utgångspunkt från den av­ kastning, som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kundkret­ sen bör normalt kunna påräknas från en dylik anläggning. Vid uppskattning av denna avkastning bör beaktas, att ett bättre ut­ nyttjande av anläggningen kan påräknas i mån som energiproduktionen jämnare fördelas på olika tider av året, under tillvaratagande av före­ fintliga regleringsmöjligheter och tillgång till reservkraft genom reserv­ maskineri eller samdrift med annat kraftverk e. dyl. För att få fram nettoavkastningen avdragas normala omkostnader, kostnad för erforder­ lig personal, underhåll o. dyl. Det kapitaliserade beloppet av nettoav­ kastningen kan anses motsvara värdet på en nybyggd anläggning. Från detta värde bör följaktligen göras avdrag för den värdeminskning, som åkommit anläggningen på grund av dess ålder. Där tillfredsställande uppgifter för bedömande av de i det föregående angivna förhållandena ej stå till förfogande, må vid taxering av kraft­ verk följande värderingsmetod komma till användning. Vattenfallet såsom sådant uppskattas, såsom örn det vore outbyggt, med iakttagande av att den vattenmängd, som måste avstås till samfärd­ sel och andra behov, ej medräknas. Till det sålunda erhållna värdet lägges skäligt värde å utmål, d. v. s, den mark å land, som tages i anspråk för anläggningen med bostadshus.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 89

Värdet å i kraftverk ingående byggnader, däri inbegripna fasta maski­ ner, uppskattas särskilt för byggnadsarbeten, särskilt för turbinutrustning och särskilt för elektrisk utrustning (ej transformatorer) med ut­ gångspunkt från den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad till nu­ värde under hänsynstagande till kostnadernas ändringar sedan de tid­ punkter, då anskaffningen ägt rum, oell erforderliga avskrivningar. Vid uppskattning av avskrivningens storlek beaktas, att för större anläggnin­ gar vanligen kan beräknas en längre varaktighetstid än för mindre. I byggnadsvärdet inräknas ej värdet av broöverbyggnad, som ej tillhör kraftverket, ej heller av kraftledningar. Avdrag får vid uppskattningen ske för skyldighet att leverera ersättningskraft, grundad på vattenlagen eller på sådant avtal, som binder denna skyldighet vid ifrågavarande fastighet och viss mottagande fastig­ het; rättigheten att utfå dylik kraft skall i den mån den kan utnyttjas av sistnämnda fastighet tagas i betraktande vid dess taxering. För uppskattning av värdet å kvarnar, sågar och liknande smärre an­ läggningar torde, i den mån ej annan värderingsgrund står till buds, sist­ nämnda värderingsmetod i tillämpliga delar kunna komma till använd­ ning. Reglering sdamm uppskattas med hänsyn till dels för densamma i an­ språk tagen mark, dels dammbyggnaden. Dammbyggnad uppskattas på sätt om till kraftverk hörande byggnad ovan sagts. I kostnaden för bygg­ naden inräknas kostnad för rensningar intill dammen ovan- och nedanför densamma. Värdet av de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regJeringsdammen, minskas i stället med belopp svarande mot deras andel i dammanläggningen. Örn fastighet, som i denna punkt avses, ligger i två kommuner, skall, örn kommungränsen går i vattendraget, vattenfallets värde delas lika på de båda kommunerna, såvida ej på grund av förhållande, som avses i 1 kap. 2 § andra stycket vattenlagen, större rätt till vattnet tillkommer den ena stranden. Värdet på tvärdamm delas jämväl lika på båda kommu­ nerna, under det att värdet på leddamm hänföres till den strand och kom­ mun, vartill den ansluter. I övrigt sker uppskattningen med hänsyn till läget. Går kommungränsen tvärsöver vattendraget, uppdelas värdet jämväl nied hänsyn till läget.

Anvisningar till 10 §. (ny punkt) 6. Ingår i taxeringsvärdet särskilt värde å vattenfall, skall detta värde i taxeringslängden antecknas. Vad angår utbyggt vattenfall skola här­ vid såsom skilda värden angivas dels värdet å fallet jämte utmålet (be­ träffande annan fastighet ingående i markvärde) dels värdet å alla bygg­ nader. Skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas å byggnadernas värde, andel i regleringsdamm å vattenfallets värde.

Taxering sförordningen. 17 § 1 mom. Till ledning---------— innehavare. Allmän fastighetsdeklaration----------- och skogen samt, beträffande fas­ tighet, därå vattenfall finnes, uppgifter som erfordras för taxering av vattenfallet jämte tillhörande byggnader. Är jordbruksfastighet----------- Kungl. Majit.»

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Remiss. över berörda promemoria och utkast hava i anledning av remiss ytt­ randen avgivits av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Hallands, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt­ lands, Västerbottens och Norrbottens län, kammarrätten, vattenfallssty­ relsen samt svenska vattenkraftföreningen.

Huvud­ De hörda länsstyrelserna hava i allmänhet icke haft något att erinra principer. mot de av Smedberg föreslagna huvudprinciperna. Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att det torde vara oomtvist­ ligt, att behov av detaljerade anvisningar rörande grunderna för taxe­ ring av vattenfall och kraftstationer m. m. förelåge. Det föreliggande förslaget anknöte såvitt möjligt till bestämmelserna i gällande vattenlag, vilket syntes fullt riktigt. Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar: »Erfarenheten från föregående taxeringar giver vid handen, att taxe­ ringen av vattenfall endast i undantagsfall kan ske med ledning av fak­ tiskt erlagda köpeskillingar, utan måste beskattningsnämnderna använda sig av hjälpmetoder. Att därvid låta uppskattningen av de utbyggda vattenfallen, i utkastet kallade kraftverken, ske med utgångspunkt från avkastningen måste bliva i hög grad vanskligt och ställer otvivelaktigt alltför stora fordringar på beskattningsnämnderna. Vida enklare och möjligare måste enligt länsstyrelsens mening den taxe­ ring bliva, som mera direkt grundar sig å värdet i orten å vattenfallet, det vill säga naturkraften, samt å kostnaden för fallets utbyggande. Inom Värmlands län äro för övrigt så gott som alla utbyggda vattenfall att hänföra till delar av större industrier. Deras värden ingå sålunda i ett större helt. På vad en förståndig köpare vill betala för en industrifas­ tighet torde huvudsakligen inverka anläggningskostnaden, inbegripet kostnaden för markförvärv, anläggningens ålder och dylika omständig­ heter. Härpå grundas väl också i allmänhet industrifastighetens värde och icke på fastighetens avkastning. Uppskattningsmetoden för kraft­ verket synes böra vara i huvudsak densamma.»

Länsstyrelsen i Örebro län anför, efter att hava framställt ett par an­ märkningar rörande de föreslagna bestämmelserna örn taxering av out­ byggda vattenfall, att ehuru antalet av dylika fall torde avsevärt över­ stiga antalet utbyggda sådana, frågan örn de sistnämndas taxering med hänsyn till det större värde de representerade torde hava den största be­ tydelsen. Frågan örn taxeringen av de utbyggda vattenfallen, vilken också vore mera komplicerad, syntes, såvitt länsstyrelsen kunde bedöma, genom det framlagda förslaget hava fått en god lösning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar: »Värderingen av obebyggda vattenfall och vattenkraftanläggningar med tillhörande ledningsnät torde tillhöra det mest svårbedömda i taxeringsarbetet. Den snabba tekniska utvecklingen på området har medfört krav på allt större enheter inom såväl kraftproduktion som kraftfördel­ ning med därav följande relativt korta avskrivningsperioder. I konkur­ rensen med bränslekraft har vattenkraften visserligen i stort sett häv-

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 91

dat sin plats, men gränserna för användningen inom olika områden änd­ ras alltjämt oell avsättningsförhållandena äro svåra att på lång sikt be­ döma. Olikheter i regleringsmöjligheter, samdrift mellan kraftverk på allt större avstånd samt med reservmaskineri etc. komplicera ytterligare värderingsfrågan. Härmed följer att anvisningar för taxeringsåtgärder beträffande vattenfallsfastigheter med tillbehör måste bliva tämligen svävande och allmänt hållna. Detta belyses bland annat av den i förslaget upptagna anvisnin­ gen att ett kraftverks avkastning skall bedömas med hänsyn till den na­ turliga kundkrets, som för anläggningen normalt bör kunna påräknas. Här ställes en taxeringsmyndighet ofta inför en mycket vansklig uppgift. Allt efter omständigheterna kan man emellertid behöva anlita de i för­ slaget angivna utvägarna att söka ledning i faktiska köpeskillingar, i kal­ kyler över sannolik varaktig räntabilitet samt i normalt handelsvärde å vattenfall av olika typer och belägenhet med tillägg av verkliga byggnadskostnader. Sistnämnda metod måste dock brukas med urskiljning, då det ofta kan inträffa, att en byggnadskostnad icke medför ett motsvaran­ de fastighetsvärde.» Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför, att länsstyrelsen intet fun­ nit att erinra mot den värderingsmetod, som föreslagits, under förutsätt­ ning att alla erforderliga uppgifter kunde införskaffas och tillhandahål­ las skattemyndigheterna. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar: »Förutsatt att de teknisk-ekonomiska synpunkter, som enligt den vid remissen fogade P. M. böra anläggas på taxeringen av vattenfall, äro rik­ tiga, något som länsstyrelsen icke tilltror sig kunna bedöma, synes intet vara att erinra mot de föreslagna ändringarna i skatteförfattningarna. Länsstyrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att taxeringsmyndig­ heterna vid den taxering, varom är fråga, måste komma att röra sig med åtskilliga ganska osäkra faktorer, varför avsevärda svårigheter torde möta att ernå ett riktigt resultat.» Vattenfallsstyrelsen yttrar: »Till en början vill styrelsen framhålla, att styrelsen ej kan ansluta sig till en del av de uttalanden, som gjorts i motiveringen till förslaget. Styrelsen har dock i det följande inskränkt sig till en kritik av det rent principiella i promemorian.

Smedberg har såsom huvudgrund för beräkningen av ett kraftverks taxeringsvärde föreslagit fastighetens räntabilitet. Han har emellertid framhållit, att de försök, som gjorts att grunda taxeringen på uppgifter örn avkastningen, i regel misslyckats, varför det i praktiken visat sig nöd­ vändigt att vanligen följa en annan metod. Redan vad Smedberg sålunda anfört, talar klart för att metoden icke bör komma till användning. Dessutom kan ifrågasättas, huruvida meto­ den överhuvudtaget är riktig och örn den står i överensstämmelse med kommunalskattelagens principer för taxering av industrifastigheter. Det är väl snarast rörelsens af färsvärde, man kommer fram till genom att kapitalisera avkastningen. Om av två bredvid varandra liggande lika stora och lika beskaffade skofabriker den ena lämnar 10 procent och den andra 6 procent avkastning på investerat kapital, så kan man näppeligen

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

påstå, att den ena fabriksbyggnaden därför är värdefullare än den andra. Det är möjligt, att en köpare är villig att betala mera för den ena än för den andra byggnaden, men detta beror på att rörelsens affärsvärde är större i det ena än i det andra fallet. Det synes vara mer i överensstäm­ melse med lagstiftarens mening, att den större avkastningen kommer till synes vid inkomsttaxeringen. Den av Smedberg i andra hand föreslagna uppskattningsmetoden äger obestridliga fördelar. Den är relativt lätt att tillämpa. Man rör sig, så­ vitt angår byggnaderna, med kontrollerbara fakta, och de värden, som framkomma vid beräkningen, äro objektiva. Visserligen kan förekomma, att man icke känner anläggningskostnaderna. I dylika fall torde fråga of­ tast vara om kraftverk, som förvärvats genom köp, och man torde då kunna erhålla en utgångspunkt för värderingen genom att antaga, att köpeskillingen motsvarar anläggningskostnaden vid tiden för köpet. Även örn man skulle sakna varje direkt underlag för uppskattning av anlägg­ ningskostnaderna, kunna dessa nöjaktigt beräknas genom värdering av byggnader m. m. I fråga örn vattenkraftens värdering vidlåder visserligen en olägenhet metoden, i det att det icke är lätt att angiva ett fixt värde å hästkraften utan måste detta i varje fall uppskattas med eller utan led­ ning av uppställda normalvärden. Detta oaktat bör denna metod obetin­ gat föredragas framför någon annan.»

Svenska vattenkraftföreningen anför, efter att hava hänvisat till en på föreningens föranstaltande år 1929 publicerad utredning rörande fastig­ hetstaxering av kraftverk m. m., i huvudsak följande: »Vattenrättsingenjören Smedberg har visserligen i förslaget upp­ ställt en huvudregel, som överensstämmer med den i 1929 års ut­ redning såsom riktig angivna principen, i det att han föreslagit, att taxe­ ringsvärde å kraftverk skall kunna uppskattas med utgångspunkt från den avkastning, som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kund­ kretsen bör normalt kunna påräknas från en dylik anläggning. Denna formulering syftar uppenbarligen till samma resultat, som i 1929 års ut­ redning angivits såsom riktigt, nämligen att kraftverkets räntabilitetsvärde eller avkastningsvärde skall utgöra det rätta taxeringsvärdet, Alr­ vid dock icke skall räknas med den särskilda avkastning, som kraftverket kan giva i den vid taxeringstillfället rådande ägarens hand, utan med den avkastning, som bör kunna under alla förhållanden beräknas. Den här angivna satsen grundas på den i lag fastslagna principen, att taxe­ ringsvärde bör åsättas till det belopp, som prövas utgöra fastighetens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet), d. \r. s. det belopp, som en förståndig köpare kan antagas Aulja betala för egendomen. Förslaget innehåller emellertid särskilda anvisningar för det fall, att tillfredsställande uppgifter för bedömande av avkastningsvärdet ej skulle stå till förfogande. För sådana tänkta undantagsfall stadgar förslaget, att vattenfallet bör uppskattas särskilt för sig, som örn det vore outbyggt, och att värdet å byggnaderna bör uppskattas med utgångspunkt från den faktiska anskaffningskostnaden (nedan användes termen 'anläggnings­ kostnader’), omräknad till nuvärde. Denna regel står i bestämd motsats till förenämnda i lag fastslagna princip. Det är nämligen ingalunda säll­ synt, att ett kraftverks allmänna saluvärde (vilket uppenbarligen måste grundas på framtida avkastningsvärdet) ligger under anläggningskost­ naderna, även örn dessa omräknas till nuvärde. Ett dylikt förhållande

Kunni. Maj:ts proposition Nr 220. 93

kari bero av olika anledningar. Verket kan vara anlagt under en kristid, då behovet av elektrisk kraft i orten varit särskilt starkt och ett högt pris på kraften därför kunnat betingas. Senare inträffade omständigheter, såsom ändrade konjunkturer eller tillkomst av konkurrens med andra kraftkällor, kunna hava undanröjt möjligheten att betinga högt kraftpris. Det finnes ock exempel på, att anläggningar felkalkylerats (kanske på grund av oväntade svårigheter vid byggnadsarbetet e. dyl.), så att de vi­ sat sig icke kunna lämna någon nettobehållning, även örn ränta icke räk­ nas på själva strömfallets värde. I dylika fall skulle visserligen enligt förslaget själva strömfallet, såsom riktigt är, icke åsättas något värde alls, men trots detta skulle ensamt anläggningskostnaderna kunna bliva ett för högt taxeringsvärde å kraftverket. Den i förslaget intagna supplementsregeln, mot vilken förestående an­ märkningar riktats, skulle för övrigt antagligen komma att leda till orik­ tiga resultat icke blott i de tänkta fall, då avkastningsvärde icke skulle kunna beräknas, utan även i andra, i det att taxeringsmyndigheterna sä­ kerligen skulle lockas att tillämpa supplementsregeln i fall, då huvud­ regeln skulle kunna utan egentlig svårighet användas. Vattenkrafttföreningen hemställer fördenskull, att de sjunde, åttonde och nionde styckena av förslaget må utgå, och anser detta så mycket hell­ re möjligt, som den i dessa stycken givna regeln torde vara obehövlig. Enighet synes nämligen råda därom, att vid beräkning av kraftverks av­ kastningsvärde eller saluvärde till utgångspunkt icke bör tagas respek­ tive kraftverks bruttoavkastning under för tillfället rådande förhållan­ den, utan den normalavkastning, som kan beräknas, oavsett tillfällig an­ vändning av kraften etc. En dylik bruttoavkastning böra taxerings­ myndigheterna, enär kännedom örn genomsnittligt gällande kraftpris utan svårighet kan erhållas, kunna utröna med ledning av uppgifter an­ gående kraftverkets leveransförmåga och belägenhet. Taxeringsmyn­ digheterna torde ock på sätt redan i viss utsträckning skett kunna in­ hämta erforderliga upplysningar av tekniska experter. För att få fram den beräknade nettoavkastning, som hör läggas till grund för respektive kraftverks taxering, erfordras visserligen därjämte uppgifter angående anläggningskostnaderna för detsamma, vilkas storlek inverka minskan­ de på avkastningsvärdet. Men uppgift härom är enligt förslaget ändock erforderlig för utrönande av strömfallets värde, vilket per kraftenhet är mindre ju högre anläggningskostnaden är. Det hör således i alla fall vara möjligt för taxeringsmyndigheterna att åsätta kraftverk ett så att säga standardavkastningsvärde, till vilket taxeringsvärdet hör fastställas.»

Kammarrätten anför: »Vattenfall taxeras antingen såsom en integrerande del av en jordbruks­ fastighet och är då outbyggt eller utbyggt och använt allenast för eget jordbruk eller skogsbruk eller också såsom annan fastighet, i vilken hän­ delse det är utbyggt och använt för annat ändamål än jordbruk eller skogs­ bruk eller outbyggt. Kommunalskattelagens 9 § och anvisningen därtill innehålla icke någon särskild bestämmelse i fråga om taxering av vattenfall. Allenast säges i denna anvisning, punkt 2, att, vad jordbruksfastighet angår, hänsyn skall tagas till vattenfall såsom särskild naturtillgång. Till grund för upp­ skattning av vattenfalls värde skall alltså läggas ortens pris (allmänna sa­ luvärdet), på sätt detta begrepp i anvisningen närmare belyses. Obestrid-

94 Kungl. May.ts proposition Nr 220.

ligt är emellertid, att vattenfall, såväl outbyggda som utbyggda, förete så många olikheter i förhållande till fastigheter i övrigt, att de i anvisningen innehållna bestämmelserna i endast ringa utsträckning kunna få en mera omedelbar tillämpning å vattenfallsfastigheter. I sådant avseende behö­ ver man allenast erinra örn det faktum, att det som konstitu­ erar värdet å ett vattenfall ej är ett konkret föremål utan den kraft, som det framrinnande vattnet representerar, och att kraftens värde är beroende av en mångfald förhållanden, vilkas rätta bedömande fordrar teknisk sakkunskap. Därtill kommer, att vid ett utbyggt vattenfall värdebedömningen ytterligare kompliceras på grund av att nya fastighetsdelar uppstått genom byggnader och maski­ nerier, vilka tillsammans med vattenfallet bilda en enhet, ett kraftverk. Givet är således, att det såväl för de skattskyldiga som taxeringsmyndig­ heterna skulle vara av stort värde, örn det läte sig göra att i anvisningen till 9 § kommunalskattelagen angiva några vägledande metoder för taxe­ ringen. A andra sidan äro de faktorer, som öva inverkan på värdesätt­ ningen av ett outbyggt vattenfall och ett kraftverk, såsom framgår av det ovan sagda, av en så invecklad natur, att det kan ifrågasättas, huruvida det är möjligt att i den lättillgängliga och överskådliga form, som en an­ visning givetvis bör äga, meddela upplysningar örn lämpliga tillväga­ gångssätt vid taxeringen, utan att de bestämmelser, som sålunda kunna komma att meddelas, allenast öka de svårigheter, som redan föreligga att beträffande nyssnämnda slag av fastigheter ernå ett gott taxeringsresultat.»

Kammarrätten yttrar vidare: »I åtskilliga av kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning avgjorda besvärsmål angående taxering av vattenfall år 1928 har åberopats ett av svenska vattenkraftföreningen i dess publikationer för år 1929 förordat förfarande för värdesättning av outbyggda vattenfall, därvid värdesätt­ ningen skett med utgångspunkt från 9-månaders vattenmängd och turbinhästkraft enligt vad nedanstående tablå utvisar. Kapitalvärde per Tid, inom vil­ 9-månaders turbin- ken i medeltal Avrundat nuvärde hästkraft vid tiden efter 6 % räntefot utbyggnad för utbyggnaden kan väntas per hkr per kW 3 kr. 4 kr. 19 > » 68 » ;e ... 120 » 10 » 67 » 91 ».

Vattenfallsstyrelsen har vid beräkningen av värdet år 1928 å de under vattenfallsstyrelsens förvaltning ställda vattenfallsfastigheterna använt en tablå av samma innehåll med allenast den skillnaden, att 'nuvärdet* avrundats efter en räntefot av 5 procent. .Det förfarande, som i det nu remitterade förslaget anvisas såsom lämp­ lig metod för taxering av outbyggda vattenfall, bygger å samma grunder som dem, åt vilka ovannämnda tablå givit uttryck, med undantag av, att icke 9-månaderseffekten utan lågvatteneffekten tagits till utgångspunkt, samt att frågan, huruvida effekten skall beräknas i naturhästkrafter eller turbinhästkrafter, lämnats öppen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 95

Vid en granskning av förslaget i nu förevarande del kan nian ej undgå att särskilt bemärka, att man i fråga örn den viktigaste faktorn för värde­ sättningen, kraitpriset, allenast hänvisas till att det skall utgöra det för bygden gällande. Något sådant pris torde emellertid svårligen kunna sä­ gas utan vidare vara att tillgå. De i ovannämnda tablå intagna pris torde närmast återspegla uppfattningen inom fackkretsar örn vad som för olika delar av landet varit att vid fastighetstaxeringen år 1928 anse såsom skä­ liga pris. För att den föreslagna anvisningen skall få någon mera påtaglig praktisk betydelse, torde alltså vara nödvändigt att, såsom jämväl promemorieförfattaren synes hava tänkt, en på teknisk-kommersiell sakkun­ skap grundad utredning verkställes angående kraftprisen för olika lands­ ändar samt att med stöd därav en särskild tablå utarbetas. En sådan tablå bör i särskild ordning fastställas att tjäna till ledning vid taxe­ ringen. En annan utväg vore möjligen att vidtaga sådan ändring av 59 § taxeringsförordningen, att vederbörande länsstyrelse finge i uppdrag att i en­ lighet med grunder, som av utav Kungl. Majit förordnad sakkunnig ut­ arbetats, uppgöra förslag till pristablå för länet, vilken tablå skulle vid det i paragrafen omförmälda sammanträdet fastställas. Att i sådant fall sär­ skild sakkunnig skulle av Kungl. Majit förordnas, beror därpå, att örn an­ litandet av sakkunnig för utarbetandet av grunderna för pristablåns upp­ ställning bleve varje länsstyrelses ensak, säkerligen vitt skiftande system härutinnan skulle komma i tillämpning. Den nu antydda utvägen synes kammarrätten icke böra anlitas, ty fastställandet av själva de belopp, som enligt tablån skulle utgöra normalpris, skulle ju ske vid sammanträdet en­ ligt ovannämnda paragraf i taxeringsförordningen, och då jämväl vid denna prissättning många olika synpunkter kunna anläggas, kunde den med hänsyn till nyttan av tablån så nödvändiga enhetligheten komma att äventyras. Kammarrätten får alltså hemställa, att, på sätt kammarrätten i första hand ifrågasatt, en för hela riket avsedd tablå utarbetas, till vilken hän­ visning bör lämnas i anvisningen. Sker så, synes kammarrätten anvis­ ningen, såvitt outbyggt vattenfall angår, kunna bliva av stort värde för vinnande av ett gott taxeringsresultat och jämnhet i taxeringen. Under angiven förutsättning får kammarrätten alltså tillstyrka meddelandet av bestämmelser i anvisningsväg av i huvudsak det innehåll, som av Smed­ berg föreslagits. Vad härefter angår uppskattningen av värdet å kraftverk, upptager för­ slaget till anvisning två alternativa metoder. I första rummet har satts metoden att beräkna avkastningen av kraft­ verket i dess helhet d. v. s. vattenfall med tillhörande byggnader och ge­ nom kapitalisering av avkastningen efter lämplig procent få fram ett an­ tagligt saluvärde. Den andra metoden åter avser en beräkning av vatten­ fallet för sig och tillhörande byggnader för sig, och skulle i sistnämnda fall byggnaderna upptagas till den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad till nuvärde med erforderliga avskrivningar. Vad nu elen förstnämnda metoden beträffar, bär promemorieförfattaren själv hiöl! invändningar mot densamma att göra, och det är uppenbart, att han ställer sig tveksam till lämpligheten av att annat än i undantags­ fall en sådan metod följes. Kammarrätten biträder de av promemorieför­ fattaren framförda invändningarna. I do av kammarrätten handlagda fastighetstaxeringsmål, i vilka denna metod varit under diskussion, hava

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

dess svagheter blivit starkt belysta, i följd varav metoden halt iöga fram­ gång. Dess känslighet för minsta rubbning av grundsiiirorna är sär­ skilt pålailande. Sa har t. ex. en sänkning av ett till 3 öre beräknat kraftpris med Vio öre visat sig tillräcklig att nedbringa ett taxeringsvärde tran 38(J,00U kronor till jämnt hälften. Att denna metod oaktat sina brister upptagits i föreliggande förslag beror säkerligen därpa, att densamma, teoretiskt sett, är kanske den riktigaste. Då emellertid metoden, såsom ovan är visat, i praktiken blir ytterst svårhanterlig och jämväl otilliörlitlig, synes det kammarrätten olämpligt att betunga anvisningen med bestämmelser i ämnet, vilka ej kunna undgå att bliva av en viss vidlyf­ tighet. Kammarrätten får alltså bestämt avstyrka införandet i anvis­ ningen till 9 § kommunalskattelagen av bestämmelser örn en på beräk­ ning av avkastningen av ett kraftverk grundad värdering. Härmed har kammarrätten självfallet ej velat säga, att icke metoden i vissa lall, där möjlighet att erhålla tillförlitligt material att bygga på förefinnes, kan få prövas; och i sädant syfte kanske kunde tagas i övervägande, huruvi­ da icke den särskilda deklaration rörande fastighet med vattenfall, som är avsedd att komma till användning, borde giva anvisning å meddelan­ det av vissa fakta och förhållanden av betydelse för beräkningen av avkastningen av ett kraftverk, vilken beräkning i varje fall såsom kon­ trollfaktor kan få betydelse. Vad härefter angår den andra föreslagna metoden, som grundar sig på ett vattenialls råkraftsvärde och anläggningarnas nuvärde, utgör visser­ ligen icke heller den någon garanti för ernåendet av ett riktigt taxeringsresultat, därtill äro ju beräkningsgrunderna alltför grova och i vissa fall jämväl osäkra. I sistnämnda avseende framträder skarpt vikten av att tillgäng tinnes till en särskilt för kraftverk lämpad prisindex för omvand­ ling av anskaffningskostnaden till nuvärde ävensom att priset å råkraften och procentsatsen för avskrivningar bliva ändamålsenligt avvägda. Å andra sidan måste erkännas, att metodens enkla och klara linjer samt, vad byggnaderna angår, jämförelsevis säkra utgångspunkter, verka till dess fördel. Metoden har i ett avsevärt antal å kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning handlagda mål förelegat till bedömande och därvid visat sig kunna tillmätas ett betydande värde såsom bidragande till ernå­ endet av en riktig värdesättning. Emellertid uppmärksammades redan vid ifrågavarande måls avgörande, att den index, som följdes vid anläggnings­ kostnadernas omvandling till nuvärde, icke var så fullständig och sär­ skilt för kraftverk avpassad, som lämpligt vore. Skall därför nu i an­ visningens form givas en viss hemul åt metoden, torde vara nödvändigt dels att. såsom också i promemorian förutsattes skola ske, frågan örn ut­ arbetandet av en särskild kraftverksindex tages i övervägande, dels ock att i anvisningen klart frånsäges, att omräkningen av anskaffningskost­ naden till nuvärde skall ske enligt index, som kommer att i särskild ord­ ning fastställas. Under nyssnämnda båda förutsättningar anser sig kam­ marrätten ej böra motsätta sig, att till vägledning i de fall, då säkrare material ej finnes att bygga på, såsom erlagda köpeskillingar, fullt tillför­ litliga avkastningsberäkningar m. m., såsom lämpligt tillvägagångssätt vid värdesättning av kraftverk förordas en beräkning av vattenfallets rå­ kraftsvärde och anläggningarnas nuvärde i huvudsaklig överensstämmelse i övrigt med de i förslaget angivna grunder. Åt vem utarbetandet av in­ dex och dess fastställande bör uppdragas, anser sig kammarrätten sakna anledning ingå på. Allenast det torde i sammanhang härmed böra sägas.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 220. 97

att då på grund av att under löpande taxeringsperiod nya kraftverk byg­ gas eller gamla omändras samt av sådan anledning nytaxering kan komma att under perioden äga rum, för kostnadernas beräkning efter förhållan­ dena vid periodens början ny index bör fastställas varje år.» Kammarrättens utlåtande är ej enhälligt. Tvänne ledamöter hava nämligen uttalat i huvudsak följande: Reservanterna funne sig icke övertygade örn att ett verkligt behov av särskilda anvisningar för taxering av vattenfallsfastigheter förelåge. Det relativt obetydliga antalet besvärsmål hos kammarrätten angående taxe­ ring år 1928 av dylika fastigheter syntes icke tyda på förefintligheten av ett dylikt behov. Därest alltjämt det allmänna saluvärdet skulle ligga till grund för taxeringsvärde även å vattenfallsfastighet, syntes det icke möj­ ligt att ur anvisningarna utesluta hänvisningen till att kraftverk kunde uppskattas med utgångspunkt från normal avkastning. Denna metod bor­ de nämligen teoretiskt utgöra den, som säkrast ledde fram till det allmän­ na saluvärdet. Å andra sidan vore den metoden behäftad med sådana bris­ ter att den praktiskt icke ledde till det åsyftade målet. Detta mål syntes icke heller med visshet kunna nås genom uppskattning av råkraftvärde och nuvärde hos krattverksbyggnader elter anläggningskostnaderna. Skul­ le sistnämnda metod läggas till grund, syntes den böra lagiästas i en lorm, som lagtekniskt motsvarade den särskilda formen lör taxering av skogs­ mark och växande skog. I så fall skulle den för uppskattning av råkraftvärdet erforderliga tablån fastställas av Kungl. Majit och riksdagen. Me­ toden krävde emellertid lör att komma till användning i fråga om kraitverksbyggnader med nödvändighet utarbetandet av en särskild index. Det vore emellertid icke utrett, att det allmänna hade så stort intresse av en dylik index, att staten borde påtaga sig det besvär och de kostnader, som bleve förenade med ett årligt utarbetande därav. Det kunde jämväl befa­ ras, att anspråk kunde komma att resas från andra industrier än vatten­ kraftsindustrien örn utarbetande på oiliciell väg av en index, som kunde äga vitsord, då det gällde beräkning av värdet å dessa industrier tillhö­ riga fastigheter. . ... . Det syntes emellertid icke lyckligt att på här angivet sätt schablonisera taxeringslörlarandet på ett visst område och binda iastighetsbeskattningsnämnderna. Dessa ägde mången gång inom sig personer med rik praktisk erfarenhet i fråga örn värdering av fastigheter, även industri­ fastigheter. ... Kammarrätten hade helst bort helt avstyrka det remitterade lorslaget eller i varje fall icke tillstyrka andra anvisningar än i fråga om uppskatt­ ning av råkraftvärdet hos vattenfall, men då i av reservanterna skisserad form. Rörande behovet av särskilda bestämmelser om taxering av vattenfalls­ Departements­

chefen.

fastigheter synes mig knappast någon större tvekan kunna råda. Vid ti­ digare taxeringar har i sådant avseende stor villrådighet förefunnits, och taxeringsresultaten hava blivit synnerligen ojämna. De hörda myndig­ heterna hava också nästan undantagslöst vitsordat detta behov. Det är visserligen sant, att kammarrättens praxis rörande ifrågavarande taxe­ ringar skulle kunna väntas bidraga till en jämnare uppskattning i fram­ tiden. önskvärt synes emellertid vara, att ett sådant uppgiftsmaterial

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. ISO hafi. (Nr 220)

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

kommer att redan från början stå till beskattningsnämndernas förfogan­ de, att taxeringsarbetet genomgående kommer att inriktas på en rationell värdering, samt att lagstiftningen inrättas därefter. Ej minst gäller det sagda de outbyggda vattenfallen, som hittills torde hava blivit ytterst ojämnt värderade. Erfarenheten har emellertid visat, att vid kammarrättens prövning jäm­ väl av mål angående taxering av kraftverk ett tillfredsställande uppgiftsmaterial för taxering enligt den metod, som i brist på vägledande försälj­ ningspris må synas som den naturligaste, nämligen med utgångspunkt från den normala avkastningen, ytterst sällan förelegat. Man har i stället varit nödsakad verkställa värderingen efter vissa schablonmässiga grun­ der, i det man dels uppskattat fallets värde med hänsyn till effekt och utbyggnadskostnad, dels därtill lagt, förutom värde på eventuellt utmål, den faktiska kostnaden för byggnader m. m., omvärderad till nuvärde och minskad med hänsyn till slitning och ålder. Det kan emot denna metod an­ märkas — och har emot den anmärkts — att den i vissa fall kan befaras leda till mindre riktiga resultat; detta kan sammanhänga exempelvis där­ med, att ett utbyggt vattenfall, som det numera ej skulle löna sig att ut­ bygga och som sålunda kan anses i verkligheten vara i sig självt värde­ löst, enligt uppskattningsmetoden alltid åsättes något värde. Då det emel­ lertid torde förhålla sig så, att sagda eller liknande förhållanden äro myc­ ket ovanliga och den schablonmässiga metoden i stort sett kan anses verka med tillräcklig noggrannhet, måste den enligt mitt förmenande anses vara av betydande praktiskt värde. Trots svenska vattenkraftförening­ ens motsatta uppfattning tvekar jag fördenskull ej att förorda det av den sakkunnige i det remitterade utkastet framlagda förslaget rörande denna taxeringsmetods upptagande i lagstiftningen. Förslaget har också i den­ na del i huvudsak tillstyrkts av alla de hörda myndigheterna Jag finner kammarrättens påpekande örn den starka inverkan, som vid av­ kastningsberäkningen kan följa av en mycket ringa prisskillnad, värt särskilt beaktande. En dylik beräkning fordrar uppenbarligen mycket tillförlitliga grunduppgifter. Då det synes mig vara av vikt, att den mera schablonmässiga uppskattningsmetoden utformas å deklarationsformulär, och förutsättningar därför knappast kunna anses föreligga, om ej densamma blivit lagfäst, synes detta vara tillräckligt skäl för ett dylikt lagfästande. Vattenfallsstyrelsen har ställt sig på alldeles motsatt ståndpunkt mot svenska vattenkraftföreningen och påyrkat, att den nyss antydda s. k. »anläggningskostnadsmetoden» skulle bliva ensam gällande. Kammarrät­ ten har i viss mån yttrat sig i liknande riktning men har dock ej ansett sig kunna förorda, att en avkastningsberäkning skulle vara helt utesluten, ehuru den knappast borde antydas i lagtexten. Då det förefaller mig obe­ stridligt, att en fullt korrekt avkastningsberäkning knappast kan frånkän-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22u. 99

nas vitsord såsom uppskattningsgrund, synes det mig ej överensstämman­ de med eljest erkända taxeringsnormer att bestrida dess principiella giltighet. Men är detta fallet, så synes det vara av vikt att i lagtexten giva en antydan örn dess innebörd för att inskärpa, att fråga är örn normal av­ kastning och normal omkostnad m. m. Då det otvivelaktigt ofta torde vara svårt att i praktiken komma till rätta med dessa värden, visar det, att det merendels torde vara klokt att från, början inställa sig på en riktig taxe­ ring enligt den andra metoden. Redan ur kontrollsynpunkt torde det va­ ra lämpligt att alltid infordra för tillämpning av denna senare metod er­ forderliga uppgifter. Vad däremot en uppskattning med utgående från den påräkneliga avkastningen angår, förefaller det mig, som örn den svaga antydan som i det remitterade utkastet lämnats örn metodens utformning — bortsett från vad nyss sagts örn att hänsyn skall tagas till normala för­ hållanden — är alltför knapphändig för att kunna tillerkännas något egentligt värde. Det må tillkomma vederbörande att fortfarande som hit­ tills själva verkställa i dylikt avseende erforderliga kalkyler. Genom den­ na och vissa andra strykningar vinnes också en önskvärd förkortning av anvisningarna. Det utmärkande för den »anläggningskostnadsmetod», som jag förestäl­ ler mig kommer att i praktiken få den största användningen, är, dels att en självständig uppskattning sker av vattenfallet med utgångspunkt från dess effekt värderad till gällande priser, den kostnad det nu skulle dra­ ga att utbygga detsamma m. m., dels att därtill lägges den faktiska utbyggnadskostnaden, omräknad till nuvärde. I det förra avseendet erford­ ras kännedom örn en del faktorer, såsom vattenmängd, fallhöjd etc., vilka variera under olika delar av året, så ock örn kraftpriser och dylikt. Det är nödvändigt att beträffande vattenmängd, fallhöjd m. m. bestämma sig för vissa normalbegrepp, och jag vill redan nu betona önskvärdheten av att här i möjligaste mån ansluta sig till vattenlagens begreppsbestämnin­ gar. Vad angår kraftpriser och dylikt synes det önskvärt att, såsom kam­ marrätten föreslagit, utarbeta normaltabeller. Att göra dessa bindande synes mig däremot knappast lämpligt, och jag finner det ej pakallat att i anvisningarna direkt hänvisa till dylika tabeller. Både för att erhålla ett jämnare resultat och för att i längden erhålla kostnadsbesparing anser jag det klokt att, såvitt möjligt, för vattenfalls taxering erforderliga upp­ gifter utarbetas centralt och sedan ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande. Ej minst gäller detta den för byggnadernas uppskattning Synnerligen viktiga faktor, som betecknas av det indextal, vilket skall tillämpas för att förvandla den faktiska anläggningskostnaden till ett nu­ värde. Hittills uträknade indextal hava i sådant avseende ej ansetts till­ fredsställande. Att få fram ett riktigt indextal för kraftverksbyggnader torde få anses utgöra ett betydelsefullt inoment av förberedelserna til1 nästa allmänna taxering av vatten fallsfastigheter.

loa Kungl. Maj.-ts proposition Nr 220.

Lagtextens Kammarrätten har ifrågasatt annan lydelse än den, sorn återfinnes i uppställning. utkastet, beträffande det inledande stycket i förevarande punkt av anvis­ ningarna. Då denna formulering närmast föranledes av kammarrät­ tens förslag att utesluta punkten örn beräkning efter avkastningsvärdet, finner jag ej anledning frångå den lydelse, som återfinnes i utkastet. Från ett par håll bar jämväl ifrågasatts annan ordningsföljd av de oli­ ka stycken, som i förevarande punkt av anvisningarna förekomma. En närmare undersökning av denna möjlighet har emellertid visat, att den i utkastet följda uppställningen i huvudsak bättre än andra framlagda för­ slag åskådliggör de synpunkter, som ligga till grund för ifrågavarande fastigheters taxering. Vissa omflyttningar av de olika styckena har jag emellertid funnit lämpligen böra vidtagas.

Värdet på I utkastet har föreslagits, att till grund för taxeringen av outbyggda Outbyggt vattenfall. vattenfall skall i anslutning till vattenlagens värderingsregler tagas »nor­ mal lågvatteneffekt». Länsstyrelsen i Värmlands län omnämner, att vid verkställda taxe­ ringar av vattenfall inom länet vattenmängden vid fallvärdering i re­ gel torde hava angivits med 9-månaders efiekten. Den övergång till taxering efter normal lågvatteneffekt, som i utkastet förordades, torde under sådana förhållanden sannolikt komma att åtminstone vid den för­ sta taxeringen nödvändiggöra, att beskattningsnämnderna bereddes till­ gång till sakkunnig hjälp.

Vattenfallsstyrelsen anför i förevarande avseende: »Smedberg har till grund för värderingen av vattenfall lagt normal låg­ vatteneffekt, beräknad efter bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd och normal lågvattenmängd. Vid köp av vattenfall har hittills så gott som undantagslöst beräkningen av fallets värde skett med utgångspunkt från 9-månaders vattenmängd, och man torde nog få antaga, att vattenfallsköpen fortfarande komma att baseras på 9-månaders vattenmängd eller snarare sådan av 75 procent varaktighet. Smedberg har icke fram­ fört några fördelar, som övertygat vattenfallsstyrelsen, att den av honom föreslagna metoden skulle vara att föredraga framför hittills tillämpad praxis. Den omständigheten, att metoden skulle ansluta sig till vatten­ lagen, torde icke lora vara avgörande. Emellertid har man numera frångått begreppet 9-månaders vatten­ mängd, och i stället övergått till begreppet vattenmängd med 75 procent varaktighet. Dessa båda vattenmängder skilja sig dock icke från var­ andra i sådan grad, att skiljaktigheten har någon egentlig betydelse i taxeringsavseende. Vattenfallsstyrelsen får alltså föreslå, att grunden för värdering av vattenfall skall vara bruttofallhöiden vid normal medel­ vattenyta och vattenmängden med 75 procent varaktighet under längsta tillämpliga observationsperiod.» Svenska vattenkraftföreningen yttrar: »Vattenkraftföreningen ställer sig tveksam till tanken att taga lågvatteneffekten till utgångspunkt i stället för som hittills allmänt brukats

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 101

nio månaders effekten. Detta skulle medföra, att hittills kända eller uppskattade pris per hästkraft eller kilowatt icke kunna utan omrak­ ning tillämpas. Taxeringsmyndigheterna torde få svårt att verkställa dylik omräkning. Eventuellt torde en anvisning örn efter vilka grunder en dylik omräkning bör ske kunna införas i anvisningarna.»

Kammarrätten gör följande uttalande: »I vad mån övergången till normal lågvatteneffekt från 9-månaderseffekt, som tidigare i allmänhet legat till grund för taxeringarna av nu ifrågavarande slag, kan föranleda några svårigheter beträffande kraf­ tens värdesättning, saknar kammarrätten kompetens att bedöma Så vitt av den remitterade promemorian framgår, är så ej fallet, och synes un­ der sådana omständigheter förändringen ej kunna ur taxeringssynpunkt medföra någon nämnvärd olägenhet.»

Beträffande hänsyntagande vid värderingen till skyldighet för falläga­ ren att avstå vattenmängd för samfärdsel m. m. hava jämväl gjorts vissa uttalanden. Svenska vattenkraftföreningen anför, att vid bestämmande av värde å outbyggda strömfall den vattenmängd, som kunde anses behövlig för samfärdsel, särskilt flottning, och andra behov, borde avräknas. Kammarrätten uttalar rörande nämnda bestämmelse: »Den mindre vattenmängd än den faktiskt förefintliga, varmed så­ lunda ansetts skäligt att i vissa fall räkna, synes enligt promemorian hänföra sig till vissa vattenrättsliga förhållanden såsom kungsådra, far­ led, flottled och fiskvägar. I fråga härom vill nu kammarrätten fram­ hålla, att omständigheter av berörda art givetvis kunna inverka jämväl på värdet av outbyggda vattenfall och att förty bestämmelser härom, i den mån de anses erforderliga, böra hava sin plats i stycket 3. Dess­ utom behöver ej en vattenfallsägares skyldighet att till exempel på grund av förefintligheten av kungsådra avstå viss vattenmängd nöd­ vändigtvis vara tagen i anspråk för att inverka sänkande på fallvärdet. Redan förefintligheten av kungsådran har den inverkan. Att sålunda på förhand beräkna, att viss vattenmängd måste för samfärdsel eller andra behov avstås, är i de flesta fall ytterst vanskligt. Enligt kammar­ rättens mening bör denna fråga lämpligen lösas på sådant sätt, att alle­ nast en hänvisning till jämväl ifrågavarande förhållanden såsom inver­ kande på fallvärdet göres i stycket 3.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att det förefölle som örn be­ stämningen av »normalt lågvattenstånd ovan damm» till »sänkningsgränsen» vore umbärlig. För do flesta torde begreppet »normalt låg­ vattenstånd» vara mera begripligt än begreppet »sänkningsgränsen». I

I utkastet har ifrågasatts ett påpekande därav, att outbyggt vattenfall kunde anses sakna självständigt värde, bland annat då detsamma ej kunde förväntas bliva utbyggt inom 40 år. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att möjligen en sådan regel vore att föredraga, att outbyggt vattenfall finge anses sakna särskilt värde, örn detsamma icke kunde förväntas bliva ut-

102 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 220.

byggt under den fastighetstaxeringsperiod, som toge sin början under taxeringsåret. En bestämmelse, som krävde hänsyn till en tidrymd av 40 år framåt, saknade praktiskt taget betydelse för taxeringen, då i vår tid sällan sådana förhållanden förelåge, som gjorde det möjligt att med någon grad av visshet beräkna utvecklingen under så lång tid framåt.

0ep“- EnliSt min uppfattning föreligga starka skäl att vid taxering av out­ byggda vattenfall i möjligaste mån anknyta till vattenlagens värderings­ regler. I piaxis lärer man hittills i allmänhet hava grundat taxeringen på en effekt, baserad på niomånadersvattenmängd och medelfallhöjd, och svenska vattenkraftföreningen bär ansett skäl ej föreligga att över­ giva denna beräkningsgrund. Vattenfallsstyrelsen har åter föreslagit övergång till »sjuttiofemprocentsvattenmängd» och medelfallhöjd, ett ef­ fektbegrepp, som något skiljer sig från det i praxis tillämpade. Vatten­ lagen bj gger däremot på lågvatteneffekten, d. v. s. normal lågvattenmängd och motsvarande fallhöjd. Jag vill i denna punkt ansluta mig till det i ut­ kastet framlagda förslaget att följa vattenlagens nu under en längre tid av vattendomstolarna prövade uppskattningsgrund. Denna förutsätter ett annat och högre pris per hästkraft än den eljest vanligast förekom­ mande beräkningen enligt »niomanaderseffekten», men en omräkning lär utan svårighet kunna företagas, och jag förutsätter i likhet med kammar­ rätten, att material för bedömande av denna fråga liksom av andra på taxeringen inverkande spörsmål skall ställas till beskattningsnämndernas förfogande. Att fastställande av lågvattenmängden i praktiken erbju­ der mindre svårigheter än bestämmande av niomånadersvattenmängden, vilken kräver viss statistisk beräkning, torde vara uppenbart. Jag vill understryka vad som i den remitterade promemorian framhållits, att här är fråga allenast örn olika metoder att komma till de riktiga värdena, och att värdenas storlek blir i huvudsak lika, vilkendera metoden som än väljes. Risken för missförstånd och villrådighet föranleder emellertid, att en­ dast den ena metoden bör följas. I vissa av de avgivna yttrandena gjorda påpekanden hava föranlett formell omarbetning av de stycken, som avse värdering av outbyggda vattenfall. Att vattenmängd, som måst© avstås till samfärdsel och andra behov, bör avräknas vid värdering ej blott av utbyggda utan även av outbyggda vattenfall, föranleder flyttning av den i sådant avseende i ut­ kastet föreslagna bestämmelsen. Länsstyrelsens i Örebro län framhållande av att den föreslagna 40-åriga utbyggnadstiden vore för lång föranleder mig att i stället införa uttrycket »inom överskådlig framtid», vilken bestämning i praktiken vanligen tor­ de betyda en väsentligt kortare tidsperiod.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Hörande den föreslagna bestämmelsen, att vid uppskattning av värdet v**"* ~ av kraftverk med utgångspunkt från den påräkneliga avkastningen bland Ugt avkast. annat »tillgång till reservkraft genom reservmaskineri eller samdrift med ning^netode». annat kraftverk e. dyl.» skall tagas i beräkning, uttalar svenska vattenkraftföreningen följande: »Missförstånd torde ock kunna orsakas av föreskriften i sjätte stycket, att hänsyn skall tagas till 'tillgång till reservkraft genom reservmaski­ neri eller samdrift med annat kraftverk’. Det ar givet, att örn reserv­ maskineri finnes i det kraftverk, vilkets taxering är i fråga, sa att re­ servmaskineriet ingår i samma fastighet, hänsyn därtill bor tågås vid b räkning av avkastningsvärdet. Men örn reservmaskineriet ar förlagt pa annan fastighet, bör den avkastning, som reservmaskmeriet ger, visser­ ligen inverka på den fastighetens taxeringsvärde men icke på kraltveikets taxeringsvärde. Örn reservkraft erhålles genom samdrift med anna kraftverk, synes detta icke böra inverka på någotdera kraftverkets taxe­ ringsvärde. Vartdera kraftverket är vid fastighetstaxeringen att be­ handla som ett fristående objekt. Örn den tillfälliga agaren lyckas att genom köp av reservkraft e. dyl. bättre tillvarataga en. fastighets moj­ ligheter, så bör detta icke inverka på fastighetens taxeringsvärde. Det är därför önskligt, att orden 'och tillgång till reservkraft genom reservmaskineri eller samdrift med annat kraftverk o. dyl. antingen uteslutas eller ersättas med t. ex. 'i kraftverket befintligt reservmaskineri.»

Svenska vattenkraftföreningens uttalande, att hänsyn vid taxering en- Oeparteman»ligt avkastningsmetoden ej borde tagas till möjlighet att erhålla reserv­ kraft, reservmaskineri utom fastigheten etc., kan jag ej biträda. Det ar ej de befintliga kontrakten eller de befintliga maskinerna i och för sig, som föranleda ett högre allmänt saluvärde, utan den omständigheten, att en köpare av kraftverket ofta måste räkna med möjligheten att på skäliga villkor erhålla reservkraft såsom en på inköpspriset mycket väsentligt inverkande faktor. Här föreligger i viss mån en analogi med den om­ ständigheten, att läget i förhållande till andra fastigheter ofta Ilar stor be­ tydelse för fastighetstaxering. Med den allmänna avfattning jag före­ slår av punkten örn avkastningsvärdets beräkning komma emellertid ifrågavarande bestämmelser att bortfalla.

Vattenfallsstyrelsen har rörande de stycken i det remitterade utkastet, Vä, som avse den mera schablonmässiga s. k. »anläggningskostnadsmetoden» hgt anldgg anfört, bland annat, följande. Uttrycket »nuvärde» borde utbytas mot »vid taxeringsårets ingång». Påpekandet att broöverbyggnad, som ej till­ hör kraftverket, ej skall inräknas i byggnadsvärdet, syntes vara överflö­ digt och kunna verka missvisande. Om bestämmelse att i byggnadsvärdet ej skall inräknas kraftledningar skulle införas i lagen, syntes den ej hava sin plats i 9 §. Kammarrätten anför: »Att använda ordet utmål synes ej nödvändigt och kan möjligen förän leda missförstånd. Då det i förevarande anvisning är fråga om grunder för bestämmandet av det totala taxeringsvärdet och ej delvardena, synes

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

bestämmelsen angående uppskattningen av värdet av den mark å land, som tages i anspråk för kraftverksanläggningen med bostadshus, böra, utan att sammanställas med vatteniallsvärdet, upptagas i ett nytt stycke. Den ifrågasatta tredelningen av värderingen av byggnaderna samman­ hänger med de olika procentsatser för avskrivningar och möjligen även de olika indextal för anskaffningskostnadens reducering, som kunna visa sig böra gälla lör byggnader, turbinutrustning och elektrisk utrustning, och synes med hänsyn härtill någon invändning mot den sålunda ifråga­ satta specialicenngen ej böra göras, även örn kammarrätten ej kan under­ låta att framhålla de ytterligare besvärligheter vid taxeringen, varje ny specialisering måste medföra. För att understryka, att jämväl bostads­ byggnader avses i detta stycke,_ synes böra utsägas, att det gäller bestäm­ mandet av värdet å samtliga i en kraftverksanläggning ingående bygg nader. Beträffande omfattningen av.begreppet anskaffningskostnad skulle vidare kunna ifrågasättas, huruvida icke — då metoden ytterst bygger på det antagandet, att de kostnader, ett kraftverks iordningställande dragit, vid en försäljning av kraftverket under oförändrad prisnivå böra kunna bliva betäckta — även sådana kostnader som de, vilka måste bestridas för markskador, rensningar och dylikt, böra inräknas i anskaffningskostnaden. Härvid bör emellertid bemärkas, att dessa kostnader för markskador m. m. åtminstone i viss män svara emot ett högre värde å råkraften hos själva vattenfallet och således ej bliva lämnade helt obeaktade. Då emellertid ett riktigt avvägande av den betydelse i taxeringsavseende nu berörda förhållanden äga, tarvar ett närmare inträngande i en hel del tekniska frågor, vill kammarrätten föreslå, att 9 stycket gives sådan formulering, att berörda förhållanden få bedömas från fall till fall. Parentesen ’ej transformatorér’ bör uteslutas. Visserligen hava trans­ formatorer i regel, då tvist härom rått, av kammarrätten och regerings­ rätten förklarats ej utgöra fast egendom, men därmed torde ej vara sagt, att förhållandena aldrig kunna vara sådana, att transformatorer böra betraktas såsom fast egendom. Efter ordet 'kraftverket’ i sista meningen ^®r, ^läSS<is eller, där så är fallet, utgör för allmän trafik avsedd far­ väg’. Efter sista ordet i samma stycke bör tilläggas 'som framdragiis över annan än den för kraftverket använda marken’.»

Departements­ De av vattenfallsstyrelsen och kammarrätten sålunda gjorda anmärk­

chefen.

ningarna giva mig anledning att föreslå vissa ändringar i den i utkastet föreslagna formuleringen. Vid det förhållande att jag föreslår bortta­ gande av den i och för sig riktiga men föga betydelsefulla bestämmelsen rörande broöverbyggnad och kraftledningar, föranleder kammarrättens be­ träffande denna punkt givna ändringsförslag ingen särskild åtgärd. Den närmare innebörden av vad som skall inbegripas i »anskaffningskostna­ den» synes få överlämnas åt praxis att bestämma.

Ersättning k - Kammarrätten anför rörande det stycke av de föreslagna anvisningarna, kraft. vari avhandlas ersättningskraftens inverkan på taxeringsvärdet, följande: »Bestämmelserna i detta stycke hänföra sig till förhållanden, som grunda sig dels på vissa av vattendomstol meddelade beslut i fråga örn ersättning för förlorad vattenkraft dels ock på vissa rörande samma fråga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ingångna avtal, som ej av domstol fastställts. I sistnämnda avseende bär nämligen före den nya vattenlagens ikraftträdande förekommit, att en fastighetsägare, som ägde del i vattenfall, lör detsammas utbyggande nöd­ gats inköpa andra fastighetsägares andelar i fallet, därvid i köpekontrakt härom bestämts, att säljaren skulle, förutom köpeskilling till angivet be" lopp, utan ersättning erhålla rätt till viss mängd elektrisk krall att leve­ reras å viss plats och att sistnämnda förmån skulle i or ali iiamtid till­ komma säljaren och efterträdare i äganderätten till säljarens . fastighet. Sedan vederbörande taxeringsnämnder vid taxering av vissa jordbruks­ fastigheter, vilkas ägare ägde dylik rätt till s. k. fri elektrisk kraft, jamte det nämnderna efter vanliga grunder uppskattat jordbruksfastighetens värde, till detsamma lagt det på visst sätt beräknade kapitalvärdet a den elektriska kraft, fastighetsägaren kostnadsfritt erhölle, så har tragen, hu­ ruvida berörda elektriska kraft vore att anse såsom sådan servitutsliknande rättighet, vars värde jämlikt 2 punkten i anvisningen till 9 $ kom­ munalskattelagen borde vid fastighetstaxeringen beaktas, genom besvär av vederbörande fastighetsägare bragts under kammarrättens provning. Kammarrättens majoritet har därvid ej gjort ändring i beskattningsnamndernas beslut. Två ledamöter voro skiljaktiga och funno ovannämnda ratt till elektrisk kraft icke kunna anses i beskattningsavseende hänforlig till

Den av kammarrättens majoritet intagna ståndpunkten innebär, att den ifrågavarande rättigheten till elektrisk kraft på grund av sin med servi­ tut likartade natur är att anse såsom i sig själv utgörande fast egendom. Minoriteten, som anser, att rättigheten ej äger servitutsliknande karaktär, måste på grund härav komma till den slutsatsen, att rättigheten är los egendom. Då jämlikt 9 kap. 17 § vattenlagen rättighet till kraftbelopp, som på grund av bestämmelserna i samma lag utgår såsom ersättning för förlorad vattenkraft, skall vara förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften hört eller ock rättigheten i laga ordning överflyttats, synas särskilda be­ stämmelser i taxeringsväg ej erforderliga i fråga örn rättighet till dylikt kraftbelopp. Vidkommande åter sådan rättighet till kraftbelopp, varom avtal träf­ fats, att densamma skall tillkomma ägaren av viss fastighet eller, den­ nes efterträdare i äganderätten till fastigheten utan att avtalet blivit i domstolsväg fastställt, får kammarrätten meddela, att de ovannämnda ut­ slag, varigenom denna rättighet av kammarrätten förklarats, utgöra fast egendom, ännu ej vunnit laga kraft. Under sådana omständigheter före­ faller det kammarrätten mindre lämpligt, att det redan nu meddelas be­ stämmelser i ämnet. För övrigt vill kammarrätten framhålla, att bestäm­ melser i nu förevarande avseende böra givas en utförligare avfattning.än promemorieföriattaren tänkt sig, enär det avtal, varom här kan bliva fråga, måste till såväl form som innehåll närmare angivas.»

Vad angår behandlingen av ersättningskraft anser jag, oavsett vilken Departementa

chefen.

tolkning kan komma att givas åt gällande lag genom utslag av högsta instans, lämpligt att ej låta hänsyn därtill tagas vid taxeringen, försåvitt fråga är om ersättningskraft, som blivit allenast genom avtal bestämd. Är åter fråga om ersättningskraft, som utgår på grund av vattenlagens föreskrift, lärer denna, såsom jämväl kammarrätten förmenat, böra hän-

106 Kungl. Marits proposition Nr 220.

föras till fast egendom. Jag tror det vara av ett visst värde, att denna lagens mening kommer till uttryck i lagtexten.

Kvarnar och I fråga örn den i utkastet upptagna föreskriften rörande värdesättning ‘lågar m. m. av kvarnar, sågar och liknande smärre anläggningar uttalar kammar­ rätten: »Med den negativa ståndpunkt kammarrätten intagit till den så kal­ lade avkastningsmetoden, vad angår värdesättning av kraftverk, följer, att kammarrätten anser bestämmelserna i 11 stycket obehövliga. I detta sammanhang vill emellertid kammarrätten beröra följande i förslaget ej beaktade förhållande. Å jordbruksfastigheter finnas ofta kvarnar, sågar och andra mindre kraftverk, som användas för det egna jordbruket eller skogsbruket (se 7 § kommunalskattelagen med anvisning punkt 3 och 5 samt anvisning till 21 § punkt 2 styckena 2 och 5) och som förty skola taxeras tillsammans med fastigheten i övrigt såsom en taxeringsenhet (jordbruksfastighet). För dylika mindre kraftverk lämpar sig ej ens den av kammarrätten vill­ korligt förordade uppskattningsmetoden, åtminstone vad byggnaderna an­ går, ty det är fråga, örn ej denna metod, på grund av dess hänsynstagande till byggnadernas anskaffningskostnad, skulle leda till ett mot reglerna för taxering av jordbruksfastighet stridande resultat. Alltså synes det kammarrätten, att den nu föreslagna punkt 4 i anvisningen till 9 § kom­ munalskattelagen bör begränsas till att avse kraftverk, som taxeras så­ som annan fastighet, och vattenfall, vare sig det, outbyggt, taxeras såsom annan fastighet eller dess värde uppskattas såsom naturtillgång för att taxeras i samband med jordbruksfastighet, därvid jämväl vattenfallet kan vara för jordbruks- eller skogsbruksändamål utbyggt. Detta innebär alltså allenast, att i sistnämnda fall byggnaderna till vattenfallet — som kan vara av den storleksordning, att en utbyggnad för självständig indu­ striell drift kan ifrågakomma — icke skola uppskattas såsom tillbehör till vattenfallet utan såsom till jordbruket hörande åbyggnader. Den sålunda ifrågasatta begränsningen synes kammarrätten lämpligen böra ske genom den definition å bland annat kraftverk, vilken kammarrätten tänkt sig skola införas i slutet av denna punkt och som således bör såsom kraftverk beteckna allenast sådana, på visst sätt i övrigt beskaffade anläggningar, som böra upptagas såsom annan fastighet. I sammanhang härmed synes punkten 2 i anvisningen fordra en komplettering härutinnan, att dels i av­ seende å uppskattningen av vattenfalls värde såsom särskild naturtill­ gång hänvisas till bestämmelserna i punkt 4 dels ock föreskrift meddelas därom att, därest vattenfallet är utbyggt för jordbruks- eller skogsdrift, nämnda bestämmelser ej skola tillämpas å de vattenfallet tillhörande byggnaderna, vilka uppskattas i sammanhang med jordbruksfastigheten i övrigt. »

Departements­ Med den ståndpunkt jag intagit till frågan örn avkastningsmetodens an­

chefen.

vändning bortfaller det av kammarrätten anförda skälet för uteslutande av bestämmelsen örn kvarnar och sågar. Mot vad kammarrätten anfört örn kvarnar och sågar å jordbruksfastighet har jag ej anledning till annan erinran än att enligt den lydelse som föreslagits åt stadgandet sådan taxeringsmetod, som följer av lagens övriga bestämmelser, givetvis bör i dylikt

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 107

fall tillämpas. Stadgandet är och synes böra vara sä allmänt hållet som möjligt för att ej försvåra en praktisk lagtillämpning. ’

I fråga om värdering av regleringsdamm uttalar länsstyrelsen i Gävle­ Regltrings damm. borgs län: »Att regleringsdammar och dylikt värderas efter mark- och byggnads' värde utan försök till beräkning av räntabilitet och avkastning synes ända­ målsenligt. Anmärkas bör att rensningar i samband med regleringsföretag, t. ex. vid gemensam reglering av tvänne sjöar, stundom företagas icke »intill’, utan på betydande avstånd från regleringsdammen. Bland kostna der upptagas icke heller de ofta mycket betydande skadeersättningarna för dämning eller avsänkning, skyddsarbeten m. m., vilket ur skatteteknisk synpunkt måhända är riktigt ur formell, men knappast ur saklig syn­ punkt. För de delägande vattenfallsfastigheterna, vilkas kapitalvärden be» räknas efter reglerad krafttillgång och därför skola minskas med andelen i regleringskostnader, finnes i varje fall ingen anledning att därvid göra skillnad mellan olika slag av faktiska regleringskostnader. Då reglerings­ dammen och vattenfallsfastigheterna ofta ligga i skilda kommuner, inne­ bär förslaget eventuellt också en ur kommunernas synpunkt tvivelaktig omflyttning av fastighetsvärdena.» Vattenfallsstyrelsen anför i förevarande avseende: »Smedberg har i sin promemoria icke närmare ingått pä frågan örn be­ räkning av värdet av sjöregleringar. Han har endast föreslagit, att från det genom regleringen ökade markvärdet skall dragas värdet av reglerings­ dammen. Vattenfallsstyrelsen har uppfattat detta så, att Smedberg velat överlåta åt praxis att närmare utforma de linjer, efter vilka värderingen av vinsten av sådan reglering bör ske. Vattenfallsstyrelsen anser, att det skulle medföra stora svårigheter att här införa närmare bestämmelser och att denna fråga kan överlämnas tili taxeringsmyndigheternas bedömande från fall till fall. Emellertid synes böra i anvisningarna intagas en be» stämmelse örn att hänsyn skall vid taxeringen tagas till förefintlig sjö­ reglering. Från det värde man härvid kommer till skall, såsom Smedberg föreslagit, dragas taxeringsvärdet av regleringsdammen.» Svenska vattenkraft föreningen yttrar: »I tolfte stycket av utkastet är föreslaget, att i kostnaden för reglerings­ damm skall inräknas 'kostnad för rensningar intill dammen ovan- och nedanför densamma’. Den ståndpunkt, som förfäktas i 1929 års utredning, synes riktigare. Rensningar böra icke ingå i byggnadskostnaden, såframt de icke varit erforderliga för byggnadens grundläggning. Rensningar, som utföras av annan anledning, böra lika litet när det är fråga om regle­ ringsdammar som ifråga om andra byggnader inverka på byggnadens taxeringsvärde. Det citerade uttrycket synes därför böra utbytas mot t. ex. 'kostnad för rensningar, erforderliga för dammens grundläggning’.» Kammarrätten anför: »I fråga örn taxering av regleringsdamm har rätt stor tvekan. Sålunda har gjorts gällande, att, då det är regleringsdammens tillvaro, som åstad­ kommer en ökning av det uttagbara kraftbeloppet i ett vattendrag, värdet av denna ökning, regleringsvinsten, bör fästas vid dammen. Häremot har

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

framhållits, att regleringsvinsten icke kommer till synes vid dammen utan först vid de nedanför dammen liggande vattenfallen, där regleringsvinsten ingår såsom en integrerande del av det uttagbara kraftbelopp, respektive vattenfall efter regleringen representerar, och att på den grund taxeringen bör ske av de särskilda vattenfallen efter detta kraftbelopp och oberoende av, att storleken av detsamma hänför sig till en sjöreglering. Enligt sist­ nämnda åsikt kommer givetvis icke något värde att återstå för taxering av dammen, som således skulle förbli otaxerad. En förmedlande ställning mellan dessa båda meningar intager en av kammarrätten i en del fastighetstaxeringsmål tillämpad metod. Kammarrätten har nämligen i sådana fall, då fråga varit örn en med stöd av bestämmelserna i vattenlagen genomförd sjöreglering med tvångsdelaktighet — i vilket fall alla strömfall, för vilka en ifrågasatt vattenregleriug medför båtnad, i avseende å sjöregleringens genomförande utgör en samfällighet — betraktat varje särskilt strömfall och den på strömfallet belöpande andelen i dammen såsom en enhet, vars värde uppskattats med hänsyn till fallets värde efter regleringen. Därefter har beräknats värdet av andelen i dammen, vilken senare uppskattats så­ som en särskild taxeringsenhet med allenast byggnadsvärde (med byggnadskostnaderna såsom grund och oberoende av regleringsvinstens storlek); och har denna beräkning av värdet av strömfallets andel i dammen skett efter förhållandet mellan strömfallets fallhöjd och sammanlagda fallhöjderna av de strömfall, som fått nytta av regleringen, varefter värdet av strömfallets andel i dammen avräknats vid strömfallets taxering. De i 12 stycket in­ tagna bestämmelserna rörande taxering av regleringsdamm hänföra sig i huvudsak till det sist omförmälda tillvägagångssättet. Då otvivelaktigt frånvaron av vägledande upplysningar angående sättet för taxering av regleringsdamm haft till följd en stor ojämnhet i beskatt­ ningen i förhållandet såväl mellan vattenfallsiigare som mellan kommuner, synes det kammarrätten välbetänkt, att bestämmelser i ämnet meddelas! Vad innehållet, av dessa bestämmelser angår, kan väl mot förslaget i denna del anmärkas, att det är svårt att finna en fullt hållbar teoretisk grund för samma förslag, men å andra sidan måste sägas, att någon annan väg än den förslaget anvisar näppeligen kan väljas, utan att ur skattesynpunkt berättigade intressen av vikt trädas för nära. Kammarrätten får alltså biträda förslaget, så vitt regleringsdammen angår. Vidkommande härefter avdraget från värdet å vattenfallsfastighet, som röner båtnad av regleringsföretaget, har enligt förslaget rätten till dylikt avdrag begränsats till sådan fastighet, som bidragit till kostnaderna för regleringsdammen. Härvidlag anser emellertid kammarrätten det kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara riktigt att uppskatta fastighet, vars ägare ej bidragit till kostnaderna för dammen, till sitt efter den faktiskt förefintliga krafteffekten beräknade julla varde, då fastighetens ägare jämlikt 3 kap. 6 § vattenlagen icke äger rätt att begagna sig av den genom regleringen nyvunna krafteffekten utan att gälda ifrågavarande kostnader. Huru i berörda avseende lämpligen bör förfaras, torde vara svårt att genom några generella bestämmelser reglera, och synes det därför lämpligast att åtminstone tillsvidare och till dess större erfarenhet å detta område vunnits allenast stadga, att värdet av de vatten fallsfastigheter, som röna båtnad av den vattenreglering, dammen åvägabringar, skall minskas med skäligt belopp.»

D«partement6- Beträffande värdering av regleringsdamm finner jag den praxis, som till-

eheJen.

lämpats av kammarrätten, böra lagfästas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 109

Vad angår avdrag vid taxering av vattenfallsfastigheter nedanför regleringsdamm för viss del av regleringsdammens värde, så kan det vara tvek­ samt, om dylikt avdrag skall åtnjutas för samtliga vattenfallsfastigheter, som hava båtnad av dammen, eller allenast för dem, som bidragit till regleringsdammen. Vilkendera utvägen man väljer synes ej ha slör praktisk betydelse ur annan synpunkt än med hänsyn till svårigheten vid tillämp­ ningen av den ena eller andra metoden. Det förefaller mig uppenbarligen mycket enklare att här välja det senare alternativet, vilket bygger på en klar andels beräkning, under det att den förra metoden skulle kunna giva anledning till tvis tigheter och visst godtycke.

Rörande de i utkastet föreslagna bestämmelserna om fördelning av taxe­ Kraftverk»anläggningar ringsvärde i fråga örn vattenfallsfastighet å kommungräns, uttalar kammar­ ä kammangränser. rätten följande: »Bestämmelser i det syfte, som här avses, synas kammarrätten icke erfor­ derliga. I fråga örn vattnet är väl utan vidare klart, att, därest större rätt till vattnet tillkommer den ena stranden och gränsen mellan två kommuner går i vattendraget, vattenfallets värde ej beräknas lika för bägge kommu­ nerna utan fördelas i förhållande till storleken av den rätt till vattnet, var­ dera stranden äger. Vad byggnader i vattnet beträffar bör i nu ifråga­ varande avseende för dem gälla samma regler som för byggnader i all­ mänhet, nämligen att de skola taxeras inom den kommun, dit den mark, som är oundgängligen nödvändig såsom underlag för byggnaden, i taxeringsavseende hör, så att, örn denna mark är delad mellan två kommuner, jäm­ väl byggnadens värde måste fördelas mellan kommunerna. Härtill kommer, att erfarenheterna från fastighetstaxeringsmålens behandling i kammarrätten ej ådagalägga något behov av att genom särskilda bestämmelser reglera hithörande förhållanden.»

Mot kammarrättens avstyrkande anser jag mig ej kunna förorda någon Departements­

chefen.

annan regel örn byggnadsvärdets fördelning på olika kommuner beträffande anläggningar å kommungränser, än den som innefattas i gällande rätt. Vid dylikt förhållande synes anledning saknas att upptaga någon särskild bestäm­ melse örn anläggningar å kommungränser.

Rörande den föreslagna ändringen i punkt 6 av anvisningarna till 10 §, Redovisning av delvärden avseende redovisning av delvärden å vattenfall m. m., anför kammarrätten, å vaitenfallsbland annat: fastighet. »Andra meningen synes helt överflödig. På grund av innehållet i första meningen kommer nämligen för ett utbyggt vattenfall att föreligea en upp­ delning av dess värde i 3 delar, vattenfallets värde, markvärde i övrigt (= totala markvärdet, minskat med vattenfallets värde) och byggnadsvärde.»

Kammarrättens sålunda framlagda ändringsförslag anser jag mig kunna Departements­

chefen.

biträda.

HO Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Innehållet a Beträffande utkastets ändringsförslag i fråga cm 17 § 1 mom. taxeribgsdeklaration beträffande förordningen anför kammarrätten: vattenfalls- »Det synes kammarrätten kunna ifrågasättas, örn ej paragrafen borde fastighet. nämna ett par av de för taxering av vattenfallsfastigheter viktigaste uppi lysningarna, nämligen normal lågvatteneffekt och byggnaders anskaffnings­ kostnad. Tillägget skulle då få exempelvis följande formulering: 'samt be­ träffande fastighet, dära vattenfall tinnes, örn normal lågvatteneffekt, bygg­ naders anskaffningskostnad samt övriga för taxering av vattenfallet jämte tillhörande byggnader erforderliga uppgifter’.»

Departements Aven för det fall,' då vederbörande för taxering av kraftverk påyrkar

chefen.

tillämpning av avkastningsmetoden och i sådant avseende meddelar tillfreds­ ställande uppgifter, Anner jag det ur kontrollsynpunkt önskvärt, att i fastighetsdeklaration sådana uppgifter meddelas, som erfordras för taxering enligt den mera schablonmässiga anläggningskostnadsmetoden. Omformulering synes böra ske av förevarande paragraf i huvudsaklig anslutning till kam­ marrättens förslag. Att fastställa deklarationsformulär för taxering av vattenfall lärer ankomma på Kungl. Majit.

Beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring.

(rättande Beskattning av inkomst på grund av livförsäkringsavtal kan försiggå huvud­ grunder flir i endera av två huvudformer, nämligen antingen bos försäkringsanstalten beskattning i försäkringstagarnas ställe, såsom fallet är vid kapitalförsäkring, eller av inkomst på grund av liv­ hos försäkringstagarna själva, såsom fallet är vid livränteförsäkring. I försäkring. förra fallet får i princip ej avdrag äga rum för erlagda försäkringspremier, dock att ett konventionellt avdrag å högst 200 kronor medgivits, och be­ skattas ej utfallande försäkringsbelopp. Vid livränteförsäkring åter äro två alternativ tänkbara, nämligen antingen att avdrag medgives för hela premien, i vilket fall hela den utfallande livräntan beskattas, eller att av­ drag — med undantag för konventionellt sådant — ej medgives för premien, i vilket fall den utfallande livräntan beskattas blott med reducerat belopp. Det förra är förhållandet med sådan livränteförsäkring, som i huvudsak är att betrakta som pensionering, det senare åter med livränta mot engångspremie, d. v. s. vad som i dagligt tal brukar benämnas »inköpt» liv­ ränta e. dyl. Mellan de båda huvudformerna kunna emellertid uppstå gränsfall, vilkas inordnande under den ena eller andra kategorien stund­ om kan vålla tvekan, i den mån ej specialregler givits för desamma.

Framställ­ Hos Kungl. Majit anhöllo nu vissa försäkringsbolag i en till finansde­ ning från vissa försäkrings­ partementet den 24 november 1931 inkommen skrift örn visst »förtyd­ bolag. ligande» av skattelagarna. Efter att hava framhållit den skillnad, som enligt skattelagarna upprätthölles mellan kapitalförsäkring och pensions­ försäkring, yttrade bolagen följande:

Kungl. Majlis proposition Nr 220. lil

»Med hänsyn till den åtskillnad, sorn sålunda enligt nu gällande skatte­ system föreligger mellan pensionsförsäkring och kapitalförsäkring, måste det anses synnerligen önskvärt, att gränslinjen mellan de två försäk­ ringsformerna är ur saklig synpunkt lämplig och härjämte fullt klar. Under det senaste decenniet har pensioneringstanken för såväl anställ­ da som enskilda blivit alltmer aktuell, och de svenska livförsäkringsbola­ gen hava genom lämplig anpassning av sina försäkringsformer sökt till­ fredsställa förelintliga behov. Vissa försäkringsbolag hava sålunda utar­ betat pensionsförsäkringsformer, som skilja sig från de tidigare förekom­ mande formerna endast därigenom, att ett visst antal räntor eller pen­ sionsbelopp under alla förhållanden garanteras utgå. Dessa försäkrings­ former torde hittills av skattemyndigheterna i regel hava godkänts såsom pensionsförsäkringar. Något utslag av högre skattemyndighet beträffan­ de frågan örn sådana försäkringsformers behandling som pensionsförsäk­ ringar förefinnes emellertid icke. Undertecknade försäkringsbolag förmena, att det måste betraktas så­ som synnerligen önskvärt, att någon tvekan icke må föreligga beträffan­ de vad som ur skattesynpunkt bör förstås med pensionsförsäkring, och hem­ ställa därför, att ett förtydligande av kommunalskattelagen på denna punkt måtte ske. Något skäl att vid ett sådant förtydligande intaga an­ nan ståndpunkt än den, som enligt vad ovan sagts intagits av skattemyn­ digheterna vid tolkning av gällande lag, synes icke förefinnas.»

Yttrande och För säkring sinspektionen anbefalldes att över berörda framställning av­ förslag av för giva yttrande och inkom i en den 15 februari 1932 dagtecknad skrivelse med säkringsinspektionen. sådant. Inspektionen har till en början mera i detalj redogjort för gällande be­ stämmelser rörande livräntas beskattning och i sådant avseende anfört: »Beskattningen av pensioner regleras för närvarande huvudsakligen av bestämmelser i kommunalskattelagen, vilka — i vad de avse pensioner utgående på grund av försäkring — bygga på begreppet pensionsförsäk­ ring. Med pensionsförsäkring avses enligt anvisningarna till deklarationsformuläret dels försäkring, enligt vilken livränta skall börja utgå vid viss ålder eller vid iråkad varaktig arbetsoförmåga, dels änke- och pupill­ försäkring, men däremot ej olycksfallsförsäkring. Kombineras dylik liv­ ränta med kapitalförsäkring och lyder kapitalförsäkringen å belopp sammanlagt ej överstigande vare sig livränteförsäkringens dubbla årsbelopp eller 4,000 kronor, betraktas kapitalförsäkringen som pensionsförsäk­ ring, örn försäkringen tagits på grund av tjänst, samt även i andra fall under den ytterligare förutsättningen att försäkringen tagits annorle­ des än mot engångspremie oell att livräntan är livsvarig eller avser pu­ pillpension. Med försäkring mot engångspremie skall förstås försäkring, där enligt försäkringsavtalet hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika poster inom en tid av högst fem år från dagen för för­ säkringsavtalets ingående. Med livsvariga livräntor avses sådana livrän­ tor, som upphöra att utgå först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte. Sedan det sålunda angivits, vad som skall betraktas som pensionsför­ säkring till skillnad från kapitalförsäkring otc., stadgas i huvudsak föl­ jande angående själva beskattningen. Därest pensionsförsäkring tagits på grund av tjänst, är den av arbetsgivaren respektive löntagaren erlagda

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

premien helt oell hållet avdragsgill, för den förre i regel under inkomst av rörelse, för den senare under inkomst av tjänst; det utfallande pen­ sionsbeloppet beskattas helt och hållet, dock att vid pupilllörsäkring ett särskilt avdrag å 600 kronor är medgivet. Därest försäkringen avser livs­ varig livränta, icke är tagen på grund av tjänst och premien icke är engångspremie, gäller samma regel, endast med den ändringen att avdraget för premien sker under allmänna avdrag. Därest pensionsförsäkringen däremot — utan att hava tagits på grund av tjänst — tecknats mot engångspremie eller avser icke livsvarig livränta annan än pupillpension, är premien, liksom allmänt gäller i fråga om kapitaliörsäkring, avdrags­ gill intill ett belopp av 200 kronor (maximeringen avser den sammanlag­ da premien för kapitalförsäkring, pensionslörsäkring mot engångspremie, olycksfallsförsäkring m. m.). I sistnämnda fall beskattas den utfallande pensionen på grundval av ett reducerat belopp, för vars beräkning regler finnas angivna i 32 § i kommunalskattelagen. Belopp utfallande på grund av kapitalförsäkring inkomstbeskattas ej; däremot erlägger försäkrings­ givaren, örn denne är ett svenskt försäkringsbolag, s. k. ränteskatt för den beräknade ränteinkomst för året, som förutsättes vid beräkning av pre­ mie- och premieåterbäringsreserver. Beträffande andra fall av kombinerad kapital- och ränteförsäkring än det ovan särskilt nämnda äro icke några bestämmelser meddelade angå­ ende vad som skall förstås med pensionsförsäkring.»

Försäkringsinspektionen meddelar vidare, att inspektionen för bedö­ mande av den fråga remissen avser från de olika livförsäkringsbolagen begärt och erhållit uppgift å de olika slag av pensionsförsäkring samt blandad kapital- och pensionsförsäkring, som representerades av bolagens nu i kraft varande försäkringsbestånd. Härom yttras följande:

»I det följande redovisas de av bolagen angivna olika försäkringsfor­ merna, vare sig dessa uttryckligen angivits såsom pensionsförsäkring eller icke, indelade med hänsyn till de vid premieberäkningen tillämpade be­ räkningsgrunderna i tre grupper: ränteförsäkring, blandad kapital- och ränteförsäkring samt ren kapitalförsäkring. I. Ren ränteförsäkring. Vid premieberäkningen tillämpas helt och hållet respektive bolags av Konungen stadfästa beräkningsgrunder för livränte- eller överlevelseränteförsäkring (eventuellt samtidig tillämpning av beräkningsgrunderna för invaliditetsförsäkring). Följande former redovisas. 1) Genast börjande livränta. 2) Uppskjuten livränta, i vissa fall kombinerad med invaliditetsränta utgående temporärt intill pensionsåldern, därest varaktig arbetsoförmåga inträffar före denna. 3) överlevelseränta (= familjepension; förmånstagare individuellt eller kollektivt angiven). Forn varianter förekomma vid var och en av dessa tre former temporära räntor och räntor med ett eller annat slag av premieåterbetalning vid döds­ fall. I vissa fall finnas av Konungen fastställda speciella beräkningsgrun­ der för pensionsförsäkring av befattningshavare hos bolaget. II. Blandad kapital- och ränteförsäkring. Vid premieberäkningen tillämpas samtidigt beräkningsgrunder för ränteförsäkring (livränte-, överlevelseränte- eller invaliditetsränteiörsäk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. Ilo

ring) och beräkningsgrunder för kapitalförsäkring för dödsfall. Följande former märkas. 1) Inkomstpensionsförsäkring utgörande en kombination av inkomstför­ säkring [redogörelse angående inkomstförsäkring lämnad nedan under lil 1)J med försäkring av uppskjuten livränta eller uppskjuten överlevelseränta. Följande typer förekomma. A. Försäkring till förmån för efterlevande. 'Pensionen’ börjar utgå först vid den försäkrades död och utbetalas så länge förmånstagaren lever, dock minst under 20 år. B. Försäkring avsedd att bereda egenpension samt i viss utsträck­ ning även pension åt efterlevande. 'Pensionen’ börjar utgå, då den försäkrade uppnår viss ålder (pensions­ åldern) eller vid dödsfall dessförinnan. Uppnås pensionsåldern, utbetalas pensionen, så länge den försäkrade lever, dock minst under t. ex. 20 år, varvid, örn dödsfall inträffar under dessa 20 år, resterande garanterade rän­ tor utbetalas till de efterlevande såsom förmånstagare. Inträffar dödsfall före pensionsåldern, utgår pensionen till de efterlevande såsom förmåns­ tagare under 20 års tid. Försäkring av detta slag kan även avtalas så, att pensionen till efter­ levande utgår så länge viss, vid försäkringens tecknande namngiven för­ månstagare lever, dock minst under 20 år. Detta kan ske antingen med tillämpning av en tilläggspremie svarande mot den tillfogade uppskjutna överlevelseräntan eller oek i fråga örn dödsfall före pensionsåldern, utan premieförhöjning på det sätt att pensionsbeloppet minskas så mycket, olika för olika dödsåldrar, som erfordras för att täcka kostnadsökningen pä grund av pensionsntbetalningens fortsättande efter de 20 årens slut. För båda typerna A. och B. gäller numera i stor utsträckning, att för­ säkringarna icke få belånas, återköpas eller till utbetalningssättet för­ ändras ('pensionsvillkor’). Härjämte förekomma emellertid, särskilt i fråga örn tidigare avslutade försäkringar, fall, där inkomstförsäkringsdelen kan återköpas oell belånas samt även till utbetalningssättet för­ ändras. Ett bolag har uppgivit, att vid ifrågavarande försäkringsform alltid två försäkringsbrev utfärdas, ett för inkomstförsäkringsdelen och ett för ränteförsäkringsdelen, ehuru pensionsvillkor i vissa fall gälla även i fråga örn förstnämnda del. 2) Kapitalpensionsförsäkring konstruerad pä följande sätt, Kapitalet utbetalas med viss del exempelvis en tiondedel årligen under 10 år med början vid viss uppnådd ålder. Efter tioårsperiodens slut fortsätter en livsvarig livränta å ett belopp lika med det under perioden utbetalda årsbeloppet. Avlider den försäkrade före, respektive under tioårsperioden, ut­ faller pä en gång hela kapitalbeloppet, respektive så stor del av kapitalet, sorn återstår vid dödsfallet. ö) Vanlig blandad liv- och kapitalförsäkring kombinerad med en livs­ varig livränta, vilken börjar utgå vid kapitalutbetalningsåldern. 4) Vanlig blandad liv- och kapitalförsäkring i kombination med en in validitetsränta, vilken utgår temporärt intill kapitalutbetalningsåldern, därest varaktig arbetsoförmåga inträffar föro denna. Utöver de ovan angivna formerna av blandad kapital- och livränteförsäk ring hava av bolagen redovisats ett fåtal andra, vilka ej numera drivas •eller vilka i varje fall torde förekomma endast i obetydlig utsträckning. lil. Ren kapitalförsäkring. Bihang till riksdagens protokoll 19.13. I nami. ISO hafi- (Sr Tid.) s

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Vissa bolag hava redovisat försäkringsformer, där premieberäkniugen helt och hållet byggt på beräkningsgrunderna för kapitalförsäkring för dödsfall. Följande former märkas: 1) Inkomstförsäkring. Denna är utformad som en modifikation av vanlig blandad liv- och ka­ pitalförsäkring (eventuellt livstidsförsäkring) på det sätt, att kapitalet, såväl när försäkringsiallet avser dödsfall som när det avser uppnådd ål­ der, utbetalas med fördelning på ett visst antal år; alla utbetalningar äro, när försäkringsfallet en gång inträffat, ovillkorliga. Denna försäkring har försäkringstekniskt sett karaktären av en kapitalförsäkring för döds­ fall och torde därför, åtminstone tidigare, i allmänhet hava medfört rätt till återköp och förskott. Emellertid lära numera i vissa fall tillämpas försäkringsvillkor av pensionsvillkors natur. Följande lydelse av dylikt villkor har angivits av ett bolag; 'Sorn särskilt villkor för denna försäk­ ring gäller, att försäkringen icke kan belånas, återköpas eller med avse­ ende på utbetalningssättet ändras. På grund härav kan utbetalning av försäkringen icke ske annat än i form av månatliga pensionsbelopp i en­ lighet med vad ovan i detta försäkringsbrev angivits.’ 2) Blandad liv- och kapitalförsäkring, i fråga örn vilken stadgas, att den försäkrade vid uppnående av kapitalutbetalningsåldern har rätt att välja mellan att få kapitalet på en gång eller i form av en årlig livränta. Väljes livränta, betraktas det till utbetalning förfallna kapitalet som engångspremie för en genast börjande livränta beräknad enligt då gällande grun­ der. Före kapitalutbetalningsåldern finnes återköps- och fribrevsrätt. 3) S. k. donationsförsäkring (försäkring med bestämd utbetalningstor • min) i kombination med en tidränta, vilken utgår intill tidpunkten för kapitalutbetalningen, därest dödsfall inträffat före denna tidpunkt. Rätt till återköp och fribrev synes i regel ej förekomma.» Inspektionen yttrar härefter följande: »Vad beträffar typerna under I äro dessa redan enligt nu gällande be­ stämmelser att hänföra till pensionsförsäkring, dock med undantag för I 3) i de fall, då förmånstagaren är annan än hustru och barn. Någon ändring i fråga örn nu gällande bestämmelser synes icke erforderlig be­ träffande dessa former. Typerna under lil torde i praxis hava behandlats såsom kapitalförsäk­ ring, i varje fall då det gällt försäkring, som icke tagits på grund av tjänst. På grund av dessa typers konstruktion synas de för övrigt böra behandlas som kapital försäkringar, även där pensionsvillkor införts. Är innebörden av nu gällande bestämmelser alltså klar i fråga örn de rena typerna under I och lil, möter det däremot otvivelaktigt svårigheter att tillämpa dem å de blandade typerna under II, utom för det specialfall av kombinerad kapital- och livränteförsäkring, varom bestämmelser äro meddelade i anvisning 1 till 31 § i kommunalskattelagen. Bestämmelserna för sistnämnda fall synas vara tillkomna med utgångspunkt från prin­ cipen, att en kombinerad kapital- och livränteförsäkring, vilken för för­ säkringstagaren måste te sig som en pensionsförsäkring, även vid beskatt­ ningen såvitt möjligt bör i sin helhet behandlas som dylik försäkring. Försäkringsinspektionen finner för sin del, att denna princip, så långt möj­ ligt är, bör läggas till grund vid lösningen av skattefrågan för de kom­ binerade försäkringarna. En annan tänkbar lösning vore visserligen, att kombinerad försäkring vid beskattningen genomgående ansågcs uppdelad på en kapitalförsäkring och en livränteförsäkring, men inspektionen anser

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2X0. 115

■sig icke böra förorda denna linje, då den torde komma att leda till alltför stora komplikationer. Avgörandet av frågan, huruvida en kombinerad försäkring skall anses som pensionsförsäkring, bör givetvis ej gärna ske från fall till fall utan torde böra grunda sig på vissa i lag lastställda regler. Vad först beträffar typen II 1), som torde vara den mest betydelsefulla av de kombinerade lörsäkringarna, har densamma, därest pensionsvillkor avtalats, från försäkringstagarens synpunkt sett onekligen karaktären av en pensionsförsäkring. Med hänsyn härtill synes denna kombination lika­ väl som den vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser beaktade typen av blandad kapital- och livränteförsäkring helt och hållet kunna behandlas som pensionsförsäkring. Härigenom skulle bland annat uppnås en betyd­ lig förenkling vid bestämmelsernas tillämpning. Utöver kravet på peusionsvillkor torde emellertid vissa andra fordringar böra vara uppfyllda, för att det såvitt möjligt skall förhindras att försäkringen tecknas i syfte att kringgå de olika för fysisk person gällande beskattningsreglerna. De i det följande föreslagna fordringarna innebära, att premien till vä­ sentlig del skall kunna anses motsvara en pension av ren livräntetyp. Älderspensionsförsäkring av denna typ synes sålunda alltid böra vara livs­ varig; lamiljepensionsförsäkring konstruerad uteslutande som inkomstför­ säkring synes böra räknas som kapitalförsäkring, örn den ej är kombine­ rad mod en ålderspensionsförsäkring å minst samma belopp samt med pen­ sionsåldern högst 70 år; pensionsbeloppet synes ej böra vara garanterat längre tid än 20 år. Pensionsvillkoren böra innehålla, att försäkringen en­ ligt avtalet ej må återköpas eller belånas samt ej heller så till utbetalningssättet förändras, att den upphör att vara pensionsförsäkring av i kommunalskattelagen definierad, art. Skulle bolaget, där alldeles sär­ skilda skäl äro för handen, i undantagsfall ändock ex gratia återköpa för­ säkringen, bör återköpsvärdet självfallet beskattas som pension. Skulle under samma förhållanden överenskommas örn rätt till belåning av för­ säkringen eller till sådan ändring av utbetalningssättet, att försäkringen kan upphöra att vara pensionsförsäkring, bör försäkringen anses hava övergått till kapitalförsäkring och dess premiereserv såväl som försäk­ ringstagarens övriga tillgodohavanden på grund av försäkringen beskattas som en pension, utbetald vid tillfället för överenskommelsen. Härav torde, förutom ändringar i kommunalskattelagen, böra följa vissa ändringar i taxeringsförordningen och deklarationsformuläret. Samma uppfattning angående försäkringens karaktär av kapitalförsäkring eller pensionsför­ säkring, som tillämpas vid försäkringsbeloppets beskattning, torde även böra tillämpas vid den s. k. räntebeskattningen hos försäkringsgivaren i de fall, då denne är ett svenskt försäkringsbolag. Beträffande typerna II 3) och II 4) äro dessa redan behandlade i nu gill lande bestämmelser. Inspektionen anser sig i fråga örn dessas beskatt­ ning icke böra ifrågasätta annan ändring än att 4,000-kronorsgränsen slo­ pas. Någon rationell grund för bibehållande av denna gräns torde knap­ past kunna åberopas. Anser man, att en kombination mellan en vanlig uppskjuten livränta och en kapitalförsäkring motsvarande livräntans dubbla belopp är önskvärd, torde icke linnas någon anledning att genom skattebestämmelser lägga hinder i vägen för att denna försäkringsform utsträckes till att omfatta även pensionsbelopp över 2,000 kronor. Härtill kommer, att en dylik ändring ii ven innebär en viss förenkling. För de fall, där de till II I), TT 3) och TT 4) hörande typerna enligt ovan

116 Kungl. Majlis proposition Nr 220.

föreslagna regler icke liro att anse som pensionsförsäkring, ävensom för övriga tänkbara kombinationer, synes en mera schablonmässig behandling motiverad. Försäkringsinspektionen har haft två olika alternativ under övervägande, vilka båda skulle medföra en följdriktig beskattning, näm­ ligen dels att betrakta dem som kapitalförsäkringar, dels att betrakta dem som livränteförsäkringar mot engångspremier. Då det förstnämnda alter­ nativet leder till enklare regler och även innebär förenklingar i tillämp­ ningen, har inspektionen ansett sig böra förorda detta.

De ändringar i kommunalskattelagen, som i anslutning till det ovan an förda bliva erforderliga, hava återgivits i en särskild bilaga. Härvid har ovan gjorts den redaktionella ändringen i lagbestämmelserna* att den nu i anvisningarna till 31 § meddelade huvuddefinitionen på begreppet pen­ sion flyttats från anvisningen till själva paragrafen och härvid samtidigt omformulerats så, att begreppet pension uttryckligen avser varje belopp utgående på grund av pensionsförsäkring, alltså även återköpsbelopp, premieåterbetalning vid dödsfall, premieåterbäring och vinst samt — därest försäkringen ändras till kapitalförsäkring — premiereserven och försäk­ ringstagarens övriga tillgodohavanden hos-bolaget på grund av försäk­ ringen vid tidpunkten för ändringen. Definitionen på begreppet pensions försäkring Ilar samtidigt införts i anvisningen till 31 § med i stort sett samma formulering som nu i deklarationsformuläret. Dock har för er hållande av enklare formuleringar i de olika hithörande bestämmelserna den ändringen gjorts, att från begreppet pensionsförsäkring uteslutits för­ säkring av andra icke livsvariga livräntor än pupillpensioner; någon änd­ ring i sak kan härigenom icke uppkomma annat än för det teoretiskt möj­ liga men i praktiken troligen aldrig förekommande fallet, att en sålunda utesluten icke livsvarig livränta tagits på grund av tjänst.»

Försäkringsinspektionens förslag till ändringar i kommunalskattelagen är av följande lydelse: »I 31 § tillfogas följande: /Med pension förstås dels pension, som utgår på grund av föregående tjänsteförhållande, dels ock belopp, som utgår på grund av pensionsför­ säkring’. Anvisning 1 till 31 § erhåller följande ändrade lydelse: 1. Med pensionsförsäkring förstås sådan försäkring, enligt vilken liv ränta skall utgå från viss ålder (ålderspension) eller vid varaktig arbets oförmåga (invalidpension) eller till efterlevande på grund av änke- eller pupillförsäkring (familjepension); som pensionsförsäkring räknas icke olycksfallsförsäkring, ej heller försäkring av icke livsvarig livränta annan jin pupillpension. A. Kapitalförsäkring kombinerad med försäkring av sådan livränta, som i föregående stycke sägs, skall betraktas som pensionsförsäkring, därest kapitalförsäkringen lyder å belopp sammanlagt ej överstigande livräntans dubbla årsbelopp. Vid änke- och pupillförsäkring skall härvid som års belopp anses den årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka. B. Lyder kapitalförsäkringen å belopp sammanlagt överstigande livrän­ tans dubbla årsbelopp, gäller följande: a) Har vid försäkring av ålderspension avtalats, att pensionen skall utgå ett visst garanterat antal år därest den försäkrade uppnår pensionsålderm oberoende av örn han sedermera avlider, innan fullt antal år uppnåtts, be­ traktas försäkringen i sin helhet som pensionsförsäkring.

KungL Maj:ta proposition Nr 220. 117

b) År pensionsåldern vid tinder a) omförmäld försäkring högst 70 år, behandlas som pensionsförsäkring med ålderspensionsförsäkringen kombi­ nerad försäkring av belopp som — därest dödsfall inträffar före pensions­ åldern — utgår under ett garanterat antal år med ett årsbelopp högst lika med ålderspensionen. ... c) Som pensionsförsäkring räknas försäkring av livsvarig ränta till för­ mån för efterlevande änka eller barn, även örn utbetalningen skall fortgå under ett garanterat antal år efter försörjarens död. För att under punkt a), b) oell c) omförmälda försäkringsformer skola anses som pensionsförsäkring gäller att det garanterade antalet år ej över­ stiger 20 samt att försäkringen enligt avtalet ej må återköpas eller belånas samt ej heller så till utbetalningssättet förändras, att den upphör att vara försäkring av sådan art, som ovan i denna anvisning sägs. Är kapitalförsäkring kombinerad med ränteförsäkring i annat fall än ovan under A eller B sägs, skall försäkringen i sin helhet betraktas såsom kapitalförsäkring. 32 § 2 morn. erhåller i nedan angivna delar följande ändrade lydelse: 2 mom. Har livränta-------— intäkt räknas: a) ----------b) ---------c) örn livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring, dock ej på grund av försäkring mot engångspremie; livräntans hela belopp; samt d) ---------- Örn livränta----------- beräknat belopp. Har livränta---------- beräknat belopp. Med försäkring ------ — försäkringsavtalets ingående. Anvisning 9 till 32 § erhåller följande ändrade lydelse: 9. Vid tillämpning av 32 § räknas, som livräntor, utöver vänliga livrän­ tor, även andra belopp utgående på grund av pensionsförsäkring, alltså även återköpsbelopp. premieåterbetalning vid dödsfall, premieåterbäring och vinst samt — därest försäkringen ändras till kapitalförsäkring — premiereserven och försäkringstagarens övriga tillgodohavanden hos försäkringsanstalten på grund av försäkringen vid tidpunkten för ändringen. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte. 46 § 2 inom. 2) erhåller följande ändrade lydelse: 2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig i anvisning 1 till 31 § angiven pensionsförsäkring, som ej avses i 33 §, dock ej örn av­ giften erlagts till ränte- och kapitalförsäkringsanstalt eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt-)

Över försäkringsinspektionens förslag inhämtades yttranden från vissa Yttranden över försäk­ länsstyrelser samt från kammarrätten, så oek från svenska försäkrings- ringsinspek­ föreningen oell svenska livförsäkringsbolags direktörsförening. tionens för­ slag. Efter ett påpekande rörande den lagtekniska anordningen av ifråga­ varande bestämmelser uttalar Överståthållarämbetet sitt tillstyrkande av 4,000-kronorsgränsens borttagande samt anför därefter: »Emellertid anser Överståthållarämbetet icke uteslutet att en kombine­ rad försäkring i andra fall i beskattningsavseende uppdelas på en kapital­ försäkring och en livränteförsäkring. Hetta tillämpades ------ av nästla

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

det års prövningsnämnd vid bedömande av avdragsrätten för försäkrings­ premier. I varje fall synes dock såsom villkor för att en kapitalförsäkring må hänföras till pensionsförsäkring uppställas att densamma icke får åter­ köpas, belånas eller till utbetalningssättet förändras. För erhållande av kontroll att såsom avgifter lör pensionsförsäkring icke fråndrages premier, som avse kapitalförsäkring, ifrågasätter Överståthållarämbetet att skyldig­ het införes för försäkringsanstalter att lämna vederbörande taxerings­ nämnd uppgift å erlagda sådana avgifter, då de överstiga visst belopp. I samband med förevarande förslag till lindring i kommunalskattelagen tillåter sig Överståthållarämbetet föreslå att, enär anledning till medgi­ vande vid pupillförsäkring av skattefrihet för ett belopp av 600 kronor uppgifvits vara sociala skäl, sadan skattefrihet modgives endast för minder­ årig livräntetagare. . Slutligen må i detta sammanhang framhållas att olika meningar gjort sig gällande örn och i vad mån avdrågsrätt vid taxeringen är medgiven för frivilliga avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen och finner Överståthållarämbetet önskligt att tydligare bestämmelser meddelas härom.» Länsstyrelsen i Östergötlands län vitsordar, att lagstiftningen på ifråga­ varande område vållat vissa svårigheter i tillämpningen, och bär ingen principiell erinran mot försäkringsinspektionens förslag. Länsstyrelsen i Malmöhus län bär ej funnit något att erinra mot försäk­ ringsinspektionens ifrågavarande förslag. Med hänsyn till de många olika typer och kombinationer av försäkringar, sorn redan funnes och ytterligare framgent kunde uppstå, har länsstyrelsen framhållit önskvärdheten av att i taxeringsförordningen intoges bestämmelser örn att försäkringsanstalterna i de uppgifter till ledning vid taxeringen, som det ålåge dem att avgiva, lämnade sådana meddelanden, att på grund av desamma kunde avgöras, vilket slag av försäkring som avsåges. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län förklarar sig sakna anledning att närmare ingå på sin uppfattning om innebörden av gällande bestäm­ melser rörande vissa slag av de försäkringar, som örn förmäldes i försäk­ ringsinspektionens utlåtande, och fortsätter: »Genom nämnda utlåtande är Eders Kungl. Maj:ts betällningshavände å andra sidan övertygad örn att lämpligaste vägen för enhetlig helland- Lug avr alla de olika försäkringsformer, som förekomma mellan pensions försäkring och kapitalförsäkring, är den av försäkringsinspektionen för­ ordade. Genom de föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen tor­ de såväl. skatteplikten som avdragsrätten bliva normerad så, att de fall, som hittills varit, tveksamma, nu klart hänförts till jiensionsförsäkring. På taxeringstekniskt sett denna lösning är fördelaktig och någon er­ inring däremot icke heller synes böra framställas från andra synpunk­ ter, vill Eders Kungl Majda befallningshavande i sak tillstyrka sådan ändring i kommunalskattelagen, som föreslagits.»

Länsstyrelsen går härefter in på ifrågavarande spörsmåls förhållande till taxeringsförfarandet och yttrar härom, bland annat: ..»Det torde emellertid få antagas, att taxeringsnämnderna jämväl efter föreslagna förtydligandena komma att ställas inför deklarationer, däri begäres avdrag för pensionsförsäkringspremier till stort belopp _ de

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 119

uppgå ofta till ett eller annat tusental kronor — och där det hädanefter som hittills visar sig svårt att av deklaranten erhålla tillfredsställande npplysningar, som göra det möjligt att riktigt bedöma försäkringens natur* Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har därför funnit sig böra före­ slå, att deklarant, som begär avdrag för pensionsförsäkringspremier, skall vid deklarationen medelst intyg — i original eller bestyrkt avskrift från försäkringsbolaget styrka, att försäkringen är av sådan natur, att den enligt skattelagen får betraktas som pensionsförsäkring, föreskrift därom torde kunna intagas i deklarationsformuläret på samma satt som det för närvarande bringar vederbörande att uppgiva försäkrings num­ mer och bolags namn vid yrkat avdrag för försäkringspremier i allmän­ het.» Länsstyrelsen i Örebro lön anför i huvudsak: »Kommunalskattelagens bestämmelser i fråga örn taxering ay pension — livränta och örn avdrag för avgifter på grund av pensionsförsäkring hava visat sig vara mycket svårtillämpliga såväl för de skattskyldiga som för taxeringsmyndigheterna. Orsaken härtill är att söka mindre i bristande klarhet i gällande författningsföreskrifter än i dessa före­ skrifters otillräcklighet gent emot den mängd nya försäkringsformer, som under senare åren tillkommit. . . ,, , Främst rörande dessa försäkringsformers ställning i skattesystemet äro, På sätt de sökande försäkringsbolagen framhålla, förtydligande före­ skrifter erforderliga. Huru sådana föreskrifter skola utformas, är i vä­ sentlig grad beroende av försäkringstekniska synpunkter. Att så är för­ hållandet gör den föreliggande frågan mera invecklad. Genom de av försäkringsinspektionen i dess yttrande den 15 februari 1932 framställda förslagen har utan tvivel en viss klarhet vunnits i rent_ teoretiskt hänse­ ende Huruvida föreslagna stadgandena vid det praktiska taxenngsarbetet äro ägnade att giva ledning för bedömande av frågan, till vilken kategori — pensions- eller kapitalförsäkring — en viss försäkring ar att hänföra, synes länsstyrelsen vara mycket tveksamt. Det är nämligen att märka, att fullständiga uppgifter rörande försäkringens natur endast i undantagsfall äro för taxeringsmyndigheterna kända. _ 1 rån de skatt­ skyldigas sida är i allmänhet ingen klarläggande utredning att påräkna, då även de sakna nödiga förutsättningar att bedöma, till vilken kategori deras försäkring är att hänföra. Väl föreligger den möjligheten att inför­ skaffa försäkringsbreven och av dem söka inhämta för taxeringen er­ forderliga uppgifter. Det har emellertid visat sig, att icke ens dessa all­ tid äro till fyllest, främst måhända av det skälet, att innebörden av de försäkringstekniska termerna, som användas, för lekmannen är oklar. Härmed sammanhänger svårigheten att i en kort lagtext lämna sa tyd­ liga och allomfattande föreskrifter, att med ledning endast av dessa kan avgöras, till vilken kategori en vis-s försäkringsform ar att hänföra. Ett sådant förtydligande, som sökandena avse, skulle väl säkrast vinnas ge­ nom att, i likhet med försäkringsinspektionen söka utröna alla de olika försäkringsformer, som finnas vid en given tidpunkt, och tran tall till tall mod ledning av försäkringsvillkoren bestämma, till vilken kategori en var av dessa försäkringsformer skulle anses höra. Ett dylikt förfarande lärer dock icke kunna komma i fråga och skulle även för taxeringsarbetet vara tämligen onyttigt, därest icke tillfredsställande, för taxerings­ myndigheterna tillgängliga uppgifter rörande försäkringens natur kun­ na erhållas.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220 .

Man lärer därför hädanefter såsom hittills fä inskränka sig till att i författningen meddela huvudgrunderna lör reglering av hithörande frå­ gor. Såsom sådana synas de av försäkringsinspektionen framställda för­ slagen i stort sett kunna godkännas, då därigenom så tydligt som det överhuvud taget lärer vara möjligt klarlägges skillnaden emellan pen­ sionsförsäkring och kapitalförsäkring. För taxeringsarbetet mäste emel­ lertid enligt länsstyrelsens mening därtill komma ett stadgande, varige­ nom möjlighet beredes till erhållande av uppgifter, varav framgår, huru­ vida viss försäkring är att hänföra till den ena eller andra formen. Här­ utinnan torde försäkringsanstalterna, som enligt 33 § taxeringsförordningen hava sig alagd viss uppgiftsskyldighet rörande livränta, kunna bidraga med värdefulla upplysningar, vilka böra lämnas i samband med förenämnda uppgifter eller, örn det gäller försäkring, betria lande vilken uppgiftsskyldighet anses icke föreligga, på anfordran av taxeringsnämndsordfdrande eller landskamrerare. Kammarrätten anför: »Kammarrätten finner det visserligen betänkligt att med nya inveck­ lade bestämmelser utbygga skattelagstiftningen på försäkringsområdet, innan ännu någon stadgad praxis hunnit utbilda sig beträffande tillämp­ ningen av ens några av de gällande föreskrifterna. Då det emellertid å ena sidan framhållits, att rådande oklarhet rörande innebörden av nu­ varande bestämmelser, särskilt vad angår deras tillämplighet å kombine­ rad kapital- och livränteförsäkring, medför olägenheter såväl i försäkr ingsån städernas rörelse som ock i taxeringshänseende för försäkrings­ tagarna, och det å andra sidan från försäkringsinspektionens sida utta­ lats farhåga för komplikationer, därest man vid beskattning uppdelade dylika kombinerade försäkringar pa en livränteförsäkring och en kapi­ talförsäkring, vill kammarrätten likväl icke motsätta sig lagändringar i den gjorda framställningens syfte. Kammarrätten utgår härvid ifrån, att de av försäkringsinspektionen befarade komplikationerna måste sägas fordra, att man övergiver tan­ ken på ett uppdelnings förfarande av nyss antydd art. I saknad av när­ mare kännedom rörande dessa komplikationers natur kan kammarrätten beträffande desamma icke uttala någon självständig uppfattning. Vidare måste antagas, att man skall kunna räkna med att de nya be­ stämmelserna skola så beaktas av försäkringsanstalterna, att de kombi­ nerade försäkringstyperna för framtiden erhålla sådan utformning, att deras hänförande till det ena eller andra huvudslaget av försäkring kan någorlunda lätt bedömas av beskattningsmyndigheterna. Under angivna förutsättningar får kammarrätten — som i likhet med försäkringsinspektionen anser, att någon reell grund för bibehållande av 4,000-kronorsgränsen enligt 31 § kommunalskattelagen i dess nuvarande lydelse icke föreligger, och som givetvis, i saknad av sakkunskap beträf­ fande försäkringstekniska frågor, icke är i tillfälle att bedöma, huru­ vida den av försäkringsinspektionen i övrigt föreslagna gränsen mellan pensions- och kapitalförsäkringar är den mest lämpliga —• ansluta sig till den av inspektionen förordade lösningen av hithörande spörsmål. Emot de av försäkringsinspektionen uppgjorda förslagen till ändring av vissa bestämmelser i kommunalskattelagen anser sig kammarrätten dock böra göra följande erinringar. Kammarrätten vill först ifrågasätta, örn icke definitionen av begreppet pension fortfarande bör hava sin plats i punkt 1 av anvisningarna till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 121

31 saint finner det önskvärt att åt förklaringen av vad som menas med pensionsförsäkring gives en något tydligaro aviattning än den som föreslagits av försäkringsinspektionen. Därjämte oell då samma förkla­ ring rör sig med begreppet 'livsvariga livräntor’ föreslår kammarrätten, att till samma anvisningspunkt överflyttas den bestämmelse örn vad som med livsvariga livräntor avses, vilken för närvarande inrymmes i punkt 9 av anvisningarna till 32 §. Enligt försäkringsinspektionens förslag skulle ur sistnämnda paragraf uteslutas det stycke, som nu lyder sålunda: 'Såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandel och premieåterbäring, som försäkringstagare fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal örn livränteför­ säkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring. Uteslutningen torde vara föranledd av den utvidgning, som föreslagits beträffande punkt 9 i anvisningarna till paragrafen. Härvid bar emel­ lertid — förutom det att överlevelse- oell invalidränteförsäkring icke om­ nämnas i anvisningarna — en annan, förmodligen ej avsedd ändring i sakligt hänseende ägt rum. Kammarrätten vill därför föreslå, att det nr själva paragrafen uteslutna stycket bibeliålles, och att i stället för den föreslagna anvisningspunkten 9 omedelbart efter det citerade stycket införes i huvudstadgandet ett nytt stycke av förslagsvis följande lydel­ se: 'Sorn livränta räknas, utöver själva livräntan, övriga på grund av pensionsförsäkring utgående belopp, alltså även återköpsbelopp, premie­ återbetalning vid dödsfall samt — därest försäkringen ändras till kapi­ talförsäkring — premiereserven och försäkringstagarens övriga tillgodo­ havanden hos försäkringsanstalten på grund av försäkringen vid tidpunk ten lör ändringen, dock icke vinstandel och premieåterbäring.’ Sistnämnda inskränkning har tillkommit för att tydligt utmärka, att vinstandel och premieåterbäring alltid skola i sin helhet utgöra skatte­ pliktig intäkt, I enlighet härmed bör punkt 9 av anvisningarna utgå. Såsom försäkringsinspektionen i sitt yttrande också framhållit, böra de nya reglerna, förutom ändringarna i kommunalskattelagen, jämväl medföra vissa ändringar i taxeringsförordningen och deklarationsformuläret. I fråga örn taxeringsförordningen torde det vara 33 §, som härmed åsyftas. Närmast synes den i d) av berörda paragraf meddelade föreskriften om försäkringsanstalts uppgiftsskyldighet i fråga örn livränta böra fullstän­ digas sålunda, att i livränta inbegripes jämväl sådant på grund av pen­ sionsförsäkring utgående belopp, som avses i det av kammarrätten före­ slagna nya stycket i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen, varjämte för så­ dan anstalt bör stadgas uppgiftsplikt rörande under nästföregående år skedd ändring av pensionsförsäkring till kapitalförsäkring. —• Det sy­ nes emellertid därjämte kunna ifrågasättas, huruvida icke i samma para­ graf borde inrymmas ett stadgande av mera allmän innebörd om skyl­ dighet för försäkringsanstalt att i fall, där försäkringstagare i deklara­ tion begärt avdrag för avgift till pensionsförsäkring och ytterligare upp­ lysningar angående försäkringsavtalets natur och premiebeloppets stor­ lek av vederbörande beskattningsmyndighet anses erforderliga, på därom av myndigheten framställd begäran lämna dylika upplysningar. I samband med ändring av 33 § taxeringsförordningen bör vidare i fråga om avdraget för avgift till pensionsförsäkring under punkt ä bland

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

allmänna avdrag i deklarationsformuläret inflyta en föreskrift motsva­ rande den, som redan finnes under punkt 6 bland samma avdrag, näm­ ligen att för varje försäkring anstalt, numret på brev oell beloppet skola uppgivas. Såväl lämpligheten att genom en dylik upplysning för beskattningsmyndigheterna underlätta förbindelsen med vederbörande för­ säkringsanstalt som oek de synpunkter av delvis psykologisk natur, som givit anledning till stadgandet under punkt 6, motivera en dylik anord­ ning. Slutligen kraver en redaktionell ändring av anvisningarna till dekla­ rationsformuläret, så att punkt 52, i vad den avser pensionsförsäkring, erhåller en avfattning i överensstämmelse med den nya definitionen av pensionsförsäkring.»

En ledamot i kammarrätten har varit skiljaktig och ansett skäl för saklig ändring i gällande bestämmelser icke föreligga. Svenska försäkrings/öreningen har genom sin sakkunnigenämnd avgi­ vit följande yttrande: _ »Nämnden, som helt kan ansluta sig till grundtankarna i det i forsak ringsinspektionens utlåtande innefattade förslaget och i huvudsak även till förslagets detaljer, vill i ärendet framhålla följande synpunkter. Vårt nuvarande skattesystem av år 1928 innebär principiellt, jämfört med _ tidigare, utan tvivel ett betydande steg framåt i fråga örn livför­ säkringens behandling ur beskattningssynpunkt. Den uppdelning, som numera skett mellan två huvudgrupper — å ena sidan kapitalförsäkrin­ gen, å andra sidan pensionsförsäkringen — med principiellt helt olika behandling ur skattesynpunkt, innebär med hänsyn till försäkringsta­ garna icke blott en förenkling utan även ett försök att giva dessa var för sig samhällsgagnande former för ålders- och familjeförsörjning en ur skattesynpunkt rationell behandling. Emellertid har erfarenheten efter tillkomsten av värt nuvarande skat­ tesystem givit vid handen, att de fall, där livränteförsäkring och kapi­ talförsäkring kombinerats, berett vissa svårigheter ur skattesynpunkt. Redan vid systemets tillkomst gjorde man en viss typ av kombinationer till föremål för en särskild behandling. Sålunda bestämdes i anvisning 1 till 31 § av kommunalskattelagen, att med livränta kombinerad kapital­ försäkring av viss absolut och relativt begränsad storlek skulle betrak­ tas som pensionsförsäkring och utfallande kapitalbelopp alltså som pen­ sion (livränta). Avsikten med stadgandet var självfallet icke den att bryta mot den för hela beskattningssystemet grundläggande tanken, att olika former av försäkring skola bliva relativt lika beskattade. Menin­ gen var fastmer att smidigt anpassa skattesystemet till försäkringsvä­ sendet, sådant det utvecklat sig, och sålunda uppnå förenkling. Redan då hade det nämligen inom den kollektiva pensionsförsäkringen blivit vanligt att kombinera pensionsförsäkringar nied kapitalbelopp av mind­ re storlek. Just med hänsyn till den omständigheten, att vid de i praxis vanliga kombinationerna pensionsförsäkringen dock var den väsentliga, ansåg man sig kunna genom nämnda bestämmelse i enkelhetens intresse stadga, att den jämförelsevis obetydliga kapitalförsäkringen skulle, även den, behandlas såsom pensionsförsäkring. Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att, då det gällt att till­ godose enskilda personers behov av ålders- och familjepension, man icke lämpligen kunnat gå samma vägar som dem. vilka hittills i vårt land va-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 123

rit vanliga i fråga om kollektiv personalpensionering. Man Ilar visser­ ligen sökt fylla även detta behov genom olika kombinationer mellan kapi­ tal! örsäkring och livränteförsäkring. Men kombinationerna hava valts annorlunda. Det är till detta förhållande, som försäkringsinspektionens förslag tar hänsyn. Förslaget innebär sålunda intet principiellt nytt vid jämförelse med nn gällande skattesystem och giver icke heller en ur skattesynpunkt mera gynnad ställning åt någon särskild försäkringstyp. För­ slaget innebär endast, att — i enkelhetens intresse — ytterligare vissa kom­ binationer mellan pensions- och kapitalförsäkring, som visat sig ur ovan­ berörda synpunkt ändamålsenliga, skola i sin helhet betraktas såsom pensionsförsäkring. Då de av inspektionen föreslagna bestämmelserna angående de kombinerade försäkringar, som skulle komma att hänföras till pensionsförsäkringsgruppen, taga sikte på vissa numera vanliga för­ säkringsformer, synas bestämmelserna ändamålsenliga och kunna, av nämnden tillstyrkas. Med avseende å inspektionens förslag, att icke-livsvarig livränta, med undantag för pupillpension, ej räknas som pensionsförsäkring, vill nämn­ den emellertid framhålla, att genom nämnda stadgande vissa livräntor, som ur skattesynpunkt borde behandlas såsom pensionsförsäkringar, icke komma att höra dit. Nämnden avser härmed det fall, att en pension för visst begränsat antal år tages i omedelbar anslutning till en samma per­ son tillförsäkrad livsvarig pension. Då dessa två pensioner tydligen till­ sammans bilda en livsvarig pension, bör uppenbarligen även den först avsedda pensionen i beskattningshänseende behandlas lika med en livs­ varig pension. Nämnden anser sig emellertid böra mot inspektionens förslag göra en erinran, som dock måhända kan anses vara av mera principiell än prak­ tisk natur. Visserligen kommer, därest förslaget blir lag, flertalet av de kombine­ rade pensions- och kapitalförsäkringar, som livförsäkringsbolagen med­ dela, för framtiden att hänföras till pensionsförsäkringsgruppen. Man torde dock böra räkna med, att även framdeles en del kombinationer fö­ rekomma, vilka icke höra till de i förslaget angivna pensionsförsäkrin­ garna. Enligt inspektionens förslag skulle-dessa kombinationer i beskatt­ ningsavseende behandlas enligt reglerna för kapitalförsäkringar. Det låter sig icke göra att på förhand angiva verkan av en sådan lag­ regel. Så mycket synes emellertid klart att det av inspektionen såsom en nyhet i lagen föreslagna systemet skulle lämna viss möjlighet till val. Genom en sakligt kanske betydelselös ändring beträffande en försäkring, som principiellt i huvudsak utgör en pensionsförsäkring, skulle denna bli­ va ur skattesynpunkt behandlad som kapitalförsäkring. Det nuvarande skattesystemet avser tydligen att i stort sett belasta de olika formerna av livförsäkring lika ur beskattningssynpunkt. Men fol­ den enskilde försäkringstagaren kan det i ett fall vara gynnsammare att få sin försäkring betraktad såsom kapitalförsäkring, medan han i ett an­ nat fall kommer undan med lägre skatt, därest försäkringen i stället blir behandlad enligt reglerna för pensionsförsäkring. En lagbestämmelse, som tillåter den enskilde att själv välja mellan de iva huvudsystemen, kan missbrukas. Den kan dessutom möjligen påverka utvecklingen inom försäkringsväsendet i en riktning, som nr andra synpunkter icke är gynnsam. Under åberopande av det sålunda anförda anser nämnden det önskvärt.

124 Kungl. Muj:ts proposition Nr 220.

att en sadan utformning gives åt lagen, att den icke inbjuder till val i ifrågavarande avseende.» Svenska livförsäkringsbolags direktörsföremng har avgivit ett utlåtande av samma innehåll som svenska försäkringsföreningens yttrande.

Departements­ Ilen reform rörande beskattning av försäkringar och av försäkrings-

chefen.

anstalter, som kom till stånd år 1928, vilar i verkligheten på vissa enkla huvudprinciper, vilkas riktighet också synes hava vunnit ganska allmänt erkännande, ett förhållande, varom bland annat de nu avgivna yttran­ dena bära visst vittnesbörd. Det är emellertid obestridligt, att, när dessa huvudprinciper utformats i detalj, de resulterat i rätt invecklade bestäm­ melser. Framfor allt i sådana fall, där olika försäkringsformer kombi­ nerats med varandra, hava svårigheter uppstått vid den praktiska tilllämpningen. Att såvitt möjligt undanröja dessa svårigheter är ett all­ mänt intresse. Det vill av vad i det föreliggande ärendet förekommit synas, som örn den gällande lagstiftningens skiljelinje mellan pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar ej anses klar i fråga örn vissa kombinerade försäk­ ringar — olika försäkringstekniska betraktelsesätt kunna stundom an­ läggas beträffande identiska försäkringskombinationer — och i varje fall ej praktisk. Uppdragandet av en såvitt möjligt klar skiljelinje synes mig därför vara behövligt. Nu föreligger i sådant avseende ett förslag, som i alla de avgivna ytt­ randena i huvudsak tillstyrkts. Vissa kombinerade typer skola anses så­ som pensionsförsäkringar, andra som kapitalförsäkringar. Rörande för­ slagets lämplighet i sistnämnda avseende hava dock de hörda represen­ tanterna för försäkringsväsendet av principiella skäl uttalat tvekan. Vid sådant förhållande finner jag det riktigt att upptaga förslaget i den för­ ra betydelsefulla delen men ej i den senare, för närvarande mindre vik­ tiga. Det hör enligt min mening ej möta större betänkligheter att för­ klara, att vissa konkret angivna kombinerade typer äro att anse så­ som pensionsförsäkring. I dylikt avseende hava i förslaget i viss mån restriktiva regler tillämpats. Däremot synes det mig ägnat att väcka betänkligheter att utan en mer djupgående undersökning förordna, att alla övriga kombinationer äro att hänföra till kapitalförsäkring. Natur­ ligare förefaller det att tills vidare behandla andra kombinationer än de särskilt angivna såsom uppdelade på respektive försäkringsformer. Förekommande dylika fall torde för närvarande vara så fåtaliga, att hän­ syn till möjligen uppkommande svårigheter ej nu synes utgöra ett till­ räckligt vägande skäl för en annan ståndpunkt. Kommer sedermera ett praktiskt behov av förenkling att yppa sig, står ju möjligheten öppen att med hänsyn därtill söka utfinna lämpliga regler. De bestämmelser örn pensionsförsäkring, som jag enligt det nyss sagda förordar, återverka även på gällande bestämmelser om gåvoskatt. T sista

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 125

stycket av 35 § i förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva stadgas nämligen viss skattefrihet för livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen. Ur saklig synpunkt lärer intet vara att invända mot att denna skattefrihet kommer att något utökas på grund av att i sistnämnda lagrum pensionsförsäkringens omfattning något vid­ gas. Att även härutinnan en viss förenkling följer av ändringen, må an­ tecknas såsom en fördel. Jag anser mig böra framhålla, att det åtminstone för närvarande ej synes förefinnas något särskilt intresse för det allmänna att ur beskattningssynpunkt inpressa olika försäkringar under den ena eller den andra kategorien. Någon olikhet i beskattningens storlek i ena och andra fallet har ej åsyftats; örn dylik förekommer, är den beroende på sådana om­ ständigheter som progression, skattefria avdrag och dylikt, alltså om­ ständigheter som ligga vid sidan av de nu ifrågavarande. Något skatteprivilegium för den ena eller andra formen föreligger ej. Ur anförda synpunkter finnes alltså intet hinder att för ifrågavarande lagstift­ nings anordnande anlägga den grundsatsen, att beskattningen bör på lämpligt sätt anpassas efter de försäkringsformer, som arbeta sig fram, och ej tvärtom. Beskattningen bör med andra ord ej av principiella hänsyn läggas på ett sådant sätt, att den försvårar praktiska försäkringsformer. I flertalet utlåtanden har framhållits vikten av att taxeringsförfarandet så inrättas, att de nya reglernas tillämpning underlättas så mycket som möjligt. Jag delar denna uppfattning. För närvarande synes mig i sådant avseende böra bestämmas, att försäkringsanstalt skall vara skyl­ dig att efter anmaning lämna uppgift för viss namngiven skattskyldig rörande arten av angiven personförsäkring hos anstalten samt beloppet av premien för försäkringen. Då dylik uppgift har tili syfte, bland annat, att konstatera just huruvida viss försäkring är pensionsförsäkring eller ej, sy­ nes mig ej uppgiftsplikten lämpligen böra inskränkas till blott pensions­ försäkring utan avse även annan personförsäkring. Vid begäran örn av­ drag för försäkringspremier skall redan nu i deklarationen meddelas viss specifikation rörande försäkringen. Kontroll å dylik uppgift kan svårligen vinnas utan rätt för taxeringsmyndigheten, som nu ifrågasatts. Någon större olägenhet för försäkringsanstalterna lärer en sådan anordning ej medföra. Försäkringsbeskattningens tillämpning förutsätter samarbete mellan försäkringsanstalterna och beskattningsmyndigheterna. Det är möjligt, att det kommer att visa sig vara till båda parternas fördel, att detta samarbete i framtiden ytterligare utvecklas. Till vissa detaljspörsmål, som sammanhänga med den föreliggande frå­ gan, återkommer jag i den speciella motiveringen.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Specialmotivering.

Promemoria förutom de ändringar i skattelagstiftningen, som föranledas av förut be­ med fttrslag till lag and -. rörda omständigheter, föreslår jag vissa andra ändringar, som delvis äro ringar. en följd av den utformning, som föreslagits för den nya instruktionen för värdering av skogsmark och växande skog, och delvis hänföra sig till andra förhållanden, vilka synts mig böra särskilt beaktas vid stundande allmänna fastighetstaxering. Med hänsyn därtill att allmänna fastighets­ taxeringar äga rum med fem års mellanrum, och att de därvid fastställda taxeringsvärdena äro grundläggande för flera års beskattning, ligger det särskild vikt vid att de bestämmelser, som ligga till grund för dessa taxe­ ringar, äro så klart utformade, att ojämnheter och olikformigheter i tilllämpniugen såvitt möjligt undvikas. Av olika omständigheter har det framgått, att gällande lagbestämmelser i dylikt avseende ej varit fullt till­ fredsställande. På mitt uppdrag har därför av kammarrättsrådet Kuylen­ stierna utarbetats en promemoria med utkast (i det följande benämnt det remitterade utkastet) till sådana lagändringar, i huvudsak förtydliganden, som kunde vara av omständigheterna påkallade. Över denna promemoria, vilken, kompletterad med gällande författningstext i de delar utkastet avser, torde få intagas bland bilagorna till dagens statsrådsprotokoll (bil. 3), hava yttranden inhämtats från länsstyrelserna och kammarrätten. Av länsstyrelsen i Västmanlands län hava alla ändringar avstyrkts, medan länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat tvekan örn behovet av ändringar i allmänhet, övriga länsstyrelser och kammarrätten hava tillstyrkt eller ej haft något att i huvudsak erinra mot det remitterade utkastet. Till vad som yttrats rörande olika detaljer återkommer jag i det följande. I

Departements­ I själva verket förhåller det sig så, att åtskilliga av de ändringar, som

chefen.

ifrågasatts, äro en ofrånkomlig följd av det förslag till skogsvärderingsinstruktion, som förut av länsstyrelserna i allmänhet lämnats utan erin­ ran. Andra ändringar äro, som jag redan påpekat, i huvudsak förtydli­ ganden av vad som redan gäller. Behovet därav har emellertid i rätt hög grad bekräftats genom yttrandena. Det visar sig nämligen, att även hos de hörda myndigheterna i viktiga punkter råda olika uppfattningar örn hur lagen nu bör tolkas; det har till och med förekommit, att i punkter, beträffande vilka en myndighet ansett en viss tolknings riktighet uppen­ bar, en annan myndighet kan hava uttalat en helt annan uppfattning. Ehuru jag anser det av vikt, att minsta möjliga avsteg göras från gäl­ lande lagstiftning, har jag fördenskull funnit ett verkligt behov föreligga av vissa ändringar i skattelagarnas lydelse.

Kungl. Majlis proposition Nr 220. 127

Kommunalskattelagen.

2 §.

Dea sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvär­ de, som jag i det föregående förordat, föranleder ändrad formulering av

2 %.

8 § med anvisningar.

I anvisningarna till 8 § har i det remitterade utkastet ifrågasatts sådan Torp för skogsarbetare omformulering, att det gjorts tydligt, att torp för skogsarbetare o. dyl. i vissa fall skola liksom andra torp utgöra särskilda taxeringsenheter, om de äro sär särskild taxe­ ringsenhet. skilda brukningsenheter. Ändringen, som motiverats med i dylikt avseen­ de tillämpad olika praxis, har av flertalet hörda myndigheter tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett änd ring onödig. Länsstyrelsen i Örebro län anför: »Att självständigt torp å skogsmark huvudsakligen upplåten till skogs­ arbetare eller dylika torde icke förekomma i sådan utsträckning, att ett särskilt omnämnande av fallet kan anses påkallat. Det kan också sättas i fråga, örn tillägget 'även torp för skogsarbetare o. dyl.’ är alldeles lämp­ ligt, då det kan komma att innebära viss motsägelse till föreskriften i samma stycke, att, örn innehavet av torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersättning, som tillkommer torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten, torpet icke bör behandlas såsom särskild taxeringsenhet. Örn någon ändring av föreskrifterna i denna paragraf anses böra ifråga­ komma, synas starkare skäl tala för, att sist återgivna föreskrift finge utgå, då den står i strid med huvudregeln, att den s. k. kamerala enheten skall vara bestämmande såsom taxeringsenhet. Detta är i synnerhet fallet, där, såsom numera över allt torde hava skett, jordregister är upprättat och torpet finnes däri upptaget under särskild beteckning. Enligt första punkten i anvisningarna till 8 § skall nämligen jordregistret följas vid taxeringsenheternas bestämmande.»

Då erfarenheten lärer visa, att förtydligande i förevarande punkt är Departements­

chefen.

behövligt, och tillräcklig grund att, såsom av länsstyrelsen i Örebro län blivit ifrågasatt, stadga ett avsteg från den eljest i realiteten örn också ej formellt gällande huvudregeln om brukningsenheten såsom taxeringsenhet ej synes föreligga, tillstyrker jag det i det remitterade utkastet framlagda förslaget till omformulering av anvisningarna till 8 §.

Jag vill här erinra, att 1928 års riksdag hos Kungl. Majit hemställde örn Hemställan i riksdagens utredning rörande frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskatt­ skrivelse nr ning av inkomst av jordbruksfastighet, samt att i samband därmed utta­ 344 år 1938. lades en önskan (särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 47), att, då det vore möjligt att denna utrednings resultat kunde påverka bestämmelserna örn

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

taxeringsenheternas omfattning, detta resultat borde föreligga i god tid före nästa allmänna fastighetstaxering. Att verkställa dylik utredning har uppdra gits åt 1930 års kommunalskatteberedning. Beredningen har med skrivelse den 11 december 1931 till chefen för finansdepartementet överlämnat den verkställda utredningen och därvid på anförda skäl, un­ der framhållande att beredningen vid fullföljande av sitt uppdrag komme att ägna fortsatt uppmärksamhet åt ifrågavarande spörsmål, för sin del förordat, att riksdagens skrivelse i berörda punkt ej måtte föranleda nå gon Kungl. Maj:ts vidare särskilda åtgärd. Beredningen har jämväl undersökt det redan av 1928 års riksdag be­ rörda uppslaget att på ett eller annat sätt beträffande inkomst av jord­ bruksfastighet binda förvärvskällans omfattning vid taxeringsenheten men funnit detta uppslag ogenomförbart. Över kommunalskatteberedningens utredning hava yttranden inhämtats från sex länsstyrelser samt från kammarrätten. Samtliga dessa myndigheter hava instämt i den upp­ fattning, varåt kommunalskatteberedningen givit uttryck.

Departements Vad sålunda i anledning av riksdagens berörda skrivelse i här angivna

chefen.

punkt förekommit har jag ansett mig böra i förevarande sammanhang om­ förmäla.

9 § med anvisningar. 9 § kommunalskattelagen innehåller de grundläggande bestämmelserna rörande taxeringen. Såväl i själva lagtexten som i anvisningarna hava i det remitterade utkastet ifrågasatts vissa ändringar. Bland annat har föreslagits en allmän inledande punkt, avsedd att underlätta ifrågavarande anvisningars läsning. Då densamma i ett par yttranden förklarats onödig och jag i vissa andra avseenden föreslår förtydliganden, som torde kunna i viss mån ersätta anvisningspunkten, Ilar jag här ej upptagit den.

Punkt l av Till punkt 1 har i det remitterade utkastet föreslagits ett såsom för­ anvis­ tydligande avsett tillägg för att klargöra vad som i vissa fall skall förstås ningarna. med »allmänna saluvärdet» å en fastighet (punkt 2 av anv. enl. utkastet).

Allmänna

saluvärdet. Det har nämligen uttalats, att vid dess bestämmande avräkning ej skall ske »för gäld eller för kapitalvärdet av annan privaträttslig förpliktelse, vilken ej är grundad på servitut eller annat liknande förhållande». Rö­ rande motiveringen får jag hänvisa till promemorian. Särskilda yttranden rörande denna punkt hava avgivits allenast av länsstyrelsen i Uppsala län samt av kammarrätten. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar: »Mot förslaget att i anvisningar till 9 § punkt 2 införa ett påpekande att vid värdesättningen hänsyn ej må tagas till gäld eller annan privat­ rättslig förpliktelse, vilken ej är grundad på servitut eller annat liknande förhållande, synes annat icke vara att erinra än att denna grundsats torde vara självklar. Måhända kan påpekandet vara till nytta, och Eders

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 129

Kungl. Maj:ts befallningshavande vill därför ej motsätta sig detsamma. Därigenom förebygges den missuppfattningen, att avräkning må ske för odlingslån eller för rätt till skogsavverkning på grund av upplåtelse, var­ om yrkande lärer hava förekommit i taxeringsmål.»

Kammarrätten anför: »Kammarrätten är fullt ense med Kuylenstierna därutinnan, att vid bedömandet av allmänna saluvärdet avräkning icke får göras för andra privaträttsliga förpliktelser än sådana, som äro grundade på servitut eller annat liknande förhållande, således icke för t. ex. kapitalvärdet av undan tagsförmåner och dylikt. De utslag i mål rörande hithörande spörsmål, vilka meddelats av kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning, hava jämväl varit grundade på en dylik uppfattning. En bestämmelse av det innehåll, som föreslagits i utkastet, är således åtminstone för kammarrättens del obehövlig. Även om den skulle vara av värde för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna, bör den i varje fall icke erhålla den avfattning, som ifrågasatts i utkastet. Gränsen mel­ lan privaträttsliga och offentligrättsliga förpliktelser är icke under alla förhållanden självfallen. Sålunda torde det exempelvis kunna bliva före­ mål för olika meningar, huruvida ett på en viss fastighet vilande avdikningslån är att hänföra till privaträttslig eller offentligrättslig förplik­ telse. I varje fall kan man icke förutsätta, att den juridiska distinktio­ nen mellan ifrågavarande båda begrepp alltid skall stå fullt klar för be skattningsnämnderna. Därtill kommer att det måste anses ligga mycket nära till hands att ur en bestämmelse av nyss angiven avfattning e contrario draga den slutsats, att avräkning får göras för alla offentligrätts liga förpliktelser. Enligt kammarrättens mening är detta dock icke för­ hållandet. Exempelvis torde vissa tomtören vara att hänföra till offentligrättsliga förpliktelser, men någon rätt att avräkna värdet därav vid bedömandet av allmänna saluvärdet lärer icke föreligga. Av här anförda skäl får kammarrätten för sin del avstyrka det föreslagna tillägget. Måhända skulle ett tillägg till ifrågavarande stycke av sådan förkla­ rande art, som avsetts i promemorian — örn en närmare förklaring av styckets innebörd överhuvudtaget anses erforderlig — kunna avfattas un­ gefär så, att ’det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja be tala för fastigheten’, förklaras avse icke blott kontant betalning utan även kapitalvärdet av de säljarens förpliktelser, som vidlåda fastigheten även i köparens hand, i den män de icke öro grundade på servitut eller annat liknande förhållande. Härigenom borde det vara tydligt utsagt, att gäld, även avdikningslån, obetalda å fastigheten vilande skatter samt kapital­ värdet av undantagsförmåner och tomtören m. m., i den mån fastigheten även i köparens hand svarar därför, utgör köpeskilling och förty icke får avräknas vid bedömandet av allmänna saluvärdet. Kammarrätten är emellertid icke för det närvarande beredd att påstå, att ens en sådan för­ klaring vore under alla förhållanden fullt hållbar, och vågar fördenskull icke tillstyrka en bestämmelse av nyss antydda innehåll.»

Missuppfattningar av den art, man velat genom det nu ifrågavarande (Departe­ förtydligande tillägget förekomma, lära ej vara alltför ovanliga. Del mentschefen.) lärer cj sällan hava förmenats, att förekomsten av avdikningslån, skyldig­ het att utgiva undantag, ett oförmånligt kontrakt rörande utarrendering. Bihang till riksdagens protokoll 19.32. 1 sami. ISO höft. (Nr 220.) !i

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ett likviderat skogsavverkningskontrakt e. dyl. borde minska fastighetens taxeringsvärde. Ej ens kammarrättens praxis lärer vara i alla nu angivna punkter fullt klar. Behov av förtydligande måste därför enligt min upp­ fattning anses föreligga. Frågan är emellertid, huruvida det remitterade utkastet givit ett riktigt och lämpligt uttryck åt denna grundsats. Kam­ marrätten anmärker, att viss frestelse kan föreligga för slut e contrario, att avräkning skall få göras för alla offentligrättsliga förpliktelser. An­ ledning till en dylik farhåga synes knappast föreligga. Det är nämligen tydligt, att, när det i anvisningspunkten talas örn »det belopp, som en för­ ståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten», sådana skatter, som inverka på sagda belopp, redan genom detta uttryck blivit beakta­ de. Att därutöver avdrag skulle få göras för t. ex. kapitalvärdet på allmän kommunalskatt lärer väl knappast kunna på allvar ifrågasättas på grund av uttrycket »privaträttslig förpliktelse». Huruvida kammar­ rättens allmänt hållna uttalande, att avräkning skulle få ske för skyl­ dighet att utgiva tomtören, är under alla omständigheter hållbart, må lämnas därhän; frågan härom är så obetydlig, att den lärer kunna över­ lämnas åt rättspraxis. Att e contrario draga någon slutsats i denna punkt synes i ingen mån påkallat. Uttalandet bör följaktligen endast avse pri­ vaträttslig förpliktelse. Emellertid kan jag ej frånkänna kammarrättens anmärkning rörande svårigheten för beskattningsnämnderna att avgöra vad som skall förstås med »privaträttslig förpliktelse» ett visst fog. Att helt avvara detta uttryck synes svårt, men genom att anföra undantags­ förmån såsom ett exempel på dylik förpliktelse torde dock stadgandet få praktiskt värde för taxeringen, utan att några olägenheter av detsamma skola behöva riskeras.

Enhetsprii. Beträffande punkt 1 av anvisningarna till 9 § har för övrigt i det remit­ terade utkastet föreslagits viss ändring i uppställningen. Förslaget i denna punkt har ej varit föremål för annan erinran, än att länsstyrelsen i Älvsborgs län ansett att bestämmelsen örn de faktiska köpeskillingarnas betydelse vid taxeringen i viss mån försvagats. Körande reglerna örn åsättande av enhetspris, vilka i kommunalskatte­ lagen hava sitt egentliga uttryck i förevarande punkt men som tillika åter­ finnas i 59 § taxeringsförordningen, har i det remitterade utkastet viss om­ formulering skett, företrädesvis i berörda paragraf av taxeringsförord­ ningen. Det har nämligen uttalats, att dessa enhetspris böra vara olika för olika storleksgrupper fastigheter. Ändringen betecknas i den remit­ terade promemorian såsom betydelsefull och har föranlett uttalanden av åtskilliga av de hörda myndigheterna. De rörande denna punkt avgivna yttrandena torde böra här tämligen fullständigt återgivas, då de ur olika synpunkter belysa förhållanden, som äro av beskaffenhet att böra inverka på taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 131

Länsstyrelsen i Stockholms län anför: »I sammanhang med frågan om allmänna saluvärdet har promemorieförlattaren funnit anledning beröra spörsmålet örn åsättande av å-pris för jordbruksfastighet, oell har han därvid ansett nödvändigt att i författ­ ningstexten införes ett uttalande av innehåll, att olika enhetsvärden böra åsättas för olika storleksgrupper av jordbruksfastigheter. . Den uppfatt­ ning, som ligger till grund för detta förslag, lorde vara riktig: det må om­ nämnas, att dylika grunder genomgående tillämpades vid senaste allmänna fastighetstaxering här i länet. Huruvida genom det föreslagna förfarings­ sättet överblick över taxeringsresultatet kan vinnas med anspråk på önsk­ värd tillförlitlighet kan likväl ifrågasättas. Såsom framgår av den Höi­ jer—Lindekergska utredningen har icke ens inom Stockholms län, där ovannämnda skillnad mellan enhetsvärdena för olika storleksgrupper av fastigheter iakttagits vid taxeringen, en tillräckligt tillförlitlig jämförelsegrund för bedömande av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden knap­ past erhållits, enär en del av jordbruksvärdet icke kunnat redovisas på an­ nat sätt än i kolumnen för särskilda förmåner. Jämförelsen mellan de re­ dovisade åkervärdena blir vid detta förhållande icke av den betydelse för bedömande av taxeringsresultat, som man skulle velat uppnå. De förtydliganden av anvisningarna i vad de avse värdet å särskilda förmåner, som nu föreslås och som innefattas i punkt 3 av anvisningarna till 9 §, föran­ leda i oell för sig icke någon anmärkning — desamma torde tvärtom i åt­ skilliga avseenden vara till nytta för taxeringsmännen — men länssty­ relsen måste konstatera, att genom desamma undanröjas icke de betydan­ de olägenheter vid granskningen av taxeringsutfallet, som föreligga ge­ nom förekomsten av delvärdet »särskilda förmåner». Detta gäller framför allt sådant mervärde, som hänför sig till fastighetens läge och åbyggna­ dernas beskaffenhet, vilka omständigheter särskilt i detta län med dess av huvudstadens närhet föranledda säregna förhållanden i avsevärd grad in­ verka på taxeringsvärdena. Otvivelaktigt torde vara, att det är i hög grad önskvärt, att de svårigheter för bedömandet av taxeringsresultatet, som den nuvarande redovisningen av värdet för särskilda förmåner med­ för, örn möjligt reduceras. Länsstyrelsen vill i sådant syfte föreslå, att E-längdens kolumn för särskilda förmåners värde uppdelas icke blott så­ som promemorieförfattaren synes hava förutsatt mellan mervärde å inägojorden och dylikt värde å skogsmarken utan även att mervärdet å inägojorden uppdelas i två kolumner, den ena avseende sådant mervärde, som hänför sig till belägenhet och åbyggnader, och den andra till sådant mervärde, som betingas av övriga särskilda förmåner. Den ökning av beredningsnämndernas arbete, som härigenom skulle uppstå, kan givetvis föranleda betänkligheter, men de fördelar, som skulle vinnas genom detta redovisningssätt, torde få anses mer än uppväga det ökade arbetet.» Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att den föreslagna formulerin­ gen beträffande enhetsvärdena syntes alltför kategorisk. Länsstyrelsen i Södermanlands län har betecknat ändringen i 59 § taxeringsförordningen såsom mycket betydelsefull. Erfarenheten från tvänne allmänna fastighetstaxeringar, vid vilka dylik metod tillämpats, föran­ ledde länsstyrelsen att obetingat tillstyrka förslaget i denna punkt. Länsstyrelsen i Östergötlands län förmenar, att förslaget örn högre å-pris å inägomark till smärre fastigheter innebure ett icke i allo lyckligt av-

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

steg från principen om jordens avkastningsförmåga såsom grundläg­ gande för prissättningen. Det kanske förtjänade att tagas under över­ vägande, huruvida icke metoden med särskilt mervärde vore mera ratio­ nell såsom regulator av de smärre fastigheternas värden. Örn denna se­ nare metod användes likformigt, syntes, såsom förslagsställaren själv an­ tytt, intet vara att erinra mot densamma. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför: »Länsstyrelsen biträder den i förslaget framförda synpunkten örn den stora betydelse, åsättande av å-priser äger vid uppskattning av jord­ bruksfastighet. Då emellertid förslaget förordar meddelande i lag av föreskrift örn fastigheternas indelning i olika storhetsgrupper vid åsättandet av enhetsvärden, vill länsstyrelsen framhålla vådan av en alltför långt gående differentiering. En sådan komme lätteligen att verka klavbindande å beskattningsnämnderna och således försvåra den individuella bedömningen. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att den vid senaste allmänna fastighetstaxeringen inom länet verkställda klassi­ ficeringen av jordbruksfastigheter i trenne grupper ------------visat sig en­ kel i tillämpning och lämnat erforderlig frihet för beskattningsnämnderna vid värdesättning i varje enskilt fall.»

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar: »I promemorian erinras örn betydelsen vid fastighetstaxeringen av de s. k. enhetsvärdena. Enligt den föreslagna formuleringen härutinnan av 2 punkten i anvisningarna heter det, på tal örn taxeringsgrunder vid sidan av betalda köpeskillingar, att 'särskilt vad angår jordbruksfastig­ het skola till ledning vid taxeringen gälla de enhetsvärden, som föresla­ gits i den ordning taxeringsförordningen närmare omförmäler’. Detta är ju ett starkare uttryck än motsvarande i nu gällande punkt 1 av an­ visningarna till § 9, där det, efter antydan örn att taxeringsmyndigheten har att taga hänsyn jämväl till andra förhållanden än köpesummor he­ ter: ’I detta hänseende hänvisas taxeringsmyndigheten till de enhetsvär­ den, vilka kunna hava föreslagits etc.’ I promemorian anföres också ------- —: 'meningen är att enhetspriserna med en något starkare diffe­ rentiering än tillförne skola bliva ett mera användbart hjälpmedel för taxeringen än de måhända hittills på sina håll varit’. Emellertid framhålles den för var och en, som sysslat med fastighetstaxeringen, välkän­ da svårigheten att med hjälp av enhetsvärden komma fram till en rätt­ vis taxering av bebyggda, mindre jordbruksfastigheter. Det antydes ock­ så, att man i praktiken varit hänvisad till att bland särskilda för måner inrangera mervärdet å byggnaderna, men framhålles, att denna praxis icke varit enhetlig och att i alla händelser ojämnheter uppstått vid taxeringen och att svårigheter vållats vid redovisningen av de skilda taxeringsvärdena. Förslaget går nu härutinnan ut på åstadkommande av skilda skalor för enhetsvärdena, så att värdet per arealenhet kunde höjas i avseende å de mindre fastigheterna. Redan nu lärer ju på en del håll förekomma en viss differentiering härutinnan. Vad detta län an­ går har det visat sig stöta på mycket stora svårigheter att ens rättvis­ ligen avväga enhetsvärdena för länets skilda delar. Att inom samma trakt komma fram till skilda skalor för jord i olika storhetsgrader skulle säkerligen möta betydande motstånd och vålla väsentliga besvärligheter och olägenheter i tillämpningen. Knappast vore det heller att vänta, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 133

vad do små, men välbebyggda fastigheterna anginge, ens en långt gå­ ende värdesförhöjning per arealenhet kunde bringa upp värdet i skäligt belopp. Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandp i stället vara att förorda, att den redan, åtminstone här, rådande praxis att, för upp­ nående av det insedda saluvärdet, redovisa särskilt mervärde å byggna­ der bliver lagfäst och att härför erforderliga tydliga tillämpningsföre­ skrifter lämnas. Försåvitt icke hänsynen i motsatt riktning till särskilda värdeskalor för de större fastigheterna motiverade nu föreslagen jämk­ ning i ordalagen uti 59 § i taxeringsförordningen om tillkomsten av en­ hetsvärden borde sålunda vid nuvarande föreskrifter kunna få bero.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar följande: »Det tordo enligt länsstyrelsens förmenande kunna dragas i tvivelsmål, huruvida föreskrift om att vid åsättande av enhetsvärden uppdela fastigheterna i olika storhetsgrupper kan anses vara av behovet påkal­ lad. Länsstyrelsen föreställer sig nämligen att det skulle 'vara tillfyllest, om icke rent av mera ändamålsenligt, att — såsom väl också i allmänhet plägat ske — vid de allmänna sammanträden, som hållas jämlikt § 59 taxeringsförordningen, av landskamreraren gjordes ett generellt påpe­ kande att, under i övrigt lika förhållanden, enhetsvärdet bör vara högre för en mindre än för en större fastighet. En så långt gående differen­ tiering som den i förslaget åsyftade torde kunna föranleda till att beskattningsnämndema känna sig väl mycket bundna eller att med andra ord ett allt för litet spelrum lämnas för en mera individuell bedömning.»

Länsstyrelsen i Alvsborgs lein anser, att intrycket av att den nuvaran­ de ordalydelsen beträffande den faktiska köpeskillingens betydelse gjorts svagare förstärkes genom den ändrade lydelsen beträffande enbetsvärdena. Härom yttrar länsstyrelsen: »Det kan därför vara fara värt, att enhetsvärdena helt uttränga de faktiskt erlagda köpeskillingarna såsom grund för bestämmande av all­ männa saluvärdet. Och att på fullt objektiva grunder fastställa enhets­ värden, som verkligen svara mot allmänna saluvärdet, är ingalunda lätt. Däremot blir taxeringen lätt att verkställa nied enhetsvärden som hu­ vudsaklig norm. Den blir också ’jämn och enhetlig’ på det sättet, att lika stora fastigheter i regel bliva åsätta samma taxeringsvärden. I verklig­ heten kunna emellertid två i närheten av varandra belägna lika stora fastigheter vara vitt skilda i fråga örn allmänt saluvärde. Detta fram­ kommer i och med de faktiskt erlagda köpeskillingarna, inför vilka beskattningsnämnden mäste stanna och söka utreda orsakerna till att tvåtill synes lika fastigheter betingar mycket olika köpeskillingar. Det vi­ sar sig kanske då, att de båda fastigheterna i ena eller andra avseendet förete betydande olikheter, och på grund härav åsättas de också olika taxeringsvärden. Vid en taxering enligt enhetsvärdon bleve de båda fastigheterna troligen lika taxerade.»

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar: »Vad därefter gäller frågan om å-pris för jordbruksfastighet delar länsstyrelsen den uppfattning, som uttalas i promemorian. A-prisen liro ett gott hjälpmedel till kontroll av taxeringen. Man får dock icke för bise, att metoden med å-priser kan menligt påverka iaxeringsutfallet. Skenbart erbjuder det. icke någon större svårighet att utfinna ett enhets-

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

värde för inagojorden, men en felbedömning ligger nära till hands på grund av det inbördes sammanhanget mellan en fastighets inägojord, skog och skogsmark. Inägojord å ena och skogsmark och skog å andra sidan skola uppskattas efter särskilda metoder: inägojorden efter salu­ värdet och skogsmarken med därå växande skog efter ett enligt ratio­ nella grunder bedrivet skogsbruk. Vid fastställande av enhetsvärden å inägojorden bär man alltså att bortse från värdet av skogsmarken jämte den växande skogen och beräkna ett särskilt värde å återstoden: inägo­ jord med åbyggnader. Det är här svårigheterna möta, i det underlag för en sådan delvärdering merendels saknas. Försäljning av enbart in­ ägojord förekommer sällan under sådana omständigheter, att salusum­ man kan anses vara representativ för det ändamål, varom fråga är. Här­ med sammanhänger det kända förhållandet, att inägorna till en fastig­ het med god skogstillgång äga ett högre värde per enhet än å en fastig­ het av i övrigt likartad beskaffenhet men med mindre god eller skövlad skog. På grund av detta inbördes sammanhang emellan inägojord och skogsmark (med skog) är det svårt att erhålla en hållbar värdering av den förra utan att samtidigt taga hänsyn till den senare. Svårigheterna ökas därigenom, att enhetsvärdet skall innefatta värdet å åbyggnaderna. Man har skäl antaga, att det vore till fördel, örn byggnadsvärdet även vid jordbruksfastighet finge komma till synes såsom ett delvärde av taxe­ ringsvärdet. Det skulle i sådant fall endast gälla fastställande av ett enhetsvärde allenast å själva jorden, men då jorden, på detta sätt särskilt för sig uppskattad, komme i ett förhållandevis lågt värde, skulle en felbe­ dömning icke bliva av så stor betydelse som vid taxeringen enligt nu gällan­ de bestämmelser härutinnan. Det kan tillika antagas, att den med rätta såsom betydelsefull betecknade frågan örn olika å-pris för inägojord vid stora och små fastigheter skulle få en riktigare lösning, örn byggnads­ värdet uppskattades särskilt för sig. Med vad ovan anförts angående enlietspris har länsstyrelsen icke ve­ lat ifrågasätta dessas betydelse vid fastighetstaxeringen utan endast be­ tona deras begränsade användbarhet. Det bör framhållas, att dessa enhetspris ej utan vidare få läggas till grund för taxeringen, utan att för värjo fastighet därjämte måste tagas i betraktande förhållanden, som äro för den fastigheten säregna. Förslag till föreskrift härom har ock­ så i promemorian intagits under punkt 3 av anvisningarna till 9 §. I anslutning till vad ovan anförts vill länsstyrelsen föreslå, att till de un­ der punkt 3 angivna skäl för ökning eller minskning av ett enligt enketsprismetoden erhållet värde lägges ännu ett, så utformat: 'till egendomen hörande bättre eller sämre skogstillgång’. Den ökning eller minskning, som på de i punkt 3 angivna skäl vid­ tages, torde lämpligen böra redovisas uti särskilda kolumner i längden över de av beredningsnämnden följda grunderna vid taxeringen.» Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar: »Fastställandet av å-pris för jordbruksfastighet möter ofta mycket stora svårigheter inom detta län, där brukningsdelar örn 1 å 2 hektar äro vanliga. Dessa fastigheter äro fullt bebyggda med mangårdsbyggnader, som i storlek motsvara den å fastigheten bosatta familjens, icke jordbru­ kets behov och storlek. Å-priset per hektar blir antingen mycket högt eller också är en del av åbyggnaderna att anse såsom överbyggnad, d. v. s. en särskild förmån, enär mangårdsbyggnaden i själva verket är behövlig för fastighetsägarens familj.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 135

I vissa trakter av länet betalas för prima åkerjord, belägen i själva byn, från 1,000 till 2,000 kronor per hektar utan åbyggnader. Så belägna åkerskiften byta ofta ägare, vadan det verkliga saluvärdet med stor viss­ het kan fastställas. Själva gården med åbyggnader byter däremot sällan ägare. Örn till dessa värdefulla åkerskiften lägges åbyggnadernas värde, kommer å-priset ofta att vida överstiga 2,000 kronor per hektar. Dessa förhållanden fresta taxeringsmyndigheterna att hänföra någon del av byggnaderna till 'övriga förmåner’. Emellertid är det uppenbarligen lagens mening, att åbyggnaderna sko­ la inräknas i å-priset per hektar och ehuru bestämmelserna härom äro svåra att tillämpa i stora delar av detta län måste självfallet så likväl ske. Man bör dock under sådana förhållanden icke förvåna sig över att å-prisen för åkerjorden komma att bliva onormalt höga i vissa trakter av länet jämförda med å-prisen i andra trakter av samma län och sär­ skilt med å-prisen i angränsande län.»

De ändringar, som i det remitterade utkastet blivit ifrågasatta betra!- (Departefande de s. k. enhetsprisens bestämmande, syfta i verkligheten till att i mentsohef«n.> någon mån motverka en alltför summarisk användning av dylika enlletspris. Enhetsvärden, som ej taga någon hänsyn till de olikheter, som före­ finnas mellan olika storleksgrupper av fastigheter, kunna exempelvis lät­ teligen föranleda ett oriktigt taxeringsresultat. Ett påpekande i lagtexten av berörda olikheter har därför föreslagits och synes vara av värde. Detta har uttryckligen vitsordats i ett flertal yttranden. Do i lagtexten valda ordalagen nödvändiggöra ej en alltför långt gående differentiering mellan olika grupper. Äro fastigheterna i viss trakt väsentligen hänförliga till storleksgrupper, för vilka förhållandena äro i huvudsak ensartade, blir naturligtvis behovet av differentiering mindre. Man har i flera yttranden framhållit, att enhetsvärdenas betydelse ej får överdrivas. Jag vill kraftigt understryka riktigheten av dessa uttalanden. Enhetspriserna äro närmast till för att få fram den allmänna taxeringsnivån, men inom varje grupp böra särskilda förhållanden noga beaktas. Detta’f ramhälls ju också framför allt i punkt 2 av anvisningarna med mycken styrka. Jag tror, att särskild anledning finnes att beakta åbjggnadernas beskaffenhet, ty det råder intet tvivel örn att denna, med nu­ varande höga hyggnadskostnader säkerligen mera än förr, i betydande grad påverkar saluvärdena. Att mer än som i förslaget skett betona detta förhållande synes svårt; i de allmänna anvisningar rörande taxe­ ringen, som komma att meddelas i varje län, kan förhållandet påpekas. Motsvarande gäller örn vissa andra omständigheter, som berörts i ytt­ randena. Det förhåller sig exempelvis otvivelaktigt så, som länsstyrelsen i örebro län påpekat, att förefintligheten av en större eller mindre skogstillgång, ej minst med hänsyn till möjligheten att fylla behovet av husbehovsvirke, påverkar även inägornas värde. Hänsyn härtill kan och bör väl i regel tagas redan vid bestämmandet av olika storleksgrupper. Att, i lagtexten giva ett lämpligt uttryck åt härmed sammanhängande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ganska komplicerade förhållanden synes mig emellertid så svårt, att jag ej föreslår ändring i dylikt syfte. Länsstyrelsens i Älvsborgs län utta­ lande, att köpeskillingarnas betydelse i det remitterade utkastet försvagats, föranleder mig att föreslå en viss mindre jämkning, i det ordet »ej» utby­ tes mot det nu förekommande starkare »ingalunda». Huru olika omständigheter, som föranleda avvikelse från tillämpade enhetsvärden, böra komma till uttryck i den särskilda längd, som omförmäles i 62 § 4 mom. taxeringsår ordningen, skall i annat sammanhang tagas under övervägande.

Yård«t av

I det remitterade utkastet har ifrågasatts intagande av ett uttalande i

impediment.

sista stycket av punkt 1 i anvisningarna till 9 § (punkt 2 enligt utkastet), att ej s. k. impediment kan anses helt värdelöst, men att dess värde dock vanligen torde vara lägre än värdet på sämsta skogsmark.

Domänstyrelsen hade i sin skrivelse med förslag till skogsvärderingsmstruktion ifrågasatt en bestämmelse, att impediment skulle uppskattas till lägre värden än det lägsta enligt skogsvärderingsinstruktionen före­ kommande värdet på skogsmark. I ett par yttranden hade detta förslag berörts. Bland annat hade ifrågasatts, att bestämmelserna örn värdering av impediment måtte slopas. Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt yttrande över den remitterade pro­ memorian ansett den där givna formuleringen av denna punkt alltför kategorisk. Det förekomme icke sällan, att impediment å skogsmark så långt ifrån hade något saluvärde, att snarare motsatsen förelåge, i det att impedimenten försvårade skogsbruket och därför verkade ned­ sättande å skogsmarkens värde. Någon avräkning för de hinder, impedi­ menten sålunda orsakade, skedde ej. Det förefölle då mindre lämpligt att så ovillkorligt som i förslaget skett angiva, att impediment icke kunde anses helt värdelöst. Kammarrätten har i anslutning till domänstyrelsens förslag till skogsvardermgsinstruktion föreslagit annan lydelse på stadgandet om jäm­ förelse med annan skogsmark.

(Departe­ Örn jag än ej kan instämma i länsstyrelsens i Uppsala län uttalande

mentschefen).

örn ett snarast negativt värde på vissa impediment, enär hänsyn till det hinder dessa förorsaka enligt min uppfattning tages vid taxeringen av övriga ägor, vilkas läge ju alltid inverkar på värdesättningen, anser Dag en viss uppmjukning av det i den remitterade promemorian föreslagna stadgandet önskvärd. Den av kammarrätten framställda anmärkningen rö­ rande jämförelsen med värdet på skogsmark synes avse att skogsvärderingsmstruktionens regler örn värdesättning av skogsmark skulle äga be­ tydelse för åsättande av värde på impediment. Då emellertid impediment skall värderas till allmänna saluvärdet, anser jag en jämförelse med skogs-

Kungl. Majda proposition Nr 220. 137

markens avkastningsvärde ej önskvärd. Stadgandet i sistberörda punkt synes kunna utan större olägenhet helt utgå.

I det remitterade utkastet hava föreslagits vissa smärre, i all huvud­ Punkt 2 av anvisning­ sak redaktionella ändringar i punkt 2 av anvisningarna till 9 § (punkt 3 arna. enligt utkastet). I samband med frågan örn enhetsvärdena under föregå­ ende punkt har jag berört ett par hithörande frågor. Kammarrätten har nu ansett, att bland de förhållanden, som skola på­ verka värdesättning av jordbruksfastighet till den del den ej utgöres av skogsmark och växande skog, synes böra upptagas förekomsten av växan­ de träd å annan mark än skogsmark, vilka skola till sitt fulla värde med­ räknas i taxeringsvärdet, samt att bland de förhållanden, som skola påverka värdesättning av annan fastighet, synes böra upptagas före­ komsten av växande träd eller annan plantering. Det i punkt 5 av det remitterade utkastet upptagna stadgandet i motsvarande avseende borde i stället utgå. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har vänt sig mot bestämmelser­ na i punkt 5 under förmenande, att stadgandet kunde fattas som en före­ skrift, att exempelvis fruktträd skulle uppskattas till sitt virkesvärde.

Tillägg i förevarande punkt av anvisningarna i det syfte kammarrät­ Departements­

chefen.

ten föreslagit synes böra göras. De av länsstyrelsen i Uppsala län fram­ hållna synpunkterna torde härigenom bliva tillgodosedda. De i det remitterade utkastet för övrigt föreslagna ändringarna fin­ ner jag böra iakttagas.

Rörande frågan örn taxering av vattenfall hänvisas till den i det före­ Punkt 3 av anvisning­ gående meddelade motiveringen. arna.

Punkterna 4 och 5 av anvisningarna (punkterna 5 och 6 enligt utkastet) Punkterna 4 och 5 av an­ behandla egentligen i huvudsak helt skilda frågor, den förra värdesätt­ visningarna. ning av skogsmark och växande skog, den senare förekomsten av sådant mervärde, som föranledes av jordbruksfastighets användbarhet för tomteller industriändamål. I vissa avseenden påverkar emellertid den senare punktens utformning den formulering, som bör givas åt den förra, varför jag här behandlar dem i ett sammanhang med början vid frågan om mer­ värde för tomt- och industriändamål. I

Mervärde för

I den vid det remitterade utkastet fogade promemorian hava Tämligen

tomt- och in­

ingående behandlats de skäl, som föranlett överflyttning från anvisningar­ dustriändamål å jordbruks­ na vid 10 § till anvisningarna vid 9 § av de regler, som gälla åsättande av

fastighet.

särskilt mervärde för tomt- och industriändamål. Att berörda bestämmel­ ser böra hava sin plats i anvisningarna till 9 § följer givetvis först och främst därav, att de äro specialregler för att i vissa särskilda fall nå fram till det allmänna saluvärde, sorn är grundläggande för taxering av all

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

annan fastighet än skogsmark och växande skog. Det har ansetts, att nu gällande regler om tomt- och industrivärde tillämpats mycket ojämnt, och att de därför måste närmare utvecklas. Detta har skett i punkt 6 av det remitterade utkastet, varest det, bland annat, meddelats exempel på de synpunkter, som höra anläggas i berörda fall. Förslaget i berörda punkt har varit föremål för särskilda uttalanden i ett flertal yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker berörda ändringar och med­ delar, att de principer, som innefattades i utkastet, i stort sett följts i länet. I allmänhet syntes de svårigheter, som på sina håll visat sig förenade med beräknande av tomt- och industrivärde, lättast undvikas, örn man noga fasthölle vid att detta värde utgjorde ett redovisningsvärde, och att taxeringsvärdet, på sätt i promemorian betonats, borde upptagas till det belopp, som en förståndig köpare kunde antagas vilja betala för fas­ tigheten. Länsstyrelsen har tillika i formellt avseende framhållit, att med hänsyn till nutidens kommunikationstekniska utveckling med järnvägssamhällen borde likställas vissa andra samhällsbildningar, som sak­ nade tillgång till järnväg. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att en oriktig lagtillämpning av beskattningsnämnderna knappast berodde på otydlighet i gällande författ­ ningstext. Belysande synpunkter kunde på enklare sätt än genom lag­ ändring bringas till nämndernas kännedom. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: »Den nu gällande fastighetstaxeringslagstiftningen har i vissa fall ställt beskattningsnämnderna inför spörsmål, som de icke alltid kunnat bemästra. Sålunda har taxeringen av jordbruksfastighet, belägen i när­ heten av större samhällen, vållat vissa svårigheter. Väl hava de åsätta taxeringsvärdena, såvitt erfarenheter från detta län givit vid handen, i stort sett nöjaktigt överensstämt med de allmänna saluvärdena, men där­ vid kan i ett distrikt en betydande del av ett taxeringsvärde hava redo­ visats som tomt- och industri värde, under det att i ett annat distrikt ett fall, där förutsättningarna varit enahanda, så behandlats, att intet torntoch industrivärde åsatts men enhetspriserna satts motsvarande högre. Kunde en dylik ojämnhet i taxeringsmetoderna förekommas genom lätt­ fattliga och koncisa, städse användbara anvisningar örn, under vilka för­ utsättningar tomt- och industrivärde skall åsättas, vore det synnerligen önskvärt, och har länsstyrelsen därför velat beröra detta förhållande, ehuru länsstyrelsen är medveten örn, att ett utformande av allmängiltiga regler i detta ämne torde möta vissa vanskligheter. De bestämmelser, förelig­ gande utkast på detta område upptager, lära icke vara ägnade att till fullo undanrödja ovan berörda praktiska tillämpningssvårigheter.» Länsstyrelsen i Kronobergs län har förmenat, att enligt anvisningarna syntes förutsättas beräkningar, som föreiölle synnerligen vanskliga och mången gång skulle avhålla beskattningsmyndighet från upptagande av värde av ifrågavarande slag, där detta eljest vore befogat. Framför allt syntes sådant vara att befara, örn meningen vore. att dylika beräkningar skulle behöva framläggas i besvärsmål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 139

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett berörda ändringar ägnade att bringa mera reda i värderingen. Det vore ägnat att väcka tillfredsstäl­ lelse, att genom ändringarna en viss moderation anbefallts ifråga örn hän­ syn vid värderingen till mera avlägset liggande möjligheter, bland an­ nat till tomtförsäljningar. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller risken av att alltför detaljera de bestämmelser skulle föranleda till ett schablonmässigt förfarande. Därest normerande bestämmelser i den riktning, som nu ifrågasatts, ansåges böra utfärdas, syntes det böra tagas under övervägande, örn de ej borde givas sådan form och införas på sådan plats, att de komme att avse även annan fastighet, såsom obebyggda tomtkomplex o. dyl. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat tvivel, att beskattningsnämnderna i större utsträckning skulle komma att anlita det anvisade krång­ liga beräkningssättet. Antagligen komme de i regel att liksom hittills beräkna mervärdet mera på känn. Länsstyrelsen i Örebro län anför: »I motiveringen till denna paragraf behandlas först, och mycket ingåen­ de, frågan örn åsättande av särskilt tomt- och industrivärde, ehuru spörs­ målet härom angives i sig självt vara mera en andrahandsfråga. Läns­ styrelsen delar författarens härutinnan uttalade mening. Det torde så­ som ett allmänt omdöme kunna göras gällande, att förfarandet vid 1928 års fastighetstaxering beträffande tomt- och industrivärden ej slog väl ut. Det uppgives, att ändringsprocenten i mål i kammarrätten rörande dylika frågor varit påfallande stor samt att ändringen i regel gått ut på sänkning av de åsätta värdena. Anledningen härtill är enligt länssty­ relsens mening mindre lagens föreskrifter i ämnet än den tillämpning, dessa föreskrifter erhållit vid taxeringen. Man har allt för mycket tagit hänsyn till exploateringsmöjligheter, som i verkligheten icke förelegat. Genom de nu föreslagna ändringarna synas klarare riktlinjer vara giv­ na. Det torde dock kunna ifrågasättas, örn icke skäl föreligga att gå ännu ett steg längre och giva bestämmelserna en sådan innebörd, att för åsättande av särskilt tomt- och industrivärde skall fordras icke blott att ett sådant värde kan inom överskådlig framtid beräknas uppstå utan även att värdet på något sätt kommit till uttryck eller åtminstone att för­ beredande åtgärder av jordägaren vidtagits för ett områdes exploatering för ifrågavarande ändamål. Enligt 10 § kommunalskattelagen förstås med industri värde det värde, som fastigheten eller del därav äger utöver jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund därav, att till fastigheten hö­ rande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binä­ ringar eller skogsbruk. Denna definition är för vid, då enligt densamma snart sagt vilket mera välbeläget område som helst kan antagas hava eller få tomt- och industrivärde. Det högre värde, som ett väl beläget område givetvis bar, bör i första band komma till uttryck på annat sätt, exempelvis, beträffande inägojorden, i högre enhetsvärden. För åsättan­ de därutöver av tomt- och industrivärde synas starkare skäl böra före­ ligga än de, som nu gälla. Sannolikhetsskäl för en utveckling i viss rikt­ ning synes i denna fråga hava tillmätts för stor betydelse och häri ligger enligt länsstyrelsens mening först och främst orsaken till den felaktiga taxeringen år 1928 i ifrågavarande avseende. Även det nu föreliggande förslaget synes allt för mycket bygga på

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

dylika sannolikhetsskäl. Det torde icke vara tvivel underkastat, att ett fastare grepp på denna fråga och även ett mera rättvist resultat skulle vinnas, om såsom förutsättning för åsättande av särskilt tomt- och in­ dustrivärde stadgades, att jordägaren skulle genom vidtagande av vissa åtgärder, exempelvis upprättande för visst område av plankarta för tomt­ upplåtelser, hava givit uttryck för förefintligheten enligt egen åsikt av visst särskilt värde eller att andra, av jordägaren oberoende förhållan­ den tillkommit, som med någon grad av visshet kunna beräknas skapa dylikt värde. Betydelsen av frågan om tomt- och industrivärde synes i någon mån hava överskattats. Det förhåller sig ju så, att, där område exploaterats för bebyggelse och bebyggts, de nytillkomna fastigheterna skola taxeras var för sig. I den mån större områden av stamfastigheten frånskiljas, kan åtminstone uppstå fråga örn nedsättning av taxeringsvärdet å stam­ fastigheten. Merendels förfares för övrigt numera så, att ett område, som blivit eller kan beräknas bliva föremål för utnyttjande för visst, för stam­ fastigheten främmande ändamål, avstyckas och förvandlas till särskild fastighet, som såsom en från stamfastigheten skild taxeringsenhet åsättes särskilt taxeringsvärde. Det tomt- och industrivärde, som kan förefin­ nas, kommer då till uttryck i högre taxeringsvärde å det avstyckade om­ rådet, varå taxeringsvärde kan åsättas jämväl under löpande taxeringsperiod. Enligt såväl nu gällande som i promemorian föreslagna bestämmelser skall, därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar av en fastighet, iakttagas, att sådan del eller sådana delar till läge och storlek angivas i taxeringslängden. Denna föreskrift har visat sig vara svår att följa, då ett iakttagande av densamma förutsätter antingen verkställande å ort och ställe av undersökningar och mätningar, vilka svårligen kunna av beskattningsnämnderna medhinnas eller utföras, eller oek så ingående kännedom i detalj om förhållandena, som endast i undan­ tagsfall kan beräknas föreligga inom beskattningsnämnderna. Såvitt länsstyrelsen kan förstå, skulle dylika svårigheter i hög grad undanröjas genom en utformning av grunderna för åsättande av tomt- och industri­ värde efter de riktlinjer, som ovan ifrågasatts. Det är för länsstyrelsen icke främmande, att emot dessa den invändningen kan göras, att genom deras tillämpning område, som under en femårsperiod får särskilt värde, undgår taxering. Invändningen är dock enligt länsstyrelsens mening icke bärande. Örn nämligen ett område under femårsperioden erhåller ökat värde i den omfattning, att skäl uppstår för åsättande av särskilt tomtoch industrivärde, lärer nu gällande bestämmelser icke lägga hinder i vä­ gen för, att dylikt värde även under nu löpande fastighetstaxeringsperiod äsättes. På grund av vad ovan under detta lagrum anförts vill länsstyrelsen ifrågasätta örn icke orden 'inom överskådlig framtid’ i punkt 6 av anvis­ ningarna till 9 § lämpligen böra ersättas med en föreskrift av innehåll, att tomt- och industrivärde kan åsättas jordbruksfastighet på den grund, att den inom tid, som i allmänhet icke bör överstiga fastighetstaxeringsperioden, kan användas såsom tomtmark eller för industriellt eller dylikt ändamål. Till förhållanden, som inträffa efter densammas utgång, bör hänsyn tagas först vid en kommande fastighetstaxering.» Länsstyrelsen i Värmlands län har förmenat, att en oriktig uppvärdering på grund av osäkra exploateringsmöjligheter sannolikt skulle be-

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 141

gränsas, om taxeringsmyndigheterna finge sig ålagt att vid åsättande av 'tomt- och industrivärde närmare angiva det område, detta mervärde avsåge, och efter vilka grunder det bestämts. En diskontering till nutids­ värden av påräkneliga framtida värden skulle sannolikt ställa för stora krav på beskattningsnämnderna. Vad en förståndig köpare skulle vilja eller böra betala för en jordbruksfastighet med hänsyn till dess exploateringsmöjligheter borde kunna mera direkt beräknas. Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Kammarrätten anför: »Nu gällande bestämmelser örn tomt- och industrivärde äro enligt kam­ marrättens uppfattning föga tillfredsställande. Såvitt å kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning vunna erfarenheter giva vid handen, hava sagda bestämmelser fått en alltför vidsträckt tillämpning, varjämte åsätta tomt- och industrivärden, där sådana värden överhuvudtaget ansetts före­ finnas, mången gång av beskattningsnämnderna uppskattats till alltför höga belopp. Det är därför av vikt, att sådana bestämmelser meddelas, som äro ägnade att begränsa åsättandet av tomt- och industrivärden. De----------- föreslagna bestämmelserna synas i stort sett ägnade att be­ främja ett riktigare bedömande än hittills av förekomsten av tomt- och in­ dustrivärde och en riktigare uppskattning av förefintligt sådant värde. En­ ligt utkastet skall åsättande av tomt- och industrivärde vara beroende bland annat av att vederbörande jordbruksfastighet 'inom överskådlig framtid’ lämpligen kan användas såsom tomtmark eller för industriellt eller dylikt ändamål. Det är enligt kammarrättens mening icke möjligt att fastslå en fixerad tidsperiod, inom vilken ett dylikt användande skall tänkas ifrå­ gakomma. Att en fastighetstaxeringsperiod eller fem år är för kort, torde å ena sidan vara uppenbart. Å andra sidan får icke tidsperioden anses sträcka sig hur långt som helst. Fråga är, örn icke den tidsbe­ gränsning, som är avsedd att ligga i uttrycket 'inom överskådlig fram­ tid’ är alltför vag och måhända ägnad att i alltför hög grad utsträcka tidsperioden i fråga. Då kammarrätten emellertid icke är i tillfälle före­ slå någon bättre och mera distinkt formulering, återstår för kammarrät­ tens del endast att välja mellan det föreslagna uttrycket och att utesluta detsamma. Kammarrätten finner för sin del, örn ock med tvekan, den senare utvägen vara att föredraga.» En reservant inom kammarrätten har ansett uttrycket »inom överskåd­ lig framtid» böra bibehållas.

Det i den remitterade promemorian anförda och i kammarrättens utlå­ (Departe­ mentschefen.) tande bekräftade förhållandet, att de gällande reglerna om tomt- och in­ dustrivärde i stor utsträckning föranlett åsättande av alltför höga taxe­ ringsvärden, gör det enligt mitt förmenande önskvärt med tydligare bestämmelser härutinnan. Önskvärd klarhet och reda rörande ifrågava­ rande och därmed sammanhängande förhållanden lära svårligen kunna vinnas utan lagändring. I flera utlåtanden framhålles fördelen av en så­ dan större klarhet. I de särskilda uttalandena från hörda myndigheter har jag sär­ skilt uppmärksammat farhågorna för att bestämmelserna skulle bliva för

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

svåra att tillämpa. Det är också sannolikt, att dessa farhågor skulle visa sig berättigade, därest det verkligen krävdes, att en noggrann kal­ kyl med diskontering av framtidsvärden till nutida värden skulle före­ tagas av beskattningsnämnderna. Något sådant lärer ej bava varit av promemorieförfattaren åsyftat. Den omnämnda metoden anföres blott så­ som ett exempel. Den omständigheten att anvisningarna på sina håll uppfattats annorlunda synes mig emellertid utgöra tillräckligt skäl att företaga omformulering. Denna synes lämpligen kunna åstadkommas på det sätt, att tankegången uttryckligen bänföres till den förståndige köpa­ rens kalkyl. Att beskattningsnämnderna för sitt bedömande skola erhålla viss ledning av det anförda exemplet, även örn de ej i detalj göra motsvaran­ de kalkyl, förefaller troligt. Det har ej saknats röster för än mera restrik­ tiva regler än de sålunda ifrågasatta. Jag kan ej ansluta mig till dessa, då det enligt min mening genomgående måste noga fasthållas, att bär blott gäller en metod för att få fram det »allmänna saluvärdet». De nya reglerna böra ej föranleda för låga värden, vilka givetvis äro lika litet lämpliga som för höga sådana. Det torde, såsom länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat, förhålla sig så, att samma spörsmål, som möter beträffande åsättande av mervärde för tomt- och industriändamål å jordbruksfastighet, också stundom äger be­ tydelse i fråga örn annan fastighet. Särskilda stadganden därom beträf­ fande annan fastighet synas dock mindre nödvändiga, isynnerhet som det torde ligga i sakens natur, att i förekommande fall ledning kan vinnas av reglerna örn jordbruksfastighet. Vissa smärre formella jämkningar i nu ifrågavarande bestämmelser torde ej erfordra särskild motivering. I

Mervärde för I det remitterade utkastet har föreslagits, bland annat, att hänsyn till tomt- och induötriändamål mervärde för tomt- och industriändamål å skogsmark och växande skog i skogsmark. skulle tagas allenast örn och i den mån fastigheten kunde anses betinga ett högre saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk. Örn detta vore fal­ let, skulle skogsmarken och den växande skogen eller den del därav, som ett dylikt mervärde tillkomme, upptagas till allmänna saluvärdet; i an­ nat fall skulle de värdesättas endast enligt den särskilda skogsvärderingsmetoden. I den vid utkastet fogade promemorian har en tämligen utför­ lig motivering förebragts för detta förslag. I de avgivna yttrandena har förslaget i förevarande avseende i allmän­ het lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Stockholms län har nttryckligen förklarat sig kunna tillstyrka förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Uppsala län anför i huvudsak: »Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning har i pro­ memorian icke tillräckligt beaktats, att mervärdet väsentligen hänför sig allenast till marken och att hänsyn till den växande skogen i detta sam-

Kungl. Majda proposition Nr 220. 143

manhang bör tagas endast i den mån skogen har ett bestående värde för markens utnyttjande för tomt- eller industriändamål. De växande trä­ dens saluvärde såsom virke kan icke anses innefatta något mervärde, som i detta hänseende bör tagas i betraktande. Med utgångspunkt härifrån synas reglerna för åsättande av tomt- och industrivärde å skogsmark allenast behöva innefatta, att mervärdet skall utgöra skillnaden mellan å ena sidan saluvärdet å marken, tänkt såsom utnyttjad för tomt- eller industriändamål, utan hänsyn till det befintliga virkesförrådet, och å andra sidan skogsmarksvärdet, samt att härtill må läggas värdet å för­ månen av träden, bevarade såsom prydnad — alltså parkvärde — i den mån detta värde överstiger skogsvärdet. Däremot synes i detta samman­ hang intet som helst avseende böra fästas vid det förhållandet, att trä­ den vid avverkning måhända skulle befinnas hava större sammanlagt rotvärde än som motsvarar skogsvärdet.----------- » Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför: »I det föreliggande förslaget har införts bestämmelser, som bland an­ nat avse att reglera taxeringen av jordbruksfastighets mervärde på grund av dess läge i närheten av större stad eller i tillväxt varande industri­ eller järn vägssamhälle. En riktig taxering av sådant mervärde å skogs­ mark erbjuder utan tvivel vissa svårigheter, enär sådan mark enligt gäl­ lande skogsuppskattningsmetod eljest icke åsättes taxering efter allmän­ na saluvärdet. Vad förslaget uppenbarligen avser att klargöra är, att hela saluvärdet å sådant område icke utan vidare kan tilläggas det enligt skogsuppskattningsmetoden funna värdet. De föreslagna bestämmelser­ na äro emellertid så avfattade, att detta ingalunda tydligt lramgår, och motiveringen, som ju för övrigt icke kommer att bifogas lagtexten, synes länsstyrelsen knappast ägnad att göra frågans innebörd tydligare. Skall någon vinst av förslagets genomförande uppstå, tarvar det därför enligt länsstyrelsens mening väsentlig omarbetning. Givetvis har tiden för yttrandets avgivande varit alltför kort för att utforma ett helt nytt förslag, som bättre än det föreliggande uttrycker vad som avses Men länsstyrelsen anser sig ändock böra göra en antydan örn ett sätt att med enklare bestämmelser komma till rätta med problemet i praktiken. På grund härav tillåter sig länsstyrelsen framlägga ett exakt exempel på huru enligt länsstyrelsens åsikt taxeringen bör utföras. Vad en taxerings­ nämnd uppenbarligen först har att göra, är att fastslå ett dylikt områdes läge och gränser samt uppskatta dess saluvärde under förutsättning att tomtförsäljning kan äga rum. Vid denna uppskattning åsättes området ett värde av exempelvis 5,000 kronor. Fastigheten uppskattas därefter i sin helhet, inbegripet tomtområdet, efter eljest gällande grunder till ett jordbruksvärde av 30,000 kronor och ett skogsvärde av 20,000 kronor eller tillhopa 50,000 kronor. Orsaken till att man nu icke för att finna totala taxeringsvärdet får till taxeringsvärdet 50,000 kronor lägga tomt- och industrivärdet 5,C00 kronor och taxera fastigheten till 55,000 kronor är givetvis den att den såsom tomtområde värderade arealen även ingår med visst värde i taxeringsvärdet 50,000 kronor. För att finna det mer­ värde tomtområdet i verkligheten har måste man alltså från de 5,000 kro­ norna draga det värde, varmed området ingår i hela fastighetens taxe­ ringsvärde 50,000 kronor. Återstoden blir då det värde, som skall till­ läggas såsom tomt- och industrivärde. Ett dylikt taxeringsförfarande är i praktiken enkelt och leder till samma resultat, som förslaget avser att åstadkomma. Det bör måhända härvid framhållas, att man icke ge-

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

norn ett sadant förfaringssätt får fram i vad mån områdets värde såsom tomtmark överstiger värdet, örn samma område försåldes för omedelbar realisation av växande skog. Men denna omständighet, som synbarligen spelat stor roll vid utredningen, har såvitt länsstyrelsen kan finna icke någon praktisk betydelse av det skäl att området överhuvudtaget icke kan sägas hava mervärde för tomt- och industriändamål, örn det förmån­ ligare kan exploateras för skogsbruk. Men anser man det nödvändigt att framhålla denna omständighet, är det lätt att på enkelt sätt giva uttryck därför i lagtexten. Skulle den tankegång, som här ovan uttalats, icke vin­ na beaktande, anser sig länsstyrelsen under alla förhållanden böra beto­ na, att formuleringen av sista stycket i punkt 6 av anvisningarna till § 9 måste ändras, så att tvekan örn dess innebörd icke kan uppstå. Möj­ ligt är att det i så fall vore tillräckligt att utbyta orden 'allenast i den mån fastigheten verkligen kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller liknande ändamål än vid användning för skogsbruk samt örn förstnämnda värde tillika över­ stiger det enligt punkt 5 bär ovan uppskattade värdet å skogsmark och växande skog’ mot denna bestämmelse 'allenast i den mån sagda del verk­ ligen kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller liknande ändamål än vid försäljning för skogsbruk samt örn förstnämnda värde tillika överstiger det taxerings­ värde, som skulle åsättas området efter i punkt 5 angivna grunder för taxering av skogsmark och växande skog'..

Kammarrätten anför rörande förevarande punkt: »Enligt kammarrättens mening torde det vara mycket sällsynt, att skogsmark med skog, som överhuvudtaget betingar ett allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål, äger ett allmänt saluvärde vid användning för skogsbruk, som överstiger det förra saluvärdet. Det kan ur den synpunkten synas likgiltigt, örn det för åsättande av tomt- och industrivärde fordras, att saluvärdet vid ut­ nyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål skall överstiga fastighetens saluvärde vid användning för skogsbruk eller ej. Emellertid synes konsekvensen fordra, att ifrågavarande bestämmelser så avfattas att, örn man — på sätt utkastet gör — förklarar, att tomtoch industrivärdet skall utgöra skillnaden mellan fastighetens saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål och det enligt punkt 5 uppskattade värdet på skogsmark och växande skog och icke skillnaden mellan nyssnämnda saluvärde och saluvärdet vid an­ vändning för skogsbruk, detta skall vara förhållandet alldeles oavsett örn saluvärdet vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller lik­ artat ändamål överstiger eller icke överstiger saluvärdet vid användning för skogsbruk. Det synes därjämte kammarrätten föga lämpligt att i visst örn också enstaka avseende låta saluvärdet å skogsmark och skog spela någon roll i beskattningsavseende. Något sådant måste vid det för­ hållande, att det regelmässigt icke är saluvärdet utan ett på visst sätt uppskattat avkastningsvärde, som har betydelse vid fastställandet av taxeringsvärde å skogsmark och skog, verka förvirrande. Det måste för övrigt anses oriktigt att jämföra saluvärdet vid utnyttjande till tomt­ mark eller industriellt eller likartat ändamål med det enligt punkt 5 uppskattade värdet å skogsmark och växande skog, om däri skall anses inbegripet värdet av särskild förmån å skogsmarken, enär sistnämnda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 145

värde icke skall ingå i skogsmarkens värde utan i det egentliga jord­ bruksvärdet. Kammarrätten, får vid här angivna förhållanden bestämt avstyrka för­ slaget i nu ifrågavarande del och hemställa, att tomt- och industrivärde förklaras skola åsättas jordbruksfastighet, örn och i den mån fastighe­ tens saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller lik­ artat ändamål överstiger det värde, som fastigheten kan anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, d. v. s. vid uppskattning enligt punkt 5 utan hänsyn tagen till värdet av särskild förmån å skogs­ marken.»

De anmärkningar, som från ett par håll framställts mot det remitte­ (Departe­ mentschefen.) rade utkastets principer i nu förevarande punkt, förefalla mig ej tillräck­ ligt bärande. Det må också framhållas, att de förslag, som framlagts av länsstyrelsen i Uppsala län och kammarrätten, väsentligen skilja sig från varandra. Det synes mig vara en naturlig tankegång att först konstatera, huru­ vida viss skogsmark med växande skog besitter ett mervärde för tomtoch industriändamål eller om den ej gör det, och att efter svaret på denna fråga rätta valet mellan de två metoder för taxering, som finnas att välja på: uppskattning till allmänna saluvärdet och värdesättning enligt den särskilda skogsvärderingsmetoden. Befinnes det mera lönande att använda skogsmarken och den växande skogen för tomt- och industriändamål än för skogsbruk, så förefinnes ett mervärde för dylikt ändamål, eljest ej. Men denna fråga — örn det är mera lönande att använda området för tomtoch industriändamål än för skogsbruk — kan ej bedömas genom en jäm­ förelse mellan saluvärdet under förutsättning av användning för tomtoch industriändamål och ett schablonmässigt uppskattat avkastningsvärde på skogen, utan den måste bedömas med hänsyn till det faktiska värdet i båda avseendena, d. v. s. de faktiska saluvärdena under förutsättning av användning för tomt- och industriändamål eller användning för skogs­ bruk. Just dessa värden och inga andra giva uttryck för örn det verkligen är lönande att använda området för tomt- och industriändamål. Då sist­ nämnda fråga enligt mitt förmenande måste i vissa fall besvaras, synes sagda jämförelse ofrånkomlig. Att bedömandet i praktiken nästan un­ dantagslöst kan göras utan några ingående kalkyler — såsom i det av länsstyrelsen i Västernorrlands län anförda exemplet —är en annan om­ ständighet, som ej får undanskymma den principiella frågan. Kammar­ rättens förslag att mervärde för tomt- och industriändamål skall anses föreligga i alla sådana fall, där saluvärdet under förutsättning av använd­ ning för dylikt ändamål överstiger det enligt skogsvärderingsmetoden uppskattade värdet, förutsätter i själva verket, att sådant mervärde skall kunna åsättas även i sådana fall, där det ej lönar sig att använda området för tomt- och industriändamål, utan där fortsatt användning för skogs­ bruk är både lämplig och sannolik. Förslaget leder även därhän, att skogsområde i dylika fall skall åsättas ett värde, som är varken det allliihang till riksdagens protokoll t!)■!?. 1 soini. ISO haft. (Nr ‘220.) 10

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

manna saluvärdet — ty detta kan ej vara mer än ett — eller värdet enligt skogstaxeringsmetoden utan ett värde, som saknar allt reellt underlag. En dylik ståndpunkt synes strida mot de eljest vedertagna principer­ na för fastighetstaxeringen och kan knappast finna stöd i gällan­ de rätt. Det är ej min mening att frånkänna kammarrättens bevisfö­ ring en viss följdriktighet. Där, såsom i förevarande avseende är fallet, två skilda taxeringsmetoder så att säga möta varandra, synes det mig emellertid vara av vikt att fasthålla vid det mest väsentliga och för övrigt se saken ur praktisk synpunkt. Såsom ur sådana synpunkter mest lämp­ ligt måste jag anse förslaget att först bedöma, huruvida det lönar sig att använda området för tomt- och industriändamål, och att därefter, örn detta anses vara fallet, taxera till allmänna saluvärdet, men i motsatt fall verk­ ställa uppskattningen enligt den särskilda skogsvärderingsmetoden. Länsstyrelsens i Uppsala län förslag innebär, att uppskattning skall ske av området såsom kalmark, vartill lägges eventuellt värde ur prydnadssynpunkt av växande träd. En dylik metod att nå fram till allmän­ na saluvärdet, örn ock stundom tänkbar, förefaller för vanliga fall föga naturlig, då framför allt användbarheten för tomt- och industriändamål ofta är beroende just av trädbeståndet och en värdering av området såsom kalmark då måste anses betydelselös. Det vill synas, som örn varje metod, vilken går ut pä att först fastställa det redovisningsvärde, som benämnes tomt- och industrivärde, och att er­ hålla totala taxeringsvärdet genom att lägga detta värde till ett annor­ ledes uppskattat värde för jordbruksändamål eller skogsbruk, vore olämp lig. Nuvarande utformning av hithörande regler med huvudvikten lagd å anvisningarna till 10 § frestar lätt till ett dylikt förfaringssätt. Den ifrågasatta ändringen i systematiskt avseende med överflyttning av hu­ vudvikten till 9 § och dess anvisningar avser just att betona, att det to­ tala allmänna saluvärdet först skall fastställas, och att tomt- och indu­ strivärdets storlek blir en ren redovisningsfråga. Den tankegång, åt vilken jag nu givit uttryck, synes i huvudsak rätt väl stämma med den, som kommit till uttryck i länsstyrelsens i Väster­ norrlands län uttalande. Detta hänför sig till det fall, att allenast viss del av en fastighet har mervärde för tomt- och industriändamål. Uttalandet har emellertid i verkligheten betydelse ej blott för det fall, där fråga är om skogsområde, utan även för andra fall, av mig i det föregående be rörda, där mervärde för tomt- och industriändamål finnes å allenast en del av en fastighet. Den omständigheten, att det remitterade utkastet ej givit tillräckligt klart uttryck åt detta fall, har föranlett ett uttalande jämväl av länsstyrelsen i Uppsala län och synes mig böra föranleda viss om­ formulering. Särskilda för­ I det remitterade utkastet hava föreslagits vissa bestämmelser örn be­ måner å skogs­ handling av särskilda förmåner å skogsmark, såsom skogsbete, byggnad å mark. skogsmark o. s. v. Rövande det närmare innehållet i dessa bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 147

i allmänhet tillåter jag mig hänvisa till utkastet och den därvid fogade promemorian. Vissa av de berörda förhållandena hava emellertid varit föremål för uttalanden i ett flertal yttranden, och jag skall här behandla dessa frågor.

Gällande bestämmelser om värdering av bete å skogsmark återfinnas i 9 § kommunalskattelagen och anvisningarna till densamma samt i 2 punk­ ten av skogsvärderingsinstruktionen. I 9 § kommunalskattelagen anmärkes, att örn å skogsmark, utöver det värde, skogsmark och växande skog kunna anses äga vid ett efter ratio­ nella grunder bedrivet skogsbruk, finnes betesvärde, som ägaren kan till­ godogöra sig, hänsyn vid uppskattningen skall tagas därtill. I anvisningarna till berörda paragraf stadgas, bland annat, följande: »Finnes å skogsmark bete, skall värdet därå tilläggas markens värde såsom skogsproducerande; dock skall beträffande skogsmark, därå ratio­ nellt skogsbruk bedrives, dylikt värde beräknas allenast för så vitt betet plägar utnyttjas. Betesvärdet beräknas särskilt för sig till den storlek, som kan ernås utan att intrång på rationellt skogsbruk göres. Kan på grund av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förut­ satts vid bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproduce­ rande, skall betesvärdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att total­ summan ej blir högre än den skulle blivit, örn skogsmarken såsom skogs­ producerande värderats med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar.» I punkt 2 av skogsvärderingsinstruktionen förefinnes en liknande be­ stämmelse. Domänstyrelsen har i förutnämnda skrivelse med förslag till ny skogsvärderingsinstruktion berört vissa uttalanden av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund rörande vär­ dering av bete å skogsmark. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hade anfört i huvud­ sak följande: Å skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedreves, kunde ej förekomma särskilt betesvärde. Härvid förutsatte centralrådet givetvis, att förekom­ mande, mera betydande områden av verklig betesmark frånskilts vid areal­ redovisningen. Hade skogsmarken ur skogsproduktiv synpunkt åsatts riktigt taxeringsvärde (riktig bonitet etc.), så borde nämligen, där bete förekomme, detta kunna förutsättas göra minst den skada å skogsväxten, som motsvarades av betesvärdet i och för sig. För att ett särskilt betesvärde å skogsmark skulle kunna upptagas, borde därför skogsmarkens värde ur skogsproduktiv synpunkt sänkas minst med det belopp, som motsvarade det kapitaliserade betesvärdet. Skatteresultatet borde i båda fallen bliva detsamma. Centralrådet ansåge emellertid, att det vore avgjort att före­ draga, att skogsmarksvärdet upptoges till sitt rätta värde ur skogsavkastningssynpunkt, samtidigt som särskilt betesvärde ej beräknades, då ett annat förfarande jämväl kunde anses olämpligt för ett befrämjande av skogsvårdsintresset. En särskild beskattning av skogens betesvärde kunde nämligen ge sken av berättigande åt denna form av markens nyttiggö-

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

rande, vilken ej läte sig väl förenas med den propaganda för skogens fre­ dande för betning, som nu, icke minst från skogsvårdsstyrelsehåll, livligt utövades. Sveriges skogsägareförbund hade uttalat, att förbundet funne bestäm melserna örn värdering av bete å skogsmark synnerligen olämpliga samt därjämte obehövliga. Bestämmelserna hade tillämpats i mycket ringa utsträckning, och med hänsyn till skatteunderlagets storlek vore de hittills åsätta betesvärdena helt betydelselösa för kommunerna. Härtill komme, att berörda föreskrifter med hänsyn till skogsvårdsintresset och propagan dan för dettas höjande vore direkt skadliga. Det kunde icke vara lämp­ ligt att genom en särskild beskattning av skogens betesvärde officiellt sanktionera skogsbetet såsom en synnerligen vällovlig form för markens nyttiggörande. Domänstyrelsens förslag till skogsinstruktion innehåller ej annan be­ stämmelse örn värdering av skogsbete än ett omnämnande av att i före­ kommande fall värdet av bete å skogsmark skall medräknas vid värde­ sättning av fastigheten i övrigt. Styrelsen uttalar, att föreskrifter örn åsättande av betesvärde på skogsmark lämpligare borde givas i anvis­ ningarna till 9 § kommunalskattelagen. Tillika förklarar styrelsen, att enligt styrelsens åsikt nuvarande bestämmelser rörande betets värde å skogsmark borde i viss mån ändras. Det vore till fördel, örn betet, då det utnyttjades vid rationellt skogsbruk eller i övrigt förekomme, upp­ skattades efter likformiga grunder. Hittillsvarande bestämmelser rö­ rande de närmare grunderna för värdering av bete å skogsmark, därå rationell skötsel bedreves, borde emellertid bortfalla, enär desamma vore synnerligen svåra att tillämpa samt skälig hänsyn till det intrång, betet förorsakade, borde tagas vid beräknande av den relativa skogstillgången. Det verkliga betesvärdet skulle i varje fall särskiljas för att i dess hel­ het tilläggas taxeringsvärdet av fastigheten i övrigt. Domänstyrelsen för­ utsatte dock, att närmare föreskrifter rörande värdering av bete komme att meddelas i de särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen skulle givas för varje särskilt län. Domänstyrelsens förslag, att föreskrifter örn värdesättning av bete ej skola inrymmas i skogsinstruktionen, har ej mötts av gensaga i något av de avgivna yttrandena. Däremot hava skilda åsikter gjort sig gällande rörande frågan örn och efter vilka grunder värdering av bete bör ske. Tvänne länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Gotlands och Malmö­ hus län, hava förordat bibehållande av nuvarande bestämmelse, att vär­ det av bete å skogsmark skall inräknas i skogsmarksvärdet. Sistnämnda länsstyrelse kunde icke finna, att några som helst skäl att vidtaga änd­ ring härutinnan av gällande föreskrifter förelåge, och hänvisade länssty­ relsen därvid till att betestillgången mycket ofta utgjorde det väsentliga värdet av skogsmarken. Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, under åberopande av ena-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 149

handa motivering som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, att bete å skogsmark under rationell skötsel, varå betet utnyttjas, ej borde värdesättas, utan att dylik skogsmark borde värderas under förutsättning, att markens skogsprodukt^ förmåga ej bleve genom betning nedsatt. Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig till centralrådets förslag. Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Gävleborgs län anse, att bete å skogsmark ej borde värderas, och. länsstyrelserna i Östergötlands och örebro län ifrågasätta riktigheten av att skogsbete värdesattes. Berörda länsstyrelser framhålla, att värderingen ay skogs­ bete! mötte praktiska svårigheter, liksom att betesvärdet hade ringa be­ tydelse för kommunernas skatteunderlag. Även uttalas tvivel, huruvida, i betraktande av den skada betet utövade på skogsbruket, detsamma verkligen hade något värde. En och annan länsstyrelse betonar där­ jämte, att det med hänsyn till propagandan för rationell skogsvård vore olämpligt att värdera bete å skogsmark. Länsstyrelsen i Alvsborgs län åberopar, bland annat, följande yttrande av en taxeringsnämndsordförande i länet: »Frågan örn betesvärdet har ringa betydelse för taxeringsvärdets stor­ lek; däremot har den ganska stor betydelse för taxeringsår betets bedri­ vande. Det är ej så lätt att få fram en norm för detta värdes beräknande. Vidare äro betesförhållandena ofta mycket olika på gårdar, där man skulle hava anledning tro, att likformighet häruti radde. Sockenombuden hava oftast mycket ofullständig kännedom härom. Betets värdesättning be­ traktas av de flesta som en dubbeltaxering. Då marken i vanlig ordning taxerats som skogsmark, anse de betets värdering som en förnyad taxering av marken. Mycken tid förspilles i nämnderna på diskussioner härom. Frågan örn betets värdering har ingen nämnvärd betydelse för taxe­ ringsvärdets storlek men är ett betydande irritationsmoment i taxeringsarbetet och försvårar detta i onödan. Bestämmelserna örn särskild vär­ dering av bete å skogsmark höra utgå.» Domänstyrelsens förslag har uttryckligen förordats av länsstyrelserna i Uppsala och Jömköpings län samt lämnats utan erinran av hittills ej omnämnda länsstyrelser. Lantbruksstyrelsen har instämt i ett från svenska betes- och vallföreningen infordrat yttrande. Föreningen anför, bland annat, att den viktigaste principen vore att värdera skogsmarken efter den avkastning den ger och dot värde den har, beräknat efter totalavkastningen, såväl skogs- som betesavkastning. För­ eningen ansåge, att betet å skog under rationell skötsel borde värdesättas utan de avdrag, som i gällande instruktion angåves. Vidare borde även be­ träffande skog, där rationellt skogsbruk icke bodreves, betet åsättas värde endast i dea mån det utnyttjades. Det vore enligt föreningens mening lämpligt att utfärda mera detaljerade bestämmelser örn hur betesvärdet skulle uppskattas. Föreningen föresloge i detta avseende vissa värderingsg rån der, utgående från det antal djur, beräknat i nÖtkreatursenheter, som betade på skogen.

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kammarrätten uttalar, bland annat, följande: Bete å skogsmark syntes icke kunna inverka pä markens varaktiga avkastningsförmåga utan blott på den faktiska avkastningen. Rotvärde och bonitet hänförde sig till normala förhållanden vid rationellt skogs­ bruk. Örn och i den mån de normala förhållandena vore rubbade, korrigeiades det värderingsresultat i avseende å skogsvärdet, som framkomma vid en direkt tillämpning av den vid instruktionen fogade tabell I genom påverkan av den relativa skogstillgången. Örn betet utnyttjades, komme således dess verkningar till synes vid bestämmandet av den relativa skogs­ ån QgeV enligt härför gällande principer, utan att den på detta sätt er­ hållna relativa skogstillgången behövde särskilt justeras med hänsyn till betets inverkan. Emellertid kunde man vid taxering av en skogsfastighet näppeligen bortse från det ekonomiska värde som ett utnyttjande av betet å skogsmarken medförde. Värdet av sadant bete vore dock icke någonting, som ägde sammanhang med värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande utan med fastighetens egentliga jordbruksvärde. Vid 1928 års taxering torde för övrigt på grund av deklarationsformulärets uppställning värdet å skogsbete i allmänhet hava inräknats i det egentliga jordbruks­ värdet. Kammarrätten ville emellertid ifrågasätta, örn skäl förelåge att beskatta bete å skogsmark, därå rationellt skogsbruk icke bedreves, för det lall att betet icke utnyttjades. Grunden till att outnyttjat bete å skogsmark under rationell skötsel icke värderades vore den, att det antagits att bete, som en fastighetsägare icke plägade utnyttja, hade föga eller intet varde. Det remitterade förslaget byggde på den uppfattningen, att verk­ ningarna av att visst skogsbete icke utnyttjades i beskattningsavseende komme till synes vid skogsbeskattningen i siffran för den relativa skogstillgången. Vid sådant förhållande ville det förefalla kammarrätten, som om bete, som icke utnyttjades, skulle i lika grad sakna egentligt jordbruksvärde, vare sig rationellt skogsbruk bedreves å den ifrågavarande skogsmarken eller icke Enligt vad domänstyrelsen upplyst torde det ock höra till undantagen, att bete å skogsmark, därå rationellt skogsbruk icke be dreves, taxerades, örn det icke utnyttjades. I

I det remitterade utkastet har beträffande värdering av skogsbete ifråga­ satts följande. Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må be­ tesvärde åsättas endast så framt betet plägar utnyttjas. Därest å skogs­ mark, varå- rationellt skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas tor­ de detta i regel visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetyd­ ligt värde, att anledning att särskilt uppskatta detsamma saknas. Vidare har i utkastet föreslagits, att i vederbörande taxeringslängd skall sär­ skilt antecknas det sålunda beräknade värdet å bete på skogsmark. Rö­ rande motiveringen hänvisar jag till promemorian. Den ifrågasatta regeln om värdering av bete å skogsmark, därå rationellt skogsbruk ej bedrives, betecknas i promemorian såsom en medelväg mellan de eljest intagna ståndpunkterna. Förslaget i denna del, som lämnats utan erinran av flertalet länsstyrel­ ser, har av länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrkts. Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län åberopa sina här förut omförmälda uttalanden i anledning av domänstyrelsens för-

Kungl, Maj:ts proposition Nr 220.

slag till skogsvärderingsinstruktion. Länsstyrelsen i Malmöhus län åbe­ ropar jämväl sitt tidigare yttrande men finnér, att med den föreslagna nya lydelsen de tidigare betänkligheterna mot domanstyrelsens för­ slag i viss mån förringats. . , Jämväl kammarrätten åberopar sitt tidigare utlåtande i frågan och ville därtill endast foga, att »rationellt skogsbruk» icke torde vara ett sådant klart begrepp, att det i förekommande fall icke kunde föreligga någon tvekan, huruvida rationellt skogsbruk bedreves å skogsmarken eller ej. På grund av såväl teoretiska som praktiska skäl vidhölle kam­ marrätten, ehuru frågan icke vöre av någon större räckvidd, bestämt sin förut i ämnet uttalade mening.

Beträffande byggnad å skogsmark har i det remitterade utkastet före­ slagits. att sådan skall såsom särskild förmån å skogsmark uppskattas för sig med skäligt belopp, i den mån ej densamma bör anses inbegripen i sådant normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för inägorna tillämpade enhetsvärdena. Tillika föreslås, i anvisningar till 10 §, att bland annat dylik förmån skall antecknas i vederbörande taxeringslängd. Länsstyrelsen i Uppsala län anför härom: »Vid senaste allmänna fastighetstaxering torde på många håll hänsyn icke hava tagits till förefintligheten av bostäder för den med skogsbru­ ket sysselsatta personalen, såsom skogsförvaltare, skogvaktare och skogs­ arbetare, i det att man förmenar, att dessa byggnader utan vidare skola inräknas i värdet å skogsmarken och den växande skogen. Denna upp­ fattning torde icke vara riktig, enär vid sådant förhållande ingen skill­ nad skulle framträda mellan två alldeles lika skogar, den ena med till­ gång till dvlika bostäder och den andra utan sådana. Det — — — in­ förda påpekandet av att dylika_ bostäder skola medräknas i jordbruks­ värdet synes därför vara behövligt.» Kammarrätten upplyser, att de i förevarande avseende föreslagna regler­ na överensstämde med den praxis, som tillämpats å kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning.

(Departe­

Vad i det remitterade utkastet föreslagits beträffande behandling av

mentschefen.

särskilda förmåner å skogsmark synes med undantag för betesförmån ej behöva föranleda något särskilt uttalande från min sida. Jag biträder ut­ kastet i dessa delar. Frågan om behandling av skogsbetet har föranlett mycken diskussion. Från vissa håll har föreslagits, att värde av bete å skogsmark aldrig skulle särskilt värdesättas. Bland annat har man därvid åberopat, att betets vär­ dering skulle kunna befaras motarbeta den propaganda, som bedrives för skogens fredande från betning. Mig förefaller det, som örn verkan borde vara den rakt motsatta; det blir nämligen lägre skatt, örn betet ej utnytt jas än om det utnyttjas. Någon anledning att befara för höga värden på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

grund av värdering av utnyttjat bete lärer knappast förefinnas. När bete utnyttjas, anser jag det följaktligen böra uppskattas. Ben mycket obetydliga frågan om behandlingen av ej utnyttjad betestöimån å mark, varå rationellt skogsbruk ej bedrives, synes mig lämpligen kunna besvaras på det sätt som skett i det remitterade utkastet. Om betesformån å dylik mark ej plägar utnyttjas, torde det sällan ifrågakomma, att värde skall åsättas densamma. Med hänsyn till vad från ett par båll anförts örn dylik förmåns i enstaka fall rätt betydande värde kan jag å andra sidan ej finna det riktigt att avstå från uppskattning därav i fall, där underlåtenhet att utnyttja detsamma uppenbarligen ej är bero­ ende vare sig av hänsyn till skogsbruket eller annan rationell grund. Att eventuellt värde å skogsmark ej skall inräknas i det särskilt redovisa­ de skogsmarksvärdet, har tillstyrkts av det övervägande flertalet av de hör­ da myndigheterna. Örn blott dess värde redovisas särskilt i taxeringslängden, så synes från olika synpunkter knappast någon mera vägande in­ vändning kunna framställas mot detta förslag. Då betesvärdet hänför sig till område å marken, som ej värdesättes till allmänna saluvärdet, sy­ nes det å andra sidan ej möjligt att upptaga föreskrift örn dess värdering under punkt 2 av anvisningarna till 9 §. Att, såsom domänstyrelsen föreslagit, borttaga den nu gällande särskilda regeln örn skogsbetets värdering föranleder ingen erinran från min sida.

Den formella Kammarrätten har framställt vissa ändringsförslag beträffande upp­

anordningen

ställning och formulering av reglerna örn värdesättning av skogsmark

av reglerna

om värdering och växande skog.

av skogsmark

I vissa avseenden äga dessa förslag nära samband med det av

och växande

skog m. m. kammarrätten framlagda förslaget örn åsättande av ett särskilt mer­ värde för tomt- och industriändamål å skogsmark och växande skog. I den mån så är fallet har jag ej haft anledning upptaga desså förslag. I andra avseenden åter hava de av kammarrätten framlagda uppslagen föranlett omformulering. Vad framför allt angår ett förslag, att det stycke i anvisningarna till 9 i som behandlar särskilda förmå­ ner å skogsmark, skulle utbrytas till en särskild anvisningspunkt, har detta synts mig svårgenomförbart med hänsyn till innehållet av sista stycket i punkt 4 av anvisningarna, vilket måste syfta tillbaka även på särskilda förmåners värde.

9 § x lagen. Vad slutligen angår avfattningen av 9 § i själva lagen, har, bland an­ nat, av länsstyrelsen i Uppsala län framställts anmärkning mot bristande tydlighet föi det fall, att blott viss del av skogsområde har mervärde för tomt- och industriändamål. Härav föranledes viss omformulering. Kammarrätten har föreslagit införande av termen »skogsavkastningsvärde» såsom beteckning på det värde, som skogsmark och växande skog kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Av­ sikten synes härvid hava varit, att värde å skogsbete och annan särskild förmån å skogsmarken ej skulle inbegripas under berörda uttryck.

Kungl. Majda proposition Nr 220. 133

Då värdet av särskild förmån måste anses ingå i det värde, som tillkom­ Departements­

chefen.

mer skogsmarken oell den växande skogen vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, har jag ej kunnat upptaga detta kammarrättens för­ slag. Att jag däremot funnit det angivna uppslaget kunna tillämpas på det sätt, att skogsmarkens värde enligt den särskilda avkastningsberäk­ ningen benämnes »skogsmarkens avkastningsvärde» framgår av anvis­ ningarna. Lagrummet har för övrigt i anledning av ett par framställda anmärk­ ningar förtydligats. 10 §. De ändringsförslag, som gjorts i anvisningarna till 10 §, äga i huvudsak Redovis­ ningsvärden. sammanhang nied spörsmål, som av mig behandlats i samband med anvis­ ningarna till 9 §, och torde ej behöva ytterligare motiveras. Bortfallande av den i utkastet till anvisningar vid 9 § upptagna punkt 1 medför, att ändring ej erfordras i punkt 1 av anvisningarna till 10 §. Börande punkt 6, vilken berör fastigheter med vattenfall, hänvisas till den särskilda avdelning, vari frågan örn vattenfalls taxering behandlats.

12 $.

Såsom anledning till omtaxering av fastighet under löpande taxerings- Omtaxering under löpande period hava i det remitterade utkastet upptagits två nya fall, nämligen dels taxerings­ att fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skatte­ period. pliktig, dels att fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, näst föregående taxering avsett, ej varit färdigbyggd. Tillika har före­ slagits, att taxering under löpande taxeringsperiod skall ske med hänsyn till alla ändringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tid­ punkt, det senast åsätta taxeringsvärdet avsett, men efter det allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående allmänna fastig­ hetstaxeringen, medan enligt gällande bestämmelser omtaxeringen alle­ nast angives skola verkställas med hänsyn till berörda allmänna prisläge. Föranledes taxeringen därav att fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, skall enligt förslaget fullständig ny­ värdering av fastigheten ske med hänsyn till berörda prisläge. Rörande motiveringen till dessa ändringsförslag får jag hänvisa till pro­ memorian. 1 samband med denna paragraf bar Överståthållarämbetet berört stad- Yttranden. ganden i vissa andra lagrum, som ej torde böra behandlas i förevarande sammanhang. Ämbetet bar ansett bestämmelsen att fastighetstaxeringen skall bestämmas efter det allmänna prisläget vid femårsperiodens början ej kunna tillämpas i praktiken, enär det vore omöjligt att beträffande ny­ byggda fastigheter bortse från ändringar i fråga örn tomtpriser och byggnadskostnader. Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

154 Kungl. Majda proposition Nr 220.

»Lämpligheten av att upptaga den omständigheten, att fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, såsom anled­ ning till omtaxering under löpande taxeringsperiod kan ifrågasättas. Det anförda motivet, att värdesättning å skattefria fastigheter icke alltid sker med tillbörlig noggrannhet, kan knappast anses vägande; med samma fog skulle omtaxering även av andra fastigheter, vilkas värdesättning av en eller annan anledning befunnits hava skett mindre tillfredsställande, kun­ na påkallas, men detta kan uppenbarligen ej tillåtas. Det föreslagna stad­ gandet täcker ej heller det fall, att endast en del av den skattefria fastig­ heten blivit skattepliktig; oklart är örn i sådan händelse hela fastigheten eller blott den del, som blivit skattepliktig, skall omtaxeras. Stadgandet i fråga liksom även sista punkten av andra stycket synes böra utgå. Den föreslagna nya lydelsen av första punkten av andra stycket förän leder ej annan erinran än att den knappast återger tankegången i den an­ förda motiveringen i vad avser exemplet med det starkt höjda skogsvär­ det. Motiveringen tyder på att ändring av den relativa skogstillgången ej hör ske i höjande riktning och att ändring i sänkande riktning skall ifrågakomma endast i mån av skedd skogsavverkning. Ett tydligare ut­ tryck för denna som det vill synas fullt riktiga tankegång synes önskvärt.» Länsstyrelsen i Södermanlands län har funnit, att formuleringen av första meningen i andra stycket ej fullt svarade mot vad därmed åsyftats. Lämpligare syntes vara att, örn någon ändring kunde anses nödvändig, föreskriften erhölle t. ex. denna lydelse: »taxering, som i detta mom. avses, skall, med iakttagande av alla de ändringar, som beträffande fastigheten ägt rum sedan den tidpunkt, det senast åsätta taxeringsvärdet avsett, ske efter det allmänna prisläge och de grunder i övrigt, som tillämpats vid den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen». Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, bland annat, att det lämpligen syntes beträffande byggnad under uppförande böra i fastighetstaxeringslängdens anteckningskolumn angivas, att det åsätta vär­ det avsåge fastigheten i ej fullbordat skick. Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, örn ej redan gällande bestäm melser gåve rum för omtaxering av fastighet, när densamma blivit färdig­ byggd. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett ytterligare uppmjukning av 12 § kommunalskattelagen önskvärd i sådan riktning, att prövningsnämnden skulle vara oförhindrad att vidtaga ändring av taxeringsvärde även i andra fall än som i paragrafen utsagts, nämligen då sådant äska des av fastighetens ägare och prövningsnämnden funne ändring vara för fastighetens ägare av synnerlig betydelse. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att de föreslagna tilläggen till 12 § syntes vara av behovet påkallade, och hade ingen erinran mot deras avfattning. Kammarrätten anför rörande ifrågavarande punkt: »Enligt utkastet har rätten till omtaxering av fastighet under fastighetstaxeringsperiod utsträckts till två nya fall, nämligen att fastighet, som förut varit undantagen frän skatteplikt, blivit skattepliktig samt att

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 220. 155

fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, näst föregåen­ de taxering avsett, ej varit färdigbyggd. Häremot har kammarrätten icke funnit anledning till erinran. I sammanhang härmed har föreslagits, att omtaxering av fastighet un­ der fastighetstaxeringsperiod skall ske med hänsyn till alla ändringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt, det senast åsätta taxeringsvärdet avsett, men efter det allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen. Örn däremot taxeringen föranledes därav, att fastighet, som förut varit undan­ tagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, skall fullständig nyvärdering av fastigheten ske med hänsyn till berörda prisläge. Enligt av Kuylenstierna i promemorian gjort‘uttalande skulle med så formulerade bestämmelser en viss rörelsefrihet förefinnas för beskattningsmyndigheterna att vidtaga även andra jämkningar än sådana som föran­ ledas av ändringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tid­ punkt, det senast åsätta taxeringsvärdet avsett. Kammarrätten har svårt att ansluta sig till Kuylenstiernas sålunda ut­ talade uppfattning. Därest föreskrift meddelas därom, att omtaxering skall ske med hänsyn till de ändringar i avseende å fastigheten, som ägt rum efter viss tidpunkt, synes det vara berättigat att därav e contrario sluta till att hänsyn icke skall tagas till andra omständigheter, i all syn­ nerhet som samma stadgande innefattar bestämmelse därom, att vid av viss anledning företagen omtaxering fullständig nyvärdering skall äga rum. Enligt kammarrättens mening kail således den med stadgandet av­ sedda effekten icke nås genom den i utkastet föreslagna formuleringen. En annan och än viktigare sak är, att enligt kammarrättens uppfattning vid en omtaxering det är i överensstämmelse med den materiella rättens krav, att hänsyn tages till alla omständigheter, som kunna tjäna till led­ ning för utrönande av de verkliga värdena. Kammarrätten har vid ett föregående tillfälle uttalat sig i enahanda riktning (se proposition nr 191 år 1920, sid. 416), varvid dåvarande chefen för finansdepartementet förklarat sig i huvudsak ansluta sig till kammar­ rättens mening, låt vara att departementschefen därjämte uttalat, att vid en ny värdering hänsyn skulle tagas till alla de förändringar, som inträtt i fråga örn fastigheterna. Departementschefen har därvid icke i vidare mån tagit avstånd från vad kammarrätten uttalat än att enligt hans me ning hänsyn icke borde tagas till värdeökning eller värdeminskning, som härrörde av förändringar i det allmänna prisläget. Enligt uttalande i promemorian har det föreslagna stadgandet örn att vid omtaxering hänsyn skall tagas till vissa förhållanden tillkommit i an­ ledning av visst fall. Med det åsyftade fallet förhöll det sig på följande sätt. År 1928 taxerades en skog inklusive 2 lägenheter till 341,100 kronor, varvid rotvärdet beräknades till 3 kronor per kubikmeter, siffran för bo niteten till 2.7.-, och siffran för den relativa skogstillgängen till 0 . 4 . Under år 1929 såldes fastigheten utom de två lägenheterna för 875,000 kronor. Någon avverkning hade icke ägt rum. Det hade således inträffat sådant förhållande, att taxeringsenheten borde uppdelas i två taxeringsenheter, vadan omtaxering enligt 12 § skulle äga rum. 1 anledning därav faxe rade vederbörande taxeringsnämnd år 1930 dels de tvä lägenheterna så­ som en taxeringsenhet och dels skogen såsom en taxeringsenhet, den se­ nare med taxeringsvärde av 591,600 kronor, varvid rotvärdet och sif!' rån för boniteten lämnades orubbade vid 3, respektive 2.7.r>, men siffran

156 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

för den relativa skogstillgången bestämdes till 1, sedan det konstate­ rats, att skogen innehöll ett virkesförråd, som betydligt översteg det normala. Vederbörande länsprövningsnämnd ändrade taxeringen och åsatte dels de två lägenheterna ett taxeringsvärde av 2,500 kronor och dels skogen ett taxeringsvärde av 338,600 kronor, vilka håda värden tillhopa motsvarade 1928 års taxeringsvärde, 341,100 kronor. Kammar­ rätten har på besvär av vederbörande kommun, med ändring av länsprövningsnämndens beslut, fastställt taxeringsnämndens beslut. Kam­ marrätten har därvid låtit sig ledas av den uppfattningen, att när den omtaxering, som lagligen skulle äga rum, beredde kammarrätten tillfälle att jämväl rätta ett uppenbart fel i avseende å taxeringen, borde detta icke underlåtas. I det ifrågavarande fallet resulterade det av kammar­ rätten tillämpade förfaringssättet i en hårdare beskattning. En annan gång kan tillämpningen av enahanda förfaringssätt verka till lindring i beskattningen. Enligt kammarrättens mening är det i promemorian åsyftade fall, som förekommit, så långt ifrån att böra föranleda en lagändring i den rikt­ ning, som promemorian med utkast till lagändring anger, att fallet tvärt­ om är ägnat att belysa värdet av att vid en omtaxering av fastighet un­ der fastighetstaxeringsperiod en fullständig nyvärdering skall ske med hänsyn tagen till det allmänna prisläge, som legat till grund för den när­ mast föregående allmänna fastighetstaxeringen. Det synes kammarrätten vara av värde, att en bestämmelse i sådan rikt­ ning meddelas, och detta desto hellre, som det ofta visat sig, att beskattningsnämnderna leva kvar i den oriktiga men från en äldre lagstiftning härrörande föreställningen (se länsprövningsnämndens beslut i det nyss refererade fallet), att därest omtaxering äger rum av den anledning, att taxeringsenhet uppdelats i flera taxeringsenheter, summan av de nya taxe­ ringsenheternas taxeringsvärden skall motsvara taxeringsvärdet å den odelade taxeringsenheten.»

Departements­ Vad angår de i det remitterade utkastet föreslagna grunderna för omtaxe­

chefen.

ring under löpande femårsperiod biträder jag detta förslag. Det är vis­ serligen sant, att skattefri fastighet varit föremål för taxering vid taxeringsperiodens början, men de intressemotsatser, som vid åsättande av värde å skattepliktig fastighet utgöra en viss garanti för värdenas riktig­ het, hava beträffande skattefri fastighet ej fått göra sig gällande. Denna synpunkt äger dock större betydelse blott örn fastighet från början varit helt skattefri. Har detta ej varit fallet, synes anledning till omtaxering saknas. Vad angår byggnad, som, medan den varit under uppförande, blivit taxerad, finner jag det tvivelaktigt, att, såsom länsstyrelsen i örebro län ansett möjligt, gällande rätt skulle medge omtaxering, såvitt värde­ ökningen ej uppgår till den stadgade femtedelen. Till ytterligare upp­ mjukningar av ifrågavarande stadganden finner jag ej anledning. Frågan, örn vid omtaxering under löpande taxeringsperiod fel, som förelupit vid den allmänna taxeringen, skall kunna rättas mot vederbörande skattskyldiges bestridande, har av kammarrätten besvarats på det sätt, att den materiella rättvisan krävde en dylik rättelse. I samtliga övriga yttranden bär utkastets ståndpunkt i detta avseende uttryckligen biträtts

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 157

eller lämnats utan erinran. Det synes mig också, att, örn det överhuvud­ taget skall anses ligga någon mening i att taxeringsvärden bliva lagakraftvunna och gällande under en femårsperiod utan att annorledes än på grund av ändringar omtaxering skall äga rum, så bör denna verkan också sträcka sig så långt, att vad som en gång bestämts ej skall upprivas. Kammarrättens uppfattning borde väl följdriktigt leda därhän, att det ur materiell synpunkt vore önskvärt, att förelupna fel rättades örn och när de upptäcktes. En dylik ståndpunkt synes ej överensstämma med allmänt vedertagen uppfattning. Därest av ovidkommande anledning — t. ex. örn avskiljande från en stor fastighet av ett mindre område föranleder upp­ delning av taxeringsenheten — den gamla taxeringen måste rubbas, bör detta ej tagas till intäkt för annan rubbning än som föranledes av änd­ ringen. Detta betyder givetvis ej, att de nya taxeringsenheternas sam­ manlagda värde måste bliva lika med den gamla taxeringsenhetens värde, även örn detta kan antagas ofta bliva fallet. Värdenas summa kan mycket väl bliva en annan än det gamla värdet. Jag anser emellertid i likhet med vissa av de hörda myndigheterna, att utkastet ej givit ett fullt lyckligt uttryck åt den tankegång som legat bakom detsamma, utan finner en for­ mulering i huvudsaklig anslutning till den som föreslagits av länsstyrel­ sen i Södermanlands län vara att föredraga. Att mera i detalj angiva, huru omtaxering bör äga rum, synes ej möjligt eller lämpligt. Det väsent­ liga synes vara att få fram den allmänna grundsatsen, att taxeringen bör ske efter i stort sett samma grunder som den allmänna taxeringen. Att beträffande fastighet, som övergått från skattefri till skattepliktig, full­ ständig omtaxering bör äga runi efter den gamla prisnivån, synes böra följa därav, att beträffande dylik fastighet olika omständigheter ofta bli­ vit mindre noggrant prövade vid den allmänna taxeringen.

31 och 32 De ändringar, som föreslås i anvisningarna till 31 § samt i 32 § med Pensions­ försäkring. anvisningar, hava i huvudsak motiverats i den allmänna avdelning, som avser beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring. Jag har också i det sammanhanget redogjort för inkomna yttranden. Lagtexten har uppställts på i viss mån annat sätt än som föreslagits av försäkringsinspektionen. Någon ändring i 31 § finner jag exempelvis ej erforderlig, utan anser jag definitionen på »pension» böra intagas i anvis­ ningarna. Någon närmare redogörelse för den ändrade uppställningen torde jag för övrigt ej behöva lämna. Försäkringsanstalternas sammanslutningar hava berört vissa kombina­ tioner av livsvarig och icke livsvarig livränta. Huruvida dylik kombina­ tion skall anses såsom pensionsförsäkring — vilket åtminstone i vissa fall synes möjligt — torde böra bedömas med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheter. Begreppet »pupillförsäkring» synes böra erhålla en sådan innebörd, att

158 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 220.

pupillförsäkring kan avse även personer som uppnått myndig ålder Hu­ ruvida detta är fallet enligt gällande rätt, är ett spörsmål, som jag sak­ nar anledning besvara. Överståthållarämbetet har i denna punkt hem­ ställt örn viss ändring. Jag finner det för min del uppenbart, att den extra skattefrihet för ett belopp av 600 kronor, som medgives vid liv­ ränta på grund av pupillförsäkring, ej bör gälla längre än till dess ve­ derbörande uppnått myndig ålder. Med den bestämning av pupillförsäk­ ringen jag nyss berört följer vid denna ståndpunkt, att 32 § 2 mom. a) bör omformuleras. Med kammarrätten instämmer jag däri, att det stycke, som avser vinst­ andel och premieåterbäring, bör bibehållas. Något tillägg till samma stycke anser jag däremot ej behövligt utan föredrager att i stället upp­ taga en punkt 9 i anvisningarna på sätt försäkringsinspektionen föresla­ git, men i en lydelse, som närmare ansluter sig till den av kammarrätten ifrågasatta. Bland annat utesluter den ej en sådan tolkning som kammar­ rätten anslutit sig till beträffande behandlingen av vinstandel och premie­ återbäring, därest denna tolkning eljest skulle finnas vara riktig. Vidare föreslås i anledning av den otydlighet, som av Överståthållar­ ämbetet påvisas beträffande allmän pensionsförsäkring, ett uttryckligt stadgande i 32 § 2 morn., att allmänna pensionsförsäkringen ej anses inne­ fatta försäkring mot engångspremie. Med ett sådant stadgande blir det ej behövligt att göra ändring i 46 § 2 mom. 2) såvitt angår allmänna pen­ sionsförsäkringen. 45 i Den ändring, som föreslås i 45 §, är en följd av det ändrade repartitionstalet för jordbruksvärde och torde ej erfordra särskild motivering.

46 §. De ändringar, som föreslås i 46 § 2 morn., äro i främsta rummet en följd av den ändrade definitionen på pensionsförsäkring. Jag tillåter mig i detta sammanhang jämväl hänvisa till vad jag i samband med 31 och 32 §4 yttrat om allmänna pensionsförsäkringen. 46 § 2 mom. 2) avser enligt sin gällande ordalydelse jämväl avgift för pupillpensionering och bör enligt sakens natur avse även pensionering av make. Detta synes böra uttryckligen stadgas. I konsekvens därmed före­ slås ändring jämväl i 2 mom. 3). 50 §. Den i 50 § föreslagna ändringen har av mig behandlats i den allmänna motiveringen rörande repartitionstalet för jordbruksfastighet.

Tid för ikraftträdandet. Vad angår tiden för ikraftträdandet beträffande repartitionstal och pro­ centavdrag hade förslag intagits i den av mig förut omförmälda, inom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 159

finansdepartementet utarbetade promemorian rörande ändrad lydelse av 2 och 45 §§ samt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och i däröver avgivna yttranden lämnats utan erinran. Någon särskild motivering för ifrågavarande bestämmelse synes ej be­ hövlig.

T axeringsf örordningen.

17 $. Ändringen i 17 § taxeringsförordningen har motiverats i den allmänna avdelningen rörande taxering av vattenfall.

33 §. Ändringen i 33 § taxeringsförordningen motiveras av vad jag anfört be­ träffande 31 och 32 §§ kommunalskattelagen. 35 §. Rörande innebörden av ändringen i 35 § 1 mom. får jag hänvisa till vad jag i den allmänna motiveringen anfört rörande beskattning av pensions­ försäkring. 59 %. Ändringen i 59 § har motiverats i samband med frågan örn enhetspriser vid taxering av jordbruksfastighet i samband med anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen.

122 § 2 mom. Vid behandling av besvär i kammarrätten rörande fastighetstaxering lärer i ett stort antal mål hava erfordrats uppgift å nästföregående års taxeringsvärde, specificerat å olika redovisningsvärden. Dylika uppgif­ ter hava i de flesta fall måst av föredraganden infordras genom särskilda skrivelser. För undvikande av den härmed förenade omgången föreslår jag införande av en bestämmelse, att länsstyrelse vid översändande av besvär rörande fastighetstaxering har att medsända, bland annat, utdrag av taxeringslängd rörande jämväl nästföregående års taxering.

145 %. Rörande kostnader för prövningsnämndens arbete och ersättning åt sak­ Utgifter för pr Ödling 8kunnig innehåller 145 § taxeringsförordningen följande bestämmelser: nämndernas »5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, länspröv- arbete. Er sättningar åt ningsnämnds eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda sakkunniga. utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 16 § 2 mom. för­

Gällande be­

ordnats att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersätt­

stämmelser.

ning för biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

protokoll- och längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för uppassning hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av länsstyrelsen använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda stadgas. C> mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövningsnämnd enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter beloppen i vanlig ordning utbetalas. 7 moni. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller un­ dersökning gottgörelse, som bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sak­ kunnige biträtt den mellankommunala prövningsnämnden oller allmänna ombudet hos samma nämnd, av Kungl. Majit.»

Inom finans­ I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria rörande vissa i

departementet

utarbetad pro­ dessa moment behandlade spörsmål anfördes, bland annat, följande: memoria. »Vid anmälan under sjunde huvudtiteln i årets statsverksproposition av anslaget till kostnader för årlig taxering’ uttalade chefen för finans­ departementet, att man, för att minska medelsåtgången å anslaget, syntes kunna ifrågasätta vissa åtgärder i syfte att begränsa de utgifter, vilkas bestämmande ankommer på prövningsnämnderna.

För riksdagens revisorers räkning införskaffades hösten år 1930 från länsstyrelserna i riket uppgifter rörande de ersättningar, som under bud­ getåret 1929/1930 utgått till länsstyrelserna och fögderiförvaltningens tjänstemän för arbete i taxeringsnämnder och prövningsnämnder. De på grundval av detta material gjorda iakttagelserna funno sig revisorerna (i punkt 20 av deras berättelse rörande budgetåret 1929/1930) böra bringa till riksdagens kännedom, och 1931 års riksdag hemställde i anledning därav i skrivelse nr 346, punkt 4, att Kungl. Majit ville låta verkställa ut­ redning rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast med hänsyn till användningen av den personal, som för detta ändamål år­ ligen behövde tagas i anspråk. Denna punkt i riksdagsskrivelsen har av Kungl. Majit överlämnats till statens organisationsnämnd för yttrande. I materialet ingår, bland annat, uppgift örn ersättningar, som på grund av bestämmelsen i 5 mom. taxeringsförordningen under budgetåret 1929/ 1930 utgått till tjänstemän inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen. Av de meddelade uppgifterna, vilka sedermera genom finansdepartemen­ tets försorg i viss mån kompletterats, synes framgå såsom sannolikt, att grunderna för ersättningarnas bestämmande i förhållandet de olika länen emellan ej varit likartade. Då det ur olika synpunkter är av värde, att mera detaljerade uppgifter rörande sättet för sagda ersättningars beräk­ ning hädanefter stå till förfogande dels för vederbörande nämnd vid dess beslut örn ersättning, dels för Kungl. Majit vid prövningen av anslagsbe­ hovet för påföljande år, synes i berörda 5 mom. av ifrågavarande paragraf lämpligen böra stadgas, att i det förslag, som av länsstyrelsen skall av­ lämnas till fastighetsprövningsnämnd eller prövningsnämnd rörande för ersättningen erforderligt belopp, skola angivas de grunder, som av läns­ styrelsen tillämpats vid ersättningarnas beräkning. Tillika synes i 6 mom. böra stadgas, att prövningsnämnds beslut om ifrågavarande ersättningar skall före november månads utgång — alltså i tid före prövningen av anslagsbehovet för nästa budgetår — genom protokollsutdrag tillställas finansdepartementet tillika med avskrift av länsstyrelsens förslag i äm-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 1G1

net. På detta sätt erhåller prövningsnämndeii möjlighet att vid ifråga­ varande ersättningars bestämmande mera ingående pröva de föreslagna beloppen och komma fortlöpande redogörelser angående medlens använd­ ning att stå till finansdepartementets förfogande. Att nn meddela bestämmelser rörande grunderna för ifrågavarande er­ sättningars beräkning låter sig svårligen göra; förhållandena i olika län ställa sig sannolikt så olika, att fullt ensartade beräkningsgrunder knap­ past torde visa sig lämpliga. Det lärer emellertid vara uppenbart att, där­ est en ökad erfarenhet rörande de grunder som tillämpats i olika län giver ■vid handen, att ersättningarnas storlek på något håll tarvar granskning, möjlighet bör stå till buds för Kungl. Maj:t att i anledning därav vidtaga särskilda åtgärder. Dylika eventuella åtgärder böra givetvis ej göras mera ingripande än som kan linnas förenligt med taxeringsarbetets effektivitet. Möjligen kan man tänka sig en anordning liknande den som för närva­ rande tillämpas beträffande expensmedel till ämbetsverken, enligt vilken vederbörande äger i första hand förfoga över visst högsta belopp, medan beslut om beviljande av ytterligare belopp ankommer på Kungl. Majit. Stadgande, som medgiver Kungl. Majit att träffa dylika särskilda anord­ ningar, synes böra införas i 5 mom. I konsekvens med det anförda synas vissa ändringar böra vidtagas jäm­ väl i 7 mom. Anlitande av sakkunniga är tvivelsutan en utväg av stort värde för taxeringsarbetet. Det vill emellertid synas, som örn ej minst för de allmänna fastighetstaxeringarnas vidkommande en föreskrift örn rätt för Kungl. Majit att utfärda föreskrifter angående dispositionen av medel för ersättningar åt sakkunniga skulle kunna bliva av värde. Redan nu äger Kungl. Majit meddela särskilda bestämmelser rörande grunderna för vissa ersättningsbelopp, som falla under nämnda moment, nämligen på grund av föreskriften i 14 § 2 mom. taxeringsförordningen när det gäl­ ler att träffa förhandsavtal med vissa sakkunniga. Någon rubbning av sistnämnda bestämmelse synes emellertid knappast erforderlig eller önsk­ värd, då denna delvis faller utanför den fråga, det för närvarande gäller (jfr 29 § i förordningen med särskilda föreskrifter rörande taxeringsförfarandet). Jämväl beträffande ersättningar, varom här är fråga, synes föreskrift önskvärd, att uppgifter örn utbetalade belopp skola insändas till finansdepartementet. Utan dylika uppgifter lärer ett bedömande av frå­ gan örn ifrågavarande ersättningars lämpliga avvägning ej vara möjligt. Uppenbart är, att ändringar av den art, varom här är fråga, ej äro äg­ nade att föregripa den utredning, som av 1931 års riksdag begärts i dess i det föregående omnämnda skrivelse nr 34G.» Vid promemorian fanns fogat ett utkast till ändrad lydelse av 145 § 5, G och 7 mom. taxeringsförordningen. I utkastet föreslogs, att berörda stadgauden skulle erhålla följande avfattning! »5 moni. Till gäldande----------- annorlunda stadgas. 1 förslag av läns­ styrelsen, som nu sagts, skola för en var däri avsedd person angivas de grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersättning till denne. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande dis­ positionen av medel för ändamål, som nu sagts. 6 morn. Angående de-----------ordning utbetalas. Utdrag av protokollet, såvitt angår ersättningar enligt 5 morn., tillika med länsstyrelsens förslag till dylika ersättningar skall därefter före november månads utgång genom länsstyrelsens försorg insändas till finansdepartementet. nilian/) till riksdagens protokoll 1 sami. ISO hafi, fXr !!

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

7 mom. Sakkunnig erhåller---------- gottgörelse, som — med iakttagande? av de särskilda föreskrifter rörande disposition av medel för ändamålet Kungl. Majit må finna nödigt meddela — bestämmes — — — Kungli Majit. Uppgift rörande de jämlikt detta moment åt olika personer ut­ betalda ersättningsbelopp skall samtidigt med uppgifter enligt 6 mom. av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.»

Yttranden. Utlåtanden över berörda promemoria bava inhämtats från Överståthål­ larämbetet, samtliga länsstyrelser samt kammarrätten. Förslaget har belt biträtts eller i huvudsak lämnats utan erinran av nitton länsstyrelser och kammarrätten, därvid i ett par fall viss komplettering av bestämmel­ serna ifrågasatts. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Jönkö­ pings, Älvsborgs, Örebro och Västerbottens län bava ansett sig kunna en­ dast delvis ansluta sig till förslaget eller oek, utan att likväl direkt av­ styrka detsamma, framställt erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att, med hänsyn bland annat därtill att varken länsstyrelserna, som upprättade förslag till ifrågavarande ersättningar, eller prövningsnämnderna, som meddelade beslut angående desamma, med fog kunde påstås bava missbrukat sin ställning härutinnan, länsstyrelsen ansåge an­ ledning icke föreligga att tillstyrka en författningsändring, som kunde befaras leda till ett försämrat taxeringsresultat. Rörande de avgivna utlåtandena må ytterligare anmärkas följande. Överståthållarämbetet anför, att vad anginge enligt 145 § 5 mom. utbe­ tald ersättning för biträde vid förberedande göromål åt kamreraren, det torde vara bart när omöjligt att för varje person angiva de grunder, som av ämbetet tillämpats vid beräkning av ersättning till denne, i följd varav ämbetet icke kunde biträda förslaget till sådan ändring av 145 § 5 morn., att skyldighet i berörda avseende stadgades. Ansåges missbruk rörande nämnda ersättningar förekomma, syntes lämpligt, att Kungl. Majit anvi­ sade visst belopp, som icke utan nytt beslut finge överskridas, att utgå som gottgörelse för biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att länsstyrelsen icke bade något att i princip erinra mot reglerande föreskrifter på ifrågavarande område, men att det syntes sannolikt, att- de föreslagna ändringarna icke kunde bliva av något synnerligt värde för de syften, som man avsett att genom desamma tjäna. Det torde nämligen vara vanskligt att av uppgif­ terna örn grunderna för ersättningarna draga några slutsatser, på vilka allmängiltiga regleringsnormer kunde byggas. Länsstyrelsen framhåller jämväl, att en mera betydande minskning av arvodena för granskningsarbete av kvalificerad art kunde inverka ogynnsamt på granskningsarbetets effektivitet. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att uppgifter, tillräckligt uttöm­ mande att läggas till grund för ett bedömande av de tillerkända arvode­ nas skälighet, enligt länsstyrelsens förmenande icke lämpligen borde och ej heller kunde för varje fall avgivas. Däremot hade länsstyrelsen intet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 163

att erinra mot att uppgifter om utbetalade arvoden insändes till finans­ departementet. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att länsstyrelsen för sin del funne synnerligen önskvärt, om de uppgifter angående grunderna för ifrå­ gavarande ersättningar, som länsstyrelsen enligt de nu ifrågasatta före­ skrifterna skulle avgiva, kunde leda till meddelande av enhetliga bestäm­ melser i detta avseende, i den mån sådant vore möjligt. Då de föreslagna ändringarna även i övrigt syntes önskvärda, bade länsstyrelsen för sin del icke något att erinra mot desamma. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, bland annat, att hittills i de förslag, som avlämnats till prövningsnämnden, angivits de olika slag av arbete, som utförts av däri upptagen person. Det innebure icke nå­ gon svårighet att utöka denna uppgift för en var med upplysningar örn använd tid och omfattningen av det utförda arbetet. Vida betänkligare och svårare syntes däremot vara att i ett dylikt offentligt förslag angiva sådana ersättningsgrunder, som hänförde sig till personliga kvalifikatio­ ner. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida det icke kunde vara lämp­ ligt, att de så att säga mera personliga omdömena, där de inverkat till höjning eller sänkning av ett normalarvode, finge lämnas till prövnings­ nämnden i en underhandspromemoria, vilken icke skulle intagas i proto­ kollet. Denna promemoria skulle med protokollsutdraget översändas till finansdepartementet. Länsstyrelsen i Alvsborgs län uttalar som totalomdöme örn det förelig­ gande förslaget, att länsstyrelsen visserligen icke hade något att erinra emot att enhetliga direktiv utarbetades för beräkning av ersättning för sådant arbete av rent mekanisk beskaffenhet, för vilket gottgörelse skä­ ligen kunde utgå efter arbetstid eller arbetskvantum och varigenom man möjligen också kunde komma fram till ett »visst högsta belopp» i årlig ersättning för dylikt arbete, men att länsstyrelsen — och detta i det all­ männas eget ekonomiska intresse — icke kunde tillråda sådana författ­ ningsändringar, som kunde leda till ett beskärande av länsstyrelsens be­ fogenhet att, i samråd med prövningsnämnden, giva åt det årliga granskningsarbetet den omfattning eller specialisering, vartill vunnen erfaren­ het eller yppade förhållanden kunde föranleda. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att därstädes tillämpats det för­ farandet, att länsstyrelsens ersättningsförslag av vederbörande föredra­ gande å landskontoret muntligen motiverats, men att det givetvis i och för sig intet hinder mötte, att denna motivering skedde skriftligen. Läns­ styrelsen ville emellertid framhålla, att ersättningarna i fråga i vissa av­ seenden icke rimligtvis borde utgå efter arbetets kvantitet. Länsstyrelsen uttalar jämväl, att förhållandena i ett och samma län kunde så växla från det ena året till det andra, att det kunde tänkas lända till men för resul­ tatet av taxeringsarbetet, därest do medel, prövningsnämnden ägde för­ foga över, på förhand begränsades. Då det emellertid vore önskvärt och

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

lämpligt, att möjlighet förefunnes att hålla de i förslaget ifrågakomma ersättningarna för taxeringsarbetet inom skäliga gränser, hade länssty­ relsen intet att erinra mot detsamma. Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att i 7 mom. möjligen borde an­ givas den tid, för vilken däri omförmäld uppgift skulle lämnas. Ersätt­ ningarna till sakkunniga plägade visserligen till större delen bestämmas i anslutning till länsprövningsnämndens sammanträden, men kunde även annorledes dylika ersättningar komma att av länsstyrelsen utbetalas. Länsstyrelsen i örebro län håller före, att de i promemorian föreslagna ändringarna av taxeringsförordningen borde avse allenast de arbeten, beträffande vilka enhetliga grunder för ersättningarnas bestämmande kunde komma till tillämpning. Dylika grunder kunde enligt länsstyrel­ sen ifrågakomma för den tekniska granskningen av taxeringarna ävensom för arbetet med handlingarnas fullständigande, verkställande av utskrif­ ter etc. Beträffande granskningen av innehållet i deklarationer m. m. lik­ som, örn än i mindre grad, beträffande arbetet med protokollföringen, läte det sig svårligen göra att uppställa andra normer för ersättningen än de, som vore beroende av de för detta arbetes utförande individuella förut­ sättningarna. Länsstyrelsen i Västmanlands län har intet att erinra mot de i prome­ morian framställda förslagen, men ifrågasätter, örn icke förslagets syfte kunde nås genom cirkulär från Kungl. Maj:t i angiven riktning. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner ett genomförande av förslaget örn åläggande för länsstyrelse att i fråga örn ersättningar enligt 5 mom. för en var person angiva de grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersättningen, mindre lyckligt. Med hänsyn till de olika faktorer, till vilka vid beloppens utmätande måste tagas hänsyn, vore den ifrågasatta redogörelsen av mindre värde. Om syftet med den föreslagna bestämmelsen, att Kungl. Majit skulle äga utfärda särskilda föreskrifter rörande dispositionen av medel för de ändamål, som nu vore i fråga, vore, att prövningsnämnderna och länsstyrelserna skulle sättas på inknappning i fråga örn ersättningsbeloppen, kunde effektiviteten av det för det all­ männa så betydelsefulla arbete, det här rörde sig örn, äventyras. I

Departements­ I berörda, inom finansdepartementet utarbetade promemoria har utta­

chefen.

lats, att det ur olika synpunkter vore av värde, att mera detaljerade upp­ gifter rörande sättet för beräkningen av i 145 § 5 mom. taxeringsförord­ ningen omförmälda ersättningar stöde till förfogande såväl för vederbö­ rande nämnd vid dess beslut örn ersättning som för Kungl. Majit vid prövningen av anslagsbehovet för påföljande år. I promemorian har jäm­ väl framhållits värdet av en bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att ut­ färda föreskrifter angående dispositionen av medel för ersättningar åt sakkunniga liksom önskvärdheten av att uppgifter örn utbetalade belopp insändas till finansdepartementet. Det förslag, som i ifrågavarande av-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 165

seenden uppgjorts, har av det stora flertalet av de hörda myndigheterna lämnats utan erinran. Från en del håll har likväl anförts, att, med hänsyn till att vid beräknande av ersättning särskilt för arbete av mera kvalificerad art avseende måste fästas vid mera personliga faktorer, det i vissa fall kunde bliva förenat med svårighetci' att angiva de giunder, som vore bestämmande för ersättningarnas storlek. Jag har svart att före­ ställa mig, att svårigheterna här skulle hilva nämnvärt större än där det gäller andra från statsverket utgående ersättningar. I några yttranden hava uttalats farhågor för att de åtgärder, som i anledning av uppgifternas granskning kunde komma att av Kungl. Majit vidtagas, skulle kunna även­ tyra taxeringsförfarandets effektivitet. I sakens natur torde dock ligga, och det har jämväl i promemorian förutsatts, att, därest anledning att ut­ färda särskilda föreskrifter visar sig föreligga, åtgärder ej komma att ifrågasättas, som kunna befaras medföra en dylik verkan. I anledning av länsstyrelsens i Värmlands län påpekande föreslår jag viss komplettering av 7 mom.

I en till Kungl. Majit ställd, den 7 februari 1931 dagtecknad skrivelse Resekostnadsoch trakta anförde riksräkenskapsverket följande! mentser sätt­ »Enligt 145 § 8 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 äga åt­ ningar. skilliga personer, som inkallats till vissa av taxeringsarbetet föranledda Framst ällning sammanträden, att för inställelsen åtnjuta, örn de äro bosatta å annan från riksräken-

skapsverket.

ort än sammanträdesorten, traktamentsersättning under såväl sammanträ­ des- som resedagar med 16 kronor örn dagen och övrig resekostnadsersättning enligt vad som på grund av allmänna resereglemente! utgår till nämndeman samt, örn de äro bosatta å sammanträdesorten, traktaments­

Resereglementets föreskrifter om uppdelning av traktanientsersättningen uti dag- och nattraktamenten samt örn traktamentets nedsättning vid för­ rättning, som omfattar högst 6 timmar, gälla sålunda icke härvidlag, ej heller skei' någon reducering av traktamentet för det fall att förrättningsmannen på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg eller fartyg. Huru avsaknaden av dylika bestämmelser verkar, framgår av följande exempel, hämtat ur Norrbottens läns räkenskaper för februari 1930. En taxeringsnämndsordförande bosatt i Kiruna har kallats att lördagen den 8 februari 1930 klockan 11 förmiddagen inställa sig hos länsstyrelsen i Luleå. På grund härav har han i överensstämmelse med ovan berörda föreskrift uppburit ersättning enligt följande beräkning:

7/ februari Tåg Kiruna (kl. 23) — Luleå (kl. 8.4 2)1 Is krono)' 38: 25 8 / » » Luleå (kl. 21.02) — Kiruna ( » 6.5o))

Dagtraktamenten för d. 7, 8 och 9 februari å kronor 16: — I » 48: — kronor 106: 25 .

I stort sett har alltså endast en arbetsdag åtgått för resor oell samman­ träde, men icke förty har förrättningsmannen ägt rätt till 3 dagtraktamen­ ten. Därest å resan skolat tillämpas allmänna.resereglementets regler rö-

166 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

rando traktamentsberäkning, kade förrättningsmannen kunnat uppbära en sammanlagd traktamentsersättning av allenast (5 + 10 + 5 =) 20 kronor. Då för närvarande föreligger fråga om ändring av taxeringsförordningen i sammanhang med väckt förslag örn ändrad tid för uppbörd av kro­ noskatten, har riksräkenskapsverket med stöd av § 1 morn. 2 i ämbetsver­ kets instruktion (1927: 280) ansett sig böra fästa Kungl. Martts uppmärk­ samhet å förkerörda, enligt riksräkenskapsverkets mening olämpliga och llän resereglementets grunder alltför avvikande bestämmelse i taxeringsforordmngen.»

Yttranden. Över berörda framställning hava yttranden inhämtats från vissa läns­ styrelser samt från statskontoret. Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar, att ersättning till ifrågava­ rande personer utgår dels i form av resekostnads- och traktamentsersätt­ ning enligt allmänna resereglementet dels med ett dagarvode för förrättningsdag till skäligt belopp. Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker det förslag, som i riksräken­ skapsverkets framställning avses. Det (biri relaterade fallet torde enligt länsstyielsens mening vara sa gott som enastående. De ersättningar i form av traktamenten, som för närvarande utginge, vore ingalunda för höga. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att riksräkenskapsverkets för­ slag innebure att personer, som vore bosatta å sammanträdesorten, icke skulle åtnjuta ersättning för sin inställelse. Länsstyrelsen ansåge, att traktamentsersättning under resdag kunde bestämmas i enlighet med all­ männa resereglementet, varemot gottgörelse för den eller de dagar, för­ rättning eller sammanträde påginge, kunde utgå i form av arvode’ lika för samtliga deltagare. Länsstyrelsen ville sålunda föreslå, att deltagare i sammanträde, varom här vore fråga, skulle, oavsett bostadsorten, åtnjuta ett arvode av tolv kronor örn dagen, men att, därest inställelsen till för­ rättningen vore förbunden med resa, ersättning skulle utgå enligt rese­ reglementet, därvid som lämplig beräkningsgrund ifrågasattes klass II E. Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att ifrågavarande personer skola aga att för inställelsen åtnjuta arvode med tolv kronor för sammanträdesdag samt, därest de äro bosatta å annan ost än sammanträdesorten, därutöver resekostnads- och traktamentsersättning under såväl samman­ trädes- som resedagar enligt klass II E i allmänna resereglementet. Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, om icke det förevarande spöismalet bör lösas sa, att i 8 mom. omförmälda personer be­ rättigas dels till reseersättning enligt allmänna resereglementet dels ock till särskilt lämpligt avvägt arvode för sammanträdesdag. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att nu gällande bestämmelser böra bibehållas i vad angår traktamentsersättning under sammanträdesdagar. För resa till och från sammanträdesorten syntes ersättning böra utgå en­ ligt bestämmelserna i allmänna resereglementet och beräknas enligt reseklass II och traktamentsklass D.

Kungl. Martts proposition Nr 220. 167

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att, därest ändring av ifråga­ varande bestämmelser ansåges påkallade av besparingshänsyn, länsstyrel­ sen funne billigheten tala för att den ersättning av 12 kronor, som nu utginge till å sammanträdesorten bosatt person, likställdes med traktamente för dag, medan ersättning för natt bestämdes till 7 kronor, och borde därjämte såsom riksräkenskapsverket föreslagit resereglementets bestäm­ melser örn nedsättning av traktamentet vid förrättning, som omfattade högst 6 timmar, och örn reducering av traktamentet för det fall, att förrätt ningsmannen på statens bekostnad innehade sovplats å järnväg eller far­ tyg, göras tillämpliga. Länsstyrelsen i Norrbottens län Ilar intet att erinra emot att ifrågava­ rande stadgande hringas i närmare överensstämmelse med resereglementet. Resekostnadsersättningen borde därvid utgå enligt klass II, medan traktamentsersättningen syntes böra bestämmas efter klass C eller D. Per­ soner, som vore bosatta å sammanträdesorten, borde tillerkännas rätt till dagtraktamente enligt samma klass som övriga, då de ju ofta ej vore sta­ tens tjänstemän och sålunda borde hava någon ersättning för den tid, de måste offra på dessa ej sällan flera dagar i sträck varande sammanträ­ den. Med traktamentsklass I) innebure för dem länsstyrelsens förslag ej annan ändring, än att, örn sammanträdet räckte högst 6 timmar, trakta­ mentet nedsattes till halva beloppet. Statskontoret anför: »Statskontoret ansluter sig i huvudsak till riksräkenskapsverkets upp­ fattning, att nu gällande ersättningsbestämmelser i 145 § 8 morn. taxeringsförordningen måste anses mindre lämpliga och under vissa förutsätt­ ningar ägnade att lämna enligt nämnda paragraf till särskilda samman­ träden inkallade personer onödigt hög gottgörelse. Statskontoret måste för sin del finna, att resereglementets bestämmelser även i nu nämnda fall böra lända till efterrättelse, dock att traktamentsersättningen skäligen bör fastställas på sådant sätt, att i varje fall för person, bosatt å annan ort än sammanträdesorten, komma att utgå lägst 16 kronor samt för per­ son, bosatt å sammanträdesorten, liksom nu lägst 12 kronor.» I

I likhet med flera av de hörda myndigheterna linner jag de nuvarande Departements­

chefen.

bestämmelserna i 145 § 8 morn. vara mindre tillfredsställande med hänsyn därtill, att i vissa fall ersättningen kan bliva onödigt hög, beroende på att traktamentsersättning för resedygn utgår till sitt fulla belopp ändå att mindre del av dygnet använts för resa. Jag har därför ansett mig höra förorda jämkning av nämnda bestämmelser därhän, att för dygn, varunder sammanträde icke äger rum — för vilket dygn traktamentet nu utgör 16 kronor, motsvarande traktamentsklassen D i allmänna resereglementet — reglementets bestämmelser örn uppdelning av traktamentsersättning i dagoch nattraktamente, reducering av traktamente vid resa av kortare var­ aktighet m. m. Idiva tillämpliga. För dygn, varunder sammanträde äger rum, skall däremot som hittills traktamentsersättning utgå med 16 kronor

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

för den, som är bosatt å annan ort än sammanträdesorten, och med 12 kro­ nor för den, som är bosatt å nämnda ort, varjämte resekostnadsersättning: skall i likhet med vad för närvarande är fallet åtnjutas enligt klass II.

Förordning nied instruktion för värdering av skogsmark och växande skog.

instruktio- Gällando lydelse av skogsväraeringsinstruktionen tordo få intagas i i ande Mikali- nr 2 såsom parallelltext till domänstyrelsens förslag. vmnahkatte- Såsom jag tidigare angående anvisningarna till 9 § kommunalskatte­ lagen anfört, har domänstyrelsen i sitt förslag till skogsvärderingsinstruktion uteslutit föreskrifterna örn åsättande av betesvärde å skogs­ mark. Allenast en kort hänvisning av innehåll, att värdet av bete å skogsmark, liksom jämväl värdet av övrig mark, skall medräknas vid. värdesättning av fastigheten i övrigt, har upptagits. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter nu, huruvida skogsvård deringsinstruktionen lämpligen borde innehålla och upprepa sådana stad­ gande^ som redan funnes intagna i kommunalskattelagen och dess an­ visningar, eller örn det ej vore tillräckligt, att instruktionen innehölle alle­ nast de närmare föreskrifter, som därutöver vore erforderliga men sorn ansetts ej lämpligen böra i lagen och dess anvisningar medtagas. Kammarrätten har däremot ifrågasatt, att värderingsgrunderna för sko­ gen skulle i huvudsak avföras ur kommunalskattelagen och behållas alle­ nast i instruktionen.

Departements- Vad först kammarrättens förslag i denna punkt angår kan jag hänvisa ehefen. till den promemoria örn vissa ändringar i kommunalskattelagen, vilken torde få intagas såsom bilaga 3 till dagens statsrådsprotokoll. Av där antydda skäl anser jag kammarrättens förslag ej böra genomföras. I likhet med länsstyrelsen i Södermanlands län finner jag det däremot kunna diskuteras, örn skogsvärderingsinstruktionen bör upptaga föreskrif­ ter, som redan meddelats i kommunalskattelagen. Det torde emellertid vara en fördel vid instruktionens praktiska utnyttjande, örn densamma innehåller bestämmelser exempelvis örn vad som är att hänföra till skogs­ mark och vad som icke skall räknas dit. För underlättande av författnin­ garnas tillämplighet böra nämnda föreskrifter erhålla en formulering, som nära ansluter sig till motsvarande stadganden i kommunalskattelagen.

Punkt 2. Stogtvwrkens Bestämmelserna örn vad som är att hänföra till skogsmark och till omfattning. »övrig mark» hava av domänstyrelsen anslutits till den lydelse, som givitsåt motsvarande del av lagens anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 169

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att instruktionens nuvarande fö­ reskrifter rörande vad som vore att till skogsmark hänföra och vad som icke skulle dit medräknas, vore att föredraga framför domänstyrelsens förslag.

Departements­

Jag har biträtt domänstyrelsens förslag rörande ifrågavarande punkt.

chefen.

Emellertid har jag icke i förevarande sammanhang funnit lämpligt upptaga det såsom teknisk term mindre tilltalande uttrycket »övrig mark». Ett par andra redaktionella ändringar, för vilka jag icke här torde be­ höva redogöra, hava därjämte av mig vidtagits.

Punkt 3. Domänstyrelsen har föreslagit, att det i punkt 3 av gällande instruk­ Areal skogs­ mark. tion förekommande ordet »hushållningsplaner» skall utbytas mot ordet »skogsuppskattningshandlingar». Sådana handlingar upprättades näm­ ligen numera ofta utan att åtföljas av hushållningsplan, men kunde än­ dock vara användbara för fastighetstaxeringsändamål. Punkten har avfattats i enlighet med domänstyrelsens förslag.

Punkt 4. Domänstyrelsen har under punkt 4 upptagit de delar av bestämmelser­ Bonitet na i punkt 2 av nuvarande instruktion, som behandla skogens normala virkesavkastningsförmåga. Därjämte har domänstyrelsen såsom onödigt uteslutit det i hittillsvarande instruktion intagna exemplet örn bonitetens bestämning ur tillväxtsiffror för normalt sammansatt skog. Domänsty­ relsens förslag till lydelse av ifrågavarande punkt innebär tillika en del omformuleringar av gällande föreskrifter. Domänstyrelsen omnämner, att i vissa till styrelsen avgivna yttranden ifrågasatts införande av bonitetsklasserna 3.25, 3.75 och 4.25. Styrelsen ut­ talar dock, att vad styrelsen i detta avseende anfört vid förslaget till nuvarande instruktion fortfarande ägde giltighet, och att ytterligare bonitetsklasser icke syntes vara av förhållandena påkallade. Bestämmelserna rörande uppskattningen av boniteten hava uppmärk­ sammats i några av de avgivna yttrandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att de nuvarande bestämmelserna örn skogsmarkens virkesavkastningsförmåga gå ve klarare uttryck för ifrågavarande spörsmål än de föreskrifter, som nu föresloges av domän­ styrelsen. Länsstyrelsen i Värmlands län åberopar ett yttrande av en av länsprövningsnämndens skogssakkunniga, vari framhållits önskvärdheten av att tabell I upptoge jämväl bonitetsklasserna 3.25, 3.75 och 4.25. Länsstyrel­ sen anför, att för länets slcogstaxering en sådan ändring i instruktionen skulle hava stor betydelse och medföra större rättvisa vid avvägandet av värdena do olika skogsområdena emellan.

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kammarrätten uttalar, att genom sammanförande av de i punkterna 2 och 4 i nuvarande instruktion befintliga föreskrifterna rörande boniteten enligt kammarrättens mening vunnits ökad klarhet och reda i upp­ ställningen. Beträffande domänstyrelsens förslag till lydelse av ifråga­ varande punkt föreslår emellertid kammarrätten viss omformulering, nämligen för såvitt angår punktens sista stycke.

Departements­ Domänstyrelsens förslag till nu gällande instruktion upptog på sin tid chefen. ifråga örn bonitetsklasserna ej mindre intervaller än O.so kubikmeter. I yttranden över förslaget ifrågasattes redan då införande av ytterligare bonitetsklasser. Vederbörande departementschef anförde, bland annat, att det beträffande skogar med tillförlitlig hushållningsplan vore klart att bättre resultat måste uppnås, örn tabellen upptoge boniteter med smär­ re intervaller än de av domänstyrelsen föreslagna, men att, vad övriga skogar beträffade, vitsord måste givas åt ett styrelsens uttalande örn omöjligheten att verkställa en noggrannare bonitering än med interval­ ler örn O .50 kubikmeter. Under uttalande, att det uppenbarligen ej vore lämpligt att fastställa skilda tabeller för skogar med ordnad hushåll­ ningsplan och skogar utan sådan, ävensom att taxeringsresultatet be­ träffande skogar av det senare slaget ej med smärre intervaller än de gällande kunde väntas undergå försämring, föreslog departementschefen att, såvitt anginge en bonitet av t. o. m. 3, intervallerna mellan bonitets­ klasserna skulle utgöra O .25 kubikmeter. Tabell I kom också att bliva upp­ ställd enligt departementschefens förslag. Då departementschefen ej ansett de smärre intervallerna böra avse en högre bonitet än 3, torde han hava uppmärksammat, att det är svårare att inom trånga gränser bestämma boniteten vid en högre avkastningsför­ måga hos skogsmarken än vid en lägre, liksom lian jämväl torde ha beak­ tat, att vid en hög bonitet de smärre intervallerna hava en relativt mindre betydelse för taxeringsvärdets storlek än vid en lägre bonitet. Dessa syn­ punkter synas mig fortfarande bärande, och anser jag mig icke böra för­ orda någon ändring i avseende å den nuvarande uppdelningen i boni­ tetsklasser. I anledning av vad kammarrätten anfört har omformulering skett av sista stycket i punkten enligt domänstyrelsens lydelse, varjämte vissa andra redaktionella ändringar vidtagits.

Punkt 5. Motvärde. Förutom vad angår den tidsperiod, vars virkespriser skola ligga till grund för rotvärdets bestämmande, har domänstyrelsen beträffande punkt 5 föreslagit åtskilliga ändringar. Dessa ändringar innebära såväl sakliga nyheter som omredigering av gällande stadganden. I syfte att undvika inträffade missuppfattningar hava sålunda bestämmelserna rörande de pris, varå rotvärdet skall basera sig, preciserats att avse de priser, som blivit satta under de år som skola läggas till grund för beräkningen, oav-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 171

sett om virket eventuellt levererats senare. Vidare har framhävts, att med rotvärdet avses det rotvärde, som erhållits genom prissättning av de för normal virkesavkastning utfallande sortimenten. Den normala sortimentssammansättningen har föreslagits skola bestämmas i de särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen komma att bliva fastställda för varje särskilt län eller område av län. Förtydliganden beträffande reglerna för rotvärdets beräknande ur bruttopriserna för upp­ hugget virke hava företagits, bland annat med specifikation av avdrags­ gilla kostnader. I fråga örn medelprisets uträkning hava i det i punk­ ten upptagna exemplet fyra sortimentsklasser angivits i stället för enligt nuvarande instruktion tre. För de fall, då rotvärdet bestämmes efter or­ tens medelpris, har föreslagits, att av bonitetsväxlingar betingade jämk­ ningar i detta pris skola ske enligt de särskilda anvisningarna för varje län. Beträffande berörda och andra ändringsförslag får jag för övrigt hänvisa till domänstyrelsens skrivelse. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att uttrycket »enligt do pris, som blivit satta under åren 1927—1931» syntes länsstyrelsen mindre lyckligt valt och att det för undvikande av missförstånd borde utbytas mot »en­ ligt de pris, som gällt under åren 1927—1931». I ett av länsstyrelsen i Gävleborgs län infordrat yttrande från skogsvardsstyrelsen i länet förordas, ined hänvisning till bestämmelser i la­ gen örn skogsaccis, ett par detaljändringar. Sålunda föreslås, att ordet »orten» i punktens första stycke ersättes med »avverkningsorten» och vidare att i tredje stycket omförmäkla bruttopriser skola förklaras avse de bruttopriser, »som gälla ä det närmast belägna ställe (vattendrag, järnvägsstation eller dylikt), dit virket föres och där virkespriser sättas eller eljest bestämda priser å virke betalas».

Enligt den Höijer-Lindebergska utredningen hade vid 1928 års fastig­ Departements­ hetstaxering rotvärdet visserligen i regel blivit tillfredsställande upp­ chefen. skattat, men betydande olikformigheter hade dock förelegat, i huvudsak på grund av att instruktionens bestämmelser örn rotvärdets anknytning till den normala virkesavkastningens sortimentssammansättning samt den rätta innebörden av medelpriset för orten icke tillräckligt uppmärk­ sammats. För åstadkommande av en rättvis uppskattning av rotvärdet har nu domänstyrelsen, på sätt jag i korthet angivit, föreslagit vissa tilllägg och omformuleringar beträffande ifrågavarande punkt. Av dessa ändringsförslag vill jag såsom särskilt betydelsefullt framhålla det som innebär att den normala sortimentssammansättningen skall bestämmas i de siirskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen komma att utfärdas för varje län eller del därav. Frånsett att ett par anmärkningar av huvudsakligen formell karaktär blivit gjorda hava domänstyrelsens ifrågavarande ändringsförslag av samtliga hörda myndigheter lämnats utan erinran, och finner jag mig böra i huvudsak förorda domänstyrelsens

172 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

förslag till lydelse av ifrågavarande punkt. Skogsvårdsstyrelsens i Gävle­ borgs län berörda uttalande föranleder mig att erinra därom, att medan, taxeringen till skogsaccis alltid hänför sig till viss avverkning, så icke är fallet beträffande fastighetstaxeringen, ävensom att tredje stycket i punk­ ten avser att, såvitt angår skogar med ordnad bokföring, ange en metod för rotvärdets beräknande med utgångspunkt från de faktiska priser, som erhållits vid försäljning av virke i upparbetat skick från skogen ifråga.

Punkt 6. Skogsmarkens Frågan örn storleken av avdraget för allmänna förvaltningsomkostnader Värde 9S' m< m* oc^ av kapitaliseringsprocenten har tidigare berörts. Förutom den ändring, som betingas av höjningen av nämnda avdrag till en tredjedel, har domänstyrelsen föreslagit viss omgruppering av hittillsvarande be­ stämmelser liksom omformulering av desamma i vissa avseenden. Domänstyrelsen har rörande punkt 6 uttalat, att styrelsen övervägt in­ fogandet under denna punkt av en bestämmelse därom, att när till exem­ pel boniteten uppskattats till 2.so och rotvärdet till 4.90, jämkning borde ske till närmaste klass uppåt för den ena faktorn och nedåt för den andra. En anvisning härom i instrirktionen vore enligt domänstyrelsen möjligen berättigad. Styrelsen uttalar emellertid, att styrelsen förutsatte, att nu påpekade förhållande, liksom i övrigt de olika värdefaktorernas beroen­ de av varandra, tillbörligt beaktades i de särskilda anvisningarna jämlikt 59 § taxeringsförordningen. Kammarrätten uttalar, att enligt kammar­ rättens mening en dylik bestämmelse skulle bidraga till vinnande av jämlikhet och rättvisa, ävensom att bestämmelsen lämpligen syntes böra meddelas i skogsinstruktionen genom ett stadgande av innehåll, att rot­ värdet skulle kunna jämkas i motsatt riktning mot boniteten, och föreslog kammarrätten i anledning därav att sista stycket i punkt 5 av förslaget skulle erhålla följande avfattning: »Det uppskattade rotvärdet jämkas till någon i tabell I angiven rotvär desklass, antingen till den rot värdesklass, som ligger närmast, eller, örn så finnes icke böra ske med hänsyn till den riktning, i vilken den uppskattade boniteten jämkats, i motsatt riktning mot den, i vilken boni­ teten, enligt vad i punkt 4 sägs, blivit jämkad. Eotvärde, som uppskattas högre än den högsta i tabellen angivna rotvärdesklassen, jämkas till när­ maste hela tal.» »•partements- En förutsättning för att jämkning av bonitet eller rotvärde till annan •teren. klass än den närmaste i tabell I upptagna skulle kunna få ske synes mig vara, att rotvärde eller bonitet äro i det speciella fallet så noggrant be­ räknade, att med säkerhet ett riktigare resultat skulle erhållas, än örn jämkning sker till närmast liggande bonitets- eller rotvärdesklass. Detta torde endast i ett fåtal fall vara förhållandet, varför en dylik bestämmel­ se skulle bliva av ringa betydelse. Det synes dessutom innebära en komplicering av taxeringsförfarandet, om närmare bestämmelser skulle be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 173

hova givas rörande de förutsättningar, under vilka en jämkning till an­ nan klass än den närmaste kunde företagas. Jag har därför ansett, att dylika föreskrifter icke böra meddelas. Viss formell justering av domänstyrelsens förslag till lydelse av ifråga­ varande punkt har av mig vidtagits.

Punkt 7. Beträffande punkt 7 Ilar domänstyrelsen företagit vissa omredigeringar Växande skof. i avsikt att förtydliga innebörden av begreppet relativ skogstillgång och mera framhäva dess värdebetonade karaktär. Därvid har styrelsen före­ slagit, bland annat, bestämmelse därom, att med hänsyn till det förhål­ landet, att skogsvärdet i allmänhet kunde beräknas icke understiga fyra normala årliga värdeavkastningar, relativa skogstillgången endast un­ dantagsvis finge sättas.lägre än 0 . 2 . I flera till styrelsen avgivna ytt­ randen hade framhållits som ett önskemål, att sådana föreskrifter lämna­ des för den relativa skogstillgångens bestämning, att taxeringsmyndighe­ terna finge ett fastare grepp på denna mången gång svårbestämbara fak­ tor. Styrelsen har emellertid uttalat, att vid övervägande av föreliggan­ de förhållanden och då tillräckliga utredningar och undersökningar, ut­ visande olika omständigheters rent siffermässiga inverkan på storleken a.v relativa skogstillgången, icke förelåge, styrelsen ansåge nuvarande mera allmänt hållna föreskrifter, med de ändringar styrelsen föreslagit, allt fortfarande böra tillämpas. Styrelsen förutsatte emellertid, att vid upp­ skattningen av, bland annat, relativa skogstillgången taxeringsutfallet vid 1928 års allmänna fastighetstaxering skulle tillbörligen beaktas, samt att skoglig sakkunskap i tillfredsställande utsträckning skulle komma att av taxeringsmyndigheterna anlitas. Reglerna rörande den relativa skogstillgångens bestämmande hava be­ rörts i åtskilliga av de avgivna yttrandena. I allmänhet har därvid fram­ hållits, att svårigheter i fråga örn beräknande av den relativa skogstill­ gången inställt sig vid det praktiska taxeringsarbetet. På sina håll har ifrågasatts införandet av någon mera schablonartad metod för relativa skogstillgångens bestämmande. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att, då det ofta torde inträffa, att faktiska skogstillgången å en fastighet till följd av stor tillgång å moget virke vore mångdubbelt större än som motsvarade normal skogstillgång vid jämn åldersfördelning, det syntes länsstyrelsen önskvärt, att något utförligare anvisningar lämnades angå­ ende bestämmandet av relativa skogstillgången i dylika fall, eventuellt med angivande av maximisiffra. Länsstyrelsen i Värmlands län ut­ talar, att det vore av värde, om i de särskilda anvisningarna jämlikt 59 § taxeringsförordningen klargjordes det sammanhang, som rådde nelian värdebestämningsfaktororna bonitet och relativ skogstillgång. Länssty­ relsen i Örebro län uttalar, att, då vid 1928 års fastighetstaxering kubik-

174 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

måssan av skogen i stor utsträckning torde lagts till grund för beräkningav den relativa skogstillgången, samt detta oriktiga förfaringssätt läge nära till hands på grund av dess lätthet vid tillämpningen, dess upprepan­ de borde förhindras genom meddelande av förtydligande föreskrifter. I ett par yttranden har understrukits domänstyrelsens uttalande, att skoglig sakkunskap i tillfredsställande utsträckning bör av taxerings­ myndigheterna anlitas. Samma fråga hade tidigare uppmärksammats i den av Höijer och Lindeberg verkställda utredningen. Länsstyrelsen i Stockholms län förordar ett av länsjägmästaren i länet framfört förslag, att skogssakkunnig skall av berednings- eller fastighetstaxeringsnämnd tillkallas, så snart landskamreraren därom förordnar, och att den skogssakkunnige ålägges reservationsplikt, då hans synpunkter icke vunnit beak­ tande. Kammarrätten anser det emellertid knappast tillrådligt att med­ dela en bindande föreskrift, att skoglig sakkunskap ovillkorligen skall fin­ nas tillgänglig i varje beskattningsnämnd. Det torde, uttalar kammarrät­ ten, vara tillräckligt, att landskamrerarnas uppmärksamhet fästes på be­ hovet därav, varefter det vore möjligt för landskamrerarna att vid sam­ manträden enligt 59 § taxeringsförordningen för vederbörande beskattningsnämndsordförando framhålla vikten av att dessa vid förefallande behov påkallade erforderligt biträde av skogssakkunnig person.

Departements­ I den Höijer-Lindebergska utredningen uttalas, att den relativa skogs­

chefen.

tillgången vid 1928 års allmänna fastighetstaxering mångenstädes icke bli­ vit tillfredsställande uppskattad, beroende främst på bristande kännedom örn virkesförrådets storlek och sammansättning samt därjämte felaktig tolkning eller åsidosättande av instruktionens bestämmelser. Vad 1933 års fastighetstaxering angår, så torde emellertid nämnda undersökning inne-1 hålla ett värdefullt material för åstadkommande av en jämnare uppskatt­ ning av den relativa skogstillgången. Samma syfte hava de av domänsty­ relsen föreslagna omredigeringarna beträffande ifrågavarande punkt av­ setts skola tjäna. Domänstyrelsens förslag har av de hörda myndighe­ terna i allmänhet lämnats utan erinran, och finner jag mig böra i huvud­ sak förorda detsamma. Från några håll har framförts tanken på mera de­ taljerade föreskrifter rörande den relativa skogstillgångens beräknande. Med hänsyn till domänstyrelsens uttalande, att tillräckliga utredningar och undersökningar i ifrågavarande avseende icke förelåge, har jag emel­ lertid icke ansett tillrådligt att nu i instruktionen upptaga dylika detal­ jerade bestämmelser. I likhet med domänstyrelsen utgår jag härvid från det förhållandet, att för beräknande av, bland annat, relativ skogstillgång enhetligt instruerad skoglig sakkunskap kommer att stå taxeringsmyndig­ heterna till buds, utan att jag dock funnit skäl biträda det av länsjägmäs­ taren i Stockholms län framförda förslaget, att skogssakkunnig skall, då landskamreraren därom förordnar, tillkallas av berednings- eller fastig­ hetstaxeringsnämnd. och tillika åläggas viss reservationsplikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 175

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepar­ tementet utarbetade förslag till dels lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 sep­ tember 1928 (nr 370), dels förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet, samt hemställer, att dessa förslag måtte i proposition föreläggas riks­ dagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­ ställan behagar Hans Kungl. Höghet Kron prinsen- Regenten bifalla, och skall till riksdagen avlåtas pro­ position av den lydelse, bilaga vid detta protokoll ut­ visar.

Ur protokollet: Hjalmar Ekengren.

Bilaga till I^ungl. Majlis proposition ,

REPARATIONS T ALEN FÖR JORDRRUKSFASTIGHET

UTLÅTANDE

AVGIVET AV 1930 ÅRS KOMMUN ALSE ATTE- BEREDNING M. M.

STOCKHOLM 1931 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet.

I den skrivelse, nr 340, av 1930 års riksdag, som närmast föranlett till­ sättandet av 1930 års kommunalskatteberedning, framhölls önskvärdhe­ ten av att vissa av 1928 års riksdag i skrivelse nr 344 påkallade utred­ ningar rörande den kommunala beskattningen måtte utföras med den skyndsamhet, som med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning vore möjlig, och åberopade riksdagen härvid bevillningsutskottets utlå­ tande nr 36. I detta förordade utskottet, att det i motioner vid riksda­ gen väckta spörsmålet örn sänkning av repartitionstalet för jordbruksfas­ tighets jordbruksvärde från 0-oo till 0'os borde särskilt undersökas i sam­ band med den utredning, varom 1928 års riksdag gjort framställning. Med föranledande, bland annat, härav, anhöll beredningen i skrivelse den 1 november 1930 till Herr Statsrådet, att Herr Statsrådet måtte utver­ ka Kungl. Maj:ts bemyndigande för beredningen att verkställa undersök­ ning rörande förskjutningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål dels vid en sänkning enbart av repartitions­ talet för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 0-o6 till 0-o5 dels ock vid en dylik sänkning av samma repartitionstal tillika med en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets skogsvärde från 0'04 till 0’03, i båda fallen förenad med motsvarande ändring beträffande det enligt 45 § kommunalskattelagen medgivna avdraget för vad som beskattats ge­ nom fastighetsskatt (procentavdraget). Undersökningen föreslogs skola särskilt avse 110 av beredningen utvalda kommuner samt gälla 1930 års taxeringar och de koinmunalutskylder, som uttaxerats på grundval därav.

I anledning av berörda skrivelse uppdrog Kungl. Majit genom beslut den 7 november 1930 åt beredningens ledamöter Kuylenstierna och Lunde­ vall samt dess sekreterare att verkställa undersökning rörande fördel­ ningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål, varjämte Herr Statsrådet genom beslut samma dag bestämde, att den statistiska bearbetning av deklarationsmaterial, som för under­ sökningens verkställande funnes erforderlig, skulle avse de av bered­ ningen föreslagna 110 kommunerna. Beredningen har låtit företaga jämväl andra statistiska undersökning­ ar. Av förenämnda tre personer har utarbetats redogörelse för under­ sökningar rörande verkningarna av förslag till ändrade bestämmelser örn repartitionstalen för jordbruksfastighet och till jämkning av de skatte­ fria avdragen vid den kommunala beskattningen. Därjämte har beredningens sekreterare utarbetat en historik rörande repartitionstalen för fastighet vid kommunalbeskattningen.

Historik. Av nämnda historik inhämtas, bland annat, följande. Då med 1843 års sockenstämmoförordning för första gången vidtogs en mera utförlig reglering av den kommunala bidragsskyldigheten, före­ skrevs, att kommunalutskylder skulle utgöras för hemman å landet efter mantalet, för fastighet i stad efter taxeringsvärdet samt i övrigt efter bevillningen enligt bevillningsförordningens andra artikel (bevillning av lön, egendom, rörelse m. m.). Vid bestämmande av fyrktalen förutsattes, att de två förstnämnda slagen av beskattningsföremål skulle bliva i viss mån starkare belastade än inkomst. Denna merbelastning, som i veder­ börande riksdagsskrivelse motiverades därmed, »att sådana de kommu­ nala angelägenheterna hittills visat sig, måste de anses huvudsakligen och allmännast, särdeles å landet, vara förenade med innehavandet av fastighet», anknöt, vad angår hemman å landet, till den ställning, man­ talet av ålder intagit i avseende å de kommunala angelägenheterna. De år 1862 utfärdade kommunalförfattningarna bröto emellertid med grundsatsen, att hemman på landet och fastighet i stad borde i högre grad än andra beskattningsföremål bidraga till de kommunala utskylderna. Grundvalen för utskylder till primärkommuner och landsting blev principiellt bevillningen. Enligt förordningen örn kommunalstyrelse på landet skulle visserligen, vad hemmanen sinsemellan beträffade, kommunalutskylderna utgöras i förhållande till mantalet, men det samlade hem­ mantalet i kommunen skulle uppbära lika stor bråkdel av kommunalskat­ terna som av kommunens hela bevillning. Förarbetena till nämnda för­ ordning samt förordningen örn kommunalstyrelse i stad giva vid handen, att man ansett de skäl, som i fråga örn primärkommunerna kunde föran­ leda vidgad bidragsskyldighet av fastighet, hava vunnit behörigt beak­ tande genom förefintligheten av bestämmelser, att, i händelse i lag eller allmän författning särskilda grunder för utgörandet av kommunalutskyl-

der funnes föreskrivna, dessa grunder skulle lända till efterrättelse. Bevillningen utgick vid denna tid på grundval av 1861 års bevillningsför­ ordning. Förordningen, som innebar en omläggning av bevillningen, föreskrev att bevillningsavgift skulle erläggas för jordbruksfastighet med tre öre och för all annan fastighet med fem öre för 100 rdr av uppskatt­ ningsvärdet samt för inkomst av kapital och arbete med 1 % av in­ komsten. I den av beredningens sekreterare utarbetade historiken hava berörts anledningarna till att bevillningen av jordbruksfastighet ej blev högre än den angivna, därvid bland annat vidrörts den betydelse, som i förevarande avseende må hava tillkommit grundskatterna. 1862 års bestämmelser, vilka, vad förhållandena å landet beträffade, torde hava medfört en icke obetydlig förskjutning av det kommunala skattetrycket till nackdel för, bland andra, löntagarna, undergingo emeller­ tid ändringar redan år 1863. Ändringarna, som blott avsågo förordningen örn kommunalstyrelse på landet, inneburo, dels att kommunalutskyIdema skulle hemmanen emellan fördelas icke efter mantalet utan efter taxe­ ringsvärdet, dels ock att jordbruksfastighet, evad den var i mantal satt eller ej, skulle i förhållande till bevillningen skatta dubbelt mot andra beskattningsföremål. Enligt ständernas beslut skulle nämligen jordbruks­ fastighet påföras en fyrk för 5 öre bevillning samt andra beskattningsföremål en fyrk för 10 öre bevillning. Initiativet till denna ökning av jordbruksfastighets skattebörda togs genom några motioner i prästestån­ det, i vilka påtalades den förskjutning av det kommunala skattetrycket, som i följd av 1862 års bestämmelser ägt rum till löntagarnas nackdel. Till stöd för yrkandena örn en ändrad fördelning av detta skattetryck framdrogos olika argument. Yrkandena rönte i viss mån tillmötesgåen­ de från bondeståndets sida. Fyrktalet var nämligen grundval icke blott för skattskyldigheten utan även för rösträtten, och samma bestämmel­ ser, som till jordbrukarnas fördel åstadkommit en förskjutning av det kommunala skattetrycket, hade också till deras nackdel medfört en rubb­ ning av maktförhållandena inom kommunerna. Av debatten i bondestån­ det framgår klart, vilken betydelse man där fäste vid sistnämnda om­ ständighet. Sammanhanget mellan skattskyldighet och rösträtt kom till uttryck i vederbörande riksdagsskrivelse, då som motivering för den an­ tagna fyrktalssättningen åberopades: »Med avseende därå, att ägaren av den fasta jorden måste anses äga mera intresse för kommunens framtid, än ägaren av annan fastighet, löntagare eller rörelseidkare, bör även den förre i förhållande till de senare vidkännas en större andel i kommunal­ skatterna ävensom äga högre rösträtt vid kommunalfrågornas behand­ ling; och enligt ständernas förmenande skulle förhållandet 5 till 10 när­ mast motsvara, vad billighet och riittvisa i detta fall krävde». 1863 års bestämmelser inneburo, att jordbruksfastighets taxeringsvärde skulle i förhållande till inkomst deltaga i utskylderna till kommunerna på landet i proportionen 0' og till 1, d. v. s. att repartitionstalet för jord-

bruksfastighet skulle, vad nämnda utskylder angår, utgöra (boo. I fråga om bevillningen tillädes jordbruksfastighet detta repartitionstal först år 1892, då i samband med avskrivning av grundskatter och rustnings- och roteringsbesvär bevillningsavgiften för dylik fastighet höjdes från 3 till 6 öre per 100 kr. taxeringsvärde. Enligt vad vederbörande departe­ mentschef uttalade, förefanns för landskommunernas del ingen anled­ ning att till följd av denna ändring av bevillningen rubba det gamla för­ hållandet mellan jordbruksfastighet och övriga beskattningsföremål. Höj­ ningen av bevillningen av jordbruksfastighet föranledde däremot en mot­ svarande höjning av de utskylder, som utgjordes till landsting eller i stad för jordbruksfastighet. Repartitionstalet för sådan fastighet undergick därpå ändring först genom 1928 års kommunalskattelag, vilken föreskrev, att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle utgöra 0 * 06 , för tomt- och industrivärde 0*05 samt för skogsvärde 0*04. Genom 1928 års kommunalskattelag fastställdes även de vid kommu nalbeskattningen gällande skattefria avdragen till sin nuvarande storlek. Frågan örn storleken av nämnda avdrag har, enligt vad framgår av de direktiv, Herr Statsrådet lämnat för beredningens arbete, ansetts äga visst samband med frågan örn repartitionstalen. Rörande den tidigare utvecklingen av berörda avdrag tillåter sig beredningen hänvisa, för­ utom till riksdagstrycket från 1927 och 1928 års riksdagar, till den histo­ riska redogörelse, som återfinnes i 1921 års kommunalskattekommittés be­ tänkande, del I, å sid. 180 ff.

Statistiska Vid de statistiska undersökningarna rörande verkningarna av ifråga­ undersök­ ningar. satta ändringar av repartitionstalen för jordbruksfastighet har såsom alternativ I betecknats nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvär­ de från 0*06 till 0*os samt såsom alternativ II nedsättning av repartitions­ talet för jordbruksvärde från 0*06 till 0*os och av repartitionstalet för skogs­ värde från 0*04 till 0*03; allt i förening med motsvarande ändringar beträf­ fande procentavdraget. Samtliga undersökningar hava gällt 1930 års taxe­ ringar och utskylder, som uttaxerats på grundval därav.

Ökning av ut­ De statistiska undersökningarna hava i första hand avsett att klar­ debiteringen per skatte­ lägga vid berörda alternativ inträdande förskjutningar av utdebiteringskrona i lands­ satserna i landskommunerna (inkl. köpingar) för allmän kommunalskatt. kommunerna vid alterna­ Härvid har man gått fram på två vägar. tiva förslag Dels har för envar av samtliga landskommuner beräknats den utdebiom ändring av reparti- teringssats, som skulle bliva för handen, i händelse avseende allenast tionstalen. gjordes vid den vid alternativen inträdande minskningen av antalet fastighetsskattekronor och icke vid den ökning av antalet inkomstskattekro­ nor, som i verkligheten inträder såsom en följd av ändringen rörande rät­ ten till procentavdrag. Totala antalet skattekronor för varje kommun

har sålunda minskats för beräknande av utdebiteringssatsen vid alter­ nativ I med V» av antalet fastighetsskattekronor för jordbruksvärde och för beräknande av utdebiteringssatsen vid alternativ II ytterligare med V« av antalet fastighetsskattekronor för skogsvärde. Av berörda under­ sökning framgår den högsta förskjutning (i undersökningsredogörelsen benämnd maximal förskjutning) som — med utgångspunkt från 1930 års taxering — utdebiteringen per skattekrona i varje kommun kan undergå vid ifrågavarande alternativ. Därjämte har för de 110 särskilt utvalda kommunerna, representerande rikets samtliga län, förskjutningen av utdebiteringssatsen undersökts med hänsyn jämväl tagen till den ökning av antalet inkomstskattekronor, som enligt vad nyss framhållits blir en följd av procentavdragens minsk­ ning. För dessa kommuner har sålunda den verkliga förskjutningen be­ räknats i stället för den maximala. Då den förstnämnda undersökningen (maximalundersökningen) omfattar jämväl berörda 110 kommuner, er­ bjuder en sammanställning av de båda undersökningarna ett särskilt intresse. Härvid framgår nämligen, huru i nämnda kommuner — bland vilka några uppvisa de högsta maximala förskjutningarna enligt den samtliga kommuner omfattande undersökningen — den verkliga förskjut­ ningen förhåller sig till den maximala. Såmedelst erhålles någon led­ ning för bedömande i allmänhet av i vad mån de maximala förskjut­ ningarna behöva reduceras för att motsvara de verkliga, och samman­ ställningen blir sålunda av betydelse även vid avgörande av maximal­ undersökningens värde. Det ligger emellertid i öppen dag, att man blott med största försiktighet kan draga slutsatser från en kommun till annan eller andra kommuner angående i vilken omfattning bortfallande fastig­ hetsskattekronor ersättas av nytillkommande inkomstskattekronor. För­ utsättningen för att vid något av alternativen dylik ersättning skall er­ hållas är beträffande den enskilde skattskyldige den, att nettointäkten av jordbruksfastighet, för vilken han utgör fastighetsskatt och åtnju­ ter procentavdrag, överskjuter procentavdraget vid respektive alternativ. Ur sikte får ej heller lämnas de skattefria avdragens inverkan; nämnda avdrag kunna helt eller delvis konsumera den ökning av den taxerade inkomsten, som kan inträda vid alternativen. Förhållandet mellan netto­ intäkt och procentavdrag är avhängigt av bland annat fastighetens stor­ lek, brukningsform (eget bruk eller arrende), förekomst av skogsavverk­ ning m. m. I fråga örn de skattefria avdragens påverkan är förefintlig­ heten av biinkomster av betydelse. Undersökningarna rörande ändringarna av utdebiteringarna till all­ män kommunalskatt per skattekrona hava avsett dels de utdebiteringssatser, som — utan hänsyn till möjligen förekommande understöd av slcatteutjämningsmedel — upptagits i kommunernas stater, dels de utdebiteringssatser, som återstå efter avdrag av dylika understöd. För beräk­ nande av förskjutningarna i sistnämnda utdebiteringssatser har, i fråga

om de kommuner, som innevarande år erhållit understöd av skatteutjämningsmedel, uträknats, huru stora understöden skulle bliva, i hän­ delse skatteunderlaget underginge den minskning, som beräknats inträda vid alternativen. Vid nämnda uträkningar har dock omräkning skett blott av de enligt vederbörliga skalor uträknade understöden, under det att de belopp, som därutöver tilldelats kommunerna, förutsatts förbliva oförändrade. Därefter har för nämnda kommuner uträknats den utdebi­ tering per skattekrona, som vid gällande repartitionstal och vid repartitionstalen enligt alternativ I och alternativ II skulle uppstå, om det be­ lopp, som antagits motsvara utdebiteringsbehovet av allmän kommunal­ skatt, minskades med beloppet av understöd av skatteutjämningsmedel. Då berörda beräkningar måst begränsas till att gälla vissa kommuner samt vid desamma icke kunnat beaktas alla ändringar i fråga örn under­ stödens storlek, äro de resultat, som erhållits, blott ungefärliga. Vid nu berörda undersökningar har hänsyn ej tagits till skogsaccisens inverkan på utdebiteringssatserna. Anmärkas bör emellertid, att då skat­ tesatsen för skogsaccisen är beroende av utdebiteringen per skattekrona till allmän kommunalskatt under vissa förflutna år, en av ändrade repar­ titionstal föranledd höjning av utdebiteringssatsen för sistnämnda skatt medför en höjning jämväl av den framtida skattesatsen för skogsaccisen. Men en stegring av skogsaccisen betyder, att det belopp, som behöver utdebiteras genom allmän kommunalskatt, blir mindre. Ökningen av skattesatsen för skogsaccisen orsakar sålunda i sin tur en sänkning av utdebiteringssatsen för allmänna kommunalskatten. Vid bedömande av de beräknade förskjutningarna får avseende göras vid denna sänkning. Alternativ i. Enligt maximalundersökningen, vid vilken ju förutsatts, att vid alter­ nativen bortfallande fastighetsskattekronor icke bliva till någon del er­ satta av nytillkommande inkomstskattekronor, inträda vid alternativ I följande förskjutningar i de utdebiteringssatser rörande allmän kommu­ nalskatt, som upptagits i landskommunernas stater. Utdebiteringen per skattekrona ökas för 1 519 kommuner eller 62-8 % av samtliga med 0' öo kr. eller därunder, för 754 kommuner eller 31-2 % av samtliga med O-si kr.— 1 kr., för 118 kommuner eller 4-9 % av samtliga med l-oi kr.—l-so kr. samt för 17 kommuner eller 0-7 % av samtliga med lvu kr. eller däröver. Största förskjutningen, för Silte kommun i Gotlands län (utdeb. 16-so kr.), uppgår till 2-17 kr. För 10 kommuner, som sakna jordbruksvärde, inträder icke någon ökning. I medeltal uppkommer för samtliga landskommuner en ökning av 0-45 kr.;1 för landskommunerna i Götaland är siffran något hög­ re (0*50 kr.), men i fråga örn Svealand och Norrland lägre (0’35 kr. respektive 0-34 kr.). Högsta genomsnittliga ökningarna förete Gotlands, Skaraborgs

Utgörande liksom samtliga ilråga örn förskjutningarna av utdebiteringssatserna om­ nämnda medeltal ovägt tal, d. v. s. hänsyn har icke tagits till olikheter rörande skatte­ underlagets storlek.

9 och Hallands län. En undantagsställning intar Kopparbergs län nied synnerligen låg genomsnittlig ökning. Den förskjutning, i kronor oell öre räknad, som utdebiteringen per skat­ tekrona undergår vid alternativ I, blir större ju högre utdebiteringssatsen är och ju större andel av samtliga skattekronor i kommunen skatte­ kronorna för jordbruksvärde utgöra. En fördelning av kommunerna ef­ ter dels utdebiteringssatsens höjd dels förskjutningens storlek utvisar också, att för kommuner med högre utdebitering i allmänhet inträder större ökning än för kommuner med lägre utdebitering. Av 239 kommu­ ner med utdebitering per skattekrona av högst 5 kr. förete sålunda en­ dast 4 ökning med mer än (Ho kr., medan i fråga örn de 41 kommuner, för vilka utdebiteringen är större än 15 kr., ökningen överstiger i 39 fall 0*5o kr. och i 22 fall 1 kr. Angives vid alternativ I inträdande maximal ökning av utdebiteringen per skattekrona i procent av samma utdebitering, övar däremot storleken av nämnda utdebitering icke inflytande på storleken av berörda pro­ centuella ökning. Denna utgör för 1120 landskommuner högst 5 %, för 1133 kommuner 5*oi—10 %, för 135 kommuner 10*oi—12 % samt för 20 kommuner 12*oi % eller däröver. Största ökningen företer Kemmarlövs kommun i Malmöhus län (utdeb. 7 kr.) med 13 %. Genomsnittliga ökning­ en för samtliga landskommuner utgör 5*38 %. Jämväl den procentuella ökningen är i genomsnitt större för kommunerna i Götaland än för kom­ munerna i Svealand och Norrland. För Norrbottens län med dess höga utdebiteringssatser är den procentuella ökningen väsentligt mindre ut­ präglad än den i kronor och öre uttryckta. Tages hänsyn till den lindring av skattetrycket, som understöden av skatteutjämningsmedel medföra, bliva ökningarna givetvis mindre. Därest vid bestämmande av utdebiteringsbehovet nämnda understöd frånräknas, utgör den maximala ökningen för 1859 landskommuner eller 76*u % av hela antalet högst 0*50 kr., för 538 kommuner eller 22*2 % av samtliga 0*5i kr.—1 kr. samt för 11 kommuner eller 0*5 % av samtliga Toi kr. eller däröver. Största ökningen l*4i kr. inträffar för Skarstads kommun i Ska­ raborgs län (utdeb. 11 kr.). Genomsnittliga ökningen enligt nu ifrågava­ rande beräkningar är 0*35 kr. I procent räknad utgör ökningen för 1368 kommuner 5 % eller där­ under, för 954 kommuner 5*oi—10 % samt för 86 kommuner 10*oi % eller däröver. Remmarlövs kommun har icke erhållit understöd av skatteut­ jämningsmedel, varför siffran 13 % icke antagits på grund av skatteutjämningen undergå reducering. I genomsnitt uppgår ökningen till 4*72 %. De angivna förskjutningarna hava, som nämnts, beräknats uppkomma under förutsättning, att ändring ej sker i fråga örn inkomstskattekronor­ nas antal. I verkligheten bliva därför förskjutningarna mindre utpräg­ lade. För bedömande av i vad mån berörda förskjutningar kunna anta­ gas bliva motsvarade av verkliga har för do 110 utvalda kommunerna

undersökts förhållandet mellan vid alternativ I tillkommande inkomst­ skattekronor och vid samma alternativ bortfallande fastighetsskattekronor. Det procenttal, som uttrycker angivna förhållande, varierar för nämnda kommuner från 0-66 (Storsjö, Jämtlands län) till 65-62 (Sandvik, Jönköpings län) samt utgör i genomsnitt för samtliga kommunerna 23-33. Sistnämnda siffra betyder, att i fråga örn berörda kommuner den maxi­ mala ökningen av utdebiteringssatsen reduceras med i genomsnitt unge­ fär 23 %. Kommunerna i Norrland uppvisa ett högre medeltal än kom­ munerna i Svealand och Götaland. En tendens till lägre siffror för de kommuner, däri skatteunderlaget till övervägande del utgöres av jord­ bruksvärde, synes kunna urskiljas.

Alternativ il. I fråga örn alternativ II uppvisar maximalundersökningen n erianna mn-

da ändringar av de utdebiteringssatser för allmän kommunalskatt, som upptagits i landskommunernas stater. I 1152 kommuner eller 47-6 % av hela antalet inträder ökning av högst 0-50 kr. per skattekrona, i 996 kom­ muner eller 41-2 % ökning av 0-5i kr.—1 kr., i 219 kommuner eller 9-i % ökning av l-oi kr.—l-so kr. samt i 41 kommuner eller 1-7 % ökning över l-so kr. För 10 kommuner uppstår icke någon ökning. Förskjutningen blir större ju högre utdebiteringssatsen är och ju större del bortfallande skattekronor för jordbruksvärde och skogsvärde utgöra av samtliga skat­ tekronor. Största ökningen företer Storsjö kommun i Jämtlands län (utdeb. 20-67 kr.) med 3-51 kr. (jfr nedan), följd av två kommuner med ök­ ning av resp. 2-45 kr. och 2-31 kr. Genomsnittliga ökningen för samtliga landskommuner är 0'5G kr. För Svealand är medeltalet 0-48 kr., för Göta­ land 0-58 kr. samt för Norrland 0-58 kr. De olika landsdelarna av riket äro alltså i fråga örn storleken av berörda ökning mera jämställda än vid al­ ternativ I. Även i andra avseenden innebär alternativ II en utjämning av vid alternativ I föreliggande olikheter länen emellan i fråga örn stor­ leken av genomsnittlig ökning. Exempelvis för Värmlands län samt — i någon mån — för Jönköpings och Kronobergs län ligga sålunda ökning­ arna vid alternativ II mera i nivå med riksmedeltalet för samma alter­ nativ än vad fallet är i fråga örn ökningarna vid alternativ I och riks­ medeltalet för detta alternativ. Å andra sidan medför alternativ II för Jämtlands och Norrbottens län en markerat hög genomsnittssiffra i fråga örn ökningens storlek. De största genomsnittliga ökningarna vid alter­ nativ II inträffa för Gotlands, Norrbottens, Jämtlands, Skaraborgs och Hallands län. Uttryckt i procent av utdebiteringen per skattekrona utgör maximal­ ökningen för 698 landskommuner högst 5 %, för 1393 kommuner 5-oi— 10 %, för 256 kommuner 10-oi—12 % samt för 61 kommuner 12-oi % eller däröver. Största ökningen har Storsjö kommun med 16-98 %>. I genomsnitt för samtliga landskommuner inträder en ökning av 6-67 %. Enligt de beräkningar, vid vilka hänsyn tagits till sänkningen av utde­ biteringen per skattekrona genom understöd av skatteutjämningsmedel,

utgör maximala ökningen för 1 469 landskommuner eller 60-8 % av samtliga 0*50 kr. eller därunder, för 905 kommuner eller 37*4 % av samtliga 0*5i kr.—

1 kr., för 32 kommuner eller 1-3 % av samtliga l*oi kr.—1*50 kr. samt för

2 kommuner eller 0*i % av samtliga över l-50 kr. Genomsnittliga ökningen utgör 0'44 kr. Jämväl enligt nämnda beräkningar inträffar största öknin­ gen, 1-74 kr., för Storsjö kommun. För, bland andra, denna kommun har förskjutningen av utdebiteringssatsen undersökts med hänsyn jämväl ta­ gen till uppkommande förändring av antalet inkomstskattekronor. Beak­ tas denna ändring, som för Storsjö är mycket obetydlig, utgör ökningen 1*73 kr. eller 12*76 % (vid alternativ I utgör ökningen under motsvarande förutsättningar 0*64 kr. eller 4*72 %). Den procentuella ökningen uppgår för 903 kommuner till högst 5 %, för 1330 kommuner till 5*oi— 10 % samt för 175 kommuner 10*oi % eller där­ över. Genomsnittliga ökningen utgör 5*85 %. Beträffande de särskilt undersökta 110 kommunerna återkomma vid al­ ternativ II bortfallande fastighetsskattekronor för jordbruksvärde och skogsvärde i genomsnitt till 30*22 % i form av inkomstskattekronor. Jäm­ väl här föreligger högsta siffran, 83*12 %, för Sandviks kommun och lägsta, 0*47 %, för Storsjö kommun.

En jämförelse mellan utdebiteringssatserna vid alternativ I och utdebi- Alternativ II jämfört med

teringssatserna vid alternativ II utvisar bland annat följande.

alternativ I.

I fråga örn 194 landskommuner, som sakna skogsvärde, medför alternativ II icke någon förskjutning av utdebiteringssatsen vid alternativ I. Under förutsättning att förändring icke inträder i avseende å antalet inkomst­ skattekronor, uppkommer vid alternativ II i förhållande till alternativ I ökning av de i landskommunernas stater upptagna utdebiteringssatserna med högst 0*io kr. för 1338 landskommuner eller 55*3 % av hela antalet, med 0*ii kr.—0*25 kr. för 600 kommuner eller 24*8 % av samtliga, med 0*26 kr.— 0*5o kr. för 244 kommuner eller 10*i % av samtliga, med 0*5i kr.—l*n kr. för 41 kommuner eller 1*7 % av samtliga samt med 2*21 kr. för en kommun (Storsjö). I genomsnitt för samtliga landskommuner utgör förskjutningen 0*n kr. För landskommunerna i Norrland utgör genomsnittliga ökningen 0*24 kr., medan medeltalen i fråga örn Svealand och Götaland äro respektive 0*13 kr. och 0*08 kr. Största genomsnittliga ökningarna inträda för Jämt­ lands, Norrbottens och Värmlands län. De lägsta medeltalen uppvisa Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län. Då ifrågavarande förskjutning tenderar att bliva större, ju förhål­ landevis flera skattekronorna för skogsvärde äro, blir den mera utpräglad i skogrika kommuner och landsdelar. Sättes berörda, vid alternativ II inträdande ytterligare förskjutning av den år 1930 fastställda utdebiteringen per skattekrona i relation till nämn­ da utdebitering, utgör förskjutningen för 1129 kommuner högst 1 %, för 825 kommuner l*m—3 %, för 216 kommuner 3*oi—5 % samt för 54 kommu­ ner över 5 %. Genomsnittssiffran är 1*29 %.

Tages åter hänsyn till den lindring av skattetrycket, som skatteutjämningen medför, har ökningen beräknats utgöra för 1483 kommuner eller (il*3 % av samtliga högst 0*io kr., för 580 kommuner eller 24 % av samtliga Om kr.— 0*25 kr., för 144 kommuner eller 6 % av samtliga 0*26 kr.— 0*50 kr. samt för 17 kommuner eller 0*7 % av samtliga 0*5i kr. eller däröver Stor­ sjö kommun har jämväl enligt nu ifrågavarande beräkningar största ök­ ningen med 1*09 kr. Genomsnittliga förskjutningen är 0*09 kr. Den procentuella ökningen utgör för 1247 kommuner högst 1 %, för 774 kommuner Toi—3 %, för 163 kommuner 3*oi—5 % samt för 40 kommuner över 5 %. Genomsnittliga ökningen är l*i3 %. För de särskilt undersökta kommunerna återkomma av de skattekronor för skogsvärde, som bortfalla vid alternativ II, i genomsnitt 45*09 % i form av inkomstskattekronor.

Skattebördans Förskjutningarna av utdebiteringssatsen giva ett uttryck för de föränd­ förskjutning ringar av skattebördan, som vid de olika alternativen uppstå för de skatt­ i vissa lands­ kommuner skyldiga som icke utgöra fastighetsskatt för jordbruksfastighet eller åt­ mellan olika njuta procentavdrag för dylik fastighet. Den procentuella förskjutningen grupper av skattskyldiga av utdebiteringssatsen motsvarar i fråga örn nämnda kategori skattskyl­ vid alterna­ diga den ökning av den allmänna kommunalskattens belopp, tagen i pro tiva förslag örn ändring cent av samma belopp, som vid alternativen inträder. Beträffande åter de av reparti- skattskyldiga, som utgöra fastighetsskatt för jordbruksfastighet eller åt­ tionstalen. njuta procentavdrag för sådan fastighet, är en ändring av utdebiterings­ Undersökning beträffande satsen icke utan vidare signifikativ för en ändring av skattebördan, då 110 kom­ ju i fråga örn dessa skattskyldiga hänsyn även måste tagas till ändringen muner. av antalet skattekronoi*. Beträffande de av beredningen utvalda 110 kom­ munerna bar undersökts, i vad mån vid ifrågavarande alternativ ändring av skattebördan inträder å ena sidan för ägare och arrendatorer av jord­ bruksfastighet och å andra sidan för övriga skattskyldiga. I skattebördan för ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet bar därvid inräknats den skogsaccis, som utdebiterats på grundval av 1930 års virkestaxering. Hän­ syn har icke tagits till understöden av skatteutjämningsmedel. Den minsk­ ning eller ökning av skattebördan, som kan inträda vid alternativen, har uttryckts i procent av samma skattebörda. I de angivna kommunerna varie­ rar den lättnad av skattebördan, som uppkommer för ägare och arrendato­ rer av jordbruksfastighet, från 0*29 % till 9*78 % vid alternativ I och från 0*45 % till 11*07 % vid alternativ II. Den häremot svarande ökningen av skattebördan för »övriga skattskyldiga» d. v. s. de i ifrågavarande avseende jämställda grupperna av ägare av annan fastighet och andra skattskyl­ diga, växlar vid alternativ I från 0*8 i % till 11*44 %, och vid alternativ II från 1*62 % till 16*93 %. I genomsnitt för samtliga kommuner utgör lätt­ naden för jordbrukargruppen 2*84 % respektive 3*83 % och ökningen för »öv­ riga skattskyldiga» 3*87 % respektive 5*23 %. Skattebördan för jordbrukar­ gruppen utgör vid gällande repartitionstal genomsnittligen 57*67 % av den

13 samlade skattebördan. Tillämpas de funna medeltalen i de utvalda 110 landskommunerna på rikets samtliga landskommuner, d. v. s. antages det, att av skattebördan i samtliga landskommuner 57-67 % komma på ägare och brukare av jordbruksfastighet samt att vid de båda alternativen skatte­ bördan för nämnda skattskyldiga undergår en genomsnittlig minskningav 2-84 % respektive 3-83 %, så inträder, eftersom totalbeloppet av allmän kommunalskatt och skogsaceis i landskommunerna utgör cirka 120 milj. kr., för ifrågavarande skattskyldiga en skattelättnad av cirka 2 milj. kr. vid alternativ I och av ytterligare cirka 3U milj. kr. vid alternativ II. Det kan emellertid antagas, att de verkliga siffrorna bliva lägre än de sålun­ da kalkylerade. En mera detaljerad undersökning rörande skattebördans fördelning och Spec ial un d er­ sökning' be­ vid alternativen inträdande förskjutningar av densamma har företagits träffande 10 beträffande 10 kommuner. Dessa kommuner äro: Litslena i Uppsala län, kommuner. Järstad i Östergötlands län, Bottnaryd i Jönköpings län, Norra Vram och Lyngby i Malmöhus län, Hålanda i Älvsborgs län, Varv i Skaraborgs län, Ramnäs i Västmanlands län, Ramsjö i Gävleborgs län samt Ådalsliden i Västernorrlands län. Av de angivna kommunerna äro Litslena, Järstad, Lyngby och Hålanda utpräglade jordbrukskommuner samt Norra Vram och Varv blandade jordbruks- och industrikommuner. I Bottnaryd, Ram­ sjö och Ådalsliden är skogsvärdet jämförelsevis betydande; i Ramnäs ut­ göra några industriföretag viktiga beskattningsföremål. Vid ifrågavarande undersökning hava särskilts dels ägare och arrenda­ torer av jordbruksfastighet, dels ägare av annan fastighet, dels övriga skattskyldiga, men envar av dessa huvudgrupper har blivit föremål föl­ en långt gående fördelning. Inom den förstnämnda gruppen hava sålunda urskilts ägare av jordbruksfastighet, som själva bruka sin fastighet, ägare av utarrenderad fastighet samt arrendatorer. Ägare av utarrenderad fas­ tighet och arrendatorer hava åter fördelats med hänsyn till örn fastighets­ skatt för jordbruksfastighet blivit av dem utgjord eller ej. Samtliga un­ dergrupper för ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet hava uppde­ lats efter storleken av åkerarealen å respektive fastighet. Inom grupper­ na »ägare av annan fastighet» och »övriga skattskyldiga» hava löntagare och rörelseidkare redovisats särskilt, varjämte i fråga örn nämnda grup­ per fördelning av de skattskyldiga ägt rum med hänsyn till storleken av till allmän kommunalskatt taxerad inkomst. För varje grupp har, bland annat, beräknats de procentuella förskjut­ ningar, som skattebördan av allmän kommunalskatt och skogsaceis blir underkastad vid alternativ I och alternativ II. Jämväl har angivits de ab­ soluta skattebeloppen vid gällande repartitionstal och repartitionstalen vid berörda alternativ. Vissa tabeller hava uppgjorts för belysande av individuella fall. Undersökningen utvisar i fråga om alternativ I, bland annat, följande. Gruppen »ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet» — tagen i sin hel-

het — erhåller i samtliga granskade kommuner lättnad av skattebördan, vilken lättnad varierar från hot till 9-87 % och i genomsnitt för samtliga 10 kommuner utgör 3-2 %. Sistnämnda siffra innebär, att för ifrågavarande skattskyldiga en skattelindring av i medeltal 5'92 kr. uppstår. Lättnaden är något större, eller 3 m %, för undergruppen »ägare av jordbruksfastig­ het med fastigheten under eget bruk». Anmärkningsvärt är, att för ägare av fastighet med åkerareal av t. o. m. 2 hektar minskning av skattebördan mestadels uppstår. I genomsnitt inträder för ifrågavarande fastighets­ ägare en lättnad av 3-5 %, motsvarande en skattenedsättning av i medeltal 1'40 kr.1 Jämväl för övriga klasser av skattskyldiga inom nämnda grupp lättas skattebördan, och lättnaden blir i allmänhet större ju större fastig­ hetens åkerareal är. Utgör denna 2u—10 hektar, uppgår skattelindringen i genomsnitt till 3-8 % eller 3 mo kr. per skattskyldig; överskjuter arealen 10 men ej 30 hektar blir lättnaden 5’4 % eller per skattskyldig ll' 9 i kr. Ägare av fastighet med åkerareal av över 100 hektar erhålla en lättnad av i medeltal 8 m %, innebärande för envar en skattenedsättning av c:a 29 kr. För arrendatorer, som utgöra fastighetsskatt, uppkommer en tämligen stor lindring av skattebördan, nämligen med 9-3 %. De ägare av jordbruks­ fastighet, som ej äro skattskyldiga för sina respektive fastigheter, erhålla däremot en med 6 m % ökad skattebörda. Utgöres åter fastighetsskatten för den utarrenderade fastigheten av ägaren, inträder för denne en lättnad av i genomsnitt 5-3 %, medan arrendatorn får underkasta sig en skatte­ ökning av 1*8 %. I fråga örn andra skattskyldiga än ägare och brukare av fastighet ökas skattebördan med i genomsnitt 3 m %, eller 2u7 kr. per skattskyldig. Ök­ ningen varierar för de undersökta kommunerna från 0-86 % till 9-75 %. För 1949 löntagare med taxerad inkomst av 1500 kr. eller därunder utgör skatteökningen i medeltal 1-27 kr. I de undersökta 10 kommunerna medför alternativ II vid jämförelse med alternativ I en minskning av skattebördan för gruppen »ägare och arren­ datorer av jordbruksfastighet». Skattebördan enligt gällande repartitionstal lättas nämligen vid förstnämnda alternativ med i genomsnitt 4 m %, eller 8 m 9 kr. per skattskyldig. Alternativ II innebär i förhållande till al­ ternativ I i allmänhet icke någon fördel för ägare av icke utarrenderade jordbruksfastigheter med åkerareal t. o. m. 2 hektar, då skogstillgången på dessa fastigheter mestadels är ringa. Vid jämförelse med skattebör­ dan enligt gällande repartitionstal medför alternativ II dock en lättnad av i genomsnitt 2 m %. Arrendatorer, vare sig de erlägga fastighetsskatt eller ej, få likaledes i allmänhet högre skattebörda vid alternativ II än vid alternativ I. Däremot är, såvitt de undersökta kommunerna angår, först­ nämnda alternativ i allmänhet i viss män fördelaktigt för hemmansägare och ägare av större bruk. I fråga örn skogsfastigheter kan detta alternativ

1 För tre kommuner inträder dock genomsnittligen ökning.

15 förorsaka en betydlig skattenedsättning. Som exempel på verkningarna av alternativ II kan anföras, att, medan för tolv skogsbolag i Ådalslidens kommun skattebördan sjunker från 28 620 kr. vid alternativ I till 28 427 kr. vid alternativ II eller med 193 kr., så uppkommer för 4 dylika bolag i Ramsjö kommun en minskning från 20 941 kr. till 19 321 kr. eller med 1620 kr. I sistnämnda kommun ökas samtidigt skattebördan för 319 lön­ tagare med taxerad inkomst av 1500 kr. eller därunder med tillhopa 786 kr., eller 2-46 kr. per person. Olikheten i bolagens ställning har, bland an­ nat, sin grund i avverkningsförhållandena. Vid alternativ II undergår den skattebörda, som i ifrågavarande kom­ muner enligt gällande repartitionstal åvilar andra än ägare och brukare av fastighet, en ökning av i genomsnitt 4-6 % eller 3-20 kr. per skattskyldig.

Inom beredningen hava jämväl i fråga örn de 10 specialgranskade kom­ Verkningarna av sänkning munerna undersökts verkningarna av alternativ I i förening med viss av repara­ jämkning av de skattefria avdragen. Sänkningen av repartitionstalet för tions! alet för jordbruks­ jordbruksvärde har därvid kombinerats med åtta alternativa förslag, be­ fastighets tecknade a)—h), till ändring av nämnda avdrag.1 Ändringarna hava in­ jordbruks­ värde från neburit, att skattskyldiga, vilkas beskattningsbara inkomster icke överstigit 0'06 till 0 06 visst lägre belopp, tillerkänts extra skattefria avdrag från de belopp, som i förening med vissa återstå sedan de skattefria avdragen enligt nuvarande regler ägt rum. jämkningar av Dessa extra avdrag hava följaktligen icke blivit föremål för s. k. bankning. de skattefria avdragen. Vid undersökningen har hänsyn blott tagits till den skattebörda, som representeras av allmän kommunalskatt. Skogsaccisen har följaktligen ej medräknats, vilket torde observeras vid jämförelse med i det föregående angivna siffror. Av undersökningen framgår, bland annat, följande. Medan beträffande ifrågavarande 10 kommuner medelutdebiteringen en­ ligt 1930 års utdebiteringssatser är 11-43 kr. och vid alternativ I 12-03 kr., varierar den vid angivna jämkningar av de skattefria avdragen från 12-59 kr. (a) till 12-20 kr. (h). Gruppen »ägare och arrendatorer av jordbruks-

1 Förslagen innebära:

Extra avdrag Till allmän kommunalskatt beskattnings­ Ortsgrupp I Ortsgrupp II bar inkomst, vid vilken extra skattefria avdrag tillkomma Familje- Familje- Grundavdrag Grundavdrag

fastighet» erhåller vid berörda jämkningar i genomsnitt fortfarande lätt­ nad av skattebördan, ehuru skattelindringen blir mindre än vid enbart nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde. Vid alternativ I utan jämkning av de skattefria avdragen utgör nämligen lättnaden i medeltal 3'5 %>, medan den varierar från 1*3 % vid a) till 2-8 % vid b). För ägare av icke utarrenderade fastigheter med åkerareal av t. o. m. 2 hektar utgör skattenedsättningen, därest de skattefria avdragen ej jämkas, 3-5 %, men, örn dylik jämkning sker, 9-3 % vid a) och 4-6 % vid b). Är fastighetsarealen 2u—10 hektar, uppgår utan jämkning av avdragen lättnaden till 4-i %, varemot vid jämkning av desamma skattelindringen växlar från 3- 6 % till 3 %; överskjuter arealen 10 men ej 30 hektar är, utan jämkning av avdragen, skattenedsättningen 5-8 %>, medan den vid a) utgör 2-7 % och vid h) 4'7 %. För ägare av fastighet med åkerareal av över 100 hektar utgör lättnaden 8-7 %, i händelse avdragen ej jämkas, men vid a)—h) 4- 7 —7-4 %. Andra skattskyldiga än ägare och brukare av fastighet erhålla vid al­ ternativ I utan jämkning av de skattefria avdragen en skatteökning av 3u % medan, örn jämkning äger rum, ökningen växlar från 0'2 %(a) till 2u % (h). Beträffande löntagare med taxerad inkomst av högst 1500 kr. uppkommer vid enbart sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde en ökning av skattebördan med 3-7 %, varemot, örn jämkning sker av avdra­ gen, skattelindring inträder, utgörande vid a) 7 % och vid h) 0'5 %. I fråga örn löntagare med taxerad inkomst örn 3 010 kr.—6 000 kr. utgör ök­ ningen vid enbart sänkning av repartitionstalet 3-3 %, vid a) Ti % och vid h) 4-3 %.

Avkastning av För tio landskommuner har undersökning vidtagits rörande avkastnin­

jordbruks­

gen av jordbruksfastighet och annan fastighet. Ifrågavarande kommuner,

fastighet och

annan fastig­ representerande olika typer, äro: Litslena i Uppsala län, Järstad i Öster­

het.

götlands län, Bottnaryd i Jönköpings län, Furuby i Kronobergs län, Ysane i Blekinge län, Norra Vram och Lyngby i Malmöhus län, Hålanda i Älvs­ borgs län, Varv i Skaraborgs län och Ramnäs i Västmanlands län. En­ ligt undersökningen uppgår i genomsnitt för ifrågavarande kommuner nettointäkten av jordbruksfastighet till 6- g % av taxeringsvärdet. Högsta siffran utvisar Ysane kommun med 9-4 % och lägsta Norra Vram med 3-i %. Nettointäkten av annan fastighet utgör däremot i medeltal 2-6 % av taxeringsvärdet och varierar från 4-5 % i Ramnäs kommun till 0'2 % i Norra Vrams och Varvs kommuner.

Municipal- Utdebiteringssatserna för municipalsamhällena hava jämväl varit före­ utskylder. mål för beaktande. Förskjutning av berörda utdebiteringssatser inträder emellertid allenast för några få samhällen, och ökningen överstiger i intet fall (kol kr.

Även beträffande landstingen hava beräkningar företagits rörande de Landstingsförskjutningar i utdebiteringssatserna som uppkomma vid alternativen. utskylder- Antages det att bortfallande fastigbetsskattekronor icke till någon del återkomma i form av inkomstskattekronor, utgör förskjutningen i genom­ snitt för samtliga landsting vid alternativ I O-oi kr. och vid alternativ II 0*06 kr. Vid förstnämnda alternativ inträder största förskjutningen, H ot kr., för Gotlands och Malmöhus län och lägsta O-oi kr. för Stockholms län. Vid alternativ II har Jämtlands län största ökningen med 0-i2 kr. och Stockholms län alltfort den lägsta med 0 -o 2 kr.

Vad vägbeskattningen angår komma de ändrade repartitionstalen för fas- vägskatt. tighet ej att medföra någon ändring av beskattningsunderlaget i vad detta utgöres av vägfyrk för fastighet. Genom procentavdragens minskning uppstår däremot någon ökning av beskattningen av jordbrukets inkomster. Att uträkna den förskjutning av skattebördan över på jordbruksfastighe­ ternas ägare, som härav blir en följd, har beredningen ansett innebära en 1 förhållande till frågans ringa betydelse alltför vidlyftig uppgift.

Vid ovan angivna undersökningar rörande skatteutjämningsunderstö- ^orkd^li9t den hava beräkningar företagits rörande sammanlagda beloppet av dy- Skatteutjämlika understöd vid alternativ I och vid alternativ II. Enligt nämnda ningsmedel. beräkningar, vilkas värde är begränsat bland annat därigenom, att de­ samma dels allenast avsett de landskommuner som innevarande år erhållit dylikt understöd, dels hänfört sig till utdebiteringssatserna enligt maxi­ malundersökningen, skulle det erforderliga bidraget av skatteutjämningsmedel för nämnda kommuner utgöra vid alternativ I 6 052 661 kr. och vid alternativ II 6 201185 kr. Innevarande år har i understöd av skatteutjämningsmedel till landskommunerna utdelats 5 638 460 kr.

På grundval av de verkställda utredningarna har beredningen till Beredningen, granskning upptagit vissa synpunkter, som åberopats i den tidigare förda diskussionen rörande repartitionstalen för jordbruksfastighet. Söker man i historisk belysning klarlägga grunden till de gamla repar­ titionstalen 0 '06 för jordbruksfastighet och 0‘05 för annan fastighet, vilka ännu bestå — avvikelserna beträffande skogsvärde samt tomt- och indu­ strivärde innebära i verkligheten ej ett frångående av dessa repartitionstal utan en tillämpning av dem i särskilda fall i annan form än den eljest vedertagna — så finner man, att denna grund är ganska oklar. Repartitionstalen för bevillningen och repartitionstalen fört kommin nalskatten hava sålunda var sin särskilda historia. Vad bevillningen angår tillkom repartitionstalet 0-oo i utbyte mot repartitionstalet 0’03 i samband med grundskatternas avskrivning. Men går man än längre tillbaka, till tiden för tillkomsten av repartitionstalet 0-ra, så förefaller det, som örn grundskatternas befintlighet spelat en jäm- 2 — 3127 0 7.

förelsevis underordnad roll vid dess bestämmande. Man utgick i det kommittébetänkande, som låg till grund för diskussionen vid 1859—60 års riksdag, när denna fråga förevar, från likställighet för jordbruks­ fastighet och annan fastighet med repartitionstalet 0*o4 för bådadera. Då det antogs, att annan fastighet i genomsnitt avkastade minst 5 % på taxeringsvärdena, höjde nian emellertid vid riksdagen repartitionstalet för annan fastighet till 0*or>. Vad åter jordbruksfastighet angår väntade man i anledning av andra lagändringar en kraftig uppgång av taxerings­ värdena — vilken också kom till stånd — och detta i förening med några mera obestämda överväganden örn jordbruksfastighetens gäldbundenhet och dess avkastning i förhållande till annan fastighet synes hava varit anledningen till att repartitionstalet för jordbruksfastighet sänktes till 0-03, låt vara att förekomsten av grundskatterna möjligen varit en bidra­ gande orsak till denna sänkning. I fråga om kommunalskatten var den gamla av intresseprincipen mo­ tiverade ståndpunkten, att all fastighetsinkomst skulle deltaga dubbelt mot annan inkomst. När repartitionstalen 0*03 respektive 0' as fastställdes för bevillningen, tänkte man sig däremot likställighet för den kommunala beskattningen med bevillningen, vilken antogs svara mot inkomsten. Men detta genom 1862 års kommunalförordningar kungjorda beslut förorsa­ kade så betydande omkastningar i den kommunala skattebördan ute i landet, att redan år 1863 efter motioner inom prästeståndet, under för­ nyat åberopande av intresseprincipen, siffran för jordbruksfastighet för­ dubblades, medan siffran för annan fastighet lämnades oförändrad. Detta skedde visserligen genom tre stånds beslut gentemot bondeståndet, men sistnämnda stånd biträdde dock ett förslag örn att siffran 0*03 skulle höjas till 0*05, varigenom beträffande kommunalskatten likställighet för all fastighet skulle ernås. Att ändringen ej mötte starkare motstånd än som skedde måste tillskrivas den kommunala rösträttens anknytning till fyrktalssättningen, som förorsakade att med intresset att hålla skatte­ trycket nere konkurrerade intresset örn det kommunala inflytandet. Beredningen finner det ej möjligt att av denna utveckling, vilken uppenbarligen delvis varit ett resultat av politiska maktförhållanden och kompromisser, utläsa någon fast grundval för de gällande repartitions­ talen. De skäl, som på sin tid motiverade de nuvarande repartitionstalens tillkomst, synas sålunda ej vare sig kräva repartitionstalens bibehållan­ de eller kunna med nämnvärd styrka åberopas för ändring av desamma. Den på beredningens föranstaltande verkställda statistiska utredningen synes innebära ett tillräckligt material för bedömande av frågan örn de verkningar alternativt ifrågasatta ändringar av repartitionstalen skulle medföra. Att hela spörsmålets räckvidd ej bör skattas alltför högt, fram­ går med all önskvärd tydlighet därav, att den sammanlagda skatteminskning, som skulle uppstå för jordbrukarna, vid alternativ T torde kunna väntas understiga 2 milj. kr., och att den ytterligare minskningen vid al-

19

ternativ II torde komma att understiga s/4 milj. kr. Med samma belopp skulle skattebördan för andra än innehavarna av jordbruksfastighet kun­ na tänkas höjd, därest ingen del av ökningen motvägdes av skatteutjäm­ ningsbidrag. Detta hindrar ej, att i enskilda fall ändringen kan komma att avse från de skattskyldigas synpunkt ej ringa belopp. I kommuner, där jordbruksfastigheterna representera en mindre del av beskattningsföremålen, kan skattelättnaden för dessas innehavare i vissa fall närma sig en sjättedel, medan i kommuner, där jordbruksfastigheterna påtagli­ gen dominera, skatteökningen för övriga beskattningsföremål skulle kun­ na tänkas bliva betydligt större. I praktiken visar det sig emellertid — härom bär den gjorda undersökningen vittnesbörd — att vid alternativ I i intet fall ändringen gör några påfallande höga utslag utan verkar relativt jämnt, under det att vid alternativ II förskjutningen kail bliva betydande. Storsjö i Jämtland utgör i dylikt avseende ett beaktansvärt exempel. Verkningarna av de olika förslagen komma givetvis att mild­ ras genom skatteutjämningsbidragen, därest de för dylika bidrag gällan­ de skalor ej sänkas. De i nu gällande lagstiftning meddelade grunderna för anskaffning av medel för dylika bidrag synas för övrigt kunna bereda tillgång till tillräckligt stort belopp för de ökade understöden. Det ligger i sakens natur, att de ifrågasatta ändringarna skola åstad­ komma förskjutningar i skattebördan, dels mellan ägare av jordbruks­ fastighet å ena sidan och övriga skattskyldiga å andra sidan dels mellan jordbrukarna inbördes. Dylika förskjutningar skulle i själva verket vara ändringarnas syftemål. Att skatten skulle ökas för, bland andra, mindre löntagare, ligger även i sakens natur. Det var ock att vänta, vad den verk­ ställda utredningen bekräftat, att för ägarna av de minsta jordbruksfas­ tigheterna stundom ett liknande resultat skulle uppstå, då ofta för dem den i fastighetsbeskattningen liggande garantin ej behöver tågås i an­ språk, enär vederbörande kunna fullt utnyttja sina procentavdrag. Beredningen har emellertid tänkt sig, att mot en ändring av repartitionstalen kan göras den invändningen, att kommunalskattesystemet al­ ett odelbart helt, och att visst samband finnes mellan repartitionstalen för jordbruksfastighet och ortsavdragen. Dessa sistnämnda skulle med andra ord hava fastställts från den utgångspunkten att repartitionstalet för jordbruksvärde vore Oo<i. Beredningen har fördenskull, på sätt av det föregående framgår, undersökt, huruvida ej utväg kunde finnas att utan ändring av systemet för ortsavdragen åstadkomma sådan sänkning av beskattningsunderlaget för de minsta inkomsttagarna, att för dem sänk­ ningen av repartitionstalet för jordbruksfastighet skulle i huvudsak neu­ traliseras. Ett dylikt resultat skulle enklast kunna ernås på det sätt, att för de inkomsttagare, som lia den minsta beskattningsbara inkomsten, denna ytterligare minskas med visst för alla lika belopp. Den kompli­ kation, som härav skulle uppstå i själva taxeringsförfarandet, är obe­ tydlig. De undersökningar beredningen företagit örn verkningarna av

20 vissa olika förslag ådagalägga detta. Då jordbruksfastigheten represen­ terar en mera avsevärd del av beskattningsunderlaget blott i kommuner inom ortsgrupperna I och II, skulle ändringen kunna inskränkas att gälla blott dessa ortsgrupper. Såsom nyss antytts, skulle sänkningen av repartitionstalen för jord­ bruksfastighet medföra viss förskjutning i beskattningen även mellan ägarna av jordbruksfastighet inbördes. Här bör först beaktas skillna­ den mellan alternativ I och alternativ II. Antages det förra, kommer de på1 skogsvärdet belöpande skattekronornas antal att förbli oförändrat, och resultatet blir för dessa en ökning av skatten, vilken logiskt sett är omotiverad, då alternativ II innebär den följdriktiga utvecklingen av vad man åsyftat. För närvarande har vårt skattesystem, såsom nyss an­ förts, i princip repartitionstalet 0*06 för jordbruksfastighet och repartitionstalet 0*os för annan fastighet. Alternativ I innebär (örn skogsaccisen medräknas) repartitionstalet 0*06 för skogsvärde och repartitionstalet 0*05 för alla övriga värden, och alternativ II innebär (under samma förutsätt­ ning) repartitionstalet O05 för alla värden. Det kan nu sägas, att, örn man sammanställer olika slag av skatter, även landstingsskatt m. m. å skogsvärde efter repartitionstalet 0*04 och gällande skogsaccis, man ej kan våga det påståendet, att dessa i den praktiska tillämpningen repre­ sentera exakt repartitionstalet 0*06 för skogsvärde. Vidare kan det nog göras gällande, att i praktiken övergången från repartitionstalet 0*06 till 0*04 för skogsvärde snarast tedde sig som ett frångående av principen örn repartitionstalet 0*06 för jordbruksfastighet, då den nya skogsaccisens ställning i systemet ej uppfattades i enlighet med dess verkliga syfte utan denna ansågs som en fortsättning av den gamla skogsaccisen. Dessa för­ hållanden ändra emellertid intet i den principiella frågeställningen. Vidare bör beaktas den förskjutning i skattebördan till förmån för de skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom sänkning av repartitions­ talen för jordbruksfastighet. Att vinna en sådan har av dem, som för­ ordat en dylik sänkning, anförts såsom ett av de främsta motiven för den­ samma. Det är uppenbart, att under en dålig konjunktur för jordbruket de skuldsatta jordbrukarna hava det sämsta läget, och det må därför anses naturligt, att just för närvarande dessas i beskattningsavseende missgynnade ställning kommer i förgrunden såsom ett skäl för ändring av gällande beskattningsgrunder. Å andra sidan bör påpekas, att just den omständigheten att vid dålig jordbrukskonjunktur en särskilt kraf­ tig garanti erfordras för att ej övriga inkomsttagare skola få för höga skatter åberopats som ett skäl för gällande garantiskattesystem med re­ partitionstalet 0*06. Den verkställda statistiska utredningen giver viss belysning i dylikt hänseende, då den avser ett för jordbruket jämförelse­ vis svagt inkomstår, nämligen 1929. Jämföres utredningen rörande detta års förhållanden med den utredning, som i 1928 års proposition nr 213 redovisas rörande 1925 års deklarationer av 1924 års inkomster, så lärer

knappast kunna påstås, att den förra pekar nämnvärt annorlunda än den senare. Ett studium av specialsiffrorna giva snarast vid handen, att förskjutningarna i olika riktningar ställa sig ungefär enahanda. Nu nämnda utredningar synas icke giva vid handen, att repartitionstalet 0'06 för jordbruksfastighets jordbruksvärde skulle vara ur garantisynpunkt erforderligt. I vad mån 1933 års allmänna fastighetstaxering, vilken tager sin början år 1932, kan komma att i och för sig åstadkomma en förskjutning av den nuvarande skattefördelningen, ligger givetvis utanför beredningens be­ dömande. Med; all sannolikhet komma taxeringsvärdena på sina håll att sänkas, men möjligt är, att en mera betydande sänkning ej kommer att bliva genomgående, då fastighetstaxeringen lärer lida av viss ojämn­ het, och en utjämning vid nästa taxering bör eftersträvas. Möjligen kan den av byråcheferna Höijer och Lindeberg verkställda utredningen rö­ rande utfallet av 1928 års allmänna fastighetstaxering, vars resultat inom kort lärer vara att förvänta, giva någon ledning för bedömande av fastig­ hetsvärdenas läge i de län, som förete särskilt höga kommunala utdebiteringssatser och för vilka den ifrågasatta ändringen av repartitionstalen sålunda kan väntas få relativt större betydelse. Det bör härvid ej för­ bises, att vid en större sänkning av taxeringsvärdena för jordbruksfastig­ het de i stället tillkommande inkomstskattekronorna kunna väntas bliva flera. Till belysning av frågan örn det rätta förhållandet mellan repartitions­ talen för jordbruksfastighet och för annan fastighet hava stundom an­ förts siffror rörande den avkastning, som dessa olika slag av fastighet genomsnittligt bereda sina ägare. De nu gjorda undersökningarna hava i inskränkt omfattning berört denna fråga och motsäga ej antagandet, att denna avkastning i förhållande till taxeringsvärdena är genomsnitt­ ligt större för jordbruksfastighet än för annan fastighet. Detta förhål­ lande måste enligt vad jämväl tidigare framhållits till stor del anses bero därpå, att i inkomsten från de förra i betydande grad inneslutes avkast­ ningen av jordägarens personliga arbete. Just sistnämnda förhållande kunde visserligen synas visa, att jordbruksfastighet skulle kunna tåla en starkare garanti, i det att den i beskattningen av annan fastighet inklu­ derade objektbeskattningen trots det lägre repartitionstalet i verklig­ heten vore större än den som innefattades i beskattningen av jordbruks­ fastighet. Men en dylik bevisföring vore ej bärande. De anförda siff­ rorna beteckna endast ett integrerande moment i ett större orsakssam­ manhang, nämligen huru de olika skatterna i verkligheten komma att träffa dem som till sist få bära skatterna. Härutinnan ställa sig för­ hållandena beträffande jordbruksfastighet och annan fastighet så olika, att man ej av avkastningssiffrorna kan draga några direkta slutsatser. Skatterna å annan fastighet framför allt i städerna anses nämligen kunna till stor del läggas in i hyrorna från denna och därigenom komma att i

22 betydande utsträckning bäras av hyresgästerna. Ilin motsvarande övervältning av skatterna å jordbruksfastighet anses i regel ej vara möjlig, då priserna på jordbrukets och skogsbrukets produkter normalt bestäm­ mas av priserna på världsmarknaden. Att mera i detalj utveckla detta och därmed sammanhängande spörsmål har beredningen ansett innebära en i förhållande till de resultat, som skulle kunna vinnas, alltför kompliserad uppgift. Med det senast anförda har beredningen dock velat under­ stryka, att de åberopade siffrorna måste användas med mycken försik­ tighet. Beredningen kommer självfallet att vid det definitiva ställningstagan­ det till de olika spörsmål, som falla inom beredningens uppdrag, för sin del anse sig fullt obunden av huruvida repartitionstalen för jordbruks­ fastighet nu bibehållas eller ändras. De lagändringar, som ifrågasatta ändringar med avseende på repartitionstal och avdrag skulle medföra, torde beröra endast 2, 45 och 50 §§ kommunalskattelagen, varjämte ett övergångsstadgande torde bliva er­ forderligt. Under åberopande av det här ovan anförda får beredningen för den åtgärd, vartill Herr Statsrådet må finna anledning, överlämna dels förenämnda utredning rörande verkningarna av alternativa för­ slag till sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet m. m.1 dels oek den av beredningens sekreterare avfattade historiken rörande repartitionstalen för fastighet vid kommunalbeskattningen. Beredningen får tillika bifoga särskilda yttranden avgivna av dels herrar Lyberg, Olsson och Sederholm dels herr Sköld.

Stockholm den 31 oktober 1931.

För 1930 års kommunalskatteberedning

G. SEDERHOLM

Eric Thore.

1 Ej befordrad till trycket. Förkortad redogörelse rörande undersökningen återfinnes å sid. 35 ff.

Särskilda yttranden:

av herrar Lyberg, Olsson och Sederholm: Då tillräckligt material för bedömande av spörsmålet örn ändrat repartitionstal för jordbruksfastighet numera föreligger, hava vi, med hän­ syn till frågans beskaffenhet, ansett, att beredningen bort nu jämväl ingå i prövning av och för sin del intaga ståndpunkt till berörda fråga.

av herr Sköld: Ehuru jag ansett, att anledning saknats att nu företaga en särskild utredning rörande sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet och att denna utredning i stället bort hava företagits som ett led i bered­ ningens utredning i dess helhet, förklarar jag mig kunna biträda bered­ ningens beslut örn utredningsresultatets framläggande.

Historik rörande repartitionstalen för fastighet vid kommunal beskattningen.

1843 år8 En mera utförlig reglering av den kommunala bidragsskyldigheten sockenstämmovidtogs för första gången genom 1843 års sockenstämmoförordning. För­ förordning. ordningen gällde bela riket utom Stockkolms stad. Sockenstämmoförordningen fotade kommunalutskylderna formellt å rösträtten. I 10 § av förordningen stadgades nämligen, att alla avgifter, varom sockenstämma beslutade, skulle utgå efter den bestämda grunden för rösträtt å sockenstämma, såvida ej särskilt därom blivit stadgat eller särskild överenskommelse därom träffad. I 5 § gåvos regler angående rösträtten: »Rättighet att deltaga uti soc­ kenstämmas överläggningar och beslut tillkommer en var ägare eller innehavare av skattlagd fastighet, samt arrendator eller brukare därav, såvida ägaren icke bor inom församlingen, eller i annat fall sig denna rättighet icke i kontraktet förbehållit, och därjämte alla andra socknens invånare, som innehava fabrik eller annat särskilt bebyggt verk och in­ rättning, samt dem, som njuta lön, driva hantverk eller idka annan nä­ ring» och därför erlägga visst minimum av bevillning. Rösträtten be­ räknades efter hemmantalet, där sådant fanns åsatt, i annat fall efter den bevillning, som erlades till staten på grund av bevillningsförordningens II artikel (avgift av lön, egendom och rörelse m. m.). Hemman­ talet ställdes i relation till bevillningen på så sätt, att man för 10 rdrs bevillning röstade lika som för V* mantal o. s. v. För fastighet i stad röstades emellertid efter fastighetsvärdet, därvid ett värde av 2 000 rdr svarade mot 10 rdrs bevillning. Bevillning efter bevillningsförordningens II artikel utgjordes vid den­ na tid bland annat av ämbets- och tjänstemän med 3 % av lönen (utöver ett visst minimibelopp), av näringsidkare i städerna med 5 % av inkomsten samt för fastighet å landet och i stad med 2 rdr för 1000 rdrs taxerings­ värde. Sockenstämmoförordningens bestämmelser innebära, att grunden för utskylderna utgjorde för hemman på landet hemmantalet, för fastighet i stad taxeringsvärdet och i andra fall bevillningen ävensom att en viss merbelastning Indes å de två förstnämnda slagen av beskattningsföremål. Vid 1840—41 års riksdag, då sockenstämmoförordningen förevar till behandling, hade vederbörande utskott föreslagit, att för samtliga be­ skattningsföremål bevillningen skulle utgöra grundvalen, men att, i för­ hållande till bevillningen fastighet skulle beskattas dubbelt mot lön och rörelse m. m. Utskottet anmärkte bland annat, att då föremålen för de kom­ munala utgifterna måste i allmänhet anses till sin art vara enahanda med dem, varför statsbidragen utgingo, utskottet icke kunde tveka, att den såsom rättsenlig erkända grunden för statsbidragens fördelning (d. v. s.

bevillningen) även mäste anses rättsenlig vid, frågan örn utgifter för kommunala behov. Utskottet fortsatte: »Vid tillämpningen av en sådan beräkningsgrund bör likväl tagas i betraktande det ostridigt övervägan­ de intresset för de kommunala angelägenheterna, som måste anses vara förenat med innehavandet av fastighet, i jämförelse med det, man kan förutsätta hos den, som endast tillfälligtvis, såsom tjänsteman eller nä­ ringsidkare är lästad vid ett samhälle, där han mången gång endast för en kort tid uppehåller sig. Det torde föga vara tänkbart att kunna full­ komligt noggrant efter detta intresse avmäta bidragen till de kommu­ nala behoven, men för ett närmande därtill synas bidragen av fastighe­ terna åtminstone böra beräknas dubbelt högre än av lön och rörelse.» Utskottets förslag väckte opposition huvudsakligen däri, att hemmans­ ägarna skulle skatta (och rösta) efter bevillningen. Man åberopade, att hemmantalet sedan gammalt utgjort grund för kommunal delaktighet, ävensom den ojämnhet i taxeringsvärdena, som var för handen. Resul­ tatet blev ju också, att mantalet bibehölls som delalctighetsgrund. Av riksdagshandlingarna framgår icke närmare, vilka beräkningar som legat till grund för den antagna relationen mellan mantal och bevillning, vilken relation ju nödvändigtvis måste i viss mån vara godtycklig. Det utsäges emellertid icke, att meningen med densamma varit, att hemman på landet skulle belastas vare sig hårdare eller lindrigare än utskottet avsett. I fråga örn det antagna förhållandet mellan bevillning och fastig­ hetsvärde i stad synes icke heller någon närmare motivering kunna åter­ finnas. Att principen örn hårdare beskattning av fastighet låg till grund för bestämmelserna, uttrycktes med tydlighet i riksdagsskrivelsen, varuti det i överensstämmelse med den av utskottet utvecklade tankegången bland annat heter, att det icke bör förbises, »att, sådana de kommunala an­ gelägenheterna hittills visat sig, måste de anses huvudsakligen och all­ männast, särdeles å landet vara förenade med innehavandet av fastig­ het». »För dem», fortsätter skrivelsen, »som därförutan vistas inom ett samhälle, är verkan av de anstalter, som vidtagas, beroende av vistel­ sens mer eller mindre långvarighet och därigenom, i många fall, snart övergående. Dessa anstalter kunna således icke för dem vara av samma vikt som för fastighetsinnehavarna, vilka därvid måste taga i betrak­ tande ett för framtiden varaktigt bestående förhållande.» Därför ansåge rikets ständer fastigheterna böra fortfarande utgöra den huvudsak­ liga grunden för delaktighet i de kommunala angelägenheterna. I övrigt skulle denna delaktighet avmätas efter vars och ens bärgningsvillkor och förmåga att förvärva samt bero av bevillningstaxeringen i ett förhållan­ de till fastigheterna, därvid skulle iakttagas »den övervikt, som rikets ständer ansett dessa böra tillerkännas». Som ett omdöme örn de antagna bestämmelserna har Hydin1 anfört, att då ett hemman (1 mantal) på denna tid kunde per medium skattas till 5 000 rdr taxeringsvärde, därför erlades 10 rdr i bevillning, så in­ gick det i kommunalskatt till ett belopp, som var fyra gånger större än av annan inkomst (10 rörs bevillning av annan inkomst motsvarade ju 1/t mantal) och svarade stadsfastigheten för 2 Vs gånger så stor kommunal­ skatt i förhållande till bevillningen som inkomstbevillningen (för stads­ fastighet med exempelvis 2 000 rdrs taxeringsvärde, motsvarande vid

1 Reservationer vid skatteregleringskoinmitténs underdåniga utlåtande och förslag angående skatteförhållandena i riket, Sthlm 1882; sid. 325.

kommunalbeskattningen eu bevillning av 10 rdr, utgjordes ju bevillning med 4 rdr). Då emellertid skäl förefinnas till det antagande, att jordbruksiastigheterna voro, kanske rätt avsevärt, undertaxerade och följ­ aktligen bevillningen av desamma för låg, förelåg i fråga örn kommunal­ beskattningen måhända i realiteten icke en sådan merbelastning av hem­ manen, som Rydin angivit. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att principen att man för fastighet skulle, i förhållande till bevillningen, skatta mera än för annan inkomst, på sina håll i debatten vann gillan­ de ur den synpunkten, att, medan inkomsten av lön alltid beräknades ef­ ter ett kontrollabelt belopp, så vore fast egendom alltid taxerad lägre än som svarade mot den verkliga behållningen. Samtidigt med ständernas beslut angående sockenstämmoförordningen överlämnades till Kungl. Maj:t en skrivelse angående förändringar i fattigvårdslagstiftningen, däri föreslogs, att det särskilda tillskott, som utöver personliga avgifter och andra tillgängliga medel erfordrades för fattigvårdsutgifterna, skulle utgå efter den i 5 § sockenstämmoförordningen stadgade grund. Den i anledning av skrivelsen år 1847 utfärdade fattigvårdsförordningen innehöll en motsvarande bestämmelse. Vad folkskoleväsendet angår, gällde enligt 1842 års folkskolestadga, att sedan vissa personliga avgifter tagits i beräkning för bekostande av folk­ skollärares avlöning, övriga utgifter för folkskolan skulle utgöras efter allmänna bevillningens art. II. Folkskolebyggnad skulle däremot be­ kostas genom bidrag efter samma grunder som för kyrkobyggnad (d. v. s. efter hemmantalet; dagsverken efter matlag). Berörda föreskrifter upp­ hävdes icke av sockenstämmoförordningen.

Ändring i 1843 års sockenstämmoförordning skedde 1857, därigenom att Ändring år

1857 i socken­

1U mantal bestämdes svara mot ett bevillningsbelopp av 8 rdr samt i stad

st ämmoförord-

ett fastighetsvärde av 4 000 rdr mot ett bevillningsbelopp av 8 rdr o. s. v. ningen. Orsaken till denna ändring låg i den nedsättning av allmänna bevill­ ningen, som ägt rum år 1855. Enligt den nämnda år utfärdade bevillningsförordningen skulle bevillning utgå av ämbets- och tjänstemän (ut­ över ett visst minimibelopp) med 1 % och av näringsidkare etc. i städer med 2 V-> % av inkomsten samt för fastighet i stad och på landet med 1 rdr för 1000 rörs taxeringsvärde. Då sålunda bevillningen för lön och rörelse sänktes, skulle, under antagande för kommunalbeskattningens del av oförändrad relation mellan hemmantal och fastighetsvärde å ena si­ dan samt bevillning å den andra, följden bliva en ökad belastning av hemmanen och stadsfastigheterna. Saken påtalades vid 1856—58 års riksdag i ett par motioner i prästeståndet. Den ändring i relationen, som vidtogs, kompenserade icke, vad hemmanen angår, den av de angivna ändringarna i bevillningsförordningen till hemmansägarnas disfavör uppkommande förskjutningen av den kommunala skattebördan. Vid riksdagen framställdes förslag om att bevillningen helt skulle utgöra grund för kommunalutskylderna, vilka förslag emellertid avböjdes av vederbörande utskott under åberopande av bland annat, att innehavaren av jord å landet eller fastighet i stad i sin berörda egenskap vore närmare och med starkare band än de flesta andra medlemmar av en kommun fästad vid samma kommun, samt att de av kommunen fattade beslut ofta kun­ de inverka lill framtida ökning eller minskning i fastigheternas värde. Örn fastighetsägaren härigenom bibehöllo jämförelsevis större rösträtt lin församlingens övriga medlemmar och följaktligen även i större mån

än de måste bidraga till de gemensamma utgifterna, syntes detsamma utskottet ej sakna billighet eller vara utan gagn för samhället.

1862 års Förordningarna 1862 örn kommunalstyrelse pä landet och i stad bröto

kommunal­

med den tidigare gällande grundsatsen, att hemman på landet och fastig­

författningar.

het i stad principiellt borde i högre grad än andra beskattningsföremål bidraga till de kommunala utgifterna. Enligt förordningen örn kommu­ nalstyrelse på landet skulle kommunalutskylderna utgöras för hemman efter mantalet samt för övriga beskattningsföremål efter bevillningen, därvid det samlade hemmantalet i kommunen skulle uppbära lika andel av komunalskatterna som av hela bevillningen i socknen. Bestämmel­ serna utformades så, att kommunalutskylderna skulle utgå efter fyrktal, och åsattes varje helt mantal 100 fyrkar, varjämte hundradelen av hela bevillningen av i mantal satt jord, delad med summan av kommu­ nens förmedlade mantal utgjorde det bevillningsbelopp, för vilket en fyrk borde åsättas övriga beskattningsföremål. — Av stadgandena följer, att hemman i samma kommun och med lika mantal utgjorde lika höga kommunalutskylder. I städerna skulle utskylderna utgöras efter bevillningen. I såväl stad som land bibehölls sambandet mellan utskylder och rösträtt. Nu berörda bestämmelser återfinnas, ehuru med vissa formella avvi­ kelser, i det förslag till kommunalförordningar, som av särskilt tillsatta kommitterade avlämnades vid 1859—60 års riksdag. I sin motivering till bestämmelserna framställa de kommitterade icke någon direkt kritik av principen örn fastigheternas merbelastning. Kommitterade gå så till­ väga, att, sedan en redogörelse för den historiska utvecklingen lämnats, diskuteras möjligheten av att låta bevillningen utgöra grund för kom­ munalbeskattningen, därvid påpekas en del mindre tillfredsställande för­ hållanden rörande bevillningen, men i allt fall anses, att då ingen annan lämplig måttstock för kommunalutskyldernas utgörande vore tillfinnan­ des och särskild kommunal taxering icke vore önskvärd, bevillningen liksom tvingade sig till användning. Hemmanen sinsemellan skulle dock mantalet avmäta delaktigheten. Det tillfogas slutligen, att det inom kommunerna på landsbygden gåves förhållanden, som icke tilläte oin­ skränkt tillämpning av de allmänna grunderna för uttaxering av kom­ munalutskylder, nämligen de avgifter, som åsyftade befordrandet av ändamål, varav nyttan och frukten egentligen tillfölle ägarna och brukar­ na av jorden. Kommitterade hänvisa emellertid härvid till bland annat fö­ reskriften i (senare) 60 §, att i händelse i lag eller allmän författning stad­ gats, att kommunalutskylder endast skulle utgå av vissa beskattnings­ föremål eller att för deltagande i sådan utskyld andra grunder skulle föl­ jas etc., detta skulle lända till efterrättelse. —• Av en viss betydelse för­ de kommitterades ståndpunkt har måhända varit den grundåskådning, som — i annat sammanhang — i betänkandet uttryckts så, att kommu­ nerna vore att betrakta som integrerande delar av statsförvaltningens or­ ganism och att de gemensamma ändamål, för vilka de inom sig arbe­ tade, måste tillika anses vara statsändamål. Den kompletterande hänvis­ ningen till stadgandet i 60 § torde kunna tydas så, att de skäl, som kunde föranleda vidgad bidragsskyldighet av fastighet, vunnit behörigt beak­ tande genom förefintligheten av denna paragraf. Kommitterades förslag godtogs av vederbörande riksdagsutskott. Ut­ skottet anmärkte bland annat, att svaret å frågan huruvida genom förslå-

get det förra förhållandet i avseende å bidragsskyldighet och röstvärde emel­ lan innehavarna av den i mantal satta jorden och kommunens övriga med­ lemmar blivit i allmänhet rubbat, berodde på hur högt eller lågt man kunde sätta ett mantals taxeringsvärde överhuvudtaget. Då emellertid enligt utskottets mening mantalets taxeringsvärde icke kunde sättas så högt, att relationen mellan jordbruksfastigheterna och andra beskattningsföremål bleve densamma som förut, så följde därav, att de kommitterades förslag för den mantalssatta jordens innehavare medförde en ej obetydlig nedsättning av deras förra såväl skattskyldighet som röstvärde. Skulle, fortsatte utskottet, detta förhållande anses böra föranleda till någon jämkning, så torde dock, enligt utskottets tanke, icke vara skäl att därför rubba vad de kommitterade föreslagit, utan borde den rättelse, som tilläventyrs kunde finnas nödig, lämpligast sökas genom någon ändring av bevillningsförordningen och i synnerhet dess föreskrifter örn fast egen­ doms uppskattning. Det finge icke heller, anmärkte utskottet slutligen, lämnas oanmärkt, att den av de kommitterade sålunda föreslagna grund för kommunalutskyldernas fördelning icke vore ämnad att ovillkorligen lända till efterrättelse i alla förekommande fall utan endast i allmänhet, d. v. s. då icke lag eller förordning uttryckligen stadgade en annan grund eller ock en sådan särskild grund av kommunen själv bestämdes. Vid samma riksdag var fråga jämväl örn revision av bevillningsför­ ordningen och utfärdades år 1861 ny sådan. Enligt 1861 års förordning utgjordes bevillning för inkomst av kapital och arbete med 1 % samt för jordbruksfastighet med tre öre och för all annan fastighet med fem öre för 100 rdr av uppskattningsvärdet. Samtidigt med den sålunda vid­ tagna nedsättningen av fastigketsbevillningen gåvos emellertid ändrade föreskrifter rörande taxeringsförfarandet, i följd varav taxeringsvärdena på jordbruksfastighet stego mångdubbelt (från cirka 400 miljoner rdr år 1857 till cirka l-s miljarder rdr år 1862). Den totala bevillningen av jordbruksfastighet ökades från år 1861 till år 1862, då den nya bevillningsförordningens bestämmelser kommo i tilllämpning, med cirka 20 %. I övrigt höll sig bevillningen tämligen konstant. 1862 års bestämmelser torde hava inneburit, vad landsbygden beträffar, en ej så obetydlig förskjutning av det kommunala skattetrycket till nack­ del för andra än dem, som utgjorde kommunalutskylder för jordbruks­ fastighet.

Redan år 1863 vidtogos emellertid ändringar i bestämmelserna rörande Ändring år 1863 x K. F. den kommunala skattskyldigheten, nämligen för såvitt fråga var örn för­

örn kommunal­

hållandena på landet. Dessa ändringar inneburo dels att bevillningen styrelse på skulle utgöra yttersta grundval för kommunalutskylderna dels ock att landet. jordbruksfastighet, evad den var i mantal satt eller ej, skulle, i förhållan­ de till bevillningen, skatta dubbelt mot andra beskattningsföremål. An­ talet fyrkar beräknades så, att för jordbruksfastighet en fyrk påfördes för 5 öre bevillning samt för andra beskattningsföremål en fyrk för 10 öro bevillning. Med vad sålunda föreskrevs bröts med den gamla principen, att delak­ tigheten i kommunen skulle hemmanen sinsemellan bero av mantalet. Grunden till ändringen var givetvis den omständigheten, att samma man­ tal svarade mot fastigheter av i realiteten högst olika valör. 1863 års regler betydde dessutom, som antytts, en ändrad fördelning av den kommunala skattebördan. Upprinnelsen till denna ändring låg

betecknande nog i några motioner i prästeståndet. I desamma påtalades den förskjutning av skattetrycket, som i följd av 1862 års bestämmelser ägt rum till löntagarens nackdel. I en motion yrkades, att då fattigvårdsavgifterna voro de, som i allmänhet mest tyngde på kommunens utgiftsstat, samt denna fattigvårdstunga härledde sig huvudsakligen från dea med jordbruket och vid fabrikerna sysselsatta befolkningen och endast i ringa mån från tjänstemäns och kapitalisters hushåll, 6 % av fastig­ hets taxeringsvärde skulle vid kommunalheskattningen anses som be­ hållen inkomst. I en annan motion hemställdes, att för jordbruksfastighet en fyrk skulle åsättas för 10 öre bevillning samt för andra beskattningsföremål en fyrk för 20 öre bevillning. Till stöd för den sålunda i förhål­ lande till bevillningen dubbelt hårdare belastningen av jordbruksfastig­ het än av andra beskattningsföremål åberopade motionären sockenstämmoförordningens bestämmelser. Motionären uttalade örn dessa, att i desam­ ma låg rättvisa och billighet, både därför, att hemmansägarens skatt till staten blott till ringa del utgick efter bevillningen, vadan hans utskylder till kommunen borde till en del beräknas efter hans andra onera, och därför att han såsom ägare av den fasta jorden och således mera intresserad av kommunala angelägenheter borde vidkännas en högre andel i kommunal­ skatterna och äga högre rösträtt vid kommunalfrågornas behandling. Det är intressant att iakttaga, huru ur andra synpunkter dessa yrkan­ den rönte tillmötesgående från bondeståndets sida. Fyrktalet var ju nämligen grund även för rösträtten och samma bestämmelser, som till jordbrukarnas fördel åstadkommit en förskjutning av det kommunala skattetrycket, hade också till deras nackdel medfört en rubbning av makt­ förhållandena inom kommunen. Av debatten i bondeståndet framgår klart, vilken betydelse man fäste vid sistnämnda omständighet. En talare yttrade sålunda, att bland de mest framstående olägenheterna med de nu­ varande bestämmelserna vore utan tvivel den, att de som ägde rösträtt efter annan beskattningsgrund än i mantal satt jord, erhållit så stor över­ vikt och inflytande vid frågornas avgörande, att de kunde helt och hållet överflygla alla jordbrukarna; och att de ej alltid oegennyttigt komme att begagna denna sin makt utan säkerligen komme att missbruka densamma kunde väl tagas för en nästan avgjord sak. En representant för Väster­ botten omnämnde det missnöje, som uppkommit i hans ort därav att bruksoch sågverksägare överröstade alla övriga innebyggare inom kommuner­ na och helt och hållet handlade i sina egna intressen. Det är sannolikt, att det var dessa synpunkter — jämte måhända faran, att ett för bönderna allt för oförmånligt förslag skulle vinna de övriga ståndens bifall — som föranledde en ledamot av bondeståndet att i mot­ sättning till i vederbörande utskott framställa yrkanden örn än större be­ lastning av jordbruksfastighet, föreslå utskottet den av detsamma föror­ dade linjen, att jordbruksfastighet skulle påföras en fyrk för 6 öre bevill­ ning samt andra beskattningsföremål en fyrk för 10 öre bevillning. Ut­ skottet yttrade bl. a.: »Med avseende därå, att ägaren av den fasta jorden måste anses äga mera intresse för kommunens framtid, än ägare av annan fastighet, löntagare eller rörelseidkare, bör även dan förre i förhållande till de senare vidkännas en större andel i kommunalskatterna ävensom äga högre rösträtt vid kommunalfrågornas behandling; och enligt ut­ skottets förmenande skulle förhållandet av 6 till 10 närmast motsvara vad billighet och rättvisa i detta fall krävde; så att jordbruksfastighet, utan avseende å mantalssättning, komme att påföras 1 fyrk för 6 öre hevid-

ning oell därunder samt annan fastighet, frälseränta och varje annat beskattningsföremål 1 fyrk för 10 öre bevillning och därunder». Av riksdagsbehandlingen framgår ej klart den närmare grunden till den proportion mellan belastningen av jordbruksfastighet och andra beskattningsföremål, vid vilken utskottet stannat. Yttranden i debatten tyda emellertid på att, därest några teoretiska överväganden legat bakom vad måhända blott var en kompromiss, de gått i den riktningen, att avkastnin­ gen av jordbruksfastighet skulle vid kommunalbeskattningen beräknas som örn den utgjorde 5 %. — Räknade man med denna avkastning, hade man att för 3 öre bevillning av jordbruksfastighet sätta samina fyrktal som för 5 öre bevillning av andra beskattningsföremål eller 1h fyrk, m. a. o. 1 fyrk för (i öre bevillning av jordbruksfastighet. Utskottets förslag vann emellertid icke ständernas bifall. Prästestån­ det, varmed adeln och borgareståndet sedermera instämde, beslöt nämligen att för jordbruksfastighet räkna en fyrk för 5 öre bevillning. I förstnämn­ da stånd förefanns en kraftig opinion för än hårdare belastning av dylik fastighet. Som skäl för den angivna fyrktalssättningen åberopade man i stånden bland annat bestämmelserna i 1843 års sockenstämmoförordning, enligt vilka kommunalutskylderna skulle i förhållande till bevillningen vara dubbelt så stora för fastighet som för andra beskattningsföremål (jfr ovan), ävensom den större lätthet vid uträknandet densamma medförde. Åt­ skilligt meningsutbyte rörande storleken av avkastningen av jordbruks­ fastighet förekom i debatterna. — Bondeståndet godtog utskottets förslag. I riksdagsskrivelsen återfinnas bland annat de ovan citerade raderna ur utskottets utlåtande med den ändring i siffrorna, som riksdagens beslut föranledde.

lie särskilda tillskotten för fattigvården grundades fortfarande på kom­ Tillskott till munalutskylderna. Beträffande de tillskott till folkskoleväsendet, som ut­ fattigvård och, över personella avgifter och statsbidrag etc. erfordrades, föreskrevs år folkskola. 1876, att de skulle sammanskjutas efter de grunder, som gällde för kommunalutskylders utgörande.

Med 1863 års bestämmelser hade fastslagits, att jordbruksfastighet skulle 1863 års i förhållande till inkomst bidraga till de kommunala utgifterna i propor­ beslut i belys­

ning av år

tionen 0*06 till 1, d. v. s. att repartitionstalet för jordbruksfastighet skulle

1892 vidtagen

utgöra 0 * 06 . I fråga örn bevillningen infördes detta repartitionstal för jord­ höjning av bruksfastighet först år 1892, då bevillningsavgiften för dylik fastighet bevillningen höjdes från 3 öre till 6 öre per 100 rörs uppskattningsvärde. För bely­ för jordbruks­

fastighet.

sande av innebörden av 1863 års beslut synes något närmare böra beröras denna höjning av jordbruksfastighetsbevillningen. Berörda höjning företogs i sammanhang med avskrivning av grund­ skatter jämte rustnings- och roteringsbesvär samt omorganisation av lorsvarsväsendet. Redan i en riksdagsskrivelse år 1873 i anledning av gjorda framställningar angående grundskatternas avskrivande — till grund för vilken skrivelse låg den s. k. kompromissen år 1873 rörande grundskatte- och försvarsfrågorna — hade en avskrivning av grundskat­ terna satts i samband med en höjning av bevillningen för jordbruksfastig­ het, och samma ståndpunkt hade intagits av skatteregleringskommittén och kungl, propositioner rörande grundskatte- och försvarsfrågorna. I den vid 1892 års urtima riksdag avlämnade proposition, som närmast låg till grund för ilen ifrågavarande ändringen av fastighetsbevillningen, an-

förde vederbörande departementschef, sedan han anmärkt, att bevillningen av fast egendom utgick för jordbruksfastighet med 3 öre och för annan fastighet med 5 öre för 100 kr. av taxeringsvärdet, till motivering för höj­ ning av förstnämnda bevillningsavgift till 6 öre, att det redan av 1873 års riksdag uttalats och därefter alltid ansetts som en given följd av grund­ skatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens avskrivande, att den undantagsställning, jordbruksfastighet sålunda dittills intagit, borde upp­ höra i sammanhang med avskrivningen och nämnda slag av fastighet följaktligen åsättas bevillning efter de för all annan fastighet gällande grunder. Departementschefen anförde vidare, att det påpekats som en väsentlig brist i bevillningslagstiftningen, att man, då man beskattat jord­ bruksfastigheten, ansett sig på samma gång beskatta själva jordbruks­ rörelsen, därvid förbiseende, att denna rörelse eller näring för sitt bedri­ vande förutsatte icke blott själva fastigheten, utan ett visst driftkapital i inventarier, kreatur m. m. och ett betydligt tillskott av arbete. Departe­ mentschefen uttalade vidare, att han ansåg det givet att, då jordbruks­ näringen befriades från den av ålder å densamma vilande särskilda be­ skattning, sagda näring borde i fråga örn bevillning till staten likställas med andra näringar och att därför den skattefrihet, som dittills åtnjutits för avkastningen av det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete även borde upphöra. — Av den föreslagna bevillningsavgiften för 100 rörs fastighetsvärde för jordbruksfastighet ansåg departementschefen 1 öre be­ tyda skatt för avkastningen av i jordbruksrörelsen nedlagt kapital och arbete. Departementschefen utgick alltså i sin motivering därifrån, att den be­ villning för jordbruksfastighet, uppgående till 3 öre per 100 rdrs uppskattningsvärde, som 1861 års bevillningsförordning föreskrev, innebar skatte­ frihet för avkastningen av det i själva jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete. Vidare innehöll departementschefens anförande en antydan örn, vad andra uttryckligen uttalat, att den sålunda förhandenvarande undantagsställningen för jordbruksfastighet berodde på tillvaron av grundskatter och andra å jordbruket vilande besvär. Hyste man denna åsikt örn orsaken till den olika bevillningen för jordbruksfastighet och annan fastighet, låg nära till hands att anse grunden till den högre be­ lastningen av jordbruksfastighet i fråga örn kommunalutskylderna vara den att, ehuruväl jordbruksfastighet borde av hänsyn till de grundskatter m. m., varmed den vore belastad, deltaga i utgörande av bevillningen till staten i lägre grad än andra beskattningsföremål, något sådant skäl för enlägre beskattning av jordbruksfastighet icke ägde rum inom kommunen, där inga grundskatter funnos. Utan att därmed avses att giva ett slutligt omdöme örn innebörden av den angivna fastiglietsbevillningen av 3 öre per 100 rdrs värde må i fråga örn grundskatternas inverkan till antagandet av denna bevillningsavgift påpekas, bl. a., följande. Den s. k. bevillningskommittén, vars utlåtande låg till grund för 1861 års bevillningsförordning —- örn än kommittén föreslog en bevillning för all fastighet av 4 öre per 100 rdrs uppskattningsvärde — uppställde som princip, att bevillningen borde utgå med 1 % av behållna inkomsten. Beträffande inkomst av fast egendom anmärkte kommittén, att för denna skulle rätteligen lika avgift tagas av behållna inkomsten. Men, fortsatte kommittén, i anseende därtill, att de flesta fas­ tighetsägare icke begagnade sådan bokföring, att deras behållna avkomst ens av dem själva med säkerhet kunde beräknas, antog kommittén, liksom

dittills skett, dea behållna avkomsten i allmänhet vara 4 % av det uppskattade verkliga eller gångbara värdet. I enlighet härmed föreslogs bevillningen av (ali) fast egendom till 4 öre per 100 rörs taxeringsvärde. Vederbörande riksdagsutskott vid 1859—60 års riksdag, som ansåg att den nya bevillningsförordningen skulle upptaga en fastighetsbevillning av 3 respektive 5 öre, åberopade i fråga örn bevillningen av jordbruksfastighet, att det synts utskottet lämpligast, att årliga avkomsten av jordbruksfas­ tighet icke antoges till högre belopp än 3 % av det uppskattade värdet. Bland de skäl, som av utskottet anfördes för antagande av denna avkast­ ning, angavs icke förekomsten av grundskatterna.1 Debatten i stånden utvisar, att den föreslagna revisionen av fastighetstaxeringsförfarandet och därav väntad höjning av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden in­ verkat till den låga bevillningen av dylik fastighet, Förefintligheten av grundskatterna framfördes i stånden av en eller annan förespråkare för jordbruket som argument, men spelade i debatten icke någon förhärskande roll.

I samband med grundskatternas avskrivande år 1892 höjdes som nämnts Ändring i bevillningen av jordbruksfastighet från 3 till 6 öre för 100 kr. uppskatt- fyrktalsberäkningsvärde. Enligt vad departementschefen uttalade, förefanns emellertid ",”|ggdr för landskommunernas del ingen anledning att till följd 'av ändrin­ gen rubba det gamla förhållandet mellan jordbruksfastighet och övriga beskattningsföremål. Då dock den ändrade bevillningen av jordbruksfas­ tighet medförde, att fyrktalet kunde beräknas lika för alla beskattnings­ föremål, bestämdes, att i fråga örn varje dylikt en fyrk skulle räknas fol­ io öre bevillning. 1892 års beslut innebar en ändring jämväl beträffande beskattningen i stad av jordbruksfastighet samt i fråga örn beskattningen av jordbruks­ fastighet med hänsyn till landstingen. I berörda avseenden hade utskylder för jordbruksfastighet utgått efter bevillningen för dylik fastighet, d. v. s. efter repartitionstalet 0-03, vilken siffra nu på grund av höjningen av be­ villningen ändrades till O-oe. I fråga örn utvecklingen av landstingsbeskattningen hänvisas f. ö. till Kommunalförfattningssakkunnigas betänkande IV, sid. 164 ff. 1 * 3

1 Ur utskottets motivering må anföras följande: = Hittills hava jordbruksfastigheter an­ setts i allmänhet avkasta 4 procent, och med nuvarande låga taxeringsvärden har en sådan beräkning visserligen icke varit för hög. Men då det måste antagas att taxeringsvär­ dena hädanefter skola komma att betydligt stiga, bär en jämkning i inkomstberäkningen ansetts påkallad, för att vid bevillningens utgörande bereda något avdrag för de kostnader, som med jordbruksnäringens bedrivande äro förenade, eller för det däri nedlagda förlagskapital. — — — Ett annat skäl, som synes tala därför, att avkastningen av jordegendom icke bör beräknas allt för högt, kan hämtas från den omständigheten, att dylik egendom i allmänhet förvärvas mindre i beräkning att å köpeskillingen erhålla en hög ränta, än för att av en redan förvärvad förmögenhet med trygghet kunna påräkna cn stadigvarande örn än måttligare inkomst- Med en tilltagande folkmängd bliva ock de mindre jordpossessionerna. vilka sammanräknade utgöra största jordrymden mer och mer eftersökta och vid deras inköp fästas ofta ännu mindre avseende vid den avkastning, de lämna, då köparens behov och önskan att förvärva egen bostad härvid huvudsakligen bestämma försäljningspriset. För städernas invånare är däremot behovet av egen gård icke på långt när så allmänt, som för landets. Tillfällen att mot hyra få bebo annans egendom i stad saknas i allmänhet icke. I följd härav rättar sig ock köpeskillingen för stadsfastighet i allmänhet mera efter den avkastning sådan egendom lämnar. Av alla dessa skäl Ilar det synts utskottet lämp­ ligast, att årliga avkomsten av jordbruksfastighet icke antages till högre belopp än .1 procent av det uppskattade värdet; inen att för annan fastighet, i avseende varpå nu antydda förhål­ landen icke inträffa, densamma antages till f» procent av uppskattningsvärdet.» 3 — .".12 70 7.

Nya regler Fyrktalsberäkningen upphävdes år 1909. Nämnda år stadgades, att år 1909. kommunalutskylder skulle av en var skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad för jordbruksfastighet till 6 kr. och för annan fastighet till 5 kr. för varje fulla 100 kr. av taxeringsvärdet, samt i fråga örn inkomst av kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning skulle erläggas till staten. Stockholm den 31 oktober 1931.

Eric Thore.

Utredning rörande verkningarna av vissa förslag till ändrade repartitionstal för jordbruksfastighet m. m.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 7 november 1930 bar av under­ tecknad jämte landskamrerare!! A. Lundevall och t. f. assessorn E. Thore företagits utredning rörande verkningarna av dels en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 0'Ofi till 0'05 (alterna­ tiv I) dels ock en dylik sänkning av samma repartitionstal tillika med sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets skogsvärde från do-t till 0-03 (alternativ II), i båda fallen förenad med motsvarande ändring beträffande det enligt 45 § kommunalskattelagen medgivna avdraget från inkomsten för vad som beskattats genom fastighetsskatt (procentavdraget). Utredningen har innefattat undersökning jämväl av verkningarna av en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde till O05 i förening med viss jämkning av de skattefria avdragen. Samtliga undersökningar hava avsett 1930 års taxeringar och de kommunalutskylder, som uttaxerats på grundval därav. Denna utredning, innefattande, förutom redogörelse för densamma, 17 delvis rätt omfattande tabeller, har av 1930 års kommunalskatteberedning jämte skrivelse den 31 oktober 1931 överlämnats till stats­ rådet och chefen för finansdepartementet. Departementschefen har åt mig uppdragit att — för att underlätta utredningens utnyttjande — utarbeta en förkortad redogörelse rörande densamma, med tabeller upptagande det väsentligaste av undersökningens resultat och med en kortfattad kom­ mentar, vilken emellertid i regel ej behövde medtaga sådana uppgifter, som återfinnas i kommunalskatteberedningens förenämnda skrivelse. Till följd härav har nedanstående redogörelse av mig utarbetats under sam­ arbete med assessor Thore.

Vid utredningen hava undersökts de förskjutningar, som utdebiterings- Förskjutning av utdebitesatserna för landskommunerna (inkl. köpingar) bliva underkastade vid be­ ringssatserna rörda alternativ. Undersökning härom har verkställts efter två olika linjer. för landskom­ För samtliga landskommuner i riket har undersökts huru stor förskjutning munerna vid skulle uppstå, därest repartitionstalen för jordbruksfastighet sänktes i en­ alternativa förslag om lighet med de angivna alternativen, utan att någon ökning inträdde i in­ ändring av komstskattekronornas antal på grund av ändrade procentavdrag (maximal repartitionsförskjutning). Denna utredning (maximalundersökningen) åsyftar att visa talen för de gränser, inom vilka en sänkning av repartitionstalen skulle komma att jordbruks­ verka — längre gående förskjutningar än de såmedelst beräknade skulle fastighet. för berörda år ej varit att befara. Beträffande 110 utvalda landskommu­ ner, för vilka deklarationsmaterialet varit tillgängligt, hava förskjut­ ningarna av utdebiteringssatsema undersökts med hänsyn jämväl tagen till den ökning av antalet inkomstskattekronor, som blir en följd av den med fastighetsskattekronornas sänkning inträdande minskningen av det s. k. procentavdraget. Här är alltså fråga örn de faktiska verkningarna

av ändrade repartitionstal. Undersökningarna kava avsett förskjutnin­ garna dels i de utdebiteringssatser, som utan avseende å möjligen före­ kommande understöd av skatteutjämningsmedel fastställts för landskom­ munerna, dels i de utdebiteringssatser, som skulle varit gällande, örn dy­ lika understöd upptagits i kommunernas stater som inkomst. Utdebiringen för både den borgerliga och kyrkliga kommunen bar medräknats.

Alternativ i. Tabell 1 åskådliggör, bland annat, de maximala förskjutningarna i kro­ nor vid alternativ I enligt de beräkningar, vid vilka hänsyn ej tagits till skatteutjämningsbidragen. De 17 kommuner, för vilka enligt berörda un­ dersökning ökningen överskjuter 1 t . o kr., äro följande:1

Utdeb. per Maximal ökning Maximal ök­ vid alt. I enl. de skattekrona beräkningar, vid ning vid Kommun Län vid gäll. vilka hänsyn ta­ alt. 1 gits till skatteut­ l-ep.-tal jämningsbidragen kr. kr. kr.

Gotlands 16-80 2"17 (1-86) 1-29 (1-10) 19-50 2-08 0-93 Kalmar 16-80 1-98 (1'07) 1-05 (0-58)

De maximala förskjutningar i kronor, som skulle uppstå vid alternativ I, därest förekommande understöd av skatteutjämningsmedel upptagits som inkomst i kommunernas stater, framgå av följande sammanställning.

Antal kommuner, för vilka vid alt. I uppstår maximal ökning År 1930 fastställd av utdebiteringen per skattekrona med Summa utdebiteringssats kommu­ T. o. m. 011 — 0-26— 0-51 — 0*7 6 — 1*01 — 1*51 — (utan skatteut­ Över 0 o-io 0-2 5 0*5 0 075 1*00 1-50 2-00 ner jämning) 2 kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr.

2 91 82 60 4 __ 239

T. o. m. 5 kr. ... — - 5-01— 10 » ... 8 198 410 738 343 76 i — — 1774 10-01—15 » ... — 9 67 182 81 17 8 — 364 1501— » ... — - 6 16 12 5 2 — 41

10 298 565 996 440 98 11 — 2 418

Tages hänsyn till skatteutjämningsbidragen, inträffa de största maxi­ mala förskjutningarna i följande kommuner:1

1 För de kommuner, beträffande vilka förskjutningarna av utdebiteringssatserna undersökts jämväl med hänsyn tagen till ändring av antalet inkomstskattekronor, Ilar den ökning, som sålunda beräknats uppstå, anmärkts inom parentes.

Enligt de beräkningar, som ej tagit hänsyn till understöden av skatteutjämningsmedel, uppgår den procentuella ökningen i medeltal för samt­ liga landskommuner till fras %. Genomsnittssiffran är i fråga örn Svea­ land 4-18 %, Götaland 6-n % och Norrland 3-is %. Största ökningen har Remmarlövs kommun (utdeb. 7 kr.) i Malmöhus län med 13 %. Tages åter hänsyn till berörda skatteutjämningsunderstöd, utgör medel­ ökningen för samtliga landskommuner 4 '72 %. Jämväl enligt nu ifrågava­ rande beräkningar har Remmarlövs kommun största ökningen med 13 %.

Rörande resultatet vid alternativ I av den mera ingående undersökning, som verkställts beträffande 110 utvalda landskommuner och som enligt det föregående för dessa kommuners vidkommande — till skillnad från maxi­ malundersökningen — ger en bild av den verkliga, betydelsen av den ifråga­ satta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde, hänvisas till tabell 2. Kol. 8 i tabellen angiver i fråga örn nämnda kommuner förhål­ landet mellan tillkommande inkomstskattekronor och bortfallande fastighetsskattekronor vid berörda alternativ.

Tabell 1 ger jämväl en bild av de maximala ökningar i kronor av ut- Alternativ 11 . debiteringssatserna, som uppstå vid alternativ II enligt de beräkningar,

Tages hänsyn till skatteutjänmingsbidiagen, utgör ökningen i medeltal för samtliga landskommuner 0 ' 4 i kr. Genomsnittssiffran är i fråga örn Svealand 0-39 kr., Götaland 0-4? kr. oell Norrland 0-37 kr. De största medel­ talen förete Gotlands län ( 0-64 kr.), Skaraborgs län ( 0'55 kr.), Östergötlands län ( O-öi kr.), Hallands län ( 0*50 kr.) oell Jämtlands län ( 0-49 kr.). Lägsta siffran utvisar Västerbottens län med en medelökning av 0-28 kr. De procentuella förskjutningarna vid alternativ II i förhållande till utdebiteringssatsen vid gällande repartitionstal framgå av följande sam­ manställning. (Siffror nied vanlig stilsort utvisa förskjutningar enligt beräkningar, vid vilka hänsyn ej tagits till skatteutjämningsbidragen; siffror med kursiv stil angiva med hänsyn till nämnda bidrag beräknade förskjutningar.) 1

Antal kommuner, för vilka vid alt. II uppstår maximal procentuell

1 ökning av utdebiteringen per skattekrona med Summa komi i muner

T. o. m.

501 —10 % ' 10-01 — 12 % j Över 12 %

Tages ej hänsyn till understöden av skatteutjämningsmedel, företer Stor­ sjö kommun (utdeb. 20-67 kr.) i Jämtlands län största maximala ökningen med 16-98 % J därnäst följer Norra Ny kommun (utdeb. 6-so kr.) i Värm­ lands län med 14-85 %. 15 kommuner utvisa ökning med över 13 %. I medeltal för samtliga landskommuner uppkommer en ökning av 6‘67 %.^ I genomsnitt uppgår ökningen beträffande Svealand till 5-77 %, Götaland 7*13 % och Norrland 5-58 %. Enligt de beräkningar, vid vilka hänsyn tagits till skatteutjämnings­ bidragen, inträffar största maximala ökningen, 14-85 %, för Norra Ny kom­ mun. 7 kommuner förete ökning över 13 %. Genomsnittliga ökningen är 5-85 %. I fråga örn resultatet vid alternativ II av den till 110 kommuner be­ gränsade undersökningen hänvisas till tabell 2. Kol. 9 i tabellen anger i fråga örn berörda kommuner förhållandet mellan tillkommande inkomst­ skattekronor och bortfallande fastigbetsskattekronor (för jordbruksvärde och skogsvärde) vid nämnda alternativ.

Nedanstående sammanställning åskådliggör storleken av de maximala Alternativ II

jämfört med

ökningar i kronor av utdebiteringen per skattekrona, som tillkomma vid

alternativ I.

alternativ II i jämförelse med alternativ I. (De med vanlig stilsort åter­ givna siffrorna utvisa förskjutningarna utan hänsyn till skatteutjämnings­ bidragen, medan siffrorna med kursiv stil angiva med hänsyn till nämnda bidrag beräknade förskjutningar.) ____________________

Antal kommunei , för vilka vid alt. H i jämförelse med alt. 1 tillkommer ökning av utdebiteringen per skattekrona med Summa

OTC,— kommu­ T. o. m. 1 0*11— 1 0-26— | 0-61— i l-Oi- | 1-51- j öyel.

ner

0*10 1-50 2-00 0 O’ 25 | 0-50 j 0-75 1-00 J , kr. kr. kr. kr. kr. kr. ! kr. 2 1 — 1

194 1 338 1 600 244 35 4 2 418

1483 | r,so 144 14 2 7 2418 194 förskjut- 1 ■

Tages hänsyn till uppkommande ökning av antalet inkomstskattekronor, bli

ningen 16*98%.

Enligt de beräkningar, vid vilka hänsyn ej tagits till skatteutjämningsbidragen, har vid alternativ II i jämförelse med alternativ I Storsjö kom­ mun i Jämtlands län största maximala ökningen med 2-21 kr 1 och Linsälls kommun (utdeb. 13-22 kr.) i samma län den näst största med l*u kr. Storsjö kommun har jämväl den största procentuella ökningen, nämligen med 10-69 %, 8 kommuner förete ökning med över 8 %. Medeltalet för samtliga landskommuner är 0-n kr. Genomsnittsökningen är ifråga örn Svealand 0-i3 kr., Götaland 0-ns kr. och Norrland 0-24 kr. Tages hänsyn till understöden av skatteutjämningsmedel, utgör största maximala ökningen vid alternativ II i jämförelse med alternativ I l-w kr., inträffande för Storsjö kommun. Näst största ökningen har Bogens kommun (utdeb. 9-90 kr.) i Värmlands län med ()•% kr.2 Procentuellt sett företer vid ifrågavarande jämförelse Norra Ny kommun i Värmlands län största maximala ökningen med 10-59 %. 7 kommuner utvisa ök­ ning med över 8 %. Genomsnittliga maximala ökningen för samtliga landskommuner är 0-09 kr. Medeltalet är beträffande Svealand (ho kr., Götaland 0-o: kr. och Norrland 0"ifi kr.

Skattebö^ans De förskjutningar av skattebördan, som alternativen medföra för olika vissa lands- grupper av skattskyldiga, hava undersökts dels beträffande de 110 utvalda kommuner landskommunerna dels, mera detaljerat, för 10 av dessa kommuner. mellan olika I fråga örn var och en av de 110 kommunerna har företagits en fördelgrupper av liing av de skattskyldiga på två huvudgrupper, nämligen »ägare och arren- ^vidliierna- datorer av jordbruksfastighet» och »övriga skattskyldiga» samt utrönts tiva förslag de Procentuella förskjutningar, som skattebördan för dessa grupper underom sänkning går vid ifrågavarande alternativ (se tabell 2, kol. 10—19). Till skatte­ bo reparti- bördan för »ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet» har jämväl Uonstalen för räknats beloppet av den skogsaccis, som i respektive kommuner utdebite- Jfastighet. ra^ pa grundval av 1930 års virkestaxering. Undersöknin För gruPPen »ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet» inträdande beträffande^” !attnad av skattebördan bill- större ju mindre andel av hela skattebördan ilo koni- i kommunen uppbäres av nämnda skattskyldiga och ju större minskningen Binner. av antalet skattekronor för gruppen är. Den procentuella ökningen av skattebördan för »övriga skattskyldiga» motsvarar exakt den procentuella förskjutningen av utdebiteringssatsen. Berörda ökning blir större ju större andel bortfallande fastighetsskattekronor utgöra av samtliga skatte­ kronor i kommunen och ju färre bortfallande skattekronor återkomma i form av inkomstskattekronor. En av ändrade repartitionstal föranledd höjning av skatteutjämningsbidragen medför en ytterligare lättnad för gruppen »ägare och arrenda­ torer av jordbruksfastighet» och en minskning av skattestegringen för övriga skattskyldiga». Medan den efter avräknande av nämnda bidrag uppkommande skatteökningen för sistnämnda grupp framgår av tabell 2 kol. 5—7, har den av angivna grund ytterligare tillkommande skatte­ lättnaden för »ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet» icke varit föremål för närmare undersökning.

Undersökning Den mera detaljerade undersökningen rörande förskjutningarna av beträffande io skattebördan mellan olika skattskyldiga har avsett följande kommuner:

kommuner.-----------------

1 Ökningen av antalet inkomstskattekronor är så obetydlig, att den verkliga förskjut­

ningen för Storsjö blir lika med den maximala.

2 Med hänsyn tagen till uppkommande ändring av antalet inkomstskattekronor utgör för­

skjutningen för Bogen 0' v 1 kr.

skattebördan vid nämnda alternativ samt slutligen skattebördan i kronor vid gällande repartitionstal och vid ifrågavarande alternativ. — I kol. 4—8 av berörda tabell anmärkta uppgifter rörande jordbruksfastighet gälla, där vederbörande dels äga dels arrendera jordbruksfastighet, all den jordbruksfastighet i kommunen, som de skattskyldiga i respektive grupp äga eller arrendera. I en särskild tabell — tabell 3 c —• hava angivits verkningarna av repar titionstalens sänkning för vissa enskilda skattskyldiga. De anförda exemp­ len få ej anses giva en bild av förhållandena i respektive kommuner i dess helhet, då de representerade typerna kunna ingå i en förhållandevis helt annan omfattning i kommunerna än i exempelsamlingen.

Förskjutning Jämväl i fråga örn municipalsamhällena hava de maximala förskjut­

av utdebite­

ningarna av utdebiteringssatserna varit föremål för undersökning. De

ring ssatsema

för municip al­ ändringar, som ifrågavarande alternativ medföra i fråga örn nämnda utsamhällen och debiteringssatser, äro synnerligen obetydliga. Inom 60 av rikets 206 mulandstingsom­ nicipalsamhällen finnes icke jordbruksfastighet. I 7 andra samhällen har

råden vid al­

utdebitering av municipalutskylder år 1930 icke förekommit. I övrigt in­

ternativa för­

slag orri änd­ träder ökning allenast vid alternativ I för 7 och vid alternativ II för 8 ring av repar- municipalsamhällen; i intet fall överstiger denna ökning 0*oi kr. titionstalen Även beträffande landstingen hava de maximala förskjutningarna av ut­

för jordbruks­

debiteringssatserna undersökts. Förskjutningarna framgå av följande

fastighet.

tabell.

Utdeb. per Utdeb. per Ökning av ut­ Ökning av ut­ skatte­ skatte­ debiteringen debiteringen krona vid krona vid i Landstingsområden Landstingsområden gällande gällande Alt. I Alt. II Alt. I Alt. 11 rep.-tal rep.-tal kr. kr. kr. kr. kr. kr.

Stockholms läns 1-85 0-01 002 Älvsborgs läns 1-90 0-08 0'0 4 I Uppsala » 2'10 0*03 0*04 Skaraborgs » 2-10 0oo 0*07 I Södermanlands » 1'90 0'08 0’04 Värmlands 2*40 0'04 0*07 | Östergötlands » 2*20 0*05 0*0 7 Örebro 51 2-08 003 004 Jönköpings » 2'io 0.0 4 0*05 Västmanlands » 2*oo 0*03 0*04 Kronobergs » 2-oo 004 0'0 7 Kopparbergs » 2io 003 0*0 6 Kalmar läns norra 2*35 0*05 Gävleborgs 2-oo 0-03 0*05 » » södra 2-50 0*05 0'06 Västernorrlands » 2'84 0 03 0*05 Gotlands läns 2-4 7 0*07 0'08 Jämtlands » 3*os 0*06 0*12 Blekinge » 2-54 0*0 3 0'04 Västerbottens » 3-28 0'0« 0*11 Kristianstads » 2io 0-oc 0*07 Norrbottens » 3' 16 0-08 0*05 Malmöhus » 2-2 0 0*07 0*07 Hallands » 2-io 0*05 0'0G Medeltal för samtliga Göteb. o. Bohus 175 0-0 3 0-03 landstingsområden •2-28 0 04 0 Ofi

Utredning Beträffande de 10 kommuner, för vilka vid de i det föregående om­ rörande verk­ nämnda alternativen uppkommande förskjutningar av skattebördan för ningarna av ändrade olika grupper av skattskyldiga varit föremål för närmare undersökning, repartitions- har jämväl undersökts, vilka verkningar en ändring enligt alternativ I tal för jord­ av repartitionstalen för jordbruksfastighet skulle medföra, därest nämnda bruksfastighet ändring kombinerades med viss jämkning av de skattefria avdragen. In­ i förening alles hava i anslutning till inom kommunalskatteberedningen uttalade med viss jämkning av önskemål åtta olika förslag, betecknade a)—h), rörande dylik jämkning de skattefria varit föremål för undersökning. De föreslagna jämkningarna innebära, avdragen.

Tabell 4 b upptager för de 10 kommunerna tillhopa en mera detaljerad fördelning av de skattskyldiga. Tabellen angiver för varje upptagen grupp beloppet av allmän kommunalskatt vid gällande repartitionstal, vid al­ ternativ I utan jämkning av de skattefria avdragen och vid alternativ I i förening med dylik jämkning enligt olika förslag ävensom procenttal, bely­ sande vid nämnda förslag uppkommande förskjutningar av skattebördan. Stockholm i november 1931.

Carl W. U. Kuylenstierna.

fastighet kommunvis i 10 utvalda landskommuner. (+ = ökning, — — minskning av nuv. skatt.)

Lyngby ,[ Hålanda Varv K a m n ä s Ramsjö Ådalsliden A An An A A

n > n n t.

t. t. Procentuell t. Procentuell t. Procentuell Procentuell Procentuell Procentuell

sk förskjutning sk förskjutning förskjutning sk förskjutning sk förskjutning sk förskjutning at at s» at at at ts ts ts ts ts k k k k k

, Alt. 1 Alt.il . Alt. I Alt. TI p Alt. 1 Alt. 11 . Alt. 1 Alt. 11 . Alt. I Alt. 11 . Alt. I Alt. 11

30 -0-75 - 0*72 12 10*29 10*67 1 4 4*06 + 4*28 1 — 15*96 — 15-37 12 0-76 + 7-82 101 — 4*32 -3-86 46 — 6-ei — 6-69 74 — 5*41 — 6*7 0 8 — 7*03 — 6*88 24 - 2*7 2 — 3-36 45 — 2-89 — 1-27 132 -3-11 — 4*76 32 — 7*65 — 7*83 4 — 6*72 — 7*28 4 - 11*21 - 11*02 13 - 6*0 7 — 8*24 2 — 2-99 — 3'84 12 — 1-99 - 3 49 3 — 8’06 — 8*64 — — — — — — 1 — 8*oo — 7-63 — — — 1 - 1*62 — 2*6 9 2 — 8-46 — 8*44 — — — 1 — 12*7 2 - 13*as 2 — 13*80 - 14-88 — — — — — —

4 ~ 8'46 - 8*44 1 + 1*79 16*7 0 2 - 3*92 - 17*79 3 - 0*15 - 3-oi 1 - 0-9 2 - 9*4 1 14 + 1-62 4- 2*59

6'97 'oo 91 5'so 03 16 — 9'ss — 10 50 44 - 4 79 — 6 43 60 — 1-54 — 6 31 260 - 2-39 — 3 38 lil — — 7 - - 7*

— — — — — —

17 + 9*8 7 4 + 6-80 + 7*02 4 + 3*94 + 4*28 4 + 0*7 9 4- 1*48 — 8'4C — 8*44 — — — — — 3 — 9*99 — 12-28 3 — 6*6 5 - 10-98 3 — 2*6 5 — 3*61

1

. * o 4 6 so 62 4 + 394 + 4 s 7 — 5*4 7 6'51 3 — 6'66 — 10 98 3 — 2'66 — 3'61 K O + 4 19 + 4'21 + -9 7* '2

1 -11-00 — 17-32 _ __ __ __ __

25 - 8*49 - 8*51 — — — 25 - 6"2 5 — 6-98 — — — 2 — 0-24 + 1-08

2 — 8'46 — 8*44 6 ~ 7*10 — 6*38 1 -13-06 -13-21 18 — 5*4 2 — 5-92 — — — — — — 10 — 8'46 — 8*44 1 — 8-13 -8*11 — — — 3 - 13*18 -13-15 1 - 14-32 - 16-17 — — — — — — 2 — 8-4 6 — 8*44 — — — 1 - 13*28 - 13-10 1 -12-3 2 -17-18 — — — — — — 1 — 8'46 — 8*44 1 11*00 10*32 — — — 1 -15-76 -15-44 — — — — — — 32 — 9*43 — 8*97 5 - 13*20 -13-14 47 — 8*3 5 — 9*18 — — — 2 — 0-2 4 + 1*08 16 -- 8*42 — 8-41 2 - 7-70 - 7*68 — — — — — 17 + 0-86 4- 1*58 53 + 3-19 + 11-62 51 + 1-88 + 2-94

8 38 32 9 43 — O — 13'20 -1314 64 — 6 61 - 7 u 53 + 3 19 + 11'62 53 + 1'63 + 2 80

18 — 8 40 — - 8*97

'16 -7-21 3 3 26 3 89 _ _ 5 — Osi — 3 32 4 - 2-90 — 1037 15 4* 0 14 - 0'46

2 — 7 + +

155 -6 53 — 6 55 130 - 3*26 - 3 60 25 - 9 87 - 10 08 120 - 244 — 4-40 120 — 2 23 - 8 io 831 - 1-29 — 2 08

150 — 6'57 — 6-5S 126 — 3*30 — 3*61 21 - 11*36 - 11*47 112 - 6*22 - 7-17 113 - 1-32 + 1-98 315 — 2-26 — 3*14 3 — 8-45 — 8*48 4 + 3*75 — 7*22 4 + 3*37 + 2*25 3 - 1*74 — 1*82 3 — 1-03 — 9-39 2 — 3-84 -2-91

_ __ __ __ — — — — — 1 + 1*77 + 2-83

__ __ — — — — 5 — 0*84 — 3-62 4 - 2-90 - 1037 13 + 0-22 -0-46 2 -2'01 — 1*99 56 "i" 9 57 + 9 59 41 + 0 80 + 7*02 38 f 3 55 + 345 75 4 0 86 4 1*58 68 -9 8 21 + 11 02 134 + 178 + 2 88 53 4 9*55 40 + 6*80 + 7*6 2 34 + 4*06 + 4*28 68 + 0*86 4" 1'68 62 + 3-21 + 11-62 128 + 1*75 + 2-85 21 + 9*87 6 + 6*80 + 7*62 9 + 4*06 + 4*28 7 + 0*86 + 1*68 27 + 3-21 + 11-62 40 + 1*76 + 2-83

1 + 9*35 + 9*87 _ _ _ 1 + 4*06 + 4*2 8 1 + 0*86 4* 1*58 — — — 1 + 1-88 + 2-94

1 + 9-87 _ _ _ 2 + 4*06 + 4*28 4 + 0*86 + 1-58 4 + 3-21 + 11-62 4 + 1*88 + 2-94

1 4- 9*8 B + 9*8 7 1 + 6*80 + 7*62 i + 2*86 + 2*31 2 + 0*86 4 1*58 2 + 3-21 + 11-62 1 + 1-88 + 2-9 4

163 + 9*79 + 9*82 103 + 6*54 + 7*3 5 90 + 4*03 4" 4*2 5 414 + 0*86 4- 1*58 319 + 3-18 4 11*58 311 + 1-83 + 2-9 4 8 4-9*85 + 9*87 10 + 6*80 + 7*62 18 + 4*06 + 4*28 254 + 0*86 4 1*58 66,+ 3-2 1 + 11-62 63 + 1-88 + 2-94 6 + 9*87 2 + 6*80 + 7*62 1 + 4*06 + 4*28 33 + 0*86 4 1*58 15 + 3-21 + 11-02 13 + 1-83 + 2-94 i + 9*86 + 9*8 7 — — — — — — 11 + 0*86 4- 1*58 — — — 1 4" 1*83 + 2-94

178 4" 9'82 + 9 84 115 + 6 68 + 7*49 109 + 405 + 4'26 712 + Oss + 1'58 400 + 3 19 + 11'60 388 + 1-83 + 2-94

'■ 9 + 8*50 + 8*52 3 + 4*85 + 5*52 3 + 4*0 6 + 4*2 8 14 4" 0*86 4" 1*58 3 + 3-2 1 + 11-6 2 13 + 1-83 + 2*94

1 4-9-47 1 + 6*80 + 7-6 2 _ — — 8 + 0*86 4 1*58 5 + 3-n 4" 11*51 2 + 1*88 + 2-94 ] + + 7-62 _ _ _ _ — — 2 + 3-21 + 11-62 2 + 1-88 + 2-94

3 + 0*86 4 1*58 — — 3 + 1*83 + 2*94 |

8'7 2 6'36 + 714 4. 0b 4 4 28 25 + 0 86 + 7äS 10 + 317 + 11-67 20 + 1'83 + 294

10 + 8-7/ + 5 -4 3 4"

3 4- 9*85 + 9*87 8 + 4*7 6 + 5*4 4 3 + 4*06 + 4-28 3 + 0*86 4 1*58 7 + 3-21 4- 11*62 19 + 1*88 + 2-94 — — — — — 1 + 3-21 + 1 1*62 5 + 1*88 + 2*94 i 4-9-86 + 9*87

_ _ _

4 4- 9'88 + 9 87 S + 4' 76 + 6 44 .4 + 4'0<i ,+ 4 28 3 4- 0 86 + 158 8 1+ 3 21 + 11 62 24 + 1'83 + 2 94

lita + 9 25 + 9 77 ,128 + ilse + 7 30 115+ 4 05 + 4*21 740 + 0*80 + 1-58 418 + 3 l fl + lloo 432 + 1-80 + 2 94

1 1

— 1 - il --- — — 1 31+1-88 + 2*94 — — — — - —

bruksfastighet i 10 utvalda landskommuner. Sammanställning för samtliga kommuner.

Procentuell forskjutn. Totala skattebördan (Allmän k Örnum* Annan Beskatt­ Procentuell andel av totala av skattebördan (-}- = lialskatt och skogsaccis) Skogsaccis-i fastighet, ningsbar pliktigt skattebördan ökn.; — = minskn.) i kronor tax.- ink. (vid rotvärde å gällande veder!), Gällande ! Alt. II ' Gällande värde fastigheter Alt. I Alt. I Alt. 11 Alt. I Alt. 11 grunder | grunder tusental rep.-tal)

0/ O/ 0/ j o/ kr. kr. kr. kr. kr. kr. / o /o /o yo %

8" o 20 560 3 560 1'39 1-34 1*35 3’48 2-61 7 050 6 805 6 866 77-4 100 870 100 990 8*65 8-3 2 8'24 — 3'S3 — 4‘7C 43 847 42168 41 760 69-1 18 060 57 220 4'BO 4"26 4-23 — 5*4 4 — 6-07 22 826 21 585 21 441 47'5 2 280 16 880 1-14 ros 1-07 — 5*33 — 5*52 5 761 5 454 5 443 450 2 270 ris 1’0 4 1*04 — 9-06 — 9'0i 5 816 5 289 5 292 __ __ 730 0*2 G 0’2 4 0*24 — 8'69 — 8*74 1 322 1208 1206 1-6 37 280 125 060 3" l i) 3-21 3*02 + 0'54 — 5*50 16 190 16 278 15 299

203 e 185 500 306 710 20 28 19 49 19'19 — 3oi — 5*36 102 812 98 787 97307

17i 62 080 6 610 1‘34 1*43 1*44 _L 6*04 + 7*19 6 804 7 256 7 293 Wo 3 790 2 090 0-45 0'43 0’4 2 — 5*30 — 6*4 4 2 284 2163 2 137

31i 65 870 8 700 1-79 lss 1*86 + 364 + 3' 7 6 9 088 9 419 9 430

580 0-12 0-tl O-ii 11-46 11-46 602 533 533 1-3 7 990 ---' 1-07 0'9 8 0*9 9 — 7*78 — 7*59 5 412 4 991 5 001 __ 6160 __ 2-2 7 2’06 2*05 — 9-22 — 9’4 0 11 495 10 435 10 415 __ 1410 __ 0'Oä 0*85 0’85 — 9*98 — 9-80 4 798 4 319 4 328 __ 8 540 __ 1*42 1*32 1'82 — 7*40 — 7'43 7 212 6 678 6 676 __ __ __ 1*48 1*30 1*81 — 11-85 — 11-53 7 486 6 599 6 623 1-2 24 680 __ 7*31 6*6 2 6-63 — 9'32 — 9*2 7 37 005 33 555 33 576 6*3 34 490 — 0*69 0-71 07 3 + 1-84 + 5*90 3 526 3 591 3 734

7-å 59170 — 8 oo 7 33 7 '38 — 8 3 6 — 7 90 40 531 37146 37310

18 41 18 2 B 17-79 __ 0-87 — 3 41 93414 92605 90 227

5121 268210 694 560

7542 578 7501009970 48-48 46-93 46 20 3-21 — 4-Jl 245 845 237 957 234 274 31- ös 3014 30-04 4*57 — 4-88 160 120 152 796 152 302 i 3* 6 6 3'69 3* 5 2 + 0-84 — 3*97 18 578 18 734 17 840 i 0-oo 0-oo Ooo I + 1*7 7 2-83 7 7 7 | 4* 13-24 13-1 o 12-64 1-07 4-49 67 140 66 420 64125 I — 5 386 1 290 870 270 lisö Hot 12-05 + 2-69 + 3 90 58 793 60 372 61083 15317 224 580 — 6*29 6*4 9 6*59 + 3-37 + 5*03 31 819 32 891 33 420 __ 4*13 6-4 4 4 464 4 563 239-7 25 830 0-85 0-88 0-90 + 4 287 850-6 — _ 1*14 1*17 1-18 2-12 + 3-16 5 794 5 917 5 977 + 230-2 15 610 — 0-49 0*50 0-51 ! + 3-io + 4-so 2 480 2 557 2 599 2 773-6 50 680 270 3-6 8 3-7 5 3*77 + 1-64 + 2-07 18 700 19 007 19 087

__ 634 220 13-22 13-71 13-9 6 + 3* 7 0 + 5*52 67 058 69 538 70 760 | __ 717 530 — 14-28 14*66 14-84 + 2-68 + 4-0.1 72 411 74 349 75 313 1 __ 290 910 — 5-8 2 6-oi 6'10 + 3-81 + 4-88 29 504 30 482 30 928 1 __ 167 870 — 2-99 3* 0 5 3-07 + 2-23 + 2-80 15 128 15 466 15 560

i — 1 810 530 — 36 3i 37 43 37 97 + 3 u + 4'60 184101 189 835 192561

40 960 __ 0*5G 0-58 0o9 + 1'40 + 5*3 G 2 816 2 940 2 967 __ 32 330 — 037 0-39 O'40 + 3*4 7 + 6-00 1 900 1 966 2 014 __ 21 020 — 0-43 0-4 4 0'4 6 + 3*1 G + 5*7 7 2 185 2 254 2 311 __ 69 830 200 1*97 1'40 1*41 + 1-87 4- 2-98 6 966 7 096 7 170

2 281 286 2 81 .I 4 29 13 867 14 256 14 462 — 164 110 200 73 +

18 870 __ 04 7 0'4 9 0-19 3-87 4-9 2 2 377 2 469 2 494 . + + — 14 200 — 0i!4 0-36 0-36 3*0 4 4* 4-19 1 741 1 794 1 814 + 2 910 — 0*0 7 O0 7 0*0 7 + 3-41 + 3*60 335 346 317

35 980 ! 0 8S 0-92 0 92 -i- 3 BO + 4 B 4 4 453 4 609 4 655

• __ 2 010 650 200 39 02 41-18 41 J5 -i- 3 io + 4 57 202 421 208 700 211 67H 26 230 ! 3* 1 5 323 3-2 6 + 1'99 + 3-0 7 3 620 3 692 3 731 6140 a 2 880 270 1 010 410 100 00 100 o o 100 oo 597 059 507 029 507 035

jordbruksvärde i förening med jämkning av skattefria avdrag i 10 utvalda landskommuner. samtliga kommuner.

r Allmän kommunalskatt procent av nuvarande 1 krone 1 1 Alt. I (utan Gäll. Jämkning

e) f) g) h) grun­ av det a) b) o) d) e) f) g) h)

der skattefria 1 avdragen) 1

6 579 6 614 6 619 6 645 100 96-48 90-06 92-17 94-oo 94-7 0 94-4 9 94-9 9 95*06 95-4 3 40 044 39 988 39 932 39 894 100 95-94 96-43 96-42 96-99 96-8 6 96-7 8 96-00 96-4 0 96-87 20 625 20 567 20 488 20 452 100 94-2 2 97-29 96-93 96- gg 96-83 96-0 7 95-80 95-44 95-27 5 161 5 147 5123 5 112 100 94-27 97-95 97-60 97*05 96-69 96-40 96-13 95-69 95-48 5 378 5 366 5 333 5 324 100 90-8 7 95-oa 94-61 93-92 93*59 93-17 92-97 92-39 92-24 1222 1221 1 213 1211 100 91-28 95-26 95-08 94-26 94-08 93-50 93-42 92-81 92-65 14187 14 129 14126 14 080 100 100-C4 104-2 4 103-68 102-9 2 102-4 5 102-62 10210 102-08 101-75

93196 93032 92834 92 718 100 95'xi 97-37 97-19 97-3.2 97-14 96 98 96'si 96- oo 96-48

7 213 7 212 7 176 7 176 100 106-7 9 109-68 109-6 6 108-7 4 108-7 2 108-30 108-2 9 107-76 107-76 2156 2145 2143 2 137 100 94-s 8 98-03 97-46 97-oo 96-66 96-51 96-02 95-93 95-66

9 369 9 357 9 319 9 313 100 103-72 106-68 106-51 105-79 105-67 105-34 105-21 104-78 104-71

529 527 530 528 100 87-64 87-38 86-21 87-87 87-21 87-87 87-54 88-04 87*< 1 4 990 4 971 4 990 4 976 100 92-22 91-48 90-71 92-19 91-74 92-2 0 91-85 92-2 0 91-94 10 593 10 560 10 640 10 516 100 90-78 93-16 92*59 92-5 9 92-22 92-15 91-S7 91-69 91-48 4 416 4 396 4 383 4 370 100 90-0 2 94-12 93-10 92-7 7 92-18 92-04 91-62 91-36 91-08 6 831 6 802 6 779 6 758 100 92‘60 96-69 95-81 95-41 94-86 94-7 2 94-32 94-00 93-7 0 6 742 6 713 6 694 6 675 100 88-15 91-72 90-92 90-6 6 90-18 90-oe 89-6 7 89-42 89-17 34101 33 969 33 916 33 823 100 90-68 93-34 92-57 92-6 4 92-17 92-15 91-80 91-66 91-40 3 466 3 503 3 497 3 525 100 101-84 89-34 92-86 97-6 2 98-95 98-so 99-85 99-18 99-9 7

37 567 37472 37 413 37 348 100 91-05 92-99 92-r,o 93-0 7 92-76 92- o 9 92 45 9231 9215

78 708 78 351 78298 78041 IVO 98-96 102-42 101-63 101-28 100-76 100- 82 100 3 7 100’30 99-9 7

218 840 218 212 217 864 217 420 100 96 47 98 71 98-28 98 28 97-95 97-88 97-60 97 44 97-2 4

60 981 60 809 60 775 60 660 100 102-69 104 23 103-7 7 104-03 103 09 103 7 4 103 45 103 39 10319

j 4 245 4 267 4 310 4 323 100 104-18 90-7 4 91-81 97-51 98-2 0 99-02 99-53 100-54 100-84

, 64 650 65 478 66 164 66 749 100 103-7 0 92-9 8 94-53 94-18 95-7 7 96-41 97-6 4 98-6 7 99-54 74 839 74 922 74 693 74 747 100 102-08 102-2 8 103-84 103*50 103-7 2 1038 5 103-47 103-16 103-23 31063 30 910 30 883 30 778 100 103-81 107-io 106-11 105-84 105-21 105-28 104-7 7 104-6 7 104-82 15 729 15 636 15 641 15 581 100 102-23 105-03 104-4 2 104-47 103-7 2 103-9 7 103-86 103-39 102-99

186 281 186 946 187 381 187855 100 1031 7 99-94 100' 66 loos 4 101 06 101-18 loiss 101-78 102 04

2 816 2 842 2 857 2 872 100 104-40 95-10 96-41 98-6 5 99-72 100'00 100-92 101-46 101-99 1 983 1 982 1 979 1 978 100 103-4 7 103-16 103-26 104-68 104-58 104'8 7 104-82 104-10 104-11 2 301 2 292 2 287 2 281 100 103-16 107-0 9 106-41 105-9 0 105-40 105-81 104-90 104-6 7 104-89 7 227 7 191 7 181 7 158 100 101-87 105-62 104-56 104-8 8 103-76 103-81 103-29 103-15 102-82

14 327 14 307 14 304 14 289 100 102-81 103 33 103‘ 02 1034 6 10330 103.15 103 20 103-18 103-07

2 328 2 347 2 371 2 386 100 103-8 7 95-88 96-08 95-96 97-18 97-94 98-7 4 99-7 5 100-38 l 826 1 821 1 815 1 812 100 103-04 106-61 106-20 105-40 105-0 5 104-88 104-00 104-2 6 104-08 351 349 349 347 100 108’2 8 106-8 7 105-87 105-8 7 104-48 104-7 8 104-18 104-18 103-6 8

4 505 4 517 4 535 4 545 100 103-50 100-9O 101-06 100'3 6 100-81 101-17 101-4 4 1 101-84 102 0 7

205 113 205 770 200 220 206 689 100 103 10 100 10 100-88 10074 101-81 101-88 101 00 101 88 102-11

Innehållsförteckning.

Sid.

Historik rörande repartitionstalen för fastighet vid kommunalbeskattningen 25

Utredning rörande verkningarna av vissa förslag till ändrade repartitionstal

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 61

Bilaga 2.

Till herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Genom finansdepartementets ämbetsskrivelse den 12 maj 1931 har do­ mänstyrelsen anmodats inkomma med yttrande rörande vilka ändringar i nu gällande instruktion jämlikt förordningen den 27 juni 1927 (nr 309) för värdering av skogsmark och växande skog styrelsen kunde finna på­ kallade med hänsyn till dess tillämpning vid allmän fastighetstaxering år 1933. Med anledning härav får domänstyrelsen, som i ärendet inhämtat här bilagda yttranden1 från samtliga Överjägmästare, vissa jägmästare och skogstaxator^ centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareförbund — ävensom tagit del av den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 26 oktober 1928 av särskilda sakkunniga inom finansde­ partementet utarbetade redogörelsen rörande taxeringsutfallet för skogs­ mark och växande skog m. m. — vördsamt anföra följande. De principer, som äro grundläggande för värdering av skogsmark och växande skog enligt den för 1928 års allmänna fastighetstaxering gällan­ de instruktionen, given i nämnda förordning den 27 juni 1927, beröras i allt väsentligt icke av de ändringar i instruktionen, som styrelsen anser böra nu ifrågasättas. Dessa avse huvudsakligen dels ändrad formulering i anslutning till texten i anvisningarna till § 9 kommunalskattelagen, dels vissa övriga, av förhållandena påkallade förtydliganden eller ändringar. Då taxeringen av »övrig mark» i vissa avseenden står i nära samband med värderingen av skogsmark och växande skog, har styrelsen även framlagt vissa synpunkter rörande uppskattningen av detta ägoslag. Sty­ relsen anser sig dock böra redan nu framhålla att, bland annat, svårighe­ terna att under nuvarande förhållanden lämna förslag till prissättning av virkesavkastningen samt att fixera kapitaliseringsfaktorn göra, att styrelsen för sin del är tveksam, örn med nuvarande förutsättningar en helt ny fastighetstaxering lämpligen bör genomföras år 1933. Till dessa frågor återkommer styrelsen i det följande. Domänstyrelsen har till förslaget till instruktion för skogsmark och växande skog angivit motivering till av styrelsen ifrågasatta ändringar eller tillägg, ävensom påpekat därav betingade förändringar i kommunal­ skattelagen. Understrukna delar av texten i förslaget utmärka ifråga­ satta ändringar.2

1 Ej här avtryckta. 2 I trycket återgivna med kursiv stil. Kör jämförelse har i denna bilaga såsom parallell­ text intagits jämväl gällande instruktion, ehuru densamma ej finnes intagen i domänstyrelscns skrivelse. Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. ISO haft. (Nr 220.) inlaga. ii

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

1927 års

instruktion för värdering av skogsmark och växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark oell växande skog. A. Skogsmark. 2. Skogsmark skall värdesättas efter arealen av till skogsbol^ duglig mark och. dennas normala avkastningsförmåga. I arealen inräknas icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och an­ nan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas. Sådan marks eventuella värde skall medräknas vid värdesättning av fastigheten i övrigt. Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den årliga .avkastning, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grun­ der bedrivet skogsbruk och under antagande att marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogst ingång). Vid uppskattningen av markens normala av­ kastningsförmåga tages alltså ej hänsyn till örn normal skogstillgång därå faktiskt föreligger eller ej. Är skogsbeståndet mer än vanligt val slutet eller innehåller det relativt stor tillgång på moget virke, kommer den avkastning, som under närmaste tiden faktiskt kan uttagas, att över­ stiga det genomsnittliga och i längden uttagbara beloppet. Är åter sko­ gen utglesnad eller vanskött, kommer den avkastning, som under lång tid framåt kan uttagas, att understiga den normala, som bör kunna på­ räknas i framtiden!, då skogen kommit i ett ur skoglig synpunkt tillfreds­ ställande skick. Vid beräkningen av den normala avkastningen är vi­ dare att märka, att den skall vara genomsnittlig och således icke får grundas allenast å vissa mindre arealer av skogsmarken, därå tilläven­ tyrs särskilt god eller särskilt dålig växtlighet förefinnes, utan skall gälla skogskomplexet i dess helhet. I enlighet med vad nu sagts är så­ som normal avkastning att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård och där det finnes ett väl slutet och på behöriga åldrar val fördelat virkesförråd. Till avkastningen skall räknas jämväl virke, som användes till husbe­ hov, d. v. s. sådant, som åtgår till hus- och vägbyggnad, vedbrand, stäng­ sel med mera dylikt. Bomler ing skall ske efter den virkesproducerande förmågan utan hänsyn till försäljningsmöjligheten. Finnes å skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedrives, bete, skall-vär­ det därå tilläggas markens värde såsom skogsproducerande, såframt be­ tet plägar utnyttjas. Betesvärdet upptages särskilt för sig till den stor­ lek, som kan ernås utan att intrång på det rationella skogsbruket göres. Kan på grund av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsprodu-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 63

Domänstyrelsens förslag.

Förslag till

instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1933.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.

A. Skogsmark. 2. Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga. (Se punkterna i, 5 och 6.) Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller icke, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till skogsmark hauf öres således även ljungmark och annan dylik mark, som, av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad be­ tydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke den­ samma, är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad betes­ äng förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men icke sällan något trädbevuxen betesmark, vilken för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skoglös ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för foderproduktion genom bete eller slåt­ ter samt med god hushållning även bör därtill användas (naturlig betescller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder. Till skogsmark räknas icke s. k. impediment eller »övrig mark», vartill hänföras mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas. Värdet av »övrig mark» ävensom, i förekommande fall, av bete å skogs­ mark skall medräknas vid värdesättning av fastigheten i övrigt.

64 Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

cerande, skall betesvärdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att total­ summan ej blir högre än den skulle blivit, örn skogsmarken såsom skogsproducerande värderats med hänsyn till den avkastning, marken taktiskt lämnar. Även örn å skogbeväxt hagmark eller betesmark betestillgången är det väsentliga och skogsproduktionen är av underordnad betydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, varefter betesvärdet tillägges, för såvida icke ifrågavarande hagmark eller betesmark är att betrakta såsom betesvall under ordnad skötsel. I senare fallet skall marken taxe­ ras såsom betesvall, varvid, örn växande träd finnas på densamma, dessa skola särskilt uppskattas till sitt fulla värde. Till betesvall under ord­ nad skötsel räknas hagmark eller betesmark, örn å densamma för betets förbättrande vidtagas särskilda åtgärder för röjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av marken ävensom för fröanskaffning och stängseluppsättning, i den mån nämnda åtgärder erfordras för ändamå­ let. Sådan betesmark, som ej är skogbevuxen och ej heller att anse såsom betesvall, taxeras ej såsom skogsmark utan såsom »annan betesmark». Ljungmark och annan utmark, som av ålder ligger skoglös, skall upp­ tagas såsom skogsmark, såframt den kan anses lämpa sig för skogspro­ duktion. 3. Arealen av till skogsbörd duglig mark beräknas, vad angår statens och andra allmänna skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgängliga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hushållning med tillgängliga och tillförlitliga hushållningsplaner, efter uppgifter i hushållningsplanerna; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgifter från jordregistret, ekonomiska kart­ verk eller andra offentliga handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som kunna införskaffas. 4. Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Uppskattningen skall avse virke i rått tillstånd på bark samt i verklig kubikmassa och fast mått, d. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, då virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten angives såsom en för hela skogen i fråga gällande medelbonitet. Pinnes för skogen tillförlitlig liushållningsplan, angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehållande andra uppgifter, varav markens normala pro­ duktionsförmåga kan bedömas, sker uppskattningen av medelboniteten med ledning därav. Saknas dylika uppgifter, uppskattas produktionsför­ mågan med ledning av vad som är känt eller kan utrönas örn skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade boniteten infogas i någon av de i tabell I upptagna bonitetsklasserna. Är boniteten så hög, att den ej kan infogas i någon av de i tabellen angivna bonitetsklasserna, skall uppskattning ske efter den verkliga boniteten. jämkad till närmaste hela tal. I vissa fall, där tillförlitliga sammandrag finnas över kubikmassa och tillväxt i olika åldersklasser, kan markens genomsnittliga produktionsför­ måga lätt uträknas, under förutsättning att beståndens slutenhet i genom­ snitt är typisk för ett välskött större skogsbruk. För 100-årig omloppstid ger följande exempel upplysning örn beräkningens allmänna gång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 65

Domänstijrelsens förslag.

3. Arealen skogsmark beräknas, vad angår statens och andra allmänna skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgängliga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hushållning med tillgängliga och tillförlitliga skogsuppskattningshandlingur, elter uppgifter i dessa; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgif­ ter från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga hand­ lingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som kunna införskaffas. 4. Skogsmarkens normala ihrfresavkastningsförmåga (boniteten) skall beräknas efter den årliga nir/cesavkastning, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk och under antagande, att marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar för­ delat virkesförråd (normal skogstillgång). Boniteringen får således icke göras beroende av att den för viss tid uttagbara virkesavkastningen är vare sig högre än normalt, på grund av att skogen är mer än vanligt väl sluten eller innehåller relativt stor tillgång på moget virke, eUt r lägre än normalt på grund av att skogen är utglesnad eller utgöres av över­ vägande ungskog, utan boniteten bestämmes av den uthålliga årliga virkesavkastning, skogsmarken lämnar, sedan skog stillgången under ratio­ nell skötsel blivit normal. Såsom sådan normal virkesavkastning är att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där det fin­ nes ett väl slutet och på behöriga åldrar väl fördelat virkesförråd. Bonitering skall ske efter den virkesproducerande förmågan utan hän­ syn till föreliggande möjlighet eller sätt för virkcsavkmtnihgens utnytt­ jande. Vidare är att märka, att boniteten skall vara genomsnittlig och således skall för skogsmarken i dess helhet avvägas med hänsyn till dess i olika delar skiftande producerande förmåga.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

Åldersklass .Medelkubikmassa Tillväxt Tillväxt i kbm.

(20-årig) per hektar procent per år per 20 år

V 200 1.6 3.2 64 Summa för 100 år 344

Tilläggas 5 år för kalmarkstid, blir den genomsnittliga årliga produk- 344 tionsförmågan å dylik skog ; = 3.3 kubikmeter per liektar.

10a

Det bör observeras, att, örn t. ex. å dylik skog enbart finnes III ålders­ klassen och skogen följaktligen för närvarande uppvisar en löpande till­ växt av 4. g kubikmeter per hektar, bonitering dock icke skall ske efter denna tillfälliga siffra, utan efter vad som under en hel omloppstid i ge­ nomsnitt kan uppnås eller 3.3 kubikmeter. På samma sätt få låga tillväx­ ter å glesa eller överåriga skogar ej föranleda bonitering efter skogens nu­ varande abnorma tillstånd. 5. Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala avkastnin­ gen beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris, som för liknande sortiment under åren 1922—1926 i genomsnitt varit å or­ ten gällande. Finnes för skogen i fråga ordnad bokföring tillgänglig, må densamma kunna läggas till grund för prissättningen, under förutsättning att de bokförda prisen varit av ordinär beskaffenhet och sålunda för lik­ nande förhållanden representativa. Saknas ordnad bokföring för skogen eller hava för det genomsnittliga prisläget representativa virkesförsäljningar ej förekommit .eller anses de bokförda prisen icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas rotvärdet med ledning av medelpriset för orten efter en med hänsyn till skogens läge och produktionsförmåga beräknad, till såväl kvantitet som sammansättning normal avkastning. Det funna värdet jämkas till den av prisklasserna å tabell I, som ligger närmast. Vid uppskattningen skall givetvis tillbörlig hänsyn tagas till att sämre mark producerar ej blott kvantitativt mindre virke utan även kvalitativt sämre och mindre värdefulla sortiment ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga örn körvägar, flottningsförliållanden m. m. dylikt, som inverkar å virkets rotvärde. Vid en upp­ skattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att taga hän­ syn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort och annat, som inverkar å virkesvärdet. I de fall, där ordnad bokföring finnes, erhållas de för prissättningen be­ hövliga medeltalen enklast örn virket försålts å rot. Så sker i stor ut­ sträckning på de allmänna skogarna. Men, även örn rotförsäljning före­ kommit, kunna de erhållna priserna ej alltid utan jämkning användas som taxeringsunderlag. Så t. ex. kan inträffa, att endast den grövsta och värdefullaste skogen sålts å rot, medan småvirket använts till husbehov, såsom vanligt är i jordbruksbygderna, eller kvarlämnats i skogen, såsom sker i vissa trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Men även örn dylika extrema fall ej föreligga, kan det inträffa, att å viss egen­ dom årsavkastningen, åtminstone vissa år, kan vara sammansatt av onor­ mala mängder grovt eller klent virke eller att avverkning skett på sär-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 6/

Domänstyrelsens förslöf).

Vid bestämning av boniteten skall hela den normala örliga virkcsavkastningen uppskattas i kubikmeter per hektar och avse virke i ratt till­ stånd, mätt i verklig kubikmassa tast mått på bark, d. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, då virket mates på rot efter noggranna s. k. massa­ tabeller. Finnas för skogen tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar, angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehållande andra uppgif­ ter, varav markens normala v i rkesavkastn i /»^förmåga kail bedömas,siter uppskattningen av medelboniteten med ledning därav. Saknas bonitetsuppgifter, uppskattas virkesavkastvings förmågan med ledning av vad som är känt eller kan utrönas örn skogsmarken i fråga, jämfört med me­ delboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade boniteten infogas i någon av de i tabell I upptagna bonitetsklasserna. Är boniteten högre än någon av de i tabellen angiv­ na bonitetsklasserna, skall den vid uppskattningen jämkas till närmaste bela tal.

5. För den sålunda uppskattade normala air/resavkastningen beräknas nettovärdet per kubikmeter (rotvärdet) enligt de pris, som blivit satta un­ der åren 1927—1931 och i genomsnitt varit å orten gällande för de sorti­ ment, varav dylik: normal virkesavkastning anses sammansatt. Såsom normal sortimentssammansättning skall anses dan, som i särskilda anvis­ ningar jämlikt 58 § taxeringsförordningen kan Wiva fastställd för län elior område av län. Finnes för skogen ordnad bokföring tillgänglig, må densamma kunna läggas till grund för prissättningen under förutsättning, att de bokförda prisen varit av normal beskaffenhet och sålunda för liknande förhållan­ den representativa. 1 de falk, där virke försålts å rot, erhålles de för pris­ sättningen behövliga medeltalen direkt för vart och ett av de nämnda åren, under förutsättning att det å rot försålda virket har den sålunda fastställ­ da sortimentssammansättningen och ett för skogen genomsnittligt avsättningsläge. Eljest kunna de erhållna priserna ej direkt användas som taxeringsunderlag utan måste jämkas. Så. t. ex. inträffar ofta, att endast don grövsta och värdefullaste skogen sålts å rot, medan smavirket an­ vänts till husbehov, såsom vanligt är i jordbruksbygder, eller kvarlämnats i skogen, såsom sker i vissa trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Alon även örn dylika extrema fall ej föreligga, in­ träffar, att den årliga virkesavkastningen å en skog visst år är samman­ satt av onormala mängder grovt eller klent virke, eller att avverkning skett på särskilt långa eller korta körvägar med mera, oell kunna även i dylika fall jämkningar i de erhållna priserna bliva nödvändiga. Å sådana skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i uppar­ betat skick, skola från bruttopriserna avdragas alla direkta avverkningsoch transportkostnader, såsom kostnader för huggning, körning, flottningetter annan transport till den plats, för vilken bruttopriserna gälla — di­ rekt arbetsledning, avmätning och intumning, tillfälliga kojbyggnader, vintervägar och lastplatser, skogsaeds- och skogsvårdsavgifter samt olycksfalls- och försäkringsavgifter i den mån de äro direkt hänförliga till drivningsarbetet. Därvid är att märka, att de avdragsgilla kostnader-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

skilt långa eller korta körvägar m. m., och kunna även i dylika fall jämk­ ningar i de erhållna prisen ofta bliva nödvändiga. Å skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat skick, mäste man vid prissättningen dels avdraga alla direkta avverknings- och transportkostnader, dels omföra det sålunda erhållna rotvärdet att gälla verklig massa, fast mått på bark, i stället för t. ex. toppmätt massa inom bark, enligt vilken senare mätning timmer ofta säljes. Örn avkastningens sammansättning är känd, bör för varje sortiment rotvärdet utrönas för Vaij av ar’ som skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa årsvärden uträknas. Uträkning av totala avverknin­ gens medelpris sker enligt metod, som framgår av följande exempel:

Medelpris per kubikmeter kronor 7: 55.

'Ull!f- V1SS tr^kt..s“a/eden ej vara avsättningsbar, bör i exemplet detta ZJuZ Ut!°raS var<*et då medelpriset blir endast 6 kronor 95 öre per

Pet[a .galler tydiigen även då försäljning skett på rot, men

lrke under viss brosthojdsdimension ej kan vinna avsättning, ehuru dess .Kubikmassa ingar i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 69

Domänstyrelsens förslag.

na skola vara representativa för skogens genomsnittliga av sättning sförhållanden och icke göras beroende av avverkningarnas förläggning eller virkesförrådets anhopning i sämre eller bättre av sättning slägen. Det så­ lunda erhållna rotvärdet skall avse verklig kubikmassa fast mått på bark, till vilket måttslag brukliga handelsmått, t. ex. toppmätt massa inom bark för timmer, löst mått för brännved etc., skola omräknas. För varje sortiment och klass av ekonomiskt likvärdiga sortiment skall rotvärdet ut­ rönas för vart och ett av de år som, enligt vad ovan angivits, skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa årsvärden uträknas. Ur medeltalen bestämmes rotvärdet för samtliga sortiment enligt den fast­ ställda normala sortimentssammansättningen på sätt framgår av följan­ de, vilket allenast utgör ett exempel på utfallet av olika sortiment och dessas gruppering:

Sortimentsklass

III: sulfatved, grops och l:a barrved ... 20 X » 4 > » » » 0: 80 IV: kolved, indusiribränsle och diverse

Rotvärde per kubikmeter kr. 5:05-

Det bör beaktas, att den normala sortimentssammansättningen skall av­ se hela värk esa v k as tuln gen, oberoende av huruvida viss del av denna icke vinner avsättning. Skulle sålunda å viss trakt virke, i exemplet här­ ovan hänfört till fjärde sortimentsklassen, ej vara avsättningsbart, bör i exemplet detta utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 4 kronor 80 öre per kubikmeter. Detta gäller tydligen även, då försäljning skett på rot, men virke under viss brösthöjdsdimension ej kunnat vinna avsätt­ ning, ehuru dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen. Saknas ordnad bokföring för skogen, eller hava för det genomsnittliga prisläget representativa virkesförsäljningar ej förekommit, eller anses de bokförda priserna icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskat­ tas rotvärdet med ledning av medelpriset för orten efter en med hänsyn till skogens läge och virkesavkastningsiörmhga, beräknad, till såväl kvan­ titet som sammansättning normal v i rkes avkastning. Vid uppskattningen skall medelpriset enligt förenämnda särskilda anvisningar jämkas med hänsyn till att sämre mark producerar ej blott kvantitativt mindre virke utan även mindre värdefulla sortiment ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga om körvägar, flottningsförhållanden m. m. dylikt, som inverkar å virkets rotvärde. Vid en uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsätt­ ningsort och annat, som inverkar på virkesvärdet. Vid enahanda bonilet och avsättningsläge skall samma rotvärde åsättas den normala virkesavkastningen, även om skogsbruk i olika, syften bedrives med olika omlopps­ tider. Avvikelser från den omloppstid, som kan anses motsvara den för orten normala sortimentssammansättningen, inverka visserligen på den verkliga virkesavkastningens sammansättning och värde, men skall hält-

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

6. l>’rån värdet av den enligt ovan angivna grunder beräknade avkast­ ningen skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, för­ valtning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m. Vad därefter återstår Rigges till grund för värdesättningen å skogsmarken sålunda, att markvärdet per hektar sättes till tre och en halv gånger den reducerade årsavkastningen. Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som angiver markvärdet per hektar vid de olika kombinationer mellan bonitetsklass och virkespris, som kunna antagas förekomma vid de i punkterna 4 och 5 angivna uppskattningar. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osed­ vanligt stor del av den alstrade avkastningen, må avdraget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade normala avkastningen. I sådant fall kan icke tabellen användas, utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog. 7. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upplåtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den fak­ tiskt befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan ut­ tagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräknade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas, och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den växande sko­ gen till sexton och en halv gånger den enligt punkt 6 reducerade årsav­ kastningen. I fråga örn denna värdeberäkning hänvisas till tabell I, som jämväl angiver den växande skogens värde per hektar vid normal skogs­ tillgång för samma, kombinationer, som upptagits i fråga örn markvärdet. Emellertid avviker skogstillgången ofta från det normala måttet. An­ tingen kan den virkesavkastning, som rationellt bör uttagas ur det förhandenvarande virkesförrådet, understiga den normala, såsom förhål­ landet är vid utglesnade eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist eller vid välskötta skogar med brist å moget virke. Där så är fallet, skall det för normal skogstillgång angivna skogsvärdet jämkas nedåt till 0.?, 0.8, 0." o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Eller ock kan skogs­ beståndet till följd av mer än vanligt god slutenhet eller av jämförelse­ vis stor tillgång på moget virke tidvis medgiva större avverkning eller uttagandet av dyrbarare dimensioner än som för normal avkastning bör beräknas. I sådant fall jämkas sko^svärdet uppåt till l.i, 1 . 2 , 1.3 o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Jämkningen sker med stöd av de kända avvikelser, skogens virkesförråd uppvisar vid jämförelse med för­ rådet å en normalt sammansatt skog av grövre och klenare sortiment och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 71

Domänsty Tehrm förslag, syn till dessa avvikelser tågås vid beräkningen av växande skogens värde enligt punkt 7. Det enligt det. föregående bestämda rotvärdet jämkas till den av pris­ klasserna i tabell I, som ligger närmast. 6. Den enligt punkt 4 bestämda normala årliga virkesavkastningen värderas efter det enligt punkt 5 beräknade rotvärdet. Från den värde­ avkastning, som därvid framkommer, skall avdragas en tredjedel för kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnads­ underhåll, skogs odling, skyddsdikning, skogs indelning, skatter m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor del av avkastningens värde må avdraget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av deli beräknade normala wirdeavkastningen. Det sålunda re­ ducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark. Skogsmarkens värde per hektar skall utgöra tre och en halv gånger nettovärdet på ett års normal avkastning. Vid ett avdrag för kostnader med en tredjedel hänvisas till underlättan­ de av värdeberäkningen till tabell I, som angiver skogsmarkens värde per hektar vid förekommande kombinationer mellan bonitets- och rotvärdesklasser. Vid avdrag för kostnader med mera än en tredjedel kan tabell t icke an­ vändas, utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog. 7. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upplåtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den fak­ tiskt befinner sig, och den uärefoavkastning, som för framtiden därur kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest sko­ gen innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräknade normala vä rde& vk as t n i n gen genast kan uthålligt uttagas och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den växande skogen (skogsvärdet) till sexton oell en halv gånger den enligt punkt 6 reducerade normala årliga vä edea vk as tn i n ge n. I fråga örn denna värdeberälming hänvisas till tabell I, som jämväl angiver den växande skogens värde per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som upptagits i fråga örn skogsmarkens värde. Emellertid, förekommer ofta, att den växande skogens slutenhet, sam­ mansättning i åldersklasser och beskaffenhet i övrigt är sådan, att. den fal diska skogstillgången betingar ett från det normala iner eller mindra avvikande skogsvärde. Detta värde i förhållande till det normala utgör den s. k. relativa skogstillgången, som betecknas med tal, uttryckta i tion­ delar. Talet för relativa, skogstillgången är således l.o, örn skogsvärdet överensstämmer med det normala. Relativ skogstillgång Os, O.s, 0.7 o. s. v. innebär, ali det förhandenvarande virkesförrådet, såsom i. utglesnade eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist eller i välskötta skogar med brist på moget virke, icke medgiver normal, värdeavkastning, varför skogs­ värdet i samma mån sättes lägre. På samma sätt innebär relativ skogs­ tillgång 1 . 1 , 1 . 2 , 1.2 o. s. v., att skogsbeståndet till följd av mer än vanligt stor slutenhet eller jämförelsevis stor tillgång på moget virke under viss

72 Kungl. Maj:Is proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

skogens därav beroende förmåga att giva en mot den åsätta boniteten och det åsätta normala rotvärdet svarande framtida avkastning. För att underlätta bedömandet av när å en skog förefinnes normal skogstillgång, har upprättats bifogade tabell II, sorn, med utgångspunkt från dels den omloppstid, vilken anses vara den för orten lämpliga, dels den marken åsätta boniteten, angiver för erforderliga kombinationer den virkesmassa per hektar, som bör å skogen förefinnas för att virkesförrå­ det skall anses vara av normal storlek. Är ett dylikt virkesförråd jämväl av tillfredsställande sammansättning med avseende på åldrar och sortimentsförekomst m. m., föreligger normal skogstillgång (relativa skogstillgången = 1). Tabell II vilar på följande grunder. Det behövliga virkesförrådets storlek beror på tillväxtenergien, vilken i sin tur nära sammanhänger med skogens ålder. Örn i en viss landsända skogen mera allmänt anses avverkningsmogen vid t. ex. 100 år, bör en skog, där uthålligt skogsbruk skall bedrivas, innehålla virke av alla åldrar från 1 till 100 år i någor­ lunda jämn blandning. En dylik skog visar en tillväxt i massa av om­ kring 3 procent av virkesförrådets massa. För att kunna ur skogen ut­ taga en årlig avkastning av t. ex. 2.5 kubikmeter per hektar, fordras så­ lunda ett stående virkesförråd på 83 kubikmeter per hektar, emedan 3 procent på 83^ kubikmeter ger 2.5 kubikmeter i skörd. Örn nu en skog å dylik mark på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och sortimentsfördelning kan betraktas som normal, är dess relativa skogstillgång 50/S3 eller 0.6 av det normala. Därvid förutsättes, som sagt, att ålders- och sortimentsfördelningen å skogen är att betrakta såsom normal, med andra ord att den kan tänkas med den använda driftsformen för framtiden lämna_ en jämn, d. v. s. under längre tid uthålligt lika stor avverkning. Är däremot denna normala ålders- och sortimentsfördelning rubbad och måste därför averkningen för framtiden väntas bliva ojämn och sammansatt av ovanligt klena eller ovanligt grova sortiment, så måste den enligt ovanstående regel funna relativa skogstillgången jämkas ytter­ ligare, nämligen uppåt, örn förrådet är sammansatt av äldre bestånd eller grövre virke än normalt, och nedåt, örn de äldre åldersklasserna saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena dimensioner. Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade lmshållningsplaner fin­ nas, och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de väx­ lingar i den framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kunna därvid dessa avkastningar värderas i penningar och kan därefter hela skogsbrukets till nutiden diskonterade avkastning uträknas efter 5 procent räntefot. Efter avdrag dels av 25 procent för omkostnnder dels också för själva markvärdet, som ju värderas efter andra grunder, erhålles den växande skogens fristående värde. Detta värde jämföres med vär­ det vid normal avverkning (1(5.5 gånger normalavkastningen), och erhålles härvid den relativa skogstillgången.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 73

Domänstyrclsens förslag.

lid kan medgiva större avverkning eller uttagande av värdefullare dimen­ sioner än som för normal färdeavkastning kan beräknas, varför skogs­ värdet i samma mån sättes högre. Den erforderliga jämkningen av de i ta­ bell I angivna skogsvärdena vid normal skogstiUgång sker med stöd av de kända avvikelser, skogens virkesförråd och dettas sammansättning med avseende på åldrar och mogenhet sklasser samt grövre och klenare dimen­ sioner uppvisar vid jämförelse med förrådet å en normalt sammansatt skog och skogens därav beroende förmåga att giva en mot åsatt bonitet och rotvärde svarande framtida värdeavkastning. För att underlätta bedömandet av relativa skogstiUgången, bär upprät­ tats bifogade tabell II, vilken för olika boniteter och omloppstider utvisar, den storlek för ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd, som mot­ svarar relativa skogstiUgången l.o. Tabellens användning framgår av följande. I en viss landsända förut­ sattes — enligt de särskilda anvisningarna jämlikt 58 § taxeringsförordningen — 100-årig omloppstid vara lämplig med hänsyn till förekom/man­ de bonitet och avsättningsförhållanden med meia. Om en skog innehål­ ler virke i normal ålders- och dimensionsfördelning och skogsmarkens bo­ nitet är 2.5, skall virkesförrådet således uppgå till 83 kubikmeter per hektar, för att relativa skogstiUgången skall vara l.o. Örn skogen på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och dimensionsi ördeluing kan betraktas som normal, är relativa skogstiUgången 5%3 eller O.c av det normala. Det skall uppmärksammas, att det förhandenvarande totala virkesför­ rådet — varl skall ingå virke under minsta uppskattade dimension — utan hänsyn till att viss del av dess avkastning måhända icke är avsättningsbar eller utnyttjas för husbehov, skall ligga till grund för jämfö­ relse med det normala virkesförrådet. Då normal ålders- och dimenstonsf ördelning oftast ej är för handen, niåste den enligt nyssnämnda regel funna relativa skogstiUgången van­ ligen jämkas ytterligare, nämligen uppåt, om förrådet är sammansatt av äldre bestånd eller grövre virke än normalt, och nedåt, örn de äldre ål­ dersklasserna saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena dimensioner. Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas, och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i den framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kan skogens bruttovärde erhållas på så sätt, att dessa avkastningar värderas i pen­ ningar och bela skogsbrukets till nutiden diskonterade avkastning däref­ ter uträknas efter 5 procents räntefot. Efter avdrag dels med en tredje­ del för omkostnader, dels också för själva markvärdet, som ju värderas efter andra grunder, erhålles den växande skogens fristående värde. Med hänsyn till det förhållandet, att skogsvärdet i allmänhet kan be­ räknas icke understiga 4 normala årliga, värdeavkastningar, må relativa skogstiUgången endast undantagsvis sättas lägre än 0 . 2 . Tabell I, utvisande markens samt den växande skogens värde per hektar för olika boniteter och rotvärden}

Tabellen ej återgiven i domänstyrclsens skrivelse. Foris. <i sill. Vt.

74 Kungl. Maurts proposition Nr 220.

Domänstyreisens förslag, (forts, från sid. 73.)

Tabell II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt oell slutet virkesförråd för olika boniteter och omloppstider1.

Exempel på hjälptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxeringsdistrikt år 19331.

Motiv

till domänstyrelsens förslag om ändringar i instruktionen för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering är 1933.

Vid punkt 2.

Texten har anslutits till den lydelse, som givits motsvarande del av punkt 4 i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen. Till skillnad från såväl nämnda anvisningar som nuvarande instruk­ tion har i domänstyrelsens förslag föreskrifterna örn åsättande av betes­ värde å skogsmark uteslutits. Domänstyrelsen håller före, att dessa fö­ reskrifter lämpligare böra givas i punkt 1 av anvisningarna till 9 § kom­ munalskattelagen. Åsättande av sådant värde synes nämligen taxeringstekniskt böra ske i samband med värdesättningen av fastigheten i övrigt. Detta innebär ett fullständigare åtskiljande mellan värderingen av skogsmark och växande skog och fastigheten i övrigt. I samband där­ med anser styrelsen, att nuvarande bestämmelser rörande betets värde å skogsmark böra i viss mån ändras. I det förslag till nuvarande instruktion, som styrelsen avgav den 22 december 1926, hade styrelsen anledning att närmare beröra frågan örn betestillgångens värdering. Den principiella ståndpunkt, som styrelsen därvid företrädde, nämligen att skogsbete! bör bliva föremål för taxe­ ring efter vissa angivna grunder, har i huvudsak kommit till uttryck i nuvarande instruktionens bestämmelser, som i dessa delar erhållit föl­ jande utformning. Finnes----------- lämnar. Även örn —--------- »annan betesmark». I punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen äro intagna till innebörden samma bestämmelser. I yttranden från, bland annat, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har framkommit såsom önskemål, att betesvärde å skogsmark under rationell skötsel icke må åsättas. Sveriges skogsägareförbund har ansett, att bestämmelserna örn betesvärde å skogsmark måtte helt utgå. Domänstyrelsen saknar dock anledning att frångå sin tidigare ståndpunkt, att där betet å sådan skogsmark utnyttjas —■ låt vara att det upplåtes av andra än skogsvårdshänsyn — detsamma bör anses hava ett visst värde.

1 Tabellen ej återgiven i domänstyrelsen® skrivelse.

Kungl. Majlis proposition Nr 220. 75

Nuvarande bestämmelser örn skogsbetets värdering innebära, att be­ tet å skogsmark under rationell skötsel värderas endast då det utnytt­ jas, medan betet å skogsmark, där rationellt skogsbruk icke bedrives, el­ ler å sådan skogbeväxt hagmark eller betesmark, som taxeras som skogs­ mark, värderas, även örn detsamma icke utnyttjas, vilket dock torde höra till undantagen. Vidare skall tillägget för bete a skogsmark under rationell skötsel icke ske med fulla värdet, örn betet förorsakar inträng ä skogsbruket, vilket givetvis är regel. Sådan skogsmark eller såsom skogsmark taxerad hagmark eller betesmark, där rationellt skogsbruk icke kan anses bedrivas, skall däremot åsättas värde såsom skogsmark jämte fullt betesvärde. Sistnämnda, i regel oekonomiskt skötta marker, bliva således hårdare taxerade i här berörda avseenden. Domänstyrelsen är visserligen av den uppfattningen, att en sådan dif­ ferentiering i uppskattningen av betets värde har en viss skogspedagogisk betydelse. Det torde dock vara till fördel, om betet, då det utnytt­ jas vid rationellt skogsbruk eller i övrigt förekommer, uppskattas efter likformiga grunder. En tillämpning av nuvarande bestämmelser härom måste beträffande skogsmark under rationell skötsel vara för taxerings­ myndigheterna synnerligen svår. Sedan marken värderats såsom skogs­ mark efter bonitet och rotvärde, skall bestämmas, i vad mån det erhållna markvärdet kan vara beroende av skogs- eller betestillgång med hänsyn till det växlande intrång, betet förorsakar. Utgångspunkten för ett så­ dant bedömande torde vara svår att finna. I själva verket torde värdet av det intrång, betet förorsakar, och varmed verkliga betesvärdet skulle minskas, böra komma till synes genom minskad faktisk värdeavkastning från skogen och således lägre relativ skogstillgång och skogsvärde. Un­ der sådan förutsättning skulle skälig hänsyn härtill snarare böra tagas vid beräknande av relativa skogstillgången, samt det verkliga betesvär­ det i varje läll särskiljas för att i dess helhet tilläggas taxeringsvärdet av fastigheten i övrigt. Regeln skulle alltså vara den, att alla inflytelser med avseende på markens utnyttjande för skogsbruk regleras genom rela­ tiva skogstillgången samt att betesvärde skall tilläggas vid taxering av fastigheten i övrigt, men åsättas för skogsmark under rationell skötsel endast, såframt betet plägar utnyttjas. Även örn således betestillgången enligt nu föreslagna grundel- anses böra värderas, förutsätter domänstyrelsen, att värdet av skogsbete bör vara synnerligen ringa, per hektar räknat, och att de särskilda anvisnin­ gar, som jämlikt 58 § taxeringsförordningen skola givas för varje län, komma att innehålla sådana uppgifter till ledning för taxeringsarbetet, att betesvärdet å skogsmark under rationell skötsel, där sådant värde skall åsättas, skäligen begränsas. Särskild hänsyn bör därvid tagas till med betesgången förenade kostnader för hägnad till skydd för skogsåterväxten och andra kostnader, förorsakade av betesdjurens skadegörelser i olika avseenden. Styrelsens ändringsförslag i denna detalj bör betraktas ur rent taxeringsteknisk synpunkt och bör givetvis medföra samma to­ talvärde av skogs- och betestillgång, som erhålles vid en riktig tillämp­ ning av nuvarande bestämmelser. För sådan skogsmark eller såsom skogsmark taxerad hagmark eller betesmark, där rationellt skogsbruk icke kan anses bedrivas, synes det eventuella tillägget för betesvärde ge­ nom liknande anvisningar lidra begränsas, varvid det totala värdet av växande skog oell bete icke i något fall bör tillåtas överstiga värdet av växande skog. därest normal skogstillgång skulle hava förelegat.

Kungl. Majus proposition Nr 220. 77

Även om 1931 års rotvärde skulle avsevärt understiga värdet tor år 1930 torde, av denna serie att döma, ett medeltal för perioden 1927—1931 knap­ past giva lägre resultat än medeltalet för perioden 1922—1926, som var 5.i kronor (sistnämnda siffra erhålles som medeltal för perioden 1927 —1931, örn 1931 års rotvärde skulle nedgå ända till 2.5 kronor). På sådana grunder erhållna taxeringsvärden skulle icke, med oiöränörade avdrag för förvaltningskostnader m. m. och oförändrad kapitaliseringsprocent, återspegla den sänkning i värdet på skogsfastigheter, som fak­ tiskt förekommit. I till styrelsen ingivna yttranden har även framhållits, att det nu inträffade prisfallet borde i högre grad få inverka på det me­ delpris, som skulle ligga till grund lör taxeringen. Så har t. ex. Sveriges skogsägareförbund föreslagit, att perioden 1929—1931 skulle gälla. Cen­ tralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund föreslår, att frågan hålles öppen så länge som möjligt genom att i instruktionen bestämma, att t. ex. prismedeltalen för åren 1927—1931 skola tjäna till ledning vid taxeringen, men att. örn förhållandena därtill giva anledning, det skall uppdragas åt viss myndighet eller särskild nämnd att bestämma örn de ändringar i sag­ da prismedeltal, som kunna erfordras, för att taxeringen med hänsyn till de närmast kommande årens prisläge skall bli så rättvis som möjligt. Centralrådet, som utförligt motiverat sina uttalanden i föreliggande fråga, framhåller vikten av att i brytningstider av allvarlig och vittom­ fattande karaktär hänsyn tages till att fastighetsägarna ej må komma vare sig att oskäligt betungas eller att favoriseras i förhållande till övriga skattebetalare. Ur principiell synpunkt och sett på lång sikt är det, såsom centralrådet även framhåller, av vikt, att do år, som ligga till grund för rotvärdets bestämmande vid fastighetstaxeringar, bilda en sluten serie. Endast här­ igenom kan varje förekommen prisfluktuation komma till inflytande vid värdesättningen. Den subjektiva grund för prissättningen, som uteslu­ tande av ett eller annat år medför, skulle härigenom bliva eliminerad. Örn priset t. ex. skulle bestämmas för perioden 1929—1931, som skogs­ ägareförbundet föreslagit, varigenom innevarande års låga priser i högre grad skulle inverka på medelpriset, torde detsamma visserligen giva lägre taxeringsvärden. På grund av den ovissa prisutvecklingen synes emellertid för närvarande icke möjligt att bedöma, i vad mån de efter åren 1929—1931 såsom grund erhållna rotvärdena skola vara sär­ skilt berättigade som grund för värdesättningen. Sent statistiskt är ock­ så ett medeltal av tre års värden mindre representativt. Medeltalet för en femårsperiod kail i regel synas lämpligt, ehuru intet talar emot, att något längre perioder stundom tagas. Ehuru domänstyrelsen anser sig i princip böra förorda slutna serier för årsmedeltalen, skulle dock detta — då prissättningen med 1927—1931 års priser bomme att grundas på fyra förhållandevis normala år men endast ett depressionsår — för ägare av skogsfastigheter medföra en såväl absolut som i förhållande till övriga skattskyldiga procentuellt ökad skattebörda, oaktat skogsbruksfastigheterna kanske mer än do flesta drabbats av krisen. En sådan pressning av skogsbruket, som på så sätt till betydande del finge garan­ tera kommunernas fasta skatteinkomst, skulle icke heller leda till den sparsamhet i den offentliga hushållningen, som är ofrånkomlig. Det är härvid av ringa betydelse, att en reglering med gottgörelso för skogsbruksfastigheter genom mera skäligt avvägda taxeringsvärden skulle sko med kommande taxeringsperioder. Fallang till riksdagens protokoll 1932. I sami. 186 haft. (Nr 220.) Hilana. 7

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Styrelsen anser sig sålunda icke kunna förorda vare sig' att vissa år efter mer eller mindre subjektiva grunder uteslutas eller att en ifrågasatt jämkning å 1927—1931 års priser enligt centralrådets förslag vidtages, Örn priserna för år 1932 medtagas, torde möjligen ett medelpris, avvägt för sexårsperioden 1927—1932, giva ett mera lämpligt underlag för taxe­ ringen, utan att principen örn kontinuiteten i årsmedeltalen brytes. Detta skulle innebära, att fastighetstaxeringen, så som styrelsen tidigare ifråga­ satt, bleve uppskjuten till år 1934. Det bör emellertid uppmärksammas, att frågan örn rotvärdets beräk­ nande jämväl bör ses tillsammans med frågan örn kapitaliseringsproeenten och i viss mån med storleken av avdraget för förvaltningskostnader m. m. I detta avseende hänvisas till vad styrelsen anfört i motiven vid punkt 6. Då styrelsens uppdrag innebär förslag under förutsättning av allmän fastighetstaxering år 1933, har styrelsen i punkt 5 föreslagit, att rotvärdet skall beräknas med åren 1927—1931 som grund, varvid styrelsen förutsätter, att en i övrigt fullt berättigad höjning göres beträffande nämnda avdrag för förvaltningskostnader, samt att ingen sänkning sker av kapitaliseringsprocenten. Enligt nuvarande instruktionen skall rotvärdet baseras på »de pris, som för liknande sortiment under åren 1922—1926 i genomsnitt varit å or­ ten gällande». För att undvika inträffade missuppfattningar synes be­ stämmelsen böra dels preciseras att avse de priser, som blivit satta under de år, som skola läggas till grund för beräkningen, oavsett att virket even­ tuellt levererats senare, dels framhäva, att med rotvärdet avses det rot­ värde, som erhålles genom prissättning av de för normal virkesavkastning utfallande sortimenten. Den normala sortimentssammansättningen har av styrelsen föreslagits att bestämmas i de särskilda anvisningar, som jämlikt 58 § taxeringsförordningen kunna bliva fastställda för län eller område av län. Granskningen av taxeringsutfallet vid 1928 års allmänna fastighetstaxering har näm­ ligen visat, att en dylik länsvis schablonisering av taxeringsförfarandet, i de län detta genomförts vid 1928 års fastighetstaxering, bidragit till jämnhet i taxeringen, varför en ny instruktion synes böra innehålla be­ stämmelser i sådant syfte. Styrelsen anser, att en sålunda fastställd nor­ mal sortimentssammansättning bör vara normerande. Detta skulle med­ föra, att för skogar med ordnad bokföring, dennas uppgifter bleve till led­ ning, vad rotvärdet beträffar, endast för de för olika dimensioner eller sorti­ ment gällande priser, som ur bokföringen kunna härledas. På grund av inträffade missuppfattningar har ytterligare betonats, att de vid försäljning å rot faktiskt erhållna rotpriserna i regel icke utan jämkningar kulina användas vid rotvärdets beräknande för normala virkesavkastningen. Reglerna för rotvärdets beräknande ur bruttopriserna för upphugget virke hava förtydligats, bland annat, med specifikation av avdragsgilla kostnader. Beträffande medelprisets uträkning hava i exemplet — i stället för nu­ varande instruktions tre sortimentsklasser — fyra sortimentsklasser an­ givits. Detta betingas av att i allmänhet högne priser uppnås för sulfit­ ved och lia björkved än för sulfatved, props och prima barrved. Där den­ na skillnad är obetydlig, kunna givetvis de av styrelsen föreslagna sortimentsklasserna II och III sammanslås. Påpekandet, att den normala sortimentssammansättningen skall avse

Kungl. Murds proposition Nr 220. 79

hela virkesavkastningen, oavsett dess möjligheter till avsättning, har gjorts för att förebygga, att t. ex. för Norrland, där virke av lövträd eller virke under viss dimension i stora delar icke vinner avsättning, sorti mentssammansättningen beräknas endast för det avsättningsbara virket, vilket förekommit vid 1928 års fastighetstaxering och, där så skett, i prim cip bör hava medfört något för höga rotvärden. För de fall, då rotvärdet icke bestämmes efter uppgifter från ordnad bokföring utan enligt ortens medelpris, har föreslagits, att de jämkningar i detta pris, som kunna betingas av bonitetsväxlingar, skola ske enligt de särskilda anvisningarna för varje län. Därvid synas bonitetsväxlingarnas inflytande på sortimentssammansättningen böra begränsas, då de för kommun eller taxeringsdistrikt i regel icke böra vara av den storlek, att rotvärdet på den grund bör avsevärt justeras. Styrelsen förutsätter sålunda, att jämkning i medelpriset med hänsyn till Adisentligt bättre eller sämre bonitet lin för orten i genomsnitt icke som regel bör göras större än till närmaste prisklass uppåt eller nedåt från medelpriset. Det tillägg, som gjorts örn rotvärdets uppskattning vid olika omlopps­ tider men i övrigt likartade förhållanden, motiveras därav, att samma bonitet och avsättningsläge bör taxeras till samma markvärde oavsett den omloppstid, en viss ägare kan finna med sin fördel förenligt att använda.

Vid punkt 6.

Det väsentliga ändringsförslaget i denna punkt berör avdraget för för­ valtningskostnader m. fl. dylika allmänna kostnader. Redan år 1921. då nuvarande principer för värdering av skogsmark och växande skog blevo fastställda, påpekades från skogligt håll, att avdraget för allmän na kostnader’ med endast 25 procent vore för lågt och snarare borde sät­ tas till 33 procent. Vid samma frågas behandling år 1927 hade styrelsen anledning att i allt väsentligt instämma i ett uttalande av professorn Tor Jonson, i vilket betonades, att de allmänna kostnaderna under en pe­ riod av fallande virkespriser icke kunde minskas i samma mån. Att av­ draget i fråga då icke höjdes, torde åtminstone delvis hava berott på att detta värdemoment i fastighetstaxeringen beaktades vid valet av kapitaliseringsprooent. Under de år, som därefter förflutit, har tendensen mot de allmänna kostnadernas större andel av skogens rånetto skärpts, så att styrelsen numera anser det nödvändigt att föreslå en sådan ändringav värderingsgrunderna, att avdraget för nämnda kostnader sker med en tredjedel i stället för en fjärdedel. Styrelsen får därvid framhålla, alt för större skogsbruk dessa kostnader i själva verket utgjort mer än en tredje­ del av skogens rånetto. För skyddsskogar synes avdraget möjligen kun­ na bibehållas till högst hälften. I övrigt innebära styrelsens ändringar i denna punkt endast omgruppe ringar eller förtydliganden. Styrelsen föreslår alltså, att skogsmarkens värde fortfarande bestämmes till tre och en halv gånger nettovärdet på ett års normal avkastning, samt att kapitaliseringsproeenten bibehålies vid 5 procent. Styrelsen har därvid utgått från en högre förräntningsprocent än den, som motiveras av senare årens räntesatser i allmänna marknaden, bestämda av riksbankens officiella diskonto för 3 månaders växlar, vilket framgår av följande sammanställning:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 81

uppenbara felen i uppskattningen av denna värdefaktor med hänsyn till de skogliga förhållandena, där skogsull gängen är synnerligen ringa. Där­ vid skulle kunna tagas till utgångspunkt, att vid uppställande av regler­ na för värdeminskningsavdrag vid avyttring av skog i samband med marken enligt 22 § kommunalskattelagen ett avdrag tor fyra normala årsavkastningars värde närmast baserats på uppgifter från skogssakkunnigt håll, av innebörd att enligt gällande skogsvårdslagar endast i rena undantagsfall virkesmängden å en fastighet kan beräknas någonsin kom­ ma att understiga fyra normala årsavkastningar och för skyddsskogsoanråden sex normala årsavkastningar, sedan skogen nått den storlek, att egentliga avverkningar kunde ifrågakomma. Med tillämpning härav sy­ nes lägsta relativa skogstillgång, praktiskt taget, böra sättas till 0 . 2 , även örn undantag i enstaka fall kunna förekomma vid alltför stor förekomst av kalmark eller plantskog. I flera avgivna yttranden har framhållits som ett önskemal, att sådana föreskrifter lämnas för relativa skogstillgångens bestämning, att taxe­ ringsmyndigheterna finge ett fastare grepp på denna mången gång svår­ bestämbara värdefaktor. Taxeringsutiallet vid 1928 års fastighetstaxe­ ring visar icke minst behovet av en bättre uppskattning av relativa skogstillgången. Vid bedömande av möjligheterna för en god uppskattning bör väl dock förutsättas, att där tillförlitliga skogsuppskattningskandlingar finnas, material härför alltid är tillgängligt för taxeringsmyndigheterna. Ofta torde den uppfattningen örn relativa skogstillgångens storlek, sådan uppskattning ger, bliva avgörande för en jämförande bedömning, i de fall skogsuppskattningskandlingar icke föreligga. Felmöjligheterna vid sa­ dan jämförelse böra vara mindre än där även jämförelsematerial saknas, vilket dock mera sällan torde vara fallet. För sistnämnda förhållanden kunna knappast mera detaljerade anvisningar giva bättre ledning, möj­ ligen kan ett mera schablonmässigt förfaringssätt da vara att tillråda. Vid övervägande av alla de förhållanden, som inverka pa bestämningen av denna värdefaktor och då tillräckliga utredningar och undersökningar härom icke föreligga, utvisande olika förhållandens rent siffermässiga inverkan på storleken av relativa skogstillgången, anser styrelsen nuva­ rande mera allmänt hållna föreskrifter, med de ändringar styrelsen före­ slagit, allt fortfarande böra tillämpas. Därvid förutsätter styrelsen, icke blott vid uppskattningen av relativa skogstillgången, utan även övriga värdefaktorer, att taxeringsutiallet vid 1928 års allmänna fastighetstaxe­ ring skall tjäna till mera allmän ledning för taxeringsarbetet, samt att skoglig sakkunskap i tillfredsställande utsträckning kommer att av taxe­ ringsmyndigheterna anlitas. liven tueli i; erforderlig omräkning av tabell I samt den exemplifierade hjälp t abell en till följd av den föreslagna höjningen i avdraget för förvalt­ ningskostnader m. m. har icke verkställts. I anslutning till vad domänstyrelsen i det föregående föreslagit, skulle betesvärdes åsättando å skogsmark endast omnämnas i instruktionen och i punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen, men själva be­ stämmelserna härför överflyttas till punkt 1 av anvisningarna, till 9 $ kommunalskattelagen. Därigenom skulle nämnda punkter i nedannämnda delar erhålla följande ändrade lydelse: Punkt 4, fjärde och femic styckena. »Till —------ påräknas. Värdet; av kultiverad betesäng, naturlig betes- eller sluttoräng samt im-

82 Kanyl. Majda proposition Nr 220.

peel irnea t, ävensom, i förekommande fall, bete å skogsmark skall medräk­ nas vid värdesättning av fastigheten i övrigt.» Punkt 1, tredje stycket. »Härmed----------- förringad. Men--------------lämpas. Därför------------värdesättningen. I------- — byggnader m. m. Härvid skall beaktas, att betestillgång, förutom å kultiverad betesäng eller naturlig ibetes- eller slåtteräng, skall värderas, där sådan kan tillgodogöras från skogsmark. Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, skall med hänsyn här­ till skäligt betesvärdo åsättas endast, så framt betet plägar utnyttjas. Å kultiverad betesäng eller naturlig betes- eller slåtteräng eventuellt förekommande växande träd skola särskilt uppskattas till sitt fulla vär­ de. Därjämte må-----------synpunkter. Taxeringsvärdet------------- förhål­ landen.» I slutet av nyssnämnda punkt har fastslagits, att även impediment (»övrig mark») regelmässigt har något, större eller mindre värde på grund av dess användbarhet ur andra än skogliga synpunkter. Ehuru värde­ sättningen av impediment endast omnämnes i instruktionen för värdering av skogsmark och växande skog, anser styrelsen, som nämnts, att grun­ derna för impedimentens värdesättning i detta sammanhang förtjäna uppmärksammas. Enligt utredning av do sakkunniga för granskning av taxeringsutfallet vid 1928 års fastighetstaxering hava impedimenten åsatts värdo efter mycket växlande grunder. På mångå håll har impediment, oavsett här berörda bestämmelse, icke värderats, förmodligen beroende på att sådan mark av taxeringsmyndigheterna ansetts värdelös, men å andra sidan har förekommit, att relativt höga värden åsatts impediment, t. o. m. i nivå med skogsmarkens värde. Förenämnda anvisning till 9 § kommunalskattelagen bör inbjuda till en försiktig värdering av impediment. Det kan ifrågasättas, om icke grun­ derna för värdering av skogsmark skulle kunna vara till viss ledning vid bestämmande av värde å impediment. Det bör nämligen beaktas, att markvärdena för skogsmark enligt tabell I till instruktionen, anses 'icke understiga saluvärdena för skogsmark. Då impediment skall uppskattas efter saluvärde och sådan mark — frånsett eventuellt förefintlig skogstillgång, som mångenstädes ofta torde sakna värde, samt grus- eller mosstäckt, slåtter eller bete o. d., vars värde kan särskilt tagas i betraktande — måste anses hava lägre saluvärde än sämsta förekommande skogsmark, bör dess värde i varje fall understiga det markvärde per hektar, som i ta­ bell I till instruktionen angivits för bonitetsklass O.so och för skogen åsatt rotvärdesldass. För styrelsen synes en sådan begränsning av värdesätt­ ningen och anknytning av densamma till skogsmarkens värdering på nu ifrågasatt sätt böra giva en viss stadga åt taxeringen och åtminstone mot­ verka en icke önskvärd överskattning av sådan mindrevärdig mark. Möj­ ligen kan bestämmelse härom befinnas lämplig för iakttagande vid 1933 års fastighetstaxering. Styrelsen förutsätter i varje fall, att även frågan örn enhetliga värderingsgrunder för impediment kommer att beaktas vid ett eventuellt möte med Iandskamrerarna med flera och i de särskilda an visningarna för varje län jämlikt 58 § taxeringsförordningen.

Stockholm den 8 november 1931.

G. KUYLENSTIERNA. Sten Collinder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 83

Bilaga 3.

P. M.

med utkast till vissa ändringar i kominunalskattelagen m. m. i anledning av förestående allmänna fastighetstaxering.

Då det ansetts önskvärt att i och för den allmänna fastighetstaxering, sorn, med början innevarande år, laglikmätigt skall äga rum år 1933, i lagstiftningen tillgodogöra sig vunna erfarenheter från föregående all­ männa fastighetstaxering för vinnande i möjligaste mån av jämnhet och likformighet i taxeringen, har statsrådet och chefen för finansdeparte­ mentet åt mig uppdragit att avgiva förslag till sådana ändringar i_ skatte­ lagstiftningen, som i dylikt avseende kunde finnas påkallade. Till full­ görande härav har jag, under samarbete med sekreteraren i 1930 års kom munalskattebereilning t. f. assessorn E. Thore och efter samråd med åt­ skilliga personer utarbetat denna promemoria. Till en början får jag erinra, dels att frågan örn bestämmelser rörande taxering av vattenfall och liknande fastigheter är föremål för särskild beredning, dels att förslag till instruktion lör värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1933 uppgjorts av do­ mänstyrelsen och varit föremål för vederbörlig remiss. Frågan örn taxe­ ring av vattenfall skall därför ej här behandlas, och spörsmålet örn vär­ dering av skogsmark och växande skog kommer att här beröras blott i den mån därav betingas ändringar, som för sammanhangets skull i la gtek niskt avseende visat sig önskvärda. Förslag till jämkningar beträffande själva taxeringsförfarandet innefattas ej i det föreliggande förslaget, utan skall frågan därom göras till föremål för särskild behandling. Blott en av de materiella bestämmelserna betingad ändring i taxeringsförordningen ifrågasättes i nu förevarande sammanhang. Det huvudsakliga materialet för bedömande av i vad män lagändringar kunde anses önskvärda har erhållits fran den utredning rörande utfallet av 1928 års allmänna fastighetstaxering, som av byråchefen E. Höijer och e. byråchefen E. Lindeberg på offentligt uppdrag blivit verkställd (Sta­ tens off. utredn. 1931:35), samt vid konferenser med ledamöter, jämväl s. k. särskilda ledamöter, och föredragande å kammarrättens avdelning för fastighetstaxeringsmål. Vissa spörsmål, vilkas betydelse tidigare kom­ mit till min kännedom, hava även givit anledning till överväganden, i vad mån lagändringar kunde anses erforderliga. Do olika frågorna skola här upptagas i anslutning till vederbörande paragrafer i kommunalskattelagen.

5 §. Vid kammarrättens och regeringsrättens prövning av frågor örn skatte plikt för olika slag av fastigheter har det helt naturligt visat sig, att åt­ skilliga svårbedömbara fall förelegat. Då det emellertid torde vara omöj­ ligt att åt 5 § kommunalskattelagen giva en avfattning, som utesluter tvivelaktiga gränsfall, och alltså prejudicerande avgöranden av regerings­ rätten under alla förhållanden måste utgöra vägledning vid lagrummets tillämpning, samt då slutligen värdet av redan meddelade prejudikat starkt förringas, örn befintliga formuleringar ändras, har jag trott det

84 Kungl. Majlis proposition Nr 220.

rara lämpligast att undvika ändringar i ifrågavarande lagrum. Några ej avsedda obilliga resultat av de gällande lagbestämmelserna hava ej kommit till min kännedom.

Anvisningar till 8 §. -En viss ojämnhet vid bestämmande av taxeringsenheter lärer hava före­ kommit beträffande å skogsmark belägna torp, i det att på sina håll till gemensam taxeringsenhet sammanslagits torp, vilka varit upplåtna till olika personer för självständigt brukande. Motiveringen lärer hava varit att söka däri, att innehållet av gällande arrendeavtal ej nödvändiggjort kännedom örn huru stor skatt belöpte på de olika torpen. Då det ej kan vara lämpligt att på olika håll tillämpa olika förfaringssätt, föreslås i anvisningarna till 8 § en obetydlig ändring, varav direkt framgår, att torp å skogen ej skola behandlas annorlunda än andra torp.

9 § med anvisningar. 9 §, som avser själva taxeringsmetoden, kan sägas vara den mest cen­ trala av alla de lagrum, som avse fastighetstaxering, och det är också be­ träffande denna paragraf, som de mest betydelsefulla ändringarna nu föreslås. Såsom särskilt viktiga torde få betraktas frågorna örn metoden för åsättande av å-priser för jordbruksfastighet och reglerna om åsättan­ de av tomt- och industrivärde. Då den förstnämnda frågan ej synes med­ föra större lagändringar men det sistnämnda spörsmålet, ehuru i sig självt måhända mera en andrahandsfråga, leder till omprövning, huru­ vida de för taxeringen grundläggande huvudprinciperna erhållit en följd­ riktig utformning i lagtexten, skall detta senare här först behandlas. Kammarrättens behandling av frågor rörande tomt- och industrivärde lär hava givit det intrycket, att bestämmelserna härom i stor utsträckning ej riktigt uppfattats. Åndringsprocenten i mål rörande dylika frågor har varit påfallande stor; i regel har ändringen gått ut på sänkning av de åsätta värdena. Anledningen härtill har väl snarast varit den, att osäkra exploateringsmöjligheter i allt för hög grad antagits verka till stegring av de allmänna saluvärdena, eller att man räknat med en omedelbar eller jämförelsevis snabb exploatering i. fall. då en sådan med sannolikhet kan väntas taga mycket lång tid. 9 § och dess anvisningar innehålla för närvarande praktiskt taget inga andra regler örn värdering av jordbruksfastigheter, som kunna anses äga ett mervärde på grund av deras användbarhet för tomt- och industriän­ damål oell dylikt, än i punkt 2 av anvisningarna ett påpekande, att vid taxeringen hänsyn skall tagas till »förekomsten av sådana förhållanden, som enligt 19 § föranleda därtill, att en del av taxeringsvärdet bör redovi­ sas såsom tomt- och industrivärde» samt i punkt 4 av anvisningarna ett motsvarande påpekande. I anvisningarna till 10 § — som ju rätteligen endast avser att reglera, i vad mån det enligt 9 § åsätta totalvärdet skall redovisas i särskilda delvärden, men eljest ej avser att meddela några materiella värderingsgrunder — angivas däremot en del förhållanden, som medföra, att en jordbruksfastighet bör åsättas tomt- och industrivär­ de. Genom den formulering, som givits åt anvisningarna i berörda del, har emellertid indirekt givits vissa värderingsregler. Det är nämligen uppenbart, att i den mån de förhållanden, som föranleda åsättande av tomt- och industrivärde, äro sådana, att de kunna äga betydelse för själ­ va värderingen, de också skola tillämpas i avseende å denna.

Kungl. Majlis proposition Nr 220. 85

Då det nu gäller att närmare utforma grunderna för taxeringen i så­ dana fall, då ett mervärde för tomt- och industriändamål finnes, synes det oegentligt att iniöra dessa i anvisningarna till 10 §, där de logiskt ej höra hemma. En oriktig systematik kan knappast anses ägnad att befordra reda i taxeringsarbetet. Det riktiga synes nu vara att införa alla bestämmelser av materiell innebörd i 9 § och dess anvisningar och följaktligen dit överföra även vissa av de bestämmelser, som nu ha sin plats i anvisningarna till 10 §. Beträffande innehållet i de nya anvis­ ningarna rörande mervärde, som nyss sagts — vilka synas böra införas såsom en särskild punkt — torde det vara i huvudsak tillräckligt att hänvisa till det vid denna p. m. fogade utkastet till lagtext. Det må dock anses vara på sin plats att något närmare beröra ett vanligt före­ kommande fall, nämligen att ett område, som tills vidare användes för .jordbruk, exploateras för tomtändamål. Det är möjligt, att en tomt å exempelvis 1,000 kvadratmeter kan omedelbart säljas för 2,000 kro­ nor, d. v. s. 2 kronor per kvadratmeter, och det kan finnas stora utsikter att mycket snart sälja t. ex. ett 10-tal tomter för samma å-pris. Vilka delar av området, som kunna först säljas för detta pris, är oklart; man vet endast, att det gäller de mera välbelägna delarna. Därefter kan med sannolikhet påräknas, att ytterligare några tomter skola kun­ na säljas örn ett år, ännu en eller annan örn två år o. s. v. Även mindre välbelägna tomter kunna småningom beräknas bliva avyttrade, men an­ tagligen för lägre pris; och ju längre tid som kan väntas förflyta till försäljningen, desto osäkrare blir vanligen kalkylen; örn exploateringen beräknas taga ett större antal år, blir måhända osäkerhetsmomentet så utpräglat, att en förståndig köpare skulle lämna exploateringen i denna del utanför sina kalkyler. I fråga örn en exploatering förefinnes alltid mer eller mindre av spekulationsmoment, och detta moment får ej för­ bises vid taxeringen. En person, som inköper en fastighet för att exploa­ tera densamma räknar visserligen med vissa vinstutsikter och uppskat­ tar i sådant avseende troligen både den utveckling han finner sannolik och den utveckling han under lyckligaste förhållanden finner möjlig. Men han gör säkerligen också en annan kalkyl, nämligen vilken utveck­ ling som med särskilt hög grad av sannolikhet kan påräknas och vilket pris han följaktligen kan betala med tämlig visshet örn att affären skall gå ihop utan vare sig vinst eller förlust. En förståndig köpare betalar antagligen ej stort mer än sistnämnda pris, såvitt ej särskilt lysande vinstutsikter to sig såsom möjliga och medföra den verkan, att även den förståndige köparen skulle vara villig betala ett påtagligt speknlationspris för området. Det sistnämnda torde dock höra till det mindre vanliga. Det riktigaste synes därför vara att vid taxeringen utgå från den utveckling, som vid områdets utnyttjande för tomt- eller industriända­ mål skulle med verklig sannolikhet kunna påräknas. Värdet under för­ utsättning av en dylik utveckling erhålles genom en kalkyl, enligt vil­ ken vid senare års försäljningar påräkneliga värden diskonteras lil! nu­ tidsvärden, varjämte tillägges nuvärdet på den avkastning, som fastig­ heten vid förhandenvarande användning kan väntas tills vidare in­ bringa, men avdragas påräkneliga omkostnader. Till det sålunda erhåll­ na värdet kan under vissa förhållanden läggas ett visst belopp pä grund av särskilt gynnsamma spekulationsutsikter, som skulle kunna antagas påverka även den förståndigt^ köparen. Örn man genomgående håller fast vid utgångspunkten för hela detta resonemang, nämligen att såsom

st» K luigi. Martts proposition Nr 220.

taxeringsvärde bör åsättas det värde, som en förståndig' köpare kunde antagas vilja betala för fastigheten, bör en riktig' taxering' av ifrågava­ rande fastigheter ej erbjuda synnerliga svårigheter. Förevarande be­ stämmelsers införande i anvisningarna till 9 § innebär på sätt och vis ett understrykande av denna synpunkt, under det att den nuvarande placeringen av stadgandena. örn tomt- och industrivärde kan hava bidra­ git till en föreställning, att tomt- och industrivärde vore något, som så att säga folie utanför den vanliga taxeringen. En fråga, som stundom diskuterats och som enligt gällande lagstift­ ning knappast kan anses vara klart besvarad, gäller i vilka fall fastig­ het till den del den utgöres av skogsmark och växande skog bör åsättas tomt- och industrivärde samt metoden för dylikt värdes beräknande. Att här föreligger ett särspörsmål i avseende å skogsmark och växande skog beror på den för dylik fastighet gällando taxeringsmetoden. Skogsmark och växande skog skola värderas efter en metod, som ger till resultat ett schahlonartat avkastningsvärde, vilket i vissa fall kan sammanfalla med allmänna saluvärdet men säkerligen ej alltid gör det, beroende bland an­ nat därpå, att även en förståndig skogsspekulant kan låta sig ledas av påräknade goda konjunkturer i framtiden, eller därpå, att den gällande schablonen i avseende å beräknande av omkostnadsavdrag och dylikt ej har motsvarighet i verkligheten i det särskilda fallet. Likaså har möjlig­ heten att omedelbart tillgodogöra sig en värdefull virkestillgång ansetts skapa ett bogro allmänt saluvärde än avkastningsvärdet, vilket förut­ sätter ett uthålligt skogsbruk. Där ett dylikt högre allmänt saluvärde vid användning för skogsbruk förekommer, bör ej avkastningsvärdet utan nämnda saluvärde kunna anses avgörande för örn skogsbrukets bedrivande å fastigheten är eko­ nomiskt berättigat. Användning för tomt- och industriändamål torde följaktligen allmänt sett höra anses ifrågakomma först i den mån den kan anses betyda ett högre allmänt saluvärde än saluvärdet under förut­ sättning av fortsatt användning för skogsbruk. Denna huvudprincip tarvar emellertid i vissa speciella avseenden en närmare granskning. Om allmänna saluvärdet å en skogsfastighet under förliandenvarande användning är högre än det värde, fastigheten skulle äga vid använd­ ning till tomt- eller industriändamål, men det enligt skogstaxeringsmetoden åsätta värdet lägre än värdet vid fastighetens användning för tomt- eller industriändamål, inställer sig frågan: bör ej fastigheten i dy likt fall värderas till det allmänna saluvärde, den skulle äga vid använd­ ning för tomt- eller industriändamål i stället för till det lägre värde den erhåller enligt skogs v ä r d er i n gsm e t ode n ? Svaret på frågan är ingalunda självklart, och jag skall avstå från att söka giva ett svar å densamma med hänsyn till gällande lag. Den största jämnheten i taxeringsresultaten skulle måhända vinnas, örn man i dylikt fall alltid utginge från användningen för tomt- och industriändamål och läte värdet bestämmas till det med hänsyn därtill beräknade allmänna saluvärdet. Man kan nämligen med visst fog göra gällande, att, örn gränsen mellan de båda värderingsmetoderna droges på detta sätt, dessa skulle såvitt möjligt smidigt anpassa sig efter varandra och plötsliga språng undvikas. Men mot metoden kan också göras invändningar. Man kan naturligtvis an­ föra, att, örn en skogsmark med skog värderas efter skogsvärderingsmetoden, det vore egendomligt, örn en annan alldeles likadan skog med mot svarande avsättningsmöjligheter, å vilken även i fortsättningen skogs-

Kungl. Maj:t» proposition Nr 220. 87

bruk bör bedrivas, skulle värderas högre allenast pä den grund ali den­ samma under vissa i verkligheten icke föreliggande förutsättningar med fördel kunnat användas på annat sätt. Den grundtanke, som ligger bakom skogsvärderingsmetoden, nämligen vinnande av en likformig behand­ ling av växande skog och skogsmark, som användes för skogsbruk, lärer i själva verket snarast leda till att uppskatta även ifrågavarande fastig­ heter allenast såsom skogs!'asdiglieter. Dessutom kan det ifrågasättas, örn ej den sistnämnda metoden i praktiken kommer att verka mest tilltalande. Det lärer väl nämligen i verkligheten vanligen komma att tillgå så, att man i stort sett utan vidare kalkyler kan göra klart för sig, att den eller den skogen med sannolikhet kommer att bibehållas såsom sådan, och att ur allmänna ekonomiska synpunkter detta kan anses naturligt och rik­ tigt. Är detta fallet, saknar man med denna metod anledning att verk­ ställa uppskattning av några som helst andra vården än värdet enligt den särskilda skogstaxeringsmetoden. Det torde tillika finnas anledning antaga, att hela frågans ekonomiska betydelse är ringa. Det torde undantagsvis jämväl kunna förekomma, att beträffande mark, varå skogsbruk bedrives, en kalkyl rörande värdet under förutsätt­ ning av dess användning för tomt- och industriändamål ger ett högre värde än saluvärdet under förutsättning av dess fortsatta användning för skogsbruk, men att det antagna avkastningsvärdet ger ett högre re sultat än båda dessa värden. Fallet torde emellertid få anses sä oprak­ tiskt, att det ej behöver föranleda mer eller mindre komplicerade lagbe­ stämmelser. Så snart antingen saluvärdet under förutsättning av fort­ satt skogsbruk eller det beräknade avkastningsvärdet vid dylik använd­ ning är högre än saluvärdet vid användning för tomt- eller industriän­ damål,'synes man i lagen höra utgå ifrån att sistnämnda användning är utesluten. Har man sålunda avskilt de fall, där man förutsätter, att skogsmark allt fortfarande kommer att användas för skogsbruk, så återstår det fall. att det anses vara lönande att använda en skogsmark för tomt- och indu striändamål. Spörsmålet om taxeringsvärdets storlek i detta fall synes lämpligen böra besvaras med utgångspunkt från frågan: skall tomt- och industrivärde utföras a) med det belopp, som utgör skillnaden mellan å ena sidan allmänna saluvärdet för tomt- och industriändamål, å andra sidan saluvärdet under förutsättning av fastighetens fortsatta använd­ ning för skogsbruk, eller b) med det belopp, som utgör skillnaden mellan å ena sidan allmänna saluvärdet för tomt- och industriändamål och å andra sidan det enligt skogstaxeringsmetoden åsätta särskilda värdet? Enligt den förra metoden blir skogsområdets totala taxeringsvärde det enligt skogstaxeringsmetoden uppskattade värdet med tillägg av det belopp, som utgör skillnaden mellan de båda saluvärdena. Enligt den andra metoden åter blir det faktiska allmänna saluvärdet, d. v. s. under förutsättning av områdets användning för tomt- och industriändamål, taxeringsvärde. Den förra utvägen innebär i visst avseende en kompro­ miss mellan de båda uppskattningsmetoderna för å ena sidan skogen, å andra sidan övrig fastighet och verkar följaktligen till en i viss man mjuk övergång från den ena till den andra. Men man kan också säga. att i och med det att man är klar med att fastigheten lämpligen bör nyttjas för annat ändamål än för skogsbruk, bortfalla också förutsätt­ ningarna för tillämpning av den särskilda skogsvärderingsmetoden. Ut­ vägen att låta hela det faktiska allmänna saluvärdet, bil taxeringsvärde

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

torde sålunda vara mest följdriktig. Dessutom undgår man med detta alternativ att i varje lall söka uppskatta det hypotetiska saluvärdet vid fortsatt användning av fastigheten lör skogsbruk, vilket vore nödvändigt, om man skulle uppskatta skillnaden mellan de båda förutsatta saluvär­ dena. Ett fel vidlåder dock det senare alternativet, enligt vilket tomt- och industrivärde kommer att utföras med skillnaden mellan totala saluvärdet och värdet enligt skogsvärderingsmetoden, nämligen att en alltför stor del av saluvärdet kan komma att träffas av det högre repartitionstal, som gäl­ ler för tomt- och industrivärde än för växande skog. Men denna oegentlighet har säkert mycket ringa praktisk betydelse, varför man utan vidare lärer kunna bortse från densamma. Berörda alternativ erbjuder den stora fördelen av praktisk enkelhet och förefaller väl för det allmänna tänkan­ det naturligast. Jag har därför utformat förslaget till lagtext enligt detta alternativ. Med den lösning av frågan örn förhållandet mellan fastighets värde en­ ligt skogstaxeringsmetoden och dess tomt- och industrivärde, jag nu ifrå­ gasatt, inskränkes betydelsen av spörsmålet örn dess saluvärde under för­ utsättning av fortsatt skogsbruk till bedömandet av frågan, huruvida framtida användning för tomt- och industriändamål kan anses lämplig eller ej. Då denna fråga, såsom ovan anförts, i regel torde kunna besvaras utan särskild kalkyl, vill det förefalla, som örn den ifrågasatta lösningen måste anses i det hela mera praktisk än de lösningar, som i vissa fall skulle nödvändiggöra en exakt uppskattning av saluvärdet under förutsättning av fastighetens fortsatta användning för skogsbruk. Nu måste givetvis anvisningarna till 9 § även i övrigt så utformas, att bestämmelserna örn nyssberörda mervärde kan på ett lämpligt sätt/appli­ ceras å dem. Detta synes lämpligast kunna gå för sig på det sätt, att de olika bestämmelserna i anvisningarna till 9 § klart hänföras till skilda områden å marken, av vilka vissa skola värderas till allmänna saluvär­ det, andra enligt skogsvärderingsmetoden. I huvudsak förefinnes den­ na indelningsgrund redan nu, men det förefaller, som örn exempelvis vissa punkter i nuvarande punkt 2 av anvisningarna måste analogivis tillämpas beträffande skogsmark och växande skog. Förtydliganden kun­ na ske utan någon större omarbetning av det hela. Det synes lämpligt’ att omedelbart inrikta läsaren på den för anvisningarnas uppställning sålunda genomförda principen och därför inleda anvisningarna med en särskild punkt, som framhåller detta och även betonar den sidan av för­ hållandet mellan 9 och 10 §§, att delvärdena enligt sistnämnda lagrum ej hänföras till särskilda områden å marken; härigenom gives även en an­ tydan örn att någon direkt korrespondens mellan de båda lagrummens an­ visningspunkter ej förefinnes. Principen för anvisningarnas uppställning skulle enligt förslaget —• i huvudsaklig anslutning till vad som redan gäller — bliva följande. Punkt 1 innefattar nyssberörda i n 1 ed n in ms st a d gand e. Punkterna 2—4 hänföra sig till värdering av fastighet, till den del den ej utgöres av skogsmark och växande skog; punkt 2 innehåller mera allmänna regler, punkt 3 mera speciella sådana. Punkt 4 förutsattes skola innefatta de regler örn taxering av vattenfall, som utarbetas i särskild ordning. Punkt 5 innehåller föreskrifter örn värdering av jordbruksfastighet, till den del den utgöres av skogsmark och växande skog, med specialbestämmelse rö­ rande sådant område, som äger mervärde för tomt- och industriändamål. Punkt fi meddelar bestämmelser örn mervärde för tomt- och indo sirianda-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 89

mål, gemensamma för all jordbruksfastighet, även skogsmark. Återstå­ ende punkter innehålla specialregler; punkt 7 motsvarar gällande punkt 3. Nuvarande punkt 6 av anvisningarna överflyttas till punkt 2 av an­ visningarna till 10 §. I det löljande skola förekommande olika frågor be­ handlas i anslutning till respektive punkter. Punkt 2 motsvarar nuvarande punkt 1. Till första stycket i denna punkt föreslås ett tillägg av principiell betydelse, avsett att utveckla vad som redan nu torde få anses vara gällande rätt. Allmänna saluvärdet infördes såsom klart erkänd uppslcattningsnorm genom 1921 års förord­ ning örn allmän fastighetstaxering år 1922. Redan dessförinnan ansågs saluvärdet böra vara grundläggande för taxeringen, men begreppets inne­ börd var dock måhända tidigare annorlunda än nu. Det synes sålunda under en tidigare period hava förutsatts, att man för bestämmande av vad som kunde anses utgöra saluvärde skulle utgå från fastighetens av­ kastning och därifrån göra vissa avdrag. Rörande vilka avdrag i dylikt avseende voro tillåtna sökte man i viss mån analogi i de regler, som gällde örn inkomst. Den uppfattningen gjorde sig bland annat gällande, att av­ drag ej finge ske för kommunalskatt (Davidson, Kommentar till bevillningsförordningen, sid. 31). Det torde vara uppenbart, att dylika regler ej numera äro tillämpliga. Med allmänna saluvärdet förstås det värde en förståndig köpare kan antagas vilja betala. Att påräkneliga skatter äga betydelse för bestämmande av detta pris, torde ej vara föremål för tvekan —• fastighetsprisen äro jämförelsevis högre i kommuner med låg kommunalskatt än i kommuner med hög kommunalskatt. Någon särskild kalkyl beträffande skatteavdrag och dylikt torde följaktligen i allmänhet ej erfordras. Vad skogen angår ingår avdrag för »skatter» i det allmänna omkostnadsavdraget utan att det preciserats eller behövt preciseras örn vilka skatter det är fråga. Däremot synes det vara av viss vikt att i prin­ cip fastslå, att avdrag för gäld och dylikt ej får äga rum, och att mot­ svarande gäller i fråga örn kapitalvärdet å sådana förpliktelser som skyl­ dighet att utgiva undantag och dylikt. Vissa härmed sammanhängande för­ hållanden hava vid tillämpningen givit anledning till tvekan. Fråga är härvid örn omständigheter, som utöva inflytande på den faktiska pris­ sättningen å fastighet, men beträffande vilka osäkert kan vara, huruvida de böra beaktas vid bestämmande av allmänna saluvärdet. Örn en fastig­ het utgör tjänande fastighet i fråga örn ett servitut, bör enligt redan nu gällande uttryckliga bestämmelser avdrag få ske för värdet därå. Detta sammanhänger med att servitutet är en vid den tjänande fastigheten häftande rättighet, som medräknas vid den härskande fastighetens taxe­ ring. Denna ömsesidighet synes vara skäl att beakta. Den finnes till­ städes även i fråga örn ett sådant institut som frälseränta, vilken taxe­ ras såsom fastighet men föranleder minskning av taxeringsvärdet hos den fastighet, varifrån förmånen utgår. Vad servitut angår, likställes där­ med »annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten». Även här lärer fråga vara örn fastigheter såsom sådana vidhäftande rättighe­ ter eller skyldigheter, vartill hänsyn tages genom tillägg vid den ena fastighetens taxering och, eventuellt, genom avdrag vid den andra fastig­ hetens taxering; värdet av andra rättigheter får ej avdragas. En restrik­ tiv tillämpning synes här böra äga rum, och det torde vara uppenbart, att — bortsett från frälseränta och dylikt — vad som framstår såsom skyldig­ het för en fastighetsägare men såsom en rättighet för en enskild person, vilken som helst, ej bör tagas i betraktande. Att förekomsten av skatter,

90 Kanyl. Maj:ts 'proposition Nr 220.

vilka ingen enskild ägare kan komma ifrån, minska fastighetens värde i varje enskild ägares hand, torde däremot vara ofrånkomligt. Den om­ formulering, som valts för första stycket av ifrågavarande punkt 2, är avsedd att giva ett allmänt hållet uttryck för den tankegång, som här framkommit. Förhållandet mellan andra och tredje styckena i förevarande anvis­ ningspunkt synes ej alldeles klart. Tredje stycket lärer i själva verket till viss del innefatta i huvudsak en — förmodligen i pedagogiskt syfte given — upprepning av viss del av innehållet i andra stycket. Stycket synes därför i viss mån kunna förkortas och i samband därmed synes viss redaktionell omskrivning böra ske, därvid viss del utsöndras till ett fjärde stycke. Någon närmare motivering härför synes knappast erforder­ lig. I detta sammanhang synes emellertid böra något närmare beröras frå­ gan örn åsättande av å-pris för jordbruksfastighet. Värderingen med ut­ gångspunkt från dylika priser har numera kommit i förgrunden. Bland annat skall den s. k. särskilda längden, som omförmäles i 62 § taxerings förordningen, innehålla en redovisning av tillämpade taxeringsgrunder med hänsyn till dylika enhetsvärden. Det lärer nu vara uppenbart, att dessa enhetsvärden, då de innefatta även normalt byggnadsbestånd, höra vara olika för större och mindre fastigheter. Beträffande de mindre fastigheterna beteckna åbyggnaderna en proportionsvis större del av to­ talvärdet, vilket betyder, att å-priset per hektar inägomark bör vara högre för små fastigheter än för stora. Tillika föreligger oftast en star­ kare efterfrågan beträffande mindre fastigheter än beträffande större så­ dana. Den omständigheten, att man för fastigheter av skilda storleks grupper ej föreslagit olika serier av enhetspris, har också vid sista all­ männa fastighetstaxering haft den påföljd, att särskilt mervärde å bygg­ nad till do smärre fastigheterna måst redovisas såsom särskild förmån. Hade denna metod likformigt använts över hela riket, hade måhända ej så mycket varit att säga örn densamma. Som det nu är, försvåras kon­ trollen å taxeringsutfallet och bedömandet av taxeringens jämnhet, och det kan möjligen befaras, att taxeringen blivit mindre jämn än den eljest skulle kunnat bliva. Det torde allenast erfordras en antydan i lagstift­ ningen örn det lämpliga tillvägagångssättet för att erhålla en inriktning av taxeringsarbetet i de olika länen efter en mera enhetlig metod än hit­ tills. I dylikt hänseende bör emellertid ändringen särskilt komma till stånd i 59 § taxeringsförordningen genom ett uttalande, att olika enhets­ värden böra åsättas för olika storleksgrupper av jordbruksfastigheter. Denna formellt mycket obetydliga ändring torde få tillmätas en i rea­ liteten rätt betydande vikt. Behovet av densamma lärer bestyrkas dels av den Höijer-Lindebergska utredningen, dels av erfarenheterna från kam­ marrättens arbete. Det är det nu berörda förhållandet, som åsyftats här ovan i första stycket av motiveringen till förevarande punkt i anvisnin­ garna till kommunalskattelagen, när frågan örn metoden för åsättande av å-priser för jordbruksfastighet betecknats såsom särskilt viktig. Den ord­ ning, i vilken ifrågavarande enhetspris föreslås, torde utgöra en garanti för att några överdrifter åt ena eller andra hållet ej skola behöva befaras. Meningen är, att enhetspriserna med en något starkare differentiering än tillförne skola bliva ett mera användbart hjälpmedel för taxeringen än de måhända hittills på sina håll varit. Framhållandet i slutet av fjärde stycket av impediments värde i all­

Kungl. Maj:ts proposition Kr 220. 91

mänhet anknyter till ett förslag av kammarrätten i dess yttrande över domänstyrelsens förslag till skogsvärderingsinstruktion. Irapediments värde är givetvis vanligen obetydligt; att detta kommer till uttryck, sy­ nes på sin plats. Emellertid bör observeras, att undantagsvis impediment kan ha relativt högt värde, bland annat för tomt- och industriändamål och dylikt. Vad punkt 3 (motsvarande nuvarande punkt 2) angår ifrågasättes sa­ dan omformulering, som gör det tydligt, att fastighet till den del den e,i utgöres av skogsmark och växande skog åsyftas i denna punkt. Beträf­ fande åbyggnader gives en antydan örn att de särförhållanden, som berö­ ras, avse en jämförelse med andra fastigheter i samma storleksgrupp, ett fullföljande av den tankegång, som utvecklats här ovan, men uppenbar­ ligen i sak allenast ett förtydligande av Arnd som redan nu finnes stadgat. Bland naturtillgångar omnämnas för närvarande även »jaktmarker». Då detta uttryck i och för sig ofta innefattar även skogen å en fastighet men fråga bär endast är örn jakt å annat område än skogsmark, har ut­ trycket utbytts mot det mera neutrala »möjlighet till jakt». Beträffande punkt 5 (motsvarande nuvarande punkt 4) hava vissa änd­ ringar skett i anslutning till domänstyrelsens förut omförmälda förslag till instruktion för värdering av skogsmark och växande skog, delvis be rörda även i yttranden över desamma. Punkten inledes med ett stycke, vari framhålles, dels att densamma av­ ser värdering av all skogsmark och därå växande skog, dels att värde­ ringsreglerna närmare utvecklas i särskild instruktion. Därefter behand­ las såsom tvänne olika kategorier å ena sidan skogsmark och skog, som ej har mervärde för tomt- och industriändamål och beträffande vilken följ­ aktligen skogsvärderingsmetoden skall vara bestämmande för taxerings­ värdet, å andra sidan sådan skogsmark oell skog, som på grund av före­ komsten av dylikt mervärde skall taxeras till allmänna saluvärdet. Beträffande den förra kategorien angives, att vid taxeringen åtskillnad göres mellan skogsmark, växande skog och särskild förmån ä skogsmar­ ken. Detta sammanhänger med det av domänstyrelsen framförda och bland annat av kammarrätten tillstyrkta förslaget, att såsom skogsmarks värde i taxeringslängden skall redovisas allenast det efter den speciella avkastningsmetoden beräknade värdet, medan värdet av exempelvis betes förmån å skogen ej skall dit hänföras. Att härigenom en riktigare redo­ visning av fastigheterna med hänsyn till skogsbruket å desamma erhålles synes oförnekligt; likaså är det tydligt, att kontrollen å taxeringsutfal let kan bli mera tillfredsställande vid en dylik begränsning av skogsmarks värdet. Röster hava emellertid ej saknats för att bete å skogsmark borde taxeras såsom ingående i dess värde. Det förefaller, som skulle olika in­ tressen här bli tillgodosedda genom en föreskrift, att bete å skogsmark alltid skall specifikt redovisas i taxeringslängden i dess anteckningsko hunn. Den tekniska svårigheten med ett dylikt förfarande torde vara obetydlig; i själva verket torde detsamma i viss utsträckning tillämpats redan vid förra allmänna fastighetstaxeringen. Det sålunda ifrågasatta angivandet av skogsbete liksom av övriga särskilda förmåner bör komma till uttryck på annat ställe i anvisningarna (se punkt 2 av anvisningarna till 10 §); frågan har emellertid berörts i detta sammanhang därför att sättet för dess besvarande är i viss mån avgörande för uppställningen av nu förevarande punkt av anvisningarna. Kammarrätten har i sitt berörda utlåtande ifrågasatt, att det huvud-

92 Kungl. Majus proposition Nr 220.

sakliga av do beträffande värdering av skogsmark och. växande skog meddelade särskilda bestämmelserna skulle borttagas ur anvisningarna och medtagas allenast i skogsvärderingsinstruktionen. Med hänsyn till det uttalande, som gjordes av vederbörande departementschef, när förslag avgavs rörande de nuvarande bestämmelserna (prop. 213/1928, sid. 247), har jag ej ansett mig böra i nu förevarande utkast upptaga detta förslag, utan förutsätter, att detta kommer att bliva föremål för fortsatt veder­ börlig prövning inom finansdepartementet; utkastet har följaktligen an­ knutits till gällande bestämmelser. Vad värdering av skogsmark angår har i anslutning till förut antydd tankegång bestämmelsen örn skogsbete överflyttats till bestämmelserna örn särskilda förmåner å skogsmarken. Övriga ändringar beträffande så­ väl skogsmark som växande skog äro i huvudsak redaktionella. Avsikten har ej varit att här taga ställning till storleken av det av domänstyrel­ sen framförda förslaget till ändrade grunder för beräkning av det s. k. omkostnadsavdraget. Vad angår servitut å skog, kan detta stundom innefatta rätt för viss fastighet att tillgodogöra sig växande skog å en annan fastighet (yxbördsrätter och dylikt). I dylikt fall måste avdrag häriör ske från skogsvärdet. Att detta kan bliva fallet, har ansetts böra särskilt framhållas. Bestämmelserna örn särskilda förmåner å skogen giva anledning till föl­ jande påpekanden. I allmänhet bör erinras, att värdet av dessa förmåner bör beräknas med hänsyn till deras användbarhet just för den taxerings­ enhet, varom fråga är. Det kan sålunda exempelvis göras gällande, att förmånen av skogsbete är en förmån för inägorna och följaktligen egent­ ligen har sitt värde i samband med dessa. Detta bör ihågkommas vid vär­ deringen, då det kan tänkas påverka taxeringsresultatet. Vad just skogsbete angår, har frågan därom varit rätt mycket diskute­ rad. Domänstyrelsen har föreslagit, att de nuvarande rätt svårbegripliga bestämmelserna örn värdering av skogsbete skola utgå- Förslaget har tillstyrkts av bland annat kammarrätten, och föreliggande ut­ kast är utformat i enlighet med denna ståndpunkt. Det har rått olika upp­ fattningar örn i vilka fall skogsbete skulle värderas. Att såvitt angår skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedrives, betesvärde skall åsättas endast örn betet plägar utnyttjas, är ingen nyhet. Vad angår skogsmark, där rationellt skogsbruk ej bedrives, har domänstyrelsen ej ifrågasatt änd­ ring i gällande bestämmelse, att värdering skall ske, försåvitt betet har något värde. Kammarrätten har däremot förmenat, att värde å bete be­ träffande all skogsmark borde åsättas allenast försåvitt betet plägar ut­ nyttjas. Fördelen med sistnämnda förslag skulle, såvitt jag kan finna, företrädesvis ligga däri, att man undgår den stundom säkerligen vansk­ liga uppgiften att bedöma, huruvida rationellt skogsbruk bedrives å en skogsmark elier ej. Den nuvarande regeln, enligt vilken beträffande skogsmark, å vilken rationellt skogsbruk bedrives, uppskattning av bete skall ske allenast örn betet plägar utnyttjas, är i verkligheten en legal presumtionsregel; det förutsattes, att just för skogsbrukets skull något bete ej bör utnyttjas och följaktligen ej bär något särskilt värde. Denna presumtion får ej motbevisas. Det synes nu såsom en medelväg mellan de olika ståndpunkterna kunna ifrågasättas, att man uppställer motsvaran­ de presumtionsregel beträffande annan skogsmark men med den olikhe­ ten, att presumtionen i detta fall kan motbevisas. I sådana fall, där ve­ derbörande kan med något fog göra gällande, att betet för skogens skull

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 93

ej utnyttjas, torde väl nied en dylik regel praktiskt taget aldrig taxering kunna ifrågakomma, och betydelsen av frågan, huruvida rationellt skogs­ bruk bedrives eller ej, reduceras till ett minimum. Kan vederbörande på­ visa, att betesfrågan är ordnad på annat mera rationellt sätt, torde åsät­ tande av värde för bete å skogsmarken knappast heller kunna ifrågakom­ ma, då skogsbete! för ifrågavarande taxeringsenhet torde vara i huvud­ sak utan värde. Däremot skulle med denna regel tillfälle finnas att åsätta värde för bete i sådana fall, då underlåtenhet att utnyttja detsamma up­ penbarligen vore att hänföra till oförstånd eller försumlighet hos äga­ ren. Det kan till förmån för en värdering i dylikt fall anföras, att det ej finneg någon anledning att åsätta olika värden å två alldeles likadana fastigheter, av vilka den ena rationellt utnyttjas, den andra ej. Betydel­ sen av hela den fråga, som här föreligger, torde emellertid ej böra över­ skattas. Vad angår byggnad å skogen, kan det givetvis förekomma att dylik, eventuellt med tillhörande större eller mindre jordområde, uppskattas såsom särskild taxeringsenhet. Detta fall behöver ej här beröras. Ej hel­ ler är här fråga örn det fall, då byggnad för skogen är belägen annorstä­ des än å skogsmark. Man torde emellertid också kunna tänka sig det fall, att byggnad bör anses belägen å skogsmark av så obetydlig areal, att an­ ledning knappast finnes att undantaga densamma från skogsmarken. Så torde särskilt kunna vara fället med skogshärbärgen och dylika, oftast mera tillfälliga byggnader. Dessa torde emellertid merendels vara av den obetydlighet, att de knappast kunna anses äga något värde utöver det som tillkommer skogsmarken. Men det kan också förefinnas byggnader av något större betydenhet, vilkas förekomst måste anses medföra ett högre värde för en skog än för en annan, där dylika byggnader saknas. Att hänsyn vid taxeringen tages till dylik byggnad, måste anses vara i sin ordning. Men det bör beaktas, att de enhetsvärden, som tillämpas vid be­ stämmande av värdet å jord, som nyttjas för jordbruk, innefatta normala åbyggnader till fastigheten, även örn dessa i mindre omfattning nyttjas för till fastigheten hörande skog. Skulle nu en byggnad, som måste an­ ses ingå i sådana normala åbyggander, vara belägen å skogsmark, fin­ nes ingen anledning att behandla den annorlunda än örn den vore belägen å inägorna. Att angiva någon regel örn i vilka fall detta skall anses vara händelsen låter sig ej göra, då alla möjliga övergångsformer finnas. En antydan örn att hänsyn till värdet av byggnad å skogsmark kan hava tagits vid tillämpning av enhetsprisen synes dock vara på sin plats. Frågan om jakträtt har redan förut berörts. Servitut till förmån för skogsmark torde ej vara synnerligen vanligt, men kan dock tänkas före­ komma. S. k. mulbetesservitut kan i regel ej betecknas såsom en förmån för skogsmark. Att det däremot kan vila å skogsmark, är en annan fråga. I dylikt fall verkar det till minskning av värdet å betesrätt men minskar ej själva skogsmarkens värde. Att så bör bli fallet torde få anses så själv­ klart, att förhållandet ej behöver särskilt omnämnas i lagtexten. Det fäll, att fastighet till den del den utgöres av skogsmark och växan­ de skog äger särskilt mervärde för tomt- och industriändamål, har behand­ lats i det föregående. I sista stycket av punkt 5 behandlas detta fall. Det har ansetts böra särskilt erinras, att uppskattning enligt skogsvärderingsmetoden bör ske även av skogsmark och växande skog med ifrågavaran­ de mervärde.

Bihang lill riksdagens protokoll I9.V>. I sand. 1X6 höft. (Sr 220. > Bilaga. S

94 Kungl. Maj:ts proposition Kr 220.

Beträffande punkt 6 har i det föregående anförts huvudsaklig motive­ ring. Vad slutligen 9 § i själva lagen angår, torde motiveringen för dess omformulering framgå av det föregående. Det torde endast böra påpekas, att den omständigheten, att bete m. m. å skogsmark stundom åsättas sär­ skilt värde, ej synes behöva särskilt omnämnas, då den torde få anses be­ teckna ett moment i den uppskattningsmetod, som gäller för skogsmark och växande skog med utgångspunkt från dess nyttjande för rationellt skogsbruk.

Anvisningar till 10 §. Den omformulering, som föreslås av anvisningarna till 10 §, torde få. anses i huvudsak motiverad i det föregående. Vissa redaktionella änd­ ringar, som synas böra företagas, när stadgandet ändå är föremål för om­ redigering ur andra synpunkter, torde ej erfordra särskild motivering. Det synes dock böra erinras, att hit överförts innehållet i nuvarande punkt 6 av anvisningarna till 9 §, och framhållas, att vissa ytterligare bestäm­ melser örn redovisning i taxeringslängden av särskilda förmåner medde­ lats. Någon särskild motivering för dessa bestämmelser synas ej erfor­ derliga. 12 §. Omtaxering under löpande taxeringsperiod medgives som bekant endast då mera avsevärda förändringar ägt rum i avseende å viss fastighet. Från kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning har inhämtats, att fall före­ kommit, då stark anledning till omtaxering synts föreligga men lagstift­ ningen ej medgivit sådan. Detta har föranlett förslag till vissa ändringar i 12 §. Därest fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, bär detta enligt äldre praxis ansetts få föranleda omtaxe­ ring. Örn detta går för sig enligt gällande rätt, är i varje fall mycket tvi­ velaktigt. Då det torde vara onekligt, att de värden, som upptagits i den skattefria längden, mestadels äro ur olika synpunkter mindre noggrant övervägda än övriga taxeringsvärden, lärer hänsyn till den materiella rättvisan kräva, att dylikt förhållande får föranleda omtaxering. Örn en fastighet är till något mer än fem sjättedelar färdig vid den tidpunkt, som blir avgörande för allmän fastighetstaxering, men först därefter göres fullt färdig, blir enligt nuvarande bestämmelser det en gång åsätta värdet regelrätt gällande för hela taxeringsperioden. Ett dy­ likt resultat är knappast lämpligt. Såsom anledning till omtaxering före­ slås _ fördenskull den omständigheten att fortsatt bebyggelse skett å en fastighet, som vid den tidpunkt, näst föregående taxering avsett, ej va­ rit färdigbyggd. Spörsmålet, i vilka avseenden omvärdering, varom nu är fråga, bör få äga rum, har tidigare varit föremål för överväganden. I 1920 års pro­ position nr 191 behandlas det jämförelsevis ingående (sid. 409 ff.). De­ partementschefen framhöll där, att hänsyn borde tagas till alla de för­ ändringar, som inträtt i fråga örn en fastighet, men däremot ej till änd­ ringar i fråga örn prisläget. Nu har det fall förekommit, att beträffande skogsfastighet, från vilken i samband med försäljning urskilts viss obe­ tydlig del och som på grund av ändringen i fråga örn taxeringsenhet sko­ lat omtaxeras, omtaxeringen föranlett ungefär en fördubbling av det ur­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 95

sprungliga taxeringsvärdet beroende på en väsentlig ökning av den an­ tagna siffran för relativ skogstillgång. Detta kan knappast stå i god överensstämmelse med den grundtanke, som ligger bakom förevarande lagrum och som kommit till uttryck bland annat i bestämmelsen örn prisnivån. Sådan omformulering föreslås därför av sista stycket i 12 § 2 morn., att omtaxeringen skall ske med hänsyn till förekomna ändringar i avseende å fastigheten. Att införa ett direkt förbud mot andra jämk­ ningar har knappast ansetts påkallat. En viss rörelsefrihet synes vara motiverad. Örn emellertid lagrummets egentliga syfte kommer till bättre uttryck än hittills i lagtexten, bör en tolkning, som utesluter ett sådant resultat som det antydda, vara möjlig. Vad angår fastighet, som över­ går från skattefri till skattepliktig, synes fullständig omvärdering böra företagas. Införande av uttryckligt stadgande härom torde giva anled­ ning till att e contrario sluta till en mera begränsad omvärdering enligt förra punkten i ifrågavarande stycke.

Stockholm den 15 februari 1932.

Carl W. U. Kuylenstierna.

96 Kungl. Martts 'proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

Gällande lydelse av de lagrum sorn. avses i de å omstående sidor angivna ändringsförslag }

Kommunalskattelagen.

Anvisningar till 8 §.

2. Emellertid ----------- äga rum. I sådant----------- taxeringsenhet. Detsamma gäller, örn del av fastighet upplåtits till annan för självstän­ digt, mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, därå jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig nä­ ring och väsentligen med egna inventarier, särskilt taxeras. Örn däremot innehavet av torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersätt­ ning, som tillkommer torparen för åtagen arhetsskyldighet till huvudfas­ tigheten, bör torpet icke behandlas såsom särskild taxeringsenhet. År upplåtelsen av tillfällig art, så att det upplåtna området kan förväntas inom kortare tid komma att i brukningsavseende återförenas med den fas­ tighet, varifrån upplåtelsen skett, föreligger ej anledning att åsätta om­ rådet särskilt taxeringsvärde. Ej heller medför upplåtelse av sådant mindre område som till exempel lott i en s. k. koloniträdgård, att det upp­ låtna området skall anses såsom särskild taxeringsenhet. Vidare skall----------- understöd, m. m. 3. ----------- 4. -----------

6 . -----------

9 §. Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet). Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Fin­ nes å skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra sig, eller tomt- och industrivärde, varom i 10 § förmäles, skall vid uppskatt­ ningen hänsyn tagas jämväl därtill. Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan be­ räknas utgå. (Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar till 9 §. 1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastig­ heten, örn den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom

1 Denna text linnes ej intagen i Kuvlenstiernas promemoria men införes här för erhål­ lande av jämförelse.

Kungl. May.ts proposition Nr 220. 97

I utkastet föreslagen lydelse.

Utkast till ändringar i lagtexten.

Kommunalskattelagen.

Anvisningar till 8 §.

1 .--------------

2. Emellertid-----------äga rum. I sådant —-------taxeringsenhet. Detsamma gäller----------- hör exempelvis torp, även torp för skogsarbe­ tare o. dyl., därå jordbruket----------- särskilt taxeras. Örn däremot inne­ havet av torpet väsentligen är att anse såsom bostadsförmån eller såsom en del av den — — — taxeringsenhet.

Vidare skall----------- understöd, m. m. 3. ----------- 4. --------------- 5. -----------

6 . --------------

7.-----------

9 §. Taxeringsvärde -----------saluvärdet). Till den del jordbruksfastighet utgöres av skogsmark och växande skog skall den upptagas till det värde, som den kan anses äga vid ett efter ra­ tionella grunder bedrivet skogsbruk, försåvitt den ej kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till in­ dustriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk. Frälseränta —- — — utgå. (Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar till 9 §. 1. 9 § med anvisningar avser att meddela bestämmelser för uppskatt­ ning av taxeringsvärdet i dess helhet för viss taxeringsenhet med ut­ gångspunkt, såvitt fråga är om jordbruksfastighet, från förhållandena

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220 .

Gällande lydelse.

kail antagas vara att påräkna, ock köpt för ett med hänsyn till fastighe­ tens beskaffenhet lämpligt utnyttjande. Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsva­ rar det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för för­ säljningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av sär­ skilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänksamt ingånget avtal m. m. dyl. Först örn ett något så när till­ räckligt antal olika försäljningar föreligga, örn vilka anledning ej finnes antaga, att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel, icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet fak­ tiskt betald köpeskilling. Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom uppskattningsgrund för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad. Men sådan köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, örn den må anses avvika från det normala värdet i handel och vandel; och där så är fallet, bör taxeringsvärdet därefter lämpas. Därför måste taxerings­ myndigheten vid taxeringsvärdets åsättande taga hänsyn jämväl till andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. I detta hänseende hänvisas taxeringsmyndigheten till de enhet sv är den, som kunna hava föreslagits i den ordning, som i taxeringsförordningen närmare omförmäles, samt till fastighetens avkastning och andra kända förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av dess all­ männa saluvärde, såsom brandförsäkringsvärde å byggnader m. m. Här­ vid må ihågkommas, att även s. k. impediment, vartill hänföras mossar, myrar, berg och annan dylik mark med ringa avkastningsförmåga ur skoglig synpunkt, regelmässigt har något, större eller mindre, värde på grund av dess användbarhet ur andra synpunkter. Taxeringsvärdet bör framgå såsom resultat av ett övervägande av samtliga berörda förhållan­ den. 2. Vid värdesättningen skall noga beaktas, örn och i vilken omfattning ökning eller minskning i värdet för viss fastighet i förhållande till andra fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden, som äro för den fastigheten säregna, såsom beträffande jordbruksfastighet: fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller dåliga avsättnings- och användningsförhållanden; ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda eller svåra brukningsförhållanden samt örn fastigheten är i synnerligt god hävd eller vanhävdad och förfallen; åbyggnadernas beskaffenhet, örn de skilja sig från i orten vanligt me­ delbestånd, d. v. s. örn å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad eller eljest ovanligt goda åbyggnader eller örn åbyggnaderna äro olämp­ liga, förfallna eller otillräckliga; särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastighe­ ten, såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmar-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 99

I utkastet föreslagen lydelse.

beträffande i taxeringsenheten ingående olika områden på marken, un­ der det att i 10 § givna föreskrifter örn det totala taxeringsvärdets redo­ visning i olika delvärden ej alltid hänföra sig till skilda sådana områden. 2. Med fastighets------------ lämpligt utnyttjande, utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av annan privaträttslig förpliktelse, vilken ej är grundad på servitut eller annat maian de förhållande. Härav följer----------- betald köpeskilling. Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom uppskattningsgrund dock ej måt underskattas — måste vid taxeringen be­ aktas andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av allmänna saluvärdet å en fastighet, såsom fastighetens avkastning, brandförsäkringsvärde å byggnader m. m. Särskilt vad angår jordbruksfastig­ het skola till ledning vid taxeringen gälla de enhetsvärden, som föresla­ gits i den ordning, taxeringsförordningen närmare omförmäler. Allmän­ na saluvärdet bör sålunda framgå såsom resultat av ett övervägande av olika beträffande fastighetsvärdena i allmänhet och särskilt värdet å den ifrågavarande fastigheten kända förhållanden. Det må anmärkas, att all mark regelmässigt har något, örn ock stundom obetydligt saluvärde. Ej ens s. k. impediment, vartill hänföras mossar, myrar, berg och annan dylik mark med ingen eller ringa avkastnings­ förmåga ur skoglig synpunkt, kan anses vara helt värdelöst, då det kan tänkas äga användbarhet ur andra synpunkter; dess värde torde dock vanligen vara lägre än värdet på sämsta skogsmark.

3. Vid värdesättning av jordbruksfastighet till den del den ej utgöres av skogsmark och växande skog skall noga beaktas, örn och i vilken om­ fattning ökning eller minskning av det värde, som erhålles vid tillämp­ ning av de för fastigheter av motsvarande storlek i orten antagna enhetspriser eller andra allmänna taxeringsgrunder, bör äga rum till följd av förhållanden som äro för den fastigheten säregna, såsom: fastighetens läge samt mer eller mindre------ - — förfallen; åbyggnadernas beskaffenhet, örn de skilja sig från i orten för fastig­ heter av motsvarande storlek vanligt medelbestånd, d. v. s.------- — otill­ räckliga; särskilda naturtillgångar eller dylika förmåner----------ej inmutningsbara fyndigheter, möjlighet till jakt, fiskevatten----------- taxeras; servitut----------- fastigheten; förekomsten av sådana ovan ej omförmälda förhållanden, som avses i punkt 6 här nedan: med mera sådant.

10(1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

ker, fiskevatten o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller förmån ej är av beskaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras; servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastig­ heten; ^ förekomsten av sådana förhållanden, som enligt 10 § föranleda därtill, att en del av taxeringsvärdet bör redovisas såsom tomt- och industrivärde; med mera sådant; beträffande annan fastighet: fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i fråga örn dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: örn inskränknin­ gar gälla i rätten till dess bebyggande, örn den ligger i stadens affärs­ centrum eller i yttre område, örn den ligger vid huvudgata eller bigata, örn den är hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upp­ lagsplats, stenbrott, grustäkt o. dyl.: örn den äger bättre eller sämre till­ gång till erforderliga kommunikationer, o. s. v.; markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis örn tomtmark företer synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, örn vat­ tenfall, stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre av naturförhållandena förorsakade svårigheter, o. s. v.; servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastig­ heten; med mera sådant. Vid värdesättningen måste emellertid alltid fasthållas, att det, alldeles oavsett vilken metod som användes för denna — örn man bortser från skogen — alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör såle­ des ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhöran­ de åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre taxeringsvärde än ett annat i närheten liggande lika värdefullt område med liknande åbyggnad, vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den grund att beträffande den senare fastigheten värdesättningen skett på grund­ val av de i punkt 1 här ovan angivna enhetsvärden. 3. Örn två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommu­ ner, skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemensam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som örn detta varit förhållandet och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista stycket av anvisningarna till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxe­ ringsvärdet som belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun. 4. Vad nu sagts örn fastighets uppskattning gäller icke skogsmark och därå växande skog. Dessa skola upptagas efter de värden, de kunna an­ ses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga. Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller icke, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och an­ nan dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark) betestill­ gången det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad betydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke densamma är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad betesäng förstås

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 101

I utkastet föreslagen lydelse.

Jämväl vid värdesättning av annan fastighet skall hänsyn tagas till för varje fastighet säregna förhållanden, såsom: fastighetens läge----------- med mera sådant. Vid värdesättningen måste alltid fasthållas, att det, alldeles oavsett vil­ ken metod som användes för denna, alltid är allmänna----------- angivna enhetsvärden.

4. (Här införas anvisningar rörande taxering av vattenfall.) 5. För jordbruksfastighet till den del den utgöres av skogsmark och därå växande skog skola gälla följande uppskattningsgrnnder, vilka när­ mare ntvecklas i särskild instruktion för värdering av skogsmark och växande skog. Dylik fastighet skall, försåvitt ej beträffande densamma eller del där­ av förekomsten av mervärde, som i 6 punkten här nedan avses, till annat föranleder, upptagas efter det värde, den kan anses äga vid ett efter ra­ tionella grunder bedrivet skogsbruk. Åtskillnad göres vid uppskattnin­ gen mellan skogsmark, växande skog och särskild förmån å skogsmarken. Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga. Såsom skogsmark----------- kulturåtgärder. Till skogsmark-----------påräknas. Sådan marks värde------------ i övrigt.

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men icke sällan något trädbevuxen betesmark, vilken för betets för­ bättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skoglös ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rum­ met disponeras för foderproduktion genom bete eller slåtter samt med god hushållning även bör därtill användas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder. Till skogsmark hänföras icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsam­ ma vattenförhållanden, näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas. Sådan marks eventuella värde skall medräknas vid värdesättning av fastigheten i övrigt. Finnes å skogsmark bete, skall värdet därå tilläggas markens värde så­ som skogsproducerande; dock skall beträffande skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedrives, dylikt värde beräknas allenast försåvitt betet plägar utnyttjas. Betesvärdet beräknas särskilt för sig till den storlek, som kan ernås utan att intrång på rationellt skogsbruk göres. Kan på grund av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande, skall betesvärdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman ej blir högre än den skulle blivit, örn skogsmarken såsom skogsproduceran­ de värderats med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar. Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den årliga avkastning, som anses kunna erhållas under antagande att marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång). Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala årsavkastnin­ gen beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris. som för liknande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod, som bestämmes i särskild instruktion för värdering av skogs­ mark och växande skog. Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkast­ ningen skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, för­ valtning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastnin­ gen. må avdraget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräk­ nade normala avkastningen. Det sålunda reducerade värdet anses ut­ göra nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark. Skogsmarkens värde per hektar anses utgöra så många gånger netto­ värdet på ett års normala avkastning, som bestämmes i instruktionen för värdering av skogsmark och växande skog. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upp-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 103

I utkastet föreslagen lydelse.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas genom vär­ dering i penningar av den årliga virkesavkastning, som----------- (normal skogstillgång). Den normala------------ virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rotvärde) enligt de pris, som i genomsnitt varit å orten gällande för de sorti­ ment, varav dylik normal virkesavkastning anses sammansatt, under viss tidsperiod, som bestämmes i instruktionen för värdering av skogsmark och växande skog. Från värdet----------- hektar skogsmark. Skogsmarkens värde-----------växande skog. Växande skog ------------befinner sig, och den avkastning i penningar, som----------- (relativ skogstillgång). Finnas å annan till jordbruksfastighet hörande mark än skogsmark växande träd, skola dessa ej ingå i värdet av den växande skogen utan till sitt fulla värde medräknas vid bestämmande av värdet å fastigheten i övrigt. Belastas skogsområde av servitut eller liknande rättighet, kan därav föranledas nedsättning av den växande skogens värde, och bör sådan ned­ sättning särskilt angivas. Särskild förmån å skogsmarken, såsom skogsbete, möjlighet till jakt, byggnad å skogen, i den mån ej densamma bör anses inbegripen i sådant normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för inägorna tillämpade enhetsvärden, servitutsrätt e. dyl. skall uppskattas för sig med skäligt belopp. Härvid skall alltid iakttagas, att uppskattning sker till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är. Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde åsättas endast så framt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, varå ratio­ nellt skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt värde, att anledning att särskilt uppskatta detsamma saknas. Skogshärbärgen och andra dylika, oftast mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt vär­ de, utan anses deras värde ingå i skogsmarkens värde. Har på grund av förhållande, som angives i 6 punkten här nedan, jord­ bruksfastighet, i den mån densamma utgöres av skogsmark och växande skog, helt eller delvis ett sådant mervärde, som i sagda punkt omförmäles, skall fastigheten till den del den äger ett dylikt mervärde uppskattas till allmänna saluvärdet. Att därjämte för åsättande av särskilda redovis­ ningsvärden enligt 10 § uppskattning enligt här ovan angivna grunder av skogsmark och växande skog å dylikt område tillsamman med övrig skogsmark och växande skog i taxeringsenheten bör äga rum, framgår av anvisningarna till 10 §.

104 Kungl. Majlis proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräknade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet till det antal gånger netto­ värdet på ett års normala avkastning, som bestämmes i ovannämnda in­ struktion. Avviker skogstillgången från det normala, fastställes den väx­ ande skogens värde till den bråkdel av det på nyss angivet sätt erhållna värdet, som skogstillgången utgör av normal sådan (relativ skogstill­ gång). Närmare föreskrifter rörande värdering av skogsmark och växande skog meddelas i förenämnda instruktion. Har på grund av förhållande, som omförmäles i punkt 4 av anvisnin­ garna till 10 §, skogsmark med därå växande skog ett högre saluvärde än värdet vid användning till skogsbruk och bete, skall detta medföra mot­ svarande höjning av taxeringsvärdet. Finnas å annan till jordbruksfastighet hörande mark än skogsmark väx­ ande träd, skola dessa medräknas vid bestämmande av fastighetens jord­ bruksvärde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 105

I utkastet föreslagen lydelse.

6. Jordbruksfastighet kan stundom äga ett högre allmänt saluvärde än örn den skulle användas endast för jordbruk med binäringar eller skogs­ bruk på den grund, att den inom överskådlig framtid lämpligen kan använ­ das såsom tomtmark eller för industriellt eller dylikt ändamål. Ett dylikt högre värde förefinnes i allmänhet blott å sådan jordbruks­ fastighet, å vilken finnes vattenfall, brytvärdig fyndighet, torvmosse ei­ ler dylikt eller som är belägen i närheten av större stad eller i tillväxt varande industri- eller järnvägssamhälle. Men även närbelägenhet till gruv- eller vattenkraftsanläggning, badortsanläggning eller annat sådant företag kan medföra, att i fastighetens allmänna saluvärde ingår ett mer­ värde av ifrågavarande art; i den mån utvecklingen å en dylik ort fort­ skrider, behöver närbelägen därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m. Vid uppskattning av värdet å fastighet, varom nu är fråga, bör iakt­ tagas, att detta merendels är beroende av utvecklingens hastighet och att hänsyn härtill måste tagas. Därest exempelvis ett område kan exploate­ ras såsom tomtmark, är det möjligt, att någon eller några tomter kunna omedelbart avyttras efter visst å-pris, medan däremot övriga tomter kunna först successivt försäljas och exploateringen kan väntas bliva slut­ förd först efter så lång tid, att något mervärde för tomtändamål knappast kan anses ännu tillkomma alla delar av området, utan att det dock är möjligt att avgöra, i vilken ordning de särskilda delarna kunna komma att tagas i anspråk såsom tomtmark. I dylikt fall bör värdet beräknas för hela området på sådant sätt, att de vid olika tidpunkter påräkneliga försäljningsvärdena diskonteras till nutidsvärden, därvid hänsyn ta ges jämväl till exploateringens osäkerhet och andra sådana omständigheter, som kunna påverka det pris en förståndig köpare skulle vilja erlägga för området. Tillbörlig hänsyn bör härvid tagas även till å ena sidan den avkastning, som kan erhållas från fastigheten, innan försäljningen för tomtändamål kan väntas äga rum, å andra sidan kostnader för exploa­ tering m. m.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

5. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxeringsåret; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör Jäggas till grund för beräknande av räntans belopp. 6. Har vid uppskattning av fastighet hänsyn tagits till förekomsten av andra naturtillgångar än träd, skall dessas beräknade värde i veder­ börande taxeringslängd antecknas.

Anvisningar till 10 §. 1. Det i enlighet med bestämmelserna i 9 § åsätta taxeringsvärdet skall jämlikt 10 § redovisas i särskilda värden. På sätt framgår av 11 § skola dessa särskilda redovisningsvärden utföras i jämna hundratal kronor, och får därför vid redovisningsvärdenas bestämmande ske den jämkning, som erfordras för att de skola jämnt motsvara det åsätta taxeringsvärdet. 2. Vid angivande av jordbruksvärde har vederbörande beskattningsmyndighet att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruksvärde upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och trädgårdsmark, äng, skogsmark — dock utan att värdet å väx­ ande skog medräknas — övrig mark såsom vägar, mossar, myrar, kärr m. m., samt till fastigheten hörande vattentäckt område, ävensom värdet av jordägaren tillhöriga mangårds- och driftbyggnader, såsom bostads­ byggnad för ägare eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader, uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. dyl-, förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och annan skogspersonal, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., ävensom byggnader, av­ sedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets binäringar. Örn dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde. 3. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och särskilt angivas värdet av skogsmark (jfr punkt 4 av anvisningarna till 9 §). 4. Tomt- och industrivärde utgör det värde, som tillkommer jordbruks­ fastighet utöver jordbruksvärde och skogsvärde på grund därav, att den kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk, såsom för bostadsbyggnader, industriella anläggningar o. dyl., och således har étt högre saluvärde, än örn den skulle användas endast för jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Den ökning av taxerings-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 107

I utkastet föreslagen lydelse.

Beträffande jordbruksfastighet till den del densamma utgöres av skogs­ mark och därå växande skog tages hänsyn till mervärde, varom här ovan sagts, allenast örn och i den mån fastigheten verkligen kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industri­ ellt eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk samt örn förstnämnda värde tillika överstiger det enligt punkt 5 här ovan upp­ skattade värdet på skogsmark och växande skog. I den mån detta ej är fallet verkställes uppskattningen allenast efter de särskilda grunder, som gälla för värdering av skogsmark och växande skog. 7. Örn två----------- (= nuv. punkt 3)------------ särskild kommun. 8. Vid uppskattning----------- (= nuv. punkt 5)-------------belopp.

Anvisningar till 10 §. 1. Det i------- — särskilda värden (jfr punkt 1 av anvisningarna till 9 §). På sätt----------- taxeringsvärdet.

2. Vid angivande av jordbruksvärde har man att utgå ifrån-----------dock utan att värdet av därå växande skog medräknas------- — statareeller stattorpsbyggnader, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja och dylikt, bostäder för skogsförvaltare, skogvaktare eller annan skogspersonal samt för skogsarbetare, ävensom----------- binäringar. Örn —• — — jordbruksvärde. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och särskilt angivas värdet å all skogsmark, beräknat enligt de i punkt 5 av anvisningarna till 9 § angivna grunder. I vederbörande taxeringslängd skall särskilt antecknas dels värde å bete på skogsmark, beräknat enligt de i punkt 5 av anvisningarna till 9 § angivna grunder, dels värde å öv­ riga i jordbruksvärde ingående särskilda förmåner, såsom byggnader, i den mån ej hänsyn till desamma tagits vid tillämpning av enhetsvärden eller eljest gällande allmänna taxeringsgrunder, eller särskilda naturtill­ gångar, vartill särskild hänsyn tagits vid taxeringen, m. m.

3. Såsom skogsvärde utföres värdet av den växande skogen å fastighe­ ten, uppskattat enligt de grunder, som angivas i punkt 5 av anvisning­ arna till 9 §. 4. Tomt- och industrivärde redovisas i fall, då på grund av att jord­ bruksfastighet kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk ett särskilt värde tillkommer densamma ut­ över jordbruks- och skogsvärde, och utföres med det belopp, som utgör skillnaden mellan å ena sidan det enligt 9 § åsätta totala taxeringsvär­ det och å andra sidan jordbruks- och skogsvärde.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

värdet, som detta högre saluvärde medför, skall särskilt redovisas såsom tomt- och industrivärde. Tomt- och industrivärde förefinnes i regel mera allmänt blott å sådana jordbruksfastigheter, som äro belägna i närheten av större städer eller i tillväxt varande industri- och järnvägssamhällen. Men även närbelägen­ het till gruv- och vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och andra sådana företag kan medföra, att i taxeringsvärdet ingår ett mer­ värde av ifrågavarande art; i den mån utvecklingen å en dylik ort fort­ skrider, behöver närbelägen därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m. Där en sådan utveckling fram­ trätt, har merendels den mark, som kan antagas komma att därvid bliva föremål för användning, utöver jordbruksvärdet ett värde, vars storlek är beroende av utvecklingens hastighet m. m.; detta värde bör särskilt för sig angivas. Understundom kan ock vattenfall eller brytvärdig fyn­ dighet å fastigheten hava grundlagt ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom tomt- och industrivärde, där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet att böra taxeras såsom annan fastighet. Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa de­ lar av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet till särskilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant i längden angivas. 5. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxerings­ myndigheten att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna till 9 § angivna förhållanden. Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fas­ tighetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte even­ tuellt parkvärde. Parkvärde förekommer endast undantagsvis. I allmänhet lärer å fas­ tighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan förekomma växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad, av den betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom i nå­ gon väsentligare grad påverkas. Men örn å fastigheten finnes trädbe­ stånd eller till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en mera av­ sevärd trädgård eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd mån inverka på fastighetens allmänna saluvärde, bör värdet å sådan förmån särskilt redovisas såsom parkvärde.

12 §.

1 mom. Allmän uppskattning av fastighets värde (allmän fastighets­ taxering) skall ske vart femte år. De vid sådan uppskattning fastställda värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering, där ej annat föranledes av stadgandena i 2 mom. 2 menn. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den all­ männa fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet bör uppdelas i flera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en, eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt, eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik an-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 109

I utkastet föreslagen lydelse.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet till särskilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likale­ des sådant i längden angivas.

5. Vid uppskattning------- — annan fastighet skall tagas hänsyn --------- såsom parkvärde.

12 $.

1 mom. Allmän----------- 2 mom.

2 mom. Nya taxeringsvärden —------- beskattningsnatur inträtt, eller fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, eller fastighets värde genom eldsvåda----------- minskning av taxerings­ värdet med minst en femtedel, eller fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, näst­ föregående taxering avsett, ej varit färdigbyggd, Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 186 haft. (Nr 220.) Bilaga. 9

Ilo Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

ledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så minskats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med minst en femtedel, eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel. Taxering, som i detta mom. avses, skall verkställas med hänsyn till det allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående all­ männa fastighetstaxeringen.

TaxeringsfHärdningen.

59 $. 1 mom. Senast-----------skog. Vid----------- lämpas. För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen lik­ artade, böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den redogörelse, landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, före­ slå vissa värden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må tjäna till ledning vid taxeringen av jordbruksfas­ tigheter. Jämväl i fråga örn annan fastighet bör, i den mån så anses er­ forderligt, överenskommas örn enhetliga grunder för taxeringen. Till------------erforderliga. Vid------------protokollet. 2 mom. Skulle----------- tillämpning. 3 mom. Sedan----------- protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. lil

I utkastet föreslagen lydelse.

eller fastighets värde —------- en femtedel. Taxering, som i detta mom. avses, skall ske med hänsyn till alla änd­ ringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt, det senast åsätta taxeringsvärdet avsett, men efter det allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående allmänna fastighets­ taxeringen. Föranledes taxeringen därav att fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, skall fullständig ny­ värdering av fastigheten ske med hänsyn till berörda prisläge.

Taxeringsf förordningen.

59 §. 1 mom. Senast —• —• — skog. Vid------------lämpas. För —------- har att avgiva, beträffande fastigheter i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden----- ------taxeringen. Till —• —• — erforderliga. Vid----------- protokollet.

2 mom. Skulle----------- tillämpning. 3 mom. Sedan----------- protokollet.