Stadsförnyelse kontinuitet, gemenskap, inflytande : underlag för diskussion och fortsatt utredningsarbete

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

EADSFÖRNYEISE

- KONTINUITET, GEMENSKAP, INFLYTANDE för diskussion och tonsatt

Underlag utrednings-

arbete. Publicerat av

stctdstörnyelsekommittén.

I98HOO

Statens offentliga utredningar

Eââfllâ? 1981:100

W Bostadsdepartementet

-

Stadsförnyelse

kontinuitet, gemenskap, inflytande

för diskussion och fortsatt

Underlag

utredningsarbete

Publicerat av stadsförnyelsekommittén Stockholm 1981

Omslagsbild Room Perspective with Occupants. Paul Klee 1921 Omslagsarrangemang Bengt Serenander Jernström Offsettryck AB

ISBN 9 l -38-06729-3 ISSN ()375-25()X

Gotab, Stockholm 1982

Innehåll

Förord

Tiitbygdszitveckling och stadsfärnyielse i Sverige Inledning

Städernas utveckling och bebyggelse fram till 1920 ll

Städernas administration . . . . . 11 Olika typer av städer 14 Stadsplanering . . . . 28 Städernas byggnader . . . . . 38 Kommunalteknik och kommunikation 62 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse, 1920-1980 69 Några utgångspunkter . . . . 69

Förord . . . . . . 141

På vad växer gemenskapen? . . . . . 173

Medborgarinflytande över planeringsprocessen . . . . . . 220 Brukarinflytande i stadsförnyelse . . . . . . . . . . . 227 Slutsatser och rekommendationer . . . . . . . . . . . 240

Förord

Samtidigt med stadsförnyelsekommitténs delbetänkande (SOU 1981:99, Stadsförnyelse och bostadsförbättring) publicerar kommittén i denna skrift en del av det underlagsmaterial som har tagits fram som en grund för kommitténs fortsatta arbete. Kommittén har bedömt att materialet har ett allmänt intresse och att det därför bör offentliggöras. För innehållet svarar författarna. Innehållet i denna publikation består av tre från varandra fristående delar. De tre ämnen som behandlas - kontinuitet, gemenskap och inflytande - har i kommitténs direktiv angivits som särskilt betydelsefulla vid kommitténs överväganden om stadsförnyelsens framtida inriktning. Den försra delen behandlar de svenska städerna och deras byggnader ur ett historiskt perspektiv. Framställningen syftar till att bibringa läsaren kunskap om och förståelse för de processer som har format våra städer. En sådan kunskap är nödvändig för att rätt kunna värdera den äldre bebyggelsen utifrån både dess värde som kulturbärare och vittne om det förflutna och dess estetiska och konsthistoriska kvaliteter. Den historiska kunskapen är nödvändig också för att göra det möjligt att förstå och rätt värdera de utvecklingsprocesser som verkar i dag och som vi kan förutse eller önska för den närmaste framtiden. Den historiska redogörelsen består av tre delar som har skrivits av olika författare. En samordning har skett i bildurval och bildtexter. Materialet inramas av en inledning och några avslutande sammanfattande synpunkter. För redogörelsen svarar Henrik O. Andersson, chef för arkitekturmuséet i Stockholm, antikvarie Staffan Nilsson. riksantikvarieämbetet, och arkitekt Gärd Folkesdotter, statens institut för byggnadsforskning. Under arbetets gång har synpunkter på materialet lämnats av riksantikvarieämbetets arbetsgrupp för stadsförnyelsefrågor, ledd av överantikvarie Margareta i Biörnstad. Den andra delen behandlar ett tema som under mer än femtio år har stått i centrum i stadsbyggandet, nämligen grannskapet som social vision och som planeringsidé. Detta tema har under de senaste åren återigen fått förnyad aktualitet i diskussionen om hur våra städer bör byggas och utvecklas. I direktiven till stadsförnyelseutredningen framhålls att man bör eftersträva att göra kvarter och stadsdelar till fungerande enheter med en god fysisk och social miljö. Det är nödvändigt att ett utredningsarbete med denna inriktning grundas på en kunskap om det idémässiga innehållet i grannskapet som social vision och hur denna sociala vision förändrats med ändrade förutsättningar i

6 Förord

samhället och hur grannskapsidén har tillämpats i det praktiska samhällsbyggandet. För studien av grannskapsbegreppet svarar Lars-Erik Lundmark, byrådirektör vid socialstyrelsen. Han har under arbetets gång inhämtat synpunkter från en grupp experter och sakkunniga. Den tredje delen handlar om hur de som direkt berörs av förändringar i den byggda miljön kan ges ett större inflytande i förändringsprocesserna. Det gäller hur avstådnet mellan beslutande och berörda skall kunna minskas vid beslut som fattas inom ramen för en representativ kommunal demokrati, men som främst rör utvecklingen inom ett avgränsat omrâde. Det gäller också möjligheterna att öka de direkt berördas medverkan i den planering som leder fram till förändringar i den byggda miljön. Det gäller slutligen hur brukarna skall kunna ges ett ökat ansvar för och inflytande över den löpande förvaltningen av närmiljön. För denna studie svarar sekreterare Tom Miller, Svenska Kommunförbundet och tekn. dr. Anna-Lena Högberg, Tekniska högskolan i Stockholm.

Bengt Söderström sekreterare i stadsförnyelsekommitréerna

och i

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse

Sverige

Inledning

De svenska städerna representerar åtta århundradens utveckling. I deras byggnader och bebyggelsemönster återspeglas således en lång och skiftningsrik historia med dess ansträngningar att bygga upp och förnya. Ändå är det rimligt att betona. att vårt land har en ung stadsbygd. I den europeiska kontinentens länder och i Storbritannien har många städer genomgått en eller ändå längre utveckling. och stadsförnyelsen där innefattar tvåtusenårig problemen att hantera en stor byggnadsmassa från förindustriella skeden och dess ännu väldigare tillskott från 1800-talet och tiden fram till första För Sverige och dess närmaste grannländer hör den stora världskriget. massan av stadsbebyggelse till vårt eget sekel, ja, den större delen av den är tillkommen under dagens vuxna medborgares livstid. Detta är en viktig utgångspunkt för den stadsförnyelsediskussion som är relevant i 1980-talets Sverige. De problem vi har att möta gäller i så hög grad tillkomna i vår egen tid. Inte minst gäller det nu bebyggelsemiljöer förbättringar och justeringar ifråga om sådant som brist på förutseende, tid och resurser lämnat ouppklarat. Det intensiva nybyggande vi ägnat oss åt under fyra decennier har skapat en modern stadsbygd, men också en väldig byggnadsmassa att förvalta och utveckla för framtiden. Vad vi har av äldre stadsbebyggelse är i förhållande till detta en liten byggnadsmassa, som vi länge antingen försummat eller handskats så hårdhänt med, att vi nu måste sätta varsamhet och kulturella hänsyn i första rummet. Båda sakerna innebär en omställning som kan vara trög och svår, genom att vi så länge inriktat våra ansträngningar på att bygga nytt. Den här framställningen söker ge ett perspektiv på hur den svenska kommit till och förändrats och hur diskussionen om denna stadsbygden förändring förts under vår egen tid. lnte minst det senare är tankeväckande. Det är berättigat att konstatera, att vårt lands stadsbyggande under detta sekel har präglats av starka amibitoner att åstadkomma goda stadsmiljöer, men också av mycket liten lyhördhet för den äldre bebyggelsens kvaliteter och utvecklingsmöjligheter. Framställningen har tre delar. Den första, som skrivits av Staffan Nilsson, redovisar Sveriges stadsbyggande och dess byggnadsformer från medeltiden till tiden för första världskriget, med tonvikt på 1800-talet. Den andra delen, författad av Henrik O. Andersson, tar upp tätbygdsutvecklingen och stadsförnyelse från det demokratiska genombrottet omkring 1920 fram till

8 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

1980-talet. I den sista delen har Gård Folkesdotter sammanställt den offentliga diskussionen om stadsomvandling, förnyelse och bevarande under 1900-talet, med tonvikt på efterkrigstiden. Det är givet, att ett så vidsträckt ämne inte kan täckas utan betydande schematiseringar och begränsningar. Egentligen omfattar Sveriges tätbygd, om vi utgår från statistikens tätortsbegrepp, 1 800 orter, där de minsta är bebyggelseklungor med 200 invånare och den största är miljonstaden Stockholm med sin krans av förortsbebyggelse. En begränsning till de orter som historiskt varit administrativa städer ger ändå flera hundra orter av varierande storlek och karaktär. Den här framställningen har sin tyngdpunkt på den kärna av den svenska stadsbygden som representeras av cirka etthundra medelstora och större städer. Och när det gäller 1900-talets utveckling ligger tonvikten mer på landsortens städer och mindre på de tre storstäderna, framför allt med motiveringen att de senare, och särskilt Stockholm med sina speciella problem, i kanske alltför hög grad har fått dominera resonemangen om den moderna stadsbygdens problem.

10 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Drottninggatan i Gävle, en karaktaristisk bild av den förindustriella stadens representativa delar. med köpmannagårdar i panelat timmer. Det stora stcnhuset i tre våningar förebådar ett nytt århundrade av mera expansivt stadsbyggande och uppfördes strax efter 1800 av Per Ennes, stadens förmögnaste köpman. Stenläggningen hör till de nya inslagen igatubilden. liksom den första, ensamma gatlyktan, medan trottoarer kom först senare under 1800-talet. Målning efter litografi av F Tollin 1832, foto länsmuseet i Gävle.

Tätbygdsutveckling och stadsfömyelse i Sverige 11

och fram

Städernas utveckling bebyggelse

till 1920

av Staffan Nilsson

Städernas administraton

Städerna intar en särställning bland de svenska tätorterna. Deras utveckling och utformning har styrts av bestämda regler som har givit dem en speciell karaktär. Staden var en bebyggelseenhet som till skillnad från alla andra bildade en självständig förvaltningsenhet. Från 1600-talets och fram till näringsfrihetsreformerna 1846 och början 1864 var städernas främsta uppgift att vara centra för tillverkning, handel och sjöfart. Städerna indelades i uppstäder och stapelstäder. Uppstäderna ägde på handel och tillverkning inom ett visst område (uppland), privilegium medan stapelstäderna, förutom rätten till handel och hantverk, också ägde privilegium på utrikes sjöfart. Ett motiv till stadssystemet var att det gav Kronan möjligheter till inkomster genom skatter och avgifter på dessa näringar. Staden var från 1600-talet fram till kommunreformen 1862 inte vad vi idag menar med en kommun, utan betraktades som en korporation av burskapsägande borgare, vilka dock endast utgjorde en del av stadens befolkning. Stadens styrelse bestod under denna tid av magistraten som också var stadens domstol. Denna utgjordes av borgmästare och rådmän. Borgmästaren tillsattes av Konungen på förslag av borgerskapet. Rådmännen var dels dels illiterata, dvs borgarrepresentanter. Med tiden utvecklades lagfarna, dock i allt mer professionell riktning och antalet lekmân magistraten minskade för att till slut helt försvinna. Magistraten var såväl den lokala statliga myndigheten som stadens egen styrelse. Förutom fanns också en institution kallad borgerskapets magistraten vilken som namnet bestod av representanter för det äldste, antyder, Dess befogenheter varierade från stad till burskapsägande borgerskapet. stad, så också de grunder på vilka de utsågs. Den väsentliga makten utövades dock När så var päkallat kunde också av magistraten. borgerskapet sammanträda in pleno vid allmän rädstuga. 1862-års kommunallagar innebar den första stora förändringen. Staden blev en kommun i modern bemärkelse med i princip samtliga innevånare som medlemmar. Magistraten var även efter 1862 formellt stadens styrelse, men och den egentliga makten övergick till den nya stadsfullmäktigeinstitutionen dess verkställande organ, drätselkammaren. Genom näringsfrihetslagstift- 1846 och 1864, särskilt 1864-års författning om fullständig ningarna

12 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

näringsfrihet, vilket bl. a. gav lanthandeln helt fri, upphävdes stadens exklusiva ställning som plats för handel och tillverkning. Slutligen innebar representationsreformen 1866 att städernas borgerskaps ställning som ett av de fyra riksstånden bortföll. Staden hade genom dessa författningsändringar förlorat det som givit den en särställning gentemot landsbygdssamhällena. Även i fortsättningen var staden en speciell kommunal förvaltningsform, vilken knappast ägde några privilegier framför andra kommuntyper, men väl vissa särdrag. Staden utgjorde en till sig själv helt begränsad kommunal enhet. Staden hade egen jurisdiktion genom sin magistrat-rådhusrätt, vilken hade en annan sammansättning än landsbygdens häradsrätt och till skillnad från denna bekostades av kommunala medel. Även polisväsendet var kommunalt. Staden skilde sig vidare från landsbygden därigenom att den hade vissa åtaganden gentemot sina innevånare. På landsbygden däremot hade innevånarna själva i huvudsak ansvaret för renhållning, Vattenförsörjning, väghållning m m. Det fanns också vissa rester av privilegier t. ex. att boktryckeri endast fick inrättas i stad, från 1900 dock även i köping och att inklarering och lossning av tullpliktiga varor endast fick ske i stapelstäder. För staden gällde framförallt vissa särskilda förordningar, de s. k. stadsstadgorna, dvs. byggnadsstadga, brandstadga, hälsovårdsstadga och ordningsstadga. Dessa innebar en kombination av central och lokal reglering av respektive förhållanden inom städerna. (Angående byggnadslagstiftningen, se avsnittet om stadsplanering). Den begynnande urbaniseringen till följd av industrialisering och järnvägsbyggande medförde emellertid att man började att sträva efter en utjämning mellan de olika typerna av kommuner. Ett led i detta var, förutom 1840-60-talens genomgripande förändringar, att de samhällen som efter 1904 erhöll stadsrättigheter kom att ligga kvar under landsrätt och att man från 1920 började att avveckla rådhusrätterna-magistraterna i de mindre städerna. Först i och med ingången av år 1971 genomfördes emellertid en enhetlig indelning av riket i kommuner. Begreppet stad överfördes därmed till rättshistorien och ett IOOO-årigt rättsinstitut hade upphört att existera.

Köping

Köping är ursprungligen en gammal nordisk benämning för handelsplats och benämningen kan stundtals betraktas som synonym med stad. I samband med 1500- och 1600-talens strävanden att koncentrera stadsnäringarna fick begreppet en ny innebörd, som stadsfilial. I dessa lydköpingar hade endast handelsmän i de städer till vilka köpingarna hörde rätt att idka handel och hantverkarna måste tillhöra skrå i dessa städer. Lydköpingarna var i regel obetydliga platser, vilka levde upp vid de tillfällen då handel idkades där. Under Gustaf III:s tid introducerades s. k. fria köpingar t. ex. Malmköping. Innevånarna i dessa var obundna av gällande handelsregler och skråordning. De tillhörde inte heller i administrativt, kyrkligt eller juridiskt avseende någon stad utan sorterade under landshövding, lokala kronobetjänte, häradsrätt och socken.

och stadsförnyelse i Sverige 13 Tätbygdsutveckling

Genom kommunallagarna 1862 fick köping rätt att bilda egen kommun. Senare stadgades att nybildade köpingar alltid skulle utgöra egen kommun. I skulle byggnadsstadgans, stadsplanelagens och brandstadgans köping bestämmelser för stad gälla. Ordningsstadgan - och hälsovårdsstadgan kunde, men behövde ej gälla. Den kommunala organisationen var i stort sett densamma som landskommunernas. Genom förordningen om utvidgad 1864 upphörde, liksom fallet var med stad. helt betydelsen av näringsfrihet köpingens ekonomiska privilegier. Köpingbegreppet övergick till att bli en särskild kommunal förvaltningsform. Den konstituerades främst av ortens fysiska och demografiska karaktär - dvs. en relativt tät bebyggelse och relativt stor befolkning. Skälet tll köpingsbildande var i första hand, att det var den enda möjligheten för ett uppväxande stadsliknande samhälle, där intressemotsättningen mot landskommunen/socknen blivit allt för skarp, att vinna kommunal självständighet. Skillnaden mellan ett municipalsamhälle och en köping var främst att köpingen utgjorde en egen kommun. Liksom begreppet stad upphörde även köpingbegreppet med ingången av 1971.

Municipalsamhälle

Municipalsamhälle utgjorde enligt 1862 års kommunallagar ett avgränsat område inom en eller flera landskommuner, där på grund av större sammanträngd befolkning” det ansågs motiverat att de s. k. stadsstadgorna skulle tillämpas. Samtidigt med att man förordnade att dessa stadgor skulle området som ett särskilt samhälle gälla, organiserades municipalsamhälle. - Det utrustades med en politiskt beslutande församling municipalstämma eller municipalfullmäktige samt med nämnder för tillämpning av stadsstadgorna. I övrigt lydde municipalsamhället under landskommunen, församlingen och lokala respektive regionala statliga myndigheter. Municipalsamhället var således inte en självständig kommun utan ett område där, på grund av att bebyggelse och bosättningsförhållanden skiljde sig från kommunen i övrigt, det var nödvändigt att tillämpa stadsmässiga bestämmelser för byggande, brandförsvar, ordning och hälsovård. Beslut om municipalsamhälle fattades av Kungl. Majzts befallningshavande (länsstyrelsen), men måste underställas Kungl. Majzt. Bland municipalsamhällen fanns t. ex. fiskelägen, stationssamhällen, industrisamhällen och villasamhällen. Municipalsamhälle var många gånger det första steget på vägen mot erhållande av köpings- och stadsrättigheter. 1950 fanns i Sverige 205 municipalsamhällen. Med kommunindelningsreformen 1952 förlorade municipalsamhällena sin särställning. Tätorternas behov skulle i stället tillgodoses inom landskommunerna själva.

14 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Olika typer av städer

I det följande görs ett försök till gruppering av tätorter efter de verksamheter som starkast präglat deras moderna historia, dvs. tiden från ca 1860 och framåt, eller i vissa fall varit orsaken till deras uppkomst. Indelningen är inte gjord utifrån statistiska grunder eller enligt strikt vetenskaplig metod, utan främst med hänsyn till vilka verksamheter som haft betydelse för den fysiska utformningen och den sociala miljön. Syftet är att visa hur den fysiska miljön styrts av ekonomiska och tekniska faktorer och hur ortens historia avspeglar sig i bevarade miljöer, byggnader och anläggningar. Tätorterna skiljer sig inte enbart genom varierande storlek. Ofta är det i lika hög grad en skiftande fysisk och ekonomisk struktur. skiftande social sammansättning och skiftande historisk bakgrund, som gör att tätortema kan ha ett mycket varierande utseende.

Städer av förindustriell karaktär

1800-talets tekniska och ekonomiska omvälvningar kom att få ett avgörande inflytande på utvecklingen av de redan befintliga svenska städerna och köpingarna och utgjorde dessutom förutsättningarna för de flesta av de orter som tillkom under perioden efter 1800-talets mitt. En del städer kom emellertid att beröras endast i begränsad utsträckning och har därmed bevarat mycket av sin förindustriella karaktär. I och för sig har de senast förflutna hundra åren medfört betydande förändringar även i dessa, men ändå i en betydligt blygsammare omfattning än vad som varit fallet på de platser som tidigt spelat en mer framträdande roll. Även om det kan finnas flera orsaker till att vissa städer eller köpingar hamnade vid sidan av utvecklingen är det särskilt två faktorer som varit av betydelse, i förening eller var för sig, nämligen ogynnsamt geografiskt läge eller misslyckande i konkurrens med andra orter om lokalisering av viktiga verksamheter. Exempel på ogynnsamma geografiska lägen är vissa av orterna i anslutning till Göta kanal. Eftersom kanalen aldrig riktigt fick den betydelse man räknat med, uteblev den väntade expansionen för t. ex. Söderköping och Vacstena. Städerna kom också i stort sett att förbli vid den utvecklingsgrad de nått vid 1800-talets mitt. En stor lokaliseringspolitisk betydelse hade byggandet av de svenska statsbanorna från 1850-talet och framåt. Det beslöts att dessa skulle undvika etablerade orter och i stället dras igenom mindre utvecklade områden för att tjäna som en motor för det ekonomiska livet där. Följden av detta blev att flera gamla och betydande centra som Nyköping, Skara och Vänersborg hamnade vid sidan av stambanorna och därmed endast i mindre utsträckning blev delaktiga av den stora ekonomiska expansionen under 1800-taletsandra

hälft. I de tre anförda exemplen gjorde deras egenskap av stifts-, residens-

och skolstäder att de inte helt förlorade sina positioner, men för en stad som Skara betydde det likväl en klar degradering. T. ex. blev Skövde vid västra stambanan garnisonsort framför bl. a. Skara, när frågan om fast förläggning för tidigare indelta västgötaregementenskulle avgöras i samband med 1901 års härordning.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 15

Torget i Vadstena med ett hörn av rådhuset till vänster och Sparbanken och Udd Jönssons hus i fonden. Rådhuset är landets äldsta bevarande, från ca 1500, och representerar liksom Udd Jönssons hus det senmedeltida stadsbyggandet, medan sparbankshuset från 1800-talets sista år representerar förhoppningar om en ny utveckling av staden som inte blev infriade. Foto H O Andersson 1974.

Ytterligare exempel på hur förluster i sådana konkurrensstrider haft en hämmande inverkan på olika orters ekonomiska utveckling, ger statens järnvägars beslut att välja Trelleborg framför Ystad som hamn för sin ångfärjelinje till Sassnitz och kontinenten. Ystad kom därmed att förlora sin position som en av provinsens mest betydande städer, som den haft sedan medeltiden. Hur avspeglar sig dessa förhållanden idag? Den uteblivna expansionen innebar givetvis att byggnadsverksamheten inte fick samma omfattning som på andra, mer gynnade orter. I stort sett kunde nödvändig nybebyggelse ofta rymmas inom det gamla stadsområdet utan expansion över angränsande landsbygd. På så vis konserverades stadens ursprungliga form, men med förtätning och ianspråktagande av mark som tidigare använts för bete och odling. Det fanns inte heller förutsättningar för ett mer omfattande utbyte av den befintliga bebyggelsen mot en bebyggelse av mer storstadsmässig karaktär. Stadspartier som förskonats från bränder kom i stort att förbli

16 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

relativt orörda och där nybyggnad skedde höll man sig ofta till en måttlig skala. Dessa städer konserverade delvis en ålderdomlig, förindustriell karaktär till långt in på 1900-talet och i vissa fall fram till idag. Städer som Söderköping, Nora och Vadstena ger fortfarande en god bild av hur den svenska genomsnittsstaden tedde sig vid 1800-talets mitt. Andra städer inom denna kategori har dock under de senaste decennierna fått uppleva den omvandling som tidigare uteblev. Således har Filipstad i det närmaste helt förvandlats och även i en så välbevarad stad som Arboga, har stora ingrepp skett under de senaste åren. Flera av städerna inom denna grupp blev på ett tidigt stadium betydande turist- och rekreationsorter, t. ex. Söderköping, Borgholm och Norrtälje. Några har idag utvecklats till drabantstäder till näraliggande större orter. Betydande pendling förekommer mellan exempelvis Söderköping och Norrköping, mellan Nora och Örebro eller mellan Vaxholm och Stockholm.

Industrialismens tätorter

Rubriken får stå som ett samlande begrepp för två typer av orter. Orter som uppkommit som en direkt följd av den tekniska och ekonomiska omvandlingen av det svenska samhället, och för de befintliga städer och samhällen som kom att spela en aktiv roll i detta skeende. Utifrån de kriterier som nämndes inledningsvis, kan städer och övriga orter fördelas på följande huvudgrupper: handelsstäder, förvaltningsstäder, industristäder, hamnstäder och blandade städer respektive industrisamhällen, järnvägssamhällen och villasamhällen.

Handelsstaden

Fram till näringsfrihetens genombrott var handeln grundvalen för städernas existens. Även efter det moderna genombrottet har det dock funnits städer för vilka handeln har varit den klart dominerande näringsgrenen. I regel var dessa orter sedan gammalt betydande handelsplatser och lyckades genom särskilda förutsättningar behålla den ställningen även efter det att stäier och köpingar förlorat sin administrativa och ekonomiska särställning. T. ex. innebar den väldiga expansionen inom den norrländska trävaruhanteringen under 1800-talets andra hälft att Sundsvall inte blott kunde behålla utan även stärka sin position som mellan-norrlands mest betydande hancelscentrum. Ett sätt att definiera begreppet handelsstad är att ställa inkomsten av handel i relation till inkomsten av industri. Efter 1914 års siffror framsår som utpräglade handelsstäder av någorlunda betydande storlek (ca 10 000 invånare) bl. a. Visby, Halmstad, Söderhamn, Sundsvall och Östersund. I dessa städer kan man säga att egenskapen av handelsstad sta°kt har präglat stadens fysiska utformning. I de centrala delarna saknas i det närmaste helt inslag av industribebyggelse. I stället dominerar en hyeshusbebyggelse i trä eller sten, vilken också inrymmer affärs- och kontorsbkaler. Eventuell industri liggeri perifera områden och bostadsområden av utaräglat proletär karaktär är inte så omfattande.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Stenstaden i Sundsvall byggdes efter den stora stadsbranden 1888, Bedömningen av dess värde har ändrats kraftigt under de senaste trettio åren. I 1954 års generalplan har inte ett enda hus betecknats som kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefullt. I senare planer har emellertid fler och fler byggnader ansetts vara värdefulla och under 1970-talet har ca 15 hus blivit byggnadsminnen. Vykort i ATA. Riksantikvarieämbetet

Ett karaktäristiskt inslag i särskilt de norrländska handelsstäderna är hamnen med sina magasinskvarter. Handelshusens magasin finns eljest i anslutning till järnvägen eller ibland in på gårdarna till de fastigheter där firmornas kontor fanns.

Industristaden

På samma sätt kan man urskilja utprägiade industristäder, även om ett så betydande industricentrum som Norrköping också hade avsevärda handelsinkomster - i själva verket större än de från industrin. Som utpräglade industristäder kan man betrakta Eskilstuna, Norrköping, Borås och Industristäderna är i sin sena skepnad resultatet av det

Yästerås.

industriella genombrottet, men de tre först nämnda var redan under 1600och 1700-talen centra för en, efter dåtida mått. betydande tillverkning. Det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets industristad karaktäriseras av det stora inslaget av industribyggnader i de centrala delarna. Ett typiskt inslag är också den stora andelen hyreshus med bostäder för fabriksarbetare. Arbetarbostäderna, som i regel. inte uppfördes av företagen utan av privata hyresvärdar, samlar sig intill fabrikerna eller i särskilda stadsdelar.

18 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Industrilandskapet vid Strömmen i Norrköping. Till och med i de gamla engelska textilstäderna torde det vara svårt att uppdriva en så förtätat och ännu väl bevarad miljö från storindustrins genombrottstid skrev Göran Lindahl 1970. Framtiden för denna byggnadsmassa, där 8 000 personer arbetade vid sekelskiftet. är ett svårlöst problem. Under 1970-talet har man planerat för återanvändning och ombyggnad, bland annat har ett bryggeri byggts om till bostäder. Foto Staffan Nilsson 1980.

I 1800-talets industristäder har merparten av industrierna idag antingen eller flyttat till nya lokaler i ytterområdena. De centralt belägna upphört har förlorat sin egentliga funktion och används nu för industribyggnaderna andra verksamheter eller står helt tomma. På vissa orter, t. ex. i Norrköping, har djupgående kriser slagit ut en hel bransch. Denna har lämnat efter sig ett väldigt bestånd av fabriksbyggnader, många gånger av hög arkitektonisk kvalitet och historisk betydelse i ett stadsbildsmässigt betydelsefullt läge. Kommunen har därigenom ställts inför betydande problem. Man måste dessutom ta hänsyn till att industrilandskapet i Norrköping. vid Motala

ström, är unikt för Sverige och märkligt även ur europeiskt perspektiv.

1950- och 1960-talens stadsomvandlingar berörde sällan de äldre industrioch industriområdena. Vid tiden för omdaningarna i stadskärbyggnaderna norna var många gånger innerstadsindustrierna ännu i drift och kostnaderna för att flytta dem var alltför stora. Förändringarna inom industrin kom ofta

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 19

senare och industrifastigheterna ligger därför kvar som ett slags reserv-

mark. Problemet är givet. Vad gör man nu med de gamla industribyggnaderna? De illustrerar skede i ortens historia och besitter gånger ett viktigt många såväl arkitektoniska som tekniska kvaliteter. Samtidigt gör det centrala läget när inriktas marken åtråvärd, i synnerhet byggnadsverksamheten på och förtätning av stadskärnorna. upprustning Ett liknande den nyssnämnda hyreshusbebyggelsen av problem utgör enklare genererat. Den är centralt belägen, exploateslag, som industrin ringen är efter dagens mått låg, underhållet är många gånger eftersatt och standarden inte dagens krav. En totalsanering framstår gärna som uppfyller Även denna bebyggelse har dock ett stort historiskt den bästa lösningen. värde och besitter dessutom många gånger tekniska och miljömässiga

kvaliteter, som är väl värda att ta tillvara. Det bör också nämnas, att om stadsförnyelsen hittills har skonat en förhållandevis stor del av industribyggnaderna, har den gått betydligt hårdare fram med den äldre bostadsbebyggelsen. Det finns risk att det i framtiden kommer att bli svårt att finna några arbetarbostadshus från sent

l800-tal och tidigt 1900-tal i de svenska städerna. l industristäderna finns ofta betydande områden i halvperifert läge, som tekniska anläggningar, industrier och andra tidigare hyst upplag, kommunala verksamheter. Områdena bildar ofta en zon mellan den äldre stadskärnan från 1930-talet och framåt. Dessa områden fick

och områden exploaterade

De fick också ta ofta hysa den andra generationens industrietableringar. emot de första industriutflyttningarna. Industrier som grundades omkring stadskärnan utan hamnade i dessa då 1900 fick inte platsi den då fullbyggda områden, samtidigt som flera äldre industrier inte längre ringa exploaterade kunde på sina gamla tomter, utan tvingades att flytta eller expandera filialer. Inom dessa områden har idag stora delar av den upprätta ursprungliga verksamheten upphört. En del av byggnaderna har rivits medan

andra används för nya ändamål. Områdena och har fram till utgör numer nästan ett slags impedimentmark idag legat mellan de båda exploateringszonerna, innerstad och ytterstad. När det ursprungliga stadsområdet inte räckte till för fortsatt bostadsbebyggelse man ofta över dessa områden och fortsatte bortom dem. hoppade Bortom tar ofta och den halvgamla bostadsbebyggelsen egnahemsvillaområden vid och i anslutning till dem eller bortom dem, de allra nyaste industriområdena. Dessa upptar i regel stora ytor, vilket är en följd bl. a. av helt har ändrat karaktär. Idag bygger man inte att industribyggnaderna längre fabriker på höjden, i flera plan, utan i ett plan för att undvika vertikala

transporter.

Hamnstaden

haft några renodlade hamnstäder av kontinental eller Sverige har knappast brittisk kolonialimport, transitohandel och typ som bygger på omfattande

utförsel av högförädlade produkter. Åtskilliga svenska städer har dock från

tillkommit som hamnar. Från medeltiden finns flera exempel, början Ystad och Stockholm och från nyare tid kan nämnas Arboga, Visby,

20 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i sou 1981100 Sverige

Karlskrona och Göteborg. Under 1800-talet och det tidiga 1900-tzilet anlades också flera orter med huvudsakligt syfte att vara import eller utskeppningshamn för olika produkter. Bland dessa kan nämnas Nynäshamn och Oxelösund. Generellt kan man säga att sjöfarten i den ena eller andra formen haft betydelse för flertalet av de svenska städerna. Förutom kust- och utrikesfart har förekommit och förekommer en betydande sjöfart på de inre vattenvägarna, främst de stora insjöarna och Göta älv. Städer som Lidköping, Karlstad och Köping är exempel på betydande inlandshamnar. Som verkliga hamnstäder, städer där hamnverksamheten i högre grad påverkat den fysiska, ekonomiska och sociala strukturen kan endast de större städerna utmed ost- och västkusten - betraktas. I dessa kom den kraftigt stegrade sjöfarten under 1800- och 1900-talen att prägla stadsmiljön och betydande delar av det sociala och ekonomiska livet. 1700-talets och det tidiga 1800-talets hamnanläggningar byggde på ilandföring via små farkoster och kunde alltså vara belägna i den centrala staden, ofta i direkt anslutning till de stora handelshusens kontor och magasin, som vid Gavleån i Gävle, Skeppsbron i Stockholm och Stora Hamnkanalen i Göteborg. Med ångfartygen under 1800-talets andra hälft krävdes en annan typ av hamnanläggningar med kajer, flyttbara kranar, å järnvägsspår och magasinsbyggnader. Särskilt i de norrländska städerna och ; framförallt i Sundsvall och Gävle kom magasinen att utgöra små stadsdelar med enhetlig bebyggelse. Under 1900-talet blev även dessa hamnanläggningar otillräckliga och man har successivt anlagt nya, nu ofta på betydande avstånd från stadens centrum. Under de senaste decennierna har mekanisering, nya typer av godshantering och ökad storlek av fartygstonnaget inneburit helt nya hamnanläggningar, vilket i sin tur har resulterat i en drastisk omvandling av stadsbilden i hamnstäderna. De inre kajerna ligger numera i huvudsak öde. l Stockholm exempelvis har det mesta av hamnbebyggelsen vid Skeppsaron och i Stadsgårdshamnen rivits bort och kajområdet har tagits i anspråk som parkering och trafikled. Även i de hamnanläggningar som är i bruk har miljön genomgått betydande förändringar. De korta liggetiderna innebär att fartjgen vid kaj eller på redden numera är ganska få. Stora delar av bebyggelsen och utrustningen i hamnarna som äldre magasin, kolgårdar. älde lyft- och transportanordningar m. m., är inte längre i användning och på grund av den förändrade godshanteringen blir uppställningen av styckegods påkajerna allt ovanligare. För de stora hamnstäderna har detta otvivelaktigt nneburit en betydande förändring av stadsbilden. Hamnanläggningarna upptar i de stora hamnstäderna betydande arealer och har åtminstone tidigare utgjort ett markant inslag i stadsbilden. I anslutning till hamnarna har i regel funnits speditionsfirmors kontor och magasin, rederikontor, skeppshandlare, sjömanshus, stuverikontor m. m. Här bör självfallet också varven nämnas. Förutom varven har hamnarna och vattendragen givit betingeser för flera andra industriella verksamheter, exempelvis kvarnar, gasverk, ementfabriker, konservfabriker m. m. Hamnen och verksamheterna i arslutning till

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 21

Magasinskvarter i Sundsvall. Under 1960-talet förutsattes flera magasinskvarter rivna för att ersättas av en stor parkeringsanläggning. I början av 70-talet utreddes möjligheterna att anordna parkering inom befintliga magasin i syfte att tillvarataga de väsentligaste miljövärdena. Fortsatta utredningar visade att en sådan anläggning var miljömässigt svåranpassbar och att ombyggnadskostnaderna var höga. I fem av kvarteren finns magasinen kvar och används bl a som kontor. Foto Sonja Vidén 1971.

denna har också gett upphov till bostadsbebyggelse. Exempel på detta är Söder i Gävle, Katarinaberget i Stockholm och Masthugget i Göteborg, som tidigt fick en befolkning med anknytning till sjönäringen. Denna bebyggelse har delvis bevarats tills idag. Även 1800-talets hamnutvidgningar gav upphov till bostadsbebyggelse. Stadsdelen Hjorthagen tillkom t. ex. som en följd av hamn och gasverk i Värtan i Stockholm. Även stockholmsvarven, t. ex. Finnboda, uppförde bostäder för sina arbetare. I Göteborg växte en betydande arbetarbostadst. ex. Lindholmen. Stadsdelar som bebyggelse upp invid de stora varven, och Majorna hade även en betydande maritim anknytning. Masthugget kan nämnas den typ av sjöfartsanknuten bebyggelse som Slutligen vid de stora flottstationerna i Karlskrona och Stockholm. I båda uppfördes städerna finns ålderdomliga båtmansstugor, men framförallt en omfattande stenbebyggelse för såväl bostads- som driftsändamål.

Förvaltningsstaden

Förvaltningsstaden domineras av annan verksamhet än handel, sjöfart och tillverkning. Förvaltningsstäderna har i regel gammal hävd. Flera av residensstäderna har växt upp kring gamla medeltida fasta hus (dvs. befästningar), t. ex.

22 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Torget i Växjö. Till vänster landshövdingeresidentet från 1800-talets mitt, i fonden riksbanks- och telegrafhuset byggt 1910 och till höger den medeltida domkyrkan, restaurerad på 1850-talet och på 1950-talet. Foto Fredric Bedoire 1974.

Linköping, Nyköping, Västerås och Örebro. Ofta har till dessa platser samlats mer än en funktion, t. ex. biskopssäte och skolor, i senare tid också militära funktioner, sjukvård, domstolsväsende m. m. Som exempel på städer där dessa verksamheter haft stor betydelse kan nämnas Lund, Växjö, Härnösand, Umeå och Uppsala. l Uppsalas fall kan man dock säga att endast halva staden var en utpräglad förvaltningsstad, medan den andra halvan var en lika utpräglad handels- och industristad. Förvaltningsstaden karaktäriseras av det relativt stora inslaget av offentliga byggnader. I universitetsstäder som Lund och Uppsala. utgör de akademiska byggnaderna ett markant inslag i stadsbilden och dominerar helt vissa partier av denna. I vissa förvaltningsstäder, som t. ex. Umeå. utgör sjukvårds- och militäranläggningar lika dominerande inslag i den fysiska miljön. i Den blandade staden

Benämningen anger att ingen speciell Verksamhetsgren dominerar helt, utan såväl handel som tillverkning och förvaltning utgör viktiga inslag. Exempel på sådana städer är Stockholm, Gävle och Örebro. Denna speciella sammansättning av olika verksamhetsgrenar har också påverkat stadens

och i Sverige 23

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse

Såväl förvaltningsbyggnader som fabriker och byggnader fysiska utformning. för handel bildar markanta inslag. Ett illustrativt exempel på denna stadstyp utgjorde Gävle, före de Senaste decenniernas i stadskärnan. l stadens centrum västerut stora förändringar från centralstationen utbreder sig ett ganska betydande detaljhandelscentaffärskontor samt verksamheter rum, som också inrymmer penninginstitut, som rådhus och stadshus, läroverk, telegraf, riksbank av förvaltningsnatur. hamn- och industrikvarter. l de m m. Öster om järnvägen finns betydande nordväst. relativt nya och p-erifera delarna i sydväst respektive ligger som kaserner och lasarett. framförallt ytkrävande förvaltningsfunktioner, delar av stadsområdet upptas av bostadsbebyggelse, vars fördelning

Övriga

klara På Norr ligger merparten av den avslöjar segregeringstendenser. borgerliga bebyggelsen medan Söder och den sydöstra stadsdelen Brynäs för lägre medelklass och arbetarklass. Den domineras av bostadsbebyggelse arkitektoniska skillnaden mellan dessa områden är stundtals iögonfallande.

Industrisamhället

skedde till stor del på landsbygden. På så vis Den svenska industrialiseringen karaktäristisk samhällstyp. en ort som uppstod en för svenska förhållanden av en enstaka t. ex. sågverk. en tillkommit på grund industrietablering. och som för sin existens förblivit beroende av massafabrik eller ett järnverk.

denna industri.

De moderna industriorternas historiska föregångare är bruken. I många fall har också industriorten fall har den uppstått vid ett gammalt bruk. l andra ofta är fallet när det gäller de anlagts på en helt jungfrulig plats. vilket norrländska sågverken. Industrisamhällena kan vara av ytterst varierande storlek, från en ansamling av hus kring ett tegelbruk eller ett mindre sågverk där industrin har gett upphov till en till orter av typ Borlänge och Karlskoga,

betydande samhällsbildning. i industrisamhället Denna för- Kärnan utgör produktionsanläggningen. den ur mest fördelaktiga platsen, invid

lades till produktionssynpunkt

till segelbart vattenstråk. intill råvarufynströmmande vatten, i anslutning

eller liknande. I anslutning till produktionsanläggningen uppförde

dighet i regel bostäder för sina arbetare, ofta av kaserntyp, dvs. hyreshus företaget av enklaste slag med smålägenheter. har i senare tid många gånger kommit

Läget för produktionsanläggningen

att kollidera med andra För bostadsbyggande kan det t. ex. återstå

intressen.

(t. ex. i Kramfors där mark endast i sämre lägen och av sämre kvalitet eller så är områden som bostadshusen klättrar på floddalens norrsluttningar) för rekreationsändamål, t. ex. stränder, otillgängliga för är attraktiva allmänheten. I en senare fas har ofta tillkommit egnahem, antingen med företagets

medverkan eller på privat väg. Egnahemsområdena ligger längre bort från och kan vara från olika tidsperioder, där de äldsta husen i produktionsstället närmast industrin. Senare har i regel uppförts en regel ligger själva ofta i kommunal. kooperativ eller allmänmodernare hyreshusbebyggelse avstånd från samhällets gamla nyttig regi. Denna ligger oftast på ytterligare centrum - fabriken.

24 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Torget i Herrljunga, ett stationssamhälle med en ansats till stadsmässig bebyggelse från 1800-talets senare hälft och sekelskiftet. Foto Staffan Nilsson 1977.

I industrisamhällen finns också ett servicecentrum. Storleken varierar efter ortens storlek. På de minsta inskränker det sig till livsmedelsaffär, telefonkiosk, poststation och busshållplats etc., medan det på större orter kan ha svällt ut till ett relativt betydande centrum, där förutom handel även lokaliserats allehanda kommunala funktioner. I några fall, som t. ex. i Borlänge, har ett sådant centrum kommit att utvecklas till ett helt eget samhälle, låt vara i högsta grad beroende av den dominerande industrin. Sådana centra har normalt växt upp på mark som stod utanför företagens kontroll och många gånger varit oönskade av dem.

Järnvâgssamhället

Anläggandet av de svenska järnvägarna från 1850-talet och framåt kom att verka i hög grad samhällsbildande. Där flera järnvägar möttes, där järnvägen anslöt till gamla stråkvägar, där viktiga jordbruksområden fanns, där järnvägsföretagen valde att förlägga verkstäder osv., uppstod samhällen för vars tillkomst var en järnvägen förutsättning och vilka stod och föll med denna. Då staten valde att låta stambanorna huvudsakligen undvika som platser

och i 25

Tätbygdsutveckling stadsfömyelse Sverige

redan var etablerade, ledde järnvågsbyggandet i många fall till uppkomsten av helt nya samhällen. Som exempel på järnvägssamhällen kan nämnas Herrljunga i Västergötland, Hallsbergi Närke, Katrineholm i Södermanland, Tillberga i Västman-

land, Krylbo i Dalarna och Långsele i Ångermanland. Förutom dessa orter

finns ett stort antal större och mindre platser för vars uppkomst och existens järnvägen haft avgörande betydelse. Centrum i järnvägssamhället utgör eller utgjorde ursprungligen järnvägen med dess anläggningar och byggnader. Allt efter ortens i betydelse järnvägssammanhang varierar omfattningen av dessa. I de minsta stationssamhällena kan järnvägsbebyggelsen bestå av endast ett mindre spårområde, stationshus, magasin och ev. lokstallar, samt en del mindre byggnader. På de större stationsorterna däremot kan denna bebyggelse bli betydande och omfatta rangerbangård. verkstäder, stora lokstallar och byggnader för bostads- och förvaltningsändamål. I regel samlar sig den äldre bebyggelsen invid järnvägsstationen. Framför stationshuset finns många gånger en platsbildning eller en antydan till sådan. Här finns ofta ortens gamla centrum med hotell, lokaler för handel och olika offentliga verksamheter. Iden mån samhället dragit till sig engroshandel och industri är denna ofta förlagd till motsatta sidan av järnvägen, där magasinsoch industribyggnader uppförts i anslutning till spårområdet. Flera stationssamhällen har genom järnvägsnedläggelser eller på grund av omstruktureringar av järnvägstrafiken mist sin betydelse som trafiksamhälle. Ivissa fall har de då helt fallit tillbaka medan dei andra fall kunnat fortleva på grundval av andra verksamhetsgrenar.

Villasamhället

En tätort av ett speciellt slag utgör villasamhället. Det är egentligen oftast att betrakta som en förortsbildning, men har i vissa fall kommit att utvecklas till mer eller mindre självständiga administrativa enheter, i några fall t. o. m. erhållit stadsrâttigheter. Grunden för uppkomsten av villasamhället är industrialiseringen och urbaniseringen. Förändringarna medförde att städerna kom att upplevas som bullriga, rökiga och osunda och att tomtpriser och hyror ökade kraftigt. På de förstnämnda olägenheterna reagerade grupper ur de välbärgade klasserna genom att flytta ut ur staden till villaområden anlagda på jungfrulig mark i stadens närhet. Av den senare orsaken flyttade grupper av lägre tjänstemän och arbetare ut till egnahemsområden där de på grund av det låga markpriset fick möjlighet att skaffa sig en bostad av vida högre kvalitet än vad som skulle varit möjligt inne i staden. Sveriges första förort med villabebyggelse var Sundbyberg utanför Stockholm, som började anläggas 1877. Sundbyberg kom till med tanke på att bebyggas av arbetare från Stockholm. Samhället fick en strikt rutnätsplan och bebyggdes huvudsakligen med tvåfamiljshus. Tanken var, att man genom att hyra ut en lägenhet skulle finansiera bygget och sitt eget boende. På grund av sitt goda läge i närheten av Stockholm och invid Västeråsbanan kom Sundbyberg snart att utvecklas till en betydande industriförort. ldag finns i det närmaste ingenting kvar av den äldsta bebyggelsen.

26 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige )

Ett tidigt borgerligt villasamhälle är Djursholm utanför Stockholm. somi började anläggas 1889. Kommunikationer ordnades genom en bibana tilll Roslagsbanan. Samhället fick en terränganpassad plan med slingrandte vägar. Tomterna var stora och områdets naturkaraktär behölls i störstza utsträckning. Bebyggelsen, som utgjordes av tämligen stora villor, fick em individuell karaktär. De kommunala organens strävanden var att så litet sonn möjligt ingripa i invånarnas frihet. Djursholm kan betraktas som ettt elitsamhälle. Ursprungligen var det den välsituerade delen av Stockholmss intelligentia som bosatte sig där. Efterhand kom dock befolkningen attt utgöra ett tvärsnitt genom överklass och övre medelklass. Under 1800-talets sista decennium och början av 1900-talet anlades ettt stort antal villasamhällen i landet. Deras karaktär var skiftande, allt ifråin välordnade samhällen, exploaterade av seriösa bolag och bebyggda metd påkostade och rymliga villor, till primitiva områden, skapade av tomtjobbarce och med en enkel, stundtals påver bebyggelse. Hela detta spektrum kan v/i finna i Nacka kommun i Stockholms län. Där finns bl. a. det fashionablza villasamhället Saltsjöbaden. det något enklare men ändå exklusiva Storångzen samt de huvudsakligen av arbetare och lägre medelklass bebyggdza Ektorp, Älta och Klinten. Planstandard och kommunalteknisk standard varierade starkt mellan dte olika områdena. Samhällen som anlagts för välsituerade, i kommunal reggi eller av seriöst arbetande bolag, fick ordnade kommunikationer, genomttänkta planer och även väg- och bekvämlighetsfrågorna ordnade. I de villasamhällen som uppstått genom mer spekulationsartad exploatering iskränkte sig tomtsäljarens åtaganden många gånger till markavstycke ning och till anläggandet av några primitiva vägar. Fastighetsägarna ficlk själva ansvara för gemensamhetsanläggningar. Sådana områden kunde vissa upp en rätt vildvuxen bebyggelse och en låg kommunalteknisk standardl. Detta har i senare tid medfört problem för respektive kommuner. Dem fysiska strukturen åskådliggör emellertid samhällets historia och utveckling; i en inom regionen.

Egnahemsrörelsen

En viktig orsak till villa- och småhusbyggandets uppsving under 1800-taletts slut och 1900-talets början var egnahemsrörelsen. Rörelsen var en reaktiom på två missförhållanden i det sena 1800-talets svenska samhälle; dells arbetarbefolkningens usla bostadssituation med därav följande socialla misär, dels landsbygdens proletärisering med dess följdfenomen emigrationen till städerna och till utlandet. Egnahemsrörelsen hade således två skilda syften, dels att bereda arbetare och likställda möjlighet att skaffa sig en bostad på egen grund, dels att beredla landsbygdens egendomslösa möjlighet till utkomst av eget jordbruk. Värdet av de egnahemslån som skapades för att lösa städernas bostadssproblem minskades av att jordbrukslån skulle äga företräde framför bostadslån. Principiell förutsättning för hela verksamheten var också attt lånen endast fick komma till användning för lägenhet på landsbygden eller till stad hörande område för vilket stadsplan inte fastställts”. Då städernzas markupplåtelse för egnahemsändamål i regel var förbunden med upprättam-

och stadsförnyelse i Sverige 27 Tätbygdsutveckling

Ett tidigt exempel på egnahemsbebyggelse i Sverige är Lundby-området i Mjölby anlagt 1897 av Föreningen Egna Hem. Det ligger numera centralt i staden, endast något kvarter från 1970-talets centrumanläggning. Foto 1898 i KKH Arkitekturskolan.

de av stadsplan blev bestämmelsen en viktig inskränkning i egnahemsrörelsens betydelse i bostadspolitiskt hänseende. Trots det tillkom en stor mängd bostadsegnahem runt de svenska städerna. Detta kunde genomföras genom att de ekonomiska frågorna löstes på annat sätt eller genom att egnahemsområden anlades utanför stadsplanelagt område av låneförmedlande bolag och föreningar. Dessutom kom flera av de jorbrukshem som anlades i närheten av städerna att tämligen snart övergå till att vara bostadsegnahem. Stor betydelse för lösandet av egnahemsfrågan i städerna hade 1907 års lag om tomträtt. Genom denna blev det möjligt för de kapitalsvaga grupperna i städerna att skaffa sig ett eget hem inom ordentligt ordnade områden. Det första småhusområdet efter tomträttssystemet anlades 1908 i Enskede. Egnahemsrörelsen kan betraktas som upprinnelsen till det flitiga småhusbyggandet under hela 1900-talet med dess kulmination under de senaste decennierna.

28 Tätbygdsutveckling och stadsfömyelse i Sverige

Stadsplanering

Medeltidens stadsplan

1 Sverige finns ett femtiotal städer med medeltida ursprung. Hälften av landets städer bevarar sålunda större eller mindre rester av en medeltida Bland de mest framträdande exemplen märks Stadsholmen i stadsplan. Stockholm, Visby innanför ringmuren samt Ystad, där omfattande medeltida byggnadsrester också bibehållits. De medeltida planerna karaktäriseras av ett oregelbundet, terränganpassat gatunät. Ett ofta återkommande drag var det centrala torget med kyrka och rådhus. Torget är ofta en ansvällning av huvudgatan eller utformat som en trehörning ett s. k. vägskälstorg. Den förstnämnda typen kunde uppstå i vad man kallar landsvägsstaden, dvs. städer som anlagts utmed en viktig väg. medeltid in i vår tid t. ex. Vadstena - Exempel på sådana städer finns alltifrån Gränna och Tranås. I städer som var belägna invid vattnet som t. ex. Arboga och Västerås kunde huvudgatan löpa parallellt med stranden; från huvudgatan löpte s. k. vattugrånder ned till bryggor och magasin av vilka även de senare ofta var placerade ute i vattnet. Många av gränderna ned från långgatorm. i Gamla stan i Stockholm, är ursprungligen sådana vattugränder.

Renässansens och barockens stadsplanering

Renässansen hämtade sitt stadsplaneideal från antikens stadsplaneidéer sådana som de uppfattades genom den romerske arkitekten Vitruvius skrifter. ldealstadsplanen där staden är åttkantig med gatcr radiellt utstrålande från centrum har haft liten betydelse i Sverige. Det mtnster som genomgående tillämpats här från omkring 1600 är en mer eller mindre plan med ett rutnät där vinkelräta gator bildar kvadrztiska eller rektangulär rektangulära kvarter. För vissa städer var den fortifikatoriska aspekten viktig. Långskjutande kanoner ställde helt andra krav på befäsiningar än tidigare, och man tvingades anlägga komplicerade månghörniga zallsystem runt de militärt viktiga städerna. I Sverige fick renässansplaneringen sitt genombrott under 1600-talet då bl. a. det gamla Kalmar planerades som befästning med radiella gator. Planen genomfördes emellertid inte utan staden flyttades till Kvarnholmen där en befäst stad med vinkelräta gator uppfördes. Stadsplanen och vissa delar av befästningssystemen har bevarats. En befästningsmässig stadsplanering utmärker också Kristianstad, Göteborg och Landskrona. Rutnätsplanen utan större befästningsmässiga komplikationer har annars kommit att svenska städer, såväl vid omdaning av medeltidsstäjerna som prägla flertalet vid nygrundningar och flyttningar av stadsbebyggelse. Barocken vidareutvecklade den symmetriska renässansplanen och införde genomarbetade platsbildningar och långa gatuperspektiv med moaumentalbyggnader i fonderna. Man arbetade in byggnaderna på ett effekfullt sätt i stadsplanen. I Sverige finns enstaka exempel på genomförd baroclplanering i större skala. Viktigast är Karlskrona stadsplan av 1683 och De a Gardiestaden i Lidköping med stadsplan från omkring 1670. I mindre skala är de

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i 29 Sverige

Uppsala medeltida stadsplan, vars östra del hade en serie långa gränder ned mot ån med långsmala kvarter, blev totalt förändrad vid 1640-talets stadsreglering. I den nya stadsplanen, som ännu bestämmer centrumkvarterens form. är gatunätet ett rätvinkligt rutnät. med det kvadratiska torget inskuret vid huvudgatornas skärningspunkt. Karta av Stig Lundberg och George Lazar (ur Forskning och Framsteg 198] :7).

uppländska bruken utlagda efter barockens planideal. Vidare finns en del platsbildningar av barocktyp som t. ex. Slottsbacken i Stockholm.

1700- och 1800-talens stadsplanering

Renässansplanens rutnätssystem. med olika variationer, levde kvar under 1700- 0ch18O0-talen. Under 1700-talet påbörjades trädplanteringar av vissa gator och torg, man anlade kajer och strandgator och lade överhuvud allt större vikt vid praktiska brandskyddsmässiga funktioner. Under l800-ta1et lyftes dessa ansträngningar till en högre nivå och städerna genomgick

omplanering utifrån mera genomarbetade och storskaliga rutnätsplaner.

Brandskyddet

I äldre tider var brandrisken ett ständigt överhängande hot i städerna. Förhärjande bränder övergick med täta intervaller de svenska trästäderna. Redan tidigt hade man i vissa städer upprättat byggnadsordningar som syftade till att förbättra brandsäkerheten och höja stadsbildens estetiska kvalitet. Stockholm fick en sådan byggnadsordning redan 1725 och även i

30 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

flera landsortsstäder utfärdades byggnadsordningar under 1700-talet. Under 1700-talet hade brandskadorna en sådan omfattning att de allvarligt hotade rikets ekonomi. 1782 grundades Allmänna Brandförsäkringsverket vilket kom att uppmuntra städerna att skaffa brand- och byggnadsordningar. Först ett stycke in på 1800-talet fick dock dessa ansträngningar för brandskydd och bättre stadshygien större eftertryck. På 1820-talet anbefallde Kungl. Majrt ett av brandförsäkringsverket utarbetet förslag till byggnadsordning för de svenska städerna. Resultatet blev att de flesta svenska städer efter några år hade av Kungl. Majzt fastställda Bristande byggnadsordningar. resurser, den långsamma utvecklingstakten och komplicerade ägoförhållanden hindrade dock tillämpningen. I såväl teoretiskt som praktiskt kom fortfarande rutnätsstadsplanearbete planen att vara grundvalen, bl. a. därför att de rätvinkliga gatorna ansågs underlätta framforslandet av brandredskapen. År 1834 utarbetade emellertid Nils Ericson en ny plan för den samma år nedbrunna staden Vänersborg som kom att få stor betydelse. Här inlades en 500 meter lång och 100 meter bred brandgata som delade staden i två hälfter. Brandgatan kom med tiden att planteras och förses med brandsäkra monumentalbyggnader. I fonden placerades länsresidenset och i den motsatta ändan museet.

Edelsvärds idealplan

Brandgatsplaneringen kom att utvecklas av arkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd. Efter förebild av finska stadsplaner skapade han en idealstadsplan, ursprungligen avsedd för den nya järnvägsknuten Falköping, men i tillämpliga delar använd vid en mängd stadsbyggnadsprojekt, särskilt när nya järnvägssamhällen anlades. Iden edelsvärdska planen utgjorde järnvägen ett av de centrala elementen och staden utbredde sig på den ena sidan av denna. Från stationen utgick en bred esplanad som delade staden i två hälfter, på ömse sidor om denna brandgata förlades byggnadskvarteren enligt Närmast rutnätssystemet. järnvägen och utmed denna var avsikten att man skulle förlägga industritomter. I den edelsvärdska planen fanns också ett medvetet försök till differentiering av gatorna i huvudgator, sekundärgator och ekonomigator. Omfattande bränder i ett par stora städer på 1850- och 60-talen, Örebro och Gävle, gav anledning att tillämpa dessa idéer i större skala vid omplaneringen. Särskilt planen för Gävle fick stor betydelse som mönsterexempel.

1874 års byggnadsstadga

Ansträngningarna fullföljdes på riksnivå när Sverige 1874 fick sin första egentliga byggnadslagstiftning, Kungl. Majtzs ”Byggnadsstadga för rikets städer. En förebild för den svenska lagstiftningen var den finska förordningen för “städernas reglering och bebyggande av 1856. Huvudansvarig för byggnadsstadgans.tillkomst var justitierådet Albert Lindhagen. Det centrala i 1874 års stadga är strävan efter ett effektivt brandskydd, en god hygien och en prydlig stadsbild. Detta skulle uppnås bl. a. genom att

och stadsförnyelse i Sverige 31 Tätbygdsutveckling

Fu 9..

f!

“d

, I \ i! C l § / êáåâ

:V

aa.

i? Q L

som anger en principlösning för en järnvägsort, med Stadsplan av A W Edclsvärd, bebyggelsen delad av en bred central esplanad från stationsbyggnaden. Ur Tidskriftför 1859. byggnadskons! och ingeniörsvelenskap

32 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

städerna uppfördes efter strikta rutnätsmönster med vinkelräta kvarter och breda gator och på så många ställen som möjligt genomkorsade av trädplanterade esplanader och boulevarder. Denna stadsplaneideologi fullföljer alltså den traditionella svenska planläggningen, med utnyttjande dels av den finska 1800-talsplaneringen med dess markerade brandskyddshänsyn men var också, när det gäller bl. a. de planterade gatorna, inspirerad av 1850- och 60-talens genomgripande omdaningar i Paris. Förutom direkt planrelaterade anvisningar innehöll byggnadsstadgan regler för byggnadernas utformning. deras placering på tomten, gårdsutrymmenas storlek m m. Bestämmelsernai byggnadsstadgan var generella för hela riket. Detaljregleringarna skulle ske genom lokala byggnadsordningar och genom lokala utbyggnadsplaner. Till hjälp för upprättande av de sistnämnda utsändes till de svenska städerna en samling mönsterplaner hämtade från finska städer. I samband med utfärdandet av stadgan anmodades städerna att inom två år inkomma till Kungl. Majzt med nya stadsplaner. Denna anmodan efterkoms med stor snabbhet och inom den stipulerade tiden hade planer insänts av ett flertal städer. På så vis fick snart nog varje svensk stad en plan med vinkelräta kvarter, raka gator och trädplanterade esplanader. Dessa planer tillsammans med bestämmelserna i byggnadsstadga och byggnadsordning korn under den närmaste trettio-års perioden att ligga till grund för utbyggnaden av de svenska städerna. 1874 års byggnadsstadga har därigenom haft en stor betydelse för de svenska städernas nuvarande utseende, såväl vad det gäller planering som de enskilda byggnadernas utformning. Särskilt gäller detta de stadsdelar som helt nyanlades under 1800-talets slut.

Vegetation

En viktig del av den stadsplaneideologi som låg bakom 1874 års byggnadsstadga var vegetationsinslaget, motiverat dels av brandskyddshänsynen, dels av hygieniska skäl. Täta lövträdsplanteringar kunde hindra eldens spridning. De kunde också rena skämd luft, som man då uppfattade som sjukdomsalstrande. Estetiska synpunkter hade samtidigt en stor betydelse. Ett tidigt exempel på systematisk trädplantering av brandskyddsskäl visar den ovannämnda planen för Vänersborg från 1834. Kring mitten av 1800-talet började också ett intresse för parker och andra planteringar i städerna att göra sig gällande. Från denna tid dateras många av de stadsparker som idag kan betraktas som ett väsentligt element i de svenska städerna. I 1874 års byggnadsstadga kodifierades de nya idéerna:

Stadsplan bör så uppgöras, att han på en gång motsvarar rörelsens behof af utrymme och beqvämlighet, sundhetens fordran på ljus och frisk luft, önskligheten af största möjliga trygghet mot mera utbredda eldsolyckor, samt skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omvexling och prydlighet. För sådant ändamål bör tillses bland annat: att breda esplanader, anordnade med planteringar i midten och gator på sidorna, eller andra dylika anläggningar dragas genom staden, helst på flera ställen och i flera riktningar; att äfven andra allmänna planteringar i staden, större och mindre, beredas så ymnigt som möjligtç”.

och i Sverige 33

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse

Esplanaden i Sundsvall. som anlades vid återuppbyggnaden efter stadsbranden 1888. Till vänster ansluter parken Vängåvan. Planteringar och alléer eller esplanader var en viktig del i de stadsbyggnadsprinciper som stadfästes i 1874 års byggnadsstadga. och var väsentliga inte bara för stadens prydlighet utan också för brandskydd och hygien. Foto ca 1900 i Sundsvalls museum.

En betydelsefull faktor i stadsbyggandet blev att flertalet större städer anställde och stadsarkitekter med uppgift att handha stadsingenjörer stadsplanering och kommunala byggnadsuppgifter.

Nya stadsbyggnadsideal

kom en reaktion mot det stelbenta stadsbyggnadssätt 1874 Kring sekelskiftet års byggnadsstadga representerade. Detta tog, enligt kritikerna, inte hänsyn eller kulturhistoriska värden och vare sig till topografi, ägoförhållanden betraktades dessutom som estetiskt mindervärdigt. Som alternativ förespråkades en friare stadsplanering där man accepterade ringlande och terräng-

34 Tätbygdsutveckling och i stadsfömyelse Sverige

Principplaner av PO Hallman som jämför l800-talets rutnätsplan med den nya, rörligare stadsplan han förordar. l den nya planen särskilt ordnade. hemtrevliga bostadslägen, i den gamla inga sådana utan allt med den kända enformigheten. Iden nya gatorna lagda i trafikriktningarna och inte efter ett fixt schema i den nya får de befintliga vägarna och redan bebyggd mark influera. då däremot i 1800-talets planer några hänsyn för dylikt icke tagits. Ur Arkitektur och dekorativ konst 1905.

anpassade gatusträckningar och där man strävade efter att skapa överblickbara och estetiskt tilltalande gaturum och platsbildningar. Den främste ideologen bakom denna stadsbyggnadssyn är den österrikiske arkitekten Camillo Sitte, som i sitt 1889 utkomna arbete “Der Städtebau nach seinen Künstlerischen Grundsätzen presenterade en skarp vidräkning med 1800-talets stadsbyggnadsideal och i stället framhöll den medeltida stadens uppbyggnad som förebildlig. I Sverige blev de främsta förespråkarna de båda arkitekterna Per Olof Hallman och Fredrik Den Sundbärg. förstnämnde uppgjorde ett mycket stort antal planer för stadsutvidgningar, villastäder och industriorter. Planläggningen var emellertid svår att tillämpa i stadskärnorna och användes främst i villaområden. För de rena stadsområdena man tillämpade en planering med sneda gatuvinklar, korta gatuavsnitt i olika riktningar, platsbildningar m. m., allt för att uppnå ovannämnda syften. Denna, huvudsakligen estetiskt inriktade, stadsplanering hade emellertid den praktiska konsekvensen att den möjliggjorde exploatering av kuperad och oländig terräng, av sådana områden som rutnätsplaneringen fått lämna obebyggda. Däri kan man kanske finna ett av skälen till dess stora framgång på vissa orter. Den nya stadsplaneideologien kom, framförallt genom att flera stadsarkitekter och stadsingenjörer av den, att från tog intryck sekelskiftet och under ett par decennier framöver få stor genomslagskraft. Efter hand lät de flesta svenska städer upprätta stadsplaner i denna anda,

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 35

Kvarteret Josef i Västerås från 1915. ett kvarter med hyresbostäder för arbetare. utformat av John Åkerlund efter storgårdskvartercts princip med ett gemensamt. planterat gårdsrum. För Västerås stadfästes 1915 en stadsplan uppgjord av PO Hallman och Erik Hahr med en serie kvarter av denne typ. även avsedda för bostadsrättslägenheter och radhus. Foto Ernst Blom ca 1920 i Västerås stadsarkiv.

men de har bara i begränsad utsträckning kunnat tillämpas och främst beträffande bostadsbebyggelse.

S torgårdskvarteret

1800-talets hyreshusbebyggelse bestod normalt av till fastigheterna begränsade byggnadskroppar omfattande gatu- och gårdshus. Hyresgästernas disponibla gårdsutrymme var begränsat till fastigheten man bodde på. Den nya stadsplaneringens så kallade storgårdskvarter däremot arbetade med kvarteret som bebyggelseenhet. Husen ligger utmed kvartersgränsen och i mitten finns en gemensam, vanligtvis planterad gård. Denna typ av hyreshusbebyggelse praktiserades under 1900-talets tre första decennier i många städer, exempelvis i Västerås från 1910-talet bl. a. efter stadsarkitekten Erik Hahrs ritningar.

36 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Även för de nya stadsbyggnadsidealen var vegetationen viktig, dock inte främsti form av monumentala Med större antal parker och breda esplanader. stenhus, glesare byggnadssätt och ett effektivt eldsläckningsväsen var brandskyddshänsynen inte längre lika viktiga. Man arbetade i stället med växtligheten i byggnadernas omedelbara närhet och villaträdgården blev under 1900-talets början föremål för stort intresse. l stadskärnorna var det främst genom att anlägga planterade förgârdar och förse kvarterens inre med vegetation som man kunde uppfylla dessa ambitioner. Särskilt i storgårdskvarteren blev vegetationen ett viktigt inslag. Reaktionen mot 1800-talets estetiska ideal yttrade sig i att man i stället för geometriskt anlagda rabatter och gångar gärna utnyttjade bevarade terrängpartier vid anläggandet av planteringar.

Lagen om stadsplan och tomtindelning

De förhoppningar som knutits till 1874-års byggnadsstadga kom inte att till fullo infrias. Genom sin administrativa karaktär kom byggnadsstadgan till korta mot enskilda intressen ohjälpligt som kunde åberopa civilrättsligt Förhållandena men först skydd. uppmärksammades tidigt, 1907 antog riksdagen en lag om stadsplan och tomtindelning. Lagen som gav kommunerna förbättrade möjligheter att genomföra sina planintentioner upphävde också Kungl. Majzts rätt att ändra i underställda planer och kan därigenom sägas ha introducerat det kommunala planmonopolet. Genom den nya lagen fick man också möjlighet att meddela särskilda bestämmelser för kvarterens användning inom visst stadsplaneområde.

Bostadspolitik

Före sekelskiftet 1900 existerade egentligen inte någon bostadspolitik. Före den stora omvandlingen av samhället vid 1800-talets mitt, genom upphävan- s de av skråsystem, införande av näringsfrihet m. m, hade bostadsförsörjningen i städerna till stor del ordnats genom den skyldighet arbetsgivarna i regel

hade att sörja för sina anställdas uppehälle. Hantverksmästarnas personal i

var således en del av dennes hushåll osv. Med den ekonomiska liberalismens f i genombrott upphävdes detta samband och bostaden blev en vara på den öppna marknaden. Det ekonomiskt liberala synsättet innebar också att det betraktades som otillbörligt att statliga eller kommunala myndigheter blandade sig i bostadsförsörjningsfrågan. De mycket svåra bostadskriser som uppstod flera gånger under l800-talet. särskilt då i huvudstaden, föranledde ringa ingripanden från kommunalt håll. Inte heller gjorde det allmänna några nämnvärda insatser för att råtta till de missförhållanden som föranleddes av de höga hyreskostnaderna och den utomordentligt låga standard bostäderna för de breda befolkningslagren höll. Den enda reglering av bostadsbyggandet som förekom var de föreskrifter som 1874 års byggnadsstadga innehöll. Dessa inskränkte sig dock till bestämmelser om hushöjder, gårdsutrymmen etc. Däremot genomfördes under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början en mängd åtgärder i

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 37

kommunal regi vilka i och för sig kom att påverka bostadsstandarden. Särskilt betydelsefulla var anläggandet av vatten- och avloppsledningar, gasverk och spårvägar. Den kommunala oviljan att ingripa i bostadsförsörjningsfrågan innebar däremot inte att problemet som sådant inte uppmärksammades. Under 1800-talets senare del påpekades tvärtom i ett flertal utredningar, artiklar, debatter m. m. de usla bostadsförhållanden till vilka de breda folklagren var hänvisade och sambandet mellan dåliga bostäder, sjukdomar och moraliskt förfall. De åtgärder som vidtogs för att avhjälpa missförhållandena vilade dock i stort sett på filantropisk grund. Efter sekelskiftet började dock en förändrad inställning till bostadsfrågan att märkas. Drivande krafter var Centralförbundet för socialt arbete (bildat 1903) och Svenska stadsförbundet (bildat 1907), vilka gav bostadsfrågan hög prioritet. En viktig omständighet var att bostadsförhållandena, med början på 1890-talet, gjordes till föremål för social-statistiska undersökningar. Synen på bostadsfrägans lösning under seklets början formulerades av dåvarande landssekreteraren, senare civilministern, Axel Schotte vid den första kommunalkongressen 1907. De mera direkta åtgärderna från städernas sida till förbättrande av arbetarnas bostadsförhållanden synes huvudsakligen böra inriktas på två vägar, den ena främjandet av uppkomsten av egna hem. och den andra byggande av bostadshus genom stadens egen försorg, avsedda att uthyras åt arbetare. Det är betecknande att det egna hemmet gavs en sådan betydelse i anförandet. Just vid denna tid var som tidigare nämnts egnahemsrörelsen som livligast och stora förhoppningar fästes vid dess förmåga att lösa flera av de sociala problemen och hejda emigrationen, såväl till städerna som till utlandet. Den största omfattningen fick egnahemsverksamheten utan tvekan i j Stockholm, där bebyggandet av Enskede blev den betydelsefullaste bostadspolitiska satsningen av kommunen före första världskriget. Helt klart är att den största aktiviteten inom det bostadspolitiska fältet före första världskriget gällde egnahemsbyggandet. Vad det gällde uppförandet av hyreshus i kommunal regi eller med betydande kommunala bidrag var aktiviteten betydligt blygsammare. Den direkta kommunala verksamheten under årtiondet före första världskriget hade ringa betydelse för bostadsförsörjningen i stort. Under denna period skedde dock en omsvängning i synen på kommunens engagemang i bostadsfrågan. Man kom mer och mer att inse att det inte gick att klara bostadsförsörjningen för de breda befolkningslagren på rent marknadsmässig bas. Därmed kan man säga att grunden för den framtida bostadspolitiken var lagd.

38 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Städernas

byggnader

Offentliga byggnader

Före 1800-talets mitt fanns i städerna endast ett fåtal byggnader av offentlig karaktär. Främst bland dessa var den andliga och världsliga maktens byggnader, kyrka respektive rådhus. Därutöver kunde, beroende på stadens storlek eller karaktär, finnas ytterligare några offentliga byggnader som skola (trivialskola, gymnasium), tullhus (i stapelståderna), lasarett, våghus, länsresidens, hovrätt, kaserner osv, dock sällan mer än ett fåtal olika institutionsbyggnader på en och samma plats. Från mitten av 1800-talet inträdde emellertid en förändring. De stora sociala, politiska, ekonomiska och tekniska omvandlingarna ledde till en livlig offentlig byggnadsverksamhet. En stor del av denna var direkt resultat av politiskt beslutade reformer medan en annan del följde av samhällsutvecklingen i övrigt. Från 1800-talets mitt började man från centralt statligt håll att mer i detalj reglera samhällsfunktionerna. Bättre organisation och ökande resurser möjliggjorde i högre grad än tidigare att förverkliga reformer inom undervisning, vård och övrig samhällsorganisation. Detta medförde bl. a. en offentlig byggnadsverksamhet av tidigare oanat omfång. Skol- och institutionsbyggandet blev ett betydande inslag i 1800-talets offentliga verksamhet.

Fängelser

Till de nya byggnadsuppgifterna hör de fängelser och kronohäkten vilka som en följd av beslut vid l840-4l-års riksdag om övergång till cellfängelser uppfördes runt om i landet under 1840- till 80-talen. De uppfördes efter normalritningar upprättade inom fångvårdsstyrelsen, med standardiserade planer och fasader.

Skolor

1842-års folkskolestadga liksom l849-års läroverksreform korn att generera en flitig byggnadsverksamhet. Särskilt under 1800-talets slut uppfördes i de svenska städerna. som en följd av folkökning och urbanisering, skolbyggnader av en icke tidigare känd storlek. Dessa folkskolepalats som i regel fortfarande är i bruk gavs ofta en arkitektonisk utformning som svarade mot den stora betydelse man tillmätte folkbildningen. Att få ett allmänt läroverk förlagt till staden, särskilt ett fullständigt, var förenat med stor prestige och läroverksbyggnaderna gavs därför ofta en representativ utformning och ett framträdande läge. Alla städer som erhöll läroverk var skyldiga att kostnadsfritt upplåta byggnadstomt och i vissa fall även att bekosta uppförande och underhåll av läroverkshuset. Till folkskoleorganisationen hörde de statliga seminarierna för lärarutbildning. 1907 fanns 14 sådana, 8 för manliga elever (i Uppsala, Linköping, Växjö, Lund, Göteborg, Härnösand, Karlstad och Strängnäs) samt 6 för kvinnliga elever (i Stockholm, Skara, Kalmar, Falun, Umeå och Landskrona). År 1867 utgavs normalritningar för seminarier utförda av Helgo Zettervall. Flera seminariebyggnader, i synnerhet de som uppfördes en bit in på 1900-talet fick en representativ utformning t. ex. seminariet i

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 39

Gavleån i Gävle med länsfängelset. uppfört 1847 och tillbyggt 1885. Till vänster slottet, ombyggt vid 1700-talets mitt som residens. Aldre foto i länsmuseet i Gävle.

Umeå uppfört 1923-25 efter ritningar av Gustav Holmdahl och i Linköping uppfört 1926 efter ritningar av Ture Ryberg. Utöver de nämnda skolorna tillkom under 1800-talet flera olika specialskolor. Genom lag 1889 ordnades dövstumsundervisningen i landet som organiserades i sju distrikt med skolor i åtta städer. För dövstumsskolorna i Härnösand och Gävle uppfördes stora byggnader 1896 respektive 1903. Vidare inrättades sjöbefälsskolor, tekniska skolor, enskilda skolor m. m. vilka alla försågs med byggnader av officiell karaktär, många gånger med en ambitiös estetisk utformning.

Vårdinrättningar

1862-års kommunalreform fick stor betydelse för den offentliga byggnadsverksamheten. Genom denna överfördes ansvaret för sjukvården från staten till de nybildade landstingen vilket ledde till en stark utvidgning av lasarettsverksamheten. Från 1870-talet och fram till sekelskiftet bedrevs en intensiv sjukhusbyggnadsverksamhet i landet. Tidigare hade lasaretten i huvudsak varit lokaliserade till residensstäderna men kom nu att anläggas även i andra städer i länet så att en någorlunda rättvis fördelning uppnåddes. År 1861 fanns 47 lasarett och mindre sjukhus i Sverige. Vid sekelskiftet hade antalet stigit till 141. Kommunalreformen bidrog också till att ordna fattigvården. Denna blev en kommunal angelägenhet. I städerna inrättades arbets- och försörjningsinrättningar. För dessa inrättningar uppfördes ibland byggnader av betydande storlek och med monumental gestaltning. Förutom de ovannämnda institutionerna fanns fattighusen,

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i

40 Sverige

Dövstumskolan i Gävle, uppförd 1903, är ett karaktäristiskt exempel på det sena 1800-talets institutionsbyggande inom undervisning och vård, uppgifter som engagerade flera av tidens ledande arkitekter. H T Holmgren, som ritade dövstumskolan, har även utformat Uppsala universitetsbyggnad. Dövstumskolan används numera av högskolan i Gävle-Sandviken för förskollärarutbildning. Äldre foto i länsmuseet i Gävle.

som hade en högre status än arbets- och försörjningsinrättningar. Där intogs huvudsakligen gamla och orkeslösa som ansågs mer oförskyllt vara i behov av samhällets hjälp. Med början i Göteborg 1896, då fattighuset flyttade in i en ny byggnad, kom fattighusen i fortsättningen att benämnas ålderdomshem en beteckning som bättre beskrev inrättningarnas rätta karaktär. Bland de mer monumentala fattighusen - ålderdomshemmen kan nämnas Södra fattighuset (Rosenlunds ålderdomshem) i Stockholm uppfört 1888 efter ritningar av Axel och Hjalmar Kumlien och ålderdomshemmet i Göteborg uppfört 1896 efter ritningar av Carl Fahlström.

Rådhus - stadshus - stadshotell

I äldre tider var rådhuset en av de få offentliga byggnaderna i de svenska städerna. Det var centrum för stadens styrelse, förvaltning och representation men fick ofta också hysa det gästgiveri staden var tvungen att hålla. När den kommunala förvaltningsapparaten under 1800-talets slut ökade och resandet samtidigt fick en omfattning av tidigare oanat slag samtidigt som de resande ställde höga krav på komfort blev de gamla rådhusen helt otillräckliga. Det första man i regel gjorde var att lyfta ut representations- och gästgiverifunktionerna ur rådhuset och hysa dem i en särskild byggnad, i ett stadshotell, ibland kallat

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 41

»m Stadshotellet i Karlskrona, med huvudfasader mot Stora torget och Ronnebygatan, uppfördes 1888-90 efter ritningar av arkitektfirman Löfgren & Paulsson. Det år ett ståtligt och väl bibehållet prov på det sena 1800-talets stadshuskomplex med kommunala representationslokaler och bank- och affärslokaler jämte hotell- och restaurangfunktionerna. Foto Staffan Nilsson.

stadshus som ofta också fick inrymma kommunala förvaltningslokaler. Stadshotellen fick för det mesta ett framträdande läge i staden och en omsorgsfull arkitektonisk utformning. Detta förklaras av att de normalt skulle fungera som stadens representationslokal. En av standardlokalerna i ett stadshotell är också den stora festsalen där staden tog emot sina gäster och där borgarna avhöll sina fester som t. ex. den årligen återkommande Oscarsbalen. Byggnaderna utgör fortfarande markanta inslag i stadsbilden och tjänar för det mesta ännu sin ursprungliga funktion. Stadshotellsbyggandet började omkring 1850 och fortsatte sedan under seklets återstod och en bit in på

42 och stadsförnyelse i Sverige Tätbygdsutveckling

Rådhuset i Östersund, fullbordat 1912 efter ritningar av Frans B Wallberg, är typiskt för 1910-talets nationalromantiska monumentalbyggande i mörkrött tegel. Foto Staffan Nilsson.

1900-talet. Under hela 1900-talet har det i och för sig uppförts stadshotell men det har då i regel rört sig om att ersätta äldre byggnader. Trots att gästgiveri- och representationsfunktionerna lämnade rådhuset blev det på många håll snart otillräckligt för den växande kommunala förvaltningen. Det var naturligt att man önskade att rådhuset skulle bli stadens förnämsta byggnad - rådhuset symboliserade ju själva stadens idé och inrymde dess förnämsta institutioner: rådhusrätt, magistrat och stadsförvaltning. I de större städerna blev det nödvändigt med stora om- och tillbyggnader eller nybyggnader. I ett par städer - Jönköping och Linköping - har gamla läroverksbyggnader ändrats till rådhus. I Gävle, Uppsala och Malmö gjorde man omfattande tillbyggnader och omgestaltningar av de gamla rådhusen. I andra städer däremot lät man uppföra helt nya byggnader. Bland arkitektoniskt framträdande nybyggen från 1800-talets sista decennier kan man nämna rådhusen i Söderhamn, Umeå och Helsingborg. En särskilt monumental verkan eftersträvas i några nybyggen från tiden omkring 1910, nämligen rådhusen i Norrköping, Borås och Östersund. Man kan givetvis i sammanhanget nämna rådhuset och stadshuset i Stockholm. I samtliga fall rör det sig om en tungt monumental tegelarkitektur med en nationell prägel.

i

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 43

Gävle brandstation, uppförd 1891 efter ritningar av Ferdinand Boberg. Byggnaden anses vara den första moderna brandstationen och betraktas som ett genombrottsverk inom svensk arkitektur. En större om- och tillbyggnad ägde rum omkring 1980. Foto Gävleborgs läns museum.

Rådhusens användning har under senare år undergått vissa förändringar. Domstolsreform och den kommunala förvaltningens expansion har medfört att den blandade användningen upphört och att rådhusen antingen kommit att användas för kommunal förvaltning eller för domstolens behov. I vissa fall har de fått en helt ny användning som t. ex. Örnsköldsviks rådhus från 1909 som idag är konsthall. Utöver rådhusen från 1800-talets slut och 1900-talets början finns också flera från äldre tid bevarade.

Brandstationer

Som en följd av den moderna kommunala organisationen och 1874-års brandstadga kan man betrakta organisationen av brandförsvaret. År 1875 inrättades en fast brandkår, med kasernerat manskap, i Stockholm och efterhand inrättades sådana i de större städerna. För brandkårens manskap och materiel uppfördes brandstationer vilka många gånger gavs en ambitiös utformning.

Kaserner

En betydande offentlig byggnadsuppgift under 1800-talets slut och 1900-talets första decennier var kasernbyggandet. Det kom till som en följd av 1892- och 1901 års härordningar, varav den senare innebar indelningsverkets avskaffande och en definitiv övergång till en värnpliktsarmé. Värnpliktssystemet krävde kaserner för logerandet av de värnpliktiga under utbildningstiden. Under ca tre decennier uppfördes runt om i landet ett stort antal kasernanläggningar vilka nästan undantagslöst förlades till städer. Det rörde sig här om stora anläggningar. Förutom de monumentala kasernbyggnaderna bestod de av en mängd byggnader av annat slag bl. a. mässar, stallar, förråd. Kasernanläggningarna utgör dominerande

44 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

- Erik inslag i stadsbilden. Flertalet av dem ritades av en och samme arkitekt Josephsson. Till följd av 1925-års försvarsbeslut, vilket innebar en betydande nedskärning av den svenska krigsmakten, förlorade flera kasernanläggningar sin ursprungliga funktion. De övergick då ofta i kommunal ägo och kom i flera fall att användas som vårdinrättningar. Många kaserner från denna tid fyller dock fortfarande militära uppgifter.

Den kraftiga omvandlingen av det svenska samhället, i ekonomiskt, socialt och tekniskt hänseende under 1800-talets andra hälft medförde en stor offentlig byggnadsverksamhet, dessutom uppförandet av ett stort antal “privata offentliga byggnader” som banker, hotell m m. Den kommunaltekniska utvecklingen, under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början, gav upphov till en flitig byggnadsverksamhet. De nya byggnaderna fick många gånger en ambitiös arkitektonisk utformning bl. a. därför att tekniken i sig tillmättes en stor prestige och de kommunala styresmännen önskade manifestera sin egen verksamhet och kommunens framåtskridande.

Järnvägen

Det mest omfattande av 1800-talets anläggnings- och byggnadsföretag var järnvägen. Denna påverkade byggnadsverksamhet och stadsbild i flera avseenden, dels genom järnvägens egna byggnader och anläggningar, dels genom de verksamheter som blev följden av järnvägens ankomst till staden. Till den första gruppen hör stationshus, verkstäder, lokstallar, personalbostäder och bangårdar. Till den senare hör industrianläggningar, magasin, hotell och jårnvägsrestauranter. På så sätt kom järnvägen många gånger att medföra betydande ingrepp i stadsbilden. I vissa fall gav dessa upphov till nya stadsplanearrangemang, där bangården med stationshus bildade utgångspunkt för en nyexploaterad stadsdel.

Tingshus

En följd av de förbättrade kommunikationerna var att många av landsbygdens domsagor flyttade in sina kanslier till städerna, där tingshus uppfördes. Tingshusen gavs i många fall en arkitektoniskt ambitiös utformning och intar gärna en framträdande plats i staden. I vissa städer kunde finnas flera tingshus för olika omgivande domsagor. Majoriteten av tingshusen är uppförda under decennierna kring sekelskiftet 1900. Vid årsskiftet 1970-71 inträdde en förändring av underrätternas organisation vilken bl. a. innebar att de tidigare skilda domstolarna för stad (rådhusrätt) och landsbygd (häradsrätt) slogs samman till en gemensam domstol (tingsrätt). Denna förändring medförde att många tingshus blev överflödiga och miste sin urpsrungliga funktion. I andra fall har lokalbehovet ökat och tingsrätten flyttats till andra lokaler, den gamla byggnaden har därigenom förlorat sin ursprungliga funktion.

Stationssamhället Krylbo växte upp vid en viktig järnvägsknutpunkt, och stationsbyggnaden från 1902 blev en av de ståtligaste av de många som ritades av järnvägsstyrelsens arkitekt Folke Zettervall. Krylbo ingår nu i ett större tätortssammanhang och stationen är omdöpt till Avesta C. Det intilliggande stora stationshotellet revs 1980. Foto Fredric Bedoire 1977.

Tätbvgdsurveckling och .stadsförøpvelse i Sverige 45

46 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Ett stort antal nya tingshus i städerna och i andra centralorter vid 1900-talets

början. Ett tidigt exempel är byggdes kerbo härads tingshus i Köping, uppfört 1892 efter

ritningar av stadsarkitekten Theodor Dahl. Foto Staffan Nilsson 1981.

Badhus

En typ av allmänna byggnader som uppfördes i stort antal under 1800-talets slut och 1900-talets början var de offentliga badinrättningarna. De kan betraktas som en produkt av den hygienistiska propagandan under 1800-talets senare del och hade ett vidare syfte än att förmå folk att hålla sig rena. Förbättrad hygien betraktades nämligen också som en väg att höja befolkningens andliga och sociala nivå. Något som understryks av att badhusen ofta kombinerades med ett folkbibliotek. Under senare år har de kommunala badhusen i regel ersatts av moderna simhallar. Många badhus har dock bevarats, men endast ett fåtal tjänar fortfarande sitt ursprungliga ändamål. Badhusen är en byggnadskategori som under de senaste åren blivit starkt hotad.

Post- och telegrafhus

Ökade kommunikationer, i delvis nya former, gav upphov till ytterligare en typ av offentliga byggnader, nämligen post- och telegrafhusen. Lokaler för post hade givetvis funnits tidigt och telegrafen hade vid sin ankomst under 1860-talet inrymts i lokaler, ofta i rådhuset, som kommunen var skyldig att hålla. Mot slutet av 1800-talet ökade emellertid volymen i post- och telegrafverkens verksamhet. Bl. a. tillkom under 1880och 90-talen telefonen, som ställde krav på speciella lokaler för de stora manuella telefonväxlarna.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 47

Rinmans torg, tidigare Fristadstorget, i Eskilstuna med telegrafhuset, tidigare även posthus, och sparbankshuset, båda uppförda under första världskriget efter ritningar av Aron Johansson. Den kraftfulla arkitekturen i tegel och granit är karaktäristisk för den långa rad byggnader som utfördes för telegraf- och postverken ide större städerna vid denna tid. Foto H O Andersson 1972.

För postens del hade järnvägen stor betydelse och lokalisering av postkontoren i anslutning till eller i närheten av bangårdarna blev nödvändig. För att tillfredsställa de nya behoven uppförde post- och telegrafverken, under decennierna kring sekelskiftet, nya byggnader för sina kontor och stationer runt om i landet.

48 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Riksbanken vid Storgatan i Sundsvall. uppförd 1907 efter ritningar av arkitektfirman Ullrich och Hallquisth. är formad i sekelskiftets tunga barockstil i natursten och puts, med rika skulpturdetaljer. Sedan riksbankskontoret nedlagts används byggnaden av Sundsvalls museum. Foto Staffan Nilsson.

I flera fall kombinerades post- och telegraf i samma byggnad som t. ex. i Härnösand uppförd 1910 eller också kunde endera verket dela lokal med riksbanken vilket förekom bl. a. i Västerås och Växjö. Byggnaderna fick ofta en monumental prägel och för flera av dem anlitades landets mest framstående arkitekter. Utöver de ovan behandlade kategorierna av statliga eller kommunala offentliga byggnader finns ytterligare typer av offentliga byggnader som i vissa städer kan ha utgjort verksamma inslag i stadsbilden och bidragit till dess kontinuitet. Dit hör länsresidens- och landsstatshus (där för övrigt det under de senaste åren förekommit en livlig nybyggnadsverksamhet). olika byggnader för kyrkan som nya kyrkobyggnader, domkapitelhus, församlingshus m. m., vidare tullhus, saluhallar m. fl. byggnader.

Utöver de för statliga, kommunala eller kyrkokommunala uppgifter uppförda byggnaderna tillkom under denna period ett antal privata byggnader av offentlig karaktär. Byggnaderna är en produkt av de stora samhällsförändringarna under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början och framstår idag som symboler för den starka den omvälvningen, ekonomiska och de sociala och politiska spänningarna i det dåtida samhället.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 49

Banker

En av de viktigaste förutsättningarna för den ekonomiska omvålvningen under 1800-talet var tillkomsten av affärsbanker. Den första - Skånska privatbanken i Ystad - bör man betrakta grundades redan 1831 men som den första moderna affärsbanken Stockholms Enskilda Bank grundlagd 1856. Vid sekelskiftet 1900 fanns 67 affärsbanker (fördelade på 26 enskilda banker och 41 aktiebanker). Utöver affärsbankerna fanns sparbankerna av vilka de första startade redan på 1820-talet. Bankväsendet gav upphov till en omfattande byggverksamhet. Från 1870-talet och framåt och särskilt under åren kring sekelskiftet uppfördes ett stort antal bankbyggnader runt om i landet. Bankerna försäkrade sig normalt om centralt belägna tomter i städerna och de byggnader man lät uppföra gavs, särskilt kring sekelskiftet, en mycket rik utformning. Fasaderna utfördes gärna helt i natursten och försågs med en rik plastisk dekor, gärna i form av symboliska framställningar över penningväsende, handel och industri. I interiören utgjorde bankhallen det centrala rummet som inreddes med ett överflöd av stuck, ädla träslag och polerad metall. Bankbyggandet kom att få ett starkt symbolvärde men utfördes också med tanke på att uppfylla representativa krav mot kundkretsen. I de större städerna kunde bankbyggnaderna dominera hela stadsdelar (som Södra Klara i Stockholm) eller betydande partier därav. Även i de mindre städerna intog eller och kommunalförbyggnaderna en framträdande plats i skarp konkurrens med statsvaltningens byggnader. Det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets bankbyggnader präglar fortfarande stadspartier i många svenska städer. I detta sammanhang bör också Riksbanken nämnas, som vid sekelskiftet upprättade avdelningskontor i samtliga residensstäder. Därutöver inrättades också avdelningskontor i Sundsvall och Norrköping. I samtliga dessa städer uppförde Riksbanken helt nya byggnader för sin verksamhet, i en del fall i samverkan med post- och telegrafverken.

Teatrar

Till den privata sektorns offentliga byggnader bör också teatrarna räknas även om det kunde finnas kommunala intressen i dem. Många städer hade redan under 1700-talets slut och 1800-talets början inrättat teaterlokaler. Dessa var emellertid av enkelt slag och blev, genom de borgerliga samhällsskiktens starka framryckning från mitten av 1800-talet och de därmed ökade pretentionerna på komfort och storstadsmässighet helt otillräckliga. Vid mitten av seklet började man därför i många svenska städer uppföra teatrar som svarade mot de nya kraven på modernitet, rymlighet, komfort, representativitet och brandsäkerhet. Inte minst det sistnämnda var viktigt då brandfaran alltid var överhängande i teatrarna. Som exempel på teatrar från denna tid kan nämnas Växjö teater uppförd 1849 efter ritningar av Theodor Ankarsvård och Orebro teater uppförd 1852 efter ritningar av H Wijnbladh. Teaterbyggandet fortsatte under århundradets fortsättning och in på det nya seklet. Särskilt kring sekelskiftet uppfördes flera stora teatrar i landsorten, t. ex. Landskrona teater från 1901 ritad av stadsarkitekten Fredrik Sundbärg, samt Karlstads, Linköpings, Kristianstads och Norrköpings teatrar från åren 1901 till 1907, ritade av Axel Anderberg, teaterspecialisten bland arkitekterna vid denna tid (upphovsman till K Teatern och Oscarsteatern i Stockholm). De äldre landsortsteatrarna intar ofta en framskjuten plats i stadsbilden och är normalt utformade med hänsyn till krav på representativitet och monumentalitet. De flesta är fortfarande i bruk, men några är rivna och andra har en oviss framtid på grund av att de är teatertekniskt, utrymmesmässigt och säkerhetsmässigt otillräckliga.

50 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige SOU 1981:1100

Örebro gamla teater byggdes efter ritningar av bröderna Hjalmar och Fridolf Wijnbladh och invigdes 1853. I 1955 års generalplaneförslag förutses en rivning. Att iordningställa den gamla teaterbyggnaden för en självständig teaterverksamhet är på grund av bristande utrymme praktiskt taget omöjligt. Det kan för övrigt icke vara försvarligt att placera en teater på stadens otvivelaktigt dyraste tomtmark. I senare planer anses emellertid att teatern bör bevaras, och den har restaurerats och blev byggnadsminne år 1969.

Folkrörelsernas byggnader

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet uppstod och utvecklades de stora folkrörelserna; väckelserörelsen. nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen.

Väckelserörelsen

De första väckelsemötena hölls utomhus eller i hemmen. Snart uppstod dock behov av särskilda lokaler och vid mitten av 1850-talet uppfördes de första väckelsesalarna utanför Stockholm, i städerna var den i Gävle från 1855 den äldsta. Under 1860- och 1870-talen tog byggandet fart på allvar, bl. a. beroende på att nya rörelser uppstod och att en brytning mellan Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Svenska missionsförbundet inträffade 1878. Denna medförde i det närmaste en fördubbling av missionslokalerna under 1880-talet. Omkring sekelskiftet uppfördes en stor mängd frikyrkobyggnader i städerna, som en följd av att församlingarna ökat i storlek. Om man tidigare oftast låtit sina byggnader få

och stadsförnyelse i Sverige 51 Tätbygdsutveckling

Centralsfation och Sjömanskyrkan, Geñe.

Centralstationen (t v), Sjömanskyrkan och Centralpalatset (t h) i Gävle. Stationshuset och var landsortens uppfördes 1875-77 efter ritningar av stadsarkitekten M A Spiering största. Det har kraftigt förändrats vid flera ombyggnader.

E A Hedin. Sjömanskyrkan byggdes 1891 efter ritningar av dåvarande stadsarkitekten I Gävle generalplan 1952 föreslås en rivning av Sjömanskyrkan, då Centralstationen behöver byggas ut. Med Sjömanskyrkans rivning och fri utsikt ned mot ån och Murénkvarteret ernås säkerligen ett helt annat och mera tilltalande intryck av denna del av Gävle. I senare planer föreslås kyrkan i stället riven för att lämna plats åt en av de centrumtangerande trafiklederna. Sjömanskyrkan har på 1980-talet föreslagits bli byggnadsminne, med stöd av bl a Riksantikvarieämbetet.

Centralpalatset uppfördes 1889-93; arkitekt var Ferdinand Broberg.

en enkel och i det närmaste profan utformning blev det nu vanligt att uppföra påkostade byggnader som anslöt till vedertagen ofta nygotisk kyrkoarkitektur. - Under 1910-talet skedde genombrottet för ytterligare ett frikyrkosamfund pingströrelsen. Denna har i många fall övertagit lokaler som tidigare tjänat annat ändamål, då inte minst tillhört andra samfund. Man har dock i flera fall, framförallt under senare år, uppfört stora egna kyrkobyggnader.

ykterhetsrörelsen

N

- Den andra av de stora folkrörelserna - nykterhetsrörelsen uppstod för första gången under 1800-talets början som en halvabsolutistisk rörelse, riktad mot det då florerande brännvinsdrickandet. Rörelsen som bars upp av de övre samhällsskikten nådde sin höjdpunkt omkring 1845 men redan under 1850-talet började den att gå tillbaka. Som det främsta resultatet av denna rörelses verksamhet kan man betrakta inskränkningen i

52 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

husbehovsbränningen vid 1853-54 års riksdag och totalförbudet vid 1860 års riksdag. 1879 introducerades den absolutistiska International Order of Good Templers i Sverige och 1881 uppfördes det första ordenshuset i Sverige av Logen No 2 Filadelfia i Arboga. Under de följande årtiondena uppfördes ett stort antal ordenshus runt om i landet, i första hand i städer och tätorter. Vid mitten av 1920-talet utgjorde antalet ordenshus i landet 1 550. Under den första tioårsperioden byggde nykterhetsrörelsen huvudsakligen i städerna. l flera fall uppfördes då stora imponerande byggnader som t. ex. i Östersund och Landskrona, båda från 1883. Byggnaderna fick ingen särpräglad yttre arkitektonisk utformning utan anslöt till gängse stadsarkitektur med viss officiell prägel. Nykterhetsrörelsens mest betydande byggnadsperiod inföll kring sekelskiftet 1900. I städerna uppförde man då oftast ett rejält stenhus, medan byggnaderna på landsbygden blev av mindre anspråksfullt slag. I många mindre orter var nykterhetslogens byggnad den enda offentliga samlingssalen och kunde på så vis utgöra en viktig samlingspunkt inom orten. För amatörteater men framförallt som biografer har ordenshusen spelat stor roll. Ända sedan 1910-talet har nykterhetsrörelsens medlemsutveckling varit negativ. Detta har medfört att många ordenshus förlorat sin funktion och rivits eller fått en annan användning.

Arbetarrörelsen

Arbetarrörelsens fackliga gren bröt igenom under 1880-talet och fick efter hand en Socialistisk dominans. 1889 fick rörelsen sin politiska gren genom bildandet av Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Fackföreningarna fick en central organisation 1898 då Landsorganisationen i Sverige bildades. Arbetarrörelsen fick sitt första egna hus 1890, då man i Kristianstad byggde om en f. d. snickarverkstad till Folkets Hus. Det första nybyggda folkets hus uppfördes i Malmö 1893 och sedan tillkom under återstoden av 1890-talet ett flertal Folkets Hus. Under tiden fram till 1915 byggdes ca 200 Folkets Hus. Byggnaderna var ibland tämligen anspråkslösa men i några städer fick de en avsevärd storlek och en anspråksfull utformning, t. ex. Hälsingborgs Folkets Hus uppfört 1905-06 och Stockholms Folkets Hus uppfört 1902 efter ritningar från arkitektfirman Ullrich & Hallquist. Att arbetarrörelsen i Stockholm anlitade en etablerad arkitektfirma med gott om uppdrag från de kretsar som utgjorde arbetarnas motståndare, och sökte manifestera sig i det borgerliga samhället med hjälp av dess egna medel kritiserades från radikalt arkitekthåll.

Idrottsrörelsen

Idrottsrörelsens karaktär av folkrörelse brukar ibland ifrågasättas. I detta sammanhang är denna fråga dock av mindre betydelse. Det väsentliga är att idrottsrörelsen otvivelaktigt är ett utslag av bestämda tidsströmningar och ideal, att den har spelat en stor politisk roll samt givit upphov till en rik byggnadsverksamhet. En idrottsrörelse i modern mening uppstod i Sverige under 1870- och 1880-talen. Under decenniet 1900-1910 bröt idrotten igenom som folkrörelse. Som den första moderna svenska idrottsanläggningen avsedd för flera verksamheter bör man betrakta den 1896 invigda idrottsparken i Stockholm på platsen för nuvarande Stockholms stadion. Den var inrättad för ett flertal olika sportgrenar som löpning, fotboll, tennis, cykelåkning m m och tillkom på initiativ av pionjären inom svensk idrott Victor Balck.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 53

.. ›w/. wuüazw.. w . .n/snøwann ry wa., im”,

Folkets hus i Helsingborg. Arbetarrörclsen och folkets hus-byggandet utvecklades tidigast i Skåne. Byggnaden i Helsingborg år. vid sidan av Stockholms nu rivna folkets hus från 1898. den största av de äldre anläggningarna och uppfördes 1905 efter ritningar av H Bergelin. Foto Karin Winter i Skånes hembygdsförbund. Lund.

Det tidiga 1900-talets stora arkitektoniska manifestation inom idrotten var Stockholms stadion uppförd till olympiaden 1912 efter ritningar av arkitekten Torbern Grut. Idrottsrörelsens nationalistiska innehåll vid denna tid. .har i stadionbyggnaden fått en kongcnial uttolkning. Under åren kring 1910 spred sig idrottsintresset ut i landet. Idrottsplatser, om än av blygsamt slag anlades på ett otal platser. Oftast var de resultat av frivilligt arbete. Ganska snart blev fotbollen den populäraste sportgrenen. Folbollslag bildades på de allra flesta industriorter, många gånger med industrins goda minne. Dessa bruks1ag“ fick ofta en mycket stor lokal betydelse och några av dem nådde också nationell ryktbarhet genom långvarigt framgångsrikt spel i den högsta serien. Fotbollens stora popularitet gjorde det nödvändigt att uppföra relativt stora fotbollsarenor med rejält tilltagna âskådarutrymmen. Under 1920-30- och 40-talen uppfördes också en mängd sådana runt om i landet. I regel byggdes anläggningarna i trä och det syns som om en stor del av dem fått en klassieistisk arkitcktonisk utformning av 20-talssnitt. Den största satsningen under denna period var fotbollsstadion i Råsunda utanför Stockholm, som uppfördes av Svenska Fotbollförbundet som riksarcna rymmer 50 000 åskådare och dimensionerades efter det enorma publikintresset under 1930-talets depressionsår. Var det arkitektoniska uttrycket i Stockholms stadion cn tolkning av den dåtida idrottsrörelsens nationella ideal så har Råsunda givits en strikt funktionell utformning som når sitt fulla arkitektoniska uttryck när läktarna fylls med publik och

54 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

spelarna uppträder på planen. Idrottsanläggningarna har under efterkrigstiden allt mer kommit att bli en kommunal angelägenhet. De föreningsfinansierade och ibland genom frivilligt arbete anlagda arenorna blir allt ovanligare. Dock finns i landet ett stort antal idrottsplatser som är tillkomna på sådant sätt och som vittnar om idrottsrörelsens stora förmåga till engagemang.

Sammanfattning

I det föregående har givits en översikt över den offentliga byggnadsverksamheten under 1800-talets senare del och under 1900-talet. Skälen till att denna behandlats så utförligt är att de offentliga byggnaderna återspeglar samhällsomvandlingen under 1800-talets senare del och under 1900-talet. Byggnaderna blir därigenom mer än arkitekturhistoriska - eller konstnärliga objekt, de blir historiska dokument många gånger lika väl avläsbara som traditionellt arkivmaterial. Vidare intar dessa byggnader ofta tätpositioner, arkitektoniskt sett, i de mindre städerna och tätorterna. De utgör kanske en betydande del av det samlade beståndet av värdefull bebyggelse, i traditionell mening, på en ort. Många gånger är det kanske bara bland ortens offentliga byggnader man kan spåra en skolad arkitekts medverkan. Den enorma expansionen inom den offentliga byggnadsverksamheten under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal innebär för oss idag att vi fått överta ett stort antal byggnader för speciella ändamål. Den snabba samhällsutvecklingen under de senaste decennierna har medfört betydande omstruktureringar samt volym- och kvalitetsförändringar inom den offentliga verksamheten. Som exempel kan nämnas domstolsväsendets omorganisation, expansionen inom vårdsektorn, förändringarna inom kriminalvården. Genom detta blir de äldre institutionsbyggnaderna ofta överflödiga, otillräckliga eller inte längre ändamålsenliga. De överges för sin ursprungliga funktion och deras framtid blir då genast oviss. Det framstår som angeläget att i god tid planera för återanvändande och bevarande av dessa byggnader som utgör en betydande del av de kulturhistoriskt och konstnärligt värdefulla byggnaderna i landet.

och stadsförnyelse i Sverige 55 Tätbygdsutveckling

Köpmangatan vid ån i Eskilstuna med handelsgårdar av den mellansvenska trästadens i Arkitekturmutyp i timmer med panel, från 1700-talet och 1800-talets början. Foto seet.

Den förindustriella stadens enskilda byggnader

Fram till 1800-talets mitt var trä det förhärskande byggnadsmaterialet i de svenska städerna. Endast i Stockholm och Skåne uppfördes stenhus i större På Stockholms malmar fanns dock också en betydande omfattning. träbebyggelse. I många städer, i synnerhet de norrländska, dominerade trä som byggnadsmaterial långt in på 1900-talet. Ursprungligen torde städernas träbebyggelse stått den agrara bebyggelsen nära. Det är rimligt att antaga att man när nya städer grundades helt enkelt flyttade byggnader från landsbygden till den nya staden. Senare fick dock funktionella och representativa krav städernas bebyggelse att utvecklas efter en särskild linje. , Den förindustriella staden var en kompakt trästad. Under 1700-talets senare del och fram till 1800-talets mitt dominerad av knuttimrade hus i panelarkitektur. Byggnaderna var låga, endast undantagsvis högre än två våningar. Huvudgatorna kantades av fasaderna till boningshusen på det mer gårdar, själva verksamheten däremot skedde huvudburgna borgerskapets

56 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

Parti av Hudiksvall med köpmannagårdari högklassig träpanelarkitektur. Närmast till höger sidofasaden av apotekaren J Bruns gård från 1850, med gårdsbyggnader av opanelat timmer. Foto Göran Lindahl i Arkitekturmuseet.

sakligen inne på gårdarna. Stadens uppsyn var en helt annan än idag, då en betydande del av verksamheten öppnar sig mot gatorna vilka dessutom får tjäna som uppställningsplats för fordon, något som i äldre tider var otänkbart. Stadsnäringarna, handel och hantverk, krävde speciella lokaler och på så vis utvecklades handels- och hantverksgårdarna. Dessa kom att utgöra stommen i de svenska landsortsstädernas bebyggelse till in på långt 1900-talet. Det bör dock understrykas att med dessa mer samtidigt anspråksfulla byggnader, i regel förlagda till städernas centrala delar, existerade en betydligt enklare bebyggelse i städernas utkanter. Denna som hyste de bredare befolkningslagren stod ofta den agrara bebyggelsen nära.

Borgargârdar

Handelsgården var en tämligen omfattande anläggning vilken skulle rymma alla de för verksamheten och hushållet nödvändiga lokalerna. Mot gatan låg boningshuset som inrymde kontorslokaler, butik, bostad för köpmannen och eventuellt också en uthyrningslägenhet. Inne på tomten låg sedan olika ekonomiutrymmen som magasin, stallar, ladugård, brygghus m. m. I ekonomidelen kunde också finnas bostäder för

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 57

Småfolksbebyggelse på Söder i Gävle med envånings timmerstugor på stenfot. Området har undantagits från den stora Söder-saneringen, rustats upp och bevarats som kulturreservat. Foto i Arkitekturmuseet.

drängar och pigor. Handelsgårdens byggnader uppfördes normalt i trä, i stort sett endast med undantag för Skåne och i viss utsträckning i Stockholm. Från 1700-talet och framåt gavs bostadshuset en arkitektonisk utformning där man med hjälp av panel strävade efter att efterlikna stenhuset. Ursprungligen rödfärgades husen men från 1800-talets början och framåt blev ljusa färger allt vanligare. Den arkitektoniska utformningen kan visa rått stora lokala variationer. Hantverkarnas gårdar förlades, på grund av brandrisken, många gånger till städernas utkanter. I flera fall var dessutom ett läge invid vatten av nöden. Hantverksgårdarnas bebyggelse var i regel mindre monumental än köpmannagårdarnas. Den viktigaste delen var verksbyggnaderna, som låg inne på tomten. Bostadshuset låg normalt mot gatan och kunde vara av varierande storlek. I regel levde hantverkarna under blygsammare förhållanden än handlare och åmbetsmän, men kunde ibland uppnå en välbärgad ställning. De hade då möjlighet att uppföra mer pretentiösa bostadshus men för det mesta fick hantverkarna nöja sig med enklare byggnader.

Ämbetsmannagårdar

I förvaltningsstäderna tillkom också ämbetsmannagårdar. Den viktigaste byggnaden på dessa var bostadshuset vars storlek och utförande varierade allt efter boställs- eller

58 Tätbygdsutveckling och stadsfömyelse i Sverige SOU 198l:100

innehavarens ställning. Som de förnämsta bland ämbetsmannagårdarna skulle man kunna betrakta länsresidensen som i äldre tider förutom bostads- och kanslilokaler omfattade en hel del ekonomibyggnader. Efter residenset följer allehanda typer av ämbetsmannabostäder i en fallande skala. Biskopsgård. professorsgård, borgmästaregård, lektorsgård osv. På samma sätt som handelsgårdarna var ämbetsmannagårdarna med undantag för residens och en del biskopsgårdar uppförda av trä och utförda i panelarkitektur. De mer betydande av dem skilde sig i huvudsak i fråga om storlek från köpmannagårdarna medan lägre ämbetsmäns gårdar kunde vara köpmännens underlägsna.

Småfolks-bebyggelse

Förutom dessa byggnadskategorier fanns också de byggnader som innehades eller beboddes av stadens mindre burgna befolkning. Alltifrân fiskare och skeppare ned till arbetsfolk. Denna bebyggelse som i huvudsak bestod av små stugor med tillhörande mindre ekonomianläggningar låg i stadens perifera delar. Fiskare och skeppare var helt naturligt bosatta i närheten av hamn och varv. Bebyggelse av detta slag har bevarats bl. a. på Söder i Gävle. Öster i Söderhamn och på Kvarnholmen i Kalmar.

Industrialismens stadsbebyggelse

1800-talets ekonomiska omvälvningar medförde en drastisk förändring av byggnadsskicket i de svenska städerna. Den traditionella småskaliga träbebyggelsen ersattes av stenbebyggelse i en helt annan skala och med en helt ny arkitektonisk utformning. Samtidigt gjorde nya byggnadstyper entré. j Hyreshus, fabriksbyggnader men även villor och egna hem var byggnadskategorier som tillkom under 1800-talets andra del.

H yreshus

I och med att arbetsgivarnas skyldighet att svara för de anställdas uppehälle upphörde och arbetarnas antal ökade genom den begynnande industrialiseringen uppstod ett stort behov av hyresbostäder. Behovet kunde till en början tillfredsställas genom uthyrning av lägenheter i befintliga byggnader. Stadsgårdarnas stora bestånd av uthusoch ekonomibyggnader ombyggdes för att inrymma lägenheter. Ganska snart började man dock att uppföra regelrätta hyreshus i de större städerna. De tidigaste hyreshusen var anspråkslösa byggnader, uppförda i en å två våningar. Många gånger var de uppförda i den kring sekelmitten introducerade resvirkestekniken, vilken innebar att husen konstruerades av stående timmer i liggande bjälklagsband. Tekniken var virkesbesparande i förhållande till timmerhusen och medgav dessutom en större flexibilitet avseende byggnadernas höjd, längd och djup. Resvirkeshusen försågs i regel med putsade fasader för att efterlikna stenhusen, men också för att vinna större brandsäkerhet. Resvirkestekniken var fram till 1900-talets början mycket vanlig i södra och mellersta Sverige. En stor del av bebyggelsen i städerna i dessa landsdelar utgörs av resvirkeshus som vid en ytlig besiktning lätt förväxlas med stenhus. Under 1800-talets två sista decennier fick hyreshusen en skala och en fasadgestaltning som bröt skarpt mot det traditionella byggnadssättet i svenska städer. Det murade huset av storstadssnitt gjorde nu sin entré. Det uppfördes i tre å fyra våningar och fastigheterna försågs ofta med en bostadsbyggnad även in på gården.

Tätbygdsutveckling och stadsfömyelse i Sverige 59

Kaserngatan i Gävle med enkla hyreshus i sten från ca 1900. Foto i Riksantikvarieämbetet.

Gatufasaderna fick en rik putsdekor eller utformades, fram mot 1890-talet, i fasadtegel med dekorationer ijärnsmide. De historiska arkitekturstilarna fick tjäna som förebild för hyreshusens exteriörgestaltning. I centrum av städerna förlades gärna hyreshus med stora våningar för övre medelklass medan bebyggelsens sociala status sjönk ju längre från centrum man kom. I vissa landsortsstäder, med Sundsvall som främsta exempel, lyckades man åtminstone delvis att genomföra en total nybebyggelse medan på andra håll de nya byggnaderna står som solitärer bland den äldre bebyggelsen. I de allra flesta städer finns några exempel på denna storstadsarkitektur, som författarna till 1874-års byggnadsstadga tänkte sig skulle helt ersätta det traditionella byggnadsbeståndet.

Industribyggnader

Till de enskilda byggnaderna bör också industrierna räknas. Tidigare hade tillverkningen skett huvudsakligen inom hantverksgården, men med industrialiseringen introducerades fabriksbyggnaden, enbart avsedd för produktion. De äldsta fabriksbyggnaderna var blygsamma och anslöt såväl arkitektoniskt som byggnadstekniskt till traditionell bebyggelse. Under 1800-talets sista decennier växte

60 Tätbygdsqtveckling och stadsförnyelse i Sverige

Borås har ett bestånd av textilfabriker från 1800-talets slut och sekelskiftet. som representerar ett aktuellt förnyelseproblem. Wiskabergs fabriker som byggdes upp från 1896, började rivas vid 1970-talets slut. Foto Staffan Nilsson 1976.

dock industrianläggningarna i omfång och samtidigt började det bli vanligt att de traditionella konstruktionerna ersattes med stålbjälklag och gjutjärnspelare. Under 1900-talets början introducerades inom industribyggandet stålskelettstommen och stomkonstruktioner av armerad betong. Konstruktionsmetoder som också kom till användning fört. ex. varuhus och kontorshus. Under 1800-talets slut blev det vanligt att ägna industribyggnadernas exteriörgestaltning extra omsorg. Under inflytande av centraleuropeisk industriarkitektur, uppfördes under decennierna kring sekelskiftet ett stort antal fabriksbyggnader som fick en rik utformning i ett formspråk som hämtade sina förebilder från medeltid och renässans. Ett vanligt fasadmaterial vid denna tid var det oputsade teglet i olika färg och form, vilket användes till att uppnå, många gånger, starka dekorativa effekter. Det var framförallt industribyggnaderna i städernas delar som ägnades denna omsorg.

centrala

Efter sekelskiftet började industriarkitekturen så småningom att få en mer saklig utformning, där konstruktion och funktion i högre grad fick komma till tals även i exteriörgestaltningen.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 61

Villor och enfamiljshus

Samtidigt med att de svenska städerna bebyggdes med hyreshus i en allt ökande grad, började man också uppföra enfamiljshus av villakaraktär. I många fall avlöste villan stadsgården som bostad för samhällets övre skikt. Ibland kunde villorna uppföras i stadens centrala delar, ofta i anslutning till ägarens verksamhet. Snart blev det dock vanligt att reservera vissa stadsdelar för villabebyggelse. De äldre villaområdena är ofta segregerade. Vissa reserverades för samhällets mest kapitalstarka skikt, som t. ex. industriföretagare och högre ämbetsmän. medan andra kom att präglas av medelklass och övre medelklass. Villabyggandet är i stort sett jämnårigt med industrialismen och upplösningen av de .gamla kulturmönstren. En höjdpunkt nådde dock det extrema högreståndsvillabyggandet under decennierna kring sekelskiftet. Under denna tid uppfördes flera, mycket stora villor efter ritningar av landets ledande arkitekter. De flesta någorlunda stora svenska städer har ett villaområde av denna karaktär. Ett närmast extremt exempel är Diplomatstaden i Stockholm, bebyggd under 19l0-talet. Andra exempel är Södra Promenaden i Norrköping, med villor från bl. a. 1920-tal och delar av Olaigatan i Örebro. Medelklassområdena är givetvis vanligare och bland dessa kan nämnas Kalmarsundsparken i Kalmar, Storängen i Nacka och villastaden på Söder i Gävle. Även i dessa områden fick byggnaderna en vårdad och medveten utformning och är många gånger verk av skolade arkitekter. De allra största villorna uppfördes ofta i tegel men det vanligaste byggnadsmaterialet var dock trä. Till en början dominerade timmerkonstruktionerna men kring sekelskiftet introducerades plankhuset, en utveckling av resvirkeshuset. Merparten av villor och enfamiljshus från sekelskiftet och fram till ca 1940 är uppförda i plankkonstruktion. De vanligaste fasadmaterialen var locklist - och fasspontpaneler, revetering var dock långt ifrån ovanligt. Spån var ett material som var särskilt populärt under 1800-talets sista år och under 1900-talets början. Antingen kunde fasaden helt spånkläs eller också användes spånen i samband med t. ex. fasspontpanel. En speciell form av villabebyggelse” utgör, som tidigare nämnts egnahemmen. Egnahemsområden började att anläggas under 1890-talet och förlades till stadens periferi eller utanför stadsgränsen. Områdena exploaterades av föreningar eller bolag och fick ofta en medveten planläggning. Under l900-talets första decennier var styrningen av de enskilda husens utformning stark och mönsterritningar utfördes av skolade arkitekter. Därigenom avspeglar egnahemsbyggnaderna också ofta den tongivande arkitekturen. Under l920-40-talen kan dock stundtals en stilmässig retardation iakttagas. Egnahemsbyggnaderna var normalt uppförda i plankkonstruktion och fasaderna klädda med locklist- eller fasspontpanel.

Föregående skildring av den enskilda byggnadsverksamheten i de svenska städerna under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början ger endast utvecklingen i mycket grova drag. Det bör därför framhävas att under denna period tillkom en stor del av den bebyggelse som idag präglar många svenska städer. Städernas centrala delar blev föremål för betydande omgestaltningar samtidigt som helt nya stadsdelar växte upp. Stadskärnorna i de största svenska städerna är till väsentlig del en produkt av det sena 1800-talet. Dess arkitektur blev mycket tidigt föremål för kritik och har i själva verket varit sedd över axeln under i stort sett hela l900-talet. Detta medförde att rivning av l800-talsbebyggelse länge väckte ganska ringa motstånd. Idag har dock inställningen till dessa byggnader till stora delar förändrats. l800-talsbebyggelsen blir föremål för bevarandeaktioner och ombyggnadsarbeten. I flera

62 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

städer har man gjort systematiska satsningar för att bevara och anpassa 1800-talets och det tidiga 1900-talets bebyggelse till dagens behov. Ansträngningar som givit förhållandevis goda resultat. Detta gäller emellertid i huvudsak bostadsbebyggelsen. Den stora mängd industribyggnader och liknande från samma period har däremot betraktats som svårare att bevara. Även där har en omsvängning skett under senare år men fortfarande betraktas dessa byggnader i de flesta fall snarare som en belastning än som en resurs. Grundliga inventeringar och förutsättningslösa undersökningar av byggnaderna i god tid innan förfallet gått för långt eller nybyggnadsinriktade planer hunnit utarbetas skulle sannolikt ge bättre förutsättningar för bevarandet av byggnader ur denna kategori.

Kommunalteknik och kommunikationer

Gas och elektricitet

Ett av 1800-talets mest betydande bidrag till städernas utveckling var införandet och utvecklandet av en kommunalteknik. Den svenska utvecklingen på detta område inleddes med införandet av lysgasen. Det första gasverket anlades i Göteborg 1846, på privat initiativ. Under perioden 1850-70 tillkom 25 gasverk, därav 12 i kommunal regi. På 1890-talet t började man att använda gasen även för matlagningsändamål i hushållen och senare även för uppvärmning. Idag är landets samtliga kolgasverk nedlagda och framtiden för gasen syns för närvande oviss. Gasen gjorde det möjligt att åstadkomma en effektiv gatubelysning, vilket innan dess varit mycket svårt

huLvmzzø›1isllxgiuimz.liaslazqx.cxgr...v.;gasr\aauuiaun

att ordna. Äldre framställningar ger en bild av vilken drastisk omvandling av stadsmiljön införandet av gatubelysningen innebar. Som belysnings- och drivkälla har gas respektive ångkraft ersatts av elektriciteten. Det första elverket för gatubelysning anlades 1885 i Härnösand på privat initiativ, 1887 tillkom det första i kommunal regi i Växjö. Under 1890-talet blev det genom den tekniska utvecklingen möjligt för elektriciteten att konkurrera med gas när det gällde belysningsändamål och under decenniet tillkom 26 elverk, av vilka 15 var kommunala. Elektricitetens utveckling därefter är väl känd.

Vatten och avlopp

Ett av de stora problemen i städerna i äldre tider var vattenförsörjningen. Vattnet hämtades i pumpar eller vattendrag och kunde många gånger vara infekterat. Det anses att den otillfredsställande vattenförsörjningen var en av de viktigaste orsakerna till de stora koleraepedemierna som fram till 1800-talets mitt härjade med jämna mellanrum. För att förbättra dessa förhållanden anlades, med början i Stockholm 1858-61. moderna vattenverk och vattenledningssystem i flera svenska städer. Införandet av vattenledning påverkade hälsotillståndet i städerna i positiv riktning, men var betydelsefullt även på andra sätt. Det möjliggjorde ett

och i Sverige 63

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse

Vattentornet i Skara, uppfört 1896 i kalksten och en övre del i järn och betong som omsluter reservoaren. Foto Gunnar Sillén 1971, Riksantikvarieämbetet.

effektivt eldsläckningsväsende vilket i sin tur medgav ett tätare och högre byggnadssätt. Vidare medgav vattenledning en friare lokalisering av industrier. Företag som använde stora mängder vatten i sin tillverkning behövde nu inte längre förläggas invid vattendrag eller vattentäkter. Vidare var en effektiv och hygienisk Vattenförsörjning en förutsättning för en höjd bostadsstandard och förbättrad hygien bl. a. genom rinnande vatten i

64 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

bostadshusen och tillkomsten av kommunala badhus. Man kan säga att en ordnad Vattenförsörjning var en viktig förutsättning för urbaniseringen under 1800-talet. En annan viktig Sanitär förbättring som infördes under 1800-talet var ordnade avloppssystem. introduktionen skedde i Stockholm 1864 och efterhand fick ytterligare svenska städer avloppsledningar. Till en början var avloppssystemen endast avsedda för rinnande orenlighet och dagvatten. Först senare blev det tillåtet att ansluta vattenklosetter till avloppen - ett viktigt steg mot förbättrad hygien och trevnad.

Renhållning

Renhållningen som omfattade dels rengöring av gator, gårdar och allmänna platser, dels bortforsling av sopor och latrin från de enskilda fastigheterna blev under 1800-talet också delaktig av den tekniska utvecklingen och organisationssträvandena. Efter hand övertog städerna ansvaret för renhållningen, vilket tidigare vilat på enskilda fastighetsägare och på entreprenörer. Genom 1868-års ordningsstadga för rikets städer infördes vissa bestämda, för hela riket gällande, regler för hur renhållningen skulle skötas. Dessa bestämmelser skärptes ytterligare genom 1874-års hälsovårdsstadga.

Övriga kommunaltekniska åtaganden

Under 1800-talets senare del och 1900-talets början ägnades överhuvudtaget de hygieniska frågorna ett stort intresse. Förutom de ovan beskrivna basverksamheterna vidtogs flera olika åtgärder för att höja den hygieniska standarden. Bland dessa kan nämnas uppförandet av saluhallar för parti och minutförsäljning av livsmedel, för att delvis ersätta den urgamla torghandeln. Slakthus byggdes för hygienisk och kontrollerad slakt och partihandel med kött. Föreskrifter för och kontroll av tillverkning och försäljning av t. ex. bröd, charkuterivaror och mjölkprodukter kom till. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 ökade de kommunala åtagandena på de tekniska och hygieniska områdena starkt. I stort sett lyckades man lösa de organisatoriska och praktiska problem inom dessa områden som kommunerna i äldre tider förgäves sökt komma tillrätta med. Dagens kommunala verksamheter inom dessa sektorer grundlades således under denna period. Bevarade byggnader och anläggningar från tidiga skeden inom den moderna kommunalteknikens utveckling har bl. a. därför stort intresse.

Kollektiva kommunikationer

I äldre tider var behovet av kollektiva kommunikationer i städerna ringa. I t. ex. Stockholm och Göteborg nödvändiggjorde topografin en viss service med sjötransporter, men i övrigt var städerna inte större än att folk i allmänhet kunde färdas till fots. Vid 1800-talets mitt började dock förhållandena förändra sig så smått, men endast i de största städerna och först i Stockholm.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 65

Busstorget och busstationen i Skellefteå ca 1930. Det har senare fogats samman med stadens centrala plats och vid dess högra sida uppfördes nytt posthus på 1950-talet. Vykort, foto Almqvist & Cöster. i Riksantikvarieämbetet.

I huvudstaden fanns från 1850-talet någon form av permanenta kommunala kommunikationer genom hästomnibussar. Genombrottet för kollektiva landkommunikationer kom dock först med anläggandet av spårvägar, som för Sveriges del introducerades i Stocholm 1877. År 1879 anlades hästspårväg i Göteborg och 1887 i Malmö.

Spårväg - buss - tunnelbana

Spårvägen möjliggjorde att städernas bebyggelse spreds över större ytor. Under tämligen lång tid var det emellertid endast de tre största städerna som hade behov av och höll sig med spårväg. En begränsning i nyttan av Spårvägen var också att avgiften för resa många gånger var för hög för att arbetare dagligen skulle kunna resa med spårväg. Omkring sekelskiftet 1900 introducerades den elektriska Spårvägen i Sverige och samtidigt anlade flera svenska städer spårvägar. Det nya kommunikationsmedlet medgav anläggandet av nya stadsdelar och städerna kunde nu expandera utanför sina gamla områden. På sina ställen kom bebyggelsen att ligga utmed spårvägslinjerna t. ex. i 1910-40-talens Stockholmska förorter. Givetvis drogs Spårvägen fram där exploateringen skulle ske, men genom sin begränsade flexibilitet kom den ändå att styra städernas utbyggnad. Under 1920-talet skedde genombrottet för bussen som kollektivt kommunikationsmedel för att utvecklas till det mest betydande av dessa efter de flesta spårvägarnas nedläggande under 1940-60-talen. Busstrafiken hade en avgörande betydelse för förortsbildningen i anslutning till de större städerna. I Stockholm har sedan 1952 dessutom tunnelbana ansvaret för en stor de] av

66 och i

Tätbygdsutveckling stadsförrzyelse Sverige

den kollektiva trafiken. Tunnelbanan har där haft en stor betydelse för stadens och regionens utbyggnad sedan 1950-talet.

Järnväg

En viss betydelse för de lokala kommunikationerna, i första hand i de större stadsregionerna, hade järnvägen. Den kom ibland att utgöra förutsättningen för anläggandet av villa- och förortssamhällen. I vissa fall som t. ex. och Saltsjöbaden utanför Stockholm, anlades järnvägen direkt Djursholm för de nygrundade villasamhällena; medan man i andra fall som t. ex. eller Solhem, också utanför Stockholm, valde att anlägga Sundbyberg samhällena utmed befintliga järnvägslinjer. Järnvägen har således spelat roll för lokalisering av förortssamhällen. Idag har järnvägen stor betydelse för de kollektiva kommunikationerna i framförallt Stockholmsregionen men även i Göteborgs- och Malmöregionerna.

Bilismen

Den stora sentida omvälvningen inom kommunikationsväsendet är givetvis bilismen. Med en blygsam start under 1920- och 30-talen fick bilen sitt verkliga genombrott under 1950-talet. Bilismen har haft utomordentligt stor betydelse för planering och byggande under efterkrigstiden. I den befintliga miljön har gjorts stora för att skapa framkomlighet för den enormt ökade fordonsströmingrepp men. 1950- och 60-talens centrumsaneringar syftade inte minst till att göra stadskärnorna tillgängliga för bilister. Bilismen har till yttermera visso skapat en egen typ av ”citybyggnad” En annan följd av den ökade trafiken är som i nämligen parkeringshuset. tidigare nämnts kraven på trafikseparering. i är dock om inte det allmänna bilinnehavet haft den största Frågan för själva inriktningen på stadsbyggandet under efterkrigstibetydelsen den. Fram till 1950-talets mitt var man tvungen att någorlunda begränsa utbredning och utsträckning. Tillgången till kommunikationer stadsbygdens begränsade planerares och exploatörers möjligheter. Bilen, men också bussen i viss utsträckning, gav helt andra möjligheter än de spårbundna, relativt långsamma, trafikmedlen att exploatera nya områden. Pendlingsavstånden kunde tänjas ut och områden som tidigare inte kunnat bebyggas därför att de låg för långt ifrån spårväg, järnväg eller tunnelbana kunde nu anslutas till dessa med bussar. Denna kommunikationstekniska revolution är också förutsättningen för den omsvängning inom bostadsproduktionen från flerfamiljs- till enfamiljshus som skett under de senaste åren. Resultatet är att den bebyggda ytan i de flesta svenska stadsregioner ökat enormt under de tre senaste decennierna. mellan stad och Något som i sin tur på vissa håll lett till intressekonflikter land.

och stadsförnyelse i Sverige 67 Tätbygdsutveckling

Litteratur

Almqvist Torbjörn, Johansson Hjördis, Simonsson Lena: Vad folket byggnadshistoria. Stockholm 1979. byggde. Ett utkast till folkrörelsernas Améen Lennart: Stadsbebyggelse och domänstruktur. Svensk Stadsutvecktill ägoförhållanden och administrativa gränser. Diss Lund ling i relation 1964. Andersson Henrik O: Tätorternas bebyggelsestruktur och föränding. Lund 1977. Andersson Henrik O, Bedoire Fredric: Bankbyggande i Sverige. Stockholm 1981. De Geer Sten: Om Gäfle stad och dess centrum, en stadsgeografisk undersökning. Gefle 1924. Edelswärd Adolf Wilhelm: Plan och byggnadssätt för Iandsortsstäder och förstäder. I Tidskrift för Byggnadskonst och Ingeniörsvetenskap. Maj 1859. Jonsson Ivar: Bebyggelseplanering i äldre tid. Tre uppsatser. Byggnadsvårdsåret 1975 rapport nr 2. Stockholm 1975. för rikets städer och brandstadga för rikets Kongl. Majzts byggnadsstadga städer af den 8 maj 1874. Stockholm 1875. Linn Björn: Storgårdskvarteret. Ett bebyggelsemönsters bakgrund och karaktär. Diss Stockhom 1974. Malmgren Robert: Stadsbildningen från rättslig synpunkt. En undersökning med hänsyn till svenska förhållanden. Lund 1910. Nisser Marie: Stadsplanering i det svenska riket 1700-1809. I Sju uppsatseri svensk arkitetkurhistoria.” Uppsala 1970. Nisser Marie: Industriminnen. Stockholm 1978. Paulsson Gregor: Svensk stad I - III. Stockholm 1950-53. Paulsson Thomas: Den glömda staden. Svensk stadsplanering under 1900-talets början med särskild hänsyn till Stockholm. Idéhistoria, teori och praktik. Diss Stockholm 1959. Stavenow - Hidemark Elisabet: Villabebyggelse i Sverige 1900-1925. Inflytande från utlandet, idéer, förverkligande. Diss Uppsala 1971. Westring Hjalmar: Lagen angående stadsplan och tomtindelning jämte tillhörande författningar. Stockholm 1908. Åman Anders: Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning. Uddevalla 1976. Åström Kjell: Svensk stadsplanering. Stockholm 1967.

68 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Flygbild över Gävle, med 1950-talets förnyelseområdc söder om (iavlcån Foto Lantmäteriverket 1978. (Publicerat med tillstånd av försvarsstahen.)

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 69

och

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse

1920-1980

av Henrik O. Andersson

Några utgångspunkter

När man under det skede denna framställning avser har diskuterat städernas förnyelse har två förhållanden ställts i focus: bostadsförhållandena och stadskärnan. Man har också främst betraktat problemen ur de största städernas pespektiv, vilket betyder, att man har sett de medelstora och mindre städerna väsentligen som upprepningar i mindre skala av Stockholms och Göteborgs förhållanden, med Norrköping och Örebro som ett slags mellanled. Det kan vara motiverat att i följande framställning söka bryta med ett sådant perspektiv. Bostadsbebyggelsen och den äldre byggnadsmassan i stadskärnan utgör endast ca hälften av dagens bebyggelse i våra städer. De förhållanden som gäller i våra tre största städer har sådana särdrag att de från stadsförnyelsesynpunkt bör behandlas som speciella. Man kan när det gäller Stockholm och Göteborg främst nämna förekomsten av en mer betydande äldre byggnadsmassa. Man kan också exempelvis fästa sig vid de bebyggelsemässiga konsekvenserna av det lägre bilinnehavet och förekomsten av kollektivtrafiksystem. Det ter sig också motiverat att se komplett utbyggda de tre storstäderna var för sig som skilda företeelser, där exempelvis Stockholms och många centrala institutioner inte tunga äldre stenbebyggelse har sin motsvarighet i Göteborg, och där Malmö företräder en senare stadsexpansion. Sålunda kommer här tonvikten att läggas på de bebyggelseförändringar som kännetecknar den svenska landsortens ca hundra städer av mer betydande storlek, dvs de vars tätortsgräns innefattar mer än 10 000 invånare idag. Dessa orter hyser närmare 40 procent av landets befolkning, vilken siffra också ungefärligen indikerar andelen av bebyggelsemassan. Det betyder att deras befolkning och bebyggelse ungefärligen svarar kvantitativt mot de tre storstädernas sammantaget.

Bostadsbebyggelsens särskiljande och stadsbygdens

uppsplittring.

När man har satt bostadsförhållandena i centrum för stadsbyggnadsdiskussionen, som skedde vid första världskriget och under det följande halvseklet, innebar det inte bara utpekandet av ett viktigt socialt problem att lösa. Det

70 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige SOU 1984:100

markerar också, att boendet har blivit en funktion som alltmer har entydigt skiljts från övriga funktioner, alltså från produktionens, administrationens och huvuddelen av det övriga arbetslivets sfär. Sinsemellan har dessa också i städerna kommit att fungera åtskilda. Man kan sålunda karaktärisera med termerna tätbygdens utveckling uppsplittring och fysisk funktionsseparering. I sig själv, och sett ur makroperspektiv, innebär urbaniseringen en i koncentratlonsprocess och bebyggelseförtätning, från det rurala samhällets i och landsbygdsindustrins utspridda bosättningsmönster, där de egentliga städerna utgjorde befolknings- och bebyggelsemässigt små enheter ännu vid 1920-talets

ingång. När det gäller den enskilda stadsregionens bebyggelse-

utveckling och struktur sett ur mikroperspektiv under det moderna är det emellertid urbaniseringsskedet befogat att tala om uppdelning och utspridning.

Två huvudskeden

Det kan vara motiverat att dela upp stadsutvecklingen i två faser eller huvudskeden, det första omfattande de fyra årtiondena från första världskriget till 1950-talets mitt, och det andra det kvartssekel som för oss fram till nutiden. Under det första skedet verkar den uppsplittring vi talat om inte så kraftigt på den fysiska strukturen, utan det finns en betydande kontinuitet i 7 stadsbygden. Samtidigt sker en stor del av bebyggelsetillskotten i betydligt glesare och öppnare former än tidigare. I det senare skedet har bilismens 5 verkningar slagit igenom, som en del av en snabb ekonomisk utveckling. Skalan och takten i bebyggelseförändringen blir en annan, och en markerad fysisk uppdelning både möjliggörs och motiveras av biltrafiken. Till dessa båda skeden hör stadsförnyelsediskussioner med olika inrikting. Under det förra står hygieniska och sociala faktorer i förgrunden. Under det senare tränger sig själva den snabba expansionens och strukturomvandlingens problem på och skjuter de sociala och hygieniska saneringsmålsättningarna åt sidan i samma moment som man börjar få resurser att genomföra dem. Sannolikt är det fog för att idag urskilja en tredje fas i stadsförnyelsediskussionen, en fas där man problematiserar konsekvenserna av den nyss genomgånga urbaniseringsfasen, urskiljer nya teknisk-ekonomiska problem som energihushållningen och sociala problem som följer av desintegrationen.

Skiften i byggnadsteknik och

stadsbyggnadsorganisation

Den gräns som satts mellan de två faserna, 1950-talets mitt, svarar också mot en förändring i byggandets teknik och organisation. Grovt räknat kan ungefär lika delar av byggnadsmassan i städerna hänföras till vardera skedet. Andelen senare bebyggelse torde vara något större när det gäller annan

bebyggelse än bostadshus. Övervägande delen av idag nyttjade

byggnader för industri, distribution, utbildning och vård har sålunda uppförts under det senaste kvartsseklet. 1950-talets mitt kan ses som gränsskedet mellan och hantverksmässigt industrialiserat byggande. Merparten av husmassan från tiden 1920-1955 är

och stadsförnyelse i Sverige 71 Tätbygdsutveckling

med s. k. traditionell teknik, dvs. i murverk med homogena uppförd eller med hantverksmässigt träbyggeri. Dominerande väggkonstruktioner under det senaste kvartsseklet är däremot monteringsbyggeri, i betong när det gäller större bostadshus, i trä och skivmaterial när det gäller småhus, och i

stål, betong och plåt när det gäller industribyggnader. De två huvudskedena kännetecknas också av olika former för organisation Under det första skedet är stadskommunerna av bebyggelseutvecklingen. bebyggelseenheter med ett från landskommunerna ytmåssigt begränsade skilt regelsystem, där man beträffande bebyggelseregleringen har att fästa sig sker i små vid den 1931 förnyade stadsplanelagstiftningen. Stadsutbyggnaden husvis och fastighetsvis, och detsamma gäller rivning enheter, övervägande i de äldre stadsdelarna. Det senare skedets inledning och nybyggnad sammanfaller med kommunindelningsreformerna och med ett betydligt ökat från kommun och stat i bebyggelseförändringen. Det är fråga engagemang i större enheter och med planmässig samordning över hela om utbyggnader

stadsregionen. se 1940-talet som ett förberedelseskede med bland Man kan härvidlag annat tillkomsten av en ny byggnads- och planlagstiftning 1947, de samtidigt utvecklade stödformerna till bostadsbyggande etc. offentliga

En ung stadsbygd

tillhörde 40 procent av befolkningen och en Vid tiden för första världskriget däri inräknat de tre motsvarande andel av byggnadsmassan tätbygden, största städerna. 1970 hade denna andel fördubblats, och den snabbaste har varit de två årtiondena efter andra fasen i urbaniseringsförloppet världskriget. Sveriges stadsbygd är sålunda, befolknings- och bebyggelse-

mässigt, väsentligen en produkt av 1900-talets utveckling. Det betyder, att stadsförnyelseproblematiken i dagens Sverige, i högre delarna av kontinenten och Storbritannien, grad än i de tidigt urbaniserade av en nutida struktur. En stor bebyggelsemassa av gäller justeringar 1800-tals- och sekelskiftsbostäder och äldre industrianläggningar är sålunda problem. De äldre inte i det här landet något på många orter återkommande är en liten del av byggnadsmassan, även om de har en byggnaderna betydande kvalitativ roll i städerna genom att definiera den historiska kärnan i orter som väsentligen är uppbyggda efter 1940. Det är mycket få orter där något mer betydande socialt den äldre bebyggelsen idag representerar Huvuddelen av bebyggelsen är tekniskt och hygieniskt av hög problem. är det mindre än en tiondel av bostadsbeståndet som standard, exempelvis värme- och hygienutrustning av modernt slag.. inte har komplett Om man som den egentliga stadsbygden räknar orter med åtminstone 10 000 invånare innefattar denna två tredjedelar av landets idag nära Dessa orter, vars antal som nämnts är ca hundra, omfattar befolkning. också förortsdelarna merparten av Sveriges äldre stadsbygd, men inkluderar av de större stadsregionerna. Det antal orter som har fått sin stadskaraktär under 1900-talet är litet, man kan nämna industriorter som Kiruna, Sandviken och Oxelösund. En tredjedel av stadsbygden ingår i de tre största stadsområdena, och det är egentligen bara Stockholm vars byggnadsmassas inom det tidigare av de huvudskeden vi har talat tillkomst har sin tyngdpunkt

72 och

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse i Sverige sou 1931400

om. De tio största provinsstäderna

hade under mellankrigstiden befolknings-

tal i storleksordningen 30 000 invånare, men har idag ca 100 000. Den stora gruppen av städer, 90 st, tillhör idag storleksklassen 10 000-40 000 invånare. De hundra städer vi här talar om utgör ett i grunddragen sedan lång tid etablerat av städer. De äldre städer som stagnerat på en lägre system har gjort detta redan under tidigare utvecklingsskeden. utvecklingsnivå De flesta orter intar relativt stabila platser i tätortshierarkin i sin landsdel, men det finns givetvis ett antal städer som har haft en snabbare utveckling och skiftat plats i systemet. De äldre industrioch hamnstäderna såsom och Helsingborg har passerats i utvecklingen av Västerås och Norrköping Uppsala. Industriell inledd expansion under mellankrigstiden har givit en period av snabb åt orter som utveckling Skellefteå, Karlskoga och Oxelösund, osv. Mot detta svarar sålunda skillnader i ålderprofilen hos byggnadsmassan.

Stådernas

verksamhetsbebyggelse

Den del av städernas bebyggelse som det är svårast att göra sig en enhetlig bild av är verksamhetsbebyggelsen, alltså den som har att göra med arbetsliv och produktion, undervisning, vård, förvaltning osv. Samtidigt är det så, att verksamheternas förändring, och de byggnadsåtgärder som sker i samband med detta, är den förändring som sker hastigast och som utgör den starkast drivande kraften i stadsförnyelsen i stort. i att teckna en enhetlig bild ligger dels i, att det är så många Svårigheterna skiftande verksamheter det gäller, dels i att olika orter har så skiftande verksamhetsinslag. Vi har orter som Kiruna och Sandviken, där en stor produktionsverksamhet är helt dominerande och avgörande för ortens existens. I Kiruna är

därtillverksamhetenslokalisering och uppbyggnad helt

bestämd av naturgivna betingelser. Och vi har städer som Umeå eller Vänersborg, där det finns ett brett spektrum av verksamheter, som de flesta är obundna av naturförutsättningar. I en Översiktlig framställning som denna är det bara möjligt att peka på de allmänt förekommande dragen och på vissa grova mönster. Det är också värt att framhålla, att verksamhetsbebyggelsen innefattar de inslag i stadsbebyggelsen som planeringen minst har befattat sig med och som har berörts minst av samhällsdiskussionen. Stadskärnans i form av verksamhetsbebyggelse varuhus och banker har diskuterats livligt under de senaste tjugofem åren, men knappast ytterstadens industriområden eller regementenas och sjukvårdens bebyggelsemiljö. Från kulturhistorisk synpunkt är det först under det senaste årtiondet som städernas industribyggnader ägnats mera inträngande och systematiskt intresse, och när det gäller kontorsarbetets byggda miljö eller folkrörelsernas och fritidslivets byggnader har bara ett par inledande steg tagits till kartläggning av husbeståndet. I de två skeden som vi har indelat framställningen i kan tiden 1920-1955 i högre grad än vad som gällt bostadsbebyggelsen framhållas som å ena sidan ett avslutande av de förhållanden som 1800-talet grundlagt, dels ett

och stadsfömyelse i Sverige 73 Tätbygdsutveckling

förberedelse- eller omställningsskede för det som med omstörtande kraft skulle det senare skedet. 1920 var städernas elektrifiering helt prägla med den frihet den ger för verksamheters lokalisering och fullbordad, Bilen var introducerad som transportmedel, och skulle byggnadsutformning. finnas som en ständig möjlighet, som påverkade verksamheternas struktur, sätt. Under hela detta men ännu inte på något totalt och genomgripande skede skulle och hamn vara ryggraden i förbindelserna med järnväg omvärlden, och med busstrafiken som ett nytillkommet komplement när det

gäller persontransporterna. Man har skäl att hålla i minnet den försiktighet beträffande byggnadssatssom av att näringslivet skakats om och förlamats av ningar följde kriser eller inriktats på kortsiktiga omställningar under mellankrigstidens 1940-talets Till förändringsbilden hör hur lokalt eller kristidshushållning. verksamheter ersätts av eller inlemmas i större regionalt avgränsade verksamhetsenheter. Man kan nämna kooperationen, man kan nämna affärsbankernas sammanslagningar. Efter 1955 är försiktighetens tid slut. En resursstark och expanderande detaljhandel och en professionell och handlingsinriktad planering riktas in på stadskärnornas verksamhetsbebyggelse. Bilismen har slagit igenom som en allemans som kräver snabba omställningar av städernas trafikmöjlighet, struktur och påverkar verksamheternas lokaliseringsmönster på ett genomgripande sätt. Verksamhetsanläggningar som etablerats i liten skala under mellankrigstiden, exempelvis bensinstationer och bilvårdsanläggningar eller lastbilsåkerier blir nu stora, utrymmeskrävande anläggningar. Landsomfattande inom exempelvis varuhandel och bankvärld, företag blir helt dominerande och andra verksamheter i städerna blir alltmer hopkopplade i landsomfattande samverkansmönster, som i sin tur återverkar på deras bebyggelsekrav och som minskar utrymmet för lokala anpassningar i städerna.

Städernas verksamhetsbebyggelse 1920-1955

När man betraktar stadsbebyggelsens utveckling under de två huvudskeden av 1900-talet som här har utpekats kan man ibland finna skäl att tolka det förra skedet, 1920-1955, som ett fullföljande av ett tidigare skede, ibland se det som ett förberedelseskede till det som skulle komma senare. under 1960och 70-talen. Det kan sålunda finnas skäl att söka dela upp verksamhetsbebyggelsen i två kategorier: Dels sådana som väsentligen fått sin etablerade struktur före första och där det följande skedet inte innebär någon världskriget, förändring. Dels sådana, som innebär nya tillskott i stadens genomgripande verksamhetsflora och innebär nya eller starkt förändrade bebyggelsformer.

Små i förvaltnings- och vårdbyggandet förändringar

och även kulturlivets är I fråga om förvaltningens, sjukvårdens byggandet den förra tolkningen mest relevant. Huvudmönstren för byggnadstillskotten inom dessa verksamheter var givna av det sena 1800-talets och sekelskiftets

74 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

Posthuset i Kalmar från 1947, utformat av L-E Lallerstedt. Foto S Vilson i arkitekturmuseet.

insatser. Och det var inga omfattande nybyggnadssatsningar som nu gjorde, inte heller innebar ny byggteknik i någon genomgripande förändring byggnadskaraktären. Den mest betydelsefulla förändringen som förbereder ett senare utvecklingsskede ligger sålunda inte i själva byggnaderna utan i den organisatoriska strukturen. Vad som sker är en successiv förskjutning mot större offentligt ansvar för dessa verksamheter och deras byggande. Mest påtagligt är detta inom sjukvården. Där 1800-talet och det tidiga 1900-talet ännu innebar att många vårduppgifter löstes genom enskilda eller halvprivata organ, exempelvis stiftelser för åldringsvård eller företagsanknutna santorier, har de allt fastare inordnats i landstingens, kommunernas och statens verksamhetssfär. Det har också betytt att vårdbyggandet i städerna inordnats i vissa mönster och bestämda standardkrav. I de flesta fall har under detta skede lasarettens utbyggnader lösts genom successiva tillskott till de äldre byggnaderna eller genom större nybyggnader i samma läge som de tidigare, dvs. i periferin av den tätare stadsbebyggelsen. Ofta har man ju haft stora arealer tillgängliga inom sjukhusområdena. För de epidemiska sjukdomarna har mellankrigstiden varit det stora utbyggnadsskedet, men det har samtidigt gällt rätt små anläggningar som kunnat passas in i stadsbebyggelsens yttre delar utan större svårigheter. I fråga om ett par renodlat statliga verksamhetsfält i städerna, nämligen fängelserna och de militära kasernerna, har det här skedet inneburit mycket begränsade nytillskott. De fängelser som byggts vid 1800-talets mitt har

och stadsförnyelse i Sverige 75 Tätbygdsutveckling

Vissa av de stora kasernanläggningar som vid värnfortsatt att fungera. införande vid sekelskiftet byggts i städernas utkanter har pliktssystemets överförts till sjukvården, medan ett par nya

under mellankrigstiden

tillkommit under de senaste krigsåren, men då utanför regementskomplex inom de militära verksamhestadsbebyggelsen. Det viktigaste nytillskottet terna, berörde heller inte själva staden, annat än genom flygflottiljerna, buller och så småningom som ett hinder för stadsutbyggnaden.

För den statliga förvaltningen har byggts en del i form av landstatshus, och liknande renodlade förvaltningsbyggnader. Men hovrättsbyggnader till också dessa har haft en så måttlig skala att de kunnat inpassas i anslutning befintliga byggnader för dessa ändamål, eller i varje fall i likartade lägen och

tomter. har också på begränsade Ett antal nya rådhus och kommunalhus

liksom en handfull riksbankshus, posthus och telegrafbyggnader. byggts, relevant att tala om ett fullföljande av sekelskiftets Här år det särskilt insatser. intar rådhuset i Halmstad från 1938 det traditionella Exempelvis De nya riksbankshusen i Visby och Falun från läget vid stadens huvudtorg. samma tid har placerats i samma kvarter som de äldre, och utgör små

byggnadskroppar. En rad nya posthus från periodens slut har blivit större som dock inte krävt ingrepp i centrumbeanläggningar, några betydande byggelsen. Endast i Kalmar har man tvingats ta steget ut ur den historiska Kvarnholmens 1600-talskvarter, för att få utrymme för stadskärnan,

posten. visar avvikelse från den Den enskilda förvaltningen ingen påtaglig i dessa hänseenden. Det renodlade kontorshuset för banker, offentliga eller andra större företag gjorde knappast sin entre i den försäkringsbolag svenska landsorsstaden under detta skede. En förelöpare är det hus som

i Malmö vid 1930-talets början, men dess förskringsbolaget Trygg uppförde efterföljare i de medelstora städerna skulle komma först efter ett kvartssekel. Man kan här och var peka på ansatser till kontorhus, men ännu var det fråga där bostäderna övervägde. ASEAs om byggnader med blandad funktion, i Västerås från 1919 med sin stadshusmässigt monumentala kontorskomplex har blivit en ensataka företeelse, kanske snarare att se som ett framtoning, än som brukskontor i jätteskala som krönet på 1800-talets industriarkitektur

en förelöpare till 1900-talets kontorskomplex.

Industri- och förändring inleds trafikbyggandets

De delar av stadens verksamhetsbebyggelse som kan ses som genuina

eller som inledning till en större förändring finner vi inom industri nytillskott och trafik. Det är här som bil och buss tidigast givit nya förutsättningar. Å ena

sidan inleds industrins utmarsch ur kvartersbebyggelsen. Å andra sidan är

det fråga om att ge plats för busstationer och för bilismens serviceanlägg-

inom stadskroppen. I ingendera fallet kan man före 1955 tala om ningar någon dramatisk förändring. En relativt snabb utveckling under mellankrigs-

tiden bromsades upp under andra världskriget, och de stora tagen blev inte

aktuella under 1940-talet. Den gamla stadsstrukturen hade tillräcklig

anpassningsförmåga för att klara nytillskotten. framför räckte oftas till för bussar och Utrymmet järnvägsstationen droskstation, under förutsättning att man tillät sig att tumma en del på

76 och

Tätbygdsutyeckling stadsförnyelse i Sverige

anspråken på prydlighet och ordning. Ett kvartershörn eller en normal tomt i stadskärnans periferi räckte för besinstationen och gummiverkstaden, och det fanns tillräckligt med lediga luckor för sådana anläggningar. När det gällt industrins inledande utflyttning kan man snarast tala om komplementär Fortfarande bebyggelse. fungerade de gamla anläggningarna jämsides med de nya. Fortfarande hade anknytningen till järnväg och hamn sådan betydelse att man måste hålla sig inom ett etablerat sammanhang med övrig stadsbebyggelse. Det nya man uppnådde var en successiv frigörelse från stadens allmänna bebyggelsereglering och en frikoppling från närheten till bostadsbebyggelsen. Man kunde alltmer välja tomtform och byggnadsutformning efter verksamhetens krav. Det är karaktäristiskt att normerna för industribyggandet under skedet från första allt världskriget entydigare formuleras utifrån industrins rationaliseringssträvanden och från organ uppbyggda inom näringslivet, och med allt mindre roll för den offentliga planeringen.

Den nya efter

verksamhetsbebyggelsen 1955 och den äldre

industri- och

institutionsbebyggelsens omvandlingsproblem

Åtskilliga av våra landsortsstäder, både bland de mindre och större, är centra

i jordbruksbygder. Lantbrukets omstrukturering och mekanisering har fått betydande bebyggelsekonsekvenser i många städer, framför allt i deras industriområden och ytterområden, men även i ganska centrala lägen. Vi har distributions- och lageranläggningar, där det kanske mest iögonenfallande är de nya silotornens stora skala och påfallande effekt i stadssiluetten. Vi har den lantbruksanknutna industrin i form av mejerier, slakterier och liknande, som genomgått en koncentrationsprocess och skalförändring från mellankrigstidens rätt små, på varje ort förekommande anläggningar till dagens till ett fåtal platser koncentrerade storindustrier. Vi har de trafikoch störningseffekter som kommer av allt tyngre och mer omfattande transporter, av dygnet runt arbetande fläktar etc. I städernas förändringsbild ingår alltså, att jordbruket gjort sig alltmer beroende av stadsbaserade anläggningar för importerat foder, handelsgödsel och förbehandlat utsäde och för spannmålstorkning i och med övergången till

skördetröskning. I bilden ingår också producentkooperationens strävan till

storleksrationalisering av sina tillsammans med

förädlingsanläggningar,

motsvarande effekter inom övrig kvarn-, slakteri- och konserveringsindustri. Jordbruksproduktionen har samtidigt ökat, och förädlingen, som under fortfarande mellankrigstiden till stor del skedde lokalt och på gårdarna, har

helt flyttats till stadsbygdens industrianläggningar. Förädlingen drivs i dag

betydligt längre och med större specialisering. Till bilden bör också läggas den konsekvens av lantbrukets mekanisering som återspeglas i maskinförsäljnings- och reparationsanläggningar i städerna. Vad som här sagts illustrerar den nästan fullständiga som urbanisering landets produktionsliv genomgått sedan 1950-talet, och de mycket omfattande bebyggelsekrav som lantbrukets omstrukturering inneburit i stadsbygden. Det inverkar givetvis också på de äldre anläggningarna. Ofta har mellankrigstidens och 1940-talets silor, kvarnar, slakterier och mejerier, med

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 77

1965-75 efter rivning av bankens två Uppsala sparbank vid Kungsgatan. uppförd sammanslagningar till stora regionala enheter har tidigare hus. Sparbankernas i stadskärnorna under föranlett några av de största och mest okänsliga nybyggena 1970-talet. Foto H 0 Andersson 1976.

för omfattande sin anknytning till hamn och järnväg, utgjort startpunkten med sin utbyggnader i samma lägen. Men det är i de nya industrizonerna anknytning till billeder och anlagda på jordbruksmarken kring städerna som det mesta av dessa byggnadsbehov har tillgodosetts.

Kontorshus - ett nytt inslag i städerna

administra- Om vi vänder blicken mot den andra polen i verksamhetslivet, tionen, är det lika betydande förändringar som utspelats i våra städer sedan som alltid tillhört staden, men som i 1955. Här gäller det verksamheter ändrat skala och karaktär och därmed också ändrat betydande grad Före 1950-talet var renodlade kontorshus en undantags-

bebyggelseformer.

företeelse i landsortsstäderna. Bankernas byggnader var kombinerade kontors- och bostadshus, oftast också med butiker. Försäkringsbolagen var

78 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Murénska badhuset i Gävle, uppfört 1907 efter ritningar av Ture Stenberg, är karaktäristiskt för badhusbyggandet i städerna vid denna tid och inrymde även folkbiblioteket. Foto C Larsson ca 1930 i länsmuseet i Gävle. Badhuset har rivits för att ge plats åt det nya polishuset 1969, ritat av ELLT arkitektkontor. I samband med statens Övertagande av polisväsendet har i flertalet större städer uppförts likartade kvartersstora komplex, med k0ntors-, arrest- och garagelokaler, som ofta blivit ett brutalt inslag i den centrala stadsbilden. Foto Gärd Folkesdotter, 1981.

som kontorsverksamheter en storstadsföreteelse. och kom- Länsförvaltning klarade sin administrativa munalförvaltning expansion med måttliga byggnadstillskott. Här har under 1960- och 70-talen kommit en förändring, som ställt helt nya krav på framför allt stadskärnans bebyggelse. Låt oss först nämna bankernas omstrukturering, där sammanslagningar i förening med ett starkt ökat utbud av tjänster ställt betydligt ökade anspråk på expeditionsutrymme i förening med omfattande kontorslokaler. Särskilt kraftig har denna förändring varit inom sparbankerna, som genom serier av sammanslagningar organiserats som regionala storsparbanker med de större städerna som centra. Även om en första etapp av denna expansion kunnat tas upp genom ombyggnader och genom att ta i anspråk bostadsvolym i vissa centrala byggnader, har slutmålet blivit nyanläggningar med skalan ett halvt eller ett helt centrumkvarter. Försäkringsbolagen uppträdde tidigare knappast som byggherrar i provinsstäderna men har från 1950-talet agerat på likartat sätt som bankerna, med anspråk på att få reexploatera centrumfastigheter med nybyggnader för kontors- och affärsändamål. Ofta har försäkringsbolag och banker samverkat med andra intressenter i sådana projekt. För

försäkringsbolagen gäller

särskilt att deras agerande som byggherrar i stadscentra dikteras av fastighetsekonomiska intressen, eller man kanske hellre skulle säga kapitalplaceringsintressen. För den egna verksamheten har kontorslokalernas centrala belägenhet mindre utan det är de kommersiella betydelse, lokalernas avkastning och fastighetens värde som är avgörande. Den administrationen bildar statliga en tredje komponent i denna Under de senaste två årtiondena förändringsbild. har länsförvaltningen

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 79

lill?

H lll

Lantmäteriverket i Gävle med Rikets allmänna kartverk är ett exempel på de stora anläggningar som uppförts under l970vtalet för från Stockholm utflyttade ämbetsverk. Foto Gård Folkesdotter 1981.

skala. Det har avspeglats i ett byggnadsbehov som man byggts ut i betydande i anslutning till de äldre i allmänhet har ställt anspråk på att få tillgodosett således inom den äldre stadsbebyggelsen. Utbyggnad kan ha skett lokalerna, som i flertalet residensståder krävt i etapper, men med ett slutresultat av ett eller flera kvarter. reexploatering Till detta har 1970-talets utflyttning _av centrala ämbetsverk lagt för landsortsstäderna helt nya byggnadskrav för administrativa ändamål. Här etablerade storverksamheter, som har det varit fråga om i ett sammanhang förutsatt Genom att det är verksamheter med väldiga nybyggda komplex. till stadens övriga funktioner har byggnadsbehoven ibland ringa anknytning kunnat lösas i relativt utkanter. Men i perifera lägen eller i stadskärnans i Eskilstuna eller andra fall, man kan nämna fortifikationsförvaltningen dessa verks etablering som ett Sjöfartsverket i Norrköping, har man utnyttjat led i förnyelsen av den centrala staden. och kommunernas förvaltning speglar en likartad typ av Landstingens som resulterar i samma behov av stora renodlade kontorshus i förändring, relativt centrala Särskilt kommunadministrationen svarar för en lägen. betydande ansvällning som följd av den 1952 inledda sammanläggningsprocessen. Ännu vid 1950-talets mitt var det representativa ett viktigt inslag i

men därefter har behoven av triviala kontorsutrymmen stadshusprojekten, av helt dominerat. I några fall har detta kunnat utnyttjas för återanvändning äldre värdefulla verksamhetsbyggnader. Man kan nämna Umeå kommuns av en tidigare Sundsvalls om- och tillbyggnader regementsanläggning, kommuns av en ombyggnad av ett större sjukhus och Kalmar ombyggnad

ståtlig kvarnanläggning. De sistnämnda exemplen utgör emellertid undantag i en storskalig

förändring, som väsentligen skett utan att man på något samlat sätt beaktat dess konsekvenser och möjligheter i stadens bebyggelseförnyelse.

80 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige SOU 1981400

.CN ,O U0 O OO Oj! 99,-

Hr 5

,soc ., O

IVIOI'D'O'D”O \WIO"0O“0”9O

_ccc . Q1, Cnc

QMGIO"O

a. .nu lit

Kungsängsgatan i Uppsala sedd mot Stora torget. Två tidiga steg i varuhusbyggandet togs i Uppsala centrum genom det kooperativa Forum-varuhuset 1952 och Tempo 1959, vilket ersatte ett mindre varuhus från 1930-talet. Det hänsynslösa ingrepp Tempo-huset innebar för Stora torgets miljö ledde till bildandet av föreningen Vårda Uppsala. Foto Fredric Bedoire 1981.

Varuhusens i centrum genombrott och pertferi

Tiden 1955-1965 har karaktäriserats som ett årtionde av hittills exempellöst svenskt varuhusbyggande”. Tvåhundra varuhus uppfördes under denna tid, som har inneburit en jordskredsartad i varuhandeln till förmån försjutning för stora enheter, tillhöriga de tre varuhusföretagen Turitz (EPA), Åhlen & Holm (Tempo) och KF (Domus). Huvuddelen av detta varuhusbyggande har skett i städerna, där det i sin tur varit koncentrerat till stadskärnan och där angivit ett mönster för den övriga handeln. 1960-talets mitt har emellertd inneburit genombrottet för en ny, ändå mer storskalig form av varuhus, nämligen lågprisvaruhusen eller stormarknaderna utanför städerna, i anslutning till trafikleder. Den första sådana tillkom anläggningen 1963 vid Jägersro utanför Malmö, och 1964 öppnades Domus stormarknad utanför Västerås som den första etableringen i en landsortsstad. Femton år senare har i stort sett varje stadsregion berörts av detta. 1970-talet har inneburit att allt mer av varuhandeln har koncentrerats till dessa båda typer av anläggningar, samtidigt som detaljhandelns expansion

Tätbygdsutveckling och stadsfömyelse i Sverige 81

passerat sin kulmen och två av varuhusföretagen ingått fusion. Åtskilliga

städer har under två decennier två eller tre generationer av upplevt centrumvaruhus avlösa varandra och har från 1970-talets slut oförberett konfronterats med problemen att återanvända detta slags byggnader. Ingen och strukturomvandling har så snabbt och hårdhänt, verksamhetsexpansion och i grunden planlöst, gripit in i stadsbebyggelsen och stadsbyggnadsprocessen som varuhusens.

Kulturbyggen av ny typ och skala

Från 1950-talets mitt integreras kulturlivets byggnadsbehov i städerna, således teater, musiklokaler, bibliotek. samlingslokaler, utställningslokaler etc., alltmer i den kommunala verksamhetssfären. Bakom detta ligger en i flera steg, där teatrar redan på 1800-talet kom att tillhöra det utveckling stadslivet. gärna i förening med andra lokaler för societetens borgerliga medan folkrörelserna har förtjänsten av tillkomsten av lokaler för umgänge, ett bredare förankrat och kulturellt gemenskapsliv under 1800-talets politiskt slut och 1900-talets början. och arbetarrörelsens anläggningar har sålunda kun- Nykterhetsrörelsens nat svara för en väsentlig möjlighet till etablering av biografverksamhet, dans, teater, kursverksamhet och bibliotek under mellankrigstiden. Det från 1942 för byggande av samlingslokaler har dels statliga stöd som inrättats inneburit ett erkännande av dessa förutsättningar, dels ett större samhälleligt engagemang. Under 1950-talets början utvecklades på liknande sätt möjligheter för ökade kommunala insatser beträffande biblioteken. Det är mot denna bakgrund vi kan se tillkomsten av omfattande i våra städer från 1950-talet och framåt och variationerna i kulturbyggen deras karaktär. På många håll har byggts specialiserade anläggningar, dvs. stadsbibliotek, stadsteater etc. som separata byggnadsprojekt. Men mer karaktäristiska, och då kanske särskilt i socialdemokratiskt styrda städer, är där flera kulturfunktioner förenas. de stora integrerade anläggningarna, Vanligt är exempelvis, att folketshusrörelsens byggnadsprogram knyts samman med kommunala kulturbyggnadsambitioner, ibland också med kommunala sammanträdes- och representationslokaler. Som normgivande exempel från 1950-talets slut kan nämnas kulturhuset Odin i Skövde och Medborgarhuset i Örebro. Av samma typ och med lokalbehoven för teater, konserter, bibliotek, konferenser och sammankomster förenade är Folkets Hus i Motala från 1970-talets slut. Man skulle från skedet däremellan kunna nämna Folkets Hus i Sandviken, och hela har inneburit liknande projekt på åtskilliga orter. 25-årsperioden När det gäller specialiserade kulturbyggnader har det i ett flertal städer i första hand gällt biblioteksanläggningar, som gärna innefattat mötes- och Däremot har det inte byggts många teatrar eller utställningslokaler. konserthus, utan man har oftare sökt lösa detta i förening med större skolanläggningar. Sett ur förnyelseaspekt har denna utveckling oftast inneburit att man övergivit eller velat ersätta de äldre lokalerna, eller att anläggningar som tillhört folkrörelseetableringen förlorat underlaget. Ett exempel kan hämtas

82 Tätbygdsutveckling och 1 .stadsförnyelse Sverige

Å

i v?

Förnyelsen av Söder i Örebro åren 1957-65 förutsatte ett omfattande kommunalt engagemang inte bara i markförváirv utan också i byggandet. Medborgarhuset. till vänster. uppfördes i samverkan mellan kommunen och Folkets Hus. Kvarteret Kråmareit i fonden består av tva trettonvånings bostads- och kontorshus ovanpå en varuhus- och parkeringsbyggnad. Bada anläggningarna har utformats av Erik och Tore Ahlsén, Foto A Barthelsoit i Arkitekturmuseet.

från Örebro. där man förutsatte, att det nya Medborgarhusets teater skulle helt ersätta den gamla teatern från l850-tztlet. som bedömdes omöjlig för fortsatt bruk. Den bedömningen har senare ändrats och teatern har restaurerats. Det iir karaktaristiskt. att opinionen just i dessa slag av byggnadsfrågor kan vara mycket splitrad och innebära långdrzignzi beslutsprocesser med växlande ställningstagzmden. Med negativ tillspetsning illustreras detta av förhållandena i Uppsala. där frågorna om konsertlokal. konsthall och förnyelse av stadsbiblioteket blivit hängande i luften i ett par årtionden. Att föra samman flera kulturfunktioner i ett byggnadsprojekt medför givetvis inte bara verksamhetsmässigzt fördelar utan också stora planeringsmässiga och arkitektoniska komplikationer. svårigheterna ar ofta också stadsbyggnadsmässiga. eftersom projekten kräver hela eller större delen av ett kvarter. Man vill ibland föreställa skulle vara sig. att just kulturbyggena särskilt från kulturhistorisk hänsynsfulla bevarandesynpunkt och erbjuda goda kombinationsmöjligheter med värdefulla äldre byggnader i centrum. Men så har sällan visat sig vara fallet. Man kan som exempel peka på den pågående diskussionen om en biblioteks- och teateranläggning i Umeå. som förutsätts kräva rivning eller bortflyttning av en av stadens arkitektoniskt mest markanta tråbyggnader från 1800-talet.

och stadsförnyelse i Sverige 83 Tätbygdsutveckling

Stadskärnans omdaning

är den såväl kulturhistoriskt som ekonomiskt viktigaste delen av Stadskärnan Här fins de fysiska avlagringarna av oftast flera århundrastadsbebyggelsen. Här finns samtidigt den intensivaste delen av stadens dens stadsutveckling. kommersiella, administrativa och kulturella funktioner, bland annat avspeglat av Stadskårnan representerar stadens identitet,

höga fastighetsvärden.

både för dess invånare och gentemot omvärlden. Men det är inte någon stor bebyggelsemassa det är fråga om. I en större rör det sig om ett fyrtiotal kvarter och i runt tal provinsstad som Linköping trehundra Antalet byggnader kan skattas till mellan 600 och fastigheter. 1000. beroende på hur långt man sträcker sg när det gäller att urskilja som särskilda hus. gårdshus och tillbyggnader I en mindre och yngre stad som Katrineholm är det fråga om bebyggelsen längs ett par huvudgator, omfattande femton ä tjugo kvarter. Det kan i sin tur betyda i runt tal hundra fastigheter med ett par hundra byggnader. Dessa data är angivna med stor ungefärlighet för att. samtidigt som det ger att stadskärnans är avhängigt av vilka en storleksordning, antyda omfång har i de studier av stadskärnan som avgränsningar man gör. Exempelvis behandlats 42 kvarter 1954 och 50 ingått i Linköpings generalplanearbete kvarter 1972. Som rester av en medeltida struktur ingår några centrala kvarter Man har också av mycket liten yta och med endast två till fem fastigheter. räknat in ett par randkvarter med bostadshus. som med en annan bedömning kunde ha hänförts till ytterstaden.

i stadskärnornas bebyggelse 1920-1955 Förändringar

som mötte mellankrigstidens hade Den stadskärnebebyggelse förändringar sin mest intensiva omvandlingsfas under årtiondena kring genomgått sekelskiftet. Fram till 1890-talet har byggnaderna uppförts i trä, med undantag för enstaka monumentalbyggnader. Det är kring sekelskiftet som stora murade hus blir en allmän företeelse. Av betydelse för bebyggelsekaraktären år 1874 års byggnadsstadga, som dels anvisade för dessa stora stenhus, dels befordrade byggnadsformerna övergången till revetering och utbyggda trapphus på trähusen. Därigenom har byggnadsmassan, oavsett stommaterialet, fått en gemensam arkitektonisk karaktär. I skedet från första världskriget till 1950-talets mitt är det fråga om en allmän fortsättning av denna förnyelse, stegvis och styckevis. Allt nybyggande har nu skett i murverk, sten och betong. Det har utspelats inom det ramverk av kvarter och gator som baserats på 1874 och 1907 års lagstiftning. har väsentligen skett fastighetsvis eller berört ett Rivning och nybyggande men bara undantagsvis ett helt kvarter. par fastigheter, stadskärna kännetecknades av Denna mellankrigstidens funktionsmässigt Bostäder blandad byggnadsanvändning. upptog större delen av byggnadsvooch de flesta hus var uppförda med bostäder åtminstone i de övre lymen, Det gällde således även nybyggnaderna under perioden, ja våningarna. sett en större del av de nya byggnaderna än bostadslägenheter upptog relativt

84 Tätbygdsutveckling och i stadsfömyelse Sverige

de äldre. Detta har sin enkla förklaring i att dels nytillskotten hade tre till sex våningar, varav de övre utgjorde bostäder, medan den äldre träbebyggelsen i en till tre våningar successivt i allt större utsträckning togs i anspråk av butiker och andra verksamheter. Ioch med att hela stadskärnan fortfarande svarade för en betydande del av stadens bostadsbestånd är det naturligt att den offenliga förnyelsediskussion som fördes kretsade stadskärnan kring som bostadsmiljö. Emellertid har under den här perioden knappast någonstans genomförts större satsningar på bostadssanering i den egentliga stadskärnan. Under detta skede har det varit en sällan ifrågasatt förutsättning, att stadskärnan fortsatt skulle utvecklas som bostadsmiljö, och att bostäder skulle ingå i så gott som alla byggnader, åtminstone i form av tjänstebostäder för vaktmästare o. dyl. Den normala har affärsbyggnadstypen och verksamhetslokaleri bottenplanet och bostäder i övre våningar. Att så skulle vara fallet har också ingått i regler för byggnadstillstånd. De allmännyttiga bostadsföretagen har också i viss utsträckning stadskärnan som

haft

verksamhetsområde, vilket resulterat i en del större

nybyggnadssatsningar

med bostäder som dominerande funktion. Väsentligen kan emellertid stadskärnans bebyggelseutveckling ses som en stegvis fortsättning av den utveckling som grundlagts kring sekelskiftet. Vi kan låta typen och skalan av förändringen belysas av exemplet Linköping, en förhållandevis snabbt expanderande stad under detta skede. Det finns inget kvarter i stadskärnan, om man undantar ett litet parti närmast domkyrkan, som inte har berörts av rivning och nybyggande. Å andra sidan har inget kvarter helt reexploaterats under detta skede. I flertalet fall har nybyggandet berört en eller två fastigheter, och endast i något enstaka fall mer än fjärdedelen av ett kvarter. _ Sastningar i den större skalan tillhör slutskedet av perioden. Sådana har visserligen tillhört diskussionen under mellankringstiden. Man kan nämna tävlingen 1928 om stadsplan för totalförnyelse av kvarteren mellan Smedjegatan och Munksjön i Jönköping, som i de belönade förslagen tänktes ta formen av efter solinfallet orienterade huskroppar i tre till fyra våningar med övervägande bostäder. Man bör emellertid notera att det inte var bostadsefterfrågan utan affärslivets önskemål som motiverade De förnyelsetanken. orter där förnyelse av denna karaktär kommit till utförande är emellertid inte de större provinsstäderna med sitt stora bestånd av äldre bebyggelse utan några mindre och medelstora städer med en tidigare utvecklad svagt bebyggelse. En sådan stad är Skellefteå, för vars centrum planlades en genomgripande bebyggelseförändring omkring 1950, som en konsekvens av den starka expansion som följt av industriutvecklingen. Stadskärnans omdaning har här sålunda inbegripit förändringar av gatu- och kvartersstrukturen, och den byggnadsmässiga förnyelsen har även inkluderat sådana delar som stadshus och stadshotell, posthus, banker etc. Staden är därmed en av de orter vars kärna fått sin arkitektoniska karaktär bestämd av 1940- och 50-talen. Städer som Boden, och Trollhättan har liknande Karlskoga drag, sammanhängande med stark verksamhetsutveckling under krigsåren. Bland de större städerna skulle man i detta sammanhang kunna nämna Karlskrona, vars kärna fått ett relativt stort bebyggelseinslag från detta skede, innefat-

Tärbygdswzrvecklirzg och stadsförnyelse i Sverige 85

Östra delen av Nygatan i Gáivlc. Förnyelsen av (ästm delen av Gävle centrum vid 1950-talets början hade. trots (111 den berörde manga fastigheter. punktsanerirlgens karaktär, För Hera av nyhyggcnzx svarade banker. med kombinerade kontors- och bostadshus i várdzld tegelzrrkitekltrr och måttlig skada. Foto H O Andersson 1972.

86 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

tande såväl större bostadshus som institutionsbyggnader. Om man gör ett undantag för de nämnda städerna innebär skedets tillskott till stadsbilden mera triviala och arkitektoniskt utslätade inslag. Delvis hör detta samman med ett stilskifte - till förenklad övergången klassicism och funktionalism under 1920- och 30-talen. Men i lika hög grad återspeglar det att de mera pretentiösa byggnadsändamålen i staden redan tillgodosetts genom insatserna kring sekelskiftet och i de mera framträdande lägena. Man kan alltså se det här skedet som ett stadsbildsmässigt fullföljande, men inriktat fasadkaraktår. på en mera återhållsam Man kan exempelvis peka på de posthus som uppförts under 1940- och 50-talen i en lång rad städer, och som tillhör de mest omsorgsfullt formade i stadskärnan utan nybyggnaderna att framträda med några påfallande yttre former eller material. Man kan peka på tillskottet av bankhus, framför allt sparbanksbyggnader, från mellankrigstiden, som utgör gedigna byggnader med både arkitektonisk självständighet och god anpassning till omgivningen, men utan den tidigare epokens pompösa magnificens. Man kan peka på funktionalistiskt släta och uttrycksfattiga folkets hus och pingstkyrkor, som bidragit till stadskärnans bestånd av samlingslokaler genom större och mer välutrustade utrymmen, men med mindre stadsbildsmässig markering än sina föregångare. När nybyggnadsfräschören sedan länge falnat ter sig dessa byggnader idag ofta mera grå och slitna än sina betydligt äldre grannar. Genom den stegvisa och styckevisa processen kom under detta skede de kulturhistoriska bevarandekraven inte att ställas i focus. Det fanns alltid i kvarteren kvar ett bestånd av byggnader från äldre epoker vid nytillskottens sida. Det fanns också nästan alltid i kvarteren inslag av dåliga, ruffiga bostadsmiljöer och störande verksamhetsinslag, som höll argumenten för, och förhoppningarna om, en mer genomgripande förbättring vid liv. Under det skede som här behandlas, 1920-1955, fördes sålunda en fortlöpande diskussion om förnyelse av den äldre stadsbebyggelsen med inriktning på undanröjande av bostadssociala och boendehygieniska brister. Den diskussionen, som har sina rötter i 1800-talets och sekelskiftets stadshygieniska diskussion, men som tillförts förstärkta argument och nya tekniska aspekter genom den politiska förändringen efter första världskriget och genom funktionalismen, blev bestämmande för de planerings- och saneringsinstrument som skapades under 1930- och 40-talen. 1940-talets slut och 1950-talets början blev emellertid inte den period då detta program kom att genomföras i stor skala. Orsakerna till detta har främst legat på ett praktiskt och ekonomiskt plan, vars huvudsakliga innebörd kan översiktligt knytas till ett par förhållanden: Den låga aktivitetsnivå beträffande sanering som 1930-talets och krigsårens ekonomiska förhållanden tvingade till, avlöstes av successivt allt snabbare ekonomisk

utveckling, välståndsökning och urbanisering. Detta i

sin tur återverkade inte bara genom ökad bostadsbrist, som skapade stort tryck på fortsatt utnyttjande av den befintliga bostadsstocken samtidigt med omfattande Det fick också konsekvenser nybyggande. i betydligt ökat tryck på stadskärnans kommersiella utnyttjande. Samtidigt avlastades stadskärnan genom bostadsbyggandet i ytterområdena en väsentlig del av de bostadssociala problem som var saneringsplaneringens inledande huvudmotiv. Den Ökade kommersiella aktiviteten resulterade i vissa större nybyggnadssats-

och i Sverige 87

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse

EPA- och Domusvaruhusen och ningar- man kan nämna de första Tempo-, - men framför och intensifiering av en handfull bankhus allt i expansion av befintlig byggnadsvolym. Fastigheterna blev dyrare utan att nyttjandet deras byggnadsmässiga status förbättrades. krafterna, i kombination med bilismens Det blev alltså de kommersiella konsekvenseri form av behov av förbättringar av trafik- och gatusystemen

och tillgång till parkering, som kom att helt avgöra den genomgripande som hör till skedet efter 1955. Förspelet under stadskärneomvandling slut innebar det motsatta, nämligen att stadskärnans byggnads- 1940-talets bromsades. Den befintliga bebyggelsen slets samtidigt hårt mässiga förnyelse och en avvaktande hållning till underhållsfråav intensifierad användning

gor. i stadskärnan i Endast i en större stad genomfördes bebyggelseförnyelse syften, nämligen i Gävle. De områden större skala och utifrån bostadssociala men tillhör väsentligen stadskärnans periferi, som där berörts är omfattande, främst stadsdelen Söder. Den gränsar till slottsområdet och Södra Kungs-

söderifrån. Här ersattes en- och tvåvåningsbebyggatan, huvudinfartsgatan och lamellhus i stor skala med gelse, övervägande i trä, av punkthus mot Kungsgatan. Inom bostäder, som har inslag av affärs- och kontorslokaler skedde punktvisa nybyggen i fyra- och femvåningsskala, själva stadskärnan 1850-talshus av tegel eller reveterat trä i två våningar. som ersatte i dessa områden ungefär en Sammantaget omfattade bostadsförnyelsen av stadens från krigsslutet intill 1950-talets fjärdedel bostadsnytillskott

mitt. av likartat slag. I andra städer pågick planering och saneringsförberedelser i denna skala. Man kan konstatera, att de städer där men utan att förverkligas är sådana som relativt sett hade en svag man kom längst i processen handels- och industristad, som utveckling. Gävle var sålunda en betydande distanseras av städer som Uppsala, Örebro och

korn att expansionsmässigt

Västerås. Norrköping, vars stadskärna mer än någon annan här i landet 1800-talets och förberedde omfattande företräder industristadsproblematik in i en ännu mer påtaglig näringslivsstagsaneringar, gick under detta skede av den dittills dominerande textilindustrin. Kristinenation med avveckling stora städerna kan utpekas ha förberett hamn, som bland de måttligt omfattande stadskärneförnyelse, hörde i sin storlekskategori till de svagt

expanderande.

Stadskärnornas omvandling efter 1955

Den som de svenska städernas äldre centrala bebyggelse förändring från 1950-talets mitt har betecknats som omstörtande. I dessa genomgått städers äldre utveckling fram till 1800-talets senare hälft, var det brandka-

tastrofer som gav anledning till snabbt genomförda stadsplaneförändringar som och samlat nybyggande. Det mera genomgripande förändringsskede är, som tidigare nämnts, sekelskiftet. inte haft sådana betingelser Vad som utspelats under femton år från 1955 har emellertid knappast en förändringsvilja som någon tidigare motsvarighet. Man hade grundlagt inriktades som bostadsmiljö, och man hade i väsentligen på stadskärnan

88 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

många städer inlett planering för sådan förnyelse. Den konfronterades nu häftigt med varuhusens och den växande biltrafikens krav, och till dessa adderade sig snabbt stora nybyggnadskrav från den ena verksamheten efter den andra - från finanslivets kontorsverksamheter, från post och telegraf, från den statliga och kommunala administrationen, från polisväsendet, från kultur- och föreningslivet osv. Mot dessa på varandra staplade förändringskrav har den äldre byggnadsmassan, med sin dominans av trähus i ett par våningar, inte haft någon stor motståndskraft. Inte heller den grundstruktur och utformningsmässiga styrning som stadsplanerna representerar har varit motståndskraftiga i denna process, och det hänger samman med att den professionella planeringen betraktade en grundläggande förändring av stadskärnans bebyggelsestruktur som önskvärd, och även lätt att åstadkomma. Med få undantag ifrågasattes inte att stadskärnan skulle omdanas, utan diskussionen koncentrerades på har det skulle göras. Man har haft som en given förutsättning, att vissa inslag i den äldre byggnadsmassan har sådana historiska, arkitektoniska och stadsbildsmässiga värden att de skulle bibehâllas. Men detta har ändå setts som en undantagsföreteelse. som gällde ett urval exklusiva objekt. Sådan var också vid 1950-talets början den vanligaste hållningen från kulturvårdens företrädare. Det har funnits förespråkare för en högre grad av kontinuitet i den centrala stadsbilden, men den har oftast inriktats på utformningsmässig samordning av gammalt och nytt, exempelvis gemensam taklisthöjd i kvartersfasaden. Trots samstämmigheten i den grundläggande förändringsviljan måste den konkreta förändringen skildras som ett slagfält snarare än som en ordnad byggnadsplats. Förändringen har också utspelats på olika sätt i olika städer. Vad som skett har varit föremål för mycken diskussion och skilda summeringar, som inte skall rekapituleras här. Vi kan bara tillåta oss att konstatera, att en opinionsmässig omsvängning skedde relativt snabbt efter att nydaningens första konkreta resultat visat sig i form av rivningar och arkitektoniskt motbjudande nybyggen. Det är emellertid först det senaste årtiondet som har inneburit en strävan till större varsamhet mot det som nu återstår av äldre bebyggelse, samtidigt som den fortsatta förändringsprocessen har att fylla i de hål, och rätta till de missgrepp, som de första femton årens omstörtande förnyelse lämnat efter sig. Under senare år har också en betydande kunskap om den äldre stadsbebyggelsen byggts upp, som det vid 1950-talets början bara fanns sporadiska ansatser till.

Den underjordiska stadskärnan

Den gamla svenska trästaden, och även den sydsvenska korsvirkes- och tegelstaden, var en stadsbebyggelse ovan mark. På rustbädd och stenfot reste sig timmerhusets en eller två våningar, och man hade sällan hela murade källarvåningar. Stenkällare kunde förekomma som underdel av fristående förrådsbyggnader eller under en del av huvudbyggningen, ofta till stor del ovan jord inom stenfotens murar. Först när man mot 1800-talets slut började bygga större stenhus blev en källarvåning det normala, men det rörde sig ändå om en enda våning med

Tätbygdrsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 89

Västra ciclcn av Nygatan i Gävle. Förnvelscn en (iiivlc västra centrumdel har haft en annan skala än IQSO-tzxlets. med kvurlcrssturer hyggnzxdsrwhjckt och (Svcr- och undcrhyggnud av hclu kvurtcrsytun. Bzmkcr och lörséikrirxgslnnwlzxg hur varit dc drivande bygghCrrArnu för cicsszn renodlade kontors- och zrffåirshtns. Foto HO Andersson 1980.

90 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

_ Kvarteret Spiran i Norrköping bebyggdes av SIAB 1969-72 med detta komplex, lanserat under namnet Citypalatset och innefattande parkeringshus, affärer och kontors- och banklokaler. Foto H O Andersson 1978.

ovanjordskontakt genom fönster och luckor. Hyreshusen krävde sina vedkällare med inkast från gatan. Ibland blev det en högre jordvåning för butiker, verkstäder och lager. Den svenska stadsbebyggelsen före första världskriget tog inte annat än undantagsvis, i något bryggeri eller bankhus, i anspråk mer än högst ett par meter under markytan. Betongteknik och krav på garage och skyddsrum gjorde under den följande trettioårsperioden källarvåningen till regel i nybebyggelsen, medan stadskärnans äldre bebyggelse bevarade sin karaktär av ovan mark byggda hus, och bevarade därmed också under sig tidigare århundradens kulturlager. Ett av de mest drastiska förändringsmomenten i stadskärnornas förnyelse från och med 1950-talet gäller exploateringen under mark och under gårdar. Samtidigt har den allmänna marken under gatorna tagits i anspråk för alltmer omfattande ledningssystem, där man särskilt kan framhålla fjärrvärmeutbyggnaderna. I de större städernas centrumkvarter har byggts underjordiska distributionssystem med trafiktunnlar, lastplatser och parkeringsanläggningar. Den enkla åtskillnad som tidigare rått mellan gata och kvarter har därmed

och stadsförnyelse i Sverige 91 Tätbygdsutveckling

rubbats under mark, även om den efter byggnadsarbetena återställts kraftigt i markplanet. På dessa sätt har byggnadsvolymen i centrum kraftigt utökats. Man har ofta flera underjordsplan, och genom gårdsunderbyggnader inom kvarteren har man också i markplanet fått byggnadsvolym av underjordskaraktär. Det är inte bara tillfälliga mål för besökare, exempelvis garage, som är belägna i sådana utrymmen, utan också stora arbetsplatser. Det är heller inte bara varuhallar man finneri dessa väldiga källarhallar utan också restauranger och dansställen har sökt sig hit ned. Man kunde tala om en perverterad och storstadsmässighet när man i små landsortsstäder finner ungdomar hopträngförvandlad till discotek. da ett par våningar under mark i en hotellkällare Förutom den brist på känslighet för elementära miljökrav som präglar av stadskärnans underjordsmiljö har man kraftigt rubbat utvecklingen förutsättningarna för överjordsmiljöns utveckling. En aspekt är att möjligheterna att åstadkomma goda gårds- och gatumiljöer genom plantering minskats. den äldre En annan aspekt år att underjordsbyggandet påverkar tekniska fortbestånd genom grundvattensänkningar, som stadsbebyggelsens av tillgängligheten där kvarter måste ger sättningsskador, genom försämring brytas upp i flera nivåer, och genom krav på kvartersomfattande anläggunder mark. Ingreppen i stadskärningar för att genomföra exploateringen nans har inneburit möjligheter till bebyggelsearkeologiska marklager som har bidragit till ny stadshistorisk kunskap. Men de har undersökningar, ofta fått göras under starkt forcerade betingelser, och inför perspektivet att denna historiska kunskapskälla därefter skulle utplånas.

Stadskärnans estetiska och kulturhistoriska förfall

Den äldre stadsbebyggelsen har inte kunnat erbjuda något starkt motstånd mot den typ av förnyelse som präglat den senaste tjugofemårsperioden. Insatserna för att slå vakt om de kulturhistoriska värdena har i och för sig kraftigt förstärkts genom antikvariskt inventeringsarbete, genom kulturhistorisk och genom förbättring av regelsystem och ekonomiska planering stödformer. Ändå har dessa insatser vägt lätt gentemot de ekonomiska exploateringsintressena och genom planeringsverksamhetens kraftsamling på förnyelse och trafiktekniska problem. I huvuddelen av landets städer kan man således avläsa hur successivt huvuddelen av stadskärnans äldre hus avlägsnats. Där det ännu på 1950-talet fanns samlade miljöer med äldre monumentalbyggnader och mer ordinära kontinuiteten slagits gamla hus stod sida vid sida, har idag den historiska sönder och de äldre bebyggelseinslagen reducerats till solitärer. I några städer har man flyttat samman hus från rivningskvarter till särskilda reservat, ett slags mer eller mindre museimässiga stadsrekonstruktioner, som kan ha en viss historisk representativitet, men som inte återspeglar den verkliga stadshistorien på orten. Sådana reservat är exempelvis Gamla Linköping, i stadens utkant, och Wadköping i Örebro i en central beläget i en granbacke parkmiljö. Vid Stora Torget i Uppsala har under 1960-och 70-talen utplånats allt av byggnadsinslag från tiden före 1880, och samma så gott som fullständiga

92 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Storgatan i Kalmar har under 1970-talet förvandlats till gågata och ”förbuskats med plantering av bl a hängbjörk. Foto Fredric Bedoire 1975.

utplånande gäller de två huvudgatustrâken som korsar varandra i torget. Det kulturhistoriska bevarandet har trängts tillbaka till domkyrkans näromgivning och till reträttplatser i stadskärnans utkanter. där man utpekat vissa kvarter av blygsam historisk dignitet att putsas upp till pittoreska gammaldags miljöinslag. Samma mönster återspeglas i den nationella skalan, där de kulturhistoriska kraven fått vika i mer expansiva städers centra, som i Västerås och Linköping, medan vissa mera stagnerande städer - Ystad, Kalmar, Visby, - fått bli landets för den äldre Eksjö representanter stadskulturens byggnadskonst och miljöhistoriska lämningar.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 93

Det låter säga sig, att detta har varit nödvändiga offer för att få funktionella stadscentra i starkt utbyggda orter med nutida standardkrav. Men det har samtidigt inneburit arkitektoniska och estetiska offer, som inte lika lätt borde accepteras. Det fanns i centrumförnyelsens inledningsskede en ofta uttalad övertygelse, eller förhoppning, att man ”med vår tids medel” skulle kunna åstadkomma lika höga eller högre arkitektoniska värden i de förnyade centrumkvarteren. I efterhand får vi konstatera, att den förhoppningen kommit på skam. Med få undantag är den nytillkomna byggnadsmassan. om inte estetiskt mindervärdig, så i varje fall estetiskt underlägsen den bebyggelse som funnits tidigare. Det finns undantag, men de är få och väger på intet sätt upp den massa av trivial eller vulgär arkitektur som dominerar stadsbilden idag. l femtiotalsbyggnaderna finns i allmänhet en återhållsamhet, som kan ge värdighet eller finess men oftare tenderar till Slätstruken likgiltighet. I de följande årtiondenas byggnader finner man allt oftare en brist på omsorg och på estetisk känslighet, som resulterat i en tilltagande vulgaritet och arkitektonisk slapphet. Detta arkitektoniska misslyckande går att förklara. Dess främsta orsak är att man inte haft grepp om uttrycksmedlen. att den moderna arkitekturen inte byggt upp instrument för den typ av formgivning som det här gällt. samtidigt som man avhänt sig de uttryckssätt som en månghundraårig äldre arkitekturtradition utnyttjat. Den kritik som arkiteker och esteter länge riktade mot sekelskiftets svällande nybarock eller Jugend och mot 1800-talets eklektiska stilarkitektur, ter sig, inför stadskärnornas riybyggnader, både överlägsen och oberättigad. Man finner, att såväl de gamla borgarhusen som spekulationsbyggmästarnas produkter oftast har en arkitektonisk värdighet, som är sällsynt i nybebyggelsen. även där företrädare för vår tids arkitektelit medverkat. Framför allt finns det en respekt för stadsmiljöns sammanhang i den något äldre bebyggelsen, som man i de i vår tid förnyade kvarteren inte förmått nå upp till. Det äldre stadsbyggandet och den bebyggelsereglering som de första generationerna av stadsarkitekter stod för, innebar grundkrav på en arkitektonisk standard, som deras efterträdare under efterkrigstiden inte kunnat upprätthålla. Och grundorsaken är snarare oförmåga och omedvetenhet om problemets art än ovilja. Men konstaterandet av detta misslyckande måste få konkreta konsekvenser i vårt fortsatta hanterande av centrumbebyggelsen, liksom i vår utbildning av byggnadsprojektörer, om inte det arkitektoniska förfallet i de flesta av våra stadscentra skall bli totalt.

94 och i

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse Sverige

Bostadsbebyggelsen

1920-55

Till bakgrunden för bostadsbebyggelsens utveckling 1920-1955 hör först och främst resurser såväl för exploatering begränsade och byggande som för bostadskonsumtion. mätt med dagens mått. Från det närmast föregående skedet skiljer sig utvecklingen genom ett betydligt ökat offentligt engagemang i bostadsförsörjning och bebyggelseförändring. både från statlig och kommunal nivå, och såväl i form av ekonomisk och administrativ påverkan som genom konkret bebyggelsereglering. Jämfört med det senare skedet har man en tyngdpunkt på mindre hus, en- och tvåfamiljshus av egnahemstyp och mindre hyreshus. Stadsbygdens utveckling präglas sålunda av bebyggelsens former avpassade för exploatering i små enheter, oftast en bostadsbyggnad per fastighet. Inom städernas gränser, där stadsplanelagstiftningen varit tillämplig, har vi den kvartersmässigt ordnade bebyggelsen, oftast med en distinkt åtskillnad mellan gata och kvarter. Stadsplanesträvandena har koncentrerats på en fysisk samordning av de enskilda insatserna, med sammanhang och enhetlighet i utformningen som mål. Ett för karaktären avgörande inslag är vegetationen, med trådplantering i större gator, utsparning av parker i en del kvarter och med trädgårdsmässigt anlagda tomter och gårdar. En rätt betydande del av bostadshustillskotten från denna period har emellertid skett som randbebyggelse i landskommunerna närmast staden, i form av bostadsegnahem. Här har då i utgångsläget inte kommunen haft ansvar för gatorna, som haft en lägre standard. Byggnaderna är placerade på visst avstånd från tomtgränsen. Parkytor har sällan avskiljts. Tomterna är oftast större än i stadsplanelagd egnahemsbebyggelse. I sådana områden kan finnas inslag av verksamhetsbebyggelse i form av handelsträdgårdar, verkstäder, lager etc, som ofta har direkt sammanhang med bostadshus. En del sådana områden har ursprungligen helt eller delvis tillkommit som sommarbostäder. Den förändring som denna bebyggelse genomgått kan ha mer eller mindre harmoniska former. Den har oftast underordnats stadens bebygelseregler, med dess högre krav på gator och ledningar. Vanligen har bostadsfunktionen renodlats till övervägande enhushållsbostäder, medan tidigare inte bara de hus som uppförts som tvåfamiljshus eller hus med uthyrningslägenheter utan även många enfamiljshus nyttjats av flera hushåll. De glesare områdena, och de som haft inslag av fritidshus, har haft ett tryck på förtätning, som kan komma från husägare med stora tomter att stycka, men också emanera från målsättningar i den kommunala planeringen. I småstugeområden är det ofta fråga om att större villor ersätter de ursprungliga husen, medan det motsatta, att mindre villor kommer istället, förekommer i områden med stora äldre villor och tvåfamiljshus. Handelsträdgårdar och lager kan ha förfallit och ersatts. Men det är inte ovanligt att sådana verksamheter efterträtts av för bostadsfunktionen mera störande verksamheter som verkstäder, åkare, bilreparatörer av enklare slag etc. Problemen med låg lednings- och gatustandard har inneburit att förnyelse har hämmats av långvariga byggnadsförbud, där man i den

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 95

Egnahemsbebyggelse i KarIsro-området i Uppsala. uppförd på 1920-talet efter ritningar av stadsarkitekten Gunnar Leche. I ett antal större städer tillkom vid denna tid områden av denna typ under kommunal medverkan, med stadsplanemässigt samordnad och enhetligt utformad bebyggelse. Foto H 0 Andersson 1975.

kommunala planläggningen har velat förena uppordning av trafik- och avloppsförhållandena med ett effektivare markutnyttjande, eller liknande skäl. I de flesta städer finns partier av sådan bostadsbebyggelse som har ägnats särskild omsorg när det gäller sammanhang och stadsbildsmässig enhetlighet. Ofta finner man dessa inom de stadsplanelagda områdena nära stadskärnan, och bakom deras tillkomst kan ligga ett särskilt kommunalt engagemang, ibland med markupplåtelse med tomträtt. På en del orter är sådana bebyggelseenklaver resultat av att bebyggelsen uppförts i ett företags regi. Det finns givetvis skiften i byggnadsskicket i denna bebyggelse. Från 40-talet finns inslag av småhus i tätare former, radhus och gruppbyggda, industritillverkade småhus. Omfattningen av dessa inslag varierar. Exempelvis har sådana enklaver tillkommit på en del industri- och militärorter som expanderat under andra världskriget. Men generellt är dessa hustyper en obetydlig del av byggnadsmassan.

Två etapper i hyreshusbyggandet

När det gäller större bostadshus är det befogat att urskilja två skeden. Tillskottet av hyreshus under mellankrigstiden är övervägande en fortsätt-

96 Tätbygdsutveckling och stadsfömyelse i

Sverige

Kvarter med tvilvåniitgs hyreshus. s k radstzrcrtnlc hus. fran 1920-talet pa Vüstra Malmen i Kalmar. Flygfoto Oscar Bladh 1951. i Kalmar kommun.

ning av den äldre stadsbebyggelsen, i små enheter och i sluten bebyggelseform. Husen ansluter alltså till gatan. och kan vara uppförda gavel vid gavel som s. k. radstående hus. eller med små mellanrum. Byggnaderna omsluter ett oftast planterat gårdsrum. som inte upptar gårdsbebyggelse i annan form än mindre uthus och garage. Även (lär, som ofta är fallet. varje fastighet omgärdas av stängsel, har man alltså karaktären av ett samlat inre kvartersrum. Det är fråga om murstenshus eller reveterade trähus. alternativt träpanelhus. i bägge de senare fallen med plankstomme. Vegetationen iir ett viktigt inslag framför allt i gårdarna. och innefattar ofta stamträd. Från 1930- och 40-talen har man ibland brutit upp från det slutna byggnadsskicket och lagt byggnadskroppar enligt lamellsystemet. men det har sällan haft någon avgörande inverkan på den allmänna bebyggelsekaraktären. Butiker har

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 97

ingått i den del av dessa hus, särsklt i hörnlägen och längs utfartsgator, medan inte är särskilt framträdande. inslag av annan verksamhetsbebyggelse Dessa områdens speciella karaktär, som ofta innebär positiva miljövården, ges av den måttliga skalan, kombinationen av variation och samordning iden yttre utformningen, den klara åtskillnaden mellan gatu- och gårdsmiljö samt vegetationsinslagen. I senare årtiondens förändring har dessa egenskaper ibland varit svåra att upprätthålla. Först kan nämnas bilismen och främst behovet av biluppställningsplatser, som har föranlett ingrepp både i gatu- och gårdsplanteringar och upplösning av åtskillnaden mellan gata och gård, i och med att asfalterade infarter och parkeringsytor dragits in på kvartersmarken. En andra förändringsfaktor har med bostadsstandard och upplåtelseformer att göra. Eftersom det övervägande gäller mindre hyreslägenheter eller andelslägenheter, i en del fall tjänstebostäder, i allmämhet enkelt utrustade, har husen ibland kommit att bli deklasserade, med förslitning och försummat yttre underhåll som synliga konsekvenser. Butikslokaler och även en del kan ha övergått till andra verksamheter, såsom verktygs- eller lägenheter bildelsförsäljning, verkstäder etc. som kan störa bostäderna och påskynda en social nedklassning. Som ett tredje moment kan nämnas energihushållningen, där dessa hus med antingen plank- eller tegelstommar oftast har relativt höga värmemen där utvändig isolering knappast kan göras med genomgångstal, bibehållande av ytterarkitekturens kvaliteter. Förändringsmönstret för denna bebyggelse påverkas av det halvcentrala läget, som ibland tar sig uttryck i verksamhetsförändringar av det slag som berörts, ibland i en konvertering från hyreshus till privatbostäder. Den senare etappen. Det tillskott av hyreshus som hör till den senare delen av detta skede har till större del präglats av de offentliga bostadspolitiska insatserna, med begynnelse i det särskilda stödet till bostäder för barnrika familjer från 1935 och tillkomsten av allmännyttiga bostadsföretag. Det är alltså fråga om kommunala hyreshus och HSBs bostadsrättshus, som successivt blir en övervägande andel i förhållande till byggmästarhusen. Här är det fråga om byggande i större enheter, enklaver med flera hus i ett sammanhang av samma byggherre/förvaltare. Därför framuppförda träder dessa områden som grupper av tre- fyravåningslameller, senare även som punkthusgrupper eller mera gårdsvis grupperade längor.

Övervägande är det på de flesta orter fråga om tegel- eller lättbetonghus,

slät- eller spritputsade eller med fasadtegel, och de domineras av två- till En del sådan bebyggelse från tiden 1945-1955 har fyrarumslägenheter. tillkommit som reexploatering av äldre villatomter i bandet kring stadskärnan. Särskilt större städer med stark expansion i detta skede, som Uppsala, Linköping och Örebo, har sådan reexploatering varit vanlig, och har fortsatt genom 60-talet. I dessa husgrupper har normalt från början funnits ett inslag av bostadsankutna verksamhetslokaler, i form av butiker, samlingslokaler i källare och barnstugor, ibland gemensamma värmeanläggnngar. I dag har ofta en stor del av butikerna lagts ned och ibland ersatts med verksamheter utan anknytning till bostäderna. I fråga om vegetation har man, där förutsättningarna medgivit det, sökt att

98 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

utnyttja befintlig naturmark med dess bestånd av skogsträd och buskar. Eftersom inga eller obetydliga har detta parkeringsytor ingått i planeringen ofta varit framgångsrikt. och en fin näromgivning till husen har funnits från början och har kunnat utvecklas vidare. Rätt vanligt är emellertid att trädbeståndet föråldrats och tunnats ut, att det delvis fått vika för asfalterade Ibland har biluppställningsplatser. buskvegetation förslyats efter inflyttningsårens mer intensiva skötsel och större slitage på grund av högt barnantal. Områden av detta slag som byggts på åkermark har ofta från begynnelsen haft torftigare vegetationsförhållanden, som idag inte sällan passerat stadiet av mera uppvuxen lummighet till överårig risighet.

Bostadsbebyggelse och bostadsförnyelse efter 1955

De tjugo åren från 1955 och framåt har inneburit en för vårt land enastående och även internationellt sett ovanligt stor satsning av på nybyggande bostäder, ett bostadsbyggande som till allra största delen ägt rum i stadsbygden. Huvuddragen i detta skeende är välkända, och det finns här främst anledning att uppehålla sig vid de särdrag som har med förändrad stadsstruktur att göra och vid förändringen av den befintliga bostadsbebyggelsen. Nybyggandet av bostadslägenheter är det helt dominerande under kvartsseklet från 1955. Det kan illustreras av några grova sifferuppgifter: Under tiden 1920-1955 hade landets bostadsbestånd ökat med 1,5 milj lägenheter, och tioårsperioden efter andra världskriget hade inneburit ett genomsnittligt årligt tillskott på 50 000 lägenheter, varav ca 35 OOOi städerna. Under 1965-1975, det s. k. miljonprogrammets tid, var det årliga lägenhetstillskottet i stadsbygden genomsnittligt dubbelt så stort, och det rörde sig dessutom om bostäder av större storlek än tidigare. Detta tillskott under en tioårsperiod överstiger till antalet något, och till volymen avsevärt, landets hela bestånd av bostäder tillkomna före 1920. År 1965 uppgick stadsbygdens bestånd av halvmoderna eller omoderna bostäder, som alltså skulle behöva avvecklas eller förnyas, till knappt en halv miljon, varav merparten var små. Även om en betydande del av denna uppgift 15 år senare kvarstår, är det klart att den tunga delen av de nu och för framtiden aktuella bostadsförnyelsefrågorna i stadsbygden ligger inom det bostadsbestånd som tillkommit efter 1920, och berör redan nu bostäder som byggts efter 1955. Man kan dela upp denna det väldiga nybyggandets tid i tre skeden, som grovt kan karaktäriseras på följande sätt: 1955-1965 är den experimenterande bostadsplaneringens tid, då man prövar nya former för större bostadsutbyggnader, med dominans för flerfamiljshus men också med nya former för småhus. 1965-1975 är miljonprogrammers tid, då bostadsbyggandet präglas av ansträngningen att åstadkomma en produktion av 100000 lägenheter årligen genom satsningar på stora enheter och industriella byggmetoder. Tiden efter 1975 är småhusbyggandets tid, men ett småhusbyggande som starkt skiljer sig från mellankrigstidens i det att det nu är fråga om tätare och

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 99

större enheter och ett av hustillverkning och -försäljning präglat byggande. Sett utifrån perspektivet av en framtida förnyelse är det alltså fråga om en som avlagrat ett bostadsbestånd med stora variationer bebyggelseutveckling både i tekniskt hänseende. Minst är variationen när och utformningsmässigt bostädernas och utrustning. Här har det gäller de enskilda planlösning standardnormering och liknande styrning inom den offentliga bostadspolitiverkan. Störst är variationen mellan olika kens ram haft en genomgripande bebyggelseenheter i fråga om husgruppering och hustyper. Stadsplaneringen under detta skede har alltså när det gäller bostadsområdena lämnat den som kännetecknat det äldre stadsbyggandet till förmån generella reglering för en individualiserad och för varje projekt genomarbetad planlösning, där hållit sig till allmänna standardkrav i fråga om exempelvis normeringen trafikföring och utrustning med gemensamma anläggningar. I debatten under 1960- och 70-talen har ofta talats om den monotona av likartade enheter. Men enhetligheten och upprepningen är upprepningen vida större i stadskvarteren från seklets begynnelse eller i mellankrigstidens Likaså är den likformiga upprepningen ett mera egnahemsbeyggelse. påtagligt drag i 1970- och 80-talens småhusbyggande med typhus, där samma hus med obetydliga skiftningar i färg och material inte bara rests i långa serier inom samma område utan återkommer på ort efter ort. Vad som kanske mest kännetecknar 1950- och 60-talens bostadsområden är sålunda, att vart och ett avgränsats och behandlats som en individuell utformningsuppgift, resulterande i sin särskilda gruppering av byggnader, för just det området. lnom de ramarna har som också speciellt utformats sedan upprepats samma typer av lägenheter inom en serie likartade hus, och likaså har upprepat samma byggteknik och samma varje producent byggnadselement i flera bostadsområden. Tillspetsat kan man säga, att badrum, dörrar och tapeter är lika i ett stort antal av 1960-talets bostadshus, men de finns i högst olika huskroppar, från tvåvåningsradhus till 8-vånings skivhus eller punkthus, belägna i områden av starkt varierande karaktär. Vi kan låta denna tillspetsning gälla också förnyelseproblematiken: Det har blivit frågan om, att samma badrum, dörrar och tapeter också skall finnas i de bostäder som genom ombyggnad av äldre bostadshus. förnyas Standardnormering genom myndigheternas och bostadslångivningens regler har samverkat och genom bostadsproducenternas rationaliseringssträvanden i detta hänseende. Alltmer av den professionella kapaciteten att finna nya former och lösningar har därmed förskjutits mot de större enheterna byggnaden, området, saneringskvarteret.

Den experimenterande planeringens bostadsområden

Om vi som tidigare lämnar storstäderna åt sidan erbjuder Örebro den kanske tydligaste illustrationen av den experimenterande bostadsområdesplaneringens skede 1955-1965. Ja, det första steget togs redan några år tidigare med utbyggnaden av stadsdelen Rosta omkring 1950. Här har man arbetat med en för staden helt ny typ av hus, trevånings stjärnhus sammankopplade till långa krökta kedjor. Tidigare hade denna hustyp tillämpats bara i ett betydligt

Tätbygdsutvecleling

100 och i

stadsförnyelse Sverige

Rosta-området i Orebro, utformat 1948-54 av Backström & Reinius. De s. k. stjärnhusen, med tre byggnadskroppar kring ett trapphus, har kopplats samman till buktande Trafiken kedjor. fördes ursprungligen inom området mellan husen och friytorna, men har lagts om vid en trafiksanering under 1970-talet. Flygfoto Oscar Bladh i Arkitekturmuseet.

mindre område i stockholmsförorten Gröndal. I Örebro inte upprepades detta med bearbetning av erfarenheterna från Rosta i ytterligare områden, utan nästa stadsdel, Baronbackarna från 1955, blev ett nytt experiment, med trevåningslängor som bildar meandrande kedjor. I stadsdelen Oxhagen ytterligare några år senare gick man i en annan riktning med en mer koncentrerad bestämd av en strävan gruppering, att skilja gångtrafik och biltrafik i två nivåer. Så följde stadsdelen Vivalla, där man prövar tvåvånings hyreshus i en serie parallella längor. Samtidigt byggde man andra stadsdelar av mindre experimenterande karaktär, men som inte vare upprepar sig Baronbackarnas, Oxhagens eller Vivallas mönster. Denna från det skiftning ena stadsplanemönstret och hustypen till det andra under ett årtioende skiljer sig alltså markant från Örebros stadsbyggande från sekelskifte till tjugotal, med sin upprepning av tvåvånings reveterade där bostadshus, skiftningarna liggeri fasadens stilelement men knappast i varken hustyp eller stadsplan. Det finns ett par sammanhållande drag i den skiftningsrika bild som den experimenterande bostadsområdesplaneringen visar upp. Det ena är, att områdena byggs upp som enklaver, från varandra skilda husgrupperingar, som man brukar beteckna som grannskapsenheter. Det andra är, att man har lagt stor vikt vid områdenas trafikförhållanden och sökt finna lösningar som minskar konflikterna mellan barn och bilar, mellan fordonstrafik och fotgängare etc. och som ger ordnade parkeringsmöjligheter. Grannskapsplaneringen etablerades under 1940-talet på basis av anglosaxiska ideer, och kan vid 1950-talets mitt som sägas fungera en fastlagd planeringsnorm. Dess innebörd är, att man söker finna av grupperingar

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 101

Baronbackarna i Örebro, utformade av P. A. Ekholm och Sydney White 1957. Biltrafiken förs utifrån till angörings- och parkeringsplatser, och ett trafikfritt område öppnas i områdets inre. Utnyttjandet av befintlig växtlighet är kännetecknande för 1950-talets behandling av friytorna. Flygfoto i Arkitekturmuseet.

bostadshus gemensamma anläggningar, i första hand kring en uppsättning skola, barnstugor och butiker. I de ursprungliga tankegångarna spelade ideer om förstärkning av invånarnas sociala och kulturella samliv en betydande roll, men i den praktiska planeringen har frågan om tillräckligt underlag för gemensam service varit den avgörande. Kännetecknande från stadsstruktursynpunkt är, att dessa bebyggelsegrupperingar vänder sig inåt, mot den gemensamma kärnan av serviceanläggningar. I samma mån vänder de ryggen åt varandra, där den fysiska utåt, mot andra bostadsområden, kan vara olika kraftigt avgränsningen markerad. Ibland rör det sig om friområden, som då också kan utgöra en förenande länk mellan flera grannskapsenheter. Ofta är det emellertid fråga om trafikzoner, som kan framstå som barriärer. Medan mellankrigstidens och 1940-talets nya bostadsbebyggelse ofta hade sina otillräckliga serviceinslag orienterade mot knutpunkterna i ytterstadens kommunikatonsnät är alltså dessa efterkrigstidens bostadsområden i allmänhet inåtvända och har gemensamhetsanläggningarna som en exklusiv inre angelägenhet. Detta drag är mest framträdande i de större städerna, där man haft möjlighet att renodla denna princip. I mindre städer ha.r man ofta inte haft så stora samlade bostadsbyggnadsbehov att den kunnat drivas så långt. Från stadsförnyelsesynpunkt är grannskapsenheterna alltså i viss mån problematiska. Den vanligaste erfarenheten är, att de gemensamma anläggningarna successivt förlorat i underlag, genom utglesning av boendet, och genom de bilorienterade anläggningar som tillkommit i stadsbygdens utkanter. Till detta har också bidragit, att de på en gång utbyggda

102 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

Parti av Oxhagen i Örebro, utformat av Jöran Curman 1967. Genom parkeringsdäck förs biltrafik och biluppställning till ett undre plan. och de två- och trevåniga lamellhusen har trafikfria, planterade gårdar. Foto i Arkitekturmuseet.

grannskapsenheterna först genomlöpt de relativt korta faserna av ett stort antal hushåll med barn och ungdomar, som avlösts av den mycket längre fasen av övervägande äldre hushåll med ett stort inslag av ensamstående. Till detta läggs slutligen de problem som serviceanläggningarnas krav på storleksrationalisering medför, framför allt dagligvarubutikernas anspråk på större kundunderlag. Själva strukturen av från varandra avgränsade enheter försvårar möjligheterna att finna för flera områden gemensamma lösningar på dessa problem. Den positiva egenskap som oftast kvarstår i grannskapsplaneringens bostadsområden är den goda trafikmiljön, där man lyckats åstadkomma biltrafikfria inre delar, likaså tillfredsställande parkeringsförhållanden. Däremot har betingelserna för kollektivtrafik, dvs. busslinjer, varit sämre än vad en mera sammanhängande bebyggelsestruktur skulle erbjuda. Långa krokiga busslingor med illa belägna hållplatser är det vanligaste. I dessa bostadsområden från perioden 1955-1965 är ofta också den yttre miljön med friytor och växtlighet ett av de positiva elementen. Särskilt där man har haft lämplig naturmark med trädbestånd att bygga på, eller där omsorgsfullt planerade parkanläggningar fullförts i utbyggnadsskedet, har man fått kvaliteer som kunnat äga bestånd och utvecklas vidare. De sämsta delarna är i allmänhet växtligheten närmast husen, där man ofta finner ett torftigt växtbestånd, som också drabbats av den kombination av slitage och minskade skötselinsatser som är genomgående i nästan all bostadsbebyggelse med flerbostadshus idag.

och stadsförnyelse i Sverige 103 SOL 1981:100 Tätbygdsurveckling

.X \

Gårdsmiljö från Luthagen i Uppsala, som förnyats med hyreshus ca 1960. Foto H O Andersson 1981.

104 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

Högexploaterade förnyelseenheter

I jämförelse med mellankrigstidens och 1940-talets bostadsbebyggelse kännetecknas bostadsområdena från 1955-1965 av större genomarbetning och mer individuella lösningar. Man skulle på samma gång kunna tala om minskad allmängiltighet och större omståndlighet i uppbyggnaden. De dragen gäller också för bostadsförnyelsen i den äldre stadsbebyggelsen. Här har man velat åstadkomma likartade kvalitéer som i de nyplanerade områdena, framför allt i fråga om trafikfri gårdsmiljö med lekplatser och barnstugor. En av de betingelser man då krävt är stora förnyelseenheter, som medgivit samlade lösningar. Det har i de flesta fall lett till en mycket tungrodd och utdragen stadsbyggnadsprocess. Vanligt är, att man har tvingats tillgripa omfattande gårdsunderbyggnader för att lösa parkerings- och trafikproblemen. I de större städerna har också en hög exploatering blivit nödvändig. Mot denna bakgrund är det lättförklarligt, att man ofta inte uppnått de uppställda planmålen och att stadsförändringsprocessen blivit mer omständlig och utdragen än man kunnat, eller velat, förutse. Det har sällan varit möjligt att tillgodose kulturhistioriska bevarandehänsyn, och även om de kvarter som på detta sätt förnyats i vissa avseenden har höga bostadskvaliteer är de sällan arkitektoniskt och stadsbildsmässigt särskilt tilltalande. Stora delar av Norrköpings stadskärna, liksom exempelvis kvarter mellan Kungsängsgatan och Kungsgatan i Uppsala, kan exemplifiera arkitektoniskt sterila gatumiljöer i förening med dystra gårdsrum där asfalten dominerar över växtligheten. Det går emellertid inte att hävda, att punktsaneringarna under denna period skulle givit ett bättre slutresultat. Det positiva i dessa fall har varit att förnyelseprocessen blivit mindre uppslitande och mindre belastad av ett långvarigt inledande förfall följt av en fas med avrivna tomtytor. Däremot har det sällan varit möjligt att med punktsanering uppnå goda kvarterslös-

ningar vad avser trafik, parkering, uppehållsytor och växtlighet. Återigen

kan dystra exempel hämtas från Uppsala, där i Luthagsområdet tunga hyreshus ersatt en relativt gles, villamässig sekelskiftsbebyggelse. Här har man att mot en plussida av ett betydande tillskott av välutrustade lägenheteri rätt centralt läge ställa en minussida i form av gårdar med dåliga belysningsförhållanden, garageinfarter och stora asfalterade biluppställningsytor. För helhetsmiljön förvärras det nästan totala bortfallet av växtlighet på tomtmark av att gatumiljön fördärvats av en oskickligt genomförd trafikledsutbyggnad. Möjligheterna till miljöförbättring är här snarast sämre än i storstädernas sekelskiftskvarter. Liknande kombinationer av positiva och negativa drag utmärker bostadsförnyelsen i de flesta städer under detta skede.

Miljonprogrammets bostadsområden

Det rikspolitiska beslutet att under en tioårsperiod från 1965 producerar ca 100 000 nya bostäder årligen är sannolikt den största satsning som i något land företagits för att lösa den ökade bostadsefterfrågans problem. Den bostadsbebyggelse denna satsning resulterat i präglas av den kvantitativa

och i Sverige 105

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse

målsättningen och av att man betraktat de väsentliga utformningsmässiga problemen som lösta genom den experimenterande bostadsområdesplaneroch genom insatserna av boendeforskning, standardnormeingens resultat De viktigaste för förverkliring och utveckling av regelsystem. styrmedlen har varit industrialiserat byggande, samordnad planering och gandet samt effektiva ekonomiska stödformer. markpolitik blev denna satsning framgångsrik, men har i de större Väsentligen stadsregionerna lett till en del anmärkningsvärda bakslag i form av negativa sociala konsekvenser, för låg efterfrågan på en del av bostäderna och kraftig kritik av områdenas yttre miljö. De tyngsta orsakerna till detta är lätta att finna: de bostadsområden det gäller har den sämsta belägenheten inom stadsregionen i och med att de ligger längst ut. Man har också haft svårt att utformningsmässigt klara den stora skalan, upprepningen och de begränsningar som en industrialiserad byggteknik och krav på ekonomisering ger. Med en enkel sammanfattning kan sägas, att bostäderna i vissa av miljonprogrammets områden varit för illa belägna och erbjudit för torftig miljö för sitt pris, och att de som haft möjlighet att välja därför föredragit andra alternativ. Men detta täcker inte hela problematiken. Vad som förutom det dåliga utformning problematisk har varit att alltför läget gjort de nya områdenas många komplicearade bebyggelsekrav lagts till varandra. Särskilt gäller detta kraven på trafiksäkerhet, biluppställningsplatser och servicekomplement. När man börjat arbeta med åtskillnad i nivå mellan gångtrafik och biltrafik, och med parkeringsdäck, har man fört in miljöelement som man inte haft förutsättningar att lösa med upprätthållande av en från andra synpunkter anständig miljöutformning. Under 1970-talet har därför en av de största stadsförnyelsesatsningarna gällt att söka förbättra en del av den senast uppförda bostadsbebyggelsen. Särskilda medel har avdelats för sådan miljöförbättring. Man kan statliga tillföra denna bebyggelse säga, att det har varit frågan om att i efterhand sådana kvaliteter som från början borde ha ingått i en med tillräcklig omsorg och estetisk anständighet genomförd projektering. Därutöver har det gällt att komma till rätta med de problem som den dåliga belägenheten och den med denna sammanhängande segregationen medfört.

106 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

Völundsgatan i Atlasstaden i Stockholm. uppfört under 1920-talet. Foto Stockholms stadsmuseum. Av bostadssociala utredningen beskrivs området på följande sätt: ”Ett av Stockholms tätast befolkade områden. med ca 1 3()0 invånare per hektar (1930) och med exploateringstal 2.2; området är bebyggt enligt stadsplan fastställd år1926. Ur stadsplanetekniska synpunkter saneringsmoget.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 107

Motiv-för och bevarande,

förnyelse

av Gärd Folkesdotter

Föreliggande arbete behandlar i första hand de motiv som framförts för förnyelse eller bevarande av äldre bebyggelse i städer och större tätorter; landsbygden lämnas i stort sett utanför. Tiden från sekelskiftet och fram till 1947 belyses mycket översiktligt och främst med hjälp av offentliga utredningar. För efterkrigstiden har bl. a. även remissvar till offentliga utredningar om sanering, andra utredningar och skrifter samt facktidskrifter ingått i underlagsmaterialet. Dessutom har en del intervjuer gjorts. I arbetet redovisas de ståndpunkter som intagits vid olika tider och av olika intressegrupper; däremot görs i allmänhet inte någon bedömning av hur välgrundade dessa åsikter är eller vilka fakta som styrker eller talar emot en viss ståndpunkt. Avslutningsvis kommenteras dock åsiktsförändringar som skett bl. a. mot bakgrunden av rådande förhållanden vid olika tidpunkter. Förnyelse, sanering, bevarande och en rad andra ord har under skilda perioder och för olika personer haft delvis olika innebörd. l avsikt att underlätta läsningen har jag därföri min framställning försökt överföra olika yttranden och ställningstaganden till en gemensam terminologi. Med förnyelse avses förändringar som innebär rivning av hus och/eller anläggningar. Med bevarande avses främst att hus och anläggningar behålles. Även modernisering, upprustning och ombyggnad innefattas. Med sanering menas förändringar som syftar till funktionell, teknisk, miljömässig eller hygienisk förbättring av lägenheter, hus, kvarter och/eller stadsdelar genom rivning, nybyggnad, ombyggnad, gårdssanering, trafikreglering eller andra åtgärder. Med gårdssanering avses undanröjande av staket, uthus och liknande och en omplanering av den fria tomtmarken inom ett kvarter i syfte att förbättra miljön. Med modernisering avses förändringar av hus eller lägenhet i riktning mot gällande normer och uppfattningar om utformning och utrustning. Med upprustning menas mindre omfattande förbättringar av utformning och utrustning i lägenhet eller hus (t. ex. till ”lägsta godtagbara standard” se SOU 1971:64-65). Med ombyggnad menas mer omfattande förändring av utformning eller utrustning eller inredning av byggnad för annat ändamål än tidigare. Med punktsanering avses rivning och nybyggnad av enstaka hus i ett kvarter, utan att kvartersstrukturen väsentligen ändras.

108 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

Med totalförnyelse menas rivning av samtliga hus i ett kvarter eller en stadsdel och uppförande av nya hus eller anläggningar, i regel enligt annat stadsplanemönster än tidigare. Med stadsplaneteknisk sanering avses undanröjande av stadsplanetekniska brister av olika slag, t. ex. olämplig blandning av industri- och bostadsbebyggelse, trafiktekniska brister (dåliga förbindelser mellan olika stadsdelar, trängsel), dålig tillgång till allmänna butiker lokaler, och fritidsanläggningar av olika slag (bl. a. parker och lekplatser), dåliga luft- och ljusförhållanden.

Utredningar under 1900-talet

Perioden före 1930

Från 1900-talets och framåt tillsattes början flera utredningar som behandlade bostadssociala frågor, t. ex. olika sätt att förbättra sämre ställda gruppers bostadsförhållanden. Förbättrandet av dessa förhållanden sattes emellertid inte i samband med någon systematisk och omfattande förändring eller rivning av befintliga bostadshus utan de förslag som lades fram i olika utredningar gällde främst lån, bidrag och mönsterritningar till nya bostäder. Betänkandet Praktiska och hygieniska bostäder (1920) utarbetades t. ex. av sakkunniga ”för utredning av frågan om bostadssociala minimifordringar å med allmänt understöd tillkommande och innehåller bl. a. smålägenheter, exempel på planlösningar till hus med smålägenheter och exempel på stadsplaner med sådana hus. Betänkandet är inriktat på ny bebyggelse på tidigare obebyggd mark. Tidigare hade egnahemsfrågan utretts och möjligheter att få egnahemslån skapats, utredning om hyresstegring och hyrestvister m. m. och förslag till åtgärder förts fram och även genomförts. Under 1900-talets början togs bevarandefrågorna upp bl. a. av konstakademien i en skrivelse där rådande förhållanden utsattes för hård kritik och krav framfördes på en förbättrad och utvidgad Så byggnadsminnesvârd. småningom, efter utredningar och förslag, kom också vissa förändringar till stånd. Intresset var främst inriktat på enstaka byggnader eller anläggningar med högt kulturhistoriskt värde. 4 Vid sekelskiftet var de nationalromantiska starka och en strömningarna rad hembygds- och fornminnesföreningar fanns som såg som sin uppgift att bevara och vidareutveckla den folkliga kulturen. Bevarandesträvandena var i hög grad inriktade på allmogekulturen. Samfundet för Hembygdsvård bildades 1916 med syftet dels att bidra till bevarande av äldre natur- och kulturminnen, dels att praktiskt verka för att nyanläggningar och omdaningar såväl på landet som i städerna utförs med tillräcklig hänsyn till omgivande natur och förutvarande anläggningar.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 109

7a/(yafø/7

//Ml/J/R/KI/ARFER E J raw/mom S 4 J t

Illllll

E I lIl] I l

Eskilstuna

4 del av centrum fint/cyan áeqyyyezre_ 10/0/ tak/byar.

l l b

Saneringsexempel från Eskilstuna ur bostadssociala utredningens slutbetänkande, del II (SOU 1947:26). Ett genomförande av utredningens exempel skulle ofta innebära att en stor del av den befintliga bebyggelsen måste rivas och att kvarteren omgestaltas. Utredningen har strävat efter att få bort den existerande blandningen av bostäder och industrier och vill ha kvarter där funktionerna renodlas.

30-talet, bostadssociala utredningen och 40-talet

På 30-talet tog saneringsdiskussionerna fart i Sverige och i många städer gjordes saneringsplaner, som syftade till ett ersättande av äldre sluten kvartersbebyggelse med ny öppen bebyggelse enligt funktionalistiska ideal. Vissa undersökningar av bostadsförhållandena företogs; 1931 gjordes t. ex.

110 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

en bostadsutredning för landsbygden och av Göteborgs stad en bostadsundersökning i Göteborg. År 1933 tillsattes bostadssociala utredningen för att enligt direktiven biträda med utredning rörande omfattningen och beskaffenheten av städers och stadsliknande samhällens slumbostadsbestånd ävensom rörande åtgärder ägnade att undanröja missförhållanden i sådant hänseende”. I direktiven till bostadssociala utredningen framstår avskaffande av underhaltiga bostäder och av trångboddhet som de viktigaste motiven för en sanering. I andra hand ses sanering som ett medel för upprätthållande av sysselsättningen, dvs. en konjunkturpolitisk åtgärd. I utredningens betänkande SOU 1935:2 framhålls att trångboddheten är det mest angelägna att ta itu med och i görligaste mån avskaffa. Därnäst kommer lägenhetssanering och därefter kvarterssanering, som dock bedöms få ökad betydelse i framtiden. I utredningens slutbetänkande del I, SOU 1945:63, sätts sanering motiverad av kvalitativa brister hos enskilda lägenheter i första hand och annan sanering i andra hand. I utredningens slutbetänkande del II, SOU 1947:26, framhålls stadsplanetekniska brister som det främsta motivet för sanering. Byggnadstekniska brister kommer i andra hand och i tredje hand sätts sysselsättningspolitiska och konjunkturpolitiska motiv. De motiv som framhålls av bostadssociala utredningen har således växlat från betänkande till betänkande. Mest markant är kanske förändringen från del I av slutbetänkandet till del II, där stadsplanetekniska brister sätts som det mest angelägna att avskaffa. Det kan påpekas att stadsplanetekniska brister överhuvudtaget inte nämns i direktiven till utredningen. Omsvängningen kan med största sannolikhet tillskrivas den särskilda delegation och de särskilda experter som inom utredningen tillsattes för behandlingen av saneringsfrågan. För att utreda kulturminnesvården tillkallades 1930 en grupp sakkunniga, vars förslag i allt väsentligt godtogs av riksdagen och lades till grund för en lag om skydd av kulturhistoriskt märkliga byggnader år 1942. Den uppfattning om vad som är kulturhistoriskt intressant bebyggelse som redovisas av utredningen överensstämmer i hög grad med den uppfattning som framträder i bostadssociala utredningens slutbetänkande del ll. Där sägs beträffande önskemålen att bevara att de kan vara av skilda slag. Dels kan det vara estetiska synpunkter, dels att en stadsmiljö har en allmänt trivsam karaktär. Stadsinvånarnas känsla för en byggnad eller en stadsmiljö kan bero på att den framstår som särskilt karakteristisk eller är förknippad med stadens historia. Förutom sådana allmänt kulturella eller känslomässiga skäl kan vetenskapligt eller pedagogiskt betonade kulturhistoriska synpunkter anföras för ett bevarande av vissa äldre byggnader. Där en stadsplaneteknisk - och det bedöms i betänkandet gälla en stor del av den äldre sanering behövs bebyggelsen - anses det i stor utsträckning nödvändigt att ersätta det äldre husbeståndet med ny bebyggelse. Utredningen intar en föga underbyggd men reserverad attityd mot ombyggnad som saneringsmetod. Enligt bostadssociala utredningen är det främst bebyggelse som tillkommit före det industriella genombrottet, dvs. i regel före mitten av 1800-talet, som anses värd att bevara; det som byggts därefter och fram till 1930-talet saknar

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 111

nästan helt positiva drag. Vidare sägs att, där skälen för ett bevarande är av estetisk art, man måste fråga sig om det inte vid nybebyggelse kan skapas något av samma konstnärliga kvalitet; i så fall kan den befintliga bebyggelsens estetiska företräden inte ensamma få fälla avgörandet. Det sägs också vara värdefullt att bevara karakteristiska miljöer, något som emellertid ofta anses kunna ske utan att de existerande byggnaderna bevaras. De kulturvetenskapliga bevarandeskälen beskrivs på följande sätt:

Dels slår man vakt om det yppersta som byggts under olika epoker. Dels vill man bevara sådant som ger en god bild av gamla tiders allmänna bebyggelse- och bostadsförhållanden. I förra fallet träder de konst- och stilhistoriska synpunkterna i förgrunden, och tyngdpunkten kommer att ligga på de högre ståndens kultur. I senare fallet är aspekten allmänt kulturhistorisk och intresset gäller i lika mån den folkliga kulturen”.

Det påpekas att de allmänt kulturhistoriska aspekterna inte alltid sammanfaller med de estetiska eller konsthistoriska. Den uppfattning om den äldre bebyggelsen som finns i bostadssociala utredningens slutbetänkande del II kan anses karakteristisk för 30-talets mest radikala arkitekter och planerare. Inställningen till den äldre bebyggelsen var tämligen kluven inom arkitektkåren; det fanns både de som ansåg att den äldre bebyggelsen hade sitt berättigande och sina kvaliteter och de som ansåg att den - med vissa undantag - borde utplånas. Den tidigare inom arkitektkåren positiva inställningen till hembygdsrörelsen och dess mål hade hos många arkitekter med funktionalistiska ideal efterträtts av ett förakt. Förnyelseivern hade emellertid avtagit på 40-talet och bostadssociala utredningens slutbetänkande del II kritiserades starkt av många arkitekter. Den äldre bebyggelsen anses i många fall ha estetiska och andra kvaliteter som gör att den bör bevaras, även om den inte i full utsträckning kan uppfylla de stadsplanetekniska krav på ljus och luft som ställs på ny bebyggelse. Många vänder sig mot den föreslagna saneringen av Östermalm i Stockholm och riksantikvarieämbetet framhåller att även bebyggelse från sekelskiftet självfallet kan ha sådant estetiskt och kulturhistoriskt värde, att den bör behandlas varsamt. De flesta remissinstanser som yttrar sig om detta, invänder mot prioriteringen i del II av slutbetänkandet och framhåller att utmönstring av undermåliga lägenheter och byggnadsteknisk modernisering måste anses angelägnare än stadsplaneteknisk sanering. Svenska arkitekters riksförbund (SAR) menar dock att saneringsproblemet år ett stadsplanetekniskt problem i lika hög grad som ett byggnadstekniskt och hygieniskt, men ifrågasätter - i likhet med åtskilliga andra utredningens uppfattning om stadsplanestandard, bl. a. beträffande krav på husavstånd. I flera remissvar finns invändningar mot bostadssociala utredningens uppfattning om den äldre bebyggelsens tekniska kvalitet och användbarhet. Bl. a. framhåller stadsarkitekten i Göteborg att den äldre bebyggelsen i många avseenden är av bättre kvalitet än 40-talsbebyggelsen och att äldre bostadshus i många fall kan byggas om till rimliga kostnader så att byggnadstekniska brister avhjälps.

112 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

- eller snarare mot en förnyelse - talar också de stora För ett bevarande kostnaderna för en sanering och den rådande bristen på arbetskraft. Ekonomiska skäl för ett bevarande framhålls starkt från näringslivets och fastighetsägarnas sida. De anser att en sanering enligt utredningens förslag vore en kapitalförstöring och på grund av kostnaderna helt orealistisk. En del remissinstanser framhåller även de svårigheter som drabbar de hushåll som måste förflyttas på grund av en sanering av den föreslagna omfattningen. Hyresgästernas riksförbund, HSB, LO och Samverkande byggnadsfackens Centralråd är mest positiva och instämmer i sina remissvar på del II i utredningens uppfattning och understryker att sysselsättningspolitiska och konjunkturpolitiska motiv är viktiga. Kritiken mot bostadssociala utredningens slutbetänkande del II var dock stark från de flesta håll och någon proposition med betänkandet som grund lades aldrig. Diskussionen i tidskriften Plan i slutet av 40-talet av samma präglades uppfattning i saneringsfrågor som bostadssociala utredningen - delvis samma personer medverkade i bägge - medan diskussionen i tidskriften Byggmästaren i högre grad innehåller invändningar mot tankegångari bostadssociala utredningens slutbetänkande och betänksamhet inför 30-talets och 40-talets byggande och planerande.

50-talet och ”Saneringsfrågan”

År 1950 uppdrog Kungl. Majzt åt bostadsstyrelsen att utarbeta riktlinjer för upprättande av kommunala saneringsplaner och att föreslå ändringar i amorteringsvillkor för statsbelånade flerfamiljshus ”med hänsyn till de särskilda förhållandena inom centralt belägna områden. Senare uppdrogs åt bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen att gemensamt slutföra uppdraget. Vid tillsättandet av 1950 års saneringsutredning yttrade föredragande statsrådet bl. a. att i dåvarande läge endast kunde ifrågakomma sanering genom nybyggnad av ett starkt begränsat antal undermåliga, centralt belägna bostadshus, där saneringen kunde resultera i ett större antal bostäder. I utredningens betänkande Saneringsfrågan (SOU 1954:31) beskrivs det aktuella saneringsproblemet som att det gäller att söka undvika en fellokalisering av bostadsbyggandet; en utspridning av ny bebyggelse ökar riskerna för att ”en önskvärd koncentration av stadskärnans bebyggelse” endast kan ske till priset av förluster på flerfamiljshus i ytterområden. Vidare framhålls att rekonstruktionen av städernas och tätorternas centrala delar inte bara förutsätter bostadsbyggande utan även ny- och ombyggnad för näringslivets behov. De samhällsekonomiska skälen sägs väga tungt; ett annat skäl för sanering som nämns är trafikens krav på utrymme. Krav på trevnad och hygien i stadsmiljön anses också vara beaktansvärda skäl för sanering. Beträffande bevarande sägs i Saneringsfrågan att man vid uppgörande av planer bör klarlägga möjligheterna att bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader, eventuellt genom ombyggnad eller men det restaurering, påpekas också att en sanering av ett stadsområde ofta av t. ex. tekniska och

och i Sverige 113 Tätbygdsutveckling stadsförnyelse

ekonomiska skäl måste medföra en fullständig omgestaltning av den äldre framhåller i större utsträckning än bostadssociala miljön. Utredningen som finns hos äldre bebyggelse och ställer inte utredningen de miljövärden lika hårda krav standard, men har i huvudsak samma på stadsplaneteknisk om äldre och möjligheterna att bevara den. uppfattning bebyggelse Som skäl för ett bevarande framhålls knappast ekonomiska argument, däremot anses den rådande bostadsbristen och sysselsättningsläget utgöra skäl för ett bevarande tills vidare av stora delar av den äldre bebyggel-

sen. Remissvaren till är tämligen positiva, särskilt jämfört med utredningen svaren slutbetänkande del II. på bostadssociala utredningens De flesta som svarar instämmer allmänt i den bedömning av saneringssom och anser det viktigt att undvika en fortsatt problemet gjorts, utspridning av bostadsbyggandet. Men det finns också svar som ger uttryck för en annan Flera ställer frågan om det i allmänhet kan vara uppfattning. att koncentrera bostadsbebyggelse i centrum: ”Det synes riktigt ytterligare skulle kunna riskera att väsentligt nedsätta värdet på som om man härigenom de redan tillkomna och härigenom skapa nya ännu nya ytterområdena vanskligare problem”. Trafikförhållandena, ovisshet om utvecklingstendenserna och nästa generations värderingar framhålls som skäl för försiktighet; och kan bli tätortsstrukturen kan ändras i grunden bostadsbebyggelsen utspridd över stora områden. I vissa remissvar framhålls också att bostäder, särskilt familjebostäder, bör undvikas i centrala av lokaler för kommersiella och lägen och att behovet andra verksamheter bör beaktas. Bostäder bör inte byggas inom de zoner som behövs för expansionen av sådana verksamheter. instämmer dock i delegationens åsikter att ökat nybyggande av Många bostäder i centrala resandet; arbetsmarknadsstyrelsen framlägen minskar till en omlokalisering av arbetsplatser från håller emellertid att möjligheterna centrala delar till ytterområden noga bör övervägas. Från annat håll påpekas att av exploateringen i centrum kan medföra krav en ökning på stora och annat för kommunen och det trafikleder som kan bli mycket dyrbart och gator i många fall inte kan utnyttjas för framhålles att befintliga ledningar utan omläggningar, och att man därför måste vara ytterligare bebyggelse av de ekonomiska fördelarna av en sanering. försiktig vid uppskattandet Det finns bland remissvaren knappast några invändningar mot utredningatt bostadsbristen och sysselsättningsläget tills vidare är ens uppfattning, hinder för en mer omfattande sanering. LO, som betonade sysselsättningsi sitt remissvar till bostadssociala utredningens slutbetänkande, berör frågan med ett enda ord, vilket kan förklaras av att denna gång inte sysselsättningen det råder högkonjunktur med brist på arbetskraft, bl. a. i byggnadsbran-

schen. Att de boende trivsi äldre stadsdelar och hus nämns av några men ses inte i större utsträckning som skäl för ett bevarande av äldre bebyggelse. någon HSBs Riksförbund ”är helt införstått med hyresgästernas rättmätiga krav på men anser det vara en felaktig utveckling ”att stora skydd mot övergrepp” saneringsföretag kan förhindras genom att hyresnämnden vägrat godkänna uppsägning av vissa hyresgäster med hänvisning till att ersättningslägenheter de av nämnden ställda kraven på likvärdighet”. ej uppfyller

114 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

Däremot påpekas av några de evakueringssvårigheter som i många fall finns beträffande både bostads- och lokalhyresgäster, men detta ses då mer som problem för kommun och fastighetsägare än för de boende. Ekonomiska skäl för ett bevarande framförs från fastighetsägarhåll, från en del stads- och länsarkitekter och fastighetskontor som framhåller modernisering och ombyggnad som en många gånger lämplig åtgärd och som även förespråkar punktsanering. I synnerhet svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges F astighetsägareförbund avvisar saneringsdelegationens uppfattning att kvarterssanering skulle ha ekonomiska fördelar och menar att byggnadstekniska och driftsekonomiska synpunkter inte motiverar saneringsobjekt av denna storleksordning och att de kvartersomfattande enheterna inte är lämpliga från finansieringssynpunkt. Bägge anser att kvarterssanering i den skala som utredningen föreslår endast kan genomföras av större byggnadsföretag och Sveriges Fastighetsägareförbund menar att allmännyttiga och kooperativa byggnadsföretag därigenom kommer att gynnas. Estetiska och kulturhistoriska bevarandeskål framhålls främst av olika arkitekter och av antikvariska myndigheter, men även av åtskilliga andra. Under 50-talet vädras i facktidskrifter en hel del missnöje av olika arkitekter, som anser att 40- och 50-talets bostadsområden i många fall är trista och sterila och som uttalar sig uppskattande om gamla miljöer av småstadskaraktär, rika på upplevelser och med en omväxlande bebyggelse. Att bevara sådan bebyggelse framstår emellertid inte som något realistiskt alternativ. Underförstått i resonemangen är att den äldre bebyggelsen tekniskt-ekonomiskt är omöjlig att bygga om. Arkitekternas tankar rör sig främst om hur man i ny bebyggelse ska kunna skapa något som har den äldre bebyggelsens charm och trivsel. Att den ska försvinna ses som beklagligt men ofrånkomligt. Arbetet Svensk stad som utkom 1950-53 och som utfördes av en grupp kring professor Gregor Paulsson, främst elever till honom, innebar ett framsteg beträffande och intresse för 1800-talet kunskaper och det tidiga 1900-talet. Fil. kand. Ingrid Johansson, som medverkande i Svensk stad gjorde tillsammans med arkitekt Olof Thunström utredningen Ombyggnad, som utfördes på uppdrag av Gustavsbergs Fabriker och utkom 1955. Där behandlas framför allt de enskilda bostädernas och ekonomodernisering miska, estetiska och historiska synpunkter nämns som motiv för ett bevarande, liksom att äldre områden kan ha betydande trivselvärden. Det påpekas, att äldre personer många gånger känner störst trevnad, om de får stanna kvar i sin gamla miljö. Byggnadsminnesutredningen, som tillsattes 1953 framhåller i sitt betänkande Byggnadsminnen (SOU 1956:26), att förändringar och moderniseringar av centrala stadspartier medfört att kulturhistoriskt mycket värdefulla byggnader och miljöer raserats, och att ytterligare en rad märkliga stadspartier kommer i farozonen vid fortsatt sanering. är Utredningen naturligt nog helt inriktad på det kulturhistoriska värdet som skäl för bevarande. Dess uppfattning om vad som konstituerar kulturhistoriskt värde hos den äldre bebyggelsen skiljer sig inte nämnvärt från bostadssociala utredningens eller saneringsutredningens.

och i Sverige 115

Tätbygdsutveckling stadsförnyelse

att stadens centrum skulle Deni början av 50-talet allmänna uppfattningen vara högt utnyttjat och innehålla ett stort antal nya bostäder i flerfamiljshus kontor och olika serviceverksamheter - avlöses i slutet av förutom affärer, 50-talet i allt högre grad av uppfattningen att stadskärnan skall tas i anspråk särskilt behov av lokaler och för att lösa för att tillgodose detaljhandelns förutsätts lägre än tidigare; det kontrafikproblemen. Markutnyttjandet vexa” stadsidealet ersätts av ett ”konkavf”. Bostäder i centrum anses nu i Kravet i hus som finansieras med regel olämpligt. på minst 50 % bostadsyta lån kritiseras under 50-talet; de innerstadssaneringar med en statliga av bostäder och affärslokaler m. m. som genomförs anses bl. a. blandning vara dåliga bostadsmiljöer. Regeln avskaffas 1959.

60-talet

Den rådande uppfattningen i början av 60-talet är att städernas centrala delar och i möjligaste mån skall byggas om för att tillgodose detaljhandelns biltrafikanternas krav. De generalplaner och centrumplaner som görs är inriktade biltrafik och en koncentration av på en så gott som obegränsad handel och kontor i centrum, men däremot helst inga bostäder. En sanering av stora delar av centrum och innerstaden ses som enda genom nybyggnad att åstadkomma rationella lokaler för handeln, parkeringsanmöjligheten läggningar och trafikleder. I facktidskrifter och dagspress börjar dock den uppfattningen ifrågasättas; det kommer protester mot den nybyggnadssanering som pågår, som innebär att välkända försvinner och att många boende måste flytta. miljöer som följer med den ökande biltrafiken påtalas i allt större Olägenheter utsträckning. Under 60-talet bildas också en rad grupper i olika städer med syfte att slå vakt om miljön och hindra rivningar och andra åtgärder som förändrar välkända miljöer, bl. a. Stadsmiljögruppen i Stockholm, föreningen Vårda aktionsgruppen Rädda Almen i Karlstad. I Stockholm uppstod en Uppsala, livlig diskussion kring 1962 års förslag till cityplan i pressen och på andra

håll. Byggfackens industriutredning, som tillsattes av byggnadsfackförbunden och Svenska Sane- Riksbyggen gemensamt, gav 1961 ut delbetänkandet atti största möjliga utsträckning bibehålla ring 6. Det sägs där vara önskvärt av den stadsbebyggelse som genom sin utformning eller sådana partier sin anknytning till en stads eller en orts tradition och historiska genom inslag i stadsmiljön. Ekonomiska skäl utveckling utgör ett särskilt värdefullt - både samhällsekonomiska - anses tala för att och företagsekonomiska städernas struktur måste förändras, och sanering i stora enheter genom rivning och nybyggnad förordas. bostadsutredning framhåller emellertid samma år i sin skrift Näringslivets nr 1: Bygga om, förnyelse av äldre hyreshus, att det varken är tekniskt eller ekonomiskt att under en överblickbar framtid riva bort och ersätta möjligt det otillfredsställande bostadsbeståndet genom nybyggnad.

Det är många gånger angeläget att bevara eller återställa den äldre bostadsbebygmiljövärden. De enskilda husens inte sällan starkt skiftande gelsens värdefulla

116 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

ålderssammansättning och kvalitet även inom ett och samma kvarter av den äldre bebyggelsen gör det vidare nödvändigt att bygga om en del hus och riva andra i stället för att totalsanera hela kvarteret eller stadsdelen. Därutöver har ombyggnad som alternativ till totalsanering fördelar från nationalekonomisk En väl synpunkt. genomtänkt och rätt utförd ombyggnad kräver merendels relativt sett mindre insats i form av arbetskraft och kapital i förhållande till resultatet än vad fallet är vid motsvarande rivning och nybyggnad.

Vidare anser man sig kunna konstatera, att ombyggnad av en stor del av den äldre stadsbebyggelsen är motiverad med hänsyn till bostadsefterfrågans inriktning och att den kan ske på ett lönsamt sätt utan att moderna stadsplanemässiga och bostadssociala krav i väsentliga hänseenden behöver eftersättas; eventuella stadsplanemässiga brister kompenseras ofta av den äldre bebyggelsens specifika miljövärden. Det framhålls också att en ökad ombyggnadsverksamhet kan få stor betydelse när det gäller att lösa de äldre byggnadsarbetarnas sedan länge svårbemästrade sysselsättningsfråga. Stadsförnyelse var temat för en Nordisk Byggdag, som hölls 1965, och föredragen publicerades följande år i en skrift tillsammans med en sammanfattning av diskussionerna vid byggdagen. Dessa föredrag och diskussioner innehåller ett vitt spektrum av åsikter som spänner mellan totalförnyelse och ett långt gående bevarande. Jämfört med tidigare tycks bevarandeintresset ha ökat. Som motiv för ett bevarande framförs -förutom tekniska, ekonomiska och estetiska argument - främst att samhället, bebyggelsen måste ges en kontinuitet i innehåll och form. Från danskt håll påpekas att det blir fler anpassningsproblem för de boende, ju mer radikalt man går tillväga vid en sanering och att befolkningens sätt att använda ett område och uppfattningar om miljön bör ligga till grund för planeringen; sociologiska och socialpsykologiska undersökningar kan ge kunskap om detta. Vid mitten av 60-talet svenska sociologer börjar i större utsträckning intressera sig för de boende i slum- och saneringsområden. En av de första Sociologiska undersökningarna om vad som händer med utsanerade hushåll behandlar det totalförnyade området Stigberget i Göteborg och blev mycket uppmärksammad. Protesterna mot rivning och stadsomvandling blir allt häftigare under 60-talet. I Stockholm bildas bl. a. Kungsholmens byalag, Brunkebergs byalag och Alternativ stad, och mot slutet av 60-talet blev bevarandet av ett bestånd av almar i Kungsträdgården en riksbekant stridsfråga. Omkring 1968 sker en omsvängning i planerares uppfattning om stadskärnans roll och funktion. Planer som görs efter 1968 har oftast som mål att dämpa biltrafiken och främja kollektiv-, gång- och cykeltrafik. Bostäder i centrum ses nu som något positivt. Det talas också i plantexterna mycket om bevarande av äldre bebyggelse och om hänsyn till miljön. I vissa planer föreslås en decentralisering av cityverksamheter. 1968 tillsattes en saneringsutredning med uppdrag att utreda frågan om samhällets medverkan i syfte att främja arbetet med sanering av det äldre bostadsbeståndet i tätorterna. I direktiven till utredningen framhålls bl. a. att bostadsbeståndet i tätorterna till inte obetydlig del är behäftat med brister i fråga om utrustning och standarden i övrigt och att det är en angelägen bostadspolitisk uppgift att undanröja brister i det äldre bostadsbeståndet

och stadsförnyelse i Sverige 117 Tätbygdsutveckling

Bävernsgränd, Uppsala med kv Gudrun till höger. I en inventering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse 1964 är flera byggnader i kv Gudrun nämnda, bl a de två husen i fonden.

I generalplanen 1967 föreslås i enlighet med trafikprogrammet en vidgning av Bävernsgränd. 1969 års generalplan har som mål för stadskärnan bl a dämpad bilism och hänsynstagande till byggnader och miljö. Fondbyggnaderna i kvarteret anses utgöra det värdefullaste provet “på den förnäma bostadsmiljö som växte fram utefter Ågatan” och breddningen av Bävernsgränd inhiberas. Senare planer delar dessa intentioner och flera hus i kvarteret har restaurerats under 70-talet. Foto Sonja Vidén 1971.

och nybyggnad eller genom upprustning. Ton- ”antingen genom rivning vikten i direktiven ligger snarare på avskaffande av brister i utrustningsstandard än på förbättringar av stadsplanestandarden, även om någon direkt inte görs. En målsättning bör vara att förhindra uppkomsten av prioritering bostadsområden eller stadsdelar för särskilda kategorier av boende. Det uttalas att för många bostadssökande kan upprustade bostäder framstå som ett tilltalande alternativ med hänsyn till deras centrala läge, trivsel och relativt låga hyror. Vidare sägs att möjligheterna att utnyttja upprustnings- och moderniseringsarbeten i syfte att minska säsongarbetslösheten och sysselsätta äldre arbetskraft bör undersökas. De sakkunniga uppmanas att ta upp såväl upprustning och modernisering som totalförnyelse av äldre bostadsområden i sitt arbete, men några bestämda uttalanden om fördelar eller nackdelar med det ena eller andra sättet görs inte.

118 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

1970-talet, Sanering I, II och III samt byggnadsvårdsutredningen

I betänkandena Sanering I och ll (SOU 1971:64-65) lägger saneringsutredstor vikt vid det bostadspolitiska målet ningen att främja en allsidig hushållssammansättning, utöver allmänna mål av typen att bereda hela befolkningen sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet och till skäliga kostnader”. Det sägs att saneringen i första hand bör inriktas på att lägenheter som saknar en eller flera av utrustningsdetaljerna vatten, avlopp, centralvärme eller eget wc blir ersatta genom rivning och nybyggnad eller modernisering. Vidare framhålls att tillgängliga resurser i första hand bör inriktas på att sanera det sämsta beståndet. Syftet är att uppnå samma kvalitativa standard, vad avser säkerhet, hygien och funktion, som eftersträvas vid nyplanering men en totalsanering anses av flera skäl inte kunna komma ifråga mer än i undantagsfall. Beträffande den stadsplanetekniska standarden betonas att det är av särskild vikt att bostadsplaneringen kombineras med en trafiksanering, vars syfte är att åstadkomma separering av olika trafikslag i tid eller rum (främst skiljande av fotgängare och cyklister från fordonstrafik) differentiering inom varje trafikslag och andra förändringar så att trafikmiljön blir enhetlig och överskådlig. Betänkandet Sanering I innehåller knappast utöver vad något ytterligare som står i utredningsdirektiven i fråga om motiv för ett bevarande. Beträffande arbetskraftsfrågor sägs att moderniserings- och upprustningsarbeten kan bidra både till en säsongutjämning och till sysselsättningen av äldre byggnadsarbetare. I Sanering II som innehåller bilagor, skrivna av olika experter, sägs bl. a. att det speciellt för äldre människor med deras ofta starka förankring i miljön är värdefullt att kunna få bo kvar och att det är en glädjande tendens att man i högre grad än tidigare sanerar det äldre bostadsbeståndet genom ombyggnad i stället för rivning. Betänkandet Sanering III (SOU 1973:27) behandlar rörande frågor sanering av kulturhistorisk bostadsbebyggelse. I den inledande sammanfattningen berörs de motiv som finns för samhället att stödja upprustning av bostadsbebyggelse i kulturhistoriska miljöer. Till dessa motiv hör omsorgen om den historiska kontinuiteten och hänsynen till bostadskonsumenternas valmöjligheter, som blir större om äldre bebyggelse bevaras. Vidare nämns sociala argument, framför allt att förbättringar kan genomföras utan att alla berörda måste bryta upp från en invand miljö. Det framhålls som mycket viktigt, att hela miljöer lämnas företräde framför isolerade objekt; det hör till de angelägnaste önskemålen att bevara vad som återstår av hela miljöer av högt kulturhistoriskt värde ”antingen det nu rör sig om äldre stadspartier med den gamla svenska trästadens prägel eller bruksmiljöer, som ännu har både industribyggnader och bostäder i behåll. De flesta remissinstanser instämmer i vad utredningen säger om målen för saneringsverksamheten. Från vissa remissinstanser sägs dock att målformu-

Tätbygdsurveckling och stadsförnyelse i Sverige 119

leringen är alltför ensidigt inriktad på bostädernas inre hygieniska standard inte närmare bostads- och och att utredningen gått in på de komplicerade socialpolitiska problem, som saneringsverksamheten kan föra med sig. Sociala aspekter på saneringsverksamheten, t. ex. frågan om rätt till vad som händer med utsanerade hushåll, uppkomst och/eller återflyttning, m. m. berörs i stor utsträckning i förstärkning av boendesegregationen remissvaren. Från flera håll vill man gå längre än utredningen föreslagit beträffande de boendes rätt till återflyttning och deras inflytande på saneringens utförande. om kulturhistoriskt bevarandevärde och beho- Utredningens uppfattning vet av att bevara hela miljöer delas i stort sett av de som yttrat sig om detta. i åsikter vad beträffar motiven för ett bevarande Någon större förändring förefaller inte ha inträffat under den tid som förflutit av äldre bebyggelse efter saneringsutredningens betänkande och den diskussion som uppstod som redovisas där har bestått och konsolidekring dessa. De uppfattningar rats. I direktiven till den 1976 tillsatta byggnadsvårdsutredningen och dess betänkande Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda (SOU 1979:17) överensstämmer om kulturhistoriskt bevarandevärde med uppfattningarna vad som sägs i Sanering III.

Några intressegruppers syn på sanering

Antikvariernas uppfattning

Antikvarier och konstvetare har under 1900-talet främst intresserat sig för kulturhistoriskt märkliga byggnader och miljöer och inte förrän på 60-talet nämnvärt intresserat äldre bebyggelsen. Den sena sig för den mer alldagliga 1800-talsbebyggelsen hade inte heller många förespråkare förrän på 60-talet. På 70-talet kommer emellertid sådan bebyggelse till och med på förslag som En förskjutning av intresset från enstaka unika hus mot byggnadsminne. sammanhängande miljöer av mer eller mindre vardagligt slag inträffar också.

Hembygdsrörelsens och miljögruppernas uppfattning

har från starten 1916 uttalade ambitioner att inte bara Hembygdsrörelsen verka för ett bevarande av enstaka värdefulla hus och miljöer utan också att befatta sig med förnyelsen av den befintliga bebyggelsen och med gestalttidskrift propageras för bevarande ningen av den nya. I hembygdsrörelsens

120 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

och varsam modernisering av äldre bebyggelse och för en anpassning av nya hus till omgivande landskap och lokal byggnadstradition. Funktionalismen som stil kritiseras men hembygdsrörelsen delar de funktionalistiska arkitekternas avsky för industrialismens bebyggelse långt in på 60-talet. Under 60-talet bildades på olika orter i landet byalag och miljögrupper som protesterar mot rivningar av hus, nya trafikleder och andra förändringar. Karakteristiskt för dessa grupper är att de är fristående från de politiska partierna och andra etablerade organisationer. Dessa gruppers krav varierar, men ofta krävs bevarande och upprustning/ombyggnad enligt de boendes önskemål, att s k lyxsanering, där hyresgästerna inte får råd att bo kvar, hindras och att en trafiksanering med dämpning av biltrafiken genomförs. I vissa fall ställs krav på att en kulturhistoriskt intressant byggnad eller stadsdel skall bevaras eller att en trafikled eller parkeringsanläggning inte skall byggas.

Planerarnas uppfattning

I de generalplaner som gjordes under slutet av 40-talet och början på 50-talet förespråkas oftast en blandad användning med handel, kontor, olika servicefunktioner och bostäder i centrum och en hög exploatering. Vanligen förutsätts en ökning av våningsytorna både till handel och andra centrum-

funktioner och till bostäder. Äldre, lågt exploaterad bebyggelse förutsätts bli

ersatt med moderna hus med högre exploatering. Trafikfrâgor diskuteras; såväl bil- som cykel- och kollektiv trafik ägnas intresse. Under andra hälften av 50-talet förutsätts i stadskärnan bostadsinslaget minska och det anses i regel olämpligt med bostäder för barnfamiljer i centrum. Trafik- och parkeringsfrågorna börjar mot slutet av 50-talet att uppmärksammas allt mer och intresset är nästan helt inriktat på biltrafiken. Ambitionerna i de allra flesta planer fram till slutet av 60-talet är att bereda utrymme för biltrafiken i största möjliga utsträckning. Under denna tid avses stadskärnan främst använd för handel, kontor och service. Bostäder anses olämpligt, särskilt för barnfamiljer. En tvär omsvängning i inställningen till stadskärnans funktion äger rum omkring 1968. Dämpning av biltrafiken, prioritering av cykeltrafik och kollektiv bostäder i stadskärnan trafik, och en avlastning av city genom decentralisering av vissa centrumfunktioner till andra stadsdelar eller områden föreslås. Samtidigt blir bevarande av bebyggelse och miljö ett mål som starkt betonas i plantexterna. _ Den äldre bebyggelsen tillmäts sällan något större eller miljömässigt kulturhistoriskt värde i de planer som lagts fram före år 1960. Ett fåtal byggnader utpekas som kulturhistoriskt intressanta och något torg eller gatuparti kan anses utgöra en trivsam miljö. Även om arkitekter och planerare många gånger uttrycker sin uppskattning av äldre bebyggelse framstår det som tekniskt-ekonomiskt omöjligt att behålla den. Omfattande äldre bebyggelseområden betecknas ofta som saneringsmogna. På 60-talet förekommer uttalanden om hänsyn till befintlig miljö och bebyggelse i större utsträckning och efter 1968 blir de allt vanligare och mer långtgående.

och stadsförnyelse i Sverige 121 Tätbygdsutveckling

caxvua GIIE\IIlIJ.\III,.\N

21 D00 STADSARKITEKTKONTURHT I MARS 1967

Gävle centrumplan 1967 är en typisk 60-tals plah-med kapacitetsstarka ccntrumtange-

rande leder för biltrafiken och parkeringshus i närheten av dessa leder. Planen förutsätter omfattande rivningar och nybyggnader.

Före 1968 inriktas planeringen i allmänhet på en fri biltrafik utan dämpning av rörlig eller stillastående biltrafik i centrum. Gånggator föreslås, men cykeltrafik och kollektivtrafik behandlas knapphändigt. Bostäder i centrum anses olämpligt, särskilt för barnfamiljer.

De uttalanden om hänsyn till befintlig miljö som börjar komma under 60-talet, står ofta i konflikt med andra mål i planerna. Omfattande utbyggnader av trafikleder, parkeringshus, handels- och kontorslokaler i stadskärnan kan knappast förenas med någon större hänsyn till befintlig bebyggelse. Överbyggda gårdar blir allt vanligare.

122 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

Detaljhandelns uppfattning

Under 50-talet framställdes krav från detaljhandeln på en genomgripande sanering av stadskärnorna. Man förutsåg inte någon nämnvärd decentralisering av handeln, främst på grund av att man inte trodde på en snabb ökning av biltätheten, utan ansåg att stadskärnan länge skulle förbli den mest tillgängliga platsen för de flesta invånarna i regionen. Man menar att innerstaden bör anpassas efter den växande bilismen, men är tveksam inför anläggandet av gågator. Vidare framhålls vikten av att tätorterna har en kommersiell kärna, ett city, som kan dra till sig kunder inte blott från staden utan också från dess omland. Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation tar i sina remissvar på Saneringsfrågan upp de svårigheter som uppstår när rörelseidkare måste lämna sina lokaler på grund av sanering. De berör inte alls behovet av en trafiksanering av centrum eller andra trafikfrågor. Stockholms handelskammare menar att föreskrifter om att i fastigheter skall reserveras parkeringsplatser visserligen kan bidra till att lösa parkeringssvårigheterna men att de även kan medföra trafiksvårigheter på gatorna och anser att det många gånger måste vara billigare och i varje fall mer rationellt att anordna särskilda parkeringshus. SAF m fl organisationer uttalar i ett gemensamt remissvar att det speciellt för näringslivet är av stor betydelse att trafikfrågorna blir riktigt lösta och säger att för låg utrymmesstandard för trafiken leder till fördyrad varudistribution och ökade resekostnader, som i sämsta fall kan leda till att utvecklingen inom vissa områden stagnerar. Vidare sägs att avstängning av vissa stadspartier för motortrafik måste undvikas och att enkelriktning bör ske med stor försiktighet. Detaljhandelns intresse för trafikfrågor och krav på god trafikförsörjning var att döma av remissvaren till Saneringsfrågan inte särskilt stort i mitten av 50-talet. I ett referat i tidskriften Plan nr 1/54 från en fortbildningskurs i stadsbyggnad kring temat Den ökade biltrafikens krav på planeringen” framläggs emellertid affärslivets syn på trafikproblemen på ett sätt som tyder på ett växande intresse. Där påpekas att en mera allmän övergång till bilshopping skulle få vittgående konsekvenser men en decentralisering av handeln anses trolig; man kommer knappast att få samma utflyttning av affärer till förorterna som i USA, och ett totalt bilförbjudet centrum skulle troligen allvarligt skada handeln där. Detaljhandelns ytbehov och utveckling diskuteras i flera artiklar i Plan under andra hälften av SO-talet. Direktören för Stockholms handelskammare, lämnar i Plan nr 2/58 några synpunkter på cityhandeln i bilismens tidevarv. Han menar att innerstaden bör anpassas efter den växande bilismen, men är tveksam inför anläggandet av gågator; konsumenterna klamrar sig fast vid bilen så länge som möjligt. Vidare fdramhålls vikten av att tätorterna har en kommersiell kärna, ett city, som kan dra till sig kunder inte blott från staden utan också från dess omland och som därför har förutsättningar för bättre affärer än vad som vore möjligt, om handeln vore splittrad på flera affärsområden. Detaljhandelns motstånd mot gågator avtar under 60-talet och köpmannaföreningar börjar själva begära avstängningar av fordonstrafik på vissa

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 123

och andra externetableringar börjar också förekomgator. Stormarknaden ma, vilket möter motstånd från en del kommunala planerare. påpekar 1967 i en skrivelse bl. a. att Näringsfrihetsombudsmannen etableringsproblemen tycks ha blivit större och att kommuner har visat sig ovilliga att upplåta mark för sådana ändamål med motiveringen, dels att man i första hand måste tänka på affärsidkarna i ortens centrala delar, dels att det i tätorternas ytterområinte förelåg något behov av sådana butikstyper den.

och byggnadsentreprenörernas syn på Fastighetsägarnas saneringsfrågan

Bostadssociala utredningens slutbetänkande del II får stark kritik av Sveriges i deras remissvar. De tar där upp bristerna hos Fastighetsägareförbund bostadsbeståndet, som av utredningen uppdelats i byggnadstekniska brister, trångboddhet och behovet av stadsplaneteknisk sanering. Fastighetsägareförbundet menar att avhjälpandet av Sanitära brister borde utgöra den för en ökad saneringsverksamhet och primära och naturliga utgångspunkten menar att det därför varit angeläget att utredningen knutit samman uppskattningen av saneringsbehovet på byggnadsteknisk grund med positiva förslag rörande hälsovårdsbestämmelsernas utformning och tillämpning. Den kommitté som utarbetat remissvaret instämmer i utredningens uppfattning att den rådande utrymmesstandarden är för låg och att en i detta avseende är synnerligen önskvärd. Kommittén menar att förbättring kan förekomma i skilda betydelser, dels alltför stort antal trångboddhet boende per rumsenhet eller enhet våningsyta, dels att antalet boende per arealenhet tomtmark överstiger vad som anses godtagbart. Den förstnämnda arten av trångboddhet anses långt allvarligare än den andra och det sägs att hävandet av denna trångboddhet utgör ett primärt mål för bostadspolitiken. Det stadsplanetekniska motivet för sanering finner kommittén föga styrkt. Kommittén gör själv vissa jämförelser av sjuklighet och dödlighet i städer och och menar att det inte finns stöd för antagandet att de på landsbygden bristerna skulle innebära allvarliga konsekvenser för stadsplanetekniska storstadsinnevånarnas liv. Den säger också att det saknas mer preciserade standardkrav för vad som skall krävas av en stadsplan. Utredningens norm att husavståndet icke bör understiga dubbla hushöjden anses föga underoch har inte utsatts för någon mera allsidig ekonomisk och byggd stadsbyggnadsmässig prövning, trots att den stadsplanetekniska sanering måste bli utomordentligt omfattande och kostsam. som föreslagits befolkningsförflyttnlng som en Kommittén påpekar också den omfattande sanering enligt utredningen skulle medföra -i Stockholm skulle en tredjedel av innerstadens befolkning behöva flytta till annat område inom regionen. framför liknande synpunkter Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation och tekniska brister hos fastigheterna i första hand och anser att hygieniska Både från fastighetsägareförbundet och framträder som saneringsmotiv. bostadsbyggnadsdelegationen framhålls att en sanering av den omfattning

124 Tätbygdsutveckling och stadsfömyelse i Sverige

och inriktning som föreslagits av bostadssociala utredningen vore en kapitalförstöring av stora mått och de avstyrker att förslaget läggs till grund för lagstiftning eller andra åtgärder. Även i remissvaren till nästa saneringsutrednings betänkande Saneringsfrågan varnar Sveriges Fastighetsägareförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, SAF m. fl. för alltför omfattande ingrepp i form av kvarterssaneringar och framhåller fördelar med en punktsanering. Byggnadstekniska och driftsekonomiska synpunkter anses inte motivera saneringsobjekt av kvartersstorlek. SBEF menar att man kan undvika kapitalförluster om man under en längre tid och på grundval av en väl genomarbetad stadsplan för ett kvarter eller mera, genomför en sådan planmässig punktsanering av de olika delarna av kvarteret, att slutresultatet blir detsamma, som om hela kvarteret sanerats på en gång. Sveriges Fastighetsägareförbund anser att utredningen inte visat nödvändigheten av de omfattande ingrepp i de bestående förhållanden som kvarterssanering medför, och menar att den stadsplanetekniska utvecklingen förlöper så snabbt att det inte torde vara möjligt att uppställa varaktiga normer. Förbundet understryker särskilt det betänkliga i att den växande motortrafiken dras in i cityområdena genom tillskapandet av uppställningsplatser och parkeringshus inom dessa; det är en kostnadskrävande lösning, som mycket väl kan visa sig vara underdimensionerad inom en relativt snar framtid. En alternativ lösning av detta problem föreslås, nämligen att uppställningen av motorfordon äger rum utanför centrum och att trafikanterna förs till innerstaden med hjälp av allmänna kommunikationer. Uppsala fastighetsägareförening uttalar i sitt remissvar liknande åsikter och uttrycker sin tillfredsställelse över att myndigheterna i Uppsala försökt avhjälpa trängseln inom stadens centrum genom restriktioner för biltrafiken inom vissa kvarter vid Stora Torget. Näringslivets byggnadsdelegations skrift Bygga om, förnyelse av äldre hyreshus (1961) ställer upp ombyggnad av befintlig bebyggelse som ett alternativ till den mest använda saneringsformen, rivningssanering. En försiktig, men konsekvent genomförd förnyelse av äldre stadsplaner anses vara att föredra framför en total omarbetning av planerna. Därigenom bereds möjligheter till ombyggnad och modernisering av de fastigheter som av ekonomiska och miljömässiga skäl bör bibehållas och fullvärdiga bostadsmiljöer kan skapas utan att värdefull miljö förstörs. Man menar att dagens stadsplanemässiga och sociala standardkrav i huvudsak kan tillgodoses även genom ombyggnad av fastigheter i äldre bostadsområden och att eventuella avsteg från normerna mer än väl kompenseras genom de trevnadsvärden som kan erbjudas. I sitt remissvar till Sanering I och II instämmer Svenska byggnadsentreprenörföreningen i den grundinställning till saneringsbehovet som redovisas i utredningsdirektiven och anser att insatserna för att förnya och förbättra det befintliga äldre bostadsbeståndet varit otillräckliga. Däremot har föreningen en rad invändningar mot de medel som föreslås och det tillvägagångssätt som rekommenderas. Utredningens målsättning anses alltför begränsad - i huvudsak inriktad på bostädernas inre standard; större intresse borde ha ägnats åt de svåra bostads- och socialpolitiska problem, som inryms i

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 125

Mot bakgrund av utredningens förslag att sanesaneringsverksamheten. ringsinstanserna förskjuts från totalförnyelse till modernisering och upprustatt ytterligare information inhämtas; förväntningar på ning rekommenderas bra lösningar och låga kostnader vid ombyggnadsarbeten kan i många fall inte infrias. Föreningen anser också att utredningens krav beträffande standard blivit alltför fixerat i detalj, men instämmer i lägsta godtagbara att vissa grundläggande bostadstekniska standardkrav bör uppställas. Beträffande Sanering III har Svenska byggnadsentreprenörföreningen i utarbetandet av Näringslivets byggnadsdelegations remissvar och deltagit åberopar detta som sitt eget. Näringslivets byggnadsdelegation säger sig dela allmänna synsätt och betonar att kulturhistoriskt värdefulla utredningens byggnader och miljöer bör bevaras.

Politiska partiers och närstående organisationers uppfattning

För arbetarrörelsen har sysselsättningsfrågan varit ett mycket starkt motiv för sanering. I arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som antogs av det socialdemokratiska 1944, sägs bl. a., ”Vårt viktigaste krav för partiet är alltså kravet på full sysselsättning”. Vidare talas om efterkrigstiden Stabilisering och rationalisering av byggnadsverksamheten, kvarterssanering och gradvis överföring av tomtmark och hyreshus i städerna i kommunal ägo. efterkrigsprogram blir under alla förhållanden en Enligt arbetarrörelsens omfattande rivningsverksamhet i städerna ofrånkomlig.

Det gäller att efterhand undanskaffa hela det bostadsbestånd, som icke fyller fastlagda anspråk på kvalitet, utrustning och utrymme. och som icke genom ekonomiskt försvarliga ombyggnadsarbeten kan bringas att motsvara dessa anspråk. Detta är nödvändigt dels därför att städerna måste bli fria från sådan bostadsbebyggelse, som är olämplig ur hygieniska, trafiktekniska och luftskyddstekniska synpunkter, dels för att det skall kunna beredas utrymme på bostadsmarknaden för nyproduktionen. Dessutom måste trånga och eljest olämpliga bebyggelser genom omfattande kvarterssaneringsåtgärder ändras i enlighet med moderna stadsplanemässiga krav, vilket förutsätter omfattande rivnings- och ombyggnadsarbeten.”

Parallellerna mellan efterkrigsprogrammet och bostadssociala utredningens olika betänkanden är många. Delvis samma personer medverkade i bägge och många formuleringar är mycket lika. Även i direktiven till bostadssociala utredningen och i utredningens slutbetänkande del II nämns sysselsättningsoch konjunkturpolitiska motiv. Kvarterssanering förordas och politiska förslag lämnas till hur kommunala mark- och fastighetsköp ska underlättas. Hyresgästernas riksförbund, HSB, LO och samverkande byggnadsfacken instämmer i utredningens uppfattning och understryker att sysselsättningsmotiv är viktiga i sina remissvar till politiska och konjunkturpolitiska bostadssociala utredningens slutbetänkande. I remissvaret till betänkandet Saneringsfrågan avgivet av nästa saneringstar LO emellertid inte med ett ord upp sysselsättningsfrågan. Vid utredning, denna tid var emellertid ett annat med brist på sysselsättningsläget

126 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

arbetskraft, bl. a. på byggnadsarbetare, och det fanns därför ingen anledning att pressa fram sanering för att hålla sysselsättningen uppe. I direktiven till den saneringsutredning som tillsattes 1968 säger det socialdemokratiska statsrådet Rune Johansson att möjligheterna att utnyttja upprustnings- och moderniseringsarbeten i syfte att minska säsongarbetslösheten och sysselsätta äldre arbetskraft bör undersökas. I saneringsutredningens betänkande Sanering I anses åtgärder inom saneringsverksamheten i form av ombyggnad och förbättring av bostadshus endast ha marginella effekter på sysselsättningen i stort; däremot kan de få en betydande verkan för utjämning av säsongvariationer och för att öka sysselsättningsmöjligheterna för den äldre arbetskraften. Förordande av sanering i stora enheter genom rivning och nybyggnad är länge ett genomgående drag för organisationer som tillhör eller står

arbetarrörelsen nära. (Ett undantag från detta är emellertid

Kooperativa förbundet, som i sitt remissvar till Saneringsfrågan och i utredningen Ombyggnad (1955) framhåller möjligheterna till ombyggnad av äldre hus.) Uppfattningen består tämligen oförändrad ända in på 1970-talet. I Byggfackens Industriutredning del 6: Sanering (1961) framhålls t. ex. att sanering måste planeras för hela kvarter eller stadsdelar i ett sammanhang, punktsanering avvisas. Riksbyggens bostadspolitiska program 1970 innehåller liknande uttalanden, även om man där försiktigtvis säger att det inte är möjligt att generellt uttala sig om vilket sätt som skall tillämpas upprustning, ombyggnad eller nybyggnad. Inställningen till modernisering och ombyggnad som saneringsform blir emellertid och i remissvaren på 70-talet mer och mer positiv, till Sanering I, II och III ansluter sig HSB, SABO, Hyresgästernas Riksförbund och LO i huvudsak till utredningens uppfattning. LO säger bl. a. att modernisering i många fall är att föredra framför nybyggnad, bl. a. från kostnadssynpunkt, miljömässigt och socialt. Även från arbetskraftssynpunkt kan, enligt LO, ombyggnad och upprustning anses fördelaktigare än nyproduktion, då dessa arbeten kan ha viss säsongutjämnande effekt och är fördelaktiga för sysselsättning av äldre arbetstagare. Ett genomgående drag inom arbetarrörelsen och närstående organisationer är ståndpunkten att det samhälleliga inflytandet skall vara stort, att kommunerna skall styra saneringsverksamheten på ett planmässigt sätt och därför måste ha möjligheter att förvärva mark och saneringsfastigheter. I den mest långtgående formen, t. ex. i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram sägs att tomtmarken bör kommunaliseras och beståndet av hyreshus gradvis överföras i kommunal ägo. Av remissvaren till bostadssociala utredningens slutbetänkande del II framgår, att ställningstagandet i åtskilliga kommuner följer partitillhörighet. Kommuner med socialistisk majoritet är mer positiva till utredningens förslag än borgerliga kommuner. Debatten angående remissvaret i Stockholms stadsfullmäktige, utgör ett belysande exempel. Mest positiva till utredningens förslag är socialdemokrater och kommunister, folkpartister intar en mellanställning medan högerledamöterna är mest negativa. Socialdemokrater och kommunister instämmer med utredningen både beträffande mål och medel. Folkpartiets representanter godtar målen även beträffande stadsplaneteknisk sanering men anser de föreslagna medlen olämpliga.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 127

Beträffande målen säger en av folkpartiets ledamöter, Yngve Larsson: Vi fordra en sanering inte blott av hygieniskt mindervärdiga bostäder; utan även av vad man brukar kalla bostadssociala skäl, i detta betänkande kallade stadsplanetekniska skäl, är en sanering fullt motiverad. Från högerledamöternas sida framhålles att en sanering av det ur bostadsoch andra socialpolitiska synpunkter mindervärdiga bostadsbeståndet bör komma till stånd. De anser emellertid inte att en sanering av den art och omfattning som utredningen föreslagit behövs, och att behovet av s. k. stadsplaneteknisk sanering är i hög grad överdrivet. De metoder som föreslagits anses i och för sig olämpliga och dessutom stridande mot gällande rättsuppfattning. I den borgarrådsberedning som föregick stadsfullmäktiges diskussion sägs i en reservation av två högerledamöter att ur sanitär synpunkt olämpliga bostäder bör utmönstras och uppförandet av nya sådana bör förhindras. Vidare säger de att en stadsplanemässig sanering behövs för att tillgodose av alla numera erkända skäliga anspråk på luft och ljus, men att en sådan förbättring bör kunna uppnås utan en nära nog total ombyggnad av de äldre stadsdelarna. De anser det emellertid inte på något sätt styrkt, att icke en även ur social synpunkt tillfredsställande stadsplan kan erhållas utan den föreslagna betydande sänkningen av bostadsytan och menar att eventuella fördelar av en starkt förtunnad bebyggelse får vägas mot nackdelarna med förlängda resvägar för dem som på grund av uttunningen nödgas bosätta sig i ytterområdena. En ledamot, som säger sig representera hyresgästerna kommer med invändningar ,mot högerledamöternas uttalanden och slutsatserna i deras reservation; ”Vi hyresgäster betraktar det förslag som bostadssociala utredningen presenterat, både del I av betänkandet, som i huvudsak är antagen, och del ll, som vi hoppas skall antagas, som en sådan lösning. där bostadsfrågan lyftes från det privatekonomiska planet till det sociala planet, där det hör hemma. De försök, som här göras att fördröja en sådan utveckling, måste vi från våra utgångspunkter bestämt tillbakavisa. Vi kunna icke alls reflektera på en återgång till de gamla förhållandena och inte heller vara med om att uppskjuta beslut om sanering.”

Han erinrar om att man i den press som står högern nära kritiserat gällande tvångsförlängningar av hyresavtal och inte beklagat de tvångsförtlyttningar som skedde vid rivningar och kritiserar också den misshushållning med byggnadsarbetarkåren som skett under 30-ta1et. Skillnaderna mellan partierna kan också belysas genom deras inställning till saneringen av vissa stadsdelar i Stockholm. Högerledamöter anser att Östermalm visserligen inte är en ur alla synpunkter tillfredsställande stadsdel men att bristerna kan avhjälpas utan att den behöver totalt raseras och nybyggas. Den kritik av Atlasområdet som andra partiers ledamöter ger uttryck åt, tillbakavisas i viss utsträckning. Nedre Norrmalm är det område som i första hand bör saneras. - Larsson - beskriver

Folkpartiet genom Yngve Östermalm, övre

Norrmalm, Vasastaden, främre Kungsholmen och stora delar av Söder som tillkomna efter tyskt hyreskasernmönster och nästan lika otrevliga; en miljö, som är ful, trist, grå, oredig, med dåliga hygieniska förhållanden och ofta

128 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

även med en blandning av bostäder och luktande. bullrande industrier. Vidare saknas allmänna framförallt anläggningar, parker och lekplatser. Från socialdemokratiskt och kommunistiskt håll framhålles nödvändigheten av att sanera den inre staden och Östermalm och från en talare framhålls särskilt behovet av en sanering av Atlasområdet. Från detta håll sägs också att folkpartiet står nära den socialdemokratiska/kommunistiska ståndpunkten. De synpunkter som framläggs från högerhåll och de argument som används överensstämmer i mycket stor utsträckning med vad som sägs från näringslivets organisationer i deras remissvar, som avvisar de förslag som förs fram av utredningen. De ståndpunkter som intas av socialdemokrater och kommunister överensstämmer med vad LO, HSB och hyresgästernas riksförbund anser i sina remissvar, som är starkt positiva till utredningens förslag. Samma mönster upprepas även vid nästa saneringsutredning och dess betänkande Saneringsfrågan även om de förslag som läggs fram där inte är lika långtgående och kritiken från näringslivets organisationer och från högerhåll inte lika negativ som beträffande bostadssociala utredningens slutbetänkande del II. Från de socialistiska partierna och närstående organisationer betonas att förutsättningarna för en effektiv sanering av innerstaden är att kommunen själv i stor utsträckning förfogar över marken. Från näringslivets och högerns sida framhålles att man på olika sätt bör underlätta för och stimulera enskilda företagare och fastighetsägare att genomföra förnyelsen av städerna. Punktsanering anses i många fall vara en lämplig åtgärd. Inställningen under 60- och 70-talen följer tidigare mönster, med vissa förskjutningar. I remissvaren till Sanering I och II framhåller LO att det är nödvändigt att kommunen blir den sammanhållande kraften i bostadssaneringen och att kommunerna därför också måste bli den dominerande markoch fastighetsägaren i tätorternas centrala delar. HSB framför liknande synpunkter och i vissa kommuners remissvar görs liknande uttalanden av företrädare för de socialistiska partierna. Däremot accepteras punktsanering och ombyggnad i större utsträckning än tidigare. Det ses dock som en fördel eller som en nödvändighet - att kommunen eller kommunala bolag även i dessa fall förvärvar saneringsfastigheter och svarar för saneringen. Som argument för modernisering anför LO bl. a. att de miljömässiga och sociala vinsterna av en modernisering av det äldre bostadsbeståndet i stället för total förnyelse, torde vara betydande. I många fall anses också en modernisering ur kostnadssynpunkt mer gynnsam än en total förnyelse och att betalningssvaga grupper därmed har större möjlighet att bo kvar. LO finner det också beklagligt att utredningen inte mer penetrerat de sociala och miljömässiga som finns i områden problem med ett dåligt bostadsbestånd och menar att frågan om att tillförsäkra tidigare hyresgäster en reell möjlighet till återflyttning måste beaktas. Intresset för bebyggelsemiljöfrågor var allmänt svagt hos de politiska partierna fram till slutet av 60-talet och kan knappast skönjas i deras program från denna tid. Mot slutet av 60-talet och i början av 70-talet kommer emellertid flera riksdagsmotioner om förbättrat stöd åt bevarande av

och stadsförnyelse i Sverige 129 Tätbygdsutveckling

kulturhistoriskt intressant bebyggelse, främst från borgerligt men även från socialdemokratiskt håll. Intresset för sådana frågor har funnits kvar under 70-talet. Större vikt läggs också vid de boendes medverkan och inflytande vid sanering. Folkpartiet har i sitt 1972 antagna program bl. a. sagt att av äldre bostadsområden måste ske i nära kontakt med dem som upprustning bori området, att man skall sträva efter att bevara fungerande stadsmiljöer och att de boende får bo kvar till rimliga hyror samt att det i många fall är fullt tillräckligt att rusta upp till lägre standardnivå än den som gäller för nya bostäder. Partiet anser också att boendesegregationen bör motverkas. betonar i sitt partiprogram 1970 att de äldre bör beredas Centerpartiet att bo kvar i sin hemmiljö, och att social skiktning av bostadsommöjlighet råden måste undvikas. Moderata samlingspartiet kräver i sitt program 1969 (med tillägg 1972 och 1973) kraftigare åtgärder till skydd för kulturhistoriskt värdefulla och miljöer och säger att onödig förslumning och byggnader av fullt brukbara bostadsfastigheter måste motarbetas. rivning Socialdemokraterna anser i sitt program från 1975 att segregation skall motverkas och att hyresgästerna skall beredas möjlighet att påverka sanering i bostadsområdet. kommunisterna kräver bl. a. kommunala planer för Vänsterpartiet sanering under medverkan av områdets hyresgäster, samt kvarboenderätt för dessa och att berörda hyresgäster kollektivt ska ha eller återflyttningsrätt avgörande inflytande på förändring av bostäder och närmiljö. skillnaderna mellan de borgerliga och de socialistiska De genomgående inflytande. Inställningen till partierna ligger till stor del i synen på samhällets olika saneringsformer verkar underordnad den ideologiska uppfattningen. Partierna den traditionella där grupperar sig enligt höger-vänsterskalan, hävdar att marknadskrafterna bör få verka och samhället högern starkast endast i begränsad omfattning bör styra saneringen och där de socialistiska intar motsatt ståndpunkt. Saneringens roll för sysselsättningen har partierna stor betydelse för de socialistiska partierna medan näringslivets intressen tillmäts stor betydelse på borgerligt håll, särskilt av högerpartiet/moderata

samlingspartiet.

130 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

[HH] fastighet där befintlig bebyggelse maste bon 6- gräns för planområdet sanering genom rivning och nybyggnad. (omfattningen ej närmare angiven)

7 1970 1972-1978

UH] toMish-t dar Hiv-ma mon-ua mom w laittrfistiarisld vürufull mms., som-v

i ej für förs/aims E Mr mlljan värdefulla byggnader

Sundsvalls centrumplan, från l950-tal till 70-tal. Enligt 1954 års generalplanförslag bör en betydande del av bostadsbeståndet vara beläget nära eller inom stenstaden, som givetvis utgör stadens huvudcentrum beträffande butiker, nöjeslokaler och liknande. Enligt planen bör det övervägas “om inte den nyproduktion, som inom en icke alltför avlägsen framtid torde komma att ske genom sanering av äldre bebyggelse, bör ske med ett väsentligt ökt våningsantal”. En utbyggnad av stenstaden med 8-våningshus på två eller tre av kvarterens sidor diskuteras; det skulle ge ca 30 % högre byggnadsvolym än befintligt byggnadssätt.

I 1961 års generalplan för trafikanläggningar föreslås gatubreddningar och parkeringsanläggningar som kräver rivning av ett flertal fastigheter. En sådan planläggning bör eftersträvas som medger en fri utveckling av biltrafiken Det är en strävan i modern stadsbyggnad att åstadkomma en åtskillnad mellan gångoch biltrafik och tanken härpå bör hållas vid liv även i stenstaden. ,/i I Idékatalog 70 påpekas att antalet boende i stenstaden ständigt minskar genom att bostäderna omvandlas till kontor, och att det saknas beslut om målsättning för vilka funktioner som ska finnas i centrum.

Åtgärder för att begränsa biltrafiken och öka busstrafikens attraktivitet diskuteras. I

skisser till trafikplan för stenstaden är i princip varannan gata gångstråk, varannan bilgata (med begränsad trafik).

Under 1970-talet gjordes för många stenstadskvarter stadsplaner med bestämmelser om att byggnader, fasader och/eller interiörer med kulturhistoriskt värde inte får förvanskas.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 131

och kommentarer

Sammanfattning

har Motiven för förnyelse respektive för bevarande av den äldre bebyggelsen delvis växlat under åren. att förbättra de delvis varit bestående, Syftet särskilt bostadsförhållandena, har alltid varit hygieniska förhållandena, om vad som är eftersträvansvärda kvaliteter framträdande. Uppfattningen boendet har varierat såväl beträffande och acceptabel standard beträffande som bostadsområdet eller stadsdelen. En förbättring av äldre lägenheten rivnings- och stadsdelar har under vissa perioder ansetts kräva omfattande Under andra perioder har ombyggnad och mindre

nybyggnadsverksamhet.

setts som lämpligast eller framstått som genomgripande förändringar

självklara lösningar. funktion som form har växlat och Synen på stadens/stadskärnans/tätortens stått i samband med i vilken utsträckning den äldre bebyggelsen ansetts

tekniskt och ekonomiskt krav och rådande möjlig att bevara. Detaljhandelns uppfattning om trafikfrågornas lösning har under 50- och 60-talen varit i hög för synen på stadskärnans användning och omdaning. grad styrande och kon junkturpolitiska motiv har starkt betonats Sysselsättningspolitiska från arbetarrörelsens sida och använts såväl för som emot nybyggnadssaner-

ing. Ekonomiska, sociala och esteriska motiv har anförts såväl för som emot Olika har haft helt eller delvis motstridiga förnyelse. intressegrupper Åsikterna har emellertid inte varit helt uppfattningar i saneringsfrågor.

konstanta utan förändrats från en period till en annan. Under efterkrigstiden successivt förändrats från att den i stor har synen på äldre bebyggelse utsträckning bör undanröjas till att den bör och kan bevaras och använ-

das. och bevarande som funnits under en stor del av Den syn på förnyelse har i hög grad präglats av 30-talets funktionalistiska idéer, efterkrigstiden som hade goda kontakter med förmedlade av arkitekter och planerare arbetarrörelsen och en stark ställning inom den egna yrkeskåren. Avskyn för

det sena 1800-talets byggande, (som funktionalisterna delade med föregå-

ende arkitektgeneratiom) funktionalistiska arkitekters sociala patos och vilja

samt önskan att tillämpa funktionalistiska att göra en insats i bostadsfrågan kunde väl förenas med arbetarrörelsens strävan att upprättstadsplaneideal och att förbättra bostadsförhållandena. Den hålla hög sysselsättning - att den uppfattning som fördes fram genom bostadssociala utredningen äldre bebyggelsen var tekniskt-ekonomiskt omöjlig att bygga om - var dåligt

men blev ändå allmänt Även när inställningen till underbyggd, godtagen.

132 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

1800-talsbebyggelsen och äldre bebyggelse överhuvudtaget blev mer positiv, fanns uppfattningen kvar att den äldre bebyggelsen inte kunde behållas annat än till kostnader som översteg nybyggnad. Arkitekternas och planerarnas kontakter med arbetarrörelsen försvagades under efterkrigstiden och deras förändrade inställning trängde knappast igenom; den blockerades också av att den äldre bebyggelsen sågs som tekniskt dålig och svår att använda. Det fanns också arkitekter och planerare som höll fast vid sin 30-talsuppfattning. Den statliga administrationen och arkitektundervisningen dominerades länge av personer som delade bostadssociala utredningens inställning. För arbetarrörelsen blev sanering som sysselsättningsregulator mindre intressant i slutet på 40- och början av 50-talet; då det hade blivit en högkonjunktur i stället för den befarade lågkonjunkturen. Industriinvesteringar prioriterades i förhållande till bostadssektorn och inflyttningen till städerna gjorde att bostadsbristen blev ett stort problem. Följden blev att sanering genom rivning av högt exploaterade kvarter - som prioriterats av bostadssociala utredningen - sköts på framtiden och det som främst ansågs kunna saneras var lågt exploaterad träbebyggelse i städernas centrala delar. Under 50-talet ställdes från detaljhandelns sida krav på en sanering av stadskärnorna och med den snabbt ökande bilismen krav på trafik- och parkeringsutrymme. Förnyelse genom rivning och nybyggnad i städernas centrala delar blev inte stor under 50-talet och förekom främst i form av punktsanering. Fram till 1959 var det mycket vanligt med blandad bostads- och handelsanvändning i de hus som uppfördes. Då ändras reglerna för statliga lån och andelen objekt med blandad användning minskar. Under 60-talet ökade rivnings- och nybyggnadsverksamheten, vilket sannolikt till stor del förklarar ökningen av rivningsprotester och bildandet av olika miljögrupper under denna tid. Med den ökade rivningen av bostäder är det också naturligt att önskemål om inflytande för de boende och rätt att bo kvar eller att flytta tillbaka efter en sanering blev uppmärksammade frågor. Under 60-talet minskar detaljhandelns intresse för lokaliseringar i centrala lägen till förmån för externetableringar. Detaljhandelns avtagande intresse för stadskärnan och de protester som restes mot pågående och planerade förändringar var troligen av stor betydelse för den omsvängning som skedde mot slutet av 60-talet, då bevarande av bebyggelse och miljö, främjande av kollektivtrafik, dämpning av biltrafik och bostäder i stadskärnan blev honnörsord inom den fysiska planeringen. Under 60-talet började den rådande uppfattningen att gamla hus i regel var dåliga och omöjliga att bygga om till goda bostäder till rimliga kostnader på allvar att ifrågasättas, jämsides med att hyrorna i nybyggnadssanerade hus och områden ofta visade sig bli mycket höga. Under 60-talet och 70-talet skedde också vissa förändringar av normer och av regler för statliga lån i avsikt att underlätta ombyggnad och upprustning. Ombyggnadsverksamhetens del av bostadsinvesteringarna ökade från att ha legat på 5-7 % av bostadsinvesteringarna i början av 70-talet till ca 25 % i slutet av decenniet och ökade även absolut sett. Den länge rådande bristen på intresse för ombyggnad som saneringsmetod och den nästan totala inrikt-

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 133

inom arkitekt-, tekniker- och byggnadsarbetarutbildningen på nybyggnad ningen hade emellertid medfört att kunskaperna om äldre byggnadsteknik och lämpliga ombyggnadsmetoder var bristfälliga. Den ökade och specialiseringen inom byggföretagen mekaniseringen under medförde att byggandet i allt mindre utsträckning efterkrigstiden kunde användas som konjunkturregulator. I stället sågs ombyggnadsverksamheten som en möjlighet att sysselsätta äldre byggnadsarbetare. Mot slutet av 60-talet och under 70-talet blev bostadssegregation en flitigt diskuterad företeelse. Att motverka bostadssegregation ansågs vara ett viktigt mål för bostadspolitiken, men stora oklarheter rådde ifråga om vad segregation var samt hur och på vilken nivå olika former av segregation skulle en motverkas. En vanlig strävan i kommunala planer var att åstadkomma men detta korn ofta i konflikt med andra allsidig hushållssammansättning, för de boende utformning och mål, t. ex. inflytande på saneringens möjligheterna att bo kvar eller flytta tillbaka. Det har också påpekats att segregation i vissa fall även kan ha positiva drag.

134 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige sou 1931400

1970-talets småhusbebyggelse - framtidens stadsförnyelseobjekt. Staffanstorp i Skåne. Foto Lars Mangs 1977, 1 Arkitekturmuseet.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 135

Sammanfattade synpunkter

och stadsförnyelsediskussionen som här Bilden av den svenska stadsbygden redovisats kan fokuseras mot några punkter: i dess Stadsbebyggelsen i Sverige har en lång historia, men tyngdpunkten

utveckling ligger i vår egen tid. inriktat på utbyggnader och Vårt stadsbyggande har länge nästan helt varit

förnyelse genom nybyggnad. äldre än hundra år är idag reducerad till en så liten rest att Stadsbebyggelse till det kulturhistoriska bevarandets sfär. den nästan helt måste hänföras I diskussionen om förnyelsefrågorna har från olika håll och under läng tid för att se den äldre bebyggelsen som en framförts välgrundade argument som är förknippade med resurs, likaså påpekanden av olika svårigheter i stor skala. Dessa argument har emellertid länge förts åt radikal förnyelse sidan i beslutsfattande och i det praktiska stadsbyggandet. De offentliga insatserna i stadsbyggandet har haft en tyngdpunkt på vissa framförallt bostäderna med sina servicekomplement och trafiksysområden, lämnats temen, medan andra delar, särskilt inom verksamhetsbebyggelsen, utanför en mera genomtänkt behandling. tid har stadsbebyggelsens samman-

I de stora nybyggnadssatsningarnas

i tid och rurn kommit att försummas. Till detta har hang och kontinuitet givetvis bidragit stora förändringar i byggandets teknik och skala, kommu-

genom bilismen, ändrad livsstil genom ökade ekononikationsförändringar miska resurser etc.

Mot denna bakgrund blir stadsförnyelsen under återstoden av det tjugonde

till ändrade förutsättårhundradet i väsentlig grad en fråga om omställning sådan förutsättning är, att förnyelse i bemärkelsen ningar. En grundläggande nybyggande inte längre är den allt överskuggande frågan, utan att vi nu har som måste förvaltas, vårdas och vidareuen väldig befintlig byggnadsmassa konkret en sådan tvecklas. På ett praktiskt, plan är vi redan långt inne i som gäller värderingar, kunskaper och utveckling, medan den omställning har långt kvar. Vår beredskap för en sådan offentliga ställningstaganden att det omställning har varit låg, och är det delvis ännu när det gäller att inse utan om inriktningen för inte är fråga om tillfälliga övergående anpassningar

ett långt tidsperspektiv. En rad nya faktorer har under senare år kommit in i bilden, som ytterligare

Vi kan nämna den ekonomiska stagnationen och komplicerar omställningen.

136 Tätbygdsutveckling och i stadsförnyelse Sverige

sysselsättningsproblemen, energikrisen och dess krav på byggnadsförändringar, den ökade spekulationen i fastigheter och lokaler som sammanhänger med den starka inflationen osv. Vi kan också nämna förlusten av vissa typer av praktisk yrkeskunskap om äldre byggteknik och material. Ändå vore det oriktigt att allmänt teckna den svenska stadsförnyelsesituationen som krisartad. Vår stadsbebyggelse har hög kvalitet och goda utvecklingsmöjligheter, och den har mycket litet av de dramatiskt tillspetsade sociala problem och förfallsproblem som finns i många av Europas stadsregioner. Vad som för oss är viktigt i det perspektivet år att rätt urskilja de tendenser till negativ utveckling som kan uppträda i våra städer, och att ta ett fastare grepp om de positiva kvaliteter vi har i stadsbebyggelsen, för att vidmakthålla och vidareutveckla dessa. Det förutsätter en positiv attityd till den befintliga bebyggelsen, likaså att vi lår av de misstag vi ovedersägligen gjort i efterkrigstidens stadsförnyelse och stadsutbyggnad. Några av de misstagen kan formuleras på följande sätt: Vi har haft en för okritisk attityd till teknikförändringar och organisatoriska förändringar, vilket har inneburit att risker och förluster undervärderats i förhållande till fördelarna av förändringar. Vi har haft för liten beredskap att upprätthålla kontinuitet i bybyggelseutvecklingen och i stadsstrukturen. Vi har inte utvecklat instrumenten för förvaltning och vård av bebyggelsen i takt med utbyggnaden. Vi har, trots den starka demokratiska och politiska förankring som bebyggelseplaneringen i vårt land ovedersågligen har, i stadsbyggnadsprocessen haft för litet av historisk medvetenhet om grundad på kunskaper landets egna villkor och traditioner. Detta avspeglas exempelvis i att våra kunskaper om städernas byggnadsmassa och om livs- och verksamhetsbetingelserna i den äldre bebyggelsen först börjat byggas upp mera systematiskt efter det att genomgripande förändringar satts i verket. Våra kunskaper om de rättsliga instrumenten i stadsförnyelsen är fragmentariska, och vi har heller inte byggt upp en statistikinsamling som gör det möjligt att överblicka den urbana byggnadsmassan i dess helhet. Det senare fick en drastisk belysning i energisparandets inledningsskede, då behoven av såväl tekniska som förvaltningsmässiga byggnadsdata blev akuta. Sådana brister avspeglas också i den bild av stadsbebyggelsens utveckling som föregående framställning redovisar. Den ger en relativit översiktlig och allmän expemplifiering av väsentliga element i den urbana bebyggelsemiljön. Ett försök till summering skulle kunna göras på följande sätt: I de åtta århundradens vi haft Stadsutveckling i Sverige tillhör det medeltida skedet idag snarast ett arkeologiskt bebyggelseskikt. Om man undantar ett par städer är det enstaka monument, framförallt som kyrkor, ännu utgör fungerande byggnadsverk från detta skede. Det medeltida stadsbyggandet avspeglas annars bara i mer eller mindre rudimentåra drag i gatu- och kvartersmönster och i lämningar i marklager som blivit oförändrade av senare byggande. Det nästföljande stora stadsgrundnings- och stadsförnyelseskedet, yngre vasatid och stormaktstid, innebär såväl tillkomst av en rad nya städer som av de äldre.

påtaglig omformning Återigen är det inte så många fungerande

byggnadsverk från detta skede som återstår idag. Däremot har många städer huvuddragen i sitt centrums kvarters- och gatumönster från detta skede.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 137

Att stadsförnyelsen vid sekelskiftet kunde innebära en våldsam förändring av bebyggelsekaraktär och skala visar detta bildpar från Östra Storgatan-Smedjegatan i Jönköping, där Smålandsbanken och Sparbanken uppförde stora hus 1899. På 1960-talet revs sparbanken för ett nybygge, där banken förenats med EPA-varuhuset. Foto 1890 och 1900 i Jönköpings läns museum.

Det tredje genomgripande stadsbyggnadsskedet inleddes för bara ett drygt århundrade sedan och är det som lämnat det mest påtagliga historiska byggnadsbeståndet i våra städer och tätorter. Det är industrialiseringens och järnvägarnas stadsbygd, med tillkomst av nya orter, med utvidgning av stadsplanerna i de äldre, med stenhusbyggande, med en mångfald nya

138 Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige

byggnadstyper. Skedet representerar också ett stadsbyggande som behandlar stadskroppen som en helhet, och med vegetation iform av esplanader och parker som ett viktigt bebyggelseinslag. Den byggnadsmässiga expansionen har här sin tyngdpunkt i årtiondena kring 1900, och det är en relativt stor byggnadsmassa från den tiden som idag äger bestånd och utgör en praktisk och kulturell resurs för framtiden. Iden ingår byggnadsverk som innebär den högsta nivå byggnadskonsten i vårt land nått upp till om man ser till kombinationen av teknisk och materialmässig kvalitet och konstnärlig och hantverklig behandling. När det gäller byggnadsmassan från detta skede har 1900-talets stadsförnyelseprocess länge fokuserats mot bostadsbebyggelsen, medan man inte tagit något fast grepp om verksamhetsbebyggelsens problem. När det gäller yta och byggnadsvolym är, som tidigare framhållits, 1900-talets insatser i våra städer av en helt dominernade skala. Den utvecklingen hari sin tur två skeden, där gränsen går vid 1950-talets början eller mitt. Den tidsgränsen halverar också ungefärligen städernas totala byggnadsmassa. Att hälften av stadsbygdens bebyggelse är tillkommen under vår egen tid, med den moderna planeringens och den industriella byggteknikens medel, innebär emellertid inte att den byggnadsmassan är fri från brister och att stadsförnyelsens problem skulle vara koncentrerade till den äldre bebyggelsen. Länge har vi haft en alltför schematisk syn på detta, och kanske en för optimistisk syn på nybyggandets förmåga att åstadkomma goda och bestående lösningar. Ofta har man haft föreställningen om ett kontinuerligt tekniskt och ekonomiskt åldrande hos byggnader. Den historiska erfarenheten är snarast den motsatta eller innebär, att frågan om en byggnad är föråldrad och utsliten skiftar mycket starkt mellan olika av kategorier byggnader. Här kan nämnas några exempel: De fängelser som byggdes vid 1800-talets mitt har fyllt samma funktion med mycket små förändringar under ett århundrade, och blev funktionellt föråldrade först genom efterkrigstidens kriminalvårdsreformer, samtidigt som de byggtekniskt fortfarande var i god kondition. Kroppssjukvårdens byggnader från samma skede som fängelsebyggnaderna, har undergått en mycket intensiv ombyggnads- och förnyelseprocess under hela 1900-talet, som har lämnat mycket litet av det ursprungliga intakt. Däremot har mentalvårdens byggnader från 1800-tal och tidigt 1900-tal varit beständiga och bestående, likaså värnpliktssystemets regementskaserner, genom att verksamhetens byggnadskrav varit små och givetvis genom att nyttjarna inte kunnat ge röst åt långtgående förnyelsekrav. En del av de industriella storarbetsplatsernas byggnader i städerna, exempelvis textil- och skofabriker eller bryggerier, har haft samma byggtekniska och arkitektoniska kvaliteter som de samtida mentalsjukhusen, men återigen är det verksamhetsutvecklingen och branschomstruktureringen som lett till att byggnaderna övergivits och orsakat ett förnyelseproblem. Att genomgripande förnyelsebehov kan aktualiseras inom sent tillkommen bebyggelse har vi fått exempel på från flera fält inom stadsbyggandet, inte bara de stora bostadsområdena från 1960- och 70-talets miljonprogram.

Tätbygdsutveckling och stadsförnyelse i Sverige 139

Man kan nämna varuhus- och centrumbebyggelse från samma tid, och från den offentliga sektorn kan nämnas undervisningsbyggnader, där problemen kan vara byggteknisk och arkitektonisk undermålighet men oftare brister i lokalplaneringen i relation till förskjutningar i verksamhet och befolkningsunderlag. Allt detta kräver beredskap för anpassning till ändrade förutsätten anpassning som inte kan göras utifrån schematiska normer. ningar, Det vore inte att se den tidigare stadsbyggnadshistorien som riktigt harmonisk och kontinuerlig i relation till vår tid. Tvärtom har drastiska varit ett ständigt inslag i vårt stadsbyggande. Hårdhänta förnyelsesatsningar som hörde samman med 1600-talets till var de stadsregleringar omställning en stormakts militärekonomi. Genomgripande var de förändringar som industrialismen medförde. Upprepade bränder har fram till för hundra år sedan drabbat städerna och föranlett omfattande förnyelse. Men historien innebär ju inte i dessa hänseenden något mönster, som på ett lagbundet sätt måste upprepas; vad den innebär är förutsättningar som ligger utanför vår

möjlighet att påverka i det fortsatta stadsbyggandet.

Det är sålunda en nyanserad hållning till byggnadernas utvecklingsmöjoavsett ålder, som en historiskt medveten stadsförnyelse måste leda ligheter, till. Och det innebär också en starkare inriktning än hittills på både funktionsmässig och stadsbildsmässig kontinuitet, där det är fråga om att få bibehållande av existerande kvaliteter och nytillskott och kompletteringar att samverka.

Hur växer gemenskapen?

Från till samskap grannskap

av Lars-Erik Lundmark

Förord

Just därför att det förgångna är glömt, härskar det oinskränkt. För att komma

över det måste det först kommas ihåg. Russel Jacoby

som idébyggnad, som social version är äldre än grannskapet Grannskapet Det är framför allt som det förra den är brokig och svår att som planeringsidé. Det visar de försök som har gjorts. Det ena tycks heller följa genom tiden. endera tycks det vara något fel på aldrig riktigt gå ihop med det andra: eller försöken att grannskapets idémässiga grund på de planmässiga idéerna. Hittills förefaller det som om det hade fattats något i förverkliga s. a. s. bägge ändarna... Men detta betyder inte att grannskapet som idésystem och som vision är livskraft är att de då och då uttjänt. Ett av många bevis på grannskapstankens dyker upp och dammas av i statliga utredningar. Man kan fråga sig vad syftet varit när har varit med det? Har grannskapet en passande bakgrund Har det varit sökarljuset skulle riktats mot den egna tidens förträfflighet? till den faktiska utvecklingen, att få den

fråga om att söka efter alternativ

för att bättre förstå vad som händer och kunna bjuda egna tiden på avstånd vara en det motstånd? Under alla omständigheter tycks grannskapstanken om framtidens stad. ofrånkomlig del i varje diskussion Det har Grannskapet som begrepp är inte lätt att ringa in och definiera. och utsvävande. många dimensioner. Det blir gärna en aning vidlyftigt som social vision framstått som ofärdigt och ofullgånget Att grannskapet har förstås irriterar ordningsmänniskorna. De vill en gång för alla veta vad det ska lösa, vilken organisation och teknik grannskapet är, vilka problem

som ska användas om det ska förverkligas

Ett av skälen till det stora intresset för grannskapet, till grannskapets en attraktion är att det förenat en social vision om boendet och vardagen med Det har diskussionen om vad som kunde fysisk planeringsidé. gjort konkretare än vad den i åstadkommas för att bryta en faktisk utveckling annat fall skulle ha varit. Och det har skapat hopp om att det genom skulle samhället efter dessa

planmässiga förändringar gå att ordna

idéer. råkat ut för en företeelse som inte är

Som jag ser det har grannskapstanken

142 Hur växer

gemenskapen?

ovanlig när det möjliga ställs mot det förhärskande: den har vid tillämpningen tappats på sina specifika kvaliteter. Begreppet har inlemmats i och tjänat som garnering i planeringsspråket. Jag påstår inte att det har skett avsiktligt och med beräkning. innebörd Grannskapets innehåll, och form är inte tidlösa. Jag har därför valt undertiteln Från grannskap till samskap på den här litteraturöversikten. I stället för ordet samskap, det uttryck som Emin Tengström använt i sitt framtidsscenario Om samskap och sekundärekonomi, 1978, kunde jag t. ex. ha använt boplats. Det finns en likhet och en kontinuitet mellan det gamla” grannskapet och samskapet. Samtidigt är det riskfyllt att tänka i paralleller. Det handlar inte bara om att nytt vin har fyllts i gamla läglar. Det är nu inte enbart grannskapets idémässiga innehåll som förändras. Motiven som talar för grannskapet och det upplevda behovet av det ändras också. Den här översikten är gjord på beställning av

stadsförnyelseutredningen.

Uppgiften har gällt att kort skildra den svenska grannskapsdebatten i dess olika tappningar under några decennier. Det har också gällt att skissartat återge främst 60- och 70-talens samhälldebatt och forskning kring temat social gemenskap och isolering med anknytning till boendet. Jag har haft särskilt god hjälp av Mats Franzéns & Eva Sandstedts avhandling, Grannskap och stadsplanering. Om stat och byggande i efterkrigstidens - framför Sverige (1981) allt när det gällt grannskapet och 40-talet. Därför känns det lite trist att jag inte kan hålla med dem om det som är en poäng i deras avhandling - att det är grannskap som har “byggts” under hela efterkrigstiden. Under mitt arbete med den här texten är det några som läst och haft synpunkter på den. Jag har haft god nytta av det och vill tacka Kerstin Bohm, Björn Linn, Göran Sidenbladh, Ronny Svensson, Marja Walldén, Elisabet Viklund och Gunnar Åsvärn.

Hur växer gemenskapen? 143

Ett är ett

grannskap grannskap

som planeringsidé

Grannskapet

som materiellt är knutet till

som planeringsidé, projekt,

Grannskapet Han till namnet Clarence Arthur Perry. var sociolog. Perrys förslag för lanserades i anslutning till arbetet på en regionalplan

grannskapsenhet Unit. A Scheme for the New York. The Neighborhood of Arrangement

att Family-life Community, som var titeln på Perrys arbete från 1929, anger

för familjens vardagsliv som grannskapsenhe-

det var goda omständigheter ten skulle bidra till (Franzén & Sandstedt 1981). sex element: Perrys grannskap skulle bygga på följande D Storlek varav ca 1 000 barn; - Befolkningen skulle uppgå till ca 5 000 personer School”. Denna storlek skulle lämpligt underlag för en ”Elementary enligt Perry också vara lämplig för det lokala föreningslivet. D Avgränsning runtom och inte genom

- Avgränsning främst genom genomfartstrafik en genomfartsled

enheten. Staden byggs upp av flera enheter utefter med avfartsramper och planskilda korsningar varje halvmil.

D Öppna ytor

för både barn och - Tre-fyra spridda öppna ytor för spel och lek i området

vuxna. D Institutioner och tillsammans med andra - Skolan skall fungera som medborgarhus institutioner som t. ex. kyrkor ligga i enhetens mitt- grannskapsenhe-

tens Community Center. D Butiker - Butikerna samlas vid knutpunkter och på så sätt att

genomfartsledernas

flera kan använda samma affärsområde.

grannskapsenheter

D Vägsystem från det externa och endast för de - Det interna vägsystemet är åtskilt boendes förflyttningar inom enheten.

Områdets storlek är anpassad till skolans normer vad gäller antalet barn och skall sammanföra människor kring barnens Enheten

upptagningsområde.

allmänna angelägenheter som det religiösa livet, skolgång och kring andra varuinköp, avkoppling och lek. Grannskapsenlokala föreningsaktiviteter, dock utan arbetet som en bas för relationerna, heten är en by i staden, kontakterna och sociala rörelser.

144 Hur växer

gemenskapen?

Perry sätter sin tillit till att grannskapsenhetens medlemmar spontant sluter upp för att genom intresseföreningar bidra till allas och det allmännas bästa. Därmed kan människornas och familjens isolering och upplösning förhindras, moralen upprätthållas, trygghet och harmoni skapas. På detta sätt ska alltså grannskapet som vad jag vill kalla socialt projekt förverkligas. Franzén & Sandstedt (1981) hävdar att Perrys planeringsprinciper bör sättas i samband med att massbilismen i 1920-talets USA. slog igenom Grannskapsplaneringen var ett svar på hur de problem som bilismen skapade skulle lösas. Perry skulle ha slagit två flugor i en smäll: grannskapsenheten skulle både stärka moralen, främja social enighet och dessutom reducera automobilhotet genom att genomfartstrafiken leds utanför grannskapsdistriktet.

Många inspirationskållor

Perry var en av ledarna för Community Center Movement i USA. Det var en rörelse som arbetade för att det skulle finnas byggnader som gav det lokala gemensamma livet goda betingelser. Det hade sina rötter i Settlementrörelsen från slutet av 1800-talet och i Settlement houses” i anglosaxiska industristädernas slumområden (i bl. a. Londons East End, Chicago, New York). Settlement houses var vad vi kallar hemgårdar. Dessa drevs och drivs av religiösa och filantropiska organisationer och personer som på olika sätt ville

hjälpa och stödja människorna i dessa områden (Åsvärn & Mathsson 1958,

Swedner 1979). Perrys förslag till grannskapsenhet var av allt att döma också inspirerat av engelsmannen Ebennezer Howards förslag till ”trädgårdsstad” (Garden

Cities of To-Morrow,

1898) och av den s. k. Chicagoskolans verksamhet. Howards trädgårdsstad var en typ av samhällsbyggnad som det skulle finnas en hel del att säga om. Den första trädgårdsstaden, Letchworth, anlades redan 1904. Den blev ett resmål och en inspirationskälla för många runt om i världen. stadsbyggare I det här sammanhanget får vi nöja oss med att nämna, att Howards stad skulle bestå av sex enheten med ungefär 5 000 invånare i varje. Men antalet enheter var ingen central fråga när Howards ”sociala stad skulle byggas upp (Bergman 1980). Chicagoskolan kom under flera decennier att spela en mycket viktig roll för forskare som studerade staden, stadslivet och mänskliga relationer. Och för dem som tog studier av ”grannskapet” som en forskningsuppgift. Den gav dem en ram och ett språk. Chicagoskolans officiella syn på människan och på samhället var till att börja med hårt knuten till biologiska analogimodeller, teorier hämtade från växt- och djurekologin, vilka så småningom skulle komma att luckras upp (Lindberg 1971). Chicagoskolan lämnade också från 20-talet och framöver viktiga bidrag till idéer om hur fattiga och förtryckta människor genom hjälp till Självhjälp, självmobilisering etc. skulle kunna förbättra sina villkor. Dessa idéer började under 1930-talet att praktiseras i slumområdena i många av USA:s storstäder. Det ”samhållsarbete eller ”grannskapsarbete” som under drygt ett decennium bedrivits inom bl. a. den svenska socialvården har många

Hur växer gemenskapen? 145

med tankemönstren bakom detta förändringsarbete beröringspunkter

(Bohm 1979, Swedner 1979).

Vända negativt till positivt

ur den utbredda Man kan säga att grannskapet som planeringsidé uppstod

misären i industristäderna vid sekelskiftets början (Bell & Westius 1972).

Chicago t. ex. växte lavinartat under 1920-talet: Invandringen skedde i vågor av folk med olika etnisk och social bakgrund. Forskarna kunde med sina egna ögon se en stad i våldsam expansion och många av de problem detta förde

med sig (Bohm 1979). De såg också att det uppstod ”naturliga” gruppbild-

ningar i segregationens spår. Varför inte ta fasta på detta faktum och försöka vända det till något positivt? kom Perry dem till undsättning: ett materiellt, Med sin planeringsidé förankring och fortlevnad fysiskt rum skulle skapas till stöd för gruppernas

(Paulsson 1969). Perry var troligen också påverkad (Bell & Westius 1972) av pedagoger som

center”. Och även av de amerikanska ville göra skolan till ett community Människorna

sociologer som lagt stor vikt vid primärgruppernasl betydelse.

skulle hålla ordning på varann (social kontroll) och barnen formas så att de införlivade de normer och värderingar som var viktiga i det samhälle det

gällde (socialisering).

och 40-talet

Grannskapet

och community center Grannskap

under mellankrigstiden var Grannskapsplaneringens praktiska betydelse ringa. Det var först efter andra världskrigets slut som idéerna började slå rot - och då främst i Europa och framför allt i England (Franzén & Sandstedt 1981). I New Towns Act beslöt det engelska parlamentet 1946 att bygga sju London som i motsats till vanliga sovstäder skulle vara nya städer runtom ekonomiskt och socialt autonoma enheter. En mängd mindre arbetsplatser skulle flyttas ut från centrum och människorna skulle flytta med. Den första nya staden, Harlow, bestod av tio grannskapsenheter på 3-6 000 människor?

Den varianten (Mathsson & Åsvärn 1958) av Community

engelska Center-rörelsen hade emellertid funnits länge. Som ”folkrörelse” strävade den efter att få till stånd en demokratisk organisation”, förbättra det 1 Här ungefär i meninglivet och samlivet på det lokala planet. För detta ,_ , . sällskapliga utbytet, som finns

denna att mötas i för de mest skilda sysslor et): Wanglskor

behövdes en byggnad och lokaleri

och aktiviteter. ?§33 å?%am§i2?3i;t°§§ro-

själva ende av varann. Rörelsen fäste stor vikt vid att invånarna genom sina organisationer planerade, uppförde och hade hand om sitt community center. Det skulle 2 Utfallet ur hälsosyn. höra till undantagen att samhället eller ett byggnadsföretag byggde det hus punkt har behandlats av Fm” Didericbse” i var sådana att som medborgarna skulle driva ihop. Om nu omständigheterna Stad

skulle de åtminstone vara med i lan er in e v häfået odlhälsa*

det inte g ick att undvika p g n a Nationalkommittén för center var självverksamhet ett anläggningen. I allt vad som rörde community stadsförnyelsekampannyckelord. jen, 1981.

146 Hur växer gemenskapen?

Från 1937 fanns det i England ett mindre statligt allmänt stöd för att bygga och driva community-center. På vissa håll fick man kommunala bidrag. I övrigt fick organisationerna stå för kostnaderna. I huvudsak fick man ihop de pengar man behövde genom att ordna dans och andra tillställningar och ta avgifter för dessa. Diskussionen om grannskapet och community center tog fart också i Sverige. Ja, den grep tag i och engagerade de flesta av de mer inflytelserika arkitekterna och planerarna. ldéströmmarna kom i huvudsak från England - böcker gavs ut på svenska om engelsk stadsplanering. Den amerikanske sociologen Lewis Mumfords bok Staclskultur (1938), som utkom redan 1942 på svenska, bidrog också till att sprida de nya idéerna.

Grannskap mot massamhälle

Grannskapsidéernas introduktion i Sverige - sammanvävda med community centertankarna - kan sägas ha varit arkitekternas bidrag till diskussion om hur samhället skulle ordnas för att möta yttre och inre hot mot demokratin (Franzén & Sandstedt 1981). Många människor i vårt land hade under andra världskriget upplevt detta hot som en realitet. Man hade ju sett hur diktaturerna i Europa hämtade sin styrka ur befolkningens för mottaglighet massuggestioner. Även i vårt land fanns en grogrund för antidemokratiska idéer och antidemokratiska krafter, menade man. Men på vilka grunder skulle då grannskapet kunna bli till hjälp för att försvara och förstärka demokratin? Under 40-talet började sociologien som ”hjälpvetenskap” i stadsplaneringen att göra sig gällande också här hemma. Sociologiska och socialpsykologiska teorier och rön visade, att demokratins grundläggande problem hade samband med upplösningen av primära grupper, med grupphemlösheten. Människan i industrisamhället (i städerna) ingick inte längre i stabila grupper som kunde ge henne rotfäste, som hade ansvar för henne och där hon själv kunde känna och ta ansvar. Fascismens masspåverkan var möjlig bl. a. därför att banden mellan människorna hade som en följd försvagats av industrialiseringen och inflyttningen till städerna. Individen saknade förankring i en grupp där hon kunde samarbeta med andra, känna gemenskap och samhörighet, ta och ge, bry sig om och själv känna trygghet. Kunde människan inte få den trygghet hon sökte i en grupp driver hennes ångest och hennes vånda henne till att söka sig till massan och till en ledare som kan förlösa henne. Den som från dessa utgångspunkter med ventenskaplig auktoritet och mest pregnant korn att beskriva ”gruppsamhället” som demokratins bas och massamhället som diktaturens livsluft var Torgny Tzson Segerstedt. Seger- Göran Sidenbladh stedt, som 1947 blev landets förste professori sociologi, skrev om detta bl. a.

(1944) i antologin och KF-skriften Inför framtidens demokrati &

uppger att Perry länge (Franzén förblev i det närmaste Sandstedt som publicerade 1981). I gruppen och bidrog med uppsatser till obekant i Sverige (brev boken ingick också tre framträdande arkitekter, nämligen Jöran Curman, till Stadsförnyelsekom- Helge Zimdahl och Uno Åhrén. mittéerna 15/6 -81. Men han var inte obekant i Man kan, som Franzén & Sandstedt (1981), uttrycka det så att grannskapet England (Franzén & blev ställt mot massamhället. Med dess hjälp skulle förutsättningarna för Sandstedt 1981). sociala förbättras, människornas behov gruppbildningar av kontakter,

Hur växer gemenskapen? 147

hemkänsla och rotfäste främjas, vianda och grannskapsanda skapas. Mycket av det goda och eftersträvansvärda man utgick ifrån fanns i den skulle vara riktmärken för den fortsatta uppbygggamla byorganisationen av det moderna samhället. I detta låg också en kritik mot naden som ansågs i allt väsentligt ha försummat att ta sin funktionalismen, utgångspunkt i människan som gruppvarelse.

Visionerna och 40-talet

Jöran Curman och Helge Zimdahl

Arkitekterna Jöran Curman och Helge Zimdahl lade i uppsatsen Gruppsfram tankar om det amhällen (publicerad i den nyss nämnda KF-skriften) & Sandstedt goda livet i ett framtidssamhälle, ett ”gruppsamhälle” (Franzén all tänkbar service. 1981). Detta skulle kunna erbjuda som primärgrupp behövde stöd för sin existens genom rationa- Familjen och kollektivisering av hemarbetet, ansåg de. Om hushållsarbetet lisering och utfördes av flera hushåll gemensamt kunde inte bara arbetet underlättas effektiviseras utan också en plattform och en solid grund för gruppsamman- Hel- eller halvfabrikat borde användas i matlagningen, hållning skapas. ordnas centralt, stortvätten hanteras i en maskintvättstuga, städhjälp i storbarnkammaren och på föräldrarna få hjälp med barnen av lekledare invånare mötas i gemensamma lokaler.

fritiden skulle gruppsamhällets

Samlevnadsformerna skulle med andra ord ha starka kollektiva inslag. och Zimdahls framtidsvision skulle bostäderna grupperas runt I Curmans Bostadsgruppen skulle bestå av en kärna av gemensamma anläggningar. Den borde innehålla bl.a. skola, lekskola, centralungeför 1 000 personer. kök, butiker och samlingslokaler. Flera gruppsamhällen skulle repliera på ett med varuhus, teater, realskola m. m. Ansvaret för skötseln av centrum gruppsamhällets gemensamma anläggningar skulle vila på de boende genom

den förening alla skulle ingå i. Curman och Zimdahl använder inte ordet grannskap. Begreppet grannförst i slutet av 40-talet. Men visst vilar skap slog igenom på allvar på grannskapstankar. Som ideal står det sig nog inte ”gruppsamhällen” - åtminstone inte det rationaliserings- och servicetänkande som längre ”gruppsamhällen” är ett uttryck för.

Uno Åhrén

kom kanske med det slagkraftigaste bidraget. Det Arkitekten Uno Åhrén första delbetänkande från skedde i en bilaga till bostadssociala utredningens Åhréns sig till en 1945: Ett planmässigt samhällsbyggande. uppsats formade med den förda samhällsbyggndspolitiken med få veritabel uppgörelse motsvarigheter i statligt utredningsväsende. Det är mycket i denna uppsats

som idag tål att upprepas. ”Själv såg han väl den som sitt viktigaste inlägg skrev C-F Ahlberg (1977) efter Åhréns död. vara bristerna i Åhrén tog alltså som sin uppgift att kartlägga vad han ansåg - såväl i samhällsbyggandet och ge förslag till hur dessa skulle avhjälpas

148 Hur växer gemenskapen?

städerna som på landsbygden. Referatet nedan behandlar främst Åhréns planförslag. Hans argument är på många sätt tidstypiska. Alltför små tätorter kan inte bära ”vad människan i nutidens kultursamhällen bör kunna fordra”, kulturella institutioner, samlingslokaler etc., anser Åhrén. Alltför stora tätorter är socialt olämpliga. De ger ingen ”hemkänsla”. I storstäderna har grupptillhörighetern brutits sönder. Tillväxten har fått ske spontant.

Stadsplaneringen har vanligtvis begränsats till att man undan för undan skarvat i planstumpar i periferin utan att samtidigt se till att det skapas ett organiskt sammanhang. Planeringen har arbetat med för dålig överblick på för kort sikt och med för litet förutseende. Resultatet har blivit förkastligt ur alla synpunkter. Ekonomiskt har systemet inneburit ett fruktansvärt slöseri.

Blandningen av bostadshus och industrier har skapat osunda förhållanden”. ”Estetiskt har skapats de mest vältaliga minnesmärken som vår kultur äger över Iåt-gå-systemets oförmåga att åstadkomma den samordning, hyfs och reda, som man har rätt att kräva i ett förnuftigt organiserat samhälle. Åhrén vänder sig också mot tendensen att koncentrera gemensamhetslokaler och arbetsplatser till städernas centrum och göra ytterdistrikten till renodlade bostadsområden. Denna tendens anser han talar emot storstäderna och de större tätorterna i deras nuvarande form”. Han vill se de större städerna sektorsindelande med egna arbetsplater, bostäder och gemensamhetslokaler. Åhrén ser också med oro på den inflyttning till storstäderna som tilltar. Åhrén beklagar det svaga stödet i forskning, när målen för samhällsbyggandet skall preciseras. En fördjupad forskning om ”människors liv i den nutida samhällsmiljön framstår som så mycket mer angelägen när man snart sagt med blotta ögat kan se att de miljöer vi lever i är mycket bristfälliga. Slumpen har tillåtits ett alltför stort spelrum. Individen har blivit en anonym atom i storstadens folkmassor, i den våldsamma i varuhusens gatutrafiken, köer, i de stora företagens massor av anställda, i de stora organisationerna, i fotbollsmatchernas och storbiografernas åskådarmassor. Människornas minskade beroende av stöd av varandra har inneburit fördelar men samtidigt gjort mer abstrakt. Det verkligheten trygga mellanledet mellan individ och samhälle, som gruppen utgjorde, har gått förlorat. Han är medveten om att det ligger snubblande nära till hands att idéalisera det som varit, att det kan bli modernt att göra kvasivetenskap” av begrepp som trivsel eller ”grupp”. Bristen på vetenskapligt underbyggda antaganden får kompenseras av praktiska erfarenheter, men i planeringen bör hänsyn tas till de vetenskapliga resultat som föreligger. Åhrén ser det som ett självklart socialt och politiskt mål för samhällsbyggandet, att skapa en gynnsam jordmän för en demokratisk människotyp, människor som är ”social-minded”. Detta kan som framgått uppnås om de sociala växtbetingelserna är de rätta, dvs. om gruppgemenskap gynnas. För detta krävs bl. a. ett stort antal samlingspunkter, möteslokaler. En decen-

Hur växer gemenskapen? 149

traliserng av kommunalförvaltningen och stadsdelsföreningar (av i huvudsak karaktär, som han själv har goda erfarenheter av som stadsplarådgivande nechef i Göteborg) ligger enligt Åhrén i linje med de angivna målen. med den ”inre differentieringen av Åhrén behandlar ingående problemen som är förenade med att dela upp tätorten i tätorterna”, de svårigheter och samla lokaler för gemensamt bruk i community centra. ”grannskap” Bland de i centrumområdena redan etablerade företagen, varav många är beroende av det centrala läget, kan någon utflyttning knappast ske av andra eller än dem som inte har någon direkt kontakt med företag lager allmänheten. Varje ytterdistrikt bör dock ha ett industriområde. i Men även om man flyttar företag är därmed inte sagt att alla anställda närhet. I de allra största städerna kan företaget kan och vill bo i företagets knappast helt förverkligas. Däredärför den önskvärda decentraliseringen mot bör och dylikt i förorterna, om de planeras på

”gemensamhetslokaler

den ett riktigt sätt och blir tillräckligt många, kunna minska eller eliminera dragningskraft som stadens centrum har fått. Här räcker det inte med en eller annan källarlokal för hemlösa föreningar i ett hyreshus, utan att skapa ”ett livet”. Det är också av vikt, att lokalerna förvaltas av fokus för det kollektiva dem som utnyttjar dem. Hos oss är det nog en fara, att man kommer att lita för mycket till myndigheterna i stället för att ta saken i egen hand.” De community centra, som Åhrén förespråkar, skall så långt som möjligt inte vara åldersskiktade. Samhället har familjen som bas, centrat är ett sätt att bevara och berika familjelivet”. Alla skall känna sig hemma. Befolkönskemål och behov skall kartläggas och styra innehållet. Att ningens kombinera fritidscentrum med skolor är en tanke som har mycket som talar för sig. Men man får se upp för risken att skolans representanter lägger sig för i skötseln och användningen av allmänhetens lokaler”. mycket service” är det inte Då ett fritidscentrum är en självskriven samhällelig en del av kostnaderna, vilket också mer än rimligt att staten subventionerar kvalitet är en garanti för en likvärdig på dessa centra i hela landet. storled är Åhrén obestämd. Han hänvisar till den Vad gäller grannskapets diskussion som handen att det bör begränsas till engelska ger vid 6 000-10 000 personer - 20 000 tycker har är för stort.

Carl Fredrik Ahlberg

Carl År 1947 målades Stadsplaneringens nya giv ut bl. a. så här av arkitekten Fredrik i Social årsbok. Citatet är hämtat från Boalt & Holm, Ahlberg 1966:

storstäderna ger för lite underlag för gruppbildningar och samhörighetskänsla. Grupperna uppstår ju kring gemensamma intressen, och varje människa i en storstad de är medlem i många gruppbildningar av varierande sammansättning. I ju högre grad desto skilda grupperna sammanfaller, det vill säga deras medlemmar är gemensamma, starkare blir deras känsla av samhörighet. Stadsdelarnas storlek måste bestämmas med utgångspunkt från den lämpliga storleken för olika gemensamma institutioner. I Stockholm har man kommit till att ca 2 0()0 invånare är en lämplig enhet med hänsyn till livsmedelsbutiker och barnstugor,

medan det för en mer fullständig service med butiker bör vara stadsdelar på 10 000 ä 15 000 invånare, en storleksordning, som också väl svarar för en å två folkskolor.

150 Hur växer gemenskapen?

Mycket längre i storlek bör man nog inte gå, om stadsdelen skall kunna bli riktigt överblickbar för de egna invånarna och om ej de interna avstånden skall bli för stora. Det finns emellertid både butiker och kulturella institutioner som kräver ett större befolkningsunderlag. Man kommer således fram till ett pyramidformigt utbyggt samhällskomplex, där de minsta enheterna på ca 2 000 invånare gruppvis är samlade till stadsdelar om ungefär 10 000, vilka i sin tur är grupperade i större enheter med kanske 40 000 eller 50 000 invånare. Inom varje stadsdel skall det finnas ett stadsdelscentrum -lämpligen i anslutning till en hållplats på en busslinje eller en förortsbana. Där skall finnas butiker, hantverkerier, biograf, medborgarhus, sociala expeditioner etc. Inom varje större enhet utbildas ett av dessa stadsdelscentra till ett storcentrum."

Av de nämnda exemplen på vad grannskapet är och ska vara finns ett gemensamt mönster, men med variationer och betoning av skilda element. Storstaden ska delas upp i mindre, självständiga enheter, som ska utgöra en total” boendemiljö. Centrum av olika bildas. ordning Curman och Zimdahl markerar inte alls så hårt som Ahlberg att grannskapsenhetens

storlek ska styras av hänsyn till vilket befolkningsunderlag olika anläggningar

kräver. De menar att storleken, ca 1000 personer, kan behöva justeras p. g. a. sådana hänsyn. De sociologiska och socialpsykologiska motiven för grannskapet är starkt framträdande. Man vill underlätta människors behov av kontakter, ge bättre förutsättningar för sociala gruppbildningar. Detta ska i sin tur främja den s. k. demokratiska människan och stärka familjebanden. Grannskapsidéns ideologiska innehåll kunde framstå som tilltalande både för den tidens radikala och konservativa. Den kunde dels ses som ett botemedel mot social misär genom att människorna skulle bli starka i sin samhörighet, dels kunde grannskapsmedvetenheten ses som en garant för att värderingar och åsikter konserverades genom en stark social kontroll mellan gruppmedlemmarna.

Grannskapet och kollektivhuset

Gruppsamhällen leder tankarna till 30-talets kollektivhusdebatt. Några kollektivhus hade ju också byggts och betraktades som ett Sverige föregångsland på det området. Nu handlade kollektivhusfrågan (Caldenby & Walldén 1979) inte så mycket om bristen på gemenskap som om kvinnornas situation och deras rätt att förvärvsarbeta. Dick Urban Vestbro (Att bygga för jämställdhet, 1968) anser att det finns ett samband mellan kollektiv- och grannskapsidéerna: De båda boendeformerna har i stor utsträckning förespråkats av samma personer ofta med likartade motiveringar och samma bakomliggande idealbildning” (Caldenby & Walldén kvinnor 1979). Nu var det framförallt som var förespråkare för kollektivhus. Vid sidan av Brita Åkerman nämns märkligt nog sällan någon kvinna vid namn i den tidiga grannskapsdebatten -i vart fall inte i de källor som jag använt.

Hur växer 151

gemenskapen?

De första grannskapsenheterna”

eller de Något större utrymme ska inte ägnas åt att vare sig beskriva de första senare s. k. i Sverige. Motivet till detta är att jag har

grannskapsenheterna

att det finns så värst många exempel på grannskap och mycket svårt för att se med stöd av traditionell - om det planering grannskapsliv som har tillkommit i slutavsnittet. finns några alls. Detta ska närmare diskuteras Norra Guldheden i Göteborg med 600 lägenheter var en av de första s. k. År då området var till hälften grannskapsenheterna i Sverige. 1945,

ordnades en utställningi området av Svenska Slöjdföreningen. färdigbyggt, bostadshus- och Den var en uppvisning av en ny giv ifråga om stadsplaner,

trångboddheten) och heminredning. Hustyperna

lägenhetstyper (för att lösa varierade mellan två till utgjordes av punkthus och smalhus, lägenheterna samlades vid torget där också bank, post, lekskola fyra rum och kök. Butiker innehöll också kollektivoch samlingslokaler fanns. Centrumanläggningen och restaurang (Franzén & Sandstedt 1981).

hus (kategorihus)

och mest konkreta uttrycket för Årsta Centrum är det mest ihågkomna Initiativet togs av Svenska grannskaps- och community-center-tanken. redan 1943 och av Uno Åhrén, som var dess chef vid den Riksbyggen

tidpunkten. Arkitekterna Erik och Tore Alsén presenterade ett förslag till centrum 1954. Det innehöll förutom butiker, fritidslokaler, 1944. Det blev färdigt barna- och mödrateater, biograf, musiksal, bibliotek, läkarmottagning,

vårdscentral, tandläkarmottagning och apotek. Det var alltså ett väl utrustat

och även ett välplanerat centrum. De boende i området skulle, var det tänkt.

förvalta gemenskapslokalerna. Men dessa hyrdes ut till olika organisatio-

ner. format i jämförelse med senare Årsta centrum hade ett måttfullt kom att hamna utanför det befintliga affärs- Centrumbildningar. Centrum

(Mathsson &

stråket i Årsta och i skuggan av knutpunkten Gullmarsplan

Åsvärn 1958).

- tro eller vetande?

Grannskapets sociologi

Göran Sidenbladh ett diskussionsinlägg som arkitekten År 1948 publicerar och bostadskongress om han hållit vid en internationell stadsplanedess innehåll och former”, Sidenbladh gör sig enligt ”Grannskapsplaneringtill grannskaps- Franzén och Sandstedt (1981) till tolk för en svalare hållning än Curman, Zimdal och Åhrén. Och det är framför planeringens förtjänster motiveringarna som han ställer sig något frågande allt de sociologiska

inför. att kan betraktas både som en

Sidenbladh menar grannskapsenheten

arkitektonisk enhet. Ett

funktionell enhet, som en social enhet och som en

vara en funktionell

grannskapsområde kan mycket väl, hävdar Sidenbladh,

enhet utan att framträda som en enhet i social mening. mest gynnsamma förutsättningarna att uppstå om 1) Gçmenskapenhande i arbete och antalet människor är begränsat, 2) om de finns nära varandra

boende och 3) om de tillhör samma klass och har samma intressen.

152 Hur växer

gemenskapen?

Den viktigaste sociala enheten är enligt Sidenbladh inte grannskapet utan

bostadsgruppen, vars storlek bestäms av gångavståndet mellan bostaden och

kollektiva transportmedel. Sidenbladh rekommenderar med

bostadsgrupper

homogen befolkning ooch med några nätbutiker, lekplats och barnstuga.

Bostadsgruppens gemenskap är viktigast för hemmafruarna, barnen

och

pensionärerna. (Ett

antagande som han delar med många samhällsvetare, både då och senare. Det också upprepas i offentliga utredningar på 70-talet.)

Arbetsplatser i eller invid grannskapsenheten är också viktiga, påpekar

Sidenbladh. Han lägger större vikt vid att det finns arbetsplatser, företag, i anslutning till enheterna än de flesta andra som diskuterar grannskapet. Under slutet av 40-talet påbörjades på många håll i landet planering och

byggande under benämningen grannskapsplanering. Därmed breddas också

underlaget för en debatt om grannskapet.

Göran Lindahl, konsthistoriker, startar den under rubriken Stadsplaneringi det blå i DN i augusti 1951 (Franzén & Sandstedt 1981). Han skjuter in sig på de sociologiska tankemönstren, som han finner ”utopiska”.* Mot de utspridda och uppdelade staden ställer han den koncentrerade och förtätade

staden. Han anser inte den värd att ta på allvar som i en tät sky av

amatörsociologiska slagord vill bygga om storstäderna till

”sammanhop-

ningar av kollektivistiska byar. Lindahl fick stöd av en tekniker, professor Sten Velander, men nästan bara

mothugg från arkitekter och sociologer.

Sidenbladh t. ex. försvarar grannskapsenheterna med bl. a. att Lindahl har förläst sig på polemiska tidskriftsartiklar och inte sökt efter stadsplaner-

ingens målsättningar i tjänsteutlåtanden och föredragningspromemorior”.

Om han hade gjort det senare skulle han ha fått klart för sig att de funktionella och arkitektoniska skälen var de viktigaste, att grannskapsenheterna var avsedda främst för de mest trångbodda - barnfamiljerna - och att

fritidsanläggningarna behövs för föreningslivet och den demokratiska

skolningen. Sociologen Edmund Dahlström slog också han fast att det var de praktisk-tekniska förhållandena som spelade den viktigaste rollen i planeringen. Han medgav dock att det inte fanns material som kunde

styrka de socialpsykologiska teorierna bakom ”community-centre-idéer. Såväl Sidenbladh, Dahlström som Stadsarkitekt Gunnar Leche, som också deltog i debatten, bemöter kritiken med och praktiska ekonomiska argument. Grannskapets sociologi skjuts i bakgrunden. I boken Sociologi, som utkom samma år, 1951, tar Dahlström i sin uppsats Lokal samhälls-

planering” ett större och mer kritiskt grepp på hela frågan (Franzén & Sandstedt 1981). Det är en gammal tra- Han konstaterar bl. a. att det krävs mer forskning och experiment för att dition som fortfarande belysa de sociologiska aspekterna. De utredningar och undersökningar som är levande att använda finns pekar enligt Dahlström på att 10 000 invånare ordet utopi som skäll- kan vara den lämpliga storleken för ett grannskap. sord. Det är minst sagt Några år senare anser Bostadskollektiva vårdslöst. Se t. ex. Lund- kommittén tiden mogen för att avföra grannskapsidéns sociala budskap och mark 1980, Volny 1971. innebörd ur debatten (1956):

Hur växer 153

gemenskapen?

De sociala teorierna om mänsklig överblickbarhet, om bebyggelseformernas

om de karaktärsdanade egenskaperna hos möjligheter att stimulera sociala kontakter, och kritiker - så länge den avgränsade bostadsgruppen har haft både förespråkare hållbara fallit tillbaka på andra sociologiskt belägg för dem saknas har man motiveringar av mer obestridlig sort.

Man har sagt sig, att kan det inom en sådan grannskapsenhet uppstå något av den man eftersträvat är det vinst - blir det inte så finns i alla fall de funktionella vi-känsla fördelarna hos en välorganiserad stadsdel.

Hur växer 155

gemenskapen?

- förortslivets motbild

Grannskapet

Grannskapstankarna pånyttföds

från 40-talet skulle komma att pånyttfödas. Mot slutet av Grannskapsidéerna 60-talet var de tillbaka igen. Inte så att särskilt många korn ihåg eller talade

Inte heller så att man använde ordet grannskap särskilt om 40-talsdebatten. Men det var ideal som på nytt ställdes i

ofta. neighbourhoodrörelsens

samarbete och lokalt liv i de centrum; det borde gå att skapa gemenskap,

nybyggda förorterna. loss när Skärholmen var färdigbyggt, i I den kritikerstorm som bröt aktionerna för allaktivitetshus, i samhemstanken, i byglagsrörelsens arbete, i

i Malmö, i bostadsstyrelsens förslag till God

Östergård-Österhusprojektet

Bostad 70, i den statliga barnstugeutredningens förslag om familjeservice- - och mer därtill fanns paralleller till centraler i allt detta tydliga & Lundmark 1971). Men väl att lägga

grannskapsidén (Bagger-Sjöbäck

märke till - mindre som planeringsidé än som realtionsfilosojfi. ska lösa? Kritiken drabbar i Hur ser då de problem ut som grannskapet förorten och förortslivet. Det skrivs många böcker huvudsak nybebyggelsen, om livet i de nya ”betongförorternd”. Och det skrivs mycket i fackpress och

det förs en debatt i TV och radio. dagstidningar, är anonymiteten, ensamheten Utmärkande drag i många förortsmiljöer det av många framställningar som behandlar och isoleringen, framgår tristess och bristande möjligheter till förorten. Passivitet, enformighet, kontakter är andra vanliga inslag i bilden. Höga hyror, långa positiva service är ytterligare andra. arbetsresor, otillräcklig

Välståndsprojektet ifrågasätts

ha upptäckt att Franzén & Sandstedt, 1981, tycker sig i förortsdebatten som en alldeles livsform, helt skild från förortslivet betraktas speciell

andra. som nu väller fram Om man i grova drag knyter ihop den samhällskritik för med förortsdebatten kan man, tycker jag, se denna debatt som ett uttryck

en social kris och början till en legitimitetskris: ”välståndsprojektet” börjar alla minuifrågasättas. I förortslivet kan nämligen samhällsutvecklingens Den ekonomiska tillväxten och välståndsutvecklingen, sposter summeras. ”det gamla samhällets” brister och skänka människor som skulle eliminera fler och större mänskliga ett gott liv, är i själva verket på väg att skapa

156 Hur växer

gemenskapen?

problem än den till äventyrs kan lösa. Strukturförändringarna, norrlands avfolkning, tillstorstadsregionernas växt, stadsomvandlingen och stadskärnornas kommersialisering, deporteringen av människor till städernas utkanter, av städerna och asfalteringen landsbygden åt bilismen - allt detta grusar förhoppningarna om ett bättre och anständigare liv för de många. Lägg till detta den ökade takten och kraven i arbetslivet, utslagningen, den teknologiska arbetslösheten, maktlösheten på arbetsplatserna, föroreningarna, det ständiga och alltmer kommersialiserade informationsflödet och det blir möjligt att ge förorten en inramning där isoleringen, tomheten i de mänskliga relationerna, familisindividualismen, men och passiviteten blir begriplig. Förorten är det framtida samhällets och förortslivet dess livsform boplatser - om ingenting görs. Och vad kan då göras? Var ska man hitta motbilderna till förortslivet, hur ser vägen ut bort från social desorganisation, kulturellt armod, missbruk, splittrade primärgrupper ...? Fanns kanske förebilderna att söka i det ”gamla samhället”? Bar inte de mänskliga relationerna i detta samhälle på kvaliteter som först nu när det håller på att vittra sönder kan uppskattas till sitt fulla värde?

Två viktiga böcker

I det här skedet utkom två böcker, som kom att få mycket stor betydelse för debatten om det nya grannskapet. Det var böcker som just beskrev det samhället” ”gamla inför hotet av upplösning: Åke Dauns Upp till kamp i Båtskärsnäs, 1969 och Ottar Brox” Centralbyråkraterna och glesbygden, 1969, publicerad på norska 1966. Syftet med Dauns undersökning var att förklara arbetarnas starka ovanligt opposition mot AB Statens Skogsindustriers beslut att lägga ned sågverksdriften i Båtskärsnäs. Daun ansåg sig ha verifierat hypotesen att reaktionen mot bolagets beslut bl. a. berodde på folks starka bundenhet till en livsform, som karaktäriserades av fritidssysslor som fiske och föreningsverksamhet samt skilda former av social interaktion i anslutning till dessa sysslor. Daun poängterar att emellertid, det inte var dessa sysslor som sådana, som låg bakom arbetarnas bundenhet till samhället, utan att det var den kulturella gemenskap, som de var ett uttryck för, och - omvänt - med hjälp av vilken arbetarna inbördes kommunicerade sin gemenskap.

På samma plan som dessa sysslor kan nämnas allt i det övriga i samhället, som arbetarna hade gemensamt: den yttre miljön och den i regel livslånga detaljförtrogenheten med denna, finnbastun och den lokala folkloren kring denna, de gemensamma erfarenheterna av sågverket och dess ledning, den fackliga kampen, de politiska striderna och arbetslöshetsperioderna och även händelser av helt annat slag, som blivit historier i den muntliga traditionen - allt som kan kallas för kognitiv gemenskap och minnesgemenskap.”

Brox” bok är en analys av levnadsförhållandena i Nord-Norge. Den ska komma att få stor betydelse när det gäller metoder för att beskriva levnadsvillkor och utveckla strategier för att åstadkomma förändringar som de berörda anser vara förbättringar.

Hur växer gemenskapen? 157

intresse är att han betraktar levnadsförhållanden som en Av speciellt både det materiella och det icke-materiella. Till det helhet som innefattar förra hör arbete, utbildning, boende, offentlig service m. m. Till det senare hör t. ex. en individs relationer med andra människor, familjepersonliga relationer och självstyrelse i ”lokalsamfundet”. handlar alltså både om förhållandet mellan människor och Levnadsvillkor mellan människor och samhället/staten.

och kulturell utarmning Splittring, sektorisering

Förebilderna hämtades inte bara från de gamla bruks- och industrisamhälutan också från det förindustriella lena (eller från de norska lokalsamhällena) samhället, det svenska bondesamhället. i detta samhälle var det Det som ansågs ha kännetecknat vardagslivet i att samordna och hjälpas åt i arbetet och att organisera nödvändiga kollektiva nyttigheter ihop. Individerna och hushållen knöts på olika sätt till varandra ömsesidiga åtaganden. Genom att det inte fanns någon genom marknad för tjänster att tala om , genom att det nästan helt saknades av bands samhället anställd personal som tog hand om kollektiva uppgifter, Den kunskap man hade om människorna samman med många trådar. seder varann, gemensamma arbeten, gemensamma nöjen, gemensamma förde ihop människorna och gav dem en upplevelse av samhörighet. Även om det traditionella bondesamhället inte hade dessa egenskaper eller kännetecken -i vart fall inte i denna uttydning- skulle det likväl komma att genomlysa livet i det moderna att stå som relief till många försök samhället och i den nya förorten. av det och av den gamla staden Med upplösningen gamla samhället och samhörigheten med ett bestämt geografiskt hade överskådligheten område försvårats. Steg för steg och inför öppen ridå hade skalan växt. hade olika funktioner och sfärer separerats och specialiserats: Samtidigt bostadsområden, industriområden, kontorsområden, rekreationssärskilda områden, och särskilda butiksområden.

sjukhusområden

”Det som i det urbana fågelperspektivet ter sig som en stimulerande mångfald och rika möjligheter blir i stadsfamiljens grodperspektiv tämligen ensartade omgivningar”, framhåller Rita Lil jeström i sin uppsats Gemenskap och isolering i stadsmiljö,1972. är stadsbon inte förtrogen med sin Trots bostadsområdenas ”granntåthet” närmaste omgivning, inte hemmastadd annat än fläckvis. Aktivitetspunkterlivsradie Att leva i det moderna stadssamna i stadsbons är kringspridda. att skifta ”livsrum” allt efter var man hället är att leva i många delvärldar, befinner i familjen, på arbetsplatsen osv. Dessa livsrum ställer sig: i butiken, har olika uppgifter, faller under olika olika krav, innefattar olika personer,

lagar. Denna klyvning, hävdar Liljeström, innebär att individen ”i denna brokiga beteenden till och monotona värld får svårt att koppla ihop sina skiftande mönster. ”Det som är kringspritt måste åter sammanett sammanhängande föras”, utropar Liljeström.

158 Hur växer gemenskapen?

Vad är det som händer?

Den splittrade och sektoriserade personligheten som en effekt av en splittrad och sektoriserad omvärld är i denna uppsats ett grundtema. Det förblir det i Liljeströms senare forskningsarbeten och i hennes framträdanden som samhällsdebattör. I boken Uppväxrvillkor som Liljeström skrev för

barnstugeutredningen (1973) och i hennes arbete för barnmiljöutredningen, Samhället och barns

utveckling (SOU 1975:31), återkommer hon till splittringen, till att de mänskliga aktiviteterna har sorterats upp i olika fack, till åtskiljandet av arbete och boende. Men här gäller det konsekvenserna för barnen av att de blir utestängda från vitala livsområden. från de vuxnas olika delvärldar. Barnen har förvisats till en miljö där vuxna bor och sover. Det andra temat, som också ska löpa genom Liljeströms senare arbete, gäller innebörden av omfördelningen av funktioner mellan familjen (hushållet) och samhället (dvs. staten, myndigheterna). Den tråden till förståelse av vad som händer är det redan många som spinner på... Arbetsliv, fritidsliv, nöjesliv, familjeliv utbildningssektor, fritidssektor, vårdsektor - barn på daghem, unga i skolor, medelåldern i produktionen, äldre i servicehus - stora arbetsplatser, stormarknader, centralskolor psykologer, terapeuter, kuratorer, psykiatriker, familjerådgivare, fritidspedagoger, förskollärare... Hur ska allt detta kunna sammanföras? Motverkar denna uppdelning förtroende och solidaritet mellan människor? Nils Christie tar i sin 1975 utkomna bok Hvor rett et samfunn? upp den angelägna frågan om hur vi ska undvika att skapa ett samhälle, som främjar våld. Christie anser att det centrala problemet i sammanhanget är vår kontroll av varandra. Den primära kontrollen - den som sker människor emellan och som varken är avsedd eller planerad - minskar. Kriminalstatistiken visar att den formella kontrollen - den kontroll som utövas av avlönade funktionärer spelar en större roll än den någonsin tidigare gjort hos oss. Den formella kontrollen används i de nordiska länderna i en utsträckning som vi känner igen från krigsåren. Detta är något som borde bekymra oss, menar Christie. Bör detta bekymra oss? Lär vi oss inte att leva i den nya verkligheten? Är förresten inte kritiken mot förorten okunnig? Finns det inte en annan sanning om förorten än den som är målad i svarta färger? Finns det flera sanningar om förortslivet? Hänger sanningen ihop med vem du är - hur välordnat ditt liv är när det gäller jobb, pengar, utbildning...?

Förr är förr och nu är nu

Med Åke Dauns

doktorsavhandling i etnologi Förortsliv, 1974, skulle ett sätt

att betrakta och beskriva förortslivet som avvek ifrån det vid den tidpunkten gängse föras in. Daun jämför livet i stockholmsförorten Vårberg med livet i en industriförort, Reimersholme, vid seklets början. Förortsliv handlar nu inte om alla som bor i Vårberg utan om 100 svenska barnfamiljer, äkta makar. Den

Hur växer gemenskapen? 159

handlar om vad dessa familjer har för sig på fritiden. Några av kapitelrubrikerna är : ”Vardagskvällsrutinef”, Weekends, ”Semesterveckor”, ”Att träffa släkten”, Kontakt med grannar. Isin avhandling riktar Daun också kritik mot boken Man bara anpassar sig helt enkelt (1972), som handlar om Skärholmen, kritik mot att författarna antog att de intervjuade vantrivdes även om svaren enligt Daun visade på motsatsen. Vårberg präglas, enligt Daun, av ”utpräglad rollspecialisering, utpräglad dubbel bosättning, ignorans gentemot främlingar... Men rollmanipulation, det är en relativt ljus bild av vårbergsbornas liv som Daun ger. De flesta anser sig leva ett socialt tillfredsställande liv - och det är från människornas egna upplevelser som Daun anser sig ha utgått och inte från vad han själv eller andra tycker om detta liv. Vårbergsborna tycket det är lagom med den ringa kontakt de har med grannar. Grannar på besök kan vara ansträngande när man vill koppla av. De flesta har fullt nog med barn, släkt och vänner. Vännerna bor på stora avstånd. De närmaste släktingarna, som man vill ha kontakt med, är också utspridda. Vänner och grannar stöter man inte ihop med av en slump. Mötena måste planeras. De allra flesta trivsi Vårberg men hoppas på något ännu bättre. Det som är bra är att det är långt till city och mycket natur. Friluftslivet hör till huvudintressena. Innerstaden och vad den har att erbjuda är ingenting för vårbergsfamiljerna. Skansen och restaurangbesök någon gång det får räcka. Sedan fritidshuset - hälften av vårbergsfamiljerna har ett fritidshus att åka till. Intresset för heminredning är stort. Man vill spara pengar och männen bygger därför stereo, möbler och annat själva. Man går på föreningsmöten, studiecirklar och husmodersgymnastik.

Den ”urbana” människan

Vad Daun anser sig ha dokumenterat när han beskriver hur vårbergsborna lever är den urbana kulturen, stadskulturen. Deras sätt att leva är ett uttryck för det specifikt stadsmässiga - för stadsbornas livsform; förflyttningarna som kräver planering, ignoransen mot främlingar i omgivningen, löst sammanhållet socialt nätverk, satsningen på hemmet (nästan det enda ställe man möter andra och visar ”vem man är) osv. Den här livsformen kan man tycka om eller avsky - men enligt Daun är den en skapelse av industrisamhällets ekonomiska och sociala struktur. Förortsliv fick både positiv och negativ kritik. Somliga ansåg att hans beskrivning av stadslivets villkor var korrekt. Dauns undersökning hade visat att det var fel att ensidigt kritisera förorten. Det var tveksamt om det alls fanns något ”typiskt förortsliv”. De politiska slutsatserna av förortskritiken kunde leda till bostadspolitiska misstag, ansåg Bernt Rosengren (1974) i sin av boken. anmälan

Kritiken sköt främst in sig på att vårbergsborna inte skulle vara särskilt

representativa, (t. ex. Alfredsson m. fl. 1979), de 100 familjernas sätt att leva skulle inte gälla för andra befolkningsgrupper. Dauns ”intryck” var att vårbergsbornas levnadsnivå var ”mycket allmän bland både arbetare och lägre tjänstemän”. Det framgår bl. a. av hans

160 Hur växer

gemenskapen?

polemik med Alf Ronnby i tidskriften Socionomen under 1975 (Ronnby 1977). I den ordväxlingen erinrade Daun emellertid om, att han som hållpunkter för praktisk samhällsplanering hade föreslagit åtgärder riktade till dem som inte förmådde - och åtgärder leva det genuina storstadslivet för att utveckla former för större gemenskap i bostadsområdena: EJ ”kraftigare låglönesatsningar och transfereringar till resurssvaga grup- Per, D aktivare intresse för arbetslivet som social miljö och källa till individuell stimulans, D större satsningar på bostadens grannskap, dvs. fler möjligheter till kultur, förströelse och sociala kontakter i bostadsområdena.

Dauns bilder av förortslivet innebar ingen omsvängning i debatten om förorten. Den negativa förortsbilden var helt dominerande och skulle så förbli. Vad får då det urbana livet för konsekvenser för barnens vård och uppfostran? Vad får den för konsekvenser för familjer och för enskilda människor som inte kan leva upp till det genuina storstadslivetw? Vad betyder anpassningen till det ”nya samhällets funktionssätt när samspelet mellan den reproduktiva sfären i våra liv och det övriga förändras, när det reproduktiva arbetet nästan helt övertagits av stat, landsting och kommun? För det är väl vad som har skett - i vart fall var den utbredd för uppfattningen tio år sedan, ja för fem år sedan.

Socialt

liv och pengar

Det finns av allt att döma många slag av fakta om både förortslivet och det ”urbana” livet i stort. Det kan beskrivas på många olika sätt beroende av vad man väljer att lyfta fram, vilka grupper man studerar, vilka antaganden, teorier, synsätt, värderingar man utgår ifrån. Karin Tengvald har i sin avhandling Samhällets krav och de fattigas resurser, 1976 analyserat fattigdomens betydelse i en ”urban kultur”, i ett samhälle där marknaden fått en allt större betydelse i människors liv som ett sätt att lösa vardagslivets problem. Fattigdom definierar hon så här: ”Fattiga är de, vars deltagande i det sociala livet är begränsat av ekonomiska skäl. Det sociala livet har kommersialiserats långt utöver sådant som gäller mat, kläder, bostad etc. Människorna blir därmed allt mer beroende av pengar för att kunna delta i det sociala livet, menar Tengvald. Med andra ord: det kostar pengar att umgås med släkt och vänner när dessa är geografiskt spridda, att hålla barnen med Sportutrustning så att de kan spela och leka, att skaffa barnvakt när föräldrarna vill gå på bio eller på föreningsmöten, att resa på semester och att komma nära naturen. Samhället håller på att inrättas efter förutsättningen att båda makarna i en familj arbetar, anser Tengvald. Enförsörjarfamiljerna kommer på så sätt i kläm. De flesta enförsörjare är kvinnor och de arbetar dessutom ofta i låglöneyrken. Unga barnfamiljer hänvisas ofta till bostadsområden i storstädernas

Hur växer gemenskapen?

ytterkanter och måste därför skaffa bil. Innan de unga flyttade ihop hade dei sina egna föräldrahem fått tillgång till kapitalvaror som de ofta saknar resurser att själva skaffa annat än på lång sikt. De står därför inför valet att sänka sin standard, leva på skuld eller söka socialhjälp. De som nästan inga marginaler har utöver baskonsumtion passiviseras och understimuleras, menar Tengvald. Det drabbar både vuxna och barn. De tar heller inte ut sin andel av det offentliga, t. ex. i form av utbildning, sjuk- och hälsovård, fritidsarrangemang. Ibland har den fattige inte ens råd att utnyttja det som är gratis.

Socialvården, samhällsarbete och grannskapet

Den socialvårds- och samhällsdebatt som kulminerade i början av 1970-talet förde med sig nya krav på förändringar av innehållet i och syftena med det sociala arbetet. Kraven kom att innefatta anspråk på en vidgning av och sociala myndigheters kompetensområden. Den kvantitativa personalens tillväxten av socialvården, framhölls det, hade inte motsvarats av ökade möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. En av huvudfrågorna kom att bli hur socialvården skulle kunna bidra till att motverka brister som var effekter av en sned fördelning av ekonomiska, sociala resurser. Ett av svaren blev: den sakkunskap om och politiska människors sociala villkor som socialvården förfogar över måste få göra sig gällande i samhällsplaneringen. Kritiken från socialvården mot de nya förorterna kom att omväxlande drabba arkitekterna, staten, samhällssystemet. De som arbetade politikerna, inom vården mötte ett stigande antal människor som hade för låga inkomster i förhållande till hyrorna, som inte hade någonstans att placera sina barn så att de kunde förvärvsarbeta, som hade problem med spriten, var isolerade etc. En naturlig reaktion var att dessa människors problem var en följd av omständigheter som de inte kunde påverka; de kunde inte göras ansvariga för sina svårigheter. De kunde heller inte ta sig ur sin situation utan hjälp - men den var utifrån. Den hjälp som främst erbjöds var just socialvårdens i huvudsak av livsuppehållande karaktär. Den ökade inte de utsatta männskornas möjligheter att påverka sina egna livsvillkor. Det andra svaret på hur socialvården skulle kunna påverka bristerna i samhället blev: vi måste hjälpa till att föra människor som lever i en likartad situation Vi måste samman så att de gemensamt kan ta itu med sina problem. arbeta med problem om social förändring inom geografiskt avgränsade områden. Det skulle nu komma att bli tämligen få socialarbetare som engageras i ”samhällsarbete””Wgrannskapsarbete”.

Svikna förhoppningar?

orsak till att samhällsarbete som arbetsmetod kom att En bidagande sanktioneras var troligen att många politiker var ganska skakade av erfarenheterna av byalag och lokala oppositionsrörelser vid sidan av det etablerade organisationslivet.

162 Hur växer gemenskapen?

När socialutredningen i sitt principbetänkande (1974) tog ställning för samhällsarbete som en arbetsmetod inom socialvården, hade utredningen likväl besynnerligt och besvärande lite att säga om vunna erfarenheter på området. Ändå hade de socialförvaltningar -i huvudsak i storstäderna - som dittills bedrivit samhällarbete varit mycket fordrande ifråga om dokumentation; samhällsarbetarprojekten var bättre utvärderade än de flesta former av socialt arbete (resultaten var i många fall tämligen nedslående - i vart fall ställda mot de ofta högt satta målen). Dessutom hade pionjärprojekten

(Östergård och Rosengård i Malmö, Aspudden och Fagersjö i Stockholm)

blivit uppmärksammade i massmedia - och vissa av dem mycket omdiskuterade. Kritiken gick både då och senare ut bl. a. på att samhällsarbetarna tog på sig uppgifter som var de politiska organisationernas och folkrörelsernas uppgifter, att arbetet många gånger bedrevs utan samordning med fysiska miljöförbättringsinsatser, att det bedrevs i projektform och utan samordning med andra huvudmäns insatser. I socialutredningens slutbetänkande (1977) och i propositionen om den nya socialtjänsten är det ett förhållandevis litet utrymme som ägnas åt ”fältoch grannskapsarbete”. Det är emellertid en typ av strukturinriktade insatser, som kan bedrivas med stöd av den socialtjänstlag som träder i kraft vid årsskiftet 1981/82. Grannskaps- eller samhällsarbetet har minskat i omfattning sedan mitten av 70-talet. Allt färre nya projekt sätts igång. Sören Olsson (1979) menar att arbetsmetoden har blivit offer för överdrivna förväntningar till följd av överdriven kritik. Kritiken har öppnat ”vägen för att överge metoden - och kasta sig över en ny”. Grannskapsarbetet i offentlig regi har, anser Olsson, visat upp ungefär samma resultat som motsvarande verksamhet i byalags, kontaktkommittéers, stadsdelsföreningars etc. regi. Impulserna till sociala aktionsprogram av den typ samhälls- och grannskapsarbete representerar kom från USA, från Holland och från England. . Inspirationen hade också sin grund i föreställningar om lokalsamhället, som kännetecknades av täta sociala nätverk. Grannar är arbetskamrater och släktingar, omflyttningen är liten, vilket gör att samma människor följs åt genom åren, man hjälper varandra i viss mån och förmedlar erfarenheter mellan generationerna. Det ”gamla samhället sätts i motsättning till det nya. Lokalsamhället, grannskapet ger förebilderna för de sociala relationer man vill se i förorten. Det visar från på en väg bort anonymiteten, passiviteten, känslodöden, isoleringen. Och för den hållningen hade man under hela 70-talet - och har fortfarande - gott stöd från forskarhåll.

Inte bara

nya problem

Intresset för lokalsamhällets karaktär som vi hittar det i brukssamhällena och arbetarstadsdelar har väl också fötts ur insikten att de problem som förorten la i dagen inte var alltigenom nya problem. Genom att lokalsamhället brutit samman hade det sociala nätverket kring individen luckrats försvagats, upp och orsakat att problemen vältrats över på socialvården och andra

Hur växer gemenskapen? 163

myndigheter som ställts inför övermäktiga krav trots att hjälpapparaten byggts ut. Så kunde man resonera. Ett längre citat ur Arvid Löfbergs avhandling Boendets utformning som 1976 - ett för övrigt alltför litet uppmärksammat arbete pedagogiskt problem, - där han redovisar och kommenterar en beskrivning av stockholmsstadsdelen Hjorthagen under 1910-1930-talet gör sympatierna för lokalsamhället mer begripliga.

Hjorthagen var ett förortsområde med arbetardistrikt. De flesta bodde och arbetade där. De ekonomiska och samhälleliga villkor som människorna levde under i detta område gjorde att de boende i stor utsträckning själva fick ta hand om konkreta boendeproblem. Det intressanta är dock inte de otillfredsställande livsvillkor under vilka människor levde utan den kompetens man lyckades utveckla för att hantera sin livsstituation. Det som först slår en beträffande det sociala och individuella interaktionsmönster som förelåg i Hjorthagen under 1920- och 1930›talet är den strukturella helhet som utmärkte olika aktiviteter inom området. Når t. ex. Solid, den koopertiva föreningen i Hjorthagen, insåg att en vara som man saluförde producerats i en fabrik där arbetarna vägrats facklig anslutning var bojkott av denna vara en självklarhet. Solid visade prov inte enbart på politisk/facklig solidaritet utan också på engagemang när det gällde folkbildningen inom området. Den hyresgästförening som kom till stånd i området engagerade sig inte enbart för specifika hyresfrågor. Den bidrog också aktivt till bildandet av en fond som möjliggjorde ekonomiskt stöd till familjer som råkat i ekonomiska svårigheter. Man ordnade också kvartersfester o. d. Från intervjuredovisningen framgår klart att de flesta som bodde i området aktivt deltog i dessa aktiviteter. På en direkt, inter-individuell, nivå hjälpte man varandra och kunde utnyttja den gemenskap som fanns för att utveckla ett personligt förhållande till det område man bodde i . På en kollektiv nivå bidrog man aktivt till att lösa sådana problem som var gemensamma för flera. Man talade ofta om Hjorthagen som vårt, vilket vittnar om en förankring i området som en del av en själv. Förankringen i hemmakänslan i området framgår möjligen också av namn som människor gav byggnader och personer inom området, t. ex ”Mahognyvillan och ”Långkorven, Guldklockan, Kalle Vatten, Blå Plåten. Många ger i intervjuerna uttryck för saknad när man kommer in på de föreningsaktiviteter som tidigare förekom i Hjorthagen och som nu förts till mera

centrala delar av Stockholm. Känslan av verksamheten rycktes loss från en förankring i

den lokala strukturen, där livsproblemen har naturlig hemvist, kommer fram.

som fanns förr och jämför dem med hur det är nu, då det inte finns dialog mellan grannar kring gemensamma problem. Numera uppfattas de egna problemen som i hög grad privata. Boendet och kompetensen att handha boendesituationen utgjorde i Hjorthagen inte en isolerad del i människors strävanden att utveckla sitt liv och sina livsmöjligheter i mera total bemärkelse.

Löfberg understryker bl. a. att:

”Franks & Häggmark-Bells beskrivning av Hjorthagen som boendemiljö konkretiserar föreställningen om en önskvärd och möjlig boendekompetens som strukturerad 1 Gemenskap och solihelhet omkring gemensamma livsproblem. De pjpblemen framstår på såväl individuell damer _ Äldre mänm-s_ som kollektiv nivå och boendet ingår som en integrerad del i en övergripande ko, bemm, Om fån-m_ utvecklingsproblematik. dringa, i en samhälle_ Hjorthagen var förvisso på många sätt inget ideal. Vad avser boendekompetens kan A-S Franck & A Häggdock sägas att många av de problem som annars blivit förlamande och alienerande mark-Bell, 1971.

164 Hur växer

gemenskapen? sou 1981:100

förmodligen kunde hanteras på grund av den gemenskap som utvecklades såväl individuellt som på ett mera övergripande, kollektivt plan.

Man behøver ikke vaere populist for å henfalle till forestillinger om det gode liv i lokalsamfunnet, skriver Marianne Gullestad i uppsatsen Lokalsamfunnsbegrepet og dets anvendelse i studier av bysamfunn (1979).

Varför når inte grannskapsarbetet än det längre gör?

Gullestad argumenterar för att

lokalsamfunnsbegrepef kan vara ett viktigt

hjälpmedel för att förstå livet i staden eller delar av den. Både hennes (bl. a. Livet i en gammel bydel, 1975, en ”bydel” i staden Bergen) och andras arbeten visar, menar hon vidare, att det finns lokala miljöer med en stark också i städer gemenskap även om det inte är idealtyper av the true community man återfinner. Hon menar också att forskningsläget är både empiriskt, teoretiskt och metodologiskt otillfredsställande när det gäller såväl studier av lokala samhandlingsmönster” i städer som när det gällde att koppla samman en analys av samhällsutvecklingen med analyser av lokal gemenskap såväl i städerna som på landsbyden. Olsson (1979) gör ett försök till en sådan koppling när han skall försöka besvara frågan om varför grannskapsarbete inte når längre än det faktiskt gor.

”Det som för folk samman är intresse av att lösa gemensamma problem, få något uträttat. Det gäller i bostadsområden lika väl som i samhället i övrigt. Näringslivet, marknadssystemet, statens sätt att lösa problem innebär dels att det blir nästan inget kvar för grannskapet att lösa tillsammans, grannskapet blir ingen arbetsplats i vid mening och ingen beslutsnivå. De problem folk har för alltså inte ihop dem i bostadsområdet. Det finns existerande lösningsformer på annat håll.

Detta är, anser Olsson, de viktigaste pusselbitarna i orsaksmönstret, viktigare än rörligheten i boendet, bristen på värdegemenskap och andra faktorer som brukar framhållas. Med dessa rader är Olsson på god väg att på sitt sätt föregripa delar av det som följer i denna översikt.

Hur växer gemenskapen? 165

service...

Familjen, grannskapet,

om och

Något sociologin, familjen grannskapet

Oron för hur samhällsförändringar ska förändra de mellanmänskliga relationerna är ett klassiskt sociologiskt tema. Marx, Durkheim, Tönnies, Simmel, Weber har ägnat sig åt att försöka få grepp om arbetsdelningen, som man sett som roten till de kulturella förändringarna. Det äri stora stycken samma frågor som är aktuella idag och det är samma sorts övergripande fenomen som man idag ser som centrala faktorer bakom de sociala relationernas karaktär”, skriver Karin Tengvald (1981) i ett opublicerat manus till en planerad bok om sociala relationer. I början av 70-talet var det - som vi redan varit inne på - de informella relationernas betydelse för den medmänskliga “omsorgen” som ställdes i centrum. Oron för att det medmänskliga solidaritetsarbetet professionaliseras skulle komma att diskuteras jämsides med bekymren för kostnadsökningarna inom den offentliga sektorm. Till detta ska vi återkomma. Familjens situation, de familjära relationerna, familjens betydelse i olika avseenden - främst med utgångspunkt i uppfostran av barnen - kom först att ställas i centrum. Och det av de då s. k. könsrollsforskarna. Ungefär så här i

resonerade man (Krantz & Lundmark 1978).

Familjens uppgifter har successivt krympt. Det är numera andra än familjen som svarar för det mesta av produktionen. Fortfarande har dock kärnfamiljen hushållsarbete att utföra. Det är en grund till att familjen ännu är en om än svag ekonomisk enhet. Med den könsrollsfördelning som råder är detta också ett hinder för kvinnans frigörelse. I samma takt som familjen förlorat i betydelse som produktionsenhet har den förlorat i betydelse för barnens fostran. Den uppgiften har undan för undan tagits över av samhällets institutioner, av massmedia etc. Man kan säga att det som kan produceras och göras lönsamt har övertagit marknaden. Uppfostran, skolning, lärdom, omvårdnad etc. har till betydande delar övertagits av offentliga institutioner. Därigenom får familjen också svårare att bibehålla den uppgift som finns kvar, dvs. att genom starka känslomässiga band lägga en grund för fasta mänskliga relationer. Den minskning av familjens uppgifter som skett och fortsätter medför också att många väljer en annan levnadsform än att leva i familj. Vad detta hemarbete utöver att laga mat och städa, som antogs nästan ha försvunnit, egentligen var för något var det få som närmare funderade över.

166 Hur växer gemenskapen? sou 1931100

Detta trots att man samtidigt konstaterade att de flesta förvärvsarbetande kvinnor ofta var och fortfarande är dubbelarbetande. Hemarbetet var kanske inget arbete utan en fritidssysselsättning? Så här ytligt formulerar historieforskare sig en kunnig som Ronny Ambjörnsson”, säger Brita Åkerman i en DN-intervju 12/3 1981:

Från att ha varit centrum för produktion, reproduktion och konsumtion blir familjen här centrum (fr. o. m. industrialiseringen) endast för reproduktion och konsumtion. Hemmet blir den plats där man äter och sover och sätter barn till världen. De uppgifter som tidigare föll på kvinnans l0tl reducerades till de direkt könsliga: föda barn, stimulera mannen, ha uppsikt över barnens vård etc.”

Kris i familjesystemet

Ett forskarlag i Norge tar i Familjen i klassamhället, (Harriet Holter m. fl., översatt från norska till svenska 1976) upp vad de lokala gemenskapens, det sociala nätverkets (grannskapets om man så vill) försvagning för betyder familjen. Den sociala och psykiska utarmningen av kärnfamiljen och de personliga relationer som kan finnas med släkt, vänner och grannar osv. leder, menar de, till psykisk och fysisk sårbarhet. Harriet Holter och hennes medarbetare redovisar vidare klasspecifika skillnaderi nätverkstyper. De har funnit att medelklassens nätverk var större men lösare, präglat av större inslag av kolleger och vänner än arbetarnas, som var mindre och dominerat av släkt. De visade också, att familjer från arbetarklassen får färre kontakter efter flyttning (flyttning skulle vara särskilt förödande för hemmakvinnori arbetarklassen) medan medelklassen t. 0. m. skulle ha ökat sina kontakter i samband med flyttning. Arbetarklassen var således långt sårbarare vid en påtvingad geografisk rörlighet. I stort sett samma konstaterande gjordes i utredningen Barnens SOU livsmiljö, 1975:30. Skillnaden mellan de borgliga nätverken och arbetarfamiljernas nätverk sätter Holter i samband med dessa samhällsklassers olika i ställning produktionen. Olikheterna är ett uttryck för olikheter i samhällsställning. Produktionen har för de flesta arbetare skapat en skarp gräns mellan arbete och fritid, mellan arbetsliv och privatliv. “Borgerligheten” har en fördelaktigare ställning i produktionen och mera makt över samhällets institutioner. Därför drar den heller inte en lika skarp gräns mellan arbete i produktionen och privatlivet. Allan (1979), refererad i ett opublicerat manus om erfarenheterna från projektet Social utvecklingsplanering i Norrbottens län (1981, slutrapport 2), har på två punkter invänt mot detta sätt att resonera kring skillnaderna mellan de olika samhällsklassernas nätverk. För det första kan man släkt utan att umgås och vara vänner också

vara

inom arbetarklassen. För det andra så möts man oftare inom arbetarklassen än inom medelklassen för att man har något att uträtta tillsammans, något praktiskt att göra (tjänstebyte) eller för att kämpa för något som kräver sammanhållning. Av dessa skäl är också arbetarklassens lokala förankring djupare än

Hur växer gemenskapen? 167

medelklassens. Flyttningar blir också därför svårare att klara för människor än från medelklassen, därför att de senares lokala ur arbetarklassen förankring inte är lika stor. ses också mot bakgrund av att kvinnorma fått en Krisen i familjesystemet allt större betydelse i produktionen. Det var framför allt de gifta kvinnorna med små barn som gick ut i under 1960-ta1et. Det var inte svårt att inse att den produktionen könsrollsbundna” arbetsfördelningen i hemmen, de inte sällan långa och de stora bristerna i den kommunala barnomsorgen har arbetsresorna Dessutom inneburit nya påfrestningar för det inre familjelivet. yrkeskarriär och arbetsmarknadsanpassning kräver rörlighet. social och engagemang i lokala

Familjesammanhållning, förankring

kräver stabilitet i boendet. Var inte familjen ett hinder mot sammanhang rörligheten på arbetsmarknaden - ett större hinder ju större den var (Krantz

& Lundmark 1978)?

och under

Familjen ”grannskapet” press

Både familjen och grannskapet är alltså satta under hård press. Den av klassiker, Charles H Cooley, som Franzén & Sandstedt (1981) sociologiens särskilt stort därför att han grundligare än andra av ägnat utrymme sociologiens portalfigurer skrivit om primärgruppernas och grannskapets i sitt arbete Social Organisation, 1909. betydelse, intog samma ståndpunkt Där skrev han bl. a. så här:

Om grannskapsgruppen kan allmänt sägas att den har spelat en huvudroll i människornas primära liv eller själsliv från den tiden då de formade permanenta till åtminstone framväxten av moderna industristäder. Bland våra bosättningar teutoniska förfäder var uppenbarligen bygemenskapen huvudområdet för sympati och är den i bruk ömsesidig hjälp för gemene man från tidig medeltid, och för många syften på landsbygden än idag. I en del länder finner vi den fortfarande med all dess gamla

vitalitet, framförallt i Ryssland, där miren, eller den självstyrande gruppen är livets

huvudsakliga skådeplats vid sidan om familjen - för kanske femtio miljoner

bönder. I vårt eget liv har grannskapets intimitet brutits upp genom tillväxten av ett intrikat nät av vidare kontakter som lämnar oss som främlingar inför människor i vår egen trappuppgång. Och till och med på landsbygden är samma princip i arbetet, om än mindre uppenbart. Den minskar den ekonomiska och andliga gemenskapen med våra hälsosam och i vilken utsträckning grannar. I vilken utsträckning denna förändring är en sjukdom är kanske ännu oklart Naturligtvis är de /primärgrupperna/ inte oberoende av det större samhället, utan reflekterar dess anda i viss mån Bland de tyska och ännu mer bland de ryska - i stort sett helt bönderna finner vi vanor - fritt samarbete och fri diskussion en välkänd och väl underbyggd åsikt att opåverkade av statens karaktär; och det är bygemenskapen - självstyrande i lokala angelägenheter och benägen till diskussion

är en mycket spridd institution i bofasta samhällen och fortsättningen av en autonomi av liknande slag som tidigare existerade i klanen. ”Det är människan som skapar kungadömen och upprättar republiker, men bygemenskapen tycks komma direkt ur Guds handf I våra egna städer har de överbefolkade hyreshusen och den allmänna ekonomiska och sociala förvirringen allvarligt skadat familjen och grannskapet, men det är

168 Hur växer

gemenskapen?

med tanke på dessa förhållanden vilken vitalitet de ändå visar; och anmärkningsvärt, det finns ingenting som tidens samvete är mer uppmärksammat på än att återupprätta deras hälsa. Dessa grupper är således livets källa -inte bara för individen utan också för sociala institutioner. Endast delvis är de formade av speciella traditioner. Huvudsakligen uttrycker de en universell natur.

Vi ska under avnsittet om segregation ge exempel på några nya grepp (eller kanske snarare nya begrepp) i försöken att få fatt på de fenomen som kan bidra till att skapa sociala relationer i bl. a. boendet - eller hålla dem som finns vid liv.

Kollektiv, komplement, service - å sen?

Under de senaste 30 åren har om

frågan bostadskomplementens

utformnirfg, omfattning etc. och hur de ska organiseras och betalas gång efter

annan varit föremål för statligt utredningsarbete och en livlig debatt. Den har av och till varit knuten till debatten om nya bostadsformer och särskilt till diskussionen om kollektivboendet, som drogs igång redan i slutet av 20-talet.

Bostadskollektiva kommittén var en varm förespråkare av kollektivhus (i delbetänkandet 1954 och slutbetänkandet 1956). Kommittén argumenterade också med eftertryck för att komplementen skulle baseras på ett större bostadsbeståind för att lösa ”serviceproblemen” för de många. Denna fråga har också varit ett ständigt inslag i debatten om familjcpoli-

tiken, kvinnosaken, enförälderfamiljernas situation, de handikappades

situation, arbetsmarknadspolitiken,

ungdomsproblemen, barnuppfostran. Bostadsfrågorna och socialpolitiken var tidigare nära förbundna vid varandra i ett alldeles bestämt hänseende. Under 1940- och 1950-talen var det Socialdepartementet som hade hand om bostadspolitiken. Men frågan om de kollektiva anordningarna i bostadsområdena får ingen tillfredsställande lösning. Efter det att bostadskollektiva kommittén slutfört sitt arbete har inte särskilt mycket nytt tillförts diskussionen förrän mot slutet av 1970-talet, då hemarbetets och hela den ”informella” sektorns sociala och ekonomiska betydelse för samhället börjar få en bredare belysning.

Nytt liv i servicedebatten

I slutet av 1960-talet fick emellertid ”servicedebatten” nytt liv. Det som satte igång den var kvinnornas förvärvsarbete och krav på service för att möjliggöra valfrihet för kvinnorna. En lösning av serviceproblemen sågs också som en förutsättning för fortsatt samhällsekonomiskt tillväxt. Förortskritiken kom att ge ytterligare bränsle åt den nya servicediskussionen. År 1967 tillsatte regeringen en kommitté med uppgift att studera frågor om boendeservice med familjeministern som ordförande. Det var en händelse värd att uppmärksamma om man tänker på att 1959 års

bostadsbyggnads-

utredning, vars slutbetänkande Höjd bostadsstandard publicerades 1965, hade ägnat 4 av 500 sidor åt dessa frågor.

Hur växer gemenskapen? 169

Servicekommittén avlämnade sitt slutbetänkande Boendeservice 7år 1973. IBoendeservice 2, som lades fram 1970, hade kommittén lämnat förslag, som föranledde beslut av 1972 års riksdag om bl. a. förbättrad lånefinansiering av servicelokaler i bostadsområdena. I Bostadsservice 7 gjorde kommittén ett försök att knyta ihop sociala teorier och fysisk planering och belysa miljöns betydelse för det sociala livet. - Med utgångspunkt från fyra nyckelord integration, decentralisering, - av påverkbarhet, rationalitet görs en utförlig och detaljerad genomgång mål och former för social omvårdnad, ökade fritids-, kultur- och motionsaktiviteter samt ökad hushållsteknisk service i bostadsområdena. Servicekommittén vill sätta in boendesektorn i en mera total strategi för önskvärda samhällsförändringar - ett av många medel för att uppnå sociala mål som ökad trygghet, gemenskap och jämlikhet, delaktighet i personlighetsutvecklande och hälsofrämjande aktiviteter och möjlighet att påverka såväl den egna som den gemensamma miljön”. Kommittén argumenterar också för att boendeservice kan användas för att kompensera brister på annat håll i samhället: ”Särskilt gäller detta servicefunktioner med aktiverande och hälsobefrämjande effekt, som kan bidra till att mildra effekterna i arbetsoch boendeförhållanden, i social miljö och i påverkansmöjligheter.” Servicekommittén ansluter sig tämligen reservationslöst till uppfattningen att social integration” är socialt välgörande. Med det ska förstås samverkan mellan individer och/eller grupper med skilda sociala, ekonomiska, fysiska eller andra förutsättningar och egenskaper”. Den ser social integration som en förutsättning för att de övergripande målen ska kunna förverkligas. Men kommittén diskuterar inte närmare hur det ska gå till utöver rådet att bättre blanda bostäder och arbetsplatser, hustyper och ägandeformer.

Boendeinflytande - ett mål

Möjlighet för de boende att påverka utformningen av såväl den egna som den gemensamma miljön är ett av de mål som kommittén anser att boendeservice skall medverka till samtidigt som utbyggnaden är en förutsättning för att människor skall kunna delta. ”Det är av dessa skäl angeläget att finna organisatoriska former och fysiska lösningar som möjliggör en reell påverkan från berörda brukargrupper, skriver kommittén. Kommitténs egna ansträngningar i den vägen är inte särskilt djupodlande; den spelar över bollen till en annan statlig utredning, bygglagutredningen. Den försöker ändå lämna några bidrag till en lösning. Så här redogör kommittén för ett av dem:

”Beträffande befintliga anläggningar är det likaså kommitténs uppfattning att berörda brukargrupper såsom i området boende, i anläggningen verksamma m. fl. kan ges tillfälle att påverka anläggningens användning vad gäller såväl lokaler som verksamheter. Detta bör åstadkommas genom att den ovan diskuterade organisationen görs Vanligen betyder soså att i ett för

område, för anställda, Cia] integration” bland_

ornrådeåinknuêen sei or :vs lrepretsentänter a an ra ver sam föl: boelnde samt for berorda fastighets-

rore are, ommuna oc eter ning av människor från

agare och fastighetsförvaltare bildar en form av omrades- eller anläggningsanknuten olika samhällsklasser samrådsgrupp med rådgivande funktion till anläggningens ägare och förvaltare. människor med olika Normalt gäller detta främst centrumanläggningar i bostadsområden. etniskt ursprung etc.

170 Hur växer

gemenskapen?

Kommittén har i sitt arbete med anläggningar för service funnit att samarbetet mellan fastighetsägare och fastighetsförvaltare å ena sidan och brukargrupper och andra intressenter å andra sidan i de flesta fall fungerat på ett tillfredsställande sätt när samrådsgrupper av ovan nämnt slag verkat.”

Kommittén anser sig inte ha underlag för att bedöma hur framgångsrika försöken att åstadkomma nya former av serviceförsörjning hittills varit. Den anser att ”den moderna samhällsvetenskapen i allt för ringa utsträckning ägnat sig åt att söka klarlägga på vilket sätt individ och grupp påverkas av den struktur fysiska miljöns och därmed ge underlag för en beskrivning av hur samspelet människa-fysisk omgivning borde vara utformat Betänkandet innehåller exempel på hur gamla begrepp återkommer i ny förklädnad; grannskap har förvandlats till bostadsområdensnivå och ”kollektiva åtgärder, bostadskomplement till boendeservice. Men hur skulle då det nya se ut? Kommittén för fram ganska få konkreta förslag. Däremot finns det gott om uppslag och idéer om framtida boendeservice. Kommittén ansåg att den mest angelägna uppgiften var att reparera och kompensera de bostadsområden, som lider av 1950-talets och 1960-talets misslyckanden och att sanera de äldsta områdena - inte att exploatera nya områden och bygga nytt.

Service för jämställdhet

Servicebegreppet har som antytts en stark koppling till frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män. En ökad hushålls-service har ansetts nödvändig för att göra det möjligt för kvinnorna att gå ut i förvärvslivet på samma villkor som männen. I Stockholms kommun drev Kommunstyrelsens kommitté för kvinnofrâgor och dess huvudsekreterare Brita Åkerman dessa frågor med engagemang, konsekvens, kunnande och uppslagsrikedom. Kommittén sammanfattade år 1970 sina synpunkter i Program för jämlikhet mellan kvinnor och män, där bl. a. trafikplanering, hushållsservice, barnmiljö och stadsplaneringen i stort behandlades. Kommittén konstaterade utan omskrivningar, att fantasilöshet och tröghet kännetecknade handläggningen av frågor som ramat in kvinnornas vardag: hushållet, barnens etc. Innehållet miljö och framställningssättet var långt mindre präglat av ett teknokratiskt-rationellt förhållningssätt än vad som var fallet med Servicekommitténs arbete. På Stockholms utarbetade kommunstyrelses uppdrag kvinnokommittén också en skrift med titeln Service och gemenskap där vi bor i Stockholm, som utkom 1975.

Vad blev det av servicedebatten?

Statens planverks rapport Bostadens grannskap, råd och anvisningar för planering (1972) var också ett försök till en samlad framställning av de problem som bör .beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsområden. Rapporten skulle fylla en funktion som ett kompendium i detaljpla-

Hur växer gemenskapen? 171

nering genom bl. a. normerande anvisningar. Förslaget till God Bostad 1970 är ytterligare exempel på de försök som gjordes i början av 70-talet att anlägga en syn på boendet som innefattade både de privata och kollektiva delarna av boendemiljön. I detta förslag tog man fasta på behovet av närlokaler och på behovet av lägenheter för fler (även större hushåll, gruppbostäder) i den normala bostadshushållstyper produktionen. Förslaget att göra grannskapslokaler till svensk standard, dvs. en gemensam lokal för 30-40 lägenheter mötte inte entusiasm utan kritik från de tunga remissinstanserna. Invändningarna handlade om att det var för dyrt, att idén var förkastlig därför att folk inte vill ha dessa lokaler eller att idén var

en modefluga, som man inte kan planera och bygga efter (Daun 1976).

Idag, 10 år senare, konstaterar ordföranden i den sittande samlingslokalkommittén, landshövding Elvy Olsson, att bristen på samlingslokaler är störst i förorter byggda på 60- och 70-talen. Denna brist är så kännbar att den enligt Elvy Olsson är ett hot mot demokratin. ”Det här är inte ett område att spara pengar på, säger hon (DN 28/4 1981). Vad blev det då av servicedebatten - vad åstadkom den? Inte särskilt mycket om man ställer den i förhållande till ambitionerna. Någon ökad hushållsservice - av hemarbetet - kom inte till stånd. Men omorganisation - samhället satsade mer pengar bl. a. på att bygga ut äldre- och barnomsorgen.

(Se t. ex. Holm 1978.)

Hur växer gemenskapen? 173

vad växer

gemenskapen?

På

förstärks

Segregationen

När den ekonomiska tillväxten avtog under 70-talet bromsades också tätorternas expansion. Under miljonprogrammets sista år uppstod stora problem att hyra ut de färdigbyggda lägenheterna i flerbostadshus i de mest kritiserade bostadsområdena. Den politiska konsekvensen blev en drastisk förändring av bostadsproduktionens inriktning från produktion av flerbostadshus till småhus som inte blev särskilt små om man ser till lägenheternas storlek. Den nya situationen på bostadsmarknaden innebar att rörligheten ökade och segregationen förstärktes - det blev möjligt för de som hade det tillräckligt gott ställt att flytta. Och många flyttade till villor och radhus därtill uppmuntrade av inflation och skattesystem. Detta innebar inte bara att förorterna med flerbostadshus avtappades på hushåll med god ekonomi utan också på tvåförälderfamiljer. Den sammantagna effekten blev att enförälderhushåll, vissa invandrargrupper, ekonomiskt svaga hushåll och människor med svåra personliga problem ökade sin andel av de boende i dessa områden. Det är väl knappast någon tvekan om att förortskritiken var ett stöd åt den nya inriktning som bostadsbyggandet fick. Den skulle hållai sig under resten av 70-talet och åtminstone en bit in på 80-talet...

Vad är segregation?

Vi har tidigare behandlat det välkända förhållandet att stadssamhället har ommöblerats, splittrats upp och att var sak i pedantisk ordning har fått sin givna plats. Termen segregation har i den svenska debatten inte använts för att beskriva hur det fysiska rummet har inretts, hur olika sfärer och aktiviteter har delats upp och skilts åt. När vi talar om bostadssegregation eller boendesegregering syftar vi på en geografisk uppdelning av befolkningen mellan och inom bostadsområden med avseende på klass- och åldersmässig sammansättning, nationalitet, ålder m.m. Begreppen skol-, förskoleeller servicesegregation är väl att betrakta som ett sätt att precisera vanliga följder av segregation, dvs. hur distans och gränser är markerade på andra

sätt (Krantz & Lundmark 1978).

Enligt boende- och bostadsfinansieringautredningarnas slutbetänkande Bostadsförsörjning 0c: bostadsbidrag, (1975), var det först i slutet av

174 Hur växer gemenskapen?

1960-talet som segregationen kom att uppfattas som ett socialt problem. Utredningen menar förstås inte att segregation inte skulle ha funnits tidigare eller upptäckts först då.

Varför finns

segregation?

Vilka processer är det då som skapar segregation? Människor ur samma samhällsklass bor i samma bostadsområde och olika samhällsklasser dominerar numerärt olika bostadsområden därför att bostäderna och bostadsområdena varierar i kvalitet. En av huvudorsakerna till detta slag av segregation finns alltså att söka i marknadens av människor, en sortering process i vilken de ”fria marknadskrafterna” fått draghjälp av samhällets boendesubventioner till resursstarka hushåll. Även om den förklaringen är riktig är den något onyanserad. Det finns i forskningslitteraturen hela batterier av hypoteser och försök att ringa in företeelser

som i något avseende kan leda till segregation (Krantz & Lundmark 1978). (Se t. ex. Ulla Arnell-Gustavsson:

Om bostadssegregationens effekter, 1975.) Syftet med det här avsnittet om segregation är inte att försöka behandla alla orsaker till och följder av segregation. Intresset är i huvudsak riktat mot segregationens betydelse för de mellanmänskliga relationerna inom och mellan olika befolkningsgrupper - även om det ena förstås hänger ihop med det andra. - I Stadsförnyelse för vem?, Socialstyrelsen redovisar 1981:3, som utarbetats på uppdrag av

stadsförnyelseutredningen, lämnas förslag om vad

som kan och bör göras för att dämpa segregationen, dess fördelningspolitiska och andra negativa effekter.

Allsidigt och ensidigt

Ett av flera argument för en jämnare geografisk fördelning av befolkningen, bostadsintegration, är att den skulle leda till att olika grupper fick kontakt med varandra. I sin tur skulle detta ge kunskap om ”alternativa livsstilar”.

Det skulle främst ligga i de resurssvaga gruppernas intresse att få kontakt

med ”resursstarka” grupper. Av dessa skulle de kunna få ”handlingsmodeller för att förbättra

sin egen situation (Bostadsförsörjning och bostadsbi-

drag 1975).

Författarna till barnmiljöutredningens

rapport (Dahlén, Rönnmark, Thiberg) Barnen och den fysiska miljön, 1975, menar att allsidig hushållssammansättning” kan stå i motsättning till politisk medvetenhet och aktivitet:

”Den typ av integrering som myndigheterna förespråkar, och som kan sammanfattas i begreppen förståelse och minskad risk för sociala störningar, syftar närmast till att åstadkomma stabilitet i samhället. Detta innebär i praktiken att de motsättningar och orättvisor som råder i dagens svenska samhälle måste döljas och tonas ner, alltså åtgärder som försvårar för samhällets medlemmar att bilda sig en på faktiska omständigheter grundad politisk uppfattning.

Hur växer gemenskapen? 175

Eva Hedman (1974) säger detsamma - fast med ett lite försiktigare ordval. I Bostadsförsörjning och bostadsbidrag uttalas skepsis mot att förståelsen mellan olika grupper skulle öka om inte samtidigt de villkor under vilka människor lever utjämnas. Den typ av integrering som förespråkats för att åstadkomma en jämnare socioekonomisk sammansättning är att blanda enfamiljshus med flerfamiljshus, hyreslägenheter med insatslägenheter. Olle Svennning (1975) har en på egen erfarenhet byggd uppfattning om vad den sortens blandning betyder:

ibland brukar våra sociologer säga att blandad bebyggelse är så tjusigt. Alla samhällsklasser träffas. Jag undrar om de inte slagit detta kvalificerade nonsens i huvudet på en del bostadspolitiker. I verkligheten förstärker den blandade bebyggelsen grupptillhörigheten och skärper motsättningarna mellan barn från olika klasser. Så ville nog inte våra liberala och vackert humanistiska samhällstekniker ha det.

Det är säkert också en riktig iakttagelse att människor som tillhör olika socialgrupper (åtminstone gäller det för vuxna) kan leva nära inpå varandra utan att ha det minsta med varandra att göra (Kerstin Bohm 1975). I Bostadsförsörjning och bostadsbidrag (1975) sammanfattas en av flera av utredningen framförda synpunkter på segregationens effekter på kontaktmönstret så här:

”Förändringarna i samhället medverkar till att bostadsområdets kontaktskapande betydelse för den vuxna, aktiva delen av befolkningen minskar och att sammansättningen av de boende därmed inte spelar lika stor roll som tidigare. För barnen däremot, som är mest påverkbara, har grannskapet utomordentligt stor social betydelse.

Av allt att döma är utredningens ståndpunkt den (Krantz & Lundmark 1978), att de vuxna - oavsett vilken grupp de tillhör - idag har ett likartat förhållningssätt till sin omgivning. För det första existerar inte längre något inbördes beroende mellan grannar och grannrelationerna försvåras också av flyttningarna. För det andra är livsmönstret och kontaktnätet även i ett annat avseende mer individualiserat än tidigare: Individerna väljer sina sociala kontakter. Det gäller både t. ex. vänner och medlemskap i föreningar. Därför skulle alltså de boendes sammansättning vara mindre viktig än tidigare. Barnens identifiering med sin omgivning, grannskapet och möjligheterna att uppleva solidaritet med den egna gruppen skulle däremot vara viktig. Likhet ger trygghet” skriver utredningen och fortsätter: ”Men det finns risk för att en segregation som på det individpsykologiska planet måhända minskar spänningarna, skjuter över dem till att gälla konflikter mellan grupper och samhällsklasser.

Olika världar

Utredningens resonemang om barn, likhet och trygghet tycks vara både rätt och fel. Eva-Lis Bjurman (1981) har undersökt barnkulturen och barns fritidsva-

176 Hur växer gemenskapen?

nor i några Stockholmsförorter. Det är en både skrämmande och fascinerande läsning. Undersökningen bygger på intervjuer, dels med 8-9-åringar från två söderförorter, dels med barn i samma ålder från villaförorter norr om Stockholm. Befolkningen i de båda södra förorterna bestod mest av arbetarfamiljer. Befolkningen i de både norrområdena bestod av högutbildade tjänstemän och egna företagare”. I ”Slutord” låter det så här under den betecknande rubriken Trygghet och otrygghet”:

Barnen i norr lever ett tryggt liv. De växer upp i en omgivning de känner väl och med vuxna de har känt länge. De har hela familjer, släkt och kontakter utanför familjen. Men de är också instängda, framför allt socialt. De lever ett hårt inrutat liv med höga krav från föräldrarna på prestationer och duktighet. Arbetarna i söder är också instängda. Lokalt, kulturellt, åldersmässigt och socialt. De har aldrig varit i villakvarteren i norr. Flyttningar och flyttningshot, lösa familjestrukturer, äldre pojkar och främmande vuxna gör deras vardagsliv otryggt. Barngruppen på gården är deras skydd och trygghet. Här utvecklas styrka och solidaritet, här lär de sig en sorts saklig distans till sig själva. Här får de en kollektiv träning istället för en individuell prestationsinlärn1ng...”

Utredningen framhåller att grannskapet har stor betydelse för barnen. Men barnen i de söderförorter som Bjurman intervjuat verkar inte skapa kontakt och samhörighetskänsla genom vad grannskapet erbjuder - utan snarare trots detta.

Deras kultur hotas. Omflyttningar, vuxen inblandning, vuxna förbud och kommunal planering hotar att spränga barngruppen på gården, förutsättningen för en levande barnkultur. Torftig miljö och ett ständigt strilande regn av masskulturens produkter hotar att utarma deras gemensamma lekar. Barngruppen på gården är viktig i deras vardagsliv. Här har de starka känslomässiga bindningar och här får de en kollektiv social fostran...

I bostadssegregationens spår följer som nämnts skolsegregation och att

barnen i förskolan inte blandas. Blandningen av barn med olika uppväxtvill-

kor är ännu sämre i förskolan än i skolan (Forsberg & 1978).

Petterlsson

Orsakerna till det är främst att det är tiden i kön och förturerna som bestämmer vilka barn och i vilken ordning barnen ska få plats i förskolan. Conny och Marianne Svenning (1980) har kartlagt daghems- och hemmiljön för ett stort antal barn i Malmö. De har också följt ett urval av dem under de första skolåren. De fann en klar uppdelning av barn på daghem för ”arbetarbarn” och daghem för ”medel- och överklassbarn”. De

misstänker att det är på samma sätt på många andra håll i landet. (Se Barns

villkor i en stad. Om skillnader i uppväxtvillkor för barn i olika delar av en stad, Nationalkommittén för stadsförnyelsekampanjen, 1981.) Nu är Svennings intresse i mindre grad riktat mot segregationsproblematiken än mot socialiseringen, dvs. vilken bild av världen och sig själva i denna värld som barnen växer upp med.

Hur växer gemenskapen? 177

De urskiljer två linjer i barnens socialisering. Den ena utgörs av faktorer som medverkar till att barn bibehåller sina föräldrars klasstillhörighet. Den andra är införlivandet av könsroller. Daghemmet lyckas inte motarbeta vare liv och värderingar styrs av föräldrars materiella villkor sig att ”barnens eller uppdelningen i manligt och kvinnligt. än den Barnen tycks i stort inte få några andra världsbilder på daghemmet de får hemma. Daghemsbarnens socialisering är, menar Svennings. ett av på mekanismer som håller samhällsklasserna åtskilda och många exempel som ständigt reproducerar de sociala och kulturella strukturerna i samhället...

om för

Något förutsättningar gemenskap

Robert Bell och Stefan Westius presenterade 1972 en forskningsrapport som omfattande genomgång av teorier om grannskap och byggde på en titel var just: Några teorier om grannskap och grannrelationer. Rapportens grannrelationer. Litteraturgenomgången byggde i huvudsak på anglosachisk litteratur eftersom denna var helt dominerande. Författarna konstaterade bl. a. att ”Det finns ingen enhetlig samhällsvetenskaplig bild av hur sociala relationeri bostadsområden gestaltar sig. Inte heller är man ense om vad som inverkar mellan grannar - för att inte tala om vilka relationer som är på relationer önskvärda.” Andersson-Brolin & Lindén (1974) skriver att de kritiska synpunkter som kommit från forskarhåll mot grannskapsfilosofin har haft två utgångspunkinte är särskilt eftersträvansvärd i ter: det har hävdats att grannskapstanken staden, alternativt, den är önskvärd men omöjlig att realisera. Linnea Gillwik (1979) hävdar att det har varit dåligt ställt med den sociologiska bostadsforskningen i vårt land. I flera stora bostadsundersökningar har det kanske” mera varit fråga om att besvara planerarnas frågor än att förse sig med mark under fötterna, skaffa sig en teoretisk referensram. Hon har nu undersökt tolv bostadsområden i Storstockholm från åren kring 1970: fyra med villor, fyra med radhus och fyra med flerbostadshus. Syftet har varit att visa hur människors lycka och välfärd påverkas av sättet att bo. I de åtta småhusområdena har hon upptäckt drag som inte finns lika tydligt ide övriga områdena, som t. ex att grannar hjälper varandra, att den sociala kontrollen är stark, att man sköter gemensamma anläggningar och ytor tillsammans vilket verkar i hög grad bidra till närkontakter. Samtidigt har småhusfolket de flesta av sina ”nära mänskliga relationer” på andra ställen än i bostadsområdet. är också intresserade av samhällslivet, aktiva och Småhusfamiljerna utåtriktade - och de är intresserade av att själva vårda hem och hus. Har en variant av grannskapstankarna oavsiktligt förverkligats i småhusområdena? Gillwik avslutar sin avhandling med en diskussion om vi här har att göra med en särskild livsstil och vilken roll boendeformen i så fall spelar.

178 Hur växer

gemenskapen?

Hon tror att en ny livsstil håller på att växa fram. Den skulle kännetecknas av en vilja att syssla med praktiskt arbete, ta ansvar för hem och grannskap och önskan att få delta i samhällslivet. Småhusområdenas attribut skulle

passa ganska bra för denna livsstil - för dem som har råd och andra resurser som behövs. Det är medelklass och övre medelklass som bor i småhusområdena som undersökts. (Livsstilsteorin” har blivit utsatt för en hel del kritik, se t. ex Blomdahl & Brånell 1979.) Att skapa samhällen där alla slags människor kunde leva samman i harmoni har enligt Rudvall & Swedner (1975) varit många forskares och planerares dröm. De har också gått igenom forskningslitteratur som handlar om kontakter och brist på kontakter i boendet. Rudvall & Swedner hävdar att forskarna är i stort sett överens om att relativt homogena bostadsområden är positiva från den begränsade utgångspunkten att de gynnar framväxten av grannkontakter”.

Behov av lika villkor

hjälp på

Eva Hedman (1974) pekar på tre faktorer som är betydelsefulla då det gäller att urskilja betingelser för grannkontakter: fysisk närhet, likartade värde-

ringar och att man upplever sig vara i behov av varandras hjälp på lika villkor dvs. att man inte står i en över-underordnad relation till varandra. Detta innebär således inte att den homogena sammansättningen ensam ger goda förutsättningar för kontakt. Karin Tengvald (1981) har kanske drivit analysen ett steg längre. Människor är indragna i olika slag av relationer med anknytning till boendet och grannar, till arbetet och arbetskamrater, till organisationer och fritid, till familjen och släkten etc. Närhet, likhet, komplementariet (ömsesidigt beroende av bytbara resurser) är dimensioner som ett stort antal forskare ansett vara förutsättningar för relationer och socialt samspel. Till dessa vill Tengvald lägga ännu personliga en: problemförekomst och alternativlöshet. De tre förstnämnda faktorerna avgör om det finns ett intresse för och hur samspel det fungerar. Problemförekomst och alternativlöshet sammanhänger med betydelsen eller värdet av välfungerande informella nätverk i vårt samhälle”. Om det sociala samspelet ska bli intensivt och långvarigt krävs att det finns återkommande gemensamma problem att gripa sig an. Det personliga, beroendet beror av om vi kan eller inte kan få det vi vill ha på ömsesidiga annat håll - materiellt eller immateriellt. Om det finns eller inte finns någon alternativ väg för oss att lättåtkomligare få det vi vill ha.

Hur växer gemenskapen? 179

Utveckla boendet och utvecklas i boendet

Medinflyta

Förortsdebatten och aktionerna kom under 70-talet att sätta sina spår i den officiella behandlingen av bostadsfrågorna i den meningen att frågor om boendemiljö och boendedemokrati blev aktuella. Det kunde segregation, som sagt avläsas i servicekommitténs arbete och också iakttas i boende- och bostadsfinansieringsutredningarnas betänkande från 1974 och 1975. Kritiken mot planeringsprocessen som sådan i vilken plan- och byggnadsförslag konstruerats som skapat denna olyckliga situation var också mycket hård. Planfrågorna togs om hand av bygglagutredningen, som 1974 presenterade priciper för en ny byggnadslagstiftning som bl. a. skulle medge ett vidgat medborgarinflytande. Från kommunernas sida blev det under 70-talet undan för undan allt vanligare med olika former av information och samråd om den fysiska planeringen. Staten tog initiativ till praktiska åtgärder för att förbättra den fysiska och sociala miljön i bostadsområdena främst genom miljöförbättringsbidragen (från 1975, som enligt Folkesson, 1980, kom att användas till stödåtgärder med en ensidig fysisk inriktning) och genom att tillsätta bostadssociala (1975), som satte igång ett antal projekt ute i kommunerna. delegationen

(Bostadssociala delegationen har nu upphört och Bostadssociala rådet

inrättats.) _ Skillnaderna mellan de vekliga och de önskade förhållandena i såväl de nya förorterna som i de flesta andra bostadsområden kom emellertid att förbli stora. Det visade sig svårare än man på många håll hade trott att skapa områdesidentitet, kontakt och samarbete mellan grannar. De åtgärder man (och som Tom Miller & Anna-Lena Högberg på skilda håll i landet prövat bl. a. behandlar i ”Lokalt inflytande vid stadsförnyelse”) har syftat till att sociala innehåll genom att de boende fått inflytande över påverka boendets vissa beslut som rört drift och underhåll, ombyggnad och modernisering, fritidsverksamheter av skilda slag m. m. inom områdena. Därigenom har man också hoppats kunna sänka eller hålla tillbaka storleken på höjningarna av boendekostnaderna och minska omsättningen av hushåll. Det senare har motivet när bostadsförvaltare tagit ju inte sällan varit det mest framträdande initiativet, samtidigt som det förstås varit angeläget för flertalet hyresgäster. Vidare har genomgripande fysiska förändringar i samband med sanering,

180 Hur växer gemenskapen?

lägenhetssammanslagningar, kompletteringsbebyggelse visat sig kunna bry-

ta ned utvecklade grannkontakter och etablerade samspelsmönster. Att boendemiljöerna inte förändrats på ett socialt tillfredsställande sätt är en de] av bakgrunden till att bostadbyggnads- och saneringprogrammen

fr. 0. m. 1980 har lagts ihop till bostadsförsörjningsprogram, som kommu-

nalfullmäktige ska anta. Programmen ska kunna bygga på ”bostadssociala inventeringar”. Dessa ska grundas på bl. a. de boendes erfarenheter och kunskaper. Därmed hoppas man få till stånd en mera samlad bedömning av förhållandena i bostadsområdena.

Förvaltningen bör medinflyta

Anna-Lena Högberg hävdar i Områdesförvaltning för de boendes skull, 1978, att de idag praktiserade inflytandemodellerna som regel missar något i sammanhanget mycket centralt: att göra boinflytandet till en inlärningsprocess. De går nämligen i allt väsentligt ut på att lösa problem som andra formulerat. Andras problemuppfattning blir styrande och inte de problem som de boende själva utifrån sin situation skulle kunna formulera och betrakta som angelägenheter som de tillsammans med andra ska försöka lösa. Därmed blir det också svårt för de boende att uppfatta boendemiljön som en verklig resurs för att förändra, utveckla och förbättra de egna livsvillkoren. Ett reellt boendeinflytande skulle, menar Högberg, innebära att:

De boende svarar för problemformulering och förslag till lösning. Förvaltningen har medinflytande över val av lösning, i första hand genom att söka lösningar som bidrar till en utveckling mot uppställda mål för boendemiljön. .. Skillnaden är väsentlig. Tyförst när boendemiljön upplevs som en resurs för problemlösning finns det möjlighet att använda inflytandet över boendemiljön.: sociala innehåll i riktning mot mer övergripande måluppfyllelse. Och att lösa de problem vi idag har med isolering. bristande hemkänsla och fortgâende segregation.

De boende ska givetvis också, fortsätter hon, såväl i planering som förvaltning ha inflytande över problem som andra formulerar - men också här ska inlärningsmöjligheterna tillvaratas. Det viktigaste är inte att hitta den ”bästa” lösningen på problemen utan att de boende genom samtal med varandra och utifrån sina erfarenheter får utveckla sin förmåga att bedöma problemen och pröva alternativ för att lösa dem.

Det här sättet att resonera har klara likheter med Ottar Brox generativa planeringsmodell (1974). Den går kort sagt ut på att göra planeringen till en fråga om att skapa förutsättningar för människor att själva formulera och lösa sina problem.

Vad är

kunskap?

Högbergs sätt att se på vad ett reellt inflytande från de boende innebär (och där har hon gott stöd i Arvid Löfbergs avhandling 1976) utgår av allt att döma ifrån att de problem, önskemål och behov som planerare och förvaltare definierar kan stämma dåligt överens med de boendes uppfattning av sin

Hur växer gemenskapen? 181

situation. Deras problemuppfattning kan vara styrd av synsätt, av handlings-

de för de boende ramar och direktiv som gör det svårt för dem att identifiera

mest relevanta problemen etc. Därför är det viktigt att låta de boende själva

formulera sina problem. växa i medvetande och De boendes sätt att tillägna sig kunskap, betraktas som en social process. Kunskaperna får man genom kompetens man lever under - den finns inte främst utanför oss och kan den verklighet erfarenheter. Men inte förmedlas av andra som inte delar ens egna vardagliga över och den kan förmedlas och byggas ut genom att man reflekterar

diskuterar dessa erfarenheter med dem som delar dem. Kerstin i opublicerat manus om det Enligt sociologen Bohm (refererad vetande och s. k. Norrbottenprojektet, slutrapport 2)* kan människans

kunskap beskrivas på tre nivåer: D Ett faktamedvetande - erfarenheter av livet

E! Ett normmedvetande - tillåtet och förbjudet

E1 Ett värdemedvetande - vad som är viktigt, det man värderar högt

hon sig genom sitt vardagliga liv - inte Fakta om bostadsområdet tillägnar aktiviteter som skänker henne denna kunskap. Men genom några särskilda om vad som norm- och värdemedvetandet skapar hos sig föreställningar

skulle vara annorlunda, hur det skulle kunna vara istället. handlande och samtal-med andra människor är de Eftersom eget konkret försätts människor i en abstrakt och två viktigaste vägarna till kunskap som svårbemästrad situation när de på kort sikt ska ta ställning till förslag eller bostadsförvaltare. De boende måste kommer från myndigheter översätta dessa förslag till sitt eget perspektiv. Det är en process som tar lång

tid - särskilt om människor är ovana vid att bedöma förslag och pröva

alternativ tillsammans. Kompetens måste byggas ut och upp successivt.

Att vara någon

I arbetsmiljösammanhang och Vi ska beröra ytterligare en inflytandeaspekt. kring människan och arbetet betraktas i den socialpsykologiska forskningen för människans självkänsla, upplevelse av att ha en egen det som viktigt Att identitet, att vara någon, att hon kan påverka och forma sin omgivning.

föremål för andras beslut leder till raka motsatsen: ständigt uppleva sig som in i det privata. Att att man kryper in i sig själv, flyr från alla svårigheter samma anses inte lika boendemiljöerna ska ge individerna möjligheter

självklart. i diskussionerna om planerings- Dessa aspekter har ändå hållits levande med processernai boendemiljöerna. Så här uttryckte sig Johannes Olivegren

en underton i anslutning till sitt arbete med Märsta 70-projektet

pessimistisk

för ett tiotal år sedan: 1 Bohm, Kerstin, 1978: kan inte åstadkomma De ansvariga arkitekterna, producenterna och förvaltarna Medborgarnas roll i sammänniskorna på ett helt annat hällsplaneringen i Jämen mänskligare bebyggelse förrän den stora massan av och bruk. Människan och förelsemetoder i samplasätt får mera direkt inflytande över bebyggelsens tillblivelse under växelverkan. Denna neringen, NU-serien B hennes bebyggelse måste nämligen ständigt utvecklas brukarnas medverkan. En 1978:3. växelverkan kan endast uppstå genom de många verkliga

182 Hur växer

gemenskapen?

mänskligare bebyggelse kan alltså inte forskas eller planeras fram, eller byggas in från början. Det krävs en mer dynamisk och levande process där bebyggelseinvånare med daglig kreativitet blir medskapande. En sådan process tar tid, ser inte ut att lämpa sig för modern industri och kan inte styras uppifrån eller databehandlas på vanligt sätt. Därför är utsikterna för en mänskligare bebyggelse mycket dystra.”

Pressrelease om M 70, 1973

Några av hindren att övervinna

Vi ska återvända till

Områdesförvaltning för de boendes skull och till den typ

av som Anna-Lena

områdesförvaltning Högberg skisserar. Hon konstaterar

bl. a. att problem i boendeområden har gjort att man i kommuner och

förvaltningsföretag prövat sig fram med nya arbetsformer.

Men skall dessa ge resultat mäste de vara inriktade på att på olika sätt underlätta för de boende att själva bygga upp en kompetens för att hantera problem. Detta kräver för det första att man kan eliminera de problem som den långt drivna sektoriseringen av verksamheter och huvudmän för dessa skapar. Det

kan ske genom att en förvaltningsansvarig utses för varje område, som i sin

tur har ansvaret för samordning och samråd med andra förvaltningsansvariga. För det andra kräver det att de sektoriellt orienterade verksamheterna släpper ambitionerna att utforma dessa på ett helt likartat sätt i alla områden - i så fall finns det för de boendes inget utrymme inflytande. Denna kursändring behöver inte innebära att de allmänna målen för verksamheten samtidigt överges. En tredje förutsättning för att utveckla kompetens hos de boende är att de

förvaltningsansvariga arbetar för att de boende

ska få gehör för sina synpunkter och inte bromsar initiativ och uppslag därför att man misstänker att de

verksamhetsansvariga ska visa sig oförstående eller avvisande.

Högberg försöker sig också på att illustrera på vilket sätt områdesförvaltningen organisatoriskt skulle kunna inplaceras i det sektoriella och institutionella system vi har idag. Men det lämnar jag därhän i denna text.

Vilken funktion har och hur stort är det

”egna

området?

När Högberg talar om de boendes inflytande över det egna området” gör hon inte klart för vad som skall förstås med det området”.

egna Hon talar i

allmänna ordalag om att grannskapsidéerna varit vägledande i svenskt bostadsbyggande, att man grupperat bostadshusen kring skolor och service av skilda slag, etc. Och att man haft föreställningar om att dessa enheter skulle kunna vara en bas för kontakter och aktiviteter osv. Närmare än så kommer hon inte ifråga om hur området eller grannskapet ska identifieras.

Hur växer gemenskapen? 183

Närgrupp, kvartersgrupp, stadsdelsgrupp

hur invånarna kan Johannes Olivegren och Anna Östnäs (1972) diskuterar den utforma på olika nivåer, från grannskap och utveckla boendekompetens bostadsmiljön till ett mer övergripande plan. Dessa är inte näraliggande bundna till underlagstänkandet när det storleksmässigt eller geografiskt

och andra serviceanläggningar. gäller skolor och butiker och befolkningen i tre De delar till storlek och funktion in bebyggelsen

10-60 hushåll, 150-250 hushåll a) närgrupper b) kvartersgrupper grupper: 1 000-3 000 hushåll (upp till

(upp till 500 personer) och c) stadsdelsgrupper

7 000 personer).

författarna, ha fullt praktiskt och ekonomiskt Varje grupp skall, menar

ansvar för sin närmaste omgivning. skulle närgruppen fatta beslut om sådant Om förslaget är rätt uppfattat

som bara får konsekvenser för den (eller individer i gruppen). Beslut som får

skulle fattas av kvartersgruppen etc. Den konsekvenser för flera närgrupper

skulle då tvingas underkasta sig den ”högre” gruppens ”lägre” gruppen beslut. storlek skulle vara lagom för en fungerande Stadsdelsgruppens Den storleken för invånarna att uppleva sig kommundel. gör det möjligt

delaktiga i beslut. alla stadsdelar - kollektiv Vem som skulle fatta beslut som rör flera eller anslagsramar för el- och värmeförsörjning, avlopp, reningsverk, trafik, inte av förslaget. Men man får väl stadsdelarna, skatter etc. - framgår kunna förutsätta att staden ska ha centrala politiska organ, som dock skulle

avlastas från alla detaljer. storlek ska kunna tillåta att s. k. Olivegren och Östnäs tror att närgruppers och erfarenheter subkulturer uppstår - folk med gemensamma värderingar

Och detta utan gettofara eftersom ska kunna söka sig till varandra. från varann. De anser att inte kommer att leva särskilt isolerade grupperna att försöka detta är en bättre och mer realistisk väg att slå in på än av människor. Närgrupperna bör åstadkomma en fullständig blandning

varandra i den meningen, att det är fritt fram för att också kunna överlappa

intresse för över närgruppsgränserna. bilda de grupper som det finns - det område man kan känna sig Kvartersgruppen är ”boplatsen

än att det går att ha hemmastadd i och identifiera sig med. Det är inte större

kan vara med. Inom kvartersgruppen ligger möten där många i gruppen och rådstuga. Anordutrymmen för skilda verksamheter närlekplatserna, skolor, närbutiker, större bollplaner etc. ska gälla för ningar som barnstugor,

flera kvartersgrupper och läggas mellan dessa.

Samhemmet - 25 hushåll

den funktionsnivån - hur i huvudsak för lägsta Samhemsidén gäller ska hanteras i en ”närgrupp”. Ingrid Sjöstrand vardagliga livsproblem Form, sin samhemsidé mer utförligt första gången i tidskriften

presenterade

1969. Den blev 1973 en bok, Samhem. ska skapas små föränderliga och Sjöstrands reformidé går ut på att det lokaler i bostadsområdena, i husen eller kvarteren mångsidigt användbara av hemmiljön och svara för samhem. Samhemmet ska vara en förlängning

184 Hur växer

gemenskapen?

praktiska behov av grannskapsservice. Det ska i sin tur knytas an till räjongservice (på stadsdelsnivå), där det finns sjukvårdspersonal m. m. De enskilda lägenheterna i husen ska göras mindre än vad som är vanligt, utrustas enklare och billigare. Samhemmet kan bindas samman med en mindre restaurang, motionslokal, litet bibliotek, TV-rum etc. Samhemmet ska skötas av föräldrar och ensamstående, och ha ett värdpar, som svarar för olika uppgifter när de vuxna förvärvsarbetar. Samhemmet ska ersätta daghemmet, fritidshemmet, ungdomsgården, pensionärshemmet liksom alla kategorihus - Hon för missanpassade. kittlar tvivlarnas skrattnerver i onödan, tyckte Per Garthon i en anmälan i DN 19/6 1973. Men han betraktade likväl idén som intressant. Med samhemmet skulle, ansåg Sjöstrand, det gamla närsamhället återupprättas. Samhemmet skulle vara ett mikrosamhälle där alla deltog. Hon menade att den ideala gruppstorleken för ett samhem är ca 25 hushåll, dvs. omkring 75 personer. En större grupp ger inte relationerna den närhet, som gör att folk känner intresse och ansvar för varann.

40-flocken som underlag för

planeringstänkandet

Broberg & Ekholm (1976) har bl. a. försökt hitta fram till en rimlig storlek på för att sedan kunna omkring den gruppera bostäder, lokalmiljöenheten; arbete, institutioner, service. Med stöd av bl. a. samhemsidên och konkreta exempel hämtade från Köpenhamn har författarna konstruerat en grupp som de kallar för 40-flocken, dvs. den består av 40 personer. 40-flocken är ett miniatyrsamhälle. Den utgörs av 17 hushåll, varav 11 är barnlösa. De människor som ingår i gruppen är fördelade på yrken, åldrar, inkomster m. m. efter ett riksgenomsnitt. Denna flock är också en social enhet, som har alla samhällets problem och möjligheter i sig i förminskad skala som den inte är så stor att samtidigt individen försvinner i den eller förlorar sin förmåga till deltagande. 40-f1ocken ska fungera som en motvikt mot det kärnfamiljsorienterade planeringstänkandet, som inte kan anses vara särskilt representativt vare sig för den

hushållssammansättning vi har eller för möjligheterna att på ett bra

sätt klara av vardagsproblem.

Närmiljön - 200-300 hushåll

En närmiljö som ska fungera för barn och unga bör, anser en arbetsgrupp inom statens ungdomsråd (1981), bestå av 200-300 hushåll, allra högst 1 000 i olika åldrar. Den kan vara ett kvarter, ett bostadsområde, en personer by eller ett på annat sätt geografiskt område. avgränsat När man delar upp områden där människor redan bor ska man dock söka efter naturliga gränser. Det kan betyda att områdena kommer att variera i storlek. Inom områdena ska barn och ungdomar kunna ges en positiv uppväxtmiljö genom att dessa

Hur arbetsgruppen tänker sig att det ska gå till återkommer görs produktiva. jag till.

sou 1931400 Hur växer gemenskapen? 185

Exemplet Bologna

Löfberg (1976) tar Bologna som exempel på hur den önskvärda boendekompetensen på lokal nivå. i kvarteret. kan förenas med en problemmedvetenhet som rör helheten. staden. Idag bor omkring en halv miljon människor i Bologna. I mitten av 60-talet delades staden in i 18 administrativa enheter, som kallas kvarter. Borgmästaren har en representant i varje kvarter. Där finns ett kvartersråd med representanter för de politiska partierna. Där finns också arbetsgrupper som tar sig an frågor som rör skolor, daghem, stadsplanering m. m. Och representanterna för kvarteret medverkar i arbetet på central nivå. De är med och diskuterar alla angelägenheter som rör hela staden. Kvarteren bestämmer helt över marken i kvarteren - var och hur det ska byggas (eller saneras) och vem som ska göra det. Det går alltså inte att sanera ett kvarter utan att de som bor i kvarteret tar ställning till vad som ska få ske.

Hur växer gemenskapen? 187

Vården och

gemenskapen

Statistik och kontakter

Förr fanns det ingen utbyggd sjukvårds- eller socialvårdsapparat, varför människor var hänvisade till att i långt högre grad än idag klara sig själva. Och att med ibland stora uppoffringar hjälpa anhöriga som var sjuka, gamla eller av andra skäl oförmögna att reda sig på egen hand. Hur omfattande det informella stödet från grannar och arbetskamrater var finns det motstridiga uppfattningar om. Det finns de som hävdar att de sociala nätverken inte i något väsentligt hänseende har förändrat karaktär under de senaste 30-40 åren. Inte minst skulle släkten fortfarande spela en mycket betydelsefull roll i individens personliga nätverk. Sociologen Gerdt Sundström hävdar i Omsorg oss emellan, (1980), att det i landet än både vad han är mycket bättre ställt med de sociala relationerna själv och andra har trott. Sundström bygger sina iakttagelser och slutsatser på axplock ur en rad statistiska undersökningar, som gjorts främst under de tre senaste decennierna. Sundströms tes är alltså att det ”informella nätverket” inte påtagligt har förändrats. Majoriteten av befolkningen har ett rikt umgängesliv - det är bara små minoriteter som är isolerade, ca 1 procent. Vad som hänt är att närheten mellan människor, den gamla pâtvungna närheten, är mindre idag: trångboddheten är bortbyggd, inneboendeeländet borta, inget pâtvunget samboende mellan generationerna. På de flesta sätt är väl ändå detta bra?! (Sundström i Expressen 5/3 1980). Den allvarligaste invändningen mot Sundströms studie gäller, att statistik över kontaktmönster inte säger någonting om gemenskapens innehåll och kvalitet. Han konstaterar för övrigt själv, att det främst är kvinnor som bygger upp och vårdar nätverken, upprätthåller släktbanden, bär upp moraliska förpliktelser. Eftersom de gått ut iförvärvsarbete i stor omfattning och männen inte övertagit uppgiften att upprätthålla familjebanden, vänskapsbanden, är det möjligt att förutsättningarna för primärrelationer håller på att förändras. Sundström menar vidare, att vi nu lever i slutstadiet av bondesamhället. Det moderna samhället avtecknar sig: föräldrarnas skyldighet att försörja vuxet sjukt barn och barns skyldighet att försörja gamla föräldrar gäller inte längre genom en rätt nyligen genomförd lagändring.

188 Hur växer gemenskapen?

Ingen ifrågasätter emellertid att det förhåller sig så att man idag i mindre omfattning än någonsin tidigare är hänvisad till släkt, vänner och grannar, till informella omhändertaganden av livs- och vardagsproblem. Myndigheternas ansvarsområde har stadigt växt. Vad som också undan för undan har växt är intresset för förhållandet mellan olika slag av arbete och i dess förlängning har många börjat fundera över om det är önskvärt att till lönearbete omvandla det arbete som i hemmen utförts och utförs av främst kvinnor. Det gäller främst vård- och omsorgsarbete. Låt oss först granska den senare aspekten.

Vårdprofessionalism

Oron för hur samhällsförändringarna ska förändra de sociala relationerna är som nämnts tidigare i denna text av gammalt datum. Den har många ingångar och utgångar. Den oron löper idag samman med oron för vad som händer med demokratin (jfr med 40-talets grannskapsdebatt) när tjänstemän tar hand om det kollektiva solidaritetsarbetet”. En del har, som också påpekats, sett en försvagad ”informell struktur som en tänkbar förklaring till det ökade trycket mot vårdapparaten: när det sociala nätverket luckras upp översvämmas myndigheterna av problem. Om detta är riktigt skulle det kunna innebära att problemen inte har ökat i Vad som i stället omfattning. kan ha skett är att de problemlösande resurserna har flyttats över till myndigheterna medan de sociala nätverken fortsätter att utarmas (se t. ex. Karin Tengvald 1973). Vi börjar få en ganska stor uppsättning debattböcker och forskningsrapporter som knyter an till dessa teman. En av de allra senaste i raden som blandat sig i denna diskussion är Svante Beckman, som är ekonomhistoriker. Det har han på ett mycket intressant och infallsrikt sätt gjort i en bok som nyligen givits ut av Arbetslivscentrum. Den heter Kärlek på tjänstetid med underrubriken Om amatörer och professionella inom vården* Vad gäller den professionaliserade vårdens problem skjuter Beckman in sig på dess svårigheter att finna fäste i en social gemenskap, som både den som vårdar och vårdas är delaktiga i. Han är noga med att markera att kombinationen ekonomisk tillväxt och

vårdprofessionalisering enligt hans

har inneburit en historiskt mening sett exempellös humaniseringsprocess. Under 1900-talet har människovärdet, intresset för den aktningen, enskilda människan och för att kollektivt bistå henne i utsatta situationer stadigt stigit. Den kunskapstillväxt som följde med professionaliseringen har varit en viktig motvikt till och trängt tillbaka föraktfulla och fördomsfulla vårdattityder. Men inte desto mindre sällar sig Beckman till de allt längre leden av tvivlare på möjligheten att gå på i samma spår för att underhålla och bygga ut Läsaren bör lägga mär- vårdens humaniseringsverk. Det kan man mycket väl göra, inskjuter ke till att jag nedan an- Beckman, utan att falla i farstun för och göra sig till tolk för de vänder vård och omsörgårdsinspirerade bilder och föreställningar som florerar om det goda livet sorg” som utbytesord att jag inte försökt skilja i de gamla lokalsamhällena. De är falska och utan grund. Och utan att hålla ut det ena begreppet sig med överdrivna föreställningar om vad den strategi som hittills dominerat från det andra. - när allt kommer - faktiskt åstadkommit. omkring

Hur växer gemenskapen? 189

Vad är vård?

av vad vård är Beckmans fortsatta resonemang vilar tungt på hans definition eller innebär. Den lyder så här:

till att Vård är en sammanfattande beteckning på en lång rad verksamheter som syftar förhindra människor att falla ur ett kollektiv som uppfattas som en moraliskt är koncentrerade till situationer och förpliktande gemenskap. Verksamheterna tillstånd där riskerna för att falla ur gemenskapen är högst som vid underårighet, och akut själanöd m. m. Syftet åldrighet, sjukdom, fattigdom, asocialitet, galenskap att kvarhålla individen i gemenskapen är i viss mening identisk med syftet att kunna säga att upprätthålla gemenskapen. Man skulle utan betydelseförskjutning att vårdverksamheternas objekt år gemenskapen och att denna upprätthålls genom förhindra individerna att falla ur den.

Det som Beckman således mer än något annat lägger vikt vid i denna och att definition är att vårdverksamheten både syftar till att hjälpa individer namnet som inte vidmakthålla en gemenskap. Det finns ingen omsorg värd till behöver och har detta dubbla syfte, som bara är till för den som från eller får hjälp. En vårdverksamhet som inte på en och samma gång är ett stöd för den enskilde och ett värn för gemenskapen kommer inte att ge några goda

resultat. märkbara skillnader mellan I det hänseendet finns det, menar Beckman, vården. Den senare är exklusivt den amatöristiska och den professionella klientorienterad - det finns inga påtagliga och konkreta gemenskapsband vårdaren kan mellan den som vårdar och den som vårdas. Den professionelle till en behov blir

inte relatera praktisk-personlig gemenskap och klientens

därför grunden för verksamheten.

Professionalismen står på ett ben

Samhället är den gemenskap som vårdaren skulle kunna falla tillbaka på. är en abstraktion och i den mån likhetstecken sätts mellan Men ”samhällef” har vårdaren ofta svårt för att fullt ut samhället och myndigheterna Det är identifiera sig med och betrakta sig själv som myndighetsrepresentant. betonar Beckman, som varit så viktigt för bl. a. just detta förhållande, humaniseringen av vården. Men när det professionella inslaget i vården blir högt framträder de negativa effekterna. i sitt arbete, en Att inte uppleva sig som en del av en gemenskap är förstås en oroskälla och gemenskap med tydliga och klara kännetecken frustrerande för den enskilde vårdaren. Men därmed inte sagt att vårdaren inlevelse och medkänsla. Mycket talar förlorar sin förmåga till engagemang, för att det är ganska gott ställt med allt detta inom socialvården. Nej, den förmåga eller snarare oförmåga att springande punkten gäller vårdarens och framstå som en moralisk auktoritet. uppträda Den professionella vården står på ett ben. Om den stod på två ben, dvs. om omsorgen inte motiverades bara av omsorgen om den vårdade utan också av vårdarens om sin plats i gemenskapen och av en strävan efter att omsorg gemenskapen genom att försöka förhindra att någon faller ur upprätthålla

190 Hur växer

gemenskapen?

den, skulle vårdaren besitta den nödvändiga moraliska auktoriteten. Den professionelle vårdaren saknar till skillnad mot den amatöristiske vårdaren möjlighet att identifiera sig med en gemenskap som förpliktar. Han/hon kan därför inte heller bygga under sitt handlande och i kontakten med klienten ”kasta in kollektivets auktoritet”. Det här låter ju bestickande och resonemanget har släktskap med de s. k.

/nymgoralistiska tankegångarna, som gör sig påminda i våra dagar. Beckman

är mycket väl medveten om att moralisk auktoritet i vården förvisso inte är någon som helst garanti för en kärleksfull och fruktbar Historien gemenskap. bär många vittnesmål om motsatsen. Det hindrar inte att Beckman här har ställt in belysningen på ett av professionaliseringens nyckelproblem.

Vetenskapen otillräcklig grund att bygga på

Den väg den professionella vården har valt för att erövra moralisk auktoritet -den kan inte undvaras i de flesta verksamheter- är riktad mot vetenskapen, den vetenskapliga kunskapen, expertkunskapen. Den har som tidigare nämnts haft många gynnsamma sidor och varit mest framgångsrik inom kroppssjukvården. På det bredare fält inom omsorgen där beteendemönster och värderingar vidarebefordras och en viss grad av permanent konformitet till dominerande kulturmönster måste inskärpas (det är dessa företeelser man kallar är det svårt socialisation) att se att vetenskaplig auktoritet kan vara detsamma som eller ersätta moralisk auktoritet, anser Beckman. Vilka beteenden och vilka som är önskvärda och hur personligheter samhället ska se ut och fungera är inte först och främst en vetenskaplig fråga. Rättframma målsättningar för samhällsorganens arbete, som går ut på att direkt människors beteenden dirigera i syfte att skapa en viss typ av personlighet är vanliga i främst strängt auktoritärt strukturerade samhällen. De förekommer sällan i samhällen som gör anspråk på att vara pluralistiska.

Vårdprofessionaliseringen och kunskapsintensifieringen har, som vi

snuddat vid, en sida som vetter mot och anknyter till en diskussion om demokratins innehåll och former. När det inte finns ett bärkraftigt självhjälpssystem, när problemen blir experternas problem har misstanken att medborgarna passiviseras fått många förespråkare. Vi får vad Jörgen Westerstål enligt Beckman har kallat en ”servicedemokrati” - och som också skulle gälla för andra områden än vården. Idén om demokratin som offentlig service knäsätts.

Producent av problem eller av orsaker? produkt

Med referens till vården skulle passiviteten hänga ihop med att medborgarna i gemen blir ”fritagna” från ansvar för varandra och därmed skulle en allmän oförmåga att hjälpa vinna spridning. Detta fenomen kan också, försöker Beckman visa, länkas ihop med de teorier och idéer om anpassning och avvikelser inom sociala system som alltmer kommit att sätta sin prägel på vårdprofessionens praktik. Inställningen till s. k. awikande beteende och awikande människor har

Hur växer gemenskapen? 191

undan för undan humaniserats. Strafftänkandet har på område efter område ersatts med ett vård- och De humanare attityderna till avvikelser har t. ex behandlingstänkande. markerats syftet med omhändertaganden vara vård, genom att man förklarat Därmed har myndigheternas ansvar behandling, terapi och inte bestraffning. individernas ansvar sätt minskat i vår ökat medan på motsvarande kulturkrets. Men i samma takt som individerna har avlastats från ansvarsbördan för sitt handlande har sektorn av tillräknelighet minskat (Bagger-

Sjöbäck & Lundmark 1971). medel i denna har varit att tilldela klienten eller Ett viktigt avlastning sjukrollen. Under 60- och 70-talen har tendensen varit den, att den patienten sociala miljön, närsamhället, förorten, samhälleti stort angivits som orsak till avvikande beteenden eller till en situation som försatt en individ i ett utsatt

läge. betrakta människor Beckman menar att det är lika galet att uteslutande av sina förhållanden som att uteslutande se dem som medvetna producenter som produkter av orsaker som de inte kan göra något åt. Men var gränsen har förutsättningar att skall dras mellan dessa två förklaringsperspektiv förbli permanent oklar”.

ska inte överges men

Orsaksperspektivet

Det som emellertid utmärker den goda medmänniskan är att hon kan

växla mellan dessa båda perspektiv. För att lämna en bra och insiktsfull hjälp måste vi se andra både som producenter och produkter av sina förhållanden”. Det är inte lätt. Men det är hart när omöjligt inom den professionella vården. samfundet kan inte hålla Familjen, föreningen, kamratgruppen, inte underordnar sig vissa gemensamma normer, ihop om dess medlemmar Den är den gemensamma moralen som en viss moral, vissa värderingar. en grupp. Den amatöristiska grupp som klienten kanske är på väg hållerihop att falla ur har praktiskt taget ingen likhet med den samhällsgemenskap

som vårdare i bästa fall kan erbjuda. Hotet att bli definitivt utestängd från eller utslängd från den ”amatörismer hotande, och ett bättre tiska gruppen” är säkerligen i de flesta fall långt än hotet om en temporär uteslutning ur den kort i förhandlingarna abstrakta samhällsgemenskapen. Det är således inte orsaksperspektivet som gör att vården blir ineffektiv

utan att vårdaren och den vårdade inte har en gemensam grupptillhörighet, är en del av samma gemenskap. Den moraliska desorienteringen, oförmågan är en att referera till en gemenskap där frågor om rätt och fel är livsviktiga, och inte dess strävan efter följd av de villkor som styr vårdprofessionen

i

orsaksförståelse. den uppslagsrikedom och Här har jag inte på något sätt gjort rättvisa åt som Beckmans framställning har. Dessutom är det bara vissa nyansrikedom ur den av de vinklingar han har på sitt ämne som här tas upp. Ett längre citat sista delen av hans rapport skall strax ges.

192 Hur växer gemenskapen?

Tillväxtens och demokratin

projekt

Beckman avslutar sin skrift med att diskutera vad det betyder att ”tillväxtens förefaller att vara på upphällningen. projekt Det har, vare sig vi vill godta det eller varit inte, framgångsrikt och i många stycken en nationellt sammanhâllande kraft. Det har inte funnits några problem som inte fortsatt tillväxt har ansetts kunna rå på. När tillväxten börjar dala för att inte säga upphöra blir också dess avigsidor tydligare än tidigare. Att mer tillväxt skulle kunna råda bot mot dessa övertygar allt färre. Att tillväxtens projekt hotar att falla sönder skapar också oro och osäkerhet inför framtiden. Det ”innebär en allmän förlust av social orienteringsförmåga:

”För professionaliseringen i samhället i stort betyder sönderfallet av ett enande projekt en hotande illegitimitet. Genom att projektet utstakar ett mål och en väg för samhället tillåter den att en mängd problem uppfattas som tekniska medelsfrågor. Där enighet om det allmänna målet föreligger och där medlen i grova drag är givna kan sociala beslutsprocesser i stor utsträckning delegeras åt särskilt kompetenta, tjänstemän, handläggare och experter. I hägnet av politisk och allmänkulturell uppslutning kring projektet utvecklas en styrelseform som man kan kalla professionellt förvaltningvälde.

Projektet tillåter även en professionalisering av politiken i en annan betydelse än delegeringen av den faktiska (om än ej formella) beslutsrätten till tjänstemän. Projektet ger en enhetlig mening åt den sociala omvandlingsprocessen. Den verkar starkt dämpande på politiska konflikter, genom att projektet i varje osäkerhetssituation ger en tydlig orientering om vad som bör göras och uppställer respekterade restriktioner på hur konflikter får lösas. Man får inte äventyra projektet och de politiska konflikterna komma att gälla olika uppfattningar om vilka organisatoriska och tekniska lösningar som är bäst ägnade att främja projektet.

Politikerna börjar allt mer betrakta medborgarna som konsumenter på marknaden för offenliga tjänster och som klienter för professionell offentlig service som politikerna kan erbjuda. Sig själva börjar de se som duktiga uppsnappare av klientbehov och yrkesmässiga producenter av offentlig service.

Politikerna börjar också se sig snarare som experter på beslut än som bärare av representativa målsättningar.

Jag tror att läsaren nu klart ser varför vi under senare år har fått en störtskur av anti-professionalistiska sentiment. Experter begabbas. Förvaltningsväldet kritiseras. Politikernas yrkesattribur (tjänsteförmåner t. ex) befinns djupt stötande. Kärnan i den professionella kompetensen - vetenskap och teknik - utsätts för irrationalistiska stormangrepp.

Ropen efter gemenskap dånar därför att tillväxten-fattigdomens handfasta gemenskapsprojekt håller på att brytas sönder. En exklusiv centrering av värdemönstrena på individen uppstår - förstärk klientorientering, personlighetsutveckling som primärt skolmål, vurmen för självförverkligande, det som Lasch kallar uppkomsten av den narcissistiska människan” den nya individualismen” etc. Den uppstår därför att systemen för kollektiv rationell-moralisk orientering försvagas när det stora projektet undermineras.

Hur växer gemenskapen? 193

Samskap

Hushållsarbetet och den sektorns” framtid

”tredje

kommer från En mycket stor del av den professionella omsorgens uppgifter

hushållen. Och det är fortfarande där som den största delen av det som kallas

som reproduktivt eller återskapande arbete sker. Hit hör allt det hemarbete - om vi behövs för att vi fysiskt och psykiskt ska hålla oss själva och familjen lever i en sådan - vid liv. Hit hör vård och uppfostran av barn, att skaffa fram och bostad, och och laga mat, sköta kläder kroppsvård, avkoppling . gemenskap. i de allra senaste årens Prokop (1978), som jag tror har spelat en viktig roll debatt om kvinnor och frigörelse (åtminstone för delar av kvinnorörelsen), har intresserat problem och kvinnornas produktion inom sig för vardagslivets familjen. I hemmen, menar hon, liksom på andra arbetsplatser, görs inte bara sådant arbete som är kvantifierbart. Där procuceras också sociala och samhälleliga relationer: människors tankar, känslor, verklighetsbilder. Hon upplevelser, har i sin bok många referenser till den franske sociologen och filosofen Henri Lefebvre, som är en klassiker på det område som rör det dagliga livets,

vardagslivets problematik. är för övrigt enligt Leidman bred Intresset för vardagslivet (1980) en filosofisk och vetenskaplig strömning - bredare och viktigare än ”den nya filosofin” och annat massmedialt nonsens av det slaget”. Hemarbetets natur och omfattning, dess psykologiska, sociala och ekonomiska är fortfarande oklar. Det är väl av dessa skäl, framför betydelse allt svårigheten att kvantifiera det, som gjort att det aldrig definieras blivit synligt (Prokop 1978, Sangregorio m. fl. ordentligt, aldrig riktigt 1981).

Lefebvre år en av spjutspetsarna i den franska ”urbanforskningen och forskningen Sven Gromark, som introducerat Den franska kring staden och storstadslivet. forskningsfronten. Arkitektur- och samhällsforskning, Byggforskningsrådet, R 7: 1980. för en svensk publik, menar att den har “överskridif” den tidigare dominerande urbana sociologin, främst representerad av Chicagoskolan. Gromark har också skrivit om Lefebvre och den franska forskningsfronten i Häften för kritiska studier, 2-3 1979. Kerstin Bohm har skrivit om en annan i sammanhanget betydelsefull person. Manuell Castell, i samma tidskrift (1979); se litteraturlistan.

194 Hur växer

gemenskapen?

Hushållens värdefulla arbete

Lars Ingelstam har i sin bok Arbetets värde och tidens bruk - en framtidsstudie

(1980), lyft fram den ekonomiska betydelsen av allt arbete som fortfarande utförs untanför arbetsmarknaden - det oavlönade arbetet. Han delar in vår ekonomi i fyra områden: verksamhet näringlivets (den gula), den offenliga sektorn (den blå), arbetsbyten, kvittolösa affärer, organiserad brottslighet (den svarta) och obetalt arbete i hemmen, folkrörelser, föreningsliv, väntjänster m. m. (den vita sektorn). Inom den vita sektorn, som idag utanför alla ekonomiska ligger resonemang, skulle enligt Ingestam den totala tiden som inom åtgår hushållssektorn vara något större än den samlade betalda arbetstiden i landet (som uppgår till drygt 6 miljarder arbetstimmar för den gula och blå sektorn tillsammans). Hushållen lägger i tid räknat samma tid på som inköp förvärvsarbetstiden i hela varuhandeln. Skötseln av bostäder, kläder etc. kräver längre tid för hushållen tillsammans än det totala av tjänsteutbudet offentliga tjänster till hushållen. ”Det vida register, skriver av Ingelstam,

verksamheter som finns i den vita sektorn, och deras ekonomiska, kulturella

och tekniska betydelse gör att man inte kan förbigâ den i en allvarligt menad analys av samhällsekonomins utveckling. Även om man anlägger ett strängt ekonomiskt betraktelsesätt är det stora värden som inom produceras hushållsektorn, ungefär en tredjedel av den formella ekonomins produktion. Utan hemarbetet skulle vårt samhälle braka ihop, Åkerman i säger Brita DN 12/3 1981. Ändå framställs det informella arbetet som om dess enda uppgift var att hålla den formella ekonomins produktion igång.

Hemarbetets organisation

De ytligt betraktat helt som under decenniers motstridiga förslag lopp framkastas om hur hemarbetets problem borde lösas - för sådana har man faktiskt sett - har trots allt haft vissa likheter. Både de som så långt det var möjligt höll fast vid att kvinnans uppgift var att vårda man, barn och hem och de som var övertygade om att en kollektivisering av hushållsarbetet var nödvändig ansåg att hemarbetet måste effektiviseras. För de förra blev ju så mycket mer angeläget när tillgången på hembiträden minskade och kostnaderna ökade. Kollektivisterna hade industriorganisationen som förebild för att befria kvinnorna från hushållsarbetet i hemmen. Men vilka var det som skulle arbeta i de kollektiva matsalarna, storbarnkamtvättstugorna, marna? Kvinnorna förstås! Satsningen på familjehushållet och att bibehålla hemarbetet i hemmet men underlätta det - den linje som helt dominerat utvecklingen - har allt sedan 20-talet köket till en drivbänk gjort för rationaliseringsivriga teknologer och till en tummelplats för fabrikanter av maskinell och annan utrustning. Köket - och även den övriga delen av bostaden för den delen - har alltså länge betraktats och behandlats som en arbetsplats i teknisk Även här mening. hämtades förebilderna från industrin och från taylorismen som vetenskaplig plattform (Svedberg 1972, Linn 1978 och 1980, Liljeström 1979, Caldenby 1981, Walldén 1981). Detta skulle efter hand komma att gälla för

Hur växer gemenskapen? 195

1960 1975

Antal hushåll med Antal hushail med en person 522 000 en personer 997 OOO två personer 702 OOO två personer 1 025 000 tre personer 566 OOO V9 DBFSOHG! 562 OOO fyra personer 453 OOO fvra personer 504 OOO lem personer fem personer eller flera 339 OOO eller Hera 237 OOO Summa 2 582 000 Summa 3 325 OOO

stadsbyggandet som helhet (Linn 1974, Bergman 1980, Volny 1981).

I vad mån målet har varit att helt befria kvinnorna från hemarbetets mödor eller inte har aldrig blivit helt klart. Inställningen har varit kluven och tvetydig och varierat med konjunkturerna. Trots att hushållen har blivit mindre och mindre (se diagrammen), trots att det undan för undan har blivit mindre vanligt med en hemarbetande vuxen på heltid, har inte hemarbetets organisation väsentligt förändrats. Hemarbetet organiseras och fördelas som om dessa förändringar inte hade skett. Tekniska hjälpmedel, rationalisering av utrymmen etc. tycks endast i liten omfattning ha påverkat den tid som många hushåll använder för hushållsarbete. En del av tidsvinsterna har ätits upp av ökade reseavstånd, att vi idag har så mycket mer av prylar än tidigare att sköta, reparera och hålla rätt på, att vi tvättar oftare. Barnens deltagande i hushållsarbetet har också minskat kraftigt. När det gäller arbetsfördelningen mellan män och kvinnor är motståndskraften mot förändringar mycket stor. Kvinnornas arbete utanför hemmet motsvaras inte av någon allmänt sett jämnare fördelning av hushållsarbetet.

Kvinnorna har i många fall en dubbel arbetsbörda (Blomdahl & Brånell

1979, Sangregorio 1981 m. fl.).

196 Hur växer

gemenskapen?

ensamboende 30 °/o 997 000 tvá samboende vuxna med barn (under 18 ár) 26 % 879 000

Två samoende vuxna utan barn 27 % 909 000

Hemarbetets villkor - lönearbetets villkor

Prokop (1978) betraktar den produktion som sker inom familjen som på en och samma gång outvecklad som välutvecklad om den jämförs med varuproduktionen på marknaden. Den är outvecklad bl. a. därför att den 4 inte är inordnad i ett sammanhang där man systematiskt samlar kunskap för Den är utvecklad förändring. därför att den är mer inriktad på verkliga behov och intressen och mindre präglad av ett ”församhälligande av relationer mellan människor. Samtidigt har man inom kvinnorörelsen under senare år blivit varse att emancipationen kanske också i ett annat avseende sker på manssamhällets villkor. Omvandlingen av delar av hemarbetet, som burits upp av kvinnor, till lönearbete kan komma att innebära att kvinnokulturen råkar i fara och hotar att försvinna. Den offentligt avlönade omsorgen, som mest befolkas av kvinnor, styrs och stöps efter mönster från industrin och för produktion av varor.

Prokop (1978) anser att uppdelningen i en manlig och kvinnlig arbetsmarknad inte kan sägas vara alltigenom påtvingad utan att den också är ett uttryck för kvinnornas egna värderingar. Lönearbetets rationalitet skulle också komma att genomsyra inte bara inom utan också omsorgsarbetet utanför den offentliga sektorn och därmed skulle den omistliga värden, kvalitativa egenarten i ”kvinnokulturen”

gå förlorad (Waerness 1979,

Sangregorio 1981, Tengvald 1981 m. fl.).

Hur växer gemenskapen? 197

Framtidsbilder

har reagerat på välfärdsstatens kris med kravet på att vad Många människor och marknaden man kallar en tredje sektor vid sidan av staten (samhället)

ska utvecklas.

Forskare och debattörer från olika länder och med olika politisk och vetenskaplig framtidsbilder som radikalt bryter mot den bakgrund har under senare år skisserat nuvarande utvecklingen. Gemensamt för dessa framtidsbilder (som inte är prognoser.

utan snarare konkreta utopier) är att organisationen och fördelningen av arbetet

koncentreras till det arbete som ligger utanför spelar en viktig roll, och att intresset i samma riktning marknadsekonomin. Bakgrunden är insikten om att en utveckling som hittills varken är möjlig eller önskvärd, men möjligen också en pessimism

beträffande möjligheterna att på kort sikt kunna förändra lönearbetets villkor. Elly Berg mfl. 1980.

som sammanställts för Detta skriver Elly Berg m. fl. i en rapport

som underlag för programskrivning. I rappor-

byggforskningsrådets räkning

ten hänvisas till ett tiotal arbeten, som alla förespråkar lokala arbetsgemen-

bl. a. Emin scenario Om skaper vid sidan om marknaden, Tengströms

och sekundärekonomi, 1978, Nordal Åkermans Kan vi krympa samskap Det privata och det gemensamma, 1979, Rita Sverige? 1980, Anna Hedborgs Liljeströms Kultur och arbete, 1979, böcker av André Gorz och Ivan Illich, 1977 och en modell för bogemenskap som Peter Halls Europe 2000, Kärnekull för utarbetats av Arbetsgruppen Bo i gemenskap, som Kerstin

övrigt utförligt berättar om i sitt bidrag till boken Vi bor för att leva, 1980. och Kärnekull gör också en tillbakablickande genomgång av byggandets

boendets problem från 30-talet och fram till idag. till att I rapporten ställs en rad frågor som forskare och andra bör hjälpa menar gruppen. besvara om arbetet ska göras till en del av boendet, berörs liksom boendet och Utvecklingen av elektroniken, datoriseringen

hushållningen med energi, boinflytande och beslutsprocesser.

om förutsättningarna att placera Ett stycke ägnas också åt en diskussion Bortsett från bristen på formella företag av skilda slag i bostadsområdena. skulle en decentralisering - åtminstone i möjligheter att styra lokaliseringen öka än minska de stora städerna - för vissa grupper kanske snarare

framhålls det i rapporten. Dessutom är det inte sagt att den arbetsresorna, för det typ av arbetsplatser det ofta är fråga om skulle betyda någon injektion

lokala sociala livet. I den skisserade arbetsgemenskapen, som naturligt

är däremot vara hör hemma i bostadsområdena, själva grunden att alla ska

med.

Social förnyelse genom omsorgsekonomi

inom statens ungdomsråd (1981) har gjort en mycket En arbetsgrupp 1 vårt S1“aPP°°“* Ej m omfattande genomgång av barns och ungas situation och uppväxtvillkori nu Omfattar anser

.som

förhållanden måste förbättras, land. Barnens och ungdomarnas _ sidor, ska under __ _ . __ Det kraver 1 sin tur resoluta förändringar på nästan alla hösten 1981 pupnceras arbetsgruppen. i en sammanfattning. samhällsområden.

198 Hur växer

gemenskapen?

Marknadsprincipen, kommersialiseringen tenderar, menar arbetsgruppen, att muta och tränga sig in i livets alla skrymslen och vrår. De sociala relationerna får alltmer varukaraktär - de förankras i vad gruppen kallar en

konsumtionsgemenskap.

Hur är det möjligt? Förklaringarna har, markerar arbetsgruppen, djupa strukturella rötter och hänger ihop med vårt produktionssystem. Det har_ skapat ett tomrum som den kulturskapande kommersialismen har utnyttjat Den lägger beslag på vår fantasi, våra drömmar, behovet av mycket effektivt. att vara delaktiga i vår värld, kunna påverka och forma den. Den fångar de ungas medvetande och ger dem en identitet. Här har vi huvudorsaken till många av de problem som andra utredningar, forskare osv. har funnit när de har behandlat barns och ungdomars situation. diskuterar i barns och ungdomars uppväx- Arbetsgruppen förbättringar tvillkor i termer av social fömyelse. I denna förändringsprocess blir en rekonstruktion av närsamhället central, förändringar som leder till miljöer E1 ”som människor kan överblicka, där barn och ungdomar kan och får ta ansvar för de gemensamma angelägenheterna... D där generationerna samarbetar kring viktiga frågor... EI som har produktiva uppgifter för alla, även barn... E1 som motverkar social utslagning och isolering, främjar en positiv social kontroll... D som fyller ungdomsåren med meningsfull verksamhet... och därigenom skapar alternativ till det kommersiella fritids- och kulturutbudet.

skall stärkas (jfr med den tidiga grannskapsdebat- Familjens roll i samhället ten). Samtidigt vill gruppen anvisa vägar som leder den bort från dess isoliering och slutenhet. Arbetsgruppen har skilt ut fyra delsystem i vår ekonomi: marknadssystemet, det offentliga systemet, hushållningssystemet och det lokala systemet. En alternativ ekonomi” och produktion i närsamhället, vad gruppen kallar en omsorgsekonomi, är viktiga kuggar i arbetsgruppens åtgärdsdel. Den omfattar ca 150 sidor och spänner över ett väldigt brett fält: ekonomi och

arbete, skola, familj/boende/omsorg, fritid, kultur, folkrörelser/föreningar,

marknadsföring/reklam och till sist samhällsplaneringen. Med sitt försök till helhetsgrepp är den som statlig utredning helt unik. Arbetsgruppen betraktar sin rapport som mer ett principbetänkande”, men förslagen har en grad av konkretion som ställer det mesta i den vägen i skuggan. Gruppens breda samhällslösningar” andas optimism inför framtiden. En förkortning av arbetstiden med ett par timmar per dag för alla lönearbetare kombinerad med omsorgsplikt ses som en förutsättning för att omsorgsarbetet i närsamhället skall kunna vidareutvecklas. Detta ska inte tas som intäkt för att krympa den offentliga omsorgen utan här handlar det om att komplettera densamma. Skoleleverna ska också ha produktiva sysslor i närsamhället. De ska arbeta en dag per vecka med t. ex omsorgsarbete eller med skötseln av skolorna, matlagning etc. De kan också vara med och ta ansvar för skötseln av kulturgårdar, kaféer, samlingslokaler, idrottsplatser, motionsanläggningar, lekplatser m. m. Kommunerna ska ha ett ansvar för och med lokaler och annat stödja

Hur växer gemenskapen? 199

i bostadsmiljöerna. Verkstäder, små industrier, omsorgsproduktionen som de boende behöver och för trädgårdar ska kunna producera nyttigheter kommunens olika institutioner. De ska ägas och drivas av föreningar så långt

det är möjligt. betonar att ”starka närmiljöer, en decentralisering Arbetsgruppen förutsätter en stark central styrning. I annat fall finns det risk för att “starka

grupper i än högre grad än vad som är fallet idag skor sig på de ”svagares”

bekostnad. Det får inte ske. Den centrala planeringen ska med de lokala behoven som riktmärke arbeta för en jämlik och rättvis fördelning av samhällsresurserna. resurserna ska medvetet verksam-

De gemensamma styras till områden,

heter och grupper som har de största behoven. Arbetsgruppen föreslår att närmiljökommittéer ska inrättas på sikt. De ska samordna arbetet i närmiljön och kanalysera medel från stat och kommun till etc. -inte driva någon egen verksamhet. Gruppen föreslår också föreningar att omfattande försök med att stärka närmiljöerna ska göras i ett antal kommuner. bör ha huvudansvaret för representativa Statens ungdomsråd försöken ihop med barnmiljörådet, som slås samman till en ny myndighet: närmiljörådet eller uppväxtråder.

Samhällets tjänst och frivilliga kooperativ

och fack att ta på sig andra glasögon och Det är dags för makthavare erkänna att det finns en fri sektor, en informell sektor inom ekonomin som slukar mer än hälften av vår tid, sade Göran Bäckstrand från Sekretariaret i slutet av april om

för framtidsstudier på en konferens på Lidingö

pensionärer som resurs eller konkurrent på arbetsmarkanden” (DN 25/4 där de arbeten man anställs för blir 1981). Han gav en bild av framtiden, färre, delas av flera medan grannskapsjobben” ökar. sekretariatet (Omsorgsgruppen) tolv I mars i år (1981) publicerade

med titeln Tankar om den framtida vården. Projektledaren,

uppsatser

att införa en allmän samhällstjänst för

Mårten Lagergren, lanserar förslaget alla män och kvinnor mellan 20 och 64 år med särskild inriktning på vård och

omsorg. ska omfatta per treårsperiod inom tre Samhällstjänsten högst 400 timmar valfria huvudområden: 1) det militära försvaret, 2) brandväsendet, snöröjav socialvården och sjukvården. Detta ning m. m. och 3) inom olika grenar i stället för ska bli ett nytt sätt att betala skatt, dvs. den betalas med arbetstid med pengar. Ingen kan köpa sig fri från vård och omsorg om andra och de ökade kostnaderna för den offentliga sektorn kan bemästras. om den vården finns ett annat förslag till direkt

I Tankar framtida

i vården, som bär Christer Sannes signatur. Också han lekmannainflytande är knuten till Omsorgsgruppen. Sanne utvecklar en idé om små frivilliga kooperativ som har hand om olika slags vård och omsorg, t. ex. för barn och äldre. Arbetet inom dessa kollektiv är inte avlönat.

Hur växer gemenskapen? 201

Avslutning

- idé och

Grannskapet verklighet

Grannskapstanken sågs under 40-talet som ett medel att stärka demokratin, vi-känslan och inte minst familjens möjligheter till överlevnad. Gruppen blev samlingsordet för trygghet i en föränderlig och alltmer svåröverblickbar omvärld. Hotet mot demokratin kom från massan. Människan i industrisamhället, i städerna, tenderade att följa med strömmen därför att hon inte hade kontakt, beröring och en gemenskap med andra människor. Genom att leva anonym, i ett socialt vakuum blev hon ett offer för auktoritära ledare och läror. Det gemensamma ansvaret för gemensamma angelägenheter i grannskapet och ett lokalt fritidsliv skulle vända människornas intresse mot livet i den lokala enheten och höja den sociala ansvarskänslan. Samlingslokaler var viktiga och community-center ett möjligt focus för den lokala kulturen och för demokratin. Det var få av grannskapsidéns tidiga företrädare som betraktade arbetsplatser i dess vidaste mening som ett nödvändigt inslag i grannskapet för att de gruppsykologiska fördelarna och den lokala förankringen skulle kunna uppnås. Det som gjorde grannskapet som social vision så slagkraftig var att den var sammankopplad med tankar om det fysiska rummets form. Grannskapet var ett socialt projekt som skulle kunna bli verklighet om det gavs de rätta materiella betingelserna. Men redan bland några av grannskapets svenska 40-talsdebattörer märker man en tendens att vilja förskjuta intresset från grannskapet som socialt projekt till grannskapet som ”materiellt projekt. I praxis skulle det från början stanna vid det senare. Franzén & Sandstedt (1981) driver i sin avhandling tesen, att det är grannskap som har byggts i Sverige under efterkrigstiden. Det blir möjligt genom att de definierar en grannskapsenhet som ”En i ett sammanhang planerad fysisk struktur, som innefattar ett avgränsat område innehållande bostäder och bostadskomplement, där ett flertal av dessa är samlade i centrum. Nödvändiga bostadskomplement är livsmedelsaffär(er), skola, samt öppna ytor.” De har alltså tagit fasta på grannskapsenheten som främst ett ”materiellt” projekt. Grannskap är på samma sätt som lokalsamhälle ett böjligt, oklart och missbrukat begrepp. Studier av grannskap, stadsdelar, lokalsamhällen - där man ställt in siktet på att fånga in vad som utmärker det dagliga livet, hur kontaktmönstret ser ut, varför det ser ut som det gör och vad det innebär

202 Hur växer

gemenskapen?

osv., brukar föras samman under begreppet Det lär communitystudier. finnas åtminstone 94 olika definitioner på communitybegreppet. Det som förenar dessa definitioner är begreppen ”lokal enhet, social interaktion och gemensamma ömsesidiga relationer” (Ulla Björnberg m. fl. 1980). Franzén & Sandstedt poängterar att såväl de sociala som de estetiska aspekterna har varit underordnade de stadsplanemässiga både i Perrys förslag och 40-talsdiskussionen. Ställer man t. ex. som krav på en enhet för att den ska få betecknas som ett grannskap att det finns ett verkligen grannskap eller lokalt självstyre - då kan man tveka om det alls har funnits eller finns några grannskap i detta land, menar de. Det anser jag också att man bör göra. Franzéns & Sandstedts definition av grannskapet blir alltså möjlig genom att de nästan helt skalar bort alla de bidrag som lämnats till grannskaps- och community-centeridéerna som socialt projekt. Det var exakt detta som också skedde vid tillämpningen. Därmed gick det mesta av det orginella och det specifika i grannskapets idésystem för en tid förlorat- kopplingen mellan en relationsideologi och en planeringsidé. Men det har som framgått tagits upp igen, t. ex. i den summering av idéerna bakom Boplats 80 som ges i AT 9/81 av Nils Carlson, Jon Höjer och Kerstin Kärnekull: ”Boplatsen är en utveckling av den gamla grannskapstanken, men på en ny nivå och för en mindre grupp. De ställer också frågan om varför grannskapstanken aldrig blev mer än en idé”. De konstaterar bl. a. att den bara blev en markering på marken som inte följdes upp genom att de som bodde och arbetade i grannskapet fick möjlighet att påverka eller styra sitt eget grannskap. Enligt min uppfattning har det knappast funnits några grannskap som medvetet och avsiktligt tillkommit med stöd av en “planerad fysisk struktur. Det går helt enkelt inte att skapa grannskap och grannskapsliv uppifrån och ned. Mathsson & Åsvärn

(1958) understryker också vad gäller Årsta, att

årstaanläggningen inte uppfyllde de krav som förutsätts i community centreteorin. Den anknytning till frivilliga krafter, som spelar en avgörande roll i denna teori, har i huvudsak inte kunnat åstadkommas i Årsta”. De återger också ett intervjuuttalande av Åhrén från 1953, där han besviket konstaterar att ”vi trodde på människornas fostran till demokrati genom kollektiv verksamhet. Det mesta av vad vi planerade för grannskapslivet hindrades att komma fram genom att det inte ansågs att landet hade råd att offra arbetskraft och material på det”. Han säger också att ”vår ideoligi kanske varit lite verklighetsfrämmande och att vi har upptäckt hur lite vi vet om den verklighet vi planerar för”.

Varför det som det

gick gick?

Grannskapet som utvecklingsalternativ bars fram av tämligen små grupper av intellektuella, vars sociala engagemang och patos inte för ett ögonblick behöver betvivlas. Som alternativ skulle det vara ett stöd för demokratiska processer. I verkligheten blev det inte så mycket mer än ett spännande och utmanande inslag i en idédebatt som fördes i intellektuella kretsar

Hur växer gemenskapen? 203

med planerare och ”beslutsfattare”. Sidenbladh slår huvudet uppblandade på spiken när han bemöter Lindahls kritik mot grannskapet med svaret att Lindahl har förläst sig på polemiska tidskriftsartiklar och inte sökt efter målsättningar i “tjänsteutlåtande och memorial”. Hade stadsplaneringens han gjort det skulle han ha förstått vad det handlade om. Det förefaller som om många av grannskapsidéns talesmän var blinda åtminstone på ena ögat för de sociala motsättningar som fanns i det samhälle där de verkade. Ord som makt och klass verkar sällan ha ingått i deras som harmoniseringsstrategi är samtidigt historiskt analyser. Grannskapet förståelig. Den måste ses mot bakgrund av den tid i vilken man verkade. Men harmonitänkandet kom att bidra till att man saknade möjligheter att beskriva hur de demokratiska processer som skulle leda till sociala förändringar skulle komma till stånd. som De tog som sin uppgift att så logiskt och vetenskapligt övertygande möjligt argumertera för grannskapets nödvändighet. De strävade inte främst efter att förankra det de ”visste” bland medborgarna i gemen eller i en rörelse som kunde sätta kraft bakom detta utvecklingsalternativ. Argumenten och förslagen riktade sig istället i huvudsak till det dominerande förnuftet”, för att låna ett uttryck från Svante Beckman (1980). Det var främst personer och grupper som hade inflytande över städernas planering som skulle påverkas. Kunde dessa vinnas för de nya tankarna skulle resten mer eller mindre ordna sig själv: processer sättas igång som gav människorna nya värden att sträva efter och slå vakt om, som förändrade och förbättrade deras vardagstillvaro. Det var ju vad det hela handlade om. Förverkligandet av ”grannskapet” kommer således i praktiken inte att göras till en demokratisk och social fråga - utan till en teknisk fråga. Det är intressant att se vilken roll den vetenskapliga auktoriteten spelar i mycket denna process. Det vartill en början en vinstgivande poäng för grannskapets anhängare att kunna basera sitt synsätt på grannskapet som utvecklingsalternativ osv. rön. Det ökade alternativets trovärpå samhällsvetenskapliga tyckande utan att det dighet att det inte var baserat på något allmänt föreföll att ha stöd i empiriskt inriktade vetenskaper. Men när detta stöd och började svikta vändes denna fördel till sin motsats. Då var det skeptiker motståndare till grannskapet som socialt projekt som drog det längsta strået. ”Svagheten i kritiken är”, skrev Mathsson & Åsvärn (1958), ”att inte heller den kan bevisa sina antagande och påståenden”. Den behövde inte bevisa detta. De förändringar som staden och människorna i staden skulle var vare sig då eller senare en fråga om ”hållbara sociala teorier” genomliva eller andra goda argument. Man kan inte förverkliga ett alternativ till det förhärskande eller förändra strukturella förhållanden med bara ”vetenskapliga” argument - hur övertygande de än må vara. Diskussionen om den sociologiska och socialpsykologiska bevisföringen var hållbar eller inte var enligt min uppfattning en ren skenfäktning. Det var inte svagheten i denna som gjorde att man satsade på grannskapets funktionella fördelar, dvs. att grannskapet blev en teknisk konstruktion. Men denna svaghet befriade de som var svala eller kritiska mot grannskapet som socialt projekt från att ta ställning, från att blotta sina värden och sin

204 Hur växer gemenskapen?

vision av staden och den ”avgränsade bostadsgruppen” som ett ställe att leva i.

Grannskapet som materiellt projekt

Med grannskapet som materiellt projekt, som fysisk form ville man uppnå de funktionella fördelarna hos en välorganiserad stadsdel”. För att förverkliga detta projekt var det inte alls nödvändigt med en direkt medverkan från brukarnas sida. Grannskapet som teknisk konstruktion krävde framför allt ett samarbete mellan myndigheter å ena sidan och byggoch materialproducenter, forskare etc. å den andra sidan. Om jag ska vara ironisk så kan jag såga att grannskapet som socialt projekt under en kortare tid bara hade trasslat till ritningarna. Allt återgick till den etablerade ordningen. I det här skedet skulle man ha önskat att det hade funnits samhällsforskare eller andra som hade trätt in på den svenska scenen och försökt förklara vad funktionella fördelar” var för något och för vem och för vilka syften de var funktionella. Nu finns det inte något som heter ”funktionella fördelar i något slags renodlat tekniskt avseende. All teknik påverkar i större eller mindre grad vår vardag och det sociala mönstret (se t. ex. Cronberg & Sangregorio 1987). ”Funktionsanpassninged eller vad den ska kallas kan inte heller gärna ha varit ett mål i sig. De funktionenlla fördelarna” måste ha varit medel för något annat. De vårdepremisser eller den ideologi som resonemanget om funktionella fördelar” bottnar i var inte tydligt formulerad - den var underförstådd eller kanske t. o. m. omedveten. För tio år sedan var inte teknik ett politiskt objekt, dvs. det var inte något som diskuterades utifrån ideologiska utgångspunkter och blev föremål för beslut i riksdagen. Den teknik som vi har runt omkring oss - för transporter, energiproduktion, informationsöverföring, livsmedelsförädling osv. - den har i stort sett växt

fram utan beslut i riksdagen (Moderna tider 1979).

och historiens

Grannskapet sophög

Jag har konsulterat och grovt sammanfattat en rad sociologer och andra forskare som har intresserat sig för relationsmönster, att påverka möjligheter detta mönster osv. Om den genomgången har resulterat i att läsaren har fått några av sina gamla frågor besvarade och försett sig med nya är jag nöjd. Den som till äventyrs väntar sig att den vetenskapliga kunskapen (som jag bara skummat på ytan) ska befria oss från att diskutera stadens framtid i termer som ”man bör, man bör inte”, ”rätt” och fel lär få vänta. Det finns vare sig nu eller kommer att finnas så mycket av den sortens kunskap att inte en blandning av tro, vetande, övertygelse, förhoppningar har sin plats i diskussionen om vad som t. ex. ska göras åt staden. Nu använder vi ju alla resultaten av forskning och vetenskap som det passar våra egna syften på samma sätt som forskares arbete förstås inte utförs i ett värderingsmässigt tomrum. Ett enligt min mening bra exempel är

Hur växer gemenskapen? 205

urban kultur eller urbana livsformer” i den hur begreppet utnyttjas politiska debatten. När man i det här landet började diskutera vad det var för fel på förorten eller på människorna i förorten så var det många som kom att sätta sig i knät De hade ju sagt att det ”urbana livet” känneteckpå chicagosociologerna. nades av social desorganisation, konkurrens, splittrade primärgrupper,

ytliga sociala kontakter... (Bohm 1979). Vad det inte det livet man kunde sei

förorterna? Efter den debatten har man kommit att tala om det ”urbana” som om det vore ett tillstånd, vars innehåll är en gångför alla givet. Det urbana har blivit ett utmärkt någonting, utan slagträ för dem som i grunden inte vill förändra ha mer av samma sort. Strävan efter att förklara det ”urbana livet som ett tillstånd och utan samband med ekonomiska, sociala och politiska krafter i samhället har för del inneburit att den trots viss grannskapstankens på kanten till historiens sophög av uppmärksamhet länge har balanserat förbrukade tankar. När den trots allt har överlevt därför att levnadsvillkoren i grannskapet är av stor betydelse för stora delar av befolkningen görs tappra försök att ställa den mot den möjlighet till anonymitet som stadslivet och mot politiska och kulturella rörelser som inte kan ge, mot ”mångfald” kan ha grannskapet som plattform. i ett Nu förhåller det sig kanske så att det år först när man har förankring kvarter som stadens möjlighet till anomymitet blir en eller ett grannskap kvalité, en verklig tillgång. Att grannskapsbon skulle isoleras från politiska, kulturella band med omvärlden förefaller i vår tid inte särskilt religiösa, sannolikt. Det var ju inte ens fallet i traditionella lokalsamhällen (socialstyrelsen 1980).

Måste staden se ut som den gör?

Staden hade inte behövt se ut och fungera som den gör- den stad vi har hade gått att undvika. Men det går inte att fatta och förstå vad som har hänt med staden om man inte har något begrepp om vad som har hänt med samhället som helhet. Den stad vi har måste ses som en produkt främst av vårt produktionssätt och av ”tillväxtprojektet”. Därför är det inte heller möjligt att bygga en stad eller förändra en stad med utgångspunkt från ett abstrakt stadsbegrepp och hurtfriska rop på mångfald, stadsmässighet eller ”stadskultur”: skapades detta genom stadsplaneringens enfald så ska nu med samma instrument skapas mångfald! Staden, stadslivet och livsvillkoren i det här samhället år hårt knutna till och till den idéhistoriska linje i stadsplaneringen som produktionsvillkoren ”söker en... stad med effektiva prestanda i helhet och delar och som står i starkt samband med industrin och dess sätt att definiera och lösa problem... stor del av produktionen och konsumtionen

(Linn 1974). Och en mycket

som boendet har tagit sig. Stadslivets hänger också ihop med de former innehåll och därmed stadens form kan inte på något avgörande sätt ändras vid mindre än att produktionsmönstret ändras. Det finns med andra ord inga enkla lösningar. Att påstå något annat är bara att hemfalla åt en tom och

206 Hur växer gemenskapen?

innehållslös som inte kommer retorik, att minska avståndet mellan idépolitik och praktisk politik. Men detta betyder inte att förändringar är omöjliga. Det kan t. 0. m. visa sig helt nödvändigt att mobilisera den potential som kan få fäste bl. a. i det lokalt gemensamma på de sätt som tagits upp i denna text och då i form av exempel. Löftena om att framtiden ska bli vad den varit bara vi drar åt svångremmen ett tag förefaller mig både kortsiktiga och förljugna.

Resurser utan i boendet

förankring

Vi saknar organisations- och samarbetsformer i våra bostadsområden för att lösa vardagslivets problem, även om det som framgått är mycket arbete som utförs där. Basen för detta arbete är dock inte bostadsområdet som sådant utan familjer och hushåll. Däremot finns det redan nu ett tämligen starkt intresse bland och planerare politiker att bostadsanknyta olika slag av ”människovårdande” verksamheter. Det kan gälla t. ex. små vårdhem, hemvårdscentraler, dagcentraler för pensionärer, barnavårdscentraler och förstås förskolor. Dessa kollektiva verksamheter är emellertid sällan avsedda att vare en resurs för de boende som grupp eller för bostadsområdet som en helhet - de uppfattas inte heller så (Henning & Lieberg, 1980, Tengvald 1981). Skolan (lågstadiet) och förskolan är ofta lokaliserade till bostadsområden. Men personalen bor ofta på något annat ställe än där de arbetar och barnen möter sällan dessa viktiga vuxna i något annat sammanhang än det som hör ihop med skol- respektive förskolelivet. Både de vuxna (personalen) och barnen kommer därigenom att hålla de flesta sidor av sin vardagstillvaro för varann - relationerna blir endimensionella. hemliga Dessutom är omsättningen av personal stor på många håll (Tengvald 1981). Om man vill göra offentliga verksamheter av nämnda eller annat slag till resurser i bostadsområdena måste de sannolikt verkliga till en början organiseras på ett annat sätt än vad som i regel är fallet idag. Vidare måste samspelet mellan personal av skilda slag och de boende breddas till att omfatta i bostadsområdet, innefatta gemensamma uppgifter en arbetsgemenskap.

Satsa en slant

på grannskapstanken

Som vi har sett har arbetet utanför marknaden och den offentliga sektorn upptäckts eller återupptäckts under senare tid genom att vi har fått det på håll så att det blivit skönjbart; det har skett en omformulering av vad produktion och reproduktion är. Det är alldeles klart att detta arbete är livsviktigt, att det är av fundamental betydelse för samhället. Däremot är det inte klart om eller när vardagslivet ska få en ram så att detta arbete kan klaras och utvecklas. Någon har sagt att problemet, det stora problemet är inte målet i sig utan hur man ska komma dit. Och det problemet har många sidor. För det första så krävs det att det är tillräckligt många som vill dit, som

Hur växer gemenskapen? 207

ställer sig bakom alternativtankarna inte bara i 0rd utan också i handling om de i större skala ska kunna förverkligas. Jag tror man kan säga det lokala medvetandet eller kanske hellre självmedvetandet har ökat starkt under de sista åren. Det gäller framför allt på orter där företag har lagts ned och arbetslösheten är en realitet. Den processen kan komma att påskyndas om om fortsatt ekonomisk tillväxt inte kan infrias. Då förhoppningarna samskaper, som vi också har sett, har som mål att minska och inte att öka produktionen på marknaden krävs att mycket starka sociala krafter sätts i rörelse för att det ska få genomslag. förutsätter också att tiden för lönearbete minskas. Den “Samskapet” förutsätter vidare, paradoxalt nog, en stark central styrning för att det nya inte ska bli värre än det gamla. Frågan om hur ett lokalt självbestämmande ska kunna balanseras mot centrala beslut och riktlinjer har alla möjligheter att bli en svårare nöt att knäcka än det redan är. Men hindren och svårigheterna är inte bara politiska och ekonomiska. De är också kulturella och psykologiska. De sätt på vilka vi nu i våra dagliga liv lösa våra vardagsproblem, ordna vår tillvaro och (vilka vi nu är?) försöker klara av att leva så bra som möjligt sitter i ryggmärgen på oss. Vårt medvetande och våra vanor är med andra ord starkt knutna till den rådande Den borgerligt kultiverade människan har ihärdigt arbetat ordningen. för att kultivera andra såsom sig själv” (Frykman & Löfgren 1979) och i många men inte i alla stycken lyckats. Frågan är hur hårdhänt verkligheten ska behöva bli för att ”alternativen” inte ska upplevas som ett hot utan som ett löfte för de många. Björn Linn m. fl. (1980) behandlar i sitt bidrag till HSB:s idétävling 1979 bl. a. Omställningen som politiskt problem:

När nu prognosen visar ett samhälle med lägre födelsenivå och begränsade resurser inom en överskådlig framtid. är det klok politik att ställa in sig på det i tid. Å ena sidan behövs en förberedelsetid, då människor ska informeras om det förestående och förstå vad det innebär samt få tid till omställning, både psykiskt och i alla praktiska hänseenden. Å andra sidan bör själva omställningen göras innan läget blir kritiskt, i en planerad och behärskad situation. För planeringen och det politiska agerandet, som ska genomföras av så många händer, är det ytterst betydelsefullt att det finns ett ledmotiv, en sammanfattande vision.

”Personligen är vi fortfarande böjda att satsa en slant på att det ligger något i har Gunnar Boalt och Lennart Holm skrivit (1966). grannskapstanken”, Personligen är jag böjd att satsa många slantar på grannskaps/samskapstanken som en deli den sammanfattande vision” som Björn Linn m. fl talar om.

Litteratur

Carl Fredrik, 1977: Uno Åhrén 6.8 1897-810 1977, Plan nr 6 Ahlberg Alfredsson m. fl 1979: Bostadspolitikens sociala konsekvenser, Björn Socialstyrelsen/Utbildningsproduktion AB

208 Hur växer gemenskapen?

Andersson-Brolin Lillemor, Lindén Anders 1974: Var man känner sig hemma och vilka man kallar sina grannar, Byggforskningen, Rapport R 59

Andersson-Brolin Lillemor, 1976: Rumslig närhet. Några beteendevetenskapliga aspekter, Byggforskningen, Rapport R 9 i Arbetsgrupp inom statens ungdomsråd, 1981: Ej till salu, Liber, slutrapport i statens ungdomsråds serie Till varje pris Arnell-Gustafsson Ulla 1975: Om bostadssegregationens effekter, Uppsala universitet Bagger-Sjöbäck Bertil, Lundmark Lars-Erik, 1971: Socialvårdens mål och metoder, Socialvårdens planeringskommitté/Avebe-industrierna Beckman Svante, 1980: Långt borta och nära - 1900-talets svenska politiska framtider i ekonomisk-historisk belysning, sekretariatet för framtidsstudier/Liber Beckman Svante 1981: Kärlek på tjänstetid. Om amatörer och professionella inom vården. Arbetslivscentrum Bell Robert, Westius Stefan, 1972: Några teorier om grannskap och grannrelationer, Byggforskningen, Rapport R 29 Berg Elly m. f. 1980: Arbete, service och gemenskap i boendet. Några framtidsbilder som underlag för programskrivning. Byggforskningsrådet

* Han ville staden, Bokomotiv Bergman Bo,1980: Bjurman Eva Lis, 1981: Barn och barn. Om barns olika vardag, Liber Läromedel Björnberg Ulla m. fl., 1980: Livsformeri en region. En jämförande analys av familje- och samhällsliv i 1970-talets Sverige, Liber Blomdahl Ulf, Brånell Ulf 1979: Fritid - ett idéprogram. Socialstyrelsen/ Utbildningsproduktion AB Boalt Gunnar, Holm Lennart 1966: Bostadssociologi (2:dra upplagan), Natur och Kultur Bohm Kerstin, 1972: Anteckningar om kommunal bostadsområdesplanering, Sociologisk Forskning nr 5 Bohm Kerstin, 1979: Staden som struktur och praktik. En presentation av Den urbana frågan, Hälften för kritiska studier nr 5 Bostadsstyrelsens tekniska byrå, God Bostad, förslag den 15 april 1970 Broberg Peter, Ekholm Anders 1976: En aspektstudie omkring lokalmiljöers koncentration och integration, Byggforskningen. Rapport R 46 Brox Ottar, 1969: Centralbyråkraterna och glesbygden. En sociologisk intensivstudie, Prisma/Verdandi-debatt nr 42 Brox Ottar, 1974: Generativ planering i Samhällsförändringar och brottslighet (red Daun Åke m. fl.), Folksams skriftserie

Caldenby Claes, Walldén Åsa, 1979: Kollektivhus. Sovjet och Sverige

omkring 1930, Byggforskningsrådet Caldenby Claes, 1981: Om kollektivhus i Sovjet i Bogemenskap. En seminarieserie om kollektivt boende, Byggforskningsrådet, Rapport R 35

Carlsson Nils m. fl., 1981: Idésummering av Boplats 80, Arkitekttidningen (AT) nr 9 Q Cederholm Eva, Larsson Kristina, 1981: Barns villkor i en stad, National-

Hur växer gemenskapen? 209

kommittén för stadsförnyelsekampanjen, Utbildningsproduktion AB Christie Nils, 1975: Hvor tett et samfunn?, Universitetsforlaget Cronberg Tarja, Sangregorio Inga-Lisa, 1978: Innanför den egna tröskeln. Ny teknik och dess konsekvenser för livsstilen - Boendet som exempel, sekretariatet för framtidsstudier/STUs Konsumenttekniska forsknings- STUPP Dahlgren Göran, Svensson Elisabet, 1981: Stadsförnyelse - för vem?, Socialstyrelsen redovisar 1981:3

Daun Åke, 1969: Upp till kamp i Båtskärsnäs. En etnologisk studie av ett

samhälle inför industrinedläggelse, Prisma/Verdandi-debatt

Daun Åke, 1974: Förortsliv. En etnologisk studie av kulturell förändring,

Prisma

Daun Åke, 1976: Ohållbara invändningar mot grannskapslokaler i Strategi

för gemenskap. Essäer om boendets och samvarons villkor, Tidens förlag

Diderichsen Finn, 1981: Stad och hälsa. Om Stadsutveckling ur ett hälsoperspektiv, Nationalkommittén för stadsförnyelsekampanjen, Utbildningsproduktion AB Folkesson Hans, 1980: De statliga miljöförbättringsbidragen - en utvärdering, Tekniska högskolan i Stockholm, BFL rapport 4:1980 Forsberg Mats, Pettersson Stefan, 1978: Segregationens konsekvenser för barn, Kartläggning av kunskaper och uppslag till förbättringar av barns livsvillkor, Rapport till beredningsgruppen för förberedande av FN:s barnår, departementstryck Franzén Mats, Sandstedt Eva, 1981: Grannskap och stadsplanering. Om stat och byggande i efterkrigstidens Sverige, Uppsala universitet Frykman Jonas, Löfgren Orvar 1979: Den kultiverade människan, Liber läromedel Gahrton Per 1973: Samhem - inte för alla, DN 19/6 Gillwik Linnea, 1979: Småhuslyckan - finns den?, Byggforskningsrådet Gromark Sten, 1979: Från produktionens rum till rummets produktion. Om den franska forskningsfronten kring samhällsbyggets sociala grundvalar. Häften för kritiska studier nr 2-3 Gromark Sten, 1980: Den franska forskningsfronten. Arkitektur- och samhällsforskning, Byggforskningsrådet, Rapport R 7 Gullestad Marianne, 1979: Lokalsamfunnsbegrepet og dets anvendelse i studier av bysamfunn i Lokale Samfunn og offentlig planlegging (red i Thuen Trond och Wadel Cato), Universitetsforlaget, Tr0msø-Oslo- Bergen Hedman Eva, 1974: Boende och sociala kontakter. Rapport nr 21 i Geografisk rörlighet- Sociala och ekonomiska effekter, Umeå universitet

Henning Cecilia, Lieberg Mats, 1980: Projektbeskrivning, Närmiljö, Näromsorg och Sociala nätverk. PM till ansökan om utveckling av projektidé (programarbete), stencil, Tekniska högskolan i Lund. Holm Lennart, 1978: Vårt behov av experiment, Arkitekttidningen (AT) nr 17 Holter Harriet m.fl., 1976: Familjen i klassamhället, Aldus

210 Hur växer

gemenskapen?

Högberg Anna-Lena, 1978, Områdesförvaltning för de boendes skull, Byggforskningsrådet 9 värde och tidens bruk - en framtidsstudie, Ingelstam Lars, 1980: Arbetets Liber Kommunstyrelsens kommitté för kvinnofrågor, 1970: Program för jämlikhet mellan kvinnor och män, Kommunstyrelsens Utlåtanden och Memorial, bihang 1970 nr 101 Kommunstyrelsens kommitté för kvinnofrågor, 1975: Service och gemenskap där vi bor, Tidens förlag Kranz Ingrid, Lundmark Lars-Erik, 1978: Sociala problem, Socialstyrelsen

Kärnekull Kerstin, 1980: Med rbörjanri K boendeti Vi bor för att leva,

x 4

Byggforskningsrådet

Lagergren Mårten, 1981: Samhällstjänst för omsorgen? i Tankar om den framtida vården (red Lagergren Mårten, Lund Lena), sekretariatet för framtidsstudier/Liber ,Liedman Sven-Eric, 1980: Det är i vardagen allt stort sker, DN 26/8 Liljeström Rita. 1972: Gemenskap och isolering i stadsmiljö, Socialmedicinsk tidskrift nr 7-8 Liljeströn Rita, 1973: Uppväxtvillkor- samspelet mellan vuxna och barn i ett förändrligt samhälle, Publica Liljeström Rita, 1979: Kultur och arbete, Liber Lindberg Göran, 1971: Introduktion och Urbanismen som livsform av Writh Louis, ur Lindberg Göran Urbana processer. Studier i social ekologi, CWK Gleerup Bokförlag Linn Björn, 1974: Storgårdskvarteret, Ett bebyggelsemönsters bakgrund och karaktär, Statens institut för byggnadsforskning Linn Björn, 1978: Bostaden som produkt och nyttighet, Arkitektur nr 7 Linn Björn m. fl., 1980: Acceptera den förändrade verkligheten, HSB idétävling 1979, HSB:s Riksförbund Linn Björn 1980: På funktionalismens grund, Arkitekttidningen (AT) nr 7

Lundmark Lars-Erik, 1980: Om behovet av visioner, Socionomförbundets tidskrift nr 10-11 Löfberg Arvid, 1976: Boendets utformning som pedagogiskt problem, Byggforskningen, Rapport R 8 Mathsson Bertil, Åsvärn Gunnar 1958: Fritid i förort. Sociologisk undersökning i Årsta 1954-1956. Stadskollegiets utlåtanden och memorial, Bihang nr 94 Moderna tider, 1979: Förord ur Moderna tider, Rapport från ett symposium om teknik, politik och samhällsdebatt (red Lindqvist Alf), Riksbankens Jubileumsfond, RJ 1979:4 Olivegren Johannes, Östnäs Anna, 1972: Planering för medmänsklig miljö, Socialmedicinsk tidskrift nr 7-8 Olivegren Johannes, 1973: Pressrelease om M 70, 1973-06-07 - Olsson Sören, 1979: Förorten grannskapsarbete och förändringsmöjligheter, Delegationen för Social Forskning, Rapport 1979:1 Paulsson Thomas, 1969: Stad för alla - eller ingen?, NoK debatt, Natur och Kultur

Hur växer gemenskapen? 211

Prokop Ulrike, 1978: Kvindelig Livssammenhaeng. Om strategiernes indskraenkethed og de umådelige ønsker, GMT Kongerslev Alf, 1977: Socialpolitisk kritik, Studentlitteratur Ronnby Rosengren Bernt, 1974: Det misskända förortslivet, AB 1/6 Rudvall Göte, Swedner Harald, 1975: Boendeproblem. En promemoria utarbetad på uppdrag av boendeutredningen 1975, Departementstryck Sangregorio Inga-Lisa, 1981: Mot en ny social organisation,_AttBoñnr 2” Sanne Christer, 1981: Kooperativ omsorg i Tankar om den framtida vården, Mårten, Lund Lena), Sekretariatet för framtidsstudier/ (red Lagergren Liber Sjöstrand Ingrid, 1969: Isolering eller samhem?, Form nr 7 Sjöstrand Ingrid, 1973: Samhem, Aldus/Bonnier 1980: Isolering eller gemenskap. Etniska minoriteter och Socialstyrelsen, bostadssegregation, Socialstyrelsen redovisar 1980:1 Socialt i Norrbottens län, 1981: Opublicerat manus till utvecklingsarbete slutrapport 2 Statens Planverk, 1972: Bostadens grannskap, Rapport nr 24 Sundström Gerdt, 1980: Omsorg oss emellan, sekretariatet för framtidsstudier/Liber Sundström Gerdt, 1980: Det har inte blivit sämre, Expressen 5/3 Svedberg Olle, 1972: Funktionalismen och bostadsutvecklingen i Människanärmiljö, Byggforskningen, Rapport R 53 Swedner Harald, 1979: Aktionsforskning - en metod för förändringsarbete i

Utredning och förändring i förvaltningen (red Sandberg Åke), Publica,

Liber och Svenning Conny, Svenning Marianne, 1980: Daghemmen, jämlikheten klassamhället. En studie av skiktspecifik socialisation i det svenska samhället, Liber Läromedel Olle, 1975: Revolutionen startar i förorten, AB 8/9 Svenning Emin, 1978: Om samskap och sekundärekonomi, Centrum för Tengström tvärvetenskap, Göteborgs universitet och den informella strukturen - om Tengvald Karin, 1973: Vårdapparaten medicinska och psykiska problem och åtgärder, Sociologisk forskning nr 3

Tengvald Karin, 1976: Samhällets krav och de fattigas resurser, Uppsala universitet Tengvald Karin, 1981: Opublicerat manus om Sociala relationer

Walldén Åsa, 1981: om kollektivhus i Sverige i Bogemenskap. En

seminarieserie om kollektivt boende, Byggforskningsrådet, Rapport R 35

Waerness Kari, 1978: Kvinnokultur og husmorrolle i Hvis husmoren ikke fantes (red Grenness Ragnhild), Pax Forlag, Oslo - Volny Olle, 1981: Processbygge genom eget arbete. Det byggdas ofärdighet ett bidrag till konkretiseringen av arkitekturteorin, Tekniska högskolan i Stockholm Åhrén Uno, 1945: Ett planmässigt samhällsbyggande i SOU 1945:63, slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen, Del 1 Åkerman Brita, 1981: Män och kvinnor måste bli sams, intervju i DN 12/3 av Wickman Kerstin.

212 Hur växer gemenskapen? SOU 198l:10()

Statens offentliga utredningar

SOU 1954:3 Kollektivhus SOU 1956:32 Hemmen och samhällsplaneringen SOU 1970:68 Boendeservice 2 SOU 1973:24 Boendeservice 7 SOU 1974:17 Solidarisk bostadspolitik SOU 1974:39 Socialvården. Mål och medel SOU 1975:31 Samhället och barns utveckling SOU 1975:36 Barnen och den fysiska miljön SOU 1975:51 Bostadsförsörjning och bostadsbidrag SOU 1977:40, 41 Socialtjänst och socialförsäkringstillägg SOU 1979/80:44 Socialtjänsten. Socialutskottets betänkande

Regeringens proposition 1979/80:1 Om socialtjänsten

sou 1981:100 213

Lokalt vid

inflytande stadsförnyelse

av Tom Miller och Anna-Lena Högberg

och begreppsdiskussion Inledning

- boende och arbetande -i I denna uppsats behandlas frågan om hur brukare ett hus och ett område kan tillförsäkras ett ökat inflytande över stadsförnyelse. Institutionella möjligheter för inflytande redovisas och det faktiska och inflytandemönstret diskuteras. Huvudfrågeställningarna är: deltagande- Vilka möjligheter har kommuninvånare att påverka beslut och skeenden kring stadsförnyelse idag? Vilka slutsatser kan dras av de åtgärder som har vidtagits under senare år för att öka de berördas insyn och inflytande? Finns aktuella som verkar utvecklingsbara för ökat inflytande? Vilka förslag principiella hinder och begränsningar finns för ett ökat lokalt inflytande över stadsförnyelse? Problematiken avgränsas i inledningsavsnittet nedan. I avsnitt 2 diskuteras medborgarinflytande över stadsförnyelse i förhållande till den kommunala demokratin i stort. Avsnitt 3 behandlar planeringsprocessen och möjligheter att öka insyn och medverkan i förnyelseplaneringen. I avsnitt 4 diskuteras inflytande över bostaden/fastigheten i en förnyelsesituation. Slutligen i avsnitt 5 diskuterar vi några principiella problem förknippade med försök att öka de berördas inflytande. Några slutsatser dras och rekommendationer lämnas för det fortsatta arbetet. Del 1-3 i uppsatsen är skrivna av Tom Miller. Anna-Lena Högberg skrev del 4 och avsnitt 5 är författat av Torn Miller och Anna-Lena Högberg.

Begreppet stadsförnyelse

För att kunna diskutera frågan om de berördas deltagande i och inflytande över stadsförnyelse, är det först nödvändigt att veta vilka typer av skeenden och beslut det kan blir fråga om. I utredningens betänkande betonas att med stadsförnyelse avses flera, samordnade som syftar till att höja stadsbebyggelsens kvalitet i åtgärder, enlighet med sociala eller samhälleliga mål. Det framgår att det i första hand är fråga om förändringar i bostäder och bostadsmiljön som åsyftas. kan omfatta en rad olika typer av åtgärder, som Stadsförnyelsebegreppet vidtas för att lösa skilda problem i olika typer av bebyggelse och områden. Problemen kan bl. a. gälla fastighets- och bostadsstandard, miljökvaliteter i området eller den sociala sammansättningen. Områdena kan skilja sig från

214 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

varandra med hänsyn till geografiskt läge, bebyggelsetyp och bebyggelsens ålder och skick, upplåtelseform och ägoförhållanden. Kommunen kan vidta en mängd olika åtgärder för att främja stadsförnyelse. På områdesnivå kan man förändra planer, genomföra trafikregleringar, anordna parker och rekreationsanläggningar, förbättra den kommunala förhandla med staten, landstinget servicen, och företag om lokaliseringen och driften av skilda inrättningar samt göra olika sociala insatser. När det gäller förnyelse av bebyggelsen kan kommunen möjliggöra eller underlätta förbättringar genom planarbete, tillståndsgivning, förmedling av lån och tillämpning av markvillkoret samt bostadsförmedling. Det är dock i sista hand fastighetsägaren som kan initiera och genomföra förnyelsen. Kommunens roll härvidlag är reglerande och stödjande. Man kan bara i undantagsfall tvinga andra fastighetsägare att genomföra upprustning eller andra förbättringar. Genom ett eget fastighetsinnehav kan kommunen själv genomföra en förnyelse och man har vissa möjligheter att styra fastighetsinnehavet så att förnyelseobjekt förvärvas av ägare som är intresserade av och kapabla att genomföra en förnyelse. I de flesta fallen är man emellertid beroende av_ att fastighetsägaren har ett intresse av att vidta åtgärder.

Att öka det lokala inflytandet

Inflytande är en form av makt. Eller också är makt en form av inflytande. Dessa begrepp tillhör de centrala inom politisk teori, men det har visat sig vara omöjligt att hitta en definition som alla kan ansluta sig till. För en diskussion av politiskt inflytande och dess förhållande till makt, se t. ex. Mokken R. och Stokman, F. (1976) Power and influence as political phenomena, i Barry, B. red. Power and Political Theory. Some European Perspectives. John Wiley, London. Begreppet inflytande används på olika sätt. Det kan bl. a. syfta på en egenskap hos en aktör, en förmåga att påverka andras handlande. Men kan också beteckna ett förhållande, inflytandebegreppet dvs. själva den påverkan som har åstadkommits eller avsetts. Inflytande kan därför betyda en möjlighet att påverka såväl som faktisk påverkan. Faktisk påverkan kan (i vissa fall) observeras och underkastas analys medan inflytande som en möjlighet att påverka är mycket svårare att studera. Detta betyder att påståenden om olika parters möjligheter att påverka stadsförnyelse har starkt spekulativa drag. De olika aktörerna i en stadsförnyelsesituation kan ha starkt motstridiga intressen eftersom förnyelse ofta innebär en omfördelning av olika värden (markvärden, byggnadsrätt, nyttjanderätt, osv.) mellan parterna. Huruvida de boendes intressen sammanfaller med eller strider mot andra aktivas intressen har stor betydelse för de boendes att påverka möjligheter förnyelsen. Möjligheten att få insyn i förnyelseprocessen och att överblicka konsekvenserna samt att kunna mobilisera politiska resurser för att stödja kraven är också viktiga förutsättningar för inflytande. Men om de boendes intressen sammanfaller med de kommunala myndigheternas eller fastighetsägarnas, har de boende goda möjligheter att få sina önskemål tillgodosedda även om de saknar insyn och påtryckningsmöjligheter. I uppsatsen diskuteras två olika typer av inflytande som överlappar

Lokalt vid stadsförnyelse 215 inflytande

påverkan, dvs. kommunvarandra. Medborgarinflytande syftar på politisk Boendemedlemmarnas möjligheter att påverka den kommunala politiken. över beslut som rör den egna eller brukarinflytande syftar på inflytande bostaden eller närmiljön. Det kan vara fråga om att påverka kommunens men mest gäller det de boendes möjligheter att påverka handlande, handlande, dvs. inflytande inom ett rättsligt

fastighetsägarens/förvaltarens

I praktiken är gränsdragningen mellan dessa två inflytan-

partsförhållande.

deformer inte alltid knivskarp, bl. a. därför att kommunen kan uppträda i

många roller i förnyelsesammanhang, som fastighetsägare, tillståndsgivare, planerare, osv. Vi skall ändå försöka att upprätthålla bidragsförmedlare, mellan boende- eller brukarinflytande å ena sidan och distinktionen medborgarinflytande å den andra.

Medborgarinflytande över kommunens agerande i en stadsförnyelsesituaöver planeringen. Det är i minst lika hög tion är inte bara fråga om inflytande kommunens samlade politik. Kommunens grad fråga om att påverka i förhållande till stadsförnyelse kan omfatta åtgärder och ställningstaganden bl. a. markanvändningen och bebyggelsen i ett stort fält, som inkluderar och framtida bostadsbeståndet, trafiksystemet och stort, det befintliga och driften av skilda kommunala anläggningar. lokaliseringen Arbetet med stadsförnyelse kan äga rum på olika nivåer i den kommunala facknämnderna, inom apparaten-i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, och inom kommunens bostadsföretag. De kommunala olika förvaltningar ställningstagandena kan komma till uttryck på många olika sätt. Många plan, utan de kanske läggs fast i utredningar dyker aldrig upp i någon formell eller består av administrativa åtgärder eller nämndbeslut. Många grundlägför kommunens insatser i förnyelsearbetet avgörs gande förutsättningar av de allmänna valen. Det kan t. ex. gälla hur kommunen genom utfallet till trafikfrågor och ställer sig till olika upplåtelse- och finansieringsformer, till bevarande av den äldre bebyggelsen. bör man hålla i minnet att det Slutligen när det gäller det lokala inflytandet som är det primära: att förutsättningar för förnyelse är syftet med inflytandet resultat motsvarar lokala behov och önskemål. skapas och att förnyelsens Därför behandlar vi inte enbart frågan om hur de berörda själva kan påverka kan stadsförnyelsen. Det är lika viktigt att diskutera hur man överhuvudtaget få till stånd en lokalt anpassad stadsförnyelse. Det kan bl. a. gälla att lokala kännedom, att förändra förbättra tjänstemännens och politikernas av insatserna på finansieringsregler eller att hitta nya former för samordning för lokala initiativ och lokalt inflytande kan lokal nivå. Ett större utrymme

eventuellt också leda till att de berörda själva hittar på nya sätt att genomföra

förnyelse utifrån de lokala förutsättningarna.

Vissa av ämnet

avgränsningar

för stadsförnyande åtgärder bestäms till stor del av beslut och Utrymmet nivå. Det ekonomiska läget, den skeenden som ligger på en hög samhällelig bostadsmarknaden och politiska inriktningen i stort, finansieringsregler, större är exempel på sådana faktorer som skapar lokaliseringsbeslut Dessa mer överordnade och centralt generella villkor för stadens utveckling. bestämda förhållanden behandlas inte i denna uppsats, som handlar om det

216 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

lokala Vi koncentrerar inflytandet. oss på de omedelbara och lokala beslutsprocesserna och skeendena. När det gäller det institutionella beslutsfattandet t. ex., ligger tonvikten på den kommunala nivån. Vi kan inte heller behandla den roll som t. ex. bostadsfinansieringsinstitut och olika företag kan spela i en stadsförnyelseprocess. Istället koncentrerar vi oss på kommunens och fastighetsägarens roller och de berördas möjligheter att påverka skeendet. En annan viktig avgränsning är att vi knappast alls behandlar de strategier och handlingar som de berörda själva, enskilt eller i grupp, kan använda för att maximera sitt inflytande. Uppsatsen är skriven som underlag för fortsatt diskussion om vilka åtgärder myndigheterna kan vidta för att öka det lokala Därför inflytandet. har vi anlagt ett myndighetsperspektiv och diskuterar i första hand institutionella förhållanden och förändringar.

i

Medborgarinflytande kommunalpolitiken

De möjligheter som medborgarna har att delta i och påverka kommunens politik i stort är att rösta i allmänna val, att arbeta inom ett politiskt parti och på så sätt påverka partiets personval, program och agerande samt att enskilt eller genom

intressesammanslutningar skapa opinion, föra fram krav och på

så sätt försöka påverka politikernas beslut eller tjänstemännens agerande. Under de senaste åren har en rad forskningsprojekt undersökt tillståndet hos den kommunala demokratin i Sverige. Man har bl. a. undersökt deltagandet i val och partiarbete, de förtroendevalda och deras situation, tjänstemännens förändrade roll, konflikter i den kommunala samt politiken hur partier och olika intressegrupper har organiserat sig och arbetet. Bland viktiga utredningar och forskningsprojekt kan nämnas Kommunalforskningsprojektet, som startades 1965 under ledning av professor Jörgen

Westerståhl, Kommunaldemokratiutredningen, som avlade betänkande

1975, Kommunaldemokratiska kommittén, som tillsattes år 1977 och som fortfarande är verksam samt slutligen den Forskningsprojektet angående kommunala självstyrelsen, som initierades av kommittén och som kommer att redovisa sina resultat inom kort. Problem i till den kommunala anslutning demokratin har de senaste åren också avhandlats av en rad enskilda forskare.

(Se t. ex. Gidlund, J. (1981) Planering och medinflytande och Gustafsson, G.

et al (1981) KPP-projektet om kommunal demokrati och planering, båda från Byggforskningsrådet, Vidare Stockholm.) har ett antal studier av aktionsgrupper och kommunala demokratiseringsförsök Vissa genomförts. gemensamma teser kan vaskas fram ur litteraturen. Det hävdas t. ex. att människors möjligheter att påverka den kommunala politiken (och däribland en rad aspekter av stadsförnyelse) har försämrats under efterkrigstiden. Detta anses bl. a. bero på: D Den alltmer markanta centraliseringen och professionaliseringen av beslutsfattandet under efterkrigstiden. Antalet kommuner och förtroendevalda har minskat drastiskt som antalet ökat samtidigt tjänstemän starkt. Avståndet mellan politiker och medborgare har därmed ökat. Experterna och specialisterna har blivit allt viktigare. Ett skikt av professionella kommunalmän, heltidspolitiker och tjänstemän, har

Lokalt infiytande vid stadsförnyelse 217

utvecklats. Deltidspolitikerns och lekmannens ställning har försvagats i motsvarande mån. D Den ökade komplexiteten och sektoriseringen av verksamheten som gör att det blir allt svårare att se sammanhangen och följa ett enskilt ärendes behandling. Det blir svårt för väljaren att utröna vem som bär ansvaret för olika beslut och sedan använda sin röst för att uttrycka ett kommunalpolitiskt ställningstagande.

Dessa förhållanden försvårar medborgarnas insyn och kontakt med de förtroendevalda, avskräcker dem från att delta och minskar deras inflytande över den kommunala Ett villkor för ett ökat deltagande i och politiken. inflytande över stadsförnyelse är därför att förutsättningarna för deltagande i och inflytande över kommunalpolitiken i stort förbättras. I utredningarna och forskningsprojekten har föreslagits en rad åtgärder för att stärka den kommunala demokratin. De flesta av de rekommenderade åtgärderna syftar där direkt- och till att återskapa forna tiders småskaliga kommunalpolitik former var delvis förenade. Tre principiella representativdemokratiska tillvägagångssätt har föreslagits: D Stärka förtroendevaldas roll. Motverka tendensen till partiernas/de att föra över från byråkratisering och expertstyre genom uppgifter till förtroendevalda. Politikerna skall bl. a. ta hand om tjänstemän kontakterna med allmänheten. Partierna bör få stöd för att bättre kunna aktivera människor och informera om kommunala frågor. De förtroendevaldas villkor bör förbättras genom olika administrativa åtgärder. D Motverka beslutscentraliseringen. Deltidspolitikerna bör få större möjlig- Flera bör få inneha het att överta en del av heltidspolitikernas uppgifter. ökande makt ifrågasätts. Olika förtroendeposter. Kommunstyrelsens former av decentralisering bör prövas. D Förbättra väljarnas möjligheter till insyn, deltagande respektive inflytande. måste göras mer överskådlig bl. a. med I synnerhet planeringsprocessen Ansvarsfördelningen mellan kommunen och andra skedesindelning. intressenter och mellan kommunens olika organ måste klarläggas. Partiernas ställningstaganden bör göras synllgare. Väsentliga avgöranden val så att väljarna får ökade möjligheter att bör kopplas till allmänna med sina röster. Dessutom behövs påverka de viktigaste frågorna särskilda åtgärder för att engagera medborgarna i politiken. Hur detta bör ske är dock en omstridd fråga.

och de De flesta skulle nog hålla med om att det vore bra om partiernas förtroendevaldas roller stärktes, om beslutscentraliseringen inom kommunerna kunde motverkas och om väljarnas möjligheter till insyn och deltagande kunde förbättras. De åtgärder som har vidtagits och de förslag som har framförts förefaller emellertid endast kunna ge marginella förbättringar. Det finns många som nu anser att det krävs mer långtgående förändringar av den kommunala förvaltningen för att uppnå en verklig Ökat deltagande, minskat avstånd mellan medborgare och demokratisering. politiker och ökat lokalt inflytande kräver, enligt detta synsätt, att den kommunala verksamheten bryts ned och omorganiseras med mindre enheter som bas.

218 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse sou 1931:100

Politisk och administrativ som ett sätt att

decentralisering

öka medborgarinflytandet över stadsförnyelse

Den nya lagen om lokala organ ger stora möjligheter för kommuner som så önskar att åstadkomma en långtgående politisk/administrativ decentralisering. Lokala organ får överta förvaltnings- och verkställighetsuppgifter inom de flesta nämndområden så länge uppgifterna har anknytning till kommundelen. De lokala kan organen ges egen budget och personalansvar. Kommunerna får således möjlighet att bryta radikalt med den nuvarande centraliserade och starkt sektoriserade förvaltningsstrukturen. Intresset för att tillvarata de nya möjligheterna verkar stort. Närmare 100 kommuner har utrett eller häller på att utreda lokala organ. Av dessa har 5 beslutat att på prov inrätta lokala organ. Ett försök i Örebro har redan påbörjats. Genom politisk och administrativ decentralisering kan viktiga förutsättningar för en lyckad områdesförnyelse uppfyllas. Detta gäller särskilt om decentraliseringen innebär en förändring från dagens strikt funktionsuppdelade förvaltning till en områdesbaserad förvaltning, t. ex. i form av kommundelsnämnder som har hand om flera olika uppgifter och som får reella befogenheter och en självständig de centrala ställning gentemot organen. En sådan decentraliserad förvaltningsstruktur med lokal samordning kan förstärka det lokala inflytandet på flera sätt och även i övrigt bidra till en lokalt anpassad förnyelse. Därigenom bildas en politisk och administrativ organistion med lokal förankring och med de nödvändiga kunskaperna om lokala förhållanden. Härmed skapas ett utrymme för nya och billigare lokala lösningar med bättre tillvaratagande av lokala resurser. Ökad lokal kännedom möjliggör också en ny och mer nyanserad problemformulering. De berörda förtroendevalda och tjänstemännen får lättare att anlägga en helhetssyn på området och dess problem. En sådan decentralisering medverkar till ökat deltagande och bättre insyn genom att avståndet mellan medborgarna och politikerna minskas och kontakter mellan de förtroendevalda medborgarna, och tjänstemännen underlättas. Det skapas också förutsättningar för en kontinuerlig insyn och diskussion om stadsförnyelse eftersom den decentraliserade förvaltningen blir mer överskådlig. Just denna möjlighet till en kontinuerlig bevakning av frågorna saknas t. ex. vid planeringssamråd. Den integrerade strukturen torde också betyda att de lokala politikerna och tjänstemännen kan arbeta med hela förnyelseproblematiken och inte bara med en viss bit. Den nya lagen ger kommunfullmäktige möjlighet att ge lokala politiker och tjänstemän ett stort planerings- och beslutsansvar för förnyelsearbetet. de nämnder som handhar i anslutning Samtliga frågor till stadsförnyelse skulle kunna omfattas av decentraliseringen. De lokala organen kan få egna rambudgetar. Förnyelseplaner skulle kunna utarbetas av lokalt placerade tjänstemän under ledning av en kommundelsnämnd. Byggnadslovsärenden skulle också kunna behandlas lokalt. Anpassningen av det lokala förnyelsearbetet till kommunens översiktliga politik skulle kunna gå till så att kommunfullmäktige antar centrala riktlinjer för förnyelse, vilka lämnar visst utrymme för lokala variationer. Rätten att anta detaljplaner och nya områdesplaner kan kommunfullmäktige antingen

Lokalt inflytande vid stadsförnyelse 219

om man inte behålla själv eller delegera till den centrala byggnadsnämnden, vill delegerera den till ett lokalt organ. möjlighet att decentralisera praktiskt taget Lagen ger kommunfullmäktige hela den kommunala verksamheten vilket skulle kunna betyda att de flesta under de lokala organen. Även tjänstemännen placeras ut i kommundelama att inte decentralisera de centrala förvaltningarna, skulle om man väljer från olika förvaltningar kunna bildas för att projektgrupper av tjänstemän arbeta under en begränsad tid med områdesförnyelsen under ledning av det

lokala organet.

Problem och begränsningar

Att öka de berördas inflytande över stadsförnyelse med hjälp av politisk och Det administrativ decentralisering är än så länge bara en teoretisk möjlighet. innan en långtgående decentrafinns många hinder som måste undanröjas av kommunernas verksamhet kan genomföras. De första trevande lisering kommuner försöken med lokala organ håller på att växa fram i en handfull och dessa försök har inte den omfattning som skisseras ovan. Bara ett fåtal och Eskilstuna, t. ex. nämndomräden berörs i det första steget. I Örebro försöken verksamhetsområdena skola, social, fritid och kultur. omfattar de tekniska Hittills har inte någon kommun varit beredd att decentralisera förändras inte heller i större utsträckförvaltningarna. Arbetsorganisationen blir kvar under de centrala facknämnderning. De flesta tjänstemännen na. Det finns en stark tendensi det hittillsvarande arbetet med lokala organ att betona verkställande roll medan målformulekommundelsförvaltningens ring, planering och prioritering även i fortsättningen skall äga rum inom de kommun har nått fram centrala organen. Mycket arbete återstår innan någon kan planeras, beslutas och genomföras till ett läge där områdesförnyelse kommundelen. Det finns också en politisk tveksamhet om inom den berörda I flera stora kommuner har följderna av en långtgående decentralisering. om decentralisering kört fast. utredningar Ytterligare ett förhållande som gör att lokala organ inte kan bli det enda

och slutgiltiga svaret på frågan om ett ökat lokalt deltagande och inflytande har med storleken på de tilltänkta lokala enheterna att göra. Decentralise- Fram till slutet av 1960-talet handlade den ring är ett relativt begrepp. om ansvarsfördelningen stat/kommun. svenska decentraliseringsdebatten en inom-kommunal decentralisering, men de lokala enheldag diskuteras terna blir relativt stora. I de tre kommuner, som nu sätter igång försök med lokala med mellan 3 000 och 19 000 invånare organ, gäller det områden 8 000). I Stockholm blir en eventuell decentraliseringsenhet (medeltal förmodligen ännu större: ett distrikt med uppåt 30 000 invånare. minska det politiska avståndet Även om decentraliseringen lyckas fortfarande tal om ett rent väsentligt, blir det, med så pass stora enheter,

deltagare. Ökningen av antalet

representativt system med ett fåtal aktiva inte så stor och detta kommer i konflikt med deltagare blir sannolikt målsättningen om att få så många som möjligt direkt engagerade i politiken. kan öka de Det finns inte heller någon garanti för att de lokala organen blir lokalt rekryterade politiker och lokalt berördas inflytande. Visserligen

220 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

placerade tjänstemän sannolikt mer lyhörda för lokala synpunkter och krav, men det finns å andra sidan en stor risk för att lokala organ kan bli ytterligare en svårforcerad nivå i den byråkratiska strukturen. I så fall kommer decentraliseringen att motverka sitt syfte. Området som berörs av stadsförnyelse kan i vissa fall omfatta en hel kommundel medan det i andra fall kanske bara utgörs av några få kvarter. I det senare fallet kan det vara svårt att tala om de berördas direkta deltagande om t. ex. beslut fattas i en kommundelsnämnd som omfattar ett distrikt med 30 000 invånare. Det är sannolikt att en politisk och administrativ av den decentralisering typ som beskrivs ovan skulle kunna öka det lokala politiska deltagandet och inflytandet. Det finns emellertid en fara för att denna typ av institutionell reform, som initieras ovanifrån, kan komma att motverka mobilisering av de boende underifrån, där de berörda själva tar initiativ och får ett utrymme för att hitta på egna lösningar. Det kan finnas en motsättning mellan ökat lokalt inflytande på den politiska, representativa nivån å ena sidan och de berördas direkta inflytande över sitt boende å den andra. Ju mer som bestäms på den högre nivån, desto mindre är kvar att påverka på den lägre. Denna problematik utvecklas vidare i avsnitt 5.

Medborgarinflytande över planeringsprocessen

De berördas insyn och inflytande i planeringsprocessen anses vara tillgodosett på två olika sätt. Det ena är att planförslag antas av byggnadsnämnd eller

kommunfullmäktige. Medborgarnas krav på planeringen antas komma till

allmänna uttryck genom val och genom att opinioner kanaliseras till de förtroendevalda i dessa organ via politiska partier och intresseorganisationer. Den andra principen för inflytande över kommunernas planeringsmakt är knuten till äganderätten. och innehavare av särskilda Fastighetsägare rättigheter till marken ges rätt till information om planförslag som berör deras fastighet samt rätt till samråd och besvärsrätt. Vågen av miljöprotester, byalagsaktioner m. m. i slutet av 1960-talet visade tydligt att många befolkningsgrupper började ifrågasätta denna ordning och söka nya vägar att påverka kommunernas planering. Kraven på medinflytande i planeringen tolkades av myndigheterna snarare som ett informationsproblem än som en fråga om bristande politiskt inflytande. De åtgärder som föreslogs gick därför ut på att förbättra informationsflödet till och från medborgarna samt inom det politiska systemet. Detta synsätt kommer tydligt till uttryck i en rad statliga utredningar (Kommunaldemokratiutredningen 1974 och 1975, Bygglagutredningen 1974 samt Plan- och bygglagutredningen 1979). I enlighet med detta synsätt har försök gjorts med olika former av medborgarmedverkan i planeringsprocessen. Formellt kan kommunernas försök med ökat medborgardeltagande i planeringen ses som en utveckling

av byggnadslagstiftningens

offentlighetsprincip genom en vidgad tolkning av byggnadsstadgans 14 och 17 §§ om utställning och samråd. Paragrafernas ursprungliga syfte var att skydda egendomsrätten, men, som statens planverk påpekade i en skrivelse till byggnadsnämnderna hösten

Lokalt vid stadsförnyelse 221 inflytande

att information om planförslag även kan 1969, utesluter inte lagstiftningen bereds tillfälle att lämna riktas till andra än sakägare eller att allmänheten på planförslag. Sedan slutet av 1960-talet har planlagstiftningens synpunkter föreskrifter tolkats så att även allmänheten har viss rätt till insyn och

samråd. De första försöken att öka insyn och medverkan i kommunal planering åren 1969-70, dels som resultat av initierades av några kommuner kring interna förhållanden i kommunerna, dels under intryck av planverkets rekommendationer. Nacka, Skellefteå och Järfälla kommuner var bland de första som ordnade utställningar och plansamråd. Staten fortsatte att agera när man åren 1974 och 1976 anordnade stora informationskampåskyndare Kommunaldemokratiutredningens rapporter panjer kring planeringsfrågor. och betänkanden som kom 1974 och 1975 bidrog också till att uppmärksamma kommunerna på inflytandefrågorna. I vissa fall har länsstyrelserna gripit och samråd. Detta hände in och tvingat fram rutiner för planinformation t. ex. i Stockholm år 1976. \ Kommunernas försök med ökad insyn och medverkan i planering har

gällt tre olika planeringssituationer, nämligen översiktlig huvudsakligen planering, planering av nya bostadsområden och förnyelse av bostadsområ-

den. Hittills har bara ett fåtal samråd genomförts kring förnyelseplanering Här har försök med olika och huvudparten av dessa har gällt Stockholm. och samråd med de berörda genomförts bl. a. i metoder för information

Vasastan (Norra Realområ-

stadsdelarna Gamla stan, Birkastan, Rågsved,

Norra Ängby och Hjorthagen och dessutom vid planering inför

det), bl. a. kv. Riddarsporren och kv. upprustningen av några enstaka kvarter, Piskan. i förnyelseplanering har också gjorts Några försök med boendemedverkan Örebro, Malmö och Gävle. Planering och i bl. a. Lidingö, Nacka, har också genomförande av miljöförbättringari några nyare bostadsområden haft stort inslag av brukardeltagande. Bland dessa kan nämnas Granängs-

ringen i Tyresö.

Metoder

Kommunerna har prövat en rad olika metoder för att öka medborgardeltainflytandet. Dessa omfattar bl. a. svarstalonger, gandet och det lokala remissförfarande, offentliga informationsenkätundersökningar, utvidgat studiecirklar och lokala och debattmöten, samråds- och referensgrupper, och informationskontor. Av dessa har samrådsgrupper, referensgrupper att de möjliggör en mer studiecirklar en gemensam egenskap, nämligen kontinuerlig, långvarig aktivitet. Detta ger helt andra pedagogiska möjligheter än metoder av engångskaraktär som enstaka offentliga möten, remiss- Nackdelar är dels tidsutdräkten och den ofta och enkätundersökningar. relativt höga kostnaden, dels svårigheten att uppnå ett högt och represen-

tativt deltagande. I de flesta försök att öka medborgarnas insyn och medverkan i planeringen olika metoder för att nå ut med information och samla in har man kombinerat Fördelen med att kombinera olika metoder för information och synpunkter. kategorier med information samråd är dels att man kan nå ut till olika

222 Lokalt vid

inflytande stadsfömyelse

som informationen samtidigt kan bidra till att värva deltagare till de mer intensiva samrådsaktiviteterna. I Hjorthagen i Stockholm användes olika metoder för att informera och samråda med lokala invånare om den förestående förnyelsen. Där inrättades också ett fältkontor där tjänstemän från fyra kommunala fick förvaltningar sina arbetsplatser. Deras uppgift var att göra inventeringar och upprätta ett program för stadsdelens förnyelse. En huvudmålsättning var att planeringen skulle bedrivas öppet redan från programstadiet och att befolkningen i stadsdelen hade möjlighet att besöka planerarna på fältkontoret och på så sätt få viss insyn i planarbetet. Fältkontoret underlättade kontakterna mellan tjänstemännen och människor i området och lokalerna utnyttjades för utställningar, samrådsmöten m. m. Erfarenheter från Hjorthagen visar att planerarna, genom att arbeta lokalt, fick en bättre lokalkännedom och ett beslutsunderlag som gjorde det möjligt att anpassa åtgärdsförslag till lokala resurser och önskemål.

Deltagande

Det är sällan mer än 5 % av den berörda befolkningen som deltar i krävande aktiviteter kring planering och de utgör nästan alltid en socioekonomiskt skev grupp. Inslaget av gifta, föreningsaktiva, medelålders, välutbildade män är påfallande stort. Deltagare är ofta kommunalt politiskt aktiva t. ex. som förtroendevalda. De har högre inkomst än genomsnittet för kommunen, bor oftare i eget hem, har oftare bil och har bott länge på orten. Kvinnor (särskilt hemarbetande kvinnor), ungdomar, pensionärer, industriarbetare, människor med och invandrare deltar serviceyrken som regel i liten Människor med påtagliga ekonomiska intressen utsträckning. i planeringsfrågor är oftast starkt överrepresenterade. Å andra sidan deltar sällan de verkligt mäktiga ekonomiska intressenterna, storföretagen och deras representanter på ett synligt sätt eftersom de har andra kanaler för inflytande. Det är emellertid inte självklart att deltagandets omfattning eller dess representativitet alltid skall vara de viktigaste målen. I valet mellan att några få deltar aktivt, får ökad kunskap och lämnar väsentliga synpunkter och att många deltar på ett ytligt och till intet förpliktande sätt, kanske det förra är att föredra. Det kan på demokratiska grunder dessutom anses viktigast att i vissa situationeri första hand nå en viss grupp t. ex. dem som berörs mest av en viss åtgärd eller att man försöker aktivera de politiskt passiva, vilka i många fall riskerar att förbises. Man kan också hävda att det i vissa situationer kan vara mera ändamålsenligt att få fram ett representativt men begränsat urval av de direkt berörda, som kan fungera som arbetsgrupp och förmedlande länk mellan myndigheterna och övriga berörda.

Inflytande

I vilken utsträckning har då deltagare i kommunala initiativ för ökat medborgardeltagande verkligen fått ett inflytande över planeringen? Frågan år svår att besvara. Inflytandefrågor är mycket komplexa och det är ofta omöjligt att säga vem som har påverkat vad och i hur hög grad. Det räcker

Lokalt inflytande vid stadsförnyelse 223

utfall med de krav som har ställts inte att jämföra den aktuella planeringens av deltagare i ett medinflytandeförsök. Även i de fall där plan- eller har ändrats i linje med synpunkter som har framförts av åtgärdsförslag berörda människor, kan man sällan vara säker på om de berörda verkligen eller om deras önskemål bara råkade sammanfalla med haft ett inflytande andra mer tungt vägande intressen. När man försöker hur mycket inflytande de berörda har fått uppskatta också beakta att synpunkter och krav, genom att delta i ett samråd måste man som uttrycks i ett medinflytandeförsök, ofta förs fram samtidigt genom andra kanaler. Företrädare för intresseorganisationer kan t. ex. förmedla synpunkter till beslutsfattare med hjälp av direkt kontakt, pressen osv. Det blir då svårt att avgöra vilken påverkan just samrådet har åstadkommit. I andra fall kan det vara så att de berörda inte haft något omedelbart inflytande i den aktuella planfrågan, medan de har påverkat ganska mycket sikt. De kan t. ex. ha vunnit stöd för sina idéer inom den på längre kommunala och de politiska församlingarna. Detta stöd förvaltningen kanske inte räcker till för att påverka det aktuella beslutet, som kan vara en konsekvens av tidigare ställningstaganden, men kan ge utslagi kommunens övergripande politik och i framtida planer. För de politiskt svaga kan det lilla inflytande som kan följa av ett samråd medan det är ganska ointressant för de vara en betydande förbättring, med större politiska resurser bättre resursstarka. Samtidigt har deltagare effektivt med de möjligheter att utnyttja ett medinflytandeförsök jämfört ovana. Även om underlaget är osäkert kan vissa slutsatser dras. En politiskt studier av försök med ökad insyn och medverkan i granskning av tillgängliga planeringen visar en rätt så entydig bild. Exempelvis konstateras följande angående samrådsdeltagares inflytande över förnyelseplanering i Stockholm:

”Samråden har lett till vissa ändringar i förslagen till planer och skrifter. Dock har inga och stora ändringar gjorts, utan förslagen har i stort behållit sin ursprungliga karaktär inriktning. De alternativa förslag som framkommit i eller utanför själva samråden har ej hållit sig till den politiska målsättningen och inom de ramar som byggnadsnämnden och andra politiska instanser gjort upp för planändringar och har därför lagts åt sidan. M. 1979, Samråda. Så här gjorde Stadsbyggnadskontoret Stockholm, (Dufva, stencil.)

Det finns å andra sidan exempel på samråd som resulterat i ett visst inflytande Det att deltagarna i trafiksamrådet i för deltagarna. är t. ex. troligt i trafiksane- Stockholm 1973-74 lyckats påverka en mängd detaljlösningar Däremot beaktades inte sådana synpunkter som skulle ha ringsplanerna.

påverkat huvudvägnätet (Miller, T. och Österberg, R. 1977, Medborgarin-

i kommunal Försök till utvärdering av trafiksamrådet i flytande planering.

Stockholm 1973-74. Byggforskningsrådet, Stockholm.)

försöken med Sammanfattningsvis kan följande sägas om de kommunala ökat medborgardeltagande i förnyelseplanering: - intressanta metoder håller på att utvecklas där man använder flera olika sätt att informera och samråda med de berörda, - i de hittillsvarande försöken har oftast varit begränsat och deltagandet kommit skevt, men i många fall har det ändå lett till att lokala synpunkter

224 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

fram och att lokala grupper fått viss insyn i planeringsprocessen, - när det gäller att bedöma deltagarnas inflytande över planeringen finns det betydande svårigheter.

De ändringar och tillägg som de berörda har lyckats åstadkomma har i vissa fall inneburit att planer blivit bättre anpassade och mer förankrade i en lokal har de berördas opinion. Möjligen synpunkter också haft betydelse för inriktningen av den kommunala förnyelsepolitiken sikt. De på längre synpunkter på de aktuella planer som har kunnat beaktas har dock huvudsakligen gällt frågor av mindre vikt eller frågor som inte präglats av intressekonflikter.

Två sätt att öka de berördas i

ytterligare inflytande planeringsprocessen

Förbättrad information och ökat

planeringssamrâd

I avsnittet ovan dras vissa slutsatser om de många försök som gjordes under 1970-talet med ökad medborgarmedverkan i planeringsprocessen. Resultaten är inte enbart positiva, men ett förslag till ny plan- och byggnadslagstiftning kommer snart att föreligga med förbättrade juridiska förutsättningar för de berördas medverkan. En väsentlig förändring som har föreslagits i Planoch bygglagutredningens betänkande (SOU 1979:65 och 66) är att hyresgäster och bostadsrättsinnehavare skall jämställas med fastighetsägare i vissa hänseenden. Eftersom hyresgästerna är den största berörda i de gruppen flesta förnyelsesituationer, är det en betydelsefull förbättring när de får sakägarstatus och därigenom ökad information, yttrande- och besvärsrätt. De berördas möjligheter till deltagande och inflytande kan möjligen också ökas genom de krav som i PBL-förslaget ställs på kommunerna beträffande a) upprättande av program för planarbetet, b) lättfattliga, lättåtkomliga handlingar, c) redovisning av planeringsförutsättningar och planens konsekvenser, d) förlängd utställningstid samt e) skyldighet att aktivt verka för att en debatt om den fysiska planeringen kommer till stånd. Att områdesplanen blir reglerad i lag och därmed underkastad krav om information och samråd kan också visa sig vara en betydelsefull förändring eftersom områdesplanen används i stor utsträckning inom förnyelseplaneringen. Genom förändringar i lagstiftning och genom information och rekommendationer till kommunerna kan staten påverka kommunernas av handläggning förnyelsefrågor i riktning mot ett ökat inflytande för de berörda. I många kommuner pågår försök att hitta nya former för samråd och att vidareutveckla de vanliga formerna för medverkan.

Problem och begränsningar

a) Det är tveksamt om ett réellt ökat medborgarinflytande över stadsförnyelse kan åstadkommas enbart med hjälp av de ovan redovisade förändringarna. Som framgår av avsnitt 1 ovan, ligger en stor del av förnyelsearbetet utanför kommunernas är ett vidsträckt planeringsprocess. Stadsförnyelse begrepp som kan aktualiseras utifrån en rad olika fysiska, ekonomiska och sociala förhållanden och som kan åstadkommas med hjälp av många olika

Lokalt inflytande vid stadsförnyelse 225

typer av åtgärder. Kommunens arbete med stadsförnyelse kan försiggå inom olika nämndområden. Omfattande förnyelseåtgärder kan vidtas direkt av en kommunal eller icke-kommunal fastighetsägare utan att någonsin bli behandlade som planärenden. Det kan t. ex. vara fråga om omfattande ingrepp i bostadshus, vilka inte föranleder planförändringar. som inte tillgodoses över Ett helt avgörande problem, genom inflytande är hur man ser till att en förnyelse verkligen kommer till planeringsprocessen stånd. Planer sätter gränser för förnyelseåtgärder, men de kan i de flesta fallen inte tvinga en fastighetsägare att vidta åtgärder. Det lokala inflytandet kan således inte tillgodoses enbart genom information och samråd kring enstaka planförslag. Även om plansamråd i vissa fall kan ge ökat inflytande måste det oftast kompletteras med andra typer av åtgärder. De berörda behöver insyn i och möjligheter att påverka kommunens i stort som de bevakar handläggningen av politik samtidigt Dessutom behövs mekanismer för en mer förnyelsefrågor på detaljnivå. kontinuerlig bevakning av förnyelseplanering än vad som är möjligt genom plansamråd. annat problem är att de förändringar som föreslås bl. a. i b) Ett inte är så stora som de kan verka vid första anblicken. PBL-förslaget besvärsrätt t. ex., föreslås gälla enbart procedurfrågor och Hyresgästernas inte planens innehåll. Områdesplanen blir en reglerad planform, men det föreligger ingen skyldighet för en kommun att upprätta områdesplaner. När det gäller frågan om samråd med de berörda, ställer PBL-förslaget något större krav på kommunerna än vad som gäller i dag. Hyresgäster och bostadsrättsinnehavare får rätt till samråd om detaljplaner t. ex. Men erfarenheter från de samrådsförsök som har genomförts under 1970-talet får ett starkt visar att plansamråd i sig sällan leder till att de berörda inflytande.

stadsförnyelseverkstäder

Istället för marginella förbättringar i planlagstiftningen, kan man tänka sig att de berördas över stadsförnyelse ökas radikalt genom att inflytande kommunen i praktiken överlåter avgöranden i förnyelsefrågor på de boende och verksamma i de aktuella områdena. Det finns en pågående experimentell verksamhet i några länder (bl. a. USA, England, Holland) med stadsförnyelsemetoder som ger de berörda ett stort inflytande. Ett förslag som diskuteras i Danmark bygger på ”byfornyelsevaerksteder” efter engelsk och amerikansk förebild. Det innebär att det öppnas lokala kontor i förnyelseområden med uppgift att utarbeta planer, förmedla information och fungera som serviceorgan för de boende. skulle finansieras genom offentliga medel men Stadsförnyelseverkstaden ändå vara oberoende av kommunala beslut. Verkstaden skulle kunna anställa Som förebild nämns Model Area Planning nödvändig expertis. Council i Chicago och COMTECHSA i Liverpool. Verkstaden skulle samarbeta direkt med organisationer och enskilda brukare i förnyelseområdet. Den skulle bildas inför förnyelseplaneringen och läggas ned efter bygger på ett arbetsmaterial som har genomförandet. (Beskrivningen utarbetats av en grupp arkitekter som underlag för ett danskt forsknings-

226 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

projekt om brukarinflytande vid stadsförnyelse.) Daugaard, m. fl. skisserar en förnyelseplaneringsprocess där stadsförnyelseverkstaden roll. spelar en central Deras målsättning är att de direkt berörda skall få ett stort inflytande. De ges initiativrätt och helst också vetorätt kommunen. gentemot Det är avgörande, enligt detta synsätt, att planeringen sker inom det berörda området. Processen med att en börjar problemkatalog utarbetas. Verkstaden assisterar lokala organisationer och enskilda i detta arbete. Katalogen behandlas av de kommunala myndigheterna, som redovisar sin syn på områdets problem. Myndigheternas synpunkter diskuteras i området, t. ex. vid ett stormöte eller hearing. En områdesplan utarbetas av verkstaden. Den bygger på problemkatalogen och utarbetas i samarbete med invånarna och i samråd med kommunen. Alternativt utarbetas den av den kommunala i samråd med de förvaltningen berörda. Planförslaget blir föremål för diskussion och debatt i området. De kommunala myndigheterna sörjer för att planen överensstämmer med planer för övriga kommundelar. Planen antas av kommunen. Detaljplaner utarbetas av verkstaden i samarbete med de berörda invånarna. Planerna godkänns av invånarna t. ex. vid omröstning och sedan av de kommunala myndigheterna. Myndigheterna och verkstaden sörjer för att alla intressenter informeras om planens konsekvenser. Verkstaden fortsätter att spela en central roll under genomförandeskedet. Invånarna och andra intressenter kan vända sig dit för upplysningar och för hjälp t. ex. med att skaffa ersättningsbostad.

Problem och begränsningar

är en form Stadsförnyelseverkstäder av advokatplanering, som har praktiserats sedan 1960-talet framförallt i USA och i Västtyskland. Det finns flera inneboende i verksamheten motsättningar som gör att den är ytterst sårbar. Den bygger på att myndigheterna skall lämna bidrag utan någon som helst kontroll av hur de används. De stödjer därmed en lokal verksamhet som kan komma i konflikt med överordnade kommunala intressen. Denna typ av har kommit motsättning till uttryck i vissa försök att organisera och aktivera de boende kring lokala krav i Sverige (samhällsarbete). Aktionerna har i vissa fall varit i strid med förvaltningsledningens eller politikernas intentioner och socialarbetare har härmed kommit i lojalitetskonflikter. Det förefaller vara svårt att passa in denna verksamhet i det representativa systemet och att anpassa den till gällande lagar och regler på arbetsmarknaden. I vilken form skulle de boende Hur skulle beslut om organiseras? fattas? Vem skulle få sista ordet? planförslag I förslaget diskuteras två ”parter”, de boende och kommunen, men en annan aktör är viktig fastighetsägaren. Accepterar ägarna att frånhända sig inflytande? Inför vilka blir verkstaden ansvarig? Vart tar verkstadens anställda vägen när förnyelsen är genomförd och verkstaden läggs ned? Det är svårt att se hur en så löslig organisation bestående av ”brukare” i det berörda området skulle kunna skaffa sig en maktposition gentemot kommunen och gentemot fastighetsägare, banker och byggnadsföretag utan att bli inkorporerad i det representativa systemet.

Lokalt vid stadsförnyelse 227 inflytande

i stadsförnyelse Brukarinflytande

Inledning

i stadsförnyelse avses inflytande för boende och andra Med brukarinflytande brukare över sådana som direkt berör den egna stadsförnyelsebeslut bostaden och närmiljön. Brukarinflytandets syfte antas vara att förnyelsens resultat skall komma att svara mot lokala behov och önskemål. Brukarinför boendes och andra brukares medverkan i flytandet anger då ramarna stadsförnyelseprocessen, dvs. anger hur de lokala resurserna kan tas till vara i denna Det kan vara om att påverka och medverka i process. fråga kommunens handlande utöver vad som tidigare diskuterats under rubriken Framställningen i detta avsnitt behandlar huvudsaklimedborgarinflytande. i gen boendes och andra brukares möjlighet till inflytande på och medverkan fastighetsägares eller förvaltares beslut och agerande, dvs. inom ett rättsligt partsförhållande. Inflytandet för de brukare som också är fastighetsägare eller medlemmar i en bostadsrättsförening diskuteras inte särskilt. Syftet med framställningen är att ge en bild av vad myndigheterna gjort för att öka för ökat brukarinflytande i stadsförnyelse och av hur förutsättingarna använda styrmedel utfallit. Dokumenterade erfarenheter, forskningsrapporter m. m. i detta ämne är, iförhållande till antalet stadsförnyande åtgärder i praktiken, fåtaliga och av relativt sent datum. De behandlar i huvudsak två exempel på stadsförnyande åtgärder - miljökomplettering utförda med statliga lån och bidrag samt i innerstadsdelar. Den följande framställningen basesaneringsverksamhet rar sig huvudsakligen på erfarenheter från dessa två typer av förnyelseinsathar staten utformat i syfte att ge utrymme för ser. I båda fallen styrmedel från en viss brukarkategori, nämligen boende, över dessa båda inflytande förnyelseprocesser. Ovanstående betyder inte att erfarenheter och kunskaper uteslutande finns att hämta från dessa områden. Merparten av de stadsförnyande har inte blivit föremål för allmänt tillgänglig åtgärder som genomförts dokumentation och vetenskapliga uppföljningar. Inflytande kan också utövas på annat sätt än inom de formella möjligheter som ges. Viss av beståndet till brukarnas önskemål äger t. ex. rum successivt anpassning som ett led i den löpande förvaltningsverksamheten utan att detta är föremål Det finns fastighetsägare som samråder för styrning från stat och kommun. för att hitta så bra lösningar som möjligt i en med sina hyresgäster med saneringsverksamhet som förnyelsesituation. Det finns byggföretag som har utvecklat former för samråd med boende. Det finns specialitet fastighetsägare och förvaltare som anpassar den yttre miljön till de boendes önskemål utan att detta leder till ansökan om lån och bidrag. Dessa, många kontakter kan leda till inflytande för brukare utan att de gånger informella, från statens eller kommunens sida. är föremål för några särskilda föreskrifter Eftersom insamlande av de erfarenheter tiden inte medgivit ett systematiskt av och utfallet av det som finns på fältet hos olika aktörer kan omfattningen informella inte vidare behandlas här. inflytandet

228 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

Brukarinflytande och/eller medborgarinflytande i stadsförnyelse?

De som bor och arbetar i ett bostadsområde, i en viss fastighet. kan påverka utvecklingen på två sätt- i sin egenskap av medborgare och i sin egenskap av brukare. I egenskapen av medborgare ges de boende och anställda de möjligheter till inflytande som behandlatsi tidigare avsnitt (2 och 3). Ett ökat lokalt medborgarinflytande ses bl. a. som ett sätt att förbättra kunskapen om lokala förhållanden och önskemål hos planerande organ. En ökad kunskap om lokala förhållanden ökar förutsättningarna för utarbetandet av lokalt anpassade riktlinjer och förnyelseplaner. I egenskapen av brukare har boende och anställda begränsade möjligheter att direkt påverka kommunala beslut och ageranden. Om brukaren samtidigt är fastighetsägare ökar möjligheterna att påverka genomförandet av kommunala beslut. Markägare har rätt att bli informerad om och rätt att anföra besvär mot planändringar, som berör den egna fastigheten. Om genomförandet av kommunala planer medför krav på insatser i fastigheten som fastighetsägaren inte själv kan eller vill vidta, finns annat än i vissa bestämda situationer inget sådant krav. Om kommunen ändå vill genomföra förändringen kan fastigheten exproprieras. Det finns för hur regler och rörelseidkare skall kompenseras fastighetsägare för sådana ingrepp som medför förlust av eller värdeminskning av fastighet eller av rörelse. Dessa regler tar inte hänsyn till affektionsvärde eller till om förlust av fastigheten samtidigt innebär en förlust av bostaden, utöver vad som gäller för berörda hyresgäster. Om stadsförnyelseinsatser vidtas som medför förlust av bostaden har man som boende rätt till en likvärdig bostad och ersättning för flyttkostnader. Kompensation ges inte för att man exempelvis som boende förlorar en välkänd fysisk och social miljö med de praktiska förändringar av livssituationen som detta kan medföra, t. ex. för barn som måste byta skola och kamrater.

Det har visat sig svårt att nå ut till alla berörda brukare i tidiga skeden i

planeringsprocessen. Frånvaron av bl. a. besvärsrätt för hyresgäster kan medverka till detta. De boendes gentemot kommunen svaga ställning kan, eftersom i befintliga områden ingrepp ofta uppfattas som hotfulla, ur ett samhällsperspektiv ses som en förutsättning för genomförandet av mer genomgripande förändringar i redan bebodda områden. Men det minskar också kommunernas möjlighet att ta tillvara de direkt berörda brukarna som resurser i planering och i genomförande av förnyelseinsatser. De grupper, som inte deltar i kommunala samråd, studiecirklar m. m. ställs utanför den kommunala förnyelseprocessen - och också utanför den kunskapsutveckling som äger rum hos deltagarna. Dessa boendegrupper kan som alternativ ges möjlighet att och välja att medverka i förnyelseprocessen genom att utöva inflytande på fastighetsägarens beslut och handlande, inom rådande partsförhållande. Hyresgästernas rättigheter och skyldigheter gentemot fastighetsägaren regleras genom hyreslagen, i vilken ansvarsfördelningen mellan parterna klart framgår. Staten har på olika sätt sökt stärka de boendes möjligheter till inflytande inom denna partsrelation. Så ges de boende i exempelvis bostadssaneringslagen möjlighet att inlägga veto mot fastighetsägarens

Lokalt vid stadsförnyelse 229 inflytande

i vissa bestämda situationer. Vetorätten omfattar hela det saneringsförslag lokala boendekollektivet och inte enbart de genom hyresgästföreningen direkt berörda boende. till i en viss fastighet Hyresgästernas möjlighet inflytande på och påverkan av förnyelseprocessen i den egna boende- och verksamhetsmiljön i sin egenskap av brukare påverkas av hur förhållandet mellan hyresgäster och fastighetsägare regleras, i den löpande verksamheten och i samband med förnyelseinsatser av projektkaraktär. Men det påverkas har i också av hur stort reellt handlings- och beslutsutrymme fastighetsägaren initiering av och genomförande av stadsförnyelseinsatser. Med en hög grad av brukarinflytande och -delaktighet i fastighetsägarens beslut kan de direkt berörda brukarnas inflytande över stadsförnyelseinsatser i den egna närmiljön öka med ett ökat handlings- och beslutsutrymme för fastighetsägaren.

och förvaltarens handlings- och Fastighetsägarens beslutsutrymme i stadsförnyelse

har ansvar för de beslut som berör fastigheten och tar också Fastighetsägaren den ekonomiska risken för dessa. Bostadsförsörjningsprogram, planer för stadsförnyelse, sanering och förtätning, kommunala inventeringar av miljöförbättringsbehov m. m. är därför inte tvingande för fastighetsägaren. Avstegen från detta finns noga reglerade. utan Det finns en rad exempel på att behov av förnyelseinsatser föreligger att förnyelseinsatser genomförs. Detta kan antingen bero på att fastighetsägaren inte bedömer sig ha ekonomiska möjligheter att vidtaga erforderliga inte erhåller nödvändiga byggnadslov åtgärder eller på att fastighetsägaren eftersom kommunala och stadsplaner för omrâdet saknas. utvecklings- När beslut om bebyggelseförnyande åtgärder träffas är det fastighetsägaren somi sista hand fattar besluten. tar ansvar för dem, tar ekonomisk och anlitar konsulter och byggföretag. Det är annan risk, står som byggherre, också fastighetsägaren eller förvaltaren som har kontakterna med lånegivande myndigheter, granskningsorgan och förmedlingsorgan, byggnadsnämnd m. m. Det är fastighetsägaren eller förvaltaren som därigenom blir delaktig av den kunskapsutveckling som äger rum i det professionella systemet. I detta och följande avsnitt diskuteras brukarinflytande visavi fastighetsägaren. I diskussionen göres åtskillnad mellan det kontinuerliga inflytande, som formellt regleras i lagtexter, avtal och stadgar och som utövas i löpande och det projektbundna inflytande som utövas i samband med förvaltning stadsförnyelseinsatser genom att nya, projektbundna möjligheter till inflytande tillskapas. kan utövas på olika sätt. Rätt till inflytande kan Inflytandei stadsförnyelse innebära:

- rätt till information

- rätt till samråd

- rätt att deltaga i beslutsfattande - rätt och skyldighet att ta ansvar för fattade beslut

- rätt att ta ekonomisk och annan risk för felaktiga beslut - rätt att påverka inte bara vad som skall göras utan också på vilketsätt och av vem

230 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

Med ett exempel från bostadsrätt kan detta illustreras. Bostadsrättsinnehavaren är inte formellt fastighetsägare, utan det är bostadsrättsföreningen. Med stadgar regleras ansvarsfördelning och inflytande på beslut. Som bostadsrättsinnehavare har den boende:

- rätt till information och rätt till samråd

- rätt och skyldighet att ta sin del av ansvaret för fattade beslut - rätt att påverka inte bara vad som skall göras utan också på vilket sätt och av vem, rätt att pröva alternativa sätt att lösa exempelvis brister i miljön.

Det som regleras är de kontinuerliga möjligheterna till inflytande men också skyldigheten att som medlem i bostadsrättsföreningen ta det kontinuerliga ansvaret och den ekonomiska risken för fattade beslut. Den utsträckning i vilken dessa formella möjligheter är kända och utnyttjade i den löpande verksamheten varierar. Resultat från ett större projekt om bostadsrätt och bostadsrättsinnehavare tyder på att många boende inte utnyttjar eller uppmärksammar de möjligheter till inflytande som föreligger. För boende med hyreskontrakt håller inflytandemöjligheterna på att förändras radikalt. I det allmännyttiga bostadsbeståndet pågår lokalt slutande av boinflytandeavtal. Boinflytandeavtalen ger hyresgästerna rätt till information och samråd innan åtgärder vidtages som berör fastigheten. I avtalen ges också möjlighet för fastighetsägaren att delegera beslutanderätt i vissa frågor till de boende genom hyresgästföreningen och dess kontaktkommittéer. Avtalen innebär en avsevärd förstärkning av de berörda boendes möjlighet till gemensamt inflytande och ansvarstagande. Det ekonomiska ansvaret för fattade beslut och dessas långsiktiga konsekvenser åvilar enligt hyreslagen fastighetsägaren och ansvarsfördelningen därvidlag kan inte förändras genom avtal mellan parterna. Avtalen reglerar hyresgästernas formella möjligheter till kontinuerligt inflytande. Initiativ till samråd kan tas i11te bara av fastighetsägaren utan också av de boende. För fastigheter i det privata beståndet saknas för närvarande boinflytandeavtal. Det inflytande som utövas måste i stor utsträckning utövas informellt. En stor andel privata fastighetsägare har enbart ett fåtal bostadslägenheter i sin fastighet. Förutsättningarna för att ett informellt inflytande etableras är större om det antal hushåll och personer som berörs är begränsat. Några resultat som belyser verkningarna av boinflytandeavtalet i olika tillämpningar föreligger av naturliga skäl ännu inte. De erfarenheter som finns dokumenterade hänför sig till olika försöksverksamheter med ökat boendeinflytande. Några av de slutsatser som dragits i anslutning till försöken är: D Det finns beredskap och intresse hos boende att ta tillvara de erbjudna möjligheterna till inflytande. Denna beredskap varierar dock från ett försök till ett annat. faktorer i sammanhanget Viktiga är tidigare erfarenheter av gemensamt beslutsfattande eller gemensam verksamhet, tillgång till information och kunskap om vad inflytandet gäller, enhetlighet i normer och värderingar hos de berörda boende. Men viktigt är också det stöd som getts från hyresgästförening och företag och vilka frågor som berörts av försöksverksamheten.

Lokalt inflytande vid stadsförnyelse 231

så att resultatet inte blir D Det är viktigt att organisera försöksverksamheten handlings- och beslutsförlamning där parterna inte blir överens. D Det finns en rad hinder för att de boendes inflytande skall bli reellt, i den meningen att beslut och åtgärder sker så som de boende önskat. Ett sådant hinder är att fastighetsägaren eller förvaltaren förfogar över kunskap om och dess förändringar medan de boendes kunskap i hela omgivningen Ett annat hinder är att fastighetsägaren eller inledningsskedet är partiell. från de boende - liksom de förvaltaren har svårt att tolka önskemål boende har svårt att efterfråga information om alla relevanta aspekter på ett problem och dess lösning. och tilltro till de i försöken aktivas D Det finns problem med kontinuitet förmåga att representera övriga boende. Jämfört med övriga deltagare är de boende tillfälliga som berörs. gäster” i många av de beslutssituationer Ansvars- är fastighetsägarens, vilket medför behov av och risktagandets och kontroll av verksamheten. uppföljning för ett fåtal berörda boende kan bli D Det har påpekats att arbetsbördan stor, medan andra ställs helt utanför. Erfarenheterna har hämtats från försöksverksamheter. Förankringen i berörda har varierat. Det är därför inte säkert att de ovan organisationer nämnda observationerna kommer att stå sig vad gäller utfallet av boinflytandeavtalet, när detta vinner allmän tillämpning. Vilka för kontinuerligt inflytande brukarna möjligheter ger då formerna att påverka stadsförnyelseinsatser? Dokumenterade erfarenheter från hyressaknas. Från bostadsrättssidan finns emellertid en rätt med boinflytandeavtal till inflytande, även om de inte alltid rad exempel på att möjligheterna värdesätts och uppmärksammas och utnyttjas i den löpande verksamheten, utnyttjas i samband med åtgärder som också kan ingå i ett stadsförnyelse- Så har i några studier dokumenterats hur sammanhang. exempelvis lokaler och dessas användning successivt förekomst av gemensamma ekonomiska och andra möjligheter att anpassas till de boendes behov och tillgodose dessa genom förändringar i fastigheten. Möjligheten att påverka vad som görs, av vem och hur, utnyttjas i dessa exempel för att hitta nya lösningar som bl. a. bygger på de boendes egna insatser. Vilket kan ge stat och kommun ökade möjligheter att tillvarataga också dessa boendes resurser förhållandena och behoven i och kunskaper om de speciella lokala Till detta medverkar också att det vanligen är stadsförnyelsesammanhang. m. m. bostadsrättsföreningen som engagerar konsulter, byggföretag Den modell för kontinuerligt inflytande som används i bostadsrättskonstruktionen skapar å ena sidan en bas, ger förutsättningar för boendeinflytande i samband med olika bebyggelseförnyelseinsatser utan att för den skull en särskild måste byggas upp. Detta inflytande kan å andra organisation sidan också användas för att försvåra ingrepp som är motiverade ur ett kommmunalt som exempelvis kompletteringsbebyggelse och perspektiv, förändrad lokalanvändning. På hyresrättssidan har motsvarande inflytandeberedskap i många fall inte Detta förhållande är på väg att förändras i och med att lokala förelegat. Det pågår dessutom ett omfattande boinflytandeavtal börjar tillämpas. och en livlig diskussion om nya former för boendes utvecklingsarbete inflytande i hyresrätt.

232 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

Diskuterade modeller för ökat kontinuerligt inflytande

Den tidigare redovisade kopplingen mellan formella möjligheter till kontinuerligt utövat inflytande och det inflytande som utövas i stadsförnyelsesammanhang kan motivera en kort genomgång av diskuterade modeller för förändring av de formella inflytandemöjligheterna i hyresrätt. Modeller som bygger på förändrade ägarförhållanden övergång till bostadsrätt, borätt, ägarlägenheter - behandlas inte. Enbart sådana modeller som söker öka de formella möjligheterna till inflytande för de boende med ett bibehâllet hyresförhållande behandlas. Modellerna innehåller förslag till olika sätt att förändra ansvars- och risktagandets mellan och fördelning fastighetsägare hyresgäst.

H yresvalsrätt

I förlängningen av boinflytandeavtalen har SABO presenterat en modell för hyresvalsrätt. Boende skulle i denna modell ges möjlighet att i samband med upprättande av budgetar för respektive förvaltningsenhet välja servicenivå och i samband med detta axla också det ekonomiska ansvaret för beslutade åtgärder. I förlängningen av hyresvalsrätten är det möjligt att tänka sig en modell där även vissa förnyelseinsatser kan beslutas av de boende mot att de ikläder sig ansvar för täckande av de kostnader som insatserna medför enligt en i förhandling mellan parterna fastlagd prislista.

Kollektivhusavtal

Särskilt med avseende på utbyggnaden av kollektivhus diskuteras en modell där fastighetsägaren skriver hyreskontrakt med sina hyresgäster enligt nuvarande modell men där undantar utrymmen avsedda för hyresgästernas kollektiva verksamheter. För dessa utrymmen skrivs istället kontrakt med en ekonomisk är medlemmar) förening ( i vilken hyresgästerna som själv svarar för drift och underhåll och verksamheter i berörda men med en utrymmen, möjlighet för företaget att ta över ansvaret om så önskas eller erfordras. En sådan modell skulle kunna användas också för inflytande över beslut av stadsförnyande karaktär.

Förvaltarföreningar

Ett alternativt förslag för att öka hyresgästernas kontinuerliga är inflytande modeller för förvaltarföreningar. I dessa föreslås de boende, efter det att hyreskontrakt tecknats, bilda en ekonomisk förening med uppgift att ta över ansvaret för fastighetens drift och underhåll. De boende skulle därigenom ges möjlighet att gemensamt besluta över både servicenivå och önskad grad av självverksamhet i förvaltningen. Såväl administrativa uppgifter som praktiska förvaltningsinsatser skall kunna utföras av de boende själva, om de så beslutar. Förvaltarföreningar torde visa likheter med bostadsrättsföreningar vad gäller uppbyggnaden av en formell organisation som är en

Lokalt inflytande vid stadsförnyelse 233

potentiell resurs för de boende också för inflytande över stadsförnyelsebeför fattade beslut slut. Lösningen av hur det ekonomiska ansvaret exempelvis om investeringar i bebyggelseförnyande insatser med långsiktiga konsekvenser - skall fördelas, förefaller inte vara alldeles självklar om förvaltarföreningen inte samtidigt antingen är ansluten till hyresgästföreningen eller ges förhandlingsrätt gentemot fastighetsägaren.

Parallella hyresförhandlings- och boendeinflytandeavtal

Modellen förhandlingssystem bibehålls, om inte en utgår från att nuvarande av de direkt berörda boende i en fastighet önskar komplettera det majoritet som detta ger med ett särskilt boendeinflytandeavtal mellan de i inflytande boende å ena sidan och fastighetsägaren å andra sidan. Om fastigheten boende önskar insatser från fastighetsägarens sida utöver vad fastighetens som ryms inom det ekonomiska utrymme som hyresförhandlingarna givit, skulle att tillsammans med fastighetsägaren besluta att de ha möjlighet insatserna skall göras under förutsättning att de tar på sig det ekonomiska ansvaret för fattade beslut. I denna modell blir således ett lokalt boendeinflytandeavtal ledande. Samma modell skulle kunna ge direkt berörda boende inflytande också över bebyggelseförnyelseinsatser.

Gemensamma drag hos diskuterade förslag

Gemensamt för dessa modeller är att de direkt berörda boende ges att också ta ett ekonomiskt ansvar för de beslut de inom möjlighet/skyldighet ramen för sina formella möjligheter varit med om att fatta vad gäller löpande drifts- och underhållsinsatser. Hur detta kan fungera i en nyinvesteringssiär oklart. att påverka investeringsbeslut torde tuation Största möjligheten ges i hyresvalsrättsmodellen och i modellen med parallella hyresförhandlingar och boendeinflytandeavtal. Möjligheten att påverka hur beslutade och vilka som väljes torde dock vara åtgärder genomförs lösningar begränsade även i de två modellerna. Förvaltarföreningar ger i löpande förvalting stora möjligheter till självförvaltning. Om förvaltarföreningarnas över stora investeringsbeslut byggs upp på samma sätt finns inflytande möjlighet för direkt berörda boende att aktivt medverka i stadsförnyelseinsatser tydligast inom denna modell.

Brukarfonder

förändras av tradition genom förhandlingar mellan avtals- Hyresmarknaden slutande parter. Som ovanstående summariska översikt visar pågår för närvarande ett omfattande utvecklingsarbete inom ramen för och i anslut- Olika vägar söks för att göra de boende ning till detta partsförhållande. ansvar för och risktagande i samband med delaktiga i fastighetsägarens beslut. En alternativ modell skulle kunna byggas upp utifrån förutsättningen att fastighetsägaren behåller sitt ansvar och sitt risktagande i exempelvis

234 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

stadsförnyande åtgärder. De boendes och anställdas möjlighet till ansvarsoch risktagande byggs i stället upp vid sidan av fastighetsägarens genom att brukarfonder inrättas. Brukarfonderna byggs upp av de direkt berörda brukarna, som också har rätt att besluta om fondmedlens användning för olika förnyelseinsatser. Fastighetsägaren ges vetorätt. De direkt berörda brukarna får ett eget utrymme för beslut och ansvarstagande. (Jfr underhållsfondsutredningen och diskussionen om löntagarfonder i företag.)

Projektbundet inflytande

- För två typer av stadsförnyande åtgärder miljöförbättringsprojekt som genomförs med statliga lån och bidrag, och saneringsverksamhet, som faller under bostadssaneringslagen - har staten föreskrivit formella samrådsskyldigheter med boende i en utsträckning utöver det kontinuerliga inflytandet (se tidigare avsnitt). I miljöförbättringsfallen föreligger samrådsskyldighet för att erhålla statlig finansiering, i saneringslagen oberoende av finansiering som villkor för byggnadslov. I båda dessa fall är hyresgästföreningen samrådspart med uppdrag att företräda de boendes intressen (detta gäller även lagen från 1978 om avfallshantering). Den koppling som görs i bostadssaneringslagen mellan samråd och erhållande av byggnadslov ger kommunen möjlighet att verka för en lokal anpassning av saneringsinsatserna också på annat sätt än genom samrådsförfarandet. Möjligheterna för granskningsorganen att i miljöförbättringsärenden verka för motsvarande lokala anpassning anses vara mer begränsade genom att det då inte blir fråga om en kommunal utan om en riksgiltig prövning av varje enskilt ärende. Den formella samrådsskyldigheten har medfört att de berörda boende fått en möjlighet till inflytande som tidigare saknats. Den har också öppnat en ny kanal som underlättar för boende att ta egna initiativ och föreslå förändringar i den egna boendemiljön. I många genomförda projekt har denna samrådsskyldighet medfört att ett ökat antal boende engagerat sigi planering och utförande av smärre, avgränsade praktiska insatser i förnyelse av den egna boende- och verksamhetsmiljön. Variationerna är stora och sammanhänger delvis med hur de enskilda projekten planerats, organiserats och genomförts. Nedan redovisas några dokumenterade erfarenheter från miljöförbättringsprojekt och från bostadssaneringsverksamhet.

Brukarinflytande i miljöförbättringsprojekt

De erfarenheter som vunnits från miljöförbättringsprojekt finns i huvudsak samlade hos berörda aktörer - hos hyresgästförening, bostadsföretag eller andra fastighetsägare, hos gransknings- och förmedlingsorgan och hos de konsulter (landskapsarkitekter och arkitekter) och entreprenadföretag som planerat, projekterat och genomfört miljöförbättringsåtgärderna. Endast ett fåtal projekt finns dokumenterade och utvärderade. Det är några av de större projekten och några projekt där ambitionen varit att föra ut erfarenheter till en bred läsekrets. För närvarande ett projekt med syfte att kartlägga utfallet av miljöförbättringsprojekten under den tid finansieringen handlades på

Lokalt inflytande vid stadsförnyelse 235

Nedan sammanfattas några av erfarenheterna från dessa bostadsstyrelsen. projekt. erbjöd miljöförbättringsprojekten en första a) I många bostadsområden för de boende att få vara med och diskutera förändringar och möjlighet förnyelse av sitt bostadsområde och också uppleva att det man sagt leder till genomförande, inom en inte alltför avlägsen framtid. b) Hyresgästföreningen - men också kommun, fastighetsägare och konsulter - har haft en nyckelroll i att organisera arbetet med att ta fram ett för de boende Erfarenheterna visar att stöd från gemensamt förslag. organisationerna och från sakkunskap efterfrågas och uppskattas på många håll. De rutiner, den praxis och den arbetsgång som etableras i arbetet är av stor vikt, inte bara för det fysiska resultatet utan också för

deltagandet. l en del fall har kommun, och hyresgästförening för fastighetsägare etablerat särskilda projektorganisationer och miljöförbättringsinsatser medverkan anställt personal med uppgift att hålla i och stimulera boendes samtidigt som hyresgästsamverkan föreskrivits när man upphandlat och konsulttjänster. Man har här gått ett steg längre än erforderligt föreskrivit vilka procedurer som skall följas i arbetet i syfte att garantera och stimulera de direkt berördas inflytande. Man har på detta sätt uppnått medverkan också från sådana grupper av boende som exempelvis i med

planeringssamråd visat sig vara underrepresenterade (ensamstående

och utan barn, förtids- och ålderspensionärer, kvinnor). En parallell kan här dras med de försök som bedrivs med lokala projektkontor som ett led i kommunernas förnyelseplanering och som refererats i föregående

avsnitt. c) I många projekt har konsulter (landskapsarkitekter och arkitekter) spelat en nyckelroll för hur omfattande de boendes inflytande över projekteblivit. De boendes önskemål överförs av rings- och planeringsarbetet konsulten till planer, som i sedvanlig ordning föreläggs fastighetsägare för beslut. utövas i en del fall utan och granskningsorgan Inflytandet direkt kontakt mellan fastighetsägare och boende. utvecklas en Baserat på de erfarenheter projektarbetet givit konsulterna till användbara rad förslag till ändamålsenligt skedesindelning, typer av illustrations- och underlagsmaterial och till brukarmedverkan anpassade och arkitekter. arbetsformer och arbetsgång hos landskapsarkitekter Den som dokumenterats har i huvudsak ägt rum i det inlärning i huvudsak. Det är konsulterna som utvecklar professionella systemet idéer om vilken medverkan som är möjlig från de boendes sida och också värd sitt pris vad gäller framtida troligt utfall. Det är huvudsakligen som samlar kunskap och erfarenheter om konsulter och granskningsorgan och möjligheterna att realisera dessa inom ramen för olika lösningsförslag gällande bestämmelser. att de direkt berörda boende d) I de fall där arbetet bedrivs på ett sådant sätt rum rörande bl. a. deltagit i planering och projektering äger en inlärning vilka önskemål som finns på produktutformningen men gemensamma också vad gäller boendets andra dimensioner. Inflytande över genomförande förekommer och städdagar undantaget. Konsällan, planeringstaktkommittéverksamheten ute i bostadsområdena har i många fall

236 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

förmått utnyttja alternativ som byggts upp kring genomförda miljöförbättringsprojekt. Former för fortsatt gemensam och för inlärning tillvaratagande av de boende som resurser också i fortsatta projekt och fortsatt diskuteras förvaltning men finns inte prövade. Finansieringsvillkoren säges styra mot engångsinsatser och inte mot exempelvis successiva förändringar under en följd av år. En erfarenhet är också att omfattningen av föreslagna ingrepp kan öka genom den professionella handläggningen i förhållande till brukarnas ursprungliga förslag. e) Några olika fall där de boende själva tagit initiativ till och utarbetat förslag till miljöförbättringar och saneringsinsatser finns också dokumenterade. för utfallet av sådana initiativ Avgörande har visat sig vara initiativtagarnas möjligheter att övertyga fastighetsägare, kommun och förmedlingsorgan om behovet av föreslagna insatser och om insatsernas omfång.

Brukarinflytande i saneringsverksamhet

De erfarenheter som vunnits från finns också de i saneringsverksamhet huvudsak samlade hos berörda aktörer. Saneringsverksamheten motiveras normalt av andra problem än de som leder till av genomförandet miljöförbättrande åtgärder. Kapitalförstöring, bostadsstandard understigande lägsta godtagbara standard (LGS), hårt nedslitna tekniska försörjningssystem, otidsenlig lägenhetsfördelning - förhållanden som är av stor önskar initiera betydelse för att kommunen och främja en omstrukturering av den befintliga fysiska bebyggelsen. En komplicerande faktor är också de normalt höga markvärdena och det stigande trycket på lägenhetsmarknaden, något som inbjuder exempelvis till fastighetsspekulation och lyxsaneringar. De erfarenheter från som dokumenterats och saneringsverksamhet utvärderats i allmänt tillgängligt material har inriktats mot att studera återflyttning, processer för kvarboendes inflytande över omgestaltningen av lägenheter m. m. i berörda fastigheter. Ur kommunalt har det perspektiv också gjorts försök att utvärdera sättet att informera om stadsdelsförnyelse respektive att ta med de berörda boende i denna process. Arkitekter och andra konsulter har också sökt visa hur arbetssätt, och arbetsgång arbetsmaterial kan anpassas till brukarna och, om rätt förfaringssätt tillämpas, kan leda till en förnyelse i enlighet med brukarnas önskemål. a) De kommunala försöken att föra ut saneringsplaner och initiera samråd med planerande myndigheter i steg 1 och med fastighetsägare kring konkret omgestaltning av den egna fastigheten i steg 2, har fått blandade omdömen. Å ena sidan har erfarenheterna varit positiva - de boende har engagerat sig. Å andra sidan hade det varit naturligare och kanske minskat oron för många att ta startpunkten för sådana diskussioner i det egna huset, den egna lägenheten, dess förändring och förändringens ekonomiska konsekvenser än i Övergripande mål för stadsdelens utveckling. b) Beroende på hur arbetet organiserats har utfallet med avseende på deltagande, inflytande och exempelvis återflyttningsgrad varierat. Inte bara direkt berörda aktörer utan också exempelvis har haft byggföretag nyckelroller i utfallet med avseende på boendeinflytande och lokal

Lokalt inflytande vid stadsförnyelse 237

till befintliga önskemål i saneringssituationen. Det har också anpassning funnits utrymme för överraskningar i denna process. Följande exempel från ett ombyggnadsärende kan illustrera detta: Relationerna mellan den privata fastighetsägaren och hyresgästerna vari utgångsläget präglade av ömsesidigt misstroende och dålig eller enbart negativ kommunikation (klagomål, anklagelser, hot m. m.). Byggnadsinledde sitt projekteringsarbete med ett företagets planeringsgrupp skissande samråd och tekniskt/ekonomiska utvärderingar tillsammans och hyresgästerna. Dessa träffades för första med både fastighetsägaren Efter några gemensamma sittgången för gemensam problemlösning. ningar kunde man så småningom enas både om ombyggnadsarbetenas omfattning och om uppläggning av genomförandet med hänsyn till kvarboende och rimliga temporära störningar. Man fick också ett gott om fastighetsekonomi, hyresnivå m. m. efter genomförd begrepp eftersom beskrevs både i funktionella och ombyggnad varje alternativ ekonomiska termer. Samrådsprocessen krävde engagemang av alla parter men resultatet blev mycket bra. En viktig bieffekt blev den förbättrade kontakt mellan hyresgäst och hyesvärd. har konsulter för hur omfattande de c) I många projekt spelat en nyckelroll boendes över projekterings- och planeringsarbetet blivit. inflytande av de fall som utförligare dokumenterats behandlar sanering i Många samband med övergång från hyresrätt till bostadsrätt. Olika möjligheter att finna vägar i produktbestämning och planerings- och projekteringssom underlättar och stimulerar till boendeinflytande och processen men också i den forsknings- och delaktighet prövas inom konsultföretag utvecklingsverksamhet som finansieras av Statens Råd för Byggnads-

forskning. faktori dokumenterade projekt anses vara hur intresset för och d) En kritisk om den förändrade skall bibringas brukaren. kunskapen lägenheten Studiebesök, informationsträffar m. m. har använts som stöd i denna

process.

Kommentarer

inflytandemöjligheter utnyttjats för att stimulera 1) Där projektbundna boendeinflytande har intresset för inflytande i kontinuerlig form ökat både hos boende och hos berörda företag. Ett tillfälle till inlärning har givits. Det finns således en växelverkan mellan kontinuerligt inflytande och projektbundet inflytande, så, att det kontinuerligt utövade inflytandet kan tänkas öka med hjälp av erfarenheter från projekt i vilka inflytandet

har garanterats. 2) Möjligheterna att påverka genomförandemetod och att välja grad av i verkställandet är begränsade. Detta kan inverka självverksamhet och inflytandet på sikt eftersom möjligheter att menligt på deltagandet genom deltagande bidraga till förnyelsen av den egna boendemiljön därigenom minskar. miljöförbättringsprojekt har huvudsakligen dokumen- 3) Från genomförda önskemål önskemålen från de terats exempel på att kollektiva tillgodoses, boende som bor i direkt berörda fastigheter. Från bostadssaneringspro-

238 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

jekt dokumenteras i större utsträckning exempel på att boendeinflytandevillkoret lett till att individuella önskemål tillgodosetts genom att en anpassning till kvarboende hyresgäster och dessas önskemål eftersträvats så långt som möjligt. Diskuterade modeller till förändring av inflytandeförutsättningar innehåller olika sätt att lösa avvägningen mellan det individuella och kollektiva inflytandet. Det senare är tänkt att utövas antingen av dem som bebor och brukar en fastighet eller av ett större boendekollektiv.

Diskuterade modeller för av det

vidareutveckling

projektbundna inflytandet

Många av de projekt som lämnat underlag till den tidigare framställningen har genomförts av kommuner, företag och hyresgästföreningar i samverkan och med en hög ambitionsnivå vad gäller boendeinflytande i projekten. Olika lokala lösningar har prövats. De berörda aktörerna har utvecklat kunskap om vilka stödjande system som varit nödvändiga för att uppnå eftersträvat resultat. De har också upptäckt hinder exempelvis i normskrivning och i den egna löpande verksamheten och dess uppbyggnad. Att utveckla projektbundet boendeinflytande kan ta lång tid och innebär att en rad nya problem dyker upp. Problem som berörda aktörer sökt lösa på olika sätt. I denna process har det också kommit fram en rad förslag till hur de statliga styrmedlen skulle kunna modifieras och kompletteras för att ytterligare bidraga till ökat projektbundet inflytande. En sådan erfarenhet är att det tar tid att, i områden där de boende inte tidigare engagerat sig i gemensam verksamhet, etablera fungerande rutiner och procedurer för ett ökat boendeinflytande och successivt involvera allt fler boende i denna verksamhet. Detta inte bara för de boendes gäller engagemang och delaktighet. Det ställs också krav på företagen och andra berörda organisationer, för vilka beredskapen inte alltid varit helt utbyggd. Ökad delaktighet från de boende innebär i ett inledande skede ett kunskapsutbyte som inte tidigare ägt rum. Företag, granskningsorgan och berörda ställs inför problemet myndigheter att föra ut sin sakkunskap, sin kunskap om de realiteter som påverkar det egna ställningstagandet, och hitta vägar att göra detta. De boende ställs inför problemet att överföra sina värderingar, sina konkreta erfarenheter av boendet, sina önskemål om hur det skulle kunna förbättras och sina till till förslag lösningar detta professionella system (som då måste kunna ta emot det). Men man måste också som boende hitta vägar att orientera sig i den i många fall nya informationsoch kunskapsmassa som blir tillgänglig i projekten. Det man har haft att hantera är en ömsesidig inlärningsprocess, som, som all inlärning, i verkligheten är mödosam, sker stegivs och kräver anpassning av etablerade rutiner och praxis i varje led för att inlärningen skall bli så effektiv som möjligt. Ett utökat boendeinflytande ställer företagen och, om man så vill, även boende, inför nya typer av kontroll- och uppföljningsproblem, även i ett projektbundet inflytande. Några viktiga syften som en utbyggnad av statliga styrmedel skulle kunna tjäna är därför att: - Öka incitamentet till och förutsättningarna för den ömsesidiga inlärningen

Lokalt vid stadsförnyelse 239 inflytande

rådgivning vid sidan om genom bl. a. stöd till boskolor, professionell expertis, successiva förändringar i stället för engångsinprojektanknuten satser. - stärka de boendes position i utgångsläget genom att t. ex. ge Ytterligare boende rått att välja konsult. - också lokalt verksam som en brukarkate- Inbegripa personal i företagen är ett led i lokalt i gori vilkas inflytande över förändringar inflytande

stadsförnyelse.

Olika sätt att genomföra sådana kompletteringar av nu gällande styrmedel diskuterats i anslutning till projekt. Ett axplock, som inte gör har naturligtvis följer nedan. anspråk på fullständighet, - till successiva insatser på en och samma gård under en följd Ge möjlighet sker mot punktinsatser och av år i stället för att som nu styrningen Detta skulle öka inlärningen hos berörda omedelbart färdigställande. boende och företag, ge en bättre koppling mellan förslag och färdigställande och därmed också ge bättre förutsättningar för ett kontinuerligt

utövat inflytande. för drift och - Öka möjligheterna att finansiera också följdkostnader underhåll genom statliga lån och bidrag. lokaler för Detta föreslås i synnerhet i samband med att nya gemensamma

boende inrättas på miljöförbättringslån, och ses som ett sätt att påverka

omfattningen av denna typ av åtgärder. - till

Knyt villkoret att de boende själva skall få välja genomförandemetod

finansieringsvillkoren. Detta skulle kunna vara ett sätt att ge möjlighet till val mellan egna arbetsinsatser och hyreshöjningar utan att det för detta krävs ändrad

ansvarsfördelning. - att direkt berörda anställda också skall delta i samråd till Knyt villkoret övriga villkor. Om anställda, som också är brukare, deltari samråd eller ej, beslutas idag ibland av konsult eller boende. Detta minskar möjligheterna till ömsesidig i de konkreta inlärning och gör att anställdas synpunkter inte alltid beaktas förändringar som genomförs. till brukarna - Ge möjligheten att erhålla förmånlig statlig finansiering direkt, att besluta över i samråd med företagen, granskningsorganen,

m. fl. berörda. Denna modell innebär ett förändrat huvudmannaskap för stadsförnyelseinsatser som innebär investeringar i en fysisk struktur. De uppföljningseller förvaltaren även i de och kontrollfunktioner, som fastighetsägaren övriga förslagen måste bygga upp, är i denna modell helt avgörande i annans fastighet, av förutom att problem med investeringar placering

säkerhet för lån m. m. måste lösas.

Kommentarer

avsnittet vägar att förstärka de boendes I det avslutande anges några möjliga inflytande över förnyelseinsatser och på vilket sätt statliga styrmedel skulle kunna till detta. Rekommendationerna bygger på den tidigare bidraga

240 Lokalt vid

inflytande stadsförnyelse

framställningen. Här måste än en gång poängteras att den empiriskt grundande kunskapen om brukarinflytande, möjligheter och hinder för att utnyttja också givna formella möjligheter. är ytterst begränsad. Hittillsva-

rande försök har visat på en rad begränsningar av inflytandemöjligheterna.

Erfarenheter saknas däremot av hur brukarinflytande utvecklas då gynnsamma formella möjligheter erbjuds.

Slutsatser och rekommendationer

I detta avsnitt dras vissa slutsatser om villkoren för ett lokalt inflytande vid stadsförnyelse. Ur framställningen ovan sammanfattar vi ett antal problem kring ett ökat lokalt inflytande. Därefter diskuteras nödvändiga förutsättningar för lokalt inflytande och nägra rekommendationer om statliga och kommunala åtgärder lämnas.

Problem kring ett ökat lokalt vid inflytande stadsförnyelse

a) Brukamas underläge: Stadsförnyelse år en komplex process med många inblandade aktörer. Det kan vara mycket svårt för berörda brukare att överskåda och få information om processen. Oftast är de boende den svagaste parten i en förnyelsesituation, i synnerhet om det är fråga om hyresrättsboende. Deras formella juridiska möjligheter till påverkan är få och deras ställning är ofta svag i reell ekonomisk-politisk bemärkelse. Brukare som inte samtidigt är fastighetsägare saknar rätten att initiera åtgärder, att välja en lämplig förnyelsenivä, -tidpunkt och -metod samt att

ta ett ekonomiskt ansvar. (Se vidare avsnitt 4.)

Hyresgästernas enda lagstadgade möjlighet till inflytande i förnyelseprocessen är den vetorätt över vissa åtgärder som ges i bostadssaneringslagen. Beträffande åtgärder som kommunen vill genomföra har man som direkt berörd brukare få direkta inflytandemöjligheter. De boende befinner sig också oftast i ett kunskapsmässigt underläge vid förhandlingar. Man har vanligtvis inte haft möjlighet till gemensam inlärning om bostadsförvaltning. Förnyelseprocessens förhandlingsrutiner bidrar också till att hindra ett lokal inflytande. Bebyggelseprocessen är sedan gammalt institutionaliserad. Också förnyelseåtgärder beslutas inom detta institutionella system i ett samspel mellan fastighetsägare, kommunala och statliga organ och centrala intresseorganisationer. I det här professionaliserade systemet har det utvecklats procedurer och Spelregler som baseras på att deltagarna ingår i en kontinuerlig process. Detta har visat sig medverka till att boende och tillfälligt berörda får svårt att göra sig gällande och påverka en viss åtgärd. b) lntressekonflikter: Förnyelseåtgärder kan resultera i betydande förändringar bl. a. av ekonomisk art för de inblandade parterna. Det kan bl. a. gälla markvärden, byggnadsrätt eller nyttjanderätt. De olika parterna i en förnyelseprocess, t. ex. fastighetsägare, banker, byggföretag, kommunala organ och nyttjare har alla viktiga intressen att bevaka. Samtidigt har förändringarna ofta en stor social och psykologisk betydelse för de direkt berörda som t. ex. kan hotas av att förlora sina hem. Lokalt inflytande är

Lokalt inflytande vid stadsförnyelse 241

- t. ex. aldrig okontroversiellt eftersom andra parter och grupper - kan bostadsföretaget och dess anställda, andra grupper av medborgare påverkas av ett förändrat inflytandemönster. Lokala intressen kan ofta strida mot centrala, kommunövergripande intressen. De boendes önskan att bo kvar, att behålla låga hyror osv. kan t. ex. komma i konflikt med kommunens mål att bostäder och områden skall vara tillgängliga för alla grupper, att det skall finnas en balanserad i ett område eller att skatteunderlaget skall befolkningssammansättning ökas. I vissa fall kan bra förhållanden - t. ex. acceptabla hyror - för de boende bara åstadkommas är med och betalar. genom att andra grupper

Å ena sidan är det rimligt och rätt att de direkt berörda får ett avgörande som rör deras bostad och närmiljö. Men å inflytande över förändringar mellan de direkt andra sidan är det i många fall fråga om en avvägning berördas intressen och krav och andra gruppers lika berättigade intressen. för de direkt Man kan därför inte ensidigt betona ett ökat inflytande berörda brukarna och helt bortse från behovet av en övergripande demokratisk bedömning av förnyelseprocessen. över Två avgörande frågor när det gäller att öka det lokala inflytandet är: Leder ett ökat lokalt inflytande i de former som stadsförnyelsen diskuteras till många och svåra konflikter mellan lokala och verkligen centrala intressen? Går det, om så är fallet att utveckla metoder för att

jämka de olika intressena? att konflikter mellan lokala behov och önskemål och Det är uppenbart samhälleliga intressen måste uppstå i ett långsiktiga, övergripande decentraliserat system. Det finns därför skäl att gå fram stegvis med förändringar som ökar det lokala inflytandet, men det är också viktigt att en bred och omfattande försöksverkssamhet kommer igång så att och andra berörda får möjlighet att kommunerna, bostadsföretagen studera och lära sig hantera avvägningsproblem. kontra brukarinflytande: I ett perspektiv kan det C) Medborgarinflytande hävdas att medborgarnas inflytande över förnyelse ökas i och med att kommunen, som ju styrs av medborgarnas intressen, antar en mer aktiv Den kommunala demokratin kan kompletteras med roll i processen. lokala osv. för att underlätta för lokala

organ, planeringssamråd

synpunkter att komma fram. Men ett starkt inflytande som utövas genom en centraliserad struktur kan emellertid i vissa fall stå i motsats till lokala initiativ Ju mer som bestäms om förnyelsen inom och lokalt inflytande. den kommunala desto mindre finns kvar för de direkt beslutsprocessen, berörda brukarna att påverka på lokalnivå. är Svaret på frågan om hur man bäst kan stödja ett lokalt inflytande motsägelsefullt. De boendes inflytande utövas i ett samspel där fastighetsägare och andra ekonomiska intressen jämte kommunala och statliga myndigheter är de starka parterna. Stat och kommun har möjlighet att stödja de boende och därmed stärka deras inflytande gentemot fastigt. ex. via lagstiftning och administrativa hetsägare och andra intressenter, I vissa situationer kan därför en ökad styrning från kommunens ingrepp. sida vara ett viktigt stöd för ett ökat lokalt inflytande och en anpassning av resultat till de boendes behov och önskemål. förnyelsens

242 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

Men i vissa situationer kan aktiv kommunal styrning försvåra en anpassning till lokala förhållanden, t.ex. om kommunövergripande förnyelseprinciper inte tillåter lokala variationer. Det finns därför anledning att fundera noga över kommunens roll i förnyelseprocessen. Man kan kanske i högre grad än idag inrikta arbetet på att frammana och stödja lokala initiativ med sakkunskap och andra insatser.

Vad kan/bör göras?

inlärningsprocess

En central för utformning princip av en förnyelseprocess med ökat lokalt inflytande bör vara att den främjar inlärning om förnyelsens, planeringens och förvaltningens villkor för alla berörda parter. Ett ökat lokalt inflytande förutsätter att de som berörs utvecklar sina kunskaper och sin kompetens beträffande förnyelseproblematiken. Det är lättast att skapa en inlärningsprocess i mindre sammanhang som är överblickbara. en Ytterligare förutsättning för att förnyelseprocessen blir en inlärningsprocess är att den görs kontinuerlig med möjlighet till uppföljning och successiv anpassning. Information till brukarna bör utgå ifrån det lokala området och dess problem och förutsättningar och inte i första hand beskriva området som en del av kommunen eller som en del av bostadsföretaget. Kunskaps- och uppbyggnadsprocessen måste få tid att utvecklas från små detaljfrågor till mer Övergripande problem.

Närhet

Det är väsentligt att de tjänstemän och politiker som arbetar med förnyelseprocessen har gedigna kunskaper om lokala förhållanden och opinioner och goda kontakter med dem som berörs. Berörda medborgare behöver större möjligheter att överblicka förnyelseprocessen och att föra fram och få gehör för sina synpunkter. Lagen om lokala organ möjliggör en långtgående decentralisering av den kommunala förvaltningen, som sannolikt skulle kunna förbättra förutsättningarna för ett lokalt vid inflytande stadsförnyelse. Decentralisering minskar avståndet mellan medborgare, tjänstemän och politiker. Tjänstemännen och politikerna kommer närmare problemen och får lättare att själva se resultatet av olika beslut och åtgärder. Medborgarnas möjligheter till insyn i förnyelsearbetet förbättras om arbetet bedrivs ute i området. Sannolikheten blir större för att nya grupper lär sig ta kontakt med tjänstemän som är verksamma i området och politiker som bor där. Decentralisering av den kommunala förvaltningen är emellertid en mycket svår fråga. Insatser för att öka det lokala inflytandet över stadsförnyelse kan inte avvakta utfallet av decentraliseringsdiskussioner och försök som sannolikt blir mycket utdragna. Det finns andra mer informella sätt att åstadkomma några av de fördelar som decentralisering förväntas ge. Förvaltningsarbetet med stadsförnyelse kan t. ex. organiseras i projektgrupper där tjänstemän från olika berörda förvaltningar samarbetar. En

Lokalt vid stadsförnyelse 243 inflytande

lokaler fältkontor i det aktuella området (jfr sådan grupp kan få tillfälliga erfarenheter från bl. a. Stockholm och Göteborg). För att uppnå fördelarna bör de berörda tjänstemännen få arbeta med denna typ av organisation med det aktuella området under en längre tid för enbart eller huvudsakligen lära känna förhållandena och människorna i området och för att att verkligen kunna utveckla samarbete inom gruppen och med fältpersonal i området,

vilka kan fungera som ”talesmän för svaga grupper. med ökade möjligheter till Fältkontoret bidrar till en öppen arbetsform invånare. Kontoret som kan insyn för områdets utgör också en lokalresurs, apparaten mera fungera som en kanal för information, göra den kommunala och samtidigt stimulera intresset för den förestående synlig och tillgänglig förnyelsen. för en politisk förankring av de planer Frågan återstår hur man får gehör är det sannolikt att som arbetas fram i en sådan process. I större kommuner de berörda. lokalt inflytande förutsätter att beslutsprocessen läggs närmare Ett annat sätt att Detta betyder lokala organ med lokala förtroendevalda. lokala är att låta politiker ingå i politiskt förankra förnyelseplaner projektgruppen eller en referensgrupp.

Formaliserad hyresgästmedverkan

medverkan i förvaltningen är en förutsättning Någon form av formaliserad I avsnitt 4 diskuteras för ett ökat inflytande för hyresgäster över förnyelsen. och andra förslag om formaliserad hyresgästmedverboinflytandeavtalen kan. Den valda formen bör ge hyresgästerna möjlighet att själva initiera förnyelseåtgärder, välja tidpunkt för förnyelsen samt avgöra hur och vilka

åtgärder som skall vidtas. och Problem som återstår att lösa gäller ansvarsfrågan, risktagande ekonomisk säkerhet samt kopplingen av förnyelsekostnader till hyresnivån. till brukarnas disposition En möjlig lösning är att bygga upp fonder som står att efter samråd med fastighetsägaren förfoga över. brukarmedverkan i Ein åtgärd som staten kan vidta är att knyta villkor om planeringen och genomförandet till finansiering av vissa typer av förnyelseåtgärder. Ett sådant villkor skulle exempelvis kunna kopplas till energihus-

hållningsinsatser.

Organisering av boendeintresset

mellan inflytande som utövas Vi har tidigare pekat på en möjlig motsättning och den lilla gruppens inflytande över sin genom den kommunala politiken närmaste omgivning. Det är uppenbart att det skulle kunna innebära stora fördelar om många frågor, som huvudsakligen berör en liten grupp, kunde

avgöras av gruppen utan att belasta det politiska systemet. Undersökningar av politisk verksamhet och föreningsdeltagande visar dessutom att deltagandet är procentuellt mycket större i de allra minsta sammanhangen. Kommunerna är befolkningsmässigt stora. Även de nya lokala organen skulle i de flesta fallen omfatta områden med mer än 5 000 invånare.

244 Lokalt inflytande vid stadsförnyelse

Boendeorganisationer som t. ex. bostadsrättsföreningar, kontaktkommittéer och villaägareföreningar är ofta små och omfattar i många fall ej mer än 100-200 hushåll. För att öka de boendes deltagande i förnyelseprocesser är det nödvändigt att en Organisationsform på denna nivå spelar en aktiv roll. Nya typer av boendeorganisation som t. ex. förvaltarföreningar kan också bli aktuella. För att boendeorganisationer skulle kunna spela en aktiv roll i förnyelsen och kanske överta beslutanderätten i en mängd frågor som bara berör den lilla gruppen, måste de erkännas politiskt. De kan behöva uppfylla vissa villkor beträffande representativitet och beslutsprocesser. Ett utvecklingsarbete har påbörjats för att hitta lämpliga organisationsformer och undersöka kompetensproblem. Detta bör stödjas.

Litteratur

Ahlgren, B. och Miller. T. (1975) Conflict and participation in a renewal process in Stockholm: Birka, i Applleyard D, red. (1979) The Conservation of European Cities. MIT Press, Cambridge, Mass. Becker, I. och Fried, R. (1976) Samråd - uppföljning av trafiksamrådets arbetsformer. Trafikpolitiska kommittén, Stockholm. Boaden, N. m. fl. (1980) Planning and participation in practice: A study of public participation in structure planning. Vol. Progress in Planning. 13, Part 1/2, Pergamon Press, Oxford. Boman, M. (1981) Hjorthagens upprustning: Lokal förankring, samordnad planering, i Att bo, nr 1:81. Bygglagutredningen (1974) Betänkande: Markanvändning och byggande. Principer för lagstiftning. SOU 1974:21. Dufva, M. (1979) Samråd. Sä här gjorde stadsbyggnadskontoret. Stadsbyggnadskontoret, Stockholm. Ek, A. (1975) Informatiosverksamheten i kommuner och landsting 1974, i Utredningen om den kommunala demokratin, Kommunal Rapport: organisation och information. SOU 1975:46, Stockholm. Ek, K. och Svennilsson, B. (1971) Skev om Nackablocket. opinion Utvärdering av informationskampanj kring blockplaneringen. Stockholms universitet, sociologiska institutionen (stencil). Europarådet (1978) Citizen participation and the development of local democracy. A review of the situation in European local and regional authorities. Strasbourg. Gidlund, J. (1981) Planering och medinflytande. Byggforskningsrådet, Stockholm. Johansson, I. (1977) Sanering på de boendes villkor? Försök med boendeinflytande i den kommunala planeringen. Rapport 1:1977, Tekniska högskolan i Stockholm, Avdelningen för samhällsbyggnad. Johansson, S. (1971) Om den vuxna befolkningens deltagande i de politiska beslutsprocesserna. Allmänna förlaget, Stockholm.

Kommunaldemokratiutredningen (1975) Huvudbetänkande: Kommunal

demokrati. SOU 1975:41.

Lokalt vid stadsförnyelse 245 inflytande

och den fackliga demokratin. Rabén

Lewin, L. (1977) Åsiktsjournalistiken

och Sjögren, Lund. Milbrath, L. och Goel, M (1977) Political participation. How and why do people get involved in politics? Rand McNally, Chicago. Riddarsporren? i AT nr Miller, T. (1977) Hur gick det med medinflytandei 14/77. Miller, (1980) Medborgardeltagande. Stockholm.

Byggforskningsrådet.

i kommunal

Miller, T. och Österberg, R (1977) Medborgarinflytande

av trafiksamrådet i Stockholm 1973-74. planering. Försök till utvärdering

Byggforskningsrådet, Stockholm.

Plan- och bygglagutredningen (1979) Betänkande: Ny plan- och bygglag. Markanvändning och byggande. Del 1 och 2. SOU 1979:65 och 66. Stockholms fastighetskontor (1975) Uppföljning av plansamrådet i Birkastan. Stockholm. för upprustning av Stockholms fastighetskontor, m. fl. (1980) Program i kommunens fältkontor i Hjorthagen. Förslag utarbetat av arbetsgruppen Hjorthagen. Stockholm (stencil). Svensson, G. och Svensson, R. (1979) Redovisning av svenska projekt med samt en värdering av deras effekter. Arbetshandling

planeringsdemokrati

(stencil). Tonboe, J. m. fl. (1977) Regionalplandebat. En sociologisk undersøgelse på Bornholm 1975-76. SBI-Byplanlaegning 33. Statens byggeforskningsin-

stitut, Hørsholm. L. (1975) Samhällsplanering i samverkan. Westerståhl, J. och Brantgärde, Erfarenheter 1974. NSI rapportserien 1975:6. av informationsåtgärder i verkligheten. Om informationsrutiner Wikforss, Ö. (1979) Planinformation Stockholm.

i fysisk planering. Byggforskningsrådet,

i kommunal Wikforss, Ö. och Fridell, K. (1980) Medborgarinflytande från ett seminarium om information, samråd och planering. Rapport Stockholm.

deltagande. Byggforskningsrådet,

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

. HS 90: Hälsorisker. S. 63. Samhället och samlingslokalerna. Bo. . HS 90: Ohälsa och vårdutnyttjande. S. 64. Våldtäkt. Ju. HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. 65, Svenska kyrkans gudstjänst. Band 5. Kyrkliga handlingar. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta Kn. arbetet. S. 66, Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. Ny arbetstidslag. A, Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunion - aktuella . Oversyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. liturgiska utvecklingslinjer. Kn. , Lag om vård av missbrukare i vissa fall. S. 67. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 4, Kyrkliga handlingar. . Översyn av sjölagen 1. Ju. Äktenskap och vigsel i dag - Liturgiska utecklingslinjer, . Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. Kn. . Datateknik i verkstadsindustrin. l. 68. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5. Kyrkliga handlingar. . Datateknik i processindustrin. I. Döendet, döden och begravningsgudstiänsten. Kn. . lnrikesflyget under 1980-talet. K. 69. Pris på energi. I. . Närradio. U, 70, Arbete eller pensionering. A. . Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m, m. Kn. 71. Prostitutionen i Sverige. S. . Grundlagsfrågor. Ju 72. Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. I. . Film och TV i barnens värld. U. 73. Landskapsinformation under 1980-talet, Bo. . Industrins datorisering. A, 74. Från hyresrätt till bostadsrätt. Bo. . Minskat tobaksbruk. S. 75. Länsrätternas målområde - administrativ tvåpartsprocess. . Översyn av radiolagen. U. Kn. . Omprövning av samvetsklausulen, Kn. 76. Företagshypotek. Ju. . internationellt patentsamarbete Ill, H. 77. Hyresrätt 3. Ju. . Sjukersättningsfrågor. S. 78. Löntagarna och kapitaltillväxten 6. E. . Tekniska hjälpmedel för handikappade. U. 79. Löntagarna och kapitaltillväxten 7. E. . Socialförsäkringens datorer. S. 80. Arrenderätt 2. Ju. , Bra daghem för små barn. S. 81. Skogsindustrins virkesförsörjning. l, . Omsorger om vissa handikappade, S. 82. Samhällets räddningstjänst. Kn. . Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagv 83. Punkskatter och prisregleringsavgifter. Del 1. Redovisning, förslag. specialmotiveringar. S, Beslut, Uppbörd, Kontroll. B. . Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. 84. Punktskatter och prisregleringsavgifter. Del 2. Författnings- Jo. förslag. B. . Forskningens framtid. U. 85. Äktenskapsbalk. Ju. . Forskarutbildningens meritvärde. U, 86. Svenskundervisning för vuxna invandrare. Del 1. Överväv . Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. ganden och förslag. A. . Fluor i kariesförebyggande syfte, S. 87. Svenskundervisning för vuxna invandrare. Del 2. Kartlägg- . Effekter av investeringar utomlands. l. ning av nuläget. A. . Fristående skolor för skolpliktiga elever. U. 88. Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan. Kn. . Sjukresor. S. 89. Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan. Bilagor. Kn. . Begravningsverksamheten. Kn. 90. Frivård. Ju. . Företags obestånd ll. B. 91. ställföreträdare för fastighetsägare i vissa fall. Ju. . Om hets mot folkgrupp. A. 92, Villkorlig frigivning. Ju. . Svenk krigsmaterielexport. H. 93. lnomregional skatteutjämning. Kn, . Prisreglering mot inflation? H. 94. Energisamverkan-stat, kommun, näringsliv. I. . Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6. H. 95. Tillväxtkapital. E. . Prisreglering mot inflation? Bilagor 7-12. H. 96. En reformerad gymnasieskola. U. . De internationella investeringarnas effekter. I. 97. Undersökningar kring gymnasieskolan. U. . Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport, E. 98. Studieorganisation och elevströmmar. U. . Nya medier - text›TV, teledata. U. 99. Stadsförnyelse och bostadsförbättring. Bo. . Ändringar i förvaltningslagen. Ju, . StadsförnyeIsa-kontinuitet, gemenskap, inflytande. Bo. . Hyresgästinflytande på målning och tapetsering, Bo. . Telubaffären. Ju. Den svenska psalmboken. Band l, Kn. . Den svenska psalmboken. Band 2. Kn, , Den svenska psalmboken. Band 3. Kn. . Den svenska psalmboken, Band 4. Kn. . Stockholms kommunala styrelse. Kn. Kooperativa företag. l. . Video. U. , Bibeln, Nya testamentet. U. . Djurens hälso- och sjukvård. Jo. . Samverkan vid uppgiftslämnande. B. . Datateknik i industriproduktionen. l, . Kooperationen i samhället. l. i . Familjepensionen. S. stuaiüiL. ELUL_ , Familjepensionen, Sammanfattning. S.

1987 »nu g H

I

STOCKHOLM

i

Statens utredningar 1981

offentliga

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Nya medier- text-TV,teledata.[45] Video.[55] Översynav siölagen1. [8] Bibeln,Nyatestamentet.[56] Grundlagsfrågor.[15] 1.Enreformeradgymnasieskola.[96] 2. Gymnasieutredningen. Avtalsvillkormellan näringsidkare.[31] Undersökningarkring gym: asieskolaiz.[97] 3. Studieorganisa Ändringari förvaltningslagen.[46] tion och elevströmmar.[98] Telubaffären.[48] Våldtäkt.[64] Företagshypotek.[76] Jordbruksdepartementet Hyresrätt3. [77] Turism och friluftsliv. Detcentralamyndighetsansvaret.[28] Arrenderätt2. [80] Djurenshälso-och sjukvård.[57] Äktenskapsbalk.[as] Frivård.[90] Handelsdepartementet ställföreträdareför fastighetsägarei vissafall. [91] Internationelltpatentsamarbetelll. [21] Villkorlig frigivning. [92] Svenskkrigsmaterielexpon.[39] Prisregleringskommittén.1. Prisregleringmot inflation? [40] 2. Socialdepartementet Prisregleringmot inflation?Bilagor1-6,[41]3. Prisregleringmot Hälso›ochsjukvårdinför 90-talet.1.Hälsorisker.[1] 2,Ohälsaoch inflation?Bilagor7-12, [42] vårdutnyttjande.[2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv.[3] 4. Utgångspunkteroch riktlinjer för det fortsatta Arbetsmarknadsdepartementet arbetet.[4] Ny arbetstidslag.[5] Lagom vård av missbrukarei vissafall. [7] Industrinsdatorisering.[17] Minskattobaksbruk.[18] Om hetsmot folkgrupp.[38] Siukersättningsfrågor.[22] Arbeteeller pensionering.[70] Socialförsäkringensdatorer. [24] SFI-kommittén.1,Svenskundervisning för vuxnainvandrare.Del Bradaghemför små barn. [25] 1. övervägandenoch förslag. [86] 2. Svenskundervisningför Omsorgskommittén.1. Omsorgerom vissahandikappade.[26] vuxna invandrare.Del 2. Kartläggningav nuläget.[87] 2. Omsorgerom vissa handikappade.Sammanfattning,lagförslag,specialmotiveringar.[27] Bostadsdepartementet Fluori kariesförebyggandesyfte. [32] Siukresor.[35] Hyresgästinflytandepå målning och tapetsering.[47] Pensionskommittén. 1.Familjepensionen.[61]2. Familjepensio- Samhälletoch samlingslokalerna.[63] nen. Sammanfattning.[62] Landskapsinformationunder 1980-talet.[73] Prostitutioneni Sverige.[71] Frånhyresrätttill bostadsrätt.[74] Stadsförnyelsekommittén.1. Stadsförnyelseoch bostadsförbättring. [99]. 2. StadsförnyeIsa-kontinuitet,gemenskap,infly- Kommunikationsdepartementet tande.[100] Inrikesflygetunder 1980-talet.[12]

lndustridepartementet Ekonomidepartementet Data-och elektronikkommittén.1. Datatekniki Verkstadsindu- Löntagarneoch kapitaltillväxten.1, Löntagarnaoch kapitaltill- strin. [10] 2. Datatekniki processindustrin.[11] 3. Datatekniki växten. Slutrapport.[44] 2. Löntagarnaoch kapitaltillväxten6. industrlproduktionen.[59] [78] 3. Löntagarnaoch kapitaltillväxten7. [79] Direktinvesteringskommittén. 1.Effekterav investeringarutom- Tillväxtkapital.[95] lands.[33] 2. Deinternationellainvesteringarnaseffekter.[43] Kooperationsutredningen. 1.Kooperativaföretag.[54]2.Koope- Budgetdepartementet rationenl samhallet.[60] FöretagsobeståndII. [37] Prispå energi.[69] Samverkanvid uppgiftslämnande.[58] Att avvecklaen kortsiktigstödpolitik.[72] Punktskatteutredningen. 1.Punktskatterochprisreglerlngsavgit Skogsindustrinsvirkesförsörjning.[81] ter. Del 1. Redovisning, Beslut, Uppbörd, Kontroll, [83] 2. Energisamverkan-stat, kommun,näringsliv.[94] Punktskatteroch prisregleringsavgifter.Del 2. Författningsförslag. [84] Kommundepartementet Översynav lagenom församlingsstyrelse.[6] Utbildningsdepartementet Reformeratkyrkomöte,kyrklig lagstiftningm. m. [14] Enhetligthuvudmannaskapför högskolan,[9] Omprövningav samvetsklausulen,[20] Närradio.[13] Begravningsverksamheten. [36] Film och TV i barnensvärld. [16] 1969års psalmkommitté.1. Densvenskapsalmboken,Band1. Översynav radiolagen.[19] [49] 2. Den svenskapsalmboken.Band2. [50] 3. Densvenska Tekniskahjälpmedelför handikappade.[23] psalmboken.Band3. [51]4. Densvenskapsalmboken.Band4, Utredningenom forskningensoch forskarutbildningenssitua- [52] tion. 1, Forskningensframtid. [29] 2, Forskarutbildningens Stockholmskommunalastyrelse,[53] meritvärde.[30] 1968årskyrkohandbokskommitté.1.Svenskakyrkanshandbok. Friståendeskolorför skolpliktlgaelever,[34] Band5. Kyrkligahandlingar.[65]2. Svenskakyrkansgudstjänst.

Anm. Siffrornainom klammer betecknarutredningarnasnummeri den kronologiskaförteckningen.

Statens 1981

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunion - aktuella liturgiska utvecklingslinjer. [66] 3. Svenska kyrkans gudtiänst. Bilaga 4. Kyrkliga handlingar. Äktenskap och vigsel i dag - Liturgiska utvecklingslinjer. [67] 4. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5. Kyrkliga handlingar. Döendet, döden och begravningsgudstjänsten. [68] Länsrätternas målområde - administrativ tvåpansprocess, [75] Samhällets räddningstjänst. [82] Kyrkolondsutredningen. 1. Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan. [88] 2. Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan, Bilagor. [89] Inomregional skatteutjämning. [93]

KUNLIiiL. EmmaL.

1982 U7 Z U

STOCKHOLM

LiberFörlag iåâüååsfgåiä°° Allmänna Förlaget