Förskolan

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

<AV X 't

<ai s

a

$L r—\

Statens offentliga utredningar SOU 1972:27 Socialdepartementet

Förskolan Del 2

Betänkande avgivet av 1968 års barnstugeutredning Stockholm 1972

ISBN-91-38-00174-8

Goteborgs Offsettryckeri AB. Sthlm 72.709 S

Innehåll

Kapitel 6 Förskolans mål 6.1 Inledning 6.2 Sociologisk utgångspunkt 6.2.1 Samhällsförändringar och familjen 6.2.2 Relationer som behövs 6.2.3 Kontakter mellan samhällsgrupper 6.2.4 Den yttre miljöns betydelse 6.2.5 Barn med olika utgångslägen 6.3 Utvecklingspsykologisk utgångspunkt 6.3.1 Förskolalderns betydelse 6.3.2 Bakgrund till förskolans pedagogiska mål 6.4 Förskolans övergripande mål 6.5 Delmål för förskolans verksamhet 6.6 Utbyggnadsmål

13 13 14 14 16 16 17 17 19 19 21 23 24 25

Kapitel 7 Förskolans inre organisation 7.1 Inledning 7.2 Barngruppernas sammansättning 7.2.1 Barnens ålder och utvecklingsnivå 7.2.2 Barn i åldern 2 1/2-7 år 7.2.3 Barn med särskilda behov 7.2.4 Hel- och deltidsvistelse i förskolan 7.2.5 Planeringsmässiga aspekter på barngruppernas sammansättning 7.2.6 Gruppsammansättning i befintliga förskolor 7.3 Personal 7.3.1 Personalens kvalifikationer 7.3.2 Personalbehov inom förskolan 7.3.3 Män i förskolan 7.3.4 Personal som fungerar för flera förskolor 7.3.5 Personalens samarbete 7.3.6 Föreståndarens arbetsuppgifter 7.3.7 Samarbete föräldrar — personal 7.4 Samarbete mellan personalen och huvudmannen samt andra

27 27 28 28 30 32 35

SOU 1972:27

38 39 40 40 42 45 47 48 51 52

verksamheter 7.4.1 Personal - huvudman 7.4.2 Förskola - lekpark 7.4.3 Förskola — familjedaghem 7.4.4 Förskola - bibliotek, lekotek, artotek 7.4.5 Förskola - grundskolans lågstadium 7.5 Exempel pä organisationsmodeller 7.5.1 Syskongruppsförskola 7.5.2 Äldersgrupperad förskola 7.5.3 Smågruppsförskola 7.5.4 Deltidsförskola 7.5.5 Föräldrakooperativ förskola 7.5.6 Deltidsförskola med varierande tider 7.5.7 Förskola med en 5-timmarsgrupp Bilaga 7.1 Exempel på personaltäthet i heltidsgrupper

54 54 55 55 56 57 58 59 63 64 67 68 69 70 72

Kapitel 8 Föräldrarnas arbetstider och förskolans öppethållande . . 76 8.1 Socialstyrelsens Råd och anvisningar 76 8.2 Öppethållande enligt statistiken för år 1970 78 8.3 Exempel pä daghem med längre öppethällandetider 78 8.4 Exempel på nattöppna daghem 80 8.5 Speciella försök att lösa tillsynen för barn till skiftarbetande föräldrar 81 8.6 Krav pa flexiblare öppettider i förskolan 82 8.7 Barnfamiljerna och arbetstiderna 87 8.7.1 Något om skiftarbetstiderna 87 8.7.2 Några fakta ur låginkomstutredningens rapport om arbetstiderna 89 8.7.3 Särskilda bestämmelser om nattarbete 90 8.7.4 Effekter av natt- och skiftarbete 91 8.7.5 Fysisk och psykisk dygnsrytm 93 8.7.6 Slutsatser 95 8.8 Arbete på barnens villkor - vad kan och bör samhälle och arbetsliv göra för föräldrar och barn? 96 8.9 Förskolans öppethållandeservice relaterad till förskolans målsättning 99 8.10 Barnstugeutredningens förslag till öppethällandetider 99 8.11 Förskolor för barn som temporärt behöver tas om hand utom hemmet 101 8.12 Sammanfattning 101 Kapitel 9 Omvårdnad om tillfälligt sjuka barn 9.1 Gällande sjukförsäkrings-och löneavtalsbestämmelser 9.2 Sjukfrånvarons omfattning 9.3 Barnvårdarverksamheten 9.4 Förslag till omvårdnad om barnen när de är sjuka 9.4.1 Allmänna principer 9.4.2 Omvårdnadens utformning

103 104 104 107 110 110 111

SOU 1972:27

Kapitel 10 Förskolans fysiska och psykiska hälsovård 114 10.1 Gällande bestämmelser för hälsovården i förskolan 114 10.1.1 Stadgan för barnavårdsanstalter 114 10.1.2 Socialstyrelsens Råd och anvisningar 115 10.1.3 Hälsokontrollen vid daghem 115 10.2 Brist på personal för hälsovård av barn i förskolan 116 10.2.1 Brist på medicinsk personal 116 10.2.2 Brist på psykologpersonal 117 10.2.3 Slutsatser 118 10.3 Barnstugeutredningens förslag till fysisk hälsovård i förskolan .119 10.3.1 Argument för ett överförande av hälsovården till barnavårdscentralerna 119 10.3.2 Förslag till praktisk utformning av förskolans fysiska hälsovård 120 10.3.3 Förskolor med egen institutionsläkare för hälsovården 122 10.4 Förslag till psykisk hälsovård i förskolan 123 10.5 Förstärkt hälsovård i förskolan för barn med särskilda behov . 1 24 10.6 Kostrådgivning i förskolan 125 10.7 Personalens hälsovård 125 10.8 Kontrollen av hygienen i förskolan 126 10.9 Sammanfattning ] 27 Bilaga 10.1 Socialstyrelsens förslag till kontakter mellan barnavårdscentralen och det friska barnet 128 Kapitel 11 Förskola - lågstadium 130 11.1 Inledande synpunkter 130 11.2 Samverkan förskola - lågstadium 130 11.3 Exempel på central samverkan under senare delen av 1960talet 134 11.4 Några former för lokal samverkan från senare hälften av 1960talet 135 11.5 1970-talet ett skede för försöksverksamhet och uppföljning av förskolans och lågstadiets samverkan och samband 137 11.6 Barnstugeutredningens förslag och synpunkter rörande kontinuitet och samverkan förskola - lågstadium 140 11.7 Slutsatser 140 Kapitel 12 Familjedaghemsverksamheten 12.1 Inledning 12.2 Verksamhetens organisation och omfattning i nuläget 12.3 Familjedaghemmens roll vid utbyggnad av förskolan 12.4 Nattföräldrajour 12.5 Familjedaghemmen som en del av förskolverksamheten 12.5.1 Samverkan familjedaghemmen emellan 12.5.2 Samverkan familjedaghem - förskola 12.5.3 Dagbarnvårdare i förskolan - deras utbildning 12.5.4 Föräldrasamverkan mm Kapitel 13 Förskolans miljö SOU 1972:27

143 143 14-1 146 147 . . . . 147 148 148 149 150 151 5

13.1 Förskolan i stadsplanen 151 13.2 Förslag till nytt lokalprogram -inomhusmiljön 152 13.2.1 Bakgrund 152 13.2.2 Utgångspunkter för ett nytt lokalprogram 154 13.2.3 Funktions-och kommunikationsschema 157 13.2.4 Möjligheter att anpassa befintliga typer av lokaler till ett nytt program 162 13.2.5 Speciella synpunkter på miljön 163 13.3 Förslag till nytt lokalprogram - utemiljön 164 13.3.1 Bakgrund 164 13.3.2 Utgångspunkter för nytt utemiljöprogram 165 13.3.3 Markplanering 167 13.3.4 Växtlighet 167 13.3.5 Utomhuslekar 169 13.3.6 Deltidsförskolans utemiljö 171 13.4 Exempel 172 13.4.1 Vallas 1:1. Halmstad 174 13.4.2 Vallas 20:1. Halmstad 180 13.4.3 Andersberg. Halmstad 180 13.4.4 Allgarden -- inte bara förskola 184 13.4.5 Förskolan i stenstaden - en sanerad gård 191 13.4.6 Sollentuna 193 13.4.7 Runda rum 198 13.4.8 Getinge 200 13.4.9 Deltidsförskolans lektorg 200 13.5 Normering för en framtida utbyggnad 202 13.5.1 Några drag i den nuvarande lokalplaneringen 202 13.5.2 Statsbidragsbestämmelser och granskningsförfarande 204 13.5.3 Utredningens förslag 205 Bilaga 13.1 Funktionsanalys och lokalplanering

208 Kapitel 14 Förskolans utbyggnad 234 14.1 Inledning 234 14.2 Platsutvecklingen fram till ar 1971 235 14.3 Platsutveckling och behovstäckning t o m år 1975 237 14.3.1 Heltidsförskolans omfattning ar 1975 237 14.3.2 Heltidsförskolans behovstäckning 238 14.3.3 Deltidsförskolans omfattning är 1975 242 14.3.4 Preliminära slutsatser om förskolan år 1975 243 14.4 Personalberäkningar t o m ar 1975 •.. 244 14.4.1 Förskollärare, behov och tillgäng 248 14.4.2 Barnskötare, behov och tillgäng 249 14.4.3 Medhjälpare i deltidsgrupp 249 14.4.4 Personell assistans och specialister 249 14.4.5 Preliminära slutsatser om personalbehovet ar 1975 . . 250 14.5 Förskolans utbyggnad efter år 1975 252 14.5.1 Behov av heltidsförskola ar 1980 252 14.5.2 Deltidsbarn i förskolan ar 1980 255 6

SOU 1972:27

14.6 Förskolans personalbehov år 1980 256 14.6.1 Förskollärare, barnskötare m fl 256 14.6.2 Tillsyn av sjuka barn - behov av barnvårdare 258 14.6.3 Personal för mathållning och städning 260 14.6.4 Det sammanlagda personalbehovet i förskolan olika är 260 14.7 Sammanfattning och slutsatser 260 Kapitel 15 Allmän förskola 15.1 Olika förskolbehov 15.1.1 Förskola för 6-åringar 1 5.1.2 Förskola för yngre barn 15.2 Utredningens förslag till förskollag 15.2.1 Lag om allmän förskola 15.2.2 Uppsökande verksamhet 15.2.3 Andra institutioner 15.2.4 Sammanfattning och förslag

262 262 263 264 264 265 266 267 267

Kapitel 16 Barn med särskilda behov 269 16.1 Inledande synpunkter 269 16.2 Vad innebär begreppet handikappad9 270 16.3 Skolans insatser för elever med särskilda behov 273 16.3.1 Lagstiftning 273 16.3.2 Organisationsformer 274 16.4 Sammanfattning och diskussion 275 16.5 Hur fungerar förskolan av idag för barn med särskilda behov9 . 277 16.5.1 Tillsynsmyndighet 277 16.5.2 Huvudmannaskap 277 16.5.3 Organisationsformer 278 16.5.4 Uppsökande verksamhet 278 16.5.5 Färdtjänst för handikappade barn 279 16.5.6 Statsbidrag till förskolverksamhet för handikappade barn 279 16.6 Uppsökande verksamhet 281 16.6.1 Den uppsökande verksamheten i kommunerna . . . . 282 16.6.2 Barnavårdscentralernas funktioner och hälsokontrollen av 4-åringar 283 16.6.3 En allmän förstärkning av barnavårdscentralernas verksamhet 287 16.7 Barnhälsoöverläkarnas uppgifter måste övervägas 289 16.8 Handikappkonsulenter fförskolkonsulenter") vid landstingen 290 16.9 En fördjupad grundutbildning och fortbildning av förskolans personal 291 16.10 En utbyggd färdtjänst för handikappade barn 291 16.11 Översyn av bestämmelser för och tillämpning av det statliga vårdbidraget till handikappade barn 291 16.12 Lagstadgade omsorger för barn med särskilda behov och ett samlat centralt tillsynsansvar 293 16.13 Riktlinjer för det primärkommunala och det landstingskomSOU 1972:27

munala ansvaret för barn med särskilda behov 294 16.14 En förskollag som tillförsäkrar sjuka barn förskolaktiviteter/ lekterapi 295 16.15 Resursförstärkningar till förskolan för barn med särskilda behov 296 16.15.1 Skolan styr sina resurser till barnen i de lägsta årskurserna 297 16.15.2 Stödformer till skolan för barn med särskilda behov . 297 16.15.3 Ett schablontillägg till ett generellt driftbidrag till förskolan för resursförstärkningar för barn med särskilda behov 298 16.16 Sammanfattning av barnstugeutredningens överväganden . . . 302 Huvuduppgifter för statsmakterna 302 Huvuduppgifter för den centrala tillsynsmyndigheten . . . . 303 Huvuduppgifter för landstingen 303 Huvuduppgifter för kommunerna 304 Gemensamma uppgifter för samtliga ovan ansvariga 306 Kapitel 17 Invandrarbarn i förskolan 17.1 Bakgrund och historik 17.2 Invandrarbarnen 17.3 Pågående försöksverksamhet med språkträning i förskola 17.3.1 Försöksverksamhetens organisation 17.4 Synpunkter på försöksverksamheten 17.4.1 Uppsökande verksamhet 17.4.2 Återföring av erfarenheter 17.4.3 Övriga synpunkter 17.5 Förslag till särskilda åtgärder 17.6 Avslutande synpunkter

307 307 308 . . .310 311 315 317 319 319 320 321

Kapitel 18 Förskula i glesbygd 322 18.1 Vad är glesbygd? 322 18.2 Förskolans utbyggnad i glesbygd 325 18.3 Nuvarande verksamhet 327 18.3.1 Jordbruksdaghem 327 18.3.2 Nu pågående försöksverksamhet 328 18.4 Glesbygdsförskolans organisation i försöksverksamheten . . . 329 18.5 Utredningens synpunkter på glesbygdsförskolans organisation 332 18.6 Sammanfattning av utredningens synpunkter 334 18.7 Utredningens förslag till glesbygdsförskolans tidsomfattning och finansiering 335 Bilaga 18:1 Planering av förskola i glesbygd

338 Kapitel 19 Uppsökande verksamhet 19.1 Uppsökande verksamhet 19.2 Vad innebär uppsökande verksamhet? 19.3 Befintliga resurser 19.3.1 Barnavårdscentralerna

362 362 362 364 364

8 SOU 1972:27

19.4 19.5

19.3.2 Mödravårdscentralerna 364 19.3.3 PBU-centralerna 365 Syftet med uppsökande verksamhet 366 Metoder för uppsökande verksamhet 367 19.5.1 Förskolundersökning för alla 4-åringar 367 19.5.2 Information 370 19.5.3 Samverkan 372 Familjeservicecentraler 374 19.6.1 Förskolundersökningen - ett steg mot samordnad familje service 375 19.6.2 Familjeservicecentral/socialcentral med familjeservice 376 Sammanfattning av utredningens förslag och synpunkter . . . 377

Kapitel 20 Kommunernas planering för utbyggnad av förskolan . . . 379 20.1 Inledning 379 20.2 Planering för olika behov 379 20.2.1 Allmän förskola för 6-åringar 379 20.2.2 Barn med förvärvsarbetande/studerande föräldrar . . 380 20.2.3 Barn med särskilda behov av förskola 381 20.2.4 Fritidshemsplaneringen 382 20.3 Avvägning mellan olika organisationsformer 382 20.3.1 Förskola - familjedaghem 382 20.3.2 Heltid deltid 382 20.4 Planering för utbyggnad av förskolan 384 20.4.1 Beräkning av behovet 384 20.4.2 Behovstäckning 384 20.4.3 Kommunens egen bedömning 385 20.4.4 Lokalisering av förskolor till skilda delar av kommunen 385 20.5 Förskolplanen 387 20.5.1 Genomförande av förskolplanen 388 20.5.2 Planeringsområde 389 20.5.3 Tidsperspektiv för planeringen 389 20.6 Behovsberäkning 389 20.6.1 Föräldrarnas förvärvsverksamhet 390 20.6.2 Redovisning av statistiskt underlag 394 20.6.3 Behovsberäkning grundad på föräldrarnas förvärvsarbete 396 20.7 Lokalisering av förskolor inom kommunen 406 20.7.1 Underlag för lokalisering 406 20.7.2 Val av organisationsform 409 20.7.3 Principer för planeringen i olika typer av områden . . 4 1 6 20.7.4 Markreservation 422 20.8 Utredningens förslag till styrmedel 423 20.8.1 Allmänna styrmedel 423 20.8.2 Plantekniska styrmedel - förslag till förskolnorm . . 424 20.8.3 Sammanfattning av förslag om styrmedel 428

SOU 1972:27

Bilaga 20.1 Undersökning av kvinnors förvärvsarbete och barntillsynsbehovet i Halmstads kommunblock 429 Bilaga 20.2 Metoder för att göra folkmängdsprognoser för delområden i en kommun 435 Bilaga 20.3 Förskolplan för Halmstads kommunblock

438 Bilaga 20.4 Särskild förskolplan för Vallås bostadsområde, Halmstad 449 Bilaga 20.5 Beräkning av markareal för förskolans ändamål

456 Kapitel 21 Utbildningskomplettering för förskolans personal . . . .458 21.1 De olika personalgruppernas nuvarande grundutbildning . . . . 4 5 8 21.1.1 Förskollärarnas grundutbildning 458 21.1.2 Barnavårdslärarnas grundutbildning 459 21.1.3 Barnskötarnas grundutbildning 460 21.1.4 Kökspersonalens utbildning 461 21.2 Nuvarande fortbildning av förskolpersonal 461 21.2.1 Fortbildning anordnad av skolöverstyrelsen 461 21.2.2 Fortbildning anordnad av socialstyrelsen 463 21.2.3 Fortbildning anordnad av kommunerna 464 21.2.4 Fortbildning anordnad av Sveriges Förskollärares Riksförbund (SFR) 465 21.3 Avgränsning av utredningens uppdrag 466 21.3.1 Målet förutbildningskompletteringen 466 21.3.2 Målgrupper för utbildningskompletteringen 467 21.4 Studiegång och metodik 467 21.4.1 Förslag till studiegång 467 21.4.2 Förslag till metodik 468 21.4.3 Innehåll i utbildningskompletteringen 468 21.5 Internatutbildningens omfattning 469 21.6 Kursanordnare 471 21.6.1 Skolöverstyrelsen 471 21.6.2 Svenska kommunförbundet 471 21.6.3 Socialstyrelsen 472 21.6.4 Folkbildningsorganisationerna 472 21.6.5 Gemensam planeringsgrupp 472 21.7 Framställning av programmerat kursmaterial 472 21.8 Kostnadsberäkningar 473 21.8.1 Statens åtaganden 473 21.8.2 Kommunernas åtaganden 474 Kapitel 22 Kostnadssynpunkter 475 22.1 Förskolan i samhällets budget 475 22.1.1 Förskolverksamhetens andel i kommunernas budget . 476 22.1.2 Förskolans resursanspråk i en nybyggd stadsdel . . . .476 22.1.3 Förskolan och skolan 477 22.2 Kostnadskonsekvenser av utredningens förslag 477 10

SOU 1972:27

22.2.1 Allmän förskola för alla 6-aringar 478 22.2.2 Förslag om full behovstäckning av heltidsförskola i nybyggda bostadsområden 479 22.2.3 Personalkostnader 481 22.2.4 Förlängt öppethållande 486 22.2.5 Kostnader för pedagogkonsulenter 487 22.2.6 Kostnadskonsekvenser av förslagen till lokal- och utemiljöutformning 488 22.2.7 Utbildningskomplettering för all personal i förskolan 489 22.2.8 Övriga kostnader 490 22.3 Daghemsutbyggnad och samhällsekonomi 491 22.3.1 Skatteintäkter 491 22.3.2 Socialhjälp och bostadstillägg 492 22.3.3 Långsiktiga effekter för kommunerna 492 22.3.4 Samhällsekonomiska kostnader och vinster 493 Bilaga 22.1 Sammanställning av utredningar om kostnader för daghem 494 Bilaga 22.2 Förskolans andel av en stadsdels totala kostnader . . . . 501 Bilaga 22.3 Resurser för barnverksamhet i olika åldersgrupper . . . . 505 Bilaga 22.4 Personalkostnader

517 Bilaga 22.5 Kostnader för lokaler och utemiljö

520 Bilaga 22.6 Kostnader för vård av tillfälligt sjuka barn

524 Kapitel 23 Förskolverksamhetens yttre organisation 525 23.1 Inledning 525 23.1.1 Kapitlets uppläggning 526 23.2 Kommunal organisation -nulägesbeskrivning 526 23.3 Socialstyrelsen - nulägesbeskrivning 528 23.3.1 Socialstyrelsens nuvarande organisation 528 23.3.2 Statligt lekmiljöråd 529 23.3.3 Centrala samarbetsgruppen 531 23.4 Regional tillsyn mm 531 23.5 Personalutbildningen och skolöverstyrelsens organisation . . . 532 23.6 Huvuduppgifter för den yttre organisationen 532 23.6.1 Inledning 532 23.6.2 Arbetsområden för den yttre organisationen 535 23.7 Kommunal förvaltning av förskolan och central tillsynsmyndighet 541 23.7.1 Bakgrund 541 23.7.2 Utredningens ställningstagande 544 23.7.3 Samråd 544 23.7.4 Förskolan - barn med handikapp - tillsynen 546 23.8 Organisationsförslag 547 SOL' 1972:27

n

23.8.1 23.8.2 23.8.3 23.8.4

Kommunala pedagogkonsulenter Utbyggnadsplanering och uppsökande verksamhet Sammanfattning av kommunernas uppgifter Socialstyrelsens uppgifter

547 ..551 553 554

Kapitel 24 Författningsförslag 561 24.1 Förslag till Lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97) . . . . 561 24.2 Förslag till kungörelse om ändring i stadgan för barnavårdsanstalter (1960:595) 562 24.3 Förslag till Lag om förskolverksamhet (Förskollag) 563 24.4 Punktvis sammanfattning av författningsförslagen 566 24.5 Allmän motivering till författningsförslagen 567 24.6 Specialmotivering till ändringsförslagen beträffande barnavårdslagen 569 24.7 Specialmotivering till ändringsförslagen beträffande stadgan för barnavårdsanstalter 571 24.8 Specialmotivering till Lag om förskolverksamhet (Förskollag) .572 Kapitel 25 Sammanfattning

587 Reservation av ledamöterna Orehag och Sandblad

632 Bilagor efter text 1 Utredningens direktiv 636 2 Infektionsrisker på daghem (kap 9) av Katherine Strangert . . . . 642 3 Åtgärder vid infektion på daghem (kap 9) av Ove Pettersson och Katherine Strangert 655 4 Växturval för förskoltomten (kap 13) 660 5 Förskolverksamhet för barn med särskilda behov (kap 16) 670 6 Förslag till organisation av förskolverksamhet inom förskolan (kap 23) 698 7 Förskolplatser för 6-åringar i kommunblocken 1975 717

12 SOU 1972:27

6 Förskolans mål

6.1 Inledning Förskolans övergripande mål skall uttrycka den ideologiska bakgrunden till det pedagogiska programmet. Det blir då ett uttryck för samhällets syn på och omsorg om varje barn i dess rätt till en god utveckling. Väsentligt är att målet ger en framtidssyn. Fostran av barnet i hem och förskola bör relateras till den blivande vuxna människans utvecklingsmöjligheter i ett samhälle som är statt i snabb omvandling. Förskolan bör inte innebära undervisning i traditionell mening, den bör inte arbeta efter bindande kursplaner eller ställa prestationskrav. Varje barn skall stödjas och stimuleras utifrån sina speciella förutsättningar. Det är därför viktigt att detta sätts i sammanhang med vilken människa man önskar fostra och hur människan som barn, ungdom och vuxen kan relateras till sitt samhälle. Mot bakgrund av en sociologisk analys "Uppväxtvillkor i ett övergångssamhälle", som här kort skall sammanfattas, har utredningen formulerat ett övergripande mål för förskolan. Med i bilden finns också den utvecklingspsykologiska analys som redovisas i del 1 i betänkandet "Utvecklingsteorier och förskolans pedagogiska program". Viktiga konklusioner från detta kapitel skall också i korthet redovisas. Denna genomgång leder över till en formulering av förslag till övergripande mål för förskolan samt tre pedagogiska delmål, vilka under beteckningen "integrationsmodell" närmare beskrivs i kapitel 2 "Jaguppfattning, kommunikation och begreppsbildning". En viktig utgångspunkt i det pedagogiska program som utredningen föreslår för förskolan utgör även beskrivningarna av olika relationer i förskolan i kapitel 3 "Samspelet mellan människorna i förskolan". Denna del av det pedagogiska programmet utgår direkt från det övergripande målet. De olika relationsbeskrivningarna är nära knutna till delmålen för förskolan. En mycket stor del av det stöd samhället ger barn i förskolåldrarna utgörs av bidrag som syftar till att påverka familjens - barnets levnadsstandard. Socialförsäkringar av olika slag innebär för familjerna SOU 1972:27

och barnen en ekonomisk grundtrygghet. Men det har mindre uppmärksammats att barnets uppväxtvillkor också bestäms av bostadsbyggandet — bostadspolitiken, hur miljön i bostadsområdena gestaltas, genom fritidsanordningar i bostadsområdet och i övrigt. Även arbetslivet och arbetslivets villkor, arbetstider, löner m m griper på ett avgörande sätt in i barnens liv via föräldrarnas möjligheter att fungera som försörjare, som individer och i förhållande till sina barn. Förskolan, skolan och den allmänt förebyggande barnavården i övrigt samt barnhälsovården är de medel genom vilka samhället kan erbjuda komplement till familjen som mera direkt kan stödja barnets utveckling. Utredningens förslag till pedagogisk målsättning måste därför ses i mycket vid bemärkelse med utgångspunkt i ett socialpolitiskt program. I en förskola som rymmer olika former för deltids-, halv- och heldagsverksamhet, och som kan komma in i ett tidigt skede i barnets liv finns en av förutsättningarna för att göra uppfostran till mera av en växelverkan mellan barn, föräldrar och samhället. Därtill behövs olika andra åtgärder för att barnet inom familjen - hemmet skall tillförsäkras bästa möjliga uppväxtbetingelser.

6.2 Sociologisk utgångspunkt 6.2.1 Samhällsförändringar och familjen En diskussion om en reformerad förskola måste ta familjens egen utveckling och förändring till utgångspunkt. Dagens svenska familj skiljer sig ofta starkt till sin funktion, storlek och sammansättning från äldre tiders familjer. I diskussionen brukar man ofta ställa det gamla bondesamhällets storfamilj mot industrisamhällets lilla kärnfamilj för att illustrera omvälvningen. En dylik jämförelse mellan två specifika familjetyper blir haltande om den gör anspråk på allmängiltighet, men belyser ändå några viktiga faktorer. I bondesamhället utgjorde familjen åtminstone den markägande - ett delvis självförsörjande kollektiv för många olika människor. Storfamiljen innehåll åldringar, medelålders och yngre vuxna samt barn i olika åldrar, den producerade livsförnödenheter, den gav skydd - i bästa fall - åt de svaga, den vårdade gamla och sjuka. Avvikande människor var - ibland - integrerade i kollektivet. Arbetsliv och familj gick ihop i samma enhet. Familjen representerade samhället för sina medlemmar. Industrialiseringen med dess konsekvenser, framförallt i form av geografisk — men även social — rörlighet, kom successivt att förändra familjemönstret. Unga par bröt upp från de äldre och från syskonen i en fortgående urbanisering. Krav på flyttning från den gamla miljön ställdes på individerna ofta mer än en gång under livet. Familjeenheterna blev små, barnantalet sjönk. En familj kom ofta att bestå av en eller två yngre vuxna och ett eller några barn i näraliggande åldrar. De äldre bor för sig i en- eller tvåpersonshushåll. Denna schematiskt antydda utveckling har ofta bedömts negativt. Man hänvisar då till den lilla stadsfamiljens anonymitet, bristen på kontakt 14

SOU 1972:27

mellan generationerna etc. Familjeförändringarna har starkt ändrat förutsättningarna för barnens utveckling, inte minst i förskolåldrarna. Barn lever inte tillsammans med och umgås sällan med äldre människor. Kontakten med andra barn i olika åldrar är också kraftigt reducerad; likaså kontakten med avvikande och handikappade. Förr förmedlade familjen till barnet föreställningar om samhällets funktion. Genom föräldrarna och andra vuxna fick barnen en direkt och gripbar kontakt med arbetslivet och lagarbetet som i regel saknas i dag. Familjen har i de ofta anonyma nya bostadsmiljöerna svårigheter att fungera som förmedlare av relationer och kunskaper om samhället därför att där inte finns ett nätverk av relationer, sedvänjor och normer. Det är samtidigt viktigt att se begränsningen i den bild som givits. Bygemenskapen var ofta en snäv och isolerad gemenskap som värderade allt utifrån lokala intressen. I industrialiseringens spår har nya och vidare solidariteter uppstått utanför familjen, i organisationsliv, i religiösa, kooperativa, fackliga, politiska sammanslutningar etc. Den väl tillgodosedda storfamiljen var vidare bara en av många familjetyper i bondesamhället. Ett betydande proletariat av fattiga torpare och backstusittare, obesuttna grupper av lantarbetare - där familjerna ofta blev splittrade då de kom på obestånd - levde ofta under omänskliga förhållanden. Därtill kom efter hand från 1800-talet ett växande stadsproletariat. Fysisk nöd hämmade under vissa perioder starkt de flesta barns utveckling. Barnens kontakt med arbetslivet skedde ibland genom fysiskt och psykiskt nedbrytande barnarbete. Industrialiseringen betydde i detta sammanhang inte bara splittring av de stora familjerna och krav på specialisering och omflyttning. Grunden lades också till ett materiellt välstånd och drägliga levnadsvillkor för flertalet familjer. Dagens kärnfamiljer kan utgå från en bas av social trygghet, som ger en jämförelsevis stabil grund för barnens utveckling. Den höjda levnadsstandarden har också inneburit att en fritid för första gången blivit verklighet för stora befolkningsgrupper - även om många familjer fortfarande har svårigheter att utnyttja fritiden av ekonomiska skäl. Det betyder också att den lilla kärnfamiljen i dag har speciella möjligheter till kontakt med barnen. Detta förhållande kan dock bli svårbemästrat med tanke på att de ofta unga föräldrarna i vissa fall är osäkra i sina relationer sinsemellan och till barnet. Många saknar - på gott och på ont - det fotfäste som tidigare fanns och förmedlades från generation till generation i familjebundna regler för uppfostran. Denna utveckling belyser en viktig roll för förskolan: familjelivet har mer och mer blivit ett centrum för intensiv känslomässig kontakt. Familjens tidigare förmedling till barnen av sociala relationer har avtagit. Kontakterna med olika åldersgrupper såväl bland barn som mellan barn och vuxna har minskat. Familjen förmedlar sällan en förståelse för arbetsliv och vuxenliv över huvud i det moderna urbana samhället. Mot denna bakgrund är det därför en viktig uppgift för förskolan att i samverkan med familjen vidga och fördjupa barnets relationer och orientering i omvärlden.

SOU 1972:27

6.2.2 Relationer som behövs Under en människas livscykel skiftar tyngdpunkten i familjerelationer mellan föräldraskap, syskonskap, äktenskapsrelationer. Inom den moderna lilla familjens (kärnfamiljens) ram framträder syskonskapsrelationer mindre än i många andra familjetyper. Syskonskapsrelationer är på många sätt väsentliga för barnens utveckling. Kontakten med andra barn i olika åldrar kan främja en positiv självkänsla och begynnande samspelsförmåga hos barnet. Den motverkar en underlägsenhetskänsla som ofta blir effekten av en ensidig vuxen—barn-relation. Barnet kan uppleva att "ingen är född vuxen", att alla snävar över inlärningströsklar. Syskonrelationer som ger erfarenhet av samspel och självprövning på mer jämställda villkor är ett väsentligt värde för förskolan att ta fasta på. Det är påtagligt att kärnfamiljen är sårbar på grund av bristen på reserver för de vuxna rollerna. Om någon av föräldrarna varaktigt eller för kort tid inte klarar sina uppgifter, drabbar detta hela gruppen, speciellt barn, mycket hårt — i synnerhet som föräldrarna ofta drivits att specialisera sig på olika funktioner. Särskilt känslig är de ensamstående föräldrarnas situation och familjer som känslomässigt domineras av en enda vuxen. Barnen behöver kunna identifiera sig med vuxna av bägge könen för att inte hämmas i personlighetsutvecklingen. Detta ställer krav också på förskolan. Det är väsentligt att olika vägar prövas för att rekrytera manlig personal till förskolan, såväl från denna synpunkt som mera allmänt, för att motverka könsrollsfördomar om vårdande uppgifter och yrken som speciellt naturliga för kvinnor. Förskolan har en viktig uppgift i att komplettera familjen genom att ge barnen möjligheter till samspel med andra barn och vuxna i olika åldrar. Förskolan skall också bidra till att minska familjens sårbarhet vid plötsliga omställningar. Förskolan bör bl a därför fungera som en naturlig del av den sociala miljön i bostadsområdet dit familjen i förtroende söker sig. 6.2.3 Kontakt mellan samhällsgrupper Barnens utvecklingsvägar bestäms fortfarande i hög grad av familjernas olika grupptillhörighet i samhället. Det svenska samhället sägs ibland kännetecknas av ett förhållandevis stort kontaktnät mellan olika samhällsgrupper och en tilltagande social rörlighet. Det är likväl uppenbart att uppväxttiden starkt präglas av familjens sociala situation med ofta sporadiska och ytliga kontakter utanför den egna samhällsmiljön. Isoleringstendenser förstärks inte minst av bostadsområdenas kategorisering efter inkomst, ålder osv. Förutom socialgrupper och inkomstskikt har sociologer identifierat ett antal "delkulturer" som är väsentliga för barnens utveckling: den kulturella sammanhållningen bland invandrare; särskilda referensramar för olika samhällsbildningar som glesbygd, storstad; yrkeskategorier vilkas interna kultur får särprägel av deras funktionella fack (affärskret16

SOU 1972:27

sar, gruvarbetare, akademiker, yrken med speciella arbetstider, skift- och jourtjänstgöring); grupper med sociala handikapp, "utstötta" grupper etc. Medlemmarna i en delkultur upplever ofta en stark förankring i sin grupp och är medvetna om sin kategoritillhörighet och särart. Barn som växer upp i en speciell delkultur kommer att bära spår av den. Ju mindre kontakter som utvecklas mellan olika samhällsgrupper desto mindre blir den ömsesidiga förståelsen. Förskolan har en viktig funktion när det gäller att successivt vidga barnens orientering i omvärlden och ge en begynnande föreställning om de skiftande levnadsmönstren i samhället och bidra till att skapa tolerans för "främmande" inslag och förståelse för att många människor lever under andra betingelser än den egna familjen. 6.2.4 Den yttre miljöns betydelse Relationerna med andra människor utgör kanske den mest väsentliga miljöfaktorn för barnens utveckling. Den lokala yttre miljö som barn i moderna bostadsområden i dag växer upp i är i många fall inte bara anonym och oåtkomlig när det gäller mänskliga kontakter. Isolerade lekplatser, trafikfaror och bilreservat gör att barnens vardagsmiljö alltför ofta blir steril och oåtkomlig. En stimulansfattig utformning kan hämma barnens utvecklingsmöjligheter. Byggnadsplaneringen måste därför utgå från att området kring bostaden ofta är barnens enda miljö och en väsentlig del av deras liv. Förskolan kan i hög grad genom sin inre och yttre miljö ge barnen en viktig del av den stimulans som de i dag saknar. I detta sammanhang är det väsentligt att se förskolan inte som en isolerad institution utan som en integrerad del av hela bostadsområdets lekmiljö. Där den rika utemiljön skapas eller redan finns kring förskolan och barnens hem kan förskolan hjälpa barnen till fördjupade upptäckter av den. Miljön innefattar ju inte bara djur, växter, natur utan också olika slags institutioner, arbetsplatser, människor samt andra verksamheter eller företeelser i samhället som finns på nära eller längre häll från bostäderna. 6.2.5 Barn med olika utgångslägen Undersökningar om utbildningsintresse, skolframgång och yrkesval visar att det fortfarande, trots de utbildningsreformer som genomförts i radikalt socialt utjämnande syften, finns påtagliga skillnader i fråga om studieframgång och aspirationer beroende på föräldrarnas sociala situation och utbildningsbakgrund. Olika attityder finns fortfarande när det gäller inställningen till att kunna påverka de egna livsvillkoren till utbildning och yrkesval, till "överhet" m m hos olika samhällsgrupper. Barnet har också, som tidigare betonats, begränsade möjligheter att i den moderna, anonyma stadsmiljön få uppleva att föräldrarna påverkar och påverkas, har meningsfulla, djupare relationer till den omgivande miljön. Könstillhörigheten — att vara man eller kvinna — är på ett speciellt sätt avgörande för utbildnings- och yrkesval. Här är det väsentligt att SOU 1972:27 2

förskolan stöder pojkar och flickor i att utgå från en verklig inneboende förmåga, som inte hindras av fördomar och vad som av djupt inrotad tradition betraktas som manligt eller kvinnligt. Allt detta ställer förskolan och skolan pä härda prov när det gäller att grundlägga en självkänsla hos alla barn, som ger en tro på den egna förmågan att åstadkomma något och förbättra egna och andra livsvillkor - oavsett kön, socialgrupp och andra fortfarande påtagliga barriärer, som spelar in redan mycket tidigt i barnets utveckling. Utbildnings- och yrkesval är således fortfarande dels starkt knutna till vilket kön man tillhör, dels till föräldrarnas socialgruppstillhörighet och utbildningsbakgrund. När barnen börjar skolan är deras framtida inriktning i många stycken redan bestämd. Skolan har i värt land en relativt sen start i internationellt perspektiv. Samtidigt vet man att den för utvecklingen mest avgörande delen av livet ligger väsentligt före 7-årsåldern och att socialpolitiska, till familjen och barnen, inriktade insatser, måste ha störst effekt under de första mest formbara åren. En underlåtenhet att bygga ut förskolan i dag kan innebära att köns- och klassgränser läggs fast, vilket kan komma att prägla familje-, arbets- och övrigt samhällsliv långt in i nästa århundrade. En av förskolans väsentliga uppgifter är att ta till vara utvecklingsmöjligheter och anlag hos barn från alla slags miljöer och låta dem komma till fullt uttryck i samhället. Men jämlikhetskravet är särskilt starkt för barnen med ett sämre utgångsläge, som behöver extra stöd. Det gäller integrationen av handikappade barn i samhället, vare sig det är fråga om sociala, fysiska eller psykiska handikapp. Det kan gälla barn från isolerade glesbygder med alltför begränsade stimulansmöjligheter. Det kan gälla många invandrarfamiljers speciella svårigheter, där extra resurser måste sättas in. Förskolan kan stärka människor som på olika sätt är eftersatta eller särskilt utsatta för påfrestningar senare i livet. Samtidigt är det i fråga om dessa barn som flaskhalsarna finns, när det gäller utbyggnad och personal men också kunskaper. De svagaste barnens behandling är måttet på hur samhället lyckas. Barn från särskilt stimulansfattiga miljöer kan hämmas i utvecklingen på flera områden samtidigt i en ond kedja. Utländska undersökningar har beskrivit bl a följande symptom hos eftersatta barn i jämförelse med andra barn: försenad språkutveckling, sämre begreppsbildning, mindre abstrakt tänkande, fientlig hållning mot samhället utanför den egna gruppen, misstro, låg självkänsla etc. Insatser för dessa barn får inte - som gjorts i flera andra länder ensidigt betona den intellektuella stimulansen utan minst lika mycket ta fasta på den sociala och känslomässiga utvecklingen, jagutveckling och kommunikationsförmåga. Förskolans insats för barn med särskilt svår utvecklingsgång måste självfallet ses som en integrerad del av ett rehabiliterande arbete för hela familjen. Återigen gäller att förskolan för att fungera förtroendefullt på det sociala och emotionella planet måste uppfattas av föräldrarna som ett naturligt inslag i den sociala miljön i bostadsområdet. Eftersatta barn finns givetvis inte endast i ekonomiskt svaga miljöer. Barn som lever i ett känslokallt klimat i ekonomiskt välbeställda hem kan 18

SOU 1972:27

i vissa avseenden ha den allra sämsta situationen, genom att de i dag sällan nås av de socialpolitiska samhällsinsatserna. Strukturförändringar i näringslivet leder till att nya grupper hamnar i riskzonen för en ogynnsam utveckling. Barnfamiljer som bryter upp från sin miljö och flyttar till nya och delvis anonyma områden i de stora tätorterna kan, som tidigare framhållits riskera omställningssvårigheter, liksom barnfamiljer som blir kvar i glesbygder med avtappade resurser. Speciellt utsatta är den invandrade arbetskraftens familjer. Samhället har ansvar för att de grupper som hamnar i riskzoner på grund av näringslivets behov av ny och rörlig arbetskraft garanteras en utbyggd trygghet. De omställningar som en flyttning innebär kan leda till ett främlingskap mellan barn och föräldrar, i de fall där barnen lättare integreras genom kamratsamvaro, medan föräldrarna inte upplever samma möjlighet att växa in i den nya miljön. Här skulle förskolan ha möjlighet att fungera som ett av flera centra för kontakt för nyinflyttade barn och även deras föräldrar. Skolor och fritidsanordningar bör på ett liknande sätt kunna fungera som kontaktcentrum i en ny typ av pedagogisk och socialpolitisk organisation.

6.3 Utvecklingspsykologisk utgångspunkt 6.3.1 Förskolålderns betydelse Grundläggande i barnets tidiga utveckling är att det får möjlighet att utveckla en tillit till sin egen förmåga liksom en tillit till andra människor. Från första levnadsdagarna är behovet av trygghet och komfort avgörande. Under den allra första tiden gäller det sådana trygghetsfaktorer som har att göra med den egna organismens välbefinnande: att få mat, värme, sömn osv. Det gäller också hur reflexerna i organismens tjänst fungerar: sugande, blinkande osv. Detta är den första viktiga grunden för relationer och det första tänkandet (Erikson, kap. 1). Den första tilliten baseras i hög grad på varaktigheten, stabiliteten i relationerna till omgivningen: såväl människor som rum och föremål. Barnet måste få en nära anknytning till några människor som tillfredsställer dess behov och ger det trygghet. Senare och successivt framträder behovet av vidgade relationer och av omväxling. Den tankemässiga, intellektuella utvecklingen och stimuleringen av den samverkar på alla utvecklingsstadier intimt med den sociala och känslomässiga. Den sensori-motoriska fasen, från födelsen och upp till 11/2 å 2 års ålder är fundamental för senare intellektuell utveckling genom att tillhandahålla ett grundmaterial för barnets förståelse av omgivningen och dess relationer till den. Mellan 3 och 6 månaders ålder blir behovet av stimulering av olika sinnen speciellt märkbart. Behovet av utforskning blir på ett särskilt sätt framträdande med barnets successivt ökade rörelseförmåga - vid 10-12 månaders ålder. Genom barnets olika sinnesupplevelser - det smakar på, hör, ser, luktar, känner med kroppen - och något senare då det kan förflytta sig allt bättre - skapas hos barnet en grundläggande uppfattning om föremål, rum, orsakssammanSOU 1972:27

hang och tid. Allt detta är förutsättningar för att barnet skall kunna urskilja och generalisera utifrån sina egna erfarenheter. Ur den första tillitsupplevelsen skall senare växa fram en känsla av självständighet, där barnet testar sin förmåga till eget agerande och börjar bli varse sina möjligheter att fungera på egen hand. Ur denna självständighetskänsla skall utvecklas en förmåga till egna initiativ, där barnet lär sig första sambandet mellan initiativ och genomförandet av dessa. Detta skall leda till att barnet får en första insikt i nödvändigheten av ett ansvar för det egna beteendet. Viktiga faser i utvecklingen mot en jaguppfattning utgörs således av utvecklandet av en känsla av tillit, självständighet och initiativ. Identifieringen med andra människor, först några få stabila, sedan successivt fler samt det införlivande av samhällets normer som de vuxna förmedlar är vidare viktiga inslag. Parallellt med denna utveckling inträder från 1 1/2 å 2-ca 4 års ålder det symboliska tänkandets fas samt, mellan ca 4 och 7 år, det åskådliga tänkandets fas (Piaget, kap. 1). Den förstnämnda fasen utgör den period da barnets språkutveckling starkt expanderar i takt med att barnet kan föreställa sig saker och situationer som inte finns här och nu, dvs tänka. Den fiktiva leken, latsasleken, uppstår som uttryck för och påverkare av barnets fantasiliv. Nästa period, det askadliga tänkandets fas, karakteriseras av en ständigt växande begreppsbildning, där barnet kan urskilja allt fler detaljer, aspekter och nyanser i sin begreppsvärld. Det har framgått dels hur intimt samverkande med och inflätade i varandra social och känslomässig samt motorisk och intellektuell utveckling är. Detta innebär att lika stor betoning måste läggas på alla dessa utvecklingsaspekter. En alltför ensidig betoning på någon aspekt kan komma att ske på bekostnad av en annan, vilket kan leda till en hämning som blir framträdande i personligheten. En annan viktig slutsats gäller utvecklingsgången i såväl socio-emotionell som motorisk och intellektuell utveckling. En tidigare fas ger förutsättningar för hur utvecklingen skall gestalta sig i nästa skede. Den grundläggande tilliten i det allra tidigaste smäbarnsskedet t ex är således bestämmande för jaguppfattningen på sikt. Lika viktiga att understödja och ta hänsyn till är det fortsatta utvecklandet av tillit liksom den ur tilliten sprungna känslan av självständighet och senare initiativ. Vidare förutsätter en tankemässig, intellektuell utveckling att barnet från början fått rika tillfällen till att manipulera, handskas med sin omvärld och att med sin kropp, med alla sina sinnen, införliva intryck. Först därefter kan utvecklas en intellektuell förståelse på intuitiv bas, som så småningom kan leda till språklig förståelse pä abstrakt nivå. Detta innebär också att bl a så viktiga egenskaper som problemlösningsförmäga och kreativitet mycket tidigt grundläggs. Avgörande härför är såväl att de vuxna tagit hänsyn till att barnet behöver gå igenom en period av åskådligt, konkret manipulerande, innan det kan gå över till mer abstrakta tankeoperationer, som att barnet fått en känsla av tillit, självständighet och initiativ. Benjamin S Bloom som gjort omfattande genomgångar av olika slag av utvecklingsundersökningar, har konstaterat att det är möjligt att uttrycka 20

SOU 1972:27

i termer av intelligens mätt vid 17 års ålder, att åtminstone 20 (:A har utvecklats vid 1 år, 50 % vid 4 är, 80 c7< vid 8 år och 92 °Å vid 13 år.1 Detta skulle innebära att extrema miljöbetingelser, goda eller dåliga frän stimulanssynpunkt, har sin största inverkan under de första 4 åren i människans liv. Åtgärder mot i något avseende torftiga livsbetingelser borde därför sättas in så tidigt som möjligt i individens liv för att fä största möjliga effekt på lång sikt. Inlärningskapaciteten under skolåldern anser Bloom kan relateras till utvecklingshistorien för de första 6 åren. Om ett barn kunnat utveckla en god jaguppfattning och har en stabil känslomässig status kan det också utnyttja sina tankemässiga resurser. Viktigt att beakta är att utvecklingen går olika snabbt hos olika barn och att olika delar av personligheten kan utvecklas i olika takt. En fostran som utgår från barnets utveckling får därför inte vara fixerad till barnets kronologiska ålder utan måste utgå frän det individuella barnets inneboende kapacitet och behov. Detta gäller generellt, men är speciellt viktigt i fråga om barn som pä grund av handikapp är försenade i sin utveckling i något eller några avseenden. Utvecklingsförloppen är i stort sett desamma för handikappade som för andra barn, men utvecklingshastigheten kan variera kraftigt beroende på handikappets art.

6.3.2 Bakgrund till förskolans pedagogiska mal Ett barns personlighetsutveckling kan intimt relateras till de omgivningsbetingelser barnet möter. De väsentligaste omgivningsbetingelserna för små barn är människorna i närmiljön. Genom deras känslomässiga kontakt med barnet och genom vad de stimulansmässigt kan förmedla till barnet far personlighetsutvecklingen sitt grundmönster. Människorna i barnets närmiljö är bärare av attityder och normer i förhallande till sitt samhälle och den kultur de ansluter sig till. När barnet är nyfött, startar en kommunikationsprocess som till att börja med har karaktären av ömsesidig information utan att språket utnyttjas. Den bestar frän de vuxnas sida i hud- och kroppskontakt, vaggning, nynnande och smekningar m m. Barnet ä sin sida sänder information till de vuxna genom sitt allmänna beteende, dvs visar om det är till freds eller missnöjt med tillvaron. Barnets uttryck tolkas av de vuxna. Pa så sätt ges upptakten till en ömsesidig relation, där den enas beteende påverkar den andras. De vuxnas personlighetsstrukturer påverkar tidigt barnets beteende, men barnets beteende påverkar också starkt de vuxna i deras personlighetsutveckling. Om t ex de vuxna inte accepterar barnet av någon anledning, kommer detta till uttryck i beteendet mot barnet och påverkar detta. Om barnet är sjukt, inte ökar normalt i vikt eller skriker ofta pä natten påverkas de vuxna. Påverkan sker alltså pa sätt och vis i ett cirkelmönster. Kulturella vanor, attityder och värderingar reflekteras i de vuxnas sätt att kommunicera, föra dialog med barnet och har på sä sätt en indirekt 1

Bloom, B.S. Stability andchange in human characteristics, New York, 1964

SOU 1972:27

inverkan på barnets personlighetsutveckling. Denna ömsesidiga kommunikationsprocess som startar mellan barnet och någon eller några få vuxna lägger grunden för hur barnets relationer generellt skall utvecklas i förhållande till andra människor. Den måste uppmuntras och fördjupas för att söka sig nya vägar och nya uttryckssätt. Arten av denna kommunikationsprocess är betydelsefull för hur barnet skall uppfatta sig självt men också hur det skall uppleva sig självt i förhållande till andra. Graden av tillit barnet kan tillägna sig liksom upplevelsen av självständighet och initiativ är avhängig hur kommunikationsmöjligheterna gestaltas. Den är också beroende av barnets möjligheter att utnyttja alla sina inneboende resurser för kommunikation i tal, rörelse, i ljud och bild. Dessutom hänger utvecklingen samman med barnets resurser till kontakter med flera vuxna och med andra barn, när det har möjligheter att fungera i ett större kontaktnät. När barnet så småningom får en bild av sig självt, dvs lär känna sin kropp och sina kroppsfunktioner, börjar det också särskilja de funktionella rollerna hos människorna omkring sig. Det innebär att barnet börjar identifiera sig mer eller mindre komplett med i första hand föräldrarna men också med andra människor det känner anknytning till. Denna identifikationsprocess som startar i de tidiga barnaåren och fortsätter under ungdomsåren är fundamental att slå vakt om. Den sammanhänger med jaguppfattningen, dvs att lära känna sig själv som människa och att pä sikt kunna fungera som en självständig människa med förmåga att samverka med andra. Det nyfödda barnet har endast ett fåtal medfödda beteendemönster, alla övriga beteenden som successivt växer fram förvärvas i kontakter och konfrontationer med omgivningen. Det är här fråga om inlärningsprocesser som startar vid födelsen. Inlärning hos små barn är alltså resultat av alla de varierande erfarenheter barnet gör genom miljön, erfarenheter som det genom sin tilltagande neurologiska mognad undan för undan kan bearbeta och införliva. Fysisk och mental utveckling bildar således en odelbar helhet. 1 barnets kontakt med miljön måste förefinnas ett samspel mellan å ena sidan stabilitet och kontinuitet och å andra sidan förändringar och variation. Barnet behöver stabilitet och kontinuitet i relationen med ett fåtal vuxna för att bli i stånd att känslomässigt knyta an först till dessa få, och senare också till andra människor. Men samma kvalitéer behöver barnet också möta i sin dagliga rutin. Ett stabilt vanemönster för barnets dagliga vård och aktiviteter hjälper det att t ex utbilda begrepp om tid men också att förstå orsakssammanhang. Rutin och vanor tillhandahäller ett nödvändigt mönster varur barnet kan sortera ut och infoga de intryck som är bearbetningsbara i den ström av stimuli det alltid möter. Rutin och vanor är också till hjälp vid urskiljning av t ex speciella från mera generella intryck liksom förändringar i förhållande till konstanta upplevelser. Inom den dagliga rutinen som ett fast ramverk behöver barnet dessutom varierande och nya intryck liksom förändringar i form av nya upplevelser. Nya intryck och upplevelser är nödvändiga för språkets framväxt och den tankemässiga utvecklingen. Generalisering och abstraktion har i sin 22

SOU 1972:27

tur samband med språkliga signaler som kan leda till ökad insikt om objekt och fenomen. Begreppsbildning och vidgade tankemönster är således resultatet av att barnet konkret konfronteras med olika ting och händelser liksom att det får nya infallsvinklar på sådana företeelser som barnet redan har viss kännedom om. Förutsättningarna för detta kräver en generös attityd från den vuxnes sida i fråga om att känslomässigt släppa till sig själv i kontakten med barnet och att även kunna tillhandahålla en stimulansrik fysisk miljö. Detta sammantaget kan stimulera barnet att manipulera med saker, undersöka, imitera och identifiera sig med, repetera ord, ställa frågor, observera nya ting,jämföra m m. En känslomässigt varm och dynamisk miljö påverkar begreppsbildningen. Barnet känner sig i en sådan miljö trygg nog för att göra nya upptäckter och att bearbeta nya erfarenheter och problem. De nya erfarenheterna expanderar begreppsbildningen och ger barnet en känsla av att kunna och av att förstå. Detta påverkar i sin tur barnets känslomässiga status och dess uppfattning av sig självt. Utveckling av jaguppfattning, begreppsbildning och kommunikationsförmåga kan sägas vara de tre fundamentala områden som ungefärligen täcker in barnets personlighetsutveckling. Inom varje område är det under förskolåren fråga om en begynnande förmåga. Varje område är relaterat till social, känslomässig och tankemässig utveckling i ett odelbart och komplicerat samspel. Det innebär att brist pä stimulans av något slag kan återverka på samtliga områden. Deprivation har ett samband med tidsfaktorn. Ju längre barnet utsätts för en bristsituation ju påtagligare blir verkningarna. Ä andra sidan kan sägas att just under förskolåren föreligger de största möjligheterna att häva ett bristtillstånd utan men för framtiden och skapa förutsättningar för en god utveckling. 6.4 Förskolans övergripande mål Det har framgått att förskolåldern sedd från utvecklingspsykologisk utgångspunkt är den period i livet då barnets fortsatta utveckling i en rad avseenden mer eller mindre bestäms. Det har vidare påvisats att förskolbarnens uppväxtvillkor i dagens samhälle måste uppmärksammas på ett annat sätt än vad som hittills skett. Förutom åtgärder som stöder föräldrarnas möjligheter att fungera väl i sina föräldraroller krävs åtgärder i övrigt som direkt tillgodoser barnens såväl mera allmänna som speciella individuella behov. Förskolan har sålunda en funktion att fylla för både individen och familjen. Denna dubbla funktion där både barns och föräldrars behov tillgodoses måste bilda utgångspunkt för förskolans övergripande mål. Detta bör utgå från att varje barn bör ha rätt att erhålla sådana livsbetingelser att det ges förutsättningar att utveckla sina möjliga tillgångar. Målet för förskolan bör också innefatta vad fostran av barnet bör leda till på sikt, för individens egen del, för individen i förhällande till andra individer och i relation till det samhälle individen skall leva och medverka i. SOU 1972:27

Utredningen har valt att ange del övergripande målet för förskolan pä ett sådant sätt att det skall framgå vilka väsentliga personlighetsmässiga resurser som är viktiga att ta fasta pä och att pedagogiskt främja. Det väsentliga har varit att betona att förskolan utifrån de psykologiska, pedagogiska och sociologiska bakgrundsbeskrivningarna, som ovan kort sammanfattats, ter sig helt nödvändig för att stöda barnets utveckling till en vuxen, mogen människa, som både kan fungera som självständig individ och i samarbete och samspel med andra människor. Denna inriktning tillsammans med andra faktorer som betonas i det nedan formulerade målet, utgör dynamiska faktorer, som på sikt skall kunna leda till demokratiskt viktiga sociala förändringar. Övergripande mål för förskolan D Förskolan bör sträva efter att i samarbete med föräldrarna ge varje barn bästa möjliga betingelser att rikt och mångsidigt utveckla sina känslo- och tankemässiga tillgångar. D Förskolan kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen, hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och till samverkan med andra, i stånd att komma fram till egna omdömen och problem lösn ingår. • Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja att söka och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvillkor. 6.5 Delmål för förskolans verksamhet Det har betonats att förskolan för barnets del bör ses som en kompletterande resurs till familjen och hemmets möjligheter. Detta gäller såväl de mänskliga relationerna som miljön frän stimulanssynpunkt. Förskolan måste därför beakta vad varje barn är i behov av för att dess totala livssituation i familjen och i förskolan på bästa möjliga sätt skall stödja barnets personlighetsutveckling. Av den anledningen måste eftersträvas att förskolans uppgift i samhället, förskolans inre organisation i alla detaljer, det direkta arbetet med barnen bildar en sammanhängande pedagogisk funktion, där varje del och dess utformning kan motiveras utifrån en ambition att utvecklingsmässigt stödja barnet. Med hänsyn till att små barns inlärning i sä hög grad sker genom de olika miljöinflytelserna är t ex organisatoriska mönster i miljön inte oviktiga. Barngruppernas sammansättning, integration av handikappade barn, personalens arbetsformer m m är exempel pä sådana mönster som sannolikt innebär att barnen införlivar attityder och beteenden som är betydelsefulla för den fortsatta utvecklingen. Om barnets personlighetsutveckling sätts i centrum kan tre pedagogiska delmål särskiljas. Dessa delmål bör ses som riktmärken för det pedagogiska arbetet i direktkontakter med barnet. Den organisatoriska modellen omkring detta arbete liksom den fysiska miljöns utformning och ^css resurstillgångar bidrar ocks? till att målen kan bli er. realitet.

24 SOU 1972:27

D Förskolan skall gemensamt med föräldrarna ge förutsättningar för att barnet utvecklar och stabiliserar en uppfattning om sig självt som individ. Det är grunden för att barnet senare skall kunna samverka med andra i olika avseenden. D Förskolan skall ge förutsättningar för att barnet successivt utvecklar kommunikationsförmåga i sitt samspel med omgivningen. Barnet bör i stigande grad bli medvetet om alla sina inneboende uttrycksmöjligheter och använda sig av dem i ord, ljud, rörelse och bild. • Förskolan skall ge förutsättningar för att en gynnsam begreppsbildning växer fram hos barnet, som gör att det före skolinträdet förstår grundläggande begrepp, förstår viss växelverkan mellan begrepp och enkla systemrelationer. Barnet inhämtar inte i första hand kunskaper utan lär sig en metod att lära; det får en förmåga att utnyttja begreppen i problemlösning och kreativ verksamhet. 6.6 Utbyggnadsmål • Utifrån synen att varje individ har rätt till en gynnsam uppväxtmiljö, som ger positiva upplevelser och där individens potentiella förmåga tas till vara har förskolan en avgörande uppgift att fylla för varje barn. • Förskolan har en särskild uppgift att fylla för barn med särskilda behov på grund av fysiska, psykiska, sociala eller språkliga handikapp. • Förskolan har som en viktig uppgift att möta de skiftande behov som föräldrarna har, dels för att de skall kunna fylla sina sociala, emotionella och ekonomiska föräldrauppgifter, dels för att de skall kunna få möjlighet att fungera som självständiga individer och samhällsmedborgare. Förskolan skall inom sig rymma både heltids- och deltidsverksamhet. Den bör ses som en serviceinstitution för hela familjen, vilket innebär att den ur olika aspekter alltid har till uppgift att tillgodose både barns och föräldrars behov. Denna tvåfaldiga uppgift måste starkt understrykas, därför att den först i bägge dessa funktioner utgör ett viktigt led i barnets utveckling på lång sikt. Barnets och föräldrarnas behov bildar en oupplöslig enhet, där den ena partens behov påverkar den andras. • För att få en mera påtaglig betydelse för barnens utveckling bör förskola i deltidsform på sikt erbjudas alla barn från den ålder då behovet av ett vidgat samspel med andra människor utanför den egna familjen och behovet av en vidgad miljöstimulans ur skilda aspekter blir speciellt påtagliga. • För barn som på grund av olika slag av handikapp har särskilda behov vid sidan av de för alla barn utmärkande behoven bör komplement till familjen i form av förskola och ev andra åtgärder från tidig ålder realiseras på kortast möjliga sikt. En av de absolut avgörande förutsättningarna för detta är en uppsökande verksamhet från samhällets sida. Dessa barn kan i en del fall tillgodoses genom tretimmarsförskolan, men har oftast behov som bättre tillgodoses genom en halveller heldagsverksamhet. • Föräldrar som p g a förvärvsarbete eller studier behöver och efterfrågar förskolans stöd för sina barns vård och fostran bör på sikt allmänt SOU 1972:27

erbjudas denna familjeservice i form av en förskola som tillgodoser tidsmässigt sett skiftande behov. Komplement till förskolan krävs dä barnet blir tillfälligt sjukt e d. • I krissituationer av mer eller mindre tillfälligt slag i familjen bör förskola kompletterad med eventuellt övriga nödvändiga insatser kunna erbjudas b ar nen/familj en.

26 SOU 1972:27

7 Förskolans inre organisation

7.1 Inledning En förutsättning för att förskolan skall kunna bidra till barnens utveckling enligt intentionerna i det pedagogiska programmet är att den har behövliga resurser, främst personal, utrymme och utrustning samt att den organiseras på sådant sätt att resurserna kommer till bästa möjliga användning. 1 detta kapitel behandlas förskolans organisation vad gäller barn och personal samt personalens samverkan med barnens föräldrar, huvudmannen och andra verksamheter m m i närmiljön. Den organisation utredningen föreslår utgår i första hand från att befintliga resurser utnyttjas på bästa sätt, vilket kan kräva omdisponeringar, ändrade funktioner och/eller samordning av befintliga resurser. Vad det här främst gäller är barngruppernas storlek och sammansättning, personalens arbetsformer, samarbete och fortbildning samt förskolans samverkan med föräldrarna, huvudmannen och andra institutioner eller verksamheter i närmiljön. Därtill kommer förslag om vissa tillkommande resurser, bl a i form av viss personalförstärkning, för att barn med särskilda behov skall kunna tillgodoses inom förskolans ram, samt lokal pedagogisk rådgivning, vilken är en förutsättning för en god och jämn kvalitet på förskolverksamheten. Eftersom en rad faktorer kan vara avgörande för vilken organisation som är mest lämplig i varje särskilt fall och utredningen eftersträvar flexibilitet i verksamhetens organisation, anges grundprinciper för förskolans inre organisation. Även ett antal exempel på hur organisationen kan utformas enligt dessa principer redovisas. I de inledande avsnitten 7.2-7.4 behandlas följande faktorer som är av generell betydelse för förskolans inre organisation: 7.2 Barngruppernas sammansättning 7.3 Personal 7.4 Samarbete förskola - huvudman och andra verksamheter Dessutom berörs kortfattat förskolenheternas storlek, lokaler, inredning, utemiljö och utrustning. Det bör betonas att samtliga här omnämnda områden är starkt SOU 1972:27

beroende av varandra. Barngruppernas sammansättning påverkar personalbehovet - små barn och barn med särskilda behov kräver mer personal än de andra barnen; mindre lämplig inne- eller utemiljö får konsekvenser för barngruppernas storlek och sammansättning och ökar personalbehovet, osv. Efter genomgängen av de viktiga förutsättningarna för förskolans inre organisation redovisas som nämnts exempel på olika organisationsmodeller (avsnitt 7.5). 7.2 Barngruppernas sammansättning Barngruppernas storlek och sammansättning bör bestämmasmed hänsyn till de aktuella barnens behov. Följande faktorer är därvid av särskild betydelse: a. Barnens ålder och utvecklingsnivå. b. Förekomsten av barn med särskilda behov p g a fysiska, psykiska eller sociala handikapp, språksvårigheter. c. Vistelsetidens längd eller förläggning under dagen/dygnet, oregelbundna vistelsetider etc. d. Samordning av heltids- respektive deltidsvistelse. Dessutom beror gruppernas storlek och sammansättning på hur stort behovet av förskolplatser är inom förskolans upptagningsområde. 7.2.1 Barnens ålder och utvecklingsnivå Barnens behov av närkontakt samt stöd och hjälp av vuxna liksom av samvaro med kamrater genomgår mycket stora förändringar från födelsen till skolstarten. Barnens ålder eller snarare utvecklingsnivå, eftersom denna inte alltid sammanfaller med den biologiska åldern måste därför i hög grad bli bestämmande för såväl gruppernas storlek och sammansättning som personaltätheten i grupperna och miljöns utformning. Under det första levnadsåret, när självtillit och tillit till andra människor grundläggs, är barnet i en mycket känslig utvecklingsperiod. Det är då ytterligt angeläget att barnet har en nära och stabil kontakt med ett fätal vuxna och inte utsätts för alltför många och hastiga förändringar. Barnet bör därför i sällskap med föräldrarna eller annan närstående successivt fä vänja sig vid förskolans miljö under en väl tilltagen introduktionsperiod. Sedan lång tid tillbaka kan barn mottagas vid daghem frän 6 månaders ålder. Utredningen förordar ingen generell ändring av denna åldersgräns men betonar vikten av att åldersgränsen tillämpas med viss flexibilitet. Med hänsyn till familjernas speciella omständigheter kan en del barn behöva börja förskolan något tidigare. Lämplig introduktionstid måste övervägas i varje särskilt fall utifrån familjens ekonomiska situation (inklusive gällande anställnings- och försäkringsbestämmelser), sociala omständigheter och personliga förhållanden. Forskning om spädbarnens utveckling har hittills inte förekommit i tillräcklig utsträckning. Väsentligt är i detta sammanhang att forskning 28

SOU 1972:27

rörande effekten av små barns vistelse i förskola kommer till stånd bl a för att ge bättre kunskaper om småbarnens behov i olika utvecklingsstadier och om hur dessa behov bäst skall kunna tillgodoses. En faktor som i visst avseende påverkar den nedre åldersgränsen för intagning i förskola är gällande bestämmelser för sjukförsäkringen. Tilläggssjukpenning utgår f n under 180 dagar i samband med havandeskap och barnsbörd, tidigast from 60 dagar före förlossningen. Dä sjukpenningen upphör, vilket sker tidigast när barnet är 4 månader, bör det vara möjligt att få plats i förskola. I de fall, då den hemmavarande föräldern börjar arbeta när barnet är sex månader, är det väsentligt att introduktionsperioden påbörjas tidigare, dä någon av föräldrarna har möjlighet att vistas tillsammans med barnet i förskolan. Eftersom frågan om nedre åldersgräns för intagning i förskola intimt hänger samman med barnets hela levnadssituation kommer en eventuell ändring av sjukförsäkringsbestämmelserna så att tilläggssjukpenning utgår under något förlängd tid inte att nämnvärt förändra nuvarande tillämpning av inträdesälder i förskola. (Se vidare kapitel 3 Samspelet mellan människorna i förskolan, avsnitt 3.1.) De yngsta barnens behov bör bäst kunna tillgodoses i förskolan i mycket små grupper om ca 4 barn, med egen personal som kan ägna god tid at varje barn och tillgodose dess individuella rytm vad gäller mat, sömn och lek. Eftersom barnen är i stort behov av stabila vuxenkontakter bör personalbyte så långt möjligt undvikas inom denna åldersgrupp. Även /- och 2-åringar har mycket begränsad förmåga till kontakt med andra, i synnerhet med andra små barn. Barnet klarar inte att vara tillsammans med många andra barn och har fortfarande ett stort behov av en nära kontakt med ett fätal vuxna, som kan ge trygghet, värme och stimulans. Stabil, varm vuxenkontakt är en förutsättning för fortsatt utveckling av tillit och självständighet som grund för barnets känslomässiga, sociala och tankemässiga utveckling. Även inom denna åldersgrupp är det därför väsentligt att personalbyte så långt möjligt undviks. I vårdsituationer är barnen i starkt behov av den vuxnes direkta hjälp och stöd ända upp i 2 1/2-3-årsåldern. Därefter kan alltmer klaras av sådana vårdsituationer som måltider, av- och påklädning samt toalettbestyr på egen hand. Den rörelsemässiga utvecklingen sker mycket snabbt under de tre första levnadsåren, varför varje barn bör ha gott om utrymme för att utvecklingen inte skall hämmas. Samtidigt som barnen utvecklas rörelsemässigt tillägnar de sig vissa grundläggande begrepp om föremål, rum, tid och orsakssammanhang. De första två levnadsåren är sålunda en period av intensiv inlärning/utveckling då en nära, kontinuerlig vuxenkontakt och de vuxnas förmåga att stimulera utvecklingen har särskilt stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Förutom den stabila kontakten med ett fåtal vuxna kan det vara lämpligt att barn i denna ålder i viss utsträckning får umgås med äldre barn. Med hänsyn till småbarnens speciella vårdbehov samt känslomässiga och sociala utveckling bör det emellertid inte bli för många skiftande kontakter. SOU 1972:27

Konsekvensen blir att barn i åldern ca 1/2-2 1/2 år bör sammanföras i en småbarnsavdelning i anslutning till grupper för äldre barn. De yngsta barnen, som är i särskilt stor behov av en nära vuxenkontakt, bör bilda en egen grupp om 4 barn med egen personal och eget rum för samtliga funktioner (äta, sova, leka, skötas), så att barnen hela tiden kan se de vuxna omkring sig. De småbarn som lärt sig gä (från ca 1 års ålder) bör bilda en andra grupp inom avdelningen med 6 eller högst 8 barn. Består gruppen av 8 barn är det önskvärt att de yngsta barnen i gruppen har ständig tillgång till delvis avskilda vilplatser, dock inte rumsligt avskärmade eftersom barnen fortfarande behöver ögonkontakt med de vuxna i gruppen. Det totala antalet barn i småbamsavdelningens båda grupper blir således 4 + 6 eller 4 + 8 = allra högst 12 barn. Viss kontakt bör finnas mellan de båda grupperna liksom mellan hela denna avdelning och förskolan i övrigt. Den individuella och nära vuxenkontakt som barnet behöver speciellt under denna period motiverar högre personaltäthet än i grupper för äldre barn. Barnet är i en känslig period av sin utveckling socialt, känslo-, rörelse- och tankemässigt. Därför bör personalen i småbarnsgruppen bl a ha goda kunskaper om barns utveckling och behov, samt ha goda förutsättningar att skapa emotionellt varm kontakt med barnen och ge barnen en känsla av tillit och trygghet. (Se vidare kapitel 3 Samspelet mellan människorna i förskolan.) Även om småbarnen inte alltför ofta bör blandas med äldre barn, är det väsentligt att de regelbundet får besök av ett eller ett par äldre barn, och att de själva får besöka de större barnen, liksom att de även bör få viss kontakt med andra vuxna i förskolan än den egna personalen. Personalen i den egna lilla gruppen bör dock svara för tryggheten och stabiliteten i de kontakter barnet får i förskolan. Överflyttning till nästa barngrupp sker lämpligen när barnen kommit en bit på väg i sin självständighetsträning. De bör t ex kunna äta själva och åtminstone delvis kunna klara sina toalettbestyr på egen hand. Ensamleken bör ha utvecklats till bredvidlek och symbolleken börjat framträda (jfr kapitlen 4—5, Arbetssättet i förskolan). Detta brukar vanligen ske omkring 2 1/2 års ålder. Eftersom varje barn har sin speciella utvecklingstakt bör utvecklingsnivån snarare än åldern bli avgörande för när barnet bör flyttas till nästa grupp. Kontakterna med den nya gruppen bör ske successivt, så att barnet lugnt får vänja sig. 7.2.2 Barn i åldern 2 1/2-7 år Barn i åldern 2 1/2-3 år har vanligen hunnit så långt i sin utveckling att de alltmer klarar vårdsituationerna utan hjälp av en vuxen och kan leka tryggt med andra barn utan att ha någon vuxen i omedelbar närhet. Den ökade förmågan till kontakt med andra barn gör att de alltmer har utbyte av att vara tillsammans med flera barn, även med barn i andra åldrar. Vanligen fungerar samvaron bäst i små, spontant bildade grupper där barnen i lekens form kan pröva och utveckla sin sociala förmåga. Barnen får dessutom allt större behov av att vidga sina erfarenheter genom allt rikhaltigare variation i upplevelser, aktiviteter och material. 30

SOU 1972:27

Att barn i åldrarna 2 1/2-7 år får vara tillsammans i samma barngrupp - syskongrupp innebär flera fördelar, bl a följande: a. Barn utvecklas olika snabbt och utvecklingen hos ett och samma barn kan ha kommit olika långt pä olika områden. I åldersblandade grupper får varje barn stora möjligheter att finna kamrater på samma utvecklingsnivå, även om utvecklingen på något eller några områden är försenad eller störd, eller då barnet tillfälligt återgår till tidigare beteendemönster, vilket gäller de flesta barn. Förhållandet gäller även tidigt utvecklade barn. b. Barnen får vara tillsammans med jämnåriga samtidigt som de inom gruppen kan uppleva relationer med äldre och yngre barn, något som är av särskilt stor betydelse för barn som inte har syskon i hemmet. Syskon har också stora möjligheter att kunna vistas i samma barngrupp. c. Åldersskillnaderna ger goda förutsättningar för ett variationsrikt kontaktmönster och dynamiskt känsloutspel i gruppen - en känsla av "tillit till", "omtanke om", "ansvar för", mer än konkurrens och rivalitet, som lätt kan uppstå i åldershomogena grupper. d. Yngre barn lär av och imiterar äldre barn, inte minst vad det gäller språket och olika rutinaktiviteter (äta, klä på sig etc). e. 1 och med att lekmaterialet i åldersblandade grupper måste passa barn i olika utvecklingsstadier finns goda förutsättningar för att varje barn kan finna material som är lämpligt för den egna utvecklingsnivån — vilken för övrigt kan variera från område till område hos ett och samma barn. f. Utvecklingsmässigt betingade behov och beteenden, såsom speciellt stort rörelse- eller självständighetsbehov, kommer inte att i särskilt hög grad prägla gruppen om åldersspridningen är någorlunda jämn. g. Gruppstabiliteten ökas för barnen genom att de kan vistas 4 - 5 år i samma grupp, medan barn i åldersindelade grupper vanligen byter grupp - och därmed personal och lekutrymmen - ungefär vartannat år. Endast en liten del av barnen lämnar gruppen under året, huvudsakligen barn som börjar skolan. Gruppen kommer därför alltid att till övervägande del bestå av barn som är väl hemmastadda i den. h. Personalens arbetssätt blir mer varierat än i en homogen åldersgrupp, vilket personalen bör kunna uppleva som stimulerande och berikande. Utredningen anser fördelarna med åldersblandade grupper — syskongrupper - för barn i åldrarna ca 2 1/2-7 år vara så stora att denna gruppsammansättning ingår i utredningens förslag till organisatorisk grundmodell (avsnitt 7.5.1). Utredningen räknar emellertid med att även andra organisationsmodeller skall kunna tillämpas. För den skull omfattar de olika exemplen på organisationsmodeller även åldersindelade grupper m m. Samordning av två barngrupper - syskongrupper eller åldersindelade — synes vara en fördel för barn i här nämnda åldrar (ca 2 1/2-7 år) eftersom barnen därigenom får flera barn och vuxna som de kan knyta an till. De får större utrymmen att vistas i och nås av ett större utbud av lekmaterial och aktiviteter. En samordning av detta slag kräver dock att de olika barngrupperna har såväl egna som gemensamma lekutrymmen SOU 1972:27

(egna hemvist och gemensam lekhall med områden för olika aktiviteter). Pä sä sätt har barnen möjlighet till såväl viss avskildhet i de egna grupputrymmena som ökat utbud av kontakter och aktiviteter i de gemensamma utrymmena. För barn i äldern ca 2 1/2 7 är kan grupperna omfatta olika antal barn beroende på bl a barnens ålder och utvecklingsnivå, förekomsten av barn med särskilda behov eller av invandrarbarn som inte kan svenska, lokalernas rymlighet och utformning samt behovet av förskolplatser i bostadsområdet. Antalet barn per grupp kan - beroende på förhållandena - variera från 6 till 20. Med hänsyn till barnens sociala och känslomässiga utvecklingsnivå föresläs antalet inskrivna barn per grupp inte överstiga 20. Inom heldagsförskolan (daghemmet) bör upp till 20 barn per grupp kunna tas emot i älderblandade grupper medan antalet barn i åldersindelade grupper måste avpassas efter barnens ålder ju yngre barn, ju färre barn i grupperna. (Se organisationsmodell, avsnitt 7.5.1). I deltidsförskolan beräknas högst 20 barn i grupper för 5- och 6-åringar och i grupper för 3- och 4-äringar beräknas antalet barn till 15. Vid samordning av barngrupper i delvis gemensamma utrymmen lekhall e d - och med delvis gemensam personal föreslås det sammanlagda antalet barn i de grupper som har dagligt samröre med varandra vara högst 40. F n tillämpas viss öv erinskriv ning av barn utöver det fastställda antalet platser i heldagsförskolan. Enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar (nr 184 1965) bör överinskrivningen förbehållas katastroffall och begränsas till 20 % av det godkända antalet platser. Trots detta förbehåll har många kommuner genomgående tillämpat överinskrivning. I utredningens förslag om antal barn per grupp avses antalet inskrivna barn. Det föreslagna barnantalet är beräknat med hänsyn till att viss frånvaro normalt förekommer. Öv er inskriv ning utöver det angivna antalet barn per grupp förutsätts således inte förekomma. 1 förskolor där överinskrivning f n tillämpas bör den i första hand avvecklas där utrymmena inom- och utomhus är trånga. (Jfr kapitel 13 Förskolans miljö.) I samtliga barngrupper är det väsentligt att personalbehovet beräknas i relation till antalet barn som vistas i förskolan och inte till ett eventuellt lägre antal godkända platser. 7.2.3 Barn med särskilda behov Mänga barn har särskilda behov som det krävs speciella insatser för att tillgodose inom förskolans ram. Det kan gälla barn som har svårigheter av fysiska, psykiska, sociala, känslomässiga eller språkliga orsaker. Det kan också vara fråga om barn som i sin miljö löper risk att senare få svårigheter av olika slag. (Se kapitel 3, Samspelet bland människorna i förskolan och kapitel 16, Barn med särskilda behov.) För de barn det här gäller är det speciellt angeläget att deras utveckling stimuleras från mycket tidig ålder. De bör därför så tidigt som möjligt få delta i förskolans verksamhet, om så anses lämpligt. Har barnet sådana svårigheter att förskolvistelse inte anses lämplig bör barn och föräldrar få 32

SOU 1972:27

råd och vägledning om hur barnets utveckling kan främjas på annat sätt. En väl uppbyggd uppsökande verksamhet med god information till barnfamiljerna är en förutsättning för att alla barn med särskilda behov skall få möjlighet till förskol vistelse från tidig ålder. (Se kapitel 19, Uppsökande verksamhet.) 1 och med att barnen kan ha mycket olikartade svårigheter och behov kan flera olika former av förskolvistelse bli aktuella. Lämpligheten av integrering i vanlig förskolgrupp bör i första hand undersökas, då denna förskolform torde ha många fördelar. Detta har närmare utvecklats i kapitel 3, Samspelet mellan människorna i förskolan och innebär i korthet följande: a. Stimulans och träning av eftersatta funktioner ger bättre resultat ju tidigare de sätts in. Tidiga åtgärder kan förhindra att sekundära funktionshämningar uppstår. Förskolan tar i heldagsöppna grupper emot barn från spädbarnsåldern medan specialgrupper för barn med särskilda behov huvudsakligen tar emot barn över 4 års ålder. b. Barn med särskilda behov/handikapp behöver tidig kontakt med andra barn för att känna att de accepteras och ingår i en gemenskap utanför hemmet. De behöver också få möjlighet att uppleva och imitera beteendemönstren hos icke handikappade barn. c. För barn som inte själva har särskilda behov/handikapp är det en förmån att tidigt få konkreta erfarenheter av handikappade barn. De kan därigenom få en naturlig attityd till handikapp och konkret få uppleva att människan bakom ett handikapp är mer intressant än själva handikappet. d. Integrering i vanlig förskolgrupp innebär som regel att barnet kan få vistas i en förskola nära hemmet och tillsammans med grannskapets barn. Underlag för specialgrupper finns inte på alla orter och om sådan grupp finns kan avståndet dit vara stort. Föräldrarna, specialist på barnets handikapp, personalen vid barnavårdscentralen (eventuellt annan läkare), handikappkonsulent och om möjligt även psykolog bör i tveksamma fall tillsammans ta ställning till om och på vilket sätt integration bör ske. Utgångspunkten bör därvid vara att se till vad barnet kan och vilka funktioner som särskilt behöver stimuleras, så att personalen får behövlig information för att kunna ge barnet adekvat omvårdnad och utvecklingsstimulans. Visar det sig att integrering i förskolgrupp är lämplig, bör placeringen i förskola noga förberedas med avseende på såväl den personella som fysiska miljön. Särskilt betydelsefullt är att personalen får det stöd och den hjälp den behöver så att attityden till barnet och dess behov blir naturlig och positiv. Vidare bör introduktionen av barnet och föräldrarna i förskolan ägnas stor omsorg. Under introduktionsperioden bör det kunna klargöras vilka särskilda resurser som förskolan behöver i fråga om personal, specialisthjälp, material m m. Innebär barnets vistelse i förskolan att personalens arbetsuppgifter ökar bör personaltätheten omprövas. Eventuellt kan personell assistans vara behövlig för att barnet skall kunna vistas i förskolan. Ibland kan barngruppens storlek behöva minskas. (Se vidare avsnitt 7.3.2 och kapitel 16, Barn med särskilda behov.) SOU 1972:27 3

Specialutbildad personal såsom speciallärare, talpedagog, sjukgymnast bör anlitas vid behov. Den särskilda hjälp och träning som barnet får bör i största möjliga utsträckning ges inom förskolan i barnets kända miljö. Därigenom får förskolans personal insikt i hur träning och behandling går till och kan eventuellt efter hand överta en del därav. Finns lekotek på orten bör förskolan samarbeta med detta så att såväl föräldrar som personal, då så är behövligt, kan få råd rörande speciell lekträning samt val av lekmaterial. Förskolan bör även få låna lämpligt lekmaterial från lekoteket. Färdtjänst bör ordnas för de barn som p g a sitt handikapp är i behov av transport till och från förskolan. Dä placering i vanlig förskolgrupp inte anses lämplig kan andra mindre grupper eller specialgrupper komma i fråga. Vilken form av förskola som är mest lämplig måste avgöras från fall till fall. Följande slag av placering kan således bli aktuella: 1. Placering i vanlig förskolgrupp förordas i första hand om barnets särskilda behov kan tillgodoses i sådan grupp och placeringen är lämplig även för övriga barn i gruppen. Åldersblandade grupper (syskongrupper) bör vara speciellt lämpliga för barn med särskilda behov (om barnet lämpligen vistas i en grupp för barn över ca 2 1/2 år) eftersom skillnaderna utvecklingsmässigt är stora i gruppen. Hur många barn med särskilda behov som lämpligen bör ingå i en barngrupp måste avgöras från fall till fall allt efter svårigheternas art och grad. Barngruppen bör dock alltid till övervägande del bestå av barn utan särskilda behov. 2. Mindre grupper för barn med likartade svårigheter/handikapp, där icke handikappade barn integreras, bör anordnas i sådana fall då de handikappade barnen behöver speciell miljö eller speciella anordningar och hjälpmedel, som svårligen kan tillgodoses i en vanlig förskolgrupp. I sådana grupper bör speciallärare anställas. 3. Specialgrupper för barn med svårigheter av gravare slag anordnas då integrering bland andra barn inte anses lämplig. Dessa grupper bör dock i möjligaste mån vara inrymda i samma byggnad som andra förskolgrupper så att ett visst samröre mellan de olika grupperna blir möjligt. Även i dessa grupper bör speciallärare tjänstgöra. Då så visar sig lämpligt bör barn i specialgrupp efter viss tid kunna överflyttas till grupper enligt 1 eller 2 ovan. Under barnets hela förskolvistelse är det angeläget att dess utveckling noga följs av såväl förskolans personal som berörda specialister i nära samverkan med barnets föräldrar. Barn med särskilda behov, som vistas i hemmet och av olika anledningar inte kan delta i förskolans verksamhet, bör på annat sätt få utvecklingsfrämjande hjälp. Detta kan ske bl a genom hemvägledning, vilket innebär att handikappkonsulent eller t ex förskolans personal ger föräldrarna råd och handledning hur de på olika sätt skall kunna stödja barnets utveckling. Lämpligt lekmaterial utlånas och råd ges om materialets användning. Finns lekotek i hemmets närhet kan barnet och familjen ha kontinuerlig kontakt med detta. Lekotekets personal ger på likartat sätt som vid hemvägledning råd hur barnets eftersatta funktioner kan tränas och den allmänna utvecklingen främjas. Lekoteken svarar även för 34

SOU 1972:27

utlåning av lämpligt lekmaterial. Ofta upptäcks ett barns speciella svårigheter först sedan barnet börjat i förskolan. Även i sådana fall är det angeläget att orsakerna till barnets svårigheter utreds liksom möjligheterna att avhjälpa dem. Förskolans huvudman är ansvarig för att behövliga åtgärder såsom personalförstärkning, anlitande av specialister och anskaffning av lämpligt lekmaterial vidtas i samverkan med personal och föräldrar samt berörd medicinsk, psykologisk och pedagogisk expertis. Skulle omplacering visa sig vara till fördel för barnet - t ex i mindre barngrupp eller specialgrupp - bör en sådan noga förberedas. Andra grupper av barn med särskilda behov som bör tillgodoses med likvärdig förskolverksamhet är barn på barnhem, sjukhus, handikappinstitutioner och i viss mån tillfälligt sjuka förskolbarn, som vårdas i hemmet. Se vidare kapitel 16, Barn med särskilda behov.

7.2.4 Hel- och deltidsvistelse i förskolan Barnens behov av vistelsetid per dag är mycket olika. Barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar behöver omvårdnad under hela den tid föräldrarna är borta från hemmet, varför vistelsetiden ofta kan behöva omfatta 9-11 timmar per dag. 1 de flesta fall är nuvarande öppethållande i förskolan tillräckligt (vanligen kl 6.30-19.00 måndagar-fredagar och kl 6.30—14.00 lördagar). Barn till föräldrar i vissa serviceyrken (inom restauranger, sjukhus o d) och med skiftarbete inom industrin blir dock inte alltid tillgodosedda. Längre öppethållande kan ibland vara nödvändigt, för att dessa barn skall garanteras tillfredsställande omvårdnad medan föräldrarna arbetar. Dessa frågor behandlas närmare i kapitel 8, Föräldrarnas arbetstider och förskolans öppethållande. För barn med hemarbetande förälder eller annan vuxen person i hemmet är en kortare vistelsetid per dag oftast tillräcklig. Att deltidsförskolan (lekskolan) omfattar endast 3 timmar per dag beror främst på att två barngrupper per dag tas emot i samma lokaler och med samma lärare, en grupp på förmiddagen och en på eftermiddagen. Undersökningar1 tyder på att så kort vistelsetid ger mer begränsad effekt på barnens utveckling än en något längre daglig vistelsetid. Där så är möjligt bör därför vistelsetiden i deltidsförskolan på sikt förlängas från 3 till 4 eller 5 timmar per dag. Speciellt för många barn med särskilda behov torde 3 timmars vistelse per dag vara otillräcklig, även om någon vuxen finns i hemmet. För dessa barn är det särskilt värdefullt att få delta i måltider och olika vårdsituationer i förskolan. De kan dessutom behöva något längre tid än andra barn för att komma i gång med aktiviteter och för att bearbeta sina intryck. Som tidigare anförts är det särskilt angeläget att dessa barn så tidigt som möjligt får komma i åtnjutande av den utvecklingsstimulans förskolan ger. För att de barn som har särskilda svårigheter inte skall vara yngst i sin barngrupp och därmed få ytterligare handikapp i förhållande 1

Arne Sjölund: Barnstugans effekt på barnets utveckling. (1969)

SOU 1972:27

till övriga barn bör de lämpligen ingå i åldersblandade heltidsgrupper även om de inte har behov av heltidsvistelse. Det finns således två skäl till att barn med särskilda behov i första hand tas emot i den heltidsöppna förskolans åldersblandade grupper: dels behovet av längre daglig vistelse än 3 timmar, dels fördelen av att få kamrater som är både jämnåriga och äldre eller yngre än de själva. Barn med föräldrar som förvärvsarbetar/studerar på deltid har i dag svårt att i förskolan få sitt behov av vistelsetid tillgodosett. Platsbristen i förskolans heldagsform gör att barn med heltidsarbetande/studerande föräldrar vanligen bereds plats i första hand. Mycket få förskolor öppna 5 6 timmar/dag finns i landet. Barn i åldrarna 5-6 år som har deltidsarbetande föräldrar går ofta i förskola 3 timmar/dag men eftersom en deltidsarbetande förälder är borta från hemmet ca 4 - 6 timmar är vistelsetiden klart otillräcklig och kompletterande tillsyn behövs. 3-timmarsförskolan består till mycket stor del av fristående förskolenheter med en lärare som tar emot två grupper om vardera 20 barn per dag. Vistelsetiden blir därigenom ganska låst och medger inte anpassning till barnens skilda behov. Samtidigt innebär denna förskolform svårigheter för läraren att ensam kunna tillgodose 40 barn per dag och samverka med samtliga föräldrar. Dessutom har barnen i denna förskolform som regel inga möjligheter att inom förskolan få umgås med barn i andra åldrar eller med flera vuxna. Flera skäl talar således för att 3-timmarsförskolan så långt möjligt organiseras pä annat sätt. På orter där så är möjligt bör en lämplig organisationsform vara att deltidsbarn ingår i förskolans heltidsgrupper i enlighet med nu gällande bestämmelser för s k gemensam barnstugeavdelning. Deltidsbarnen kan utgöra upp till en tredjedel av antalet barn. Vistelsetiden beräknas till 3-5 timmar men bör vid behov kunna utsträckas till 6 timmar, eller tillfälligt eventuellt mera. (Se vidare avsnitt 7.5.1.) Integrering av deltidsbarn i heltidsgrupper innebär bl a följande fördelar för barnen: a. kontakt med barn i olika åldrar b. kontakt med flera vuxna c. större möjligheter till samvaro i smågrupper samt att välja aktiviteter inom och utomhus eftersom flera vuxna finns i gruppen d. flexibilitet i den dagliga vistelsetidens längd vilket bl a kan ge utrymme för föräldrarna att arbeta eller studera på halvtid. Eftersom det i de flesta kommuner råder brist på såväl heltids- som deltidsplatser och 3-timmarsförskolan ger möjlighet att med relativt begränsad personaltillgång nå ett stort antal barn torde det vara svårt att få till stånd en integrerad förskola, i vilken alla deltidsbarn kan inlemmas i heltidsgrupperna. De förskolor som byggts och utrustats för heltidsbarn behöver användas i första hand för dessa medan särskilda avdelningar eller förskolor får anordnas för deltidsbarn. Framförallt torde det vara svårt att i nya bostadsområden kunna ta emot samtliga deltidsbarn i heltidsgrupper under de år, då antalet förskolbarn är som störst. Särskilda deltidsgrupper behövs därför med all säkerhet i betydande utsträckning 36

SOU 1972:27

även fortsättningsvis. En förlängd daglig vistelse i deltidsförskolan är i och för sig ett angeläget önskemål. I den mån fristående förskolor behöver inrättas kan detta dock bli möjligt först pä lång sikt då platsbristen oftast motiverar att två grupper per dag tas emot. Utredningen föreslår därför att när förbättringar förbereds i deltidsförskolan dessa i första hand sker så att personalen utökas med en avlönad medhjälpare. För att barnen i deltidsgrupperna ändå skall få möjlighet till kontakt med barn och vuxna utanför den egna gruppen och för att personalen skall ha möjlighet till kontinuerlig samverkan med arbetskamrater bör man då så är lämpligt förlägga de särskilda deltidsgrupper som anordnas inom samma byggnad som heltidsförskolan. Lokalmässig samordning bör dock alltid vägas mot önskvärdheten av att förskolenheterna inte annat än undantagsvis bör ta emot mer än 70 barn samtidigt. Samordning av en syskongrupp och en avdelning med två 3-timmarsgrupper, enligt modellen med egna hemvist för grupperna och gemensam lekhall, anser utredningen inte vara lämplig, eftersom en sådan samordning skulle innebära alltför många kontakter för syskongruppens barn - 40 barn utom den egna gruppens barn = 60 barn totalt. I den mån fristående deltidsförskolor behövs för att täcka behovet av deltidsplatser bör förskolan av ovannämnda skäl ha viss anknytning till närliggande heltidsförskola och/eller andra deltidsförskolor eller eventuellt lågstadium eller fritidshem för gemensamma personalkonferenser, gemensam planering m m. Där behovet av deltidsplatser är stort kan det vara lämpligt att den fristående deltidsförskolan består av två avdelningar (= fyra grupper). Deltidsplatser kan således anordnas på bl a följande tre sätt: • Deltidsplatser integreras i heltidsgrupp där deltidsbarnen kan utgöra upp till en tredjedel av antalet barn. Vistelsetid 3-6 timmar/dag. • Särskilda deltidsgrupper anordnas i egna utrymmen inom heltidsförskola eller eventuellt i anslutning till lågstadium. • Fristående deltidsförskolor, eventuellt med två avdelningar, anordnas för att täcka ett mer tillfälligt behov av deltidsplatser. Deltidsförskolans öppethållande under året sammanfaller vanligen med grundskolans läsår om två terminer. Detta kan vara en fördel för familjer med både skolbarn och förskolbarn, i synnerhet om en förälder är hemarbetande och längre lov tillbringas på annan ort. Det kan även vara en fördel när förskolan är samordnad med grundskolans lågstadium eller i de fall man har gemensamma skolskjutsar för förskol- och skolbarn. Annan förläggning under året av förskolvistelsen bör dock kunna prövas. I glesbygdsområden, där många barn färdas relativt läng väg till och från förskolan, skulle det kunna vara lämpligt att förlägga förskolåret på annat sätt än under grundskolans terminer. Vinterlovet skulle eventuellt kunna förlängas och förskolvistelsen t ex koncentreras till vår, sommar och höst. Förskolor i glesbygdsområden kan även på annat sätt organisatoriskt behöva avvika från övriga förskolor. Det kan t ex gälla förlängd vistelse per dag under färre dagar i veckan eller möjlighet att gå i deltidsförskola SOU 1972:27

flera år än vad som är vanligt i tätortskommuner. (Se vidare kapitel 18 Förskola i glesbygd.) Barn i heldagsförskolan bör garanteras vistelse där under hela året, även under sommaren. I de fall då tillräckligt behov inte finns av att hålla en förskola öppen sommartid bör någon närliggande förskola ta emot de barn som behöver förskolvistelse under den tid den egna institutionen är stängd. Omflyttningen bör noga förberedas så att barnen i förväg blir väl bekanta med sin nya miljö. Utflykter, badresor m m bör sommartid kunna anordnas i samordning med parklek eller annan verksamhet för barn. Hur hel- och deltidsvistelse i förskolan kan organiseras på olika sätt framgår ytterligare av organisationsexemplen avsnitt 7.5. 7.2.5 Planeringsmässiga aspekter pä barngruppernas sammansättning Det aktuella behovet av förskolplatser inom ett upptagningsområde blir i viss utsträckning bestämmande för barngruppernas sammansättning. I områden, där behovet av förskolplatser av olika anledningar är relativt litet, föreligger t ex inte alltid behov av så många förskolplatser som två samordnade syskongrupper med 15-20 barn per grupp innebär. I sådana fall kan det bli aktuellt med en mindre förskola omfattande en syskongrupp och kanske en fritidshemsgrupp. I vissa fall kan förskolbarn och skolbarn bilda lagom underlag för en grupp. 1 de flesta tätbebyggda områden torde behovet av förskolplatser alltid vara sa stort att underlag finns för två syskongrupper med 15-20 barn per grupp. I hart exploaterade områden kan platsbehovet vara så stort att en större förskola med t ex fyra syskongrupper, samordnade två och två, synes vara befogad. Lämplig storlek pä förskolenheten torde i de flesta fall vara 50-70 platser (smäbarnsgrupp om högst 12 barn, två syskongrupper om vardera högst 20 barn och eventuell fritidshems- eller deltidsgrupp med högst 15-20 barn samtidigt närvarande). Då förskola i glesbygd behandlas närmare i särskilt kapitel berörs endast vissa organisatoriska frågor kortfattat i detta avsnitt. I glesbygdsområden kan - som tidigare nämnts - flera olika slag av gruppsammansättning komma i fråga. I vissa fall kan det t ex vara lämpligt att inrätta en förskolgrupp inom skolans byggnad eller i dess närhet, så att gemensamma skolskjutsar kan utnyttjas. Är antalet förskolbarn mycket litet kan en verksamhetsmässig integrering med lägstadiebarnen - med delvis gemensam personal, lokal och utrustning - vara en lämplig lösning. (Se vidare kapitel 18, Förskola i glesbygd.) Resultat av pågående försöksverksamhet i glesbygdskommuner tyder pä att barn inte gärna bör ha mer än en halvtimmes resväg till förskolan för att transporterna inte skall bli tröttande. En del barn kommer därmed att bo sä avlägset att de inte regelbundet kan besöka förskola. Det blir då nödvändigt med andra former av förskolverksamhet än den traditionella, stationära verksamheten. Dels kan verksamheten pågå 2-3 dagar per vecka under ca 5 timmar per dag och en förskollärare tjänstgöra på två olika orter, dels kan en ambulerande förskola (buss, eventuellt båt i skärgården) fungera både som transportmedel för en del barn och som förskollokal. 38

SOU 1972:27

Förutom att behovet av förskolplatser är olika stort i olika upptagningsområden, kan en relativt stor förändring av behovet ske även inom ett och samma bostadsområde. Som framgår av kapitel 20, Kommunernas planering för utbyggnad av förskolan är denna förändring särskilt markant under de första 15 åren. En vanlig företeelse i nya bostadsområden är t ex att platsbehovet för yngre förskolbarn är särskilt stort under de första åren efter inflyttningen. Det kan då vara svårt att i åldersblandade grupper få en någorlunda jämn åldersfördelning. Ingår många små barn i en åldersblandad grupp (syskongrupp), måste antingen mer personal anställas, antalet barn minskas eller gruppsammansättningen ändras t ex genom att en särskild grupp under en övergångstid ordnas för en del yngre barn. Om behovet av förskolplatser i bostadsområdet efter hand minskar, medan behovet av fritidshemsplatser ökar, kan det bli aktuellt att ändra befintlig samordning av två förskolgrupper (syskongrupper) enligt modellen med egna hemvistutrymmen och gemensam lekhall till en samordning av en förskolgrupp och en fritidshemsgrupp. Samordning av barn med så stora skillnader i utvecklingsnivå ställer dock stora krav på personal, lokaler, utelekmöjligheter och utrustning. 7.2.6 Gruppsammansättning i befintliga förskolor I de flesta förskolor är barnen f n indelade i grupper efter ålder. En successiv övergång till syskongruppsmodellen bör vara möjlig i de flesta fall, men kräver i allmänhet mindre barngrupper än i förskolor som byggs så att lokalplaneringen direkt stödjer syskonprincipen. Enklast torde övergången till syskongruppsmodellen vara i förskolor med tre grupper för barn över 2 år. Dessa barn (8+12+15=35, eventuellt flera om överinskrivning förekommer) kan då bilda två syskongrupper om ca 17 barn per grupp. Under förutsättning att de tre avdelningarna ligger i samma våningsplan och utrymmena ligger något så när samlade bör två avdelningar kunna fungera som hemvist för de båda syskongrupperna och den tredje avdelningen göras om till gemensam lekhall med olika aktivitetsområden. Finns endast två - eller eventuellt fyra grupper - för barn över 2 år blir det svårare att erhålla gemensamma utrymmen för två syskongrupper. Alla möjligheter till samröre och kontakt mellan grupperna bör dock tas till vara antingen åldersindelningen behålles eller syskongrupper inrättas. Finns t ex lekkök och verkstad i två avdelningar kan ett lekkök och en verkstad användas i sin funktion för båda grupperna och de andra utrustas för andra aktiviteter, t ex för laborativa lekar, miljöbygge och rollekar eller användas som musikrum eller bibliotek. Finns flera större rum per avdelning kan något av dem utrustas för gemensamma aktiviteter. Även kapprum, våtrum och korridorer bör kunna utnyttjas för gemensam lek. Likaså bör förråd kunna fungera gemensamt för två eller flera grupper. Småbarnsavdelningen bör kunna fungera ungefär som tidigare (4+6 barn) även om de äldre barnen bildar syskongrupper. Barnen bör dock vara kvar på denna avdelning tills de är ca 2 1/2 år. SOU 1972:27

7.3 Personal Kunnig personal i behövligt antal är en förutsättning för att föreslagna mål och arbetssätt skall kunna förverkligas. Särskilt bör beaktas att personalen har lämplig utbildning och får kontinuerlig fortbildning för sitt arbetsområde, att personalbehovet beräknas med hänsyn till barnens behov och att personer, som på olika sätt kompletterar den vid förskolan anställda personalen, mer eller mindre fast knyts till förskolverksamheten för att bistå personal och barn i frågor av främst pedagogisk, psykologisk och medicinsk art. För att förskolan inte skall bli en isolerad enhet bör den även ha goda kontakter med det kringliggande bostadsområdet: med familjerna, olika yrkesgrupper, olika åldersgrupper och andra verksamheter för barn och i viss mån även vuxna. Personalens funktioner i förskolan har ingående behandlats i kapitel 3 Samspelet mellan människorna i förskolan och kapitlen 4-5 Arbetssättet i förskolan. Där har särskilt framhållits personalens betydelse som identifikations- och imitationsobjekt, som normgivare och som stimulansgivare. Eftersom förskolans personal och föräldrarna tillsammans är ansvariga för barnens utveckling bör kontinuerlig samverkan ske. Det är även önskvärt att personalen på olika sätt kompletterar de vuxna som barnen är tillsammans med i hemmet. Mänga barn umgås t ex mycket litet med män därför att familjen består av mor och barn eller därför att fadern ibland tar liten del i barnens vård och fostran. Det är därför angeläget för både pojkars och flickors känslomässiga utveckling att de i förskolan får umgås med inte bara kvinnor utan också med män. Flertalet barn saknar även kontakt med äldre personer i hemmet, dels därför att den äldre generationen sällan bor tillsammans med barn och barnbarn, dels därför att bostadsområdena oftast är relativt åldershomogena. Det är därför en fördel om barnen i förskolan har möjlighet att vara tillsammans med även äldre personer. För att fungera väl som stimulansgivare bör personalen känna till såväl utvecklingsförloppet hos barn som hur inlärning sker och hur inlärningssituationer kan utnyttjas med olika metoder och material. En förutsättning för ett gott pedagogiskt arbete bland barnen är att personalen upplever arbetet som meningsfullt, bl a genom att arbetsinsatsens betydelse upplevs och kan sättas in i ett större sammanhang och genom att vars och ens kapacitet tillvaratas. Samarbetsformer som innebär gemensamma beslut, att alla tar ansvar och att arbetsuppgifter fördelas efter intresse och personliga förutsättningar bör bidra till trivsel och mening i arbetet. 7.3.1 Personalens kvalifikationer Personal med direkt arbete bland barn Om förskolans mål skall kunna förverkligas och det fria, anpassningsbara arbetssättet skall kunna genomföras på avsett sätt måste stora krav ställas pä kvalifikationerna hos personal som arbetar bland barnen. Öppenhet och värme i förening med lyhördhet för barns möjligheter och behov har tillsammans med fortskridande personlig utveckling grundläggande betydelse. Till dessa personliga egenskaper måste fogas kunskaper om 40

SOU 1972:27

barns inlärning och utveckling, hur påverkan och attitydbildning sker, betydelsen av vuxenrelationerna i barnens miljö m m. Vidare behövs träning i att uppmärksamma och tyda den information av behov, utvecklingsnivå m m som barnens beteende ger och förstå att svara på denna information med lämplig stimulans eller andra lämpliga åtgärder. För att kunna samverka på ett meningsfullt sätt med föräldrarna m fl behövs kunskaper även i vuxenpsykologi. De höga krav på lämplighet och yrkesskicklighet som måste ställas på personal med arbete bland barn i förskolåldrarna får till konsekvens att genomgängen yrkesutbildning bör uppställas som krav för fast anställning vid förskola. Det är främst utbildning till förskollärare och barnskötare som kan komma i fråga. Beträffande de olika utbildningarna se kapitel 21 Utbildningskomplettering för förskolans personal. Ungefär lika många förskollärare och barnskötare tjänstgör fn vid förskola i heldagsform med viss övervikt för barnskötare i avdelningar för späda barn. Med utgångspunkt från detta förhållande och möjlig tillgång på yrkesutbildad personal under de närmast framförliggande åren bör en jämn fördelning av förskollärare och barnskötare inom alla barngrupper eftersträvas, även i småbarnsgrupperna. Det bör då vara möjligt att kunna tillämpa det av utredningen föreslagna pedagogiska programmet för förskolan. En framtida reformering av utbildningarnas innehåll och omfattning kan på längre sikt komma att inverka på sammansättningen av personal med pedagogiskt arbete i förskolan. I grupper med större antal barn med särskilda behov bör förskollärare med speciell utbildning anställas enligt de grunder som anges i kapitel 16, Barn med särskilda behov och avsnitt 7.3.2, Personalbehov inom förskolan. Pa grund av rådande brist på utbildad personal för förskolan bör olika möjligheter till kompletteringsutbildning av personer med annan för förskolarbetet värdefull utbildning prövas. Ett led i denna strävan är den 1-åriga kompletteringsutbildningen av akademiker med minst två betyg i ämnena psykologi, pedagogik och sociologi, som startat i februari 1972. Liknande kompletteringsutbildning för vissa lärargrupper, där överskott råder, kan vara en annan utväg att avhjälpa bristen på förskollärare. Den utbildning av barnskötare som ordnas av arbetsmarknadsstyrelsen är en annan form av bristyrkesutbildning som bör kunna utökas så att personalbehovet vid förskolorna blir bättre tillgodosett. Med hänsyn till kvalitén på förskolans verksamhet är det angeläget att utbildning av all personal som arbetar bland barn, är föremål för kontinuerlig kvalitativ översyn och att den byggs ut för att svara mot personalbehovet. Vidare bör möjligheter finnas till återkommande utbildning. Utbildningen bör också följas upp av kontinuerlig fortbildning för all personal i förskolan. Vad gäller ekonomipersonal m fl i förskolan har utredningen främst i kapitlen 4 - 5 , Arbetssättet i förskolan påvisat att alla som medverkar i arbete bland barn i förskolåldrarna direkt eller indirekt påverkar barnens utveckling. Det är därför viktigt att all personal som regelmässigt tjänstgör vid förskolinstitutioner erhåller viss grundläggande pedagogisk SOU 1972:27

utbildning utöver den utbildning som erfordras för de primära arbetsuppgifterna. Att så sker är angeläget även med hänsyn till utredningens förslag om att köket bör ingå som ett av lekhallens aktivitetsområden för de äldre förskolbarnen, där barn och vuxna kan arbeta tillsammans. De samarbetsformer som föreslås och som innebär att personalen fungerar i arbetslag och gemensamt planerar arbetet och fattar beslut ger i sig viss internutbildning genom att personal med pedagogisk utbildning ingår i arbetslaget. Därutöver kan dock annan utbildning behöva genomföras i former som bestäms av förskolans huvudman i samråd med tillsynsmyndigheten och resp personalkategoriers fackliga organisationer. Utredningens ställningstaganden vad det gäller personalens utbildning och fortbildning kan kort sammanfattas sålunda:

1 Grundutbildning All personal som tjänstgör i barngrupperna bör ha grundläggande yrkesutbildning för sitt arbetsområde. Den utbildning som i första hand kommer i fråga är förskollärarutbildning och barnskötarutbildning. Med hänsyn till rådande tillgång på utbildade förskollärare och barnskötare bör en jämn fördelning av de båda personalgrupperna eftersträvas i samtliga barngrupper. Detta gäller även småbarnsgrupperna. I grupper med stor andel barn med särskilda svårigheter bör speciallärare anställas. 2 Fortbildning För att arbetssättet i förskolan skall kunna anpassas till nya rön av forskning och försöksverksamhet och för att personalen snabbt skall få kännedom om nya pedagogiska metoder och nytt arbetsmaterial bör utbildningen kompletteras med en kontinuerlig fortbildning för all personal i förskolan. Fortbildningen kommer tillsammans med övriga utbildningsfrågor att behandlas i ett senare betänkande. Utredningen anser emellertid fortbildningen vara en så väsentlig fråga att början till en kontinuerlig fortbildning, sk utbildningskomplettering, föreslås redan i detta betänkande. (Se kapitel 21, Utbildningskomplettering för förskolans personal.)

7.3.2 Personalbehov inom förskolan Att personal finns i tillräcklig utsträckning är en förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Personal måste finnas i sådan omfattning att varje barn får den individuella omvårdnad och stimulans det behöver för sin utveckling. Personalen måste dessutom ha tid för omsorgsfull planering av verksamheten, för samverkan med föräldrarna, för observationer av 42

SOU 1972:27

barnen, för anskaffning av material och för andra förberedelser för barnens aktiviteter samt för kontakter av olika slag m m. Vid beräkning av personalbehovet måste hänsyn tas till bl a följande faktorer: de inskrivna barnens ålder och antal barn med särskilda behov förskolans öppethållande den dagliga vistelse tidens längd för varje barn antal närvarande barn under olika tider pä dagen Även lokalernas och lekplatsens utformning och läge inverkar på personalbehovet. Olämplig rumsdisponering, verksamhet i flera våningsplan eller eljest tungarbetade lokaler, avsaknad av egen lekplats etc gör att förskolan blir mer personalkrävande. Som en konsekvens av det pedagogiska programmet och arbetslagsprincipen, som innebär att all personal deltar i planering och beslut som rör verksamheten och att samverkan sker pä alla arbetsområden, anser utredningen att arbetsorganisationen bör utformas på sådant sätt att all personal har möjlighet att delta i planering av och förberedelser för verksamheten, i samverkan med föräldrar och andra, i personalkonferenser av olika slag m m. Barnstugeutredningen har i sitt förslag till organisation av förskolan, presenterat i diskussions-PM 1971, utgått från den personaltäthet som rekommenderas av socialstyrelsen i Råd och Anvisningar 163 1963 och som fortfarande gäller. Beträffande heldagsförskola (daghem) lyder rekommendationen: "Frånsett ekonomipersonalen bör det finnas en anställd på 5 barn. Omfattar daghemmet även spädbarnsavdelning ökar personalbehovet till en anställd på 4 barn." Rekommendationen innebär lägre personaltäthet 1971 än 1963, eftersom personalens arbetstid under mellantiden förkortats från 45 till 42 1/2 timma per vecka och öppethållandet förlängts med ca 1 timme per dag1 (= 5 timmar per vecka) vid ett flertal förskolor. Utredningen anser det dock vara möjligt att i huvudsak förverkliga det föreslagna pedagogiska programmet med den personaltäthet rekommendationen innebar 1971 under förutsättning att utredningens rekommendationer för samarbetsformer, lokalanvändning och utrustning följs. Den arbetstidsförkortning för förskolpersonalen som trädde i kraft i januari 1972 innebär att arbetstiden reducerats från 42 1/2 till 40 timmar per vecka. För att den personaltäthet som socialstyrelsens rekommendation innebar 1971 skall bibehållas även i fortsättningen bör de arbetstimmar som gått förlorade genom arbetstidsförskortningen 1972 kompenseras. Detta innebär att bortfallet av arbetstimmar för 8 heltidsanställda bör kompenseras med en halv tjänst (8 x 2 1/2 = 20 timmar). För heldagsförskolan innebär detta ungefär följande personalbehov (föreståndare inräknad): i Öppethållandet har utsträckts från kl 18.00 till kl 19.00. SOU 1972:27

Barn ca 1/2-2 1/2 år 2 anställda för 5 barn Barn ca 2 1/2-7 år 1 anställd för knappt 5 barn (Se vidare organisationsmodellerna avsnitten 7.5.1-7.5.3.) I deltidsförskolan beräknas enligt socialstyrelsens rekommendationer en förskollärare för 40 barn (2 x 20 barn). Som tidigare nämnts har en person svårt att ensam omsätta det pedagogiska programmet i två så stora barngrupper. (Jämförelse kan göras med lågstadielärare som svarar för högst 25 barn.) Utredningen föreslår därför att man successivt söker förstärka personalen med en medhjälpare utöver den förskollärare som ansvarar för 20+20=40 barn. En möjlighet är att pröva att deltidsanställa dagbarn vårdare som medhjälpare. (Se även kapitel 12, Familjedaghemsverksamheten.) Mer personal skulle naturligtvis gagna barnen i förskolan. Knappheten på utbildad personal gör emellertid att krav på högre personaltäthet i dagens läge skulle kunna äventyra en nödvändig utbyggnad av förskolan. Beträffande tillgång till och behov av utbildad personal hänvisas till kapitel 14, Förskolans utbyggnad. Av personalberäkningarna där framgår att knappheten på både förskollärare och barnskötare kommer att vara märkbar fram till 1980, även om utbildningskapaciteten ökar. När barn med särskilda behov ingår i grupperna bör personalinsatsen ökas. Dessa barns speciella behov av stimulans, träning och rent personlig omvårdnad måste tillgodoses genom att mer personal anställs inom gruppen och genom att behovet av experthjälp tillgodoses. Utredningen förutsätter att personaltätheten inom förskolan ökas så snart det innebär extra arbetsinsatser att tillgodose barn med särskilda behov. Personalbehovet måste prövas från fall till fall. Behovet av barnvårdare som tar hand om tillfälligt sjuka barn i deras hem beräknas med hänsyn till att barn i genomsnitt är sjuka under ca 25 dagar/år, yngre barn flera dagar och äldre barn färre. Se vidare kapitel 9, Omvårdnad om tillfälligt sjuka barn. Nuvarande personaltäthet inom daghemmen motsvarar inte gällande rekommendation. 1970 var personaltätheten i genomsnitt för landet en anställd för 5,4 barn.1 Vad en lägre personaltäthet än den rekommenderade innebär under olika tider på dagen i fråga om antal barn per tjänstgörande vuxen i grupper med 15-20 barn framgår av bilaga 7.1 (återges efter detta kapitel). Utredningen föreslär inget generellt styrmedel för att förverkliga personaltäthetsrekommendationen utan utgår från att kommunerna successivt kommer att förbättra personaltätheten i den takt resurserna medger. I ett läge med knappa resurser, såväl i fråga om personaltillgång som i fråga om ekonomiska möjligheter, har det i stället synts väsentligt att föreslå att personalförstärkningar på kort sikt koncentreras dit där de är mest angelägna, dvs i förskolor där barn med särskilda behov integreras. Det rör sig om barn med fysiska, psykiska, emotionella, sociala eller språkliga handikapp. I kapitlet Barn med särskilda behov föreslås att - i 1

44 Barnstugor 1969/70, SM S 1972:5. SOU 1972:27

likhet med vad som gäller i grundskolan - ett extra statsbidrag bör utgå för personalförstärkningar för att tillgodose i första hand dessa barns behov. Hela det pedagogiska program som utredningen föreslår, torde inte kunna förverkligas inom ramen för dagens personaltäthet. Barnen kan få för liten kontakt med och stimulans av vuxna. Planeringstid och observationstid kan bli knapp. Arbetet kan bli alltför inrutat etc. Programmet bör emellertid kunna genomföras successivt, så som är vanligt vid introduktion av nya reformer. I kapitlen Arbetssättet i förskolan ges förslag till arbetsuppläggning, som torde underlätta arbetet även vid en lägre personaltäthet än den av socialstyrelsen rekommenderade. De förslag till utformning av lokaler som ges av utredningen torde också ge bättre arbetsmöjligheter för personalen i kommuner med låg personaltäthet än traditionella lokallösningar. 7.3.3 Män i förskolan Förskolans personal består nästan uteslutande av kvinnor. Samma förhållande råder på grundskolans lågstadium och till stor del också på mellanstadiet. Detta är allvarligt med tanke på att många barn också i hemmet saknar möjligheter till manlig identifikation. Dessutom torde det förhållandet att enbart kvinnor tar hand om små barn befästa traditionellt könsrollstänkande och könsrollsfördomar hos barnen. Om inte barnen från tidig ålder får uppleva att både män och kvinnor tar del i vård och fostran av små barn och fullgör samma arbetsuppgifter torde det vara svårt att få en attitydförändring till stånd. Utredningen anser det därför angeläget att pröva olika sätt att få manlig personal till förskolan och att den manliga personalen har samma arbetsuppgifter som övrig personal. Sedan 1970 pågår försök med könskvotering vid intagning av elever till förskoheminarierna. Denna åtgärd har bidragit till att fler män än tidigare deltar i förskollärarutbildningen. Hösten 1971 antogs 62 manliga elever av totalt 1 100 vid seminarierna och våren 1972 22 av totalt 1 000. Könskvoteringen måste betraktas som en kortsiktig lösning som bör åtföljas av andra åtgärder. I avsikt att bl a utbilda manlig personal till förskolor och fritidshem har arbetsmarknadsstyrelsen såsom bristyrkesutbildning anordnat tre barnskötarkurser under 1970 och 1971. Den första kursen anordnades för enbart manliga elever. I de båda andra kurserna var ungefär hälften av eleverna män. Varje kurs omfattade 16 elever. Större delen av deltagarna har efter utbildningen tagit anställning i förskolor. Beslut har fattats om att fyra liknande kurser skall anordnas under 1972. För att minska bristen på barnskötare och få mer manlig personal i förskolorna bör denna utbildning utökas. Möjligheterna att ordna andra former av vuxenutbildning för att få utbildad manlig personal till förskolverksamheten bör undersökas. I Malmö har sedan ett par år tillbaka vapenfria tjänstepliktiga beretts anställning i förskolor efter genomgång av en introduktionskurs på ca 3 veckor. 4 eller 5 vapenfria tjänstepliktiga per år har på detta sätt fått sin SOU 1972:27

tjänstgöring förlagd till förskola. Liknande kurs planeras i Sundsvall 1972. Möjligheterna att utvidga denna verksamhet begränsas dock av gällande praxis för placering av de vapenfria tjäntepliktiga. I vapenfrilagen anges att de tjänstepliktigas tjänstgöring skall vara betydelsefull för samhället. Speciellt nämns brandtjänst inom civilförsvaret, reparationstjänst vid järnvägarna, statens vattenfallsverk eller televerket, tjänst inom hälso- och sjukvård samt ekonomi- eller expeditionstjänst inom statlig eller kommunal förvaltning. Praxis har varit att dessa områden fylls i den ordning de nämns, varför endast ett fåtal av de ca 500 värnpliktiga som årligen beviljas vapenfri tjänst kommit i fråga för verksamhet bland barn. Frågor rörande vapenfri tjänst behandlas emellertid inom socialstyrelsen där man undersöker möjligheterna till tjänst inom hälso- och sjukvård samt social- och barnavård. Inom arbetsmarknadsstyrelsen gör man samtidigt en översyn av den introduktionskurs som föregår placering inom social- och barnavårdssektorn. Även om introduktionskursen varit mycket kort och den sammanlagda tjänstgöringstiden begränsad till 540 dagar har erfarenheterna av försöken varit goda. Utredningen anser det därför önskvärt att vapenfria tjänstepliktiga får ökade möjligheter att efter lämplig utbildning tjänstgöra i förskola. I Göteborg pågår sedan januari 1972 försök med beredskapsarbete inom förskolan. 25 män i olika åldrar och med olika yrkes- eller studiebakgrund tjänstgör inom förskolans heldagsform i en första etapp under 4 månader. Arbetsuppgifterna är mycket skiftande med hänsyn till respektive persons intressen, lämplighet och tidigare sysselsättning. För att få mer manlig personal vid förskolorna bör olika möjligheter att anställa män beaktas när personal anställs. De samarbetsformer och det arbetssätt i förskolan som utredningen föreslår innebär bl a att ekonomipersonalen kommer mer i kontakt med barnen än tidigare och ingår i arbetslag med övrig personal. Det är därför angeläget att män anställs likaväl för hushålls- och lokalvårdsarbetet som för andra arbetsuppgifter i förskolan. Även den personal som tjänstgör vid flera förskolor - barnläkare, barnsjukskötare, barnpsykologer, pedagogkonsulenter, speciallärare, tolkar m fl bör delvis bestå av män. Svårigheterna att få manlig personal till yrken som innebär arbete bland små barn och till vårdyrken överhuvudtaget torde ha många orsaker. Två skäl, som säkerligen väger tungt, är att lönerna inom dessa yrken är relativt låga och att dessa yrken traditionellt betraktas som typiskt kvinnliga. Även om det senare skälet inte är fullt så markant som tidigare krävs stora insatser i samhället - redan i förskolan och senare inom skolan för att åstadkomma en attitydförändring, så att ungdomar väljer yrke efter intresse och lämplighet och inte utifrån traditionellt könsrollstänkande. En lönesättning som bättre tillgodoser dem som arbetar i vårdyrken skulle givetvis underlätta ett friare yrkesval.

46 SOU 1972:27

7.3.4 Personal som fungerar för flera förskolor I varje barngrupp finns barn med olika bakgrund och olika förutsättningar och med olika behov som bör tillgodoses. Beteendestörningar är relativt vanliga redan i förskolåldern och barn med handikapp av olika slag kommer i relativt stor utsträckning att ingå i förskolgrupperna. Om personalen skall kunna tillgodose varje barns behov, måste den ha stöd och hjälp av personer som besitter djupare kunskaper och större erfarenheter i främst pedagogiska, psykologiska och medicinska frågor. För den skull bör pedagogkonsulent, barnspykolog och/eller kurator, barnläkare och barnsjukskötare knytas som rådgivare till förskolorna. Pedagogkonsulenter bör fungera som pedagogiska råd- och stimulansgivare för personalen vid förskolorna. En pedagogkonsulent bör kunna svara för ca 15-20 förskolor. Eventuellt kan han/hon svara för ett mindre antal förskolor och dessutom ha visst pedagogiskt ansvar för ett antal familjedaghem. Se vidare kapitel 23, Förskolverksamhetens yttre organisation. Barnpsykologer och kuratorer för förskolverksamheten finns i ett mindre antal kommuner. Erfarenheterna av deras verksamhet är goda och det är angeläget att psykologverksamheten snabbt byggs ut. I mindre kommuner torde befintlig skolpsykolog kunna svara även för förskolverksamheten. Psykologen bör i första hand arbeta genom personalen för att på så sätt nå så många barn som möjligt. Psykologens roll och arbetsuppgifter behandlas i kapitel 3, Samspelet mellan människorna i förskolan, kapitel 10, Fysisk och psykisk hälsovård och kapitel 19 Uppsökande verksamhet. Specialutbildad personal bör knytas till förskolverksamheten för att barn med särskilda behov skall kunna tillgodoses inom förskolan och där få behövlig stimulans, träning och behandling. Den personal som kan komma i fråga är bl a specialiserade läkare, talpedagoger, sjukgymnaster, speciallärare. Dessa specialister bör arbeta tillsammans med och så långt möjligt genom personalen, dels för att personalen skall få vidgade kunskaper på respektive områden och därigenom förbättrade möjligheter att tillgodose barnen, dels för att specialisterna på detta sätt når ut till flera barn. Även föräldrarna bör så långt möjligt ta del av specialisternas arbete för att barnet även i hemmet skall kunna få stöd och hjälp av föräldrarna. (Se vidare kapitel 16, Barn med särskilda behov.) För att barn, vilkas föräldrar förvärvsarbetar eller studerar, skall garanteras god omvårdnad även när de är sjuka, bör barnvårdare anställas i sådan utsträckning att det täcker behovet av sjukomsorg i hemmet. Barnvårdare bör ha anknytning till en eller ett par förskolor och kunna anlitas även för att ta hand om barn i förskolan under insjukningsdagen och sedan de återkommit till förskolan efter sjukdom men fortfarande är i behov av extra lugn miljö inomhus. Barnvårdarna bör också kunna tjänstgöra inom förskolan - och eventuellt även inom annan barnverksamhet - under tider då barnen i förskolan är friska. (Se vidare kapitel 9, Omvårdnad om tillfälligt sjuka barn.) För att verksamheten vid förskolorna skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt krävs att personalen är fulltalig. All personal i SOU 1972:27

heltidsförskolans grupper har enligt utredningens förslag schemabunden arbetstid - avlösare förekommer inte och även föreståndaren förutsätts arbeta viss tid i barngrupp. Personalkapaciteten kommer därigenom till maximal användning men organisationen blir känslig för oplanerad personalfrånvaro. På samma sätt som är vanligt inom andra verksamheter bör förskolan ha en smidig vikarieorganisation, som innebär att vikarie snabbt kan anskaffas när personal p g a sjukdom eller annan anledning inte kan tjänstgöra. Som vikarier bör i första hand förskollärare och barnskötare anlitas. Då vikarier med denna utbildning inte finns att tillgå bör bl a lediga barnvårdare eller dagbarnvådare kunna anlitas.

7.3.5 Personalens samarbete Ett väl fungerande samarbete mellan de anställda i förskolan är en förutsättning för att personalresurserna maximalt skall komma verksamheten till godo. Genom att samarbetet påverkar såväl den individuella arbetsinsatsen som dennas möjligheter att på ett lämpligt sätt bidra till den gemensamma arbetsinsatsen är det angeläget att skapa samarbetsformer som verkar utvecklande på arbetssättet och som tillvaratar vars och ens kapacitet. En förutsättning för att personalen skall kunna vidareutvecklas och göra en god insats i arbetet är att den känner trivsel och arbetsglädje samt upplever att arbetsinsatsen har betydelse och mening i ett större sammanhang. Samtliga anställda bör därför få ordentlig inblick i verksamhetens mål och syfte och i det pedagogiska arbetssättet bland barnen. Samarbetsformer som innebär att personalen gemensamt diskuterar olika spörsmål, gemensamt fattar beslut och delar ansvar bör främja såväl trivsel och intresse för arbetet som arbetets kvalitet. En väsentlig uppgift för förskolan är att lägga grunden till att barnen så småningom utvecklas till att kunna samarbeta med andra människor. Den viktigaste inlärningskällan i detta avseende utgör de vuxna i barnens omgivning, eftersom barnen lär av de vuxnas sätt att samarbeta, fatta beslut och ta ansvar för sina beslut. Personalens samarbete är därför av största betydelse för barnens sociala fostran. En konsekvens av detta blir att barnen successivt får ökade möjligheter att delta i de vuxnas samarbete genom att ge synpunkter, delta i beslut och få ta ansvar för fattade beslut. All personal inom förskolan kommer således genom sitt beteende gentemot barnen, varandra och andra personer att påverka barnen. Alla i förskolan har därmed uppgifter av pedagogiskt slag och behöver samverka med varandra även på det pedagogiska området. Detta gäller även köksoch städpersonal m fl som traditionellt inte ansetts ha pedagogiska uppgifter i förskolan. Förutsättningar för att personalens gemensamma arbetsinsats skall på bästa möjliga sätt främja barnens utveckling är således bl a: att personalen upplever sin arbetssituation på ett positivt sätt: känner trivsel, glädje och mening i arbetet och känner att det egna arbetssättet utvecklas 48

SOU 1972:27

att vars och ens kapacitet - kunskaper, erfarenheter, förmåga, intresse, talang m m - tillvaratas för att berika verksamheten och att all personal har del i ansvaret för förskolans verksamhet att samarbetet mellan personalen karaktäriseras av generositet och öppenhet, att svårigheter gemensamt diskuteras och åtgärdas för att kunna minskas eller elimineras, att man söker lösa konflikter att barnen får uppleva hur de vuxna samverkar, övervinner svårigheter, löser konflikter så att barnen kan få en modell för hur de själva kan samarbeta med andra, hur konflikter kan lösas etc. Förutsättningarna för ett mera utvecklat samarbete mellan personalen i befintliga förskolor har som regel varit mycket begränsade. I deltidsförskolan med en lärare och två barngrupper per dag saknas helt förutsättningar för vuxensamverkan om medhjälpare inte finns. Med den personalbrist som ofta råder inom daghemmen har möjligheterna till samverkan inom de oftast åtskilda barngrupperna också varit små. Av de 2-3 personer som i regel anställs per barngrupp får en ofta tjänstgöra ensam i barngruppen under en stor del av dagen. Den av utredningen skisserade modellen med två samordnade syskongrupper ger däremot goda möjligheter till samarbete och förutsätter dessutom att samarbete förekommer. Olika samarbetsformer kan vara lämpliga i olika sammanhang. Vissa personer fungerar bättre i ett mer spontant och ostrukturerat samarbete, medan andra föredrar mer fasta samarbetsformer. Förskolornas storlek och organisation kan även påverka hur samarbetet läggs upp. Alla insatser för att utveckla samarbetsformerna bör därför präglas av hänsyn till personalens önskemål och förutsättningar samt förskolans organisation. Utredningen vill för den skull inte föreslå en fixerad modell för hur samarbetet bör fungera utan ger endast exempel som ledning för hur samarbetet kan läggas upp. För att samarbetet inte skall bli alltför ostrukturerat eller tungrott föreslår utredningen att personalen samarbetar i arbetslag om 3—4 personer. I varje arbetslag bör minst en förskollärare ingå. Arbetslag kan bildas för olika ändamål. Det blir naturligt att personal som gemensamt arbetar med en barngrupp bildar ett arbetslag, liksom personal, som arbetar i lekhall eller med ekonomifunktioner, kan ha anledning att bilda arbetslag. Fasta arbetslag bör vara det normala men arbetslag eller arbetsgrupper kan även bildas för tillfälliga syften som att genomföra ett aktivitetsprogram eller att utrusta ett aktivitetsområde. Likaså kan representanter från olika arbetslag bilda en arbetsgrupp rörande arbetsområden som berör större delen av eller hela förskolan. I arbetslag kan ingå såväl vuxna som barn. Beträffande arbetslagens befogenheter, måste ganska stora variationer förutsättas. Det är synnerligen väsentligt att all personal i förskolan gemensamt försöker klarlägga respektive arbetslags ansvarsområde samt besluts- och verkställandebefogenheter. Vidare är det av stor vikt att all personal är införstådd med behovet av att kontinuerligt ompröva dessa befogenheter. En viktig del av arbetslagets funktion är att söka uppnå en arbetsfördelning som tar sikte på varje medlems speciella kapacitet. Inom SOU 1972:27 4

arbetslaget söker man utröna de intressen och färdigheter hos medlemmarna som kan komma verksamheten till del. Därefter kan arbetsfördelning ske liksom klargörande av i vilka avseenden arbetslaget eventuellt kan behöva kompletteras. För att klara av de diskussioner och det arbete som antytts ovan är det nödvändigt att arbetslagets medlemmar är öppna och generösa gentemot varandra. Detta är en förutsättning för konstruktivt givande och tagande av positiv och negativ kritik liksom för demokratisk samverkan avseende såväl planering, beslut och verkställande som ansvarstagande för det var och en gör. Medlemmarna i arbetslaget bör dagligen konferera med varandra om aktuella spörsmål rörande barnen och verksamheten och minst en gäng i veckan ha en mer ingående diskussion om och planering av arbetet. För dessa diskussions- och planeringsträffar bör barnfri tid kunna tas i anspråk och de bör till övervägande del kunna förläggas mitt på dagen, då all personal är i tjänst och barnen har en vilstund. (Se bilaga 7.1). Vissa sammankomster bör dock förläggas till kvällstid, sä att all personal och även föräldrar kan delta i diskussioner, planering och beslut som rör hela förskolan. Vad arbetslagen närmare kan ha anledning att diskutera, planera och utföra kommer att växla från arbetslag till arbetslag, beroende på medlemmarnas speciella arbetsområde, arbetslagets befogenheter pä olika områden m m. Här kan därför endast ges exempel pä några områden som kan bli aktuella att behandla vid arbetslagskonferenser: a. planering av olika aktiviteter för barnen under den närmaste tiden b. material- och utrustningsbehov, lokaldisponering c. planering och förberedelser för studiebesök och utflykter, utbyte med andra verksamhetsområden, t ex bibliotek, lekpark, museum, arbetsplatser d. uppläggning av arbetet med barnen utifrån observationer; olika insatser för enskilda barn e. samarbetet med föräldrarna f. samarbetet med lågstadiet g. utarbetande av förslag till arbetsschema och utnyttjande av barnfri tid. Värdet av personalens samarbete torde ytterligare höjas genom att föräldrarna — på likartade villkor som personalen - får delta i en del diskussioner och i utformning av förskolans verksamhet och miljö. Därigenom kompletteras personalen pä ett värdefullt sätt, föräldrarna får uppleva att de fyller en viktig funktion och tar visst ansvar för förskolans verksamhet och barnen kan få känna en nära och naturlig anknytning mellan hem och förskola. För personal i befintliga förskolor bör en successiv övergång till arbetslagsmodellen vara möjlig, såväl om förskolans barngrupper är åldersindelade som om åldrarna är blandade. För att samverkan mellan personalen över barngruppsgränserna skall bli verkligt meningsfull bör dock samröre mellan grupperna förekomma och vissa gemensamma lekutrymmen finnas. Där så inte skett tidigare bör det kunna vara en 50

SOU 1972:27

lämplig början att i mindre personalgrupper diskutera verksamhetens uppläggning, materialanskaffning, m m för att så småningom utöka samverkansområdet till att omfatta diskussioner och planering kring barnens behov och aktiviteter, personalens arbetsuppgifter, utformning av förskolans organisation och miljö, föräldramedverkan m m. Att det kan vara förenat med stora svårigheter att direkt övergå från nuvarande samarbetsformer till "arbetslagsmodellen" torde vara uppenbart, i synnerhet som utbildningen gett liten träning i samverkan av detta slag. Det är därför väsentligt att ambitionsnivån och utvecklingstakten för samarbetet utformas på ett sätt som passar personalen på respektive förskola. Var och en av de anställda bör få uppleva alla steg i ökad samverkan som en vidareutveckling. 7.3.6 Föreståndarens arbetsuppgifter En viss förändring av föreståndarens hittillsvarande arbetsuppgifter är en förutsättning för de samarbetsformer som föreslagits. Föreståndaren är vanligen den av de anställda som vid sidan av sin utbildning har största erfarenheten av pedagogiskt arbete bland barn. Föreståndarens kapacitet torde därför bäst tas till vara om hon/han vid sidan av de arbetsledande uppgifterna direkt kan delta i arbetet bland barnen. Administrativa uppgifter som nu åvilar föreståndaren bör därför så långt möjligt övertas av den centrala förvaltningen i kommunen. En del av nuvarande föreståndaruppgifter kan lämpligen skötas av annan personal inom förskolan. Administrativa arbetsuppgifter som med fördel sköts inom förvaltningens kansli är bl a följande: Mottagning av anmälningar till förskolan Intagning av barn i samråd med pedagogkonsulent och förskolans personal Uträkning och inkassering av föräldraavgifter Bokföring Stor del av upphandlingen (större inventarier, lekmaterialköp som kan planeras i förväg, stor del av förbrukningsmaterialet) i samråd med förskolans personal. Personal inom förskolans olika barngrupper kan lämpligen sköta följande: Anteckning av barnens närvaro och frånvaro Kontakter med barnens föräldrar, berörda specialister m fl Kontakter inför besök, utflykter o d Inköp av arbetsmaterial. Föreståndarens arbetsuppgifter skulle därmed i huvudsak bli följande: Fungera som arbetsledare (huvudansvarig för den pedagogiska och organisatoriska verksamheten, personalens trivsel, samarbetsformer för personal och föräldrar, konferenser, kosten i förskolan m m) Vara huvudansvarig för förskolans egendom, ekonomi och administration SOU 1972:27

Vara kontaktperson med huvudmannen, andra lokala myndigheter och allmänheten. Därutöver bör föreståndaren ingå i olika arbetslag och arbeta bland barnen i barngrupp. I vilken utsträckning föreståndaren har möjlighet att direkt delta i arbetet bland barnen beror pä förskolans storlek. I vissa fall kan det vara lämpligt att föreståndaren i stället för att tjänstgöra i barngrupp fungerar som pedagogisk ledare även för kringliggande familjedaghem eller annan verksamhet för barn i bostadsområdet. I sådana fall måste dock annan personal anställas vid förskolan motsvarande den tid som föreståndaren ägnar sig ät annan verksamhet. 1 de organisationsmodeller som presenteras senare i detta kapitel förutsätts att föreståndaren arbetar ungefär halvtid i barngrupp. 7.3.7 Samarbete föräldrar - personal Hemmet och förskolan är de miljöer barnen huvudsakligen vistas i. Därför är det väsentligt att barnen känner sig hemmastadda och trygga i bada miljöerna, att det finns ett klart samband mellan dem och att normer och värderingar i hem och förskola är något så när samstämmiga. Bästa förutsättningen härför är att kontakterna mellan föräldrar och personal präglas av ömsesidig tillit och respekt. Sambandet hem-förskola bör även stärkas genom att barnen får uppleva hur föräldrar samarbetar med förskolans personal och på olika sätt deltar i förskolans verksamhet. För att förskolan på lämpligt sätt skall kunna fungera som komplement till hemmen bör föräldrarna fä framföra synpunkter på verksamhetens och miljöns utformning samt ge vägledning rörande det egna barnets behov och vilken individuell handledning det kan behöva etc. Det är därför naturligt att föräldrarna blir väl insatta i förskolans verksamhet, att de får vara med och utforma den och ha viss inverkan på dess kvalitet. Föräldrarnas medverkan härvidlag bör kunna medföra variation i miljöutformning och programuppläggning, vilket inom vissa ramar är eftersträvansvärt. Samverkan mellan föräldrarna och personalen bör kunna ske inom samrådsgrupper i förskolan. Föräldrar och personal inom varje barngrupp/avdelning bildar en sådan samrådsgrupp. Representanter för dessa samrådsgrupper kan sedan bilda en samrådsgrupp för hela förskolan. I dessa ingår såväl föräldrarna som personalen. Om föräldrarna så önskar kan man i förskolan bilda en eller flera arbetsgrupper bestående av föräldrar, personal och barn. Dessa arbetsgrupper kan ha speciella uppgifter och t ex arbeta fram olika förslag som rör verksamheten eller miljön och som sedan diskuteras tillsammans med övriga berörda. Sådana frågor kan t ex vara användning av lokaler och därmed påföljande förändringar, förbättringar av lekredskap till utelekplats, anskaffning av lekmaterial, ändrad äldersammansättning i grupperna. Samråds- och arbetsgrupper kan vara en väg för att ge föräldrarna viss möjlighet att bli delaktiga i verksamhetens utformning. För att undvika att endast ett fåtal på detta sätt får tillfälle att i arbetsgrupper samverka 52

SOU 1972:27

med personalen och påverka förskolans verksamhet kan det vara lämpligt att dels ha flera arbetsgrupper, dels viss successiv omsättning av medlemmarna i de olika grupperna. För att föräldrarnas åsikter i olika frågor även skall nå huvudmannen och kunna påverka behandlingen av olika förskolfrägor bör föräldrarna vara representerade i vissa sammanhang dä personal och huvudman har kontakt med varandra. Bl a kan huvudmannen vara representerad i förskolans samrädsgrupp. Föräldrar som förvärvsarbetar eller studerar far utöver förvärvsarbete, studier och omsorger om hemmet och familjen liten tid över för insatser i förskolan. Det kan därför stöta pä stora svårigheter att i daghemmen förverkliga en medverkan av föräldrarna i den utsträckning som här skisserats. Personalen bör därför varsamt orientera sig i föräldrarnas villkor och försöka nä var och en utifrån deras speciella förhållanden. Personalen bör vidare pä olika sätt söka underlätta för föräldrarna att delta i någon form av samarbete. Det bör därför finnas flera olika former av samverkan så att varje förälder kan finna en passande form som gör att alla kan delta i något samarbete. Utgångspunkt för samarbete föräldrar-personal är perioden för barnets introduktion i förskolan. Under denna tid har föräldrar, barn och personal goda möjligheter att lära känna varandra, barn och föräldrar blir hemmastadda i miljön och föräldrarna blir insatta i personalens arbetssätt. Redan vid första kontakten med förskolan är det angeläget att föräldrarna känner sig väl mottagna och accepterade av personalen och att de får klart för sig att de alltid är välkomna i förskolan när de har tid och lust. De bör få veta att det är en fördel om de deltar i verksamheten bland barnen men att de också är i sin fulla rätt att koppla av när de är i förskolan och att de förutom kontakten med barn och personal också har möjlighet att träffa andra föräldrar. För den skull bör de ha tillgäng till något utrymme i förskolan där det finns bekväma sittplatser, tidningar och böcker m m. Fn förutsättning för att föräldrarna skall känna sig accepterade och välkomna i förskolan och känna behov av samverkan är att personalen har känsla för och kunskaper om familjernas eventuella problem och förstår föräldrarnas situation och uppfattar sin egen roll i samarbetet. Att olika slag av information när alla föräldrar är en annan förutsättning för att ett gott samarbete etableras. Det gäller såväl information om förskolans syfte ocli verksamhet som föräldrarnas och personalens rättigheter och skyldigheter samt fortlöpande information om verksamheten. Förutom den information föräldrarna får under introduktionsperioden och vid kontakterna när barnen lämnas och hämtas bör de kontinuerligt informeras om förskolan och verksamheten. Informationen kan till viss del vara skriftlig för att nä alla men måste da vara enkelt och okonventionellt framställd. För belysning av vissa frågor bör personal, barn och föräldrar tillsammans kunna sammanställa aktuella information pä stencilerade blad e d om vad som händer i och kring förskolan. För att all information skall nä även föräldrar som inte talar svenska bör tolk anlitas för muntlig information. Skriftlig information bör ges pa SOU 1972:27

föräldrarnas eget språk, vilket kan kräva hjälp av översättare. Vid det fortsatta samarbetet mellan föräldrar och personal bör försöksverksamhet igångsättas för att ge vägledning om lämpliga samarbetsformer. Här ges endast några exempel på samarbetsformer, som kan variera och vidareutvecklas allt efter förhållandena i resp förskolor. • "Öppet hus" pa eftermiddagen när föräldrarna hämtar barnen (eller eventuellt pä lördagen). Någon förtäring, t ex enkel måltid eller kaffe, ordnas av personal, barn och de föräldrar och syskon som kan hjälpa till. • Föräldrarna inbjuds att delta i personalens konferenser dä man diskuterar sädana spörsmål som föräldrarna bör fä ge sina synpunkter pä. D Föräldramöten, vilkas innehåll och utformning huvudsakligen bestäms av föräldrarna, som också deltar i arrangerandet. D Arbetskvällar (eventuellt pä lördagar pä dagtid) dä personal, föräldrar, förskolbarnen och syskon m fl tillsammans kan göra vissa förändringar i förskolans inne- eller utemiljö, förbereda någon fest e d. • Arbets- och studiegmpper för planering av samverkan hem-förskola, för utarbetande av förslag till nya inslag i verksamheten, förändring av förskolans miljö o d, för att studera och diskutera frågor som rör barns inlärning, utveckling och fostran eller andra spörsmål som föräldrarna har behov av att ta upp. Dessa grupper bör i viss utsträckning kunna fungera utan personalens medverkan men förskolans lokaler bör stå till gruppernas förfogande. • Samtal mellan föräldrar och personal, enskilt eller i grupp, där i vissa fall barn och syskon m fl kan delta. Personalens observationer av barnen kan vara utgångspunkt för samtalen eller de kan aktualiseras av andra orsaker. Såväl föräldrarna som personalen bör kunna ta initiativ till sädana samtal. De dagliga kontakterna mellan personal och föräldrar när barnen lämnas och hämtas är en samverkansform som rätt utnyttjad bör kunna öka förtroendet mellan föräldrar och personal och sä småningom leda fram till samarbetsformer som är lämpliga för de personer det i varje särskilt fall gäller. Huvudansvaret för att olika samarbetsformer kommer till stand avilar i första hand personalen. Hör att underlätta olika samarbetsformer bör förskolans lokaler och utrustning sa långt möjligt under kvällar, veckoslut och helger sta till föräldrarnas och andra anhörigas disposition.

7.4 Samarbete mellan personalen och huvudmannen andra verksamheter

samt

7.4.1 Personal - huvudman Goda relationer mellan personal och huvudman bör bidra till att personalen känner trivsel och mening i sitt arbete, att personalens kunskaper, erfarenheter och åsikter i olika frågor pa ett fruktbart sätt kan påverka huvudmannens ställningstaganden och att personalen förstår bakgrunden till dessa ställningstaganden. 54

SOU 1972:27

En förutsättning för sådana goda relationer är öppna informationskanaler i bada riktningarna, så att kommunikationen inte enkelriktat går från huvudmannen till personalen, vilket hittills ofta varit fallet. Den eller de tjänstemän i kommunen som närmast har kontakt med förskolorna - olika slag av konsulenter eller inspektörer - blir som regel de som till stor del förmedlar informationen mellan huvudmannen och förskolan. Därutöver bör dock finnas direkt kontakt mellan personal och huvudman. En möjlighet att skapa sådan kontakt är att nämndledamöterna som handlägger förskolfrågor står i kontakt med förskolorna i kommunen och vid besök där träffar personalen samt även barn och föräldrar för ömsesidig information. Nämndledamöter och kommunala tjänstemän kan med fördel ingå i samrädsgrupper för enskilda förskolor eller för förskolor distriktsvis. Företagsnämnd med representanter för bl a förskolans personal och den nämnd som handlägger förskolärenden kan vara en annan möjlighet att etablera kontakt mellan förskolan och dess administration. Som ett komplement till andra samverkansformer kan det även ha ett värde om representanter för förskolans personal är med på nämndens sammanträden och där har yttranderätt. Personalen bör i samtliga samarbetsformer ges möjlighet att framföra sina synpunkter pä förskolans verksamhet och att påverka dess utformning och sin egen arbetssituation samtidigt som den blir insatt i hur nämnden arbetar och varpå den grundar sina ställningstaganden. Av den anledningen är det nödvändigt att goda kontakter etableras mellan förskolan och bl a social fältverksamhet samt annan verksamhet för barn såsom familjedaghem, lekparker, bibliotek, lekotek. 7.4.2 Förskola - lekpark De båda verksamhetsformerna vilka har en delvis olika inriktning bör kunna ge varandra värdefulla erfarenheter. Genom visst samutnyttjande bör t ex de materiella resurserna kunna utnyttjas bättre än vad som nu sker. Pa vissa håll bör förskola och parkleksverksamhel delvis kunna ha gemensam utelekplats. Förskolans barn skulle därigenom fa kontakt med andra barn och vuxna och även fa bättre lekmöjligheter utomhus. Särskilt för smägruppsförskolan (se avsnitt 7.5.3), där barnen får relativt få kontakter och förfogar över ett ganska litet utrymme och mer begränsat materiel, skulle lekparken kunna innebära ett gott komplement. 1 viss utsträckning skulle även andra barn än de som har plats i förskolan kunna delta i dess inomhusverksamhet. Även personalen borde kunna byta en del tjänster. För att bland annat ansvarsfrågor skall kunna lösas bör försöksverksamhet pä delta område snarast igångsättas. 7.4.3 Förskola - familjedaghem Samarbete förskola-familjedaghem är önskvärt av flera anledningar. Familjedaghemsvistelse borde i princip vara lika utvecklingsfrämjande som förskolvistelse eftersom familjedaghemmen ingår som en del av kommunernas omsorg om barn med förvärvsarbetande eller studerande SOU 1972:27

föräldrar. Svårigheterna att på likvärdigt sätt som förskolan kunna bidra till att uppnå förskolans mål är dock uppenbara. Det är därför angeläget att samordna de resurser som finns för förskola och familjedaghem sä att utnyttjandet blir maximalt. Samarbete med förskolan bör dock vara en väg att kvalitativt utveckla familjedaghemmens verksamhet. Genom ett sådant samarbete kan dagbarnvårdarna kontinuerligt fä ta del av arbetssättet i förskolan, dagbarnen kan fä delta i viss gruppverksamhet och får då liksom förskolans barn kontakt med flera barn och vuxna. Fördelarna för förskolan blir främst att personal och barn far kontakt med barn som inte är inskrivna i förskolan och med vuxna utanför den fasta personalgruppen. Samarbete bör kunna ske pä bl a följande sätt: Pedagogkonsulenten bör inom sitt distrikt kunna svara inte bara för förskolorna utan i pedagogiskt hänseende även i viss utsträckning för familjedaghemmen genom att bl a ordna kurser, träffar och andra former av fortbildning för dagbarnvårdarna. Olika specialister som knyts till förskolan bör fungera även för barnen i familjedaghem. Under förutsättning att föreståndare för förskola inte tjänstgör i barngrupp bör han/hon kunna ha kontakt med kringliggande familjedaghem och svara för deras samarbete med förskolan. Viss fortbildning kan ordnas gemensamt för förskolans personal och dagbarnvårdare. Dagbarnvårdarna i kringliggande familjedaghem bör kunna inbjudas till vissa av förskolans personalkonferenser och föräldramöten. I det senare fallet bör även föräldrarna till dagbarnen inbjudas att delta. Dagbarnvårdarna kan ha tillgäng till förskolans litteratur och tidskrifter och bör kunna låna lekmaterial frän förskola eller centralt lekmaterialförrad i kommunen. Dagbarnvårdare och dagbarn bör kunna delta i förskolans utomhusverksamhet, utflykter och studiebesök samt i viss man även i inomhusverksamheten. Utbildade dagbarnvårdare kan lämpligen fungera som medhjälpare i deltidsförskola, på heltid om de inte tjänstgör som dagbarnvårdare, pä deltid och medtagande barn om de fortfarande har dagbarn. Dagbarnvårdare kan även komma i fråga som vikarie i heltidsförskola eller som förstärkning av övrig personal när barn med särskilda behov ingår i gruppen. Dagbarnvårdare bör i vissa fall kunna fungera som "nattföräldrar" för barn som tillfälligt behöver omvårdnad även pa natten. Pa så sätt kan eventuell barnhemsplacering undvikas och barnet får stanna kvar i bostadsområdet och vistas under dagen i sin vanliga miljö. Har dagbarnvårdarna kontinuerlig kontakt med förskolan är barnet inte heller främmande för "nattföräldrarna". (Se vidare kapitel 12, Familjedaghemsverksamheten.) 7.4.4 Förskola bibliotek, lekotek, artotek En del av det material som är värdefullt för förskolans verksamhet är av sådan art att det vore dålig ekonomi att inköpa det till varje enskild förskola. Det gäller bl a en stor del av dels lekmaterial som är särskilt avpassat för barn med särskilda behov och dels av böcker och 56

SOU 1972:27

bildmaterial för speciellt ändamål. Det kan även gälla serier av mer strukturerat material för begreppsträning, som endast tidvis behövs i förskolan. En viktig uppgift här har bibliotek, lekotek och artotek. De kan genom sin personal dessutom ge instruktioner om materialets användningsmöjligheter. Det är därför önskvärt att dessa institutioner får ökade resurser för anskaffning av ett bredare sortiment av böcker och lekmaterial, som förskolor och liknande institutioner kan fä låna. En annan möjlighet är att ett centralt förråd för lekmaterial och AV-utrustning inrättas för förskolor och liknande verksamhet i kommunerna. En hel del lekmaterial och annan utrustning, som inte alltid behöver finnas i varje förskola, skulle kunna lånas för en tid och på så sätt komma till användning i flera förskolor och eventuellt också i andra sammanhang. Eörskolorna skulle härigenom för en relativt liten kostnad fä tillgäng till ett rikhaltigt, kompletterande material. Även barnvårdare och föräldrar bör ha samma möjligheter att kunna låna böcker och annat lekmaterial när förskolbarn är sjuka. Pa liknande sätt bör lekmaterial utlånas även till familjedaghemmen. Personalen vid bibliotek, artotek och lekotek bör också kunna vara förskolpersonalen behjälplig vid inköp av böcker, bilder och lekmaterial för barn med särskilda behov då den väl känner till produktionen pä sina områden. Så kan t ex biblioteken tillhandahålla aktuella boksammanställningar m m. 7.4.5 Förskola - grundskolans lågstadium Arbetssättet och innehållet i förskolans och lågstadiets verksamheter skiljer sig pä en rad punkter. Detta i förening med att barnen som regel kommer till en ny miljö när de börjar skolan kan innebära vissa omställningssvårigheter för dem. Samverkan mellan förskolan och lågstadiet är behövlig för att göra denna omställning sä smidig som möjligt. Övergången frän förskola till skola bör vara så naturlig, sensations- och konfliktfri som möjligt för barnen. Detta kan ske dels genom att de får god tid på sig att bekanta sig med skolmiljön, dels genom att skolans stimulans- och utvecklingsmässigt tar vid där varje enskilt barn står socialt, känslo- och tankemässigt. Där kontakter mellan förskola och skola förekommer begränsas de ofta till att förskolans personal tillsammans med 6-åringarna gör ett besök i skolan. Detta besök bör om möjligt upprepas flera gånger för att barnen skall bli ordentligt hemmastadda i skolan. Kontakterna därutöver mellan förskollärare och lågstadielärare är ännu tämligen begränsade. De barn som lämnar förskolan för att börja skolan är i en rad avseenden mycket olika. Förskolläraren har i regel mycket god uppfattning om barnet, vilket den mottagande lågstadieläraren inte kan ha. Detta kan leda till att en stor del av den första terminen går åt till att finna ut sådant om barnen som lägstadieläraren redan kunde ha informerats om. Det är angeläget att förskolans kunskaper om barnen pä lämpligt sätt SOL) 1972:27

kommer skolan till godo. Detta kan bland annat ske genom att förskolans berörda personal kallas till skolans elevvårdskonferenser och att förskollärare och lägstadielärare har gemensamma studiedagar, vilket redan förekommer i en del kommuner. Däremot kan lämpligheten av skriftliga utlåtanden från förskolan ifrågasättas, då de lätt kan feltolkas. Dä förutsättningarna i kommunerna är mycket olika måste planeringen av ett närmare samarbete ske i respektive kommuner. Utredningen föreslår därför att samrådsorgan med företrädare för förskolan och skolan tillsätts i kommunerna. Vidare kan det vara lämpligt att bl a representanter för kommunens fritidsverksamhet och socialförvaltning samt barnhälsovården ingår. Samarbetet med skolan behandlas mera utförligt i kapitel 3 Samspelet mellan människorna i förskolan (avsnitt 3.8.5), kapitel 11 Förskola-lågstadium samt kapitel 23 Förskolans yttre organisation (avsnitt 23.7.3).

7.5 Exempel pä organisationsmodeller Som framgår av tidigare avsnitt i detta och andra kapitel måste flera former av förskola finnas för att förskolan skall kunna tillgodose varje barns behov av bl a olika vistelsetid, av bl a kontakt med vuxna och andra barn samt behov som gäller den fysiska miljön. Inom ramen för de principer utredningen angett för förskolans organisation kan en rad varianter tänkas. Varje kommun bör inom denna ram kunna finna en organisationsform som passar varje särskilt fall. 1 det följande presenteras några exempel som vart och ett bör möjliggöra en verksamhet med tillfredsställande innehåll. Gruppstorleken i den syskongruppsmodell med tvä samordnade 20-barnsgrupper, som presenterades i utredningens diskussions-FM 1971, har ifrågasatts av en del instanser, som lämnat synpunkter på diskussionsförslaget. Utredningen anser dock att modellen har sä många fördelar att det är väsentligt att den prövas. Den presenteras i betänkandet som en maximigrupp vid sidan av en rad andra modeller med varierande gruppstorlekar. Socialstyrelsen har i januari 1972 startat försöksverksamhet bl a med syskongrupper av olika storlek, smäbarnsgrupper enligt utredningens förslag, smädaghem m m varför praktiska erfarenheter av olika organisationsmodeller bör föreligga inom en nära framtid. Speciella organisationsformer för glesbygdskommuner redovisas i kapitel 18, Förskola i glesbygd.

Följande exempel pä organisationsmodeller presenteras i detta sammanhang: Helt ids förskolan Syskongruppsförskola (7.5.1) Åldersgrupperad förskola (7.5.2) Smågruppsförskola (7.5.3) 58

SOU 1972:27

Deltidsförskolan (7.5.4) Förskola med tvä 3-timmarsgrupper Förskola med 6- och 3-timmarsgrupper Föräldrakooperativ förskola Förskola med varierande tider Förskola med en 5-timmarsgrupp

7.5.1 Syskongruppsförskola a. 20 + 20+10 eller 12 = 50 eller 52 barn Hemvist 1 20 barn

4 barn

ca 2 1/2 - 7 år Syskongrupper

ca 1/2 - 1 år ^ — •

Gemensam lekhall

Hemvist II 20 barn

6 — 8 barn

ca 2 112 - 7 år

ca 1 - 2 1/2 år

Små> barnsgrupper

Figur 7.1 Syskongruppsförskola med 20+20+10(12)=50(52) barn

Barn Förskolan består i sin helhet av en smäbarnsavdelning med två grupper och tvä syskongrupper. Smäbarnsgruppen utgörs av 10—12 barn i åldrarna ca 6 månader-2 1/2 är. De fördelas på två smågrupper, den ena med 4 barn i åldern ca 6 månader-1 år och den andra med 6-8 barn i Personal Funktion

Antal anställda

Föreständaruppgifter Småbarnsgrupper: I. 4 barn ca 1/2—1 är: II. 6 barn ca 1—2 1/2 är: II. 8 barn ca 1-2 1/2 är:

0,5

Relation personal/barn

1:2,5 resp. 1:2,7

Syskongrupper: I. 20 barn ca 2 1/2-7 är: (varav 1/3 deltid f m el e m) II. 20 barn ca 2 1/2-7 är: (varav 1/3 deltid f m e l e m )

1:5

eller I. II.

20 barn ca 2 1/2-7 är \ (heltid) [ 20 barn ca 2 1/2-7 år ( (heltid) )

SOU 1972:27

8,5

1:4,7

åldern ca 1—2 1/2 år. Vardera syskongruppen omfattar högst 20 barn av vilka upp till en tredjedel kan vistas deltid i förskolan (3—6 timmar fm eller em). Barnen i syskongrupperna är i åldrarna ca 2 1/2-7 är med i princip 4—5 barn per årskull. Personaltäthet Relationen personal/barn för hela förskolan 1:4 (1/3 deltidsbarn fm eller em) 1:3,8 (enbart heltidsbarn). Det totala antalet personal inom barngrupperna i denna typ av syskongrupp blir 12,5-13,5 beroende pä antal barn i småbarnsgruppen och om deltidsbarn ingår i syskongrupperna. Därtill kommer köks- och städpersonal. Består 1/3 av barnen i syskongrupperna av deltidsbarn beräknas 4 + 4 = 8 anställda. Består grupperna av enbart heltidsbarn beräknas sammanlagt 8,5 anställda. Mottas barn med särskilda behov i gruppen ökar personalbehovet. Föreståndaren beräknas tjänstgöra i barngrupp ungefär halva sin tjänstgöringstid, vilket innebär att han/hon måste avlastas så många administrativa uppgifter som möjligt. Arbetstidsförkortningen 1972 har inte helt kompenserats (20 av 30 eller 32,5 timmar har kompenserats). b. 15+15+10=40 barn Hemvist 1 15 barn

4 barn

ca 2 1 / 2 - 7 år

-* — -m— Hemvist

ca 112 - 1 år Gemensam lekhall

II

15 barn

6 barn

ca 2 1 / 2 - 7 år

ca 1 - 2 1/2 år

Figur 7.2 Syskongruppsfbrskola med 15+15+10=40 barn

Barn Barngruppernas sammansättning är äldersmässigt densamma som i den tidigare presenterade syskongruppsmodellen. Skillnaden består endast i att barngrupperna är mindre. Smäbarnsgruppen maximeras till 4+6=10 barn för att proportionellt svara mot antalet barn i syskongrupperna, 15+15. Antalet barn per grupp och åldersklass i syskongrupperna kommer att vara ca 3—4. Personaltäthet Relationen personal/barn för hela förskolan 1:3,8 (1/3 deltidsbarn fm el em) 1:3,6 (enbart heltidsbarn). 60

SOU 1972:27

Personal Funktion

Antal anställda

Föreståndarn ppgifter Smäbarnsgruppcr I. 4 barn ca 1/2- 1 år II. 6 barn ca 1-2 1/2 år

0,5

Relation personal/barn

1:2,5

Syskongrupper I. 15 barn ca 2 1/2-7 år (varav 1/3 deltid f m el e m) II. 15 barn ca 2 1/2-7 år (varav 1/3 deltid f m el e m)

1:5

eller I. II.

15 barn ca 2 1/2-7 år (heltid) 15 barn ca 2 1/2-7 år (heltid)

6,5

1:4,6

Det totala antalet tjänster för denna syskongruppsmodell, ekonomitjänster inte inräknade, blir 10,5 om 1/3 av barnen i syskongruppen vistas deltid i förskolan och 11 om samtliga barn är heltidsbarn. Även i denna typ av förskola beräknas att föreståndaren tjänstgör halvtid i barngrupp. (Av 25 eller 26 arbetstimmar som förlorats genom arbetstidsförkortningen har 20 kompenserats.) Lokaler för syskongruppsförskolan De lokaler som rekommenderas för denna organisationsmodell bygger på följande principer: Småbarnsgrupp 1: Ett rum för alla funktioner: äta, sova, skötas, leka. Småbarnsgrupp II: Ett rum för lek, måltider och sömn samt våtrum. Smäbarnsgrupperna har gemensamt kapprum och avkopplingsrum. Syskongrupperna: Varje grupp har egna hemvistutrymmen och våtrum. Lekhallen med olika aktivitetsområden och kapprum är gemensamma för de båda grupperna. I sina hemvist skall barnen kunna leka, äta, sova och vila. Det är därför väsentligt att lokalerna är rymliga och utrustade med ett rikhaltigt lekmaterial. I den gemensamma lekhallen ordas olika aktivitetsområden som utrustas med för barnen lätt tillgängligt material. Aktivitetsområden bör finnas för bl a böcker och bildmaterial, för miljöbygge, ljudlekar, laborativa lekar m m. Lekhallen bör ligga i direkt anslutning till köket, där barnen får delta i köksarbetet tillsammans med de vuxna. 1 lekhallen har barn från de båda syskongrupperna möjlighet att leka tillsammans i mindre eller större grupper, och personal svarar för lekhallens aktiviteter under den mest aktiva delen av dagen. Folkmängdsunderlag Syskongruppsmodellen i sin helhet, 50—52 barn, kan bli aktuell i upptagningsområden med ett befolkningsunderlag om minst 2 500 SOU 1972:27

invånare. Troligt är att det i ett sådant upptagningsområde - åtminstone under vissa är - finns behov av ytterligare deltidsplatser samt kanske även en del heltidsplatser utöver denna modells kapacitet. Av flera skäl bör förskolenheterna i regel inte vara större än denna modell. Det är väsentligt att förskolan är överblickbar för såväl barn, personal som föräldrar. Detta är särskilt viktigt med tanke pä de samverkansformer som arbetslagsprineipen förutsätter. Förskolorna bör för den skull inte ta emot mer än ca 50 heltidsbarn och eventuellt också en grupp deltids- eller fritidshemsbarn, dvs i regel högst 70 barn samtidigt. Om förskola av denna modell sammankopplas med en deltidsavdelning eller fritidshemsgrupp är det viktigt att också utemiljön är avpassad för att ta emot så mänga barn. De lokaler som ovan beskrivits för modellen (se vidare kapitel 13, Förskolornas miljö) är även användbara för fritidshemsgrupper om behovet av heltidsplatser för förskolbarn minskar. Dels kan småbarnsavdelningen användas som fritidshem, dels kan en fritidshemsgrupp och en syskongrupp (förskolbarn) samordnas på samma sätt som två syskongrupper. Synpunkter på syskongruppsförskolan En väsentlig fördel med syskongrupper är att barnen inom den egna gruppen får kontakt med såväl jämnåriga som med barn i andra åldrar. Genom samordning av två grupper med gemensam lekhall har barnen i både 20- och 15-barnsgrupperna goda möjligheter till varierande gruppbildningar: lek i större och mindre grupper, tillsammans med jämnåriga barn och barn i andra åldrar, i spontant uppkomna och på personalens förslag sammansatta grupper. Barnet får också gå kvar i samma grupp från ca 2 1/2 år tills det börjar skolan, vilket medför trygghet för barnet och stabilitet åt gruppen. Bland de synpunkter som framförts rörande förslaget om 20-barnsgrupperna i utredningens diskussionspromemoria har farhågor uttryckts över att grupperna är så stora att de kan bli tröttande för barnen, i synnerhet som två grupper har gemensam lekhall. De lokaler utredningen föreslår - egna hemvist för varje grupp och välutrustade aktivitetsområden i den gemensamma lekhallen - bör emellertid stimulera barnen till lek i mindre grupper och ge goda möjligheter till vila och avskildhet. Den tillgång pä personal som större barngrupper innebär gör även att arbetssättet i 20-barnsgrupperna bör kunna bli mer flexibelt än i mindre grupper. Personaltillgången i den större gruppen gör att 2-4 vuxna finns i lekhallen under relativt stor del av dagen, att vuxna tidvis kan finnas både ute och inne vilket gör att barnen spontant kan växla mellan inne- och ute verksamhet och att utflykter i smågrupper kan ordnas. Det blir även något lättare för personalen i de större barngrupperna att finna lämplig, gemensam konferenstid mitt på dagen. Dessutom får barnen flera vuxenmodeller, att imitera och såväl barn som föräldrar har möjlighet att etablera flera kontakter. De kan därför lättare få kontakt med någon de känner speciell anknytning till eller förtroende för. 20-barnsgrupperna ger underlag för en annan planlösning av lokalutrym62

SOU 1972:27

mena. Lekhallen kan bl a få flera aktivitetsområden. Barnen får goda valmöjligheter för aktiviteter och lek i flera små grupper underlättas. Dessa fördelar måste i de konkreta fallen vägas mot värdet av mindre barngrupper. För vissa barn kan det vara bra med något färre kontakter. 15-barnsgrupperna har även den fördelen att såväl grupperna som förskolan blir något mera överblickbar för barnen och att institutionsstorleken eventuellt kan verka mer personligt engagerande för föräldrar och personal. Även andra gruppstorlekar än de här nämnda kan förekomma i syskongruppsmodellen och redovisas nedan och i kapitel 13, Förskolans miljö. 7.5.2 Äldersgrupperad förskola 1/2-2 år:

2-åringar

3 — 5 år:

5-7år:

8 barn

12 barn

1 5 barn

4 barn 6 barn

Figur 7.3 Äldersgrupperad förskola

Barn Denna organisationsmodell tillämpas fn vid de flesta daghem. Kännetecknande för modellen är att barnen indelas i grupper efter ålder. Många daghem har en grupp 3—5-åringar och en grupp 5—7-åringar. Till dessa båda grupper kopplas ofta en eller två småbarnsgrupper. Andra kombinationer förekommer, beroende på antal grupper vid daghemmet. Personal Funktion

Antal tjänster

I oreständaruppgifter Spädbarn 10 barn 2-åringar 8 barn 3-5-åringar 12 barn 5-7-åringar 15 barn 45

0,5 3,5) 2,51 2,5) 3,0) 12

Relation personal/barn

1:3 1:4,9

Relationen personal/barn för hela förskolan 1:3,8.

För sammanlagt 45 barn beräknas 12 anställda för föreståndar- och barngrupparbete. Köks- och städpersonal tillkommer. Lokaler De lokaler som används för denna modell består vanligen av två lekrum, tvättrum och kapprum per barngrupp, för de äldre barnen även lekkök SOU 1972:27

och verkstad. Inga gemensamma utrymmen för två eller flera grupper förekommer som regel. Samma lokaler som rekommenderas för syskongruppsförskolan kan användas också för förskola med äldersindelade grupper. Grupperna för de äldre barnen, åldrarna 2 eller 3 - 5 och 5 - 7 år, samordnas då på samma sätt som tvä syskongrupper med egna hemvist och gemensam lekhall. Befolkn ingsu nderlag Eftersom denna modell motsvarar syskongruppsmodellen vad det gäller antalet barn, kan den vara aktuell i samma typ av upptagningsområden som syskongruppsmodellerna, alltså i områden med ca 2 500 invånare eller flera.

Synpunkter

pä åldersgrupperna förskola

De äldersindelade grupperna ger barnen goda möjligheter att umgås med jämnåriga men då barnen inte har kontakt med barn i andra åldrar saknas väsentliga känslomässiga och sociala aspekter i samvaron om inte ordentligt samröre finns mellan de olika grupperna. Där lokalerna byggts för åtskilda grupper bör därför olika utrymmen inredas så att de underlättar att barn från olika grupper leker tillsammans. En fördel med de åldershomogena grupperna är att material och aktiviteter i gruppen blir mer direkt inriktade på den genomsnittliga utvecklingsnivån. Detta kan dock innebära vissa nackdelar för mycket tidigt eller sent utvecklade barn. Genom att grupperna som regel fungerar var för sig kan arbetssättet bli ganska låst. En vuxen är ofta ensam med alla barnen i gruppen. Ofta måste alla barn göra samma sak samtidigt, klä på sig samtidigt, gå ut samtidigt, alla följa med på utflykter och studiebesök etc. Barnen får dessutom se mycket litet av vuxnas samarbete och arbetslagsidén kan inte förverkligas i sin helhet. 7.5.3 Smågruppsförskola 6 - 1 5 barn 2 - 7 , ev 10 år

Parklek etc Figur 7.4 Smågruppsförskola

^

Bibliotek, lekotek etc

Barn Smågruppsförskolan kännetecknas av att den består av en relativt liten barngrupp med oftast barn i blandade åldrar. Såväl antalet barn som åldersspridningen kan variera betydligt, beroende på behovet av platser, 64

SOU 1972:27

gruppens sammansättning och den funktion förskolan är tänkt att fylla. Likaså kan öppethållandet variera från deltid till heltid, eventuellt även förlängt öppethållande (dygnsöppet) om särskilt behov därav föreligger och detta inte kan lösas på annat lämpligt sätt. (Se kapitel 8, Föräldrarnas arbetstider och förskolans öppethållande.)

Exempel Antal barn: 6-15 Åldrar: 2—7 år (Eventuellt kan även småbarn och skolbarn komma i fråga.) Det lägre barnantalet kommer huvudsakligen i fråga om småbarn eller barn med särskilda behov mottages. I vissa fall kan den lilla gruppen vara lämplig för barn med särskilda behov, t ex för allergiska barn som behöver en för dem särskilt avpassad miljö, eller för barn med sådana störningar som gör att de inte orkar ha kontakten med mänga barn.

Personal Personalbehovet beror bl a på antalet barn, barnens åldrar, förekomst av barn med särskilda behov och öppethällandetiderna. Dessa variationer torde inverka mer på personalbehovet i denna typ av förskola än i andra. Även om barngruppen är mycket liten, bör antalet anställda vid heldagsöppen institution inte understiga 3, bl a med tanke på att hushallsarbete o d (i större utsträckning än vanligt) som regel ingår i arbetsuppgifterna. Om förskolan tar emot barn även under natten, ökar personalbehovet. Försöksverksamhet bör föregå en mer generell rekommendation om organisation i detta fall.

Lokaler Med tanke på det ringa barnantalet kan befintliga, för ändamålet inredda lokaler i stor utsträckning tas i anspråk. Det kan vara fråga om villor, radhus, affärslokaler, lägenheter o d som iordningställs för detta ändamål. Lokalernas utformning kan därför vara högst varierande. Samma krav på utrymmesstandard per barn bör dock gälla för denna modell som för övriga. (Se kapitel 13 Förskolans miljö.) Det bör uppmärksammas att dygnsöppna förskolor behöver extra utrymmen för övernattning. Smägruppsförskolan har ofta begränsade möjligheter att erbjuda tillfredsställande utbud av material och aktiviteter jämfört med vad syskongruppsmodellen kan bl a genom sin lekhall. Det är därför av stor betydelse att ett gott samarbete förekommer med bl a andra förskolor, med lekparker och bibliotek så att deras resurser kommer barnen till godo - såväl material och aktiviteter som barn- och vuxenkontakter. Vidare torde sådant samarbete vara angeläget då personalen därigenom får bättre möjligheter till nya impulser och berikande samverkan med andra vuxna. SOU 1972:27 5

Folkmängdsw i de Hag Smägruppsförskolor kan bli aktuella bl a i upptagningsområden med litet befolkningsunderlag som alternativ till uteslutande familjedaghem eller i upptagningsområden med stort befolkningsunderlag som alternativ till familjedaghem för att klara toppbehovet av förskolplatser. På vissa orter med ensidig eller speciell förvärvskaraktär kan dygnsöppna förskolor behövas. Smägruppsförskolor borde i dessa fall vara en lämplig form för dygnsöppen förskola. Vidare bör de barn som tillfälligt har behov av placering utom hemmet i viss mån kunna tas emot i smägruppsförskola som är dygnsöppen eller av särskilda "nattföräldrar". Synpunkter pä smågruppsförskolan Fördelarna kan kort sammanfattas i följande punkter: •

Barnen får vistas i sin vana närmiljö eftersom upptagningsområdet som regel är litet • Den lilla förskolan torde skapa goda kontakter föräldrar - barn personal och öka allas känsla av delaktighet i verksamheten • Den lilla gruppen kan passa en del barn bättre än en större grupp. Detta kan gälla bl a barn som är i särskilt stort behov av få, stabila kontakter, infektionskänsliga barn • Miljön kan lätt anpassas till barnens speciella behov D Smågruppsförskolan är planeringsmässigt flexibel: kan relativt lätt anordnas vid toppar i platsbehovet eller för speciella behov, t ex för handikappade barn, barn i behov av övernattning m n Bl a följande kan dock ibland tala emot denna lösning: •

Barnen får i smågruppsförskolan kontakt med få barn (i varje åldersklass 1 -2 barn) och få vuxna. Möjligheterna till spontan gruppbildning är små och barnen får uppleva relativt litet av vuxnas samarbete • Tillgången pä lekmaterial blir relativt begränsad • Samvaron med ett fåtal barn och begränsningar av utrymme och lekmaterial beskär aktivitetsmöjligheterna • Det begränsade antalet vuxna i förskolan försvårar ett flexibelt arbetssätt, bl a för utevistelse och möjligheterna att göra utflykter och andra besök i smågrupper utanför förskolan. D De anställda är så få att de lätt kan uppleva sig som isolerade och i behov av stimulansgivande samverkan med flera arbetskamrater. För att kompensera de svagheter som den mindre förskolan har måste barnen beredas möjlighet till kontakt med barn och vuxna utanför denna, t ex genom anknytning till någon större förskola eller parklek och i samarbete med verksamhet vid bibliotek eller liknande. Den bör också få tillgång till större sortiment av lekmaterial genom lån från andra verksamheter eller från kommunal utlåningscentral. Vidare är kontakt med samhället i övrigt av särskilt stor betydelse. För att personalen skall kunna uppleva berikande arbetsgemenskap i 66

SOU 1972:27

ett större sammanhang kan den lilla förskolan genom sin anknytning till en större förskola ha vissa personalkonferenser gemensamma med denna och/eller samarbete med personalen inom parklek m m. 7.5.4 Deltidsförskolan En stark satsning på utbyggnad av heldagsförskolan kommer att medföra att på längre sikt en relativt stor del av deltidsbarnen kan integreras i heldagsförskolans grupper. Under ett utbyggnadsskede och under vissa år i ett bostadsområde torde deltidsgrupper dock förbli aktuella. Den nuvarande deltidsförskolan (lekskolan) innebär som regel tre timmars vistelse för barnen under fem dagar i veckan. Vanligen tar en lärare emot två 20-barnsgrupper per dag, alltså sammanlagt 40 barn. Målet för deltidsförskolan bör vara att, i den mån denna förskolform behövs som komplement till daghemmen, dess organisation successivt omprövas vad det gäller gruppstorlek, personalbehov och vistelsetid. Förlängd daglig vistelse för barnen och möjlighet att personalen tar hand om en grupp per dag är önskvärt men kan p g a plats- och personalbrist, genomföras först på lång sikt. Där uttalade behov av förlängd vistelse föreligger bör dock vistelsetiden för ena gruppen, lämpligen förmiddagsgruppen, kunna förlängas till 6 timmar och därutöver en 3-timmarsgrupp tas emot under eftermiddagen. Eftersom såväl behov av som förutsättningar och intresse för olika typer av deltidsförskola kan variera högst betydligt från område till område föreslås här några olika alternativ, som vart och ett kan ge förutsättningar för ett tillfredsställande innehåll. De former av deltidsförskola som här tas upp är endast exempel på hur deltidsförskolan kan ordnas. Andra former kan även under vissa förutsättningar vara lämpliga. Barnantalet i grupperna anges till maximalt 20, yngre förskolbarn och barn med särskilda behov i grupperna motiverar som regel färre barn per grupp. Den totala vistelsetiden per vecka bör dock inte vara kortare än 15 timmar och alltför växlande tider bör undvikas. Personalbehovet beräknas till minst en anställd, en förskollärare. 1 exemplet nedan har även medräknats en medhjälpare i enlighet med de synpunkter som givits i avsnitt 7.3.2. Personalförstärkningar är här liksom i heltidsförskolan mest angelägna i grupper där barn med särskilda behov till följd av olika handikapp integreras. Förskola med två 3-timmarsgrupper Barn Grupp 1: < 20 barn 3-7 år, vistelsetid 3 timmar/dag (fm) Grupp 2: < 20 barn 3-7 år, vistelsetid 3 timmar/dag (em) Vistelsen omfattar 15 timmar/veckan fördelade på 5 dagar. Personal 1 förskollärare försko ) 1Ar , , ., 1 avlönad medhjälpare V 30 timmar/vecka i barngrupp SOU 1972:27

Relationstal personal/barn 1 :< 20 Beträffande lokaler hänvisas för samtliga former av deltidsförskola till kapitel 13 Förskolans miljö. förskola med en 6-timmars- och en 3-timmarsgrupp Barn Grupp 1: < 20 barn 3—7 ar, vistelsetid 6 timmar/dag (t ex 7.30-13.30) Grupp 2: < 20 barn 3-7 ar, vistelsetid 3 timmar/dag (t ex 14.00-17.00) Vistelsen omfattar för grupp a) 30 timmar/veckan fördelade på 5 dagar. Vistelsen omfattar för grupp b) 15 timmar/veckan fördelade pä 5 dagar. Personal 6-timmarsgruppen: 2,0-2,5 anställda varav minst en förskollärare 30 timmar/vecka i barngrupp. 3-timmargruppen: 0,5 förskollärare 15 timmar/vecka i barngrupp. 0,5 medhjälpare Relationstal personal/barn: Grupp a) l: < 20. Grupp b) 1: < 20. 7.5.5 Föräldrakooperativ förskola Avsikten med detta exempel pä organisation är att antyda möjligheten av att intresserade föräldrar skulle kunna ta över en betydande del av ansvaret för deltidsförskolans verksamhet. Emellertid torde detta vara en lösning som i sin mest renodlade form blir relativt ovanlig. Däremot kan övergängar mellan denna form och övriga tänkas bli alltmer vanliga. Inom heldagsförskolan torde denna organisationsform vara svår att realisera eftersom de flesta föräldrar är förhindrade att tjänstgöra i förskolan p g a förvärvsarbete eller studier. Denna typ av förskola bör ta emot åtminstone 5- och 6-åringar men helst även yngre barn för att undvika att hela barngruppen byts ut varje är. Vidare är någon form av föräldraförening med mycket bred förankring i föräldragruppen nödvändig, samt att några föräldrar är villiga att tjänstgöra i förskolan. Några av föräldrarna i gruppen kan t ex överta funktionen som medhjälparpersonal och arbeta regelbundet i förskolan. Det bör alltid vara 2-5 vuxna i förskolan. Vidare bör omsättningen på tjänstgörande föräldrar inte vara för stor eftersom tillfredsställande stabilitet måste garanteras. Förskolläraren är huvudansvarig för verksamhetens pedagogiska kvalitet och arbetar dels i barngruppen, dels som rådgivare för medverkande föräldrar. Den föräldrakooperativa förskolan, där föräldrarna på ett aktivt sätt deltar i verksamheten, bör kunna fungera som en effektiv form av föräldrautbildning genom att personal och föräldrar utifrån det praktiska ar68

SOU 1972:27

betet i förskolan har dagliga diskussioner i skilda frågor. Den kan vara lämplig att pröva i den uppsökande verksamheten. I förlängningen av denna verksamhetsform finns tanken pä en samlingspunkt i bostadsområdet för alla åldrar. Lokaler för detta ändamål kan vara antingen vanliga förskollokaler eller andra lämpliga lokaler som går att anpassa för ändamålet. Det senare alternativet blir mer aktuellt i de fall dä upptagningsområdet endast har behov av en barngrupp. Lokalen kan dä med fördel användas för annan verksamhet, t ex öppen lekverksamhet under någon del av dagen. Förskolläraren bör i viss mån kunna engageras i denna verksamhet. Insatsernas storlek beror på deltidsförskolans öppethållande, som kan variera alltefter behovet. 7.5.6 Deltidsförskola med varierande tider 1 vissa fall kan det vara befogat att tiderna i förskolan varierar: dels antalet dagar per vecka, dels antalet timmar per dag. Motiven för viss flexibilitet och valfrihet kan t ex vara att en del av barnen har läng väg till förskolan varför det skulle kunna vara tröttande att resa varje dag. Resan kan också motivera längre vistelsetid per dag med inlagd vilostund. Ett annat skäl kan vara att transporten samordnas med skolskjutsar, vilket dock inte blir möjligt varje dag enligt exempel 1 (se nedan). Vidare kan en del föräldragrupper värdera möjligheten till en något längre vistelse färre dagar per vecka mera än tre timmars vistelse varje dag. Exempel 1 Öppethållande 6 timmar/dag t ex kl 8--14. Dag

Grupp 1

Mandag Tisdag Onsdag Torsdag Tredag

6 timmar 6 timmar 3 timmar

Grupp 2

3 timmar 6 limmar 6 timmar

Ban i 2 grupper < 20 barn/grupp, åldrar 4—7 är. Vistelsen omfattar 15 timmar/vecka fördelad pa tre dagar. Personal 1 förskollärare) , . .. on.. ,, . , V 30 timmar/vecka i barngrupp. 1 medhjälpare ) Relationstal personal/barn 1: < 20 Under eftermiddagarna kan lokalerna användas för annan verksamhet, t ex öppen fritidsverksamhet eller organiserade fritidsgrupper för barn. SOU 1972:27

Med ett välfungerande föräldrasamarbete kan denna modell ge goda möjligheter till exempelvis omvärldsorientering i form av besök pä arbetsplatser, olika institutioner och inrättningar som är svårt att hinna med under 3-timmarsvistelse. Även den maltid och vilostund som måste ingå i vistelsen är av stort värde för barnen. Den längre vistelsetiden 2 dagar i veckan bör vara till fördel för vissa barn med särskilda behov. Exempel 2 Dag

Grupp 1

Grupp 2

Mandag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag

3 timmar 3 timmar 3 timmar 3 timmar 3 timmar

5 timmar 5 timmar 5 timmar

Barn 2 grupper, < 20 barn/grupp, åldrar 3-7 ar. Grupp 1: 3 timmar/dag 5 dagar i veckan Grupp 2: 5 timmar/dag 5 dagar i veckan Denna grupp kan eventuellt bestå av barn med läng resväg till förskolan. Personal Varje grupp: 0,5 förskollärare | 0.5 avlönad medhjälpare }

timmar/vecka i barngrupp

Relationstal personal/barn 1: < 20. Lokalen kan tva halva dagar i veckan användas för annan verksamhet, t ex öppen lek- eller fritidsverksamhet, och personalen kan, om den önskar längre tjänstgöringstid, tjänstgöra i denna eller annan verksamhet för barn, som konsulent för familjedaghem e d. 7.5.7 Förskola med en 5-timmarsgrupp Pa längre sikt är det önskvärt att förskolan utvecklas till denna organisationsform, som innebär att personalen svarar för en barngrupp under 5 timmar per dag. Denna förskolform bör i vissa fall kunna komma i fråga redan i dag om underlag finns för endast en barngrupp. Barn En grupp med 20 barn 4 - 7 ar, vistelsetid 5 timmar/dag, 5 dagar/veckan = 25 timmar/vecka. Personal 1 förskollärare 1 deltidsanställd medhjälpare 70

30 timmar/vecka i barngrupp SOU 1972:27

För att skapa goda möjligheter till individuell handledning av barnen bör de kunna indelas i t ex tvä undergrupper med något olika vistelsetid. Detta blir möjligt genom att barnen vistas i förskolan 25 timmar per vecka medan personalen tjänstgör i barngrupp 30 timmar per vecka jämte 10 timmar barnfri tid. Barnens schema kan eventuellt se ut på följande sätt. (Barngruppen indelad i undergrupperna A och B) kl 8.30- 9.30 kl 9.30-13.30 kl 13.30-14.30

Grupp A (10 barn) Grupp A + B (20 barn) Grupp B (10 barn)

Denna form av deltidsförskola skiljer sig frän de övriga här presenterade formerna bl a pä följande sätt: Endast en barngrupp mottages per dag Barnen vistas i förskolan sammanlagt 25 timmar i veckan (5 x 5 timmar) Schemat kan läggas upp så att alla barn får vara i halv grupp - 10 barn — under en timme per dag Denna organisation av deltidsförskolan ger personalen förutsättningar att betydligt bättre lära känna barnen i gruppen, dels genom att barnen vistas 5 i stället för 3 timmar/dag i förskolan, dels därför att personalen har hand om en grupp om 20 barn i stället för tvä grupper om sammanlagt 40 barn. Genom den längre vistelsetiden får barnen mer upplevelser och stimulans, mer tid att bearbeta sina intryck och de får delta i maltid och en kort vilostund. Gruppindelningen gör att personalen under en timme per dag har halv grupp och därmed bättre förutsättningar att ge barnen individuell handledning. Denna form av deltidsförskola är speciellt lämplig för barn med särskilda behov. Även föräldrasamarbetet bör vinna pä att personalens tid för denna uppgift fördelas pä hälften så mänga föräldrar som i tvågruppssystemet. Dä deltidsförskolans föräldrar som regel har möjlighet att satsa viss tid på samarbete med förskolan, bör samarbetet i denna förskolform ha goda förutsättningar att utvecklas. Förskolans lokaler bör efter 5-timmarsverksamheten utnyttjas för annat ändamål, t ex lek- och fritidsgrupper.

SOU 1972:27

Bilaga 7.1 Exempel på personaltäthet i heltidsgrupper

I följande tablåer visas antalet barn i förhällande till antalet tjänstgörande personal under olika tider pä dagen inom barngrupper av olika slag. Barnens närvarofrekvens under dagen har beräknats med utgångspunkt i material frän familjepolitiska kommitténs och barnstugeutredningens enkät till heltidsöppna förskolor 1970. I tablåerna anges dels antalet barn. om alla inskrivna barn är närvarande, dels - den streckade linjen antalet barn om 20 % av dem är frånvarande. Personalens tjänstgöringskvot per vecka i barngrupp har beräknats till 34 tim. Samtlig personal beräknas säledes ha 6 veckotimmars barnfri tid. Tablåerna illustrerar en dag da förskolan är öppen 6.30-19.00. För enkelhetens skull har antalet anställda minskats med 0,5 person = 20 veckotimmar, vilka beräknats atga för verksamhet under lördagar. Exempel l illustrerar personaltätheten under dagen i tva syskongrupper med 20+20 heltidsbarn. Enligt utredningens förslag beräknas personalen bestå av 8,5 personer. Enligt vad som ovan nämnts räknas här med 8 personer måndagar-fredagar. Relation antal anställda/barn mandagar-fredagar = 1:5. Exempel 2 illustrerar personaltätheten i tva syskongrupper med 15+15 heltidsbarn. Utredningen beräknar personalbehovet till 6,5 anställda. 1 exemplet räknas med sex anställda eftersom lördagar inte ingår i beräkningarna. Relation antal anställda/antal barn mandagar-fredagar = 1:5. Exempel 3 avser personaltätheten i en grupp med 15 heltidsbarn och tre anställda, vilket motsvarar rekommenderad personaltäthet mandagar fredagar. Relation antal personal/antal barn = 1:5 mandagar- fredagar. Av de olika exemplen framgår att antalet barn per tjänstgörande personal under större delen av dagen är följande (om alla barn är närvarande): Ex. 1 20+20 barn: 6-8 barn per pers. Ex. 2 15+15 barn: 6—9 barn per pers. Ex. 3 15 barn. 3 anst : 7-10 barn per pers. 72

SOU 1972:27

Exempel 1

20 + 20 barn

Barnens närvaro i% 100 90-

Ant timmar schemalagd tid

Teoretiskt personalschema

6 1/4 7 1/4 7 1/2 6 1/2 6 3/4 7 3/4 5 1/2 6 3/4

Personaltäthet

1:3

1:4

l

/

1:5 1

1:6 1:7 1:3 1:9 1:10

+

-i

;» *

1 J'A

/^V« *

•

•

--*

*..»! .'

/

V

UM VUn\*/ r \ AA / v \ r>^ / \S\AI T

•"-

Personal i förhällande till antaget antal närvarande barn (20 % av barnen antas vara frånvarande).

—

Personal i förhållande till alla inskrivna barn

¥•••'• i

SOU 1972:27

»- K |

1 —i

19 Personalens närvaro i barngrupperna

Exempel 2

Barnens närvaro i% 100 90

Teoretiskt personalschema

15 + 15 barn

Ant timmar schemalagd tid 7

§3/4

Personaltäthet

Personal i förhållande till alla inskrivna barn Personalens närvaro i barngrupperna

74 SOU 1972:27

Exempel 3

15 barn

Barnens närvaro i%

19 Ant timmar schemalagd tid

Teoretiskt personalschema

A

§ 1/2 6 3/4

Personaltäthet

4^-T

— Kl 19

Personal i förhållande till alla inskrivna barn Personalens närvaro i barngrupperna

SOU 1972:27

8 Föräldrarnas arbetstider och förskolans öppethållande

8.1 Socialstyrelsens råd och anvisningar Socialstyrelsen har i Råd och anvisningar (RoA) nr 163, december 1963 utfärdat rekommendationer om barnstugornas öppethållande (s 163: 54-55): "Daghemmets öppethållande anpassas efter föräldrarnas arbetstider, men av hänsyn till barnen bör det icke börja tidigare än kl 6.30 eller sluta senare än kl 19.00, lördagar kl 14.00. Daghemmet bör hållas stängt alla helgdagsaftnar samt för reparation och rengöring under de veckor som sammanfaller med industrisemestrarna, och ur barnens synpunkt gärna längre, om så kan ske utan olägenhet för föräldrarna." "Lekskola med två avdelningar hålls öppen 3 timmar för varje avdelning under 5 veckodagar på sådana tider, att ordentligt tilltagen vädrings- och städningspaus kan läggas in mellan avdelningarnas öppethållande. En veckodag, förslagsvis lördagen, anslås till materialvård och mottagning för föräldrarna. Stängningstiderna bör anpassas till skolåret." 1962 års Familjeberedning lade i slutet av 1965 fram en PM (Stencil 1965:3, Socialdepartementet) om utbyggnad av samhällets barntillsyn. Familjeberedningen rekommenderade följande öppethållandetider: 1. Öppethållande till kl 19.00 måndagar-fredagar för de barn som inte kan hämtas tidigare av förälder eller annan anhörig 2. Ingen ändring av daghemmens öppningstid på morgnarna (den helt dominerande öppningstiden varda kl 6.30) 3. Ingen ändring av stängningstiderna (kl 14 eller 15) på lördagarna. Däremot framhölls att det kunde finnas skäl för en speciell organisation på lördagar. Barnen inom en institution kunde då sammanföras till en familjegrupp, dä beläggningen genomgående visade sig vara mycket låg. Härigenom kunde dels personalen i stor utsträckning ges lördagsledighet, dels arbetsinsatserna koncentreras till veckans övriga dagar. Familjeberedningen tog också i detta sammanhang upp frågan om längre öppethållande, i de fall en barnstuga i huvudsak betjänade en viss eller vissa yrkesgrupper med längre arbetstid på orter med en 76

SOU 1972:27

dominerande industri (och även på orter med mera differentierat näringsliv). Beredningen framhöll att det borde vara möjligt för den lokala huvudmannen att medge längre öppethållande med hänsyn till sådana särskilda behov och att en anpassning efter de lokala förhållandena borde kunna göras. Frågan om nattöppet tangerades likaså: "Denna anpassning till lokala förhållanden bör också innefatta överväganden angående eventuellt nattöppna daghem". Den diskussion som fördes i familjeberedningens PM sammanfattas sålunda: "Längden av barnstugornas öppethållande är en avvägningsfråga och bör kunna anpassas till lokala behov och omständigheter". Socialstyrelsen har tagit fasta på de öppethållandetider som familjeberedningen rekommenderade samt hänvisat till att frågan om att i större utsträckning hålla daghemmen öppna andra tider än de angivna var under utredning. I Råd och anvisningar nr 184, december 1965 som berör kommunernas åtgärder för tillkomsten av barnstugor, sägs i kapitel 2 (s 184:7 ff): "Lekskolan hålls öppen 3 timmar för en förmiddagsgrupp, som regel kl 9.00-12.00, och 3 timmar för en eftermiddagsgrupp, som regel kl 13.00 16.00, fem dagar i veckan. Lördagar är lekskolan stängd. Lovdagar och ferier sammanfaller med skolans av hänsyn till hemmen. Såväl av pedagogiska skäl som med tanke på mödrar med deltidsarbete eller betungande hemarbete kan barnens dagliga vistelse i lekskolan förlängas till 5 timmar — motsvarande kortare daghemsvistelse (halvdaghem). För barnen ordnas då måltider och möjlighet till vila. . . .

Tabell 8.1 Vanligast tillämpade tider för öppethållande. Dag

Daghem

DL = 5 timmar

Lekskola

Måndag t o m fredag

06.30-19.00

09.00-12.00 + 13.00-16.00 eller 14.00-17.00

Lördag Avvikelser förekommer vid vissa daghem, exempelvis

07.00-12.00 eller 13.00-18.00 och 09.00-12.00 eller 13.00-16.00 07.00-12.00

(06.30-21.30)

sjukhusdaghem Vanligast tillämpade tider för öppethållande under året Öppet Hela året utom helger Del av året

januari-december januari-juni+ augusti-december vårtermin januari-juni+ hösttermin augusti-december

I överensstämmelse med skolan

Stängt Under industrisemester Under skolferier och helger

SOU 1972:27

juli

juni-augusti

juni-augusti

Daghemmet hålls öppet från minst 5 timmar (jfr lekskolan) till 12,5 timmar dagligen under arbetsveckan, vanligen kl 6.30-19.00; lördagar kl 6.30-14.00."

8.2 Öppethållandetider

enligt statistiken för år 1970

Under år 1970 hölls flertalet daghem öppna högst 12 timmar. Sammanlagt 733 daghem redovisar en öppethållandetid på 5,5—12 timmar. Det har dock skett en kraftig ökning av daghem med öppethållandetider över 12 timmar. 165 daghem var öppna 12,5-16 timmar. Den stora ökningen av antalet hem med långa öppethållandetider tolkas som ett tillmötesgående från kommunernas sida gentemot föräldrarnas behov av vidgad service. Var i landet de daghem som har den längre öppethållandetiden är belägna framgår inte av tillgänglig statistik.

8.3 Exempel på daghem med längre

öppethållandetider

Bland kommuner som nyligen börjat en försöksverksamhet med längre öppethållandetider skall här som exempel nämnas Uppsala. Försöksverksamheten igångsattes efter olika propåer och uppvaktningar från organisationer och myndigheter. Från och med den 1 oktober 1970 håller 2 barnstugor i Uppsala, Ulleråkers barnstuga och Slottsbackens daghem vid Akademiska Sjukhuset, öppet till kl 21 måndag -fredag. Lördag-söndag samt helgdagar håller Slottsbackens daghem öppet motsvarande tider. Av stadens övriga daghem - totalt ett 30-tal - har sju hittills haft lördagsjour med gängse öppethållandetider (6.30-15). För de föräldrar som behöver placera sina barn under längre tid eller annan tid än jourbarndaghemmen bjuder lördagar, står Slottsbackens daghem till förfogande liksom under söndagar och helgdagar. Av en enkät som gjordes under första kvartalet 1971 framgår att beläggningen på Slottsbackens daghem varit förhållandevis låg: lördagar 8—10 barn, söndagar 4 — 5 barn samt ibland (vid helger) 1—2 barn. För september 1971 redovisas likaledes en låg beläggning totalt pä barnstugorna i kommunen: av de ca 2 000 barn som vistas heldag i barnstugorna måndag-fredag, vistades t ex lördagen den 4 september endast 11 barn totalt på de åtta lördagsöppna institutionerna. Tre av de 11 barnen var placerade på Slottsbackens daghem. Övriga lördagar var beläggningen 18 barn, 14 barn och 11 barn. Slottsbackens daghem kan ta emot 40 barn. September 1971 redovisades följande beläggning på daghemmet: lördagen söndagen lördagen söndagen lördagen söndagen lördagen söndagen 78

4.9 5.9 11.9 12.9 18.9 19.9 25.9 26.9

3 barn^ 1 barn 6 barn 19 barn lördagar 5 barn september 1971 4 barn > Summa: 15 barn söndagar 4 barn 6 barn 5 barn/ SOU 1972:27

Under oktober månad 1971 har upp till 12 barn vistats på daghemmet under något av veckosluten. De flesta barnen vistas vart tredje veckoslut på Slottsbacken. En del barn vartannat veckoslut. Det senare gäller framför allt barn till personal vid Ulleråkers sjukhus. Uppsala kommun har beslutat att driva verksamheten försöksvis ytterligare ett år trots höga omkostnader och låg beläggning. Merkostnaden i barnstugebudgeten för Slottsbackens daghem beräknades för år 1971 utgöra 37 750 kronor netto. Beträffande de övriga sju barnstugorna i kommunen som har jouröppet lördagar har man beslutat att endast två i fortsättningen skall svara för tillsynsservicen. För de föräldrar och barn som behöver anlita barnstugorna lördagar betyder detta bl a längre resor till och från institutionen. Den låga beläggningen på barnstugorna under veckoslut och helger tycks tyda på att föräldrar ordnar sin barntillsyn på annat sätt. Antingen är ena föräldern ledig eller ser syskon efter varandra. Enföräldrar förefaller också att klara barntillsynen i stor utsträckning genom andra anordningar. Medvetandet om att barntillsyn kan ordnas genom kommunens försorg veckoslut och helgdagar framhålls av barnstugestyrelsen i Uppsala ha en välgörande psykologisk effekt. Föräldrar har anmält behov av barntillsyn men ändå i sista hand svarat för den själva i den trygga känslan att kunna ta i anspråk den service kommunen bjuder vid akut behov. För barn, som av olika anledningar ej tål den större miljön på institutionerna, ställer kommunen barnvårdare till förfogande för temporära behov eller erbjuds familjedaghem, om föräldrar arbetar på annorlunda tider eller på obekväm arbetstid. Merparten av de föräldrar i Uppsala som lämnar barnen på lördagar och söndagar är anställda inom sjukvården. Flertalet är också ensamstående utan möjlighet att anlita anhöriga för barntillsyn. Man tar huvudsakligen emot spädbarn och koltbarn över veckosluten. Genom att barnen inte är bekanta med personalen på grund av sin sporadiska vistelse visar en del barn störningar i form av bl a sömnrubbningar. I de fall där även föräldrarna visat neurotiska störningar till följd av barnens situation har läkare och psykolog måst kopplats in. I sådana fall har man lyckats lösa barntillsynen på lämpligare sätt för föräldrar och barn med gravare störningar och genom kontakt med arbetsgivaren (landstinget) utverkat lämpligare arbetstider för dessa föräldrar. I Borås kommun har landstinget sedan lång tid drivit ett sjukhusdaghem för sjukvårdspersonalens barn med en öppethållandetid från 6.30 till 21.30. Genom de stora variationerna i barnantal och i vistelsetidernas längd, som följer av de arbetstider som tillämpas vid lasarettet, är planeringen svår att göra för personalen i daghemmet. Mödrarna lämnar sitt arbetsschema för en månad i taget. Lasarettets behov av vikarier vid sjukdomsfall och arbetstoppar av olika slag förrycker dock ofta grundplaneringen. Personaltillgången vid daghemmet är enligt uppgift god. Man har tid att väl ta hand också om de mera sporadiskt mottagna barnen. Barnen i SOU 1972:27

åldrarna 9 månader till 18 månader måste hämtas senast kl 19.00 från daghemmet. Övriga åldersgrupper får stanna till kl 21.30 utan inskränkningar. Från föräldrarnas synpunkt är servicen god och de är nöjda med arrangemangen. En del av barnen måste på grund av föräldrarnas tjänstgöring vissa veckor vistas långa pass flera dagar i sträck på daghemmet. Någon utvärdering av vistelsetidernas inverkan på barnen har inte gjorts av läkare eller psykolog. 8.4 Exempel på nattöppna daghem Under åren 1965-1970 höll sjukhusdaghemmet i Borås nattöppet. Denna service tillhandahölls föräldrar vilka - med de skift som då tillämpades - slutade kl 21 eller senare samt nattpersonalen vid sjukhuset. I praktiken kom daghemmet att för barnen fungera som ett "veckohem" med en vistelsetid där på ibland upp till tre dagar och två nätter i rad. Detta arrangemang var positivt för föräldrarna. Deras arbetssituation underlättades väsentligt. Många känsliga barn reagerade dock med störningar och var bl a oroliga nattetid. Andra barn - speciellt de äldre förskolbarnen - anpassade sig bra till bortasovandet, som de upplevde som ett spännande avbrott i den vanliga rutinen. De var också väl förtrogna med daghemsmiljön och personalen från sin dagvistelse där. Då man enligt socialstyrelsens anvisningar inte fick ta emot mer än två barn per vårdare för nattillsyn, kunde dock inte alla föräldrar erhålla denna service. Efter informationsmöte med föräldrarna beslöt man i fullt samförstånd att slopa verksamheten. De föräldrar som hade behov av nattillsyn för sina barn löste frågan på annat sätt. Den omläggning av arbetstiderna som skedde vid samma tidpunkt bidrog också till att man lättare kunde ordna tillsynen för barnen. Inom Borås kommun bjuds för närvarande familjedaghem för barn med behov av nattillsyn. Från 1940-talet kan redovisas erfarenheter av nattöppet daghem i Stockholm. I det servicehus, YK-huset, som uppfördes åt Yrkeskvinnors Klubb inrättades ett daghem med dygnet-runt-service åt föräldrar och barn. Förutom nattöppet daghem gavs också barnvaktsservice i våningarna i huset. I daghemspersonalens arbetsuppgifter ingick att mellan kl 19 och 23 minst varje halvtimme och högst var 20:e minut gå en jourrond i huset och se till de barn som var ensamma hemma, medan föräldrarna arbetade eller av annan anledning inte var tillstädes. Detta system innebar en stor trygghet för både föräldrar och barn. Enligt uppgift från en av föreståndarna för daghemmet var det ett ganska litet antal barn som behövde nattservice i daghemmet. Maximalt kunde sju barn vistas där nattetid. Normal beläggning var två tre barn per natt. Spädbarnen och barnen i ålder från 5 år och uppåt företedde i stort inga störningar på grund av "bortasovandet". Speciellt de äldre barnen fann det oftast lustbetonat och omväxlande att "sova borta". Mellanåldrarna - barnen från 1 1/2 års ålder upp till 4 år - var betydligt känsligare 80

SOU 1972:27

för miljöombytet nattetid. De var oftare oroliga, ville sova i den vuxnes säng, osv. Andra reagerade med störningar som att t ex vägra att gå till daghemmet på dagen. Nämnas bör att daghemmet ansågs vara mycket välskött, hade god personaluppsättning, var rikligt utrustat och väl försett med material. Ett intimt lagarbete med föräldrarna rådde. En klar fördel var att barnen bodde i samma hus som daghemmet var inrymt i. Allteftersom husets behov av småbarnstillsyn avtog, bereddes barn utifrån plats i daghemmet. Under 1950-talet då verksamheten övertogs av Stockholms stad avvecklades nattservicen. Erfarenheterna från Borås och YK-huset i Stockholm är alltså till stora delar samstämmiga. Någon egentlig utvärdering av de nattöppna daghemmens verksamhet har dock icke gjorts. De slutsatser som kan dras av redovisade erfarenheter från personalens sida torde vara att viss försiktighet med barnen i de lägsta åldrarna måste iakttagas. De är mera känsliga för en annorlunda sovmiljö än den vanliga och kräver stor trygghet och omsorg, vilket torde ställa speciella krav på personalen kvantitativt och kvalitativt. 8.5 Speciella försök att lösa tillsynen för barn till skiftarbe tande föräldrar För att lösa problemen med barntillsyn vid skiftarbete - det gällde 2-skift — har vissa industrier med speciellt stort inslag av kvinnlig arbetskraft själva inrättat s k veckohem i kombination med daghem. Så var till exempel fallet i Borås, där Borås Wäfveri AB drev ett hem i Skene sedan år 1921, och i Norrköping, där Bomullsväven AB drev ett hem sedan 1947. Dessa hem tog hand om barnen från söndag kväll till lördag eftermiddag, då barnen hämtades av föräldrarna för att vara tillsammans med dem över veckoslutet. Erfarenheterna vid veckohemmet i Norrköping var att barnens tillvaro erbjöd en ständig slitning mellan å ena sidan veckohemmet, där barnet hade sin huvudsakliga tillvaro, och å andra sidan föräldrahemmet, där samvaron med familjen många gånger var intensivt känslobetonad. Många barn och föräldrar for illa. I Skene lade man år 1932 om verksamheten till "natthem", så att mödrarna varje dag hämtade barnen och var tillsammans med dem i det egna hemmet under den del av dagen som de inte var i skiftarbetet. Det arrangemanget fungerade bra och var mycket omtyckt av mödrarna. Kontakten med barnen bröts inte för långa perioder utan skedde dagligdags. Natthemmen lades ner på 1950-talet och kommunerna har sedan svarat för barntillsynen genom andra arrangemang. Vid ett ställningstagande för och emot nattöppna hem är det vanskligt att enbart hänvisa till de dåliga erfarenheterna av veckohemmen. Dessa erbjöd en speciell typ av tillsyn med ett långt avbrott i föräldrakontakten. Skenehemmet däremot fungerade bra efter omläggningen till "natthem". Den beskrivning som 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården ger av Skene i sitt betänkande är positiv, även om kommittén rent principiellt talar för andra lösningar. Man påtalar att uppmärksamheten i stället måste inriktas på att "mera tillfredsställande SOU 1972:27 6

ordna arbetstiden för förvärvsarbetande mödrar med småbarn inom kvinnliga industrier" samt för fosterhemsplaceringar. 8.6 Krav på flexiblare öppettider i förskulan Från allt flera håll, från såväl arbetsgivare som privat- och offentliganställda, reses i dag krav på en bättre anpassning från daghemmens sida till de arbetstider som tillämpas. Många föräldrar har behov att lämna sina barn på daghemmet före den vanliga öppettiden på morgonen (6.30). De långa resvägarna till arbeten i storstadsregionerna och tidiga morgonskift på bl a industrier och sjukvårdsinrättningar i landet framtvingar en sådan lösning. Inom den offentliga och privata servicesektorn i samhället samt inom industrin tillämpas i dag alltmer skiftarbete och s k obekväm arbetstid. Detta innebär att också stängningstiderna vid daghemmen alltmer ifrågasätts. Speciellt för ensamstående föräldrar och familjer där båda föräldrarna skiftarbetar eller har obekväm arbetstid - på heltid eller deltid - är hämtning av barnet på kvällen och barntillsynen hemma under kvällar och nätter ett svårbemästrat problem. Ett begränsat antal kommuner (1969/1970 totalt 95 kommuner) har haft ekonomiska möjligheter att hjälpa föräldrarna genom att barnvårdare hämtar barnet när barnstugan stänger och utövar tillsynen hemma tills föräldrarna kommer. Samtidigt ökar kraven från allmänheten om bättre privat och offentlig service. Därmed ökar också problemen att ordna en från föräldrarnas och barnens synpunkt tillfredsställande barntillsyn. En del kommuner har löst problemet genom att kategoriskt hänvisa föräldrar med skiftarbete och obekväm arbetstid att placera barnen i familjedaghem. Detta gäller t ex Borås kommun, där det dock under våren 1971 i kommunfullmäktige interpellerats om ett längre öppethållande på barndaghemmen kombinerat med nattservice. Speciellt de handelsanställda i kommunen har stort behov av ändrade öppettider på daghemmen genom den utökade servicen till allmänheten. Nedanstående tabeller (8.2-8.6), hämtade ur SOU 1967:39 "Samhällets barntillsyn - barnstugor och familjedaghem", belyser vistelsetidernas längd för barn i privata och kommunala familjedaghem hösten 1966. Procenttalen för barn med mer än 8 timmars vistelsetid är 38 % (22 174 Tabell 8.2 Tillsynens längd per dag och barnets ålder i privata familjedaghem. Procent. Tid per dag

1959-56

Antal

%

4 636 13 908 15 647 22 021 1 738

8 24 27 38 3

4 563

27 51 12 5 6 10 358

5 16 18 62

2 15 31 50 2

5 17 24 51 2

4 21 27 48

6 10 34 43 7

7 19 41 30 4

30 28 42

9 779 17

7 462

6 881

6 882

8 620 15

< 3 tim 3 - 5 tim 5 - 8 tim > 8 tim Okodifierade Summa

3 405

%

82 Summa

Födelse år

-

-

-

SOU 1972:27

57 950 100

Tabell 8.3 Tillsynens längd per dag och barnets ålder i kommunala familjedaghem. Procent. Summa

Födel seår

Tid per dag

1959 56

Antal

%

22 77

-

36 52

14 24 63

38 60

_ -

_

7 12 80

17 79

-

11 43 35 11

-

-

2 12 24 60 1

324 % 4

1 393 16

1 668 19

1 244

953 11

1 064

338 4

194 1 094 2 122 5 274 118 8 802

< 3 tim 3 - 5 tim 5 8 tim > 8 tim Okodifierade Summa

1 819 21

100 Källa: Samhällets barntillsyn - barnstugor och familjedaghem, SOU 1967:39.

barn) för barn i privata familjedaghem och 60 7r (5 227 barn) för barn i kommunalt familjedaghem. Främsta anledningen till de relativt höga talen är moderns arbetstid. Sannolikt har procenttalen ökat under de år som gått sedan undersökningen genomfördes. 9 % av barnen i privat och 12 % av barnen i kommunal familjedaghemsvård vistas under helger hos dagbarnvårdaren på grund av föräldrarnas arbetstider (tabell 8.6). Sannolikt har även i dessa fall en ökning av procentalen skett genomgående orsakad av föräldrarnas arbetstider. Uppgifterna om ökningen av antal daghem med öppettider över 12 timmar tillsammantagna med ovanstående siffror för familjedaghemmen visar klart på behovet av utökad barntillsynsservice per dygn. Vad gäller avlämnande och hämtning av barnen i förskolan visar tabell 8.7, att där två föräldrar finns, båda ganska lika delar ansvaret för barnen. Sammanställningen bygger på en undersökning gjord av familjepolitiska kommittén i samarbete med barnstugeutredningen. Den redovisar ett urval av daghem - sammanlagt 50 - i Stockholm, Göteborg och Malmö samt i övrigt i var fjärde kommun i landet med över 10 000 invånare. I Stockholm, Göteborg och Malmö har barn födda den första i varje månad Tabell 8.4 Barnet vistas hos daghemsvårdaren efter kl 19. Procent. Orsak till viste sen

Barnet vistas efter klockan 19 Kommunalt familjedaghem

Privat familjedaghem Nej

Ofta

Summa Ofta Vid enstaka tillfällen Antal Procent

Summa Nej Vid enstaka tillfällen Antal Procent

4 2 100 Ej aktuellt 36 4 Behov av fritid 34 68 Arbetsförhållar den 28 24 Kombination a / ovanst Summa 34 344 3 941 8 839 8 19 Procent 73

34 382 3 450 5 696 3 397

73 7 12 7

47 124 100

3 35 43 19

99 10 56 34

4 160 650 1 372 67 11 22

Källa: Samhällets barntillsyn - barnstugor och familjedaghem, SOL) 1967:39. SOU 1972:27

4 173 548 984 476 6 181

68 9 16 8 100

Tabell 8.5 Barnet övernattar hos dagbarnvårdaren. Procent. Orsak till övernattning Tillsynsform Privat familjedaghem Nej

fcij aktuellt Behov av fritid Arbetsförhållanden Kombination av ovanst Summa Procent

Ofta

Kommunalt familjedaghem

Vid Summa Nej enstaka tillfällen Antal Procent

5 2 54 63 25 30 21 3 4 6 1 3 3 152 9 359 74 7 20

34 698 5 164 4 385 2 877

74 11 9 6

47 124 100

Ofta Vid Summa enstaka tillfällen Antal Procent

99 48 41 25 60 28 4 059 520 1 601 66 8 26

4 034 766 635 747

65 12 10 12

6 181 100

Källa: Samhällets barntillsyn - barnstugor och familjedaghem, SOU 1967:39. tagits med, medan övriga kommuner har representerats med barn födda under respektive månaders fyra första dagar. Den i det presenterade materialet stora skillnaden mellan siffrorna för faders- respektive modersaktiviteter kan till största delen förklaras genom att ca 45 % av barnen i materialet är ensamförsörjda, dvs barn till ensamstående mödrar (tabell 8.7). Av sammanlagt ca 1 750 barn är ca 800 således barn till ensamstående mödrar. "Kontaktkolumnen" (kolumn 6) visar, om dessa 800 barn frånräknas, följande aktiviteter för lämna och hämta barnen: Fader: 783 = 42 % Moder:908 = 47 % Annan: 197= 11 %. Någon central inventering om det faktiska behovet av ändrade öppethållandetider vid barntillsynsinstitutionerna och av nattöppna daghem synes inte ha gjorts under de senaste åren. De Handehanställdas förbund har vid förfrågan framhållit, att dess styrelse vid representantskap i maj 1971 med anledning av förslaget om affärstidslagens slopande år 1972, förbundit sig att verka för en utvidgning av samhällets barntillsynsservice till att gälla även de medlemsgrupper som drabbas av lagändringen genom arbetstidens förläggning på tider, då barnstugorna för närvarande inte erbjuder Tabell 8.6 Barnet vistas under helger hos barndagvårdaren. Procent. Orsak till vistelse

Tillsynsform Kommunalt familjedcighem

Privat familjedaghem Nej

Ej aktuellt Behov av fritid Arbetsförhållanden Kombination av ovanst Summa Procent

Ofta

14 7 66 14

Vid Summa Nej enstaka tillfällen Antal Procent

42 45 13 38 743 1 265 7 118 15 82 3

38 913 3 065 4 053 1 094 47 124

83 7 9 2 100

Summa Ofta Vid enstaka tillfällen Antal Procent

99 9 47 67 32 23 21 4 597 565 1 019 74 9 17

Källa: Samhällets barntillsyn - barnstugor och familjedaghem, SOU 1967:39. 84

SOU 1972:27

4 572 531 729 349

74 9 12 6

6 181 100

( N N »O CN r -

fcS

o o

JS o O

o o

r~

i>

ra vO

C3 00 00

C ca

rN

ro

"13 E c

i n o o t-~ r N *£>

O

• a "-

C O

co 00 r0 0 O Os

*

C-

^

in

—

O

.

ca \ o £ II

i e*

il

o

in

» «

3i-,

ro fN ro rN •st - < r N TJ- r N —<

+ CN

_

t? S ca

r^

rr^

.^ 2 h —

O in

o * - t CN r-~

o o

5S

«> ;s >

^2

ra

*• — C j - ,-; 01 c

ra

D

— , , +

?

-< •*t ro

l o ifl o s t-rN

i—i

0\

f-

o o

TJ 1? oo c C

Tf

^ ås 00

ro

a E Sig •§"§? -ca . 3

on C i-H cS

:

CO i—i i—i r-- o \ i n 04 O

r- ^i-

-O O

SR

24| ^S|1

-e •e O

e

>- -= x : r v - x : ra O £ E « " E Sj -S C •C £ i" E c

«i

"*- £ T :

O

2 n

5 « J! •— tea ^

fP —§ ~_cs

S0 _C

&o c

E

m :

o

o

•<t r o —i

o

j0 ~ «

X>

> ca

oo c

CN

g '2 £ :ca X

s s •= a 3 a 5 g

c

6 :cd

-C O O oo c

'2

E

:c0

*> <

ra —

6S

CTv r N •—i

vor-ir-

rN VD CO

r o Os 0 0 rN vo

o o

—< —<

u

E . S c o ^ e ^ ^ a 2 t S ^ a n JZ > ••% z r-i o £ —

E- c M

DO

E "3 . 2 ,

:

g

o .s 1 i

£ c

C

-—raS"— s o E ^ y •= ^ J =ra £ 5 e -0 C , ä~ ra ^ oX :C3 :g _ M "S £

c > ^ »ra ^ 3 c -^ J= _ .5 >- ra ra c : o y ' i _ > - - i - c

i> ° 5

M

'>

2 ^ £ C JC a w - E o ^ ~. g

*p ox) .Se B -g

|

O

^ E "S

> •i ra x>

ro

UH

O *-• ^ c

ra

—

< " ~ *, + •« = « = _g_gräcs 5

S ^

sfi-^'^''-'^—

r-

.

-rs

3 c - = c C e c a o 5 = '„ C 5 •— u * > w C £ : n s! w " > l E i ™" S L O > ra'rax=i2 c c c p ^ c - o v ; * ^ - 4 ^ . > r a r a r a . 3 ' —

*-

Illåiii+*c2 rat">-_>-'->-r~

> :0 :0 ;ra :0 : 0 :0 C fcS < i i - 3 t i o Z i i

x : o c

^ ' - » O »O S O ^ O i n - ^

^rararacarara-— — c— — K c a r a r a r a r a r a E ^ ^ E f ? rä.> > > > > > :ra c ^ ra § &o

JJ_ra ra_ra_ra_ra ra^— , ^_,

c 'c E :c3

O O ^ f i f \£> O r N rN

o\ CN

°0 =3

.. ;_• '^ c

E E

U

-Q

W

<>

vO

E i : r i £ r x: o - X ) * ; ^ • 3 u u u o o y " 3 h _ . c — e o o o o o o , c a ^ ^ r a — Prararararara"— e f5 CL,

ca

£ SOLI 1972:27

«

« o c fc S <

•S S x > x > x i x J x ) x i ^ Q ; 5QQt t i 2

gtS<<<<<<^

r^-

"

Sliiiiiif-^-Sij

i|lc5SsSSi<lls3 85

barntillsyn. Man befarar att problemen med barntillsyn ytterligare kommer att förvärras för alltfler medlemmar. Några data om hur stort det faktiska tillsynsbehovet är har förbundet dock inte haft möjlighet att utröna. Handelstjänstemannaförbundet hänvisar till att dess kongress år 1970 biföll en motion från Stockholmsavdelningen om ökad aktivitet såväl centralt som lokalt för att påskynda lösningen av samhällets barntillsyn. Omkring hälften av alla HTF-anslutna är kvinnor. Dubbelarbetande föräldrar förekommer i stor utsträckning bland medlemmarna. Ej heller HTF har dock haft resurser att företa någon inventering bland medlemmarna totalt om det reella barntillsynsbehovet. Kommunalarbetarförbundet motionerade vid LO:s kongress i september 1971 om behovet av en vidgad barntillsyn och om barnstugornas öppethållandetider. Denna motion tillsammans med andra motioner om en utbyggd barntillsyn bemöttes positivt av kongressen. Vid förfrågan framhålls att medlemmar sysselsatta inom värdsektorn har stora bekymmer med att klara barntillsynen. Barnstugornas öppethållandetider stämmer som regel dåligt med de arbetstider som flertalet medlemmar har. Några siffror pa hur många medlemmar som har behov av barntillsyn på "annorlunda'* tider finns inte heller dokumenterade hos detta förbund. Arbetsmarknadens Kvinnonämnd (AKN) - ett samarbetsorgan, representerande LO, TCO och SAF - har ej heller aktualiserat någon kartläggning av barntillsynsbehoven. Ar 1960 däremot tog AKN upp frågan i samband med att FCO:s kvinnokommittéer framförde önskemål om en anpassning av barnstugorna till skiftesarbetande mödrars arbetstider. AKN tillskrev då de ansvariga för den kommunala barntillsynen på 175 orter i landet om daghemmens öppethållandetider. En uppföljningsundersökning om kommunerna anpassat barnstugornas tider bättre till mödrarnas arbetstider gjordes på 169 orter under tiden 1.1.1961 till 31.12.1962. FCO:s kvinnokommittéer medverkade lokalt vid undersökningen. Det frågeformulär som användes och resultatet av förfrågan delgavs FCO centralt för kännedom. Uppföljningen gav vid handen att endast ett tiotal daghem tillgodosett de framförda önskemålen genom en förlängd öppettid på kvällarna till kl 18.30 19.00. Centrala samarbetsgruppen för planering och utbyggnad av dag- och fritidshem har inte företagit någon undersökning om det faktiska behovet av ändrade öppettider vare sig centralt eller i länsgrupperna. Däremot har bl a länsgruppen i Uppsala tillställt centrala gruppen en skrivelse om nödvändigheten av att beakta de problem som kan uppstå med barntillsynen där ensamstående eller båda föräldrarna arbetar vid företag med skiftgång. Denna skrivelse har vidarebefordrats till barnstugeutredningen. Stockholms stad gjorde våren 1966 en inventering av behovet av förlängda öppettider vid barnstugorna och daghemmen. Materialet i sin helhet täckte cirka 2/3 av samtliga barn under 7 år i staden som hade förvärvsarbetande moder. De yrken som dominerade var sjukvårdsarbete, servicearbete och affärsanställda. Det genomsnittliga antalet barn per 86

SOU 1972:27

daghem med moder arbetande på obekväm arbetstid utgjorde 3,5 barn. Spännvidden mellan de olika institutionerna låg från 0 till 10 barn eller fler per daghem. En uppskattning med ledning av de i undersökningsmaterialet framkomna talen ger vid handen, att totalantalet barn under 7 år med förvärvsarbetande moder som hade obekväm arbetstid borde ligga mellan 2 000 och 3 000. Av de drygt 1 600 framkomna fallen med obekväm arbetstid var hälften (49 %) ensamstående mödrar. Av samtliga barn var inemot 30 % under två år. Antalet föräldrar med obekväm arbetstid torde ha ökat väsentligt sedan denna undersökning genomfördes. Som en följd av denna undersökning beslöt Stockholms stads barnavårdsnämnd att samtliga daghem from den 1 nov. 1968 skulle hållas öppna vardagar mellan kl 6.30-19.00 och lördagar till kl 15.00. Dagar före helgdag då arbetsmarknaden i åtskilliga fall inte tillämpar en avkortad tid beslöt man att daghemmen skulle ge tillsynsservice till kl 19.00. Önskvärt vore att varje kommun snarast kunde starta en inventering av antalet föräldrar med obekväm arbetstid, skiftarbete och nattarbete för att få en klar uppfattning om det verkliga behovet av öppethållande i förskolan. Samtidigt borde de fackliga organisationerna stimuleras att medverka till att undersöka sina medlemmars faktiska behov av barntillsyn - särskilt på obekväm tid och nattetid.

8.7 Barnfamiljerna och arbetstiderna 8.7.1 Nägot om skiftarbetstiderna I alla industriländer är vissa grupper av befolkningen i arbetsför ålder sysselsatta i skiftarbete, dvs arbetstiderna skiftar antingen varje vecka eller varannan eller var fjärde vecka. 1 de flesta länder arbetar den största skiftarbetande gruppen i 3-skiftsystem. Ett 2-skiftsystem innebär vanligen inte nattarbete, varför problemen med 2-skift inte är desamma. 3-skiftsystemet tillämpas i synnerhet vid arbete i kontinuerliga produktionsprocesser, såsom i kemiska och elektrokemiska industrier, där ständigt arbete och tillsyn krävs dygnet om hela året. 3-skiftsystemet är också vanligt i en rad offentliga serviceyrken: inom sjukvården, transportväsendet, telekommunikationerna, polisväsendet osv. I många länder tillämpas också skiftarbete i viss utsträckning i andra typer av produktion av såväl varor som tjänster. Servicesektorn på privatsidan växer i dag, något som t ex gäller butikernas öppethållandetider. Växling av skift sker i regel varje vecka. Men när 48-timmarsveckan skars ned tillkom en mängd mer oregelbundna skiftsscheman, som står i skarp kontrast mot de tidigare ganska regelbundna skiften, som startade t ex kl 6.00, 14.00 och 22.00. 40-timmarsveckans genomförande kommer också sannolikt att medföra ytterligare mer oregelbundna skiftscheman. Följande exempel på arbetstider som tillämpats vid tre industriföretag i Uppsala län, kan tjäna som belysning av den problematiken: SOU 1972:27

En stor del av industriföretagen bedriver arbete i 2- och 3-skift. Vid de företag som arbetar med 2-skift var arbetstiderna följande: Första skiftet började 5.36 och avslutades 14.24. Andra skiftet pågick från 14.24 till 23.12. I företag med 3-skift började första skiftet 6.00 och pågick till 14.00. Andra skiftet arbetade mellan 14.00 och 22.00 och tredje skiftet från 22.00 till 6.00. Hos ett av företagen förekom samtliga arbetstider. Vid dagtid arbetade personalen mellan kl 6.30 och 16.00. Vid 2-skift var arbetstiden mellan 5.00 och 14.00 och andra skiftet mellan kl 14.00 och 23.00. Vid kontinuerlig drift var arbetstiderna följande: från kl 6.00-14.00, 14.00-22.00 samt kl 22.00-6.00. Vid det sistnämnda företaget förelåg möjlighet för de kvinnliga arbetstagarna att två delade på ett skift för att få en arbetstid som dels passade deras kommunikationer, dels deras hemförhållanden. För att belysa arbetstiderna på ort med utpräglad näringsstruktur ges här också en redogörelse för de arbetstider som tillämpades i Smedjebacken år 1971. Det dominerande företaget Smedjebackens Valsverks AB, som år 1968 sysselsatte 62 % av alla förvärvsarbetande på orten, tillämpade följande arbetstider: Daggående 6.45-12.00; 13.00-16.30 Rast 8.30-8.45 Lunchrast 12.00-13.00 Lördagarna fria Arbetstid per vecka 42,5 timmar 2-skiftgående 4.00-12.00; 12.00-21.30 Raster 8.30-8.45; 16.30-16.45 Lördagarna fria Arbetstid vid 2-veckorsperiod 42,5 timmar 3-skiftgående 4.00-12.00; 12.00-20.00; 20.00-4.00 Inga raster Veckoarbetstiden utlagd mellan söndag 20.00—lördag 4.00. Årsarbetstiden, som blir något för lång, justeras med vissa söndagskvällar borttagna eller genom annan åtgärd t ex häldagar 4-skiftgående Den s k skiftcykeln spänner över 12 veckor för att alla 4=skiftlagen skall få lika lång arbetad och ledig tid Skiftbytestiderna är lika med 3-skiftgäende Skiftföljden är: 3 förmiddagsskift 4.00-12.00 3 eftermiddagsskift 12.00-20.00 3 nattskift 2 0 . 0 0 - 4.00 samt 72 timmar längledighet Inga raster Inom Bergslagets Bolags AB, vid Domnarvet och Kvarnsveden, tillämpades under 1971 ungefär samma skiftarbetstider som de ovan beskrivna. Pä vissa avdelningar hade arbetstiderna i 3-skiftgången ändrats SOU 1972:27

till 5.30-13.30-21.30 för skiftbyten. Dessa tider gällde även för ett fåtal anställda inom 2-skiftgång. 56 % av de kollektivanställda arbetade i skiftgång med dygnet-runtrytm, dvs 3- eller 4-skift. Endast 210 kvinnor var sysselsatta i skiftarbete. Arbete fanns för betydligt fler kvinnor, men de sanitära förhållandena har hittills inte tillåtit detta. Under år 1972 planerar Bergslagets Bolags AB att anställa ytterligare kvinnlig arbetskraft, då de hygieniska anordningarna färdigställts. Representanter för Bergslagets Bolags AB har på förfrågan uppgivit att, såvitt man kunde bedöma, inga principiella hinder förelåg att modifiera skiftarbetstiderna, bl a med hänsyn till barnfamiljerna. Förutsatt att de kollektivanställda allmänt skulle vilja ändra skifttiderna, skulle en anpassning vara möjlig att åstadkomma. 8.7.2 Några fakta ur läginkomstutredningens rapport om arbetstiderna Låginkomstutredningen har i sitt utkast till kapitel 8 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden redovisat data kring hur många arbetstagare som har morgon- och kvällsarbete, nattarbete, lördags-, söndags- och helgdagsarbete (avsnitten 3.5-3.8 samt 5.6-5.11 i rapporten).1 Morgonarbete innebär att arbetsdagen börjar före kl 7.00. Kvällsarbete att arbetstagaren gått hem från arbetet efter kl 18.00. Nattarbete innebär att arbetet pågår minst en timme efter kl 21.00 eller före kl 5.00. Det framgår att ungefär 30 % av samtliga arbetstagare, eller i absoluta tal ca 855 000, har morgonarbete minst en gång i veckan. Ungefär 80 % av denna grupp har morgonarbete varje arbetad dag i veckan. Av samtliga arbetstagare med morgonarbete minst en gång i veckan är drygt 4/5 män och knappt 1/5 kvinnor. Bortåt 2/3 är i åldrarna 25-54 år. Morgonarbete är således långt vanligare bland män än bland kvinnor i samtliga åldersgrupper. Det tycks också vara klart vanligare inom den privata än inom den offentliga sektorn. Inom livsmedels- och dryckesvaruindustri, fabriksindustri, byggnadsindustri m m, inom transport, post och tele samt inom trä- och pappersindustri är det särskilt vanligt. Drygt 25 % av samtliga arbetstagare är sysselsatta i kvällsarbete, i absoluta tal ca 767 000, minst en gång i veckan. Knappt 30 % av dessa har kvällsarbete varje arbetad dag i veckan. Av samtliga arbetstagare är här ca 55 % män och 45 % kvinnor. 2/3 är i åldrarna 25—54 år. Kvällsarbete är vidare vanligare bland kvinnor än bland män i varje åldersgrupp. Bland heltidsarbetande tjänstemän är kvällsarbete särskilt vanligt inom detaljhandel, transport, post och tele, sjukvård samt inom jordbruk, skogsbruk och fiske. Bland arbetare är det särskilt vanligt inom sjukvård (58,9 % av alla sysselsatta inom sjukvården), detaljhandel (58,7 % av alla inom branschen), inom transport, tele 1 Sven Nelander: "Löntagarnas faktiska arbetstider". Utkast till kapitel 8 i betänkandet om svenska folkets levnadsförhållanden att avgivas av Låginkomstutredningen.

SOU 1972:27

(47,1 %). Genom att kvällsarbete är mycket vanligt inom detaljhandel och sjukvård, innebär detta att speciellt kvinnor gärna drabbas av kvällsarbete. Ca 10% av samtliga arbetstagare, eller i absoluta tal 290 000, har nattarbete minst en gång i veckan. Av dessa 10 % har något under 40 % nattarbete varje arbetsdag i veckan. Ca 70 % män och 30 % kvinnor har nattarbete. Drygt 2/3 är i åldrarna 25-54 år. Det är vanligare bland män än bland kvinnor i de två yngsta åldersgrupperna dvs 15—24 år respektive 25-54 år. I den äldsta åldersgruppen tycks det inte finnas någon skillnad mellan könen. En uppdelning av arbetstagarna efter näringsgren visar att nattarbete bland tjänstemän är vanligast inom malm-, sten-, textil- och grafisk industri, inom transport, post och tele samt sjukvård. Bland arbetare är det särskilt vanligt inom trä- och pappersindustri, inom förvaltning, post och tele samt sjukvård. Bortåt 10% av samtliga arbetstagare har söndagsarbete. Av dessa är 55% män och 45%) kvinnor. Drygt 60 % är i åldrarna 25-54 år. Söndagsarbete tycks vara vanligare bland kvinnor än bland män - bland de heltidsarbetande åtminstone. Bland tjänstemän är söndagsarbete vanligast inom husligt arbete, hotell, hygien m m, inom övriga tjänster, uppdrags- och nöjesverksamhet samt inom sjukvård (18,3 %). Bland arbetare är det vanligast inom husligt arbete, hotell, hygien m m (23,9 %) samt inom sjukvård (hela 29,9 %). Mer än 20 % av samtliga arbetstagare, i absoluta tal 630 000, arbetar på lördagar. Av dessa är knappt hälften kvinnor. Bortåt 2/3 är i åldrarna 25—54 år. Lördagsarbete är klart vanligare bland kvinnor än bland män i varje åldersgrupp. Av alla arbetstagare med lördagsarbete är 26,6 % kvinnornas andel i åldrarna 15—24 år och 27% i åldrarna 25—54 år. Bland gruppen arbetare är det särskilt vanligt inom detaljhandel (58,4 %) och sjukvård (37,1 %). Nästan 28 % slutligen av samtliga arbetstagare, i absoluta tal 786 000, arbetar minst en av nio helgdagar. Av dessa är 55 % män och 45 % kvinnor. Bortåt 2/3 är i åldrarna 25—54 år. Helgdagsarbete är långt vanligare bland kvinnor än bland män i varje åldersgrupp. Bland tjänstemän är det vanligast inom jordbruk, skogsbruk och fiske (58,5 %), detaljhandel (54,5 %), sjukvård (42,7 %). Bland arbetare inom detaljhandel (72,7 %) och inom sjukvård (63,3 %). Man ser således genomgående av dessa data att arbete på "udda" tider är särskilt vanligt inom detaljhandel och sjukvård samt inom vissa industrier (kemisk eller processteknisk framför allt). Ett genomgående drag är att 2/3 av arbetstagarna är i åldrarna 25—54 år. Vi återfinner alltså i stor utsträckning småbarnsföräldrar (25-35-årsåldrarna) bland dessa arbetstagare. 8.7.3 Särskilda bestämmelser om nattarbete En rad nationella bestämmelser och internationella rekommendationer och överenskommelser har antagits under de senaste 160 åren för att reducera nattarbete, som alltid är en del av 3-skiftsschemat. Somliga 90

SOU 1972:27

länder har särskilda restriktioner mot nattarbete för de unga arbetarna. ILO-konventionen nr 90 täcker just det området. Förbud mot nattarbete inom industrin för kvinnor - särskilt för mödrar - finns också i en del länder. I Västtyskland får kvinnor endast sysselsättas till kl 23.00. Frankrike, Italien, Schweiz och Nederländerna förbjuder också nattarbete för kvinnor. I Schweiz kan inte arbetare beordras till nattarbete, men kan frivilligt åta sig det. (Detta är intressant ur familjesynpunkt, då detta gäller även män och deras möjlighet att anpassa arbetstiden till familjens behov.) Av de nordiska länderna har Finland men inte Danmark, Norge och Sverige särbestämmelser för kvinnor i industrin vad gäller nattarbete. Särbestämmelser är ej heller önskvärda - såvida de inte omfattar också familjefäder, dvs skulle gälla för föräldrar med barn i förskolålder och i den lägre skolåldern.

8.7.4 Effekter av natt- och skiftarbete När man diskuterar öppethållandetider och en vidgad service åt barnfamiljerna från förskolans sida, måste man ta upp frågan om effekten av obekväma arbetstider fysiskt och psykiskt för föräldrar och barn. Många föräldrar har i dag stora svårigheter att klara av att vara föräldrar dels på grund av arbetstidernas förläggning, dels på grund av de negativa effekter dessa arbetstider har fysiskt och psykiskt på dem. Följande data ur en sk liten LO-undersökning utförd i augusti 1968 visar hur man upplever problemen med nuvarande arbetstidsförläggning: procenttalen för sömnsvårigheter, magbesvär och nervositet bland arbetare med intermittent och kontinuerligt 3-skift eller 2-skift ger belägg för vissa negativa effekter, som sannolikt måste få återverkningar på barnen i familjerna. De sociala effekterna var också negativa för ca 1/3 av de intervjuade. 35 % av arbetarna i intermittent treskift ansåg sig ha problem i form av sömnsvårigheter, liksom 38 % av dem i kontinuerligt treskift. 28 % av arbetare med schema som varierade uppgav sig ha problem med långvarig trötthet. 18% av de 2-skiftsarbetande hade magbesvär. De som arbetade i kontinuerligt 3-skift hade till 27 % sådana besvär. 24 % av dem i intermittent treskift uppgav också samma sak. 27 % av dem i kontinuerligt 3-skift hade problem med nervositet. Även de i intermittent 3-skift och i 2-skift uppgav sig ha dessa besvär (24 % resp 18 %). Ännu högre låg procenttalen för de negativa sociala effekter 2-skift och framför allt kontinuerligt 3-skift och varierande skiftarbetstid medförde för den enskilde arbetaren och familjen. Framför allt de kontinuerligt treskiftarbetande och de med varierande skifttider uppgav sig ha svårt att delta i familjeliv, hålla kontakt med vänner, delta i föreningsliv och i viss mån hinna med fritidssysselsättningar. Ca en tredjedel (30-40 %) av de förra och 26-38 % av de senare uppgav sådana svårigheter. Det danska socialforskningsinstitutet har undersökt hur fabriksarbetaSOU 1972:27

re och poliser reagerar på långvarigt 3-skiftarbete. 1 Undersökningen består av två delar: en enkät med 600 fabriksarbetare och en annan med 594 poliser. Båda grupperna hade erfarenhet av långvarig skifttjänstgöring med 3-skift. I fabriksundersökningen ingick en kontrollgrupp av dagarbetare. Undersökningen bestod dels av intervjuer med frågeformulär, dels av samtal med psykolog och läkare. Alla som angav att de hade magbesvär röntgades. De arbetare, som befanns ha magsår (20), fick genomgå en noggrann psykiatrisk undersökning. Man utredde grundligt deras uppväxtförhållanden, familje- och yrkesliv. Därvid använde man bl a personlighetstest. I kontrollgruppen undersöktes 20 3-skiftarbetare utan magåkommor på samma ingående sätt. Man fann, att de materiella uppväxtförhållandena i de båda grupperna var likartade liksom intelligensnivån. Däremot var det stora skillnader på det känslomässiga stöd föräldrarna i de båda grupperna hade givit dem som barn. Magsårsgruppen hade i betydligt större utsträckning saknat det psykologiska stödet från båda eller en av föräldrarna. Följande tre faktorer hade avgörande inflytande pä uppkomsten av magsår: 1. ärftlig disposition för mag-tarmsjukdomar 2. bristande känslomässig kontakt med föräldrar 3. skiftarbetet i sig självt som utlösande faktor för magsårssymtom. Fa b riksun dersö kningen - 66 % av skiftarbetarna hade sömnsvårigheter jämfört med endast 1 1 % i kontrollgruppen - 65 % av skiftarbetarna hade mentala besvär jämfört med 26 % i kontrollgruppen - 56 % av skiftarbetarna uppvisade mentala besvär endast under vissa av skiftveckorna, framförallt nattskiftsveckan - 34 % hade besvär under alla veckorna. De mentala besvären uppstod i de flesta fallen först efter fem års skiftarbete - 43 % av skiftarbetarna hade mag-tarmbesvär mot 17 % av dagarbetarna Totalt uppvisade 53 % av skiftarbetarna symtom från mag-tarmkanalen. Av dessa hade 10 % endast tarmbesvär, 23 % endast magbesvär och 20 % bådadera. - 44 % klagade på bristande möjligheter till fritidssysselsättningar - 13 % ansåg att de inte haft några besvär av skiftarbetet. Polisundersökningen Poliserna hade ett annat utgångsläge. Dels hade noggranna hälsoundersökningar gjorts vid anställningen, dels visste de att personer med mag-tarmbesvär och mentala störningar inte får anställas. Polisernas typ av 3-skift var identisk med fabriksarbetarnas. Dock avbröts polisernas skiftarbete då och då för perioder av dagtjänstgöring. - Man borde alltså kunna få lägre siffror vad gäller polisernas sjukdomssymtom i denna undersökning. Man gick till väga på samma sätt som vid fabriksundersökningen. 1

Treskiftsarbejde - En socialmedicinsk undersogelse, bind II Teknisk forlag. K0benhavn 1970. Socialforskningsinstituttets publikation nr 42.

92 SOU 1972:27

Man fann att - 64 % hade sömnsvårigheter - 63 % mentala störningar, varav 27 % bara hade det i samband med perioder av 3-skiftarbete, speciellt under nattskiftveckan - 23 % hade magbesvär. 21 % hade tarmrubbningar. 10 % hade bådadera - 54 % företedde variationer i samlagsfrekvens i relation till de olika skiftveckorna. 50 % visade reducerad frekvens under nattskiftsveckan - 75 % ansåg att skiftarbetet minskade deras möjligheter till umgänge och fritidsaktiviteter. Som framgår av ovanstående redogörelser har man således kunnat konstatera ett samband mellan treskiftarbete och uppkomsten av sömnsvårigheter och andra nervösa besvär, liksom av mag- och tarmbesvär. Man har också kunnat visa att familje- och sexualliv påverkas av de skiftande arbetstiderna. I den danska undersökningen var sömnrubbningar och andra nervösa besvär lika vanliga för poliserna som för fabriksarbetarna. Här stämde alltså inte de uppställda antagandena om en lägre siffra för poliserna med hänsyn till det stränga urvalet för polistjänst. Däremot stämde antagandena vad gällde magbesvär och tarmbesvär. Dessa besvär förekom i betydligt mindre utsträckning hos poliserna än hos fabriksarbetarna. 8.7.5 Fysisk och psykisk dygnsrytm Det är sedan länge vetenskapligt belagt att människan har en viss dygnsrytm, som är svår att rubba. Feberkurva, blodtryck, puls, andning, mag- och tarmkanal osv, visar bestämda rytmiska dygnsvariationer. Även de psykiska funktionerna är underkastade dessa dygnsvariationer. Man har emellertid funnit att denna dygnsrytm inte är orubblig. Den kan påverkas av yttre inflytanden. Däremot är individernas förmåga att anpassa sig till förändringar i dygnsrytmen mycket varierande. Det finns också en social dygnsrytm, som kan vara lika svår att rubba. Att anpassa sig till skiftarbete innebär att avstå från de sociala kontakter på fritid som andra har tillgång till. Hela vårt samhälle fungerar alltjämt för människor med normal arbetsdag, dvs kl 7 - 1 7 . Endast var tredje vecka, nämligen veckan med morgonskift, kan de 3-skiftsarbetande leva ett socialt liv i full bemärkelse. Andra företagna undersökningar ger belägg för att särskilt de yngre upp till 2 5 - 3 0 år är mera sjukdomsbelastade av 3-skiftarbetet, liksom åldrarna över 60 år. De yngre upplever också de begränsade möjligheterna till sociala kontakter svårare än de äldre, som så att säga ställt om sitt liv efter 3-skiften. De yngre hinner också inte sömnmässigt i kapp utan har uttalande trötthetssymtom. Nedanstående data är hämtade ur den i september 1971 publicerade 70-rapporten "Stress på svenska arbetsplatser". 1 "9. Skiftarbete Av tabell 26 (tabell 8.8 här) ser vi att ett tydligt samband föreligger mellan vissa typer av arbetstider och stress. I synnerhet tvåskift, treskift och 1 "Stress på svenska arbetsplatser" (avsnitt 5.9). En enkätundersökning bland LO-medlemmarna av Erik Bolinder och Bo Ohlström, Prisma 1971.

SOU 1972:27

Tabell 8.8 Psykiska påfrestningar hos personer med olika förläggning av sin arbetstid Förläggning av arbetstiden

Antal

Mycket Summa Ganska Något Ej stressade stressade stressade stressade %

%

3 274 78 [•'ast dagtid 3 127 Kvälls-nattarbete 7 279 2-skiftarbete 161 4 3-skiftarbete Oregelbunden 172 4 förläggning Annan förläggning 137 3 Totalt 4 150 99

45 42 35 28

32 39 31 45

14 13 19 17

8 6 13 10

99 100 98 100

30 47

34 31

16 9

19 13

99 100

Källa: Stress pä svenska arbetsplatser.

oregelbunden förläggning av arbetstiden visar ett starkt samband. Vi antog att sambandet mellan skiftarbete och upplevda psykiska påfrestningar skulle öka när vi konstanthöll faktorer som kön och civilstånd, hustruns förvärvsarbete och barn under 16 är, och dessa tabeller kördes fram. Dock kunde vi inte på någon punkt finna någon nämnvärd skillnad i stress mellan gifta och ogifta män och kvinnor, mellan dem som hade förvärvsarbetande hustru och dem vilkas hustru inte förvärvsarbetar etc. Inte heller vad beträffar de psykosomatiska symtomen kunde vi finna några nämnvärda skillnader när ovan nämnda bakgrundsfaktorer konstanthölls. Vi tolkar detta som ytterligare indikation på att ur psykisk hälsosynpunkt är arbetsmiljöfaktorerna viktigare än individuella faktorer, och sådana som betingas av allmänna förhållanden i den övriga sociala miljön. Vi ser också av tabell 27 {tabell 8.9 här) att de som har skiftarbete eller oregelbunden arbetstidsförläggning ofta uppger detta som en orsak till stress och olust i arbetet. Endast 18 % av dem som har treskift anser att arbetstidsförläggningen till ingen del är orsak till de psykiska påfrestningar de upplever i arbetet. "

Tabell 8.9 Arbetstidsförläggningen som angiven källa till stress och olust Arbetstid

Antal

Övervägande fast dag tid 3 274 Övervägande kvälls- och 127 nattarbete 279 2-skiftarbete 3-skiftarbete 161 Oregelbunden arbetstid 172 137 Annan förläggn ng Tot alt 4 150

Skift, i r l n te och olämplig arbetstidsförläggning angivna som orsak till stress oc h olust

%

Summa

Till mkt stor del

Till ganska stor del

Till någon del

Till ingen del

%

3 6 7 20 4 30

8 13 25

28 25 27

58 42 18

100 100 100

4 26 3 9

19 9

28 24

27 58

100 100

100 Källa: Stress på svenska arbetsplatser.

94 SOU 1972:27

I serien "LO informerar" har i november 1971 publicerats en skrift med praktisk information för skyddsombud m fl om "skiftarbete" (nr 9 i serien). Skiftarbetets medicinska, sociala och tekniska problem, samt olika praktiska åtgärder för att mildra eller eliminera dem tas upp till behandling. Kvinnlig arbetskraft och skiftarbete likaså. Vikten av att beakta sociala faktorer framförallt för kvinnornas räkning betonas, liksom arbetsfördelningen mellan makar i hemarbetet. Rent allmänt kan konstateras att forskarna huvudsakligen uppehållit sig vid de fysiska symtomen och besvären hos individen med skiftarbete. Forskningen kring de sociala och psykisk-sociala verkningarna är dock alltjämt ringa. Detta är ett fält som måste uppmärksammas alltmer i relation inte minst till föräldraskap och familjesituation. 8.7.6 Slutsatser Skiftarbete i olika former — speciellt 3-skiftarbete - förefaller att utsätta yngre människor för hårdare påfrestningar.1 Möjligheten att ge yngre arbetare lämpligare arbetstider ur fysisk, psykisk och social synvinkel vore självfallet önskvärt. Åtminstone skulle längden på skiften kunna reduceras genom tätare växlingar. Många industrier har också börjat införa sådan skiftgång. Vad gäller de unga skiftarbetarna upp till 30-årsåldern bör fakta om skift- och nattarbete relateras till att de flesta befinner sig familjemässigt i en intensiv småbarnsperiod. Barnfamiljernas livssituation riskerar att bli mycket labil i familjer med föräldrar i åldrarna upp till 25-30 år, där båda eller endera parten skiftarbetar. Detsamma gäller i ännu högre grad för ensamstående föräldrar. Föräldrarnas förmåga att orka fysiskt och psykiskt är redan genom deras arbetssituation reducerad. Förskolbarnen och barnen i den yngre skolåldern kräver därutöver sitt av föräldrarna. Risken för en ond cirkel, där föräldrarna inte orkar med barnen och barnen blir störda och därigenom ytterligare förvärrar föräldrarnas situation, är stor. Hur mycket kan och bör förskolan göra för barn och föräldrar med en sådan livssituation? Genom att erbjuda extra tillsynsservice? Forskningsresultaten ger inte någon entydig bild av hur människor reagerar på skiftarbete och nattarbete. En ökad forskningsaktivitet pågår kring dessa problem. Människors attityd till arbetstiderna spelar självfallet en stor roll. Vi vet ännu inte tillräckligt om olika gruppers inställning till skiftarbete. Reslutatet från England t ex pekar till en del på en positiv inställning.2 I Sverige däremot förefaller arbetstagarnas attityd i stort att vara negativ.2 Detta gäller särskilt där skiftarbete inte har varit vanligt tidigare men nu införts. 1 On night and shift work, proceedings of an international symposium Oslo, Jan 31st - Febr 1st 1969. Studia laboris et salutis Arbetsmedic. inst., Stockholm. 2 On night and shift work, proceedings of an international symposium Oslo, Jan 31st - Febr 1st 1969. Studia laboris et salutis Arbetsmedic. inst., Stockholm. 3 Hours of work, overtime and shiftworking National board for prices and incomes, Report no 161 London, Dec 1970.

SOU 1972:27

Det är dock belagt att sömnrubbningar och uttalade trötthetssymtom återfinns hos både 2-skifts- och 3-skiftsarbetande. Dessa fakta i och för sig borde vara nog för att ifrågasätta arbetstiderna. Speciellt småbarnsföräldrarna får det bekymmersamt att klara barnen. Den känslomässiga kontakten riskerar att bli lidande. Materialet i den tidigare refererade danska undersökningen1 visar också, att de fabriksarbetare som hade uttalade besvär (magsår) av treskiftarbetet som barn haft en bristande känslomässig kontakt med sina föräldrar. De ansåg sig i betydligt större utsträckning ha saknat det psykologiska stödet från båda eller en av föräldrarna. Man frågar sig om just den gruppen i den danska undersökningen själv i sin föräldraroll med sina störningar orsakade av skiftarbetet - orkade ge ett bättre psykiskt stöd åt sina barn, än det de själva upplevde sig ha haft. 8.8 Arbete på barnens villkor - vad kan och bör samhälle och arbetsliv göra för föräldrar och barn? Mot bakgrund av den press som oregelbundna arbetstider, skiftarbete och nattarbete övar på människor fysiskt och psykiskt - särskilt på de labila eller neurotiska föräldrarna — vill utredningen starkt ifrågasätta om inte samhälle och arbetsgivare — offentliga och privata — på allvar måste börja räkna med människors föräldraroll och med barnen. Alltför många föräldrar tvingas till det yttersta pussla med tider för sina barn och sina lediga stunder efter arbetets mönster. Barnens situation och föräldrarnas borde bli en tungt vägande faktor vid avtal och diskussioner om arbetstider och deras förläggning. Denna fråga hör hemma i den diskussion som för närvarande förs om arbetsmiljön och möjligheterna att påverka dess utformning. Arbetsmiljön kan inte betraktas som något fristående från ett socialt liv som föräldraskap innebär. Att förutsätta att förskolbarn skall anpassas till att leva efter föräldrarnas arbetstider, vilket bl a innebär att föräldrar och barn får alltför ringa tid för samvaro med varandra, förefaller mer än vanskligt på såväl kort som lång sikt. I denna fråga måste enligt utredningens mening en bred opinion väckas. Det är här inte fråga om privilegier för föräldrar, utan om barns rättigheter till sina föräldrar — om vad som är nödvändigt för barnens skull. Barnstugeutredningen betonar således att arbetsmarknadens parter bör ta upp frågan om familjerollen och arbetstidernas förläggning i sina förhandlingar. Sett i det långa perspektivet måste samhälle och arbetsliv skapa bättre förutsättningar för barnfamiljerna att fungera. Ytterst är det en fråga om hur långt samhälle och arbetsliv är berett att solidarisera sig med barnen och deras rättigheter. En prioritering av småbarnsföräldrars behov av bättre arbetstider bör eftersträvas. Detsamma gäller för äldre eller svagpresterande människor över huvud.

1 Treskiftsarbejde - En socialmedicinsk undersogelse, bind II Teknisk forslag Kobenhavn 1970.

96 SOU 1972:27

Frågan hur en anpassad arbetstid för småbarnsföräldrar skall kunna finansieras så att den inte drabbar låginkomsttagare och ensamstående föräldrar negativt ekonomiskt, kräver också ingående studium. De förslag som hittills framlagts har främst varit av principiell natur och inte givit några realistiska ekonomiska förslag till lösningar.1 Vad gäller lösningar i det korta perspektivet på problem i samband med skiftarbete, nattjänst och oregelbundna arbetspass för småbarnsföräldrar kan inte några kategoriska förslag ges. En lättnad för arbetstagare med små och yngre barn innebär en belastning för andra grupper människor som ställer lojalitet och kamratskap på hårda prov. I dag har dessutom många föräldrar ingen valmöjlighet mellan arbeten. De är hänvisade till arbeten med skiftgång, obekväm arbetstid eller nattjänst för sin och familjens existens. Av de data som refererats ur låginkomstutredningens förslag framgår med all önskvärd tydlighet frekvensen av obekväm arbetstid och nattarbete bland inkomsttagare inom t ex industri, detaljhandel och sjukvård - yrkesgrupper med många låginkomsttagare. Inom många sektorer av produktion och service är dessutom annorlunda arbetstider livsnödvändiga. Ett stort antal orter i landet har sitt näringsliv ensidigt uppbyggt på industrier med skiftgång. Inom sjukvärden är likaså de annorlunda arbetstiderna ofrånkomliga. Samma gäller för sådana arbetsområden som kommunikation samt hotell- och restaurangyrken. Dock skulle man kunna sträva efter att anpassa skiftgången för småbarnsföräldrar på ett annat sätt. Dels skulle utsatta grupper kanske kunna ges bundna dagskift, dels skulle bytet vid morgonskiftet möjligen kunna senareläggas, så att det stämde bättre med förskolans öppethållande. 6-timmarsskift kunde provas såsom t ex skett vid Salpeterverken i Köping. Fler deltidstjänster med fullgoda arbetsvillkor ekonomiskt och socialt är också en tänkbar väg för både män och kvinnor som är småbarnsföräldrar. Deltidstjänst är dock för närvarande inte möjlig att genomföra för enföräldrar. De är beroende av en hel inkomst, såvida inte samhället kan sätta in andra stödåtgärder för dem. Undersökningar av skiftarbetande föräldrars försök att lösa barntillsynen visar att de försöker lösa problemet genom att arbeta i olika skift och turas om att vara tillsammans med barnen. Familjelivet blir dock mycket splittrat genom att föräldrarna tvingas fungera på detta sätt. Även med sådana arrangemang måste föräldrarna ändå ofta lämna barnen helt eller delvis utan tillsyn. I många fall får syskon ta ett större ansvar än de borde påläggas med hänsyn till sin ålder. Nedanstående beskrivning visar hur ett antal föräldrar inom låginkomstyrken kan ha det: I en kvinnogrupp på 17 på en bruksort hade 11 tre barn och flera (genomsnittligt 3,2 barn). Tvingande ekonomiska skäl att arbeta förelåg uppenbart för flertalet av kvinnorna i dessa barnrika familjer, även om 1

LO:s styrelse, landssekretariatet, har i februari 1972 tillsatt en arbetsgrupp, som skall undersöka vissa arbetstids- och semesterfrågor. Det gäller bl a arbetstiden för deltidsanställda och det förslag om flexibel arbetstid för föräldrar med barn under tre år, som aktualiserats av vissa tjänstemannagrupper. SOU 1972:27

andra motiv naturligtvis också kunde finnas för det. De klarade sin barntillsyn genom kombinationer av olika tillsynsformer. Sju föräldrapar turades om att passa barnen genom att arbeta i olika skift. Fem av dem hade ingen utomstående hjälp med barnen. Sju familjer hade någon form av betald hjälp. Av dessa var det bara två familjer som klarade barntillsynen helt och hållet genom barnflicka respektive hembiträde. Nio lämnade barnen helt eller delvis utan någon vuxens tillsyn, men i sex fall såg syskon efter varandra. Vid förfrågan om hur andra arbetskamrater klarade sin barntillsyn blev svaret oftast att föräldrarna arbetade olika skift eller att barnen var utan tillsyn. Vid en omplanering av arbetstiderna i samband med arbetstidsförkortningen år 1972, skulle man således önskat att problem av detta slag tagits med i bilden och att en inventering av det faktiska läget för småbarnsföräldrarna kunde göras för en förbättring av barnens livsvillkor. Man efterlyser en social fantasi hos arbetsgivare - offentliga som privata — men även hos anställda och deras organisationer för att lösa speciellt 2-3-4-skiftarbetande föräldrars problem och möjliggöra en arbetsroll och en familjeroll utifrån barnens behov. De offentliga arbetsgivarna stat, landsting och kommun skulle här kunna gå i spetsen. Genom våra krav på bättre och vidgad service bidrar vi alla till att mer och mer utöka, vidga servicesektorn och skapar samtidigt nya problem för nya föräldragrupper. Det gäller framför allt den service som affärer, offentliga inrättningar, restauranger, kollektiv trafik, osv bjuder. Inom dessa sektorer återfinns, som tidigare framhållits, många lågavlönade föräldrar, som inte har några valmöjligheter utan nödgas ta möjligheten till de extra tillskott som obekväm arbetstid kan ge. Särskilt enföräldrarna har det bekymmersamt att ordna tillfredsställande för barnen på dessa annorlunda tider. Även inom dessa områden av arbetslivet är det sett i det långa perspektivet väsentligt att för barnens skull söka lösningar från arbetslivets sida, så att barnens utveckling inte störs eller försvåras. I det korta perspektivet måste förskolan i första hand göra en insats i samhället genom att ge barnen till dessa föräldrar en tryggare tillvaro på alla de tider som är nödvändiga för barnen. Männens möjligheter att vara tillsammans med sina barn och deras ansvar att dela arbetet i hemmet i fråga om hushåll och barnavård i familjer där det finns två föräldrar är en väsentlig fråga. Båda parter är lika ansvariga för sin egen och familjens försörjning. Med detta delade ansvar för familjen följer också ett gemensamt ansvar för att familjen fungerar. Både det vårdande och det ekonomiska ansvaret måste således delas lika av föräldrar. Barnens vistelsetid i förskolan får således inte vara beroende av främst mödrarnas arbetstider. Fädernas arbetstider bör i lika hög grad spela in. I det fall den kvinnliga parten har obekväm arbetstid, måste den manliga parten ta huvudansvaret för barnen och vistas med dem. Rätten till fritid efter arbetet bör inte gälla som nu oftast mannen, så att barnet t ex stannar i förskolan, trots att den manliga parten har möjlighet att vistas med barnet. Om denna syn på kvinnans och mannens roll och ansvar mera allmänt omfattades skulle förmodligen problemen minska vad gäller att lämna och hämta barnen i förskolan liksom också barns alltför långa vistelsetider där. 98

SOU 1972:27

Utvecklingen förefaller att ga i denna riktning. De yngre männen tycks börja bli alltmer medvetna om vad de känslomässigt och socialt berövar sig själva genom att inte ta lika del i barnens utveckling och fostran. Kvinnors ökade förvärvsfrekvens skärper också dessa krav och driver därmed pä en sådan utveckling. Det kan dock finnas familjer - såsom ovan visats - där båda föräldrarna måste arbeta på obekväm arbetstid. Och enföräldrarnas problem med barntillsyn, lämnande och hämtande av barnet är alltjämt svåra att lösa. Hur goda lösningar vi än söker åstadkomma kvarstår dock en ''restgrupp" som, även om den kan minska till antalet, också framdeles har behov av en så generös barntillsynsservice som möjligt. 8.9 Förskolans öppethållandesservice relaterad till förskolans målssättning Kolliderar ambitionerna att ge öppethållandeservice obegränsat, vidgat eller flexibelt med förskolans allmänna mål och delmål? Arbetstider kan göra att labila och neurotiska föräldrar inte orkar fungera tillsammans med barnen pä fritiden. Då måste förskolan kunna ge barnen en lugn kontinuitet även om föräldrarna är hemma. Detta är ett exempel på att förskolan ersätter hemmet i stället för att vara ett komplement till det. Föräldrarnas del i barnens vård och fostran kan också bli för ringa, om barnen på grund av föräldrarnas skiftarbetstider skulle behöva ha förskolan mera som ett veckohem. Förskolans syfte att ge barnet en allsidig personlighetsutveckling kan motverkas härigenom. Den känslomässiga utvecklingen hos barnen kan bli lidande genom bristande möjlighet till samvaro med föräldrarna. Föräldrarnas samarbete med förskolan kan också försvåras eller omöjliggöras på grund av föräldrarnas arbetstider. 1 dag är föräldrars deltagande i barnstugans verksamhet och föräldrasamarbete inte en legitim anledning till ledighet från arbetet för de flesta arbetsgivare. I dagsläget måste alltså förskolan acceptera en kollision mellan mål och verklighet. Det väsentliga är barnens behov av en trygg miljö och en så allsidig utveckling som möjligt mot den faktiska bakgrund som finns samt att föräldrar får en verklig hjälp med omsorgen om barnen under den tid de gör sin insats i arbetslivet. 8.10 Barnstugeutredningens förslag till öppethållandetider Vi vet inte i dag hur stort det faktiska behovet är i de enskilda kommunerna av öppethållandetider av annat slag än de nuvarande. Någon förutsättningslös kartläggning av alla yrkesarbetande föräldrars barnomsorgssituation och önskemål om öppethållandeservice har som tidigare visats inte gjorts. Beträffande vistelsetiden för barnen i förskolan nödgas utredningen konstatera att inga omfattande vetenskapliga undersökningar företagits över barns trötthetssymtom eller störningar i daghemsmiljö i förhållande till vistelsetidens längd. Där har vi huvudsakligen personalens SOD 1972:27

erfarenheter och iakttagelser att bygga på. Erfarenheterna av nattöppna daghem är också ytterst begränsade. Veckohemmen på 1940-talet våren mindre god lösning av problemen. Inga utvärderingar av de sistnämnda verksamheterna har gjorts överhuvudtaget. Under nuvarande omständigheter kan utredningen inte slå fast att vissa modeller för öppethållande under den eller den tiden bör gälla utan hävdar att det fastmer bör vara en avvägningsfråga utifrån rådande lokala förhållanden. Ansvaret för förskolbarnen måste däremot stå i centrum, liksom medvetandet att försöken att tillgodose de skiftarbetande och nattarbetande föräldrarnas behov av förskola pä annorlunda tider är nödlösningar. De öppethållande tider som nu är rekommenderade och tillämpade som normaltider, 6.30-19.00, bör alltjämt kunna bibehållas som ett slags "normaltider" för förskolan veckan runt. Utredningen anser dock att det är nödvändigt med stor flexibilitet och att lokala behov av öppethållande på andra tider måste beaktas. Utredningen förordar därför en försöksverksamhet i kommunerna med olika modeller för förskolor och öppethållandetider. Förutsättningen är därvid att försöken läggs upp och genomförs så att de är positiva från barnens synpunkt. Effektenia av förskolvistelsen pä barnen och föräldrarna bör följas upp. Det är väsentligt att en sådan försöksverksamhet även utvärderas av den centrala tillsynsmyndigheten. Utredningen förordar därför en generös inställning till annorlunda öppethållandetider för förskolan frän den lokala huvudmannens sida i alla kommuner där man begär detta. Samarbete bör ske med regional eller central tillsynsmyndighet i dessa frågor. På orter med ensidig eller speciell näringsstruktur, där t ex kemisk eller teknisk processindustri nödvändiggör skiftgång, kan ett uttalat behov av nattöppna förskolor finnas. På sådana orter bör snarast försöksverksamhet med nattöppna förskolor kunna anordnas. Som tidigare visats är många barn helt utan tillsyn p g a att ingen ordnad barntillsyn erbjuds av samhället. Samma behov gäller också för storstäder och städer med stora serviceenheter, såsom sjukhus och andra vårdinrättningar, hotell och restauranger, osv. Speciella krav på lokaler och personal för nattöppna förskolor måste ställas. Det är angeläget att barnen känner personalen väl. Det är vanligen mindre lämpligt att särskild nattpersonal förekommer. Ett "rullande schema" för den ordinarie dagpersonalen vore önskvärt. För de yngsta barnen upp till 2,5 års ålder vill utredningen förorda en viss försiktighet sä att man i första hand kunde söka andra lösningar, t ex barnavårdare i hemmet framför placering i nattöppna förskolor. Erfarenheter av barn som ofta vistas på nätterna i daghem visar att just barnen i de yngsta åldrarna är känsligare. Här som eljest måste åtgärderna vägas mot den situation barn och föräldrar befinner sig i. I de fall en syskonkull vistas tillsammans på förskolan nattetid innebär det i sig en trygghet även för de små barnen. Barnstugeutredningen skisserar i punkten 8.12 "Sammanfattning" några förslag till lösning av problemen med annorlunda öppethållandetider och utökad service.

100 SOU 1972:27

8.11 Förskolor för barn som temporärt behöver tas om hand utom hemmet Speciella behov av nattservice kommer att uppstå för barn som temporärt behöver placeras utom hemmet. Det kan gälla sjukdom hos föräldrar eller en tillfälligt kritisk social situation i familjen. Barn med sådana behov placeras i dag som regel på barnhem eller hos fosterföräldrar, ofta långt ifrän det egna bostadsområdet. Barnstugeutredningen vill här föreslå att man prövar olika lämpliga lösningar alla med det gemensamt att barnen skall kunna få stanna i sin vanliga boendemiljö. Utredningen förordar i första hand ett system med familjedaghem, s k grannskapsföräldrar, kombinerat med förskolvistelse i hel- eller deltidsförskolan. De familjedaghem som skulle kunna ha en sådan grannskapsföräldrajour för barn med temporärt behov av placering utom hemmet bör vara fast knutna till förskolan. Barnen bör väl känna dem som kan göra en sådan reservföräldrainsats vid akuta behov. Dessa grannskapsföräldrar borde således helst vara anställda vid förskolan. Barnen skulle då känna och uppleva tryggheten att följa med någon från personalen hem efter förskoldagens slut och ej kastas in i en tredje "främmande" miljö utöver det egna hemmet och förskolan. Alternativt kan ett smådaghem i boendeområdet ha ständig nattjourverksamhet, dels för temporära behov, dels för barn till föräldrar som nattarbetar. Denna lösning förutsätter dock antingen att barnet känner daghemmet och dess personal sedan förut eller att personalen är speciellt skickad för att gripa in i en för barnet kritisk och kanske dramatisk situation. Ännu en möjlighet är att en avdelning på en vanlig förskola inom boendeområdet har nattjour, dels för dessa speciella behov, dels för service åt föräldrar med nattarbete eller sent kvällsarbete. Även här gäller som för smådaghemmet att barnet helst bör känna till förskolan och dess personal eller att personalen måste vara väl rustad för att svara mot barnens behov.

8.12 Sammanfattning 1. Viktigt är att de enskilda kommunerna återkommande inventerar sina speciella behov genom en uppsökande verksamhet. Flexibla kombinationslösningar bör skapas som är ekonomiskt försvarbara samtidigt som barnens behov av trygghet och allsidig utveckling till fullo tillgodoses. I utredningens förslag till förskolplanering och inre organisation ges olika modeller för lösningar för att tillgodose olika behov. 2. För orter med spridda behov kan t ex småförskolor med dygnet-runtservice vara lämpliga. Många känsliga barn torde ha speciellt behov av en mindre miljö. 3. 5—8 timmars förskolvistelse kompletterad med dagbarnvårdare som lämnar och hämtar barnet — och eventuellt också ger viss hemservice — kan vara en lösning speciellt för hjälp åt ensamstående eller socialt SOU 1972:27

utsatta föräldrar i övrigt vilka har behov av förlängd service från förskolan. Detta torde gälla för manga föräldrar som i dag lämnar sina barn för fosterhemsvård eller barnhemsvård. 4. För enstaka eller tillfälliga behov kan barnvårdarservice i det egna hemmet nattetid vara en god lösning. 5. Olika typer av "nattföräldrajour" bör prövas. Det innebär att barnet har bestämda nattföräldrar att vistas hos. Dessa nattföräldrar bör helst vara fast knutna till förskolan. 6. Under ett långt uppbyggnadsskede bör systemet med familjedaghem bibehållas, helst kombinerat med förskolvistelse om t ex 3—5 timmar. Familjedaghemmen bör då kunna ta ett dygnet-runt-ansvar om så erfordras för barn till föräldrar med annorlunda arbetstider. I vissa kommuner och för vissa barn kommer behovet av familjedaghemmens barnomsorg sannolikt att kvarstå allt framgent. Detta gäller såväl för glesbygd som för att möta "toppar" i tillsynsbehoven. 7. För barn med temporärt behov av fosterhemsplacering bör familjedaghemmet, s k grannskapsföräldrar, i kombination med hel- eller deltidsförskola särskilt framhållas. 8. Barnstugeutredningen vill slutligen framhålla att en allmän försöksverksamhet bör initieras med omsorgsfullt planerade försök att lösa en dygnet-runt-service genom olika modeller. Effekterna på barn och föräldrar bör därvid följas upp. Det är väsentligt att en sådan försöksverksamhet utvärderas också av den centrala tillsynsmyndigheten. Barnens behov av trygghet och kontinuitet måste särskilt beaktas.

102 SOU 1972:27

9 Omvårdnad om tillfälligt sjuka barn

Enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 184 1965 far sjuka barn inte tas emot i förskolinstitutionerna p g a smittriskerna. Förskolan har inte heller de personal- och lokalresurser som behövs för att sjuka barn skall få den omvårdnad och vila de behöver och för att behövlig avskildhet från de friska barnen skall kunna ordnas. Några generella riktlinjer för när ett barn är sjukt i bemärkelsen att det inte bör vistas i förskolan finns dock inte. Tolkningen av sjukdomsbegreppet har därför kommit att i hög grad variera från förskola till förskola, främst beroende på vilken inställning förskolans läkare och personal har i denna fråga. Sjukdom, även om den är av relativt lindrigt slag, innebär i regel att barnet har nedsatta krafter, har ont någonstans eller har andra besvär och måste finna sig i vissa förhållningsregler för att så snart som möjligt bli friskt. Barnet kanske inte alls förstår den situation det befinner sig i eller varpå den beror och blir därför lätt ängsligt och oroligt och regredierar ofta till en lägre utvecklingsnivå. Barnet befinner sig således i en ömtålig situation. Allt som kan öka barnets oro och otrygghet, t ex miljöbyte eller att någon helt obekant tar hand om barnet bör därför undvikas, såvida sådana åtgärder inte är nödvändiga för barnets snara tillfrisknande, t. ex. för behandling på sjukhus. För de barn i förskolan som har en hemarbetande förälder eller någon annan vuxen person i hemmet innebär omvårdnaden under sjukdom i regel inte några större problem. Barnet tas om hand i den egna hemmiljön av någon som barnet känner väl. För förvärvsarbetande eller studerande föräldrar är det däremot svårare att utan konsekvenser för arbete, studier eller ekonomi kunna ta hand om barnen när de är sjuka. Föräldrarna behöver kunna planera och fullgöra sitt arbete eller sina studier -- och därmed jämställas med dem pa arbetsmarknad och i studiesammanhang som inte har småbarn - och de måste kunna planera sin ekonomi. Det är därför nödvändigt med komplement till förskolan, som ger viss garanti för att barnen blir väl omhändertagna även när de pa grund av sjukdom inte kan vara i förskolan. Vad gäller barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar måste därför önskemålen, sett från barnens synpunkt, sättas in i ett större SOU 1972:27

sammanhang och vägas mot de konsekvenser det skulle få på arbetsmarknaden och i utbildningssammanhang om någon av föräldrarna alltid skulle ta hand om barnen när de är sjuka. 9.1 Gällande sjukförsäkrings- och löneavtalsbestämmelser Den allmänna sjukförsäkringen innehåller inga bestämmelser om sjukpenning för vård av egna sjuka barn. Sjukpenning och ersättning för läkarvård utgår endast vid egen sjukdom till personer som fyllt 16 år. Stats- och kommunalanställda har dock vissa förmåner i sådana fall. Enligt Allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) har vårdnadshavare möjlighet till tjänstledighet med B-avdrag (dvs lön utgår under tjänstledighet med visst avdrag, t ex 24—33 % på bruttolönen) under högst 15 dagar per kalenderår för enskild angelägenhet, t ex för vård av minderårigt barn i hemmet, när ingen annan finns som kan vårda barnet och behovet är hastigt påkommet. Av arbetsgivaranvisningarna till avtalet framgår att med minderårigt barn i regel avses barn t o m den lägre skolåldern (^grundskolans lågstadium), som inte kan klara sig utan vuxens hjälp. I regel tillåts ledighet för detta ändamål under längst sex dagar i följd. Fr o m 1 januari 1972 tillämpas AST-avtalet för samtliga statsanställda. Enligt kommunalanställdas allmänna avtal (ABT och ABK 70) kan tjänstledighet med full lön erhållas under sex dagar per kalenderår för vissa enskilda angelägenheter "om synnerliga skäl föreligger". Som synnerliga skäl anses bl a "eget minderårigt barns sjukdom i det fall då värd av barnet inte kan beredas på annat sätt". I anvisningarna finns ingen generell begränsning av barnets ålder men det anges att äldre, sjuka barns behov av tillsyn bör styrkas genom läkarintyg. Tjänstledigheten bör normalt inte sträcka sig över mer än två dagar per tillfälle. I kommentarerna till båda avtalen påpekas möjligheterna att anlita kommunens hemhjälpsorgan för barnens vård. Stats- och kommunalanställda är de enda löntagargrupper som enligt avtal har förmånen att under 15 respektive sex dagar per är få tjänstledighet med visst löneavdrag respektive full lön för vård av egna sjuka barn. 9.2 Sjukfrånvarons omfattning Förskolbarn har i allmänhet oftare luftvägsinfektioner än äldre barn. Olika undersökningar1 tyder på att två till sex infektioner per år är vanligt för yngre barn. En jämförande studie av infektionsfrekvensen hos daghems- och "hemmabarn" har under år 1971 gjorts av barnläkaren Katherine Strangert. Undersökningen omfattar 40 daghemsbarn i åldern 1/2-5 år och 40 "hemmabarn" i samma ålder och från samma stadsdel i Stockholm. Preliminär bearbetning av undersökningen visar att övre 1 Doc Bengt Kjellman refererar i en artikel i Läkartidningen, volym 67, nr 2, 1970, undersökningar av Lidwell & Sommerville 1951, Badger et al 1953. Dingle et al 1953, Brimblecombe et al 1958, Moffet & Cramblett 1962, Parrot & Nelson 1964.

104 SOU 1972:27

luftvägsinfektioner med snuva, hosta och feber var något vanligare hos daghemsbarnen än hos hemmabarnen, i synnerhet före 2 1/2 års ålder. Daghemsbarn över tvä är tycks inte ha haft fler svårare infektioner än hemmabarnen. Undersökningen beräknas bli slutförd under 1972. (Se bilaga 2.) Central statistik som belyser sjukfrånvarons omfattning vid förskolinstitutionerna finns inte. Inte sällan saknas också lokal statistik, eftersom frånvaro p g a sjukdom inte alltid särskiljs från annan frånvaro i förskolans närvarojournaler. Sjukfrånvarons omfattning framgår dock av två undersökningar som här i korthet refereras. Familjepolitiska kommittén har i samarbete med barnstugeutredningen gjort en enkät som omfattar ca 50 daghem med sammanlagt ca 2 000 barn. 23 av daghemmen - ungefär hälften - hade spädbarnsavdelning. I enkäten ingick en fråga om frånvarons omfattning, bl a på grund av sjukdom, under en vecka i september 1969 och en vecka i mars 1970. Följande resultat framkom: Frånvarofrekvens %

Barnets sjukdom Föräldrarnas sjukdom Annan orsak Total frånvaro

sept 1969

mars 1970

12,5 2,3 12,8 27,6

12,1 3,7 12,6 28,4

Frånvaron p g a sjukdom var således enligt familjepolitiska kommitténs undersökning något mer än 12 %. Birgitta Wadell belyser i en doktorsavhandling 1 i första hand de ekonomiska konsekvenserna av daghemsbarnens sjukdom. Avhandlingen

Tabell 9.1 Sjukdomsfrekvens/ålder (5-dagarsvecka). Aider, dr

Sjukfrekvens

Frånvarodagar per individ (Medeltal) (Sjukfrekvens • 249)

0 1 1-2 2-3 3-4 4-5 5-6 6Genomsnitt

22,0 15,2 13,2 9,3 8,7 7,9 _7/7_ 10,8

55 38 33 23 22 20 19 27

Källa: Wadell, B: Daghemsbarns frånvaro - ett kommunalt planeringsprobelm, Företagsekonomiska inst Uppsala univ, 1971. 'Daghemsbarns frånvaro - ett kommunalt planeringsproblem, 1971, Företagsekonomiska Institutionen, Uppsala universitet. SOU 1972:27

Tabell 9.2 Sjuktillfällen och ålder (5-dagarsbarn). Medeltal. Aider, år

Sjuktillfallen i medeltal, antal

0-1 1-2 2-3 3-4 4-5 5-6 6Samtliga

10,7 8,0 7,1 5,4 5,1 4,6 AA 5,9

.

Källa: Jfr tabell 9.1

bygger på en undersöknmg av sjukfrånvaron vid 15 daghem i Örebro under tiden 1.4. 1968 - 31.3. 1969. Undersökningen omfattar genomsnittligt drygt 600 barn. De barn undersökningen omfattar var i genomsnitt sjuka 27 dagar under undersökningsåret eller 10,8% av den tid de skulle ha vistats på daghemmet om de varit friska. Syskon var sjuka samtidigt 25 % av den totala tiden. Av tabell 9.1 framgår att de yngre förskolbarnen var sjuka i betydligt större omfattning än de äldre barnen. Såväl antalet sjuktillfällen som antalet dagar per sjuktillfälle var flera för de yngre barnen än för de äldre. I medeltal var barnen sjuka 5,9 gånger under året och sjukdomsperiodens längd var i medeltal 5,6 dagar, vilket framgår av tabellerna 9.2 och 9.3. De individuella variationerna i sjukfrekvens var dock mest markanta. 8 barn var inte sjuka någon dag och 1 barn var sjukt 121-130 dagar, dvs halva den möjliga närvarotiden. Se tabell 9.4. Sjukfrekvensen mellan olika daghem varierade mellan 7 och 16%. Orsakerna härtill kunde inte fastställas, men av två för övrigt jämförbara daghem hade det med stor utelekplats lägre sjukfrekvens (8 % mot 16 %). 4 % av barnen — varav de flesta yngre barn — avbröt daghemsvistelsen av hälsoskäl, som regel inom 6 månader efter att vistelsen påbörjats. Sjukfrekvensen var lägst under sommarmånaderna och högst under november och december. Något samband mellan sjukfrekvens och den dagliga vistelsetidens längd kunde inte påvisas. Däremot fanns — som tidigare angetts — ett klart samband mellan sjukfrekvensen och barnens ålder: sjukfrekvensen avtog med ökad ålder.

Tabell 9.3 Sjukdomsperiodens längd/år (5-dagarsbarn). Medeltal. Ålder, år

Sjukdomsperiodens längd i medeltal, antal

0-1 1-2 2-3 3-4 4-5 5-6 6Samtliga

6,5 5,9 5,9 5,3 5,1 5,1 5J 5,6

Källa: Jfr tabell 9.1 106

SOU 1972:27

Tabell 9.4 Spridning pa barnens sjukfrekvens. Antal dagar

Antal barn

0 - 10 1 1 - 20 2 1 - 30 3 1 - 40 4 1 - 50 5 1 - 60 6 1 - 70 7 1 - 80 8 1 - 90 91-100

76 85 66 47 29 5 2 4 1 1

121-130

1 Källa: Jfr tabell 9.1

Resultaten av de båda refererade undersökningarna tyder på att barnens sjukfrånvaro vid heldagsförskola är 1 0 - 1 2 % , högre bland de yngre barnen och lägre bland de äldre. Daghemsbarnens frånvaro p g a tillfällig sjukdom är enligt undersökningarna av sådan omfattning att den inte kan nonchaleras. Möjligheterna att nedbringa antalet infektioner bör därför undersökas. En stor del av dessa torde dock vara oundvikliga. Om barnens föräldrar skall ha möjlighet att kontinuerligt sköta arbete eller studier, måste daghemmen kompletteras med nägon form av verksamhet, som ger garanti för god omvårdnad om barnen även när de är sjuka. Utan sådant komplement är den "omsorg" daghemmen ägnar barn till förvärvsarbetande och studerande föräldrar klart otillräcklig. 9.3

Barnvårdarverksamheten

Behovet av att daghemmen kompletteras med någon form av omvårdnad för barnen när de är sjuka har blivit större allteftersom verksamheten byggts ut, yrkesintensiteten bland kvinnor ökat - även i äldre åldrar (mormödrar, farmödrar) - och möjligheterna för föräldrarna att själva ordna sjuktillsyn för barnen blivit allt mindre genom bl a den moderna bebyggelsestrukturen. Barnvårdarverksamhet innebär att barnen vid sjukdom tas om hand i sina egna hem av härför särskilt anställda barn vårdare. Denna form av verksamhet prövades under 1950-talet. Statligt bidrag till barnvårdarverksamheten har utgått sedan 1964. 1965 utkom de första centrala anvisningarna om verksamheten. I socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 175 om social hemhjälp, och nr 184 rörande barnstugor, som fortfarande gäller, rekommenderas barnvårdarverksamheten som ett komplement till barnstugor och familjedaghem. Barnvardarna skall enligt anvisningarna dels ta hand om sjuka barn i deras hem. dels när daghemmen stänger hämta och ta hand om barn vars föräldrar har arbetstider som inte sammanfaller med daghemmens öppethållandetider. I de fall bamvårdare SOU 1972:27

Tabell 9.5 Barnvårdarverksamheten 1965-1970. (Uppgifterna avser 31 dec då annat inte anges.) 1965 Ant kommuner med barnvärdverks Ant anst barnvärd därav med särsk utbildning Ant fam som fått hjälp Ant arbetstim för barnv (vecka 5 påföljande år)

31 426

35 589

49 729

71 1 011

95 1 921

451 2 345

227 6 786

223 9 662

194 12438

352 16 214

812 25 400

1 055 28615

11 804

9 589

23 195

33 816

47 230

56 195

Källa: Statistiska Centralbyrån

inte finns att tillgå, rekommenderas förmedling av barnvakter. Familjedaghemsutredningen föreslog i sitt betänkande Samhällets barntillsyn - barnstugor och familjedaghem (SOU 1967:39) att barnvårdare även skulle kunna anlitas för att vid behov avlösa dagbarnvårdare, t ex vid semester, då de p g a enskild angelägenhet kan behöva någon eller några lediga dagar, eller för att de skall få någon ledig dag i veckan då barnen vistas i familjedaghemmet under sex veckodagar eller speciellt lång tid per dag, t ex 11 — 12 timmar. Utbyggnaden av barnvårdsverksamheten gick länge långsamt (tabell 9.5). Vid årets slut 1965 fanns sådan verksamhet i 31 kommuner och 1969 i 95 kommuner, i regel de större. 1970 hade antalet kommuner ökat till 451. Nytillskottet var övervägande mindre kommuner. Det totala antalet barnvårdare i slutet av 1970 var, som framgår av tabell 9.5, 2 345. 62 av dessa var heltidsanställda, 37 deltidsanställda och övriga 2 246 timanställda. Knappt hälften av dessa (ca 1 000) hade den utbildning om 90 timmar som är gemensam för barnvårdare och daghemsvårdare. Antalet anställda barnvårdare under 1970 visar att barnvärdarverksamheten i de kommuner som tillkom under detta är är mycket begränsad. När barnvårdarverksamheten startade fungerade oftast hemhjälpsnämnderna som huvudmän. Utvecklingen har dock alltmer gått mot att socialnämnderna eller barnavårdsnämnderna driver denna verksamhet (tabell 9.6). I samband med att sociala centralnämnder inrättats i kommunerna kommer denna nämnd vanligen att ha ansvaret för barnvårdarverksamheten. Detta innebär att förskol- och barnavårdarverksamTabell 9.6 Huvudmän för barnvårdarverksamheten olika år. Huvudman för barnvårdarverks

1970 Hemhjälpsnämnd Socialnämnd Barnavårdsnämnd Social centralnämnd Andra organ

14 6 3

12 12 4

14 22 4

8 36 15

15 50 23

120 269 25 25 12

Källa: Statistiska Centralbyrån 108

SOU 1972:27

heten nu i många kommuner kommer att sortera under samma nämnd vilket bör vara en fördel för behövlig samordning. Barnvårdarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden är i regel ganska osäkra. Det stora flertalet barnvårdare är timanställda och får således ersättning endast för det antal timmar de tjänstgör. Eftersom behovet av barnvårdare växlar alltefter barnens hälsotillstånd, kan tjänstgöringen bli mycket oregelbunden. Som regel är efterfrågan på barnvårdare störst under höst och vinter och ganska obetydlig under sommarmånaderna. För att behovet av barnvårdare skall kunna täckas under svårare infektionsperioder behövs ett relativt stort antal timanställda som endast kan räkna med sporadisk tjänstgöring. Barnvårdaren kan således inte räkna med en jämn inkomst och måste alltid vara beredd att "rycka ut" med kort varsel. Det är också svårt att avgöra hur lång en tjänstgöringsperiod hos ett sjukt barn blir. På grund av tjänstgöringens oregelbundenhet måste barnvårdarna vara ganska oberoende såväl ekonomiskt som tidsmässigt, vilket torde försvåra rekryteringen. Att enbart ha heltidsanställda barnvårdare i en kommun ställer sig svårt eftersom tillgången på arbete är mycket varierande. En del av barnvårdarna bör dock kunna ha månadsanställning, vilket förekommer i bl a Stockholm, Solna och Borås. Det kan innebära vissa svårigheter att klara ett schema med normal tjänstgöringstid per vecka, eftersom tjänstgöringen per dag oftast är 10 — 12 timmar och en tjänstgöringsperiod hos ett barn inte bör avbrytas. Under en tre- eller fyraveckorsperiod bör det dock vara möjligt att ta ut överskjutande tid i ledighet mellan de olika tjänstgöringstillfällena. Behovet av barnvårdare är svårt att beräkna eftersom efterfrågan varierar. I synnerhet är det svårt att beräkna och tillgodose behovet av barnvårdare under svårare infektionsperioder. Av Birgitta Wadells ovan refererade undersökning framgår den tillgodosedda sjuktillsynens omfattning under årets olika månader (tabell 9.7).

Tabell 9.7 Tillsyn av sjuka barn (barnvårdare) Örebro 1.4.1968 31.3.1969.

April Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec Jan Febr Mars Summa

Antal barnvårdaredagar

Barnvårdaredagar i % av sjukdagar

618 805,5 395 163,5 355,5 590 926 841 718 745 707,5 770,5 7 635,5

49 44 55 47 57 42 54 43 39 50 42 52

47 Källa: Jfr tabell 9.1 SOU 1972:27

Som framgår av sammanställningen svarade barnvårdarna för tillsynen under 47 % av antalet sjukdagar för daghemsbarnen. Andelen barnvårdartillsyn visade endast små variationer under årets månader, även dä tillgången på barnvårdare var god. Detta tyder på att föräldrarna kunde klara ungefär hälften av sjuktillsynen utan hjälp av barnvårdare. Barnvårdarnas utbildning är fn samma som för dagbarn vård are i familjedaghem och omfattar 90 lektionstimmar. De huvudsakliga ämnena är barnkunskap (32 lektioner) och psykologi (40 lektioner). Kurserna är förlagda till yrkesskolor och bedrivs som hel- eller deltidskurser. Skolöverstyrelsen har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utforma en gemensam basutbildning för personer som ämnar arbeta i öppen vård bland barn, åldringar, sjuka och handikappade. I arbetsgruppen ingår representanter för skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, Kommunförbundet, Kommunaltjänstemannaförbundet och Kommunalarbetarförbundet. Arbetsgruppen har utarbetat förslag till en utbildning som omfattar en termin och som skall ge utbildning för bl a barn vårdare. Beslut om denna utbildning har ännu (i april 1972) inte fattats. 9.4 Förslag till omvårdnad om barnen när de är sjuka 9.4.1 Allmänna principer 1. Det ansvar för barnens omvårdnad som samhället åtar sig i och med att barn till förvärvsarbetande och studerande föräldrar anvisas plats i förskola (eller familjedaghem och fritidshem) bör omfatta även den tid barnen är tillfälligt sjuka och inte kan vistas i förskola (familjedaghem, fritidshem). 2. Personalbehov och kostnader för omvårdnad av barnen när de är sjuka bör ingå i de organisatoriska och kostnadsmässiga beräkningarna för alla förskolor som tar emot barn fem timmar eller mera per dag. Detta bör även gälla fritidshem och familjedaghem. 3. Generella riktlinjer bör gälla för när barn p g a smittrisker måste avskiljas från barngruppen, så att likartade bestämmelser tillämpas vid samtliga förskolor. Eftersom smittan i regel spritts redan när symtomen på sjukdomen upptäckts bör barnen i princip kunna tas emot i sin vanliga barngrupp när inte uppenbara risker för ökad smitta föreligger eller när barnet p g a akut sjukdom behöver särskild vård och vila. (Se bilaga 3.) Detta innebär emellertid att förskolan behöver personella resurser att tillgodose temporära behov vid lättare infektioner. 4. De mål som gäller för förskolans verksamhet bör gälla även för den omvårdnad barnen får när de är tillfälligt sjuka. Barnen måste garanteras en fullgod vård och omsorg. Detta innebär bl a att barnen tas om hand i en miljö de är vana vid och av personer som de känner samt att de har tillgång till lämpligt lekmaterial och får den stimulans de behöver. Den som tar hand om barnen bör ha adekvat utbildning för denna uppgift.

110 SOU 1972:27

9.4.2 Omvårdnadens utformning 1. Ekonomiskt stöd till föräldrarna och utbyggd barnvårdarservice Att förskolan ansvarar för barnen under den del av dagen då föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar även om barnen är sjuka, kan innebära antingen att barnen tas emot i förskolan, som då måste ha personal och utrymmesresurser så barnens behov tillgodoses, eller att barnen tas om hand i sina egna hem av särskild personal. Lätt infekterade barn med någon snuva eller hosta men för övrigt friska och utan feber bör kunna vara i förskolan. Att utestänga barn av sådana anledningar från förskolan i avsikt att hindra smitta torde oftast vara verkningslöst, eftersom de förmodligen redan spritt infektionen bland övriga barn. De bör dock ha möjlighet till extra vila och avskildhet och få vara inomhus om så erfordras. För att detta skall vara möjligt kan personell förstärkning behövas, t ex barnvårdare. En barnvårdare kan då ta hand om mer än ett barn vilket i regel inte är möjligt när barnet vårdas i hemmet. Eftersom det är realistiskt att räkna med att lättare infektioner och andra mindre sjukdomssymtom inte kan undvikas i barngrupperna bör detta normalt beaktas i verksamhetsplaneringen. Det har ibland diskuterats att även infekterade barn med feber skulle kunna tas emot vid en infektionsavdelning inom förskolan. Detta torde vara svårt att organisera lokal- och personalmässigt, eftersom antalet sjuka barn är mycket varierande. Dessutom är det ur medicinsk synpunkt olämpligt att samla barn med olika svårare infektioner inom förskolan. Infekterade barn med feber bör tas om hand i det egna hemmet av barnvårdare. Om ett barn hastigt insjuknar kan det vara svårt att hinna ordna barnvårdare redan första sjukdagen. Det kan också hända att barnet är så sjukt att en av föräldrarna bör stanna hemma. Föräldrarna bör därför ha visst ekonomiskt stöd för att när så behövs kunna stanna hemma från arbete eller studier för att ta hand om sitt barn. För att barnen vid alla tillfällen skall garanteras en god omvårdnad vid sjukdom och för att föräldrarna skall ha ekonomisk trygghet och kunna fullgöra arbete eller studier utan alltför mycken frånvaro p g a barnens sjukdom föreslår utredningen följande: a. I enlighet med förslag som läggs fram av familjepolitiska kommittén bör sjukpenning utgå under 10 dagar per familj och år då föräldrarna tar hand om eget barn vid barnets sjukdom. Förmånen avses gälla föräldrar med barn under 10 år. Detta bör innebära att föräldrarna utan inkomstbortfall kan ta hand om barnet tills annan omvårdnad kan ordnas eller då detta inte är möjligt. b. Barnvårdarverksamheten byggs ut i alla kommuner med daghem, familjedaghem och/eller fritidshem så att den motsvarar behovet. När barn insjuknar i daghemmet bör föräldrarna underrättas, behovet av barnvårdare anmälas av personalen och barnet tas om hand i förskolan tills det är möjligt för föräldrarna att hämta barnet. Eventuellt tillkallas barnvårdare som förstärkning till daghemmets personal. Då ett barn är sjukt i förskolan är det av stor betydelse, att det känner trygghet, får ha sina egna saker omkring sig, att barnet får ha den bädd SOU 1972:27

det är vant vid och om möjligt att någon av den personal barnet känner väl kan vara hos det.

2. Organisation av barnvårdarverksamheten a. Varje kommun med förskola som mottar barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar (även familjedaghem och fritidshem), bör beräkna antalet barnvärdare med utgångspunkt i befintlig sjukstatistik (i förskolan 10-12 % = i genomsnitt ca 25 dagar per barn och år) sä att barnen vid behov tas om hand av barnvårdare i sina hem när de är sjuka. b. Samtliga barnvårdare bör ha utbildning för sitt arbete för att kunna ta hand om barnen pä lämpligt sätt. Den nuvarande utbildningen om 90 lektionstimmar bör utökas och utbildningens innehåll prövas. c. Barnvårdama bör beredas trygga anställningsformer och därför i största möjliga utsträckning ha fast anställning med månadslön. För att klara svårare infektionsperioder behövs även timanställda barnvårdare. För att kunna rekrytera och behålla sådan personal i framtiden är det angeläget att den kan garanteras en viss minimiarbetstid och därmed en viss ekonomisk trygghet. d. Barnvårdarna - i synnerhet de månadsanställda - bör ha anknytning till en eller ett par förskolor och i första hand ta hand om de sjuka barnen från dessa institutioner. Då det inte finns behov av att ta hand om sjuka barn i deras hem, eller minst tre veckor per år, bör tjänstgöringen vara förlagd till denna eller dessa förskolor. Härigenom kan barnvårdarna få bättre underlag för fast anställning, förskolan får viss personell förstärkning och barnvärdarna får ta del i förskolans verksamhet tillsammans med barn och personal, vilket kan ses som en form av fortbildning. Barn, föräldrar och barnvårdare får även möjlighet att lära känna varandra närmare. Under perioder då barnen är relativt friska, bl a sommartid, bör barnvårdarna även kunna ingå som medarbetare i bostadsområdets parkleksverksamhet eller annan liknande verksamhet och på så sätt få ett vidare och mer varierat arbetsområde. e. Ombyte av barnvärdare under en sjukperiod bör undvikas. Barnen bör även såvitt möjligt få samma barnvårdare varje gång de är sjuka. f. Barnvärdarna bör från förskola, centralt lekmaterialförråd eller lekotek fä tillgång till böcker och lekmaterial som är lämpligt för de sjuka barnen. g. Föräldraavgifterna bör vara desamma antingen barnet är friskt och vistas i förskolan eller sjukt och tas om hand av barnvårdare i hemmet. Avgiften bör även betalas på samma sätt som då barnet vistas i förskolan, även om förskolan och barnvårdarverksamheten fungerar under olika huvudmän. h. Någon form av jourtjänst under kvällar och morgnar bör finnas i kommunen så att behovet av barnvårdare kan anmälas så snart sjukdom konstaterats. i. Barnvårdarverksamheten bör bedrivas i nära samarbete inte bara med förskolor, fritidshem och familjedaghem utan också med kommunens hemhjälpsverksamhet, så att vid behov hemhjälpspersonal kan enga112

SOU 1972:27

geras som barnvårdare. Omvänt kan då barnvårdarna vid behov användas även för insatser t ex inom den öppna åldringsvården. I kommuner där förskola och social hemhjälp inte ligger under samma nämnd bör därför lämpligen förskolornas eller hemhjälpsverksamhetens huvudman svara för barnvårdarverksamheten så att ett kontinuerligt samarbete mellan barnvårdar- och hemhjälpsverksamhet upprätthålls.

SOU 1972:27

10 Förskolans fysiska och psykiska hälsovård

10.1 Gällande bestämmelser för hälsovården i förskolan 10.1.1 Stadgan för barnavårdsanstalter Med stöd av barnavårdslagen §§ 57, 99, av den 29 april 1960 utfärdade Kungl Maj:t den 28 oktober 1960 (nr 595) stadga för barnavårdsanstalter. Stadgans §§ 17-19 omfattar föreskrifter för läkarvård vid barnavårdsanstalt. Paragraferna har följande lydelse: 17 §. För varje barnavårdsanstalt skall finnas en läkare som åtagit sig att övervaka hälsotillståndet hos de intagna och anstaltens personal samt att utöva tillsyn över vårdavdelningarna. Läkaren skall avlägga regelbundna besök vid barnavårdsanstalten i den omfattning, som finnes påkallad med hänsyn till dess storlek, beskaffenhet och ändamål ävensom till övriga omständigheter, samt eljest besöka anstalten så snart anledning därtill förefinnes. Läkarens skyldigheter skola vara reglerade i avtal. I avtalet skall särskilt angivas i vilken omfattning läkaren är skyldig att avlägga regelbundna besök vid anstalten. 18 §. Där så befinnes erforderligt bör ledningen för barnavårdsanstalt, i samråd med anstaltens läkare, anlita bistånd av den psykiska barna- och ungdomsvården, barnpsykiater eller barnpsykolog. 19 §.

Innan barn i spädbarns- eller förskoleåldern första gången mottages vid barnstuga, bör barnet ha undersökts av läkare. Sådan undersökning bör även ha skett, om barnet efter frånvaro från barnstugan under mer än tre månader ånyo skall mottagas vid densamma. 114

SOU 1972:27

10.1.2 Socialstyrelsens Råd och Anvisningar Socialstyrelsen utfärdade i december 1963 Råd och Anvisningar för barnstugorna (nr 163) beträffande hälsokontroll och planering av lokalerna i samråd med dåvarande medicinalstyrelsen. I anslutning till § 17 i stadgan för barnavårdsanstalter (SFS 595/1960) återges i dessa RoA normalinstruktioner för läkare anställd vid barnstuga. Normalinstruktionerna för läkare anställd vid daghem respektive lekskola sammanfaller utom vad gäller § 2, som innefattar olika ansvarsområden. För läkare vid daghem gäller: 2§. Läkaren skall övervaka daghemmets hygien och verksamhet samt kontrollera barnens hälsotillstånd och utveckling i såväl fysiskt som psykiskt avseende. Barnavårdscentralernas hälsovårdande uppgifter bör helt övertas av läkaren vid daghemmet. Barnen skall sålunda av honom undersökas och ympas i samma utsträckning som vid centralerna. Det är angeläget att föräldrarna, i första hand modern, är närvarande vid åtminstone två läkarundersökningar per år. Tidigast en vecka före inskrivningen bör barnet undersökas av läkare. Vid inskrivningen skall föräldrarna avge en skriftlig hälsodeklaration innehållande uppgifter om barnets utveckling, ympningar, tidigare sjukdomar o d. Över alla i daghemmet intagna barn skall av läkaren och föreståndarinnan föras hälsokort, som skall förvaras i daghemmet. Läkaren skall besöka daghemmet minst en gång i månaden och, då det gäller daghem med spädbarn, minst en gång var fjortonde dag. För läkare vid lekskola gäller i motsvarande paragraf: 2§. Barnen förutsätts stå under kontinuerlig läkarkontroll vid barnavårdscentral eller hos privatläkare. Vid inskrivningen skall föräldrarna avge en skriftlig hälsodeklaration innehållande uppgifter om barnets utveckling, ympningar, tidigare sjukdomar o d. Över alla i lekskolan inskrivna barn skall av läkaren och föreståndarinnan föras särskilda hälsokort, som skall förvaras i lekskolan. Läkaren skall besöka lekskolan minst två gånger under terminerna samt dessutom då särskild anledning därtill uppstår.

10.1.3 Hälsokontrollen vid daghem För hälsokontrollen vid daghem gäller enligt socialstyrelsens anvisningar och lä karreglemente att daghemmens läkare utöver ansvaret för barnens hälsovård också skall ägna särskild uppmärksamhet åt barnens personliga hygien samt åt deras kost och måltider. Han skall kontrollera att barnen får vistas ute tillräckligt mycket, att de får den vila de behöver samt att luftväxling och temperatur m m i sov- och lekrum är tillfredsställande. Han skall också övervaka renhållningen av lokalerna samt lekplatsens lämplighet, särskilt ur hygienisk synpunkt. Till läkarens uppgifter hör vidare att hålla sig underrättad om personalens hälsotillstånd. Han skall bestämma om insjuknad personal skall avstängas från arbetet, liksom SOU 1972:27

tidpunkten för återinträde i tjänst, även när den som sjuknat vårdats av annan läkare. Läkaren bör också hjälpa föreståndaren vid daghemmet i samarbetet mellan daghemmet, föräldrarna, barnavårdsnämnden och skolan. Socialstyrelsen framhåller det önskvärda i att läkaren kan anlitas vid personalkonferenser och föräldraaftnar för upplysningsföredrag och gruppdiskussioner om barnens uppfödning, vård och fostran. Läkaren måste i sitt hälsovårdsarbete i daghemmet i hög grad kunna lita på föreståndarens omdöme och duglighet, varför RoA betonar vikten av att föreståndaren äger kunskap om infektionssjukdomar och näringsfysiologi. Föreståndaren (eller någon annan av personalen) skall t ex varje morgon när barnen kommer till daghemmet göra sig underrättad om deras hälsotillstånd. Föreståndaren skall också summariskt kontrollera det. Likaledes skall föreståndaren (eller någon annan av personalen) ta reda på varför barnen varit frånvarande och anteckna orsaken i dagjournalen. Misstänker man att barnet fortfarande kan vara smittförande efter en sjukdom, skall barnet isoleras och daghemmets läkare omedelbart kontaktas. Som framgår av ovanstående redogörelse för socialstyrelsens RoA är det en rad omfattande uppgifter som pålagts de läkare som svarar för hälsovården vid daghem och lekskolor. Samtidigt ställs också stora krav på föreståndarna vid daghemmen vad gäller att bedöma barnens fysiska och psykiska hälsotillstånd och att avgöra, om barnet är friskt eller kan räknas utgöra en smitta för andra barn.

10.2 Brist på personal för hälsovård av barn i förskolan 10.2.1 Brist på medicinsk personal Under senare år har svårigheterna att tillgodose kraven på hälsokontroll för speciellt barnen på daghemmen ökat i kommunerna. Bristen på läkare som kan åta sig dessa uppgifter har blivit allt kännbarare. Enligt uppgift från socialstyrelsen saknar t ex i dag ca 30 % av alla barnstugor i StorStockholmsområdet egen läkare. Stickprov från fyra län ur årsrapporterna om barnstugeverksamheten i landets kommuner tyder för år 1970 på att daghemmen inte kunnat få det i RoA rekommenderade antalet besök av läkarna. Under januari-juni varierade antalet läkarbesök vid spädbarnsavdelningarna mellan 10 och 0 och under juli-december mellan 10 och 1. De läkare som arbetar i verksamheten har ibland fått åtaga sig ansvaret för ett mycket stort antal daghem och lekskolor. Som exempel härpå kan nämnas att en enda läkare i ett storstadsområde kan ansvara för 27 institutioner, varav 16 daghem och 11 lekskolor förutom sin vanliga verksamhet. I ett sådant läge kommer huvudansvaret för barnens fysiska och psykiska hälsotillstånd att i orimligt hög grad lastas på föreståndare och övrig personal i förskolan. Samtidigt finns en risk för att den totala hälsokontroll som förskolan övertar ansvaret för från barnavårdscentralen icke kan få samma kvalitet och resurser som den vid barnavårdscentralerna. Enligt preliminära data från Svenska kommunförbundet fanns under 1971 157 landstingsanställda, 19 kommunalt anställda samt 62 privatan116

SOU 1972:27

ställda läkare som svarade för hälsokontrollen inom daghemmen i 221 kommuner med daghemsverksamhet. Fem kommuner saknar läkare. En del kommuner har sökt lösa problemet genom ett samarbete med barnvårdscentralernas personal. Framför allt har sköterskorna vid vissa barnavårdscentraler knutits till förskolor inom barnavårdscentralens räjong, så att barnavårdscentralssköterskan eller i förekommande fall distriktssköterskan (såsom i Gustavsbergs kommun) svarat för väsentliga delar av hälsovården för barnen. Vid behov har föreståndaren också kunnat kontakta sköterskorna för rådgivning och extra kontroll av barn som sjuknat i förskolan eller kring vilkas hälsotillstånd tveksamhet rått. Detta samarbete har upplevts positivt av personalen. Andra kommuner, såsom Sundbyberg, har sedan många år tillbaka anställt en särskild sköterska som tillsammans med förskolornas läkare svarar för den dagliga hälsovården av barnen och för alla de moment som åligger sjuksköterskorna vid barnavårdscentralerna. Som en följd av den akuta läkarbristen pågår i vissa kommuner en försöksverksamhet med samarbete mellan primärkommuner och landstingskommuner. Man prövar en samordning av läkarvården i förskolorna och barnavårdscentralernas hälsovård så att läkarna vid barnavårdscentralerna svarar även för förskolans hälsovård. Förskolans personal får därvid också möjligheter att kontakta sköterskan vid barnavårdscentralen så som ovan beskrivits. Bland sådana försöksområden kan Solna nämnas. I Göteborg, där ett stort antal nyinrättade daghem saknar läkare, planerar man att försöksvis lösa frågan om hälsokontroll så att man centraliserar hälsokontrollen till barnavårdscentralerna, prövar nya kontaktformer mellan barnavårdscentralen och daghemmen samt färre läkarbesök vid daghemmen än vad socialstyrelsen rekommenderar i RoA. 10.2.2 Brist på psykologpersonal För den psykiska hälsovården vid daghem och lekskolor råder en allvarlig brist på psykologer. Till de ca 3 500 barnstugorna och de ca 464 barnavårdsnämnderna i landet är få psykologtjänster knutna. För landets 1 278 barnavårdscentraler är läget i stort sett likadant. Dels har inte tjänster inrättats i kommunerna för förskolomas behov av psykologexpertis. Dels är bristen alltjämt stor på psykologer med en för förskolåldrarnas och förskolomas behov adekvat utbildning. Stockholm redovisar för år 1970 genomsnittligt en psykolog på 20 barnavårdscentraler samt en psykologkonsultverksamhet för barnstugorna inom Stockholms barnavårdsnämnd. De psykologer som är knutna till barnstugebyrån, det s k barnstugeteamet inom PBU, skall i sin konsultverksamhet betjäna ca 600 institutioner. För denna uppgift finns för närvarande en heltidsanställd och fyra halvtidsanställda psykologer samt två heltidsanställda och två halvtidsanställda kuratorer. Bamunderlaget för verksamheten ligger på 25 000-30 000 barn. I Västerås kommun t ex har förskolan del i skolans psykologavdelning. En psykologtjänst är avdelad för förskolornas behov. Psykologen skall då svara för totalt 135 daghem och lekskolor. Kommuner som Göteborg, Lidingö, Lund och Malmö redovisar liknande verksamhet. SOU 1972:27

Enligt preliminär statistik för den 1 oktober 1970 från Svenska kommunförbundet var 25 psykologer, 1 barnpsykolog och 37 biträdande psykologer knutna till socialförvaltningarna i landet med heltidsanställning. 14 psykologer och 39 biträdande psykologer var knutna dit med deltidsanställning. I tabell 10.1 ges en sammanställning över analet psykologer i primärkommunal tjänst. För familjedaghemsverksamheten i kommunerna finns ingen psykologtjänst överhuvudtaget i landet. Barnstugeutredningen vill kraftigt framhålla riskerna för barnen och barnfamiljerna av att behoven av psykologisk expertis i förskolan, på mödravårdscentraler, barnavårdscentraler och också i skolan ej tillgodoses eller inte tillräckligt uppmärksammats. Utredningen har i andra sammanhang betonat vikten av att positiva åtgärder för barnen och deras föräldrar sätts in vid tidigaste möjliga ålder för att barnens inneboende utvecklingsmöjligheter skall kunna främjas i hemmet och i förskolan. Tabell 10.1 Primärkommunal personal i vissa befattningar fördelade efter förvaltning och hel—deltid den 1 oktober 1970. Befattning

Förvaltning Skol H

Psykolog Barnpsykolog Skolpsykolog Psykolog bi Skolpsykolog bi

1 111 2 70

Social D

H

Sjukv

D

H

Summa

D

H

1 19 1 63

D 40 2 111 108 70

Summa 16 19 53 63

56 2 130 161 133

Anm: H = heltidsanställd D = deltidsanställd bi = biträdande

Den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) har i en del fall försöksvis gått in i barnstugeverksamheten. PBU-psykologerna har därvid arbetat främst med personalgrupperna så som barnstugeutredningen i sitt pedagogiska program beskriver psykologkonsulenternas roll i den framtida förskolan. Så har t ex skett i en pågående försöksverksamhet i Stor-Stockholmsområdet. PBU driver också i en del kommuner egna specialförskolor med terapeutisk verksamhet eller samarbetar med förskolor i kommunal regi om enskilda barn. Sådan verksamhet har beskrivits i bilaga 5.

10.2.3 Slutsatser Sammanfattningsvis kan man konstatera att det i dag råder stora svårigheter att tillgodose de högt ställda kraven pa förskolinstitutionernas fysiska och psykiska hälsovård. Samtidigt är enligt barnstugeutredningens mening vissa av de uppgifter som åläggs läkare vid daghem och lekskolor ej längre relevanta för deras 118

SOU 1972:27

barnhälsovårdande insatser i egentlig mening. Dit hör t ex ansvaret för hygienen inom- och utomhus samt övervakningen av personalens hälsotillstånd. För dessa båda senare uppgifter finns i dag andra lämpliga organ och tjänstemän i kommunerna, såsom hälsovårdsnämndernas och fastighetskontorens personal samt läkare och skyddsingenjörer vid de företagshälsovårdscentraler som är under utbyggnad i många kommuner. En fullständig hälsokontroll av barn i förskolåldrarna förutsätter dessutom ett ökande antal tekniska hjälpmedel (laboratoriemetoder av screeningtyp, synprövningsutrustning m m) och ett lagarbete med insatser av specialutbildad personal (tandläkare, hörselassistenter, psykologer, barnpsykiatrer m fl). Detta innebär i realiteten att en hälsokontroll kan ske på ett bättre sätt genom barnavårdscentralens försorg, där resurser finns åtminstone för den fysiska hälsovården. I den mån som individuell hälsokontroll sker av barnen i förskolan i dag måste den som regel kompletteras med insatser från barnavårdscentralen vilket också sker i stor utsträckning. Enligt utredningens mening bör man därför allvarligt överväga frågan att generellt överföra ansvaret för förskolans fysiska och psykiska hälsovård till barnavårdscentralerna. 10.3 Bamstugeutredningens förslag till fysisk hälsovård i förskolan Som ett första steg mot ett förverkligande av barnstugeutredningens förslag om en familjeservicecentral/socialcentral som socialt, medicinskt, pedagogiskt och psykologiskt betjänar familjer, förskolor och skolor i ett boendeområde genom ett lagarbete vill utredningen föreslå att all fysisk hälsovård av barn i förskolan överförs till barnavårdscentralen i det distrikt, där förskolan är belägen. 10.3.1 Argument för ett överförande av hälsovården till barnavårdscentralerna För barnstugeutredningens förslag talar, utöver ovan anförda slutsatser, bl a den omständigheten, att Kungl Maj:t den 14 januari 1972 godkänt ett av socialstyrelsen framlagt förslag till åtgärder för anmälan av alla nyfödda barn till den förebyggande barnhälsovården samt förslag till åtgärder för att även invandrarbarn och barn som flyttar mellan kommuner skall omfattas av anmälningsförfarandet. Detta innebär att ett obligatoriskt födelsemeddelande till mödravårdsoch barnavårdscentral i det boendeområde där barnets moder är hemmahörande lämnas från den förlossningsanstalt där barnet fötts. Till barnavårdscentralen inkommet födelsemeddelande skall automatiskt föranleda inskrivning av barnet, uppläggande av barnhälsovårdsjournal samt vidtagande av erforderliga åtgärder med hänsyn till den information födelsemeddelandet omfattar. Barnet skall också kvarstå inskrivet vid barnavårdscentralen intill inskrivningen i grundskolan. Samma sak skall gälla även under den tid då barnet är inskrivet i förskola. Kungl Maj:ts beslut innebär att bestämmelserna i RoA av år 1963 i vissa avseenden är inaktuella. Barnavårdscentralerna får genom beslutet ett formellt ansvar för en fullständig hälsoservice även för barn som är SOU 1972:27

inskrivna vid förskola. Med tanke på de begränsade resurser som står till buds anser barnstugeutredningen att onödigt dubbelarbete och en splittring av funktioner med sammanfallande uppgifter bör undvikas. Att inlemma förskolbarnen i barnavårdscentralernas hälsovård innebär ett rationellt utnyttjande av medicinsk personal och utrustning. I samband med beslutet om det medicinska födelsemeddelandet kommer en ny typ av hälsojournaler att tas i bruk vid både mödravårdsoch barnavårdscentralerna. Dessa journaler skall utgöra underlag för rutiner inom barnavårdscentralen som syftar till en allsidig medicinsk, social och psykologisk bedömning av varje enskilt barn och en efter denna individuellt strukturerad hälsovård. I dag förs hälsokort vid varje förskola. Hälsokorten har en mycket varierande utformning. Vid en undersökning som gjordes för några år sedan om vilka typer av hälsokort som användes i förskolorna framkom att 200 olika typer av hälsokort var i bruk. De nya journalerna motiverar att denna rikhaltiga flora av hälsokort försvinner. Alla uppgifter om barnens fysiska, psykiska och sociala hälsa bör koncentreras till barnavårdscentralens journaler. De fortlöpande anteckningar som förskolans personal skall föra över varje barn bör kunna göras på samma typ av journalblad som barnavårdscentralen skall använda och successivt fogas till barnavårdscentralsjournalen. Ytterligare en onödig dubbelrutin utgör kravet på s k friskintyg som varje barn måste förete i dag för att få ta sin förskolplats i bruk. I och med att barnavårdscentralen svarar för barnets hälsovård bör detta krav på extra läkarundersökning före inträdet utgå. Barnavårdscentralernas läkare eller sköterskor bör svara för de rutiner som kan komma att behövas i samband med att anvisad förskolplats tas i bruk av barnet. Slutligen vill utredningen framhålla det direkt olämpliga i att vaccin, injektionssprutor och vissa andra läkemedel förvaras i förskolan. De risker som är förenade med nuvarande förvaringssätt måste kraftigt betonas. Alla sådana medicinska artiklar bör förvaras och tillhandahållas av barnavårdscentralens personal vilken bör svara för sådan medicinsk service.

10.3.2 Förslag till praktisk utformning av förskolans fysiska hälsovård För att tillförsäkra alla förskolor en jämn standard på den fysiska hälsovården bör förskolorna inlemmas i barnavårdscentralernas verksamhet. Därvid kan man tänka sig olika modeller för hur barnavårdscentralen skall kunna arbeta med barnen i förskolorna. Barnstugeutredningens förslag förutsätter dels att gällande RoA och reglementet för läkare vid daghem och lekskolor upphävs, dels att de instruktioner som socialstyrelsen kommer att utfärda med anledning av Kungl Maj:ts beslut om obligatoriskt medicinskt födelsemeddelande och alla barns inskrivning vid barnavårdscentral också till alla delar omfattar barnen i förskolorna. Enligt uppgift från socialstyrelsen kommer en arbetsgrupp inom verket att ta upp sådana frågor till behandling. Barnstugeutredningen föreslår: 120

SOU 1972:27

• Det normalreglemente som gäller för den förebyggande barnhälsovården bör också tillämpas för förskolornas hälsovård. De besök som läkare i dag skall avlägga vid daghem/lekskola ersätts då med de rutiner som tillämpas vid barnavårdscentralen. Enligt § 18 i normalreglementet för barnhälsovården är följande antal läkarbesök f n normerade: Första levnadsåret: 4 - 7 gånger Andra levnadsåret: 2 gånger Övriga levnadsår: 1 gång/år Socialstyrelsens nya förslag till normalprogram för barnavårdscentralens kontakter med det friska barnet (bilaga 1) vilket varit föremål för remissbehandling av berörda instanser omfattar fem läkarkontakter under barnets första levnadsår, samt i övrigt som ovan. Förutom hembesöket under barnets första levnadsvecka rekommenderas tre sköterskekontakter på barnavårdscentralen samt ytterligare två hembesök upp till ett års ålder. För barn (föräldrar) som bedöms behöva tätare kontakt och omsorger rekommenderas helt naturligt fler och mer ingående kontakter från barnavårdscentralens personal. Barnstugeutredningen finner dessa förslag till rutiner för barnavårdscentralerna vara till fyllest. • Varje förskola bör ha en bestämd barnavårdscentralsläkare i barnavårdscentralens distrikt som är ansvarig för hälsovården av barnen och för de medicinska aspekter som kan behöva läggas på planeringen av förskolans lokaler och verksamhet. Regelbunden kontakt mellan förskolans personal och barnavårdscentralsläkaren bör kunna ske, t ex en gång var 3 :e månad och i övrigt när behovet så påkallar. • Som stöd för personalens bedömning av barnens hälsa och vid eventuella akuta sjukdomstillstånd eller olycksfall bör varje förskola ha en bestämd barnavårdscentralssköterska eller distriktssköterska att vända sig till. I vissa fall bör övervägas om en speciell tjänst som hälsosköterska bör knytas till barnavårdscentralen med uppgift att svara för ett visst antal förskolor. Sköterskan vid barnavårdscentralen eller distriktssköterskan skall vid behov också kunna komma till förskolan på personalens tillkallan. • I de fall barnavårdscentralssköterskan finner att läkares bedömning krävs, skall barnavårdscentralsläkaren kontaktas. Denne bör då avgöra vilka åtgärder som måste vidtagas. • Barnavårdscentralssköterskan eller distriktssköterskan och förskolans föreståndare bör utöver den dagliga kontakten om barnen också beredas tillfälle till regelbundna kontakter för utbyte av information om barnen och fortlöpande komplettering av barnavårdscentralsjournalen med de journalanteckningar förskolan för. Om möjligt bör dessa kontakter ske minst en gång i månaden. Barnavårdscentralssköterskan och föreståndaren bör förlägga dessa kontakter till förskolan och i vissa fall som lagarbetskonferenser med personalen. • Barnen i förskolan kallas till hälsoundersökning av barnavårdscentralens sköterska på vanligt sätt. a) Önskvärt vore att föräldrarna själva kunde gå med sitt barn till barnavårdscentralen åtminstone vid de föreslagna strukturerade hälsoundersökningen av barnen (bilaga 1). Barnstugeutredningen SOU 1972:27

vill framhålla det nödvändiga i att föräldrar vid något tillfälle per år ges möjlighet att personligen träffa läkare, sköterska, eventuellt psykolog samt den personal från barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden som utredningen i sitt förslag till uppsökande verksamhet i kapitel 19 (del II)föreslagit skall arbeta tillsammansmed barnavårdscentralens personal. Särskilt betydelsefullt är detta om akuta svårigheter uppstår för barnet eller dess föräldrar. Detta förutsätter att arbetsgivare beaktar de anställdas familjesituation och barnens behov, så att ledighet utan onödiga restriktioner ges. b) Om föräldrar inte har möjlighet att själva gå med barnet till barnavårdscentralen, kan den ordningen tillämpas att förskolpersonalen kommer med förskolans barn i grupp för undersökning på barnavårdscentralen. c) Ytterligare en möjlighet är att barnavårdscentralens läkare och sköterska kommer till förskolan för undersökning av barnen. Då förskolan inte har de medicinska och tekniska resurser som barnavårdscentralen förfogar över är detta inte en lösning som kan tillämpas generellt utan endast användas för vissa undersökningar och tillfällen. För de föräldrar som inte kan komma till barnavårdscentralen är detta arrangemang särskilt betydelsefullt. Önskvärt vore att läkaren och/eller sköterskan hade en "jourservice" på förskolan ibland, t ex mellan kl 17 och 19, vid hämtningsdags eller dylikt för direkt föräldrakontakt. d)I speciella situationer bör barnavårdscentralens läkare och sköterska kunna erbjuda sig att utföra hälsoundersökning av barn i det egna hemmet. Denna möjlighet är särskilt viktig att utnyttja i den uppsökande verksamheten för barn med särskilda behov. Det kan också gälla sjukdom hos föräldrar eller andra personliga skäl. e) De rekommenderade senare hembesöken under barnets första levnadsår som barnavårdscentralens sköterska skall göra kan i vissa fall ske på förskolan, om föräldrar inte kan ta emot i hemmet. Detta bör dock endast gälla i undantagsfall. Föräldrarnas förvärvsarbete bör inte få lägga hinder i vägen för direktkontakten med barnavårdscentralens personal.

10.3.3 Förskolor med egen institutionsläkare för hälsovården Ovan föreslagna rutiner för barnhälsovården i förskolan anser barnstugeutredningen skulle kunna tillämpas utan dröjsmål i de kommuner, där läkare för förskolans hälsovård inte finns samt allteftersom vakanser på nu besatta institutionsläkartjänster uppstår. Där institutionsläkare finns för förskolan och väl fungerande rutiner tillämpas, bör denna verksamhet kunna samordnas med eller inordnas i barnavårdscentralens verksamhet genom att förskolornas institutionsläkare knyts direkt till barnavårdscentralen. a) Vissa delar av barnavårdscentralens undersökningsprogram kan genomföras i förskolan. Tillämpliga delar av de nya barnhälsovårdsjournalerna kan föras av förskolans läkare samt kompletterande undersökningar 122

SOU 1972:27

göras på barnavårdscentralen. b) Alternativt kan institutionsläkarna knytas helt till barnavårdscentralerna speciellt för service åt förskolan med samma rutiner som barnavårdscentralen tillämpar jämte det medicinska ansvaret för förskolan totalt. c) För de fall institutionsläkaren inte knyts helt till barnavårdscentralen, vill barnstugeutredningen framhålla det önskvärda i att barnavårdscentralen ställer hälsosköterskor till förskolans förfogande enligt mönster från skolsköterskeverksamheten. Det kan antingen vara barnavårdscentralssköterska eller distriktssköterska som heltidstjänstgör för förskolan, om underlag för hel tjänst finns, eller deltidstjänstgör i mindre kommuner. d) Beträffande häIsojournalerna över förskolans barn, när särskild institutionsläkare finns, bör originaljournalerna alltid förvaras på barnavårdscentralen. Modifierade hälsojournaler kan föras på förskolan och fortlöpande läggas till barnavårdscentralens handlingar. e) Kravet på friskintyg för barnen bör även i detta fall utgå. Kontakten med barnavårdscentralen och dess journalanteckningar samt samverkan med institutionsläkare bör vara till fyllest. På sikt bör alla funktioner inom barnhälsovården sammanföras i mödravårdscentralens, PBU:s och barnavårdsnämndens och/eller den sociala centralnämndens förebyggande verksamhet till familjeservicecentraler/socialcentraler i distrikt av lämplig storlek för att de medicinska, psykologiska, pedagogiska och sociala behoven skall kunna beaktas i sin helhet och alla resurser effektivt tillvaratas.

10.4 Förslag till psykisk hälsovård iförskolan Barnstugeutredningen motiverar i sitt pedagogiska program, avsnittet "Relationen barn-personal", nödvändigheten av att psykologer tillförs förskolan för konsultverksamhet. Om förskolpersonalen skall kunna klara av dels den "normala" psykiska pressen i sitt arbete med barnen, dels därutöver i ett pedagogiskt program adekvat behandla barn med mer eller mindre uttalade beteendestörningar, måste de i första hand ha tillgång till lättillgänglig psykologisk expertis för konsultation. Med den brist pä psykologer som för närvarande råder i samhällets barninstitutioner, dvs mödravårdscentral, barnavårdscentral, barnavårdsnämnd/social centralnämnd, förskola och skola, måste på kort sikt en prioritering av resurser och angelägenhetsgrad ske. Barnstugeutredningen föreslår därför att förstärkningen med psykologisk expertis efter hand görs på barnavårdscentralerna. Ett sambruk så långt det är möjligt bör ske mellan barnavårdscentralen och förskolan såvida inte en kraftig generell satsning sker i kommunerna på en psykologverksamhet som samordnar den förebyggande barnavårdens, den förebyggande barnhälsovårdens, förskolans och skolans behov av psykologisk expertis. Enligt principen om en familjeservicecentral/socialcentral såsom utredningen skisserat denna i kapitel 19 föreslår därför barnstugeutredningen SOU 1972:27

att PBU:s psykolog- och psykiaterorganisation knyts fastare samman med barnavårdscentralerna. Framför allt måste ett arbete göras genom personalen på barnavårdscentralen. I och med förskolans framtida nära anknytning till barnavårdscentralen skulle i viss mån ett sambruk kunna ske i olika sammansatta personalgrupper för bearbetning av olika problem. Genom att PBU-personalen arbetar med de föräldrar och barn som också förskolan har kontakt med skulle även PBU-personalen kunna gå in och fylla psykologkonsultuppgifterna i förskolan. En resursförstärkning av PBU måste, enligt utredningens bedömning, under alla omständigheter tas upp till allvarlig diskussion. På lång sikt måste särskilda psykologer knytas till de blivande familjeservicecentralerna/socialcentralerna som är tillgängliga för förskolorna. Organisationsmässigt kan de vara knutna till barnavårdscentralen, PBU eller barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden i kommunerna, allteftersom huvudmannen för förskolan och för den förebyggande fysiska och psykiska hälsovården bedömer lämpligt. Genom att barnavårdsnämndens/sociala centralnämndens personal enligt barnstugeutredningens förslag också skall deltaga i barnavårdscentralens PBU:s verksamhet i ett lagarbete kommer såväl på kort sikt som lång sikt psykologernas uppgifter att kunna renodlas mera och deras fackkunskap bättre tillvaratas genom en inriktning främst på ett arbete genom personalen i förskolan och på barnavårdscentralen. 10.5 Förstärkt hälsovård i förskolan för barn med särskilda behov Som framhålls i det pedagogiska programmet, kapitel 3 (avsnitt 3.4.6), samt i kapitlen 16 och 19 behöver ett handikappat barn i förskolan ofta speciell hjälp av olika experter som är utbildade just på det handikapp barnet har. Genom den uppsökande verksamheten kommer de handikappade barnen att bjudas plats i förskola så tidigt som är möjligt och lämpligt för barnet. Förutom att de handikappade barnen är föremål för den reguljära hälsoservicen på barnavårdscentralen, krävs ofta remittering till barnklinikernas olika specialresurser. Enligt barnstugeutredningens förslag bör barnhälsovårdsöverläkarnas verksamhet mera inriktas på barn med särskilda behov (kapitel 16) och tyngdpunkten i deras verksamhet läggs på habilitering. Barnhälsovårdsöverläkarna bör därvid vara samordnare av de medicinska och habiliterande åtgärder som bör vidtagas i såväl öppen som sluten sjuk- och hälsovård och också sätta samman de behandlingsprogram som varje barn behöver i förskolan och på barnavårdscentralen. Enligt utredningens förslag bör sjukvårdshuvudmännen svara för de extra resurser som krävs medicinskt i förskolan för barn med särskilda behov. Detta betyder att sådana resurser som sjukgymnaster, talpedagoger, hörselassistenter, osv måste styras och samordnas och föras ut i primärkommunerna. Samarbete och samverkan via barnavårdscentralen förefaller därvid vara den riktiga vägen och en början till familjeservicecentralens/socialcentralens allsidiga funktioner. Så långt möjligt bör via barnavårdscentralen lokalt experterna komma till barnet i förskolan. Det måste få uppleva tryggheten av att få fungera i 124

SOU 1972:27

sin invanda miljö. Samtidigt kan en träning av förskolans personal ske, så att behandlingen i viss mån kan övertas av eller förstärkas genom personalens insatser. Under ett övergångsskede, då tillgången på t ex sjukgymnaster och talpedagoger är mycket otillfredsställande, måste experterna på sådana handikapp i hög grad arbeta genom förskolans personal. När ett handikappat barn måste genomgå nya undersökningar eller ett nytt träningsprogram skall läggas upp vid länslasarett eller regioninstitution, bör utöver föräldrarna också personal från förskolan följa med barnet för att få en träning för fortsatt adekvat behandling av barnet i samråd med barnavårdscentralens läkare och sköterska samt specialutbildad personal som sjukgymnast och talpedagog. Genom barnavårdscentralens/PBU:s, barnavårdsnämndens/sociala centralnämndens och förskolans samverkan i den fysiska, psykiska och sociala hälsovården för barnen kan också själva placeringen och introduktionen underlättas i förskolan för barn med särskilda behov. Barnavårdscentralens kontakt med barnets eventuella specialistläkare, gör att barnavårdscentralens läkare och sköterska samt PBU:s och barnavårdsnämndens/sociala centralnämndens personal bättre kan tillgodose barnens behov av träning och stimulans och bedöma vilken förskola som fyller de krav barnet har rätt att ställa på den. Personalen i förskolan kan också få hjälp genom barnavårdscentralens/PBU:s psykolog att bearbeta sina egna reaktioner inför arbetet med barn med särskilda behov. 10.6 Kostrådgivning i förskolan Antingen barnavårdscentralen helt övertar hälsovården i förskolan eller särskild institutionsläkare svarar för den, ingår rådgivning om lämplig kost för barn i olika åldrar samt särskilda föreskrifter och ordinationer för barn med olika slag av matsmältningsbesvär i läkarens och sköterskans arbetsuppgifter. Barnstugeutredningen vill framhålla att nuvarande RoA:s rekommendationer om att förskolans läkare skall övervaka förskolans kosthållning, t ex genom att inspektera matsedlar osv, inte längre är behövliga. En särskild arbetsgrupp, den s k MEK-gruppen, inom socialstyrelsen arbetar med frågorna om lämplig kost för olika åldersgrupper. Den har sammanställt lämpliga matsedlar och anvisningar också för förskolbarn och förskolorna. Dessa kostanvisningar bör svara mot förskolans behov och torde komma att tillämpas i kommunerna. 10.7 Personalens hälsovård Enligt RoA 163/1963 är förskolans läkare också ansvarig för personalens hälsotillstånd. Även denna uppgift bortfaller i barnstugeutredningens förslag till fysisk och psykisk hälsovård i förskolan. Kommunerna håller i dag på att bygga upp en annan ordning för hälsovården av i kommunen anställd personal. Även förskolans personal bör utan säranordningar innefattas i kommunens personalhälsovård. En del kommuner har tillsammans med privata företag egna personalläkare och årliga hälsokontroller såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, SOU 1972:27

Helsingborg, Örebro och Umeå. I andra fall svarar provinsialläkare eller stadsläkare för de hälsovårdande uppgifterna. Ett sjuttiotal kommuner har hittills inrättat företagshälsovårdscentraler i stiftelseform i vilka kommunerna är intressenter, tillsammans med t ex privata företag. Vid dessa centraler svarar läkare för den fysiska och psykiska hälsovården och hälsokontrollerna. Även skyddstekniker/skyddsingenjörer är anställda vid centralerna för att bevaka arbetsmiljöfrågor. För förskolans del vill barnstugeutredningen särskilt betona vikten av att den psykiska hälsovården för personalen beaktas. Tillgång bör finnas på psykologisk/psykiatrisk expertis för de fall t ex förskolans/barnavårdscentralens psykologkonsult bedömer att en remittering är nödvändig för någon i arbetslagen för en djupare bearbetning av känslomässiga problem. Sammanfattningsvis föreslår utredning att den ordning som kommunerna byggt upp för hälsovård och årliga hälsokontroller tillämpas också för förskolans personal enligt de bestämmelser som gäller för vårdpersonal generellt i kommunerna. För de fall detta inte är tillämpligt föreslår utredningen att sjukvårdshuvudmännens resurser tas i anspråk för hälsokontroll och hälsovård av förskolans personal, där andra lösningar inte prövas. 10.8 Kontrollen av hygienen i förskolan Till institutionsläkarnas bevakningsuppgifter i förskolan har också hört hygienen i lokalerna och på lekplatsområdet. För andra lokaler och parkanläggningar i kommunerna finns särskilda organ som svarar för inspektion av de sanitära förhållandena, ventilationsmöjligheter, livsmedelsfrågor osv. Enligt § 23 i hälsovårdsstadgan svarar kommunernas hälsovårdsnämnder genom sina hälsovårdsinspektörer för sådana uppgifter. För närvarande är dock skolor och de institutioner som ligger under socialförvaltningarna såsom ålderdomshem och förskolor undantagna från bestämmelserna i ovannämnda paragraf. Utredningen föreslår - som en följd av den samordning och förenkling av förskolans hälsovård utredningen vill se — att huvudansvaret för kontrollen av förskolans hygien överförs på de lokala hälsovårdsnämnderna tillsammans med barnavårdsnämndens/sociala centralnämndens tjänstemän och att även förskolorna innefattas i § 23 i hälsovårdsstadgan. I samarbete med fastighetskontoret bör ovannämnda ansvariga också svara för tomtens skötsel och underhåll. För inspektion av förskolan ur arbetarskyddssynpunkt bör yrkesinspektionens ombud svara enligt bruklig ordning för övriga institutioner under socialförvaltningen. Övergripande medicinska synpunkter på lokalernas planering och förskolans verksamhet bör som tidigare nämnts antingen institutionsläkare, där sådan finns, eller barnavårdscentralens läkare och sköterska lägga. De bör ges tillfälle att framföra dessa synpunkter dels vid projektering av förskolor i kommunen, dels efter hand som förskolan är i funktion. Detta gäller inte minst med tanke på integreringen av barn med särskilda behov.

126 SOU 1972:27

10.9 Sammanfattning Barnstugeutredningen föreslår utifrån det pedagogiska programmet samt förslagen om barn med särskilda behov och om den uppsökande verksamheten dels en förenkling av hälsovården i förskolorna, dels att hälsovården går upp i den förstärkta barnavårdscentralens verksamhet. Därigenom skapas en generell förstärkning av hälsovården också för barnen i förskolan. Deras fysiska, psykiska och sociala behov kan allsidigt tillgodoses genom det lagarbete som förutsätts ske i kärnan till familjeservicecentralen/socialcentralen, dvs barnavårdscentralen. Samtidigt utnyttjas hälsovårdens resurser rationellt och effektivt utan onödigt dubbelarbete. Uppgifter i förskolans hälsokontroll som i dag vilar på andra organ bör överföras till dessa och fullgöras enligt de bestämmelser som gäller för övriga vårdinstitutioner och/eller pedagogiska institutioner. I de kommuner där personalhälsovårdscentraler finns bör dessa svara för den fysiska och psykiska hälsokontrollen och hälsovården av förskolans personal. I annat fall bör sjukvårdshuvudmännens resurser kunna tas i anspråk för kommunernas personalhälsovård. Särskilt bör personalens psykiska hälsa beaktas. Kommunernas hälsovårdsnämnder bör tillsammans med barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden svara för den hygieniska kontrollen av förskolans lokaler och utelekplatser. § 23 i hälsovårdsstadgan bör vidgas att omfatta också förskolorna. Yrkesinspektionens ombud bör svara för arbetarskyddsinspektionen av förskolan. Barnstugeutredningen vill slutligen betona att den genom sitt förslag till förskolans fysiska och psykiska hälsovård vill främja att barnens behov och utvecklingsmöjligheter tillgodoses genom ett intimt samarbete och samverkan mellan förskolan och barnavårdscentralen samt den psykologpersonal som förutsätts gemensamt ingå i dessa båda organ.

SOU 1972:27

Bilaga 10.1 Socialstyrelsens förslag till kontakter mellan barnavårdscentralen och det friska barnet

Barnets ålder

Funktionär Kontaktsätt

Uppgifter

1 vecka

H

Knyta kontakt. Svara på modems frågor. Bedöma moderns hjälpbehov och barnets vårdbehov. Ge råd och hjälp. Amningsråd.

3 veckor

Följa upp ovanstående. Viktkontroll. Uppfödningsproblem. Navelkontroll. Ev nya problem.

6-8 veckor

Studera information om barnet. Samtala med modern, bedöma vad som kan oroa henne, om oron är adekvat. Strukturerad undersökning. Ge råd. Ev åtgärder. Smittkoppsvaccination.

8-10 veckor

Viktkontroll. Uppfödning och vård. Kontroll av vaccination.

3 1/2-4 månader

L

5 månader

Samtal med modern. Bedömning av barnet. Trippelvaccination I. Samtal, bedömning (ev strukturerad) som ovan. Trippel II.

6- 7 månader

L,TL

Samtal, bedömning som ovan. Trippel III. Tandhälsoråd.

8 månader

H

Hörsel (kontakt) prov. Råd om utvecklingsstimulans.

9 månader

Samtal. Råd om utvecklingsstimulans. Polio I.

10 månader

Studera information. Samtal. Strukturerad undersökning av barnet. Polio II, ev förnyad smittkoppsvaccination.

128 SOU 1972:27

12 månader

H

Råd om olycksprofylax i hemmet, om utvecklingsstimulans. Bedömning av vårdresurserna.

18 månader

L, TL

Studera information. Samtal. Strukturerad undersökning av barnet. Polio III, mässlingsvaccin. Tandhälsoråd och tandkontroll.

2 år

L

Samtal med modern. Bedömning av barnet. Råd om utvecklingsstimulans.

3 år

L

Samtal med modern. Bedömning av barnet. Råd om utvecklingsstimulans.

4 år

H, S, L, TL

Studera information. Bedömning av vården. Strukturerad undersökning av barnet. Tillväxtkontroll. Kostrådgivning. Råd om utvecklingsstimulans.

5 år

L

Samtal med modern, råd om uppfostran och utvecklingsstimulans. Bedömning av barnet.

ar

L

Samtal med modern, råd om uppfostran och utvecklingsstimulans. Bedömning av barnet. Polio IV.

I kolumnen Funktionär, kontaktsätt betecknar: H S L TL

hembesök av sjuksköterskan besök på sjuksköterskans mottagning besök på läkarens mottagning och besök på tandläkarens mottagning

SOU 1972:27

11 Förskola - lågstadium

11.1 Inledande synpunkter Barnstugeutredningen redovisar i inledningen till sitt betänkande hur den ur olika aspekter sökt beakta frågorna om en kontinuitet och samordning mellan förskolan och den obligatoriska skolan i enlighet med givna direktiv. Redan i sin våren 1971 utgivna diskussions-PM berörde utredningen dessa frågor. Därvid betonades vikten av att de båda verksamhetsformerna knyter an till varandra utvecklingspsykologiskt, pedagogiskt/metodiskt, organisatoriskt och personalmässigt. De flesta remissinstanserna underströk i sina yttranden utredningens principiella synpunkter på dessa samordnings- och samverkansområden. I sitt fortsatta arbete har barnstugeutredningen med beaktande av framförda synpunkter och av den utveckling som sker centralt, regionalt och lokalt på området, vidareutvecklat sina synpunkter och förslag. I detta avsnitt skall helt kort sammanställas de delar av betänkandet där sambandet förskola/lågstadium behandlas samt något beröras hur utvecklingen skett liksom den försöksverksamhet som vuxit fram jämte andra aktiviteter kring dessa frågor. Den givna utgångspunkten för utredningen har genomgående varit vad som framhålls i direktiven nämligen att utredningen bör utgå från oförändrade förhållanden ifråga om skolpliktens inträde samt att den bör beakta konsekvenserna av sina förslag för den obligatoriska skolans del. Det är således fråga om två verksamhetsformer med en till stora delar gemensam målsättning, vilka skall bindas samman med utgångspunkt i det som kan vara gemensamt för respektive verksamheter. 11.2 Samverkan förskola - lågstadium Behovet av samverkan förskola/skola har sedan länge uppmärksammats och diskuterats. Först under de senaste åren har dock olika centrala, regionala och lokala initiativ tagits för att underlätta och förverkliga en direkt samverkan. Förskolan och dess betydelse både för barnen och för skolan aktualiserades av två stora utredningar under 1940-talet, nämligen 1946 130

SOU 1972:27

års skolkommission och 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården. Behovet av kontinuitet och samverkan växte dock fram på allvar först när en utvärdering av den skolreform som främst skolkommissionen 1946 gav impulsen till började att kunna göras inom olika områden ungefär 20 år senare. 1946 års skolkommission tar i sitt år 1948 framlagda betänkande (SOU 1948:27) upp förskolan och dess koppling till skolan ur olika aspekter. Det gäller såväl för arbetssättet (kapitel 4) som för enhetsskolans struktur (kapitel 5) där förskolproblem och skolmognad och skolintagning i relation till förskolålderns erfarenheter och stimulans behandlas. Även organisatoriskt framhålls sambandet (kapitel 10). 1 kapitlet Omvårdnaden om eleverna (kapitel 11) berörs förskolans roll i avsnitten om den "Psykologisk-pedagogiska rådgivningens förutsättningar och uppgifter". Här skall citeras skolkommissionens principiella uttalanden om kontinuiteten förskola - lågstadium samt det värde man tillmäter förskolan sett utifrån skolans behov (kapitel 5): "Av förskolåldern har utvecklingspsykologin numera givit en kartläggning, som direkt påvisar dess grundläggande betydelse för allt vad uppfostran heter. Enighet börjar även alltmer råda om att såväl barnens intellektuella utveckling som deras fostran till goda rutinvanor i vardagslivet, deras normalt friska känsloinställningar och deras sociala mognad till fritt och vänligt samarbete mycket fördelaktivt kan påverkas under dessa mottagliga år och att rentav en försummelse härvidlag kan få bestående konsekvenser i vissa hänseenden. Förskolpedagogiken börjar även nå den stadga, att man med fog kan vänta att uppläggningen och resultaten av en fostran i förskolorna blir lika fria från tillfälligheter och nyckfulla utväxter som det egentliga skolstadiet, något som naturligtvis är en förutsättning för att man skall kunna betrakta stadierna som kontinuerliga." "För skolans vidkommande synes två synpunkter på förskolinstitutionernas arbete böra särskilt beaktas. Av mest näraliggande praktiska betydelse blir dessa institutioner i samband med skolmognadsavgörandet. Dels kan man tänka sig, att de särskilda skolmognadsproven, särskilt sedan förskolorna nått större utbredning, på ett värdefullt sätt kompletteras med förskollärarinnornas erfarenheter av barnen. Dels kan icke-skolmogna barn hänvisas att tillbringa något vänteår i en förskolinstitution. Härvid kan vissa instruktioner utfärdas om en sådan stödpedagogik, att bättre mognad för läs- och räknefärdigheter uppnås, och vidare finns vissa möjligheter till ledning, så att en bristande skolmognad på känslolivets område kan motverkas. Först när förskolinstitutionerna blir mer allmänt tillgängliga kan i själva verket den fullt individuella hänsynen tas till barns mognad för det egentliga skolarbetet, något som tidigare framhållits som väsentligt (s 142)." "Därnäst kan emellertid uppmärksammas, att många av de fostringsuppgifter och mycket av det stoff, som nu måste räknas såsom tillhörande småskolan, med större utvecklingspsykologisk rätt torde böra komma på förskolstadiet. Just därför att en särskild förskola ej finns, måste småskolan t ex arbeta med en del hembygdsorientering, med vissa elementära talförhållanden, med viss orientering om tid och almanack m m, med elementär renlighets- och artighetsfostran och dylikt, som rätteligen skulle höra förskolstadiet till. Problemet är ej betydelselöst; allt i förhållande till utvecklingen felplacerat stoff tenderar att skapa negativa inställningar hos barnet; mycket i småskolan blir "för lätt", "för enkelt". SOU 1972:27

just därför att det för de mer utvecklade barnen tas upp för sent. Funnes förskolor mer allmänt tillgängliga skulle man alltså kunna föreslå mer rationell placering av stoffet och på det hela taget lägga upp en mer kontinuerlig lärogång." Beträffande utbyggnaden av förskolan framhöll skolkommissionen vikten av att lekskolorna byggdes ut (s 187), så att praktiskt taget alla barn vilkas föräldrar önskade det kunde få plats. Man räknade uppenbarligen med en parallell utbyggnad av förskolan och den av utredningen föreslagna enhetsskolan. Man underströk slutligen vikten av att ett närmare pedagogiskt samarbete mellan förskolan och de egentliga skolstadierna måste uppmuntras. 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården betonade i sitt betänkande "Daghem och förskolor" (SOU 1951:15) behovet av ett vidgat samarbete med skolan. Man framhöll det angelägna i att "den centrala tillsynsmyndigheten för barnstugeverksamheten har sin uppmärksamhet riktad på behovet av kontakt mellan förskola och den egentliga skolan samt utfärdar de anvisningar, riktlinjer och eventuella organisatoriska föreskrifter, vilka kunna anses erforderliga". Under 1940- och 1950-talen förekom i mycket ringa utsträckning någon mera påtaglig samverkan mellan förskola och skola. I de centrala anvisningarna för barnstugeverksamheten, socialstyrelsens Råd och anvisningar, togs sådana frågor inte upp. Det gäller även för RoA 1963:143 eller i 1965:184. Den samverkan som ägde rum fram ända till 1960-talets mitt var så gott som helt avhängning av lokala och enskilda initiativ. Att en samverkan inte betonades eller var vanlig under 1940- och 1950-talen och i början av 1960-talet får väl till stor del skrivas på det kontot att den obligatoriska skolan då befann sig i ett uppbyggnads- och utbyggnadsskede. För skolans del var främst hela 1950-talet ett försöksskede, då den organisatoriska och pedagogiska differentieringen av eleverna dominerade frågeställningarna om skolan och i skolan. Kopplingarna till nedanför och ovanför liggande pedagogiska verksamheter som förskola och gymnasieskola stod därvid tillbaka. Under 1960-talet var vidare ofta inte verksamheten i daghemmen och lekskolorna av likvärdig pedagogisk kvalitet. Tillsynsaspekten dominerade beträffande daghemmen. Lekskolorna var vidare tillgängliga bara för ett mindre antal barn och främst då för barn ur familjer med en gynnsammare social och ekonomisk situation. Daghemsutbyggnaden stod därtill i det närmaste still under 1950-talet och början av 1960-talet. Lekskolplatserna däremot ökade hela tiden i antal. Fram till år 1966 fördubblades de i antal. Motivet för en samverkan växte sig för lekskolans del därmed efter hand starkare. Först under senare hälften av 1960-talet sköt dock såväl daghemsutbyggandet som den pedagogiska debatten kring daghem och lekskola och deras koppling till skolan fart. I och med att riksdagen år 1962 beslöt om att införa grundskolan skedde en viss stabilisering samtidigt med en successiv utbyggnad av grundskolan i allt fler kommuner i landet. År 1962 infördes också den nya läroplanen. Därmed började debatten om skolformerna ovanför den obligatoriska skolan, vilket resulterade i tre stora utredningar härom och 132

SOU 1972:27

sedan riksdagsbeslut om reformer. Tiden var alltjämt inte mogen för att på samma sätt uppmärksamma förskolan. Efter hand blev emellertid frågan om förskolan och dess betydelse för den obligatoriska skolans möjligheter att kunna realisera kravet på "eleven i centrum" och de nya individualiserade arbetsformerna alltmer brännande. Faktorer som bristen på kontinuitet i det pedagogiska arbetet inom förskola och grundskola, svårigheterna att bestämma ett barns skolmognad enbart genom skolmognadsprov, vissa barns problem i samband med skolstarten och dess betydelse för hela barnets skoltid kom alltmer att uppmärksammas. Under slutet av 1960-talet fördes allt oftare diskussioner om behovet av insatser före barnets inträde i grundskolan för att förebygga och behandla fysiska, psykiska och sociala störningar, om behovet av en allmän eller obligatorisk förskola och om en integration av förskola och lågstadium. Olika undersökningar gjordes under 1960-talets senare hälft över hur grundskolan lyckats förverkliga de uppställda målen att ge alla barn lika möjligheter till utbildning oavsett vistelseort, ekonomi och social bakgrund. Dessa studier styrkte också att en reform som grundskolans införande i sig inte förmådde ändra på en rad faktorer som påverkar barns möjligheter till utveckling i skolan och till att kunna förverkliga sina inneboende förutsättningar. Samtidigt påvisades att de barn som fått förskolstimulans i vissa avseenden hade ett klart försprång framför de barn som inte fått det. I och med revideringen av grundskolan och den nya läroplanen för grundskolan år 1969 uppmärksammades i läroplanens allmänna del och i supplementen det behov av kontinuitet och samordning förskola — lågstadium vilket 1940-talets båda utredningar tagit upp. I kursplanernas anvisningar och kommentarer påtalas vikten av kontinuitet och anknytning till förskolålderns erfarenhetsbakgrund. Även skolans styrning av resurserna för specialundervisningen till lågstadiets första årskurser torde fä ses som ett uttryck för detta behov av kontinuitet och uppföljning. I supplementen till läroplanen framhålls betydelsen av samverkan förskola - lågstadium i flera olika sammanhang. Som exempel skall här nämnas supplementet för specialundervisning, där bl a skolmognadsfrägor behandlas (s 7): "Information om barnets utveckling före skolstarten får läraren i första hand genom föräldrarna men även från daghem och lekskolor. Det kan t ex vara lämpligt att inbjuda förskollärarna till den första elevvårdskonferensen för årskurs 1." Följande framhålls om arbetssättet vid skolmognadsundersökningar (i 8): "Det är önskvärt att informella kontakter mellan förskollärare och lågstadielärare äger rum för att underlätta elevens övergång från lekskola och daghem till grundskola. . . . Besök i skolan för 6-åringarna rekommenderas liksom att lågstadielärarna får göra studiebesök i förskolor och att gemensamma studiedagar för förskollärare och lågstadielärare anordnas. . . . Genom en sådan samverkan får lågstadielärarna möjligheter att anknyta till och vidareutveckla de kunskaper och färdigheter eleverna tillägnat sig i lekskola eller daghem." SOU 1972:27

Skolöverstyrelsen markerar också det angelägna i att slå bryggan över de tvä verksamhetsformerna genom att våren 1972 ge ut supplementet "Inför skolstarten" jämte ett fortbildningsmaterial avsett i första hand för lagstadielärare, elevvårdspersonal och skolansvariga, men även för förskollärare. Vid ingången till 1970-talet har behovet av kontinuitet och samverkan förskola-lågstadium slutligen kommit i brännpunkten genom de två utredningar som tillsatts och som har att beakta dessa frågor, dvs 1968 års barnstugeutredning och den år 1970 tillsatta utredningen om skolans inre arbete (SIA). De bada utredningarna arbetar både parallellt och gemensamt med att finna vägarna härför. 11.3 Exempel på central samverkan under senare delen av 1960-talet Behovet av samverkan eller formerna härför har som ovan nämnts hittills inte tagits upp av socialstyrelsen i dess Råd och Anvisningar för barnstugeverksamheten. I andra sammanhang har dock behovet av en sådan samverkan framhållits. Bl. a. har frågan om lokalmässig samordning förskola - skola utretts av en arbetsgrupp (BUS-gruppen) för barnstugor och skollokaler. I denna grupp ingick representanter för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, barnstugeutredningen och svenska kommunförbundet. Enligt Kungl Maj:ts uppdrag skulle man utreda möjligheterna att utforma lokaler på ett sådant sätt att de kunde användas till både barnstugor och lågstadieskolor alltefter det aktuella behovet. I en utredningsrapport år 1969 framlade arbetsgruppen sina synpunkter och förslag. Socialstyrelsen har i sin skrift nr 17/1970 redovisat utredningens arbete och synpunkter. I rapporten påvisas att en viss flexibilitet redan finns inom skolans och barnstugans områden. I grundskolan används t ex en lokal för annat stadium än det primärt avsedda. Avkall på standardkraven får därvid göras. För barnstugans del har socialstyrelsen utarbetat en principskiss pä en barnstugeavdelning för flexibel användning. Övervägande antal barnstugor som byggs är s k flexibla barnstugor. Arbetsgruppen fann vidare att den befolkningsmässiga utvecklingen i ett nybyggt bostadsområde är sådant att det är tveksamt om det i någon större utsträckning kommer att bli aktuellt att förvandla barnstugor till skollokaler. Utredningen framhöll vidare att det finns goda byggnadstekniska förutsättningar att ändra en barnstuga till skola, men sämre förutsättningar att göra det omvända. Tidigareläggning av skollokaler kunde möjligen vara praktiskt för lekskolverksamhet. För daghemsverksamhet skulle däremot kostnaderna bli för höga i förhållande till den korta användningstiden. Vidare borde enligt arbetsgruppen socialstyrelsen och skolöverstyrelsen tillsammans med 1968 års barnstugeutredning starta ett utvecklingsarbete för att undersöka hur barnstugan och lågstadieskolan pedagogiskt och lokalmässigt kunde samordnas. Skolöverstyrelsen har under senare hälften av 1960-talet tagit olika initiativ för att öka samverkan förskola—skola och därmed åstadkomma större kontinuitet i de pedagogiska arbetet mellan de olika skolformerna. 134

SOU 1972:27

Auskultation i lågstadieklasser eller institutioner för handikappade barn med skolundervisning är-numera obligatorisk för lärarkandidaterna vid förskolseminarierna. Auskultationerna omfattar för närvarande minst 36 timmar sammanlagt under utbildningstiden. Även för lärarkandidaterna på lågstadielinjen är auskultation obligatorisk i förskola. Ett ytterligare steg i det centrala samarbetet inom utbildningsområdet är frågan om en samordnad grundutbildning för förskollärare och lågstadielärare. En arbetsgrupp tillsattes inom skolöverstyrelsen för viss pedagogisk samverkan (VISP-gruppen) och utreder förutsättningarna härför. En successiv överföring av förskollärarutbildningen till lärarhögskolorna är bl a ett led i att underlätta en kommande samordning av de båda utbildningarna. Skolöverstyrelsen föreslog vidare i petita för budgetåret 1970/71 under rubriken "Pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet" att nästa etapp i översynsarbetet av grundskolans läroplan borde gälla bl a lagstadiet och övergängen från förskola till grundskola. Verket framhöll det angelägna i att det arbetet kunde påbörjas omedelbart vid övergången till den reviderade läroplanen för grundskolan år 1970. Också Läraroganisationema har tagit initiativ för att öka samarbete mellan förskolan och skolan. Inom den samarbetskommitté som finns för Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund har tillsatts en arbetsgrupp med representanter för Svenska Facklärarförbundet (dit förskollärarnas och fritidspedagogernas fackorganisationer är anslutna), Sveriges Lärarförbund och Blivande Lärares Riksförbund. Arbetsgruppen har till uppgift att närmare utreda på vilka områden och i vilka former en ökad samverkan mellan förskola och grundskola kan åstadkommas, att utarbeta rekommendationer till lokala företrädare för de båda verksamheterna för ökat samarbete samt att fungera som referensgrupp för frågor som aktualiseras inom barnstugeutredningen. Blivande Lärares Riksförbund har även en egen samarbetsgrupp bestående av två förskollärarkandidater och två lågstadielärarkandidater. Arbetsgruppen har till uppgift att utarbeta viss samordning av lärarutbildningen. Från föräldrahåll har initiativ till samverkan tagits genom att Riksförbundet Hem och skola tillsatt en kommitté som undersökt möjligheterna för och lämpligheten av att ha gemensamma Hem och Skolaföreningar för förskolinstitutionerna och grundskolan. Denna arbetsgrupp framlade hösten 1971 ett förslag om föräldrasamarbetet hem — förskola.

11.4 Några former för lokal samverkan från senare hälften av 1960-talet Som tidigare nämnts har det lokala samarbetet mellan förskolan och skolan i hög grad varit beroende av enskilda initiativ. I vissa kommuner saknas alltjämt samarbete helt. Där samarbete förekommer, fungerar det mycket olika. De flesta initiativen till samarbete torde till en början ha kommit från SOU 1972:27

förskollärarna. Det förefaller som om förskollärarna tidigare upplevde behovet av samarbete starkare än lågstadielärarna. Orsakerna till lågstadielärarnas svagare intresse är förmodligen att söka i den försöksoch uppbyggnadsperiod med inriktningen på skolans inre arbete som pågick under större delen av 1950- och 1960-talen först i enhetsskolan och sedan i grundskolan. Samarbetsgrupper eller samarbetskommittéer tillkom under 1960-talets senare hälft på ett antal orter i landet. Västerås kommun var en av de första att bilda en sådan samarbetsgrupp. Detta skedde redan år 1961. Liknande samarbetskommittéer tillkom efter hand i en rad kommuner. I samarbetsgrupperna ingår representanter för förskolinstitutioner (förskollärare, eventuellt inspektör, i Stockholm barnstugepsykolog) och för skolan (lägstadielärare, skolpsykolog, eventuellt skolledare etc). Även fritidspedagoger ingår i vissa av dessa grupper. Olika modeller för samarbetsgruppernas arbete och samarbete har tillämpats. I Västerås t ex har förskollärare och lågstadielärare minst två gemensamma studiedagar per läsår. Vid lämpliga tidpunkter under året gör förskollärarna studiebesök i lågstadieklasser och lågstadielärarna i förskolor. 6-äringarna får under vårterminen före skolstarten bekanta sig med skolmiljön. Förskollärarna inbjuds till skolans inskolningskonferens tre veckor efter skolstarten då klasslärare, kliniklärare, rektor, studierektor, skolsköterska och skolpsykolog diskuterar barnens individuella studiegäng och eventuella behov av klinikhjälp. Skolstyrelsen har föreslagit gemensamma Hem och skolaföreningar för förskolor och grundskolor, vilket innebär att både förskolbarnens föräldrar och förskollärarna representeras i respektive föreningars styrelser. I Solna har skolmognadsprov utförts i förskolorna sedan ett antal år. Efter testningen har testare, skolpsykolog och skolsköterska konfererat med förskolans personal. Skriftlig information har lämnats till skolan om alla 6-åringar på särskilda formulär som utarbetats av skolpsykologen i samarbete med lägstadielärare och förskollärare. Förskollärarnas skattning av barnen har omfattat kontaktmöjligheter, motorik, uthållighet och koncentration. Av en enkät barnstugeutredningen gjorde i ett antal kommuner år 1969 framgick att samverkan förskola - skola främst resulterat i att 6-äringarna fatt göra besök i lågstadieskola under våren före skolstarten. Skriftlig och muntlig information till skolan om de skolpliktiga barnen har i vissa fall sedan många år tillbaka lämnats av förskolorna. Den skriftliga informationen har i regel givits på särskilda formulär, som vanligen utarbetats av skolpsykologen. 1 de flesta fall skötte skolpsykologen kontakten med förskolan. Även lägstadielärare, skolsköterska, skolläkare eller andra befattningshavare har svarat för 6-äringskontakterna med förskolan. Det samarbete som förekommer mellan förskolan och skolan nådde enligt enkäten i rätt liten utsträckning ut till förskolbarnens föräldrar. Deras kontakt med skolan via förskolan föreföll inskränka sig till eventuella föräldramöten, till vilka representanter för skolan inbjudits för att medverka inför 6-åringarnas skolstart. Medverkan frän skolan innebar t ex att skolpsykolog eller lågstadielära136

SOU 1972:27

re informerade om skohnognad, skolans målsättning, arbetsformerna på lågstadiet, specialundervisning m m. Enbart lokalmässig samverkan har tillämpats i flera kommuner. Renodlade förskolklasser inom grundskolans ram t ex förekommer i Stockholm sedan 1940-talet. 10 sådana klasser finns i dag. Hösten 1969 startade Stockholms skoldirektion två förskolklasser i anslutning till två lågstadieskolor med Montessoriundervisning. Då Montessorimetodiken och -materialet är utarbetat för barn från 4 år och uppåt hade man inom dessa skolor märkt svårigheterna med att starta sådan undervisning när barnen var 7 år. De båda förskolklasserna omfattar grupper om 20 barn i åldern 4-6 år. De leds av förskollärare med Montessoriutbildning. Klasserna är inrymda i stora, specialinredda klassrum inom skolorna.

11.5 1970-talet - ett skede för försöksverksamhet och uppföljning av förskolans och lågstadiets samverkan och samband I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kan man således skönja ett växande behov och intresse av att främst söka praktiska vägar för en närmare anknytning mellan förskola och skola. De tidigaste uttrycken härför utgjorde de behov som manifesterades från vissa glesbygdskommuner, såsom Ströms kommun och från invandrarkommuner, såsom Olofström. Västerås kommun var vidare den första i landet att planlägga ett integrerat organisatoriskt/pedagogiskt samverkansprojekt förskola/lågstadium, det s k Bäckbyprojektet. Såväl försöken i glesbygd som i vissa invandrarkommuner har i mycket hög grad dikterats av nödvändigheten att finna konkreta praktiska lösningar pä de problem som aktualiserats. För invandrarbarnens del har man (t ex i Olofström och Trollhättan) samverkat personellt genom att lågstadielärare med hjälp av lämpligt lägstadiematerial tränat 6-åringar i svenska inför skolstarten. I kapitlet "Invandrarbarn i förskolan" redovisar barnstugeutredningen närmare olika försök med svenskträning av invandrarbarn och samverkan med lågstadiet som gjorts sedan år 1970. För glesbygdens del aktualiserades problemen år 1969 med lägstadiebarnens möjligheter att få gå kvar i byskolorna samtidigt som förskolbarnen behövde förskolverksamhet inför skolstarten. I de tre kommuner där för närvarande samverkan sker förskola - lågstadium har man samarbetat pragmatiskt med såväl lokaler, skolskjutsar och personal gemensamma för de båda stadierna som med förskolbarn - lägstadiebarn integrerade i viss samundervisning. I kapitlet "Förskola i glesbygd" redogör barnstugeutredningen närmare för denna verksamhet. Samtidigt med dessa mera praktiska, omedelbara lösningar för samverkan har också en försöksverksamhet startats på längre sikt med pedagogiska/metodiska försök såsom FÖL-projektet i Malmö år 1970 med försök till kontinuitet för barn i åldrarna 6 till 10 år, vidare försök i Stockholm samt i Linköping och Göteborg med att bl a söka föra in mera systematiserat stoff i förskolan och mäta effekterna härav för lågstadiets del. SOU 1972:27

Både skolöverstyrelsen och socialstyrelsen är engagerade i olika former av försöksverksamhet kring dessa frågor. Skolöverstyrelsen har inom ramen för projektet "Läroplansuppföljning i grundskolan" (LUG) olika projekt under planering eller i verksamhet. Bl a har verket genom en enkät om svenskundervisningen redovisat förekommande samverkan kring skolstarten inom 5 län, vårterminen 1971. 49 % av de 152 lågstadielärare som besvarade enkäten uppger t ex att 16 eller fler elever i deras klass deltagit i förskolverksamhet. 54 % uppger att kontakt förekommit mellan mottagande lärare och förskollärare som avlämnar elever till klassen. 51 % uppger att information lämnats om elevernas tal och språkutveckling av förskolläraren. 60 % uppger att samarbete förekommer mellan förskolverksamheten och grundskolans lågstadium i deras kommun. Gemensamma studiedagar uppger däremot 91 % ej förekomma. 22% av lärarna uppger att förskolläraren ibland medverkar vid elevvårdkonferens. 80% uppger att förskolbarnen tillsammans med förskollärare besöker grundskolan. Däremot har bara 22 % uppgivit att lågstadiebarnen ibland besökt förskolan. Gemensamma eleviakttagelser av förskollärare och lågstadielärare har skett ofta, uppger 4 % och ibland enligt 30 %. Hela 62 % uppger sig inte ha tillräcklig kunskap om den verksamhet som bedrivs i förskolan för att kunna knyta an till förskolan i arbetet med elevens fortsatta utveckling (inom ämnet svenska). Enligt skolöverstyrelsens bedömning gav enkäten mycket positiva informationer på ett par väsentliga områden: Dels krävde lärarna på alla tre stadierna i grundskolan ökade möjligheter till stadieövergripande kontakter, dels visade enkäten en överraskande bred samverkan förskola-lågstadium. Den kvalitativt bästa samverkan skedde just mellan dessa stadier. Inom problemområdet "stadieövergripande kontakter" redovisar LUG-gruppen följande verkställda eller planerade åtgärder: forskning, försöksverksamhet, fortbildningsmaterial, läroplanssupplement samt symposium kring vissa frågor. Skolöverstyrelsen finansierar fyra forskningsprojekt kring förskola-lågstadium: "Förskolmetodik" vid lärarhögskolan i Göteborg, "Undersökning rörande effekten av individualiserad läs- och skrivundervisning i förskolan" vid lärarhögskolan i Linköping, "Undersökningar rörande förskolemetodik" vid lärarhögskolan i Stockholm samt FÖL-projektet, "Förskola-lågstadium i samverkan" vid lärarhögskolan i Malmö. Projekten i Göteborg och Stockholm kommer att avrapporteras under 1972. De båda andra projekten löper vidare. Ifråga om försöksverksamheten tar LUG-gruppen främst upp "Samverkan förskola grundskola" i Västmanlands län samt glesbygdsprojektet, dvs "Pedagogisk och lokalmässig integrering av förskola och lågstadium" i Ströms kommun. I försöksverksamheten i Västmanlands län deltar samtliga kommuner (10 st) med undantag av Västerås, som bedriver egen försöksverksamhet med Bäckbyprojektet. Lokala samverkansgrupper förskola-lågstadium har bildats i kommunerna. På regional nivå arbetar en länsgrupp i vilken socialstyrelsen och 138

SOU 1972:27

barnstugeutredningen bland andra är representerade. Syftet med samverkansförsöken är att tillgodose det enskilda barnets behov av kontinuitet i sin utveckling och av stöd vid byte av miljö. Projektet startade vt 1971 och planeras vara avslutat vt 1975. Utformningen av verksamheten skall ske stegvis i tre etapper. 1. Organisatoriskt samarbete 2. Metodiskt samarbete inom fyra huvudområden: språklig träning, begreppsträning, perceptuell träning och "omvärldsorientering" 3. Integration som skall bygga på de metodiska erfarenheterna och införas successivt. I fråga om fortbildning behandlas dels problemområdet "Stadieövergripande samverkan" vid skolöverstyrelsens fortbildningskurser sommaren 1972, dels har ett fortbildningsmaterial för gemensamma studiedagar utprövats vid pilotkurser under två är, "Samverkan förskola-lågstadium" vilket utkommit våren 1972, dels planeras ett fortbildningsmaterial kring "stadieövergripande samverkan" att utkomma under 1972. Som tidigare nämnts har också ett läroplanssupplement arbetats fram inom skolöverstyrelsen "Inför skolstarten" och publicerats våren 1972. I april 1972 har också LUG-gruppen hållit ett symposium kring "Lågstadiets utveckling" utifrån de förslag som barnstugeutredningen framlade i sin diskussions-PM våren 1971. LUG-gruppen replierar slutligen också på SIA-utredningen inom vilken en särskild arbetsgrupp, i vilken barnstugeutredningen är representerad, arbetar med "stadieövergripande kontakter" som problem och försöksområde. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att skolöverstyrelsen initierat en dialog förskola-lågstadium utifrån skolans behov av kontinuitet och samverkan med förskolan inom ett vitt fält med såväl forskning som rent pragmatiska försök att fastare knyta samman de båda stadierna. När alla barn får tillgång till den allmänna sexåringsförskolan kan en rad praktiska slutsatser dras av konsekvenserna för kontinuitet och samverkan för lågstadiets del. Socialstyrelsen har under 1960-talet inte haft resurser för en försöksverksamhet kring samverkan förskola-lågstadium. Först med 1970-talets ingång har därför en sådan verksamhet kunnat igångsättas inom området. Anslag finns nu bl a för en social forskning som också inbegriper förskolområdet. Två arbetsgrupper knutna till socialstyrelsen har arbetat med problemområdet förskola-lågstadium, nämligen den s k glesbygdsgruppen sedan år 1969, vilken svarat för för skolförsöken i glesbygd samt sedan våren 1971 arbetsgruppen för försöksverksamhet med förskolverksamhet för invandrarbarn. Barnstugeutredningen har i kapitlen "Invandrarbarn i förskolan" samt "Förskola i glesbygd" redogjort för de försök med samverkan förskola-lågstadium som ägt rum hittills samt för planerad verksamhet. Båda dessa projekt har våren 1972 anslutits till den försöksverksamhet som barnstugeutredningen initierat kring sina förslag till förskolans inre verksamhet och utbyggnadsplanering och vilken socialstyrelsen i november 1971 fick i uppdrag av Kungl Maj:t att genomföra. För denna SOU 1972:27

försöksverksamhets uppläggning redogörs bl a i bilaga 6 (efter text) till utredningens betänkande. Sedan januari månad 1972 är denna försöksverksamhet under planläggning och till en del i funktion. De första rapporterna från försöksverksamheten är att vänta under hösten 1972. 11.6 Barnstugeutredningens förslag och synpunkter rörande kontinuiteten och samverkan förskola-lågstadium Som barnstugeutredningen redovisar i sin inledning till betänkandet har kontinuiteten och samverkan förskola-lågstadium tagits upp till behandling i alla de sammanhang där det enligt direktiven så krävs. I de utvecklingsteorier och det pedagogiska program på vilket barnstugeutredningen baserar sina förslag till inre organisation och utbyggnadsplanering av förskolan har man sökt beakta kontinuiteten och samverkan organisatoriskt och pedagogiskt så långt som varit möjligt. Utredningen vill också betona att den i sina förslag och synpunkter rörande den fysiska och psykiska hälsovården lagt sådana aspekter på samverkan förskola-lågstadium som möjligheterna att inom ramen för en familjeservicecentral/socialcentral samla resurserna för de båda verksamheternas behov av hälsoservice. I miljöavsnittet behandlas vidare den yttre och inre miljön i relation till skolans och förskolans behov. I planeringsavsnitten tas slutligen upp den fysiska samverkan förskola/ skola som enligt utredningens mening är önskvärd vid kommunernas planering av förskolans omfattning och utbyggnad. I övrigt skall här endast hänvisas till betänkandets inledning samt till sammanfattningen av utredningens förslag, vilka båda kan tjäna som ledning för i vilka avsnitt i betänkandet som problemområdet i förskola-lågstadium återfinns. På många punkter krävs en fördjupad analys bland annat i samband med barnstugeutredningens uppdrag att senare lägga delbetänkanden om fritidshem och övrig fritidsverksamhet för barn och ungdom i skolåldrarna och om vissa utbildningsfrågor. Utredningen har för avsikt att vidareutveckla utvecklingsteorier samt pedagogiskt och metodiskt program främst för de yngre skolåldrarna i det kommande betänkandet om fritidshemsverksamhet för skolbarn. Vidare vill utredningen framhålla det arbete som pågår inom SIA-utredningen, främst i arbetsgruppen kring en försöksverksamhet med stadieövergripande kontakter. I detta arbete ingår som tidigare nämnts representanter för barnstugeutredningen. En del av de frågor vilka i första hand hör till SIA:s uppdrag och som barnstugeutredningen ej kunnat tränga djupare in i kommer med all sannolikhet att aktualiseras inom denna och andra arbetsgrupper i SIA och där ges den allsidiga betoning som dessa frågor kräver. 11.7 Slutsatser Barnstugeutredningen vill sammanfattningsvis framhålla följande kring frågorna om kontinuitet och samverkan mellan förskola och lågstadium: En utvärdering av de projekt och försök som sker under ledning av tillsynsmyndigheterna för förskolan respektive skolan är enligt HO

SOU 1972:27

barnstugeutredningens mening väsentlig. Barnstugeutredningen vill emellertid betona att under tiden måste dialogen oavbrutet föras kring förskola-lågstadium. Centralt bör detta ske genom samverkan och samråd enligt den modell som barnstugeutredningen skisserat för ett centralt samråd mellan alla de parter som verkar kring förskola-skola. Forskning och försöksverksamhet måste därvid både initieras och fördjupas på området. Samverkan och samarbete måste också fortsätta mellan de utredningar som arbetar med förskola och skola. Regionalt måste dialogen främst avse fortbildning och information genom gemensamma studiedagar regionvis kring samverkan förskola-lågstadium. Lokalt bör enligt utredningens mening samrådsgrupper bildas i alla kommuner. Med utgångspunkt i praktiska, enkla försök torde en första början ske till ett fördjupat psykologiskt/pedagogiskt/metodiskt samspel kring barnens behov av kontinuitet och samverkan över stadierna. Denna samverkan berörs även i betänkandet i kapitlen "Förskolverksamhetens yttre organisation" samt i "Författningsförslag". Bl a följande områden kan vara väsentliga som utgångspunkter för samråd utifrån lokala förutsättningar: 1. Samordnat pedagogiskt utvecklingsarbete och en avstämning mellan förskolans och skolans pedagogik. Detta bör också innebära möjligheter till a. personalsamverkan och anställande av viss gemensam personal b. samordnad lokalplanering, gemensamma lokaler och utelekplatser c. viss integrering av klass i lågstadium och barngrupp i förskola d. samordning i fråga om pedagogiskt material 2. Samordnad fysisk och psykisk hälsovård, enligt barnstugeutredningens familjeservicecentral-/socialcentralprincip 3. Avstämning och/eller samordning av fysisk planering 4. Till viss del samordnad fortbildning och samarbete på lokalt plan om studiedagar, anordnade av studiegrupper m m Barnstugeutredningen har givit förslag till en praktisk försöksverksamhet kring förskolan vilken bör läggas upp så, att den successivt kan utvidgas och lägga grunden för ett utvecklingsarbete inom förskolverksamheten. Det främsta syftet med en försöksverksamhet är att stimulera till förändringar inom förskolan och samla erfarenheter av denna förändringsprocess som kan komma den successiva reformeringen av förskolan till godo. Samverkan med och överföring av erfarenheterna till grundskolans lågstadium är därvid en nödvändig aspekt i verksamheten. I förlängningen av den försöksverksamhet som pågår och planeras inom förskol- och skolområdet kan enligt utredningens mening skönjas en "stadieskola", dvs en kontinuitet för barnen utvecklingspsykologiskt, pedagogiskt och metodiskt från förskolan upp till mellanstadiet i grundskolan. Avslutningsvis vill utredningen här framhålla sina principiella ståndpunkter från kapitel 3 "Samspelet mellan människorna i förskolan" ifråga om kontinuiteten och samverkan förskola-skola: "Under senare år har visst samarbete börjat växa fram mellan förskola och grundskola. Båda verksamhetsformerna Finner detta samarbete angeläget med hänsyn SOU 1972:27

till att övergången från förskola till lågstadium bör underlättas för varje barn. Förskolan har ett ansvar att förmedla en positiv attityd till den fortsatta skolgången. Den attityden kommer till stånd dels genom att barnet upplever inlärningssituationen i förskolan gynnsamt, dels genom att barnet, i väntan på skolgången, introduceras i skolmiljön. Grundskolan å sin sida bör också inse sitt ansvar att motsvara förväntningarna barnet då kan tänkas ställa på ett positivt inlärningsklimat när barnet börjar i lågstadiet . . ."

142 SOU 1972:27

12 Familjedaghemsverksamheten

12.1 Inledning Familjedaghemmen, som tar emot huvudsakligen barn i förskol- och lägre skolåldrar vilka har förvärvsarbetande eller studerande föräldrar, har i ökande omfattning kommit att inordnas i det kommunala verksamhetsområdet. Med kommunal familjedaghemsverksamhet avses familjedaghem där dagbarnvårdarna är kommunalt anställda. De privata familjedaghemmen, som i vissa kommuner förmedlas genom kommunens försorg, torde dock fortfarande vara i majoritet. Som familjedaghem räknas enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar (nr 210, 1968) - vid sidan av den form där barnen tas emot i en annan familjs hem - s k "mormors-hem" och trefamiljsystemet. Den förstnämda formen innebär att en av föräldrarna bor kvar i föräldrahemmet, där far- eller morföräldrarna tar hand om barnbarnet. Med trefamiljsystemet förstås att två eller tre familjer, med tillsammans tre eller fyra barn, anställer en person som tar hand om barnen i något av familjernas hem. Barnstugeutredningen har inte i uppdrag att särskilt utreda familjedaghemsverksamheten. Uppdrag av den 21.11.1969 (se bilaga 1 efter text) att utarbeta underlag för kommunernas planering av utbyggnaden av barntillsynen innefattar dock även familjedaghemmen. Under förskolans utbyggnad kommer familjedaghemmen att fungera som komplement, där förskolplatserna inte räcker till för att fylla behovet för barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldiar. Detta innebär att familjedaghemmen i en relativt kortsiktig planering, som har högt ställda ambitioner när det gäller att tillgodose dessa behov, får en viktig uppgift att fylla. I och med att förskolan successivt utbyggs minskar familjedaghemmens uppgift kvantitativt sett. Speciellt under utbyggnadsskedet, men även senare då förskolutbyggnaden nått en hög nivå, är det viktigt att ge familjedaghemmen förutsättningar att i realiteten fungera som goda komplement till förskolan. Det måste innebära att den målsättning som förskolan skall realisera i största möjliga utsträckning bör tillämpas på familjedaghemsverksamheten. En första avgörande förutsättning är ett ökat kommunalt ansvarstagande för familjedaghemmen med de nödvändiga stödjande åtgärder av skilda slag som ett samhälleligt ansvarstagande bör innefatta. SOU 1972:27

I några kapitel i betänkandet, främst dem som nedan förtecknas, berör utredningen vissa aspekter av familjedaghemmens verksamhet huvudsakligen i relation till förskolan: • Olika former av samverkan mellan förskola och familjedaghem samt dagbarnvårdarnas möjligheter att övergå till eller ha viss del av sin anställning inom förskolan (kapitel 7 Förskolans inre organisation) • Dagbarnvårdarnas utbildning och möjligheter till fortbildning (kapitel 14 Förskolans utbyggnad, kapitel 23 Förskolverksamhetens yttre organisation) • Nattföräldrajour (kapitel 8 Föräldrarnas arbetstider och förskolans öppethållande) • Behovet av tillsyn för tillfälligt sjuka barn - då dagbarnvårdare eller deras familjemedlemmar blir sjuka m m (kapitel 8 Omsorg om tillfälligt sjuka barn) • Familjedaghemmens roll under förskolans utbyggnad (kapitel 20 Kommunernas planering för utbyggnad av förskolan) I detta kapitel skall sammanfattas olika synpunkter och förslag när det gäller familjedaghemsverksamheten som framförts i olika kapitel. Dessa förslag och synpunkter är ej avsedda att vara fullständiga och uttömmande men ger en antydan om insatser som blir nödvändiga om man skall kunna betrakta familjedaghemsverksamheten som ett acceptabelt komplement till förskolan. 12.2 Verksamhetens organisation och omfattning i nuläget Ansvaret för och tillsynen över familjedaghemsverksamheten var länge mycket olika i olika kommuner, alltifrån förmedling av uppgifter om familjer som önskade ta emot dagbarn till en väl organiserad tillsyn av godkända familjedaghem. Vetskapen om den växande, men ofta instabila och kvalitativt mycket skiftande familjedaghemsverksamheten i landet samt bristerna i den centrala och lokala tillsynen av verksamheten var bakgrunden till att år 1966 en utredning tillsattes för att utarbeta förslag om familjedaghemmens organisation och verksamhetens innehåll. I utredningens betänkande Samhällets barntillsyn - barnstugor och familjedaghem" (SOU 1967:39) föreslogs en rad åtgärder som bl a resulterade i de första centrala anvisningarna för familjedaghemsverksamheten (Socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 210, 1968) och i en statsbidragskungörelse, enligt vilken statsbidrag på vissa villkor kunde utgå med 35 % av kommunens nettokostnad för dagbarnvårdarnas löner och sociala förmåner. Denna kungörelse trädde i kraft år 1969. Följande villkor ställs för närvarande för erhållande av statsbidrag: • Familjedaghemmen skall vara godkända av barnavårdsnämnden D Dagbarnvårdarna skall vara anställda av kommunen genom avtal • Antalet platser i familjedaghem, heltidsförskola och fritidshem skall ha en viss omfattning uttryckt i antal platser per antal invånare i kommunen - den s k kvotregeln. Denna regel innebär att för det första 10 000-talet invånare krävs minst en plats per 200 invånare och 144

SOU 1972:27

för invånarantal över 10 000 minst en plats per 100 invånare. Bidrag utgår för de familjedaghemsplatser som överstiger en på sådant sätt beräknad gräns. Till år 1972 gällde även den sk balansregeln. Den innebar att statsbidrag utgick till högst så många familjedaghemsplatser som antalet platser i heltidsförskolor och fritidshem i kommunen utgjorde. Socialstyrelsen har i sina Råd och anvisningar givit följande rekommendationer för den kommunala familjedaghemsverksamheten: • Dagbarnvårdarna bör ha genomgått utbildning för dagbarnvårdare, vilken f n omfattar 90 lektionstimmar. • Sammanlagda antalet förskolbarn i familjedaghemmet (egna barn inräknade) får vara högst fyra. Det anges som önskvärt att dagbarnet inte är ensamt barn i familjedaghemmet. • Viss hälsokontroll bör ske av såväl vuxna som barn i familjedaghemmet. Barnens hälsovård sköts lämpligen av barnavårdscentral. • Dagbarnvårdarna bör samarbeta såväl med barnens föräldrar som med kommunens förskolor och fritidshem. Informations- och föräldraträffar bör anordnas en eller flera gånger per år. • Familjedaghemmen bör ha möjlighet att erhålla eller låna lekmaterial som är lämpligt för dagbarnen. • För lokal tillsyn av familjedaghemmen och för samordning av den totala barntillsynsverksamheten i kommunen bör särskild personal, kommunala barntillsynskonsulenter, anställas. Olika åtgärder i syfte att förbättra familjedaghemsverksamheten har således företagits under de senaste åren. Det är svårt att bedöma effekterna av sådana åtgärder på innehållet i verksamheten. Det bör också beaktas att åtgärder som rekommenderats i syfte att få en förbättrad verksamhet ännu inte slagit igenom överallt. Den kommunala delen av familjedaghemsverksamheten utgör sannolikt fortfarande den mindre delen, medan olika privata former fortfarande är mest vanliga. En ringa del av de kommunalanställda dagbarnvårdarna har erhållit utbildning för dagbarnvårdare. Enligt uppgift från socialstyrelsen hade är 1970 endast 16 % av dagbarnvårdare i kommunal anställning genomgått utbildning för uppgiften. Om förekomsten av olika former för samverkan familjedaghem — förskolor och fritidshem, om möjligheterna till fortbildning och om förekomsten av föräldrasamverkan respektive informationsträffar för dagbarnvårdare finns inga aktuella uppgifter sammanställda. Antalet kommuner med familjedaghemsverksamhet i kommunal regi har ökat sedan statsbidrag till verksamheten infördes. Detta bör innebära att möjligheterna att få en förbättrad verksamhet till stånd successivt ökar. År 1969 hade 82 kommuner egen verksamhet och år 1970 var antalet uppe i 147 kommuner. Mellan åren 1969 och 1972 ökade antalet platser i kommunala familjedaghem från närmare 10 000 till ca 42 000 (enligt socialstyrelsen och kommunförbundet). Antalet dagbarnvårdare som genomgått dagbarnvårdarutbildning ökade från ca 1 300 år 1969 till nära 3 400 år 1970. Uppgifter för de senaste åren saknas. SOU 1972:27 10

Som tidigare nämnts dominerar med stor sannolikhet de privata familjedaghemmen. Någon uppgift om antalet finns inte, men det är fullt tydligt att privata lösningar för tillsyn av barn med föräldrar som förvärvsarbetar eller studerar fortfarande dominerar starkt. År 1971 kan, som framgår av kapitel 14 Förskolans utbyggnad, beräknas att det fanns ca 260 000 barn i förskolåldrarna, vilkas föräldrar förvärvsarbetade minst halvtid eller studerade. I heltidsförskolan fanns detta år plats för ca 40 000 barn. Antalet kommunala familjedaghem var över 40 000, men det bör beaktas att dessa även svarade för barn i skolåldrarna. Man får således räkna med att olika former av privat tillsyn år 1971 svarade för upp till 200 000 barn i förskolåldrarna. Någon uppgift om hur barnen i familjedaghem fördelar sig på olika åldrar finns inte. Bristen — i synnerhet på förskolor med spädbarnsavdelningar och på fritidshem för skolbarn - torde medföra att familjedaghemmen i vissa kommuner och i delar av kommuner f n är den enda tillsynsformen för spädbarn och skolbarn. Mycket tyder på att olika åtgärder för att förbättra familjedaghemsverksamheten ännu inte hunnit få en större effekt. Sannolikt har, vid sidan av lönen för dagbarnvårdare, faktorer som ökad anställningstrygghet, utbildning och vidareutbildningsmöjligheter stor betydelse. Väsentligt är också att komplettera familjedaghemmen på olika sätt genom att skapa förutsättningar för samverkan familjedaghemmen emellan, samverkan med förskolan, med parkleksverksamhet, bibliotek m m.

12.3 Familjedaghemmens roll vid utbyggnad av förskolan Som framgår av kapitel 14 Förskolans utbyggnad kommer behovet av hel- och deltidsförskola inte att kunna tillgodoses på relativt lång tid. I kapitlet 20 Kommunernas planering för utbyggnad av förskolan framhålls att familjedaghemmen under ett utbyggnadsskede ofta har en viktig uppgift att fylla för att man skall kunna nå en eftersträvad behovstäckning. Målet på sikt bör dock vara att successivt minska familjedaghemmens roll som komplement till förskolan. I syfte att underlätta en sådan omställning för dagbarnvårdarna bör dessa ges möjligheter att genom utbildning och praktik i förskolan övergå till uppgifter inom denna. En kompletterande utbildning kommer också att bidra till att säkerställa en god standard i en på sikt reducerad familjedaghemsverksamhet. I glesbygd och mindre tätorter, där underlaget för heltidsförskolor ofta är otillräckligt, är familjedaghemmen ofta den enda möjligheten att ordna heltidsplatser. Mindre heltidsgrupper med upp till ca 12 barn i grupperna kräver 500—1 000 invånare som underlag. Eftersom avståndet mellan barnens hem och förskolan inte bör vara alltför långt, får man i glesbygden och i mindre tätorter ofta inte tillräckligt underlag för att kunna samla barnen i heltidsgrupper i förskola. När det gäller nya bostadsområden, som kräver ett stort antal platser under de första åren, räcker i många fall platserna i permanenta eller temporärt anordnade förskolor inte till på grund av den mycket stora 146

SOU 1972:27

andelen barn i förskolåldern som finns i sådana områden. Där erbjuder familjedaghemmen en möjlighet att temporärt klara en del av toppbelastningen. Enligt utredningens mening bör dock andelen familjedaghem i sådana fall begränsas till ca 10 % av den praktiska efterfrågan (se kap. 20) under det skede då behovet är som störst i nya områden. Utredningen vill även betona att de kontaktsvårigheter, som de ofta unga familjerna i nya områden kan uppleva, måste innebära att familjedaghemmens möjligheter att fungera på ett bra sätt särskilt bör beaktas i sådana områden där kontaktmiljöer inte hunnit skapas. Bl a är det viktigt att kommunen på skilda sätt underlättar kontakter och samverkan mellan familjedaghem och förskola, parklek, biblioteksverksamhet m m. År 1975 beräknas behovet av heltidsplats (minst fem timmar) för barn 0-6 år med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar uppgå till över 280 000 i hela landet. Under antagande att heltidsförskolan kan komma att svara för ca 80 000-90 000 barn skulle kommunala familjedaghem och olika former av privata lösningar få svara för totalt ca 70 % av dessa barn.

12.4 Nattföräldrajour Av kapitel 8 Föräldrarnas arbetstider och förskolans öppethållande framgår att man får räkna med att de öppethållandetider för förskolan, som fn rekommenderas av socialstyrelsen som normaltider, även i fortsättningen kan bibehållas som ett slags "normaltider" för förskolan. Det framhålls dock att det blir nödvändigt med en större flexibilitet än hittills och att lokala behov av öppethållande även på andra tider måste beaktas. För detta ändamål förordar utredningen försöksverksamhet (se vidare avsnitt 8.10). Bland de förslag som läggs, vid sidan av försöksverksamhet med förlängt öppethållande och nattöppet i vissa förskolor, nämns bl a att olika typer av nattföräldrajour bör prövas, innebärande att barnet får bestämda nattföräldrar att vistas hos. Sådana familjer bör helst vara nära knutna till den förskola där barnet vistas på dagen, dvs de dagar då föräldrarna har arbete på dagtid. Barnen bör väl känna dem som kan göra en sådan "reservföräldrainsats" under speciella dagar, veckor eller mera temporärt. Det är därför viktigt att de finns i barnets grannskap och har nära anknytning till förskolan. Ibland kan det bli fråga om någon som är anställd vid förskolan.

12.5 Familjedaghemmen som en del av förskolverksamheten Som framgått kommer familjedaghemmen att kvantitativt spela en viktig roll som komplement till förskolan även på relativt lång sikt. Det är svårt att uttala sig om familjedaghemmens möjligheter att fungera som reella komplement till förskolan om man ser till verksamhetens innehåll. Närmast kan de jämställas vad gäller antalet barn, och till viss del i fråga om de miljömässiga förutsättningarna, med smågruppsförskolan (smådagSOU 1972:27

hemmen) - med såväl de fördelar som de nackdelar en sådan organisation innebär jämfört med den typ av organisation utredningen förordar för förskolan (jfr kapitel 7 Förskolans inre organisation, avsnitt 7.5.3). 12.5.1 Samverkan familjedaghemmen emellan Vad som främst behöver beaktas i en nödvändig strävan att göra familjedaghemmen så likvärdiga som möjligt med smågruppsförskolan är dagbarnvårdarnas utbildning och fortbildning samt deras möjligheter till samverkan sinsemellan och med förskolan och annan verksamhet för barn i förskolåldern och lägre skolåldrar. Jämfört med en förälder som tar hand om sina egna barn i hemmet kan dagbarnvårdaren ofta ha större svårigheter att knyta kontakter. Familjedaghemmen kan ta emot upp till fyra barn och ofta är åtminstone några barn mycket små och har stort behov av hjälp i olika s k rutinsituationer: vid måltider, i samband med av- och påklädning, i toalettsituationer m m. Detta kan göra det särskilt svårt för dagbarnvårdaren att komma ut med barnen och kunna knyta och hålla kontinuerliga kontakter med andra vuxna och barn. En särskild organisation kan därför krävas, där ett antal dagbarnvårdare - förslagsvis mellan tre och sex - bildar en grupp som håller kontakt, som i vissa situationer kan hjälpa och stödja varandra, som deltar i viss gemensam gruppverksamhet för barnen: parklek och gruppverksamhet inomhus, gemensamma utflykter m m. Någon eller några sådana grupper av dagbarnvårdare skulle också kunna bilda en naturlig bas för en studiegrupp, för arbetsträffar tillsammans med familjedaghemskonsulent och pedagogkonsulent och för sam arbetsträffar med förskolpersonal. I samband med studiegruppsarbete och arbetsträffar, vilka helst bör kunna förläggas till dagtid, skall barnen kunna samlas i en större grupp - det blir sällan fråga om mer än 10—20 barn om man utgår från grupper på mellan tre och sex dagbarnvårdare - under ledning av förskollärare eller annan pedagogiskt kompetent person. En organisation som här skisserats torde också kunna underlätta kontakterna mellan den kommunala förvaltningspersonalen och familjedaghemmen samt underlätta samverkan mellan familjedaghemmen och förskolan. För barnens del behövs oftast komplement i miljön i form av ordnad gruppverksamhet för barn i bibliotek m m. Barnen behöver - särskilt i åldrarna från ca tre år och uppåt - vidgade kontakter med barn och vuxna. Ofta behöver barnen extra utrymme för en varierad lek. Även barnens tillgång till lekmaterial för deras under utvecklingen skiftande behov behöver särskilt tillgodoses.

12.5.2 Samverkan familjedaghem — förskola I kapitel 7 Förskolans inre organisation framhålls (avsnitt 7.4.3) att möjligheter till samverkan mellan förskola och familjedaghem bör tillvaratas bättre än vad som idag görs. Samarbete med förskolan är en väg att förbättra familj e dag he ms ve rk148

SOU 1972:27

samheten. Detta kan innebära att dagbarnvårdarna genom återkommande besök får ta del av arbetssättet i förskolan, barnen kan få möjlighet att delta i viss gruppverksamhet och får då, liksom förskolans barn, kontakt med flera barn och vuxna. Det är dock väsentligt att beakta att varje förskola sannolikt klarar endast ett begränsat antal sådana mera kontinuerliga kontakter, och att de bör genomföras på ett sådant sätt att båda parter tillfredsställande klarar av sin del i samverkansuppgiften. En avgörande förutsättning är att huvudmannen för förskolverksamheten utgör ett reellt stöd i samarbetet. I kapitel 23 Förskolverksamhetens yttre organisation lägger utredningen fram förslag om kommunala pedagogkonsulenter, vilka skall fungera som pedagogiska rådgivare för förskolan. I dag förekommer sådan direkt rådgivning i ringa utsträckning. För familjedaghemsverksamheten fanns år 1970 i 85 kommuner särskilda konsulenter - familjedaghemskonsulenter - och i ca 120 kommuner av totalt 650 med barntillsynsverksamhet fanns barntillsynskonsulenter eller motsvarande som skötte förvaltningen även av förskolor och fritidshem. Pedagogkonsulent och familjedaghemskonsulent eller motsvarande bör samarbeta om att ge familjedaghemmen pedagogiskt stöd i form av kurser, arbetsträffar eller liknande som ibland kan ordnas gemensamt för dagbarnvårdare och förskolans personal. I vissa fall kan samverkan ordnas med särskilt stöd av föreståndaren i en förskola, som kan ha kontakt med familjedaghem i grannskapet. 1 allmänhet kan inte förväntas att en föreståndare skall kunna sköta de uppgifter som familjedaghemskonsulenter eller motsvarande har. Man bör räkna med att föreståndaren i sådana fall avlastas en del uppgifter inom förskolan för att kunna klara kontakterna med familjedaghemmen. Främst bör det bli fråga om att hålla kontakt kring samarbete som gäller viktiga praktiska frågor för både förskolan och familjedaghemmen. Som exempel kan nämnas arrangemang kring gemensamma utflykter, besök av dagbarnvårdare och barn i förskolan vissa i förväg överenskomna tider, ömsesidig hjälp med omhändertagande av barn för kortare tidsperioder. 12.5.3 Dagbarnvårdare i förskolan - deras utbildning I kapitel 7 föreslås även att dagbarnvårdare skall kunna fungera som medhjälpare i deltidsförskolan. 1 en del sådana fall kan det bli fråga om att engagera en f d dagbarnvårdare på hel- eller deltid. I en del fall bör det även kunna komma i fråga att på deltid engagera en dagbarnvårdare som kan ta med egna barn och dagbarn i deltidsförskolan. Dagbarnvårdare bör även kunna komma i fråga som vikarier i heltidsförskola eller som förstärkning av övrig personal när barn med särskilda behov ingår i hel- eller deltidsgrupp (se vidare kapitel 16 Barn med särskilda behov). Det är viktigt att i alltmer ökad omfattning ge intresserade dagbarnvårdare möjligheter att arbeta - praktisera i förskolan, dels som ett led i fortbildningen för dagbarnvårdare, dels som ett led i en vidareutbildning. Där intresset finns hos dagbarnvårdaren bör detta kunna leda över till fortsatt utbildning och anställning i förskolan. SOU 1972:27

I kapitel 14 Förskolans utbyggnad pekar utredningen på nödvändigheten att snarast få till stånd en samordning mellan olika barnavårdande utbildningar. En sådan samordning bör syfta till att ge all personal inom förskolverksamheten - innefattande dagbarnvärdare och barnvårdare en mer enhetlig och till förskolans krav avpassad kompetens. Det är väsentligt att ge dagbarnvårdarna möjligheter att betrakta sin uppgift inom familjedaghemsverksamheten som ett engagemang som skall kunna leda vidare - till anställning inom förskolan eller annan verksamhet för barn - eller till annan typ av anställning. Sådana åtgärder tillsammans med andra som syftar till att förbättra dagbarnvårdarnas anställningsförhållanden - kan få en viktig effekt pä dagbarnvårdarnas inställning till sin arbetsuppgift.

12.5.4 Föräldrasamverkan m m Utredningen har, som inledningsvis nämndes, inte haft i uppdrag att närmare gä in på familjedaghemmens verksamhet i alla de viktiga detaljer som en jämförelse med förskolan och dess mal kan föranleda. Här har särskilt betonats dagbarnvårdarnas utbildning samt möjligheterna till samverkan och kontakt mellan familjedaghemmen och andra grenar av förskolverksamheten. Behovet av vidgade kontakter och miljöupplevelser för barnen har också understrukits. En annan viktig fråga som slutligen skall beröras är samverkan mellan föräldrar samt mellan föräldrar-dagbarnvärdare-huvudman. I familjedaghemmet har föräldrarna som regel daglig kontakt med den person som har ansvar för barnet under dagen. Det finns således goda förutsättningar för en kontinuerlig, nära kontakt. Konflikter av det slag som är ofrånkomliga även i förskolan — man kan ha olika uppfattning om barnets fostran, ha olika värderingar i skilda ting — kan i vissa fall bli svårare att lösa i familjedaghemssituationen. Familjedaghemmet är ju en familjs miljö och den kan oftast inte vara inställd pa att på samma sätt som förskolan anpassa sig till barnets eller dess föräldrars behov och önskningar. Föräldrasamverkan i grupp av samma slag som bör förekomma i förskolan, där man öppet kan ventilera olika problem, möta synpunkter man inte tänkt pa själv osv, kan erbjuda vissa möjligheter att lösa eller mildra negativa konfliktsituationer. Det är också viktigt att dagbarnvärdare och föräldrar, pä samma sätt som skisserats för förskolans föräldrar och personal, far möjligheter att påverka kommunens förvaltning av familjedaghemsverksamheten. Som exempel pä viktiga områden där familjedaghemmen bör få samma service som förskolan skall avslutningsvis nämnas: När barnen eller dagbarnvårdaren blir sjuka, fysisk och psykisk hälsovård, tillgång till specialutbildad personal (sjukgymnaster, talpedagoger osv), möjligheter att låna och inom ramen för ett fastställt konto inköpa visst lekmaterial m m.

150 SOU 1972:27

13 Förskolans miljö

13.1 Förskolan i stadsplanen Förskolans placering i stadsplanen är väsentlig. Skall den ligga avskild eller i centrum för aktiviteterna i ett kvarter? Skall den ligga i anslutning till bostadsområden eller arbetsplatser? Är en placering nära lågstadieskolan och bostadsområdets lekplats betydelsefull och skall den aspekten få överväga? Dessa frågor rymmer väsentliga men svåra avvägningar, som måste göras i samhällsplaneringen bl a för att beakta det väsentliga målet att ge barnen möjlighet till kontakter med och upplevelser av skilda aspekter i vardagslivet, där de vuxnas liv är en omistlig faktor. Barnen behöver kontakt med olika vardagliga företeelser, med arbetsliv och fritidsliv, med människor i olika åldrar och med naturen. Planeringen bör utgå även från barnens behov och från vetskapen om att det område där barnen bor, går i förskola och skola, oftast är barnets helt dominerande upplevelsevärld. I en sådan planering blir bl a följande synpunkter på förskolans placering väsentliga: • Avståndet mellan barnets bostad och förskola bör inte vara långt. Det är viktigt att förskolan finns i barnets bostadsmiljö och utgör en integrerad del av livet där. Detta har självfallet också en viktig praktisk aspekt. Fem- eller sexåringen skall helst kunna klara att själv gå till förskolan ibland. Man kan inte räkna med att föräldrarna eller någon annan vuxen alltid kan följa med. Förskolan bör också ligga så att föräldrarna lätt kan nå den på väg till och från arbetet. Allt detta talar för en inplacering av förskolan i bostadsområdet där barnen bor. En anknytning till arbetsplatser bör i dag endast accepteras där de är mer eller mindre integrerade med boende och service m m som i samhällen, där även kontakterna mellan de människor som bor i samhället är nära och relativt stabila. D Det är också en fördel om förskolan kan läggas i närheten av de ställen SOU 1972:27

dit människor har naturliga ärenden och där det finns vissa mindre arbetsplatser: butiker, hantverkare, tvättinrättningar, bank och post, i vissa fall även bibliotek, motionshall m fl serviceinrättningar. Där man planerat för en inte alltför centraliserad service går detta lättare att realisera än i områden med starkt centraliserad service. Närheten till bostaden är ju även i detta fall viktigt att ta hänsyn till. D Förskolan bör ha en bra och tillräckligt stor naturlig tomt, där det går att göra i ordning en bra utemiljö för barnen. Har tomten goda naturliga förutsättningar - lagom kuperad, beväxt med träd och buskar - är det viktigt att kunna tillvarata allt detta som annars måste kunna göras om och planteras på nytt. (Se vidare avsnitt 13.3). • Förskolan bör också, där så är möjligt, kunna ligga i anslutning till eller inrymma funktioner för andra än förskolans barn och personal. Det kan bli fråga om samplanering med en lågstadieskola som inte bör vara alltför stor, med bostadsområdets lekplats, med kvartersgården för människor i olika åldrar m m. De områden man avsätter för barns lek i ett bostadsområde får inte göras till stora barnreservat med den risk för avskurenhet och mobbning som stora anhopningar av barn på ett ställe ofta medför. Det skulle också svära mot det viktiga målet att barn bör få växa upp i så nära kontakt som möjligt med människor i olika åldrar och uppleva närsamhällets vardagsliv. • 1 möjligaste mån bör man eftersträva att lokalisera förskolan så att barn från skilda sociala miljöer kan integreras. Detta mål kan emellertid ofta vara svårt att realisera till följd av bostadsområdenas kategorisering efter inkomst m m. Ytterligare några viktiga aspekter som också berörs och motiveras i kap 20. Kommunernas planering är: D trafiksäkra tillfartsvägar • tomtområdet skall vara fritt från immissioner (buller och luftföroreningar) • goda kontakter skall finnas med kollektiva transportmedel 13.2 Förslag till nytt lokalprogram - inomhusmiljön 13.2.1 Bakgrund Inom- och utomhusmiljön skall till stor del kunna tjäna likartade funktioner men också komplettera varandra. Ute skall barnen kunna göra sådant som normalt inte låter sig göra inomhus: t ex större åk- och körlekar, gräva, göra upp eld osv. Många inomhuslekar och även måltiderna skall också naturligt kunna flyttas ut utan större besvär. Kommunikationerna mellan inne och ute är därför viktiga att ta fasta på i planlösningarna. Samtidigt är det viktigt att när det gäller lokalernas yta och planlösning ta hänsyn till att det speciellt höst, vinter och tidig vår kan gå långa perioder då vädret är sådant att barnen och personalen inte kan vara ute särskilt mycket. Det skall finnas utrymme inomhus såväl för större och livligare lekar som för lugnare och tystare, och dessa aktiviteter bör inte alltför mycket inkräkta på varandra. En planlösning som inte tar hänsyn 152

SOU 1972:27

till detta tvingar på ett negativt sätt barn och personal att inordna sig under alltför strikta gemensamma rutiner. Utrymmen avsedda för barnens lek måste därför planeras så att inte måltider, sömn eller vila inkräktar på lekarna eller vice versa. Utrymmet och planlösningen skall vara sådana att kollisioner mellan olika funktioner minimeras. Planlösningarna skall underlätta individualisering och möjliggöra smidiga övergångar från en aktivitet till en annan. Detta resonemang gäller för såväl hel- som deltidsförskolans grupper. Det skall inte behövas omfattande ommöbleringar eller andra tids- och arbetskrävande anordningar för att ge barn möjligheter att växla mellan aktiviteter av skilda slag. I ett flertal länder, inklusive Sverige, har man i nya skolor och även förskolor sökt komma fram till öppnare planlösningar som medger större flexibilitet när det gäller olika slags aktiviteter och som dessutom bättre tillvaratar den ofta snävt tilltagna yta, som man har möjlighet att spela på, än i planlösningar som utgår från avskilda grupputrymmen. Genom den nya typen av öppnare lösningar har man ofta lyckats få en större yta för barnens aktiviteter utan att behöva öka byggnadernas totala yta. Korridorer och andra rena kommunikationsytor kan undvikas och förbindelser mellan olika delar av byggnaden kan ske via de olika lekutrymmena. I bl a England har sådana öppet planerade lokaler tillkommit genom ett slags spontan försöksverksamhet, dvs man studerar arbetssättet vid äldre, konventionella men pedagogiskt progressiva skolor. Man hade inom de många gånger mycket besvärliga lokalerna lyckats differentiera sina utrymmen för olika slags aktiviteter. Lärarna delade upp klassrummet i områden för olika slags aktiviteter, använde korridorer ibland för livligare aktiviteter, ibland för enskild undervisning eller smågruppsaktiviteter samt för olika utställningar och för klassens lilla bibliotek. Små "överblivna" utrymmen i anslutning till korridorerna som tidigare inte utnyttjats för barnen användes på liknande sätt. Utifrån studier av sådana skolor kom arkitekter och pedagoger fram till planlösningar på nya byggnader som utgick från arbetssättet i de pedagogiskt progressiva skolorna. Detta utgör också exempel på hur enkla, pragmatiska funktionsstudier kan gå till. Det är nödvändigt att kunna göra sådana studier, vid sidan av mera vetenskapliga, för att planera bättre och ekonomiskt försvarbara lokaler. Det gäller också att pröva möjligheterna att anpassa äldre lokaler till ett nytt arbetssätt.1 I sådana öppna lokaler, som oftast förutsätter en viss integration mellan förskolans eller skolans grupper, är olika typer av gruppbildningar viktiga att ta fasta på såväl för planlösningen av lokalerna som för planeringen av utemiljön. Det skall finnas plats för individuell avskildhet, för smågrupper på 2, 3, 4, 5, 6 barn. Barnen skall sällan behöva vara alla 1 Bl a bedrivs under ledning av prof Carin Boalt laborativa studier, sk fullskalestudier. Exempel på en sådan studie är en laborativ undersökning med småbarnsavdelningen i en av de på barnstugeutredningens förslag baserade Halmstadsförskolorna: Kronvall, I, Nilsson, I. Fullskalestudie av småbarnsavdelning i förskola, Tekniska högskolan i Lund, 1972.

SOU 1972:27

tillsammans i samma utrymme för gemensam eller spridd aktivitet utan oftast vara sysselsatta med olika saker - eller slappna av, vila eller sova, inom lokalens olika områden. Det är viktigt att barnen har en grupp som de tillhör och som har ett eget utrymme, inte bara för vila, sömn och viss avskildhet utan också för nästan alla olika aktiviteter som kan erbjudas i ett större rum med ett för flera barn, två eller flera grupper, gemensamt utrymme. En viktig faktor i sammanhanget är också det antal vuxna personer som svarar för barnen. Såväl i en organisation och planlösning vilken bygger på avskilda grupper som där man har delvis integrerade och mer öppna lokaler riskerar umgänget att bli problematiskt och ofta auktoritärt om personaltätheten är låg. Det synes dock väsentligt att i något större förskolgrupper på upp till 20 barn med konventionellt avskilda utrymmen ha minst två vuxna personer en stor del av tiden. I öppet planerade lokaler syns det vara väsentligt att ha personal i såväl de egna grupprummen som i det större gemensamma området. I förskolor där man får räkna med uppenbara begränsningar i personalhänseende syns det vara viktigt att ta hänsyn till detta på ett sådant sätt att t ex grupprum inte ligger alltför avskilt och långt från det gemensamma området. I sådana fall måste personalen arbeta ännu mera integrerat och i nära kontakt med varandra än då personaltätheten är rimligt hög. Öppet planerade förskolor bör inte vara särskilt stora om man ser till antalet grupper eller det totala antalet barn. Idén är ju att alla skall kunna lära känna varandra, ha något slags meningsfull relation till varandra, djupare eller något ytligare. Även om en väl planerad institution - förskola eller skola - inklusive dess utemiljö bättre klarar ett större antal barn, personal och föräldrar därför att den tagit hänsyn till olika behov, bör man av de nämnda skälen undvika stora institutioner. 13.2.2 Utgångspunkter för ett nytt lokalprogram Föregående avsnitt har beskrivit några viktiga utgångspunkter för utredningens förslag till lokalprogram för förskolans byggnad. Man kan säga att utredningen sökt förena viktiga erfarenheter av hur olika planlösningar fungerar - varav några punkter angivits i föregående avsnitt — med utredningens pedagogiska program. Den typ av lösningar som ovan kort beskrivits har synts värd att ta fasta på, framför allt för heldagsförskolan. För deltidsförskolan kan sådana lösningar ofta vara svårare att tillämpa bl a på grund av att personalen — i allmänhet en förskollärare (i vissa fall med någon medhjälpare) - arbetar med två grupper oftast jämnåriga barn, vilket gör organisationen på visst sätt mindre flexibel. (Se vidare kap 7 Förskolans inre organisation, avsnitt 7.5.4). De pedagogiska och organisatoriska förutsättningarna för det föreslagna lokalprogrammet har givits i följande kapitel i betänkandet: Kapitel 3 Samspelet mellan människorna i förskolan samt kapitel 7 Förskolans inre organisation beskriver och motiverar en organisation bl a baserad på åldersmässigt integrerade grupper, syskongrupper, för i första hand barn ca 2 1/2 - ca 7 1/2 år samt för de allra yngsta, mellan sex mån och ca 2 1/2 år, en småbarnsgrupp. 154

SOU 1972:27

Syskongruppen, som kan bestå av från tio och upp till högst 20 barn, kan med fördel delvis sammanföras med en annan syskongrupp. De skall således med fördel, i enlighet med vad som ovan angivits som en planmässig utgångspunkt, kunna ha ett gemensamt område. Detta gemensamma område kallas lekhall med olika aktivitetsområden för bibliotek, laborativa lekar, verkstad, musik, terapi samt ett s k miljörum för låtsaslekar. Viktigt är också att lekhallen anslutes på ett sådant sätt till förskolans kök att barnen kan delta i olika köksaktiviteter. Lekhallen med dess aktivitetsområden avses således kunna fungera för två syskongrupper med exempelvis 1. 10+ 10 barn, eller 2. 15 + 15 barn, eller 3. 20+ 20 barn. Speciellt i det senare fallet (3) rekommenderas en integrering av deltidsbarn, vilken kan innebära, exempelvis: a) I grupp 1 kan finnas 15 heltidsbarn + 5 deltidsbarn I grupp 2 kan finnas 15 heltidsbarn + 5 deltidsbarn dvs totalt högst 35 barn samtidigt i de båda grupperna. b) I grupp 1 kan finnas 13 heltidsbarn + 7 deltidsbarn I grupp 2 kan finnas 14 heltidsbarn + 6 deltidsbarn dvs totalt högst 34 barn samtidigt i de båda grupperna. Varje syskongrupp - mellan 10 och 20 barn - skall också ha ett eget utrymme, av utredningen benämnt hemvistutrymme, som är värdefullt för alla barn i gruppen, men alldeles speciellt för de yngsta, som oftare än de äldre barnen i syskongruppen behöver viss avskildhet, men givetvis avses ta del av det aktivitetsutbud som lekhallen erbjuder. Personalen för de båda syskongrupperna och även småbarnsgruppens personal avses fungera i arbetslag, som samverkar intimt i arbetet bland barnen och även i övrigt, bl a när det gäller planering av såväl dagsprogram som program på längre sikt. Småbarnsgruppen, som totalt inte bör bestå av mer än 12 barn, föreslås uppdelad på två "delgrupper", de yngsta sex mån - ca ett år (högst fyra barn) och de något äldre ca ett år - ca 2 1/2 år (4-8 barn). Dessa två delgrupper föreslås få var sina utrymmen inom småbarnsgruppens område med möjligheter till viss anknytning genom att värderas rum rekommenderas ligga intill varandra. 1 kapitel 4 Arbetssättet i förskolan - småbarngruppen och kapitel 5 Arbetssättet i förskolan - syskongrupp och deltidsgrupp beskrivs vad man kan kalla en "arbetsplan" för förskolan. Den utgår från den uppläggning och organisation som angivits från pedagogiska utgångspunkter i kapitel 3 Samspelet mellan människorna i förskolan. Att de båda kapitlen karakteriseras som en arbetsplan innebär att de ganska detaljerat går in på de olika momenten i förskolans dagsprogram. De båda kapitlen har därigenom en speciell betydelse som utgångspunkt för planeringen av såväl förskolans lokaler och utrustning som dess utemiljö. Personalens egna utrymmen regleras bl a genom arbetarskyddsstyrelsens normer. Vid sidan därav är det viktigt att planera dessa utrymmen för personalens behov på så sätt att de olika behoven inte alltför hårt inkräktar på varandra. Individuellt studie-, förberedelse- eller planeringsSOU 1972:27

arbete skall således kunna ske i lugn avskildhet, liksom det skall finnas utrymmen för enskilda samtal, gruppdiskussion, vila och avkoppling samt hygien. Vissa måltider skall också kunna intagas i personalutrymmet. Förändringar av föreståndarens uppgifter1 innebär att särskild föreståndarexpedition inte ingår i utredningens förslag till funktions- och kommunikationsschema eller exemplen som redovisas i avsnitt 13.4. Med detta är bl a sagt att planeringen av förskolans miljö måste utgå från såväl en ingående kännedom om organisatoriska förutsättningar och krav som förskolans "arbetsplan". Till grund för utredningens förslag till nya förskolor ligger en funktionsanalys i form av ett detaljerat schema, dels för småbarnsgruppen om 8-12 barn och dels för syskongrupper varierande i storlek från 10 platser till 2 x 20 platser. Där redovisas för varje grupp de aktuella arbetsområdena (t ex kroppshygien, måltider, stor rörelselek osv) och de funktioner som är aktuella inom dessa områden med kolumnvis uppföljning av de miljömässiga konsekvenserna (rumsbeteckning, kvadratmeteryta, generella krav, fast inredning etc). Kommunikationsscheman för båda dessa barngrupper ligger också som grund för de ritningar, som presenteras. Framför allt under den närmaste tiden krävs även att arkitekter och byggare som skall utforma planlösningar testar planlösningar i princip och i olika detaljer i nära samverkan med olika förskolor samt genom studier och praktisk erfarenhet från arbete och/eller besök i förskolor. Ett sådant samverkansarbete bör kunna genomföras såväl på centralt som lokalt plan. Detta arbete bör innefatta både äldre befintliga lokallösningar och avse förbättrade lösningar av nya lokaler. Tidigare har, i socialstyrelsens Råd och Anvisningar, rekommendationer i fråga om ytan i förskolan angetts i lekyta per plats. Redan nu har det emellertid blivit vanligare och mera berättigat att utgå från den totala ytan. Det slags planlösningar som föreslås av utredningen gör det än mer berättigat med tanke på att sådana planlösningar utgår från att nästan all yta, vid sidan av personalens lokaler, planeras för barnens olika aktiviteter. Under de senaste åren har nyuppförda heltidsförskolor genomgående en total yta som innebär 12 m2 per plats. Denna standard har också utredningen haft som utgångspunkt för funktionsscheman och exemplifierande planlösningar. Tidigare har understrukits betydelsen av att inte bygga stora anläggningar, som rymmer många barn. Utredningens pedagogiska program, visar på värdet av relativt små, sammanhållna institutioner där alla berörda, i första hand barn, personal och föräldrar, har möjlighet att lära känna varandra och känna gemenskap. Detta hindrar inte utan underlättar snarare, speciellt om lokalerna och utemiljön är rymliga och välplanerade, för förskolan att hålla kontakt med barn och vuxna i bostadsområdet i övrigt. Det finns all anledning att varna för en överdimensionering som kan leda till anonymisering och främlingskap. Av kapitlet Kommunernas planering framgår också att stora institutioner från planeringssynpunkt 1

156 Jfr kapitel 3 och kapitel 7. SOU 1972:27

inte annat än i undantagsfall ter sig nödvändiga. Utredningen vill understryka att man i de flesta typer av bostadsområden bör undvika att bygga förskolor som är större än 50-70 platser. Det innebär att en förskola med två syskongrupper och en småbarnsgrupp, som kan inrymma exempelvis nedan angivna antal barn håller sig väl under denna gräns: Syskongrupp I

Syskongrupp II

Småbarnsgrupp

Totalt

15 15 20 20

15 15 20 20

8 12 8 12

38 42 48 52

Ännu mindre förskolor än dessa kan i många fall vara befogade, bl a utifrån de värden som ovan betonats. Då sådana små enheter mera genomgående planeras bör man dock betänka att barngrupperna får relativt små lokaler med mera begränsade möjligheter att differentiera i olika aktivitetsområden, varför utemiljön och möjligheter till öppna lekmiljöer över huvud taget i området bör planeras på ett speciellt genomtänkt sätt. I ett av de exempel på planlösningar som redovisas i avsnitt 13.4 ingår en s k allgård (13.4.4.) där två syskongrupper och en småbarnsavdelning är kopplade till fritidshem och kvartersgård. När det gäller en sådan anläggning, som ger möjlighet till kontakter mellan alla olika åldrar, gäller givetvis inte de angivna storlekskriterierna för annat än förskolan. 13.2.3 Funktions- och kommunikationsschema Funktions- och kommunikationsschemata är förteckningar på viktiga faktorer att ta fasta på i planeringen av en förskola, men leder självklart inte direkt över till färdiga planlösningar. Bl a har inte i funktionsschemata olika tekniska konsekvenser angivits. För exempelvis våtrummet, där barnen såväl skall kunna få hjälp med och själva sköta sina toalettbestyr som kunna leka med vatten, sand och lera har inte tagits upp att det krävs sådant som avrinningsmöjligheter, vilka tåliga material i väggar och golv behövs osv. Funktionsschemata och förteckningar på förslag till totalytans fördelning på olika utrymmen samt nödvändiga förbindelser återfinns i bilaga 13.1. Även figurerna på sid. 160-162 illustrerar totalytans användning och viktiga förbindelser mellan olika rum. Den första kolumnen i funktionsanalysen, aktivitetsområde, anger olika områden av aktiviteter, vilka med utgångspunkt i förskolans arbetsplan står för olika slags funktioner, vilka förtecknats i den andra kolumnen. Den tredje kolumnen visar vilka krav som ställs på fast inredning. En närmare precisering görs i kolumn 4, rumsbeteckning. Som framgår av funktionsschemata för de olika grupperna samt även av kommunikationsschemata varierar rumsbeteckningarna beroende på gruppstorlek och beroende på om två grupper integreras. I de mindre grupperna rekommenderas sammanförande av vissa aktivitetsområden och funktioner till SOU 1972:27

ett rum. För exempelvis en syskongrupp på 10-20 platser har räknats med att lekhall med "lab", verkstad, miljö och bibliotek får utgöra ett enda rum medan två integrerade syskongrupper kan få dessa områden mera uppdelade. I de minsta grupperna har avkoppling och terapi fått sammanföras till ett rum medan de större grupperna kan få särskilda rum för detta. En grundläggande "läsanvisning" för funktionsschemata i fråga om de olika syskongruppsbildningarna är således att de tre första kolumnerna är gemensamma för alla grupper. Övriga kolumner ger varierande anvisningar främst beroende på att olika gruppstorlekar ger olika förutsättningar när det gäller att disponera ytan och differentiera olika aktivitetsområden och funktioner. Detta får givetvis även konsekvenser för kommunikationerna mellan olika områden. Schemata har gjorts för nedanstående gruppbildningar och med angivande av på vilka sidor de behandlas: Funktionsschema för

återfinns på s

Småbarnsgrupp 4+4 = 8 barn 1/2-2 1/2 år

208-211

Syskongrupp 10 platser Syskongrupp 15 platser Syskongrupp 20 platser Syskongrupp 30 platser (15+15) Syskongrupp 40 platser (20+20)

214-221

Kommunikationsschema för Småbarnsgrupp 8-12 platser förteckning illustration 1-2 syskongrupper 10-40 platser förteckning illustration 1 syskongrupp 10 platser förteckning illustration 1 syskongrupp 15 platser förteckning illustration 2 syskongrupper 30 platser förteckning illustration 1 syskongrupp 20 platser förteckning illustration 2 syskongrupper 40 platser förteckning illustration 158

213 161 223 162-163 225 162 227 162 231 163 229 162 233 163 SOU 1972:27

Den renodlade deltidsgruppen liknar i stor utsträckning heltidsgruppen med den förändringen att hemvistrummen utgår och personaloch ekonomiutrymmen likaså minskar. (Detta påverkar självfallet kravet på minimiyta för deltidsförskolan.) Kvar blir en lekhall med delvis sammanslagna aktivitetsstationer och lekkök, men fortfarande med möjligheter att skärma av eller stänga till musikutrymmet. Vidare finns där ett våtrum per avdelning och ett rum för terapi och avkoppling, som också får tjäna som dagrum för personalen. Bygger man ut en deltidsförskola som kan ta emot två barngrupper på förmiddagarna och två på eftermiddagarna bör dessa ha var sitt kapprum, var sitt våtrum och terapi-avkopplingsrum, medan lekhallen kan vara gemensam och öppen men med möjligheter att skärma av den i två rum, om personalen och barnen trivs bättre med det. Lägger man till en ekonomidel till den renodlade deltidsförskolans lekhall så får man möjligheter att driva den dels som deltidsförskola och dels som heltidsförskola med en syskongrupp, eventuellt med en fritidshemsavdelning. I ekonomidelen ingår då också hemvistrum. Funktionerna och kraven på kommunikationer mellan de olika rummen överensstämmer med syskongruppens funktionsanalys och lokalplanering. 13.2.4 Möjligheter att anpassa befintliga typer av lokaler till ett nytt program Denna fråga berörs något i kapitel 7 Förskolans inre organisation, (avsnitt 7.2.6). Det är av stor vikt att kommunerna kontinuerligt kan göra översyn av befintliga lokaler och genom diskussion med personalen få en bild av hur byggnaderna fungerar, om ev förbättringar och renoveringar behöver göras. Ibland kan det också bli nödvändigt att i äldre, snävt tilltagna och svårarbetade lokaler ompröva barngruppernas storlek och personalantalet. Detsamma bör även gälla utemiljön. Utredningen har i några förskolor i Stockholm prövat att tillämpa sina förslag om innehåll, arbetssätt och organisation (småbarnsgrupp-syskongrupp-arbetslag-föräldrasamverkan) i äldre lokaler. Utifrån de preliminära erfarenheter som därvid gjorts synes det fullt möjligt att i stora delar tillämpa de nya arbetsformerna i äldre lokaltyper. Den av utredningen initierade försöksverksamheten (se kapitel 23 samt bilaga 6) avser bl a att ge ytterligare underlag när det gäller anpassningen av äldre lokaler till förändrade arbetsformer. Vidare har utredningen på grundval av en genomgång av olika ritningar på vanligt förekommande typer av förskolor prövat möjligheterna att göra om- och/eller tillbyggnader. Detta arbete har visat att sådana förändringar principiellt sett är möjliga. En viktig förutsättning för tillbyggnad är emellertid dels att tomten räcker till, dels att en tillbyggnad inte inkräktar alltför hårt på utemiljöns yta. Översiktliga beräkningar visar att tillbyggnad ofta kan bli ett relativt kostnadskrävande alternativ. En möjlighet att kompensera förskolor med snävt tilltagna utrymmen utgör samplanering med anordningar för öppen fritids- och lekparksverksamhet. Det kan ofta visa sig helt nödvändigt att ge barn i trånga lokaler möjlighet till utrymmeskrävande rörelselekar och mera allmänt stimuleSOU 1972:27

rande aktiviteter än vad de egna lokalerna kan erbjuda. Det är viktigt att kunna tillgodose sådana behov hos barnen, speciellt med tanke på att klimatet i olika delar av vårt land, långa perioder, gör det mer eller mindre omöjligt för barnen att leka ute och hindrar dem att få utlopp för sitt behov av rörelse och omväxling. 13.2.5 Speciella synpunkter på miljön För inomhusmiljön i förskolan gäller rent allmänt att akustik- och ljusförhållandena behöver ägnas särskild uppmärksamhet. Ljudupplevelserna och begreppsbildningen kring dem kräver en god akustisk bakgrund. Detta gäller både normalhörande barn och barn med hörselnedsättningar och talsvårigheter. Den ojämförligt största delen av det talade språket tillägnar sig människan under förskolåldern. Den språkliga stimulansen och träningen är på alla stadier beroende av bl a akustiken. Den inverkar på förmågan att uppfatta och att urskilja ljud redan i den period då det passiva ordförrådet börjar grundläggas och har stor betydelse hela vägen upp genom förskolåldern. Självklart har akustiken betydelse för barns uttal och röstläge. Barns utforskande verksamhet i fråga om ljudskapande och deras musikaliska upplevelser är också beroende av att lokalen har en lämplig akustik. En god akustik är även nödvändig från allmänt hälsovårdande synpunkt för att förebygga onödig uttröttning både hos vuxna och hos barn. Förhållandena kring dagerbelysning och artificiell belysning kräver särskild uppmärksamhet. Barn är på alla stadier i sin utveckling beroende av en god och lämplig belysning för begreppsbildningen kring färg, form och struktur både i varseblivande och skapande verksamhet. Ljusförhållandena inverkar avgörande speciellt på aktiviteter som innebär urskiljande, särskiljande, sortering och i bildläsning. Detta gäller både normalseende barn och barn med olika grad av synnedsättning. Men ljuskällor har dessutom en rent emotionell effekt som inte heller får negligeras i sammanhanget. Det räcker inte med god allmänbelysning i förskolan för ovan nämnda aktiviteter. En ljuskälla kan skapa trygghet vid vilostunden, skänka en känsla av välbefinnande vid sagostunden eller när skymningen börjar falla utanför. Punktbelysning av olika slag blir ett viktigt inslag i förskolan. Det bör också finnas möjligheter att observera och laborera med och kring förändringar och växelverkan mellan ljus och mörker. En vanlig miljö i förskolan kan innebära hinder för barn med skilda handikapp. Handikappens art varierar redan nu och kommer att variera än mer vid en mer omfattande integrering. Generella anvisningar om åtgärder för att underlätta integration torde inte vara meningsfulla, eftersom de olika behoven skiljer sig kraftigt. Individuellt anpassade lösningar måste i första hand sökas. Det är viktigt att den centrala tillsynsmyndigheten sammanställer erfarenheter och lämnar information om olika lösningsmöjligheter. Det är angeläget att den närmaste tiden samla ingående erfarenheter om hur olika slags miljöer fungerar i förhållande till olika handikapp och och om de skilda svårigheter som kan uppstå. Fundamentalt är, som 160

SOU 1972:27

Illustration av kommunikationsschema

för

smabarnsgrupp

direkt förbindelse (via dörr enbart) direkt eller neutral förbindelse (via dörr, korridor, kapprum barnvagnsgarage eller annat neutralt utrymme) uteterross

SOU 1972:27

Illustrationer 20 platser)

av kommunikationsschema

för syskongrupp

utelek

JL kök, lekkök

kpr

för-j ; rad

:q d i r e k t förbindelse (via d ö r r enbart) - d i r e k t eller neutral f ö r b i n d e l s e (via dörr, korridor, kapprum eller a n n a t n e u t r a l t utrymme a l t e r n a t i v a direkta förbindelser (antingen ena eller a n d r a vägen) a l t e r n a t i v a d i r e k t a eller n e u t r a l a förbindelser (antingen ena eller andr a vägen)

JL.

vatrum

10 PLATSER

—

lab-verkstad LEKHALL miljö-bibi. musik

IL

J_Z

R-pmkl

u.-c, sopar

(10, 15 resp

dagrum

avkoppl. terapi

hemvist

utelek

JE

JU vfitrum

i/fe for råd

15 PLATSER

II

lab-verkstad LEKHALL miljö-bibi. musik

kan föras

samman

för rod

p-entré

utelek

Tfz:

U~1Z

|uteförrad|

vatrum 20 PLATSER

3L

Z förråd •Jab-verkstad

kpr

musik

LEKHALL •avkoppl. jfterapi)

hemvist I

: m i l j ö - b i b i '• •J (terapi):

kök, lekkök

hemvist H

dag-o arbetsrum

pfölrod] förråd

7^

Pomkl

u.-c,sopor p.-entre',

162 SOU 1972:27

Illustrationer av kommunikationsschema 20+20 platser)

kon f ö r a s samman

för syskongrupper

d i r e k t förbindelse (via d ö r r enbart) d i r e k t eller neutral förbindelse (via dörr, korridor, kapprum eller a n n a t n e u t r a l t utrymme) a l t e r n a t i v a direkta förbindelser (antingen ena eller a n d r a vägen) a l t e r n a t i v a d i r e k t a eller n e u t r a l a förbindelser (antingen ena eller andr a vägen)

e n t r e ' ^ ^ ^ ^ ^

i utelek

JI

JL /8+r

H

(15+15 resp

uteförråd

_J

v terapi *

musik

IE

IE

förråd

40 PLATSER •' lab":

l verkstad

p.-omkl.

dag-och : arbetsrum

kpr

avkoppling

*• —

f kök

1 lekkök

miljö J hemvist I I

i

LEKHALL

hemvist I

: bibliotek

matrum

f

K

förråd

förrad

hemvist I

kpr

väntrum

r utelek

-LL hemvist I I

kan f ö r a s samman

SOU 1972:27

avkoppling

entré'

163 T

—

förråd U r C . sopor

betonas bl a i kapitel 3 (avsnitt 3.3) att vid integrering av barn med särskilda behov bedöma hela miljön - såväl den personella som den fysiska miljön - i förhållande till det enskilda barnet. I vissa avseenden bör det gå att utan större extra kostnader planera förskolans miljö så att den inte hindrar utan snarare underlättar en integrering. För bl a detta ändamål är det viktigt att till en början ta fasta på den erfarenhet som samlats genom de olika handikapporganisationerna. Vid en konferens som ordnades av HCK1 våren 1971 med anledning av utredningens diskussions-PM framfördes en rad olika synpunkter, bl a i fråga om den vanliga förskolmiljöns anpassning. Några sådana synpunkter återges här i syfte att exemplifiera problematiken. Synskadade barn kräver vare sig rum för specialträning eller specialutrustning för att kunna integreras i förskolan, men det är självfallet till fördel för dessa barn om akustiken i lokalerna är god och att både barn och personal tänker på att inte ständigt ha radioapparater eller skivspelare i gång. Det blinda barnet måste få chans att lära sig skilja på olika ljud, vilket innebär att de då och då måste kunna få skydd mot ovidkommande ljud eller buller. Rörelsehindrade barn behöver framför allt träna sin kommunikationsförmåga och de behöver dessutom talträning och sjukgymnastik inom förskolans ram. Talträningen kan äga rum i terapirummet, medan sjukgymnastiken, som är rätt utrymmeskrävande, dels kan äga rum utomhus och dels ordnas i lekhallen, t ex för alla barn gemensamt. De hörselskadade barnen har stor glädje av TV-n i förskolan och av filmning och fotografering - att kunna göra bilder och kommunicera med bilder. De bör få möjligheter att som ett naturligt inslag för alla barn få uttrycka sig mimiskt i teaterstycken och i miljörummet, där barnen skall kunna bygga upp en scen tillsammans. Hörselskadade - liksom andra barn - har i allmänhet ett stort behov av rent fysisk aktivitet, som förskolan kan tillgodose både utomhus och inne i lekhallen. Lekhallen kan dock verka mycket störande för barn med hörselapparat om den inte är ljudisolerad på rätt sätt. Det är som tidigare betonats angeläget att olika miljökonsekvenser i fråga om barn med särskilda behov utforskas och bevakas centralt av tillsynsmyndigheten i samarbete bl a med Statens handikappråd och lokalt bevakas och åtgärdas av de nyinrättade lokala handikappråden. Därvid är det betydelsefullt att beakta inte endast medicinska - fysiska utan även samtidigt psykologiska - pedagogiska - sociala faktorer av olika slag. 13.3 Förslag till nytt lokalprogram - utemiljön 13.3.1 Bakgrund Det rika utbud av stimulerande sysselsättningar, arbetsmoment, material och utrustning, som barnet upplever inne, skall ha sin motsvarighet i 1

164 Handikapporganisationernas centralkommitté. SOU 1972:27

förskolans utemiljö. En förutsättning för begreppsinlärning är en innehållsrik omgivning, där barnen kan få röra sig fritt och experimentera med skilda upplevelser. Idealet är att barnen kan röra sig fritt mellan ute och inne. Barnen skall på egen hand få välja material, tidsram, arbetsplats och medarbetare för sin verksamhet. Förskolans utemiljö skall ge barnen ett värdefullt komplement till hemmiljön. Där skall finnas material att bygga fritt med, plats att cykla och springa, sand och jord att gräva i och att plantera med. Barnens egna rabatter och odlingar är viktigare än prydnadsbuskar. Ute kan barnen göra biologiska upptäckter och få hjälp att lära mer. De behöver också komma ut på utflykter till park och skog med rikare naturliv för att göra upptäckter som de inte kan göra i bostadsmiljön. Miljön i nya bostadsområden - och många äldre - har ofta inte planerats med tanke på barns olika behov av aktiviteter, upptäckter samt relationer med andra barn och vuxna. Förskolans lokal- och uteplanering bör vid framtida stadsplanering inte ses som en kompensation för vad barn inte kan få uppleva i bostadsområdet i övrigt. I redan uppbyggda områden kan en sådan lösning däremot ibland bli nödvändig. Nya bostadsområden måste i framtiden planeras med tanke på att de ofta är den enda uppväxtmiljön för barn som skall bo där. I äldre tider planerades miljön visserligen inte för barn, men gav ibland ändå god rörelsefrihet och även stimulans. Genom den massiva trafikapparaten och genom ökad storlek och specialisering hos nya bostadsområden ställs många och besvärliga hinder upp för barns rörelsefrihet och upplevelsemöjligheter. Planeringen måste sålunda mera utgå från barns olika behov. Barnens lekyta får inte bli en restpost som tar sig uttryck i ensidigt utformade, trånga och omgärdade lekplatser. Det finns i dag ett flertal bra exempel som borde mana till efterföljd.1 13.3.2 Utgångspunkter för nytt utemiljöprogram Förskolan bör ge barnen en spännande, fantasi- och variationsrik utemiljö. Planeringen skall utgå från att ge barnen frihet att välja - bygglek, trädgårdsskötsel, sandlek, rörelselekar av olika slag, möjligheter att leka tillsammans, att leka ensamma. Fri lek utan vuxen kontroll på platser utanför de vuxnas räckvidd måste också få finnas som ett komplement till de olika aktiviteter vuxna planerar för och deltar i. Utgångspunkten för hela förskolans tomtmark bör vara barnens lek utomhus. Det är viktigt att hela området från början planeras för att tillfredsställa barnens olika behov av utomhusaktiviteter. Önskemålet att förskolbarnen skall få rikliga kontakter med andra än förskolans personal bör också kunna lösas utomhus. Om tomten görs tillräckligt stor och personalfrågan utomhus kan lösas genom att exempelvis även en fritidspedagog finns knuten till förskolan och till områdets lekplats, kan utemiljön kring den bli en naturlig träffpunkt för många i Jfr bl a betänkandet "Barns utemiljö" SOU 1970:1 som visar olika exempel och ger förslag till planering. SOU 1972:27

inom bostadsområdet, både när institutionen är öppen och efter stängningsdags, då både barn, tonåringar och äldre skall kunna utnyttja tomten. I de fall då en samordning av förskola och lekpark inte kan komma till stånd, så som rekommenderas i betänkandet Barns utemiljö, helt enkelt på grund av avsaknaden av lekpark, bör en sådan lösning, som skisserats ovan eftersträvas. Den kan bidra till att ge barn som vistas hela dagen i förskolan frihet att välja själva med vem de vill leka. Därigenom kan barnen få en vidare umgängeskrets än om förskolans utemiljö vore helt avstängd från omvärlden. Målet bör vara att ge förskolornas barn ett rikt varierat utbud av aktiviteter utomhus, att ge dem generösa områden till lek både med och utan vuxen inblandning och att slutligen ge dem möjligheter att umgås med andra vuxna och barn utanför förskolan. Enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar skulle utgångspunkten för förskolans tomtyta genom addering av lokalyta, tomt för barnens lek och tomt i övrigt fn bli 50 m2 per plats. (Se vidare avsnitt 13.5.1.) I utredningens exempel, som beskrivs nedan, har olika stora ytor prövats, såväl ca 50 och 80 som drygt 100 m2 per plats. I det senare fallet har planeringen utgått från att en relativt stor del av tomten skall kunna användas gemensamt med en skola och eventuellt till viss del bostadsområdet i övrigt. Det framgår att 50 m2 per plats ger en så pass begränsad lekyta ute att lekplatsen inrymmer ungefär förskolans egna, elementära aktiviteter. För att få sitt lekbehov utomhus bättre tillgodosett bör barnen i sådana fall, vilket också framgår av exempel, ha tillgång till en större allmän lekplats. Vid ca 80 m2 blir förskolans behov i relativt tillfredsställande utsträckning tillgodosett och vissa möjligheter finns att ta emot andra barn från bostadsområdet. 50 m2 per plats synes således vara ett absolut minimum som utgångsläge för markreservationer för förskolan, medan upp emot 80 m2 synes mera tillfredsställande. Härvid bör beaktas att mellan 15 och 20 m2 per plats åtgår till byggnaden. Vill man ha möjlighet att i något större utsträckning göra förskolans utemiljö tillgänglig för barn och vuxna i dess närområde får man räkna med att gå upp över 100 m2 per plats. Alternativet är som ovan antytts att integrera den omvända vägen, dvs att ett större lekområde för bostadsområdet planeras även för förskolans behov. Utredningen har, som ovan nämnts, sökt utgå från att planera förskolans tomt utanför byggnaden så att hela ytan blir en lekyta, vilket inte är fallet i nu gällande Råd och anvisningar. Detta är till stor del en fråga om hur tomten utformas. Buskage, planteringar m m blir i dag ur barnens synvinkel oftast "döda" utrymmen. Den följande beskrivningen av utemiljön, som i stora stycken har samma pedagogiska utgångspunkter som lokalprogrammet inomhus (inkl pedagogiskt program - inre organisation och funktionsschema), skiljer sig dock i vissa stycken presentationsmässigt från "inomhusprogrammet". Stora stycken kunde lika väl ha ingått i kapitlen 4 - 5 Arbetssättet i förskolan, men har ansetts bättre höra hemma i direkt anslutning till miljöprogrammet. 166

SOU 1972:27

13.3.3 Markplanering Det är av stor betydelse att utemiljön är så färdig som möjligt för att tas i bruk av barnen när institutionen står färdig och inflyttningsklar. Kan byggnaden placeras så på tomten att endast en mindre del av den behöver användas till byggplats, är det möjligt att planera den övriga tomtmarken enligt ungefär samma schema som bl a Helsingborgs parkförvaltning använder vid anläggandet av lekparker (figur 13.1). Schaktmassor används där i stor utsträckning för att skapa rumsavgränsning mellan olika aktiviteter och för att åstadkomma kalk- och tefatsbackar, underlag för rutschbanor, slänter att krypa uppför och rulla nerför. Detta är också viktigt på barnstugans mark. Både för rörelsehindrade och andra barn är en markkupering av godo. Jordvallar skapar rum, jordkullar ger bankar och slänter som kan vara spännande eller svåra men samtidigt roliga att ta sig upp och ner för. Vallarna byggs upp med fukthållande schaktmassor. Krönet bör vara ungefär en meter brett och plant. Vallarna tätplanteras och växtmaterialet ges en sådan sammansättning att man får ett slitstarkt snår av snabbväxande buskar eller flerstammiga träd, gärna kompletterade med långsamväxande stora träd. Det snabbväxande växtmaterialet utgörs oftast av pilarter och gråal. Pilarterna är tåliga mot slitage och åverkan och kan dessutom beskäras hårt så att de fungerar som gröna väggar. Om möjligt bör en kraftig stomplanering utföras minst ett år innan tomten skall tas i bruk av barnen. Det innebär god ekonomi och ger också gott resultat. I stället för buskplantor kan man då välja häckplantor, som blir betydligt billigare i inköp, klarar en omplantering bättre och efter bara något år har växt ifatt buskplantorna. Under det första året på senvintern fram till sommaren kan ledningsarbeten utföras, grovplanering, terrassering av vallar och ogräsbekämpning samt på sensommaren och hösten grässådd och plantering. Under det följande året kan man bygga ut med plank, sandlekplatser, skjul för förvaring av uteleksaker och trädgårdsredskap. Då börjar man också bygga förskolans lokaler, en del avslutande asfaltering, plantering kan utföras och utrustning kan komma på plats. I slutet av andra året är hela anläggningen, hus och tomt, färdig att tas i bruk.

13.3.4 Växtlighet Till rumsbildande häckar och "rum" i barnens miljö väljs ett tåligt växtmaterial. I övrigt är det önskvärt att förskolans tomt blir så rik och varierande på växtlighet som omständigheterna, klimat och pengar, rimligen kan åstadkomma. Det är viktigt att dels få välja av ett större urval växtmaterial, dels få större exemplar av träd och perenner, klätterväxter och bärbuskar. Det är därför nödvändigt att i god tid göra beställningar hos plantskolor. Förskolans utemiljö skall inte bara ge rika tillfällen till lekar. Sinnesoch estetiska upplevelser har sannolikt större betydelse för barn än vad många vuxna uppfattar. Barnen bör ha möjlighet att uppleva årstidernas växlingar, hur växterna förändras: vintergröna växter, perenner som SOU 1972:27

RTAPP X U R5C-HA» < T N i N G , OMPÖRDE.UNING

Ay

5C-H AkO" MASSOR. 5EI-V5N (Niö^STOL-PAR. PlL&VAUU 3 T A K&rR^-5"Pfe N

£ I P A P P TL P/-AHT&R.IN1<S TRAD

0 6 H

AV BUSBAR

£RASSAI>;D

4CAK/lKi-HA<^

E P A P P IE P U A N < , 5A.Npl_-E.-<l>uArS€^ JS^JUU

ÖVRie Figur 13.1

(

A5FALTKJRIN6

u-neusTNiMe

återkommer år efter år, tillväxten av snår och lövskogsdungar, vårblommor osv. En trädgård bör vara rik på upplevelser året om med såväl det naturliga djurliv som finns där, fåglar, insekter, som med eventuella egna, tama djur. Barnens egen trädgård blir därför ett viktigt inslag i utemiljön. En samlingsplats, där man kan vara tillsammans i små och stora grupper, där man kan spela teater etc, kan omgärdas av dubbla, friväxande eller klippta häckar med en mångfald buskar och små flerstammiga träd. Stora, fria gräsytor bör också finnas på förskolans tomt. En tät dunge med lövträd kan bli en tillflyktsort för barnen. Tätt planterade ekar t ex växer fortare än glest planterade träd. När det blir dags att gallra kan de unga ekarna flyttas över till nästa förskoltomt. På så sätt blir tomten en plantskola i miniatyr för kommande planering. Förutom fruktträd bör tomten kunna berikas med solitärträd, dvs träd som står ensamma. Om tomten är blåsig eller behöver skyddas för stark trafik eller mot insyn planterar man "gröna väggar": avenbok söderut, klippt eller friväxande oxel, som silar blåsten mycket bra, en pilevall som växer fort och tätt. I detta, liksom i övrigt skall man naturligtvis välja material alltefter klimat och lokal tillgång. (Jfr bilaga 4 "Växturval för förskoltomten".) 13.3.5 Utomhuslekar Den fria, spontana leken behöver man inte planera för på annat sätt än att den ges utrymme i form av fria ytor, privata, gömda platser, snårskog, bersåer, "glömda" hörn eller klätterträd, naturmark osv. Det skall också kunna finnas områden på förskoltomten som behöver förberedas på ett eller annat sätt: där barnen får tillfälle att odla sin egen jord, att bygga och konstruera, att umgås med vatten och eld, att sköta om djur, att gräva i marken och i sand, att klättra, klänga och rutscha, att cykla, köra med vagnar, att spela teater, att ägna sig åt kojlek av olika slag. Barnens trädgård blir intressant året runt med ett vettigt växturval. Det kan t ex innehålla lökar, grönsaker, kryddväxter, växter som ger intressanta fröställningar, såsom judekörs, achillea, prydnadsgräs eller blommor som man kan torka. Då kan trädgården leva kvar i medvetandet också under vinterhalvåret. Fröställningarnas frön kan tas till vara i "labbet", där de kan sås tidigt på våren i jiffypots. Trädgården kan ordnas på flera olika sätt. Man kan t ex ha sina odlingar i planteringsramar av trä. Barn och vuxna kan tillsammans bygga upp en kallmur av natursten och jord och i den plantera en hel mängd örter, taklök, sedum och annat. Växturvalet måste bli olika i olika delar av vårt land. Vad man framför allt bör tänka på är att trädgården måste innehålla åtminstone några säkra och pålitliga växter som ger relativt snabba resultat - barnen vill inte vänta för länge eller misslyckas för ofta. Ett fågelbad kan också finnas i trädgårdens närhet. Barnens egen trädgård med bärbuskar och land bör också innehålla en del fruktträd: äpplen, päron, plommon och bigarråer. Här kan det vara viktigt att beakta att dvärgformerna snabbare ger frukt än de stora träden. (Växtförteckningen i bilaga 4 innehåller även förslag på fruktträd. SOU 1972:27

perenner och andra växter.) Det är inte många barn, speciellt i hyreshusområden, som får möjlighet att lära känna olika tama djur eller lära sig ta ansvar för och vårda dem. Speciellt för de allra äldsta förskolbarnen är den sistnämnda aspekten inte oviktig. Djur förekommer sällan i dag i svenska förskolor, men är en relativt vanlig företeelse vid förskolor eller fritidscentra i t ex England, Danmark, Schweiz och Tyskland. Skillnaden i modern tradition mellan olika länder när det gäller barn i förskolor eller skolor och djur kan bl a bero på olikhet i hygieniska bestämmelser. En annan viktig aspekt är också att har man djur på t ex en förskola krävs också att barn, föräldrar och personal kan dela ansvaret att ta hand om dem över kvällar och nätter, över helger osv. Frågan om man skall ha djur, som t ex kaniner, höns, getter, marsvin, inne och/eller ute pä en förskola måste därför bli en fråga att gemensamt ta ställning till för personal, barn, föräldrar och även den lokala huvudmannen. Många barn har inte umgåtts med riktig levande eld. Eldstaden kan göras enkel med naturstenar på naturmark, den kan muras upp av barn och vuxna tillsammans, den kan bli både öppen eldplats och en sluten ugn eller rökugn. Barn och vuxna kan tillsammans bygga ut den under några är, den behöver inte stå färdig när barnen flyttar in. Rörelselekar, att springa, klättra, rutscha, åka kana, hänga i linor och trapetser, cykla runt, runt, slå kullerbyttor, ta sig uppför och nedför, gunga och balansera osv utvecklar barn både fysiskt och psykiskt. I dag utnyttjas inte alltid möjligheterna till nivåskillnader i utemiljön. Lekplatser görs ofta plana och med klätter- och klängredskap, som ofta är dåliga och dyra substitut. Backar för tefatsåkning och kälkar, backar eller sluttningar för linbanor, cykelstigar och asfaltslingor för kärror och trehjulingar, ibland också klätterställningar, stora stenar, en gunga eller en stor hängmatta, som rymmer flera barn på en gång är väsentliga inslag för olika rörelselekar. Man kan utrusta förskolan med balansbommar, men man kan också tillgodose sådana behov på bygglekplatsen, utforma sandlådans kanter så att de duger till balanslekar, spänna upp några linor både för fötter och händer mellan några träd. De minsta barnen tycker om en grässlänt eller en rutschbana. Den bör utformas så att den rymmer flera barn i bredd och bör ligga infälld i en naturlig slänt, där det krävs en lutning av minst 1:2. Detsamma gäller rutschbanor för större barn. Klätterträd är bättre än konstgjorda klätterställningar, de följer med barnens rörelse, kräver mer av balans och uppmärksamhet. Linbanan kan ökas efter hand om utrymme finns; den kan roa och öva både barn och tonåringar, ofta även vuxna. Sand är ett nödvändigt lek- och byggmaterial för både små och stora barn. Sandlekplatsen för de minsta bör vara minst 50 m2 och sanddjupet 40 cm. Sandlådesargen bör vara plan och av trä så att man kan sitta på den, baka kakor på den, balansera på den, köra med bilar etc. Om den får en månghörnig utformning kan barnen leka tillsammans och även få egna hörnor, vilket är viktigt med tanke på att sandleken ibland kan leda till konflikter mellan barnen (jfr kapitlen 4 - 5 Arbetssättet i förskolan). De äldre barnen bör ha en större sandlekplats, gärna 100 m2 stor och 170

SOU 1972:27

med ett sanddjup av mellan 50 och 100 cm. De gräver gångar, bygger tunnlar och vägar och behöver också kompletterande byggmaterial i form av bräder eller klossar av trä. Både små och stora barn bör ha tillgång till vatten när de sysslar med sand. Den behövs när sanden blir för torr för att hålla ihop för barnens konstruktioner. Men vatten behövs även i andra sammanhang. En vattenspridare eller en dusch svalkar av barnen när sommardagen är het, en vattenränna, ett litet system med rännor, dammar och kanaler blir bra för hemsnickrade båtar, experiment med fördämningar, vattenhjul och annat, brobyggen och dammar. Pä en kuperad tomt kan vattenleken ordnas på ett varierat och ändå billigt sätt. En vattenledning i form av ett plaströr läggs ner samtidigt som markplaneringen görs och vatten- och avloppsledningarna för själva byggnaden utförs. Rännor eller kanaler kan byggas av en plastmatta med träsargar eller en asfaltmatta kompletterad med natursten, litet vattenväxter och några vattenälskande buskar eller små träd. Men dammarna måste vara mycket grunda liksom rännor och kanaler, och vattnet skall rinna undan med rätt god fart. Det får inte bli för djupt någonstans - barn har drunknat pä 10 cm djup - och blir vattnet stillastående häller det sig inte rent och blir inte heller så intressant för barnen att sysselsätta sig med. Bygglekplatsen finns med i socialstyrelsens rekommendationer från 1965. Ändå är den långt ifrån vanlig i förskolornas trädgårdsanläggningar, trots att man länge känt till att byggleken är en av de mest uppskattade lekformer barn kan erbjudas. Med riktiga verktyg och inte överdrivet nitisk handledning från de vuxna bygger barn de mest fantasirika konstruktioner, lär sig sin egen begränsning, lär sig göra saker tillsammans och att ta hänsyn. De får uppleva skaparglädje och känna samhörighet. Det är viktigt att sätta en del träramar på bygglekplatsen, som underlättar barnens samverkan. Gamla telefonstolpar eller avbarkade trädstammar är bra som ramverk. I övrigt kan man använda sig av spillvirke och restbitar. Verktygen däremot bör vara rejäla och bra. Stora, ordentliga hammare, fogsvansar och bågsågar, som man skall vara två om att använda, hovtänger, avbitartänger, snickarpennor, spik av litet olika dimensioner. Om skolbarnen i skolan och fritidshemmet finns med pä bygglekplatsen kan det krävas ytterligare verktyg. Många vuxna kan tycka att en bygglekplats i full verksamhet ser skräpig ut, men det är viktigt att söka inse att det som verkar skräpigt och störande inte alls har samma inverkan på barnen. Att de tvärtom kan uppleva oordningen som inspirerande, att de "skapar sin egen ordning i kaos". På en bygglekplats skall barnen kunna få gräva djupa hål i marken, konstruera klätterdjungler av bildäck, linor och ramverk, bygga hus och balkonger, gräva ut källare och montera radiomaster; material skall finnas och de vuxna skall finnas till hands och delta i lekarna. 13.3.6 Deltidsförskolans utemiljö Deltidsförskolans utemiljö måste av nödvändighet oftast bli mindre och annorlunda än heltidsförskolans. I de fall då möjligheter finns att lägga SOU 1972:27

deltidsförskolan i en större lekpark, kan byggnaderna med fördel länkas samman med parklekens inomhuslokaler. Deltidsförskolans barn kunde dä fä tillgång till bygglek, vatten, eld och djur, egna odlingar och rörelselekar av många skiftande slag i lekparken och få utrymmen, som inte gär att ordna inne i ett bostadsområde. Det blir då också naturligt med sambruk av lokalen och en personalmässig samverkan, där parklekens folk, väl tränad och utbildad för att ta hand om barn och delta i deras utomhusaktiviteter, skulle utgöra ett värdefullt tillskott för deltidsförskolans barn. 1 de fall deltidsförskolan har ett eget hus är det fördelaktigt att lägga det i anslutning till en lekpark eller ett större friområde, så att barnen får möjligheter till både fri, obunden lek liksom även mer organiserade aktiviteter utomhus. I de fall deltidsförskolan placeras i bottenvåningen på ett hyreshus bör barnen inte ha mer än ca 300 meters trafikfritt gångavstånd till lekpark eller större friytor. Även om barnen kan vistas ute på bostadsområdets lekplatser, bör de ha en egen uteplats. I anslutning till deltidsförskolans lokaler bör därför ordnas ett förstorat lektorg. Dit kan de flytta ut sina lekar när vädret är fint. Där bör finnas litet plats till egna små land, en eldstad, några sköna sittplatser i en grön oas. Ytan som kan anslås till deltidsförskolan blir ganska knapp. Minimum bör dock vara att kommunerna anslår minst 5 m2 per plats (2 barn) för den separata deltidsgruppens lektorg (se även kapitel 20 Kommunernas planering). 13.4 Exempel I utredningens diskussions-PM presenterades några exemplifierande skisser bl a på lokaler för två syskongrupper och en småbarnsgrupp (figur 13.2). Skisserna, som utarbetats inom utredningens miljögrupp, hade bl a till utgångspunkt dels i diskussions-PM redovisade första utkast till funktions- och kommunikationsschemata, dels en totalyta på 12 m2 per plats. Den första kommun som projekterade och byggde förskollokaler med utgångspunkt i utredningens lokalprogram blev Halmstad. Den typ av förskola som byggdes i Halmstad redovisas i det första exemplet. Under 1971 fortsattes arbetet med miljöprogrammet med utarbetande av idéer och skisser för förskolans utemiljö. Planer som i samband därmed utarbetades för de tre förskolor som samtidigt projekterades i Halmstad, antogs av kommunen och har således börjat att successivt realiseras. Den av utredningen föreslagna markplaneringen, som bl a stöder sig pa det sätt som t ex parkförvaltningen i Helsingborg arbetar på (se avsnitt 13.3.3), kunde av förklarliga skäl inte genomföras till fullo. Något mera färdigt resultat av de nedan beskrivna planerna på utemiljön kan således ännu inte studeras i full omfattning. Under 1971 utarbetades vidare bl a förslag till lokaler och utemiljö i nära kontakt med representanter för social- och byggförvaltningarna i Sollentuna kommun. De förslag till lokaler och utemiljö som blev resultatet av arbetet i den speciella arbetsgrupp som bildades, redovisas också bland exemplen, men har liksom övriga exempel - bortsett från de tre Halmstadsexemplen - ännu inte blivit förverkligade. De utgår dock — 172

SOU 1972:27

r

Figur 13.2 Två syskongrupper och en småbarnsgrupp med separata hemvisten. SOU 1972:27

med undantag av "Allgården", "den geodetiska domen" och deltidsförskolans utemiljö - från planerade (Sollentuna och Getinge) eller befintliga förskolor (förskolan i stenstaden). 13.4.1 Vallås 1:1, Halmstad Av Centrala Byggnadskommittén i Halmstad erhöll utredningen planunderlag för tre förskoltomter i kommunen vilka skulle bebyggas med förskolor enligt utredningens modell. Huvudritningar och arbetsritningar för utemiljön har som nämnts utarbetats inom utredningen, medan lokalerna ritats och projekterats av Halmstads kommun i nära samarbete med barnstugeutredningen. Vallås 1:1 är en förskola med två syskongrupper och en småbarnsavdelning. Som den är placerad kommer den att ligga i direkt anslutning till Vallås centrum med låg-, mellan- och högstadieskolor, butiker, bibliotek, post och annat som hör till en centrumanläggning. Tomten begränsas i norr av en bussväg, i väster av ett gräsbevuxet friområde, som delvis kommer att användas för skolornas idrotts- och fritidsändamål. I söder gränsar tomten till vad som så småningom skall bli lågstadieskolans område och i öster av en promenad- och cykelväg. Byggnaden Huset är en kompakt, sammanhängande byggnad och motsvarar i stort de idéskisser, som presenterades i diskussions-PM (figur 13.3). Småbarnsavdelningen ligger innanför ena gaveln följd av personalutrymmen och ekonomilokaler, som avlöses av lekhallen med sina sex stationer vid fasaderna, kapprum och våtrum för de två syskongrupperna och slutligen hemvistrum och avkopplingsrum för syskongrupperna vid den andra gaveln. I detta utförande rymmer byggnaden 52 barn + personal 16 anställda, inalles ca 68 personer. Av barnen i syskongruppen beräknas några vara deltidsbarn. Småbarnsavdelningen kan med enkla förändringar göras om till fritidsavdelning för skolbarn, varav följer att huset kan få bidrag och belånas för sextio platser. Det laga envåningshuset med sitt förhöjda tak ovanför lekhallen är byggt i grönlaserat impregnerat virke med röda snickerier och mörkgrå papp på taken. Varje barngrupp har sin egen ingång till förskolan. En klarröd dörr leder in till småbarnsavdelningen, syskongruppernas ytterdörrar lyser i gult och blått. Bakom småbarnens röda dörr ligger barnvagnsgaraget med plats för tolv vagnar och med en bred hylla för åkpåsar och insatser. I kapprummet innanför har varje barn sin egen plats för ytterkläder och kapprummet är tillräckligt stort för att de äldre barnen i gruppen skall kunna träna av- och påklädning själva. Sittplatser skall också rymmas här. I lekrum 1 vistas de minsta barnen i småbarnsgruppen. Här finns plats för fyra sängplatser, men den fria golvytan är viktig också här. I stället för mjölkkök finns kokplatta och diskho i lekrummet. Där finns också en bänk, där man kan sköta barn utan att lämna de andra ensamma. I 174

SOU 1972:27

anslutning till de minstas lekrum ligger avkopplingsrummet. Lekrum 2 är avsett för de större barnen i gruppen och skall rymma både fri golvyta för stor rörelselek och avskilda vrår. Det står i direkt förbindelse med våtrummet och såväl detta lekrum som våtrummet har direkt förbindelse med utemiljön via fönsterdörrar. Syskongruppernas barn möts i det gemensamma kapprummet, som har direkt förbindelse med lekhallen. Denna ligger centralt i huset och är omgiven av sex aktivitetsstationer, som i sin tur har god kontakt med lekytorna utanför huset. Gränserna mellan ute och inne är flytande, skärmtaket ovanför lekhallens verkstad och laboratorium, våtrum, bibliotek och miljö gör att barnen kan öppna fönsterdörrarna och leka lika mycket ute som inne när vädret tillåter. Hemvistrummen ligger på andra sidan kapprummet skilda åt av ett avkopplingsrum. Förskolan Vallås 1:1 är inte större till ytan än vad platsantalet föreskriver för den traditionella barnstugan. Den är på 665 m2 och ligger alltså något under de 12 m2 per plats, som man i dag räknar som normalt. Det nya programmet ryms alltså på den gamla ytan men med en omdisponering av utrymmena. Förskolans byggnad har kostat 710 000 kr inklusive projektering och kontroll, vilket innebär knappt 12 000 per plats. (Se kostnadsredovisning i bilaga 22.5.) Utemiljö Efter samråd med barnavårdande myndigheter, stadsträdgårdsmästaren och Centrala Byggnadskommittén i Halmstad har den drygt 8 000 m2 stora tomten planerats så att barn runt omkring också skall få komma in på förskolans tomt och leka (Figur 13.4). Den lågstadieskola av provisorisk karaktär som ligger på andra sidan gångvägen har inga egna lekutrymmen, men barnen där är välkomna till förskolan, som ändå har gott om plats för att rymma sitt program. Här finns rikligt utrymme inte bara för besökande barn och vuxna utan också för förskolbarnens mera ordnade utomhusaktiviteter, som det är planerat för på olika sätt, samt deras fria, ostyrda lek. Husets placering i tomtens södra del medger att utemiljön planeras i enlighet med den etapputbyggnad, som redovisats tidigare. Den södra halvan av tomten är tänkt och planerad att användas mera exklusivt av förskolbarnen, medan dess norra del utformats med tanke på både förskolbarnen och andra, företrädesvis skolbarnen. Breda vegetationsbälten av häckar, snår, flerstammiga träd, bildar gräns mellan de två delarna av tomten. Mot bussvägen och längs med halva gångvägen löper en kraftig pilevall, som dels inramar en planterad skog av gråal och bok, dels skapar rum för redskapslek under tak samt för byggoch skräplek av olika slag. Bräder, lådor, linor, bildäck, verktyg, spadar och stegar skall finnas här. En linbana som börjar uppe i skogen för ner mot byggleken. Marken stiger mot väster och friområdet och bildar ett Fint underlag för skid- och kälkbackar vintertid. Den egentliga förskoltomten inramas av en klippt oxelhäck, som skall 176

SOU 1972:27

Figur 13.4

•$-

bEL-VSTS INÖ

65r

XX. jULGT^TSSKUrtryVMfcNr -SV. CYKELÄTKUUPABia • Ö

BÄHK\ +JAÖS ("WuöMSJsO*» NR 18^. » « « > TRADÄARMSOI^A.

„

O 3v. cy<6L6TÄl-LVA6e, PLArRUTSäHtäKHA +*AJSS Meus^mSKys

* 1 "TRAE>éAfaDa©lJMöA

Sc/*\ NÄ 1A>H ^ t ^ r v K M .

VALLA-S JU HUVUDPL.AH 1966 A R . S

BAfJNSnJGEUTR&DHlNÖ

UT-EMILJ56HUPPBN STOCKHOLM

D E N 2 8 OKT

1^7 f

(RXTTBL.SE U T T S R D D E N 11NOV. i g } i )

SOU 1972:27 13 177

bli ett utmärkt vindskydd när den vuxit upp. Till vänster om ingången ligger de större barnens sandlekplats, som är ungefär 75 m2 stor och har ett sanddjup av 75 cm, så att barnen får tillfälle att gräva djupt och långt om de har lust. Här finns också en gräsyta för bollspel och plats för bygglek med ett förråd både för material av olika sorter, kartonger, bräder, lådor, bildäck, linor, spadar, stegar av trä och metall, tegel och lättbetong och alla sorters verktyg barnen behöver. Omedelbart norr om huset vid syskongruppernas hemvistrum ligger "sagoängen" omgiven av täta buskage och dubbla häckar med ett mångfald växter av olika slag. Blommande buskar, flerstammiga träd, en rikt varierad grönska och en mängd olika sorters grenverk, som spelar ut sitt rika register året runt. En särskild liten berså är utsparad i den övre kanten. Den innehåller en enkel eldstad med sittstockar utplacerade runt om. Både eldplatsen och sagoängen blir fina samlingspunkter för gruppsamvaro. Runt om löper en cykelslinga av asfalt, som förenas med de asfaltytor som omger huset i övrigt och som är fina lekytor för kärror, bollekar, hopprep, miljöbyggen utomhus och mycket annat. Pä andra sidan om cykelstigen ovanför eldplatsen finns en gräsyta planerad för att kunna ställas i ordning till djurhage, om personalen och barnen vill och har lust och inga allergiska barn kan komma att ta skada av djuren. Man kan börja med några kaninburar, men platsen är tillräckligt stor för att också rymma några getter eller får. Barnens egen trädgård ligger utanför våtrummet, laboratoriet och verkstaden. Där finns plats för blomsterland och grönsaker och där finns en liten redskapsbod. Trädgården övergår till en fruktträdgård med äppel-, päron- och körsbärsträd och här finns också utemöbler och en trädgårdsgunga utplacerade i gräset. Småbarnen har sin avdelning alldeles till höger om ingången. En liten kulle uppbyggd av schaktmassor rymmer en rutschbana. Sandlådan är litet mindre än de äldre barnens, ungefär 40 m2 och placerad intill häcken och som de äldre barnens med en port ut för att underlätta påfyllning av sand. Ett litet nedsänkt trädgårdsbad i plast med trätrallar runt om ligger bra till för påfyllning via vattenslang. Några fontänpilar intill skall både skänka skugga och bli ett fint grönt rum när grenarna släpar ända ner till marken. Också sandlådan får skugga från några lönnar. Soffa och bord för barn och vuxna finns också här. För fria lekar har förskolbarnen tillgång till marken norr om sagoängen och cykelstigen. Al- och bokskogen skall vara stor nog för att barnen skall kunna dra sig undan i den, uppleva den som en "vildmark", ett spännande tillhåll men också ett vackert blickfång. Tomtplaneringen och utrustningen till Vallås 1:1 är kostnadsberäknade av Halmstads kommun till 128 000 kr, vilket betyder en kostnad av nära 16 kr per m2 och 2 130 kr per plats. (Förskolan är berättigad till sextio platser enligt socialstyrelsens beräkningar och tomten är totalt 8 160 m 2 .) Som tidigare nämnts är tomten planerad att utgöra lekplats för lågstadieskola och andra barn i bostadsområdet (se vidare kostnadsberäkning, bilaga 22.5). SOU 1972:27

13.4.2 Vallås 20:1 Ytterligare två förskolor med samma utformning som Vallås 1:1 har byggts i Halmstad, men i båda fallen har småbarnsavdelningen använts som fritidshem beroende på efterfrågan. Här nedan redovisas endast utemiljöerna som kommunerna beslutat få till stånd för dessa förskolor (figur 13.5 och 13.6). Vallås 20:1 (figur 13.5) ligger litet perifert i Vallås i ett bostadsområde med huvudsakligen enfamiljshus. Norr om tomten går en matargata med mycket litet körtrafik och söder om tomten löper ett gångstråk och längre bort en busslinje, som för till centrum. Åt öster ligger ett gammalt gravfält och enfamiljshus. I väster är närmaste granne också ett enfamiljshus och man har tillgång till en bit parkmark i tomtens sydvästra hörn. Den parkmarken skall vara tillgänglig för alla som bor i trakten och här får förskolans barn rika tillfällen till kontakter utåt. Mot gatan ligger syskongruppernas sandlek i anslutning till våtrum och skärmtak. Ett tjockt buskage planteras i gränsen ut mot gatan. De parkeringsplatser som kommunen krävde på tomtmark har placerats i nordvästra hörnet med direkt anslutning från gatan och bakom ett träplank. En grind i staketet närmast parkeringsplatsen är avsedd för fritidsbarnen, som har ett eget cykelställ invid planteringen. Den andra grinden leder in till syskongrupperna. På sydsidan av huset ligger större delen av tomten och här har barnen sina egna land, här finns byggleken bakom ett plank med regelverk, här finns bordtennis för skolbarnen, här finns en mjuk kulle upplagd av schaktmassor, här finns linbana och cykelslinga. Här finns också några små "rum" i form av skålar i marken av olika storlek och djup. En för eldplatsen, som är rätt stor och inhägnad av låg, tät och mjuk dvärgvide, en för en liten bassäng med trätrallar runt omkring, en annan är bara gräsklädd och inbjuder kanske till att kullra runt i, krypa upp för, rulla ner i. Den femte är helt omgärdad av Ölandstok och skall kunna bli "reträttplats" för enstaka eller några få barn. Tomten är kostnadsberäknad hösten 1971 av Halmstads kommun till 90 600 kr, vilket innebär ett kvadratmeterpris av 30 kr och en kostnad av 1 510 kr per plats. Tomten är på 3 030 m2 med en lika stor bit parkmark i anslutning (se vidare kostnadsberäkning i bilaga 22.5). 13.4.3 Andersberg, Halmstad Den tredje av Halmstads nya förskolor, som ligger i Andersberg, ett relativt nytt bostadsområde i stadens utkant, rymmer två syskongrupper och en fritidshemsavdelning. Tomten är på 5 000 m2 (figur 13.6). Norr om förskoltomten ligger en liten kommunal lekplats, i söder en tillfartsgata och parkeringsplatser. Väster om tomten ligger också parkeringsplatser för bostadsområdet och i öster går ett gångstråk förbi en nedlagd tipp, som så småningom skall förvandlas till fritidsområde med olika aktiviteter för både vuxna och barn. Asfalten runt huset fortsätter i en cykelslinga, som för till eldplatsen bakom en pilevall och byggleken bakom en annan pilevall. Redskapsleken 180

SOU 1972:27

figur 13.5

V ^ J S - ^ oOo ^r* FRUCTS^AD

f ö

5 v cy<Ei_STÄu.TV>,e>»5.. SCM -^

t^5

&ta-YSMlH& BAftt

NOi-A.

. TeÄD6Aete6o^D

sv cyKe^sTÄuj-rABR.

VALI-A5

2.0-"1

HUVUDPUATt

(9G6 /£R-S &4->?HSro&EoricE-DHihi& UT6Mll-pa'(.UPPEH STryn=a-iOLv*A 12 HOV

SOU 1972:27 181

ig^i

Figur 13.6

står på gräsmattan och från kullen - uppbyggd av schaktmassor - löper linbanan parallellt med poppelhäcken, som har en liten öppning mot lekplatsen i norr, så att barnen i bostadsområdet kan besöka lekplatsen. Från kullen går en bred rutschbana ner i barnens sandlek och bredvid den står en ställning med långa lianer att svänga sig ut på. Trädgården ligger i tomtens sydvästra hörn med fruktträd, sittplatser, skönt, grönt gräs och skyddad av dubbla häckar planterade litet oregelbundet och labyrintiskt för att locka till lek. Barnens egen trädgård ligger utanför fritidshemmets gavel och ovanför, på andra sidan om cykelslingan, har man planterat en tät dunge av aspar till en liten skog. Tomten är kostnadsberäknad hösten 1971 av Halmstads kommun till 120 000 kr, vilket innebär ett pris av 25 kr per m2 och en kostnad av 2 000 kr per plats (se vidare kostnadsberäkning i bilaga efter kapitel 22, bilaga 22:5). 13.4.4 Allgården - inte bara förskola Allgården är - som namnet antyder - till för alla, en mötesplats för alla åldrar i ett bostadsområde. Den inrymmer en förskola med två syskongrupper och en småbarnsavdelning samt ett fritidshem för skolbarnen. Men allgården innehåller dessutom en kvartersgård, som skall stå öppen för bostadsområdets invånare och föreningsliv. För barnen i förskolan kan kvartersgården innebära en kontaktpunkt med ungdomar och vuxna. Dagbarnvårdare med barn i familjedaghem kan också få speciellt goda möjligheter till kontakter med förskolans barn och personal via kvartersgården. Byggnaden Inomhus fungerar förskolan som i Vallås 1:1, trots att formgivningen är helt annorlunda (fig 13.7). Här har varje syskongrupp sin "egen" paviljong med gemensam lekhall och aktivitetsfält i form av bibliotek, musikrum, miljörum, lab och verkstad och terapirum. Hemvist I ligger i god kontakt med lekhallen och hemvist II blir det lugnare rummet. Både avkopplingsrummen och våtrummen har direkt förbindelse med utemiljön och man har var sitt kapprum. Lekhallen inrymmer matplats och har förhöjt golv framför den öppna arbetsväggen in till köket - så att barnen kan arbeta tillsammans med de vuxna i köket och båda ha rätt arbetshöjd. Arbetsstationerna är förlagda till hallens båda ändar med fönsterdörrar ut till arbetsytor också utanför huset. Småbarnsavdelningens paviljong har entré via barnvagnsgaraget till ett stort centralt beläget kapprum. På ena sidan om kapprummet ligger våtrummet med utgång till trädgården och med en dörr in till lekrum 2, där de stora småbarnen leker. Lekrummet har också en dörr ut till trädgården. På andra sidan kapprummet ligger avkopplingsrummet som har förbindelse med lekrum 2. Förskolavdelningen i Allgården är belåningsbar för 60 platser, och 184

SOU 1972:27

Figur 13.7

J3<äcLM*iå

varje plats har nära l i m 2 . Den är kostnadsberäknad i januari 1972 till 840 000 kr, vilket betyder 14 000 kr per plats. Byggnadsytan är 680 m2 (se vidare bilaga efter kapitel 22, bilaga 22:5). Med små ändringar kan den här förskolan också anpassas till åldersgrupperad förskola av den typ som i dag är vanligast och de rekommendationer socialstyrelsen ställer upp i dag, till vissa lämpliga delar. Här visas också en sådan version utan fritidshem och kvartersgård. (Fig. 13.8 och 13.9.) Detta slags allgård finns inte uppbygd. Den är ett resultat av det utvecklingsarbete som hösten 1971 bedrivits inom utredningens miljögrupp. Utemiljön I norr begränsas tomten av en körväg, i öster och i söder av gångstråk och i väster ligger en kommunal park med plats för både vuxna och barn (figur 13.10). Det nordöstra hörnet av tomten är reserverad för barnen i småbarnsavdelningen. Här finns en rejäl sandlåda med platta träsarger. Vidare finnsen liten bassäng med trätrallar runt om och sittplatser för vuxna och barn. Några små kullar av schaktmassor i en rätt stor gräsmatta omgärdas av häckar och snår. I häcken löper ett trådstängsel med grind. När häcken väl vuxit upp syns inte trådstängslet som i början bildar ett bra stöd för späda häckplantor. Barnen kan själva ta sig ut och in via lektorget och entrén mot öster. Utanför småbarnens fönster är ett tjockt och rikt varierat fågelsnår planterat med buskar som skall kunna locka till sig fåglar och fjärilar till blommor, bär och frukter. Några små träd ingår också i planteringen, som kompletteras med fågelmatsalar för höst och vinter. Syskongrupperna och fritidsbarnen har fruktträdgård och egna odlingar nedanför småbarnens hörna. En jordvall på några meters höjd och dito bredd famnar in en stor del av tomten och inrymmer eldplatsen, byggleken och redskapsleken. För att göra det än mer intressant har vallen och marken bakom planterats med lövskog, tätt, tätt för att växa fort och erbjuda gömslen, grottor och avskildhet. En cykelslinga går delvis genom skogen och delar också av sagoängen från andra lekaktiviteter. Kullen som är upplagd av schaktmassor i tomtens sydvästra hörn blir kalk- och tefatsbackar vintertid. En stor fri gräsyta söder om huset blir en tillgång för alla som finns i huset. Uppe vid kvartersgården ligger också en liten fruktträdgård och utanför entrén finns en syrenberså. Till vänster om ingången till trädgården vid kvartersgården ligger tomtens "rökruta" med avskilda sittplatser, barnsäkra askkoppar och rödbrunt marktegel som golv. Gårdarna mellan huskropparna har fått litet olika utformning beroende på funktionerna. Gården mellan kvartersgården och förskolans personalavdelning är utformad som en gammal trädgård med planteringar, trädgårdsblommor och bambusnår. Nästa gård, som ligger utanför syskongruppens lekhall, mellan småbarnsavdelningens paviljong och ekonomidelen, får en mera rustik 186

SOU 1972:27

Figur 13.8

Figur 13.9

A

^rJ\yt^j

•v>lrv*^-' s w; •>

v

4^-wU Xr\^W I1 V'

^U-GA^D*^

ST-OCA&+0 L^M

°) NOV

^57^

karaktär. Här bygger man ut trädäcket utanför huset så att det blir plats för att äta utomhus, den öppna spisen fungerar åt två håll. En stor ek ger skugga. När man inte äter på trädäcket blir det en fri lekyta. Gården mellan syskongrupperna har blivit sandlekplats. Några smala broar av trä leder in till trädäcket. De delar av sandleken till flera hörn eller rum - då fungerar den bättre - och de blir i sig själva fina redskap för bilar och vagnar, för balanslekar och som sittplatser. Den fjärde gården kallas för verkstadsgård, och där skall både fritidsbarnen och de större barnen i syskongrupperna kunna jobba ute med sådant som annars sker i verkstad och laboratorium eller som kanske är alltför skrymmande för att rymmas inomhus. Man kan bygga lådbilar, reparera cyklar och kärror, snickra möbler till byggleken m m. Mot väster är tomten relativt öppen och det är meningen att ett samarbete över tomtgränsen mellan förskola, kvartersgård och parklek skall etableras. 13.4.5 Förskolan i stenstaden — en sanerad gård På Söder i Stockholm ligger Katarina västra dag- och fritidshem med 96 platser, varav ca 15 i fritidshemmet. Man har fyra syskongrupper och en småbarnsavdelning. Gården, som står till barnens förfogande, är omgiven av gator på tre sidor och ett hyreshus på den fjärde, i vilket dag- och fritidshemmet är inrymt i bottenvåningen och en trappa upp. Gårdens mått är 50x18,5 m, vilket betyder under 10 m2 per barn. Klart underdimensionerat alltså, men knappast ovanligt mitt inne i storstäderna (figur 13.11). Ett tätt och två meter högt plank löper längs ena kortsidan och halva långsidan av tomten. Bakom planket invid byggnaden är småbarnens avdelning. Där finns en terrass i anslutning till huset, på vilken man kan köra ut barnvagnarna, då vädret tillåter att barnen sover ute. Vidare finns där en sandlekplats avgränsad av en sittsarg i lagom höjd för de vuxna på utsidan och något förhöjd på insidan så att den passar för barnen. Gräsmattan är litet kuperad och planterad med vad som så småningom skall bli ett buskage som skall fungera som en grön grotta. På andra sidan plankporten, som är ingång från gatan, ligger bygglekplatsen med ett ramverk av grova ohyvlade stockar fastsatta i planket, ett klätternät och klätterlinor. Bildäck, mera linor, spadar och stegar finns i redskapsskjulet, som också är ett lekhus. En svängd träramp leder upp till huset, som på sin andra sida har en sandlekplats för de större barnen. Alldeles i närheten av sanden ligger eldplatsen uppbyggd av naturstenar i en ring. Där finns också en planterad labyrint av häckoxbär och måbär. Där planket tar slut och staketet tar vid vid långsidan kompletteras det av en häck av sibirisk ärtbuske. Gräsmattan har en inlagd asfalterad cykelslinga med en mötesplats under tak bakom den uppbyggda kullen, från vilken löper två rutschbanor, en i plast med bättre glid sommartid och en av oljehärdad masonit, som fungerar fint också på vintern. Den befintliga poppeln har kompletterats med rosenhagtorn, syrener, rönnar och äppelträd. SOU 1972:27

Figur 13.11

iS 5u. £

Jo VS P

< *-

Barnens egna land ligger intill huset vid fritidshemmets avdelning och där växer både rädisor, morötter och blommor av flera slag. 13.4.6 Sollentuna En av de första kommuner som jämte Halmstad anmälde sitt intresse för utredningens program för ny förskola och av att delta i en försöksverksamhet var Sollentuna norr om Stockholm. Utredningen kan här presentera två förslag till förskolor och en skiss till uteplanering. Förskola - lågstadieskola - fritidshem Den tomt utredningen fick sig anvisad för skissarbete bestod av ca 12 000 m2 och planeras förutom förskolan rymma en två-parallellig lågstadieskola och ett fritidshem. Byggnaden Förskolbyggnaden är ritad helt enligt det nya funktions- och kommunikationsschema som utredningen lagt fram i betänkandet som bas för lokalprogrammet (figur 13.12). Centralt i huset ligger lekhallen med sina sex stationer inskjutande i de fyra paviljongerna. Lekhallen har förhöjt tak och fyra utgångar till lektorg under tak utomhus. Hemvistrummen för syskongrupperna ligger längst bort från lekhallen i paviljongerna. De blir alltså avskilda och relativt lugna rum men har båda fönsterdörrar ut mot lekmiljön utanför. Detsamma gäller våtrum och avkopplingsrum, vilket bidrar till att sudda ut gränserna mellan ute och inne. Småbarnen kan också springa ut från sitt lekrum, som tidigare nämnts, och om de minsta skall sova ute i sina vagnar kör man lämpligen ut vagnarna genom våtrummet till terrassen vid ekonomigården. Ekonomi- och personalpaviljongen rymmer dessutom matrum och miljö delen inom sina väggar. Hela matrumsdelen är något förhöjd för att barnen skall kunna stå och arbeta vid bänken till köket och hjälpa till med matlagning, dukning och annat. Dörrar direkt ut till terrassen utanför underlättar utemåltider. Ett personalrum har också dörrar ut mot terrass och finträdgärd. Byggnaden är 715 m2 stor, vilket innebär en yta på något över 11 m2 per plats (60 platser). Den är kostnadsberäknad till 920 000 kr dvs 15 300 kr per plats. Kostnadsberäkningen är gjord i december 1971 (se vidare bilaga efter kapitel 22, bilaga 22:5). Utemiljön Tomten gränsar i söder till ett grönområde, i öster till en parkeringsplats och några enfamiljshus, i norr till en matargata, som slutar i en vändplats utanför skolan, och i väster till en bostadsgata, som så småningom kommer att omvandlas till gångstråk (figur 13.13). Innanför det senare, vid tomtens västra kant, har fritidshemmet placerats i planen, medan skolan lagts ovanför fritidshemmet. Förskolan SOU 1972:27

Figur 13.12

Figur 13.13

" V\5WV\

(7\ r:\

c

-^" '

A

-.-•--'-

' Zoo

•-....-

M . . - , . : . • VKN-'I^I

har placerats i tomtens sydöstra hörn med tillfart från parkeringsplatsen, som hör till området, alltså så långt bort från de båda övriga som det är möjligt, dels för att utnyttja friytorna så mycket som går, dels också för att kontakterna annars kan bli litet för våldsamma mellan skolbarn och förskolbarn. För att ytterligare understryka vikten av avskildhet utan att för den skull ge upp möjligheterna till kontakter och integration har i planen en tretungad kulle av schaktmassor lagts upp mellan förskola och skola-fritidshem. Skolgården och fritidshemmets mark har rätt stora asfaltytor men också gräsmattor och planteringar. Utanför fritidshemmets fönster finns ett tjockt bälte av buskar och träd av olika karaktär som ett trevligt blickfång. Nedanför södra gaveln på fritidshemmet ligger barnens finträdgård med fruktträd och deras egna odlingar med nätstaket mot friområdet som stöd för blomsterbönor, luktärter och andra slingerväxter, som barnen kan välja själva och som kan skifta under åren. Innanför en klippt ligusterhäck ligger deras bygglekplats med eldstad och den skall vara öppen också för de skolbarn, som inte får plats på fritidshemmet. En stor sandlåda för skolbarnen ligger nedanför kullen och en linbana för ner till skolbarnens gräsmatta med ett litet grönt rum för gruppsamvaro. Inne i lövskogen ligger redskapsleken, som kan bli en träffpunkt för förskolbarn och skolbarn, eftersom cykelslingan för trehjulingar och kärror går från förskolan och in genom skogen. För att barnens utelek skall kunna fungera bra och för att de verkligen skall kunna utnyttja den på ett både meningsfullt och utvecklande sätt, lära sig samarbete och hänsyn bör fritidspedagogen i fritidshemmet finnas tillgänglig utomhus under skoldagen. Barnen behöver hjälp att lösa upp konflikter, kan behöva ett handtag i rätt riktning på bygglekplatsen, ha någon att vända sig till med frågor och få hjälp av. Dessutom blir fritidspedagogen ett stöd för personalen i förskolan. Förskoltomten har en särskild avdelning utomhus för småbarnsgruppen omhägnad av staket och häck. Där ute finns en sandlåda med en liten rutschbana, där finns en nedsänkt bassäng med trätrallar runt om, där finns några små kullar, där finns sittplatser och träd av olika slag. Gården nedanför småbarnsavdelningen har planerats som en ren nyttogård, här kan mattransporterna komma, här hänger man ut tvätt på tork, här finns plats för personalens cyklar - ett ekonomiutrymme av det här slaget också utomhus kan komma till nytta på många sätt. Syskongruppernas sandlek ligger nedanför kullen med en rutschbana och i god anslutning till den gångväg, som löper utanför häcken på grönområdet. Det gör det lätt för parkförvaltningen att fylla på sand årligen genom den plankport eller den grind, som finns i häcken. Barnens egna land ligger utanför utematplatsen och där planteras också fruktträd pä gräsmattan, där finns en trädgårdsgunga, plats för vilstolar och dusch. Söder om cykelslingan ligger eldplatsen på grusat underlag och med sittstockar runt omkring. Vid sidan av elden står en klätterställning och på andra sidan ligger bygg- och skräpleken med stegar, rep, spadar, virke, bildäck och verktyg. I en redskapsbod förvaras sådant som inte bör ligga ute nattetid. På den här tomten har inte varje barn så mycket plats som i de andra SOU 1972:27

exemplen. Här utgör ytan ungefär 50 m2 per plats, men med en fritidspedagog till hands och med ett visst mått av integration borde även denna utemiljö fungera bra både för förskolbarn och skolbarn. Dessutom har man grönområdet strax söder om tomten. Där finns bollplan för de större barnen, som är stora nog att börja träna lagspel och där kan också skolbarnen ha utegymnastik. (Ej kostnadsberäknad.) 13.4.7 Runda rum En lekhall som är en geodetisk dom, dvs uppbyggd av element bestående av liksidiga trianglar har också utarbetats som förslag till försöksverksamheten i Sollentuna (figur 13.14). 1 lekhallen ligger stationerna insprängda, vilket mycket väl låter sig göra, eftersom takhöjden är avsevärt högre än vanligt. I mitten är domen nio meter hög och ytan på lekhallen inklusive aktivitetsstationerna blir hela 254 m 2 . En lekhall av det här slaget kan ge barnen nya upplevelser. Halvklotformen ger möjligheter att ändra inredningen, fönster kan tas upp var man vill. hela översta takdelen kan göras öppningsbar, allt detta kan bli plusvärden för både barn och personal. Lekhall och ekonomidel kan dessutom skärmas av frän resten av förskolan och användas på kvällstid för andra aktiviteter, de kanske kan bli en kvartersgård eller plats för klubbverksamhet och möten av olika slag. Paviljongerna för småbarnen och syskongrupperna känns igen från det tidigare sollentuna-exemplet. Vi vet inte i dag hur barnen uppfattar en annan rumsform än den de är vana vid, men det vore väl värt att pröva också den här typen av förskola, framför allt där den kunde fylla det dubbla syftet att också bli en tillgång i ett bostadsområde för andra aktiviteter än enbart förskolans. En fransk arkitekt, som i sitt forskningsprojekt behandlade boendeförhållanden, som främjar en harmonisk utveckling hos barn, lät barnen själva bygga upp sina egna rum i poluretanplast, som är lätt för barnen att arbeta med.1 Det blev runda rum och bönformade rum och rum som mycket påminner om den här typen av lekhall. Arkitekten konstaterade att barn tycker om att bo i sammansatta rumsformer och att rumsformerna har en stark egenart. Det talar för att lekhallen i form av ett halvklot eller en sfär skulle verka inspirerande och fantasieggande på barnen. Tekniken som används för att sätta ihop elementen är mycket enkel och det blir sannolikt inte dyrare att åstadkomma en lekhall i form av en dom än i den mer traditionella kubformen. Dä skall man ha i minnet att man får en avsevärd "överyta" på köpet. Att avstånden mellan t ex hemvist och lekhall blir litet längre här än i den mera traditionellt utformade typen av förskola behöver inte nödvändigtvis innebära en sämre lekfunktion eller försvårade kommunikationer. Dessutom kan man tänka sig en lösning, där syskongruppernas hemvist är mer direkt

1 Jean Boris. Arbetet finns redovisat i den norska tidskriften F 15 kontakt nr 9-10 1971.

198 SOU 1972:27

Figur J 3.14

knutna till lekhallen än i det här redovisade planförslaget, som också det är framtaget under 1971 års arbete i utredningens miljögrupp. 13.4.8 Getinge Getinge är inte ännu införlivat med Halmstads kommun, det dröjer ännu ett år eller två. Där planeras en förskola, redan nu är många getingebor beroende av centralorten och har sitt arbete där. Dessutom har man egen industri i Getinge med arbete för både kvinnor och män. Tomten som diskuterats ligger intill en låg- och mellanstadieskola och ett kommunalt bad. Eftersom marken består av åkermark i kommunal ägo kunde tomtmarken tas till, den utgör ungefär 4 000 m2 (figur 13.15). Också i Getingeskissen ligger huset omgärdat av asfalt med en utvikande cykelslinga runt gräsytor, genom träddungar och snår, förbi barnens land och fruktträdgården och upp till huset igen. Här ligger sandoch redskapslek i en dalgång omgiven av två kullar uppbyggda av schaktmassor, på vars norrsida man placerat byggleken med förråd, en liten kojby och en dunge av träd som så småningom skall kunna bli klätterträd för barnen. Dalgången överbryggas av en hängbro; man kan rutscha ner för rutschbanor, åka linbana, balansera på hemmagjorda balansbommar - eller inköpta om ingen finns till hands att tillverka dem hoppa över sanden på nergrävda hoppstockar eller bara gräva gångar eller vägar i sanden om man hellre vill det. Lektorget invid huset är utbyggt till en rejäl terrass med delvis övertäckt tak av klätterväxter och med en nersänkt badbassäng, vars vatten rinner ut via golvbrunnen och en asfalterad ränna till en dagvattenbrunn. När man inte använder bassängen lägger man en golvtrall eller två av trä ovanpå den. Terrassen avslutas mot asfalten i två breda trappsteg som man också sitter bekvämt på. Där finns också en liten halvcirkelformad scen med tredubbla häckar, som kan bilda fond, kuliss och omklädningsloge. De främre häckarna bör vara klippta, den bakre fonden kan innehålla både oklippt buskage och flerstammiga träd av olika sorter. Hela tomten är omgärdad av häckar för att skydda mot blåst, då den har ett relativt utsatt läge. En tät och bred pilevall på två sidor, klippt avenbok eller amerikansk hagtorn mot öster och söder. Ett tätt fågelsnår är planterat invid barnens land, där skall också finnas fågelbad och fågelmatsalar. Liksom samtliga tomter i de presenterade exemplen är getingetomten tänkt att utrustas med utomhusbelysning av lämpligt slag både på själva byggnaden och ute i trädgården. 13.4.9 Deltidsförskolans lektorg Deltidsförskolans utemiljö får ofta delas upp på så sätt att ett mindre eget utrymme - lektorg - används för mera "ordnade" aktiviteter, medan mera utrymmeskrävande utelekar, cykling, bollspel, bygglek osv 200

SOU 1972:27

.--, i*., v-~-

Figur 13.15

SOU 1972:27

-

får förläggas till annan plats, den kommunala lekparken, bostadsområdets kvarterslekplats eller liknande. Utredningens förslag visar ett lektorg utanför en deltidsförskola, som är inrymd i bottenplanet på ett hyreshus (fig. 13.16). Ingången till lekskolan är förlagd till husets andra sida. Hela lektorget inramas av en tjock häck, förslagsvis tålig syren, för att barnen skall få vara relativt ostörda på sin gård. Här finns en asfaltyta med ett långt och stadigt arbetsbord, som kan användas för allehanda sysslor. I redskapsskjulet finns uteleksaker och verktyg, trädgårdsspadar och vattenkannor, grillkol och annat material för uteleken. Skjulet kan också användas i barnens lekar. Mitt på gården finns eldstaden uppmurad med en bänk i anslutning som avlastningsyta. Ett litet grönt rum, en rund berså med bord och bänkar får också plats på deltidsförskolans lektorg och en planterad ask skall så småningom skugga gården. Den grönskar sent och fäller bladen tidigt, varför den inte tar bort solvärmen tidig vår och höst. När asken vuxit till sig ordentligt snickrar man en sittbänk runt stammen, som då både blir en trevlig sittplats och kan fungera i olika rörelselekar.

13.5 Normering för en fram tida u t byggnad 13.5.1 Några drag i den nuvarande lokalplaneringen De riktlinjer, som för närvarande är normgivande för utformningen av barnstugornas lokaler, redovisas i socialstyrelsens Råd och Anvisningar nr 184 från december 1965. Beträffande daghemmen utgår skriften från olika avdelningar för barn i åldersgrupperna 6 månader, 1 å 1 1/2 år, 2-3 år, 3-4 år och 5-6 år. För den yngsta gruppen rekommenderas separata utrymmen för skötning och mjölkkök. För de övriga grupperna föreslås förutom kapprum och toalettrum ett vistelseutrymme bestående av två rum. Det ena är avsett att tjäna som kombinerat lek- och matrum och det andra som kombinerat lek- och sovrum. Utöver dessa utrymmen rekommenderas mindre grupprum, t ex slöjdrum, s k verkstad för vissa slag av bildarbete och lekkök för barnens husliga sysslor och för fiktiv lek. Utöver grupprum för sådana aktiviteter förekommer inte något utrymme inomhus som i första hand är planerat och utrustat för lek och aktivitet. I Råd och Anvisningar nr 184 redovisas även exempel på planlösningar samt en vägledande förteckning över daghemmets utrymmesbehov uttryckt i kvadratmeter för olika rum i barnstugan. För lekskolan rekommenderas slöjdrum och lekkök för bildarbete, husliga sysslor och fiktiv lek. Någon särskild planering av lokalerna för övriga aktiviteter förekommer sällan. Principlösningar ges även för lekskolor tillsammans med rekommendationer beträffande utrymmesbehovet. När det gäller uteplaneringen ger Råd och Anvisningar kortfattat en del rekommendationer. Barnen bör ha högst tio minuters gångväg till institutionen och den bör 202

SOU 1972:27

•&r±rc*£h

Figur 13.16

- -^

F?

in 8

O

ro

*

^fu^Wx^A-frJV^—^'^^rvJ'U^^^J^^^^,'U^^~A-v f ^

vara så beskaffad att 6-åringar utan risk skall kunna promenera dit på egen hand. I Råd och Anvisningar påpekas att tomten bör ha ett soligt och öppet läge. Där föreslås också en lekyta av ca 15-20 m2 per barn för att täcka barnens lekbehov. Utelekplatsen bör ligga i direkt anslutning till lokalerna så att barnen obesvärat kan gå ut och in. För utemiljön förordas vidare en utrustning bestående av sandlåda, klätterredskap och andra större attiraljer samt att grässlänter och berghällar bör bevaras liksom befintliga träd. Trädgårdsland, bärbuskar och fruktträd framhålls spela en viktig pedagogisk roll. Där bör finnas både gräsmattor, grusplan och en permanentad yta. En avskild bygglekplats med löst byggmaterial rekommenderas. Speciellt på daghemmen bör barnen även ha möjligheter till vattenlek. Några principlösningar för utemiljön ges inte i Råd och Anvisningar, däremot rekommenderas vissa ytor för att täcka utrymmesbehovet. Praxis har, som tidigare nämnts, givit vid handen att man, i de fall man följer Råd och Anvisningar, hamnar på en totalyta (exkl parkeringsplats o d) om ca 50 m2 per plats. 13.5.2 Statsbidragsbestämmelser och granskningsförfarande Statsbidragsbestämmelserna har sin grund i barnavårdslagens 55 §, som definierar barnstugor såsom institutioner "vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dygnet, såsom lekskolor, daghem och fritidshem". I barnavårdslagens 58 § sägs vidare att "socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela föreskrift om det högsta antalet barn och unga som samtidigt må vårdas där". Den 13 maj 1966 kom Kungl Maj.ts kungörelse om statsbidrag och lån till barnstugor, som gäller i dag. Statligt anordningsbidrag utgår f n med 5 000 kr per plats och lån med 4 000 kr per plats, förutsatt att barnstugan inte byggs med statligt bostadslån, då endast anordningsbidraget utgår. Bidrag eller lån utgår inte heller till lokaler, som är inrättade enbart för korttidsverksamhet, dvs lekskola. Man kan dock söka bidrag till lekskolverksamhet hos allmänna arvsfonden, som också kan ge bidrag till utrustning av såväl daghem och fritidshem som lekskolor. Både daghem och fritidshem skall för erhållande av bidrag och lån hållas öppna under minst fem timmar per dag, och barnen skall ha möjligheter att få både lagad mat och vila och sömn under den tid institutionen hålls öppen. För att underlätta ett slutligt godkännande av de ritningar, som skall åtfölja ansökan om bidrag och lån, rekommenderar socialstyrelsen att man på ett tidigt stadium i lokalplaneringen insänder ritningsförslag för barnstugan till NSB (Nämnden för Sjukvårds- och Socialvårdsbyggnader) för förhandsgranskning. Efter granskning av ritningarna lämnar NSB ett utlåtande till anordnaren över förslaget med uppgift om det maximala antalet platser i den planerade barnstugan samt eventuella villkor härför. I denna verksamhet utnyttjar NSB den fackkunskap på barnavårdsområdet som finns inom socialstyrelsens byrå HB 2 (Sociala barna- och 204

SOU 1972:27

ungdomsvårdsbyrän). Om det i granskningsärenden undantagsvis uppkommer fackfråga inom barnavårdsområdet av större principiell räckvidd, till vilken ståndpunkt icke tidigare tagits, hänskjuter NSB med eget yttrande ärendet till socialstyrelsen för slutligt avgörande. Efter förhandsgranskning kan slutlig ansökan om anordningsbidrag och lån ställas till socialstyrelsen. Den inges dock till NSB, som innan ansökan vidarebefordras till socialstyrelsen har att godkänna ritningarna, om de vid förhandsgranskningen angivna villkoren har iakttagits. Anordningsbidrag beviljas och utbetalas av socialstyrelsen. Lån beviljas av socialstyrelsen men utbetalas av statskontoret. Statligt driftbidrag till barnstuga utgår för år räknat för tillsyn av barn under skolåldern med 4 000 kr per plats och med 2 000 kr per plats för tillsyn av barn i skolåldern, dvs fritidshem. Också här gäller att institutionen skall hållas öppen minst fem timmar per dag. Det förutsattes att barnstugan står under ledning av för uppgiften kvalificerad personal, att barnstugan är inrymd i för ändamålet lämpliga lokaler utrustade bland annat med hänsyn till barnens behov av vila och sömn samt att barnen erhåller erforderligt antal måltider även med lagad mat. Socialstyrelsen fastställer det antal platser per avdelning för vilket driftbidrag skall utgå med hänsyn till barnstugans lokalutrymmen samt barnens ålder. Driftbidrag beviljas och utbetalas av socialstyrelsen. Någon efterbesiktning för att kontrollera att socialstyrelsens krav och rekommendationer följts, förekommer inte. 13.5.3 Utredningens förslag Det pedagogiska program, som föreslås för förskolan, underlättas som framgått av en ny typ av förskola, både vad beträffar byggnader och tomter. Den funktionsanalys, det lokalprogram och kommunikationsschema, som finns angivna för småbarnsavdelningen och för en varierande syskongrupp samt programmet för uteplaneringen (avsnitt 13.3) föreslås bli utgångspunkt för nya Råd och anvisningar, som skall bli vägledande för en framtida utformning av förskolans miljö. Den försöksverksamhet som nu bedrivs i socialstyrelsens regi ger ytterligare underlag. Nya Råd och Anvisningar bör snarast utarbetas inom socialstyrelsen i samarbete med bostadsstyrelsen, planverket, kommunförbundet och andra sakkunniga. I likhet med bostadsstyrelsens God bostad bör nya Råd och Anvisningar redovisa normer i form av krav och rekommendationer för en kommunal bedömning av inlämnade byggnadsärenden. Som nedan närmare anges bör de mer preciserade krav som ställs och som skall vara knutna till statsbidragen vara begränsade till antalet och gälla avgörande faktorer för miljöns utformning. Socialstyrelsens uppgift bör främst vara att genom utvecklingsarbete och kontinuerlig information stimulera till en god utformning av förskolans inne- och utemiljö. Det är väsentligt att den granskning som skall ligga till grund för beviljande av statsbidrag förenklas i förhållande till vad som i dag gäller. Det är därför av betydelse dels vad granskningen skall gälla, dels vilken instans som svarar för granskningen. Vad som granskas i samband med statsbidragsprövningen bör som ovan SOU 1972:27

antytts vara någon eller några för förskolans utformning avgörande faktorer och bör ej avse detaljutformningen. Den instans som skall utföra granskningen bör också kunna följa upp hur planerna realiserats. De bästa möjligheterna till en sådan kontroll och vidare uppföljning - i vilket ligger en viktig aspekt för utvecklingsarbetet - har självfallet den enskilda kommunen. Utredningen föreslår därför att granskningen i framtiden läggs på den kommunala byggnadsnämnden genom dess föredragande tjänsteman, stadsarkitekten. Den eftergranskning som denne i dag svarar för när det gäller bostadsbyggande, skulle hädanefter också komma att gälla förskolor och även fritidshem. Fördelarna med en kommunal granskning är stora: man kan få ett enklare och rationellare förfarande. Som ovan nämnts kan en snabbare och bättre efterkontroll komma till stånd. Huvuduppgifterna för socialstyrelsen och den expertis på NSB vars tid i dag mer eller mindre helt måste åtgå till granskningsärenden blir att i framtiden bedriva utvecklingsarbete och att utarbeta information. Utredningen föreslår att följande faktorer blir utgångspunkter vid utarbetandet av nya Råd och Anvisningar: 1. De bör på ett konkret och överskådligt sätt visa på anknytningen till avgörande organisatoriska aspekter med utgångspunkt i utredningens förslag till inre organisation för förskolan (kapitel 7). Utredningen avser därvid bl a: a) barngruppernas och förskolans storlek och sammansättning b) personalorganisationen c) det pedagogiska programmet d) kontakter och samverkan utåt (bostadsområdet och dess fritids- och lekparksverksamhet, skolan, andra institutioner osv) 2. Det av utredningen redovisade lokalprogrammet (funktions- och kommunikationsschema för byggnaden samt utredningens förslag till program för utemiljön) skall utgöra viktiga utgångspunkter för redovisningen av hur en inom- och utomhusmiljö som utgår från förskolans pedagogiska program bör utformas. Dessa två punkter utgör preciseringar av det föreslagna pedagogiska programmet, vilket Råd och Anvisningar och kompletteringar av dessa genom kontinuerlig information på ett åskådligt sätt bör anknyta till. Det är betydelsefullt att på ett åskådligt sätt kunna anknyta till det pedagogiska programmet för att skapa förståelse och kunskap hos arkitekter och byggare för den grundläggande problematiken. (Se främst kapitel 3 Samspelet mellan människorna i förskolan samt kapitlen 4 - 5 Arbetssättet i förskolan.) 3. Nya Råd och Anvisningar skall även ange de krav som skall uppfyllas för erhållande av statsbidrag för nya förskolor. Utredningen föreslår att dessa begränsas vad gäller byggnad och utemiljön till att endast avse minimiytor och rekommenderar att dessa 206

SOU 1972:27

anges per plats. (Se vidare kapitel 20 Kommunernas planering för utbyggnad av förskolan samt bilaga 20.5.) a) För heltidsförskolans byggnad föreslår utredningen en minimiyta på 12 m2 per plats. b) För heltidsförskolans tomt föreslår utredningen en minimiyta på 50 tn2 per plats. c) För deltidsförskolans byggnad föreslåsen minimiyta på 5 m2 per plats (2 barn). d)För deltidsförskolans egen utemiljö föreslås 5 m2 per plats (2 barn) som minimiyta. Vad som nämnts under punkterna 1 och 2 blir således viktiga utgångspunkter för utarbetandet av framtida rekommendationer. De är också viktiga som utgångspunkter för utarbetandet av en kontinuerlig information inom socialstyrelsen samt för utvecklingsarbete på central och lokal nivå. Utredningen har funnit att utemiljön i dag i Råd och Anvisningar och i verkligheten inte förts upp till samma angelägenhetsnivå som byggnadens utformning. När det gäller nya byggnader har genomgående en relativt tillfredsställande standard uppnåtts. Det har tidigare (avsnitt 13.3.2) anförts skäl som talar för en höjning av tomtytan. De motiv som ligger bakom gäller främst att ge förskolan de nödvändiga möjligheterna att integrera sin verksamhet med bostadsområdets fritids- och lekaktiviteter. Det är därför viktigt att detta klargörs i Råd och Anvisningar. Att beakta utemiljön blir av betydelse inte enbart vid normering och granskning. Synsättet bör också beaktas vid fastställande av statliga anordnings- och driftbidrag. Kostnaderna för en utökad tomtyta - utöver den minimiyta som utredningen föreslår - synes i jämförelse med andra kommunala investeringar och kostnader ofta kunna bli relativt obetydliga. Som exempel kan nämnas kostnaderna för förskolor i stadsdelen Bredäng i Stockholm. Dessa har blivit föremål för en utredning av Stockholms stadsbyggnadskontor.' Barnstugorna svarar för endast 0,5 % av områdets totala kostnader. Det visar sig vid en jämförelse att barnstugorna i Bredäng svarar för hela 16 % av driftkostnaderna, grundskolan tar 76 %, medan bostäderna endast svarar för 2 %. (Se kapitel 22 Kostnadssynpunkter). En alltför kortsiktig sparsamhet när det gäller yta i och utformning av förskolans byggnader och utemiljö kan få negativa konsekvenser för driften. En snävt tilltagen tomt, för hårt rationaliserade lokaler är oftast något som inte kan rättas till i efterhand. En väl fungerande ute- och innemiljö utgör en viktig grundval för verksamheten i förskolan.

1 Meddelande nr 39 "Investeringar och driftkostnader i Bredäng" Utredningsbyrån vid Stockholms stadsbyggnadskontor.

SOU 1972:27

Bilaga 13:1 Funktionsanalys och lokalplanering

Funktionsanalys och lokalplanering, smabarnsgrupp 4 + 4 = 8 barn 1/2-2 1/2 år. Aktivitetsområde

Funktioner

Fast inredning

1. Ankomst och hemfärd

Ta upp och ta ur barn i barnvagnar Förvara barnvagnar Förvara vagnspåsar

Djup hylla ovanför uppställningsplatserna

2. Av- och påklädning (12 barn)

Klä av och på barn Hänga upp kläder Förvara kläder och skor Torka kläder Barn börjar klä av sig själva

Kapphylla med krokar i barnhöjd för ca 8 barn Perforerad hylla för ytterskor

Skötas: Kläs av och på. tvättas, bytas på

Förvaringsutrymme för skötattiraljer

Matas Börja äta själv Värma barnmat, laga välling

Avfallspåsar

4 barn 112-ca 1 år 3a. Kroppshygien 3b. Måltider

3c. Lek, aktivitet och vila i bädden

Sprattla Titta på och gripa efter mobiler Manipulera föremål Lyssna till ljud och musik Sova Sitta uppe i bädden Resa sig i bädden Förvara leksaker

3d. Lek och aktivitet på golvet

Ligga på mage och rygg Rulla över i annat läge Söka nä och gripa föremål Sitta upp Kava och hasa omkring Krypa, resa sig Gä med och utan stöd

8 barn ca 1-2 1/2 är 4a. Kroppshygien

4b. Lek och aktivitet med grundmaterial

208 Anordningar för namnskylt Kapphängare för vuxna

Kokskåp

Tvätta sig Torka sig Kamma sig Borsta tänderna Dricka Uttömning Förvara toalettartiklar

Potthylla för ca 6 pottor Skåp för toalettartiklar

Plaska i vatten Ösa, hälla, spruta vatten Leka med föremål i vatten Löddra, använda färg i vatten Gräva, ösa, hälla och forma sand Gegga och kladda med lera Förvara tilläggsmaterial, sand och lera

Skåp, hyllor

SOU 1972:27

Rumsbeteckning

Kommentar

Barnvagnsgarage (12 vagnsplatser)

Bred ytterdörr med entréramp Vagnarna skall ej behöva placeras bakom eller ovanför varandra

Kapprum

Skåpinredning i vuxcnhöjd för ca 6 barn

Lekrum

Våtrum

Slutet utrymme med dörr

Våtrum

SOU 1972:27

Aktivitetsområde

Funktioner

5. Måltider

Börja "duka" Börja servera sig själv Äta Börja "duka av" Delta i bortplockning Göra rent

5b. Lek med lekmaterial

Använda plockmaterial, klossar, bultbräden, träda pärlor etc Använda mindre, byggbart material Klossar Funktionslek med papper, färg, kritor Fingermålning Enkel, fiktiv lek Använda böcker och bildmaterial Använda material för ljudproduktion Hämta, förvara, återställa material

Hyllor i BH och VH

5c. Stor rörelselek

Gå, springa, skutta, klättra, gå i liten trappa Klänga och hänga Rutscha, kana Dra saker efter sig Skjuta saker framför sig Bära, kånka Krypa in, under, bakom, upp på Gå ut och in genom dörr

Dörr med lågplacerat handtag

6. Sömn och vila

Sova Vila

8 sovalkover

Gemensamt för båda grupperna 7. Avkoppling

Fast inredning

Förvaringskåp i BH och VH

Isolering vid sjukdom m m Enskilda samtal Avkoppling och samvaro med föräldrar

8. Personal

9. Förvaring

210 Förvara lekmaterial Förbrukningsmaterial

Flyttbara hyllor

SOU 1972:27

Rumsbeteckning

Kommentar

Lekrum II

Se lekrum II Kapprum

God kontakt med utemiljön

Se lekrum II

Avkopplingsrum

Slutet utrymme med dörr

WC, 1 st (se även syskongrupperna) Omklädning med wc och dusch Förråd (se även syskongrupperna)

SOU 1972:27

Minimiytor Förskola med smäbarnsgrupp, 4 + 4,4 + 6,4 + 8 = 8-12 platser, 1/2-2 1/2 år Funktion - rum

Yta

Yta/plats

barnvagnsgarage

10-13-16

ca 1,3

kapprum

12-16-20

ca 1,6

våtrum

10-13-16

ca 1,3

lekrum I

lekrum II

24-36-50

avkoppling

6-7-8

ca 0,7

förråd

2-3-4

ca 0,3

3-4-5

ca 0,4

förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-) undercentral soprum dag- och arbetsrum pers -omklädning med wc och dusch

ca 6,6

kan sammanläggas med ev övriga avdelningar vid samordning med fler avdelningar utgår denna yta

(2) 1 6

Kommentar

0,7-0,5

kan sammanläggas med ev övriga avdelningar

0,5-0,3

pers -entré Summa nettoyta

110-135-162

13,7-13,5

SOU 1972:27

Nödvändiga förbindelser Förskola med småbarnsgrupp, 8-12 platser, 1/2—2 1/2 år. Direkt eller neutral förbindelse (via dörr, korridor, kpr eller annat neutralt utrymme)

Funktion - rum

Direkt förbindelse med (via dörr enbart)

barnvagnsgarage

barnentré, kpr, uteterrass

kapprum

barnvagnsgarage, våtrum, lekrum I och II,

våtrum

lekrum II, kpr, utelek

lekrum I

lekrum II, kpr, avkoppling

förråd

lekrum II

lekrum I, kpr, våtrum, utelek

förråd

avkoppling

lekrum I

kapprum

avkoppling

förråd

lekrum I o II

förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

lekrum I o II, pers-entré

undercentral soprum dag- o arbetsrum

lekrum I o II

pers -omklädning med wc och dusch

pers -entré, lekrum I o II

pers -entré

pers-omkl, lekrum I o II förråd

SOU 1972:27

Funktionsanalys och lokalplanering i syskongruppen H funktionsanalys och lokalplanering ^B\ktivitetsområde

Funktioner

Syskongrupp 10 platser

Syskongrupp 15 platser

Fast inredning

Rumsbeteckning

Kommentar

Rumsbeteckning

Kommentar

H l . Av- och påkläd- Hänga kläder Förvara skor ning Torka kläder Breda ut kläder för organisation av påklädning

BH kapphylla med krokar Perforerad hylla för ytterskor Hög hylla med fack VH Kapphängare för vuxna

Kapprum

Min 3 m väggyta

Kapprum

Min 4,5 m vägg längd

H Z . Kroppshygien (Se även 6. "Grundmaterial".)

Hållare för tvättlappar Hållare för handdukar Hållare för muggar Hållare för tandborstar Hållare för toalettpapper Hyllor, skåp i VH Skärmväggar med dörrar runt toaletterna

Vätrum

Slutet utrymme med dörr 1 wc avskilt 1 dusch avskild Wc 3 m2 sammanslaget med personal-\vc separat från våtrum i anslutning till hemvist

Våtrum

Slutet utrymme med dörr 1-2 wc avskilt 1 dusch Wc 3 m 2 separat från våtrum anslutning till hemvist

Hemvist I och 11 (Se även 13. "Kök och matrum" ) Matberedning

Rummet får ej bindas av aktiviteter som kolliderar med måltidens utsträckning i tiden. Slutet utrymme med dörr

Hemvist I och II

Ev uppdelbart Rummet får ej bindas av aktiviteter som kollidf rar med måltidei utsträckning i tiden. Slutet utrymme med dörr

Tvätta sig Duscha sig Torka sig Kamma sig Borsta tänderna Dricka Uttömning Förvara toalettartiklar Förvara frottéhanddukar Torka frottéhanddukar

3. Måltider

Duka Servera Äta Dricka Plocka bort Göra rent

4. Vila och avkoppling

Sova Vila Avkopplande aktiviteter

Förvaringsutrymme för filtar, madrasser, kuddar

Hemvist I och 11 (Se även "Avkoppling".)

Möjlighet att dämpa buller när barn skall sova. Slutet utrymme med dörr

Hemvist i och 11 (Se även 14.)

5. Stor rörelselek

Springa, rusa Röra sig till musik Körlekar: skjuta framför sig dra efter sig cykla Klättra, äntra Hoppa, slänga sig Kryp-in-lekar Gå i trappa Rutscha Vila, avkoppling

Ribbstolar Klättervägg Linor och repstegar

Lekhall (Se även Hemvist 1 och 11)

Takhöjd helst >3 m Diskbänk (lab ), arbetsbänk, (verkstad), hyllor, skåp, (miljö-bibi ), lösa skärmar för rumsbildningar Lekhallen kombineras med lab verkstad, miljö, musik och bibliotek

Lekhall (Se även 3. och 4. "Hemvist I och 11" )

214 SOU 1972:27

Kombinerad me< laboratorium, verkstad, miljö, bibliotek och musik. Diskbänk, (lab), arbetsbänk, (verkstad), hyllor, skåp, (miljö-bibi), lösa skärmar för rumsbildningar. Takhöjd helst >3m

Syskongrupp 20 platser

Syskongrupp 30 platser

Syskongrupp 40 platser

Rumsbeteckning

Kommentar

Rumsbeteckning

Kommentar

Rumsbeteckning

Kommentar

Kapprum

Min 6 m vägglängd

Kapprum

Min. 2x4,5 m vägglängd

Kapprum

Min 2x6 m vägglängd

Våtrum

Slutet utrymme med dörr 2 wc avskilt, 1 dusch Wc 3 m 2 separat från våtrum i anslutning till hemvist

Våtrum

Slutet utrymme med dörr 2x2 wc avskilt, 2x1 dusch

Våtrum

2x2 wc avskilt 2x1 dusch avskilt Slutet utrymme med dörr Wc 3 m2 separat från våtrum i anslutning till hemvist

Hemvist I

Rummet får ej bindas av aktiviteter som kolliderar med måltidens utsträckning i tiden. Slutet utrymme med dörr

Hemvist I

Rummet får ej bindas av aktiviteter som kolliderar med måltidens utsträckning i tiden. Slutet utrymme med dörr

Hemvist I

Hemvist II (Se även 8. "Musik' och 14. "Avkoppling".)

Möjlighet att dämpa buller när barn skall sova. Slutet utrymme med dörr

Hemvist II (Se även 8. "Musik' och 14. "Avkoppling".)

Möjlighet att dämpa buller när barn skall sova. Slutet utrymme med dörr

Hemvist II

Lekhall (Se även 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Lab -verkstad = 16 m avskiljbart Miljö-bibi = 14 m avskiljbart Takhöjd helst >3m

Lekhall (Se även 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Takhöjd helst >3m Lab -verkstad = 20 m 2 avskiljbart Miljö-bibi = 20 m avskiljbart Diskbänk (lab ), arbetsbänk, (verkstad), hyllor, skåp, (miljö-bibi ), lösa skärmar för rumsbildningar

Lekhall (Se även 3. "Hemvist I" och 4. "Hemvist II".)

SOU 1972:27

Wc 3 m 2 separat från våtrum i anslutning till hemvist 2 avdelningar kan dela på 1 wc

215 Takhöjd i lekhall helst > 3 m Lab = 16 m 2 Verkstad = 16 m 2 Bibi = 16 m 2 Miljö = 12 m 2 Alla avskiljbara

Funktionsanalys och lokalplanering

Syskongrupp 10 platser

Syskongrupp 15 platser

Aktivitetsområde

Funktioner

Fast inredning

Rumsbeteckning

Rumsbeteckning

6. Grundmaterial (Se även 2. "Kroppshygien".)

Experimentera och laborera med: sand lera vatten Förvara: sand lera plastbaljor redskap m m

Skåp Hyllor Lådor

Se 2. "Våtrum'

Se 2. "Våtrum"

7. Bildframställning

Bildframställning: Målning vid bord, på golv, mot vägg, mot staffli. Collage, klippning, rivning, klistring, modellering i plastiska material. Träslöjd (vid bord) och på golv. Ytbehandling med färg. Torkning av målningar, lersaker m m. Producera litteratur, bildserier etc. Förvara olika material.

Hyllor och skåp för verktyg och material, Låsbart skåp för farliga vätskor,

Verkstad (Se 5. "Lekhall" )

Verkstad (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

8. Musik Rytm

Producera ljud med instrument och på annat sätt. Sköta band- och skivspelare Lyssna Avslappning. koncentration inspiration Röra sig fritt till musik Improvisera

Diverse upphängningsanordningar för musikinstrument Förvaringsskåp

Lekhall

Lekhall

9. Lek Rollek

Byggande. Hopfogning av större och mindre material på golv. Byggande med klossar Bygga upp miljöer, bl a hemoch yrkesmiljöer. Använda varierat basmaterial som kan "bli allt". Förvara förbrukningsmaterial (skynken, kartonger, ömballagematerial etc). Förvara diverse tilläggsmaterial.

Förvaringsskåp Lådor Hyllor

Miljörum (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Miljörum (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

216 Kommentar

SOU 1972:27

Kommen

Syskongrupp 20 platser

Syskongrupp 30 platser

Syskongrupp 40 platser

Rumsbeteckning

Rumsbeteckning

Rumsbeteckning

Kommentar

Lab -verkstad = 16 m 2 avskiljbart från lekhallen God kommunikation med utemiljön

Musikrum

Miljörum (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

SOU 1972:27

Miljö-bibi = 14 m 2 avskiljbart från lekhallen

Kommentar

Se 2. "Våtrum"

Se 2. "Våtrum"

Se 2. "Våtrum"

Verkstad (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Kommentar

Verkstad (Se 5. "Lekhall".)

Lab -verkstad = 20 m 2 avskiljbart från lekhallen God kommunikation med utemiljön

Verkstad (Se 5. "Lekhall", 3. "Hemvist I" och 4. "Hemvist II".)

Verkstad = 16 m avskiljbart från lekhallen Arbetsbänk God kommunikation med utemiljön

Musikrum

Slutet utrymme med dörr

Musikrum

Slutet utrymme med dörr

Miljörum (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Miljö-bibi = 20 m avskiljbart från lekhallen

Miljörum (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Avskiljbart från lekhallen

Funktionsanalys och lokalplanering

Syskongrupp 10 platser

Syskongrupp 15 platser

Aktivitetsområde

Funktioner

Fast inredning

Rumsbeteckning

Rumsbeteckning

10. Litteratur och andra media (Se även 11. "Klassifikation".)

Använda litteratur: bläddra titta berätta och högläsa sittande eller liggande på golv, stående eller sittande vid bord. Foga ihop bokstäver till ord. Förvara: bilderböcker uppslagsböcker vuxenlitteratur tidningar tidskrifter bildmaterial

Låga snedställda bokhyllor Böckerna skall vara synliga framifrån. Bokhyllor i BH + VH Tidskriftshylla i VH Hyllor Lådor Förvaringsskåp

Bibliotek (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II" )

Bibliotek (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

11. Klassifikation

Hämta, förvara, återställa material. Breda ut material för överblick. Använda material individuellt eller i grupp. Använda sorterings- och tillhörighetsmaterial. Lägga inpassningsspel, pussel. Använda mindre, byggbart material

Hyllor, lätt överblickbara

Bibliotek (Se 5. "Lekhall", och 10. "Bibliotek", 3. och 4. "Hemvist I och II" )

Bibliotek (Se 5. "Lekhall" och 10. "Bibliotek", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

12. Laboratorium

Demonstrera, ex- Arbetsbänkar, h perimentera, väga, 70 cm mäta, plantera, Hyllor sköta akvarium, Förvaringsskåp sköta terrarium Diskbänk Ta hand om smådjur Förvara material, instrument för mätning, vägning, undersökning och experiment o d djurfoder, jord m m

Laboratorium (Se 5. "Lekhall")

Laboratorium (Se 5. "Lekhall".)

218 Kommentar

SOU 1972:27

Kommentar

Syskongrupp 20 platser

Syskongrupp 30 platser

Syskongrupp 40 platser

Rumsbeteckning

Kommentar

Rumsbeteckning

Kommentar

Rumsbeteckning

Kommentar

Bibliotek (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II" )

Miljö-bibi = 14 m 2 avskiljbart från lekhallen

Bibliotek (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Miljö-bibi = 20 m avskiljbart från lekhallen

Bibliotek (Se 5. "Lekhall", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Avskiljbart från lekhallen

Bibliotek (Se 5. "Lekhall" och 10. "Bibliotek", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Miljö-bibi = 14 m 2 avskiljbart från lekhallen

Bibliotek (Se 5. "Lekhall" och 10. "Bibliotek", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Miljö-bibi. = 20 m 2 avskiljbart från lekhallen

Bibliotek (Se 5. "Lekhall", och 10. "Bibliotek", 3. och 4. "Hemvist I och II".)

Avskiljbart från lekhallen

Laboratorium (Se 5. "Lekhall".)

Lab -verkstad = 16 m 2 avskiljbart från lekhallen

Laboratorium (Se 5. "Lekhall".)

Lab -verkstad = 20 m 2 avskiljbart från lekhallen

Laboratorium (Se 5. "Lekhall".)

Avskiljbart från lekhallen

SOU 1972:27

Funktionsanalys och lokalplanering

Syskongrupp 10 platser

Syskongrupp 15 platser

Rumsbeteckning

Kommentar

Rumsbeteckning

Delta i de vuxnas arbete Planera inköp Ta emot varor Sortera varor för förvaring Förbereda måltider Tillreda måltider Duka, servera, duka av, diska för hand

Kök

Slutet utrymme med dörr Matfunktionen lagd till hemvist och lekhallen

Kök

14. Avkoppling

Vila enskilt Isolera vid sjukdom, olycksfall

Avkopplingsrum

Slutet utrymme med dörr Sammanslaget med terapi

Avkopplingsrum

15. Terapi

Undersökningar av enklare slag Lägga enkla förband Dela ut medicin Förvara hälsokort Speciell träning i samband med handikapp

Terapirum (Se 14. "Avkoppling".)

Slutet utrymme med dörr Sammanslaget med avkoppling

Terapirum (Se 14. "Avkoppling".)

16. Föräldrasamverkan

Enskilda samtal Samvaro, avkoppling

Avkopplingsrum (Se 14. "Avkoppling", 15. "Terapi".)

Sammanslaget med terapi

Avkopplingsrum (Se 14. "Avkoppling", 15. "Terapi"-)

17. Särskilda personalaktiviteter

Enstaka måltider Konferenser Studiearbete Förberedelsearbete Föra och förvara löpande anteckningar Enskilda samtal Vila, avkoppling Av- och påklädning m m Hygien

Dagrum Arbetsrum

Slutet utrymme med dörr

Dagrum Arbetsrum

Omklädningsrum med wc och dusch

Slutet utrymme med dörr Sammanslaget med hemvist wc

Hemvistförråd

Sammanslaget med lekhallsförråd

Aktivitetsområde

Funktioner

1 3. Matberedning

18. Förvaring

Förbrukningsartiklar, lekmaterial Lekmaterial Förbrukningsartiklar bord, stolar m m Matvaror Städmaterial, städvagn Smutstvätt Uteleksaker

Fast inredning

Hyllor Hyllor Hyllor Hyllor Hyllor, krokar

Hemvistförråd Lekhallsförråd (mtrl, stol-)

Förråd: köksstädsmutstvättcentralsop-

Förråd: köksstädsmutstvättcentralsop-

Uteförråd

Uteförråd

Sopor

220 Omklädningsrum med wc och dusch

SOL! 1972:27

Kommentar

Syskongrupp 20 platser

Syskongrupp 30 platser

Syskongrupp 40 platser

Rumsbeteckning

Kommentar

Rumsbeteckning

Kommentar

Rumsbeteckning

Kommentar

Kök

Slutet utrymme med dörr Matfunktionen lagd till hemvist och lekhall

Kök och matrum

Kök slutet utrymme med dörr Lekkök och matrum 15 m 2 Kök 12 m 2

Kök och matrum

Kök slutet utrymme med dörr Lekkök och matrum 20 m 2 Kök 15 m 2

Avkopplingsrum

Ev sammanslaget med terapi

Avkopplingsrum

Terapirum (Se 14. "Avkoppling".)

Ev sammanslaget med avkopplingsrum Slutet utrymme med dörr

Terapirum

Slutet utrymme med dörr

Terapirum

Avkopplingsrum (Se 14. "Avkoppling", 15. "Terapi"-)

Ev sammanslaget med terapi

Avkopplingsrum (Se 14. "Avkoppling".)

Avkopplingsrum för två avdelningar kan föras samman

Avkopplingsrum (Se 14. "Avkoppling".)

Dagrum Arbetsrum

Slutet utrymme med dörr

Dagrum Arbetsrum

Slutet utrymme med dörr

Dagrum Arbetsrum

Slutet utrymme med dörr

Omklädningsrum med wc och dusch

Slutet utrymme med dörr

Omklädningsrum med wc och dusch

Slutet utrymme med dörr

Omklädningsrum med wc och dusch

Slutet utrymme med dörr

Avkopplingsrum

Hemvistförråd

Hemvistförråd

Hemvistförråd

Lekhallsförråd (mtrl, stol-)

Lekhallsförråd (mtrl, stol-)

Lekhallsförråd (mtrl, stol-)

Förråd; köksstädsmutstvättcentralsop-

Förråd: köksstädsmutstvättcentralsop-

Förråd; köksstädsmutstvättcentralsop-

Uteförråd

Uteförråd

Uteförråd

SOU 1972:27

221 Slutet utrymme med dörr

Minimiytor Förskola med 1-2 syskongrupper, 10-40 platser, 2 1/2-7 1/2 år Funktion - rum

Ytam'

Per 1 syskongrupp, 10-20 platser kapprum 8-16

Yta/plats mJ

Kommentar

0,8

vatrum hemvist st I I hemvi s t i l \

8-16

0,8

14-28 (17-34)

1,4 (1,7)

vid 15 platser och fler uppdelbart i 2 rum, ytan kan ökas genom minskning av lekhallen

avkoppling

4-8

0,4

vid mindre än 20 pl sammanslaget med terapi, vid 30 pl och mindre ev sammanslaget

hv-förråd

2-4

0,2

vid mindre än 15 pl ev sammanslaget med lekhallsförråd

R-wc

3-4

0,25-0,1

vid mindre än 15 pl sammanslaget med pers -wc, vid 5 pl ev sammanslaget

Per 1-2 syskongrupper, 10-40 platser lekhall med lab 35-140 verkstad (32-128) miljö bibi

3,5 (3,2)

vid mer än 15 pl lab -verkstad och miljö-bibi avskiljbara, vid mer än 30 pl lab, verkstad, miljö o bibi avskilj bara var för sig

musik

3-12

0,3

sammanslaget med lekhall vid mindre än 20 pl (ev vid 20 pl )

terapi

3-12

0,3

vid mindre än 20 pl sammanslaget med avkoppling (ev vid 30 pl och mindre)

lh-förråd (mtrl-) (stol-)

1-4 1,5-6

0,1 0,15

vid mindre än 15 pl ev sammanslaget med hemvistförråd

uteförråd

1,5-6

0,15

kök med lekkök och matrum

9-35

0,9

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

1-4 1,5-6 0,5-2 1,5-6

0,1 0,15 0,05 0,15

undercentral

(2-3)

(0,2-0,08)

soprum

1-4

0,1

dag- och arbetsrum

6-20

0,5

vid mer än 30 pl uppdelbart i 2 rum

omklädning m wc o dusch

3-12

0,3

vid mindre än 15 pl sammanslaget med hemvist-wc (ev vid 15 pl )

personalentré

vid 20 pl och mindre enbart kök med lekkök, måltider förläggs till lekhall el hemvist

beroende av uppvärmningssystem

vid mindre än 15 pl sammanslaget med hemvistentré (ev vid 15 pl )

Summa nettoyta

109-420

10,9-10,5

lekyta (hemvist, lekhall, musik, terapi)

55-220

5,5

lekytan kan omfördelas mellan hemvist o lekhall, ex vis som ovan angivits

Nödvändiga förbindelser Förskola med 1-2 syskongrupper, 10-40 platser, 2 1/2-7 1/2 år Funktion - rum

Direkt förbindelse med (via dörr enbart)

Direkt eller neutral förbindelse med (via dörr, korridor, kpr , el annat neutralt utrymme)

kapprum

våtrum

R-wc, lekhall (vid 15 pl o mindre/syskongrupp)

våtrum hemvist I

kpr, utelek hemvist II (om uppdelat) lekhall (vid mindre än 15 pl totalt)

hv-förråd, lekhall

hemvist II

hemvist I (om uppdelat) hv-förråd (brits-)

avkoppling

kpr, hemvist I el II hemvist el lekhall (vid mindre än 15 pl totalt)

hv-förråd

hemvist II

kpr

R-wc lekhall med lab verkstad miljö bibi

lh-förråd, utelek, musik (om skilt från lekhall) terapi (om skilt från avkoppling), matrum -lekkök (vid 30 pl o fler) hemvist I (vid mindre än 15 p l )

musik

lekhall (om skilt från lekhall)

terapi

lekhall (om skilt från avkoppling)

lh-förråd (mtrl-) (stol-)

lekhall

uteförråd

utelek

kök med lekkök och matrum

lekhall (vid 30 pl o fler)

dagrum, pers-entré, pers-omkläd, e-förråd, kök (vid mindre än 30 p l ) , kapprum (vid 15 pl om mindre/syskongrupp)

e-förråd, pers -entré, lekhall (vid mindre än 30 p l ) pers -entré, kök, lekhall

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-) undercentral

hemvist I

-

soprum dag- och arbetsrum

lekhall

omklädning med wc och dusch

pers -entré, lekhall

personalentré

pers -omkl, e-förråd, kök, lekhall

SOU 1972:27

Minimiytor Förskola med en syskongrupp, 10 platser, 2 1/2-7 1/2 år Yta m 2

Funktion - rum

Yta/plats m'

kapprum

0,8

våtrum

0,8

hemvist hemvist

u

14 (17)

1,4 (1,7)

Kommentar

hemvist I och II sammanslaget, ytan kan ökas genom minskning av lekhallsytan

avkoppling

4 (+ 3 = 7)

0,4

sammanslaget med terapi

hv-förråd

(2)

0,2

ev sammanslaget med lekhallsförråd

R-wc

(3)

0,3

sammanslaget med personally c

lekhall med lab verkstad miljö bibi

35 (+ 3 = 38) 32 (+ 3 = 35)

3,5 (3,2)

sammanslaget med musik utrustning för lab-verkst miljö, bibi ingår i lekhallen (diskbänk, arbetsbänk, skåp, hyllor, skärmar)

musik

(3)

0,3

sammanslaget med lekhall

terapi

(3)

0,3

sammanslaget med avkoppl

lh-förråd (mtrl-) (stol-)

l>5(+2]

0,15 0,1

sammanslaget med hemvistförråd

4,5

ute förråd

1,5

0,15

kök med lekkök

0,9

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

0,1 0,15 0,05 0,15

l

undercentral

* =4 5 0,5 4 ' 5 1,5 (2)

soprum

0,1

dag- och arbetsrum omklädning med wc och dusch

6 3 (+ 3) = 6

0,6 0,3

(0,2)

personalentré

beroende av uppvärmningssystem

sammanslaget med R-wc sammanslaget med hemvistentré

Summa nettoyta

10,9

lekyta (hemvist, lekhall, musik, terapi)

5,5

enbart kök med lekkök, måltider förläggs till lekhall eller hemvist

lekytan kan omfördelas mellan lekhall och hemvist ex vis som ovan angivits

SOU 1972:27

Nödvändiga förbindelser Förskola med en syskongrupp, 10 platser 2 1/2-7 1/2 år Funktion - rum

Direkt förbindelse med (via dörr enbart)

Direkt eller neutral förbindelse med (via dörr, korridor, kpr, el annat neutralt utrymme)

kapprum (även pers -entré)

våt rum

R-wc, lekhall, kök, pers -omkl, dagrum, ekonomiförråd

våtrum

kpr, utelek

hemvist I / hemvist II )

lekhall, hv-förråd (brits-)

avkoppling

lekhall eller hemvist

hv-förråd

lekhall och hemvist (brits-) kpr

R-wc lek hall med lab verkstad miljö bibi

hemvist, lekhall, lh-förråd, utelek

musik

-

terapi lh-förråd (mtrl-) (stol-)

lekhall

uteförråd

utelek

kpr, pers -omkl, dagrum, kök, e-förråd

kök med lekkök

kpr, e-förråd, lekhall

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

kpr, kök, lekhall

undercentral soprum dag- och arbetsrum

kpr

omklädning med wc och dusch

kpr, lekhall

personalentré

(se kpr )

SOU 1972:27

Minlmiytor Förskola med en syskongrupp, 15 platser, 2 1/2-7 1/2 år Funktion - rum

Ytam2

Yta/plats m '

kapprum

0,8

våtrum

0,8

hemvist I \ hemvist II )

21 (25)

1,4 (

Kommentar

hemvist I och II ev sammanslaget, ytan kan ökas genom minskning av lekhallsytan

avkoppling

6 (+ 4,5 = 10,5)

0,4

hv-förråd

0,2

R-wc

0,2

ev sammanslaget med personal-wc

lekhall med lab verkstad miljö bibi

53 (+4,5 = 57.5) 48 (+4,5 =52.5)

3,5 (3,2)

sammanslaget med musik utrustning för lab -verkst, miljö, bibi ingår (disbänk. arbetsbänk, skåp, hyllor, lösa skärmar)

sammanslaget med terapi

musik

(4,5)

0,3

ingår i lekhall

terapi

(4,5)

0,3

ingår i avkoppling

lh-förråd (mtrl-) (stol-)

lib

0,15 0,1

uteförråd

2,5

0,15

kök med lekkök

0,9

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

1,5) 2,5;

0,1 0,15 0,05 0,15

undercentral

(2)

(0,13

soprum

1,5

0,1

dag- och arbetsrum

7,5

0,5

omklädning med wc och dusch

4,5

0,3

personalentré

beroende av uppvärmningssystem

ev sammanslaget med R-wc ev sammanslaget med hemvistentré

Summa nettoyta

10,7

lekyta (hemvist, lek hall, musik, terapi)

5,5

enbart kök med lekkök måltider förläggs till lekhall eller hemvist

lekytan kan omfördelas mellan lekhall och hemvist ex vis som ovan angivits

SOU 1972:27

Nödvändiga förbindelser Förskola med en syskongrupp, 15 platser, 2 1/2-7 1/2 år Funktion - rum

Direkt förbindelse med (via dörr enbart)

Direkt eller neutral förbindelse med (via dörr, korridor, kpr, el annat neutralt utrymme

kapprum

våtrum

R-\vc, lekhall

våtrum

kpr, utelek

hemvist I

hemvist II

hemvist II

hv-förråd (brits-), hemvist I

avkoppling

hemvist eller kpr

hv-förråd

hemvist II

hemvist I kpr

R-wc lekhall med lab verkstad miljö bibi

lh-förråd, utelek

musik

-

terapi

hv-förråd, lekhall

lh-förråd (mtrl-) (stol-)

lek hall

uteförråd

utelek

k p r , kök, pers -entré, pers omkl, dagrum e-förråd, hemvist I

kök med lekkök

lekhall, e-förråd, pers -entré

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

pers -entré, lekhall, kök

undercentral soprum dag- och arbetsrum

lekhall

omklädning med wc och dusch

pers -entré, lekhall

personalentré

pers-omkl, o-förråd, kök, lekhall

SOU 1972:27

Minimiytor Förskola med en syskongrupp, 20 platser, 2 1/2-7 1/2 år Funktion - rum

Ytam'

Yta/plats m'

kapprum

0,8

våtrum

0,8

hemvist I hemvist ! . (

28 (34)

1.4 (1,7)

avkoppling

8(+6)=14

0,4

hv-förråd

0,2

R-wc

0,15

lekhall med lab verkstad miljö bibi

70 (64) 3.5 (3,2)

Kommentar

uppdelbart i 2 rum (12+16) ytan kan ökas genom minskning av lekhallsytan ev sammanslaget med terapi

lab -verkstad (16 m 2 ) avskiljbart, miljö-bibi (14 m 2 ) avskilj b ar t

musik terapi

(6)

0,45 0,3

lh-förråd (mtrl-) (stol-)

II-

0,15 0,1

uteförråd kök med lekkök

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

0,15

0,9

0,1 0,15 0,05 0,15

under central

(2)

V

0,1

soprum

0,1

dag- och arbetsrum

0,5

omklädning med wc och dusch

0,3

Summa nettoyta

214,5

lekyta (hemvist, lekhall, musik, terapi)

10,7 5,6

ingår ev i avkoppling

enbart kök med lekkök (ev uppdelbart), måltider förläggs till hemvist I el lekhall

beroende av uppvärmningssystem

personalentré

lekytan kan omfördelas mellan lekhall och hemvist ex vis som ovan angivits

SOU 1972:27

Nödvändiga förbindelser Förskola med en syskongrupp, 20 platser, 2 1/2—7 1/2 år Funktion - rum

Direkt förbindelse med (via dörr enbart)

Direkt eller neutral förbindelse med (via dörr, korridor, kpr, el annat neutralt utrymme)

kapprum

våtrum

R-wc

våtrum

kpr, utelek

hemvist I

hemvist II

hemvist II

hemvist I, hv förråd, (brits-)

avkoppling

kpr, hemvist I el II

hv-förråd

hemvist II (brits-)

R-wc

lekhall, hv-förråd

hemvist I kpr

lekhall med lab verkstad miljö bibi

musik, lh-förråd, utelek, terapi (om skilt från avkoppling)

musik

lekhall

terapi

lekhall (om skilt från avkoppling)

lh-förråd (mtrl-) (stol-)

lekhall

uteförråd

utelek

kök, pers-entré, hemvist I, dagrum, e-förråd, pers-omkl.

kök med lekkök

lekhall, e-förråd, pers -entré

e-förråd (köks-) (städ-) ^smutstvätt-) (central-)

pers -entré, lekhall, kök

undercentral soprum dag- och arbetsrum

lekhall

omklädning med wc och dusch

pers -entré, lekhall

personalentré

pers -omkl, kök, lekhall, eförråd

SOU 1972:27

Minimiytor Förskola med två syskongrupper, 30 platser, 2 1/2-7 1/2 år Yta/plats m 2

Funktion - rum

Ytam2

kapprum

2x12

0,8

våt rum

2x12

0,8

hemvist I 1 hemvist II )

2x21 (25)

1,4 (1,7)

avkoppling

2x7(+3,5)

0,45

hv-förräd

2x3

0,2

R-wc

3 (+1,5)

1 (0,15)

ev kan 2 grupper dela hemvist-\vc

lekhall med lab verkstad miljö bibi

105 (96)

3,5 (3,2)

lab-verkstad (20 m ) avskiljbart, miljö-bibi (20 m ) avskilj bart

musik

0,3

terapi

(7)

0,23

lh-förråd (mtrl-) (stol-)

r\^

0,15 0,1

uteförråd

4,5

0,15

kök med lekkök

0,9

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

4M

l>f 13 ' 5

0,1 0,15 0,05 0,15

undercentral

4» (3)

(0,1)

)

soprum

0,1

dag- och arbetsrum

0,5

omklädning med wc och dusch

0,3

Summa nettoyta

317,5 (316)

10,5

lekyta (hemvist, lckhall, musik,terapi)

5,4

Kommentar

hemvist I och II ev sammanslagna, ytan kan ökas genom minskning av lekhallsytan ev sammanslaget med terapi

ingår ev i avkopplingsrummen

lekkök + matrum 15 m , kök 12 m 2

beroende av uppvärmningssystem ev uppdelbart, 9+6

personalentré

lekytan kan omfördelas mellan lekhall och hemvist ex vis som ovan angivits

SOU 1972:27

Nödvändiga förbindelser Förskola med två syskongrupper, 30 platser, 2 1/2-7 1/2 år Funktion - rum

Direkt förbindelse med (via dörr enbart)

Direkt eller neutral förbindelse med (via dörr, korridor, kpr, el annat neutralt utrymme)

kapprum

våt rum

R-wc, lekhall

våtrum

kpr, utelek

hemvist I

hemvist II

hemvist II

hemvist I, hv-förråd (brits-)

avkoppling

hemvist el kpr

hv-förråd

hemvist II (brits-)

hemvist I kpr

R-wc lekhall med lab verkstad miljö bibi

matrum-lekkök, musik, lhförråd, utelek, terapi (om skilt från avkoppling)

musik

lekhall

terapi

lekhall (om skilt från avkoppling)

lh-förråd (mtrl -) (stol-)

lekhali

uteförråd

utelek

kök med lekkök och matrum

lekhall

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

hv-förråd, lekhall

kpr, pers-entré, e-förråd, pers-omkl, dagrum, hemvist 1

pers -entré, e-förråd lekhall, kök, pers -entré

undercentral soprum dag- och arbetsrum

lekhall

omklädning med wc och dusch

pers-entré, lek hall

personalentré

pers-omkl, e-förråd, kök, lekhall

SOU 1972:27

Minimiytor Förskola med två syskongrupper, 40 platser 2 1/2-7 1/2 år Funktion - rum

Ytam2

Yta/plats m 2

kapprum

2x16

0,8

våt rum

2x16

0,8

hemvist I \ hemvist II \

2x28 (34)

1,4 (1,7)

Kommentar

uppdelbart i 2 rum (12+16) ytan kan ökas genom minskning av lekhallsytan

avkoppling

2x8

0,4

hv-förråd

2x4

0,2

R-wc

3(+l,5)

0,07 (0,1)

ev kan 2 grupper dela hemvi st-wc

lekhall med lab verkstad miljö bibi

140 (128)

3,5 (3,2)

lab (16 m 2 ), verkstad (16 m 2 ), bibliotek (16 m z ) , miljö (12 m ) avskilj bara

musik

0,3

terapi

0,3

Ih-förråd (mtrl-) (stol-)

Jh«

0,15 0,1

uteförråd

0,15

0,9

undercentral

b

0,1 0,15 0,05 0,15

kök med lekkök och matrum e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

(3)

0,08

soprum

0,1

dag- och arbetsrum

0,5

omklädning med wc och dusch

0,3

Summa nettoyta

10,5

lekyta (hemvist, lekhall, musik, terapi)

5,5

lekkök + matrum 20 m' kök 16 m 2

beroende av uppvärmningssystem uppdelbart 12+8

personalentré

lekytan kan omfördelas mellan lekhall och hemvist, ex vis som ovan angivits

SOU 1972:27

Nödvändiga förbindelser Förskola med två syskongrupper, 40 platser, 2 1/2-7 1/2 år Funktion - rum

Direkt förbindelse med (via dörr enbart)

Direkt eller neutral förbindelse med (via dörr, korridor, kpr, el annat neutralt utrymme)

kapprum

våtrum

R-wc

våt rum

kpr, utelek

hemvist I

hemvist II

hemvist II

hemvist I, hv-förråd, (brits-)

avkoppling

kpr, hemvist I el II

hv-förråd

hemvist II, (brits-)

hemvist I kpr

R-wc lek hall med lab verkstad miljö bibi

matrum, lekkök, musik, terapi, lh-förråd, utelek

musik

lekhall

terapi

lekhall

lh-förråd (mtrl -) (stol-)

lekhall

uteförråd

utelek

kök med lekkök och matrum

lekhall

e-förråd (köks-) (städ-) (smutstvätt-) (central-)

hv-förråd, lekhall

pers -entré, pers -omkl, e-förråd, dagrum, hemvist I

pers -entré, e-förråd pers -entré, kök, lekhall

undercentral soprum dag- och arbetsrum

lekhall

omklädning med wc och dusch

pers -entré, lekhall

personalentré

pers-omkl, e-förråd, kök, lekhall

SOU 1972:27

14 Förskolans utbyggnad

14.1 Inledning Ett av utredningens huvuduppdrag har varit att pröva formerna för och omfattningen av en förskolverksamhet - i heltids- eller deltidsform (lekskola-daghem) - som kan komma alla barn till del under något eller några år före skolinträdet. Tidpunkten för genomförandet och omfattningen av en sådan reform måste givetvis vägas mot behovet av att bygga ut förskolan för barn även i lägre åldrar, dels för barn med behov av speciell stimulans på grund av fysiska, psykiska, sociala och språkliga handikapp, dels för barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar. Den betoning som utredningsdirektiven ger daghems- och fritidshemsutbyggnaden understryks ytterligare i tilläggsdirektiven av den 21.11.69, där det uppdras åt utredningen att utforma riktlinjer för utarbetande av kommunala barntillsynsplaner. Därvid framhålls nödvändigheten av att finna lämpliga vägar att skapa garantier för att den fysiska planeringen utformas så att tillfredsställande mark- och lokalutrymmen reserveras. I direktiven framhålls vidare att utredningen skall pröva såväl de kortsiktiga som de mera långsiktiga behoven av personal, lokaler och utrustning. I detta sammanhang understrykes vikten av att bedöma det personalbehov som är nödvändigt för en utvidgning av förskolan till att bli mera allmän, mot det personalbehov som en utbyggnad av bl a övrig barnstugeverksamhet innebär. I detta kapitel redogörs för vad utredningen kommit fram till i sin prövning utifrån de ovan refererade direktiven. Utredningens utgångspunkter har därvid varit följande: 1. Genomförande av en allmän förskola år 1975 i första hand för alla barn från det kalenderår de fyller sex år. Det har inte synts realistiskt att till detta år föreslå en tvåårig omfattning av den allmänna förskolan. En omprövning av den allmänna förskolans omfattning bör dock kunna göras efter år 1975. 2. Barn som har särskilda behov av förskola på grund av fysiska, psykiska, sociala och språkliga handikapp bör på kortast möjliga sikt erbjudas förskolplats från tidig ålder. En uppsökande verksamhet i kommunerna bör utbyggas så att alla barn som behöver denna viktiga stimulans 234

SOU 1972:27

för sin utveckling kan erbjudas plats i förskolan. 3. En kommunal förskolplanering som redovisar tillgång till och behov av platser i kommunerna synes nödvändig för en utbyggnad av heltidsförskolan som svarar mot familjernas-barnens behov. Under utbyggnadsskedet bör heltidsförskolan främst kunna ta emot dels barn med särskilda behov, dels barn med förvärvsarbetande och studerande föräldrar. Förslag till sådana anvisningar för den kommunala förskolplaneringen som avses i tilläggsdirektiven redovisas i kap. 20 Kommunernas planering för utbyggnad av förskolan. 4. De kommunala förskolplanerna bör visa vilka markreservationer för förskoländamål som bör göras för full behovstäckning i nya bostadsområden. (Se vidare kap. 20 Kommunernas planering.) Under förskolans utbyggnad är det väsentligt att på ett sådant sätt beakta barnens och deras familjers behov att en avvägning kan göras mellan olika kvalitativa och kvantitativa aspekter som svarar mot de mål som ställts upp. En sådan väsentlig fråga är avvägningen i förskolutbyggnaden mellan heltids- och deltidsförskolan. En annan väsentlig fråga är barngruppernas personalbehov. Genom den satsning på deltidsförskolan som en allmän förskola måste innebära ges alla barn möjlighet att delta i en pedagogiskt upplagd gruppsamvaro, vilket kan inverka gynnsamt på barnens utgångsläge vid inträdet i skolan. Heltidsformen ger vidgade möjligheter att nå de barn som pä grund av olika slag av handikapp är i speciellt behov av stimulans och stöd redan vid mycket tidig ålder. Ett annat viktigt behov kvantitativt det största - som tillgodoses genom heltidsförskolan gäller barn med föräldrar som förvärvsarbetar eller studerar. I denna avvägningsfråga, som också tas upp i kap. 20 Kommunernas planering, har utredningen valt att förorda en samtidig utbyggnad av heltidsförskolan och deltidsförskolan, där heltidsförskolan med den större kapacitet som den har att tillgodose skiftande behov hos barnen och deras föräldrar måste utgöra basen. Förskolans inre verksamhet och därmed även bl a deltidsförskolans omfattning i timmar per dag mm bör kontinuerligt ses över och omprövas med utgångspunkt i förskolans mål samt med beaktande av de resurser som krävs. Det är också viktigt att personalbehovet i olika slag av barngrupper inom förskolan kontinuerligt omprövas utifrån målsättningen för förskolan. 14.2 Platsutvecklingen fram till år 1971 Antalet platser i heltidsförskola har under de senaste drygt femton åren fyrdubblats. Som framgår av tabell 14.1 började ökningen först vid mitten av 1960-talet. Mellan åren 1955 och 1963 skedde ingen egentlig ökning. Utbyggnaden blev märkbar först från och med år 1966. Nästan hela ökningen under den femtonårsperiod som redovisas i tabellen kan således tillskrivas de senaste fem sex åren. Platsantalet i deltidsförskola vars förändringar redovisas för motsvarande femtonårsperiod i tabell 14.1, har företett en något jämnare utveckling. SOU 1972:27

Tabell 14.1 Antal platser och inskrivna barn vid daghem och lekskolor åren 1955-1970. Daghem (heltidsförskolor) Antal platser 1955 31.12 1956 1957 ' 1958 ' 1959 1960 ' 1961 * 1962 1963 30 6 1964 1965 ' 1966 1967 " 1968 1 4 1969 1970 d a

Antal inskr barn

Overinskr %

Lekskolor (deltidsförskolor) Ant inskrivna barn

10 000 10 300 10 500 10 800 10 000

27 800 30 500 31 900 33 400 35 100

10 300 9 900 10 300 10 300 11 100

38 400 39 800 43 700 45 200 49 000

11 900 13 400 16 100 19 200 25 200 29 200

52 100 56 400 21 400 28 700 33 500

12,5 13,5 14,5

58 100 62 800 71 900

Inkluderar 312 barn med heldagsvistelse i gemensam barnstugeavdelning

Källa: För perioden 1955-66: Statistiska meddelanden nr R 1960:23 och R 1967:23. För år 1967: Bearbetning av statsbidragsansökningsformulär (socialstyrelsen), uppgifter om lekskolorna saknas. För åren 1968-1970: Statistisk bearbetning av årsberättelser avseende barnstugeverksamheten (SCB och socialstyrelsen för budgetåren 1967/68, 1968/69 och 1969/70).

För år 1971 har inte bearbetningen av huvudmännens årsberättelser hunnit göras. Enligt socialstyrelsens interna anmälningsstatistik1 skulle den 31 oktober finnas 43 372 anmälda platser vid heltidsförskola (motsvarar uppemot 50 000 inskrivna barn) och 45 696 platser i deltidsförskola (motsvarar ca 85 000 inskrivna barn). Erfarenhetsmässigt har dock denna anmälningsstatistik redovisat större kapacitet än vad som senare framgår av kommunernas årsberättelser. En försiktig tolkning antyder således att heltidsförskolan vid 1971 års utgång tog emot ca 40 000 barn och deltidsförskolan ca 80 000. I dagens läge finns således i förskola plats för ca 120 000 barn av ca 750 000 barn 0-6 år. I heltidsförskolan är fördelningen av platser på förskolbarn i olika åldrar relativt jämn, dock med någon övervikt för barn i åldrarna 5 och 6 år. Enligt beräkningar som gjorts av utredningen på basis av barnstugornas årsberättelser, vilket material utvisar att ca 40 % är i dessa åldrar, kan antalet platser i heltidsförskolan för 5- och 6-åringar uppskattas till ca 16 000 för år 1971. 1 Kommuner och andra som igångsätter barnstugor (eller andra barnavårdsanstalter) är enligt stadgan för barnavårdsanstalter skyldiga att anmäla detta till socialstyrelsen. För olika barnavårdsanstalter gäller även att årsberättelse, enligt barnavård slagen, årligen skall insändas till socialstyrelsen.

236 SOU 1972:27

Barnen i lekskolan - deltidsförskolan - kan till helt övervägande del antas vara i åldrarna 5 och 6 år. 6-åringarna torde i sin tur dominera starkt bland barnen i lekskola. Vad gäller relationen mellan behov av och tillgång till platser i daghem, respektive deltidsförskola ger dock rikssiffrorna en inte helt rättvisande bild. 14.3 Platsutveckling och behovstäckning t o m år 1975 14.3.1 Heltidsförskolans omfattning år 1975 För att få en uppfattning om heltidsförskolan år 1975 är det nödvändigt att söka få en bild av vilka ambitioner kommunerna har för heltidsförskolans utbyggnad. Enligt en undersökning som socialstyrelsen utfört åt långtidsutredningen (LUSoS -69) skulle vid slutet av år 1975 finnas 79 000 platser i heltidsförskola. Då viss överinskrivning förekommer i dag och även kan tänkas förekomma år 1975 motsvarar detta platsantal mellan 80 000 och 90 000 inskrivna barn. Av socialstyrelsens år 1971 genomförda kommunenkät framgår att vid mitten av år 1974 skulle finnas ca 75 000 daghemsplatser. Vid oförändrad utbyggnadstakt motsvarar detta vid utgången av år 1975 ca 90 000 platser, dvs kring 100 000 inskrivna barn. Utöver dessa två undersökningar illustreras i figur 14.1 en utveckling som innebär en enkel trendframskrivning. Man bör erinra sig att det material som både LUSoS -69 och kommunenkäten bygger på i allmänhet ger uttryck för facknämndernas ambitioner, vilka med tanke på rådande besvärliga ekonomiska läge för kommunerna kan tänkas överskatta vad som blir förverkligat. Å andra sidan har efter det att dessa undersökningar gjorts det statliga driftbidraget höjts två gånger (efter LUSoS -69) respektive en gång (efter kommunenkäten). Utredningen har mot denna bakgrund antagit att heltidsförskolan år

Antal inskrivna barn i heltidsförskolan

/ Kommunenkät

100 000 / /

.LUSoS /

50 000

10 000 1960

1975 Är

Figur 14.1 Beräknad platsutveckling för heltidsförskolan t o m år 1975 enligt tre alternativ. SOU 1972:27

Tabell 14.2 Antal barn i daghem vid slutet av år 1970 (uppskattat värde)

36 000

Alt antaganden om antal barn i heltidsförskola vid slutet av ar 1975

Genomsnittlig årlig utbyggnad uttryckt i antal barn under perioden 1971-1975

70 000 90 000 110 000

6 800 10 800 14 800

1975 har en omfattning enligt tre alternativ, vilka tillsammans med den årliga utbyggnad som torde krävas visas i tabell 14.2. Som jämförelse kan nämnas att den genomsnittliga årliga utbyggnaden under perioden 1966-1970 utgjorde ca 4 500 barn. År 1971 tillkom dock enligt socialstyrelsens anmälningsstatistik uppemot 9 000 nya platser i heltidsförskola. Det är viktigt att beakta att behovet av deltidsförskola för att kunna förverkliga en allmän förskola - i första hand för alla 6-åringar till år 1975 — påverkas av den storlek utbyggnaden av heltidsförskolan får. Centrala samarbetsgruppen för planering och utbyggnad av daghem och fritidshem samt LO har rekommenderat en utbyggnad som år 1975 möjliggör heltidsvistelse för hälften av de barn vilkas mödrar förvärvsarbetar minst halvtid. För att nå ett sådant mål skulle kommunerna behöva bygga ut verksamheten till att omfatta ca 140 000 barn. Detta innebär att den årliga genomsnittliga utbyggnaden, uttryckt i antal barn, behöver bli drygt 20 000. En utbyggnad i den storleksordningen bedömer utredningen bl a mot bakgrund av den redovisning av tillgång och behov som ges i det följande som osannolik. 14.3.2 Heltidsförskolans behovstäckning Utvecklingen av platsantalet blir intressant först då man gör en bedömning av hur stort behovet är av vistelse i heltidsförskola. En viktig behovsgrupp är barn med särskilda behov (se kapitel 16). I brist på uppgifter som kan ge underlag för en välunderbyggd bedömning av storleken på denna grupp har utredningen vid behovsberäkningen valt att exemplifiera med att vart tjugonde barn i åldern 1/2-6 år har behov av vistelse i daghem p g a fysiska, psykiska, sociala m fl handikapp. (Se även kapitel 20, avsnitt 20.2.3.) För hela riket skulle denna grupp i dagens läge omfatta 40 000 barn, vilket antal således närmast får ses som ett exempel och en markering av behovsgruppen. Efter hand som erfarenheter utvinns av den försöksverksamhet med bl a intensifierad uppsökande verksamhet, som initierats av barnstugeutredningen, kan bättre underlag erhållas för att bedöma den verkliga storleken på denna behovsgrupp. En till antalet dominerande behovsgrupp, som närmare behandlas i kapitel 20, utgör barn 0-6 år vilkas mödrar förvärvsarbetar minst halvtid. Storleken på denna grupp kan beräknas med hjälp av uppgifterna i tabellerna 14.3 och 14.4. 238

SOU 1972:27

Tabell 14.3 Antal barn 0 - 6 år efter moderns förvärvssituation åren 1970 och 1971 (AKU Årsmedeltal tabell 6). Moderns sysselsättningsstatus

arbetskraften minst halvtid högst halvtid frånvarande arbetslös j i arb kraften

385 500

1971 399 700 215 200 89 100 72 100 9 000

445 100

427 700

Summa 830 600

827 400

217 000 83 100 86 600 13 000

För att kunna beräkna antalet barn 0 - 6 år, vilkas mödrar förvärvsarbetar minst halvtid, måste till dem som i tabell 14.3 redovisas som förvärvsarbetande minst halvtid föras de som är tillfälligt frånvarande eller arbetslösa. Detta görs genom multiplikation med 1,2 av antalet närvarande. Resultatet visas i tabell 14.4, som dessutom innehåller en prognos för år 1975. Andelen barn 0 - 6 år vilkas mödrar förvärvsarbetar minst halvtid antas år 1975 vara 35 %. Andelen barn 0 - 6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid har ökat mycket markant under senare delen av 1960-talet fram t o m 1970. Under konjunktursvackan 1971 har som synes i tabell 14.4 andelen inte sjunkit. Dessutom kan de senaste årens utbyggnad av barntillsynen inverka på utvecklingen av mödrarnas förvärvsintensitet fram till 1975. Vid en bedömning av behovstäckningen år 1975 anser utredningen mot bakgrund härav rimligt att räkna med minst 35 % förvärvsfrekvens. Långtidsutredningens prognos som innebär en förvärvsfrekvens under 35 % torde vara i underkant. (Se även kapitel 20.) Vidare föreligger behov bland barn med ensamstående fäder. Deras antal är f n svårt att få uppgift om, men vid en exemplifierande behovstäckningsberäkning antar utredningen med ledning av vissa spridda uppgifter (se kap. 20 Kommunernas planering) att denna grupp barn kan beräknas utgöra en halv procent av alla barn 0 - 6 år, sedan barn yngre än ett halvt år och barn med särskilda behov frånräknats och att i samtliga fall fadern förvärvsarbetar eller studerar minst halvtid. Antalet barn till ensamstående fäder skulle alltså vara i storleksordningen 5 000. För barn med mödrar som studerar kan också behov föreligga av

Tabell 14.4

Barn 0—6 år, vilkas mödrar förvärvsarbetar minst halvtid Summa barn 0 - 6 år Relativ frekvens %

258 250 830 600 31,1

260 500 827 400 31,5

283 100 (härlett)

808 800 (prognose 35 (antagande)

SM Be 1971:6 s 10. SOU 1972:27

vistelse på daghem. Även denna grupp är svår att kvantifiera, men vissa utredningsresultat tyder på att de utgör två procent av samtliga barn. Vid en preliminär behovstäckningsberäkning antar utredningen att denna grupp omfattar 15 000 barn. Behov av daghemsplats föreligger enligt utredningen för 75—90% av de barn i åldern 1/2—6 år vilkas mödrar förvärvsarbetar minst halvtid/studerar eller vilkas fäder är ensamstående. För de övriga 10-25 % antas andra lösningar vara att föredra. (Jfr kapitel 20, avsnitt 20.4.3.) I tabell 14.5 görs ett försök att exemplifiera den totala behovsgruppen och relatera den till tillgången på heltidsplatser. Härvid bör noteras att andelen barn med moder som förvärvsarbetar minst halvtid är något större bland barnen 1/2-6 år än bland hela förskolgruppen. Detta sammanhänger med att förvärvsfrekvensen är avgjort lägre bland mödrar med spädbarn än vad gäller för hela gruppen och just de yngsta barnen Tabell 14.5 Beräknad behovstäckning olika år. Hela riket. 1970

1. Antal barn 0 - 6 år 830 600 827 400 808 800 2. Antal barn 1/2- 6 år 771 600 768 700 751 400 3. Antal barn med särskilda behov 0,05 x (2) 38 500 38 500 37 500 4. (2) - (3) 733 100 730 200 713 900 5. Andel barn 0 - 6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid 0,311 0,315 0,35 6. Andel barn 1/26 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid 0,327 1,05 x ( 5 ) 0,331 0,368 7. Antal barn 1/26 år med moder som arbetar minst halvtid (6) x (4) 240 000 242 000 263 000 8. Antal barn 1/26 år med moder som studerar 0,02 x (4) 14 500 14 500 14 500 9. Antal barn 1/26 år med ensamstående fäder 0,005 x (4) 3 500 3 500 3 500 208 000 225 000 10. 0,8x[(7)+(8)+(9)l 206 500 11. Behovsgruppen (3)+ (10) 245 000 246 500 262 500 40 000 12. Barn i heltidsförskola 35 000 70 000 90 000 110 000 13. Behovstäckningsprocent (12)/(ll)xl00 14 16 27 34 42

240 SOU 1972:27

(under 6 mån) finns mycket sällan i daghem. I statistiska källor brukar andelen barn med mödrar som förvärvsarbetar minst halvtid avse åldersgruppen 0-6 år. Denna procentandel bör multipliceras med 1,05 för att avse gruppen 1/2-6 år. Barn med särskilda behov har i tabell 14.5 (rad 3) beräknats utgöra 5 % av barn 1/2—6 år, vilket får ses som en rent schablonmässig uppskattning. En annan beräkningsmetod redovisas i kapitel 20. Från att i dag ha en behovstäckning på omkring 15 % kommer år 1975 mellan ca 25 % och 40 % att ha täckts beroende pä vilken utbyggnadstakt som förverkligas inom ramen för de gjorda antagandena. Spridningen av heltidsplatserna över landet är som känt mycket ojämn. Utredningen har gjort översikter för kommunblocken, där det visar sig att 103 av landets 270 kommunblock i april 1970 saknade heltidsförskola. Emellertid bor en relativt liten del av landets förskolbarn i de 103 kommunblocken. Stockholm hade vid detta tillfälle med knapp marginal plats i heltidsförskola för 50% av de barn 0-6 år vilkas mödrar förvärvsarbetar minst halvtid. Om för Stockholms del görs en behovstäckningsundersökning analog med den som visas i tabell 14.5 för hela riket erhålles resultat enligt tabell 14.6. Därvid bör dock observeras att värdena för antalet barn med särskilda behov, barn med studerande mödrar samt barn med ensamstående fäder endast är grova exemplifieringar. År 1975 kommer alltså i Stockholm behovet att till 90 % vara täckt. (I Stockholms daghemsplan talas om full behovstäckning, något som beror på en annorlunda definition av behovet.) Stockholm, som år 1975 kan beräknas ha ca 15 % av landets alla daghem, har då en behovstäckning Tabell 14.6 Beräknad behovstäckning 1971 och 1974, Stockholm.

1. Antal barn 0 - 6 år ca 2. Antal barn 1/2-6 år 3. Antal barn med särskilda behov 0,05 x (2) 4. ( 2 ) - ( 3 ) 5. Andel barn 0 - 6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid 6. Andel barn 1/2-6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid 1,05 x ( 5 ) 7. Antal barn 1/2-6 år, med moder som förvärvsarbetar minst halvtid (6)x(4) 8. Antal barn 1/2-6 år med moder som studerar 0,02 x (4) 9. Antal barn 1/2-6 år med ensamstående fäder 0,005 x (4) 10. 0,8[(7)+(8)+(9)j 11. Behovsgruppen (3)+ (10) 12. Barn i helt ids för skola 13. Behov stäckningspro cent ( 1 2 ) / ( l l ) x 100

SOU 1972:27 17

47 000 43 650

42 400 39 400

2 200 41 450

2 000 37 400

0,36

0,39

0,38

0,41

15 750

15 350

200 13 400

200 13 050

15 600 9 500

15 050 13 500

som vida överstiger genomsnittet för landet. Detta ger en antydan om de regionala ojämnheterna. Det måste med skärpa betonas att beräkningar av det slag som genomförts i detta avsnitt är mycket känsliga för vilka antaganden som görs om förvärvsfrekvensen. 14.3.3 Deltidsförskolans omfattning är 1975 Den i avsnitt 14.3.1 nämnda undersökningen LUSoS -69 innehåller uppgifter om att deltidsförskolan år 1975 skulle omfatta 130 000 barn. Hur den sålunda beräknade omfattningen ter sig tillsammans med den utveckling som skett fram till och med 1971 illustreras i figur 14.2. Som framgår av diagrammet (figur 14.2) är en utveckling enligt LUSoS-69 i stort sett identisk med en enkel trendframskrivning. Vid utgången av år 1970 omfattade förskolan ca 60 % av alla 6-åringar. Av ca 120 000 6-åringar återfanns uppskattningsvis ca 65 000 i deltidsoch ca 8 000 i heltidsförskola. De regionala variationerna är dock betydande. En summering av bristen i samtliga kommunblock som gjorts i utredningens bearbetning av årsberättelserna för budgetåret 1968/69 visar att i april 1969 40 000 6-åringar inte kunde få plats i deltidsförskola. Liksom i fråga om daghemmen var de regionala variationerna betydande. Av de 270 kommunblocken hade 62 - med sammanlagt ca 8 200 6-åringar - inga förskolplatser över huvud taget. Ytterligare 104 kommunblock med ca 35 500 6-åringar kunde erbjuda plats i förskola till mindre än hälften av dessa. Antalet sexåringar beräknas år 1975 vara 110 000. Av förskolans heltidsbarn (70 000, 90 000 alternativt 110 000, jfr avsnitt 14.3.1) antas 2 0 % vara 6-åringar, dvs 14 000, 18 000 alternativt 22 000. Antalet 6-åringar aktuella för deltidsförskolan skulle alltså vara 96 000, 92 000 alternativt 88 000. Detta bör jämföras med de ca 65 000 6-åringar som år 1970 fanns i lekskola. Kravet på allmän förskola innebär alltså en

130 000 120 000 110 000 100 000

90 000 80 000 70 000 60 000 50 000 40 000 30 000 20 000 10 000

WA-

~i

r

1970 1960 1965 1970 1975 Är Figur 14.2 Beräknad platsutveckling för deltidsförskolan t o m år 1975.

242 SOU 1972:27

kapacitetsökning räknat från år 1970 på mellan 25 000 och 30 000 barn i deltidsförskolan. Trots att lekskolan enligt LUSoS -69 skulle omfatta 130 000 barn är 1975, även utan krav på allmän ettårig förskola, skulle den troligen inte nå alla 6-åringar. Detta beror bl a på de regionala ojämnheterna. En bearbetning av materialet antyder att en grupp på 5 000-10 000 6åringar som bor i kommuner som har ingen eller föga utbyggd lekskolverksamhet kanske inte nås av någon form av förskola medan i vissa andra kommuner både 4- och 5-åringar nås av förskola (se karta bil. 7). Införandet av allmän 6-åringsförskola kan tala för att deltidsförskolans omfattning år 1975 överstiger de 130 000 barn som LUSoS -69 resulterade i. Å andra sidan kan det ekonomiskt besvärliga läge som kommunerna f n befinner sig i leda till återhållsamhet. Utredningen väljer därför att betrakta 130 000 barn i deltidsförskolan som sannolik år 1975. Detta skulle innebära ett genomsnittligt årligt kapacitetstillskott på ca 10 000 barn av vilka 5 000-6 000 hänför sig till uppbyggnaden av den allmänna förskolan för 6-åringar. Som jämförelse kan nämnas att den genomsnittliga årliga utbyggnaden under perioden 1966-1970 var ca 4 750 barn. Enligt socialstyrelsens anmälningsstatistik skulle tillskottet år 1971 motsvara ca 7 000 barn i deltidsförskola. 14.3.4 Preliminära slutsatser om förskolan år 1975 Totalt ca 750 000 barn i åldern 1/2-6 år (SM Be 1971:6, s 10) beräknas finnas år 1975. Förskolans omfattning detta år enligt tre alternativ framgår av tabell 14.7. Förskolans omfattningar 1975 skulle alltså enligt de gjorda antagandena befinna sig i intervallet 200 000-240 000 barn. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande grupp barn år 1970 var 105 000 och 1971 beräknas till ca 120 000. Förskolans genomsnittliga årliga utbyggnad under perioden 1971 — 1975 blir alltså för heltidsförskolan 7 000-15 000 barn (ca 4 500 under föregående femårsperiod) och för deltidsförskolan ca 10 000 (ca 4 750 under föregående femårsperiod). Ovan antagna utbyggnadsalternativ innebär för heltidsförskolan en behovstäckning på 27-42 %. Avsevärda regionala ojämnheter kommer att råda, vilket måste beaktas. Genomförandet av det förslag till planmetodiska anvisningar som utredningen lägger fram bör ske mycket snart för att bl a bidra till att Tabell 14.7 Antaganden om förskolans omfattning år 1975. Heltidsförskolan

Total omfattn 1975

Deltidsförskolan

Omfattning år 1975

(årlig utbyggn)

Omfattning 1975

(årlig utbyggn)

70 000 90 000 110 000

(6 800) (10 000) (14 800)

130 000

(10 000)

SOU 1972:27

200 000 220 000 240 000

Tabell 14.8 Beräknad årlig utbyggnad för deltidsförskolan. Antal 6-åringar i deltidsförskolan (lekskolan) vid slutet av år 1970

Alla 6-åringar, utom daghemsbarn, i deltidsförskolan vid slutet av år 1975

Genomsnittlig årlig utbyggnad förorsakad av en allmän 6-åringsförskola

65 000

96 000 92 000 88 000

6 200 5 400 4 600

utjämna de regionala skillnaderna. Detta underlättas av att en försöksverksamhet, baserad pä detta förslag, under 1972 på utredningens initiativ startas i ett tiotal kommuner. Försöksverksamhet för uppsökande verksamhet föreslås också för att få kontakt med och erbjuda plats i förskola åt barn med särskilda behov. Det gäller att här inom kortast möjliga tid få fram klarare anvisningar för en sådan uppsökande verksamhet, där ett organisatoriskt bättre utnyttjande av kommunala, landstings- och andra resurser är en mycket väsentlig faktor. Utformningen av de statliga drift- och anordningsbidragen till förskolverksamhet är givetvis av stor betydelse för kommunernas ambitioner. I tabell 14.8 visas den genomsnittliga årliga utbyggnaden för deltidsförskolan om den år 1975 - hypotetiskt - antas omfatta enbart alla sexåringar som ej har heltidsplats. Härigenom kan man få en uppfattning om hur stor andel av den totala utbyggnaden som hänför sig till att en allmän förskola för 6-åringar förverkligas. 14.4 Personalberäkningar t o mår 1975 Beträffande personaltätheten inom förskolan ger socialstyrelsen i Råd och anvisningar (nr 163, dec 1968) följande rekommendationer: I daghem bör finnas föreståndare jämte två förskollärare till varje barnavdelning. En anställd beräknas för fem barn (ekonomipersonal inte inräknad). Omfattar daghemmet även spädbarnsavdelning beräknas en anställd per fyra barn. I avdelningar där barn med beteenderubbningar, handikapp etc mottages beräknas färre barn per anställd. I Råd och anvisningar sägs vidare att "vid bristande tillgång på förskollärare kan dessa med beaktande av barnens ålder ersättas med barnsköterskor". I lekskola med två barngrupper per dag beräknas en förskollärare. Inom förskolan tjänstgör i dag både förskollärare och barnskötare. Därtill kommer bl a ett litet antal barnavårdslärare, vilka har treårig utbildning och huvudsakligen tjänstgör vid daghem som är knutna till barnavårdsskola. Tjänstgöringen innebär i regel viss undervisning i barnavård. Med personaltäthet i utredningens definition avses antalet anställda omräknade i heltidsanställd personal i pedagogiska och vårdande funktioner - inklusive föreståndaren (men exkl ekonomipersonal) - i förhållande till antalet barn. I det kapitel i betänkandet som behandlar förskolans inre organisation framhåller utredningen att det nu inte finns 244

SOU 1972:27

Tabell 14.9 Antal förskollärare och barnskötare i förskolor och fritidshem den 30 juni 1970. Heltid

Deltid

Summa uttryckt i heltid

Förskollärare

5 023

5 372,5

Barnskötare

3 384

2 564,5

Källa: Barnstugor 1969/70, SMS 1972:5.

anledning att föreslå ändring av socialstyrelsens rekommenderade personaltäthet. Vid en beräkning av personalbehovet i förskolorna bör man dock ta hänsyn till den arbetstidsförkortning som genomförts vid årsskiftet 1971/72. För deltidsförskolan, där socialstyrelsen fn rekommenderar en förskollärare per 40 barn (uppdelade på två grupper), har utredningen förordat att förskolläraren efter hand tillförs en medhjälpare - personal med någon grundutbildning eller sådan praktisk erfarenhet att han/hon kan fungera som assistent till förskolläraren. Detta kan i vissa fall tänkas ske samordnat med dagbarnvårdarverksamheten. I de fortsatta personalbehovsberäkningarna har behovet av medhjälpare i deltidsförskolan inräknats i de tabeller där det totala personalbehovet redovisas. (Däremot har så inte skett i de avsnitt där behovet av förskollärare och barnskötare presenteras.) 1 tabell 14.9 visas hur många förskollärare och barnskötare som år 1970 var verksamma inom barnstugeverksamheten (alltså även de som arbetar i fritidshem). För att få fram antalet förskollärare och barnskötare, som är verksamma inom förskola, blir det nödvändigt att söka frånskilja dem som arbetar vid fritidshemmen. Vid renodlade sådana, vilka utgjorde något över hälften av fritidshemmen, var antalet 100 respektive 32,5. Det verkar då rimligt att anta att inom hela fritidshemsverksamheten arbetar ca 200 förskollärare och 60 barnskötare. Antalet anställda i förskolan framgår av tabell 14.10. 1 tabell 14.13 visas motsvarande för de renodlade lekskolorna. Då de renodlade institutionerna svarar för en mycket stor del av verksamheten - ca 70 % respektive inemot 90 % - kan de framräknade täthetstalen anses vara goda mätare för hela förskolverksamheten år 1970. Socialstyrelsens gällande personaltäthetsrekommendation för daghem-

Tabell 14.JO Antalet förskollärare och barnskötare inom förskolan uttryckt i antal heltidsanställda den 30 juni 1970. Förskollärare Barnskötare Summa

SOU 1972:27

5 170 2 500 7 670

Tabell 14.11 Antal barn och personal samt personaltäthet vid renodlade daghem år 1970. Antal anställda varav förskollärare (inkl barnavårdslärare och fritidspedagoger) barnskötare (inkl övriga) Antal inskrivna barn Antal platser Personaltäthet varav Förskollärartäthet Barnskötartäthet

4 253 2 175 2 078 23 091 19 829 1:5,4 1:10,6 1:11.1

Källa: Se tabell 14.9.

Tabell 14.12 Personaltäthet -jämförelser mellan tre "alternativ".

Personaltäthet Förskollärartäthet Barnskötartäthet

Gällande rekommendation

Beräkningsanv enl utbildningsdep

Faktiskt läge år 1970

1:4,5 1:5 (1:39)

(1:4,5) 1:10 (1:8,2)

1:5,4 1:10,6 1:11,1

men (Räd och anvisningar 163/1963) har av utredningen tolkats så att antalet anställda har relaterats till antalet inskrivna barn. De beräkningar som gjorts av den faktiska personaltätheten år 1970 enligt denna tolkning jämförs i tabell 14.12 dels med gällande rekommendationer, dels (avseende förskollärare) med utbildningsdepartementets beräkningsanvisningar till skolöverstyrelsen inför petitaarbetet avseende dimensioneringen av förskollärarutbildningen. Socialstyrelsen rekommenderar för lekskolan en personaltäthet (= förskollärartäthet) på 1:40 för 5- och 6-äringar och 1:30 för yngre barn. Även beräkningarna av personalbehovet tom år 1975 avser personal endast i väl definierade pedagogiska och värdande funktioner. 1 avsnitten 14.6.2 och 14.6.3 redovisas även behov av annan personal. För de alternativa utbyggnadsmängderna beräknas personalbehovet enligt: dels antagandet att en framskrivning sker av är 1970 års personaltäthet, dels antagandet att utredningens förslag i sin helhet genomförts, dvs att socialstyrelsens gällande personaltäthetsrekommendationer helt förTabell 14.13 Antal barn och personal samt personaltäthet vid renodlade lekskolor är 1970. Antal anställda varav förskollärare barnskötare övriga Antal inskrivna barn Personaltäthet Förskollärartäthet

2 310 1 670 34 606 63 261 1:27,4 1:37,8

Källa: se tabell 14.9. 246

SOU 1972:27

verkligats, att arbetstidsförkortningen 1972 kompenserats samt att deltidsförskolans förskollärare fått medhjälparpersonal. En grundförutsättning är att ålderssammansättningen bland barnen i heltidsförskolan förblir i stort densamma som i dag. Skulle andelen barn yngre än 2 1/2 år öka blir personalbehovet större än vad som framgår i det följande. I tabell 14.14 visas det totala personalbehovet för hela landet samt nödvändigt årligt genomsnittligt personaltillskott. Som utgångspunkt har antagits att vid slutet av år 1970 antalet anställda i samtliga förskolor var ca 8 500. Om ett framskrivande av 1970 års personaltäthetsförhållanden anses som en miniminivå måste beaktas en ytterligare personalförstärkning för att kompensera den arbetstidsförkortning som inträtt from år 1972. Utredningen räknar schematiskt med att denna arbetstidsförkortning motiverar ett ytterligare behov för att klara schemaläggning av sex personer på varje hundratal heltidsanställda i heltidsförskolan (t ex utifrån alternativet 90 000 platser i heltidsförskola och personalbehovet 16 700 är 1975 ytterligare drygt 1 000 heltidsanställda). Utredningens organisationsförslag om den inre verksamheten, vars förverkligande skulle kräva personal enligt den högra kolumnen i tabell 14.14, innebär dessutom att vissa arbetsmoment avlastas föreståndarna. Därigenom får dessa lättare att delta i barngruppsarbetet. Inom huvudmannens centrala kansli måste då vissa arbetsuppgifter, som åligger föreståndarna, lösas. En sådan arbetsomfördelning torde kunna kombineras med rationaliseringsåtgärder. Alltefter ambitionsnivån inom ramen för gjorda antaganden för såväl verksamhetens omfattning som personaltäthetsstandard kommer 18 000-34 000 heltidsanställda att behövas. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande antal vid mitten av år 1969 var ca 6 500 och vid slutet av år 1970 uppskattats till ca 8 500. Det årligt nödvändiga personaltillskottet är 1 850-5 100.

Tabell 14.14 Förskolans personalbehov år 1975 jämte erforderligt genomsnittligt årligt personaltillskott åren 1971-1975. Antal barn

Personaltäthet som år 1970 Personaltäthet enligt utredningens förslag heltid sf örsk 1:5,4 helt id sf örsk 1:4 deltidsfsk 1:27,4 deltidsfsk 1:20 Behov -75

Årligt tillskott

Behov -75

Heltidsfsk 70 000 90 000 110 000

13 000 16 700 20 400

17 500 22 500 27 500

Deltidsfsk 130 000

4 750

6 500

Totalt för förskolan intervall

SOU 1972:27

17 7 5 0 25 150

18503 300

24 0 0 0 34 000

Årligt tillskott

3 1005 100

Utöver ekonomipersonal har i dessa beräkningar inte medräknats pedagogkonsulenter,1 övrigt personaltillskott hos huvudmannen eller personella assistenter. 14.4.1 Förskollärare, behov och tillgäng Inom daghemmen hade år 1970 ungefär hälften av de anställda i pedagogiska och vårdande funktioner inklusive föreståndarna förskollärarutbildning. Enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 163/1963 skall i stort alla befattningshavare i dessa funktioner vara förskollärare. Bristsituationen kan i dag antas ha skärpts. Utredningen har vid behovsberäkningarna nödgats räkna med att förskollärarbristen består ett antal år och begränsar sig till att förorda att hälften av personalen i alla barnavdelningar skall vara förskollärare. I dag är det relativt sällsynt att förskollärartjänster finns vid spädbarnsavdelningar. Förskollärarbehovet beräknas enligt tre alternativ: dels enligt antagandet att förskollärartätheten förblir densamma som den var år 1970, dels enligt utbildningsdepartementets anvisningar för beräkning av förskollärarutbildningens dimensionering, dels enligt utredningens förslag att hälften av de anställda skall vara förskollärare. Med tanke på att barnavärdsutbildningen blivit tvåårig i samband med att den from hösten 1971 förts in i gymnasieskolan anser utredningen det motiverat att ompröva den barnskötartäthet som rekommenderas i socialstyrelsens Råd och anvisningar. Som framgår av kapitel 7, Förskolans inre organisation, bör man enligt utredningens mening kunna utgå Tabell 14.15 Förskolans förskollärarbehov år 1975 jämte erforderligt genomsnittligt årligt förskollärartillskott åren 1971-1975. Förskollärartäthet

Behov 1975 Heltidsförskolan 70 000 90 000 110 000 Deltidsförsk. 130 000 Totalt för förskolan intervall Årligt tillskott Totalt för förskolan intervall

som år 1970 heltid 1:10,6 deltid 1:37,8 (alt 1)

enl utb dep:s beräkn anvisn heltid 1:10 deltid 1:40 (alt 2)

enl utredn. heltid 1:8 deltid 1:40 (alt 3)

6 600 8 500 10 400

7 000 9 000 11 000

8 750 11 250 13 750

3 400 10 0 0 0 - 13 800

3 250 10 250--14 250

3 250 12 0 0 0 17 000

9 0 0 - 1 650

950- -1 750

1 3002 300

Se kap. 23 Förskolverksamhetens yttre organisation, avsnitt 23.8.1

248 SOU 1972:27

från lika många förskollärare som barnskötare. Resultatet av behovsberäkningarna åskådliggörs i tabell 14.15. Enligt beräkningar på skolöverstyrelsen (Förskollärare 1968:1, SÖ 17.5.1971) skulle förskollärartillgången år 1975, förutsatt att skolöverstyrelsens planer förverkligas, vara 13 000 heltids förvärvsarbetande, av vilka ca 10 000 kan bedömas stå till förskolans förfogande. 14.4.2 Barnskötare, behov och tillgång Behovet av personal med barnavårdsutbildning beräknas enligt två täthetsalternativ: dels att barnskötartätheten förblir densamma som år 1970 dvs 1:11,1, dels att halva personalen inom daghemmen utgörs av barnskötare, dvs 1:8. Antalet barnskötare i förskolan vid slutet av år 1970 har uppskattats till ca 2 800 (beräkning medelst 1970 års barnskötartäthet och omfattning av heltidsförskola). Behovet år 1975 framgår av tabell 14.16. Det finns ingen bedömning av bamskötartillgången motsvarande den som gjorts inom skolöverstyrelsen för förskollärarna. Ytterst osäkra beräkningar inom utredningens sekretariat pekar på 6 000-8 000 heltids förvärvsarbetande barnskötare inom förskolan år 1975. 14.4.3 Medhjälpare i deltidsgrupp Utredningen förordar som nämnts att förskollärarna i deltidsförskolan efter hand får en medhjälpare, som avses att i första hand inte rekryteras bland förskollärare eller barnskötare. En tänkbar lämplig lösning kan vara dagbarnvärdare eller föräldrar, som genomgått minst den 90 timmars teoretiska utbildning, som nu finns för dagbarnvärdare. Ett genomförande fullt ut av detta förslag kan inte väntas till år 1975. För att markera behovet har emellertid 3 250 heltidsanställda angivits som medhjälpare i deltidsgrupper. Den i tabell 14.14 beräknade totala barnpersonalen svarar mot full behovstäckning. 14.4.4 Personell assistans och specialister Den av utredningen föreslagna personella assistansen för barn med särskilda behov (kap. 16) medför ett ytterligare personalbehov utöver det Tabell 14.16 Daghemmens barnskötarbehov år 1975 jämte erforderligt genomsnittligt årligt barnskötartillskott åren 1971-1975. Antal heltidsbarn

Barnskötartätheten som år 1970, 1:11,1

70 000 90 000 110 000

SOU 1972:27

enligt utredn ingen 1:8

Behov - 7 5

Årligt tillskott

Behov - 7 5

Årligt tillskott

6 300 8 100 9 900

750 1 100 1 500

8 750 11 250 13 750

1 250 1 750 2 250

som beräknats i föregående avsnitt. Vilken omfattning denna verksamhet kan få till år 1975 är svårt att förutse, men beräknas schematiskt i kapitel 16 Barn med särskilda behov. 14.4.5 Preliminära slutsatser om personalbehovet år 1975 Av de redovisade beräkningarna har framgått att den sammanlagda tillgången till personal i bemärkelsen aktiva förskollärare och barnskötare år 1975 kan beräknas till 16 000-18 000 (varav 10 000 förskollärare och 6 000-8 000 barnskötare). Detta antal är dock osäkert, i synnerhet för barnskötarna. Den personaltäthet som rekommenderats av socialstyrelsen och som är utgångspunkt för utredningens personalorganisation skulle vid ett genomförande av det lägst satta utbyggnadsalternativet (70 000 barn i heltidsförskola jämte 130 000 barn i deltidsförskola) kräva ca 12 000 förskollärare och ca 9 000 barnskötare. Detta framgår av tabellerna 14.15 och 14.17 där man också kan se att ett framskrivande av 1970 års personaltäthetsstandard innebär att utbyggnadsalternativet med 90 000 heltidsbarn och 130 000 deltidsbarn skulle möjliggöras med en relativt liten ökning av personaltillgången utöver vad som är planerat i dag. Vid genomgången av tabellerna 14.15 och 14.16 måste hänsyn tas till att medhjälpare i deltidsgrupper samt personal för personell assistans inte beräknas rekryteras ur förskollärar- eller barnskötargrupperna. Det kan i stället bli fråga om personal med viss grundutbildning för uppgiften. I avsnitt 14.3.3 tabell 14.5 visades vilka de årliga genomsnittliga Personal, antal

30 000 -

Alt. Ill 25 000 -

Alt. I

20 000-

15 000 -

10 000

5 000-

-//-

1 — * ~

1970 1975 Är Figur 14.3 Behovet av förskollärare och barnskötare fram t o m år 1975 enligt två alternativ.

250 SOU 1972:27

utbyggnadsmängderna skulle bli vid olika omfattningar av verksamheten år 1975. Av tabell 14.14 framgick på motsvarande sätt vilka personaltillskott som behövs för dessa utbyggnadsmängder. Mot bakgrund av dessa fakta anser utredningen att en kraftig ökning i första hand bör genomföras av förskollärarutbildningen. Då emellertid en sådan ökning av utbildningskapaciteten svårligen kan få effekt fram till år 1975, kan fram till och med detta år inga bestämda styrmedel för personaltätheten anvisas av utredningen (se vidare kapitlet Förskolans inre organisation). Figur 14.3 åskådliggör skillnaden i personalbehov mellan den av utredningen rekommenderade personaltätheten (alternativ 3) och en framskrivning till år 1975 av 1970 års personaltäthet. Detta har gjorts utifrån utbyggnadsalternativ 2, dvs under antagande av en utbyggnad av daghemmen till 90 000 platser (plus 130 000 deltidsplatser). De uppgifter som finns om den möjliga tillgången på personal - i första hand förskollärare och barnskötare - visar på att den rekommenderade personaltätheten knappast torde kunna realiseras till år 1975. En kompensation för arbetstidsförkortningen betyder relativt litet (drygt 1 000) i den spännvidd på ca 6 000 personer som utgör skillnaden mellan de båda alternativen. Utredningen föreslår sålunda inget generellt styrmedel för att förverkliga personaltäthetsrekommendationen utan utgår från att kommunerna successivt kommer att förbättra personaltätheten i den takt resurserna medger. I ett läge med knappa resurser, såväl i fråga om personaltillgång som i fråga om ekonomiska möjligheter, har det i stället synts väsentligt att föreslå att personalförstärkningar på kort sikt koncentreras dit där de är mest angelägna, dvs till förskolor där barn med särskilda behov placeras. Det rör sig om barn med fysiska, psykiska, emotionella, sociala eller språkliga handikapp. I kapitlet Barn med särskilda behov föreslås att - i likhet med vad som gäller i grundskolan ett extra statsbidrag bör utgå för personalförstärkningar för att tillgodose i första hand dessa barns behov. Hela det pedagogiska program som utredningen föreslår torde inte fullt ut kunna förverkligas inom ramen för dagens personaltäthet. Programmet bör emellertid kunna genomföras successivt, så som är vanligt vid introduktion av nya reformer. I kap. 4-5 Arbetssättet i förskolan ges förslag till en arbetsuppläggning, som torde underlätta arbetet även vid en lägre personaltäthet än den av socialstyrelsen rekommenderade. De förslag till utformning av lokaler som ges av utredningen torde också ge bättre arbetsmöjligheter för personalen i kommuner med låg personaltäthet än traditionella lokallösningar. Det angelägna i att å ena sidan bygga ut förskolan och å den andra genomföra en förbättring av förskolans kvalitet mätt i personaltäthet innebär en mycket svår avvägning, där dock knappast några avkall kan göras på utbyggnadstakten. Då en ökning snarast möjligt av personaltillgången samtidigt ter sig helt nödvändig, förordar utredningen en snabb planering av medhjälparutbildning, eventuellt i samarbete mellan arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. Uppläggningen av utbildningen bör vara sådan att den successivt kan leda till en kompetens motsvarande barnskötar- och förskollärarutbildningen. SOU 1972:27

14.5 Förskolans utbyggnad efter år 1975 Utredningens förslag om den ettåriga allmänna förskolan torde kunna genomföras i flertalet kommuner redan år 1975. För vissa kommuner innebär detta sannolikt jämförelsevis stora satsningar. Ett stort antal kommuner, i vilka dock en liten andel av landets förskolbarn bor, saknar helt eller har en föga utbredd förskolverksamhet. Detta gäller speciellt glesbygdskommunerna. För de kommuner där det stora flertalet av förskolbarnen bor synes dock kravet om allmän förskola för alla barn från det år de fyller sex kunna uppfyllas utan nämnvärda svårigheter. Övriga åtgärder som föreslås har effekter vilka troligen till mycket ringa del kan observeras redan 1975. Även för senare år torde det vara svårt att mera exakt förutse dem. Det gäller exempelvis de föreslagna förskolplanerna i vilka kommunerna åläggs att utöver en redovisning av tillgång på förskolplatser även kvantifiera behovsgrupper. Vissa försök görs nedan att överblicka konsekvenserna av förslaget som gäller bestämmelser om markreservationer och full behovstäckning i nya bostadsområden med mer än 200 lägenheter. Den av utredningen initierade försöksverksamheten fr o m år 1972 är som nämnts tänkt att hjälpa till att klarlägga dessa frågeställningar. 14.5.1 Behov av heltidsförskola år 1980 Utredningen har valt att med ett exempel åskådliggöra vad dels full, dels halv behovstäckning år 1980 skulle innebära för heltidsförskolans omfattning. Därvid används samma definition av behov som i avsnitt 14.3.2. Halv behovstäckning svarar ungefärligt mot en trendmässig framskrivning av utbyggnaden 1975-1980 enligt mittalternativet 90 000 barn i heltidsförskola år 1975, se fig. 14.4. De planbestämmelser för nya bostadsområden som berörs nedan leder, även med en grov uppskattning, fram till halv behovstäckning år 1980. Ett centralt problem är att söka förutse andelen barn 0-6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid. I långtidutredningen har för år 1980 angetts 255 000 barn 0-6 år vilkas mödrar förvärvsarbetar minst halvtid. Då detta tal ej inbegriper tillfällig frånvaro multipliceras det med 1,2, varvid 305 000 barn skall relateras till det totala antalet barn 0-6 år som beräknas till 830 000 (SM Be 1971:6, s 15). Detta ger en frekvens på 37 %. Barnstugeutredningen finner det dock motiverat att räkna med att långtidsutredningens bedömning kan vara tilltagen i underkant. Den markanta ökningen åren 1966-1970 samt den uteblivna nedgången under lågkonjunkturåret 1971 måste noteras jämte möjligheten att den kraftigt expanderande barntillsynsverksamheten under senare delen av 1960-talet och 1970-talet i positiv riktning påverkar förvärvsbenägenheten bland småbarnsmödrar. Detta har lett utredningen till att studera behovet utifrån antagandet att andelen barn 0-6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid är 40% år 1980. I tabell 14.17 visas hur behovet kan beräknas. Som synes krävs för att nå full behovstäckning möjlighet att ta emot 300 000 barn i 1980 års heltidsförskola. Behovsgruppens ungefärliga 252

SOU 1972:27

Tabell 14.17 Förskolbehovet år 1980. 1. Antal barn 0 - 6 år 2. Antal barn 1/2-6 år 3. Antal barn med särskilda behov 0,05 x (2) 4. ( 2 ) - ( 3 ) 5. Andel barn 0 - 6 år med moder, som förvärvsarbetar minst halvtid 6. Andel barn 1/2-6 år med moder, som förvärvsarbetar minst halvtid, 1,05 x (5) 7. Antal barn 1/2-6 år med moder, som förvärvsarbetar minst halvtid (6) x (4) 8. Antal barn 1/2-6 år med moder, som studerar, 0,02 x (4) 9. Antal barn 1/2-6 år med ensamstående fäder 0,005 x (4) 10. 08, x [(7) + (8) + (9)J 11. Behovsgruppen (3) + (10)

830 000 770 000 38 500 731 500

0,4 0,42 307 000 14 500 3 500 260 000 298 500

utveckling 1970-1980 jämte platsutvecklingen i heltidsförskolan 19671976 visas ifigur14.4. Utredningen föreslår, som tidigare berörts, tre åtgärder för att medverka till att full behovstäckning nås. För det första föreslås att förskollagen föreskriver en intensifierad uppsökande verksamhet i syfte att alla barn med särskilda behov nås för att erbjudas plats i heltidsförskolan (se kap. 19 Uppsökande verksamhet). Vidare föreslås att förskolplaner upprättas i alla kommuner (se kap. 20 Kommunernas planering). Därigenom kommer behovsgrupper att kvantifieras på ett systematiskt sätt i varje kommun, något som tillsammans med inventeringar av befintlig verksamhet torde komma att ge bättre underlag än vad som nu i allmänhet är fallet för opinionsbildning och politiska beslut. Barn Full behovstäckning

300 000 H

250 000

200 000 Halv behovstäckning

150 000 110 000.. Prognoser

100 000

/

V ^'V""90 000 50 000

Faktiskt ant. barn s'''''^' 7 0 0 0 ° inskr. i heltidsförsk. o'Z~*

V i

i

r

1980 Är

Figur 14.4 Full behovstäckning år 1980 och trendframskrivning (halv behovstäckning) 1975 SOU 1972:27

Slutligen föreslår utredningen bestämmelser för att full behovstäckning nås i nybyggnadsområden omfattande minst 200 lägenheter (se kapitlet Kommunernas planering). Vad detta kan tänkas leda till åskådliggörs nedan med ett schematiskt räkneexempel.

Följande antaganden görs: - Bestämmelserna gäller fr o m år 1975. - Årlig bostadsproduktion omfattade 100 000 lägenheter. - Andelen bostäder i grupper om minst 200 lägenheter är större ju större orten är. - Förvärvsbenägenheten bland småbarnsmödrar är lägre i nya bostadsområden än i äldre. I tabell 14.18 visas vilka värden som valts i räkneexemplet:

Tabell 14.18 Kommunens invånarantal

Antal nya lgh/år

Andel av nya lgh i 200-grp

Antal nya lgh i 200-grp

Andel barn 0 - 6 , med förvärvsarb moder % vikt

Stor-Sth, Gbg, Malmö 70 000 > 30 0 0 0 - 7 0 000 15 0 0 0 - 3 0 000 < 1 5 000 Totalt

35 000 30 000 20 000 10 000 5 000

0,85 0,7 0,5 0,1 0,0

29 750 21 000 10 000 1 000 0 61 750

4 0 x 0 , 4 8 2 = 19,20 35 x 0,340 = 11,90 25 x 0,168 = 4,05 2 0 x 0 , 0 1 6 = 0,32

100 000

35,55

Ytterligare antaganden: - Antal rumsenheter per lägenhet: 3,7 - Antal invånare per lägenhet: 3,7 x 0,7 = 2,6 - Andel barn 0 - 6 år i de under åren 1975-80 nytillkomna lägenheterna i 200-grp: 18% I exemplet har alltså beräknats att det i områden med minst 200 lägenheter under åren 1975-80 tillkommer 370 500 lägenheter (6 x 61 750) i vilka det år 1980 bor 173 400 barn 0 - 6 år (370 500 x 2,6 x 0,18).

Behovsberäkning enligt metodik presenterad i och i anslutning till tabell 14.5.

1. Antal barn 0 - 6 år 2. Antal barn 1/2-6 år 3. Antal barn med särskilda behov 0,05 x (2) 4. ( 2 ) - (3) 5. Andel barn 0 - 6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid 6. Andel barn 1/2-6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid 1,05 x(5) 7. Antal barn 1/2-6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid (6) x (4) 8. Antal barn 1/2-6 år med moder som studerar, 0,02 x (4) 9. Antal barn 1/2-6 år med ensamstående fäder 0,005 x (4) 10. 0,8x[(7)+(8)+(9)] 11. Behovsgruppen ( 3 ) + ( 1 0 )

173 400 161 000 8 000 153 000 0,3555 0,373 57 100 3 000

60 900

800 48 700 56 700

SOU 1972:27

De föreslagna bestämmelserna skulle således enligt det genomförda räkneexemplet medföra 50 0 0 0 - 6 0 000 platser i heltidsförskola år 1980 utöver dem som finns i dag jämte planens fram till år 1975. Hur känsligt resultatet är visar nedan ett annat räkneexempel, där något annorlunda värden genomgående valts på så sätt att den resulterande behovsgruppen påverkas i förstorande riktning (tabell 14.19).

Tabell 14.19. Kommunens invånartal

Antal nya lgh per år

Andel av Antal nya nya lgh i lgh i 200-grp 200-grp

Andel barn 0 - 6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid vikt %

Stor-SthGbg-Malmö 70 000 > 30 000-70 000 15 000-30 000 < 15 000 Totalt

40 000 35 000 15 000 5 000 5 000

0,9 0,75 0,6 0,2 0,0

36 000 26 250 9 000 1 000

42 37 27 22

-

-

100 000

0,498 0,363 0,125 0,014

20,92 13,43 3,38 0,31

72 250

Vidare väljs att räkna med 2,75 invånare per lägenhet samt att andelen barn 0 - 6 år är 20 %. Det alternativa räkneexemplet innehåller alltså 433 500 (72 250 x 6) nytillkommande lägenheter i områden med minst 200 lägenheter under åren 1975-1980. Där kommer år 1980 att bo 238 500 barn 0 - 6 år (433 500 x 2,75 x 0,2). Behovsberäkning enligt metodik presenterad i och i anslutning till tabell 14.5. 1. Antal barn 0 - 6 år 2. Antal barn 1/2-6 år 3. Antal barn med särskilda behov 4. ( 2 ) - ( 3 ) 5. Andel barn 0 - 6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid 6. Andel barn 1/2-6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid 7. Antal barn 1/2-6 år med moder som förvärvsarbetar minst halvtid (6) x (4) 8. Antal barn 1/2-6 år med moder som studerar 0,02 x (4) 9. Antal barn 1/2-6 år med ensamstående fäder 0,005 x (4) 10. 0,8x[(7)+(8)+(9)l 11. Behovsgruppen (3) + (10)

238 500 221500 11 000 210 500 0,38 0,40

84 200 4 200

89 400

1 000 71 500 82 500

Enligt detta, andra räkneexempel skulle de föreslagna bestämmelserna medföra drygt 80 000 platser i heltidsförskolor år 1980 utöver vad som i dag finns och vad som planeras fram t o m 1975.

14.5.2 Barn i deltidsförskola år 1980 Antalet barn i åldrarna 5 till 6 år beräknas vid full behovstäckning år 1980 vara ca 240 000 (SM Be 1971:6 s 15). Av förskolans heltidsbarn 300 000 - kan ca 40 % antas vara i dessa åldrar. Det skulle alltså finnas ca 120 000 5-6-åringar i heltidsförskola vid full behovstäckning. SOU 1972:27

Utredningen anser att omfattningen av en allmän förskola bör omprövas efter år 1975. I sina beräkningar har utredningen valt att pröva vad det skulle innebära att utvidga förskolan till att omfatta två år för alla barn år 1980. Mot denna bakgrund framgår att ca 120 000 barn i åldrarna 5 och 6 år måste beredas deltidsplats i förskolan år 1980. Om antalet 4-åringar i deltidsförskolan detta år bedöms uppgå till ca 30 000 skulle deltidsförskolan år 1980 behöva ha en obetydligt högre omfattning jämfört med år 1975 dvs ca 150 000 barn. Att ökningen inte skulle behöva bli större än ca 20 000 platser åren 1975-1980 (dvs 4 000 platser i årlig ökning) trots att den allmänna förskolan utsträcks till att omfatta även 5-åringarna beror på att antalet 5- och 6-åringar i heltidsförskola ökar kraftigt vid en så stark satsning som full behovstäckning skulle innebära. Innan slutsatser kan dras om en vidgning av den allmänna förskolan till 5-åringarna bör emellertid följande beaktas. Vid ett antagande om att heltidsförskolans tillväxt efter år 1975 inte kommer att leda till att full behovstäckning nås år 1980 blir behovet av deltidsförskola större, om man vill nå alla 5- och 6-åringar med förskolan. Exemplifierar man heltidsförskolans årliga tillväxt 1975-1980 med 12 000 platser (dvs ungefär samma antal som kan tänkas bli fallet åren strax före 1975) utifrån omfattningen 90 000 platser år 1975 finns år 1980 150 000 barn i heltidsförskola, dvs halv behovstäckning (se fig. 14.4). Då skulle deltidsförskolan behöva nå 180 000 barn i 5- och 6-årsåldern. Inklusive de 4-åringar, som på vissa orter kan tänkas få plats i deltidsförskolan, skulle denna omfatta ca 200 000 barn år 1980. Detta skulle i sin tur kräva en årlig utbyggnad av deltidsförskolan fr o m årsskiftet 1975/76 med 14 000 platser, innebärande en årlig utbyggnad som överstiger den som skulle krävas för genomförande av en allmän 6-åringsförskola fram till år 1975. 14.6 Förskolans personalbehov år 1980 14.6.1 Förskollärare, barnskötare m fl I tabell 14.20 a förutsätts att utredningens förslag om personaltäthet förverkligats år 1980. Bland heltidsbarnen skall då finnas en heltidsTabell 14.20 Personalbehov år 1980. a Enl utredningens rekommendation om personaltäthet. Vid full behovstäckning i heltidsförskolan Heltidsförskolan

Deltidsförskolan

Förskolan, totalt

Förskollärare Barnskötare Medhjälpare

300 000/8=37 500 300 000/8=37 500

150 000/40=3 750 150 000/40=3 750

41250 37 500 3 750

Förskollärare Barnskötare Medhjälpare

150 000/8=18 750 150 000/8=18 750

Vid halv behovstäckning i heltidsförskolan

200 000/40=5 000 200 000/40=5 000

23 750 18 750 5 000

SOU 1972:27

b Enl utbildningsdepartementets beräkningsanvisningar (som berör beräkning av förskollärarbehovet men som ej direkt, vid givet totalt personalbehov, betyder ökat behov av barnskötare) Vid full behovstäckning i heltidsförskolan Heltidsförskolan Förskollärare Barnskötare Medhjälpare

Deltidsförskolan

300 000/10=30 000 150 000/40=3 750 45 000 150 000/40=3 750

Körskolan, totalt 33 750 45 000 3 750

Vid halv behovstäckning i heltidsförskolan

Förskollärare

150 000/10=15 000 200 000/40=5 000 20 000

Barnskötare Medhjälpare

22 500 200 000/40=5 000

22 500 5 000

anställd (med förskollärar- eller barnavärdsutbildning) per fyra inskrivna barn. Antalet förskollärare och barnskötare beräknas i tabell 14.20 enligt två alternativ, a och b. Bland deltidsbarnen beräknas finnas en förskollärare jämte en medhjälpare per 40 barn, fördelade på två grupper. Antal anställda personer behöver vara något större än i tabell 14.20 framräknade och redovisade antal eftersom omräkning skett till antal heltidsanställda. Ett påslag på 5—10 % torde ge det rimliga antalet personer som behövs för att få ihop de teoretiskt beräknade "heltidsanställningarna". I tabell 14.21 visas behovsutvecklingen 1970-1980 vad gäller förskollärare. Parallellt visas för år 1970 den faktiska tillgången (uppskattat värde) samt för åren 1975 och 1980 en tillgångsberäkning gjord inom skolöverstyrelsen och som förutsätter ett förverkligande av skolöverstyrelsens planer för utbyggnaden av förskollärarutbildningen (Förskollärare 1968:1, SÖ). Det har beaktats att en del av de verksamma förskollärarna arbetar inom andra sektorer än inom förskolan. För 1970 beräknas 100-200 förskollärare arbeta på fritidshem. Motsvarande antal år 1975 har uppskattats till 500-600. Hur utvecklingen i själva verket gestaltar sig i detta avseende beror i stor utsträckning på vilken utbyggnad fritidshemmen genomgår och vilken dimensionering fritidspedagogutbildningen får (tabell 14.22). För barnskötare finns inga tillgångsprognoser att utgå från. Ett räkneexempel som utredningen låtit genomföra antyder att år 1975 kommer att finnas mellan 6 000 och 8 000 barnskötare i förvärvsarbete, omräknat Tabell 14.21 Behov av och tillgång till förskollärare olika år. Förskollärare (on räknade i heltidsanställda) Behov 1970 1975 1980 vid halv behovstäckning vid full behovstäckning

SOU 1972:27 18

9 0 0 0 - 1 7 000 24 000 41 000

Tillgång 5 500 10 000 17 000

Tabell 14.22 Behov av och tillgång till barnskötare olika år. Barnskötare (omräknade i heltidsanställda) Behov 1970 1975 1980 vid halv behovstäckn vid full behovstäckn

6 5 0 0 - 1 4 000 19 000 38 000

Tillgång 2 500 6 0 0 0 - 8 000 ?

i heltidsanställda, inom förskolan (tabell 14.22). Dock har så många osäkra antaganden måst användas att resultatet får tas med stor reservation och alla försök att göra motsvarande beräkningar för år 1980 ter sig meningslösa. Antalet medhjälpare i deltidsförskolor är i dag ungefär 1 200 deltidsanställda. Ofta förekommer även att praktikanter fungerar som medhjälpare (tabell 14.23). Som framgått av tabellerna 14.20-14.22 svarar den beräknade tillgången på förskollärare inte ens mot det behov som halv behovstäckning i heltidsförskolan innebär när behovet räknas enligt alternativ a, dvs 18 750 jämfört med en tillgång på ca 17 000 år 1980. Om man utgår från utbildningsdepartementets beräkningsanvisningar som gjorts i tab 14.20 b minskar behovet av förskollärare till ca 15 000. Osäkerheten om tillgången till barnskötare utgör emellertid ett problem. Barnskötarna beräknas uppgå till mellan 5 000 och 10 000 år 1975, men för år 1980 har inga beräkningar kunnat göras. 14.6.2 Tillsyn av sjuka barn - behov av barnvårdare Genomsnittligt är barn i heltidsförskola frånvarande 25 dagar per år på grund av sjukdom. Behov av samhälleligt ordnad tillsyn genom barnvårdare föreligger i hälften av fallen.1 Utifrån detta och med antagandet att tillsynsservicen behövs i genomsnitt 10 timmar per sjukdag skulle sjuktillsyn genomsnittligt erfordras 125 timmar per barn och år. Antar man vidare - hypotetiskt - att denna verksamhet utförs av heltidsanställda personer med 1 800 årsarbetstimmar erhålles ett personalbehov Tabell 14.23 Behov av och tillgång till medhjälpare i deltidsförskolan. Medhjälpare (omräknade i heltidsanställda)

1970 1975 1980 vid halv behovstäckn vid full behovstäckn

Behov

Tillgång

3 250 3 750 5 00C

ca 600 ? ? ?

1 Wadell, B: Daghemsbarns frånvaro - ett kommunalt planeringsproblem, 1971. Se även detta betänkande kap 9 Omvårdnaden om tillfälligt sjuka barn.

258 SOU 1972:27

Tabell 14.24 Behov av barnvårdare åren 1975 och 1980. Antal barn Antal anställda uttryckt i heltid År 1975 70 000 90 000 110 000

4 500 6 250 7 650

År 1980 150 000 (halv behovstäckning) 300 000 (full behovstäckning)

10 000 20 000

Tabell 14.25 Behov av "övrig' persor ial 1975 och 1980. Antal barn i heltidsförskola

Antal anställda uttryckt i heltid

Är 1970 36 000 Är 1975 70 000-110 000 År 1980 150 000 halv behovstäckn 300 000 full behovstäckn

1 000 (tillgång) 2 0 0 0 - 2 900 4 500 8 600

Källa: Stat bearb av årsberättelser 1969/70 SMS 1972:5.

Tabell 14.26 Antal anställda uttryckt i heltidsanställningar. Personalkategorier

1970 (tillgäng

Förskollärare 5 500 Barnskötare 2 500 Medhjälpare ca 600 Barnvårdare ca 800 ? (sjuktillsyn) 1000 Mat o städ Totalt ca 9 000

1975 (behov)

1980 (behov) Vid halv behovstäckn i helt.fsk

Vid full behovstäckn i helt.fsk

10 0 0 0 - 1 7 000 6 5 0 0 - 1 4 000 3 250 4 5 0 0 - 7 500

24 000 19 000 5 000 10 000

41 000 38 000 3 750 20 000

2 0 0 0 - 2 700 26 0 0 0 - 4 4 200

4 500

8 600

62 000

110 000

Tabell 14.27 Ungefärligt antal anställda uttryckt i personer (jfr tabell 14.26). Personalkategorier

1970 (tillgång)

6 050 Förskollärare 2 750 Barnskötare ca 720 Medhjälpare ca 1 000 ? Barnvårdare 1500 Mat o städ Totalt ca 12 020

SOU 1972:27

1975 (behov)

11 0 0 0 - 1 8 000 7 0 0 0 - 1 5 000 4 000 7 0 0 0 - 1 1 500 3 0 0 0 - 4 050 32 0 0 0 - 5 3 050

1980 (behov) Vid halv behovstäckn i helt.fsk

Vid full behovstäckn i helt.fsk

26 000 20 000 6 000 15 000 6 750 75 750

44 000 40 000 4 500 30 000 12 900 132 900

enligt tabell 14.24. Deltidsanställning mot timersättning är den dominerande anställningsformen och det faktum att sjukfrånvaron är mycket ojämnt fördelad under året gör att det även framdeles är realistiskt att räkna med en hög andel deltidsanställda. 14.6.3 Personal för mathållning och städning För 1 000 barn i daghem fanns år 1970 - omräknat i heltidsanställda ca 28 personer anställda: 16 som ekonomibiträden 12 som övrig kökspersonal. För 1 000 barn i lekskola fanns år 1970 - omräknat i heltidsanställda ca 1,5 personer anställda som ekonomibiträden. Om dessa relationer består även i framtiden blir behovet av denna typ av personal i enlighet med tabell 14.25. Deltidsanställningar är mycket vanliga. 14.6.4 Det sammanlagda personalbehovet i förskolverksamheten olika år (Sammanfattning av avsnitten 14.6.1-14.6.3) Tabell 14.27 visar ett försök att antyda hur många personer de i tabell 14.26 redovisade heltidsanställningarna motsvarar. Därvid antas att antalet förskollärare och barnskötare är 5-10 % större än vad som uttryckts i heltidsanställda. För medhjälpare antas motsvarande tal vara 20 %, för barnvårdare och personal i städ- och mathållningsfunktionerna 50 %. 14.7 Sammanfattning och slutsatser Den ökning av platser i deltidsförskolan och de ytterligare personalresurser som krävs för att förverkliga en allmän förskola för 6-åringar år 1975 anser utredningen mot bakgrund av här redovisat material vara möjlig att förverkliga. Som framgått innebär realiserandet av en allmän förskola att väsentligt ökade resurser utöver vad kommunerna planerat inte kommer att krävas. Dock kan det i vissa kommuner, främst i glesbygdsområden, uppstå problem som kommer att kräva bl a särskilda stödåtgärder från statens sida. (Se kapitlet Förskola i glesbygd.) Utbyggnaden av heltidsförskolan, som resursmässigt är den mest krävande delen i förskolutbyggnaden, har t o m år 1975 beräknats utifrån tre olika alternativ: 70 000-90 000-110 000. Som framgått av tabell 14.5 skulle en sådan utbyggnad innebära en behovstäckning på 27,34 respektive 42 procent. Den regionalt mycket ojämna utbyggnaden - som är utmärkande för dagsläget - riskerar dock att bestå om inte styrmedel av det slag utredningen föreslår kan genomföras. Effekterna av den av utredningen föreslagna förskolplaneringen samt kravet på markreservationer i nya bostadsområden torde dock inte kunna bli märkbara förrän efter år 1975. Mot bakgrund av den redovisning som givits i detta kapitel kan utredningen inte förutsätta att den förordade personaltätheten i förskolan kan 260

SOU 1972:27

realiseras före år 1975. Som tidigare understrukits framstår det som nödvändigt att genom ökad utbildningskapacitet och en successiv höjning av personaltätheten åstadkomma en minskning av klyftan mellan rekommendation och verklighet. Heltidsförskolan bör ges prioritet i utbyggnaden under 1970-talet för att åstadkomma en hög behovstäckning för att tillgodose barn med särskilda behov och barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar. Mot bakgrund av de personalbehov som redovisas i detta kapitel torde det emellertid inte vara möjligt att realisera en full behovstäckning för heltidsförskolan till är 1980. För att komplettera en snabb utbyggnad av heltidsförskolan bör man vidare vid lämplig tidpunkt efter år 1975 överväga att bygga ut deltidsförskolan så att den allmänna förskolan blir tvåårig - för både 5- och 6-åringar. Denna utbyggnad kommer - som | visats ovan - att ta relativt små resurser i anspråk vid utbyggnadsalternativ som innebär en stark utbyggnad av heltidsförskolan. Intagningen till förskolseminarierna har under senare år ökats, men ökningstakten bör som framgått av behovsberäkningarna fram till 1980 ytterligare kraftigt stegras. Det synes likaledes nödvändigt att satsa mera på barnskötarutbildningen, varvid det också blir viktigt att undersöka i vilken utsträckning eleverna på den nya vårdlinjen i gymnasieskolan verkligen rekryteras i tillfredsställande utsträckning till förskolverksamheten. Parallellt härmed krävs åtgärder som syftar till samordning mellan olika slag av barnavårdande utbildningar. En sådan reformering skulle syfta till att ge all förskolpersonal en mer enhetlig och till förskolans krav anpassad kompetens. Ett annat viktigt syfte är att ge dem, som har sådan kortare basutbildning som barnvårdare, dagbarn vårdare, vissa barnskötare m fl har, möjligheter att stegvis förvärva kunskaper motsvarande minst nuvarande förskollärarkompetens. Nödvändigheten att få en rekrytering till barnskötar- och förskollärarutbildningarna som spänner över ett vidare äldersregister än för närvarande talar för en uppbyggnad av utbildningen liknande den som här endast i korta principer kunnat skisseras. Man kan och bör inte under ett utbyggnadsskede rekrytera enbart eller huvudsakligen från yngre åldersgrupper. Förskolan behöver både yngre, och äldre personal av båda könen. För speciellt något äldre personer kan det reellt vara och upplevas som omöjligt att vid övergäng till yrkesarbete eller vid övergång från annan typ av förvärvsarbete ta hela utbildningssteget fram till förskollärarutbildning på en gång. En utbildningsgång där utbildning och arbete varvas blir därför nödvändig. Det är även av betydelse att på skilda sätt stimulera de förskollärare och barnskötare som för närvarande ej är yrkesverksamma till att söka sig till förskolan. För detta krävs en satsning på information, reaktiveringskurser samt eventuella andra möjligheter som kan utnyttjas för att underlätta övergängen till arbete inom förskolan.

SOU 1972:27

15 Allmän förskola

15.1 Olika förskolbehov Den för utvecklingen viktigaste och mest känsliga delen av livet ligger före sjuärsaldern. De barn som inte i ett tidigt skede far tillräcklig stimulans för sin allsidiga utveckling kan senare i livet få svårt att kompensera brister frän förskoltiden. Det pedagogiska program för förskolan som läggs fram i betänkandet innebär ett försök att ge en god bas för vidare utveckling genom att skapa en miljö anpassad till förskolaldrarnas utvecklingsfaser, som är rik på stimulans för såväl den sociala och känslomässiga som för den intellektuella utvecklingen. Sverige har, jämfört med många länder, en sen skolstart. Bortsett frän de flesta skandinaviska, alla östeuropeiska och vissa latinamerikanska länder är skolinträdesäldern i allmänhet 6 och i en del länder även 5 år. I vissa av dessa länder har även förskolan utbyggts i relativt stor omfattning och i ett flertal länder, bl a i Västeuropa, diskuteras och planeras ocksä mera genomgripande förskolreformer. Dessa innebär att man vill söka nå barnen frän 3-4-arsäldern. 1 östeuropeiska länder, som har samma sena skolstart som Sverige, har i allmänhet förskolan utbyggts i betydande utsträckning. Det material om barns utveckling och barns uppväxtmiljö i dagens samhälle som utredningen redovisar och som sammanfattats i kap Mal för förskolan pekar mycket starkt på nödvändigheten av att alla barn får en sådan utvecklingsstimulans som förskolan avser att ge. Dä tillgången till resurser för detta ändamål - säväl ekonomiska som personella — är väsentligt mindre än de totala behoven måste under en läng uppbyggnadsperiod en prioritering ske av de behov som är mest angelägna. 1 kapitlet Mal för förskolan har utredningen avgränsat tre viktiga behovsområden. Det gäller dels de generella behov som alla barn har, dels de särskilda behoven av tidig stimulans hos barn med t ex fysiska, psykiska, sociala eller språkliga handikapp, dels behoven av tidiga omsorger för barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar. I fråga om barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar har heltidsförskolan (daghem) byggts ut till att omfatta drygt 15 % av dessa barn. eller ungefär 5 7c av alla barn i förskolåldrarna. För andra barn har 262

SOU 1972:27

en utbyggnad skett av daghem och lekskolor som svarar mot över 60 % av 6-åringarna och nära 30 % av 5-åringarna. Barn med särskilda behov p g a handikapp finns i viss utsträckning såväl i hel- som i deltidsförskolan. En utbyggnad av förskolan i heltidsform - för barn i alla förskolåldrar med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar - bör enligt utredningens uppfattning ges hög prioritet. Förslag i detta avseende läggs fram i kapitlet Kommunernas planering. Det är emellertid även angeläget att, som det uttrycks i utredningsdirektiven, "pröva formerna för och omfattningen av en förskolverksamhet - i lekskola eller daghem - som på sikt kan komma alla barn till del under en tid närmast före inträdet i grundskolan". 30 % av 6-åringarna står i dag utanför förskolan. Det är på kort sikt en väsentlig uppgift att utbygga deltidsförskolan så att alla 6åringar omfattas av den stimulans förskolan kan ge.

15.1.1 Förskola för 6-åringar Av kap Förskolans utbyggnad har framgått att möjligheterna att år 1975 genomföra en allmän ettårig förskola för 6-åringar är goda. Beräkningarna fram till år 1975 pekar också mot att ett flertal kommuner kommer att inom deltidsförskolans ram kunna ta emot barn i åldrarna under 6 är. Det är emellertid väsentligt att i detta sammanhang beakta att det finns betydande regionala och andra ojämnheter i utvecklingen. Detta förhållande måste noga uppmärksammas i tillsynsmyndighetens arbete med utbyggnadsplaneringen, vilket i detta betänkande bl a behandlas i kapitel 18 Förskola i glesbygd. De faktorer som orsakat eftersläpningen måste elimineras med olika åtgärder. Utredningen har initierat undersökningar i några av de kommuner, som har tillgäng till plats i förskola för minst alla sexåringar i syfte att pröva olika antaganden om de hinder som kan återstå vid en förskola där det finns plats för alla barn som anmäls av föräldrarna, men där kommunen inte automatiskt anvisar plats till alla barn i årsklassen. Undersökningarna, som gjordes i Lund och Örebro, styrkte antagandena att ofta just de barn som mest skulle behöva förskola inte kommer dit. Det är vissa grupper av barn som riskerar att "komma utanför" om inte särskilda åtgärder vidtas för att göra förskolan faktiskt tillgänglig för alla barn. Det gäller glesbygdsbarn, invandrarbarn, socio-ekonomiskt sämre ställda grupper. Men det finns också en rad andra faktorer som ställer hinder i vägen för att barnet skall kunna utnyttja sin rätt till förskola och som inte kan hänföras till speciella kategorier. Som bl a framgått av kapitlen Förskolans utbyggnad och Förskola i glesbygd är tillgången till daghem och lekskola mycket olika i olika kommuner i vårt land. Även inom en och samma kommun kan barnens möjligheter att gå i förskola vara olika beroende på avstånd och skjutsmöjligheter. Men ytterligare en avgörande faktor är föräldrarnas kunskap om och värdering av förskolan; om dess innehåll och arbetssätt, om anmälningstider, öppettider, om möjligheten att få plats, om förskolan är avgiftsfri eller hur stora avgifter som krävs osv. Ofta kan även kriser och omställningar i familjen leda till att man SOU 1972:27

missar möjligheten till förskolplats. Föräldrainitiativet synes, som framgår av undersökningarna, vara i hög grad skiftande. Samhället måste därför garantera en reell rätt för alla barn att få gå i en avgiftsfri förskola minst något åt före skolinträdet. Riskerna för att konservera sociala skillnader och skillnader mellan barn på olika orter i landet - i kanske betydligt större skala än i dag - motiverar att alla barns rätt till förskola skrivs in i en förskollag. 15.1.2 Förskola för yngre barn Ett senare steg i utbyggnadsplaneringen bör vara att förverkliga en tvåårig förskola för alla barn. Detta steg blir än mer betydelsefullt i fråga om möjligheterna att bidra till barnens allsidiga personlighetsutveckling. Det är en allmän uppfattning, förankrad i forskning om förskolåldrarna, att den sociala, känslomässiga och intellektuella utvecklingen hos de flesta barn i 3- till 5-årsåldern går in i en fas där behovet av kontakter med andra barn och fler vuxna blir framträdande. Många länder har som nämnts dragit konsekvenser härav i sina förskolreformer. För barn med särskilda behov p g a fysiska, psykiska, sociala och språkliga handikapp är det viktigt att snarast möjligt fä till stånd en uppsökande verksamhet där förskolan utgör ett viktigt inslag frän tidig ålder. För dessa barn har den allmänna förskolan speciellt stor betydelse. Under ett utbyggnadsskede måste dock speciella förutsättningar skapas för att ge barn med särskilda behov en tidigare insatt stimulans, som kan ges genom att barnen far tillgång till någon form av förskola. Målet bör vara att senast vid 4-årsaldern nå dessa barn med en uppsökande verksamhet med erbjudande om förskolplats. Frågan om att ge alla barn del av en förskolstimulans är mot den bakgrund som skisserats betydligt vidare än att - som ibland föreslagits i debatten - sänka skolinträdesåldern till 6 år. Särskilt viktig är den verksamhetsmässiga integrationen mellan heltidsförskolan (daghem) och deltidsförskola (lekskola) som diskuteras i utredningens pedagogiska program. För manga barn med behov av en speciell stimulans blir en tidigt insatt uppsökande verksamhet avgörande. För barn i glesbygd kan det vidare - som föreslås i kap 18 - vara både praktiskt och pedagogiskt värdefullt att redan frän början lata den allmänna förskolan omfatta säväl 5- som 6-äringar. Ett genomförande av utredningens förslag torde innebära att barn i framtiden kommer bättre rustade till grundskolan - och senare till vuxenlivet - än vad en ensidig sänkning av skolinträdesåldern skulle medföra. 15.2 Utredningens förslag till förskollag I kapitlet Förskolans mal klargörs att mål för förskolans omfattning bör utgä frän främst tre olika slags behov. 1. Alla barns behov av komplement till familjen tillgodoses genom en allmän förskola. För barn som inte går i heltidsförskola eller får plats där det är de fyller sex skall plats beredas i deltidsförskola, dvs av nuvarande lekskolans omfattning. 264

SOU 1972:27

2. För alla barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar skall heltidsförskolan (daghemmen) utbyggas för att tillgodose behoven från tidig ålder. 3. För barn med särskilda behov p g a fysiska, psykiska, sociala och språkliga handikapp krävs en tidigt insatt förskola som ett led i en uppsökande och förebyggande verksamhet. Förskolan bör för dessa barn vara av halv- eller heldagsomfattning. En särskild förskollagstiftning erfordras för att lagtekniskt klarlägga inte enbart rätten till förskola och förskolans omfattning utan även bl a förskolverksamhetens syfte och kommunernas uppgifter. I detta kapitel behandlas främst principerna bakom utredningens lagförslag när det gäller förskolans omfattning. Vidare berörs kortfattat frågor som även berör barnavårdslagen, t ex uppsökande verksamhet i kommunerna i syfte att tillgodose barn med särskilda behov. De mer ingående motiveringarna till detta avsnitt i förskollagen redovisas i följande kapitel i betänkandet: Kapitel 6 Förskolans mål 16 Barn med särskilda behov 17 Invandrarbarn i förskolan 18 Förskola i glesbygd 19 Uppsökande verksamhet 20 Kommunernas planering Förslag till lag om förskolverksamhet (förskollagen) redovisas med såväl allmänna som särskilda motiveringar i betänkandets sista kapitel. 15.2.1 Lag om allmän förskola I samband med utredningens arbete har i den allmänna debatten å ena sidan diskuterats en obligatorisk förskola från 5- eller till att börja med 6-årsåldern, ä den andra sidan en allmän förskola, tillgänglig för alla barn något eller några år före skolinträdet. För många har obligatorium och allmän förskola varit synonyma begrepp. Många gånger har det varit oklart vad som avsetts med ett obligatorium: ett generellt åliggande för kommunerna eller såväl detta som ett obligatorium för barnen liknande grundskolans. När man använt begreppet allmän förskola har oklarheten också varit av liknande slag. Det är ett väsentligt mål att alla barn skall nås genom förskolan. Barnens rätt till förskola kan inte anses garanterad enbart genom att platser ställs till förfogande för de barn vilkas föräldrar anmält intresse. Som ovan visats är det mycket som tyder pä att många av de barn för vilka förskolan är viktigast da inte skulle komma dit. Utredningen föreslår att alla kommuner genom lag skall åläggas att anordna förskola som ett första steg år 1975 - för alla barn frän det är då barnen fyller 6. En väsentlig distinktion är därvid att betona att kommunerna skall anvisa plats i förskola för alla barn från 6 års ålder. Detta innebär dels att en plats i förskola ställs till förfogande för alla sexåringar som inte redan har plats i heltidsförskola (daghem), dels att barnet och dess föräldrar meddelas var och när den anvisade platsen avses bli tagen i anspråk. SOU 1972:27

Detta bör också innebära, speciellt under en första period sedan lagen trätt i kraft, att särskilt ingående och konkret information om förskolans syfte, innehåll och arbetssätt når alla föräldrar. I dessa avseenden föreligger ej heller någon skillnad i förhållande till grundskolan och dess inskrivningsförfarande. Grundskolan uppfattas i dag som en allmän rättighet som föräldrar endast i ytterst få undantagsfall frånsäger sina barn. Enligt skollagen finns emellertid en yttersta tvångsåtgärd, vilken dock utomordentligt sällan har behövt tillgripas. Alternativa lösningar har i många fall accepterats eller ordnats av samhället. Utredningen har valt att icke föreslå någon liknande tvångsåtgärd i själva förskollagen. Rätten till förskola torde framstå som väsentlig för de allra flesta föräldrar. I de undantagsfall där föräldrarna inte vill acceptera förskola gäller det att i första hand se till barnets bästa. Om barnet placeras i förskola mot föräldrarnas bestämda vilja kan konflikter uppstå som i sista hand negativt påverkar barnet. I dylika fall bör kontakten med föräldrarna från kommunens sida syfta till att motivera en förståelse för barnets situation och behov inför skolstarten. En tvångsåtgärd torde i dylika situationer inte ha en positiv effekt på barnets och familjens situation. I de fall emellertid, då mycket allvarliga brister föreligger i barnets hela uppväxtsituation blir - som för närvarande är fallet - en yttersta åtgärd givetvis omhändertagande med stöd av barnavårdslagen. I högre grad än hittills bör förskolan även i sådana fall kunna fungera som ett positivt led i ett familjeterapeutiskt arbete, som innebär att barnet ej skall behöva tas från föräldrarna. Förskolan bör i stället i många fall kunna bli en första insats som prövas innan vård helt genom samhällets försorg måste tillgripas. 15.2.2 Uppsökande verksamhet I de fall där en 6-åring inte tar anvisad förskolplats i anspråk föreslås ett åliggande för kommunen att ta direkt kontakt med familjen för att klargöra skälen till barnets frånvaro. I de fall något slag av principiella skäl för barnets frånvaro föreligger blir det kommunens uppgift att via t ex förskollärare eller socialarbetare - i hemmet eller genom besök på förskola - informera familjen om bl a förskolans syfte, innehåll och arbetssätt för att därigenom kunna ge familjen möjlighet att ta ny ställning till förskolan. Om föräldrarna ändå inte anser förskolan lämplig för barnet blir uppgiften att tillse att barnets personlighetsutveckling främjas på annat sätt. i hemmet eller eventuellt i form av lekgrupp, öppen lekverksamhet eller liknande. Det kan t ex gälla ett barn med få kamratkontakter som är överkänsligt för introduktionen till en större barngrupp. Här är det givetvis särskilt angeläget att barnet mjukt och varligt får en successiv förberedelse inför skolstarten sa att denna inte upplevs chockartat. Förnyade kontakter bör bl a i detta sammanhang krävas i fråga om de undantagsfall där barnen ej deltar i någon form av förskolverksamhet senare under förskoläret inför inskrivningen i skolan. Det är önskvärt att man från samhällets sida strävar efter att få en sådan första kontakt med barnet och dess familj så att förnyade kontakter underlättas i största 266

SOU 1972:27

möjliga utsträckning och inte framstår som en pliktmässig kontroll eller ensidigt påtvingande övertalning. 15.2.3 Andra institutioner I detta sammanhang kan även förskolans roll behöva klarläggas ifråga om barn som vistas i familjedaghem och för barn som tas om hand i fosterhem. I det förstnämnda fallet skall givetvis alla barn som omfattas av den allmänna förskolan få tillgång till denna i deltidsform. För barn som vistas i fosterhem blir likaledes deltidsförskolan ett minimum; i vissa fall kan det visa sig vara befogat att från barnets och fosterföräldrarnas behov pröva lämpligheten av plats i heltidsförskola. På liknande sätt som i fråga om den obligatoriska skolan skall privat institution kunna betraktas som förskola om den fyller de krav som uppställs på de samhälleliga förskolorna så som de uttrycks i förskollagen och i tillsynsmyndighetens råd och anvisningar. Dylika fall torde bli fåtaliga i samband med att 6-åringsförskolan blir ett obligatoriskt kommunalt åtagande. Det är i stället, enligt utredningens mening, av värde om privata organisationer, som studieförbund, ungdomsorganisationer, religiösa organisationer m fl liknande genom fritidsverksamhet av olika slag kan rikta sitt engagemang till de barn- och ungdomsgrupper som ännu inte kunnat täckas in genom samhällets insatser. 15.2.4 Sammanfattning och förslag • Sammanfattningsvis föreslår utredningen att samtliga kommuner åläggs att fr o m år 1975 anvisa alla sexåringar plats i förskola. Alla barns rätt till en minst ettårig förskola föreslås bli reglerad i en förskollag som föreslås bli utformad i enlighet med det av utredningen utarbetade lagförslaget i kapitel 24. Denna rätt bör inom inte allt för lång sikt omprövas till att utsträckas nedåt i åldrarna. D Om en kommun inte kan uppfylla den målsättning som ovan angivits skall möjlighet finnas att ge dispens. Sådan skall meddelas av länsstyrelse, men längst till hösten 1978, da alltså alla 6-åringar i hela landet skall ha plats i förskola. • I vissa fall blir det nödvändigt att på olika sätt anpassa förskolans tider och organisation till barnens och/eller föräldrarnas speciella behov. Detta gäller framför allt barn i glesbygder med långa avstånd, för vilka det ibland kan bli nödvändigt att förlägga förskolan till ett par eller tre dagar i veckan, i vissa fall kanske koncentrerad till en viss begränsad del av året. För att dessa barn skall kunna få fullt utbyte av förskolan bör den allmänna förskolan kunna börja något år tidigare än vad som generellt kommer att gälla. (Se kapitel 18 Förskola i glesbygd.) • I de fall då ett barn ej tar den anvisade platsen i anspråk åligger det kommunen att i en uppsökande verksamhet ta kontakt med barnets föräldrar, informera om förskolan och pröva om föräldrarna - barnet kan ompröva sitt ställningstagande samt då principiella skäl anförs mot barnets placering i förskola undersöka och tillse att barnets allsidiga SOU 1972:27

personlighetsutveckling främjas i hemmet eller på annat sätt än genom den reguljära förskolverksamheten De förslag som lagts fram i detta kapitel gäller utbyggande av en allmän förskola för vissa åldersgrupper, som närmare utformas i lagförslaget i kap 24. I förslaget till förskollag behandlas också utbyggnad av förskola för barn med särskilda behov och barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar. Dessa frågor behandlas även närmare i kapitlen 16 Barn med särskilda behov, 19 Uppsökande verksamhet, 14 Förskolans utbyggnad och 20 Kommunernas planering. De huvudpunkter som i detta sammanhang bör lagfästas är bl a följande: • En annan typ av uppsökande verksamhet än den som skall fungera i samband med en allmän förskola för alla barn från sexårsåldern gäller barn med särskilda behov på grund av fysiska, psykiska eller sociala handikapp. En sådan uppsökande verksamhet motiveras och beskrivs närmare i kap 16 Barn med särskilda behov och kap 19 Uppsökande verksamhet. Den bör rikta sig generellt till barnen från tidigast möjliga ålder och bör senast vid barnens fyraårsålder ge sådan information att ett ev nödvändigt erbjudande om plats i första hand i heltidsförskola (daghem) kan ges. Utredningen föreslår att denna uppgift för kommunerna närmare preciseras i barnavård slagen och att förskolans funktion inom den uppsökande verksamheten fastslås i förskollagen. • För att på sikt kunna möta behovet av förskolverksamhet - heltid och deltid -- för barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar, föreslås i kapitel 20 Kommunernas planering dels en metodik för att underlätta den framtida planeringen, dels krav på en förskolplan som redovisar kommunernas hela behov kompletterade av planbestämmelser som syftar till behovstäckning i nya bostadsområden.

268 SOU 1972:27

16 Barn med särskilda behov

16.1 Inledande synpunkter I kapitel 3 (del 1) lägger utredningen fram sitt pedagogiska program och tar också upp frågan om barn med särskilda behov. Där betonas hur viktiga år utvecklingsmässigt förskolåren är för alla barn eftersom personlighetens grundmönster då mer eller mindre bestäms. För handikappade barn är förskolåren än mer väsentliga. Brist på allsidig utvecklingsstimulans under de mest formbara åren kan få förödande inverkan på senare utvecklingsmöjligheter. Ju tidigare de särskilda behoven tillgodoses hos det handikappade barnet, desto större är chanserna att individen skall eliminera den av handikappet orsakade funktionshämningen. Tidiga stödåtgärder förhindrar dessutom pålagringar av andra funktionshämningar som kan utlösas som sekundäreffekter till den primära funktionshämningen. Förskolan kan vara ett instrument som i kombination med hemmiljön ger det handikappade barnet kraftigt utökade resurser att tillgodose särskilda behov och därigenom ge dem bättre utvecklingsmöjligheter. För det handikappade barnets familj är förskolan ett oumbärligt komplement som ett stöd för att man skall kunna klara den totala familjesituationen. Den är en helt nödvändig kontakt utåt med tanke på den problematik det innebär för föräldrar att bära ansvaret för ett handikappat barns fostran. I dag är många barn på grund av fysiska, känslomässiga, intellektuella eller sociala handikapp utestängda från att få utveckla sina inneboende möjligheter, från en fullvärdig tillvaro och från den stimulans och gemenskap som förskolan bjuder. Den "vanliga" förskolan i sig kan utgöra ett hinder för handikappade barn att delta i verksamheten genom sin lokalmässiga planering och utrustning, sin brist på personal med kunskap om handikapp, osv. Eller man har helt enkelt "glömt bort" det handikappade barnets rätt till förskola. Föräldrar har inte begärt förskolplats för sitt handikappade barn, kanske inte vetat om att möjligheter fanns. Informationen kan ha brustit eller inte nått berörda föräldrar. I andra fall har man anordnat speciella förskolor för barn med ett visst handikapp. Barnen har då fått adekvat behandling och stimulans. Men SOU 1972:27

den ömsesidigt berikande kontakten med icke handikappade barn har ofta saknats eller varit begränsad. Isolering med andra handikappade barn har varit vanlig. Undantag finns dock där man integrerat "andra" barn i grupper av handikappade barn och vice versa. Men enhetliga normer och anvisningar liksom en medveten ideologi har hittills inte funnits för förskolan och de yngre barnen i fråga om en integrering av barn med svårigheter i så stor utsträckning som är möjligt. Där måste förskolan skapa samma möjligheter som den obligatoriska skolan bjuder. Barnstugeutredningen har i sin diskussionspromemoria formulerat en ideologi för barn med särskilda behov på följande sätt: En av förskolans väsentliga uppgifter är att ta tillvara utvecklingsmöjligheter och anlag hos barn från alla slags miljöer och låta dem komma till fullt uttryck i samhället. Men jämlikhetskravet är särskilt starkt för barnen med det sämsta utgångsläget, som behöver extra stöd. Det gäller integrationen av handikappade barn i samhället, vare sig det är fråga om sociala, fysiska eller psykiska handikapp. Det gäller barn från isolerade glesbygder med alltför begränsade stimulansmöjligheter. Det gäller invandrarfamiljernas speciella svårigheter, där extra resurser måste sättas in. Förskolan kan stärka människor som på olika sätt är eftersatta eller särskilt utsatta för påfrestningar senare i livet. Samtidigt är det i fråga om dessa barn som flaskhalsarna finns, när det gäller utbyggnad och personal men också kunskaper. De svagaste barnens behandling är måttet på hur samhället lyckas. (Jfr även kapitlet Förskolans mål).

16.2 Vad innebär begreppet

handikappad?

Under senare år har ett flertal utredningar - såväl statliga som kommunala - samt en del forskningsrapporter och olika debattskrifter tagit upp frågan, vad begreppet handikappad står för. Behovet av en enhetlig terminologi har diskuterats, för både arten och graden av handikapp. Handikappdefinitionerna skiftar, beroende på vilket problemområde man rör sig inom - medicinskt, etiologiskt, pedagogiskt eller social-medicinskt. I "Social omvårdnad av handikappade" (SOU 1964:43, s 26) ges exempel på det vanskliga att söka "etikettera" och definiera: Olika definitioner har på skilda tider och i olika sammanhang givits begreppen handikappade och partiellt arbetsföra. Det torde inte vara möjligt att lämna en entydig definition av dessa begrepp. En person kan från rent medicinska synpunkter anses som svårt handikappad, men om man ser till hans arbetsinsatser och verksamhet i samhället kan han kanske över huvud taget inte betraktas som handikappad. . . . I den offentliga debatten om samhällsåtgärder för de handikappade avses med handikappade vanligen personer som har särskilda svårigheter att reda sig själva på grund av något medfött eller förvärvat hinder av fysisk eller psykisk art (Ibidem, s 8). . . . Ordet handikapp skall här användas som beteckning för en rad olika förhållanden hänförliga till en människas fysiska och psykiska utrustning — förhållanden som har det gemensamt att de försvårar för henne att leva normalt. Handikappen ger upphov till särskilda problem, handikappade är människor med särskilda behov vid sidan om de allmänmänskliga behoven (Ibidem, s 15). 270

SOU 1972:27

Handikapputredningen refererar i sitt första delbetänkande "Kommunerna och den sociala omvårdnaden", (SOU 1967:53), direktiven till utredningen vilka ger följande definition av begreppet handikapp: Med handikappade avses enligt direktiven personer, som av fysiska eller psykiska skäl möter mer betydande svårigheter i sin dagliga livsföring (s 7). I det andra delbetänkandet från Handikapputredningen "Bättre hjälpmedel för handikappade" (SOU 1967:60), sägs vidare: Den handikappades situation är beroende av hans fysiska och psykiska funktionsförmåga men också av den miljö han befinner sig i (s 40). I det tredje delbetänkandet från Handikapputredningen "Bättre utbildning för handikappade" (SOU 1969:35), utvecklas och preciseras handikappbegreppet i ett särskilt avsnitt och man refererar bl a där till den definition som begreppet har i skolsammanhang: I Sverige har termen handikappade i skolsammanhang blivit den vedertagna övergripande benämningen på elever med skolsvårigheter av skilda slag. Orsakerna kan vara fysiska eller psykiska skador eller kombinationer av båda (s 63). Bland kommunala forskningsrapporter finner man t ex följande i undersökningen "Hälsa-yrke-bostad" i Göteborg, 1964: Med handikapp avser man skada, sjukdom eller sjukdomssymtom, medfödd eller förvärvad, som långvarigt påverkat personens livsföring med avseende på förmåga till dagliga aktiviteter, sysselsättningar, arbetsoch försörjningsförmåga, umgänge och förmåga till fritidssysselsättningar (s 168). Utredningen "Rehabilitering och social omvårdnad av handikappade inom Malmöhus läns landsting", 1965, ger nedanstående definition: Med handikapp i denna undersökning avses person, som har långvarigt nedsatt arbetsförmåga eller svårigheter att självständigt klara den dagliga livsföringen på grund av skada, föranledd av sjukdom, olyckshändelse eller medfödd defekt (s 175). Svenska Kommunförbundet uttalar följande, i Handikapputredningens fjärde betänkande, "Bättre socialtjänst för handikappade" (SOU 1970:64): Enligt kommunförbundet är det svårt att ge begreppet handikapp en sådan definition att man klart kan avgränsa olika grupper såsom handikappade. Man kan emellertid, framhåller förbundet, indela de handikappade i två huvudgrupper. Detta är dels personer som på grund av fysiska och/eller psykiska sjukdomar eller skador har mer bestående skada, exempelvis rörelsehindrade, synskadade, hörselskadade och psykiskt utvecklingsstörda, dels personer som under längre eller kortare tid på grund av vissa sjukdomstillstånd är i något avseende skadade, t ex hjärtsjuka, astmasjuka och psykiskt sjuka. Handikapp är ofta ett relativt begrepp. Det är påverkbart av en hänsynsfull samhällsplanering, en välutvecklad rehabilitering, tillgång till utprovade och intränade tekniska hjälpmedel m m (s 42). En granskning av definitioner av handikappbegreppet ger således inte något entydigt svar på vad termen handikapp står för. Däremot framgår, att man försökt ta avstånd från en kategorisering av olika slag av SOU 1972:27

handikapp, som fysiskt, psykiskt, socialt, känslomässigt eller språkligt handikappade. Man har också försökt att se den handikappade i förhållande till sin omgivning och hans/hennes möjligheter att fungera i denna. Krav ställs inte bara på den handikappade att anpassa sig till sin miljö. Krav ställs också på omgivningen/samhället att inte inskränka sig till att bara visa förståelse för den handikappade utan också i sina värderingar och i sina åtgärder anpassa sig till de handikappade. Handikapputredningen uttrycker detta krav på följande sätt (SOU 1967:60, s 40): De åtgärder som bör vidtagas för att eliminera eller reducera svårigheter måste alltid anpassas efter den enskildes behov. Samhällets åtgärder för att ge de handikappade större möjligheter att klara sin dagliga livsföring spänner över alla samhällsområden . . . Interaktionen mellan en människas individuella förutsättningar och omgivningens, miljöns eller samhällets existensvillkor, är något som betonas allt starkare. De handikappades riksförbund (DHR) uttalar den meningen, att de handikappade är så handikappade som samhället vill göra dem till. Ett handikapp är inte en egenskap hos en individ utan ett förhållande mellan individen, andra människor, omgivningen och samhället. Samhället är föränderligt. Det är också handikappet. Enligt barnstugeutredningens mening bör man utgå från den synen på det handikappade barnets situation i hem, förskola och samhället i övrigt. Man måste sträva efter att inte se det handikappade barnets situation som något statiskt. En utveckling i positiv riktning kan åstadkommas med hjälp av förändringar i barnets omgivning. I Norge har man som en följd av denna nyare syn börjat ersätta termerna "handikapp" och "handikappad" med "funktionshämning" och "funktionshämmad". Handikapputredningen tar upp en diskussion om detta (SOU 1969:35) och säger följande: Man finner att de fyller kravet att åtminstone i skolsammanhang vara mer deskriptiva och adekvata än "handikapp" och "handikappade". De blindas förening i Sverige har vid årsmötet 2—4 juni 1967 uttalat sympatier för denna terminologi. Två skäl framhölls därvid. Dels ligger det inte någon omedelbar värdering i beteckningen, dels ger den en antydan om hur problemen skall angripas . . . Man kommenterar dock sammanfattningsvis i Handikapputredningen: En helt ny terminologi synes inte kunna införas på detta område. Äldre och nyare termer kommer att finnas sida vid sida. Psykologiska och emotionella faktorer kommer att färga benämningar och termer inom området. Den realitet som ligger bakom en term eller definition upplevs alltid individuellt både av en handikappad och hans närmaste. Orden "funktionshämmad" och "funktionshämning" synes kunna användas i många sammanhang där denna terminologi är mera funktionell och distinkt än andra termer. Utredningen ansluter sig till Handikapputredningens terminologi och använder termerna "handikapp" och "handikappad". Begreppet "handikapp" är liktydigt med belastning, hårdare villkor, hinder. "Handikappade" barn är följaktligen barn med svårigheter av skilda slag. Barn utsatta för större belastning, hårdare villkor eller hinder i förhållande till 272

SOU 1972:27

aktiviteter i bestämda situationer. En sådan syn på handikapp är företrädd i läroplanerna för grundskola och gymnasieskola. Förskolan måste i sina kompletterande, stödjande eller ersättande insatser för de "handikappade" yngsta barnen företräda samma grundsyn. 16.3 Skolans insatser för elever med särskilda behov För att en meningsfull integrering av handikappade barn i förskolan skall kunna genomföras och för att förskolan skall kunna fungera tillfredsställande måste vissa förutsättningar uppfyllas. En jämförelse med framför allt den obligatoriska skolans resurser och åtgärder för de handikappade barnen torde därvid kunna ge värdefulla impulser. En rad av anordningar skulle kunna utvidgas till att omfatta också de handikappade förskolbarnen, inte minst som det är väl känt att insatser för att bryta konsekvenserna av ett handikapp bör komma in så tidigt som möjligt. Den obligatoriska skolan och dess frivilliga påbyggnader söker genom olika stadganden och åtgärder att ge elever med svårigheter så goda betingelser som möjligt att genomföra sin skolgång och utveckla sina potentiella möjligheter. 16.3.1 Lagstiftning Skollagen (SFS 1962:319) innehåller föreskrifter som möjliggör att olika slag av specialåtgärder kan vidtas för elever med skolsvårigheter. Det gäller elever med intellektuell utvecklingshämning försenad skolmognad läs- och skrivsvårigheter matematiksvårigheter talsvårigheter anpassningssvårigheter hörselsvårigheter synsvårigheter rörelsehinder. Skollagen kompletteras av en skolstadga, som innehåller föreskrifter om specialundervisning i kommunens reguljära skolor och en specialskolstadga (SFS 1962:439), (SFS 1965:478), som gäller specialskolorna för gravt hörselskadade och gravt synskadade (döva och blinda) barn, liksom för multihandikappade döva eller blinda elever. Omsorgslagen (SFS 1967:940) och omsorgsstadgan (SFS 1968:146) innehåller föreskrifter om specialundervisning, specialträning samt social och medicinsk omvårdnad om psykiskt utvecklingsstörda barn. Genom dessa författningar stadgas rätten för alla psykiskt utvecklingsstörda att erhålla omsorger av pedagogiskt eller annat slag som är individuellt anpassade och tillrättalagda. Lagen om elevhem för rörelsehindrade (SFS 1965:136) föreskriver att särskilda hem för boende, vård och behandling skall Finnas i varje landsting för sådana rörelsehindrade elever, som annars inte skulle kunna SOU 1972:27

delta i undervisningen. Genom särskilda bestämmelser (kungl brev) regleras sådana speciella anordningar som tekniska hjälpmedel, personell assistans (SÖ 9.1.69 och 28.4.69), transporter osv för elever med mer eller mindre grava handikapp, som deltar i undervisningen i den "vanliga skolan". Rekommendationer utfärdade av skolöverstyrelsen reglerar bl a skollokalernas omfattning och inredning samt deras pedagogiska utrustning för att göra dem funktionsdugliga för de handikappade eleverna. 16.3.2 Organisationsformer Specialundervisningen i den obligatoriska skolan och ovanförliggande frivilliga skolformer omfattar tre olika undervisningsformer, vilka regleras i ovan refererade lagar och stadgar. • Inom det vanliga skolväsendets ram ges specialundervisning i form av samordnad undervisning (klinikundervisning) och specialklasser med stöd av särskilda tekniska, pedagogiska, medicinska och sociala åtgärder för elever med skolsvårigheter (handikapp). • Specialundervisning för gravt hörselskadade och gravt synskadade (döva och blinda) elever ges i speciella statliga skolor: specialskolor för hörselskadade, respektive synskadade elever. • Specialundervisning i särskola ges för psykiskt utvecklingsstörda elever. Fram till den 31 december 1971 har den s k 15 %-regeln gällt för specialundervisningen, dvs antalet specialklasser bör högst motsvara 15 % av antalet vanliga klasser i kommunen. Utöver specialklasserna har också den samordnade specialundervisningen tillkommit för ett stort antal elever. Från och med 1 januari 1972 och tills vidare tillämpas nya bestämmelser för grundskolans specialundervisning. Man sätter genom de nya anvisningarna ett tak för den totala specialundervisningen samtidigt som de klarare uttrycker en strävan att verkligen låta specialundervisningen tjäna sitt ursprungliga syfte att ge elever med särskilda behov det stöd de behöver. Påfallande i de nya bestämmelserna är den stora andel av resurserna som kommer årskurs 1 i grundskolan till del genom de nya rekommendationerna om specialundervisningens styrning mot årskurserna 1 och 2. Normalt får denna undervisning i fortsättningen inom en kommun inte överstiga 0,3 vtr/elev. Den tidigare 15 %-regeln för specialklasser kommer att fortsätta att gälla men är inräknad i principen om 0,3 vtr/elev. Länskolnämnden kan medge att specialklasser inrättas till ett högre antal än det föreskrivna, dock endast om särskilda förhållanden så motiverar. Utöver redovisade möjligheter till specialundervisning för elever med särskilda behov finns en "normal" resurs inbakad för varje klass inom varje årskurs, de s k resurstimmarna. Med resurstimme förstås antalet lärarveckotimmar som överstiger antalet elevveckotimmar i ämne eller ämnesgrupp. Resurstimme används för att dela klass eller klasser i grupper, om ej annat föreskrivs. Gruppernas sammansättning och storlek avpassas efter elevernas behov av individuell handledning, undervisnings274

SOU 1972:27

situationens art och omständigheter av betydelse för schemat, t ex skolskjutsar. Det ankommer närmast på läraren att anordna elevgrupperna. På lågstadiet består resursen i årskurs 1 av 10 lärarveckotimmar, i årskurs 2 av sex lärarveckotimmar, i årskurs 3 av två lärarveckotimmar. Resurstimmarna på mellanstadiet består av en lärarveckotimme per klass och årskurs. På högstadiet utgör de fyra lärarveckotimmar per klass och årskurs. Stödundervisning får dessutom utöver timplanen anordnas för elever, som önskar ändra studieinriktning eller som p g a långvarig sjukdom eller andra liknande omständigheter har behov av extra stöd från skolan under viss begränsad tid. För sådan stödundervisning får för läsår disponeras en lektion för varje fullt tjugotal elever på högstadiet vid skolenheten, dock minst 40 lektioner. Länsskolnämnden får efter framställning medge stödundervisning i större omfattning än nu sagts om särskilda skäl föreligger. Dessa organisatoriska - pedagogiska anordningar kompletterar det elevvårdande och individualiserade arbetet i skolan, då den vanliga klassens eller skolans resurser inte räcker till. Serien av åtgärder skall vara flexibel. De skall innebära val- och kombinationsmöjligheter anpassade efter den enskilda elevens behov. 16.4 Sammanfattning och diskussion En genomgång av de olika resurser och åtgärder som sätts in för handikappade elever - speciellt i den obligatoriska skolan - ger vid handen att såväl stat, landstingskommuner som primärkommuner har ansvar ekonomiskt och organisatoriskt för verksamheten. Olika stadganden och bestämmelser för bidrag och stöd liksom skiftande organisatoriska anordningar gör att viss risk för splittring av resurserna förefaller råda. I vissa fall - såsom för specialskolorna - har staten tagit det totala ansvaret för verksamheten. I andra fall såsom vid specialundervisningen i grundskolan ligger nästan hela ansvaret på primärkommunerna för skolornas utrustning för såväl handikappade som icke-handikappade elever. Vidare svarar kommunerna helt för transporterna av alla elever till och från skolan. I en del fall är ansvaret delat mellan stat och primärkommuner i form av särskilda statsbidrag såsom till personell assistans för handikappade elever i obligatoriska och icke-obligatoriska skolor, till tekniska stödåtgärder för handikappade elever vid icke-obligatoriska skolor. Likaså utgår statsbidrag till kommunerna för kostnader för tekniska hjälpmedel och särskild inredning av lokaler för specialundervisning i hörselklass, "hörselteknisk utrustning". Kompensation utgår också för den merkostnad som skolbyggnaders planering för rörelsehindrade elevers behov kan väntas medföra, dels i form av schablonbelopp för installation av hiss, dels i form av vissa bidragsprocent för övriga åtgärder som måste vidtagas. För vissa grupper av handikappade barn har landstingskommunerna pålagts huvudansvaret. Det gäller inrättande av elevhem för rörelsehindrade barn och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. SOU 1972:27

Genom omsorgslagens tillkomst förefaller alla resurser ha samordnats för de psykiskt utvecklingsstörda eleverna. Ett totalt ansvar har tagits. Landstingskommunerna är skyldiga att upprätta plan för ordnandet av omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda. Härigenom kan också en uppsökande verksamhet ske med en obligatorisk kartläggning av det totala antalet barn, ungdomar och vuxna som skall vara föremål för omsorger. En central rapportering sker varje halvår till skolöverstyrelsen och socialstyrelsen om hur många som är föremål för olika omsorger. För elever med handikapp i övrigt har i vissa fall underlåtenhet i fråga om barns skolgång kunnat konstateras liksom att barn placerats i "fel" skola eller skolform. I de påtalade fallen torde detta inte ha berott på "luckor" i gällande bestämmelser utan på att de ansvariga inte känt till eller följt gällande bestämmelser. Handikapputredningen har i sitt betänkande "Bättre utbildning för handikappade" (SOU 1969:35) påtalat dessa förhållanden. Den har lagt fram ett förslag om att "rapportering till länsskolnämnden om alla handikappade barn och deras skolgång bör införas för att möjliggöra en rationell planering av undervisningen för de handikappade" (s 35). Handikapputredningen påtalar här något synnerligen angeläget. Inget organ kan för närvarande tillhandahålla samlade uppgifter om de handikappade barnens särskilda behov, ålder, hemort och skolutbildning. De handikappade barnen får i allt större utsträckning sin utbildning inom det ordinarie skolväsendets ram. Detta kräver att de planerande organen har god överblick över skolsituationen för de handikappade eleverna. I dagens läge kan t ex inte integreringssträvandena följas och belysas annat än styckevis och delat. Vad som däremot klart kan belysas är intentionerna att ge varje elev vad den behöver för en allsidig personlighetsutveckling. "Huvudprinciperna för de handikappade barnens skolundervisning kan sammanfattas i en från den enskilde elevens synpunkt långt driven normalisering och integrering samt en flexibilitet i anordningarna som gör att de kan anpassas efter den enskildes behov" (SOU 1969:35, s 12). Vid tillämpningen av skolans åtgärder på förskolan och dess möjlighet att integrera och vara flexibel kan man konstatera, att de bidrag som utgår för vissa anordningar, personlig assistans och tekniska stödåtgärder i skolan skulle kunna tilldelas också förskolan. De lokalanordningar för fysikalisk terapi osv som görs i de skolor som integrerar flera handikappade elever skulle också kunna gälla förskolorna. Transporter för förskolbarn med handikapp skulle likaledes kunna tillämpas på samma sätt som i skolan. Samordnad specialundervisning kan ges i förskolan på liknande villkor osv. Specialklass-systemet är också tillämpligt inom förskolans ram. Samtidigt är det viktigt att vid förslag om åtgärder för att förskolan fullt ut skall kunna fungera för de handikappade barnen vara uppmärksam på den risk för splittring av resurserna och de svårigheter med samordning som till en del föreligger i skolan.

276 SOU 1972:27

16.5 Hur fungerar förskolan av i dag för barn med särskilda behov? Barnstugeutredningens inventering av förskolverksamheten för handikappade barn - vilken på intet sätt kan göra anspråk på att ge en fullständig bild av nuläget i något avseende - redovisas nedan.

16.5.1 Tillsynsmyndighet Skolöverstyrelsen är tillsynsmyndighet för de synskadade och hörselskadade barnens förskola för de psykiskt utvecklingsstörda barnens förskola inom särskolans ram för de rörelsehindrade barnens förskola i den mån denna är anknuten till internatvistelse. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för den reguljära förskolverksamheten (oavsett huvudmannaskap) i kommunerna för elevhem där rörelsehindrat förskolbarn vistas för daghemsverksamhet för psykiskt utvecklingsstörda förskolbarn. Specialansvar saknas för de rörelsehindrade barn som integreras i vanliga förskolor. Socialstyrelsen är visserligen tillsynsmyndighet för dessa förskolor. Men verket har inget specialansvar för de rörelsehindrade integrerade barn som saknar anknytning till elevhem för rörelsehindrade. Samma sak gäller för de övriga grupperna av handikappade barn, vilkas behov av förskola inte tillgodoses i nuläget, såsom hjärt- och lungsjuka barn, allergibarn, diabetikerbarn, barn med perceptuella svårigheter, sjuka barn osv.

16.5.2 Huvudmannaskap Staten är huvudman för specialskolornas förskolverksamhet; Ekeskolan i Örebro för synskadade barn med ytterligare handikapp och Hällsboskolan i Sigtuna för gravt hörsel- och talskadade förskolbarn. Landstingen är huvudman för förskolor för psykiskt utvecklingsstörda barn inom särskolan daghemsverksamhet för psykiskt utvecklingsstörda barn förskolverksamhet för känslomässigt störda barn för förskolor för rörelsehindrade, hörselskadade, astmatikerbarn, lekterapi för barn på sjukhus för lekotek Kommunerna är huvudman för förskolor för hörselskadade, emotionellt störda barn, barn med perceptuella svårigheter (Eskiltuna kommun) för alla vanliga förskolor i vilka handikappade barn placerats individuellt (synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade barn samt psykiskt utvecklingsstörda barn). SOU 1972:27

Enskilda eller Stiftelser är huvudman för Gerdahemmet i Åby, Norrköping (synskadade barn) för rörelsehindrade barn för hörselskadade barn för lekotek 16.5.3 Organisationsformer Organisationsformer för förskolverksamheten är: Specialförskolor enbart för handikappade barn Grupp av handikappade barn inom den "vanliga" förskolans ram = lokalmässig samordning mellan vanlig barngrupp och barngrupp av handikappade Individuell placering av handikappade barn i "vanlig" förskola eller omvänt placering av icke handikappade barn i specialförskola eller i grupp med övervägande handikappade barn. 16.5.4 Uppsökande verksamhet För vissa grupper av förskolbarn förekommer en väl utbyggd uppsökande verksamhet. Så är fallet med de hörselskadade barnen. De spåras i mycket stor utsträckning av de hörselkonsulenter som är knutna till landstingens hörselvårdscentraler. Den uppsökande verksamheten fungerar också för de synskadade barnen. Dock inte i samma utsträckning som för de hörselskadade. De fyra statliga konsulenter som är knutna till Tomtebodaskolan i Solna når inte barnen i den utsträckning som vore önskvärt. Detta beror på att alla synskadade barn inte anmäls eller anmäls först mycket sent. En undersökning från 1967/68 visade att endast ca 25 % av barnen registrerats av synkonsulenterna före skolstarten i åk 1. Anmälningsfrekvensen har dock ökat i vissa områden i landet. De psykiskt utvecklingsstörda barnen har landstingen enligt omsorgslagen skyldighet att spåra och ge omsorger. Man når dock endast de gravast utvecklingsstörda barnen. De övriga kan naturligtvis först spåras upp efter hand som utvecklingsstörningen visar sig. Antalet barn som nås av förskolverksamhet har stigit mycket snabbt efter omsorgslagens ikraftträdande år 1967. Enligt socialstyrelsens statistik per den 1 maj 1971 gick 1 274 barn i förskola. För rörelsehindrade förskolbarn förekommer ingen uppsökande verksamhet med undantag av ett län - Jönköpings. Där har förskolkonsulenttjänst inrättats i anslutning till habiliteringscentralen. Även byrån för rörelsehindrade barn och ungdomar i Stockholm bedriver i viss mån sådan verksamhet. Missbildade barn registreras från födelsen i socialstyrelsens missbildningsregister. Detta register avser dock frekvensen för varje år för barn med medfödda missbildningar. Det innehåller inte personuppgifter om varje enskilt barn eller underlag för en uppsökande verksamhet. Socialstyrelsen infordrar också genom cirkulärskrivelser till läkarna vid samtliga barnavårdscentraler uppgifter om antalet nytillkomna barn med 278

SOU 1972:27

grava syn- och hörselhandikapp som upptäcks vid besöken på barnavårdscentralerna. Alla föräldrar utnyttjar dock inte centralernas service. Besöksfrekvensen för barn i åldrarna 2-7 år uppgår till 64 % genomsnittligt (år 1969). Endast för de psykiskt utvecklingsstörda finns en lagstadgad förteckning som förs i varje omsorgsstyrelse. För barn med andra svårigheter förekommer ingen uppsökande verksamhet frän kommunernas sociala organ. Om barnen får förskolvistelse, träning och behandling i övrigt beror på om föräldrarna själva anmäler barnen till sådana verksamheter eller på de olika handikapporganisationernas insatser. 16.5.5 Färdtjänst för handikappade barn Den färdtjänst som skall finnas i kommunerna för handikappade i alla åldrar är under uppbyggnad. Detta betyder att möjligheterna till färd till och från förskola för förskolbarnen växlar från kommun till kommun. Bedömningarna av behovet av Färdtjänst växlar så, att en del handikappade barn får service och andra inte. Kommunerna och landstingen strävar efter att samordna sin färdtjänst och att "hyra in sig" hos varandra för att undvika dubbelåtgärder. För de psykiskt utvecklingsstörda barnen fungerar denna service bäst, då omsorgsstyrelserna enligt lagen är skyldiga att svara för alla tjänster. De rörelsehindrade barnen som vistas på elevhem har också fått sina transporter ombesörjda av landstingen, i de fall förskola ej är knuten till elevhem. 16.5.6 Statsbidrag till förskolverksamhet för handikappade barn Bidrag till personell assistans åt handikappade barn Endast en grupp barn - de synskadade barnen - har tillerkänts rätten till personell assistans för att möjliggöra deras integrering i vanlig förskola. Ett statsbidrag på 2 000 kr/barn och år utbetalas genom skolöverstyrelsen efter ansökan från huvudman för förskola, där synskadat barn integrerats. Denna bestämmelse är delvis likalydande med den som gäller för elever i grundskola och gymnasieskola. Något motsvarande bidrag finns inte för andra handikappade förskolbarn. Elever i grundskola och gymnasiala skolor däremot erhåller enligt bestämmelserna personell assistans vid alla former av handikapp som påfordrar extra stöd utan någon begränsning av statsbidragets storlek. Den enda begränsningen är att förälder inte får vara personell assistent. Driftbidrag till förskolverksamhet för handikappade barn Som framgår av redogörelsen i bilaga 5 "Förskolverksamhet för barn med särskilda behov" är statsbidragsbestämmelserna mycket skiftande för förskolverksamhet för handikappade barn (inkluderande daghemsverksamhet). De hörselskadade barnen är därvid bäst tillgodosedda. Ett särskilt SOU 1972:27

driftbidrag på 2 000 kr utgår för varje barn som deltagit i lekskolverksamhet hela året. Skolöverstyrelsen och socialstyrelsen påpekade i sin gemensamma ämbetsskrivelse till socialdepartementet den 28 april 1968 ''att de bestämmelser som reglerar förskolverksamheten för hörselskadade barn bäst tillgodosett den moderna utvecklingens krav, främst på integration och flexibilitet. Oavsett om huvudmannen är landsting, primärkommun eller enskild förening och stiftelse utgår i detta fall statsbidrag för verksamheten, beräknad per deltagande barn." Man framhöll vidare att "detta bl a möjliggjort, att verksamheten kunnat differentieras med hänsyn till såväl elevernas behov och föräldrarnas önskemål som huvudmannens önskemål vad beträffar planering och organisation. Hemvägledningen har därvid visat sig vara en utomordentlig väg att nå barnen med adekvata behandlings- och övningsprogram, även då föräldrarna inte önskat eller kunnat sätta barnen i en förskolgrupp." För synskadade barn utgår som ovan nämnts bidrag till personell assistans om 2 000 kr för deras integrering i vanlig förskola men inget särskilt driftbidrag. För psykiskt utvecklingsstörda barn utgår driftbidrag till förskolverksamhet vid särskola enligt enhetliga principer till samtliga särskolformer. Bidragsgivningen anknyter dock till heltidstjänster för lärare. (En tjänst på 9 - 1 6 elever. Två tjänster på 1 7 - 3 0 elever. Därefter en tjänst för varje påbörjat 14-tal elever.) Statsbidrag till förskolverksamhet för de utvecklingsstörda barnen utgår alltså endast om verksamheten organiseras som "specialklass". Inget driftbidrag utgår således vid individuell placering av psykiskt utvecklingsstörda barn i vanlig förskola. Förskolverksamhet Ilekterapi vid sjukhus, vid de elevhem för astmasjuka och diabetessjuka barn som finns bekostas helt av landstingen. Inget driftbidrag utgår härför. För övrig förskolverksamhet för handikappade barn t ex integrering av rörelsehindrade barn i vanlig förskola utgår inga särskilda driftbidrag. Lekotekverksamheten åtnjuter inte driftbidrag utan finansieras privat eller av landstingskommunal eller primärkommunal huvudman. För integrering av "övriga" handikappade barn (epilepsibarn, hjärt- och lungsjuka barn, allergibarn, barn med psoriasis, blödarsjuka barn osv finns inga bestämmelser eller driftbidrag över huvud taget. Skolöverstyrelsen och socialstyrelsen fann det i sin ovan refererade ämbetsskrivelse motiverat att hemställa att medel ställdes till förfogande och åtgärder i övrigt vidtogs för statsbidragsgivning till daghemsverksamhet för rörelsehindrade förskolbarn. - Man påtalade tidigare i skrivelsen (s 6) att bidrag för denna dagverksamhet skulle kunna utgå enligt samma grunder som för de hörselskadade barnen, dvs med 2 000 kr per barn och år, samt med ytterligare 1 000 kr om barnet vistades på elevhem eller med 1 000 kr om barnet erhöll hemvägledning/hemundervisning, att statsbidragsbestämmelserna för särskolans förskola skulle ändras så att bidraget till undervisningen beräknades per elev i stället för heltidsanställd lärare. Beloppet borde uppgå till (avrundat) 2 000 kronor. - Man omräknade därvid det 95 %-iga statsbidraget till lärarlön inom särskolan till ett belopp som avrundades från 1 936 kronor, vilket summan utgjorde utslagen per elev enligt de fordringar om klasstorlek som statsbidragen ställde, 280

SOU 1972:27

att tillägg skulle göras till kungörelsen 1964:458, som möjliggjorde bidragsgivning till motsvarande varianter för förskolverksamhet för blinda . . . (man avsåg här bidragsgivning till Gerdahemmet i Åby) samt slutligen att socialstyrelsen skulle utses som tillsynsmyndighet för dagverksamhet för rörelsehindrade barn. Det ligger inte inom ramen för direktiven till barnstugeutredningen att föreslå en konstruktion av statsbidrag för att öka de handikappade barnens formella möjligheter att delta i förskolverksamhet. Ändå torde det ovan skisserade läget med de uppenbara orättvisorna gentemot barnen motivera ett principiellt ställningstagande från utredningens sida om att lika möjligheter måste tillskapas för alla handikappade barn att få del av förskolan. Utredningen har ansett det väsentligt att få en enhetlighet här och att fånga in de barn det gäller. Därför lägger utredningen med utgångspunkt härifrån förslag om statsbidrag tillsammans med förslag om övriga åtgärder som utgör förutsättningar för att tillgodose de handikappade barnens behov. Statsbidragens konstruktion och onödiga inskränkningar måste därvid påtalas som en väsentlig bit i det pussel av åtgärder och förutsättningar som måste till för att öka de handikappade barnens frihet såväl formellt som reellt. I kapitel 3 (del 1) har barnstugeutredningen dels givit sin övergripande syn på en integrering av handikappade barn i förskolan, dels berört förutsättningar för integration av handikappade barn. I kapitlen om den inre organisationen (kap 7) och arbetssättet i förskolan (kap 4 - 5 ) tillämpas dessa synpunkter och förutsättningar. I följande avsnitt (16.6-16.15) skall något diskuteras och preciseras vilka yttre (och inre) organisatoriska förutsättningar som måste till för att det skall bli meningsfullt att tala om en allmän förskola också för de handikappade barnen. 16.6 Uppsökande

verksamhet

Möjligheten att integrera de handikappade barnen bygger på att den uppsökande verksamheten för de handikappade förskolbarnen finns och därtill fungerar. Att vi vet hur många barn det är fråga om och var de finns. Ingen tillfrågad central eller regional myndighet eller organisation har i dag kunnat svara på frågan hur många handikappade förskolbarn som får eller skulle behöva få del av förskolverksamhet. Än mindre hur många som integrerats eller kan integreras i dagens förskolor. Svårigheterna att fä fram önskvärda och tillräckliga data har över huvud taget varit stora. Det finns i dag inte möjlighet att redovisa många siffror som är underbyggda genom officiell statistik. Vad utredningen redovisar här är de approximativa beräkningar som bl a dr Olow refererar i sitt kompendium för speciallärarutbildningen, nr 6 i skolöverstyrelsens kompendieserie (se även tabellen): Hur många är handikappade? Hur många handikappade finns det i vårt land? Uppgifterna varierar något. Enligt en statlig utredning, redovisad 1965, anges det totala SOU 1972:27

Handikappgrupp

Mental retardation Epilepsi Cerebral pares Poliomyelit Blindhet Dövhet Hjärtfel Astma Diabetes Olycksfallsskada Övriga

Antal nytillkommande fall per 1 000 födda

Antal handikappad ; för hela riket ( 0 - 1 5 år) totalantal (approximativt)

svårare handikappade (approximativt)

10 10 1,7 0,0 0,4 0,7 4 10 1,2 7 (2)

15 000 15 000 2 500 800 600 1 050 6 000 15 000 2 000 10 500 ( 3 000)

10 000 1 500 1 500 9

600 1 050 1 500 1 000 150 ? ?

Antal barn i åldern 0--14 år: ca 1 750 000 Antal ungdomar i åld<;rn 15-19 år: ca 640 000

Källa: Nordisk medicin, 1965. antalet handikappade barn och ungdomar till mellan 27 000 och 35 000. Av dessa ansågs en tredjedel vara utvecklingsstörda, en tredjedel rörelsehindrade och en tredjedel utvecklingsstörda och samtidigt rörelsehindrade. Medicinalrådet Grunewald i socialstyrelsen anger antalet handikappade barn till 70 000 och med ungefär samma fördelning. Professor Bo Wahlquist vid pediatriska kliniken i Uppsala har också kommit fram till siffran 70 000 enligt ovanstående tabell. Av denna tabell framgår att gruppen rörelsehindrade utgör en ganska liten del. I det följande skall vi dock se att det är just när det gäller denna grupp barn, som de medicinska och pedagogiska problemen är stora och där det fordras ett mycket intimt samarbete för att nå det för det enskilda barnet bästa resultatet av behandlingen och undervisningen.

16.6.1 Den uppsökande verksamheten i kommunerna Tidigare har konstaterats att den uppsökande verksamheten inte fungerar eller fungerar mindre tillfredsställande gentemot stora grupper handikappade förskolbarn. I tilläggen till lagen om socialhjälp (§§ 1 och 6), vilka infördes i lagen den 1 juli 1968, slås fast, att primärkommunerna skall se till att den enskilde får den omvårdnad som han behöver och att de fortlöpande skall hålla sig underrättade om individuella behov och verka för att dessa blir tillgodosedda. Motsvarande bestämmelser för barnavårdens område återfinns också i barnavårdslagen (§ 3). Detta betyder att kommunerna är skyldiga att bedriva en uppsökande verksamhet också för de handikappade barnen. Barnavårdsnämnderna och de sociala centralnämnderna bör förstärka sin uppsökande verksamhet till att omfatta också de handikappade barnen. I den mån resursförstärkningar inte kan göras i kommunerna i form av ytterligare tjänster måste en omprioritering av befintliga resurser göras till förmån för den uppsökande verksamheten för förskolbarn med särskilda behov (handikapp). 282

SOU 1972:27

Konsekvenserna för de handikappade barnens del av att underlåta en sådan satsning torde barnstugeutredningen ha visat tydligt. Spåras inte dessa barn tidigt och får tillgång till förskola, försvårar eller omöjliggör vi att deras utvecklingsmöjligheter och anlag kommer till fullt uttryck i samhållet. För föräldrar till handikappade barn betyder förskolan som ett tidigt komplement till familjen ett kontinuerligt stöd och en avspänning av många gånger orimligt stora ansträngningar att söka ge barnet vad det behöver. Det betyder också att den isolering i vilken många familjer lever p g a samhällets bristande insatser för de handikappade barnen kan brytas. Dessa familjer kan ges möjlighet till en trygghet med mera utåtriktade kontakter i samhällslivet. Tidigt insatta åtgärder (i form av bl a förtur till förskola) kan innebära att satsningar som måste göras längre fram i barnens liv kan byggas upp konsekvent och då kosta samhället mindre. En prioritering av befintliga resurser till de handikappade barnens förmån betyder självfallet att andra angelägna uppgifter kan få stå tillbaka. För de handikappade barnen i förskolåldrarna torde behoven vara så stora och så odiskutabla, att man inte borde tveka i ett läge där avgörande beslut måste fattas. Barnstugeutredningen vill hävda att i dagens läge den mest angelägna uppgiften för kommunerna är att styra sina resurser och insatser mot en uppsökande verksamhet för barnen i förskolåldrarna. Utredningen lägger fram sina förslag om den uppsökande verksamheten i kapitlet "Uppsökande verksamhet". 16.6.2 Barnavårdscentralernas funktioner och hälsokontrollen av 4-åringar Barnavårdscentralernas verksamhet För att fylla sin uppgift i en uppsökande verksamhet i vid bemärkelse måste landstingens barnavårdscentraler i samverkan med barnavårdsnämndens/sociala centralnämndens organ tilldelas delvis andra uppgifter. En förutsättningslös analys av barnavårdscentralernas nuvarande planering och mål för verksamheten samt resursanvändning personellt och ekonomiskt bör göras. En sådan analys skulle sannolikt ge vid handen dels att resurser skulle kunna frigöras för barn med särskilda behov, dels att generella resursförstärkningar och omprioriteringar till förmån för barnavårdscentralernas funktioner totalt borde övervägas. För barn med särskilda behov är en samordning från och till barnavårdscentralen med de primärkommunala sociala organen ett oundgängligt villkor för en framgångsrik habilitering och för kontinuerliga stödåtgärder åt barn och föräldrar. På kort sikt fyller barnavårdscentralen den mest centrala funktionen i en uppsökande verksamhet. Där görs iakttagelser som kräver snabb och direkt kontakt med socialförvaltningarnas befattningshavare. Uppföljningsätgärder från socialvårdens sida kommer ibland inte till stånd så snabbt som vore önskvärt genom att en direkt förbindelselänk, dvs en kontaktperson, i den sociala sektorn saknas. En tänkbar lösning vore här att knyta någon tjänsteman i socialförvaltningen direkt till barnavårdscentralens arbete som kontaktperson och ansvarig samordnare av stödåtgärder för barn och föräldrar utöver de rent medicinska. SOU 1972:27

Barnstugeutredningen vill betona att barnavårdscentralen (liksom mödravårdscentralen) är den samhälleliga familjeserviceinstitution som tillsammans med förskolan bör bilda basen för övriga insatser till stöd för föräldrar och barn. Hade barnavårdscentralerna möjligheter att fullt ut fylla de funktioner, varom stadgas i normalreglementet för barnhälsovården - och då särskilt i §§ 17, 18, 22 och 24 - skulle flertalet barn kunna följas och stödjas i sin personlighetsutveckling från nyföddhetsperioden till skolstarten. Den goodwill som barnavårdscentralerna har bland föräldrar och den förmåga att etablera goda och naturliga relationer till barn och föräldrar som sköterskorna på barnavårdscentralerna äger ger ett utmärkt utgångsläge för intensifierade insatser till stöd för föräldrar och barn under barnens hela förskolålder. 1 dag har dock barnavårdscentralens medicinska funktioner fått den starkaste framtoningen med rutinmässiga vaccinationer och hälsokontroller av barnen under ofta mycket stor tidspress. Den förebyggande integrerade fysiskt, psykiskt, pedagogiskt och socialt inriktade barnhälsovården har inte heller prioriterats av sjukhushuvudmännen. Någon analys av verksamhetens inriktning har således inte skett. Ej heller har omfördelningar av befintliga resurser gjorts till barnhälsovården. Nya resurser har inte tillförts området i någon större utsträckning. Psykologisk expertis har t ex i ganska ringa omfattning tillförts den förebyggande barnhälsovården. I Stockholm finns fem psykologkonsulter på 80 barnavårdscentraler. Sköterskorna vid centralerna kallar dem vid behov till hjälp. Dessa psykologer är knutna till PBU. Motsvarande verksamhet finns organiserad i Göteborg, Malmö, Lund, Växjö, Västerås, Uppsala och Falun. En förstärkt rådgivning i uppfostringsfrågor, föräldrasamtal enskilt och i grupp, barnobservationer och lekrådgivning måste rymmas inom barnhälsovårdens ram för att tillgodose det ständigt ökade behovet av råd och stöd. Önskvärt vore att alla barnavårdscentraler fick tillgång till psykologisk expertis att mera regelbundet delta i verksamheten. - En verksamhet med "flygande expertteam" liknande den organisation som tillämpas av PBU i Boden förtjänade kanske att organiseras över landet i övrigt. Barnavårdsnämndernas kuratorer liksom socialassistenter har i mycket ringa utsträckning knutits till barnavårdscentralernas arbete och mottagningar. Detta har huvudsakligen skett vid försöksverksamhet i Storstockholmsområdet. Även på det socialmedicinska området missar man således en väsentlig del av vad den förebyggande barnhälsovården enligt normalreglementet § 17 skulle ansvara för. En pilotundersökning utförd vid barnavårdscentralen i Östersund år 1970 visar att besöken på centralen huvudsakligen avsåg vaccinationer av barnen. Förvånansvärt få föräldrar ansåg sig däremot ha behövt rådfråga barnavårdscentralen om olika problem. Detta kan till en del bero på att föräldrarna haft möjlighet att vända sig till barnklinik eller privatpraktiker. Till stor del har dock föräldrarnas upplevelse av långa väntetider och jäktad personal på barnavårdscentralen spelat in. 81 % av föräldrarna har upplevt väntetiderna som åtminstone ibland för långa. 27 % uppgav att läkaren verkat jäktad. Flera mödrar rapporterade spontant att de inte velat ta upp de problem de egentligen sökt för på barnavårdscentralen på 284

SOU 1972:27

grund av att så många väntade efter dem på att få träffa doktorn. Mer än 20 % av föräldrarna upplevde också barnavårdscentralen mer som en myndighet än som en frivillig rådgivningsbyrå. Denna känsla hänger samman med upplevelsen av långa väntetider och personalens brådska och jäkt. Självfallet säger inte denna begränsade undersökning i vilken utsträckning de redovisade föräldraattityderna skulle kunna vara generella för de föräldrar i landet vilka anlitar barnavårdscentralens service. Här är ytterligare undersökningar önskvärda. Att barnavårdscentralerna i tätorterna ofta har ett för stort barnunderlag och för liten tid för varje barn torde dock vara en allmänt utbredd uppfattning. Ett arbetslag av sjuksköterskor — läkare — psykologer och socialarbetare bör bildas för barnhälsovårdens alla funktioner. Den sjunkande besöksfrekvensen med förskolbarnens tilltagande ålder (64 % genomsnittligt i åldrarna 2-7 år besöker centralerna) torde till stor del bero på just att. den förebyggande barnhälsovården inte har den inriktning och de resurser som svarar mot barnens och föräldrarnas generella och särskilda behov. Erfarenheter av 4-äringsundersökningarna I dag når barnavårdscentralerna praktiskt taget alla barn under det första levnadsåret. - I åldrarna 1-2 år nådde man år 1969 ca 96 %. Därefter sjönk frekvensen något till 83 % av 4-åringarna. I åldrarna 2-7 år var genomsnittet av åldersklasserna totalt 64 %. - Alla barn "fångas inte in" igen förrän vid skolstarten och dess för skolan obligatoriska hälsokontroller. Emedan relativt många barn efter hand faller bort från den fortlöpande barnhälsokontroll och rådgivning man avsett att barnavårdscentralerna skulle bygga upp, föreslog socialstyrelsen i samråd med olika arbetsgrupper att en "förstärkt" hälsokontroll för 4-åringar skulle införas av sjukvårdshuvudmännen. Den skulle i princip genomföras vid den barnavårdscentral, till vilken barnet hörde, oberoende av om barnet var inskrivet där eller ej. Primärundersökningen skulle omfatta dels ett inledande besök i hemmet av barnavårdscentralens sköterska, dels besök vid särskild mottagning hos läkare. Avsikten med hälsokontrollen av 4-åringarna var dels att "få en uppfattning om de sjukdomar och handikappande tillstånd i vidaste bemärkelse som förekommer i förskolåldern och dels att erbjuda föräldrarna möjligheter att få bot och hjälp för de avvikelser som upptäcks" (ur "Socialstyrelsen redovisar", nr 2, Sthlm 1968). 4-åringsundersökningarna visar sig dock av rapporterna om antalet undersökta barn att döma inte motsvara de förväntningar man ställde på dem att kunna nå alla barn. Enligt rapporter till socialstyrelsen om frekvensen under år 1970 har av 22 263 kallade barn i årskullen 20 720 barn undersökts. Detta innebär i sig en nära nog 100 % uppslutning till undersökningen. Samtidigt tyder frekvensen totalt av hela årskullen på att huvudmännen ännu inte kunnat ställa resurser till barnavårdscentralernas förfogande överallt i landet för denna stora satsning på 4-åringar. SOU 1972:27

I Läkartidningen (årgång 1970 och 1971) redovisar barnhälsovårdsöverläkare punktreslutat från 4-åringskontrollerna. Diskussion förs därvid huruvida de personal- och tidskrävande undersökningarna väsentligen skulle kunna förenklas utan att deras syfte äventyrades. Med det ambitiösa diagnostiska undersökningsprogram som lagts upp för verksamheten krävs stora resurser i form av personal och pengar. Barnavårdscentralernas sjuksköterskor arbetar i genomsnitt 2,5-3 timmar för varje fyraåring, läkaren ca 20 minuter, hörselassistenten 10-15 minuter och mottagningsbiträdet 20 minuter. Till detta kommer barnhälsoöverläkarnas planering, organisationskostnader, lokaler, utrustning, resekostnader och förlorad arbetsinkomst för föräldrar osv. Totalt skulle kostnaderna ligga på ca 200 kr per fyraåring (exklusive tandundersökningen). En jämförelse mellan de olika undersökningsmomenten ger vid handen att det psykologiska undersökningsprogrammet givit mest utslag i fråga om avvikelser, både i frekvens och svårighetsgrad. Närmast följde somatisk status, syn- och hörselprov. Man har dock hittills funnit ganska få 4-åringar med uttalade handikapp och svårare sjukdomar eller grava känslomässiga störningar som inte varit kända tidigare av barnavårdscentralens personal. De "dolda" handikappen har framförallt givit ringa utslag i undersökningar enligt den av socialstyrelsen strukturerade 4-åringskontrollen. På de barnavårdscentraler där man fått fram tidigare inte diagnostiserade handikapp har olika specialundersökningar lagts till den standardiserade undersökningen. Så är t ex fallet i Eskilstuna, där ett fullständig test av de perceptuella kanalfunktionerna gjorts. Den höga frekvensen av barn med sådana störningar (15 %) tyder på att en generell undersökning av just detta slag borde övervägas för alla 4-åringar för att tidigt diagnostisera och behandla barn med dessa "dolda" handikapp. Barn med sådana funktionsstörningar riskerar eljest att "upptäckas" först i skolan efter viss tids undervisning med handikappförstärkande misslyckanden i skolans inlärningssituationer. Samma erfarenheter gäller för försöksverksamheten åren 1967-1969 med 4-åringskontrollerna i Lund/Dalbyområdet. Enligt den modell som prövats där har särskilt den psykologiska undersökningen fördjupats. Lika stor vikt har lagts vid uppfostringsproblematik som vid medicinska frågor. Utöver frågeformulären med deras information om barnet och dess miljö har man observerat barnen i grupp samt intervjuat mödrarna. Huvudvikten har lagts vid studium av interaktionen barn—föräldrar i uppfostringssituationen. Den sammanfattande bedömningen av barnen och deras uppfostringsmiljö visade att 14 % remitterats vidare till specialister utanför barnavårdscentralen såsom talspecialist, psykiater eller neurolog. 63 % blev föremål för informerande, rådgivande eller behandlande verksamhet på barnavårdscentralen. Resultaten av denna undersökning visade att många föräldrar hade behov av rådgivning i uppfostringsfrågor. 25-30 % barn och föräldrar kunde få konsultation hos pedagog för att lösa smärre eller större problem med uppfostran. I en del fall måste den pedagogiska konsultationen kompletteras med andra insatser. Därför har en s k terapeutisk lekskola knutits till 4-åringskontrollen för en 286

SOU 1972:27

grupp barn med behov av bl a rikare social stimulering. Vidare har man byggt upp kontakten mellan barnstugorna och 4-åringskontrollen. 16.6.3 En allmän förstärkning av barnavårdscentralernas verksamhet Barnstugeutredningen vill mot bakgrund av ovan refererade erfarenheter ställa under debatt om man inte borde omprioritera befintliga eller planerade resurser för 4-åringskontrollen i dess nuvarande utformning till barnavårdscentralernas generella verksamhet. Försök bör göras att bygga in vissa fördjupade, strukturerade undersökningar och funktioner för speciella åldersklasser, såsom test på 4-åringar av de perceptuella kanalfunktionerna samt psykologundersökning för att spåra känslomässiga och sociala störningar. På den vägen skulle man kontinuerligt kunna söka spåra förskolbarns generella och speciella behov. Barnstugeutredningen vill här peka på vissa innovationer från socialstyrelsen. De ligger i linje med utredningens förslag om en fördjupning och förstärkning generellt av barnavårdscentralernas funktioner. För att barnavårdscentralerna skall kunna följa barnen från födelsen och upp till skolstarten och erbjuda alla föräldrar råd och hjälp har socialstyrelsen föreslagit att ett obligatoriskt medicinskt födelsemeddelande skall utgå till barnavårdscentral från förlossningsavdelningarna vid barnets utskrivning. Detta innebär att alla nyfödda barn automatiskt skall skrivas in vid barnavårdscentral och kvarstå inskrivna under alla år fram till inträdet i grundskolan. Genom ett sådant medicinskt födelsemeddelande får barnavårdscentralen också behövlig information om moder och barn före den första direktkontakten. Barnstugeutredningen hävdar dock att enbart ett obligatoriskt anmälningsförfarande från förlossningsvård till barnavårdscentralen och en inskrivning i barnavårdscentral i sig inte utgör någon garanti för att barn och föräldrar i ökad utsträckning blir föremål för barnhälsovårdens rådgivning och omsorger. En förstärkning av barnhälsovården och en skärpning till en skyldighet för barnavårdscentralen att följa alla föräldrar och barn upp till skolåldern ser barnstugeutredningen därför som en viktig följdåtgärd. Det primära målet är att samhället genom barnhälsovården bjuder föräldrar och barn i förskolåldrarna en meningsfull hjälp och service. Samtidigt med att den obligatoriska medicinska födelseanmälan införs tas också nya journaler generellt i bruk för såväl mödrahälsovården som barnhälsovården under år 1972. För barnhälsovårdens del innebär journalerna tillsammans med det obligatoriska medicinska födelsemeddelandet att grunden läggs för en kontinuerlig uppföljning av barnens miljö, fysiska och psykiska hälsotillstånd samt utveckling. Förändringar i familjestrukturen, bostadens kvalité och boendemiljön i övrigt, moders förvärvsarbete, daghemsvistelse, byten av dagbarnvårdare, sociala faktorer av olika slag skall fortlöpande uppmärksammas och noteras. Barnets beteende och olika beteendestörningar skall likaledes specificeras och beskrivas i daganteckningar och i markerade kolumner. Enligt normalreglementet (§ 18) bör 4 - 7 läkarbesök vara normen under barnets första levnadsår, under andra året två besök och under de SOU 1972:27

följande åren ett besök varje år. I den nya journalen föreslås nu en strukturerad handikappuppspårande undersökning av barnen vid minst fyra av de rekommenderade besöken på barnavårdscentralerna. I det förslag till "normalprogram" som socialstyrelsen ger bör de strukturerade undersökningarna ske vid 6-8 veckors ålder, 10 månaders ålder, 18 månaders ålder, 4 års ålder. Vid samtliga fyra undersökningar läggs stor vikt vid kontroll av barnets motoriska utveckling. Finmotorik t ex kollas från 10 månaders ålder. Talbedömning sker från 18 månader och uppåt. Hörselprov görs vid 8-10 månader av sjuksköterskan (om möjligt vid hembesök). Vid 4 års ålder skall en hörselkontroll och hörselmätning göras av hörselassistent. Synprov görs vid 4 års ålder. Vid varje undersökningstillfälle antecknas också alla de data beträffande miljö, familj, beteende, sociala faktorer som nämnts ovan. Om medicinska eller sociala skäl talar för det vid någon av undersökningarna åligger det barnavårdscentralen att stödja föräldrarna och barnet i fråga genom tätare kontakter och undersökningar på barnavårdscentralen eller genom vidare remittering till specialister eller sociala organ osv. Undersökningen vid 4 års ålder borde enligt barnstugeutredningens mening förstärkas med en psykologbedömning av barnets känslomässiga och sociala utveckling och helst också fördjupas med ett test av de perceptuella kanalfunktionerna. Barnet kan då också samarbeta i en rad undersökningsmoment. Utredningen vill särskilt påtala att psykolog inte föreslagits ingå i det arbetslag som skall genomföra den strukturerade undersökningen av barnet just vid 4 års ålder. Genomförs de fyra föreslagna undersökningarna och fördjupas strukturen särskilt för 4-åringsundersökningen föreligger också bättre förutsättningar att tidigt spåra barn med särskilda behov. Uttalade funktionsstörningar kan då diagnostiseras tidigt och barnet remitteras till specialmottagning och bli föremål för behandling och habilitering tidigare. Såväl på barnavårdscentralen som vid landstingets specialmottagning bör en rörlig åtgärdsförteckning föras och fortlöpande samordnas. Ansvaret för denna åtgärdsförteckning bör åvila barnhälsoöverläkarna vid landstingen. Barn med i dag "dolda" handikapp, känslomässigt eller socialt störda barn liksom de barn som råkat i en risksituation genom sjukdom i familjen, genom en tillfällig socio-ekonomisk krissituation osv bör stödjas genom täta kontakter med barnavårdscentralen och genom att barnavårdscentralen samordnar stödåtgärderna för barnet i samarbete med förskolan och dess huvudman. Barnavårdscentralerna måste således kunna svara både för en regelbundet återkommande hälsokontroll med bestämda strukturerade tvärsnittskontroller vid vissa åldrar för förskolbarnen generellt och för barn med särskilda behov dessutom för en förstärkt, riktad hälsokontroll med tätare undersökningar och rådgivning på barnavårdscentralen. För de barn som föds under 1972 och alltså skrivs in i barnavårdscentralen och skall undersökas enligt det nya hälsokontrollprogrammet bör den nya kontinuerliga uppföljningen ske. Därvid torde den speciella 288

SOU 1972:27

4-åringskontrollen av i dag inte behöva användas. Den föreslagna undersökningen inom barnavårdscentralens ram med framför allt psykologförstärkning torde vara till fyllest. För de barn som inte kommer att omfattas av det nya undersökningsprogrammet från nyföddhetsperioden - det gäller framför allt dagens 2—4-åringar — bör en förenklad speciell 4-åringskontroll med tonvikt på psykologiskt, motoriskt och audiovisuellt test kunna övervägas. De eventuella kostnadsbesparingar som kan göras här bör då komma barnavårdscentralernas reguljära verksamhet till godo. Hur en avvägning mellan det gamla och nya programmet skall kunna ske och vilka resursförstärkningar som måste till är till sist en fråga för den centrala tillsynsmyndigheten och huvudmännen för barnhälsovården. Barnstugeutredningen hävdar att en väl fungerande barnavårdscentral är en nödvändig förutsättning för att barn med särskilda behov skall kunna nås av förskolan i tidig ålder och få den stimulans och träning som är avpassad just för det barnets speciella behov. (Se vidare kap 19.) 16.7 Bamhähoöverläkärnas uppgifter måste övervägas I samband med att de s k 4-åringskontrollerna planerades inom socialstyrelsen framhöll barnläkarnas organisationer det angelägna i att inrätta särskilda överläkartjänster för den förebyggande barnavården, knutna till centrallasarettens barnkliniker. Förslaget tillstyrktes i socialstyrelsen av den somatiska arbetsgruppen för hälsoundersökningar av 4-åringar. Beteckningen "överläkare för barnhälsovården i landstingsområdet" förordades därvid. Ca 25 tjänster av detta slag är för närvarande beslutade i landet. 15 av dem var i funktion under år 1971. Tyngdpunkten i arbetsprogrammet för barnhälsovårdsöverläkarna har dock kommit att ligga på barnhälsovården med ansvar bl a för den tekniska organisationen av 4-åringsundersökningarna. Handikappvård och barnhabilitering har inte givits samma tyngd. Några enhetliga arbetsprogram för dessa läkartjänster finns inte ännu utan de varierar i olika landsting. Barnhälsovårdsöverläkartjänsterna borde enligt barnstugeutredningens mening kunna tas i anspråk och inriktas mera på att tillgodose de handikappade barnens behov. Det stora behovet av konsulthjälp för just dessa barn måste understrykas. Habiliteringsläkare saknas i dag i mycket stor utsträckning för de handikappade förskolbarnen. Endast fem barnhabili te ringsläkare finns för närvarande i hela landet. För en bevakning av de handikappade barnens intressen medicinskt, socialt, psykologiskt, pedagogiskt och för en samordning av alla åtgärder för varje barn skulle just barnhälsovårdsöverläkarna ha en utomordentligt stor betydelse. Ansvaret för en rörlig åtgärdsförteckning för förskolbarnen inom landstinget är då självklart en central uppgift. Detta kan bli utgångspunkten för att varje barn med särskilda behov garanteras en kontinuerlig tillsyn och får den habilitering som är adekvat. För dessa behov krävs utbildning i pediatrik, barnpsykiatri, barnneurologi, socialmedicin och rehabilitering. Barnhälsovårdsöverläkarnas arbetsuppgifter skulle omfatta följande: Vara koordinerande och sammanhållande för de olika grupperna av SOU 1972:27 20

handikappade barn, antingen dessa vistas längre tid vid institutioner eller i hemmet. Hålla fortlöpande kontakt med företrädare för förskola och skola samt med barnläkarna inom landstingsområdet för att efter deras önskan kunna ge råd i både enskilda fall och beträffande organisationen inom landstingsområdet. Organisera och leda specialutbildning och fortbildning förlagd till varje landstings habiliteringscentral för den para-medicinska personalen inom landstingsområdet som arbetar med handikappade barn (t ex sjukgymnaster, talpedagoger, logopeder, förskollärare, grundskollärare och vårdpersonal såsom vid barnavårdscentralerna). Såväl handikappkonsulenterna som barnhälsovårdsöverläkarna vid landstingens habiliteringscentraler bör ha ständiga kontakter med primärkommunerna och med dem som svarar för barnens dagliga träning och värd: sjukgymnaster, psykologer, kuratorer, talpedagoger, pedagogkonsulter, barnavårdscentralens sköterskor, förskollärare, speciallärare osv. Samverkan och samråd med barnavårdskonsulenter vid länsstyrelser och med de regionala handikappråd som skall inrättas liksom med de primärkommunala sociala organen och de lokala handikappråden är också nödvändiga för en total insats för barnen. Vidare bör barnhälsovårdsöverläkaren i samråd med barnavårdscentralernas läkare vara den som regionalt svarar för att de handikappade barnen integreras i förskolan på ett för barnen lämpligt sätt och att förskolan svarar mot just det barnets behov. Det gäller framförallt att åstadkomma en riktig och känslomässigt bra miljö för barnen. Även lokalfrågor och andra utrustningsfrågor bör uppmärksammas och bedömas. 16.8 Handikappkonsulenter ("förskolkonsulenter") vid landstingen För de hörselskadade barnen finns redan i dag en väl utbyggd konsulentorganisation knuten till landstingens hörselvårdscentraler. Dessa konsulenter bedriver en total uppsökande verksamhet, dvs uppspårande och rådgivande, samordnande och uppföljande av de åtgärder som krävs för det hörselskadade barnet. För de rörelsehindrade förskolbarnen finns en enda konsulenttjänst i landet knuten till habiliteringscentralen vid lasarettet i Jönköping. Man bedriver där såväl uppspårande som rådgivande verksamhet för barn, föräldrar och personal i förskolorna ute "på fältet". Storstockholmsområdet utgör också ett undantag där det i storlandstingets regi finns en speciell avdelning för rörelsehindrade barn och ungdomar med två ambulerande förskollärare och en sjukgymnast knutna till verksamheten. Enligt barnstugeutredningens mening krävs det en förskolkonsulentorganisation knuten till en habiliteringscentral för barn vid varje landsting för att förverkliga de åtgärder som är nödvändiga för att barn med speciella behov (handikapp) skall få sin rätt till behandling och till förskola eller motsvarande verksamhet tillgodosedd. Detta förutsätter att nya resurser tillförs landstingen. Med den splittrade huvudmannasituation som i dag råder, då primärkommunerna oftast är huvudmän för förskolverksamheten och lokalt ansvariga för socialservicefunktionerna i 290

SOU 1972:27

övrigt, medan landstingen har ansvaret för vården och habiliteringen av handikappade förskolbarn, måste en central funktion tillskapas vid landstingen. Frågan om en generell konsulentorganisation vid landstingen för att tillgodose alla förskolbarn med särskilda behov (handikapp) bör enligt utredningens mening snarast utredas. 16.9 En fördjupad grundutbildning och fortbildning av förskolans personal För att förskolan skall kunna svara mot barns särskilda behov krävs att dess personal genom en fördjupad grundutbildning och fortbildning erhåller kunskaper om handikappade barn och om hur de vuxna skall kunna svara mot barnens särskilda behov. Detta måste också beaktas redan i den utbildningskomplettering som barnstugeutredningen föreslagit skall omfatta all personal i förskolan. Barnstugeutredningens förslag innebär en ökad prioritering av barn med särskilda behov. Detta kräver att man mycket tidigt - redan innan dessa barn Finns i förskolan - söker skapa en beredskap hos personalen för att klara av både rutinsituationer och sina egna reaktioner inför arbetet med barn med särskilda behov. Utbildningsinsatser för personalen brådskar således. Om förskolan får möjligheter att låta specialutbildad personal som sjukgymnaster, talpedagoger, psykologer och speciallärare förstärka insatserna för handikappade barn, skulle dessa genom en "träning i arbetet" av förskolans personal kunna bidra till att göra förskolan bättre rustad att möta barnens behov. Därigenom kunde en "indirekt" fortbildning starta. Förskolpersonalen skulle då redan från början få stöd och ledning i sitt arbete med varje handikappat barn. 16.10 En utbyggd färdtjänst för handikappade barn Färdtjänsten för handikappade är under uppbyggnad i landsting och primärkommuner. Oavsett vilken huvudman som har det praktiska ansvaret för Färdtjänsten i en kommun måste alla handikappade barn kunna få färd till och från förskolan utan alltför rigorösa inskränkningar. De flesta handikappade barn måste följas till och från förskolan. De bör alltså vara berättigade till färdservice i de fall annan personell assistans inte är till fyllest för att barnen skall kunna komma till och från förskolan. Vare sig föräldrar förvärvsarbetar eller ej bör, som nu oftast sker, ansvaret och organisationen för barnens transport till förskolan inte självklart vila på dem. Skolans färdtjänst bör här kunna efterbildas.

16.11 Översyn av bestämmelser för och tillämpning av det statliga värdbidraget till handikappade barn En självklar förutsättning för att de handikappade barnen skall kunna integreras i förskolan är att de kan vistas i sin hemmiljö så långt det är SOU 1972:27

möjligt. Det statliga vårdbidraget är därvid ett nödvändigt stöd för föräldrarna i den ekonomiska, fysiska och känslomässiga press det innebär att själv ta hela ansvaret för ett förskolbarn med svårare handikapp. Vårdbidraget infördes den 1 juli 1964 efter förslag från socialpolitiska kommittén. Bidraget skall enligt lag om allmän försäkring utgå till barn under 16 års ålder som bor hemma och som "varaktigt och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård" (cit prop 1964:94). Bidragsbeloppet utgjorde i februari 1971 4 200 kr per barn och år (60 % av basbeloppet). Särskilt föräldrar som befinner sig i ett socialt, ekonomiskt och ofta utbildningsmässigt sämre läge har dock haft svårt att uttrycka sina verkliga behov av ett dylikt ekonomiskt stöd från samhället. De har haft små möjligheter att driva sin sak vidare vid en för restriktiv bedömning, när deras anspråk prövats. I motioner till 1968 års riksdag föreslogs en utvidgning av kretsen vårdbidragsberättigade genom en gradering av bidraget. Efter behandling i andra lagutskottet biföll riksdagen utskottets förslag att Kungl Maj:t i lämpligt sammanhang skulle låta undersöka vilka barn som enligt nuvarande praxis inte fick bidrag och om det kunde vara ändamålsenligt att införa graderade bidrag för att tillgodose dessa fall. Den 28 februari 1969 uppdrog Kungl Maj:t åt riksförsäkringsverket att undersöka tillämpningen av gällande regler om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning och vårdbidrag och att komma in med de förslag vartill undersökningarna skulle kunna föranleda. Verket avser att tidigast under sommaren 1972 avge sina förslag om kriterierna för bidragen på basis av sina undersökningar. Samtidigt har familjepolitiska kommittén inom ramen för sina uppgifter arbetat med de frågor som avser stödnivån på det statliga vårdbidraget. Efter samråd och kontakter med dem som handlägger utredningen inom riksförsäkringsverket och med familjepolitiska kommitténs sekretariat vill barnstugeutredningen framhålla att vid en behovsbedömning bör den faktiska arbetsprestation beaktas som föräldrar med ett handikappat förskolbarn - oavsett ålder - måste utföra i samband med skötseln av barnet. Inte bara vårduppgifternas art utan också frekvensen och - inte minst väsentligt - barnets behov av tillsyn och föräldrarnas bundenhet bör tas med i bilden. Barnstugeutredningen vill framhålla att man vid nu pågående översyn av detta vårdbidrag tillräckligt måtte uppmärksamma det stora behov av avkoppling och avlösning som många föräldrar har. Även ett handikapp hos barnet som förefaller mindre gravt kräver mer anspänning och kraftreserver än vad som tidigare beaktats. Särskilt bör den praxis som inneburit kraftiga restriktioner för bidrag till barn under tre år upphöra att tillämpas. Bestämmelserna för vårdbidraget bör kunna inkludera såväl föräldrarnas som barnens behov betydligt generösare än vad som tidigare skett Därtill måste en uppsökande verksamhet från primärkommunernas sociala organ som också innefattar hjälp till föräldrar med ansökningar om vårdbidrag - statliga som landstingskommunala - framhållas som 292

SOU 1972:27

nödvändig. Även försäkringskassornas roll som informerande och rådgivande organ måste betonas. 16.12 Lagstadgade omsorger för barn med särskilda behov och ett samlat centralt tillsynsansvar \ För en enda grupp av barn med särskilda behov - de psykiskt utvecklingsstörda barnen - har genom lagstiftning tagits ett totalt ansvar. För dem har landstingen pålagts hela omsorgen. Behovet av helhet och samordning av alla omsorger har därigenom beaktats. Trots detta har det i praktiken visat sig att kraven på enhetlighet inte kunnat fyllas tillräckligt ens för dessa barn. Det centrala tillsynsansvaret för barnen är i dag delat. Skolöverstyrelsen är huvudtillsynsmyndighet j för särskolor, elevhem och inackorderingshem för särskolelever och har j tillsyn över pedagogisk verksamhet vid övriga institutioner. Detta verk svarar således för förskolan inom särskolans ram. Socialstyrelsen har ansvar för vårdfunktionerna. Detta verk är huvudtillsynsmyndighet över specialsjukhus, vårdhem, daghem, sysselsättningshem och inackorderingshem för vuxna. Tillsynen över den medicinska verksamheten vid de institutioner för vilka skolöverstyrelsen är huvudtillsynsmyndighet ligger likaledes på socialstyrelsen. Rätten till förskola tillkommer alltjämt inte alla psykiskt utvecklingsstörda barn i förskolåldrarna i de olika landstingsområdena. Landstingen har under ett uppbyggnadsskede måst satsa resurserna i första hand på särskolans grundskola. Förskolverksamheten har då ibland inte fått samma tyngd. Statsbidragsbestämmelserna som är utformade så att bidragen är knutna till lärartjänster inom särskolans ram har också bidragit till att de psykiskt utvecklingsstörda barnen som kan vistas i sina egna hem ibland inte placerats individuellt i primärkommunernas förskolor utan kommit att stå utanför förskolverksamheten. Särskild daghemsverksamhet har kanske inte heller kunnat organiseras på grund av ett för litet antal psykiskt utvecklingsstörda barn i förskolålder i vissa primärkommuner. Varken den ena eller den andra tillsynsmyndigheten har alltså tagit ansvar för barnen i dessa fall. Rätten till förskola är därtill knuten till att föräldrar låter registrera sina barn för förskolverksamhet hos omsorgsstyrelserna. Detta är frivilligt för barn under skolpliktig ålder. Barnstugeutredningen föreslår efter mönster från omsorgslagen en förskollag till förmån för alla barn med särskilda behov. Denna lag bör slå fast att kommunerna har skyldighet att bereda alla barn med särskilda behov förskolverksamhet i förskola eller genom anordningar som motsvarar sådan verksamhet. Förskolomsorgerna bör komma barnen till del från så tidig ålder som möjligt. Senast från 4 års ålder bör barnen få plats i förskola eller motsvarande verksamhet för en gynnsam utveckling av barnens inneboende förutsättningar och som ett komplement och stöd för hemmen. Kommunerna bör i en uppsökande verksamhet spåra och tillgodose barnens behov. Med erfarenheterna av det delade centrala tillsynsansvaret för de psykiskt utvecklingsstörda barnen bör man enligt barnstugeutredningens mening - som en följd av förskollagens fastslående av de handikappade SOU 1972:27

barnens rätt till förskola eller motsvarande aktiviteter - ifrågasätta om det centrala tillsynsansvaret eventuellt bör läggas på en enda central myndighet. Värd - habilitering - förskola bildaren oupplöslig enhet för dessa barn. Det synes därför som om den centrala tillsynen och det övergripande ansvaret borde åvila den myndighet, där dessa funktioner kan integreras, dvs socialstyrelsen. Inom denna centrala myndighet måste dock den pedagogiska funktionen fullt ut beaktas och resurser avsättas härför inom enheten värd - sociala funktioner - pedagogisk tillsyn och stimulans. De teknisk-organisatoriska förutsättningarna för att samla tillsynsansvaret till en tillsynsmyndighet förde handikappade barnens förskolverksamhet synes närmare behöva undersökas. (Se även kap 23.) 16.13 Riktlinjer för det primärkommunala och det landstingskommunala ansvaret för barn med särskilda behov Svårigheterna att avgränsa det primärkommunala och det landstingskommunala ansvaret för barn med särskilda behov har hittills varit stora. Gränsdragningar har vållat tvister i enskilda fall. Barnens möjligheter till integrering i den vanliga förskolan har härigenom försvarats. Genom förskollagen omfattar enligt §§ 8-11 bör primärkommunerna åläggas för ansvarsområdena skapas. Barnstugeutredningen vill fastslå att för de barn som den föreslagna förskollagen omfattar enligt §§ 8-11 bör primärkommunerna åläggas ansvaret för den uppsökande verksamheten och för att anordna förskolverksamhet i förskola eller vid behov i annan form inom kommunen. Det gäller således för att tillgodose det generella behovet av förskola för sexaringar, behovet av förskola för barn med särskilda behov och behovet för barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar. Vid kvalificerade handikapp hos förskolbarn vilka kräver vård och förskolverksamhet vid sjukhus, elevhem (barnhem) och motsvarande institutioner bör landstingskommunerna åläggas ansvaret för vård och förskolverksamhet. Barnstugeutredningen vill här framhålla att för de barn som omfattas av omsorgslagen är det önskvärt att de så långt möjligt integreras i primärkommunernas förskolor och att landstingen därvid ersätter kommunerna för kostnaderna. Där en integration inte är möjlig utan förskolbarnen måste vistas i separata institutioner bör landstingen helt svara för de omsorger barnen behöver, således också för förskolan. En översyn av omsorgslagen har legat utanför barnstugeutredningens direktiv. För att få till stånd en mera fullständig integrering torde det dock vara önskvärt med en översyn av denna lag och en undersökning om det ansvar för förskolverksamhet som idag åvilar landstingens omsorgsstyrelser kan överföras till primärkommunerna. Barnstugeutredningen vill betona att ansvaret för att ett barn med särskilda behov far sin rätt till förskolverksamhet tillgodosedd primärt alltid vilar på den kommun, där barnet i fråga är kyrkoskrivet eller stadigvarande vistas. Intill dess landstinget förklarat sig ta över ansvaret enligt omsorgslagens bestämmelser eller för vistelse på sjukhus, vårdhem, barnhem osv ligger således ansvaret för förskolverksamhet pä primär294

SOU 1972:27

kommunen. Denna har skyldighet att förvissa sig om att barnet får tillgång till förskolverksamhet genom landstingets försorg motsvarande den som barnet får i sin hemkommun. I den mån landstingskommun placerar barn, för vilket den har skyldighet att anordna värd och förskolverksamhet, i primärkommuns förskola bör landstingskommunen svara för kostnaderna för i anspråk tagen förskolplats. Omvänt bör primärkommun ekonomiskt ersätta landstingskommun för förskolverksamhet t ex pä sjukhus, elevhem (barnhem) och motsvarande institutioner, där barn är intaget som omfattas av den allmänna förskolan (sexåringsförskolan). Enhetliga regler för interkommunala ersättningar bör skapas av kommunförbundet och landstingsförbundet i samverkan med den centrala tillsynsmyndigheten för förskolan. 16.14 En förskullag som tillförsäkrar sjuka barn förskulaktiviteterI lekterapi Den obligatoriska skolan ger även barn som är tillfälligt eller kroniskt sjuka möjlighet till undervisning. Lärare tjänstgör på sjukhus och undervisar enskild elev eller en grupp elever företrädesvis i läroämnen. Enskild elev är därigenom tillförsäkrad fem veckotimmars enskild undervisning. Vid undervisning i grupp ökas timtalet med tre timmar per tillkommande elev. Särskild undervisning i hemmet ges också fem timmar per vecka och elev vid sjukdom som föranleder mer än tre veckors frånvaro. För förskolbarn har man däremot inte insett det nödvändiga i att bevaka deras möjligheter till förskolverksamhet/lekterapi i motsvarande omfattning. Också de sjuka förskolbarnen bör genom förskollagen tillförsäkras förskolaktiviteter/lekterapi. De kan eljest löpa stor risk att bli "glömda". Blir primärkommunerna genom en lag om allmän förskola skyldiga att tillgodose alla 6-åringars generella behov av förskolverksamhet, måste förskolverksamhet/lekterapi pä sjukhus, barnhem eller liknande institution anordnad av huvudmannen för sådan institution garanteras barnen inom ramen för förskollagen. Primärkommunerna bör därvid ekonomiskt svara för de kostnader landstinget har för 6-åringsverksamhet pä landstingets institutioner. Denna särskilda förskolverksamhet bör dels bjudas de uppegående barnen pä sjukhus varje dag under femdagarsveckan i förskolgrupp, dels ges som enskild lekterapi för de sängliggande barnen eller dem som bedöms icke kunna vistas i förskolgruppen. Lekterapi för varje enskilt barn bör kunna ges motsvarande skolans särskilda undervisning, dvs fem timmar per vecka och barn. För de sexåringar som p g a sjukdom värdas hemma och som beräknas icke kunna delta i sin förskolas verksamhet under t ex minst tre veckor bör primärkommunen vara skyldig att genom ambulerande förskollärares hembesök anordna lekterapi. I båda fallen vill utredningen framhålla vikten av att förskolpersonal med specialutbildning handhar verksamheten. För barn med särskilda behov enligt § 9 i barnstugeutredningens förslag till förskollag måste förskola garanteras dem frän sä tidig ålder SOU 1972:27

som möjligt, dock senast frän 4-ärs ålder. Detta innebär likaledes att sjukvårdshuvudmännen, dvs landstinget, har ansvar för att förskolverksamhet/lekterapi bjuds barn med särskilda behov, när barnet vistas på sjukhus eller specialinstitution, barnhem eller liknande institution. Ansvaret för att förskolverksamhet/lekterapi ges det sjuka barnet vid vård i hemmet ligger på primärkommunen. Organisationen av verksamheten bör i båda fallen vara identisk med den för 6-åringarna. För sjuka barn på sjukhus i övrigt vilkas rätt till förskola ej definierats i förskollagen, vill utredningen framhålla att sjukvårdshuvudmännen bör åläggas att tillgodose barnens behov av förskolverksamhet/lekterapi och att ekonomiskt svara för förskolverksamheten/lekterapin. Den chock som en sjukhusvistelse kan medföra för små barn och de störningar som förskolbarn vilka vistats en tid på sjukhus drabbas av måste uppmärksammas. Dessa barn är i själva verket barn med särskilda behov som ovillkorligen måste tillgodoses på sjukvårdsinstitutionerna. Utredningen vill också betona att föräldrar och barn behöver stödjas och följas upp genom t ex barnavårdscentralens personal, psykolog, läkare och sköterskor under en tid närmast efter barnets sjukhusvistelse. Lekterapiverksamheten för sjuka barn som vistas i hemmet enligt ovan givna riktlinjer bör rymmas inom ramen för ett generellt påslag på ett driftbidrag till förskolorna avsett att tillgodose just förskolbarn med särskilda behov. 16.15 Resursförstärkningar till förskolan för barn med särskilda behov 1 barnstugeutredningens avsnitt om förskolans pedagogiska program, arbetssätt och inre organisation läggs fram förslag som motiverar en förstärkning av resurserna till förskolan bl a i form av speciell personal för att kunna tillgodose de barn som har särskilda behov av förskolan. De handikappade barnen är just barn med särskilda behov av förskolan och i förskolan. För dem är förskolan ett nödvändigt komplement för att möjliggöra deras allsidiga utveckling och för att de skall kunna få leva ett fullvärdigt liv i framtiden. Barnstugeutredningen vill framhålla att stödåtgärder måste finnas från de handikappade barnens tidiga år och inte som nu komma in först när barnet uppnått en viss ålder och skall börja i en viss skolform. Stora satsningar dä kan trots allt ge föga utdelning p g a tidigare försummelser att möta barnens särskilda behov. Barn med särskilda behov är inte särskilda barn, utan barn vilka som alla andra har rätt till förskola och en allsidig personlighetsutveckling. Tidigare har i detta kapitel behandlats en rad organisatoriska förutsättningar som bör finnas för att tillgodose de handikappade barnens rätt såväl formellt som reellt. Värdet för de andra barnen i förskolan att få utvecklas tillsammans med handikappade kamrater måste också beaktas. Det ömsesidiga berikandet av förskolbarnens personlighetsutveckling och samspel med andra barn och vuxna bör således hela tiden iakttas. Som barnstugeutredningen framhållit är de resursförstärkningar som i dag finns för förskolverksamhet för barn med särskilda behov mycket oenhetliga. De specialdestinerade statsbidragen tillgodoser inte alla handi296

SOU 1972:27

kappade barn. Såväl många handikappade barn som andra barn kan därigenom berövas en stimulans för sin utveckling och för sitt samspel med andra människor. De barn som bäst tillgodosetts är de hörselskadade barnen. För övriga barn med särskilda behov ges antingen inga statsbidrag alls till förskolverksamhet eller har de låsts till personell assistans eller till lärartjänster inom en viss skolform som för de psykiskt utvecklingsstörda barnen. De gravt synskadade barnen har prioriterats så att de får just ett specialdestinerat statsbidrag för personell assistans - dock maximerat till 2 000 kronor per barn och år. Något motsvarande bidrag utgår inte för andra förskolbarn med handikapp. Ett rörelsehindrat, känslomässigt och socialt stört barn, blödarsjukt, epileptiskt eller psykiskt utvecklingsstört barn kan dock ha lika uttalat behov som det synskadade barnet av en person som ständigt hjälper och stödjer i en mängd dagliga rutinsituationer samt förmedlar kontakt och kommunikation med de andra barnen i förskolan. Genom denna oenhetlighet har integrationssträvandena direkt motverkats. Den har också fört med sig att ansvarsfördelningen mellan primärkommun och landstingskommun inte varit klart reglerad för integrering av barn med särskilda behov i primärkommunernas förskolor. Klara riktlinjer och rekommendationer för ett smidigt fungerande samarbete vid bedömningar av de resurser som måste till för att tillgodose varje barn med särskilda behov har saknats.

16.1 5.1 Skolan styr sina resurser till barnen i de lägsta årskurserna Inom skolan har man alltmer kommit att uppmärksamma de särskilda behoven hos barnen. Skolöverstyrelsen motiverar bl a de nya bestämmelser som infördes för undervisningen i grundskolan den 1 jan 1972 för barn med särskilda behov på följande sätt: "det är ofta viktigt att nödvändiga hjälpåtgärder för skolsvårigheter sätts in så tidigt som möjligt för att svårigheterna inte skall befästas. En tidigt insatt individualisering i form av samordnad specialundervisning kan även förebygga uppkomsten av skolsvårigheter. Därför kan det vara lämpligt att man vid planeringen av specialundervisningen ger den samordnade specialundervisningen något större omfång i årskurserna 1 och 2 än i övriga årskurser." (Aktuellt från skolöverstyrelsen 1971/72:18.) Enligt barnstugeutredningens uppfattning kommer emellertid den samordnade specialundervisningen som styrs mot de lägsta årskurserna i grundskolan som en extra insats för barn med särskilda behov alltjämt in för sent i barnens liv. Medfödda eller förvärvade handikapp har redan då förstärkts hos barnen så att förskolårens försummelser i de flesta fall kommer att sätta sina spår hos barnen under hela grundskoltiden och senare i samhälle och arbetsliv. Dessa barn måste prioriteras genom förstärkta resurser redan i förskolan. 16.15.2 Stödformer till skolan för barn med särskilda behov En jämförelse med stödformerna till skolan för barn med särskilda behov är befogad i detta sammanhang. SOU 1972:27

Enligt Kungl Maj:ts kungörelse om statsbidrag till driftskostnader för det allmänna skolväsendet (SFS 1958:665, ändrad 1968:644) äger kommunerna erhålla statsbidrag till sina kostnader för driften av obligatoriska skolor. Bidraget beräknas med hänsyn till antalet i föreskriven ordning inrättade rektors- och lärartjänster. Summan av de bidragsgrundande tjänsternas årslönebelopp utgör bidragsunderlag för allmänt driftbidrag. Detta utgår med det faktiskt beräknade bidragsunderlaget minskat med en kommunandel. I driftbidragen till det allmänna skolväsendet ligger förstärkningsanordningar för elever med särskilda behov inbakade. Där ryms de sk resurstimmarna för varje klassavdelning för individualiserad undervisning, stödundervisningstimmar samt den av skolstyrelsen preliminärt fastställda organisationen av samordnad specialundervisning och specialklasser samt resurser för särskild undervisning för de barn som inte kan delta i vanligt skolarbete, när undervisningen anordnas vid sjukhus, barnhem och liknande institutioner av annan huvudman än primärkommun. Ett specialdestinerat statsbidrag till s k personell assistans har också inrättats för de handikappade barnen och ungdomarna i skolan som bedöms behöva det för den dagliga livsföringen (t ex under måltiderna, vid på- och avklädning, vid toalettbesök m m) och i undervisningssituationen. Bedömningen av behovet av sådan assistans görs av rektor för skolenheten i samråd med vederbörande klassföreståndare och skolläkare eller den läkare som svarar för elevens medicinska behandling. Inga restriktioner är stadgade vad gäller bidragets omfång utan en 100 %-ig täckning av de faktiska utgifterna sker genom statliga medel. Fr o m den 1 jan 1972 har en maximering för specialundervisningen i grundskolan införts. Denna innebär att en total resurs för specialundervisning i alla former omfattande högst 0,3 lärarveckotimmars undervisning per elev avsätts. (Länsskolnämnd kan dock medge undantag med högre antal timmar om särskilda förhållanden i en kommun motiverar det.) Inom den del av den ovan angivna maximalramen som skolstyrelsen vill disponera för samordnad specialundervisning fördelar skolstyrelsen timmar till elever med behov av sådan undervisning. Vissa angivna timtal tjänar därvid som ledning (Aktuellt från SÖ 1971/1972:18). Resurserna skall fördelas på ett flexibelt sätt så att elever med största hjälpbehovet prioriteras. För både grundskolans och gymnasieskolans del utgör statens ansvar för elever med särskilda behov en väsentlig del av den totala satsningen till skolväsendet. Möjligheterna till personalförstärkningar i form av specialinsatser är således förhållandevis väl tillgodosedda. 16.15.3 Ett schablontillägg till ett generellt driftbidrag till förskolan för resursförstärkningar för barn med särskilda behov Om man som räkneexempel skulle applicera stödformerna för skolan per elev och vecka, dvs 0,3 lärarveckotimmars undervisning per elev för enbart specialundervisningen, på förskolan skulle detta betyda att förskolan kunde få en förstärkning av specialister eller andra åtgärder motsvarande t ex en hel speciallärartjänst på ca fyra deltidsförskolor för att generellt tillgodose barn med särskilda behov: både dem som vore klart 298

SOU 1972:27

diagnostiserade och dem med diffusa svårigheter eller tillfälliga störningar känslomässigt eller socialt. Barnstugeutredningen använder nedan som räkneexempel de förstärkningar den obligatoriska skolan tillförs i form av 0,3 lärarveckotimmar per elev vid skolenheten för speciella insatser för barn med särskilda behov för förskolans del. Härtill lägger utredningen dessutom en resurs för uttalade behov av personell assistans. Den sammanlagda resursen utredningen använder i räkneexemplen för en resursförstärkning till kommunens totala förskolverksamhet skulle då motsvara en volym av 0,4 personalveckotimmar per barn i heltidsförskolan för att tillgodose barn med särskilda behov. En resursförstärkning med en volym på 0,2 personalveckotimmar per barn för specialinsatser för varje barn i deltidsförskolan, dvs den allmänna 6-åringsförskolan, och med en volym pä 0,4 personalveckotimmar för specialinsatser för varje barn i heltidsförskolan skulle med full utbyggnad av 6-åringsförskolan och en beräknad utbyggnad av heltidsförskolan enligt barnstugeutredningens tre alternativa mål för år 1975 ge följande antal specialisttjänster och kostnader: Alternativ 1 ca 130 000 barn i deltidsförskolan ca 70 000 barn i heltidsförskolan betyder för deltidsförskolan en resursförstärkning med 26 000 personaltimmar. Omräknat i tjänster för specialinsatser med en tjänstgöring om 40 veckotimmar innebär det 650 tjänster. För heltidsförskolan innebär det en förstärkning med 28 000 personaltimmar eller omräknat i tjänster 700 tjänster. Kostnaderna för deltidsförskolan räknade pä lönekostnader för t ex specialförskollärare, blir 23 400 000 vid en månadslön på 3 000 kr. Pä denna summa bör beräknas ca 25 % lönekostnadspålägg, dvs 5 850 000 kr. Den totala kostnaden för deltidsförskolans resursförstärkning skulle utgöra 29 250 000 kr. Resursförstärkningen för heltidsförskolan räknad på motsvarande lönekostnader och typ av tjänster blir 25 200 000 kr. Lönekostnadspalägg 6 300 000. Total kostnad för heltidsförskolan: 31 500 000 kr. Detta alternativ innebär totalt 1 350 tjänster och en kostnad på 60 750 000 kr. Alternativ 2 ca 130 000 barn i deltidsförskolan ca 90 000 barn i heltidsförskolan betyder för deltidsförskolan 650 tjänster och en totalkostnad för resursförstärkningen pä 29 250 000 kr. Resurserna för heltidsförskolan innebär 36 000 personaltimmar. Omräknat i tjänster enligt beräkningsgrunderna i alternativ 1 blir det 900 SOU 1972:27

tjänster. Kostnaderna härför beräknas till 32 4000 000 kr. Lönekostnadspålägget utgör 8 100 000 kr. Totalkostnad för heltidsförskolans resursförstärkningar: 40 500 000 kr. Detta alternativ innebär totalt 1 550 tjänster och en kostnad på 69 750 000 kr.

Alternativ 3 ca 130 000 barn i deltidsförskolan ca 110 000 barn i heltidsförskolan betyder för deltidsförskolan 650 tjänster och en totalkostnad för resursförstärkningen på 29 250 000 kr. Resurserna för heltidsförskolan innebär 44 000 personaltimmar. Omräknat i tjänster enligt beräkningsgrunderna i alternativ 1 blir det 1 100 tjänster. Kostnaderna härför beräknas till 39 600 000 kr. Lönekostnadspålägget utgör 9 900 000 kr. Totalkostnad för heltidsförskolans resursförstärkningar: 49 500 000 kr. Detta alternativ innebär totalt 1 750 tjänster och en kostnad på 78 750 000 kr. Resurserna enligt ovanstående tre räkneexempel skulle kunna utnyttjas för såväl förstärkning genom specialutbildad personal som för en generell personalförstärkning i både heltids- och deltidsförskolan. Under förskolans utbyggnadsskede blir det naturligt med en generell förstärkning för att lösgöra den personal som har den starkaste förskolpedagogiska utbildningen för att särskilt ägna sig åt barn med särskilda behov under en del av dagen. Bristen på specialutbildad personal - det gäller specialförskollärare, psykologer, talpedagoger och sjukgymnaster, för vilkas tjänster resursförstärkningen är avsedd - gör att de få specialister som kommer att finnas under en relativt läng tid framöver måste utnyttjas för de mest akuta behoven bland barnen och för en utbildning i arbetet av förskolans personal. Barnstugeutredningen vill med dessa exempel endast visa effekten av en resursförstärkning för förskolan motsvarande den skolans specialinsatser kräver. Att binda en resursförstärkning till förskolan i form av ett bestämt tillägg per barn i fråga om personaltimmar, dvs till personaltjänster så som skolans resurs binds till lärartjänster, är dock inte lämpligt bl a med hänsyn till statsbidragets annorlunda konstruktion på förskolområdet. Utredningen föreslår därför i stället att en resurs för de ovan markerade behoven byggs in i ett statligt driftbidrag till förskolan så att det nuvarande generella driftbidraget till förskolan byggs ut med ett schablontillägg för barn med särskilda behov. Inga specialdestinerade statsbidrag bör ges. Detta skulle kunna ge förskolan rimliga möjligheter att tillgodose barn med särskilda behov - såväl dem med temporära som dem med varaktiga behov allt framgent. Ett schabloniserat driftbidrag torde medföra ett större ansvar och en större frihet för kommunen att planera och påverka förskolverksamheten. Vid resursernas fördelning inom kommunen bör samråd ske med förskolans personal. 300

SOU 1972:27

Ett omständligt prövningsförfarande av central instans av kommunernas resursbehov för barn med särskilda behov i förskolan bör inte tillskapas. Som enda villkor för det föreslagna förstärkta driftbidraget till förskolorna bör gälla att kommunerna bedriver en planmässig uppsökande verksamhet. En resursförstärkning t ex till ett enskilt handikappat barn i en förskola för personell assistans bör förskolans huvudman sålunda besluta om. Barnets specialistläkare (förskolans eller barnavårdscentralens läkare) eller annan expert på barnets handikapp bör i samråd med barnets föräldrar och personalen i den förskola där barnet skall placeras först bedöma om barnet är i behov av sådan assistans både för de dagliga rutinsituationerna i förskolan och för att kunna tillgodogöra sig den stimulans och träning som förskolan bjuder barnen generellt. Med utgångspunkten att en resursöverföring till barn med särskilda behov bör ske som svarar ungefär mot storleken hos skolans insatser - se exemplen ovan - föreslår utredningen följande: För heltidsförskolan föreslår utredningen ett schablontillägg på 500 kronor per barn och år, räknat på alla barn i förskolan efter en genomsnittlig totalkostnad per barn och plats med 13 000 kronor per år. För deltidsförskolan föreslår utredningen ett schablontillägg på 250 kronor per barn och år, räknat på alla barn i förskolan efter en genomsnittlig totalkostnad per barn och plats med 1 700 kronor per år. De föreslagna beloppen motsvarar 4 % av totalkostnaden per barn i heltidsförskolan och 15 % av totalkostnaden för varje barn i deltidsförskolan. För heltidsförskolans del skulle detta innebära en höjning av det statliga driftbidraget med ca 12,5%. Driftbidrag utgår inte i dag till lekskolan, dvs deltidsförskola. Utredningens förslag om schablontillägg skulle således kräva en ändring av nuvarande statsbidragsbestämmelser. Beroende på att personalinsatserna normalt är så mycket lägre i lekskolorna/deltidsförskolan än i daghemmen/heltidsförskolan blir den procentuella resursinsatsen så mycket högre för deltidsförskolans del i utredningens förslag. Med en utbyggnad av förskolan år 1975 enligt de tre alternativ som utredningen lagt fram skulle påslaget för resursförstärkningar enligt alternativ 1 utgöra 35 000 000 kronor till heltidsförskolan och 32 500 000 kronor till deltidsförskolan. Det sammanlagda schablontillägget skulle bli 67 500 000 kronor. Enligt alternativ 2 skulle kostnaderna bli 45 000 000 kronor för heltidsförskolan och 32 500 000 kronor för deltidsförskolan. Det totala schablontillägget skulle då bli 77 500 000 kronor. Enligt alternativ 3 skulle kostnaderna bli 55 000 000 kronor för heltidsförskolan och 32 500 000 kronor för deltidsförskolan. Totalkostnaden för schablontillägget blir då 87 500 000 kronor. Det generalla driftbidraget till förskolan är i dag ett statligt bidrag till daghemsverksamheten i kommunerna. Den framtida formen för statsbidrag till förskolan är under utredning inom socialdepartementet. Ett särskilt förslag kommer att läggas av departementet i dessa frågor. De finansiella frågorna kommer enligt ett uttalande av riksdagen att prövas i SOU 1972:27

samband med att riksdagen tar ställning till barnstugeutredningens förslag.

16.16 Sammanfattning av barnstugeutredningens överväganden Ansvaret för att alla barn med särskilda behov får den utveckling och stimulans som är nödvändig för att barnens personlighet och inneboende möjligheter skall kunna komma till fullt uttryck i samhället vilar gemensamt på statsmakterna, centrala tillsynsmyndigheter, regionala och lokala huvudmän. I den samverkan och det samarbete som behövs för att tillgodose alla de skiftande behoven hos de barn det här är fråga om och för att integrera pedagogiska, medicinska, psykologiska och sociala insatser måste varje ansvarig instans bygga sin bit i helheten - enhetligheten för barnen. Utredningen sammanfattar nedan sina överväganden beträffande den ansvarsfördelning och de uppgifter som den vill föreslå vila på statsmakterna, central, regional och lokal huvudman.

Huvuduppgifter för statsmakterna O Statsmakterna bör genom förskollag garantera alla barn med särskilda behov plats i förskola eller motsvarande verksamhet. Detta måste komma barnen till godo från så tidig ålder som möjligt, dock senast från 4 års ålder. De barn som omfattas av förskollagen, men inte kan utnyttja sin plats i förskola, skall i lagen tillgodoses genom garantier för motsvarande verksamhet såsom särskild förskolverksamhet/lekterapi i hemmet och lekotekverksamhet. Genom denna lag måste också alla sjuka barn - både de som omfattas av förskollagen och övriga barn — vid vistelse på sjukhus, barnhem eller motsvarande institutioner garanteras förskolverksamhet/lekterapi från tidigaste ålder. De sjuka barn som omfattas av förskollagen och vårdas i hemmet bör likaledes garanteras särskild förskolverksamhet/lekterapi i hemmet. • Det bör prövas om det delade centrala tillsynsansvaret för omsorgerna för barn med särskilda behov bör samlas på en myndighet. På detta sätt kan vård — habilitering - sociala insatser och pedagogiska funktioner bilda en enhet för att fullt ut tillgodose barnens behov. Utredningen föreslår att socialstyrelsen åläggs ansvaret för barn med särskilda behov. • Genom förskollagen bör statsmakterna klart definiera ansvarsfördelningen mellan kommun och landsting för barn med särskilda behov. Därvid bör fastslås att det primära ansvaret för den uppsökande verksamheten, enligt socialvårdslagen §§1 och 6 samt barnavårdslagen § 3, samt för anordnandet av förskola för de barn som omfattas av förskollagens §§ 8-11 ligger på kommunerna. För barn med kvalificerade handikapp som kräver kontinuerlig eller tillfällig vård på sjukhus, vårdhem eller elevhem eller eljest kräver särskilda insatser i sådan omfattning att verksamheten behöver centra302

SOU 1972:27

liseras för hela landstingsområdet liksom för sjuka barn på sjukhus, barnhem och liknande institutioner ligger däremot ansvaret för förskolverksamhet på landstingen. • Inom ramen för ett framtida driftbidrag till förskolan bör statsmakterna tillgodose också barn med särskilda behov. I ett statligt driftbidrag föreslår utredningen att en förstärkning för barn med särskilda behov byggs in i form av ett schablontillägg. Denna resursförstärkning bör också avse uttalade behov av personell assistans för barn med sådana funktionshämningar, att de för de dagliga rutinsituationerna och för att kunna tillgodogöra sig aktiviteterna i förskolan är beroende av en person som ständigt är i deras närhet. • Vid ett kommande ställningstagande av statsmakterna till kriterierna för och nivån på det statliga vårdbidrag som utgår till barn med gravare handikapp, vilket för närvarande är föremål för översyn av riksförsäkringsverket i samråd med familjepolitiska kommittén, vill barnstugeutredningen betona vikten av en generösare bedömning av behoven av detta vårdbidrag. Bl a bör den praxis som utbildats om en nedre åldersgräns vid tre års ålder omprövas. Föräldrarnas legitima behov av stöd och avkoppling i vårdaruppgiften föreslås därvid bli bättre tillgodosett än vad som sker för närvarande. • Statsmakterna bör underlätta för landstingens förebyggande barnhälsovård - barnavårdscentralerna - att i nära samarbete med den kommunala barnavården (socialvårdspersonal och förskolpersonal) följa upp alla barn i förskolåldrarna från nyföddhetsperioden till skolstarten genom väl strukturerade hälsoundersökningar samt en stödjande och rådgivande service till föräldrarna.

Huvuduppgifter för den centrala tillsynsmyndigheten • På den centrala tillsynsmyndigheten bör läggas ansvaret att genom råd och service till de regionala och lokala huvudmännen för förskolverksamhet, sjuk- och hälsovård och habilitering för barn med särskilda behov ge konkreta förslag till samordnande och enhetliga insatser för barnen pedagogiskt, medicinskt, psykologiskt och socialt. D Den centrala tillsynsmyndigheten bör vidare svara för att forskning och utvecklingsarbete för förskolbarn med särskilda behov initieras och fördjupas på olika områden.

Huvuduppgifter för landstingen • Barnavårdscentralerna bör få en fördjupad inriktning på sin verksamhet så att de mer kontinuerligt kan nå alla barn. Barn med särskilda behov måste kunna stödjas från allt tidigare ålder. Barnavårdscentralerna måste således ges större möjligheter att diagnostisera framförallt "dolda" handikapp, psykiska och sociala störningar hos förskolbarn. Ansvaret för att barn med särskilda behov prioriteras genom en omfördelning av befintliga resurser till barnavårdscentralerna eller en allmän resursförstärkning av centralerna vilar på landstingen. SOU 1972:27

Genom införandet av obligatoriska medicinska födelsemeddelanden från förlossningsavdelningarna till barnavårdscentralerna och en för barnavårdscentralerna obligatorisk inskrivning av alla nyfödda vid centralen, som kvarstår tills barnet börjar sin skolgång, kan ett första steg tas att stödja alla förskolbarn. Detta bör följas upp genom de satsningar på fyra strukturerade undersökningar av barnen vid 2 månaders, 10 månaders, 18 månaders och 4 års ålder som socialstyrelsen föreslagit som ett minimiprogram. Med en sådan medicinsk, psykologisk och social bedömning av barnets totala livssituation som grund kan ansvariga instanser vidtaga riktiga åtgärder för att hjälpa barn med särskilda behov till en allsidig personlighetsutveckling. Under en övergångsperiod bör de speciella fyraåringskontroller som barnavårdscentralerna i alltför ringa grad givits resurser att genomföra, i förenklad form kunna genomföras för de barn som inte kommer att omfattas av de fyra föreslagna strukturerade hälsoundersökningarna. På sikt bör de resurser som avsätts eller planeras att avsättas för fyraåringskontrollen överföras till en generell förstärkning av barnavårdscentralernas reguljära verksamhet. De värdefulla specialundersökningar som på vissa håll lagts till de nuvarande fyraåringskontrollerna bör kunna läggas till det undersökningsschema av 4-åringarna som socialstyrelsen föreslagit skall tillämpas inom ramen för barnavårdscentralens reguljära verksamhet med början under 1972. • De barnhälsoöverläkartjänster som inrättas vid landstingen bör inriktas på funktioner för barn med särskilda behov såsom handikappvård och habilitering. Tjänsterna bör innebära en övergripande och samordnande funktion med ett vitt utsträckt kontaktfält medicinskt - socialt - psykologiskt — pedagogiskt. • En rörlig åtgärdsförteckning över handikappade bör föras vid varje landsting för att tillgodose kontinuitet och samordning i vård habilitering och förskolverksamhet för barn med särskilda behov. Ansvaret för denna rörliga åtgärdsförteckning bör ligga på barnhälsovårdsöverläkaren. • Särskilda förskolkonsulenttjänster för handikappade förskolbarn bör tillskapas genom en konsulentorganisation knuten till ett habiliteringscentrum i varje landsting för alla barn med särskilda behov. Dessa förskolkonsulenter bör fungera t ex efter modell från de till landstingens hörselvårdscentraler knutna hörselvårdskonsulenterna eller den förskolkonsulentverksamhet för rörelsehindrade barn som finns i ett landsting. Huvuduppgifter för kommunerna • Enligt socialhjälpslagens §§ 1 och 6 samt BvL § 3 har skyldigheten för socialnämnderna att bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet och att svara för den sociala omvårdnaden av medborgarna i kommunen klart slagits fast. Detta betyder att varje kommun snarast måste rikta sin uppmärksamhet också mot barnen i förskolåldrarna och lära känna förskolbarnens generella och särskilda behov och livssituation. • Tillgängliga resurser för den uppsökande verksamheten måste enligt 304

SOU 1972:27

barnstugeutredningens mening i väsentligt större omfattning inriktas på barn i förskolåldrarna. • En samordning och samverkan mellan kommunernas sociala organ och främst den förebyggande mödrahälso- och barnhälsovården samt den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) ser barnstugeutredningen som helt nödvändig för att möta förskolbarnens generella och särskilda behov. Barnstugeutredningen finner det angeläget att personal från den sociala sektorn knyts till det arbete och de mottagningar mödrahälso- och barnhälsovården samt PBU anordnar liksom att direkt kontakt till och från förskolan skapas i konkreta samarbetsformer. • Kommunerna är enligt barnstugeutredningens förslag skyldiga att anordna förskola för de barn som omfattas av förskollagen. Detta innebär att alla barn som har rätt till förskola också skall kunna tas emot och att de resursförstärkningar miljömässigt och personalmässigt som måste till för att förskolan skall svara mot barnens särskilda behov också kommer till stånd. • Liksom kommunerna har ansvar för färdtjänst för vuxna handikappade och för handikappade barn och ungdomar i skolan bör kommunerna också svara för färdtjänst för de barn som omfattas av förskollagen. - Svarar landsting för förskola, bör landstinget också, som nu i vissa fall sker, generellt svara för färdtjänsten för förskolbarnen. DI de fall förskolbarn med rätt till förskola inte kan utnyttja sin plats, bör färdtjänst till motsvarande verksamhet som kommunen är skyldig anordna organiseras. Färdtjänst bör finnas också till lekotek och till bibliotek. • För de barn som omfattas av förskollagen och som inte kan utnyttja sin plats i förskola i förskolinstitution konstant eller tillfälligt p g a längre sjukdom bör särskild förskolverksamhet med lekterapi m m i hemmet anordnas genom ambulerande förskolpersonal. • Barnstugeutredningen föreslår också att kommunerna blir skyldiga att genom ett "joursystem" ha en beredskap för barn som i en akut social eller känslomässig krissituation i det egna hemmet är i behov av tillfällig placering utom hemmet. Utredningen förordar att för barn med sådana särskilda behov "grannskapsföräldrar" fast knutna till förskolorna träder in och svarar för barnets vård tillsammans med den förskola som barnet närmast hör till. 1 kapitlet "Förskolans inre organisation" och "Föräldrarnas arbetstider och förskolans öppethållande" har utredningen tagit upp dessa behov liksom i bilaga 5. • Barnstugeutredningen föreslår att kommunerna som ett komplement till förskolan förstärker bibliotekens resurser för verksamhet för barn med särskilda behov. Biblioteken måste miljömässigt rustas för barn med särskilda behov. Flertalet aktiviteter på biblioteken för barn är också aktiviteter för barn med särskilda behov som barnfilm, musikoch sagostunder, barnteater, teckning och målning. Biblioteksservice, "boken kommer", måste kunna bjudas de barn med särskilda behov som av olika skäl inte kan komma till biblioteken. • Samverkan mellan bibliotek och förskolinstitutionerna måste också betonas så att biblioteksservice i någon form ges barn med särskilda behov också i förskolan. SOU 1972:27 21

• Utredningen vill också framhålla det önskvärda i att kommunerna som ett viktigt komplement till och stöd för förskolan och för alla institutioner för vård av förskolbarn inrättar lekotek. Deras betydelse för det enskilda barnet och dess föräldrar är väl dokumenterad. Kommunerna bör på sikt ta ansvaret för den rådgivning och lekträning för förskolbarn med särskilda behov som bedrivs vid lekoteken. - För de lekotek som inrättats eller kommer att inrättas i anslutning till sjukhus och habiliteringscentraler vid landstingen bör dock landstingen ha ansvaret. Gemensamma uppgifter för samtliga ovan ansvariga • Genom att bereda förskolans personal en fördjupad basutbildning, kontinuerlig fortbildning och utbildningskomplettering måste all personal som arbetar med förskolbarn bibringas kunskaper om barn med särskilda behov och om hur förskolan och motsvarande verksamhet (lekterapi, bibliotek, lekotek) skall kunna tillgodose varje barns behov. Genom utbildningsinsatser och genom inrättande av tjänster bör samtliga ansvariga instanser tillförsäkra förskolan specialutbildad personal för barn med särskilda behov såsom sjukgymnaster, talpedagoger, medicinsk expertis, psykologisk och psykiatrisk expertis och förskolkonsulenter för behandling och träning av det enskilda barnet och för en "träning i arbetet" av all personal som arbetar med barn i förskolåldrarna. • Enligt utredningens mening bör statsmakterna beakta frågan om statsbidrag till lekotekens driftskostnader oavsett om kommun eller landsting är huvudman för verksamheten. Den forskning för barn med särskilda behov som bedrivs vid lekoteken bör stödjas i ökad omfattning. Statsmakterna bör också stödja denna forskning genom forskningsanslag. Utredningen har med sitt förslag om att integrera de handikappade barnen i förskolan väckt förhoppningar och förväntningar hos många människor om en bättre start för aila barn med särskilda behov - dessa behov må vara fysiskt, känslomässigt, språkligt eller socialt betingade. De principiella förslag till lösningar som i detta avsnitt framlagts såsom nödvändiga förutsättningar för att tillgodose barnens rätt och behov anser utredningen vara realiserbara och rättmätiga anspråk för barn med särskilda behov och nödvändiga för att förskolan skall kunna fungera.

306 SOU 1972:27

17 Invandrarbarn i förskolan

17.1 Bakgrund och historik Den ökade invandringen under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet har medfört, att ett stort antal kommuner konfronterats med den speciella problematik som en inflyttning av många människor från en annan kulturell och språklig bakgrund innebär. Svårigheterna kan kortfattat beskrivas i termer av språk-, kontakt- och informationsproblem. Informationsproblemet måste ses från två sidor. Det gäller att informera invandrarna om skyldigheter och rättigheter, men det gäller i lika hög grad att informera svenskarna om invandrarnas bakgrund och faktiska situation i Sverige. Motiven för invandringen är skilda. Invandrare som kommit hit som flyktingar har exempelvis en annan situation än de som kommit hit av arbetsmarknadsskäl. För de invandrare som har flyktingstatus har det svenska samhället åtagit sig ett större ansvar än för övriga invandrare. Flyktingar erhåller bl a betald svenskundervisning genom arbetsmarknadsstyrelsen, startlån och hjälp med bostadsanskaffning. I modern tid har i flera kommuner i Sverige sedan slutet av 1940-talet skett en inflyttning av invandrare av arbetsmarknadsskäl. En stor del av dessa invandrare har kommit från Finland. Som exempel på kommuner med lång erfarenhet av invandrare kan nämnas Borås, Surahammar, Olofström, Eskilstuna. Trots detta uppfattades inte invandringen generellt som ett sammanhängande problemkomplex förrän omkring 1967-1968, då arbetskraftsbristen i Sverige ledde till att ett stort antal invandrare kom hit. Den ökade invandringen accentuerade behovet av särskilda hjälp- och stödåtgärder för invandrargruppen. För att möta behoven inrättades bl a Statens Invandrarverk år 1969 med främst samordnande och initiativtagande uppgifter, när det gäller anpassningsåtgärder för invandrare. De särskilda åtgärder som från samhällets sida tidigare vidtogs för invandrare var av kontrolltyp: uppehållstillstånd, arbetstillstånd, bostadsanmälan etc. I invandrarkommunerna löstes problemen på olika vägar. I många SOU 1972:27

fall torde man dock ha uppfattat invandrarens anpassningssvårigheter mera som ett problem för den enskilda individen än som ett samhällsproblem. En bidragande orsak till denna uppfattning var förmodligen att invandringen skedde i små grupper och under en längre tidsperiod. Den nykomne invandraren togs ofta om hand av släkt eller vänner som varit bosatta i Sverige en längre tid. I och med den ökade invandringen ökade också antalet personer som var helt beroende av kommunens möjligheter att stödja dem den första tiden. Kommunerna hade och har stora svårigheter att tillgodose invandrarnas behov av service och hjälp, inte minst på grund av brist på kunnig personal och ekonomiska resurser. År 1966 tillsatte chefen för inrikesdepartementet en arbetsgrupp för invandrarfrågor med uppgift att kartlägga de sociala, kulturella och andra problem som möter invandrare i Sverige. Åtgärder som borde vidtas för att underlätta deras anpassning i det svenska samhället skulle också övervägas av arbetsgruppen. Gruppen överlämnade inga samlade förslag, men initierade en försöksverksamhet på olika områden. Statens Invandrarverk övertog denna arbetsgrupps uppgifter år 1969. I maj 1968 tillsattes Invandrarutredningen med sju sakkunniga av chefen för inrikesdepartementet. Dess uppdrag är att kartlägga invandrares och minoriteters problem i Sverige samt lägga fram en plan för samhällsåtgärder på olika områden för invandrare och minoriteter. Dess första delbetänkande framlades i juni 1971 och avsåg invandrarnas utbildningssituation.

17.2 Invandrarbarnen Den svenska invandringspolitiken har, till skillnad från en del andra länders, inriktat sig på att hjälpa invandrarna att hålla samman familjen. Detta och åldersfördelningen bland invandrarna - flertalet är i åldern 20-40 år - har medfört att antalet invandrarfamiljer med barn ökat. Vid årsskiftet 1969/70 fanns det enligt invandrarutredningen ca 64 000 utländska medborgare i åldern 0-6 år kyrkobokförda i Sverige. Antalet utländska barn i åldern 5-6 år var ca 17 000 eller 7,2 % av samtliga barn i dessa åldrar. Flertalet av dessa barn och deras föräldrar behöver särskild hjälp och stöd från det svenska samhället för att kunna fungera på samma villkor som svenskarna. Det ställs stora krav på förskolan och skolan då det gäller att utnyttja de positiva erfarenheter som invandrarbarnen ger samtidigt som invandrarbarnens speciella behov tillgodoses. Som utredningen framhåller i kapitel 3 Samspelet i förskolan är det av stor betydelse för de svenska barnen att de tidigt får möta barn och vuxna från andra länder och därmed konkret får uppleva andra uppfattningar, uttryck m m än de gängse. En global syn på människan och hennes livsbetingelser och framförallt rätt till en värdig tillvaro kan grundläggas tidigt, om barnet får konkreta upplevelser av människor från andra länder och därvid möter de vuxnas positiva inställning och vilja att verka för en internationalism. 308

SOU 1972:27

För invandrarbarnen kan förskolan betyda en första introduktion till i det svenska samhället, där de varsamt kan slussas in i det nya landets i kulturella förhållanden. I leksamvaro med det nya landets barn får invandrarbarnet hjälp att tillägna sig svenska språket och får träna sig att kommunicera med andra. Invandrarbarnen lär sig relativt fort att förstå och tala svenska, om de ! har svenska lekkamrater. I och med den spontana inlärning av språket som sker vid lek med svensktalande kamrater övas också invandrarbarnet i att uttrycka sina känslor som vrede, sorg, glädje osv. Barnet upplever också i samspelet med sina svensktalande kamrater att det självt i sin tur blir föremål för sådana känslor och känslouttryck. Just denna sida av invandrarbarnets utveckling är utomordentligt angelägen att stimulera, då undervisningen i svenska och språkträningen i förskolan bör utgå från att i första hand stimulera viljeyttringar och känslomässigt språk i relation till begreppsbildningen hos barnet. Tolkning av och uttryck för upplevelserna i lekaktiviteter och andra dagliga aktiviteter bör just vara utgångspunkten för undervisning i svenska språket. Det språk som invandrarbarnen lär sig av sina svensktalande kamrater täcker dock i regel endast en liten del av de begrepp och ord som barnet behöver för att behärska svenskan. Språkinlärning behöver därför kompletteras och byggas på med en mer systematisk undervisning. Man bör vid denna undervisning inrikta sig på att föra in ord och begrepp från olika verksamhetsområden så att inte invandrarbarnet får ett relativt gott ordförråd inom en sektor men är helt utan ett sådant i en annan. Det kan exempelvis vara så att barnet ej kan beskriva aktiviteter som förekommit i hemmet på svenska för personalen i förskolan. Barnet kan kanske ej heller beskriva förskolaktiviteterna hemma för föräldrarna. Förskolan kan göra en stor insats för barnet genom att barnet i lekens form försiktigt hjälps och stimuleras till att lära svenska. Denna hjälp bör sättas in så tidigt som möjligt, helst redan i 4-årsåldern. Det är dock utomordentligt viktigt att språkträningen i svenska sker på ett sådant sätt att den ej undantränger barnets modersmål eller att barnet upplever modersmålet som mindre värdefullt. Nils E Hansegård har i sin bok "Tvåspråkighet eller halvspråkighet" pekat på den stora betydelsen för barnets hela personlighetsutveckling av att barnet får möjlighet att utveckla modersmålet parallellt med det andra språket. Det bör kraftigt understrykas att, även om kunskap i svenska är av största betydelse för invandrarbarnet, målsättningen med förskolvistelsen aldrig får vara en ensidig språkträning, där resultatet mäts i antalet inlärda ord. I vissa fall torde invandrarbarnen behöva undervisning både i sitt eget modersmål och i det svenska språket. Det gäller i all synnerhet i de fall där hemmiljön kan tänkas vara språkligt torftig och där föräldrarna inte kan påverkas till att stimulera barnets språkliga uttrycksförmåga på modersmålet. Uppmärksammas inte detta i förskolan kan resultatet språkmässigt bli så för barnet, att det förfogar över två halva språk som ingetdera är tillräckligt för att barnet skall kunna kommunicera annat än med ytliga och torftiga uttryckssätt. Därför är det viktigt att det i förskolan finns vuxna som behärskar barnets eget språk och som kan kommunicera på känslonivå med barnet förutom att barnet får träning i SOU 1972:27

svenska språket. I samband med skolstarten accentueras ofta invandrarbarnens svårigheter. Det är svårt att följa med och vara intresserad av undervisningen om man varken förstår eller talar det språk som den bedrivs på. Minst lika svårt kan det vara att få kontakt med skolkamraterna om dessa upplever den nya kamraten som avvikande. Det är lätt hänt att invandrarbarnet under sådana omständigheter blir isolerat från kamratgemenskapen. Förskolvistelse med språkträning före skolstarten skulle bli av stor betydelse för invandrarbarnets möjligheter att integreras i skolan på mer jämlika villkor. (En mer ingående beskrivning av förskolans uppgifter i förhällande till invandrarbarnen ges i del I kapitel 3, Samspelet mellan människorna i förskolan.)

17.3 Pågående försöksverksamhet med språkträning i förskola Den 20 juli 1971 tillsattes inom socialstyrelsen en arbetsgrupp för invandrarbarns förskolverksamhet. I arbetsgruppen ingick representanter frän skolöverstyrelsen, statens invandrarverk, kommunförbundet, Stockholms stads invandrarnämnd och barnstugeutredningen. Gruppen fick i uppgift att i samarbete med ett antal kommuner bedriva försöksverksamhet med spräkträning för förskolbarn för invandrarfamiljer. Bidrag ur Allmänna arvsfonden har utgått till ett 10-tal kommuner som deltar i denna försöksverksamhet. Viss försöksverksamhet för invandrarbarn i förskolåldern har förekommit under skolöverstyrelsens medverkan och ledning. Bl a har försök gjorts med förberedande svenskundervisning inför skolstarten fr o m vårterminen 1970 i Olofström och i Trollhättan. Dessa har anknutits till socialstyrelsens försöksverksamhet. Skolöverstyrelsen planerar vidare utifrån Kungl brev 25.7.1968 att ordna försök i Köping under 1972, med läsundervisning pä modersmålet för invandrarbarn i förskoläldern. Statens invandrarverk har försökt kartlägga de särskilda hjälpätgärder som har funnits eller finns i kommunerna för invandrarbarn i förskoläldern. Uppgifterna frän denna kartläggning tyder pä att de allra flesta kommuner inte vidtagit några speciella åtgärder för invandrarbarnen inom förskol om rade t för är 1970. Sedan dess har ett antal kommuner satt igång olika former av verksamhet, såsom uppsökande verksamhet, särskilda spraklekskolor. särskild språkträning i den ordinarie förskolan och tolkverksamhet. I några kommuner planeras även analfabetsundervisning i hemmen. De kommuner som ej har eller har haft särskilda hjälpätgärder och service för invandrarfamiljerna har i regel tagit in invandrarbarnen i förskolverksamheten efter samma principer som gäller för övriga barn, dvs efter anmälan från föräldrar. Detta har i praktiken ofta inneburit att mänga invandrarbarn inte kommit till förskolan. Erfarenheterna har visat att en uppsökande verksamhet för invandrarbarnens del är av största betydelse. Ofta är de barn som näs inte ens anmälda till förskolan, dels på grund av att föräldrarna inte känner till att den finns, dels därför att 310

SOU 1972:27

många invandrare ej är informerade om förskolans betydelse för barnets utveckling. I förskolan har kontakten mellan föräldrar och personal på grund av språksvårigheter ofta fått skötas med teckenspråk eller genom att barnet översatt information åt föräldrarna. Tolk har använts endast i undantagsfall. Från förskolan har påpekats det otillfredsställande i att invandrarföräldrarna på detta sätt mycket sällan kunnat få positiv information om barnets vistelse där. 17.3.1 Försöksverksamhetens organisation Förskola för invandrarbarn bedrivs i ett antal olika former i de kommuner som ingår i socialstyrelsens försöksverksamhet. Vilken uppläggning som valts av den enskilda kommunen är beroende av sådana faktorer som hur många invandrarbarn som finns i kommunen, deras fördelning på olika språkgrupper samt barnens geografiska spridning inom kommunen. Av stor betydelse är även kommunens tillgång till reguljära förskolplatser, tvåspråkig personal, lokaler och transporter. 1 det följande beskrivs ett antal pågående projekt. Exemplen är valda så att de visar olika typer av uppläggning. Projekten presenteras även schematiskt i tablå I, där de grupperats efter barngruppens språkliga sammansättning samt efter hur språkträningen organiserats. A Projekt där invandrarbarn integreras med svenska barn 1 Invandrarbarn från samma språkgrupp + svenska barn: Trollhättan, Borlänge, Nacka och Lerum. Trollhättan. Majoriteten av invandrarna i Trollhättan kommer från Finland. Kommunens skolstyrelse har under läsåret 1970/71 bedrivit svenskundervisning för 12 finska barn i 6-årsåldern. Huvudman för verksamheten är sociala centralnämnden. Uppsökande verksamhet har. förekommit genom invandrarbyrån samt annonser på finska i ortspressen. Organisationsform. Invandrarbarnen har koncentrerats till en lekskolgrupp vid en reguljär lekskola med två avdelningar. Gruppen med invandrarbarn består av 12 finska och 8 svenska barn i 6-årsäldern. Svenskundervisningen ordnas av skolstyrelsen, som tillhandahåller en lågstadielärare två timmar dagligen. Invandrarbarnen delas upp i mindre grupper som tränas i 20 minuter dagligen. Lågstadiet. Samarbetet mellan förskolan och grundskolan är väl utvecklat i Trollhättan. Ett spontant samarbete har vuxit fram mellan förskollärare och lågstadielärare. De senare besöker förskolan för att orientera sig om dess verksamhet och förskolgrupperna besöker lågstadiet för att barnen ska få se hur det är i skolan. Tvåspråkig personal har funnits i förskolan varje dag och erfarenheterna av detta har varit mycket positiva. 2 Invandrarbarn från skilda språkgrupper + svenska barn: Huddinge, Upplands Väsby, Emmaboda, Gustavsberg, Olofström. Upplands Väsby. Kommunen har en mycket stor andel invandrare i sin befolkning. I början av år 1971 var 16% av kommunens totala befolkning invandrare, varav ca 500 i åldern 0-6 år. Den finska SOU 1972:27

invandrargruppen är i majoritet. Av ovannämnda 500 barn är 400 av finländskt ursprung. Vid skolstarten hösten 1971 fann skolpsykologen att många 6-åringar hade dåliga kunskaper i svenska eller inte alls förstod eller talade svenska. Sociala centralnämnden beslöt därför att fr o m hösten 1971 ge språkundervisning i kommunens förskolor. Kommunen kan ta emot alla 6-åringar som önskar gå i förskola. Huvudman för verksamheten är sociala centralnämnden. Uppsökande verksamhet. Kommunens invandrarkonsulent har i samarbete med socialförvaltningen genomfört en uppsökande verksamhet som lett till att alla invandrarbarn i 6-årsåldern erhållit plats i förskolan. Data om barnen erhölls genom att en person gick igenom samtliga personavier i barnbidragsregistret. Vid denna genomgång befanns att merparten av invandrarbarnen redan var anmälda till förskolan, detta troligen på grund av att barnläkaren vid barnavårdscentralen särskilt uppmanat invandrare att anmäla sina barn till förskolan. Organisationsform. Kommunen integrerar invandrarbarnen i den reguljära förskolan. Verksamheten omfattar ett 30-tal barn i 5 -6-årsåldern av finskt och turkiskt ursprung. Svenskundervisningen sköts av en ambulerande lärare. Undervisningen pågår under 20-30 minuters pass under 3-4 dagar i veckan. Sociala centralnämnden kommer fr o m 1972 att ha en barnstugepsykolog, vilken tillsammans med skolpsykologerna kommer att göra viss uppföljning av språkundervisningen. Lågstadiet. Kommunens förskollärare och lågstadielärare har gemensamma studiedagar, där även skolpsykologen medverkar. Dessutom har den ambulerande språkläraren kontakt med både barnstugepsykologen och skolpsykologen. B Projekt med enbart invandrarbarn: 1 Invandrarbarn från en språkgrupp: Norrköping, Gävle. 2 Invandrarbarn från skilda språkgrupper: Norrköping, Täby. Norrköping. Försöksverksamhet med språklekskola för invandrarbarn har frän skilda språkgrupper bedrivits sedan hösten 1970. Kommunen har ett stort antal invandrare av olika nationaliteter. Hösten 1970 hade kommunen 558 invandrarbarn i åldern 4 - 6 år, fördelade på följande nationaliteter: finländare jugoslaver greker övriga

351 39 36 132 (18 nationaliteter)

Huvudman för verksamheten är sociala centralnämnden. Uppsökande verksamhet. Datacentralen för barnbidragsutbetalning användes för att erhålla adresser till invandrarfamiljer med barn, födda 1964-1967. Skriftlig inbjudan på familjens modersmål utgick till samtliga adresser om plats i språklekskola. Verksamheten resulterade i att 61 barn anmäldes till spräklekskolan. 312

SOU 1972:27

Organisationsform. Språklekskolan har i huvudsak tagit emot invandrarbarn i åldern 4 - 6 år. Barn i 6-årsåldern har i möjligaste mån placerats i den ordinarie förskolan, detta bl a med tanke på att invandrarbarnen behöver träning i att vara tillsammans med svenska barn innan de börjar skolan. Språklekskolan har tagit emot 30 barn, fördelade på en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp. Barnen vistas i lekskolan 2 1/2 timme varje dag. Svenskundervisningen sköts av den ordinarie förskolläraren i språklekskolan. Barnen har dagligen ca 30 minuter strukturerad svenskträning. De invandrarbarn som integrerats i den reguljära förskolan har hittills inte erhållit någon särskild undervisning i svenska. Sociala centralnämnden undersöker fn möjligheterna till att införa en sådan genom att anställa en ambulerande lärare i samarbete med skolan. Föräldrakontakt. Föräldraträffar kommer att organiseras i samarbete med invandrarbyrån. Språklekskolan har i sina lokaler i samma hus som invandrarbyrån ordnat med svenskundervisning för barnens föräldrar under de timmar som barnen tillbringar i lekskolan. Tvåspråkig personal har hittills inte funnits, tolk har sällan använts. Försök görs f n att i samarbete med föräldrar och invandrarbyrån få fram tvåspråkiga personer som är villiga att hjälpa till i förskolan. Försöksverksamhet med modersmålsträning Norrköpings kommun har en stor finländsk invandrargrupp. Under våren 1972 driver kommunen en helt finsk lekskola med en finsk-svenskspråkig förskollärare. Lekspråket är finska men barnen undervisas varje dag i svenska av en utifrån kommande språklärare. Denna undervisar även invandrarbarnen i den reguljära förskolan. För att invandrarbarnen ej skall förlora kontakten med sitt eget modersmål vid integreringen i den reguljära förskolan planerar kommunen att det minst en gång i veckan skall finnas en person i denna som kan tala och läsa med barnen på deras eget språk. Övergången mellan den särskilda språklekskolan och den reguljära förskolan kommer att ske när lärare och föräldrar bedömer barnet moget för detta. Dessutom planeras att invandrarbarn i den reguljära förskolan skall kunna överföras till den särskilda språklekskolan om problem uppstår i kontakten med den svenska gruppen. Försöksverksamheten i Norrköping omfattar: a. Särskild språklekskola med svenska som kommunikationsspråk Invandrarbarn i åldrarna fyra och fem år från skilda språkgrupper bildar en lekskolavdelning. I gruppen arbetar enbart svensk personal. Svenskträningen ombesörjs av förskolläraren. Barnen bereds plats i den vanliga förskolan vid sex års ålder. b. Särskild språklekskola med det egna modersmålet som kommunikationsspräk Invandrarbarn i åldrarna fyra och fem år från samma språkgrupp (finska) bildar en lekskolavdelning. Svensk-finsk förskollärare leder verksamheten som bedrivs på finska språket. Språkträning i svenska sker genom en lärare från lågstadiet i grundskolan. Barnen bereds plats i den SOU 1972:27

vanliga förskolan vid sex års ålder, c. Förskola med integrering av invandrarbarn (6-åringsförskola) I den vanliga förskolan placeras dels ovannämnda barn individuellt vid sex års ålder. Dels placeras invandrarbarn som fyllt sex år och som kommer direkt från hemmet i denna avdelning. Grupperna i förskolan är således blandade med svenska barn och invandrarbarn. För invandrarbarnen ges svenskträning genom en lärare från lågstadiet. Vid sju års ålder fortsätter därefter barnen i blandade klasser med fortsatt förstärkt träning i svenska språket. Förutom lågstadielärarens medverkan skall det också finnas tvåspråkiga vuxna i dessa avdelningar minst en dag i veckan för att stimulera invandrarbarnens utveckling i det egna modersmålet och deras känslomässiga utveckling. Dessa tvåspråkiga vuxna bör helst ha någon form av pedagogisk utbildning. Verksamheten i Norrköping fungerar enligt följande skiss:

C Försöksverksamheten i Göteborg Verksamheten i Göteborg omfattar försök organiserade efter samtliga av de tidigare beskrivna huvudprinciperna utom försöket med modersmålsträning. Kommunens verksamhet presenteras därför särskilt. Göteborg. Invandrarna i Göteborg representerar ett stort antal nationaliteter. Göteborg har sedan hösten 1971 bedrivit försöksverksamhet med förskola för invandrarbarn. Den 31 december 1970 uppgick antalet invandrarbarn i förskolåldern i Göteborg till ca 6 400 eller 15 % av det totala antalet förskolbarn. Huvudman för försöksverksamheten är sociala centralnämnden. Uppsökande verksamhet har skett i samråd med barnavårdscentral och immigrantservice, vars personal har besökt invandrarfamiljer med barn i förskolåldern, i första hand familjer med 314

SOU 1972:27

stora kontaktsvårigheter. Organisationsform: ett stort antal invandrarbarn deltar i den ordinarie förskolverksamheten i Göteborg. Kommunen har dock uppmärksammat att en del invandrarfamiljer inte anmält barnen till den ordinarie verksamheten. Sociala centralnämnden beslöt bl a därför att ordna en särskild försöksverksamhet med invandrarbarn från skilda språkgrupper samt svenska barn. De vistas i förskolan 4 timmar per dag. Barnen är fördelade på tre grupper: grupp 1:10-15 turkiska barn i åldern 4 - 6 år (bara turkiska barn), grupp 2:15 finska och svenska barn i åldern 4 - 6 år, grupp 3:15 barn från skilda språkgrupper i åldern 5-6 år (även svenska barn). Följande modell illustrerar hur försöksverksamheten är organiserad i Göteborg: 1 turkiska barn

2 finska barn

olika språkgrupper

reguljär verksamhet

Lågstadielärare

Svenskundervisning sköts av en deltidsanställd ambulerande lågstadielärare. Hon delar in barnen i smågrupper, som övas ca 15 minuter dagligen i att förstå och tala svenska. Föräldrakontakt sker genom föräldraträffar, familjeträffar tillsammans med barnstugepersonalen och tolk. Respektive nationalitet svarar för värdskapet var sin söndag. Dessutom anordnas hobbyträffar för familjemedlemmar två kvällar i veckan. Tvåspråkig personal. F r o m 1 januari 1972 finns en finskspråkig barnstugeassistent. Tolkar har deltagit i verksamheten vissa tider per vecka och det sker även i fortsättningen. Utvärdering. Sedan starten av försöksverksamheten i september 19/1 har återkommande tester av invandrarbarnen gjorts i Göteborg. Syftet är att undersöka hur barnens språkförståelse och deras sociala och känslomässiga anpassning utvecklats. Testen avser även att undersöka vilken av de olika organisationsformerna som kan anses lämpligast. En delrapport väntas i september 1972. 17.4 Synpunkter på försöksverksamheten Samtliga beskrivna försöksprojekt ingår i socialstyrelsens försöksverksamhet med förskola för invandrarbarn. Försöksverksamheten omfattar projekt representerande olika organisationsformer beroende på de lokala förutsättningarna såsom tillgång på lärare, antal barn och deras modersmål - samma eller olika modersmål, osv. Syftet är att ge en så bred erfarenhet som möjligt inför den fortsatta verksamheten. Socialstyrelsen kommer att i samarbete med personalen i respektive projekt försöka ta fram förslag på metoder och material SOU 1972:27

i ; Q. c

2 C3

^

ca "O > :P

.5 -^

Z H

2" ,S2 lH 3

<«W

c W

Mit

S a. c c

•Sa*

:u t ; :ca > b

xi

2P°"ca 60^!

•> X) °

|

:ca O O o

"

:ca :0 — tij

OOZffl x) x i <D t3

3 O w O

12 Q-

0 0 OzI H I H

rx;

•£ M :ca :0 O £ Ä

ca £? fl „ 4)

ca £? •o . . o

En • "

« °>

£ 3 : 0

ES 3 tu O O

WOO

ep so .£ c c -3

C d

o £?x>

:0 £

o Ha Z H

H

:0 :cd O O o o: ca' o ca ca

w

Z

£«S

OO

S i i • ^* M C

X)

Sig

Z H

o £?x> •S ° > ™ -O

£

E £ -K E =0 3

WOO

c •-i

c-

•£

* ÖÖX) : 0

M X ) :0

E c 1XI « « x) a ' P 3 cx.° E D O

c c K

5PX! C c :o >-,

•O X? to 3 o. .2

X! sa'P 3 CL. 2.

E D O

X D O

M-O ; 0 E c n

'S ~<2 X! O.'g

3 O.J2 K D O

uz

w0 ,* M c

3 Wj

!M

Q

ra

X! OJ

HM

u iO ra O -1 z

E X) ca 3 <u ^ £5 -£ o <D :0 ca

X) E «"

WO z

O W z

*- C o :0 5 ca

X) 0

F B 3 3

| M

ca

C 4 -

IN

:S :«( a. a.

U

:cd :«d äETixT

V

Oww z x: c r x : x:

ca

• w ^—- C

c c ti w

ca

° 0

h

h

U

«" rt"rt

£i>

C ca

>

Tro llhätt Bor ange (fin

ca

llhätt llhätt länge

ca

I i <D x: c =05 :c3

ej o)

cro

ft

1-1 O

E

c t i i> IM »o c x=3; .-ca

S x:

t! 0 H oq

02 H

c

0 S °

0)

.c

.0

•S* a * • w ca

3 a § Cu E5 :ca

:ca

<D x >

"Bli 3

S x: 316

°<3 - ^ +-

ej.

Cu : 0 oca

>

c3

g

x3

fc>C,"0 CJO (D

x) C

min ärar lera

•§

CQ

S

P ~* 3

•K-O CO

o

0 lo

— , OJ 0 ca c

ca :c3

c

ca P

.g ^ ö 50 oj a >^ P X) «) 1) o

st on 2

? " u B C "P

x;

ca

•Sp :rt XV) ta 0 Ci -v O 'g M •fin M so

bfl

:n • ! T | > "9 W J O K I

SOU 1972:27

c ca

lämpade för språkträning med invandrarbarn. Dessutom kommer kostnadsberäkningar på de olika projekten att utföras. Erfarenheterna från verksamheten sammanställs till en första rapport i september 1972. Den nuvarande försöksverksamheten omfattar emellertid endast lekskolverksamhet för invandrarbarn. Barnstugeutredningen finner det därför väsentligt att man även beaktar daghemsbarnens behov. Dessa barns behov av stimulans på det egna modersmålet är förmodligen större än lekskolbarnens då de vistas i svensk miljö större delen av dagen. Det är därför tänkbart att de särskilda åtgärder som bör vidtas vid integreringen av invandrarbarn på daghem blir träning i det egna modersmålet i stället för i svenska. Samarbetet med barnens föräldrar är här som alltid av stor betydelse för att erhålla ett gott resultat. Föräldrarnas synpunkter på hur verksamheten för barnen skall genomföras bör beaktas. Tillgången till tvåspråkig personal i förskolan är i detta sammanhang väsentlig för att kunna genomföra ett föräldrasamarbete, men inte minst väsentlig i den dagliga kontakten med invandrarbarnet och för barnets allsidiga personlighetsutveckling. Barnstugeutredningen föreslår också en resursförstärkning för att tillgodose barn med särskilda behov i förskolan. Invandrarbarnen tillhör de barn som måste stödjas och stimuleras i sin språkutveckling genom särskilda resurser i fråga om personal som både kan stimulera det egna modersmålet och det nya landets språk, svenskan. Denna personalförstärkning måste tillgodoses i särskilt hög grad i de förskolor, där barnen vistas på heltid (heltidsförskolor). Erfarenheterna från den pågående försöksverksamheten har vidare visat att den uppsökande verksamheten samt samarbetet mellan förskola och lågstadium är viktiga frågor som bör lösas för att erhålla ett gott resultat. Ett gott samarbete med lågstadiet är av största betydelse för att stödja invandrarbarnet vid skolstarten. Dels är det värdefullt för lågstadieläraren att få en tidig kontakt med invandrarbarnen och deras föräldrar, dels är det på samma sätt värdefullt för förskolläraren och invandrarföräldrarna att känna till vilken syn skolan har på olika frågor. 17.4.1 Uppsökande verksamhet Målsättningen bör vara att samtliga invandrarfamiljer med barn i förskolåldern nås med information om förskolans betydelse för barnets hela utveckling. Detta gäller i särskilt hög grad de föräldrar som ej efterfrågar förskola för sina barn eller som av skilda orsaker är helt negativa till denna. Informationen till de tveksamma eller negativa föräldrarna om förskolan måste ske med stor varsamhet, då det annars finns risk för att den av föräldrarna uppfattas som ett försök från det svenska samhället att lägga beslag på barnen i syfte att helt försvenska dem. När det gäller invandrarbarn och särskilt då barn i förskolåldern är ett nära samarbete mellan förskolan och föräldrarna av grundläggande betydelse. Den uppsökande verksamheten är därför lika viktig i kommuner med god tillgång på platser som i kommuner med en lång väntelista. Namn och adress på de aktuella invandrarfamiljerna kan tas från det SOU 1972:27

personaviregister samtliga kommuner har för administrationen av de allmänna barnbidragen. Personaviregistret är ett ständigt aktuellt register över samtliga barn kyrkobokförda i kommunen och av avierna framgår bl a barnens nationaliteter. Möjlighet finns även att beställa adress och namnuppgifter på alla invandrarbarn i en viss ålder från statistiska centralbyrån. Kommuner som har tillgång till en invandrarbyrå eller invandrarkonsulent bör organisera den uppsökande verksamheten i samarbete med dessa. Vid den förskolundersökning som föreslås av utredningen i kapitel 19 om uppsökande verksamhet bör invandrarfamiljernas behov särskilt beaktas. Tolk bör finnas tillgänglig. Längre tid kan därför behöva anslås för att underlätta för invandrarna att ställa frågor och diskutera sina problem. Statens invandrarverk genomförde under våren 1971 i samarbete med Sigtuna kommun (Märsta) en uppsökande verksamhet som omfattade samtliga invandrarbarn födda 1964-1965. En av verkets tjänstemän gjorde hembesök hos 130 barn fördelade på 15 nationaliteter. (Rapporten från denna undersökning kan erhållas genom statens invandrarverk.) Erfarenheterna från bl a Sigtuna visar att det inte är nödvändigt att besöka samtliga invandrarfamiljer. Bland de registrerade invandrarna ingår det sådana personer som bott i Sverige många år, eller barn som har en svensk förälder och därigenom talar svenska utan svårigheter. Barnstugeutredningen föreslår därför att den uppsökande verksamheten organiseras i tre steg enligt följande modell. A Skriftlig information Invandrarfamiljen informeras genom ett brev på sitt eget modersmål om förskolan samt erbjudes plats för barnet eller barnen. Svarsblankett på svenska och modersmålet bör bifogas brevet. (Mallar till blanketter på sex olika invandrarspråk kan erhållas kostnadsfritt från statens invandrarverk.) B Telefonkontakt eller direkt kontakt De familjer som ej svarat eller som svarat negativt kontaktas genom telefonsamtal eller direkt kontakt. Vid denna kontakt kommer det förmodligen att visa sig att en del av invandrarbarnen har lika goda kunskaper i svenska som det nya landets barn och att de därför inte är i större behov av förskolverksamhet än dessa. I detta sammanhang kan det vara skäl att ta upp frågan hur invandrarbarn skall definieras. Datauppgifterna bygger på medborgarskap vilket i vissa fall kan vara helt missvisande från de synpunkter som här avses. Socialstyrelsens arbetsgrupp för invandrarbarns förskolverksamhet har definierat invandrarbarn på följande sätt: Invandrarbarn: "Barn bosatta i Sverige vilkas föräldrar - eller en av dem - är av utländsk härkomst och som på grund av detta har speciella språk- och kon taktsvårighe ter ". 318

SOU 1972:27

C Hembesök De föräldrar som ej nåtts med brev eller telefon bör besökas av en tvåspråkig person eller tillsammans med en tolk. Den person som skall göra hembesöken bör vara informerad om olika invandrargruppers bakgrund och sedvänjor så att den första kontakten mellan tjänstemannen och invandrarfamiljen sker på ett lugnt och avspänt sätt. Det kan visa sig nödvändigt med ett flertal besök för att etablera en god kontakt med barnets föräldrar. Då denna kontakt är av grundläggande betydelse för det framtida samarbetet är det dock i regel väl använda resurser. Försöksverksamheten i Märsta visade att invandrarfamiljerna ofta var isolerade, särskilt då kvinnorna. Att en representant för det svenska samhället sökte upp dem i deras hem, i syfte att erbjuda samhällets tjänster, togs i de flesta fall emot mycket positivt. Denna positiva inställning torde även i andra sammanhang ha en gynnsam effekt på hur invandrarfamiljerna upplever det svenska samhället. 17.4.2 Återföring av erfarenheter En redovisning av de första verksamhetsåren är i regel av stort värde både för den egna och andra kommuner. Genom en sådan redovisning erhålls information om hur verksamheten fungerat och möjligheter ges därigenom att förbättra denna. I redovisningen bör man försöka analysera de svårigheter som framkommit i verksamheten och ge förslag till förbättringar. För att en sådan rapportering och återföring av erfarenheterna skall bli meningsfull bör den byggas in i verksamheten på ett sådant sätt att måluppfyllelsen fortlöpande kan bedömas. 17.4.3 Övriga synpunkter En allt större del av befolkningen i Sverige utgörs av invandrare. Hur detta kan komma att påverka samhället i framtiden är till stor del beroende av vilka åtgärder som nu vidtas för att ge invandrarna samma villkor som den övriga befolkningen. Begreppet "invandrare" får inte bli synonymt med dåligt utbildade, underbetalda personer i slumbostäder etc. Av utomordentligt stor vikt är att invandrarnas barn bereds tillfälle till en god utbildning utan att de för den skull tvingas ge upp kontakten med föräldrarnas språk och kultur. Det måste bedömas som ytterst värdefullt för det svenska samhället att ha tillgång till personer som är tvåspråkiga och har ingående kunskaper om andra länder. Stora insatser bör göras för att hjälpa invandrarbarn att bli genuint tvåspråkiga. För att uppnå denna målsättning är en utbyggnad av förskolverksamheten för invandrarbarn nödvändig. På grund av att invandrarbarnen ofta har stora svårigheter att förstå och tala svenska kan de anses tillhöra den grupp som är i behov av särskild hjälp och stöd från samhällets sida. De åtgärder som krävs för att tillgodose invandrarbarnens behov sammanfaller i stort med dem som redan berörts i avsnittet Barn med SOU 1972:27

särskilda behov. I det följande kommer några av dessa åtgärder att understrykas samt ytterligare förslag till åtgärder att ställas. 17.5 Förslag till särskilda å t gärder Med tanke på hur viktigt det är att invandrarbarnen så tidigt som möjligt erhåller plats i förskola bör det framhållas att kommunerna inte bör uppskjuta att lösa denna fråga. Varje kommun bör undersöka hur man i dag med tillgängliga resurser kan tillgodose invandrarbarnens behov av förskola. När man anordnat förskolverksamhet för invandrarbarn inom socialstyrelsens försöksverksamhet har det framkommit att hänsyn måste tas till sådana omständigheter som antalet berörda språkgrupper, huruvida invandrarna bor koncentrerat eller utspridda i kommunen samt även i vilken omfattning kommunen har tillgång till förskolplatser. En i detta sammanhang väsentlig fråga är vilka åldersgrupper som kommunen har möjligheter att ta emot i förskolan. I de kommuner exempelvis, där endast 6-åringar kan erbjudas plats, torde det av flera skäl vara bättre att invandrarbarnen integreras i den reguljära verksamheten. För kommuner som har möjlighet att erbjuda förskola från 4 - 5 års ålder kan modellen med "förskola till förskolan" som i Norrköping vara fördelaktig. I korthet skall här redovisas några av de erfarenheter som försöksverksamheten givit: 1. Personalförstärkning behövs i förskolan för stöd till och träning av invandrarbarnets språkutveckling i svenska. Motsvarande behov föreligger ofta också för barnets modersmål. 2. Tvåspråkig personal bör finnas under hela introduktionstiden, därefter minst en gång i veckan. Försök bör i vissa fall göras att organisera grupperna så att det blir möjligt att ha en tvåspråkig person i förskolan varje dag. 3. Barngruppen bör vara mindre, ju större antal invandrarbarn med ( språksvårigheter som ingår. 4. Svenska barn bör alltid ingå i barngruppen för att underlätta den spontana språkinlärningen utom när det rör sig om en ren modersmålsgrupp, typ Norrköping. 5. Särskild språklekskola är mindre lämplig för 6-åringar, då dessa behöver komma i kontakt med sina blivande kamrater på lågstadiet. 6. Ett eller två års särskild språkförskola före den ordinarie förskolan är troligen den modell som bäst tillgodoser många invandrarbarns behov. 7. Föräldrakontakten är av stor betydelse. Föräldramöte med tolk bör anordnas så tidigt som möjligt i början av varje termin. 8. Föräldrarna bör informeras om förskolan och om föräldramöten genom den uppsökande verksamheten (kapitel 19). 9. Samarbete med lågstadiet bör inledas lämpligen genom att bilda samarbetsgrupper där personal från både förskola och lågstadium ingår. Det är av stor vikt särskilt för svenskträningen att man på båda sidor är medveten om invandrarbarnens svårigheter och behov. 320

SOU 1972:27

17.6 Avslutande synpunkter Barnstugeutredningen framför nedan några avslutande, övergripande synpunkter vad gäller invandrarbarnen och deras familjer. • Då det är väsentligt att de invandrarbarn som har språk- och/eller kontaktsvårigheter kommer till förskolan så tidigt som möjligt bör även invandrarbarn med språksvårigheter få plats i förskola senast från 4 års ålder. • Vid den uppsökande verksamheten för invandrarfamiljer med barn i förskolåldern bör tolk alltid medfölja. Skriftligt material skall vara översatt till invandrarnas modersmål. • Kommunerna bör ha ett aktuellt register på de i kommunen boende invandrarfamiljerna. • Det bör undersökas hur de invandrare som har lämplig utbildning från hemlandet bäst kan utnyttjas i förskolverksamheten för invandrarbarnen. • Biblioteken bör utnyttjas så att förskolan tillvaratar de resurser som finns där i form av barnböcker och grammofonskivor pä invandrarnas språk. Förskola bör informera och stimulera invandrarföräldrarna till kontakt med biblioteken. • Vid utformandet av informationsmaterial till invandrarfamiljerna bör man beakta att vissa av dem kommer från samhällen där den allmänna barnavården och barnhälsovården ej är utbyggd eller förekommer mycket sporadiskt. Invandrarna avstår därför kanske av ekonomiska skäl från att söka läkare. Det är därför av största vikt att invandrarna erhåller upplysningar om olika typer av barnavårdande institutioner som barnavårdscentraler, barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden samt att den familjesociala servicen är kostnadsfri. • De olika samhälleliga organen uppfattas av en del invandrare som kontrollorgan snarare än som serviceorgan. Deras karaktär av servicefunktion bör därför kraftigt understrykas i all information. • Forsknings- och utvecklingsarbete för förskolbarn med särskilda behov bör även innefatta forskning om invandrarbarnens speciella problematik. Det finns i dag mycket lite forskning om hur barnets språkinlärning sker såväl vad gäller modersmålet som den tidpunkt då det är lämpligt att introducera språk 2. För att kunna vidtaga åtgärder som verkligen förbättrar och underlättar invandrarbarnens situation är det av grundläggande betydelse att man vet något om behoven. En forskning inriktad på denna problematik bör kunna ge den vägledning som är nödvändig. • Statens invandrarverk har i petita för 1972 föreslagit att tjänster för invandrarkonsulenter inrättas länsvis eller regionsvis beroende på antalet invandrare i respektive område. Barnstugeutredningen anser förslaget värdefullt och framhåller att dessa konsulenter i samarbete med barnavårdskonsulenterna i länet bör kunna stimulera och samordna åtgärderna för invandrarbarnen och deras familjer i regionen.

SOU 1972:27 22

18 Förskola i glesbygd

I barnstugeutredningens direktiv framhålls att genomförandet av en mera allmän förskolverksamhet medför en rad praktiska problem. Bl a nämns att organiserandet av en förskolverksamhet för barn i glesbygdsområden utgör ett problem som i många fall måste lösas genom speciella arrangemang. Som en tänkbar lösning föreslås koncentration av verksamheten till en viss period under året eller till vissa veckodagar. Barnstugeutredningen har enligt sina direktiv till uppgift att "belysa denna fråga och lägga fram förslag om hur verksamheten kan anordnas". 18.1 Vad är glesbygd ? Glesbygd är ett inte helt entydigt begrepp. I första hand brukar avses vad som officiellt kallas stödområdena, dvs stora delar av Norrland samt av Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs och Gotlands län (Se tablå I.) Långa avstånd inom vissa delar av skogslänen till orter med ett differentierat serviceutbud medför, enligt ERU (Expertgruppen för regional utvecklingsplanering inom inrikesdepartementet) att det kan vara riktigare att beskriva dessa områden som fjärrbygd än att använda den nu mera gängse beteckningen glesbygd.' Ca 100 000 invånare i norra delarna av landet bor idag i områden som ligger mer än 30 km från orter som representeras av Sveg och Vilhelmina. Dessa områden har i allmänhet ett lokalt befolkningsunderlag som understiger 5 000 invånare. Beteckningen fjärrbygd omfattar således de glest befolkade områden som ligger på relativt stort avstånd i förhållande till inlandets basorter. Enligt ERU har den låga befolkningstätheten i stora delar av norra Sverige medfört att där finns kommunblock med förhållandevis liten folkmängd (i allmänhet under 27 000) och med flera karaktäristika som gör att de kan betecknas som glesbygdskommunblock. I den s k norra glesbygden finns ett 40-tal kommunblock som kan avgränsas på detta sätt. 1 Uppgifterna i detta avsnitt stöder sig bl a på en rapport från ERU: "Samhällsutvecklingen i glesbygderna", 3:e utkast, 12.1.1972.

322 SOU 1972:27

Tablå I Stödområdesuppdelningen' Allmänna stödområdet

Inre stödområdet

Norrbottens län

Norrbottens län utom: Piteä kommunblock Älvsbyn kommunblock Luleä kommunblock Boden kommunblock

Västerbottens län

Västerbottens län utom: Umeå kommunblock Nordmaling kommunblock Vännäs kommunblock Robertsfors kommunblock Skellefteå kommunblock

Jämtlands län

Jämtlands län

Västernorrlands län

Av Västernorrlands län: Ange kommunblock Sollefteå kommunblock Strömsunds kommunblock (den del som är belägen inom länet) Av Gävleborgs län: Ljusdals kommunblock

Av Gävleborgs län: Söderhamns kommunblock Bollnäs kommunblock Edsbyns kommunblock Hudiksvalls kommunblock Av Kopparbergs län: Faluns kommunblock Borlänge kommunblock Gagnefs kommunblock Säters kommunblock Vansbro kommunblock Malungs kommunblock Leksands kommunblock Rättviks kommunblock Mora kommunblock Orsa kommunblock Älvdalens kommunblock

Av Kopparbergs län: Mora kommunblock Orsa kommunblock Älvdalens kommunblock

Av Värmlands län: Filipstads kommunblock Säffle kommunblock Årjängs kommunblock Eda kommunblock Arvika kommunblock Sunne kommunblock 1

Enligt Sv Förf saml 1970 nr 180. Kungl Maj:ts kungörelse om statligt regionalpolitiskt stöd. SOU 1972:27

Torsby kommunblock Sysslebäcks kommunblock Kyrkhedens kommunblock Hagfors kommunblock Munkfors kommunblock Av Älvsborgs län: Åmåls kommunblock Bengtsfors kommunblock Färgelanda kommunblock Melleruds kommunblock Av Göteborgs och Bohus län: Tanums kommunblock Strömstads kommunblock Munkedals kommunblock Gotlands län

324 SOU 1972:27

Det lokala befolkningsunderlaget i södra Sveriges kommunblock är i allmänhet betydligt större än i norra glesbygden. Ett par kommunblock, Borgholm och Gullspång, utgör dock undantag. I ERU:s befolkningsöversikt påtalas att en anmärkningsvärd befolkningsminskning skett i två områden utanför stödområdena. Det ena omfattar norra Blekinge och sydöstra Småland. I dessa områden är dock det lokala befolkningsunderlaget större än i norra glesbygden varför möjligheterna att tillgodose befolkningen med service är större. De områden i södra Sverige som har det sämsta utgångsläget vad gäller förutsättningarna för lokal serviceverksamhet framhålls vara södra Östergötland, norra Blekinge samt de två ovan nämnda kommunerna Borgholm och Gullspång. Från ERU och glesbygdsutredningen framhålls att det återfinns problem som sammanhänger med glesbygdens struktur i såväl södra som norra Sverige. Det betonas dock att de för den regionala politiken mest angelägna behoven finns inom de delar av den norrländska glesbygden som ligger avlägset i förhållande till de större basorterna. En översikt av befolkningsutvecklingen i norra glesbygden visar på en ökande andel åldringar. De lägsta åldersgrupperna - upp till 15 år har ungefär lika stora befolkningsandelar i alla kommunblocksgrupper. Anmärkningsvärt nog hade norra glesbygden år 1969 den högsta andelen, 21,5 procent jämfört med rikets 20,9 procent. Detta sammanhänger med relativt stora födelseöverskott under 1960-talet. Befolkningsprognoser för de närmaste decennierna tyder på en i många kommuner kraftig minskning av bl a åldrarna under 10 år. ERU exemplifierar detta med att visa åldersstrukturen för Sorsele kommunblock åren 1965 och 1990. Enligt prognosen skulle andelen av befolkningen som är mellan 20 och 40 är minska från nära 1 500 år 1965 till knappt 1 000 år 1990 och barnen i åldrarna 10 år och yngre minska från ca 760 år 1965 till endast något över 400 år 1990. 18.2 Förskolans utbyggnad i glesbygd På grundval av LUSoS -69 har en beräkning gjorts av den utbyggnad som enligt kommunernas egna planer skulle komma att ske fram t o m är 1975. Detta material redovisas närmare i kapitel 14 Förskolans utbyggnad. En kompletterande beräkning visar att - om inte speciella stödåtgärder sätts in - år 1975 nära 2 900 6-åringar i stödområdeskommuner skulle bli utan förskolplats. Även den södra glesbygdens problem framgår av beskrivningarna i kapitel 14 Förskolans utbyggnad. Södra Småland, norra Blekinge, östkustens skärgård, Göteborgs och Bohus län är exempel på områden med glesbebyggelse, där det också kominer att kunna bli problem med förskolans utbyggnad om inte speciella stimulansåtgärder sätts in. (Se även kartan, bilaga 7.1.) Sedan år 1969 har en försöksverksamhet bedrivitsmed statliga medel, vilken syftar till, dels att finna former för glesbygdsförskolor, dels att stimulera utbyggnaden av förskolan i glesbygdsområden. Anslag har hittills beviljats av Kungl Maj:t till lekskolverksamhet i ett tjugotal kommuner och verksamheten omfattar ca 1 000 barn. Inkluderas kommuner som fått ansökningar tillstyrkta av socialstyrelsen eller vilkas SOU 1972:27

ansökningar behandlas, kommer man upp till drygt 30 kommuner och ca 2 500 barn inom försöksverksamheten. Försöksverksamheten har således inneburit en icke obetydlig stimulans till utbyggnad av förskolan i glesbygd. Verksamheten omfattar redan nu relativt många barn och bör ha goda möjligheter att ytterligare påverka utbyggnaden av förskolan i glesbygdsområden. I ett relativt stort antal försökskommuner har man också, som nedan visas, strävat efter att bereda plats för inte bara 6- utan även 5-åringar. Ofta är det fråga om en reducerad förskolverksamhet i jämförelse med den vanliga deltidsförskolan - lekskolan — vilket varit ett motiv för att erbjuda barnen en tvåårig förskola. I flertalet kommuner går barnen i förskola 10 veckotimmar eller mindre mot den vanliga deltidsförskolans 15 veckotimmar. En rad kommuner med svårlösta problem deltar ännu inte i försöksverksamheten. Vidare har samebarnens situation, barn i fjällområden och barn i skärgårdsområden ännu ej uppmärksammats inom försöksverksamheten. De frågor som behandlas i detta kapitel tar på ett speciellt sätt fasta på fjärrbygdens problem med tanke på den isolering som människorna där lever i. Det gäller ekonomiska och olika slags praktiska möjligheter att ordna en förskolverksamhet som är fullt jämförlig med den i tätorter. Till stora delar är dock problematiken likartad för den s k närglesbygden, t ex vad gäller den spridda befolkningen samt möjligheterna att få tillräckligt underlag för att ordna förskolgrupper med tidsmässigt och verksamhetsmässigt regelbunden karaktär under året. Problemen för närglesbygden minskas genom att avstånden till tätorten i många fall inte är längre än att barnen i tätortens omland kan ga i samma förskola som barnen som bor i tätorten. I många fall kan emellertid ocksä i sådana områden svårigheter uppstå pa grund av bl a kostnadskrävande skjutsar. Sådana problem finns i sä gott som alla kommuner i värt land och är påtagliga i såväl Mellan- och södra Sverige som i Norrlands kustland. Förstärkta insatser krävs för att glesbygdskommunerna skall kunna erbjuda alla barn plats i förskola något eller några är före skolstarten. Det är framförallt för barn i glesbygd som — om inte speciella insatser görs frän statens sida - den allmänna förskolan kan komma att genomföras senare än för barn som bor i större eller mindre tätorter. Detta är särskilt allvarligt med tanke pä att det gäller barn som mycket ofta har speciella behov av den samvaro med andra barn och de vidgade vuxenrelationer som förskolan kan ge. Under de år då en viktig - sannolikt avgörande del av personligheten formas i samspelet med andra människor får barnen i glesbygd ofta uppleva endast sporadiska kontakter med andra barn och andra vuxna än föräldrarna. De barn som pa grund av fysiska, psykiska eller sociala handikapp har ett sämre utgångsläge än genomsnittet kan kanske inte fä någon verkligt effektiv hjälp i skolan därför att de upptäcks för sent. Detta motiverar ofta en speciellt upplagd uppsökande verksamhet i glesbygdsområden. En viktig del av den uppsökande verksamheten ligger i att förskolan kan komma in tidigt i barnens liv. I glesbygd kan, som nämnts, förskola ofta ordnas endast en begränsad del av året och/eller veckans dagar. Detta 326

SOU 1972:27

faktum kan väl förenas med behovet för dessa barn av en tidig förskolstart. 18.3 Nuvarande verksamhet Behovet av förskola för barn i glesbygd behandlades av 1946 ars kommitté för den halvöppna barnavården. Kommittén beskrev bl a i sitt betänkande från år 1951 verksamheten med jordbruksdaghem och föreslog även försöksverksamhet med lekskola på landsbygden.1 18.3.1 Jordbruksdaghem De s k jordbruksdaghemmen är en statligt understödd försöksverksamhet, som startade i Skåne i början av 1940-talet. Beslut om statsbidrag fattades av riksdagen år 1944 och följande år kom Råd och Anvisningar från socialstyrelsen gällande jordbruksdaghemmen (nr 29 augusti 1945). Bearbetade Råd och Anvisningar kom är 1958 (nr 103 januari 1958), vilka fortfarande gäller. Initiativtagare till jordbruksdaghemmen var arbetsmarknadsstyrelsen och de kom till därför att behovet av barntillsyn blev speciellt framträdande under krigsåren genom männens militärtjänstgöring. 1 Skåne har jordbrukshemmen huvudsakligen varit öppna maj-juni vid betgallringen och i oktober-december då betorna tas ur jorden. När verksamheten i Skåne var som störst fanns där ett femtiotal jordbruksdaghem. F n är endast några få i verksamhet. Något fler jordbruksdaghem finns kvar i Norr- och Västerbotten. Där är de öppna under sommaren från omkring månadsskiftet juni/juli till i början av augusti. I Råd och Anvisningar rekommenderas beträffande lokaler särskilt för ändamålet friliggande byggnad, som dä daghemsverksamheten ligger nere kan användas som lekskola eller samlingslokal för hobby- och studieverksamhet od. Härutöver har - speciellt i Norr- och Västerbotten, där verksamheten pågår sommartid - skollokaler utnyttjats och i Skåne även inköpta s k SAK-baracker samt ålderdomshem. När det gäller fördelningen på åldersgrupper i jordbruksdaghemmen medges i Rad och Anvisningar vissa avvikelser från normerna för permanenta daghem. Barngruppens storlek bör vidare inte överstiga 25. 1 övrigt rekommenderas samma som för vanliga daghem, nämligen en värdare på fem barn, inkluderande föreståndarinna och barnbiträden. I Skåne har personalen i huvudsak bestått av hemmafruar, medan man i Norr- och Västerbotten, där ju verksamheten är i gång under sommaren, kunnat utnyttja lärarkandidater. För erhållande av statsbidrag ställs bl a kravet att daghemmet endast fär ta emot barn från tvä år och däröver, i undantagsfall 1-åringar samt att föreståndaren för daghemmet måste äga praktisk erfarenhet i barnavård. Under förutsättning att minimifordringarna uppfylls utgår statsbidrag med högst 60 procent av driftkostnaderna. Statsbidrag kan även utgå för skjutsar. I Daghem och förskolor, SOU 1951:15. SOU 1972:27

18.3.2 Nu pågående försöksverksamhet1 År 1969 aktualiserades pä bl a initiativ frän nägra kommuner samt länsstyrelsen i Norrbottens län behovet av förskola och över huvud taget fritidsaktiviteter för barn och ungdom i glesbygd. De första ansökningarna om statligt bidrag gällde förskola för finskspräkiga barn i Övertornea, samt för förskolverksamhet i Gällivare och Ströms kommuner. F r o m budgetaret 1968/69 hade frän anslaget för social hemhjälp bekostats en försöksverksamhet med särskilda insatser för vård och service ät åldringar och handikappade i glesbygd. Budgetåret 1970/71 utvidgades detta anslag till att generellt omfatta även fritidsaktiviteter för barn och ungdom i glesbygdsområden. Under en tvaärsperiod, frän maj 1969 (Övertornea) t o m juni 1971, anslogs drygt 2 milj kr till försöksverksamhet med förskola i glesbygdsområden och med de ansökningar som fn behandlas kan beloppet beräknas till ca 2,5 milj kr. Totalt inbegrips nu i försöken ett 20-tal kommuner, av vilka större delen finns i Norrland och Värmland (tabell 18.1). Tabell 18.1 Projektstart för försök med förskola i glesbygd. Tid för start av försök

Antal kommuner

Ht Vt Ht Vt Ht Vt Ht

1 0

1969 1970 1970 1971 1971 1972 1972a

Summa

7 4

3 4 3

22 Källa: Rapport från socialstyrelsen 25.1.1972 a Ytterligare kommuner kan tillkomma. Fram t o m 25.1.72 hade totalt 18 kommuner fatt anslag och ytterligare 16 ärenden behandlades.

Syftet med försöksverksamheten har hittills varit att på pragmatiska grunder pröva sig fram till en organisation och en ambitionsnivå som svarar mot vad de lokala förhållandena och möjliga resursinsatser kan medge. Barnens antal och spridning inom kommunen, barnens avstånd till närmaste lämpliga lokal för förskolandamål - ofta en befintlig byskola - är några av de faktorer som bestämt vilket slags organisation förskolan fått. I anslutning till försöksverksamheten har i samverkan mellan socialstyrelsen och barnstugeutredningen gjorts en undersökning i några stödomradeskommuner i syfte att fa ett grepp om olika svårigheter och kunna visa pa nägra sätt att lösa planeringen utifrån bl a en kartläggning av befolkningsspridningen, farbara vägar olika delar av året, skolornas läge, och skjutstider. (Se vidare bilaga 18.1.) Inventeringar av tillgängliga lokal-, skjuts- och personella resurser hos 1 Följande redogörelse (avsnitt 18.3.2) grundas bl a på en rapport från socialstyrelsen: "Barnstugor i glesbygd - lägesrapport från försöksverksamheten årsskiftet 1971/72", 25.1.1972.

328 SOU 1972:27

befintliga skolor som gjorts i den pågående försöksverksamheten har visat att en anknytning till dessa ofta erbjuder lämpliga lösningar. Försöksverksamheten har också i vissa fall medfört att skolverksamheten kunnat bibehållas genom att det totala barnunderlaget ökat. Detta gäller dock inte generellt. I vissa fall räcker inte skollokalerna till för förskolverksamhet eller sä finns inte möjligheter till t ex personell samverkan mellan förskola och skola. Det finns också ofta besvärliga ekonomiska hinder att övervinna för utpräglade glesbygdskommuner, som ofta har svagt skatteunderlag, att ordna förskolverksamhet. Sådana kommuner har en skattekraft som ligger långt under genomsnittet för landet (medelskattekraften). Sä länge som de statliga anslagen finansierar en stor del av förskolverksamheten kan den emellertid i regel klaras. Speciellt betungande blir skjutsverksamheten, som gör att glesbygdskommunerna kan få större driftkostnader relativt sett, än andra kommuner.1 18.4 Glesbygdsförskolans organisation i försöksverksamheten Ovan har visats att organiserandet av förskola i glesbygd bygger på i hög grad varierande förutsättningar. Närglesbygdens barn kan som nämnts i vissa fall komma till den närmaste tätortens förskola under förutsättning att transporterna kan ordnas. Men liksom i fjärrbygden måste i vissa fall en speciell organisation till för att barn som bor på längre avstånd från tätorten skall kunna gå i förskola. I fjärrbygden krävs i allmänhet speciella arrangemang, vilka när det gäller gruppstorlek, tidsförläggning, lokaler och personal avviker frän den vanliga deltidsförskolans. Behovet av heltidsförskola är svårt att tillgodose i glesbygdsområden. Olika arbetstider kan omöjliggöra kollektiva transporter för barnen. Denna fråga som ännu inte uppmärksammats i försöksverksamheten behöver dock fortsättningsvis beaktas mer. Små förskolor med heltidsgrupper som tar emot 5-10 barn bör övervägas som ett allvarligt alternativ. I den mån hel- eller halvdagsförskola inte kan ordnas nära bostadsorten och inte heller kan ordnas i näraliggande tätort, där föräldrarna förvärvsarbetar, kan familjedaghem i kombination med deltidsförskola vara en lämplig lösning. Detta gäller under förutsättning av att avstånden mellan hem, familjedaghem och förskola inte är alltför stora (se vidare kapitel 20 Kommunernas planering). Av tabell 18.2 framgår att 18 av 34 pågående eller planerade försök med förskola i glesbygd gäller vad man kan kalla reguljär lekskolverksamhet, dvs deltidsförskola minst 15 veckotimmar (fem dagar/vecka och tre tim/dag, eller tre dagar/vecka och fem tim/dag, eller fyra dagar/vecka och fyra tim/dag). I de övriga kommunerna är vistelsetiden i förskolan ganska varierande. Men i samtliga utom två av dessa fall går barnen 10 veckotimmar eller mindre i förskolan. Tabellen visar att två dagar/vecka och tre tim/dag 1 I Kungl Maj:ts beslut 5.11.71 angavs att det statliga bidraget till försöksverksamhet ej får överstiga för utrustning och andra särskilda igångsättningskostnader 75 % och för löpande driftkostnader 50 % av kommunens nettokostnad.

SOU 1972:27

förekommer i fem av försökskommunerna. I tre av kommunerna går barnen i förskola två dagar/vecka och tre tim/dag. I Kälarne, där en s k lekskolbuss kommer till barnen, dvs intill högst en mils avstånd från deras bostad, omfattar förskolan endast tre timmar en dag i veckan. Detta är snarast att betrakta som en form av lekgruppsverksamhet. I tre av de pågående försöken är förskolan lokal- och personalmässigt samordnad med lågstadiet och ytterligare två sådana försök planeras. I denna typ av försök samarbetar förskollärare, lågstadielärare och assistenter i förskolverksamheten och skolans lokaler utnyttjas för förskolans räkning. I samtliga dessa samt i huvudparten av de övriga försökskommunerna inordnas förskolans skjutsar i skolans skjutsverksamhet. I en del övriga projekt förekommer också viss lokalsamverkan mellan förskola och skola utan att barngrupper och personal samordnas. I ett flertal kommuner har skolstyrelsen det kommunala ansvaret för förskolverksamheten. I huvudparten kommuner inbegrips alla 6-åringar och i många fall flertalet eller enstaka 5-åringar i förskolans verksamhet. 1 12 av 29 pågående eller mera i detalj planerade försök avser kommunerna att bygga ut förskolan så att den omfattar samtliga 6-äringar och enstaka 5-äringar. Fem kommuner avser att kunna bereda plats ät alla 6-åringar och enstaka 5-åringar. I den ovan beskrivna försöksverksamheten finns sammanfattningsvis följande typer av organisation: • Särskilda förskolgrupper med egna lokaler inom eller utom grundskolan. Antalet barn per grupp varierar mellan 4 och 20. Denna modell tillämpas i regel när barnunderlaget är relativt stort. • Integrerade grupper för förskol- och lågstadiebarn med delvis gemensamma lokaler och samverkande personal (lägstadielärare, förskollärare, assistent). Detta synes vara en lämplig modell bl a när antalet förskol- och lågstadiebarn är litet. • "Rörlig förskola" i form av t ex specialinredd och specialutrustad buss eller båt med medföljande förskollärare. Transporterna ordnas i de flesta fall genom skolskjutsar, delvis eller helt gemensamma för förskola och lågstadium. Resornas längd varierar mycket. Som framgår av tabell 18.3 är i 12 av 22 pågående försök högsta skjutsavstånd 25 km. I fyra kommuner är 26—30 km och i tre kommuner 36—40 km högsta skjutsavstånd. Vistelsetidens längd per dag samt antalet dagar per vecka varierar, som ovan visats, mellan tre timmar en dag i veckan och fem timmar tre dagar i veckan. Flertalet barn i glesbygdsförsöken går i förskolan 10 timmar i veckan eller mindre. Några vanliga vistelsetider är två dagar/vecka och tre tim/dag eller två dagar/vecka och tre tim/dag. De långa - och kostsamma — resorna motiverar ett begränsat antal dagar per vecka och en längre vistelsetid dagligen, vilken innebär att barnen kan få en stunds vila i förskolan. Personalen består av förskollärare och assistenter - ibland samverkande med lågstadielärare. I de fall förskolläraren besöker barnen i förskolan 330

SOU 1972:27

Tabell 18.2 Tidsomfattning av förskolan i pågående och planerade glesbygdsförsök Antal komm uncr

Tid som attning

1. "Reguljär" förskolverksamhet "Reguljär" förskolverksamhet "Reguljär" förskolverksamhet

Antal tim/ vecka

Antal dagar

Antal tim/ dag

3 5

2. 10-14 tim/v 10-14 tim/v 10-14 tim/v

12-14 12 10

3-4 2 2

3 . 6 - 1 0 tim/v 6 - 1 0 tim/v 6 - 1 0 tim/v 6 - 1 0 tim/v

6-10 9 7,5 6

4. En dag/vecka Summa kommuner

3 Beslut av Kungl Maj:t

Handläggs

1 9

16 1

1 6 5

2-3 3 2,5 2

1 3

-

3 Summa

2 5 1 22

lla

1 1 3 1 1 2 5 1 33

Källa: Rapport från socialstyrelsen 25.1.1972 a Uppgift saknas om en kommun

Tabell 18.3 Längsta skjutsavstånd i glesbygdsförsöken enligt kommunernas ansökningar Inneliggande ansökningar

Summa

Längsta avstånd i km

Beslutade och av soc styr tillstyrkta ansökningar

-15 16-25 26-30 31-35 36-40 Uppgift saknas Summa

2 10 4

4 14 5

3 3

4 4

31 Källa: Rapport från socialstyrelsen 25.1.1972

tvä å tre gånger i veckan kan hon/han tjänstgöra vid ett par förskolor. I vissa fall svarar assistenterna ensamma för verksamheten någon eller några dagar i veckan. Viss utbildning av personalen har också prövats på initiativ av Ströms kommun. Denna utbildning, som främst har riktat sig till assistenter och lågstadielärare, ordnades somrarna 1970 och 1971 som tvåveckorskurser i samverkan med förskolseminariet och delvis finansierad av glesbygdsmedel. SOU 1972:27

18.5 Utredningens synpunkter på glesbygdsförskolans organisation Vid förverkligandet av en allmän förskola som inbegriper alla barn i någon eller några åldersklasser kommer det sannolikt att visa sig att det inom vissa kommuner finns områden om inte kan klaras med någon av ovan redovisade organisationsformerna. I de fall dä barnantalet och avstånden inte medger en förskolorganisation enligt dessa principer, t ex i fjällbygder och skärgårdsområden, kan lösningen vara en annorlunda terminsindelning: treterminssystem, säsongsförskola eller "flyttbar förskola", dvs förskolan utgörs av t ex buss eller båt som kan flyttas så att den kommer nära barnens hem. Ambulerande förskollärare som besöker barnen regelbundet i deras hem är en annan lösning. I det sistnämnda fallet kan en kombination göras med någon form av lekmaterialutlåning, innebärande att förskolläraren tar med lekmaterial, prövar det tillsammans med barnet och föräldrarna. Annars är de mänskliga kontakterna generellt sett den viktigaste komponenten i detta slags uppsökande verksamhet. En kombination av de nämnda lösningarna kan ibland vara befogad och lämplig. I samtliga fall är föräldrakontakt och samverkan med föräldrarna viktig såväl då organisation, tider m m planeras som vid introduktion och i den fortsatta verksamheten. Som generellt krav bör gälla att personal i glesbygdsförskolor bör bestå av förskollärare och eventuella assistenter. Konflikter kan uppstå mellan önskan att på orter där det inte finns förskolutbildad personal kunna engagera folk på den egna orten och behovet att fä väl utbildad personal, som ofta får rekryteras utifrån. I sådana fall är det viktigt att få till stånd kombinerade lösningar där förskollärare och assistenter delar pä uppgifterna, på ett sätt som medger att ett individualiserat arbete kan ske - så som är önskvärt för förskolan i allmänhet. Vissa dagar eller timmar måste ofta ansvaret för barngruppen helt falla på assistenten, därför att förskolläraren i många fall måste utnyttjas för flera grupper av barn i skilda delar av kommunen. Detta förhällande kan på vissa håll komma att motivera att förskolläraren fungerar pä ett övergripande sätt i funktionen som pedagogkonsulent för kommunens förskolverksamhet i de fall en samverkan om sådan tjänst mellan kommuner inte blir den lämpligaste lösningen. (Se vidare kapitel 23 Förskolverksamhetens yttre organisation.) Medhjälparna - assistenterna som ofta fär ett större ansvar för barnen än vad som är vanligt i tätorternas förskolor, bör få en god grundläggande förskolpedagogisk utbildning. De förslag som framläggs i avsnitt 14.7 (Förskolans utbyggnad) om en grundutbildning med möjligheter till påbyggnader bör snarast realiseras speciellt med tanke på glesbygdens behov. Det är också viktigt att upprätta samarbete med barnavårdscentral och distriktssköterska och om möjligt etablera samarbete med skolpsykolog och/eller skolkurator. En uppsökande verksamhet som innebär att man får kontakt med och kan ge stöd åt barn med olika slag av handikapp på ett tidigt stadium måste i de flesta kommuner leda till en mycket effektiv samverkan mellan kommunala och regionala organ eller övriga resurser. 332

SOU 1972:27

Detta gäller också för de speciella insatser som kommer att behövas inom förskolan för att ge barn med handikapp den speciella utvecklingshjälp de behöver. Det kan gälla t ex speciallärare, talpedagog, psykologkonsult, sjukgymnast. Vidare kräver den allmänna hälsovård som barnen skall kunna få i förskolan en god samordning av olika kommunala och regionala resurser. Glesbygdsförskolans pedagogiska utvecklingsmöjligheter har till en del beaktats i den pågående försöksverksamheten. Denna bör emellertid ytterligare uppmärksammas med tanke pä den speciella organisation, de speciella organisatoriska förutsättningar - i många fall sämre - som glesbygdsförskolorna har jämfört med tätorternas förskolor. Utredningens förslag om lagarbete för personalen, blandade åldersgrupper, utökat samarbete med föräldrarna, vidgad samhällskontakt m m kan i många fall ställa sig svårare i glesbygdsförskolan än i tätorternas förskolor. Vissa av dessa och andra viktiga punkter i det föreslagna pedagogiska programmet kan å andra sidan ha bättre förutsättningar att utvecklas i glesbygdsförskolan: den ligger oftast nära levande natur, i mänga fall ser och deltar barnen mer i vuxnas arbete osv. Föräldrasamverkan och en utveckling av idén om föräldrakooperativ förskola, som presenteras i kapitel 7 Förskolans inre organisation, kanske inte är lättare att få till stånd i glesbygder, men är viktiga idéer att ta fasta på. Det gäller alldeles speciellt med tanke dels på föräldrarnas behov av kontakter, dels med tanke på den möjlighet till lagarbete som kan komma till stånd i t ex en föräldrakooperativ förskola, eller där andra former för nära samverkan personal—föräldrar och föräldrar-föräldrar skapas. Barnstugeutredningen önskade i sitt förslag hösten 1971 till organiserad försöksverksamhet få glesbygdsförskolans pedagogiska problematik speciellt belyst. Utredningen föreslog i sin skrivelse till socialdepartementet att minst ett par kommuner som första året kommer att inbegripas i den pedagogiska försöksverksamheten skulle vara kommuner med utpräglade glesbygdsproblem.1 I bilaga 18.1 (efter detta kapitel) behandlas planeringsfrågorna för glesbygdsområden vilka som framgått har ett mycket intimt samband med organisationsaspekten. I bilagan redovisas den ovan nämnda undersökningen som gjorts i samverkan mellan barnstugeutredningen och socialstyrelsen och som utifrån kartor och befolkningsuppgifter visar olika planeringsförutsättningar för ett antal kommuner som har utpräglade glesbygdsproblem. Sådana lägesbeskrivningar är det viktigt att genomföra och följa upp i försöksverksamheten i fortsättningen. Som exempel på faktorer som bör anges i denna analys kan följande nämnas: 1. Lägesbestämda folkmängdsuppgifter, helst ettårsklasser. Tätorternas läge anges. 2. Uppgifter om vägar och deras kvalitet. 3. Uppgifter om skolornas läge och organisation. 1

Se bilaga 6.

SOU 1972:27

4. Uppgifter om skolskjutsorganisationen. 5. Uppgifter om verksamhet i heltidsförskola och familjedaghem; eventuella enkäter för att avgöra behovet av heldagsvistelse. 18.6 Sammanfattning av utredningens synpunkter Försöksverksamheten har hittills visat på några olika lösningar för att ordna förskola i glesbygd. Den fortsatta försöksverksamheten bör inriktas på att mera aktivt biträda glesbygdskommuner dels med pedagogiska "basprogram" som skall kunna vidareutvecklas på lokalt plan utifrån de behov och resurser som finns, dels med underlag för planering. Följande punkter kan i dag kortfattat anges som mementon för glesbygdsverksamheten (se även kapitlet Förskolans inre organisation, samt kapitlet Kommunernas planering). 1. Skjutsorganisationen och möjlig samordning med skolans skjutsorganisation. Restiden bör inte vara så lång att den blir alltför tröttande för barnen. I många fall är det nödvändigt att en vuxen följer med barnen. Det är också väsentligt att trafiksäkerheten i samband med barnens resor uppmärksammas. Anpassning bör ske mellan restid samt vistelsetid per dag och antal dagar i veckan. Relativt långa resor motiverar längre vistelsetid per dag och eventuellt under endast 2 - 3 dagar i veckan för att inte bli alltför tröttande. Vistelsetiden bör helst inte växla från vecka till vecka utan mesta möjliga kontinuitet bör eftersträvas med tanke på såväl barnen som föräldrarna. 2. Verksamhetens förläggning under året kan också i vissa fall få lov att diskuteras: om man skall utgå från skolans terminssystem, två terminer med uppehåll under vintern, tre terminer eller sommartermin eventuellt kombinerad med rörlig förskola (buss, båt) eller ambulerande förskollärare + lekmaterialutlåning eller lekotek. Enbart någon av de båda sistnämnda lösningar kan även övervägas. 3. Antalet barn per grupp bör beräknas med hänsyn till bl a resornas längd och lokalernas storlek. Långa resor kan motivera en något mindre barngrupp än vad som generellt gäller för deltidsförskolan, för att gruppvistelsen inte skall bli tröttande för barnen. Huruvida barnen är vana respektive ovana vid kontakter utanför familjen bör även beaktas när barnantalet fastställs och bör alltid iakttas vid introduktion av barnen i förskolan. 4. I mänga fall motiveras i glesbygdsområden att barnen skrivs in i förskola vid 5 års ålder, dels av praktiska skäl för att få lämpliga grupper, dels för att barnen skall få en tidig och successiv introduktion i gruppsamvaro och vidgade vuxenrelationer. Detta motiveras, som nedan ytterligare understryks, bl a av den oftast kortare vistelsetiden per vecka-år glesbygdsbarnen kan få. 5. Personalen bör bestå av förskollärare och ev assistent. Någon form av introduktions- och grundutbildningskurs bör anordnas för ej yrkesutbildad personal som skall tjänstgöra som assistenter. I övrigt bör personalen vid behov kunna kompletteras av specialister som t ex talpedagog, sjukgymnast, speciallärare e d; då sådan ej går att få kan i vissa fall förskolläraren fungera som sådan. (Se förslag i kapitel 16 Barn med 334

SOU 1972:27

särskilda behov.) 6. Former för föräldrasamverkan bör utarbetas såväl vad gäller introduktionen i förskolan som det fortsatta föräldrasamarbetet. Föräldrakooperativ förskola som beskrivs i kapitel 7. Förskolans inre organisation bör speciellt övervägas. Förskolläraren och ev assistent bör kunna göra hembesök och därvid förmedla "lekpaket" eller på annat sätt organiserad utlåning av lekmaterial. 7. Samarbete med barnavårdscentral och distriktssköterska bör upprättas och om möjligt även med skolpsykolog och -kurator. Både vad gäller speciell hjälp till handikappade barn och allmän hälsovård bör största möjliga samordning inom kommun och regionalt samt effektivisering söka ernås. 8. Pedagogkonsulent bör finnas, antingen genom att en förskollärare svarar för rådgivning på deltid, eller genom att flera kommuner gemensamt anställer en konsulent. För kommuner som har en mycket begränsad förskolverksamhet bör - om ingen av de angivna lösningarna kan väljas - tillsynsmyndigheten ha ett speciellt rådgivningsansvar. (Se vidare kapitel 23 Förskolverksamhetens yttre organisation.) 9. Möjligheten att ordna ambulerande biblioteksverksamhet i kombination med lekmaterialförråd och lekotek bör uppmärksammas. I olika avsnitt har - utöver nämnda främst organisatoriska aspekter några synpunkter på försöksverksamhetens vidare utveckling samt över huvud den framtida verksamheten framförts: • Fortsatt utveckling av metodik för planering krävs. • Jämsides med utprövning av planeringsmetodiken bör olika modeller för uppsökande verksamhet diskuteras och prövas. • Speciell uppmärksamhet bör ägnas speciella problem som är framträdande för några mindre men viktiga grupper barn: samebarn, barn i fjällområden, barn i skärgårdsområden m fl. • Speciell inriktning på möjligheterna och vägarna att realisera olika delar av utredningens förslag till pedagogiskt program i glesbygdsförskolan. • Möjligheter att skapa former av förskolor i glesbygd som tillgodoser förvärvsarbetande eller studerande föräldrars behov behöver uppmärksammas. Små förskolor med heltidsgrupper för 6-10 barn bör övervägas som ett alternativ. En annan lösning kan vara heltidsförskola i tätort där förälder eller båda föräldrarna förvärvsarbetar. Även familjedaghem kombinerat med deltidsförskola bör övervägas och där bör man försöka se till att det blir en nära samverkan mellan dagbarnvårdare och förskola. Dessa omsorger bör även inkludera dem som arbetar i eget jordbruk eller dem som t ex vårdar anhörig i det egna hemmet. 18.7 Utredningens förslag till glesbygdsförskolans tidsomfattning och finansiering Barn som växer upp isolerade får ofta en speciellt intim relation men ibland även ett speciellt beroendeförhållande till sina föräldrar och SOU 1972:27

syskon. För många av dessa barn finns speciella behov av förberedelser för skolan, där de ofta för första gången skall leva med en större grupp nya människor - kamrater och lärare. Glesbygdsbarnen -- barn på landsbygd, i skogsbygd, fjällbygd och skärgårdsområden - har betraktats som på ett särskilt sätt privilegierade genom att de får växa upp i en fri miljö med många naturliga tillgångar till lek ute. Det har först relativt sent uppmärksammats att en viktig miljöförutsättning också är vidgade mänskliga kontakter och därigenom ökade möjligheter till kommunikation och intellektuell stimulans. Därför kan sägas att barn som växer upp i en miljö där sådana sociala förutsättningar inte naturligt ges har speciella behov som måste tillgodoses genom förskolverksamheten. En ettårig förskola kan därför ofta vara otillräcklig för dessa barn. Fyra-femårsåldern är från social och språklig synpunkt en viktig utvecklingsfas, vilket bör beaktas vid genomförandet av förskola i glesbygdsområden. Detta viktiga faktum går i många fall hand i hand med att av praktiska skäl förskolan i glesbygd endast kan ordnas för två högst tre dagar i veckan, i vissa fall på grund av natur- och klimatförhållanden även under en mera begränsad del av året än i tätorterna. Det kan vara viktigt att förskolan successivt introduceras för glesbygdsbarnen. Samtidigt bör den få en så regelbunden karaktär som möjligt. I mänga fall blir det som ovan antytts (och visas i kapitel 20 Kommunernas planering) lämpligt att, med hänsyn till att resavstånden ej bör bli för långa, kunna anvisa plats för barn från senast fem års ålder. Man kan då få till stånd tillräckligt stora grupper utan alltför långa resavstånd. En viktig fördel med detta kan också bli att syskon får vistas tillsammans i förskolan. Utredningen vill därför föreslå att för barn som bor i glesbygdsområden redan fro m år 1975 förskolan skall kunna utsträckas till att bli minst tvåårig och att den bör omfatta minst 800 timmar under denna tvåårsperiod. Detta förslag har praktiska fördelar men ställer berörda kommuner inför speciella ekonomiska problem. Ofta kan det bli svårt nog för dessa kommuner att klara en ettårig och vad gäller tidsomfattningen per dag och vecka begränsad verksamhet. I första hand, fram till dess utformningen av och storleken pä de mer generella statsbidragen till den allmänna förskolan beslutats, bör en fortsatt bidragsgivning inom försöksverksamhetens ram syfta till att ge en reell stimulans för förskolans utbyggnad i glesbygdskommunerna. Som framgick i inledningen pekar prognoser för utbyggnaden i glesbygdskommuner och i övrigt i län med stora landsbygds-, skogsbygds-, fjällbygdsosv -delar på att utbyggnaden annars riskerar att bli lägre i dessa områden än i övriga delar av landet. Den regionala obalansen kan komma att förstärkas om inte de ekonomiskt svagare glesbygdskommunerna - som har en drygare kostnad relativt sett för förskolan - får speciella statliga bidrag. Det bör också uppmärksammas att glesbygdskommunerna ofta inte har underlag för heltidsförskola därför att arbetstillfällena är så begränsade. Detta ger motiv för en speciell satsning på den allmänna förskolan i glesbygdskommunerna. Speciellt utformade statsbidrag bör därför utgå till glesbygdsverksam336

SOU 1972:27

heten i första hand till utpräglade glesbygdskommuner inom stödområdena. Det bör även övervägas för kommuner med speciella svårigheter utanför dessa områden. Utredningen har, som tidigare påpekats, inte fått i uppdrag att ta upp statsbidragsfrågan, men vill dock framhålla att då förslag utarbetas speciell hänsyn bör tas till glesbygdskommunernas förskolverksamhet. Dels bör beaktas de fall där man i enlighet med utredningens förslag väljer att dela förskolan på två år. Dels bör särskilda bidrag inom ramen för det allmänna glesbygdsstödet kunna utgå till de kommuner som får betungande kostnader för bl a skjutsar.

SOU 1972:27

Bilaga 18.1 Planering av förskola i glesbygd

Inledning Socialstyrelsens arbetsgrupp i glesbygdsfrågor startade 1971 ett projekt rörande vissa grundläggande problem beträffande organisation av förskolverksamhet i glesbygdskommuner. Projektet är huvudsakligen inriktat på mätning av främst vissa demografiska faktorers förändring i tiden och rummet samt metodprövning vad gäller dessa demografiska faktorers användning vid upprättandet av förskolorganisation i glesbygdskommuner. Projektets syfte är sålunda dels att öka kunskaperna om vissa befolkningsförhållanden i glesbygd dels att på grundval av detaljerade uppgifter om barnens geografiska (rumsliga) fördelning pröva olika metoder att organisera förskolverksamhet i glesbygd, varvid bl a uppskattningar av kostnader för olika organisationsalternativ genomföres. Det grundläggande momentet vid dimensionering och lokalisering av förskolverksamhet är helt naturligt knutet till folkmängden i berörda åldrar och denna folkmängds rumsliga fördelning. Vid organisationen av verksamheten är det sålunda av stor vikt att känna till inte endast antalet barn utan också var dessa barn bor, dvs bostadens läge för varje individ. Kravet på detaljeringsgrad vad avser dessa lägesredovisade folkmängdsuppgifter är tämligen högt. För närvarande finns ej någon snabb metod att erhålla sådana uppgifter. Den metod som använts inom projektet går ut på att från mantalslängderna alternativt länsstyrelsernas databand rörande befolkningen (folkbokföringsbanden), som innehåller bl a ålders- och bostadsuppgift, sortera ut samtliga barn i för förskolan aktuella åldrar samt att på kartor (den ekonomiska kartan i skala 1:10 000 eller, där detta kartverk saknas, olika slag av lantmäterikartor) identifiera varje individs bostad. Antals- och läges(bostads-)uppgifterna har sedan sammanställts på rutkartor med rutstorleken 1 x 1 km där rutnätet sammanfaller med det för hela landet fastställda s k rikets nät. Varje individ är sålunda redovisad på rutkarta inom den ruta med storleken 1 x 1 km där bostaden ligger. Primärmaterialet redovisas i 1-årsklasser på rutkartor för två räkningstillfällen nämligen 1965 och 1970 alternativt 1971. Avsikten med att redovisa materialet vid två tillfällen är att särskilt studera hur den geografiska spridningen av barnens bostadsorter förändrats under en 338

SOU 1972:27

Karta 1. Översiktskarta över utvalda kommuner och kommunblock 1 Övertorneå (BD) Pajala (BD) Jokkmokk (BD) Vindeln (AC) Vilhelmina (AC) Strömsund (Z) 7 Sveg(Z)

100 __L_

SOU 1972:27

200 I

300 km

tidsperiod, och hur detta påverkar förskolorganisationen. Kartorna har kompletterats med uppgifter om bl a vägnät, skolskjutsorganisation och skolorter för grundskolans låg- och mellanstadium. Med utnyttjande av de uppgifter som redovisats på kartorna görs försök att firtna lämplig organisation för förskolverksamheten med hänsynstagande till barnens behov av så kort väg som möjligt till förskolan och till nödvändigheten av att hålla kostnaderna för verksamheten så låga som möjligt. Sju kommuner och kommunblock (figur 1) ingår i projektet och har karterats på ovan beskrivet sätt. Dessa kommuner och kommunblock företer flera gemensamma drag som t ex gles befolkning, minskande folkmängd och mer eller mindre framträdande brist på olika slag av service. Bristen på service för barn och åldringar är mest påtaglig. Förskolans lokalisering och organisation i glesbygd skiljer sig i flera avseenden från tätbygdens. Ett relativt litet antal barnfamiljer finns utspridda över stora ytor, vilket medför att speciella krav måste ställas på organisationen av skjutsar. Långa färder blir tröttande för barnen och kostsamma för kommunen. Personalfrågan kan också vara svårlöst. Det är däremot oftast lättare att lösa lokalfrågan därigenom att lediga skollokaler kan upprustas till relativt ringa kostnader. Förskolans organisation kan variera från kommun till kommun. Transporterna bör dock om möjligt samordnas med skolskjutsarna för grundskolans låg- och mellanstadium. Följande faktorer bör speciellt beaktas vid organisation av förskolor i glesbygdsområden: 1. Restiden bör inte överstiga 20-30 min/enkelresa om resorna sker fem dagar i veckan. Denna restid motsvarar ca 20-30 km väg. 2. Vistelsetidens längd i förskolan per dag bör anpassas med hänsyn till restidsavståndet mellan bostaden och förskolan. Långa resor motiverar längre vistelse tid per dag men färre antal dagar totalt. 3. Antalet barn per grupp bör beräknas med hänsyn till resornas längd. Lokalernas storlek påverkar också gruppstorleken. 4. Personalen bör bestå av förskollärare och i vissa fall av assistent, som har erforderlig grundutbildning.

Metod för lokalisering Materialet har prövats bl a enligt tre alternativa metoder, av vilka två behandlas här. Den tredje som prövats innebär lokalisering till endast en tätort, vilket knappast är realistiskt när det gäller glesbygdskommuner. I det följande har framställningen koncentrerats på barn i åldern 5—6 år, en åldersgrupp som är av särskilt intresse i händelse av att en allmän förskola införes. Alternativ I. Avståndsminimering Samtliga barn i åldern 5—6 år hänföres till närmast liggande ort med grundskolans låg- och mellanstadium. Alternativ I tar hänsyn endast till avståndet mellan barnens bostäder och förskolorten och beaktar sålunda 340

SOU 1972:27

inte tillgången på personal eller erforderligt minimiantal barn liksom inte heller vissa ekonomiska faktorer. Detta alternativ kan betraktas som teoretiskt men kan ändå ge en uppfattning om förändringen beträffande vissa organisatoriska problem mellan de båda mättillfällena 1965 och 1970 alt 1971. Avståndsangivelse sker i antal vägkilometer som möjliggör omräkning till antal minuter per resa därigenom att hänsyn tages till bl a vägkvalitet på befintligt vägnät. Alternativ II. Minimering av antalet förskolorter 1 detta alternativ utväljs ett fåtal orter lämpliga som förskolorter. Dessa skall uppfylla vissa krav i avseende på folkmängd i orten och dess omland, sysselsättningsläge och näringslivets struktur. Avsikten är att i alternativ II utvälja orter som kan bedömas äga god livskraft. Härigenom finns viss garanti för att investeringar inom förskolverksamheten skall kunna utnyttjas under längre tid. A vståndsklassificering För att i utredningen kunna beskriva problem förknippade med barnens resor har en klassificering av avstånden gjorts. Denna avses även ligga till grund för organisationen av skjutslinjer. Följande preliminära klasser användes. la. Gångavstånd 0,0-0,7 km (faktiska vägkilometer). Ib. Tätortsservice 0,7—2,1 km; barn som bor på längre avstånd än 0,7 km från förskolan skulle sannolikt behöva skjuts. Avståndsgrupp la och Ib har i nedanstående tabeller i allmänhet redovisats tillsammans. 2. Kommunal busservice; sådan service erfordras för samtliga barn boende utanför förskolorten och, vars bostad ligger på ett avstånd upp till ca 30 km från förskolan. 3. Ambulerande service; på avstånd överstigande ca 30 km kan dagliga resor för förskolbarn ej företagas. Verksamheten skulle då kunna drivas med specialutrustade bussar som uppsöker avlägset boende barn. De från planeringssynpunkt mest intressanta klasserna är den andra och tredje. Den första är mindre svårplanerad, ty transporterna kan ordnas på flera olika sätt till förhållandevis låga kostnader. De alternativ som redovisas nedan kan kombineras på ett flertal olika sätt beroende på hur skjutsorganisationen är utformad. A. ett fåtal barn, som bor längs väg som trafikeras av skolskjuts B. ett fåtal barn, som ej bor längs väg som trafikeras av skolskjuts C. i större orter med många förskolbarn tankes kommunen svara för skjutsverksamheten. Bussarna avhämtar barnen vid hållplatserna och transporterar dem till förskolan. Även den ambulerande verksamheten bör utformas med hänsyn till de individer som den skall betjäna samt avpassas till kommunens förutsättningar och geografiska förhållanden. Nedan lämnas exempel på hur sådan service kan utformas. SOU 1972:27

Skolskjutslinjcr som transporterar barn till förskolorten, tar med längs vägen boende barn. u förskolans läge väg med skolskjuts tätortsgräns

Förälder, släkting, lärare eller annan privat person med egen bil samlar ihop förskolbarn och utför skolskjuts mot milersättning som erhålls av kommunen.

/

\

— Ambulerande förskolverksamhet till närmaste förskola. Barnen hämtas några ganger per vecka och transporteras till förskolorten. Restiden bör inte överstiga 60 minuter. Vistelsetiden bör om möjligt uppgå till minst 5 timmar per förskoldag. 342

SOU 1972:27

"Lekbussar" kommer till barnens bostadsorter. - "Lekbussar" samlar ett antal barn för transport till en lämplig uppställningsplats. - Ambulerande verksamhet går över i stationär. Barnen transporteras till upprustade lokaler i t ex nedlagda skolor. Minst 8-10 barn erfordras för denna verksamhet. Ett alternativ till ambulerande service kan i vissa fall vara att ett barn som har för lång väg till närmaste förskola i hemkommunen erbjudes plats i någon av grannkommunens förskolor, som ligger på lämpligt avstånd. Planeringsmodellen - Vilhelmina kommun Nedan redogöres för vissa, delvis preliminära, resultat från en pågående studie av ovan diskuterade lokaliseringsalternativ tillämpade på Vilhelmina kommun. Uppgifterna beträffande bl a det lägesredovisade antalet barn i olika åldrar avser förhållandena 1965 och 1971. Ett studium av förändringen i antalet barn och i den rumsliga (geografiska) spridningen av dessa under perioden 1965-1971 kan, tillsammans med andra uppgifter, ge viss uppfattning om behovet av förskolor och dessas lämpliga lokalisering inom den närmaste framtiden. Kort beskrivning av kommunen och nuvarande förskolverksamhet Vilhelmina kommun är den till ytan största kommunen i Västerbottens län och upptar en landareal av 8 120 km 2 , motsvarande en yta något mindre än Kronobergs län eller Örebro län eller något större än Blekinge och Hallands län tillsammans. Kommunen är ca 18 mil lång och ca 5 mil bred. Den totala folkmängden uppgick den 31.12.1971 till 8 637 personer, vilket motsvarar 1 invånare per km 2 . Motsvarande uppgift för Västerbottens län är ca 4 invånare per km2 och för riket ca 20 invånare per km 2 . 1 centralorten Vilhelmina bor ca 3 600 personer eller ca 40f/r av kommunens totala folkmängd. Övriga tätorter inom kommunen är avsevärt mindre än Vilhelmina. Den totala folkmängden i kommunen har under perioden 1960-1970 minskat från ca 11 350 invånare till ca 8 700 invånare, eller med drygt 23 %. Folkmängden i åldern 0-9 år har under samma period minskat från ca 1 850 personer till 1 090 personer eller

Tabell la Vilhelmina kommun; Folkmängd i åldern 3-6 år 1965 och 1971. Ålder

3-6 3-4 5-6

SOU 1972:27

1971 Förändring

Abstal

Abstal

Abs tal

%

585 288 297

416 189 227

- 169 - 99 - 70

-28,8 - 34,4 -23,6

med ca 41 %. Under perioden 1965-1971 minskade antalet barn i den för den aktuella undersökningen särskilt viktiga åldersgruppen 5-6 år frän 297 till 227, eller med ca 23 %. Under samma period minskade antalet barn i åldern 3-4 är från 288 till 189 eller med ca 34 % (tabell la). Kommunen har i Vilhelmina tätort under verksamhetsåret 1971/72 en förskola om 60 platser huvudsakligen för 6-åringar. Endast två barn boende i byar utanför centralorten erhåller skjuts med ordinarie skolskjutsar. Kommunen utreder för närvarande hur förskolverksamheten skall byggas ut. Busslinjenätet i Vilhelmina kommun anses vara väl utvecklat (SOU 1968:33). Taxibilar finns tillgängliga på ett flertal orter. Skolskjutslinjerna utgör ett kompletterande underlag för taxiföretagens verksamhet. Inom kommunens mera utpräglade glesbygdsområden föreligger dock uppenbara kommunikationssvårigheter, särskilt vintertid. Tillämpning av alternativ I Både 1965 och 1971 erbjöd 13 orter i kommunen undervisning på lågoch mellanstadiet. De flesta av dessa orter ligger på relativt kort avstånd från Vilhelmina tätort. Endast tre skolorter ligger på längre avstånd än 3 mil från Vilhelmina, nämligen Dikanäs, Saxnäs och Strömnäs. De flesta skolorter finns samlade i kommunens sydöstra del (tabell Ib). Förskolverksamheten förlägges lämpligen till skolorter med låg- och mellanstadium. Motiven är av ekonomisk och praktisk art: - lokalfrågor - skjutsar kan samordnas med skolan - barnunderlaget för skola och förskola Tabell Ib Orter med låg- och mellanstadieskola 1971/72. Avstånd i km till

1 Bäsksjö 2 Dalasjö 3 Dikanäs 4 Järvsjö 5 Latikbcrg 6 Malgovik 7 Nästansjö 8 Räsele 9 Saxnäs 10 Skansholm 11 Storsele 12 Strömnäs 13 Vilhelmina

Vilhelmina centralort

Närmaste skolort

31 15 95 30 24 18 24 25 90 26 29 44

8 ( 5) 15 (13) 70 (11) 9 ( 5) 8 ( 1) 8 (10) 24 (13) 22 (13) 45 (12) 8 ( 6) 26 ( 7) 18 (10) 15 ( 2)

Vid en jämförelse mellan den rumsliga fördelningen 1965 av antalet barn i åldern 5-6 år redovisade i avståndsklasser till närmaste skolort och motsvarande fördelning för 1971 framgår att en i flera fall betydande 344

SOU 1972:27

Tabell2 Vilhelmina kommun; Folkmängd i åldern 5-6 år 1965 och 1971 i avståndsklasser till närmaste ort med låg- och mellanstadieskola. (Alternativ I) Skolort

Avståndsklass (vägavstånd i km)

Folkmängd i åldern 5 - 6 år 1965

Bäsksjö

Dalasjö

0,1 - 0,7 0,8 -- 2,1 2,2 -- 5,0 5,1 - 10,0 10,1 -- 15,0 15,1 - 20,0 > 3 0 , 1 ca 50 km) 0,0 -- 0,7 0.8 - 2,1 2,2 -- 5,0 5,1 -- 10,0 10,1 -- 15,0 15,1 -- 20,0 20,1 -- 2 5 , 0

14 1 2 0 4 0 1 1

Förändring Absolut -

-

1 2 2 1

-

(%)

(- 64,3)

- 4 + 1 - 1 (- 55,6)

Dikanäs

J ärv sjö

Latikberg

0,0 -- 0,7 0,8 -- 2,1 2,2 -- 5,0 5,1 -- 10,0 10,1 -- 15,0 15,1 -- 20,0 20,1 -- 2 5 , 0 25,1 -- 3 0 , 0 > 3 0 , 1 (ca 50 km) 0,8 - - 2,1 5,1 - 10,0 15,1 - 2 0 , 0 30,1 - 3 5 , 0

0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 10,1 - 15,0 20,1 - 2 5 , 0

12 0 4 4 3 4 0 1

0 4 0 2 3 1 2

+ +

- 11

2 4 1

2 1 2 0

-

4 1 1 1 1 (- 39,3)

6 1 2 1

- 10

3 5 0 ,1

-

(- 66,7)

2 2

(-22) Malgovik

0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 5,1 - 10,0 15,1 - 2 0 , 0 20,1 - 2 5 , 0 25,1 - 3 0 , 0

1 2 4 0 10 1 0 22

SOU 1972:27

( - 18)

Nästansjö

Råsele

Saxnäs

Skansholm

Storsele

Strömnäs

Vilhelmina

0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 5,1 - 10,0 10,1 - 15,0 15,1 - 20,0 20,1 - 2 5 , 0 30,1 - 3 5 , 0 35,1 - 4 0 , 0

0 , 0 - 0,7 0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 5,1 - 10,0 10,1 - 15,0

0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 10,1 - 15,0 20,1 - 25,0 25,1 - 30,0 30,1 - 35,0

0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 5,1 - 10,0

0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 5,1 - 10,0 10,1 - 15,0 15,1 - 2 0 , 0 20,1 - 25,0 25,1 - 30,0

0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 20,1 - 25,0 25,1 - 3 0 , 0 30,1 - 35,0

0,0 0,8 2,2 -

0,7 2,1 5,0

6 1 0 6 5 3 1 1

0 7 4 0 3 1 0 0

- 6 + 6 + 4 - 6 - 2 - 2 - 1 - 1

- 8

0 1 6 1 1

2 0 4 . 1 1

- 1 - 2

- 1

1 3 4 1 1 4

2 1 6 0 0 3

1 2 8 3

1 2 0 2

2 3 4 2 1 1 1

0 0 1 1 0 0 0

2 1 3 1 1 1

0 0 3 1 0 0

- 1 - 1 - 5

+ 9

- 1

+ 8

(- 34,8)

+ 2

(- 11,1)

+ 1

- 2

+ 2 1 1 1

-

(- H,3)

- 8 - 1 - 9

(- 64,3)

- 2 - 3 - 3 - 1 - 1 - 1 - 1 - 12

(- 85,7)

- 2 - 1

(- 55,6)

(+ 6,8)

SOU 1972:27

utglesning har ägt rum. En större eller mindre utglesning har dock ägt rum i samtliga skolorters upptagningsområden med undantag för Vilhelmina. Minskningen under perioden 1965-1971 av antalet barn i den aktuella åldern har varit så kraftigt att underlaget för förskolverksamheten i ett flertal skolorter därigenom måste anses ha försvunnit (tabell 2). Vid tillämpning av alternativ I, dvs att barnen besöker förskola förlagd till den för dem närmaste skolorten med låg- och mellanstadium skulle för 1965 och 1971 sex barn av tio respektive två barn av tre i åldern 5-6 år ha högst 2,1 kilometers väg till närmaste förskola. På avstånd upp till

Tabell 3 Vilhelmina kommun; Folkmängd i åldern 5-6 år 1965 och 1971 i avståndsklasser till närmaste ort med låg- och mellanstadieskola. Avståndsklasser (i vägkilometer)

Folkmängd i åldern 5 - 6 år 1971

1965 AbsolutKumulativt

183 0,0 - 2,1 23 2,2 - 5,0 22 5,1 - 10,0 25 10,1 - 15,0 16 15,1 - 20,0 14 20,1 - 25,0 3 25,1 - 3 0 , 0 7 30,1 - 3 5 , 0 1 35,1 - 4 0 , 0 1 45,1 - 50,0 2 50,1 - 55,0 Summa 297

Kumulativt

Absolut Kumulativt

Kumu- Förändring Procentlativt Absolut enheter

61,6 7,7 7,4 8,4 5,4 4,7 1,0 2,4 0,3 0,3 0,7

61,6 69,4 76,7 85,2 90,6 95,3 96,3 98,7 99,0 99,3 100,0

151 18 15 21 8 7 1 3 0 2 1

151 169 184 205 213 220 221 224 224 226 227

66,6 7,9 6,6 9,2 3,5 3,1 0,4 1,3 0 0,9 0,4

66,6 74,4 81,0 90,3 93,8 96,9 97,4 98,7 98,7 99,6 100,0

32 5 7 4 8 7 2 4 1 1 1

99,9

100,0

99,9

100,0

70 (- 23,6)

Tabell 4 Vilhelmina kommun; total transportinsats i vägkilometer av folkmängd i åldern 5-6 år 1965 och 1971 till närmaste ort med låg- och mellanstadieskola. Skolort

Bäsksjö Dalasjö Dikanäs J ärv sjö Latikberg Malgovik Nästansjö Råsele Saxnäs Skansholm Storsele Strömnäs Vilhelmina

SOU 1972:27

1971 Förändring 1965-1971

Folkmängd Antal vägkm i åldern 5 - 6 år

Folkmängd Antal i åldern vägkm 5 - 6 år

%

%

- 64,3 - 55,6 - 39,3 - 66,7 + 23,1 -50,0 - 34,8 - 11,1 - 14,3 - 64,3 - 85,7 -55,6 + 6,8

- 62,0 - 48,4 7,1 - 64,8 + 132,8 - 60,3 - 58,3 - 18,1 - 53,2 - 66,6 - 84,3 - 65,1 + 4,8

14 9 28 15 13 18 23 9 14 14 14 9 117

+ 5,0 + 0,2 -0,8 + 0,8 - 1,9 - 1,6 -0,6 " 1,1 -0,3 + 0,6 -0,3

183 206 228 253 269 283 286 293 294 295 297

191,5 73,2 285,7 128,7 70,7 107,5 312,0 43,0 234,6 54,5 127,5 95,5 131,2

5 4 17 5 16 9 15 8 12 5 2 4 125

72,8 37,8 265,5 45,3 164,6 42,6 130,2 35,2 109,7 18,2 20,0 33,3 137,5

Folkmängd Vägkm

Tabell 5 Vilhelmina kommun; Medel- och medianvägavstånd 1965 och 1971 till närmaste ort med låg- och mellanstadieskola. 1965

1971 Kortaste Medelvägavstånd (km) 1,1 Variationsvidd Medianvägavstånd (km) 1,1 Variationsvidd

Förändring 1965-1971

Längsta

Kortaste

Längsta

Kortaste

16,8

1,1

15,7

±0

1,1

12,6

±0

1,2

15,7

Längsta

14,6 13,8

1,1

12,7

11,5

tre mil till närmaste förskola bor ca ett barn av tre. Antalet barn som skulle ha extremt lång väg är för båda åren lågt i förhållande till det totala antalet. För 1965 skulle sålunda elva barn av 297, eller 3,7 %, och för 1971 sex barn av 227, eller 2,6%, ha längre väg än tre mil till närmaste förskola (tabellerna 3 och 4). För vissa barn boende på långt avstånd ifrån den egna kommunenens närmaste förskola skulle möjligen grannkommunens förskola ligga bättre till. Avståndsproblemen har inte försvunnit, men antalet barn med långa ressträckor till och från bostadsorten har blivit färre (tabell 5). Jämförelser har också gjorts efter avståndsklasser för de båda åren 1965 och 1971 i avseende på medelvärde och medianvärde. Värdena för det senare mättillfället ligger genomgående något lägre. Jämförelsen visar Tabell 6 Vilhelmina kommun; Folkmängd i åldern 5-6 år 1965 och 1971. Medel- och medianavstånd i vägkilometer till närmaste ort med lågoch mellanstadieskola. Skolort

1971 Antal barn

Medelvägavstånd (km)

Medianavstånd (km)

Antal barn

Medelvägavstånd (km)

Medianavstånd (km)

Bäsksjö Dalasjö Dikanäs Järvsjö Latikberg Malgovik

14 9 28

13,7 8,2 10,2

10,0 6,9 7,6

5 4 17

14,6 9,5 15,7

7,6 2,1 9,4

15 13 18

8,6 5,4 6,0

2,0 1,7 2,1

5 16 9

9,1 10,4 4,8

7,6 11,9 3,2

Nästansjö Råsele Saxnäs

23 9 14

13,6 4,8 16,8

13,8 3,8 13,8

15 8 12

8,7 4,4 14,6

5,7 3,6 12,6

Skansholm Storsele Strömnäs

14 14 9

3,9 9,2 10,6

3,6 7,6 3,6

5 2 4

3,7 10,1 8,4

1,8 10,1 4,1

Vilhelmina

1,1

1,1

1,1

1,1

348 SOU 1972:27

Tabell 7 Vilhelmina kommun; Folkmängd i åldern 5-6 år 1965 och 1971 i avståndsklasser till 5 skolor. (Alternativ II). Skolort

Bäsksjö

Dikanäs

Nästansjö

Saxnäs

Vilhelmina

SOU 1972:27

Avståndsklass (vägavstånd i km)

0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 5,1 - 10,0 10,1 - 15,0 15,1 - 2 0 , 0 20,1 - 25,0 25,1 - 3 0 , 0 > 3 0 , 1 (ca 50 km) 0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 5,1 - 10,0 10,1 - 15,0 15,1 - 2 0 , 0 20,1 - 25,0 25,1 - 30,0 > 3 0 , 1 (ca 50 km) 0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 5,1 - 10,0 10,1 - 15,0 15,1 - 20,0 20,1 - 25,0 25,1 - 3 0 , 0 > 3 0 , 1 (ca 38 km) 0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 5,1 - 10,0 10,1 - 15,0 15,1 - 20,0 20,1 - 25,0 25,1 - 3 0 , 0 > 3 0 , 1 (ca 40 km) 0,0 - 0,7 0,8 - 2,1 2,2 - 5,0 5,1 - 10,0 10,1 - 15,0 15,1 - 20,0 20,1 - 25,0 25,1 - 30,0 >30,1

Folkmängd i åldern 5--6 år 1965

1971 Förändring Absolut (%)

0 5 1 9 12 1 8 1 2

0 2 1 4 1 2 2 0 1

- 26

-

0 4 4 3 4 0 1

0 4 0 2 3 1 2

+ +

4 1 1 1 1

- 11

0 6 1 2 2 5 2 5 7

0 0 7 2 2 2 1 2 0

- 14

1 3 0 0 4 0 1 1 7

2 1 0 0 6 0 0 0 4

+ 1 - 2

-

1 1 3

-

+ 9

1 4 10 13 20 8 11

0 0 14 11 7 4 7

- 1 - 4 + 4 - 2 - 13 - 4 - 4

- 15

-

- 5 - 11 + 1 - 6 - 1 - 1

(- 66,7)

(- 3,9,3)

- 6 + 6 -

3 1 3 7

(- 46,7)

+ 2

(- 23,5)

(- 8,2) 349

att utglesningen eller avfolkningen har varit starkare i kommunens glesbygdsområden än i mera tätbefolkade områden (tabell 6). Tillämpning av alternativ II Materialet har också bearbetats utifrån antagandet att några orter inom kommunen utväljes till orter för för skolverksamhet. Valet har fallit på fem orter med låg- och mellanstadieskolor nämligen Bäsksjö, Dikanäs, Nästansjö, Saxnäs och Vilhelmina. Den sistnämnda orten är den förskolort som betjänade det största antalet 5-6-åringar nämligen ca 62 % 1965 och 74% 1971 (tabell 7). En jämförelse av materialet över tiden visar en stark minskning (39-67 %) av antalet barn i åldern 5-6 år som skulle ha sin närmaste förskola i orterna Bäsksjö, Dikanäs och Nästansjö. En genomgående tendens är att antalet barn boende på de längsta avstånden från förskolan minskat kraftigare än antalet barn på närmare avstånd från densamma. Totalt sett har andelen barn i avståndsklass I (upp till 2,1 km från närmaste förskola) under perioden 1965-1971 ökat med drygt elva procentenheter till 59,5 %. Samtidigt har dock en mindre minskning av det absoluta antalet skett. Motsvarande jämförelse beträffande avståndsklasserna II (2,2-30,0 km) och III (längre än 30 km till närmaste förskola) visar en både absolut och relativ minskning av antalet barn. Antalet barn som har längre väg än 30 km till närmaste förskola har sålunda minskat från 28 till 14 och utgjorde 1971 ca 6 % av totala antalet

Tabell 8 Vilhelmina kommun; Folkmängd i åldern 5-6 år 1965 och 1971 fördelade på 3 avståndsklasser (I = 0,0 = 2,1 km, II = 2,2 - 30,0 km och III = >30,1 km) och 5 skolorter: Bäsksjö, Dikanäs, Nästansjö, Saxnäs och Vilhelmina. (Alternativ II) Skolort

Folkmängd i åldern 5 - 6 år 1965 I

1971 II

III

Totalt

I

II

III

Totalt

%

%

Bäsksjö Dikanäs Nästansjö Saxnäs Vilhelmina

5 12 6 4 116

32 15 17 6 56

2 1 7 7 11

39 28 30 17 183

13,1 9,4 10,1 5,7 61,6

2 5 0 3 125

10 10 16 6 36

1 2 0 4 7

13 17 16 13 168

5,7 7,5 7,0 5,7 74,0

Summa

100,0

99,9

Andel av respektive avståndsklass 48,1 42,4 Förändringar 19651971 (procentenheter)

9,4 99,9

Förändring/ skolort (procentenheter) -

7,4 1,9 3,1

± 0 + 12,4

59,5 34,4 6,2 100,1

+ 11,4 - 8 , 0 - 3 , 2

SOU 1972:27

Tabell 9 Vilhelmina kommun; Folkmängd i åldern 5—6 år 1965 och 1971 fördelade på 7 respektive 6 orter Bäsksjö, (Storsele), Nästansjö, Vilhelmina, Laxbäcken, Saxnäs, Dikanäs Totala antalet barn (T)

Barn boende pä orten för förskola (U)

% 1965 297 1971 227 Förändring 1965-1971 -70

100,0 100,0

Skolsjutsbarn (Z)

%

Barn utan Barn på lämplig skol- för långt skjutsväg (X) avstånd från orten för förskola (Y)

%

%

%

154 147

51,8 64,8

135 75

45,4 33,0

5 2

1,7 0,9

3 3

-7

+13,0

~60

-12,4

-3

~0,8

±0

1,0 1,3 n , u 6 +>

barn mot ca 9 % 1965. Några av dessa barn skulle sannolikt få kortare väg till grannkommunens förskolor (tabell 8). Organisationsmodell Materialet prövades även vid tillämpning av det aktuella skolskjuts- och busslinjenätet för de båda räkneåren. Sju orter inom kommunen valdes ut i syfte att erbjuda så många barn som möjligt en så kort ressträcka till förskola som möjligt. Det förutsattes att förskolbarnen skulle utnyttja samma bussar som skolbarnen. Valet av förskolorter skedde också med hänsynstagande till att upptagningsområdet för förskolor skulle rymma ett tillräckligt stort antal barn i aktuella åldrar. Likaså har hänsyn tagits till det befintliga vägsystemets utformning och kvalitet. Befintliga och disponibla lokaler bör utnyttjas i största möjliga utsträckning. I valet av förskolorter bör hänsyn även tagas till respektive orts funktion som bl a serviceort och förutsättningarna för att denna funktion även på längre sikt skall kunna kvarstå. Modellen är ett försök att väga samman olika faktorer för att åstadkomma bästa möjliga situation för barnen i vad avser närhet till förskola samtidigt som kommunens kostnader hålles så låga som möjligt. Materialet har också studerats med utgångspunkt i en tänkt skolskjutsorganisation och i en gruppindelning av barnen med avseende på bostadens avstånd från förskolorten och därav betingat behov av skolskjuts (tabell 9). Under perioden 1965-1971 förblev det absoluta antalet barn boende på förskolorten praktiskt taget konstant medan den relativa andelen ökade från ca 50 % till ca 65 %. Antalet barn som tänktes anlita skolskjuts minskade både absolut och relativt. Det absoluta antalet minskade från 135 st barn 1965 till 75 st 1971, vilket för sistnämnda år innebär att vart tredje barn skulle vara i behov av skolskjuts. Ett fåtal barn, 1965 åtta och 1971 fem st, bodde antingen ej i närheten av lämplig skolskjutsväg eller på för långt avstånd från förskolort. Förskolverksamhet för dessa barn får organiseras i särskild ordning. Avslutningsvis redovisas på tre kartor (figurerna 2-4) samt i tabeller SOU 1972:27

(tabellerna lOa-lOf) ett detaljerat underlag för den tänkta organisationen av förskolverksamhet i Vilhelmina kommun. Organisationsmodellen är fortfarande föremål för studium varför den ännu inte kan betraktas som färdig. Bl a återstår en slutlig prövning gentemot det material som är insamlat från övriga i inledningen nämnda kommuner och kommunblock.

352 SOU 1972:27

UH

811 SOU 1972:27 24

354 SOU 1972:27

SOU 1972:27

rt •£ S3 3 —,

Ui

C :rt U C

< > J2

le <

X)

<

X,

II II II II ii E- D X >- N

rf

•_< O O

|

D

2 S E E

o 3 S G ca *T

:r»

•*-*

ÖO

:g

J3 "o

cd ö0 T1 i 3

•a n

É 5 E •fl

= o a 3 ^ c 1? r c u

:rtC

tab

C

=

o

° >- s co a 3 5. S c,- 3

hi

<u

¥ > s

i2

c

• " ort

c

O >-< (N vo (S io

<

^o i f l m n v o

.EL.N P

H D X >N N

<

S§ c 3 u

C 03 C =0 J*!

••O m ;0 g £ ^ S ^ x ) '> 2 3 8.S o

2 3 s

S3 a.

s co

g

< 356

c

>

1 £ Ö>-° VO

5 T? ea § 1 g oca S3 _ •0 vo . t , °S3

S3 :o ^ .a 1 w x> «*2 .1m +j x> ju

rt ort ort

Si N

a r- 2 O

>

P

6D« a M ft ort

c-0-0

60 T3

•0

C

1 5

o :c3 H

c

c

cd

E o

O

73 c ra

ort

ort

:0 r3 C C r3 X)

C 0)

t!

:0

M

12 <+H

O **-!

(4-1

< > s

;° (*-i

S3 S g

1-1

O X>

E

0 ;0

E

Ii 0c

u

1 So

crt c M

<o

'57 13 "^ x> t ™ 3 X)

3 +-> rt •u rt B) "c3 d c$ 4-3 rt ^2 « C

Di V

VI

0 X I 4J

o C C o H < < «

c <

^j

•Si T3rt

||

II

11 H D N

X

>*

II

II

SOU 1972:27

c ^ :°

2 j= «

ON

c

|

E <: > JS SJj

n C

- i (N

c

r~i r -

<X

II

<

II

II

H 3 N

_2

•n

O |

CL

ert

M

ig

>

1to

"60? :x, -o

ii ,Os

E '51

~

.— •O —

« io

E 2 c

S-o c £ c a 3 w -2 xi .*

c/r v:

'3? 8 =a £

E E o o

•é«

-2 —

öa t/5 £ 3

u ,5 C .M „ E

>^

5 S3

co rM >o i/~>

II n II H D N

H 3 N

5 .« J2 < .c Q,

.2 ^oS h -j j

:C3

i-

> O

•<* 10 v o CO

SOU 1972:27

c .2P £

< > -*

< J= H 3 N

< 2 a.

CM .—i fNl r o

.S E LO O C 3 C/3 v: !— —^

o 2

>S ^ E ( N f l ^ -

1-

3 Ml

< : 2. •2 c <

i n 1/") O

ON

ro so

.0

H 3 N

< JS a

r o — sO r o —

<0) 1)

'J '.J

u eij^:

0 S (X

"3 •- > ~, > 22

O

358 X Q c

—' fN r o TJ-

SOU 1972:27

< -2.2

< £ E- 3 N

< ir a.

= E

t: g

<

= c- :.-! "2 c C >,_ es, cd — £ 0 - u £ U c — U tJ

CJ

F n ':07

:r3 -C X

< -g J2

< i2

II II II i- Zj N

< JC a,

_J E

SOU 1972:27

> ^ iO ^ - —« r o

< i3 H D N

= E

o 2 g

5 # E < >^ 3 c

ro r~ »-• TJ-

II

f- D N

< J= o.

r".H gg ii

o3£s -c

360 SOU 1972:27

E

3 >ed

B b 0 c S/J

r3

v:

c S >

c

<

i/J Ed

c

c 1ST O

SJ

B

o

— > c C S/J ••a

C3

B X>

C ni

l E

o S/J

> ME

3 C

<

XI

<

JZ Cu

oo m H rs v i

c

H 3 X >* N

å E

EM £

:cs

n

v

> c ^

r~ B

C E E

• >-

o

o

-* 5 M

§ —

O m

<*_

. -o B _

M .29 i) t «

B O

g .* J

B

~ -2H O T-

O

•5U

c -

:

2J

<

O <N r-j —< i o r o —i ~H II II II II II

j5

H D X >< N

< is o.

3 r/l

:ea c

r* Q

J2 - ^

ca >

Ji c . £ ca

EO -^ c? Q Q

O

>-* o — O/ ^ (N c;

o

Cfl

SOU 1972:27

19 Uppsökande verksamhet

19.1 Uppsökande

verksamhet

Utredningens uppdrag är i första hand att lägga förslag om förskolans utbyggnad och verksamhet. För att kunna förverkliga förskolans mål är sådana åtgärder väsentliga, som riktar sig till såväl föräldrar som barn. Möjligheterna att tidigt stödja barnet och i många fall familjen som helhet genom en familjeservice i olika former kan vara avgörande för att förskolan skall kunna bidraga till goda utvecklingsbetingelser. Därför har utredningen sökt dra upp vissa riktlinjer även för sådana insatser som innebär en uppsökande verksamhet. 19.2 Vad innebär uppsökande

verksamhet?

Enligt anvisningar som socialstyrelsen utfärdade med anledning av socialhjälpslagens ändrade lydelse tolkas begreppet uppsökande verksamhet som att uppspåra behov, att informera, att vidta åtgärder och/eller förmedla vårdinsatser för att tillgodose de behov som kartläggs. Barnstugeutredningen ansluter sig till en sådan definition av begreppet uppsökande verksamhet. Enligt utredningens mening måste verksamheten också alltid innebära skyldighet att följa upp och att fortlöpande underrätta sig om att alla socialpolitiska insatser som görs för den enskilde samordnas. Insatserna måste löpa i varandra så att framför allt ett nära samarbete och en samordning av lokala och regionala huvudmäns personella och övriga resurser iakttas och vidmakthålls. Enligt socialhjälpslagen och barnavårdslagen vilar initiativet härtill främst på primärkommunernas sociala organ. 1968 års vårriksdag antog en lag om ändrad lydelse av §§ 1 och 6 i lagen den 4 januari 1966 om socialhjälp. Den ändrade lagen trädde i kraft den 1 juli 1968. § 1 i socialhjälpslagen har därmed följande lydelse: "Varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande." Vidare skall kommunen "sörja för att den som 362

SOU 1972:27

vistas i kommunen och som befinns vara i behov av hjälp erhåller sådan enligt vad nedan sägs (socialhjälp)."

§ 6 i socialhjälpslagen har följande utformning efter beslutade ändringar: Socialnämnden har "att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett". Genom ovan citerade ändringar stärks dels den kommunala skyldigheten att ansvara för den sociala omvårdnaden, dels skyldigheten för socialnämnderna att bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet. Den uppsökande verksamheten som har igångsatts efter ändringen av socialhjälpslagen har hittills vänt sig till andra grupper än förskolbarn, främst åldringar och handikappade vuxna. Motsvarande bestämmelser för barnavårdens område återfinns i § 3 barnavårdslagen. Där sägs bl a: "Barnavårdsnämnden har att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hemoch familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunna anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt, att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom, att stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande verksamhet som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar." Kommunernas uppbyggnad av barnstugeverksamheten vilar på denna paragraf. Med stöd av detta stadgande ger kommunerna även generellt föreningsstöd för verksamhet bland barn och ungdomar. De har dels startat och driver barn- och ungdomsverksamhet i egen regi, dels anställt sk fältassistenter för dem som står utanför ovan nämnda verksamheter. Som framgår ovan har barnavårdsnämnderna gjort betydande insatser inom den förebyggande barnavården. Daghemmen har t ex ofta givit förtur åt barn till ensamstående föräldrar och låginkomsttagare som förvärvsarbetar. 1 vissa fall torde också daghemmen ha använts som ett led i ett socialt behandlingsarbete. Det har även förekommit att man inrättat avdelningar inom lekskolan och daghemmen särskilt rustade att ta hand om barn med olika svårigheter. Vissa kommuner med stor invandring, såsom Olofström, Göteborg, Sigtuna och Norrköping för att nämna några har vidare som framgår av kapitel 17 "Invandrarbarn i förskolan" organiserat en uppsökande verksamhet som omfattar både uppspårande, åtgärdande och uppföljande insatser för invandrarbarn i förskolålder. I övrigt kan man för närvarande inte få någon samlad information om de åtgärder som planeras eller vidtagits ute i kommunerna för att spåra särskilda behov bland förskolbarn och hur de tillgodoses. Såvitt barnstugeutredningen erfarit är det totalt sett få kommuner som bedriver en systematiskt uppsökande verksamhet längre ned i åldrarna än bland grundskolbarn, dvs från sju års ålder och uppåt. § 3 i SOU 1972:27

barnavårdslagen har alltså inte fått till effekt att barnavårdsnämnderna uppmärksammat förskolbarnen på motsvarande sätt som skett med vuxna kommuninvånare efter socialhjälpslagens ändring. För de flesta barn med "särskilda behov" har daghem och lekskolor därför inte blivit det instrument i den förebyggande barnavården som vore önskvärt. Enligt barnstugeutredningens mening understryker således inte den nuvarande barnavårdslagen tillräckligt den uppsökande verksamheten och nödvändigheten för kommunerna att därvid särskilt uppmärksamma barn i förskolåldrarna. 19.3 Befintliga resurser Ansvaret för den uppsökande verksamheten vilar på de sociala organen i kommunerna. Dessa har också ansvaret för förskolan och dess roll i det totala familjepolitiska servicearbetet. Barnstugeutredningen anser det viktigt att kommunerna bygger ut den uppsökande verksamheten att omfatta även förskolbarnen. För att få en generell och positiv uppsökande verksamhet bör en samverkan prövas mellan de organ som i dag finns i kommunen för den förebyggande verksamheten bland barn. I varje kommun finns centraler för mödra- och barnhälsovård. I vissa större kommuner finns fristående och/eller lasarettsanknutna PBU-centraler och familjerådgivningsbyråer. Barnstugeutredningen anser att en samverkan främst mellan barnavårdsnämnden och barnavårdscentralen bör prövas. Hn sådan samverkan ökar enligt utredningens mening de båda organens möjligheter att fullgöra sina uppgifter. 19.3.1 Barnavårdscentralerna Som framhållits i kapitel 21, "Barn med särskilda behov", har barnavårdscentralernas medicinska funktioner (liksom mödravårdscentralernas) fått den starkaste framtoningen. Barnavårdscentralerna har enligt normalreglementet för mödra- och barnhälsovården (§§ 17, 18, 22 och 24) även mera socialt och psykologiskt inriktade arbetsuppgifter. Enligt reglementet skall psykiska och sociala förhållanden tillmätas betydelse. Sä har emellertid inte kunnat ske annat än undantagsvis. Barnslugeutredningen anser att det ej heller är praktiskt möjligt att fullgöra reglementets uppgifter utan en samordning med redan befintliga resurser såsom den sociala barnavården och förskolverksamheten. En mycket stor andel av barnen besöker barnavårdscentralerna. Besöksfrekvensen avtar visserligen med barnets ålder, men fortfarande vid fyra års ålder kommer 83 % av barnen i kontakt med barnavårdscentralen. 19.3.2 Mödravårdscentralerna Mödravårdscentralerna svarar i dag för servicen åt övervägande antalet blivande mödrar. 90 95 % totalt utnyttjar den kostnadsfria servicen i form av undersökningar och rådgivning. 364

SOU 1972:27

I instruktionerna för barnmorskornas insatser i verksamheten anges en rad uppgifter av såväl rent medicinsk som social karaktär jämte pedagogiska uppgifter inom mödraundervisningen. I mödraundervisningen deltar långt ifrån samtliga mödrar som anlitar mödravårdscentralernas service. Statistiken för Stockholms län visart ex att 38 % av de blivande mödrarna nåddes av mödraundervisningen. Inom denna grupp utgjorde förstföderskorna 40 %. Mödrahälsovården och mödraundervisningen är i dag huvudsakligen medicinskt inriktad. Social och psykologisk sakkunskap förekommer sällan. Huvudansvaret för verksamheten vilar på barnmorskor och distriktssköterskor. Särskilt på mindre orter och på landsbygden utför distriktssköterskorna ett totalt arbete med medicinsk-social hälsovård för de blivande mödrarna. I Stockholm finns tillgång till kurator på mödravårdscentralerna. 1 allmänhet är det fråga om kontakt med sjukhuskuratorer. Socialbyråernas personal har inte integrerats i verksamheten, utan kontakt tas i andra hand. Möjligheterna att få råd och praktisk hjälp är således begränsade vid dagens mödravårdscentraler. Det gäller sådana vitala frågor som eventuella bostadsproblem, olika samlevnadsproblem, barnavårdsmannaskap, social hemhjälp och daghemsplats för det väntade barnet. 19.3.3 PBU-centralerna Den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) har i dag kliniker i nära nog samtliga landsting. Dessutom finns ett tjugotal fristående centraler med egen överläkare. PBU:s resurser är dock alltjämt begränsade. Samordning och samarbete med övriga organ såsom mödravårdscentral, barnavårdscentral och förskola är inte vanligt förekommande. Föräldrar med förskolbarn söker på egen hand PBU:s service eller remitteras dit av läkare. I Stockholm sker ett direkt samarbete mellan PBU och barnavårdscentralerna så till vida att fem psykologer från PBU är knutna till totalt 80 barnavårdscentraler. Psykologerna kallas för konsultation vid behov. Liknande system för samarbete finns i vissa andra större kommuner såsom Göteborg, Malmö, Lund, Växjö, Västerås, Uppsala och Falun. Vid PBU i Boden praktiseras en form av ambulerande rådgivnings- och behandlingsverksamhet. Samarbete med mödravårdscentralen praktiseras på försök vid två centraler i Stockholms län, till vilka PBU-personal knutits för träning av mödravårdscentralens personal och direktkontakt med blivande mödrar. Önskvärt vore att PBU på sikt kunde samordna sin verksamhet med den av barnstugeutredningen föreslagna början till en "familjeservicecentral", dvs med mödravårdscentral, barnavårdscentral och barnavårdsnämnd/social centralnämnd för en förstärkt rådgivning i uppfostringsfrågor, föräldrasamtal enskilt eller i grupp, barnobservationer och personalutbildning.

SOU 1972:27

19.4 Syftet med uppsökande verksamhet Förskolan skall kunna nå alla barn - både dem med generellt behov av förskola och dem med särskilda behov. Som en bit i pusslet av samhällets insatser för barn och föräldrar bör förskolan komma in som ett komplement och stöd till familjen vid rätt tidpunkt och svara mot varje familjs situation. En av många grundförutsättningar för att nå ett sådant mål är att samhället har en uppsökande verksamhet för alla barn i förskolålder. Denna verksamhet bör, utbyggd i alla led, innebära en väl planerad och samordnad social service åt barnfamiljerna. Viktigt är att den uppsökande verksamheten såväl formellt som reellt är av sådant slag, att den upplevs som ett positivt och önskat stöd för föräldrar och barn. Som framhålls i de avsnitt i utredningen som behandlar "Barn med särskilda behov" och "Invandrarbarn i förskolan" föreligger stort behov av verksamheten för stora grupper barn i förskolåldrarna. Varje familj med barn i förskolåldern kan med stor sannolikhet någon gång komma i en sådan situation att barn och föräldrar behöver stöd och råd i uppfostrings- och samlevnadsfrågor. Även för sådana behov bör den uppsökande verksamheten kunna ge lämplig familjeservice. Barnstugeutredningen hävdar att primärkommunerna bör förstärka sin uppsökande verksamhet till att omfatta barn i förskolåldrarna. I den mån resursförstärkningar inte kan göras i kommunerna i form av ytterligare tjänster, bör en omprioritering och en omdisponering av befintliga resurser ske till förmån för förskolbarnens behov. Barn med särskilda behov betingade av fysiska, psykiska, sociala, känslomässiga, språkliga, miljömässiga eller geografiska handikapp bör bli föremål för en samlad insats i en uppsökande verksamhet. Detta är av avgörande betydelse för många barns möjligheter till drägliga levnadsvillkor i framtiden. En uppsökande verksamhet för barn i förskolåldrarna bör därför beaktas och prioriteras som en av kommunernas viktigaste investeringar personellt och ekonomiskt. Syftet med den uppsökande verksamheten är för det första att ge de uppsökta barnen den service som varje barn och dess familj behöver. Det kan t ex gälla ekonomisk hjälp, bostadsanskaffning, remitteringar till andra organ och liknande åtgärder. Därtill kan i många situationer tidigt insatt förskolverksamhet innebära en fördel för barnet och familjen. För barnet innebär förtur till en förskolplats att gynnsammare utvecklingsbetingelser skapas. För familjen kan det innebära en avlastning men även en stimulans som ger möjligheter för en generellt bättre hemmiljö. I vissa fall kan förskolan ge den nödvändiga förutsättningen för att reda ut en tilltrasslad social situation. Det kan vara fråga om åtgärder som att ge modern möjlighet till kontakter utanför hemmet t ex genom förvärvsarbete, utbildning eller "andhämtningspauser" över huvud taget i en pressande småbarnstillvaro. Barnstugeutredningen föreslår därför ett lagstadgat krav på uppsökande verksamhet för alla barn med särskilda behov. Det är således önskvärt att klarare uttrycka kommunernas skyldighet att bedriva en uppsökande verksamhet för barn och ungdom. Denna skyl366

SOU 1972:27

ciighet bör preciseras genom en ändring av § 3 i barnavårdslagen. I konsekvens härmed bör också § 1 i förskollagen innehålla ett stadgande om att barn med särskilda behov uppmärksammas. Barnstugeutredningen föreslår att första att-satsen i § 3 i barnavårdslagen får följande lydelse: "Barnavårdsnämnden har att genom uppsökande verksamhet och pä annat sätt göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till fysiska, psykiska, sociala eller andra omständigheter riskerar att utvecklas ogynnsamt," . . . § 1, andra stycket i förskollagen föreslås få följande utformning: "Verksamheten har till syfte att i nära samarbete med hemmen främja barnens allsidiga personlighetsutveckling och därvid uppmärksamma barn som behöver särskilt stöd." 19.5 Metoder för uppsökande

verksamhet

19.5.1 Förskolundersökning för alla 4-åringar En av de mycket svåra frågorna i den uppsökande verksamheten är hur man skall utnyttja befintlig information och med den som utgångspunkt kontakta föräldrarna. Dessa kan uppleva den personliga integriteten hotad när de utan "synbarlig" anledning blir kontaktade av förskolans huvudman och erbjudna en förtursplats. Informationerna för att bedöma förturen skulle ha kunnat komma från t ex hemvårdare, hemsamariter, barnvårdare, sköterskor på barnavårdscentralen och liknande personer. Genom dessa personers informationsskyldighet till barnavårdsnämnderna/sociala centralnämnderna skulle relationerna till de människor de har att hjälpa allvarligt kunna skadas. Föräldrarna kan också uppleva förturserbjudandet som en prickning eller en auktoritär anvisning som de av denna orsak inte vill acceptera. Det är alltså önskvärt att finna en form för den uppsökande verksamheten som upplevs positivt av föräldrarna och som öppet redovisar skälen till förtur. Man bör därför så långt möjligt samarbeta med föräldrarna och hämta in informationerna direkt från dem. Föräldrarna måste vara införstådda med att en förtursprövning kommer att ske. Ett lämpligt tillfälle för en kontakt med föräldrarna och för att samla in nödvändig information anser barnstugeutredningen vara i samband med den strukturerande hälsokontrollen av 4-åringar. Det kan antingen vara vid den "stora 4-ärskontrollen" eller vid den av socialstyrelsen föreslagna reviderade undersökningen vid fyra års ålder inom barnavårdscentralen i samband med att de nya journalerna införs eller den reguljära nu befintliga formen för hälsovård av förskolbarn (vid ett lämpligt vaccinationstillfälle eller vid hörsel/synkontroll).

19.5.1.1 Förskolundersökning i samarbete med barnavårdscentralen Barnstugeutredningen föreslår att primärkommunal personal från barnavårdsnämnd/social centralnämnd knyts till barnavårdscentralerna SOU 1972:27

för ett integrerat social-medicinskt lagarbete. En lämplig undersökning vid barnavårdscentralen under våren det år barnet fyller fyra år vidgas så att den samtidigt kan utgöra grunden för en förtursprövning till förskolan. Underlaget för "förskolundersökningen" kan bestå av ett lättförståeligt formulär som föräldrarna fyller i själva. Formuläret innehåller viss grundinformation som vid besöket på barnavårdscentralen kompletteras med direkta intervjufrågor. Det innebär bl a att varje förälder måste ges tillfälle till ett personligt samtal med representanter för barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden. Utredningen ser detta samtal som en mycket viktig del av förtursprövningen. Samtalet ger föräldrarna tillfälle att diskutera både det egna barnets behov av förskolvistelse och de frågor som de upplever som väsentliga. Vilken personal från barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden som bör engageras i förskolundersökningen bör avgöras med hänsyn till de personella resurser kommunen förfogar över. Viktigt är emellertid att denna person har god kännedom om den kommunala sociala servicen och att vederbörande har erfarenhet av och kunskap om socialt kontaktarbete. Personen bör alltså vara utvald med hänsyn till att det fordras stor lyhördhet för människors olika problem och deras sätt att ge uttryck för dem. Det kan t ex vara en socialassistent, kurator, förskollärare eller annan lämplig person. Förslaget innebär att barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden och barnavårdscentralen administrerar en gemensamt utformad socio-ekonomisk och medicinsk undersökning. Syftet härmed är dels att ge reguljär hälsovård, dels ge underlag för förtursprövning till förskolan samt uppmärksamma barn som behöver remitteras till andra fackorgan.

19.5.1.2 Information till föräldrarna Informationen till föräldrarna skall bestå av ett enkelt och klart formulerat brev som beskriver barnavårdsnämndens/sociala centralnämndens och barnavårdscentralens samarbete kring barnens fysiska och psykiska hälsa och livsmiljö samt förskolans uppgifter och verksamhet. Samtidigt är brevet en inbjudan till förskolundersökningen på barnavårdscentralen. I brevet skall klargöras att de flesta barn får börja i förskolan det år de fyller sex, men att en del barn, som har särskilt behov av att få delta i de aktiviteter som förskolan erbjuder kan få börja tidigare. Det kan bl a vara barn som annars kan förväntas få svårigheter av olika slag, t ex i skolan. Exempel ges på svårigheter som kan förebyggas på detta sätt såsom läs- och skrivsvårigheter eller talsvårigheter. Det kan också gälla motoriskt oroliga barn eller barn som kan förväntas få svårigheter i kontakten med kamrater eller barn som upplevs som "arbetssamma" av föräldrarna. Skälet till förtur kan också vara att barnets familj har svårigheter på grund av trångboddhet, arbetslöshet, sjukdom eller andra personliga skäl. Vid förskolundersökningen bör barnavårdsnämnden/den sociala centralnämnden även informera om annan barnverksamhet som förekommer i 368

SOU 1972:27

kommunen. Det kan t ex gälla parklek, bibliotekens verksamhet, föreningar med barnverksamhet, studieförbundens aktiviteter, religiösa organisationers, barn- och ungdomsorganisationers samt Skid- och friluftsfrämjandets verksamhet och annan kommunal fritidsverksamhet för barn. Barnstugeutredningen vill betona värdet av denna information särskilt till alla barn som inte får plats i förskolan. 19.5.1.3 Bearbetning av materialet Personalen vid barnavårdsnämnden och barnavårdscentralen gör tillsammans en första bedömning av materialet. Redan vid denna grovgallring kommer det antagligen fram ett antal barn som har uppenbara "särskilda behov". Remitteringar till medicinska och/eller sociala instanser sker alltefter behov. Därefter bör en kompletterande genomgång göras av materialet med beaktande av de uppgifter som finns inom socialförvaltning, skola m m. Härefter sker nästa gallring. I samråd med föräldrarna erbjuds ytterligare ett antal barn förtur i förskolan. Sannolikt kommer det att bli en grupp barn kring vilka det råder tveksamhet om de bör få förtur. Denna tveksamhet kan bero på osäkerheten i bedömningarna. Knappa resurser kan också nödvändiggöra en restriktiv bedömning. De tveksamma fallen måste därför följas upp med ytterligare kontakter. Man kan t ex kontakta familjen efter någon eller några månader för ett nytt samtal. I andra fall är det kanske lämpligt att låta en förskollärare bedöma barnets allmänna utvecklingsnivå eller hur barnet fungerar i grupp. Barnet tillsammans med någon av föräldrarna kan få besöka förskolan under några dagar. Samtliga barn om vilka tvekan rått bör kallas till förnyad förskolundersökning ett år senare.

19.5.1.4 Sekretess De handlingar som upprättas i samband med förskolundersökningen blir sek re te ssb el ägda med stöd av § 14 sekretesslagen. Det innebär att handlingarna är tillgängliga för den handlingen rör, det vill säga som regel föräldrarna, och den personal som administrerar förskolundersökningen, men inte för andra. De befattningshavare som kommer att arbeta med verksamheten har lagstadgad tystnadsplikt enligt barnavårdslagen §91. Den medicinska personalen liksom övrig personal som arbetar inom barnhälsovården har dessutom tystnadsplikt jämlikt socialstyrelsens instruktion MS nr 42 utfärdad den 10 juli 1964 av dåvarande medicinalstyrelsen. Utredningen framhåller det angelägna i att handlingarna behandlas så försiktigt att en negativ reaktion från berörda föräldrar inte uppstår. Därav följer att materialet inte bör få statistiskt bearbetas med individuppgifter som ingångsbegrepp.

SOU 1972:27 25

19.5.1.5 Några kommentarer till förslaget Förslaget innebär en integrering av primärkommunala och landstingskommunala uppgifter och förutsätter ett visst samarbete. Det innebär ett utnyttjande av redan befintliga resurser inom den förebyggande hälsovården och den förebyggande barnavården. Barnstugeutredningen anser att detta ger möjlighet till ett bättre resursutnyttjande. Arbetsuppgifterna för barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden och barnavårdscentralen i samband med förskolundersökningen är uppgifter som i princip redan ligger på dessa organ. Förfarandet nödvändiggör en omstrukturering av vissa funktioner. Att administrera själva förskolundersökningen torde kräva en mindre resursökning, däremot kan det självfallet väcka önskemål om betydande insatser framför allt vad gäller utbyggnad av förskolan och barnhälsovården. Föräldrarna får själva lämna huvudparten av den information som skall ligga till grund för eventuell förtur. De föräldrar som erbjuds förtur kommer därigenom inte att uppleva sig utsatta för någon rapportering. De flesta barn får gå igenom förskolundersökningen två år innan förskolan börjar. Denna synbarliga olägenhet uppvägs enligt barnstugeutredningens mening av följande: Alla föräldrar ges en fyllig information om annan barnverksamhet i kommunen. Alla föräldrar informeras öppet om syftet med förskolundersökningen. Genom att man fäster uppmärksamhet på barns olika behov och förutsättningar kan man hoppas på en ökad uppmärksamhet från föräldrarnas sida för barnens behov. Genom att föräldrarna har upplevt den positiva informationen om förskolan och dess uppgifter kan de kanske senare av eget initiativ ta kontakt med barnavårdscentralen eller barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden vid behov. Förskolans huvudman får genom det föreslagna systemet kontakt med alla barn vid en lämplig tidpunkt. 19.5.2 Information I skyldigheterna för förskolans huvudman ingår att informera om förskolans uppgifter i den integrerade sociala familjeservicen. En av förutsättningarna för att förskolan skall kunna fylla sina uppgifter är att en sådan information når de grupper som på olika sätt kommer i kontakt med förskolbarn. En allmän information har två huvuduppgifter: att allmänt informera föräldrar om förskola att fånga upp barn med särskilda behov förskolundersökningen.

tidigare

än vid

Barnstugeutredningen vill därför framhålla det angelägna i att man i alla kommuner i landet snarast försöker få fram ett lättläst och instruktivt informationsmaterial i form av slagkraftiga affischer och annonser samt enkla broschyrer. Lättillgängliga folder bör finnas överallt 370

SOU 1972:27

på de olika sociala serviceorgan — offentliga som privata vilka betjänar kommunens invånare. Viktigt är att t ex hemvårdare och hemsamariter, distriktssköterskor, barnavårdsmän, fosterbarnsinspektörer och förskolpersonal har just enkla och instruktiva informationsmedel. De tillhör dem som har tätast kontakt med familjer med förskolbarn i sitt dagliga arbete. Ett modellpaket för social information är enligt uppgift från kommunförbundet under utarbetande just för att tillgodose kommunernas behov av typmaterial för information. Det är önskvärt att man därvid beaktar behovet av informationsmaterial för förskolan. 19.5.2.1 Riktad information till personal inom olika organ Kunskaperna om var, när och hur kommunernas familjesociala service bjuds är ofta vaga hos den enskilda kommuninvånaren. Även de som arbetar inom kommunens olika serviceorgan som barnstuga, skola, bibliotek, fritidshem, hemhjälps- och barnvårdarverksamhet, liksom de inom de landstingskommunala organen i kommunen (mödravårds- och barnavårdscentral, PBU) samt inom övriga funktioner såsom polis, arbetsförmedling, försäkringskassa, har många gånger inte en aktuell samlad information om kommunens olika familjesociala serviceorgan. Ej heller har de någon bestämd och för dem känd kontaktperson att vända sig till för respektive servicefunktioner. Det gäller därför att i första ledet stärka kommunernas allmänna information till sina befattningshavare, att skapa en informationsberedskap hos dem. Varje kommunalt anställd bör besitta ett visst mått av övergripande, aktuella kunskaper om den samlade sociala servicen och dess funktioner utanför sitt eget verksamhetsområde för att kunna möta behovet av information hos föräldrar med förskolbarn. Dessutom måste alla de som arbetar främst inom social-, skol-, kultur-, fritids- och hälsovårdssektorerna ha kännedom om varandra, om vilka funktioner de fyller och vilka former de har för sitt servicearbete. Ett viktigt tillfälle att sprida information till de anställda är informationsdagar och fortbildningsdagar samt kurser gemensamma för alla som arbetar i kommunen oavsett om de sorterar under primärkommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Studiecirklar och olika typer av "informationspaket" måste därvid framhållas som önskvärda uppföljningsåtgärder. En speciell uppmärksamhet bör ägnas åt informationen till personalen vid barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden, mödravårdscentralen, barnavårdscentralen, PBU, förskolan och skolan. Det är en angelägen uppgift att göra dessa grupper medvetna om den centrala roll de spelar i informationen till förskolbarnen och deras föräldrar. Personalen måste stimuleras i sin ordinarie verksamhet att träna upp sin förmåga till lyhördhet för människors behov och önskemål, även om dessa inte ligger inom det egna verksamhetsområdet. Informella kontaktträffar mellan de uppräknade personalgrupperna arrangerade av förskolans huvudmän är ett medel bland många som bör prövas för att nå det angivna syftet. Sådana kontaktträffar bör ge SOU 1972:27

personalen en möjlighet att se mönstret i samhällets olika serviceåtgärder för barnen och att därmed få perspektiv på sin egen verksamhet. Ökad förståelse för egen och andras verksamheter bör underlätta ett informellt samarbete i enskilda ärenden. För personalen vid förskolan kan sådana enkla åtgärder ge dem möjligheter att i samverkan med andra personalgrupper fullgöra en vidare funktion i förhållande till barnen och föräldrarna. Utredningens förslag om prioritering av barn med särskilda behov ställer stora krav på förskolpersonalens engagemang och förståelse för dessa barn. Genom en social medvetenhet i sina kontakter med barn och föräldrar kan förskolpersonalen ytterligare bidra till att förebygga neurotisering och beteendestörningar hos barnen. Det är väsentligt att personalens utbildning och fortbildning ger en grund för detta arbete. 19.5.2.2 Riktad information till 6-äringar och 4-åringar Utredningens förslag om den allmänna 6-åringsförskolan och om förtur för barn med särskilda behov förutsätter speciellt riktad information till dessa grupper. Barnstugeutredningen föreslår att samma metodik tillämpas som bl a prövats för uppsökande verksamhet av invandrarbarn, dvs ett trestegsförfarande. Detta innebär att alla 4-åringar respektive 6-åringar tillställs en adresserad informationsfolder. Med en sådan folder bör följa en direkt inbjudan till förskolundersökningen av 4-åringar, respektive meddelande om vilken förskola som erbjuder plats åt 6-åringarna, som skall börja i den allmänna förskolan. De familjer som inte svarar på en sådan inbjudan skall kontaktas personligen per telefon eller genom direkt kontakt och i sista hand genom hembesök. Hembesöket kan göras av den personal som med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöms som mest lämpad. Det kan vara barnavårdscentralsköterskan, en förskollärare i kvarterets förskola, en funktionär från barnavårdsnämnden eller i vissa fall förskolans läkare. 19.5.3 Samverkan 19.5.3.1 Samverkan och samarbete mellan barnavårdsnämnd, barnavårdscentral och mödravårdscentral Undersökningar av hur mödrar kan uppleva sin situation under graviditeten och barnets första månader ger en bild av hur mödravårdscentralen i dag ofta inte kan svara mot väsentliga sociala och psykiska behov hos blivande mödrar. Personalens brådska och den korta tid som för närvarande är möjlig att anslå åt varje kvinna vid besöken på centralen är en viktig orsak. Den medicinska personalen har tvingats att prioritera de hälsovårdande aspekterna i verksamheten. Till centralerna kommer vid förstagångsbesök såväl kvinnor som önskar föda sitt barn, som de som av olika skäl inte önskar det. De som befinner sig i en svår socio-ekonomisk situation eller som kan befaras 372

SOU 1972:27

komma i ett riskläge på grund av sitt havandeskap och senare barnafödande, borde få möjlighet att så tidigt som möjligt få personlig kontakt med företrädare också för de primärkommunala sociala organen. Såvitt utredningen erfarit förekommer inte att den primärkommunala socialvårdens personal deltager i mödravårdscentralernas mottagningar för att fånga upp sådana sociala problem och störningar så tidigt som möjligt. Samarbete på mödravårdscentralens mottagningar med psykologer och psykiatrer är likaledes sällsynt. PBU har såvitt utredningen har sig bekant gått in i mödravårdens verksamhet reguljärt enbart i försöksverksamhet i Stockholms län. Den förebyggande barnhälsovården - som redogjorts för i kapitel 21 — strävar att successivt vidga sin målsättning att avse förskolbarnens totala livsmiljö, fysiska, psykiska och sociala hälsa. I de nya journaler som skall läggas upp på barnavårdscentralerna under är 1972 är t ex familjernas socio-ekonomiska situation, behov av barntillsyn och boendemiljö viktiga faktorer som skall tas med i den allsidiga bedömningen av det enskilda barnet. Alla barn skall behållas inskrivna i barnavårdscentralen till skolstarten. Ett medicinskt födelsemeddelande som upptar data kring moderns graviditet, förlossningen, hennes psykiska och socio-ekonomiska situation utgör basen för uppläggningen av verksamheten för varje barn. Detta förslag till journaler vid barnavårdscentralen och en ökad vaksamhet kring psykiska och sociala förhållanden för barnen återverkar också på verksamheten inom mödravården. Det förutsätter att mödrahäl so vårdens och barnhälsovårdens verksamhet medvetet inriktas mera på socialmedicinska frågor än vad som tidigare varit fallet. Socialstyrelsens förslag till de nya arbetsrutinerna inom mödravårdscentral-barnavårdscentral speglar en strävan som ligger i direkt linje med de strävanden som finns inom barnavårdsnämnderna/de sociala centralnämnderna. Styrkan i mödravårdscentralens-barnavårdscentralens verksamhet är att den når många föräldrar och barn. Styrkan hos barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden är att den bl a förfogar över de resurser som ofta behövs för att avhjälpa de behov som kartläggs genom de rutiner som tas upp i mödravårdscentralens och barnavårdscentralens nya journaler. Enligt barnstugeutredningens mening finns det därför klara skäl till ett samarbete mellan mödravårdscentral-barnavårdscentral och barnavårdsnämnd/social centralnämnd. Ett första steg i detta samarbete är den föreslagna förskolundersökningen. Utredningen anser emellertid att även andra former av samverkan bör prövas. 19.5.3.2 Försök med samverkan Utan att ge det tyngden av förslag vill utredningen framföra exempel på samverkansformer som kan prövas. Lämpligen kan försöken förläggas till de projekt med familjeservicecentraler, socialcentraler som planeras på ett antal platser.

SOU 1972:27

1 BarnavårdsnämndIsocial centralnämnd-mödravårdscentral Särskilt på mödravårdscentraler som är fristående från lasaretten och på de mindre centralerna skulle barnavårdsnämndens eller sociala centralnämndens personal kunna stationeras vid mottagningarna som en första början till kommunikation med och kring dem som söker mödravårdscentralens service. De som önskade diskutera mera speciella problem kunde fa tillfälle till samtal i enrum eller få tid för en direktkontakt i hemmet om de önskade eller på funktionärens ordinarie mottagning. Det kan i vissa situationer innebära att informera modern om förskolan redan innan barnet är fött och erbjuda dess stöd tidigare än sex månader efter barnets födelse. 2 BarnavårdsnämndIsocial centralnämnd-barnavårdscentral För att kunna upprätthålla personliga relationer med föräldrarna måste barnavårdsnämndens/sociala centralnämndens och barnavårdscentralens personal ges möjlighet att arbeta i anslutning till varandra. Tänkbart vore att någon tjänsteman frän barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden deltog i barnavårdscentralpersonalens arbete, dvs hade sin mottagning i anslutning till barnavårdscentralens tider, fanns tillgänglig pä barnavårdscentralen och även kunde ge individuell information och service i enrum. Ett informellt samtal kan ha den effekten att den enskilda föräldern tar en senare kontakt för hjälp i barntillsynsfrågor eller för att påtala brister i miljön och att en generellt positivare attityd skapas till dem som företräder barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden. 3 Förskola- barnavårdscentral hör att ge pedagogisk stimulans till barn som inte har plats i förskolan bör en lekrädgivning prövas i samband med barnavårdscentralens mottagningar. Hn förskollärare från en av områdets barnstugor skulle kunna informera föräldrarna om olika vägar att stimulera barns lek. Om denna information koncentrerades till ett antal lämpliga dagar skulle personalinsatsen bli låg, kanske 5 10 dagar per år. Lekrädgivningen bör ta sikte pä åldersgrupperna 2-5 år. Statens lekmiljöråd bör kunna medverka genom att utarbeta lämpligt informationsmaterial för en sådan verksamhet. 19.6 Familjeservicecentraler 1 diskussions-FM, publicerad våren 1971, presenterade barnstugeutredningen en principskiss över en samordning mellan medicinska och sociala serviceorgan i kommunerna. Denna principskiss tog i första hand sikte på barnens och familjernas behov av social service. Utredningen ville därmed framföra sina synpunkter i den pågående diskussionen om en samordning av medicinska och sociala servicefunktioner. Utredningen använde beteckningen "familjeservicecentral" som 374

SOU 1972:27

arbetsnamn. Tankegångarna fick i stort ett positivt mottagande av remissinstanserna. Vissa remissinstanser tolkade dock principskissen som ett genomarbetat alternativ till andra fullständiga samordningsförslag för social service. Utredningen betonar därför att dess skiss avsåg att utifrån utredningens intresseområde markera de funktioner som borde ingå i en samordnad medicinsk-social serviceorganisation. När utredningen här vidareutvecklar sina tidigare tankegångar om en "familjeservicecentral" används denna benämning för de samordnade medicinsk-sociala funktionerna, liktydigt med begreppet socialcentral. Inom en sådan central är den service som beaktar barnfamiljernas behov familjeservicen — en viktig del. Sedan barnstugeutredningens principskiss lades fram har diskussionen om samordningsfrågorna fortskridit. 1 några kommuner har ett förberedande utvecklingsarbete påbörjats. Bl a har en arbetsgrupp, tillsatt på initiativ av socialutredningen, utarbetat ett förslag om samverkan mellan olika primärkommunala och landstingskommunala organ. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att genom praktisk försöksverksamhet pröva dessa idéer inom ramen för kommunernas befintliga resurser. Vidare har Svenska kommunförbundet startat ett utvecklingssamarbete i Skaraborgs län i syfte att pröva samordning av medicinska och sociala funktioner. Socialstyrelsens Tierpsprojekt bör också ge värdefull information för den fortsatta utvecklingen. 19.6.1 Förskolundersökningen - ett steg mot samordnad familjeservice Det gemensamma syftet med de i diskussionen förekommande modellerna för samordning av sjuk- och hälsovårdens samt socialvårdens resurser är att stärka samhällets förebyggande arbete. Det vill säga att så långt möjligt förebygga att människor hamnar i situationer som förbäde dem själva och samhället kan få oönskade och vittgående ekonomiska och sociala konsekvenser. Samhällets omsorger om barnen är därvid av största betydelse. Utredningens förslag om uppsökande verksamhet och övriga idéer och synpunkter kopplade till detta förslag bör ses som en konkretisering av de tankegångar om familjeservice som framfördes i diskussions-PM. Samtliga framförda förslag bygger pä en samverkan mellan den sociala barnavården och barnhälsovården. Utredningen anser att idéerna bör prövas såväl på initiativ av förskolans huvudman som av hälsovårdens. Barnstugeutredningen är positiv till en långtgående samordning av sociala och medicinska servicefunktioner. Erfarenheterna av vilka funktioner av dem som barnstugeutredningen tar upp i sin principskiss (sid 377) som det är önskvärt och möjligt att integrera är emellertid begränsade. Man bör alltså räkna med en tämligen lång utvecklingsperiod innan denna samordning har uppnått en ur alla synpunkter lämplig avvägning. Barnstugeutredningen vill därför betona att det är särskilt väsentligt att så snabbt som möjligt ta de första stegen i riktning mot en sådan samordning, dvs att börja med olika praktiska försök. Då blir just den av barnstugeutredningen föreslagna förskolundersökningen en konkret uppgift som utredningen anser att barnavårdsnämnderSOU 1972:27

na och barnavårdscentralerna bör kunna lösa i samverkan. Detta första i och för sig enkla förslag ligger väl i linje med strävandena till samordning. En sådan samverkan bör dessutom kunna ge kunskaper och erfarenheter som bör vara värdefulla när nya arbetsuppgifter skall läggas under det gemensamma ansvaret. Utifrån den gemensamma uppgiften, omsorgen om barn med särskilda behov, anser utredningen att det finns många utvecklingsmöjligheter, inte bara för ytterligare samverkan mellan barnavårdscentralerna och barnavårdsnämnderna i allmänhet utan också i strävandena att medvetet integrera förskolan i det förebyggande arbetet bland barn. Hur utvecklingen av de försök och idéer med en total integrering av alla servicefunktioner samt försöksverksamheten med en social samverkan än kommer att gå, anser barnstugeutredningen att redan i dag en bättre samverkan och lokalt lämpliga, enkla former för samarbete kring barnfamiljernas behov av rådgivning, hjälp och vård bör komma till stånd. Detta oavsett om tyngdpunkten ligger på sociala eller medicinska behov. Här krävs således en utveckling av samarbetsformer på olika nivåer. Det gäller alltifrån informella kontakter till formella bedömnings- och behandlingsinsatser mellan de olika huvudmännens organ inom primärkommunerna. För att få i gång ett samarbetsflöde, så att ett social-medicinskt lagarbete blir något naturligt och upplevs som en styrka och något riktigt av de olika deltagarna i lagarbetet, krävs ofta en attitydförändring och ett övergripande engagemang för den gemensamma uppgiften. Dessutom krävs en prioritering utifrån en gemensam målsättning från dem som politiskt företräder primärkommunerna och landstingskommunerna men även staten. Personalen bör känna deras stöd för en samverkan med andra samhällsfunktioner - sociala, pedagogiska eller medicinska alltifrån vars och ens egen utgångspunkt som syftar till förebyggande insatser och terapeutiska åtgärder i tidigt stadium. 19.6.2 Familjeservicecentral/Socialcentral med familjeservice Redan i sin diskussions-PM utgick barnstugeutredningen ifrån den uppfattningen att förskolorna, skolorna, den medicinska och den sociala barnavärden har delvis sammanfallande behov av socialt, medicinskt och psykologiskt utbildad servicepersonal. Utredningen påpekade att tendensen är att dessa organ vart för sig utvecklar en egen serviceorganisation. Barnstugeutredningen framhöll redan då att det skulle vara möjligt att samordna dessa funktioner. I sitt vidareutvecklade principförslag föreslär barnstugeutredningen att sjukvårdshuvudmannen bör t ex svara för medicinska och psykologiska insatser oavsett var dessa behövs, i hemmet, i förskolan eller skolan. Likaså bör kommunens sociala organ kunna svara för socialvårdande insatser, oavsett var dessa behövs. Utredningen vill upprepa att familjeservicecentralerna/socialcentralerna är en framkomlig väg att åstadkomma en samordning. Utifrån de synpunkter utredningen framfört är det i första hand mödravårdscentra376

SOU 1972:27

lerna, barnavårdscentralerna, den sociala barnavården, förskolan och skolan som berörs av en sådan samverkan.

Konsulter

PBU Familjerådgivning Sjukhus

Barn och barnfamiljer i '

= Bostadsområden

Figr 19.1 Servicefunktioner för barn och barnfamiljer som bör ingå i familjeservicecentralerna/socialcentralerna

Det ligger utanför barnstugeutredningens direktiv att närmare gå in på dessa frågor. Ansvaret att utveckla en samordnad social och medicinsk hälsovård vilar på socialutredningen, socialstyrelsen, kommunförbundet och landstingsförbundet. Barnstugeutredningen vill genom sin principskiss rikta dessa organs uppmärksamhet på de behov barn och barnfamiljer har av service. 19.7 Sammanfattning av utredningens förslag och synpunkter Barnstugeutredningen föreslår en uppsökande verksamhet. Utredningen pekar därvid på behoven av ett förbättrat medicinskt, socialt, psykologiskt och pedagogiskt förebyggande och behandlande arbete bland förskolbarn och deras familjer. I detta förebyggande arbete ser barnstugeutredningen förskolan som ett av de viktigaste instrumenten. Jämsides med sina pedagogiska uppgifter för samtliga barn utgör förskolan en viktig resurs i kommunernas strävan att bistå barn med särskilda behov. Förutsättningen för att detta skall kunna förverkligas är dels att tillräckligt antal förskoleplatser finns i kommunerna dels att förskolan samordnas med andra serviceorgan för barnfamiljerna. En sådan samverkan innebär dessutom ett bättre utnyttjande av befintliga resurser. SOU 1972:27

Summan av utredningens förslag och synpunkter är en första början till en framtida familjeservice inom ramen för en samordnad pedagogisk, medicinsk och social verksamhet. De innebär i sammanfattning: • Barnstugeutredningen föreslår att kommunernas skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet bland barn och ungdom preciseras genom en ändring av § 3 barnavårdslagen. I förskollagen bör skrivas in en skyldighet för kommunerna att uppmärksamma barn med särskilda behov. • Barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden och barnavårdscentralen genomför i samarbete en förskolundersökning av samtliga fyraåringar. Förskolundersökningens syfte är i första hand att spåra barn med behov av särskilt stöd och stimulans. D Barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden bör bedriva en aktiv informationsverksamhet om förskolans uppgifter och möjlighet att bistå barn med särskilda behov. • Barnavårdsnämndens/sociala centralnämndens information bör särskilt rikta sig till personalgrupperna inom hälso- och socialvårdssektorerna samt inom skolan. Ett viktigt tillfälle att sprida information till dessa grupper är fortbildningsdagar och kurser gemensamma för alla som arbetar i kommunen oavsett primärkommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. • Barnstugeutredningen föreslår att en direkt samverkan mellan barnavårdsnämnd/social centralnämnd, mödravårdscentral, barnavårdscentral och PBU bör prövas. En sådan samverkan innebär att de olika organen förstärks genom ett utnyttjande av varandras resurser. Olika modeller för samverkan bör prövas och utvärderas. • Det i diskussions-PM framförda förslaget om en familjeservicecentral vidareutvecklas av utredningen. Förslaget om förskolundersökning bör ses som ett första steg i riktning mot en ökad samverkan mellan medicinska, pedagogiska, och sociala organ. • Utredningen utvecklar sin principskiss för den framtida familjeservicecentralen/socialcentralen som bör kunna ge en integrerad social och medicinsk service till barn i hem, förskola, fritidshem eller skola och till barnets familj.

378 SOU 1972:27

20 Kommunernas planering för utbyggnad av förskolan

20.1 Inledning Utredningens förslag till planering av förskolverksamheten syftar till att ge kommunerna underlag för hur planeringen kan utföras. Större delen av planeringsarbetet bör kunna ske i enlighet med gängse rutin i planfrågor i respektive kommun medan vissa avsnitt, främst prognosdelen, förutsätts utförda efter en anvisad metod. Planläggningen för förskolan måste ske i nära samband med en övergripande social planering och med övrig planering inom kommunen, främst den fysiska översiktsplanen och den ekonomiska långtidsplanen. Utredningen betonar att förslagen till planeringsmetoder inte får leda till att kommunerna behandlar förskolan som en avgränsad sektor till hinder för den nödvändiga överblicken över förskolans roll i samhället. Tvärtom bör man förutsätta, att planeringen för förskolan ingår som del av en total verksamhetsplanering i kommunen. Förskolan är en viktig servicefunktion som måste ges ökade resurser. Behovet av utbyggnad måste också kunna vägas mot andra angelägna krav i samhället. 20.2 Planering för olika behov Planeringen för förskolan måste bygga på bedömning och vägning av olika gruppers behov av förskolplatser. I kapitel 6 Förskolans mål anges att utbyggnaden måste inriktas på att tillgodose främst tre grupper, nämligen • barn från (fem) sex års ålder till skolstarten, • barn med förvärvsarbetande/studerande föräldrar, • Dam med särskilda behov. 20.2.1 Allmän förskola för 6-åringar För att få en påtaglig betydelse för barnens utveckling bör på sikt plats vid förskola erbjudas alla barn från den ålder, då behovet av ett vidgat samspel med andra människor och behovet av en vidgad miljöstimulans blir speciellt framträdande. Som ett första mål, vilket föresläs förverkligat år 1975, har utredningen föreslagit allmän förskola för alla barn ett år SOU 1972:27

före skolstarten. Möjligheterna att klara detta mål har belysts i kapitel 14 Förskolans utbyggnad, medan förslaget läggs fram i kapitel 15 Allmän förskola. Förutsättningarna för att realisera målet i glesbygdsområden beskrivs i kapitel 18 Förskola i glesbygd. Utredningen har också framhållit, att som nästa steg den allmänna förskolan bör vidgas till att omfatta alla barn från 5-årsåldern. För de barn som ej har heltidsplats i förskolan skall plats anvisas i deltidsförskola omfattande minst tre timmar per dag (motsvarande nuvarande lekskolan). Från planeringssynpunkt blir deltidsförskolan ett slags restpost, omfattande de barn som inte har heltidsplatser. 20.2.2 Barn med förvärvsarbetande/studerande föräldrar En viktig och till antalet stor grupp är barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar. Förskolan bör ses som en service för hela familjen, vilket innebär att den ur olika aspekter har till uppgift att tillgodose både barns och föräldrars behov. Först genom att fylla denna tvåfaldiga uppgift kan den utgöra ett viktigt led i barnets utveckling. I utredningens direktiv betonas starkt betydelsen av en utbyggnad av såväl förskola som fritidshem för att mera allmänt kunna ge plats för barn med förvärvsarbetande och studerande föräldrar. Tilläggsdirektiven av den 21 november 1969 understryker ytterligare detta behov och det är till stor del dessa direktiv som ligger bakom de föreslagna metoderna för kommunal förskol- och fritidshemsplanering. Några av de grupper som särskilt bör uppmärksammas i planeringen är barn till ensamstående föräldrar och barn i familjer med låg inkomst. Familjer med en förälder har i allmänhet större behov av förskola och fritidshem än familjer, där två vuxna delar fostraransvaret. I övrigt finns som nämnts samma motiv till förskola för dessa familjer som för familjer med två vuxna. Behovet av platser för ensamstående mödrars barn ingår i beräkningarna av platsbehovet för förvärvsarbetande kvinnors barn. Metoder att beräkna platsbehovet för ensamstående fäders barn diskuteras i avsnitt 20.6. Kommunerna bör prioritera dessa delgrupper vid fördelningen av förskolplatser. Möjligheten till förtur är särskilt viktig i rådande bristsituation. Möjligheten att studera är en rätt som småbarnsföräldrar endast kan få del av om samhället erbjuder barntillsyn. Det är ett väsentligt mål att ge framför allt läginkomstfamiljerna möjlighet att delta i vuxenutbildning. Jämfört med antalet barn till förvärvsarbetande föräldrar utgör dock dessa barn en relativt liten grupp - antalet varierar givetvis kraftigt mellan olika kommuner. Barn till studerande föräldrar kan uppdelas i tre undergrupper 1. Barn till studerande som genomgår arbetsmarknadsutbildning. 2. Barn till andra vuxenstuderande. 3. Barn till studerande vid universitet och högskolor. Varje kommun bör i samarbete med länsarbetsnämnd och aktuella skolor samt elevkårer skaffa sig en uppfattning om det antal platser som behövs för studerande föräldrars barn. 380

SOU 1972:27

20.2.3 Barn med särskilda behov av förskola Förskolan har en speciell uppgift att fylla för barn som på grund av psykiska, sociala eller fysiska handikapp har särskilt behov av stöd och stimulans från tidig ålder. Utredningen föreslår att dessa barn genom en uppsökande verksamhet skall kunna erbjudas plats i förskolan från tidig ålder. (Se närmare kapitel 16 Barn med särskilda behov, kapitel 17 Invandrarbarn i förskolan och kapitel 19 Uppsökande verksamhet.) Antalet förskolbarn, från födelsen till skolstarten, är ungefär 850 000. Det är svårt att beräkna hur många av dessa barn som kan ha särskilda behov av den stimulans förskolan ger. Några undersökningar i syfte att beräkna antalet barn med särskilda behov av förskola har inte gjorts. Vissa rapporter, t ex Jonsson—Kälvesten: 222 stockholmspojkar, antyder emellertid att antalet barn i en viss ålder med psykiska symtom kan vara stort, ända upp till 25 %. Den extra vistelsetid i förskolan som barn med särskilda behov kan anses behöva varierar från barn till barn. Det har i tidigare sammanhang betonats att dessa barn oftast behöver en längre vistelse i förskola än tre timmar dagligen (se bl a kapitel 7 och kapitel 16). Utredningens förslag om uppsökande verksamhet syftar till att spåra dessa barn så tidigt som möjligt så att förskolverksamhet kan erbjudas vid en för barnet lämplig tidpunkt. Den föreslagna förskolundersökningen vid 4 års ålder innebär att senast vid denna tidpunkt bör flertalet barn med särskilda behov av förskola vara observerade. Orsaken till att förskolundersökningen föreslås förlagd till 4 års ålder sammanhänger bl a med att för flertalet barn med särskilda behov bör två års extra förskola vara en lämplig insats för att ge dessa barn bättre förutsättningar att utvecklas gynnsamt. Förskolundersökningen får till följd att en förhållandevis stor grupp barn kommer att erbjudas förtur vid 4 års ålder och endast ett mindre antal kommer att erbjudas förtursplats före 4 års ålder. I nedanstående exempel har antagits att 3 5 % av barn 0-3 år samt 10 % av barn 4-6 år behöver förtursplats i förskolan. Med en sådan beräkning blir det totala behovet av platser för barn med särskilda behov ca 50 000. Det bör understrykas att detta är ett räkneexempel. Antalet platser varje kommun behöver för barn med olika former av handikapp blir i hög grad beroende av hur den uppsökande verksamheten utformas. Så länge kommunerna inte har utvecklat den uppsökande verksamheten kan det finnas anledning att räkna med lägre tal. Den centrala tillsynsmyndigheten bör uppmärksamma denna fråga och informera kommunerna så snart säkrare beräkningsunderlag finns. Årsklass

Barn med förtur

0 1 2 3 4 5 6

3 500 3 500 3500 3 500 11 000 11 000 11000

SOU 1972:27

Med hänsyn till att det under hela 1970-talet kommer att råda stor brist på förskolplatser i flertalet kommuner innebär ett extra tillskott av platser för barn med särskilda behov av förskola en betydande ekonomisk satsning. Utredningen föreslår därför att kommunerna som en schablonmässig beräkning reserverar plats för 10 % av de 4—6-åringar som inte har behov av heltidsplats på grund av föräldrarnas förvärvsarbete. Om behovet av heltidsplatser i en kommun för barn med förvärvsarbetande föräldrar beräknats till 25 % av det totala antalet barn i förskolåldrarna innebär ovannämnda schablon att plats skall reserveras för 10 % av de återstående 75 % För hela landet skulle det innebära omkring 25 000 platser. Den resurs som därmed skapas skall användas dels för de barn som successivt uppmärksammas genom samverkan mellan den sociala och medicinska barnavården, dels för de barn som uppmärksammas genom förskolundersökningen. 20.2.4 Fritidshemsplaneringen Som framhållits i inledningen till detta betänkande kommer utredningen att i ett senare sammanhang ta ställning till fritidshemmens inre verksamhet och organisation samt olika former för fritidsverksamhet för barn i skolåldrarna. Utbyggnadsbehovet är mycket stort när det gäller denna verksamhet. Det framstår därför som väsentligt att kommunerna fortsättningsvis satsar på fritidshemmen som en bra tillsynsform, framför allt för barn i de lägre skolåldrarna. Den försöksverksamhet som sedan år 1971 pågår i socialstyrelsens regi för att stimulera till och utpröva olika former av fritidsverksamhet framstår också som angelägen. De synpunkter på och förslag om utbyggnadsplaneringen och den metodik som beskrivits vad gäller förskolan bör enligt utredningens mening kunna appliceras på fritidshemmen, dock avvägda mot andra former av fritidsverksamhet främst vad gäller något äldre skolbarn. 20.3 Avvägning mellan olika organisationsformer Frågan om prioritering av olika gruppers behov av förskolplatser påverkar valet av organisationsform för förskolan. 20.3.1 Förskola - familjedaghem Under ett utbyggnadsskede har ofta familjedaghemmen en viktig uppgift för att man skall kunna nå önskvärd behovstäckning. Målet för planeringen på sikt bör dock vara att successivt minska familjedaghemmens roll som komplement till förskolan. (Se vidare avsnitt 20.7.2 och kapitel 12 Familjedaghemsverksamheten.) 20.3.2 Heltid - deltid Heltidsförskolan har en större kapacitet än deltidsförskolan när det gäller att tillgodose skiftande behov. Deltidsförskolan bör därför i första hand 382

SOU 1972:27

0,1

0,2

0,3

0,5

0,6

0,7

Q8

0,9

ANDEL

1,0 BARN

Behovstäckning ' %

Figur 20.1 Figuren visar hur man i dag kan beskriva fördelningen av förskolplatser heltid - deltid på barn i olika förskolåldrar. Pilarna visar på olika möjligheter att täcka in en större del av barnens behov. Utredningen förordar en stark satsning på heltidsförskolan och menar att deltidsförskolan bör ses som ett komplement till den.

uppfattas som ett komplement till heltidsförskolan. En ökad satsning på heltidsförskolan innebär på sikt att barn som vistas 3 å 5 timmar i förskola kan integreras i heltidsgrupper, vilket bl a ger ökad flexibilitet från planeringssynpunkt. Vistelsetiderna kan utan olägenhet göras mer varierande med hänsyn till barnens skiftande behov (figur 20.1). Målet att bereda plats i deltidsgrupper åt barn i lägre åldrar gör att deltidsgruppen successivt måste omprövas vad gäller organisation, gruppstorlek och personaltäthet. Kravet att integrera barn med olika handikapp i de ordinarie grupperna leder till samma slutsats. För barn med särskilda behov är deltidsförskolan generellt ett minikrav och för dessa barn bör det oftast bli fråga om att kunna erbjuda integrerade deltidsplatser i den ordinarie förskolan. Planeringen av förskolans utbyggnad bör således innebära att den avgränsade deltidsgruppen i nuvarande form kommer att få minskad betydelse för att så småningom bli ett komplement till heltidsförskolan, vilken kommer att omfatta ett stort antal integrerade deltidsplatser. På grund av bristen på förskolplatser kommer denna tänkta utveckling att ta lång tid att genomföra. Behovet av självständiga grupper för deltid hänger också samman med den totala fördelningen av efterfrågan, SOU 1972:27

barnantalet inom ett område, förvärvsgraden bland föräldrarna osv. Detta innebär att de självständiga deltidsgrupperna har en viktig uppgift i den nya organisationen även i framtiden, t ex i mindre orter eller i nybyggda bostadsområden med stor efterfrågan på förskolplatser. 20.4 Planering för utbyggnad av förskolan Kommunens uppgift vid planeringen för förskolan kan i stort delas upp i två huvudavsnitt, dels beräkning av det framtida behovet av nya förskolor i kommunen och beslut om utbyggnad, dels lokalisering av dessa förskolor till skilda delar av kommunen. Principerna för planeringen redovisas i det följande och utredningens förslag till mera detaljerade metoder presenteras i avsnitten 20.6-20.7. 20.4.1 Beräkning av behovet Utredningen föreslår att beräkningen av behovet av heltidsplatser grundas på efterfrågan från den kvantitativt största gruppen, nämligen barn till förvärvsarbetande föräldrar. Övriga grupper, som efterfrågar heltidsplatser föreslås adderade mera överslagsmässigt efter delvis lokala bedömningar i varje enskild kommun. Behovsberäkningen bör utföras efter samma princip i alla kommuner i riket. Avsikten med en enhetlig beräkningsmetod är dels att man skall kunna göra en totalprognos för riket, dels att det skall vara möjligt att jämföra utbyggnadsbehovet i skilda kommuner. Beräkningen är således inriktad på de barn, som efterfrågar heltidsplatser i förskolans olika avdelningar och även dem, som efterfrågar plats i fritidshem i åldrarna från sju till tio år. I planeringen blir barn som skall ha deltidsplats en restgrupp. Antalet 6-åringar som skall ha plats i deltidsgrupp erhålls genom att man från det totala antalet 6-åringar räknar från det antal, som redan har tillgång till heltidsplatser. 20.4.2 Behovstäckning Utredningens förslag till beräkning av behovet av heltidsplatser får inte uppfattas eller användas uteslutande som en matematisk modell. I förskolplaneringen finns flera faktorer som är svåra att mäta och som således inte kan inordnas i matematiska formler. Betänkandet ger underlag för socialpolitiska avvägningar, bl a med hänsyn till de olika behovsgrupper, som beskrivs i kapitel 6 Förskolans mål. Ett exempel på en prognosmässigt osäker faktor är förslaget om den uppsökande verksamheten, som givetvis måste ges betydande tyngd i planeringen så snart kommunerna vunnit erfarenhet i det praktiska arbetet. Man måste också ha i minnet att den teoretiska beräkningen bygger på prognoser, som blir alltmer osäkra ju längre prognosperioden sträcks ut. Den verkliga efterfrågan på platser påverkas dessutom av en rad andra faktorer, t ex: föräldraravgiften attityden till förskolan 384

SOU 1972:27

avståndet till förskolan frän hemmet familjens inkomstnivå möjligheten och intresset för att ordna tillsynen på annat sätt. Dessa faktorer är ofta samverkande och inbördes beroende av varandra. Den kommunalt bestämda avgiften torde vara en faktor som ger starkt utslag i efterfrågan. Frågan är hur mycket det teoretiskt beräknade behovet skall reduceras för att man skall få fram det praktiska behovet. Den allmänna bristen pä förskolplatser gör det svårt att få fram rättvisande information. I Linköping och Halmstad har gjorts rundfrågningar till ett urval mödrar, hemmafruar och förvärvsarbetande utanför hemmet, för att utröna inställningen till olika former av heltidstillsyn. Halmstadsundersökningen redovisas i bilaga 20.1. I båda fallen kartlades den faktiska tillsynsformen bland barn till förvärvsarbetande mödrar samt dessutom den önskade tillsynsformen bland de mödrar som förvärvsarbetade liksom bland dem som önskade börja förvärvsarbeta. I Linköping och även i Halmstad önskade ca 70 % endera förskolplats eller familjedaghem, alltså hjälp av kommunen i en eller annan form för att klara tillsynen. Förvärvsarbete innebär i detta fall arbete minst en timme per vecka. Bland dem som arbetade mindre än 20 timmar per vecka var det i Linköping förhållandevis fler som utnyttjade tillsynsformerna "hos nära anhörig", "nära anhörig i hemmet" eller "övrig tillsyn". Dessa undersökningar bör inte betraktas som rikslikare. Fn liknande undersökning i en kommun med god tillgång på förskolplatser skulle sannolikt ge ett annat resultat.

20.4.3 Kommunens egen bedömning Det teoretiskt beräknade behovet tar inte hänsyn till att en del föräldrar väljer att själva helt svara för tillsynen av barnen. Utredningen förutsätter därför att kommunerna måste reducera det teoretiska behovet med 10—25 % för att få fram det praktiska behovet. Behovstäckningen bör kunna variera mellan 75 och 90 % av det teoretiskt beräknade behovet, och skillnaden bör främst uppfattas som en lokal bedömning av i vilken grad tillsynen kommer att ordnas på privat väg utan medverkan av kommunen. Graden av behovstäckning måste omprövas och troligen höjas kontinuerligt i takt med att fler förskolplatser ställs till förfogande, bl a därför att tillgången pä platser i sig själv verkar stimulerande på efterfrågan. Förslaget ger således kommunerna utrymme för en viss rimlighetsbedömning av det teoretiskt beräknade behovet. När utredningen i fortsättningen diskuterar total efterfrågan avses sålunda den praktiska efterfrågan.

20.4.4 Lokalisering av förskolor till skilda delar av kommunen Metoderna för lokalisering av nya förskolor avser att ge kommunerna underlag för utbyggnaden i kommunen som helhet både inom befintliga och nya bostadsområden. Lokaliseringen måste ske i nära samband med SOU 1972:27 26

den översiktliga planeringen i kommunen, och lämpliga områden för förskolor måste på ett tidigt stadium visas i förslagen till markanvändning. Utredningen tar särskilt fasta på det behov av förskolor, som finns i nya bostadsområden. I anslutning till större tätorter är det vanligt att man projekterar och bygger bostadsområden med upp till 10 000 invånare eller mer i ett sammanhang. Nya samhällen växer upp i snabb takt efter en koncentrerad inflyttningsperiod. Någon medveten styrning av åldersfördelningen pä de inflyttande förekommer sällan och befolkningen kommer ofta att bestå av en stor andel unga familjer med småbarn. Antalet barn blir därför mycket stort under en period, som kan räcka i tio år, och i extrema fall är var fjärde invånare ett förskolbarn. Barnantalet sjunker därefter snabbt för att efter ca tjugo år nå under genomsnittet för kommunen (figur 20.2). Den skisserade utvecklingen skapar problem vid utbyggnaden av många servicefunktioner, men framför allt sådana som rör barn och ungdom; förskola, grundskola och fritidsverksamhet. Det är därför viktigt att sträva efter en planering, som ger en jämnare åldersfördelning och

Antal barn

1 — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i — i 1960 1965 1968 1971 1974 1977 1980

• — — — —

1 - 6 ÅR 7-9ÅR

— — — —

•

—

7-12ÅR

—

7-15ÅR

Figur 20.2 Bostadsområde i Stor-Stockholm. Folkmängd i åldrarna 1-6 år, 7-9 år, 7-12 år samt 7-15 år under perioden 1958-1980. 386

SOU 1972:27

Ar

folkmängdsutveckling inom nya områden. Uppgiften är att skapa en god social miljö för alla invånare i nya områden, som ofta riskerar att fungera bristfälligt under ett långt övergångsskede. De sociala kontakterna och intressegemenskapen växer fram endast mycket långsamt. Ungdomarna lever ofta ett socialt liv utan tillräcklig kontakt med de vuxna. Snabb utbyggnad av bostäder och speciell åldersfördelning i kombination med otillräckliga resurser för t ex förskolor och fritidsverksamhet gör att uppväxtmiljön blir otillfredsställande. Det är en väsentlig socialpolitisk uppgift att tillse att förskolan i nya områden byggs ut i sådan takt att den ständigt täcker hela behovet. Det är dessutom väsentligt att man i nya bostadsområden inte planerar en för låg utbyggnad som innebär att man har en bristfällig förskolverksamhet under områdets känsligaste skede. Viktigt är också att utbyggnaden genomförs på ett sådant sätt när det gäller val av organisationsform och avgöranden om permanenta respektive temporära lösningar att man inte grundlägger en bristsituation som kommer att bestå under områdets hela livslängd. Utredningens förslag innebär också att man söker tillgodose behovet av förskolplatser i de befintliga bostadsområdena. Eftersläpningen i utbyggnad är stor i de flesta kommuner, och man kommer att ställas inför socialpolitiskt betydelsefulla avvägningar vid lokalisering av nya förskolor inom den befintliga bebyggelsen. I många fall kan det bli aktuellt med speciellt kraftig utbyggnad i vissa områden, där man har eller kan vänta sociala problem. Förskolan kommer av de flesta medborgare att uppfattas som en allt viktigare servicefunktion, men samtidigt bör man räkna med att åtskilliga orter med otillräckligt underlag har utbyggnadssvårigheter på grund av bristande resurser. Glesbygden och de mindre orterna utgör speciella problem i förskolplaneringen på grund av att avståndet mellan hem och förskola har stor betydelse. Utredningen betonar att kommunerna i sin planering särskilt bör ta hänsyn till de glest boende barnen, som ju ofta har störst behov av kontakter med jämnåriga inom ramen för förskolan. 20.5 Förskolplanen Det som tidigare anförts har varit en redovisning av viktiga principer bakom planeringen av förskolans utbyggnad. 1 det följande, från och med avsnitt 20.6, presenteras metoderna för planeringen. Enligt utredningens förslag skall den kommunala planeringen för förskolverksamheten sammanfattas i en plan för hela kommunen. Utredningen föreslår ett lagstadgat krav att alla kommuner skall ha en sådan plan, där hela behovet redovisas. Med plankravet bör inte bindas några centralt angivna krav på viss ambitionsnivå i utbyggnadstakten totalt för kommunen. Förskolplanen bör i stället bli föremål för politiska beslut i kommunen. Ett viktigt element i förskolplanen är särskilda planer, som speciellt redovisar förslag till planering och utbyggnad inom nya områden med mer än 200 lägenheter. I detta sammanhang ställs emellertid plankravet som avses ge underlag för att kommunerna från början skall kunna ordna SOU 1972:27

tillräckligt antal platser för full behovstäckning i dylika nya bostadsområden. Förskolan är en viktig servicefunktion, som måste samordnas med övrig service i kommunen. Inom kommunförbundet arbetar man med att fä fram metoder för en samlad kommunal verksamhetsplanering, som bl a bygger pä den kommunalekonomiska långtidsplanen (kelp) och som syftar till ökad samplanering av olika fackområden. Förskolan skall ingå som en del av den kommunala verksamhetsplaneringen, som bl a ger grundläggande data om väntad utveckling, t ex folkmängdsprognoser och bedömning av tillväxten av de ekonomiska resurserna. Utöver dessa allmängiltiga prognoser krävs ytterligare prognoser för förskolplaneringen, bl a prognos för framtida sysselsättning bland kvinnor. Innehållet i förskolplanen föreslås omfatta följande avsnitt: 1. Behovsberäkning för hela kommunen (avsnitt 20.6) a. Folkmängdsredovisning och prognos (fördelad på ett-årsklasser) b. Redovisning och prognos över den kvinnliga förvärvsintensiteten c. Prognos för behovet av förskolplatser, utarbetad enligt utredningens metoder d. Kommunalt beslut om graden av behovstäckning 2. Lokalisering (avsnitt 20.7) a. Underlag för lokalisering: redovisning av befintlig organisation översiktsplaner bostadsbyggnadsprogram folkmängdsredovisning på delområden; delområdesprognos b. Val av organisationsformer och lokalisering av nya förskolor: Allmänna förutsättningar för lokalisering Typ av område: glesbygd, mindre orter, tätortsområden; nya bostadsområden 20.5.1 Genomförandet av förskolplanen Första delen av förskolplanen, prognosen, bör utföras enligt samma metoder i alla kommuner i riket för att det skall vara möjligt att göra jämförelser. Planeringen inom kommunen och lokaliseringen av nya förskolor till olika områden bör däremot kunna ske enligt det system, som varje kommun finner mest lämpligt och anpassat till den egna planeringen. Utredningens uppgift är i detta fall främst att ge riktlinjer för arbetet. I det följande redovisas synpunkter och förslag som avser olika avsnitt av förskolplanen. I några fall anges metoder för överslagsmässiga beräkningar för de kommuner, som har bristfälligt statistiskt underlagsmaterial och/eller saknar erforderliga resurser för planering. Tumreglerna har sitt största värde under startskedet av planeringen genom att kommunerna snabbt kan få fram fakta för bedömning av lämplig lokalisering av nya förskolor utan att behöva använda omfattande teoretiska värderingar. I de större kommuner - även ytmässigt - som är en följd av senaste 388

SOU 1972:27

kommunreformen kan uppstå konkurrens om skilda servicefunktioner mellan olika kommundelar. Eftersom utbyggnadstakten är begränsad kan inte alla önskemål tillgodoses omedelbart, och det är viktigt att kommunen har underlag för att göra en rättvis fördelning mellan olika områden inom kommunen. 20.5.2 Planeringsområde Behovsberäkningar utförs för varje kommun (kommunblock) för sig, och kommunen är också planeringsområde vid inpassningen av förskolan i miljön. Speciellt i gränsområdet mellan kommuner bör man ta vara på möjligheten till samverkan kommunerna emellan, så att varje institution utnyttjas optimalt med så små avstånd som möjligt mellan förskolan och de bostäder den betjänar. 20.5.3 Tidsperspektiv för planeringen Kommunernas prognoser för efterfrågan föreslås utförda med två tidsintervall, nämligen dels en detaljerad prognos för de närmaste fem åren och dels en översiktlig prognos för tio år. Tio år är emellertid en kort tidsperiod att överblicka i samhällsutbyggnaden, och markreservation för förskolans behov måste dessutom göras i samband med kommunens översiktsplanering, som ofta sträcker sig 20-30 år framåt i tiden. Behovsberäkningen bör förnyas minst vart femte år för att vara aktuell, vilket brukar uttryckas med att planeringen är "rullande". I många kommuner med snabba förändringar kan femårsperioden visa sig vara för lång för att förskolplanen skall hållas aktuell, och kommunerna förutsätts därför att i samband med den ekonomiska planeringen se över planen. 20.6 Behovsberäkning Behovsberäkningen har två syften i den kommunala planeringen, nämligen dels att vägleda kommunen i beslut om utbyggnadstakten, som hänger samman med den ekonomiska planeringen, dels att ge underlag för förskolans inpassning i planmiljön - den fysiska planeringen. Kommunens planer kommer dessutom att ge information om det totala utbyggnadsbehovet i riket, som beräknas som summan av efterfrågan i samtliga kommuner. Behovsberäkningen kommer således att ge underlag för diskussion om målsättningen för den totala utbyggnaden i riket. Prognosen bör utföras efter samma metoder över hela riket för att man skall ha möjlighet att jämföra utbyggnaden i kommunerna och för att man vid summering av samtliga kommunprognoser skall få fram en riksprognos, som bygger på samma grunddata. Behovsberäkningen föreslås ingå som en bilaga till det kommunalekonomiska långtidsprogrammet. I inledningen har redogjorts för de olika behov som skall beaktas i förskolplaneringen. Två grupper dominerar antalsmässigt och blir därSOU 1972:27

igenom i viss mån styrande för utbyggnaden av förskolverksamheten, nämligen dels barn till förvärvsarbetande föräldrar (heltid), dels barn som omfattas av sexäringsförskolan (deltid). I det följande redogörs för beräkningar av antalet barn till förvärvsarbetande föräldrar. Förslagen till metodik har utarbetats med den förutsättningen att förskolplaneringen inte skall fordra några speciella prognoser utöver dem, som redan normalt ingår i kommunernas arbetsrutiner. Kommunernas plan- och prognosverksamhet tenderar att bli alltmer omfattande och det är bl a därför önskvärt att man utnyttjar det material, som finns. Fördelen är dä också att man när bättre samordning med övrig planering i kommunen. 20.6.1 Föräldrarnas förvärvsverksamhet Förskolbehov grundat pa föräldrarnas förvärvsarbete finns i alla årsklasser bland förskolbarn, frän ca 6 månaders ålder till skolstarten. Detta förskolbehov betraktas nedan i det följande som behov av heltidsplats därför att vistelsetiden som regel är minst fem timmar per dag. Behovet av heltidsplatser inom denna grupp ar det kvantitativt största. Vistelsetidens längd och det faktum att barnen måste äta och vila på institutionen ställer dessutom speciella krav pä lokalerna. Fn av förskolplaneringens viktigaste uppgifter är att beräkna antalet barn som inte har någon hemarbetande förälder. Det är inte helt korrekt att pasta att det är mödrarnas förvärvsintensitet som styr behovet av heltidsplatser i förskolan. 1 dag är det dock fortfarande nästan uteslutande modern som stannar hemma för att sköta barn och hushall. Att detta förhållande numera börjat ifrågasättas ger grund för den uppfattningen att situationen successivt kommer att förändras. Det statistiska underlag som finns för beräkning av behovet av heltidsplatser grundat pa att föräldrarna förvärvsarbetar är fortfarande bristfälligt. Något underlag direkt avpassat för förskolplanering finns ännu inte. Svårigheten ligger framför allt i att mäta och prognostisera förvärvsintensiteten. Under 1972 kommer emellertid kommunerna att fä de för förskolplaneringen mera användbara tabellerna frän 1970 års folkoch bostadsräkning. Med folk- och bostadsräkningens material som underlag kommer därefter under 1973 länsplaneringen att utarbeta prognoser för bl a den kvinnliga förvärvsintensiteten. Mödrarnas förvärvsintensitet är således en central fråga i förskolplaneringen. I anslutning till förskolplanen bör därför finnas en utförlig redovisning av arbetsmarknadssituationen för kvinnor i kommunen. Denna redovisning bör ske för att göra det möjligt att beakta väntade ändringar, som i och för sig även kan påverkas av kommunen. Kvinnornas förvärvsintensitet sammanhänger med faktorer som är politiskt påverkbara. Tillgängen pa lämpligt förvärvsarbete och möjligheten att fa tillfredsställande barntillsyn varierar i dag kraftigt från kommun till kommun och ger utslag i mycket olika förvärvsgrad för kvinnorna. Även om det för manga kommuner är svart att påverka arbetsmarknadssituationen bör problemet uppmärksammas. Åtgärder i syfte att förbättra tillgängen till föirärvsarbete för kvinnorna bör kunna ske inom ramen för 390

SOU 1972:27

den totala kommunala planeringen. Tillgången till förskolplatser styr i stor utsträckning mödrarnas förvärvsbenägenhet och i och med att fler platser blir tillgängliga ökas småbarnsmödrarnas möjlighet att förvärvsarbeta utanför hemmet. Verkställandet av planen ändrar alltså det underlag planen grundar sig på. Förhällandet är i och för sig inte ovanligt i planeringssammanhang och det utgör en betydande svårighet i förskolplaneringen. Kvinnornas önskan att förvärvsarbeta har under 1960-talet varit växande och uppgifterna från AKU 1970 tyder på fortsatt ökning. 1970 års långtidsutredning "Svensk ekonomi 1971-1975 med utblick mot 1990" beräknar att hela ökningen av utbudet på arbetsmarknaden skall falla på kvinnorna. Långtidsutredningen understryker svårigheten att säkrare bedöma utvecklingen, men visar med ett schematiskt räkneexempel att med de tendenser i utvecklingen som förelegat under 60-talet kan det tänkas snarare uppstå brist på kvinnlig arbetskraft än sysselsättningssvårigheter för kvinnorna. Utvecklingen på arbetsmarknaden under lågkonjunkturåret 1971 har inte påtagligt dämpat denna utveckling. Förvärvsintensiteten bland kvinnor med barn har ökat kraftigt under framför allt den senare delen av 1960-talet (se kapitel 14 Förskolans utbyggnad). Under 1970 och 1971 har antalet barn 0-6 år med en mor som arbetar minst 20 timmar per vecka varierat mellan 225 000 och 240 000. Detta har emellertid inte inneburit att antalet barn med förvärvsarbetande mödrar minskat, vilket framgår av tabell 20.1. Arbetslösheten visar däremot en klar ökningstendens från 8 100 till 13 500. Fftersom antalet barn med förvärvsarbetande mödrar i stort sett legat pa oförändrad nivå under 1970 och 1971 kan ökningen av arbetslösheten tyda på att det trots arbetsmarknadsläget har skett en viss tillströmning av småbarnsmödrar till arbetsmarknaden. De låga siffrorna för tredje kvartalet beror i huvudsak på semesterperioden, vilket framgår av att antalet frånvarande ökar. Sammantaget innebär detta att konjunkturnedgången under 1971 inte har medfört att antalet barn med förvärvsarbetande mödrar har minskat. Någon ökning har heller inte skett, utan antalet barn 0-6 år med

Tabell 20.1a Barn till mödrar i arbetskraften, 100-tal. K\^artal

Barn 0 - 6 år vars moder är: Summa

I arbete

I arbete

Heltid

2 0 - 3 4 timmar

1 1970 2 1970 3 1970 4 1970

1 227 1 321 1 030 1 345

925 950 755 1 055

2 152 2 271 1 785 2 400

909 947 759 950

1 1971 2 1971 3 1971 4 1971

1 266 1 271 1 042 1 307

1 010 986 731 1 065

2 276 2 257 1 773 2 372

895 873 657 901

SOU 1972:27

Från varande

Arbt lös

529 589 1 185 580 646 803 1 388 625

89 81 93 9/ 121 107 135 158

1-19 timmar

Tabell 20.1b Kvartal

Barn 7 - 10 år vars moder är: I arbete

1 1970 2 1970 3 1970 4 1970 1 1971 2 1971 3 1971 4 1971

Summa

I arbe te

Frånvarande

Arbetslös

Heltid

2 0 - 3 4 timmar

1-19 timmar

743 793 685 907

670 679 487 753

1 413 1 472 1 172 1 660

593 632 452 641

220 204 602 177

57 36 68 44

861 882 698 899

742 727 558 818

1 603 1 609 1 256 1 717

681 653 472 641

210 252 724 229

39 31 58 70

Källa: Arbetskraftsundersökningarna.

förvärvsarbetande mödrar har under 1970 och 1971 i stort legat pä oförändrad nivå. Arbetslösheten har däremot ökat något bland småbarnsmödrarna. Förvärvsintensitet

antalet barn

moderns aider

Förvärvsintensiteten bland mödrarna varierar kraftigt med antalet barn per moder. I undersökningen i Linköpings kommun verkställd 1971 framkom stora skillnader mellan mödrar med olika antal barn (tabell 20.2). Fran denna tabell kan man särskilja antalet kvinnor som förvärvsarbetar minst 20 timmar i veckan eller heltidsstuderar (tabell 20.3). Observera att mödrarna med ett barn dels har högre förvärvsintensitet än övriga mödrar, dels som grupp är större än övriga mödragrupper. Mödrar med tre barn har en förvärvsintensitet som ligger under 20 % och genom att gruppen är liten innebär det att faktiska antalet mödrar endast är 178 med tillsammans 534 barn. Tabell 20.2 Kvinnor i åldrarna 18-54 år efter sysselsättningsstatus och barn i åldern 0-11 år i Linköping är 1971. Syssel-

Antal b arn

sättningsstatus

3 Procent Förvärvsarbete l - 9 tim/v 10-19 tim/v 2 0 - 3 4 tim/v 35tim/v Heltid sstud lörvärvsarb ej Dagbarnvardare

1,7 4,7 16,2 47,3 10,6 19,2 0,3

2,5 10,0 20,0 27,0 2,7 35,8 2,0

2,1 7,5 19,1 8,5 1,8 56,1 4,9

3,8 10,4 9,6 6,7 1,0 63,8 4,7

100 Summa

Antal kvinnor

Antal barn

-

2,0 6,4 17,1 35,8 7,3 29,8 1,5

2,5 8,7 17,5 14,6 1,9 51,0 3,8

4+

-

11,2 11,2

-

77,5

Källa: Statistiska meddelanden frän Linköping, nr 1971:14. 392

SOU 1972:27

Tabell 20.3 Antal barn med mödrar som förvärvsarbetar minst halvtid eller heltidsstuderar. Linköping 1971. Förvärvsarbetar

Antal barn

20-34 35Heltidsstud Summa Antal kvinnor Antal barn

16,2 47,3 10,6

20 27 2,7

19,1 8,5 1,8

9,6 6,7 1,0

11,2 11,2

74,1

49,7

29,4

17,3

22,4

12 148 0

2 888 2 888

1 123 2 246

178 534

20 ca 80

Antal barn per rr öder 1,37 Källa: jfr tabell 2.

Kvinnornas förvärvsintensitet varierar med antalet barn och dessutom med kvinnans aider. Från den nämnda undersökningen i Linköping (tabellerna 20.2 och 20.3) kan följande relativa förvärvstal räknas fram för olika åldersgrupper. Inom parentes anges i gruppen ingående heltidsstuderande i de fall de uppgår till minst 2 % av hela antalet. Starkt framträdande är den höga förvärvsintensiteten (arbete eller heltidsstudier) bland unga mödrar och unga kvinnor totalt. Den med stigande ålder sjunkande förvärvsintensiteten bland kvinnorna sammanhänger bl a med att gifta kvinnor har lägre förvärvsintensitet än ogifta. Vidare har kvinnor med barn lägre förvärvsintensitet än kvinnor utan barn. De med stigande ålder sjunkande förvärvstalen bland såväl kvinnor med som utan barn avspeglar sannolikt en pågående attitydförändring till kvinnligt förvärvsarbete. Detta innebär att det finns en viss automatik i ökningen av den kvinnliga förvärvsintensiteten. Man kan alltså anta att dagens unga kvinnor kommer att behålla en högre förvärvsbenägenhet även när de kommer upp i medelåldern.

Tabell 20.4 Kvinnor i åldrarna 18-54 är som arbetar minst 20 timmar per vecka eller som studerar pä heltid i Linköping. Ålder

Kvinnor utan barn

Samtlig a kvinnoi

Kvinnor med yngsta barn i åldern 0 - 6 år

18-19 20-24 25-29 30-34 35-39 40-44 45-49 50-54

94,9 97,2 91,7 82,9 69,4 74,0 60,4 51,6

(48,7) (28,1) (6,9)

92,9 83,5 59,9 43,5 47,0 61,6 56,8 51,0

(46,4) (22,7) (3,7)

60,6 45,2 39,6 33,9 30,7 24,1 50

Summa 74,1 Genomsnitt

(10,6)

60,2

(7,3)

36,4

Faktiskt antal barn

(10,0) (6,7)

59 464 947 760 384 128 40 0

(1,9)

2 782

-

Källa: ]U tabell 2 SOU 1972:27

20.6.2 Redovisning av statistiskt underlag Ett statistiskt underlag är nödvändigt för att beräkna storleken på de grupper av barn som planeringen omfattar. Med utgångspunkt i de målgrupper som redovisas i detta betänkande och andra av stat och kommun diskuterade mål skall i förskolplaneringen de olika behovsgruppernas storlek beräknas. Förvärvsintensiteten bland kvinnor med barn är en central uppgift för behovsberäkningarna. Förvärvsintensiteten är emellertid en mycket svårfångad uppgift och några aktuella uppgifter fördelade på kommunblock finns inte. I utredningsarbetet har försök gjorts att få fram någorlunda tillförlitliga förvärvstal för kvinnor med barn. Det statistiska materialet över det totala antalet barn är däremot tillfredsställande. Nedan följer en redogörelse för de huvudsakliga statistiska källorna.

Folk- och bostadsräkningarna (FoB) FoB är en totalundersökning som görs vart 5:e år, 1965, 1970 osv och som medför omfattande bearbetning p g a det stora antalet uppgifter. Det innebär att de tabeller som är av intresse för förskolplaneringen i 1970 års FoB kommer att finnas tillgängliga först hösten 1972. De uppgifter som fås från FoB är alltså alltid 2-7 år gamla. Med snabba förändringar, vilket antagligen är fallet med den kvinnliga förvärvsintensiteten, är detta en stor nackdel. Folk- och bostadsräkningen som emellertid är den viktigaste statistiska källan i sammanhanget måste utnyttjas i planeringsarbetet. FoB utgör också basinformation för länsplaneringen. Uppgifter av speciellt intresse för förskolplaneringen i 1965 års FoB finns i tabellerna 3 och 8: "Förekomsten av förvärvsarbete bland vuxna kvinnor med och utan hemmavarande barn (0-15 år)". I tabell 3 är uppgifterna fördelade på existerande kommuner 1965 och i tabell 8 på kommunblocken. 1970 års FoB kommer att innehålla mer material än 1965 års. Bl a kommer att redovisas familjetyp, föräldrarnas sysselsättning, arbetstidens längd och barnets ålder i kombination med föräldrarnas ålder. Den av tabellerna i FoB som ger den mest utförliga informationen för förskolplaneringen är F 3 (där F står för familjer). I denna tabell är samtliga familjer fördelade efter familjetyp, föräldrarnas kön, civilstånd och sysselsättning samt antal hemmavarande barn i kombination med barnens ålder. Familjeavsnittet av FoB 1970 beräknas bli publicerat i slutet av 1972. Det ekonomiska avsnittet innehåller också tabeller som i viss mån är användbara för förskolplaneringen. Motsvarigheten till de nämnda tabellerna 3 och 8 i FoB 1965 heter i råtabellplanen E 17 (E = ekonomisk aktivitet). I denna tabell är kvinnorna fördelade efter sysselsättning, civilstånd och ålder i kombination med antal hemmavarande barn i olika ålder. E-avsnittet i FoB 1970 beräknas bli publicerat före F-avsnittet under 4:e kvartalet 1972. Ca 100 kommuner har beställt det sk "Specialprogrammet för kommuner" vilket innebär att de får vissa uppgifter t ex förvärvsgraden 394

SOU 1972:27

och lägenhetsbeståndet fördelade på nyckelkodsområden. För förskolplaneringen är det närmast tabell 16 i specialprogrammet som är av intresse. I denna tabell är barnen fördelade efter ålder i kombination med familjetyp och föräldrarnas sysselsättning. Länsplaneringen Den första länsplaneringen genomfördes år 1967 och nästa beräknas ske 1973. Grundläggande för länsplaneringen är en folkmängdsprognos för de skilda kommunerna. Som bas för prognoserna används folk- och bostadsräkningarna. I befolkningsprognosen är barnen oftast uppdelade i 5årsklasser, en indelning som inte är särskilt lämplig för förskolplaneringen. Folkmängdsprognosen i 1973 års länsplanering kommer i det avseendet att förbättras genom att redovisningen då skall göras för 1-ärsklasser. Förvärvstalet för kvinnor med barn prognostiseras inte i länsplaneringen. Däremot redovisas en prognos över den totala kvinnliga förvärvsintensiteten med kvinnorna uppdelade på 5-årsklasser. Länsplaneringen är som nämnts ovan en ny verksamhet och man kan räkna med att metoderna kommer att utvecklas så att prognoserna i framtiden blir allt tillförlitligare. 1973 års länsplanering kommer i väsentliga avseenden att skilja sig från 1967 års. I 1967 års länsplanering ingår FoB 1965 som grunddata. Den kvinnliga förvärvsintensiteten har ökat markant sedan 1965. Av denna orsak har de beräkningar av platsbehov som bygger på uppgifter från länsplanering 1967 ofta kommit fram till behovssiffror som legat långt under det verkliga behovet. Samtidigt kan man genom summering för hela riket konstatera att prognoserna för antalet barn även i huvudalternativet, det s k alternativ 2, är för höga. Demopak, lnkopak och Avipak Statistiska centralbyrån (SCB) producerar ett demografiskt statistikpaket (Demopak), ett inkomststatistiskt paket (lnkopak) och lanserar våren 1972 det s k Avipak, som särskilt visar befolkningsförändringar. Demopak har bl a sju tabeller som redovisar befolkningen på kommun och församling efter ålder, kön, civilstånd, barnantal och nationalitet, lnkopak omfattar 18 tabeller som redovisar befolkningen efter ålder, kön, civilstånd, barnantal, inkomster, ortsavdragsgrupper, förvärvskällor, fysiska och vissa juridiska personer samt förmögenhet. Pa statens bekostnad framställs Demopak och lnkopak på kommunblocksnivå, län (även s k kommunblockslän), A-regioner och för riket. Demopak produceras även på församlingsnivå. Vissa tabeller i Demopak och lnkopak kan dessutom köpas från SCB med redovisning på mindre, av kommunen fastställda områden, s k nyckelkodsområden. Indelningen pä mindre områden kan byggas upp med maximalt sex nivåer, vilket innebär att den minsta typen av område, i varje fall i tätbygden, oftast kommer att vara mindre än det område en förskola behöver som upptagningsområde. Det är önskvärt att kommunerna vid indelning i nyckelkodsområden beaktar förskolans planeringsproblem. SOU 1972:27

Demopak produceras för närvarande två gånger per år och Inkopak en gäng per år. Det bör betonas att Demopak och Inkopak inte omfattar något annat än en statistisk beskrivning av befolkningen vid en viss tidpunkt. Är flyttningen ringa får man dock en prognos genom att en årsgrupp nyfödda barn fem eller sex år senare behöver förskolplats. Demopak är värdefull vid förskolplaneringen genom att redovisa antalet barn i ettårsklasser och hur de är fördelade på olika områden inom kommunen. Genom en sådan redovisning får man också ett ungefärligt mått på nativiteten inom olika delar av kommunen. Från andra halvåret 1972 kommer SCB att producera ytterligare ett statistiskt paket med uppgifter om bl a befolkningsförändringar (Avipak). Avipak kan köpas från SCB med en kvartalsvis redovisning fr o m 1.1.1972 (alla kommuner erhåller första kvartalet utan kostnad). Avipak omfattar lägesdata, förändringsdata och flyttningsdata. Tabellerna för läges- och förändringsdata produceras kvartalsvis. Tabellerna för flyttningsdata redovisar in- och utflyttning för valda flyttningsomräden och tidsperioder. Redovisningen av flyttningsdata sker halvårsvis. Lägesdata ger folkmängden efter ålder, kön och civilstånd. Förändringsdata redovisar födslar, dödsfall, inflyttning, utflyttning och civilståndsförändringar. Två tabeller i Avipak visar flyttning och inkomst. Personaviregister De kommuner som inte har tillgång till Demopak på församlingsnivå eller mindre områden kan använda det personaviregister som alla kommuner har för barnbidragsadministrationen. I detta register finns samtliga barn i kommunen sorterade efter födelsedatum. På personavin finns förutom barnets namn och adress också församlingen angiven. Specialbearbetning över registret på totalbefolkningen Demopak och Inkopak framställs genom en specialbearbetning av registret över totalbefolkningen sorterat i s k kameral ordning (RTB -S). För Inkopak används dessutom länsstyrelsernas taxeringsband. Inkomstuppgifterna i Inkopak avser föregående år. Det innebär t ex att det Inkopakmaterial som levereras under hösten 1972 avser inkomståret 1971 och taxeringsåret 1972. Bearbetning av RTB-S ger möjlighet redovisa barnen efter moderns inkomst. Svagheten ligger i att definiera förvärvsarbete utifrån inkomst. Utredningen prövar tillsammans med SCB och socialstyrelsen att använda materialet i några kommuner. 20.6.3 Behovsberäkning grundad på föräldrarnas förvärvsarbete Följande metoder mäter behovet av förskolplatser grundat på moderns förvärvsarbete. Samtliga barn som har en förvärvsarbetande mor anses därvid ha behov av heltidsplats i förskola. Genomgången av det statistiska materialet visar att det är svårt att få fram erforderlig information. Utredningen har därför försökt utforma en beräkningsmodell som ger utrymme för lokala variationer och som är 396

SOU 1972:27

enkel att analysera. De som skall göra beräkningar och fatta beslut om utbyggnad pä lokal nivå måste kunna följa beräkningsförloppet, bl a för att kunna göra justeringar med hänsyn till väntad utveckling i kommunen. Kunskapen om att t ex en industri väntas öka eller minska sin verksamhet måste alltid utnyttjas i planeringen. Nedan redogörs för olika beräkningsmetoder i förskolplaneringen. Metod 1. Direkt trendframskrivning Det enklaste sättet att beräkna kommande behov är en direkt trendframskrivning (linjär framskrivning). Metoden innebär att man på ett diagram anger den andel (procent) av alla barn som under tidigare år (mättillfällen) haft förvärvsarbetande mödrar. För flertalet kommuner innebär det att man använder folk- och bostadsräkningarna (FoB) 1965 och 1970. Från FoB 1965 del IV tabell 3 eller 8 kan man räkna fram andelen barn 0-6 år med förvärvsarbetande mödrar (förvärvsintensiteten definieras i FoB 1965 som minst halv normal arbetstid, dvs 22 timmar/vecka eller mer). Beräkningen görs genom att i tabellen angivet antal kvinnor med minst ett barn 0-6 år multipliceras med 1,183. Kvoten 1,183 som är det relationstal som gällde för hela landet vid folkräkningen 1965, anger antalet barn per förvärvsarbetande moder. Vid detta tillfälle fanns 147 458 kvinnor med barn 0—6 år som förvärvsarbetade minst 22 timmar per vecka och dessa kvinnor hade 174 420 barn. Som tidigare nämnts (s

%

FAKTISK ANDEL

PROGNOS

ENL. FoB

yj

J0

il

///

'É

P

i&P^

(

'

1965 1970 1975 Figur 20.3 Andel barn med förvärvsarbetande moder (metod 1).

SOU 1972:27

394) kommer antalet barn med förvärvsarbetande mödrar att redovisas direkt i FoB 1970 och någon omräkning med en rikskvot blir därför inte nödvändig. Med de faktiska observationerna som utgångspunkter utförs en linjär framskrivning i diagram. Metoden innebär att man förutsätter att den utveckling som skett mellan tidigare observationer skall fortsätta under den kommande perioden (figur 20.3). Värdena för 1975 och 1980 anger andelen barn med förvärvsarbetande moder. Med hjälp av kommunens folkmängdsprognos kan man därefter beräkna det absoluta antalet barn. Fördelen med metoden är att den är enkel att använda. Prognosen kan lätt justeras med hänsyn till lokala förhållanden. Enkelheten är emellertid också en nackdel, genom att beräkningen blir alltför schematisk. Andelen barn med förvärvsarbetande mödrar kan inte fortsätta att öka hur länge som helst. Svårigheten är att få reda på vid vilken tidpunkt ökningstakten kommer att minska. De två kanske viktigaste faktorerna som påverkar förvärvsintensitetens utveckling är den lokala arbetsmarknaden och möjligheten att få förskoloch fritidshemsplats. Prognosen bör alltså justeras med hänsyn till den förväntade utvecklingen inom dessa områden. Metod 2. Beräkning grundad på antal barn per förvärvsarbetande kvinna En annan metod för att beräkna antalet barn till förvärvsarbetande mödrar är att utgå från en prognos över det totala antalet förvärvsarbetande kvinnor. Denna prognos utförs i samarbete mellan kommunen och länsstyrelsen och den är en del av underlaget för kommunernas folkmängdsprognoser. Från FoB 1965 räknar man fram antalet barn per förvärvsarbetande kvinna i kommunen. Detta tal multipliceras med det prognostiserade antalet förvärvsarbetande kvinnor 1975 och 1980 varigenom man erhåller antalet barn med förvärvsarbetande mödrar. Exempel

antalet förvärvsarbetande kvinnor antalet barn till förvärvsarbetande kvinnor barn per förvärvsarbetande kvinna

1975 (prognos)

600 0,6

720 (0,6 x 1 200) 0,6

En fördel med denna metod är att utgångspunkten är den kvinnliga förvärvsintensiteten. Det hade dock varit ännu bättre om man kunnat utgå från mödrarnas förvärvsintensitet, som emellertid inte finns med i de gängse kommunala prognoserna. Antagandena om den framtida kvinnliga förvärvsintensiteten är trendframskrivningar och som sådana tämligen osäkra. Antalet barn per förvärvsarbetande kvinna är också ett osäkert tal, som sammanhänger dels med nativitetsutvecklingen och dels med förvärvsintensiteten. 398

SOU 1972:27

Tabell 20.5 Huddinge kommun: beräknad efterfrågan för hela kommunen.

1. Antal barn 0 - 6 år 2. Barn under 1 år (%) 3. Antal barn 1-6 år 4. Antal barn per moder 5. Antal mödrar 6. Förvärvsarbetande mödrar (%) 7. Antal förvärvsarbetande mödrar 8. Antal barn per förvärvsarbetande moder 9. Antal barn med förvärvsarbetande moder 10. Antal barn med ensamstående fader 11. Teoretisk efterfrågan 12. I % av antal barn 1-6 år 13. Antal barn med ensamstående icke förvärvsarbetande moder 14. Övriga barn 1-6 år

6 439 15,0 5 480 1,31 4 183 26,7 1 116

8 207 12,0 7 222 1,31 5 513 35,0 1930

7 916 12,4 6 940 1,31 5 306 36,0 1910

8 220 12,5 7 190 1,3 5 530 37,0 2 040

9 490 15,0 8 065 1,3 6 205 38,0 2 360

11 150 15,0 9 480 1,3 7 300 39,0 2 850

12 070 12,5 10 560 1,3 8 030 40,0 3 220

1,14

1,18

1,18

1,18

1,18

1,18

1,18

1 272 23 1 295

2 280 30 2 310

-

-

2 262 28 2 290 33,0

2 407 33 2 440 33,9

2 763 40 2 805 34,8

3 370 45 3 415 36,0

3 800 50 3 850 36,5

-

-

250 4 400

250 4 500

310 4 950

363 5 700

410 6 300

Källa: Socialstyrelsen, PB 2.

Socialstyrelsen har tillsammans med Huddinge kommun prövat en metod att beräkna den teoretiska efterfrågan av heltidsplatser, som bygger på en variant av den i metod 2 beskrivna tankegången. Huvudtabellen i denna provundersökning återges som tabell 20.5. Kommentarer till beräkningen i tabell 20.5 Planeringsperioden sträcker sig till 1975 beroende på att Huddinge kommun har en folkmängdsprognos som sträcker sig fram till detta årtal. Rad 1. Antal barn 0-6 år är hämtat från kommunens folkmängdsprognos. Rad 2 och 3. Kommunen har valt att bygga planeringen på 6-årsklasser. På rad 2 har därför angivits den procentuella andelen 0-åringar och därefter har antalet 1-6 år räknats fram på rad 3. Samma resultat hade erhållits direkt om den kommunala prognosen hade varit uppdelad på 1-årsklasser. Rad 4. Antalet barn per moder för 1965 respektive 1970 och 1971 hämtas från FoB 1965 respektive Demopak. För åren 1972-1975 har samma relationstal skrivits fram oförändrat. Metoden tar således inte hänsyn till att antalet barn per moder ändras, vilket är en svaghet. Rad 5. Antalet mödrar har räknats fram genom att dela rad 3 med rad 4 ( | = 5). Rad 6. Förvärvsintensiteten för 1965 är .hämtad från FoB 1965. För 1970 finns ingen kommunal uppgift men däremot finns arbetskraftsundersökningarnas rikssiffror. I detta exempel har man behållit relationen mellan förvärvsintensiteten i Huddinge och motsvarande för hela riket för 1970. Från 1970 till 1975 har förvärvsintensiteten tredframskrivits med 1 % per år enligt den metod som beskrivs i modell I. Rad 7. Antalet förvärvsarbetande mödrar har räknats fram genom att multiplicera rad 6 med rad 5 (6 x 5 = rad 7). SOU 1972:27

Rad 8. Siffran 1,14 för 1965 är hämtad från FoB 1965. Siffran 1,14 ställd i relation till 1,31 (antal barn per moder) bildar kvoten 0,87. Länsstyrelsen i Stockholms län har för 1970 förutsatt att denna kvot ökat till 0,90. Samma kvot har använts för åren 1971-1975. Rad 9. Antal barn med förvärvsarbetande moder har räknats fram genom att multiplicera rad 8 med rad 7 (8 x 7 = rad 9). Rad 10. Andelen barn till ensamstående fäder uppgick 1970 till 0,3 % av samtliga barn 1—6 år. Denna andel har beräknats komma att öka till 0,5 %. På rad 12 anges den beräknade andelen barn som har en förvärvsarbetande moder. Här bör uppmärksammas att andelen barn ganska väl följer mödrarnas förvärvsintensitet (rad 6). Andelen barn ligger hela tiden 3-3,5 procentenheter lägre än andelen förvärvsarbetande. Denna skillnad beror på att förvärvsintensiteten sjunker med antalet barn (se s 392). Kunskap om denna skillnad gör det möjligt att direkt använda mödrarnas förvärvsintensitet för beräkningen av antalet barn. Svagheterna med den här beskrivna beräkningsmetoden är att man utgår från två antagna kvoter (raderna 4 och 8) som är mycket osäkra. Kvoterna är visserligen låga tal (1,3 respektive 1,18), men dels ingår båda i samma beräkning, dels multipliceras de med stora tal. En liten förändring av endera kvoten ger alltså kraftigt utslag. Metod 3. Utredningens förslag till beräkning Det centrala i denna metod är en prognos för andelen barn till förvärvsarbetande mödrar. 20 timmar/vecka är därvid minimum för definitionen förvärvsarbetande. Behovsberäkningen bör även ta hänsyn till de barn som har mödrar som förvärvsarbetar kortare tid. Dessa barn bör få sitt tillsynsbehov tillgodosett genom integrerade deltidsplatser. Prognosen inriktas således på andelen barn med förvärvsarbetande mödrar. Den kunde i stället ha avsett mödrarnas förvärvsintensitet. Självklart finns en bestämd relation mellan dessa båda faktorer. Förvärvsintensiteten hos mödrarna är alltid några procentenheter högre än andelen barn med förvärvsarbetande mödrar - en skillnad som förklaras med att med ökat antal barn sjunker mödrarnas förvärvsintensitet, de mödrar som har fler barn förvärvsarbetar i mindre utsträckning. Kommuner som har en förvärvsintensitet bland mödrarna kring riksgenomsnittet kan räkna med att denna skillnad uppgår till 3 å 4 procentenheter. Om en kommun exempelvis har 35 % förvärvsintensitet bland mödrar innebär detta att den kan räkna med att 31 å 32 % av det totala antalet barn i kommunen har behov av tillsyn. Följande basinformation används för prognosen på andelen barn med förvärvsarbetande mödrar: • Folk- och bostadsräkningarna 1960, 1965, (1970) total kvinnlig förvärvsintensitet i kommunen andelen barn med förvärvsarbetande mödrar (hela riket) andelen barn med förvärvsarbetande mödrar (kommun) 400

SOU 1972:27

• Arbetskraftsundersökningama (AKUJ antal barn i riket med förvärvsarbetande moder för tiden efter sista folk- och bostadsräkningen (detta tal räknas om till relativt tal) • Prognos kommunprognos för folkmängdsutvecklingen (ettärsklasser) prognos för den kvinnliga förvärvsintensiteten i kommunen. Dessa prognoser kommer regelmässigt att utföras av kommun och länsstyrelse i samarbete. Nedan beskrivs de uppgifter som bör redovisas i beräkningen (bokstavsbeteckningarna hänför sig till figur 20.4). 1965 var den beräkningsgrundande arbetstiden minst 22 timmar per vecka. 1970 hade denna genom arbetstidsförkortningen sjunkit till minst 20 timmar per vecka. Det föreligger således en skillnad i beräkningsunderlaget för åren 1965 och 1970. Vill man kompensera för denna skillnad kan värdet (procentsatsen) för år 1965 multipliceras med kvoten 1,08. Sannolikt var andelen barn med förvärvsarbetande moder som arbetade 20 21 timmar per vecka år 1965 högst 8 %. I utredningens beräkningsmodell tas hänsyn till en rad olika informa-

V.

FAKTISK UTVECKLING

PROGNOS

B

IT

i 1975

i 19B0

PROCENTUELL ANDEL' A = KVINNLIG FÖRVÄRVSINTENSITET PÅ KOMMUNNIVÅ B = BARN MED FÖRVÄRVSARBETANDE MODER, RIKSNIVÅ C r BARN MED FÖRVÄRVSARBETANDE MODER, K O M M U N N I V Å Figur 20.4 Utredningens förslag till beräkning (metod 3).

SOU 1972:27

Vad som skall redovisas

Källa

A. Kvinnlig förvärvsintensitet Faktisk kvinnlig förvärvsintensitet 1960, 1965 (och 1970)

Folk- och bostadsräkningarna 1960, 1965 och 1970

Prognos över den totala kvinnliga förvärvsintensiteten åren 1975 och 1980 (linje A i diagrammet) B. Andelen barn 0—6 år med förvärvsarbetande moder i riket (linje 2 i diagrammet)

FoB 1960 och 1965 Därefter årsmedeltalen från AKU (arbetskraftsundersökningen)

I den statliga långtidsplaneringen redovisas en prognos över ant. barn 0—6 år med förvärvsarb. moder 1975 och 1980. Linje B i diagrammet kan därför dras fram till 1980 C. Andelen barn med förvärvsarbetande moder i kommunen Andelen barn med förvärvsarbetande moder beräknas för år 1965

1965 och 1970 från FoB

Uppgiften fås direkt i FoB 1970 (linje C på diagrammet)

FoB 1970

tionskällor. Med utgångspunkt i redovisade data beräknas andelen barn med förvärvsarbetande moder för prognosperioden, som sträcks tio år fram i tiden med möjliga utblickar tjugo år framåt för kommuner med långsiktiga folkmängdsprognoser. De redovisade linjerna i diagrammet ger underlag för bedömning av den kommande utvecklingen av andelen barn med förvärvsarbetande moder. Utredningen förutsätter nämligen att det finns ett samband mellan den totala kvinnliga förvärvsintensiteten och andelen barn med förvärvsarbetande moder. När andelen kvinnor i förvärvslivet ökar så blir givetvis också andelen mödrar större. Tillräckligt statistiskt underlag saknas ännu för att man skall kunna definiera sambandet i en entydig matematisk formel, och man bör därför t v kunna arbeta efter följande förutsättningar. Under senare år har alltfler kvinnor gått ut i förvärvslivet. Gruppen ogifta kvinnor har redan en hög förvärvsintensitet. Men även småbarnsmödrarnas förvärvsintensitet har ökat och den är i hög grad beroende av möjligheter att få plats i förskola och fritidshem. Som minimiprognos bör gälla att man antar att andelen barn med förvärvsarbetande moder kommer att öka lika snabbt som den kvinnliga förvärvsfrekvensen totalt. Förutsättningen för detta påstående är att de tillkommande kvinnorna på arbetsmarknaden har minst samma antal 402

SOU 1972:27

barn vardera som de kvinnor som redan förvärvsarbetar. I diagrammet betyder detta att linjen som visar andelen barn med förvärvsarbetande moder skall ha minst samma lutning som den linje som beskriver utvecklingen av den kvinnliga förvärvsintensiteten. För kvinnor i äldersintervallet 16-54 år får man som resultat en prognos i underkant. Man kan nämligen förutsätta att andelen barn med mödrar i arbetskraften kommer att alltmer närma sig samma tal som den totala andelen kvinnor i förvärvslivet. Om samtliga kvinnor förvärvsarbetade eller förvärvsfrekvensen var mycket hög, t ex jämfört med den för gifta män, så skulle också andelen barn med förvärvsarbetande moder bli hög och närma sig talet 1. Kurvan (linjen) för andelen barn närmar sig kurvan (linjen) för den kvinnliga förvärvsintensiteten utan att de någonsin råkas. Därav följer, att utredningens förslag, att de båda linjerna åtminstone skall ha samma lutning, är en prognos i underkant. 1 de praktiska fallen är andelen barn med förvärvsarbetande moder nästan undantagslöst mindre än den totala andelen kvinnor i förvärvslivet. I kommunens planering finns aktuella prognoser för den totala kvinnliga förvärvsintensiteten, en uppgift, som bl a också är av stort värde för att man skall kunna utföra folkmängdsprognoser. I förskolplaneringen är det därför lätt att rita en prognoslinje över andelen barn med förvärvsarbetande moder som har minst samma stigning. Om kommunen förutsätter oförändrad kvinnlig förvärvsintensitet så blir andelen barn också oförändrad. Eventuellt kan kommunen i prognosarbetet ha nytta av att bilda kvoten mellan andel barn med förvärvsarbetande moder och totala andelen förvärvsarbetande kvinnor för varje observationstillfäile. Enligt utredningens tankegång kan man vänta att kvoten kommer att öka, vilket således innebär att andelen barn med förvärvsarbetande moder ökar snabbare än andelen förvärvsarbetande kvinnor. Kvotens storlek vid olika observationstillfällen (1960, 1965 och 1970) kan avsättas på ett diagram, som ger en viss antydan om kommande utveckling. Enligt utredningens förslag skall kvoten som minimiprognos vara konstant. I beräkningen används kommunens folkmängdsprognos, vilken vid nästa prognostillfälle (1973) kommer att ge uppdelning på ettårsklasser. Statistikmaterialet är så redovisat i 1960 och 1965 års folk- och bostadsräkningar att man endast kan få fram andelsvärden för åldersgruppen 0—15 år. Sista steget i prognosmetoden är därför att man gör en uppdelning på barn i olika åldrar, 1—2 år, 3—6,5 år osv. Denna uppdelning föreslås utförd med hjälp av den senaste aktuella fördelningen enligt arbetskraftsundersökningarna (AKU). Uppgifterna i AKU som ger riksmedeltal innebär ingen prognos, eftersom de endast registrerar den nuvarande situationen. Förändringar mellan olika åldersgrupper av barn sker emellertid långsamt och de lokala variationerna bedöms också vara relativt ringa. Metoden innebär således att man använder två huvudprognoser, som normalt ingår i kommunens ordinarie prognosverksamhet, nämligen: SOU 1972:27

1. Prognos för den kvinnliga förvärvsintensiteten, uppdelad på femårsklasser, där man utnyttjar intervallet 16—54 år. 2. Prognos för den totala folkmängden i kommunen, uppdelad på ettärs-klasser. Vissa kommuner saknar ännu denna detaljerade folkmängdsprognos och man är dä hänvisad till att beräkna genomsnittsvärden för varje årsklass. Beräkningsmodellen avser behovet av heltidsplatser för åldersgruppen mellan 1 och 6 år. Samma metod kan utnyttjas för att beräkna det teoretiska behovet av platser i fritidshemsavdelningar i åldersgruppen 7-10 år. Beräkningen av behovet av heltidsplatser måste kompletteras med en uppskattning av antalet barn till ensamstående fäder och studerande. Som ett sista steg i beräkningen av behovet av heltidsplatser har kommunen möjligheter att reducera det teoretiska beräknade antalet med 10-25 %. Resultatet blir det praktiska behovet. Beräkningarna måste också ta sikte på att få fram behovet av platser för barn med särskilda behov. Tidigare har visats hur man beräknar antalet platser, nämligen tio procent av de tre årsklasserna, 4 - 6 år, sedan man undantagit det antal barn, som redan har tillgång till platser vid heltidsavdelningar. Deltidsförskolans behov av platser blir därefter planeringstekniskt en restpost, sedan den aktuella årsklassen (6-åringar) minskats med det framräknade behovet av platser för barn med särskilda behov. Beräkningen ger det totala behovet av heltidsplatser t ex i syskongruppsåldern och för att bestämma efterfrågan på erforderligt tillskott av platser gäller följande samband: B80= BOQ = P = NL =

N

S F

P + Nb + N n - S ± F , d ä r praktisk efterfrågan enligt prognosen för 1980. antalet befintliga, bestående platser. erforderligt tillskott av platser i befintliga områden, NL uttrycker således främst eftersläpningen i utbyggnaden, och i flertalet kommuner kommer Nu småningom att minska. = erforderligt tillskott av platser i nya bostadsområden, utbyggda under prognosperioden. Behovet av barntillsyn är nästan undantagslöst mycket stort i nya områden, vilket hänger samman med den ofta speciella ålderssammansättningen på befolkningen. Enligt utredningen bör särskilda regler gälla för att tillgodose behovet enligt N . = antalet platser, som väntas försvinna genom sanering. = ändring av antalet familjedaghemsplatser.

Sambandet skall främst ge summa (N^ + N n ), erforderligt tillskott av nya platser. BgQ uttrycker det praktiska behovet för 1980, med avdrag för de fall då föräldrarna ordnar tillsynen privat, t ex genom anhörig, granne eller anställd hemhjälp. För att få fram summa (N^ + N n ) måste övriga termer, (P), (S) och (F), bestämmas, vilket bl a sker genom redovisning av nuläget. Stegen i prognosmetoden sammanfattas också i exemplet på sammanvägning nedan. 404

SOU 1972:27

Sammanfattning av utredningens förslag till metod Ingångsmaterialet är uppgifter om antalet barn 0-6 år, alltså 7 årsklasser, fördelade pä ettårsklasser. På grund av att barnen föds någorlunda jämnt fördelade under året men skolan startar vid endast ett tillfälle varierar den maximala vistelsetiden med ett år beroende på när under året barnet är fött. Den genomsnittliga vistelsetiden för syskongruppsbarnen är 4,67 år. Som planeringsnormer föreslår barnstugeutredningen att småbarnsgruppen beräknas omfatta 2 årsklasser och syskongruppen 4,5 årsklasser, sammanlagt alltså 6,5 årsklasser. Steg 1: Totala antalet barn redovisas. För enkelhetens skull kan årsklasserna 0 och 1 redovisas som underlag för småbarnsgrupperna och årsklasserna 2, 3, 4, 5 och halva årsklass 6 som underlag för syskongrupperna. Steg 2: Antalet barn med föräldrar som förvärvsarbetar minst 20 timmar per vecka framräknas. Med hjälp av de prognosmetoder som tidigare beskrivits beräknas den relativa andelen barn med förvärvsarbetande föräldrar för prognosåren. Resultatet av prognosen är en procentsats som appliceras pä det antal barn som räknats fram i steg 1 och därmed får man fram antalet barn som behöver heltidsplats. Steg 3: Antalet barn som har heltidsstuderande föräldrar beräknas. Antalet varierar starkt från kommun till kommun och som nämnts bör därför beräkningen ske i samråd med arbetsförmedlingen (arbetsmarknadsutbildningar), olika utbildningsinstitutioner och elevkårer. Steg 4: Antalet barn till ensamstående fäder beräknas. Denna grupp är erfarenhetsmässigt mycket liten. I den refererade provundersökningen i Huddinge beräknades antalet för 1970 uppgå till 0,3 % av samtliga barn. Ensamma fäder har en mycket hög förvärvsintensitet och det finns därför ingen anledning att göra avdrag för dem som eventuellt inte förvärvsarbetar. Steg 5: I steg 2, 3 och 4 har det teoretiska behovet beräknats. Antalet skall därför sänkas något för att få fram den praktiska efterfrågan. Utredningen beräknar att det är 10-25% som inte efterfrågar kommunal barntillsyn. Steg 6: Barn med särskilda behov av förskolvistelse bör enligt exempel i avsnitt 20.2.3 schablonmässigt beräknas utgöra 10% av det antal barn 4-6 år som återstår av den totala gruppen sedan de barn räknats bort som har behov av heltidsplatser p g a föräldrarnas förvärvsarbete. SOU 1972:27

Steg 7: Samtliga 6-äringar skall ha plats i minst deltidsgrupp. 1 steg 8 beräknas det antal 6-åringar som inte redan har fått plats i steg 6 eller 7. Förskolplanen skall enligt utredningens förslag fastställas av kommunfullmäktige. Det innebär bl a att de politiska instanserna (social centralnämnd, byggnadsnämnd, kommunstyrelse och fullmäktige) bör granska varje steg i planeringen. Förskolplanen, som redovisar det praktiska behovet av förskolplatser, bör uppfattas som ett arbetsinstrument i kommunen. Den innebär ingen tidsmässig bindning av utbyggnadstakten utan ambitionsnivån i den ärliga utbyggnadstakten skall vara föremål för politiska beslut i kommunen. Prognosdelen i förskolplaneringen bör i samtliga kommuner utföras enligt centralt utfärdade riktlinjer. Syftet med detta är att åstadkomma en jämnhet i planeringen sä att den centrala tillsynsmyndigheten kan bygga upp en riksplanering pä grundval av de samlade kommunplanerna. Fn behovsberäkning som utförs pä samma sätt i alla kommuner möjliggör också interkommunala jämförelser. Barnstugeutredningen föreslär att socialstyrelsen skall följa och utveckla förskolplaneringen. De kommunala förskolplanerna bör därför insändas till socialstyrelsen. Som underlag för riksplanering och interkommunala jämförelser bör socialstyrelsen sammanställa kommunernas planer. För insamlandet av denna information kan den stegvisa redovisningen ovan tjäna som underlag.

20.7 Lokalisering av förskolor inom kommunen 20.7.1 Underlag för lokalisering Befintliga förskolplatser För kommunen redovisas samtliga befintliga förskolplatser, fördelade pä orter och institutioner. 1 redovisningen bör även inga platser i familjedaghem med angivande av ungefärligt läge i kommunen. Inventeringen bör förutom antalet platser vid olika institutioner även ge uppgift om byggnadernas ålder, allmänna standard ifråga om teknisk utrustning, ytinnehåll m m. Dessutom bör i förekommande fall göras en bedömning av möjligheten att bygga ut de olika anläggningarna. Demografiska förutsättningar Förskolan kräver ett visst folkmängdsunderlag för att drivas rationellt, och folkmängdsfördelningen inom kommunen styr därför lokaliseringen. Även ålderssammansättningen inom ett område och förvärvsintensiteten speciellt bland kvinnor har betydelse för efterfrågan. Prognosuppgifter om folkmängden för delar av en kommun är ofta ofullständig. Kommunerna får information genom Demopak-systemet, som ger uppgift om folkmängdens storlek, fördelad pä åldersklasser för avgränsade delar av en kommun, s k nyckelkodsomräden. Kommuner som ännu inte börjat använda Demopak med redovisning 406

SOU 1972:27

på delområden, måste använda andra metoder för att få uppgift om antalet barn inom olika delar av kommunen. En möjlighet är att utnyttja barnbidragsregistret, som redovisar barnantalet i varje åldersklass på t ex församlingsnivå. Det måste påpekas att både Demopak och barnbidragsregistret endast beskriver nuläget och att ingendera metoden innebär någon prognos. En viss framtidsbedömning ligger dock i själva redovisningen genom att antalet 0-åringar ger en uppfattning om antalet 5-åringar inom femårsperioden under förutsättning att utglesningen håller sig inom rimliga gränser. Folkmängdsprognoser för delområden Vid planeringen inom en kommun måste göras en vägning av efterfrågan i skilda delområden, så att den relativa tillgången på platser är ungefär lika stor i alla delar av kommunen. Kommunerna är ofta mycket heterogena ifråga om folkmängdstäthet, åldersfördelning och även den kvinnliga förvärvsfrekvensen kan visa stora variationer inom en och samma kommun. Tumreglerna ger uppgift om det antal invånare, som krävs som underlag för en viss institution. För att planeringen skall vara effektiv måste man därför ha en prognos för folkmängden, uppdelad på skilda områden i kommunen vid slutet av planeringsperioden. I annat fall kommer planerna för utbyggnad att grundas på dagens situation, vilket kan ge allvarliga felslut. Utredningen förutsätter att flertalet kommuner i framtiden kommer att utarbeta någon typ av folkmängdsprognoser för delområden med redovisning av väntade förändringar i skilda åldersklasser. Delområdesprognoserna bedöms på längre sikt vara nödvändiga för förskolplaneringen, och de bedöms ha så stort allmängiltigt värde att de bör ingå i kommunens totala verksamhetsplanering. Då kan resultatet användas som underlag inom alla sektorer. Utredningen, som fäster mycket stor vikt vid att få fram generella metoder för att utarbeta delområdesprognoser, har sökt få till stånd försöksverksamhet för att stimulera kommuner och andra berörda myndigheter att arbeta vidare med detta planeringsproblem i ett vidgat sammanhang. Områdesindelning för folkmängdsprognoser Lokaliseringen av nya förskolor bör ske först sedan man gjort prognoser för barnantalet inom olika delområden i kommunen. Områdesindelningen måste således utföras, innan man vet var institutionerna skall placeras och vilka upptagningsområden de kommer att betjäna. En enkel metod är att låta församlingarna utgöra beräkningsområden. En stor del av folkmängdsstatistiken är redovisad på församlingar och ofta har varje landsbygdsförsamling sin huvudort som en tänkbar plats för någon typ av förskola. Kommunerna kan skaffa Demopak på församlingsnivå och man har därmed underlag för att arbeta med de angivna beräkningsmetoderna. Nackdelen är att församlingarna i många fall ger en olämplig indelning för planeringen, särskilt inom större SOU 1972:27

tätorter. För att fa bättre statistikunderlag har alltfler kommuner börjat köpa Demopak-materialet uppdelat på delområden (nyckelkodssystem). Nyckelkodsomradena kan anpassas efter den aktuella planeringssituationen i kommunen. Beroende pä de skiftande förutsättningarna i olika kommuner blir tre alternativ aktuella: 1. Kommunen har Demopak pä nyckelkodsområden. Underlaget ger möjlighet att göra folkmängdsprognoser för delområden och beräkningarna kan göras flexibla sä att man delar områden med stort barnantal, respektive slår samman flera områden om prognosen ger för litet barnantal för planerad institution. En del kommuner köper det sk kommunspecialprogrammet av FoB, som ger ytterligare grunddata till hjälp för att göra mera preciserade folkmängdsprognoser. 2. Kommunen har tillgång till Demopak på församlingsnivå. För att fä fram godtagbara prognoser för delområden måste kommunen använda Demopak med församlingen som basomräde. Prognoserna utförs pä sätt som anges i punkt 1 men med den inskränkningen att områdena inte kan göras lika flexibla och anpassade efter den tänkta utbyggnaden. 3. Kommunen saknar Demopak. Den årliga statistiken ger totalfolkmängden på församlingsnivå. För att ge underlag för förskolplaneringen måste uppgifterna kompletteras med en beräkning av barnantalet i aktuella åldersgrupper, vilket kan ske med hjälp av t ex barnbidragsregistret. Alltfler kommuner skaffar Demopak, åtminstone på församlingsnivä, och grupp 3 blir därmed allt mindre aktuell. (Se vidare bilaga 20:2 Metoder för att göra folkmängdsprognoser för delområden i en kommun.) Översiktsplaner Flertalet kommuner har upprättat kommunplaner (generalplaner), som innehåller förslag till markanvändning. Förskolans inpassning i planmiljön måste ske i anslutning till översiktsplanerna, som bl a anger vilka orter kommunen särskilt kommer att satsa pa för utbyggnad av bostäder och arbetsplatser. Kommunplanerna utarbetas med betydande tidsperspektiv, ofta 20 30 är, vilket är motiverat, eftersom markanvändningen läser samhällsutvecklingen för läng tid. Bostadsbyggnadsprogram De kommunala bostadsbyggnadsprogrammen anger var kommunerna avser att bygga bostäder under de närmaste fem åren. Bostadsbyggandet styr i stor utsträckning förskolplaneringen och programmen ger därför viktig information för lokaliseringen av nya förskolor. Bostadsbyggnadsprogrammet redovisar bl a vilka större bostadsområden, som kommunen avser att påbörja under prognosperioden. Antalet lägenheter i varje nytt område ger kommunen möjlighet att bedöma om 408

SOU 1972:27

underlaget är tillräckligt för en förskola. Första delen (a-delen) av bostadsbyggnadsprogrammet innehåller en folkmängdsprognos för hela kommunen, samt en bedömning av det framtida antalet hushåll, fördelade på olika storlekar. Annan verksamhet med nära anknytning till förskolan Samordningen med annan samhällsservice är som tidigare framhållits viktig vid förskolans inpassning i planmiljön. Särskilt i glesbygd och mindre tätorter, där såväl förskolan som grundskolans lågstadium bildar små enheter, innebär en samordning dem emellan stora fördelar: • Förskola och skola kan inrymmas i samma lokaler och/eller ha gemensam utelekplats. Detta medför i en del fall att samtidigt som förskolan får lokaler kan skolan bibehållas genom det ökade underlag som förskolan bidrar med. Man får således bärkraftiga enheter, och glesbygden får en kontaktmiljö som är viktig för barnen. Genom tillägg av fritidsanordningar för ungdomar och vuxna kan även andra åldrar inbegripas i den vidgade kontaktmiljön. • Förskolans och skolans skjutsar kan samordnas, vilket förutsätter att en viss anpassning kan göras mellan förskolans tider och skolschemat. (Se vidare kapitel 18 Förskola i glesbygd och bilaga 18.1.) Andra servicefunktioner, som har samband med förskolan är anläggningar för fritids- och ungdomsverksamhet och olika anordningar inom den kommersiella servicen. 20.7.2 Val av organisationsform Allmänna förutsättningar för lokalisering Lokaliseringen av förskolan påverkas av följande, delvis motstridiga, förutsättningar. A. Önskemål om ringa avstånd mellan förskolan och de bostadsområden den betjänar. B. Önskemål om ett visst folkmängdsunderlag (barnantal) för att kunna driva en väl fungerande förskola. Speciellt i glesbygden och de mindre orterna, där det är svårast att skapa en lämplig organisation, kommer de två önskemålen att stå mot varandra, och uppgiften i planeringen är att åstadkomma en lämplig avvägning mellan avstånd och storlek. Även med krav pä ringa barnantal inom en institution kommer man att tvingas arbeta med vidsträckta upptagningsområden inom glesbygden, särskilt i Norrland men också inom glest befolkade områden i övriga delar av riket. (Se bilaga 18.1.) A. Avstånd. Förskolan är en närservicefunktion, eftersom den betjänar de yngsta barnen, som har mycket begränsad rörlighet på egen hand. En rundfrågning, som utredningen låtit utföra, bekräftar att avståndet upplevs som en viktig faktor vid bedömningen av hur förskolan fungerar. Redan om institutionen ligger obetydligt mer än 500 meter från hemmet SOU 1972:27

kan avståndet upplevas som besvärande. Kravet på ringa avstånd bedöms vara lika viktigt för alla avdelningar inom förskolan. De yngsta barnen måste färdas med föräldrarna till förskolan medan 5-6-åringarna, åtminstone i deltidsgrupperna, ofta är hänvisade att ta sig till förskolan på egen hand. Problemet med skjutsar i glesbygden har behandlats i kapitel 18 Förskola i glesbygd med bilaga. B. Varje förskolenhet kräver ett visst minimiantal barn som underlag för att fungera. Ett problem är att barnantalet kan sjunka mycket snabbt inom områden som kännetecknas av minskande folkmängd, vilket praktiskt taget är regel inom glesbygden. I koncentrerade utbyggnadsområden är problemet ofta det motsatta, de nya förskolorna förmår inte ta emot alla som efterfrågar platser. Det mycket skiftande antalet barn från år till år är framstå skälet till att man i planeringen bör förutsätta temporära lösningar för att bygga upp en organisation under begränsad tid, t ex en tioårsperiod. Inom glesbygden beror skiftningarna på den totala folkmängdsminskningen och den stora andelen äldre invånare. I de nya bostadsområdena är orsaken att finna i den speciella ålderssammansättningen med stor övervikt för unga familjer. Organisationsformer I kapitel 7 Förskolans inre organisation redovisas ett antal organisationsformer, som bedömts vara lämpliga med hänsyn till pedagogiska, sociala och ekonomiska krav på verksamheten. I planeringen av förskolan med dess krav på ringa avstånd måste även finnas olika typer av mindre institutioner, som kräver ringa underlag och som främst är aktuella i de mindre orterna. Nedanstående sammanställning visar alternativa organisationsformer enligt utredningens förslag. Organisationsformerna kan delas upp i tre huvudgrupper, nämligen: 1. Mindre förskolor och familjedaghem. 2. Separata deltidsgrupper. 3. Integrerade förskolor (fullständiga institutioner). 1. De mindre förskolorna kännetecknas av att de ofta är av temporär karaktär och av att de som en följd av detta sällan kräver specialbyggda lokaler. Tvärtom bör man i planeringen sträva efter att utnyttja befintliga lokaler, som med ringa ändringar kan användas i förskolan. Med hänsyn till att användningstiden kan vara relativt kort bör nybyggnad av en institution för en mindre förskola inte ske annat än i undantagsfall, t ex om lämpliga lokaler inte kan ställas till förfogande i en mindre ort, som måste förses med platser på grund av avståndsfaktorn. Utredningen anger följande typer av mindre förskolor. 1 a. Familjedaghem, som betjänar ett till fyra barn (inklusive eventuellt egna barn) på heltid eller deltid, är givetvis den minsta "organisatoriska" enheten. Utredningen har kommit fram till att flera skäl talar för att man bör minska antalet familjedaghem för att istället öka antalet platser vid institutioner. Familjedaghemmet har emellertid sin givna plats även i den framtida organisationen, främst i glesbygden och de mindre 410

SOU 1972:27

orterna, där underlaget inte räcker för en institution, men också i ytterområdena av tätbygden, där avståndsfaktorn kan ha stor betydelse. Ett specialfall i planeringen utgör de nya bostadsområdena, som kräver ett stort antal platser under de första åren. I många fall räcker institutionsplatserna, permanenta och temporära, inte till på grund av den stora andelen förskolbarn bland de boende i nya områden. Familjedaghem är därvid en möjlighet att temporärt klara toppbelastningen. 1 b. Mindre deltidsgrupp med utrymme för 5-10 platser, som kan organiseras för någon form av samverkan med en lågstadieskola. Detta är en form som framför allt blir tillämplig i glesbygden. Förskolgruppen och lågstadiet bör kunna stödja varandra rent organisatoriskt så att det blir möjligt att driva verksamheten även med ett mycket begränsat underlag. (Se vidare kapitel 11 Förskola - lågstadium.) Inom vissa glesbygdsområden, där lågstadieskola saknas måste man ändå försöka ordna en deltidsgrupp för förskolbarnen, om det angivna underlaget finns och om alternativet är långa tröttande resor för barnen. På orter där skolan inte kan bidra med lokaler, bör man utnyttja någon samlingslokal eller lämplig bostadslägenhet. 1 vissa fall bör man även kunna bedriva förskolverksamhet i en privatbostad, som har tillräckliga utrymmen. För att tillgodose behovet av heltidsplatser kompletteras den mindre deltidsgruppen med familjedaghem. 1 c. Mindre heltidsgrupp (smågruppsförskola) för 5-10 platser är samma organisationsform som 1 b fast för heltidsplatser. Användningsområdet är i stort sett detsamma, nämligen glesbygden. Dessutom kan den mindre deltidsgruppen användas i ytterområdena av tätbebyggelse. Liksom för deltidsgruppen gäller att man bör utnyttja befintliga lokaler för att hålla kapitalkostnaderna låga. 2. Separata deltidsgrupper. Organisationsformen motsvarar nuvarande lekskolan, och det totala antalet platser varierar mellan 15 och 40 (en för- och en eftermiddagsgrupp om vardera 20 barn). Utredningen förutsätter att man i framtiden mer kommer att arbeta med integrerade grupper, dvs heltidsplatser och deltidsplatser i samma avdelning. Under ett långt övergångsskede måste man emellertid utnyttja hela kapaciteten för heltidsplatser utom när det gäller de integrerade deltidsplatser som fordras för barn med särskilda behov. Följden blir att man i de flesta orter kommer att behöva ett antal separata deltidsgrupper som komplement till heltidsförskolan. Efterfrågan på deltidsplatser kommer dock att minska relativt sett i takt med alltfler barn får platser vid heltidsförskolan, och då verksamheten är utbyggd kommer deltidsgrupperna att finnas kvar främst i de nya bostadsområdena under skedet med toppbelastning pä förskolorna. 3. Integrerade förskolor (fullständiga institutioner). Slutmålet i planeringen enligt utredningens förslag är den integrerade förskolan med platser för både heltid och deltid i en avdelning. Den integrerade förskolan bygger på syskongruppen och institutionen kompletteras med småbarnsgrupp för de yngsta och fritidshemsavdelning för barn i lågstadieåldrarna. Underlaget är oftast tillräckligt stabilt för att motivera nybyggnad och specialinredning av lokaler. Integrerade förskolor kommer att finnas av olika storlekar, beroende på antalet syskongrupper vid varje institution. SOU 1972:27

3 a. Förskola med en syskongrupp, vilken ger 13-20 heltidsplatser och upp till 7 deltidsplatser vid integrering. Typen är den minsta av de fyllständiga förskolorna och dess naturliga användningsområde är de mindre tätorterna. 3 b. Förskola med två syskongrupper är uppbyggd enligt samma princip som föregående typ, och antalet platser är dubbelt så många (26-40) för heltid och upp till 14 integrerade deltidsplatser. Enligt utredningens förslag kommer denna modell med två syskongrupper att bli huvudförslag för tätbebyggda områden, där folkmängdsunderlaget är tillräckligt. Det pedagogiska programmet är till stor del inriktat på förskolan med två samverkande syskongrupper, som kan utnyttja en stor del av lokalerna gemensamt. Förskolan med två syskongrupper kan organisatoriskt kompletteras med en småbarnsgrupp, avdelning för fritidshem eller separat deltidsgrupp alltefter behovet. Den tillkommande avdelningen bör utformas sä att den genom åren kan användas för olika funktioner, i takt med att storleken på årsklasserna ändras. 1 samtliga fall bör man dock endast ge plats för ytterligare en avdelning utöver syskongrupperna för att institutionen totalt inte skall bli alltför stor. Totalt ca 50-70 platser har bedömts vara en optimal storlek, som ger möjlighet att genomföra det diskuterade pedagogiska programmet inom en rimlig ekonomisk ram utan att koncentrationen av barn blir olämpligt stor. 3 c. Förskola med mer än två syskongrupper. Inom stora bostadsområden med hög boendetäthet blir antalet förskolbarn så stort att institutioner av föregående typ kommer att ligga så nära varandra att de i praktiken fungerar som en enhet. En möjlighet är att öka storleken på förskolan till fyra syskongrupper, alltså maximalt 80 platser för heltid (53/27 heltid/deltid). Institutioner av denna storlek bör betraktas som undantag. Erforderligt folkmängdsunderlag för olika typer av förskolor De visade organisationsformerna erbjuder varierande antal platser, och följdriktigt krävs olika folkmängdsunderlag för de olika typerna. Generella beräkningar för erforderligt underlag är svära att utföra. Exemplen nedan är främst avsedda som vägledning för kommuner som ännu har ett bristfälligt statistikmaterial för förskolplaneringen. Formlerna bygger på sambandet mellan folkmängdsunderlag och antal platser, och de kan därför användas för att få fram en lämplig stomme i kommunens förskolplan. Eftersom variablerna är kända för skilda områden i en kommun kan man överslagsmässigt beräkna antingen om folkmängden är tillräckligt stor för en tänkt institution eller om det givna underlaget är tillräckligt för någon form av förskola. Formlerna kan givetvis användas både vid nulägeberäkningar och för beräkningar efter prognosvärden enligt förskolplanen. Heltidsplatser och deltidsplatser räknas var för sig och dessutom anges det antal (integrerade) deltidsplatser, som efterfrågas av barn med särskilda behov. Exemplen avser behovet hos barn i åldrarna 2 1/2—7 år. 412

SOU 1972:27

Beräkningarna utförs på samma sätt för de yngsta barnen och för fritidshemsavdelningarna. Heltidsplatser. Efterfrågan på heltidsplatser, som bl a beror på andelen barn med förvärvsarbetande mödrar, är första steget i beräkningarna eftersom antalet heltidsplatser indirekt bestämmer efterfrågan från övriga grupper. Deltidsplatser. Integrerade deltidsplatser efterfrågas enligt förutsättningarna av tio procent av de barn i åldern 4 - 6 år (tre årsklasser), som inte har tillgång till heltidsplatser. Återstoden av barnen i en eller två årsklasser skall enligt förutsättningarna ha deltidsplatser, och beräkningstekniskt blir de en restpost. I formlerna och exemplen gäller: A = folkmängd inom det tänkta upptagningsområdet, f = födelsetal för delområdet eller kommunen som helhet (andelen barn i en viss åldersklass av den totala folkmängden) I de fall beräkningarna enligt formlerna bygger på prognosvärden, blir Af ett uttryck för antalet barn i den aktuella åldersgruppen i delområdet enligt prognosen. ki = andelen barn, som efterfrågar heltidsplatser i kommunen som helhet. Värdet på ki, som hämtas från kommunens förskolplan, betecknar den praktiska efterfrågan och utgör således en sammanfattning av den teoretiska behovsberäkningen och kommunens bedömning av lämpligt avdrag för privata tillsynsformer. k^ - korrektionsfaktor för olika kvinnlig förvärvsintensitet i skilda delar av kommunen, k-, är ett uttryck för lokala variationer i efterfrågan. P = antalet platser vid institution för heltid eller deltid. (P^ eller P^)

I. Behov av deltidsplatser vid småförskola (mindre deltidsgrupp). Samtliga heltidsplatser finns i familjedaghem, vilket innebär att samtliga barn efterfrågar deltidsplatser. Följande samband gäller (I) Af h celler eller A A s&HflQQ1000 f I vissa fall krävs att deltidsförskolan skall omfatta två årsklasser, vilket innebär att det erforderliga folkmängdsunderlaget blir hälften så stort. II. Behov av heltidsplatser. 4,5 årsklasser efterfrågar platser i syskongruppsåldern. • f- 4,5 ki - k 2 - Pp ePlnl eprr AA - Eh-JQQQ -T-

1Ö00 *

*- h

" l^TTcfTc]

III. Behov av platser för barn med särskilda behov. 3 0,1 • A f (1 - k , . kZ ? ) = PQ d "1000 ' SOU 1972:27

IV. Behov av deltidsplatser. Restpost enligt beräkningarna. Sambandet blir O u oy

A - f ( 1 - k il .k 2 ) = Pad ' 1000

Hänsyn tas till de barn, som har heltidsplatser och de barn som med hänsyn till särskilda behov skall ha integrerade deltidsplatser. Med två årsklasser erhålls 2 • 0,9 • A • f (1 - l k i .z k 9 ) =a PH 1000" Exempel 1. Mindre deltidsgrupp (l b). Två årsklasser efterfrågar platser vid småförskolan, som samordnas med lågstadieskola. I glesbygd och mindre orter är andelen barn ofta mycket låg, och födelsetalen (f) ligger ofta mellan 1 och 5 promille och överstiger sällan 8 promille. Antag, att kommunen önskar inrätta en småförskola med minst 5 platser för två årsklasser. Andelen barn förutsätts vara = 5 promille. P J = 5, f = 5 promille, vilket enligt (I) ger A = 500 invånare. Med endast en årsklass blir A = 1000 invånare. I exemplet görs inget avdrag för barn med tillgång till heltidsplatser, då heltidsvistelse erbjuds i familjedaghem, och barn i familjedaghem anses efterfråga deltidsplatser i samma utsträckning som barn med någon förälder hemma. 2. Mindre heltidsgrupp (1 c). Antalet platser kan normalt variera från 5 till 10 (smågruppsförskola). Antag, att kommunen önskar inrätta en institution med minst 8 platser. Räcker folkmängden till i den lilla orten med dess omland? 4,5 årsklasser efterfrågar heltidsplatser i syskongruppsåldern. Med P^ = 8 platser, f = 10 promille, kj =0,2 och k^ = 0,8 erhålls folkmängden A = 1100 invånare enligt (II). Värdet på k^ visar att den kvinnliga förvärvsintensiteten är lägre än i kommunen som helhet. För barn med särskilda behov måste reserveras ca 3 platser enligt (III), och restgruppen deltidsbarn blir ca 17 barn i två årsklasser enligt (IV). 3. Separat deltidsgrupp. Beräkning av erforderligt underlag sker på samma sätt som för den mindre deltidsgruppen. Alla 6-åringar, som inte har heltidsplatser eller tillhör gruppen barn med särskilda behov, skall rymmas i deltidsgruppen. Antag, att en kommun måste ordna separata deltidsgrupper för samtliga barn, som inte har heltidsplatser. Kommunen saknar således resurser för att omgående införa integrerade deltidsplatser. Hur många deltidsförskolor fordras, om man utgår från att varje deltidsförskola rymmer 40 barn (2 x 20), i för- och eftermiddagsgrupper? Antag dessutom, att kommunen enligt folkmängdsprognos kommer att ha 20 000 invånare med 300 barn i varje årsklass under prognosåret. ki = 0,25 enligt förskolplanen och k^ = 1, eftersom beräkningen avser hela kommunen. Enligt (IV) erhålls 0,9 • 300 • (1-0,25) = P d , vilket ger P d = 200 platser. Kommunen bör således förbereda fem deltidsförskolor. 4. Förskola med en syskongrupp. (3 a). Med samordning mellan heltid och deltid ger en syskongrupp plats för 15 (13) heltidsplatser och 5 (7) deltidsplatser. Följande förutsättningar antas gälla f = 10 promille, k i = 0,3 och k2 - 0,8. 15 heltidsplatser kräver ett folkmängdsunderlag (A) = 1400 invånare. Barn med särskilda behov kräver ca 3 platser och 414

SOU 1972:27

restposten barn i deltidsgrupp blir 9-10 i varje årsklass. För att få tillräckligt underlag kan det i detta fall vara lämpligt att erbjuda deltidsplatser för två årsklasser (5- och 6-åringar). 5. Förskola med två syskongrupper (3 b). Institutionen ger plats för 30 heltidsbarn vid total integrering. Med f = 11 promille, k^ =0,25 och k^ = 1,0 erhålls A = 2400 invånare. Barn med särskilda behov kräver 6 platser, alltså ca 2 i varje årsklass. Antalet 6-äringar i deltidsgrupp blir 18 stycken. Undet ett övergångsskede utnyttjas hela kapaciteten för att klara behovet av heltidsplatser (40) vilket blir aktuellt i åtskilliga nya bostadsområden. Andelen barn är mycket hög, f = 20 promille och faktorn k^ = 1,2, vilket anger att förvärvsintensiteten bland kvinnorna är större än i kommunen i genomsnitt. k| = 0,2. Med dessa värden blir A = 1850 invånare. Beräkningen avser den maximala belastningen inom bostadsområdet, och för att klara efterfrågan måste man utnyttja temporära lokaler. Under normalskedet är en förskola med två syskongrupper lagom för ett område med 2000-3000. Variationen beror på om man utnyttjar integrering eller ej. Förskolan med två syskongrupper betjänar så stort område att man i allmänhet har underlag för en spädbarnsavdelning. 6. Förskola med fyra syskongrupper. En förskola med fyra syskongrupper, tillsammans 80 platser, och dessutom spädbarnsavdelning med 12 platser, blir ofta en alltför stor enhet för att erbjuda en tilltalande miljö. I större bostadsområden med högt markutnyttjande bör dock typen kunna användas undantagsvis. I ett område antas följande förutsättningar gälla: f = 13 promille, kj = 0,25 och k2 = 1,0. Hur stort område kan en förskola med fyra syskongrupper betjäna? Enligt (II) blir A lika med 5500 invånare. Sammanfattning Som framgår av räkneexemplen varierar det erforderliga folkmängdsunderlaget avsevärt med olika institutioner och med olika värden på parametrarna. Lokala beräkningar måste utföras som underlag för planeringen och hänsyn måste tas till åldersfördelning, förvärvsintensitet m m. Som grova tumregler gäller att 1 b. Mindre deltidsgrupp kräver 500-1000 invånare som underlag, c. Mindre heltidsgrupp kräver 1000-1500 invånare som underlag. 2. Separat deltidsgrupp kräver 1500 invånare som underlag. 3 a. Förskola med en syskongrupp kräver 1500-2000 invånare som underlag. b. Förskola med två syskongrupper (och en småbarnsgrupp) kräver 2500-4000 invånare som underlag. c. Förskola med fyra syskongrupper kräver 4000-6000 invånare som underlag. De lägre värdena gäller vid samordning heltid och deltid. I tablå 20.1 sammmfattas överskådligt de olika stegen i planeringen för områden av olika typer, där typ 1 är den extrema glesbygden (fjärrbygd), SOU 1972:27

typ 2, 3 och till viss del 4 utgör glesbygd med mindre orter och 4-6 tätbygd med omland. 20.7.3 Principer för planeringen i olika typer av områden Planeringens uppgift är att ge förslag till lämplig lokalisering av förskolor så att varje barn, oavsett var hemmet ligger inom kommunen, har tillgång till efterfrågad plats inom rimligt avstånd. Avståndsfaktorn, som tidigare definierats, får olika uttryck i glesbygd och i tätort. Genom försöksverksamheten med förskola i glesbygd bör man kunna få underlag för lämpliga avståndskriterier för glesbygdsområden. Utredningen har i olika planeringsexempel utgått från att 20 minuters restid från dörr till dörr är acceptabel. I tätortsområden ställs krav på gång- eller cykelavstånd mellan hem och förskola, och avståndet bör inte överstiga ca 500 meter. I bostadsområden med lägre exploatering måste institutionerna ofta placeras på större inbördes avstånd än 1000 meter så att underlaget blir tillräckligt. I avsnittet om organisationsformer och beräkning av erforderligt folkmängdsunderlag redovisas "mindre förskolgrupper för heltid och deltid", som kännetecknas av att de kräver relativt ringa folkmängdsunderlag. Inriktningen på dessa typer, som knappast kan ges samma pedagogiska innehåll som de större institutionerna, visar avståndsfaktorns betydelse och vikten av att man till rimliga kostnader kan ordna förskolor i glesbygden och de mindre orterna. Befintliga områden 1 befintliga områden finns ofta ett stort behov av förskolor på grund av eftersläpningen i utbyggnad. Eftersom planeringsproblemen är olika behandlas glesbygd och mindre orter för sig och befintliga tätorter för sig. Som framgår av exemplet i bilaga 20.3 underlättas planeringen väsentligt om man har tillgång till folkmängdsprognoser för delområden. Behovet inom olika delområden (församlingar eller nyckelkodsområden) antas därvid vara proportionellt mot andelen barn enligt prognosen i respektive delområde. Glesbygd och mindre orter Utbyggnaden av förskolor möter störst problem i glesbygden och de mindre orterna på grund av det ringa folkmängdsunderlaget. Förskolan är i det avseendet helt jämförbar med andra servicefunktioner i samhället. Tidigare har betonats att förskolan är en närservicefunktion, vilket bl a kommer till uttryck i diskussionen om avståndet. Grundregeln är att man i den kommunala planeringen börjar med de glesast befolkade områdena i kommunen och successivt går mot tätorterna och centralortsområdet. I jämförelse med gängse planeringsmetoder inom åtskilliga ämnesområden, är detta ett omvänt sätt att arbeta. Detta är viktigt med tanke på att man inte bör behandla glesbygdsområdena som en restpost. Med hjälp av folkmängdsprognoser för delområden eller endast uppgif416

SOU 1972:27

Tablå 20.1 Förslag till organisation i olika typer av planeringsområden. i

Typ

2 Definition

3 Upptagningsområde

1 2 3 Extrem glesbygd Glesbygd med mindre orter Huvudsakligen i norra Sverige

6 Tätbygd med omland "Stortätort"

<20 (30) min j <20 min restid med skjuts r = 10 km - 3 0 0 km2

Gång- och cykelavst, inom tätort r = 0,5-1,0 km omland enl. 2 och 3

Folkmängd

<500

- 5 0 0 - 1 000

1 000 - 2000

>2 000

> 4 000 >6 000 inom avgränsat område "stadsdel"

5 Därav i tätbygd

ringa andel

<200

200- 1 000

>1 000

Flertalet

Födelsetal %,. uppskattn.

5-10

10 15

10-15 -(20)

7 Antal barn/ ålderskl.

<5

>5-8

8-14

>15

Grundskolan

-

8 B2(B3) 35/2 17/1 elever/klasser

Bl(B2) 70/3

A 150/6

Kv. sysselsättningsgrad

Lägre än genomsnittet 80 % av kommunprognos

Behov heltidspl.

Ringa

1-5

<2-3/ak <10

11 Hel- Familjedaghem tid

12 Del- Mobil tid

13 Hel- Fast institution saknas tid

100 % av kommunprognos

~3/äk Z15

2-3/åk <15

Högre än genomsn. 120% av kommunpr.

8-10/åk - 4 0 50

1, stitution SmägruppsförsKoia Samordning med LS

Integration med LS

Skolskjutsar utnyttjas

c o c«

o

o

Deltid

Deltidsgrupp ordn. om möjl.

Behov av heltids-1 försk. utSmågruppsförskola reds Deltidsgrupp ordnas

Bef. lokaler 15

16 Prognos

| Nybyggnad och bef. lokaler

Beräkning av ant. barn/åk ( 0 - 5 ) enligt demopak eller barnbidragsregistret

Prognos för delområden av kommun

17 Hel- Antalet platser avstäms mot totalprognos för kommunen tid

18 Del- Ant. pl. skall motsvara 2 åldersklasser tid minskat med antal (5—6)-åringar i heltidsinst.

28 Fullständig institution

Analys av behov av deltidsförskola

Ant. pl. skall motsvara 1 åldersklass plus del av en åldersklass minskat med antal 6-åringar i heltidsfsk.

Analys av behov

Analys av be-

iupp:>förskoh 1

nov i v neuias försk ola

ter om invånarantal på församlingsnivå söker man avgränsa glesbygdsområden, som inklusive mindre orter ger tillräckligt underlag för i första hand mindre deltidsgrupper. Det förutsätts att behovet av heltidsplatser tillgodoses genom familjedaghem. De mindre förskolgrupperna organiseras i allmänhet temporärt, något som minskar kravet på att underlaget skall finnas kvar under lång avskrivningstid. Minimikravet bör vara att man kan anta att efterfrågan är tillräcklig åtminstone under en tioårsperiod. Sambandet med grundskolans lågstadium är som tidigare nämnts ofta viktig för de mindre enheterna, som således bör lokaliseras till skolorter. Utredningen föreslår i kapitel 18 Förskola i glesbygd att på orter där man ordnar en tidsmässigt reducerad förskola (mindre än tre dagar i veckan eller mindre än 15 veckotimmar) skall förskolan bli tvåårig redan år 1975, innebärande att allmän förskola skall omfatta såväl 5- som 6-åringar. Genom att förskolans underlag på detta sätt kommer att bli två årsklasser ökas underlaget och möjligheterna att få "bärkraftiga" förskolenheter. Planeringen inom glesbygden och de mindre orterna sker i följande steg: 1. Prognos för barnantalet inom ett tänkt upptagningsområde under de närmaste tio åren. Områdets storlek begränsas av det avståndskriterium som väljs. I de extrema glesbygdsområdena, som finns särskilt i Norrland, får man ofta acceptera längre restider än 20 minuter från dörr till dörr. De relativt långa avstånden utgör ett motiv för att koncentrera förskolan till ca tre dagar per vecka. (Se vidare kapitel 18 Förskola i glesbygd.) 2. Samordning med grundskolans lågstadium för lokalutnyttjande och skjutsorganisation. 3. Kommunplanens anvisningar. Bostadsbyggnadsprogrammet. 4. Avståndet till närmaste tänkbara lokaliseringsort för förskolan. 5. Näringslivets uppbyggnad och de viktigaste arbetsplatsernas läge. I bilaga 18.1 redovisas en delrapport av det underlag för förskolplaneringen i glesbygdsområden som f n utarbetas inom socialstyrelsen. Tätortsområden Prognos för barnantalet inom ett avgränsat område utförs på samma sätt som inom glesbygden men med den skillnaden att bostadsbyggnadsprogrammet ger vägledning genom att redovisa aktuella planer för bostadsbyggandet. Om prognosen visar att underlaget är tillräckligt för en förskola inom ett område blir uppgiften att placera institutionen på en lämplig tomt. I befintlig bebyggelse är det svårt att finna lämpliga lägen, och i många fall måste önskemålet om ringa avstånd mellan hem och förskola komma i andra hand. Följande förutsättningar och önskemål föreslås gälla vid valet av tomt för heltidsförskolan. Deltidsgrupper ställer i stort sett samma krav utom vad gäller tomtyta per plats. De angivna kraven och önskemålen gäller både befintliga och nya bostadsområden, men det som i det nya området kan formuleras som krav bör i befintliga 418

SOU 1972:27

områden uppfattas som angelägna önskemål. 1. Tillräcklig tomtstorlek. Den effektiva lekytan utomhus bör vara minst 20 kvm per plats, byggnadsyta och transportytor oräknade. Total markyta skall vara 50 kvm/plats exklusive parkering. 2. Trafiksäkra tillfartsvägar. Grundkravet är att barnen kan ta sig till förskolan utan att passera bilväg i samma plan, ett krav som tyvärr sällan uppnås i befintlig bebyggelse. 3. Risken för starka immissioner, t ex trafikbuller, luftföroreningar skall beaktas. 4. Närhet till lågstadium. I glesbygdsplaneringen angavs samordningen med lågstadiet som en viktig förutsättning för att etablera en förskolgrupp. I ett tätbefolkat tätortsområde med stora skolenheter riskerar man att skapa alltför stora barngrupper genom att lokalisera förskola och grundskola till samma tomt. Fortfarande gäller dock den förutsättningen att samarbete med en mindre lågstadieenhet är till fördel för båda institutionerna. 5. Goda kontakter med kollektiva transportmedel. Många föräldrar, som måste följa sina barn till förskolan är beroende av kollektiva transportmedel. 6. Närhet till större park- och lekområde. Förskolan är beroende av stora ytor och 20 kvm för varje barn i utemiljön är ett absolut minimum även i trånga innerstadsområden. Önskemålet är att man kan samordna förskolans uteplatser med områden för allmän parklek. 7. Resväg. Om förskolan inte kan placeras i bostadsområdet bör den ligga på resvägen mellan de bostäder den betjänar och de vanligaste arbetsplatserna. 8. Närhet till stadsdelscentrum. Förskolan är en del av den totala samhällsservicen och åtminstone i mindre orter är det en fördel att kunna placera förskolan centralt så att den samverkar med övrig service. Nya bostadsområden - förslag till särskild förskolplan Följande skäl talar för att man vid förskolplaneringen behandlar nya bostadsområden speciellt. 1. Åldersfördelningen i nya områden gör att efterfrågan på förskolplatser är mycket stor under ett relativt långvarigt övergångsskede. 2. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor är regelmässigt störst i nya områden, vilket också hänger samman med åldersfördelningen. 3. Brist på service upplevs ofta som mest besvärande i ett nytt bostadsområde. Utredningen föreslår att kommunerna åläggs att bygga ut förskolverksamheten till full behovs täckning i nya områden och i takt med att efterfrågan växer. Med nytt bostadsområde avses i detta sammanhang ett område som planeras för minst 200 lägenheter. (Gäller även saneringsområde.) Utbyggnadstakten är däremot inte avgörande för definitionen. Utredningen föreslår att kommunen i bostadsbyggnadsprogrammet gör en särskild notering för de bostadsområden, som kommer att rymma SOU 1972:27

minst 200 lägenheter. Kommunen åläggs att utarbeta en särskild plan för förskolorganisationen i nya bostadsområden. Beroende på antal lägenheter, närhet till andra områden osv kommer dessa planer att ge högst varierande resultat. 200 lägenheter innebär således inte att man automatiskt ordnar någon typ av förskola. Prognosen för antalet barn i varje årsklass de närmaste tio åren bestämmer utbyggnaden. Prognoser för antalet barn i nya bostadsområden (minst 200 lägenheter) kommer att visa att såväl total folkmängd som barnantal varierar avsevärt med områdets ålder. Högsta antalet barn och därmed störst belastning på förskolan uppträder normalt efter 5-10 år, och andelen barn i förskolåldern kan under denna period uppgå till 20-25 promille av hela antalet boende. För att klara toppbelastningen föreslås att kommunen anordnar temporära lokaler, medan permanenta institutioner endast byggs för att tillgodose det långsiktiga behovet. För "normal"skedet i beräkningarna bör ett långsiktigt behov grundas på att barnantalet utgör 12-15 promille per årsklass av total folkmängden. Under toppbelastningen kan hela kapaciteten vid de permanenta institutionerna användas för heltidsplatser, eftersom deltidsplatser enklare disponeras i temporära lokaler. Samordningen mellan hel- och deltid kan i dessa fall anstå tills efterfrågan minskat i samband med utglesningen. Den särskilda förskolplanen bygger på följande förutsättningar. 1. Kommunens översiktsplan, som redovisar det nya området i dess plansammanhang. 2. Det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet, som redovisar området minst fem år före byggstart. 3. Den kommunala förskolplanen. Arbetsgången för att få fram den särskilda planen blir följande: A. Den fysiska planen (kommunens översiktplan) ger avgränsningen av området och dess anslutning till trafiknätet och den kollektiva trafiken och samspelet med övriga områden inom tätbebyggelsen. I planen anges ofta beräknat antal lägenheter, och som en följd därav antal invånare vid fullständig utbyggnad. B. Det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet bygger till stor del på den fysiska planeringen. Bostadsbyggnadsprogrammet ger för varje område uppgift om a. antal lägenheter b. fördelning på hustyper c. fördelning på olika lägenhetsstorlekar d. tidsangivna utbyggnadsetapper Uppgifterna under A och B ger underlag för en folkmängdsprognos för det aktuella delområdet i kommunen. Folkmängdsprognosen för det nya bostadsområdet kan antingen utföras manuellt eller som en del av kommunenes ADB-program för delprognoser. (Se bilaga 20:2 Folkmängdsprognoser för delområden.) För kommuner som varken har resurser att utföra en manuell folkmängdsprognos för bostadsområdet eller har möjlighet att utnyttja ADBprogram för prognoser för delområden står möjligheten öppen att göra en schematisk prognos som bygger på bostadsbyggnadsprogrammet. Pro420

SOU 1972:27

gnosen förutsätter att man vet antalet lägenheter samt det genomsnittliga antalet medlemmar (boende) i varje hushåll. Korrigering bör därvid göras för olika lägenhetstyper, småhus och flerfamiljshus. Genom att multiplicera antalet lägenheter med genomsnittligt antal hushållsmedlemmar erhålls en folkmängdsprognos för området. Folkmängdsprognosen för det nya bostadsområdet ger bl a uppgift om antalet barn i åldersklasserna 0-6 år under en period av tio (femton) år. Antalet barn under det maximala skedet kan vara 1,5 till 3 gånger så stort som under "normal"skedet. Variationerna beror på hur snabbt ett område byggs ut, och de högsta värdena (omkring 3) återfinns i snabbväxande bostadsområden kring de större städerna. I de kommuner, som inte utarbetar detaljerade folkmängdsprognoser för delområden kan följande tumregel tillämpas för att få fram den varierande andelen barn i de lägsta åldrarna. Antalet barn under "normal"skedet beräknas på grundval av antagandet, att varje åldersklass omfattar 12-15 promille av totala antalet invånare. 1 de fortsatta beräkningarna förutsätts därefter att det maximala antalet barn är dubbelt så stort som under normalskedet. Faktorn 2 bedöms vara tillräckligt stor i aktuella fall, eftersom beräkningen undantagslöst kommer att gälla mindre och medelstora kommuner med begränsad utbyggnadstakt. De största kommunerna väntas regelmässigt utföra detaljerade delområdesprognoser. Den kommunala förskolplanen: Andelen barn med förvärvsarbetande moder hämtas från den kommunala förskolplanen, som har tillräckligt tidsperspektiv som underlag för detaljplanering. Slutresultatet av denna del av den särskilda förskolplanen blir det beräknade antalet erforderliga heltidsplatser under en tio-årsperiod. För att kunna ligga till grund för den fysiska planeringen måste platsbehovet delas upp i följande grupper: a. behov av permanenta förskolor b. behov av temporära förskolor under det maximala skedet Permanenta förskolor skall ordnas för behovet under normalskedet, som således ligger till grund för beräkning av erforderlig markyta för nya institutioner. Områdets storlek styr direkt valet av institution, varvid man i planeringen beräknar erforderligt underlag enligt tidigare visade metoder. De tänkbara lösningarna blir: 1. Ingen permanent förskola anordnas inom området. Befintlig förskola inom godtagbart avstånd betjänar även det nya området. 2. Separat deltidsförskola anordnas, eventuellt i samordning med lågstadieskola. Behovet av heltidsplatser kan tillgodoses genom familjedaghem speciellt för de yngsta barnen. 3. Komplett förskola med en eller flera syskongrupper anordnas. Om underlaget är begränsat samordnas deltid och heltid från början och utbudet av heltidsplatser blir 13-14. Som komplement krävs ofta en separat deltidsgrupp eller en särskild deltidsavdelning inom förskolan. Behovet under det maximala skedet kan tillgodoses genom följande åtgärder: 1. Temporära förskolor, som utnyttjas både för heltid och deltid, och som t ex kan vara lägenheter i flerfamiljshus eller småhus eller andra SOU 1972:27

förhyrda lokaler. Även lösningar med flyttbara byggnader av baracktyp kan visa sig fördelaktiga särskilt om de successivt utnyttjas i nya områden i takt med utbyggnaden. Kommunen har dessutom möjlighet att uppföra flexibla byggnader, som ges olika användning alltefter behov. Under ett skede tjänstgör en lokal som förskola för att småningom bli t ex kvartersgård eller ungdomsgård, när antalet förskolbarn minskat. De temporära lokalerna kommer i mänga fall att fungera under relativt lång tid, c:a 10 år, vilket motiverar att man satsar på att göra både den yttre och den inre miljön tilltalande. 2. Samverkan med förskolor inom närliggande bostadsområden. Ett grannområde kan ha viss överkapacitet och det torde många gånger bli ekonomiskt fördelaktigt att ordna skjutsar inom ett tätortsområde. 3. Andra tillsynsformer. Det akuta behovet av ett stort antal platser kan kräva att kommunen ordnar ett antal tillfälliga familjedaghem. Enligt utredningens förslag bör dock andelen familjedaghem begränsas till 10 % av det totala antalet erforderliga platser under det skede då efterfrågan är som störst. 20.7.4 Markreservation Tillgäng till erforderlig markareal för utbyggnad av förskolor måste tillgodoses redan pä planstadiet. Vid reservation av mark skiljer man på följande typer av förskolor. 1. Permanent förskola för heltid och integrerad deltid. Minimibehovet är 50 m2 tomtyta per plats och man bör sträva efter 80-100 m2 per plats bl a för att ge utrymme för barnens ofta utrymmeskrävande lekar i det fria. Parkeringsutrymme för de anställda ingår inte i tomtytan. 2. Temporär förskola i flyttbara eller flexibla byggnader för heltid och integrerad deltid kräver samma tomtyta per plats som den permanenta enligt punkt 1. Kraven på yta för utelek är densamma för övriga förskoltyper som för de ovan nämnda. Minimibehovet 50 m2 tomtyta per plats bedöms motsvara en utelekplats om minst 20 m2 per plats, medan den diskuterade fördubblingen av tomtyta per plats bedöms motsvara en utelekplats om minst 40 kvm. 3. Separat deltidsgrupp skall disponera minst 20 m2 utomhuslekyta per plats och om möjligt minst 40 m2 per plats, varvid gäller att två barn utnyttjar en plats (för- och eftermiddagsgrupp). Själva lokalytan tillkommer i dessa beräkningar, om deltidsförskolan använder egna lokaler på en särskild tomt. 4. Temporär förskola i förhyrda lokaler, t ex i lägenheter i småhus eller flerfamiljshus, skall disponera samma lekyta per plats, 20 kvm med 40 kvm som önskvärt tal, som den separata deltidsgruppen. Kravet vid den temporära förskolan är dessutom att den disponibla ytan ligger i direkt anslutning till förskolan och att någon del kan avgränsas, inhägnas, för förskolbarnens behov. Vid 1. och 2. gäller att tillräcklig markyta skall reserveras i planerna. Vid 3. och 4. är det tillräckligt att markytan disponeras och samordning bör ske med övriga "ordinarie'1 lekytor inom området, som ju i 422

SOU 1972:27

princip används av samma barn. Även markbehovet för familjedaghem bör beaktas i planeringen. I bilaga 20:3 redovisas som exempel särskild plan för Vallås bostadsområde i Halmstad. 20.8 Utredningens förslag till styrmedel För att utbyggnaden av förskolan skall ske i takt med den ökande efterfrågan krävs olika slag av styrmedel. Påverkan på utbyggnadstakten förekommer i en rad olika sammanhang, och i många fall är det föräldrarna själva som kräver fler förskolplatser. Styrkan i föräldraopinionen beror på flera faktorer, t ex arbetsmarknadens struktur, skattesystemets utformning och barnfamiljernas allmänna ekonomiska situation. Försök att göra prognoser för efterfrågan försvåras av att man inte direkt kan mäta dessa viktiga förutsättningar. En annan erfarenhet är att tillgången på platser i sig själv är orsak till ökad efterfrågan. När man öppnar nya institutioner blir de genomsnittliga avstånden till bostäderna mindre, vilket i sin tur ökar intresset hos föräldrarna att få tillgång till förskola. De i detta sammanhang diskuterade styrmedlen förutsätts verka i relationen mellan stat och kommun. Den positiva inställning till utbyggnad som är önskvärd från statens sida kräver styrmedel och stimulans för att snabbt nå ut i den kommunala planeringen. Utredningen lägger fram förslag om åliggande för kommunerna att göra förskolplaner, vilket kan ses som ett allmänt styrmedel. Utredningen föreslår också ett plantekniskt styrmedel - en förskolnorm - som avses reglera markreservationerna i samband med planeringen, vilket främst gäller nya bostadsområden. Ekonomiska styrmedel är ett sätt att från statens sida påverka utvecklingen inom olika områden. Utredningen skall enligt direktiven inte ta ställning till statsbidragsfrågor. Däremot har, som nämnts i inledningen till betänkandet, riksdagen uttalat att när en proposition läggs om en förskolreform skall samtidigt redovisas ett förslag till finansiering av förskolan från regeringens sida. 20.8.1 Allmänna styrmedel Enligt utredningens förslag blir varje kommun skyldig att utarbeta en förskolplan, som skall hållas aktuell genom omarbetning minst vart femte år. För kommuner med snabb tillväxt är fem år ett alltför långt tidsintervall, och i åtskilliga fall blir det lämpligt att se över planen varje år. Förskolplanen beskrivs i avsnittet om planeringsmetoder, och dessutom visas exempel på planens utformning i praktiken. Prognosdelen i förskolplanen skall utföras i enlighet med centralt angivna rekommendationer, medan övriga avsnitt, redovisning av nuläge och planering, kan utföras efter tillämpad planeringsrutin i varje kommun. En viktig del av kommunens förskolplan är de särskilda planer som skall utarbetas för nya bostadsområden med minst 200 lägenheter. Syftet med dessa planer är att ge underlag för att klara full behovstäckning inom de nya områdena. SOU 1972:27

20.8.2 Plantekniska styrmedel - förslag till förskolnorm De plantekniska styrmedlen bör i viss utsträckning förankras i statliga förordningar eller normer, och de är därmed en typ av juridiska styrmedel. De plan tekniska styrmedlen syftar främst till att förmå kommunerna att reservera tillräckliga markytor för nya förskolor. Behovet av mark är relativt enkelt att tillgodose i nya bostadsområden, som byggs pä rämark. Inom befintliga områden kan däremot tomtfrågan bli ett hinder för utbyggnad och kommunerna måste uppmärksamma markfrågan speciellt i äldre områden som enligt förskolplanen skall förses med nya institutioner. Reglerna för markreservation sammanfattas i en förskolnorm, som ligger till grund för planeringsarbetet i kommunerna både ifråga om översiktsplaner och detaljplaner. (Se bilaga 20.5: Beräkning av markareal för förskolans ändamål).

Markreservation i översiktsplaner Förskolnormen anger metoder för att beräkna erforderlig markyta i översiktsplaner (se exemplet på nästa sida). Enligt utredningens förslag är kommunen skyldig att reservera mark enligt förskolnormen. Översiktsplaner, som omfattar en kommun eller delar av en kommun, kännetecknas av att de behandlar stora områden med relativt låg detaljeringsgrad och att tidsrymden oftast är myckel läng (minst 20 år). Kommunens förskolplan sträcker sig endast tio år fram i tiden. Den kan därför inte ligga till grund för översiktsplaneringen. I samband med upprättandet av översiktsplaner anges sällan storleken av enskilda tomter för sa sma enheter som en förskola. Ett områdes totala markutnyttjande för olika ändamål utgör däremot en väsentlig del av innehållet i en översiktsplan. Förskolans ytkrav bör framräknas i samband med den översiktliga planeringen sä att dessa uppgifter ingår i den totala beräkningen av markkonsumtionen för olika ändamål inom planomrädet. Beräkningar av detta slag kan hindra att ett begränsat bebyggelseområde förutsätts inrymma ett sa stort antal bostäder att olika intressegrupper senare i planeringen konkurrerar om alltför knappa markutrymmen inom bebyggelsen. Förskolans anspråk pa markutrymmen utgör en av flera dimensionerade faktorer i den översiktliga bebyggelseplaneringen. Antalet platser i förskolan beräknas i den kommunala planeringen i relation till antalet invånare. I den fysiska planeringen kan detta relationstal översättas till platser per rumsenhet eller lägenhet, vilket kan vara praktiskt att använda i den fortsatta planeringen. höljande metod kan tillämpas för att bestämma arealbehovet överslagsmässigt. 1. Det föreslagna exploateringstalet för bostadsbebyggelsen eller uppgifter om planerat antal lägenheter och/eller antal kvm väningsyta ger utgangsdata för beräkningen. 2. Antalet boende inom det planerade området uppskattas antingen genom antagande om antalet boende per lägenhet eller genom antagande om kvm väningsyta per boende. 424

SOU 1972:27

Beräkningarna avser normalskedet, då folkmängden stabiliserats efter inflyttningsskedet. En beräkningsmetod, som direkt ger information till planeraren, är att relatera behovet av förskolplatser till antal lägenheter och/eller rumsenheter enligt ovan. Planeraren kan därmed direkt få fram förskolornas ytbehov i förhållande till antalet bostäder inom området. Den angivna relationen förändras emellertid ständigt bl a på grund av ändrad förvärvsintensitet bland kvinnorna, och relationstalet måste ändras varje gång som förskolplanen ses över. 3. Antalet barn i varje åldersklass i förskolåldern antas vara 13—15 promille av totala antalet invånare under normalskedet. 4. Andelen barn med förvärvsarbetande föräldrar är i förskolplanen beräknad för den närmaste tio-årsperioden, vilket inte ger tillräckligt tidsperspektiv för den översiktliga planeringen. Den efterfrågade andelen kan erhållas genom framskrivning av det senaste prognosvärdet enligt förskolplanen för kommunen. 5. Andelen barn enligt föregående punkt korrigeras med en faktor k2, som kompenserar för den olika kvinnliga förvärvsintensiteten inom olika områden i kommunen. 6. Beräkningen kompletteras med en uppskattning av det antal integrerade deltidsplatser, som krävs för barn med särskilda behov. 7. Det erforderliga totala antalet platser inom området blir lika med summan av antalet heltidsplatser, inklusive platser vid fritidshem, och antalet deltidsplatser, som liksom i övriga exempel blir en restpost. 8. Markbehovet för förskolor och fritidshem kan slutligen beräknas genom att man multiplicerar antalet platser med de 50 kvm som krävs för varje plats. Exempel Beräkning av markbehovet för förskolor för barn i syskongruppsåldern i en översiktsplan. 1. Generalplanen för en kommun anger att ett område med ca 1 000 lägenheter (90 000 kvm våningsyta) skall byggas omkring år 1985. 2. Antalet boende per lägenhet anges till 2,4 vilket motsvarar ca 37 kvm våningsyta per boende. Antalet boende beräknas bli 2 400 under normalskedet. 3. Antalet barn i varje åldersklass blir 0,013 • 2 400 = 31. 4. Andelen barn, som beräknas efterfråga heltidsplatser har uppskattats till 0,4, vilket är en framskrivning av senaste prognosvärdet (1980 års prognos enligt förskolplanen). Storleken på andelen barn med förvärvsarbetande moder är ett uttryck för kommunens bedömning av det framtida behovet av permanenta förskolplatser. Genom att höja andelen kraftigt i den långsiktiga planeringen har kommunen tagit hänsyn till efterfrågan vid den tidpunkt då det permanenta behovet når sitt maximum, t ex beroende på en avsevärd ökning av den kvinnliga förvärvsintensiteten. SOU 1972:27

Mindre variationer i fråga om storleken på markreservationen för förskolan bedöms ha ringa betydelse för exploateringskostnaderna och kommunerna är på den säkra sidan i prognosarbetet genom att sätta andelen barn, som efterfrågar heltidsplatser, högt. Avdrag för privata tillsynsformer skall enligt kommunen göras med 20 % och ki blir 0,4 • 0,8 = 0,32. 5. Faktorn &2 är i exemplet lika med 1,2. Behovet av heltidsplatser blir enligt avsnitt 20.7.2 följande: 4 , 5 - 3 1 • 0,4 • 0,8 • 1,2 = 54, vilket motsvarar 12 barn i varje årsklass, hooo ^.5 " kl " ^2-] 6. Barn med särskilda behov kräver dessutom ca 6 integrerade deltidsplatser, alltså 2 i varje årsklass enligt sambandet. 3 • 0,1 • i n n o ^ ~ ^1 ' k2) 7. Deltidsplatser blir en restpost, (31-12-2) eller 17 i varje årsklass. Det totala erforderliga antalet platser blir 54+6+17=77 platser. Enligt utredningens förslag reserveras permanenta platser för detta antal. 8. Markbehovet blir 77x50=3 850 kvm för institutionerna under normalskedet. Enligt givna förutsättningar blir platsbehovet minst dubbelt så stort under det maximala skedet, vilket kräver att man också reserverar större markområden för förskolor. 1 de fall kommunen väljer att använda flyttbara eller flexibla byggnader för att tillgodose det maximala behovet måste tomtyta reserveras även för dessa byggnader med samma antal kvadratmeter per plats som för permanenta institutioner. Hela det permanenta behovet tankes tillgodosett med institutionsplatser. Hänsyn tas således inte till eventuella familjedaghemsplatser, som bedöms vara få under det permanenta skedet. För temporära platser för heltidsvistelse som ordnas i hyrda lägenheter, liksom för separata deltidsgrupper, skall disponeras utrymme för utelek med minst 20 kvm per plats. Beräkning av markbehovet för förskola för barn i småbarnsgruppsåldrarna (1/2-2 1/2 år) Beräkningen sker på samma sätt som för barn i syskongruppsåldern. I exemplet är antalet barn i varje årsklass = 31. Andelen barn som har behov av plats uppskattas till 0,35, vilket är en framskrivning av senaste prognosvärdet kj blir 0,35 x 0,8 = 0,28 k^ = 1.2 i exemplet totala antalet barn som har behov av plats blir 2 x 3 1 xO,35 - 0,8 x 1,2 = 21 Markbehovet för dessa platser blir 21 x 50 = 1 050. Markreservation i detaljplaner Vid detaljplanering är tiden mellan planläggning och genomförande ofta betydligt kortare än tio år. Kommunens förskolplan sträcker sig tio år fram i tiden, och uppgifterna i förskolplanen kan utnyttjas som underlag 426

SOU 1972:27

för detaljplanering. Förskolnormen anger att kommunen är skyldig att redovisa och reservera tillräckliga markytor för förskolan i aktuella detaljplaner och i enlighet med det framräknade behovet av platser enligt förskolplanen. A. Befintliga områden: Förskolplanen ger uppgift om vilka delområden i kommunen som behöver kompletteras med en förskola. Vid översyn eller revidering av detaljplaner för befintliga områden skall kommunen tillse att lämpliga tomter för förskolverksamhet ställs till förfogande. Särskilt i den befintliga tätbebyggelsen är det ofta svårt att finna en lämplig tomt, och behovet av en förskola kan i sådana fall leda till att detaljplanen för ett område måste ändras, t ex på så sätt att en del av ett planerat bostadsområde eller grönområde i fastställd plan ändras till ett område för allmänt ändamål för att ge plats för en förskola. Arbetsgången vid planering inom befintliga områden kan sammanfattas på följande sätt. 1. Förskolplanen, som utarbetas av sociala centralnämnden, kommunstyrelsen eller annan ansvarig myndighet, tillställs övriga berörda myndigheter i kommunen för kännedom, t ex byggnadsnämnden (för planeringsfrågor) fastighetsförvaltningen (för ev markförvärv) och centrala byggnadskommittén (för nybyggnad av institution). 2. Förskolplanen anger behovet av nya förskolor med förslag till fördelning på delområden i kommunen (demopak-områden, församlingar). 3. Ansvarig planmyndighet undersöker alternativa tomtlägen och redovisar förslag till sociala centralnämnden och kommunstyrelsen. 4. Kommunen väljer de mest förmånliga lägena, som reserveras för förskolans behov. B. Nya bostadsområden: Kommunen skall utarbeta särskilda planer för nya bostadsområden med mer än 200 lägenheter. Innehåll i denna plan och planeringsexempel redovisas i bilaga 20:3. Tillämpningen av förskolnormen blir densamma vid detaljplanering av nya, större bostadsområden som vid övrig detaljplanering. Vid planering av nya områden bör man räkna med att reservera mark även för en del av behovet under maximal belastning och inte bara för behovet under det s k normalskedet. Detta gäller speciellt om kommunen väljer att klara toppbelastningen med hjälp av flyttbara byggnader eller byggnader för flexibel anordning. Vid utformning av detaljplaner för bostadsbebyggelse på mindre områden i anslutning till befintlig bebyggelse gäller samma förutsättningar som för redan utbyggda områden. Gränsområden mellan gamla och nya detaljplaner kan ofta utnyttjas för de servicefunktioner, som krävs även i de befintliga områdena i takt med att anspråken växer. I varje enskilt fall måste man beakta det totala behovet inom området enligt förskolplanen för att vid behov reservera plats för en förskoltomt. SOU 1972:27

20.8.3 Sammanfattning av förslag om styrmedel Enligt utredningens förslag skall följande krav ställas på kommunerna vid planering och utbyggnad av förskolverksamheten. 1. Förskolplan. Kommunen skall upprätta en förskolplan (jmf utredningens förslag). Prognosdelen i förskolplanen skall utföras enligt centralt angivna riktlinjer för att göra det möjligt att jämföra utbyggnadsbehov och utbyggnadsplaner i olika kommuner och för att ge underlag för en riksprognos för det totala behovet. Övriga avsnitt bör kunna utföras enligt gängse planeringsrutin i respektive kommun och exemplen i utredningen bör ses som vägledning i planeringsarbetet. Förskolplanen görs "rullande" med översyner minst vart femte år. Ambitionsnivån i utbyggnadstakten avgörs av kommunen genom politiska beslut. 2. Särskild förskolplan för nya bostadsområden. I nya bostadsområden med minst 200 lägenheter föreslår utredningen ett lagstadgat krav på full täckning av förskolbehovet. Det innebär att kommunen i varje utbyggnadsetapp av området skall svara för att antalet förskolplatser motsvarar de krav, som återfinns i förskolplanen. För att ge underlag för utbyggnaden skall kommunen utföra särskilda förskolplaner för alla nya bostadsområden med minst 200 lägenheter. 3. Förskolnorm. Kommunen skall reservera mark för utbyggnad av förskolor i översikts- och detaljplaner enligt utredningens anvisningar, som sammanfattas i en förskolnorm. Förskolnormen, som utarbetas i samarbete mellan planverket och utredningen, skall ligga till grund för kommunernas planarbete och även för den statliga granskningen av planförslagen. Förslag till förskolnorm redovisas i bilaga 20:5.

428 SOU 1972:27

Bilaga 20.1 Undersökning av kvinnors förvärvsarbete och barntillsynsbehovet i Halmstads kommunblock1

Undersökningens syfte och genomförande Syftet med undersökningen har varit att undersöka hur förvärvsarbetande kvinnor med barn mellan 0-6 år löser sin barntillsyn samt vilken form av barntillsyn dessa kvinnor efterfrågar. Population och urvalsram Undersökningspopulationen utgöres av samtliga kvinnor i Halmstads kommunblock med barn i åldrarna 0-6 år. Som urvalsram har används barnbidragsregistret. Urvalet Urvalsförfarandet är en form av systematiskt urval. Då Halmstads kommunblock, som består av 8 kommuner, ännu inte är sammanslaget, och därmed inte har ett gemensamt barnbidragsregister, uppstod vissa problem vid stickprovsdragningen. Fem av kommunerna hade sina register upplagda på data, med ett datakort för varje barn. Från dessa register drog vi manuellt var tionde kort. De på detta sätt dragna barnen sammankopplades sedan med sina vårdnadshavare ur "registret över barnbidragsansökningar". I de tre andra kommunerna var barnbidragsregistret upplagt på lite annorlunda sätt. I två av kommunerna var registret upplagt efter hur många barn varje vårdnadshavare hade och i den tredje i bokstavsordning efter vårdnadshavarens efternamn. För att kunna dra ett stickprov i dessa kommuner erhölls från Halmstads drätselkontor uppgift om antal barn i åldrarna 0-6 år i respektive kommun. Skillnaderna i uppläggningen av barnbidragsregistren kan ge ett visst fel i stickprovet, vilket dock kan anses vara försumbart. Tabell 1 visar antalet vårdnadshavare som drogs i stickprovet. I endast 3 fall befanns män vara vårdnadshavare. Barnantalet motsvarar inte fullt 10 % av barnen i 0-6 årsklasser. 1 Undersökningen utfördes under våren 1972 av Christina Ek och Christer Odermalm. De har också utarbetat den rapport som använts för bilagan.

SOU 1972:27

Tabell 1 Antal vårdnadshavare och antal barn 0-6 år som drogs i stickprovet till undersökningen. Kommun

Antal vårdnadshavare

Antal barn 0 - 6

Halmstad Eldsberga Söndrum Harplinge Getinge Kvibille Enslöv Oskarström

356 34 62 30 18 25 29 26

536 57 96 53 34 35 36 35

Totalt 580

882 Datainsamling De utvalda vårdnadshavarna förbereddes med ett brev, som redogjorde för undersökningens syfte. Intervjuerna gjordes per telefon, huvudsakligen under tiden 10-14 januari 1972. Till de intervjupersoner som inte hade telefon, eller som av olika anledningar inte kunde nås per telefon, utsändes ett särskilt brev tillsammans med ett frågeformulär och ett frankerat svarsformulär. Till de intervjupersoner som inte svarat inom angiven tid sändes sedan ett påminnelsebrev. Frågeformuläret Intervjuerna gjordes efter ett fastställt frågeformulär. Alla intervjupersoner tillfrågades om antalet hemmavarande barn i åldrarna 0-11 år, om de förvärvsarbetade, vilken barntillsynsform de skulle föredra, mellan vilka tidpunkter på dygnet de skulle vilja ha tillsynen ordnad, yrkesutbildning samt familjens sammanlagda årsinkomst. Vidare tillfrågades de förvärvsarbetande och studerande hur de ordnat sin barntillsyn, om de var nöjda med den, i tillämpliga fall varför de inte anlitade kommunal tillsyn, om de haft någon annan form av barntillsyn tidigare och likaledes i tillämpliga fall om den kommunala daghemsplatsen varit orsak till att de kunnat förvärvsarbeta. De vårdnadshavare som inte förvärvsarbetade eller bedrev studier tillfrågades om huvudsaklig orsak till att de inte förvärvsarbetade. Det totala bortfallet uppgick till 72 personer eller 11,0% av 652 personer i stickprovet. Brevbortfallet utgör 79,2 % av det totala bortfallet medan telefonbortfallet utgör 20,8%. Telefonbortfallet var 15 personer eller 2,9% av 519 gjorda telefonintervjuer och brevbortfallet var 57 personer eller 42,9 % av 133 brevenkäter. (Tabell 2.) Bortfallet består av 60 brevbortfall varav 8 ej lokaliserbara eller utflyttade, 3 vägrade samt 1 övrig. Det stora bortfallet i Oskarström beror på att de som inte hade telefon till stor del var invandrare från Jugoslavien och Finland varför de kan ha haft svårt att förstå frågeformuläret, som var skrivet på svenska. I alla kommunerna utom Halmstad bestod bortfallet av endast brev430

SOU 1972:27

Tabell 2 Undersökningens bortfall. Kommun

Antalet vårdnadshavare

Bortfall

Halmstad Eldsberga Söndrum Harplinge Getinge Kvibille Enslöv Oskar ström

411 34 64 333 19 25 30 36

5,5 0 2 1 1 0 1 10

72 Totalt

bortfall. Halmstad hade 3 vägrare, 8 ej lokaliserbara, 1 övrig samt 43 brevbortfall. Vidare förekom partiellt bortfall, vilket gör att t ex totalsiffrorna för vissa frågor inte överensstämmer med populationstalen. Bearbetningen Intervjusvaren kodades och bearbetades. Vid bearbetningen, som gjordes med automatisk databehandling, togs ett antal frekvenstabeller fram. För att få fram korstabeller användes en hålkortssorterare. Undersökningens resultat Resultatet av undersökningen redovisas i tabeller med korta kommentarer. I tabellerna 3 och 4 redovisas antalet barn med förvärvsarbetande mödrar fördelade efter moderns arbetstid. Mindre än halvtid räknas mellan 1 och 19 timmar/vecka. Halvtid räknas mellan 20 och 34 timmar/vecka. Heltid räknas 35 timmar/vecka. I undersökningen har även studerande på heltid räknats som förvärvsarbetande. Att studerande ej redovisats separat beror på att de endast utgör 7 personer med tillsammans 9 barn. Av tabell 3 framgår att drygt 72 % av barnen till förvärvsarbetande mödrar har en mor som arbetar halvtid eller mindre. Knappt 28 % av barnen har mödrar som arbetar heltid. Vidare framgår att knappt 60 % av de förvärvsarbetande mödrarna med ett barn arbetar halvtid eller mindre. Tabell 3 Antal barn 0-6 år med förvärvsarbetande mor, fördelat efter moderns arbetstid. Arbetstid

Antal barn 0--6 år

Procent

Mindre än halvtid Halvtid Heltid

135 136 104

36,0 36,2 27,8

100,0

Totalt

SOU 1972:27

Tabell 4 Antal barn 0-6 år som varje förvärvsarbetande mor har, fördelat efter moderns arbetstid. Arbetstid

Antal b<irn 0 - 6 år 1

Mindre än halvtid Halvtid Heltid Totalt

2 Procent 3

(4)

0 0 0

33,6 25,9 40,5

37,5 40,4 22,1

37,5 62,5 0

48 37 58

39 42 23

3 5 0

8 Återstående 40% utgöres av heltidsarbetände mödrar med ett barn. 78 % av mödrarna med två barn arbetar halvtid eller mindre och drygt 22 % är heltidsarbetande mödrar med två barn. Av förvärvsarbetande mödrar med tre barn arbetar 100 % halvtid eller mindre. Knappt 63 % av dessa arbetar halvtid. Av tabell 5 framgår att knappt 68 % av barnen till förvärvsarbetande mödrar efterfrågar antingen daghem- eller familjedaghemsplats. 32 % av barnen till förvärvsarbetande mödrar efterfrågar ej dessa tillsynsformer. Av följande tabeller som hämtats ur undersökningen visar tabell 6 a barnens fördelning på förvärvsarbetande, studerande resp. hemarbetande mödrar, medan tabell 6 b visar mödrarnas fördelning utifrån dessa kriterier. Tabellerna 7—10 redovisar dels vilken tillsyn som ordnats för förvärvsarbetande/studerande mödrars barn, dels mödrarnas önskemål betr. tillsynsform.

Tabell5 Antal barn 0-6 år med förvärvsarbetande mor, fördelat efter efterfrågan, kommunal tillsyn. Efterfrågan av daghem eller familjedaghem

Antal barn 0 - 6 år

Procent

Efterfrågar ej Efterfrågar

121 254

32,3 67,7

100 Totalt

Tabell 6 a Barnens fördelning efter om mödrarna förvärvsarbetar, studerar, är hemarbetande. Förvärvsarbete

Antal barn 0 - 6 år

Procent

Ja Studier Nej

366 9 498

41,9 1,0 57,1

100,0

Totalt

432 SOU 1972:27

Tabell 6 b Fördelningen av mödrar på förvärvsarbetande, studerande, hemarbetande. Förvärvsarbete

Antal mödrar

Procent

Ja Studier Nej

253 7 317

43,8 1,2 55,0

Totalt 577

100,0

Tabell 7 Hur barntillsynen var ordnad vid intervjutillfället. Form av barntillsyn

Antal barn 0 - 6 år

Institutionsdaghem Familjedaghem genom kommunal förmedling Familjedaghem genom egen förmedling Hos nära anhörig Hemhjälp Nära anhörig i hemmet Övrig tillsyn skiftarbete kort arbetstid

8,8

7,7

46 42 51 49

12,3 11,2 13,6 13,1

33,3

100,0

Totalt

Procent

Tabell 8 Förvärvsarbetande mödrars önskemål om barn tillsynsform. Önskad tillsyn

Antal mödrar

Procent

Institutionsdaghem Familjedaghem Hos nära anhörig Hemhjälp Nära anhörig i egna hemmet Övrig tillsyn

119 59 13 32 14 11

48,0 23,8 5,2 12,8 5,7 4,5

Totalt 248

100,0

Tabell 9 Antal barn 0-6 år fördelat efter tillsynsform och moderns arbetstid. Tillsynsform

Arbe tstid

Institutionsdaghem Familjedaghem genom kommunal förmedling Familjedaghem genom egen förmedling Hos nära anhörig Hemhjälp Nära anhörig Övrig Totalt

SOU 1972:27

29 Procent Hel

Halv + heltid

Procent

Halv

Hel

Halv

4,3

12,7

7,9

12,3

8,8

10,8

19 19 21 13 43

14 10 17 14 25

13,8 13,8 15,2 9,4 31,2

13,7 9,8 16,7 13,7 24,5

33 29 38 27 68

13,8 12,1 15,8 11,3 28,3

Tabell 10 Förvärvsarbetande mödrars önskemål om barntillsynsform med uppdelning på halv- och heltidsarbetande. Tillsynsform

Arbetstid

Halv

Procent

Hel

34 22

40 20

40,4 26,2

49,4 24,7

74 42

44,9 25,5

4 14

4 10

4,8 16,7

4,9 12,3

8 24

4,9 14,5

5 2 3

6 1 0

5,9 2,4 3,6

7,5 1,2 0

11 3 3

6,6 1,8 1,8

Totalt 84

100 Hel

Halv + heltid

Halv Institutionsdaghem Familjedaghem Hos nära anhörig (utanför egna hemmet) Hemhjälp Hos nära anhörig (i egna hemmet) Övrig tillsyn Vet ej

434 Procent

100 SOU 1972:27

Bilaga 20.2 Metoder för att göra folkmängdsprognoser för delområden i en kommun 1

Valet av metod för lokala folkmängdsprognoser är beroende av vilka förutsättningar man har i form av personella resurser och statistiskt underlag. Variablernas och prognosresultatens detaljeringsgrad måste därför ändras med hänsyn till de möjligheter som står till buds för att differentiera i modellen ingående faktorer. Även vid valet av prognosområden kan motsvarande differentiering visa sig bli nödvändig. Detta behöver i och för sig inte vara någon nackdel, eftersom man i glesbefolkade områden, där underlag för en finare områdesindelning ofta saknas, kan nöja sig med större prognosområden jämfört med tätbefolkade delar. Genrellt gäller dock att prognoserna skall avse områden som är användbara för bl. a. förskolplanering. Eftersom befolkningsprognoserna bildar underlag för planeringen inom olika sektorer är det viktigt att man söker en indelning, som tillgodoser de sektorer, som är speciellt beroende av förändringar i underlaget, nämligen förskola och skola. Prognosresultaten bör ge antal barn i åldern 0-10 år per åldersklass. Prognoshorisonten bör vara 10-15 år. Några olika metoder för att utföra prognoser för delområden redovisas i det följande: 1. I Malmö har drätselkontorets statistikavdelning gjort en datamodell för delområdesprognoser. Denna modell som bör vara lämplig för större kommuner med tillgång till relativt detaljerat statistiskt underlag har förutom i Malmö provats i bl a Jönköping och Kalmar. I Malmömodellen består prognosarbetet av två delar, dels en totalprognos för hela kommunen och dels delområdesprognoser. Totalprognosen utgör den ram inom vilken delprognoserna skall rymmas. Befolkningen inom varje delområde beräknas somen följd av bostadsbyggande, lägenhetsavgång samt antaganden om boendetäthet och förändringar i åldersstrukturen hos befolkningen inom det befintliga bostadsbeståndet. Delområdena grupperas i olika kategorier med hänsyn till läget såsom inner- eller ytterområden samt efter hustyp och områdets ålder. Fruktsamhetstalen, som ger antalet 0-åringar, differentieras efter vilken kategori delområdena tillhör. Detsamma gäller även för utgles1

Sammanställningen har gjorts av Kjell Oscarsson.

SOU 1972:27

ningstalen, som ger förändringar i boendetäthet och åldersstruktur inom det befintliga bostadsbeståndet. Uppgifter om framtida bostadsbyggande och rivningar fördelas på varje delområde varefter boendetäthetstal och åldersstruktur appliceras på lägenhetstillskott respektive lägehetsavgång. Även denna boendetäthet och åldersstruktur varierar med läge, hustyp och ålder. Sedan delområdesprognoserna räknats fram justeras de så att de tillsammans överensstämmer med prognosen för hela kommunen. Metoden ger folkmängden på valfria åldersklasser för varje år under prognosperioden. Under förutsättning att statistiskt underlag finns tillgängligt för analys av lokala skillnader i fruktsamhet och utglesning samt beträffande bostadsbeståndets förändringar, bör metoden kunna ge noggranna och detaljerade prognoser för delområden. 2. En något enklare metod, som används bl a i Norrköping, ger totalfolkmängden i åldersklasserna 0-6, 7-12 och 13-15 för delområden. Prognostidpunkterna är vart femte år. Liksom beträffande Malmömodellen bör man ha tillgång till specialprogrammet för kommuner vid folk- och bostadsräkningarna. En folkmängdsprognos för hela kommunen antas vara given. Med hjälp av folk- och bostadsräkningarna 1965 och 1970 samt bostadsbyggnadsprogrammet prognosticeras antalet rumsenheter efter lägenheternas byggnadsår inom varje delområde. Dessutom görs en prognos för antalet boende och antalet barn per rumsenhet efter lägenhetens byggnadsår, vilket ger antal boende och antal barn inom respektive delområde. Barn i olika åldersklasser erhålls genom bedömning av andelen av det totala antalet barn i åldern 0-15 år med hänsyn till lägenhetens ålder. För kommuner som saknar specialprogrammet vid folk- och bostadsräkningarna bör förenklade varianter av Malmö- eller Norrköpingsmodellen kunna tillämpas. 3. På uppdrag av Märsta kommun har K-Konsult - i samband med planering av förskolor och skolor - utfört folkmängdsberäkningar för delområden med alternativa utbyggnadstakter. Beräkningarna utgår från en fördelning av antalet tillkommande rumsenheter för varje år inom respektive område och efter hustyp. Boendetäthetens utveckling prognosticeras separat för flerfamiljshus och småhus i enlighet med generella utvecklingstendenser, vilket ger totalfolkmängden för varje utbyggnadsalternativ. Barnantalet beräknas därefter med utgångspunkt från denna total folkmängd. Barnens åldersfördelning vid inflyttningstillfället varieras efter hustyp och med hänsyn till lägenheternas genomsnittliga storlek. Prognosen över nativitetens utveckling görs med hänsyn till lägenhetens storlek och ålder. Utglesningen i åldrarna 0-20 år beräknas slutligen med hjälp av kvarboendetal och differentieras efter lägenhetsstorlek. Bamstugeu tredningens förslag En förenklad variant av främst Malmömodellen kan utnyttjas av åtskilliga kommuner för att göra prognoser för delområden. I många fall måste man arbeta med församlingar som delområden, vilket kan vara en nackdel från planeringssynpunkt. Genom analys av tidigare utglesning mellan folkräkningstillfällena, i 436

SOU 1972:27

kombination med den faktiska förändringen av lägenhetsbeståndet efter hustyp och ålder under samma tidsperiod, kan den framtida utglesningen i åldersgrupperna 0-20 år prognosticeras under förutsättning att prognoser finns för lägenhetsbeståndets framtida förändringar vad avser antal lägenheter och hustyp. Genom motsvarande analys av faktiska förändringar i födelsetal, av antalet kvinnor i åldersgrupperna 15-44 år fördelade på femårsklasser, samt av förändringar i lägenhetsbeståndet kan de framtida lokala födelsetalen prognosticeras. För nya bostadsområden med mer än 200 lägenheter bör separata prognoser upprättas, som skall avstämmas mot totalprognosen. Det är speciellt viktigt att notera den betydelse som lägenhetsstorleken har för boende- och barn täthetens utveckling efter inflyttningen.

SOU 1972:27

Bilaga 20.3 Exempel. Förskolplan lör Halmstads kommunblock

1. Prognos år 1980. Beräkning av behovet av heltidsplatser i syskongrupp (barn ea 2 1/2-7 är) 1.1 Beräkning av efterfrågan frän barn till förvärvsarbetande (fabj mödrar. Tabell 1 Registrera antalet barn 0-15 år för åren 1965 och 1970 (1). Registrera den kvinnliga förvärvsintensiteten (andel fab kvinnor) för samma år (4). Registrera antalet barn med fab moder för samma år (2). Samtliga uppgifter erhålls från folk- och bostadsräkningarna. (Se sammanställning tabell 1). 1.2 Beräkna andelen barn med fab moder för åren 1965 och 1970 (3). 1.3 Kommunens prognoser ger antalet barn i ett-årsklasser för åren 1975, 1980 (1990) (1) samt en bedömning av den framtida kvinnliga förvärvsintensiteten (4). 1.4 Utvecklingen av andelen fab kvinnor och andel barn med fab moder beskrivs i diagram 1. 1.5 Andelen barn med fab moder antas öka minst lika snabbt som andelen fab kvinnor, vilket är rimligt, eftersom alltfler mödrar engageras i arbetskraften i takt med att den kvinnliga förvärvsintensiteten ökar. Den i tabell 1 (5) bildade kvoten 3/4 väntas således öka. 1.6 Ett möjligt antagande är att kvoten 3/4 ökar linjärt under prognosperioden. 1.7 Den sökta faktorn i beräkningen är andelen barn med fab moder (3) för prognosåren (1975, 1980). (3) erhålles som en framskrivning i diagrammet och som minimiprognos gäller att (3) ökar i samma takt som (4). 1.8 För jämförelse registreras utvecklingen i riket som helhet av andelen barn med fab moder. Uppgifterna hämtas från AKU (Se diagram). 1.9 Antalet barn 0-15 med fab moder (2) erhåller genom att multiplicera (1) och (3). 438

SOU 1972:27

Tabell 1 Beräkning av efterfrågan från barn till förvärvsarbetande (fa b) mödrar. Kvinnornas ålder: 16—54 år. Andel f a b kvinnor

3/4

1 Antal barn med Andel barn med f a b f a b moder moder 3 2

14 472 15 630 17 390 19 141

4 637 5 940 6 960 8 040

0,49 0,52 0,53 0,54

0,65 0,73 0,75 0,78

Antal barn 0 - 1 5 år

År

1965 1970 1975 1980

0,32 0,38 0,40 0,42

1.10 Tabell 2 Fördelning på skilda åldersklasser. Fördelningen på rad b. är proportionell mot senaste registrerade fördelning enligt arbetskraftsundersökningen, och beräkningen sker med ett passningsförfarande så att slutsumman stämmer med tabell 1. 1.11 Som kontroll beräknas relationstalet (x) = 1 195, som i exemplet skall stämma med det genomsnittliga antalet barn i varje årsklass. 1.12 Som resultat erhålls antalet barn i varje årsklass med fab moder enligt prognosen. 1.13 I den fortsatta planeringen uppdelas barnen på spädbarn (1-2) = 2 årsklasser, syskongruppsbarn (3-6,5) = 4,5 årsklasser samt barn i fritidshem (6,5-9,5). Det redovisade exemplet behandlar först barn i syskongruppsåldern. Barn som behöver plats i småbarnsgrupp resp. fritidshemsavdelning berörs i punkterna 3 resp. 4. Vid uppdelningen erhålls barnen i syskongruppsåldern genom summering av årsklasserna 3-6 och dessutom halva årsklassen 7-åringar. Totala antalet blir 2 043.

Tabell 2 Fördelning av behovet på skilda årsklasser. Kvinnornas ålder: 16-54 år Är

1965 1970 1975 1980

Antal barn 0 - 1 5 år 1

Antal barn med fab moder 2

Andel barn med Andel fab fab moder kvinnor 4 3

3/4

14 472 15 630 17 259 19 140

4 637 5 940 6 890 8 040

0.32 1 0,38' 0,40 0,42

0,65 0,73 0,75 0,78

0,49 0,52 0,53 0,54

1 Folk och bostadsräkningen för år 1965 ger andel barn med fab moder i gruppen ( 0 - 1 5 år). FoB 1970 ger dessutom andelen barn ( 0 - 6 ) med fab moder. Så småningom kan man därför övergå till att räkna gruppen ( 0 - 6 ) år speciellt.

(Tabell 2 fortsätter på s. 441.) SOU 1972:27

ID

> cr :< > cr •o

Diagram 1 Beräkning av förskolbchov i Halmstads kommunblock. Kvinnornas ålder 16 54 ar, barnens ålder 0 - 1 5 år.

1.14 Allmänna tillägg Tillägg göres för barn till heltidsstuderande. Varje kommun bör söka göra en uppskattning av det procentuella antalet i förhållande till samtliga förvärvsarbetande. Andelen barn till heltidsstuderande mödrar har uppskattats till 2 % av totala antalet barn till fab mödrar. Tillägget blir 41 barn. 440

SOU 1972:27

Tabell 2 forts. År 1975 Barnens ålder

0-2

3-6

7-10

11-15

0-15

Antal barn Andel barn med fab moder Antal barn med fab moder Antal barn med fab moder per åk

3 354

4 348

4 423

5 134

17 259

0,28

0,35

0,41

0,51

0,40

2 618

6 892

431 Relationstal (x) = 1 072 Genomsnittligt antal barn per åk: (yz) = 1 079 x (30 • 0,28 + 4 • 0,41 + 5 • 0,51) = 6 892 x = 1072

a 16 g

f g h

d

e

Antal barn f

0 1 2 3

1 115 1 118 1 121 1 112

1,038 1,036 1,039 1,031

313 313 313 381

4 5 6 7

1095 1 097 1044 1052

1,015 1,017 0,968 0.975

381 381 381 453

387 387 369 442

8 9 10

1 113 1 125 1 133

1,032 1,043 1,050

453 453 453

467 472 / 476.)

Ak

1 079

i

fd g J

S:a behov 1

Per kategori m

649 Småbarn

1 757

Syskongrupp

1 398

Fritidshem

3241 325 393

År 1980 Barnens ålder

0-2

3-6

7-10

11-15

0-15

Antal barn Andel barn med fab moder Antal barn med fab moder Antal barn med fab moder per åk

3 507

4 892

4 800

5 941

19 140

0,31

0,36

0,44

0,52

0,42

1 116

1 728

2 112

3 084

8 040

503 Relationstal (x) = 1 195 Genomsnittligt antal barn per åk: (^) = 1 196 x (3 • 0,31 + 4 • 0,36 + 4 • 0,44 + 5 • 0,52) - 8 040 x (0,93 + 1,44 + 1,76 + 260) = 8 040 x = 1 195 SOU 1972:27

Ak e 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Antal barn f

a 16 g

f

d

g h

1 125 1 175 1 207 1 204

S:a behov 1

Per kategori

i

fd g j

0,941 0,982 1,009 1,007

372 372 372 430

350 365 L 375 435 |

740 Småbarn

1211 1 230 1 247 1 262

1 025 1,028 1,043 1,055

430 430 430 528

442 , 448 555

2 048

Syskongrupp

1 190 1 175 1 173

0,995 0,982 0,981

528 528 528

525 518 518

1 580

Fritidshem

1 196

441 j

>

1.15 Tillägg göres för barn till ensamstående fäder, som efter beräkningen antas utgöra 1 - 2 % av antalet barn med fab moder. Antalet barn till ensamstående fäder antas vara 41, vilket är 2 % av antalet barn med fab moder. 1.16 Resultat Som resultat erhålls den totala prognosticerade efterfrågan på heltidsplatser för kommunen. Efterfrågan blir 2 125 heltidsplatser. 1.17 Kommunens behovstäckning En del föräldrar kommer att välja att svara för tillsynen av sina barn på privat väg och efterfrågan måste reduceras med hänsyn härtill. Kommunerna kan välja att göra avdrag mellan 10 och 25 % av det teoretiskt beräknade behovet. I exemplet svarar kommunen för 75 % av behovet, vilket ger det resulterande nettobehovet 1 594 platser för heltid. 1.18 Efter reduktionen återstår det totala antal platser som efterfrågas i kommunen prognosåret (år 1980). Platserna fördelas på olika institutioner i proportion till den lokala efterfrågan. Beräkningen ger således uppgift om det praktiska behovet av heltidsplatser, och andelen barn motsvarar den tidigare diskuterade faktorn k i ' . Sambandet kan även uttryckas (se avsnitt 20.2.7): Af- .4,5 - k , = Ph 1 000 * där A är folkmängd i kommunen där f är andelen barn i aktuella åldersgrupper och där Ph är behov av heltidsplatser 1 k i = andelen barn, som efterfrågar heltidsplatser i kommunen som helhet. Värdet på k j , som hämtas från kommunens förskolplan, betecknar det praktiska behovet k i , utgör således en sammanfattning av den teoretiska behovsberäkningen och kommunens bedömningar av lämpligt avdrag för privata tillsynsformer.

442 SOU 1972:27

1.19 Behov bland barn med särskilda behov 1 exempel i kapitel 20 beräknas dessa till 10 % av barn 4-6 år som inte har behov av heltidsplatser på grund av moderns förvärvsarbete/studier. För kommunen som helhet gäller således 3-0,1 • A f • ( 1 - k i ) = P barn med särskilda behov. 1 000 2 Lokalisering av förskolor inom kommunen Se tablå I, sid. 447. Siffrorna i kolumnerna hänför sig till texten nedan. 2.1 Olika möjligheter finns att utföra områdesindelningen. Mest rationellt är att utnyttja demopak-områden, vilket emellertid endast är möjligt i kommuner, som genomfört indelning i nyckelkodsområden. I exemplet utgörs områdena av församlingar. 2.2 Antalet barn 0-6 registreras på församlingar dels för (1965) 1970 och dels för prognosåret. I exemplet har således kommunen en folkmängdsprognos på församlingsnivå. 2.3 Andelen barn i de olika församlingarna registreras för (1965) och 1970 och beräknas för prognosåret 1980. Tendenser kan utläsas av utvecklingen genom åren. 2.4 Det lokala behovet av heltidsplatser antas vara proportionellt mot andelen barn (0-6) i varje församling i förhållande till totala antalet barn i kommunen. Summan skall därvid bli densamma som framräknats under 1.17. Nettobehovet 1 594 platser fördelas på församlingarnas i proportion till andelen barn i de aktuella åldrarna. 2.5 Korrigering utförs för den varierande kvinnliga förvärvsintensiteten i olika församlingar (områden) enligt formeln: u -u B b fkv 16-54 KK

bfm- fmBFkv7^4 B K =

fm S:ab fm

B = antal barn i kommunen b = antal barn i delområdet (församlingen) F k och fk = kvinnlig förvärvsintensitet för kommunen resp delområdet Br = antal barn med fab moder i kommunen b f = antal barn med fab moder i delområdet. Korrigeringen för den skiftande kvinnliga förvärvsgraden ger starkast utslag för Oskarström, en typisk industrikommun som består av en enda tätort utan egentlig landsbygd. 2.6 Bland de förvärvsarbetande kvinnorna finns gruppen medhjälpande gifta kvinnor i eget jordbruk. Barnen till dessa anses inte kräva heltidsplatser i full utsträckning. SOU 1972:27

Kommunen kan välja att göra avdrag för en del av det behov, som finns hos barn till medhjälpande kvinnor i familjejordbruk. Beräkningen under 2.5 och 2.6 ger således uppgift om lokala variationer inom kommunen, vilket uttrycks genom faktorn k 2 ' . Behovet av heltidsplatser i delområdet (n) blir An f n . 4 , 5 k , . ky f.Tfr avsnitt l 2 20.7.2.) ,000 2.7 Det resulterade behovet av heltidsplatser registreras på delområden (församlingar). 2.8 Behov av integrerade deltidsplatser bland barn med särskilda behov Inom delområdet beräknas behovet på följande sätt: Resulterande behov av heltidsplatser (7a) uppdelas på årsklasser genom att dividera antalet med 4,5. Totala antalet barn i varje årsklass inom området erhålls genom att dividera kolumn (2) med 7. Genom subtraktion erhålls antalet barn i en årsklass, som inte har tillgång till heltidsplatser. 10 % av dessa i tre årsklasser antas vara barn med särskilda behov. Jämför beräkningsmetoden 3 • 0,1 An fn (1-kj k 2 ), enligt avsnitt 20.7.2 1 000 Behov av deltidsplatser blir resten av barnantalet i en årsklass, som inte har heltidsplatser och som inte utgör barn med särskilda behov. Jämför beräkningsmetoden 0,9 • An • fn (1-kj k 2 ), enligt avsnitt 20.7.2. 1 000 2.9 Befintliga platser registreras på delområden. 2.10 Erforderligt tillskott av platser under prognosperioden registreras på delområden. Nettobehovet noteras med och utan familjedaghemsplatser. Nettobehovet ger uppgift om det totala behovet minskat med det befintliga antalet platser inom respektive område. Speciellt deltidsförskolan i glesbygden är beroende av att utnyttja det befintliga skjutsnätet. Samordning bör ske vilket bl a innebär att endast målpunkter för skjutslinjer bör komma i fråga för lokalisering av deltidsförskolor på landsbygden. Orter registreras på delområden med uppgifter om bl a folkmängd, tillväxttakt, bostadsbyggande samt servicenivå. Speciell hänsyn skall även tas till ortens ställning i kommunplanen (generalplanen). 2.11 Förslag till utbyggnad av nya institutioner. Organisationsformer heltidsplatser/integrerad deltid (A2-typ) 54-80 heltidsplatser i fyra syskongrupper. Typen bör endast

1 k2 - korrektionsfaktor för olika kvinnlig förvärvsintensitet i skilda delar av kommunen. k2 är ett uttryck för lokala variationer i efterfrågan.

444 SOU 1972:27

utnyttjas i undantagsfall inom koncentrerade bostadsområden, speciellt i storstadsregionerna. A-typ 27-40 heltidsplatser, två syskongrupper B-typ 13-20 heltidsplatser, en syskongrupp C-typ 6-12 heltidsplatser, smågruppsförskola Det varierande antalet platser beror på om man tillämpar samordning heltid-deltid eller ej. I utbyggnadsbehovet skall ingå det antal platser som enligt särskilda förskolplaner krävs för nya bostadsområden med minst 200 lägenheter. Som exempel visas planen för Vallås bostadsområde. I en särskild kolumn anges det uppskattade "restbehovet" av platser, sedan institutionsplatserna fördelats. Speciellt inom glesbygden kan avståndet motivera att restbehovet tillgodoses med familjedaghem. Förslag till utbyggnad i nya bostadsområden med minst 200 lägenheter skall direkt kunna hämtas från den särskilda förskolplanen, som bl a anger behovet uppdelat på permanenta och temporära platser. I exemplet ingår sex förskolor för Vallås och tre för Fyllinge (nya bostadsområden). 2.12 Utbyggnad av deltidsplatser: Antalet barn som efterfrågar deltidsplatser erhålls som skillnaden mellan totala antalet barn inom området i åldersklasser och det antal barn i samma grupp som har tillgång till heltidsplatser (se 2.8). Alternativt kan man räkna med en eller två åldersklasser. I exemplet förutsätts att endast 6-åringar skall ha tillgång till allmän deltidsförskola. De integrerade platserna registreras i särskild kolumn och därefter kan behovet av fristående avdelningar bestämmas. (2x20, 2x15 i varje dubbelgrupp). I mindre orter med ringa underlag anordnas enkelgrupper. 2.13 Kommunernas förslag till utbyggnad av nya institutioner redovisas efter uppgifterna i kelp (kommunalekonomisk långtidsplanering) med angivande av etappindelning (förslag till utbyggnadsår). För prognosperiodens andra femårsperiod redovisas det antal institutioner, som fordras för att kommunerna skall kunna klara det praktiska behovet. 3 Beräkning av behovet av platser för småbarn. Prognosår 1980 Beräkningen av behovet av småbarnsplatser utföres analogt med beräkningen av syskongruppsphtser, med undantag för att inget tillägg göres för barn med särskilda behov. I exemplet erhålls 740 småbarn i åldern 1-2 år med förvärvsarbetande moder. Tillägg göres för barn till heltidsstuderande mödrar och ensamstående fäder med tillsammans 4 % av totala antalet barn till fab mödrar. Tillägget blir totalt 30 småbarn. Det prognosticerade behovet blir således 770 platser. Den kommunala behovstäckningen är 75 % vilket innebär ett praktiskt behov för kommunen på 578 småbarnsplatser.

SOU 1972:27

4 Beräkning av behovet av platser för barn i fritidshem 1980 I exemplet finns 1980 1 398 lågstadiebarn med fab moder. Göres motsvarande tillägg för heltidsstuderande mödrar och ensamstående fäder blir det totala behovet av fritidshemsplatser 1 454. Om kommunen svarar för 75 % därav erfordras 1 090 fritidshemsplatser i kommunal regi.

446 SOU 1972:27

—TT"'!" I a tu i3>" -aa r •0

c

io

«

c

I

-

CM

r

G

•a-a

vi

K)

-

CM

C

E O» a.

i f3 i

-

-

S

a «>

NtMcjcM

•3

=s -o 1 E

i

Al4<i -l

n _ •11

10 3 IZ -0

c

t

in 0

1 II

CO

F

i) i

Is 5i

E

ä

£

u

ty 0- C

5* i i i vS

fl 21 <

o

i*

3 0O

m

£

C

Il

<

3 * 3 te o r o .2

m in

m in in

0 0

ca

*i-

JJI

co

<

?>fc -a

—

•*

— "~

n N-

§§§ in K>

Mro-

y

<

^

ca'

ca S-

«3

\\ CVJ

£J 0. a.

oa ca

in

ca

•

in

J

1, iif

»O

C- vo CO

in

in

* •

§§

88 SIS i §

o> ca

tro

O / f l l -

»•

Ift

•g c . S | i na 1 :

8 8§

-a- ca

S

<o ca

ro in

< (0 Q. tt.

0 O.

r?r?r?

§§i

!C8 S §

^S8

*8

o- ca

— 51~

-<- CJ

w 3 K

•a- T- r > OJ K l

t^ m Kl

in in Ki

O in

O in

0 0 0 0 !\J CM ft (\l

8 Å t j !\l i-

1 OJ

«

OJ r-

N

^

.

*

8 VÖ

m

CM 1

4 L

«

1 0

c

Ib

0 CJ

CM .0 0

i

Kl

'

'

00 0 c\j c a — 10 0 0

0 J3 J l 0 " evi 00 ca — 10 i n

1 1

1 ca 0 K)

"•••B

1 ca

^

— **

ro ro "-

^w

tKl

in

-*; l o

t^

8 0-

lo1*

(0

CA

U

•a-

r>

m

Sfi

Kl O

^

ö

O"

s

CO

O"

$*

a t-

o

-

S OJ

co ca m -c

vO 0 0

o> ca Kl

yi

m

s

ro

er

$ inro ca 1

ca 0'

I 1 i

ao ca

0'

(i 0

\ 0 K) 3?^ = in j ; in ca

0-

*-

P

— (0 3D 0^ " o a S rm - ?s m N *-

la ?i

it

Po

? 30. 2 S ! n ~

0-

£ 0

§ ? ? ca 1 1 1

K<

K)

ca

8 O C»

N W N o 0 ro" öÖ 0 * öra O

va in cO

CM

0 SJ*

ca

NO

r>

ca

K» if)

m

n

7^

"". ca O

B

t

ö

O"

or 0

O

Ö

ö

9;

s^

ö

jc

in

fl §

3 3 u

<

0-

.?

Sps

ägg 8* ca

| 1 1 g--a

£

c 5 JJ

"£

E 0

1/1 £ 1/) ca

B

5 P S

ca

m K)

§

1 S* 1

C

u

c

t— Ci — f

ii in*

3 to Q:

i l i!

IT

in c c > IU--0

a

I O

a. c

./i

II 1 1

X L •O

• • "

E o

«

s? s

sz

i?

0 I §, 2

ca

ö

in'

0'

in

K

&&( 28 as 5 § § 88 a 0 0 er a O

S"

r- !5 K> O fcsS g ~ •? 3 5 SCoa § 28 g 0 0 0 0 0 5 ^8 o ' o a o ' e r a a ö ö a et ö 0" ö O ' O ' 0 a a •1 SBÖjöEi ca 3 Ki ? - ?8 S r S f i •0) N Kr>l Re ca cl to ro ca ^Sca

0 f

l_

1 1

?c?a

<

life

* i

td

, 3 i fe m

c

CM

8 m

s

in

ca

8 1

1 1

a

0- -a- ;S e> ^ » - j n

8 2g£

H

in

|

H

111 i i

•0

ca '•*•

fil il] 1

<

ca

a

1 TJ

-4"

i

-«

>•

11 S Kl

0 *o *o — in 0 ca

in

O- O

T i * I 1*1

1 Sli Ig

1 5--C <J3

= 0 CO

m to ca

»-

TS C

N

? ! B e

oa

O

~c 0 - -O Cf

•#•

"5 •O . a

c

<o

tu

ca

0 Jfj O

tfi

ca

t e ;S ! r » i ^ 8

i i i -a <

z

se

-C Jt -X3

•0

X

S 1

SS äg

f i al o. O

y

SJ

"ÖL

ca'

i

11 U*1 £

1 '1r>° 0

< ca 0

a

o

I

CJ

*•

m

3 2 [Q

£

i 11

£33

1 t - •+ r- ca ca

S= ca

§if

su

ca

r> r- in -o

5 g < 1

cc

-

M

-

in

2:

<

~r

^

i

-

II 11

•a

a

I

"" K)

l2 '_,

!

"•

g

1 &

IE 1 'S 0

o-fc J

HALMSTADS KOMMUN

HVITE

FALKENBERGS KOMMUN

KOMMUNBLOCK

l

\ SlöttJkra

Slenmge"^) R d v i n g e S

Har pl inge

I

KR0N0-

•

BER6S

j Ovroby

*>

LAN

Vopnö Snöstorp

• • » • o

HA1 S:T NIKOLAI

*• ••

MARTIN LUTHER

••• ••* • • • •

Laholmsbukten

SNÖSTORP

••• •••

Eldsberga ;

••© 5

LAHOLMS

KOMMUNBLOCK

INSTITUTIONER • HELTID TYP A o " " B

o

"

•

DELTID

- c

it

SOU 1972:27

Bilaga 20.4 Särskild förskolplan för Vallås bostadsområde, Halmstads kommun 1

Barn i syskongruppsåldern (från tre år till skolstarten). Tidpunkter för prognos: Det maximala skedet och "normala"skedet. Den särskilda förskolplanen ger ökad detaljering jämfört med beräkningarna av förskolbehovet i översiktsplanen. Den särskilda förskolpanen skall redovisa förslag till organisation av förskolan inom området och därmed ge underlag för utbyggnad till full behovstäckning. Förutsättningar 1. Området kommer totalt att inrymma 3235 lägenheter, fördelade på 700 lägenheter i småhus och 2535 lägenheter i flerfamiljshus. 2. Prognos för totalfolkmängd och barnantal i olika åldersgrupper (se tabell 1). 3. Prognos för totalfolkmängd under "normalskedet" se tabell. Beräkningar. Permanent behov 4. Antalet invånare beräknas vara ca 8 800 under normalskedet, vilket motsvarar 2,72 boende/lägenhet i genomsnitt. 5. Andelen barn i varje årsklass antas vara 13 promille under normalskedet, vilket ger 114 barn i genomsnitt i varje årsklass. 6. Enligt kommunens förskolplan kommer andelen barn (3-6) med fab moder att vara 0,36 år 1980. Detta värde kan överslagsmässigt användas även för en något längre tidshorisont. Kommunen kan också välja att höja värdet för att möta det ökade behovet i samband med att den kvinnliga förvärvsintensiteten väntas stiga ytterligare. Höjningen kan vara motiverad eftersom normalskedet för området sträcker sig fram mot år 2000. 7. Behovet av heltidsplatser ökar på grund av efterfrågan från barn till heltidsstuderande mödrar och barn till ensamstående fäder. Enligt förskolplanen är behovet fyra procent av antalet barn till fab mödrar. beräkningarna är utförda i samarbete med Lars Erik Larzenius och Kjell Oscarsson. SOU 1972:27 30

8. Kommunen antas ha beslutat att svara för 75 % av det teoretiskt beräknade behovet. 9. Behovet av heltidsplatser (enligt avsnitt 20.7.2 i kapitel 20): p =

h fro-- 4 ' 5 k r k 2 d ä r

A f _ 8800- 13 _11114A 1000 " 1000 " kj = 0,36 • 1,04 • 0,75 = 0,28 och k 2 = 1,02 Värdet på k 2 som uttrycker en variation i den lokala förvärvsintensiteten bland kvinnor hämtas i förskolplanen från den församling (område) där det nya bostadsområdet ligger. P h = 114 • 4,5 • 0,28 • 1,02 = 147 platser för heltid. 10. Barn med särskilda behov Tio procent av de barn (4—6 år) som inte har heltidsplatser, väntas efterfråga integrerade deltidsplatser eller heltidsplatser. I varje årsklass har 33 barn heltidsplatser, tio procent av återstoden i tre årsklasser blir 24 barn. 3-0,1 . TQTJÖ (1 — k-. - k 2 ) behov av platser för barn med särskilda behov. 11. Behov av deltidsplatser Restpost för en årsklass. Totalt 114 barn, 33 har heltidsplatser, 8 är barn med särskilda behov (integrerad deltid). Rest: 73 barn kräver deltidsplatser.

°- 9 TOöO- k r k ^ p d 12. Permanent behov under normalskedet 147 heltidsplatser. 24 integrerade deltidsplatser för barn med särskilda behov. 73 deltidsplatser. Totalt 244 barn kräver någon form av förskolplats. 13. Förslag till organisationsformer En förskola av standardtyp (A) rymmer 40 barn och förskolan kan organiseras så att 13 finns i integrerade deltidsplatser. a. Med sex förskolor erhålls 6.- 40 = 240 barn i heltid eller deltid. 147 går åt för de barn, som har behov av heltid, och resten (93) används för den integrerade deltiden. 97 barn har behov av integrerade deltidsplatser. 4 barn måste få tillgång till deltidsplatser i en annan grupp, t ex i grannområde. 450

SOU 1972:27

b. Med fem förskolor erhålls 5 • 40 = 200 barn i heltid eller deltid. I detta fall kan endast 53 barn utnyttja integrerade deltidsplatser, och för 44 barn måste ordnas separat deltidsplats. En separat deltidsförskola med 20 platser ger utrymme för 40 barn, och dessutom måste deltidsplatser ordnas för ytterligare 4 barn. 14. Markbehov Varje plats kräver minst 50 kvm, och utredningen diskuterar en ökning till 80-100 kvm. En förskola, som utnyttjas för 27 heltidsplatser och 13 deltidsplatser rymmer totalt 34 platser under normalskedet och kräver således 34 • 50 kvm = 1 700 kvm. I nya områden måste man emellertid räkna med att alla platser behövs för heltiden under det maximala skedet och förskolan måste dimensioneras för 40 • 50 kvm minimum. Om möjligt bör tomtytan vara 40 • 80 kvm, alltså 3 200 kvm. 15. Temporärt behov under maximala skedet Enligt folkmängsprognosen finns 1 895 barn (0-6) under det maximala skedet och således 270 barn i varje årsklass. Antalet barn under det maximala skedet är 2,36 gånger så stort som under normalskedet. 16. Markbehov under det maximala skedet Kommunen måste besluta om hur man avser att tillgodose behovet av platser under det maximala skedet, innan det är möjligt att göra markreservation. Enligt förslaget (20.7.4) krävs olika marktyper beroende på om man ordnar de temporära institutionerna i flyttbara eller flexibla byggnader eller om man väljer att hyra lägenheter i bostadshus. Antalet familjedaghem och möjligheten att utnyttja institutioner i grannområden påverkar också markbehovet under det maximala skedet. 17. Permanent behov av småbarnsplatser Andelen barn i åldern 1—2 år med fab moder beräknas vara 0,31 enligt förskolplanen. Följande värden erhålls på k,: kj = 0,31 • 1,04 • 0,75 = 0,24, k 2 = 1,02 Det permanenta behovet av heltidsplatser för småbarn blir: 114-2 0,24- 1,02 = 56 De 56 småbarnsplatserna kan lämpligen fördelas på 5 institutioner. 18. Temporärt behov av småbarnsplatser under det maximala skedet. 56 • 2,36 = 132 spädbarnsplatser. I temporära lokaler och familjedaghem krävs 132 — 56 = 76 platser. SOU 1972:27

SÄRSKILD FÖRSKOLPLAN FÖR VALLÄS BOSTADSOMRÅDE BEHOV AV HELTIDSPLATSER

FÖR BARNO-6.5) SYSKON GRUPPSÄLDERN

ANTAL BARN 400 370 = 2.36» 157 FAMILJEDAGHEM MAX 107. TEMPORARA FORSKOLOR FLYTTBARA OCH FLEXIBLA BYGGNADER HYRDA LOKALER TRANSPORT TILL ANDRA OMRÅDEN

300-

200157 BEHOV UNDER"NORMALSKEDETPERMANENTA FÖRSKOLOR

100-

1975 SÄRSKILD FÖRSKOLPLAN

2000 FÖR VALLÄS BOSTADSOMRÅDE

ANTAL BARN (3-6.5) SYSKONGRUPPSÅLDERN ANTAL BARN MAXIMALT ANTAL BARN 1215

1000-

^ • ^ J * NORMALSKEDE" 512 500-

-

FAKTISK UTVECKLING

/ /

PROGNOS FÖR VALLÅS

2000 SOU 1972:27

19. Permanent behov av fritidshemsplatser Andelen lågstadiebarn med fab moder beräknas vara 0,44 enligt förskolplanen. Följande värden erhålls på k,: kj = 0,44 • 1,04 • 0,75 = 0,34, k 2 = 1,02 Det permanenta behovet av fritidshemsplatser blir: 1 1 4 - 3 - 0,34 • 1,02 = 119 fritidshemsplatser 20. Temporärt behov av fritidshemsplatser under det maximala skedet 119 • 2,36 = 281 fritidshemsplatser. Permanen t folkmängdsunderlag för Vallås Beräkningarna syftar till att ange folkmängden efter det att utglesningen har pågått så länge att befolkningstalet har stabiliserats. På lång sikt sker en trendmässig minskning av boendetätheten. De stora svängningarna inom ett bostadsområde kan dock anses avslutade efter cirka 20 år efter områdets färdigställande. Siffrorna kan antagas gälla från år 1985. (Se vidare tabellerna 2-5.) Den särskilda förskolplanen illustreras av kartan på sid. 455.

Tabell 1 Vallås bostadsområde. Folkmängd och barnantal. Totalt. Barn 0--6 år

Barn i ]»rundskola 7 - 1 5 år

År 31.12

Totalt antal

Antal barn 0 - 1 5 år

Antal

1970 1971 1972

909 2 220 3 774

242 579 1 026

149 357 633

61,6 61,7 61,7

1973 1974 1975

5 397 6 949 8 234

1 598 2 162 2 649

984 1 332 1 599

1976 1977 1978

9 042 9 681 9 835

3 029 3 324 3 442

1979 1980 1981

9 983 10 124 10 226

1982 1983 1984 1985 1986 1987

Lågstad 7 - 9 år

Mellan- Högstad stad 13-15 år 10-12åi

93 222 393

37 100 176

31 71 115

25 51 102

61,6 61,5 60,4

614 830 1 050

270 363 433

195 270 350

149 197 267

1 776 1 894 1 895

58,6 57,0 55,1

1 253 1430 1 547

490 555 598

425 485 507

338 390 442

3 526 3 582 3 601

1 850 1 775 1 679

52,5 49,6 46,6

1 676 1 807 1 922

660 700 713

530 575 635

486 532 574

10 269 10 237 10 205

3 592 3 551 3 491

1 579 1 491 1 394

44,0 42,0 39,9

2013 2 060 2 097

700 675 650

705 739 745

608 646 702

10 140 10 043 9 946

3 384 3 241 3 123

1 328 1 249 1 188

39,2 38,5 38,0

2 056 1 992 1 935

590 530 480

720 686 660

746 776 795

SOU 1972:27

Proc andel av 0 - 1 5 år

Totalt antal

Tabell 2 Folkmängd i Vallås omkring år 1985. Total folkmängd Vallås

Hela området

Flerfamiljshusdelen

Småhusdelen

Folkmängd Antal lägenheter Antal rumsenheter Antal Boende/lgh Antal Boende/Re Antal Re/lgh

8 800 3 230 12 840 2,72 0,685 3,97

6 600 2 530 8 930 2,60 0,739 3,52

2 200 700 3 910 3,14 0,563 5,60

Tabell 3 Barnantalet i Vallås omkring år 1985. Barnantal Vallås ( 0 - 1 5 år)

Hela området

%av Folkmgd

Flerfamiljshusdelen

% av Folkmgd

Småhus- %av Folkmgd delen

Antal barn Barn/lgh Barn/Re

2 100 0,65 0,164

1 500 0,60 0,168

600 0,85 0,153

Tabell 4 Barn i olika åldersgrupper med uppdelning i flerfamiljs- resp småhusdel i Vallås ca år 1985. Antal barn

Flerfamifjshusdelen Småhusdelen Hela området

0-6

7-15

7-9

10-12

13-15

600 180 780

900 420 1 320

270 120 390

300 140

330 160

490 Tabell 5 Andel barn i olika åldersklasser i % av det totala antalet barn i Valläs ca är 1985. Andel ba rniolikaålderskl asseri% av total a antalet barn

Flerfamiljshusdelen Småhusdelen Hela området

0-6

7-9

10-12

13-15

40 30 37

18 20 19

20 23 21

22 27 23

SOU 1972:27

SÄRSKILD FÖRSKOLPLAN FOR VALLÅS BOSTADSOMRÅDE

iiiiiiiiijiii CENTRUM } % § $ $ SKOLA HHill FLERFAM.HUS ENFAM.HUS £ £ |

800 900

A-OMRÅDE

9 PERMANENT INSTITUTION

.A.

TEMPORÄR

SOU 1972:27

1000 M

Bilaga 20.5 Beräkning av markareal för förskolans ändamål1

Förskolnorm Till varje förskola skall finnas välbelägna, tillräckligt stora och för lekoch utevistelse lämpliga ytor. För att detta skall vara tillförsäkrat varje förskola är det lämpligt att uppställa en norm för beräkning av dess markytor. Normen bör utfärdas som anvisning med stöd i förskollagen och byggnadslagen. Den bör kunna ligga till grund för planeringen såväl pä översiktlig nivå som på detaljplanenivå. Normens syfte är att hävda förskolans berättigade krav på utrymme i bebyggelsen. Särskilt väsentligt är detta i bebyggelsetyper där förskolbarnens alternativa lekmöjligheter begränsas exempelvis på grund av hög bebyggelsetäthet eller högt allmänt utnyttjande av intilliggande lekområde och lekparker. I befintliga bostadsområden med svårigheter att tillgodose behovet av stora, fria lekytor bör dock normen ej fä hindra tillkomsten av förskolor. Förskolans markbehov bör beräknas med hänsyn till det maximala antal barn som samtidigt kommer att vistas vid respektive enhet. Huvudregeln är att förskolan skall disponera minst 20 m2 användbar utomhuslekyta per plats i anslutning till dess lokaler. För att skapa goda förutsättningar att genomföra det pedagogiska programmet är det dock önskvärt att förskolan disponerar ca 40 m2 användbar utomhuslekyta per plats. Dessa ytor bör uppfylla de solvärdesrekommendationer för lekplatser som utfärdas av statens planverk och bostadsstyrelsen. Beräkningen av erforderlig markareal för förskolan är beroende av om den ligger på särskild tomt eller ej. För permanent förskola med heltidsplatser och möjlighet till integrerade deltidsplatser, som uppförs på egen tomt skall för tomtmark reserveras en yta av minst 50 m2 per plats exklusive parkering. Det är dock önskvärt att reservera 80-100 m2 tomtyta per plats exklusive parkering. Dessa tomtytor bedöms vara tillräckliga för att det på förskoltomten skall vara möjligt att anordna de i huvudregeln angivna utomhuslekytorna. För förskolor som anordnas på egen tomt men med temporära 1

Utarbetad i samrad med statens planverk, utveeklingsbyrän, detaljplanesektionen.

456 SOU 1972:27

lokaler (flyttbara eller flexibla) skall de ytor avsättas som angivits för permanenta lokaler. Huvudregeln att förskolan skall disponera en användbar utomhuslekyta av minst 20 m2 per plats, medan 40 m2 per plats är önskvärt bör gälla även för separata deltidsgrupper. Vid denna förskolform kan viss del av den disponibla lekytan utgöras av mark utanför den egna tomten. Det bör observeras att antalet barn normalt är dubbelt så stort som platsantalet vid deltidsförskola på grund av uppdelningen i för- och eftermiddagsgrupper. Även vid temporära förskolor som anordnas i förhyrda lokaler, i lägenheter i en- eller flerfamiljshus skall disponeras en användbar utomhuslekyta av minst 20 m2 per plats medan 40 m2 per plats är önskvärt. I de fall lokalerna utgörs av enfamiljshus kan lekytan huvudsakligen ligga på den egna tomten men kan eventuellt också till en del ingå i anslutande lekområde. Då lokalerna utgörs av lägenhet i flerfamiljshus bör någon del av den disponerade lekytan kunna avgränsas för förskolans behov. Dä hela eller delar av den disponibla utomhuslekytan ligger på annan mark än förskoltomt förutsätts att lekområdet utan olägenhet kan användas gemensamt av barnen vid förskolan och övriga barn. Det är därför väsentligt att lekområdet i förskolans närhet dimensioneras för det maximala antal barn som kommer att vistas där samtidigt.

SOU 1972:27

21 Utbildningskomplettering för förskolans personal

Enligt tilläggsdirektiv av den 17 juni 1970 fick barnstugeutredningen i uppdrag att utreda frågan om fortbildning av den personal som är sysselsatt inom barnstugeverksamheten.1 Där framhålls att omfattningen och utformningen av en sådan fortbildning skall bedömas samt förslag utarbetas till organisation och ansvarsfördelning. En utgångspunkt bör enligt direktiven vara att fortbildningsverksamheten skall bekostas av huvudmannen för barnstugorna. 21.1 De olika personalgruppernas nuvarande grundutbildning Den personal som tjänstgör i förskolorna har varierande utbildningsbakgrund. Som föreståndare tjänstgör dels förskollärare, dels barnavårdslärare. Vid bristsituationer upprätthåller i vissa fall barnskötare eller personal med annan utbildning sådana tjänster. Som lärar- och vårdpersonal samt ekonomipersonal tjänstgör förskollärare, barnskötare, kokerskor, köksbiträden samt städpersonal. 21.1.1 Förskollärarnas grundutbildning Förskollärarutbildningen är tvåårig. Den är förlagd till förskolseminarier. Särskilda förkunskapskrav om praktik gäller för tillträde till utbildningen. Dessa utgör för närvarande 16 veckors praktik i familj med spädbarn under 8 månaders ålder eller på institution eller motsvarande barnavårdskurs, samt 16 veckors praktik under utbildad förskollärares ledning på institution av typ lekskola, daghem osv. Förskollärarna har ofta en barnskötarutbildning om en termin eller 34 veckor som förutbildning. Undervisningen vid förskoleseminarierna har skett enligt reviderad provisorisk timplan för förskoleseminarierna av den 1 juli 1968. Under perioden för praktisk lärarutbildning beräknades undervisning i läro- och övningsämnen omfatta ca 6 timmar per vecka, dvs sammanlagt 102 timmar per årskurs. Lämpligen borde därvid behandlas vissa avsnitt av ämnena barnobservationer, metodik, musik och rytmik. 1

Se bilaga 1.

458 SOU 1972:27

På timplanen upptagna ämnen är obligatoriska. Ämnesstudierna - utom blocket Skapande verksamhet - och blocket Pedagogik samt Metodik omfattade totalt 950 lärarkandidattimmar per klass. För blocket "Skapande verksamhet" var avsatta totalt 408 lärarkandidattimmar per klass. "Metodik" omfattade totalt 304 lärarkandidattimmar. Blocket "Skapande verksamhet, Bild och formarbete" hade ett relativt högt timtal. Pedagogikblocket, med ämnen som barnpsykiatri och barnobservationer, hade ett något lägre timtal totalt. Den timplan som för närvarande tillämpas är fastställd av Kungl Maj:t 27.5 1970 och av skolöverstyrelsen den 26.6 1970. Det totala antalet lärarkandidattimmar i ämnesstudier, pedagogik, metodik och specialarbete kan förslagsvis fördelas på de fyra utbildningsterminerna, TI - T4. Undervisningen organiseras i varierande gruppstorlekar. På timplanen upptagna ämnen är obligatoriska. Under TI och T4 ägnas undervisningen åt läro- och övningsämnen. Till T2 och T3 förläggs dels praktik, dels viss undervisning i läro- och övningsämnen. Undervisningen i läro- och övningsämnen ägnas under T2 företrädesvis åt ämnet Skapande verksamhet samt åt pedagogik, metodik och specialarbete, under T3 företrädesvis åt pedagogik och metodik. Blocket Skapande verksamhet - Bild och formarbete har i stort sett samma totala timantal som i 1968 års timplan. Inom pedagogikblocket kan man däremot notera att ämnet Barnobservationer fått ett högre timtal. Tidigare hade ämnet 102 timmar. I den senaste läroplanen har det tilldelats 118 timmar. Totalt har pedagogikblocket ökat från 374 timmar till 426 timmar. Därvid har det tidigare fristående ämnet Mentalhygien byggts in med oförändrat timtal, dvs 34 timmar. Praktiken inriktas under T2 på auskultationer i anslutning till undervisningen i metodik, under T3 på praktik under handledning. Av de cirka 700 lärarkandidattimmarna för handledd praktik anslås cirka 85 lärarkandidattimmar för praktikmetodik. 1 förhållande till 1968 års timplan har den praktiska lärarutbildningen skurits ned med 171 timmar totalt. Den omfattar totalt 900 lärarkandidattimmar. Utbildningens mål är definierat på följande sätt: "Förskoleseminarierna har till ändamål att utbilda förskollärare, skickade att tjänstgöra i lekskolor och daghem. Utbildningen syftar till att göra de blivande lärarna väl medvetna om förskolpedagogikens mål, innehåll och arbetsformer samt hos dem väcka insikt om betydelsen av ständig förkovran och förnyelse." Lärarutbildningens innehåll, struktur och arbetssätt, förkovran och förnyelse formuleras i Mål och Riktlinjer för förskollärarutbildningen. 21.1.2 Barnavårdslärarnas grundutbildning Barnavårdslärarutbildningen är treårig. Den är förlagd till seminarier för huslig utbildning. Särskilda förkunskapskrav om praktik gäller för tillträde till utbildningen. Dessa utgör dels en terminskurs vid hemteknisk skola eller lanthushållsskola om minst fem månader, dels yrkeskurs vid barnavårdsskola om minst 34 veckor, dels två månaders praktik i hem SOU 1972:27

med barn under skolåldern. Yrkeskursen vid barnavårdsskola, omfattande 34 veckor, är identisk med den kurs som utgjort barnsköterskornas grundutbildning. Barnavårdslärarna har således en fullständig barnsköterskeutbildning som bas för sin lärarutbildning. Det totala timtalet för undervisningen utgör 3 540 timmar. Hälften av timantalet utgörs av utbildning inom institutioner (1 880 tim). Inom ramen för den övriga delen av utbildningen har t ex blocket "Skapande verksamhet" ett lågt timtal (80 tim). Ämnet Musik förekommer överhuvud inte i utbildningen. De speciella vårdämnena överväger (totalt 580 tim). Psykologi med observationer, Pedagogik och Metodik har samma totala timtal. 21.1.3 Barnskötarnas grundutbildning Enligt äldre läroplaner har en varierande utbildning i fråga om längd och kvalitet förekommit för barnskötare. Två yrkeskurser förekommer, dels en enterminskurs, dels en 34-veckorskurs. I såväl enterminskursen (småbarnsvård) som 34-veckorskursen ligger tyngdpunkten i utbildningen på "Yrkesarbete" med 30 veckotimmars yrkesarbete vid barnavårdsinstitution, sömnad och hemvård. Yrkesteorin omfattar endast tre veckotimmar, varav två i barnavårdslära och en i sysselsättningsmetodik. Barnavårdsläran omfattar till stor del undervisning om barns näringsbehov, tillagning av lämplig föda, dietmat osv. barnmöbler, bäddutrustning, barnkläder, skötsaker med demonstrationer; barns dagliga vård, utevistelse m m. Sysselsättningsmetodiken - det som skulle motsvara förskollärarnas block "Skapande verksamhet" - omfattar som nämnts en veckotimme på schemat. Tyngdpunkten i utbildningen ligger på vårdmomenten. Utvecklingspsykologi, barnobservationer m m har inte en lika framskjuten ställning. I och med gymnasieskolans införande den 1 juli 1971 är ovannämnda kurser under successiv avveckling. Utbildning i barnavård läggs inom tvåårig gymnasielinje, dvs linje nr 16 vårdlinje med följande grenar: Barna- och ungdomsvård, Hälso- och sjukvård samt Åldringsvård, Psykiatrisk vård. Variant för barnsjukvård finns efter 13 veckor i årskurs 2. Av timplanerna framgår att man sökt bygga upp en utbildning efter den modell som Yrkesutbildningsberedningen föreslog för gymnasieskolans yrkesinriktade linjer. Principen om ett basutbildningsblock med däröver liggande successiv specialisering har dock till en del frångåtts. Vad gäller grenen för barna- och ungdomsvård sker specialisering under perioderna 2 och 3 på barnkunskap och barnavårdspraktik efter ett gemensamt utbildningsblock om 13 veckor i årskurs 1. Tonvikten i den gemensamma vårdkunskapsutbildningen ligger på följande huvudmoment: Anatomi och fysiologi, Mikrobiologi och hygien, Socialmedicin, Hälso- och sjukvård, Åldringsvård, Psykologiska aspekter i vårdarbetet. Arbetsplatsens skyddsfrågor. Moment som Bamkunskap och Psykologi har båda lägre timantal. Vårdaspekterna överväger även i den nya utbildningen i gymnasieskolan. 460

SOU 1972:27

Årskurs 2 visar samma planering med Anatomi och fysiologi, Mikrobiologi och hygien samt Sjukdomslära. De pedagogiska och sociologiska momenten i utbildningen är omfångsmässigt mindre väl tillgodosedda. Sammanfattningsvis kan fastslås att i såväl den äldre utbildningen för barnsköterskor som i den inom gymnasieskolan 1971 vårdmomenten har större omfång än psykologiska, pedagogiska och sociologiska moment. Detta måste enligt utredningens mening beaktas vid strukturering av såväl utbildningskomplettering som av regelbundet återkommande fortbildning. 21.1.4 Kökspersonalens utbildning Ekonomibiträden och kokerskor kan få sin utbildning vid storhushållstekniska yrkeskurser. Upplärning på arbetsplatsen kan också förekomma. Hemmafruar som gått ut i arbetslivet efter en period av enbart hemarbete förekommer också i stor utsträckning. Särskild yrkeskurs för kokerskor och kockar har hittills funnits vid vissa yrkesskolor. Kursen är uppdelad på tre linjer. Linje 2, Utbildning till sjukhuskök, kök i vårdhem, barnavårdsinstitutioner, militära inrättningar och liknande, är den som närmast torde ha genomgåtts av den kökspersonal som har längre utbildning. Hemteknisk skola och lanthushållsskola har också varit grundutbildning för tjänster i barninstitutioner. Basutbildningen varierar således för denna personalgrupp. Någon utbildning i t ex psykologi eller pedagogik har som regel inte ingått. Inom den nya gymnasieskolan kommer storhushållsutbildning att meddelas inom två linjer, båda tvååriga: Konsumtionslinje, gren för storhushåll och restaurang, samt Livsmedelsteknisk linje, gren för storhushåll. (Om både linjerna finns vid en gymnasieskola, ligger dock grenen för storhushåll och restaurang alltid inom livsmedelstekniska linjen.) Enligt timplanerna ingår ämnet psykologi i storhushållsgrenen med en veckotimme i terminskurs 2 inom årskurs 1 samt en veckotimme i årskurs 2 på konsumtionslinjen. På livsmedelsteknisk linje däremot är psykologi inte obligatoriskt ämne utan konkurrerar med övriga tillvalsämnen. Med tanke på den viktiga roll ekonomipersonalen har i arbetslaget i förskolan torde en komplettering av timplanernas innehåll med psykologiutbildning vara angelägen i fortbildningen av denna personalgrupp.

21.2 Nuvarande fortbildning av förskolpersonal 21.2.1 Fortbildning anordnad av skolöverstyrelsen Skolöverstyrelsen har ett tämligen rikt utbud av fortbildningskurser för lärare på olika stadier. Flertalet av dessa kurser är förlagda till sommarferierna. Sommarkurserna svarar dock inte på något sätt mot den stora efterfrågan på fortbildning som de olika läroplansrevisionerna accentuerat. Vad gäller förskolan är kursutbudet alltjämt begränsat. Sommaren 1971 anordnades sex fortbildningskurser omfattande fem dagar vardera för förskollärare. Fem kurser anordnades för blandade SOU 1972:27

lärargrupper såsom förskollärare, fritidspedagoger, lågstadielärare, lärarutbildare, klasslärare och speciallärare. För handledare i förskollärarutbildningen stod tre kurser till buds och för samma grupp inom barnavårdslärarutbildningen en kurs. Efter önskemål från förskollärarna täcker dessa fortbildningskurser olika områden. Blocket "Skapande verksamhet" har varit stående fortbildningsämne. Syftet med kurserna med detta ämnesinnehåll är "att genom praktiska övningar och utbyte av erfarenheter från den egna undervisningen ge deltagarna vidgade kunskaper om arbetssätt som syftar till träning av kommunikationsfärdigheterna och stimulering av gruppkänsla och engagemang". Innehållet i "Skapande verksamhet" har varit följande: "Undervisningsmetodiken för skapande verksamhet med inriktning på samverkan mellan uttrycksformerna bild, rörelse, ljud och ord". (Citat ur "SÖ Lärarkurser, sommaren 1971".) "Pedagogiken i förskolans verksamhet med barn upp till tre år" har på senare år blivit ett återkommande tema. Kursernas syfte är "att ge fördjupade kunskaper om de yngsta barnens utveckling och beteende samt inlärningsteorier". Innehållet i dessa kurser är "Konkretisering av förskolans arbetssätt, utformning av inlärningssituationer och lärarens roll". "Institutionspedagogik" är en kurs som innehåller "aktuella spörsmål inom barnstugeverksamheten. Samarbete: Personal-Föräldrar-Grundskola. Planeringsarbete för en orts resp. en institutions barnstugeverksamhet. Kommunal ekonomi." Andra kurser omfattar "Barnobservationer", "Handikappade och utvecklingsstörda barn i förskolan", "Kontaktfrågor hem-barnstuga-skola-samhälle", "Samordingsfrågor förskola - grundskola", "Mobbning" samt "Aktuell förskolemetodik" och "Montessoripedagogik". Kursen "Aktuell förskolemetodik" syftar till att "med barnspykologi och inlärningspsykologi som utgångspunkt bearbeta förskolans traditionella arbetsformer för att fördjupa deltagarnas kunskaper om och ledning av barn i grupp". Under sommaren 1971 anordnades också på uppdrag av skolöverstyrelsen seminarier och kurser för lärarutbildare med lärarhögskolan i Malmö som kursanordnare. Till dessa seminarier, som omfattar fyra eller fem dagar, äger lärarutbildare vid förskolseminarierna tillträde. Lärarutbildningsanstalterna utser deltagare och anmäler dem till kurserna. Sammanlagt anordnades nio seminarier, i vilka ett tiotal lärarutbildare, seminarieelever och (en) skolledare deltog från förskolområdet. I förhållande till övriga grupper lärarutbildare har förskolans företrädare varit antalsmässigt lågt representerade. Ovan omnämnda kurser avser samtliga förskollärare och i vissa fall blivande förskollärare. Skolöverstyrelsen har hittills inte anordnat några kurser för övrig personal i förskolan. Ej heller har några kurser tillgängliga för all personal förekommit. Till en del torde detta kunna förklaras med att skolöverstyrelsen främst har i uppdrag av Kungl Maj:t att fortbilda lärarpersonalen, för vilkens grundutbildning skolöverstyrelsen är huvudman. I skolöverstyrelsens förslag till anslagsäskande för budgetåret 1971/72 462

SOU 1972:27

(Aktuellt från SÖ, specialnummer augusti 1970, avsnitt 1.4.3) redovisade verket under rubriken "Huvuduppgifter inom fortbildningsverksamheten" sin uppfattning om vad som är fortbildningsverksamhetens centrala uppgift: att tillse, att information om nyheter och förändringar i fråga om mål och medel på undervisningens område snabbt och korrekt förs ut till lärarna. Även nuvarande former för fortbildningsverksamheten berördes. Dessa är under omprövning av en särskild arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen. Det antyds att mer genomgripande förändringar av nu gällande huvudlinjer för lärarfortbildning kanske kommer att bli nödvändiga. Skolöverstyrelsens mest angelägna uppgift inom fortbildningen sägs slutligen vara det arbete som betingas av grundskole re formen - Lgr 1969 och av den nya gymnasieskolans införande 1971. Vidare av den expanderande vuxenutbildningen, utvecklingen på läromedelssidan med dess konsekvenser för bl a lärarrollen samt slutligen utbildningen av skolledare och lärarutbildare. Förskolans utbyggnad och eventuellt förändrade pedagogiska innehåll tas inte upp bland kommande arbetsuppgifter i detta sammanhang. För att täcka kostnaderna för fortbildning för lärare inom gymnasieskolan begärde verket för budgetåret 1971/72 1 milj kr med anledning av gymnasie- och fackskolreformen. För yrkesutbildningsreformen begärdes oförändrat 3 milj kr. Inga medel äskades för förskolans del. För budgetåret 1972/73 begär verket en anslagsökning med 5,9 milj kr för lärarfortbildning generellt. I petita framhålls därvid att de nya grundutbildningsplanerna ovillkorligen kräver "en adekvat och ingående fortbildning av lärarutbildare, både av dem som sysslar med grundutbildning och med fortbildning". Skolöverstyrelsens fortbildningsverksamhet planläggs och verksamheten i sin helhet budgeteras inom verket. Antalet kurser inom olika områden avgörs likaledes centralt. Samråd sker med bl a lärarorganisationerna om kursinnehållet. Den s k fortbildningskatalogen sänds ut på remiss till berörda instanser och personalorganisationer, innan kurser och kursinnehåll slutgiltigt fastställs. För huvuddelen av kurserna svarar sex fortbildningsavdelningar ute i landet. Dessa är knutna till lärarhögskolorna i Stockholm, Linköping, Malmö, Göteborg, Uppsala samt Umeå. Fortbildningsavdelningen vid lärarhögskolan i Malmö administrerar och anordnar fortbildning för förskollärarsektorn. Varje fortbildningsavdelning har i övrigt sina specialområden. 21.2.2 Fortbildning anordnad av socialstyrelsen Socialstyrelsen står som anordnare av en rad kurser inom sitt tillsynsområde. I förteckningen över kurser för budgetåret 1971/72 återfinns dock inte några kurser, som riktar sig till personal inom förskolan. Man har helt inriktat sig på fortbildning av personal inom ungdomsvårdsskolverksamheten samt inom olika omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Likaledes ges fortbildning till olika grupper av läkare samt övrig sjukvårdsSOU 1972:27

personal samt för personal inom nykterhetsvården. Socialstyrelsen har således en omfattande kursverksamhet i sig. Genom att förskollärarutbildningen ligger under skolöverstyrelsen har naturligen också fortbildningen ansetts ligga inom detta verks arbetsområde. Resurser att ordna fortbildning för övrig eller all personal i förskolor och fritidshem har hittills inte kommit socialstyrelsen till del. Under senare år har socialstyrelsen däremot anordnat konferenser kring olika aktuella frågor för barnavårdskonsulenterna vid länsstyrelserna och för de kommunala barnstugekonsulenterna. För budgetåret 1972/73 avser verket att anordna en kurs för barnavårdskonsulenter. I samråd med skolöverstyrelsen och Svenska kommunförbundet avser verket vidare att planera två veckokurser för barnstugepersonal, kommunala förtroendemän och andra funktionärer inom barnstugeverksamheten för information om målsättning för verksamheten, om resultat av försöksverksamhet och forskning m. m.

21.2.3 Fortbildning anordnad av kommunerna Svenska kommunförbundet har en omfattande utbildning av personal i kommunal tjänst och av kommunala förtroendemän. Till stor del är verksamheten förlagd till Kommunskolan i Sigtuna. Den ingår i personaladministrativa avdelningens utbildningssektion. Man har vidare en väl utbyggd länsorganisation med 24 länsavdelningar. Vid dessa länsavdelningar finns centralt anställda länsavdelningssekreterare för information och utbildning. Länskurserna är till stor del utformade som modellprogram och s k turnékurser. Hittills har inga kurser anordnats för personal verksam inom förskolor och fritidshem. Administrativ ledningspersonal för förskol- och fritidshemsverksamheten såsom avdelningschefer, barnstuge- och familjedaghemskonsulenter, samt i mindre kommuner socialassistenter, vilka jämsides med andra arbetsuppgifter handhar den administrativa ledningen av barntillsynsverksamheten, fortbildas däremot genom länsavdelningarnas försorg i tredagars internatkurser. Därvid medverkar bl a socialstyrelsen med föreläsare. Lokalt har dock flera kommuner i landet genom egna initiativ anordnat dels studiedagar för förskollärare, dels olika former av allpersonalstudiedagar. Bland de olika former för denna lokala fortbildning som tillämpas skall här endast som exempel redogöras för försök med fortbildning som prövats i Järfälla kommun, som startat en fortbildning dels av barnavårdare och hemsamariter, dels av all personal tillsammans i barnstugor, dels av fritidshems- och lekskolpersonal gemensamt. En del av fortbildningen i Järfälla utgörs av direktutbildning i form av internatkurser under veckoslut. Man har därvid arbetat i små grupper med praktikfall osv. Syftet med dessa kurser har varit ett slags social inventering, ett medvetandegörande för personalen om den sociala omvärlden och om vikten av föräldrarnas relationer till personal och barn i samspel. För all personal i barnstugor har tre internatkurser anordnats. Av ekonomiska skäl har verksamheten inte kunnat utvidgas ytterligare. 464

SOU 1972:27

Efter internatkurserna har verksamheten följts upp genom studiecirklar. Barnskötare inom allpersonalkurserna har studerat utvecklingspsykologi och kompletterat sin bristande utbildning på det området. Cirkeln har planerats av kommunens barnstugepsykolog. Gruppen fritidspedagoger-lekskollärare har likaledes följt upp internatutbildningen på eget initiativ i studiecirkelform och har själva valt studiematerial. Experter har kallats till vissa sammanträden för information och diskussion. Närvarofrekvensen i cirkelverksamheten har varit mycket hög (75 %). Kommunen har svarat för kursavgifterna samt också kompenserat personalen för dess utbildningsinsatser genom fritid på lämplig tid. Föreståndarna för barnstugorna har bildat en studiecirkel i personalledning och personalvård som uppföljning av internatkursen. Man har behandlat sociala problem och arbetsledning. Vad gäller barnavårdarna har kommunen lyckats knyta dem till barnstugorna bl a genom dessa arrangemang med internatkurser och viss uppföljningsverksamhet. (30 av 50 barnavårdare tjänstgör vid behov i barnstugorna.) Samtlig personal som varit föremål för denna internatutbildning har önskat en ytterligare utbildning i studiecirkelform och i nya internatkurser. Sådan verksamhet planerades också för hösten 1971 i kommunen. Därvid ämnade kommunen utvidga verksamheten genom internatutbildning också för dagbarnvårdare. 21.2.4 Fortbildning anordnad av Sveriges Förskollärares Riksförbund (SFR) Genom förskollärarnas intresseorganisation, Sveriges Förskollärares Riksförbund, anordnas olika fortbildningskurser centralt, regionalt och lokalt. Nordiska möten omfattande en vecka anordnas alltsedan år 1925 vart fjärde år. Till dessa pedagogiska konferenser samlas förskollärare från Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige för att diskutera de stora principiella frågorna kring förskolverksamheten. Forskare och förgrundsgestalter inom förskolfältet redovisar och debatterar aktuella ståndpunkter och forskarresultat. Barnuppfostran, lärarrollen och institutionernas utformning i ett modernt samhälle har kontinuerligt stått under debatt vid dessa konferenser. Ett alltmer utbyggt föräldrasamarbete och dess betydelse för förskolan står också i centrum för denna fortbildning. Pedagogiska dagar har sedan ett tiotal år tillbaka anordnats tvä gånger ärligen. Dessa omfattar föreläsningar, diskussioner och grupparbeten kring aktuella pedagogiska frågor. Även studiebesök på institutioner har ingått i programmet. Statsbidrag har erhållits genom föreläsningsbyrån för denna fortbildning. 200 till 300 förskollärare har kunnat beredas plats varje gång. Sedan år 1968 arrangeras de pedagogiska dagarna varje år regionalt för Norrland, Mellansverige och södra Sverige på tre platser i landet - med undantag för de år då förbundet håller ombudsmöten. Praxis varierar mellan huvudmännen (kommunerna) vad gäller att ge förskollärarna möjligheter att delta i denna fortbildning. En del kommuner bekostar helt förskollärarpersonalens deltagande, andra beviljar tjänstledighet utan löneavdrag osv. Förutom de pedagogiska dagarna anordnas centralt veckoslutskurser kring aktuella frågor med ett begränsat deltagarantal. Regionalt anordnar förbundets 15 kretsföreningar egen fortbildning. Omkring hälften av kretsarna håller veckoslutskurser med ett direkt fortbildningsinnehåll. SOU 1972:27 31

Kretsarna är i sin tur uppdelade i sektioner som lokalt svarar för pedagogiska föreläsningar och debattsammankomster på kvällstid. Förskollärarnas Riksförbund, som påtalat de stora organisatoriska och ekonomiska svårigheter som är förenade med den egna under senare år växande kursverksamheten, har sedan länge framfört önskemål om att en reguljär fortbildning måtte komma alla förskollärare till del genom skolöverstyrelsens och de lokala huvudmännens försorg. Förbundet har betonat att nuvarande fortbildning icke täcker de stora behov som föreligger. 21.3 Avgränsning av utredningens uppdrag Utredningen har vid en bedömning av uppdragets omfattning funnit det nödvändigt att begränsa sig till att i detta betänkande lägga ett principiellt förslag om utbildningskomplettering av den personal som i dag tjänstgör inom förskolverksamheten (dvs daghem och lekskolor). Denna utbildningskomplettering bör vara gemensam för samtliga anställda och icke obligatorisk. Det pedagogiska program som utredningen framlägger innebär så genomgripande förändringar att en samlad satsning på en utbildningskomplettering gemensam för all förskolpersonal blir helt nödvändig. En sådan fortbildning är en av de viktiga förutsättningarna för att det nya i pedagogiken skall kunna genomföras och få verklig genomslagskraft. Förslag om kontinuerlig fortbildning kommer att framläggas senare separat. Enligt utredningens uppfattning måste frågan om fort- och vidareutbildning av förskolans personal kopplas med frågan om en snar översyn av grundutbildningen för de berörda personalgrupperna. Förslag om en gemensam grundutbildning för all personal med specialisering därefter på olika funktioner har framkommit från olika remissinstanser. 21.3.1 Målet för utbildningskompletteringen Det övergripande målet för utbildningskompletteringen måste vara att snabbt och korrekt föra ut information om nyheter och förändringar i fråga om mål och medel för förskolan till berörda personalgrupper. Det centrala är därvid att ge den personal som skall anamma det nya och praktisera det, möjlighet att ta ställning till det pedagogiska programmet och de arbetsmetoder det innebär, samt påverka sin arbetssituation och bearbeta sina egna reaktioner. Väsentligt är att så många som möjligt på kortast möjliga tid nås av information, nedbruten i mycket konkret form, såsom praktiska övningar i lagarbete, samtalsteknik osv. Självfallet kan diskuteras hur omfattande en sådan "särskild fortbildning'' bör vara. Grundläggandet av en positiv attityd hos personalen och känslan av att vara föremål för en direkt omsorg i en ny arbetssituation är enligt utredningens mening tungt vägande faktorer. Effekten av flera korta internatkurser med jämna mellanrum finner utredningen vara sannolikt större än den som en enda längre kurs skulle kunna åstadkomma. Väsentligt är att den berörda personalen etappvis får bearbeta konkreta problem i arbetslagsmodeller. 466

SOU 1972:27

21.3.2 Målgrupper för utbildningskompletteringen Den personal som bör nås av utbildningskompletteringen kan lämpligen delas i två huvudgrupper. Den första gruppen som utbildas avses fungera som studieledare för personalen inom den andra gruppen. Gnipp I omfattar: Lärare vid seminarier för utbildning av förskollärare Lärare vid seminarier för utbildning av barnavårdslärare Lärare vid lärarhögskolor (främst psykologi- och pedagogiklärare) Lärare vid universitet (psykologi- och pedagogiklärare) Handledare vid förskolinstitutioner (ett begränsat antal) Speciallärare (ett begränsat antal) Vidareutbildade förskollärare (med betyg i beteendevetenskapliga ämnen) Barnstugekonsulenter (ett begränsat antal) Grupp II omfattar: Yrkesverksamma förskollärare Yrkesverksamma barnavårdslärare Barnskötare Kökspersonal Övriga ur grupp 1 Uppdelningen ovan är ej att betrakta som strikt och kategorisk utan bör endast ses som ett praktiskt utgångsförslag. För en beräkning av hur många personer som bör bli föremål för utbildningskomplettering har personalberäkningarna i kapitel 9 Förskolans utbyggnad utnyttjats. Totalt kan det — inkluderande ekonomipersonal - komma att röra sig om upp till 18 000 personer. Intervallet torde ligga mellan 15 000 och 18 000 personer. Icke yrkesverksamma förskollärare, barnskötare och barnavårdslärare bör kunna erhålla fortbildning genom arbetsmarknadsstyrelsen i bristyrkesutbildning och i reaktiveringskurser. 21.4 Studiegång och metodik Utredningen har funnit att den lämpligaste formen för utbildningskompletteringen torde vara en modell liknande någon av dem skolöverstyrelsen tillämpar vid sina särskilda fortbildningskurser: en kombination av internatkurs och kursmaterial i form av viss litteratur för självstudier. En liknande modell med modellkurser och programmerat studiematerial används också av t ex Svenska Kommunförbundet. 21.4.1 Förslag till studiegång 1. Internatkurs som introduktion med konkret information och träning 2. Programmerat studiematerial för studiecirkelverksamhet om ca 20 SOU 1972:27

timmar per termin (t ex 10 cirkelsammanträden hösttermin och 10 vårtermin). En dubbelföreläsning av expert per termin och cirkel. Bearbetning av olika problem inom cirkel. Kan fungera t ex arbetslagsvis vid barnstugorna. 3. Internatkurser med uppföljning och utvärdering. Efter denna utbildningskomplettering slussas deltagarna in i ett kontinuerligt fortbildningssystem med regelbundna tidsintervaller.

21.4.2 Förslag till metodik En studiegång av ovan skisserat slag kräver utifrån det läge man har att starta från en trestegsmetodik: Stegl Intrimning av en liten grupp lärare - 60 personer - för utbildning av studieledare vid internatkurserna. Dessa lärare i steg 1 skulle kunna utbildas redan från exempelvis slutet av juni månad 1972 under en internatkurs om fem dagar. Under sommaren 1973 skulle dessa deltagare samlas till ytterligare en internatutbildning om fem dagar. Sammanlagt skulle således 10 dagars internatutbildning ges för denna grupp. Steg 2 Utbildningen av målgrupp 1, dvs studieledare för internatkurserna. Denna utbildning påbörjas höstterminen 1973. Sammanlagt 500 personer utbildas. Utbildningen omfattar därvid: a. Veckoslutskurser, internat fredag — söndag omfattande sammanlagt 12 - 13 timmar. 20 grupper med 25 deltagare i varje grupp. Lämplig tidpunkt att starta steg 2 är oktober månad 1973. b. Självstudier med specialsammanställt programmerat studiematerial under hösten 1973. c. Avslutande internatutbildning omfattande förslagsvis mellan fem och 10 dagar i början av år 1974 (alternativt fem dagar och ytterligare en veckoslutskurs). Steg 3 Introduktionsutbildning i internat av målgrupp II, dvs förskolpersonal på "fältet" och övriga ur målgrupp I. Sammanlagt ca 17 500 personer utbildas. Start våren 1974 under en 8-10-veckorsperiod. Därefter fortlöpande internatkurser sommar, höst, vår tills samtliga målgrupper deltagit i internatdel 1.

21.4.3 Innehåll i utbildningskompletteringen En första principiell skiss till innehåll i "den särskilda fortbildningen" ges nedan för målgrupp II. Tema:

468 Självständighetsfostrans villkor — Den egna självständigheten i relation till andra vuxna — till barn SOU 1972:27

Programmerat för undervisningsmaterial:

Imitation - identifikation (indirekt inlärning direkt inlärning - inlärningssituationen)

Lagarbete 1

Småbarnsgrupp - syskongrupp Hur fungerar de i lokalerna organisationsmässigt. Arbetslaget, hur fungerar det i lokalerna gentemot barnen Hur fungerar aktivitetsområdena (även köket) i självständighetsfostran i fråga om materialresurser

Lagarbete 2

Föräldrasamverkan - samhälle Olika former för samvaro föräldrar personal, föräldrar - föräldrar Relationen föräldrar — personal Föräldraföreningar Samtalsmetodik

Gemensamt grupparbete

Självständighetsfostran som förutsättning för samverkan Ord, bild, ljud, drama som uttrycksmedel för temat

Före första internatkursen bör all personal ha fått visst programmerat material för att något utjämna skillnaderna i förkunskaper - främst i psykologi. Detta material bör vara mycket elementärt och utformat så att positiva förväntningar på utbildningen skapas.

21.5 Intematutbildningens

omfattning

Internatutbildningens kvalitet kan vägas mot värdet av en positiv introduktion av det pedagogiska programmet till ett så stort antal personer som möjligt. Hur man ser på den frågan påverkar vilka modeller som väljs för internatutbildningen och för dess omfattning. Efter samråd med berörda fortbildnings- och utbildningsanordnare föreslår utredningen följande principmodell för internatutbildningen.

Målgrupp II, max 17 500 deltagare Varje deltagare erhåller sammanlagt nio dagars direktutbildning i intern a l Internatutbildningen delas upp i tre perioder om tre dagar var, veckoslut fredag - söndag. Internatkurs 1 fungerar som "avstamp" inför den frivilliga studiecirkeln eller arbetet över huvud i förskolan enligt den nya pedagogiken. Internatkurs 2 fungerar för uppföljning och vidareutveckling. Internatkurs 3 kommer efter en aktiv arbetsperiod som komplettering och "justering" av de pedagogiska metoderna och i viss mån som introduktion till eventuella nyheter. SOU 1972:27

Med tanke på utbildningsresurserna samt de begränsade möjligheter som föreligger för de enskilda kommunerna att ta ut förskolpersonalen ur tjänst för internatutbildning torde det vara nödvändigt att sträcka ut kompletteringsutbildningen över en fyraårsperiod. Självfallet vore det önskvärt med en betydligt snabbare utbildningstakt för att förskolpersonalen skulle få ett riktigt stöd i inskolningen till den nya pedagogiken och metodiken. Under förutsättning att Svenska Kommunförbundet (eventuellt i samarbete med länsskolnämnderna) svarar för den särskilda internatutbildningen kan följande uppläggning av internatperioderna tillämpas: Omgång 1: Internatkurs 1 våren Internatkurs 2 sommaren Internatkurs 3 hösten

1974 1975 1976

Omgång 2: Internatkurs 1 sommaren Internatkurs 2 hösten Internatkurs 3 våren

1974 1975 1977

Omgång 3: Internatkurs 1 hösten Internatkurs 2 våren Internatkurs 3 sommaren

1974 1976 1977

Omgång 4: Internatkurs 1 våren Internatkurs 2 sommaren Internatkurs 3 hösten

1975 1976 1977

Var och en av Kommunförbundets 24 länsavdelningar skulle svara för kompletteringsutbildning av max 720 deltagare under sammanlagt fyra ar. (Utbildning ges ej strikt länsuppdelad utan kan ske "över gränserna".) Varje utbildningsgrupp maximeras till 30 deltagare enligt skolöverstyrelsens normer. Detta innebär totalt 24 kompletteringsutbildningsgrupper per länsavdelning. Varje länsavdelning skulle därvid administrera 22—24 internatkurser per ar. De 500 studieledarna skulle dels kunna tjänstgöra som kursledare vid internaten, dels medverka som föreläsare vid studiecirklarna. Beträffande de studerande, som tas in i gymnasieskolans barnavårdsutbildning samt i förskoleseminarier och barnavårdsseminarier 1972 eventuellt till 1973 förutsätter utredningen, att den nya pedagogiken och metodiken inom förskolan hinner sia igenom i deras grundutbildning. Samma sak gäller för vuxenstuderande pä gymnasieskolnivå samt för deltagare i AMS" kurser för förskolpersonal. Goda förutsättningar torde finnas för detta, förutsatt att skolöverstyrelsen kan avdela vissa kurser under 1972-1973 för den nya förskolpedagogiken och metodiken. Dessa "nyutbildade" skulle dock kunna ges viss förtur vid fördelning av platserna vid en första omgång i en reguljär kommunal fortbildning av förskolpersonalen. 470

SOU 1972:27

21.6 Kursanordnare Efter kontakter med skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet samt folkbildningsorganisationerna har skolöverstyrelsens fortbildningsbyrå och Svenska Kommunförbundets personaladministrativa avdelning liksom bildningsförbunden ställt i utsikt att kunna medverka i en utbildningskomplettering för förskolpersonalen. Förutsättningen härför är givetvis att staten ställer särskilda ekonomiska resurser till förfogande för utbildningsprojektet. 21.6.1 Skolöverstyrelsen Skolöverstyrelsens fortbildningsresurser skulle i enlighet med avsnitt 7.2 kunna tas i anspråk dels för utbildning av instruktörer för studieledarutbildning, dels för den egentliga studieledarutbildningen (steg 1 och 2) under förutsättning att särskilda medel beviljas härför av Kungl Maj:t. Möjlighet har förelegat för skolöverstyrelsen att uppta en kurs för steg 1 redan i juni 1972 i sin sommarkursplanering. Denna kurs skall omfatta fem dagars internatutbildning. Senare, under sommaren 1973 ( j u n i månad), bör en ytterligare internatutbildning om fem dagar ges. För denna utbildning avser utredningen att göra framställning till Kungl Maj:t om särskilda medel. De 60 deltagare, som tas ut till utbildningen i steg 1 kommer sannolikt att till största delen vara lärarutbildare, handledare vid institutioner samt barnstugekonsulenter och vidareutbildade förskollärare. Med utbildningen i steg 1 vinner man dels att denna grupp snabbt kan föra ut nyheterna i sin ordinarie arbetssituation, dels att deltagarna kan tjänstgöra som instruktörer för utbildning av studieledarna för kompletteringsutbildningen. Skolöverstyrelsen skulle även svara för steg 2, utbildning av de 500 studieledarna under höstterminen 1973 och våren 1974. Fortbildningsavdelningen i Malmö, som är anförtrodd förskolsektorn, har enligt uppgift rutiner och administrativa resurser för att genomföra ett sådant projekt. 21.6.2 Svenska Kommunförbundet Svenska Kommunförbundet skulle kunna svara för utbildningen av förskolpersonalen på fältet - steg 3 i utbildningsmetodiken. En väl utbyggd utbildningsadministration finns centralt samt lokalt genom de 24 länsavdelningarna. En förutsättning för en medverkan är - som tidigare nämnts - att utbildningen sträcks ut över en längre tidsperiod. Vissa större kommuner såsom Stockholm, Göteborg och Malmö kommer sannolikt att föredra att själva ordna utbildningskompletteringen för personalen i förskolorna med tanke pade speciella förhållanden som råder i storstadsregionerna.

SOU 1972:27

21.6.3 Socialstyrelsen Socialstyrelsen beräknas medverka i projektet främst vid utformningen av innehållet i säväl intematkurser som det programmerade studiematerialet för de tre stegen i utbildningsmetodiken. 21.6.4 Folkbildningsorganisationerna För studiecirkelverksamheten mellan internatperioderna 1 och 2 skulle studieförbundens resurser kunna tas i anspråk. Studieförbunden har mångårig erfarenhet av frivillig kursverksamhet. De har väl upparbetade rutiner centralt, regionalt och lokalt. Deras administration är också väl utbyggd. Studiecirkelverksamheten är studieförbundens viktigaste och helt dominerande verksamhetsgren. Studiecirkeln bygger på den lilla gruppens princip. Enligt bidragsbestämmelserna får en cirkel ha högst 20 och lägst fem deltagare. Arbetsformerna är demokratiska. Deltagarna skall ha möjlighet att gemensamt diskutera och besluta om studiecirkelns mål, de skall kunna bestämma inriktningen av studierna, arbetsformerna, studietakten och allt annat som hör till cirkelns arbete. 75 % av kostnaderna för ledararvode och studiemateriel i studiecirklarna täcks av statsbidrag. Som en frivillig uppföljning och utvidgning av internatutbildningarna torde just studiecirklar bildade inom förskolorna och sammansatta av personal och föräldrar gemensamt vara en lämplig arbetsform. En skolning i utvecklingspsykologi, gruppsykologi och gruppdynamik samt samtalsmetodik arbetslagsvis i samverkan med föräldrarna i respektive förskola skulle enligt utredningens mening verksamt kunna bidra att förverkliga det demokratiska mål som är uppställt för förskolan. Personal och föräldrar skulle därvid aktivt samarbeta kring sin förskolas speciella profil och pa ett naturligt sätt lära känna varandra för en ömsesidig dialog om barnen. 21.6.5 Gemensam planeringsgrupp För att utforma innehållet i kompletteringsutbildningen jämte detaljuppläggningen bör en planerings- och arbetsgrupp bildas. Samtliga ovan nämnda kursanordnare bör ingå i den. Det kommer sannolikt att bli vissa variationer beträffande inriktning pä och uppläggning av utbildningen alltefter de enskilda kommunernas önskemål och resurser personellt och ekonomiskt. Det väsentliga är enligt utredningens mening att all personal i förskolan garanteras en gemensam utbildningskomplettering med likartat utbildningsinnehåll och av samma kvalitet.

21.7 Framställning av programmerat kursmaterial Framställningen av programmerat kursmaterial för deltagarna i de olika utbildningsstegen är en av de mest brådskande frågorna i samband med den skisserade utbildningen. 472

SOU 1972:27

Dels måste specialsammansatt litteratur framtagas för steg 1 - de 60 instruktörerna — lärarutbildarna. Dels måste speciellt programmerat material produceras för de 500 studieledarna i steg 2. För steg 3 — förskolpersonalen på fältet - krävs sannolikt ett par olika typer av programmerat material: Dels visst material för att något utjämna skillnaderna i förkunskaper bl a psykologi/pedagogik före intemat 1. Dels det programmerade materialet för studiecirklarna avsett att löpa över två terminer. Detta material måste sannolikt framställas i två varianter, beroende på när en deltagare tas ut till den första internatkursen. Redan under första halvåret 1972 torde läromedelsproducenter behöva kontaktas och material sammanställas och produceras under hösten 1972. En avstämning måste ske mellan de olika programmerade materialen. Produktionsplan bör utarbetas centralt av planeringsgruppen som ovan föreslagits. Planen måste vara väl genomtänkt och kostnadsberäknad. Även produktionen av det programmerade studiematrialet kräver att särskilda medel härför äskas av utredningen innevarande år.

21.8 Kostnadsberäkningar

Den genomgripande reform för förskolan som den nya pedagogiken och metodiken innebär motiverar - som tidigare framhållits - att staten i likhet med vad som skett vid reformer inom grundskola och gymnasieskola anslår speciella medel för en särskild gemensam fortbildning, utbildningskomplettering, av all förskolpersonal. Utredningen föreslår följande ansvarsfördelning mellan stat och kommun vid utbildningskompletteringen.

21.8.1 Statens åtaganden 1. Samtliga kostnader för steg 1. Kompletteringsutbildning av 60 deltagare för utbildning till studieinstruktör. Internatutbildning i 2 perioder om 5 dygn vardera Resekostnader Traktamenten Föreläsararvoden

ca 1 50 kronor per dygn och deltagare

Totalt: 90 000 kronor Studiematerial: ca 50 kronor per deltagare

Totalt:

3 000 kronor

Övriga kostnader: Oavkortad lön för deltagarna under kurstiden i internat. Vikarielöner för internatperiod 2 sommaren 1973 Guni månad) 2. Samtliga kostnader för steg 2. Utbildning av 500 studieledare. 20 kurser med 25 deltagare per kurs SOU 1972:27

Internatutbildning i 2 perioder om 3 resp 10 dygn Resekostnader Traktamenten Föreläsararvoden Studieinstruktör

ca 150 kronor per dygn och deltagare Totalt: 97'5 000 kronor

Studiematerial: ca 30 kronor per deltagare

Totalt:

1 5 000 kronor

Övriga kostnader: Oavkortad lön för deltagare under kurstiden i internat. Vikarielöner för studieinstuktörernas och deltagarnas ersättare. - Dock svarar kommunerna för vikarielöner till ersättare för barnstugekonsulenter som tas ut till studieledarutbildningen. 3. Utbildningskostnader och studiematerial för steg 3. Utbildningskomplettering av maximalt ca 17 500 deltagare Internatutbildning i 3 perioder om 3 dygn vardera Resekostnader Traktamenten Föreläsararvoden Studieledare

ca 150 kronor per dygn och deltagare Totalt: 23 625 kronor = 5,9 milj kronor per budgetår

Studiematerial programmerat genom fortbildningsavdelning eller studieförbund. Ca 20 kronor per deltagare Totalt: 350 000 kronor 21.8.2 Kommunernas åtaganden De kostnader för vilka kommunerna skulle svara är främst oavkortad lön till skolpersonalen under internatutbildningsperioderna 1—3 samt vikariatslöneersättningar. Genom att internatutbildningen förläggs till veckoslut, fredag - söndag, skulle kommunernas kostnader kunna nedbringas. Flertalet förskolor torde inte ha verksamhet i gång veckoslut och helger. Därtill kommer kostnader för Svenska Kommunförbundets administration för genomförande av utbildningen centralt och regionalt. Större kommuner kan, som tidigare nämnts, komma att själva vilja administrera och genomföra utbildningskompletteringen för sina personalgrupper alltefter de lokala förhållandena. Dessutom kan vissa kostnader tillkomma, beroende på om studiecirklarna avses löpa på arbetstid. Detta vill utredningen för sin del förorda.

474 SOU 1972:27

22 Kostnadssynpunkter

22.1 Förskolan i samhällets budget I följande avsnitt skall belysas vissa kostnadsaspekter av utredningens förslag liksom allmänna frågor om förskolans resursanspråk i samhället. En av detta betänkandes huvudpunkter, förankrad i förskolåldrarnas forskning, är värdet för individens fortsatta utveckling av att en allsidig stimulans kan ges barnen från tidig ålder. Det kan därför vara av intresse att först grovt söka belysa hur mycket av de samhälleliga resurserna som riktas till förskolan och till barn i olika åldrar. Tabell 22.71 Kostnaden för boendeservicens olika delar i procent av den kommunala driftbudgeten år 1969 i kommuner med olika täthetsgrad. (Källa: SOU 1971:25 tabell 1.) Serviceslag

Barntillsyn Värd av åldringar och handikappade Fritidsservice Kulturdistribution Mathållning Transportservice till åldringar o handikappade

Kommunens täthetsgrad Kommuner med mindre än halva befolkn ngen i tätort

5 0 - 8 9 "/cav befolkningen i tätort

Minst 90 % av befolkningen i tätort. Tätorten har mindre än 60 000 invånare

Minst 90 % av befolkningen i tätort. Tätorten har mer än 60 000 invånare

0,6

1,1

2,2

3,2

11,1 1,0 0,9 0,1

8,3 1,6 0,9 0,2

6,2 2,9 1,3 0,3

4,8 3,2 1,5 0,0

0,0

0,0

0,1

0,1

1 De värden som redovisas och som nedan delvis återges i tabellerna utgör aritmetiska medelvärden av de procenttal som kommunerna angett för de olika funktionerna. Värdena har alltså tillkommit som ovägda medelvärden av alla de procentangivelser som uppgivits för funktionen i fråga (inklusive värdet 0). Procenttalet 3,2 för barntillsyn bland kommuner med högsta täthetsgraden i tabellen står alltså inte för relationen mellan det totala beloppet som kommunerna i fråga avsätter för barntillsyn och den sammanlagda driftbudgeten för dessa kommuner.

SOU 1972:27

22.1.1 Förskolverksamhetens andel i kommunernas budget Servicekommittén har nyligen studerat kostnaden för boendeservicens olika delar i procent av den kommunala driftbudgeten 1969 för olika kommuntyper. Därvid redovisas förskolan tillsammans med fritidshem, familjedaghem och barnvårdarverksamhet under rubriken "Barntillsyn" (SOU 1971:25 s 12 ff och 42). I tabell 22.1 kan utläsas att i de kommuner, där flertalet av landets förskolbarn bor, disponeras 2-3 % av den kommunala driftbudgeten för barntillsyn. I Stockholm, där behovet av heltidsförskola (daghem, definierat som i tabell 14.6 kapitel 14 Förskolans uppbyggnad) täcks till ca 60 % och deltidsförskolan omfattar de allra flesta 6-åringar och flertalet 5-åringar, som ej går i heltidsförskola, tar förskolverksamheten (exklusive barnvårdarservicen) i anspråk upp emot 4 % av den kommunala driftbudgeten. 22.1.2 Förskolans resursanspråk i en nybyggd stadsdel Det kan vara av intresse att söka belysa hur stor andel av de totala samhällskostnaderna som förskolan svarar för i nya bostadsområden. I en undersökning i Stockholms kommun har man sökt kartlägga totalt erforderliga investeringar och därav föranledda årliga kapital- och driftskostnader vid nyexploatering av ett markområde för bostadsbebyggelse med tillhörande service (Investeringar och driftskostnader i Bredäng, stadsbyggnadskontoret, Stockholm 1970. En sammanfattning och vissa slutsatser för förskolans del ges i bilaga 22.2 till detta kapitel). Det undersökta bostadsområdet torde från flera synpunkter vara representativt för andra nybyggda områden av samma storlek. Förskolverksamheten är dock väsentligt mer omfattande än i riket i genomsnitt. Sålunda fanns daghemsplats för 46 % av de förvärvsarbetande mödrarnas barn i förskolåldrarna. Förskolverksamheten (hel- och deltidsförskolan sammantaget) tog 1969 i anspråk 3,7 % av stadsdelens totala årskostnader, såväl kapitalsom driftskostnader, för bostadsbundna anläggningar och verksamheter. För grundskolans del var motsvarande andel ca 23 % vilket även inkluderar fritidshemmen (0.4 %). Ser man i stället till enbart driftskostnaderna för verksamhet i området, som utgjorde 25 % av den totala årskostnaden, så innebär som väntat förskolan och grundskolan större andelar, 15 % respektive 70%. Det bör därvid uppmärksammas att driftskostnader för annan samhällsservice i området är utomordentligt låg till följd av det ringa antalet åldringar i den nybyggda stadsdelen. Normalt ligger driftskostnaderna för åldringsvården totalt i en kommun väsentligt högre än förskolkostnaden, vilket kan utläsas t ex i den tidigare nämnda rapporten från servicekommittén, se tabell 22.1 (Denna studie räknar endast med kommunala kostnader medan Bredängs-studien beaktar totala kostnader.)

476 SOU 1972:27

22.1.3 Förskolan och skolan Utredningen har betonat det väsentliga i att samhällsinsatserna för barnens utveckling riktas så att barnen tidigt får del av en pedagogisk verksamhet och rik stimulans i miljön. Forskning om förskolåldrarna stöder starkt antagandet att en viktig och i vissa avseenden avgörande del av den sociala, känslomässiga och intellektuella utvecklingen sker före skolåldern. Den svenska allmänna skolan har en internationellt sett sen start vid 7 års ålder. Samtidigt är förskolan utbyggd endast i begränsad omfattning. I bilaga 22.3 till detta kapitel illustreras schematiskt kostnader för de resurser som satsas på regelbunden pedagogiskt utformad gruppverksamhet för barn i olika åldrar upp t o m 12 års ålder. Det gäller resursinsatser i förskola, fritidshem samt låg- och mellanstadieskola. Materialet avser bl a att belysa den totala resursinsatsen (stat, kommun, föräldraavgifter) för olika åldersklasser - utslagna på alla barn i de olika åldrarna. Det visar sig då att kostnaderna för 1971 - utslagna på alla barn i respektive åldersklass — var per barn i åldern 0—1 år 200 kr, vid 3 år 520 kr, vid 5 år 980 kr, vid 7 år 4 140 kr och vid 10 år 6 000 kr. Ur Bredängsundersökningen - som hänför sig till ett område med jämförelsevis stark förskolutbyggnad - kan vidare utläsas att stat och kommun år 1969 i stadsdelen bekostade 930 kr per barn i åldern 0-6 år, mot 5 300 kr per barn i åldern 7-15 år (i denna undersökning räknat i 1965 års kostnadsläge). Det bör understrykas att de gjorda jämförelserna icke mäter samhällets alla kostnader för barnen, utan endast de pedagogiska verksamheter som ovan uppräknats.

22.2 Kostnadskonsekvenser av utredningens förslag Förskolverksamheten uppfattas ofta som ett ekonomiskt besvärande åtagande i kommunerna, särskilt i ett budgetläge som präglas av 19701971 års internationella konjunkturnedgång. De exempel som ges nedan i avsnitt 22.3 torde emellertid visa att de långsiktiga - och ofta även kortsiktiga - ekonomiska effekterna av en snabb förskolutbyggnad är värdefulla för samhället som helhet. Förskolan är vidare utomordentligt viktig för att främja en allsidig utveckling av barnen och en jämlikhet i uppväxtvillkor dem emellan. Det är dessutom tydligt att förskolan i dag tar i anspråk relativt blygsamma resurser i jämförelse med andra aktiviteter i samhället. De resurser som avsätts för barnens utveckling är vidare i betydligt högre grad inriktade på de äldre barnen än på barn i förskolåldrarna. En starkare inriktning av samhällets resurser för stöd till de yngre barnen skulle också ha en positiv, förebyggande effekt som i många fall skulle innebära att sociala problem för individen - och därmed samhällets resursinsatser - kunde minska senare under livet. Samhällets åtaganden för ungdomar med svårigheter av skilda slag sätts i dag ofta in så sent att ett utomordentligt resurskrävande rehabiliteringsarbete blir oundvikligt. I detta betänkande läggs en rad förslag som syftar till att förbättra förskolbarnens situation och som innebär ökade kostnader för framtiden. Dessa illustreras nedan i mer eller mindre utförliga exempel. Det SOU 1972:27

bör understrykas att i utredningens direktiv är utsagt att utredningen icke skall lägga förslag om statsbidrag och finansieringsformer för förskolan. Genom riksdagsbeslut har emellertid uttalats att när en eventuell proposition om en förskolreform skall föreläggas riksdagen så skall samtidigt i propositionen redovisas förslag till finansiering. En departemental arbetsgrupp kommer således att, utifrån utredningens förslag, remissynpunkter på detta och andra överväganden, lägga fram ett finansieringsförslag för förskolan med överväganden om bl a kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Även om utredningen sålunda inte skall föra fram konkreta finansieringsförslag är det givet att den vid sina överväganden inte har kunnat utelämna en rad finansieringsaspekter. I fråga om vissa av förslagen läggs därför allmänna synpunkter pä olika väsentliga finansieringsfrågor. I detta avsnitt redovisas kostnadsaspekter av i huvudsak de förslag som har mer omfattande ekonomiska konsekvenser. Kostnaden av förskolans utbyggnad är viktig att belysa även utifrån en annan aspekt än den rent budgetmässiga. Den personalinsats, och därmed de framtida utbildningsanspråk som är nödvändiga för att åstadkomma olika utbyggnadstakter är lika väsentlig att analysera. Detta sker i kapitel 14 Förskolans utbyggnad.

22.2.1 Allmän förskola för alla 6-åringar Enligt förslag i förskollagen skall kommunerna anvisa plats i förskola till alla 6-åringar år 1975 (med dispensmöjligheter för kommunerna till år 1978). I kapitel 14 Förskolans utbyggnad framgår att i stort sett alla de ca 120 000 6-åringarna kommer att nås av förskolan enligt de ambitioner som kommunerna i olika sammanhang givit uttryck för. I heltidsförskolan (daghemsformen) kommer detta år att kunna tas emot 15 000-20 000 6-åringar och i deltidsförskolan, som i första hand vänder sig till 6-åringar, beräknar man kunna ta emot 130 000 barn. Om fördelningen av förskolan vore jämn i förhållande till barnantalet över hela landet skulle alltså gott och väl alla 6-åringar nås. Betydande regionala ojämnheter orsakar dock att bestämmelsen om en allmän ettårig förskola kommer att medföra nya deltidsplatser som inte planerats av kommunerna för omkring 5 000-10 000 barn. Detta innebär för år 1975 ett behov av extra resursinsatser i storleksordningen 10—20 miljoner kronor (1971 års kostnadsläge) som en direkt följd av förskollagens bestämmelser om allmän förskola. Den totala resursinsats som krävs för 6-åringsförskolan belyses bl a av tabellerna 22.2 och 22.4 nedan. Att genomföra en allmän förskola för alla 6-åringar torde inte innebära en svårare belastning för de flesta kommuner, med hänsyn till den starka utbyggnad som redan skett. I kapitel 14 Förskolans utbyggnad redovisas emellertid, som ovan nämnts, även att vissa kommuner enligt sina planer inte kommer att ha nått alla 6-åringar 1975. Det rör sig främst om glesbygdskommuner med få barn men också med en låg skattekraft. Särskilda statliga ekonomiska insatser torde krävas för vissa kommuner — 478

SOU 1972:27

eventuellt inom ramen för glesbygdsstödet, t ex till det inre stödområdet - för att möjliggöra dels en utbyggnad av den allmänna förskolan i den omfattning som föreslås i förslaget till förskollag, dels en kompensation för de speciella kostnader som de långa reseavstånden innebär i form av skolskjutsar och liknande. Föräldrarna erlägger för närvarande för sina barns lekskolvistelse en avgift på i genomsnitt ca 200-250 kronor per barn och år. Avgifter förekommer dock inte i alla kommuner. Beloppet ovan grundar sig på enbart de lekskolor där avgifter uttas. 1 stort torde avgifter förekomma för avgjort mer än hälften av alla barn i deltidsförskola. Utredningen förutsätter att vid genomförandet av en allmän förskola för 6-åringar, den minimitid (3 timmar per dag) som föreslås i förskollagen, blir avgiftsfri. Förslaget innebär en merkostnad för samhället som för 1975 grovt kan uppskattas till att ligga i intervallet 15-30 miljoner kronor. Utredningen menar vidare att ett stadgande i lag om kommunernas skyldighet att anvisa plats i förskola för alla 6-åringar bör få som konsekvens att staten i framtiden i någon form bidrar till den allmänna 6-åringsförskolans finansiering. Därvid förutsätts att för de kommuner som anordnar den allmänna förskolan för såväl 5- som 6-åringar i enlighet med den föreslagna förskollagens § 8, den statliga finansieringsformen kommer att omfatta även 5-åringsförskolan. För närvarande utgår inte statsbidrag till drift av lekskolor. 22.2.2 Förslag om full behovstäckning av heltidsförskola i nybyggda bostadsområden I kapitel 20 Kommunernas planering för utbyggnad av förskolan och i förslaget till förskollag (kapitel 24) föreslås planbestämmelser om markreservation för en förskolverksamhet som svarar mot full behovstäckning i nya bostadsområden med minst 200 lägenheter samt särskilda förskolplaner för dessa områden. Som redovisas i kapitel 14 antas planbestämmelserna ge upphov till en utbyggnad av heltidsförskola (daghemsformen) som innebär ett platstillskott på mellan 50 000 och 70 000 platser från 1975 t o m år 1980. Detta tillskott - i räkneexemplet nedan antas 60 000 platser komma till stånd till följd av planbestämmelserna - svarar ungefärligen mot en 50-procentig behovstäckning för heltidsförskolan i landet som helhet. Nedan visas därför i tabellerna 22.2. och 22.3 den erforderliga ekonomiska resursinsatsen i förskolan för att nå en halv behovstäckning inom heltidsförskolan. Full behovstäckning vad avser 5- och 6-åringar i deltidsförskolan har vidare förutsatts i exemplet. Standard avseende personaltäthet m m förutsätts analog med dagens. Den standard som utredningen på sikt önskar se förverkligad och som svarar mot socialstyrelsens rekommendationer medför behov av resursinsatser på sätt som visas i tabellerna 22.4 och 22.5. Skillnaden i effekter av de olika antagandena om standard visas i figur 22.1.

SOU 1972:27

T3

cd

£

M 0) J->

o o oo o o o o oo o o o o oo o o o o oo o o o o oo o o o o oo o o o o oo o o

< c» <•)

T")

3*

cd C cd o» xS o C o :cd en c O

,_ '^

1-1

- *

-*fr

v£> VO vo

E

o o o o o o o o o o o o o o o o o o

c

• *

c

N 1)

cd x> : n

c & (-, £ Xs

<+^ T3

E E S E

o

b •S E -c cd ."2 o "O X o <'C o^ ( « H •-

< X)

on

£

0O 00 00

oj B

o o o o o o o o o o o o o o o o o o

u

*

cu

I-I ort

• * ' t ^O vO VC

<L>

MQH

M

eu X

.^

E

cd

o

c/)

^QJ on U ->. rc u-l

M

.S >-•

o.

nt

a J2

Cri O

O

"c3 C C

E

.2 3

o o o o o o o o o o o o

< X)

ro <N .-H

u O, C

o o o o o o o o o o o o o o o o o o

g

M »si on 00 o

i4

nS X>

VO VO VD v o VO VO

£

O

c3

Ti

eu

O

cd

fi, > on «j

c

•SJ

OJ

-d

<i>

X3 <u

<L)

c Q

fl) O)£ t i

£ :o3 £

c

CO

**—s

X)

G0

n :<a

on

DH

ui

a, c «

t/)

C V

XI

w

on Of

on ; 0 To oo <d

<u 00

os 2

_< iD c £ - 5 S HT T 3 " »C« 4) T 3 i-i t ; ca

<

a c

"S ^

~

M

on T3 C C

a

ca c

c

£

2 o c o

^ 3 £

< -<

o 00 X) -—i

480 O

o o o o o o o o o

o o o

o o o »o i o o

o o

o oo oo o o oo oo o o oo oo o o oo oo o o oo oo o io o IO o o o CN i o r- >o io o ro CN

o o o o o o o

o o o o o o o o o o o o >o O »O vo »O o

o o o

o o o o o o o o o o o o >o »o io o

o o o o

CN CN r~ r~ CN CN I-H -H

o ° o o

o "T

-H CN <N O O r-l CN ro CN CN r o r o

X

o o o o

o o o o

i—>

H

o

•-

"> ä c O'-HCNrOTj-iovor-ooovO'-HCN

•d CQ

"» ^

X)

w > c on ^ £>

ot o£

CN CN O

3 i-c

*•*

o J2

O

< x>

o

T3

O O

o o o o o o o o o o o o io io o O

as 2

>< -

hl)

r-i

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

TI

c

^

^H _

„ I

= :Q » fe

o

aS -Q

SOU 1972:27

Tabell 22.3 Resursinsats per åldersklass avseende regelbunden pedagogiskt medveten gruppverksamhet för barn (hel- och deltidsförskola, fritidshem, LM-skola) vid genomförande av utredningens förslag till planbestämmelser. Detta svarar mot halv behovstäckning inom heltidsförskolan är 1980. Samma personalstandard som i dagläget förutsätts. Barnbefolkningen

Resursinsats

Ålder

Antal (1 000-tal)

Totalt milj. kr

Utslagen pä alla barn (kronor)

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

115 115 120 120 120 120 120 120 120 120 110 110 115

113 225 338 236 281 453 453 660 615 555 690 675 705

980 1 960 2 800 1 970 2 350 3 800 3 800 5 500 5 100 4 625 6 300 6 150 6 150

Källa: Tabell 22.2.

Av diagrammet och tabellerna framgår att planbestämmelsernas effekt tillsammans med full behovstäckning för 5- och 6-åringar i deltidsförskola leder till att resursinsatsen för varje åldersklass ännu 1980 fördelar sig sä att insatsen i huvudsak stiger med barnens ålder, när den slås ut över alla barn, från t ex 1 970 kr/barn i tre års ålder till 6 300 kr/barn i 10 års ålder. För varje berört barn blir kostnadsfördelningen givetvis annorlunda, vilket framgår av tabellerna. Planbestämmelserna innebär mot denna bakgrund ett årligt tillskott av drygt 10 000 platser from 1975 t o m 1980. Givetvis skulle i en rad kommuner många av dessa platser ha kommit till stånd även utan en planbestämmelse. År 1980 blir med planbestämmelserna den totala resursinsatsen ca 750 miljoner kronor större än 1975. Ett annat sätt att belysa kostnadseffekten av dessa bestämmelser är att studera hur de påverkar årskostnaden för de nybyggda bostadsområden där de avses att verka. Med Bredängsstudien som exempel (bilaga 22.2) kan dä uppskattas att full behovstäckning för heltidsförskolan i Bredäng innebär att denna skulle utgöra ca 5,7% av stadsdelens totala årskostnad, kapital- och driftskostnader sammantagna. Motsvarande andel år 1969 var 2,7 % (med en 46-procentig behovstäckning). 22.2.3 Personalkostnader Socialstyrelsens rekommendationer, som är utgångspunkt för utredningens personalorganisation, innebär i stort sett att den genomsnittliga personaltätheten bör vara 1:4 (dvs en anställd per 4 inskrivna barn) inom SOU 1972:27 32

O oo o o o

+_J

c/3

n

M B

(-! ed M

tu -O

<XJ

B

:CTJ

n) Ml :n R) OX) C3 'O

O

v; c/}

t* 3

o o o o o o

I H

o o o o oo o o o o oo o o o oo o o o oo o o o oo o o o

00 00 « H O * t > TJ- vo vO VO

t*.

Cd O

S C

c

o o o o o o o o o o o o o o o o o o

^ ^ ec ** ce <* - !U - <u

o o o o o o o o o o o o o o o o o o

O 'C O 'C ^;H v_ j ^ C! >H ;H. *N

< X)a! N (D

a

OJ

-o

c

-C

u o

E

uj XI

•"d- T t

S -c S -c - =*> £ <"

13 is

T j - VO VO VO

c3

0 vi

-C

i-.

:0

t*H

B ed xi M

£

C

)H

E

M

1-1

Öj O

o c

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o O O vo o o o

M OJ

t/3

O O r~ i o vo t o * 0 O 0 O « >H PH < N —<

ed

on -u 3 rj c

i

cd : 0

< X)

u

N < u Q.

J2 -- Co

ed

>

ex TC3 ex

p 00

oo oo oo oo oo oo o vo vo o vo vo

c 3 c

H

o o o o o o o o o o o o o o o o o o

c H

cd -d X>

oo oo r- r- vo vo

evo T)

O

eO QO

i

ON

u

<2

1-

-

F

o

c/o c/3 DO T 3 O hl)

c/3

ej c/5 C

J2

n

Cd o

'rt

ed -n a) X ex O O C ed tu o •ö c M 3 X)

c

* < X> I N

(X C

l-H tsl

X)

:n

4)

* J CD

VI

c b o O

a

ed

u

cd

ÖJ3

aq i-.

_*

£ +s~ 3 (3

'O

c/3

H o

> O £ JA — ' * <D C/3

O o

o o

o 72.

rN ON a\

O o o O o o vo vo vo vo CN (N r N CN

o

o o O O O O O o o o O O O o o o o o o o o o o o o o o o o o o i/O o o o o VO r- o o o r o r o VO i o o o o O O VO o VO ro ro o o ro

<=> XH

Cd O

M

o c :ed

O O

o O o o o V O vo o

O

tU

3 (*_: T3

,H

O O O O O O O O O O V O vo O O CN CN VO VO V O rN r N rN r N O O

n) C

i-.

a

o O o O o o o o o o

cd C C X)

oo oo oo oo oo oo oo io o vo VO vo o o

< lH

X>

tu

-"SM

uc

o. c X

> 3

o o o o o o o o o o o o o o

O O O io »O vo vo O O O ro ro ro ro CN CN rN p-< r— ^H P H

ctj

r>

•2 O O

c

<N

ca

< -1

-S '2 r-

M D Ti

,« CX

°<

<U ON X> »—<

©•—irNcOTj-vovor^OOONOpHCN cd -o

SOU 1972:27

Figur 22.] Resursinsats tor regelbunden, pedagogiskt utformad gruppverksamhet vid halv behovstäckning inom heltidsförskolan år 1980. Kronor per är utslaget per varje barn i respektive åldersklass. 1971 års kostnadsläge. Den streckade (skuggade) påbyggnaden på staplarna visar skillnaden i erforderlig resursinsats mellan att framskriva dagens standard avseende personaltäthet m m och att förverkliga socialstyrelsens rekommendationer jämte kompensera för arbetstidsförkortningen fr o m år 1972. Källa: tabellerna 22.3 och 22.5.

6 000

5 000-

4 000-

3 000

2 000-

1 000

SOU 1972:27

Tabell 22.5 Resursinsats per åldersklass avseende regelbunden, pedagogiskt utformad gruppverksamhet för barn (hel- och deltidsförskola, fritidshem, LM-skola) vid genomförande av utredningens förslag till planbestämmelser. Detta svarar mot halv behovstäckning inom heltidsförskolan år 1980. Standardförbättring av personaltäthet m m, beaktad. Barnbefolkningen

Resursinsats

Ålder

Antal (1 000-tal)

Totalt milj kr

Utslagen på alla barn (kronor)

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

115 115 120 120 120 120 120 120 120 120 110 110 115

150 300 450 316,25 366,5 630 630 720 660 567,5 695 675 705

1 300 2 600 3 750 2 650 3 050 5 250 5 250 6 000 5 500 4 700 6 300 6 100 6 100

Källa: Tabell 8, bilaga 22.3.

heltidsförskolan. Följande ungefärliga åldersfördelning har därvid antagits föreligga: Procent 5 10 15 15 15 20 20

Denna fördelning är i stort identisk med vad som gäller i dag. Utredningens utgångspunkt för personalorganisationen består av i huvudsak två delar: a Förverkligande av personaltäthetsrekommendationerna i socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 163, 1963. a Kompensation för arbetstidsförkortning fr o m 1972. Då dagens personaltäthet med ett grovt genomsnitt är 1:5,4 (enligt senast tillgängliga statistiska material avser 1970 års förhållanden) innebär ett totalt förverkligande av rekommendationerna att det behövs ett personaltillskott på ca 35 %, varav 5-10 procentenheter är att hänföra till kompensation för arbetstidsförkortningen. Med en något annorlunda beräkningsmetod, som redovisas i bilaga 22.4 till detta kapitel, och utgår mer detaljerat från utredningens förslag till personalorganisation, skulle den totala personalkostnadsökningen i stället 484

SOU 1972:27

bli 27 %. Skillnaderna i uppskattning kan bl a bero på att det statistiska underlaget för att bedöma den rådande personaltätheten är osäkert. Genomsnittskostnaden - drift- och kapitalkostnader sammantagna för ett barn i heltidsförskola är f n i storleksordningen 13 000 kronor. Därav är ca 10 000 kronor personalkostnader. Ett förverkligande av socialstyrelsens personaltäthetsrekommendationer inklusive kompensation för arbetstidsförkortningen skulle innebära att den genomsnittliga personalkostnaden per barn i heltidsförskola - vid oförändrat kostnadsläge - kan uppskattas stiga till ca 12 500 kronor och den totala kostnaden till 16 500 kronor. Utredningen föreslår inget generellt styrmedel för att förverkliga personaltäthetsrekommendationen utan utgår från att kommunerna successivt kommer att förbättra personaltätheten i den takt resurserna medger. I ett läge med knappa resurser, såväl i fråga om personaltillgång som i fråga om ekonomiska möjligheter, har det i stället synts väsentligt att föreslå att personalförstärkningar på kort sikt koncentreras dit där de är mest angelägna, dvs i förskolor där barn med särskilda behov integreras. Det rör sig om barn med fysiska, psykiska, emotionella, sociala eller språkliga handikapp. I kapitlet Barn med särskilda behov föreslås att - i likhet med vad som gäller i grundskolan - ett extra statsbidrag bör utgå för personalförstärkningar för att tillgodose i första hand dessa barns behov. Bidraget föreslås utformat som ett schablontillägg till statsbidraget till förskolans drift, att utgå till de kommuner som redovisar en plan för uppsökande verksamhet till förmån för barn med särskilda behov p g a olika handikapp. Efter en jämförelse med den resursinsats som tilldelas grundskolan i form av specialundervisning och personell assistans för dessa barn - se beräkningarna i kapitel 16, Barn med särskilda behov - har utredningen valt att föreslå en resurs av motsvarande storlek enligt följande: En resursförstärkning till kommunerna bör göras för att tillgodose barn med särskilda behov i förskolan i form av specialinsatser och/eller personalförstärkningar: För heltidsförskolan föreslår utredningen ett schablontillägg pä 500 taper barn och år, som slås ut på alla barn i heltidsförskolan räknat efter en genomsnittlig totalkostnad per barn och plats med 13 000 kr per år. För deltidsförskolan föreslår utredningen ett schablontillägg på 250 kr per barn och år, som slås ut på alla barn i deltidsförskolan räknat efter en genomsnittlig totalkostnad per barn och plats med 1 700 kr per år. Föreslagna belopp motsvarar ca 4 % av totalkostnaden per barn i heltidsförskolan och 15% av totalkostnaden per barn i deltidsförskolan. För heltidsförskolans del skulle detta innebära en höjning av det statliga driftbidraget med ca 12,5%. Driftbidrag utgår inte i dag till lekskolan, dvs deltidsförskola. Utredningens förslag om schablontillägg skulle således kräva en ändring av nuvarande statsbidragsbestämmelser. Beroende på att personalinsatserna normalt är så mycket lägre i lekskolorna/deltidsförskolan än i daghemmen/heltidsförskolan blir den procentuella resursinsatsen så mycket högre för deltidsförskolans del i utredningens förslag. Med en utbyggnad av förskolan är 1975 enligt de tre alternativ som SOU 1972:27

utredningen lagt fram skulle påslaget för resursförstärkningar enligt alternativ 1 (70 000 platser) utgöra 35 000 000 kr till heltidsförskolan och 32 500 000 kr till deltidsförskolan. Det sammanlagda schablontillägget skulle bli 67 500 000 kr. Enligt alternativ 2 (90 000 platser) skulle kostnaderna bli 45 000 000 kr för heltidsförskolan och 32 500 000 kr för deltidsförskolan. Det totala schablontillägget skulle da bli 77 500 000 kr. Enligt alternativ 3(110 000 platser) skulle kostnaderna bli 55 000 000 kr för heltidsförskolan och 32 500 000 kr för deltidsförskolan. Totalkostnaden för schablontillägget blir da 87 500 000 kr. 22.2.4 Eörlängt öppethållande Barnstugeutredningen skisserar i kapitel 8 Föräldrarnas arbetstider och förskolans öppethållande vissa förslag till hur problemen med behovet av en utökad service från förskolan skulle kunna lösas. Bland de modeller som skulle kunna prövas för en utökad service framhåller utredningen: förlängt kvällsöppet alla dagar i förskolan, nattöppen avdelning i förskolan eller nattöppen smaförskola, "nattföräldrajour" (dagbarnvardare) i enskilt familjedaghem, samt för enstaka och tillfälliga behov dessutom barnvardare i barnets eget hem. Nedanstående beräkningar av kostnaderna för olika former av utvidgad tillsynsservice är endast approximativa beräkningar som utredningen gjort utifrån det bakgrundsmaterial som utredningen haft till sitt förfogande. Exempel 1 baserar sig på material från Uppsala och Borås kommuner. Öppettiden i exemplet utgår frän en ökning av "normalöppethällandetiden" 06.30- 19.00 med 32,5 timmar, dvs en öppethallandeservice veckan runt mellan kl 06.30 21.00. Här har räknats med ett ökat personalbehov om en förskollärare och en barnskötare. 1 exemplet tas enbart lönekostnaderna för personalen upp enligt 1972 års löneplan, dyrort 4. Exempel 2 baserar sig uteslutande pä utredningens egna skattningar av personalbehov och öppettider. För en skifttjänstgöring i förskolan skulle för nattöppen avdelning eller smaförskola för 10 barn krävas två förskollärare och tva barnskötare. Även i detta exempel tas enbart lönekostnaderna enligt 1972 ärs löneplan, dyrort 4, upp. Exempel 5 "nattföräldrajour" baserar sig pä den ersättning som under 1972 tillämpas för dagbarnvardare, dvs 3,30 kr per barn och timme för dagtid, samt halva beloppet för nattid jämte omkostnadsersättning med 9 kr. Exempel 4 barnvardare i barnets eget hem för enstaka eller tillfälliga behov baserar sig på timersättning enligt samaritavtalet den 1 juli 1971, dvs en timersättning med 11,50 kr per timme jämte tillägg för obekväm arbetstid. Beroende på hur den enskilda kommunen väljer att lösa problemen med kvällsöppet i förskolan och med nattservice kommer kostnaderna att variera kraftigt. Barnstugeutredningen vill med nedanstående exempel endast ge en antydan om de cirkabelopp som skulle kunna komma ifråga, några generella beräkningar för samtliga kommuners 486

SOU 1972:27

kostnader vid olika modeller har utredningen inte haft underlag för att göra. 1. Kvällsöppet samt lördags-söndagsöppet En förlängd tillsynsservice i form av öppethållande i förskolorna alla dagar året runt mellan kl 06.30 och 21.00 ger följande kostnader per barn och år: ca 5 475 kr. Den sammanlagda förlängda öppethållandetiden per vecka utöver "normalöppettiden" skulle utgöra totalt 32,5 timmar. För att täcka personalbehovet skulle 1 extra förskollärartjänst och 1 extra barnskötartjänst krävas för en barngrupp på 10 barn. 2. Nattöppen småförskola eller avdelning inom förskola Nattöppen förskola kl 19.00-06.30 alla nätter året runt ger följande kostnader per barn och år: ca 12 423 kr. För att täcka personalbehovet för nattöppet beräknas krävas 2 extra förskollärartjänster samt 2 extra barnskötartjänster för att lägga upp skifttjänstgöring för all pedagogisk personal. Behovet är beräknat på en barngrupp på 10 barn. 3. "Nattföräldrajour" i enskilt hem En placering av ett barn i familjedaghem nattetid ger följande kostnader förtiden 19.00-07.00 per barn och år: 11 717 kr. 4. Barnvårdare i barnets eget hem nattetid Barnvårdare i barnets eget hem som träder in tillfälligt under vissa perioder för omvårdnad och tillsyn mellan kl 19.00 och kl 07.00 ger med ett beräknat underlag av 10 barn per barnvårdartjänst en årskostnad om totalt ca 61 850 kr för nattillsyn. Kostnaden per barn och natt ligger på 169 kr.

22.2.5 Kostnader för pedagogkonsulenter I kapitel 23 Förskolverksamhetens yttre organisation föreslås att kommunerna inrättar tjänster som pedagogkonsulenter för förskolan. Pedagogkonsulenternas funktion utgör i utredningens förslag till pedagogiskt program en integrerad och väsentlig del av förskolans arbete. Därför föreslås att lönekostnaderna för en kommuns pedagogkonsulent skall få inräknas i underlaget för statsbidrag till förskolans drift. Det är ett väsentligt mål att varje kommun anställer minst en pedagogkonsulent. Men även på relativt lång sikt får man räkna med att ett stort antal kommuner kommer att ha ett litet underlag av förskolor. I sådana fall kan man antingen engagera en deltidsanställd konsulent som på sin övriga tid fullgör arbetet i en förskola eller anställa pedagogkonsulenter gemensamma för ett par eller fler kommuner. På grundval av LUSoS - 69 (se kapitel 14 Förskolans utbyggnad) har SOU 1972:27

beräknats att är 1975 drygt hälften av landets kommunblock skulle komma att ha under 300 förskolplatser (heltids- och deltidsförskolan sammanslagen). Detta har betraktats som ett ungefärligt minimum som underlag för en pedagogkonsulent, medan ett underlag på ca 600 platser inskrivna barn vore att betrakta som ganska normalt. Det är också möjligt att för en del kommuner med begränsat barnunderlag denna lösning i vissa fall måste bli bestående. För de kommuner - troligen få - som inte kan välja någon av de anvisade lösningarna bör socialstyrelsen fä ett mera direkt rådgivningsansvar. En enkel överslagsberäkning har gjorts av det totala behovet av pedagogkonsulenter år 1975. Den baseras dels på att varje konsulent i genomsnitt svarar för 15 förskolor med i genomsnitt 50 inskrivna barn och där två deltidsgrupper räknas som en heltidsförskola, dels har beräkningen utgått från att det år 1975 skulle finnas 90 000 heltidsplatser och 130 000 deltidsplatser i förskola. Enligt en sådan mycket enkel genomsnittberäkning skulle behovet av pedagogkonsulenter år 1975 för hela landet komma att bli ca 200, vilket innebär en lönekostnad mellan ca 700 000 och 900 000 kr. 22.2.6 Kostnadskonsekvenser av förslagen till lokal- och miljöutformning I kapitel 13 Förskolans miljö ges exempel på byggnader och miljöutformning som svarar mot utredningens pedagogiska program. Utredningens förslag till miniminormer, 12 m2 inomhusyta per barn respektive 50 m2 totalyta per barn svarar mot vad som i dag är vanligt vid nybyggda institutioner. Ett av utredningens exempel till lokalutformning har förverkligats i Halmstads kommun. Den totala kostnaden för att uppföra byggnaden till förskolan Vallas 1 belöpte sig till 12 000 kr/plats. Kostnaderna i dagens byggnation med traditionella ritningar torde f n variera mellan 12 000 och 20 000 kr. En närmare uppskattning av kostnader för att uppföra Halmstadsförskolan ges i bilaga 22.5. De övriga byggnadsritningar som redovisas i kapitlet beräknas medföra en total kostnad av 14 000 respektive 15 000 kr. De skisser till utemiljö för förskolan som redovisas i kapitel 13 Förskolans miljö, har kostnadsberäknats till exempelvis 30 kr/m2 i Valläs 20:1, 16 kr/m2 i Vallas 1:1 och 25 kr/m2 i Andersberg. Som jämförelse kan nämnas att kostnaden för utemiljön i traditionellt utformade institutioner, i andra nya områden i vissa fall ligger i intervallet 17-30 kr/m 2 . Se vidare bilaga 22.5. I kapitel 4-5 Arbetssättet i förskolan och i bilagor om förskolans material (bilagorna 9 12, del 1) ges underlag för inköp och användning av pedagogiskt lämplig utrustning i förskolan. Vissa av de exempel som ges torde innebära kostnader utöver vad som är vanligt i dagens förskolor. Sådana kostnadsökningar får emellertid förutsättas bli av mindre natur. Materialkostnadernas andel av de totala kostnaderna är relativt blygsam. En generös inköpspolitik i fråga om lekmaterial torde innebära stora vinster i andra avseenden. Personalens arbete underlättas väsentligt. För barnen är det viktigt att rika stimulansmöjligheter finns. Torftigt eller sparsamt tilltaget lekmaterial liksom annan utrustning i förskolan kan 488

SOU 1972:27

leda till onödiga konflikter mellan barnen och till ett tungt arbete för personalen. 22.2.7 Utbildningskomplettering för all personal i förskolan Den genomgripande reform för förskolan som den nya pedagogiken och metodiken innebär motiverar - som tidigare framhållits — att staten i likhet med vad som skett vid reformer inom grundskola och gymnasieskola anslår särskilda medel för en särskild gemensam fortbildning av all förskolpersonal. Utredningen föreslår följande ansvarsfördelning mellan stat och kommun vid den särskilda fortbildningen, som föreslås i kapitel Utbildningskomplettering för förskolans personal: Statens åtaganden 1. Samtliga kostnader för steg 1. Kompletteringsutbildning av 60 deltagare för utbildning till studieinstruktör. Internatutbildning i 2 perioder om 5 dygn vardera Resekostnader Traktamenten Föreläsararvoden Studiematerial: ca 50 kr per deltagare

ca 150 kr per dygn och deltagare

Totalt :90 000 kr Totalt: 3 000 kr

Övriga kostnader: Oavkortad lön för deltagarna under kurstiden i internat. Vikarielöner för internatperiod 2 sommaren 1973 (juni månad) 2. Samtliga kostnader för steg 2. Utbildning av 500 studieledare. 20 kurser med 25 deltagare per kurs Internatutbildning i 2 perioder om respektive 10 dygn Resekostnader Traktamenten Föreläsararvoden Studieinstruktör Studiematerial: ca 30 kr per deltagare

ca 150 kr per dygn och deltagare

Totalt:975 000kr Totalt: 15 000 kr

Övriga kostnader: Oavkortad lön för deltagare under kurstiden i internat. Vikarielöner för studieinstruktörernas ersättare, och för deltagarnas likaledes. - Dock svarar kommunerna för vikarielöner till ersättare för barnstugekonsulenter som tas ut till studieledarutbildningen. 3. Utbildningskostnader och studiematerial för steg 3. Särskild fortbildning av maximalt ca 17 500 deltagare. SOU 1972:27

Internatutbildning i 3 perioder om 3 dygn vardera Resekostnader Traktamenten Föreläsararvoden Studieledare

ca 150 kr per dygn och deltagare

Totalt: 23 625 kr = 5,9 milj kr per budgetår Studiematerial programmerat genom fortbildningsavdelning eller studieförbund. Ca 20 kr per deltagare Totalt: 350 000 kr

Kommunemas åtaganden: De kostnader för vilka kommunerna skulle svara är främst oavkortad lön till skolpersonalen under internatutbildningsperioderna 1-3 samt vikariatlöneersättningar. Genom att internatutbildningen förläggs till veckoslut, fredag-söndag, skulle kommunernas kostnader kunna nedbringas. Flertalet förskolor torde inte ha verksamhet i gång veckoslut och helger. Därtill kommer kostnader för Svenska Kommunförbundets administration för genomförande av utbildningen centralt och regionalt. Större kommuner kan, som tidigare nämnts, komma att själva vilja administrera och genomföra den särskilda fortbildningen av sina personalgrupper alltefter de lokala förhållandena. Dessutom kan vissa kostnader tillkomma, beroende på om studiecirklarna avses löpa på arbetstid. Detta vill utredningen för sin del förorda. 22.2.8 Övriga kostnader Ovan har illustrerats kostnadsaspekter av de av utredningens förslag som mer direkt ställer krav på ökade resursinsatser av sådant slag att de relativt enkelt kan kvantifieras. Även vissa andra av utredningens förslag kommer successivt att ställa ökade anspråk på samhället beorende på den takt i vilken de kan tänkas genomföras. En uppsökande verksamhet som riktar sig till barn med särskilda behov kommer indirekt att innebära krav på samhället utöver de personalkostnader som ovan redovisats. Anspråk kommer särskilt att ställas på en utbyggnad av den fysiska och psykiska hälsovården för förskolbarnen. Det är också väsentligt att den öppna lekverksamheten utvidgas för de barn som inte får del av förskolan, liksom att lekoteken utbyggs i olika regioner i landet. En utbyggnad av förskolan för barn till förvärvsarbetande och studerande föräldrar ställer ökade krav på tillgång till barnvårdare för sjuka barn, även om den sjukpenningreform som föreslås av familjepolitiska 490

SOU 1972:27

kommittén till viss del ökar föräldrarnas möjligheter att själva vårda barnen vid sjukdom. Tillsynskostnader för sjuka barn belyses i bilaga 22.6. Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter även väsentliga organisatoriska förstärkningar hos den centrala tillsynsmyndigheten. En skiss i detta avseende ges i kapitel 23 Förskolverksamhetens yttre organisation. Slutligen torde smärre förstärkningar successivt behövas för vissa funktioner i kommunernas administration. Denna fråga berörs i samma kapitel.

22.3 Daghemsutbyggnad och samhällsekonomi Den allmänna debatten om kostnaderna för en fortsatt förskolutbyggnad har koncentrerats till heltidsförskolans (daghemmens) utbyggnad. Detta är naturligt främst med tanke på de väsentligt högre driftskostnader som uppstått när förskolan drivs i heltidsform. Det är emellertid samtidigt angeläget att belysa även de kort- och långsiktiga intäkter liksom den välfärdsökning för medborgarna som en snabb utbyggnad av heltidsförskolan kan innebära. I bilaga 22.1 ges ett referat av några undersökningar av i första hand kommunala daghemskostnader som nyligen utförts i olika delar av landet. Antaganden och undersökningsmetoder varierar och därmed också kostnadsuppskattningarna. Några väsentliga slutsatser bör emellertid kunna utläsas av undersökningarna. Kommunerna har det största ansvaret för heltidsförskolans finansiering. Av de totala årskostnaderna per barn, som med hänsyn till bl a barnets ålder varierar mellan ca 10 000 och 15 000 kr, står kommunen för mellan ca 5 000 och 10 000 kr brutto. (Se t ex Sundbergs undersökning.) Den kostnaden måste emellertid jämföras med de intäkter som kommunerna gör genom utbyggnaden både på kort och på lång sikt. De mest omedelbara intäkterna uppstår genom ökade skatteinkomster till följd av ökat förvärvsarbete och genom minskade kostnader för socialhjälp och bostadstillägg av samma skäl.

22.3.1 Skatteintäkter De studier som förutsätter att varje ny plats i heltidsförskola frigör en vuxen för förvärvsarbete ger givetvis den högsta uppskattning av skatteintäkterna. Det är emellertid uppenbart att en ny förskolplats mycket väl kan tillfalla en redan förvärvsarbetande som har barn i familjedaghem eller som tidigare haft en otillfredsställande tillsyn av barnet och fått använda olika kortsiktiga nödlösningar. För dessa familjer innebär förskolplatsen att ett besvärligt socialt problem löses, men det ger inte omedelbart upphov till nya skatteintäkter. Dessa fall behandlas i vissa av studierna så, att man tar hänsyn till att föräldrarnas förvärvsinsats inte ökar, medan däremot någon annan vuxen frigörs för förvärvsarbete - en plats blir ledig i familjedaghemmet; alternativt söker dagbarnvårdaren anställning. Dylika effekter torde bli mer relevanta ju längre tidsperspektiv som väljs. I en långsiktig kommunalekonomisk kalkyl bör det vara SOU 1972:27

rimligt att mellan var och varannan1 ny plats i heltidsförskola leder till att en vuxen kan ta förvärvsarbete — under förutsättning att arbetskraftsefterfrågan ligger kvar på en någorlunda hög nivå. Vissa studier har tagit hänsyn till att ett tillskott av platser i heltidsförskola på kort sikt leder till olika ökning av förvärvsintensiteten för olika föräldrar beroende på deras tidigare förvärvssituation. I studierna visas att de ökade kommunalskatteintäkterna kan uppskattas till ca 2 000 kr per barn i heltidsförskola som ett mycket grovt genomsnitt. 22.3.2 Socialhjälp och bostadstillägg I de fall där särskilt ensamstående föräldrar med barn uppbär socialhjälp till följd av bristande barntillsynsmöjligheter kan en utbyggnad av heltidsförskolan innebära väsentliga sänkningar av de kommunala förskolkostnaderna när föräldrarna frigörs för att kunna förvärvsarbeta. I Holmgren-Lantz undersökning av ett visst daghem i Göteborg blev den kommunala nettokostnaden per barn och år så låg som 770 kr. Beaktar man att statsbidragshöjningar skett sedan studien gjordes vänds kostnaden till en kommunal intäkt av drygt 1 000 kr per barn och år. Den låga kostnaden vid det undersökta daghemmet torde i första hand förklaras av att andelen ensamstående föräldrar var mycket stor vid just detta daghem. 22.3.3 Långsiktiga effekter för kommunerna Av de refererade studierna behandlar endast Jönssons studier de långsiktiga effekterna av en daghemsbyggnad. En viktig punkt blir därvid att ett förvärvsarbete som tas upp under barnens förskolår fortsätter senare i livet. Kommunen tillförs därför skatteintäkter av förvärvsarbete långt efter det att familjen slutat utnyttja förskol- eller fritidshemsplatsen. Det är samtidigt uppenbart att om en förälder, som tidigare förvärvsarbetat, avbryter arbetet under barnets hela förskoltid, så kan svårigheterna vara betydande att senare återkomma till arbetsmarknaden. Yrkeskunskaper blir snabbt inaktuella i det föränderliga arbetsliv som präglar vårt samhälle. Om förvärvsarbete ändå tas upp igen efter barnens uppväxt måste vanligen betydande resurser för omskolning eller kompletterande utbildning sättas in. De direkta kostnaderna härför bärs ofta av staten, men indirekt uppstår även kommunala kostnader t ex i form av uteblivna skatteintäkter. Det bör slutligen sägas - vilket inte berörs närmare i de refererade studierna - att en stark utbyggnad av heltidsförskolan i ett läge med långsiktigt hög efterfrågan pä arbetskraft kan leda till minskat behov av kommunala och statliga investeringar i form av bostadsbyggande och fondinvesteringar i skolor, gator och annan samhällsservice genom att betydelsen av omflyttning och invandring minskar från arbetsmarknads1 Varje ny plats i heltidsförskola ger inte upphov till att ännu en vuxen går ut i förvärvsarbete, till följd av förekomsten av familjer som har flera barn i förskolåldrarna samtidigt.

492 SOU 1972:27

synpunkt. De nya arbetskraftsresurserna kan i stället i större utsträckning tas från medlemmar av redan etablerade hushåll. Jönssons studie drar slutsatsen, för långsiktiga och kortsiktiga kommunalekonomiska effekter sammantagna, att en ökad utbyggnad av daghemmen för att möta efterfrågan innebär utgifter för kommunerna av ungefär samma storleksordning som inkomsterna. Han påpekar att kommunernas finansiella situation under senare år varit ansträngd, men menar att "det måste vara fel att försöka lösa de kommunalfinansiella problemen genom att hindra invånarna i kommunen från att bli skattebetalare". 22.3.4 Samhällsekonomiska kostnader och vinster Analyserna av de kortsiktiga kommunalfinansiella åtagandena av en daghemsutbyggnad för att möta efterfrågan ledde i de flesta fall till att kostnaderna övervägde över intäkterna. Med Jönssons och Sundbergs angreppssätt förbyts de kommunalekonomiska kostnaderna till statsfinansiella intäkter redan i en kortsiktig analys, och i än högre grad givetvis, om de långsiktiga effekterna tas med. Också i en kortsiktsanalys som redovisar såväl kommunala som statliga åtaganden blir det samhällsekonomiska nettot positivt. En grov produktionsekonomisk kalkyl har även gjorts av Jönsson, där han mäter de tillskott till den samlade nationalinkomsten som blir resultat av ökat förvärvsarbete till följd av en utbyggnad som sker för att möta efterfrågan. Tillskottet jämförs med de totala samhälleliga kostnaderna av heltidsförskolans utbyggnad. Analysen visar på ett produktionstillskott med breda marginaler — också om man tar hänsyn till förekomsten av familjer som har flera barn i förskolan samtidigt. Ingen av de undersökningar som refererats har gjort anspråk på fullständighet i kalkylerna. Endast en av studierna berör dessutom totala samhällsekonomiska kostnader och intäkter. Det torde dock bl a utifrån dessa undersökningar vara ställt utom tvivel att en utbyggnad av förskolan som sker för att möta föräldrarnas efterfrågan, inte blir en "tärande" del av ekonomin utan i stället en kraft som frigör och ökar resurserna i samhället som helhet. Till detta kommer att en utbyggnad av andra förskolformer kan öka arbetstillfällena i regioner med sysselsättningssvårigheter, t ex i glesbygder. Daghemsutbyggnaden är vidare ett av de mest väsentliga instrumenten för såväl stat som kommun att befrämja jämlikhet mellan könen och göra den fulla sysselsättningen till en rättighet som kommer alla vuxna medborgare till del. Hela det program som läggs fram i detta betänkande pekar också på värdet av en vistelse i förskola för barnen för att ge möjlighet till en rik och allsidig personlighetsutveckling.

SOU 1972:27

Bilaga 22.1 Sammanställning av utredningar om kostnader för daghem

Underlag för "PM med synpunkter på barnstugeverksamheten i Stockholm "utarbetad av Kenneth Stjerna för kommunstyrelsens kommitté för kvinnofrågor. Bengt Jönsson 1969, 1970 I Jönssons år 1970 utgivna skrift (LO-Prisma) "Daghem och samhällsekonomi" studeras bl a daghemsbyggandets finansiella konsekvenser för stat, kommun och landsting. Jönsson, som är nationalekonom i Lund, konstaterar att ett ökat daghemsbyggande innebär utgifter och inkomster för kommunen av ungefär samma storleksordning för båda om man räknar in de långsiktiga effekterna, minskade utgifter för bostadstillägg och socialhjälp m m. I sina kalkyler har Jönsson dock bortsett från de långsiktiga effekterna och presenterar en kortsiktig kommunalfinansiell kalkyl (tabell 1).

Tabell 1 De kommunalfinansiella effekterna på kort sikt av ett ökat daghe msby ggande. Mannens inkomst 12 000 Hustruns inkomst 8 000 Summa Familjeinkomst 20 000 Inkomster/daghemsplats Ökade skatteinkomster 150 Daghemsavgifter 900 Statsbidrag 3 200 Summa inkomster

4 250

17 000 13 000 30 000

22 500 17 500 40 000

25 000 20 000 45 000

30 000 30 000 60 000

40 000 40 000 80 000

850 1500 3 200

1 450 2 200 3 200

1 800 2 600 3 200

3 200 3 100 3 200

4 850 3 300 3 200

5 550

6 850

7 600

9 500

11350 Utgift/daghemsplats

10 500

10 500

10 500

10 500

10 500

10 500

Kommunal nettoutgift

- 6 250

- 4 950

- 3 650

- 2 900

-1000

+850

Som framgår visar kalkylen i huvudsak ett kommunalfinansiellt negativt netto, vilket, menar författaren, kan få stor betydelse för daghemsutbyggnaden eftersom primärkommunen är huvudman för verksamheten. Jönssons slutomdöme blir, att staten som har ett positivt netto i sin finansiella kalkyl bör öka bidraget till kommunerna för att därigenom 494

SOU 1972:27

något medverka till bättre balans mellan den kommunala och den statliga sidan vid ett ökat daghemsbyggande. I en totalfinansiell kalkyl (stat, kommun och landsting) kommer Jönsson fram till att det ur finansiell synvinkel inte finns något skäl att inte via ett ökat daghemsbyggande skapa möjligheter för småbarnsmödrarna att börja förvärvsarbeta. "Visserligen har kommunernas finansiella situation under senare år varit hårt ansträngd, men det måste vara fel att försöka lösa de kommunalfinansiella problemen genom att hindra innevånarna i kommunen från att bli skattebetalare" . . .

Bengt Holmgren och Kjell-Åke Lantz 1970 Författarna presenterar i en akademisk uppsats benämnd Kommunen Daghemmen - Ekonomin de ekonomiska aspekterna avseende ett visst daghem i Göteborg. Därigenom har ett större antal poster än vad som varit fallet i Jönssons studier blivit kvantifierade. På kostnadssidan upptas bl a social hemhjälp för tillsyn av sjuka barn och på intäktssidan återfinns besparade utgifter för både socialhjälp och bostadstillägg samt re se- och skatteintäkter från såväl föräldrar som personal. Även denna studie utgår från att en utebliven daghemsplats innebär att modern själv ser till barnet i hemmet. Av resultatet framgår att skatte- och avgiftsintäkterna är väsentligt lägre än i Bengt Jönssons kalkyl som dessutom inte innehåller kvantifierade besparingar i socialhjälp och bostadstillägg. Att intäkterna blivit lägre beror på att en förhållandevis stor andel av underlaget för kalkylen är ensamstående föräldrar. Den kommunalekonomiska nettokostnaden blir i denna studie 770 kr per barn och år. Av intresse kan här vara den procentuella fördelningen av kostnader och intäkter per barn och år. På kostnadssidan är driftkostnaden den ojämförligt största posten — 81 % av totalkostnaden. På intäktssidan utgör föräldraavgifterna och det statliga driftbidraget vardera cirka 15% av de totala intäkterna. Besparade utgifter för socialhjälp utgör 43 % av intäkterna medan skatteintäkter från föräldrar och besparing av bostadstillägg utgör endast 14,5 % respektive 0,5 %. De sistnämnda procentsatserna är sannolikt missvisande då andelen ensamstående föräldrar var stor vid just detta daghem. Eiwe Sundberg 1971 Sundberg, som är budgetchef i Västerås, har vid flera tillfällen tagit upp kommunens kostnader i artiklar o d. Nu senast presenterar han i tidningen Socionomen (nr 22, 1971) en reviderad kalkyl om kommunens kostnader och intäkter. I kalkylen håller Sundberg isär kostnaderna för olika åldrar vid jämförelse med intäkterna så att kostnaden kan utläsas för var och en av åldersgrupperna. SOU 1972:27

Vidare är statsbidraget beräknat efter 2 800 kr per år, föräldraavgifterna efter den av kommunförbundet den 2/10 1970 rekommenderade taxan och efter en årlig närvaro på 180 dagar vid daghemmet. Mannens inkomst är vid beräkningarna 30 000 kr år 1972 och hustruns 23 000 kr. Kalkyler har nu gjorts för både ensamstående förälder och gifta föräldrar. Av kalkylerna framgår bl a att kommunens bruttokostnad varierar mellan 9 000 och 16 000 kr per barn och år. Därvid visar sig barnet i 2-årsåldern dra den största kostnaden medan kostnaden för 5-6-åringar är avsevärt lägre. Allmänt gäller att kommunens nettokostnader blir lägre Tabell 2 Driftkostnader per barn och år 1972 Kronor

Daghem med 4 avdelningar

Antal inskrivna barn Personal Lokaler Inventarier Kost, lekmaterial Administration Totalt

Spädbarnsavdelning

2-årsavdelning

3- 4-årsavdelning

5-6-årsavdelning

12 11450 2 000 100 1 000 450

9 11900 2 550 100 1000 450

14 7 650 1 700 100 1 050 500

18 5 950 1 350 100 1 050 550

15 000

16 000

9 000

Tabell 3 Direkta kostnader och intäkter för kommunen 1972 Kronor Spädbarn

2-åring

3-4-åring

5-6-åring

- 15 000

- 16 000

- 11 000

- 9 000

+ 2 900 + 2 300

+ 2 900 + 2 500

+ 2 900 + 2 400

+ 2 900 + 2 300

+ 1 800

+ 1 800

+ 1 800

+ 1 800

8 800

3 900

2 000

Kostnader Daghemsplatsen enligt ovanstående tabell

- 15 000

- 16 000

- 11 000

9 000

Intäkter Föräldraavgift Statsbidrag Kommunalskatt

+ 1 200 + 2 300 + 1900

+ 1 200 + 2 500 + 1900

+ 1 200 + 2 400 + 1900

+ 1200 + 2 300 + 1 900

Kommunens nettokostnad

-

- 10 400

-

-

Gifta föräldrar Kostnader Daghemsplatsen enligt ovanstående tabell Intäkter Föräldraavgift Statsbidrag Ökad kommunalskatt vid hustruns förvärvsarbete Kommunens nettokostnad Ensamstående förälder

9 600

5 500

3 600

SOU 1972:27

då barnets föräldrar är gifta. Medelkostnaden (netto) uppgår då till ca 5 700 kr per barn och år. Motsvarande kostnad blir om föräldern är ensamstående ca 7 300 kr per barn. Leif Stenberg och Anders Ödmark 1971 I en uppsats benämnd Kommunalfinansiella konsekvenser av daghemsutbyggnad i Stockholm har författarna lagt tyngdpunkten på omedelbara årligen återkommande ekonomiska konsekvenser av direkt art. Uppsatsen har utförts på uppdrag av barnavårdsnämnden efter anmaning från socialborgarrådet. Med hänvisning till att den planerade utbyggnaden av fritidshem och lekskolor är knuten till daghemsverksamhetens omfattning har författarna på kostnadssidan i kalkylen även upptagit posten ökad fritidshemsverksamhet och på intäktssidan poster såsom minskat behov av lekskolplatser och minskat behov av kommunala familjedaghem. Då kalkylen avser ett ökat daghemsbyggande har författarna tvingats att "väga ihop" den grupp av föräldrar med barn som kan väntas motsvara den tillskottsgrupp som får sina barn placerade vid ökad tillgång på daghemsplatser. Författarna har därvid efter ett komplicerat vägningsförfarande valt att exempelvis 52 % av mödrarna övergår till heltidsarbete från hemarbete när daghemsplats blir tillgänglig och att 6% börjar studera. 30% av mödrarna hade redan heltidsarbete när daghemsplats erbjöds. Man har vidare valt att i kalkylen arbeta med olika inkomstaltemativ för mannen i de fall man inte räknat med ensamstående föräldrar. Man har också räknat med olika andelar barn som har syskon i förskolålder osv. I 70% av fallen räknar man med att tillskottsgruppen består av samboende föräldrar och att 60% av dessa har endast ett barn i förskolålder. För de ensamstående föräldrarna har andelen med ett barn beräknats bli 80 %. Mannens årsinkomst är i 20 % av fallen 20 000 kr, i 60 % av fallen 30 000 kr och i 20 % av fallen 45 000 kr. Utan att här gå in på varken författarnas motiv för valet av tillskottsgrupp eller närmare redogörelse för hur de olika postema i kalkylen beräknas redovisas i tabell 4 den kommunalfinansiella kalkyl som författarna kommit fram till. Ett kommunalfinansiellt negativt netto på 5 100 kr per inskrivet barn och år erhålles alltså för ett ökat daghemsbyggande i Stockholm. På kostnadssidan har då tagits upp 1 350 kr för ökad fritidshemsverksamhet. Skälet härtill är som nämnts, att kommunfullmäktige år 1970 i daghemsplanen bestämde att fritidshemsplatser skall byggas till ett antal som motsvarar ca 50% av antalet daghemsplatser. I kalkylen har därför kommunens nettokostnad för en halv fritidshemsplats upptagits. På intäktssidan har posten statsbidrag beräknats efter 2 800 kr per plats.

SOU 1972:27 33

Tabell 4 Kommunalfinansiell kalkyl för ökat daghemsbyggande i Stockholm. Kostnader Personal vid daghemmen Lokaler för daghemsverksamheten Övrig drift vid daghemmen Centrala insatser inom förvaltningen Ökad barnvårdarverksamhet (nettopost) Ökad fritidshemsverksamhet (nettopost)

8 400 1 550 1 500 300 1 250 1 350

Summa kr per inskrivet barn och är

14 350

Intäkter Besparingar i socialhjälp och bostadstillägg, ökade skatteintäkter samt avgifter vid hushåll vars barn fått daghemsplats vid andra hushåll som i barntillsynshänseende berörs av utbyggnaden Statsbidrag Minskat behov av lekskolor (nettopost) Minskat behov av kommunala familjehem (nettopost) Summa kr per inskrivet barn och år

4 500 900 2 650 850 350 9 250

Kommentar till utredningarna De ovan refererade utredningarna belyser dels det nuvarande kostnadsläget och dels de kommunalfinansiella aspekterna vid ett ökat daghemsbyggande i framtiden. Bengt Jönsson redogör för samhällets kostnader och intäkter nu och i framtiden. Han diskuterar också bl a de övergripande ekonomiska effekter som på lång sikt borde påverka beslut om daghemsbyggande. Bengt Holmgren och Kjell-Åke Lantz samt Eiwe Sundberg representerar de utredare som försökt klarlägga kommunens kostnader vid bestämda daghem i Göteborg respektive Västerås. Deras utredningar belyser därigenom bäst hur kommunens bruttokostnader fördelas på lokaler, personal, material etc. De nettokostnader per plats som redovisas gäller därför endast de daghem för vilka beräkningarna är gjorda. Leif Stenberg och Anders Ödmark försöker som framgått klarlägga kostnader och intäkter för ett ökat daghemsbyggande. Det har därvid varit svårt att bestämma tillskottsgrupp, dvs att bestämma hur de familjer ser ut (socio-ekonomiskt) som vid ett ökat platsantal får sina barn placerade. Är föräldrarna ensamstående, sammanboende eller gifta och vilka inkomster kommer familjerna att få etc. Utredarna har med hjälp av bl a tillgängligt statistiskt material försökt få fram den grupp föräldrar som med avseende på sammansättning och inkomster kan antas motsvara dem som får sina barn placerade vid ett ökat daghemsbyggande. Att svaren på avvägningsfrågor av detta slag dock av nödvändighet måste bli hypotetiska är helt klart. Utredningens resultat får därför betraktas som osäkert. Av sammanställningarna framgår att kommunens bruttokostnader per plats varierar mellan 9 000 och 16 000 kr (Sundberg) beroende på i 498

SOU 1972:27

vilken ålder barnen på avdelningen befinner sig. Medelbruttokostnaden blir för daghemmets fyra avdelningar ca 12 750 ki\ vilket inte skiljer sig nämnvärt från de bruttokostnader som övriga utredare kommit fram till. Jönsson räknade med 10 500 kr (år 1970). Holmgren-Lantz med 11 200 kr (samma år) och Stenberg-Ödmark till 14 350 kr per inskrivet barn och år. Socialstyrelsen redovisade år 1971 en årskostnad på ca 11 000 kr i medeltal för plats vid daghem med fyra avdelningar (45 platser). Trots utredarnas olika underlag och beräkningsmetoder skiljer sig inte heller kommunens nettokostnader särskilt mycket. Jönsson redovisar som ende utredare en nettinkomst för kommunen vid familjeinkomsten 80 000 kr. I övrigt blir nettokostnaden enligt Jönsson mellan 1 000 och 6 250 kr per plats och år. Ju lägre familjeinkomst desto högre nettokostnad för kommunen. Holmgren-Lantz kommer fram till en kommunal nettokostnad på 770 kr. Detta sannolikt beroende på att ensamstående föräldrar var överrepresenterade på det undersökta daghemmet, vilket medförde att besparingen av socialhjälp i kalkylen blivit stor. Sundberg redovisar nettokostnader mellan 2 000 och 10 400 kr per plats och år. Lägsta kostnaden per barn har kommunen enligt Sundberg på avdelningen med 5—6-åringar medan den högsta kostnaden redovisas vid avdelningen med 2-åringar. Vidare har Sundberg i sin kalkyl kommit fram till att kommunens nettokostnad är större för barn till ensamstående föräldrar. Sundberg har i sina kalkyler inte tagit hänsyn till besparad socialhjälp, bostadstillägg etc utan tillägger att om man i tabellen för ensamstående på inkomstsidan sätter in ca 5 500 kr i besparad socialhjälp (medelvärde med ledning av Holmgren-Lantz utredning) och ca 2 500 kr i besparat bostadstillägg så kan resultatet med hänsyn härtill avläsas. Stenberg-Ödmark slutligen redovisar ett kommunalfinansiellt negativt netto på 5 100 kr per inskrivet barn och år. I kalkylen ingår då bl a på kostnadssidan både ökad fritidshemsverksamhet och ökad barnvårdarverksamhet med tillsammans 2 600 kr. Ökande statsbidrag Samtliga resultat bör nu justeras på grund av det högre statsbidraget. Detta ökade den 1 januari 1972 med 1 200 kr per plats vid daghem och med 500 kr vid fritidshem. Påpekas bör dessutom, att inga som helst långsiktiga ekonomiska effekter medtagits i någon av kalkylerna. (Jönsson har dock diskuterat dessa.) Vilka långsiktiga effekter finns då att ta hänsyn till? De kan vara av helt skilda slag och mer eller mindre ekonomiskt påtagliga. Ett par av de tidigare nämnda utredningarna tar i det kortsiktiga tidsperspektivet upp exempelvis den ekonomiska konsekvensen av besparad socialhjälp. Denna besparing är en av de mera "påtagliga" konsekvenserna vars ekonomiska betydelse på lång sikt ytterligare måste belysas. De långsiktiga ekonomiska konsekvenser som beror på kvinnornas förvärvsfrekvens har inte heller tagits med i någon av de kalkyler som SOU 1972:27

nämnts, beroende på att de är mycket svåra att bestämma till belopp och att effekterna av dem inträder först efter kanske 10-20 år eller mera. Men detta förhållande gör det bara än mer angeläget att påpeka kalkylernas begränsningar i detta avseende. En annan aspekt av stor ekonomisk betydelse som helt förbigåtts av författarna till de här nämnda studierna är de besparingar som kan göras genom att medvetet satsa på de gifta kvinnorna som permanent och likvärdig arbetskraft. För en kommun med en expansiv arbetsmarknad skulle sannolikt kommunens kostnader för bostadsbyggande och de därmed förknippade följdinvesteringarna i skolor, gator, vatten och avlopp etc bli avsevärt mindre om den för expansionen behövliga arbetskraften kunde erhållas från redan etablerade hushåll, dvs att man genom ett ökat daghemsbyggande möjliggjorde för flera kvinnor att utnyttja sin yrkesutbildning och fortsätta sitt förvärvsarbete.

500 SOU 1972:27

Bilaga 22.2 Förskolans andel av en stadsdels totala kostnader1

I en undersökning i Stockholm har man sökt kartlägga totalt erforderliga investeringar och därav föranledda årliga kapital- och driftkostnader vid nyexploatering av ett markområde för bostadsbebyggelse med tillhörande service (Investeringar och driftskostnader i Bredäng, Stadsbyggnadskontoret, Sth-70). Tidpunkten som avses är år 1965. För driften av skolor och barnstugor har dock respektive verksamheter år 1969 legat till grund för uppskattningen, som redovisas i 1965 års kostnadsläge. Valet av stadsdelen Bredäng som studieobjekt motiveras bl a av att den är ett utpräglat bostadsområde med få icke-bostadsbundna anläggningar. De redovisade produktions- och driftkostnaderna avser samtliga inom Bredäng förekommande investeringar utom kostnader för T-banespår och banvallar (kostnaderna för T-banestationen är dock medräknade), huvudvägar samt televerkets investeringar. Inom Bredängs centrum finns två anläggningar som till stor del används av icke-Bredängsbor nämligen gymnasium och simhall, vilkas kostnader inte tagits med. Inte heller marklösenkostnaden är medtagen i kalkylerna. Vid utgången av år 1969 bodde i Bredäng 12 218 personer. Produktionskostnaderna i 1965 års kostnadsläge för Bredängs bostadsbundna anläggningar framgår av tabell1 (tabell 6 i undersökningen). Årskostnaderna består av de årliga kapitalkostnaderna samt driftkostnaderna, som i utredningen delats upp i "egentliga driftskostnader" dvs förvaltning och underhåll av fastigheter, vägar och planteringar och "övriga driftskostnader", som avser löner, inventarier, försäkringsavgifter o d. Årskostnaderna framgår av tabell 2 (bilaga G i undersökningen): Av tabell 1 framgår att förskolans och grundskolans andelar av stadsdelens kapitalkostnader inte är stora: under en procent resp. ca 9 %. Det framgår vidare att kapitalkostnaden utgör 60 % av stadsdelens årskostnad mot 25 % för de "övriga driftskostnaderna" (dvs själva verksamheten), bland vilka som väntat förskolan och grundskolan utgör betydande andelar — 15 % respektive 70 %. 1

Sammanställningen har gjorts av Anders Ödmark pä grundval av material frän Stockholms stadsbyggnadskontor (Investeringar och driftskostnader i Bredäng, Stadsbyggnadskontoret, Stockholm 1970.) SOU 1972:27

Tabell 1 Produktionskostnader för Bredängs bostadsbundna an läggningar. 1965 ars kostnadsläge. Byggnads+e\ploatkostnader milj kr

kr per m bostadsväningsyta

%

Bostader Bilplatser Lekytor. bollplaner, parkmark Central tor värme, tvätt, sopförbränning Barnstugor Grundskola Ungdomslokaler Övrig samhällelig service Kommersiell service (butiker) Vatten, elkraft Gator, vägar, avlopp T-banestation

250 8 6

688 21 18

64 2 2

14 2 34 2 1 12 15 37 4

39 5 94 5 4 33 40 101 12

4 0,5 9 0,5 3 4 10 1

Totalt

1 060

_

Tabell 2 De totala årskostnaderna för olika type r av anläggningar i Bredäng fördelade efter "egentliga" och "övriga" driftskostnader samt kapitalkostnader 1965 -års kostnadsläge Anläggningstyp

Miljon kro nor Totala arliea kostnader

(9?)

Bostäder*-' Lekparker, bollplaner. parkmark Barnstugor Grundskola Ungdomslokaler Övrig samhällelig service Kommersiell service Gator, vägar, avlopp T-banestation

28.92 0.86 2.07 11.75 0.33

Totalt

51.38 Därav egentliga driftskostnader

(70

övriga driftskostnader^

(%)

kapitalkostnaderb

(7c)

(56.3)

(62.9)

(2.7)

23,33

(75.7)

(4.0) (22.9)

0.58 0.12 0.60 0.06

(1.4) (7.1)

0.20 1.80 8.45 0.10

(14.8) (69,3)

0,08 0.15 2.70 0,17

(0.5) (8,8)

0.47 2.25 4.30 0.43

0.01 0.31 1.36 0.07 (100)

0.35 0.97

0,11 0.97 2.94 0.36

(100)

12,19

(100)

(100)

a 1 manga fall (särskilt i fråga om "kommersiell service") något osäkra uppskattningar. v Beräknade som 8 '/< av byggnads- och exploateringskostnaderna. c Inklusive bilplatser, lekytor + gräsmattor pa tomtmark, central för värme-tvätt-sopförbränning, vatten och elkraft.

Sä långt stadsbyggnadskontorets undersökning. Barnstugeverksamheten i Bredäng är 1969 omfattade ungefärligen 200 barn i daghem. 400 i lekskola och 60 i fritidshem. Detta tillsammans med för staden genomsnittliga årskostnader per barn i de olika verksamheterna ger underlag för att fördela posten "Barnstugor 2 070 000" enligt ungefär följande: 502

SOU 1972:27

Kronor Daghem Lekskolor Fritidshem

1 390 000 500 000 190 000

Härigenom blir det möjligt att få ett grepp om hur mycket som varje år satsas på regelbunden pedagogiskt medveten gruppverksamhet (daghem, lekskolor, fritidshem och grundskola) för dels barn under 7 år och dels barn i grundskolåldern. Detta visas i tabellen nedan, varvid kostnaderna hänför sig till 1965 års kostnadsläge och barnantalet till 31.12 1969:

Barn 0 - 6 år (dgh, lsk) Barn 7 - 1 5 år (frth, skola)

Resursinsats, kronor

Totala antalet barn

Kronor per barn

1 890 000 11940 000

1 750 2 250

1 080 5 305

Man måste observera att beloppet per barn gäller utslaget på alla barn i åldersgruppen. Ser man till vad som satsas per berört barn i gruppen 0-6 år blir beloppet givetvis avgjort större. Räknar man bort vad föräldrarna finansierar genom avgifter (genomsnittligt för Stockholm ungefär 15% av daghemskostnaden, 10% av lekskolkostnaden och 5-10 % av fritidshemskostnaden) framgår att stat och kommun satsar följande Kronor per barn 1965 års kostn. läge Barn 0 - 6 år Barn 7- 15 år

930 5 300

Sammanfattning Utifrån Bredängsundersökningen och den bearbetning som gjorts ovan kan ungefär följande resonemang föras. I stadsdelen som är 4 - 5 år gammal och har drygt 12 000 invånare finns daghem för 200 barn. Antal barn i åldern ett halvt t o m 6 år är ca 1 600. Av dessa kan 25 % bedömas ha moder som förvärvsarbetar minst halvtid, dvs 400 barn. I stadsdelens lekskolor togs emot ca 400 barn. Antalet 4-6-åringar, som ej går i daghem, var ca 850. Vid en jämförelse med riket i övrigt år 1969 är förskolverksamheten i Bredäng synnerligen omfattande. Den tar därvid i anspråk 3,7% av stadsdelens årliga kostnader för bostadsbundna anläggningar och verksamheter. För grundskolans del var motsvarande procentandel ca 23 %, vilket även inkluderar fritidshemmen (0,4%). Antal barn i förskol- och grundskolålder var 1 750 respektive 2 250. Av resurser som satsades på förskolgruppen finansierades 10-15% direkt av berörda hushåll via avgifter medan för grundskolbarnen denna andel var försumbar.

SOU 1972:27

Tabell 3 Bredängs totala årskostnader (1965 ars prisläge) Faktiskt 1969 Heltidsförsk behovstäckning Deltidsförsk behovstäckning

Hypotetiskt läge med full behovstäckning

(46%)

(100%)

(77%)

(100 %) .Index = 100, * fakt-69 '

Totalt därav daghem Jekskolor

100,0'/

53 160000

(103,5)

100%

1390 000 500 000

2,7% 1,0%

3 020 000 650 000

(217) (130)

5,7% 1,2%

Om år 1969 full behovstäckning hade varit genomförd vad gäller heltidsförskolan (daghemmen), skulle deras andel av Bredängs totala kostnader öka från 2,7% till 5,7%. Motsvarande för deltidsförskolan (lekskolan) är en ökning frän 1,0 % till 1,2 %. Den fulla behovstäckningen inom förskolan skulle öka hela Bredängs årskostnad med 3-4 %.

504 SOU 1972:27

Bilaga 22.3 Resurser för barnverksamhet i olika åldersgrupper

I detta avsnitt skall illustreras - mycket schematiskt - kostnaderna (i 1971 års kostnadsläge) för de resurser, som satsas på regelbunden pedagogiskt medveten gruppverksamhet i barnets olika åldrar upp t o m 12 års ålder. Det gäller resursinsatsen i hel- och deltidsförskola, fritidshem och LM-skola. Övriga ekonomiska och finansiella effekter diskuteras inte i detta sammanhang. I tabell 1 visas ett exempel, som innehåller en verksamhet i heltidsförskola med 40 000 barn åldersfördelade i stort efter senast kända uppgifter (Statistisk bearbetning av årsberättelser avseende barnstugeverksamheten budgetåret 1969/70, Socialstyrelsen), en verksamhet i deltidsförskola med 80 000 barn samt fritidshem för 8 000 barn. Den exemplifierade omfattningen överensstämmer alltså i stora drag med dagens faktiska omfattning. Beloppen som anger kostnaden per barn och år för resursinsatsen är visserligen empiriskt grundade men kan inte göra anspråk på att vara några exakt framräknade medelvärden. Grovt sett torde dock dessa belopp ge en rättvisande bild av vad som genomsnittligt satsas per barn i de olika verksamheterna. I tabell 1 framgår kostnaden för de resurser som satsas per barn inom de olika verksamheterna dvs per berört barn. I tabell 2 visas den totala resursinsatsen för daghem, lekskolor, fritidshem och LM-skolor utslagen per alla barn i de olika åldrarna. Vidare visas vem som finansierar resursinsatsen, varvid beaktats att det statliga årliga driftbidraget höjts till 4 000 kr/plats för daghem och 2 000 kr/plats för fritidshem. För daghemmen antages att resursinsatsen till 15 % finansieras genom avgifter från föräldrarna och för lekskolor och fritidshem 10%. Resursinsatsen per barn och år i de olika åldrarna jämte finansieringsbördans fördelning framgår även i diagram 1, sid. 508. Som synes är det en drastisk skiljelinje mellan förskolbarn och skolbarn vad gäller resursinsatsen utslagen på alla barn. De redovisade beloppen får dock inte tas som ett mått pa samhällets totala satsning på barn i olika åldrar. I kapitlet om förskolans utbyggnad fram till år 1980 visas att vid full behovstäckning heltidsförskolan (daghemmen) måste kunna ta emot SOU 1972:27

o o Q o OO o o o o oo o o o o o o o oo o o o o o oo oo oo oo o o o o o o oro O \C o CO

*

m

i/o -rf T f so SO SO

ec a

o o o o o o o

rN •"* O

2 c

5 i

-o

ON

•*

as

rN

ro

O o o o O O o o oc co Oo Co oI/O lOo s o ST, sr-, o <N -H — O o O

o

IT)

£ uu-

O O

o

o

:c3

so so

EX o

ir>

,M

E u

gM

c

E c X — •O C

• • -

B

< X>

o oo o o O o o o oo co oo o o o sO • t •*

Q. C

rr

X C

se so

m

•

—

IM

X) 0 *j

M s— EIj 00

—

O O O O

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o oo oo Os r o

os a

o o o o o o o o o o io »o

2 c

<J

ro ro — O O O O

o o o o o o o o

^ £

SO SO s o SO

O o o

.s -*

o o o o o o o o o c o IT) o =

os 2

3 c

•«t

o O o o C o o o o so 1/1 o sr,

o o o in o c

^ *

(N — —'

O O O O O O O ed v. .

•i •* 52

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o r o sO Os s o sO 00 O0

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

•5 a P

<N T}- sO SO sO 00 00

Q. C

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o no uo so O O O O

c o

< -

t; c c 2 N H " t i n i £ ) M 3 0 0 N O - N M

a:<:

SOU 1972:27

.— ~

— . f - v O U O ^ O O O O O O

O .fe

aa «2

v o t ^ r - o ^ r o ^ m o o o o o o (NTJ- — ( N O i O T j - r - r N i T j - o o o — M u i r j n v i o o o - o r~ r^ r(N N (S (N (N <S

vOvOvCO^MXlNOOiOi/linV)

f N f i c i r l v O ' S j - O O O O i n O O c-1 r-J (N r^i c-> r~i

a -a O O O O ^ O O O O O O O O

OlOMINOv«N"t\OOOmOO N / 1 0 C V ) 1 0 0 \ M - - 0 0 0 0

J2 |

— •>* ^ t ^

vO \ C \D

~3

c

ta

o o o o O o

o c o o o o o o o o c o o o o o o o c o o c o o c o o o o o o o o c o o c o o o o o c o o o c o I O O O LT, o O O O O O C C ' o o c <N m c o o o o o c j m x c c o s n o o : vO — r^ t n ri M | •— Vi rf *$• \£> \D \D

— - ä. Q. N

£

CO

SOU 1972:27

3 000^

2 000-

1 000

12 Barnets ålder Finansiärer l l l l f i Berörda föräldrar 1 Kommuner

Diagram 1 Resursinsats i kronor per år för regelbunden, pedagogiskt utformad gruppverksamhet för barn i åldrarna 0 - 1 2 år (förskolverksamhet samt låg- och mellanstadieskola och fritidshem). Fördelning av kostnaderna pä berörda föräldrar, stat och kommun.

508 SOU 1972:27

o ooooo o ooooo o ooo oo o ooo oo o oo ooo o oo ooo o oo ooo 0 0 0 0 0 0 SO SO O s

c/}

>

C/5

o X <U X> •—1

as S2 •-<

.5 -* *-T

I-H

a

^^ 32

*

X3

Cd

o ooooo o ooooo o ooooo

5 c C (q < X>

O O O O O N N N - H r t

"o O

r

S j

^

m rt

o o o in Os so

cd X>

Tf

-3" "3- s o s o SO

o o o o o o o

ooooo ooooo ooooo ooooo ooo oo ooooo oo ooo

o

o

in CN

i n r-l

o

in

c CL)

>

•—>

:ca

<D

S O vi _.

B C O C ^ ;/: »-• u _ "U

£3

="

fe

*

.§.•2.0:2 0 ^

o ooooo o ooo oo o oo ooo

Q. C kH

VO VO ^ O

CO

'>

c' S3

^t *

o o o o o o o in Ti-

'C 0 'C < ä ^ <*-

w cca o> »ca O , 0I)CL< SI)

, , cd C 03 <D

cd

.5 ^

s

:cd

3* * 2

C K cd X3

s o r— m s o r o c o m CN ^

c

o ooooo o ooooo o ooooo

<

x>

O in in O m i n SO "3- Cst <—I

1—

fa °° E <L>

:03

u

-o

CU

CD

O

'C fT ,

1 cd b4 x>

o o o o o o o o Os o o o o m

o o oo oo o oo ooo o oo ooo

O- c

so so so so so so 0 0 00

> ^d O-i <« 3

=S3

r-t

0 0 ^~l _ r72 ON

s VH

O 3

cd

.5 ^ DO c3

op cd

fa c

"o 0)

a ca

Q, g ca 1

3 £ o

> c« <&

0)

fa "5 03

3 c

k

~ <

1 ."2 Q

"Ö

-2 2

M

sOsO

s 13

o o

o o

-0

>o c ca J3 l-l

o ooo

CL)

i n i/-> o O CN CN t— t~-

G. C * i ca i4 x>

c/5

*i

^ 1 4-T

3 la 4> fa

_cd

<ä

o ooo o ooo o ooo

ca X)

ej 23 i i

CL>

CM

< N CN ^ H P H

o o o oo oo o o o oooo o o o o ooo o o o oo oo o o o oo oo o o o oo oo in O i n O O O O C N i n r - i n i/-> O O CN -^- s o " * •"* s o s o

o5 2

fa -^

&£

J3 0 M M :0

"ia 0 0 in

o c

c/5 fa /O

^

— i SO CN CN •—< i n o o

cd "o

.S

w

o O

11 oca H

o o o o o

CN

oo op

fa

io i n o CN CN O

3 fal

13 0) T3

»03 u. fa

o oo ooo o oo ooo

• -

.83 S

c

o o o o

_52

2 c

"o j ^ •H :0 i*-i

<

T3

CD

5 x> ä o. c

13 X

1 -4

ca x

o o

o o o o o >n <cf co

o o ooooo o o o o oo oo oo oo o o in O i n i n io O o H m ^ t ^ i t vo^o

o o o

o o o

o o o

^H oS

Ä ja 0 J^ W5 11

o o

12 c« 3 13

o CO

.VN

o o

XJ

i

o o o

o o o

o o o

o o o

x>

i n i n >n o

o

o

o

0) Cu

0 0 0 in c8 c

B ;ca

^ *a CL)

T3 ca T3 c 3

> ca ca C CL)

T3 :ca

>

in

C

•g § av

i Res ng år 1

1ä

en

sp

W)

g

C

•a

o

5 o

i n m o o o o o o o o o o i n H r t f s i f s j f s i r s i N M f S r s i r t r t - H

c o < -H

2 55

SOU 19 7 2 : 27

I-. 1) 0. V5

"ca S

—1

r~ Os CL)

CQ

M c H ca £0

in CN m

O - ^ C N r O T j - m s 0 C ~ - 0 0 O s O - ^ C N

ca

. 5 X)

e s

fe ^

3 oo

a£ < a

§ 00 ca

300 000 barn och lekskolorna då beräknas ta emot ca 150 000 barn. Detta jämte ett antagande att fritidshemsverksamheten tar emot 150 000 barn skall nedan beräknas på analogt sätt som vad ovan gjorts för dagsläget. 1971 års kostnadsläge används. Procentfördelningen på olika åldrar antages för daghemsbarnen oförändrad mot dagsläget medan för lekskol- och fritidshemsbarnen subjektiva antaganden gjorts. Resultaten av beräkningarna visas i tabellerna 3 och 4 vilka är uppställda analogt med tabellerna 1 och 2 med det undantaget att finansieringsfördelningen inte behandlas. I tabellerna 5 och 6 görs motsvarande beräkningar men med beaktande av den ökning av bl a personaltäthetsstandarden, som utredningen på sikt vill se förverkligad. Därvid har årskostnaden för en daghemsplats multiplicerats med 1,35, lekskoleplatsen med 1,5 för 5-6-åringar och 1,1 för 3-4-åringar. För fritidshemmen har en standardförbättring antagits åldersdifferentierad så att främst de yngre barnen kommer i åtnjutande av bättre personaltillgång. För skolans del antages ingen standardförbättring. I diagram 2 (s. 513) visas resultaten av tabellerna 4 och 6 grafiskt. I kapitel 14 Förskolans utbyggnad, görs i figur 14.4 ett försök att grovt skissa utvecklingen av behovsgruppen vad gäller heltidsvistelse i förskolan under perioden 1970-1980, varvid markerats att heltidsförskolan år 1980 för att täcka behovet måste kunna ta emot ca 300 000 barn. Det är detta som i det ovan har illustrerats som underlag för kostnadsberäkningarna. I figuren i kapitel 14 antyds även att en fortsättning av utbyggnaden fram till 1980 med den takt som förutsätts förverkligas t o m 1975 (alternativet 2-90 000 barn i heltidsförskolan, jfr s. 238) skulle innebära i stort sett en halv behovstäckning år 1980 till 150 000 heltidsbarn. Tillskottet - 60 000 barn - svarar även mot den storleksordTabell4 Resursinsats per åldersklass avseende regelbunden pedagogiskt utformad gruppverksamhet för barn (hel- och deltidsförskola, fritidshem, LM-skola) vid full behovstäckning inom förskolan år 1980. Dagens standard vad gäller personaltäthet m m Barnbefolkningen Ålder

Antal 1 000-tal

Total resrusinsats kronor

Resursinsats utslagen på alla barn kronor

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

115 115 120 120 120 120 120 120 120 120 110 110 115

225 000 000 450 000 000 675 000 000 461 250 000 506 250 000 702 000 000 702 000 000 840 000 000 750 000 000 630 000 000 720 000 000 690 000 000 780 000 000

l 950 3 900 5 600 3 850 4 200 5 850 5 850 7 000 6 250 5 250 6 550 6 250 6 250

Kalkr: Tabell 3 510

SOU 1972:27

o o o o o o o

oo oo oo oo oo oo oo

o o o o o o o o o o o o o o

o o o o o o o

OO 00 00 SO vO Os Ti- Tt rf vo VO vO

!l

o o o o o o o o o o o o o o o o o o

EX E

u c •c E JS, Ti •a 2 ri .a x> r> 'C o •rj u-, ^ (

< £ o, c

o o o o o o o o o o o o o o o o o o

^M

rf rf rf LO VO LO

o u «3 2M)S- 5ij

o o o o o o o

3* 4J P

oO o o o oo o o o oo o o o oo o o o oo o o o oo o o o o LO o o o

00 VO rf ro

C"» ro ro

O oo O O O o oo O o O o oo o o O O LO LO o LO LO LO rf

—

L-

t-l

O

o o o o o LO rf

O

o o o LO

o o o o o o o o o o o o o o o o o o oo oo r— r— vo LO

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o LO LO o o

S3

o

ra

LO

O

o o

TJ

as 2 o o o o o o o o o

2 c

o o o

o LO

< X)

r—|

o o o o o o o o LO LO LO LO ^ £>

o o o o o o o o

3 c

Ui

oo o o o oo o o o oo o o o oo o o o oo o o o o LO LO o o o r- c- o o O O -H -H o VO VO 00 00

a c

5l

J2

O o rf

"c3 o o o m

J2 o M

rO

o o T3 o o o'O o oLO £ rf ro

O O O O O O O O O O O O O O o o o o o o o LO O LO LO LO o

*

2-

as S

5 en < X)

-

t-l

CN CN CN CN

o o o o o o o o

U T3 O O C LO CN Q

•

o

« — i ro rf rf rf LO L O

•

—

C LO

O O O O O O O o o o o o o o

i ta

X)

O O O LO LO LO LO O O O ro ro ro ro tS(N(N-H H rt rt

OH J2

L O L O O O O O O O O O O O L O

c o <

ed

O—irSrorfLovor^-ooovO

^H ^

SOU 1972:27

j_,

rt r- -O .S

-I

-H

r/}

aä -O

Tabell 6 Resursinsats per åldersklass avseende regelbunden pedagogiskt medveten gruppverksamhet för barn (hel- och deltidsförskola, fritidshem, LM-skola) vid full behovstäckning inom förskolan år 1980. Standardförbättring avseende personaltäthet m m beaktad. Barnbefolkningen

Resursinsats

Ålder Antal 1 000-tal

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

115 115 120 120 120 120 120 120 120 120 110 110 115

Totalt

300 000 000 600 000 000 900 000 000 620 000 000 670 000 000 960 000 000 960 000 000 960 000 000 840 000 000 655 000 000 730 000 000 690 000 000 720 000 000

Utslagen på alla barn 2 600 5 200 7 500 5 200 5 600 8 000 8 000 8 000 7 000 5 450 6 600 6 300 6 300

Källa: Tabell 5

ning, som kan bedömas bli följden av de styrmedel utredningen föreslår: stadsplanebestämmelser om markreservation för en barnstugeverksamhet, som svarar mot full behovstäckning i nya bostadsområden med minst 200 lägenheter samt speciella barnstugeplaner för dessa områden. Nedan skall därför i tabellerna 7 och 8 på analogt sätt som i tabellerna (Texten fortsätter på s. 516.) Tabell 8 Resursinsats per åldersklass avseende regelbunden pedagogiskt medveten gruppverksamhet för barn (hel- och deltidsförskola, fritidshem, LM-skola) vid halv behovstäckning inom heltidsförskolan år 1980. Standardförbättring avseende personaltäthet m m beaktad. Barnbefolkning

Resursinsats

Ålder

Antal 1 000-tal

Totalt

Utslagen per alla barn, ca

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

115 115 120 120 120 120 120 120 120 120 110 110 115

150 000 000 300 000 000 450 000 000 316 250 000 366 500 000 630 000 000 630 000 000 720 000 000 660 000 000 567 500 000 695 000 000 675 000 000 705 000 000

1 300 2 600 3 750 2 650 3 050 5 250 5 250 6 000 5 500 4 700 6 300 6 100 6 100

Källa: Tabell 7. 512

SOU 1972:27

Diagram 2 Resursinsats för regelbunden, pedagogiskt utformad gruppverksamhet vid full behovstäckning är 1980 (hel- och deltidsförskola, fritidshem, I.M-skola); kronor per ar utslaget på alla barn i respektive åldersklass. 1971 ars kostnadsläge.' De heldragna staplarna visar resursinsatsen per barn och är vid ett antagande om att samma standard som vi har i dag rader vad gäller personaltäthet m m. Den streckade och skuggade påbyggnaden pä staplarna visar ytterligare erforderlig resursinsats per barn och är för att inom förskolan nä den standard utredningen på sikt vill se förverkligad.

vffl/azzwm

3 000-

2 000-

1 000-

4 Källa: tabellerna 4 och 6.

SOU 1972:27 34

12 Barnets ålder

o Xi

"O

C

•— cd . -^ on VCTJ

r3

'—1 •'O

< — 1

-C

"

—'

n> 73

O O O O O O

0 O

O

o

O

O

^ h

_

£

O O 0 O O 0 O O 0

0 S c ° E

4)

«

c •c £ e "O 2 T) X ) .a X) 0 'C 0 <« ^e! M BQ

U0

•

_

.

« M

Oi =rt bOO-,

Tfr rf rf VO VD ^O

r cd ^CTl

0 0 0 0 0 O

t)

-O

:crj

U

" ' M

O O O O O O O O O O O O

G

£

ti)

tu

< x>

c; G cd on

tu nn u cd

^

1-1

a; ^

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 O >n O O O

rf 00 00 ro -H -H CN —*

c* a

•

O O O O O O

CTj

i

00 00 -ef

0 0 0 0 0 0

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

r~-

o> 1)

00 O O O O O O O

0 O 0 0 O 0 0 O 0 0 O 0 CN CN

c/5

-O

0 0 0 0 0 0 0

TT

Q5 S

s(1 O -d

0 0 0 0 0 0 0

O O O O O O O O O O O O O O O O O O 00 00 r- r~ vo vo

* £

O, 0 CX, CO 3 l-H

fcjj

-a CCJ

:D

s 0

s g £ 3

-^ t/i

.5 £

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

05 2

IO lO o o N N V) V ) — v£> CN <N r s CN

t-»-

C3

G C

BO O

00 -a

3 c

T3

<

^

T3 O C 00

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 ir> 10 o O CN ON C3\

X

i4 X>

O O O O O O O O l/") U1 no 10 <N (N f N r-j

3 as O O O O 0 0 0 O O O O 0 0 0 O O O O 0 0 0 O O O O 0 0 0 O O o m in o o o o o r- r- O o O O O co co 10 10 lO O iO o 0 0 0

£ -^ OX) °éd

B g C T3

.—1 co r f co CO rf rf

oö 2 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 10 O >/•> 10 vo O O

>- J3 OH

O

0 —; c MO

< X)

0 M

• n

c/5

u-c / i

CTl t/1

C r/1

3 O C* IX

-O

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

o o o 10 10 >o lO

UiJo

tl>

.C

B 0 c C G O

:ed

eö

2c oo

eel C

O^CNc0rfi/-)^0r~00<7\O-HCN ^H ^

^H

| | all SOU 1972:27

Diagram 3 Resursinsats för regelbunden, pedagogiskt utformad gruppverksamhet för barn (hel- och deltidsförskola, fritidshem, LM-skola). Avser kronor per år utslaget på alla barn, alltså även ej berörda barn inom respektive åldersklass. Dagsläge och läge år 1980 vid halv resp. full behovstäckning (avser 1971 års kostnadsläge).

Årlig resursinsats per alla barn

9 000

8 000-

7 000-

6 000-

5 000-

4 000-

3 000

2 000

1 ooo-isisi

Källa: tabellerna 2, 6 och 8.

SOU 1972:27

5 och 6 visas erforderlig resursinsats i förskolan för att nå halv behovstäckning inom heltidsförskolan och full behovstäckning vad avser 5- och 6-äringar i deltidsförskolan. Standard avseende personaltäthet m m förutsätts analog med den utredningen på sikt vill se förverkligad.

516 SOU 1972:27

Bilaga 22.4 Personalkostnader i förskolan

22.4 Personalkostnader För att belysa vad ett förverkligande av utredningens organisationsförslag innebär för kostnader redovisas nedan en överslagsmässig beräkning. Organisation och personalbehov följer den redovisning som finns i kapitel 7 Förskolans inre organisation. Av personalen har halva antalet beräknats ha lön som förskollärare och halva antalet som barnskötare. För en förskola om tvä syskongrupper har beräknats två ekonomibiträden som skall svara för mathållning och städning. Gemensamt för tva syskongrupper har också beräknats 0,5 föreståndare. För att beräkna det genomsnittliga löneläget har för personal med fast lönegradsplacering grundlönen ökats med tvä löneklasser. För barnskötare och ekonomibiträden har grundlönen använts därför att dessa grupper har en befordringsgäng som innebär att de först efter 7 år uppnår grundlöneklassen. De börjar alltså i lönegrad 13, löneklass 6 och ökar en löneklass per år för att efter sju ar uppnå löneklass 13. Samtliga löner har ökats med ett generellt päslag för sociala kostnader om 24 %. Småbarnsgrupperna förutsätts organiserade tillsammans med syskongrupper och några kostnader för ekonomipersonal och föreståndare beräknas därför inte speciellt för småbarnsgrupper. I den mån småbarnsgrupper ligger separat finns heller inte underlag för att anställa speciell personal för dessa funktioner. Utöver kostnader för personal uppstår kostnader för lokaler, material, mat, tvätt och dylikt. Av de undersökningar som gjorts av kostnader i förskolan kan utläsas att personalkonstnaderna ungefärligen uppgår till 75 % av de totala kostnaderna. För att fä en uppfattning om den totala kostnaden bör därför personalkostnaden ökas med 33 %.

Smäbarnsgrupp

Antal anställda

4 barn ca 1/2- 1 är 8 barn ca 1 2 1/2 ar

2 2,5

SOL! 1972:27

Årskostnader

Lönekostnader för smäbamsgrupp 2 förskollärare 2,5 barnskötare

KA 16:18 KA 13:13

(2 970) (2 434)

71 280 73 020

Soeiala kostnader 24 % Summa lönekostnader

144 300 34 632 178 932

178 932 x 1,33 = 237 980 kostnad per barn 237980 = 1 9 8 3 2 12 Kostnaden per plats i småbarnsgrupp är alltså cirka 20 000 per och i syskongrupp med enbart heltidsbarn cirka 14 500. Skillnaden i kostnad beror pä att småbarnsgrupperna kräver en större personalinsats än svskonerupperna. Det är allmänt accepterat att de små barnens speciella behov kräver mer personal. På grund av barnens behov av kontinuitet kan utredningen dock inte generellt rekommendera familjedaghem för de små barnen. Familjedaghemmen medför normalt en lägre kostnad men innebär i stället andra svårigheter (se kapitel 12 Familjedaghemsverksamheten). Syskongrupp

Antal anställda

A 1. 20 barn ea 2 1/2-7 å varav 1/3 deltid 2. 20 barn do

4 Lönekostnader 4 förskollärare 4 barnskötare 0,5 föreståndare 2 ekonomibiträden Soeiala kostnader 24 9c

KA 16:18 KA 13:13 KA 17:19 KA 13:13

(2 970) (2 434) (3 102) (2 434)

142 560 116 832 18612 58416

336 420 80 740 417 160

Summa lönekostnader Totalkostnad 417 160 x 1,33 = 554 823 Kostnad per barn 554 823= 13 870 4 B 1. 20 barn ea 2 1/2-7 ar heltid 2. 20 barn do

8,5

Lönekostnader 4 förskollärare 4,5 barnskötare 0,5 föreståndare 2 ekonomibiträden Soeiala kostnader 24 '//

(2 970) (-2 434) (3 102) (2 434)

KA 16:18 KA 13:13 KA 17:19 KA 13:13

Summa lönekostnader

142 560 131436 18612 58416

351 024 84 245 435 269

Totalkostnad 435 269 x 1.33 =578 908 Kostnad per barn 578 '908 = 14 473 40

518 SOU 1972:27

För att beräkna den genomsnittliga kostnaden för småbarnsgrupp och syskongrupp tillsammans måste man ta hänsyn till åldersfördelningen bland barnen i förskolan. En ungefärlig åldersfördelning som gjorts på basis av barnstugornas årsberättelser från år 1970 utvisar att ungefär 37,5 % av barnen i förskolan är under 2 1/2 år att 62,5 % är över denna ålder. Beräkning av genomsnittlig kostnad per plats 19 832x0,375= 7 437 14 473x0,625= 9 045 16 480 Den genomsnittliga kostnaden skulle alltså bli 16 500 per år. En stickprovsundersökning som genomfördes av socialdepartementet för år 1970 ger med en försiktig framskrivning en ungefärlig kostnad för 1972 på 13 000. Ett förverkligande av socialstyrelsens rekommendationer skulle alltså innebära en ungefärlig kostnadsökning med 3 500 kr eller 27%.

SOU 1972:27

Bilaga 22.5 Kostnader för lokaler och utemiljö

A Lokaler 1. Kostnadssammanställning av projekterings- och byggnadsarbeten, ex kl. yttre planering för förskola Vallas 1:1, Halmstad (inrymmer tvä syskongrupper om vardera 20 barn samt småbarngrupp om 12 barn):] Kostnadsslag

Kostnad kronor

Byggnadsarbeten (inkl. arvoden till konstruktör och byggkontrollant) VVS-installation (inkl. konsult och kontrollant) Il-installation (inkl. konsult och kontrollant) Inredningsarbeten Övrigt (övriga konsulter, anslutningsavgifter, resor och traktamenten samt divserse främmande tjänster) Summa kronor

434 000 151 600 77 900 40 000 30 000 733 900

2 Allgarden (se kapitel 13, avsnitt 13.4.4)" Underlag: skisser frän Virke arkitektkontor samt uppgifter frän arkitekt Tore Virke SAR. I beräkningen ingår ej kostnader för undergrunden (schakt, grundplintar m in), arbeten pa tomt samt lös inredning och utrustning. Kostnadsläget avses per den 1 oktober 1971 och kostnaden avser ortsgrupp 5. Skulle huset uppföras i ortsgrupp 3 4 ligger kostnadsläget ca 10% lägre. Total kostnad (ortsgrupp 5): 840 000 kr (ortsgrupp 3-4): (ca 700 000 kr) 'Kostnadsberäknad av Halmstads kommuns fastighetskontor 11.4.1972. I kostnaderna ingår ej yttre planering och grundförstärkningsatgärdcr samt vissa smärre kompletteringsarbeten. 2 Kostnadsberäknad av BYGGLK, Konsulterande Ingenjörsbyra AB, Stockholm den 14.1.1972. 520

SOU 1972:27

Kostnaderna fördelade pä olika poster: Byggnadsarbeten inklusive målning (exklusive schakt och undergrund hus) VVS-installation

El-installation Konsultarvoden Byggherrens administration Oförutsett ca 1 0 $ Summa kronor Byggnadsyta 680 m Volym 1 895 m 3

465 000 100 000 65 000 70 000 65 000 75 000 840 000

2 Förslag uppgjort för Sollentuna (se kapitel 13, avsnitt 13.4.6): 1

Underlag: skisser från kollektiva Arkitektgruppen samt uppgifter av arkitekt Jan Berg, SAR. I beräkningen ingår ej kostnader för undergrunden (schakt, grundplintar m m), arbeten på tomt samt lös inredning och utrustning). Kostnadsläget avses per den 1 oktober 1971 och kostnaden avser ortsgrupp 5. Skulle huset uppföras i ortsgrupp 3 - 4 ligger kostnadsläget ca 10% lägre. Totalkostnad (ortsgrupp 5): 920 000 kr (ortsgrupp 3 - 4 ) : ca 830 000 kr) U-tak med glespanel merkostnad ca 3 000 kr Kostnad för extra inredning ca 10 000 kr Kostnaderna fördelade på olika poster: Byggnadsarbeten inklusive målning (exklusive schakt och undergrund hus) VVS-installation

515 000 110 000

El-installation

70 000

Konsultarvoden Byggherrens administration Oförutsett ca 1 0 $

75 000 70 000 80 000 Summa kronor

Byggnadsyta 715 m Volym 2 520 m 3

920 000

2 B Utemiljö 1 Vallås 20:1, Halmstad (se kapitel 13, avsnitt 13.4.2): 2 Totalyta: 3 015 m 2 Kostnader: Grovplanering, finplanering, gräs, växter, grus, asfalt, cykclslinga, kantsten 90 m, sandlädcsarg Bordtennis, trädgärdsbod (640), rutschbana (5 600), linbana (5 000), växthus (1 000), soffor 8x200) Summa kronor ca

45 760 14 515 60 000

Kostnad per m 2 20 kr 1 Kostnadsberäknad av BYGGLE 60, Konsulterande Ingenjörsbyrä AB, Stockholm den 27.12.1971. 2 Kostnadsberäknad av Halmstads kommun, Fastighetskontoret, Byggnadsavd

(John Milen) 24.11.1971. SOU 1972:27

Övriga kostnader: 2 600 1 000 2 500 500 1 200 1 000 5 400 2 100 9 000 1 600

Redskapsbod med bänkar Kaninburar Redskapsbod Ekarvcrken oisolerad Trätrall runt bad Trätrall vid uteplats Cykelskärmtak 10 platser x 85 Plank med bygglek Pergola till sandlåda Tillägg för trästaket (nätstaket Hjärnan 46 kr/m) 220 m Plank vid bordtennis Summa kronor

26 900

Totalt summa kronor

86 900 + 1 200 2 700

+ Trätrall vid huvudentre' + Moms på 27 000, ca Summa kronor

90 800

Säg totalt summa kronor

95 000

2 Vallas:!:1, Halmstad {st kapitel 13, avsnitt 13.4.1): Totalyta: 3 900 m2 Kostnader: Grovplanering m m 20 kr/m 2 Pilevall

78 000 17 000 Summa kronor

95 000

Övrigt: 500 6 000 5 000 5 700 1 000 1 000 2 600 1 000 3 000

Trätrall bod Pergola entré' Redskapsbod 2 st Redskapslek under tak Plankport 2 st Kaninburar Redskapsskjul med bänkar Cykel skärm tak Tillägg längre staket Summa kronor

25 800

Moms

2 600

Oförutsett

28 400 5 000

Totalt summa kronor

128 000 10 000 5 000

W S : utvändigtledningar 150 m schakt + brunnar Summa kronor

15 000

SOU 1972:27

3 Andersberg, Halmstad (se kapitel 13, avsnitt 13.4.3): Totalyta: 4 710 m2 Kostnader: Grovplanering m m 4 710 m 2 x 20:-

94 200

Övrigt: Träarbeten samma som Vallås 20:1

25 000 Totalt summa kronor

119 000

Säg totalt summa kronor

120 000

4 Anläggningskostnader för fyra förskolor i Malmö, medtagna som jämförelse :x Tomtyta

Totalkostnader yttre arbeten kr

kv Ramen 2 627 m 2 (ca 26 kr/m 2 ) kv Stensjön 4 900 m 2 (ca 17 kr/m 2 ) kv Högaholm 4 070 m 2 (ca 23 kr/m 2 ) kv Mariehage 202 m 2 (ca 30 kr/m 2 )

70 000 85 000 94 900 73 800

1 Ritningarna gjorda i december 1970. Uppgifter om kostnader har erhållits från Malmö stad. Yttre arbeten är ej specificerade i delkostnader för utrustning o d.

SOU 1972:27

Bilaga 22.6 Kostnader för vård av tillfälligt sjuka barn

Nedanstående uppskattning av kostnader för barnvårdare vid barns bortavaro från daghem pä grund av sjukdom har gjorts vid Stockholms barnavårdsnämnd och är grundad på ett erfarenhetsmaterial från verksamheten i Stockholm. Sedan förslag väckts, att sjukpenning skulle utgå till förvärvsarbetande föräldrar under 10 dagar per är för vård av eget sjukt barn, har nedanstående kostnadsberäkning gjorts, utvisande de kostnader, som uppstår för stat och kommun, om tillsyn ordnas genom barnvårdare även återstående sjukdagar. Beräkningarna förutsätter, att barnvårdare efterfrågas samtliga återstående sjukdagar, och den kostnad som redovisas är således att betrakta som maximal. Uppgifterna hänför sig till förhållandena i Stockholms kommun. Den taxa för föräldraavgifter för barnvärdsverksamheten som tillämpas är lika med daghemstaxan (kommunförbundets taxerekommendation av är 1967). Lit t "genomsnittligt" daghemsbarn är frånvarande 30 dagar per år på grund av sjukdom. Det antas, att föräldrarna kan svara för tillsynen 10 av dessa dagar genom att sjukpenning utgår. För "genomsnittsbarnet" erfordras således barnvärdare under maximalt 20 dagar per år. Tillsynen genom barnvårdare beräknas vara 10 timmar per dag. Barnvårdarens lön uppgår till 12 kronor per timme. För sociala kostnader beräknas 14 % av timpenningen. Kostnaden för vård av ett barn under 20 dagar blir dä 20 x 12 x 10 x 1,14 = 2 736:00 kr. Intäkter i form av föräldraavgifter för "genomsnittsbarnet" kan beräknas till 10:62 kr/dag. Intäkterna under 20 dagar blir 212:40 kr. Nettokostnad 2 736:00 - 212:40 = 2 523:60 kr/år och barn eller 126:18 kr/dag. För barnvårdare utgår statsbidrag med 35 % av kommunens nettokostnad. Fördelningen mellan stat och kommun av kostnaden (2 523:60 kr) för "genomsnittsbarnet" blir då stat 0,35x2 523:60= 883:26 kr kommun 0,65 x 2 523:60 = 1 640:34 kr. Härtill kommer för kommunen kostnader för den centrala administrationen. 524

SOU 1972:27

23 Förskolverksamhetens yttre organisation

23.1 Inledning Under de allra senaste decennierna har det statliga och kommunala engagemanget i förskolverksamheten starkt ökat. Säväl daghem som lekskolor har till mycket stor del kommit att inordnas under kommunalt huvudmannaskap. Statens engagemang har i huvudsak varit finansiellt. Under de senaste decennierna har främst daghems- och fritidshemsutbyggnaden stimulerats genom statsbidrag. Tillsättandet av 1968 års barnstugeutredning och de direktiv utredningen fått markerar dels en strävan att ytterligare påverka utbyggnaden, dels en satsning på de pedagogiska aspekterna, på den inre verksamheten i förskolor och fritidshems- och övrig fritidsverksamhet. Barnavårdslagen utgör i dag den samhälleliga ramen för förskolan där den beskrivs som en del av den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården. (Se vidare kapitel 19 Uppsökande verksamhet samt kap 24 Författningsförslag). Barnavårdsnämnderna som har det yttersta ansvaret för såväl förskolor som fritidshem är som regel också den instans inom kommunen som förvaltar verksamheten. I den mån annan nämnd ålagts att svara för förvaltning av kommunens barnstugor är barnavårdsnämnden således inte, i enlighet med barnavårdslagen, befriad från allt ansvar utan har i sista hand ansvar för att tillräckliga åtgärder vidtas. Vad gäller all barnavårdande verksamhet skall barnavårdsnämnden tillse att vad som bör göras blir gjort, antingen genom att stimulera andra kommunala organ eller genom egen verksamhet. Barnstugorna - förskolor och fritidshem - räknas fn in bland barnavårdsanstalter (55 § barnavårdslagen). Enligt barnavärdslagen 8 kapitlet 60 § samt stadgan för barnavårdsanstalter (SFS 1960:595) skall barnavårdsnämnd öva tillsyn över de barnavärdsanstalter som finns i kommunen. I enlighet med stadgan för barnavårdsanstalter är vidare länsstyrelsen tillsynsmyndighet över samtliga barnavårdsanstalter inom länet och socialstyrelsen tillsynsmyndighet över samtliga barnavårdsanstalter i riket. SOU 1972:27

23.1.1 Kapitlets uppläggning En nulägesbeskrivning, följd av en presentation av huvuduppgifter för kommuner, länsstyrelse och tillsynsmyndighet, presenteras som en inledning dels till utredningens ställningstaganden i fråga om huvudmannaskapet för förskolan, dels i fråga om främst kommunal och central organisation för förskolverksamheten. Frågan om vilken myndighet på central nivå och vilken kommunal nämnd som bör ansvara för förskolverksamheten har varit en viktig diskussionspunkt i debatten om förskolan under ett par decennier. I diskussionerna om huvudmannaskap för förskolan har ibland hävdats att förskolan bör inordnas inom skolväsendet. Det är framför allt frågan om central tillsynsmyndighet som diskuterats, varvid skolöverstyrelsen föreslagits som tillsynsmyndighet. Skolstyrelsen har föreslagits få överta förvaltningen av förskolan på kommunalt plan. Röster har också höjts för att centralt låta arbetsmarknadsstyrelsen svara för daghem och fritidshem och länsarbetsnämnderna på det regionala planet. Förskolans möjligheter till kvantitativ och kvalitativ utveckling beror i hög grad på den yttre organisationen och de resurser den har att på olika sätt stödja och stimulera verksamheten inom kommunerna och i de enskilda förskolorna. I den avslutande delen av detta kapitel presenteras förslag som berör vissa aspekter av den kommunala organisationen och den centrala tillsynsmyndighetens organisation.

23.2 Kommunal organisation - nulägesbeskrivning Tillsynen av förskolorna åligger som nämnts i första hand barnavårdsnämnderna i respektive kommuner. Enligt stadgan för barnavårdsanstalter, 2 §, skall barnavårdsnämnd tillse att verksamheten vid barnavårdsanstalterna inom kommunen bedrivs i enlighet med gällande bestämmelser. Nämnden skall göra sig väl förtrogen med förhållandena vid envar sådan anstalt och tillse att där intagna barn erhålla god vård och fostran. Om missförhållanden råder har barnavårdsnämnd ingen befogenhet att ingripa med rättande åtgärder utan skall, om missförhållandena inte rättas till efter nämndens påpekande, göra anmälan därom hos länsstyrelsen. I princip kan vem som helst inrätta förskolor och erhålla statliga bidrag och lån, dock under förutsättning att barnavårdsnämnden tillstyrker bidragsansökan såvida den sökande är annan än kommun. Sedan 1940-talet har det blivit allt vanligare att kommunerna själva står som huvudmän för förskolor. Under 1940- och 1950-talet förekom att kommunerna stimulerade till uppförande av privata förskolor och fritidshem, men de flesta icke-kommunala barnstugor har under senare år övertagits av kommunerna. Kommunal huvudman drev år 1970, som framgår av tabell 23.1 96 procent av totalt 4 324 förskolavdelningar. Barnavårdsnämnderna svarade för 75 procent. Till bilden hör att idag över hälften av landets kommuner har social centralnämnd, vilken därvid fungerar som barnavårdsnämnd. 526

SOU 1972:27

Tabell 23.1 Antal förskolavdelningar år 1970 fördelade på huvudmän Huvudman

Primärkommun Barnavårdsnämnd Skolstyrelse Annan primärkommunal styrelse Landsting Privatindustri Övriga privata Summa

Daghem savdeln

Lekskolavdeln

Summa förskolor

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1 854 93

78 4

1 386 216

71 11

3 240 309

75 7

324 73 3 32 2 379

14 3 0 1

—

—

589 73 5 108 4 324

14 2 0 2

2 76 1945

0 4 100

100 Källa: Barnstugor 1969/70, Statistiska meddelanden 1972 (SM S 1972:5) De 7 procent av förskolavdelningarna som skolstyrelser svarade för var till övervägande del lekskolor. Annan primärkommunal styrelse sannolikt ofta särskilda barnstugestyrelser - svarade för 14 procent av förskolorna. 73 sjukhusdaghemsavdelningar (för personalens barn) drevs i landstingens regi. Andelen privata förskolor var som framgår endast 2 %. I större kommuner med relativt väl utbyggd förskol- och fritidshemsverksamhet finns i regel inom social centralnämnd/barnavårdsnämnd eller då man har särskild barnstugestyrelse en barnstugeavdelning eller -byrå med en eller flera kommunalt anställda barnstugekonsulenter eller motsvarande. Dessa svarar för samordningen av förskolor, fritidshem och familjedaghem, står i kontinuerlig kontakt med institutionerna för råd och upplysningar, hjälper till med planering och inredning av nya institutioner m m. I vissa fall handhar konsulenterna central intagning av barn och central upphandling. Det förekommer även att de medverkar vid behovsundersökningar, utbildning av dagbarn vårdare och barnvårdare, fortbildning av personalen i förskolor och fritidshem etc. Fortfarande svarar i många kommuner varje förskola - i allmänhet föreståndaren - för intagning samt administrativa uppgifter som avgiftsupptagning och bokföring. Till övervägande del sköts också statistikuppgifter, hälsokort m m av varje barnstuga. Möjligheterna att rationalisera och föra över sådana arbetsuppgifter på kommunens centrala administration redovisas av Svenska Kommunförbundet i en skrift, "Kommunal barntillsyn" (sociala rutiner, nr 2, 1972). Enligt enkät gjord av kommunförbundet fanns år 1970 i ca 120 kommuner särskild administrativ ledningspersonal för barntillsynsverksamheten, dvs såväl förskolor och fritidshem som familjedaghem.1 Totalt fanns det enligt enkäten år 1970 ca 650 kommuner med barntillsynsverksamhet. Av kommunförbundets enkät framgår vidare att det år 1970 fanns ca 70 administrativa ledningstjänster för enbart barnstugeverksamheten och ungefär lika många tjänster för samordnad administration av barntillsynsverksamheten (inklusive familjedaghem). För enbart familjedaghemsverk1

Resultatredovisning av barntillsynsverksamhetsenkät. Svenska Kommunförbundet 14.9.1970 (avser förhållandena i april 1970). SOU 1972:27

samheten fanns 85 administrativa tjänster. I sin kontakt med barnstugorna utövar konsulenterna en viss pedagogisk tillsyn. Denna blir dock ofta mycket begränsad pä grund av det stora antalet barnstugor per konsulent. 1 mindre kommuner och i kommuner med svagt utbyggd barnstugeverksamhet finns i allmänhet ingen kommunal konsulent. Som ett provisorium kan det förekomma att en föreståndare vid nägon barnstuga fungerar som konsulent på deltid. Pedagogiskt utvecklingsarbete och pedagogisk tillsyn i egentlig mening förekommer i ringa utsträckning. Endast i vissa större kommuner kan man tala om viss pedagogisk tillsyn via de kommunala konsulenterna. 23.3 Socialstyrelsen -

nulägesbeskrivning

Socialstyrelsen har fungerat som central tillsynsmyndighet sedan 1943. Tidigare hade skolöverstyrelsen utövat viss tillsyn över institutionerna för halvöppen barnavård, vilket var den officiella benämningen på förskolor och fritidshem vid denna tid. 1943 föreskrevs att institution skulle stå under socialstyrelsens tillsyn för att kunna komma i åtnjutande av det driftbidrag som skulle komma att utgå fro m januari 1944. Under åren 1943—1945 svarade skolöverstyrelsen fortfarande nominellt för den pedagogiska tillsynen av daghems- och lekskolverksamheten. Sedan 1945 svarar socialstyrelsen för hela den centrala tillsynen av barnstugorna. 1 Verksamheten för de grupper handikappade som omfattas av omsorgslagen har socialstyrelsen som central tillsynsmyndighet. För undervisningen har dock skolöverstyrelsen pedagogiskt tillsynsansvar även i förhällande till förskolverksamheten. Skolöverstyrelsen har också den centrala tillsynen över förskolverksamhet för handikappade som ordnas vid statliga skolor (se vidare kapitel 16 Barn med särskilda behov). 23.3.1 Socialstyrelsens nuvarande organisation Den centrala tillsynen innebär enligt barnavärdslagen 5 § att "socialstyrelsen har att följa barnavärdsverksamheten i riket, att genom räd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter som avses i 8 kapitlet." Beträffande vissa institutioner för handikappade barn, råder tveksamhet om huruvida dessa skall räknas som barnavårdsanstalter eller sjukvårdsanstalter, vilket får konsekvenser för såväl tillsynen som möjligheterna att erhålla statliga bidrag. För förskol- och fritidshemsfrågor svarar inom socialstyrelsen sociala barna- och ungdomsvårdsbyrän (byrå HB 2) inom avdelning HB (se organisationsschemat figur 23.1). Den avdelning där sociala barna- och ungdomsvårdsbyrån är inorganiserad rymmer även en byrå för hälsovårdsfrågor och en byrå för tandvårdsfrågor. Byrån svarar även för frågor som 1 I en särskild skrivelse till Kungl Maj:t (21 nov 1944) anhöll skolöverstyrelsen om att få bli befriad från sin pedagogiska tillsyn över lekskolorna, vilket beviljades.

528 SOU 1972:27

ror