med förslag till lag om domkapitel m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 241.

1 Nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om domkapitel m. m.; given Stockholms slott den 17 april 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag om domkapitel, dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr S^l.

2 Kungl. Majlis proposition Nr 2Jjl.

Förslag

till

Lag

om domkapitel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I varje stift, så ock i Stockholms stad, skall finnas ett domkapitel.

2 §.

1 mom. Domkapitel i stift består av följande ledamöter, nämligen:

biskopen såsom preses;

domprosten eller, där domprost ej finnes, en av Konungen för sex år i sänder bland stiftets kyrkoherdar förordnad ledamot såsom vice preses;

en av stiftets präster vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i stiftet;

en av ombud för pastoraten i stiftet vald lekman, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet;

en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad, i allmänna värv förfaren lekman;

ävensom, i stift varest teologisk fakultet finnes, två av fakulteten inom denna valda professorer;

samt, i övriga stift, en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot, som genom avlagda kunskapsprov, utgivna skrifter eller annorledes ådagalagt lärdom i teologiska ämnen, dock att till sådan ledamot jämväl må kunna för ordnas den, som på sätt nyss angivits ådagalagt lärdom i humanistiska ämnen.

2 mom. Stockholms domkapitel, vari ärkebiskopen, när han är tillstädes, är preses, består i övrigt av följande ledamöter, nämligen:

pastor primarius såsom ordinarie preses;

en av Konungen för sex år i sänder bland kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna förordnad ledamot såsom vice preses;

en av stadens präster vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i staden;

en av ombud för de underlydande församlingarna vald lekman, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet;

en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad, i allmänna värv förfaren lekman; samt

3 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 2J+1.

en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot, som på sätt i 1 mom. sägs ådagalagt lärdom i teologiska eller humanistiska ämnen.

3 mom. För envar av de ledamöter, som förordnas av Konungen efter förslag av domkapitlet eller tillsättas genom val, utses tillika en suppleant. Beträffande ordningen för suppleanternas tillsättande samt behörighet att vara suppleant gäde vad i denna lag är stadgat i fråga om motsvarande ledamöter.

Jf. mom. Vid handläggning av rättegångsmål skall den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, sekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

5 mom. Vid ärkebiskops- eller biskopsval äga i stift, varest teologisk fakultet finnes, fakultetens samtliga professorer och i Stockholm stadens samtliga kyrkoherdar säte och stämma i domkapitlet.

3 §.

1 mom. Rätt att deltaga i val av prästerlig ledamot och av suppleant för sådan tillkommer envar inom stiftet eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, i Stockholm kyrkoskriven prästman, som är behörig till prästämbetets utövning, dock ej prästman som åtnjuter emeritilön, ej heller annan prästman som icke innehar prästerlig tjänst, såframt han uppnått sextiofem års ålder.

2 morn. Val av prästerlig ledamot av domkapitel i stift och av suppleant för sådan äger rum å prästmöte inför biskopen såsom valförrättare. Valet avser tiden från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett, till och med utgången av det år, då prästmöte åter hålles. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, och återstår därav mer än sex månader, anställes fyllnadsval för den återstående tiden. Där fyllnadsval icke kan utan oskälig tidsutdräkt anstå till närmast infallande prästmöte, äger sådant val rum kontraktsvis, därvid prostarna, var inom sitt kontrakt, äro valförrättare.

3 mom. Val av prästerlig ledamot av Stockholms domkapitel och av suppleant för sådan skall, där det ej förrättas inför ärkebiskopen, äga rum inför pastor primarius eller, om pastor primarius har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare. Valet gäller för sex år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, och återstår därav mer än sex månader, anställes ofördröjligen fyllnadsval för den återstående tiden.

Jf. morn. Örn tid och ställe för val, som avses i 2 eller 3 morn., utfärdar domkapitlet kungörelse, som tillställes i stift kontraktsprostarna och i Stockholm kyrkoherdarna, vilka hava att, de förra var inom sitt kontrakt och de senare var inom sin församling, i god tid före valet bringa kungörelsen till de röstberättigades kännedom.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

5 mom. Valet sker med slutna sedlar. Mellan lika rösttal skiljer lotten.

6 mom. Den, som finner sig hindrad att personligen tillstädeskomma vid valet, äger att till valförrättaren insända sin valsedel i förseglat omslag, försett med egenhändigt undertecknad, av vittne styrkt påskrift örn innehållet, därvid iakttages, att valsedel för val av ledamot och valsedel för val av suppleant icke må inneslutas i samma omslag. Sålunda insända omslag skola vid valförrättningen öppnas, därvid valsedlarna, utan att då läsas, uttagas och läggas till de vid valtillfället avlämnade. Sedan alla valsedlarna sammanblandats, upptagas de en efter annan och verkställes sammanräkning.

7 mom. Över valet föres protokoll. I protokollet angives, vilka röstberättigade vid valtillfället personligen avlämnat sina valsedlar och från vilka sådana blivit insända. Protokollet justeras samt underskrives av valförrättaren och minst två röstberättigade. Det översändes därefter ofördröjligen till domkapitlet.

8 mom. Där valet förrättas kontraktsvis, verkställer domkapitlet å dag, som i kungörelsen örn valet blivit utsatt, sammanräkning av rösterna från de särskilda kontrakten samt tillkännagiver genom anslag, huru valet utfallit. Förrättas valet å prästmöte eller enligt bestämmelserna i 3 morn., tillkännagiver valförrättaren efter verkställd röstsammanräkning, huru valet utfallit.

4 §.

1 mom. Ledamot och suppleant, som utses av ombud för pastoraten, väljas för sex år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, och återstår därav mer än sex månader, anställes fyllnadsval för den återstående tiden. Med anställande av fyllnadsval må likväl, där domkapitlet finner uppskov icke medföra avsevärd olägenhet, kunna anstå under en tid av högst två år.

2 mom. Ombud för val av ledamot och suppleant, som avses i 1 morn., utses av pastoratens kyrkoråd sålunda, att för pastorat med mindre folkmängd än 10,000 utses ett ombud, för pastorat, vars folkmängd utgör minst

10,000 men ej uppgår till 15,000, utses två ombud samt för pastorat, vars folkmängd utgör minst 15,000, utses tre ombud; dock äger domkapitlet förordna, att för två eller flera pastorat, vilka vart för sig hava mindre folkmängd än 3,000 och tillsammans ej större folkmängd än 5,000, skall utses ett gemensamt ombud. För varje ombud utses tillika en ersättare.

3 mom. Till ombud och ersättare för ombud skola utses lekmän, som äro röstberättigade å kyrkostämma inom pastoratet eller, där de skola utses gemensamt för två eller flera pastorat, inom något av dem.

U mom. Ombud och ersättare för ombud äga att för resa, som påkallas av uppdraget, av pastoratet åtnjuta resekostnads- och traktamentsersätt-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21+1. 5

ning enligt allmänna resereglemente!. Där ombud och ersättare utsetts gemensamt för två eller flera pastorat, gäldas ersättning, som nu är sagd, till lika delar av de särskilda pastoraten.

5 mom. Val, som ankommer på ombud för pastoraten, skall i stift äga rum inför biskopen eller, örn biskopen har förfall eller biskopsämbetet är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare. I Stockholm skall valet, där det icke förrättas inför ärkebiskopen, äga rum inför pastor primarius eller, örn pastor primarius har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare.

6 mom. Domkapitlet bestämmer tid och ställe för val, som avses i 5 morn., samt underrättar därom kyrkoråden med anmaning tillika att i god tid före valet utse ombud och ersättare för ombud på sätt i 2 mom. sägs. Där ombud och ersättare skola utses av kyrkoråden i två eller flera pastorat gemensamt, bestämmer domkapitlet jämväl platsen för kyrkorådens gemensamma sammanträde samt förordnar någon av kyrkorådsordförandena att därvid föra ordet.

7 mom. Valet skall, där omröstning begäres, ske med slutna sedlar. Mellan lika rösttal skiljer lotten.

8 morn. Vid valet föres protokoll av en av domkapitlet förordnad valnotarie. Protokollet justeras samt underskrives av valförrättaren, valnotarien och minst två av ombuden. Det översändes därefter till domkapitlet.

5 §.

Val av ledamöter och suppleanter, som ankommer på teologisk fakultet, gäller för två år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, anställes ofördröjligen fyllnadsval för den återstående tiden. Protokoll över förrättat val skall tillställas domkapitlet.

6 §.

Valsedlar, som avgivits vid val av ledamöter och suppleanter i domkapitel, skola, efter det sammanräkning ägt rum, av valförrättaren inläggas under försegling samt förvaras till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse av besvär, dessa blivit avgjorda.

7 §.

1 morn. Över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel må anföras besvär, vilka, ställda till Konungen, skola sist före klockan tolv å tjugonde dagen efter valets avslutande ingivas till domkapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro för domkapitlet tillgängliga, har att med eget yttrande till Konungen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar

6 Kungl. Martts proposition Nr Införande valet. Om besvär över val, som förrättats av teologisk fakultet, gäde dock vad särskilt är stadgat.

8 mom. Över beslut av kyrkoråd i fråga om utseende av ombud och ersättare för ombud vid val av ledamot och suppleant i domkapitel må klagan ej föras annorledes än i sammanhang med klagan över sistnämnda val.

8 §.

Till ledamot eller suppleant i domkapitel må allenast den förordnas eller väljas, som är svensk medborgare, tillhör svenska kyrkan, uppnått tjugufem års ålder och är boende inom stiftet eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, i Stockholm. Ej må den vara ledamot eller suppleant, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd.

9 §.

Förordnande eller val av ledamot eller suppleant i domkapitel må ej i något fall gälla för längre tid än tills ledamoten eller suppleanten uppnått sextiosju års ålder.

10 §.

1 mom. Inträffar förfall för såväl preses som vice preses i domkapitel, föres ordet i domkapitlet av den bland de tillstädesvarande, som längsta tiden varit ledamot i domkapitlet, eller, örn med hänsyn till lika tjänstålder två eller flera därvid kunna ifrågakomma, den av dem, som är till levnadsåren äldst.

2 mom. Suppleant för ledamot inkallas till tjänstgöring i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamoten. Avgår ledamoten före utgången av den för honom gällande tjänstgöringstiden, uppehälles ledamotsbefattningen av suppleanten till dess annan ledamot blivit utsedd.

8 mom. Därest i anseende till förfall eller uppkommen ledighet domkapitel finner nödigt att för viss tid eller för visst ärende erhålla biträde av adjungerad ledamot, äger domkapitlet att därtill förordna person, som är behörig att väljas till ledamot i domkapitlet.

11 §.

Ledamöter och suppleanter i domkapitel ävensom av domkapitel för visst ärende förordnad särskild sakkunnig eller utredningsman åtnjuta ersättning av allmänna medel på sätt särskilt stadgas, dock att sakkunnig som anlitas i rättegångsmål åtnjuter ersättning i enlighet med vad därom är föreskrivet.

12 §.

Vid domkapitel i stift skall vara anställd en stiftssekreterare och vid Stockholms domkapitel en sekreterare.

Stiftssekreterare och sekreterare vid Stockholms domkapitel, vilka skola vara lagkunniga, tillsättas av Konungen.

7 Kungl. Marits 'proposition Nr %J+1.

13 §.

1 mom. Domkapitel i stift åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran. Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Domkapitlet tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig ordning iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning och leverne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med avseende å stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller eljest är stadgat ankomma på domkapitlet.

2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat om domkapitel i stift skall äga motsvarande tillämpning beträffande Stockholms domkapitel.

3 mom. Örn domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.

14 §.

1 mom. Har biskopen förfall eller är biskopsämbetet ledigt, tillkommer det stiftets domkapitel att för prästvigning anlita biskop i annat stift, att bestämma örn uppehållande av tjänst, varå biskop äger meddela förordnande, ävensom att, där ärendet icke tål uppskov, förordna örn sådan på biskop ankommande förrättning, som biskopen må verkställa genom annan.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas örn befogenhet för domkapitel i stift att förordna örn sådan på biskop ankommande förrättning, som biskopen må verkställa genom annan, skall äga motsvarande tillämpning med avseende å Stockholms domkapitel, för den händelse ärkebiskopen har förfall eller dennes ämbete är ledigt.

15 §.

1 mom. Ärenden angående folkundervisningsväsendet, vilka ankomma på handläggning av domkapitel i stift, skola, där de ej handläggas på sätt i 16 § sägs, inför domkapitlet föredragas av en av Konungen därtill för sex år i sänder förordnad person, som innehar eller innehaft anställning i folkundervisningens tjänst.

För denne föredragande förordnar Konungen därjämte för samma tid en suppleant, vilken skall innehava eller hava innehaft sådan anställning, som nyss är sagd.

2 mom. Föredragande och suppleant, som avses i 1 morn., åtnjuta ersättning av allmänna medel på sätt särskilt stadgas.

16 §.

1 mom. Biskopen med stiftssekreteraren såsom föredragande eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, pastor primarius med sekreteraren såsom

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2J+1.

föredragande äger att på domkapitlets vägnar fullgöra sådana till domkapitlets befattning hörande åligganden, vilka avse ringare ärenden eller ärenden, som kräva särskild skyndsamhet och ej äro av den betydenhet, att de ändock böra anses påkalla handläggning i domkapitlet; skolande ärende, som handlagts i nu angiven ordning, anmälas vid domkapitlets nästföljande sammanträde.

2 mom. Har biskopen förfall eller är biskopsämbetet ledigt eller inträffar förfall för pastor primarius eller ledighet i dennes ämbete, äger vice preses eller, vid hinder jämväl för honom, den, som i hans ställe för ordet i domkapitlet, fullgöra vad enligt 1 mom. ankommer på biskopen eller pastor primarius.

17 §.

Domkapitel sammanträder i regel en gång varannan vecka så ock dessemellan, när ärendena det påkalla.

18 §.

För beslutförhet i domkapitel erfordras, att minst fem ledamöter äro tillstädes; dock vare domkapitel jämväl behörigt att fatta beslut, då allenast fyra ledamöter äro närvarande, därest alla äro örn slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, blir den mening beslut, som biträdes av preses, dock att i fråga örn rättegångsmål skall gälla vad därom särskilt är stadgat.

19 §.

Vad i allmän lag eller författning sägs örn jäv mot domare gäde även i fråga om ledamot i domkapitel så ock beträffande stiftssekreterare, sekreteraren vid Stockholms domkapitel samt föredragande, som avses i 15 §.

20 §.

Innan någon första gången tager säte och stämma i domkapitel, skall han avlägga den ed, som för medlem av domkapitel är föreskriven.

21 §.

I fråga om rätt domstol för upptagande av åtal mot ledamot i domkapitel, vilken ej är präst, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begår, gäde vad i motsvarande avseende är stadgat för präst, som är ledamot i domkapitel.

Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare, sekreteraren vid Stockholms domkapitel samt föredragande, som avses i 15 §, för förbrytelse i tjänsten.

22 §.

Närmare föreskrifter rörande domkapitlens verksamhet meddelas av Konungen i särskild instruktion.

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 241.

23 §.

Om hovkonsistoriets sammansättning och befogenhet galle vad särskilt är stadgat; skolande i övrigt vad i denna lag stadgas örn domkapitel i tilllämpliga delar lända till efterrättelse jämväl beträffande hovkonsistoriet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Genom denna lag upphävas:

förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, i vad den strider mot bestämmelserna i denna lag;

lagen den 4 mars 1927 (nr 27) med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i denna lag.

Det åligger domkapitlen och Stockholms stads konsistorium att i god tid före denna lags ikraftträdande föranstalta örn erforderliga val av domkapitelsledamöter och suppleanter.

Kan, då val av prästerlig ledamot av domkapitel i stift och av suppleant för sådan första gången skall äga rum, valet icke förrättas å prästmöte, skall det förrättas kontraktsvis samt avse tiden från och med den dag denna lag trätt i kraft till och med utgången av det år, då närmast infallande prästmöte hålles.

I stift, varest teologisk fakultet finnes, skola av de domkapitelsledamöter och suppleanter, som väljas av fakulteten, en ledamot och en suppleant första gången utses för en tid av tre år, räknad från och med den dag denna lag trätt i kraft.

Kungl. Majda proposition Nr 2Jfl.

11 Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg:

Frågan om en omorganisation av domkapitlen har länge stått på dagordningen, och många äro de förslag, vilka tid efter annan framförts i syfte att åstadkomma en mer eller mindre genomgripande omgestaltning av den nuvarande kapitelorganisationen.

Senast har denna fråga varit föremål för utredning genom särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga, vilka den 25 juli 1935 avgivit betänkande (statens offentliga utredningar 1935: 31) med förslag till lag om domkapitel m. m.

Innan jag närmare redogör för det förslag till ändrad kapitelorganisation, som framlagts i omförmälda betänkande, torde jag inledningsvis få erinra om de nuvarande bestämmelserna å förevarande område samt i korthet redogöra för vissa tidigare förslag i ämnet och för de åtgärder, vilka senast vidtagits för frågans utredning.

I. Inledning.

Gällande bestämmelser rörande domkapitlens sammansättning återfinnas huvudsakligen i förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas. I denna förordning föreskrevs, att domkapitlen, med undantag av domkapitlen i universitetsstäderna, skulle bestå av biskopen, domprosten och lektorerna vid stiftsstadens gymnasium. Då sedermera under 1800-talet antalet lektorer vid läroverken ökades, kommo emellertid de nytillkomna att ställas utanför kapitlen — så hava lektorerna i främmande levande språk och biologiska ämnen icke blivit ledamöter av kapitlen. I Uppsala och Lund bestå domkapitlen av ärkebiskopen respektive biskopen i Lund samt de teologie professorerna, varvid är att märka, att

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2J,1.

domprostbefattningarna i dessa städer för närvarande liro såsom prebenden förenade med professorsämbetena i praktisk teologi. En särställning intages av domkapitlet i Göteborg, där på grundval av ett kungl, brev av år 1719 sitta jämväl kyrkoherdarna i Göteborgs tyska och Kristine församlingar. Dessutom är att anmärka, att domkapitlet i Visby intager en särskild ställning såtillvida, som domprost ej finnes därstädes.

Stockholm har ett eget konsistorium med i stort sett samma befogenhet i fråga örn den kyrkliga förvaltningen som domkapitlen. Detta konsistorium utgöres numera, sedan dess organisation genom lagen den 4 mars 1927 med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium undergått viss förändring, dels av dess större konsistorium, bestående av kyrkoherdarna i stadens territoriella församlingar samt tyska och finska församlingarna med ärkebiskopen såsom den förnämste preses samt pastor primarius såsom ordinarie preses, dels ock av dess mindre konsistorium, bestående av, förutom ärkebiskopen och pastor primarius, sex av det större konsistoriet inom detta valda ledamöter. De valda ledamöternas tjänstetid i det mindre konsistoriet utgör sex år med möjlighet till omval. Till det större konsistoriets handläggning höra, förutom val av ledamöter i det mindre konsistoriet, allenast sådana ärenden, som av Kungl. Maj:t hänskjutits till det större konsistoriets avgörande eller yttrande, under det att däremot samtliga övriga inom Stockholms stads konsistorium till avgörande eller yttrande förekommande ärenden handläggas och prövas av det mindre konsistoriet.

Kyrkostyrelsen inom hovförsamlingen och Skeppsholms församling i Stockholm handhaves av hovkonsistoriet, bestående av överhovpredikanten, de ordinarie hovpredikanterna och kyrkoherden i Skeppsholms församling.

Då i 1687 års förordning föreskrevs, att flertalet domkapitel skulle bestå av, förutom biskopen och domprosten, lektorerna vid stiftsstadens gymnasium, hade denna anordning sin förutsättning i det nära samband, som i äldre tid förefanns mellan kyrkan och undervisningsväsendet. Under 1600talet var sålunda gymnasiets huvudändamål att utbilda kyrkans tjänare, och ur lektorernas led rekryterades i stor utsträckning innehavarna av de mera maktpåliggande och indräktiga prästerliga tjänsterna i församlingarna. Lektorerna voro i allmänhet prästvigda, och de av dem, som så ej voro, räknades likväl till det ecklesiastika ståndet. Efter hand började emellertid kyrkans och skolans inbördes ställning att undergå förändring. Skolan blev icke längre i samma utsträckning som förr en anstalt för prästbildningen, och i samband därmed började även dess lärare allt mer att räknas till lekmännens klass. Differentieringen mellan kyrkan och undervisningsväsendet ökades sedermera ytterligare genom den utveckling av läroverken, som ägde rum under 1800-talet, liksom genom den alltjämt fortgående sekulariseringen av skolväsendet, och slutligen hade förhållandena under-

13 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 2J+1.

gått en sådan förändring, att krav på en omorganisation av domkapitlen började framställas i syfte att de måtte erhålla en med hänsyn till deras kyrkliga uppgifter lämpligare sammansättning.

Sedan olika förslag till ändrad organisation av domkapitlen framlagts i särskilda kommittébetänkanden åren 1828, 1816, 1873 och 1891 samt frågan om en reformering av domkapitlen därjämte under senare hälften av 1800-talet förevarit till behandling vid åtskilliga riksdagar och kyrkomöten utan att likväl något positivt resultat ernåtts, blev frågan ånyo föremål för utredning genom en den 6 oktober 1905 tillsatt kommitté, vilken den 31 december 1906 avgav betänkande med förslag till lag angående organisation av stiftsstyrelse m. m. Enligt detta förslag skulle domkapitlen bestå av biskopen såsom ordförande, domprosten eller, där domprost ej funnes, en av Konungen bland stiftets kyrkoherdar förordnad ledamot såsom vice ordförande, en av Konungen förordnad, i lagkunskap förfaren man, en med fullmakt å ordinarie ämbete eller tjänst försedd prästman inom stiftet, vald av dess vid biskopsval röstberättigade präster, samt en ledamot, vald av de för val av lekmannaombud vid allmänt kyrkomöte utsedda elektorerna. Vid handläggning av frågor angående folkundervisningen och folkskoleseminarierna skulle emellertid i stället för den av prästerskapet valde ledamoten inträda en ledamot, vald av ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor, högre folkskolor och folkskoleseminarier. Samma bestämmelser, som kommittén sålunda föreslog i fråga örn domkapitlen, skulle med vissa mindre väsentliga avvikelser gälla även med avseende å Stockholms stads konsistorium. Örn hovkonsistoriet skulle Konungen äga förordna.

Över detta förslag inhämtades utlåtanden av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium.

I de avgivna utlåtandena anmärktes mot den föreslagna sammansättningen av domkapitlen huvudsakligen följande: Att de icke självskrivna ledamöterna skulle utses genom val betecknades av fem domkapitel såsom olämpligt särskilt med hänsyn till domkapitlets dömande myndighet, och ansågo dessa domkapitel, att nämnda ledamöter borde förordnas av Kungl. Maj:t utan föregående val. Fyra domkapitel förordade, att vid ifrågavarande ledamöters tillsättning skulle i större eller mindre utsträckning tilllämpas en modifierad princip, så att vederbörande valkorporation på förslag uppsatte tre personer, av vilka Kungl. Majit utsåge en till ledamot. Vidare framhölls allmänt, att det vore olämpligt att giva domkapitlet olika sammansättning, allt eftersom kyrkliga ärenden eller skolärenden handlades. En dylik anordning skulle, ansåg man, i hög grad försvaga domkapitlets stabilitet och auktoritet samt skulle dessutom möta stora praktiska svårigheter med hänsyn till den ofta uppkommande omöjligheten att uppdraga en bestämd gräns mellan kyrkans och skolans angelägenheter. Förslaget att en av domkapitlets ledamöter skulle vara en i lagkunskap förfaren man väckte gensägelse från de flesta domkapitlen, och framhölls härutinnan dels att en dylik anordning vore obehövlig, då konsistorienotarien skulle vara förfaren i domarevärv och biskopen måste förutsättas äga

14 Kungl. Maj.ts proposition Nr 2^1.

grundlig insikt i kyrkolagen och dess tillämpning samt därmed sammanhängande administrativa ärenden, dels ock att det mångenstädes kunde bliva svårt att finna en person, som med ifrågavarande kvalifikation förenade lämplighet jämväl i övrigt för ledamotskap i domkapitlet.

Frågan örn en reformering av domkapitlen upptogs sedermera ånyo genom en motion (nr 26) vid 1909 års kyrkomöte, som i anledning därav i skrivelse (nr 28) till Kungl. Majit — under erinran, bland annat, att, enligt vad kyrkomötet hade sig bekant, 1906 års kommittébetänkande ansetts behöva omarbetas — hemställde, att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande av tidsenlig omorganisation av de kyrkliga konsistorierna. Förslag örn ändrad organisation av domkapitlen framfördes även genom en motion (nr 13) vid 1910 års kyrkomöte. Denna motion avstyrktes emellertid av kyrkolagsutskottet, som i avgivet betänkande (nr 14) framhöll, bland annat, att kyrkomötet år 1909 ingått till Kungl. Majit med framställning i ämnet, vadan utskottet vore förvissat, att Kungl. Majit hade sin uppmärksamhet fästad på frågan. Kyrkomötet beslöt därefter, på sätt utskottet hemställt, att motionen icke skulle till någon kyrkomötets åtgärd föranleda.

Kungl. Majit uppdrog sedermera genom beslut den 13 november 1914 åt en kommitté att verkställa förnyad utredning av frågan örn de kyrkliga konsistoriernas omorganisation samt till Kungl. Majit inkomma med det utlåtande och förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Denna kommitté, den s. k. domkapitelskommittén, avlämnade därefter med skrivelse den 18 december 1918 betänkande och förslag rörande stiftsstyrelsernas organisation, innehållande, bland annat, särskilda förslag till lag örn stiftsstyrelse och instruktion för stiftsstyrelse.

Det grundläggande för 1918 års kommittéförslag var kapitlets uppdelning på två avdelningar, en kyrkoavdelning och en skolavdelning, vilka hade att fullgöra, den förra domkapitlets åligganden med avseende å stiftets kyrkliga angelägenheter och den senare domkapitlets åligganden med avseende å angelägenheter rörande undervisningsväsendet, dock att i plenum, d. v. s. av båda avdelningarna gemensamt, skulle handläggas ärenden, vilka anginge såväl kyrkliga angelägenheter som undervisningsväsendet, ävensom i övrigt ärenden, vilka för vinnande av enhetlighet i behandling och avgörande krävde handläggning i plenum eller eljest vore av beskaffenhet att icke böra handläggas å avdelning. Biskopen skulle vara ordförande i domkapitlet, såväl i dess plenum som å dess avdelningar. Att vara vice ordförande i domkapitlet med skyldighet att såsom vice ordförande tjänstgöra i plenum och å vardera avdelningen hade Kungl. Majit att utse en akademiskt bildad lekman. Domprostens ställning såsom självskriven vice preses i domkapitlet skulle sålunda upphöra. I övrigt skulle domkapitlet bestå av följande ledamöter, nämligen kyrkoavdelningen av två prästmän, som innehade ordinarie prästerlig tjänst i territoriell försam-

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

ling, och en i allmänna varv förfaren lekman samt skolavdelningen av två i ordinarie befattning i folkundervisningens tjänst anställda män, av vilka åtminstone den ene skulle vara anställd vid folkskola, och en i allmänna värv förfaren lekman, samtliga utsedda av Kungl. Majit. Vid utarbetandet av ifrågavarande förslag utgick kommittén från att Stockholm jämte delar av angränsande stift skulle bilda ett nytt stift. Oavsett om så komme att bliva förhållandet eller ej, ansåg emellertid kommittén, att den kyrkliga styrelsen i Stockholm borde i tillämpliga delar erhålla ett vanligt domkapitels sammansättning, dock att, därest kyrkostyrelsen i Stockholm skulle kvarstå oförändrad, någon uppdelning av konsistoriet på avdelningar icke borde ifrågakomma. Hovkonsistoriet skulle upphöra och dess verksamhet övertagas av Stockholms konsistorium eller kapitel.

Domkapitelskommitténs betänkande var icke enhälligt utan åtföljdes av vissa särskilda yttranden. Beträffande innehållet i dessa må här allenast erinras om ett av biskopen L. Lindberg avgivet yttrande, vari hävdades, att kapitlet borde vara odelat och att domprosten fortfarande borde vara vice ordförande i kapitlet, samt föreslogs, att kapitlet skulle bestå av, förutom biskopen såsom ordförande och domprosten såsom vice ordförande, en präst, två skolmän och två lekmän, samtliga utsedda av Kungl. Majit.

Över domkapitelskommitténs betänkande avgåvos utlåtanden av domkapitlen, kammarkollegiet och vissa andra myndigheter.

Starka betänkligheter uttalades därvid mot kommitténs förslag om kapitlets uppdelning på avdelningar och örn upphävande av domprostens ställning såsom självskriven ledamot och vice preses i kapitlet. Kommitténs förslag härutinnan lämnades utan erinran av allenast ett domkapitel. De flesta av de övriga domkapitlen förordade däremot det förslag till ändrad sammansättning av kapitlen, som innefattades i den av Lindberg avgivna reservationen. Emellertid framfördes även andra förslag till reformering av domkapitlens sammansättning. Sålunda föreslog domkapitlet i Uppsala, att domkapitlen skulle bestå av följande ledamöter, nämligen domkapitlen i universitetsstäderna av biskopen, domprosten, två teologie professorer, teologie lektorn vid stadens högre allmänna läroverk och folkskoleseminariets rektor eller viss folkskolinspektör samt övriga domkapitel av biskopen, domprosten eller, vad beträffade domkapitlet i Visby, komministern därstädes, teologie lektorn vid stiftsstadens gymnasium eller, därest flera gymnasier funnes i stiftsstaden, vid det äldsta latingymnasiet därstädes, stiftsstadens seminarierektor eller viss folkskolinspektör, en av Kungl. Majit förordnad folkskollärare och en av Kungl. Majit förordnad lekman. Kyrkostyrelsen i Stockholm borde organiseras efter samma huvudgrunder som domkapitlen i stiften. Domkapitlet i Västerås, som i huvudsak anslöt sig till Lindbergs reservation, framhöll emellertid önskvärdheten av att i universitetsstädernas domkapitel de teologiska fakulteterna bleve representerade genom ett par av sina medlemmar samt att i övriga domkapitel teologie lektorn alltjämt bibehölles såsom självskriven ledamot. Även domkapitlet i Lund framlade ett särskilt förslag till ändrad sammansättning av domkapitlen. Detta förslag framfördes sedermera ånyo i allt väsentligt genom en vid 192G års kyrkomöte väckt motion, för vilken i det följande

16 Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 2J+1.

kommer att närmare redogöras. Kammarkollegiet framhöll såsom anmärkningsvärt, att kommittén, vilken sökt tillgodose kraven på representation i stiftsstyrelserna för jämväl andra än de prästerliga fackintressena, emellertid därvid icke medtagit någon representant för den juridiskt-administrativa sakkunskapen, samt påyrkade, att konsistorienotarien eller, såsom denne tjänsteman numera benämnes, stiftssekreteraren erhölle ledamots ställning i kapitlet.

Frågan om förändrad sammansättning av domkapitlen upptogs sedermera genom en vid 1925 års kyrkomöte väckt motion (nr 42) om utredning angående beredande av ökat lekmannainflytande på det kyrkliga livet. Kyrkolagsutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, avstyrkte i avgivet betänkande (nr 30) motionen, i vad den avsåg en omorganisation av domkapitlen, under hänvisning till att frågan därom torde komma att bliva föremål för Kungl. Maj:ts bedömande i samband med prövningen av domkapitelskommitténs betänkande. Kyrkomötet beslöt därefter, på sätt utskottet hemställt, att motionen i förevarande del icke skulle till någon kyrkomötets åtgärd föranleda.

Emellertid togs frågan åter upp vid 1926 års kyrkomöte genom en motion (nr 27) av professorerna Sven Herner och Hjalmar Holmquist.

I denna motion framhöllos följande förändringar i fråga örn domkapitlen såsom särskilt behövliga: 1) kapitlets lösgörande från att ensidigt representera den högre undervisningen och avlägsnandet av den nuvarande möjligheten, att kapitlet kunde t. o. m. till sin majoritet utgöras av kyrkligt likgiltiga ledamöter; 2) tillförandet av någon direkt representant för prästerskapet, främst ur synpunkten av det sakliga värdet för ärendenas handläggning men även ur synpunkten av att åtskilligt misstroende från prästernas sida mot kapitlen därigenom kunde minskas; 3) erhållandet av någon representant från folkskolundervisningen med speciell sakkunskap i folkskolärenden; 4) förstärkning ur de i allmänna värv förfarna lekmännens krets; samt 5) mera kontakt med det praktiskt kyrkliga arbetet i stiftet. Å andra sidan framhöllos såsom vinster, som den historiska utvecklingen frambragt i avseende å kapitlens sammansättning och vilka i möjligaste mån borde bevaras, följande förhållanden: 1) vid svenska folkkyrkans självstyrelse medverkade en institution, som till övervägande del utgjordes av lekmän; 2) i denna vore den teologiska sakkunskapen och den högre allmänna bildningen tillgodosedda; samt 3) till följd av kapitelmedlemmarnas självskrivenhet finge kapitlet stor självständighet i sin ställning inåt och utåt. I huvudsaklig anslutning till det förslag till ändrad sammansättning av domkapitlen, som framlades av domkapitlet i Lund i dess yttrande över domkapitelskommitténs betänkande, ansågo motionärerna, att domkapitlen borde bestå av följande ledamöter, nämligen domkapitlen i universitetsstäderna av biskopen, domprosten, professorn i praktisk teologi, vilken för närvarande såsom prebendarie vore domprost, de två bredvid denne äldsta teologie professorerna, som därtill vore villiga, seminarierektorn, en på samma sätt som vid biskopsval utsedd präst i praktisk tjänstgöring och en i allmänna värv förfaren lekman, utsedd av Kungl. Majit efter förslag av domkapitlet, samt övriga domkapitel av biskopen, domprost, där sådan funnes, teologie lektorn vid det äldsta högre allmänna

17 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 241.

latinläroverket i stiftsstaden, seminarierektorn eller, där sådan icke funnes, en av Kungl. Majit efter förslag av kapitlet förordnad folkskolinspektör eller folkskollärare, en i praktisk tjänstgöring stadd prästman och två i allmänna värv förfarna lekmän, de tre sistnämnda utsedda på samma sätt som motsvarande ledamöter i universitetsstädernas domkapitel. Bisittarna borde även hava rätt till ersättning för sitt arbete. På grund av vad sålunda anförts föreslogo motionärerna, att kyrkomötet måtte hos Kungl. Majit hemställa, det Kungl. Majit ville låta utarbeta och för kyrkomötet framlägga förslag till sådan lagändring, att domkapitlen komme att erhålla den sammansättning, som nyss angivits, samt att skälig ersättning komme att beredas domkapitlets medlemmar.

Över denna motion avgav kyrkolagsutskottet betänkande (nr 25), däri utskottet framhöll följande:

Utskottet vore med motionärerna ense om att domkapitlen borde omorganiseras. Angående de grunder för omorganisationen, som lämpligen borde följas, samt beträffande sättet för ledamöternas utseende hade emellertid uttalats mycket skilda meningar, och utskottet såge sig icke i stånd att tillstyrka kyrkomötet något ställningstagande i dessa frågor. Då utskottet alltså ansåge sig icke kunna angiva riktlinjer för omorganisationen och frågan läge under Kungl. Majits bedömande i samband med domkapitelskommitténs på sin tid avgivna betänkande, hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon kyrkomötets åtgärd föranleda.

Mot utskottets beslut anmäldes reservation av hovrättsrådet K. J. Ekman, som anförde:

Frågan om domkapitlens sammansättning torde icke synnerligen länge till kunna undanskjutas. Svårigheten att finna en lösning är väsentligen beroende därpå, att ovisshet råder dels örn folkskolans blivande ställning i förhållande till kyrkan, dels om utsikterna för och lämpligheten av en utsträckt tillämpning av synodalförfattningens principer i fråga örn stiftsorganisationen.

Då utvecklingen otvivelaktigt går i riktning av ett lossande av bandet mellan kyrka och skola, icke tvärtom, finner jag det uppenbart, att domkapitlen böra organiseras med klar blick för, att skolärendena kunna komma att skiljas från domkapitlens handläggning och att sålunda frågan örn domkapitelsorganisationen bör bedömas i främsta rummet ur kyrklig synpunkt.

Att domkapitlen organiseras i möjligaste mån rent kyrkligt, synes mig erforderligt jämväl ur den synpunkten, att man nog torde hava att räkna med att förr eller senare vid biskopens och domkapitlets sida en stiftsorganisation kan komma att växa fram på episkopal-synodal grund i form av ett lagfästat stiftsmöte med sitt permanenta stiftsråd. Givetvis komma i denna nya organisation lekmannasynpunkterna och lekmannaintressena att bliva dominerande. Den praktiska församlings- och kärleksverksamheten torde bliva det huvudsakliga föremålet för dess omsorger. Det synes mig då angeläget, att såsom en motvikt därtill de teologiska, prästerliga och kyrkligt administrativa intressena bliva tillvaratagna av ett domkapitel, sammansatt efter mera kyrkligt-teologiska och kyrkligt-administrativa linjer.

.Tåg finner mig alltså böra tillstyrka, att kyrkomötet hos Kungl. Majit gör framställning örn förslag till en sådan sammansättning av domkapitlen, att kapitlet kommer att erhålla ungefärligen följande sammansättning:

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 2/fl.

18 Kungl. May.ts proposition Nr 241 ■

1) biskopen såsom självskriven ordförande;

2) domprosten såsom självskriven vice ordförande; i samband varmed bör hemställas örn ändrade bestämmelser rörande kompetensvillkoren för domprostbefattning i syfte att säkerställa full kompetens hos befattningens innehavare;

3) en teologie lektor, respektive i universitetsstäderna en teologie professor, såsom självskriven ledamot;

4) en lekman med juridisk eller administrativ kompetens, utsedd av Kungl. Maj:t;

5) en ordinarie prästman (kyrkoherde eller komminister), vald av stiftets kontraktsprostar såsom elektorer;

6) en lekman, vald av församlingarna genom elektorer, utsedda i ungefär enahanda ordning som elektorerna för val av lekmän till kyrkomötet (eller eventuellt av en blivande stiftssynod); dock med iakttagande, att, så länge skolärendena handläggas av domkapitlen, i stället för denne lekman skall i domkapitlet sitta en representant för folkskolan (seminarierektor, folkskoleinspektör eller folkskollärare), utsedd av Kungl. Majit.

Kyrkomötet beslöt att hos Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag till omorganisation av domkapitlens sammansättning under beaktande även av de synpunkter, som framförts i motionen och Ekmans reservation. Detta beslut anmäldes i skrivelse den 2 november 1926 (nr 32).

Frågan örn domkapitlens omorganisation blev härefter föremål för beaktande vid behandlingen av en vid 1927 års riksdag inom andra kammaren av herrar H. M. Hallén och C. Jonsson väckt motion (nr 266), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville efter erforderlig över- eller omarbetning av de förslag till tidsenliga mellaninstanser för folkskoleväsendet i de nuvarande domkapitlens ställe, som kunde förefinnas, snarast för riksdagen framlägga förslag till inrättande av dylika mellaninstanser. Andra kammarens första tillfälliga utskott, till vars behandling motionen hänvisats, avstyrkte i avgivet utlåtande (nr 6) motionen under uttalande, bland annat, att man icke syntes med fog kunna peka på några anmärkningsvärda olägenheter av att bibehålla domkapitlen som instanser mellan de lokala skolmyndigheterna och skolöverstyrelsen. Utskottet erinrade därjämte örn, hurusom den tanken blivit framförd, att med domkapitlen skulle kunna adjungeras en i fråga om folkskoleärenden speciellt sakkunnig person. Utskottet fann för sin del denna utväg tilltalande men ansåg sig av formella skäl ej kunna tillstyrka bifall till ett yrkande örn utredning i denna riktning. Slutligen förklarade sig utskottet vilja framhålla, att frågan örn domkapitlens omorganisation sedan länge stått på dagordningen. Det kunde under sådana omständigheter ej vara lämpligt att nu i en detalj föregripa en möjligen ganska snar omorganisation av hela institutionen. Mot utskottets beslut anmäldes reservation av tre ledamöter, som ansågo, att utskottet bort tillstyrka utredning om, vilka åtgärder kunde vidtagas för att i folkskoleväsendets mellan-

19 Kungl. Marits proposition A7r 241.

instanser bereda ökat utrymme för verklig sakkunskap i skolfrågor. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Frågan örn en reformering av domkapitlen upptogs sedermera ånyo genom en av professorn E. Linderholm vid 1929 års kyrkomöte väckt motion (nr 19), däri föreslogs, att kyrkomötet skulle ingå till Kungl. Majit med anhållan, att frågan om domkapitlens reorganisation måtte på basis av gjorda utredningar och förslag göras till föremål för en snar lösning. I motionen framlades därjämte ett förslag till ändrad sammansättning av domkapitlen, enligt vilket dessa skulle komma att bestå av, förutom biskop och domprost, en ärkediakon såsom biskopens ständige direkte medhjälpare ute i stiftet, särskilt i fråga om församlingsliv, diakoni och mission, en stiftsrektor för ungdomsvården och skolornas religionsundervisning, så länge folkskolan lydde under domkapitlen, samt en stiftssyssloman för domkyrkans och stiftets ekonomiska frågor. I anledning av ifrågavarande motion beslöt kyrkomötet att hos Kungl. Majit göra framställning i ämnet, och anmäldes detta beslut i skrivelse den 2 november 1929 (nr 31), däri anfördes bland annat följande:

Sedan kyrkomötet i skrivelse den 2 november 1926 anhållit örn utredning och förslag till omorganisation av domkapitlens sammansättning, hade frågan i vissa hänseenden kommit i något förändrat läge. Kyrkomötet erinrade i sådant hänseende örn att under år 1928 ny lönereglering genomförts för befattningshavare vid domkapitlen och att i samband därmed inrättats stiftssekreterarebefattningar med skyldighet för tjänstinnehavare att föredraga inom hans tjänsteområde förekommande ärenden men utan rätt att deltaga i besluten. Måhända vore efter inrättande av denna tjänst icke behövligt att tänka sig i det omorganiserade domkapitlet en ledamot med juridisk-administrativ utbildning. I domkapitlen borde, såsom redan år 1926 framhållits, för framtiden icke saknas en representant för folkskoleärenden. Man syntes nämligen kunna utgå från, att skolärendena fortfarande skulle handläggas av domkapitlen. Så sent som år 1927 hade i riksdagen avvisats tanken på att inrätta särskilda mellaninstanser för folkskoleväsendet i de nuvarande domkapitlens ställe. En sagda år inom andra kammaren väckt motion i sådant hänseende föranledde ej någon denna kammares åtgärd bland annat av det skälet, att det ej med fog kunde pekas på några anmärkningsvärda olägenheter av att bibehålla domkapitlen som instanser mellan de lokala skolmyndigheterna och skolöverstyrelsen. Mycket tveksamt ställde sig kyrkomötet till motionärens förslag att, såsom representanter för olika frågor rörande det inre församlingslivet, exempelvis diakoni och ungdomsrörelse, insätta i domkapitlen i stället för nuvarande ledamöter dels en ärkediakon och dels en stiftsrektor. De mycket vittutseende frågor, som sammanhängde med organiserandet av arbetet på dessa områden vare sig som hittills väsentligen på frivillighetens grund eller genom legalt utsedda organ, vore ännu alltför outredda för att man med någon grad av säkerhet kunde bedöma, huruvida eller i vilken mån de borde inverka på grunderna för domkapitlens sammansättning. Frågan örn inlemmande i domkapitlen av representanter för dessa kyrkliga rörelser syntes därför för närvarande icke vara mogen för en lösning. Med stöd av vad sålunda anförts anhöll kyrkomötet, att Kungl. Majit täcktes vid verk-

20 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 2Jtl.

ställande av utredning och upprättande av förslag i anledning av kyrkomötets skrivelse av den 2 november 1926 taga i beaktande även de synpunkter, som nu av kyrkomötet berörts.

Genom 1932 års ecklesiastika boställsreform kom domkapitelsfrågan i ett i viss mån förändrat läge. Enligt det förslag till ecklesiastik boställsordning, som av Kungl. Maj:t förelädes 1932 års riksdag, skulle domkapitlen med avseende å den ecklesiastika boställsförvaltningen erhålla vissa kontrolluppgifter av praktisk art. Dessa, som visserligen även för det dåvarande i ganska stor omfattning ankommo på domkapitlen, skulle under den nya ordningen bliva mera maktpåliggande, i det att domkapitlen icke längre såsom dittills skulle kunna påräkna någon regelbunden medverkan av länsstyrelserna och kammarkollegiet. Enligt det av riksdagen antagna förslaget till lag i ämnet skulle däremot de befogenheter, som jämlikt Kungl. Maj:ts förslag voro avsedda att tillkomma domkapitlen, i stället tilldelas ett särskilt inom varje stift inrättat organ, benämnt stiftsnämnd. Detta organ skulle tillika fungera såsom överinstans över boställsnämnderna. Även kontrollen över förvaltningen av de ecklesiastika boställsskogarna skulle anförtros åt stiftsnämnderna, och skulle dessa för fullgörande av sistnämnda uppgift äga att hos sig anställa stiftsjägmästare, som liksom stiftsnämnden skulle bekostas av kyrkofonden. Stiftsnämnd skulle bestå av fem ledamöter. Av dessa skulle två utses av domkapitlet och tre av Kungl. Majit, som ock skulle hava att förordna en av nämndens ledamöter till ordförande i nämnden. En av de av domkapitlet utsedda ledamöterna skulle vara juridiskt bildad och tjänstgöra såsom sekreterare hos nämnden. I det utlåtande (nr 8) i ämnet, som avgavs av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott och som i denna del godkändes av riksdagen, sade sig utskottet förutsätta, att domkapitlet i regel utsåge en av sina ordinarie ledamöter samt sin stiftssekreterare eller annan å dess kansli anställd befattningshavare till ledamöter i stiftsnämnden, varjämte utskottet vidare framhöll, att stiftsnämnden borde få anlita domkapitlets kansli för ärendens beredning, uppsättning och expediering.

Då det av riksdagen antagna förslaget till ecklesiastik boställsordning därefter godkändes av 1932 års kyrkomöte, godkände kyrkomötet därvid även vissa uttalanden, som med avseende å stiftsnämnderna gjorts av kyrkolagsutskottet i dess i ämnet avgivna betänkande (nr 1).

Utskottet hade sålunda bland annat framhållit vikten av, att samarbetet mellan stiftsnämnden, å ena, samt domkapitlet och dess kanslipersonal, å andra sidan, bleve så intimt som möjligt. Detta samarbete befordrades säkerligen bäst genom att domkapitlet utsåge någon av sina ledamöter samt stiftssekreteraren eller annan tjänsteman hos domkapitlet till ledamöter i stiftsnämnden. De nya och ansvarsfulla administrativa uppgifter, som kunde komma att åvila stiftssekreteraren eller annan domkapitlets tjänsteman, då han valdes till ledamot av stiftsnämnden, finge emellertid icke för-

21 Kungl. May.ts proposition Nr 2^1.

anleda, att han förläde tyngdpunkten av sitt arbete till stiftsnämndsgöromålen och läte domkapitelsärendena komma i andra hand. Särskilt vore det av vikt, att möjligheterna hölles öppna för en vidare utveckling av den strävan, som på senare tid gjort sig gällande, att bereda domkapitlet tillfälle att i större utsträckning än hittills vid biskopens sida deltaga i den mera interna stiftsvården och att för detta syfte även taga stiftssekreterarens krafter i anspråk. Med hänsyn till nu anförda önskemål ville utskottet erinra om att riksdagen genom stadgande i boställsordningen givit Kungl. Majit befogenhet att ur kyrkofonden bevilja erforderliga anslag för gäldande av kostnaderna för stiftsnämndernas verksamhet. Utskottet ansåge sig därför kunna förvänta, att i den mån det ur nyss angivna synpunkter bleve erforderligt, tillräcklig särskild arbetskraft skulle ställas till stiftsnämndens förfogande. För att en enhetlig ledning av arbetet på det för domkapitlet och stiftsnämnden gemensamma kansliet skulle bibehållas, syntes det vara önskvärt, icke blott att biskopen invaldes i stiftsnämnden utan även att han utsåges till ordförande i nämnden. Härigenom skulle också enhetligheten i den kyrkliga administrationen befrämjas och kontinuitet skapas mellan domkapitlens hittillsvarande uppgifter och stiftsnämndernas verksamhet. Utskottet holle före, att dessa synpunkter varit vägledande även vid riksdagens ställningstagande till spörsmålet örn stiftnämndernas sammansättning. Skulle emellertid någon gång särskilda förhållanden medföra, att till ordförande i stiftsnämnd utsåges annan person än biskopen, borde denne likväl hava högsta inseendet över arbetet å domkapitlets expedition i dess helhet.

Vid 1932 års kyrkomöte framfördes därjämte ånyo frågan örn ändrad sammansättning av domkapitlen genom en av professorn Holmquist väckt motion (nr 18), däri föreslogs, att kyrkomötet skulle, under hänvisning till sina skrivelser den 2 november 1926 och den 2 november 1929 angående omorganisation av domkapitlen, hos Kungl. Majit anhålla, att den i nämnda skrivelser begärda utredningen med förslag i ärendet måtte snarast möjligt komma till stånd. I anledning av denna motion anförde kyrkolagsutskottet i avgivet betänkande (nr 9),

att utskottet anslöte sig till den av motionären framförda och av två tidigare kyrkomöten uttalade åsikten, att domkapitlens nuvarande sammansättning icke vore lämplig och att en reform vore påkallad. De riktlinjer för en reform, som angivits av 1926 och 1929 års kyrkomöten, vore emellertid icke längre möjliga att förorda. Frågan läge nämligen numera i ett nytt läge. I detta hänseende syntes det vara nog att erinra örn det av kyrkomötet antagna förslaget örn inrättande av stiftsnämnder och anställande av stifts jägmästare samt örn de uttalanden, utskottet gjort rörande detta förslag särskilt i avseende å domkapitlets religiösa uppgifter. Några nya riktlinjer för en domkapitelsreform syntes icke kunna uppdragas, förrän erfarenhet vunnits örn verkningarna av de beslutade stiftsnämnderna och samorganisationen mellan domkapitlen och dom. På grund av det anförda ansåge utskottet, att frågan örn förändrad organisation av domkapitlen icke vore mogen att nu upptagas. Utskottet hemställde därför, att förevarande motion icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Denna hemställan blev ock av kyrkomötet bifallen.

22 Kungl. May.ts -proposition Nr 2^1.

Frågan om ändrad lagstiftning å förevarande område anmäldes av mig inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 31 maj 1931. Jag erinrade därvid om, att domkapitlens reformering länge varit ett önskemål, samt anförde vidare bland annat följande:

Då, sedan förutvarande utredningar verkställts, nya förhållanden inträtt, vilka ej oväsentligt beröra kapitlens ämbetsförvaltning, finner jag fog föreligga, att spörsmålet om en ändrad domkapitelsorganisation nu upptages till förnyat skärskådande. Den utredning, som härutinnan bör igångsättas, synes mig böra anförtros åt högst fyra inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkuniga.

Dessa sakkunnigas arbete bör inriktas på att söka tillförsäkra domkapitlen en lämplig sammansättning med hänsyn såväl till deras dömande och administrativa befogenheter som även till deras uppgift att vara verkliga stiftsstyrelser. Det synes vara av vikt att domkapitlen innefatta såväl prästmän som i det kyrkliga arbetet aktivt deltagande lekmän. Likaså torde böra undersökas, huruvida och på vad sätt den teologiska sakkunskapen bör bliva starkare företrädd särskilt med hänsyn till de nya uppgifter som det av 1934? års riksdag antagna förslaget till lag om tillsättning av prästerliga tjänster ålägger kapitlen.

Beträffande den juridiska sakkunskap, som erfordras för en del på domkapitlens handläggning beroende ärenden, särskilt för deras dömande verksamhet, synes det erforderligt att sådan sakkunskap företrädes av någon medlem av kapitlet. Det må erinras, att stiftssekreteraren, vilken redan nu föredrager ärenden i domkapitlet, äger reservationsrätt i frågor, som av honom handläggas.

Vidkommande domkapitlens befattning med folkskoleärendena hava tid efter annan framkommit förslag örn dessa ärendens överflyttande till särskilda mellaninstanser. Då det emellertid synes ovisst, om eller när sådana kunna komma att inrättas, torde folkskoleärendenas behandling i domkapitlen böra under en eller annan form tills vidare kunna så ordnas, att deras överförande till annan myndighet må kunna ske utan något mera kännbart ingrepp i kapitlens blivande organisation.

Med avseende på sättet för utseende av medlemmar av kapitlen kunna olika former tänkas: självskrivenhet, utseende genom Kungl. Majit och val. Med hänsyn till de uppgifter, som böra tillkomma kapitlen, kan en kombination av de tre olika metoderna ifrågasättas. I fråga om bibehållande av biskops själ vskri venhet som medlem och ordförande i domkapitlet torde fullständig enighet råda.

Förutom de förhållanden, som i det föregående något berörts, hava vid behandling av omorganisationsfrågan en mångfald olika spörsmål dryftats, vilka böra underkastas en förnyad granskning och omprövning. Jag erinrar blottom adjunktion i kapitlen, om eventuellt undantagande av vissa enklare ärenden m. m. från kollegial behandling ävensom örn arvoden åt vissa av domkapitelsledamöterna. Nu berörda spörsmål, liksom frågan om omfattningen av en eventuell ny lagstiftning på området, böra av de sakkunniga upptagas till behandling.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade jag den 11 juni 1934 professorn vid universitetet i Lund, domprosten Yngve Torgny Brilioth, ledamoten av riksdagens andra kammare, kyrkoherden Harald Martin Hallén, ledamoten

23 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 21+1.

av riksdagens första kammare, rådmannen Pontus Sandström och ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Jonas Nikolaus Svedberg i Hälsingmo att såsom sakkunniga inom ecklesiastikdepartementet verkställa den föreslagna utredningen.

Till de sakkunniga överlämnades för att tagas i övervägande vid utredningen följande handlingar:

betänkande med förslag till vissa ändringar i lärares straff- och processrättsliga samt disciplinära ställning, avgivet i juli 1918 av särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga, ävensom i anledning av nämnda förslag infordrade yttranden;

en av centralstyrelsen för Sveriges allmänna organist- och kantorsförening den 30 oktober 1931 gjord framställning angående kyrkomusikerkårens representation i domkapitlen; samt

kyrkomötets skrivelse den 1 december 1934, nr 20, i anledning av väckt motion angående reformering av gällande förordning rörande rättegång i domkapitel.

De sakkunniga avgåvo den 25 juli 1935 betänkande (statens offentliga utredningar 1935:31) med förslag till:

1) lag om domkapitel;

2) instruktion för domkapitlen;

3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond;

4) kungörelse örn ordningen för utbetalning av ersättning ur kyrkofonden till åklagare vid domkapitel i fall, varom förmäles i 23 § andra stycket lagen örn domkapitel; samt

5) kungörelse örn ändrad lydelse av 14 och 24 §§ instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare.

Över de sakkunnigas betänkande hava samtliga domkapitel, Stockholms stads konsistorium, hovkonsistoriet, kanslersämbetet för rikets universitet, de teologiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, kammarkollegiet, statskontoret och skolöverstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden, därvid domkapitlet i Lund tillika överlämnat yttranden från medlemmar av det underlydande prästerskapet inom Lunds stift, varjämte skolöverstyrelsen överlämnat yttranden från statens folkskolinspektörer, folkskolestyrelserna i de städer, som i vissa avseenden äro fritagna från statlig inspektion över folkskoleväsendet, samt vissa folkskollärarkårens sammanslutningar. Vidare hava justitiekanslersämbetet, processlagberedningen, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet och stiftsnämnderna fatt yttra sig över vissa delar av betänkandet. Härjämte hava yttranden över betänkandet inhämtats av centralstyrelserna för allmänna svenska prästföreningen och Sveriges allmänna folkskollärarförening samt av styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet. Slutligen hava stiftsråden erhållit tillfälle att yttra sig över betänkandet, och hava med anledning härav yttranden inkommit från stiftsråden i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Karlstad, Härnösand och Luleå.

24 Kungl. May.ts proposition Nr 2^1.

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget till lag om domkapitel har därefter inom ecklesiastikdepartementet gjorts till föremål för en överarbetning, varvid vissa ändringar vidtagits i detsamma. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 örn kyrkofond har, på sätt i det följande kommer att närmare beröras, inom departementet upptagits till behandling i visst annat sammanhang. De övriga förslagen, vilka avse administrativa författningar, torde icke nu böra upptagas till vidare behandling.

II. Frågan om domkapitlens organisation.

Jag övergår nu till att lämna en redogörelse för de sakkunnigas förslag till lösning av frågan örn domkapitlens organisation samt däröver avgivna yttranden. I anslutning härtill kommer jag även att angiva den ståndpunkt, jag för egen del funnit mig böra intaga i denna fråga.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skola domkapitlen regelmässigt bestå av biskopen såsom preses, domprosten såsom vice preses, en av Kungl. Maj:t efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot, som genom avlagda kunskapsprov, utgivna skrifter eller annorledes ådagalagt lärdom i teologiska eller humanistiska ämnen, stiftssekreteraren, en av stiftets präster vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i stiftet, samt två av ombud för pastoraten i stiftet valda, inom stiftet boende lekmän, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet. Val av prästerlig ledamot skall äga rum å prästmöte inför biskopen såsom valförrättare och avse tiden från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett, till och med utgången av det år, då prästmöte åter hålles. Därest till följd av uppkommen ledighet fyllnadsval måste anställas, skall sådant val i regel äga rum kontraktsvis, därvid prostarna, var inom sitt kontrakt, skola vara valförrättare. Lekmannaledamöter, som utses av ombud för pastoraten, skola väljas för sex år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet skall äga rum inför biskopen eller, om biskopen har förfall eller biskopsämbetet är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare; och även fyllnadsval skall, då sådant erfordras, förrättas i samma ordning. Ombud för val av lekmannaledamöter skola utses av pastoratens kyrkoråd sålunda, att för pastorat med mindre folkmängd än 10,000 utses ett ombud, för pastorat, vars folkmängd utgör minst 10,000 men ej uppgår till 15,000, utses två ombud samt för pastorat, vars folkmängd utgör minst 15,000, utses tre ombud; dock skall domkapitlet äga förordna, att för två eller flera pastorat, vilka vart för sig hava mindre folkmängd än 3,000 och tillsammans ej större folkmängd än 5,000, skall utses ett gemensamt ombud.

I fråga om domkapitlen i Uppsala och Lund hava de sakkunniga föreslagit en i viss mån annan sammansättning än den, för vilken nu redogjorts,

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

i det att, i stället för den ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning, som enligt de sakkunnigas förslag skall ingå i de övriga domkapitlen, i domkapitlen i Uppsala och Lund skola ingå två teologie professorer. Härigenom skulle följaktligen dessa domkapitel komma att bestå av biskop och sju ledamöter, under det att de övriga domkapitlen komme att bestå av biskop och sex ledamöter. Beträffande sättet för utseende av de två professorer, vilka sålunda enligt de sakkunnigas förslag skola ingå i domkapitlen i universitetsstäderna, hava de sakkunniga föreslagit, att de skola väljas av den teologiska fakultetens professorer för två år i sänder.

Med avseende å domkapitlet i Visby, där, såsom förut omnämnts, domprost ej finnes, hava de sakkunniga föreslagit, att Kungl. Majit skall äga att för sex år i sänder förordna någon av stiftets kyrkoherdar att vara ledamot och vice preses i kapitlet.

Beträffande den kyrkliga styrelsen i Stockholm hava de sakkunniga ansett, att denna bör i tillämpliga delar erhålla ett vanligt domkapitels sammansättning och att i samband därmed även benämningen Stockholms stads konsistorium bör utbytas mot benämningen Stockholms domkapitel. I fråga om den närmare organisationen av Stockholms domkapitel hava de sakkunniga föreslagit, att ärkebiskopen, såsom hittills i konsistoriet, skall vara preses i kapitlet, då han är närvarande vid dess förhandlingar, samt att kapitlet i övrigt skall bestå av följande ledamöter, nämligen pastor primarius såsom ordinarie preses, en av Kungl. Majit för sex år i sänder bland kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna förordnad ledamot såsom vice preses, en av Kungl. Majit efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning, domkapitlets sekreterare, en av Stockholms prästerskap vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i staden, samt två av ombud för de underlydande församlingarna valda, i staden boende lekmän, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet. För val av såväl prästerlig ledamot som lekmannaledamöter i Stockholms domkapitel hava de sakkunniga föreslagit i huvudsak samma bestämmelser som beträffande val av motsvarande ledamöter i de övriga domkapitlen.

I hovkonsistoriets sammansättning och befogenhet har icke någon ändring ifrågasatts.

Vad beträffar domkapitlens befattning med ärenden angående folkundervisningsväsendet, hava de sakkunniga föreslagit, att vid varje domkapitel, med undantag av Stockholms domkapitel, skall såsom föredragande i dylika ärenden vara förordnad en person med anställning i folkundervisningens tjänst. Förordnande att vara föredragande i skolärenden skall meddelas av Kungl. Majit för sex år i sänder.

Såsom motivering till det förslag, de sakkunniga sålunda framlagt till ändrad organisation av domkapitlen, hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

26 Kungl. Mciy.ts proposition Nr 2^1.

Det vore påtagligt, att domkapitlens uppgifter under tidens lopp väsentligen förträngts samt att deras verksamhet i allt högre grad kommit att begränsas till ett ämbetsmannamässigt korrekt avgörande av de förvaltningsoch disciplinmål, som automatiskt förelegat, under det att den aktiva befattning med kyrkans liv och gärning i stiftet, som bort vara en stiftsstyrelses väsentligaste uppgift, trängts undan eller helt försvunnit. Att domkapitlens betydelse i kyrkostyrelsen sålunda syntes vara stadd i avtagande, berodde till väsentlig del på att den sammansättning, domkapitlen för närvarande hade, icke vore tillfredsställande.

I en lagstiftning med syfte att åstadkomma en reformering av domkapitlen borde även domkapitlens positiva uppgifter att främja det kyrkliga livets vård och förkovran, den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården angivas på ett sådant sätt, att vidast möjliga fält öppnades för deras verksamhet och initiativkraft. Av vikt vore nämligen, att domkapitlens verksamhet icke inskränktes allenast till en ämbetsmannamässig behandling av frågor, som på ett eller annat sätt hänskjutits till deras bedömande, utan att de jämväl med uppmärksamhet och intresse följde den kyrkliga och religiösa utvecklingen och toge initiativ till sådant, som vore ägnat att främja densamma. Ur denna synpunkt vore det ock av synnerlig vikt, att domkapitlen vid fullgörandet av berörda uppgifter läte sig angeläget vara att, där så lämpligen kunde ske, samarbeta med frivilliga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Därmed skulle jämväl ett närmare samband kunna knytas mellan domkapitlen och de nya organ för exempelvis diakoni och ungdomsrörelse, som i de flesta stift trätt vid de legala organens sida. Huru de sakkunniga tänkt sig, att ett dylikt angivande av domkapitlens allmänna uppgifter lämpligen kunde ske, framginge av innehållet i 13 § i förslaget till lag örn domkapitel.

I fråga örn domkapitlens storlek och sammansättning kunde i de tidigare framkomna reformförslagen olika tendenser iakttagas: å ena sidan en strävan att av praktiska skäl nedbringa antalet ledamöter, å den andra en önskan att bereda plats i kapitlet för representanter för olika intressen och grupper. Utan tvivel vore en begränsning av medlemsantalet av betydelse för kapitlets effektivitet, och det hade med rätta betonats, att detta, såsom en styrande och dömande myndighet, icke i första hand borde sammansättas som en representation för olika intressen. Å andra sidan vore det påtagligt, att det vore till fördel för kapitlets kompetens, om det inrymde olikartad erfarenhet, och att det borde stärka förtroendet till kapitlet och därmed dess förmåga att göra gagneliga insatser i stiftets liv, om prästerskapet och det aktiva lekfolket kände sig vara företrädda inom detsamma. På grund härav syntes den önskvärda begränsningen av kapitlets storlek icke böra så starkt betonas, att dess tjänlighet för sin uppgift därigenom lede intrång.

Med avseende på de intressegrupper, som borde vara företrädda inom kapitlet, syntes enighet förefinnas därom, att både prästerna och lekmännen i församlingarna borde vara representerade. I regel hade man också tänkt sig, att folkskoleintresset skulle vara företrätt, antingen så att lärarkårerna vid folkskolorna och seminarierna skulle vara berättigade att genom val utse en medlem, såsom i 1906 års förslag, eller så att på annat sätt en sakkunnig på folkundervisningens område skulle insättas. Längst i denna riktning gick 1918 års förslag, som rentav delade kapitlet på två sektioner, den ena för kyrko- och den andra för skolärenden. Att det icke skulle vara

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2/t /.

lämpligt att med hänsyn till en uppgift, vars kvarblivande under kapitlen vore starkt ifrågasatt, och vars omfattning i varje fall i senare tid rönt stark inskränkning, uppge kapitlens enhetlighet, syntes nu vara uppenbart. En reform av kapitlen måste utgå ifrån dessas karaktär av kyrkostyrelser och ge dem en för detta ändamål lämplig sammansättning. Å andra sidan vore det givetvis icke möjligt att ignorera den befattning med skolärenden, som nu tillkomme och sannolikt under en obestämd framtid bomme att tillkomma kapitlen: en reform måste göra dem tjänligare än de för närvarande kunde anses vara att tjäna också som mellaninstanser för folkskoleväsendet och som styrelser för folkskoleseminarierna, för så vitt detta kunde ske utan att förrycka deras ställning som kyrkliga organ.

Beträffande de särskilda ledamöter, vilka enligt de sakkunnigas förslag skola ingå i de nya domkapitlen, framhålla de sakkunniga till en början, att fullständig enighet syntes råda i fråga om bibehållande av biskopens självskrivenhet som ledamot och preses i kapitlet. Då de sakkunniga i detta hänseende anslutit sig till den nuvarande ordningen, syntes följaktligen någon särskild motivering härtill icke vara erforderlig.

Även i fråga om domprosten syntes det vara en allmänt omfattad mening, att dennes nuvarande ställning i kapitlet borde bibehållas. Det hade jämväl synts de sakkunniga vara av särskild vikt, att självskrivenhetens princip och den friare ställning, som denna medförde, bevarades med avseende å kapitlets vice preses. Domprostens plats i kapitlet utgjorde ock för närvarande så gott som den enda resten av kapitlets historiska samhörighet med domkyrkan och dess gudstjänstliv. Genom hans ställning i kapitlet markerades domkyrkans egenskap att vara en hela stiftets kyrka och ej enbart en församlingskyrka. Den utveckling, som stiftens gemensamma Inpå senare tid vunnit, gjorde det snarast lämpligt, att denna domkyrkans betydelse starkare än förr betonades. Beträffande domprosten i universitetsstädernas domkapitel kunde därjämte framhållas, att denne genom sin akademiska läraruppgift, som omfattade såväl kyrkorätt som andra sidor av vetenskapen örn kyrkans handlande, kunde antagas äga vissa förutsättningar just för ställningen som biskopens ställföreträdare i kapitlet ävensom att det borde vara av särskild betydelse för hans vetenskapliga gärning, att han genom medlemskap i kapitlet bomme i närmare praktisk beröring med den kyrkliga lagstiftningens och förvaltningens utveckling.

Förslaget, att i flertalet domkapitel skall ingå en av Kungl. Majit förordnad ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning, har framkommit efter överväganden, huruvida lektorernas självskrivenhet borde i någon mån bibehållas. De sakkunniga anföra härom:

Att lektorskapitlen i det hela överlevat sig själva, torde å ena sidan vara så pass allmänt erkänt, att någon närmare utredning härom icke erfordras. Rättvisan kräver å andra sidan, att det framhålles, att dessa kapitel, ehuru deras medlemmar ofta endast genom en tillfällighet insatts i kyrkostyrelsen, i många fall fyllt sin uppgift på ett sätt, som förtjänar allt erkännande. Det har utan tvivel ilven varit till gagn för kyrkan, att representanter för den högre lekmannabildningen i så stor utsträckning tagits i anspråk för kyrkans tjänst. Det har ock synts de sakkunniga, att det skulle vara av stort värde, därest den representation för det högre kulturlivet, som utgjorts av de självskrivna lektorsmedlemmarna, kunde i någon form bevaras även i de nya domkapitlen.

Medan de senare kommittéförslagen helt uteslutit alla lektorer från med-

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 241.

lemskap i kapitlet, bär det dock från flera håll föreslagits, att teologie lektorn skulle behålla sin ställning som självskriven kapitelmedlem. Så är t. ex. fallet i 1873 års kyrkolagsförslag, i de yttranden över 1918 års kommittéförslag, vilka avgåvos av domkapitlen i Uppsala, Västerås och Lund, i professorerna Herners och Holmquists motion vid 1926 års kyrkomöte samt i hovrättsrådet Ekmans reservation till kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av berörda motion. Till stöd för en dylik anordning har gjorts gällande, att den flerhundraåriga tradition, som förbundit kyrkan och de högre läroverken, icke utan tvingande skäl bör helt och restlöst avbrytas. En lektors kvarstannande i kapitlet skulle i varje fall kunna garantera, att de betydelsefulla kulturella och pedagogiska intressen, som läroverken företräda, och som utan tvivel förtjäna att mera komma till sin rätt i kulturlivet över huvud taget, skulle bliva företrädda i kyrkostyrelsen.

Mot ett sådant bevarande av en självskriven lektor i kapitlet talar emellertid å andra sidan den synpunkten, att det knappast är i överensstämmelse med den i förhållande till kyrkan och särskilt till domkapitlen så gott sorn helt självständiga ställning, som de högre läroverken vunnit, att en av dessas lärare enbart på grund av sin tjänst vid läroverket skulle inträda som medlem av domkapitlet. Det kan vidare hävdas, att det starkt ökade antalet läroverk gör det mindre motiverat, att någon viss lektor, som händelsevis fått sin placering vid stiftsstadens gymnasium, skulle ombetros med en uppgift, för vilken han måhända ej ägde särskild fallenhet. Fastmera lärer det med fog kunna göras gällande, att det skulle vara till fördel, därest man för tillgodoseende av det intresse det här gäller icke vore uteslutande hänvisad till lektorerna vid stiftsstädernas läroverk utan hade frihet att träffa sitt val inom en vidare krets av representanter för den högre andliga odlingen. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke heller ansett sig böra förorda bibehållandet av självskrivenhet till medlemskap i kapitlet för någon av lektorerna, utan hava de sakkunniga i stället ansett det böra överlämnas åt Kungl. Majit att, inom eller utom lektorernas krets, förordna en ledamot med sådana kvalifikationer, att genom dennes medlemskap i kapitlet ett visst samband med de nuvarande lektorskapitlen komme att bevaras.

Med avseende å den kompetens, som bör krävas av ifrågavarande ledamot, anföra de sakkunniga vidare:

Det torde ligga i sakens natur, att till de ledamotsbefattningar, som här avses, företrädesvis böra förordnas personer med högre teologisk kompetens. Oavsett den kompetens i sådant hänseende, som kan vara att påräkna hos vissa andra ledamöter, lärer sålunda en särskild representant i kapitlet för den högre teologiska bildningen vara väl motiverad. Skall kapitlet i denna tid av med varandra tävlande världsåskådningar och splittring på andelivets område kunna hävda en ledareställning inom stiftet och över huvud äga den andliga auktoritet, utan vilken kyrkostyrelsen i en evangelisk kyrka icke kan utövas, är det ett betydelsefullt krav, att det rymmer inom sig ett icke alltför ringa mått av teologisk bildning — jämte den praktiska förfarenhet, som också är oumbärlig. Det kan erinras därom, att domkapitlen hava en särskild uppgift som remissinstanser för de kyrkliga frågor, som väckas inom kyrkomöte och riksdag. Särskilt beror den sakliga prövningen av förslag till ändringar i de kyrkliga böckerna och i kyrkolagen till icke ringa grad på det arbete, som nedlägges i kapitlen, och på den sakkunskap, som därvid står till förfogande.

Det får icke heller förglömmas, att det alltfort tillkommer domkapitlen

29 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 2/fI.

att examinera i prästexamen. Väl har denna examen alltmer fått en övervägande formell karaktär, och de därvid avgivna betygen bygga så gott som helt på examinandernas förut mottagna akademiska vitsord. Men det torde dock vara av vikt, att denna domkapitlens rätt att själva pröva de kandidater, som anmäla sig för prästvigning, icke upphör. Så länge berörda examen fortbestår, lärer det i allt fall vara nödvändigt att taga hänsyn därtill vid en reformering av domkapitlens organisation. När 1918 års kommittéförslag ersatte prästexamen med ett »pastoralt prov», som skulle ledas av biskopen med biträde av den eller dem, som domkapitlet därtill utsåge — provet ifråga synes skola ha snarast inneburit en dubblering av de praktiska proven vid universitetet — så var detta väl egentligen en konsekvens därav, att förslaget innebar inrättande av kapitel, som icke skulle hava ägt den sakkunskap, att det över huvud varit tänkbart att betro dem med uppdraget att förrätta prästexamen. Detta kastar ett klart ljus över den fråga det här gäller. De allra flesta senare förslag hava saknat blick för behovet av teologisk sakkunskap och lärdomens auktoritet inom kapitlen, örn dessa över huvud skola kunna fullgöra sin uppgift som stiftsstyrelser. En reform, som snarare minskar än ökar denna auktoritet, är icke önskvärd.

Örn sålunda till de ledamotsbefattningar, som här avses, företrädesvis böra förordnas personer med högre teologisk bildning, kan man dock icke bortse ifrån, att det i särskilda fall måhända kan möta svårighet att till dylik befattning erhålla en person, som med grundliga teologiska insikter förenar lämplighet jämväl i övrigt för ledamotskap i domkapitlet. Det torde icke heller böra förbises, att även vetenskaplig skolning inom andra vetenskapsgrenar, framför allt givetvis inom det humanistiska området, kan vara av betydelse för hävdandet av kapitlets andliga auktoritet. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ock ansett den möjligheten böra hållas öppen, att till ifrågavarande befattningar jämväl må kunna förordnas personer med högre humanistisk bildning.

Med avseende å motiveringen i nu förevarande del är de sakkunnigas betänkande såtillvida icke enhälligt, som två av de sakkunniga, herrar Hallén och Svedberg, gentemot majoritetens uttalanden i fråga örn domkapitlens befogenhet att förrätta prästexamen förklarat sig anse denna befogenhet icke böra bibehållas samt hemställt om dess upphävande.

Beträffande stiftssekreteraren framhålla de sakkunniga, att den juridiska och administrativa sakkunskapen borde vara företrädd av någon medlem av kapitlet samt att den lämpligaste utvägen att tillföra kapitlet dylik sakkunskap syntes vara att låta stiftssekreteraren inträda såsom ledamot i kapitlet. Enligt gällande arbetsordning för domkapitlens expeditioner ägde stiftssekreteraren deltaga i domkapitlets överläggningar med rätt för honom att, då beslut ej överensstämde med av honom uttalad mening, anteckna denna till protokollet. Härigenom hade i själva verket stiftssekreteraren kommit så nära ställningen som ordinarie ledamot, att det snarast vore en ofrånkomlig konsekvens, att han formligen insattes som sådan. Stiftssekreteraren vore i regel också medlem av stiftsnämnden, ett uppdrag, sorn han enligt den nyss anförda arbetsordningen vore skyldig att mottaga, och syntes det vara av betydelse för enhetligheten i den nu på två myndigheter, domkapitel och stiftsnämnd, delade stiftsstyrelsen, att utom biskopen — som genom praxis, men ej på grund av lag vore medlem och ordförande i stiftsnämnden — ytterligare en medlem bleve för båda dessa myndigheter gemensam.

30 Kungl. Majlis 'proposition Nr 2^1.

De sakkunniga uttala vidare, att ett kapitel, bestående av biskop, domprost eller, där domprost ej funnes, en av Kungl. Majit förordnad vice preses, en av Kungl. Majit förordnad ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning samt stiftssekreteraren, möjligen skulle kunna tillfredsställande fungera med avseende på de löpande ärendenas behandling, men att dess ringa medlemsantal måhända skulle medföra risken för en viss byråkratisk förträngning och att det knappast skulle komma att äga tillräcklig kontakt med det kyrkliga livet i församlingarna för att kunna bliva ett aktivt centrum i stiftets liv. De sakkunniga hade därför ansett, att nu omförmälda ledamöter, vilka syntes väl ägnade att utgöra en fast kärna i kapitlet, borde kompletteras med ett rörligt element, som tillika skulle representera prästerskapets och lekmannaförsamlingens synpunkter, samt att en lämplig utväg härtill skulle kunna beredas genom att några för viss tid valda ledamöter insattes i kapitlet.

Lämpligheten av att ledamöter av domkapitlen sålunda utsåges genom val hade visserligen tidigare i flera sammanhang starkt ifrågasatts. Detta hade särskilt gällt sådana förslag, enligt vilka ett flertal av medlemmarna skulle utses genom val. Vid granskning av ett av lagutskottet vid riksdagen 1856—1858 framlagt förslag, enligt vilket domkapitlen skulle bestå av biskopen jämte fem ledamöter, av vilka tre och i vissa fall fyra skulle för fem år i sänder väljas av de ordinarie prästerna i stiftet samt lärarna vid stiftets elementarläroverk, hade sålunda högsta domstolen anmärkt, att en dylik anordning, enligt vilken hälften och på flera ställen två tredjedelar av domkapitlets ledamöter skulle för viss tid väljas av de kapitlet underlydande prästerna och skollärarna, oaktat dessa fortfarande komme att vara underkastade kapitlets domsrätt i avseende å begångna tjänstefel, icke vore lämplig. Liknande betänkligheter hade uttalats i fråga om andra förslag, som också byggt på valprincipen. Härtill syntes dock kunna anmärkas, att dessa betänkligheter egentligen endast kunde med fullt fog göras gällande för den händelse, att ett flertal eller majoriteten av kapitlets medlemmar skulle utses genom val. Det hade vidare erinrats därom, att valprincipen även kommit till användning vid utseende av ledamöter i rådstuvurätterna, häradsnämnderna och ägodelningsrätterna. Kritiken mot valprincipen syntes också utgå från en viss överbetoning av kapitlens dömande befogenhet. Valprincipen läte sig därjämte väl förenas med en sådan uppfattning, som i kapitlen såge framför allt aktiva organ för stiftsstyrelsen, vilka för sin effektivitet vore väsentligen beroende av en levande kontakt med det andliga livet inom församlingarna och bland prästerskapet.

Att i kapitlet bereda plats för mer än en representant för prästerskapet syntes icke vara nödigt eller lämpligt. Däremot hade de sakkunniga ansett ändamålsenligt, att antalet lekmannarepresentanter bestämdes till två, enär därigenom olika delar av stiftet ävensom skilda åsiktsriktningar bland de kyrkligt intresserade lekmännen kunde bliva företrädda i kapitlet.

Beträffande sättet för val av prästerlig ledamot erinra de sakkunniga om, hurusom enligt 1906 års förslag val av dylik ledamot skulle äga rum kontraktsvis. Emellertid hade de sakkunniga ansett ett annat alternativ vara att föredraga, nämligen att valet förrättades å prästmöte. En dylik anordning skulle enligt de sakkunnigas mening erbjuda vissa fördelar. De sakkunniga framhålla i sådant hänseende, att för närvarande någon organisk förbindelse ej förefunnes mellan prästmötet och domkapitlet samt att detta vore ett förhållande, som bidroge till intrycket av en viss brist på

31 Kungl. Majlis proposition Nr 2Jjl.

sammanhang i stiftets organisation. Därest valet av ifrågavarande domkapitelsledamot komme att äga rum å prästmöte, skulle denna brist komma att i viss mån hävas och prästmötesinstitutionen närmare sammanknytas med domkapitlet. Det syntes vidare kunna antagas, att ett val förrättat av det församlade prästerskapet skulle bliva ett bättre uttryck för den verkliga stämningen i stiftet än ett, som skedde inom de olika kontrakten vart för sig och måhända utan tillräcklig inbördes kontakt mellan de väljande.

I fråga örn sättet för val av lekmännens representanter i domkapitlen anföra de sakkunniga:

Att på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om val av lekmannarepresentanter i domkapitlen är en uppgift, som erbjuder vissa svårigheter. Enligt 1906 års förslag skulle sådant val förrättas av elektorerna för val av kyrkomötesombud. En dylik anordning är dock ägnad att väcka betänklighet. Det torde sålunda vara föga ändamålsenligt att inom ett och samma stift hava två särskilda elektorsförsamlingar för val av ifrågavarande ledamöter, vilket ju i samtliga stift utom Visby stift bleve fallet, örn ordningen för val av kyrkomötesombud tillämpades utan modifikation. Den i 1906 års betänkande föreslagna ordningen synes vidare förutsätta, att val, som här avses, skulle till tiden sammanfalla med val av kyrkomötesombud och att följaktligen lekmannarepresentanterna i domkapitlen skulle avgå, så ofta val av kyrkomötesombud ägde rum. Måhända räknade man 1906 knappast med att kyrkomöte skulle komma att hållas oftare än vart femte år. Utvecklingen har emellertid lett därhän, att kyrkomötenas sammanträdestider numera äro högst fluktuerande, och att låta Iekmannarepresentanternas mandattid i domkapitlet vara beroende av tiden för kyrkomötenas sammankallande kan ej vara lämpligt. Lika opraktiskt torde det vara att, oavsett om kyrkomöte hålles eller ej, sammankalla elektorerna enbart för att förrätta val av ledamöter i domkapitlen. Härtill kommer ytterligare, att elektorsförsamlingarna knappast kunna sägas vara representativa för det kyrkliga intresset bland lekmännen. Över huvud har elektorsinstitutionen aldrig kunnat tillvinna sig något större intresse från församlingarnas sida, och deltagandet i elektorsvalen är också i regel synnerligen ringa.

Om emellertid lekmannarepresentanterna i domkapitlet skola kunna tillföra detta något tillskott av aktivitet och ökad kontakt med stiftets liv, måste de främst vara representanter för det andliga livet och det kyrkliga intresset inom lekmannavärlden. Tanken går härvid osökt till de frivilliga stiftsorganisationer, som i det ena stiftet efter det andra vuxit fram i stiftsmöten och stiftsråd och sorn förut i annat sammanhang berörts1. Här finnas utan tvivel de aktiva krafterna inom lekmannavärlden representerade, och här finnes jämväl en levande beröring med det kyrkliga arbetet på diakoniens, kärleksverksamhetens och ungdomsvårdens områden. I hovrättsrådet Ekmans förut omnämnda reservation till kyrkolagsutskottets betänkande i domkapitelsfrågan vid 1926 års kyrkomöte häntyddes också på den möjligheten, att efter en legalisering av ifrågavarande stiftsorganisationer lekmannarepresentanterna i domkapitlen skulle kunna utses av dessa organisationer.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida en dylik legalisering utgör en nödvändig förutsättning för att uppdraget att utse lekmannarepresentanter i domkapitlen skulle kunna anförtros åt omförmälda stiftsorga-

1 Eli närmare redogörelse för sliftsråden oell stiftsmötesorganisationerna i de olika stiften finnes såsom bilaga fogad vid de sakkunnigas betänkande.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2J+1.

nisationer. Dessa på frivillighetens väg framvuxna former för stiftets gemenskapsliv hava nämligen redan genom sedvänjan vunnit en fast ställning och torde för den allmänna föreställningen framstå såsom lika normala organ som t. ex. det i kyrkolagen stadgade prästmötet. Det kan t. o. m. ifrågasättas, örn icke dessa organisationer just som fria och spontana uttryck för det kyrkliga livet äro mer ägnade för uppdraget i fråga, än vad lagfästa stiftsrepresentationer skulle vara. Därest uppdraget begränsades till att innebära allenast en befogenhet att föreslå ledamöter i kapitlet, under det att själva tillsättningsrätten förbehölles Kungl. Majit, kunde man till stöd för en dylik anordning även åberopa analogier från andra lagstiftningsområden. Enligt lagarna om arbetstidens begränsning och örn arbetsdomstol skola sålunda vissa ledamöter i arbetsrådet och i arbetsdomstolen utses av Kungl. Majit efter förslag av enskilda organisationer.

Att uppdraga åt de frivilliga stiftsorganisationerna att utse eller föreslå ledamöter i domkapitlen torde dock å andra sidan även vara ägnat att väcka betänkligheter. Den tyngst vägande invändningen härvidlag kommer därav, att dessa organisationer växla något i sammansättning och betydelse från det ena stiftet till det andra samt att stiftsmöte och stiftsråd helt saknas i ett av stiften, nämligen i Göteborgs stift. Därest det uppdrages åt de frivilliga stiftsorganisationerna i stift, där sådana funnes, att utse eller föreslå lekmannaledamöter i domkapitlet, bleve det därför nödvändigt att beträffande Göteborgs stift utfinna en annan ordning för utseende av dylika ledamöter. Att föreskriva olika metoder för utseende av lekmännens representation i stiftsledningarna torde dock knappast vara lämpligt.

Det mest rationella synes därför vara att legalisera ifrågavarande stiftsorganisationer och i samband därmed uppdraga åt stiftsmötena att utse lekmännens representanter i domkapitlen. Under förutsättning att tillbörlig varsamhet iakttoges, så att stiftsmötenas rörliga och fria arbetsformer så långt möjligt lämnades obeskurna, skulle det ock enligt de sakkunnigas mening innebära en stor vinst för den kyrkliga verksamheten över huvud taget, om dessa frivilliga sammanslutningar kunde legaliseras och inlemmas i den kyrkliga administrationen. Det skulle tillförsäkra lekmännen ett avsevärt inflytande på arten och omfattningen av det frivilliga församlingsarbetet och stå i god överensstämmelse med folkkyrkans idé.

Därest stiftsmötena legaliserades, skulle för dessa organ jämväl kunna erbjuda sig andra uppgifter än den att vara valkorporationer för utseende av lekmännens representanter i domkapitlen. En jämförelse med landstingen inställer sig här. Liksom dessa äro valkorporationer till riksdagens första kammare, så skulle det uppenbarligen vara praktiskt att låta stiftsmötena utse lekmannaombud till kyrkomötet och således ersätta de omständliga elektorsvalen, vilka, såsom förut framhållits, aldrig tillvunnit sig något större intresse från församlingarnas sida.

Även i andra avseenden skulle landstingen kunna tjäna såsom förebild för stiftsmötena. Landstinget har såsom den större kommunala enheten fått övertaga åtskilliga den borgerliga primärkommunen förut påvilande uppgifter, varigenom såväl en skatteutjämning som ock andra fördelar vunnits. Onekligen erbjöde sig genom stiftsmötena en liknande utveckling för kyrkoförsamlingarna. Utan att närmare exemplifiera det, vilja de sakkunniga framhålla, att många på församlingarna nu ankommande utgifter skulle med fördel, i den män de avse för stiftet gemensamma frågor, kunna överföras på stiftsmötet.

33 Kungl. Maj:ts proposition Nr 24 /.

Även om de sakkunniga alltså äro övertygade om den påtagliga vinsten av att en legalisering av stiftsmötena kommer till stånd, tveka dock de sakkunniga, om en dylik reform nu bör direkt påyrkas. Onekligen sträcker sig denna kyrkliga omdaning vida utöver den ram för de sakkunnigas utredning, som angives i de av chefen för ecklesiastikdepartementet givna direktiven. De sakkunniga begränsa sig därför beträffande denna fråga till att i en bilaga till detta betänkande framlägga ett utkast till lag om stiftsmöte, för den händelse under ärendets fortsatta beredning tanken på att låta legaliserade stiftsmöten bliva valkorporationer för utseende av lekmännens representanter i domkapitlen skulle anses förtjänt av närmare övervägande.

Om de sakkunniga sålunda icke ansett sig böra i detta sammanhang direkt påyrka en legalisering av stiftsmötena, liksom de sakkunniga icke heller ansett det böra utan vidare uppdragas åt de nuvarande frivilliga stiftsmötena att utse eller föreslå lekmännens representanter i domkapitlen, hava de sakkunniga dock velat hålla möjlighet öppen för en medverkan från stiftsmötenas sida vid utseendet av dessa lekmannaledamöter. De sakkunniga hava därvid upmärksammat, att stiftsmötena, till vilka tillträdet är fritt för såväl lekmän som präster, pläga innesluta en ombudsförsamling av lekmän såsom representanter för församlingarna i stiftet. Därest nu uppdraget att utse lekmannarepresentanterna i domkapitlet anförtroddes åt en på liknande sätt sammansatt ombudsförsamling, bleve det tydligen möjligt för de frivilliga stiftsorganisationerna att så organisera den i stiftsmötena ingående ombudsförsamlingen, att denna kunde bringas att sammanfalla med nämnda legala valkorporation. Då det torde kunna förutsättas, att berörda stiftsorganisationer allmänt komme att begagna sig av en dylik möjlighet, bleve det sålunda även möjligt att, på sätt de sakkunniga funnit i hög grad önskvärt, i stift, där sådana organisationer funnes, låta valet av ifrågavarande domkapitelsledamöter äga rum vid stiftsmöte.

De sakkunniga hava alltså tänkt sig, att valet av lekmannarepresentanter i domkapitlen skulle inom varje stift anförtros åt en efter vissa grunder sammansatt ombudsförsamling. Det mest tilltalande därvid vore onekligen, om varje församling i stiftet finge utse ombud till denna valkorporation. En dylik anordning skulle emellertid medföra vissa praktiska svårigheter på grund av det synnerligen stora antalet församlingar i en del stift, såsom framgår av följande tablå över den kyrkliga indelningen i landet:

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2Jt 1.

Skulle varje församling äga rätt att utse ett ombud till ifrågavarande valkorporationer, skulle dessa i de större stiften komma att erhålla en omfattning, som knappast vore önskvärd, såsom exempelvis i Lunds och Skara stift med respektive 440 och 374 församlingar. Skulle dessutom de större församlingarna anses böra erhålla en något större representation, är det uppenbart, att dessa valkorporationer skulle i de större stiften komma att bestå av ett alltför stort antal ledamöter.

Överflyttas däremot representationsrätten till pastoraten, vilka ju ofta omfatta två eller flera församlingar, minskas nu berörda olägenheter i väsentlig grad. Finge varje pastorat utse ett ombud till ifrågavarande valkorporationer, skulle sålunda antalet ombud i dessa minskas för Lunds stift från 440 till 222, för Skara stift från 374 till 116 o. s. v. Emellertid är det uppenbart, att hänsyn även måste tagas till den stora skillnad, som kan finnas mellan olika pastorat med avseende å folkmängden. De sakkunniga hava på grund härav ansett pastoratens representationsrätt i förevarande hänseende böra så bestämmas, att för pastorat med mindre folkmängd än

10,000 utses ett ombud, för pastorat, vars folkmängd utgör minst 10,000 men ej uppgår till 15,000, utses två ombud samt för pastorat, vars folkmängd utgör minst 15,000, utses tre ombud. I syfte att förebygga en alltför stark överrepresentation för de minsta pastoraten hava de sakkunniga därjämte ansett domkapitlet böra äga befogenhet förordna, att för två eller flera pastorat, vilka vart för sig hava mindre folkmängd än 3,000 och tillsammans ej större folkmängd än 5,000, skall utses ett gemensamt ombud.

Beträffande sättet för utseende av ifrågavarande ombud kunna olika möjligheter tänkas. Valen kunna sålunda ske å kyrkostämma eller förrättas av vederbörande kyrkofullmäktige eller kyrkoråd. För de fall, där ett pastorat består av två eller flera församlingar, vilka icke utgöra en kyrklig samfällighet, eller där två eller flera pastorat skola utse gemensamt ombud, skulle det dock vara mindre praktiskt att låta valet förrättas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige. Med hänsyn åter till att församlingar, som tillsammans bilda ett pastorat, numera städse skola hava ett gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratets angelägenheter, hava de sakkunniga ansett, att valen till ombudsförsamlingen lämpligen kunna uppdragas åt pastoratskyrkoråden. För de fall, då ombud skall utses av kyrkoråden i två eller flera pastorat gemensamt, hava de sakkunniga ansett det böra tillkomma domkapitlet att bestämma platsen för kyrkorådens gemensamma sammanträde ävensom att förordna någon av kyrkorådsordförandena att därvid föra ordet.

I fråga om lekmännens representanter i domkapitlen framhålla de sakkunniga vidare, att det med hänsyn till de betydelsefulla och krävande uppgifter av kyrklig och religiös art, vilka åvilade domkapitlen, vore uppenbart, att vissa kvalifikationer borde fordras för behörighet att väljas till domkapitelsledamot. Dylika kvalifikationer hade ock ansetts böra uppställas såsom behörighetsvillkor för ledamot skap i kyrkoråd. Enligt lagen örn församlingsstyrelse gällde sålunda som behörighetsvillkor för ledamot i kyrkoråd, att han kunde anses vilja främja församlingslivet. Frånsett att denna bestämmelse i tillämpningen visat sig medgiva en övervägande negativ tolkning, syntes man emellertid, då det gällde ledamotskap i domkapitel, icke kunna stanna härvid. Enligt de sakkunnigas förslag skulle domkapitlet bland annat verksamt beflita sig örn det kyrkliga livets vård och förkovran, genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas behov

.•35

Kungl. May.ts proposition Nr 2J+1.

samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården inom stiftet. För att domkapitlet skulle kunna rätt fylla dessa maktpåliggande uppgifter, syntes det vara nödvändigt, att dess ledamöter icke blott hade intresse att främja det kyrkliga församlingslivet i alla dess former, utan även att de vore i besittning av ett ej alltför ringa mått av förtrogenhet med och sakkännedom rörande dithörande förhållanden. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett, att såsom behörighetsvillkor för lekmännens representanter i domkapitlet borde uppställas, att de ådagalagt såväl nit som insikt i det kyrkliga församlingslivet.

Med avseende å domkapitlen i Uppsala och Lund erinra de sakkunniga örn att olika meningar gjort sig gällande beträffande frågan, huruvida den särställning, som nu intoges av dessa domkapitel, borde i större eller mindre utsträckning bevaras. Medan man inom de teologiska fakulteterna tidigare ansett önskvärt, att de teologie professorerna befriades från skyldigheten att vara domkapitelsledamöter, hade sålunda en förändring i uppfattningen av domkapitelsuppdraget numera inträtt hos fakulteterna. Det syntes numera vara en ganska allmän uppfattning inom fakulteterna, att det även för den teologiska forskningen vore av betydelse, att dess utövare bevarade kontakten med det levande kyrkolivet. En dylik uppfattning syntes ock vara desto mera befogad, som de teologie professorerna vid sidan av sin rent vetenskapliga verksamhet även hade till uppgift att vara prästutbildare. De behövde just i denna egenskap påminnas örn det praktiska kyrkliga arbetets krav och tvingas att följa dess utveckling.

Från kyrkans synpunkt kunde det svårligen betecknas som en vinning, om alla de teologie professorerna utom domprosten skulle försvinna från domkapitlen i universitetsstäderna. De akademiska kapitlen kunde i allmänhet icke sägas hava vanvårdat sin uppgift. Många av deras ledamöter hade ägnat ett mycket livligt intresse åt stiftsstyrelsen. Den traditionella förbindelsen mellan den teologiska vetenskapen och det kyrkliga livet hade ock varit av stort värde, och det skulle vara lätt att från de senaste årtiondenas kyrkohistoria visa exempel på hur de ömsesidigt befruktat varandra. Redan som form för en viss personalunion mellan teologisk vetenskap och kyrka hade de akademiska kapitlen sin icke ringa betydelse. Härtill komme, att deras teologiska sakkunskap varit en betydande tillgång för kyrkan i dess helhet och tillfört kyrkostyrelsen ett ökat mått av auktoritet. Att helt borttaga de akademiska kapitlens särställning för att vinna en fullständig uniformitet mellan de olika stiften skulle vara att utan verklig anledning offra en av de mera värdefulla egendomligheterna i den historiskt framvuxna svenska kyrkoförfattningen.

A andra sidan skulle det säkerligen innebära en överdrift att påstå, att de akademiska kapitlen (iver huvud taget icke skulle vara i behov av reformering. Det skulle utan tvivel också här vara lämpligt, att flera intressesfärer och en rikare differentierad sakkunskap bleve företrädda i stiftsstyrelsen. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett att, på sätt de sakkunniga föreslagit beträffande flertalet domkapitel, såväl stiftssekreteraren som valda representanter för prästerskapet och lekmännen borde ingå även i domkapitlen i universitetsstäderna. Däremot hade elen ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle ingå i de övriga domkapitlen, ansetts lämpligen böra i domkapitlen i Uppsala och Lunds stift ersättas av ett akademiskt inslag, varigenom ett visst samband med de nuvarande professorskapitlen i dessa stift komme att

36 Kungl. Majlis proposition Xr 241.

bevaras. För att detta akademiska inslag icke skulle bliva alltför ringa, hade de sakkunniga därvid tänkt sig, att, förutom domprosten, i domkapitlen i universitetsstäderna skulle ingå ytterligare två teologie professorer.

Beträffande sättet för utseende av de två professorer, vilka sålunda enligt de sakkunnigas förslag skulle jämte domprosten ingå i domkapitlen i universitetsstäderna, hade de sakkunniga ansett, att de borde väljas av den teologiska fakultetens professorer för två år i sänder, och ville de sakkunniga i detta sammanhang även uttala önskvärdheten av, att de teologiska fakulteterna vid val av ifrågavarande ledamöter läte kapiteluppdraget växla i tur och ordning mellan fakultetsmedlemmarna. En dylik praxis skulle vara av värde ur den synpunkten, att därigenom alla fakultetsmedlemmarna fortfarande principiellt kunde räknas till kapitlet.

I fråga om den av de sakkunniga föreslagna anordningen för behandling av ärenden rörande folkundervisningsväsendet framhålla de sakkunniga, att de i likhet med 1906 års förslag ansett, att dylika ärenden borde i domkapitlet handläggas under medverkan av en särskild representant för folkundervisningsväsendet. Emellertid hade de sakkunniga därvid tänkt sig, att denne representant icke skulle ingå som medlem i kapitlet utan i stället få till uppgift att vara föredragande i skolärenden vid de sammanträden, då sådana behandlades. En dylik anordning hade ansetts erbjuda den fördelen, att man vid utseende av ifrågavarande representant för folkundervisningsväsendet kunde taga uteslutande hänsyn till hans sakkunskap inom nämnda område och således icke vore nödsakad att, på sätt skulle bliva förhållandet därest han skulle inträda såsom ledamot i kapitlet, samtidigt taga hänsyn till hans lämplighet som kapitelmedlem över huvud taget.

För att föredragandena i skolärenden skulle vara i besittning av erforderlig fackkunskap med avseende å folkundervisningsväsendet, hade de sakkunniga föreslagit, att de skulle utses bland personer med anställning i denna undervisnings tjänst, därvid de sakkunniga närmast tänkt sig, att folkskolinspektörer, statliga eller kommunala, skulle kunna ifrågakomma. Förordnande att vara föredragande i skolärenden hade ansetts böra meddelas av Kungl. Majit för sex år i sänder.

Genom den anordning, de sakkunniga sålunda föreslagit för handläggning av ärenden angående folkundervisningsväsendet, syntes behandlingen av dessa ärenden komma att vinna i grundlighet och domkapitlen följaktligen bliva bättre ägnade att fylla sin uppgift i förevarande hänseende. Ä andra sidan vunnes genom denna anordning även den fördelen, att, därest domkapitlens befattning med skolfrågorna skulle komma att avvecklas, en dylik avveckling kunde ske utan förändring i domkapitlens sammansättning.

Med avseende å den ställning, de sakkunniga ansett föredragandena i skolärenden böra intaga vid handläggning av dylika ärenden, må i detta sammanhang anmärkas, att enligt de sakkunnigas förslag till instruktion för domkapitlen föredragande, som ej är ledamot av domkapitlet, skall hava skyldighet att, om domkapitlets beslut ej överensstämmer med hans åsikt, låta i domkapitlets protokoll anteckna sin skiljaktiga mening.

Vad beträffar kostnaderna för den ifrågasatta omorganisationen av domkapitlen, hava de sakkunniga föreslagit, att domkapitlens ledamöter ävensom de suppleanter, vilka enligt förslaget till lag örn domkapitel skola utses för vissa av ledamöterna, skola åtnjuta ersättning av kyrkofonden i den

37 Kungl. Marits proposition Nr 241.

omfattning, Kungl. Maj:t bestämmer. Denna ersättning föreslås skola utgå enligt följande grunder.

Ärligt arvode skall åtnjutas av ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val. I Uppsala och Lunds stift skall dylikt arvode utgå med 700 kronor, i Visby stift med 300 kronor samt i övriga stift och i Stockholm med 500 kronor. Då arvoden skola utgå till fem ledamöter i domkapitlen i Uppsala, Lund, Visby och Stockholm samt till fyra ledamöter i de övriga domkapitlen, komma de årliga utgifterna för dessa arvoden att belöpa sig till sammanlagt 29,000 kronor.

Där domkapitelssammanträde föranleder resa, skall ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val, också vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning. Dylik ersättning skall under enahanda förutsättning även tillkomma inkallad suppleant samt adjungerad ledamot, varemot annan ersättning till suppleant eller adjungerad ledamot icke ansetts behöva ifrågakomma. Omförmälda resekostnads- och traktamentsersättningar förutsättas skola utgå efter rese- och traktamentsklassen I B i allmänna resereglementet och beräknas icke komma att överstiga

24.000 kronor för år.

Resekostnads- och traktamentsersättning skall vidare utgå i sådana fall, då domprost, stiftssekreterare eller ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val, efter därom av domkapitlet meddelat beslut företagit resa för deltagande i visitation eller annan förrättning eller för fullgörande av annat tjänsteuppdrag. De sakkunniga framhålla, att det här vöre fråga örn beredande av möjlighet för domkapitlets medlemmar att på ort och ställe skaffa sig närmare kännedom örn förhållandena i olika ärenden. Detta bidroge även till att skapa ett förtroendefullt samarbete mellan å ena sidan domkapitlet och å andra sidan prästerskapet och församlingarna till båtnad för den kyrkliga förvaltningens ändamålsenliga genomförande och utveckling. Resekostnads- och traktamentsersättnings utgående i dessa fall borde därför tillmätas den största betydelse för den nya organisationen. I syfte att förebygga, att resor av ifrågavarande slag företagas utan verkligt skäl, hava de sakkunniga emellertid föreslagit, att det skall åligga domkapitlet att vid meddelande av beslut, som föranleder dylik resa, i protokollet angiva resans ändamål. Kostnaderna för dessa resor beräknas av de sakkunniga till högst 6,000 kronor för år.

Det sammanlagda anslagsbehovet för domkapitelsledamöternas resekostnads- och traktamentsersättningar beräknas sålunda uppgå till ett årligt belopp av 30,000 kronor.

De sakkunniga erinra i detta sammanhang om, att enligt cirkuläret den 22 juni 1928 till statskontoret m. fl. myndigheter angående ny stat för domkapitlens expeditioner m. m. skall till stiftssekreterare, som efter av domkapitlet särskilt flir varje fall fattat beslut antingen biträder biskopen vid visitationer eller andra förrättningar i orterna eller erhållit förordnande såsom konsistorieombud, utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. T 1935 års statsverksproposition (8:e huvudtiteln C/36/2) hade dessa kostnader beräknats till 2,000 kronor för samtliga stift. Därest stiftssekreterarnas resekostnads- och traktamentsersättningar gäldades pä siitt de sakkunniga föreslagit eller ur kyrkofonden, kunde utgifterna under 8:e huvudtiteln C/36/2 minskas med nämnda belopp

2.000 kronor.

38 Kungl. Majlis proposition Nr 2^1.

Vidare föreslås, att därest vice preses eller annan ledamot på grund av hinder för preses eller vid ledighet i dennes ämbete under en tid av minst två månader i följd haft att fullgöra å preses ankommande åligganden, Kungl. Majit skall äga att, i den mån så prövas skäligt, på framställning av domkapitlet tillerkänna honom ersättning härför av kyrkofonden. De sakkunniga framhålla, att det länge varit en kännbar brist i den kyrkliga förvaltningen, att vid förfall för biskopen eller vid ledighet i biskopsämbetet ordföranden i domkapitlet ej kunnat erhålla någon ersättning för det merarbete, som härigenom åsamkats honom. Det hade för övrigt hänt, att ordförandeskapet i stället för honom medfört utgifter. Detta vore uppenbarligen ett missförhållande, som borde avhjälpas. Möjlighet borde beredas den fungerande preses att i första hand hållas skadeslös för de merutgifter eller den inkomstminskning, som förorsakades honom i anledning av uppehållandet av ordförandeskapet. Härutöver borde särskild gottgörelse kunna beredas honom för merarbetet. Att på förhand beräkna dessa kostnader vore ej lätt. Ett år utginge kanske ej någon dylik ersättning, ett annat år däremot kunde belastningen å kyrkofonden för detta ändamål vara icke oväsentlig. Räknade man med ett genomsnittligt årligt anslagsbehov av 2,000 kronor, syntes man vara på den säkra sidan. Att märka vöre ju, att Kungl. Majit i varje särskilt fall skulle avgöra storleken av denna ersättning.

De sakkunniga hava därjämte föreslagit, att av kyrkofonden skola i den omfattning Kungl. Majit medgiver bestridas vissa med domkapitlens verksamhet förbundna mindre utgifter. I fråga örn dessa utgifter, vilka närmare angivits i 5 § 2 mom. och 27 § 5 mom. i de sakkunnigas förslag till instruktion för domkapitlen, anföra de sakkunniga:

Enligt 5 § 2 mom. i instruktionsförslaget skall tillkallad sakkunnig efter domkapitlets bestämmande erhålla gottgörelse ur kyrkofonden. Genom en dylik bestämmelse öppnas möjlighet för domkapitel att i ärende av särskild beskaffenhet anlita sakkunnig person, som i annat fall ej stått till domkapitlets förfogande. Klart är att ett dylikt tillkallande allenast i undantagsfall ifrågakomma-. Man kan beräkna det årliga anslagsbehovet ur kyrkofonden för detta ändamål till 1,500 kronor.

27 § 5 mom. i instruktionsförslaget avser att bereda befattningshavare vid domkapitel eller prästman, som erhållit särskilt uppdrag av domkapitlet att verkställa utredning rörande visst ärende, resekostnads- och traktamentsersättning ur kyrkofonden. Dessa särskilda uppdrag skulle då främst bestå i de undersökningar, vilka domkapitel jämlikt 23 och 27 §§ i förslaget till lag örn domkapitel kan uppdraga åt tjänsteman vid domkapitlet eller åt kontraktsprost. Även i andra fall kan det emellertid vara av behovet påkallat och till förmån för ett ärendes behöriga beredning, att domkapitlet kan uppdraga åt någon sin underlydande att å ort och ställe inhämta närmare upplysningar i ärendet. Självfallet är, att dylika tjänsteresor ej mer än högst sällan behöva förekomma. Men möjligheten för domkapitlet att kunna verkställa sådan utredning genom dessa befattningshavare är synnerligen värdefull. Nödvändigt är då också, att i de i 23 och 27 §§ domkapitelslagen angivna fallen resekostnads- och traktamentsersättning kan tillerkännas de förordnade. Eljest skulle i varje särskilt fall framställning få göras hos Kungl. Majit om att dessa kostnader finge

39 Kungl. Majlis 'proposition Nr 2Jjl.

bestridas av allmänna medel. Detta måste emellertid betraktas såsom ett alltför omständligt tillvägagångssätt.

Kostnaderna för dessa resor bliva skäligen obetydliga. Högst kan räknas med 100 resdagar för år å 20 kronor. Belastningen å kyrkofonden för detta ändamål kan sålunda beräknas till ett årligt belopp av 2,000 kronor.

Slutligen skall enligt 23 § i förslaget till lag om domkapitel åklagare, som förordnats av domkapitlet, äga att, där han ej är tjänsteman vid domkapitlet, efter rättens prövning åtnjuta ersättning av kyrkofonden för det arbete, han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter. Det årliga anslagsbehovet för dylika ersättningar beräknas av de sakkunniga till 1,000 kronor.

De årliga utgifterna för kyrkofonden i anledning av den föreslagna omorganisationen av domkapitlen hava alltså av de sakkunniga beräknats till följande belopp:

Domkapitelsledamöternas arvoden..................kronor 29,000

Desammas resekostnads- och traktamentsersättningar... » 30,000

Ersättning åt ledamot för fullgörande av preses’ åligganden » 2,000

Ersättning åt sakkunnig.......... » 1,500

Resekostnads- och traktamentsersättningar ät befattningshavare vid domkapitlen m. fl.................... » 2,000

Ersättning åt åklagare.................... .......L0M

Summa kronor 65,500

Med avseende å kostnaderna för den anordning, de sakkunniga föreslagit för handläggning av ärenden angående folkundervisningsväsendet, föreslå de sakkunniga, att dessa kostnader skola gäldas av statsmedel.

Sålunda föreslås, att föredragandena i skolärenden skola åtnjuta arvoden av allmänna medel samt att dessa arvoden skola utgå med 700 kronor för år i Uppsala, Lunds och Luleå stift, med 300 kronor för år i Visby stift samt med 500 kronor för år i övriga stift. Till suppleant för föredragande i skolärenden föreslås arvode skola utgå med 25 kronor för varje sammanträde, vid vilket han tjänstgör. Då utgifterna för arvoden till suppleanter av de sakkunniga beräknats till 2,000 kronor för år, skulle alltså de årliga utgifterna för arvoden till såväl föredragande som suppleanter komma att uppgå till sammanlagt 8,400 kronor.

De sakkunniga föreslå vidare, att föredragande i skolärenden och suppleant för sådan föredragande skola vara berättigade till resekostnads- och traktamentsersättning för resor, som hänföra sig till uppdraget. Beträffande behovet av dylik ersättning, som förutsättes skola utgå efter den för statens folkskolinspektörer gällande rese- och traktamentsklassen II C i allmänna resereglementct, anföra de sakkunniga:

I regel torde väl föredragandena i skolärenden komma att vara bosatta i stiftsstaden. Av stor vikt är ju, att dessa befattningshavare stå i ständig kontakt med domkapitelsexpeditionerna och att de liro lätt tillgängliga för allmänheten, som i stiftsangelägenheter besöker stiftsstaden. Emellertid bör den möjligheten icke uteslutas, att dylik föredragande kan komma att vara bosatt utanför stiftsstaden. I så fall bör han hava ersättning för resor till domkapitelssammanträde. Det är vidare tänkbart, att det skulle kunna vara till förmån för något ärendes utredning, örn föredraganden på ort och ställe förskaffade sig kännedom örn ärendet eller försökte jämka ihop stri-

40 Kungl. May.ts proposition Nr 2^1.

diga meningar. Det är därför nödvändigt, att åt domkapitlen lämnas befogenhet att uppdraga åt föredragandena i skolärenden att verkställa tjänsteresor inom stiften. Härför böra resekostnads- och traktamentsersättningar utgå. Då dylik resa allenast bör vidtagas efter av domkapitlet i varje särskilt fall meddelat beslut och då förutsättningarna för resa väl endast i undantagsfall komma att föreligga, torde omkostnaderna härför ej bliva stora. Räknar man med 80 resdagar för år k 25 kronor eller sammanlagt

2,000 kronor, torde man nog vara på den säkra sidan med avseende å såväl resor för inställelse vid domkapitelssammanträde som andra tjänsteresor. Anslaget torde emellertid böra erhålla förslagsanslags karaktär.

De årliga utgifterna för statsverket i anledning av den föreslagna domkapitelsorganisationens genomförande hava sålunda av de sakkunniga beräknats till sammanlagt 10,400 kronor. Emellertid framhålla de sakkunniga tillika, att den föreslagna omorganisationen i andra hänseenden komme att medföra vissa besparingar för statsverket. De sakkunniga anföra härom:

De besparingar, som vinnas för statsverket, kunna beräknas på följande sätt.

Stiftssekreterarnas resekostnads- och traktamentsersättningar föreslås överflyttade till kyrkofonden, varigenom en besparing uppstår å 2,000 kronor för år.

Indirekt skulle vidare på annat håll minskning av statsutgifter ske till icke oväsentliga belopp. För närvarande äro omkring 50 lektorer ledamöter i domkapitlen. Lektor, som är domkapitelsledamot, är förpliktad att vid läroverket varje vecka lämna undervisning under 18 till 20 undervisningstimmar, medan annan lektor har undervisningsskyldigheten bestämd till lägst 20 högst 22 undervisningstimmar i veckan. Man kan alltså säga, att uppdraget såsom domkapitelsledamot kan medföra en minskning i undervisningsskyldigheten av 2 timmar i veckan eller något över 9 %. Med nu utgående dyrtidstillägg kan en lektorslön i högsta lönegraden beräknas uppgå till omkring 9,500 kronor. Lektorernas ledamotskap i domkapitlen motsvarar sålunda under angivna förutsättningar en årlig kostnad för statsverket av 42,750 kronor. Självfallet är, att denna besparing icke omedelbart blir synlig, men så småningom kommer dessa lektorers ökade undervisningsskyldighet att uttagas, och då blir besparingen en verklighet.

Besparingarna för statsverket i anledning av den nya domkapitelsorganisationens genomförande kunna alltså beräknas till omkring 44,000 kronor för år.

Myndigheternas yttranden. De sakkunnigas förslag till ändrad organisation av domkapitlen har i huvudsak biträtts av flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig över de sakkunnigas betänkande i dess helhet. Förslaget har sålunda med större eller mindre modifikationer tillstyrkts av domkapitlen i Uppsala, Linköping, Strängnäs, Västerås, Lund, Härnösand och Luleå, Stockholms stads konsistorium, teologiska fakidteten i Lund, statskontoret, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrelsen för svenska landskommunernas förbund samt stiftsråden i Linköping, Skara, Strängnäs, Växjö, Lund, Karlstad och Härnösand. Domkapitlet i Visby, kansler sämb etet för rikets universitet och teologiska fälad-

41 Kungl. Maj:ts proposition Nr 241.

telen i Uppsala hava uttalat tvekan i fråga om lämpligheten av den föreslagna omorganisationen utan att likväl avstyrka förslaget. Avstyrkande yttranden föreligga däremot från domkapitlen i Skara, Växjö, Göteborg och Karlstad samt kammarkollegiet. Härjämte har förslaget avstyrkts av en ledamot av vart och ett av domkapitlen i Uppsala, Strängnäs och Visby, två ledamöter av domkapitlet i Linköping, två ledamöter av teologiska fakulteten i Uppsala samt ordföranden i stiftsrådet i Karlstad, under det att å andra sidan i huvudsak tillstyrkande yttranden föreligga från biskopen och domprosten i domkapitlet i Skara samt en ledamot av teologiska fakulteten i Uppsala.

De, som avstyrkt de sakkunnigas förslag till omorganisation av domkapitlen, hava mot förslaget huvudsakligen anmärkt, att den nuvarande ordningen med självskrivenhet såsom grund för medlemskap i domkapitel i alltför vidsträckt omfattning ersatts med en rekrytering av domkapitlens ledamöter genom val och förordnande för viss tid, samt att den föreslagna nyorganisationen jämväl innebure ett icke önskvärt försvagande av lekmannaelementet i domkapitlen.

Domkapitlet i Skara uttalar sålunda, att det nya i förslaget läge däri, att den nuvarande självskrivenheten i det närmaste avskaffats och att den hittillsvarande lekmannamajoriteten ersatts med en prästerlig sådan — domkapitlet förutsatte nämligen, att den föreslagne ledamoten med högre teologisk eller humanistisk bildning i regel bomme att bli en präst. Domkapitlet funne det tveksamt, om det kunde vara lämpligt att bryta den hittillsvarande traditionen i dessa avseenden. Sveriges domkapitel borde icke vara beroende av tillfälliga politiska eller kyrkliga vindriktningar, vilket otvivelaktigt komme att bli fallet, om flertalet av ledamöterna skulle utses endast för viss tid. Att dessutom insätta en av prästerna själva för viss tid vald ämbetsbroder i den domstol, som hade att handlägga även mål om ämbetsbrott av präst, vore nog en anordning, som ej väl överensstämde med svensk rättslig praxis. Domkapitlet ansåge det ej heller välbetänkt att minska det hittillsvarande lekmannainflytandet i kapitlen i den utsträckning, som föreslagits.

Domkapitlet i Växjö förklarar sig anse betänkandet vidlådas av vissa principiella svagheter. Den största av dessa svagheter ansåge domkapitlet vara, att förslaget icke upptagit till ingående prövning anordningar, varigenom själva grunderna för domkapitlens arbete skulle mera väsentligt omdanas. Deltagandet häri bleve enligt de sakkunnigas förslag åtminstone för flertalet ledamöter alltjämt en bisyssla, varemot kunde ställas domkapitelsorganisationcn i Finland. I denna organisation inginge som ett viktigt drag också en uppdelning av ärendena på olika föredragande — med andra ord ett slags byrå- eller roteluppdelning. Domkapitlet vore visserligen medvetet örn möjligheten, att en dylik organisation skulle medföra kostnadsökning, men ansåge det vara en uppgift, som de sakkunniga icke bort undandraga sig, att pröva, huruvida och på vad sätt de bärande idéerna i denna organisationsform varit möjliga att förena med tanken på lekmannadeltagande i domkapitelsarbetet, vilken tanke domkapitlet räknade de sakkunniga lill förtjänst att icke hava släppt. Domkapitlet ansåge även,

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21+1.

att en utförligare diskussion varit påkallad i fråga om de olägenheter, som av många ansåges förbundna med tillsättning genom val.

Domkapitlet i Göteborg anför: Den tjänstgöring, som hittills ålegat domkapitlets medlemmar, utgjorde en del av deras ordinarie tjänsteåliggande, och de hade av detta åliggande icke någon ekonomisk eller annan förmån. För en och annan vöre det tvärtom en börda, som icke kompenserades av en motsvarande minskad tjänstgöring. Denna anordning syntes vara särskilt önskvärd, då det gällde en myndighet, som hade sig anförtrodda uppgifter, som framför allt krävde ett opartiskt bedömande. Detta skulle nu komma att fullständigt förändras. Domkapitlet skulle till en icke oväsentlig del komma att bestå av ledamöter, som utsetts genom val, och vid dessa komme mindre tanken på kandidaternas lärdom och därmed sammanhängande kvalifikationer än på deras politiska eller kyrkopolitiska åsikter att ge utslaget. Motsättningarna mellan olika politiska eller kyrkliga partiåskådningar skulle alltså med nödvändighet komma att prägla arbetet i stiftsstyrelsen, och man hade skäl att befara, att denna skulle sakna vissa viktiga förutsättningar för att fatta beslut med den opartiskhet och självständighet, som måste krävas av en myndighet, vars väsentliga uppgift vore att utan hänsyn till den ena eller andra kyrkopolitiska åskådningen hävda rätten på kyrkans område. Därest en omorganisation av domkapitlen skulle ske, borde såsom förutsättningar gälla, att kapiteluppdraget inginge i ett visst ämbete och icke bleve en tillfällig och avlönad syssla; att medlemmarna icke utsåges genom val, på det att icke någon misstanke skulle kunna uppstå, att hänsyn toges till kommittenternas önskningar; samt att ledamöterna vore boende i stiftsstaden eller dess omedelbara närhet, varigenom tillfälle erbjödes dem att före varje session genomgå handlingarna och på förhand bilda sig ett självständigt omdöme i varje föreliggande ärende.

Domkapitlet i Karlstad uttalar, att det från synpunkten av kyrkans bästa icke förelåge tillräckliga grunder att skilja lektorerna från medlemskap i stiftsstyrelserna. Inom domkapitlet hade från prästerligt håll med rätta betonats, att lekmannalektorernas ställning över huvud varit ägnad att främja opartiskhet och oväld, även då det gällt pastorala frågor och spörsmål om prästers personliga och kyrkliga ställning. De hade behandlats på ett vidsynt sätt utan trångsinne. Domkapitlet ville icke utan vidare hävda en självskrivenhetsgrundsats, som uteslöte valprincipen. Men man kunde ej undgå att finna frågan örn ett nytt domkapitel kräva en mer ingående prövning. Den utformning, som betänkandets bestämmelser flerstädes fått, syntes icke hava framgått ur en klar principiell grundåskådning utan bure mera prägeln av ett medlande mellan skilda intressen, vilket gjorde det hela mera svävande.

Kammarkollegiet framhåller, att det nu framlagda förslaget syntes syfta till att i högre grad göra domkapitlet i dess nya sammansättning till en stiftets kyrkostyrelse, utgörande »aktivt centrum i stiftets liv». Detta tillskapande av en rent kyrklig styrelse inom stiften syntes näppeligen kunna ske annat än på bekostnad av den ledande ställning, som biskopen för närvarande innehade i stiftet. Man måste ställa sig tveksam till lämpligheten av detta förslag, särskilt om man ansåge, att nu ifrågavarande del av stiftsstyrelsens verksamhet vore av övervägande personlig art. En dylik kyrklig styrelse syntes jämväl i viss mån innebära ett tillbakasättande av domkapitlets hittillsvarande karaktär av statskyrklig administrativ mellanin-

4.‘i

Kungl. Majda proposition Nr 2Jjl.

stans. Den föreslagna organisationen syntes även ur praktisk arbetssynpunkt behäftad med allvarliga svagheter. Främst framträdde härvid den ovighet, som följde av det stora antalet ledamöter, ytterligare skärpt därigenom, att dessa ledamöter kunde förutsättas endast till en viss del komma att vara bosatta inom domkapitelsstaden. Ville man eftersträva ett handlingskraftigt domkapitel, vore det knappast lyckligt med ett så stort arbetskollegium. Vidare kunde vissa ledamöters utseende genom val vara i viss mån ägnat att väcka tvekan. De sakkunniga hade själva framhållit, att domprosten just på grund av sin självskrivenhet skulle erhålla en friare ställning. Detta uttalande syntes vara grundat på den uppfattningen, att valda ledamöter kände sig mera bundna av sina kommittenter och åtminstone i viss mån såsom ombud för en viss riktning eller för viss del av stiftet. En farhåga för att så skulle bliva fallet syntes icke sakna grund. Härtill komme, att man syntes kunna ställa sig betänksam mot den stora valapparat, som förslaget förutsatte. Av huvudsakligen nu angivna grunder ansåge kammarkollegiet, att det föreliggande förslaget icke innebure en fullgod lösning av domkapitelsfrågan, utan att denna borde göras till föremål för ytterligare utredning. Vid denna borde i första hand upptagas till prövning den grundläggande frågan om den ställning, som borde i såväl administrativt som allmänt avseende anvisas domkapitlen såsom ett led vid statens omhänderhavande av religionsvården i landet. Utginge man härvid från att den administrativa verksamheten borde tillgodoses i något större grad än enligt förslaget, syntes med den uppfattning, kollegiet även i övrigt hade i ärendet, kunna till diskussion upptagas en sådan sammansättning av domkapitlen, att ettvart av dem skulle bestå av, förutom biskopen såsom självskriven ordförande, stiftssekreteraren som föredragande ledamot beträffande mål och ärenden av huvudsakligen administrativ eller juridisk art, en prästman som föredragande ledamot i övriga mål och ärenden av kyrklig art, vidare, och så länge domkapitlets befattning med folkundervisningsväsendet kvarstode, en föredragande ledamot för mål och ärenden rörande folkundervisningsväsendet samt slutligen en eller högst två lekmän som bisittare. I den mån icke ledamotskapet följde såsom självskrivet i följd av innehavande befattning, såsom för biskopen och stiftssekreteraren, syntes det lämpligaste vara att vederbörande utsåges av Kungl. Maj:t.

Av de myndigheter, vilka uttalat tvekan i fråga örn lämpligheten av den föreslagna omorganisationen utan att likväl avstyrka förslaget, förklarar sig domkapitlet i Visby finna det önskvärt, att nya bestämmelser utfärdas angående domkapitlen på samtliga de områden, där de sakkunniga framlagt förslag, men ifrågasätter, örn det är fördelaktigt, att flertalet ledamöter tillsättas genom val eller medelst förordnande och att därigenom brytningen med nuvarande ordning blir så radikal som de sakkunniga föreslagit.

Kanslern för rikets universitet anför i sitt utlåtande:

Det spörsmål, som behandlas i det remitterade betänkandet, är en detalj — låt vara en mycket viktig sådan — av den invecklade och svårlösta frågan örn förhållandet mellan stat och kyrka. Så som förslaget är lagt, utgör (let ett första steg i riktning mot ett utsträckande av den kyrkliga självstyrelsen till ett område, där elen hittills icke varit erkänd — till stiftsstyrelserna. Detta nu ifrågasatta steg innebär, att kyrkostyrelsen i stiften skall utövas, icke såsom för närvarande av domkapitel, bestående av enbart

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2/+l.

tjänstemän, utan av ett organ, där även valda representanter för prästerskapet och de i församlingsarbetet verksamma lekmännen hava säte. Genom närvaron av dessa representanter skulle kapitlet enligt de sakkunnigas mening bliva bättre skickat att utgöra »ett aktivt centrum i stiftets liv».

Jag saknar anledning att i detta sammanhang fatta position till frågan om lämpligheten av att utsträcka den kyrkliga självstyrelsen till här ifrågavarande område, men jag kan ej underlåta att framhålla, att de föreslagna nya kapitlen på grund av sin storlek och sammansättning knappast bliva ägnade att fylla de viktiga rent administrativa uppgifter, som komma att åvila dem. Utvecklingen kommer därför säkerligen — särskilt i de stift, där de valda ledamöterna äro bosatta på något avstånd från stiftsstaden — att småningom gå i den riktningen, att så gott som alla löpande ärenden komma att avgöras av biskopen ensam enligt § 16 i den föreslagna lagen. Huruvida ett dylikt avsteg från den nuvarande kollegialiteten kan anses som en vinst, vill jag lämna öppet.

Teologiska fakulteten i Uppsala förklarar sig hysa en viss tvekan rörande nödvändigheten av en så genomgripande omändring av domkapitlen som den av de sakkunniga föreslagna samt yttrar vidare:

Fakulteten finner det för sin del önskvärt att en omändring av domkapitelsorganisationen icke kommer att försvaga kapitlens nuvarande karaktär av kollegier, sammansatta av högt bildade och för sin kulturella uppgift väl kvalificerade personer med ställning i kyrkans eller statens tjänst och därav följande ämbetsmannaansvar.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget rörande domkapitlens sammansättning ger visserligen vissa garantier i detta avseende genom de självskrivna ledamöter, som skola däri ingå, men lämnar å andra sidan beträffande övriga ledamöter fältet öppet — åtminstone principiellt — för mycken osäkerhet på grund av förslaget om slutgiltigt val av vissa ledamöter.

Överhuvud ställer sig fakulteten synnerligen betänksam mot att i en myndighet med den både administrativa och judiciella befogenhet, som tillkommer domkapitlen, ingå ledamöter, som erhållit sin plats uteslutande genom val.

Åtskilliga av de myndigheter, vilkas yttranden gå i tillstyrkande riktning, hava inskränkt sig till att efter en granskning av olika punkter i förslaget i korthet uttala, att förslaget syntes i stort sett tillfredsställande och väl ägnat att läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet. Flera av de tillstyrkande yttrandena innehålla emellertid också mer eller mindre utförliga sammanfattande omdömen örn den av de sakkunniga föreslagna lösningen av frågan örn domkapitlens organisation.

I ett av ärkebiskopen inom domkapitlet i Uppsala avgivet yttrande, vari tre av domkapitlets övriga ledamöter i huvudsak instämt, förklarar sig sålunda ärkebiskopen finna de sakkunnigas förslag beteckna en framkomlig väg för den vanskliga frågans lösning samt anför vidare:

Det vill förefalla mig som om förslaget, genom sitt hänsynstagande åt olika håll, skulle kunna hava möjlighet att vinna nödig tillslutning hos dem, som hava att besluta i saken. Och vid sagda synpunkt anser jag mig hava rätt att i detta fall fästa stort avseende, då ju förevarande organisa-

45 Kungl. Majlis proposition Nr 21^1.

tionsfråga, hur viktig den än skäligen må anses vara, dock angår en lämplighetssak, ej en angelägenhet, som rör kyrkans tro och bekännelse.

Vidare menar jag, att det nu framlagda förslaget ur saklig synpunkt kan anses innebära en i det stora hela acceptabel lösning, och att det i varje fall måste betecknas såsom en betydande förbättring i jämförelse med den nuvarande ordningen.

Jag skulle därför för min del livligt beklaga, i fall det nu föreliggande förslaget komme att röna samma öde som sina föregångare och den angelägna domkapitelsreformen än en gång ställdes på framtiden, efter alla tecken att döma en synnerligen lång och oviss framtid.

Domkapitlet i Linköping framhåller, att förslaget principiellt utginge ifrån att domkapitlen icke blott skulle vara administrativa och judiciella myndigheter utan att de även borde göra en direkt aktiv insats i fråga örn främjandet av kyrkans andliga liv och den frivilliga verksamhet, som därmed kunde sammanhöra, samt förordar livligt en lagstiftning i den av de sakkunniga föreslagna riktningen.

Domkapitlet i Lund anför: Sammanfattningsvis vill domkapitlet såsom sin uppfattning hävda att det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag örn domkapitel m. m. synes domkapitlet synnerligen värdefullt, innebärande möjligheter till en väsentligen förbättrad stiftsstyrelse. I stort sett och under förhandenvarande omständigheter vill domkapitlet livligt tillstyrka, att det lägges till grund för lagstiftningen.

Domkapitlet i Härnösand hälsar med tillfredsställelse, att de sakkunniga velat sörja för att den högre bildningen alltjämt blir företrädd i domkapitlen och att även det kyrkliga lekmannaintresset blir representerat i desamma.

Domkapitlet i Luleå anför: Det förslag till domkapitlets sammansättning och organisation, som nu föreligger, avser att på ett mera intimt och omedelbart sätt anknyta domkapitlen och stiftens församlingar till varandra. Detta syfte har fått sitt uttryck icke blott däri, att församlingarna skulle bli representerade i domkapitlet genom valda ombud, utan framför allt i det sätt, varpå de sakkunniga definiera de åligganden och uppgifter, som skola tillkomma domkapitlet. I sådant avseende ha de sakkunniga, bland annat, framhållit, att domkapitlens verksamhet icke bör inskränkas allenast till en ämbetsmannamässig behandling av frågor, som på ett eller annat sätt hänskjutas till deras bedömande, utan att de jämväl med intresse böra följa den kyrkliga och religiösa utvecklingen och taga initiativ till sådant, som är ägnat att främja densamma, samt att de böra, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet, exempelvis diakoni och ungdomsrörelse. Bestämmelserna rörande domkapitlens åligganden och uppgifter hava de sakkunniga sammanfattat i 13 § av förslaget till lag örn domkapitel. Denna paragraf kan betecknas såsom själva kärnpunkten i förslaget. Domkapitlet vill för sin del i detta avseende giva sin anslutning till vad de sakkunniga föreslagit. För de många nya arbetsuppgifter, som tidsförhållandena kräva från kyrkans sida, är det av stor betydelse, att domkapitlen genom nogsamt aktgivande på vad sorn rör sig hos folket göra sig förtrogna med de praktiskt-kyrkliga behoven och genom egna initiativ samt råd och hjälp leda den kyrkliga verksamheten och stödja de frivilliga krafter, som arbeta på dess befrämjande. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit synes alltså vara välbetänkt och stå i överensstämmelse med tidens krav.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2/+1.

Såsom en sammanfattning vill domkapitlet uttala som sin uppfattning, att det av de sakkunniga framlagda förslaget i det hela är lyckligt och väl avvägt och att det synes vara väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning rörande domkapitlens organisation.

Stockholms stads konsistorium yttrar: Konsistoriet vill till en början framhålla, att konsistoriet väl inser, att ändrade tidsförhållanden kunna påkalla ändring i sammansättningen av de domkapitel, i vilka läroverkslektorer äro på grund av sin tjänst självskrivna ledamöter. Beträffande domkapitlen i Uppsala och Lund åter finner konsistoriet dessa domkapitels nuvarande sammansättning lämplig och val ägnad att göra dessa domkapitel skickade för sin uppgift. Vad Stockholms stads konsistorium vidkommer vill konsistoriet göra gällande, att den sammansättning, konsistoriet erhöll genom lagen av den 4 mars 1927, är ändamålsenlig, vilket de gångna årens erfarenhet bekräftat. Därest det emellertid skulle befinnas lämpligt att bereda vissa lekmannaelement säte och stämma i Stockholms stads konsistorium, vill konsistoriet framhålla, att konsistoriet icke ställer sig avvisande mot ett sådant förslag. Den av kommitterade föreslagna sammansättningen av konsistoriet finner konsistoriet i det hela godtagbar.--

Den föreslagna benämningen på konsistoriet, Stockholms doinkapitel, finner konsistoriet lämplig.

Teologiska fakulteten i Lund konstaterar med tillfredsställelse, att de sakkunniga med avseende å domkapitlen i Uppsala och Lund sökt bevara det ideella sambandet mellan kyrkan och de teologiska fakulteterna, och finner det synnerligen välbetänkt, att de sakkunniga också beträffande övriga domkapitel varit angelägna örn att förbindelsen med företrädarna för den teologisk-humanistiska bildningen icke avskäres.

Statskontoret anför: I avseende å de sakkunnigas förslag till ny domkapitelsorganisation är statskontoret av den uppfattningen, att åtskilliga av de brister, som otvivelaktigt vidlåda den nuvarande organisationen och särskilt sättet för utseende av ledamöter i domkapitel, genom förslagets realiserande skulle komma att avhjälpas, och det synes ämbetsverket uppenbart, att ett domkapitel, sammansatt på nu föreslaget sätt, komme att genom den mångsidigare erfarenhet på olika områden, som ledamöterna representerade, erhålla vidgade möjligheter att fylla de uppgifter, som åvila kyrkostyrelserna inom de skilda stiften.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar: Enligt förslaget skulle domkapitlen komma att bestå av ledamöter, av vilka vissa äro självskrivna, vissa utsedda av Kungl. Maj:t samt vissa genom val. En dylik kombination av olika metoder för utseende av medlemmar i domkapitlen är enligt styrelsens förmenande lämplig. Styrelsen har ej heller i övrigt något att erinra mot den föreslagna sammansättningen av kapitlen. Att såväl prästerskapet som lekmännen bliva representerade i domkapitlen genom ledamöter, utsedda genom val, synes styrelsen med hänsyn till domkapitlens uppgifter vara synnerligen ändamålsenligt.

Stiftsrådet i Linköping säger sig icke kunna annat än varmt tillstyrka, att en reform genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget. Det vore tillfredsställande att i domkapitlen beretts plats för två representanter för lekfolket.

Stiftsrådet i Skara uttalar, att en reformering av domkapitlen i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag syntes vara ägnad

47 Kungl. May.ts proposition Nr 2/+1.

att skapa förutsättningar för att stiftsstyrelserna skulle kunna i högre grad än för närvarande bliva ett aktivt centrum i stiftens andliga vård.

Stiftsrådet i Växjö anser, att den angelägna frågan om domkapitlens omorganisation genom de sakkunnigas förslag förts ett stort steg närmare sin lösning.

Stiftsrådet i Lund anför: Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag örn domkapitel m. m. synes stiftsrådet innebära möjligheten till en förbättrad och efter tidsläget anpassad stiftsstyrelse. En lösning av frågan om domkapitlens omorganisation i huvudsaklig överensstämmelse med det framställda förslaget synes därför synnerligen önskvärd.

Ehuru alltså de sakkunnigas förslag i sina huvuddrag gillats av flertalet av de hörda myndigheterna, hava emellertid å andra sidan även åtskilliga av de myndigheter, vilkas yttranden gått i tillstyrkande riktning, uttalat önskemål i olika hänseenden örn mer eller mindre vittgående ändringar i förslaget.

Beträffande till en början frågan om domkapitlens storlek hava flera myndigheter anmärkt, att med den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen av domkapitlen dessa komme att bestå av ett väl stort antal ledamöter, samt uttalat önskvärdheten av att medlemsantalet något begränsades. I allmänhet har man därvid tänkt sig, att lekmännens representation i domkapitlen kunde begränsas till en ledamot. Förslag i sådan riktning har framställts av domkapitlen i Uppsala, Linköping, Strängnäs, Västerås och Visby, teologiska fakulteten i Uppsala samt stiftsråden i Strängnäs och Västerås. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen och stiftsrådet i Växjö hava förklarat sig anse, att i vissa stift en vald lekman kunde vara tillfyllest men att för större stift, som kunde tänkas rymma inom sig vissa på territoriella eller andra förhållanden grundade olikheter, det kunde vara av värde, att det i domkapitlet funnes två lekmannarepresentanter, som företrädde olika delar av stiftet.

På några håll har man också tänkt sig kunna vinna en begränsning av domkapitlens medlemsantal genom att utesluta den av de sakkunniga föreslagne ledamoten med högre teologisk eller humanistisk bildning. Förslag härom har framställts av ärkebiskopen samt stiftsråden i Strängnäs och Karlstad. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen har uttalat tvekan, huruvida denne ledamot borde ingå i de nya domkapitlen. Centralstyrelsen säger sig icke kunna finna, att behov av ifrågavarande ledamot förelåge eller att domkapitlets förmåga att verka såsom ett aktivt centrum i stiftets liv genom dennes medlemskap i nämnvärd grad utökades. Den enda synpunkt av värde, som kunde anföras för bibehållande av denne ledamot i kapitlet, vore hänsyn till traditionen. Centralstyrelsen behjärtade till fullo denna synpunkt och ansåge sig därför böra lämna denna fråga öppen.

Förslaget att stiftssekretcraren skulle inträda såsom ledamot i domkapitlet har avstyrkts av domkapitlen och stiftsråden i Strängnäs och Växjö samt centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen. Centralstyrelsen

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

anser starka betänkligheter resa sig mot stiftssekreterarens ledamotskap. Först och främst syntes man icke av honom kunna kräva samma kvalificerade behörighet beträffande »nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet» som av domkapitlets övriga ledamöter. Vidare syntes de sakkunniga icke tillräckligt hava beaktat de svårigheter, som följde därmed, att han på en gång skulle vara ledamot av och tjänsteman hos domkapitlet. Vissa skäl kunde anföras för att han vid avgörande av ärenden, som avsåge ansvar å präst, vöre medansvarig i besluten, men alltså endast för att han vid dessa ärendens handläggning inträdde såsom ledamot. Då han emellertid enligt nu gällande bestämmelser icke endast vore föredragande och därigenom hade ett betydande inflytande vid ärendenas handläggning utan även hade rätt att till protokollet anteckna avvikande mening, ansåge centralstyrelsen denna hans ställning vara till fyllest.

Domkapitlet i Linköping har ifrågasatt behovet av en särskild representant för prästerskapet, under framhållande, att det syntes vara obehövligt, att en av stiftets prästerskap vald präst med ordinarie prästerlig tjänst i stiftet finge säte och stämma i domkapitlet, enär domprosten ju innehade dylik tjänst och utövade praktisk prästerlig tjänstgöring.

Vissa myndigheter hava uttalat önskvärdheten av att självskrivenhetens princip vid utseende av ledamöter i domkapitlen komme till användning i något större utsträckning än enligt de sakkunnigas förslag. I enlighet härmed hava domkapitlen i Uppsala, Västerås och Härnösand samt teologiska fakulteten i Uppsala yrkat, att lektorn i kristendomskunskap måtte bibehållas såsom självskriven ledamot i stället för den av de sakkunniga föreslagne ledamoten med högre teologisk eller humanistisk bildning.

Domkapitlet i Visby anser, att såväl lektorn i kristendomskunskap som lektorn i klassiska språk böra bibehållas såsom självskrivna ledamöter i domkapitlen. Dessutom borde principen om självskrivenhet för domkapitlets vice preses gälla även för domkapitlet i Visby. En lämplig anordning härutinnan syntes kunna ernås genom att antingen äldste kontraktsprosten i stiftet eller ock kontraktsprosten i det kontrakt, där stiftsstaden vore belägen, erhölle ställning som självskriven vice preses i domkapitlet.

I fråga örn sättet för utseende av prästerskapets representant, hava domkapitlet i Västerås och teologiska fakulteten i Uppsala förklarat sig anse, att prästerskapets medverkan därvidlag bör begränsas till uppgörande av ett förslag, inom vilket Kungl. Majit skulle hava att efter yttrande av domkapitlet träffa sitt val. Domkapitlet i Västerås ifrågasätter dock även, huruvida icke valet lämpligast kunde anförtros åt stiftets kontraktsprostar, varvid dessas val skulle vara definitivt avgörande. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen samt stiftsråden i Skara, Strängnäs och Växjö anse, att den valde måste hava erhållit minst hälften av samtliga avgivna röster, för att valet skall vara avgörande.

Ärkebiskopen har förklarat sig icke vara fullt viss örn det praktiska i de sakkunnigas förslag, att val av prästerlig ledamot skulle förbindas med lag-

49 Kungl. May.ts proposition Nr 2.fl.

stadgat prästmöte. Domkapitlet i Visby anser en tillämpning av ordningen för utseende av ledamöter i kyrkomötet vara att föredraga framför den av de sakkunniga föreslagna metoden. Teologiska fakulteten i Uppsala och stiftsrådet i Strängnäs anse, att valet bör äga rum kontraktsvis.

Vad beträffar sättet för utseende av lekmannaledamöter, hava domkapitlen i Uppsala och Västerås förklarat sig anse, att sådana ledamöter böra utan föregående val utses av Kungl. Majit efter förslag av domkapitlet. Domkapitlet i Linköping anser, att därest i domkapitlen skola ingå två lekmannarepresentanter, den ene av dem bör utses av Kungl. Majit. Teologiska fakulteten i Uppsala förordar en sådan anordning, enligt vilken de väljande finge på förslag uppsätta t. ex. tre, av vilka Kungl. Majit efter yttrande av domkapitlet utsåge en.

Statskontoret har uttalat önskvärdheten av att örn möjligt undvika särskilda elektorsförsamlingar för val av lekmännens representanter, vilka val i stället syntes böra förläggas till stiftsmötena, därest formerna för dessa möten bleve närmare reglerade. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen och stiftsrådet i Växjö beteckna den av de sakkunniga framförda tanken på en legalisering av stiftsmötena såsom ett uppslag av värde under förutsättning, att det legaliserade stiftsmötet tillerkändes befogenhet att uppgöra budget i angivna hänseenden. Stiftsrådet i Skara förordar en legalisering av de i stiftsmötena ingående ombudsförsamlingarna. I övrigt har tanken på en legalisering av stiftsmötena avvisats av de myndigheter, vilka yttrat sig därom.

Domkapitlet och stiftsrådet i Härnösand samt teologiska fakulteten i Uppsala hava förklarat sig anse, att valen av lekmännens representanter böra förrättas direkt av kyrkoråden. Domkapitlet i Visby anser dessa val böra förrättas i samma ordning som val av kyrkomötesombud.

Beträffande de sakkunnigas förslag rörande valkorporation för val av lekmännens representanter hava Stockholms stads konsistorium och stiftsrådet i Strängnäs gjort gällande, att varje församling bör, oavsett folkmängden, utse ett ombud i valkorporationen. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen anser, att varje pastorat bör oberoende av dess storlek äga att genom sitt kyrkoråd eller genom de i pastoratet ingående församlingarnas kyrkoråd utse ett ombud i valkorporationen. Stiftsrådet i Skara uttalar, att varje pastorat för sig bör utan sammanförande med annat vara representerat i den väljande församlingen.

Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen samt stiftsråden i Skara, Strängnäs och Växjö hava förklarat sig anse att, för att val av lekmannaledamot skall vara avgörande, den valde måste hava erhållit minst hälften av samtliga avgivna röster.

I fråga om behörighetsvillkoren för lekmännens representanter förklarar sig statskontoret hålla före, att, om i enlighet med förslaget i sådant hänseende skulle uppställas, att de ådagalagt såväl nit som insikt i det kyrkegan;/ till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr /. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2Jfl.

liga församlingslivet, detta i tillämpningen måste leda till att ett alltför stort utrymme komme att givas åt subjektiva uppfattningar och omdömen rörande de valda representanternas lämplighet för uppgiften. Statskontoret vill på grund härav förorda, att såsom behörighetsvillkor må gälla allenast sådana bestämmelser, som möjliggöra en rent objektiv prövning. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen och stiftsrådet i Växjö säga sig icke kunna finna, att det föreslagna behörighetsvillkoret erhållit en tillfredsställande formulering, samt anse, att till behörighetsvillkoret bör fogas ett stadgande angående vad som diskvalificerar för ledamotskap i domkapitel.

Ärkebiskopen har framhållit att vid utseende av lekmannaledamot bestämt avseende borde fästas vid hans förfarenhet i praktiska angelägenheter. Domkapitlet i Linköping anser, att därest i domkapitlen skola ingå två lekmannarepresentanter, den ene av dem bör vara en i allmänna värv förfaren person. Stiftsrådet i Skara håller före, att det åtminstone i fråga om den ene av lekmannarepresentanterna bör uttryckligen föreskrivas, att han skall vara väl förfaren i praktiskt-ekonomiska angelägenheter.

Med avseende å de sakkunnigas förslag, att i domkapitlen i Uppsala och Lund skola förutom domprosten ingå ytterligare två teologie professorer, säger sig centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen icke kunna finna bärande skäl för en dylik anordning ur synpunkten av domkapitlets behov av arbetskraft.

Kontinuiteten i domkapitlets arbete syntes icke heller befordras genom att två av dess ledamöter utsåges endast för två år i sänder. Å andra sidan kunde emellertid centralstyrelsen icke förbise betydelsen av att den urgamla förbindelsen mellan teologiska fakulteten och den praktiskt-kyrkliga verksamheten bibehölles så långt görligt vore. Det vore helt visst av betydelse för den teologiska forskningen, att dess utövare bevarade kontakten med det religiösa livet och det kyrkliga arbetet ute i församlingarna. Denna synpunkt funne centralstyrelsen vara värdefull och ansåge sig därför icke böra taga avgörande ställning till denna detalj i förslaget. Centralstyrelsen säger sig därjämte vilja framhålla nödvändigheten av att domprostbefattningarna i universitetsstäderna i och med den nya domkapitelsorganisationens ikraftträdande lösgöras från universiteten och besättas med självständiga innehavare.

Kansler sämb etet för rikets universitet och teologiska fakulteten i Lund ifrågasätta, huruvida icke de teologiska fakulteternas representanter i universitetsstädernas domkapitel borde väljas för längre tid, än de sakkunniga föreslagit, exempelvis fyra år. Teologiska fakulteten i Uppsala anser, att ifrågavarande representanter, i stället för att väljas, böra i tur och ordning inträda såsom ledamöter i domkapitlet.

De sakkunnigas förslag i fråga örn handläggning av ärenden angående folkundervisningsväsendet har utan förändring tillstyrkts av domkapitlet i Luleå, styrelsen för svenska stadsförbundet, folkskolestyrelserna i Malmö

51 Kungl. Marits proposition Nr 241.

och Gävle, styrelsen i städernas folkskoleinspektörsförbund samt tjugu folkskolinspektörer. I övrigt hava olika meningar uttalats rörande de sakkunnigas förslag i denna del.

I vissa yttranden har gjorts gällande, att den av de sakkunniga föreslagna anordningen för handläggning av skolärenden icke vore behövlig. Sålunda har centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen anfört:

De sakkunnigas förslag örn föredragande i skolärenden kan centralstyrelsen icke biträda, då någon verklig vinst därav näppeligen uppnås. Enligt nu gällande författning har nämligen vederbörande folkskolinspektör att yttra sig, varigenom han sålunda realiter fungerar såsom föredragande. Skulle inspektörens och domkapitlets uppfattning vara skiljaktig, gå mera viktiga ärenden, t. ex. reglementsändringar, automatiskt till skolöverstyrelsen. Sålunda har domkapitlet avgörandet i sin hand praktiskt taget endast när dess mening överensstämmer med folkskolinspektörens. Denna domkapitlets inskränkta befogenhet gör ytterligare föredragande meningslöst.

Domkapitlet i Lund anför härutinnan:

Domkapitlet har redan för närvarande tillgång till vederbörande folkskoleinspektörers alltid omsorgsfullt motiverade yttranden, och någon större olägenhet föreligger i allmänhet icke av den omständigheten, att domkapitlet handlägger till folkskoleundervisningen hörande ärenden utan att någon i folkundervisningen anställd är närvarande såsom föredragande, även om det vid vissa större mål någon gång kunde lia varit mycket önskvärt att ha en dylik föredragande. Den stora mängd av ärenden rörande folkundervisningen, som handlägges av domkapitlet för närvarande — genomförda författningsbestämmelser torde av allt att döma komma att ansenligt föröka ärendenas antal — komme att lägga en stor arbetsbörda på denne föredragande, vållande denne icke ringa tidsspillan. Man torde kunna ifrågasätta, örn de ekonomiska beräkningar de sakkunniga uppställa beträffande ersättning till denne föredragande kunna godtagas, örn han skall föredraga alla hithörande ärenden. En föredragning av denne av alla ärenden rörande folkundervisningen synes i själva verket vara obehövlig och komma att vålla tidsutdräkt vid deras behandling. Domkapitlet anser av anförda skäl att vad förslaget här föreslår bör underkastas jämkning. Om sådan jämkning företages, bör i stället för arvode åt föredragande till domkapitlets förfogande ställas anslag till ersättning åt av domkapitlet anlitad sakkunnig i skolärenden. Det skulle på domkapitlet ankomma att bestämma, vilka ärenden som med hänsyn till sin omfattning och beskaffenhet borde underkastas — förutom den utredning, som redan kan föreligga — ytterligare granskning av den sakkunnige. Ersättningen bör utgå av statsmedel. Storleken av densamma bör inom varje stift hålla sig inom ramen för de i förslaget till skolföredragande beräknade arvodena. Möjlighet bör vidare beredas den sakkunnige att för verkställda tjänsteresor erhålla rese- och traktamentsersättning. De i förslaget beräknade kostnaderna till skolföredragandena böra sålunda i stället avses såsom ersättning åt av domkapitlen anlitade sakkunniga i skolärenden.

Domkapitlet i Göteborg har uttalat, att därest domkapitlen erhölle möjlighet att i mer invecklade ärenden inkalla vederbörande folkskolinspektör eller annan skolsakkunnig för upplysningars inhämtande, särskilda före-

52 Kungl. Marits 'proposition Nr 2J+1.

dragande i skolärenden icke skulle bliva behövliga. Även domkapitlet i Visby har uttalat sig i dylik riktning. Sex folkskolinspektörer hava föreslagit, att varje folkskolinspektör skall vara föredragande i ärenden, som härröra från hans inspektionsområde.

Domkapitlen i Linköping och Växjö anse det knappast vara behövligt att för handläggning av skolärenden anlita särskild föredragande. Om emellertid en särskild representant för folkundervisningsväsendet anses böra anlitas, framhålles såsom lämpligare, att denne representant ingår såsom ordinarie ledamot i kapitlet.

Att representanten för folkundervisningsväsendet erhåller ställning såsom ordinarie ledamot i kapitlet förordas även av domkapitlet i Västerås, skolöverstyrelsen, folkskolestyrelsen i Norrköping, styrelsen för Sverges folkskollärarförbund, centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund, styrelsen för Sveriges överlärareförbund, centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening samt elva folkskolinspektörer. Domkapitlet i Härnösand, statskontoret, allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg, folkskolestyrelsen i Hälsingborg samt sju folkskolinspektörer anse, att representanten för folkskoleärendena bör vara ledamot av domkapitlet, då sådana ärenden handläggas i kapitlet.

Såsom motivering för att en särskild representant för folkundervisningsväsendet bör ingå såsom ordinarie ledamot i domkapitlet har skolöverstyrelsen anfört:

I likhet med de sakkunniga finner överstyrelsen det nödvändigt, att skolärendenas fortsatta handläggning inom ett omorganiserat domkapitel sker under medverkan av någon med folkundervisningen särskilt förtrogen person. Däremot kan överstyrelsen icke biträda de sakkunnigas förslag, när dessa föreslå, att denne i skolärenden särskilt sakkunnige skulle vara knuten till domkapitlet blott såsom föredragande, ej såsom ledamot. Så länge skolärenden i samma omfattning som för närvarande skola handläggas av domkapitlen, bör man enligt överstyrelsens uppfattning vid en förändring av kapitlens sammansättning icke gå ända därhän, att dessa skulle komma att bland sina ledamöter sakna en särskild representant för skolväsendet. De skolärenden, som handläggas av domkapitlen, äro av den omfattning och vikt, att den, som närmast kommer att företräda sakkunskapen på detta område, bör vara ledamot av domkapitlet. Överstyrelsen kan ej heller ansluta sig till den meningen, som framkommit i några av folkskolinspektörerna avgivna yttranden, att den skolsakkunnige skulle inträda såsom ledamot av domkapitlet endast vid dess handläggning av skolärenden. Ett dylikt begränsat ledamotskap i en kollegialt beslutande korporation eller styrelse kan lätt komma att medföra en begränsning i fråga örn behörig auktoritet och inflytande jämväl på avgörandet i den grupp av ärenden, vid vilkas handläggning en dylik ledamot äger deltaga i besluten.

Skolöverstyrelsen framhåller därjämte, att en ledamot med särskild sakkunskap på folkundervisningens område vore så mycket mera motiverad, som domkapitlen enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att innesluta väsentligen mindre pedagogisk sakkunskap och erfarenhet än hittills, samt anför vidare:

53 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

De sakkunnigas förslag har givetvis även på denna punkt, då det gällt att bestämma den särskilt skolsakkunniges ställning i domkapitlet, bestämts av huvudsynpunkten för hela förslaget att giva domkapitlen med hänsyn till deras sammansättning helt karaktären av kyrkliga myndigheter. Mot denna synpunkt har överstyrelsen visserligen intet i princip att invända, men finner dock att den icke helt kan eller bör genomföras, så länge domkapitlen skola fungera som en mycket betydelsefull instans i skolorganisationen med samma uppgifter som hittills. Så länge detta förhållande består, är det ett mycket naturligt och rimligt krav från skolans synpunkt sett, att det också beaktas vid lösningen av frågan om kapitlens sammansättning. Då domkapitlen enligt föreliggande förslag skola bestå av icke mindre än 7 eller 8 ledamöter, kan överstyrelsen icke heller finna, att något väsentligt av det, man vill vinna genom omorganisationen, kan komma att äventyras genom överstyrelsens här ovan framlagda förslag. Om nämnda antal ledamöter utökas med en av Konungen förordnad på folkskoleväsendets område sakkunnig skolman, vilken måste anses erforderlig för domkapitlens kompetens såsom skolmyndighet, kan detta icke väsentligen inverka på domkapitlens lämplighet som stiftsstyrelser. Bliva skolärendena överflyttade till annan myndighet, torde därjämte det i verkligheten vara lika enkelt att låta den skolsakkunnige ledamoten i domkapitlet bortfalla som den av de sakkunniga föreslagna särskilda föredraganden. I intetdera fallet rubbas i något väsentligt den organisation, domkapitlen erhållit med hänsyn till deras ställning såsom kyrkliga myndigheter. Överstyrelsen finner därför att de skäl, som föranlett de sakkunnigas förslag örn en särskild föredragande i skolärenden vid domkapitlen, icke äro av beskaffenhet att utgöra något principiellt eller praktiskt hinder för sådan ändring av detta förslag, att en person med särskild förtrogenhet med folkskolan och folkundervisningen skall vara ledamot av domkapitlet. Skulle emellertid överstyrelsens här framförda förslag anses medföra, att domkapitlen komme att bestå av alltför många ledamöter, bör, så länge domkapitlen hava att handlägga även folkskoleärendena, en av de enligt de sakkunnigas förslag valda ledamöterna ersättas med en av Kungl. Majit förordnad ledamot med särskild sakkunskap angående folkundervisningen.

I 15 § av förslaget till lag om domkapitel hava de sakkunniga låtit den säkerligen såsom allmän regel fullt riktiga tanken komma till uttryck, att till föredragande hos domkapitlet eller suppleant för denne må förordnas endast person, som är anställd i folkundervisningsväsendets tjänst. Likväl torde det böra ifrågasättas, örn en bestämmelse av detta slag bör göras oeftergivlig, särskilt om skolmannen blir ledamot av domkapitlet. Fall kunna komma att inträffa, då den utan gensägelse lämpligaste avgått från tjänst inom folkundervisningen och erhållit anställning vid annan läroanstalt. Det kan också tänkas, att det i något undantagsfall kan uppstå svårigheter att finna fullt acceptabel i folkundervisningens tjänst stående person, medan en vid t. ex. läroverk anställd mycket lämplig f. d. folkskoleman finnes att tillgå. Överstyrelsen skulle därför finna det mera tillfredsställande, örn det vid behov vore möjligt att i undantagsfall förordna person, som icke är anställd i folkundervisningens tjänst.

Det torde icke kunna råda någon meningsskiljaktighet därom, att den ledamot i domkapitlet, som skall företräda folkundervisningen, bör förordnas av Kungl. Majit. Med hänsyn till den betydelse, frågan har för skol-

54 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 241.

väsendet, torde det också få anses naturligt, att skolöverstyrelsen såsom central myndighet för undervisningsväsendet får tillfälle avgiva yttrande och förslag rörande ifrågavarande ledamot jämte suppleant.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande, att statliga eller kommunala folkskolinspektörer syntes kunna ifrågakomma såsom föredragande i skolärenden, framhåller skolöverstyrelsen, att det med hänsyn till de statliga folkskolinspektörernas omfattande arbetsuppgifter knappast vore tillrådligt eller möjligt att pålägga de i stiftsstäderna bosatta inspektörerna en så betydande ökning av arbetsbördan som den det här vore fråga örn. Överstyrelsen anför i detta sammanhang vidare:

Med den ställning folkskolinspektören redan intager närmast såsom instans mellan skolråden och domkapitlet, vilken ställning kommer att bliva ännu mera framträdande, efter det senaste riksdags beslut angående bl. a. upprättande av förslag till lärartjänster trätt i tillämpning, kan enligt överstyrelsens mening ifrågasättas lämpligheten av folkskolinspektörens deltagande i domkapitlets handläggning av folkskoleärendena. En annan sak, som även bör uppmärksammas, är den ställning till övriga folkskolinspektörer inom stiftet, den till domkapitlet knutna inspektören komme att intaga. Då det skulle ankomma på honom att föredraga icke blott sina egna utan även de övriga inspektörernas skolärenden, och han dessutom skulle vid behov genom resor till olika delar av stiftet taga kännedom örn skolförhållandena, är det tydligt, att det i verkligheten gäller införandet av en överinspektör för folkskoleväsendet inom stiftet. Tillsättningen av inspektörst jönsten i stiftsstaden måste då ske efter i viss mån andra principer än eljest, så att icke en ny innehavare av befattningen befinnes i fråga om erfarenhet och lämplighet i övrigt för befattningen vara uppenbart underlägsen andra inspektörer inom distriktet. På grund av de här ovan angivna omständigheterna anser överstyrelsen, att såsom folkundervisningens sakkunniga representant hos domkapitlet i regel icke bör förordnas en tjänstgörande folkskolinspektör.

Folkskoleärendena böra enligt överstyrelsens mening såsom hittills föredragas i domkapitlet i samma ordning som de kyrkliga ärendena, d. v. s. i regel av stiftssekreteraren eller stiftsnotarien, då biskopen icke själv åtager sig föredragningen. I verkligheten torde de båda nämnda tjänstemännen hos domkapitlet icke vara mindre förtrogna med folkskoleärendena än med de kyrkliga. Dessutom hava de för varje ärende vederbörande folkskolinspektörs utredning att tillgå och kunna i män av behov infordra nödiga upplysningar. Med denna anordning blir det också betydligt lättare att finna lämplig skolman, som kan åtaga sig att såsom ledamot inträda i domkapitlet. I de flesta stiftsstäder finnas ännu seminarier. Bland lärarna vid dessa eller vid andra läroanstalter torde man kunna finna någon, som lämpligen kan förordnas till ledamot av domkapitlet. Är ledamotskapet icke förenat med skyldighet att vara föredragande, möter det dessutom icke så stora svårigheter att till ledamot utse person, som icke är bosatt i stiftsstaden.

Beträffande de arvoden, som enligt de sakkunnigas förslag skola utgå till vissa av domkapitlens ledamöter, har domkapitlet i Växjö yrkat, att dess ledamöter måtte tillerkännas arvoden med samma belopp som ledamöterna

55 Kungl. Majlis proposition Nr 2jjl.

av domkapitlen i Uppsala och Lund. Motsvarande yrkande har av domkapitlet i Luleå framställts med avseende å dess ledamöter. Domkapitlet i Visby anser, att dess ledamöter böra tillerkännas arvoden med samma belopp som ledamöterna i flertalet övriga domkapitel. Vidare hava domkapitlen i Växjö, Härnösand och Visby hemställt, att suppleant och adjungerad ledamot måtte för inställelse vid domkapitelssammanträde tillerkännas, förutom resekostnads- och traktamentsersättning där sådan skall utgå, jämväl arvode med visst belopp. I ett flertal yttranden har därjämte yrkats, att arvodena till föredragandena i skolärenden måtte bestämmas till högre belopp än de sakkunniga föreslagit.

Statskontoret förklarar sig finna de av de sakkunniga föreslagna arvodesbeloppen skäliga samt anför vidare:

Vad därefter beträffar frågan om resekostnads- och traktamentsersättning till ledamöter av domkapitlet har statskontoret intet att erinra mot att under tjänstgöring i dylik egenskap ersättning utgår enligt klass I B i allmänna resereglemente^ Tjänsteman vid domkapitel åter, som i denna egenskap företager tjänsteresa, bör givetvis erhålla ersättning enligt den rese- och traktamentsklass, till vilken han på grund av sin allmänna lönegradsplacering är att hänföra. I samband härmed vill statskontoret i anledning av vissa uttalanden från de sakkunnigas sida framhålla nödvändigheten av att mycket restriktiva bestämmelser meddelas, därest över huvud taget medgivande, såsom av de sakkunniga i deras förslag till domkapitelsinstruktion ifrågasatts, lämnas domkapitlen att anlita befattningshavare därstädes eller prästman för att verkställa utredningsuppdrag. Ett dylikt medgivande kan eljest vara ägnat att föra med sig vittgående konsekvenser.

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna gottgörelsen åt ledamot, som fått sig anförtrott att fullgöra preses’ åligganden, vill statskontoret icke motsätta sig, att i undantagsfall och då särskilda omständigheter kunna föranleda vidtagandet av sådan anordning, att ledamot nödgas inträda i preses’ ställe, gottgörelse av Kungl. Majit lämnas för därav föranlett merarbete.

Vidkommande slutligen frågan om bestridande av de kostnader, som den ifrågasatta organisationen föranleder, håller statskontoret före, att övervägande skäl tala för att utgifterna för samtliga arvoden och övriga ersättningar till domkapitlens ledamöter gäldas av statsmedel och att anslag för ändamålet uppföres å riksstaten under åttonde huvudtiteln. Detta synes nämligen bäst överensstämma med den ställning inom den svenska förvaltningen, som domkapitlen hittills haft och även efter den nu föreslagna omorganisationen skulle bibehålla. För övrigt lärer det kunna ifrågasättas, huruvida anlitandet av kyrkofondens medel för dessa ändamål står i överensstämmelse med det syfte, för vars tillgodoseende fonden tillkommit.

Departementschefen. Jag har i det föregående framhållit, hurusom de bestämmelser, vilka i 1687 års förordning rörande rättegång i domkapitlen meddelades i fråga örn sammansättningen av flertalet domkapitel, hade sin förutsättning i det nära samband, som i äldre tid förefanns mellan kyrkan och undervisningsväsendet. I anslutning därtill erinrade jag även örn vissa förhållanden —- särskilt den utveckling av läroverken, som ägde rum under

56 Kungl. May.ts proposition Nr 2^1.

1800-talet, saint över huvud taget den fortgående sekulariseringen av skolväsendet — vilka efter hand medförde, att krav på en omorganisation av domkapitlen började framställas i syfte att de måtte erhålla en med hänsyn till deras kyrkliga uppgifter lämpligare sammansättning.

Kravet på en omorganisation av domkapitlen har, allt efter som utvecklingen fortskridit, tillväxt i styrka. Härom vittna de många förslag i ämnet, vilka tid efter annan framkommit vid riksdagar och kyrkomöten samt i kommittéers betänkanden. Samtliga dessa förslag hava dock än från ett än från ett annat håll mött motstånd, och intet av dem har lyckats vinna den anslutning, att det kunnat upphöjas till lag. Allenast i ett hänseende har full enighet rått, nämligen därutinnan att den nuvarande kapitelorganisationen ej motsvarar nyare tiders krav och förhållanden utan är i behov av en mer eller mindre genomgripande reform.

Frågan örn domkapitlens omorganisation har sålunda visat sig vara ett mycket svårlöst spörsmål. I viss mån torde väl detta sammanhänga med det förhållandet, att det här är fråga om en institution, som bygger på många århundradens kyrkliga utveckling och som organiskt växt fram under mycket egenartade betingelser. Det bör framhållas, att domkapitlen på ett i stort sett förtjänstfullt sätt fyllt sina uppgifter i kyrkostyrelsen samt att bisittarna i domkapitlen i allmänhet visat ett erkännansvärt intresse för de frågor av olika slag, som det tillkommit domkapitlen att handlägga, och med samvetsgrannhet och oväld fullgjort sina åligganden som kapitelledamöter. Den gärning, som domkapitlen i sin hittillsvarande form under två och ett halvt sekel utfört i kyrkans och den andliga odlingens tjänst, får icke underskattas.

Härvid bör emellertid också erinras, att domkapitlens verksamhet sedan lång tid tillbaka i huvudsak varit inriktad på rent administrativa uppgifter, under det att däremot, såsom de sakkunniga framhållit, den aktiva befattning med kyrkans liv och gärning i stiftet, som bort vara en stiftsstyrelses väsentligaste uppgift, fått träda tillbaka. Även örn man torde hava rätt att utgå ifrån att den allmänna ledningen i fråga örn stiftets rent kyrkliga och religiösa angelägenheter allt framgent lämpligen bör förbliva hos biskopen, lärer det dock, på sätt de sakkunniga jämväl framhållit, få anses vara av vikt, att domkapitlens verksamhet icke inskränkes allenast till en ämbetsmannamässig behandling av frågor, som på ett eller annat sätt hänskjuta till deras bedömande. För att domkapitlet skall bliva i stånd att i större utsträckning än hittills vid biskopens sida deltaga i den mera interna stiftsvården, erfordras emellertid, att domkapitlets sammansättning blir sådan, att dess samtliga ledamöter kunna förväntas hava verklig förtrogenhet med stiftets kyrkliga förhållanden.

Det förslag, de sakkunniga framlagt till ändrad organisation av domkapitlen, har inom för frågans lösning intresserade kretsar i allmänhet häl-

57 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 24-1.

sats med stor tillfredsställelse. De sakkunniga synas jämväl hava på ett i stort sett förtjänstfullt sätt löst den uppgift, som varit dem förelagd, nämligen att söka tillförsäkra domkapitlen en lämplig sammansättning med hänsyn såväl till deras administrativa befogenheter som även till deras uppgift att vara verkliga stiftsstyrelser. I likhet med flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet, har jag ock ansett mig böra i huvudsak ansluta mig till de sakkunnigas förslag.

Allenast i några hänseenden har jag ansett mig hava anledning att förorda vissa jämkningar i förslaget.

Vad till en början beträffar frågan om domkapitlens storlek, har jag ansett fog föreligga för den av åtskilliga myndigheter framförda anmärkningen, att med den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen av domkapitlen dessa komme att bestå av ett väl stort antal ledamöter. Ur praktisk arbetssynpunkt torde det vara önskvärt, att medlemsantalet något begränsas. Vilken eller vilka av de föreslagna ledamöterna man för sådant ändamål bör utesluta, kan givetvis vara föremål för olika meningar, varvid man dock knappast torde hava andra ledamöter att välja mellan än den ene av lekmännens representanter, den av de sakkunniga föreslagne ledamoten med högre teologisk eller humanistisk bildning samt stiftssekreteraren.

I fråga örn de sakkunnigas förslag, att i domkapitlet skola ingå två lekmannaledamöter, kunna onekligen vissa skäl anföras till stöd för den uppfattningen, att domkapitlet icke skulle hava behov av mer än en dylik ledamot. Å andra sidan kan emellertid erinras, att i flertalet domkapitel majoriteten av ledamöterna för närvarande utgöres av lekmän. Det har ock framhållits såsom en värdefull egendomlighet för den svenska kyrkostyrelsen, att den i så stor utsträckning utövas av lekmän. Då redan de sakkunnigas förslag innebär en icke oväsentlig minskning av det hittillsvarande lekmannainflytandet i domkapitlen, har jag icke ansett mig böra tillstyrka den av vissa myndigheter förordade begränsningen av lekmännens representation i de nya domkapitlen.

Att, såsom på några håll ifrågasatts, utesluta den av de sakkunniga föreslagne ledamoten med högre teologisk eller humanistisk bildning har jag icke heller ansett tillrådligt. Denne ledamot har av de sakkunniga föreslagits i syfte, bland annat, att genom hans medlemskap i kapitlet ett visst samband med de nuvarande lektorskapitlen skulle komma att bevaras. Dessa lektorskapitel hava hittills representerat en sida av det samband mellan kyrkan och den högre bildningen, som av ålder varit starkare i vårt land än i andra provinser av den lutherska kyrkan. Så mycket har ock detta samband betytt både för vår odling i allmänhet och särskilt för kyrkans ställning och inflytande i vårt land, att det måste anses påkallat att även nu taga hänsyn till denna värdefulla tradition.

Förslaget att stiftssekreteraren skulle inträda såsom ledamot i kapitlet

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr i41.

har av de sakkunniga motiverats därmed, att den juridiska och administrativa sakkunskapen borde vara företrädd av någon medlem av kapitlet. Behovet av dylik sakkunskap har även tidigare framhållits i diskussionen örn domkapitlens omorganisation. 1918 års kommittéförslag innehöll dock icke någon föreskrift örn lagfarenhet såsom kompetensvillkor för någon av kapitlets ledamöter. Domkapitelskommittén framhöll visserligen, att vägande skäl syntes förefinnas för insättande i domkapitlet av en lagfaren ledamot. Emellertid hade kommittén funnit så stora svårigheter vara förknippade med en dylik anordnings genomförande, att kommittén måst avstå från att upptaga densamma i sitt förslag. Beträffande särskilt den tidigare föreslagna anordningen att låta konsistorienotarien inträda såsom ledamot i kapitlet ansåg kommittén denna innebära vissa olägenheter.

Behovet av en lagfaren ledamot i kapitlet torde huvudsakligen göra sig gällande med avseende å de på kapitlets handläggning ankommande egentliga rättegångsmålen, d. v. s. sådana mål, som avse ansvar å präst eller lärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium. Med tanke härpå uttalade jag också i det anförande, varmed jag den 31 maj 1934* anmälde frågan örn tillkallande av sakkunniga för förnyad utredning rörande domkapitlens omorganisation, att det syntes påkallat, att den juridiska sakkunskap, som erfordrades för en del på domkapitlens handläggning beroende ärenden, särskilt för deras dömande verksamhet, företräddes av någon medlem av kapitlet. Att stiftssekreteraren inträder såsom ledamot i kapitlet vid handläggning av egentliga rättegångsmål, anser jag följaktligen väl motiverat. Vad åter beträffar andra ärenden, för vilkas avgörande kräves juridisk eller administrativ sakkunskap, synes det däremot icke vara nödvändigt, att dylik sakkunskap företrädes av någon särskild medlem av kapitlet. Enligt gällande arbetsordning för domkapitlens expeditioner åligger det stiftssekreteraren att bereda och föredraga på domkapitlets handläggning ankommande ärenden med undantag av dem, beträffande vilka biskopen annorlunda bestämmer, varjämte stiftssekreteraren äger deltaga i domkapitlets överläggningar med rätt för honom att, då beslut ej överensstämmer med av honom uttalad mening, anteckna denna till protokollet. Redan enligt nuvarande ordning torde det sålunda vara tillräckligt sörjt för att vid handläggning av administrativa ärenden den särskilda sakkunskap, som stiftssekreteraren företräder, i erforderlig omfattning tillföres domkapitlet. Med hänsyn härtill och då i vissa av de avgivna yttrandena starka betänkligheter uttalats mot stiftssekreterarens ledamotskap, har jag ansett mig böra förorda sådan ändring av de sakkunnigas förslag i denna del, att stiftssekreteraren visserligen skall hava säte och stämma i domkapitlet vid handläggning av egentliga rättegångsmål men att han däremot icke skall ingå såsom ordinarie ledamot i kapitlet.

Vidkommande härefter frågan om sättet för utseende av domkapitlets ledamöter framhöll jag i mitt nyssnämnda anförande den 31 maj 1934, att

59 Kungl. May.ts 'proposition Kr 241.

i sådant hänseende olika former kunde tänkas: självskrivenhet, utseende genom Kungl. Majit och val. I samband därmed uttalade jag även, att med hänsyn till de uppgifter, som borde tillkomma kapitlen, en kombination av de tre olika metoderna kunde ifrågasättas.

Att, såsom vissa myndigheter påyrkat, låta självskrivenhetens princip komma till användning i större utsträckning än enligt de sakkunnigas förslag har synts mig icke böra ifrågakomma. Beträffande särskilt förslaget, att den ledamot, som skulle representera sambandet med de nuvarande lektorskapitlen, skulle utgöras av lektorn i kristendomskunskap vid stiftsstadens läroverk, kan visserligen göras gällande, att denne i regel kan antagas äga goda förutsättningar för kapiteluppdraget. Med hänsyn till önskvärdheten att vid behov jämväl kunna träffa annat val finner jag det dock välbetänkt att, på sätt de sakkunniga i avseende å ifrågavarande ledamot föreslagit, med undvikande av självskrivenhet lägga avgörandet i Kungl. Majlis hand och därvid giva Kungl. Majit möjlighet att utan alltför snäv begränsning till den teologiska skolningen välja även annan företrädare för den högre andliga odlingen.

Vad åter angår den av en del myndigheter framförda anmärkningen, att valprincipen enligt de sakkunnigas förslag erhållit ett väl stort utrymme vid utseende av domkapitlets ledamöter, synes mig denna anmärkning icke sakna fog. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i flertalet domkapitel tre ledamöter av sju utses genom val. Ur praktiska synpunkter synes det vara mindre lämpligt, att domkapitlets ledamöter i så stor utsträckning tillsättas genom val. Det kan härvid erinras, hurusom i vissa yttranden uttalats önskvärdheten av att åtminstone den ene av lekmännens representanter ägde förfarenhet i praktiska angelägenheter. I allmänhet torde man i sådant hänseende närmast hava åsyftat förfarenhet i ekonomiska frågor. Det förefaller emellertid, som örn praktisk lekmannaerfarenhet även i andra frågor borde kunna tillföras domkapitlet genom någon dess ledamot, såsom exempelvis erfarenhet i skolfrågor, förvärvad genom ledamotskap i skolråd eller på annat sätt. Att i önskvärd omfattning tillgodose domkapitlets behov av praktisk lekmannaerfarenhet i olika frågor låter sig dock icke med någon säkerhet göra, såframt båda lekmannarepresentanterna skola utses genom val. Örn det emellertid uppdroges åt Kungl. Majit att efter förslag av domkapitlet utse den ene av lekmännens representanter, bleve däremot förhållandet ett annat. Det bleve då möjligt att med hänsyn tagen till den sakkunskap på olika områden, som i övrigt kunde vara företrädd i domkapitlet, tillföra domkapitlet den lekmannaerfarenhet i praktiska angelägenheter, varav i det särskilda fallet behov kunde föreligga. Pa grund härav och då ur andra synpunkter några mera vägande skäl icke torde förefinnas för att båda lekmannarepresentanterna skola utses genom val, har jag ansett mig böra förorda, att den ene av dem skall utses genom förordnande av Kungl. Majit efter förslag av domkapitlet och att denne leda-

60 Kungl. Marits proposition Nr 241.

mot skall vara en i allmänna värv förfaren lekman. I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit rörande tjänstgöringstid för ledamöter, som utses genom förordnande av Kungl. Maj:t, har ifrågavarande ledamot ansetts böra förordnas för sex år i sänder.

Därest sålunda stiftssekreteraren icke komme att ingå såsom ordinarie ledamot i kapitlet samt den ene av lekmännens representanter komme att utses genom förordnande av Kungl. Majit, skulle flertalet domkapitel komma att bestå av sex ordinarie ledamöter, av vilka två, biskopen och domprosten, vore självskrivna, två, ledamoten med högre teologisk eller humanistisk bildning och den ene lekmannarepresentanten, vore utsedda genom förordnande av Kungl. Majit samt två, prästerskapets representant och den andre lekmannarepresentanten, vore utsedda genom val. Det förefaller mig, som örn en dylik anordning innebure en med hänsyn till domkapitlens uppgifter lämplig kombination mellan de tre olika metoder, vilka, enligt vad jag förut framhållit, kunna tänkas ifrågakomma vid utseende av ledamöter i domkapitlen.

Med avseende på sättet för val av prästerskapets och lekmännens representanter har jag icke funnit de yrkanden av skilda slag, vilka framförts i en del av yttrandena, böra föranleda ändring i vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. Beträffande sättet för val av lekmännens representanter kunde det visserligen ifrågasättas, huruvida icke de sakkunniga i sådant hänseende föreslagit ett väl omständligt och vidlyftigt förfarande. Anmärkningar av dylik innebörd hava ju också framförts av vissa myndigheter, därvid en myndighet uttalat önskvärdheten av att örn möjligt undvika särskilda elektorsförsamlingar för valen av lekmannaledamöter samt framhållit, att berörda val i stället syntes böra förläggas till stiftsmötena, därest formerna för dessa möten bleve närmare reglerade. Även de sakkunniga själva hava varit inne på denna tankegång. De sakkunniga hava sålunda framhållit såsom mest rationellt att låta legaliserade stiftsmöten utse lekmännens representanter i domkapitlen, ehuru de sakkunniga icke ansett sig böra i detta sammanhang direkt påyrka en legalisering av stiftsmötena. Tanken på en dylik legalisering har emellertid avvisats av så gott som samtliga de myndigheter, vilka yttrat sig därom. Att nu upptaga till behandling den vittutseende frågan örn stiftsmötenas legalisering synes icke heller böra ifrågakomma. Härför skulle i varje fall krävas en mera ingående utredning än den de sakkunniga varit i tillfälle att verkställa. Även örn man anser det lämpligt, att valen av lekmannaledamöter förläggas till stiftsmötena, torde det för övrigt icke vara nödvändigt att enbart för sådant ändamål skrida till en legalisering av dessa möten. Jämväl med den anordning för val av lekmännens representanter, för vilken de sakkunniga slutligen stannat, hålles nämligen, på sätt de sakkunniga närmare utvecklat, möjlighet öppen för en medverkan från stiftsmötenas sida vid utseendet av dessa lekmannaledamöter, och de sakkunniga hava ju

61 Kungl. Majlis proposition Nr 2Jjl.

också ansett sig kunna utgå ifrån att valen av lekmannaledamöter i domkapitlen i regel komma att förrättas vid stiftsmöte. Den omständigheten, att det av de sakkunniga föreslagna förfarandet vid val av lekmannaledamöter sålunda anknyter till redan förefintliga, på frivillighetens väg framvuxna stiftsrepresentationer, synes mig även vara ägnad att undanröja de betänkligheter, som eljest kunde föranledas därav, att berörda förfarande utmärkes av en viss omständlighet och vidlyftighet.

Beträffande de kvalifikationer, som böra fordras för behörighet att väljas till lekmannaledamot i domkapitel, finner jag det naturligt, att såsom behörighetsvillkor för dylik ledamot uppställes, att han ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet. Att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, uppställa några ytterligare villkor i förevarande hänseende, synes mig däremot icke vara av behovet påkallat.

Vidkommande de sakkunnigas förslag att i stället för den ledamot nied högre teologisk eller humanistisk bildning, som är avsedd att ingå i flertalet domkapitel, skola i domkapitlen i Uppsala och Lund ingå två teologie professorer, finner jag det välbetänkt, att de sakkunniga genom en dylik anordning sökt bevara ett visst samband med de hittillsvarande akademiska kapitlen, och jag finner det även lämpligt, att ifrågavarande två ledamöter utses genom val inom vederbörande teologiska fakultet. Beträffande den tid, sådant val bör avse, kan visserligen göras gällande, att med hänsyn till kontinuiteten i domkapitlets arbete omförmälda ledamöter borde väljas för en något längre period än den tid av två år, de sakkunniga föreslagit. Då emellertid, på sätt de sakkunniga framhållit, det även kan vara önskvärt, att tillfälle beredes fakultetens samtliga medlemmar att i tur och ordning tjänstgöra såsom ledamöter i domkapitlet, och detta knappast låter sig göra, därest ifrågavarande ledamöter skola väljas för någon längre tidsperiod, har jag ansett mig icke böra frångå vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Mot de sakkunnigas förslag örn särskilda föredragande i skolärenden hava från olika utgångspunkter anmärkningar framställts i åtskilliga av yttrandena. Å ena sidan har sålunda i flera yttranden gjorts gällande, att den av de sakkunniga föreslagna anordningen för handläggning av skolärenden icke vore av behovet påkallad, under det att å andra sidan i vissa yttranden hävdats, att de skolärenden, som handlades av domkapitlen, vore av den omfattning och vikt, att den, som närmast hade att företräda sakkunskapen på detta område, borde antingen vara ordinarie ledamot av domkapitlet eller åtminstone inträda såsom ledamot i domkapitlet, då sådana ärenden förekomme till handläggning i kapitlet. Den uppfattningen, att det över huvud icke skulle vara erforderligt att skolärendenas handläggning i domkapitlet ägde rum under medverkan av någon med folkundervisningen särskilt förtrogen person, kan jag icke dela. Fyn reformering av domkapitlen bör, såsom de sakkunniga framhållit, göra dem bättre

62 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 241.

ägnade, än de för närvarande kunna anses vara, att tjäna också som mellaninstanser för folkskoleväsendet. Den av de sakkunniga härutinnan föreslagna anordningen synes mig innebära en lämplig utväg att tillföra domkapitlet erforderlig sakkunskap på folkundervisningens område. Däremot har det icke synts mig vara av behovet påkallat, att någon särskild representant för folkundervisningsväsendet inträder såsom vare sig ordinarie eller extra ledamot i domkapitlet. Frånsett den sakkunskap på folkundervisningens område, som komme att tillföras domkapitlet genom den av de sakkunniga föreslagne föredraganden, torde man för övrigt kunna påräkna en icke obetydlig förtrogenhet med skolärendena även hos såväl de prästerliga ledamöterna som lekmannarepresentanterna i domkapitlet. Vad särskilt beträffar den av lekmännens representanter, vilken skall utses av Kungl. Majit, får jag i detta sammanhang hänvisa till vad jag i det föregående anfört rörande möjligheten av att genom denne ledamot tillföra domkapitlet praktisk lekmannaerfarenhet i skolfrågor. Härtill kommer ytterligare, att, såsom jag redan i mitt förut omnämnda anförande den 31 maj 1934 erinrade, förslag tid efter annan framkommit om folkskoleärendenas överflyttande till särskilda mellaninstanser. Även örn det kan vara ovisst, huruvida eller när sådana kunna komma att inrättas, lärer det vid dylikt förhållande dock vara påkallat, att skolärendenas behandling i de nya domkapitlen så ordnas, att deras överförande till annan myndighet framdeles må kunna ske utan något mera kännbart ingrepp i kapitlens organisation. Jämväl ur denna synpunkt har jag ansett den av de sakkunniga föreslagna anordningen för skolärendenas handläggning vara att föredraga framför det i vissa yttranden framkomna förslaget, att en särskild representant för folkundervisningsväsendet skulle inträda såsom ordinarie eller extra ledamot i domkapitlet.

Under det att de sakkunniga närmast tänkt sig, att statligt eller kommunalt anställda folkskolinspektörer skulle kunna ifrågakomma såsom föredragande i skolärenden, har skolöverstyrelsen framhållit, att det med hänsyn till de statliga folkskolinspektörernas omfattande arbetsuppgifter knappast vore tillrådligt eller möjligt att pålägga de i stiftsstäderna bosatta inspektörerna en så betydande ökning av arbetsbördan som den, det här vore fråga om. Skolöverstyrelsen har i samband härmed även framhållit

vissa andra omständigheter, på grund av vilka överstyrelsen ansåge, att såsom folkundervisningens sakkunnige representant hos domkapitlet i regel icke borde förordnas en tjänstgörande folkskolinspektör. Vad skolöverstyrelsen sålunda framhållit synes mig böra ägnas skäligt beaktande vid meddelande av förordnande att vara föredragande i skolärenden. Huruvida därtill böra förordnas folkskolinspektörer, såsom de sakkunniga närmast tänkt sig, eller lärare vid folkskoleseminarier eller andra med folkundervisningen förtrogna skolmän, torde emellertid böra avgöras med hänsyn tagen till omständigheterna i varje särskilt fall. Innan dylikt förordnande meddelas.

63 Kungl. Mårds proposition Nr 2^1.

torde det även vara ändamålsenligt, att domkapitlet avgiver förslag å lämplig person samt att jämväl skolöverstyrelsen erhåller tillfälle att yttra sig i ärendet. Att i lagen intaga någon särskild föreskrift därom, att förordnande att vara föredragande i skolärenden sålunda bör meddelas efter hörande av domkapitlet och skolöverstyrelsen, har däremot icke synts mig erforderligt.

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag vidare, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att föredragande i skolärenden skall hava anställning i folkundervisningens tjänst, icke bör vara ovillkorlig. Såsom skolöverstyrelsen framhållit, torde nämligen fall kunna komma att inträffa, då den utan gensägelse lämpligaste avgått från tjänst inom folkundervisningen och erhållit anställning vid annan läroanstalt, varjämte det också kan tänkas, att det i något undantagsfall kan uppstå svårigheter att finna fullt acceptabel i folkundervisningens tjänst stående person, medan en vid t. ex. läroverk anställd mycket lämplig förutvarande folkskoleman finnes att tillgå. Möjlighet bör därför beredas att i undantagsfall förordna person, som icke är anställd i folkundervisningens tjänst. För att föredragandena i skolärenden skola vara i besittning av nödig praktisk erfarenhet rörande folkundervisningsväsendet, torde det likväl alltid böra krävas, att de åtminstone någon tid innehaft eller uppehållit befattning i denna undervisnings tjänst. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra förorda sådan jämkning i de sakkunnigas förslag härutinnan, att till föredragande i skolärenden skall förordnas person, som är eller varit anställd i folkundervisningens tjänst.

De arvoden, vilka enligt de sakkunnigas förslag skola utgå till vissa av domkapitlens ledamöter, hava synts mig skäliga och lämpligt avvägda, och har jag icke heller funnit anledning till erinran mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn resekostnads- och traktamentsersättning till ordinarie ledamöter, suppleanter och adjungerade ledamöter. Däremot har jag ansett fog föreligga för det av några domkapitel uttalade önskemålet, att suppleant och adjungerad ledamot måtte för tjänstgöring i ordinarie ledamots ställe tillerkännas, förutom resekostnads- och traktamentsersättning där sådan skall utgå, jämväl arvode med visst belopp. Vad särskilt beträffar suppleant för ordinarie ledamot, torde förhållanden kunna inträffa, som medföra, att suppleanten måste i stor utsträckning inkallas till tjänstgöring, och det måste då framstå såsom obilligt, att han icke skulle få tillgodonjuta något arvode härför. Frågan örn arvode till suppleant och adjungerad ledamot synes mig lämpligen kunna genom föreskrifter i administrativ väg så ordnas, att när suppleant eller adjungerad ledamot tjänstgör i stället för ordinarie ledamot, denne skall vara skyldig att lämna skälig gottgörelse härför samt att, därest frivillig överenskommelse örn dylik gottgörd se ej kunnat träffas, domkapitlet skall hava att bestämma vad av den ordinarie ledamotens arvode skall tillkomma suppleanten eller den adjungerade ledamoten. När suppleant inkallas till tjänstgöring vid uppkommen

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2/tl.

ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter ledamot, som avgått under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, torde det likaledes böra ankomma på domkapitlet att bestämma vad av det för ledamoten avsedda arvodet skall tillkomma suppleanten.

I fråga örn de arvoden, som böra utgå till föredragandena i skolärenden, hava de sakkunniga ansett, att dessa arvoden böra sättas i paritet med ledamöternas arvoden, dock att med hänsyn till de säregna skolförhållandena i Luleå stift och till att å domkapitlet därstädes folie ett avsevärt antal skolärenden av annan beskaffenhet än i andra stift, arvodet där ansetts böra bestämmas till något högre belopp än ledamöternas arvoden, eller till samma belopp som i Uppsala och Lund. Arvodena till föredragandena i skolärenden skulle följaktligen enligt de sakkunnigas förslag komma att utgå med 700 kronor för år i Uppsala, Lunds och Luleå stift, med 300 kronor för år i Visby stift samt med 500 kronor för år i övriga stift. Såsom i ett flertal yttranden anmärkts, torde dessa arvoden få anses vara väl lågt beräknade. Även de sakkunniga själva hava ifrågasatt, om ej arvodena till föredragandena i skolärenden borde bestämmas till något högre belopp, men såsom skäl häremot åberopat, att föredragning av dylika ärenden icke syntes behöva förekomma vid varje domkapitelssammanträde utan kunde inskränkas till en gång i månaden samt att i följd därav arvodena kunde sättas lägre än vad eljest varit möjligt. Då det emellertid torde vara synnerligen tveksamt, huruvida handläggningen av skolärenden verkligen skall kunna begränsas i den omfattning, de sakkunniga sålunda antagit, samt en betydande arbetsbörda i varje fall kommer att åvila föredragandena i dessa ärenden, har jag ansett mig böra förorda en höjning av ifrågavarande arvoden, och det har därvid synts mig lämpligt, att omförmälda arvoden bestämmas till 1,000 kronor för år i Uppsala, Lunds och Luleå stift, 500 kronor för år i Visby stift samt 800 kronor för år i övriga stift.

För bestridande av arvoden till suppleanter för föredragande i skolärenden hava de sakkunniga beräknat ett särskilt anslag av 2,000 kronor för år. Liksom i fråga om domkapitlens ledamöter hava de sakkunniga därvid även med avseende å föredragandena i skolärenden utgått ifrån, att avdrag å arvode icke skulle ifrågakomma för tid, varunder ledighet åtnjutes. Emellertid torde frågan om arvode till suppleant eller annan vikarie för föredragande i skolärenden lämpligen böra ordnas på samma sätt, som jag i det föregående angivit beträffande arvode till suppleant för ledamot och till adjungerad ledamot. Därest sålunda arvode till suppleant eller annan vikarie för föredragande i skolärenden gäldas av dennes arvode, kan följaktligen nyssnämnda anslagspost å 2,000 kronor bortfalla.

De årliga utgifterna för arvoden och annan ersättning till föredragandena i skolärenden och deras suppleanter skulle enligt de sakkunnigas förslag uppgå till 8,400 kronor i arvoden, varav 2,000 kronor i arvoden till suppleanter, och 2,000 kronor i resekostnads- och traktamentsersättningar, eller

65 Kungl. May.ts proposition Nr 2J+1.

tillhopa 10,400 kronor. Efter de jämkningar i de sakkunnigas förslag, jag nu förordat, skulle motsvarande utgifter komma att uppgå till 9,900 kronor i arvoden och 2,000 kronor i resekostnads- och traktamentsersättningar, eller sammanlagt 11,900 kronor, vilket alltså i förhållande till de sakkunnigas förslag innebär en ökning av de beräknade utgifterna med 1,500 kronor för år.

Beträffande frågan om bestridande av de kostnader, som den ifrågasatta omorganisationen av domkapitlen medför, hava de sakkunniga föreslagit, att utgifterna för arvoden och annan ersättning till föredragandena i skoläraidén och deras suppleanter skola gäldas av statsmedel men att de övriga kostnaderna, vilka äro att hänföra till kyrkliga ändamål, skola bestridas av kyrkofonden. Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit har jag icke funnit anledning till erinran.

På sätt förut omnämnts, hava de årliga utgifterna för kyrkofonden i anledning av den föreslagna omorganisationen av domkapitlen av de sakkunniga beräknats till sammanlagt 65,500 kronor. I detta belopp ingår bland annat en post å 1,000 kronor avseende vissa ersättningar, örn vilka förmäles i 23 § i förslaget till lag om domkapitel. Såsom i det följande kommer att närmare beröras, har emellertid nämnda paragraf ansetts böra utgå. Med hänsyn härtill och då någon anledning till erinran mot de sakkunnigas beräkningar i övrigt icke torde föreligga, torde de årliga utgifterna för kyrkofonden i förevarande hänseende böra beräknas till 64,500 kronor.

Enligt cirkuläret den 22 juni 1928 till statskontoret m. fl. myndigheter angående ny stat för domkapitlens expeditioner m. m. skall till stiftssekreterare, som efter av domkapitlet särskilt för varje fall fattat beslut antingen biträder biskopen vid visitationer eller andra förrättningar i orterna eller erhållit förordnande såsom konsistorieombud, utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglemente^ För dylika reseersättningar har i riksstaten för budgetåret 1935/1936 under åttonde huvudtiteln beräknats ett belopp av förslagsvis 2,000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle stiftssekreterarnas resekostnads- och traktamentsersättningar gäldas av kyrkofonden samt berörda anslagspost förty bortfalla. Därest emellertid, på sätt jag förordat, stiftssekreterarna icke komma att ingå såsom ordinarie ledamöter i domkapitlen, synes någon anledning icke föreligga att överflytta deras resekostnads- och traktamentsersättningar till kyrkofonden, varför ifrågavarande anslagspost torde böra bibehållas.

III. Anmärkningar rörande förslaget till lag om domkapitel.

Vid sidan av den stora huvudfrågan örn domkapitlens organisation hava de sakkunniga även haft att taga i övervägande vissa mera speciella spörsmål, bland vilka främst må nämnas frågan örn en reformering i vissa hänseenden av rättegången vid domkapitlen.

Bihang till riksdagens protokoll 1986. 1 sami. Nr 2/fl. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 241 •

Domkapitlen hava av ålder utövat dömande verksamhet. Från att tidigare hava haft en betydande omfattning har denna verksamhet mer och mer begränsats, så att den numera avser allenast vissa ämbetsbrott av präst eller av lärare vid läroverk och seminarier.

Enligt nu gällande lag örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål av den 8 mars 1889 skall världslig rätt upptaga åtal mot präst dels för sådan förbrytelse, som i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskilt nämnd såsom brott av ämbetsman, dels ock för vissa i lagen uppräknade ämbetsförbrytelser, vilka ansetts närmast beröra borgerliga förhållanden. Om övriga ämbetsfel av präst samt prästs förseelser i levernet dömer domkapitlet, så framt icke felet eller förseelsen begåtts av biskop, i vilket fall åtalet skall av hovrätt omedelbart upptagas. Till ledning vid uppdragandet av gränserna mellan den kyrkliga och världsliga domstolens kompetens i fråga om åtal mot präst för ämbetsbrott har tjänat den grundsatsen, att endast ämbetsbrott av uteslutande eller väsentligen kyrklig art, d. v. s. endast fel eller försummelser av präst såsom handhavare av religionsvården, böra hemfalla under den kyrkliga strafflagstiftningen och jurisdiktionen, däremot icke några fel eller försummelser av präst såsom statens ämbetsman, d. v. s. i de prästerskapet åliggande bestyr, som äro av världslig eller övervägande världslig karaktär. Ett fullständigt genomförande av denna grundsats har dock icke varit möjligt. Sålunda hava i ej ringa omfattning till kyrklig domstol hänförts ämbetsbrott, vilka icke äro av kyrklig karaktär. Av kyrklig domstol skola nämligen upptagas åtal för alla fel och försummelser, som kunna begås i prästerskapet åliggande världsliga bestyr, så vida dessa fel och försummelser ej i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning äro uttryckligen och särskilt nämnda såsom brott av ämbetsman och ej heller höra till de i lagen särskilt uppräknade brott, vilka skola dömas av världslig domstol.

De straff, vilka kunna av domkapitlet ådömas, äro enligt ifrågavarande lag varning, suspension och avsättning. Alla förut i kyrkolagen av år 1686 eller andra till kyrkolag hänförliga författningar givna straffbestämmelser för ämbetsbrott av präst äro genom 1889 års lag upphävda.

I fråga om ämbetsbrott av lärare har man alltjämt att tillämpa vissa äldre bestämmelser. I 1686 års kyrkolag uppdrogs åt biskoparna och därmed även domkapitlen att hava uppsikt över gymnasier och skolor. Härutinnan angavs särskilt, att de skulle se på lektorer och skolmästare, med vad flit, åhåga och nytta de förrättade sina ämbeten, avskaffa dem, som vore därtill oskickliga och försumliga, och inga andra därtill befordra än dem de för visso kände och visste vara ungdomen nyttiga. Genom 1687 års rättegångsförordning preciserades domkapitlets domsrätt över såväl präster som skoleståndspersoner närmare så, att det skulle tillkomma domkapitlet att döma över dessa befattningshavares fel i ämbete och leverne.

67 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2Jjl.

Detta stadgande förtydligades sedermera genom vissa bestämmelser i kungl, cirkuläret den 21 augusti 1786 örn vidtagande av några sådana matt och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet, och kungl, cirkuläret den 7 december 1787 rörande de mål, som av konsistorium böra upptagas och avgöras, m. m. Enligt dessa bestämmelser, som ännu äro gällande i vad de avse domkapitlets domsrätt över skoleståndspersoner, tillhör det domkapitlet att upptaga och avgöra mål om dylik befattningshavares fel i ämbete eller leverne, för så vitt felet anses förskylla varning, suspension eller avsättning.

De skoleståndspersoner, örn vilka nu är fråga, utgöras av lärare vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna. Över lärarpersonalen vid folkskolorna utövar domkapitlet ej någon omedelbar domsrätt, men kunna skolråds disciplinära åtgärder gentemot nämnda personal genom besvär dragas under domkapitlets prövning.

Rättegångsordningen vid domkapitlen företer vissa avvikelser från den allmänna rättegångsordningen i brottmål. Den väsentligaste av dessa avvikelser består däri, att domkapitlet äger att på eget initiativ upptaga och avdöma frågor om förbrytelse i ämbetet av dem, som äro underkastade dess domsrätt. Frånsett sådana fall, där åtal väckes av justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, anhängiggöras sålunda frågor örn ämbetsförbrytelse av präst eller lärare icke av allmän åklagare, utan anmälan örn förbrytelsen och därmed förknippade omständigheter göres hos domkapitlet, på det att detsamma må kunna undersöka det anmälda förhållandet, och målet handlägges sedan av domkapitlet utan att någon åklagare däri för talan.

De sakkunniga hava vid utarbetandet av sitt förslag till lag örn domkapitel utgått ifrån att, på sätt i ett tidigare sakkunnigbetänkande föreslagits, domkapitlens domsrätt över de allmänna läroverkens och likställd lärarpersonal komme att upphöra. Däremot hava de sakkunniga icke ifragasatt någon förändring med avseende å den domsrätt över prästerskapet, som för närvarande tillkommer domkapitlen.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande rättegångsordningen vid domkapitlen återfinnas i 21—34 §§ i förslaget till lag om domkapitel. Även enligt dessa bestämmelser skall domkapitlet såsom hittills äga att på eget initiativ upptaga och avdöma fråga örn ansvar å präst och skall — frånsett den åtalsrätt som tillkommer justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen — allmän åklagare icke hava befogenhet att självständigt väcka åtal vid domkapitlet. Emellertid skall domkapitlet äga befogenhet att, da fråga örn ansvar a präst uppkommit, förordna tjänsteman vid domkapitlet eller annan lämplig person att såsom åklagare på eget ansvar föra talan i målet eller ock hos vederbörande överåklagare hemställa örn utförande av sådan talan.

Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga örn rättegången vid domkapitlen har processlagberedningen anfört:

68 Kungl. May.ts proposition Nr 21+1.

Domkapitlens befogenhet att upptaga och avdöma mål om ansvar å präst har sin grund i den uppsikt över underlydande präster, som av ålder tillkommit domkapitlen. Med denna domkapitlens disciplinära myndighet sammanhänger ock att rättegången vid domkapitlen väsentligen är anordnad enligt inkvisitoriska grundsatser. Emellertid omfattar domkapitlens jurisdiktion enligt 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst m. m. ej allenast förseelser, som äro av disciplinär natur, utan även vad som enligt nutida uppfattning är brott i straffrättslig mening. Inom den allmänna straffrättsskipningen har i vårt land alltmera eftersträvats att ersätta den inkvisitoriska rättegången med ett ackusatoriskt förfarande. Med hänsyn härtill torde kunna ifrågasättas, huruvida icke beträffande mål, som mera hava karaktären av egentliga brottmål, också rättegången vid domkapitlen borde i vidsträcktare omfattning än som skett i det föreliggande förslaget anordnas såsom ett ackusatoriskt förfarande, medan i fråga om disciplinmål den inkvisitoriska principen i stort sett bibehölles. En reform i nu antydd riktning skulle förutsätta en omarbetning av nämnda lag, varigenom en uppdelning skedde i disciplinförseelser och egentliga brott. Huruvida en dylik uppdelning i detta sammanhang är möjlig att genomföra undandrager sig beredningens bedömande. Med de utgångspunkter, från vilka förslaget utarbetats, har beredningen i huvudsak intet att erinra mot förslaget.

Departementschefen. Med avseende å rättegångsmålens handläggning i domkapitlen synes det önskvärt, att, såsom processlagberedningen ifrågasatt, beträffande mål, som mera hava karaktären av egentliga brottmål, rättegången vid domkapitlen i vidsträcktare omfattning än som skett i det föreliggande förslaget anordnas såsom ett ackusatoriskt förfarande, medan i fråga om disciplinmål den inkvisitoriska principen i stort sett bibehålies. På sätt beredningen framhållit, skulle dock en reform i sålunda antydd riktning förutsätta en omarbetning av 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst m. m., varigenom en uppdelning skedde i disciplinförseelser och egentliga brott. Med hänsyn härtill och då frågan om en dylik genomgripande omarbetning av 1889 års lag icke kunnat i detta sammanhang upptagas till behandling, har jag ansett riktigast, att den föreslagna lagen om domkapitel begränsas till att avse frågan örn domkapitlens organisation, och i följd härav uteslutit de av de sakkunniga ifrågasatta rättegångsbestämmelserna i 21—34 §§. Jag förutsätter härvid givetvis, att frågan om en reformering av rättegångsordningen vid domkapitlen kommer att bliva föremål för ytterligare utredning och att i samband därmed även frågan örn upphävande av domkapitlens domsrätt över de allmänna läroverkens och likställd lärarpersonal kommer att upptagas till behandling.

Därest den föreslagna lagen om domkapitel, på sätt jag nu förordat, begränsas till att avse frågan örn domkapitlens organisation, torde jämväl 35, 36 samt 38—43 §§ lämpligen böra utgå.

I avseende å de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag örn domkapitel torde i övrigt böra framhållas följande.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 2^1.

2 §.

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. hava omarbetats i enlighet med den ståndpunkt, jag intagit till frågan örn domkapitlens sammansättning, och har denna omarbetning även föranlett viss jämkning i avfattningen av

3 mom.

Vidare har den av de sakkunniga i 1 och 2 mom. införda föreskriften, att lekmannaledamot, som utses genom val, skall vara boende inom stiftet eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, i Stockholm, överförts till 8 § och i samband därmed utsträckts till att gälla såsom allmänt behörighetsvillkor för ledamotskap, som grundar sig på förordnande eller val. I fråga om de ledamöter, vilka skola utses genom förordnande, är jag visserligen av den övertygelsen, att detta behörighetsvillkor skulle komma att tillämpas även utan särskilt lagstadgande, men har jag dock ansett lämpligt, att bestämmelse därom lämnas i den lag, som skall reglera domkapitlens organisation. Yrkande i sådan riktning har också framställts av ett domkapitel med avseende å den föreslagne ledamoten med högre teologisk eller humanistisk bildning.

Liksom de sakkunniga har jag, i motsats till den mening som i några yttranden kommit till uttryck, ansett att den ledamotsplats, vars innehavare skall utses genom val av prästerskapet, bör besättas allenast med präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst. Denna tjänsteställning lärer nämligen i allmänhet kunna anses innefatta större garanti för tillvaron av den mera omfattande erfarenhet rörande speciellt kyrkliga frågor, som denne ledamots maktpåliggande uppgift i kapitlet kräver, liksom den även är ägnad att göra hans ställning där mera fast och självständig.

I 4 mom. hava de sakkunniga infört en bestämmelse av innehåll, att i stift, varest teologisk fakultet finnes, fakultetens samtliga professorer skola vid biskopsval äga säte och stämma i domkapitlet. Angående denna bestämmelse hava de sakkunniga i sitt betänkande anfört:

I egenskap av domkapitelsledamöter äro för närvarande de teologie professorerna i Uppsala berättigade att deltaga i val av ärkebiskop och de teologie professorerna i Lund berättigade att deltaga i val såväl av biskop i Lunds stift som av ärkebiskop. Därest, på sätt de sakkunniga föreslagit, i domkapitlen i universitetsstäderna skulle, förutom domprosten, komma att ingå allenast två teologie professorer, skulle följaktligen berörda rätt att deltaga i biskopsval för flertalet teologie professorer komma att upphöra. Med hänsyn till att blivande innehavare av ärkebiskopsämbetet och biskopsämbetet i Lunds stift icke, såsom hittills varit förhållandet, tillika komma att innehava prokanslersbefattning, komma dessa professorer icke heller att i egenskap av ledamöter av vederbörande akademiska församling vara berättigade att deltaga i biskopsval. Då det emellertid synts de sakkunniga vara av värde, att såsom hittills de teologie professorerna i Uppsala äga deltaga i val av ärkebiskop och de teologie professorerna i Lund i val av biskop i Lunds stift och av ärkebiskop, hava de sakkunniga i 2 §

4 mom. i förslaget till lag örn domkapitel intagit en bestämmelse av inne-

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21+1.

håll, att i stift, varest teologisk fakultet finnes, fakultetens samtliga professorer skola vid biskopsval äga säte och stämma i domkapitlet.

Den av de sakkunniga sålunda föreslagna bestämmelsen har avstyrkts av centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen. Centralstyrelsen har därvid framhållit, att professorer, som vore prästvigda, redan i sin egenskap av präster hade rösträtt vid biskopsval och att det icke syntes kunna ifrågakomma att tillerkänna dessa rätt att vid dylikt val dels såsom präster deltaga i omröstning inför kontraktsprosten och dels såsom kapitelledamöter deltaga i omröstning inom domkapitlet.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett det vara av värde, att såsom hittills de teologie professorerna i Uppsala äga deltaga i val av ärkebiskop och de teologie professorerna i Lund i val av biskop i Lunds stift och av ärkebiskop, och har jag följaktligen ansett den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i 4 mom. böra bibehållas. Då gällande förordning om biskopsval av den 30 maj 1759 förutsätter, att präst, som är ledamot av domkapitel, vid dylikt val skall deltaga i den omröstning, som äger rum inom domkapitlet, och icke i den omröstning, som förrättas av stiftets präster kontraktsvis, innebär ifrågavarande bestämmelse i 4 mom. icke, på sätt centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen gjort gällande, att de teologie professorer, vilka äro prästvigda, skulle vid biskopsval hava dubbel rösträtt.

3 §.

Med avseende å de i 1 mom. intagna bestämmelserna om rätt att deltaga i val av prästerlig domkapitelsledamot har ett domkapitel ifrågasatt lämpligheten av att, på sätt de sakkunniga föreslagit, från dylik rätt utesluta präster, som åtnjuta emeritilön, samt andra präster, vilka uppnått sextiofem års ålder och ej innehava prästerlig tjänst. Då emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, vägande skäl synas tala för att bestämmanderätten vid tillsättandet av prästernas representant i princip förbehålles det i tjänst varande prästerskapet, har jag ansett mig icke böra frångå vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. En mindre formell jämkning har dock vidtagits i förevarande moment.

I 7 mom. hava de sakkunniga infört en bestämmelse av innehåll, att i protokoll över val av prästerlig ledamot skall angivas, vilka röstberättigade vid valtillfället personligen avlämnat sina valsedlar och från vilka sådana blivit insända. Beträffande denna bestämmelse har ett domkapitel hemställt, att den måtte omarbetas i sådan riktning, att den bleve tillämplig allenast vid val, som ägde rum kontraktsvis, enär det vore alltför omständligt och tidsödande att vid val, som förrättades å prästmöte, i protokollet anteckna samtliga personligen röstandes namn. Då emellertid ifrågavarande föreskrift synts mig böra iakttagas även vid val, som äger rum å prästmöte, har jag icke låtit densamma undergå någon förändring i angivna syfte.

71 Kungl. Mårts proposition Nr 2^1.

4 §.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ligga i sakens natur, att de, som utses till ombud för val av lekmannaledamot, själva böra vara lekmän. Däremot har jag icke kunnat biträda de sakkunnigas förslag, att dessa ombud även skola vara behöriga att väljas till ledamöter i kyrkoråd. En dylik föreskrift skulle nämligen, såsom i några yttranden anmärkts, till följd av vissa bestämmelser i lagen örn församlingsstyrelse komma att medföra, att åtskilliga personer, vilka på grund av sin tjänst icke äro valbara till ledamöter i kyrkoråd, icke heller skulle vara behöriga att utses till ombud för val av lekmannaledamot i domkapitel. Så skulle t. ex. komma att bliva förhållandet med organister och klockare ävensom folkskollärare, vilkas lärarbefattning förenats med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor. 3 mom. har i anledning härav omarbetats, och har jag därvid, i anslutning till vad som gäller i fråga örn elektorer för val av kyrkomötesombud, ansett det lämpligen böra föreskrivas, att till ombud för val av lekmannaledamot i domkapitel skola utses lekmän, som äro röstberättigade å kyrkostämma inom pastoratet eller, där ombud skall utses gemensamt för två eller flera pastorat, inom något av dem.

5 §.

I 5 § har en jämkning vidtagits i de sakkunnigas förslag, betingad därav att universitetsstatuterna reglera frågor örn val, som förrättas av teologisk fakultet, och några specialbestämmelser angående nu ifrågavarande val icke torde erfordras.

7 §.

Enligt de föreslagna bestämmelserna i 1 mom. skola besvär över val av domkapitelsledamöter anföras hos Kungl. Majit, vare sig fråga är om val av prästerskapets eller lekmännens representant eller örn val av de teologiska fakulteternas representanter i domkapitlen i Uppsala och Lund. Med avseende å dessa bestämmelser har teologiska fakulteten i Uppsala anmärkt, att besvär över val av sistnämnda slag borde, i enlighet med vad som eljest gällde i fråga örn klagan över fakultetsbeslut, anföras hos kanslern för rikets universitet. Denna anmärkning synes böra beaktas.

B §.

I denna paragraf hava de sakkunniga infört en bestämmelse av innebörd, bland annat, att den, som är dömd till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller viss annan straffpåföljd, ej må vara ledamot eller suppleant i domkapitel. Då emellertid enligt ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen, över vilket förslag Kungl. Majit den 31 januari 1936 beslutat inhämta lagrådets yttrande,

72 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 2JfL

berörda påföljder äro avsedda att avskaffas, har ifrågavarande bestämmelse uteslutits.

I övrigt hänvisar jag med avseende å förevarande paragraf till vad i det föregående anförts vid 2 §.

9 §.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga infört en bestämmelse av innehåll, att befattning såsom förordnad eller vald ledamot eller suppleant icke må innehavas av den, som uppnått sextiofem års ålder. Angående denna bestämmelse hava de sakkunniga i sitt betänkande anfört:

Då universitetens och läroverkens lärare äro skyldiga att med pension avgå från sin tjänst vid sextiofem års ålder, komma de flesta av de nuvarande domkapitelsledamöterna att vid denna ålder även frånträda ledamotskapet i domkapitlet. I anslutning härtill hava de sakkunniga jämväl ansett, att berörda ålder lämpligen bör bestämmas såsom maximiålder för sådant ledamotskap i de nya kapitlen, som grundar sig på förordnande eller val.

Mot ifrågavarande bestämmelse hava anmärkningar framställts i några av yttrandena. Sålunda har ett domkapitel hemställt, att bestämmelsen måtte utgå, enär en så låg avgångsålder, som de sakkunniga föreslagit, kunde befaras medföra alltför täta ombyten av domkapitelsledamöter, vilket måste inverka menligt på domkapitelsarbetet. Ett annat domkapitel har under åberopande av enahanda skäl föreslagit en avgångsålder av sjuttio år. Å andra sidan har i ett yttrande uttalats tvekan, huruvida icke den av de sakkunniga föreslagna åldersgränsen vore väl hög med hänsyn till den uppgift att vara aktiva organ inom det kyrkliga livet, vilken borde tillkomma de nya domkapitlen.

I likhet med de sakkunniga anser jag en ålder av sextiofem år lämpligen böra bestämmas såsom maximiålder för sådant ledamotskap, som grundar sig på förordnande eller val. Emellertid synes mig undantag från denna regel böra kunna av Kungl. Majit medgivas i sådana fall, då ledamot under tiden för sitt uppdrag uppnått nämnda ålder. I dylika fall synes mig nämligen möjlighet böra hållas öppen för att ledamotskapet må kunna fortbestå till den bestämda funktionstidens utgång. En sådan anordning torde ur flera synpunkter vara lämplig. Sålunda torde det understundom kunna vara önskligt, att den insikt och erfarenhet, som ledamot under kanske mångårig tjänstgöring i domkapitlet förvärvat rörande dess verksamhet, ytterligare någon tid komma domkapitlet till godo. Vidare möjliggöres genom en dylik anordning att i de fall, då ledamoten utsetts genom val, undvika fyllnadsval med därmed förenade kostnader och besvär. I enlighet med vad nu anförts har i förevarande paragraf tillagts en föreskrift av innehåll, att ledamot eller suppleant, som under tiden för sitt uppdrag uppnått sextiofem års ålder, må, där Kungl. Majit det medgiver, bibehålla uppdraget intill utgången av nämnda tid.

73 Kungl. Mårds 'proposition Nr 2^1.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § i de sakkunnigas förslag.

Ett domkapitel har hemställt, att i förevarande paragraf måtte intagas en bestämmelse av innebörd, att vid biskopsledighet eller ledighet i domprostämbetet eller vid förfall för biskop eller domprost adjunktion av prästerlig ledamot skall äga rum, enär eljest proportionen mellan prästerliga ledamöter och lekmannaledamöter komme att i dylika fall förskjutas. Ett upprätthållande av berörda proportion i dessa fall har dock icke synts mig vara av den vikt, att någon särskild bestämmelse i angivna syfte kan anses vara av behovet påkallad.

Liksom de sakkunniga har jag, i motsats till den mening varåt en myndighet givit uttryck, ansett att i de fall, då adjunktion må äga rum, det icke bör såsom för närvarande tillkomma biskopen utan domkapitlet att meddela beslut därom.

I 2 morn. hava vissa formella jämkningar vidtagits.

I 4 mom. hava de sakkunniga infört en bestämmelse av innehåll, att i stift, varest teologisk fakultet finnes, domkapitlet skall hava befogenhet att, när anledning därtill förekommer, förordna de till fakulteten hörande professorer, vilka icke äro ledamöter av domkapitlet, att i egenskap av adjungerade ledamöter deltaga i visst ärendes behandling. Denna bestämmelse har av de sakkunniga motiverats därmed, att domkapitlen i universitetsstäderna syntes böra hava möjlighet att vid behandling av frågor, för vilkas bedömande krävdes en mera allsidig teologisk sakkunskap, påkalla medverkan av samtliga fakultetsledamöterna. Då det emellertid synts mig lämpligare, att i dylika frågor yttrande inhämtas av fakulteten, där så kan befinnas erforderligt, har jag, på sätt jämväl yrkats av ett domkapitel, ansett 4 mom. böra utgå.

11 §.

I denna paragraf, vilken i de sakkunnigas förslag betecknats såsom 12 §, hava de sakkunniga infört dels en bestämmelse därom, att ledamöter och suppleanter i domkapitel åtnjuta ersättning av kyrkofonden i den omfattning Konungen bestämmer, och dels ett stadgande av innehåll, att av kyrkofonden därjämte må i den omfattning Konungen medgiver bestridas sådana med domkapitlens verksamhet förbundna utgifter, för vilkas gäldande allmänna medel icke äro tillgängliga.

Frånsett det mindre lämpliga i att använda uttrycket allmänna medel såsom beteckning för statsmedel i motsats till kyrkofondsmedel, vilka sistnämnda otvivelaktigt också äro att anse såsom allmänna medel, torde det böra bestämt angivas, att, såsom framgår av 5 § 2 mom. och 27 § 5 mom. i de sakkunnigas förslag till instruktion för domkapitlen, med de utgifter, om vilka här är fråga, avses ersättningar till särskilt anlitade sakkunniga och utredningsmän. Med hänsyn till att lagen örn kyrkofond icke är av

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2J+1.

kyrkolags natur torde det vidare vara mindre lämpligt att i lagen om domkapitel, vilken är att hänföra till kyrkolag, meddela bestämmelser om dispositionen av kyrkofondens medel. I förevarande paragraf har därför synts mig allenast böra angivas, att ledamöter och suppleanter i domkapitel ävensom av domkapitel för visst ärende förordnad särskild sakkunnig eller utredningsman åtnjuta ersättning av allmänna medel på sätt särskilt stadgas.

Genom bestämmelsen att av domkapitel förordnad sakkunnig skall åtnjuta ersättning av allmänna medel avses ej att göra ändring i vad som i lagen den 7 juni 1934 örn bevisning genom sakkunnig finnes stadgat om ersättning till sakkunnig som anlitas i rättegångsmål. En särskild erinran härom har ansetts böra införas i lagtexten.

Det av de sakkunniga utarbetade särskilda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 örn kyrkofond har upptagits till behandling i samband med vissa andra i nämnda lag ifrågasatta ändringar, huvudsakligen föranledda av förslag, som jag har för avsikt att senare denna dag anmäla, rörande ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel. I 6 § lagen om kyrkofond har därvid, såvitt nu är i fråga, införts en bestämmelse av innehåll, att av kyrkofonden skola utgöras anslag, som av Konungen och riksdagen beviljas för bestridande av ersättningar, som avses i 11 § lagen om domkapitel. Att de anslag, som erfordras för bestridande av ifrågavarande ersättningar, prövas av riksdagen, har synts mig vara av behovet påkallat med hänsyn till att övriga utgifter för domkapitlens verksamhet gäldas av statsmedel och följaktligen prövas av riksdagen.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i de sakkunnigas förslag.

Av skäl, som i det föregående angivits, har jag ansett, att stiftssekreteraren bör hava säte och stämma i domkapitlet vid handläggning av egentliga rättegångsmål men att han däremot icke bör ingå såsom ordinarie ledamot i kapitlet; så bör även vara förhållandet med avseende å sekreteraren vid Stockholms domkapitel.

Förevarande paragraf har i enlighet härmed omredigerats.

13 §.

Två av de sakkunniga, herrar Hallén och Svedberg, hava i avgiven reservation föreslagit, att i denna paragraf skulle införas vissa bestämmelser örn biskopens episkopala ämbetsåligganden. Dylika bestämmelser förekommo ock i kommittébetänkandena av 1906 och 1918, vilka båda innehöllo förslag till lagstiftning icke blott örn domkapitlen och deras verksamhet utan om stiftsstyrelsen i dess helhet. Emellertid är att märka, att stiftsstyrelsen numera utövas icke blott av biskopen och domkapitlet utan även av stiftsnämnden. I en lagstiftning, som hade till syfte att reglera stiftsstyrelsen i

75 Kungl. May.ts proposition Nr 241.

dess helhet, bleve det därför numera nödvändigt att närmare ingå jämväl på den del av stiftsstyrelsen, som för närvarande utövas av stiftsnämnden. Förhållandet mellan domkapitel och stiftsnämnd är utan tvivel en fråga, som ännu icke fått sin slutgiltiga lösning och som därför också förr eller senare torde böra upptagas till närmare övervägande. Med hänsyn till den korta tid, under vilken stiftsnämnderna varit i verksamhet, lärer det dock vara mindre lämpligt att redan nu upptaga denna fråga till en mera ingående behandling, utan torde de nuvarande bestämmelserna om stiftsnämnderna och deras uppgifter böra tillsvidare lämnas orubbade. Då sålunda den lagstiftning, varom nu är fråga, i allt fall icke synes böra utsträckas till att omfatta jämväl området för stiftsnämndernas verksamhet, har jag i likhet med de sakkunnigas majoritet ansett lämpligast, att densamma begränsas till att avse allenast domkapitlen och deras verksamhet, och har jag i följd härav ansett mig icke böra biträda reservanternas ifrågavarande förslag.

Vad beträffar reservanternas i det föregående omnämnda yrkande, att prästexamen måtte avskaffas, torde detta yrkande innefatta ett ämne, som icke bör upptagas till behandling i detta sammanhang.

15 §.

Med avseende å denna paragraf hänvisar jag till vad jag i det föregående anfört rörande skolärendenas handläggning i domkapitlen.

17 §.

Då ärkebiskopen är preses såväl i domkapitlet i Uppsala som i Stockholms domkapitel, torde det vara mindre lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, meddela en generell föreskrift därom, att domkapitel skall sammanträda å viss veckodag. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att domkapitel i regel skall sammanträda varannan onsdag, har därför ersatts med en föreskrift, att domkapitel i regel skall sammanträda en gång varannan vecka.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga vidare intagit en bestämmelse av innehåll, att för domkapitel i stift erforderliga lokaler skola, så långt det kan ske, tillhandahållas i domkyrkan tillhörig egendom eller bekostas av domkyrkans medel och att jämväl erforderliga inventarier samt uppvärmning, belysning och städning så långt möjligt skola bekostas av domkyrkans medel. Denna bestämmelse, som motsvarar den i 3 § i 1687 års förordning förekommande bestämmelsen, att domkapitlet skall sammanträda »uti ett bekvämt rum, som i domkyrkan eller något dess hus med allt nödvändigt behör därtill beredas skall», har föranletts därav, att enligt de sakkunnigas förslag sistnämnda stadgande i 1687 års förordning genom den nya lagen skulle komma att upphävas. Därest den föreslagna lagen örn domkapitel begränsas till att avse frågan örn domkapitlens orga-

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 241.

nisation, kommer emellertid berörda stadgande i 1687 års förordning att kvarstå. Med hänsyn härtill har ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna bestämmelse i 17 § uteslutits.

19 §.

De beträffande ledamot meddelade jävsbestämmelserna hava ansetts böra gälla för stiftssekreteraren och sekreteraren vid Stockholms domkapitel icke blott då de vid handläggning av rättegångsmål tjänstgöra såsom ledamöter utan även när de allenast är o föredragande.

20 §.

Den ed, som för närvarande är föreskriven för medlem av domkapitel, är till sin lydelse bestämd genom kungl, kungörelse den 25 oktober 1878. I motsats till de sakkunniga har jag icke ansett nödigt, att edsformuläret intages i förevarande lag, varför detsamma uteslutits.

21 §.

I denna paragraf, vilken i de sakkunnigas förslag betecknats såsom 37 §, har införts ett tillägg av innebörd, att åtal mot stiftssekreterare och sekreteraren vid Stockholms domkapitel för förbrytelse i tjänsten skall upptagas i samma ordning som åtal mot domkapitelsledamot.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 44 § i de sakkunnigas förslag.

23 §.

I denna paragraf, vilken i de sakkunnigas förslag betecknats såsom 45 §, har en mindre formell jämkning vidtagits.

Ifrågavarande lag torde böra träda i kraft den 1 januari 1937.

Därest lagens räckvidd begränsas på sätt jag i det föregående angivit, kommer lagens ikraftträdande att föranleda upphävande allenast av vissa bestämmelser i 1687 års förordning rörande rättegång i domkapitlen samt lagen den 4 mars 1927 med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium ävensom av ytterligare vissa författningar, vilka sistnämnda dock icke torde vara av den betydenhet, att de behöva i slutbestämmelserna uttryckligen omnämnas. Däremot komma följande i de sakkunnigas förslag omnämnda lagrum, nämligen 1 § cirkulärbrevet den 21 augusti 1786, cirkulärbreven den 7 december 1787 och den 2 november 1791 samt förordningen den 29 juli 1812, att fortfarande äga giltighet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över omförmälda förslag till lag om domkapitel av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

77 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21+1.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifall.

Ur protokollet: Lars Tunberg.

Kungl. Mårds -proposition Nr 2/+1.

79 Bilaga.

Förslag

till

Lag

om domkapitel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I varje stift, så ock i Stockholms stad, skall finnas ett domkapitel.

2 §.

1 mom. Domkapitel i stift består av följande ledamöter, nämligen:

biskopen såsom preses;

domprosten eller, där domprost ej finnes, en av Konungen för sex år i sänder bland stiftets kyrkoherdar förordnad ledamot såsom vice preses;

en av stiftets präster vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i stiftet;

en av ombud för pastoraten i stiftet vald lekman, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet;

en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad, i allmänna värv förfaren lekman;

ävensom, i stift varest teologisk fakultet finnes, två av fakulteten inom denna valda professorer;

samt, i övriga stift, en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot, som genom avlagda kunskapsprov, utgivna skrifter eller annorledes ådagalagt lärdom i teologiska ämnen, dock att till sådan ledamot jämväl må kunna förordnas den, som på sätt nyss angivits ådagalagt lärdom i humanistiska ämnen.

2 mom. Stockholms domkapitel, vari ärkebiskopen, när han är tillstädes, är preses, består i övrigt av följande ledamöter, nämligen:

pastor primarius såsom ordinarie preses;

en av Konungen för sex år i sänder bland kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna förordnad ledamot såsom vice preses;

en av stadens präster vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i staden;

80 Kungl. Marits proposition Nr 241.

en av ombud för de underlydande församlingarna vald lekman, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet;

en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad, i allmänna värv förfaren lekman; samt

en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot, som på sätt i 1 mom. sägs ådagalagt lärdom i teologiska eller humanistiska ämnen.

3 mom. För envar av de ledamöter, som förordnas av Konungen efter förslag av domkapitlet eller tillsättas genom val, utses tillika en suppleant. Beträffande ordningen för suppleanternas tillsättande samt behörighet att vara suppleant gäde vad i denna lag är stadgat i fråga örn motsvarande ledamöter.

4 morn. I stift, varest teologisk fakultet finnes, äga vid biskopsval fakultetens samtliga professorer säte och stämma i domkapitlet.

5 mom. I Stockholm äga vid ärkebiskopsval stadens samtliga kyrkoherdar säte och stämma i domkapitlet.

3 §.

1 mom. Rätt att deltaga i val av prästerlig ledamot och av suppleant för sådan tillkommer envar inom stiftet eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, i Stockholm kyrkoskriven prästman, som är behörig till prästämbetets utövning, dock ej prästman som åtnjuter emeritilön, ej heller annan prästman som icke innehar prästerlig tjänst, såframt han uppnått sextiofem års ålder.

2 mom. Val av prästerlig ledamot av domkapitel i stift och av suppleant för sådan äger rum å prästmöte inför biskopen såsom valförrättare. Valet avser tiden från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett, till och med utgången av det år, då prästmöte åter hålles. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, och återstår därav mer än sex månader, anställes fyllnadsval för den återstående tiden. Där fyllnadsval icke kan utan oskälig tidsutdräkt anstå till närmast infallande prästmöte, äger sådant val rum kontraktsvis, därvid prostarna, var inom sitt kontrakt, äro valförrättare.

3 mom. Val av prästerlig ledamot av Stockholms domkapitel och av suppleant för sådan skall, där det ej förrättas inför ärkebiskopen, äga rum inför pastor primarius eller, om pastor primarius har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare. Valet gäller för sex år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, och återstår därav mer än sex månader, anställes ofördröjligen fyllnadsval för den återstående tiden.

4 morn. Örn tid och ställe för val, som avses i 2 eller 3 morn., utfärdar domkapitlet kungörelse, som tillstädes i stift kontraktsprostarna och i

81 Kungl. Marits 'proposition Nr 2J, 1.

Stockholm kyrkoherdarna, vilka hava att, de förra var inom sitt kontrakt och de senare var inom sin församling, i god tid före valet bringa kungörelsen till de röstberättigades kännedom.

5 mom. Valet sker med slutna sedlar. Valets utgång bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Mellan lika rösttal skiljer lotten.

6 mom. Den, som finner sig hindrad att personligen tillstädeskomma vid valet, äger att till valförrättaren insända sin valsedel i förseglat omslag, försett med egenhändigt undertecknad påskrift om innehållet, därvid iakttages, att valsedel för val av ledamot och valsedel för val av suppleant icke må inneslutas i samma omslag. Sålunda insända omslag skola vid valförrättningen öppnas, därvid valsedlarna, utan att då läsas, uttagas och läggas till de vid valtillfället avlämnade. Sedan alla valsedlarna sammanblandats, upptagas de en efter annan och verkställes sammanräkning.

7 morn. Över valet föres protokoll. I protokollet angives, vilka röstberättigade vid valtillfället personligen avlämnat sina valsedlar och från vilka sådana blivit insända. Protokollet justeras samt underskrives av valförrättaren och minst två röstberättigade. Det översändes därefter ofördröjligen till domkapitlet.

8 mom. Där valet förrättas kontraktsvis, verkställer domkapitlet å dag, som i kungörelsen om valet blivit utsatt, sammanräkning av rösterna från de särskilda kontrakten samt tillkännagiver genom anslag, huru valet utfallit. Förrättas valet å prästmöte eller enligt bestämmelserna i 3 morn., tillkännagiver valförrättaren efter verkställd röstsammanräkning, huru valet utfallit.

4 §.

/ morn. Ledamot och suppleant, som utses av ombud för pastoraten, väljas för sex år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, och återstår därav mer än sex månader, anställes fyllnadsval för den återstående tiden. Med anställande av fyllnadsval må likväl, där domkapitlet finner uppskov icke medföra avsevärd olägenhet, kunna anstå under en tid av högst två år.

3 mom. Ombud för val av ledamot och suppleant, som avses i 1 morn., utses av pastoratens kyrkoråd sålunda, att för pastorat med mindre folkmängd än 10,000 utses ett ombud, för pastorat, vars folkmängd utgör minst

10,000 men ej uppgår till 15,000, utses två ombud samt för pastorat, vars folkmängd utgör minst 15,000, utses tre ombud; dock äger domkapitlet förordna, att för två eller flera pastorat, vilka vart för sig hava mindre folkmängd än 3,000 och tillsammans ej större folkmängd än 5,000, skall utses ett gemensamt ombud. För varje ombud utses tillika en ersättare.

3 morn. Till ombud och ersättare för ombud skola utses lekmän, som liro röstberättigade å kyrkostämma inom pastoratet eller, där de skola utses gemensamt för två eller flera pastorat, inom något av dem.

Bihang till riksdagens protokoll 1986. 1 sami. Nr 2/f 1 . (i

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

i morn. Ombud och ersättare för ombud äga att för resa, som påkallas av uppdraget, av pastoratet åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Där ombud och ersättare utsetts gemensamt för två eller flera pastorat, gäldas ersättning, som nu är sagd, till lika delar av de särskilda pastoraten.

5 mom. Val, som ankommer på ombud för pastoraten, skall i stift äga rum inför biskopen eller, om biskopen har förfall eller biskopsämbetet är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare. I Stockholm skall valet, där det icke förrättas inför ärkebiskopen, äga rum inför pastor primarius eller, om pastor primarius har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare.

6 mom. Domkapitlet bestämmer tid och ställe för val, som avses i 5 morn., samt underrättar därom kyrkoråden med anmaning tillika att i god tid före valet utse ombud och ersättare för ombud på sätt i 2 mom. sägs. Där ombud och ersättare skola utses av kyrkoråden i två eller flera pastorat gemensamt, bestämmer domkapitlet jämväl platsen för kyrkorådens gemensamma sammanträde samt förordnar någon av kyrkorådsordförandena att därvid föra ordet.

7 mom. Valet skall, där omröstning begäres, ske med slutna sedlar. Valets utgång bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Mellan lika rösttal skiljer lotten.

8 mom. Vid valet föres protokoll av en av domkapitlet förordnad valnotarie. Protokollet justeras samt underskrives av valförrättaren, valnotarien och minst två av ombuden. Det översändes därefter till domkapitlet.

5 §.

Val av ledamöter och suppleanter, som ankommer på teologisk fakultet, gäller för två år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, anställes ofördröjligen fyllnadsval för den återstående tiden. Protokoll över förrättat val skall tillställas domkapitlet.

6 §.

Valsedlar, som avgivits vid val av ledamöter och suppleanter i domkapitel, skola, efter det sammanräkning ägt rum, av valförrättaren inläggas under försegling samt förvaras till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse av besvär, dessa blivit avgjorda.

7 §.

1 mom. Över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel må anföras besvär, vilka, ställda till Konungen, skola sist före klockan tolv å tjugonde dagen efter valets avslutande ingivas till domkapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och

83 Kungl. Maj:ts proposition Nr 241.

övriga valhandlingar, i den män de ej äro för domkapitlet tillgängliga, har att med eget yttrande till Konungen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet. Om besvär över val, som förrättats av teologisk fakultet, gäde dock vad särskilt är stadgat.

2 mom. Över beslut av kyrkoråd i fråga örn utseende av ombud och ersättare för ombud vid val av ledamot och suppleant i domkapitel må klagan ej föras annorledes än i sammanhang med klagan över sistnämnda val.

8 §.

Till ledamot eller suppleant i domkapitel må allenast den förordnas eller väljas, som är svensk medborgare, tillhör svenska kyrkan, uppnått tjugufem års ålder och är boende inom stiftet eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, i Stockholm. Ej må den vara ledamot eller suppleant, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd.

9 §.

Uppdrag såsom förordnad eller vald ledamot eller suppleant i domkapitel må ej innehavas av den, som uppnått sextiofem års ålder. Ledamot eller suppleant, som under tiden för sitt uppdrag uppnått sådan ålder, må likväl, där Konungen det medgiver, bibehålla uppdraget intill utgången av nämnda tid.

10 §.

1 mom. Inträffar förfall för såväl preses som vice preses i domkapitel, föres ordet i domkapitlet av den bland de tillstädesvarande, som längsta tiden varit ledamot i domkapitlet, eller, om med hänsyn till lika tjänstålder två eller flera därvid kunna ifrågakomma, den av dem, som är till levnadsåren äldst.

2 uwm. Suppleant för ledamot inkallas till tjänstgöring i den män det erfordras till följd av hinder för ledamoten. Avgår ledamoten före utgången av den för honom gällande tjänstgöringstiden, uppehälles ledamotsbefattningen av suppleanten till dess annan ledamot blivit utsedd.

3 mom. Därest i anseende till förfall eller uppkommen ledighet domkapitel finner nödigt att för viss tid eller för visst ärende erhålla biträde av adjungerad ledamot, äger domkapitlet att därtill förordna person, som är behörig att väljas till ledamot i domkapitlet.

11 §.

Ledamöter och suppleanter i domkapitel ävensom av domkapitel för visst ärende förordnad särskild sakkunnig eller utredningsman åtnjuta ersättning av allmänna medel på sätt särskilt stadgas, dock att sakkunnig sorn anlitas i rättegångsmål åtnjuter ersättning i enlighet med vad därom är föreskrivet.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

12 §.

1 mom. Vid domkapitel i stift skall vara anställd en stiftssekreterare. Denne tillsättes av Konungen.

Stiftssekreteraren, som skall vara lagkunnig, äger vid handläggning av rättegångsmål säte och stämma i domkapitlet.

2 mom. Vid Stockholms domkapitel skall vara anställd en sekreterare. Denne tillsättes av Konungen.

Vad i 1 mom. andra stycket sägs örn stiftssekreterare skall äga motsvarande tillämpning beträffande sekreteraren vid Stockholms domkapitel.

13 §.

1 mom. Domkapitel i stift åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden samt verksamt beflita sig örn det kyrkliga livets vård och förkovran. Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Domkapitlet tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig ordning iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning och leverne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med avseende å stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller eljest är stadgat ankomma på domkapitlet.

2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat om domkapitel i stift skall äga motsvarande tillämpning beträffande Stockholms domkapitel.

8 mom. Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.

14 §.

1 mom. Har biskopen förfall eller är biskopsämbetet ledigt, tillkommer det stiftets domkapitel att för prästvigning anlita biskop i annat stift, att bestämma örn uppehållande av tjänst, varå biskop äger meddela förordnande, ävensom att, där ärendet icke tål uppskov, förordna om sådan på biskop ankommande förrättning, som biskopen må verkställa genom annan.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas örn befogenhet för domkapitel i stift att förordna örn sådan på biskop ankommande förrättning, som biskopen må verkställa genom annan, skall äga motsvarande tillämpning med avseende å Stockholms domkapitel, för den händelse ärkebiskopen har förfall eller dennes ämbete är ledigt.

15 §.

1 mom. Ärenden angående folkundervisningsväsendet, vilka ankomma på handläggning av domkapitel i stift, skola, där de ej handläggas på sätt i 16 § sägs, inför domkapitlet föredragas av en av Konungen därtill för sex

85 Kungl. Mårts proposition Nr 2^1.

år i sänder förordnad person, som innehar eller innehaft anställning i folkundervisningens tjänst.

För denne föredragande förordnar Konungen därjämte för samma tid en suppleant, vilken skall innehava eller hava innehaft sådan anställning, som nyss är sagd.

2 mom. Föredragande och suppleant, som avses i 1 morn., åtnjuta ersättning av allmänna medel på sätt särskilt stadgas.

16 §.

1 mom. Biskopen med stiftssekreteraren såsom föredragande eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, pastor primarius med sekreteraren såsom föredragande äger att på domkapitlets vägnar fullgöra sådana till domkapitlets befattning hörande åligganden, vilka avse ringare ärenden eller ärenden, som kräva särskild skyndsamhet och ej äro av den betydenhet, att de ändock böra anses påkalla handläggning i domkapitlet; skolande ärende, som handlagts i nu angiven ordning, anmälas vid domkapitlets nästföljande sammanträde.

2 mom. Har biskopen förfall eller är biskopsämbetet ledigt eller inträffar förfall för pastor primarius eller ledighet i dennes ämbete, äger vice preses eller, vid hinder jämväl för honom, den, som i hans ställe för ordet i domkapitlet, fullgöra vad enligt 1 mom. ankommer på biskopen eller pastor primarius.

17 §.

Domkapitel sammanträder i regel en gång varannan vecka så ock dessemellan, när ärendena det påkalla.

18 §.

För beslutförhet i domkapitel erfordras, att minst fem ledamöter äro tillstädes; dock vare domkapitel jämväl behörigt att fatta beslut, då allenast fyra ledamöter äro närvarande, därest alla äro örn slutet ense.

Uppkomma vid omröstning i domkapitel olika meningar, skall vad allmänna lagen stadgar angående omröstning till dom lända till efterrättelse.

19 §.

Vad i allmän lag eller författning sägs örn jäv mot domare gälle även i fråga om ledamot i domkapitel så ock beträffande stiftssekreterare, sekreteraren vid Stockholms domkapitel samt föredragande, som avses i 15 §.

20 §.

Innan någon första gången tager plats i domkapitel, skall han avlägga den ed, som för medlem av domkapitel är föreskriven.

21 §.

I fråga om rätt domstol för upptagande av åtal mot ledamot i domkapitel, vilken ej är präst, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begär,

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

galle vad i motsvarande avseende är stadgat för präst, som är ledamot i domkapitel.

Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare, sekreteraren vid Stockholms domkapitel samt föredragande, som avses i 15 §, för förbrytelse i tjänsten.

22 §.

Närmare föreskrifter rörande domkapitlens verksamhet meddelas av Konungen i särskild instruktion.

23 §.

Om hovkonsistoriets sammansättning och befogenhet gäde vad särskilt är stadgat; skolande i övrigt vad i denna lag stadgas om domkapitel i tilllämpliga delar lända till efterrättelse jämväl beträffande hovkonsistoriet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Genom denna lag upphävas:

förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, i vad den strider mot bestämmelserna i denna lag;

lagen den 4 mars 1927 (nr 27) med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i denna lag.

Det åligger domkapitlen och Stockholms stads konsistorium att i god tid före denna lags ikraftträdande föranstalta örn erforderliga val av domkapitelsledamöter och suppleanter.

Kan, då val av prästerlig ledamot av domkapitel i stift och av suppleant för sådan första gången skall äga rum, valet icke förrättas å prästmöte, skall det förrättas kontraktsvis samt avse tiden från och med den dag denna lag trätt i kraft till och med utgången av det år, då närmast infallande prästmöte hålles.

I stift, varest teologisk fakultet finnes, skola av de domkapitelsledamöter och suppleanter, som väljas av fakulteten, en ledamot och en suppleant första gången utses för en tid av tre år, räknad från och med den dag denna lag trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 241.

87 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 april 1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg, justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 21 februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om domkapitel.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Sven Nyström.

Lagrådet fann förslaget föranleda följande uttalanden.

2 §.

Paragrafen avhandlar domkapitels sammansättning såväl vid ärendenas handläggning i allmänhet som ock — 4 och 5 mom. — vid behandlingen av vissa särskilt angivna slag av ärenden. Enligt den uppställning förslaget sålunda har utgör denna paragraf tillsammans med 18 § första stycket, vilket anger huru många ledamöter böra närvara för att beslutförhet skall vara för handen, själva grundvalen för bedömande huruvida ett visst ärende handlagts av ett i laga ordning sammansatt domkapitel. Härav följer att på förevarande paragraf måste ställas det anspråket att den upptager samtliga fall då domkapitel skall hava en sammansättning som avviker från den vanliga. I ett hänseende kan detta anspråk icke anses uppfyllt. Av 12 §, jämförd med departementschefens uttalanden i anslutning till densamma, framgår att stiftssekreteraren vid handläggning av rättegångsmål skall hava — i lagtexten mindre egentligt uttryckt med »äger» — säte och stämma i domkapitlet och att följaktligen ett rättegångsmål, örn detta icke iakttagits, ej kan anses rätteligen handlagt. Ett stadgande beträffande denna särskilda sammansättning vid rättegångsmålens handläggning synes böra meddelas i förevarande paragraf.

Att, såsom åsyftat är, de teologie professorerna i Lund skola vara berättigade att deltaga i val ej blott av biskop i Lund utan också av ärkebiskop framgår knappast med erforderlig tydlighet. En jämkning därutinnan av paragrafens avfattning synes därför erforderlig.

88 Kungl. Maj.ts proposition Nr 2/+1.

3 §.

Även utan särskilt stadgande lärer gälla, att vid det i 5 mom. omförmälda val den är utsedd, som erhållit flera röster än någon annan. På grund härav och då »enkel pluralitet av de avgivna rösterna» torde vara ett mindre egentligt uttryck för vad sålunda åsyftas, hemställes, att andra punkten i 5 mom. må utgå.

Till undvikande av möjliga svårigheter för den händelse att valförrättaren icke känner handstilen i den å omslaget till valsedelsförsändelse tecknade påskriften eller därest tvekan eljes uppstår angående dess äkthet synes i fall, som avses i 6 morn., liksom i andra jämförliga fall böra gälla, att påskriftens egenhändighet skall vara styrkt av åtminstone ett vittne. Lagrådet förordar fördenskull, att bestämmelse härom upptages i momentet.

i §.

Iakttages vad lagrådet anmärkt vid 3 § 5 morn., bör motsvarande ändring göras i 7 mom. av förevarande paragraf.

9 §.

Örn lämpligheten av att i lag fastställa en viss, om också ej ovillkorlig, övre åldersgräns för förordnad eller vald ledamot eller suppleant i domkapitel synas olika meningar kunna råda. En dylik från statstjänstens pensioneringsförfattningar hämtad regel har icke vunnit tillämpning i fråga om allmänna uppdrag, som grundas å val, och den lärer ej heller utan ofta förekommande undantag gälla med avseende å förordnande av myndighet. Då tillsättning varje gång sker för en begränsad tidsperiod, synes det i allmänhet kunna förväntas bliva tillbörligen beaktat, att personer av en efter omständigheterna alltför hög ålder icke böra utöva sådana uppdrag. Vad domkapitlen angar, torde det förhållande, att nuvarande, såsom innehavare av vissa statstjänster självskrivna ledamöter avgå i och med att de i tjänsten uppnå pensionsåldern, icke i och för sig utgöra skäl för att, då tillsättningen hädanefter skall ske efter ett tämligen fritt personval, låta samma ålderstal medföra obehörighet för ledamotskap i domkapitel. Det har ock hittills ansetts icke böra förekomma, att i fråga om befattning, med vilken följer utövning av domsrätt, medgivande för innehavaren att efter det han uppnått en ordinärt gällande avgångsålder någon tid kvarstå i befattningen göres beroende av beslut i administrativ ordning. Övervägande skäl synas tala för att detta undvikes även med avseende å domkapitlen. Anses överhuvud örn åldern en särskild bestämmelse vara erforderlig, lägden således å ena sidan böra gälla utan förbehåll om en Kungl. Maj:ts dispensrätt, men å andra sidan kunna — av hänsyn även till vad departementschefen anfört om önskvärdheten av att i åtskilliga fall uppdrag må kunna förlängas — avse en något högre ålder än den i förslaget angivna, förslagsvis sextiosju ar. I sadant fall torde i förevarande paragraf böra

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21^1.

upptagas bestämmelse av innehåll, att förordnande eller val icke i något fall skall gälla för längre tid än tills ledamoten eller suppleanten uppnått åldern av sextiosju år.

18 §.

Beträffande omröstning i domkapitel synes böra föreskrivas, att örn rösterna falla lika för olika meningar, den mening blir beslut, som biträdes av preses, dock att i fråga om rättegångsmål skall gälla vad därom särskilt är stadgat. I sistnämnda hänseende bliva då, på grund av bestämmelse i förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, rättegångsbalkens stadganden angående omröstning till dom att tillämpa.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition Nr 2Jfl.

91 Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 17 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, lagrådets den 9 april 1936 avgivna utlåtande över det den 21 februari 1936 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn domkapitel,

Föredraganden anför:

I enlighet med vad lagrådet förordat har i 2 § införts ett stadgande beträffande domkapitels sammansättning vid rättegångsmålens handläggning, vilket stadgande betecknats såsom 4 mom. Bestämmelserna i 4 och 5 mom. i det remitterade förslaget hava i samband härmed sammanförts och betecknats såsom 5 morn., varvid även en jämkning vidtagits i syfte att, på sätt lagrådet hemställt, tydligare utmärka, att de teologie professorerna i Lund skola vara berättigade att deltaga i val ej blott av biskop i Lund utan också av ärkebiskop.

I anledning av den nya bestämmelsen i 2 § 4 mom. har vidare 12 § omredigerats.

Mot vad lagrådet föreslagit beträffande 3, 4, 9 och 18 §§ har jag icke funnit något att erinra. Jag har följaktligen låtit vidtaga därav betingade ändringar i dessa paragrafer. Dessutom har en mindre redaktionell jämkning vidtagits i 20 §.

Jag övergår nu till att behandla anslagsfrågorna för domkapitlen och Stockholms stads konsistorium för nästkommande budgetår.

Härvid får jag till en början erinra, att Kungl. Maj:t under punkten 37 i 1936 års åttonde huvudtitel föreslagit riksdagen

att, i avbidan på den proposition angående domkapitlens organisation, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1936/1937

92 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 241.

dels till Domkapitlens expeditioner: Avlöningar ett förslagsanslag av 280,600 kronor,

dels ock till Domkapitlens expeditioner: Omkostnader ett förslagsanslag av 41,200 kronor.

Avlöningar, förslagsanslag. Detta anslag är för innevarande budgetår uppfört med 273,400 kronor.

Genom beslut den 17 maj 1935 har Kungl. Majit fastställt följande avlöningsstat för domkapitlens expeditioner, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1935/1936:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis kronor 179,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit:

a. Grundbelopp........................kronor 9,950

Anm.: Arvodet till sekreteraren vid Stockholms stads konsistorium utgör 5,700 kronor samt kan efter 3 år höjas med 360 kronor, efter 6 ar med ytterligare 360 kronor och efter 9 år med än ytterligare 360 kronor.

b. Arvodesförhöjning till sekreteraren vid Stockholms stads konsistorium, förslagsvis...... » 540

c. Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis.... » 760 j j 250

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m.................kronor 70,550

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis. . . » 12,000 82 550

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis.............................kronor 600

Summa förslagsanslag kronor 273,400.

Enligt samma beslut utgår ur delposterna grundbelopp och vikariatsersättningar m. m. respektive arvode till manliga extra biträdet vid domkapitlet i Lund F. Malmström med 4,200 kronor och ersättning till vikarie för Malmström.

Vidare utgår jämlikt berörda beslut ur delposten grundavlöningar m. m. till grundavlöningar åt extra ordinarie tjänstemän, högst 46,615 kronor samt till extra befattningshavare, renskrivning m. m. högst följande belopp, nämligen:

vid domkapitlet 1 Uppsala .......................kronor 1 700

» Linköping...................... » 3,000

* » » Skara......................... » 1,050

» Strängnäs...................... » 1,500

» Västerås....................... » 1,850

93 Kungl. May.ts 'proposition Nr 2/+1.

vid domkapitlet i Växjö.........................kronor 500

» » Lund.......................... » 1,800

» » » Göteborg....................... » 1,100

» » » Härnösand..................... » 2,300

» » Luleå......................... » 2,935

» » » Visby......................... » 2,500

» Stockholms stads konsistorium................. » 3,700

Summa kronor 70,550.

Domkapitlen och Stockholms stads konsistorium hava i särskilda skrivelser inkommit med anslagsäskanden för budgetåret 1936/1937 och hava därvid föreslagit följande ändringar i avlöningsstaten.

Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat. Denna post är nu i avlöningsstaten uppförd med 179,000 kronor.

I samband med domkapitlens medelsäskanden har uppmärksamhet fästs å att, sedan anslagsberäkningen för innevarande budgetår ägde rum, vissa ändringar i dyrortsgrupperingen blivit vidtagna (kungörelse nr 425/1935). Sålunda hade Uppsala, Västerås och Karlstad uppflyttats från ortsgrupp E till ortsgrupp F samt Visby från ortsgrupp C till ortsgrupp D. Vid beräknandet av ifrågavarande anslagspost syntes med hänsyn härtill anslagsbeloppen till avlöningar åt de ordinarie tjänstemännen vid domkapitlen i Uppsala, Västerås, Karlstad och Visby böra ökas med respektive (708 + 354 + 480 + 240=) 1,782 kronor.

Domkapitlet i Lund har — med hänsyn i första hand till det ökade arbete, som tillkommit genom omhänderhavandet av stiftsnämndernas medelsförvaltning och bokföring — gjort framställning om inrättande från och med den 1 april 1937, vid vilken tidpunkt manliga extra biträdet vid domkapitlet F. Malmström förväntades avgå med pension, av en ordinarie kansliskrivarbefattning i lönegraden B 11. Vid bifall härtill skulle anslagsposten böra ökas med 777 kronor.

Ökningarna i anslagsposten skulle alltså utgöra (1,782 + 777 =) 2,559 kronor och postens slutsumma uppgå till (179,000 + 2,559 =) 181,559 kronor.

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal: Grundavlöningar m. m. Denna delpost är nu upptagen i avlöningsstaten med 70,550 kronor.

Den ovan omnämnda förändrade dyrortsgrupperingen för Uppsala, Västerås, Karlstad och Visby beräknas för nästa budgetår medföra en ökning av förevarande delpost med (282 + 89 + 78 + 61 =) 510 kronor.

Domkapitlet i Uppsala har i sina anslagsäskanden hemställt örn en förhöjning av den under ifrågavarande delpost för domkapitlets del uppförda posten till extra befattningshavare, renskrivning m. m., nu 1,700 kronor, med 400 kronor till 2,100 kronor. Ifrågavarande höjning hänförde sig med 130 kronor till löneförbättring åt ett vid domkapitlets expedition anställt kvinnligt skrivbiträde. Till stöd härför åberopades, förutom Uppsalas ändrade ortgruppsplacering, den omständigheten, att biträdet den 1 juli 1936 tjänstgjort mer än tre år i sin nuvarande befattning. Återstoden av den ifrågasatta höjningen eller 270 kronor har motiverats med den ökade arbetsbördan för domkapitelsexpeditionen på grund av 1932 års ecklesiastika boställsreform.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2Jfl.

Domkapitlet i Skara har under åberopande av den ökade arbetsbördan för domkapitelsexpeditionen på grund av stiftsnämndens verksamhet begärt en höjning av delposten till extra befattningshavare, renskrivning m. m. från 1,050 kronor med 450 kronor till 1,500 kronor.

Domkapitlet i Strängnäs har gjort framställning örn höjning av motsvarande delpost från 1,500 kronor med 900 kronor till 2,400 kronor. Härav hänförde sig 600 kronor till lönetillskott åt juridiskt biträde å domkapitelsexpeditionen och 300 kronor till sakkunnig hjälp vid uppgörandet av domkapitlets bokslut.

Domkapitlet i Göteborg har hemställt örn en anslagshöjning av delposten till extra befattningshavare, renskrivning m. m. från 1,100 kronor med 400 kronor till 1,500 kronor för möjliggörande av en utökning av ett extra skrivbiträdes arbetstid.

Domkapitlet i Visby har anhållit om höjning av motsvarande delpost från 2,500 kronor med 3,300 kronor till 5,800 kronor för avlönande av ett juridiskt manligt biträde med heltidstjänstgöring och ett kvinnligt biträde med 5 timmars tjänstgöring. Domkapitlet har därvid erinrat, att dessa biträdens avlöningsförhållanden visserligen för innevarande budgetår provisoriskt lösts genom anslag till stiftsnämnden i Visby från kyrkofonden. Enligt domkapitlets mening borde frågan nu definitivt ordnas genom anvisande av statsanslag för ändamålet.

Domkapitlet i Luleå har hemställt om medel till utökning av en vid domkapitelsexpeditionen anställd amanuens’ tjänstgöringstid från 6 till 7 timmar. Arbetets omfattning på expeditionen krävde enligt domkapitlets uppfattning, att amanuensen ägnade domkapitlet oavkortad arbetstid. Under senare år hade arbetet undergått en fortlöpande utökning, vilken efter stiftsnämndens tillkomst vore sådan, att domkapitlet på intet vis kunnat undvara denna amanuens’ längre tjänstgöringstid. Domkapitlet hade också sedan flera år fått till amanuenser utbetala övertidsersättning för lägst en timme per dag. Denna ersättning hade utanordnats av till domkapitlets förfogande ställt expensanslag. Detta system kunde emellertid icke betraktas såsom tillfredsställande. Kostnaderna för den ifrågasatta utökningen av tjänstetiden kunde uppskattas till i runt tal 660 kronor.

De sålunda ifrågasatta anslagsökningarna uppgå till (510 + 400 + 450 + 900 + 400 + 3,300 + 660 =) 6,620 kronor, varför delposten vid bifall till förslagen skulle uppföras med (70,550 + 6,620 =) 77,170 kronor.

Omkostnader, förslagsanslag. Detta anslag är uppfört i riksstaten för innevarande budgetår med 41,100 kronor.

Genom beslut den 17 maj 1935 har Kungl. Majit fastställt följande omkostnadsstat för domkapitlens expeditioner, att tillämpas tills vidare under budgetåret 1935/1936:

Omkostnadsstat.

Utgifter:

1. Reseersättningar, förslagsvis ....................kronor 2,000

2. Expenser, förslagsvis.......................... » 34,350

3. Publikationstryck, förslagsvis............ » 5,950

Summa kronor 42,300

95 Kungl. Majds proposition Nr 241 ■

Särskilda uppbördsmedel:

Hyror för vaktmästarbostäder vid domkapitlen i Linköping, Västerås och Luleå.............. kronor 1,200

Nettoutgift kronor 41,100

Enligt samma beslut må dels av anslagsposten till expenser för nedan nämnda ändamål tagas i anspråk följande belopp, nämligen:

Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis................kronor 5,725,

varav må utgå till

Summa kronor 5,725

Övriga expenser, högst varav må utgå till

kronor 28,625,

domkapitlet i Uppsala, högst

» » Linköping, »

» » Skara, »

» » Strängnäs, »

» » Västerås, »

» » Växjö, »

> » Lund, »

» » Göteborg, »

» » Karlstad, »

» » Härnösand, »

» » Luleå, » .........

» » Visby, » .........

Stockholms stads konsistorium, förslagsvis

kronor

3,200

1,625

1,275

1,800

2,075

2,850

2,150

2,050

2,050

3.400 2,000 1,750

Summa kronor 28,625

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

dels ock av anslagsposten till publikationstryck utgå följande belopp, nämligen:

Summa kronor 5,950

I sina medelsäskanden för budgetåret 1936/1937 hava domkapitlen och Stockholms stads konsistorium föreslagit följande ändringar i omkostnadsstaten.

Expenser: Bränsle, lyse och vatten. Denna delpost är nu upptagen med ett belopp av 5,725 kronor.

Domkapitlen i Uppsala, Göteborg, Karlstad och Visby hava föreslagit en ökning av de till dessa domkapitels förfogande under ifrågavarande delpost stående medlen med respektive (25 + 50 + 50 + 25 =) 150 kronor.

Vid bifall härtill skulle delposten uppföras med (5,725 + 150 =) 5,875 kronor.

Expenser: Övriga expenser. Delposten är nu uppförd med 28,625 kronor.

Domkapitlet i Uppsala har föreslagit, att posten till övriga expenser skulle för domkapitlets del höjas från 3,200 kronor med 625 kronor till 3,825 kronor, med anledning av att under budgetåret 1934/1935 uppkommit brist å nämnda post, beroende på att stiftsnämndens verksamhet för domkapitelsexpeditionen medfört ökade kostnader.

Domkapitlet i Växjö har, under framhållande att den nuvarande posten till övriga expenser vore otillräcklig, begärt en förhöjning av densamma från 2,850 kronor med 650 kronor till 3,500 kronor.

Domkapitlet i Göteborg har — under förmälan, att å posten till övriga expenser under budgetåret 1934/1935 uppkommit en brist av 494 kronor 52 öre, till vars partiella täckande Kungl. Majit genom beslut den 6 september 1935 anvisat 100 kronor — hemställt om höjning för nästkommande budgetår av ifrågavarande post med det belopp, för vilket täckning icke erhållits eller 394 kronor 52 öre. Delposten skulle alltså ökas från 2,050 kronor med i runt tal 395 kronor till 2,445 kronor.

Domkapitlet i Visby har föreslagit en minskning av utgiftsposten till övriga expenser från 2,000 kronor med 25 kronor till 1,975 kronor.

Slutsumman av förevarande delpost skulle vid bifall till förenämnda förslag ökas med (625 + 650 + 395 — 25 =) 1,645 kronor och delposten alltså uppföras med (28,625 + 1,645 =) 30,270 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 241. 97

Publikationstryck, förslagsanslag. Ifrågavarande delpost är i gällande omkostnadsstat uppförd med 5,950 kronor.

Domkapitlet i Karlstad har för bestridande av viss tryckning av 1935 års prästmöteshandlingar hemställt om delpostens höjning för domkapitlets del från 500 kronor med 2,000 kronor till 2,500 kronor.

Domkapitlet i Luleå har anhållit, att posten till publikationstryck måtte för domkapitlet höjas från 300 kronor med i runt tal 340 kronor till 640 kronor för bekostande av tryckningen av biskopens i Luleå stift ämbetsberättelse.

Stockholms stads konsistorium har ansett ifrågavarande delpost kunna för konsistoriets del minskas från 300 kronor med 100 kronor till 200 kronor.

Vid bifall till förenämnda framställningar skulle delposten ökas med (2,000 + 340 — 100 =) 2,240 kronor och alltså komma att utgöra 8,190 kronor.

Särskilda uppbördsmedel. I omkostnadsstaten äro för hyror för vaktmästarbostäder vid domkapitlen i Linköping, Västerås och Luleå nu upptagna 1,200 kronor.

Domkapitlet i Västerås har, under förmälan, att domkapitlet från och med den 1 oktober 1935 nedsatt den årliga hyran för den i domkapitelshuset inrymda vaktmästarbostaden från 450 kronor med 120 kronor till 360 kronor, föreslagit härav betingad reducering av de i omkostnadsstaten angivna uppbördsmedlen.

Statskontoret har den 30 september och den 28 oktober 1935 avgivit utlåtanden i ärendet. Statskontoret har härvid bland annat erinrat, att vid beräknandet av anslagsbeloppen till avlöningar vederbörlig hänsyn syntes böra tagas till den ändrade dyrortsgrupperingen för Uppsala, Västerås, Karlstad och Visby.

Statskontoret har vidare framhållit, att domkapitelssakkunniga genom beslut den 20 juni 1935 erhållit i uppdrag att verkställa utredning rörande den inverkan, 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning kunde befinnas hava haft på arbetsförhållandena vid domkapitlens kanslier, samt avgiva det förslag, till vilket sagda utredning kunde giva anledning. Under sådana förhållanden syntes det ämbetsverket vara av vikt, att vid prövningen av anslagsbehovet till domkapitlen för budgetåret 1936/ 1937 undvekes att företaga sådana ändringar i nu utgående anslagsbelopp, som kunde vara motiverade av stiftsnämndernas arbete eller som därmed ägde samband.

Från denna utgångspunkt har statskontoret ställt sig avvisande till de gjorda framställningarna under anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat och under delposten till avlöning till övrig icke ordinarie personal: grundavlöningar m. m., utom i vad avser löneförbättring med 130 kronor åt ett skrivbiträde vid domkapitlet i Uppsala och utökning av tjänstgöringstiden från 6 till 7 timmar för amanuensen vid domkapitlet i Luleå.

Emot de ifrågasatta höjningarna av delposten till bränsle, lyse och vatten hade statskontoret icke funnit anledning till erinran.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2/fl.

98 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 2J( /.

I fråga om delposten till övriga expenser avstyrkte statskontoret de föreslagna anslagsökningarna. Den för domkapitlets i Visby del ifrågasatta anslagsminskningen å 25 kronor ville ämbetsverket däremot förorda.

Med hänsyn till att frågan, huruvida och i vad mån staten skulle bestrida kostnaden för prästmötestryck i annat sammanhang vore föremål för Kungl. Majits prövning, kunde statskontoret, innan denna fråga blivit slutligt avgjord, icke tillstyrka den av domkapitlet i Karlstad gjorda framställningen om ökning av anslagsposten till publikationstryck. Av samma anledning ställde sig statskontoret även avvisande till domkapitlets i Luleå hemställan örn höjning av ifrågavarande anslagspost för bekostande av biskopens i Luleå ämbetsberättelse. Däremot förordade statskontoret, att anslagsposten, på sätt Stockholms stads konsistorium föreslagit, minskades med 100 kronor.

Departementschefen. I fråga örn anslaget till avlöningar bör anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat med hänsyn till den ändrade dyrortsgrupperingen för Uppsala, Västerås, Karlstad och Visby undergå en förhöjning med 1,782 kronor eller i avrundat tal 1,750 kronor. Pa av statskontoret anförda skäl kan jag icke nu tillstyrka den av domkapitlet i Lund gjorda framställningen om inrättande av en ordinarie kansliskrivarbefattning vid domkapitlet från den 1 april 1937, då manliga extra biträdet F. Malmström förväntas avgå med pension. Anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat bör förty för budgetåret 1936/1937 ökas från 179,000 kronor med i avjämnat tal 1,750 kronor till 180,750 kronor.

Ur anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, utgår för närvarande dels av delposten grundbelopp avlöning till Malmström, dels ock av delposten vikariatsersättningar m. m. dylik ersättning åt vikarie för honom. Därest Malmström avgår med pension den 1 april 1937, borde rätteligen ifrågavarande delposter minskas, den förstnämnda med ett belopp, motsvarande Malmströms avlöning under manaderna april—juni 1937 och den sistnämnda med det belopp, som kan anses belöpa på samma månader. Då Malmström emellertid icke är pensionsberättigad varken enligt 1907 års civila pensionslag eller 1934 års civila tjänstepensionsreglemente och hans pensionsfråga av Kungl. Majit förelagts innevarande års riksdag till prövning och avgörande, torde någon reducering av ifrågavarande delposter av denna anledning icke böra nu föreslås.

Delposten till grundbelopp bör emellertid undergå förhöjning för bestridande av kostnader till arvoden at föredragandena vid domkapitlen i skolärenden. Jag tillåter mig i detta avseende hänvisa till vad jag vid anmälan inför Kungl. Majit av frågan rörande domkapitlens örn-

99 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2^1.

organisation anfört till statsrådsprotokollet den 21 februari 1936 (sid. 64—65). Kostnaderna för ifrågavarande arvoden hava av mig därvid beräknats till 9,900 kronor för år. Då omorganisationen föreslagits att träda i kraft från den 1 januari 1937, bör delposten höjas med hälften av detta belopp eller 4,950 kronor till 14,900 kronor. Vid sådant förhållande bör anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, för nästkommande budgetår höjas från 11,250 kronor med 4,950 kronor till 16,200 kronor.

Den under anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal uppförda delposten till grundavlöningar m. m. bör till följd av den tidigare omnämnda ändrade dyrortsgrupperingen för Uppsala, Västerås, Karlstad och Visby ökas med 510 kronor. Då jag delar de av statskontoret anförda skälen mot vidtagande av sådana ändringar i nu utgående anslagsbelopp, som äro motiverade av stiftsnämndernas arbete eller därmed äga samband, anser jag mig icke i vidare mån kunna tillmötesgå de av domkapitlen gjorda framställningarna om höjningar av från ifrågavarande delpost utgående belopp, än att jag tillstyrker den ifrågasatta löneförbättringen åt ett skrivbiträde vid domkapitlet i Uppsala samt den föreslagna utökningen av tjänstgöringstiden från 6 till 7 timmar för amanuensen vid domkapitlet i Luleå, innebärande en ökning av delposten till grundavlöningar m. m. med respektive 130 och 660 kronor. I enlighet med vad jag sålunda förordat skulle delposten ökas från 70,550 kronor med (510 + 130 + 660=) 1,300 kronor till 71,850 kronor och anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal höjas från 82,550 kronor med 1,300 kronor till 83,850 kronor.

Beträffande anslagsposten till särskilda löneförmåner till ordinarie och icke ordinarie tjänstemän ifrågasättes icke någon ändring, varför densamma bör upptagas med oförändrat belopp eller 600 kronor.

Aviöningsanslaget bör på grund av vad jag sålunda föreslagit uppföras med (180,750 + 16,200 + 83,850 + 600=) 281400 kronor.

Beträffande omkostnadsanslaget får jag — under åberopande av vad jag anfört till förenämnda statsrådsprotokoll den 21 februari 1936 (sid. 64—65) — föreslå, att anslagsposten till reseersättningar ökas för nästkommande budgetår för bestridande av resekostnads- och traktamentsersättningar till föredragandena i skolärenden och deras suppleanter. Dessa kostnader hava av mig uppskattats till 2,000 kronor för år. Då omorganisationen av domkapitlen skulle träda i kraft från och med den 1 januari 1937, behöver nu medel för ifrågavarande ersättningar beräknas allenast för förra halvåret 1937. Härför bör alltså uppföras ett belopp av 1,000 kronor och anslagsposten till reseersättningar för budgetåret 1936/1937 ökas från 2,000 kronor med 1,000 kronor till 3,000 kronor.

1 fråga örn anslagsposten till expenser skulle vid bifall till domkapitlens i Uppsala, Göteborg, Karlstad och Visby framställda av statskon-

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2Jtl.

toret tillstyrkta förslag posten ökas med (25 + 50 + 50 + 25 — 25 =) 125 kronor. Jag har ej annat att erinra häremot, än att den ifrågasatta ökningen synes mig böra avjämnas till 130 kronor. Anslagsposten bör alltså för nästa budgetår uppföras med (34,350 + 130 —) 34,480 kronor.

Å anslagsposten till publikationstryck anser jag på av statskontoret anförda skäl medel nu icke böra beräknas i riksstaten för tryckning av prästmötesförhandlingar och biskopens i Luleå ämbetsberättelse. Frågan om medel till dessa ändamål torde jag få senare ånyo anmäla för Kungl. Maj:t. Örn därvid befinnes, att de i ämnet gjorda framställningarna böra vinna beaktande, torde för berörda ändamål kunna anlitas det anslag ur kyrkofonden till extra utgifter, varom jag i annat sammanhang framställer förslag.

Vid beräkning av anslagsposten till publikationstryck bör hänsyn tagas till den minskning, som Stockholms stads konsistorium föreslagit. För avrundande av omkostnadsanslagets slutsumma bör dock minskningen av ifrågavarande post icke verkställas med 100 kronor utan begränsas till 50 kronor. Anslagsposten till publikationstryck bör förty för nästa budgetår upptagas till (5,950 — 50 =) 5.900 kronor.

Slutligen böra de i omkostnadsstaten ingående särskilda uppbördsmedlen på grund av den av domkapitlet i Västerås beslutade hyresnedsättningen för budgetåret 1936/1937 minskas från 1,200 kronor med 120 kronor till 1,080 kronor.

Vid bifall till mina sålunda framställda förslag skulle förevarande anslag under nästkommande budgetår fördelas på följande sätt:

Omkostnadsstat.

Utgifter:

1. Reseersättningar, förslagsvis.....................kronor 3,000

2. Expenser, förslagsvis........................... » 34,480

3. Publikationstryck, förslagsvis.................... » 5,900

Summa kronor 43,380

Särskilda uppbördsmedel:

Hyror för vaktmästarbostäder vid domkapitlen i Linköping, Västerås och Luleå.......................kronor 1,080

Nettoutgift kronor 42,300

Stat för anslaget torde i sinom tid få fastställas av Kungl. Majit.

På sätt jag omnämnt vid min anmälan den 21 februari 1936 (sid. 65 och 73—74) av frågan om domkapitlens omorganisation, är det förutsatt, att vissa kostnader för domkapitlens verksamhet efter den föreslagna omorganisationen skola bestridas medelst anslag, som av Kungl. Majit och riksdagen beviljas ur kyrkofonden. Dessa kostnader, om vilka för-

101 Kungl. Majlis 'proposition Nr 241.

mäles i 11 § i förslaget till lag om domkapitel, avse ersättningar till ledamöter i kapitlen ävensom till sakkunnig eller utredningsman, som av kapitlen för vissa fall förordnas. Det för berörda ersättningar behövliga årliga anslaget har beräknats till 64,500 kronor. För tiden från och med den 1 januari 1937, då omorganisationen föreslagits skola träda i kraft, till och med den 30 juni 1937 kan anslagsbehovet sålunda beräknas till hälften av detta belopp eller 32,250 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande att proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas utan hinder av att den tid, inom vilken propositioner till riksdagen såsom regel böra avlåtas, gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels antaga förut omförmälda ändrade förslag till lag om domkapitel,

dels godkänna följande avlöningsstat för domkapitlens expeditioner att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,

förslagsvis......................... 180,750

2. Arvoden och särskilda ersätt-

ningar, bestämda av Kungl.

Maj :t:

a. Grundbelopp............kronor 14,900

Amri.: Arvodet till sekreteraren vid Stockholms stads konsistorium (från och med den 1 januari 1937 Stockholms domkapitel) utgör 5,700 kronor samt kan efter 3 år höjas med 360 kronor, efter 6 år med ytterligare 360 kronor och efter 9 år med än ytterligare 360 kronor.

b. Arvodesförhöjning till sekre-

teraren vid Stockholms stads konsistorium (från och med den 1 januari 1937 Stockholms domkapitel), förslagsvis............

c. Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis............

760 16,200

3. Avlöningar till övrig icke-ordi-

narie personal:

a. Grundavlöningar m. m.....

b. Avlöningsförhöjningar m. m.,

kronor 71,850

förslagsvis

12,000 83,850

102 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 241.

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän, jörslagsvis. . kronor 600

Summa kronor 281,400

dels till Domkapitlens expeditioner: Avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 281,400 kronor,

dels till Domkapitlens expeditioner: Omkostnader för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 42,300 kronor,

dels ock för bestridande av sådana av domkapitlens verksamhet föranledda ersättningar, som avses i 11 § i förslaget till lag örn domkapitel, för budgetåret 1936/1937 ur kyrkofonden bevilja ett anslag av 32,250 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Lagergrehn.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen........................................... 1

Förslag till lag om domkapitel ............................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 21 februari 1936 ......... 11

I. Inledning.........................................11

II. Frågan om domkapitlens organisation......................24

Departementschefen sid. 55.

lil. Anmärkningar rörande förslaget till lag om domkapitel..........65

Departementschefen sid. 68.

Bilaga. Förslag till lag örn domkapitel.......................79

Utdrag av lagrådsprotokollet den 9 april 1936 ..... 87

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1936 ............... 91

Departementschefen sid. 98.