Betänkande med förslag till lag om domkapitel m.m.

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

R. STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1935:31 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM DOMKAPITEL •

M.

M.

AVGIVET DEN 25 JULI

1935 S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1935 Kronologisk förteckning Betänkande med förslag angående åtgärder för spannmålsodlingens stödjande. Marcus. 134 s. J o . Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av,bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer jämte därtill hörande utredningar. Beckman. 86*, 265 s. S. Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. Beckman. 23 s. S. Promemoria angående tillsynen över fastighetsregistreringen och fastighetsbildningen. Marcus. 70 s. J u . Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. Norstedt. 79 s. J u . Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Åtgärder mot arbetslöshet. Norstedt, x, 338, 32* s. S. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Del 2. Broar. Hseggström. 130 s. K. Betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet. Idun. 406 s. J u . Betänkande med förslag till omorganisation av den högre skogsundervisningen. Peréus. 164 s. J o . Utredning och förslag angående rundradion i Sverige. Norstedt. 202 s. 13 kartor. K. Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av en statsvetenskaplig examen. Marcus. 80 s. E. 12 Betänkande med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik. Hseggström. 227 s. K. Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. Marcus. (4), 132, 68 s. J u . 14. Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. Norstedt, vj, 211 s. J u . Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. Marcus. 192 s. J u . 10 Konjunkturuppsvingets förlopp och orsaker 1932—1934. Hseggström. 106 s. F i .

17. Yttrande och förslag rörande formulär för tjänstgöringsbetyg som av länsstyrelserna utfärdas. Beckman. 16 s. S! 18. Betänkande med förslag till lag om arbetsavtal. Idun. 220 s. S. 19. Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag angående förebyggande mödra- och barnavård. Hseggström. 100 s. S. 20. Grunder för kollektiv och individuell pensionsförsäkring. Beckman. (2), 24 s. H . 21. Utredning angående införande av ett dagordningsinstitut m. m. Norstedt. 98 s. J u . 22. Utredning och förslag rörande frågnn om avgift för hemlån av böcker från bibliotek. Hseggström. 59 s. E . 23. Betänkande med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m. Idun. 202 s. K. 24. Betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. Marcus. 193 s. F i . 25. Förslag till nya avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. Marcus. 42 s. F i . 26. Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 197 s. E . 27. Betänkande med förslag till ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen. Marcus. 55 s. F l . 28. Utredning med förslag om egnahemskonsulenter hos hushållningssällskapen. Lindström. 88 s. J o . 29. Betänkande angående husdjursförsöksverksamhetens organisation. Marcus. 75 s. J o . 30. Berättelse över statens spannmålsnämnds verksamhet m. m. under år 1934. Marcus. 62 s. J o . 31. Betänkande med förslag till lag om domkapitel m. m. Hseggström. 151 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1935:31

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

BETANKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM DOMKAPITEL M. M. AVGIVET DEN 25 JULI

1935 STOCKHOLM IVAR

H/EGGSTRÖMS

193 5

BOKTRYCKERI

351768 W

A. B.

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet. . .

5 Författningsförslag. Förslag till lag om domkapital

8 Förslag till instruktion för domkapitlen Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond

21 34

Förslag till kungörelse om ordningen för utbetalning av ersättning ur kyrkofonden till åklagare vid domkapitel i fall, varom förmäles i 23 § andra stycket lagen om domkapitel

35 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 14 och 24 §§ instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare

35 Allmän motivering. I. IL III. IV.

Återblick på domkapitelsinstitutionens utveckling i Sverige Vissa tidigare förslag till reformering av domkapitlens organisation Domkapitelsfrågans nuvarande läge De svenska domkapitlen i jämförande belysning

37 43 55 62

V. Grundläggande frågor med avseende å kapitlens storlek och sammansättning

66 VI. De sakkunnigas förslag

70 De sakkunnigas förslag i vad det avser flertalet domkapitel s. 70. — Biskopen s. 70. — Domprosten s. 71. — Särskilt förordnad ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning s. 73. — Stiftssekreteraren s. 75. — En av prästerskapet vald ledamot s. 78. — Två lekmannarepresentanter s. 80. — Särskild föredragande i skolärenden s. 86. — Domkapitlen i Uppsala och Lund s. 87. — Kyrkostyrelsen i Stockholm s. 91. — Ersättning till vissa domkapitelsledamöter m. m. s. 94. — Domkapitlens uppgifter s. 100.

VII. Ekonomisk utredning Utgifter för kyrkofonden s. 101. — Domkapitelsledamöternas arvoden s. 101. — Domkapitelsledamöternas resekostnads- och traktamentsersättningar s. 101. — Ersättning åt ledamot för fullgörande av preses' åligganden s. 103. — Resekostnads- och traktamentsersättningar åt befattningshavare vid domkapitel m. fl. s. 104. — Ersättningj åt åklagare s. 104. — Ersättning åt sakkunnig s. 105. — Sammanställning av de årliga beräknade utgifterna för kyrkofonden i anledning av den föreslagna omorganisationen av domkapitlen s. 105. — Utgifter för statsverket s. 105. — Arvoden till föredragandena i skolärenden s. 105. — Resekostnads- och traktamentsersättningar s. 106. — Sammanfattning s. 107.

4 Specialmotiv.

gid

Förslag till lag om domkapitel 108 Förslag till instruktion för domkapitlen 128 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond 135 Förslag till kungörelse om ordningen för utbetalning av ersättning ur kyrkofonden till åklagare vid domkapitel i fall, varom förmäles i 23 § andra stycket lagen om domkapitel 135 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 14 och 24 §§ instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stifts jägmästare 135 Särskilt yttrande av herrar Hallen och Svedberg

136 Bilagor. Stiftsråden och stiftsmötesorganisationerna i de olika stiften

141 Utkast till lag om stiftsmöte

146 Tabellbilagor

5 Till

Herr

Statsrådet

och

chefen

för

Kungl.

Ecklesiastik-

departementet.

Genom beslut den 31 maj 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet a t t tillkalla högst fyra sakkunniga för a t t inom departementet verkställa förnyad utredning och avgiva förslag angående domkapitlens omorganisation. I det y t t r a n d e till statsrådsprotokollet, varmed departementschefen anmälde berörda ärende, anförde departementschefen, efter a t t hava lämnat en redogörelse för vissa tidigare verkställda utredningar i ämnet, bland a n n a t följande: Då, sedan förutvarande utredningar verkställts, nya förhållanden inträtt, vilka ej oväsentligt beröra kapitlens ämbetsförvaltning, finner jag fog föreligga, att spörsmålet om en ändrad domkapitelsorganisation nu upptages till förnyat skärskådande. Den utredning, som härutinnan bör igångsättas, synes mig böra anförtros åt högst fyra inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga. Dessa sakkunnigas arbete bör inriktas på att söka tillförsäkra domkapitlen en lämplig sammansättning med hänsyn såväl till deras dömande och administrativa befogenheter som även till deras uppgift att vara verkliga stiftsstyrelser. Det synes vara av vikt att domkapitlen innefatta såväl prästmän som i det kyrkliga arbetet aktivt deltagande lekmän. Likaså torde böra undersökas, huruvida och på vad sätt den teologiska sakkunskapen bör bliva starkare företrädd särskilt med hänsyn till de nya uppgifter som det av 1934 års riksdag antagna förslaget till lag om tillsättning av prästerliga tjänster ålägger kapitlen. Beträffande den juridiska sakkunskap, som erfordras för en del på domkapitlens handläggning beroende ärenden, särskilt för deras dömande verksamhet, synes det erforderligt, att sådan sakkunskap företrädes av någon medlem av kapitlet. Det må erinras, att stiftssekreteraren, vilken redan nu föredrager ärenden i domkapitlet, äger reservationsrätt i frågor, som av honom handläggas. Vidkommande domkapitlens befattning med folkskoleärendena hava tid efter annan framkommit förslag om dessa ärendens överflyttande till särskilda mellaninstanser. Då det emellertid synes ovisst, om eller när sådana kunna komma att inrättas, torde folkskoleärendenas behandling i domkapitlen böra under en eller annan form tills vidare kunna så ordnas, att deras överförande till annan myndighet må kunna ske utan något mera kännbart ingrepp i kapitlens blivande organisation.

6 Med avseende på sättet för utseende av medlemmar av kapitlen kunna olika former tänkas: självskrivenhet, utseende genom Kungl. Maj:t och val. Med hänsyn till de uppgifter, som böra tillkomma kapitlen, kan en kombination av de tre olika metoderna ifrågasättas. I fråga om bibehållande av biskops självskrivenhet som medlem och ordförande i domkapitlet torde fullständig enighet råda. Förutom de förhållanden, som i det föregående något berörts, hava vid behandling av omorganisationsfrågan en mångfald olika spörsmål dryftats, vilka böra underkastas en förnyad granskning och omprövning. Jag erinrar blott om adjunktion i kapitlen, om eventuellt undantagande av vissa enklare ärenden m. m. från kollegial behandling ävensom om arvoden åt vissa av domkapitelsledamöterna. Nu berörda spörsmål, liksom frågan om omfattningen av en eventuell ny lagstiftning på området, böra av de sakkunniga upptagas till behandling. Den 11 juni 1934 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga professorn vid universitetet i Lund, domprosten Yngve Torgny Brilioth, ledamoten av riksdagens andra kammare, kyrkoherden Harald Martin Hallen, ledamoten av riksdagens första kammare, rådmannen Pontus Sandström och ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Jonas Nikolaus Svedberg i Hälsingmo, varjämte åt Brilioth uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Till sekreterare hos de sakkunniga utsåg enligt vederbörligt bemyndigande chefen för ecklesiastikdepartementet den 24 juli 1934 hovrättsrådet i Svea hovrätt Sven Martin Nyström. Efter framställning av de sakkunniga tillkallade enligt vederbörligt bemyndigande departementschefen den 21 januari 1935 stiftssekreteraren vid domkapitlet i Uppsala Walter Johannes Waltersson och stiftssekreteraren vid domkapitlet i Lund Tage Wilhelm Karl Gynnerstedt att såsom experter stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd vid utarbetande av förslag till instruktion för domkapitlen ävensom vid behandling av vissa därmed sammanhängande frågor. På grund härav hava Waltersson och Gynnerstedt biträtt de sakkunniga vid utarbetande av förslag till dylik instruktion, varjämte Gynnerstedt tillika biträtt vid utarbetandet av den i de sakkunnigas betänkande ingående ekonomiska utredningen rörande den av de sakkunniga föreslagna omorganisationen av domkapitlen. De sakkunniga hava den 27 oktober 1934 till chefen för ecklesiastikdepartementet avgivit särskilt yttrande i anledning av vissa till de sakkunniga överlämnade framställningar angående kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning m. m. Efter erhållen remiss hava de sakkunniga vidare den 3 juni 1935 avgivit särskilt underdånigt utlåtande angående en av tryckningskommitterade för 1934 års prästmöte i Växjö den 9 april 1935 gjord framställning om bidrag till prästmötets tryckningskostnader.

7 Till de sakkunniga hava för att tagas i övervägande vid utredningen överlämnats följande handlingar: betänkande med förslag till vissa ändringar i lärares straff- och processrättsliga samt disciplinära ställning, avgivet i juli 1918 av särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga, ävensom i anledning av nämnda förslag infordrade yttranden; en av centralstyrelsen för Sveriges allmänna organist- och kantorsförening den 30 oktober 1934 gjord framställning angående kyrkomusikerkårens representation i domkapitlen; samt kyrkomötets skrivelse den 1 december 1934, nr 20, i anledning av väckt motion angående reformering av gällande förordning rörande rättegång i domkapitel. Till fullgörande av omförmälda uppdrag hava de sakkunniga utarbetat förslag till: 1) lag om domkapitel; 2) instruktion för domkapitlen; 3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond; 4) kungörelse om ordningen för utbetalning av ersättning ur kyrkofonden till åklagare vid domkapitel i fall, varom förmäles i 23 § andra stycket lagen om domkapitel; samt 5) kungörelse om ändrad lydelse av 14 och 24 §§ instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare; och få de sakkunniga härmed till Herr Statsrådet överlämna berörda författningsförslag jämte motiv och bilagor. Särskilt yttrande av undertecknade Hallen och Svedberg bifogas. Sedan de sakkunnigas utredning angående domkapitlens omorganisation i det närmaste slutförts, hava de sakkunniga dels genom Kungl. Maj:ts remiss den 7 juni 1935 anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av en av domkapitlet i Uppsala den 5 juni 1935 gjord framställning angående gäldande av kostnader för hållande av prästmöte dels ock genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1935 erhållit i uppdrag att verkställa utredning rörande den inverkan, 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning kan befinnas hava haft på arbetsförhållandena å domkapitlens kanslier, samt avgiva det förslag, till vilket sagda utredning kan giva anledning. De sakkunniga komma sedermera att avgiva särskilda yttranden i anledning av berörda remiss och uppdrag. Stockholm den 25 juli 1935.

YNGVE BRILIOTH. HARALD HALLEN.

P. SANDSTRÖM.

J. N. SVEDBERG.

/

Sven

Nyström.

8 Förslag till

Lag om domkapitel. Härigenom förordnas som följer: 1 kap. Om domkapitlens sammansättning m. m. 1 §. I varje stift, så ock i Stockholms stad, skall finnas ett domkapitel, som jämte biskopen har att utöva kyrkostyrelsen på sätt i denna lag sägs. 2 i. 1 mom. Domkapitel i stift består av: biskopen såsom preses; domprosten eller, där domprost ej finnes, en av Konungen för sex år i sänder bland stiftets kyrkoherdar förordnad ledamot såsom vice preses; en av Konungen utnämnd stiftssekreterare; en av stiftets präster vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst, i stiftet; två av ombud för pastoraten i stiftet valda, inom stiftet boende lekmän, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet; ävensom, i stift varest teologisk fakultet finnes, två av fakulteten inom denna valda professorer; samt, i övriga stift, en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot, som genom avlagda kunskapsprov, utgivna skrifter eller annorledes ådagalagt lärdom i teologiska ämnen, dock att till sådan ledamot jämväl må kunna förordnas den, som på sätt nyss angivits ådagalagt lärdom i humanistiska ämnen. % mom. Stockholms domkapitel, vari ärkebiskopen, när han är tillstädes, är preses, består i övrigt av: pastor primarius såsom ordinarie preses; en av Konungen för sex år i sänder bland kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna förordnad ledamot såsom vice preses;

en av Konungen förordnad sekreterare; en av stadens präster vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i staden; två av ombud för de underlydande församlingarna valda, i staden boende lekmän, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet; samt en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot, som på sätt i 1 mom. sägs ådagalagt lärdom i teologiska eller humanistiska ämnen. 3 mom. Jämte de i 1 och 2 mom. angivna ledamöter, som utses genom val, samt den i vartdera momentet sist omförmälde ledamoten utses lika många suppleanter. Beträffande ordningen för suppleanternas tillsättande samt behörighet att vara suppleant gälle vad i denna lag är stadgat i fråga om motsvarande ledamöter. Jf. mom. I stift, varest teologisk fakultet finnes, äga vid biskopsval fakultetens samtliga professorer säte och stämma i domkapitlet. 5 mom. I Stockholm äga vid ärkebiskopsval stadens samtliga kyrkoherdar säte och stämma i domkapitlet. 3 §. 1 mom. Rätt att deltaga i val av prästerlig ledamot av domkapitel och av suppleant för sådan tillkommer envar inom stiftet eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, i Stockholm kyrkoskriven prästman, som är behörig till prästämbetets utövning, dock ej prästman, som åtnjuter emeritilön, ej heller annan prästman, som uppnått sextiofem års ålder, med mindre han innehar prästerlig tjänst. # mom. Val av prästerlig ledamot av domkapitel i stift och av suppleant för sådan äger rum å prästmöte inför biskopen såsom valförrättare. Valet avser tiden från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett, till och med utgången av det år, då prästmöte åter hålles. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, och återstå därav mer än sex månader, anställes fyllnadsval för den återstående tiden. Där fyllnadsval icke kan utan oskälig tidsutdräkt anstå till närmast infallande prästmöte, äger sådant val rum kontraktsvis, därvid prostarna, var inom sitt kontrakt, äro valförrättare. 3 mom. Val av prästerlig ledamot av Stockholms domkapitel och av suppleant för sådan skall, där det ej förrättas inför ärkebiskopen, äga rum inför pastor primarius eller, om pastor primarius har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare. Valet gäller för sex år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, och återstå därav mer än sex månader, anställes ofördröjligen fyllnadsval för den återstående tiden*

10 4- mom. Om tid och ställe för val, som avses i 2 eller 3 mom., utfärdar domkapitlet kungörelse, som tillställes i stift kontraktsprostarna och i Stockholm kyrkoherdarna, vilka hava att, de förra var inom sitt kontrakt och de senare var inom sin församling, i god tid före valet bringa kungörelsen till de röstberättigades kännedom. 5 mom. Valet sker med slutna sedlar. Valets utgång bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Mellan lika rösttal skiljer lotten. 6 mom. Den, som finner sig hindrad att personligen tillstädeskomma vid valet, äger att till valförrättaren insända sin valsedel i förseglat omslag, försett med egenhändigt undertecknad påskrift om innehållet, därvid iakttages, att valsedel för val av ledamot och valsedel för val av suppleant icke må inneslutas i samma omslag. Sålunda insända omslag skola vid valförrättningen öppnas, därvid valsedlarna, utan att då läsas, uttagas och läggas till de vid valtillfället avlämnade. Sedan alla valsedlarna sammanblandats, upptagas de en efter annan och verkställes sammanräkning. 7 mom. över valet föres protokoll. I protokollet angives, vilka röstberättigade vid valtillfället personligen avlämnat sina valsedlar och från vilka sådana blivit insända. Protokollet justeras samt underskrives av valförrättaren och minst två röstberättigade. Det översändes därefter ofördröjligen till domkapitlet. 8 mom. Där valet förrättas kontrakts vis, verkställer domkapitlet å dag, som i kungörelsen om valet blivit utsatt, sammanräkning av rösterna från de särskilda kontrakten samt tillkännagiver genom anslag, huru valet utfallit. Förrättas valet å prästmöte eller enligt bestämmelserna i 3 mom., tillkännagiver valförrättaren efter verkställd röstsammanräkning, huru valet utfallit. 4 §. 1 mom. Domkapitelsledamöter och suppleanter, som utses av ombud för pastoraten, väljas för sex år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Avgår ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, och återstå därav mer än sex månader, anställes fyllnadsval för den återstående tiden. Med anställande av fyllnadsval må likväl, där domkapitlet finner uppskov icke medföra avsevärd olägenhet, kunna anstå under en tid av högst två år. % mom. Ombud för val av ledamöter och suppleanter, som avses i 1 mom., utses av pastoratens kyrkoråd sålunda, att för pastorat med mindre folkmängd än 10 000 utses ett ombud, för pastorat, vars folkmängd utgör minst 10 000 men ej uppgår till 15 000, utses två ombud samt för pastorat, vars folkmängd utgör minst 15 000, utses tre ombud; dock äger domkapitlet förordna, att för två eller flera pastorat, vilka vart för sig hava mindre

11 folkmängd än 3 000 och tillsammans ej större folkmängd än 5 000, skall utses ett gemensamt ombud. För varje ombud utses tillika en ersättare. 3 mom. Till ombud och ersättare för ombud skola utses lekmän, som äro behöriga att väljas till ledamöter i pastoratets kyrkoråd, eller, där de skola utses gemensamt för två eller flera pastorat, i någotdera pastoratets kyrkoråd. Jf, mom. Ombud och ersättare för ombud äga att för resa, som påkallas av uppdraget, av pastoratet åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Där ombud och ersättare utsetts gemensamt för två eller flera pastorat, gäldas ersättning, som nu är sagd, till lika delar av de särskilda pastoraten. 5 mom. Val, som ankommer på ombud för pastoraten, skall i stift äga rum inför biskopen eller, om biskopen har förfall eller biskopsämbetet är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare. I Stockholm skall valet, där det icke förrättas inför ärkebiskopen, äga rum inför pastor primarius eller, om pastor primarius har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare. 6 mom. Domkapitlet bestämmer tid och ställe för val, som avses i 5 mom., samt underrättar därom vederbörande kyrkoråd med anmaning tillika att i god tid före valet utse ombud och ersättare för ombud på sätt i 2 mom. sägs. Där ombud och ersättare skola utses av kyrkoråden i två eller flera pastorat gemensamt, bestämmer domkapitlet jämväl platsen för kyrkorådens gemensamma sammanträde samt förordnar någon av kyrkorådsordförandena att därvid föra ordet. 7 mom. Valet skall, där omröstning begäres, ske med slutna sedlar. Valets utgång bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Mellan lika rösttal skiljer lotten. I omedelbar anslutning till val, som avsett två suppleanter, bestämma de väljande tillika den ordning, i vilken envar av suppleanterna företrädesvis bör inkallas till tjänstgöring för den ene eller den andre ledamoten. Val, som avser två ledamöter eller två suppleanter, skall vara proportionellt, därest det begäres av minst en tredjedel av ombuden; och lände därvid till efterrättelse vad om proportionellt valsätt är stadgat beträffande val inom kyrkofullmäktige. 8 mom. Vid valet föres protokoll av en av domkapitlet för ordnad valnotarie. Protokollet justeras samt underskrives av valförrättaren, valnotarien och minst två av ombuden. Det översändes därefter till domkapitlet. 5 §. I val av domkapitelsledamöter och suppleanter, som ankommer på teologisk fakultet, deltaga fakultetens professorer. Valet gäller för två år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Avgår

12 ledamot eller suppleant, innan denna tid tilländagått, anställes ofördröjligen fyllnadsval för den återstående tiden. Protokoll över förrättat val skall tillställas domkapitlet. 6 §. Valsedlar, som avgivits vid val av ledamöter och suppleanter i domkapitel, skola, efter det sammanräkning ägt rum, av valförrättaren inläggas under försegling samt förvaras till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse av besvär, dessa blivit avgjorda. 7 §.

1 mom. Över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel må anföras besvär, vilka, ställda till Konungen, skola sist före klockan tolv å tjugonde dagen efter valets avslutande ingivas till domkapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro för domkapitlet tillgängliga, har att med eget yttrande till Konungen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet. % mom. Över beslut av kyrkoråd i fråga om utseende av ombud och ersättare för ombud vid val av ledamöter och suppleanter i domkapitel må klagan ej föras annorledes än i sammanhang med klagan över sistnämnda val. 8 §. För att kunna förordnas eller väljas till ledamot eller suppleant i domkapitel fordras, förutom att uppfylla i 2 § angivna behörighetsvillkor, att vara svensk medborgare, tillhöra svenska kyrkan och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må den vara ledamot eller suppleant, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd, eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan. 9 §. Befattning såsom förordnad eller vald ledamot eller suppleant i domkapitel må ej inneha vas av den, som uppnått sextiofem års ålder. 10 §. För att kunna utnämnas till stiftssekreterare eller förordnas till sekreterare vid Stockholms domkapitel fordras att hava avlagt examen, medförande behörighet till domarbefattning.

13 Vad i övrigt må fordras för behörighet till stiftssekreterartjänst eller till befattning såsom sekreterare vid Stockholms domkapitel, därom förordnar Konungen. 11 §. 1 mom. Inträffar förfall för såväl preses som vice preses i domkapitel, föres ordet i domkapitlet av den bland de tillstädesvarande, som längsta tiden varit ledamot i domkapitlet, eller, om med hänsyn till lika tjänstålder två eller flera därvid kunna ifrågakomma, den av dem, som är till levnadsåren äldst, dock att stiftssekreteraren och sekreteraren vid Stockholms domkapitel ej må vara ordförande. % mom. Suppleanterna inkallas till tjänstgöring för vederbörande ledamöter, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter ledamot, som avgått under den för honom bestämda tjänstgöringstiden. 3 mom. Därest i anseende till förfall eller uppkommen ledighet domkapitel finner nödigt att för viss tid eller för visst ärende erhålla biträde av adjungerad ledamot, äger domkapitlet att därtill förordna person, som är behörig att väljas till ledamot i domkapitlet. 4- mom. I stift, varest teologisk fakultet finnes, äger domkapitlet, när anledning därtill förekommer, förordna de till fakulteten hörande professorer, vilka icke äro ledamöter av domkapitlet, att i egenskap av adjungerade ledamöter deltaga i visst ärendes behandling. 12 §.

Ledamöter och suppleanter i domkapitel åtnjuta ersättning av kyrkofonden i den omfattning Konungen bestämmer. Av kyrkofonden må därjämte i den omfattning Konungen medgiver bestridas sådana med domkapitlens verksamhet förbundna utgifter, för vilkas gäldande allmänna medel icke äro tillgängliga. 13 §. 1 mom. Domkapitel i stift åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran. Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Domkapitlet tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig ordning iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning och leverne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda ålig-

14 ganden med avseende å stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller eljest är stadgat ankomma på domkapitlet. 2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat om domkapitel i stift skall äga motsvarande tillämpning beträffande Stockholms domkapitel. 3 mom. Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat. 14 §. 1 mom. Har biskopen förfall eller är biskopsämbetet ledigt, tillkommer det stiftets domkapitel att för prästvigning anlita biskop i annat stift, att bestämma om uppehållande av tjänst, vara biskop äger meddela förordnande, ävensom att, där ärendet icke tål uppskov, förordna om sådan på biskop ankommande förrättning, som biskopen må verkställa genom annan. £ mom. Vad i 1 mom. stadgats om befogenhet för domkapitel i stift att förordna om sådan på biskop ankommande förrättning, som biskopen må verkställa genom annan, skall äga motsvarande tillämpning med avseende å Stockholms domkapitel, för den händelse ärkebiskopen har förfall eller dennes ämbete är ledigt. 15 §. 1 mom. Ärenden angående folkundervisningsväsendet, vilka ankomma på handläggning av domkapitel i stift, skola, där de ej handläggas på sätt i 16 § sägs, inför domkapitlet föredragas av en av Konungen därtill för sex år i sänder förordnad person med anställning i folkundervisningens tjänst. För denne föredragande förordnar Konungen därjämte för samma tid en suppleant med sådan anställning, som nyss är sagd. 2 mom. Föredragande och suppleant, som avses i 1 mom., åtnjuta ersättning av allmänna medel på sätt särskilt är stadgat. 16 §. 1 mom. Biskopen med stiftssekreteraren såsom föredragande eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, pastor primarius med sekreteraren såsom föredragande äger att på domkapitlets vägnar fullgöra sådana till domkapitlets befattning hörande åligganden, vilka avse ringare ärenden eller ärenden, som kräva särskild skyndsamhet och ej äro av den betydenhet, att de ändock böra anses påkalla handläggning i domkapitlet; skolande ärende, som handlagts i nu angiven ordning, anmälas vid domkapitlets nästföljande sammanträde. 2 mom. Har biskopen förfall eller är biskopsämbetet ledigt eller inträffar förfall för pastor primarius eller ledighet i dennes ämbete, äger vice preses eller, vid hinder jämväl för honom, den, som i hans ställe för ordet i domkapitlet, fullgöra vad enligt 1 mom. ankommer på biskopen eller pastor primarius.

15 17 §. 1 mom. Domkapitel sammanträder i regel varannan onsdag så ock dessemellan, när ärendena det påkalla. 2 mom. För domkapitel i stift erforderliga lokaler skola, så långt det kan ske, tillhandahållas i domkyrkan tillhörig egendom eller bekostas av domkyrkans medel; skolande tillika erforderliga inventarier samt uppvärmning, belysning och städning så långt möjligt bekostas av domkyrkans medel. 18 §. För beslutförhet i domkapitel erfordras, att minst fem ledamöter äro tillstädes; dock vare domkapitel jämväl behörigt att fatta beslut, då allenast fyra ledamöter äro närvarande, därest alla äro om slutet ense. Uppkomma vid omröstning i domkapitel olika meningar, skall vad allmänna lagen stadgar angående omröstning till dom lända till efterrättelse. 19 §. Vad i allmän lag eller författning sägs om jäv mot domare gälle även i fråga om ledamot i domkapitel så ock beträffande föredragande, som avses i 15 §. 20 §.

Innan någon första gången tager plats i domkapitel, skall han avlägga denna ed: Jag N. N. lovar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, att som jag blivit förordnad att vara preses (vice preses, ledamot) i detta N. domkapitel, jag skall samma ämbete med all flit, trohet och redlighet förestå, så att Guds namns ära och församlingens gagn därigenom varda befrämjade. I alla domar skall jag rätt göra och döma efter Guds och Sveriges lag, utan avseende på enskild vinning eller skada, på andras vänskap eller hat. Vad kyrkans lag och gällande stadgar bjuda skall jag noga vårda, efterleva och handhava ävensom allt vad efter lag och givna föreskrifter förtigas bör för ingen uppenbara. Detta allt vill och skall jag såsom en rättskaffens preses (vice preses, ledamot) redligen hålla och fullborda, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. 2 kap. Om rättegång vid domkapitel i mål rörande ansvar å präst och om verkställighet av vissa utslag så ock om rätt domstol i vissa fall. 21 §. Fråga om ansvar å präst, varöver domkapitel skall döma, upptages av det domkapitel, varunder han lyder. Har han ej prästerlig tjänst, upptages målet av domkapitlet i den ort, där han har sitt hemvist.

16 Präst, som är anställd vid svensk församling i utlandet, för vilken kyrkoordning blivit av Konungen fastställd, lyder under domkapitlet i Uppsala. Präst, som utom riket är anställd i svenska kyrkans missionsstyrelses eller sjömansvårdsstyrelses tjänst och icke tillika har anställning vid sådan församling, som nyss är sagd, lyder under domkapitlet i det stift han tillhör. 22 §.

Fråga om ansvar å präst må av domkapitel upptagas, vare sig angivelse hos domkapitlet gjorts eller ej. 23 §.

Har fråga om ansvar å präst uppkommit, må domkapitlet, om det finner skäl därtill, för ordna tjänsteman vid domkapitlet eller annan lämplig person att såsom åklagare på eget ansvar föra talan i målet eller ock hos vederbörande överåklagare hemställa om utförande av sådan talan. Åklagare, som förordnats av domkapitlet, åtnjute, där han ej är tjänsteman vid domkapitlet, efter rättens prövning skälig ersättning av kyrkofonden för det arbete, han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter. Beslut om sådan ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. 24 §.

I mål om ansvar å präst ankommer det på domkapitlet att bestämma, huruvida skriftlig förklaring skall infordras från den tilltalade eller denne skall höras vid personlig inställelse. 25 §. Varder i mål om ansvar å präst skriftlig förklaring infordrad, förelägge domkapitlet viss tid för förklaringens avgivande; och äger domkapitlet tilllika föreskriva, att underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse ej föranleder uppehåll med målets avgörande. Över avgiven förklaring må, när skäl därtill prövas föreligga, tillfälle beredas vederpart att inom viss tid avgiva påminnelser. 26 §.

Finnes i mål om ansvar å präst denne böra muntligen höras, vare han pliktig att efter kallelse infinna sig. Utebliver han utan laga förfall, äge domkapitlet tillita Konungens befallningshavande för hans inställande. Till förhör, varom nu sagts, varde jämväl vederpart kallad.

17 27 §. Domkapitel i stift äger, då fråga om ansvar å präst förekommer, uppdraga åt vederbörande kontraktsprost att företaga undersökning, där domkapitlet finner sådan lämpligen böra ske. Över undersökningen före kontraktsprosten protokoll, som utan uppskov tillställes domkapitlet. 28 §.

Skola i mål om ansvar å präst vittnen höras, äge domkapitlet antingen självt hålla vittnesförhöret eller ock förordna om dess anställande vid den allmänna underrätt, där domkapitlet finner det lämpligen kunna företagas. 29 §. Vad stadgat är rörande offentlighet vid allmän underrätt gälle även för domkapitel, när vittnesförhör eller annat muntligt förhör äger rum. 30 §.

Om skadestånd eller annan upprättelse i mål om ansvar å präst äge domkapitlet ej döma; och vare särskild rättegång om ersättning för rättegångskostnad ej därstädes tillåten. 31 §. Domkapitels slutliga beslut i mål om ansvar å präst så ock av domkapitel i sådant mål meddelat beslut, varigenom värjemålsed ålagts, skall ofördröjligen sändas till Konungens befallningshavande eller denna underordnad myndighet för att tillställas part mot bevis, som till domkapitlet överlämnas. 32 §. Besvär över domkapitels beslut i mål om ansvar å präst skola anföras hos hovrätt på sätt i allmänhet är stadgat om klagan hos hovrätt i brottmål, dock att besvärstiden utgör tjugu dagar, räknat från den dag beslutet delgivits klaganden. Bevis om dagen för delgivningen skall av klaganden ingivas till hovrätten. 33 §. Har präst, som av domkapitel dömts till ansvar för gärning eller underlåtenhet, utan att åklagarmyndighet fört talan i målet, blivit, efter klagan, av hovrätten därför dömd till lindrigare straff eller befriad från ansvar, och vill domkapitlet hos justitiekanslern hemställa om fullföljd av talan mot hovrättens utslag, gälle för domkapitlet vad stadgat är beträffande allmän åklagare vid underrätt, vilken vill hos justitiekanslern hemställa om fullföljd av talan mot hovrätts utslag. 2

18 34 §. Beträffande rättegång, som avses i 21—33 §§, skall i allt, varom ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat, allmän rättegångsordning i brottmål i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 35 §. Laga kraft ägande utslag, varigenom präst blivit dömd till varning eller mistning av ämbetet på viss tid, skall av domkapitlet befordras till verkställighet. 36 §.

Om missfirmelse i ärende hos domkapitel döme allmän domstol. 37 §.

I fråga om rätt domstol för upptagande av åtal mot ledamot i domkapitel, vilken ej är präst, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begår, gälle vad i motsvarande avseende är stadgat för präst, som är ledamot i domkapitel. Samma lag vare beträffande åtal mot föredragande, som avses i 15 §, för förbrytelse i tjänsten. 3 kap. Om meddelande av beslut i ärenden, som ej avse ansvar å präst, så ock om fullföljd av talan däremot. 38 §.

1 mom. Beslut i fråga om tillsättning av tjänst eller i fråga om utdelning av stipendier eller understöd kungöres genom anslag. Har beslutet icke i sin helhet genom anslaget kungjorts, skall det på anslagsdagen vara att tillgå i utskrift. # mom. Beslut i annat ärende, som avses i detta kapitel, bör vederbörande behörigen delgivas. 39 §. Över beslut, varom i detta kapitel är fråga, må besvär anföras hos Konungen, där ej för vissa slag av ärenden är annorlunda stadgat. 40 §.

Besvär över beslut, som avses i detta kapitel, skola, vid talans förlust, ingivas till domkapitlet eller i betalt brev med allmänna posten vara till domkapitlet inkomna sist före klockan tolv å tjugonde dagen, räknat, i ärenden däri beslutet kungöres genom anslag, från anslagsdagen och i öv-

19 riga ärenden från den dag, beslutet blivit vederbörande delgivet; dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta tjugu dagar längre besvärstid. 41 §. Hava besvär, enligt vad i 40 § sägs, inkommit, åligger det domkapitlet att med föreläggande av viss tid och äventyr, om denna tid försittes, att sådant icke föranleder uppehåll med målets avgörande, infordra vederbörandes förklaring över besvären. Tillhandahåller klagande eller annan erforderligt antal bestyrkta avskrifter av besvärshandlingarna, skall dylik förklaring infordras genom tillställande av sådan avskrift. Efter det förklaring inkommit eller den därför förelagda tiden tilländalupit, utan att förklaring blivit avgiven, har domkapitlet att med bifogande av eget utlåtande ofördröjligen insända besvärshandlingarna till den myndighet, hos vilken besvären i varje fall skola anföras. 42 §.

Ändå att mot domkapitels beslut om anvisande av tjänstgöring besvär anföras, lände beslutet emellertid till efterrättelse, därest ej annorlunda varder för ordnat. 43 §. Beslut, som meddelats gemensamt av domkapitel och Konungens befallningshavande, skall expedieras av domkapitlet; och skall talan mot sådant beslut fullföljas i den ordning, som i detta kapitel är stadgad för överklagande av domkapitels beslut. Särskilda bestämmelser. 44 §.

Närmare föreskrifter rörande domkapitlens verksamhet meddelas av Konungen i särskild instruktion. 45 §. Genom denna lag göres ej ändring i hovkonsistoriets sammansättning och befogenhet; skolande i övrigt vad i denna lag är stadgat om domkapitel i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl beträffande hovkonsistoriet. Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphävas: förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas;

brevet den 15 juli 1752 till samtliga konsistorierna om domfört antal därstädes; 1 § cirkulärbrevet den 21 augusti 1786 om vidtagande av några sådana mått och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet; cirkulärbrevet den 7 december 1787 rörande de mål, som av konsistorium böra upptagas och avgöras, m. m.; cirkulärbrevet den 2 november 1791 angående anslag av konsistoriernas utslag och anvisning till underdåniga besvärs anförande; förordningen den 29 juli 1812 angående åtskilliga omständigheter, som böra iakttagas vid ändrings sökande i konsistoriernas utslag; lagen den 4 mars 1927 (nr 27) med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium; tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i denna lag. I fråga om fullföljd av talan mot domkapitels beslut, som meddelats innan denna lag trätt i kraft, skola hittills gällande bestämmelser fortfarande äga tillämpning. Det åligger domkapitlen och Stockholms stads konsistorium att i god tid före denna lags ikraftträdande föranstalta om erforderliga val av domkapitelsledamöter och suppleanter. Kan, då val av prästerlig ledamot av domkapitel i stift och av suppleant för sådan första gången skall äga rum, valet icke förrättas å prästmöte, skall det förrättas kontraktsvis samt avse tiden från och med den dag denna lag trätt i kraft till och med utgången av det år, då närmast infallande prästmöte hålles. I stift, varest teologisk fakultet finnes, skola av de domkapitelsledamöter och suppleanter, som väljas av fakulteten, en ledamot och en suppleant första gången utses för en tid av tre år, räknade från och med den dag denna lag trätt i kraft.

21 Förslag

•

till

Instruktion för domkapitlen. Organisation. 1 §• Om domkapitlens sammansättning och befogenhet äro bestämmelser meddelade i lagen om domkapitel. 2 §.

Vad i denna instruktion sägs om biskop skall, där givna bestämmelser ej annat föranleda, äga motsvarande tillämpning i fråga om pastor primarius så ock beträffande den, som i stället för biskopen eller pastor primarius för ordet i domkapitlet. Vad i denna instruktion sägs om stiftssekreterare gälle i tillämpliga delar även om sekreteraren vid Stockholms domkapitel. 3 §.

Vid domkapitlen äro, förutom stiftssekreterare och föredragande i skolärenden, anställda stiftsnotarier, ordinarie biträden och expeditionsvakter i enlighet med vad gällande stat angiver samt dessutom, i mån av behov, amanuenser och annan icke ordinarie personal. 4 §.

Föreskrifter, som, utöver vad denna instruktion innehåller eller vad eljest stadgats, finnas erforderliga i fråga om arbetet i domkapitel, skola av domkapitlet givas i särskild arbetsordning. Sådan arbetsordning må ock innehålla särskilda tjänsteföreskrifter för befattningshavare vid domkapitlet. Ärendenas handläggning. 5 §. 1 mom. Åt varje ärende skall ägnas den förberedande behandling, som för dess bedömande påkallas. Sålunda bör iakttagas, att i erforderlig omfattning lämnas tillfälle till yttrandens och upplysningars avgivande. Närmare föreskrifter härom skola intagas i arbetsordningen. % mom. Erfordras för behandling av något ärende sakkunskap utöver den, som finnes att tillgå inom domkapitlet, må domkapitlet anlita särskild sakkunnig att vid ärendets behandling tillhandagå domkapitlet.

22 Tillkallad sakkunnig erhåller gottgörelse ur kyrkofonden efter domkapitlets bestämmande. 3 mom. Domkapitel äger att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som erfordras för domkapitlets verksamhet och av dessa myndigheter lagligen må lämnas. 6 §.

Ärendena skola med tillbörlig skyndsamhet behandlas och bringas till slut. 7 §.

I den ordning, som angives i 16 § lagen om domkapitel, må företrädesvis handläggas ärenden avseende: att förordna domkapitelsombud; att till verkställande av Kungl. Maj:ts eller annan vederbörandes beslut eller anmodan vidtaga på domkapitlet ankommande åtgärd i det fall, att tvekan icke skäligen kan råda beträffande vilken åtgärd bör för nämnda verkställighet vidtagas; att, där särskild skyndsamhet kräves och handläggning i domkapitlet icke bör anses påkallad, å tid mellan domkapitlets sammanträden bevilja tjänstledighet, meddela förordnande å tjänst samt utfärda tjänstgöringsbetyg; att avgiva yttranden i anledning av remisser, som äro att betrakta såsom brådskande och som allenast avse mindre betydande ärenden; att till vederbörlig myndighet överlämna handling, som felaktigt ingivits till domkapitlet; samt att utsätta dag för avgivande av påminnelser i hos domkapitlet anhängiga mål. 8 §. Över ärenden, som inkomma till domkapitel, skall diarium föras. Diarium skall upptaga ärendena i fortgående nummerföljd från årets början till dess slut och för varje ärende innehålla, förutom datum för försändelsens ankomst och insändarens eller ingivarens namn, kortfattad uppgift om ärendets innehåll samt om vidtagen åtgärd och fattat beslut med angivande tillika av dag, då åtgärden vidtagits eller beslutet fattats. Anteckning om utgående expeditioner, som icke hänföra sig till inkommen, till diarium förd skrivelse, göres under särskilt nummer i diariet. För varje ärende skall, intill dess det hos domkapitlet slutbehandlats, bibehållas det diarienummer, under vilket det först upptagits. Där så befinnes lämpligt, må för viss grupp av ärenden föras särskilt diarium. Vid sidan av diarium skall föras förteckning å ärenden, som från föregående år kvarstå oavgjorda.

9 §. 1 mom. I mål rörande ansvar å präst föres protokoll i den omfattning, omständigheterna i varje särskilt fall kräva. % mom. Beträffande övriga ärenden föres kortfattat protokoll med angivande för varje ärende av dess innehåll samt av beslut däri ävensom, där så anses nödigt, av skälen för beslutet. Över ärenden, handlagda i den ordning, som angives i 16 § lagen om domkapitel, föres särskilt protokoll eller förteckning. 3 mom. I den omfattning så befinnes lämpligt, må protokoll i ärenden, som avses i 2 mom., föras å föredragningslista genom angivande i denna av besluten i de särskilda ärendena eller med hänvisning antingen, där i ärende förts särskilt protokoll, till detta eller till i registratur, varom förmäles i 10 §, intagen skrivelse, återgivande beslutet. Jf. mom. Vid sidan av protokollet eller diariet skall föras ett sakregister med kort angivande av innebörden av domkapitlets beslut. 10 §. Koncept eller kopior till expeditioner, som utgå från domkapitel, sammanföras till ett registratur. Kopior till tjänsteskrivelser, som utgå från domkapitlets expedition, sammanföras i en särskild bok. I domkapitlets expedition föras i övrigt register, minnesböcker, postbok och liggare, i den mån dylika befinnas erforderliga. 11 §. Rörande justering av föredragningslistor, protokoll och koncept till expeditioner, som utgå från domkapitel, meddelar domkapitlet bestämmelser i sin arbetsordning. 12 §. 1 mom. Diarier, protokoll, registratur och räkenskaper ävensom andra handskrifter, beträffande vilka sådant lämpligen bör ske, skola, jämte vad till domkapitlets arkiv i övrigt hör, omsorgsfullt ordnas och förvaras samt, där möjlighet därtill finnes, i nödig utsträckning uti brandfritt valv skyddas mot eldfara. Närmare föreskrifter om arkivets ordnande meddelar domkapitlet i sin arbetsordning efter hörande av föreståndaren för vederbörande landsarkiv eller arkivdepå. 3 mom. Vid ombyte å stiftssekreterartjänst verkställes i den ordning domkapitlet bestämmer inventering av arkiv och inventarier enligt instru-

ment, som ingives till domkapitlet. Dylik inventering förrättas i övrigt, helt eller delvis, när helst domkapitlet finner sådant nödigt. 13 §. 1 mom. Värde- och säkerhetshandlingar skola deponeras i bank eller förvaras antingen i så kallat kassafack i bank eller i domkapitlets lokal brandfritt under två olika lås med särskilda nycklar till vartdera, av vilka den ena nyckeln innehaves av vederbörande redogörare och den andra av biskopen eller annan ledamot av domkapitlet. 0 mom. Inventering av kassa samt av värde- och säkerhetshandlingar skall minst en gång om året samt städse vid ombyte av redogörare förrättas av domkapitlet eller av två eller flera därtill utsedda ledamöter. Över förrättningen skall upprättas särskilt instrument, som ingives till domkapitlet. 3 mom. Domkapitlet äger jämväl utse särskilda personer att kontrollera kassaförvaltningen och granska räkenskaperna ävensom i övrigt meddela erforderliga bestämmelser rörande kassakontroll. Dylika bestämmelser skola av domkapitel i stift meddelas efter samråd med stiftsnämnden. 14 §. 1 mom. Från domkapitel utgående skrivelser, utslag, tjänstgöringsbetyg och fullmakter underskrivas av biskopen med kontrasignation av stiftssekreteraren, dock att fullmakt, som av domkapitlet utfärdas å prästerlig tjänst, undertecknas av dem, som deltagit i utnämningen. Domkapitlets räkenskaper underskrivas av biskopen med kontrasignation av redogöraren. 2 mom. Remisser, kommunikationsresolutioner, protokoll, protokollsutdrag, bevis, anslag och övriga kungöranden samt delgivningar underskrivas, där ej annorlunda i arbetsordningen bestämmes, av stiftssekreteraren. 3 mom. Anvisningar å domkapitlets tillgodohavande i riksbanken och andra bankinrättningar samt kvittenser å checker och reversal underskrivas av redogöraren eller av honom jämte efter domkapitlets bestämmande annan befattningshavare vid domkapitlet eller ledamot av domkapitlet. ^ mom. I skrivelser och utlåtanden, som avlåtas till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement, skall angivas vem som varit föredragande i ärendet samt vilka ledamöter av domkapitlet deltagit i ärendets slutliga handläggning. 5 mom. Har vid avlåtande av yttrande eller framställning till Kungl. Maj:t eller ämbetsmyndighet skiljaktig mening antecknats i protokollet, skall utdrag av protokollet, upptagande sådan mening, åtfölja den utgående expeditionen.

25 15 §. För meddelanden från domkapitel till underlydande församlingar, präster och lärarpersonal må domkapitlet från trycket utgiva cirkulär. I dylika cirkulär må jämväl intagas meddelanden från stiftsnämnden. Biskopens och övriga ledamöters samt befattningshavares särskilda åligganden. 16 §. Biskopen har att utöva tillsyn över göromålens gång hos domkapitlet och skall i sådant avseende tillse, att envar befattningshavare med noggrannhet och drift fullgör sina skyldigheter, så att alla ärenden behörigen och skyndsamt avgöras och expedieras. Biskopen tillhör vidare: att i den utsträckning, han finner skäligt, föredraga på domkapitlets handläggning ankommande ärenden med undantag av dem, vilka handläggas på sätt i 15 och 16 §§ lagen om domkapitel sägs; att sammankalla domkapitlet till extra sammanträde; samt att hava överinseendet å domkapitlets expedition. 17 §. Ledamot av domkapitel åligger, förutom vad eljest därom finnes stadgat, att söka vinna noggrann kännedom om förhållandena inom domkapitlets verksamhetsområde samt att, om därvid behov eller brister av honom iakttagas, därå påkalla domkapitlets uppmärksamhet; att, där ej laga hinder möter, deltaga i domkapitlets sammanträden; att på anmodan av biskopen vara föredragande beträffande visst ärende; samt att, efter uppdrag av domkapitlet och i den mån så kan ske, deltaga i visitationer och andra förrättningar ävensom, där för behandling av något ärende erfordras närmare kännedom om förhållandena inom viss församling, genom besök därstädes förskaffa sig sådan kännedom samt verkställa den utredning, som i samband därmed kan varda honom anförtrodd. 18 §. Föredragande i skolärenden åligger: att söka vinna noggrann kännedom om folkundervisningsväsendet inom stiftet samt den förtrogenhet med dithörande förhållanden, som erfordras för ett behörigt fullgörande av hans befattning; att, med den inskränkning som kan föranledas av bestämmelserna i 16 § lagen om domkapitel, i samråd med stiftssekreteraren bereda och föredraga

2G

ärenden rörande folkundervisningen samt folk- och småskoleseminarier; samt att, där för bedömande av något ärende erfordras närmare utredning rörande förhållandena inom viss församling eller vid viss undervisningsanstalt, efter uppdrag av domkapitlet företaga besök därstädes för verkställande av dylik utredning. 19 §. Stiftssekreterare är, jämte fullgörande av vad enligt 17 § samt i övrigt jämlikt denna instruktion eller eljest gällande bestämmelser och givna föreskrifter åligger honom, pliktig: att söka vinna den förtrogenhet med förhållandena inom stiftet, som erfordras för ett behörigt fullgörande av hans befattning; att såsom chef för domkapitlets expedition utöva tillsyn över göromålen inom denna samt övervaka, att därstädes anställda befattningshavare fullgöra sina skyldigheter; att bereda och föredraga de ärenden, vilka handläggas på sätt i 16 § lagen om domkapitel sägs, så ock övriga ärenden, vilka ej föredragas av biskopen eller av föredragande i skolärenden eller, enligt biskopens bestämmande, av annan föredragande; att till föredragande i skolärenden eller annan föredragande överlämna de ärenden, vilka skola föredragas av honom; att i erforderlig omfattning biträda föredragande i skolärenden vid beredning av de på hans föredragning ankommande ärendena; att, såvitt möjligt, i god tid före varje domkapitelssammanträde tillställa dem, som skola deltaga i sammanträdet, förteckning över de ärenden, som därvid skola handläggas, ävensom att i den omfattning och ordning domkapitlet bestämmer sätta vederbörande ledamöter i tillfälle att före sammanträdet taga del av handlingarna i dessa ärenden; att föra eller låta föra samt ansvara för domkapitlets protokoll och diarier jämte förteckningar ävensom för det till protokollet hörande registraturet; att, där ej i arbetsordningen annorlunda bestämmes, utkvittera och öppna till domkapitlet ankommande försändelser; att på sätt och i omfattning, som i arbetsordningen bestämmes, medelst remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, yttranden eller upplysningar, som för ärendes beredande till föredragning befinnas erforderliga; att ansvara för att utgående skrivelser och andra expeditioner överensstämma med av domkapitlet fattade beslut, i den mån detta ej ankommer på annan befattningshavare enligt av domkapitlet meddelad föreskrift i arbetsordningen;

att ombesörja utgivandet av domkapitlets cirkulär; att utöva närmaste tillsyn över arkivet; att vaka däröver, att fatalier iakttagas samt att i lag och författningar föreskrivna åtgärder, berörande domkapitlets verksamhetsområde, bliva i vederbörlig tid och ordning fullgjorda; att i erforderlig utsträckning stå biskopen till tjänst i hans ämbetsutövning; att vara redogörare för domkapitlets och stiftsnämndens medelsförvaltning, i vilket hänseende det åligger honom att verkställa rekvisitioner av medel, att mottaga och ansvara för till domkapitlet och nämnden inkomna medel och värdehandlingar samt för in- och utgående medels omedelbara införande i kassabok, att ansvara för att domkapitlet och stiftsnämnden åliggande räkenskaper och redogörelser i behörig ordning upprättas och avlämnas, ävensom att tillse, att säkerheter vidmakthållas och att till domkapitlets och stiftsnämndens disposition för särskilda ändamål ställda anslag icke överskridas; att, i mån av behov och tillgång på medel, efter samråd med biskopen antaga tillfällig arbetshjälp; samt att, efter av domkapitlet särskilt för varje fall meddelat beslut, mottaga förordnande att såsom domkapitelsombud företräda domkapitlet. 20 §. 1 mom. Stiftsnotarie och amanuens åligger: att under eget ansvar bereda och föredraga de ärenden, som blivit i sådant avseende dem anförtrodda; att, i den omfattning sådant åt dem uppdrages, biträda med förande av domkapitlets protokoll; att biträda stiftssekreteraren med övriga förekommande göromål i tjänsten; samt att, förutom vad i annat sammanhang är stadgat om skyldighet att som vikarie bestrida befattning i högre lönegrad, vid förfall för stiftssekreteraren eller när denne är därtill av andra tjänstegöromål förhindrad, där ej annorledes förordnas, förrätta dennes tjänst, helt eller delvis. Amanuens åligger därjämte att vid förfall för stiftsnotarien, såframt ej annorledes förordnas, förrätta dennes tjänst, helt eller delvis. £ mom. Ordinarie biträde åligger att enligt av stiftssekreteraren meddelade anvisningar deltaga i expeditionsgöromålen. 3 mom. Expeditionsvakt åligger förutom att fullgöra de i allmänhet till dylik tjänst hörande göromålen: att ombesörja städning och eldning av domkapitlets lokaler, skötsel av värmeledning ävensom renhållning av gård och gata, i den mån ej domkapitlet, där sådant med hänsyn till expeditionsvakten i övrigt åliggande

göromål finnes nödigt och medel äro för ändamålet tillgängliga, befriar honom från nämnda sysslor eller vissa av dem; samt att, i den omfattning tiden det medgiver, biträda med renskrivning och annat expeditionsarbete. If, mom. Övriga befattningshavare äro pliktiga att utföra de göromål, som i arbetsordningen eller annorledes anvisas dem. 21 §. Där stiftssekreterarens göromål i övrigt icke tillåta honom att vara redogörare för domkapitlets och stiftsnämndens medelsförvaltning, äger domkapitlet att efter samråd med stiftsnämnden därtill meddela förordnande för annan befattningshavare vid domkapitlet med åliggande och ansvar som om redogörare i 19 § sägs. 22 §. Vederbörande föredragandes förslag till expeditioner i mål och ärenden, som handläggas å sammanträde, skola, där så finnes lämpligt, i god tid före sammanträdet tillställas ledamöterna eller, om möjligt, föreligga senast vid sammanträdet. 23 §. Föredragande, som ej är ledamot av domkapitlet, har skyldighet att, om domkapitlets beslut ej överensstämmer med hans åsikt, låta i domkapitlets protokoll anteckna sin skiljaktiga mening. 24 §.

1 mom. Befattningshavare vid domkapitel i stift åligger att efter biskopens och stiftssekreterarens bestämmande biträda stiftsnämnden och stiftsjägmästaren med förekommande göromål på sätt särskilt är stadgat. £ mom. Stiftssekreterare, stiftsnotarie och amanuens äro skyldiga att, när så påfordras, mottaga uppdrag att vara ledamot och sekreterare i stiftsnämnd eller ersättare för sådan ledamot ävensom att vid val av domkapitelsledamöter och suppleanter, som avses i 4 § lagen om domkapitel, tjänstgöra såsom valnotarie. 3 mom. Stiftsnotarie och amanuens äro skyldiga att, när så påfordras, mottaga förordnande att vid domkapitlet vara åklagare i mål om ansvar å präst. Daglig arbets- oeh mottagningstid. 25 §. 1 mom,. För stiftssekreterare, stiftsnotarie och ordinarie biträde skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, arbetstiden å tjänsterummet varje söckendag utgöra sju timmar, och skall den dagliga tjänstgöringstiden för

29 expeditionsvakt uppgå likaledes till sju timmar. Närmare bestämmelser rörande tiderna för arbetets utförande meddelas av biskopen. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. Den sålunda bestämda arbetstiden må av biskopen eller stiftssekreteraren vid alla de tillfällen, då gör omålens gång det kräver, utsträckas. Om och i den mån omständigheterna det tillåta, må biskopen för högst tre månader under tiden juni—september medgiva inskränkning i den i första stycket angivna arbetstiden, dock ej med mera än nio timmar i veckan. Därest arbete med hänsyn till dess särskilda beskaffenhet finnes med större fördel kunna utföras utom tjänsterummet, må medgivande till därav föranledd inskränkning av arbetstiden å tjänsterummet lämnas av biskopen eller, enligt hans bestämmande, av stiftssekreteraren beträffande denne underställda befattningshavare. Fråga om inskränkning eller ändring i särskilda fall i övrigt av den i allmänhet fastställda arbetstiden å tjänsterummet prövas i enahanda ordning. 2 mom. Icke ordinarie befattningshavare skall i för honom fastställd utsträckning utföra sitt arbete å tjänsterummet å tid, varom närmare föreskrifter meddelas av biskopen eller, efter hans bestämmande, av stiftssekreteraren. 3 mom. Å domkapitlets lokaler böra, i den mån så kan ske, åt stifts jägmästaren och hos stiftsnämnden anställda biträden beredas erforderliga och lämpliga arbetsplatser. 26 §. Biskopen skall tillkännagiva viss tid, då han företrädesvis träffas. Stiftssekreteraren skall vara för allmänhetens mottagande tillgänglig å viss daglig, därför tjänlig tid, ej understigande en timme. Domkapitlets expedition skall hållas öppen för allmänheten minst fem timmar varje söckendag, där ej förhållandena medgiva inskränkning av denna tid. Närmare bestämmelser om tiden för expeditionens öppenhållande givas av biskopen. Nu omförmälda mottagnings- och expeditionstider skola tillkännagivas genom anslag vid domkapitlets lokaler. Arvoden och ersättningar. 27 §.

1 mom. Årligt arvode åtnjutes av ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val. Arvodet utgår i Uppsala stift och i Lunds stift med sjuhundra kronor, i Visby stift med trehundra kronor samt i övriga stift och i Stockholm med femhundra kronor.

30 Arvodet utbetalas ur kyrkofonden i efterskott för vardera hälften av kalenderåret. # mom. Ledamot, som avses i 1 mom., ävensom inkallad suppleant och adjungerad ledamot äga, där domkapitelssammanträde föranleder resa, ur kyrkofonden åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. 3 mom. Har domprost, stiftssekreterare eller ledamot, som avses i 1 mom., efter därom av domkapitlet meddelat beslut företagit resa för deltagande i visitation eller annan förrättning eller för fullgörande av annat tjänsteuppdrag, äger han ur kyrkofonden åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet; åliggande det domkapitlet att vid meddelande av beslut, som föranleder dylik resa, i protokollet angiva resans ändamål. 4 mom. Har vice preses eller annan ledamot på grund av hinder för preses eller vid ledighet i dennes ämbete under en tid av minst två månader i följd haft att fullgöra å preses ankommande åligganden, äger Konungen, i den mån så prövas skäligt, på framställning av domkapitlet tillerkänna honom ersättning härför av kyrkofonden. 5 mom. Har befattningshavare vid domkapitel eller särskilt förordnad prästman efter uppdrag av domkapitlet företagit resa för verkställande av utredning i visst ärende, äger han ur kyrkofonden åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet; åliggande det domkapitlet att vid meddelande av beslut, som föranleder dylik resa, i protokollet angiva resans ändamål. 6 mom. Arvoden och ersättningar, som avses i 1—5 mom., utbetalas, efter framställning av domkapitlet, i stift av stiftsnämnden och i Stockholm av statskontoret. Räkning å ersättning, varom förmäles i 2, 3 och 5 mom., skall vara attesterad av biskopen. 7 mom. Angående rätt för föredragande i skolärenden och suppleant för sådan till arvode samt resekostnads- och traktamentsersättning är särskilt stadgat. Tjänstetillsättning, kompetensfordringar, tjänstledighet, vikariat och avsked. 28 §. 1 mom. Stiftssekreterare utnämnes av Kungl. Maj:t efter förslag av domkapitlet. Förordnande såsom sekreterare vid Stockholms domkapitel meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av domkapitlet.

31 i mom. Stiftsnotarie och annan ordinarie befattningshavare vid domkapitlets expedition tillsättas av domkapitlet, som jämväl antager den icke ordinarie personalen vid domkapitelsexpeditionen. 3 mom. Innan förslag i fråga om tillsättning av stiftssekreterare avgives eller befattningshavare, som avses i 2 mom., av domkapitlet tillsättes eller antages, skall domkapitlet bereda stiftsnämnden tillfälle att yttra sig. 4 mom. Stiftssekreterare och stiftsnotarie tillsättas genom fullmakt. Övriga ordinarie befattningshavare vid domkapitlets expedition tillsättas genom konstitutorial. Icke ordinarie befattningshavare antages medelst förordnande. 29 §. 1 mom. Då stiftssekreterareänst eller befattning såsom sekreterare vid Stockholms domkapitel skall tillsättas, utfärdar domkapitlet tillkännagivande därom i allmänna tidningarna och medelst anslag å domkapitlets anslagstavla med föreläggande av trettio dagars ansökningstid, räknad från den dag kungörandet sker i allmänna tidningarna. Efter det denna tid tilländagått samt domkapitlet, där fråga är om tillsättande av stiftssekreterartjänst, berett stiftsnämnden tillfälle att yttra sig, insänder domkapitlet utan dröjsmål ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t samt förordar därvid till tjänstens erhållande den bland de sökande, som anses företrädesvis böra ifrågakomma, eller anmäler, att sådant förord icke kan lämnas någon av de sökande. 2 mom. Då ordinarie befattning, vars innehavare utnämnes av domkapitlet, eller extra ordinarie befattning blir ledig, skall ledigheten kungöras på sätt i 1 mom. nämnts med föreläggande av enahanda ansökningstid. 30 §. 1 mom. För behörighet till stiftssekreterareänst samt till befattning såsom sekreterare vid Stockholms domkapitel fordras, utöver avlagd examen som omförmäles i 10 § lagen om domkapitel, genom tjänstgöring vid domkapitel förvärvad grundlig erfarenhet i sådana göromål, som falla inom domkapitlens verksamhetsområde, eller förfarenhet i domarvärv eller genom tjänstgöring vid andra förvaltande myndigheter eller ämbetsverk vunnen erfarenhet i förvaltningsgöromål. % mom. Till stiftsnotarie eller amanuens må ej utnämnas eller förordnas annan än den, som avlagt sådana kunskapsprov, vilka äro föreskrivna för utövande av domar ämbete. 31 §. 1 mom. Ledighet från domkapitelsgöromålen beviljas domprost och ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val, för visst sammanträde av biskopen och för tid av högst sextio dagar under året av domkapit-

let. Erfordras ledighet för längre tid, skall ansökning därom göras hos Kungl. Maj:t. Ansökningen insändes av domkapitlet med eget yttrande. % mom. Vad i 1 mom. stadgats rörande ledighet för domkapitelsledamot skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ledighet för föredragande i skolärenden. 3 mom. Fördelningen av semester mellan stiftssekreteraren och befattningshavarna vid domkapitlets expedition bestämmes av biskopen efter förslag av stiftssekreteraren. Annan ledighet än semester må av domkapitlet i fall av behov beviljas stiftssekreteraren under högst sextio dagar årligen samt åt övrig personal efter omständigheterna; skolande vid behov av tjänstledighet för stiftssekreteraren under längre tid än nu sagts frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. 4 mom. Erfordras vikarie för stiftssekreterare eller föredragande i skolärenden eller befattningshavare vid domkapitlets expedition eller är befattning, varom nu är fråga, ledig, må domkapitlet förordna lämplig person att uppehålla befattningen; dock att, då beviljandet av tjänstledighet ankommer på Kungl. Maj:t, jämväl frågan om vikarie skall hänskjutas till Kungl. Majrts avgörande. 32 §. Söker ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val, eller föredragande i skolärenden eller suppleant för sådan ledamot eller föredragande att varda entledigad från sitt uppdrag, ingive han till domkapitlet sin till Konungen ställda ansökning därom. Domkapitlet insänder ansökningen med bifogande av eget utlåtande. På enahanda sätt förfares, där stiftssekreteraren söker avsked från sin tjänst. Ansökning om avsked från befattning, som tillsättes av domkapitlet, prövas av detta. Innan avskedsansökningen bifalles, bör, där fråga föreligger om den avskedstagandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning. Åtal och ansvar för tjänstefel. 33 §.

1 mom. Gör ordinarie befattningshavare, som icke tillika är ledamot av domkapitlet, sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller olydnad, äger domkapitlet efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar eller ock suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön.

33 Har den felande icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, varde, där befattningen är tillsatt genom fullmakt, ställd under åtal inför vederbörande underrätt samt, där befattningen är tillsatt genom konstitutorial, antingen åtalad som nu sagts eller av domkapitlet skild från tjänsten. Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äger domkapitlet avstänga den felande från tjänstens utövning, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnar. Har domkapitlet fattat beslut om befattningshavares suspension eller skiljande från tjänsten, äger domkapitlet likaledes, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga den felande från utövning av tjänsten. # mom. Ådagalägger annan befattningshavare vid domkapitlets expedition, än som avses i 1 mom., försumlighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger domkapitlet att tilldela honom varning eller skilja honom från sig. Vid svårare förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt. 3 mom. Beslut om befattninghavares avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Särskilda bestämmelser. 34 §.

Domkapitels slutliga beslut i mål om ansvar å präst eller rörande hos domkapitlet anförda besvär så ock beslut, varigenom domkapitel ålagt värjemålsed, skall upptaga underrättelse om vad vid ändrings sökande bör iakttagas samt äventyret, om det försummas. Beträffande beslut av domkapitel i andra fall skall dylik underrättelse lämnas, där så finnes erforderligt eller sökande eller part begärt besvärshänvisning. 35 §. 1 mom. Skall i mål hos domkapitel om ansvar å präst förklaring infordras eller tillfälle beredas att avgiva påminnelser över förklaring eller skall någon kallas till muntligt förhör i sådant mål, varde erforderlig delgivning verkställd genom vederbörande kontraktsprost eller ock genom Konungens befallningshavande eller denna underordnad myndighet. 2 mom. Skall i annat hos domkapitel anhängigt ärende förklaring infordras eller tillfälle att avgiva yttrande beredas eller beslut delgivas eller skall förklaring över besvär mot domkapitels beslut infordras, varde den erforderliga delgivningen verkställd antingen genom Konungens befallningshavande eller denna underordnad myndighet eller ock medelst postförsändelse. 3

34 Är fråga om delgivning av beslut, däri besvärshänvisning meddelats, skall begäras bevis om dagen för delgivningen. Denna instruktion träder i kraft den Genom denna instruktion upphävas: kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 261) angående antagande av befattningshavare vid domkapitlens expeditioner m. m.; punkterna 4 och 6 cirkuläret den 22 juni 1928 angående ny stat för domkapitlens expeditioner m. m.; samt arbetsordningen den 5 juni 1931 (nr 220) för domkapitlens expeditioner.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond. Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 6§. Av kyrkofonden skola utgöras: 1) 11) stadgas; 12) ersättningar och utgifter enligt 12 och 23 §§ lagen om domkapitel.

Denna lag träder i kraft den

35 Förslag till

kungörelse om ordningen för utbetalning av ersättning ur kyrkofonden till åklagare vid domkapitel i fall, varom förmäles i 23 § andra stycket lagen om domkapitel. Beträffande ordningen för utbetalning av ersättning ur kyrkofonden till åklagare vid domkapitel i fall, varom förmäles i 23 § andra stycket lagen om domkapitel, förordnas som följer: Ersättning, som enligt 23 § andra stycket lagen om domkapitel blivit åklagare tillerkänd, utbetalas, när åklagaren förordnats av domkapitel i stift, av stiftsnämnden och, om åklagaren förordnats av Stockholms domkapitel, av statskontoret. Framställning om utbekommande av sådan ersättning skall vara åtföljd av skriftligt besked om det beslut, varigenom ersättningen blivit åklagaren tillerkänd. Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

kungörelse om ändrad lydelse av 14 och 24 §§ instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare. Härigenom förordnas, att 14 och 24 §§ instruktionen den 16 september 1932 för stiftsnämnd och stifts jägmästare skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 14 §. Befattningshavarna nämnden. Där ej annorlunda stadgas i denna instruktion, skola därvid föreskrifterna i gällande instruktion för domkapitlen äga motsvarande tillämpning, med iakttagande att vad i sistnämnda instruktion sägs om domkapitel och biskop i stället skall gälla stiftsnämnd och ordförande i denna.

36 Då fråga uppkommer om antagande av biträde hos stiftsnämnden, skall denna bereda domkapitlet tillfälle att yttra sig. Föredragande, som mening. 24 §. Kungl. Maj:t personalen. Innan stifts jägmästare, biträdande stifts jägmästare eller annat biträde åt stiftsjägmästaren anställes, skall stiftsnämnden bereda domkapitlet tillfälle att yttra sig. Denna kungörelse träder i kraft den

37 Allmän motivering. I. Återblick på domkapitelsinstitutionens utveckling i Sverige. Då domkapitlen under 1200-talet infördes i de svenska stiften, hade de som organisation en lång historia bakom sig. Det färdigbildade medeltida kapitlet, sådant vi möta det i Sverige, var en till domkyrkan knuten korporation med uppgift att förvalta domkyrkans byggnad och egendom, att svara för dess gudstjänster, att välja biskop och att vid dennes sida taga viss del i stiftsstyrelsen. För en del åtgärder måste biskopen inhämta kapitlets bifall. Vid ledighet i biskopsämbetet hade domkapitlet att övertaga förvaltningen av stiftet. Ett medeltida kapitel skulle åtminstone omfatta en domprost och tre kaniker men bestod ofta av ett vida större antal medlemmar. En domkapitelsmedlem hade i regel till sitt underhåll en prebendekyrka, där tjänsten kunde skötas genom en vikarie, och därjämte sin andel i domkapitlets gemensamma inkomster. Till varje kanonikat hörde i regel också vissa donerade gårdar. Över de vanliga kanikerna höjde sig en grupp av prelater. Främst bland dessa stod domprosten. Han förde ordet vid kapitlets sammanträden och honom tillkom i främsta rummet vården om domkyrkan och dess egendom. Bland övriga prelater må här nämnas archidiakonen eller ärkedjäknen samt dekanen. Reformationen medförde en genomgripande förändring i domkapitlens ställning. På grundvalen av Västerås ordinantia begränsades till en början deras storlek. Men kapitlens ställning försvagades också genom bristen på uppgifter. Jurisdiktionen var väsentligen minskad och den alltjämt uppehållna kortjänsten räckte ej att ge dem existensberättigande. Möjligheten att ge dem nya uppgifter i den lärda bildningens tjänst blev ej utnyttjad. Snart nog använde Gustav Vasa därjämte sin makt att bestämma kanonikat ens antal till kapitlens gradvisa avskaffande. De rester av de gamla prelatkapitlen, som funnos kvar vid Gustav Vasas död, försvunno så gott som helt under Erik XIV:s tid. Ännu 1570 funnos väl domprostar och enstaka kaniker kvar, men som korporationer hade kapitlen upphört att existera. I 1571 års kyrkoordning namnes ej heller något om domkapitlen, utan enligt denna skulle vid domkyrkorna sitta åtminstone sju personer, nämligen biskopen, biskopens official eller prost, kyrkoherden, skolmästaren, lector theologiae, poenitentiarien och sysslo-

38 mannen, vilka hade att övertaga de nödvändiga sysslorna vid dessa kyrkor ävensom vissa uppgifter med avseende å kyrkotukt och skolundervisning. I dessa befattningshavare fanns givetvis materialet till ett kapitel, men i kyrkoordningen förutsattes icke, att de skulle utgöra någon kollegial stiftsstyrelse, men väl att de tillsammans skulle mottaga sysslomannens räkenskap. I Johan III:s kyrkliga rekonstruktionssträvanden ingick ett försök att återuppliva kapitlen. I vissa fall synas de i 1571 års kyrkoordning omförmalda befattningshavarna vid domkyrkorna verkligen hava fungerat som kapitel, och 1575 års kyrkoordning (Nova ordinantia ecclesiastica) talar uttryckligen om kapitlet. Den anknyter därvid till bestämmelsen i 1571 års kyrkoordning om de ämbeten, som skulle finnas vid en domkyrka, men söker att så långt som möjligt identifiera dessa med de gamla prelaturerna. Biskopen skulle hava till sin hjälp lärda präster: domprost, decanus, archidiaconus, pastor, skolmästare och ceconomus. I praxis synes ock denna ordning hava åtminstone delvis slagit igenom. På en del håll förekom även, att kapitlet förstärktes med inkallade lantpräster. Jämte prelatkapitlet och det utvidgade prästkapitlet framträdde också lärarkapitlet. Det var denna form, som hade framtiden för sig. Redan ett möte i Uppsala år 1595 bestämde, att kapitularerna skulle deltaga i undervisningen i skolan. Och då Karl IX i en skrivelse från början av år 1604 förklarat sig icke vilja låta vid domkyrkorna bestå mer än fyra personer, nämligen biskop, kyrkoherde, skolmästare och syssloman, så lyckades det prästerskapet vid Norrköpings riksdag samma år att under hänvisning till undervisningens behov rädda ytterligare två tjänster, i det att Karl IX den 22 mars 1604 i enlighet med prästerskapets begäran förordnade, att vid domkyrkoskolorna jämväl skulle finnas lector theologise och conrector, vilka skulle vara skolmästaren till hjälp och hjälpa till att förhöra och uträtta de saker, som bleve till kapitlet hänskjutna, varför de skulle övertaga de löner och förmåner, som poenitentiarius och decanus dittills haft. Så räddades kapitlen från undergång genom förbindelsen med skolan, och de bära alltjämt den prägel, som sålunda påtryckts dem. Vad domprostämbetet beträffar, försvann detta efter hand i sin gamla form men återkom sedermera såsom ett bihang till kyrkoherdetjänsten vid domkyrkan. Att biskopen skulle vara kapitlets ledare, hade alltifrån institutionens återuppståndelse efter reformationen framstått såsom självklart. Däri ligger en betydelsefull skillnad i jämförelse med det medeltida kapitlet, som varit en myndighet vid sidan av biskopen. Bevarandet av biskopsämbetet och domkapitlet samt som en följd härav stiftets kyrkliga självstyrelse gav åt den svenska kyrkans författning dess särprägel i jämförelse med den dansk-norska och de tyska reformationskyrkorna. Domkapitelsinstitutionens intressanta och mångskiftande historia under

39 1600-talet är på det närmaste förbunden med den lärda skolans utveckling.1 Den bär i huvudsak en nationell och egenartad prägel. Påverkningar utifrån hava dock ej saknats. Särskilt påtagligt är, att Johannes Rudbeckius erfarenheter från hans verksamhet för den estländska kyrkans reformering kommo honom till godo i hans epokgörande arbete på stiftsstyrelsens organisation inom Västerås stift. Av genomgripande betydelse blev i Västerås som i andra stift gymnasiets inrättande på 1620-talet. Domkapitlet blev nu identiskt med gymnasiets lärarkår. Detta stod också i överensstämmelse med det gamla gymnasiets uppgift att framför allt tjäna prästutbildningen. Lektorernas ställning i kapitlet fastslogs i Rudbeckius' kyrkostadgar av år 1632. Kyrkoherden vid domkyrkan hade från början också sin »läxa» i gymnasiet. Som domprost och vice preses skulle han snart få en självständigare ställning vid lektorernas sida. Redan på Rudbeckius' tid förekommo lekmannalektorer jämte de prästvigda lektorerna. Dock medförde utsikten till prebendepastorat, att de flesta togo prästvigning. Vid sidan av det vanliga kapitlet framväxte i Västerås även ett »consistorium majus», till vilket biskopen kallade förtjänta präster från landet. På den grund, som Rudbeckius lagt, byggde hans efterträdare på biskopsstolen i Västerås Olof Laurelius vidare. I hans »forma consistorii», en av de många domkapitelsordningar, som tillkommo under 1600-talet, liksom i hans kyrkolagsförslag kunna vi iakttaga den ganska elastiska karaktär, som domkapitelsinstitutionen ännu ägde. En viss motsättning kan därvid skönjas mellan det rena lärarkapitlet och det blandade kapitlet, där även präster i församlingstjänst kunde taga säte. Det förefaller, som hade biskoparna på det hela taget varit angelägna om att bevara en i viss mån plastisk karaktär åt kapitlen. En ansats till ett blandat kapitel framträder sålunda även i Strängnäs under biskoparna Laurentius Paulinus Gothus och Johannes Matthise. Tydligast uttryckes emellertid detta program i de år 1659 avgivna, av Laurelius och dåvarande pastor primarius, sedermera biskopen Erik Emporagrius utarbetade kyrkolagsförslagen. I Laurelius' förslag skiljes uttryckligen mellan, å ena sidan, de ordinarie assessorerna, vilka i de icke akademiska kapitlen äro kyrkoherden (domprosten) samt »theologise och några andra lectores, i synnerhet de äldsta och skickligaste», och å andra sidan, »några lärde män, som närmast vid domkapitlet boendes äro», vilka kunde inkallas, då några särskilt viktiga ärenden förelåge till avgörande. I Emporagrius' förslag talas jämväl om dylika extra ordinarie assessorer, 1 Se närmare härom Hjalmar Holmquist, Översikt över domkapitlens historia i Sverige (i Underdånigt betänkande med förslag till lag angående organisation av stiftsstyrelse m. m., avgivet den 31 december 1906) samt De svenska domkapitlens förvandling till lärarekapitel 1571—1687 (Uppsala 1908).

vilka kunde inkallas »vid prästmöten eller eljest, då viktiga ärenden äro förhanden». De biskopliga organisatörernas försök att införa prästerliga bisittare vid lektorernas sida ledde ej till resultat. Medan ännu prästeståndets kyrkolagsförslag av år 1682 bevarar det blandade kapitlet liksom också möjligheten att vid särskilda tillfällen utöka kapitlet genom adjunktion av lantpräster, fastställdes genom förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas lektorskapitlet som den normala formen. I 1687 års förordning föreskrevs sålunda, att domkapitlen, med undantag av de akademiska kapitlen, skulle bestå av biskopen, kyrkoherden i domkyrkan och lektorerna.1 Denna anordning hade sin förutsättning å ena sidan i gymnasiernas ställning som prästbildningsanstalter, å den andra i domkapitlens uppgift att vaka över undervisningsväsendet. Den hade, såsom redan antytts, genomförts i motsättning till försöken att ge det rent prästerliga elementet en starkare ställning i stiftsstyrelsen — i samband härmed hade emellertid vissa egenartade och intressanta ansatser inom 1600-talets kyrkolagstiftning avklippts. Av de två nyss anförda förutsättningarna hade den ena icke längre samma obestridda giltighet som under århundradets tidigare skeden: den lärda skolans emancipation från den exklusivt kyrkliga inställningen och dess utveckling i riktning emot en allmänt medborgerlig lärdomsskola hade redan tagit sin början och i samband härmed hade också lektorerna börjat sekulariseras, ehuruväl denna utveckling icke nådde sin avslutning förrän på 1800-talet. Men det kan med visst fog påstås, att 1687 års förordning redan vid sin tillkomst var något föråldrad. Den var även i andra avseenden snarast ägnad att förhindra domkapitlens självständiga utveckling till aktiva stiftsstyrelser. Redan förordningens rubrik innebar en sådan betoning av kapitlens dömande befogenhet, att deras övriga uppgifter trädde i skuggan, ehuru de visserligen delvis framgå av enstaka bestämmelser i den föregående år utfärdade kyrkolagen. Även i fråga om domkapitlen i universitetsstäderna kan efter reformationens genomförande iakttagas en utveckling liknande den, som ägde rum beträffande de övriga kapitlen. Förebilden är här domkapitlet i Uppsala. Före tillkomsten av den förut omnämnda förordningen av 1604 bestod detta av kyrkoherden, rector schola?, sysslomannen och alla professorerna. Universitetets nyorganisation nödvändiggjorde emellertid ändrad sammansättning av domkapitlet, och genom kungl. brev den 7 juli 1621 påbjöds, att de fyra teologie professorerna skulle vara ärkebiskopens assessorer i consistorium ecclesiasticum. Samma år förordnades, att kyrkoherdeämbetet i Uppsala 1 Den i 1687 års förordning förekommande bestämmelsen om rätt för biskoparna att, »när nödtorften kräver, kalla flera skickliga män sig till råd och hjälp» har ansetts allenast innebära befogenhet att i anledning av förfall eller uppkomna ledigheter förordna ersättare för ordinarie domkapitelsledamöter.

skulle innehavas av förste teologie professorn. Också i Uppsala inkallades stundom lantpräster i kapitlet, men dessa extra ordinarie medlemmars deltagande begränsades alltmera. Dock kunde kapitlets storlek variera åtskilligt. Enstaka ärenden kunde avgöras av preses i närvaro blott av en assessor och notarien, stundom åter kunde kapitlet genom adjunktion svälla ut avsevärt. Genom 1687 års förordning fastslogs, att kapitlen i universitetsstäderna skulle bestå av biskopen och de teologie professorerna. I Stockholms stad framträdde från slutet av 1500-talet ett särskilt kapitel eller konsistorium. Kyrkoordningen av 1575 hade givit Storkyrkans kyrkoherde (pastor urbis) särskild maktställning och uttryckligen benämnt honom suffraganeus archiepiscopi. Kring honom organiserades stadens kapitel, bestående av prästerna, såväl pastorer som komministrar, vid stadens kyrkor och församlingar. Till kapitlet hörde även rector scholse, som tillika var hjälppräst vid Storkyrkan. Förordningen av 1604 medförde ingen förändring beträffande Stockholms konsistorium, utan detta förblev ett rent prästkapitel. Sedan staden år 1640 fått ett gymnasium, togo visserligen de två teologie lektorerna säte i domkapitlet, men dessa två lärare voro båda prästvigda och blevo snart tillika tjänstgörande präster. Efter genomförandet av drottning Kristinas skolordning av 1649 försvann rector scholae ur kapitlet. Så småningom upphörde även komministrarna att deltaga i förhandlingarna. Gymnasiet, vilket fört en tynande tillvaro, flyttades år 1669 till Gävle. Genom instruktionen den 16 december 1668 för pastor primarius och prceses ordinarius i Stockholms konsistorium blev konsistoriets organisation definitivt bestämd så, att ärkebiskopen skulle vara den förnämste preses samt pastor primarius ordinarie preses med pastores ordinarii ecclesiarum i staden och förstäderna såsom ordinarie assessorer. Denna anordning blev ytterligare stadfästad genom 1687 års förordning. I mitten av 1600-talet inrättades ett hovkonsistorium för handhavande av kyrkostyrelsen inom hovförsamlingen och Stockholms militära kyrkoförsamlingar. Enligt Kungl. Majits instruktion den %8 juni 1681 varefter dess consistorium aulicum vid de där förefallande ärenden skall hava sig att rätta skulle hovkonsistorium bestå av överhovpredikanten såsom preses samt hovpredikanterna såsom ordinarie assessorer. Då ärende förekomme, som anginge livgardet till häst eller fot, skulle pastorerna därstädes sitta med i konsistoriet. Genom 1687 års förordning stadgades, att överhovpredikanten skulle vara preses i hovkonsistorium och hava till bisittare Kungl. Maj:ts hov- och livgardes samt artilleriets predikanter, och i kungl. brev den 5 mars 1792 föreskrevs — under erinran att Kungl. Maj:t förordnat, att Skeppsholms församling lika med övriga i Stockholm varande garnisonsförsamlingar borde lyda under hovkonsistorium uti allt vad till ett konsistoriums åtgärd hörde — att pastorn vid »Armeens Flottas Svenska

42 Escadre», vilken tillika förestode Skeppsholms församling, skulle äga säte och stämma i hovkonsistorium. Den grundliga förvandling, som domkapitlens ställning och uppgifter undergått sedan år 1687, är minst märkbar i fråga om deras sammansättning. På denna punkt bibehåller 1687 års förordning så gott som helt sin giltighet. Redan på 1700-talet började emellertid lekmannaelementets tillväxt inom lektorskapitlen att väcka betänkligheter. Detta gav upphovet till en långvarig strid om lekmäns rätt att äga säte i kapitlen. Till en början segrade den uppfattningen, att med hänsyn till kapitlens kyrkliga arbetsuppgifter kapitlen skulle bestå av endast präster, och i ett kungl. brev 1762 påbjöds, att alla lektorer, som ville vara assessorer i kapitlen, skulle vara prästvigda. Denna anordning tillfredsställde dock ej lektorerna, utan dessa krävde, att de, även om de ej vore prästvigda, måtte få deltaga i kapitlens styrelse över gymnasierna. Inom kort återgick man även till 1687 års förordning i dess ursprungliga lydelse, och i ett kungl. brev 1799 föreskrevs uttryckligen, att »lectores både clerici och laici skola såväl uti ecclesiastique som scholae-ärenden äga säte och stämma i consistorio». Förnyade försök från kyrkligt håll att skaffa garantier åtminstone för en prästerlig majoritet inom domkapitlet ledde endast för en tid till resultat. Då år 1839 lektorstjänster i främmande levande språk och naturlära infördes, ställdes emellertid innehavarna av dessa lektorat utanför kapitlen. En särställning intager domkapitlet i Göteborg, där på grundval av ett kungl. brev 1719 kyrkoherdarna i Göteborgs tyska och Kristine församlingar hava plats vid sidan av latinläroverkets lektorer. Domkapitlet i Visby intager en särskild ställning såtillvida, som domprost ej finnes därstädes. De akademiska kapitlen hava utvidgats genom ökning av antalet professorer i de teologiska fakulteterna och omfatta nu i Uppsala åtta och i Lund sju medlemmar (utom biskopen). Domprostbefattningarna i universitetsstäderna äro för närvarande såsom prebenden förenade med professorsämbetena i praktisk teologi. Genom lagen den 4, mars 1927 med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium har dettas organisation undergått viss förändring, för vilken kommer att närmare redogöras i samband med den framställning, som i det följande lämnas rörande vissa tidigare förslag till reformering av domkapitlens organisation. Vad hovkonsistoriet beträffar, må anmärkas, hurusom regementspastorsinstitutionens avskaffande återverkat på detta konsistoriums sammansättning, så att det numera består av, förutom överhovpredikanten, allenast de ordinarie hovpredikanterna och kyrkoherden i Skeppsholms församling.

43 II. Vissa tidigare förslag till reformering av domkapitlens organisation. Såsom i det föregående antytts, var domkapitlens sammansättning, åtminstone vad lektorskapitlen angår, i viss mån föråldrad redan vid tillkomsten av 1687 års förordning. Den utveckling av läroverken till allt större självständighet, som ägde rum under 1800-talet, utökandet av antalet fullständiga läroverk, varigenom stiftsstädernas gymnasier förlorade sin tidigare särställning, lärarkårens fortgående sekularisering och över huvud differentieringen mellan kyrkan och undervisningsväsendet hava sedermera efter hand gjort de gamla lärarkapitlens olämplighet allt påtagligare. Frågan om domkapitlens reformering har också under mer än ett århundrade stått på dagordningen, och många förslag i ämnet hava tid efter annan framkommit vid riksdagar och kyrkomöten samt i kommittéers betänkanden, alltsedan 1824 års kyrkolagskommitté i sitt år 1828 avgivna förslag till ny kyrkolag framställde förslag om vissa ändringar i domkapitlens organisation.1 Sedan frågan om en reformering av domkapitlen sålunda vid upprepade tillfällen under 1800-talet varit föremål för behandling utan att något positivt resultat ernåtts, blev frågan ånyo föremål för utredning genom en den 6 oktober 1905 tillsatt kommitté, vilken den 31 december 1906 avgav betänkande med förslag till lag angående organisation av stiftsstyrelse m. m. Enligt detta förslag skulle domkapitlen bestå av biskopen såsom ordförande, domprosten eller, där domprost ej funnes, en av Konungen bland stiftets kyrkoherdar förordnad ledamot såsom vice ordförande, en av Konungen förordnad, i lagkunskap förfaren man, en med fullmakt å ordinarie ämbete eller tjänst försedd prästman inom stiftet, vald av dess vid biskopsval röstberättigade präster, samt en ledamot, vald av de för val av lekmannaombud vid allmänt kyrkomöte utsedda elektorerna. Vid handläggning av frågor angående folkundervisningen och folkskoleseminarierna skulle emellertid i stället för den av prästerskapet valde ledamoten inträda en ledamot, vald av ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor, högre folkskolor och folkskoleseminarier. Samma bestämmelser, som kommittén sålunda föreslog i fråga om domkapitlen, skulle med vissa mindre väsentliga avvikelser gälla även med avseende å Stockholms stads konsistorium. Om hovkonsistoriet skulle Konungen äga förordna. Över detta förslag inhämtades utlåtanden av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium. I de avgivna utlåtandena anmärktes mot den föreslagna 1 En utförlig redogörelse för äldre förslag i ämnet återfinnes i Underdånigt betänkande med förslag till lag angående organisation av stiftsstyrelse m. m., avgivet den 31 december 1906, s. 199—244. E n översiktlig framställning av de mer anmärkningsvärda förslag i ämnet, vilka framkommit sedan 1800-talets början, lämnas därjämte i Domkapitelskommitténs betänkande och förslag rörande stiftsstyrelsernas organisation, avgivet den 18 december 1918, bd 2, s. 422—451.

sammansättningen av domkapitlen huvudsakligen följande: Att de icke självskrivna ledamöterna skulle utses genom val betecknades av fem domkapitel såsom olämpligt särskilt med hänsyn till domkapitlets dömande myndighet, och ansågo dessa domkapitel, att nämnda ledamöter borde forordnas av Kungl. Maj:t utan föregående val. Fyra domkapitel förordade, att vid ifrågavarande ledamöters tillsättning skulle i större eller mindre utsträckning tillämpas en modifierad princip så att vederbörande valkorporation på förslag uppsatte tre personer av vilka Kungl. Maj:t utsåge en till ledamot. Vidare framhölls allmänt, att det vore olämpligt att giva domkapitlet olika sammansättning allt eftersom kyrkliga ärenden eller skolärenden handlades. En dylik anordning skulle, ansåg man, i hög grad försvaga domkapitlets stabilitet och auktoritet samt skulle dessutom möta stora praktiska svårigheter med hänsyn till den ofta uppkommande omöjligheten att uppdraga en bestämd gräns mellan kyrkans och skolans angelägenheter. Förslaget att en av domkapitlets ledamöter skulle vara en i lagkunskap förfaren man väckte gensägelse från de flesta domkapitlen, och framhölls härutinnan, dels att en dylik anordning vore obehövlig, då konsistorienotarien skulle vara förfaren i domare värv och biskopen måste förutsättas äga grundlig insikt i kyrkolagen och dess tillämpning samt därmed sammanhängande administrativa ärenden, dels ock att det mångenstädes kunde bliva svårt att finna en person, som med ifrågavarande kvalifikation förenade lämplighet jämväl i övrigt för ledamotskap i domkapitlet. Frågan om en reformering av domkapitlen upptogs sedermera ånyo genom en motion (nr 26) vid 1909 års kyrkomöte, som i anledning därav i skrivelse (nr 28) till Kungl. Maj:t — under erinran, bland annat, att, enligt vad kyrkomötet hade sig bekant, 1906 års kommittébetänkande ansetts behöva omarbetas — hemställde, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande av tidsenlig omorganisation av de kyrkliga konsistorierna. Förslag om ändrad organisation av domkapitlen framfördes även genom en motion (nr 13) vid 1910 års kyrkomöte. Denna motion avstyrktes emellertid av kyrkolagsutskottet, som i avgivet betänkande (nr 14) framhöll, bland annat, att kyrkomötet år 1909 ingått till Kungl. Maj:t med framställning i ämnet, vadan utskottet vore förvissat, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet fästad på frågan. Kyrkomötet beslöt därefter, på sätt utskottet hemställt, att motionen icke skulle till någon kyrkomötets åtgärd föranleda. Kungl. Maj:t uppdrog sedermera genom beslut den 13 november 1914 åt en kommitté att verkställa förnyad utredning av frågan om de kyrkliga konsistoriernas omorganisation samt till Kungl. Maj:t inkomma med det utlåtande och förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Denna kommitté, den s. k. domkapitelskommittén, avlämnade därefter med skrivelse den 18 december 1918 betänkande och förslag rörande stiftsstyrelser-

nas organisation, innehållande, bland annat, särskilda förslag till lag om stiftsstyrelse och instruktion för stiftsstyrelse.1 Det grundläggande för 1918 års kommittéförslag var kapitlets uppdelning på två avdelningar, en kyrkoavdelning och en skolavdelning, vilka hade att fullgöra, den förra domkapitlets åligganden med avseende å stiftets kyrkliga angelägenheter och den senare domkapitlets åligganden med avseende å angelägenheter rörande undervisningsväsendet, dock att i plenum, d. v. s. av båda avdelningarna gemensamt, skulle handläggas ärenden, vilka anginge såväl kyrkliga angelägenheter som undervisningsväsendet, ävensom i övrigt ärenden, vilka för vinnande av enhetlighet i behandling och avgörande krävde handläggning i plenum eller eljest vore av beskaffenhet att icke böra handläggas å avdelning. Biskopen skulle vara ordförande i domkapitlet, såväl i dess plenum som å dess avdelningar. Att vara vice ordförande i domkapitlet med skyldighet att såsom vice ordförande tjänstgöra i plenum och å vardera avdelningen hade Kungl. Maj:t att utse en akademiskt bildad lekman. Domprostens ställning såsom självskriven vice preses i domkapitlet skulle sålunda upphöra. I övrigt skulle domkapitlet bestå av följande ledamöter, nämligen kyrkoavdelningen av två prästmän, som innehade ordinarie prästerlig tjänst i territoriell församling, och en i allmänna värv förfaren lekman samt skolavdelningen av två i ordinarie befattning i folkundervisningens tjänst anställda män, av vilka åtminstone den ene skulle vara anställd vid folkskola, och en i allmänna värv förfaren lekman, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t. Vid utarbetandet av ifrågavarande förslag utgick kommittén från att Stockholm jämte delar av angränsande stift skulle bilda ett nytt stift. Oavsett om så komme att bliva förhållandet eller ej, ansåg emellertid kommittén, att den kyrkliga styrelsen i Stockholm borde i tillämpliga delar erhålla ett vanligt domkapitels sammansättning, dock att, därest kyrkostyrelsen i Stockholm skulle kvarstå oförändrad, någon uppdelning av konsistoriet på avdelningar icke borde ifrågakomma. Hovkonsistoriet skulle upphöra och dess verksamhet övertagas av Stockholms konsistorium eller kapitel. Domkapitelskommitténs betänkande var icke enhälligt. I en av biskopen L. Lindberg avgiven reservation hävdades sålunda, att kapitlet borde vara odelat och att domprosten fortfarande borde vara vice ordförande i kapitlet, samt föreslogs, att kapitlet skulle bestå av, förutom biskopen såsom ordförande och domprosten såsom vice ordförande, en präst, två skolman och två lekmän, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t. I ett av dåvarande kyrkoherden, numera biskopen S. Stadener avgivet särskilt yttrande framhölls, bland annat, att vid stiftsstyrelsens omorganisation huvudsaken vore att 1 Betänkandet är undertecknat av kommitténs ordförande, biskopen 0. Bergqvist, samt biskopen L. Lindberg, dåvarande hovrättsrådet, numera överdirektören Gustaf Masreliez, undervisningsrådet K. E. Sandberg, dåvarande kyrkoherden, numera biskopen S. Stadener samt folkskolläraren 0. H. Waldén.

åstadkomma ett arbetande domkapitel och icke ett domkapitel, som alltför mycket såge sin uppgift i att utgöra en disciplin- och besvärsinstans samt en administrerande byrå, att domkapitlets ledamöter sålunda måste bliva aktiva deltagare uti arbetet å de uppgifter, som inom kyrko- och undervisningsväsendet påvilade stiftsstyrelsen, samt att domkapitlen därför borde vid uppgörande av sina arbetsordningar överväga, huruvida icke förhållandena påkallade, att viss ledamot åtoge sig att med särskild uppmärksamhet följa vissa ärenden eller viss grupp av ärenden samt eventuellt föredraga dem i domkapitlet. Undervisningsrådet K. E. Sandberg uttalade i särskilt yttrande den meningen, att en fullt tillfredsställande anordning av domkapitlet såsom distriktsstyrelse för folkundervisningsväsendet icke stode att vinna, därest icke en ändring av reglerna för tillsättning av biskop vidtoges i sådan riktning, att därvid folkundervisningens representanter tillförsäkrades en skälig medverkan. Folkskolläraren O. H. Waldén framförde i avgiven reservation kravet på skolärendenas fullständiga skiljande från den kyrkliga administrationen och upprättandet av särskilda distriktsstyrelser för folkskoleväsendet. Över domkapitelskommitténs betänkande avgåvos på grund av Kungl. Maj:ts remiss den 21 november 1919 utlåtanden av domkapitlen, kammarkollegiet och vissa andra myndigheter. Starka betänkligheter uttalades därvid mot kommitténs förslag om kapitlets uppdelning på avdelningar och om upphävande av domprostens ställning såsom självskriven ledamot och vice preses i kapitlet. Kommitténs förslag härutinnan lämnades utan erinran av allenast ett domkapitel. De flesta av de övriga domkapitlen förordade däremot det förslag till ändrad sammansättning av kapitlen, som innefattades i den av Lindberg avgivna reservationen. Emellertid framfördes även andra förslag till reformering av domkapitlens sammansättning. Sålunda föreslog domkapitlet i Uppsala, att domkapitlen skulle bestå av följande ledamöter, nämligen domkapitlen i universitetsstäderna av biskopen, domprosten, två teologie professorer, teologie lektorn vid stadens högre allmänna läroverk och folkskoleseminariets rektor eller viss folkskolinspektör samt övriga domkapitel av biskopen, domprosten eller, vad beträffade domkapitlet i Visby, komministern därstädes, teologie lektorn vid stiftsstadens gymnasium eller, därest flera gymnasier funnes i stiftsstaden, vid det äldsta latingymnasiet därstädes, stiftsstadens seminarierektor eller viss folkskolinspektör, en av Kungl. Maj:t förordnad folkskollärare och en av Kungl. Maj:t förordnad lekman. Kyrkostyrelsen i Stockholm borde organiseras efter samma huvudgrunder som domkapitlen i stiften. Domkapitlet i Västerås, som i huvudsak anslöt sig till Lindbergs reservation, framhöll emellertid önskvärdheten av att i universitetsstädernas domkapitel de teologiska fakulteterna bleve representerade genom ett par av sina medlemmar samt att i övriga domkapitel teologie lektorn alltjämt bibehölles såsom självskriven ledamot. Även domkapitlet i Lund framlade ett särskilt för-

slag till ändrad sammansättning av domkapitlen. Detta förslag framfördes sedermera ånyo i allt väsentligt genom en vid 1926 års kyrkomöte väckt motion, for vilken i det följande kommer att närmare redogöras. Domkapitlen i Uppsala och Västerås ävensom en ledamot av domkapitlet i Linköping och tre ledamöter av domkapitlet i Luleå uttalade vidare sin anslutning till de synpunkter, som framförts av Stadener i dennes särskilda yttrande, därvid nyssnämnde ledamot av domkapitlet i Linköping tillika framhöll, bland annat, att domprosten, som borde vara självskriven ledamot och vice ordförande i kapitlet, borde hava rätt till tjänstebiträde, så att han kunde få tid och tillfälle att inhämta kunskap om stiftets tillstånd och aktivt deltaga i stiftsstyrelsens arbete. Kammarkollegiet framhöll såsom anmärkningsvärt, att kommittén, vilken sökt tillgodose kraven på representation i stiftsstyrelserna för jämväl andra än de prästerliga fackintressena, emellertid därvid icke medtagit någon representant för den juridiskt-administrativa sakkunskapen, samt påyrkade, att konsistorienotarien eller, såsom denne tjänsteman numera benämnes, stiftssekreteraren erhölle ledamots ställning i kapitlet. Frågan om förändrad sammansättning av domkapitlen upptogs sedermera genom en vid 1925 års kyrkomöte av herr Teodor Holmberg väckt motion (nr 42) om utredning angående beredande av ökat lekmannainflytande på det kyrkliga livet. Kyrkolagsutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, avstyrkte i avgivet betänkande (nr 30) motionen, i vad den avsåg en omorganisation av domkapitlen, under hänvisning till att frågan därom torde komma att bliva föremål för Kungl. Maj:ts bedömande i samband med prövningen av domkapitelskommitténs betänkande. Kyrkomötet beslöt därefter, på sätt utskottet hemställt, att motionen i förevarande del icke skulle till någon kyrkomötets åtgärd föranleda. Vid 1925 års kyrkomöte förelåg därjämte till behandling en av professorn Carl Hallendorff och regeringsrådet G. Thulin väckt motion (nr 94) angående omorganisation av Stockholms stads konsistorium. I denna motion framhölls, hurusom konsistoriet till följd av det under senare tid avsevärt ökade antalet församlingar i Stockholm numera fått ett så stort antal ledamöter, att arbetet inom konsistoriet därigenom synnerligen försvårats, samt hemställdes, bland annat, att kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas för att provisoriskt få svårigheterna för arbetet i konsistoriet undanröjda. Denna hemställan blev ock bifallen av kyrkomötet, vars beslut i ärendet anmäldes i skrivelse den 4 november 1925 (nr 41). E t t förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium förelades därefter genom en kungl. skrivelse (nr 16) 1926 års kyrkomöte. Enligt detta förslag skulle konsistoriet bestå av pastor primarius såsom ordförande och åtta av de ordinarie kyrkoherdarna i stadens territoriella församlingar samt tyska och finska församlingarna såsom leda-

•18

möter. Dessa ledamöter skulle utses av Kungl. Maj:t, efter hörande av ärkebiskopen och pastor primarius, för en tid av fem år. Ärkebiskopen skulle äga taga säte och stämma i konsistoriet, och skulle det tillkomma honom, då han vore tillstädes, att föra ordet. I motiveringen till berörda förslag framhöll föredragande departementschefen, hurusom det otvivelaktigt varit att föredraga, om med en omorganisation av Stockholmskonsistoriet kunnat anstå till dess att detta spörsmål erhållit sin lösning i det naturliga sammanhanget med förändringar beträffande stiftsstyrelserna i allmänhet. Med hänsyn till de påtagliga olägenheter, vilka vore förbundna med den dåvarande ordningen, syntes emellertid ett dylikt uppskov knappast kunna försvaras, utan borde erforderliga åtgärder vidtagas för att bereda en utväg, mer eller mindre tillfällig, från de svårigheter, som tyngde konsistoriets arbete. Det vore klart, att vid en dylik lösning, som erhölle karaktären av ett provisorium, icke kunde komma under övervägande vissa spörsmål, vilka ägde en mera principiell innebörd eller innefattade större avvikelser från dåvarande ordning än som omedelbart följde av det närmaste ändamålet, en reduktion av konsistoriets ledamotsantal. Särskilt gällde detta frågan om lekmäns inträde i konsistoriet; hur önskvärd en förändring i denna riktning än kunde vara, syntes den dock icke lämpligen kunna genomföras i detta sammanhang. I den skrivelse (nr 25), kyrkomötet avlät i anledning av Kungl. Maj:ts berörda förslag, förklarade sig kyrkomötet hysa vissa betänkligheter mot det av Kungl. Maj:t föreslagna sättet för utseende av ledamöter i konsistoriet. Då det, såsom här vore fallet, vore fråga om omorganisation av allenast ett av landets konsistorier och för detta allenast provisoriskt i avvaktan på frågans definitiva lösning för landet i dess helhet, hade det synts kyrkomötet av vikt att, till förebyggande av att nu ernådd organisationsform skulle kunna verka prejudicerande, hålla sig, så långt som utan uppgivande av det avsedda ändamålet vore möjligt, inom ramen av det bestående. Det förefölle kyrkomötet icke vara en av förhållandena med nödvändighet betingad avvikelse från nämnda grundsats, om åt Kungl. Maj:t uppdroges att förordna ledamöter i konsistoriet, en befogenhet, vartill motsvarighet saknades med avseende å övriga konsistorier. Varken ur nu nämnd synpunkt eller av praktiska skäl syntes däremot väsentliga anmärkningar med fog kunna göras mot en anordning, enligt vilken, med bibehållande av konsistoriet i dess dittillsvarande sammansättning, åt detsamma uppdroges att inom sina ledamöters krets utse en delegation för avgörande av flertalet frågor. Till närmaste överensstämmelse med förhållandena i andra konsistorier hade antalet ledamöter i delegationen, benämnd Stockholms stads mindre konsistorium, ansetts böra bestämmas till sex förutom pastor primarius och ärkebiskopen såsom självskrivna. I sammanhang härmed hade ledamöternas tjänstetid i det mindre konsistoriet föreslagits till sex år, med möjlighet till omval. För konsistoriet i dess dittillsvarande sammansättning

49 föreslogs benämningen Stockholms stads större konsistorium. Till det större konsistoriets handläggning och prövning skulle, förutom val av ledamöter i det mindre konsistoriet, alltjämt förbehållas sådana ärenden, som av Konungen hänskjutits till detsamma. Under hänvisning till vad sålunda anförts förklarade kyrkomötet, att det icke kunnat oförändrat antaga det i Kungl. Maj:ts skrivelse framlagda lagförslaget utan att det för sin del antagit ett förslag till lag i ämnet, som i de av kyrkomötet angivna hänseendena skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag. I enlighet med detta kyrkomötets beslut, som biträddes av 1927 års riksdag, utfärdades därefter lagen med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium den 4 mars 1927. Den reform, som sålunda vidtogs med avseende å Stockholms stads konsistorium, hade, såsom framgår av det förut anförda, uttryckligen avsetts allenast som ett provisorium, som icke skulle föregripa en reform av domkapitlen. Frågan om en dylik reform upptogs också vid 1926 års kyrkomöte genom en motion (nr 27) av professorerna Sven Herner och Hjalmar Holmquist. I denna motion framhöllos följande förändringar i fråga om domkapitlen såsom särskilt behövliga: 1) kapitlets lösgörande från att ensidigt representera den högre undervisningen och avlägsnandet av den nuvarande möjligheten, att kapitlet kunde t. o. m. till sin majoritet utgöras av kyrkligt likgiltiga ledamöter; 2) tillförandet av någon direkt representant för prästerskapet, främst ur synpunkten av det sakliga värdet för ärendenas handläggning men även ur synpunkten av att åtskilligt misstroende från prästernas sida mot kapitlen därigenom kunde minskas; 3) erhållandet av någon representant från folkskolundervisningen med speciell sakkunskap i folkskolärenden; 4) förstärkning ur de i allmänna värv förfarna lekmännens krets; samt 5) mera kontakt med det praktiskt kyrkliga arbetet i stiftet. Å andra sidan framhöllos såsom vinster, som den historiska utvecklingen frambragt i avseende å kapitlens sammansättning och vilka i möjligaste mån borde bevaras, följande förhållanden: 1) vid svenska folkkyrkans självstyrelse medverkade en övervägande lekmannainstitution; 2) i denna vore den teologiska sakkunskapen och den högre allmänna bildningen tillgodosedda; samt 3) till följd av kapitelmedlemmarnas självskrivenhet finge kapitlet stor självständighet i sin ställning inåt och utåt. I huvudsaklig anslutning till det förslag till ändrad sammansättning av domkapitlen, som framlades av domkapitlet i Lund i dess yttrande över domkapitelskommitténs betänkande, ansågo motionärerna, att domkapitlen borde bestå av följande ledamöter, nämligen domkapitlen i universitetsstäderna av biskopen, domprosten, professorn i praktisk teologi, vilken för närvarande såsom prebendarie vore domprost, de två bredvid denne äldsta teologie professorerna, som därtill vore villiga, seminarierektorn, en på samma sätt som vid biskopsval utsedd präst i praktisk tjänstgöring och en i allmänna värv förfaren lekman, utsedd av Kungl. Maj:t efter förslag av domkapitlet, samt övriga dom4

50 kapitel av biskopen, domprost, där sådan funnes, teologie lektorn vid det äldsta högre allmänna latinläroverket i stiftsstaden, seminarierektorn eller, där sådan icke funnes, en av Kungl. Maj:t efter förslag av kapitlet förordnad folkskolinspektör eller folkskollärare, en i praktisk tjänstgöring stadd prästman och t v å i allmänna värv förfarna lekmän, de t r e sistnämnda utsedda på samma sätt som motsvarande ledamöter i universitetsstädernas domkapitel. Eisittarna borde även hava r ä t t till ersättning för sitt arbete. P å grund av vad sålunda anförts föreslogo motionärerna, a t t kyrkomötet m å t t e hos Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för kyrkomötet framlägga förslag till sådan lagändring, a t t domkapitlen komme a t t erhålla den sammansättning, som nyss angivits, samt a t t skälig ersättning komme a t t beredas domkapitlets medlemmar. Över denna motion avgav kyrkolagsutskottet betänkande (nr 25), däri utskottet framhöll följande: Utskottet vore med motionärerna ense om a t t domkapitlen borde omorganiseras. Angående de grunder för omorganisationen, som lämpligen borde följas, samt beträffande sättet för ledamöternas utseende hade emellertid uttalats mycket skilda meningar, och utskottet såge sig icke i stånd a t t tillstyrka kyrkomötet något ställningstagande i dessa frågor. D å utskottet alltså ansåge sig icke k u n n a angiva riktlinjer för omorganisationen och frågan ändock låge under Kungl. Maj:ts bedömande i samband med domkapitelskommitténs på sin tid avgivna betänkande, hemställde utskottet, a t t motionen icke m å t t e till någon kyrkomötets åtgärd föranleda. M o t utskottets beslut anmäldes reservation av hovrättsrådet K. J . Ekman, som anförde: Frågan om domkapitlens sammansättning torde icke synnerligen länge till kunna undanskjutas. Svårigheten att finna en lösning är väsentligen beroende därpå, att ovisshet råder dels om folkskolans blivande ställning i förhållande till kyrkan, dels om utsikterna för och lämpligheten av en utsträckt tillämpning av synodalförfattningens principer i fråga om stiftsorganisationen. Då utvecklingen otvivelaktigt går i riktning av ett lossande av bandet mellan kyrka och skola, icke tvärtom, finner jag det uppenbart, att domkapitlen böra organiseras med klar blick för, att skolärendena kunna komma att skiljas från domkapitlens handläggning, och att sålunda frågan om domkapitelsorganisationen bör bedömas i främsta rummet ur kyrklig synpunkt. Att domkapitlen organiseras i möjligaste mån rent kyrkligt, synes mig erforderligt jämväl ur den synpunkten, att man nog torde hava att räkna med att förr eller senare vid biskopens och domkapitlets sida en stiftsorganisation kan komma att växa fram på episkopal-synodal grund i form av ett lagfästat stiftsmöte med sitt permanenta stiftsråd. Givetvis komma i denna nya organisation lekmannasynpunkterna och lekmannaintressena att bliva dominerande. Den praktiska församlings- och kärleksverksamheten torde bliva det huvudsakliga föremålet för dess omsorger. Det synes mig då angeläget, att såsom en motvikt därtill de teologiska, prästerliga och kyrkligt administrativa intressena bliva till-

51 varatagna av ett domkapitel, sammansatt efter mera kyrkligt- teologiska och kyrkligt-administrativa linjer. Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att kyrkomötet hos Kungl. Maj:t gör framställning om förslag till en sådan sammansättning av domkapitlen, att kapitlet kommer att erhålla ungefärligen följande sammansättning: 1) biskopen såsom självskriven ordförande; 2) domprosten såsom självskriven vice ordförande; i samband varmed bör hemställas om ändrade bestämmelser rörande kompetensvillkoren för domprostbefattning i syfte att säkerställa full kompetens hos befattningens innehavare; 3) en teologie lektor, respektive i universitetsstäderna en teologie professor, såsom självskriven ledamot; 4) en lekman med juridisk eller administrativ kompetens, utsedd av Kungl. Maj:t; 5) en ordinarie prästman (kyrkoherde eller komminister), vald av stiftets kontraktsprostar såsom elektorer; 6) en lekman, vald av församlingarna genom elektorer, utsedda i ungefär enahanda ordning som elektorerna för val av lekmän till kyrkomötet (eller eventuellt av en blivande stiftssynod); dock med iakttagande, att, så länge skolärendena handläggas av domkapitlen, i stället för denne lekman skall i domkapitlet sitta en representant för folkskolan (seminarierektor, folkskoleinspektör eller folkskollärare), utsedd av Kungl. Maj:t. Under förhandlingarna vid kyrkomötet framhölls av dåvarande kyrkoherden Stadener såsom mest ändamålsenligt, a t t domkapitlen bestode av, förutom biskop och domprost, allenast ett ringa antal personer, t v å eller tre personer, som vore anställda assessorer och som hade var sin byrå, om man så ville kalla det, a t t sköta, var sitt slag av ärenden a t t föredraga i kapitlet, och som sålunda stode till biskopens förfogande, den ene på ett område och den andre på ett annat. Domkapitlen borde organiseras så, a t t de kunde göra en insats i församlingslivet eller i det allmänna religiösa läget i stiftet, v a r a initiativrika samt med råd och dåd biträda dem, som stode ute i församlingsarbetet. Kyrkomötet beslöt därefter a t t hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till omorganisation av domkapitlens sammansättning under beaktande även av de synpunkter, som framförts i motionen och E k m a n s reservation. D e t t a beslut anmäldes i skrivelse den 2 november 1926 (nr 32). F r å g a n om domkapitlens omorganisation blev härefter föremål för bea k t a n d e vid behandlingen av en vid 1927 års riksdag inom andra kammaren av herrar H . M . Hallen och C. Jonsson väckt motion (nr 266), vari hemställts, a t t riksdagen m å t t e i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, a t t Kungl. M a j : t ville efter erforderlig över- eller omarbetning av de förslag till tidsenliga mellaninstanser för folkskoleväsendet i de nuvarande domkapitlens ställe, som kunde förefinnas, snarast för riksdagen framlägga förslag till i n r ä t t a n d e av dylika mellaninstanser. Andra kammarens första tillfälliga u t s k o t t , till vars behandling motionen hänvisats, avstyrkte i avgivet utl å t a n d e (nr 6) motionen under uttalande, bland annat, a t t m a n icke syntes

52 med fog kunna peka på några anmärkningsvärda olägenheter av att bibehålla domkapitlen som instanser mellan de lokala skolmyndigheterna och skolöverstyrelsen. Utskottet erinrade därjämte om, hurusom den tanken blivit framförd, att med domkapitlen skulle kunna adjungeras en i :råga om folkskoleärenden speciellt sakkunnig person. Utskottet fann för sii del denna utväg tilltalande men ansåg sig av formella skäl ej kunna tillstyrka bifall till ett yrkande om utredning i denna riktning. Slutligen förkkrade sig utskottet vilja framhålla, att frågan om domkapitlens omorganisition sedan länge stått på dagordningen. Det kunde under sådana omständigheter ej vara lämpligt att nu i en detalj föregripa en möjligen ganska snar omorganisation av hela institutionen. Mot utskottets beslut anmäldas reservation av tre ledamöter, som ansågo, att utskottet bort tillstyrka utredning om, vilka åtgärder kunde vidtagas för att i folkskoleväsendets mellaninstanser bereda ökat utrymme för verklig sakkunskap i skolfrågor. Kammaren biföll utskottets hemställan. Frågan om en reformering av domkapitlen upptogs sedermera ånyo genom en av professorn E. Linderholm vid 1929 års kyrkomöte väckt motion (nr 19), däri föreslogs, att kyrkomötet skulle ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att frågan om domkapitlens reorganisation måtte på baås av gjorda utredningar och förslag göras till föremål för en snar lösning. ] motionen framlades därjämte ett förslag till ändrad sammansättning av domkapitlen, enligt vilket dessa skulle komma att bestå av, förutom biskop och domprost, en ärkediakon såsom biskopens ständige direkte medhjälpare ute i stiftet, särskilt i fråga om församlingsliv, diakoni och mission, en stiftsrektor för ungdomsvården och skolornas religionsundervisning, så länge folkskolan lydde under domkapitlen, samt en stiftssyssloman för domkyrkans och stiftets ekonomiska frågor. I anledning av ifrågavarande motion beslöt kyrkomötet att hos Kungl. Maj:t göra framställning i ämnet, och anmäldes detta beslut i skrivelse den 2 november 1929 (nr 31), däri anfördes bland annat följande: Sedan kyrkomötet i skrivelse den 2 november 1926 anhållit om utredning och förslag till omorganisation av domkapitlens sammansättning hade frågan i vissa hänseenden kommit i något förändrat läge. Kyrkomötet erinrade i sådant hänseende om att under år 1928 ny lönereglering genomförts för befattningshavare vid domkapitlen och att i samband därmed inrättats stiftssekreterarebefattningar med skyldighet för tjänsteinnehavare att föredraga inom hans tjänsteområde förekommande ärenden men utan rätt att deltaga i besluten. Måhända vore efter inrättande av denna tjänst icke behövligt att tänka sig i det omorganiserade domkapitlet en ledamot med juridisk-administrativ utbildning. I domkapitlen borde, såsom redan år 1926 framhållits, för framtiden icke saknas en representant för folkskoleärenden. Man syntes nämligen kunna utgå från, att skolärendena fortfarande skulle handläggas av domkapitlen. Så sent

53 som år 1927 hade i riksdagen avvisats tanken på att inrätta särskilda mellaninstanser för folkskoleväsendet i de nuvarande domkapitlens ställe. En sagda år inom andra kammaren väckt motion i sådant hänseende föranledde ej någon denna kammares åtgärd bland annat av det skälet, att det ej med fog kunde pekas på några anmärkningsvärda olägenheter av att bibehålla domkapitlen som instanser mellan de lokala skolmyndigheterna och skolöverstyrelsen. Mycket tveksamt ställde sig kyrkomötet till motionärens förslag att, såsom representanter för olika frågor rörande det inre församlingslivet, exempelvis diakoni och ungdomsrörelse, insätta i domkapitlen i stället för nuvarande ledamöter dels en ärkediakon och dels en stiftsrektor. De mycket vittutseende frågor, som sammanhängde med organiserandet av arbetet på dessa områden vare sig som hittills väsentligen på frivillighetens grund eller genom legalt utsedda organ, vore ännu alltför outredda för att man med någon grad av säkerhet kunde bedöma, huruvida eller i vilken mån de borde inverka på grunderna för domkapitlens sammansättning. Frågan om inlemmande i domkapitlen av representanter för dessa kyrkliga rörelser syntes därför för närvarande icke vara mogen för en lösning. Med stöd av vad sålunda anförts anhöll kyrkomötet, att Kungl. Maj:t täcktes vid verkställande av utredning och upprättande av förslag i anledning av kyrkomötets skrivelse av den 2 november 1926 taga i beaktande även de synpunkter, som nu av kyrkomötet berörts. Genom 1932 års ecklesiastika boställsreform kom domkapitelsfrågan i ett i viss mån förändrat läge. Enligt det förslag till ecklesiastik boställsordning, som av Kungl. Maj:t förelades 1932 års riksdag, skulle domkapitlen med avseende å den ecklesiastika boställsförvaltningen erhålla vissa kontrolluppgifter av praktisk art. Dessa, som visserligen även för det dåvarande i ganska stor omfattning ankommo på domkapitlen, skulle under den nya ordningen bliva mera maktpåliggande, i det att domkapitlen icke längre såsom dittills skulle kunna påräkna någon regelbunden medverkan av länsstyrelserna och kammarkollegiet. Enligt det av riksdagen antagna förslaget till lag i ämnet skulle däremot de befogenheter, som jämlikt Kungl. Maj:ts förslag voro avsedda att tillkomma domkapitlen, i stället tilldelas ett särskilt inom varje stift inrättat organ, benämnt stiftsnämnd. Detta organ skulle tillika fungera såsom överinstans över boställsnämnderna. Även kontrollen över förvaltningen av de ecklesiastika boställsskogarna skulle anförtros åt stiftsnämnderna, och skulle dessa för fullgörande av sistnämnda uppgift äga att hos sig anställa stifts jägmästare, som liksom stiftsnämnden skulle bekostas av kyrkofonden. Stiftsnämnd skulle bestå av fem ledamöter. Av dessa skulle två utses av domkapitlet och tre av Kungl. Maj:t, som ock skulle hava att förordna en av nämndens ledamöter till ordförande i nämnden. En av de av domkapitlet utsedda ledamöterna skulle vara juridiskt bildad och tjänstgöra såsom sekreterare hos nämnden. I det utlåtande (nr 8)

54 i ämnet, som avgavs av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott och som i denna del godkändes av riksdagen, sade sig utskottet förutsätta, att domkapitlet i regel utsåge en av sina ordinarie ledamöter samt sin stiftssekreterare eller annan å dess kansli anställd befattningshavare till ledamöter i stiftsnämnden, varjämte utskottet vidare framhöll, att stiftsnämnden borde få anlita domkapitlets kansli för ärendens beredning, uppsättning och expediering. Det av riksdagen antagna förslaget till ecklesiastik boställsordning godkändes därefter av 1982 års kyrkomöte. Med avseende å stiftsnämnderna godkände kyrkomötet därvid även vissa uttalanden, som gjorts av kyrkolagsutskottet i dess i ämnet avgivna betänkande (nr 1). Utskottet hade sålunda bland annat framhållit vikten av, att samarbetet mellan stiftsnämnden, å ena, samt domkapitlet och dess kanslipersonal, å andra sidan, bleve så intimt som möjligt. Detta samarbete befordrades säkerligen bäst genom att domkapitlet utsåge någon av sina ledamöter samt stiftssekreteraren eller annan tjänsteman hos domkapitlet till ledamöter i stiftsnämnden. De nya och ansvarsfulla administrativa uppgifter, som kunde komma att åvila stiftssekreteraren eller annan domkapitlets tjänsteman, då han valdes till ledamot av stiftsnämnden, finge emellertid icke föranleda, att han förlade tyngdpunkten av sitt arbete till stiftsnämndsgöromålen och läte domkapitelsärendena komma i andra hand. Särskilt vore det av vikt, att möjligheterna holies öppna för en vidare utveckling av den strävan, som på senare tid gjort sig gällande, att bereda domkapitlet tillfälle att i större utsträckning än hittills vid biskopens sida deltaga i den mera interna stiftsvården och att för detta syfte även taga stiftssekreterarens krafter i anspråk. Med hänsyn till nu anförda önskemål ville utskottet erinra om att riksdagen genom stadgande i boställsordningen givit Kungl. Maj:t befogenhet att ur kyrkofonden bevilja erforderliga anslag för gäldande av kostnaderna för stiftsnämndernas verksamhet. Utskottet ansåge sig därför kunna förvänta, att i den mån det ur nyss angivna synpunkter bleve erforderliga tillräcklig särskild arbetskraft skulle ställas till stiftsnämndens förfogande. För att en enhetlig ledning av arbetet på det för domkapitlet och stiftsnämnden gemensamma kansliet skulle bibehållas, syntes det vara önskvärt, icke blott att biskopen invaldes i stiftsnämnden utan även att han utsåges till ordförande i nämnden. Härigenom skulle också enhetligheten i den kyrkliga administrationen befrämjas och kontinuitet skapas mellan domkapitlens hittillsvarande uppgifter och stiftsnämndernas verksamhet. Utskottet hölle före, att dessa synpunkter varit vägledande även vid riksdagens ställningstagande till spörsmålet om stiftsnämndernas sammansättning. Skulle emellertid någon gång särskilda förhållanden medföra, att till ordförande i stiftsnämnd utsåges annan person än biskopen, borde denne likväl hava högsta inseendet över arbetet å domkapitlets expedition i dess helhet.

55 Vid 1932 års kyrkomöte framfördes därjämte ånyo frågan om ändrad sammansättning av domkapitlen genom en av professorn Holmquist väckt motion (nr 18), däri föreslogs, att kyrkomötet skulle, under hänvisning till sina skrivelser den 2 november 1926 och den 2 november 1929 angående omorganisation av domkapitlen, hos Kungl. Maj:t anhålla, att den i nämnda skrivelser begärda utredningen med förslag i ärendet måtte snarast möjligt komma till stånd. I anledning av denna motion anförde kyrkolagsutskottet i avgivet betänkande (nr 9), att utskottet anslöte sig till den av motionären framförda och av två tidigare kyrkomöten uttalade åsikten, att domkapitlens nuvarande sammansättning icke vore lämplig och att en reform vore påkallad. De riktlinjer för en reform, som angivits av 1926 och 1929 års kyrkomöten, vore emellertid icke längre möjliga att förorda. Frågan låge nämligen numera i ett nytt läge. I detta hänseende syntes det vara nog att erinra om det av kyrkomötet antagna förslaget om inrättande av stiftsnämnder och anställande av stifts jägmästare samt om de uttalanden, utskottet gjort rörande detta förslag, särskilt i avseende å domkapitlets religiösa uppgifter. Några nya riktlinjer för en domkapitelsreform syntes icke kunna uppdragas, förrän erfarenhet vunnits om verkningarna av de beslutade stiftsnämnderna och samorganisationen mellan domkapitlen och dem. På grund av det anförda ansåge utskottet, att frågan om förändrad organisation av domkapitlen icke vore mogen att nu upptagas. Utskottet hemställde därför, att förevarande motion icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Denna hemställan blev ock av kyrkomötet bifallen.

III. Domkapitelsfrågans nuvarande läge. Den negativa utgång, som domkapitelsfrågans behandling fick vid 1932 års kyrkomöte, torde närmast hava berott på den oklarhet, som ännu rådde om räckvidden och den fulla betydelsen av den genomgripande förändring i kyrkans förvaltning, som den nya boställsordningens antagande innebar. Även om man skulle ha överdrivit dennas betydelse med avseende på domkapitlens ställning och uppgift, är det ofrånkomligt, att under den fortsatta debatten om deras reform, förutsättningarna för denna undergått vissa förändringar. Om utvecklingen betraktas mera i stort, är det påtagligt, att domkapitlens uppgifter under tidens lopp väsentligen förträngts. Av de ärenden, som i äldre tid föllo under kapitlens dom värj o, ha kyrkotuktsmålen praktiskt taget upphört. Detsamma gäller om äktenskapsmålen. Befattningen med den högre skolan har inskränkts till en övervägande formell handläggning av vissa ärenden — eforusärenden protokollföras väl i kapitlet, men falla under biskopens eget avgörande. Uppsikten över folkskoleseminarierna kvarstår visserligen men skolöverstyrelsens tillkomst har här

56 liksom i fråga om undervisningsväsendet i dess helhet medfört en centralisering, som icke ger utrymme för några mera betydande avgöranden från domkapitlets sida. Detsamma gäller jämväl folkskoleväsendet. Här ligger tyngdpunkten av kapitlens fortsatta befattning med skolärenden. Men också här har deras självständighet inskränkts genom centraliseringen och normaliseringen av skolväsendet. Den har också faktiskt begränsats genom folkskoleinspektörernas efter hand vidgade inflytande. Kapitlets avgörande blir i flertalet ärenden väsentligen bestämt genom deras yttranden. Sin viktigaste självständiga uppgift i fråga om skolärenden ha kapitlen snarast i fråga om besvärsmål (framför allt avgörande av klagomål över lärarval). Det bör i detta sammanhang också erinras därom, att kapitlens ställning till skolfrågorna icke kunnat undgå att påverkas av 1930 års lagar om församlingsstyrelse och om skolstyrelse i vissa kommuner. Då kyrkoherdes självskrivenhet som ordförande i skolrådet upphört och i ett stort antal fall skolväsendet överflyttats till den borgerliga kommunen, innebär detta en principiell förändring av förhållandet mellan kyrka och skola, som synes göra domkapitlens befattning med skolfrågor mindre motiverad än förut. Förändringen har även så till vida försvårat skolfrågornas behandling, att domkapitlet icke längre står i förmansställning till skolrådens och skolstyrelsernas ordförande — även där dessa, som alltjämt ofta är fallet, äro präster, har deras befattning med folkskolan upphört att vara en del av deras ämbetsåligganden, och försummelser i denna sak höra icke till de tjänstefel, som domkapitlet har att beivra. Den djupast ingripande förändring, som på senare tid inträtt i avseende å domkapitlens verksamhet, består givetvis i stiftsnämndernas inrättande och överförandet till dessa av en stor del av de ärenden, som förut hört under kapitlen. Till närmare belysning av den förändring, som härutinnan ägt, rum, hava från domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och stiftsnämnderna införskaffats vissa statistiska uppgifter, varjämte domkapitlen efter anmodan yttrat sig angående den erfarenhet, som vunnits i fråga om den nya boställsordningens verkningar i förevarande hänseende. De inkomna statistiska uppgifterna hava sammanställts i de vid detta betänkande fogade tabellbilagorna (tab. I och II). Av dessa innehåller tab. I uppgift å ärenden, handlagda av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium åren 1932— 1934, under det att tab. I I innehåller uppgift å ärenden, handlagda av stiftsnämnderna under tiden från och med den 1 maj 1933, då 1932 års boställsordning trädde i kraft, till och med den 31 december 1934. Enligt vad uppgifterna i kol. 9 i tab. I utvisa, handlades av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium år 1932 tillhopa 21 229 ärenden, under det att motsvarande siffra för år 1934 utgjorde allenast 13 222, vilket innebär en minskning i förhållande till antalet ärenden år 1932 med inemot 38 procent. Emellertid hava domkapitlen allmänt framhållit, att domkapitlens arbets-

57 börda ingalunda minskats i sådan omfattning, som berörda minskning i antalet ärenden kunde synas giva vid handen. De ärenden, som genom boställsreformen frångått domkapitlen, hade nämligen till stor del varit av mindre arbetskrävande beskaffenhet och i regel avsett frågor, i vilka det slutliga avgörandet tillkommit annan myndighet. Även om sålunda minskningen i domkapitlens arbetsbörda icke kan sägas motsvara minskningen av antalet handlagda ärenden, sådan denna framgår av tab. I, lärer det dock vara ofrånkomligt, att domkapitlens uppgifter genom boställsreformen ytterligare kringskurits. Härvid bör också beaktas, att domkapitelsexpeditionerna fått en betydligt vidgad uppgift därigenom, att de blivit organ också för stiftsnämndernas förvaltning. Enligt vad uppgifterna i kol. 6 i tab. I I utvisa, handlades av stiftsnämnderna år 1934 tillhopa 14 391 ärenden. Då, såsom förut nämnts, av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium under samma tid handlades tillhopa 13 222 ärenden, utgjorde sålunda sammanlagda antalet av domkapitlen, konsistoriet och stiftsnämnderna år 1934 handlagda ärenden 27 613, vilket i förhållande till det antal ärenden, som år 1932 handlades av domkapitlen och konsistoriet, eller 21 229, innebär en ökning med något mer än 30 procent. Emellertid hava domkapitlen framhållit, att expeditionernas arbetsbörda genom stiftsnämndernas tillkomst ökats i avsevärt högre grad än vad angivna ökning av antalet ärenden utvisade. Det har sålunda framhållits, bland annat, att flertalet av de hos stiftsnämnden handlagda ärendena vore sådana, i vilka förut domkapitlet endast haft att avgiva yttrande eller med vilka domkapitlet överhuvud icke haft att taga befattning men beträffande vilka stiftsnämnden, ofta efter vidlyftiga utredningar och förarbeten från expeditionspersonalens sida, meddelade slutligt beslut. Ett domkapitel har uttalat, att ökningen av expeditionens arbete syntes kunna uppskattas till åtminstone 75 procent av den tidigare arbetsbördan. Fyra domkapitel hava gått än längre i sina uttalanden och ansett, att expeditionens arbetsbörda ökats till ungefär det dubbla genom stiftsnämndens tillkomst. Att expeditionerna genom den nya boställslagstiftningen fått en väsentligt ökad betydelse, lärer i varje fall vara ofrånkomligt. Till ett utvidgande av expeditionernas betydelse torde jämväl hava bidragit, att stiftssekreteraren genom arbetsordningen den 5 juni 1931 för domkapitlens expeditioner erhöll rätt att anteckna reservation till domkapitlets protokoll samt att stiftssekreteraren jämte vissa andra domkapitelstjänstemän sedermera i samband med den nya boställslagstiftningen fått skyldighet att mottaga uppdrag att vara ledamot och sekreterare i stiftsnämnd. Att expeditionernas betydelse sålunda avsevärt ökats, har väl icke kunnat ske utan att också härigenom den rent kollegiala stiftsstyrelsens ställning något kringskurits. Den djupaste grunden till att domkapitlens betydelse i kyrkostyrelsen under senare tid synes ha varit stadd i avtagande torde dock mindre vara

58 att söka i dessa organisatoriska förändringar än i deras sammansättning och det sätt, varpå deras uppgifter bestämts i 1687 års förordning. Redan själva rubriken till denna förordning (»huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas») kan sägas giva uttryck åt en ensidig uppfattning av en stiftsstyrelses uppgift mindre som en styrelse, av vilken främst positiva insatser vore att vänta; än som en kyrklig domstol, som närmast hade att avdöma de mål, som komme under dess prövning. Uppgiftens begränsning är påfallande, då man jämför 1687 års förordning med bestämmelserna om stiftsstyrelsen i föregående kyrkolagsförslag, och torde vara att betrakta såsom ett led i den enväldiga konungamaktens allmänna strävan att centralisera kyrkostyrelsen. Den inriktning, som förordningen givit, har samverkat med den olämpliga sammansättningen till att förtränga kapitlens uppgift. Framför allt är det påtagligt, att lektorskapitlens medlemmar, särskilt under intryck av kulturlivets sekularisering i nutiden, som ej längre gjort det kyrkliga intresset till något självklart, i regel icke varit hågade att ägna mer än det nödtorftigaste intresse åt en uppgift, som var dem ålagd som ett, ofta ingalunda eftersträvat, bihang till deras egentliga syssla. Följden har blivit, att kapitlens verksamhet i allt högre grad kommit att begränsas till ett ämbetsmannamässigt korrekt avgörande av de förvaltningsoch disciplinmål, som automatiskt förelegat, under det att den aktiva befattning med kyrkans liv och gärning i stiftet, som bort vara en stiftsstyrelses väsentligaste uppgift, trängts undan eller helt försvunnit. Under 1900-talets första decennium började en stegrad religiös livaktighet göra sig gällande inom kyrkan. Detta skedde såväl inom akademiska kretsar, där den s. k. korsfararrörelsen framträdde, som ock ute i församlingarna, där ett fördjupat kyrko- och församlingsmedvetande närmast tog sig uttryck i ett återuppblomstrande församlingsliv. Snart nog kände dessa aktiva kyrkliga krafter behovet av sammanslutning inom stiftens gränser och frivilliga stiftsorganisationer började framträda i det ena stiftet efter det andra. Denna utveckling är av sådan betydelse, att den icke kan lämnas obeaktad vid en undersökning av stiftsstyrelsernas nuvarande ställning och uppgifter. Den framträdde på ett påtagligt sätt genom de första stiftsmötenas sammanträdande i Kalmar stift 1906 och i Lunds stift 1908. Sedermera har någon form av stiftsmöte införts i alla stift utom Göteborgs. Stiftsmötet har i de flesta fall utsett ett stiftsråd som förberedande och verkställande organ. I några fall har stiftsråd tillkommit före stiftsmöte, varvid initiativet till dess bildande tagits av prästmötet. Stiftsrådets storlek samt dess uppgifter och förhållande till stiftsmötet växla. Till närmare utredning härom få de sakkunniga hänvisa till den redogörelse för stiftsråden och stiftsmötesorganisationerna i de olika stiften, vilken finnes såsom bilaga fogad vid detta betänkande. Av denna redogörelse framgår, att biskopen alltid är ordförande i stiftsrådet samt att i övrigt stiftsråden numera städse utses av de i

stiftsmötena deltagande församlingsombuden, dock att vissa ledamöter av stiftsrådet kunna utses i annan ordning. I ett flertal stift äga därjämte stiftets präster rätt att deltaga i val av stiftsrådets ledamöter. Stiftsråden ha i flera fall självständiga uppgifter vid sidan av uppdraget att förbereda stiftsmötena och utföra deras beslut. Så har stiftsrådet i några stift tagit initiativ till kyrklig sjömansvård i hamnarna och annan kärleksverksamhet. I ett fall är ungdomsverksamheten direkt inorganiserad under stiftsrådet (Växjö). Stiftsråden hava även såtillvida vunnit officiellt erkännande, som i ett flertal fall, där Kungl. Maj:t medgivit anställande av stiftsadjunkter och biträdande stiftsadjunkter, Kungl. Maj:t tillika stadgat, att biskopen vid meddelande av föreskrifter angående arten och omfattningen av dessa befattningshavares verksamhet m. m. skall, innan beslut i sådant hänseende fattas, lämna stiftsrådet tillfälle att yttra sig. Det är emellertid icke enbart fråga om stiftsråden som en vid sidan av domkapitlen uppvuxen institution, utan dessa ha sin betydelse som en gren inom en mångskiftande, hela landet omfattande verksamhet av frivillig art, en verksamhet, som visserligen delvis spränger stiftsgränserna, liksom den tidigare genombrutit den stränga bundenheten till sockengränserna, men som dock i ännu högre grad givit en ny betydelse åt de kyrkliga enheterna. Ej minst har denna frivilliga verksamhet bidragit till att fostra fram ett levande stiftsmedvetande, vars utveckling icke minst främjats av de numera i alla stift utgivna julböckerna — för vilka i de flesta fall stiftsråden ha ansvaret — och andra stiftspublikationer, särskilt i samband med ungdomsrörelsen. Vilken hänsyn vid en blivande omorganisation av domkapitlen bör ägnas åt dessa verksamhetsformer, i vad mån de ännu vunnit tillräcklig fasthet för att erbjuda ett underlag för en nygestaltning av stiftsförfattningen, kan väl vara föremål för olika meningar, säkert synes i varje fall vara, att här föreligger en konkret verklighet, till vilken någon hänsyn måste tagas. Att domkapitlen i så hög grad som hittills skett blivit ställda vid sidan av det andliga livets utveckling inom stiften, har icke kunnat undgå att ha en ogynnsam inverkan både på dessa myndigheters egen auktoritet och på kyrkoförfattningen i dess helhet. Den kyrka, som stiftsstyrelserna äro satta att tjäna, har vuxit utöver de legala gränser, som hittills reglerat hennes verksamhet. Om dessa styrelser verkligen skola vara henne till tjänst, kunna de ej undgå att röna inverkan av denna utveckling. Det bör i detta sammanhang erinras, att den enda form för stiftsrepresentation, som vår skrivna kyrkoförfattning känner, prästmötet, är en faktor, som icke helt kan lämnas å sido vid diskussionen av domkapitlen. Väl tillkommer det biskopen ensam att hålla prästmöte. Men prästmötet är också en beslutande församling, den har enligt hävd i prästmötesberedningen sitt förberedande organ, vars utseende kan ske på olika sätt. Frånvaron av organisk förbindelse mellan prästmötet och domkapitlet är ett

påtagligt faktum, som bidrar till intrycket av en viss brist på sammanhang i stiftets organisation. Vad i det föregående anförts rörande domkapitlens avtagande betydelse kunde måhända synas giva stöd för den uppfattningen, att det här i själva verket vore fråga om avtynande organ, i vilka det vore verklighetsfrämmande att söka ingjuta någon ny livskraft. Det alltför långa dröjsmålet med deras reformering har kanske bidragit till att en sådan uppfattning börjat framkomma. Man har också stundom trott sig kunna skönja en medveten avsikt att ytterligare kringskära deras ställning. Detta visar i själva verket vådan i det nuvarande läget och risken av ytterligare uppskov med bristernas avhjälpande. Ty det organ, som här hotas, är tvivelsutan av fundamental betydelse för den svenska kyrkoförfattningen. De historiska associationer, som äro knutna till domkapitelsinstitutionen, äro väl härvid av underordnad betydelse, i den mån de icke fallit i glömska. Dock äro även historiska utvecklingslinjers bevarande aldrig av enbart akademisk betydelse i ett samfund, vars väsen är i så hög grad historiskt bestämt som den kristna kyrkan. Ej heller är det helt betydelselöst, att de svenska domkapitlen, sådana deras uppgifter kommit att historiskt utgestaltas, äro en i hög grad särpräglad, att icke säga enastående bildning inom den kristna kyrkans värld. Det gäller emellertid väsentligare ting. I den äldre svenska kyrkoförfattningen äro de enskilda stiften i hög grad självständiga enheter, om också självständigheten efter hand på olika områden begränsats genom Kungl. Maj:ts ökade befattning med kyrkoärendena. Under 1600-talet framkommo visserligen planer på ett centralt kyrkligt ämbetsverk, ett consistorium generale, samordnat med de övriga kollegierna i riksstyrelsen, men dessa planer kommo dock aldrig till utförande. Principen om stiften som de levande och delvis självstyrande enheter, av vilka den svenska kyrkan är uppbyggd, har icke heller sedermera, uppgivits. Den kommer tydligt till synes vid en jämförelse mellan den svenska och den norska eller ännu mer den danska kyrkoförfattningen, och den tar sig uttryck framför allt i biskopens samt domkapitlens och biskoparnas gemensamma myndighet med avseende på intagandet av präster i stiften, i deras befogenhet med avseende på tillsättning av prästerliga tjänster — här är ett område, där den senare utvecklingen snarare ökat än minskat domkapitlens befogenhet — och slutligen i domkapitlens domsrätt över prästerna i fråga om ämbetsbrott. En närmare undersökning av dessa frågor, icke minst en mer ingående jämförelse med de skandinaviska systerkyrkornas författning, torde komma att ge vid handen, att bevarandet av denna stiftens självständighet och över huvud av den kyrkostyrelsens decentralisering, som är ett så djupgående karakteristikum för den svenska kyrkan, är beroende av förekomsten av en kollegial myndighet vid biskopens sida. Denna decentralisering har nyligen understrukits på den ekonomiska förvaltning-

61 ens område genom stiftsnämndernas inrättande. Det är icke tänkbart, att efter domkapitlets eventuella bortfallande hela stiftsstyrelsens myndighet, framför allt domsrätten, skulle övergå på biskopen ensam. Alternativet för domkapitlen torde icke vara biskoplig autokrati, utan väsentligt ökad centralisering och därmed också inskränkning av den andliga stiftsledningens myndighet. Riskerna av en sådan utveckling ha senare händelser inom Tysklands evangeliska kyrka ställt i klar belysning. Vi föras sålunda till den slutsatsen, att risken för domkapitlens förtvinande eller nedsjunkande till betydelselösa organ hotar att rubba den svenska kyrkoförfattningens balans på en mycket väsentlig punkt. Denna risk aktualiseras utan tvivel av varje nytt uppskjutande av frågans lösning. Kommittébetänkandena av 1906 och 1918 innehöllo båda förslag till lagstiftning icke blott om domkapitlen och deras verksamhet utan om stiftsstyrelsen i dess helhet. I dessa lagförslag upptogos sålunda även bestämmelser om biskopens rent episkopala ämbetsåligganden. Emellertid lärer en lagstiftning om biskopens berörda åligganden knappast vara av behovet påkallad, då dessa torde med erforderlig tydlighet framgå av kyrkolagens bestämmelser om de ämbetshandlingar, som skola av biskopen utföras, ävensom av eljest därom gällande bestämmelser. Det torde icke heller vara lämpligt att i onödan ingripa reglerande i ett ämbetsuppdrag, som är av så egenartad beskaffenhet och som i så hög grad är beroende av personlig auktoritet och förutsätter personlig frihet att reglera sitt arbete. Över huvud torde varje ansats till byråkratisering av biskopsämbetet böra avvisas. Härtill kommer emellertid ytterligare, att stiftsstyrelsen numera utövas icke blott av biskopen och domkapitlet utan även av stiftsnämnden. I en lagstiftning, som hade till syfte att reglera stiftsstyrelsen i dess helhet, bleve det därför numera nödvändigt att närmare ingå jämväl på den del av stiftsstyrelsen, som för närvarande utövas av stiftsnämnden. Förhållandet mellan domkapitel och stiftsnämnd är utan tvivel en fråga, som ännu icke fått sin slutgiltiga lösning och som därför också förr eller senare torde böra upptagas till närmare övervägande. Med hänsyn till den korta tid, under vilken stiftsnämnderna varit i verksamhet, lärer det dock vara mindre lämpligt att redan nu upptaga denna fråga till en mera ingående behandling, utan torde de nuvarande bestämmelserna om stiftsnämnderna och deras uppgifter böra tillsvidare lämnas i allt väsentligt orubbade. Då sålunda den lagstiftning, varom nu är fråga, i allt fall icke synes böra utsträckas till att omfatta jämväl området för stiftsnämndernas verksamhet, hava de sakkunniga ansett lämpligast, att densamma begränsas till att avse allenast domkapitlen och deras verksamhet. Endast i fråga om antagande av befattningshavare hos stiftsnämnd hava de sakkunniga, på sätt i det följande kommer att närmare beröras, ansett sig böra föreslå viss jämkning i de nuvarande bestämmelserna rörande stiftsnämnd.

62 IV. De svenska domkapitlen i jämförande belysning. Det har i det föregående uttalats, att de svenska domkapitlen intaga en särställning på den kristna kyrkoförfattningens område. Till närmare belysning härav torde några kortfattade uppgifter böra lämnas rörande förhållandena inom vissa främmande kyrkosamfund. Kommittébetänkandet av 1906 innehåller en framställning av »Kyrkostyrelsens nuvarande organisation på evangelisk-luthersk mark utom Sverike». Men denna är dels föråldrad, dels lider den av den konfessionella begränsningen av jämförelsematerialet, som kommit att utesluta de intressanta bildningar, som föreligga på rent reformert mark, särskilt inom de presbyterianska samfunden, och jämväl den anglikanska kyrkan faller utanför synfältet. En mer akademiskt upplagd undersökning av hela denna fråga skulle utan tvivel ha sitt stora intresse, men en sådan kan icke här företagas. På den romerska och de orientaliska kyrkornas organisation kan det här icke ingås. Den anmärkningen må i förbigående tillåtas, att de svenska stiftsstyrelsernas vidsträckta myndighet på visst sätt kan betraktas som en utveckling ur medeltida förhållanden, som i den romerska kyrkan undanträngts först genom den lägre hierarkiens, slutligen genom påvens anspråk på att vara hela kyrkomyndighetens innehavare. Inom Englands kyrka ha de medeltida domkapitlen levat kvar vida mer oförändrade än i Sverige, och vid de nya domkyrkor, som uppstått, icke minst i nutiden, ha nya kapitel inrättats. Men här har kapitlens befattning med stiftsstyrelsen så gott som helt upphört — de ha blivit klerikala korporationer, knutna vid domkyrkorna. Jämte sina gudstjänstliga åligganden i domkyrkan har det engelska domkapitlet ansvaret för domkyrkans ekonomiska förvaltning. Biskopen är icke medlem av kapitlet, där ordförandeskapet tillkommer dekanen (dean). Dock ha icke ansatser saknats att i högre grad än förut låta den prästerliga och teologiska kompetens, som kapitlen rymma, komma till nytta i stiften. För kyrkan i dess helhet ha kapitlen icke minst den betydelsen, att de ge möjlighet att placera präster av särskild kompetens, framför allt teologisk, i ämbeten, där de få möjlighet att ägna sig åt författarskap och åt uppgifter i hela kyrkans tjänst. Inom de presbyterianska samfunden äro förhållandena så olikartade, att någon direkt jämförelse svårligen låter sig verkställas, framför allt emedan någon motsvarighet till stiftet som kyrklig enhet saknas. För så vitt som domkapitelsfrågans sammanhang med den kyrkliga representationens problem över huvud beaktas, är det dock icke möjligt att bortse från kyrkoförfattningens gestaltning i synodalförfattningens klassiska samfund, Skottlands kyrka. Här finnes som mellaninstans mellan den enskilda församlingens »Kirk Session» och »the General Assembly», som är kyrkans hög-

sta myndighet, presbyteriet, »the Presbytery»: detta är sammansatt av ombud för ett mindre antal församlingar (alla församlingspräster samt en eller två lekmän för varje församling). Därjämte finnes en provinsialsynod som en instans över presbyterierna, men hos dessa ligger dock kyrkoförfattningens tyngdpunkt: alla nya lagar hänskjutas till deras prövning. Några direkta motsvarigheter till de svenska stiftsstyrelserna kunna icke här påvisas. Den framställning, som i 1906 års betänkande ges av kyrkostyrelsens organisation i det evangeliska Tyskland, är givetvis nu helt föråldrad. Detta hindrar icke, att den äldre organisationen här också kan i vissa avseenden vara lärorik. Därvid bör dock städse hållas i minne, att de tyska landskyrkornas författning utgår från helt andra förutsättningar än den svenska. Under det att den svenska organiskt uppbyggts på den från medeltiden övertagna stiftsorganisationen, saknas i Tyskland detta sammanhang, och kyrkoförfattningarna, som i enskildheter växlade från det ena territoriet till det andra, voro egentligen endast varierande former för utövandet av »das landesherrliche Kirchenregiment», konsistorier och generalsuperintendenter voro i främsta rummet dettas organ. Den utveckling, som i senare tid ägt rum, ej minst inom den gammalpreussiska unionskyrkan, den till omfattningen största, i riktning emot en synodal författning, har väl sitt stora intresse och har icke kunnat undgå att inverka även på kyrkostyrelsens organ, utan att dock utplåna karaktären av en överhetsstyrd ämbetsmannakyrka. Dock funnos här, liksom inom andra landskyrkor, värdefulla utgångspunkter för en självständigare utveckling. En sådan tog också sin början efter revolutionen, vilken medförde det principiella bortfallandet av »das landesherrliche Kirchenregiment». Åren närmast efter 1918 utmärktes av en livlig och delvis i hög grad intressant verksamhet på kyrkoförfattningens område. Bekantast är den år 1922 stadfästa kyrkoförfattningen för den preussiska unionskyrkan. Det är snarast under denna kortvariga period av mer självständig kyrklig utveckling, som man kan finna motsvarigheter och jämförelsepunkter till de svenska stiftsstyrelserna. Även om här synoderna gjordes till kyrkomaktens egentliga innehavare, framträdde dock efter hand allt starkare behovet dels av i förhållande till de valda församlingarna mer självständiga »Behörden», dels av ett personligt ledande ämbete, med eller utan biskopsnamn. Hade denna författningsutveckling fått fortgå under normala förhållanden, skulle säkerligen åtskilligt varit att därifrån lära. Nu inbjuder den senare tyska kyrkohistorien snarast till den reflexionen, att varken de kyrkliga styrelserna eller biskopsämbetets innehavare hunnit få en auktoritet, stark nog att motstå de synodala organens hänsynslösa utnyttjande av element, som under normala förhållanden knappast skulle ha deltagit i de kyrkliga valen och som nu begagnade dessa demokratiska former för att bringa kyrkan i ett

beroende av statsmakten av ojämförligt hårdare slag än vad fallet varit under den gamla furstestyrda överhetskyrkan. Sålunda kan väl den tyska utvecklingen vara ägnad att understryka den fasta kollegiala styrelseformens betydelse som en garanti för den kyrkliga utvecklingens kontinuitet. Vad Danmarks kyrka angår, torde framställningen i betänkandet av 1906 alltjämt i huvudsak vara giltig. Någon motsvarighet till domkapitlen finnes icke, om än en del ekonomiskt-praktiska ärenden handläggas av biskopen tillsammans med amtmannen. Biskopen är direkt underställd kultusdepartementet men har måhända i vissa frågor en något större personlig myndighet än en svensk biskop. Det förtjänar att erinras, att prästtillsättningen är centraliserad till regeringen. I Norge har man utifrån samma utgångsläge kommit något längre på väg mot en mer utvecklad kyrkoförfattning. Liksom i Danmark ha i de enskilda församlingarna menighetsråd tillsatts. Genom en lag av den 16 juni 1933 har nu i varje stift ett »bispedömmeråd» inrättats. Redan tidigare funnos frivilliga sådana råd, snarast svarande mot våra stiftsråd, tillsatta av frivilliga »bispedömmemöter», men därjämte med vissa andra funktioner, vilka nu övertagits av de legala bispedömmeråden. Ett sådant skall bestå av biskopen och tre valda medlemmar. Av dessa skola en vara präst och två lekmän. De skola sammanträda minst en gång om året. Deras huvudsakliga uppgift är att »formidle och fremme sam virke mellem de enkelte menighetsråd innenfor bispedömmet eller deler derav». De ha att avge uttalanden i ärenden, som föreläggas dem av biskopen eller annan överordnad kyrklig myndighet. De ha vidare att främja kyrklig verksamhet och kristligt liv inom stiftet genom att sörja för utökning av gudstjänster, särskilt på platser som icke ha regelbunden tillgång till präst och kyrka, ta initiativ i sociala och humanitära frågor och självmant göra framställningar till överordnade myndigheter. Slutligen ha de även att vid biskopstillsättning framlägga förslag på intill fem personer. E t t sådant förslag avser att vara vägledande för det egentliga valet, i vilket delta stiftets präster och menighetsråd samt alla landets prostar och teologie professorer. Hur denna nya institution kommer att verka, låter sig väl ännu icke bedöma. Av intresse är här särskilt att iakttaga, hurusom behovet framträtt av en rådgivande kollegial myndighet inom stiftet, och hurusom man därvid byggt på den förhandenvarande frivilliga stiftsorganisationen och inrättat ett lagfäst organ, vars befogenhet huvudsakligen består i att taga initiativ till frivillig verksamhet, ehuru dess medlemmar hava att uppbära reseersättning av allmänna medel. Finlands kyrka erbjuder det intressantaste exemplet på en domkapitelsinstitution av liknande slag som den svenska, liksom den framkommit genom en ombildning av den gamla svenska kyrkoförfattningens domkapitel. Denna har reglerats genom Finlands nya kyrkolag av 1869, i vilken

65 dock på enskilda punkter ändringar skett. I Finlands kyrkolag handlar det 22:dra kapitlet om domkapitel. Ett sådant skall bestå av biskopen som ordförande, tre teologiskt bildade män, av vilka domprosten skall vara en, samt domkapitlets sekreterare. De två övriga teologiskt bildade ledamöterna kallas assessorer. De skola »jämte erfarenhet i kyrkliga angelägenheter innehava grundliga vetenskapliga insikter», ådagalagda genom avlagd teologie licentiatexamen eller genom »med högsta beröm gillade prov för erhållande av ordinarie prästtjänst, eller genom utgivna vetenskapliga skrifter». Val av assessorer förrättas på samma sätt som biskopsval, men endast den, som innehar ordinarie prästtjänst inom stiftet, är valbar. En assessor kan i regel omväljas endast en gång. Domkapitlet har endast befattning med kyrkliga ärenden, men har i dessa i huvudsak samma befogenhet som de svenska kapitlen. Denna ordning synes i huvudsak ha fungerat tillfredsställande. Dock har givetvis icke kritik uteblivit. Det har visat sig stöta på vissa svårigheter att få kompetenta kandidater till assessorsposterna. Ofta har man vid valet endast haft ett par att välja på. Därjämte har missnöje försports från församlingarnas sida, då assessorerna i regel under den tid, deras uppdrag varar, måste vistas borta från sina församlingar, om dessa ej skulle vara belägna i stiftsstadens omedelbara närhet, och låta bestrida tjänsten genom vikarier. Detta framhålles bl. a. i ett yttrande av Allmänna beredningsutskottet vid 1928 års kyrkomöte. Här påpekas vidare som en olägenhet, att »då assessorn vet, att hans befattning är temporär och måhända upphör redan efter fem år, kan han icke betrakta densamma som sin livsuppgift och sätta sig in i dess detaljer tillräckligt grundligt». Utskottet förordade därför för sin del ett förslag, enligt vilket assessorsbefattningarna skulle förvandlas till stadigvarande ämbeten. En stark minoritet inom utskottet avstyrkte emellertid förslaget, som ej heller vann kyrkomötets bifall. Fördelarna av den nuvarande ordningen ansågos bestå i den levande växelverkan med församlingsprästerskapet, som blir en följd därav, att assessorerna tagas ur dettas led och ej få bli för gamla i sina ämbeten. Såsom av det föregående framgår, ligger en väsentlig olikhet mellan de finska och de svenska domkapitlen däri, att assessorerna i Finland under den tid, deras uppdrag varar, väntas ägna större delen av sin tid åt stiftets angelägenheter. De äro därför i stånd att göra mer aktiva insatser. En av dem åtföljer vanligen biskopen på hans visitationer.

66 V. Grundläggande frågor med avseende å kapitlens storlek och sammansättning. I n n a n de sakkunniga övergå till en närmare redogörelse för sitt förslag till omorganisation av domkapitlen, må till en början i korthet beröras vissa grundläggande frågor med avseende å kapitlens storlek och sammansättning. Såsom tidigare omnämnts, förekom under tiden före 1687 års förordning stundom j ä m t e det av de ordinarie ledamöterna bestående mindre kapitlet ett capitulum majus, till vilket ett antal lantpräster inkallades för handläggning av särskilda ärenden. Såväl på grund härav som a v andra orsaker kunde domkapitlens storlek under nämnda tid variera åtskilligt. M e n även sedan kapitlet genom 1687 års förordning blivit en sluten korporation, har antalet ledamöter ej varit fullt konstant. D e t t a har berott på de olika principer, som under 1700-talet tillämpades med avseende å de icke prästvigda lektorernas ställning, och på det växande antalet lektorer och teologie professorer. Sedan 1839 har, såsom förut n ä m n t s , skillnad gjorts mellan de äldre lektoraten, vilkas innehavare äga säte i kapitlet, och de nyare, vilkas innehavare icke tillhöra kapitlet. Enligt 1935 års statskalender utgör antalet kapitelmedlemmar, biskoparna inberäknade, i Uppsala och Göteborg nio, i Lund åtta, i Linköping, Västerås, Växjö, Härnösand och Luleå sju, i Skara, Strängnäs och Karlstad sex samt i Visby fem. I de många förslag till ändrad organisation av domkapitlen, som tidigare framförts, har antalet kapitelmedlemmar i allmänhet växlat mellan fyra och sex utom biskopen. Emellertid hava också enstaka förslag framkommit, upptagande ett mindre antal ledamöter än biskop och fyra bisittare. I en vid 1893 års kyrkomöte väckt motion (nr 12) framfördes sålunda ett förslag, enligt vilket domkapitlen skulle bestå av, förutom biskopen, allenast t v å ledamöter. 1906 års kommittéförslag upptog utom biskopen fyra ledamöter. Enligt 1918 års kommittéförslag skulle biskopen och vice ordföranden vara gemensamma för såväl kyrko- som skolavdelningen, och utom dessa skulle vardera avdelningen bestå av tre ledamöter, av vilka emellertid en kunde vara gemensam för båda avdelningarna. I sin helhet skulle alltså domkapitlet enligt 1918 års förslag k o m m a a t t bestå av högst å t t a och lägst sju ledamöter, biskopen inräknad. T v å olika tendenser kunna iakttagas i de tidigare framkomna förslagen: å ena sidan en strävan a t t av praktiska skäl nedbringa antalet ledamöter, å den andra en önskan a t t bereda plats i kapitlet för representanter för olika intressen och grupper. U t a n tvivel är en begränsning av medlemsantalet av betydelse för kapitlets effektivitet, och det har med r ä t t a betonats, a t t detta, såsom en styrande och dömande myndighet, icke i första

hand bör sammansättas som en representation för olika intressen. Å andra sidan är det påtagligt, att det är till fördel för kapitlets kompetens, om det inrymmer olikartad erfarenhet, och att det bör stärka förtroendet till kapitlet och därmed dess förmåga att göra gagneliga insatser i stiftets liv, om prästerskapet och det aktiva lekfolket känna sig vara företrädda inom detsamma. På grund härav synes den önskvärda begränsningen av kapitlets storlek icke böra så starkt betonas, att dess tjänlighet för sin uppgift därigenom lider intrång. Med avseende på sättet för utseende av ledamöter i domkapitlen hava tre olika metoder anvisats av de hittills framkomna förslagen: självskrivenhet, utseende genom Kungl. Maj:t och val. Dock hava i regel dessa tre metoder eller två av dem på olika sätt kombinerats. Den nu gällande ordningen bygger på självskrivenhetens princip, varvid emellertid är att märka, att kapitlets ordförande, biskopen, utses genom Konungens utnämning inom ett förslag, som framkommit genom val, samt att domprostbefattning, som ej är prebende, numera jämväl tillsättes av Kungl. Maj:t, sedan domkyrkoförsamlingens val föregått. Professorer och lektorer åter innehava sina ämbeten enbart på grund av Konungens utnämning, varvid i regel föga eller ingen hänsyn kan tagas till deras kvalifikationer för kapiteluppdraget. Trots det nuvarande systemets påtagliga olägenheter har det dock med rätta framhållits, att dess styrka ligger just i självskrivenhetens, princip, som ger kapitlet en självständighet både nedåt och uppåt, som svårligen i samma grad skulle kunna vinnas genom någon annan princip för dess sammansättning. Att detta särskilt varit av betydelse för kapitlets dömande verksamhet, lärer utan vidare vara uppenbart. Det torde icke vara nödvändigt att här redogöra för, huru de tre metoderna för utseende av kapitelmedlemmar kombinerats i alla de reformförslag, som tidigare framkommit. Utnämningsprincipen drives till sin ytterlighet i 1918 års förslag, enligt vilket domkapitlets samtliga ledamöter med undantag allenast av dess självskrivne ordförande skulle tillsättas genom Kungl. Maj:ts förordnande. Den har ock i flera olika sammanhang urgerats av myndigheter, som haft att yttra sig över tidigare förslag. Där denna synpunkt betonats med särskilt eftertryck, har detta väl stundom haft sin grund i en ohållbar konstruktion med avseende på domkapitlens ställning i den svenska kyrkoförfattningen under intryck av tyska kyrkorättsliga doktriner och förhållanden. Men som förut framhållits äro de svenska domkapitlen till sitt väsen något helt annat än de tyska konsistorierna och ha sin betydelse framför allt som organ för en decentraliserad kyrkostyrelse och för stiftens relativa självständighet. Den motivering, som sålunda understundom åberopats, då man velat lägga domkapitelsledamöternas utseende helt eller övervägande i Konungens hand, är följaktligen, såsom nyss nämnts, icke hållbar och sammanhänger med en byråkratisk uppfatt-

68 ning av kyrkostyrelsen, som icke står i överensstämmelse med den svenska kyrkoförfattningens historiska egenart. Detta utesluter givetvis icke, att andra grunder kunna anföras för att tilldela Kungl. Maj:t ett mer eller mindre betydande direkt inflytande på domkapitlens sammansättning. Det kan därvid särskilt göras gällande, att denna metod ger särskilda möjligheter att finna de lämpligaste personerna, och jämväl, att denna tillsättningsmetod kan vara ägnad att stärka kapitlens auktoritet. Mot valprincipen har i flera sammanhang en skarp kritik riktats. Detta har särskilt gällt sådana förslag, enligt vilka ett flertal av medlemmarna skulle utses genom val. Vid granskning av ett av lagutskottet vid riksdagen 1856—1858 framlagt förslag, enligt vilket domkapitlen skulle bestå av biskopen jämte fem ledamöter, av vilka tre och i vissa fall fyra skulle för fem år i sänder väljas av de ordinarie prästerna i stiftet samt lärarna vid stiftets elementarläroverk, anmärkte sålunda högsta domstolen, att en dylik anordning, enligt vilken hälften och på flera ställen två tredjedelar av domkapitlets ledamöter skulle för viss tid väljas av de kapitlet underlydande prästerna och skollärarna, oaktat dessa fortfarande komme att vara underkastade kapitlets domsrätt i avseende å begångna tjänstefel, icke vore lämplig. Liknande betänkligheter hava uttalats i fråga om andra förslag, som också byggt på valprincipen. Härtill torde kunna anmärkas, att dessa betänkligheter egentligen endast kunna med fullt fog göras gällande för den händelse, att ett flertal eller majoriteten av kapitlets medlemmar skulle utses genom val. Det har vidare erinrats därom, att valprincipen även kommit till användning vid utseende av ledamöter i rådstuvurätterna, häradsnämnderna och ägodelningsrätterna. Kritiken mot valprincipen torde också utgå från en viss överbetoning av kapitlens dömande befogenhet. Valprincipen låter sig därjämte väl förenas med en sådan uppfattning, som i kapitlen ser framför allt aktiva organ för stiftsstyrelsen, vilka för sin effektivitet äro väsentligen beroende av en levande kontakt med det andliga livet inom församlingarna och bland prästerskapet. Slutligen har, som förut påpekats, valprincipen redan länge tillämpats inom Finlands kyrka. I de flesta förslag, där valprincipen införts, har det gällt utseende av representant för prästerskapet. Därvid har man vanligen tänkt sig, a t t valet skulle ske i liknande former som biskopsval, dock så att varje valsedel endast skulle upptaga ett namn och att valresultatet skulle vara avgörande. Valbarheten har i regel begränsats till präster med ordinarie tjänst. I flera förslag har man dock också tänkt sig val av representant för de under kapitlets uppsikt stående lärarkårerna och jämväl för lekmännen i församlingarna. I det senare fallet har man — t. ex. i 1906 års förslag — tänkt sig, att valet skulle ske på samma sätt som val av lekmannaombud

69 till kyrkomötet. Till frågan om lämpligheten av en sådan anordning få de sakkunniga senare anledning att återkomma. Var och en av de tre metoderna för utseende av medlemmar i kapitlen har sina bestämda fördelar. Å andra sidan ha de alla blivit föremål för en så bestämd kritik, att det knappast torde vara tänkbart, att något förslag, som renodlade någon av de tre metoderna, skulle kunna räkna på allmännare anslutning. Också synes med hänsyn till de uppgifter, som böra tillkomma kapitlen, en kombination av de tre olika metoderna vara den riktigaste vägen. Det kan erinras, att, på sätt förut blivit nämnt, redan nu alla tre faktorerna samverka till att ge biskopen och domprosten plats i kapitlet: utsedda till sina ämbeten genom samverkan mellan val och Konungens utnämningsrätt inträda de, biskopen såsom självskriven preses och domprosten såsom självskriven vice preses i kapitlet. Med avseende på de intressegrupper, som böra vara företrädda inom kapitlet, torde enighet förefinnas därom, att både prästerna och lekmännen i församlingarna böra vara representerade. I regel har man också tänkt sig, att folkskoleintresset skulle vara företrätt, antingen så att lärarkårerna vid folkskolorna och seminarierna skulle vara berättigade att genom val utse en medlem, såsom i 1906 års förslag, eller så att på annat sätt en sakkunnig på folkundervisningens område skulle insättas. Längst i denna riktning gick 1918 års förslag, som rentav delade kapitlet på två sektioner, den ena för kyrko- och den andra för skolärenden. Att det icke skulle vara lämpligt att med hänsyn till en uppgift, vars kvarblivande under kapitlen är starkt ifrågasatt, och vars omfattning i varje fall i senare tid rönt stark inskränkning, uppge kapitlens enhetlighet, torde nu vara uppenbart. En reform av kapitlen måste utgå ifrån dessas karaktär av kyrkostyrelser och ge dem en för detta ändamål lämplig sammansättning. Å andra sidan är det givetvis icke möjligt att ignorera den befattning med skolärenden, som nu tillkommer och sannolikt under en obestämd framtid kommer att tillkomma kapitlen: en reform måste göra dem tjänligare än de för närvarande kunna anses vara att tjäna också som mellaninstanser för folkskoleväsendet och som styrelser för folkskoleseminarierna, för så vitt detta kan ske utan att förrycka deras ställning som kyrkliga organ. Det kan måhända göras gällande, att i den hittills förda diskussionen folkskoleärendena framställts som alltför betydelsefulla. I de flesta fall torde deras avgörande i huvudsak bestämmas av de sakkunniga yttranden, som städse avgivas av folkskoleinspektörerna, och i vissa fall, t. ex. i fråga om besvär över folkskollärarval, har kapitlet väsentligen rollen av en opartisk domstol — också här har det för övrigt inspektörernas yttranden till sitt förfogande. Å andra sidan är det givet, att en lämpligare organisation med avseende på denna uppgift skulle kunna göra kapitlen till aktivare organ även på folkundervisningens område.

70 E t t annat spörsmål av mera principiell räckvidd är frågan om förhållandet mellan prästerliga ledamöter och lekmannamedlemmar i kapitlen. Det har framhållits såsom en värdefull egendomlighet för den svenska kyrkostyrelsen, att den i så stor utsträckning utövas av lekmän. Därvid bör emellertid ihågkommas, att en dylik ordning icke var avsedd vid den nuvarande domkapitelsorganisationens tillkomst, emedan man då knappast räknade med lekmannalektorer och lekmannaprofessorer annat än som på sin höjd sällsynta undantag. Då sedermera under 1700-talet lekmannainslaget i gymnasiernas lärarkårer starkt ökades, uppkom i samband därmed frågan, om lekmannalektorerna skulle utan vidare deltaga i stiftsstyrelsen. Såsom i det föregående omnämnts, avgjordes denna fråga genom ett kungl. brev 1799 så, att alla lektorer, såväl lekmän som prästvigda, skulle hava säte i kapitlet, och ledde de försök, som därefter gjordes att säkerställa åtminstone en prästerlig majoritet i kapitlen, endast för en tid till resultat. Att lekmannainflytandet i varje fall visat sig så värdefullt, att det icke bör helt uteslutas, torde nu icke av någon förnekas. Å andra sidan torde det vara svårt att hävda, att de akademiska kapitlen, som med relativt få undantag utgjorts av prästvigda medlemmar, skulle hava varit mindre tjänliga än lektorskapitlen. Det kan ifrågasättas, om det icke är något verklighetsfrämmande att kräva någon bestämd proportion mellan lekmannaledamöter och prästerliga bisittare. Det är knappast överensstämmande med en evangelisk syn på ämbetet att alltför mycket pressa denna åtskillnad. Väsentligare än att garantera ett visst antal platser åt den ena eller andra kategorien är utan tvivel att tillföra kapitlen största möjliga kompetens i fråga om de ärenden, som falla under deras handläggning. Dit hör förvisso, att lekmannasynpunkterna också bliva företrädda, men framför allt, att den sakkunskap i kyrkliga ting, som icke kan vinnas utan teologisk bildning, fullt kommer till sin rätt.

VI. De sakkunnigas förslag. Av skäl, vilka i det följande komma att närmare angivas, hava de sakkunniga i fråga om domkapitlen i Uppsala och Lund ansett sig böra förorda en i viss mån annan sammansättning än beträffande domkapitlen i de övriga stiftsstäderna. I den redogörelse för de sakkunnigas förslag till omorganisation av domkapitlen, till vilken de sakkunniga nu övergå, kommer till en början frågan om sammansättningen i flertalet domkapitel att upptagas till behandling. De sakkunnigas förslag i vad det avser flertalet domkapitel. I fråga om bibehållande av biskopens självskrivenhet som ledamot och preses i kapitlet torde fullständig enighet råda, och intet av de många tidigare förslagen

71 har heller förutsatt något annat. Då de sakkunniga i detta hänseende anslutit sig till den nuvarande ordningen, lärer följaktligen någon särskild motivering härtill icke vara erforderlig. Under det att 1906 års förslag i likhet med så gott som samtliga de många tidigare förslagen bibehöll självskrivenhet till medlemskap i kapitlet ej blott för biskopen utan ock för domprosten, skulle däremot enligt 1918 års förslag domprostens ställning såsom självskriven ledamot och vice preses i kapitlet upphöra och i stället av Kungl. Maj:t till vice ordförande i kapitlet förordnas en akademiskt bildad lekman. Då domkapitelskommittén sålunda föreslog, att domprostens självskrivenhet skulle upphöra, motiverades detta av kommittén därmed, att domprostämbetet ej i samma grad som förr erbjöde trygghet för att dess innehavare vore lämplig såsom kapitelledamot. Den år 1910 tillkomna lagstiftningen rörande tillsättning av prästerliga tjänster syntes nämligen vara av genomgripande betydelse härutinnan. Före tillkomsten av nämnda lagstiftning voro domprostarna så gott som undantagslöst kyrkoherdar i regala pastorat, vadan Kungl. Maj:t vid tillsättande av domprosttjänst ägde möjlighet och även skyldighet att fästa avseende jämväl vid den if rågakomnes lämplighet för ledamotskap i domkapitlet. Denna möjlighet hade blivit i hög grad inskränkt, efter det genom 1910 års prästvalslagstiftning alla pastorat blivit konsistoriella. Förslaget att domprostens självskrivenhet skulle bortfalla rönte emellertid redan inom kommittén gensägelse i den förut omnämnda reservationen av biskopen Lindberg, vilken under framhållande av behovet av en sakkunnig prästerlig vice ordförande uttalade sig för bevarandet av domprostens traditionella ställning i kapitlet. I de yttranden, som avgåvos över kommitténs förslag, uttalade sig även, såsom förut påpekats, samtliga domkapitel utom ett mot domprostens uteslutande som självskriven medlem av kapitlet. Det torde sålunda vara en allmänt omfattad mening, att domprostens nuvarande ställning i kapitlet bör bibehållas. De sakkunniga hava också anslutit sig till denna mening. Det har synts de sakkunniga vara av särskild vikt, att självskrivenhetens princip och den friare ställning, som denna medför, bevaras med avseende å kapitlets vice preses. Domprostens plats i kapitlet utgör ock för närvarande så gott som den enda resten av kapitlets historiska samhörighet med domkyrkan och dess gudstjänstliv. Genom hans ställning i kapitlet markeras domkyrkans egenskap att vara en hela stiftets kyrka och ej enbart en församlingskyrka. Den utveckling, som stiftens gemensamma liv på senare tid vunnit, gör det snarast lämpligt, att denna domkyrkans betydelse starkare än förr betonas. Vad slutligen beträffar de regler för tillsättande av domprostbefattning, vilka av domkapitelskommittén ansågos icke bereda tillräcklig trygghet för domprosts lämplighet för ledamotskap i kapitlet, hava dessa numera genom lagen

den 7 december 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster ersatts av andra bestämmelser, enligt vilka domprostbefattning skall tillsättas av Kungl. Maj:t, efter det förslag och val i vanlig ordning föregått. Dessa bestämmelser äro visserligen ej tillämpliga å domprostbefattningen i Göteborg, vilken tillsättes i den ordning, som enligt kungörelsen den 7 december 1934 om särskild ordning vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster är stadgad för tillsättning av kyrkoherdetjänster i privilegierade församlingar. Enligt nämnda kungörelse tillsättas emellertid även dylika kyrkoherdetjänster av Kungl. Maj:t, sedan församlingens val ägt rum. Då sålunda det slutliga avgörandet vid tillsättande av samtliga de domprostbefattningar, om vilka nu är fråga, numera städse tillkommer Kungl. Maj:t, torde härigenom betryggande säkerhet föreligga för att dessa befattningar bliva försedda med väl kvalificerade och jämväl för kapiteluppdraget lämpliga innehavare. På sätt förut omnämnts, intager domkapitlet i Visby för närvarande en särställning såtillvida, som domprost ej finnes därstädes. Då biskopen är prebendekyrkoherde i Visby och kyrkoherdelönen utgör en väsentlig del av hans inkomster, torde det icke heller kunna ifrågasättas att här inrätta ett domprostämbete. För tillgodoseende av behovet av en sakkunnig vice ordförande i detta domkapitel hava de sakkunniga därför, i likhet med vad i 1906 års betänkande föreslogs, ansett det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att förordna någon av stiftets kyrkoherdar att vara ledamot och vice preses i kapitlet. I anslutning till vad de sakkunniga, på sätt i det följande kommer att närmare beröras, förordat med avseende å vissa ledamöter, vilka enligt de sakkunnigas förslag skola utses genom val, har förordnande, varom nu är fråga, ansetts böra meddelas för sex år i sänder. Såsom framgår av vad nu anförts, skall enligt de sakkunnigas förslag självskrivenhet till medlemskap i kapitlet bibehållas för såväl biskop som domprost, där sådan finnes. Däremot hava de sakkunniga icke ansett sig böra förorda bibehållandet av de övriga nuvarande kapitelmedlemmarnas självskrivenhet. Att denna bör upphöra beträffande kyrkoherdarna i Göteborgs tyska och Kristine församlingar, vilka för närvarande äro självskrivna ledamöter av domkapitlet i Göteborg, har synts de sakkunniga icke gärna kunna vara föremål för tvekan, då någon anledning till bevarandet av denna egendomlighet svårligen torde kunna påvisas. Vad beträffar lektorernas självskrivenhet, hava de sakkunniga övervägt, huruvida denna borde i någon mån bibehållas. Att lektorskapitlen i det hela överlevat sig själva, torde å ena sidan vara så pass allmänt erkänt, att någon närmare utredning härom icke erfordras. Rättvisan kräver å andra sidan, att det framhålles, att dessa kapitel, ehuru deras medlemmar ofta endast genom en tillfällighet insatts i kyrkostyrelsen, i många fall fyllt sin uppgift på ett sätt, som förtjänar allt erkännande. Det har utan tvivel

även varit till gagn för kyrkan, att representanter för den högre lekmannabildningen i så stor utsträckning tagits i anspråk för kyrkans tjänst. Det har ock synts de sakkunniga, att det skulle vara av stort värde, därest den representation för det högre kulturlivet, som utgjorts av de självskrivna lektorsmedlemmarna, kunde i någon form bevaras även i de nya domkapitlen. Medan de senare kommittéförslagen helt uteslutit alla lektorer från medlemskap i kapitlet, har det dock från flera håll föreslagits, att teologie lektorn skulle behålla sin ställning som självskriven kapitelmedlem. Så är t. ex. fallet i 1873 års kyrkolagsförslag, i de yttranden över 1918 års kommittéförslag, vilka avgåvos av domkapitlen i Uppsala, Västerås och Lund, i professorerna Herners och Holmquists motion vid 1926 års kyrkomöte samt i hovrättsrådet Ekmans reservation till kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av berörda motion. Till stöd för en dylik anordning har gjorts gällande, att den flerhundraåriga tradition, som förbundit kyrkan och de högre läroverken, icke utan tvingande skäl bör helt och restlöst avbrytas. En lektors kvarstannande i kapitlet skulle i varje fall kunna garantera, att de betydelsefulla kulturella och pedagogiska intressen, som läroverken företräda, och som utan tvivel förtjäna att mera komma till sin rätt i kulturlivet över huvud taget, skulle bliva företrädda i kyrkostyrelsen. Mot ett sådant bevarande av en självskriven lektor i kapitlet talar emellertid å andra sidan den synpunkten, att det knappast är i överensstämmelse med den i förhållande till kyrkan och särskilt till domkapitlen så gott som helt självständiga ställning, som de högre läroverken vunnit, att en av dessas lärare enbart på grund av sin tjänst vid läroverket skulle inträda som medlem av domkapitlet. Det kan vidare hävdas, att det starkt ökade antalet läroverk gör det mindre motiverat, att någon viss lektor, som händelsevis fått sin placering vid stiftsstadens gymnasium, skulle ombetros med en uppgift, för vilken han måhända ej ägde särskild fallenhet. Fastmera lärer det med fog kunna göras gällande, att det skulle vara till fördel, därest man för tillgodoseende av det intresse det här gäller icke vore uteslutande hänvisad till lektorerna vid stiftsstädernas läroverk utan hade frihet att träffa sitt val inom en vidare krets av representanter för den högre andliga odlingen. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke heller ansett sig böra förorda bibehållandet av självskrivenhet till medlemskap i kapitlet för någon av lektorerna, utan hava de sakkunniga i stället ansett det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att, inom eller utom lektorernas krets, förordna en ledamot med sådana kvalifikationer, att genom dennes medlemskap i kapitlet ett visst samband med de nuvarande lektorskapitlen komme att bevaras. Det torde ligga i sakens natur, att till de ledamotsbefattningar, som här

avses, företrädesvis böra förordnas personer med högre teologisk kompetens. Oavsett den kompetens i sådant hänseende, som kan vara att påräkna hos vissa andra ledamöter, lärer sålunda en särskild representant i kapitlet för den högre teologiska bildningen vara väl motiverad. Skall kapitlet i denna tid av med varandra tävlande världsåskådningar och splittring på andelivets område kunna hävda en ledareställning inom stiftet och över huvud äga den andliga auktoritet, utan vilken kyrkostyrelsen i en evangelisk kyrka icke kan utövas, är det ett betydelsefullt krav, att det rymmer inom sig ett icke alltför ringa mått av teologisk bildning — jämte den praktiska förfarenhet, som också är oumbärlig. Det kan erinras därom, att domkapitlen hava en särskild uppgift som remissinstanser för de kyrkliga frågor, som väckas inom kyrkomöte och riksdag. Särskilt beror den sakliga prövningen av förslag till ändringar i de kyrkliga böckerna och i kyrkolagen till icke ringa grad på det arbete, som nedlägges i kapitlen, och på den sakkunskap, som därvid står till förfogande. Det får icke heller förglömmas, att det alltfort tillkommer domkapitlen att examinera i prästexamen. Väl har denna examen alltmer fått en övervägande formell karaktär, och de därvid avgivna betygen bygga så gott som helt på examinandernas förut mottagna akademiska vitsord. Men det torde dock vara av vikt, att denna domkapitlens rätt att själva pröva de kandidater, som anmäla sig för prästvigning, icke upphör. Så länge berörda examen fortbestår, lärer det i allt fall vara nödvändigt att taga hänsyn därtill vid en reformering av domkapitlens organisation. När 1918 års kommittéförslag ersatte prästexamen med ett »pastoralt prov», som skulle ledas av biskopen med biträde av den eller dem, som domkapitlet därtill utsåge — provet ifråga synes skola ha snarast inneburit en dubblering av de praktiska proven vid universitetet — så var detta väl egentligen en konsekvens därav, att förslaget innebar inrättande av kapitel, som icke skulle hava ägt den sakkunskap, att det över huvud varit tänkbart att betro dem med uppdraget att förrätta prästexamen. Detta kastar ett klart ljus över den fråga det här gäller. De allra flesta senare förslag hava saknat blick för behovet av teologisk sakkunskap och lärdomens auktoritet inom kapitlen, om dessa över huvud skola kunna fullgöra sin uppgift som stiftsstyrelser. En reform, som snarare minskar än ökar denna auktoritet, är icke önskvärd. Om sålunda till de ledamotsbefattningar, som här avses, företrädesvis böra förordnas personer med högre teologisk bildning, kan man dock icke bortse ifrån, att det i särskilda fall måhända kan möta svårighet att till dylik befattning erhålla en person, som med grundliga teologiska insikter förenar lämplighet jämväl i övrigt för ledamotskap i domkapitlet. Det torde icke heller böra förbises, att även vetenskaplig skolning inom andra vetenskapsgrenar, framför allt givetvis inom det humanistiska området, kan

75 vara av betydelse för hävdandet av kapitlets andliga auktoritet. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ock ansett den möjligheten böra hållas öppen, att till ifrågavarande befattningar jämväl må kunna förordnas personer med högre humanistisk bildning.. Vad beträffar de närmare behörighetsvillkoren med avseende å den ledamotsbefattning, som alltså enligt de sakkunnigas förslag skall inrättas i flertalet domkapitel, hava de sakkunniga ansett det icke böra ifrågakomma att härvidlag uppställa vissa mer eller mindre snäva formella kompetensfordringar, utan har det synts tillräckligt med en mera allmän föreskrift av innehåll, att vederbörande skall hava genom avlagda kunskapsprov, utgivna skrifter eller annorledes ådagalagt lärdom i teologiska eller humanistiska ämnen. I syfte att bereda trygghet för att ifrågavarande ledamotsbefattningar i varje fall bliva försedda med väl kvalificerade innehavare, hava de sakkunniga emellertid ansett det böra uppdragas åt domkapitlen att till ledning för Kungl. Maj:t vid förordnande av ledamot, som här avses, upprätta förslag å därtill lämpliga och skickliga personer. Även förordnande, varom nu är fråga, har ansetts böra meddelas för sex år i sänder. Behovet av juridisk och administrativ sakkunskap har med eftertryck framhållits i diskussionen om domkapitlens omorganisation. Sålunda framhölls redan år 1878 inom högsta domstolen vid dess granskning av 1873 års kyrkolagsförslag, att en lagfaren ledamot av kapitlet länge utgjort ett viktigt önskemål. I ett stort antal av de förslag till kapitlets omorganisation, vilka sedermera framkommit, upptages även en sådan ledamot. Så är t. ex. fallet med 1906 års förslag, enligt vilket Kungl. Maj:t hade att förordna en i lagkunskap förfaren man att vara ledamot i kapitlet. Såsom tidigare omnämnts, väckte emellertid detta vid remissbehandlingen gensägelse från de flesta domkapitlen, därvid framhölls, dels att en dylik anordning vore obehövlig, då konsistorienotarien skulle vara förfaren i domarevärv och biskopen måste förutsättas äga grundlig insikt i kyrkolagen och dess tilllämpning samt därmed sammanhängande administrativa ärenden, dels ock att det mångenstädes kunde bliva svårt att finna en person, som med ifrågavarande kvalifikation förenade lämplighet jämväl i övrigt för ledamotskap i domkapitlet. Enligt vissa andra tidigare förslag skulle behovet av juridisk och administrativ sakkunskap fyllas därigenom, att åt konsistorienotarien inrymdes säte och stämma i kapitlet. 1918 års kommittéförslag innehöll icke någon föreskrift om lagfarenhet såsom kompetensvillkor för någon av kapitlets ledamöter. Domkapitelskommittén framhöll visserligen, att vägande skäl syntes förefinnas för insättande i domkapitlet av en lagfaren ledamot. Emellertid hade kommittén funnit så stora svårigheter vara förknippade med en dylik anordnings genomförande, att kommittén måst avstå från att upptaga densamma i

76 sitt förslag. Såsom hinder mot att föreskriva lagfarenhet såsom kompetensvillkor för en ledamot i kapitlet framhöll kommittén, att det utan tvivel mångenstädes skulle visa sig vara förenat med avsevärda svårigheter att kunna besätta en sådan ledamotsplats med lämplig person. Beträffande den tidigare föreslagna anordningen att låta konsistorienotarien inträda såsom ledamot i kapitlet innebure även denna vissa olägenheter. Sålunda hade, såsom det syntes icke utan fog, anmärkts, å ena sidan, att konsistorienotarien på grund av den erfarenhet och rutin han i denna sin egenskap förvärvat lätteligen skulle komma att intaga en icke önskvärd maktställning i stiftsstyrelsen, samt, å andra sidan, att det ofta nog på grund av konsistorienotariens ställning såsom stiftsstyrelsens tjänsteman skulle bliva svårt för honom att upprätthålla den självständighet, som måste krävas av en ledamot. På sätt förut omnämnts, riktade kammarkollegiet i sitt yttrande över domkapitelskommitténs betänkande kritik mot kommitténs förslag i denna del under framhållande, att konsistorienotarien borde erhålla ledamots ställning i kapitlet. De sakkunniga hava anslutit sig till den meningen, att den juridiska och administrativa sakkunskapen bör vara företrädd av någon medlem av kapitlet. Vad angår insättandet av en jurist i kapitlet, på sätt som föreslogs i 1906 års betänkande, torde emellertid de skäl, som såväl i yttrandena över 1906 års förslag som i 1918 års betänkande anförts däremot, alltfort hava giltighet. Det kan för övrigt tilläggas, att de domsärenden av speciellt kyrklig karaktär, som falla under kapitlet, kräva en förtrogenhet med kyrkans lag och praxis, som icke utan vidare kan förutsättas hos en jurist, som icke särskilt sysslat med dessa ting. Det är knappast ett önskemål, att utövandet av kapitlens domsrätt i kyrkliga mål i så hög grad konformeras med den borgerliga rättsskipningens praxis, att dess kyrkliga karaktär helt träder i skuggan. Detta kan behöva understrykas med hänsyn till det förhållandet, att den kyrkliga sakkunskapen icke är företrädd i de överrätter, hos vilka talan fullföljes mot domkapitlens beslut. Den lämpligaste utvägen att tillföra kapitlet den behövliga juridiska och administrativa sakkunskapen hava de sakkunniga därför ansett vara att låta stiftssekreteraren inträda såsom ledamot i kapitlet. Det bör härvid ihågkommas, att efter framläggandet av 1918 års kommittéförslag en betydande utveckling ägt rum med avseende på domkapitelsexpeditionerna och deras tjänstemän. Denna är en följd dels av den nya staten för dessa expeditioner enligt cirkuläret den 22 juni 1928 — i samband därmed utbyttes nu benämningen konsistorienotarie mot benämningen stiftssekreterare — dels av den arbetsordning för domkapitlens expeditioner, som utfärdades den 5 juni 1931, och dels slutligen av stiftsnämndernas inrättande och den väsentligt ökade arbetsbörda, som därigenom kommit att vila på domkapitelsexpeditionerna och som nödvändiggjort deras utökande

med nya arbetskrafter. Stiftssekreterarens uppgifter hava i arbetsordningen preciserats och utsträckts, och den bestämmelsen har här införts, att stiftssekreteraren äger deltaga i domkapitlets överläggningar med rätt för honom att, då beslut ej överensstämmer med av honom uttalad mening, anteckna denna till protokollet. Härigenom har i själva verket stiftssekreteraren kommit så nära ställningen som ordinarie ledamot, att det snarast är en ofrånkomlig konsekvens, att han formligen insattes som sådan. Skäl kunna visserligen anföras häremot. Tyngst synes därvid väga, att stiftssekreteraren är en hos domkapitlet anställd tjänsteman, över vars tjänstgöring domkapitlet har att avgiva vitsord. Härtill kan dock anmärkas, att domkapitlet kan sägas intaga en i viss mening analog ställning till sin vice preses: domprosten är som kyrkoherde underställd kapitlet och intyg över hans tjänstgöring utfärdas jämväl av kapitlet. Mindre betydelse synes böra tillmätas det tidigare anförda skälet mot stiftssekreterarens insättande i kapitlet, att han som medlem av detsamma skulle bliva alltför mäktig — ett skäl, som visserligen kan sägas hava vunnit i styrka därigenom, att han i regel också är medlem av stiftsnämnden, ett uppdrag, som han enligt den nyss anförda arbetsordningen är skyldig att mottaga. Utan tvivel kommer stiftssekreteraren att i framtiden liksom tidigare genom sin ingående förtrogenhet med ärendena och stiftet och sin överblick över stiftsstyrelsen i dess helhet, jämväl vad den ekonomiska sidan av densamma angår, att utöva ett betydande inflytande. Men detta kommer att bliva fallet, vare sig han insattes som medlem av kapitlet eller ej. Snarast skulle ett sådant insättande innebära, att han erhölle en officiell ställning och jämväl ett ansvar för besluten, som bättre motsvarade hans faktiska myndighet, än vad hans nuvarande ställning gör. Vidare är det av betydelse för enhetligheten i den nu på två myndigheter, domkapitel och stiftsnämnd, delade stiftsstyrelsen, att utom biskopen — som genom praxis, men ej på grund av lag är medlem och ordförande i stiftsnämnden — ytterligare en medlem bleve för båda dessa myndigheter gemensam. Det kan jämväl anföras, att den utveckling av domkapitelsexpeditionerna, som förut omnämnts, och som gjort dessa till mera betydande ämbetsverk än de tidigare varit, torde giva åt dessa verk ett större självmedvetande än de tidigare haft. Härigenom kan risken uppstå för en viss dualism mellan kapitlen och deras expeditioner, en risk, som utan tvivel verksammast förebygges därigenom, att expeditionernas föreståndare erhålla säte och stämma i kapitlen. Då man i den kyrkliga förvaltningen redan har ett ämbete av stiftssekretariatets betydenhet, torde det utan tvivel vara klokare att stärka och utnyttja dess auktoritet än att söka hålla den tillbaka. E t t kapitel, bestående av biskop, domprost eller, där domprost ej finnes, en av Kungl. Maj:t förordnad vice preses, en av Kungl. Maj:t förord-

78 nad ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning samt stiftssekreteraren, skulle möjligen kunna tillfredsställande fungera med avseende på de löpande ärendenas behandling. Men dess ringa medlemsantal, som ur vissa synpunkter kunde betraktas som en fördel, skulle måhända medföra risken för en viss byråkratisk förträngning, och det skulle knappast komma att äga tillräcklig kontakt med det kyrkliga livet i församlingarna för att kunna bliva ett aktivt centrum i stiftets liv. De sakkunniga hava därför ansett, att nu omförmälda ledamöter, vilka synas väl ägnade att utgöra en fast kärna i kapitlet, böra kompletteras med ett rörligt element, som tillika skulle representera prästerskapets och lekmannaförsamlingens synpunkter, samt att en lämplig utväg härtill skulle kunna beredas genom att några för viss tid valda ledamöter insattes i kapitlet. Frågan om lämpligheten av valda medlemmar har förut behandlats. De skäl, som anförts mot en dylik rekrytering av kapitlet, torde knappast vara avgörande, så länge dessa medlemmar endast utgöra en minoritet inom kapitlet. Att i kapitlet bereda plats för mer än en representant för prästerskapet torde icke vara nödigt eller lämpligt. Däremot hava de sakkunniga ansett ändamålsenligt, att antalet lekmannarepresentanter bestämmes till två, enär därigenom olika delar av stiftet ävensom skilda åsiktsriktningar bland de kyrkligt intresserade lekmännen kunna bliva företrädda i kapitlet. Tanken att valda representanter för prästerskapet skulle få plats inom kapitlen har ofta återkommit, alltsedan den framfördes i en vid 1828 års kyrkolagsförslag fogad reservation av sedermera biskopen J. J. Hedrén. Från det föregående må i sådant hänseende erinras om, hurusom enligt 1906 års förslag i kapitlet skulle ingå en med fullmakt å ordinarie ämbete eller tjänst försedd prästman inom stiftet, vald av dess vid biskopsval röstberättigade präster. Val av dylik ledamot skulle ske kontraktsvis och gälla för en tid av fem år. Även enligt de förslag, som framfördes i professorerna Herners och Holmquists motion vid 1926 års kyrkomöte samt i hovrättsrådet Ekmans reservation till kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av nämnda motion, skulle i kapitlet ingå en genom val utsedd prästerlig ledamot. Beträffande sättet för utseende av denne ledamot anslöto sig motionärerna närmast till den ordning, som förordades i 1906 års betänkande, varemot i Ekmans reservation föreslogs, att ifrågavarande ledamot skulle väljas av stiftets kontraktsprostar som elektorer. Några vägande skäl för ett sådant indirekt förfarande vid val inom en så begränsad korporation som ett stifts prästerskap torde emellertid knappast kunna anföras. Ej heller kunna kontraktsprostarna, utsedda för andra uppgifter så gott som helt inom de högre åldersklasserna av prästerskapet, anses vara en lämplig valkorporation. Det kunde sålunda synas ligga närmast till hands att falla tillbaka på

79 den ordning, som förordades i 1906 års betänkande. Emellertid hava de sakkunniga ansett ett annat alternativ vara att föredraga, nämligen att valet förrättas å prästmöte. En dylik anordning skulle enligt de sakkunnigas mening erbjuda vissa fördelar. De sakkunniga hava förut framhållit, hurusom frånvaron av organisk förbindelse mellan prästmötet och domkapitlet vore ett förhållande, som bidroge till intrycket av en viss brist på sammanhang i stiftets organisation. Därest valet av ifrågavarande domkapitelsledamot komme att äga rum å prästmöte, skulle denna brist komma att i viss mån hävas och prästmötesinstitutionen närmare sammanknytas med domkapitlet. Det torde vidare kunna antagas, att ett val förrättat av det församlade prästerskapet skulle bliva ett bättre uttryck för den verkliga stämningen i stiftet än ett, som skedde inom de olika kontrakten var för sig och måhända utan tillräcklig inbördes kontakt mellan de väljande. Då det tillkommer biskopen att hålla prästmöte, kommer valets förläggande till prästmötet att innebära, att valet skall äga rum inför biskopen såsom valförrättare. Vidare kommer valets förrättande å prästmöte att medföra, att dess giltighetstid kommer att sammanfalla med perioden för prästmötenas hållande, d. v. s. i regel sex år. De sakkunniga hava därför föreslagit, att valet skall avse tiden från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett, till och med utgången av det år, då prästmöte åter hålles. Därest den valde skulle avgå, innan denna tid tilländagått, blir det givetvis nödvändigt att anställa fyllnadsval för den återstående tiden. Med hänsyn till att, på sätt de sakkunniga tillika föreslå, suppleant städse skall utses för ledamot, som här avses, hava de sakkunniga emellertid ansett dylikt val icke vara erforderligt, därest av uppdragstiden icke skulle återstå längre tid än sex månader. Att låta fyllnadsval förrättas å prästmöte torde icke kunna ske i andra fall, än då ledigheten uppkommit mot slutet av mandatperioden. De sakkunniga hava med hänsyn härtill föreslagit, att därest fyllnadsval icke kan utan oskälig tidsutdräkt anstå till närmast infallande prästmöte, sådant val skall äga rum kontraktsvis, därvid prostarna, var inom sitt kontrakt, skola vara valförrättare. I anslutning till vad som gäller vid biskopsval hava de sakkunniga ansett det icke böra vara förmenat den, som finner sig hindrad att personligen tillstädeskomma vid val, som här avses, att till valförrättaren insända sin valsedel; och har dylik rätt ansetts böra vara för handen, vare sig valet äger rum å prästmöte eller det förrättas kontrakts vis. För valbarhet till ledamotsbefattning, varom nu är fråga, har ansetts böra fordras, att vederbörande innehar ordinarie prästerlig tjänst i stiftet. I fråga om rätt att deltaga i val av prästerlig domkapitelsledamot hava de sakkunniga i huvudsak anslutit sig till vad som gäller om rösträtt vid biskopsval. Rätt att deltaga i val av ifrågavarande ledamot skall sålunda

enligt de sakkunnigas förslag tillkomma inom stiftet kyrkoskrivna, till prästämbetets utövning behöriga prästmän, oavsett om de innehava rent prästerlig befattning eller annan anställning, t. ex. i skolstatens tjänst. Då emellertid vägande skäl synts tala för att bestämmanderätten vid tillsät- j tandet av prästernas representant i princip förbehållas det i tjänst varande prästerskapet, hava präster, som åtnjuta emeritilön, ansetts icke böra äga rätt att deltaga i val, som här avses. I enlighet härmed hava de sakkun- I niga ock beträffande andra till prästämbetets utövning behöriga prästmän, j vilka icke innehava prästerlig tjänst, ansett dylika präster icke böra äga j valrätt efter det de uppnått en ålder av sextiofem år, vid vilken ålder exempelvis läroverkens lärare äro pliktiga att mot åtnjutande av pension avgå I från sin tjänst. Att på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om val av lekmannarepre- j sentanter i domkapitlen är en uppgift, som erbjuder vissa svårigheter. I Enligt 1906 års förslag skulle sådant val förrättas av elektorerna för val av I kyrkomötesombud. En dylik anordning är dock ägnad att väcka betänk- I lighet. Det torde sålunda vara föga ändamålsenligt att inom ett och sam- ] ma stift hava två särskilda elektorsförsamlingar för val av ifrågavarande 1 ledamöter, vilket ju i samtliga stift utom Visby stift bleve fallet, om ord- j ningen för val av kyrkomötesombud tillämpades utan modifikation. Den i 1906 års betänkande föreslagna ordningen synes vidare förutsätta, att val, som här avses, skulle till tiden sammanfalla med val av kyrkomötesombud och att följaktligen lekmannarepresentanterna i domkapitlen skulle avgå, j så ofta val av kyrkomötesombud ägde rum. Måhända räknade man 1906 knappast med att kyrkomöte skulle komma att hållas oftare än vart femte år. Utvecklingen har emellertid lett därhän, att kyrkomötenas samman- j trädestider numera äro högst fluktuerande, och att låta lekmannarepresen- j tanternas mandattid i domkapitlet vara beroende av tiden för kyrkomöte- i nas sammankallande kan ej vara lämpligt. Lika opraktiskt torde det vara att, oavsett om kyrkomöte hålles eller ej, sammankalla elektorerna enbart för att förrätta val av ledamöter i domkapitlen. Härtill kommer ytterligare, att elektorsförsamlingarna knappast kunna sägas vara representativa för j det kyrkliga intresset bland lekmännen. Över huvud har elektorsinstitutio- I nen aldrig kunnat tillvinna sig något större intresse från församlingarnas | sida, och deltagandet i elektorsvalen är också i regel synnerligen ringa. Om emellertid lekmannarepresentanterna i domkapitlet skola kunna till- j föra detta något tillskott av aktivitet och ökad kontakt med stiftets liv, < måste de främst vara representanter för det andliga livet och det kyrkliga intresset inom lekmannavärlden. Tanken går härvid osökt till de frivilliga stiftsorganisationer, som i det ena stiftet efter det andra vuxit fram i stiftsmöten och stiftsråd och som förut i annat sammanhang berörts. Här finnas utan tvivel de aktiva krafterna inom lekmannavärlden representerade, och

81 här finnes jämväl en levande beröring med det kyrkliga arbetet på diakoniens, kärleksverksamhetens och ungdomsvårdens områden. I hovrättsrådet Ekmans förut omnämnda reservation till kyrkolagsutskottets betänkande i domkapitelsfrågan vid 1926 års kyrkomöte häntyddes också på den möjligheten., att efter en legalisering av ifrågavarande stiftsorganisationer lekmannarepresentanterna i domkapitlen skulle kunna utses av dessa organisationer. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida en dylik legalisering utgör en nödvändig förutsättning för att uppdraget att utse lekmannarepresentanter i domkapitlen skulle kunna anförtros åt omförmälda stiftsorganisationer. Dessa på frivillighetens väg framvuxna former för stiftets gemenskapsliv hava nämligen redan genom sedvänjan vunnit en fast ställning och torde för den allmänna föreställningen framstå såsom lika normala organ som t. ex. det i kyrkolagen stadgade prästmötet. Det kan t. o. m. ifrågasättas, om icke dessa organisationer just som fria och spontana uttryck för det kyrkliga livet äro mer ägnade för uppdraget i fråga, än vad lagfästa stiftsrepresentationer skulle vara. Därest uppdraget begränsades till att innebära allenast en befogenhet att föreslå ledamöter i kapitlet, under det att själva tillsättningsrätten förbehölles Kungl. Maj:t, kunde man till stöd för en dylik anordning även åberopa analogier från andra lagstiftningsområden. Enligt lagarna om arbetstidens begränsning och om arbetsdomstol skola sålunda vissa ledamöter i arbetsrådet och i arbetsdomstolen utses av Kungl. Maj:t efter förslag av enskilda organisationer. Att uppdraga åt de frivilliga stiftsorganisationerna att utse eller föreslå ledamöter i domkapitlen torde dock å andra sidan även vara ägnat att väcka betänkligheter. Den tyngst vägande invändningen härvidlag kommer därav, att dessa organisationer växla något i sammansättning och betydelse från det ena stiftet till det andra samt att stiftsmöte och stiftsråd helt saknas i ett av stiften, nämligen i Göteborgs stift. Därest det uppdroges åt de frivilliga stiftsorganisationerna i stift, där sådana funnes, att utse eller föreslå lekmannaledamöter i domkapitlet, bleve det därför nödvändigt att beträffande Göteborgs stift utfinna en annan ordning för utseende av dylika ledamöter. Att föreskriva olika metoder för utseende av lekmännens representation i stiftsledningarna torde dock knappast vara lämpligt. Det mest rationella synes därför vara att legalisera ifrågavarande stiftsorganisationer och i samband därmed uppdraga åt stiftsmötena att utse lekmännens representanter i domkapitlen. Under förutsättning att tillbörlig varsamhet iakttoges, så att stiftsmötenas rörliga och fria arbetsformer så långt möjligt lämnades obeskurna, skulle det ock enligt de saidkunnigas mening innebära en stor vinst för den kyrkliga verksamheten över huvud taget, om dessa frivilliga sammanslutningar kunde legaliseras och inlemmas i den kyrkliga administrationen. Det skulle tillförsäkra lekmännen ett av6

sevärt inflytande på arten och omfattningen av det frivilliga församlingsarbetet och stå i god överensstämmelse med folkkyrkans idé. Därest stiftsmötena legaliserades, skulle för dessa organ jämväl kunna erbjuda sig andra uppgifter än den att vara valkorporationer för utseende av lekmännens representanter i domkapitlen. En jämförelse med landstingen inställer sig här. Liksom dessa äro valkorporationer till riksdagens första kammare, så skulle det uppenbarligen vara praktiskt att låta stiftsmötena utse lekmannaombud till kyrkomötet och således ersätta de omständliga elektorsvalen, vilka, såsom förut framhållits, aldrig tillvunnit sig något större intresse från församlingarnas sida. Även i andra avseenden skulle landstingen kunna tjäna såsom förebild för stiftsmötena. Landstinget har såsom den större kommunala enheten fått övertaga åtskilliga den borgerliga primärkommunen förut påvilande uppgifter, varigenom såväl en skatteutjämning som ock andra fördelar vunnits. Onekligen erbjöde sig genom stiftsmötena en liknande utveckling för kyrkoförsamlingarna. Utan att närmare exemplifiera det, vilja de sakkunniga framhålla, att många på församlingarna nu ankommande utgifter skulle med fördel, i den mån de avse för stiftet gemensamma frågor, kunna överföras på stiftsmötet. Även om de sakkunniga alltså äro övertygade om den påtagliga vinsten av att en legalisering av stiftsmötena kommer till stånd, tveka dock de sakkunniga, om en dylik reform nu bör direkt påyrkas. Onekligen sträcker sig denna kyrkliga omdaning vida utöver den ram för de sakkunnigas utredning, som angives i de av chefen för ecklesiastikdepartementet givna direktiven. De sakkunniga begränsa sig därför beträffande denna fråga till att i en bilaga till detta betänkande framlägga ett utkast till lag om stiftsmöte, för den händelse under ärendets fortsatta beredning tanken på att låta legaliserade stiftsmöten bliva valkorporationer för utseende av lekmännens representanter i domkapitlen skulle anses förtjänt av närmare övervägande. Om de sakkunniga sålunda icke ansett sig böra i detta sammanhang direkt påyrka en legalisering av stiftsmötena, liksom de sakkunniga icke heller ansett det böra utan vidare uppdragas åt de nuvarande frivilliga stiftsmötena att utse eller föreslå lekmännens representanter i domkapitlen, hava de sakkunniga dock velat hålla möjlighet öppen för en medverkan från stiftsmötenas sida vid utseendet av dessa lekmannaledamöter. De sakkunniga hava därvid uppmärksammat, att stiftsmötena, till vilka tillträdet är fritt för såväl lekmän som präster, pläga innesluta en ombudsförsamling av lekmän såsom representanter för församlingarna i stiftet. Därest nu uppdraget att utse lekmannarepresentanterna i domkapitlet anförtroddes åt en på liknande sätt sammansatt ombudsförsamling, bleve det tydligen möjligt för de frivilliga stiftsorganisationerna att så organisera den i stiftsmötena ingående ombudsförsamlingen, att denna kunde bringas att sam-

83 manfalla med n ä m n d a legala valkorporation. D å det torde kunna förutsättas, a t t berörda stiftsorganisationer allmänt komme a t t begagna sig av en dylik möjlighet, bleve det sålunda även möjligt att, på sätt de sakkunniga funnit i hög grad önskvärt, i stift, där sådana organisationer funnes, låta valet av ifrågavarande domkapitelsledamöter äga rum vid stiftsmöte. D e sakkunniga hava alltså t ä n k t sig, a t t valet av lekmannarepresentanter i domkapitlen skulle inom varje stift anförtros åt en efter vissa grunder sammansatt ombudsförsamling. D e t mest tilltalande därvid vore onekligen, om varje församling i stiftet finge utse ombud till denna valkorporation. E n dylik anordning skulle emellertid medföra vissa praktiska svårigheter på grund av det synnerligen stora antalet församlingar i en del stift, såsom framgår av följande tablå över den kyrkliga indelningen i landet: Uppsala ärkestift Linköpings stift Skara » Strängnäs » Västerås » Växjö » Lunds » Göteborgs » Karlstads » Härnösands » Luleå » Visby » Stockholms stad

25 kontrakt 21 » 16 » 16 » 16 » 19 » 25 » 14 » 12 » 13 » 7 > 3 » —

159 pastorat 132 » 116 » 106 » 99 » 145 » 222 » 126 » 74 » 90 » 56 » 33 » 21 »

255 förs. 214 » 374 » 168 » 129 » 255 » 440 » 275 » 141 » 133 » 64 » 93 » 21 »

639 507 inv. 446 283 * 393 589 » 404 475 » 439 260 » 481 428 » 909 695 » 719 862 » 365 644 » 417 600 » 414 732 » 57 873 » 521618 »

Skulle varje församling äga r ä t t a t t utse e t t ombud till ifrågavarande valkorporationer, skulle dessa i de större stiften komma a t t erhålla en omfattning, som knappast vore önskvärd, såsom exempelvis i Lunds och Skara stift med respektive 440 och 374 församlingar. Skulle dessutom de större församlingarna anses böra erhålla en något större representation, är d e t uppenbart, a t t dessa valkorporationer skulle i de större stiften komma a t t bestå av ett alltför stort antal ledamöter. Överflyttas däremot representationsrätten till pastoraten, vilka ju ofta omfatta två eller flera församlingar, minskas nu berörda olägenheter i väsentlig grad. Finge varje pastorat utse ett ombud till ifrågavarande valkorporationer, skulle sålunda antalet ombud i dessa minskas för Lunds stift från 440 till 222, för Skara stift från 374 till 116 o. s. v. Emellertid är det uppenbart, a t t hänsyn även måste tagas till den stora skillnad, som kan finnas mellan olika pastorat med avseende å folkmängden. D e sakkunniga h a v a på grund härav ansett pastoratens representationsrätt i förevarande hänseende böra så bestämmas, a t t för pastorat med mindre folkmängd än 10 000 utses e t t ombud, för pastorat, vars folkmängd utgör minst 10 000 men ej uppgår till 15 000, utses t v å ombud samt för pastorat, vars folk-

mängd utgör minst 15 000, utses tre ombud. I syfte att förebygga en alltför stark överrepresentation för de minsta pastoraten hava de sakkunniga därjämte ansett domkapitlet böra äga befogenhet förordna, att för två eller flera pastorat, vilka vart för sig hava mindre folkmängd än 3 000 och tillsammans ej större folkmängd än 5 000, skall utses ett gemensamt ombud. Beträffande sättet för utseende av ifrågavarande ombud kunna olika möjligheter tänkas. Valen kunna sålunda ske å kyrkostämma eller förrättas av vederbörande kyrkofullmäktige eller kyrkoråd. För de fall, där ett pastorat består av två eller flera församlingar, vilka icke utgöra en kyrklig samfällighet, eller där två eller flera pastorat skola utse gemensamt ombud, skulle det dock vara mindre praktiskt att låta valet förrättas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige. Med hänsyn åter till att församlingar, som tillsammans bilda ett pastorat, numera städse skola hava ett gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratets angelägenheter, hava de sakkunniga ansett, att valen till ombudsförsamlingen lämpligen kunna uppdragas åt pastoratskyrkoråden. För de fall, då ombud skall utses av kyrkoråden i två eller flera pastorat gemensamt, hava de sakkunniga ansett det böra tillkomma domkapitlet att bestämma platsen för kyrkorådens gemensamma sammanträde ävensom att förordna någon av kyrkorådsordförandena att därvid föra ordet. Såsom förut antytts, hava de sakkunniga ansett sig kunna utgå ifrån, att i stift, där frivilliga stiftsorganisationer finnas, valet av lekmännens representanter i domkapitlet kommer att förrättas vid stiftsmöte. Med anledning härav och då stiftsmöte plägar hållas under ledning av biskopen, hava de sakkunniga föreslagit, att val av domkapitelsledamöter, som ankommer på ombud för pastoraten, skall äga rum inför biskopen, dock att, om biskopen har förfall eller biskopsämbetet är ledigt, valet skall äga rum inför en av domkapitlet förordnad valförrättare. Något hinder har icke ansetts böra föreligga för att valet förrättas genom acklamation. Begäres omröstning, skall emellertid valet enligt de sakkunnigas förslag ske med slutna sedlar. De sakkunniga hava därjämte ansett proportionellt valsätt böra komma till användning, där sådant begäres av erforderlig kvotdel av de väljande. I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit beträffande prästerskapets representant i domkapitlet, hava de sakkunniga ansett, att lekmännens representanter i domkapitlet böra väljas för sex år samt att, därest sådan ledamot avgår, innan denna tid tilländagått, fyllnadsval bör anställas för den återstående tiden under förutsättning, att denna uppgår till mer än sex månader. Med hänsyn till att stiftsmötena i regel sammanträda vartannat år hava de sakkunniga tillika föreslagit, att med anställande av fyllnadsval efter lekmannaledamot må kunna anstå under en tid av högst två år, därest domkapitlet finner dylikt uppskov icke medföra avsevärd olägen-

het. Då enligt de sakkunnigas förslag suppleanter städse skola utses för lekmannarepresentanterna i domkapitlet, torde fyllnadsval efter sådan ledamot i regel kunna utan avsevärd olägenhet anstå till närmast infallande stiftsmöte. Med hänsyn till de betydelsefulla och krävande uppgifter av kyrklig och religiös art, vilka åvila domkapitlen, är det uppenbart, att vissa kvalifikationer böra fordras för behörighet att väljas till domkapitelsledamot. Dylika kvalifikationer hava ock ansetts böra uppställas såsom behörighetsvillkor för ledamotskap i kyrkoråd. Enligt lagen om församlingsstyrelse gäller sålunda som behörighetsvillkor för ledamot i kyrkoråd, att han kan anses vilja främja församlingslivet. Frånsett att denna bestämmelse i tillämpningen visat sig medgiva en övervägande negativ tolkning1, torde man emellertid, då det gäller ledamotskap i domkapitel, icke kunna stanna härvid. På sätt i det följande kommer att närmare beröras, skall domkapitlet enligt de sakkunnigas förslag bland annat verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran, genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården inom stiftet. För att domkapitlet skall kunna rätt fylla dessa maktpåliggande uppgifter, torde det vara nödvändigt, att dess ledamöter icke blott hava intresse att främja det kyrkliga församlingslivet i alla dess former utan även att de äro i besittning av ett ej alltför ringa mått av förtrogenhet med och sakkännedom rörande dithörande förhållanden. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett, att såsom behörighetsvillkor för lekmännens representanter i domkapitlet bör uppställas, att de ådagalagt såväl nit som insikt i det kyrkliga församlingslivet. De sakkunniga hava därjämte haft under övervägande, huruvida såsom ett ytterligare behörighetsvillkor för ledamot i domkapitel borde uppställas, att han blivit döpt och konfirmerad inom svenska kyrkan och inom denna begått nattvarden. Ur principiella synpunkter torde nämligen kyrkan hava rätt att begära, att i stiftsstyrelserna skola ingå endast sådana personer, som med henne stå i den andliga gemenskap, som svårligen kan finnas utan nådemedlens bruk. Å andra sidan kan häremot invändas, att det är föga tilltalande att använda deltagandet i rent religiösa handlingar som kompetenskrav för någon yttre ställning samt att en dylik rättslig belastning av dessa handlingar i allmänhet bör undvikas. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke heller ansett sig böra förorda uppställandet av något sådant behörighetsvillkor för ledamotskap i domkapitlet. Därest, på sätt de sakkunniga förutsätta, valen av lekmannaledamöter i domkapitlet i regel komma att förrättas vid stiftsmöte, torde man emellertid med kännedom om den positivt kyrkliga och religiösa inställning, som plägar vara utmärkande för stiftsmötena, hava grundad anledning antaga, att, även utan 1

Jfr Regeringsrättens årsbok 1934 not. E 97.

86 särskild föreskrift i lagen, vid dessa val kommer att tagas tillbörlig hänsyn till vad kyrkans andliga egenart härutinnan kräver. Att lekmännens representanter i domkapitlet själva böra vara lekmän, torde få anses ligga i sakens natur och icke behöva närmare motiveras. För tydlighets skull torde måhända böra anmärkas, att de sakkunniga med lekmän naturligtvis avsett såväl män som kvinnor. För samtliga tidigare förslag till domkapitlens reformering har folkskoleärendenas behandling varit ett huvudproblem. Denna fråga har tidigare belysts, varvid den ståndpunkten hävdats, att kapitlen måste reformeras med hänsyn till deras uppgift som kyrkliga organ, men att de samtidigt borde göras mera ägnade att tjäna som mellaninstanser för folkskoleärendena än de i sin nuvarande sammansättning kunna anses vara. Ytterligare två synpunkter torde här böra framhållas. Genom skolärendenas överflyttning till den borgerliga kommunen i ett stort antal församlingar och kyrkoherdens befrielse från uppdraget att vara självskriven ordförande i skolråd (och skolstyrelse) i alla församlingar, har, såsom förut nämnts, faktiskt en viss förskjutning inträtt också i domkapitlets ställning till folkskolan, i det att ledarna för skolväsendet i församlingarna icke längre som ämbetsmän stå under kapitlets uppsikt. Det bör vidare ihågkommas, att frågan om domkapitlens fortsatta befattning med folkskoleärendena är ganska dunkel. Förslag hava tid efter annan framkommit om inrättande av särskilda mellaninstanser, men det synes rätt ovisst, om eller när sådana komma att införas. Det bör emellertid under sådana förhållanden vara självklart, att folkskoleärendenas behandling i kapitlen bör så ordnas, att deras eventuella överförande till annan myndighet kan ske utan något mera kännbart ingrepp i kapitlens organisation. Det kan under dylika omständigheter icke gärna komma i fråga att följa den linje, som anvisades i 1918 års kommittéförslag, enligt vilket domkapitlet skulle delas på två sektioner, av vilka den ena skulle hava att behandla enbart skolärenden. Mera måttfullt var i detta hänseende 1906 års förslag, enligt vilket vid handläggning av frågor angående folkundervisningen och folkskoleseminarierna skulle i stället för den av prästerskapet valde ledamoten inträda en ledamot, vald av ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor, högre folkskolor och folkskoleseminarier. Detta förslag hade påtagligen två svaga punkter. Den ena var växlingen i kapitlets sammansättning, i det vid folkskoleärendenas behandling den valde prästerlige ledamoten skulle utgå — det kan erinras, att man hos denne ledamot snarast hade anledning att vänta större sakkunskap i skolfrågor än hos flera andra av kapitlets medlemmar. Den andra svagheten var valprincipen. E t t val inom en så stor och disparat kår som hela lärarepersonalen inom ett stift måste komma att i alltför hög grad bliva beroende av tillfälligheter, och det synes knappast vara någon större sannolikhet för

att man på denna väg skulle lyckas finna den person, vars nit och sakkunskap i skolans ärenden skulle göra honom framför andra ägnad för kapiteluppdraget. I likhet med 1906 års förslag hava de sakkunniga ansett, att ärenden angående folkundervisningsväsendet böra i domkapitlet handläggas under medverkan av en särskild representant för dylika ärenden. Emellertid hava de sakkunniga därvid tänkt sig, att denne representant icke skulle ingå som medlem i kapitlet utan i stället få till uppgift att vara föredragande i skolärenden vid de sammanträden, då sådana behandlades. En dylik anordning har ansetts erbjuda den fördelen, att man vid utseende av ifrågavarande representant för folkundervisningsväsendet kunde taga uteslutande hänsyn till hans sakkunskap inom nämnda område och således icke vore nödsakad att, på sätt skulle bliva förhållandet därest han skulle inträda såsom ledamot i kapitlet, samtidigt taga hänsyn till hans lämplighet som kapitelmedlem över huvud taget. För att föredragandena i skolärenden skola vara i besittning av erforderlig fackkunskap med avseende å folkundervisningsväsendet, hava de sakkunniga föreslagit, att de skola utses bland personer med anställning i denna undervisnings tjänst, därvid de sakkunniga närmast tänkt sig, att folkskolinspektörer, statliga eller kommunala, skulle kunna ifrågakomma. Förordnande att vara föredragande i skolärenden har ansetts böra meddelas av Kungl. Maj:t för sex år i sänder. Det har därjämte ansetts lämpligt, att suppleant förordnas för dylik föredragande. Enligt gällande instruktion för stiftsnämnd och stiftsjägmästare har föredragande, som ej är ledamot av stiftsnämnden, skyldighet att, om nämndens beslut ej överensstämmer med hans åsikt, låta i nämndens protokoll anteckna sin skiljaktiga mening. Därest, på sätt de sakkunniga föreslå, motsvarande bestämmelse införes beträffande föredragande hos domkapitel, kommer dylik skyldighet att föreligga även med avseende å föredragande i skolärenden. Genom den anordning, de sakkunniga sålunda föreslagit för handläggning av ärenden angående folkundervisningsväsendet, torde behandlingen av dessa ärenden komma att vinna i grundlighet och domkapitlen följaktligen bliva bättre ägnade att fylla sin uppgift i förevarande hänseende. Å andra sidan vinnes genom denna anordning även den fördelen, att, därest domkapitlens befattning med skolfrågorna skulle komma att avvecklas, en dylik avveckling kan ske utan förändring i domkapitlens sammansättning. Domkapitlen i Uppsala och Lund. Såsom förut omnämnts, bestå domkapitlen i universitetsstäderna för närvarande av biskopen och de teologie professorerna, av vilka professorn i praktisk teologi såsom prebendarie är domprost. I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit i fråga om flertalet

88 domkapitel hava de sakkunniga ansett såväl biskopens som domprostens självskrivenhet till medlemskap böra bibehållas även med avseende å domkapitlen i universitetsstäderna. Beträffande domprosten i dessa kapitel må härvid framhållas, att denne genom sin akademiska läraruppgift, som omfattar såväl kyrkorätt som andra sidor av vetenskapen om kyrkans handlande, kan antagas äga vissa förutsättningar just för ställningen som biskopens ställföreträdare i kapitlet ävensom att det torde vara av särskild betydelse för hans vetenskapliga gärning, att han genom medlemskap i kapitlet kommer i närmare praktisk beröring med den kyrkliga lagstiftningens och förvaltningens utveckling. Beträffande frågan, huruvida med avseende å övriga ledamotsplatser den särställning, som nu intages av domkapitlen i Uppsala och Lund, bör helt eller delvis bevaras, hava olika meningar gjort sig gällande. Vissa äldre förslag till reformering av domkapitlens organisation lämnade de akademiska kapitlen orubbade. Så var t. ex. förhållandet med ett av Kungl. Maj:t för 1868 års kyrkomöte framlagt förslag, vilket av kyrkomötet lämnades utan erinran, i vad det avsåg de akademiska kapitlens sammansättning. Vid ärendets behandling i kyrkolagsutskottet yrkades emellertid av en reservant inom utskottet, att de teologie professorernas åligganden att tillika vara kapitelledamöter måtte upphöra. Reservanten, som själv var professor vid Uppsala universitets teologiska fakultet, framhöll därvid, hurusom det för universitetet måste vara av synnerligen stort men, om alla dess professorer i den teologiska fakulteten genom den mängd främmande bestyr, som domkapitelsgöromålen medförde, bleve hindrade ifrån att, såsom sig borde, vårda och befordra den teologiska vetenskapens intressen och i betänklig mån droges ifrån den höga kallelse och uppgift, som egentligen tillhörde dem såsom akademiska lärare och främste målsmän för var sin teologiska disciplin. Då sedermera 1873 års kyrkolagsförslag bevarade de akademiska kapitlen oförändrade, anmärkte domkapitlet i Uppsala i yttrande över förslaget, att den för universitetsstäderna avvikande sammansättningen av domkapitlen borde upphöra, varemot domkapilet i Lund icke hade något att erinra mot förslaget i detta avseende. Enligt 1906 års kommittébetänkande skulle de akademiska kapitlens särställning upphöra. Till stöd härför hänvisades i betänkandet bland annat till nyssnämnda reservation inom kyrkolagsutskottet vid 1868 års kyrkomöte samt till domkapitlets i Uppsala yttrande i anledning av 1873 års kyrkolagsförslag. Även enligt 1918 års förslag skulle ifrågavarande domkapitels särställning bortfalla. Såsom förut omnämnts, anmärkte emellertid nu domkapitlet i Uppsala i sitt yttrande över 1918 års betänkande, att i domkapitlen i universitetsstäderna borde ingå, förutom domprosten, ytterligare två teologie professorer; och uttalade sig jämväl domkapitlet i Lund i samma riktning.

89 Av vad nu anförts framgår således, att medan man inom de teologiska fakulteterna tidigare ansett önskvärt, att de teologie professorerna befriades från skyldigheten att vara domkapitelsledamöter, en förändring i uppfattningen av domkapitelsuppdraget numera inträtt hos fakulteterna. Det torde sålunda numera vara en ganska allmän uppfattning inom fakulteterna, att det även för den teologiska forskningen är av betydelse, att dess utövare bevara kontakten med det levande kyrkolivet. En dylik uppfattning torde ock vara desto mera befogad, som de teologie professorerna vid sidan av sin rent vetenskapliga verksamhet även hava till uppgift att vara prästutbildare. De behöva just i denna egenskap påminnas om det praktiska kyrkliga arbetets krav och tvingas att följa dess utveckling. Den vinning, som på sådant sätt domkapitelsarbetet medför för deras egentliga kallelseuppgift, torde väl uppväga den förlust i tid, som detta arbete innebär. I varje fall lärer domkapitelsarbetet numera svårligen kunna betecknas som en så tung börda, att professorernas vetenskapliga verksamhet därigenom skulle bliva lidande. Såsom redan antytts, torde icke heller hos de teologiska fakulteternas nuvarande medlemmar någon allmän åstundan finnas att befrias från domkapitelsuppdraget, snarare en ökad uppskattning av dess nytta för den rent teologiska gärningen. Från kyrkans synpunkt torde det svårligen kunna betecknas som en vinning, om alla de teologie professorerna utom domprosten skulle försvinna från domkapitlen i universitetsstäderna. De akademiska kapitlen kunna i allmänhet icke sägas hava vanvårdat sin uppgift. Många av deras ledamöter hava ägnat ett mycket livligt intresse åt stiftsstyrelsen. Den traditionella förbindelsen mellan den teologiska vetenskapen och det kyrkliga livet har ock varit av stort värde, och det skulle vara lätt att från de senaste årtiondenas kyrkohistoria visa exempel på hur de ömsesidigt befruktat varandra. Redan som form för en viss personalunion mellan teologisk vetenskap och kyrka hava de akademiska kapitlen sin icke ringa betydelse. Härtill kommer, att deras teologiska sakkunskap varit en betydande tillgång för kyrkan i dess helhet och tillfört kyrkostyrelsen ett ökat mått av auktoritet. Det kan måhända sägas, att även om de akademiska kapitlen skulle försvinna, de teologiska fakulteterna likväl skulle stå till förfogande som remissinstanser i kyrkliga ärenden. Men de skulle dock knappast komma att anlitas som remissinstanser annat än i sådana frågor, som rörde prästutbildningen eller syntes direkt kräva teologisk granskning, och de skulle då hava att yttra sig icke närmast med hänsyn till kyrkans utan främst med hänsyn till vetenskapens krav. Som medlemmar av kapitlen åter tillkommer det professorerna att i första hand hava kyrkans behov i sikte, men att i alla ärenden, där så kan påfordras, ställa sin teologiska sakkunskap till kyrkans förfogande. Att helt borttaga de akademiska kapitlens särställning för att vinna en fullständig uniformitet mellan de olika stiften skulle vara att utan

verklig anledning offra en av de mera värdefulla egendomligheterna i den historiskt framvuxna svenska kyrkoförfattningen. Å andra sidan skulle det säkerligen innebära en överdrift att påstå, att de akademiska kapitlen över huvud taget icke skulle vara i behov av reformering. Det skulle utan tvivel också här vara lämpligt, att flera intressesfärer och en rikare differentierad sakkunskap bleve företrädda i stiftsstyrelsen. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett att, på sätt de sakkunniga föreslagit beträffande flertalet domkapitel, såväl stiftssekreteraren som valda representanter för prästerskapet och lekmännen böra ingå även i domkapitlen i universitetsstäderna. Däremot har den ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning, som enligt de sakkunnigas förslag skall ingå i de övriga domkapitlen, ansetts lämpligen böra i domkapitlen i Uppsala och Lunds stift ersättas av ett akademiskt inslag, varigenom ett visst samband med de nuvarande professorskapitlen i dessa stift komme att bevaras. För att detta akademiska inslag icke må bliva alltför ringa, hava de sakkunniga därvid tänkt sig, att, förutom domprosten, i domkapitlen i universitetsstäderna skulle ingå ytterligare två teologie professorer. Härigenom skulle dessa domkapitel komma att bestå av biskop och sju ledamöter, under det att de övriga domkapitlen enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att bestå av biskop och sex ledamöter. Beträffande sättet för utseende av de två professorer, vilka sålunda enligt de sakkunnigas förslag skola jämte domprosten ingå i domkapitlen i universitetsstäderna, hava de sakkunniga ansett, att de böra väljas av den teologiska fakultetens professorer för två år i sänder. Det har därjämte ansetts lämpligt, att för envar av dessa båda ledamöter tillika utses en suppleant. För att icke ifrågavarande ledamöter och suppleanter skola komma att till men för kontinuiteten i kapitlets arbete avgå samtidigt, hava de sakkunniga bland slutbestämmelserna i det av de sakkunniga utarbetade förslaget till lag om domkapitel intagit en föreskrift av innehåll, att en av ledamöterna och en av suppleanterna första gången skola utses för en tid av tre år. De sakkunniga vilja i detta sammanhang även uttala önskvärdheten av, att de teologiska fakulteterna vid val av ifrågavarande ledamöter läte kapiteluppdraget växla i tur och ordning mellan fakultetsmedlemmarna. En dylik praxis skulle vara av värde ur den synpunkten, att därigenom alla fakultetsmedlemmarna fortfarande principiellt kunde räknas till kapitlet. De sakkunniga hava därjämte ansett domkapitlen i universitetsstäderna böra hava möjlighet att vid behandling av frågor, för vilkas bedömande kräves en mera allsidig teologisk sakkunskap, påkalla medverkan av samtliga fakultetsledamöterna. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga i 11 § 4 mom. i förslaget till lag om domkapitel intagit en bestämmelse av innehåll, att i stift, varest teologisk fakultet finnes, domkapitlet skall hava befogenhet att, när anledning därtill förekommer, förordna de till fakulteten

hörande professorer, vilka icke äro ledamöter av domkapitlet, att i egenskap av adjungerade ledamöter deltaga i visst ärendes behandling. I egenskap av domkapitelsledamöter äro för närvarande de teologie professorerna i Uppsala berättigade att deltaga i val av ärkebiskop och de teologie professorerna i Lund berättigade att deltaga i val såväl av biskop i Lunds stift som av ärkebiskop. Därest, på sätt de sakkunniga föreslagit, i domkapitlen i universitetsstäderna skulle, förutom domprosten, komma att ingå allenast två teologie professorer, skulle följaktligen berörda rätt att deltaga i biskopsval för flertalet teologie professorer komma att upphöra. Med hänsyn till att blivande innehavare av ärkebiskopsämbetet och biskopsämbetet i Lunds stift icke, såsom hittills varit förhållandet, tillika komma att innehava prokanslersbefattning, komma dessa professorer icke heller att i egenskap av ledamöter av vederbörande akademiska församling vara berättigade att deltaga i biskopsval. Då det emellertid synts de sakkunniga vara av värde, att såsom hittills de teologie professorerna i Uppsala äga deltaga i val av ärkebiskop och de teologie professorerna i Lund i val av biskop i Lunds stift och av ärkebiskop, hava de sakkunniga i 2 § 4 mom. i förslaget till lag om domkapitel intagit en bestämmelse av innehåll, att i stift, varest teologisk fakultet finnes, fakultetens samtliga professorer skola vid biskopsval äga säte och stämma i domkapitlet. För tydlighets skull må här anmärkas, att för behörighet att kunna av teologisk fakultet väljas till domkapitelsledamot ävensom för rätt att deltaga i dylikt val enligt de sakkunnigas förslag erfordras, att vederbörande är ordinarie innehavare av teologisk professur. Vidare må anmärkas, att den anordning, de sakkunniga beträffande flertalet domkapitel föreslagit för handläggning av ärenden angående folkundervisningsväsendet, ansetts böra gälla även med avseende å domkapitlen i universitetsstäderna. Kyrkostyrelsen i Stockholm. På sätt tidigare omnämnts, utgöres Stockholms stads konsistorium numera dels av dess större konsistorium, bestående av kyrkoherdarna i stadens territoriella församlingar samt tyska och finska församlingarna därstädes med ärkebiskopen såsom den förnämste preses samt pastor primarius såsom ordinarie preses, dels ock av dess mindre konsistorium, bestående av, förutom ärkebiskopen och pastor primarius, sex av det större konsistoriet inom detta valda ledamöter. Till det större konsistoriets handläggning höra, förutom val av ledamöter i det mindre konsistoriet, allenast sådana ärenden, som av Kungl. Maj:t hänskjutits till det större konsistoriets avgörande eller yttrande. Samtliga övriga inom Stockholms stads konsistorium till avgörande eller yttrande förekommande ärenden handläggas och prövas av det mindre konsistoriet, som alltså kan sägas utgöra den egentliga kyrkostyrelsen för huvudstaden.

92 Att den nuvarande ordningen för kyrkostyrelsens utövande i Stockholm är behäftad med vissa brister, torde icke kunna med fog bestridas. Det kan sålunda icke vara lämpligt, att huvudstaden, med sitt rikt differentierade andliga liv och sin omfattande lekmannaverksamhet i kyrkans tjänst, i motsats till andra delar av kyrkan ensam skall hava en kyrkostyrelse av enbart präster. En styrelse av kyrkoherdar, vilka samtliga utom pastor primarius utses av kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna, torde för övrigt knappast kunna få någon egentlig ledarställning. Med hänsyn till att huvudstadens stiftsfråga sedan länge stått på dagordningen kunde det måhända göras gällande, att en omorganisation av kyrkostyrelsen i Stockholm lämpligen borde anstå, till dess att frågan härom kunde avgöras i samband med stiftsfrågans lösning. Då det emellertid synes ovisst, när sistnämnda fråga kan komma att vinna sin lösning, hava de sakkunniga ansett, att ett dylikt uppskov icke är att tillråda utan att frågan om en reformering av kyrkostyrelsen i Stockholm bör upptagas till behandling i samband med den nu ifrågasatta omorganisationen av domkapitlen i stiften. Att den kyrkliga styrelsen i Stockholm därvid bör i tillämpliga delar erhålla ett vanligt domkapitels sammansättning torde vara så uppenbart, att några skäl därför icke synas behöva anföras. I samband härmed hava de sakkunniga jämväl ansett benämningen Stockholms stads konsistorium lämpligen böra utbytas mot benämningen Stockholms domkapitel. I samband med en omorganisation av kyrkostyrelsen i Stockholm kunde det måhända ifrågasättas, att, på sätt föreslogs i 1918 års kommittébetänkande, hovkonsistoriet borde upphöra och dess verksamhet övertagas av det nya kapitlet i Stockholm. Då emellertid något praktiskt behov av en dylik reform icke torde föreligga, hava de sakkunniga icke ansett sig böra förorda någon åtgärd i sådan riktning. Så länge Stockholms stiftsfråga icke vunnit sin lösning, torde i Stockholms domkapitel, såsom hittills i konsistoriet, ärkebiskopen böra vara preses, då han är närvarande vid domkapitlets förhandlingar, samt pastor primarius vara ordinarie preses. Då de sakkunniga sålunda föreslå, att pastor primarius fortfarande skall vara ordinarie preses i Stockholms kapitel, anse de sakkunniga sig emellertid i detta sammanhang tillika böra uttala önskvärdheten av, att nu gällande regler för tillsättning av dennes ämbete ändras i sådan riktning, att därvid må kunna tagas större hänsyn, än som för närvarande är möjligt, till de maktpåliggande uppgifter i kyrkostyrelsen, vilka åvila pastor primarius. Till vice preses i Stockholms domkapitel torde Kungl. Maj:t böra äga att för sex år i sänder förordna någon av kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna. I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit beträffande flertalet domkapitel hava de sakkunniga vidare ansett, att Stockholms domkapitel i övrigt bör bestå av följande ledamöter, nämligen domkapitlets

93 sekreterare, en av stadens präster vald ledamot, två lekmannarepresentanter samt en av Kungl. Maj:t efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning. Enär kyrkolagen icke innehåller någon föreskrift om hållande av prästmöte i Stockholm, kan i lagen om domkapitel ej föreskrivas, att valet av prästerskapets representant i Stockholms domkapitel skall förrättas å prästmöte, utan torde i lagen om domkapitel böra stadgas, att val av prästerlig ledamot av Stockholms domkapitel skall äga rum inför pastor primarius eller, om pastor primarius har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare, samt att valet skall gälla för sex år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Då emellertid sedan år 1925 prästmöten börjat hållas i Stockholm, torde likväl den möjligheten böra hållas öppen, att valet kan äga rum å prästmöte inför ärkebiskopen såsom valförrättare. I 3 § 3 mom. i förslaget till lag om domkapitel har därför intagits en antydan om att valet kan förrättas inför ärkebiskopen. En förutsättning för att val av prästerlig ledamot av Stockholms domkapitel skall kunna förrättas å prästmöte är naturligtvis, att prästmöte hålles å tid, då sådant val skall äga rum. Med hänsyn till att i Stockholm motsvarighet saknas till de frivilliga stiftsmöten, som i stiften pläga hållas under ledning av biskopen, torde i lagen om domkapitel icke böra direkt föreskrivas, att val av lekmannarepresentanter i Stockholms domkapitel skall förrättas inför ärkebiskopen, utan synes däri böra stadgas, att valet skall äga rum inför pastor primarius eller, om pastor primarius har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför en av domkapitlet förordnad valförrättare. För den händelse emellertid motsvarande möten skulle komma att hållas i Stockholm, har i 4 § 5 mom. i förslaget till lag om domkapitel intagits en antydan om att valet även kan förrättas inför ärkebiskopen. Före tillkomsten av lagen den 4 mars 1927 med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium voro samtliga kyrkoherdar i stadens territoriella församlingar samt tyska och finska församlingarna därstädes i egenskap av ledamöter i konsistoriet berättigade att deltaga i val av ärkebiskop. Även efter den reform, som år 1927 vidtogs med avseende å Stockholms stads konsistorium, äro nämnda kyrkoherdar berättigade att deltaga i dylikt val under förutsättning att, på sätt skedde vid det senaste ärkebiskopsvalet, Kungl. Maj:t hänskjuter valärendet till det större konsistoriets handläggning. Så länge Stockholms stiftsfråga icke vunnit sin lösning och ärkebiskopen följaktligen fortfarande är högste chef jämväl för kyrkostyrelsen i Stockholm, lärer någon inskränkning icke böra vidtagas i den rätt att deltaga i ärkebiskopsval, som sålunda för närvarande tillkommer det större konsistoriets ledamöter. Fastmera torde det med skäl kunna ifrågasättas att utsträcka berörda rätt till huvudstadens samtliga präster,

94 så att dessa i förevarande hänseende bleve likställda med ärkestiftets prästerskap. Då emellertid frågan om en dylik utvidgning av rätten att deltaga i ärkebiskopsval ligger utom ramen för de sakkunnigas uppdrag, hava de sakkunniga ansett sig böra inskränka sig till att föreslå en anordning, varigenom rätten för det nuvarande större konsistoriets ledamöter att deltaga i ärkebiskopsval bibehålles; dock att de sakkunniga ansett sig kunna i så måtto föreslå en utvidgning av berörda rätt, att denna må tillkomma stadens samtliga kyrkoherdar, sålunda även pastorn i hovförsamlingen och kyrkoherden i Skeppsholms församling, vilka icke äro ledamöter av Stockholms stads konsistorium. För vinnande av angivna syfte hava de sakkunniga i 2 § 5 mom. i förslaget till lag om domkapitel intagit en bestämmelse av innehåll, att Stockholms samtliga kyrkoherdar skola vid ärkebiskopsval äga säte och stämma i Stockholms domkapitel. Då Stockholms stads konsistorium icke har att taga någon direkt befattning med stadens folkskoleväsende samt någon ändring härutinnan icke av de sakkunniga ifrågasatts med avseende å det nya kapitlet i Stockholm, har den anordning, de sakkunniga beträffande domkapitlen i stiften föreslagit för handläggning av ärenden angående folkundervisningsväsendet, ansetts icke böra ifrågakomma vid Stockholms domkapitel. Ersättning till vissa domkapitelsledamöter m. m. Med hänsyn till att enligt nuvarande ordning med avseende å domkapitlens sammansättning ledamotskap i domkapitel är förbundet med vissa befattningar inom kyrkan eller undervisningsväsendet och alltså utgör en tjänsteplikt för dessa befattningars innehavare, utgår för närvarande icke någon särskild ersättning härför. De lektorer, som äro bisittare i domkapitel, erhålla emellertid minskning i sin undervisningsskyldighet vid vederbörande läroanstalter, en minskning, som enligt gällande läroverksstadga omfattar två undervisningstimmar i veckan. Enligt 1906 års kommittéförslag skulle förordnad eller vald kapitelmedlem av allmänna medel åtnjuta den ersättning, Konungen bestämde, därvid förutsattes, att nämnda ersättning skulle bestämmas till 15 kronor för varje sammanträde jämte gottgörelse för resekostnad för de ledamöter, som bodde utom stiftsstaden. I 1918 års kommittébetänkande föreslogs, att förordnad kapitelledamot skulle av allmänna medel åtnjuta arvode, som skulle utgå dels med ett bestämt årligt belopp och dels med särskild ersättning för varje sammanträde han bevistade. Såsom lämpliga arvoden föreslog domkapitelskommittén för vice ordförande 800 kronor och för annan förordnad ledamot 500 kronor för år samt därjämte för varje förordnad ledamot 15 kronor för varje sammanträdesdag, då han tjänstgjorde. Utom stiftsstaden bosatta kapitelledamöter skulle dessutom äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning.

95 I detta sammanhang må vidare erinras om att årligt arvode utgår av kyrkofonden till ordförande och vice ordförande i stiftsnämnd med 500 kronor samt till annan ledamot av nämnden med 300 kronor, dock att i Lunds stift arvodet utgår med 800 kronor till ordförande och vice ordförande samt med 600 kronor till annan ledamot ävensom att i Visby stift arvodet utgör 300 kronor för ordförande och vice ordförande samt 200 kronor för annan ledamot. Ordförande och annan ledamot i stiftsnämnd ävensom inkallad ersättare äga jämväl, där sammanträde med nämnden föranleder resa, ur kyrkofonden åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Då ordförandeskapet i domkapitlet av ålder utgör en central del av biskopens uppgift som stiftschef torde, liksom enligt nuvarande ordning, någon särskild ersättning för detsamma icke böra ifrågakomma, varemot vid en blivande reglering av biskoparnas löner skälig hänsyn givetvis bör tagas till detta uppdrags maktpåliggande art. Vad beträffar domprostarna, lärer det förhållandet, att de jämlikt 1910 års prästlön eregleringslag äro tillförsäkrade högre lön än den kyrkoherdar i allmänhet åtnjuta, i viss mån vara motiverat genom deras ledamotskap i domkapitlen. Med hänsyn härtill torde såsom hittills icke heller domprostarna böra vara berättigade till särskild ersättning för kapiteluppdraget. Av skäl, vilka komma att närmare angivas i samband med den ekonomiska utredning, som i det följande lämnas rörande den av de sakkunniga föreslagna omorganisationen av domkapitlen, hava de sakkunniga emellertid ansett särskild gottgörelse böra tillkomma vice preses eller annan ledamot av domkapitel, därest han på grund av hinder för preses eller vid ledighet i dennes ämbete under en tid av minst två månader i följd haft att fullgöra å preses ankommande åligganden. Därest, på sätt de sakkunniga föreslagit, stiftssekreterarna och sekreteraren vid kapitlet i Stockholm erhålla ställning såsom domkapitelsledamöter, torde en dylik anordning böra föranleda, att dessa befattningshavare jämväl erhålla sådan förbättring i sin löneställning, som kan anses svara mot det ökade ansvar, kapiteluppdraget medför. Avlöningsförhållandena för ifrågavarande befattningshavare äro sedan den 1 juli 1928 reglerade genom cirkuläret den 22 juni 1928 till statskontoret m. fl. myndigheter angående ny stat för domkapitlens expeditioner m. m. Enligt detta cirkulär äro stiftssekreterarna i Uppsala, Lund och Luleå placerade i 28:e, stiftssekreteraren i Visby i 24 :e och övriga stiftssekreterare i 27:e lönegraden avd. B i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Sela-eteraren vid Stockholms stads konsistorium åtnjuter ett årligt arvode av 5 700 kronor jämte 3 ålderstillägg a 360 kronor efter 3, 6 och 9 års tjänstgöring. Samtliga stiftssekreterartjänster äro vidare

96 avsedda för ordinarie befattningshavare, medan sekreterartjänsten vid Stockholms stads konsistorium tillsättes med e.o. innehavare. Till grund för denna stat låg statskontorets underdåniga förslag den 23 augusti 1926 till ny definitiv lönereglering för tjänstemännen vid de ecklesiastika konsistorierna (tryckt såsom bilaga till Kungl. Maj:ts proposition n r 102 till 1928 års riksdag angående lönereglering för befattningshavarna vid domkapitlens expeditioner m. m.). I detta förslag, till vilket i övrigt hänvisas rörande avlöningsförhållanden m. m. före den 1 juli 1928, uttalade statskontoret beträffande konsistorienotarietjänsterna vid domkapitlen och Stockholms stads konsistorium — samtidigt som benämningen p å konsistorienotarierna vid domkapitlen föreslogs böra utbytas mot stiftssekreterare och benämningen på konsistorienotarien vid Stockholms stads konsistorium mot sekreterare vid nämnda konsistorium — följande: Om löneregleringen nu icke förknippas med en omorganisation, som gör konsistorienotarierna (sekreterarna) till bisittare i domkapitlen, lärer det enligt statskontorets förmenande icke kunna ifrågakomma att i avlöningshänseende jämställa dessa befattningshavare med ledamöter av centrala ämbetsverk eller länsstyrelser. Den uppfattning, åt vilken statskontoret gav uttryck i utlåtande den 8 maj 1920, vari statskontoret uttalade sig för byrådirektörs lön,^ hyser ämbetsverket allt fortfarande. De tjänster, statskontoret härvid syftade på, voro de, som tillhörde den s. k. byrådirektörsgraden inom den civila statsförvaltningen, vilken intog en mellanställning mellan andra och tredje normalgraderna, och icke sådana tjänstemän vid centrala verk, vilka visserligen benämndes byrådirektörer, men vilkas avlöning utginge med andra belopp. Nyssnämnda byrådirektörsgrad motsvaras i det nya avlöningsreglementet av lönegraden B 28, och torde sekreterarnas vid domkapitlen placering i denna lönegrad innebära en för dessa befattningar skälig och lämplig lönenivå, även om, som ämbetsverket nedan föreslår, samtliga sportler indragas. En lägre lönegrad anser statskontoret å andra sidan icke böra ifrågasättas för dessa befattningshavare, av vilkas kunnighet och arbetsförmåga domkapitlens fullgörande av sina uppgifter i väsentlig grad är beroende. D e t torde vidare här böra omnämnas, a t t statskontoret i underdånigt utlåtande den 8 maj 1920 över det av domkapitelskommittén i dess betänkande den 18 december 1918 avgivna förslaget till definitiv lönereglering för domkapitelstjänstemännen i samband med omorganisation av domkapitlen icke hade något a t t erinra mot de av kommittén å t nu ifrågavarande befattningshavare föreslagna löneförmåner under förutsättning, a t t de erhölle ställning som ledamöter i kapitlen — kommittén hade funnit stiftssekreterartjänst närmast jämförlig med landssekreterarbefattning och i anslutning härtill föreslagit, a t t den fasta avlöningen för stiftssekreterare, som skulle bibehållas vid vissa sportler, skulle bliva densamma, som för befattningshavare i tredje normalgraden. I förutnämnda proposition till 1928 års riksdag anförde föredragande departementschefen beträffande frågan om bestämmandet av lönegrad för stiftssekreterartjänsterna bl. a. följande:

97 Då det nu gäller att fatta ståndpunkt till frågan om konsistorienotariernas eller, för att använda den av mig föreslagna benämningen, stiftssekreterarnas lönegradsplacering, må det villigt erkännas, att på innehavarna av dessa tjänster måste, såsom framgår av det förut sagda, ställas jämförelsevis höga fordringar. Konsistorierna äro nämligen, på grund av sin egendomliga sammansättning och sina säregna arbetsformer, för sin verksamhet och arbetsresultatet i hög grad beroende av att stiftssekreterarna innehava icke blott erforderliga kvalifikationer i avseende på juridisk sakkunskap och förfarenhet på det administrativa området utan även besitta stor duglighet och arbetsförmåga. Ehuru de krav, som sålunda på grund av förhållandena måste ställas på dessa tjänstemän, tala för att placera dem i en jämförelsevis hög lönegrad, kan jag likväl icke, så länge de ej äro bisittare i konsistorierna, för någon av dem förorda ett överskridande av den av statskontoret föreslagna lönegraden B 28. Sedan statsutskottet (utlåtande nr 64) vid prövning av vad i lönehänseende föreslagits för stiftssekreterarna ansett sig böra i stort sett förorda Kungl. Maj:ts förslag, blev d e t t a också av 1928 års riksdag antaget med av statsutskottet föreslagna ändringar. Såsom framgår av vad nu anförts, har det förhållandet, a t t stiftssekreterarna och sekreteraren vid Stockholms stads konsistorium ej intagit ledamotsställning, medfört, a t t avlöningsförmånerna ej k u n n a t utmätas efter det ansvar och de arbetsuppgifter, som i realiteten åvilat dem. P å grund av denna formella omständighet åtnjuta sålunda dessa befattningshavare löneförmåner, som ingalunda kunna anses tillfredsställande ens under nu rådande förhållanden. Därest emellertid i enlighet med de sakkunnigas förslag ledamotsställning tillerkännes dem, finnes icke något formellt hinder för a t t å t dem beredes den löneställning, som domkapitelskommittén avsåg för dem. D e t t a innebär a t t dessa tjänster jämställas med landssekreterarbefattningarna, för vilka för övrigt kompetensfordringarna äro ungefärligen desamma. D e sakkunniga understryka för den kyrkliga förvaltningens del behovet av a t t stiftssekreterarna och. sekreteraren vid Stockholms domkapitel erhålla motsvarande löneförmåner som landssekreterare. I samband härmed torde det även förtjäna närmare övervägas, huruvida icke sekreterarbefattningen vid Stockholms domkapitel lämpligen bör göras till ordinarie tjänst. Med den effektivisering av den kyrkliga förvaltningen, som de sakkunniga avsett med sitt förslag till omorganisation av domkapitlen, torde man nog hava anledning antaga, a t t arbetsuppgifterna för denne tjänsteman bliva så krävande och så tidsödande, a t t befattningen bör tillsättas med ordinarie innehavare. D e sakkunniga anse sig emellertid icke böra i detta sammanhang framlägga något mera preciserat förslag till ändrade och förbättrade lönevillkor för ifrågavarande befattningshavare. I stället torde särskild utredning i sådant hänseende böra verkställas, därvid jämväl stiftssekreterarens ställning till stiftsnämnden synes böra komma under omprövning. 7

98 Att arvoden böra utgå till de domkapitelsledamöter, vilka förordnas för viss tid eller utses genom val, har synts de sakkunniga vara uppenbart. Visserligen hysa de sakkunniga den förhoppningen, att dessa ledamöter på grund av det intresse för saken, som man helt visst kan förutsätta, skola befinnas villiga att för åstadkommande av ett gott arbetsresultat göra avsevärda uppoffringar av tid och arbetskraft, liksom att uppdraget såsom ledamot i domkapitlet skall komma att betraktas som ett högt skattat förtroendeuppdrag. Men det skulle dock enligt de sakkunnigas uppfattning vara obilligt att fordra, att personer vare sig i tjänsteställning eller med enskild verksamhet skulle utan någon som helst ersättning fullgöra ett så pass tidskrävande och ansvarsfullt arbete som det, ledamotskapet i domkapitlet otvivelaktigt kommer att medföra. Såsom lämpligt arvode till ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val, hava de sakkunniga föreslagit 500 kronor för år, dock att arvodet ansetts böra i Uppsala och Lunds stift utgå med ett något högre belopp, eller 700 kronor för år, samt i Visby stift med ett något lägre belopp, eller 300 kronor för år. Med hänsyn till de jämförelsevis blygsamma belopp, vartill arvodena sålunda skulle komma att uppgå, hava de sakkunniga ansett avdrag å arvode icke böra ifrågakomma för tid, varunder ledamot åtnjuter ledighet från domkapitelsgöromålen. Där domkapitelssammanträde föranleder resa, bör ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val, givetvis också vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning. Dylik ersättning bör naturligtvis under enahanda förutsättning även tillkomma inkallad suppleant samt adjungerad ledamot, varemot annan ersättning till suppleant eller adjungerad ledamot icke torde behöva ifrågakomma. På sätt kommer att närmare beröras i samband med den förut omnämnda ekonomiska utredningen, hava de sakkunniga vidare föreslagit, att resekostnads- och traktamentsersättning skall utgå i sådana fall, då domprost, stiftssekreterare eller ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val, efter därom av domkapitlet meddelat beslut företagit resa för deltagande i visitation eller annan förrättning eller för fullgörande av annat tj änsteuppdrag. Att även föredragandena i skolärenden böra vara berättigade till ersättning för sitt arbete, torde få anses självfallet. Därest avsikten med dessa befattningars inrättande skall kunna förverkligas, är det vidare uppenbarligen av vikt, att befattningarnas innehavare äro väl förtrogna med de till folkundervisningen hörande författningarna samt besitta ingående praktisk kännedom om folkskolans angelägenheter. De arvoden, som böra utgå till föredragandena i skolärenden, måste följaktligen bestämmas på sådant sätt, att ifrågavarande befattningar kunna bliva försedda med väl kvalificerade innehavare. Lämpligt synes då vara, att arvodena sättas i paritet med

99 arvodena till de domkapitelsledamöter, vilka förordnas för viss tid eller utses genom val. Det kunde visserligen ifrågasättas, om ej arvodena till föredragandena i skolärenden borde bestämmas till något högre belopp, men då föredragning av dylika ärenden icke torde behöva förekomma vid varje domkapitelssammanträde utan lärer kunna inskränkas till en gång i månaden, synas arvodena kunna sättas lägre än vad eljest varit möjligt. Med hänsyn till de säregna skolförhållandena i Luleå stift och till att å domkapitlet därstädes faller ett avsevärt antal skolärenden av annan beskaffenhet än i andra stift, torde emellertid arvodet här böra bestämmas till samma belopp som i Uppsala och Lund. Arvodena till föredragandena i skolärenden skulle följaktligen komma att utgå med 700 kronor för år i Uppsala, Lunds och Luleå stift, med 300 kronor för år i Visby stift samt med 500 kronor för år i övriga stift. Även med avseende å föredragandena i skolärenden hava de sakkunniga ansett avdrag å arvode icke böra ifrågakomma för tid, varunder ledighet åtnjutes. De sakkunniga hava därjämte ansett föredragandena i skolärenden böra under vissa förutsättningar, vilka komma att närmare angivas i samband med förutnämnda ekonomiska utredning, vara berättigade till resekostnadsoch traktamentsersättning. För suppleant för föredragande i skolärenden torde ett arvode av 25 kronor för varje sammanträde, vid vilket han tjänstgör, jämte resekostnadsoch traktamentsersättning, där sådan skall utgå, vara tillräckligt. Enligt såväl 1906 som 1918 års förslag skulle ersättningarna till domkapitlens ledamöter utgöras av statsmedel. Därest, på sätt de sakkunniga föreslagit, lektorernas självskrivenhet till medlemskap i domkapitlen komme att bortfalla, komme såsom en följd härav även den minskning i undervisningsskyldighet, de för närvarande erhålla, att upphöra. Med hänsyn till den besparing, som härigenom skulle uppkomma för statsverket, vore det givetvis icke oskäligt, att statens budget i stället finge vidkännas utgifterna för de nya kapitelmedlemmarnas ersättningar. I anslutning till vad som gäller beträffande ersättningarna till stiftsnämndernas ledamöter hava de sakkunniga emellertid ansett sig böra förorda, att ersättningarna till domkapitlens ledamöter gäldas av kyrkofonden. I samband härmed hava de sakkunniga tillika föreslagit, att vissa med domkapitlens verksamhet förbundna, mindre utgifter, för vilkas beskaffenhet i det följande kommer att närmare redogöras, jämväl skola bestridas av kyrkofonden. Vad beträffar ersättningarna till föredragandena i skolärenden, ligger det i sakens natur, att dessa ersättningar icke böra utgå ur kyrkofonden, då det här icke är fråga om något kyrkligt ändamål. Berörda ersättningar torde därför böra bestridas av statsmedel.

100 Domkapitlens uppgifter. Den av de sakkunniga föreslagna lagen om domkapitel avser att stadga, huru domkapitlen skola vara organiserade och huru deras verksamhet skall utövas. Det har vid sådant förhållande icke kunnat komma i fråga att i nämnda lag uppräkna domkapitlens särskilda åligganden med avseende å den kyrkliga förvaltningen och undervisningsväsendet. Med hänsyn till den stora mångfalden av dessa åligganden skulle en dylik uppräkning dessutom medföra en tyngande vidlyftighet och ändock svårligen kunna göras fullständig. Härtill kommer ytterligare, att ifrågavarande åligganden i avsevärd omfattning äro av den natur, att de regleras genom lagstiftning i annan ordning än den, som gäller för stiftande av kyrkolag. Emellertid torde ett allmänt angivande av domkapitlens uppgifter vara på sin plats i en lag om domkapitel. Härvid böra då de positiva uppgifterna att främja det kyrkliga livets vård och förkovran, den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården angivas på ett sådant sätt, att vidast möjliga fält öppnas för domkapitlens verksamhet och initiativkraft. Av vikt är nämligen, att domkapitlens verksamhet icke inskränkes allenast till en ämbetsmannamässig behandling av frågor, som på ett eller annat sätt hänskjutits till deras bedömande, utan att de jämväl med uppmärksamhet och intresse följa den kyrkliga och religiösa utvecklingen och taga initiativ till sådant, som är ägnat att främja densamma. Ur denna synpunkt torde det ock vara av synnerlig vikt, att domkapitlen vid fullgörandet av berörda uppgifter låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Därmed skulle jämväl ett närmare samband kunna knytas mellan domkapitlen och de nya organ för exempelvis diakoni och ungdomsrörelse, som i de flesta stift trätt vid de legala organens sida. Huru de sakkunniga tänkt sig, att ett dylikt angivande av domkapitlens allmänna uppgifter lämpligen kunde ske, framgår av innehållet i 13 § i förslaget till lag om domkapitel. Såsom i det följande kommer att närmare beröras, hava de sakkunniga vid utarbetandet av sitt förslag till lag om domkapitel utgått ifrån att domkapitlens nuvarande domsrätt över de allmänna läroverkens och likställd lärarpersonal kommer att upphöra. I övrigt hava de sakkunniga icke ifrågasatt någon ändring beträffande domkapitlens verksamhetsområde. De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av en utvidgning av domkapitlens behörighet att vara besvärsinstanser i vissa mål. De sakkunniga syfta härvid på den del av domkapitlens kompetens, som bestämmes genom lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse. Enligt 68 och 71 §§ i nämnda lag skola besvär över beslut av kyrkostämma, kyrkofullmäktige, kyrkoråd och skolråd i vissa mål anföras hos domkapitlet och i andra mål hos länsstyrelsen. För åstadkommande av

101 enhetlighet och konsekvens inom den kyrkliga förvaltningens och folkundervisningens områden, vore det säkerligen önskvärt, a t t denna ofta vanskliga gränsreglering upphörde och a t t domkapitlen bleve besvärsinstanser i samtliga dessa mål eller åtminstone de flesta av dem. VII. Ekonomisk utredning. Utgijter

för

kyrkofonden.

Enligt de sakkunnigas förslag skola de utgifter, som den ifrågasatta omorganisationen av domkapitlen medför, till den del, de kunna hänföras till kyrkliga ändamål, bestridas av kyrkofonden. A t t kyrkofonden u t a n förhöjning av den allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp k a n bära dessa nya utgifter, torde ej vara tvivel underkastat. E n höjning av den allmänna kyrkoavgiften med 1 öre skulle inbringa icke mindre än cirka 405 000 kronor (enligt årsbok för Sveriges kommuner 1934 u p p gick antalet skattekronor för landets samtliga kommuner enligt taxeringen år 1933 till 40 500 743). D å utgifterna för kyrkofonden för den n y a domkapitelsorganisationen belöpa sig till e t t i jämförelse härmed relativt obetydligt belopp (se nedan), kunna alltså dessa utgifter aldrig e n b a r t för sig motivera en höjning av kyrkoavgiftens grundbelopp. Härtill fordras andra och kraftigare anspråk på fonden för dess huvudsakliga ändamål eller prästlönernas finansiering. Domkapitelsledamöternas arvoden. Enligt 27 § 1 mom. i förslaget till instruktion för domkapitlen skall årligt arvode åtnjutas av ledamot, som förordnas för viss tid eller utses genom val. I Uppsala och L u n d s stift skall detta arvode utgå med 700 kronor, i Visby stift med 300 kronor samt i övriga stift och i Stockholm med 500 kronor för varje ledamot. Därest dessa arvoden fastställas a t t utgå, skulle de årliga utgifterna för kyrkofonden bliva följande. Arvoden för ledamöter i Uppsala domkapitel (5 arvoden å 700 kronor) 3 500 kronor D:o i Lunds domkapitel ( = Uppsala domkapitel) 3 500 » D:o i Linköpings domkapitel (4 arvoden å 500 kronor) 2 000 » D:o i Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs, Karlstads, Härnösands och Luleå domkapitel ( = Linköpings domkapitel) 16 000 • D:o i Visby domkapitel (5 arvoden a 300 kronor) 1 500 » D:o i Stockholms domkapitel (5 arvoden å 500 kronor) 2 500 » Summa utgifter för arvoden 29 000 kronor Domkapitelsledamöternas resekostnads- och traktamentsersättningar. För resor till domkapitelssammanträde skola enligt 27 § 2 mom. i instruktionsförslaget till ledamöter, som förordnas för viss tid eller utses genom

102 val, ävensom till inkallade suppleanter och adjungerade ledamöter utgå resekostnads- och traktamentsersättningar enligt allmänna resereglementet. Att på förhand beräkna dessa kostnader är förenat med stora svårigheter. I de båda universitetsstäderna behöver någon reseersättning icke ifrågakomma för de två ledamöter, vilka utses av den teologiska fakulteten. I regel torde väl också den ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning, som i stiften med undantag av Uppsala och Lunds stift förordnas av Kungl. Maj:t, vara bosatt i stiftsstaden. Till ledamöterna i Stockholms domkapitel kan slutligen reseersättning icke heller ifrågakomma. Man kan sålunda räkna med att 37 ledamöter skola gottgöras med resekostnads- och traktamentsersättning för varje domkapitelssammanträde. Om man vidare räknar 20 domkapitelssammanträden per år i varje domkapitel med fullt antal ledamöter i varje, skulle sammanlagt 740 resor kunna ifrågakomma. Då resekostnads- och traktamentsersättningen torde böra beräknas efter klass I B i allmänna resereglementet — tilläggsbestämmelserna till resereglementet böra utökas med föreskrift att ledamot av domkapitel gottgöres för resekostnader efter rese- och traktamentsklass I B — och då i genomsnitt varje resa, som i regel ej torde behöva utsträckas över sammanträdesdagen, ej bör beräknas ersatt med mer än 30 kronor i genomsnitt, skulle utgifterna för kyrkofonden för dessa resekostnads- och traktamentsersättningar uppgå till 22 200 kronor för år. Försiktigheten bjuder emellertid att räkna med ett till 24 000 kronor förhöjt belopp. Domkapitelsledamöterna kunna emellertid enligt 27 § 3 mom. i instruktionsförslaget även i andra fall komma i åtnjutande av resekostnads- och traktamentsersättning. Dessa resor — för deltagande i visitation eller annan förrättning eller för fullgörande av annat tjänsteuppdrag, allt enligt domkapitlets bestämmande — intaga en annan ställning än de ovan nämnda. Här gäller det möjligheten för domkapitlets enskilda ledamöter att på ort och ställe skaffa sig närmare kännedom om de till grund för ärendena liggande förhållanden. Detta bidrager i sin tur till att skapa ett förtroendefullt samarbete mellan å ena sidan domkapitlet och å andra sidan prästerskapet och församlingarna till båtnad för den kyrkliga förvaltningens ändamålsenliga genomförande och utveckling. Resekostnads- och traktamentsersättnings utgående för dessa resor måste alltså tillmätas den största betydelse för den nya organisationen. Enligt 6:e punkten i cirkuläret den 22 juni 1928 till statskontoret m. fl. myndigheter angående ny stat för domkapitlens expeditioner m. m. skall till stiftssekreterare, som efter av domkapitlet särskilt för varje fall fattat beslut antingen biträder biskopen vid visitationer eller andra förrättningar i orterna eller erhållit förordnande såsom konsistorieombud, utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. I 1935 års statsverksproposition (8:e huvudtiteln C/36/2) hava dessa kostnader

103 beräknats till 2 000 kronor för samtliga stift. Detta belopp torde emellertid icke på långt när behöva tagas i anspråk för det avsedda ändamålet. I de flesta stift förekomma ej sådana resor, väl närmast beroende därpå att stiftssekreterarens arbetsbörda ej tillåter honom att för dessa angelägenheters skull lämna stiftsstaden. Enligt 27 § 3 mom. i instruktionsförslaget skall emellertid även stiftssekreterares eventuella tjänsteresor falla därunder. Det måste nämligen anses önskvärt, att stiftssekreterarna här ej intaga annan ställning än övriga domkapitelsledamöter. Vidare har nyssnämnda föreskrift ett vidare innehåll än nu gällande bestämmelser i ämnet. Därest stiftssekreterarnas resekostnads- och traktamentsersättningar gäldas på sätt nu föreslagits eller ur kyrkofonden, kunna utgifterna under 8:e huvudtiteln C(36) 2 minskas med 2 000 kronor. Kostnaderna för kyrkofonden för resekostnads- och traktamentsersättningar enligt 27 § 3 mom. i instruktionsförslaget äro givetvis svåra att på förhand beräkna. Om man räknar med 200 resdagar för år för samtliga domkapitel, torde detta nog få anses mer än tillräckligt. Att märka är att domkapitlet i varje särskilt fall skall besluta om resan och angiva dess ändamål. Då resan sålunda skall motiveras, ligger häri ett hinder mot att resan företages utan verkligt skäl. Då varje resdag beräknas ersatt med 30 kronor, skulle alltså det sammanlagda anslagsbehovet härför ur kyrkofonden uppgå till 6 000 kronor för år. Domkapitelsledamöternas resekostnads- och traktamentsersättningar kunna sålunda sammanlagt beräknas uppgå till ett årligt belopp av 30 000 kronor. Huru önskvärt det än må vara, att biskoparnas kostnader för tjänsteresor ersättas dem, kunna emellertid de sakkunniga i detta sammanhang icke ingå härpå. Detta tillhör i stället den större frågan om ny reglering av biskoparnas löneförhållanden. Ersättning åt ledamot för fullgörande av preses' åligganden. I 27 § 4 mom. i instruktionsförslaget föreslås ersättning åt vice preses eller annan ledamot, som på grund av hinder för preses eller vid ledighet i dennes ämbete under en tid av minst två månader i följd haft att fullgöra å preses ankommande åligganden. Konungen skulle därvid på framställning av domkapitlet kunna tillerkänna honom ersättning ur kyrkofonden. Det har länge varit en kännbar brist i den kyrkliga förvaltningen, att vid förfall för biskopen eller vid ledighet i biskopsämbetet ordföranden i domkapitlet ej kunnat erhålla någon ersättning för det merarbete, som härigenom åsamkats honom. Det har för övrigt hänt, att ordförandeskapet i stället för honom medfört utgifter. Detta är uppenbarligen ett missförhållande, som bör avhjälpas. Möjlighet bör beredas den fungerande preses att i första

104 hand hållas skadeslös för de merutgifter eller den inkomstminskning, som förorsakas honom i anledning av uppehållandet av ordförandeskapet. Härutöver bör särskild gottgörelse kunna beredas honom för merarbetet. Att på förhand beräkna dessa kostnader är ej lätt. E t t år utgår kanske ej någon dylik ersättning, ett annat år däremot kan belastningen å kyrkofonden för detta ändamål vara icke oväsentlig. Räknar man med ett genomsnittligt årligt anslagsbehov av 2 000 kronor, torde man vara på den säkra sidan. Att märka är ju, att Konungen i varje särskilt fall skall avgöra storleken av denna ersättning. Resekostnads- och traktamentsersättningar åt befattningshavare vid domkapitel m. fl. 27 § 5 mom. i instruktionsförslaget avser att bereda befattningshavare vid domkapitel eller prästman, som erhållit särskilt uppdrag av domkapitlet att verkställa utredning rörande visst ärende, resekostnads- och traktamentsersättning ur kyrkofonden. Dessa särskilda uppdrag skulle då främst bestå i de undersökningar, vilka domkapitel jämlikt 23 och 27 §§ i förslaget till lag om domkapitel kan uppdraga åt tjänsteman vid domkapitlet eller åt kontraktsprost. Även i andra fall kan det emellertid vara av behovet påkallat och till förmån för ett ärendes behöriga beredning, att domkapitlet kan uppdraga åt någon sin underlydande att å ort och ställe inhämta närmare upplysningar i ärendet. Självfallet är, att dylika tjänsteresor ej mer än högst sällan behöva förekomma. Men möjligheten för domkapitlet att kunna verkställa sådan utredning genom dessa befattningshavare är synnerligen värdefull. Nödvändigt är då också, att i de i 23 och 27 §§ domkapitelslagen angivna fallen resekostnads- och traktamentsersättning kan tillerkännas de förordnade. Eljest skulle i varje särskilt fall framställning få göras hos Kungl. Maj:t om att dessa kostnader finge bestridas av allmänna medel. Detta måste emellertid betraktas såsom ett alltför omständligt tillvägagångssätt. Kostnaderna för dessa resor bliva skäligen obetydliga. Högst kan räknas med 100 resdagar för år a 20 kronor. Belastningen å kyrkofonden för detta ändamål kan sålunda beräknas till ett årligt belopp av 2 000 kronor. Ersättning åt åklagare. Enligt 23 § i förslaget till lag om domkapitel skall av domkapitel förordnad åklagare, där han ej är tjänsteman vid domkapitlet, efter rättens prövning åtnjuta skälig ersättning ur kyrkofonden för nödiga utgifter och för det arbete, han nedlagt å rättegången. Kostnaderna härför torde bliva synnerligen obetydliga. I regel behöver vid dessa rättegångar rörande ansvar å präst särskild åklagare ej för ordnas. Skulle sådan åklagare förordnas, torde väl i flertalet fall någon domkapitelstjänsteman utses härtill. Allenast i undantagsfall kommer sålunda särskild åklagare att förordnas. Det årliga anslagsbehovet ur kyrkofonden för detta ändamål kan beräknas till 1 000 kronor.

105 Ersättning åt sakkunnig. Enligt 5 § 2 mom. i instruktionsförslaget skall tillkallad sakkunnig efter domkapitlets bestämmande erhålla gottgörelse ur kyrkofonden. Genom en dylik bestämmelse öppnas möjlighet för domkapitel a t t i ärende av särskild beskaffenhet anlita sakkunnig person, som i a n n a t fall ej s t å t t till domkapitlets förfogande. K l a r t är a t t e t t dylikt tillkallande allenast i undantagsfall ifrågakommer. M a n k a n beräkna det årliga anslagsbehovet ur kyrkofonden för detta ändamål till 1 500 kronor. Sammanställning av de årliga beräknade utgifterna för kyrkofonden i anledning av den föreslagna omorganisationen av domkapitlen. Domkapitelsledamöternas arvoden 29 000 kronor Desammas resekostnads- och traktamentsersättningar 30 000 » Ersättning åt ledamot för fullgörande av preses' åligganden 2 000 » Resekostnads- och traktamentsersättningar åt befattningshavare vid domkapitlen m. fl 2 000 » Ersättning åt åklagare 1000 » Ersättning åt sakkunnig 1500 » Summa 65 500 kronor D e t kunde m å h ä n d a ifrågasättas, om ej utgifterna för domkapitelsledamöternas resor inom stiften, för befattningshavarnas vid domkapitlen resor och för ersättning åt sakkunnig liksom motsvarande anslag vid länsstyrelserna borde maximeras och fördelas med bestämda belopp å varje domkapitel. D e sakkunniga anse emellertid, a t t frågan härom är för tidigt väckt. D e omorganiserade domkapitlen böra först hava fungerat någon tid, så a t t erfarenhet hunnit vinnas om det faktiska medelsbehovet för dessa

ändamål. Utgifter för

statsverket.

Arvoden till föredragandena i skolärenden. Såsom förut omnämnts, hava de sakkunniga föreslagit, a t t dessa arvoden skulle utgå med 700 kronor för år i Uppsala, Lunds och Luleå stift, med 300 kronor för år i Visby stift samt med 500 kronor för år i övriga stift. För suppleant för föredragande i skolärenden skulle arvodet utgå med 25 kronor för sammanträde. Under förutsättning, a t t utgifterna för arvoden till suppleanter beräknas till 2 000 kronor för år, skulle alltså de årliga utgifterna för arvoden till såväl föredragande som suppleanter uppgå till följande belopp: Arvode i Uppsala 700 kronor Arvoden i Lund och Luleå ( = Uppsala) 1 400 » Arvode i Linköping 500 » Arvoden i Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborg, Karlstad och Härnösand (== Linköping) 3 500 » Arvode i Visby 300 » Arvoden till suppleanter 2 000 » Summa 8 400 kronor

106 Resekostnads- och traktamentsersättningar. Föredragandena i skolärenden böra vidare vara berättigade till resekostnads- och traktamentsersättningar av statsmedel för resor, som hänföra sig till uppdraget. I anledning härav erfordras, att tilläggsbestämmelserna till resereglementet utökas med föreskrift om att föredragande i skolärenden vid domkapitel gottgöres för resekostnader efter förslagsvis rese- och traktamentsklass I I C (samma klass som statens folkskolinspektörer). I regel torde väl föredragandena i skolärenden komma att vara bosatta i stiftsstaden. Av stor vikt är ju, att dessa befattningshavare stå i ständig kontakt med domkapitelsexpeditionerna och att de äro lätt tillgängliga för allmänheten, som i stiftsangelägenheter besöker stiftsstaden. Emellertid bör den möjligheten icke uteslutas, att dylik föredragande kan komma att vara bosatt utanför stiftsstaden. I så fall bör han hava ersättning för resor till domkapitelssammanträde. Det är vidare tänkbart, att det skulle kunna vara till förmån för något ärendes utredning, om föredraganden på ort och ställe förskaffade sig kännedom om ärendet eller försökte jämka ihop stridiga meningar. Det är därför nödvändigt, att åt domkapitlen lämnas befogenhet att uppdraga åt föredragandena i skolärenden att verkställa tjänsteresor inom stiften. Härför böra resekostnads- och traktamentsersättningar utgå. Då dylik resa allenast bör vidtagas efter av domkapitlet i varje särskilt fall meddelat beslut och då förutsättningarna för resa väl endast i undantagsfall komma att föreligga, torde omkostnaderna härför ej bliva stora. Räknar man med 80 resdagar för år a 25 kronor eller sammanlagt 2 000 kronor, torde man nog vara på den säkra sidan med avseende å såväl resor för inställelse vid domkapitelssammanträde som andra tjänsteresor. Anslaget torde emellertid böra erhålla förslagsanslags karaktär. De årliga utgifterna för statsverket för dessa föredragande skulle sålunda inskränka sig till 8 400 kronor i arvoden och 2 000 kronor i resekostnadsoch traktamentsersättningar. Anslagsposterna synas lämpligen böra upptagas i staten för domkapitlens expeditioner. 8:e huvudtitelns »(35)1. Domkapitlens expeditioner: avlöningar» bör därför utökas med en 5:e punkt: »Arvoden för föredragande i skolärenden kronor 6 400». I samma huvudtitels »(36)2. Domkapitlens expeditioner: Omkostnader» och under utgifter bör »1. Reseersättningar, förslagsvis kronor 2 000» ändras till »1. Reseersättningar för föredragande i skolärenden, förslagsvis kronor 2 000». Den nuvarande utgiftsposten kommer nämligen att försvinna, om stiftssekreterarnas reseersättningar, såsom föreslagits, skola utgå ur kyrkofonden. Lämpligt synes vara, att föredragandenas i skolärenden arvoden och reseersättningar utbetalas av vederbörande länsstyrelse efter framställning av domkapitlet, därvid arvodena på samma sätt som arvodena till domkapitelsledamöterna böra utbetalas halvårsvis i efterskott.

107 Sammanfattning. De totala årliga utgifterna för kyrkofonden i anledning av den föreslagna domkapitelsorganisationens genomförande kunna sålunda beräknas till 65 500 kronor och för statsverket till 10 400 kronor. De besparingar, som vinnas för statsverket, kunna beräknas på följande sätt. Stiftssekreterarnas resekostnads- och traktamentsersättningar föreslås överflyttade till kyrkofonden, varigenom en besparing uppstår å 2 000 kronor för år. Indirekt skulle vidare på annat håll minskning av statsutgifter ske till icke oväsentliga belopp. För närvarande äro omkring 50 lektorer ledamöter i domkapitlen. Lektor, som är domkapitelsledamot, är förpliktad att vid läroverket varje vecka lämna undervisning under 18 till 20 undervisningstimmar, medan annan lektor har undervisningsskyldigheten bestämd till lägst 20 högst 22 undervisningstimmar i veckan. Man kan alltså säga, att uppdraget såsom domkapitelsledamot kan medföra en minskning i undervisningsskyldigheten av 2 timmar i veckan eller något över 9 %. Med nu utgående dyrtidstillägg kan en lektorslön i högsta lönegraden beräknas uppgå till omkring 9 500 kronor. Lektorernas ledamotskap i domkapitlen motsvarar sålunda under angivna förutsättningar en årlig kostnad för statsverket av 42 750 kronor. Självfallet är, att denna besparing icke omedelbart blir synlig, men så småningom kommer dessa lektorers ökade undervisningsskyldighet att uttagas, och då blir besparingen en verklighet. Besparingarna för statsverket i anledning av den nya domkapitelsorganisationens genomförande kunna alltså beräknas till omkring 44 000 kronor för år. I detta sammanhang må vidare framhållas, att i och med det att skyldigheten för vissa lektorer att vara bisittare i domkapitlen komme att upphöra, vissa till dessa befattningshavare anslagna avlöningsförmåner möjligen kunde återvinnas till domkapitlen och tagas i anspråk för bestridande av deras omkostnader. De sakkunniga åsyfta vissa av de fastigheter och fonder, vilkas avkastning uppbäres av lektorer vid åtskilliga högre allmänna läroverk. I den mån det kan uppvisas, att sagda tillgångar äro av ecklesiastik natur och icke på vederbörligt sätt blivit ifrågakommande läroanstalters egendom, torde i och med det lektorerna upphört att vara självskrivna bisittare i domkapitlen varje rättslig grund bortfalla för samma tillgångars nuvarande disposition. I 1906 års betänkande uppgavs, att i Linköpings, Skara, Strängnäs och Växjö stift funnes vissa prebendefastigheter, av vilka kapitellektorer åtnjöte närmare angivna årliga arrendebelopp å tillhopa omkring 11 600 kronor. Domkapitelskommittén, som lät verkställa viss utredning rörande

108 ifrågavarande avlöningstillgångars tillkomst och natur, framhöll, att dessa vore av ganska växlande natur samt att det icke vore möjligt att utan en mera ingående prövning än den, som av kommittén kunnat företagas, avgöra, vilka av dem kunde anses vara av den beskaffenhet, att de skulle kunna disponeras för domkapitlens behov. Kommittén framhöll därför önskvärdheten av att det i vederbörlig ordning utreddes, i vilken mån berörda tillgångar efter en omorganisation av domkapitlen kunde tagas i anspråk för täckande av utgifter för dessa ämbetsverk. De sakkunniga, vilka icke varit i tillfälle att verkställa någon närmare undersökning i ämnet, få med anledning härav inskränka sig till att fästa uppmärksamheten på ifrågavarande avlöningstillgångar och i likhet med domkapitelskommittén framhålla önskvärdheten av att en utredning rörande desamma i det av kommittén angivna syftet kommer till stånd.

Specialmotiv. Då de sakkunniga nu övergå till att lämna en mera detaljerad motivering till de av de sakkunniga framlagda författningsförslagen, vilja de sakkunniga inledningsvis framhålla, hurusom de vid utarbetandet av dessa förslag haft förmånen att kunna i avsevärd utsträckning begagna sig av de av omsorgsfull och utförlig motivering åtföljda förslag till lag om stiftsstyrelse och till instruktion för stiftsstyrelse, vilka framlagts av domkapitelskommittén i dess betänkande den 18 december 1918. Åtskilliga bestämmelser i sistnämnda två författningsförslag hava sålunda oförändrade eller med allenast mindre jämkningar intagits i de sakkunnigas förslag till lag om domkapitel och till instruktion för domkapitlen. Någon närmare motivering har därvid i allmänhet icke ansetts erforderlig, utan har i flertalet dylika fall en hänvisning till motsvarande bestämmelser i förslagen till lag om stiftsstyrelse och till instruktion för stiftsstyrelse ansetts tillfyllest. Härigenom har ock den speciella motiveringen till de av de sakkunniga utarbetade författningsförslagen kunnat göras betydligt mera kortfattad än vad eljest varit möjligt. Förslag till lag om domkapitel. 1 kap. 1 §• I denna paragraf angivas domkapitlens lokala verksamhetsområden och gives en allmän erinran om deras ämbetsbefattning. Ett närmare angivande av domkapitlens ämbetsuppgifter återfinnes i 13 §.

109 2 §. 1, 8, 4- och 5 mom. Beträffande innehållet i dessa moment hänvisas till den allmänna motiveringen s. 70—94. 3 mom. Att enligt de sakkunnigas förslag suppleanter skola utses för de ledamöter, som tillsättas genom val, har tidigare omnämnts i den allmänna motiveringen s. 79, 85 och 90. Såsom framgår av innehållet i förevarande moment, hava de sakkunniga därjämte ansett lämpligt, att suppleant utses också för den ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning, som i flertalet domkapitel skall förordnas av Kungl. Maj:t. 3 §.

1—3 och 6 mom. Rörande innehållet i dessa moment hänvisas till den allmänna motiveringen s. 79, 80 och 93. 4-, 5, 7 och 8 mom. I dessa moment meddelas i fråga om val av prästerlig ledamot vissa bestämmelser om valets kungörande och förrättande m. m., vilka bestämmelser icke torde vara i behov av närmare förklaring. 4 §. 1 mom. Beträffande innehållet i detta moment hänvisas till den allmänna motiveringen s. 84 och 85. 2 mom. Utöver vad i den allmänna motiveringen (s. 82—84) sagts rörande ombud för val av lekmannarepresentanter, må här tilläggas, att, på sätt framgår av förevarande moment, de sakkunniga ansett lämpligt, att för varje sådant ombud tillika utses en ersättare. De sakkunniga hava vidare haft under övervägande, huruvida i sådana fall, då två eller tre ombud skola utses av ett pastoratskyrkoråd, proportionellt valsätt borde kunna ifrågakomma. Då emellertid proportionellt valsätt icke förekommer vid andra val inom kommunala styrelser och nämnder, hava de sakkunniga icke ansett sig böra förorda en dylik anordning. Därest det uppdrages åt legaliserade stiftsmöten att utse lekmännens representanter i domkapitlen, böra naturligtvis de i förevarande lagförslag intagna bestämmelserna rörande ombud för val av lekmannaledamöter ersättas med ett stadgande av innehåll, att dylika ledamöter skola utses å stiftsmöte. Att de sakkunniga för sådant fall ansett stiftsmötet böra vara sammansatt efter samma grunder som den ombudsförsamling, som avses i förevarande moment, framgår av 2 § i det vid detta betänkande såsom bilaga fogade utkastet till lag om stiftsmöte. 3 mom. Det torde få anses ligga i sakens natur, att de, som utses till ombud för val av lekmännens representanter i domkapitlen, själva böra vara lekmän. Härutöver har ansetts böra fordras, att de äro behöriga att väljas till ledamöter i pastoratets kyrkoråd eller, där ombud skall utses gemensamt för två eller flera pastorat, i någotdera pastoratets kyrkoråd.

110 Att, därest stiftsmötena legaliseras, nu angivna behörighetsvillkor ansetts böra gälla i fråga om ledamotskap i stiftsmöte, framgår av 3 § i utkastet till lag om stiftsmöte. Jp mom. De sakkunniga hava ansett skäligt, att ombud för val av lekmannarepresentanter berättigas att för resa, som påkallas av uppdraget, av vederbörande pastorat åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Ifrågavarande ersättning synes lämpligen böra beräknas efter den i nämnda reglemente upptagna rese- och traktamentsklassen I I C. Därigenom skulle ombud, som här avses, komma att åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning efter i huvudsak samma grunder som landstingsman, som ej bor å den ort, där landstinget hålles. För den händelse stiftsmötena skulle legaliseras, har ersättning, varom nu är fråga, ansetts böra tillkomma ledamot av stiftsmöte. Bestämmelse härom har intagits i 12 § i utkastet till lag om stiftsmöte. Vad beträffar övriga kostnader för stiftsmötenas hållande ävensom kostnaderna för stiftsrådens verksamhet, hava de sakkunniga tänkt sig, att dessa kostnader åtminstone tillsvidare och till dess att närmare erfarenhet vunnits rörande verkningarna av stiftsmötenas och stiftsrådens legaliserande lämpligen skulle såsom hittills kunna bestridas på frivillighetens väg. 5 mom. Rörande innehållet i detta moment hänvisas till den allmänna motiveringen s. 84 och 93. 6 mom. Detta moment innehåller i fråga om val av lekmannarepresentanter dels viss föreskrift om bestämmande av tid och ställe för valet och dels den förut i den allmänna motiveringen (s. 84) omnämnda föreskriften, att, där ombud skall utses av kyrkoråden i två eller flera pastorat gemensamt, det skall ankomma på domkapitlet att bestämma platsen för kyrkorådens gemensamma sammanträde samt att förordna någon av kyrkorådsordförandena att därvid föra ordet. 7 mom. Utöver vad i den allmänna motiveringen (s. 84) sagts i fråga om förevarande bestämmelser, må anmärkas, att, där val av lekmannaledamöter jämte suppleanter ej sker proportionellt, de väljande måste genom särskilt beslut bestämma den ordning, i vilken envar av suppleanterna företrädesvis bör inkallas till tjänstgöring för den ene eller den andre ledamoten. Därest åter valet sker proportionellt, i vilket fall på grund av hänvisningen i momentets andra stycke bestämmelserna i lagen den 6 juni 1930 om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m. skola lända till efterrättelse, bestämmes berörda ordning enligt stadgandena i 8 § nämnda lag. 8 mom. Då vid val av lekmannaledamöter proportionellt valsätt kan komma till användning, torde det vara lämpligt, att valförrättaren vid valet kan påräkna biträde av särskild valnotarie. De sakkunniga hava därför föreslagit, att vid valet skall föras protokoll av en av domkapitlet förordnad

Ill valnotarie. Med hänsyn till att såsom valnotarie lämpligen torde kunna ifrågakomma någon av domkapitlets tjänstemän, hava de sakkunniga vidare i 24 § 2 mom. i förslaget till instruktion för domkapitlen intagit en föreskrift om skyldighet för stiftssekreterare, stiftsnotarie och amanuens att, när så påfordras, mottaga dylikt uppdrag. 5 §. Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen s. 90 och 91. 6 §. Då enligt 7 § i förevarande lagförslag val av domkapitelsledamöter kan överklagas, böra givetvis valsedlar, som avgivits vid dylikt val, förvaras till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse av besvär, dessa blivit avgjorda. 7 §. 1 mom. I detta moment meddelas vissa bestämmelser rörande besvär över val av domkapitelsledamöter, vilka bestämmelser icke torde vara i behov av närmare förklaring. 2 mom. Då någon anledning att söka ändring i beslut av kyrkoråd i fråga om utseende av ombud för val av domkapitelsledamöter icke föreligger, med mindre ändring tillika sökes i sistnämnda val, hava de sakkunniga föreslagit, att klagan över dylikt beslut av kyrkoråd icke skall vara tillåten annorledes än i sammanhang med klagan över valet av domkapitelsledamöter. 8 §. I denna paragraf angivas dels vissa allmänna villkor för behörighet att för ordnas eller väljas till ledamot i domkapitel dels ock vissa omständigheter, vilka utesluta dylik behörighet. 9 §. Då universitetens och läroverkens lärare äro skyldiga att med pension avgå från sin tjänst vid sextiofem års ålder, komma de flesta av de nuvarande domkapitelsledamöterna att vid denna ålder även frånträda ledamotskapet i domkapitlet. I anslutning härtill hava de sakkunniga jämväl ansett, att berörda ålder lämpligen bör bestämmas såsom maximiålder för sådant ledamotskap i de nya kapitlen, som grundar sig på förordnande eller val. 10 §. Enligt § 3 i kungörelsen den 22 juni 1928 angående antagande av befattningshavare vid domkapitlens expeditioner m. m. fordras för att kunna utnämnas till stiftssekreterare eller förordnas till sekreterare vid Stock-

112 holms stads konsistorium att hava avlagt sådana kunskapsprov, som äro föreskrivna för utövande av domarämbete. Några ytterligare behörighetsvillkor för ifrågavarande befattningar äro däremot icke för närvarande stadgade. Därest, på sätt de sakkunniga föreslagit, stiftssekreterarna och sekreteraren vid Stockholms domkapitel bliva domkapitelsledamöter, torde dock för behörighet till dessa befattningar böra ytterligare fordras, att vederbörande genom föregående praktisk tjänstgöring förvärvat ett visst mått av juridisk och administrativ sakkunskap. Emellertid hava de sakkunniga funnit lämpligast att i lagen om domkapitel stanna vid att såsom villkor för utnämning till stiftssekreterartjänst eller förordnande å sekreterarbefattningen vid Stockholms domkapitel allenast föreskriva avlagd examen, medförande behörighet till domarbefattning. De ytterligare behörighetsvillkor, som för ifrågavarande tjänster kunna finnas erforderliga med avseende å såväl juridisk som annan sakkunskap, synas däremot lämpligen kunna bestämmas av Kungl. Maj:t i administrativ väg. I 30 § av förslaget till instruktion för domkapitlen hava intagits de ytterligare bestämmelser härutinnan, som de sakkunniga ansett vara av behovet påkallade. 11 §. 1 mom. Finnes på grund av förfall varken preses eller vice preses att tillgå, synes ordet i domkapitlet böra föras av den bland de tillstädesvarande, som längsta tiden varit ledamot i domkapitlet, eller, om med hänsyn till lika tjänstålder två eller flera därvid kunna ifrågakomma, den av dem, som är till levnadsåren äldst. Med hänsyn till den tjänsteställning, som stiftssekreterarna och sekreteraren vid Stockholms domkapitel intaga, torde emellertid, oavsett tjänstålder, dessa icke böra ifrågakomma till att tjänstgöra såsom ordförande. Utan särskild föreskrift i lagen torde det vara uppenbart, att ordförandefrågan bör lösas på sätt, som angives i förevarande moment, även i sådana fall, då på grund av vakans varken preses eller vice preses finnes att tillgå. 0 mom. Detta moment innehåller i fråga om suppleanternas tjänstgöring viss föreskrift, som icke torde vara i behov av särskild motivering. 3 mom. Enligt nu gällande ordning med avseende å beslutförhet i domkapitel, i vilken ordning de sakkunniga icke ifrågasatt någon ändring, är domkapitel beslutmässigt med fem ledamöter så ock med fyra, därest samtliga äro om slutet ense. Äro så många ledamöter förhindrade, att domkapitlet ej är beslutmässigt, kompletteras ledamotsantalet genom adjunktion. Enligt 1687 års förordning rörande rättegång i domkapitlen äga sålunda biskoparna befogenhet att, »när nödtorften kräver», till deltagande i domkapitlets förhandlingar kalla »flera skickliga män sig till råd och hjälp». Därest i enlighet med de sakkunnigas förslag suppleanter komma att

113 utses för flertalet ledamöter, torde adjunktion endast sällan behöva ifrågakomma. I de fall, då emellertid adjunktion kan befinnas erforderlig, hava de sakkunniga ansett det icke böra såsom för närvarande tillkomma biskopen utan domkapitlet att meddela beslut därom. If. mom. Rörande innehållet i detta moment hänvisas till den allmänna motiveringen s. 90 och 91. 12 §. I vilken omfattning de sakkunniga tänkt sig ersättning skola utgå till ledamöter och suppleanter, framgår av 27 § 1—4 mom. i förslaget till instruktion för domkapitlen. De utgifter, som avses i andra stycket av förevarande paragraf, hava närmare angivits i 5 § 2 mom. och 27 § 5 mom. i förslaget till instruktion för domkapitlen. I övrigt hänvisas beträffande innehållet i förevarande paragraf till den allmänna motiveringen s. 98, 99 och 101—105. 13 §. Rörande innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen s. 100 14 §. Under det att i 13 § är fråga om ämbetsuppgifter, som regelmässigt ankomma på domkapitlet, regleras genom förevarande paragraf domkapitlets befattning med vissa särskilda episkopala åligganden, när biskopen har förfall eller biskopsämbetet är ledigt. De speciella episkopala åligganden, som här avses, äro prästvigning, förordnande av kontraktsprost och domkyrkosyssloman, visitationer, kyrkoherdeinstallationer, invigning av kyrka med vad därtill hör ävensom av kyrkogård och annan begravningsplats samt av begravningskapell. Med avseende å dessa åligganden har man emellertid för Stockholms del icke att räkna med prästvigning eller förordnande av kontraktsprost och domkyrkosyssloman. Beträffande ifrågavarande episkopala åligganden erfordras tydligen särskilda bestämmelser för den händelse, att biskopen har förfall eller biskopsämbetet är ledigt. Härutinnan torde dock först böra framhållas, att ombesörjandet av dessa åligganden, därest förfallet eller ledigheten icke är av längre varaktighet, i regel bör kunna uppskjutas, till dess förfallet eller ledigheten upphört. Skulle emellertid förhållandena vara sådana, att uppskov icke lämpligen kan ifrågakomma, torde det böra tillkomma domkapitlet att vidtaga åtgärd, som anses erforderlig. Omfånget av denna domkapitlets befogenhet ställer sig emellertid något olika i fråga om de särskilda åliggandena. Beträffande först prästvigning har sådan av ålder ansetts kunna förrättas endast av biskop. Domkapitlets åtgärd med avseende å 8

114 dylik förrättning bör således inskränka sig därtill, att domkapitlet för förrättningens verkställande anlitar biskop i annat stift. Likaså synes det böra tillkomma endast biskopen att utse kontraktsprost och domkyrkosyssloman. Skulle sådan tjänstinnehavare avgå under tid, då biskopen är förhindrad att sköta sitt ämbete eller detta är ledigt, bör det dock uppenbarligen tillkomma domkapitlet att bestämma om tjänstens uppehållande, till dess den kan varda av biskopen tillsatt. Vad beträffar övriga av här ifrågavarande åligganden, avse samtliga dessa sådana förrättningar, som biskopen må verkställa genom annan. Med hänsyn härtill lärer domkapitlet böra i nu förutsatta händelse äga att förordna om dylika förrättningars verkställande. 15 §. 1 mom. Utöver vad i den allmänna motiveringen (s. 86, 87, 91 och 94) sagts om den av de sakkunniga föreslagna anordningen med särskilda föredragande i skolärenden, må anmärkas, att, därest domkapitlens befattning med skolfrågorna framdeles skulle komma att helt avvecklas, detta torde kunna ske utan att förevarande lagrum i anledning därav uttryckligen upphäves, men att efter en dylik avveckling särskilda föredragande i skolärenden naturligtvis icke böra vidare förordnas. 2 mom. Beträffande innehållet i detta moment hänvisas till den allmänna motiveringen s. 98, 99, 105 och 106. 16 §. 1 mom. Enligt 9 § i 168T års förordning rörande rättegång i domkapitlen skall preses eller den, hans ställe företräder, »upptaga alla mål, som honom föredragna varda och till konsistorii skärskådande eller dom höra, och dem sedan i konsistorium andraga». Alla till domkapitlets befattning hörande angelägenheter skola således enligt nu gällande bestämmelser handläggas kollegialt. Att en sådan anordning ofta kan medföra olägenheter torde emellertid vara uppenbart. Olämpligheten av kollegial behandling utav alla till domkapitlets befattning hörande frågor har också framtvungit den praxis, att åtskilliga, vanligen mindre betydande ärenden, vilka inkomma mellan domkapitlets sammanträden och befinnas brådskande, avgöras av biskopen ensam med stiftssekreteraren såsom föredragande. De sålunda fattade besluten pläga dock vid nästpåfoljande domkapitelssammanträde antecknas i protokollet såsom av domkapitlet godkända. De sakkunniga hava ansett lämpligt, att denna praxis genom förevarande lagstiftning sanktioneras och att sålunda i lagen om domkapitel inrymmes befogenhet för biskopen med stiftssekreteraren såsom föredragande att på domkapitlets vägnar handlägga vissa till domkapitlets befattning hörande

115 ärenden, varvid den grundsatsen ansetts böra tillämpas, att biskopen skall äga fullgöra sådana domkapitlets åligganden, vilka avse ringare ärenden eller ärenden, som kräva särskild skyndsamhet och ej äro av den betydenhet, att de ändock böra anses påkalla handläggning i domkapitlet. I 7 § i förslaget till instruktion för domkapitlen hava de sakkunniga angivit, vilka ärenden enligt de sakkunnigas uppfattning företrädesvis synas kunna med stöd av nyssnämnda grundsats handläggas av biskopen med stiftssekreteraren såsom föredragande. Att fullständigt angiva, vilka ärenden må handläggas i dylik ordning, har däremot icke ansetts nödigt eller lämpligt. För att en planmässig verksamhet och enhetlig praxis icke måtte äventyras, hava de sakkunniga emellertid i anslutning till nuvarande praxis i förevarande hänseende föreslagit, att ärende, som handlagts i nu angiven ordning, skall anmälas vid domkapitlets nästföljande sammanträde. Att stiftssekreteraren bör hava såväl rätt som skyldighet att, därest biskopens beslut ej överensstämmer med stiftssekreterarens åsikt, låta i protokollet anteckna sin skiljaktiga mening, torde få anses som en konsekvens av hans ställning såsom ledamot i domkapitlet och lärer icke behöva särskilt föreskrivas. Vad beträffar Stockholms domkapitel, torde pastor primarius med domkapitlets sekreterare såsom föredragande böra äga att på domkapitlets vägnar handlägga ärenden av beskaffenhet, som här avses. 0 mom. Då de i 1 mom. avsedda åliggandena tillkomma biskopen eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, pastor primarius i hans egenskap av preses i domkapitlet, synes följdriktigheten kräva, att desamma vid förfall för biskopen eller pastor primarius eller vid ledighet i biskopens eller pastor primarius' ämbete övertagas av vice preses eller, vid hinder jämväl för honom, av den, som i hans ställe för ordet i domkapitlet. 17 §. 1 mom. Enligt 3 § i 1687 års förordning rörande rättegång i domkapitlen skall domkapitel hålla ordinarie sammanträde en gång i veckan. De flesta av domkapitlen sammanträda emellertid numera i regel var fjortonde dag. De sakkunniga hava ock kommit till den uppfattningen, att domkapitelssammanträde i regel ej torde behöva hållas oftare än en gång varannan vecka. Såväl för arbetet i domkapitlet som för den rättssökande allmänheten torde det vara en fördel, om domkapitlets regelbundet återkommande sammanträden hållas å bestämd veckodag. Enligt nyssnämnda paragraf i 1687 års förordning skall domkapitlet sammanträda å onsdag, och de sakkunniga hava funnit det vara i flera avseenden önskvärt, att denna redan under medeltiden tillämpade anordning bibehålles.

116 # mom. Innehållet i detta moment motsvarar den i 3 § i 1687 års förordning förekommande bestämmelsen, att domkapitlet skall sammanträda »uti ett bekvämt rum, som i domkyrkan eller något dess hus med allt nödvändigt behör därtill beredas skall». 18 §. De här meddelade bestämmelserna om beslutförhet och omröstning i domkapitel överensstämma med vad för närvarande gäller i dessa hänseenden. 19 §. Enligt kungl. brev den 15 juli 1752 till samtliga konsistorierna om domfört antal därstädes skall i fråga om jäv mot ledamot i domkapitlet 13 kap. 1 § rättegångsbalken vara till efterlevnad. Beträffande hushållsmål av allmän beskaffenhet har genom en kungl. förordning den 4 november 1876 förklarats, att i dylika mål icke skall äga tillämpning det i nyssnämnda lagrum meddelade stadgande, att domare är jävig att handlägga mål, då han eller hans skyldemän hava i saken del. Vad nämnda kungl. förordning sålunda föreskrivit, torde böra gälla jämväl i fråga om jäv mot domkapitelsledamot. Med hänsyn till att föredragandena i skolärenden komma att i vissa hänseenden intaga i det närmaste samma ställning som ledamöterna hava de sakkunniga ansett, att de beträffande ledamot meddelade jävbestämmelserna böra gälla även för dylik föredragande. 20 §.

Den ed, som för närvarande är föreskriven för medlem av domkapitel, är till sin lydelse bestämd genom kungl. kungörelse den 25 oktober 1878. Jämte det i nämnda lydelse vidtagits vissa smärre formella jämkningar, har edsformuläret ansetts lämpligen böra hava sin plats i själva lagen och icke såsom för närvarande i en författning av allenast administrativ natur. 2 kap. Domkapitlen hava av ålder utövat dömande verksamhet. Från att tidigare hava haft en betydande omfattning har denna verksamhet mer och mer begränsats, så att den numera avser allenast vissa ämbetsbrott av präst eller av lärare vid läroverk och seminarier. Enligt nu gällande lag om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål av den 8 mars 1889 skall världslig rätt upptaga åtal mot präst dels för sådan förbrytelse, som i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskilt nämnd så-

117 som brott av ämbetsman, dels ock för vissa i lagen uppräknade ämbetsförbrytelser, vilka ansetts närmast beröra borgerliga förhållanden. Om övriga ämbetsfel av präst samt prästs förseelser i levernet dömer domkapitlet, så framt icke felet eller förseelsen begåtts av biskop, i vilket fall åtalet skall av hovrätt omedelbart upptagas. Till ledning vid uppdragandet av gränserna mellan den kyrkliga och världsliga domstolens kompetens i fråga om åtal mot präst för ämbetsbrott har tjänat den grundsatsen, att endast ämbetsbrott av uteslutande eller väsentligen kyrklig art, d. v. s. endast försummelser av präst såsom handhavare av religionsvården, böra hemfalla under den kyrkliga strafflagstiftningen och jurisdiktionen, däremot icke några fel eller försummelser av präst såsom statens ämbetsman, d. v. s. i de prästerskapet åliggande bestyr, som äro av världslig eller övervägande världslig karaktär. Ett fullständigt genomförande av denna grundsats har dock icke varit möjligt. Sålunda hava i ej ringa omfattning till kyrklig domstol hänförts ämbetsbrott, vilka icke äro av kyrklig karaktär. Av kyrklig domstol skola nämligen upptagas åtal för alla fel och försummelser, som kunna begås i prästerskapet åliggande världsliga bestyr, så vida dessa fel och försummelser ej i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning äro uttryckligen och särskilt nämnda såsom brott av ämbetsman och ej heller höra till de i lagen särskilt uppräknade brott, vilka skola dömas av världslig domstol. De straff, vilka kunna av domkapitlet ådömas, äro enligt ifrågavarande lag varning, suspension och avsättning. Alla förut i kyrkolagen av år 1686 eller andra till kyrkolag hänförliga författningar givna straffbestämmelser för ämbetsbrott av präst äro genom 1889 års lag upphävda. I fråga om ämbetsbrott av lärare har man alltjämt att tillämpa vissa äldre bestämmelser. I 1686 års kyrkolag uppdrogs åt biskoparna och därmed även domkapitlen att hava uppsikt över gymnasier och skolor. Härutinnan angavs särskilt, att de skulle se på lektorer och skolmästare, med vad flit, åhåga och nytta de förrättade sina ämbeten, avskaffa dem, som vore därtill oskickliga och försumliga, och inga andra därtill befordra än dem de för visso kände och visste vara ungdomen nyttiga. Genom 1687 års rättegångsförordning preciserades domkapitlets domsrätt över såväl präster som skoleståndspersoner närmare så, att det skulle tillkomma domkapitlet att döma över dessa befattningshavares fel i ämbete och leverne. Detta stadgande förtydligades sedermera genom vissa bestämmelser i kungl. cirkuläret den 21 augusti 1786 om vidtagande av några sådana mått och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet, och kungl. cirkuläret den 7 december 1787 rörande de mål, som av konsistorium böra upptagas och avgöras, m. m. Enligt dessa bestämmelser , som ännu äro gällande i vad de avse domkapitlets domsrätt över skoleståndspersoner, tillhör det domkapitlet att upptaga och avgöra mål om dylik befattningshavares fel i äm-

118 bete eller leverne, för så vitt felet anses förskylla varning, suspension eller avsättning. Till skoleståndspersoner räknas i förevarande avseende, förutom lärarpersonalen vid de allmänna läroverken, jämväl lärare och lärarinnor vid folkskoleseminarierna. Över lärarpersonalen vid folkskolorna utövar domkapitlet ej någon omedelbar domsrätt, men kunna skolrådens disciplinära åtgärder gent emot nämnda personal genom besvär dragas under domkapitlets prövning. Grunden till domkapitlens domsrätt över lärare synes närmast vara att söka i det förmanskap, domkapitlen innehaft i förhållande till »skoleståndspersoner» . Dessa hava på sin tid tillhört eller i varje fall räknats till det andliga ståndet. Emellertid har ej blott sistberörda förhållande för länge sedan upphört, utan har därjämte förmanskapet över de allmänna läroverkens och folkskoleseminariernas lärare i väsentliga delar övergått till skolöverstyrelsen. Domkapitlens domsrätt över lärare torde därför numera kunna sägas i sakligt hänseende närmast stödja sig på det förhållandet, att de flesta kapitelledamöterna själva äro lärare. Därest domkapitlen omorganiseras i den riktning de sakkunniga föreslagit, bortfaller emellertid varje stöd för bibehållande av kapitlens domsrätt över lärare. Frågan om upphävande av nämnda domsrätt har också sedan en tid tillbaka varit föremål för behandling. E t t sakkunnigbetänkande med förslag till vissa ändringar i lärares straff- och processrättsliga samt disciplinära ställning föreligger sålunda sedan juli 1918. I berörda betänkande föreslogs, bland annat, att domkapitlens domsrätt över lärarna vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna skulle upphöra och mål om ämbetsbrott av dessa lärare upptagas vid allmän domstol ävensom att dåvarande läroverksöverstyrelsens och folkskolöverstyrelsens disciplinära befogenhet med avseende å ifrågavarande befattningshavare skulle utökas. Sedan genom Kungl. Maj:ts remiss den 2 augusti 1918 utlåtanden i anledning av omförmälda förslag infordrats från domkapitlen och vissa andra myndigheter, hava samtliga de sålunda hörda myndigheterna tillstyrkt förslaget, i vad det avsåg upphävande av domkapitlens domsrätt över lärare. De sakkunniga hava med hänsyn härtill jämväl ansett sig kunna vid utarbetandet av sitt förslag till lag om domkapitel utgå ifrån att i samband med en omorganisation av domkapitlen dessas nuvarande domsrätt över de allmänna läroverkens och likställd lärarpersonal kommer att upphöra. Även beträffande domkapitlens domsrätt över prästerna hava förändringar ifrågasatts. I en av professorn E. Linderholm vid 1934 års kyrkomöte väckt motion (nr 33) ifrågasattes sålunda, huruvida icke berörda domsrätt borde delvis överflyttas till särskilda stiftsrätter, bestående av dels jurister och dels domkapitelsledamöter. Vid dylika stiftsrätter borde därjämte finnas särskilda åklagare. Beträffande regleringen av domkapitlets och stifts-

119 rättens befogenheter höll motionären före, att varning i varje fall borde tilldelas av domkapitlet men att dömande till avsättning borde förbehållas stiftsrätten. I fråga om befogenhet att döma till suspension kunde tvekan råda. I anledning av berörda motion beslöt kyrkomötet, som ej fann sig kunna taga ställning till de av motionären framförda önskemålen, hos Kungl. Maj:t anhålla, att den i motionen väckta frågan om en reformering av gällande föreskrifter rörande rättegång i domkapitel måtte hänskjutas till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. Detta beslut anmäldes i skrivelse den 1 december 1934 (nr 20). Domkapitlens befogenhet att upptaga och avdöma mål om ansvar å präst för ämbetsbrott eller fel i levernet har sin grund i den uppsikt över underlydande präster, som av ålder tillkommit domkapitlen. Denna domsrätt är huvudsakligen av disciplinär innebörd, ehuruväl av större omfattning än den disciplinära domsrätten i allmänhet. Sådan domsrätt brukar nämligen i regel icke innebära befogenhet att ådöma annat ansvar än varning eller suspension. Att domkapitlet gent emot underlydande präster bör äga disciplinär bestraffningsrätt av enahanda omfattning, som i allmänhet tillkommer förvaltande verk och myndigheter med avseende å underlydande befattningshavare synes icke kunna vara föremål för någon tvekan. I nyssnämnda motion vid 1934 års kyrkomöte torde ock närmast hava åsyftats, att ifrågavarande domsrätt allenast till den del den innebär något mera än utövning av en vanlig disciplinär bestraffningsrätt skulle överflyttas från domkapitlen till särskilda för ändamålet inrättade domstolar, vilka genom sin sammansättning erbjöde garanti för att erforderlig juridisk sakkunskap vore företrädd inom desamma. En dylik överflyttning har emellertid synts de sakkunniga icke vara av behovet påkallad. De sakkunniga hålla nämligen före, att, därest domkapitlens organisation reformeras i den riktning de sakkunniga föreslagit, den särskilda sakkunskap, som ifrågavarande mål påkalla, kommer att bliva i erforderlig omfattning företrädd i domkapitlen. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke heller ansett sig böra föreslå någon förändring i omfattningen av den bestraffningsrätt över prästerskapet, som nu tillkommer domkapitlen. Till det av motionären berörda spörsmålet om särskilda åklagare i mål, varom nu är fråga, få de sakkunniga återkomma vid motiveringen av 23 §. Förevarande kapitel i förslaget till lag om domkapitel avhandlar dels under 21—34 §§ rättegången vid domkapitel i mål om ansvar å präst, dels under 35 § verkställighet av vissa utslag och dels under 36 och 37 §§ fråga om rätt domstol i vissa fall. De här meddelade rättegångsbestämmelserna avse de egentliga rättegångsmålen, d. v. s. de mål, däri fråga är om tillämpning av 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål. Före-

120 skrifter, som i motsvarande avseenden kunna påkallas beträffande de till domkapitlets befattning hörande administrativa ärenden, torde icke böra intagas i författning av lags natur. Där dylika föreskrifter ej äro meddelade i de särskilda författningarna rörande dessa ärenden, lära dock i åtskilliga hänseenden förevarande rättegångsbestämmelser analogi vis komma att tilllämpas. I tvenne avseenden, nämligen beträffande meddelande av beslut och fullföljd av talan däremot, hava de sakkunniga emellertid ansett bestämmelser böra i förevarande lag intagas jämväl i fråga om nyssnämnda ärenden. Dessa bestämmelser återfinnas i 3 kap. I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om att den domkapitlet jämlikt 13 § tillkommande uppsiktsrätt över prästerskapet torde innefatta befogenhet för domkapitlet att, för den händelse präst, utan att hava gjort sig skyldig till ansvar enligt lag, dock i något avseende ej förfarit >såsom vederbort, anbefalla rättelse och tilldela lämplig föreställning. Sådan fråga bör enligt de sakkunnigas åsikt handläggas på samma sätt som övriga administrativa ärenden. Beträffande rättegångsordningen för domkapitlet hava de sakkunniga ansett, att densamma bör så nära som möjligt ansluta sig till den allmänna rättegångsordningen i brottmål. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga upptagit särskilda processuella bestämmelser för domkapitlet endast i den mån sådana med avseende å ifrågavarande rättegångsmåls säregna natur ansetts vara oundgängligen nödvändiga. För de fall, där dylika särskilda bestämmelser ej äro meddelade i förevarande lag eller i annan lag eller författning hava de sakkunniga i 34 § stadgat, att allmän rättegångsordning i brottmål i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse. 21 §. Lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål bestämmer gränserna mellan domkapitlets och världslig domstols kompetens att upptaga dessa mål men angiver ej de olika domkapitlens behörighet sinsemellan i detta avseende. Härutinnan hava i tidigare förslag olika anordningar förordats. Enligt de 18-16 och 1873 avgivna kyrkolagsförslagen skulle domkapitlet i det stift, inom vilket förbrytelsen blivit begången, vara behörig domstol. Enligt 1918 års förslag till lag om stiftsstyrelse skulle däremot sådan behörighet tillkomma det domkapitel, varunder den ifrågavarande prästen lyder. Förstnämnda anordning står i överensstämmelse med den allmänna rättegångsordningens principer beträffande forum i brottmål, under det att den senare torde överensstämma med hittills gällande rätt. Med hänsyn därtill, att i det ojämförligt största antalet mål forum skulle bliva detsamma enligt båda de ifrågasatta anordningarna, lärer det icke vara av någon större praktisk betydelse, vilkendera möjligheten som väljes. Då emellertid den domsrätt, varom här är fråga, huvudsak-

ligen är av disciplinär natur, synes det vara ändamålsenligast att förlägga densamma hos det domkapitel, som i allmänhet har att öva inseende över den ifrågavarande prästens ämbetsförvaltning och leverne och hos vilket följaktligen den fullständigaste kännedomen om hans personliga förhållanden kan förväntas. De sakkunniga hava därför föreslagit, att fråga om ansvar å präst skall upptagas av det domkapitel, varunder han lyder. Emellertid hava de sakkunniga ansett, att denna regel icke bör gälla med avseende å präster, som icke hava prästerlig tjänst, d. v. s. präster, som visserligen prästvigts för tjänstgöring inom visst stift men icke sedermera antagit prästerlig tjänst, samt präster, som med emeritilön eller eljest avgått från sådan tjänst. Beträffande dylika präster torde gälla, att de lyda under domkapitlet i det stift, de på grund av prästvigningen tillhöra. Nämnda domkapitel torde emellertid icke utan vidare kunna förutsättas äga någon närmare kännedom rörande dessa prästers personliga förhållanden. Däremot torde man hava större anledning att förvänta dylik kännedom hos domkapitlet i den ort, där vederbörande har sitt hemvist. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga också föreslagit, att fråga om ansvar å präst, som ej har prästerlig tjänst, skall upptagas av sistnämnda domkapitel. I paragrafens andra stycke har angivits, att präst, som är anställd vid svensk församling i utlandet, för vilken kyrkoordning blivit av Konungen fastställd, lyder under domkapitlet i Uppsala samt att präst, som utom riket är anställd i svenska kyrkans missionsstyrelses eller sjömansvårdsstyrelses tjänst och icke tillika har anställning vid sådan församling, som nyss är sagd, lyder under domkapitlet i det stift han tillhör. Ehuru vad sålunda stadgats torde gälla även utan särskild föreskrift, hava de sakkunniga likväl till förebyggande av tvekan rörande utlandsprästernas ställning i förevarande hänseende ansett bestämmelser av angivet innehåll böra intagas i lagen. 22 §. Domkapitlets domsrätt över präster har, såsom förut berörts, sin grund i den uppsikt över underlydande präster, som av ålder tillkommit domkapitlet. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett, att domkapitlet såsom hittills bör äga att på eget initiativ upptaga och avdöma fråga om ansvar å präst. Rätt att hos domkapitlet till åtal angiva förbrytelse står öppen för envar. Har angivelse skett, ankommer det på domkapitlet att pröva, huruvida densamma är av beskaffenhet att böra föranleda talans anställande. Därest målsägande önskar vid domkapitlet påkalla åtal mot präst, torde han enligt nuvarande ordning hava att göra angivelse hos domkapitlet, som äger avgöra, huruvida åtal må anställas eller ej. Om emellertid domkapitlet skulle finna angivelsen icke vara av beskaffenhet att böra föranleda talans

anställande, är målsäganden, till skillnad från angivare som icke tillika är målsägande, på grund av sin ställning såsom part givetvis berättigad att fullfölja talan mot domkapitlets beslut. De sakkunniga hava icke ansett sig böra föreslå någon ändring i vad sålunda torde gälla i fråga om målsägandes rätt att vid domkapitel anhängiggöra talan om ansvar å präst. Med hänsyn till de i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål meddelade bestämmelserna om åtalspreskription är det uppenbarligen av vikt att kunna bestämt fixera tidpunkten för åtals anställande. Enligt 24 § skall det såsom hittills ankomma på domkapitlet att bestämma, huruvida i mål om ansvar å präst skriftlig förklaring skall infordras från den tilltalade eller denne skall höras vid personlig inställelse. Avgörande för frågan, när åtal skall anses hava kommit till stånd, är tydligen den tidpunkt, då den tilltalade erhållit del av det beslut, varigenom förklaring infordrats eller den tilltalade kallats att inställa sig till förhör. Emellertid torde det även förekomma, att förklaring infordras allenast i syfte att införskaffa utredning för bedömande av frågan, huruvida åtal skall anställas eller ej. Med anledning härav anse de sakkunniga sig böra framhålla önskvärdheten av att domkapitlet, då förklaring infordras, på lämpligt sätt tydligt angiver, huruvida detta skall innebära, att vederbörande ställes under åtal eller ej. 23 §. Enligt särskilt givna bestämmelser äga justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen befogenhet att hos domkapitel väcka åtal mot präst för begånget ämbetsfel. Givetvis tillkommer det jämväl Kungl. Maj:t att förordna om dylikt åtals anställande. Däremot äger enligt gällande lagstiftning underordnad åklagarmyndighet icke att på eget initiativ anhängiggöra talan, varom nu är fråga. Att åt sådan myndighet överlämna åtalsrätt i förevarande avseende torde i betraktande av dessa förbrytelsers särskilda beskaffenhet icke heller vara önskvärt eller lämpligt. Emellertid torde det för vinnande av behörig utredning i vissa fall kunna visa sig erforderligt, att åtal utföres av åklagare. Särskilt synes behov därav kunna göra sig gällande, då vittnen skola höras eller utredningen eljest är av mera vidlyftig beskaffenhet. Dessutom kunna mål förekomma, vilka äro av den beskaffenhet, att domarens och åklagarens befattningar icke lämpligen låta sig förena. För dylika fall synes domkapitlet böra äga befogenhet att vidtaga åtgärd för utseende av åklagare. I Finland har ock sådan befogenhet tillerkänts domkapitlet genom kyrkolagen för den evangelisk-lutherska kyrkan därstädes. 400 § nämnda lag innehåller sålunda bland annat följande stadgande: »Finner domkapitlet nödigt aktör i ett eller annat fall utse; förordne därtill någon av dess tjänstemän eller begäre därtill förordnande för allmän åklagare».

123 I anslutning till vad sålunda gäller beträffande domkapitlen i Finland hava de sakkunniga ansett domkapitlet böra hava möjlighet att välja mellan att för åtals utförande självt förordna åklagare och att för sådant ändamål anlita allmän åklagare. Med avseende å förstnämnda möjlighet torde emellertid domkapitlet vid förordnande av åklagare icke böra vara inskränkt till sina egna tjänstemän utan även kunna därtill utse annan för uppdraget lämplig person, som i förhållande till domkapitlet intager en mera oberoende ställning, t. ex. någon tjänsteman vid annat domkapitel. Därest åter domkapitlet anser åtal böra utföras av allmän åklagare, synes domkapitlet böra göra framställning därom hos landsfogden, som ju enligt den av 1935 års riksdag beslutade omorganisationen av landsfogdebefattningarna skall intaga ställning av överåklagare i länet med skyldighet, bland annat, att utföra åtal i mål om ämbetsbrott. Givet är, att den, som av domkapitlet förordnats till åklagare i målet, skall i likhet med landsfogden, där denne på framställning av domkapitlet för talan i målet, äga att själv pröva och avgöra, huruvida han bör fullfölja åtalet. I 24 § 3 mom. i förslaget till instruktion för domkapitlen hava de sakkunniga intagit en föreskrift om skyldighet för stiftsnotarie och amanuens vid domkapitel att, när så påfordras, mottaga förordnande att vid domkapitlet vara åklagare i mål om ansvar å präst. Föreskrift om skyldighet för landsfogde att på hemställan av domkapitel utföra åtal, varom nu är fråga, torde därjämte böra intagas i instruktionen för landsfogdarna. Då enligt de sakkunnigas förslag utförande av åtal vid domkapitel sålunda skall utgöra en tjänsteplikt såväl för befattningshavare vid domkapitlet som för landsfogde, bör tydligen någon särskild ersättning härför icke ifrågakomma. Däremot bör givetvis sådan av domkapitlet förordnad åklagare, som icke är tjänsteman vid domkapitlet, vara berättigad till ersättning för det arbete, han nedlagt å rättegången, samt för nödvändiga utgifter. De sakkunniga hava ansett, att dylik ersättning, som uppenbarligen kan ifrågakomma för utförande av talan såväl vid domkapitlet som i högre instanser, bör till beloppet bestämmas av vederbörande domstol samt att ersättningen lämpligen bör gäldas av kyrkofonden. Beträffande ordningen för utbetalning av ersättning, varom här är fråga, hava bestämmelser meddelats i det vid detta betänkande fogade särskilda förslaget till kungörelse om ordningen för utbetalning av ersättning ur kyrkofonden till åklagare vid domkapitel i fall, varom förmäles i 23 § andra stycket lagen om domkapitel. 24—26 §§.

Dessa paragrafer motsvara 25—27 §§ i 1918 års förslag till lag om stiftsstyrelse.

124 27 §. Enligt kungl. cirkulärbrevet den 21 augusti 1786 bör domkapitlet, så snart en prästman varder känd och angiven för ämbetsfel eller oordentlighet, anställa undersökning genom vederbörande kontraktsprost. Då sådan undersökning i många fall torde vara det ändamålsenligaste sättet att vinna utredning, hava de sakkunniga upptagit bestämmelse därom. Bestämmelsen har avfattats så, att domkapitlet äger föranstalta om dylik undersökning såväl för vinnande av utredning, huruvida åtal bör anställas, som under själva rättegången. I detta sammanhang torde böra anmärkas, att domkapitlet givetvis också äger att hos vederbörande polismyndighet begära polisutredning, därest omständigheterna skulle anses påkalla sådan utredning. 28 §. Enligt nu gällande bestämmelser skall vittnesförhör i mål, som är anhängigt hos domkapitlet, äga rum vid allmän underrätt. Emellertid torde det ur flera synpunkter vara önskvärt, att, där förhållandena sådant påkalla, möjlighet beredes för domkapitlet att självt hålla dylikt förhör. Domkapitlet torde i allmänhet besitta vida större erfarenhet än allmän underrätt beträffande de förhållanden, som ifrågavarande mål avse. Uppenbarligen måste det vidare vara till fromma för ett måls utredning, att den domstol, som har att döma i målet, jämväl äger att själv avhöra behövliga vittnen. En sådan befogenhet för processdomstolen kan tydligen också bidraga till snabbhet i rättsskipningen. Därest, såsom de sakkunniga föreslå, det uppdrages åt domkapitlet att självt hålla vittnesförhör, torde det nog i allmänhet vara lämpligt, att förhöret under preses' ordförandeskap ledes av stiftssekreteraren eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, av dess sekreterare. Finner domkapitlet ej ändamålsenligt att självt hålla vittnesförhör, bör enligt de sakkunnigas mening domkapitlet äga vända sig till den underrätt, där det finner förhöret lämpligen kunna förekomma. I allmänhet lärer väl den underrätt anlitas, inom vars domvärjo förbrytelsen begåtts. Denna underrätt torde för övrigt i regel vara såväl den tilltalades som vittnets forum domicilii. Vistas vittnet annorstädes eller kräves större skyndsamhet, kunna andra underrätter finnas lämpligare, såsom underrätten i vittnets vistelseort, den rådstuvurätt, som finnes närmast förutnämnda två underrätter, därest dessa äro häradsrätter, eller slutligen rådstuvurätten i den stad, där domkapitlet finnes. 29 §. Denna paragraf motsvarar 31 § i 1918 års förslag till lag om stiftsstyrelse.

125 30 §. Enligt kungl. cirkulärbrevet den 7 december 1787 skall domkapitel i mål, som avses i nämnda brev, yttra sig om upprättelse å ena och ersättning å andra sidan, när fråga därom uppstår. Den domkapitlet sålunda tillagda befogenhet att yttra sig om upprättelse torde aldrig hava inneburit behörighet för domkapitlet att i samma utsträckning som allmän domstol upptaga rekonventionstalan, utan lärer med nämnda befogenhet hava avsetts allenast, att domkapitlet, när förhållandena sådant föranledde, skulle äga döma angivare eller kärande att giva prästen upprättelse, bestående i återkallelse av angivelsen eller avbön, eller möjligen att bota jämlikt 18 kap. 9 § missgärningsbalken. I varje fall synes stadgandet i nyssberörda avseende numera sakna tillämplighet. De sakkunniga hava jämväl ansett, att domkapitlets befogenhet att döma om upprättelse bör upphöra. Huruvida domkapitlet bör äga befogenhet att döma om skadestånd eller ej, synes visserligen icke vara av större praktisk betydelse, då de förbrytelser, vilka enligt 1889 års lag skola upptagas av domkapitlet, endast i ringa omfattning lära vara av beskaffenhet, att fråga kan uppstå om utdömande av skadestånd, och de skadeståndsfrågor, som kunna yppa sig i dessa mål, i regel torde vara av synnerligen enkel natur. Då likväl prövning av ersättningsfrågor i allmänhet måste betraktas såsom en för domkapitlet främmande uppgift, hava de sakkunniga emellertid ansett, att det icke bör tillkomma domkapitlet att döma om skadestånd. Såsom framgår av innehållet i förevarande paragraf, jämförd med 34 §, hava de sakkunniga beträffande rättegångskostnad i mål vid domkapitel icke ifrågasatt annan avvikelse från vad i allmänhet är stadgat i sådant hänseende, än att de sakkunniga ansett särskild rättegång om dylik kostnad icke böra tillåtas vid domkapitlet, som ju icke lämpligen bör taga befattning med civila tvister. 31 §. Enligt § 8 i 1787 års cirkulärbrev skola domkapitlens utslag delgivas parterna genom Konungens befallningshavande. Då mål, om vilka här är fråga, kunna vara av allvarlig beskaffenhet samt härtill kommer, att domkapitlet såsom första instans avdömer dessa mål, böra enligt de sakkunnigas uppfattning de av domkapitlet i desamma fattade beslut, som få överklagas, meddelas på ett för parterna fullt betryggande sätt. Emellertid torde ur berörda synpunkt domkapitlens utslag icke ovillkorligen behöva delgivas parterna genom Konungens befallningshavande, utan lära dessa utslag även kunna för delgivning sändas till Konungens befallningshavande underordnad myndighet.

126 32 §. Beträffande ordningen för fullföljd i hovrätt av mål om ansvar å präst hava de sakkunniga ansett böra gälla, vad i allmänhet är stadgat om klagan hos hovrätt i brottmål. Då emellertid besvärstiden i förevarande mål skall räknas från den dag, beslutet delgivits klaganden, synes densamma kunna bestämmas till tjugu dagar över hela riket. Såsom framgår av slutbestämmelserna till förevarande lagförslag, hava de sakkunniga föreslagit upphävande av kungl. förordningen den 29 juli 1812, vilken, bland annat, föreskriver skyldighet för part, som vill överklaga domkapitels eller hovrätts beslut i mål av ifrågavarande art, att hos domkapitlet dels inom besvärstiden anmäla sin tillämnade klagan och dels därefter inom viss tid styrka, att besvär vederbörligen ingivits. Denna föreskrift, som tillkommit i ändamål att bereda domkapitlet kännedom om, huruvida besvär i målet fullföljts, är enligt de sakkunnigas uppfattning icke så av behovet påkallad, att den bör bibehållas, helst densamma är icke så litet betungande för den ändringssökande. I detta sammanhang torde böra påpekas, att, därest kungl. cirkulärbrevet den 7 december 1787 i enlighet med de sakkunnigas förslag komme att upphävas, den i nämnda brev stadgade skyldighet för domkapitel att i vissa mål underställa sitt utslag hovrätts prövning skulle upphöra. 33 §.

I förutnämnda motion vid 1934 års kyrkomöte framhölls såsom ett allvarligt missförhållande, att frånvaron av åklagare vid domkapitlet medförde den konsekvensen, att ett av hovrätt meddelat utslag, som gått domkapitlet emot, icke kunde av någon åklagarmyndighet överklagas hos Kungl. Maj:t. Såsom förut berörts, hava de sakkunniga föreslagit, att domkapitlet skall hava befogenhet att, när anledning därtill föreligger, vidtaga åtgärd för utseende av åklagare i mål, varom nu är fråga. Därest åklagare fört talan i målet, ankommer det givetvis på honom att, i händelse han skulle finna skäl föreligga till talans fullföljande mot av hovrätt meddelat utslag, hos justitiekanslern göra hemställan om utslagets överklagande. Har däremot åklagarmyndighet icke fört talan i målet, torde det emellertid även stå domkapitlet fritt att, därest domkapitlet anser hovrättens utslag böra överklagas, hos justitiekanslern göra hemställan i sådant syfte. För den händelse domkapitlet vill begagna sig av denna möjlighet — vilken i nyssnämnda motion torde hava förbisetts — synes för domkapitlet lämpligen böra gälla, vad som är stadgat beträffande allmän åklagare, vilken vill hos justitiekanslern hemställa om fullföljd av talan mot hovrätts utslag. Nu gällande föreskrifter i sistnämnda hänseende äro meddelade genom en kungl. kungörelse den 23 september 1915.

127 Att, därest åklagare i mål, varom här är fråga, anser av hovrätt meddelat utslag böra överklagas, även för honom skall gälla, vad som är stadgat beträffande allmän åklagare, vilken vill hos justitiekanslern hemställa om fullföljd av talan mot hovrätts utslag, framgår av 34 § i förevarande lagförslag. 34 §. Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till vad de sakkunniga anfört vid inledningen till förevarande kapitel. 35 §. Denna paragraf motsvarar 38 § i 1918 års förslag till lag om stiftsstyrelse. 36 §.

Om missfirmelse i ärende hos domkapitel bör uppenbarligen såsom hittills världslig rätt döma. 37 §. Enligt 16 § i 1889 års lag skall åtal mot präst, som är ledamot av domkapitel, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begår, av hovrätt omedelbart upptagas. Detsamma bör givetvis gälla i fråga om domkapitelsledamot, som ej är präst. Med hänsyn till den tjänsteställning, föredragandena i skolärenden enligt de sakkunnigas förslag komma att intaga, synes jämväl åtal mot dylik föredragande för förbrytelse i tjänsten böra upptagas i samma ordning som åtal mot domkapitelsledamot. 3 kap. 38 §. Denna paragraf motsvarar 41 § i 1918 års förslag till lag om stiftsstyrelse. Dock hava de sakkunniga icke funnit skäl att upptaga den i sistnämnda förslag intagna föreskriften om införande i allmänna tidningarna av underrättelse om anslag av beslut, som avser tjänstetillsättning. 39—42 §§. Dessa paragrafer motsvara 42—45 §§ i 1918 års förslag till lag om stiftsstyrelse. 43 §. Med hänsyn till att de ärenden, i vilka gemensamt beslut av domkapitel och Konungens befallningshavande kan ifrågakomma, äro av övervägande kyrklig art eller eljest av den beskaffenhet, att de närmast beröra domkapitlets verksamhetsområde, hava de sakkunniga föreslagit, att sådant beslut skall expedieras av domkapitlet och att talan däremot skall fullföljas i den ordning, som i förevarande kapitel stadgats för överklagande av domkapitels beslut.

128 Särskilda

bestämmelser.

44 §. I förevarande lagförslag hava de sakkunniga angivit huvuddragen av formerna för domkapitlens verksamhet. De närmare föreskrifter härutinnan, som kunna vara erforderliga, hava de sakkunniga ansett böra meddelas av Kungl. Maj:t i särskild instruktion. 45 §. Om hovkonsistoriets sammansättning och befogenhet äro bestämmelser meddelade i Kungl. Maj:ts instruktion den 28 juni 1681, varefter dess consistorium aulicum vid de där förefallande ärenden skall hava sig att rätta. I dessa bestämmelser hava de sakkunniga icke ifrågasatt någon ändring. I övrigt hava de sakkunniga emellertid ansett, att vad i förevarande lagförslag stadgats om domkapitel i tillämpliga delar bör lända till efterrättelse jämväl beträffande hovkonsistoriet. Slutbestämmelserna. Därest förevarande förslag upphöjes till lag, bliva tydligen många av de särskilda, tid efter annan utfärdade författningar, vilka avse domkapitlens organisation eller formerna för deras verksamhet, dels upphävda och dels ändrade. De sakkunniga hava dock icke ansett behövligt, att alla dessa författningar uttryckligen omnämnas i slutbestämmelserna. Endast de viktigaste hava upptagits, och i övrigt har åt slutbestämmelserna givits en sådan avfattning, att tvekan ej bör kunna uppstå om vad som genom lagen verkligen upphäves. Beträffande innehållet i sista stycket av slutbestämmelserna hänvisas till den allmänna motiveringen s. 90. Förslag till instruktion för domkapitlen. 1—3 §§. Dessa paragrafer innehålla vissa bestämmelser med avseende å domkapitlens organisation, vilka bestämmelser icke torde vara i behov av särskild förklaring. 4 §. I lag och författning kunna icke lämpligen upptagas alla föreskrifter, som äro erforderliga för reglerandet av arbetet hos domkapitlet. Sålunda synes vart domkapitel böra äga befogenhet att självt bestämma rörande de närmare detaljerna av sitt arbete. Vidare påkallas av lokala förhållanden ofta särskilda föreskrifter, vilka lämpligast kunna meddelas av vederbörande domkapitel självt. De bestämmelser, domkapitlet sålunda äger meddela,

129 böra för vinnande av ett regelmässigt och ordnat arbete av domkapitlet givas i särskild arbetsordning. Såsom exempel på dylika bestämmelser kunna nämnas föreskrifter om tid för sammanträden, om justering, om erforderliga minnesböcker, om detaljbestämmelser för medelsförvaltningen, om arbetsfördelningen mellan de olika befattningshavarna och tiderna för dessas tjänstgöring å tjänsterummet m. m. I detta sammanhang må anmärkas, att, enligt vad de sakkunniga inhämtat, mer eller mindre fullständiga arbetsordningar av beskaffenhet, varom här är fråga, redan för närvarande förekomma hos vissa domkapitel. 5 §. 1 mom. Detta moment motsvarar § 10 mom. 1 i 1918 års förslag till instruktion för stiftsstyrelse. % mom. Beträffande innehållet i detta moment hänvisas till den allmänna motiveringen s. 105. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla, hurusom genom den i förevarande moment intagna bestämmelsen om befogenhet för domkapitlet att i fall av behov tillkalla särskild sakkunnig beredes möjlighet att tillgodose vissa önskemål, som framförts i en av centralstyrelsen för Sveriges allmänna organist- och kantorsförening den 30 oktober 1934 hos Kungl. Maj:t gjord framställning om åtgärders vidtagande i syfte, att den svenska kyrkomusikerkåren måtte tillförsäkras medinflytande i domkapitlen, särskilt i frågor som rörde kyrkomusiken och kyrkomusikerkårens angelägenheter. Beträffande frågan, på vilket sätt angivna syfte lämpligen kunde vinnas, anfördes i berörda framställning, att man härvid kunde tänka sig, antingen att inom varje stift en organist eller kantor utsåges till ledamot av domkapitlet eller ock att stiftets organister och kantorer utsåge en organist eller kantor att såsom ombud för stiftets kyrkomusikerkår tillkallas av domkapitlet vid behandling av kyrkomusikaliska spörsmål och frågor rörande kåren. Att representanter för kyrkomusikerkåren skulle erhålla plats såsom ledamöter i domkapitlen, hava de sakkunniga ansett icke böra ifrågakomma. Däremot synas domkapitlen kunna med stöd av förevarande moment i fall av behov tillkalla representanter för omförmälda kår att i egenskap av sakkunniga biträda vid behandling av sådana frågor, som avses i nyssnämnda framställning. Ehuru domkapitlen därvid hava frihet att såsom sakkunniga anlita de personer, de finna för ändamålet lämpligast, torde man likväl kunna förutsätta, att domkapitlen skola taga skälig hänsyn till de önskemål i fråga om personvalet, som kyrkomusikerkåren kan komma att framföra. 3 mom. Detta moment motsvarar § 9 i 1918 års förslag till instruktion för stiftsstyrelse. 9

130 6 §. Denna paragraf motsvarar § 5 i arbetsordningen den 5 juni 1931 för domkapitlens expeditioner. 7 §.

Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till vad de sakkunniga anfört vid 16 § i förslaget till lag om domkapitel. 8 §. Denna paragraf motsvarar § 7 i 1931 års arbetsordning. 9 §. 1 mom. Enligt § 9 i 1787 års cirkulärbrev skall i rättegångsmål hållas dombok, som inom viss tid efter varje års slut skall inlämnas till hovrätten. De sakkunniga hava ansett skyldigheten att till hovrätten insända dombok böra upphöra. 2—Jf. mom. Dessa moment motsvara i huvudsak § 9 mom. 1 och 2 i 1931 års arbetsordning. 10 §. Denna paragraf motsvarar § 10 i 1931 års arbetsordning. 11 §. Såsom tidigare berörts, böra enligt de sakkunnigas uppfattning närmare bestämmelser om justering meddelas av varje domkapitel i dess arbetsordning, och de sakkunniga hava i förevarande paragraf intagit en erinran härom. 12 §. 1 mom. Detta moment motsvarar, med visst tillägg, § 12 första stycket i 1931 års arbetsordning. 0 mom. Detta moment motsvarar de i § 11 i 1931 års arbetsordning meddelade bestämmelserna rörande inventering av arkiv och inventarier. 13 §. 1 mom. Detta moment motsvarar § 12 andra stycket i 1931 års arbetsordning. 2 mom. Detta moment motsvarar § 16 mom. 3 i 1918 års förslag till instruktion för stiftsstyrelse. 3 mom. I detta moment hava sammanförts bestämmelserna i § 16 mom. 1 sista stycket i 1918 års förslag till instruktion för stiftsstyrelse och § 11 mom. 2 i 1931 års arbetsordning.

131 14 §. 1 mom. Bestämmelserna i detta moment skilja sig från motsvarande bestämmelser i § 13 mom. 1 i 1931 års arbetsordning allenast därutinnan, att fullmakt, som av domkapitlet utfärdas å prästerlig tjänst, ansetts lämpligen böra undertecknas av dem, som deltagit i utnämningen. 2 mom. Detta moment motsvarar, med viss mindre jämkning, § 13 mom. 2 i 1931 års arbetsordning. 3—5 mom. Dessa moment motsvara § 13 mom. 3—5 i 1931 års arbetsordning. 15 §. I de tryckta cirkulär, som domkapitlet plägar utgiva för meddelanden till underlydande församlingar, präster och lärarpersonal, hava jämväl meddelanden från stiftsnämnden ansetts lämpligen kunna införas. I detta sammanhang må anmärkas, att, enligt vad de sakkunniga inhämtat, kostnaderna för utgivandet av ifrågavarande cirkulär inom de särskilda stiften gäldas på följande olika sätt, nämligen i ett stift av stiftets kyrkor genom en av domkapitlet förvaltad cirkulärkassa, i ett stift genom utdebitering från pastoraten, i ett stift av statsmedel intill visst belopp och därutöver genom avgifter, som enligt beslut å prästmöte erläggas av varje ecklesiastik tjänsteman och varje kyrka såsom bidrag till stiftstrycket, samt i övriga stift genom anslag av statsmedel. 16 §. Denna paragraf upptager de huvudsakligaste åligganden, som tillkomma biskopen i hans egenskap av preses i domkapitlet. Någon närmare motivering till de bestämmelser, de sakkunniga härutinnan föreslagit, torde icke vara behövlig. Emellertid må anmärkas, att särskild föreskrift därom, att biskopen skall hava överinseendet å domkapitlets expedition, ansetts erforderlig med hänsyn därtill, att stiftsnämnden äger anlita domkapitlets expedition för ärendens beredning, uppsättning och expediering samt att, om än biskopen hittills alltid utsetts till ordförande i stiftsnämnden, den möjligheten likväl föreligger, att ordförandeskapet i stiftsnämnden kan innehavas av annan person. Såsom kyrkolagutskottet vid 1932 års kyrkomöte framhöll, bör biskopen alltid hava högsta inseendet över arbetet å domkapitlets expedition i dess helhet, även om särskilda förhållanden någon gång skulle medföra, att till ordförande i stiftsnämnden utses annan person än biskopen. De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang tillika framhålla önskvärdheten av att till främjande av enhetligheten i den kyrkliga administrationen sådan ändring vidtages i 1932 års ecklesiastika boställsordning,

132 att icke blott biskopen blir självskriven ledamot och ordförande utan också stiftssekreteraren självskriven ledamot och sekreterare i stiftsnämnden. 17 §. Därest domkapitlet skall bliva i stånd att göra den mera aktiva insats, som allmänt kommer att krävas av detsamma efter dess omgestaltning, måste domkapitlets samtliga ledamöter bliva aktiva deltagare i arbetet å de uppgifter, som påvila domkapitlet. I förevarande paragraf hava de sakkunniga därför också sökt att så angiva ledamöternas åligganden, att åt varje ledamot kan beredas tillfälle att efter förmåga göra en verksam insats i domkapitelsarbetet. Enligt 10 § i 1687 års förordning rörande rättegång i domkapitlen åligger det en av domkapitlets ledamöter att vara dekanus och såsom sådan tillse; att akterna hållas i god ordning samt att intet skrives och utfärdas, som ej överensstämmer med dem och protokollet. Vidare har dekanus att öva tillsyn över arkivets vård och skötsel, att hjälpa notarien med anteckning av sådant, vars protokollförande är mer maktpåliggande, ävensom att författa viktigare skrivelser. Dekanusinstitutionen har emellertid numera råkat ur bruk vid ett flertal domkapitel och, där den bevarats fram till våra dagar, har dekanus' uppgifter högst väsentligt inskränkts eller förändrats. De uppgifter, som enligt 1687 års förordning tillkommo dekanus, hava numera så gott som helt övertagits av stiftssekreteraren, av vilken de ock lämpligen torde böra handhavas. Att med hänsyn till berörda uppgifter bibehålla dekanatet lärer därför icke heller böra ifrågakomma. Däremot hava de sakkunniga haft under övervägande, huruvida icke med hänsyn till de historiska associationer, som äro förbundna med dekanatet, benämningen dekan borde övertagas av någon av ledamöterna i de nya kapitlen, därvid de sakkunniga närmast tänkt sig, att ifrågavarande benämning lämpligen kunde tilldelas den ledamot med högre teologisk eller humanistisk bildning, som enligt de sakkunnigas förslag skall förordnas i flertalet domkapitel. Emellertid hava de sakkunniga icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå en dylik anordning. 18 §. Enligt 15 § 1 mom. i förslaget till lag om domkapitel skall föredragande i skolärenden föredraga ärenden angående folkundervisningsväsendet. Till dylika ärenden hava de sakkunniga ansett böra hänföras ärenden rörande såväl folkundervisningen som folk- och småskoleseminarier. De sakkunniga hava vidare ansett lämpligt, att ifrågavarande ärenden av föredraganden beredas till föredragning i samråd med stiftssekreteraren, vilken ju såsom chef för domkapitlets expedition har att utöva tillsyn över göromålen inom denna.

133 19 §. Denna paragraf motsvarar i huvudsak § 1 mom. 1 i 1931 års arbetsordning. I förevarande paragraf hava vidare, efter vissa jämkningar, inarbetats bestämmelserna i §§ 6 och 8 i 1931 års arbetsordning. 20 §.

Bestämmelserna i denna paragraf skilja sig från motsvarande bestämmelser i § 2 i 1931 års arbetsordning huvudsakligen därutinnan, att amanuens ansetts böra hava samma åligganden som stiftsnotarie, oavsett huruvida stiftsnotarie finnes anställd vid domkapitlet eller ej. 21 §. Denna paragraf motsvarar § 3 i 1931 års arbetsordning. 22 och 23 §§. Dessa paragrafers innehåll står i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 8 § andra stycket och 14 § andra stycket i instruktionen den 16 september 1932 för stiftsnämnd och stiftsjägmästare. 24 §. 1 mom. Enligt 14 § i instruktionen för stiftsnämnd och stifts jägmästare skola befattningshavarna å domkapitlets expedition ombesörja diarieföring, beredning, föredragning och expediering av mål och ärenden, som ankomma å stiftsnämnden, i den mån sådant ej åligger stiftsjägmästaren eller annat biträde hos nämnden, och enligt 21 § i samma instruktion äger jämväl stiftsjägmästaren att för expeditionsgöromål erhålla erforderligt biträde av befattningshavarna på domkapitlets expedition. Då biskopen har överinseendet å domkapitlets expedition och stiftssekreteraren har att såsom chef för expeditionen utöva tillsyn över göromålen inom denna, har i förevarande moment ansetts böra intagas en erinran om att omförmälda arbete för stiftsnämndens och stifts jägmästarens räkning skall utföras efter biskopens och stiftssekreterarens bestämmande. % mom. I detta moment hava sammanförts bestämmelserna i §§ 1 och 2 i 1931 års arbetsordning om skyldighet för stiftssekreterare, stiftsnotarie och amanuens att mottaga uppdrag att vara ledamot och sekreterare i stiftsnämnd eller ersättare för sådan ledamot. Beträffande innehållet i övrigt av detta moment hänvisas till vad de sakkunniga anfört vid motiveringen av 4 § 8 mom. i förslaget till lag om domkapitel. 3 mom. Rörande innehållet i detta moment hänvisas till vad de sakkunniga anfört vid motiveringen av 23 § i förslaget till lag om domkapitel.

134 25 §. Denna paragraf motsvarar § 14 i 1931 års arbetsordning. 26 §.

I första stycket av denna paragraf har intagits en bestämmelse om att biskopen skall tillkännagiva viss tid, då han företrädesvis träffas I övrigt motsvaras denna paragraf av § 15 i 1931 års arbetsordning. 27 §.

Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen s. 98, 99 och 101—106. 28 §. 1, 2 och 4- mom.. Dessa moment motsvara § 1 i kungörelsen den 22 juni 1928 angående antagande av befattningshavare vid domkapitlens expeditioner m. m. 3 mom. Med hänsyn till det samarbete, som äger rum mellan stiftsnämnden å ena, samt domkapitlet och dess kanslipersonal, å andra sidan, hava de sakkunniga ansett, att stiftsnämnden bör hava tillfälle att yttra sig vid tillsättning av befattningshavare hos domkapitlet. Såsom framgår av det vid detta betänkande fogade särskilda förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 14 och 24 §§ instruktionen den 16 september 1932 för stiftsnämnd och stifts jägmästare, hava de sakkunniga jämväl ansett, att domkapitlet bör hava en motsvarande yttranderätt vid antagande av befattningshavare hos stiftsnämnden. 29 §. Denna paragraf motsvarar i huvudsak § 2 i 1928 års kungörelse angående antagande av befattningshavare vid domkapitlens expeditioner m. m. Att av domkapitlet meddelat beslut i ärende, varom här är fråga, skall kungöras genom anslag, framgår av 38 § 1 mom. i förslaget till lag om domkapitel. 30 §. 1 mom. Beträffande innehållet i detta moment hänvisas till vad de sakkunniga anfört vid motiveringen av 10 § i förslaget till lag om domkapitel. % mom. Detta moment motsvarar i tillämpliga delar § 3 i 1928 års kungörelse angående antagande av befattningshavare vid domkapitlens expeditioner m. m. 31 §. 1 och % mom. Dessa moments innehåll står i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i § 26 mom. 1 i 1918 års förslag till instruktion för stiftsstyrelse.

135 3 och lp mom. Dessa moment motsvara i tillämpliga delar § 16 i 1931 års arbetsordning. 32 §. Innehållet i denna paragraf står i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i § 28 i 1918 års förslag till instruktion för stiftsstyrelse och § 4 i 1928 års kungörelse om antagande av befattningshavare vid domkapitlens expeditioner m. m. 33 §. Denna paragraf motsvarar § 17 mom. 2 och 3 samt § 18 andra stycket i 1931 års arbetsordning. 34 och 35 §§. D e här intagna föreskrifterna överensstämma i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i §§ 31 och 32 i 1918 års förslag till instruktion för stiftsstyrelse. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond. Förevarande lagförslag innefattar förslag till sådan ändring av lagen om kyrkofond, som erfordras för genomförande av de sakkunnigas förslag om skyldighet för kyrkofonden a t t gälda vissa utgifter i samband med den ifrågasatta omorganisationen av domkapitlen. Förslag till kungörelse om ordningen för utbetalning av ersättning u r kyrkofonden till åklagare vid domkapitel i fall, varom förmäles i 23 § andra stycket lagen om domkapitel. Beträffande detta författningsförslag hänvisas till vad de sakkunniga anfört vid motiveringen av 23 § i förslaget till lag om domkapitel. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 14 och 24 §§ instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare. Rörande detta författningsförslag hänvisas till vad de sakkunniga anfört vid motiveringen av 28 § 3 mom. i förslaget till instruktion för domkapitlen.

136 Särskilt yttrande av herrar Hallen och Svedberg. I. D e sakkunnigas majoritet uttalar på sid. 61, a t t de i olikhet mot 1906 och 1918 års domkapitelskommittéer icke ansett lämpligt a t t införa några bestämmelser om biskopens rent episkopala ämbetsåligganden. Sakkunnigmajoriteten anser, a t t dels framgå dessa åligganden med all önskvärd tydlighet av kyrkolagen eller av andra därmed besläktade bestämmelser, dels är själva biskopsämbetet av så egenartad beskaffenhet, a t t dess verksamhet icke lämpligen bör regleras genom y t t r e föreskrifter. Även om vi erk ä n n a det befogade i denna tankegång, så synes det oss, som hade 1906 och 1918 års domkapitelssakkunniga handlat riktigt, då de i särskilda stadganden sökte samla det väsentliga av biskopens åligganden som stiftets närmaste tillsyningsman. Biskopens ledande och centrala roll i fråga om stiftsledningen motiverar enligt vår mening väl, a t t detta förhållande klart och tydligt utsäges även i den nya lagen om domkapitel och icke enbart angives genom någon hänvisning till de ålderdomliga bestämmelser som 1686 års kyrkolag må kunna innehålla. 1906 års kommitté föreslog i detta avseende följande formulering: Biskop utövar var inom sitt stift högsta tillsynen över där tjänstgörande prästers ämbetsförvaltning och leverne samt övervakar vården i övrigt av stiftets församlingar. Till biskopens befattning hörer att förrätta invigning till prästämbetet; att åt icke prästvigd man meddela den tillåtelse till predikande, varom i lag handlas; att meddela administrerande präst rätt till självkommunion; att hålla prästmöte; att utnämna kontraktsprostar; samt att förordna syssloman vid domkyrkan. Biskopen tillkommer ock att själv eller genom annan, som av honom förordnas, i församling inställa kyrkoherde, förrätta invigning av kyrka med vad därtill hörer, företaga visitationer i stiftet och ombesörja inventering mellan avoch tillträdare av prästerlig tjänst eller av konsistorienotariebefattning. I 1918 års kommittéförslag hade de sakkunniga framlagt följande bestämmelser angående stiftschefens ämbetsåligganden: 1 'mom. Biskopen såsom närmaste tillsynesman över stiftet skall hava noggrann akt uppå församlingarnas tillstånd och behov, med nit och omtanke verka för främjande av församlingsvården och det kyrkliga livets utveckling, tillse, att stadgad kyrklig ordning iakttages, samt övervaka de inom stiftet anställda prästers ämbetsförvaltning och leverne. 2 mom. Till biskopens befattning hörer särskilt att förrätta prästvigning, hålla prästmöte samt förordna kontraktsprost ävensom syssloman vid domkyrka.

137 3 mom. Biskopen tillkommer ock att själv eller genom annan, som av honom förordnas, anställa visitationer i stiftet, i församling inställa kyrkoherde, förrätta invigning av kyrka med vad därtill hörer ävensom av kyrkogård och annan begravningsplats samt av begravningskapell. Särskilt denna senare formulering anse vi väl lämpad a t t i huvudsakliga delar införa i det nya lagförslagets § 13, där den nya stiftsledningens programmatiska uppgifter meddelas. Dock vilja vi på en p u n k t föreslå en förändring av, såsom vi förmena, ganska betydelsefull innebörd. Om biskopen verkligen skall vara vad hans titel angiver och som han i n ä m n d a lagförslag betecknas, nämligen stiftets närmaste tillsyningsman, kräva de ändrade tidsförhållandena, a t t ämbetets arbetsformer i görligaste m å n moderniseras och effektiviseras. D e n gamla kyrkolagen anbefaller biskoparna a t t verkställa visitationer. Visserligen kunna dessa göras nog så grundliga och. effektiva, men ju grundligare dessa göras, desto fåtaligare komma de a t t bliva. I e t t stift av ordinär storlek k o m m a därför alltför många år a t t förflyta mellan varje inspektion av stiftschefen. Hela den gamla formen med förhör i k y r k a n av skolbarn och konfirmander, hållande av visitationsstämma, u p p r ä t t a n d e av visitationsprotokoll, tal av visitator etc. synes oss för omständlig och otidsenlig. Ur k a p . 24 i kyrkolagen må erinras om följande ännu alltjämt gällande riktlinjer för visitationers förrättande: § 7. Terminen till visitationen avkunnas några predikodagar förut såväl som ock korteligen vad därvid skall förrättas; och måste både lärare och åhörare sig därtill skicka och bereda. Inga åhörare, hög eller låg, barn eller tjänstefolk, icke heller de av främmande lära, som bo i socknen, må utan laga förfall bliva därifrån, undantagande så många, som till husets skötsel och säkerhet nödtorftigt hemma lämnas måste. § 8. Vid biskopens ankomst till en prost- eller prästgård skall prosten själv först göra redo för sig och sitt ämbetes förrättande samt om församlingens tillstånd. Desslikes ingiva en längd med kolumner angående sitt sockenfolks förkovring i katekismi lära, efter vilken förteckning de ock följande dagen skola förhöras. Därefter rannsakas, vad på biskopens befallning kan vara förrättat, sedan sista visitationen hållen blev; sammaledes om kaplaners, krigsprästers och studenters förhållande i socknen. §9. Den följande dagen, när folket är församlat i kyrkan, begynnes visitationen med gudstjänsten. §10. Därpå företages katekismi förhör; då icke allenast skall givas akt uppå det, som folket läser utantill eller i bok, utan ock huru de själva texten och Doktor Lutheri uttydning förstå och begripa. När förhöret är ändat, få kvinnorna och allt ungt folk hemlov; de, som hava varit flitiga, berömmas, och de försumliga

138 förmanas till större flit och åhåga. Manfolket förtövar i kyrkan, och de äldste stiga in i koret; då tages pastors ingivna minnesskrift fram och vad dessutom församlingen i gemen eller någon i synnerhet haver att påminna elle* visitatorerna finna nödigt församlingen att förehålla. Vad som i kyrkoboken lör intecknas, det skall ske, förrän de skiljas åt, såväl som ock acta visitation]; av notarien förfärdigas och av visitatorerna underskrivas. Såsom ovan nämnts, finna vi hela denna gamla form för en ;tiftschefs kontrollerande verksamhet för omständlig och otidsenlig, även on det förekommer, a t t många biskopar eftersträva en mera praktisk läggniig av visitationen. D e n blir dock i hög grad ansträngande och krävande fö' visitator och genom sin omfattning och karaktär av kyrklig högtidlighet o:'ta nog så betungande för vederbörande pastor. Med hänsyn till en biskops många andra åligganden kunna därför ofta visitationer ej medhinnas mer än i 5 ä 6 pastorat per år. I ett k. brev av den 20 mars 1735 uttalas a t t visi.ationerna böra så bedrivas, »att visitationen inom 4 eller 5 år k a n vara hillen över hela stiftet», en bestämmelse, som i våra dagar torde vara omöjlig att efterfölja. M e n en inspektion, som ej följes av en förnyad sådan på ett årtionde, kanske stundom två, innebär egentligen en självmotsägelse. Vi anse därför, a t t biskoparna böra befrias från skyldigheten a t t anordna formLga visitationer. I stället bör uttryckligen stadgas, a t t det tillkommer s t i f e h e f e n a t t genom flitiga besök i församlingarna företaga den kontroll och :nspektion a v prästerskapets ämbetsförvaltning och det andliga läget i församlingarna över huvud, som erfordras. Vi anse, a t t biskoparnas inspekterande, kontrollerande, rådgivande och initiativtagande verksamhet bör utövas i liknande former som den folkskoleinspektörerna begagna. Vi vilja därför föreslå, a t t bestämmelserna i kap. 24 i kyrkolagen cm visitation utgå ur lagen och a t t i stället § 13 i k a p . 1 i de sakkunnigas förslag erhåller följande lydelse: 1 mom. Biskopen såsom närmaste tillsyningsman över stiftet skall hava noggrann akt uppå församlingarnas tillstånd och behov, med nit och omtanke verka för främjande av församlingsvården och det kyrkliga livets utveckling tillse, att stadgad kyrklig ordning iakttages, samt övervaka de inom stiftet anställda prästernas ämbetsförvaltning och leverne. För fullgörande härav bör biskopen företaga inspektioner av församlingarna, så planlagda, att största möjliga antal församlingar under året besökas. 2 mom. Till biskopens befattning hörer särskilt att förrätta prästvigning, hålla prästmöte samt förordna kontraktsprost ävensom syssloman vid donkyrka. 3 mom. Biskopen tillkommer ock att själv eller genom annan, som ar honom förordnas, i församling inställa kyrkoherde, förrätta invigning av kyrka ined vad därtill hörer, ävensom av kyrkogård och annan begravningsplats sam- av begravningskapell. 4 mom. = 1 mom. i de sakkunnigas förslag. 5 mom. = 2 mom. » » » » 6 mom. = 3 mom. » » * »

139 II. Enligt ett Kungl. brev av den 18 april 1884 tillkommer det alltjämt domkapitlet att anställa s. k. prästexamen med de teologie kandidater, som mottagits till prästvigning. De sakkunnigas majoritet har på sid. 74 i samband med sin motivering för behovet av en stark teologisk representation inom de nya domkapitlen framhållit bl. a. deras viktiga uppgift att även förrätta prästexamen. Vi kunna icke biträda denna uppfattning. Väl är det av vikt att domkapitlen äga ett tillfälle att själv pröva de kandidater, som anmäla sig till prästvigning. Självfallet synes god kyrklig ordning kräva, att såväl stiftschefen som domkapitlet blivit i tillfälle att bilda sig en uppfattning om vederbörandes allmänna inställning till det blivande kallet samt — så långt det låter sig göra — hans såväl yttre som inre förutsättningar för att kunna värdigt sköta en prästerlig tjänst. Men en dylik kunskap kan ett domkapitel förvärva genom personliga samtal o. d. med de sökande. Ja, det finnes intet hinder för att i en instruktion för domkapitlet formligen intaga detta som en uppgift för kapitlet och även angiva formerna därför. Men detta är dock något helt annat än den nuvarande s. k. prästexamen, där en slags tentamen anställes med biskop, domprost och teologie lektorn som examinatorer. Visserligen äro examensämnena angivna under andra rubriker än vid teologie kandidatexamen och visserligen är ofta examen av skäligen formell natur där i stort sett de vid universiteten förvärvade betygen lämnas oantastade. Men det synes oss principiellt oegentligt att ett redan förvärvat kunskapsbetyg vid universitetet faktiskt kan ändras. Kyrkans rätt att själv avgöra, om hon vill mottaga en person i sin tjänst må bevaras oförkränkt, men någon förnyad värdesättning av en gång givna betyg synes ingalunda vara av nöden för att tillgodose detta kyrkans krav på att själv avgöra vem hon vill mottaga i sin tjänst. Till detta kommer även ett skäl av mera praktisk art. Det kan tänkas sådana fall, att de medlemmar i de nya domkapitlen, som äro teologer, avlagt sina egna kunskapsprov för flera årtionden sedan. I regeln torde deras församlings- eller stiftsarbete omöjliggöra några fortsatta teologiska studier av mer ingående natur. Det måste därför alltid kunna inträffa — liksom även nu stundom sker — att dylika examinatorer ej äro tillräckligt kvalificerade för uppgiften. En jämförelse med läroverken ligger nära. Visserligen får en blivande lärare genomgå ett övervägande praktiskt prov, det s. k. provåret, där särskilt hans pedagogiska förutsättningar för kallet prövas. Men dels är detta snarare att likställa med de praktisk-teologiska proven vid universiteten efter teologie kandidatexamen, dels ifrågasätter ingen, att vederbörande lärare skall inför rektor och något lärarkollegium undergå

140 något kunskapsprov med åtminstone formell möjlighet till ändring i de en gång givna vitsorden. Vi föreslå därför, att domkapitlens rätt att anställa prästexamen avskaffas och att i samband därmed k. kungörelsen den 18 april 1884 angående domkapitels rätt att anställa prästexamen upphäves. Skulle därvid ett domkapitels uppgift att skaffa sig erforderlig kännedom om prästkandidaternas förutsättningar över huvud för prästerlig tjänst behöva i fasta former angivas, torde det vara varje domkapitel obetaget att i anslutning till den avfattning, som de sakkunniga givit § 13 (om domkapitlets uppgifter) i sitt reglemente angiva, huru därvid lämpligast bör tillgå.

141 Bilaga.

Stiftsråden och stiftsmötesorganisationerna i de olika stiften. I Uppsala ärkestift äger varje församling rätt att för varje påbörjat 4 000tal medlemmar utse ett lekmannaombud till stiftsmötet, dock högst 4. Valet sker på samma sätt som val av elektorer för utseende av lekmannaombud vid kyrkomötet. Stiftsmöte hålles vartannat år samt alltid det år, då allmänt kyrkomöte hålles, varvid de då valda elektorerna äro att betrakta som stiftsmötesombud. Röstberättigade å stiftsmötet äro därjämte domkapitlets ledamöter samt stiftsrådsledamöterna. Stiftsrådet utgöres av ärkebiskopen som ordförande samt 8 valda ledamöter, 4 präster och 4 lekmän samt 2 präster och 2 lekmän som suppleanter. Dessutom äger ärkebiskopen att intill tiden för nästa stiftsmöte utse 2 ledamöter i stiftsrådet, vilka kunna anses representera arbetsuppgifter, som ej blivit skäligt företrädda i stiftsrådet. Det första stiftsmötet hölls år 1915. I Linköpings stift tillkommer det varje församlings kyrkoråd att utse ett lekmannaombud till stiftsmötet eller stiftssynoden. Skillnaden mellan dessa två organisationer synes vara, att stiftssynoden är det mera »allmänna» mötet för stiftet, till vilket biskopen kallar och själv uppgör program. För stiftsmötena, som förläggas till olika delar av stiftet — synoden hålles alltid i Linköping — uppgöres program av stiftsrådet. Sstiftssynod och stiftsmöte alternera med varandra. Sedan år 1930 har även inrättats stiftsråd. I detta är biskopen ordförande. Stiftssynoden väljer 7 ledamöter med personliga suppleanter. Av dessa skola 4 vara lekmän och 3 präster. Ledamot av stiftsrådet får ej omväljas mer än en gång. Stiftsrådets sekreterare, som skall vara präst, äger säte och stämma i stiftsrådet. Han utses av biskopen efter stiftsrådets hörande Stiftssynoden sammanträdde första gången år 1922. På stiftssynoden tillkommer rösträtt utom församlingsombuden även domkapitlets och stiftsrådets medlemmar. Det första av stiftsrådet anordnade stiftsmötet hölls 1931. I Skara stift ersätta numera stiftsmötena den samling, som tidigare benämndes Skara stifts kyrkliga möte. Stiftsmötet sammanträder vartannat eller vart tredje år under biskopens ordförandeskap. Varje pastorat äger rätt att till församlingsombud vid stiftsmötet utse

142 lika många ombud, som pastoratet äger prästerliga befattningar. Ombuden, som kunna vara män eller kvinnor, böra vara för gudsfruktan kända personer, som begagna kyrkans nådemedel. Rösträtt å stiftsmötet tillkommer ock en var prästman inom stiftet, som är vid stiftsmötet närvarande. Stiftsrådet utgöres av biskopen som ordförande samt 6 ledamöter, 3 präster och 3 lekmän. Till suppleanter utses 2 präster och 2 lekmän. Stiftsmötesorganisationen infördes i detta stift första gången år 1911. I Strängnäs stift äger varje församling att genom sitt kyrkoråd utse till stiftsmötet ett lekmannaombud för varje 2 500-tal invånare, två ombud, när folkmängden är över 2 500 men under 5 000, och tre ombud, när folkmängden uppgår till 5 000 eller därutöver. Vidare äger varje inom stiftet tjänstgörande präst samt stiftsrådets medlemmar rösträtt å stiftsmötet. Stiftsrådet utgöres av biskopen såsom ordförande och 24 medlemmar, hälften präster och hälften lekmän, varvid skälig hänsyn bör tagas till, att hela stiftet blir representerat. Medlemmarna äro uppdelade i 6 kommittéer. Till suppleanter utses 6 präster och 6 lekmän. Av prästerna, såväl ordinarie som suppleanter, väljes en av svenska kyrkans missionsstyrelses ombud i Strängnäs stift, en av Strängnäs stifts ungdomsförbunds styrelse; övriga präster samt lekmännen väljas av stiftsmötet. För beslutmässighet erfordras, att minst sju ledamöter äro närvarande och i beslutet deltaga. Vid varje stiftsmöte avgår halva antalet präster och halva antalet lekmän av de medlemmar och suppleanter, som stiftsmötet utser, varefter nyval äger rum. Valen avse en tid av 4 år. Stiftsmötesorganisationen infördes år 1919. I Västerås stift ingå stiftsmöte och stiftsråd såsom led i Västerås stifts frivilliga synodalorganisation. Denna uppbygges på församlingsorganen kontraktsorganen och stiftsorganen. Som församlingsorgan må, där ej kyrkoråd och kyrkostämma lämpligen kunna tjänstgöra såsom sådana, kunna utses diakoniråd och diakonistämma. Som kontraktsorgan fungera kontraktsmötet och kontraktsstämman. Kontraktsmötet är tillgängligt för envar, som önskar däri deltaga.r Kontraktsstämman består av kontraktets präster samt av resp. diakoniråd utsedda lekmannarepresentanter, varvid väljes en för varje påbörjat 2 000-tal samt — i större församlingar — ytterligare en för varje påbörjat 3 000-tal därutöver. Dessa kontraktsorgan ha dock aldrig trätt i funktion. Stiftsorganen äro stiftsmöte, stiftsstämma och stiftsråd. Stiftsmötet, som ledes av biskopen, är tillgängligt för en var, som önskar däri deltaga. För dess sammansättning och funktion i övrigt äro inga närmare bestämmelser angivna mer än att vice ordförande utses av stiftsmötet och sekreterare av stiftsrådet.

143 Stiftsstämman, som i regeln, liksom stiftsmötet, hålles vartannat år, består av domkapitlets och stiftsrådets ledamöter jämte de senares suppleanter, alla inom stiftet kyrkoskrivna, till prästämbetets utövande berättigade prästmän samt från varje församling lika många lekmän, som där finnas prästerliga befattningar. Sättet för utseende av dessa lekmän bestämmes av församlingens pastor, varvid följande möjligheter angivas: val å kyrkostämma val å kyrkorådssammanträde val vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande enligt de grunder, som gälla för elektorsval för utseende av lekmannaombud vid kyrkomöte val av församlings till myndig ålder komna, nattvardsberättigade medlemmar samlade omedelbart efter offentlig gudstjänst. Stiftsrådet, vars ordförande är stiftets biskop eller vid förfall för honom domkapitlets vice ordförande, består av 8 män, valda av stiftsstämman, 4 präster och 4 lekmän. Valen gälla för 4 år. Till suppleanter utses likaledes för 4 år 2 präster och 2 lekmän. Vartannat år avgår halva antalet präster och lekmän samt halva antalet av deras suppleanter. Stiftsrådet infördes år 1913 och den första stiftsstämman hölls år 1915. I Växjö stift äger varje församling att till stiftsmötet utse ett församlingsombud, när folkmängden ej överstiger 2 000, högst 2, när folkmängden är över 2 000 men under 5 000, högst 3, när folkmängden är 5 000 eller därutöver. Församlingsombud väljes antingen av kyrkorådet eller av församlingens nattvardsberättigade, till myndig ålder komna medlemmar inför församlingens pastor i sammanhang med allmän gudstjänst. Rösträtt å stiftsmöte tillkommer vidare alla inom stiftet kyrkoskrivna prästmän samt domkapitlets och stiftsrådets medlemmar. Dessutom äger varje inom församling organiserad kyrklig ungdomskrets att utse ett vid stiftsmötet röstberättigat ombud. Stiftsrådet utgöres av stiftets biskop såsom ordförande och 10 medlemmar, därav 5 präster med 3 suppleanter och 5 lekmän, män eller kvinnor, med 3 suppleanter. 4 präster och 2 suppleanter samt 4 lekmän och 2 suppleanter väljas av vid stiftsmötet närvarande präster och församlingsombud, och bör vid dessa val skälig hänsyn tagas till, att varje länsdel inom stiftet blir representerad. Halva antalet ledamöter och suppleanter avgår vid varje ordinarie möte, varefter nyval äger rum. 1 präst och 1 lekman jämte 1 suppleant för vardera väljas av de kyrkliga ungdomskretsarnas ombud vid stiftsmötet och bör vid dessa val särskild hänsyn tagas till, att den kyrkliga ungdomsrörelsens intressen bliva

14é tillgodosedda. Av dessa 2 ledamöter och 2 suppleanter avgår den ene vid varje ordinarie möte, varefter nyval äger rum. Stiftsrådet är beslutmässigt, då utom ordföranden minst 5 ledamöter äro närvarande. Stiftsmöte hölls första gången i Kalmar stift 1906. I Växjö stift fattades beslut om inrättande av stiftsråd och stiftsmöte år 1921. I Lunds stift äger varje församling rätt att utse ett lekmannaombud till stiftsmötet. Valet kan ske genom kyrkorådet »eller i annan ordning». Stiftsmötet hålles vartannat år »eller oftare, då omständigheter därtill föranleda». Stiftsrådet består av 4 präster och 4 lekmän med 3 präster och 3 lekmän som suppleanter. Biskopen är ordförande. Vid varje stiftsmöte avgår halva antalet präster och halva antalet lekmän. Stiftsrådet är beslutmässigt, då halva antalet ledamöter äro närvarande. År 1927 lämnades av flertalet församlingar ett frivilligt bidrag å 10 kr. pr församling till finansiering av stiftsrådets och stiftsmötets verksamhet. Stiftsmöte hölls första gången år 1920 efter beslut å 1919 års prästmöte. I Karlstads stift hava år 1935 nya stadgar antagits såväl för stiftsråd som för stiftsmöte. Rösträtt vid stiftsmöte tillkommer församlingarnas lekmannaombud, som utses av kyrkoråden, varvid varje församling äger att utse ett ombud för varje påbörjat 2 000-tal församlingsmedlemmar, dock högst 5. Rösträtt tillkommer jämväl domkapitlets och stiftsrådets ledamöter samt alla till stiftet hörande präster, även de, som hava skoltjänst. Biskopen är ordförande vid stiftsmötet. Stiftsrådet består av biskopen såsom ordförande och 8 ledamöter, 4 präster och 4 lekmän, för vilka utses 4 suppleanter, 2 präster och 2 lekmän. Både ordinarie ledamöter och suppleanter väljas för en tid av 4 år. De prästerliga medlemmarna i stiftsrådet väljas av stiftets prästsällskap. Stiftsrådets lekmannamedlemmar utses av stiftsmötets lekmannaombud. Halva antalet första gången valda präster och lekmän avgår efter 2 år genom lottning. Stiftsmöte hölls första gången år 1912. Stiftsråd tillsattes första gången år 1911. I Härnösands stift hölls det första stiftsmötet år 1912. Stiftsmöte hålles vartannat år. Rätt att deltaga i stiftsmötets beslut tillkommer förutom domkapitlets och stiftsrådets medlemmar varje stiftet tillhörande präst samt de lekmannaombud, som, ett för varje församling, på lämpligt sätt, helst efter förslag av kyrkorådet, i sammanhang med allmän gudstjänst inför församlingens pastor utsetts. Stiftsrådet utgöres av stiftets biskop såsom ordförande och 8 manliga

145 medlemmar, hälften präster och hälften lekmän. Till suppleanter utses 4 präster och 4 lekmän. För besluts giltighet fordras, att minst 5 medlemmar i beslutet deltaga. Vid varje allmänt möte avgår hälften av stiftsrådets medlemmar, 2 präster och 2 lekmän, samt dessas suppleanter, varefter nyval äger rum. Första gången avgör lotten, vilka som skola avgå. I Luleå stift hålles stiftsmöte vartannat år. Rätt att deltaga i stiftsmötet och där utöva rösträtt tillkommer förutom stiftsstyrelsens och stiftsrådets medlemmar varje stiftet tillhörande präst samt de lekmannaombud, ett för varje församling, vilka på lämpligt sätt, helst efter förslag av kyrkorådet i sammanhang med allmän gudstjänst inför församlingens pastor utsetts. I stiftsrådet är biskopen självskriven ordförande. Medlemmarna äro 8, hälften präster och hälften lekmän med lika många suppleanter, valda efter enahanda grund. Vid varje stiftsmöte avgår halva antalet präster och halva antalet lekmän av såväl medlemmar som suppleanter, efter vilka nyval då sker. Första gången sådant nyval verkställes, avgöres genom lottning, vilka som skola avgå. Vid val av stiftsråd tillses, att de olika orternas intresse av att företrädas inom rådet blir i möjligaste mån tillgodosett. Stiftsrådet är beslutmässigt, när utom ordföranden 4 medlemmar deltaga i beslutet. Det är uppdelat på två utskott, församlingsvårdsutskottet och sociala utskottet. Stiftsmöten hava hållits sedan år 1917. I Visby stift äger varje församling eller pastorat rätt att utse ett ombud till stiftsmötet. Rätt att deltaga i besluten å detsamma tillkommer även varje inom stiftet tjänstgörande prästman samt ledamöterna av stiftsrådet. Stiftsmöte hålles »i regel vartannat år». Stiftsrådet består av stiftets biskop som ordförande samt 6 ordinarie ledamöter, varav minst 3 präster och resten lekmän. Vid val av lekmän skall särskild hänsyn tagas till att aktuella verksamhetsgrenar bliva representerade. Dessutom utses 2 suppleanter. Vid varje stiftsmöte nyväljes halva stiftsrådet. Stiftsmötesorganisationen tog sin början år 1910. Nu gällande stadgar ha antagits av 1934 års prästmöte i Visby.

ii)

146 Bilaga.

Utkast till lag om stiftsmöte. Härigenom förordnas som följer: 1 §. I varje stift, så ock i Stockholms stad, skall finnas ett stiftsmöte, som har a t t rådslå och besluta om åtgärder för främjande av den kyrkliga verksamhetens religiösa och sedliga uppgifter. Till stiftsmötets befogenhet hör därjämte att, på sätt i lagen om domkapitel sägs, förrätta val av två ledamöter i domkapitlet jämte en suppleant för envar av dem. 2 §. Ledamöter av stiftsmötet utses av pastoratens kyrkoråd sålunda, a t t för pastorat med mindre folkmängd än 10 000 utses en ledamot, för pastorat, vars folkmängd utgör minst 10 000 men ej uppgår till 15 000, utses t v å ledamöter samt för pastorat, vars folkmängd utgör minst 15 000 utses tre ledamöter; dock äger domkapitlet förordna, a t t för t v å eller flera pastorat, vilka vart för sig hava mindre folkmängd än 3 000 och tillsammans ej större folkmängd än 5 000, skall utses en gemensam ledamot. För varje ledamot utses tillika en suppleant. 3 §.

Till ledamöter av stiftsmötet och suppleanter för dessa skola utses lekmän, som äro behöriga a t t väljas till ledamöter i pastoratets kyrkoråd eller, där de skola utses gemensamt för t v å eller flera pastorat, i någotdera pastoratets kyrkoråd. 4 §. Stiftsmötet sammanträder v a r t a n n a t år i stiftsstaden, dock a t t domkapitlet äger utsätta annan ort för stiftsmötets hållande. Domkapitlet bestämmer tiden för stiftsmötets sammanträde samt underrättar därom vederbörande kyrkoråd med anmaning tillika a t t i god tid före sammanträdet utse ledamöter i stiftsmötet jämte suppleanter p å sätt i 2 § sägs. D ä r ledamöter och suppleanter skola utses av kyrkoråden i t v å eller flera pastorat gemensamt, bestämmer domkapitlet jämväl platsen för kyrkorådens gemensamma sammanträde samt förordnar någon av kyrkorådsordförandena a t t därvid föra ordet. 5 §. Vid stiftsmötet är biskopen ordförande. Dessutom väljer stiftsmötet inom sig en vice ordförande.

147 6 §. Ärenden, som ankomma på handläggning av stiftsmötet, skola beredas av ett stiftsråd, bestående av biskopen såsom ordförande samt åtta ledamöter, hälften präster och hälften lekmän, vilka jämte motsvarande antal suppleanter, likaledes hälften präster och hälften lekmän, utses av stiftsmötet för en tid av fyra år. 7 §.

Valbara till stiftsrådet äro i stiftets tjänst anställda präster samt lekmän, som äro valbara till stiftsmötet. 8 §. Vid val till stiftsrådet skola de prästerliga medlemmarna väljas för sig och lekmannamedlemmarna för sig. Vid valet skall tillses, att stiftets olika delar såvitt möjligt bliva representerade. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Beträffande förfarandet vid dylikt proportionellt val skall lända till efterrättelse vad om proportionellt valsätt är stadgat rörande val inom kyrkofullmäktige. 9 §. Förutom att verkställa beredning, varom förmäles i 6 §, tillkommer det stiftsrådet att ombesörja verkställigheten av stiftsmötets beslut samt att företräda stiftsmötet mellan dess sammanträden. 10 §. Vid stiftsmötet äga domkapitlets och stiftsrådets ledamöter, ändock de ej äro medlemmar av stiftsmötet, så ock i stiftets tjänst anställda präster deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Stiftsmötet är därjämte tillgängligt för envar, som önskar närvara vid stiftsmötets förhandlingar, dock ej där val förehaves eller stiftsmötet för någon särskild fråga annorlunda beslutar. 11 §. Stiftsmöte må icke, där ej särskilda skäl äro, utsträckas över tre dagar. 12 §. Ledamot av stiftsmöte, som ej bor å den ort, där stiftsmötet hålles, äger att av vederbörande pastorat åtnjuta resekostnads- och traktamentsersätt-

148 ning enligt allmänna resereglementet. Där ledamot utsetts gemensamt för två eller flera pastorat, gäldas ersättning, som nu är sagd, till lika delar av de särskilda pastoraten. 13 §. Över beslut av stiftsmöte må anföras besvär, vilka, ställda till Konungen, skola ingivas till domkapitlet inom trettio dagar från den dag, stiftsmötet avslutats.

Denna lag träder i kraft den

149 Bilaga. Tabell I. Uppgift å ärenden, handlagda av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium åren 1932-1934. 10 Antal ärenden avseende

•- -o u 3 "Ö v :oJ

Kyrkoväsendet O -Q

•d c ,^ c

c

3 1 TS J2

g a 3 ^73

Domkapitel

o J « •£

O :s3

6 :0 ^4

H a

Uppsala

1932 Skara

Strängnäs

Växjö

Lund

c«

03 O.-2 g"0

S 3

3 C/2

< 2

176 41 128 200

508 1832 154 1986 160 692 44 736 451 833 156 989 701 1105 216 1321

24 11 10 27

Jan.-april 1933 Maj-dec. 1933 . 1934

66 25 43 46

777 282 155 182

151 59 70 161

498 1492 209 1701 134 500 64 564 337 605 146 751 528 917 271 1188

13 4 6 11

1932 Jan.—april 1933 Maj-dec. 1 9 3 3 . 1934

89 1129 25 392 31 142 73 96

63 18 41 68

595 1876 226 2102 213 648 78 726 483 697 157 854 656 893 171 1064

64 29 54 43

91 21 54 36

609 276 105 71

122 50 77 129

416 1238 83 1321 118 465 35 500 267 503 70 573 401 637 125 762

37 10 13 25

Jan.—april 1933 Maj-dec. 1933 . 1934

50 12 30 71

662 225 95 137

91 47 45 90

444 1247 140 1387 130 414 83 497 243 413 128 541 401 699 179 878

16 10 7 8

1932 Jan.-april 1933 Maj-dec. 1 9 3 3 . 1934

73 1174 22 394 42 167 80 201

103 83 131 130

610 1960 234 2194 200 699 46 745 394 734 122 856 468 879 188 1067

46 16 24 20

75 1758 30 682 110 229 112 154

497 128 330 358

550 2880 277 3157 223 1063 112 1175 430 1099 237 1336 721 1345 341 1686

60 36 33 63

1932 Jan.-april 1933 Maj-dec. 1933 . 1934 Västerås

< a .5 D

I I c

55 1093 24 467 50 204 57 147

Jan.-april 1933 Maj-dec. 1933. 1934 Linköping

W

S P.

£oj a3 >

1932 Jan.-april 1933 Maj-dec. 1933. 1934

150 1

10 Antal ärenden avseende GO

Kyrkoväsendet

Domkapitel

År

a .SP a]J5

te

j . S i fl CO

'-t

1 B

i ^ c

•55 £

tO

CO

44 <P

V

CO

C.

<D

&>

' 3 *ä «> 3 •V § 1 5 o> '5 2 f>T3 « S *-> B °

Si2 §-° ra _, <U co

• 0)

8$ "o £ .-H

^

£

-£

O -O

M u

T3 C <u co

:ra fe CO

g '3

ö 4-> « HJ

ox

>ls

t- cl

S cä g

t-

—I : ^ O p

1 1 -o H > C s ej

c

>

ra 5 Cl ra +J B s gr :3 & B eS

0) C

03 CO

Q O» B Ä

< i .9 '8

O

1 »"gl

t

3S

5 « :0

Göteborg

1932 Jan.—april 1933 . Maj-dec. 1 9 3 3 . . 1934

94 24 29 70

580 207 128 95

112 55 114 164

349 122 228 454

1135 158 1295 408 72 48) 499 115 611 783 207 99)

24 9 22 29

Karlstad

1932 Jan.—april 1933 . Maj-dec. 1 9 3 3 . . 1934

37 32 65 76

719 229 78 146

96 14 100 106

523 1375 139 1511 118 393 71 461 344 587 112 69) 526 854 237 109L

45 18 34 67

Härnösand

1932 Jan.—april 1933 . Maj-dec. 1 9 3 3 . . 1934

66 29 49 129

816 246 204 103

140 33 76 105

385 1407 271 1673 124 432 85 51 T 772 300 629 143 414 751 307 1053

29 11 16 36

Luleå

1932 Jan.-april 1933 . Maj-dec. 1 9 3 3 . . 1934

32 15 48 43

676 125 66 107

396 159 298 340

428 136 264 411

1532 359 1891 435 98 533 676 235 91L 901 369 127)

42 20 21 46

Visby

1932 Jan.—april 1933 . Maj-dec. 1 9 3 3 . . 1934

13 15 15 6

202 59 72 52

85 38 57 78

327 109 200 314

627 221 344 450

31 12 15 35

653 233 359 485

3 1 2 10

Stockholm

1932 Jan. —april 1933 . Maj-dec. 1 9 3 3 . . 1934

9 3 8 8

10 3 1 —

72 19 53 60

233 69 162 273

324 94 224 341

23 7 13 21

347 101 237 362

12 5 10 8

Anmärkning till tab. I och II. För att i görligaste mån mellan de olika donkapitlen och stiftsnämnderna erhålla med varandra jämförbara siffror beträffande denni statistik har, sedan primäruppgifterna inkommit, viss överarbetning av dessa skett efter samråd med vederbörande stiftssekreterare eller stiftsnämndssekreterare.

151 Bilaga. Tabell II. Uppgift å ä r e n d e n , handlagda av stiftsnämnderna u n d e r tiden d e n 1 maj 1933 - den 31 december 1934. 15

Ärenden, som förut ankommit på handning av Stiftsnämnd

Tid

3 >> 5 O ~ Ji-x Uppsala

Maj-dec. 1933 . . . 1934

75 170

397 339

1193 1149

Linköping

Maj-dec. 1933. . 1934

87 223

170 400

612 474

Skara

Maj-dec. 1933 . . . 1934

139 139

300 492

427 765

Strängnäs

Maj-dec. 1933 . . . 1934

26 98

237 216

612 633

Västerås

Maj-dec. 1933 . . . 1934

50 101

200 250

660 582

Växjö

Maj-dec. 1933 . . . 1934

309 417

118 130

367 431

Lund

Maj-dec. 1933 . . . 1934

342 590

448 657

1024 1167

Göteborg

Maj-dec. 1933 . . . 1934

81 220

89 308

480 521

Karlstad

Maj-dec. 1933. . . 1934

161 335

213 271

436 318

Härnösand

Maj-dec. 1933 . . . 1934

83 120

208 370

433 723

Luleå

Maj-dec. 1933 . . . 1934

213 173

422 617

270 417

Visby-

Maj-dec. 1933. . . 1934

45 106

57 118

258 351

/

Statens offentliga utredningar 1935 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förtechiingen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Vattenväsen. Skogsbruk, l e r g s b r u k . Betänkande med förslag ang. åtgärder mot statsfientlig Betänkande med förslag till omorganisation av den högre verksamhet. [8] skogsundervisningen. [9] Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. [13] Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. [14] Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. [15] Industri. Betänkande med förslag till lag om arbetsavtal. [18] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. [5] Yttrande och förslag rörande tjänstgöringsbetyg som av länsstyrelserna utfärdas. [17] Utredning ang. införande av ett dagordningsinstitut m. m. [21] Förslag till nya avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. [25] Betänkande med förslag till ändring i vissa delar av upphaudlingsförordningen. [27] Kommunalförvaltning. Statens och kommunernas finansväsen.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Teknisk-ekonomiska utredningar rorai.de vägväsendet. Del 2. Broar. [7] Betänkande med förslag till förordning ang. allmän automobiltrafik. [12] Betänkande med) förslag till motorfoidonsförordning och vägtrafikstadga m. m. [23]

Politi. Betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. [24]

Bank-, kredit- o c h penningväsen.

Nationalekonomi o c h socialpolitik. Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av Försäkringsväsen. statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer jämte därtill hörande, utred- Grunder för kollektiv och individuell Fpensionsförsäkring. [20] . ningar. [2] Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. [3] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Åtgärder mot K y r k o v ä s e n . Undervisningsväsen. Andlig arbetslöshet. [6] Konjunkturuppsvingets förlopp och orsaker 1932—1934. [16] odling i övrigt. Utredning och förslag ang. rundradion i Sverige. [10] Betänkande med utredning och förslag ang. inrättande av H ä l s o - och sjukvård. en statsvetenskaplig examen. [11] Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang. före- Utredning och förslag rörande frågan om avgift för hemlån byggande mödra- och barnavård. [19] av böcker från bibliotek. [22] Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning. [26] Allmänt n ä r i n g s v ä s e n . Betänkande med förslag till lag om domkapitel m. m. [31] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag ang. åtgärder för spannmålsodlingens stödjande. [1] Promemoria ang. tillsynen över fastighetsregistreringen och fastighetsbildningen. [4] Utredning med förslag om egnahemskonsulenter hos hushållningssällskapen. [28] Betänkande ang. husdjursförsöksverksamhetens organisation. [29] Berättelse över statens spannmålsnämnds verksamhet m m. under år 1934. [30]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden.

Stockholm 1935, Ivar Hasggströms Boktryckeri A. B. 351768

Internationell rätt.