('angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m.',)

•Kungl. Majlis proposition Nr 174. 1

Nr 174.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m.; given Stockholms slott den 8 mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt. Under Hans Maj:ts, Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­ holms slott den 8 mars 1935. N ärvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden U ndén , S chlyter , W igforss , M öller , L evinson , V ennerström , L eo , E ngberg , E kman , S köld .

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg: Under punkterna 172, 174, 176 och 260 i 1935 års åttonde huvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition an­ gående vissa folkskoleväsendet berörande frågor, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1935/1936 dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor ett förslagsanslag av 58,550,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet ett förslagsanslag av 5,660,000 kronor; Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 1

2 Kungl. May.ts proposition Nr 174. dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folk­ skolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor ett förslagsanslag av 2,666,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöro­ mål vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag av 295,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Skolhusvärderingsnämnder ett anslag av 200,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Iölkunder visning ens befrämjande i rikets nord­ ligaste gränsorter ett förslagsanslag av 230,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och bi­ trädande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Väster­ bottens och Norrbottens län ett förslagsanslag av 100,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem ett reservationsanslag av 900,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn ett förslagsanslag av 200,000 kronor; dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsm. fl. anstalter ett förslagsanslag av 18,000,000 kronor. Sedan numera förevarande frågor inom ecklesiastikdepartementet färdigberetts, tillåter jag mig ånyo anmäla desamma för Kungl. Majit.

1. Inledning.

Genom beslut den 29 december 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag i vissa frågor an­ gående folkskoleväsendet. I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed jag anmälde berörda ärende, erinrade jag bland annat, att skatteutjämningsberedningen i sitt i december 1932 avgivna principbetänkande framlagt i fråga örn folkskoleväsendet flera betydelsefulla reformförslag. Grundtankarna i beredningens förslag, nämligen statens övertagande i väsentligt större utsträckning än hittills av kostnaderna för folkskoleväsendet samt en ökad koncentration och rationalisering av det­ samma i organisatoriskt hänseende, hade i allmänhet vunnit förståelse och anslutning hos de myndigheter och sammanslutningar, till vilka betänkan­ det i denna del varit utremitterat. Däremot hade mycken kritik framkommit gentemot de olika anordningar, som beredningen projekterat för sina reform­ tankars förverkligande. För att kunna till en snar lösning föra fram de trängande frågorna örn åstadkommandet av en väsentlig lättnad i kommu­ nernas utgifter för folkskoleväsendet och en rationalisering av detta skol­ väsendes organisation, syntes det vara lämpligast att underkasta beredningens förslag en bearbetning med hänsyn tagen till den framkomna kritiken och i syfte att få de föreliggande spörsmålen även i detaljerna utredda. Denna

Kungl. Majlis proposition Nr 174. 3 bearbetning borde ske med skyndsamhet och slutföras i så god tid, att det kunde bliva möjligt att för 1935 års riksdag framlägga ett förslag i ämnet. Med hänsyn härtill och på grund av den föreliggande arbetsuppgiftens om­ fattande beskaffenhet vore det nödvändigt att för ändamålet särskilda sak­ kunniga tillkallades. Av mitt ifrågavarande yttrande framgår, att bland annat följande spörs­ mål borde bliva föremål för nyssnämnda sakkunnigas arbete: 1) frågan örn en avlastning från kommunerna av kostnaderna för skol­ lokaler och lärarbostäder samt för underhållet av desamma; 2) frågan örn statens övertagande av lärarlönerna med speciellt beaktande av kostnaderna för Överlärare och s. k. övertidsläsning; 3) frågorna örn fördelningen mellan staten och kommunerna av kostna­ derna för skolskjutsar och inackordering; 4) frågan örn beredande av ökat inflytande för staten i frågor, som avse eller sammanhänga med skolväsendets organisation och skötsel i övrigt ute i orterna, med särskilt beaktande av spörsmålen örn lärarnas flyttningsskyldighet och behovet av nya instanser för skolärendenas behandling på mellan­ stadiet; samt 6) frågan om en utvidgning av den obligatoriska lärotiden i folkskolan med ett sjunde skolår med aktgivande på spörsmålet örn fortsättningsskolans ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig folkskola. Den 3 januari 1934 tillkallade jag såsom sakkunniga för berörda ända­ mål expeditionschefen i ecklesiastikdepartementet N. T. Löwbeer, ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen G. H. Andersson, Ra­ sjön, undervisningsrådet J. E. Engvall och folkskolinspektören N. A. Persson, varjämte åt Löwbeer uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Nämnda sakkunniga hava den 27 november 1934 till chefen för eckle­ siastikdepartementet överlämnat betänkande och förslag angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. (statens offent­ liga utredningar 1934: 47). I betänkandet framhålla de sakkunniga inledningsvis, att de sakkunniga beslutat uppdela sitt betänkande i två delar, nämligen dels den nu före­ liggande, dels ock en del, som komme att senare avlämnas och som komme att innefatta de sakkunnigas utredning av frågorna om den sjuåriga folk­ skolan och örn fortsättningsskolan. I detta senare betänkande komme de sak­ kunniga jämväl att taga ståndpunkt till spörsmålen om skoldistriktsindelningen och behovet av särskilda mellaninstanser för folkskoleärendens be­ handling. Över betänkandet hava avgivits utlåtanden av länsstyrelserna och dom­ kapitlen, vidare av byggnadsstyrelsen den 31 januari 1935, av statskontoret den 31 januari 1935 samt av skolöverstyrelsen den 26 januari 1935. Översty­ relsen har därvid överlämnat dels infordrade yttranden från samtliga statens

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

folkskolinspektörer, dels ock till överstyrelsen inkomna yttranden från Stock­ holms folkskoledirektion, allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg, folkskolestyrelserna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening, styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund, centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund, styrelsen för Sve­ riges överlärarförbund och styrelsen för städernas folkskolinspektörsförbund. Vidare hava yttranden i ärendet avgivits av styrelserna för respektive svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas för­ bund.

Den av ovannämnda sakkunniga verkställda utredningen har utmynnat i vissa förslag rörande överflyttande från kommunerna till staten i större eller mindre utsträckning av kostnaderna för byggnader för folkskoleväsendet, lärares avlöning, skolskjutsar, inackordering av skolpliktiga barn samt uppförande och inredning av skolhem. Örn den ledande tanken i alla dessa förslag, nämligen önskvärdheten av att staten i ökad utsträckning övertager kostnaderna för folkskoleväsendet samt av en ökad koncentration och rationalisering av detsamma, hava några meningsskiljaktigheter i allmänhet icke rått bland de myndigheter och sam­ manslutningar, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag. Däremot hava olika meningar gjort sig gällande rörande den omfattning, i vilken detta övertagande bör ske, och rörande det sätt, varpå det bör genomföras och de organisatoriska förbättringarna inom folkskoleväsendet ernås. Ett ställningstagande till förevarande förslag i dess helhet kan icke ske och ett slutligt svar på de frågor, rörande vilka meningsskiljaktighet rått, icke givas annat än i samband med en behandling av de olika punkterna i de sakkunnigas förslag. Ifrågavarande olika förslag och myndigheternas yttranden över desamma behandlar jag nedan under särskilda avsnitt. Jag vill tillägga, att jag av utrymmesskäl endast mer summariskt kommer att redogöra för de sakkunnigas motiv. Jag tillåter mig i övrigt hänvisa till den mer uttömmande framställningen i deras tryckta betänkande.

2. Statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

Folksko/esakkunniga.

Folkskolesakkunniga hava i sitt betänkande, i vad angår förevarande fråga om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, till en början lämnat en redogörelse för på området gällande bestämmelser. Av denna redogörelse framgår, att anskaffandet och underhållet av skollokaler enligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 5

folkskolestadgan är en kommunal angelägenhet, att vederbörande skoldistrikt även har att draga försorg om lokalernas uppvärmning och städning och tillse, att undervisningsmateriel och övriga inventarier väl vårdas, samt att även tillhandahållandet av tjänstebostäder åvilar skolkommunen, som, därest bostad in natura icke ställes till lärarens förfogande, är skyldig att lämna denne kontant ersättning enligt ortens pris. I fråga om tjänstebostadens beskaffenhet äro utförliga bestämmelser meddelade i kungörelsen den 18 september 1918 (nr 792) angående boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor. De sakkunniga framhålla därefter, att skolbyggnadsutgifterna under de sista tjugo åren stegrats i hög grad. Sedan den 1 januari 1916 hade i vårt land nybyggts 9,335 klassrum och 1,542 gymnastiklokaler. 36 procent av skoldistriktens klassrumsbestånd och 72 procent av hela antalet gymna­ stiksalar hade iordningställts under ifrågavarande tidsperiod. Såsom orsaker till denna stegring av skolbyggnadsutgifterna angiva de sakkunniga över­ gången från halvtids- till heltidsläsande skolor, de skärpta fordringarna på skollokalernas beskaffenhet samt de genom 1918 års förutnämnda boställs­ ordning ökade kraven på tjänstebostädernas standard. En följd av denna utveckling hade blivit, att byggnadsskyldigheten för i ekonomiskt hänseende mindre bärkraftiga skoldistrikt blivit i hög grad betungande. Särskilda statliga skolbyggnadsbidrag hade utgått allenast till vissa skoldistrikt i Norr­ land, där de stora ytvidderna, befolkningsförhållandena och kommunernas i regel synnerligen svaga ekonomiska bärkraft ansetts motivera särskilt in­ gripande från statsmakternas sida. De sakkunniga lämna en redogörelse för vissa tidigare framförda förslag rörande statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet och rörande överflyttning på staten av här ifrågavarande kostnader. Därvid hava de sakkunniga uppehållit sig vid den av skatteutjämningsberedningen rekommenderade linjen — innebärande i princip att skoldistriktens kostnader för skolbyggnaders och tjänstebostäders uppförande och underhåll skulle med vissa smärre undantag i sin helhet övertagas av staten. Med hänsyn till de för de sakkunniga givna direktiven hava de emellertid funnit det överflödigt att ingå på en diskussion av skatteutjämningsberedningens för­ slag i nämnda avseende och hava följaktligen — framhålla de — begränsat sin utredning i denna fråga till en undersökning av möjligheterna att genom ett system med statsbidrag bereda kommunerna lättnad i deras skolbyggnadsutgifter. Därvid anföra de sakkunniga till en början vissa uppgifter rörande om­ fattningen av det medelsbehov, som här dels blivit täckt genom att skol­ distrikten med eller utan upptagande av lån fått vidkännas kostnaderna för redan uppförda byggnader, dels ock alltjämt återstode att tillgodose. Av förstnämnda undersökning framgår, att kommunernas utgifter för ny­ anskaffning av lokaler för folkskoleväsendet under de sista tjugo åren kunde

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. uppskattas till omkring 194,2 miljoner kronor, varav 47,2 miljoner kronor belöpte på före år 1931 uppförda tjänstebostäder. Till sistnämnda belopp borde emellertid läggas kostnaden för efter år 1931 uppförda tjänstebostäder. För finansiering av förevarande byggnadsföretag hade, erinrar de sakkunniga, från kommunernas sida skuldsättning ägt rum i avsevärd omfattning. Total­ beloppet av de för skolbyggnadsändamål upptagna, våren 1934 ännu kvar­ stående skulderna utgjorde omkring 122Va miljoner kronor. Storleken av det återstående behovet av lärosalar för folkskoleväsendet uppskatta de sakkunniga till högst 1,500 klassrum, vartill emellertid komme behovet av ersättningsbyggnader samt ytterligare specialrum, gymnastik­ salar, slöjdsalar etc. Det återstående behovet av tjänstebostäder uppskatta de sakkunniga till omkring 1,600. Kostnaden för ifrågavarande 1,500 klass­ rum beräkna de sakkunniga till 15 miljoner kronor och kostnaden för nyss­ nämnda 1,600 tjänstebostäder till 12,8 miljoner kronor. Totalkostnaden för tillgodoseende av det återstående behovet av klassrum och tjänstebostäder skulle alltså utgöra omkring 27,8 miljoner kronor, vartill ytterligare borde läggas utgifter för anskaffande och iordningställande av tomt samt upp­ förande av eventuellt förekommande gymnastiksalar, slöjdsalar o. d. utrym­ men ävensom givetvis för tillgodoseende av det kontinuerliga behovet av ersättningsbyggnader. Vidare framhålla de sakkunniga att med skyldigheten för skoldistrikten att tillhandahålla lokaler för skolväsendet även följde åliggandet att under­ hålla dessa lokaler och bestrida kostnaderna för deras uppvärmning, belys­ ning och städning. Hit kunde jämväl hänföras distriktens utgifter för lokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel. Rörande denna sistnämnda grupp av kostnader (för lokalernas underhåll, uppvärmning, belysning och städning samt förseende med möbler och under­ visningsmateriel) meddela de sakkunniga ur årsbok för Sveriges kommuner följande siffror, avseende år 1930: för byggnaders underhåll 8,7 miljoner kronor, för bränsle, lyse, renhållning o. d. 11,9 miljoner kronor, för inven­ tarier 2,i miljoner kronor och för undervisningsmateriel 3,6 miljoner kronor. I sistnämnda siffra inginge emellertid ett belopp av 1,5 miljoner kronor för sådan materiel, som vissa kommuner tillhandahölle barnen kostnadsfritt men som i vanliga fall barnens föräldrar hade att anskaffa. De sakkunniga anföra i anledning av de sålunda utförda undersöknin­ garna följande sammanfattande synpunkter:

De nu lämnade uppgifterna gåve vid handen, att skoldistrikten hittills fått vidkännas synnerligen betydande kostnader för folkskoleväsendets till­ godoseende med erforderliga byggnader, samt att en mycket stor del av nämnda kostnader komme på de senaste decennierna. Vidare kunde med stöd av berörda uppgifter göras gällande, att byggnadsbehovet, i vad det gäller tillkomsten av lokaler, erforderliga i anledning av nya läraravdelningars inrättande eller eljest på grund av omorganisationer, visserligen till

Kungl. May.ts proposition Nr 174. 7

den övervägande delen redan blivit fyllt, men att likväl en avsevärd kostnadssumma ytterligare krävdes för att bringa skolväsendet i ett sådant skick, att det kunde sägas hava fått en fullt nöjaktig anordning. Det vöre med utgångspunkt från dessa faktiska förhållanden statsbidragsproblemet borde tagas under diskussion. Vid övervägande av detta problem ansåg de sakkunniga det obehövligt att närmare utveckla de speciella skälen för ett statens ingripande till kom­ munernas hjälp. Dessa skäl hade på ett uttömmande sätt klarlagts av skatteutjämningsberedningen genom ingående utredningar rörande kommu­ nernas finansiella förhållanden.

Innan de sakkunniga ingått på en närmare undersökning av den föreliggande frågans lösning, hava de angivit efterföljande allmänna önskemål, som enligt deras mening borde uppställas i fråga örn beskaffenheten av ett statsbidragssystem för här avsett ändamål.

Väl torde kunna sägas, att kommunerna redan kommit i åtnjutande av en viss lättnad även i nu ifrågavarande utgifter genom det av statsmak­ terna sedan några år tillbaka beviljade anslaget för beredande av utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet, vilket anslag under de första åren utgick med 200 kronor per läraravdelning och 5 kronor per skolpliktigt barn men sedermera inskränkts till att omfatta allenast nyssnämnda per läraravdelning beräknade understöd. Av de förut lämnade uppgifterna rörande skoldistriktens kostnader enbart för byggnader framginge klart, att berörda understöd i sin nuvarande omfattning icke kunde anses bereda kommunerna en tillfyllestgörande ekonomisk lättnad. Härutinnan fyllde otvivelaktigt skatteutjämningsberedningens förslag mycket långt gående önskemål, örn man bortsåge från de av kommunerna redan nedlagda kost­ naderna på skolbyggnaders anskaffande. Då detta förslag av andra skäl befunnits icke böra förverkligas, syntes det emellertid vara angeläget att, i enlighet med beredningens allmänna strävan, grundad på en noggrann och klargörande utredning örn kommunernas finansiella ställning och behov, så­ som ett krav på ett system med statsbidrag ställes den allmänna fordran, att detsamma vore ägnat att bereda kommunerna en effektiv hjälp till ifråga­ varande kostnaders bestridande. I fordran på effektivitet hos statsbidragssystemet inlade de sakkunniga den betydelsen, att understöden ställdes i en viss relation till kostnaderna för det ändamål, varom fråga vore, att genom understöden täcktes en av­ sevärd del av dessa kostnader, samt att understöden icke hade en tillfällig eller provisorisk karaktär eller utginge efter en godtycklig prövning från fall till fall utan — grundande sig på ett bestämt åtagande från statens sida att under vissa närmare fixerade förutsättningar svara för en fastställd anpart av här ifrågakommande utgifter — kunde av kommunerna under angivna förutsättningar med säkerhet påräknas. Det borde emellertid framhållas, att, örn ett huvudkrav å statsbidrags­ systemet borde vara, att detsamma beredde kommunerna en effektiv hjälp, måste å andra sidan tillses, att denna hjälp hölles inom sådana gränser och lämnades under sådana villkor, att kostnadsöverflyttningen icke medförde en obehörig stegring av här ifrågavarande utgifter. Skatteutjämningsbered­ ningens förslag hade särskilt ur sistnämnda synpunkt blivit föremål för mycken och enligt de sakkunnigas mening vägande kritik. Allmänt hade

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

därvid framhållits, att en avkoppling av kommunernas intresse av spar­ samhet vid uppförande av skolanläggningar otvivelaktigt komme att med­ föra en viss ekonomisk ovarsamhet vid handhavandet av sådana företag, och att det följaktligen vore att befara, att ett genomförande av bered­ ningens förslag komme att i stället för att medföra en önskvärd begräns­ ning av hithörande utgifter uppvisa en rakt motsatt effekt. Även örn den sålunda framförda kritiken närmast riktade sig mot ett statens fullständiga övertagande av byggnadsskyldigheten, måste enligt de sakkunnigas mening de därvid framförda synpunkterna tillmätas stor betydelse, jämväl då fråga uppkomme om överflyttning på staten av en väsentlig del av ifrågavarande kostnader. På samma gång kommunerna således borde beredas en verklig lättnad i utgifterna för skolbyggnaderna, vore det enligt de sakkunnigas mening angeläget att tillse, att å staten icke överflyttades större del av kost­ naderna, än att hos kommunerna alltjämt bibehölles ett starkt direkt intresse av att ifrågavarande utgifter böllos inom skäliga gränser. En annan viktig fordran på statsbidragssystemet vore, att det verkade i möjligaste mån rättvist. Att delade meningar i detta fall måste yppa sig örn vad som kunde anses vara en rättvis fördelningsgrund vore självklart. Genom den kommunerna åliggande skyldigheten att på ett för hela riket i stort sett likartat sätt ordna sitt skolväsen komme utgifterna för skolhusbyggnaderna till följd av kommunernas skiftande ekonomiska bärkraft att synnerligen ojämnt drabba de särskilda kommunerna. Det kunde då synas vara ett rättvist krav, att statens övertagande av en del av dessa kostnader skedde på sådant sätt, att utgifterna för här ifrågavarande ändamål, i vad de kvarstannade på kommunerna, kunde uttagas av de skattskyldiga efter en och samma för hela riket gällande utdebiteringsprocent. Att på statsbidragsvägen nå fram till en dylik ideal kostnadsutjämning syntes dock på grund av skolväsendets år från år till storleken starkt skiftande och på förhand svårberäkneliga behov ej vara möjligt. Såsom en rättvis understödsnorm torde vidare mången vilja anse bidragets avpassande efter varje särskild kommuns prestationsförmåga. Det vore emellertid en ytterst vansk­ lig sak att finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på ett riktigt sätt utmäta ett efter en sådan regel utgående bidrag. Varken den kommunala utdebiteringens storlek, antingen ensam för sig eller — såsom i 1921 års sakkunnigas förslag — kombinerad med storleken av ut­ debiteringen för folkskoleväsendet särskilt, eller antalet skattekronor per in­ vånare torde utgöra någon för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning av understödsbehovets relativa styrka. Även skatteutjämningsberedningen bade ansett ett efter dylika eller andra liknande grunder differentierat stats­ bidragssystem icke vara lämpligt. Vid övervägande av olika alternativ för bestämmande av fördelningsgrunden hade de sakkunniga för sin del kommit till den uppfattningen, att man i fråga om kravet på en rättvis fördelningsgrund icke kunde i detta sammanhang komma längre än att upprätthålla den principen, att inga skoldistrikt med hänsyn till kommunbildningens karaktär eller förvaltnings­ former sattes i någon undantagsställning beträffande rätten till statsbidrag, samt att bidragets relativa storlek gjordes i möjligaste mån lika för alla distrikt. Ett på sådant sätt konstruerat statsbidragssystem förutsatte för utjämningskravets tillgodoseende med nödvändighet vid sin sida fortsatt stat­ lig bidragsverksamhet i skattelindrande syfte. Detta först och främst därför att bidragen avsåge endast en del av den kommunala verksamheten, folk­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 9

skoleväsendet. Men, även om en överflyttning på staten i större utsträck­ ning än hittills av ifrågavarande kostnader torde komma att för kommu­ nerna innebära en icke oväsentlig ekonomisk hjälp och statsbidraget sam­ tidigt därmed komme att i sin mån verka i skatteutjämnande riktning, torde av rent statsfinansiella skäl bidragen icke kunna sättas så höga, att behov av skattelindringsbidrag, motsvarande de nuvarande statliga under­ stöden till synnerligen skattetyngda kommuner, försvunne. En viktig sak vore slutligen, att statsbidragssystemet bleve enkelt i tillämp­ ning. Med den väldiga omfattning, statens bidragsverksamhet numera hade, måste det enligt de sakkunnigas mening anses synnerligen önskvärt, att den administrativa handläggningen av statsbidragsfrågorna icke gjordes tyngande. Genom sin invecklade beskaffenhet svårhanterliga beräkningsgrunder och ett omständligt prövningsförfarande borde därför undvikas. Med ett så ut­ format system torde ock vinnas den ej oväsentliga fördelen, att kommunerna kunde med ledning av i ämnet meddelade bestämmelser vid uppgörandet av de kommunala staterna på förband beräkna statsbidragens storlek.

De sakkunniga upptaga därefter till behandling frågan, huruvida stats­ bidraget skall begränsas att utgå allenast för blivande skolbyggnader eller ut­ sträckas att gälla även redan uppförda byggnader samt erinra härutinnan, att enligt skatteutjämningsberedningens förslag staten skulle övertaga be­ fintliga byggnader, utan att i regel någon ersättning till kommunerna härför skulle utgå, samt belt ikläda sig ansvaret för det framtida byggnadsbehovets fyllande. I anledning härav framhålla de sakkunniga, att örn nu staten icke välde denna väg utan i stället accepterade statsbidragslinjen, måste det för kom­ munerna te sig såsom en föga tillfredsställande anordning, örn staten, när den speciellt trädde in såsom medansvarig för byggnadsbehovets tillgodo­ seende, undandroge sig huvudparten av ifrågavarande utgiftsbörda, näm­ ligen de av kommunerna redan nedlagda kostnaderna för nuvarande skol­ anläggningar. En sådan ståndpunkt ledde ock till den obilliga konsekven­ sen, att de kommuner, som av olika anledningar, i vissa enstaka fall må­ hända rent av med avsiktlig tredska, underlåtit att ordna sina skolbyggnadsfrågor, ställdes i en gynnsammare ställning än de kommuner, som lojalt och i många fall under mycket kännbara ekonomiska uppoffringar sökt att i god tid till skolväsendets bästa anskaffa lämpliga lokaler. Staten komme sålunda att premiera de försumliga, och det skulle icke vara ägnat att för­ våna, om i och med ett dylikt systems genomförande intresset i berörda kommuner för framtida åtgärder till skolornas utveckling komme att i hög grad försvagas. Oskäligheten i en sådan anordning bleve mest iögonenfallande i fråga örn de kommuner, vilka för skolbyggnadernas uppförande upptagit amor­ teringslån, å vilka i måhända många år efter systemets ikraftträdande utan bidrag fullgjordes räntebetalning och amorteringar. Men även för de kommuner, som tillgodosett behovet av skollokaler utan att för detta ända­ mål upptaga lån, måste ett uteslutande från möjligheten att erhålla stats­ bidrag med rätta kännas såsom en orättvisa. Den omständigheten, att skolbyggnadernas uppförande ej finansierats lånevägen, utgjorde alldeles icke ett bevis på att ej kostnaderna för byggnaderna inneburit stora eko­ nomiska ansträngningar för kommunen, vilka sträckte sina verkningar långt

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. fram i tiden. Det vöre ingalunda så att det i regel vore de ekonomiskt svagaste kommunerna, som anlitade lånevägen. Norrlandskommunerna, av vilka många vore fattiga, hade i relativt ringa utsträckning upptagit lån för skolbyggnadsändamål, under det att motsatsen varit fallet i södra delen av riket, där i allmänhet kommunerna vore bättre ekonomiskt situerade. Enligt de sakkunnigas mening vore det principiellt och sakligt väl motiverat, att statsbidragssystemet erhölle sådan räckvidd, att bidrag komme att utgå ej endast för blivande byggnader utan jämväl för redan uppförda, oavsett om kostnaderna för dessa bestritts genom uttaxering eller genom upptagande av lån, som ännu återstode oguldna. De sakkunniga ville fästa uppmärksamheten på att enligt den principiella ståndpunkt, de sakkunniga intagit i fråga om de allmänna grunderna för statsbidrag till här ifrågavarande ändamål, nämligen att inga kommuner borde med hänsyn till kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer placeras i undantagsställning, de sakkunniga icke kunde biträda ett av skatteutjämningsberedningen framlagt förslag, att statsbidrag skulle för de större städerna utgå med reducerat belopp. Skoldistriktens utgifter för skolbyggnader (skolhus och lärarbostäder) kunna — framhålla de sakkunniga — sammanfattas under följande huvudrubriker: 1. anskaffande och iordningställande av tomt; 2. byggnadernas uppförande; 3. byggnadernas underhåll; 4. skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel; 5. skollokalernas uppvärmning, belysning och städning; samt 6. hyra för skollokaler respektive lärarbostäder i de fall, då distriktet icke tillhandahölle egna sådana. De av nämnda utgiftsposter, för vilka enligt de sakkunnigas mening stats­ bidrag borde utgå, vore: byggnadernas uppförande, byggnadernas underhåll, skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel samt hyra. Däremot ansåge de sakkunniga, i likhet med skatteutjämningsberedningen att dels kostnaderna för anskaffande och iordningställande av tomt dels ock kostnaderna för skollokalernas uppvärmning, belysning och städning alltjämt borde helt bestridas av distrikten. Statsbidrag till byggnadernas uppförande m. m. Denna fråga hava de sakkunniga behandlat under fyra olika rubriker, nämligen a) Byggnadsbidrag för anskaffande av nya skollokaler, b) Byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler, c) Provisoriskt byggnadsbidrag samt d) Hyresbidrag för skollokaler. Jag tillämpar i det följande samma systematik. a) Byggnadsbidrag för anskaffande av nya skollokaler. Såsom jämväl av det å sid. 8 anförda framgår avvisa de sakkunniga i lik­ het med skatteutjämningsberedningen sådana grunder för bidragens utgående, som skulle innebära, att statsbidrag till förevarande ändamål skulle bestämmas till en efter skattekrontal eller skattetryck varierande kvotdel, samt förklara sig ej heller kunna förorda en avvägning av statsbidraget efter antalet lärår-

Kungl. May.ts proposition Nr 174. 11

avdelningar eller antalet barn. De framhålla, att en i de för de sakkunniga gällande direktiven antydd form av hyresersättning för upplåtna lokaler teoretiskt sett förefölle ganska tilltalande och även ur praktisk synpunkt syntes kunna erbjuda vissa fördelar. Emellertid visade det sig vid en när­ mare undersökning, att även hyresformen lede av åtskilliga svagheter, sär­ skilt framträdande, när det gällde att bestämma storleken av hyresbeloppet, statsfinansiellt sett ledande till en stark påfrestning på statskassan. De sakkunniga hade därför ansett sig böra avstå från tanken på att giva stats­ bidraget formen av en hyresersättning. Därefter anföra de sakkunniga, att de vid sina överväganden av olika sätt för statsbidragets beräknande trott sig finna, att ett ur förut anförda synpunkter jämförelsevis tillfredsställande resultat skulle kunna ernås, örn till grund för beräkningen lades byggnadslcostnaderna, sålunda att bidraget i varje särskilt fall utginge med en för alla skoldistrikt lika kvotdel av nämnda kostnader. Ett så beskaffat bidrag vore i princip av samma konstruktion som de hittillsvarande bidragen till lärarlönerna. Oavsett distriktens varierande skatte­ tryck och liknande faktorer utginge dessa med en bestämd, för alla distrikt lika del av lönekostnaden. Man vunne alltså här fördelen av att kunna anknyta till förefintlig tradition och erfarenhet. Om staten således, då det gällde blivande byggnadsföretag, enligt de sak­ kunnigas mening borde åtaga sig att bära en bestämd, för varje fall lika stor del av byggnadskostnaden, vore det självfallet för staten ett synner­ ligen viktigt intresse, att den tillerkändes ett ökat inflytande på de för kostnadernas storlek avgörande frågorna. Den hittillsvarande nästan full­ ständiga friheten för kommunerna att besluta i sina skolbyggnadsfrågor måste följaktligen undergå en inskränkning. Sålunda måste det ur statens synpunkt vara angeläget att kunna förhindra, att skolhus uppfördes, utan att stadigvarande behov därav kunde anses föreligga, att skolhus förlädes till en ur centraliseringssynpunkt eller eljest olämplig plats, samt att kost­ naderna överskrede vad som för en lämplig och ändamålsenlig skolbygg­ nad kunde anses skäligt. Såsom villkor för statsbidrags utgående till skolbyggnads uppförande borde därför fordras, att statlig myndighet lämnat tillstånd till byggnads­ företagets utförande samt prövat kostnadssumman och fastställt ett maxi­ mum för statsbidragsbeloppet, motsvarande den bestämda kvotdelen av den såsom skälig befunna kostnadssumman. Bidraget borde därefter utgå med angivna kvotdel av den verkliga byggnadskostnaden, dock högst ett belopp, som svarade mot nämnda maximum. Återstående kostnaden folie på skoldistriktet. Ville ett distrikt utföra en byggnad på ett dyrbarare sätt eller eljest för högre kostnad än som av den statliga myndigheten fast­ ställts, liksom ock om ett distrikt ville uppföra en skolbyggnad helt på egen bekostnad, syntes detta böra få vara distriktet obetaget. Hur stor del av byggnadskostnaderna, som skulle täckas av statsbidraget, måste naturligtvis, anföra de sakkunniga, alltid i sista hand bliva i avgö­ rande grad beroende av statsfinansiella överväganden. De sakunniga hava för sin del ansett sig böra stanna vid att förorda ett bidrag, som motsvarar 3/4 av byggnadskostnaderna, att fördelas på 40 år.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174,

Vid fastställande av storleken av statens anpart vore det, såsom de sak­ kunniga tidigare framhållit, av vikt att tillse, å ena sidan att kommunerna till här ifrågavarande utgifter erhölle en effektiv hjälp, å andra sidan att kommunernas andel bleve så stor, att deras intresse av att sparsamhet iakttoges vid byggnadsärendenas skötsel hölles livaktigt. Ur dessa synpunkter hade de sakkunniga ansett sig böra förorda, att statens bidrag bestämdes till 75 procent eller tre fjärdedelar av de på ovan angivet sätt bestämda byggnadskostnaderna. Det vore emellertid att märka, att de sakkunniga i det följande föresloge, att statsbidraget skulle utgå icke på en gång med hela sitt belopp utan fördelas med lika belopp på en tidrymd av 40 år. Detta innebure, att kommunen hade att förskottera hela byggnadsbeloppet för att sedermera i form av statsbidrag under 40 år återfå så mycket, som svarade mot tre fjärdedelar av nämnda belopp. Sett ur kommunens syn­ punkt kunde därför totalkostnaden för anläggningen sägas utgöra summan av de årliga annuiteter (ränta+amortering), som krävdes för att byggnads­ beloppet skulle bliva slutamorterat på 40 år. Utginge man från en ränte­ fot av 4 procent, vilket visserligen för närvarande vore högt beräknat men som kunde anses representera en normal medelränta, och antoge, att annuiteterna utginge med lika belopp för varje år, visade det sig, att den på detta sätt beräknade totalkostnaden (summan av räntor och amorteringar under 40 år) motsvarade två gånger byggnadsbeloppet. Ett statsbidrag å s/* av byggnadsbeloppet komme därför att utgöra endast 37 ‘/s procent av total­ kostnaden. Ville man nå upp till ett statsbidrag, som motsvarade hälften av totalkostnaden, måste följaktligen bidraget bestämmas till samma belopp som byggnadsbeloppet. Det borde emellertid beaktas, att många kommuner bestrede sina byggnadskostnader genom uttaxering eller anlitande av för ändamålet inrättade kassor (fonder), vadan de icke hade några verkliga ut­ gifter för förräntning och amortering av i skolbyggnaderna nedlagt kapital. De sakkunniga hade fördenskull icke ansett sig böra gå längre i fråga örn statsbidragets storlek, än ovan angivits. Genom ett på föreslaget sätt av­ mätt byggnadsbidrag torde i allt fall kommunerna kunna sägas erhålla ett verksamt understöd, på samma gång som de själva hade att svara för så stor del av kostnaderna, att de måste hava ett levande intresse av att dessa hölles inom skäliga gränser, utan att därmed ändamålsenlighetens fordringar bleve eftersatta. Såsom de sakkunniga redan framhållit, vore byggnadskostnaderna mycket varierande i olika kommuner. Anledningarna härtill kunde naturligtvis vara fullständigt oberoende av kommunernas åtgöranden. Men i en del fall torde det nog kunna sägas, att till följd av bristande ekonomisk om­ tanke vid byggnadernas uppförande kostnaderna för desamma kommit att överstiga, vad som kunde anses försvarligt. Den ordning, de sakkunniga föresloge för byggnadsärendenas handläggning, nämligen prövning i varje särskilt fall av statlig myndighet, som bestämde en viss maximigräns för det kostnadsbelopp, varå statsbidrag finge åtnjutas, torde komma att be­ främja ett mera ekonomiskt byggnadssätt, samtidigt som härigenom bättre garantier erhölles för att ej sådana anläggningar komme till stånd, som ur skolans synpunkt måste anses mindre tillfredsställande. Med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenser, prövningen av byggnadsärendena komme att medföra, syntes det de sakkunniga tillrådligt, att nämnda prövning, såvitt gällde mera kostnadskrävande anläggningar, lades i Kungl. Majda hand. Smärre ärenden åter, där fråga vore örn en relativt

Kungl. May.ts proposition Nr 174. 13

iinga byggnadskostnad, syntes lämpligen kunna avgöras av länsstyrelserna, till vilkas handläggning ju eljest likartade ärenden hörde. Uppdelningen av ärendena mellan Kungl. Majit och länsstyrelserna syntes de sakkunniga böra ske efter den regeln, att, där länsstyrelsen funne byggnadskostnaden skäligen böra komma att överstiga ett belopp av 3,000 kronor, länsstyrelsen hade att för ärendets hänskjutande till Kungl. Majit överlämna detsamma till skolöverstyrelsen. Ifrågavarande procedur, särskilt när ärendena skulle under­ ställas Kungl. Majit, komme visserligen att innebära en viss omgång och tidsutdräkt, men dessa olägenheter finge distrikten söka att kompensera genom att i god tid gripa sig an med och skyndsamt bedriva sina byggnadsangelägenheter. Det torde ock få förutsättas, att ifrågavarande byggnadsärenden av myndigheterna komme att behandlas såsom brådskande. Det vore vidare klart, att det här föreslagna förfarandet komme att draga med sig en avsevärd ökning av arbetsbördan ej endast för lokala skolmyn­ digheter utan även och alldeles särskilt för folkskolinspektörerna, länssty­ relserna, skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet. Det torde icke vara möjligt att nu bedöma, huruvida och i så fall i vilken omfattning en ökning av nämnda myndigheters arbetskrafter kunde bliva erforderlig; er­ farenheten finge giva svar på dessa frågor och till dess så skett, syntes det vara tillräckligt att träffa sådana anordningar, att man i mån av behov kunde vidtaga tillfälliga förstärkningar av personalen. Med största säkerhet bleve det nödvändigt att åter förse skolöverstyrelsen med det byggnadssakkunniga biträde, varöver denna myndighet tidigare i många år förfogade men som numera sedan någon tid icke stått överstyrelsen till buds. Allt som allt vore det uppenbart, att förslaget gjorde en viss ökning av förvalt­ ningskostnaderna ofrånkomlig, ehuru denna visserligen kunde beräknas bliva försvinnande liten i jämförelse med den stegring i administrationskostna­ derna, som skulle komma att uppstå, därest staten, på sätt skatteutjämningsberedningen föreslagit, såsom ägare övertoge alla skolbyggnader och svarade för deras skötsel och underhåll. Emellertid syntes den merkostnad, som de sakkunnigas förslag kunde giva anledning till, icke böra få verka avskräckande; man finge hålla i minnet, att därmed vunnes möjlighet att från statens sida på ett tillfredsställande sätt leda och kontrollera en verk­ samhet, som för det allmänna hade en mycket stor betydelse, såväl ekono­ miskt som ur undervisningssynpunkt.

De sakkunniga gå härefter närmare in på frågan om sättet för byggnadsbidragets utgående samt erinra härutinnan, att för de tidigare utgående stats­ bidragen till skolbyggnader i Norrland gällde den ordningen, att halva stats­ bidraget utbetalades vid byggnadsarbetets påbörjande, en fjärdedel, då bygg­ naden var under tak, och återstående fjärdedelen, sedan arbetet blivit av­ synat och godkänt. För skoldistrikten vore det säkerligen att betrakta som en fördel, om enahanda ordning kunde komma till användning i fråga om nu förevarande statsbidrag. Det förhållandet, att vid ett allmänt understödjande av skolbyggnadsverksamhet från statens sida anspråken på statskassan med an­ givna ordning komme att gälla mycket avsevärda belopp, bade emellertid föranlett de sakkunniga att överväga en sådan form för statsbidragens ut­ gående, som kunde göra den ifrågasatta utvidgningen av bidragsverksamheten något mindre kännbar för statsverket. Detta syfte syntes lämpligen

14 Kungl. May.ts proposition Nr 174.

kunna vinnas genom en uppdelning av bidraget på ett visst antal år. Pe­ rioden borde dock icke göras så lång, att bidraget med hänsyn till årsbeloppets ringa storlek ej komme att för distriktet kännas såsom en effektiv hjälp, och borde givetvis ej heller sträcka sig över längre tid, än som kunde anses motsvara den vanliga livslängden för en tjänlig skolbyggnad. Enligt de sakkunnigas mening kunde perioden lämpligen bestämmas till 40 år, räknat från och med det redovisningsår, under vilket anläggningen blivit avsynad och godkänd. Under dessa 40 år skulle den för varje fall enligt förut angivna grunder bestämda bidragssumman utbetalas med 1/*o varje år. Härigenom uppnåddes att statens kostnad för blivande skolbyggnadsföretag fördelades på ett relativt stort antal år och anknytning vunnes till en vid upptagande av lån för skolbyggnadsändamål vanlig amorteringstid. För en kommun, som för skolbyggnads uppförande upptoge lån, medförde en sådan uppdelning den fördelen, att ett till beloppet bestämt statsbidrag tillfölle kommunen under hela amorteringstiden. Skulle under löpande bidragsperiod skolbyggnaden i fråga bliva obehöv­ lig för skoländamål, syntes ett sådant förhållande icke utan vidare böra föranleda indragning av bidraget. En sådan påföljd måste anses oskälig, då statlig myndighet en gång prövat byggnadsbehovet och givit sitt till­ stånd till byggnadens uppförande. Om däremot kommunen utnyttjade den ledigblivna lokalen för annat ändamål på sådant sätt, att kommunen här­ igenom beredde sig en inkomst eller en lättnad i sina utgifter för andra än skoländamål, torde det böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma, huruvida statsbidraget skulle upphöra att utgå och i vilken mån åtnjutet bidrag skulle återbetalas. Vid fastställandet av den kostnadssumma, varå byggnadsbidraget skulle beräknas, torde för vissa fall undantag böra göras från regeln, att det totala byggnadsbeloppet skulle läggas till grund för beräkningen. Då nämligen byggnadsarbetet föranleddes av att äldre lokal blivit förstörd genom elds­ våda och sistnämnda lokal varit brandförsäkrad, borde rimligen från kostnadssumman avräknas brandskadeersättningen och statsbidraget beräknas blott på den summa, varmed nybyggnadskostnaden eventuellt översköte den ersättning, distriktet uppburit. Detta borde gälla såsom en ovillkorlig före­ skrift. Skulle den av eld förstörda lokalen icke hava varit försäkrad, syntes vederbörande myndighet, som prövade statsbidragsfrågan, böra tillerkännas befogenhet att i allt fall, där så befunnes skäligt, minska kostnadssumman, varå statsbidrag skulle beräknas, med ett belopp, motsvarande värdet å den förstörda lokalen. En liknande befogenhet borde tillkomma nämnda myn­ dighet i de fall, då nybyggnad skedde för att ersätta äldre byggnad, genom vars försäljning eller upplåtelse för annat ändamål skoldistriktet berett sig eller beräknades kunna bereda sig inkomst.

För att kunna fixera den kostnadssumma, å vilken byggnadsbidraget skulle beräknas, vore det nödvändigt, framhålla de sakkunniga, att närmare klargöra, för vilka i totalutgifterna för en skolbyggnad ingående poster statsbidrag skulle utgå. De för folkskoleväsendet erforderliga byggnaderna vore av två huvud­ slag: skolhus och tjänstebostäder. Vad de sistnämnda anginge, ansåge de sakkunniga, att kommunerna borde åtnjuta statsbidrag till sina kostnader för dessa byggnader likaväl som för skolhusen. Men detta borde enligt de sakkunnigas mening lämpligen ske i form av särskilda, för varje lärartjänst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 15

årligen utgående tjänstebostadsbidrag, till beloppet olika för de olika lärar­ kategorierna, och ej genom bidrag, beräknade i anslutning till de för varje fall uppkomna byggnadskostnaderna. Nu förevarande bidragsform, byggnadsbidrag för blivande skolbyggnader, avsåge alltså allenast undervisnings­ lokaler. I den mån ett byggnadsföretag omfattade även uppförande av bostad för lärare, skulle följaktligen avräknas den del av kostnaderna, som belöpte härå. Vad därefter anginge utrymmena i själva skolhusbyggnaden, syntes alla sådana kostnader böra få medräknas, som betingats av anordningar, vilka kunde anses nödiga eller nyttiga för egentligt undervisningsändamål. Ut­ rymmen, som tillkommit på grund av andra, örn än fullt legitima behov än det egentliga undervisningsarbetets, måste i detta sammanhang betraktas såsom icke hithörande. Rena överflödsanordningar borde också självfallet utsöndras. Skiljelinjen mellan det för undervisningen nödiga eller nyttiga å ena sidan och övriga anordningar å andra sidan finge i varje särskilt fall uppdragas vid prövningen av byggnadsärendet. För egentliga klass­ rum samt gymnastikrum, slöjdrum och rum för undervisning i hushålls­ göromål ävensom för till nyssnämnda lokaler hörande nödiga biutrymmen av olika slag såsom trappor, förstugor, avklädningsrum, korridor, materieloch förrådsrum, vindar och källare, toaletter och nödiga uthus borde dock under alla förhållanden statsbidrag utgå. Gällde det åter s. k. specialrum, såsom rum för undervisning i naturkunnighet, teckning o. s. v. kunde ett sådant utrymme i en skolanläggning vara erforderligt eller i varje fall önsk­ värt, under det att ett dylikt specialrum i en annan skolanläggning må­ hända tedde sig onödigt. Sammalunda vore förhållandet med t. ex. lärar­ rum och samlingssalar. Gemensamt för samtliga senast uppräknade lokalutrymmen vöre, att de icke vore obligatoriska. Trots detta hade särskilt de större samhällena i stor utsträckning utrustat sina skolanläggningar med dylika lokaler. Ju större skolanläggningen vore, desto mera gjorde sig naturligtvis också behovet av specialrum gällande. På andra håll åter, där läraravdelningarna vore få, torde väl för närvarande varken behov av eller anspråk på specialrum föreligga. Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde det icke anses befogat att utesluta ifrågavarande utrymmen från statsbidrag. Deras förefintlighet kännetecknade en god standard hos skolväsendet, och i regel ifrågasattes deras utförande icke, utan att ett varaktigt behov vore för handen. Här finge det emellertid ankomma på den prövande myndig­ heten att i varje särskilt fall besluta efter föreliggande omständigheter. En särställning intoge de numera i de större samhällena allt oftare före­ kommande utrymmena för skolbad, barnbespisning, läkarundersökning och tandvård. De vore otvivelaktigt i högsta grad till lärjungarnas fromma men vore betingade av andra behov och intressen än undervisningens. Hur behjärtansvärt det i och för sig än vore att uppmuntra strävanden av denna art, måste dock kostnader, som uppkomme till följd av berörda anordnin­ gar, åtminstone tillsvidare uteslutas, då det gällde statsbidrag för folkunder­ visningens behov. Även örn specialutrymmen av sistnämnda slag för när­ varande uteslötes från bidragsrätt, torde det icke behöva befaras, att kom­ munerna, som hittills i ej ringa utsträckning utan något som helst byggnadsbidrag tillgodosett jämväl förefintliga behov härav, skulle, sedan de kommit i åtnjutande av ett icke oväsentligt bidrag till utgifterna för skol­ byggnaderna, befinnas mindre benägna att genom anordnande av berörda lokaliteter främja lärjungarnas bästa.

16 Kungl. Maj:ts proposition Kr 174.

Till de kostnader, för vilka statsbidrag borde utgå, torde även böra hän­ föras utgifter för alla slags inomhusledningar ävensom i övrigt för instal­ lation av värme, vatten och avlopp. Dit syntes jämväl böra räknas kost­ nader för ritningar, arbetsledning och kontroll. Statsbidrag syntes böra utgå för nybyggnader, allenast under förutsätt­ ning att nybyggnaden innefattade uppförande av lärosal av något slag. För sådana nybyggnadsarbeten, som avsåg exempelvis allenast uppförande av ny uthusbyggnad, borde alltså statsbidrag icke ifrågakomma. Bidrag borde utgå ej endast för nybyggnader utan även, såsom fallet varit i fråga örn statsbidragen till skolbyggnader i Norrland, även för örn- och tillbygg­ nader. Dock syntes här den begränsningen böra göras, att därest icke genom örn- eller tillbyggnaden något nytt utrymme, vartill motsvarighet tidigare saknats, vunnits för undervisningens ändamål, rätt till statsbidrag icke förelåge. Örn- eller tillbyggnadsarbeten, vilka avsåge allenast att sätta redan befintliga lokaler i bättre skick eller giva en lämpligare disposition av dessa, skulle alltså vara uteslutna från bidragsrätt. I fråga örn lokalernas utrustning med möbler och övriga lösa inventarier hade de sakkunniga tänkt sig, att särskilt statsbidrag skulle utgå för läro­ salarnas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel på sådant sätt, att ett av de sakkunniga föreslaget årligt underhållsbidrag skulle beräknas även med hänsyn till dessa kostnader. I övrigt hade de sakkunniga icke ansett sig böra ifrågasätta något anskaffningsbidrag till lösa inventarier, i vad anginge utrymmen för undervisning i läsämnen. Beträffande däremot gymnastiksalar, slöjdrum och lokaler för undervisning i hushållsgöromål ville de sakkunniga föreslå, att i byggnadskostnaderna finge inräknas även kostnaderna för dylika utrymmens förseende med en första uppsättning av dithörande inventarier. Motiven härför vore väsentligen, att nämnda lokaler utan dylika inventarier knappast kunde sägas äga sin speciella karaktär samt framför allt, att berörda utrustning ställde sig relativt dyrare än lokal­ utrustningen i övrigt.

b) Byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler.

Vad angår byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler, förorda de sakkunniga en begränsning av bidragsrätten på det sätt, att för byggnader, vilka varit i bruk mer än en viss angiven tidrymd något byggnadsbidrag icke måtte utgå. Denna gräns ansågo de sakkunniga lämpligen böra bestämmas till 40 år sålunda, att för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än 39 år, intet byggnadsbidrag skulle erhållas. Detta skulle alltså innebära, att, därest beslut i ämnet fattades av 1935 års riksdag att äga giltighet från och med den 1 juli 1935, rätt till bidrag icke komme att vara förhanden beträffande lokaler, som tagits i bruk före den 1 juli 1896. Helt utan byggnadsbidrag för redan uppförda byggnader torde på detta sätt ej många kommuner bliva, och i varje fall torde, efter förloppet av en så pass avsevärd tidrymd som 40 år, den havda utgiften för byggnadens uppförande näppeligen längre för kommunen hava några mera kännbara verkningar. Aven i dessa fall syntes av statsfinansiella skäl byggnadsbidragen böra utgå såsom årsbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 17

Efter vilka grunder borde då dessa årsbidrag utgå? Man kunde givetvis tänka sig att, sedan byggnadsbidragets totalbelopp fastställts, detta belopp, uppdelat i årsbidrag såsom vid byggnadsbidrag för anskaffande av nya lokaler, utginge under en för alla byggnader lika lång tidsperiod, räknat från de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Härigenom skulle alla de skoldistrikt, örn vilka fråga vore i detta sammanhang, komma i samma ställning med avseende å bidragsrätt. En sådan ordning skulle emellertid först och främst kräva mycket betydande ekonomiska uppoffringar av stats­ verket, vilka skulle bliva desto kännbarare, ju kortare bidragsperioden gjordes Denna kunde å andra sidan icke utsträckas över en godtyckligt lång period, emedan det då kunde inträffa, att ett skoldistrikt komme att åtnjuta bi­ drag, även sedan byggnaden icke längre vore användbar för sitt ändamål. Vidare skulle den antydda ordningen medföra, att skillnaden mellan de bidragsberättigade distrikten och de distrikt, vilkas byggnader tillkommit så tidigt, att bidragsrätt icke förelåge, bleve mycket skarpt markerad. En­ ligt de sakkunnigas mening vore detta en olägenhet, som man borde för­ söka undvika. Detta syntes kunna i nöjaktig grad ske genom att bestämma, att rätten till årsbidrag för redan uppförda byggnader upphörde, så snart byggnaden varit i bruk under viss tid, vilken lämpligen torde kunna fixeras till 40 år. Denna 40-årsperiod borde räknas från och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen togs i bruk, till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 40 år. Skulle lokalen under denna period någon tid hava stått oanvänd, skulle denna tid självfallet lik­ väl inräknas. För en byggnad, som vid de nya bestämmelsernas ikraft­ trädande enligt nyss angivna beräkningssätt varit i bruk 39 år, skulle alltså utgå blott ett årsbidrag, för en byggnad, som använts under 38 år, två års­ bidrag o. s. v. Hade byggnaden vid angivna tidpunkt varit i bruk blott under ett år, komma årsbidragen att utgå under 39 år, och vore bygg­ naden vid samma tidpunkt färdigställd men ännu icke tagen i bruk, åtnjötes årsbidragen under hela den fastställda maximitiden, 40 år. Totala byggnadsbidraget för redan uppförda byggnader bleve följaktligen till stor­ leken omvänt proportionellt mot lokalernas ålder. Förutom att detta torde få anses sakligt befogat, gjordes härigenom övergången mellan icke-bidragsberättigade och bidragsberättigade mindre märkbar, vartill komme att ut­ gifterna för statsverket för detta ändamål bleve lättare överkomliga. Den sålunda förordade ordningen torde även kunna anses lämplig ur en annan synpunkt. Ju äldre en byggnad vore, desto mindre betydelse hade givetvis byggnadskostnaderna för kommunernas nuvarande ekonomi. Huru länge den av byggnadskostnaderna förorsakade ekonomiska påfrestningen gjorde sig gällande i de olika kommunerna, vore naturligtvis omöjligt att generellt angiva. I de fall emellertid, då kommunerna för skolbyggnadsändamål upptagit amorteringslån, kunde amorteringstiden sägas utgöra en mätare på dessa verkningars räckvidd. I allmänhet torde åtminstone tidigare amorte­ ringstiden vid nyssnämnda lån hava bestämts till 40 år. I många fall hade den varit betydligt kortare, men med största sannolikhet hade den icke överskridit nämnda tid. Örn nu, såsom de sakkunniga förordade, maximiantalet årsbidrag bestämdes till 40, komme således ifrågavarande kommu­ ner att under alla förhållanden under återstående amorteringstid för even­ tuellt upptagna lån åtnjuta amorteringshjälp av staten. Fastställandet av byggnadernas ålder torde i allmänhet icke komma att möta några svårigheter. Emellertid syntes det böra fordras, att skoldistrik-

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 17i. ‘2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

tens uppgifter om den tid, byggnaderna varit i bruk, bestyrktes genom protokollsutdrag, intyg av trovärdiga personer eller på annat tillförlitligt sätt.

Så behandla de sakkunniga frågan i vilken omfattning staten borde efter ovan angivna grunder lämna byggnadsbidrag för redan uppförda byggnader samt erinra att de sakkunniga i fråga om motsvarande bidrag för blivande byggnader förordat, att bidraget skulle utgå med tre fjärdedelar av byggnadsbeloppet. Det kunde, anföra de sakkunniga, synas ligga nära till hands att följa samma linje beträffande redan färdiga byggnader. Mot en sådan beräk­ ningsgrund talade dock vissa skäl, som förmått de sakkunniga att övergiva tanken härpå och föranlett dem att söka sig fram på en annan väg. Först och främst borde det framhållas, att staten enligt hittills gällande bestäm­ melser haft ringa möjlighet att öva inflytande på kostnadsfrågan. Under sådana förhållanden kunde det knappast ifrågasättas, att staten utan vidare skulle såsom grundläggande för beräkningen av byggnadsbidraget godtaga den av kommunen havda kostnaden för byggnadens uppförande. Där kunde förekomma en rad av utgifter, vilka ur statlig synpunkt måste be­ tecknas såsom betingade av överflödsanordningar eller i varje fall såsom varande av den beskaffenhet, att staten icke hade anledning bidraga till desamma. En revidering av byggnadskostnaderna med hänsyn härtill måste därför alltid förutsättas, örn man valde senast angivna linje. Det torde med rätta kunna antagas, att en sådan revidering komme att ställa sig ganska besvärlig. Men även ur en annan synpunkt bleve det nödvändigt att underkasta byggnadskostnaderna en revision. Dessa kunde vara alltför höga ej endast på grund av överflödsanordningar o. d., utan även emedan kommunen för arbetena fått vidkännas en med hänsyn till de vid tiden i fråga rådande prisförhållandena oskälig kostnad. Härom måste således jämväl en ingående undersökning verkställas, vilken säkerligen i många fall icke bleve lätt att genomföra. Vad själva de av skoldistrikten lämnade kostnadsuppgifterna anginge, syntes det visserligen av den utav de sakkun­ niga företagna undersökningen härutinnan framgå, att det i allmänhet icke mötte hinder för distrikten att med ledning av protokoll och entreprenad­ handlingar framskaffa dylika. I åtskilliga fall torde detta dock svårligen låta sig göra, och under alla förhållanden torde det bliva nödvändigt att kritiskt granska de uppgifter, som lämnades. På grund av nu angivna förhållanden hade det icke synts de sakkunniga tillrådligt att välja en procedur, där det uteslutande gällde att avväga stats­ bidraget med hänsyn till de verkliga byggnadskostnaderna, även örn en sådan procedur måhända förefölle ägnad att ur rättvisans synpunkt giva det mest tillfredsställande resultatet. I stället hade de sakkunniga sökt finna en utväg, som med beaktande i största möjliga mån av nämnda synpunkt lämnade möjlighet till ett mera enkelt, summariskt och på nu föreliggande faktiska förhållanden grundat förfaringssätt. En sådan utväg erbjöde sig, örn man till utgångspunkt toge byggnader­ nas tjänlighet för sitt ändamål vid tiden för byggnadsbidragets åtnjutande. För att en sådan princip skulle bliva enkel i tillämpningen, vore det dock nödvändigt att godtaga en viss schematisering av värdeförhållandena. Den åsyftade förenklingen kunde ernås genom fastställande av ett mindre antal

Kungl. Majis proposition Nr 174. 19

klasser, till vilka de olika lokalerna hänfördes, och fixerande av årsbidragens belopp, varierande för de skilda klasserna. Vad anginge frågan om klassernas antal ville det synas, som om en upp­ delning av lokalerna med hänsyn till deras värde ur undervisningssynpunkt i fyra grupper: klass I, II, III och IV, skulle möjliggöra ett tillbörligt hän­ synstagande till förefintliga huvudvariationer med avseende å beskaffen­ heten. Till Mass I skulle då hänföras lokaler av förstklassig beskaffenhet, i regel relativt nya sådana och betingande en ganska hög kostnad. Hit torde få anses höra moderna skolanläggningar särskilt i vissa städer och större sam­ hällen, utrustade med erforderliga biutrymmen och specialrum av olika slag. Under Mass II skulle föras fullt tjänliga men dock mera medelmåttiga, något äldre skolanläggningar av en enklare typ, sannolikt flertalet skolor av B 1 och B 2 formen, men även många A-skolor och skolor av lägre form. Skolor av klass II skulle i regel hava betingat en normal kostnad i upp­ förande. Till Mass III skulle räknas visserligen användbara lokaler men sådana av enklare slag, ofta endast bestående av en lärosal med avklädningsrum och nödiga uthus, alltså bland annat ett stort antal av nu befintliga B 3och D-skolor. Aven större skolanläggningar skulle dock kunna komma under denna rubrik, därest de på grund av ålder och otillfredsställande underhåll eller andra omständigheter befunne sig i ett mindre gott skick. Till Mass IV slutligen skulle hänföras lokaler, vilkas användning visser­ ligen av myndigheterna tolererades på grund av omöjligheten eller synnerlig stor svårighet att anskaffa andra lokaler men som emellertid vore i ett så­ dant skick, att de icke kunde sägas fylla fordringarna på tjänlighet. För lokaler, hänförda till klass IV, skulle intet bidrag utgå. För klass I skulle bidraget vara högst, för klass lil lägst.

En indelning av detta slag förutsatte nödvändigtvis, framhålla de sak­ kunniga, ett särskilt värderingsförfarande för varje befintlig skollokal. De sakkunniga hade övervägt en mera summarisk, automatiskt verkande klassificeringsmetod, såsom efter lokalens ålder, efter skolformen eller med hänsyn till en efter byggnadspriserna genomförd dyrortsgruppering, men hade på denna väg icke funnit någon lösning av tillfredsställande art. En klassificeringsprocedur, avseende de speciella fallen, synes därför ofrånkomlig Mot ett klassificeringssystem kunde naturligtvis främst riktas den anmärk' ningen, att det komme att kräva ett ganska betungande prövningsförfarande. Även om de sakkunniga själva med hänsyn till nämnda förhållande hyst en viss tvekan att förorda en dylik anordning, hade de likväl ansett denna tveksamhet böra träda tillbaka för de obestridliga fördelar, systemet måste anses besitta ur andra synpunkter. Det borde dock framhållas, att sedan befintliga lokaler väl en gång blivit föremål för klassificering, denna proce­ dur icke vidare behövde förekomma annat än i enstaka fall, då en lokal funnes böra flyttas från en klass till en annan, och i vilka fall förfarandet kunde äga rum under avsevärt enklare former än den allmänna klassifice­ ringen. Vidare påpekades, att den föga invecklade konstruktion, de sak­ kunniga givit klassindelningen, och de allmänna riktlinjer för själva klassättningen, som ovan angivits, torde göra det möjligt att utföra prövningen utan alltför stora svårigheter. Beträffande en stor del av de förefintliga lokalerna komme det att förefalla ganska lätt att bestämma, att de skulle

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

placeras i klass I eller klass III eller klass IV, då de karakteristiska drag, som inverkade avgörande för lokalernas hänförande till nämnda klasser, i många fall torde vara starkt framträdande. Svårare bleve givetvis spörs­ målet, när det gällde att bestämma, örn en lokal skulle inrangeras i klass II. Här komme statens och kommunernas ekonomiska intressen till sin skar­ paste motsättning, och det kunde därför antagas, att i dessa fall vederbö­ rande klassificeringsmyndighet bleve ställd inför rätt ömtåliga frågor. Det läge med hänsyn härtill stor vikt uppå, att denna myndighet besutte erfor­ derlig kompetens och auktoritet och att den utrustades med fullständiga och tydliga instruktioner för sitt arbete. De sakkunniga föresloge — under hänvisning till det förfarande för upp­ skattning av löneboställenas normalavkastning, som tillämpades inom det ecklesiastika boställsväsendet — att den allmänna klassificering, vilken såsom ett engångsförfarande erfordrades för tillämpning av det här avsedda bidrags­ systemet, borde verkställas av särskilda för detta ändamål inrättade nämn­ der, slcolhusvärderingsnämnder, var och en med vederbörande län såsom verksamhetsområde. I varje nämnd borde först och främst finnas en byggnadssakkunnig ledamot. Vidare borde med hänsyn till lokalernas ändamål de pedagogiska synpunkterna vara företrädda, och slutligen borde vederbö­ rande skoldistrikt beredas tillfälle att bevaka sina intressen. Nämnden torde alltså behöva vara sammansatt av tre ledamöter. Av dessa syntes den byggnadssakkunnige representanten lämpligen böra utses av vederbörande läns­ styrelse för samtliga skoldistrikt inom länet. Den sålunda utsedde borde även vara ordförande i nämnden. De pedagogiska synpunkterna torde böra företrädas av statens vederbörande folkskolinspektör, vilken dessutom på grund av sin ämbetsutövning vanligen besutte en icke obetydlig insikt i byggnadsfrågor och tillika i allmänhet väl kände till de olika skollokalerna inom sitt inspektionsområde. Med hänsyn till de erfarenheter, folkskolin­ spektörerna ägde i hithörande frågor, ansåge de sakkunniga även lämpligt, att inspektören, i vad anginge hans inspektionsområde, tjänstgjorde som föredragande och tillika sekreterare i nämnden, i vilken egenskap det borde åligga honom att föra protokoll över nämndens beslut och även ombesörja därav föranledda expeditioner. Vad slutligen det kommunala inslaget i nämnden beträffade, torde det lämpligen böra beredas rum på sådant sätt, att vederbörande skoldistrikt utsåge den tredje ledamoten av nämnden. Skolhusvärderingsnämnden finge således icke en alltigenom konstant samman­ sättning. Endast den byggnadssakkunnige ordföranden, som utsåges av läns­ styrelsen, bleve en och densamme för alla inom länet befintliga skoldistrikt. På honom ankomme därför att tillse, att en viss kontinuitet och enhetlighet i arbetet upprätthölles. I viss mån kunde denna uppgift även fyllas av folkskolinspektörerna, vilka visserligen komme att växla allt efter inspek­ tionsområde men som plägade upprätthålla en god kontakt med varandra i arbetet. Den tredje, av vederbörande distrikt utsedda ledamotens uppgift åter bleve helt naturligt i övervägande grad att söka tillvarataga sitt distrikts intressen. En på detta sätt organiserad myndighet syntes de sakkunniga hava goda förutsättningar att kunna arbeta sakförståndigt och effektivt. Sannolikt torde det bliva möjligt att med hjälp av dessa nämnder få klassificeringen färdig under loppet av ett år. För att underlätta proceduren torde det böra stad­ gas, att besvär icke finge anföras mot nämndens beslut. Givetvis komme klassificeringen att förorsaka vissa kostnader, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 21

vissa expeditionskostnader samt arvoden och reseersättningar av statsmedel till såväl den av länsstyrelsen utsedde byggnudssakkunnige ordförandenledamoten som folkskolinspektören. Ersättning till den av skoldistriktet ut­ sedda ledamoten syntes däremot med hänsyn till det stora kommunala in­ tresset av frågan böra, i den mån sådan ersättning ansåges påkallad, vilket finge bliva varje distrikts sak att avgöra, gäldas av distriktet. Då på grund av de olikartade förhållandena inom olika län och inspek­ tionsområden arbetet säkerligen komme att till sin omfattning i hög grad växla för de olika nämndsordförandena och folkskolinspektörerna, torde det vara lämpligast att icke på förhand arvodena åt dem fixerades, utan att dessa fastställdes av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande läns­ styrelse. Likaledes borde till expeditionskostnader medel anvisas från fall till fall. Vad resekostnaderna beträffade, förefölle det icke nödvändigt, att nämn­ den alltid verkställde syn på ort och ställe. Huruvida syn skulle förrättas eller ej, torde få ankomma på nämnden att själv bestämma. Totalkostnaden för klassificeringsproceduren beräknade de sakkunniga approximativt sannolikt icke komma att överstiga 200,000 kronor. Härvid hade de sakkunniga utgått från ett genomsnittsarvode av 2,000 kronor för varje nämndsordförande och 1,000 kronor för varje folkskolinspektör samt från en genomsnittskostnad för varje län av 1,000 kronor för expedition och 3,000 kronor för resekostnader, varjämte vissa kostnader förorsakades därav, att det torde bliva nödvändigt att i någon utsträckning bereda folk­ skolinspektörerna ledighet för deltagande i nämndernas arbete. Skulle, sedan klassificeringen en gång skett, sådana ändringar med avse­ ende å en lokals beskaffenhet inträda, att lokalen borde uppflyttas respek­ tive nedflyttas i klass, syntes ett dylikt ärende kunna handläggas av veder­ börande länsstyrelse i samband med prövning av statsbidragsrekvisitionen. Förutsättningen härför borde vara, att yrkande på en omprövning av klassi­ ficeringen framställdes antingen av skoldistriktet eller av folkskolinspektören. Ej heller över länsstyrelsens beslut härutinnan borde besvär få anföras. Även beträffande de redan uppförda skolbyggnaderna uppställde sig till besvarande frågan, vilka utrymmen, som skulle tagas i betraktande vid byggnadsbidragets beräknande. Liksom i fråga om blivande byggnader ansåge de sakkunniga icke, att tjänstebostäder i detta sammanhang skulle komma i betraktande. På sätt förut nämnts föresloge de sakkunniga ett särskilt tjänstebostadsbidrag, vilket skulle utgå lika för redan befintliga och blivande byggnader.

Beträffande bidragsrättens räckvidd i övrigt hade de sakkunniga av rent statsfinansiella skäl ansett sig böra föreslå en ganska stark begränsning, i motsats mot vad som vore fallet med avseende å byggnadsbolag för blivande byggnader. Det syntes de sakkunniga icke kunna betraktas såsom oskäligt att här göra dylika restriktioner, då nu ifrågavarande bidrag hade karak­ tären av en hjälp från statens sida, som kommunerna näppeligen haft an­ ledning räkna med vid den tid, då utgiften gjordes. Enligt de sakkunnigas förslag borde byggnadsbidrag för redan befintliga lokaler utgå allenast för egentliga klassrum och för gymnastiksalar. Ute­ slutna vore alltså specialrum av olika slag, såsom naturkunnighetsrum, teckningsrum o. s. v. samt utrymmen för undervisning i slöjd och hushålls-

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

göromål ävensom givetvis lokaler för bad, läkarundersökningar o. d. För nu angivna åtskillnad mellan klassrum och gymnastiksalar, å ena sidan, samt övriga utrymmen, å andra sidan, talade utom de statsfinansiella syn­ punkterna även rent tekniska skäl. Under det att i fråga örn klassrummen och gymnastiksalarna en viss standardisering gjort sig gällande, som med­ förde, att klassificeringen underlättades, vore de för övriga speciella undervisningsändamål anordnade lokalerna av en synnerligen skiftande beskaffen­ het, som i hög grad försvårade en jämförande värdesättning. Åtskilliga av dem vore visserligen, särskilt i de större samhällena, inrättade efter moderna principer och ganska ensartade, men i fråga örn flertalet gällde, att varia­ tionerna vore mycket stora. Ofta, i synnerhet på landsbygden, vore anord­ ningarna av så enkel natur, att det knappast kunde ifrågasättas, att staten behövde lämna ekonomiskt stöd. Sålunda förekomme ej sällan, att rum för slöjd eller hushållsgöromål erhållits, genom att den behövliga materielen, till en början kanske såsom ett provisorium, anbragts i ett ledigt vinds- eller källarutrymme utan någon avsevärd kostnad för distriktet. Det torde vidare få anses skäligt, att byggnadsbidrag av här ifrågava­ rande slag utginge allenast för lokal, som alltjämt användes för sitt ända­ mål. Örn t. ex. ett klassrum efter några år bleve obehövligt på grund av minskat barnantal, borde bidragsrätten upphöra. Likaså borde givetvis bidrag ej heller åtnjutas för lokal, som tidigare inrättats för undervisningsändamål men som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande ej längre härtill an­ vändes. Skulle åter lokalen efter någon tid ånyo komma i bruk, borde bidrag utgå. Byggnadsbidrag borde vidare icke utgå för andra lokaler än dem, som tillhörde distriktet och för vilkas inrättande detta haft att vidkännas kost­ nad. Hade en byggnad t. ex. tillfallit distriktet genom gåva eller kostnads­ fritt upplåtits till detsamma eller eljest helt tillkommit utan att distriktet härför haft någon utgift, funnes uppenbarligen ingen anledning för staten att lämna understöd.

De sakkunniga övergå härefter till frågan örn storleken.av år sbidragen i de särskilda klasserna. De statsfinansiella skälen torde, anföra de sakkunniga, verka i riktning mot relativt låga bidrag. Från kommunernas synpunkt åter borde det te sig rimligt, att bidragen avpassades så, att kommunerna beträffande redan nedlagda skolbyggnadskostnader komme ungefärligen i samma ställning som eller i varje fall icke i mycket ogynnsammare läge, än när det gällde fram­ tida utgifter för samma ändamål. I klassificeringssystemets natur läge, att fixerandet av bidragens belopp för de tre klasserna skedde på ett summariskt sätt. Inom varje särskild klass komme att vara sammanförda lokaler, vilka visserligen i stort sett vore av ensartad beskaffenhet men som givetvis före­ tedde ganska stora variationer t. ex. med avseende å anläggningskostnaden. Bidraget kunde därför icke avpassas så, att det för de olika fallen stöde i samma relation till nämnda kostnad, vilket ju heller icke varit syftet med detsamma. Dess belopp borde i. stället vara så tillmätt, att det kunde anses utgöra ett skäligt understöd till den kostnad, som lokaler av den för veder­ börande klass utmärkande karaktären i genomsnitt betingade. Härvid måste det naturligtvis i många fall komma att inträffa, att den relativa storleken av statens anpart bleve större för ett byggnadsföretag än för ett annat. För en lokal, som tillkommit under inflationstiden eller som eljest uppförts för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 23

onormalt hög kostnad, bleve statens bidrag jämförelsevis mindre än för en lokal, som inrättats till billigt eller normalt pris. Detta missförhållande torde dock komma att, vad de olika skoldistrikten inbördes anginge, i hög grad utjämnas därigenom, att det för många distrikt gällde ett flertal byggnads­ företag, vilka utförts under olika prisförhållanden. Även om vissa ojämn­ heter i allt fall bomme att kvarstå, kunde de enligt de sakkunnigas mening icke tillmätas någon större betydelse i betraktande av de stora praktiska fördelar, systemet i övrigt erbjöde. I fråga örn genomsnittskostnaden för skolanläggningar av olika typer hade de sakkunniga med användning av det material, som stått dem till buds, och efter vissa uppskattningar funnit, att genomsnittspriserna för den 40-årsperiod, varom här vore fråga, skulle bliva, i avrundade tal: för A-skolor 9,400 kronor; för B 1- och B 2-skolor 6,000 kronor samt för skolor med allenast ett klassrum 5,100 kronor, allt per rumsenhet. De sakkunniga vore fullt medvetna örn den osäkerhet, som vidlådde dessa siffror, och de invändningar, som kunde riktas mot beräkningarnas i hög grad summariska karaktär. Då de sakkunniga i allt fall funnit sig kunna åtnöjas med desamma, berodde detta på att det här icke vöre fråga örn tillgodoseende av rättsligen grundade ersättningsanspråk utan allenast utmä­ tande av understöd efter en skälighetsprövning, och för detta ändamål hade beräkningarna synts de sakkunniga tillfyllestgörande. Vidare ville de sakkunniga uttryckligen betona, att då de vid sina ifråga­ varande beräkningar utgått från en gruppindelning av skolanläggningarna, som hänförde sig till skolformen och anläggningarnas storlek i avseende å antalet klassrum, detta ingalunda innebure att enligt de sakkunnigas mening klassificeringen ovillkorligen måste följa en dylik indelningsgrund. Örn ovannämnda för 40-årsperioden beräknade, genomsnittliga anlägg­ ningskapital per rumsenhet lika fördelades på 40 år, bleve årskvoten respek­ tive 235 kronor, 150 kronor och i runt tal 125 kronor. Under förutsättning att staten med förut angivna begränsningar normalt övertoge omkring 75 procent av denna kostnad, ville de sakkunniga föreslå, att årsbidragen be­ stämdes till följande, på skäligt sätt jämkade belopp: för klass I 180 kronor, för klass II 120 kronor och för klass III 90 kronor. Totala maximibeloppet av årsbidrag skulle alltså komma att utgöra för klass I (40 X 180 =) 7,200 kronor, för klass II (40 X 120 =) 4,800 kronor och för klass III (40 X 90 =) 3,600 kronor, allt per bidragsberättigad rums­ enhet. Enligt ovan angiven grund för utgåendet av ifrågavarande bidrag skulle bidraget uppgå till nämnda maximibelopp allenast för sådana lokaler, som tillkommit enligt nu gällande bestämmelser, alltså utan att byggnadsförslaget varit underkastat förut omförmälda prövning av statlig myndighet, men som icke tagits i bruk förrän efter de nya bestämmelsernas ikraftträ­ dande. De sakkunniga anföra vissa exempel beträffande det sätt, varpå de före­ slagna bidragsgrunderna bomme att verka, av vilka framgår att statsbidra­ get relativt sett bomme att högst avsevärt växla, beroende väsentligen på byggnadernas ålder och byggnadskostnadernas storlek i förhållande till de till grund för statsbidragets beräknande liggande genomsnittstalen. Dessa växlingar i byggnadsbidragets relativa storlek komme, erinra de sakkunniga, att till stor del utjämnas därigenom, att samma skoldistrikt i många fall komme att hava flera bidragsberättigade skolanläggningar, vilka

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

uppförts under olika prisförhållanden. Det borde också fram hållas, att de mycket dyra och mycket billiga skolhusen hörde till undantagen. Enligt sakens natur vore flertalet skolhus sådana, som uppförts för normala priser. Där kommunen vidkänts endast en del av byggnadskostnaden, under det staten eller annan bestritt återstoden av samma kostnad, torde frågan örn årsbidragets storlek böra avgöras av Kungl. Maj:t från fall till fall efter av vederbörande skoldistrikt gjord framställning.

c) Provisoriskt hyggnadsbidrag.

Verkställandet av den av de sakkunniga föreslagna klassificeringen av redan uppförda och i bruk varande skollokaler hava de sakkunniga, framhålles i betänkandet, beräknat skola kunna genomföras på omkring ett år. Det vore emellertid möjligt, att den i verkligheten komme att visa sig mera tidskrävande, än de sakkunniga förutsatt, och vid sådant förhållande skulle kommunerna kanske få vänta längre tid på understöd för redan havda skolbyggnadsutgifter.

Det syntes emellertid vara angeläget, att kommunerna snarast möjligt erhölle denna hjälp. Fördenskull hade de sakkunniga ansett sig böra före­ slå, att för tiden intill dess att klassificeringen blivit genomförd provisoriska hyggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler skulle utgå. Dessa bidrag måste självfallet med hänsyn till den synnerligen skiftande beskaffenheten hos de särskilda lokalerna och för att icke föregripa det blivande definitiva bidraget sättas lågt. För att dock det provisoriska byggnadsbidraget över­ huvudtaget skulle kunna bliva av någon mera väsentlig betydelse för kom­ munerna, torde det knappast böra understiga bidraget i lägsta klassen i det av de sakkunniga föreslagna bidragssystemet. De sakkunniga föresloge därför, att, så länge klassificeringen ännu icke blivit genomförd och således de förut angivna bidragsbestämmelserna icke kunde tillämpas, för varje befintligt klassrum och varje gymnastiksal med undantag av sådana, för vilka på grund av deras ålder ovan föreslagna hyggnadsbidrag för redan befintliga lokaler icke skulle kunna utgå, skulle åtnjutas provisoriskt byggnadsbidrag med 90 kronor årligen. Under den av de sakkunniga antagna förutsättningen, att det här föreslagna statsbidragssystemet komme att träda i funktion från och med den 1 juli 1935, skulle alltså för budgetåret 1935/ 1936 det provisoriska byggnadsbidraget utgå blott för sådana lärosalar och gymnastiksalar, vilka vid nämnda tidpunkt icke varit i bruk mera än 39 år, d. v. s. icke tagits i bruk före den 1 juli 1896. Örn tilläventyrs klassifice­ ringen ej hunne slutföras under nämnda budgetår, komme för budgetåret 1936/1937 provisoriskt hyggnadsbidrag att åtnjutas endast för de klassrum och gymnastiksalar, som icke tagits i bruk före den 1 juli 1897, o. s. v. Beträffande de provisoriska byggnadsbidragen syntes i övrigt böra gälla i stort sett samma bestämmelser som för de definitiva bidragen till redan befintliga lokaler. Med hänsyn till att lokalerna ännu icke undergått den värdesättning, som avsåges med klassificeringsproceduren, borde dock något undantag icke göras för lokaler, som vore av sådan beskaffenhet, att de kunde antagas bliva hänförda till klass IV, utan bidraget syntes böra åt­ njutas. för alla här ifrågakommande»lokaler utan åtskillnad, blott deras an­ vändning av skolmyndigheterna tillätes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 25

d) Hyresbidrag för skollokaler.

På åtskilliga håll, särskilt i landskommunerna, förekomma, framhålla de sakkunniga, att lokaler för undervisningens behov förhyrdes. Örn staten i av de sakkunniga föreslagen omfattning skulle deltaga i kostnaderna för anskaffning av skollokaler, torde staten jämväl böra i en eller annan form lätta kommunernas utgifter för förhyrande av lokaler.

I överensstämmelse med och som en konsekvens av vad som föreslagits i fråga örn byggnadsbidragen torde på staten böra överflyttas allenast en del av hyreskostnaderna. En sådan anordning torde få anses motiverad även ur andra synpunkter. Skulle staten helt övertaga de faktiska hyreskostna­ derna för av kommunerna tillhandahållna skollokaler, bleve lätt nog följden den, att kommunernas intresse för anskaffande av egna skollokaler minska­ des. Vidare kunde det befaras, att, örn kommunen icke hade ett eget eko­ nomiskt intresse att bevaka vid förhyrande av skollokaler, hyresersättningen komme att överstiga vad som kunde anses utgöra skälig hyra. Ännu en synpunkt torde böra beaktas i detta sammanhang. Beskaffen­ heten av de lokaler, som av kommunerna förhyrdes för skoländamål, vari­ erade i högst väsentlig grad. Mångenstädes torde de förhyrda lokalerna vara av sådan beskaffenhet, att de måste betecknas som otillfredsställande. Att de likväl godtagits, hade berott därpå, att hittills möjligheter icke före­ legat att ordna lokalfrågan på annat sätt. I dessa fall förelåge emellertid ett starkt statligt intresse, att kommunerna gjorde ansträngningar för att anskaffa ändamålsenligare lokaler antingen genom anordnande av egna loka­ ler eller genom förhyrande av sådana, som ur undervisningssynpunkt kunde betraktas som fullt tillfredsställande. Örn staten, som de sakkunniga före­ sloge, för framtiden övertoge en stor del av byggnadskostnaderna, torde också från statens sida kunna uppställas starkare krav på, att kommunen genom uppförande av egna skollokaler tillgodosåge skolväsendets behov. Nu angivna skäl syntes de sakkunniga tala för, att i de fall, då det gällde förhyrda skollokaler, statsbidraget sattes jämförelsevis lågt. Även örn det vore synnerligen önskligt att för enkelhetens skull kunna bestämma bidragen till fixa belopp, torde detta likväl knappast vara görligt. Det vore tillräckligt att härvid erinra örn de stora variationer, som hyrorna företedde. De sakkunniga hade från statens folkskolinspektörer införskaffat uppgifter å hyresbeloppen för över 400 lokaler, och bland dessa utgjordes högsta beloppet av 1,150 kronor, medan lägsta hyresbeloppet uppginge till allenast 50 kronor. De sakkunniga förordade, att bidraget bestämdes till hälften av den av skoldistriktet erlagda hyran. Det torde dock vara nöd­ vändigt att tillägga utanordningsmyndigheten befogenhet att, därest hyran uppenbarligen överstege det belopp, som enligt ortens pris kunde anses skä­ ligt, reducera statens bidrag till hälften av sistnämnda belopp.

Underhållsbidrag.

De sakkunniga återgiva ur Årsbok för Sveriges kommuner följande sam­ manställning av kommunernas utgifter för vissa med skollokalernas tillhanda­ hållande förenade andra utgifter än i det föregående berörts:

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

1926 1927 1928 1929 1930

Bränsle, lyse, renhållning m. m. 11,940,510 12,328,425 12,383,053 12,412,691 11,939,822

Vid bedömandet av de båda förstnämnda utgiftsposterna, framhålla de sakkunniga, måste emellertid beaktas, att i dem innefattades utgifter för ej endast skollokaler utan även tjänstebostäder, varför, när fråga vore örn enbart skollokalerna, samma utgiftsposter torde böra icke oväsentligt redu­ ceras. Beträffande undervisningsmateriel torde även böra erinras örn att i de statistiska uppgifterna ingen åtskillnad gjordes mellan undervisningsma­ teriel, som kommunerna vore skyldiga att tillhandahålla, och av vissa kom­ muner beviljad s. k. fri materiel åt skolbarn, för vilken sistnämnda kost­ naden kunde uppskattas till omkring 1,5 miljon kronor årligen. Den i sta­ tistiken upptagna siffran för undervisningsmateriel borde följaktligen redu­ ceras med nämnda belopp, för att en riktig uppgift å kostnaden för egent­ lig undervisningsmateriel skulle erhållas.

Enligt de sakkunnigas mening vore det önskvärt, att, örn och i den mån bidrag borde utgå till här ifrågavarande utgifter, så vitt möjligt de särskilda

bidragen sammanfördes till ett gemensamt statsbidrag. Beträffande de i

detta gemensamma statsbidrag ingående bidragsmomenten anföra de sak­ kunniga bland annat följande.

a) Underhåll av skollokaler.

Vad först underhållet av skollokalerna beträffade syntes ett statligt bidrag till kommunernas kostnader för detta ändamål vara påkallat främst med hänsyn till storleken av dessa kostnader, men jämväl från synpunkten av önskvärdheten att bereda staten större möjligheter än hittills att vaka över underhållsskyldighetens behöriga fullgörande.

Sedan de sakkunniga med hänsyn till kontrollsvårigheten avvisat ett upp­ slag att bestämma bidraget till en viss kvotdel av kommunernas verkliga utgifter för ändamålet, hava de stannat vid att föreslå, att ifrågavarande bidrag fixerades till ett visst belopp per lärosal, lika för alla, därvid med lärosal borde likställas befintliga specialrum, alltså rum för undervisning i visst ämne, såsom naturkunnighet, teckning, gymnastik, slöjd och hushålls­ göromål. Underhållsbidraget, som icke hade avseende å tjänstebostäderna, borde enligt de sakkunnigas mening utgå såväl för redan befintliga som för blivande utrymmen efter samma grunder. Med hänsyn till kommunernas möjlighet att genom ekonomiskt väl av­ vägda åtgärder nedbringa underhållskostnaderna, syntes bidraget böra sät­ tas lågt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 27

b) Bränsle, lyse, renhållning o. d.

Då det vöre att befara, att ett statens deltagande i kostnaderna för bränsle, lyse, renhållning o. d. komme att verka försvagande på kommunernas in­ tresse av sparsamhet i hithörande frågor, och då det vidare knappast torde vara möjligt att åstadkomma en effektiv kontroll till förhindrande av att staten i fråga om statsbidrag av här antydd art finge vidkännas större kost­ nader, än vad som i de särskilda fallen kunde anses skäligt, hade de sak­ kunniga, såsom redan nämnts, ansett sig icke kunna förorda bidrag från staten till bestridande av kommunernas ifrågavarande utgifter.

c) Inventarier.

I nära samband med kostnaderna för anskaffande av skollokaler stöde, erinra de sakkunniga, utgifterna för deras förseende med erforderliga och lämpliga inventarier såsom skolbänkar, svart tavla, kateder, kartställ, skåp, förvaringslådor m. m. samt den speciella inredning, som erfordrades för gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök. Beträffande de sistnämnda tre sla­ gen av lärosalar hade de sakkunniga (se ovan) föreslagit, att utgifterna för den första uppsättningen av inventarier finge inräknas i den byggnadskost­ nad, som lades till grund för utmätande av statsbidrag till blivande skol­ husbyggnader. I övrigt syntes särskilt bidrag till anskaffning av inventarier ej böra utgå i vidare mån än såsom hjälp till täckande av det normala, löpande behovet av förnyelse på grund av förslitning och komplettering. Samma skäl, som föranlett de sakkunniga att föreslå statsbidrag till skollokalernas underhåll, talade för att statsbidrag i någon form lämnades även för inventariernas hållande i vederbörligt skick. På grund av svårigheten att utöva tillfreds­ ställande kontroll över kommunernas anskaffning av inventarier ansåge de sakkunniga en lösning av statsbidragsfrågan på sådant sätt, att bidraget ställdes i viss relation till kommunernas verkligen havda kostnader för in­ ventarierna, utesluten. En mera framkomlig väg torde vara att, på samma sätt som beträffande underhållskostnaderna för själva byggnaderna, låta statsbidraget utgå med ett visst mindre årligt belopp per lärosal. Häremot skulle visserligen den invändningen kunna göras, att med denna anordning det särskilda statsbidraget kunde komma att bliva endast ett tillskott till skolkassan, och att inga garantier förelåge för bidragets användande till avsett ändamål. Då emellertid för statsbidrags utgående överhuvudtaget måste uppställas det redan nu för avlöningsbidraget gällande villkoret, att skollokalerna vore lämpliga och att de försåges med ändamålsenliga inven­ tarier, torde därmed i skolmyndigheternas händer läggas ett påtrycknings­ medel av så effektiv art, att det knappast torde behöva befaras, att kom­ munerna komme att åsidosätta berättigade krav härutinnan. De sakkunniga ansåge sig sålunda böra förorda, att som bidrag till kommunernas kostna­ der för tillhandahållande av inventarier lämnades ett visst årligt statsbidrag per lärosal efter samma grunder som det förut nämnda underhållsbidraget.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

d) Undervisningsmateriel.

I kommunernas åligganden i avseende å skollokalernas utrustning inginge jämväl skyldigheten att tillhandahålla erforderlig undervisningsmateriel. Såsom exempel på sådan nämna de sakkunniga läsböcker, kartor, planscher, enklare fysikalisk och kemisk apparatur, uppstoppade allmännare fåglar och fiskar, skioptikon o. d. I detta sammanhang bortsåge de sakkunniga från s. k. fri skolmateriel, vars tillhandahållande vore beroende på kommunens frivilliga åtagande.

Medan i fråga örn inventarierna utgifterna väsentligen vore av engångsnatur, torde undervisningsmaterielen i allmänhet kunna sägas representera en mera konstant årlig utgift. Den stora förståelse och det intresse för skolans krav, som i allmänhet ådagalagts från kommunernas sida, hade i mindre grad kommit till synes, när det gällde undervisningsmaterielen. Ett visst ökat statsinflytande i fråga örn detta undervisningsmedel torde därför få anses angeläget. Då med ett statsbidrag till undervisningsmateriel torde vinnas, förutom ökad redebogenhet från kommunernas sida att även på denna punkt söka tillgodose undervisningens skäliga krav, en långt större möjlighet för staten än hittills att utöva inflytande på materielanskaffningen, ansåge sig de sakkunniga böra förorda statsbidrag jämväl till kostna­ derna för undervisningsmateriel. Enligt de sakkunnigas mening torde ett statsbidrag till kostnaderna för undervisningsmateriel böra utgå efter samma grunder som för inventariekostnaderna, alltså i form av ett visst mindre årligt belopp per lärosal.

e) Underhållsbidragets storlek.

Som i det föregående framhållits, hava de sakkunniga av praktiska skäl ansett det önskvärt, att ett gemensamt statsbidrag lämnades för nu föreva­ rande utgifter, d. v. s. för lokalernas underhåll samt för tillhandahållande av inventarier och undervisningsmateriel. Bidraget kunde enligt de sak­ kunnigas mening lämpligen betecknas såsom underhållsbidrag.

Underhållsbidraget borde utgå lika för alla salar, som vore i användning; dock syntes i fråga örn förhyrda salar befogat, att bidraget bestämdes till endast hälften av eljest utgående belopp. I fråga örn underhållsbidragets storlek hade de sakkunniga funnit sig böra förorda, att detsamma bestämdes till 50 kronor, när det gällde skol­ distrikten tillhöriga lokaler, och 25 kronor, såvitt fråga vore örn förhyrda lokaler, allt per lärosal och år. Beloppet kunde måhända vid ett första påseende förefalla ringa, då det gällde bidrag till tre olika utgiftsgrupper. De sakkunniga ville emellertid betona, att det här vore fråga endast om bidrag till och icke ett totalt övertagande av kommunernas kostnader för berörda ändamål. Dessa kostnader varierade vidare i hög grad för de olika skolanläggningarna och de olika distrikten, och bidraget måste avpassas efter genomsnittet. Aven med ett belopp av 50 kronor per år och lokal, torde dock flertalet kommuner erhålla en icke obetydlig lättnad i sina ifråga­ varande utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 29

Tjänstebostadsbidrag.

Den kommunerna åvilande skyldigheten att tillhandahålla tjänstebostäder åt lärare eller ersättning härför innebure, framhålla de sakkunniga, för kom­ munerna en betydande börda. Med hänsyn härtill syntes det icke kunna försvaras, att då det gällde att bereda kommunerna en effektiv lättnad i utgifterna för folkskoleväsendet, lämna kostnaderna för tjänstebostäderna ur räkningen. De sakkunniga funne det därför nödvändigt, att den nu ifråga­ varande kostnadsöverflyttningen från kommunerna till staten sträckte sig även till tjänstebostäderna. Frågan vore då, efter vilka grunder ett statsbidrag till dessa kostnader lämpligen borde utgå. Ett enhetligt statsbidragssystem kunde icke vinnas genom att anknyta statsbidraget till byggnadskostnaderna, enär kommu­ nerna i stället för att uppföra bostäder — vad beträffade städer och stadsliknande samhällen i mycket stor utsträckning — använt sig av den i boställsordningen medgivna utvägen att utbetala hyresersättning till sina lärare. Då kostnadsöverflyttningen torde böra ske efter samma grunder för alla kommuner, torde andra utvägar för frågans lösning böra sökas. Härtill syntes så mycket större anledning föreligga, som frågan örn stats­ bidrag till kommunernas kostnader för den lärarna tillkommande förmånen av bostad eller ersättning härför stöde i ett visst samband med lärarnas löneförhållanden. Det torde kunna antagas, att förevarande löneregleringsfråga inom en icke alltför avlägsen framtid kunde vinna sin lösning. I samband därmed måste synbarligen också frågan örn lärarnas naturaför­ måner komma till ett avgörande. Då alltså ifrågavarande löneförmåner kunde sägas stå inför en omreglering, borde man uppenbarligen undvika att kläda en statshjälp till kostnaderna för tjänstebostäderna i en sådan form, som för sin tillämpning förutsatte fortbeståndet av hittills gällande bestämmelser örn lärarpersonalens naturaförmåner. Överhuvudtaget syntes denna statshjälp böra givas en helt och hållet provisorisk karaktär, avsedd att äga giltighet allenast, intill dess löneregleringsspörsmålet vunnit sin lösning. En möjlighet vore att låta statsbidragets storlek bestämmas efter de sär­ skilda orternas indelning i dyrortsgrupper. Enligt de sakkunnigas mening kunde det emellertid befaras, att en sådan anordning lätt nog komme att betraktas som prejudicerande vid en blivande lönereglering. Tjänstebostäderna kunde enligt gällande boställsordning indelas i tre olika grupper (Grupp I, II och III) med hänsyn till sin beskaffenhet: l:o) tjänstebostad för ordinarie manlig folkskollärare, bestående av minst 3 rum och kök; 2:o) tjänstebostad för ordinarie kvinnlig folkskollärare, omfattande minst 2 rum och kök, samt 3:o) tjänstebostad för annan lärare, bestående av minst 1 rum och kök. De sakkunniga hade, med beaktande av här förut framhållna synpunkter, kommit till den uppfattningen, att den lämp­ ligaste utvägen torde vara att bestämma statsbidraget till kommunernas utgifter för tillhandahållande av lärarbostäder — i vilka utgifter de sak­ kunniga då även inbegrepe kostnaderna för bostädernas underhåll till ett såsom skäligt befunnet lika belopp för alla tjänstebostäder, som tillhörde samma kategori, men varierande för de olika grupperna, högst för den först nämnda och lägst för den sist nämnda. Vissa kommuner lämnade, i stället för bostad in natura, kontant ersättning. Aven för sådana fall

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

borde emellertid statsbidrag utgå. Likaså borde statsbidrag utgå i sådana fall, då tjänstebostaden icke tillhörde kommunen utan av denna förhyrdes till bostad åt läraren. Någon anledning att för de nu angivna olika even­ tualiteterna göra åtskillnad i fråga om statsbidragets storlek syntes icke föreligga i vidare mån, än att för de fall, då kontant ersättning lämnades eller bostad förhyrdes av kommunen, den begränsningen torde böra göras, att bidragets belopp icke finge överstiga sålunda utgående ersättning eller hyra. o Av det sagda följde, att bidragsgrunderna borde så avfattas, att bidraget såsom regel knötes, icke till en viss tjänstebostad utan till en viss lärar­ tjänst. Detta innebure, att i fråga örn nu förevarande bidrag någon åtskill­ nad icke gjordes mellan redan befintliga och blivande byggnader. För bestämmande av tjänstebostadsbidragets storlek för de olika grup­ perna syntes det vara av intresse att äga kännedom örn dels vilka belopp, som i allmänhet av kommunerna betalades vid förhyrande av tjänstebostä­ der, dels ock storleken av den kontanta ersättning, som utginge i stället för tjänstebostad. En sammanställning av vissa i förstnämnda hänseende in­ fordrade uppgifter utvisade, att hyresbeloppet i medeltal utgjorde för grupp I 521 kronor, för grupp II 320 kronor och för grupp III 221 kronor. Vad ersättningen för tjänstebostad beträffade, utvisade en av de sakkunniga verkställd undersökning, att den kontanta ersättningen utgjorde i medeltal: för ordinarie manlig folkskollärare 640 kronor, för ordinarie kvinnlig folk­ skollärarinna 470 kronor och för annan lärare 310 kronor. I dessa siffror inginge inga kostnader för bränsle. Med utgångspunkt från detta siffermaterial hade de sakkunniga övervägt storleken av de belopp, varmed staten skäligen kunde anses böra bidraga till bestridande av kommunernas utgifter för tjänstebostäder. Härvid hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att bostadsbidraget skulle utgå med 160 kronor för ordinarie manlig folkskollärare, med 120 kronor för ordinarie kvinnlig folkskollärare och med 80 kronor för övriga lärare. I dessa be­ lopp skulle i de fall, då kommunerna ägde tjänstebostäderna, anses inne­ slutet bidrag jämväl till kostnaderna för underhåll av desamma. De av de sakkunniga föreslagna beloppen kunde måhända förefalla ringa. Bidragen måste emellertid sättas lågt såväl av statsfinansiella skäl som för att ute­ sluta varje möjlighet till en prejudicerande verkan vid en blivande löne­ reglering efter de av 1928 års lönekommitté angivna riktlinjerna. I åtskil­ liga fall torde dock beloppen täcka en ganska avsevärd del av kommuner­ nas utgifter för bostäderna. _ Skyldighet för kommunerna att tillhandahålla tjänstebostad eller ersätt­ ning därför förelåge icke allenast med avseende å ordinarie och extraordi­ narie lärare. I visst fall inträdde samma skyldighet gentemot vikarie­ rande lärare. Enligt kungörelsen den 16 september 1918 angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning skulle nämligen åt vakansvikarie och vikarie för lärare, som vore tjänstledig på grund av styrkt sjukdom, bostad och bränsle eller ersättning därför till­ handahållas av kommunen. Även i dylika fall borde enligt de sakkunnigas mening tjänstebostadsbidrag utgå. Hade därvid distriktets skyldighet att tillhandahålla bostad avsett allenast del av redovisningsår, torde statsbi­ draget böra utgå med så stor del, som belöpte på den tid, bostad eller er­ sättning skolat tillhandahållas, och syntes bidraget lämpligen kunna beräk­ nas efter samma tidsenhet som den kontanta avlöningen till vederbörande lärare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 31

I några, ehuru ej särdeles många fall hade förekommit, att staten lämnat särskilt understöd för uppförande av tjänstebostad. Dessa fall torde böra underkastas prövning av Kungl. Majit för bestämmande av, huruvida och i vilken mån reduktion av tjänstebostadsbidraget borde vidtagas. På samma sätt torde de fall böra behandlas, där skoldistriktet tillhörig tjänstebostad tillkommit genom tillskott från enskild. I de fall, då tjänstebostad till­ kommit utan kostnad för distriktet, torde något bidrag överhuvudtaget icke böra utgå. De sakkunniga ville betona tjänstebostadsbidragets provisoriska karaktär. Det vore uppenbart, att örn en lönereglering för ifrågavarande lärarpersonal komme till stånd, som innebure, att kommunerna av vederbörande tjänst­ innehavare skulle erhålla ersättning för upplåten bostad, motivet för ett statligt tjänstebostadsbidrag till kommunerna bortfölle.

Särskilda bestämmelser.

De sakkunniga hava därefter uppehållit sig vid bland annat omfattningen av och formerna för den medbestämmanderätt i hithörande frågor, som staten skulle bereda sig för vinnande av effektiv ledning av och kontroll över skolorganisationen.

Den viktigaste av dessa nya bestämmelser vore den förut angivna, näm­ ligen föreskriften att, för att byggnadsbidrag för blivande lokaler skulle kunna utgå, Kungl. Maj:ts tillstånd erfordrades, när byggnadsarbetet droge en kostnad, överstigande 3,000 kronor, samt eljest länsstyrelsens medgivande. För utfående av bidrag till blivande lokaler borde gälla, att lokalerna stöde i överensstämmelse med fastställda ritningar och i övrigt givna före­ skrifter, att lokalerna vore brandförsäkrade till av länsstyrelsen godkänt belopp, samt att distriktet i övrigt ställde sig till efterrättelse de föreskrif­ ter, som kunde hava meddelats vid bidragets beviljande. I fråga örn hyresbidragen torde det vara skäligt att uppställa den fordran, att den förhyrda lokalen skulle av folkskolinspektören hava för ändamålet godkänts. Beträffande underhållsbidragen borde såsom villkor gälla, att lokalerna av distriktet underhölles på nöjaktigt sätt, samt att de vore försedda med än­ damålsenliga skolmöbler och erforderlig undervisningsmateriel. Örn lokal under någon del av året stöde oanvänd, syntes detta förhållande icke böra inverka på underhållsbidragets storlek, enär i regel icke någon nämnvärd minskning i distriktets utgifter för lokalens underhåll m. m. liärav för­ anleddes. Skulle lokal däremot under helt år vara oanvänd eller bliva för framtiden obehövlig för undervisningen, borde rätten till underhållsbidrag bortfalla. Såsom ett allmänt villkor för tjänstebostadsbidrags utgående torde böra stadgas, att skoldistriktet med avseende å den ifrågavarande läraren iakt­ tagit gällande föreskrifter angående tillhandahållande av tjänstebostad eller ersättning härför. Då under redovisningsåret lärartjänst indragits eller nyinrättats och skol­ distriktets skyldighet att tillhandahålla tjänstebostad eller ersättning härför alltså avsett allenast del av året, borde tjänstebostadsbidraget reduceras på sådant sätt, att detsamma utginge med så mycket, som belöpte på den tid, bostad eller ersättning skolat tillhandahållas. Liknande reduktion skulle

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

ske, då fråga vore om vakansvikarie eller sjukvikarie för del av redovis­ ningsår. I övrigt syntes även i fråga om tjänstebostadsbidraget böra gälla, att till detsamma icke knötes några villkor, som hade avseende på skolvä­ sendets löpande skötsel. I samband med frågan om särskilda villkor för statsbidrag till skolhusbyggnader beröra de sakkunniga det för rationalisering av skolväsendet betydelsefulla spörsmålet örn möjligheten att på mera framkomlig väg, än som för närvarande stöde till buds, åstadkomma ändring i skoldistriktsindelningen samt framhålla, att, örn staten i av de sakkunniga föreslagen omfattning utvidgade sin ansvarighet för kostnaderna för skolanläggningar, det syntes kunna med skäl sättas i fråga, huruvida ej Kungl. Maj:ts befo­ genhet med avseende å den skolkommunala indelningen borde utvidgas därhän, att nämnda indelning kunde på ett bättre och smidigare sätt, än nu vore fallet, anpassas efter vad som med hänsyn till organisatoriska och ekonomiska förhållanden vore lämpligast. De sakkunniga hade ansett äm­ net kräva ytterligare övervägande och ville därför uppskjuta sitt ståndpunkt­ tagande i detta spörsmål till det betänkande, som de framdeles komme att avgiva angående vissa andra i utredningsuppdraget ingående ämnen. En annan bestämmelse, som syntes erforderlig i samband med genom­ förande av det föreslagna statsbidragssystemet, åsyftade att giva ökad effek­ tivitet åt folkskolinspektörens medverkan vid organisationen och skötseln av skolväsendet. För att statens intressen härutinnan måtte kunna bättre tillvaratagas än hittills, syntes folkskolinspektören böra tillerkännas initia­ tivrätt i reglementsärenden på sådant sätt, att av honom framställda förslag örn ändringar i gällande skolreglementen skulle röna samma behandling som reglementsförslag i övrigt, d. v. s. skolrådet (folkskolestyrelsens och lärarpersonalen skulle yttra sig över förslaget samt kyrkostämman och i förekommande fall kommunalfullmäktige fatta beslut med anledning av detsamma, varefter frågan hänskötes till domkapitlet, som hade att fast­ ställa förslaget eller i fall av meningsskiljaktighet mellan domkapitlet och folkskolinspektören överlämna ärendet till skolöverstyrelsen för prövning och avgörande. Liknande behandling torde böra vederfaras andra av folk­ skolinspektören gjorda yrkanden, vilka, ehuru ej påkallande reglementsändringar, berörde skolväsendets allmänna anordning inom distriktet.

De sakkunniga behandla därefter det administrativa förfarandet vid pröv­ ning av frågor om rätt till statsbidrag och sättet för bidrags utanordnande. Jag tillåter mig i dessa hänseenden hänvisa till betänkandet, sid. 74—78.

Kostnadsberäkning.

De sakkunniga framlägga därefter beräkningar rörande storleken av de utgifter, som komme att åvila staten, därest den i av de sakkunniga före­ slagen omfattning övertoge skolbyggnadskostnaderna. De sakkunniga be­ tona, att dessa beräkningar måste bliva i ganska hög grad summariska.

a) Syggnadsbidrag till blivande lokaler. Behovet av nya klassrum hava de sakkunniga som nämnts uppskattat till 1,500. Behovet av specialrum för gymnastik, slöjd och hushållsgöromål hava av de sakkunniga ansetts lämpligen kunna sättas till 500 salar. Tillsammans skulle då behovet av nya lokaler kunna uppskattas till 2,000 salar. Härvid avsfiges rena nyan-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 33

läggningar, alltså icke ersättningsbyggnader. Även dessa sistnämnda måste dock tagas i betraktande, ehuru det svårligen läte sig göra att härutinnan ens tillnärmelsevis siffermässigt angiva behovets omfattning. Med ledning av inkomna uppgifter å byggnadskostnaderna för under de senaste åren uppförda skolhus hade de sakkunniga ansett sig kunna upp­ skatta det nuvarande medelpriset per rumsenhet till 10,000 kronor. Totalkostnaden för behövliga nya skollokaler skulle sålunda kunna upp­ skattas till (2,000x10,000=) 20 miljoner kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle staten härav övertaga 75 procent eller 15 miljoner kronor. Huru denna utgiftssumma i verkligheten komme att fördela sig på olika år, vore naturligtvis omöjligt att nu beräkna. Det borde emellertid fram­ hållas, att det praktiskt taget helt komme att ligga i statens hand att reg­ lera den takt, i vilken nybyggnadsverksamheten skulle fortgå, därigenom att sannolikt inga nya anläggningar komme till stånd utan statens ekono­ miska medverkan. Vad beträffade storleken av det anslag, som borde upptagas i riksstaten under det första året, då de nya statsbidragsbestämmelserna ägde tillämp­ ning, torde böra beaktas, å ena sidan att det visserligen komme att dröja någon tid, innan dessa bestämmelser bleve så kända, att distrikten kunde vidtaga sina dispositioner i anledning av dem och att bidragen icke skulle utbetalas, förrän lokalerna avsynats och godkänts, men å andra sidan att, under de sista åren, då frågan örn statens övertagande av eller deltagande i skolbyggnadskostnaderna varit aktuell, en viss anhopning av nybyggnadsbehovet skett, därigenom att i fråga örn mångå nybyggnadsföretag, som eljest skulle hava kommit till utförande, distrikten hållit sig avvak­ tande men i stället gjort så pass grundliga förberedelser för desamma, att man måste räkna med möjligheten av att statsbidragsfrågan kunde komma att slutbehandlas och byggnaden färdigställas redan under det första året. Med beaktande av dessa förhållanden och under jämförelse med den om­ fattning, vari nybyggnadsverksamhet på folkskoleväsendets område bedri­ vits under de senaste åren, hade de sakkunniga ansett sig böra uppskatta nybyggnadsbehovet under det första anslagsåret till 250 salar (klassrum, specialrum, gymnastiksalar, slöjdrum och skolkök). Byggnadskostnaden för dessa beräknades efter förut angiven grund till (10,000 X 250 =) 2,500,000 kronor, varav statens anpart skulle utgöra 1,875,000 kronor. V40 av sist' nämnda summa vore i runt tal 46,000 kronor, vilket belopp skulle mot­ svara årsbidragens summa under det första anslagsåret. Sistnämnda be­ lopp syntes lämpligen böra höjas till 60,000 kronor, med vilken summa enligt de sakkunnigas mening medelsbehovet för blivande byggnader borde under det första anslagsåret kunna ungefärligen täckas. Under därpå föl­ jande anslagsåret torde det erforderliga beloppet kunna uppskattas till 100,000 kronor. b) Byggnadsbidrag till redan befintliga lolcaler. Totalantalet redan befint­ liga, skoldistrikten tillhöriga klassrum uppskattades till 26,000 och totalan­ talet gymnastiksalar till 2,100. Antalet bidragsberättigade lokaler beräknades till sammanlagt 20,000. Någon beräkning på förhand av antalet till de särskilda klasserna hänförliga lokaler vore omöjlig. En ungefärlig kostnadssumma torde emellertid kunna erhållas, örn man utginge ifrån ett bi­ drag efter klass II eller med 120 kronor för varje sal. Under första året efter klassificeringens genomförande skulle då för här ifrågavarande ända­ mål komma att erfordras (120x20,000=) 2,400,000 kronor. Utan känne- Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

dom om de olika salarnas ålder vöre det naturligtvis icke möjligt att nu angiva storleken av de anslag, som erfordrades i fortsättningen. I överens­ stämmelse med de grunder, som föreslagits för här ifrågavarande bidrag, vore det emellertid tydligt, att anslagsbehovet årligen komme att minskas för att efter 40-årsperiodens utgång helt försvinna. Under antagande, att antalet bidragsberättigade salar med avseende på tiden för sin tillkomst jämnt fördelade sig på de 40 åren, skulle det erforderliga anslaget andra året komma att minskas med 500x120 eller 60,000 kronor, varför det er­ forderliga årsanslaget andra året skulle bliva 2,340,000 kronor. Under tredje året skulle det erforderliga anslaget utgöra 2,280,000 kronor o. s. v. Anslag för här ifrågavarande ändamål behövde icke beräknas i riksstaten, förrän efter det klassificeringsförfarandet slutförts. För detta förfarande beräkna­ des, såsom förut nämnts, en engångskostnad av 200,000 kronor.

c) Provisoriskt byggnadsbidrag. Detta bidrag skulle utgå för varje redan be­ fintlig lärosal och gymnastiksal, vars ålder ej uteslöte den från bidragsrätt, med 90 kronor för år, oavsett lokalens beskaffenhet. Kostnaden härför under det första år, då medel för ändamålet bleve erforderliga, ansåge de sakkunniga kunna beräknas till (90x21,000=) 1,890,000 kronor. Denna kostnad skulle emellertid bortfalla, sedan klassificeringsförfarandet genomförts.

d) Hyresbidrag. Sammanlagda antalet förhyrda lärosalar kunde uppskattas till i runt tal 1,900. Hyresbeloppen växlade i mycket hög grad. En av de sakkunniga verkställd sammanställning av ett stort antal uppgifter utvisade ett medelhyrespris per lärosal av 300 kronor. Enligt de sakkunnigas för­ slag skulle staten övertaga halva hyreskostnaden. Vid sådant förhållande torde man här kunna räkna med ett medelhyresbidrag av 150 kronor per lärosal. Det för ändamålet erforderliga årsanslaget skulle alltså komma att uppgå till (1,900x150=) 285,000 kronor.

e) Underhållsbidrag. Antalet sådana här ifrågakommande salar (klassrum, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök), vilka tillhörde distrikten, kunde uppskattas till omkring 35,000 (26,000 klassrum och 9,000 övriga salar). För dessa skulle summan av underhållsbidrag uppgå till (50 X 35.000 =) 1,750,000 kronor. Vidare funnes hyrda salar till ett antal av 1,900, för vilka underhållsbidraget skulle utgå med 25 kronor per sal. Summan av sistberörda bidrag utgjorde alltså 47,000 kronor. Sammanlagt skulle följaktligen för här ifrågavarande ändamål under första anslagsåret erfordras 1,797,500 kronor, vilket belopp torde böra avrundas uppåt till 1.800.000 kronor. I den mån lärosalsbeståndet genom nyanläggningar vuxe, komme givetvis anslagsbehovet på denna punkt att ökas. Förut omförmälda anslag till byggnadsbidrag för blivande skollokaler, byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler respektive provisoriskt bygg­ nadsbidrag, hyresbidrag samt underhållsbidrag syntes de sakkunniga i bud­ getärt hänseende lämpligen böra såsom särskilda poster ingå i ett gemensamt anslag med rubrik: »Statsbidrag för tillhandahållande och underhåll av undervisningslokaler för folkskoleväsendet».

f) Tjänstebostadsbidrag. Dessa bidrag beräknade de sakkunniga — med utgångspunkt från det nuvarande lärarantalet och med beaktande av att enligt de sakkunnigas förslag sådant bidrag skulle utgå med 160 kronor för ordinarie manlig folkskollärare, 120 kronor för ordinarie kvinnlig folk­ skollärare samt med 80 kronor för annan lärare ■— sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 35

Summa kronor 3,154,800

eller i runt tal 3,150,000 kronor. Anslaget syntes lämpligen kunna erhålla beteckningen: »Statsbidrag för tillhandahållande av tjänstebostäder åt folkoch småskollärare».

Vad anginge frågan örn de ovan behandlade anslagens natur torde med hänsyn till de svårigheter, som mötte för en mera exakt beräkning av statens ifrågavarande utgifter, berörda anslag böra erhålla karaktären av förslagsanslag. Någon betänklighet syntes icke behöva föreligga häremot, då grunderna för anslagens utgående vore noggrant fixerade och staten dessutom enligt de föreslagna bestämmelserna i avsevärd omfattning erhölle ett avgörande inflytande på de faktorer, som vore bestämmande för anslags­ behovet.

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag i fråga örn statsbidrag för skolbyggnader innebär, såsom av det ovanstående framgår, i huvudsak följande: 1. Staten bidrager med tre fjärdedelar av skoldistriktens kostnader för uppförande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet (Byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler). Förutsättning för byggnadsbidragets utgående är, att Kungl. Maj:t, där kostnaden beräknas överstiga 3,000 kronor, respek­ tive länsstyrelsen, där kostnaden beräknas uppgå till högst 3,000 kronor, lämnat tillstånd till byggnadsarbetets utförande samt därvid fastställt den kostnadssumma, varå bidraget, högst, skall beräknas. Bidraget utgår där­ efter med tre fjärdedelar av den verkliga kostnaden, i den mån denna icke överstiger den fastställda summan. Bidraget fördelas i lika belopp på 40 år och utgår till kostnaderna för lärosalar (klassrum och specialrum), gym­ nastiksalar samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål även­ som för den första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjd­ salar och skolkök. 2. a) Staten bidrager till de kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för redan befintliga undervisningslokaler (Byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler ), dock med den begränsningen, att dylikt bidrag icke utgår för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än 39 år. Bidraget utgår med visst belopp per lokal årligen till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 40 år. Bidrag utgår allenast för egentliga klassrum och gymnastik­ salar. Lokalerna indelas av särskildaoskolhusvärderingsnämnder i fyra klasser, allt efter lokalernas beskaffenhet. Arsbidraget utgör för klass I 180 kronor per lokal, för klass II 120 kronor per lokal och för klass III 90 kronor per lokal. För lokaler, som hänföras till klass IV, utgår intet bidrag, ej heller för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet. b) För tiden intill dess skolhusvärderingsnäronderna slutfört sitt arbete, vilket beräknas taga i anspråk ett år, utgår av statsmedel för varje klass­ rum och gymnastiksal, som vid bestämmelsernas ikraftträdande icke varit i bruk mera än 39 år, i stället för det under a) omförmälda bidraget pro­

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

visoriskt byggnadsbidrag med 90 kronor, för år räknat (Provisoriskt bygg­ nadsbidrag). 3. Staten bidrager med hälften av den av skoldistrikt erlagda hyran för skollokal (Hyresbidrag), dock med rätt för utanordningsmyndigheten att, örn hyran anses oskäligt hög i förhållande till ortens pris, reducera bidraget till hälften av ett såsom skäligt ansett hyresbelopp. 4. Staten bidrager till kostnaderna för undervisningslokalernas underhåll samt för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel med visst årligt belopp för varje lärosal, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök däri inräknade (Underhållsbidrag). Underhållsbidraget utgör för lokaler, som tillhöra distrikten, 50 kronor oell för förhyrda lokaler 25 kronor, allt per sal och år. Kostnaderna för lokalernas uppvärmning, be­ lysning och städning bestridas av skoldistrikten utan bidrag av statsmedel. 5. Staten bidrager till bestridande av kostnaderna för tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller ersättning härför med följande årliga belopp, nämligen för ordinarie manlig folkskollärare 160 kronor, för ordinarie kvinnlig folkskollärare 120 kronor och för övriga lärare 80 kronor (Tjänstebostadsbidrag). Har tjänstebostad tillkommit utan kostnad för distrik­ tet, utgår intet tjänstebostadsbidrag. Tjänstebostadsbidraget är avsett såsom ett provisorium att gälla, intill dess i samband med genomförande av ny lönereglering för ifrågavarande personal spörsmålet örn naturaförmånerna tages under omprövning.

Reservanterna.

Emot de sakkunnigas förslag rörande statsbidrag till byggnader för folk­ skoleväsendet m. m. har reservation anförts av två av de sakkunniga, näm­ ligen herrar Engvall och Persson. Under hänvisning till en i reservationen intagen tabellarisk sammanställ­ ning framhålla reservanterna, att det av majoriteten framlagda förslaget skulle vid tillämpningen medföra, att, även om byggnadsbidraget till redan uppförda hus utginge under 40 år, det totala beloppet komme att variera mellan åtminstone 15 och 215 procent av byggnadskostnaderna. Samma växlingar företedde årsbidragen i förhållande till 1/w av byggnadskostnaderna. Örn möjligt ännu tydligare framträdde förslagets brister vid en jämförelse mellan byggnadsbidragen till redan uppförda och bidragen till nytillkom­ mande hus. Enligt de till de sakkunniga ingivna uppgifterna angående efter år 1915 uppförda skolhus vore det endast i 925 kommuner, som två eller flera skolbyggnader tillkommit, medan det i var och en av omkring 1,500 kommuner förekommit blott ett eller också intet skolhusbygge. Utjäm­ ning beträffande byggnadsbidrag till flera olika skolhus inom samma kom­ mun kunde redan på grund härav få relativt ringa omfattning, men härtill komme, att en kommun, som med hänsyn till byggnadskostnader vore att vid viss tidpunkt betrakta såsom en dyrort, vanligen alltjämt bibehölle sin karaktär av dyrort. Ju flera skolhus en dylik kommun nödgats bygga, ju mera missgynnad bleve den, örn byggnadsbidraget fördelades utan hänsyn till byggnadskostnaderna. Majoritetens förslag angående byggnadsbidrag för befintliga skolbyggnader vore sålunda icke ägnat att medföra en rättvis fördelning av byggnads­ bidragen och utjämning av skattebördorna, varför reservanterna fasthölle vid att man även i fråga om redan uppförda skollokaler borde bestämma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 37

byggnadsbidraget till en för alla kommuner lika kvotdel av de i viss ord­ ning prövade och godkända byggnadskostnaderna. Det anförda utgjorde den viktigaste principiella skillnaden mellan majo­ ritetens förslag rörande byggnadsbidraget och reservanternas inställning till problemet. Vid utformningen av sitt förslag hade emellertid reservanterna funnit sig böra avvika från majoritetsförslaget även i en del avseenden, som icke vore av principiell eller eljest av avgörande betydelse. Då dyr­ tiden medförde en avsevärd stegring av byggnadskostnaderna redan under år 1916, syntes goda skäl tala för att staten icke utsträckte det retroaktiva byggnadsbidraget till hus, som tillkommit före år 1916. Aven om statligt byggnadsbidrag enligt av reservanterna föreslagna grunder beviljades för de efter dyrtidens början tillkomna skollokalerna, komme den andel av byggnadskostnaderna, för vilken ifrågavarande kommuner själva hade att svara, likväl att överstiga de kostnader, motsvarande skolbyggnadsföretag skulle hava betingat, örn de i stället kommit till stånd före inträdet av den allmänna prisstegringen. Förslaget att året 1916 skulle bestämmas som tidsgräns för utgående av retroaktiva byggnadsbidrag, kunde således icke anses innebära ett oskäligt missgynnande av de kommuner, som tillgodosett sitt behov av skollokaler under en tid med så avsevärt lägre byggnadskostnader. Däremot bereddes en välbehövlig lättnad och utjämning av den skölbyggnadstunga, som ännu gjorde sina verkningar starkare gällande. Därtill komme, att skolbyggnadsverksamheten under tiden efter år 1915 haft en ojämförligt större omfattning än under de närmast föregående årtiondena. Enligt majoritetsförslaget skulle byggnadsbidraget för härefter uppförda skolhus fördelas på 40 år och för redan uppförda hus utgå under de år, som återstode till dess 40 år förflutit, efter det huset byggdes. Reservanterna ansåge det icke lämpligt att fördela byggnadskostnaderna på en så lång tid som 40 år. Ehuru kommunerna med få undantag hittills bestritt samtliga utgifter för skolhusbyggen, hade Kungl. Majit under de senare åren endast mera sällan funnit det behövligt medgiva kommun så lång amorteringstid som 40 år beträffande för skoländamål upptaget lån. Bidroge staten till gäldande av byggnadskostnaderna, bleve kommunens behov av en 40-årig amorteringstid ännu mindre, och för statens vidkommande torde det icke heller vara välbetänkt att fördela ifrågavarande utgifter på en alltför lång tidsperiod. Reservanterna räknade med en amorteringstid på 25 år av det statliga byggnadsbidraget. Överstege det därvid uppkommande årsbeloppet för visst byggnadsföretag icke t. ex. 100 kronor, torde hela byggnadsbidraget böra utanordnas omedelbart. Vidare hade reservanterna utgått ifrån att byggnadsbidraget skulle beräknas efter samma grunder för skollokaler, byggda under tiden 1 juli 1916—30 juli 1935, som för lokaler, vilka där­ efter uppfördes. För redan uppförda hus skulle årsbeloppet utgå endast för de år, som återstode, till dess 24 år förflutit, efter det huset (skollokalen) först tagits i bruk. Enligt majoritetsförslaget skulle byggnadsbidraget för härefter uppförda hus utgå med 75 procent av byggnadskostnaderna, men fördelas med lika belopp på 40 år, vilket innebure, att kommunen skulle nödgas under lång tid utan ränteersättning förskottera — i regel genom upptagande av lån — det utlovade statsbidraget. Beroende på örn 4 eller 3,5 procents räntefot tänktes tillämpad, utgjorde ett på nu angivet sätt utanordna! byggnadsbi­ drag allenast omkring 37,5 respektive 40 procent av kommunens verkliga byggnadskostnader. Staten borde enligt reservanternas mening i de fall,

38 Kungl. Maj. ts proposition Nr 174.

då kommunen måste under längre tid förskottera beloppet, lämna skälig ersättning för kommunens härav föranledda ränteförlust. Med hänsyn till att det vore staten, som ansvarade för att kommunen återfinge de förskotterade medlen, torde räntan i detta fall böra beräknas efter endast 3,5 pro­ cent. Med 3,5 procents räntefot och 25 års amorteringstid bleve den årliga annuiteten (ränta och amortering) 6 procent av det belopp, som skulle amor­ teras. Reservanternas förslag ginge således ut därpå, att det i föreskriven ordning fastställda byggnadsbidraget för visst hus skulle av staten erläggas antingen omedelbart, efter det beloppet blivit bestämt, eller också under 25 år genom olika stora annuiteter, var och en motsvarande 6 procent av byggnadsbidraget. Bestämdes byggnadsbidraget vid omedelbart utanordnande och vid amortering och förräntning enligt vårt nu framförda förslag till 40 procent men vid amortering enligt majoritetsförslaget till 75 procent av byggnadskostnaderna, erhölles beträffande de särskilda fallen praktiskt sett ekonomisk likvärdighet mellan de olika förslagen. Reservanterna hade emel­ lertid ansett, att staten borde påtaga sig en något större andel av byggnads­ kostnaderna än som skulle bliva fallet enligt majoritetsförslaget, och utginge förslagsvis från att byggnadsbidraget bestämdes till 50 procent av den no­ minella byggnadskostnaden. Vid beräkningen av statsbidraget borde enligt reservanternas mening här­ vid medräknas alla för folk- eller fortsättningsskolans verksamhet avsedda lokaler och behövliga utrymmen. Däremot icke andra i skolhuset inrymda lokaler, såsom kommunalrum, tjänstebostäder och andra bostäder, dyrbarare badanläggningar m. m. Statsbidraget borde icke heller utgå för ett bygg­ nadsföretag, som icke tillfört skolan ett ökat antal egentliga undervisnings­ lokaler, gymnastik- och slöjdrum samt skolkök däri inräknade. Efter att hava berört de omständigheter, vilka kunde sägas förorsaka be­ rättigade växlingar i byggnadskostnaderna, anföra reservanterna, att det fun­ nes fall, som syntes giva vid handen, att antingen byggnad sfrågan hand­ hafts på ett alltför oskickligt sätt, eller också en avsevärt högre byggnadsstandard, än som eljest är vanlig eller behövlig, upprätthölles. I intet av dessa fall borde staten bidraga till den del av byggnadskostnaden, som över­ stege, vad som i mera normala fall kunde godtagas. Reservanterna före­ sloge, att vid beräkning av byggnadsbidraget för viss skolanläggning hän­ syn icke måtte tagas till den del av byggnadskostnaderna, som överstege 20,000 kronor i medeltal per rumsenhet. Som rumsenheter räknades här klassrum, gymnastikrum, slöjdrum samt skolkök. Genom denna begräns­ ning minskades den byggnadskostnadssumma för under åren 1916—1934 uppförda skolhus, vilken skulle läggas till grund för beräkningen av bygg­ nadsbidraget, med icke mindre än 17,931,245 kronor. Huvudsakligen drab­ bade denna restriktion de större städerna, men även för en del mindre stä­ der och icke så få landskommuner bleve byggnadsbidragen reducerade genom en dylik bestämmelse. En särställning intoge på visst sätt de skolhus, till vilkas uppförande staten redan i större eller mindre utsträckning bidragit. Otvivelaktigt tedde det sig följdriktigast, att dessa för vissa hus utanordnade statsbidrag frånräknades, örn staten nu beviljade byggnadsbidrag, som skulle komma att utgå för samma hus. Likväl syntes beaktansvärda invändningar häremot kunna göras. De ifrågavarande för uppförande av skolhus utanordnade bidragen hade genom särskilda beslut av Kungl. Majit tilldelats vissa kom­ muner huvudsakligen inom Norrbottens län men även inom Västerbottens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 39

samt i ett fåtal fall inom Jämtlands län. De kommuner, som kommit i åt­ njutande av detta statsbidrag, hade varit och vore i stort sett alltjämt syn­ nerligen skattetyngda, varför bidraget kunde betraktas såsom en nästan ofrånkomlig nödhjälp. Frånräknades beloppet, då ett nytt statsbidrag till skolväsendet medgåves rikets kommuner i allmänhet, syntes detta betyda, att den förut åt dessa kommuner särskilt beviljade nödhjälpen återtoges, och ifrågavarande kommuner komme då vid jämförelse med andra i ett ännu sämre läge än förut. Likartade bleve förhållandena beträffande de kommuner, vilka under de senare åren till lindrande av arbetslösheten er­ hållit statsbidrag för anordnande av kommunala beredskapsarbeten och där­ vid uppfört skolhus. I den mån detta statsbidrag inräknades i det nu ifråga­ satta byggnadsbidraget för skolhus, innebure detta, att det erhållna anslaget till lindrande av arbetslösheten återkrävdes från kommunen. Ett sådant förfaringssätt kunde knappast anses lämpligt, helst som resultatet sannolikt skulle bliva, att staten nödgades på någon annan väg lämna ifrågavarande kommuner ekonomisk hjälp. Starka skäl talade alltså för att hänsyn icke vid bestämmande av byggnadsbidraget toges till statsbidrag, som i en eller annan form redan utgått till kommunen. Skulle emellertid fullständig av­ skrivning av nämnda statsbidrag icke kunna medgivas, syntes det i varje fall böra anförtros åt Kungl. Majit att pröva, huruvida och i vad män bygg­ nadsbidraget borde på grund av vederbörande kommuns ekonomiska ställ­ ning utgå utan hänsyn till att huset uppförts såsom beredskapsarbete eller att statsbidrag till dess uppförande eljest medgivits. Därest likväl förut beviljat statsbidrag skulle frånräknas vid bestämmande av byggnadsbidraget, torde detta lämpligen kunna ske enligt ett av följande två till sina verkningar något olika sätt. Antingen borde den totala byggnadskostnaden för huset minskas med det erhållna statsbidraget, och det kvarstående beloppet betraktas såsom kommunens byggnadskostnad, vilken lades till grund vid beräkningen av byggnadsbidraget. (Alternativ 1.) Eller ock beräknades byggnadsbidraget direkt med hänsyn till den totala byggnadskostnaden, varefter bidraget minskades med det statsbidrag, kommunen redan bekommit. (Alternativ 2.) Innebörden av de båda alternativen belysa reservanterna med vissa exempel samt framhålla, att alternativ 1 närmast syntes kunna ifrågakomma, därest längre gående avskrivning ej ägde rum. Det här anförda torde även böra gälla, då skolhus uppförts med bidrag av donerade medel. Då det vore av vikt för ett rationellt ordnande i sinom tid av den svårlösta frågan rörande tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärare, att statsmedel icke investerats i uppförda bostäder, torde hela det för en skolanläggning utanordnade statsbidraget, i vad det icke avskreves, böra i detta sammanhang betraktas såsom avseende skollokalerna.

Reservanterna ingå därefter på frågan om genomförandet av deras för­ slag samt lämna en jämförelse mellan majoritetens förslag å ena sidan, reservanternas å den andra med hänsyn till de svårigheter, som skulle upp­ stå vid deras tillämpning i fråga örn byggnadsbidrag för redan uppförda skolbyggnader, i vilka avseenden jag tillåter mig hänvisa till betänkandet, sid. 203—207. I reservationen beröres vidare frågan örn tjänstebostndsbidragen. Det läge i sakens natur, anföra reservanterna, att de lika litet beträffande tjänstebostadsbidrag som byggnadsbidrag kunde biträda ett förslag, enligt

40 Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 174.

vilket statsbidraget skulle utan hänsyn till kommunernas verkliga kostnader utgå med enhetliga belopp, som i vissa fall skulle täcka i det närmaste hela den kommunala utgiften för ändamålet men i andra fall utgöra blott en ringa bråkdel av densamma. En jämförelsevis tillfredsställande grund för beräkning av bostadsbidragen erhölle man genom en ändamålsenlig dyrortsgruppering. Den kommunala utgift, till vilket bidraget skulle utgå, vore direkt knuten till ortspriserna, i det att i gällande författningar föreskreves, att kommunen skulle tillhandahålla lärarna likvärdiga bostäder av viss typ eller ock kontant ersättning enligt ortens pris. Statsbidragets storlek och beräkning enligt den ena eller den andra principen hade icke någon inver­ kan på lärarnas löneförmåner. • 1928 års lönekommitté framlade år 1930 i sitt betänkande bland annat även en tablå över de belopp, till vilka kostnaderna för lärares förseende med bostad och bränsle borde beräknas. Förslaget innebure ett särskiljande beträffande kostnaderna i fem dyrortsgrupper enligt den då gällande all­ männa dyrortsgrupperingen, varvid dock A- och B-orter skulle i förevarande avseende sammanföras till en grupp liksom ock D- och E-orter. Detta efter omfattande utredningar framlagda förslag, mot vilket myndigheterna i all­ mänhet ej gjort några mera betydande anmärkningar, syntes väl lämpa sig såsom grundval för de nu ifrågasatta tjänstebostadsbidragen. Då emellertid de i kommitténs förslag angivna beloppen avsåge de totala kostnaderna för både bostad och bränsle men det i nu förevarande sammanhang ifrågasatta statsbidraget borde motsvara allenast en del av kostnaderna för bostaden eller för den kontanta ersättningen, måste givetvis de i kommittéförslaget angivna beloppen väsentligt reduceras. Bestämdes tjänstebostadsbidraget till en fjärdedel av de av kommittén för olika dyrorter föreslagna beloppen, torde under alla förhållanden en icke obetydlig del av kostnaderna för lärarnas bostadsförmåner komma att påvila kommunerna. Enligt detta alternativ, som reservanterna förordade, skulle tjänstebostadsbidraget komma att utgå med följande belopp.

O r t s g r u P P

A. B. C. D. E. F. G.

Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor

Reservanterna hava gjort vissa beräkningar rörande den ekonomiska inne­ börden av deras förslag. Vid dessa beräkningar har kalkylerats med två alternativ (A och B). En­ ligt alternativ A skulle byggnadsbidraget utgöra 40 procent av byggnadskostnaderna. Detta alternativ vore, framhålla reservanterna, till sin ekono­ miska innebörd på det allra närmaste likvärdigt med majoritetens förslag beträffande blivande skolbyggnader. Enligt alternativ B skulle statsbidraget beräknas till 50 procent av byggnadskostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 41

Av utav reservanterna gjorda tabellariska sammanställningar framginge, att byggnadsbidraget för redovisningsåret 1935/1936 — reservanterna ansåge, att bidragen helst borde utgå för redovisningsår — skulle komma att för redan befintliga lokaler utgå enligt alternativ A med omkring 3,100,000 kronor och enligt alternativ B med omkring 3,875,000 kronor. För de redan uppförda husen krävdes ett oförändrat årligt byggnadsbidrag till och med redovisningsåret 1940/1941, då de år 1916 uppförda husen uppnådde 25 år. Med år 1941—1942 bortfölle annuiteten för husen från år 1916, och för varje år därefter bortginge en annuitet, så att det sista bidraget till de före år 1935 uppförda husen erlades under redovisningsåret 1958/1959. De sakkunniga hade — erinra reservanterna — beräknat kostnaderna för fyllande av nu förefintligt behov av lokaler till omkring 20,000,000. kronor samt antagit, att bristen skulle avhjälpas under de närmaste tio åren. Byggnadskostnaderna för här avsedda lokaler kunde således för redovisningsåret 1935/1936 uppskattas till omkring 2,000,000 kronor. För. bli­ vande skolhus skulle byggnadsbidraget då komma att under redovisnings­ året 1935/1936 enligt de olika alternativen utgå nied 48,000 eller 60,000 kronor och därefter årligen under ett tiotal år ökas med ungefär samma belopp. Årsbidragens maximisumma för både redan uppförda och blivande hus kunde beräknas uppkomma året 1940—1941 och då uppgå till omkring 3,390,000 kronor enligt alternativ A och 4,240,000 kronor enligt alternativ B. Statens totala utgifter för byggnadsbidragen till skollokaler, som uppförts före den 1 juli 1935, skulle komma att uppgå till omkring 46,540,000 kronor enligt alternativ A och omkring 58,175,000 kronor enligt alternativ B. Mot­ svarande belopp enligt majoritetens förslag skulle utgöra omkring 49,000,000 kronor, örn årsbidraget beräknades till i medeltal 120 kronor per lokal. Skulle emellertid en verklig klassificering av lokalerna med hänsyn till deras beskaffenhet komma till stånd, måste den enligt reservanternas mening leda till ett betydligt högre årsbidrag i medeltal för lokal än 120 kronor. Bygg­ nadsbidragen för både äldre och nytillkommande skollokaler kunde beräknas uppgå till sammanlagt omkring 58,540,000 kronor enligt A och 73,175,000 kronor enligt B, i bägge fallen fördelade på 25 år, samt enligt majoritetens förslag till omkring 64,000,000 kronor, fördelade på 40 år. Då reservanterna holle före, att den 25-åriga (eventuellt 40-åriga) bidragsperioden för både nya och äldre hus borde räknas från och med det redo­ visningsår, under vilket huset färdigbyggdes, uppkomme för redovisnings­ året 1935/1936 ett anslagsbehov, motsvarande en annuitet av byggnads­ bidraget även för de redan uppförda skollokalerna. Kostnaderna för bygg­ nadsbidraget till ifrågavarande äldre skollokaler skulle alltså redan under budgetåret 1935/1936 uppgå till omkring 3,100,000 kronor enligt alternativ A och 3,875,000 kronor enligt alternativ B. Härtill komme kostnaden för byggnadsbidrag till nya skolbyggnader med omkring 48,000 respektive 60,000 kronor. De årliga kostnaderna för tjänstebostadsbulraget beräknade reservanterna till omkring 3,900,000 kronor, vilket med 750,000 kronor överstege kost­ naderna enligt majoritetens förslag. Anslag till tjänstebostadsbidraget skulle bliva erforderligt först under budgetåret 1936/1937. Enligt de sakkunnigas förslag komme skolöverstyrelsen — erinra reser­ vanterna — att få sig ålagt att i nybyggnadsärenden tillhandagå skol­ distrikten med uppgörandet av skissritningar samt råd och upplysningar,

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

varjämte det skulle påvila överstyrelsen skyldighet att verkställa granskning av varje sådant ärende, som hänskötes till Kungl. Majit. Det vore tydligt, att överstyrelsen för att kunna fullgöra dessa åligganden måste äga byggnadsteknisk sakkunskap till sitt förfogande. Det anslag, överstyrelsen nu förfogade över till sakkunniga biträden, vore icke tillräckligt för att bestrida med den nya arbetsuppgiften förbundna kostnader. Enligt reservanternas mening borde därför en böjning av anslaget för nämnda ändamål ske. Den för här avsedd byggnadssalcicunnig hjälp erforderliga höjningen av anslaget till inspektion och sakkunniga biträden hos skolöverstyrelsen uppskattades till 5,000 kronor. Reservanternas förslag innebära sammanfattningsvis i de delar, vari de skilja sig från majoritetens, följande: Statsbidrag utgår till bestridande av byggnadskostnaderna för lokaler och utrymmen, vilka befinnas erforderliga för folk- och fortsättningsskolans verksamhet. Byggnadsbidraget utgår med hälften av byggnadskostnaderna såväl för nytillkommande lokaler som för redan uppförda, vilka första gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916 samt, då fråga är om blivande nybyggnader, för den första uppsättningen av inventarier till gymnastik­ er slöjdrum samt skolkök. Förutsättning för byggnadsbidragets utgående är, beträffande nytillkommande lokaler, att Kungl. Majit, där statsbidraget beräknas överstiga 1,500 kronor, respektive länsstyrelsen, där statsbidraget uppgår till högst 1,500 kronor, fastställt den kostnadssumma, varå stats­ bidraget skall beräknas. För skollokaler, som första gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916 men före den 1 juli 1935, fastställes kostnadssumrnan av särskilda skolhusvärderingsnämnder, varvid hänsyn icke må tagas till den del av byggnadskostnaderna för visst hus, vilken överstiger 20,000 kronor i medeltal per lokal. Vid beräkningen av nämnda medeltal räknas endast med klassrum, gymnastik- och slöjdrum samt skolkök. Byggnads­ bidraget utanordnas utan särskild rekvisition antingen omedelbart, sedan det blivit bestämt, eller ock fördelat på 25 år, räknat från och med det redovisningsår, under vilket huset blivit godkänt. I det senare fallet lämnar staten på det sättet skälig ersättning för den ränteförlust, kommunen åsam­ kas, att årsbidraget (annuiteten) bestämmes till 6 procent av byggnadsbi­ draget i dess helhet. För skolhus, vilka uppförts före den 1 juli 1935, ut­ går en annuitet av byggnadsbidraget (ett årsbidrag) under varje redovis­ ningsår efter nämnda tidpunkt till och med det redovisningsår, under vilket 24 år förflutit efter det huset först togs i bruk. Till bestridande av skoldistriktens kostnader för tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller ersättning härför lämnar staten årliga bidrag, vilka med hänsyn tagen till fördelningen av orterna i riket å dyrortsgrupper utgår med vissa angivna belopp.

Myndigheterna m. fl.

Länsstyrelserna hava i allmänhet givit sin anslutning till de huvudprin­ ciper, som varit vägledande för föreliggande förslag. Det må anmärkas, att ett flertal länsstyrelser betonat, att de ifrågasatta åtgärderna skulle komma att medföra en betydande arbetsbörda för länsstyrelserna, och ett par av dem hava understrukit, att detta komme att föranleda behov av ökade an­ slag till länsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 43

Vissa länsstyrelser hava, samtidigt med att de i vissa hänseenden anslutit sig till föreliggande förslag, anfört mer vittgående principiella synpunkter beträffande de föreliggande frågorna. Härutinnan må följande anföras.

Länsstyrelsen i Västerås har ifrågasatt det lämpliga i att lämna statsun­ derstöd åt kommun, som haft en så god ställning, att den kunnat uttaxera kostnaden för skolbygge på ett eller flera år och redan betalat densamma. Redan av statsekonomiska skäl syntes statens bidrag böra inskränkas till kommuner, som stöde i skuld för skolhusbyggnader eller lärarbostäder. — Länsstyrelsen funne den av de sakkunniga angivna principen, att den kom­ munala myndigheten borde vidkännas viss del av kostnaden, vara riktig och ville därför beträffande redan uppförda skolbyggnader med därå kvar­ stående lån samt byggnader, som framdeles uppfördes, föreslå den anord­ ningen, att statsverket iklädde sig räntan å återstående byggnadsskulden under det att kommunerna svarade för lånens återbetalning. Återbetalningen borde i sådant fall göras på viss bestämd tid, förslagsvis högst 20 år, på det att statsverkets räntekostnader ej måtte bliva för stora. Sedan beträf­ fande planerad nybyggnad ritningar blivit godkända och kostnadsbeloppet på lämpligt sätt fastställts, finge den kommunala myndigheten tillstånd att upptaga ett däremot svarande lån, som återbetalades på 20 år och varför räntan årligen erlades av statsverket efter rekvisition av den kommunala myndigheten. — De statsbidrag, som enligt förslaget skulle lämnas till skol­ husbyggnader m. m., vore avsedda att verka skatteutjämnande. Man kunde då med fog framställa den frågan, varför en kommun, som icke vore i be­ hov av sådan utjämning, ändock skulle hava rätt att uppbära bidrag. För att åstadkomma en rättvis utjämning av skattetrycket och ej utge statsme­ del annat än när sådant vore oundgängligt syntes Kungl. Majit böra äga rätt att pröva, huruvida i det speciella fallet eljest bestämda statsbidrag borde utgå eller eventuellt utbetalas med reducerade belopp. Länsstyrelsen föresloge, att sådan prövning skulle ske i de fall, att kommunala beskatt­ ningen inklusive vägskatt och landstingsmedel, där sådana skatter utginge, understege 10 kronor per skattekrona. Örn en sådan diskretionär prövning ansåges mindre tilltalande, borde en viss gräns för bidrags erhållande, för­ slagsvis den nyss angivna, sättas. Länsstyrelsen i Örebro betecknar såsom icke välbetänkt förslaget örn stats­ bidrag till redan befintliga byggnader. Skulle sådana statsbidrag överhuvud utgå, borde de enligt länsstyrelsens mening under inga förhållanden utgå för hus, som tillkommit före år 1916. De kostnader, som avsåge inventa­ rier och undervisningsmateriel, vore växlande och svårbestämda, varför en rättvis fördelning av bidraget vore mycket svår, måhända omöjlig att ge­ nomföra. Då ifrågavarande kostnader vore av förhållandevis ringa betydelse för kommunernas ekonomi, syntes lämpligast att helt utesluta kostnaderna för sagda ändamål från rätten till statsbidrag. — I fråga om nya skollokaler biträder länsstyrelsen de sakkunnigas förslag. — Vare sig majoritetens eller reservanternas förslag om tjänstebostadsbidrag kunde anses innebära en till­ fredsställande lösning. De sakkunniga betonade starkt tjänstebostadsbidragets provisoriska karaktär på grund av ifrågasatt lönereglering för lärarperso­ nalen. Det ville förefalla länsstyrelsen, som om det med hänsyn härtill vore tillrådligt, att låta frågan örn bidrag för tjänstebostäder tillsvidare an­ stå. — Länsstyrelsen avstyrker förslaget örn provisoriskt byggnadsbidrag bland annat därför att det finge anses mindro lämpligt att bidrag utbetala­

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

des, innan det belopp, varå bidrag skulle utgå, blivit i vederbörlig ordning bestämt. — För de sakkunnigas förslag krävdes en organisation, som vore mer än skäligt omfattande och invecklad i förhållande till det område, som denna organisation skulle tjäna. Sedan rätt länge hade kommunerna kommit i åtnjutande av en viss lättnad i kostnaderna för folkskoleväsendet genom anslag för beredande av utjämning av kostnaderna härför på det sätt, att understöd utgått med visst belopp per läraravdelning eller skolpliktigt barn. Då dessa faktorer torde få anses vara en ganska god mätare för behovet såväl av lärare som av skollokaler av olika slag, av inventarier och under­ visningsmateriel syntes det icke vara uteslutet, att en fullt effektiv och rätt­ vis skatteutjämning kunde vinnas genom ett utbyggande av denna grund för statsbidraget med exempelvis billiga lån och "i undantagsfall särskilda understöd. Länsstyrelsen i Mariestad funne det visserligen önskvärt, att lättnader bereddes kommunerna, men länsstyrelsen hade ej ansett sig kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag i hela dess omfattning. Ett genomförande härav syntes nämligen skola innebära en alltför betungande icke nödvändig ök­ ning av statsutgifterna och även medföra en omfattande organisatorisk ut­ byggnad med ty åtföljande, nu ej överskådliga kostnader. Enligt länssty­ relsens mening borde statsbidrag till uppförande och underhåll av under­ visningslokaler och lärarbostäder endast utgå till sådana församlingar, som därav vore i verkligt behov, exempelvis sådana, som betecknades såsom skattetyngda. Länsstyrelsen i Nyköping framhåller som allmän anmärkning mot det föreliggande förslaget att det vore alltför omständligt och åsamkade olika myndigheter en oerhörd arbetsbörda utan att fördenskull skapa full rättvisa vid statsbidragens fördelning. Länsstyrelsen ifrågasätter, örn det icke vore möjligt att för varje skoldistrikt göra en uppskattning av det belopp för nybyggnad, som årligen skulle behöva avsättas för byggnadsbeståndets vid­ makthållande. Till detta skulle staten bidraga med viss kvotdel, varjämte givetvis föreskrift måste lämnas, att vad av beloppet icke tarvades för täc­ kande av oguldna kostnader för redan verkställda byggnadsarbeten, måste fonderas för kommande behov. Härigenom skulle vinnas, dels att statens bidrag för varje år i förväg kunde tämligen exakt beräknas, dels att statens kontroll eventuellt kunde inskränkas till en attest från vederbörande folk­ skolinspektör om att ändamålsenliga lokaler funnes. Länsstyrelsen i Luleå framhåller, att det visserligen ur principiell synpunkt syntes riktigast att vid utmätandet av statsbidragen för förevarande kost­ nader en viss differentiering gjordes de olika kommunerna emellan alltefter deras olika prestationsförmåga och ekonomiska ställning. Länsstyrelsen insåge emellertid till fullo de svårigheter, som skulle möta för utfinnandet av en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på ett rättvist sätt utmäta ett efter det verkliga behovet utgående bidrag och tilläte sig i detta sammanhang endast understryka de sakkunnigas uttalande, att ett utan sådan differentiering konstruerat statsbidragssystem förutsatte för utjämningskravets tillgodoseende med nödvändighet vid sin sida fortsatt statlig bidragsverksamhet i skattelindrande syfte. Fördelen med de sakkunnigas förslag i fråga örn statsbidrag till nya skollokaler förringades i väsentlig grad genom för­ slaget om att statsbidraget skulle fördelas med lika belopp på en tidrymd av 40 år. För sin del funne länsstyrelsen detta förslag mycket olyckligt. Kommunerna skulle fortfarande i regel bliva tvungna att finansiera sina

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 45

byggnadsföretag med långfristiga lån och räntorna på dessa lån skulle till stor del förtära dessa årliga bidragsbelopp. Om statens bidrag till folkskolebyggnader skulle bliva effektivt, borde det utbetalas omedelbart i mån av byggnadsarbetets fortgång. Möjligen kunde man i samband med en sådan ändring ifrågasätta att något sänka statsbidragets belopp, förslagsvis från tre fjärdedelar till två tredjedelar, genom vilken sänkning även kom­ munernas intresse av att få byggnadskostnaderna så låga som möjligt kunde ytterligare sporras. Att statsfinansiella hänsyn skulle lägga oöverstigliga hinder i vägen för en sådan anordning kunde länsstyrelsen ej finna. Då det mest trängande behovet av nya byggnader genom beredskapsarbetena säkerligen torde vara avhjälpt, torde några större krav på statsbidrag för nya skollokaler ej inom de närmaste åren yppa sig. Örn för vart och ett av de närmaste tio åren ett anslag av i runt tal 1 miljon kronor anvisades för ändamålet, torde detta med säkerhet visa sig tillräckligt. För övrigt stöde det ju statsmakterna fritt att närmare bestämma takten för dessa arbeten genom att anslå större eller mindre belopp för ändamålet för varje år. — I fråga örn byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler ställde sig länsstyrelsen synnerligen tveksam, huruvida sådana över huvud taget borde utgå. Det syntes innebära ett farligt avsteg från en av staten förut alltid tillämpad princip att nu gå in för sådana retroaktiva statsbidrag, och det kunde väl med skäl påstås, att den nuvarande generationen i en kom­ mun hade föga eller ingen känning av en för 30 ä 40 år sedan utav kom­ munen gjord utgift för en skolbyggnad. Länsstyrelsen ansåge således, att för redan uppförda skolbyggnader staten borde lämna bidrag endast i form av skattelindring, då på så sätt endast de verkligt behövande kommunerna Lomme i åtnjutande av sådant. Skulle emellertid staten anse sig böra gå in för retroaktiva statsbidrag, ansåge sig länsstyrelsen i alla händelser böra föredraga reservanternas för­ slag, ehuru det omständliga och kostbara förfarandet med fastställandet av byggnadskostnaden förefölle mindre tilltalande och borde kunna väsentligt förenklas. — De sakkunnigas förslag angående statsbidrag för förhyrda skol­ lokaler ansåge sig länsstyrelsen kunna förorda, dock endast under den förut­ sättning, att statsbidraget till blivande skolbyggnader höjdes utöver de sak­ kunnigas förslag. I annat fall syntes proportionen mellan hyresbidrag och byggnadsbidrag bliva sådan, att det för kommunerna ställde sig ekonomiskt fördelaktigare att hyra underhaltiga lokaler än att bygga tidsenliga sådana. — I fråga örn underhållsbidraget hade länsstyrelsen intet att erinra mot för­ slaget, som syntes vara ganska väl avvägt. — Beträffande tjänstebostadsbidragen ansåge länsstyrelsen att reservanternas förslag i denna punkt vore att föredraga framför majoritetens. Länsstyrelsen i Umeå anför beträffande frågan örn statsbidrag till redan befintliga skollokaler i stort sett liknande synpunkter som länsstyrelsen i Luleå. För de kommuner, som ända till för några år sedan hade 20 ä 25 mil till närmaste järnvägsstation, hade byggnadsmaterialierna ställt sig så dyrbara, att de nödgats antingen förhyra lokaler eller bygga skolhus av den typ, som kunde antagas komma att falla under klass IV och för vilken ingen ersättning skulle utgå. Det vore icke rättvist, att dess kommuner icke skulle få gottgörelse för sina i allmänhet ej obetydliga lokalkostnader. Varken majoritetens eller reservanternas förslag beträffande redan befintliga och nya byggnader kunde godtagas. Skulle emellertid ett bidragsförfarande för förfluten tid komma till stånd, ville länsstyrelsen påpeka, att det före­

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

slagna värderingsförfarandet icke vore tillfredsställande eller betryggande vare sig för stat eller kommun. Länsstyrelsen Kalmar ifrågasätter starkt om retroaktiva byggnadsbidrag över huvud böra utgå. Avgörande vore skattebördan inom kommunerna och ifrågavarande bidrag borde ej utgå åt andra än särskilt skattetyngda kommuner. I vart fall vore reservanternas förslag att föredraga. Länsstyrelsen i Karlskrona gör såsom en allmän invändning mot de sak­ kunnigas förslag den anmärkningen, att de föreslagna åtgärderna vore all­ deles otillräckliga för åstadkommande av en skattelindring av någon räck­ vidd. Länsstyrelsen i Falun anser den föreslagna tidsperioden av 40 år för uppdelning av statsbidraget till nya undervisningslokaler för lång samt finner sakkunnigminoritetens förslag, att staten icke bör utsträcka det re­ troaktiva byggnadsbidraget till skollokaler, som tillkommit före år 1916, värt beaktande. När det gällde statsbidrag till nya skollokaler syntes i enlighet med de sakkunnigas uppfattning att efter skattekrontal eller skattetryck varie­ rande statsbidrag icke böra komma i fråga. Beträffande däremot ersättning för redan befintliga skollokaler syntes böra övervägas, huruvida icke stats­ bidragssystemet skulle kunna anpassas efter skoldistriktets ekonomiska ställ­ ning. Visserligen mötte härutinnan betydande svårigheter. Det förefölle emellertid icke motiverat, att ett gynnsamt ställt skoldistrikt skulle erhålla bidrag efter samma norm som en mindre lyckligt lottad skolkommun. — Enligt länsstyrelsens mening torde näppeligen skäl föreligga att utanordna de förskott å blivande statsbidrag, som det föreslagna provisoriska bygg­ nadsbidraget utgjorde. Då detta förskottsförfarande komme att förorsaka vederbörande utbetalande myndigheter ett betungande arbete kunde ifråga­ sättas, örn bestyret härmed kunde anses stå i skälig proportion till den jäm­ förelsevis ringa lättnad i ekonomiskt hänseende, som provisoriet skulle be­ reda skoldistrikten. Länsstyrelserna i Linköping och i Gävle tillstyrka sakkunnigmajoritetens förslag, dock, vad angår den förstnämnda länsstyrelsen, med någon tvekan beträffande den föreslagna anordningen för beräknande av statsbidrag till redan befintliga skollokaler.

De återstående länsstyrelserna hava i allmänhet mer eller mindre oreser­ verat anslutit sig till den meningsriktning, som företrätts av de förutnämnda reservanterna Engvall och Persson.

Länsstyrelsen i Uppsala anser, att länsstyrelsen borde kunna pröva bygg­ nadsfrågor, där kostnaderna beräknats till 5,000 kronor, förordar en 25-årig bidragsperiod för understöd till blivande byggnader samt tillstyrker reser­ vanternas förslag i fråga örn statsbidrag till redan befintliga lokaler. Länsstyrelsen i Växjö tillstyrker reservanternas förslag i fråga örn stats­ bidrag till nya och till redan befintliga skollokaler samt i fråga om tjänstebostad sbidrag. Beträffande statsbidrag till redan befintliga skollokaler ansåge dock länsstyrelsen, att det moment i reservanternas förslag, som från statsbidrag uteslöte lokaler, tillkomna före år 1915, borde uppmjukas. Läns­ styrelsen förmenade nämligen, att det mången gång skulle verka obilligt, att. skattetyngda kommuner, som med avsevärda kostnader uppfört tids­ enliga skolhusanläggningar under åren närmast före år 1915, undantagslöst

Kungl. Maj.is proposition Nr 174. 47

skulle betagas möjligheten till varje statsbidrag. I dylika fall borde med­ givas möjlighet för kommuner att efter särskild ansökan i undantagsfall, då särskilda omständigheter motiverade sådant, erhålla statsbidrag, låt vara till decimerat belopp. Länsstyrelsen i Karlstad vore i viss mån tveksam, huruvida över huvud taget bidrag borde utgå för redan uppförda skolbyggnader. Emellertid för­ ordar länsstyrelsen i detta avseende reservanternas förslag samt uttalar sig för ett bidrag med 50 procent av kostnaden. I skolhusvärderingsnämnderna syntes lämpligen statens vederbörande folkskolinspektör böra fungera såsom ordförande. Nämnden borde också träda i verksamhet, då sådana ändrin­ gar med avseende å en skolbyggnad inträffade, att skäl förelåge för en rubbning av det utgående statsbidragets belopp. Då fråga vore örn redan uppförda byggnader, syntes bidraget böra utbetalas omedelbart, sedan be­ loppet fastställts. Beträffande blivande byggnader vore lämpligt, att ut­ betalning skedde antingen på sätt nyss angivits eller med lika årsbelopp under ett visst antal år, dock icke över 25. I det senare fallet syntes staten böra tillerkänna vederbörande kommun ersättning för den ränteförlust, som genom ifrågavarande utbetalningssätt komme att uppstå. Denna ersättning borde utgå i form av ränta å det oguldna byggnadsbidraget. — I avseende å föreslagna provisoriska byggnadsbidrag, hyresbidrag, underhållsbidrag och tjänstebostadsbidrag hade länsstyrelsen icke något att erinra mot att sådana bidrag komme att utgå. — Beträffande såväl byggnadsbidrag som övriga här angivna bidrag funne länsstyrelsen, att en överarbetning av det fram­ lagda förslaget borde ske samt förordade, att denna överarbetning verkställ­ des i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som av reservanterna anförts. Länsstyrelsen i Halmstad förordar reservanternas förslag i fråga örn stats­ bidrag till skolhusbyggnader, finner provisoriskt byggnadsbidrag obehövligt, örn blott bidragsskyldigheten och ränteberäkningen inträdde samtidigt för hela riket, avstyrker förslaget örn statsbidrag till skolinventarier med visst årligt belopp per lärosal, enär nämnda bidrag endast komme att bliva ett tillskott till skolkassan och utgifterna för inventarier väsentligen vore av engångsnatur samt det vidare ej skulle kunna behörigen kontrolleras vare sig att årsbidraget verkligen vore behövligt eller att det finge avsedd an­ vändning. Då viss svårighet torde möta att strängt skilja utgifter för in­ ventarier och för undervisningsmateriel, borde statsbidrag ej heller utgå för dylik materiel. —• Länsstyrelsen tillstyrker reservanternas förslag i avseende på tjänstebostadsbidragen. Dock borde ersättning utgå med endast x/$ i stället för XA av de utav 1928 års lönekommitté angivna kostnaderna för lärarnas förseende med bostad och bränsle. — Länsstyrelsen funne frågan örn Kungl. Maj:ts befogenhet med avseende på den skolkommunala indel­ ningen så viktig och så intimt sammanhörande med statsbidragsfrågan, att länsstyrelsen ville starkt ifrågasätta, huruvida det kunde vara lämpligt att företaga sistnämnda fråga till avgörande utan att samtidigt nyssberörda fråga om Kungl. Maj:ts befogenhet vunne sin lösning. Länsstyrelsen i Vänersborg ansluter sig i huvudsak till reservanternas för­ slag i fråga om byggnadsbidragen. Vid beräkningen av statsbidraget borde hänsyn även tågås till i skolbyggnad inrymd vaktmästarbostad för det fall, att bostadsinnehavaren vore uteslutande anställd för samt hade full syssel­ sättning med skolfastighetens skötsel. ■— Länsstyrelsen ställde sig tveksam till de sakkunnigas enhälliga förslag örn underhållsbidrag. Då reservanter­

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

nas förslag i fråga om byggnadsbidrag medförde större kostnader för stats­ verket än majoritetens förslag, kunde en kompensation för statsverket vinnas genom att slopa underhållsbidraget. — Länsstyrelsen anslöte sig till reser­ vanternas uppfattning i fråga örn tjänstebostadsbidragen. Länsstyrelsen i Göteborg synes i huvudsak biträda reservanternas förslag. Statsbidrag borde utgå å byggnadskostnaden för alla de lokaler, som anord­ nades till lärjungarnas fromma, sålunda även för lokaler till läkarevård och tandvård, till nödiga expeditionslokaler samt för badanläggningar utan inskränkning. Länsstyrelsen ansåge, att viss anledning kunde finnas att låta statsbidrag utgå jämväl å byggnader, som vore tagna i bruk tidigare än år 1916, men ville i denna del icke framställa något förslag. Uppginge byggnadskostnad till över 15,000 kronor, borde frågan ankomma på Kungl. Majda prövning, i övriga fall på länsstyrelsens. —- Länsstyrelsen betonar vikten av att kvalificerad byggnadsteknisk sakkunskap toges i anspråk för rådgivning liksom för granskning av byggnadsförslagen på ett tidigare sta­ dium av ärendets gång, åtminstone när kostnadsbeloppet vore väsentligt eller förhållandena eljest sådant betingade. Det syntes mycket tvivelaktigt, örn enbart genom det föreslagna byggnadssakkunniga biträdet åt skolöver­ styrelsen denna fråga tillfredsställande löstes. — Länsstyrelsen ansluter sig till reservanternas förslag att anknyta tjänstebostadsbidraget till dyrortsgrupperingen. Länsstyrelsen i Malmö har uttalat önskvärdheten av att större hänsyn toges till respektive kommuners ekonomiska bärkraft och att statsbidrags­ systemet gjordes enklare i tillämpning. Länsstyrelsen funne det böra tagas under övervägande, huruvida icke de större städerna, eventuellt sådana, som icke deltoge i landsting, borde antingen alldeles undantagas från att komma i åtnjutande av bidrag för skolbyggnaderna o. d. eller ock i varje fall tilldelas allenast ett i förhållande till övriga kommuner reducerat sådant. — Örn staten övertoge en väsentlig del av kommunernas kostnader för folk­ skolan, syntes det, med hänsyn till det anförda, i det allmännas intresse kunna krävas, att dessa icke ådroge sig onödiga utgifter. Till förekom­ mande härav torde därför böra stadgas, att endast sådana byggnader finge uppföras, som av vederbörande statliga myndighet prövats vara erforder­ liga. — Länsstyrelsen ansluter sig till det av reservanterna framlagda för­ slaget såsom varande det mest logiska samt också ur rättvisans synpunkt mest tillfredsställande. Länsstyrelsen i Jönköping anser, att förverkligandet av de sakkunnigas förslag ifråga om blivande skolbyggnader skulle innebära en betydande lätt­ nad för kommunerna utan att man därvid behövde befara, att det kom­ munala intresset för skolväsendets utveckling bleve eliminerat. Länssty­ relsen biträder reservanternas förslag örn amorteringstidens begränsning till 25 år samt anser det riktigt, att kommunerna erhålla gottgörelse för ränte­ förlust å det av kommunerna förskotterade statsbidraget. — För övrigt ifråga­ sätter länsstyrelsen, örn det föreslagna förskottsförfarandet över huvud taget vore lämpligt eller av behovet påkallat. Staten torde nämligen hava möj­ lighet att upplåna medel till statsbidragets gäldande på fördelaktigare villkor än kommunerna, varför, därest statsbidraget i sin helhet omedelbart utbe­ talades, totalkostnaderna torde kunna nedbringas. — Av praktiska skäl torde länsstyrelsen böra medgivas befogenhet att fastställa den kostnadssumma, varå statsbidraget skulle beräknas, intill ett belopp av 5,000 kronor i stället

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 49

för av de sakkunniga föreslagna 3,000 kronor. — Då det vore att befara, att de ifrågasatta rundliga statsbidragen vore ägnade att inbjuda till ökad lyx i avseende å skolbyggnader, vore det av största vikt, att bestämmel­ serna angående villkoren för statsbidrag så utformades, att alla onödiga ut­ gifter i sådant avseende undvekes. — Den av reservanterna framförda kri­ tiken av majoritetsförslaget i avseende å statsbidrag till redan befintliga undervisningslokaler syntes länsstyrelsen fullt berättigad, och deras förslag örn byggnadskostnaderna som grundval för beräknande av statsbidragets storlek även för sådana undervisningslokaler torde få anses rättvisare än majoritetens förslag. Skulle det statsfinansiella läget ej tillåta, att stats­ bidrag utginge i hela den av reservanterna föreslagna utsträckningen, syntes bidrag i första hand böra tillkomma verkligt behövande kommuner med högt skattetryck. -— Mot de föreslagna hyres- och underhållsbidragen syntes intet vara att erinra. — Tjänstebostadsbidragen syntes böra bestäm­ mas med tagen hänsyn till respektive dyrortsgrupper enligt reservanternas förslag. Länsstyrelsen i Kristianstad anser, att statsbidrag, normerade efter kom­ munernas skatteförmåga och skuldsättning, varit att föredraga. Föreliggande förslag innefattade i allt fall i förhållande till den nuvarande ordningen påtagliga förbättringar. — Beträffande bidrag till nya skollokaler ville läns­ styrelsen ansluta sig till reservanternas förslag och tillstyrka att statsbidrag å 50 procent av byggnadskostnaderna, eventuellt inom vissa gränser ställt i relation till skattehöjden. — Länsstyrelsen borde kunna besluta rörande bidrag, då kostnaderna icke överstege 10,000 kronor. — Därest statsbidrag av statsfinansiella skäl kunde utgå till redan uppförda skolbyggnader, ville länsstyrelsen giva sitt förord åt reservanternas förslag. — Frågan örn tjänstebostadsbidrag borde upptagas till behandling först i sammanhang med frågan örn lärarnas löne- och naturaförmåner. Länsstyrelsen i Visby ansluter sig till reservanternas förslag i fråga om statsbidrag för skolhusbyggnader, tillstyrker de sakkunnigas förslag ifråga örn hyresbidrag och underhållsbidrag samt förordar majoritetens förslag ifråga om tjänstebostadsbidrag. Länsstyrelsen i Stockholm, tvivlar på effektiviteten i de föreslagna.bidragen till nya lokaler, som endast innebure ett statsunderstöd med omkring Vs av anläggningskostnaden, samt vore närmast benägen att förorda reservanternas förslag örn bidrag med 50 procent av byggnadskostnaden och om räntegottgörelse till kommunerna. I likhet med majoriteten ville emellertid länsstyrelsen förorda en uppdelning av bidraget på 40 år såsom bättre överensstämmande med byggnadens användningstid. — Den tekniska granskningen av byggnadsförslagen borde anförtros åt en på byggnadsområdet sakkunnig myndighet i stället för åt skolöverstyrelsen. — Vad anginge byggnadsbidrag till redan befintliga byggnader, syntes bidraget icke böra utsträckas att gälla hus, som tillkommit före år 1916. Uppskattningen av befintliga byggnaders nuvärde enligt de av majoriteten föreslagna grun­ derna vore alltför schablonmässig. Men icke heller reservanternas förslag om en uppskattning, grundad enbart på faktiska byggnadskostnader, funne länsstyrelsen försvarligt ur rättvisans synpunkt, Byggnadssätt och an­ vända material kunde hava varit sådana, att staten icke borde utan vidare taga byggnaden för god. Man torde hellre böra utgå från en uppskattning av byggnadernas nuvarande penningvärde, beräknat med ledning av dels Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

de faktiska byggnadskostnaderna, dels upp- eller nedgång av kostnaderna för byggnader i allmänhet, dels ock byggnadens ålder och beräknade anväudbarhetstid. För att bidragen skulle bliva effektiva erfordrades vidare, att de utginge med lika stor procent av nämnda uppskattningsvärde, som av länsstyrelsen förordats beträffande bidrag till nya byggnader, samt på liknande villkor i övrigt. — Kostnaderna för den uppskattning, som av de sakkunniga föreslagits skola äga rum under budgetåret 1935/1936, måste anses beräknade i underkant. —- Länsstyrelsen förordade reservanternas för­ slag örn införande av olika tjänstebostadsbidrag för olika dyrortsgrupper. Länsstyrelsen i Härnösand anser det principiellt och sakligt motiverat, att statsbidragssystemet erhåller sådan räckvidd, att bidrag kommer att utgå ej endast för blivande byggnader utan jämväl för redan uppförda, oavsett om kostnaderna för dessa bestritts genom upptagande av lån, som ännu återstode oguldna, eller på annat sätt. Reservanternas förslag såväl beträf­ fande byggnadsbidrag till skollokaler som i fråga örn tjänstebostadsbidrag vore avgjort att föredraga framför majoritetens förslag i dessa hänseenden.

Vissa av domkapitlen ställa sig mer tveksamma till en del av grundprin­ ciperna i de av folkskolesakkunniga eller reservanterna framlagda förslagen. Flertalet ansluter sig ändock till de viktigare punkterna i förslagen.

Domkapitlet i Västerås anser det å ena sidan ganska tvivelaktigt, huruvida de sakkunnigas förslag komme att leda till ett lättande av den totala skatte­ bördan, och å andra sidan att de besparingar, som skulle kunna vinnas genom en starkare centralisering av skolväsendet, lätt skulle kunna komma att köpas på bekostnad av betydelsefulla ideella värden. Domkapitlet funne, att den lämpligaste vägen för tillgodoseendet av det intresse, som närmast föranlett det föreliggande förslaget, vore att söka i ett utbyggande av den för närvarande tillämpade metoden med direkta skatteutjämningsbidrag till särskilt betungade skoldistrikt. — Domkapitlet ansluter sig till förslaget, att statsbidrag skulle utgå även till befintliga skolbyggnader, enär det endast på denna väg torde vara möjligt att vinna en någorlunda rättvis fördelning av statsbidragen de olika skoldistrikten emellan. Dock syntes icke genom­ förandet av ifrågavarande förslag vara av så brådskande natur, att proviso­ riskt byggnadsbidrag skulle behöva utgå. Statens bidragsskyldighet borde i enlighet med reservanternas förslag begränsas till att gälla endast sådana lokaler, som tagits i bruk efter den 30 juni 1916. Även i övrigt ansluter sig domkapitlet till de av reservanterna framlagda förslagen rörande bidrag till redan uppförda och nytillkommande skollokaler. Domkapitlet i Lund förmenar, att grunden för utgående av statsbidrag till nya undervisningslokaler borde anpassas efter skoldistriktens ekonomiska bärkraft och sättas i relation till antalet skattekronor inom skoldistriktet på så sätt, att bidraget procentuellt ökades ju mindre antal skattekronor distrik­ tet förfogade över. Byggnadsbidraget borde utanordnas antingen omedel­ bart eller ock fördelat på 25 år med ränta. Beträffande byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler borde gälla samma huvudprincip. Reservan­ ternas mening att statsbidrag allenast skulle utgå för skolbyggnader, upp­ förda efter den 30 juni 1916, syntes förtjänt av beaktande. Provisoriskt byggnadsbidrag syntes icke böra utgå. Beträffande hyresbidrag borde gälla

Kungl. Majlis proposition Nr 174. 51

samma huvudprincip för statsbidragets erhållande som vid uppförande av skolbyggnader. Domkapitlet ifrågasatte, om underhållsbidrag borde utgå. De mindre skoldistrikten erhölle ju genom domkapitlets förslag betydligt större statsbidrag dels till bestridande av kostnaderna för uppförande av skolbyggnader, och dels i byggnadsbidrag för redan befintliga undervisnings­ lokaler än de sakkunnigas förslag angåve. För de större skoldistrikten syn­ tes ur skatteutjämningssynpunkt dessa underhållsbidrag vara skäligen bety­ delselösa. Beträffande tjänstebostadsbidragen anslöte sig domkapitlet till sakkunuigmajoritetens uppfattning att dessa bidrag borde tillkomma alla skoldistrikt utan avseende å antalet skattekronor. Reservanternas mening på denna punkt vore beaktansvärd, men då de sakkunnigas förslag upptoge ett bidrag till alla skoldistrikt av samma storlek, som reservanterna ville tilldela de lägsta dyrortsgrupperna, syntes berättigad anledning att ur skatteutjämningssynpunkt kritisera förslaget härutinnan ej förefinnas. De lägsta dyrortsgrupperna torde nämligen i allmänhet innefatta de mindre skoldistrikten med förhållandevis ringa antal skattekronor. För skoldistrik­ ten inom de högre dyrortsgrupperna med dess i allmänhet stora antal skattekronor spelade dessa bidrag ej någon större roll. Domkapitlet i Växjö, som anser att statsbidrag för underhåll av skollo­ kaler icke syntes böra ifrågakomma, funne frågan om statsbidrag till skol­ byggnader kräva förnyad undersökning. Domkapitlet i Strängnäs, som icke hade något att invända mot förslagets grundtanke, att staten övertoge en del av ansvaret och kostnaderna för skolbyggnader m. m., funne det tveksamt, örn statsbidrag till redan befint­ liga undervisningslokaler borde sträcka sig så långt tillbaka i tiden som be­ tänkandet gåve vid handen, samt påpekade, att statsbidraget till tjänstebostacl måste anses synnerligen anspråkslöst. Domkapitlet ansåge ytterligare utredning vara erforderlig i fråga örn de ekonomiska beräkningarna samt framhölle bland annat, att förslaget komme att medföra ökade utgifter för den administrativa apparaten. Domkapitlet i Visby anser sig icke kunna tillstyrka de sakkunnigas för­ slag i dess helhet bland annat med hänsyn därtill att det — åtminstone med avseende å gotländska förhållanden — vore ur principiell synpunkt betänkligt, om lagstiftningen skulle förminska skoldistriktens intresse och ansvar för skolväsendet. Förslaget örn byggnadsbidrag för nya undervis­ ningslokaler syntes mindre lyckat och lämpligt på grund därav att i många fall problemet örn statens eller kommunens äganderätt till skolbyggnad torde komma att bliva en ömtålig tvistefråga. Möjligtvis kunde nämnda spörsmål lösas sålunda, att en rationell klyvning beträffande kostnaderna för lärares avlöningar och skolbyggnader genomfördes på så sätt, att staten helt övertoge bestridandet av alla avlöningar samt att kommunerna liksom hitintills svarade för uppförande och underhåll av skolbyggnader, därvid dock möjlighet skulle finnas för skattetyngda kommuner att erhålla stats­ bidrag. Beträffande byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningsloka­ ler syntes den av de sakkunniga föreslagna anordningen med uppdelande av lokalerna i fyra olika klasser med olika årsbidrag kunna medföra orätt­ visa konsekvenser, i det att för byggnader uppförda under kristiden skulle komma att utgå alldeles för liten ersättning, under det att i andra fall ersättning måhända komme att utgå med större belopp än nybyggnaden kostat.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Domkapitlet i Göteborg funné en rationell fördelning mellan staten och kommunerna av de huvudsakliga kostnaderna för folkskoleväsendet kunna komma till stånd, därest staten övertoge hela kostnaden för de författnings­ enligt utgående kontanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor ävensom föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga skolhem, inberäknat tjänstebostadsbidrag respektive kostnader för tillhandahållande av tjänstebostäder i enlighet med sakkunnigas förslag, under det att kommunerna finge i princip helt ansvara för kostnaderna för folkskolebyggnaderna. Domkapitlet ville sålunda avstyrka förslaget om stats­ bidrag till såväl redan befintliga som nya undervisningslokaler. Domkapit­ let funne icke detta vara den lämpligaste formen för åstadkommande av skatteutjämning mellan kommunerna utan ansåge, att en skälig skatteut­ jämning —- utöver genom statens övertagande av lönekostnaderna — borde kunna ernås genom fortsatt och utvidgad hjälp åt verkligt skattetyngda kommuner. Domkapitlet i Skara har ansett det böra undersökas, örn icke statens bidrag borde lämnas på ett sätt, som mer direkt anknöte till det verkliga behovet. För den händelse de sakkunnigas förslag skulle komma att läggas till grund för åtgärder ville emellertid domkapitlet i fråga om såväl byggnadsbidrag som tjänstebostadsbidrag ansluta sig till reservanternas upp­ fattning. Domkapitlet i Härnösand funne de föreslagna reformerna i det hela äg­ nade att undanröja flera mer framträdande olägenheter i folkskoleväsendets nuvarande organisation. Bestämmelserna om statsbidrag till skolbyggnader förefölle måhända invecklade men domkapitlet medgåve, att de differentie­ ringar, som ofrånkomligen måste göras beträffande statsbidragens storlek, tarvade mer ingående bestämmelser. Domkapitlet i Uppsala funne det för sin del tvivelaktigt, om den före­ slagna genomgripande reformen skulle medföra så stora fördelar, att dessa skulle uppväga såväl statens högst väsentligt ökade kostnader som mistning av fördelen med kommunalt ansvar och självstyrelse i nu förevarande hän­ seenden. I fråga om statsbidrag till skolhusbyggnader och tjänstebostäder ansluter sig domkapitlet i huvudsak till reservanternas förslag, såsom va­ rande ägnat att åstadkomma större rättvisa. Skulle majoritetsförslaget rö­ rande redan uppförda lokaler bliva antaget, syntes därur böra utgå bestäm­ melsen, att besvär icke finge anföras över värderingsnämndernas beslut. Domkapitlen i Karlstad och Linköping ansluter sig till reservanternas för­ slag i fråga örn byggnadsbidrag till skollokaler. Domkapitlet i Luleå finner de sakkunnigas förslag att avlasta en del kost­ nader för folkskoleväsendet från skoldistrikten och överflytta denna del på staten vara välbetänkt, enär därigenom den ojämnhet, som onekligen rådde mellan de olika skoldistrikten i avseende på skattetungan för folkskolevä­ sendet, skulle i väsentlig mån utjämnas. Detta överensstämde ock med den tendens, som under senare tiden gjort sig gällande på andra områden att överflytta vissa kostnader från kommunerna på staten — Ehuruväl åtskilliga skäl talade till förmån för reservanternas förslag i avseende å statsbidrag till nya skollokaler, ansåge sig dock domkapitlet böra för sin del förorda sakkunnigmajoritetens. — Ifråga örn byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler ansåge nämnda reservanter, att sådant bidrag ej borde utgå för skolbyggnader, som uppförts före 1916. Domkapitlet funne, att

Kungl. Maj:t.s proposition Nr 174. 53

de skäl, reservanterna anfört härför, vore värda beaktande. Dels torde det nämligen få anses vara ganska enastående, att retroaktiviteten ifråga om statens bidrag ginge så långt tillbaka som vad de sakkunniga föreslagit i denna punkt, och dels droge de skolbyggnader, som uppfördes före världs­ kriget, relativt låga byggnadskostnader, under det att från och med år 1916 en mycket avsevärd fördyring inträdde, varför ett byggnadsbidrag från statens sida från nämnda tid torde böra anses väl motiverat. Domkapitlet ville därför för sin del förorda reservanternas förslag i denna punkt. — Mot vad de sakkunniga föreslagit beträffande statsbidrag till kostnaderna för undervisningslokalernas underhåll samt tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel m. m. hade domkapitlet icke någon erinran att göra. — Ifråga örn det föreslagna tjänstebostadsbidraget ville domkapitlet förorda reservanternas förslag, enär detta toge hänsyn till de olika förhållandena i landet, under det att majoritetens förslag innebure, att statsbidraget skulle utgå med samma belopp överallt, oavsett de olika kostnader kommunerna kunde ha för tillhandahållande av tjänstebostad.

Byggnadsstyrelsen har anfört bland annat följande: Beträffande byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler ansåge sig bygg­ nadsstyrelsen böra ifrågasätta, huruvida det kunde anses vara lämpligt att sätta gränsen för hänskjutande av byggnadsfråga till Kungl. Majit så lågt som till 3,000 kronor, vilket belopp icke kunde anses utgöra medelvärde för en ny skollokal. Enligt de sakkunnigas egen uppgift kunde byggnadskostnaden för en skollokal för närvarande uppskattas till i medeltal 10,000 kronor. Utan att vilja närmare ingå på själva sakfrågan funne sig byggnadssty­ relsen böra framhålla, att det syntes styrelsen önskvärt att, för vinnande av större enhetlighet vid avgörandet av hithörande spörsmål, genom författ­ ningsbestämmelser närmare angåves under vilka förutsättningar statsbidrag skulle kunna erhållas för icke obligatoriska skollokaler. Vidare ville styrelsen framhålla, att ett genomförande av den av de sakkunniga föreslagna prin­ cipen beträffande för vilka lokaler statsbidrag skulle kunna erhållas, torde medföra, att de större städernas folkskolor, som numera vanligen utrustades med ett stort antal speciallokaler, skulle komma i ett mycket ogynnsamt läge i förhållande till landsbygdens mindre folkskolor. Enligt vad de sakkunniga föreslagit skulle statsbidrag utgå endast för nya skollokaler, d. v. s. för nybyggnader och för tillbyggnader av gamla skolor. Däremot skulle statsbidrag icke utgå för de kostnader, som nedlades på reparationer och moderniseringar av befintliga skollokaler. Med anledning härav finge styrelsen framhålla, att det mången gång kunde möta synner­ ligen stora svårigheter att verkställa en fullt rättvis uppdelning av kostna­ der, som hänförde sig till i ett sammanhang verkställda ny- och ombygg­ nads- samt reparationsarbeten. Med hänsyn härtill och då ett stort antal av förekommande byggnadsföretag för skolväsendet utgjordes av ombyggnads­ arbeten, funne styrelsen det påkallat, att berörda spörsmål upptoges till närmare utredning. De sakkunniga hade icke ingått på frågan, huru det skulle förfaras, örn en skollokal, för vars iordningställande statsbidrag åtnjutits, skulle komma att användas för annat ändamål, utan föresloge de sakkunniga, att denna fråga skulle från fall till fall prövas och avgöras av Kungl. Majit. Enligt

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

byggnadsstyrelsens mening skulle det emellertid vara önskvärt, att detta spörsmål, liksom även frågan huru det skulle förfaras i de fall, då en skol­ lokal förstörts genom eldsvåda, närmare reglerades genom författningsbe­ stämmelser. Vad angår förslagen örn byggnadsbidrag för redan befintliga undervisnings­ lokaler funné sig byggnadsstyrelsen icke kunna förorda det av sakkunnig­ majoriteten förordade klassificeringssystemet, med hänsyn såväl till den av reservanterna påvisade bristande relation till verkliga värden, som i vissa fall komme att erhållas, som till att det måste vara mera rättvist att tillämpa samma beräkningsgrunder vid bestämmandet av statsbidrag till redan befint­ liga undervisningslokaler som till nya. Styrelsen ansåge sig därför böra bi­ träda reservanternas förslag, att de verkliga byggnadskostnaderna i båda fallen skulle läggas till grund för statsbidrags ”bestämmande. Beträffande sådana skolbyggnader, som icke vore äldre än 20 år (den tid till vilken reservanterna begränsat statsbidraget), torde det icke möta alltför stora svå­ righeter att nå ett någorlunda tillfredsställande resultat vid beräkningen av de verkliga byggnadskostnaderna. Vidare syntes det byggnadsstyrelsen önskvärt, att det foges under över­ vägande, huruvida icke, på sätt reservanterna föreslagit, beträffande stats­ bidrag till redan befintliga skollokaler borde fastställas ett visst maximibe­ lopp per skollokal i likhet med vad som för närvarande gällde beträffande statsbidrag till bland annat hem för kroniskt sjuka, epidemisjukhus, tuber­ kulossjukhus och provinsialläkarbostäder. Beträffande tjänstebostadsbidragen framhåller styrelsen, att det av reservan­ terna föreslagna beräkningssättet torde vara mera rättvist. Vidare påpekar styrelsen, att det syntes av betänkandet framgå, att de sakkunniga förutsatte, att i de fall, då ärende skulle hänskjutas till Kungl. Maj:t, realgranskningen av ärendet skulle ske hos skolöverstyrelsen, som åter skulle erhålla ett byggnadssakkunnigt biträde. För sin del måste bygg­ nadsstyrelsen finna det vara mera rationellt att förlägga denna realgranskning till vederbörande länsstyrelse, som med biträde av länsarkitekten torde stå i en intimare kontakt med orten än ett till Stockholm förlagt centralt ämbetsverk. Vidare funne byggnadsst 3 7relsen, med hänsyn till de stora ut­ betalningar av allmänna medel, varom här vore fråga, önskvärt, att läns­ arkitekterna komme att utöva viss kontroll beträffande de byggnadsföretag, för vilkas genomförande statsbidrag beviljats. Givetvis måste den befattning länsstyrelsen och länsarkitekterna sålunda skulle komma att taga med hit­ hörande frågor i avsevärd grad öka deras arbetsbörda och torde säkerligen betinga extra arbetskrafter. Även byggnadsstyrelsen funne det emellertid önskvärt, att skolöverstyrelsen, på sätt som de sakkunniga föreslagit, erhölle ett byggnadssakkunnigt biträde, då skolöverstyrelsen i varje fall måste verk­ ställa den slutliga byggnadstekniska granskningen av de ärenden, som skulle hänskjutas till Kungl. Majit.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande gjort sammanfattningar rörande vad i av överstyrelsen infordrade eller till överstyrelsen inkomna yttranden an­ förts i avseende på olika delar av de sakkunnigas förslag. Av överstyrelsens utlåtande inhämtas bland annat följande rörande den nu föreliggande frågan om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 55

Beträffande frågan om by [ignad siri drag för anskaffande av nya skollokaler biträdde folkskolinspektörerna i allmänhet reservanternas förslag. Ingen in­ spektör hade mera bestämt uttalat sig till förmån för det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget. Tre inspektörer ansåge, att statsbidraget borde bestämmas till 75 procent av byggnadskostnaden. Två av dessa inspektörer förordade emellertid, att statsbidraget skulle utgå enligt de av reservanterna föreslagna grunderna, och den tredje inspektören föresloge, att, sedan veder­ börande byggnad avsynats och godkänts, ett större belopp, exempelvis 25 procent av det fastställda statsbidraget, omedelbart skulle utbetalas till skol­ distriktet och att återstoden skulle utgå i form av årsbidrag under 20—25 år. En inspektör förordade ett för alla understödsobjekt enhetligt understödssystem av ungefär det slag, som av reservanterna föreslagits i fråga örn lärarbostäderna. Inspektörerna i övre Norrland uttalade sig för ett så­ dant statsbidragssystem, att de kommuner — åtminstone i de norrländska länen — som på grund av högt skattetryck och andra omständigheter i fråga örn statsbidrag för skolbyggnader hittills beretts en undantagsställning, även i fortsättningen skulle i första hand komma att tilldelas statsbidrag för nu ifrågavarande ändamål och i varje fall erhålla avsevärt större bidrag än andra skoldistrikt i bättre ekonomiskt läge. I ett par fall förordades, att statsbidrag till uppförande av skolbyggnader i de norrländska skoldistrikten alltjämt finge utgå enligt hittills tillämpade grunder. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening ifrågasatte, om icke statsbidrag för skolhusbyggen borde utgå på sådant sätt, att skattetyngda kommuner kunde erhålla utjämningsbidrag med högre procentsats. Av nu föreliggande förslag anslöte sig föreningen emellertid till det av re­ servanterna avgivna. Likaså biträdde centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund reservanternas förslag. Överstyrelsen erinrar för egen del, att, då statsbidraget i verkligheten komme att utgöra endast 37 72 procent av den totala byggnadskostnaden, effektiviteten av det föreslagna bidraget på grund härav komme att väsent­ ligt förminskas. Givetvis innebure även ett statsbidrag av 37 V2 procent av den totala byggnadskostnaden en viss lindring i kommunernas nybyggnadsutgifter, och särskilt bleve detta fallet, örn bidraget finge utgå under bygg­ nadsarbetets gång eller när byggnaden vore färdig och vid avsyning god­ känd. Den föreslagna bidragsperioden av 40 år syntes emellertid dels vara för lång, dels komma att ur andra synpunkter medföra vissa olägenheter och egendomliga konsekvenser. Kungl. Majit plägade icke medgiva kom­ munerna rätt att upptaga 40-åriga amorteringslån annat än i undantagsfall. I regel fastställdes amorteringstiden till endast 25 å 30 år. Den kommun, som måste upptaga lån för skolbyggnadsändamål, skulle följaktligen icke få uppbära det beviljade statsbidraget med årliga belopp under den period amorteringen fortginge, utan bidraget bleve till fullo utbetalt först 10 ä 15 år efter det kommunen återbetalat hela lånesumman. De kommuner, som skulle kunna finansiera sina nya skolbyggnader med uttaxerade medel, därest de erhölle beviljat statsbidrag, då byggnaden bleve avsynad och godkänd, men vilka icke agde förmåga att utan lån bestrida byggnadskostnaderna, om en bidragsperiod på 40 år beslutades, måste, om nu föreslaget system för statsbidragets utbetalande bleve tillämpat, upplåna bela det för byggnadskostnadernas täckande erforderliga beloppet. I vissa fall komme detta tvivelsutan att innebära ett ökat anlitande från kommu­ nernas sida av lånevägen.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

De kommuner, som hittills erhållit statsbidrag till skolbyggnader an­ tingen ur särskilda för ändamålet anvisade anslag eller ur medlen till kom­ munala beredskapsarbeten, skulle bliva nödsakade att upptaga lån till alla nya skolbyggnadsföretag. Några av dessa kommuner vore emellertid redan nu så skuldbelastade, att de knappast torde hava utsikter att erhålla med­ givande till upptagande av ytterligare större lån. Inom många av dessa kommuner vore emellertid byggnadsbehovet jämförelsevis stort. Det vore att befara, att skolbyggnadsverksamheten i dessa kommuner vid ett bifall till de sakkunnigas förslag komme att i betydande grad inskränkas, i vissa fall att helt avstanna och skolväsendets normala och av förhållandena på­ kallade utveckling därigenom i viss mån att äventyras. För de kommuner, som utan svårigheter kunde bestrida sina skolbyggnadskostnader med uttaxerade medel, skulle det föreslagna systemet med­ föra den egendomliga konsekvensen, att de av staten finge uppbära viss årlig ersättning under ett 40-tal år efter det de nya byggnaderna voro uppförda och betalda. Det läge något mindre tilltalande i ett system, som i vissa fall kunde medföra, att staten fullgjorde sin påtagna bidragsplikt med årliga avbetalningar under en lång följd av år, medan kommunerna däremot ome­ delbart bestrede kostnaderna för nya skolbyggnader med uttaxerade medel. Enligt överstyrelsens mening ägde reservanternas förslag företräde fram­ för majoritetens dels på grund därav, att det föreslagna bidraget skulle komma att uppgå till 50 procent av byggnadskostnaderna, dels därför att bidragsperioden bleve kortare. Emellertid skulle nybyggnadsbidraget även efter reservanternas förslag komma att utgå enligt schematiska grunder och alltså icke anpassas efter det på grund av växlande ekonomiska förhållanden olika behovet inom skilda kommuner. I detta sammanhang framställde sig det tidigare dryftade spörsmålet, huru­ vida det vore lämpligt och befogat att bevilja statsbidrag till alla kommuner och alltså även till sådana ekonomiskt bärkraftiga, som själva kunde full­ göra sin skolbyggnadsskyldighet, utan att skattetrycket därigenom ökades i mera avsevärd utsträckning. De sakkunnigas betänkande gåve ingen närmare vägledning för ett be­ dömande av det föreslagna systemets verkningar med avseende på kommu­ nernas ekonomi. Överstyrelsen redogör till belysande av denna fråga för vissa undersökningar rörande det föreslagna systemets i dess helhet inverkan på kommunernas ekonomiska förhållanden, vilka undersökningar utförts av två folkskolinspektörer och avse förhållandena inom vissa skoldistrikt inom deras inspektionsområden. De av överstyrelsen anförda exemplen, vilkas riktighet överstyrelsen icke kunnat kontrollera, kunde enligt överstyrelsens mening helt naturligt icke giva någon exakt upplysning om vilka resultat den ökade bidragsverksamheten i framtiden kunde komma att medföra med avseende på de ekono­ miska förhållandena vad skolväsendet beträffar. Ännu mindre kunde de sägas giva en fullt klar uppfattning om verkningarna på kommunernas ekonomi i allmänhet av det föreslagna bidragssystemet. Men det oaktat torde det kunna anföras, att de lämnade exemplen gåvo stöd för den upp­ fattningen, att effekten av de föreslagna bidragen skulle komma att i en stor del fall bliva ganska ringa. Detta borde så mycket hellre uppmärk­ sammas och tillmätas betydelse, som samtliga de kommuner exemplen av-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 57

sage, hörde till de mera skattetyngda och hade betydande uttaxeringar en­ bart för skolväsendet. Exemplen syntes vidare giva vid handen, att den relativt ringa lättnad, som de ökade statsbidragen skulle medföra, i vissa fall komme att helt eller delvis elimineras genom en motsvarande minsk­ ning i utgående bidrag från skatteutjämningsanslaget. Överstyrelsen hyste mycket stora betänkligheter mot det framlagda för­ slaget, i vad det avsåge statsbidrag till nybyggnader, icke blott på grund av vad senast anförts utan jämväl med anledning av bidragssystemets sche­ matiska karaktär, som icke möjliggjorde ett avvägande av bidragens storlek med hänsyn till kommunernas vitt skilda behov och i hög grad växlande ekonomiska förhållanden. Särskild hänsyn borde tagas till de i ekonomiskt hänseende mest betungade kommunerna. Givetvis kunde detta ske genom att ett tilläggsanslag eller ett särskilt anslag beviljades för detta ändamål. Måhända kunde det vid en eventuell förändring av det nu föreliggande förslaget i antydd riktning be­ finnas lämpligt att något minska det generella bidraget. På grund av det anförda ansåge överstyrelsen, att en förnyad utredning borde verkställas för utrönande av möjligheter till genomförande av ett så­ dant system för statsbidrag till nybyggnader för skolväsendet, att hänsyn kunde tagas till kommunernas olika ekonomiska bärkraft och växlande skattetryck. Vad anginge ifrågasatt statsbidrag för redan befintliga skollokaler, hade folkskolinspektörerna i flertalet fall anslutit sig till reservanternas förslag. En inspektör biträdde majoritetens förslag i denna del. Två inspektörer ansåge i likhet med reservanterna, att statsbidraget borde begränsas till byggnader, som tagits i bruk efter den 30 juni 1916, och utgå i högst 25 år. Den ene av dessa inspektörer biträdde emellertid majoritetens förslag i fråga om klassificeringsförfarandet, och den andre inspektören förordade likaså ett dylikt förfarande, som dock i vissa avseenden skilde sig från det av majo­ riteten framlagda. En inspektör framlade det förslaget, att klassificeringen skulle ske med hänsyn till skoldistriktens olika ekonomiska bärkraft. En annan inspektör uttalade sig för att statsbidraget begränsades till skollokaler, som uppförts efter år 1915, samt till sådana dessförinnan uppförda lokaler, för vilka måst upptagas lån, som ännu icke blivit helt inbetalda. Med in­ stämmande i övrigt i reservanternas förslag förordade en inspektör, att stats­ bidrag icke skulle utgå för skolbyggnad, som tagits i bruk före den 1 juli 1920. En inspektör ifrågasatte, om icke bidrag till befintliga skollokaler borde utgå blott i sådana fall, då vederbörande kommun häftade i skuld för den skolbyggnad, varom vore fråga. En annan inspektör, som i övrigt biträdde reservanternas förslag, förordade, att statsbidrag måtte utgå även för sådana före den 1 juli 1916 tillkomna skolbyggnader, som efter nämnda tidpunkt undergått grundligare reparation. En inspektör avstyrkte, att stats­ bidrag skulle utgå för här ifrågavarande ändamål. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening ansåge, att reser­ vanternas förslag borde lämnas företräde framför majoritetens. Likaså anslöte sig centralstyrelsen för Sveriges folkskoll är arinneförbund till reservanter­ nas förslag. För egen del ansåge överstyrelsen, att de sakkunnigas förslag, att staten skulle lämna vissa med hänsyn till skolbyggnadernas beskaffenhet bestämda årliga bidrag under en period av 40 år, visserligen vore rättvist så till vida,

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

att alla kommuner erhölle lika bidrag. Men de föreslagna grunderna för bidragets utgående torde dock med hänsyn till de faktiska ekonomiska för­ hållandena i bygderna och med tanken fäst på syftet med bidragen icke kunna betraktas såsom tillfredsställande. _ Skulle retroaktiva bidrag förekomma, borde sådana grunder fastställas, att vid bidragsfördelningen hänsyn toges såväl till byggnadskostnaderna som till de inom skilda kommuner förefintliga olika behoven. Reservanternas förslag vore så till vida mera tillfredsställande än majori­ tetens, att det icke blott förkortade bidragsperioden utan även toge hänsyn till byggnadskostnaderna. Reservanterna föresloge, att retroaktiva bidrag skulle utgå till byggnader, som första gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916. Överstyrelsen ansåge denna tidpunkt vara bättre vald än den av majoriteten föreslagna bland annat på grund därav, att den egentliga dyrtiden höll sitt inträde omkring nämnda år. Samtidigt började också en mera rask utveckling av skolväsendet att göra sig märkbar inom en stor del kommuner. Vidare syntes det böra uppmärksammas, att ett stort antal av de skolbyggnader, som uppförts för mer än 20 år sedan, icke längre motsvarade rimliga krav på undervisningslokaler utan vore i behov av om­ fattande om- och tillbyggnader. Men även reservanternas förslag innebure, att alla kommuner skulle erhålla statsbidrag för uppförda skolbyggnader, vare sig behov av dylikt bidrag förefunnes eller icke. Såväl majoritetens som reservanternas förslag överensstämde alltså i denna del med den huvudprincip som de sakkunniga gått ut ifrån vid utarbetandet av sitt förslag, men någon närmare belysning av frågan, huru denna prin­ cip skulle komma att verka vid tillämpningen, förelåge lika litet i fråga om de retroaktiva bidragen som beträffande bidragen till nybyggnader. Över­ styrelsen hade erhållit uppgifter, som visade, till vilka belopp de retroaktiva bidragen skulle stiga för ett pär kommuner, därest de förhållanden, som rådde vid uppgörandet av utgifts- och inkomststaterna för år 1935, lades till grund för beräkningarna. Stockholms stad skulle, om bidragen till redan uppförda skolbyggnader bomme att utgå enligt majoritetens förslag, första året, då helt bidrag utginge, erhålla ett belopp av 150,000 kronor och, om reservanternas förslag bi folies, en summa av omkring 245,000 kronor. Den kommunala utdebiteringen i Stockholm enligt beslut år 1933 uppginge till 8 kronor 70 öre per skattekrona. Malmö stad skulle enligt majoritetens förslag under första året, då helt bidrag utginge, erhålla ett belopp av om­ kring 50,400 kronor och enligt reservanternas förslag ett belopp av omkring 103,000 kronor. Den kommunala utdebiteringen i Malmö uppginge enligt 1933 års beslut till 9 kronor 90 öre per skattekrona. Nederluleå kommun skulle erhålla ett statsbidrag av omkring 7,600 kronor. Den kommunala, år 1934 beslutade utdebiteringen uppginge till 21 kronor 23 öre per skatte­ krona, därav 5 kronor 30 öre för skolan. För en stor del kommuner, som på grund av sin ekonomiska ställning kunnat tillgodose sina folkskolor med erforderliga lokaler genom uttaxerade medel, och för andra, som endast i mindre utsträckning behövt anlita läs­ vägen, skulle bidrag enligt föreliggande förslag i realiteten komma att inne­ bära, att kommunerna utan att därom hava framställt anspråk helt oväntat återfinge redan erlagda byggnadskostnader antingen helt och hållet eller till avsevärd del. Många av dessa kommuner torde icke kunna betecknas vare sig som så skattetyngda eller eljest så ekonomiskt svaga, att dylika bidrag fördenskull kunde anses motiverade.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 59

Överstyrelsen ansåge sig kunna ifrågasätta, huruvida retroaktiva bidrag i fråga om dylika kommuner skulle bliva av större ekonomisk betydelse eller komma att i någon nämnvärd grad befrämja skolväsendets utveckling. Det torde nämligen finnas starka skäl för det antagandet, att dessa bidrag i många fall bomme att användas för andra ändamål än det, för vilket de egentligen vore avsedda. Överstyrelsen skulle betrakta det såsom mer rättvist och på samma gång ur skattelindringssynpunkt vida mer effektivt, örn rätten till retroaktiva bi­ drag inskränktes till kommuner, som fortfarande vore betungade av utgifter för uppförda skolbyggnader, än örn bidrag även skulle utgå till sådana, som måhända för länge sedan helt betalat sina skolbyggnader och för vilka bi­ draget fördenskull endast bomme att utgöra en ersättning för en gång havda utgifter, vilka icke betungade vare sig nuvarande eller framtida skatte­ betalare. Även om bidraget begränsades på sätt nu antytts, kunde det givetvis dessutom normeras efter växlande skattetryck. Ett dylikt bidragssystem skulle vidare sannolikt bliva ganska enkelt i fråga om tillämpningen. Bland annat bleve den tidsödande och till ett flertal värderingsnämnder decentraliceradé klassificeringen, som skulle komma att draga betydande kostnader, överflödig. På grund av dels den ståndpunkt överstyrelsen intagit i fråga örn det föreslagna systemet för statsbidrag till nybyggnader, och dels de skäl över­ styrelsen nu anfört, funne överstyrelsen det nödvändigt, att en närmare utredning även verkställdes rörande andra grunder för eventuella retroak­ tiva bidrags utgående än de av de sakkunniga föreslagna, innan statsmak­ terna toge slutlig ståndpunkt till frågan. I samband med en förnyad utredning om grunder för statsbidrag till nya och till befintliga skolbyggnader syntes även frågorna om bidragsberättigade utrymmen, provisoriska byggnadsbidrag, hyresbidrag och underhållsbidrag samt övriga spörsmål, som sammanhängde med byggnadsbidragen, böra komma under förnyat övervägande. Skulle emellertid de sakkunnigas förslag komma att läggas till grund för framställning till riksdagen, tilläte sig överstyrelsen göra följande speciella erinringar rörande en del frågor, som närmast kunde betraktas höra sam­ man med vad överstyrelsen hittills anfört. Utrymmen, för vilka statsbidrag borde utgå. Av folkskolinspektörerna, vilka, såsom förut nämnts, i allmänhet anslutit sig till reservanternas förslag be­ träffande statsbidrag för anskaffande av nya skollokaler, hade i några få fall uttalats önskemål örn att statsbidrag för utrymmen, avsedda för sociala väl­ färdsanordningar, måtte utgå i vidare mån än reservanterna föreslagit. En inspektör, som förordade statsbidrag för utrymmen för skolbad, barnbe­ spisning, läkarundersökningar och tandvård, föresloge därjämte föreskrift om att åtminstone enklare badanordningar alltid skulle utföras i samband med uppförande av ny skolbyggnad. De i ärendet hörda skolstyrelserna och lärarsammanslutningarna förordade i allmänhet, att statsbidrag måtte utgå för alla lokaler, som anordnades till lärjungarnas fromma. i likhet med de sakkunniga ansåge överstyrelsen, att statsbidrag även borde utgå för anordnande i nybyggnad av specialrum, till exempel för undervisning i naturkunnighet, då sådana lokaler prövades erforderliga.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Med hänsyn till den stora betydelse de socialpedagogiska anordningar, som numera i rätt stor utsträckning vore vidtagna, hade för ungdomens sunda fysiska utveckling och därmed för den allmänna folkhälsan, ville översty­ relsen tillstyrka, att statsbidrag även medgåves för utrymmen, som vore erforderliga för skolbad, barnbespisning, läkarundersökning och tandvård. Överstyrelsen befarade nämligen, att, örn utrymmen för sådana anordningar icke förklarades bidragsberättigade, detta skulle i många fall komma att verka hämmande på det stora intresse, som nu mångenstädes funnes inom städer och andra större samhällen för här ifrågavarande verksamhet. Vid beviljande av statsbidrag till nya skolhusbyggnader hade föreslagna utrym­ men för skolbad hittills fått medräknas. Vid en välordnad större skola vore givetvis lärarrum och biblioteksrum att betrakta såsom nödvändiga. ■ De sakkunnigas förslag angående provisoriskt byggnadsbidrag hade i all­ mänhet icke berörts i de till överstyrelsen inkomna yttrandena. Två folk­ skolinspektörer avstyrkte förslaget. Överstyrelsen ansåge visserligen, att det kunde ifrågasättas, huruvida provisoriska bidrag vore erforderliga. Då ett nytt bidragssystem föreslagits, syntes det lämpligt, att tidpunkten för detta systems ikraftträdande avvak­ tades utan beviljande av tillfälligt byggnadsbidrag. Överstyrelsen ville emellertid icke motsätta sig ett bifall till de sakkunnigas förslag i nu före­ varande avseende, därest de sakkunnigas förslag örn statsbidrag till redan uppförda skollokaler lades till grund för framställning till riksdagen. De folkskolinspektörer, som yttrat sig över frågan örn hyresbidrag för skollokaler hade i det stora flertalet fall tillstyrkt förslaget eller lämnat det­ samma utan erinran. En inspektör hade avstyrkt förslaget. Några inspek­ törer ansåge det föreslagna hyresbidraget för högt tilltaget i förhållande till det statsbidrag, som skulle komma att utgå för anskaffande av nya skollokaler. En inspektör förordade därvid, att hyresbidraget ej sattes högre än 37,5 procent av det såsom skäligt ansedda hyresbeloppet, och en annan inspektör funne 30 procent av hyresbeloppet utgöra tillräckligt hyres­ bidrag. I ett fall föresloges, att, därest staten beviljade verksamt byggnads­ bidrag till nya skolhus, såsom villkor för hyresbidrag föreskreves, att förhyrd skollokal skulle av folkskolinspektören godkännas. Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg anmärkte, att förhyrning av skol­ lokaler ej borde uppmuntras genom att hyresbidraget sattes högre än byggnadsbidraget till motsvarande lokaler. Folkskolestyrelsen i Gävle ansåge hyresbidraget helst böra sättas något lägre än byggnadsbidraget. Folkskole­ styrelsen i Malmö funne de föreslagna bestämmelserna angående hyres­ bidrag i vissa avseenden oklara och mindre lämpliga för större städer.

Överstyrelsen hade för egen del intet att erinra mot storleken av det utav de sakkunniga föreslagna hyresbidraget.

De folkskolinspektörer, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag rörande underhållsbidrag, hade i de flesta fall tillstyrkt detsamma. En inspektör hade avstyrkt förslaget. En annan inspektör ansåge, att underhållsbidraget uteslutande borde avse anskaffning och underhåll av inventarier. En in­ spektör funne önskvärt, att statsbidrag kunde utgå även för bränsle, lyse och städning. I ett par fall förordades vissa andra modifikationer i de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 17 4. 61

Stockholms folkskoledirektion ansåge, att underhållsbidraget, i vad det avsåge underhållskostnader för hus, borde varieras efter någon lämplig dyrortsgruppering. Överstyrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att bidrag till under­ håll av skollokaler vore berättigat med hänsyn till de stora kostnader kom­ munerna hade för detta ändamål. Ur samma synpunkt sett syntes bidrag böra utgå även till inventarier och undervisningsmateriel. Det av de sakkunniga föreslagna sammanlagda bidraget till underhålls­ kostnader samt till inventarier och undervisningsmateriel kunde visserligen betraktas såsom väl lågt, men då det likväl torde komma att medföra en viss lättnad i kommunernas utgifter, ansåge sig överstyrelsen icke böra fram­ ställa yrkande om höjning av detsamma. Utöver vad överstyrelsen nu ytt­ rat i fråga örn underhållsbidragen ville överstyrelsen som sin mening ut­ tala, att starka skäl talade för att dylika bidrag beviljades även till skolhem­ men. Visserligen hade dessa alla uppförts med bidrag av statsmedel, men kommunerna vore pliktiga att själva bestrida de ofta till betydande belopp uppgående underhållskostnaderna. Det statsbidrag av 170 kronor för läsår, som utginge för varje i skolhem intaget barn, användes icke och skulle icke heller räcka till bestridande av kostnaderna för fastighetens inre och yttre underhåll. De utrymmen, som borde räknas såsom bidragsberättigade, vore kök, dagrum, sovsal och slöjdrum samt bostadsrum för föreståndarinna. Det årliga bidragsbeloppet torde lämpligen kunna bestämmas till 50 kronor för kök, dagrum, sovsal och slöjdrum samt till 25 kronor för bostadsrum. De sakkunniga hade, erinrar överstyrelsen, föreslagit, att byggnadsbidrag icke skulle utgå för lokaler, som tillfallit skoldistrikt såsom gåva eller kost­ nadsfritt upplåtits eller eljest helt tillkommit utan att distriktet därför haft någon utgift. Där kommun vidkänts endast en del av byggnadskostnad^, medan staten eller annan bestritt återstoden av samma kostnad, torde, enligt förslaget, frågan om årsbidragets storlek böra avgöras från fall till fall efter av vederbörande skoldistrikt gjord framställning. I de inkomna yttrandena vöre det endast några få folkskolinspektörer, som uttalat sig särskilt örn de sakkunnigas förslag i nu förevarande punkt. Av dessa framhölle inspektören i Bohusläns inspektionsområde beträffande de skolhus, som uppförts såsom kommunala beredskapsarbeten, att den to­ tala byggnadskostnaden borde minskas med erhållet statsbidrag och kom­ munens egna byggnadskostnader läggas till grund för beräkning av det nya statsbidraget. Inspektörerna i Västerbottens mellersta, Norrbottens mellersta och Norrbottens norra inspektionsområden ansåge, att något slags återbetal­ ning av tidigare beviljat statsbidrag icke borde ifrågakomma. Inspektören i Västerbottens norra inspektionsområde uttalade, att förut erhållet bidrag borde betraktas som nödhjälp. Medgåves icke fullständig avskrivning, borde Kungl. Maj:t avgöra, huruvida och i vad mån förut erhållet bidrag skulle inverka på det nya bidragets storlek. Överstyrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att bidrag icke borde utgå till skollokaler, som helt tillkommit utan att skoldistriktet haft någon utgift därför. De statsbidrag, som under de två senaste åren i vissa fall utgått från anslaget till kommunala beredskapsarbeten även till uppförande av skolbyggnader, hade haft till huvudsyfte att lindra arbetslösheten. Med hänsyn till verkningarna för kommunerna hade dessa bidrag varit likartade med do bidrag, som utgått från do för skolbyggnadsändamål särskilt an­ slagna medlen. Dessa bidrag hade utgjort en verklig lättnad, och samtidigt

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

hade de på ett verksamt sätt bidragit till genomförandet av ändamålsenliga och av behovet påkallade organisatoriska förbättringar. Vid sådant förhål­ lande ansåge sig överstyrelsen icke böra tillstyrka, att ett generellt medgi­ vande lämnades örn att de sålunda redan beviljade statsbidragen finge läm­ nas ur räkningen vid de nya bidragens fixerande. Däremot hade översty­ relsen intet att invända mot att Kungl. Maj:t gåves befogenhet att i varje särskilt fall pröva, i vad mån bidrag till uppförd byggnad finge utgå, ehuru densamma uppförts med statsbidrag. I en del av de med statsbidrag uppförda skolbyggnaderna funnes även tjänstebostäder inrymda. Statsbidrag hade utgått till dem efter samma norm som till anläggningarna i övrigt. Detta kunde givetvis — därest statsmak­ terna vid en eventuellt kommande lönereglering skulle finna lämpligt att, såsom 1928 års lönekommitté föreslog, inordna naturaförmånerna i lönen — medföra en del olägenheter. Lärarna skulle enligt detta förslag komma att erlägga hyra för sina bostäder. Örn nu staten på grund av sina tidigare bidrag skulle anses äga en viss del av tjänstebostad och kommunen övrig del, skulle vederbörande lärare rätteligen antingen erlägga en viss del av den bestämda hyresersättningen till staten och övrig del till kommunen, eller ock skulle läraren erlägga hela hyresbeloppet till kommunen, som där­ igenom erhölle hyresersättning även för den del av bostaden, som den icke byggt med egna medel. Överstyrelsen ansåge på grund härav i likhet med reservanterna, att i nu förevarande fall hela det för en skolanläggning utanordnade statsbidraget borde betraktas såsom avseende endast skollokalerna. I anledning av de sakkunnigas förslag rörande uppdelningen av bidragsprövningen framhölle några inspektörer, att den angivna maximikostnadén, 3,000 kronor, för de byggnadsföretag, beträffande vilka länsstyrelse skulle äga besluta om statsbidrag, syntes vara för låg. I allmänhet ifrågasattes höjning av beloppet till 5,000 kronor, i ett fall till 6,000 ä 8,000 kronor. En inspektör föresloge, att beslutanderätten i de fall, då den icke förbehölles Kungl. Majit, skulle överlåtas åt skolöverstyrelsen i stället för åt vederbö­ rande länsstyrelse. Stockholms folkskoledirektion ansåge, att ovannämnda maximibelopp åt­ minstone för Stockholms vidkommande borde höjas till minst 25,000 kro­ nor. Övriga i ärendet hörda skolstyrelser ävensom städernas folkskolinspektörsförbund förordade, att beloppet sattes till minst 15,000 kronor. Även centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening funne för de största städernas del önskvärt, att sagda belopp höjdes avsevärt utöver det av.de sakkunniga föreslagna. Överstyrelsen hade i fråga om de sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende ingen annan erinran att göra än att det kunde ifrågasättas, huru­ vida avgörandet icke borde överlåtas åt länsstyrelserna i alla de fall, där byggnadskostnaderna icke kunde beräknas överstiga 5,000 kronor. Örn överstyrelsen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra de skyldigheter, som skulle ankomma på överstyrelsen vid ett bifall till de sakkunnigas förslag, vore det oundgängligen nödvändigt, att till överstyrel­ sens förfogande ställdes ett byggnadssakkunnigt biträde. Ett av reservanterna ifrågasatt anslag på 5,000 kronor vore icke tillräck­ ligt, för att verkligt kvalificerad arkitekt skulle kunna erhållas. Anslaget torde därför böra höjas till 8,000 kronor. Ett f 3 Trtiotal folkskolinspektörer hade i de i ärendet avgivna yttrandena

Kungl. Majis proposition Nr 174. 63

jämväl framhållit behovet av att inspektörerna bereddes lättnad i det expeditionella arbetet, ett behov som bleve så mycket mera trängande, om nu föreliggande sakkunnigförslag komme att av statsmakterna bifallas. Över­ styrelsen ville för sin del understryka angelägenheten av att folkskolinspek­ törerna genom avlastning av det rena expeditionsarbetet bereddes tillfälle att mera odelat ägna sin tid åt dem åvilande viktigare kvalificerade uppgif­ ter, särskilt örn de sakkunnigas förslag skulle komma att förverkligas.

Över de sakkunnigas förslag rörande tjänstebostadsbidrag hade alla folk­ skolinspektörer utom tre yttrat sig. Av dessa bade 37 anslutit sig till reser­ vanternas förslag, medan fyra direkt och två mera indirekt förordat majo­ ritetens. En inspektör ansåge, att förevarande spörsmål borde få vila, till dess lärarkårens lönefråga i dess helhet upptoges till prövning. De i ärendet hörda skolstyrelserna och lär ar sammanslutning arna biträdde i allmänhet reservanternas förslag. Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg och folkskolestyrelsen i Gävle funne i betraktande av de i respektive städer utgående hyresersättningarna såväl de av de sakkunnigas majoritet som de av .reservanterna föreslagna bidragsbeloppen orimligt låga. Överstyrelsen ansåge för sin del, att frågan örn tjänstebostadsbidrag kunde betraktas såsom ett fristående spörsmål, vilket nu kunde lösas, oavsett om förslag rörande bidrag till skolbyggnader förelädes innevarande års riksdag eller icke. Icke heller ansåge överstyrelsen, att ett genomförande nu av ett bidragssystem på detta område skulle lägga hinder i vägen för ett eventuellt framtida inordnande av naturaförmånerna i bruttolönen för lärare. Överstyrelsen tillstyrkte reservanternas förslag till tjänstebostadsbidrag.

Överstyrelsen bar särskilt för sig berört frågan om statsbidrag till skol­ byggnader i de större städerna samt i detta hänseende erinrat, att de sak­ kunniga ansett sig icke böra tillstyrka skatteutjämningsberedningens förslag örn att de städer, som icke deltoge i landsting, själva skulle svara för en tredje­ del av byggnadskostnaderna, utan föresloge, att även dessa städer skulle komma i åtnjutande av statsbidrag efter samma grunder som övriga kommuner. I de av Stockholms folkskoledirektion, allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg, folkskolestyrelserna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt styrel­ sen för städernas folkskolinspektörsförbund i ärendet avgivna yttrandena bade, anför överstyrelsen, framförts starka betänkligheter mot den föreslagna lik­ ställigheten. I nämnda yttranden uttalades såsom önskvärt, att de nuva­ rande utjämningsbidragen bibehölles och att vid sidan av desamma lämna­ des bidrag till skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet, bland annat för uppförande av nya skolbyggnader, med normering efter skattetrycket i respektive kommuner enligt lämplig skala (den s. k. subventionslinjen). Därigenom vunnes, att de utöver nämnda utjämningsbidrag erforderliga statsmedlen komme endast de mest behövande kommunerna till godo. De större städerna skulle med tillämpning av subventionslinjen icke komma att beröras av de anordningar bland annat med avseende å ansökning örn tillstånd till nybyggnad samt prövning bärav och kontroll över byggnader­ nas utförande, som enligt de sakkunnigas förslag skulle föreskrivas som villkor för statsbidrag och vilka i praktiken komme att medföra icke ringa omgång och tidsutdräkt samt måhända binder i utförande av respektive skolstyrelsers intentioner i fråga örn byggnadsföretagens utformning. Med hänsyn härtill uttalades det såsom önskvärt, att möjligheterna för ett genom­ förande av ett system i enlighet med subventionslinjen gjordes till föremål för närmare utredning.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Skulle emellertid de sakkunnigas förslag läggas till grund för lagstiftning, ansåges reservanternas förslag böra givas företräde framför majoritetens. Överstyrelsen ansåge, att skillnad icke borde göras mellan de större stä­ derna och övriga kommuner. Överstyrelsen förbisåge icke, att ett ökat statsinflytande på skolväsendet kunde komma att medföra vissa olägenheter sär­ skilt för här ifrågavarande städer, som i allmänhet omfattat sitt skolväsen med stort intresse och strävat efter att utveckla och höja detsamma i stör­ sta möjliga omfattning. Den av de sakkunniga intagna principiella stånd­ punkten i fråga om bidrag till nybyggnader torde dock, därest den bleve godtagen, kräva, att de större städerna likställdes med övriga kommuner.

Svenska landstingsförbundets styrelse har anfört bland annat följande: Styrelsen hade i yttrande över skatteutjämningsberedningens betänkande förordat, att de nödiga åtgärderna för skolkostnadernas överflyttande på staten snarast möjligt företoges, även om detta måste ske oberoende av berednin­ gens förslag i övrigt. Så vitt styrelsen kunde finna, mötte det i allmänhet inga som helst olägenheter att oberoende av varandra förverkliga kommit­ téns olika överflyttningsförslag. Det vore ägnat att hälsas med tillfreds­ ställelse, att frågan om skolkostnadernas överflyttning på staten så snart tagits upp till behandling. Den ekonomiska ställningen i våra hårt skattetyngda primärkommuner vore nämligen sådan, att snar hjälp vore av nöden. Vad anginge formerna för statens stödjande verksamhet med avseende å folkskoleväsendet vore styrelsen av den uppfattningen, att rent principiellt skatteutjämningsberedningens förslag i denna punkt vore att föredraga fram­ för ett bidragssystem. Den vore å andra sidan icke blind för att beredningsförslagets genomförande i praktiken vore förenat med stora svårigheter. Då det med hänsyn till dessa befunnits lämpligt att slå in på en praktiskt mera lättframkomlig väg, hade styrelsen i det läge, frågan för närvarande befunne sig, intet att erinra häremot. De sakkunniga hade uppställt den fordran, att systemet måste verka i möjligaste mån rättvist. Att i sådant hänseende avväga statsbidragen till folkskoleväsendet med hänsyn till det speciella skattetryck, detta förorsakade, ansåge styrelsen, i likhet med skatteutjämningsberedningen och de sakkun­ niga, icke lämpligt. Det vore nämligen icke sagt, att en kommun, där folkskolan förorsakade ett relativt högt skattetryck, också hade ett samman­ lagt högt skattetryck. Skulle emellertid de angivna kraven tillgodoses, vore det tydligt, att statsbidragen icke kunde avvägas så, att behovet av särskilda skatteutjämnande åtgärder därigenom försvunne. Styrelsen ville utan att närmare ingå på detaljerna i de sakkunnigas för­ slag helt allmänt uttala, att de syntes innebära en konsekvent tillämpning av de angivna principerna och vara i det stora hela tillfredsställande. I valet mellan majoritetens förslag och herrar Perssons och Engvalls ansåge sig styrelsen böra giva förord åt det förstnämnda såsom varande mera rationellt. Styrelsen ville därjämte som sin mening uttala, att statsbidrag borde utgå icke allenast, såsom de sakkunniga föreslagit, till inrättande av skolhem, utan även — efter Kungl. Majits beslut i varje särskilt fall — till underhåll av dylikt hem.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller i huvudsak följande: De föreslagna tjänstébostadsbidragen torde för städernas del komma att praktiskt taget sakna betydelse. En högsta ersättning på 160 kronor svarade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. G5

i ingen mån mot vad städerna finge utgiva enligt ortens pris. Enbart hyresersättningen till en folkskollärare överstege för städernas del med några få undantag 600 kronor och rörde sig i övrigt genomgående med mycket högre belopp, stigande för de största städerna till 1,200 kronor och högre belopp (i Stockholm utginge hyresersättningen till ordinarie manlig lärare med 1,896 kronor). Härtill bomme sedan betydande ersättningar för bränsle. Den största bristen hos kommittémajoritetens förslag i avseende å tjänstebostadsbidragen läge uppenbarligen däri, att desamma icke anpassats till de olika orternas hyrespriser utan tänktes utgå med fixa belopp för hela landet. När det föresloges olika belopp allt efter rumsantalet, torde en skillnad på 40 kronor per rum föga avspegla faktiska förhållanden i städerna. Om kommittéminoritetens förslag gällde beträffande beloppens storlek i huvudsak vad här sagts örn majoritetsförslaget. Men minoritetens förslag vore så tillvida att föredraga, att man här, åtminstone i någon mån sökt tillmötesgå kravet på en dyrortsgruppering. Icke heller ett belopp på 375 kronor torde dock få anses »täcka en avsevärd del av kommunens utgifter», när det gällde en lägenhet på 3 rum och kök exempelvis i huvudstaden. I avseende å skollokalerna konstateras till en början, att det syntes prin­ cipiellt riktigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, icke göra rätten till retro­ aktiva byggnadsbidrag beroende av örn byggnadskostnaderna bestritts genom uttaxering eller upplåning. Den kommun, som lånade till skolhus, uttaxe­ rade måhända till andra behov, som på något håll täcktes med lånemedel. Mot att ersättningar för redan befintliga lokaler begränsades till ett visst antal år syntes heller ingen invändning vara att göra. När majoriteten stannat för 40 år, hade denna ståndpunkt tydligen betingats av den om­ ständigheten, att kommunerna tidigare i stor utsträckning medgivits rätt att för skolbyggen upptaga 40-åriga lån. Denna praxis hade dock brutits. Mera sällan torde numera den medgivna amorteringstiden sträcka sig över 30 år och i en del fall sättas ännu kortare. Då man frångått tanken att hopkoppla ersättningsfrågan med upplåningen, syntes det heller icke före­ ligga något skäl att avpassa ersättningsperioden efter praktiserad amorte­ ringstid. Från kommunernas synpunkt sett syntes högre årliga bidrag under en kortare tid i enlighet med minoritetens förslag vara att föredraga. Styrelsen förordade även minoritetens förslag att avpassa ersättningsbe­ loppen efter byggnadskostnaderna för de redan uppförda lokalerna. Bygg­ nadskostnaderna för de vid olika tider uppförda lokalerna växlade högst betydligt och de av majoriteten föreslagna ersättningsbeloppen skulle därför mycket ojämnt täcka de faktiska utgifter, kommunerna haft för sina skol­ hus. Ett antagande att växlingarna i byggnadsbidragsbeloppen skulle ut­ jämnas genom att en och samma kommun byggt sina skolbus under tider med olika byggnadskostnader torde vara väl optimistiskt. Byggandet av ett skolhus vore till och med i en relativt stor stad ingen oftare återkommande händelse. En ytterligare anledning att förorda minoritetens förslag läge emellertid också däri, att enligt detta ersättning skulle utgå för vissa lokaliteter, som majoriteten velat undantaga men som för städerna vore betydelsefulla. Åv de båda förslagen om byggnadsbidrag för redan befintliga undervis­ ningslokaler ville styrelsen sålunda för sin del bestämt förorda minoritetsförslaget. Beträffande byggnadsbidragen till nya undervisningslokaler ägde ovan rörande de retroaktiva ersättningarna anförda synpunkter också delvis sin Bihang till riksdagens protokoll 19.35. 1 sami. Nr 174. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

tillämpning. Styrelsen förordade för sin del även härvidlag minoritetsförslaget. På en punkt syntes en ändring dock påkallad, vilket av de båda alternativen, man än följde. Av praktiska skäl syntes påkallat att höja kostnadsgränsen för byggnadsarbeten, som skulle kunna beslutas utan frå­ gans hänskjutande till Kungl. Majit, från 3,000 kronor till ett betydligt högre belopp. Om än styrelsen i valet mellan de båda alternativen föredragit minoritetsförslaget, syntes dock på ett par punkter erinringar även mot minoritetsförslaget vara att göra. I fråga om de äldre skolhusen föresloges, att vid beräknandet av byggnadskostnaderna för visst hus den del av desamma, som överstege 20,000 kronor i medeltal per lokal, icke finge tagas i beräkning. En sådan be­ gränsning måste medföra betänkliga konsekvenser för de större städerna. Örn i en byggnad inginge 20 skolrum, skulle byggnadskostnaden således maximeras till 400,000 kronor, medan denna för ett bygge i Stockholm torde ligga uppemot en miljon kronor. Ansåges det nödvändigt med en maximering, torde den böra sättas vid ett betydligt högre belopp. Reservationen ginge, såsom redan nämnts, längre än majoritetsförslaget, då det gällde att lämna ersättning även för annat än rena undervisnings­ lokaler. Goda skäl syntes dock kunna åberopas för att därvid gå ännu längre än reservationen gjort. Särskilt från de största städerna i detta av­ seende framförda krav syntes förtjäna en mera ingående utredning om de kostnader, staten kunde och borde ikläda sig i förevarande avseende. I betänkandet saknades alla uttalanden om dispositionen av uppburna statsbidrag för skollokaler, dessas underhåll, tjänstebostadsersättning etc. Där upplåning skedde för ett bygge, torde väl det naturligaste vara, att de årliga bidragen användes till amortering av skulden. Ersättningen för äldre skolhus skulle i åtskilliga fall utgå till kommuner, vilkas skolhus redan vore betalade. Det torde kunna ifrågasättas, örn icke ett stadgande vore på sin plats, som bestämde, att beloppen i dessa fall skulle användas till avbetal­ ning å stadens låneskuld i övrigt eller i någon form reserveras för undervisningsändamål. Det kunde icke anses lämpligt, att ett mottaget statsbidrag skulle kunna användas rent av för reglering av nästa års skattesats. Denna fråga syntes i det fortsatta utredningsarbetet böra ägnas någon uppmärk­ samhet. Av behovet påkallade synas också vara fullt klara och otvetydiga bestäm­ melser angående förutsättningarna för vägrat bidragsbelopp. Då statsmak­ terna skulle få i sin hand å ena sidan att liksom nu framtvinga nya skol­ byggnader å andra sidan att vägra statsbidrag för icke godkända byggen, skulle de gentemot kommunerna få en ställning, som torde påkalla särskild uppmärksamhet vid lagstiftningens avfattande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande anfört bland annat följande: Det vore med tillfredsställelse styrelsen tagit del av den företagna utred­ ningen såväl beträffande uppläggningen av ärendet som i fråga om det resultat, till vilket de sakkunniga kommit. Detta resultat överensstämde i allt väsentligt med de synpunkter styrelsen framförde i sitt yttrande över skatteutjämningsberedningens principbetänkande i vad det rörde folkskole­ väsendet.

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 174. 67

De sakkunniga hade genomgående rekommenderat statsbidragets form för stöd åt kommunerna. Härvid hade angivits vissa allmänna önskemål i fråga om statsbidragssystemets beskaffenhet. Såsom en allmän fordran hade sålunda uppställts det kravet, att statsbidraget skulle vara ägnat att bereda kommunerna en effektiv hjälp till bestridande av kostnaderna för skoländamål. Å andra sidan framhölles angelägenheten av att denna hjälp hölles inom sådana gränser och lämnades under sådana villkor, att kostnadsöverflyttningen icke medtorde en obehörig stegring av här ifrågava­ rande utgifter. Styrelsen delade denna mening och vore angelägen betona att med de linjer, efter vilka statsbidraget föresloges skola utgå, torde dylika farhågor i allmänhet få anses uteslutna. Någon i egentlig mening skatteutjämnande betydelse komme en överflytt­ ning på staten av de kommunala bördorna för folkskoleväsendet dock-icke att få, då en differentiering av bidraget i relation till kommunernas ekono­ miska bärkraft icke kunnat ske. En lättnad uppstode givetvis i skatte­ trycket, men då detta utginge till kommunerna i relation till de verkliga kostnaderna bleve resultatet, att de ekonomiskt välsituerade kommunerna med gott skatteunderlag och låg skatt på grund av sin högre standard på folkskoleväsendet finge väsentligt högre bidrag än andra kommuner. Det hade varit önskvärt, att bidraget kunnat givas sådan form, att hänsyn kunnat tagas till behovet. Vad anginge statsbidrag till kommunernas utgifter för skolbyggnader ville styrelsen i fråga örn tomts anskaffande och iordningställande framhålla, att det icke torde kunna vara förenat med någon större ekonomisk belast­ ning på kommunerna, örn de med sitt speciella lokalintresse finge bekosta byggnadstomten. För att emellertid undvika tvist om, vad som med tomts iordningställande egentligen avsåges, borde i bestämmelserna därom detta klart angivas. De sakkunnigas förslag i fråga om hyggnadshidrag för anskaffande av nya skollokaler innebure, att kommunerna skulle förskottera hela byggn ad sbeloppet för att sedermera i form av statsbidrag under 40 år återfå så mycket, som svarade mot tre fjärdedelar av detta belopp. Ett dylikt sätt för statsbidra­ gets utgående förefölle ur kommunal synpunkt icke vara tillfredsställande. Genom att fördela statsbidraget på en så lång tidrymd stimulerades kom­ munerna att utsträcka tiden för amortering av sina lån till samma tid. Att låta ett beviljat statsbidrag, som angåves till 75 procent, utgå under sådana former, att dess reella värde motsvarade 3772 procent, vore knappast till­ talande. Som exempel på kostnadsfördelningen enligt förslaget anfördes följande. Amortering av ett byggnadslån på 100,000 kronor under 40 år och med 4 procents räntefot krävde i årlig annuitet 5,052 kronor. Härtill skulle i statsbidrag utgå tre fjärdedelar av 100,000 kronor, fördelat på 40 år = 1,875 kronor örn året, medan på kommunen skulle falla 3,177 kronor, ävenledes årligen i 40 år. Förutsättningen vore här, att medel till byggnadskostnaderna av kommunerna upplånades för återbetalning under 40 år. Skulle kommunen upplåna medlen på såsom normalt ansedd tid av 25 år, finge kommunen en årlig annuitet på 6,257 kronor, medan statsbidraget fortfarande utgjorde 1,875 kronor. Det förefölle, som hade de båda reservanterna funnit en mer tillfredsstäl­ lande form för statsbidraget till nybyggnadsändamål. I princip delade sty­ relsen reservanternas mening och tillstyrkte deras förslag örn 50 procents stats­ bidrag av de nominella byggnadskostnaderna. Det förefölle emellertid vara

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

till fördel i flera avseenden, om staten erlade sin andel omedelbart, då be­ loppet blivit bestämt. Det borde för staten icke vara förenat med någon svårighet att själv finansiera sin andel utan att kommunerna i detta avse­ ende behövde stå såsom förlagsgivare. Genom att binda statens bidrag vid en årlig annuitet av 6 procent å byggnadsbidraget, vilket grundade sig på en ungefärlig räntefot å 372 procent, hade risken för förekommande räntefluktuationer fallit på kommunerna. Då gällande låneränta vore lägre än 3 Vä procent, hade kommunerna ensamma fördel härav men finge taga den risk, som förelåge för högre ränta. Skulle staten icke vilja låta sitt bidrag utgå som engångsbidrag kunde det ifråga­ sättas, om icke detta riskmoment för kommunerna borde bortelimineras genom att statens delaktighet i byggnadskostnaderna anslötes till gällande räntefot och staten och kommunerna delade kapitalanskaffningskostnaderna lika mellan sig. Detta syntes enklast kunna ske genom att staten upplade en lånefond, ur vilken kostnaderna för skolhusbyggnader kunde finansieras. Genom en statens lånefond för skolbyggnadsändamål skulle statens och kommunernas mellanhavande mycket naturligt regleras. Enligt reservan­ ternas förslag skulle statens bidrag utgöra 50 procent av de nominella bygg­ nadskostnaderna att erläggas, antingen omedelbart eller också under 25 år genom årliga annuiteter, motsvarande 6 procent av byggnadsbidraget. På kommunerna skulle då falla en i det närmaste lika stor andel. Kommu­ nerna finge då, i den mån de vore i behov av eget lån för ändamålet, till lånefonden inbetala annuitet för sin andel i lånet enligt den räntesats, som staten bestämde och med en amorteringstid på 25 år, och staten å sin sida kunde finansiera sin andel på enahanda sätt. Styrelsen ansåge sig böra ytterligare understryka det otillfredsställande med ett bidrag från statens sida, som lade medelsanskaffningen uteslutande på kommunerna, på sätt majoriteten av de sakkunniga föreslagit. Härtill komme att bidragets storlek bleve rent illusoriskt och dess reella värde all­ deles för anspråklöst för att få den eftersträvade effekten. Det kunde t. o. m. ifrågasättas, örn reservanternas förslag i detta avseende komme att tillfreds­ ställande fylla de förhoppningar, som knötes till detsamma. I fråga om byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler anslöte sig styrelsen till majoritetens mening. Visserligen kunde reservanternas förslag, som ginge ut på att statens bidrag skulle liksom nybyggnadsbidraget utgå i relation till de verkliga byggnadskostnaderna, vila på en teoretiskt mer tillfredsställande beräkningsgrund. Men örn man toge i betraktande de svårigheter, med vilka en tillförlitlig värdering vore förenad, måste det nästan anses uteslutet att genomföra reservanternas förslag. En på de verk­ liga byggnadskostnaderna grundad värdering förefölle rent praktiskt sett vara en alltför vidlyftig anordning nu, så lång tid efter byggnadernas upp­ förande, för att den skulle kunna förordas. Blotta utredningskostnaderna skulle onekligen i många fall komma att överstiga det bidrag, som kom­ munerna skulle komma att få åtnjuta. Klassificeringssystemet krävde även det ett ganska betungande prövningsförfarande. Men med ledning av de anvisningar, som borde givas beträffande byggnadernas beskaffenhet för de olika klasserna, förefölle denna uppgift bliva relativt enkel att utföra i jäm­ förelse med byggnadsvärdets uppskattning. Styrelsen vore emellertid icke fullt tillfredsställd med sättet för samman­ sättning av de värderingsnämnder, som skulle tillsättas i länen för klassi­ ficering av skolbyggnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 69

Det förefölle fullt riktigt, att nämnden skulle bestå av en byggnadssakkunnig ledamot, att de pedagogiska synpunkterna skulle vara företrädda och att vederbörande skoldistrikt skulle beredas tillfälle att bevaka sina in­ tressen. Men genom att vederbörande folkskolinspektör skulle inträda så­ som representant för de pedagogiska synpunkterna vid nämndens arbete inom hans distrikt, och varje skoldistrikt vara representerat av en härför utsedd person vid värdesättningen av lokalerna inom detta distrikt, komme den kontinuitet i arbetet, som vore en förutsättning för systemets oklander­ liga fungerande, att i största utsträckning vara beroende på en enda person. Skoldistriktets representant vore i varje fall på förhand handikapad för att kunna göra sina synpunkter gällande. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåge styrelsen, att det borde vara en oavvislig angelägenhet att få värderingsnämnden så sammansatt, att den bättre motsvarade berättigade krav, och dess arbete vara ägnat att inge fullt förtroende. Detta borde kunna ske därigenom, att kommunerna finge en representant, som jämte den byggnadssakkunniga ledamoten och representanten för de pedagogiska synpunk­ terna finge tillhöra nämnden och följa arbetet inom länet i sin helhet. Varje skoldistrikt borde lämnas tillfälle att utse sitt ombud, med uppgift att närvara och framställa sina synpunkter vid nämndens värdesättning av distriktets egna lokaler. Vid nämndernas sammansättning borde jämväl tillses, att landsbygden bleve representerad. Den föreslagna klassificeringen och de bidragsbelopp, som angåves för re­ spektive klasser, syntes icke vara fullt tillfredsställande. Klasserna III och IV borde kunna sammanslås i en klass och bidrag sålunda komma att utgå jämväl för lokaler, som enligt förslaget skulle tillhöra klass IV. Aven örn dessa lokaler kunde vara undermåliga, utgjorde de dock den prestation, som den bygd, där de vore belägna, kunde åstadkomma. När svårigheterna vore så stora, att möjlighet att anskaffa andra lokaler för skolans behov saknats, torde bygden vara i behov av det bidrag, som sålunda skulle komma att utgå. I varje fall syntes bidraget böra utgå så länge, som omständig­ heterna nödgade myndigheterna att godtaga lokalerna, och till dess nya så­ dana hunne och kunde uppföras. I fråga örn statens inflytande på skolväsendet erinrar styrelsen, bland annat, att kommunerna hittills själva fått bestämma om skolhusbyggnaderna. Då emellertid staten skulle komma att bidraga till skolhusbyggnadernas upp­ förande, kunde det anses såsom en naturlig följd härav, att statens myn­ digheter finge rätt att fastställa plan för respektive byggnader. Staten och kommunerna hade ju samma intresse av ett gott och icke onödigt betun­ gande undervisningsväsende. Det torde också vara att vänta, att statsmyn­ digheterna icke ställde onödigt stora fordringar på lokalernas beskaffenhet utan stadigt hade i sikte, att kostnaderna för desamma måtte kunna hållas inom rimliga gränser.

Statskontoret har rörande de sakkunnigas nu förevarande förslag anfört i huvudsak följande: Statskontoret anslöte sig till de sakkunnigas uppfattning rörande formen för statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet, men ville för sin del ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna bidragsprocenten finge anses vara väl hög. En begränsning av bidraget till 50 ä 65 procent syntes böra tagas under övervägande.

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

De sakkunniga hade framhållit, att prövningen av byggnadsärendena ifråga om mera kostnadskrävande anläggningar borde läggas i Kungl. Maj:ts hand, medan i fall, då fråga vore örn relativt ringa kostnader, avgörandet lämpligen syntes kunna anförtros åt vederbörande länsstyrelse. Enligt stats­ kontorets mening borde det undersökas, huruvida icke ärenden av denna art skulle kunna erhålla en enhetlig behandling genom att avgörandet i allmänhet förlädes till skolöverstyrelsen, som i så fall borde erhålla behöv­ lig personalutrustning för ändamålet. Därest detta av praktiska skäl icke läte sig göra, syntes den av de sakkunniga förordade utvägen böra anlitas. Såvitt statskontoret kunde finna, skulle det bliva synnerligen svårt att med den form för statsbidrag till redan befintliga byggnader, som förordats av de sakkunniga, undvika ett uppskattningsförfarande. Om alltså detta måste tillgripas, torde det emellertid enligt statskontorets mening få anses nöd­ vändigt, att de statliga och allmänt ekonomiska synpunkterna bleve bättre tillgodosedda än enligt förslaget skulle vara fallet. Från denna utgångs­ punkt och med hänsyn till önskvärdheten av att erhålla största möjliga enhetlighet och likformighet i uppskattningen holle statskontoret före, att för varje län en särskild skolhusvärderingsnämnd borde inrättas, bestående av tre ledamöter, att av nämndens ledamöter två, som skulle vara gemen­ samma för hela länet, borde förordnas av Kungl. Majit, medan den tredje borde utses av respektive skoldistrikt, att av de av Kungl. Majit förordnade ledamöterna den ene, som tillika borde vara ordförande, borde hava insikt och erfarenhet i allmänna och ekonomiska frågor samt den andre borde besitta byggnadsteknisk sakkunskap, samt att vederbörande folkskolinspek­ tör borde inom sitt inspektionsområde såsom rådgivare och sekreterare till­ handagå vid uppskattningsförrättningen. I detta sammanhang ville stats­ kontoret påpeka, att, därest statsbidrag icke finge utgå för lokal, som ex­ empelvis på grund av minskat barnantal ej längre erfordrades för undervis­ ningen, kommunernas intresse av att ordna skolskjutsar för att därigenom nedbringa kostnaderna för folkskoleväsendet i hög grad torde minskas. I övrigt ville statskontoret beträffande statsbidrag till redan uppförda skollo­ kaler erinra, att antalet av de klasser, till vilka skollokalerna skulle hän­ föras av värderingsnämnderna, syntes kunna minskas till tre, samt att, även örn fyra klasser bibehölles, årsbidragen för klassrum icke borde i högsta klassen överstiga 150 kronor. Statskontoret hade ingen invändning att göra mot de sakkunnigas för­ slag, att statens årliga understöd för sådana skollokaler, som förhyrdes, be­ stämdes till hälften av den utav skoldistriktet erlagda hyran, samt att så­ som gemensamt statsbidrag för lokalernas underhåll och för tillhandahål­ lande av inventarier och undervisningsmateriel måtte utgå ett till 50 kronor för år och lokal bestämt statsbidrag. De av de sakkunniga förordade statsbidragsgrunderna i avseende å tjän­ stebostäder föranledde icke någon erinran från statskontorets sida. De _ framlagda kostnadsberäkningarna rörande statsbidrag till skollokaler och tjänstebostäder hade icke givit statskontoret anledning till anmärkning. Dock ville ämbetsverket giva uttryck åt den uppfattningen, att den för värderingen av skollokalerna beräknade engångskostnaden, 200,000 kronor, även med de sakkunnigas utgångspunkter förefölle att vara väl låg, särskilt i betraktande av att i densamma skulle ingå ersättning för resor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 71

Departementschefen:

Innan jag ingår på detaljerna i nu föreliggande förslag, anser jag mig böra beröra vissa principiella frågor av ekonomisk natur, som i detta sam­ manhang äro av betydelse. Jag vill då först erinra om att primärkommunernas växande skattebördor och det ojämna skattetrycket i dessa kommuner under de senaste åren allt­ mera aktualiserat spörsmålet örn åtgärder för att härutinnan åvägabringa en ändring, som kunde leda till lättnad för kommunerna och samtidigt åstadkomma en utjämning av skattetungan kommunerna emellan. Skatteutjämningsberedningen, som tillsattes år 1929 och år 1933 avgav sitt prin­ cipbetänkande, hade till sin huvudsakliga uppgift att utreda och framställa förslag i dessa frågor. Beredningen intog den ståndpunkten, att den väg, statsmakterna borde följa i sina strävanden i angivna syfte, vore att i första rummet beträffande de olika förvaltningsuppgifter, som kommunerna för när­ varande hava att ombesörja och finansiera, undersöka, i vilken mån det vore önskvärt och lämpligt, att utgifterna överflyttades på större kommunala utdebiteringsoinråden eller på staten, samt att, först sedan en sådan över­ flyttning verkställts, skrida till åtgärder av allmänt skatteutjämnande verkan. Beredningen avrådde därvid från att vid kostnadsöverflyttning till staten beträffande ett speciellt utgiftsområde bestämma statsbidragen till en efter skattekrontal eller skattetryck varierande kvotdel. Den framhöll, att, örn statsbidraget ställdes i relation enbart till det av den ifrågavarande förvalt­ ningsuppgiften föranledda skattetrycket, detta kunde leda till det från utjämningssynpunkt otillfredsställande resultatet, att den totala skattebördan minskades i högre grad för en föga skattetyngd kommun än för en hårt skattetyngd. Genom sådana anordningar skulle också, framhöll berednin­ gen, erfordras ett omfattande arbete för beräkning av anslagsbehov och till­ delning av understöd ävensom för kontroll av kommunernas förehavanden i syfte att förskaffa sig största möjliga bidrag. I enlighet med sin sålunda intagna principståndpunkt föreslog berednin­ gen i fråga örn olika förvaltningsgrenar överflyttning i större eller mindre utsträckning till staten av förekommande kostnader utan att därvid ifråga­ sätta tillämpning av några differentieringsregler av antydd natur. Bland nämnda förvaltningsgrenar intog folkskoleväsendet ett framskjutet rum. 1934 års folkskolesakkunniga, som haft till uppdrag att bearbeta skatteutjämningsberedningens förslag, i vad angår folkskolan, hava i avseende å skattelindrings- och skatteutjämningssynpunkten anslutit sig till berednin­ gens uppfattning, när det gällt principerna för statsbidragens utmätande. De avvisa tanken på bidragens avpassande efter varje särskild kommuns prestationsförmåga och föreslå, att grunderna för kostnadsöverflyttningen till staten göres lika för alla kommuner. Det är, betona de sakkunniga, en ytterst vansklig sak att finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

ett riktigt sätt utmäta ett efter prestationsförmågan utgående bidrag. Varken den kommunala utdebiteringens storlek, vare sig ensam för sig eller kom­ binerad med storleken av utdebiteringen för folkskoleväsendet särskilt, eller antalet skattekronor per invånare torde enligt deras mening utgöra någon för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning av understödsbehovets rela­ tiva styrka. Vid bedömandet av föreliggande förslag har för vissa av de hörda myn­ digheterna en viktig utgångspunkt varit, i vilken utsträckning de av folkskolesakkunniga ifrågasatta åtgärderna skulle vara av skatteutjämnande be­ tydelse. Detta betraktelsesätt har, såsom av det föregående framgår, fått ett särskilt markant uttryck i det av skolöverstyrelsen i ärendet avgivna yttrandet. Överstyrelsen har, synes det, varit benägen att bedöma hela det föreliggande problemet enbart som ett spörsmål örn skatteutjämning kom­ munerna emellan och har anpassat sitt ståndpunktstagande till de sakkun­ nigas förslag efter denna utgångspunkt. För egen del anser jag det erforderligt, att särskilda åtgärder från sta­ tens sida vidtagas till lindrande och utjämning av kommunernas skatte­ bördor, men jag har också den uppfattningen, att skatteutjämningsberedningen i sitt förut angivna principiella ståndpunktstagande här anvisat den riktiga vägen för ett rationellt förfarande i detta syfte, alltså först kostnadsöverflyttning, i den mån sådan befinnes skälig och lämplig beträffande de särskilda förvaltningsuppgifterna, och därefter ett ingripande till åstadkom­ mande av en allmän skatteutjämning. De myndigheter, som i likhet med skolöverstyrelsen anlagt skatteutjämningssynpunkten på det föreliggande för­ slaget, synas ej hava tillräckligt beaktat, att varje skatteutjämningsförfarande, som inriktar sig på en bestämd förvaltningsuppgift, måste bliva skäligen planlöst och till sina verkningar varken rationellt eller rättvist. Förhållandet kan belysas med ett exempel från det område, varom här särskilt är fråga, folkskoleväsendet. Folkskoleväsendets omkostnader i en kommun A med fördelaktiga ekonomiska förhållanden utgöra en mycket väsentlig del av kommunens totala utgifter, under det motsvarande omkostnader i en kom­ mun B med svag ekonomi äro den förhållandevis minst betungande av kommunens ekonomiska förpliktelser. Gåves nu i skatteutjämnande syfte till kommunen B ett på grund av kommunens svaga ekonomi förhållande­ vis stort statsbidrag för folkskoleväsendet, under det att motsvarande bidrag till den ekonomiskt välsituerade kommunen A av samma skäl gjordes rela­ tivt litet, är det ingalunda säkert, att skatten i kommunen B kan sänkas mer avsevärt, enär folkskoleväsendets utgifter där spela jämförelsevis liten roll. Däremot kan det hända, att det relativt sett ringa statsbidraget till kommunen A kan avsevärt lätta på dess redan låga skattetryck, enär folk­ skoleväsendets utgifter i denna kommun utgöra en mycket väsentlig del av dess utgiftsbudget. Liknande inadvertenser skulle kunna inträffa, örn stats­ bidraget ställdes i relation till enbart det av folkskoleväsendet föranledda skattetrycket.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 73 Nyckeln till den föreliggande situationen ligger sålunda i det förhållan­ det, att utgifterna för folkskoleväsendet å ena sidan, skattebördan i veder­ börande kommun å den andra icke äro proportionella faktorer och att så­ lunda en kommun med högt skattetryck kan hava låga utgifter för folkskole­ väsendet, under det en kommun med lågt skattetryck kan hava höga ut­ gifter för samma ändamål. Jag kan alltså icke tillmäta den kritik, som ur nyss omförmälda syn­ punkter riktats mot det föreliggande förslaget, någon betydelse utan finner mig böra i princip biträda de sakkunnigas förslag till en likformig fördel­ ning av statsbidragen till nu ifrågavarande ändamål mellan kommunerna utan hänsyn tagen till det varierande kommunala skattetrycket eller likar­ tade faktorer. Övertager staten på det av de sakkunniga föreslagna sättet en del av de kommunerna påvilande kostnader, som hänföra sig till en viss förvaltnings­ uppgift, sker visserligen icke en planmässig skatteutjämning kommunerna emellan, men däremot beredes kommunerna på denna väg en sJcattelindring, vars fördel för den enskilda kommunen står i proportion till de av förvalt­ ningsuppgiften betingade kostnadernas omfattning. Detta är ett av ända­ målen med det nu föreliggande förslaget. Då det gäller att bedöma verkningarna av de av de sakkunniga före­ slagna åtgärderna med avseende å kostnadsfördelningen mellan stat och kommun och i skattelindringshänseende, måste man ihågkomma, att dessa åtgärder äro avsedda att avlösa det provisorium till lättande av kommuner­ nas skolutgifter, som genom statsmakternas beslut år 1930 tillkom i form av ett särskilt anslag för beredande av utjämning av skoldistriktens kost­ nader för folkskoleväsendet. Den provisoriska kostnadsöverflyttning, som detta anslag innebar, skulle alltså nu efterträdas av en anordning i samma syfte av definitiv karaktär. En undersökning av vad de nu föreslagna åt­ gärderna betyda ur synpunkten av skolkostnadernas fördelning mellan stat och kommun, synes därför böra ske med bortseende från nämnda proviso­ rium. Om man alltså icke medräknar den minskning av kommunernas utdebiteringsbehov, som berörda provisorium medfört, visar det sig vid verk­ ställda beräkningar, att skolkostnaderna, som för närvarande kunna angivas till i runt tal 160 miljoner kronor för år, falla med halva sitt belopp på staten och med återstående hälften på kommunerna. Sett i stora drag, innebär sakkunnigförslaget, att staten skulle lämna kommunerna ersättning med omkring 20 procent av det approximativt upp­ skattade anläggningskapitalet för redan befintliga lärosalar av olika slag samt med omkring 40 procent deltaga i totala byggnadskostnaden1) för bli­ vande lärosalar. Vad beträffar lärosalarnas underhåll och förseende med inventarier och undervisningsmateriel kan det föreslagna underhållsbidraget

') Med totala byggnadskostnaden avses här kostnaden för byggnadskapitalets förräntning

och amortering.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. beräknas motsvara omkring 20 procent av kostnaderna för dessa ändamål. Likaså kan tjänstebostadsbidraget beräknas täcka inemot 20 procent av års­ kostnaderna, ränta, amortering och underhåll inräknade, för lärarbostäderna. Vidare skulle staten övertaga hela kostnaden för de i författning stadgade minimilöner och arvoden ävensom 80 procent av utgifterna för skolskjutsar och inackordering, vartill komma bidrag för förhyrda skollokaler, till arvo­ den åt Överlärare och för skolhem. Helt på kommunerna skulle alltjämt vila kostnaderna för tomtanskaffning och för lokalutrymmen och andra anordningar, som betingats av sociala eller socialhygieniska skäl, för skollokalernas uppvärmning, belysning och rengöring, för alla slags lönetillägg till lärarna utöver de författningsenliga minimilönerna och arvodena och för extra pensionsförmåner samt ytterligare alla utgifter för sådan förvaltningspersonal, som på sina håll erfordras för folkskoleväsendets skötsel, vaktmästare, redogörare, skrivbiträden o. s. v. ävensom förekommande ersättningar till skolstyrelseledamöter o. d. Approximativt kan den kostnadsöverflyttning, som sålunda skulle äga rum från kommunerna till staten, beräknas innebära en minskning av kom­ munernas totalutgifter för skolväsendet med omkring 20 procent eller under den närmaste framtiden i runt tal 16 miljoner kronor per år. Den före­ slagna regleringen av förhållandet mellan staten och kommunerna skulle alltså medföra, att hädanefter skolkostnaderna skulle fördela sig med ungefär 3/ä på staten och 2/s på kommunerna. Ur skattelindringssynpunkt kan förslagets innebörd uttryckas så, att medelutdebiteringen av leommunalutskylder för hela riket per skattekrona, alltjämt med bortseende från det provisoriska anslaget till skolkostnadsutjämning, minskas med omkring 40 öre, motsvarande 1/& av den genomsnittliga utde­ biteringen per skattekrona för folkskoleväsendet särskilt. Genom nyssnämnda provisoriska anslag har åstadkommits en minskning av omförmälda medel­ utdebitering, som kan uppskattas till omkring 13 öre, och nu skulle alltså tillkomma ytterligare 27 öre. Undersöker man åter förslagets skattelindrande verkan med avseende å landskommunerna för sig och städerna för sig befinnes det, att medelutdebiteringen per skattekrona för landskommunerna minskas med 86 öre och för städerna med 16 öre. Den genom det provi­ soriska utjämningsanslaget åstadkomna minskningen i medelutdebiteringen per skattekrona kan beräknas för landskommunerna till 31 öre och för städerna till 5 öre. Genom det föreliggande förslaget skulle alltså tillkomma en ytterligare minskning av 55 öre respektive 11 öre. Det förefaller mig, som om den av de sakkunniga sålunda föreslagna av­ vägningen av skolkostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna kan sägas i det stora hela ganska väl motsvara vad som för närvarande kan anses skäligt och lämpligt. Jag vill framhålla, att jag lägger stor vikt vid att folkskolan alltjämt får behålla sin ställning såsom en kommunal institution, en institution alltså, för vilken kommunerna bära både förvaltningsansvar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 75 och ekonomisk ansvarighet till en viss utsträckning. Folkskolans förankring i den kommunala intressesfären har varit och är alltjämt en livsnerv för denna skola, till vilken alla medborgare äro skyldiga att sända sina barn, i den mån de ej befinna sig i den situationen — och det gör ej flertalet — att de kunna bereda dem utbildning på annat sätt. Det intima sam­ bandet mellan kommunen och dess folkskola bör därför bevaras och detta även på det sättet, att kommunen bär en del av kostnaderna för densamma. Den ekonomiska delaktigheten är obestridligen ägnad att hålla intresset och ansvarskänslan levande. Den spelar också ur organisatorisk och administrationssynpunkt en viktig roll. Jag skulle därför icke gärna vara benägen att i fråga örn kostnadsöverflyttuingen gå mycket längre än de sakkun­ niga ifrågasatt, även örn måhända deras förslag med avseende å dess skattelindrande verkan för mången kan te sig alltför måttfullt. På en punkt kommer jag dock att framställa förslag örn en något kraftigare statshjälp, än de sakkunniga tänkt sig, nämligen beträffande kostnaderna för blivande nybyggnader, för vilka jag anser statsbidraget böra utvidgas att omfatta 50 procent av totala byggnadskostnaden. A andra sidan finner jag det rationellt att vidtaga en minskning av bidragen för redan uppförda bygg­ nader, med avseende på vilka de sakkunniga (majoriteten) synas mig hava givit bidragsrätten en alltför vid omfattning. I den mån kostnaderna för dessa sistnämnda byggnader ännu äro för kommunerna kännbara, är detta dock ett förhållande av övergående natur. Mitt förslag härutinnan innebär en nedsättning till ungefär hälften av den summa, som enligt de sakkun­ nigas förslag skulle komma att tilldelas kommunerna för redan befintliga byggnader. Eljest kan jag i stort sett giva min anslutning åt sakkunnigför­ slaget, såvitt angår den sidan av detsamma, som gäller kostnadsfördelningen. I detta sammanhang bör emellertid uppmärksamheten fästas på den ver­ kan, ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan hava på vissa i särskilt hög grad skattetyngda kommuners rätt till bidrag av s. k. skatteutjämningsmedel från anslag under sjunde huvudtiteln. Det är tänkbart, att för sådana kommuner bidrag av dylikt slag kan framför allt bero på höga kostnader för folkskoleväsendet. Därest nu dessa kostnader i väsentlig grad bortfalla, kan det inträffa, att en eller annan dylik kommun kommer i ett vid jämförelse med andra kommuner sämre läge än hittills. Det lärer vara möjligt att redan inom det nuvarande skatteutjämningsförfarandets ram i viss grad förebygga oskäliga verkningar i dylikt avseende. Skulle sådana åtgärder enligt gällande grunder ej visa sig tillfyllest, torde det få tagas i övervägande att föreslå de jämkningar i gällande bestämmelser örn utjäm­ ningsbidrag som må vara erforderliga för erhållande av nödig anpassning efter det föreliggande förslaget om överflyttning av vissa kostnader för folk­ skoleväsendet å staten. Jag övergår härefter till en detaljbehandling av frågan om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Skatteutjämningsberedningen föreslog i sitt betänkande, att statsbidrag till vissa större städer skulle utgå med reducerade belopp. Folkskolesakkunniga hava i överensstämmelse med de vägledande principer, vilka de sakkunniga givit sin anslutning, ansett, att inga kommuner böra placeras i en sådan undantagsställning utan följaktligen alla kommuner berättigas till statsbidrag, oavsett kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer. Vederbörande folkskolestyrelser i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle m. fl. hava under remissbehandlingen av denna fråga uttalat starka betänkligheter mot den av de sakkunniga sålunda förordade likställigheten samt föreslagit vissa anordningar, vilka i stort sett skulle undandraga de större stadskommunerna det av de sakkunniga föreslagna statsunderstödet till förevarande ändamål. Motiven till dessa betänkligheter torde vara, att det för ifrågavarande kommuner faller sig olägligt att under­ kasta sig den statskontroll, som kommer till stånd, örn de sakkunnigas för­ slag genomföres, samt att förslaget ekonomiskt ställer sig för de skattekraftigaste kommunerna mindre fördelaktigt. Då jag icke blivit övertygad örn hållbarheten av de skäl, som förebragts för att giva ifrågavarande kom­ muner berörda undantagsställning, vilken skulle medföra, att staten frånsäger sig kontrollen i nu åsyftade hänseenden över en avsevärd del av lan­ dets folkskoleväsende, anser jag mig böra även i denna punkt biträda de sakkunnigas förslag. På de av de sakkunniga anförda skälen anser jag, att statsbidrag ej bör utgå till kostnaderna för anskaffande och iordningställande av tomt samt för skollokalernas uppvärmning, belysning och städning. .De återstående utgiftskategorier, för vilka enligt föreliggande förslag stats­ bidrag skulle utgå, äro byggnadernas uppförande, deras underhåll, hyra samt skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel. Jag behandlar här nedan förslagen i nämnda ordning och gör alltså början med förslaget örn statsbidrag för byggnadernas uppförande. De sakkunnigas förslag i detta hänseende innebära, att staten skulle lämna bidrag såväl till nya som till redan befintliga byggnader. De båda reser­ vanterna hava dock i sistnämnda avseende röjt en viss tvekan, som vunnit genklang i några av de i ärendet avgivna yttrandena. Orsaken härtill är, att man hyst betänkligheter mot att staten skulle engagera sig i en retro­ aktivt verkande bidragspolitik, ett förfarande som icke ansetts stå i god överensstämmelse med de regler, staten hittills följt i detta avseende. Vi­ dare har man ansett den tanken främmande, att statsbidrag skulle beviljas till kostnader, som redan likviderats, samt förmenat, att det vore av ringa betydelse för kommunerna att erhålla bidrag till utgifter, som läge långt tillbaka i tiden och ej längre tyngde deras finanser. I nära anslutning till denna tankegång har man på ett par enstaka håll bland remissmyndighe­ terna varit böjd att tillstyrka en sådan anordning, att staten skulle lämna bidrag endast i fall, där kommunerna ännu hade att gälda lån, som upp­ tagits för finansierande av skolbyggnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 77

I anledning härav vill jag anföra, att, om man ansluter sig till principen, att staten skall träda in i alla de fall, där utgifter för skolbyggnader utöva ett kännbart inflytande på den kommunala ekonomien, det enligt min me­ ning är alldeles nödvändigt att också inbegripa de byggnadsföretag, som redan uppförts men för vilka kommunerna ännu hava utgifter på grund av att företagen finansierats lånevägen. Men accepterar man denna princip, synes det oberättigat att från delaktighet i statsbidraget utan vidare helt utesluta de byggnadsföretag, som redan uppförts men som omedelbart gäldats med uttaxerade medel. Det kan nämligen, såsom vid behand­ lingen av de sakkunnigas förslag från olika håll anförts, bero allenast av en tillfällighet, att vederbörande kommun valt att för skolbyggnadens finan­ siering tillgripa lånevägen för att i stället betala ett annat byggnadsföretag eller andra åtgärder medelst uttaxerade medel. Såsom de sakkunniga på­ pekat, innebär den omständigheten, att skolbyggnaderna ej finansierats låne­ vägen, alldeles icke ett bevis på att icke kostnaderna för byggnaderna inne­ burit stora ekonomiska ansträngningar för kommunen, vilka sträcka sina verkningar långt fram i tiden. Med hänsyn till vad nu anförts ledes jag sålunda till att i princip förorda de sakkunnigas förslag, att statsbidrag till skolbyggnaders uppförande bör utgå ej endast till nya byggnader utan även till byggnader, som redan uppförts. Vad då först angår frågan örn bidrag till nya undervisningslokaler hava de sakkunniga, såsom av det föregående framgår, i avseende på statsbidrags­ systemet delat sig på två linjer. Sakkunnigmajoritetens förslag innebär i huvudsak följande. Bidrag skulle utgå till kostnaderna för lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ävensom för den första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjdsalar och skol­ kök. Statsbidraget skulle utgå med 75 procent eller 3/i av anläggnings­ kapitalet för ifrågavarande undervisningslokaler, dock endast under förutsätt­ ning att Kungl. Majit respektive, där kostnaden beräknades uppgå till högst 3,000 kronor, länsstyrelsen lämnat tillstånd till arbetets utförande samt fast­ ställt den kostnadssumma, varå bidraget, högst, skulle beräknas. Bidraget skulle av statsverket utbetalas i lika belopp under 40 år. Varje år skulle alltså till skoldistriktet utbetalas 1/io av statsbidragsbeloppet. Reservanternas förslag innebära i förhållande till majoritetens förslag av­ vikelser i följande huvudsakligare hänseenden. Bidrag skulle utgå även till kostnaderna för vissa icke obligatoriska specialrum, beträffande vilka majoriteten tillrått en prövning av bidragsrätten från fall till fall, samt vidare till barnbespisningslokaler, tvagningsrum och andra enklare anord­ ningar för skolbad, över huvud taget till lokaler och utrymmen, vilka befunnes erforderliga för folk- och fortsättningsskolans verksamhet. Byggnadsbidraget skulle utgå med hälften av anläggningskapitalet. Gränsen för Kungl. Maj:ts respektive länsstyrelsens prövning föreslå reservanterna till 1,500 kronor. Byggnadsbidraget skulle utanordnas utan särskild rekvi­

78 Kungl. Maj'ts proposition Nr 174.

sition antingen omedelbart eller ock fördelat på 25 år, räknat från och med det redovisningsår, varunder huset blivit godkänt. I sistnämnda fall skulle staten lämna ersättning för kommunens ränteförlust på så sätt, att årsbidraget bestämdes till 6 procent av byggnadsbidraget. Det bör påpekas, att vid utbetalning i form av årsbidrag reservanternas förslag i realiteten leder till samma resultat som majoritetsförslaget med avseende å relationen mellan det totala statsbidraget och anläggningskapitalet. 25 årsbidrag, vart och ett motsvarande 6 procent av halva anläggningskapitalet, ge nämligen en sum­ ma, som utgör 3/i av nämnda kapital. Den väsentliga skillnaden mellan de båda förslagen, såvitt angår statsbidragets storlek, ligger alltså egentligen endast i bidragsperiodens längd, som enligt reservanternas förslag ställer sig för kommunerna gynnsammare. Flertalet myndigheter hava biträtt reservanternas förslag beträffande den tidsperiod, under vilken statsbidraget skulle inbetalas till kommunen, och rörande statsbidragets storlek. Vissa myndigheter, bland dem statskontoret, hava förordat majoritetens förslag i förevarande avseenden. Statskontoret har dock för sin del ifrågasatt en begränsning av statsbidraget från 75 procent till 50 ä 65 procent. Vad angår frågan örn vilka lokaler, som böra tagas i betraktande vid stats­ bidragets beräknande, anser jag mig böra ansluta mig till majoritetens för­ slag. Visserligen hava åtskilliga myndigheter betonat önskvärdheten av att statsbidrag även beräknas för badanläggningar och andra hygieniska eller sociala anordningar. Huru behjärtansvärt det än kan förefalla, att staten deltager i kostnaderna för sådana anläggningar, anser jag det dock av såväl principiella som statsfinansiella skäl nödvändigt att vid genomförandet av förevarande statsbidragssystem söka taga sikte enbart på de kostnadskategorier, som kunna sägas hava omedelbart samband med folkskoleväsendet. Här gäller det för övrigt enligt mitt förmenande icke att taga ställning för eller emot anläggningar av detta slag. Liksom de sakkunnigas majoritet anser jag det icke vara att befara, att kommunerna skola befinnas mindre benägna att, sedan de blivit berättigade till statsbidrag för de egentliga skollokalerna, genom anordnande av berörda extra utrymmen främja lär­ jungarnas bästa. I likhet med sakkunnigmajoriteten håller jag vidare före, att frågan, huruvida statsbidrag skall utgå till specialrum för undervisning i naturkunnighet, teckning o. s. v. samt för lärarrum och samlingssalar, bör bliva föremål för prövning från fall till fall i samband med avgörande av ärenden örn statsbidrag. Jag biträder de sakkunnigas mening, att för omeller nybyggnadsarbeten, vilka avse allenast att sätta redan befintliga lokaler i bättre skick eller giva en lämpligare disposition av dessa, statsbidrag icke bör åtnjutas. Vad sedan angår sättet för statsbidragets utgående hava såväl majoriteten som minoriteten bland de sakkunniga och flertalet myndigheter varit över­ ens örn att dessa bidrag av statsfinansiella skäl böra fördelas över en viss tidsperiod. Även jag ansluter mig till denna uppfattning. Frågan örn tids­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 79 periodens längd står, såsom av det föregående framgår, i nära samband med frågan örn statsbidragets belopp. Vid bedömandet av dessa spörsmål träda enligt min mening tre synpunkter i förgrunden, nämligen önskvärdheten av att kommunerna få en i möjligaste mån effektiv hjälp, behovet av att stats­ bidraget icke sättes så högt att kommunernas intresse att reducera byggnadskostnaderna förminskas samt nödvändigheten av att med hänsyn till de statsfinansiella intressena hålla statsbidraget inom rimliga gränser. Då det för kommunerna är gynnsammare, att statsbidraget från statens sida slutbetalas under något kortare tid än sakkunnigmajoriteten tänkt sig, finner jag mig böra i likhet med reservanterna tillstyrka en utbetalningstid av 25 år. Statsbidraget synes mig böra bestämmas till z/i av den nominella byggnadskostnaden (anläggningskapitalet), såsom majoriteten föreslagit. På sätt jag förut framhållit är ett efter dessa grunder beräknat statsbidrag ekonomiskt likvärdigt med reservanternas förslag, alltså för kommunerna fördelaktigare än majoritetsförslaget. Huruvida i den blivande statsbidragsförfattningen reservanternas uttryckssätt (6 procent å halva byggnadsbeloppet årligen) eller majoritetens formulering skall komma till användning, förefaller vara av jämförelsevis underordnad betydelse. Huvudsaken torde vara, att kommu­ nerna erhålla ett effektivt bidrag och att detta bidrag samtidigt även ur statsfinansiell synpunkt kan godtagas. Reservanternas förslag, att statsbidrag å mindre belopp skulle utbetalas omedelbart, kan synas praktiskt, men med­ för å andra sidan vissa svårigheter vid beräknande varje år av anslagsbeho­ vet för statens vidkommande. Jag anser därför, att regeln örn bidragens fördelning på 25 år bör gälla över hela linjen. I likhet med de sakkunniga håller jag före, att en viss decentralisering kan vara lämplig vid behandlingen av förevarande byggnadsärenden. Den av statskontoret framkastade tanken att förlägga avgörandet av dessa ärenden till skolöverstyrelsen anser jag mig icke kunna biträda. Prövningen av dessa ärenden synes böra fördelas mellan Kungl. Majit och länsstyrelserna. Olika uppfattningar hava gjort sig gällande, i vilken omfattning länsstyrel­ serna böra medgivas befogenhet att handlägga dessa ärenden. Sakkunnig­ majoriteten har för sin del förordat, att ärenden rörande byggnadsföretag intill ett beräknat kostnadsbelopp av 3,000 kronor skola avgöras av läns­ styrelsen och återstående ärenden behandlas av Kungl. Majit. Reservanterna hava förordat, att ifrågavarande gräns sättes vid 1,500 kronor. Ett stort antal myndigheter, framför allt länsstyrelser, hava tillstyrkt en höjning av grän­ sen upp till, i flertalet fall, 10,000 kronor. Skolstyrelserna i de större städerna med flera hava förordat en prövningsgräns vid 15,000 kronor. Stockholms folkskoledirektion har föreslagit, att gränsen åtminstone för Stockholms vid­ kommande skulle höjas till 25,000 kronor. För egen del tillstyrker jag — under beaktande av å ena sidan de praktiska fördelarna av att de lokala instanserna i största möjliga omfattning få pröva och avgöra ärenden av detta slag samt å andra sidan det statliga intresset av att Kungl. Majit har i sin hand avgörandet av de frågor, som innebära mer betydande medels­

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

anvisningar — att ifrågavarande bidragsgrfins sättes till 10,000 kronor. Att anpassa prövningsgränsen efter de stora städernas förhållanden anser jag icke vara tillrådligt, ej heller att i detta hänseende giva de stora städerna en undantagsställning. Jag övergår så till frågan om byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler. Såsom av det föregående framgår har även i fråga örn det tekniska ut­ formandet av detta bidragssystem de sakkunniga delat sig på två linjer, kring vilka myndigheterna vid sitt ställningstagande grupperat sig. Sakkunnigmajoritetens förslag innebär, att staten skulle bidraga till de kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för nu förevarande undervisnings­ lokaler, dock med den begränsningen, att dylikt bidrag icke skulle utgå för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än 39 år. Bidraget skulle utgå med visst belopp per lokal årligen till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 40 år. Bidrag skulle utgå allenast för egentliga klassrum och gymnastiksalar. Loka­ lerna skulle indelas av särskilda skolhusvärderingsnämnder i fyra klasser, allt efter lokalernas beskaffenhet. Årsbidraget skulle utgöra för klass I 180 kronor per lokal, för klass II 120 kronor per lokal och för klass III 90 kronor per lokal. För lokaler, som hänföras till klass IV, skulle icke utgå bidrag, ej heller för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet. Sakkunnigminoritetens förslag innebär i dessa avseenden följande avvi­ kelser. Byggnadsbidraget skulle beräknas på grundval av byggnadskostnaderna, alltså icke efter schematiska grunder. Sådant bidrag skulle utgå endast för lokaler, vilka första gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916. Skol­ husvärderingsnämnder skulle fastställa kostnadssumman, varvid hänsyn icke skulle tagas till den del av byggnadskostnaderna för visst hus, vilken över­ stege 20,000 kronor i medeltal per lokal. Byggnadsbidraget skulle utanordnas på samma sätt och under samma tidsperiod som det av reservanterna förordade byggnadsbidraget till blivande lokaler. En annuitet (ett årsbidrag) av byggnadsbidraget skulle utgå under varje redovisningsår från och med den 1 juli 1935 till och med det redovisningsår, under vilket 24 år förflutit efter det huset först togs i bruk. Den väsentligaste skillnaden mellan majoritetens och reservanternas för­ slag ligger, såsom av det föregående framgår, däri, att majoriteten föreslagit, att byggnadsbidraget skall utgå efter vissa schematiska grunder, under det reservanterna vid beräkningen av detsamma sökt anslutning till de verk­ ligen havda byggnadskostnaderna. Vid bedömandet av dessa båda förslag faller i ögonen, att det schemati­ ska förfarandet kommer att medföra en i vissa fall ganska ojämn för­ delning av statsbidragen, örn man jämför dessa med byggnadskostna­ derna. Däremot har detta förfarande den förtjänsten, att det icke bygger på kostnadsmoment, vilkas skälighet staten icke varit i tillfälle att kon­ trollera. Det medför även fördelen av ett jämförelsevis enklare admini­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 81

strativt förfarande än det, som måste åtfölja ett med hänsyn till de verk­ liga byggnadskostnadernas storlek utgående statsbidrag, där det för skolhusvärderingsnämnderna skulle bliva nödvändigt att först och främst utröna kostnaden för byggnadsföretag, av vilka många utförts ganska lång tid tillbaka i tiden, och vidare att tillse ej endast att rena överflödskostnader avräknas, där sådana förekomma, utan även att kostnaderna icke varit oskäligt höga i förhållande till vid tiden ifråga gällande priser. Den största förtjänsten hos reservanternas förslag har förmenats vara, att det skulle vara ägnat att medföra en rättvisare fördelning av byggnadsbidragen och en konsekventare utjämning av skattebördorna än majoritetens förslag. Tager man endast byggnadskostnaderna som riktmärke, vill det synas som örn reservanternas förslag ur kommunernas synpunkt äger för­ delar framför majoritetsförslaget. Detta är dock icke, såsom den föregående framställningen utvisat, alldeles oomtvistligt. Jag vill erinra, att styrelsen för landskommunernas förbund i nämnda hänseende förfäktat en annan mening. Ur statens synpunkter förefaller i varje fall den av sakkunnig­ majoriteten förordade utgångspunkten för statsbidragets bestämmande — byggnadernas tjänlighet för sitt ändamål vid tiden för byggnadsbidragets åtnjutande — vara att föredraga framför en metod, som bygger på de verk­ liga kostnaderna för byggnadsföretag, på vilkas tillkomst staten icke haft något inflytande och vilkas kostnadsram staten icke haft möjlighet att öva något inflytande på. Den av reservanterna förordade maximeringen av stats­ bidraget till att avse endast de under 20,000 kronor per lokal fallande kostnaderna torde icke för staten erbjuda en tillräckligt betryggande säker­ hetsmarginal. För egen del finner jag övertygande skäl hava anförts för sakkunnigmajoritetens förslag örn en fördelning av statens byggnadsbidrag till redan befintliga skollokaler efter ett klassificeringsförfarande, utgående från lokalernas tjänlighet för sitt ändamål. I själva verket innebär detta förslag intet annat, än att staten under viss begränsad tid betalar kommu­ nerna ett slags hyresersättning för de till undervisningen upplåtna lokalerna. Ser man saken på sådant sätt, kan invändningen örn ojämnheter i vissa fall i relationen mellan bidragets storlek och den verkliga byggnadskostuaden icke tillmätas någon avgörande betydelse. Vad därefter angår frågan, för vilka byggnader nu avsedda bidrag böra utgå, finner jag starka skäl anförda för den meningen, att sakkunnigmajo­ riteten satt gränsen för bidragsberättigade lokaler väl långt tillbaka i tiden. Visserligen blir härigenom statsbidragshjälpen till kommunerna avsedd för ett större antal skolbyggnader. Men det torde höra till sällsyntheterna, att en kommun i våra dagar känner bördan av en skolbyggnad, som uppförts för så lång tid tillbaka som ett fyrtiotal år. Det synes därför befogat att flytta statsbidragsgränsen fram till en senare tidpunkt. Jag föreslår, att gränsen sättes vid 20 år, sålunda att bidrag icke utgår för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än 19 år. Bidraget Bihang till riksdagens protokoll Ithis. 1 sami. Nr 17i. 6

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

bör utgå med visst belopp per lokal och år till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 20 år. I enlighet med sakkunnigmajoritetens förslag synes bidrag böra utgå endast för egentliga klassrum och gymnastiksalar. I likhet med de sakkunniga håller jag före, att bidrag ej bör komma i fråga för lokaler, som tillkommit utan kostnad för vederbörande skoldistrikt. Jag har intet att invända mot det av de sakkunniga föreslagna klassificeringsförfarandet och anser mig även kunna biträda förslaget att inrätta särskilda skolhusvärderingsnämnder för värderingsförfarandets genomförande. De sakkunnigas förslag i dessa hänseenden synas vara väl avvägda och ägnade att tillgodose såväl statens som kommunernas berättigade intressen. I fråga om nämndernas sammansättning och arbetsformer biträder jag jäm­ väl sakkunnigförslaget. På Kungl. Majit torde få ankomma att utfärda anvisningar om de grunder, som av nämnderna böra iakttagas vid klassi­ ficeringen. Mitt förslag här ovan ifråga örn bidragsperiodens längd medför vissa för­ ändringar i fråga örn de statsbidrag, som böra utgå i de olika bidragsklasserna. Med utgångspunkt från de av de sakkunniga verkställda beräknin­ garna uppskattar jag medelkostnaden per rumsenhet (klassrum och gymna­ stiksalar) för de sista tjugo åren till: för A-skolor 12,500 kronor, för B 1och B 2-skolor 8,000 kronor samt för skolor med endast ett klassrum 6,800 kronor. Fördelas dessa belopp på 20 år, blir årskvoten respektive 625 kro­ nor, 400 kronor och 340 kronor. Jag anser, att en skälig avvägning av er­ sättningen till kommunerna erhålles, örn bidragen i de olika klasserna be­ stämmas till 60 procent av nämnda årskvoter. I enlighet härmed skulle årsbidragen komma att utgöra för klass I 370 kronor, för klass II 240 kro­ nor och för klass III 200 kronor. Totala maximibeloppet av årsbidrag skulle alltså utgöra för klass I 7,400 kronor (enligt de sakkunniga 7,200 kronor), för klass II 4,800 kronor (enligt de sakkunniga samma belopp) samt för klass III 4,000 kronor (enligt de sakkunniga 3,600 kronor), allt per bidragsberättigad rumsenhet. Mitt förslag innebär alltså omkring 10 procents förbättring för den lägsta bidragsgruppen och en obetydlig höjning av bi­ draget i den högsta bidragsklassen. I detta sammanhang vill jag emellertid betona, att jag, i likhet med de sakkunniga, icke anser, att skolformen bör spela någon avgörande roll vid lokalernas klassificering. Bestämmande för placeringen i den ena eller andra klassen bör vara lokalens tjänlighet för sitt ändamål, det skick, vari den befinner sig, och den allmänna standard, den representerar. En A-skola kan komma i klass III likaväl som en B 2skola i klass I o. s. v. Till de av sakkunnigmajoriteten föreslagna bestämmelser, som här ovan icke särskilt berörts, kan jag i huvudsak giva min anslutning. Jag anser mig dock böra särskilt framhålla, att enligt min mening, vare sig det gäller redan befintliga eller blivande lokaler någon åtskillnad icke synes böra göras

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 83 mellan lokaler, använda för folkskolan, och lokaler, använda för fortsättningsskolan. Båda slagen av utrymmen böra vara inneslutna i bidragsrätten. Såvitt jag kan finna, torde tillräckliga skäl icke föreligga att under en övergångsperiod införa det av de sakkunniga förordade provisoriska byggnadsbidraget. Vid utfärdandet av de bestämmelser, som kunna föranledas av de av mig ovan tillstyrkta åtgärderna, torde böra föreskrivas, att de skola träda i kraft på dag, som Kungl. Maj:t bestämmer. Först sedan klassificeringsförfarandet för hela riket slutförts, torde bestämmelserna böra vinna tillämpning. Den ekonomiska förlust, kommunerna på detta sätt kunna komma att lida, torde icke bliva alltför kännbar, i all synnerhet som jag förutsätter, att det provisoriska anslaget till utjämning av skolkostnaderna skall bibehållas, till dess de nya bidragsgrunderna vinna giltighet. Om staten övertager en del av kostnaderna för de av skoldistrikten upp­ förda skolhusen, torde den jämväl böra lätta på kommunernas utgifter för förhyrda lokaler. Jag har sålunda intet att erinra mot att statsbidrag till detta ändamål beviljas. De sakkunniga hava föreslagit, att hyresbidrag skall utgå med hälften av den av skoldistriktet erlagda hyran, med rätt för den utanordnande myndigheten att i förekommande fall pröva hyresbeloppets skälighet och bestämma statsbidraget till hälften av det såsom skäligt an­ sedda beloppet. På grund av mitt förslag örn storleken av statsbidrag till uppförande av skollokaler kan det med ett hyresbidrag av nyss angiven omfattning te sig lika fördelaktigt för en kommun att anskaffa skollokaler hyresvägen som att bygga egna lokaler, ja kanske fördelaktigare. Då det alltid innebär en olägenhet, att skollokalerna ej tillhöra kommunerna, synes det mig tillrådligt, att hyresbidraget begränsas till Va av den verkliga eller såsom skälig ansedda hyran. Jag biträder de sakkunnigas förslag, att staten bör bidraga till kostna­ derna för undervisningslokalernas underhåll samt för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel med ett årligt belopp per lärosal, underhållsbidrag. Härvid böra även specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök medräknas. Jag framlägger därför förslag i denna riktning. De av de sakkunniga föreslagna statsbidragsbeloppen giva mig icke anled­ ning till erinran. Samma skäl, som motivera, att staten bidrager till kommunernas kostnader för skolbyggnader, tala enligt mitt förmenande för att staten också lämnar understöd till tjänstebostäder för lärare. Vad de sakkunnigas majoritet i detta hänseende föreslagit kan jag i allt väsentligt biträda. Jag vill betona, att jag — trots att åtskilliga myndigheter förordat en anordning, innebärande att statsbidraget till förevarande ändamål skulle bestämmas efter dyrortsgrupperingen — ej anser mig kunna biträda åtgärder i sistnämnda riktning, enär de äro ägnade att verka prejudicerande vid en blivande reglering av lärarnas löner. Det av mig nu tillstyrkta tjänstebostadsbidraget har endast provisorisk karaktär.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. De av de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser, som sammanhöra med statsbidragsförfarandet, motiveras väsentligen av nödvändigheten av att staten erhåller ökad medbestämmanderätt i fråga örn folkskoleväsendet, i och med att staten deltager i bestridandet av ovan angivna kostnader. I det väsentliga anser jag mig kunna ansluta mig till de av de sakkunniga i dessa hänseenden framlagda förslagen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att senare taga frågorna örn det administrativa förfarandet under förnyat övervägande samt utfärda de för­ fattningsbestämmelser, som föranledas av vad ovan föreslagits. Vad till sist angår kostnadsberäkningarna föranleda mina förslag här ovan vissa jämkningar i de sakkunnigas kalkyler. För det första är det uppenbart, att genom förkortningen av bidragsperioden för nya byggnader från 40 till 25 år man har att räkna med ett större årligt anslagskrav under den tidrymd, då det återstående behovet av rena ^'anläggningar skall fyllas, än enligt sakkunnigmajoritetens kalkyler. Att här på förhand angiva den erforderliga summan, ens approximativt, är uppenbarligen ogörligt. Ej heller de av ersättningsbyggnader föranledda anslagsäskandena kunna nu till storleken bestämmas. Det bör emellertid betonas, vad också de sakkunniga påpekat, att genom den föreslagna ord­ ningen för bidragsprövningen det kommer att ligga i statens hand att reg­ lera takten för byggnadsverksamheten och att därvid alltså även åstad­ komma en skälig anpassning efter vad statsbudgeten kan bära. Blivande anslagsberäkningar böra lämpligen för varje år grunda sig på utav skol­ överstyrelsen med folkskolinspektörernas hjälp åstadkomna översikter över på de olika orterna föreliggande nybyggnadsbehov. Till byggnadsbidrag för redan befintliga lokaler hava de sakkunnigas majoritet — med ut­ gångspunkt från ett till 20,000 uppskattat antal bidragsberättigade lokaler och approximativt förutsättande ett bidrag efter klass II per sal — beräknat ett belopp av 2,4 miljoner kronor vara erforderligt under första året. En­ ligt det av mig här ovan förordade förslaget torde antalet bidragsberättigade byggnader kunna beräknas till vid pass 11,000. Räknar jag med ett ge­ nomsnittligt bidrag av 240 kronor per sal, skulle alltså kostnaderna under första året uppgå till omkring 2,6 miljoner kronor. Emot de sakkunnigas beräkningar av hyres-, underhålls- och tjänstebostadsbidragens totalbelopp har jag intet annat att invända än att med hän­ syn till vad jag föreslagit angående hyresbidragens storlek det beräknade årsanslaget bör minskas från 285,000 kronor till 190,000 kronor. Ej heller finner jag något att invända emot de för skolhusvärderingsnänmderna beräknade kostnaderna. Av de föreliggande yttrandena över folkskolesakkunnigas betänkande framgår, att man flerstädes förväntat, att statens administrativa kostnader komma att i viss grad ökas vid ett genomförande av de förordade åtgär­ derna. De sakkunniga hava själva påpekat detta men icke sett sig i stånd

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 85

att nu framlägga några kalkyler i detta hänseende. De sakkunniga hava emellertid pekat på att de föreslagna åtgärderna komma att draga med sig en avsevärd ökning av arbetsbördan särskilt för folkskolinspektörer, länssty­ relser, skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet. Såvitt jag kan finna, torde detta särskilt bliva fallet under en övergångsperiod på 10 ä 20 år. Först sedan närmare erfarenhet vunnits i förevarande hänseende, torde frågorna örn utökning av arbetskrafterna hos nämnda myndigheter böra tagas under över­ vägande. Jag finner sålunda icke anledning att nu taga ställning till vad skolöverstyrelsen, vissa länsstyrelser och folkskolinspektörer härutinnan an­ fört. Vad särskilt angår frågan om ökad expeditionshjälp för folkskolin­ spektörerna vill jag erinra örn att denna fråga varit föremål för behandling under punkt 170 i 1935 års åttonde huvudtitel. Vidare vill jag framhålla, att det icke synes erforderligt att redan för nästkommande budgetår knyta ett byggnadssakkunnigt biträde vid skolöverstyrelsen. Jag återkommer i ett följande kapitel till frågorna rörande tidpunkten för genomförandet av ovannämnda förslag, varvid jag även ämnar taga ställning till spörsmålet, örn och i vad mån anslag för ifrågavarande ända­ mål böra uppföras i riksstaten för nästkommande budgetår.

Kungl. Maj.is proposition Nr 174. 87 narie lärare vid folkskola 2,100 kronor för manlig och 1,900 kronor för kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig lärare. För extra ordinarie och vikarierande folkskollärare skall den kontanta avlöningen utgöra 1,700 kronor för manlig och 1,500 kronor för kvinnlig lärare. Den kontanta av­ löningen för ordinarie lärare vid småskola ävensom för lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall utgöra 1,200 kronor, vartill komma tre ålderstillägg, vart och ett å 150 kronor. För extra ordinarie och vikarierande lärare vid småskola samt för lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit an­ ställd på viss tid eller såsom vikarie, skall avlöningen utgöra 1,000 kronor. För manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1 januari 1919, skall avlöningen utgå med 200 kronor utöver vad lärare, tillhörande småskollärarkåren, i allmänhet åtnjuter. De sålunda angivna avlöningsbeloppen utgöra av Konungen och riksdagen fastställda minimilöner och innebära icke hinder för skoldistrikt att, där förhållandena sådant föranleda, bevilja högre avlöning. För den stadgade avlöningen är lärare skyldig att årligen tjänstgöra åtta månader eller 347a veckor. Pågår undervisningen mer än åtta månader örn året, skall lärare härför erhålla särskild gottgörelse, utgörande för varje månad minst en åttondel av den kontanta minimiavlöningen. Lärare är dock skyldig att utan särskild ersättning fullgöra i vederbörlig ordning före­ skriven återläsning. I detta sammanhang bör ock erinras örn att lärare är skyldig att utan särskild ersättning underkasta sig den ökade tjänstgörings­ skyldighet, som för honom kan uppkomma, därest genom beslut av Konung och riksdag förlängning av den nu lagstadgade årliga undervisningstiden av 347s veckor varder för samtliga skoldistrikt stadgad. Till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda lärarpersonalens avlöning erhåller skoldistriktet enligt förutnämnda kun­ görelse bidrag av statsmedel, bestämt i förhållande till den lagstadgade kontanta avlöningen, därvid dock skall iakttagas, att statsbidrag icke utgår för längre undervisningstid än åtta månader örn året. Ersättning till lärare för s. k. övertidsläsning bestrides således helt och hållet av skolkommunerna. Statsbidraget utgår i allmänhet med belopp, motsvarande nio tion­ delar av grundlönen för kvinnlig lärare, samt, örn läraren är man, där­ utöver hela skillnaden mellan grundlönen för manlig och för kvinnlig lärare. Därjämte betalar staten det eller de ålderstillägg, till vilka läraren må vara berättigad. Statsbidrag till vikaries avlöning är beroende av vikarieanställningens art. För vikarie å ordinarie folkskollärartjänst och å extra ordinarie folkskollärartjänst utgår statsbidraget, örn tjänsten är ledig eller om innehavaren

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

av tjänsten åtnjuter tjänstledighet, utan att statsbidrag utgår till hans avlö­ ning, med nio tiondelar av arvodet för kvinnlig vikarie å tjänsten samt, örn vikarien är man, därutöver med hela skillnaden mellan arvodet för manlig och kvinnlig vikarie. För vikarie å lärartjänst vid småskola, lärar­ tjänst vid mindre folkskola eller tjänst som biträdande lärare vid folkskola utgår statsbidraget i samma fall med nio tiondelar av arvodet för vikarie å tjänsten. Örn innehavaren av lärartjänst eller, därest tjänsten är ledig, den, som under ledigheten uppehåller densamma, erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom — därvid den tjänstledige läraren skall avstå en tredjedel av den för honom i avlöningskungörelsen stadgade kontanta be­ gynnelseavlöningen — utgår statsbidrag med belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien. Har lärare erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, ankommer det på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall bestämma dels vad den tjänstledige läraren skall avstå av sina kontanta avlöningsförmåner, dels ock storleken av statsbidraget till vikaries avlöning. Därvid skall iakttagas, att ingen ändring sker i fråga örn det belopp, som skoldistriktet är skyldigt att till­ skjuta till den tjänstledige lärarens avlöning. Vid tjänstledighet för lärare av annan anledning än här förut nämnts — i vilket fall den tjänstledige läraren är berättigad att åtnjuta de honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmånerna med avdrag av ett belopp, motsvarande den stadgade kontanta avlöningen för kvinnlig vikarie å tjänsten — utgår, därest manlig vikarie förordnas för lärare, som erhållit dylik ledighet, särskilt statsbidrag med skillnaden mellan arvodet för manlig och kvinnlig vikarie å tjänsten. Statsbidrag får dock ej utgå på nyssnämnda sätt, därest den ordinarie lära­ rens ledighet omfattar mer än sex veckor under ett och samma kalenderår (redovisningsår), med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att statsbidrag till den tjänstledige lärarens avlöning må utan hinder av tjänst­ ledigheten utgå, eller, då folkskolinspektören icke ansett sig kunna till­ styrka statsbidrags utgående, skolöverstyrelsens medgivande erhållits. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag gäller bland annat, att skolan är anordnad i enlighet med gällande föreskrifter, att undervisningen vid skolan fortgår minst åtta månader om året, därest icke Kungl. Majit genom särskilt beslut medgivit inskränkning i den sålunda stadgade undervisnings­ tiden eller skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning befriat skoldistriktet från skyldighet att uppehålla undervisningen genom vikarie, att skoldistriktet för undervisningen tillhandahåller lämpliga lokaler samt ändamålsenliga skolmöbler och erforderlig undervisningsmateriel, att lärarens avlöningsförmåner, såväl den kontanta avlöningen som ock naturaförmånerna, fullt motsvara vad i sådant avseende stadgas, samt att , örn bidrag sökes till nyinrättad ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst eller till lärartjänst, som förändrats

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 89 från extra ordinarie till ordinarie, folkskolinspektören vitsordat tjänstens behövlighet.

2) Avlöning och statsbidrag för lärare i slöjd och hushållsgöromål. För undervisning i slöjd och hushållsgöromål utgå särskilda arvoden enligt kun­ görelsen den 30 juni 1920 (nr 572) angående statsbidrag för undervisning i slöjd vid folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola och kun­ görelsen den 30 juni 1920 (nr 573) angående statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt. Arvodet till lärare för undervisning i såväl manlig som kvinnlig slöjd skall utgå med minst 1 krona 20 öre för varje undervisningstimme, därest undervisningen bestrides av lärare, vilkens tjänst för beredande av pensionsrätt åt tjänstinnehavaren är reglerad jämlikt § 5 i reglementet för statens pensionsanstalt, och eljest med minst 1 krona för undervisningstimme. Som bidrag till slöjdlärares avlöning utgår statsbidrag med i förra fallet 1 krona 8 öre för undervisningstimme och eljest med 90 öre för undervis­ ningstimme, dock att statsbidrag i intet fall utgår med högre belopp för slöjdavdelning under ett kalenderår än 133 kronor 92 öre respektive lil kronor 60 öre, motsvarande bidrag för 124 timmar. Storleken av det till skoldistrikt för kalenderår (redovisningsår) utgående statsbidraget beräknas i förhållande till antalet slöjdavdelningar, som vid de särskilda skolorna varit anordnade, samt till den tid, under vilken undervisningen i varje slöjdav­ delning pågått. Slöjdavdelning skall, örn blott en avdelning av ettdera eller vartdera slaget (gosslöjd och flickslöjd) förekommer, bestå av minst 10 elever, dock att å det egentliga folkskolestadiet slöjdavdelning må omfatta lägst 6 deltagare, under förutsättning att den består av samtliga de detta stadium tillhörande gossar respektive flickor, vilka prövas skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen. Äro flera slöjdavdelningar av vartdera slaget inrättade, utgår statsbidrag till så många avdelningar, som erhållas, om sammanlagda antalet av de i respektive slöjdavdelningar deltagande lärjungar delas med talet 15. Skulle därvid en rest på minst 10 uppkomma, må denna räknas som en avdelning. Slöjdundervisningen skall under året omfatta minst 64 timmar och pågå minst 26 veckor med 2—6 timmar 'i veckan och högst 4 timmar om dagen. Som villkor för statsbidragets utgående gäller bland annat, att slöjdundervisningen varit förlagd utanför den för undervisningen i de för folkskolan obligatoriska ämnena på vederbörligt sätt fastställda tiden, att undervisningen varit anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med undervisningsplanen för rikets folkskolor, samt att arvodet till läraren utgått med minst ovan angivna timarvodesbelopp. Lärarinna i hushållsgöromål, anställd av skoldistrikt, landsting, hushåll­ ningssällskap eller annan av Kungl. Majit godkänd organisation, skall, därest statsbidrag utgår till hennes avlöning, i arvode erhålla minst 255 kronor för varje skolkökskurs örn minst 34 undervisningsdagar och en daglig under­

90 Kungl. May.ts proposition Nr 174.

visningstid av i regel 5 timmar. Skulle av särskilda i författningen när­ mare angivna anledningar arvode utgå för kortare tid än den för hel kurs bestämda, skall arvodet beräknas efter minst 7 kronor 50 öre för arbetsdag. Förutom nu angivna löneförmåner, är lärarinna i hushållsgöromål berättigad till fri bostad jämte nödigt bränsle eller ersättning därför samt i samman­ hang med de praktiska övningarna fri kost vid läroanstalten. Ambulerande lärarinna äger därjämte av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning. Till skoldistrikt, landsting, hushållningssällskap eller annan av Kungl. Majit för ändamålet godkänd organisation, som i egentlig folkskola eller i särskild anstalt anordnar undervisning i hushållsgöromål, utgår stats­ bidrag till lärarinnas avlöning med belopp, motsvarande nio tiondelar av den för kurs bestämda minimiavlöningen, således 229 kronor 50 öre för varje kurs eller 6 kronor 75 öre för arbetsdag. Som villkor för statsbi­ dragets utgående gäller bland annat, att undervisningen är anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med undervisningsplanen för rikets folk­ skolor, att lärarinnans avlöningsförmåner motsvara vad i författningen är bestämt, att skolköket är tillräckligt rymligt, i hygieniskt avseende tillfreds­ ställande och i övrigt ändamålsenligt inrättat samt utrustat med lämplig, i förhållande till lärjungantalet tillräcklig materiel, att elevantalet i varje kurs utgör minst 8 och högst 16 eller efter folkskolinspektörens medgivande högst 20 samt att undervisningen ej meddelas åt andra lärjungar än flickor, som antingen äro intagna i egentlig folkskola och vare sig där uppflyttats till folkskolans sjätte årsklass eller uppnått 12 års ålder eller ock avslutat sin skolgång dock att på skolöverstyrelsens beprövande må bero, örn även gossar i visst fall skola få deltaga i undervisningen. 3) Dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring. Till här avsedda olika kategorier av lärare utgår dyrtidstillägg av statsmedel. Grunder för dyrtidstillägget innefattas i kungörelsen den 22 juni 1923 (nr 307) med all­ männa grunder för dyrtidstillägg åt lärare vid folk- och småskolor samt vissa sjukvårdsanstalter, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskoleseminarier med däri sedermera vidtagna ändringar. Dyrtidstillägget beräknas å ett belopp, motsvarande det för lärare stadgade statsbidraget, dock att dyrtidstillägg till vikarie för tjänstledig lärare alltid utgår å ett belopp, motsvarande statsbidraget till vikarie å ledig tjänst. Å det sålunda beräknade tilläggsunderlaget utgår dyrtidstillägget efter ett procenttal, som motsvarar hälften av det utav Kungl. Majit fastställda talet för levnads­ kostnadsökningen efter ingången av augusti månad 1914, i förekommande fall avjämnat till närmast lägre tal. Härutöver utgå till befattningshavare, som vid början av det kalenderkvartal, dyrtidstillägget avser, underhåller barn, som icke uppnått 16 års ålder, särskilt barntillägg enligt vissa i för­ fattningen angivna grunder. Utöver här förut angivna avlöningsförmåner och dyrtidstillägg utgår jäm­ likt kungörelsen den 5 juli 1929 (nr 241) angående provisorisk avlönings-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 91 förbättring åt lärare vid folk- och småskolor samt vid högre folkskolor, av statsmedel provisorisk avlöningsförbättring till lärare vid folk- och små­ skolor med belopp, som för de olika kategorierna av lärare äro bestämda i förhållande till dyrortsgrupperingen. Jämväl till särskilda lärare i slöjd och hushållsgöromål vid folk- och småskolor utgår provisorisk avlönings­ förbättring jämlikt kungörelsen den 5 juni 1931 (nr 191) örn provisorisk avlöningsförbättring åt lärare i slöjd och hushållsgöromål vid folk- och små­ skolor och därmed jämförlig läroanstalt. 4) Avlöning och statsbidrag för undervisning i fortsättningsskola. För under­ visning i fortsättningsskola utgår arvode till vederbörande lärare enligt be­ stämmelserna i kungörelsen den 30 december 1932 (nr 587) örn avlöning åt lärare vid fortsättningsskolan samt statsbidrag till sådan avlöning. I olikhet med vad som gäller i fråga örn sättet för utgörande av folk- och småskollärares avlöning utgår till lärares i fortsättningsskolan avlöning statsbidrag med belopp, motsvarande hela det stadgade minimiarvodet. Av folkundervisningskommitténs betänkande framgår, att ett av skälen härtill var, att raan ville i någon mån främja en behövlig utjämning av det kommunala skattetrycket genom statens fullständiga övertagande av fortsättningsskollärarnas avlöning.

Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar för budgetåret 1935/1936 m. m.

I skrivelse den 31 augusti 1934 har skolöverstyrelsen gjort framställning angående anslag till förevarande ändamål för budgetåret 1935/1936. Där­ vid har överstyrelsen i anslutning till de nya grunderna för riksstatens uppställning föreslagit, att de nu till ovannämnda ändamål utgående anslagsbeloppen skulle i riksstaten under rubriken Folkskolor m. m. fördelas mellan bland andra följande särskilda anslag, alla av förslagsanslags natur, nämligen: 1) bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor; 2) allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet; 3) bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor; 4) bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folk­ skolor m. m.; 5) folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter; samt 6) bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norr­ bottens län. Beträffande beräkningen av ifrågavarande särskilda förslagsanslag framgår av överstyrelsens skrivelse och däröver avgivna yttranden ävensom särskilda framställningar följande.

Kungl. Maj.is proposition Nr 174. 93

då stegringen i utgifterna stannade vid omkring hälften av nämnda belopp, eller 434,000 kronor, och under år 1933 hade utgiftsökningen utgjort endast 153.000 kronor. Denna betydliga tillbakagång i utgiftsstegringen utgjorde tydligen ett första resultat av de rationaliseringsåtgärder på folkskolans om­ råde, som under de senaste åren vidtagits. Man torde med ledning av de ovan anförda siffrorna på goda grunder kunna antaga, att medelsbehovet under år 1934 icke komme att överstiga det nu kända behovet för 1933 eller 52,712,000 kronor. Detta belopp mot­ svarade i det närmaste det i riksstaten för budgetåret 1933/1934 uppförda anslaget av 52,700,000 kronor. Örn den fortgående minskningen i utgifts­ behovet fram till budgetåret 1935/1936, försiktigt räknat, uppskattades till 500.000 kronor, skulle anslaget för sistnämnda budgetår kunna sänkas till 52.200.000 kronor. I § 2 mom. 3 av kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760)^ angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlö­ ning stadgades, att avlöningen för manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1 januari 1919, skulle utgå med. 200 kronor utöver vad lärare tillhörande småskollärarkåren i allmänhet åtnjöte. Vid 1934 års riksdag väcktes motion därom, att nämnda stadgande måtte erhålla sådan lydelse, att avlöningen för manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola samt manlig biträdande lärare vid folkskola skulle utgå med 200 kronor utöver vad lärare tillhörande småskolekåren i allmän­ het åtnjöte, oavsett tidpunkten för sådan lärares anställning. De manliga lärare, som anställts efter den 1 januari 1919, erhölle i likhet med kvinn­ liga lärare endast en grundlön av 1,200 kronor. Men då de hade att betala högre familjepensionsavgift, bleve inkomsten faktiskt 70 kronor lägre per år än kvinnlig lärares inkomst i samma lönegrad. Riksdagen fann, anför överstyrelsen, starka skäl tala för ett bifall till det i motionen framställda yrkandet. Emellertid ansåg sig riksdagen icke kunna utan föregående utredning tillstyrka förslaget, vadan riksdagen hemställde om erforderlig utredning i ärendet, en utredning som borde så bedrivas, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1935 års riksdag. Sedermera hade Kungl. Majit anbefallt överstyrelsen att verkställa sådan utredning. Med anledning härav hade överstyrelsen inhämtat, att vid slutet av vår­ terminen 1933 funnes i hela riket anställda 58 manliga lärare vid småskolor och mindre folkskolor eller såsom biträdande lärare vid folkskolor. Av dessa hade endast 6 erhållit anställning efter den 1 januari 1919. Då vid småskoleseminarierna under, de senare åren ingen manlig lärare utexami­ nerats och enligt gällande författningar någon sådan icke för framtiden komme att utexamineras, torde hädanefter icke heller någon manlig små­ skollärare komma att anställas. Det gällde sålunda den nu nämnda grup­ pen av 6 personer. Överstyrelsen ville för sin del tillstyrka, att även dessa lärare komme i åtnjutande av det särskilda lönetillägg å 200 kronor, som avsåges i ovan anförda författningsrum. De årliga utgifterna härför komme att bliva obetydliga, nämligen 1,200 kronor, och föranledde givetvis icke någon ändring i det beräknade anslagsbehovet för budgetåret 1935/1936. Under förutsättning att ur nu ifrågavarande anslag skulle utgå bidrag på samma sätt som hittills, alltså till lärarlöner vid folk- och småskolor utom till avlöning åt lärare vid de s. k. statsfolkskolorna i rikets nordligaste

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

gränsorter, funne sig överstyrelsen böra stanna vid ett beräknat medels­ behov under punkten a) för budgetåret 1935/1936 av ovannämnda belopp 52.200.000 kronor. Därav följde, att det i riksstaten för budgetåret 1934/ 1935 upptagna anslaget å 51,000,000 kronor skulle behöva ökas med 1,200,000 kronor. Genom kungörelsen den 31 januari 1919 (nr 79) angående avlöning åt lärare vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i de finsktalande församlingarna inom Luleå stift bestämdes, att 1918 års lönereglering för folkskolekåren, sådan denna kommit till uttryck i kungö­ relsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning, skulle i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga örn de i nämnda kungörelse nr 79/1919 åsyftade lärare. Emellertid förhölle det sig så, att hela minimiavlöningen jämlikt kungörelsen nr 760/1918 till nu ifrågavarande lärare utgått ur det i riks­ staten uppförda särskilda anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. Att utgifterna för särskilda lönetillägg utöver minimilönen åt finnbygdslärarna ävensom — då fråga vore örn statsskolorna - den del av den lagstadgade minimiavlöningen, som svarade mot det eljest utgående kommunala bidraget, bestredes från sistnämnda anslag, funne överstyrelsen ändamålsenligt. Däremot kunde överstyrelsen icke finna något bärande skäl, varför icke den del av minimilönen, som svarade mot de i kungörelsen 760/1918 angivna statsbidragen, borde, även när det gällde lärarna i de s. k. statsfolkskolorna, utgå ur det allmänna förslags­ anslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. Överstyrelsen ville därför hemställa, att ett för nu ifrågavarande ändamål erforderligt belopp måtte överföras från anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter till anslaget för statsbidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. Folkskolinspektörerna i de båda nordli­ gaste inspektionsområdena hade beräknat utgiftsbehovet till i avrundat tal 200.000 kronor. Då emellertid häri torde hava inräknats även den del av grundlönen, som motsvarade det eljest utgående kommunala tillskottet (190 kronor för folkskollärare och 120 kronor för småskollärare), vilken del fort­ farande borde utgå ur det särskilda finnbygdsanslaget, torde beloppet böra avrundas nedåt till 180,000 kronor. Vid bifall till detta förslag borde alltså den förut beräknade summan under denna punkt, 52,200,000 kronor, ökas med 180,000 kronor till 52.380.000 kronor. , b) Provisorisk avlöning sförbättring åt lärare vid folkskolor. 1934 års riks­ dag hade i riksstaten för budgetåret 1934/1935 uppfört ett extra förslags­ anslag till provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor med ett belopp av 5,905,000 kronor, vilket innebure en minskning i anslaget från 6,150,000 kronor med 245,000 kronor. Denna minskning vore för­ anledd uteslutande av övergången till redovisningsår (budgetår) såsom tids­ enhet för vissa statsbidragsberäkningar m. m. Med hänsyn till de rationaliseringsåtgärder på folkskolans område, som nu vöre under genomförande, uppskattade överstyrelsen medelsbehovet för ifrågavarande ändamål, vilket under de närmast föregående budgetåren be­ räknats till 6,150,000 kronor, till ett med 50,000 kronor minskat belopp alltså till 6,100,000 kronor. ’ Av de 245,000 kronor, med vilka 1934 års riksdag av budgettekniska

Kungl. Mctj.is proposition Nr 174. 95

skäl minskade anslaget, skulle alltså endast 195,000 kronor behöva återföras för budgetåret 1935/1936. c) Särskilt lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamling ar med icke finsk­ talande befolkning samt i Överkalix församling. Förslagsanslaget för ifråga­ varande ändamål hade i riksstaten för budgetåret 1933/1934 varit uppfört med ett belopp av 79,000 kronor. För budgetåret 1934/1935 räknades med enahanda belopp, vilket dock på grund av beslutet om övergång till redo­ visningsår (budgetår) såsom tidsenhet för vissa statsbidragsberäkningar min­ skades med 3,000 kronor till 76,000 kronor. Med hänsyn till de pågående rationaliseringssträvanden, vilka medförde indragning av lärartjänster, be­ räknade överstyrelsen medelsbehovet för budgetåret 1935/1936 till ett med 6,000 kronor till 70,000 kronor minskat belopp. Anslagsbehovet förbudgetåret 1935/1936, skulle alltså uppgå till (52,380,000 + 6,100,000 + 70,000=) 58,550,000 kronor. På grund av vad sålunda anförts hemställde överstyrelsen, att Kungl. Majit täcktes föreslå riksdagen, att dels i riksstaten för budgetåret 1935/ 1936, med uteslutande av de särskilda anslagen under rubrikerna »proviso­ risk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor» samt »särskilt lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamlingar med icke finsktalande befolk­ ning samt i Överkalix församling», uppföra ett gemensamt förslagsanslagunder rubriken Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor med ett belopp av 58,550,000 kronor, dels ock medgiva, att sådan manlig lärare vid små­ skola och vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folk­ skola, som blivit anställd efter utgången av år 1918, måtte från den 1 juli 1935 äga rätt att åtnjuta ett särskilt tillägg till lönen av 200 kronor för år. Statskontoret har i utlåtande den 3 oktober 1934 förklarat sig ej vilja motsätta sig överstyrelsens sistnämnda förslag samt anfört, att ämbetsverket icke funnit anledning till erinran mot överstyrelsens anslagsberäkningar. I detta sammanhang vill jag beröra efterföljande, med beräkningen av förevarande anslag sammanhängande ärende. Folkskollär arkår ens representantskap för lönefrågor har i en till Kungl. Majit ingiven skrift av den 12 juni 1934 anhållit, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen dels att lärare vid folk- och småskolor för rätt till uppflyttning i högre lönegrad måtte kunna tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom icke-ordinarie lärare utöver tio lästerminer, dels ock att icke-ordinarie lärare vid folk- och småskolor, då de tjänstgjort vid nämnda skolor sammanlagt minst tio lästerminer, måtte erhålla ett lönetillägg å 300 kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig folkskollärare samt 150 kronor för småskol­ lärarinna. Som motiv för framställningen anföres under hänvisning till vid framställningen fogade statistiska utredningar, bland annat, att de under de allra senaste åren vidtagna rationaliseringsåtgärderna på skolans område ytterligare försämrat de extra ordinarie lärarnas redan förut dåliga befordringsutsikter. I skriften erinras, att 1934 års riksdag på grund av väckta motioner haft tillfälle sysselsätta sig med ifrågavarande spörsmål. Stats­ utskottet hade funnit den icke-ordinarie lärarpersonalens svårigheter i be-

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. fordringshänseende behjärtansvärda och ansett visst fog föreligga för de gjorda framställningarna, särskilt vad anginge förslaget om rätt att för uppflyttning i högre lönegrad få tillgodoräkna viss tjänstgöring. Utskottet hade emellertid ansett sig förhindrat att tillstyrka bifall till de i motionerna gjorda yrkandena av den anledningen, att framställningar av denna art enligt ut­ skottets mening borde utgå från Kungl. Maj:! Skolöverstyrelsen har avgivit utlåtande i ärendet den 14 september 1934. Vad angår framställningen i vad den avser medgivande av vissa lönetillägg till ordinarie _ lärare har överstyrelsen därvid hänvisat till ett utlåtande av överstyrelsen den 27 januari 1934 rörande en tidigare framställning av representantskapet i enahanda fråga, vilken framställning enligt Kungl. Maj :ts beslut den 4 maj 1934 ej föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I sist­ nämnda utlåtande har överstyrelsen — under framhållande av att det läge i sakens natur, att det föreslagna lönetillägget skulle få rent provisorisk karaktär -— tillstyrkt ifrågavarande förslag samt beräknat det erforderliga anslagsbehovet till högst 198,150 kronor. Överstyrelsen tillstyrker i sitt nu föreliggande utlåtande jämväl representantskapets förslag i vad det avser, att lönetursberättigade lärare vid folk- och småskolor skulle kunna för rätt till uppflyttning i högre lönegrad få tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom icke-ordinarie lärare utöver tio lästerminer. Kostnaderna för sistnämnda åtgärd beräknade överstyrelsen till sammanlagt 187,400 kronor. Dessa kost­ nader komrne att fördela sig sålunda: år 1936 77,250 kronor, år 1937 29,250 kronor, år 1938 30,350 kronor, år 1939 28,250 kronor och år 1940 22,300 kronor. Härtill komme emellertid kostnaderna för ålderstillägg åt lärare, som tillsattes efter den 1 januari 1934 och vilka kunde bliva berättigade till ålderstillägg på grund av långvarig icke-ordinarie tjänstgöring. Med hänsyn till gällande rekvisitionsbestämmelser ansåge skolöverstyrelsen det icke nödvändigt att beräkna medel för sistnämnda ändamål å riksstaten för budgetåret 1935/1936, även örn den fördelaktigare lönetursberäkningen bör­ jade tillämpas den 1 januari 1936. Statskontoret har avgivit utlåtande i ärendet den 19 oktober 1934 och därvid åberopat vad ämbetsverket i ett föregående utlåtande den 5 februari 1934 anfört rörande förutnämnda, av representantskapet tidigare gjorda framställning i enahanda ärende. I sitt nyssnämnda den 5 februari 1934 avgivna utlåtande hade statskon­ toret uttalat bland annat, att ämbetsverket på senare tid i åtskilliga fall ställt sig välvilligt till framställningar, som avsett att mildra verkningarna för befattningshavare på undervisningsväsendets område av vissa genomförda organisatoriska förändringar. Frågan hade emellertid då varit örn under­ stöd åt enskilda lärarinnor vid privata skolor och folkskolor, som till följd av sådan organisationsändring förlorat sin anställning och på grund därav råkat i ekonomiskt trångmål. Omständigheterna hade i dylika fall under­ stundom varit så ömmande, att hjälpåtgärder från statens sida ansetts vara på sin plats. Annorlunda vore förhållandet med avseende å de personal-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 97

grupper, som i den föreliggande framställningen avsåges. De befattnings­ havare, som det där gällde, hade icke gått förlustiga sin anställning eller ens lidit minskning i sina innehavande löneförmåner. Vad som inträffat vore, att de sannolikt finge sina närmaste framtidsutsikter i viss mån för­ sämrade. Men detta vore icke något för dessa fall egenartat, utan fastmera ett förhållande, som mer eller mindre ofrånkomligt hörde samman med de senare årens rationaliserings- och besparingsåtgärder inom både den statliga administrationen och kommunalförvaltningen. I detta sammanhang ville statskontoret fästa uppmärksamheten vid de kontinuerliga personalindrag­ ningar inom skilda grenar av statsförvaltningen, som kännetecknat det se­ naste årtiondets besparingsarbete. Att därigenom och genom den därmed sammanhängande, under åratal uppehållna vakanssättningen av ordinarie tjänster befordringsutsikterna och utkomstmöjligheterna försämrats icke minst för den icke-ordinarie personalen syntes vara ovedersägligt, men hade icke ansetts kunna tagas till intäkt för krav på särskild lönekompensation. På de anförda skälen ställde sig statskontoret ytterst betänksamt gentemot varje förslag, gående ut på särskild gottgörelse åt hela personalgrupper på den grund, att dithörande befattningshavare till följd av vidtagna organisato­ riska åtgärder såge sina befordringsutsikter försämrade. Under alla omstän­ digheter syntes det böra uppställas som oeftergivlig förutsättning för ett stödjande ingripande från statens sida, ej blott att den inträdda försämrin­ gen vore väsentlig och varaktig, utan ock att det klart uppvisades, att veder­ börande personalgruppers löneförhållanden vore sådana, att en stödåtgärd över hela linjen vore verkligen motiverad. Den utredning, som i föreva­ rande fall härutinnan framlagts, kunde statskontoret icke anse tillfyllest, så mycket mindre som det här gällde befattningshavargrupper, vilka icke vore avlönade enligt en enhetlig lönestandard, utan där tvärtom lönerna syntes vara i hög grad växlande. Slutligen borde vid denna frågas bedömande icke lämnas ur sikte, att det här icke rörde befattningshavare, vilka vore i statens egen tjänst och för vilka staten själv alltså bestämde ej blott rät­ tigheter utan ock skyldigheter. Att i nuvarande läge, innan frågan om folk­ skoleväsendets framtida ställning ännu vore avgjord, utan grundlig utred­ ning öka statens redan betydande ekonomiska åtaganden på detta område funne sig statskontoret icke kunna tillstyrka. Vad statskontoret i sitt ovanberörda yttrande anfört rörande representantskapets hemställan om beredande av särskilda lönetillägg åt ifrågavarande icke-ordinarie lärarpersonal, ägde, anför ämbetsverket, full giltighet jämväl beträffande det i föreliggande framställning gjorda nya yrkandet örn rätt för nämnda lärarpersonal att för uppfattning i högre lönegrad tillgodoräkna den tjänstgöring såsom icke-ordinarie lärare, som vederbörande haft utöver 10 lästerminer. Då statskontoret saknade anledning frångå sin i ämnet tidigare uttalade uppfattning, avstyrkte ämbetsverket bestämt representantskapets i nu före­ liggande framställning gjorda yrkanden. 2) Allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet. Skol­ överstyrelsen har i sin förutnämnda skrivelse den 31 augusti 1934 hemställt, att förevarande anslag måtte för nästkommande budgetår uppföras med oför­ ändrat belopp, 5,600,000 kronor. 3) Bidrag till avlöning ät lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor. Av skolöverstyrelsens nyssnämnda skrivelse den 31

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

augusti 1934 framgår, att förevarande anslag å 1,580,000 kronor skulle vid i övrigt oförändrade förhållanden för nästkommande budgetår behöva ökas med det belopp, varmed anslaget av 1934 års riksdag minskades på grund av övergången till redovisningsår, d. v. s. med 1,052,000 kronor till 2,632,000 kronor.

Överstyrelsen erinrar, att ända sedan år 1926 ur nu ifrågavarande anslag utgått understöd jämväl till anordnande av slöjdundervisning vid skolor, som förekomma vid vissa sjukvårdsanstalter. 1934 års riksdag medgav, att ur samma anslag finge utgå bidrag till anordnande av slöjdundervisning även vid vissa barnhem. Det medelsbehov, som komme att föranledas härav, vore enligt överstyrelsens mening så obetydligt, att det icke påkallade någon ändring i nyssnämnda anslagsbelopp. Emellertid ifrågasätter överstyrelsen vissa ändringar i gällande restriktiva bestämmelser angående statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor. Enligt dessa bestämmelser skulle statsbidrag till slöjdlärares avlöning utgå med 90 öre för undervisningstimme i stället för 1 krona 8 öre, dock att detta sistnämnda belopp fortfarande skulle utgå, där undervisningen bestredes av lärare, vilkens tjänst för beredande av pensionsrätt för innehavaren vore reglerad jämlikt § 5 i reglementet för statens pensionsanstalt. Vidare hade det årliga timtal, som statsunderstödd slöjdavdelning finge omfatta, nedsatts från 136 till 124. Till följd av båda nu nämnda omständigheter hade — med undantag av de fall, som betingades därav att statsbidraget för undervisningstimme fortfarande utginge med 1 krona 8 öre — statsbi­ draget till slöjdavdelning för år bestämts till högst lil kronor 60 öre i stäl­ let för 146 kronor 88 öre. Slutligen finge statsbidrag icke i något fall utgå, då slöjdavdelning omfattade mindre än 6 lärjungar. Verkningarna av de nya statsbidragsgrunderna hade blivit mycket känn­ bara. Det hade icke varit statsmakternas mening, att de försämrade grun­ derna för utgåendet av statsbidrag till undervisning i slöjd skulle äga stadig­ varande natur. Det hade uppenbarligen förutsatts att en återgång till tidi­ gare, mera gynnsamma förhållanden borde ske, så snart det statsfinansiella läget det kunde medgiva. Överstyrelsen funne sig böra nu framlägga för­ slag örn någon modifikation i nu gällande statsbidragsgrunder i syfte att med en jämförelsevis begränsad anslagsökning kunna i ett par viktiga hän­ seenden stärka slöjdens ställning i folkskolan. De nu gällande restriktionerna i fråga örn lärjungantalet i slöjdavdelning, dels att avdelningen i varje fall måste bestå av lärjungar från folkskolestadiet, dels att antalet icke finge understiga 6, hade, såsom kunde förutses, verkat i den riktningen, att barnen i ett stort antal skolor, särdeles mindre folkskolor och folkskolor av B 3-typ, blivit alldeles uteslutna från slöjdun­ dervisning. Att särskilt flickorna icke finge deltaga i detta särskilt för hem­ men så betydelsefulla ämne måste anses såsom synnerligen betänkligt med hänsyn till den betydelse färdighet i slöjd har för deras framtid. Från åtskilliga håll hade gjorts framställning därom, att, då å folkskolestadiet icke funnes mer än ett ringa antal flickor, så att minimitalet icke kunde fyllas, slöjdavdelningen skulle få utfyllas med gossar. Överstyrelsen hade icke ansett sig kunna tillstyrka en dylik anordning, då den måste an­ ses innebära ett kringgående av bestämmelserna. Enligt överstyrelsens me­ ning borde en uppmjukning ske i den riktningen, när det gällde flickslöjden,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 99

att lärjungarna icke nödvändigt behövde tillhöra uteslutande det egentliga folkskolestadiet utan kunde tillhöra både folkskole- och småskolestadiet, då även flickor på detta senare stadium kunde med gott utbyte syssla med vissa för dem lämpliga slöjdarter. Härigenom skulle minimiantalet 6 lättare kunna uppnås och slöjden därigenom räddas åt ett stort antal flickor vid de skoltyper, som det nu närmast vore fråga örn, vilka talrikast förekomme i Norrland. Av den utredning, som överstyrelsen tidigare verkställt, hade framgått, att antalet flickslöjdavdelningar med högst 5 lärjungar, vilka nu av denna anledning måst indragas på grund av mistat statsbidrag, utgjorde 600 (mot­ svarande antal gosslöjdavdelningar utgjorde endast omkring 100). Huru många av dessa flickslöjdavdelningar, som skulle återfå statsbidraget, därest även flickor från småskolestadiet hnge, då så erfordrades, deltaga i slöjden, kunde icke med visshet sägas. Om man räknade med halva antalet, eller 300, skulle detta medföra en merkostnad av 33,480 kronor (kronor lil:60X 300), eller 34,560 kronor, därest, såsom överstyrelsen härnedan föresloge, maximibidraget för slöjdavdelning höjdes till 115 kronor 20 öre. En annan modifikation i de nuvarande statsbidragsbestämmelserna, som överstyrelsen funne påkallad, gällde det maximiantal timmar under läsåret, för vilket statsbidrag finge utgå. Detta sammanhängde med frågan örn den tid, som normalt borde tillkomma ämnet under läsåret. Tidigare räknade man med 34 veckor. Då slöjdundervisningen i regeln påginge 4 timmar i veckan, bleve detta 136 timmar för år, och bomme då bidraget att, med 1 krona 8 öre i timmen, uppgå till ett belopp av 146 kronor 88 öre. Detta bleve sålunda författningsenligt maximibidrag för varje slöjdavdelning. Då, såsom förut sagts, maximibeloppet till slöjdavdelning numera satts till lil kronor 60 öre, motsvarande statsbidrag för 124 timmar, betydde detta, att slöjdundervisningen finge pågå högst 31 veckor under läsåret. Överstyrelsen måste för sin del finna det synnerligen önskvärt, att under­ visningen i slöjd måtte erhålla en från 31 till 32 veckor utvidgad under­ visningstid, enär det senare veckotalet motsvarade den effektiva lästiden för folkskolans övriga ämnen, då läsåret nominellt omfattade 344,7 veckor. Varje slöjdavdelning skulle då erhålla 128 timmars undervisning om året. Med ett bidrag av 90 öre i timmen skulle sålunda maximianslaget för slöjd­ avdelning och år bliva 115 kronor 20 öre, vilket utgjorde en ökning i det nu bestämda beloppet med 3 kronor 60 öre. Merkostnaden för denna åt­ gärd beräknades till 82,028 kronor. Utgifterna i det hela för båda de nu föreslagna förändringarna skulle så­ lunda uppgå till (34,560+82,028 =) i avrundat tal 116,000 kronor.

Vid bifall till dessa förslag skulle sålunda förevarande anslag för budget­ året 1935/1936 böra upptagas med ett belopp av (2,632,000+116,000=) 2,748,000 kronor. Överstyrelsen hemställde om förslag till riksdagen dels örn uppförande av ifrågavarande anslag med sistnämnda belopp, dels ock örn sådana ändringar i grunderna för utgåendet av statsbidrag för undervisning i slöjd vid nämnda läroanstalter, a) att, då fråga vore örn undervisning i slöjd för flickor, i det minimi­ antal lärjungar, som slöjdavdelning kunde omfatta, under förutsättning att den bestode av samtliga de folkskolestadiet tillhörande flickor, vilka pröva­ des skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen, måtte få inräknas även flickor från småskolestadiet, samt

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. b) att den nuvarande bestämmelsen, att statsbidraget i intet fall finge utgå med högre belopp för slöjdavdelning under ett år än 133 kronor 92 öre respektive lil kronor 60 öre, motsvarande statsbidrag för 124 timmar, måtte ändras sålunda, att statsbidraget i intet fall finge utgå med högre belopp för slöjdavdelning under ett år än 138 kronor 24 öre respektive 115 kronor 20 öre, motsvarande statsbidrag för 128 timmar. Statskontoret har i utlåtande den 3 oktober 1934 yttrat sig över skolöver­ styrelsens förevarande förslag. Därvid har ämbetsverket i fråga örn förslaget, i vad det avser minimi­ antalet lärjungar i slöjdavdelning, framhållit, att det torde ligga i sakens natur, att undervisning i slöjd icke vore av lika stor betydelse å småskolestadiet som å folkskolestadiet. Att under sådana förhållanden, på sätt över­ styrelsen föreslagit, till en avdelning sammanföra flickor från folkskola och småskola till gemensam slöjdundervisning, endast för att uppnå det före­ skrivna minimiantalet elever, vore visserligen en utväg att bereda slöjdun­ dervisning åt dem, som genom gällande bestämmelser vore utestängda där­ ifrån, men då de för anordningen anförda skälen icke vore bärande, kunde ämbetsverket icke ansluta sig till förslaget i denna del. Vad överstyrelsen anfört till stöd för yrkandet om ökning av det antal undervisningstimmar, för vilket statsbidrag skulle utgå, hade statskontoret ej heller funnit över­ tygande. Ämbetsverket ifrågasatte för sin del en ytterligare beskärning av statsunderstödet till de slöjdlärare, som för närvarande åtnjöte bidrag med 90 öre per timme, med förslagsvis 10 öre till 80 öre per timme.

Folkskollär arkår ens representantskap för lönefrågor har i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift av den 24 augusti 1934 anhållit, bland annat, att arvo­ det för undervisning i slöjd måtte höjas till minst de belopp, som utgingo under budgetåret 1932/1933, ävensom att statsbidrag måtte utgå efter samma grunder, som då voro gällande. Till stöd för denna anhållan anföres, under erinran örn slöjdundervis­ ningens stora betydelse, i huvudsak följande. Ifrågavarande arvode hade redan före 1933 års sänkning varit synnerligen lågt med hänsyn till dels att slöjdundervisningen utgjorde övertidsarbete för lärarna, dels ock att lärarna i stor utsträckning genom särskilda utbildningskurser och mestadels på egen bekostnad skaffat sig erforderlig kom­ petens för denna undervisning. Sänkningen av statsbidraget hade i stor utsträckning vållat en minskning av slöjdarvodet i kommunerna. Bestäm­ melsen om ett minimiantal av sex elever per slöjdavdelning hade verkat rent nedbrytande på slöjdundervisningen (sammanlagt 901 slöjdavdelningar, varav 113 för gosslöjd och 788 för flickslöjd, hade nedlagts).

I utlåtande den 18 september 1934 över denna framställning har skolöver­ styrelsen hänvisat till vad överstyrelsen i förutnämnda skrivelse den 31 au­ gusti 1934 i förevarande hänseende föreslagit samt framhållit, att ifrågava­ rande slöjdarvoden borde, så snart de finansiella förhållandena det medgåve, höjas till de belopp, som utgingo före 1933 års arvodessänkning. Det må här antecknas, att August Abrahamson stiftelse hos Kungl. Majit

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 101

anhållit om återgång till före 1933 års reduktioner gällande arvodes- och statsbidragsbestämmelser i avseende å slöjdundervisningen. 4) Bidrag ' till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folk­ skolor m. m. Förevarande anslag bör enligt förslag av skolöverstyrelsen i dess förutnämnda skrivelse den 31 augusti 1934 för budgetåret 1935/1936 upp­ föras med 295,000 kronor, innebärande en ökning med det belopp av 118,000 kronor, varmed 1934 års riksdag sänkte anslaget till följd av den förutnämnda övergången till redovisningsår vid vissa statsbidragsberäkningar m. m. 5) Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. För detta ändamål är som nämnts i riksstaten för innevarande budgetår uppfört ett belopp av 640,000 kronor. Enligt förslag av skolöverstyrelsen i dess nyss­ nämnda skrivelse den 31 augusti 1934 bör anslaget för nästkommande budgetår beräknas sålunda:

Anslaget borde först och främst minskas med det belopp av 180,000 kronor, som överstyrelsen enligt vad i det föregående anförts beräknat skola hädan­ efter avföras under anslaget 1) till bidrag till avlöning åt lärare vid folk­ skolor. Ur förevarande anslag till folkundervisningens befrämjande i rikets nord­ ligaste gränsorter utginge nu dels till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor statsbidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid stiftelsens arbetsstugor i rikets nordligaste gränsorter, dels ock statsbidrag till avlöning åt föreståndarinnan vid arbetsstugan (numera benämnd skol­ hemmet) i Vittangi inom Jukkasjärvi skoldistrikt. Inalles uppgingo enligt skolöverstyrelsens beräkningar nyssnämnda statsbidrag under budgetåret 1933/ 1934 till omkring 36,700 kronor. Överstyrelsen föresloge nu, att nyssnämnda utgifter i fortsättningen borde bestridas ur anslaget till avlönande av före­ ståndarinna och biträdande föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nord­ ligaste gränsorter, vilket med hänsyn härtill borde givas förutnämnda ändrade benämning »bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande före­ ståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län». Förevarande anslag till folkundervisningens befräm­ jande i rikets nordligaste gränsorter borde alltså enligt överstyrelsens förslag minskas med sagda belopp. Överstyrelsen erinrar vidare, att ur sistnämnda anslag under budgetåret 1933/1934 anvisats dels 72,000 kronor till bidrag till vissa skoldistrikt i Norrbottens norra och Tornedalens inspektionsområden för inackordering vid skola av skolpliktiga barn, dels ock understöd till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor med för läsår räknat 200 kronor för varje i stiftelsens arbets­ stugor till ständigt underhåll och skolundervisning mottaget skolpliktigt barn av vissa bofasta svensk-, finsk- eller lapsktalande föräldrar, vilka under­ stöd beräknades uppgå till inalles 124,000 kronor. Överstyrelsen föresloge, att sistberörda båda belopp måtte överflyttas från förevarande anslag till anslaget till bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem, dock endast under förutsättning att sistnämnda anslag antingen bleve förslagsanslag eller ock höjdes, så att bidragen för nu ifråga­

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. varande ändamål icke behövde minskas i konkurrensen med anspråk från andra håll.

Vid bifall till skolöverstyrelsens förslag skulle sålunda förevarande anslag till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter för näst­ kommande budgetår uppföras med ett belopp av (640,000—180,000—36,700 —72,000—124,000=) i avrundat tal 230,000 kronor. 6) Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Till bidrag till avlönande av föreståndarinna och biträdande förestånda­ rinna för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, utgår som nämnts under innevarande budgetår ett ordinarie förslagsanslag av 21,000 kronor. Utgifterna till de ändamål, som nu bestridas ur anslaget, beräknar skolöver­ styrelsen i nyssnämnda skrivelse den 31 augusti 1934 — under erinran att anslaget av 1934 års riksdag sänktes med 14,000 kronor till sitt nuvarande belopp på grund av övergången till redovisningsår såsom tidsenhet för vissa statsbidragsberäkningar m. m. — för budgetåret 1935/1936 till 61,752 kronor. Under anslaget bör emellertid härutöver enligt skolöverstyrelsens förslag, såsom i det föregående berörts, beräknas medel till avlönande av förestånda­ rinnor och biträdande föreståndarinnor vid vissa arbetsstugor i rikets nord­ ligaste gränsorter, som ägas av stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, samt till avlönande av föreståndarinnan vid arbetsstugan (skolhemmet) i Vittangi, till vilka ändamål under budgetåret 1933/1934 som nämnts utgick ett belopp av sammanlagt omkring 36,700 kronor ur anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. För de båda sistnämnda ända­ målen beräknar överstyrelsen under nästkommande budgetår ett belopp av 41,878 kronor vara erforderligt. Förevarande anslag, som på grund av sistnämnda överflyttningar skulle erhålla den ovan angivna ändrade benämningen, skulle sålunda för näst­ kommande budgetår enligt överstyrelsens förslag uppföras med ett från (61,752 + 41,878=) 103,630 kronor nedåt till 100,000 kronor avrundat belopp. Statskontoret har i utlåtande den 1 oktober 1934 förklarat sig icke hava något att erinra mot överstyrelsens förevarande förslag.

Skoldistriktens utgifter för lärarpersonalens avlöning.

Skoldistriktens kostnader för lärarnas kontanta minimiavlöning utgöra enligt ovan omförmälda bestämmelser 190 kronor för varje ordinarie folk­ skollärare, 150 kronor för varje extra ordinarie folkskollärare, 120 kronor för varje ordinarie småskollärare, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola med anställning tills vidare samt 100 kronor för varje extra ordinarie småskollärare, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola med anställning på viss tid.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 103

Med utgångspunkt från antalet lärare av olika kategorier år 1928 har skatteutjämningsberedningen uppskattat totalbeloppet av kommunernas ut­ gifter för lärarnas grundlöner till i runt tal 4, a millioner Jcronor årligen. Härutöver utgå på åtskilliga håll, företrädesvis i städerna, kommunala lönetillägg. Enligt skatteutjämningsberedningen uppgingo kostnaderna för dylika tillägg i städerna år 1930 till sammanlagt i runt tal 3,7 millioner kronor. Till nu angivna utgifter komma så kostnaderna för tillhandahållande av tjänstebostäder eller bostadsersättningar samt på vissa håll, särskilt i städerna, kommunala pensionstillägg. Enligt skatteutjämningsberedningen kan kommunernas andel för avlönande av lärare i slöjd och hushållsgöromål — uppgiften avser år 1928 upp­ skattas till omkring 0,5 miljon kronor.

Skatteutjämningsberedningens principförslag.

Skatteutjämningsberedningen har i sitt betänkande intagit den ståndpunk­ ten, att kostnaderna för lärarpersonalens avlöning böra i princip helt över­ tagas av staten. Staten skulle sålunda även sörja för tillhandahållandet av erforderliga tjänstebostäder. Som en konsekvens härav borde enligt bered­ ningens förslag följa vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande natura­ förmåner. Det kunde näppeligen vara erforderligt att bibehålla de nuva­ rande detaljerade föreskrifterna i gällande boställsordning, vilka tillkommit väsentligen för att utgöra en garanti mot att skoldistrikten eftersatte sina skyldigheter mot lärarna. Beredningen har icke ingått i någon närmare utredning av de med kostnadsöverflyttningen sammanhängande lönetekniska spörsmålen. Beredningen har ansett någon ändring i skoldistriktens befogen­ het att tillhandahålla lärare kommunala lönetillägg icke böra ifrågasättas i samband med kostnadsöverflyttningen. Under erinran om 1928 års lönekommittés i dess år 1930 avgivna betänkande framlagda löneregleringsförslag, enligt vilket lärarpersonalen skulle inordnas i det för den statliga för­ valtningspersonalen gällande lönesystemet, har emellertid beredningen uttalat sin anslutning till den av lönekommittén uttryckta åsikten, att en ound­ gänglig förutsättning för det av kommittén föreslagna lönesystemets tilllämpning borde vara, att uttryckligt förbud stadgades för kommunal sam­ fällighet eller myndighet att till lärare lämna särskilt tillägg till den i för­ fattningen bestämda lönen.

Foikskoiesakkunnigas förslag.

Vad först angår frågan örn naturaförmånerna erinra de sakkunniga, att de vid behandlingen av spörsmålet om statsbidrag till skolbyggnader intagit den ståndpunkten att kommunerna fortfarande borde svara för dessa för­ måner oell att lättnad i kommunernas utgifter för desamma borde beredas genom särskilda statsbidrag, s. k. tjänstebostadsbidrag samt vidare betonat,

104 Kungl. Maj\ts proposition Nr 174.

att anordningen borde betecknas som ett provisorium, till dess att frågan örn lönereglering för lärarkåren vunne sin lösning. Efter en redogörelse för vissa till de sakkunniga remitterade framställ­ ningar angående revision av gällande boställsordning för lärare vid folkoch småskolor framhålla de sakkunniga därefter bland annat, att — då boställsordningen uteslutande hade till uppgift att reglera lärarnas lönerättsliga ställning de framförda önskemålen borde företagas till prövning i sam­ band med nyssnämnda lönereglering. Ifråga örn de kontanta löneförmånerna framhålles, att -— om hänsyn toges även till det sedan några år av statsmedel med 200 kronor för varje läraravdelning utgående bidraget för utjämning av skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet — staten kunde sägas hava i verkligheten i det närmaste övertagit de kontanta minimiavlöningarna för den obligatoriska undervis­ ningen. En fullständig överflyttning till staten av kostnaderna för sistnämnda av­ löningar torde följaktligen enligt de sakkunnigas mening få betraktas som en naturlig och nära till hands liggande konsekvens av den hittillsvarande utvecklingen. Ur skatteutjämningssynpunkt vore givetvis en dylik kostnadsförflyttning en fördel, även om verkningarna av densamma för de sär­ skilda, kommunerna till följd av deras ringa bidrag till nuvarande minimiavlöningar måhända icke bleve så påtagliga. Uppenbart vore, att statens övertagande av hela minimiavlöningen dessutom bomme att bidraga till förenkling vid tillämpningen av avlöningsbestämmelserna och vid rekvisitionsförfarandet. De sakkunniga ansåge sig därför i likhet med skatteutjämningsberedningen böra förorda, att staten övertoge hela kostnaden för den kontanta minimiavlöningen till lärare vid folk- och småskolor. Ett sådant övertagande avsåges icke skola medföra någon ändring i lärar­ nas ställning såsom kommunalt anställda. Skoldistrikten borde alltjämt vara att betrakta såsom huvudmän i förhållande till lärarna med skyldighet att ombesörja deras anställande och att gentemot dem ansvara för lönens utbetalning. Skillnaden bleve endast den, att statens bidrag till lönen hädan­ efter komme att omfatta hela den kontanta minimiavlöningen, under det att distrikten allenast hade att fullgöra naturaprestationerna. En annan sak vöre, att i samband med den utvidgade statliga bidragsskyldigheten statens inflytande på lärartillsättningarna och dispositionen av lärarkrafterna borde ökas. Så länge lärarna vore att betrakta som anställda i kommunens tjänst, syntes det böra vara kommunerna obetaget att, såsom nu, tillerkänna lärarna tillägg till de författningsenliga lönerna, men å andra sidan borde staten icke ikläda sig någon del av kostnaderna för desamma. Vid en blivande ny lönereglering för lärarpersonalen torde tidpunkten vara inne, att till av­ görande upptaga frågan örn de kommunala lönetilläggens vara eller icke vara.

De sakkunniga anse, att gällande villkor för statsbidrag till lärarnas avlö­ nande kunna på ett undantag när bibehållas i huvudsak oförändrade. Undan­ taget avser den nuvarande föreskriften att som villkor för statsbidrag skall gälla, att skolan är anordnad i enlighet med gällande föreskrifter.

Kungl. Majlis proposition Nr 174. 105

Villkoret -vöre alltså, framhålla de sakkunniga, knutet till en viss skol­ anläggning, varav följde, att om skolväsendet i övrigt inom distriktet vore behäftat med kanske högst betänkliga brister, bidrag i allt fall måste utbe­ talas, såvitt anginge den ifrågavarande skolan. Enligt de sakkunnigas mening vore detta icke tillfredsställande. Det vore nämligen ingalunda otänkbart, att den ekonomiska risken för ett skoldistrikt av att åsidosätta gällande föreskrifter i avseende å skolväsendets anordning vid en viss skola tedde sig alltför ringa för att verka som ett tillräckligt kraftigt incitament till rättelse. Med de ökade ekonomiska förpliktelserna för staten borde följa möjlighet för staten att vägra statsbidrag för viss skola även på den grund, att missförhållanden vore tillfinnandes med avseende å annan eller andra skolor inom distriktet. Först då kunde staten sägas äga ett fullt effektivt medel att åvägabringa rättelser i fråga om skolväsendets anordning inom ett distrikt, i det att staten då kunde för den händelse ett skoldistrikt i fråga örn en skola åsidosatte gällande bestämmelser, helt fråntaga distriktet statsbidrag till dess skolväsende, såvitt anginge avlöningsmedel. Detta borde kunna ske icke endast när åsidosättandet avser en eller annan skolas orga­ nisation, utan även när bristfällighet vidlådde t. ex. utrustningen med skolmöbler eller inventarier eller överhuvudtaget överträdelse eller underlåtenhet förelåge i fråga örn skolväsendets skötsel. För vinnande av detta syfte torde ifrågavarande statsbidragsvillkor böra erhålla den formuleringen, att distriktets skolväsende skulle vara anordnat i enlighet med gällande före­ skrifter. De sakkunniga förutsatte, att en kraftåtgärd av nu antydd inne­ börd icke tillgrepes för andra fall, än där uppenbar tredska eller allvarlig vanskötsel vore förhanden. De sakkunniga komma därefter in på frågan, om staten även skulle över­ taga de skoldistrikten nu åvilande utgifterna för övertidsläsning. De uttala betänkligheter mot en generell kostnadsöverflyttning i detta fall, framhålla, att, objektivt sett, icke alltid lika starka skäl motiverat tillkomsten av övertidsläsning men hålla före, att en sådan kostnadsöverflyttning kunde vara motiverad i de fall, då undervisningstiden utsträckts för att förstärka en svag skolform. Då emellertid denna fråga finge särskild betydelse vid genomförandet i större utsträckning av ett sjunde skolår, ville de sakkun­ niga icke nu framställa förslag i ämnet utan ämnade återkomma till frågan i sitt blivande betänkande örn det sjunde skolåret. En naturlig konsekvens av statens övertagande av kostnaderna för läraravlöningarna i allmänhet vore enligt de sakkunnigas mening, att staten även övertoge de delar av miniiniavlöningen till lärare i slöjd och hushållsgöromål, för vilket kommunerna nu svarade. De sakkunniga framlägga förslag i över­ ensstämmelse härmed. Frågan om statens övertagande av kostnaderna för arvoden åt Överlärare upptages därefter till behandling. Jag vill, innan jag redogör för de sakkunnigas förslag i nämnda hän­ seende, erinra örn författningsbestämmelserna på området. Jämlikt folkskolestadgan äger skolrådet (folkskolestyrelsen), där skolväsen­ dets omfattning eller förhållanden i övrigt inom distriktet göra det behövligt, åt särskild person uppdraga att närmast under skolrådet utöva ledningen

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. och tillsynen över distriktens skolor eller vissa av dessa. Dylik ledare kan erhålla anställning antingen som kommunal folkskolinspektör eller, örn rådande förhållanden anses påkalla, att ledaren av skolväsendet tillika tjänst­ gör som lärare vid skola inom distriktet, som Överlärare. Ytterligare erfor­ derligt antal Överlärare kan av skolrådet utses till biträde vid ledning och tillsyn av skolväsendet. Förutsättningen för anställande av kommunal in­ spektör eller Överlärare är emellertid, att kommunen beviljar erforderliga medel till inspektörens eller överlärarens arvoden. De skyldigheter, som åligga dylik inspektör eller Överlärare, skola angivas i särskild instruktion, vilken för att bliva gällande skall fastställas av överstyrelsen. Befattningar av detta slag tillsättas av den lokala skolstyrelsen, men ansökningshandlin­ garna granskas av skolöverstyrelsen, som har att avgiva yttrande angående de sökandes lämplighet för befattningen, och endast den, som av översty­ relsen förklarats lämplig, kan erhålla förordnande såsom Överlärare. I de fall, då befattningen enligt skoldistriktets reglemente är bunden vid ordinarie lärartjänst inom distriktet, behöver ledigförklarande icke ske; eljest skall tillsättning ske efter kungörande av ledigheten. Förordnande för kommunal folkskolinspektör eller Överlärare meddelas för viss tid; dock kan under vissa förutsättningar här ifrågavarande befattningshavare givas en fastare anställning. För utövande av tillsynen över den dagliga ordningen vid särskilt skol­ hus eller särskild skola, där två eller flera lärare tjänstgöra, ävensom för fullgörande av andra i skoldistriktets reglemente närmare angivna uppgifter i fråga örn skolarbetets yttre anordning äger vidare skolråd eller skolstyrelse att såsom biträde åt folkskolinspektören eller överläraren bland de i skol­ huset eller skolan tjänstgörande lärarna utse särskild tillsyningslärare. Jäm­ väl i fråga om tillsyningslärare ankommer det på kommunen att ensam bestrida för tillsyningsuppdraget eventuellt utgående ersättning. Till belysande av i vilken omfattning Överlärare redan finnas anställda i skoldistrikten lämna de sakkunniga vissa statistiska uppgifter, varav framgår, att kommunala folkskolinspektörer år 1929 vore anställda till ett antal av 32 inom 31 skoldistrikt. Av dessa skoldistrikt tillhörde 28 städerna och 3 landsbygden. Överlärare i egentlig mening med av skolöverstyrelsen fast­ ställd instruktion funnes samma år anställda till ett antal av 189, vilka fördelade sig på 186 skoldistrikt. Av dessa senare vore 68 städer och 118 tillhörde landsbygden. Det särskilda överlärararvodet varierade mellan 100 kronor och 3,000 kronor. I vissa fall åtnjöte överlärarna åld ersd Hägg, extra bostadsförmåner och dyrtidstillägg ävensom ersättning för resekostnader och expenser. De sak­ kunniga meddela även vissa uppgifter angående antalet läraravdelningar per Överlärare samt rörande antalet undervisningstimmar för Överlärare. I åtskilliga skoldistrikt förekomma ett växlande antal tillsynings(över)lärare, vilka i varje fall åtnjöte särskilda arvoden med varierande belopp. De sakkunniga erinra örn vissa tidigare framställningar från skolöversty­ relsen och styrelsen för Sveriges överlärarförbund angående statsbidrag till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 107

avlöning åt Överlärare vid folkskolor m. m. samt anföra därefter i stort sett följande:

Enligt de sakkunnigas mening vore önskemålet om statligt bidrag till be­ stridande av kostnaderna för den lokala skolledarinstitutionen värt beaktande. I äldre tider med ett relativt ringa antal skolor och lärarkrafter och med jämförelsevis enkla krav i fråga örn skolornas utrustning och undervisnin­ gens beskaffenhet ställde folkskoleväsendets administrering icke så stora krav på dess ledare. I flertalet skoldistrikt kunde då prästerna såsom självskrivna ordförande i de lokala skolstyrelserna på ett tillfredsställande sätt fullgöra funktionen såsom skolväsendets styresmän och nedlade för övrigt på denna uppgift i mångtaliga fall ett ytterst värdefullt arbete. Senare tillkom den statliga folkskolinspektionen, vilken nödvändiggjordes såväl av de stegrade kraven på en förbättrad undervisning som av behovet för staten att i och med dess ökade deltagande i kostnaderna för folkskolan kunna på ett verk­ samt sätt öva kontroll och tillsyn över statsanslagens användning. Med den utveckling, folkskoleväsendet numera nått i såväl inre som yttre avseende, hade uppgiften för den lokala skolstyrelsen avsevärt försvårats, särskilt i skoldistrikt med ett större antal skolor och läraravdelningar. Förutom att den rent pedagogiska sidan av denna uppgift krävde speciella förutsättnin­ gar i långt högre grad än tidigare, ställde det alltmera ökade och kompli­ cerade administrativa arbetet stora fordringar på den lokala skolledningen. Härtill hade icke minst bidragit de senare årens strävanden mot vad man kallat folkskoleväsendets rationalisering. Skolstyrelserna ställdes här inför problem, vilkas bemästrande — även med den hjälp, statens folkskolinspek­ törer kunde och vore skyldiga att lämna — toge mycken tid och arbete i anspråk och som endast med svårighet kunde föras till en gynnsam lösning utan ingående kännedom örn distriktsorganisationens detaljer, förbunden med översikt över denna organisation såsom en helhet betraktad. Det kunde heller icke förnekas, att avskaffandet av prästernas självskrivenhet såsom skolstyrelsernas ordförande i samband med folkskoleväsendets kommunalisering på sina håll kommit nu antydda svårigheter att framträda med större skärpa, därigenom att icke alltid lämplig ersättare på ordförandeplatsen stått till buds. Av ovan anförda skäl hade det för många skoldistrikt framstått såsom ett ofrånkomligt behov att överlämna den närmaste ledningen av och till­ synen över skolväsendet åt särskilda personer. Då denna anordning tillkomme i syfte att befrämja skolans bästa och vore ägnad att underlätta genomförandet av en rationell skolorganisation samt innebure ökade garan­ tier för att de av staten till distriktets förfogande ställda anslagsmedlen komme till sin rätta användning, syntes det, principiellt sett, befogat, att staten, där ett verkligt behov av anordningen prövades föreligga, lämnade bidrag till kostnaderna härför. Det borde i detta sammanhang erinras om att i fråga om andra slag av skolor staten i stor utsträckning vidtagit åt­ gärder för tillgodoseende av effektiv lokal tillsyn och ledning. För att taga endast ett exempel hade varje högre folkskola, även med det obetydligaste elevantal, sin rektor, till vars avlönande staten bidroge, under det att intet härutinnan från statens sida åtgjorts beträffande folkskoleväsendet, huru vitt­ omfattande och svåradministrerat ett skoldistrikt än måtte vara. Man kunde invända, att staten bekostade folkskolinspektionen, men denna hade ju en annan funktion än den här avsedda. Dess uppgift vore att bevaka de stat­

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

liga intressena, och för övrigt kunde folkskolinspektörerna, med de många skoldistrikt, de hade att övervaka, endast jämförelsevis sällan besöka varje särskild skola och läraravdelning. Under sådana förhållanden vore det givet­ vis omöjligt för dem att utöva någon mera fortlöpande lokal tillsyn och ledning i administrativt och pedagogiskt hänseende. Att behov av särskild sådan ledning mångenstädes förelåge, torde väl redan framgå av det fak­ tum, att överlärartjänster på kommunernas bekostnad inrättats i ett stort antal skoldistrikt. Behovet av Överlärare framträdde starkast i skoldistrikt med ett stort antal läraravdelningar. Men även i mindre skoldistrikt med ett flertal lärare, där dessa ofta hade sin verksamhet på vitt skilda ställen, kunde behov av Överlärare göra sig gällande. I en hel del fall hade eko­ nomiska skäl hindrat införande av överlärarinstitutionen, oaktat behov därav otvivelaktigt förelegat. De sakkunniga tänkte därvid närmast på vissa norr­ ländska skoldistrikt av betydande utsträckning, i fråga örn vilka år efter år framställningar gjorts örn statsbidrag till avlönande av Överlärare, då sådant bidrag med hänsyn till distriktens svaga ekonomi ansetts såsom en ofrån­ komlig förutsättning för åvägabringande av den för distriktens skötsel nö­ diga ledningen genom inrättande av överlärartjänster. De sakkunniga ville på ovan anförda grunder förorda, att staten i viss utsträckning lämnade understöd för bestridande av kostnaderna för de lo­ kala skolledarnas avlönande. I fråga örn formerna för detta understöd fram­ går av betänkandet följande. Då det här gällde en verksamhet, för vilken statsunderstöd hittills icke utgått, syntes det de sakkunniga lämpligast att, på sätt jämväl skolöversty­ relsen på sin tid föreslagit, frågan, huruvida statsunderstöd borde utgå, första gången underkastades prövning av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall. Däremot torde det icke vara erforderligt, att Kungl. Majit sedermera årligen prövade behovet av statsbidrag. Hade Kungl. Majit en gång med­ givit statsbidrags utgående, torde sedermera sådant bidrag böra utgå auto­ matiskt efter rekvisition av skoldistriktet. Vid prövningen av frågan, huruvida statsunderstöd skulle utgå, borde hän­ syn tagas först och främst till skolväsendets omfattning och beskaffenhet i övrigt samt det härav betingade behovet av Överlärare. Då det här gällde en icke obligatorisk anordning, syntes vidare berättigat att vid prövningen fästa ett visst avseende vid kommunens ekonomiska ställning. Ett förhål­ lande, som även borde beaktas vid nämnda prövning, vore den inverkan på lärarantalet, som anställandet av Överlärare kunde medföra. Som regel gällde, att överlärarna samtidigt tjänstgjorde som folkskollärare. Deras tjänstgöring i sistnämnda hänseende vore emellertid mycket olika i olika distrikt. I vissa fall vore sålunda tjänstgöringsskyldigheten inskränkt till ett fåtal timmar, medan i andra distrikt överläraren hade ända till full tjänstgöring som folkskollärare. I de förra fallen kunde det inträffa, att inrättandet av överlärartjänst medförde sådan inskränkning i befattnings­ havarens undervisningstid som folkskollärare, att en ny lärarkraft måste anställas. Därmed följde då, att staten finge vidkännas kostnaden för den nya lärarkraften. En inskränkning av tiden för undervisningsskyldigheten behövde emellertid icke alltid medföra inrättande av en ny lärartjänst. I många fall torde förutsättningar finnas att på andra lärare fördela det antal undervisningstimmar, varmed överlärarens tjänstgöring minskats. Lämpligt syntes vara, att Kungl. Majits beslut i hithörande ärenden så avfattades,

Kungl. Majts proposition Nr 174. 109

att, där överläraren hade sig ålagd undervisningsskyldighet, av beslutet framginge, vilket minimiantal undervisningstimmar förutsattes för statsbi­ dragets utgående. Såsom förut nämnts, vore de kommunala skolledartjänsterna av två slag, dels folkskolinspektörsbefattningar, dels ock överlärarbefattningar. Enligt de sakkunnigas mening borde statsbidrag åtminstone tills vidare icke utgå för andra skolledarbefattningar än sådana, med vilka vore förenad skyldig­ het att bestrida undervisning. Vidare syntes de sakkunniga den begräns­ ningen böra göras, att ett och samma skoldistrikt icke finge åtnjuta bidrag för mer än en skolledartjänst. Ehuru en prövning av frågan örn statsunderstöd till överlärartjänst borde ske från fall till fall, torde det dock vara önskligt, att vissa normer uppdroges för bestämmandet av bidragets storlek. De sakkunniga hade ansett, att statens bidrag lämpligen borde kunna fixeras till högst hälften av det för befattningen bestämda arvodet, dock att bidraget i intet fall måtte utgå med mera än 1,000 kronor för år. De sakkunniga framlägga därefter förslag i fråga om det administrativa förfarandet vid ansökning om och beviljande av statsbidrag (sid. 101 102 i betänkandet). Tillräckliga skäl för staten att ekonomiskt understödja kommunala tillsyningslärare hade de sakkunniga icke ansett föreligga. De sakkunniga övergå därefter till frågorna örn utvidgningen av det stat­ liga inflytandet på folkskoleväsendet samt göra början med frågan örn inrät­ tande av nya lärartjänster. De bestämmelser, som reglera inrättandet och bibehållandet av lärartjänster inom folkskoleväsendet, innehålla väsentligen följande. Enligt § 2 i folkskolestadgan, sådan denna lyder enligt kungörelsen den 30 december 1932 (nr 582), skola vid varje skoldistrikts skolor vara inrättade ordinarie lärartjänster till det antal, som kan anses motsvara det stadigva­ rande behovet av lärarkrafter. Till varje folkskola eller småskola skall vara förlagd minst en ordinarie lärartjänst, därest icke skolöverstyrelsen på fram­ ställning av vederbörande skolråd (folkskolestyrelse) med hänsyn till skolans tillfälliga natur eller förestående omorganisation av distriktets skolväsen medgiver undantag. Utöver det antal ordinarie lärare, som här förut sagts, skola till det antal, som prövas nödigt, anställas extra ordinarie lärare eller ock, då fråga är om folkskola, biträdande lärare. Extra ordinarie lärare bör anställas i det fall, att växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen eller annan anledning gör sådant erforderligt, och skall i varje fall anledningen angivas i skolrådets protokoll. Skolrådet åligger att årligen före läsårets slut pröva, huruvida skälig anledning fortfarande förefinnes, att befattning uppehälles med extra ordinarie lärare. För att statsbidrag skall kunna erhållas till nyinrättad ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst eller till lärartjänst, som förändrats från extra ordinarie till ordinarie, fordras enligt § 18 h) i kungörelsen den 16 septem­ ber 1918 (nr 760), sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelsen

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

den 30 december 1932 (nr 583), att folkskolinspektören vitsordat tjänstens behövlighet. Med här återgivna stadganden böra sammanställas bestämmelserna i § 19 i folkskolestadgan, sådan denna paragraf lyder enligt ovannämnda kungö­ relse den 30 december 1932 (nr 582). I berörda paragraf föreskrives, att, då ordinarie lärartjänst vid distriktets skolor eller ock befattning med an­ ställning tills vidare som biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola blir ledig, skolrådet skall taga under övervägande, huru­ vida tjänsten bör återbesättas, förändras till extra ordinarie eller till befatt­ ning med anställning på viss tid eller ock indragas; jämväl skall tagas under övervägande, huruvida den lediga tjänsten bör återbesättas genom förflytt­ ning av lärare. Innan skolrådet fattar beslut i frågan, skall yttrande in­ hämtas från statens vederbörande folkskolinspektör. Äro skolrådet och folk­ skolinspektören ense, har skolrådet att omedelbart vidtaga erforderliga åt­ gärder, varvid först reglementsändring, där så kräves, i stadgad ordning skall vidtagas. Kunna skolrådet och folkskolinspektören icke enas, skall ärendet underställas skolöverstyrelsen eller, därest ändring av reglementet erfordras, vederbörande domkapitels avgörande. De sakkunniga anföra nu rörande ifrågavarande spörsmål bland annat följande:

Ehuru genom 1932 och 1933 års författningsändringar statens kontroll över lärartjänsternas antal avsevärt förstärkts, funne de sakkunniga det er­ forderligt, att den av dem föreslagna utvidgningen av statens deltagande i kostnaderna^ för folkskoleväsendet förknippades med ökat inflytande för staten i fråga örn folk- och småskollärartjänsters inrättande. Staten, som genom övertagande av totalkostnaderna för de kontanta minimilönerna och genom tjänstebostadsbidragen komme att påtaga sig den övervägande delen av utgifterna för lärarnas avlönande, borde erhålla största möjliga garantier mot att genom kommunernas eller underordnade myndigheters åtgöranden nya tjänster inrättades, vilka komme lönekostnaderna att växa utan att vara av behovet oundgängligen påkallade. Kommunernas minskade rörelsefrihet kompenserades av minskningen i deras ekonomiska ansvar. De sakkunniga avvisa på grund av de därmed förknippade praktiska svårigheterna ett av skatteutjämningsberedningen framlagt förslag, innebä­ rande att frågan örn antalet lärartjänster i riket årligen skulle underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning. I likhet med skatteutjämningsberedningen ansåge emellertid de sakkun­ niga, att ny ordinarie tjänst — varmed de sakkunniga i detta sammanhang jämställde tills vidare anställda lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola — icke borde få inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Varje ny sådan tjänst betydde en icke obetydlig merutgift för staten under ett oberäkneligt antal år framåt, och det borde fördenskull ligga i Kungl. Maj:ts hand att bestämma, huruvida staten kunde och borde påtaga sig denna merutgift.. Med berörda anordning komme visserligen att följa en viss tidsutdräkt, innan fråga örn ny lärartjänsts inrättande avgjordes, men olägenheterna härav torde kunna undvikas genom att framställning i ämnet gjordes i god tid. Stöde tjänstens inrättande i samband med reglemente­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. lil

ändring, borde reglementsfrågan först avgöras. Avsloge sedermera Kungl. Majit framställning om tjänstens inrättande, finge reglementsfrågan upptagas till förnyad prövning. Det kunde invändas, att behovet av ny tjänst ofta icke kunde förutses i så god tid, att Kungl. Majits tillstånd hunne inhämtas, innan den nye läraren skulle träda i funktion, men i dylika fall finge di­ striktet, såsom för övrigt redan nu många gånger skedde vid uppkommande behov av ny lärarkraft, tills vidare för ändamålet antaga lärare med an­ ställning på viss tid. Vad anginge de extra ordinarie tjänsterna, varmed i detta sammanhang jämställdes på viss tid anställda biträdande lärare vid folkskola och lärare vid mindre folkskola, hade de sakkunniga, med hänsyn till att frågor örn tjänster av denna art ofta krävde ett mycket snabbt avgörande, hyst någon tvekan, huruvida Kungl. Majits tillstånd borde krävas för inrättande av dylik tjänst. Enligt de sakkunnigas mening talade emellertid övervägande skäl för att som regel Kungl. Majits tillstånd skulle inhämtas även för in­ rättande av extra ordinarie tjänst. Visserligen vore sådan tjänst i och för sig att betrakta såsom något tillfälligt, men den utgjorde ofta upprinnelsen till en mera bestående anordning, på det sätt nämligen, att, sedan någon tid förflutit, ett stadigvarande behov av den nya lärarkraften ansåges kon­ staterat och tjänstens förvandling till ordinarie bleve aktuell. Men även ur en annan synpunkt kunde en dylik prövning vara önskvärd. Örn Kungl. Majits prövning erfordrades, endast när det gällde inrättande av ordinarie tjänster, kunde det befaras, att skoldistrikten, för att slippa ifrån denna prövning, i större utsträckning, än som vore lämpligt, sökte tillgodose ett ökat lärarbehov genom extra ordinarie lärare. En sådan utveckling skulle enligt de sakkunnigas mening vara till skada för skolväsendet och vore ur lärarkårens synpunkt icke önskvärd. Kungl. Majits prövning i nu förevarande fall syntes alltså icke böra in­ skränka sig till ett konstaterande av huruvida behov av ny lärarkraft förelåge, utan den torde även — förutsatt att sådant behov funnes vara för handen — böra avse att utröna, örn tillräckliga skäl anförts för att fylla detta behov med extra ordinarie lärarkraft. Skulle därvid befinnas, att be­ hovet hade en så konstant natur, att ordinarie lärare borde anställas, syntes det önskvärt, att detta komme till uttryck i Kungl. Majits beslut. Den tidsutdräkt, den ovan angivna proceduren förorsakade, komme att vara till olägenhet i de ej sällan förekommande fall, då behovet av tjänsten måste skyndsamt tillgodoses. Ofta vore också ifrågavarande behov av rent till­ fällig natur. Med hänsyn härtill syntes frågans underställande på angivet sätt icke böra påfordras i andra fall, än där den extra ordinarie tjänsten visade sig mera konstant behövlig. Extra ordinarie tjänst borde därför kunna efter veder­ börande folkskolinspektörs medgivande förekomma under en tid av högst tre år. Om vid utgången av denna tid fortsatt behov av tjänsten ansåges föreligga, skulle däremot Kungl. Majits tillstånd till tjänstens bibehållande inhämtas. Sådant tillstånd torde böra lämnas att gälla tills vidare. På vederbörande folkskolinspektör borde därefter ankomma att övervaka, huruvida den extra ordinarie tjänsten borde bibehållas, indragas eller förändras till ordinarie tjänst. Funne inspektören ändring i ena eller andra avseendet böra ske, hade han att hänvända sig till vederbörande lokala skolstyrelse, varefter ärendet syntes böra behandlas på samma sätt, som i § 19 mom. 1 folk­ skolestadgan vore föreskrivet beträffande återbesättande av lärartjänster,

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

dock att, därest fråga bleve om tjänstens förändring till ordinarie, det slut­ liga avgörandet alltid skulle tillkomma Kungl. Majit. Tvångsförflyttning av lärare förekommer i vår folkskolelagstiftning, endast när det gäller förflyttning inom ett och samma skoldistrikt. I fråga örn sådan förflyttning äro bestämmelser meddelade i § 22 folk­ skolestadgan, sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 30 december 1932 (nr 582). Skolråd i skoldistrikt uti stad äger rätt att, när skolans bästa det kräver, förflytta ordinarie lärare från en tjänst till en annan inom distriktet utan iakttagande av de för tillsättning av lärartjänst eljest gällande bestämmelser. Därest i skoldistrikt på landsbygden vid den omprövning, som, enligt vad här tidigare erinrats, jämlikt § 19 i folkskole­ stadgan skall verkställas vid uppkommen ledighet vid lärarbefattning inom distriktet, skolråd eller folkskolinspektör finner, att till ledig tjänst lämp­ ligen bör förflyttas ordinarie lärare vid distriktets skolor, skall ärendet under­ ställas domkapitlets prövning och avgörande. Erfordras reglementsändring på grund av förflyttningen, skall frågan örn ändring av reglementet först avgöras. Innan domkapitlet fattar beslut i fråga örn förflyttning av lärare, skall denne beredas tillfälle att yttra sig. Kan domkapitlet icke godkänna av folkskolinspektören gjort yrkande, skall ärendet underställas skolöver­ styrelsens avgörande. Sedan domkapitlets eller skolöverstyrelsens beslut örn förflyttning av ordinarie lärare vunnit laga kraft, äger skolrådet förflytta ifrågavarande lärare. Såsom villkor för förflyttning inom skoldistrikt såväl i stad som på landsbygden gäller, att förflyttningen icke må medföra minsk­ ning i lärarens löneförmåner. I syfte att befrämja indragning av överflödiga skolor och lärartjänster kompletterades, efter förslag av särskilda sakkunniga, de nu återgivna före­ skrifterna örn tvångsförflyttning med särskilda bestämmelser, avseende att underlätta flyttning av lärare på frivillighetens väg från ett distrikt till ett annat. Detta skedde genom kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) örn tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. För tillsättning av tjänster enligt denna kungörelse äro rikets inspektionsområden samman­ förda i 13 områdesgrupper. Då lärartjänst inom ett skoldistrikt skall kun­ göras ledig, skall skolrådet från vederbörande folkskolinspektör inhämta uppgift, huruvida inom något av de inspektionsområden, som tillhöra grup­ pen, finnes övertalig tjänst. Är detta fallet, skall tjänsten kungöras ledig med ansökningsrätten begränsad till endast ordinarie eller i förekommande fall tills vidare anställda lärare från skoldistrikt med övertaliga lärartjänster inom något av de inspektionsområden, som tillhöra ifrågavarande områdes­ grupp. Om ingen behörig sökande anmäler sig, skall tjänsten ånyo kun­ göras ledig utan begränsning av ansökningsrätten. Detsamma gäller, örn endast en behörig sökande anmäler sig och vederbörande valkorporation icke låter sig nöja med det ofullständiga förslaget. Folkskolesakkunniga ifrågasätta nu en utvidgning av det nuvarande tvångs-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 113

förflyttningsförfarandet till att omfatta även skyldighet för lärare att under­ kasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. Följande principiella synpunkter anföras:

Till följd av den betydande minskning av barnantalet, som redan inträtt och under överskådlig tid framåt ytterligare vore att emotse, hade behovet av att kunna genom indragning av skolor på ett smidigt sätt anpassa folkskoleorganisationen efter de sålunda ändrade förhållandena gjort sig starkt gällande. De svårigheter, som mötte vid skolindragningar, vore av flera slag. Osäker­ heten hos varje förhandsberäkning örn barnantalet, hänsyn till tradition och ortsbefolkningens känslor, beaktandet av skolans allmänna kulturbefrämjande betydelse samt lärarpersonalens ställning, allt detta vore faktorer, som gjorde nedläggandet av en skola till en ömtålig och svårbehandlad sak. Det starkaste hindret utgjorde härvid vanligen det förhållandet, att veder­ börande lärare innehade ordinarie eller däremot svarande anställning. Med de numera gällande bestämmelserna rörande förflyttning av lärare hade väl ökade möjligheter erhållits att genom obligatorisk förflyttning av lärare inom ett och samma skoldistrikt samt lärares frivilliga förflyttning från ett distrikt till ett annat placera lärarkrafter, som genom indragning av skolor eljest skulle bliva övertaliga. Men även örn det med skäl kunde förväntas, att dessa bestämmelser skulle visa sig tillfyllest för genomförande av en stor del av de önskvärda indragningsåtgärderna, torde det dock alltid komma att föreligga fall, där en ur rationaliseringssynpunkt tillfredsställande orga­ nisation av skolväsendet icke kunde komma till stånd, för så vitt icke skyl­ dighet för lärare att underkasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt vore stadgad. Ehuru de sakkunniga vore fullt medvetna örn att problemet om flyttningsskyldighet för folk- och småskollärare ställde sig vida mera invecklat och vanskligt att lösa än i fråga örn den statliga förvaltnings­ personalen, för vilken sådan skyldighet sedan länge varit föreskriven, hade de sakkunniga likväl med hänsyn till den av dem ifrågasatta betydande utvidgningen av statens ekonomiska ansvarighet för folkskoleväsendet ansett ofrånkomligt att söka i detta sammanhang finna en utväg att komma till rätta med förevarande spörsmål. I överensstämmelse med inom statsförvaltningen vedertagna principer torde det icke böra ifrågakomma att ålägga lärarna generell flyttningsskyldighet annat än i samband med en lönereglering. På grund härav måste från de nya bestämmelsernas tillämplighetsområde undantagas de lärare, som vid bestämmelsernas ikraftträdande redan innehade ordinarie eller däremot sva­ rande tjänst. Detta undantag torde dock ej behöva göras vidsträcktare, än att det avsåge allenast den ifrågavarande tjänsten. Sökte läraren ny tjänst och erhölle sådan, förefölle det icke vara oskäligt att förknippa flyttnings­ skyldighet med den nya anställningen. Beträffande sistnämnda fall torde det dock vara tillrådligt, att låta anstå någon tid med de nya bestämmel­ sernas ikraftträdande. Vidare kunde bestämmelser om flyttningsskyldighet icke göras tillämpliga å innehavare av med klockar- och organisttjänst eller endera av dessa befattningar förenad lärartjänst, detta med hänsyn till de speciella föreskrifter, som gällde för dylika förenade befattningar. Åläggande av flyttningsskyldighet komme alltså enligt de sakkunnigas förslag att tills vidare få en ganska begränsad räckvidd. Även i ett annat avseende syntes bestämmelsernas tillämplighet böra in­ skränkas, nämligen på det sätt, att de endast komme att gälla fall, där Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. Nr 174. 8

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 17å.

lärartjänst blivit överflödig. Härmed uteslötes sådana fall, då det av andra skäl kunde vara önskvärt att transportera en lärare från den ort, där han hade sin verksamhet. De sakkunniga tänkte härvid närmast på de skarpa intressemotsättningar, som stundom uppkomme mellan en lärare och bar­ nens målsmän. Här skulle enligt de sakkunnigas mening många gånger det lämpligaste sättet att avveckla konflikten vara att verkställa förflyttning av läraren. Med hänsyn till, bland annat, att en sådan tvångsförflyttning kunde befaras komma att te sig mindre önskvärd för det mottagande skol­ distriktet, och att på denna grund stora svårigheter kunde möta läraren i hans nya verksamhet ansåge de sakkunniga tiden för närvarande icke vara mogen för spörsmålets lösning på ovan antytt sätt. De sakkunniga hade därför icke ansett sig böra låta sitt förslag örn tvångsförflyttning omfatta även nu avsedda fall. Med avseepde å tillämpningen av en tvångsförflyttningsprocedur borde vidare framhållas, att det måste anses vara av stor vikt, att icke genom bestämmelser härom en stagnation av den frivilliga förflyttningen åstad­ kommes. Skulle tvångsförflyttningsbestämmelserna omedelbart göras till­ lämpliga på lärare, som efter ansökning vunne transport från en ordinarie tjänst till en annan, kunde det befaras, att lärarna skulle känna sig obe­ nägna att frivilligt söka sig bort från innehavande tjänster. Med hänsyn härtill syntes det de sakkunniga lämpligt, att bestämmelserna örn tvångsförflyttning under en viss övergångstid icke gjordes tillämpliga å de fall, då ordinarie lärare efter ansökan erhölle annan ordinarie befattning, på det att så många som möjligt av de nuvarande övertaliga tjänsterna måtte avvecklas på frivillighetens väg. Den tid, som härför erfordrades, uppskattade de sakkunniga till fem år. Efter förloppet av denna tid borde de nya bestämmelserna örn flyttningsskyldighet träda i kraft, även vad an­ glie nu avsedda fall. Bestämmelserna örn tvångsförflyttning skulle alltså få omedelbar giltighet allenast för lärare, som efter bestämmelsernas utfär­ dande första gången erhölle ordinarie eller däremot svarande anställning. Införandet av tvångsförflyttning i ökad utsträckning borde enligt de sak­ kunnigas mening överhuvudtaget ske med stor försiktighet. Hänsyn måste nämligen tagas till, att skyldighet för läraren att låta sig förflytta från ett skoldistrikt till ett annat innebure såväl ett allvarligt ingrepp i lärarens ställning som en inskränkning i kommunernas självbestämmanderätt i fråga örn val av lärare. Det vore vid bedömande av denna fråga nödvändigt att hava klart för sig den åtskillnad i fråga om arbetsförhållanden, som rådde mellan statsförvaltningens personal i allmänhet och folk- och småskollärarna. Inom den statliga administrationen vore för samma tjänstegrad nämnda förhållanden i stort sett ensartade, oavsett tjänstgöringsortens läge, under det att, när det gällde folkskoleväsendet, variationerna vore betydande, allt efter skolformens, skollokalernas, barnmaterialets och tjänstebostäder be­ skaffenhet. I hög grad inverkade även på lärarens verksamhet platsens läge ur kommunikationssynpunkt och bebyggelsen i trakten. Härtill komme, att avlöningsförhållandena ställde sig ganska olika inom olika skoldistrikt. Med vissa tjänster följde inkomster genom övertidsläsning, undervisning i slöjd och i fortsättningsskola samt kanske kommunala lönetillägg och extra pen­ sionsförmåner, under det att på andra håll dylika möjligheter att förbättra den ekonomiska ställningen helt eller delvis saknades. Åled hänsyn till vad salunda anförts syntes vid prövning av frågor örn tvångsförflyttning den principen böra gälla, att det, så vitt möjligt, tillsåges,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 17å. 115

att läraren erhölle en tjänst, som med avseende å avlöningsförmåner, tjänstebostads beskaffenhet och läge, skolform samt övriga förhållanden kunde anses åtminstone likvärdig med den tjänst, läraren lämnade. Lärarens ålder bleve helt naturligt även en faktor att taga hänsyn till. Det borde icke ifrågakomma att flytta en äldre lärare, som kanske genom längre tids verk­ samhet på en ort vuxit starkt samman med denna. En uppryckning ur den gamla miljön skulle här helt visst icke lända vare sig lärare eller skola till gagn. Man torde kunna utgå från att det i de flesta fall skulle vara möjligt att träffa sådana dispositioner i fråga örn förflyttning, att undantag från regeln örn förflyttning till likvärdig tjänst icke skulle behöva förekomma. Skulle för tillfället likvärdig tjänst icke stå till buds, torde det i allmänhet utan svårare olägenheter låta sig göra att uppskjuta förflyttningen någon tid, till dess lämplig befattning bleve ledig.

Emellertid måste man, anföra de sakkunniga, åtminstone teoretiskt sett, räkna även med sådana situationer, där flyttning borde ske, oaktat den tjänst, till vilken flyttningen ägde rum, i ett eller annat avseende icke erbjöde samma fördelar som den befattning, läraren skulle lämna. Fråga uppkomme då, örn och i vad mån läraren skulle hållas skadelös för den minskning i förmåner, han sålunda finge vidkännas. Enligt de sakkunnigas mening borde ersättning icke ifrågakomma, i vad som anginge annat än de kontanta löneförmånerna och pensionsrätten. De försämringar i lärarens ställning, som hänförde sig till andra förhallanden, vore — om man bortsåge från tjänstebostädernas beskaffenhet i och för 8ig _ alltför svåra att värdesätta, ja delvis helt ovägbara och huvudsakli­ gen beroende av en rent subjektiv inställning. Vad tjänstebostäderna beträffade, företedde dessa visserligen i de en­ skilda fallen variationer, som inverkade på kvaliteten, men deras standard i de mest väsentliga avseendena reglerades genom boställsordningen, och i den mån det bruste härutinnan, vore läraren berättigad till ersättning av distriktet. _ _ Vad lärarens kontanta avlöningsförmåner anginge, vore det lätt att siffer­ mässigt fastställa genom flyttningen förorsakad minskning. Vid förflytt­ ning i statens tjänst gällde som regel, att befattningshavare vid tvångsförflyttning till annan tjänst icke skulle lida någon minskning i sina avlö­ ningsförmåner. Denna inom statsförvaltningen allmänt gällande princip borde enligt de sakkunnigas mening under alla förhållanden iakttagas be­ träffande ifrågavarande lärares avlöningsförmåner så till vida, att staten borde ikläda sig att — därest och så länge de till läraren vid den nya tjänsten författningsenligt utgående avlöningsförmånerna understege de till den förra tjänsten likaledes författningsenligt hörande avlöningsförmåner, till vilka han skulle varit berättigad, om han alltjämt innehaft denna tjänst — lämna läraren lönefyllnad med så stort belopp, som motsvarade skillnaden. Återstode så spörsmålet, huruvida hänsyn jämväl borde tagas till sådana avlöningsförmåner, som läraren under sin anställning å den förra tjänsten åtnjutit utöver den författningsenliga minimilönen. Dessa extra avlöningsinkomster kunde uppdelas i två grupper, nämligen dels sådana, som utginge såsom ett lönetillägg vid den egentliga tjänsten, alltså utan någon motsva­

116 Kungl. Maj.is proposition Nr 174.

rande merprestation från lärarens sida (kommunala lönetillägg och tilläggs­ pensioner), dels ock sådana, som utgjorde ersättning för viss arbetspres­ tation utöver den minimitjänstgöring å den egentliga tjänsten, som enligt gällande författning krävdes för statsbidrag till lärarens avlönande (ersätt­ ning för övertidsläsning, arvode för undervisning i slöjd och i fortsättningsskola). Vad först anginge de kommunala lönetilläggen, förekomme fall, där löne­ tilläggen beviljats under sådan form, att kommunerna vore rättsligen för­ pliktade att utbetala dessa tillägg under viss tid eller så länge läraren kvarstode vid sin befattning. En förflyttning av lärare, som på detta sätt vore rättsligen tillförsäkrad kommunalt lönetillägg, torde enligt de sakkunnigas mening icke kunna ske, utan att den tvångsförflyttade på sin nya plats finge åtnjuta lönetillägg till samma belopp och för samma tid, som örn han alltjämt innehaft den förra tjänsten. Skyldighet att utbetala detta lönetilllägg kunde givetvis efter förflyttning icke åvila det distrikt, varifrån för­ flyttningen sker, och ej heller påläggas det skoldistrikt, till vilket läraren förflyttas. I nämnda fall torde det bliva nödvändigt, att staten trädde emel­ lan och bestrede kostnaden för dessa lönetillägg. Utgifterna härför torde ej komma att uppgå till några större belopp, särskilt som hänsyn givetvis borde tagas till nu antydda omständighet vid avgörande av fråga örn för­ flyttning. I vissa fall förekomme, att lärare jämväl vore lagligen tillför­ säkrade kommunala pensionstillägg. Även dessa förmåner torde böra bibe­ hållas av lärare, som tvångsförflyttas, och kostnaderna härför bestridas av statsmedel. Beträffande den andra gruppen av extra löneinkomster torde även i fråga örn dem förekomma, att vid tillsättande av tjänst utfästelse från skoldistrikts sida gjorts på sådant sätt, att läraren kunde hava rättsligen grundade an­ språk på inkomstens bibehållande, så länge han innehade den ifrågavarande tjänsten. Oavsett huru härmed förhölle sig, syntes det de sakkunniga icke böra ifrågakomma, att staten, därest läraren efter förflyttningen till den nya tjänsten icke vidare hade att fullgöra det arbete, för vilket han åtnjutit berörda extra löneinkomst, skulle det oaktat till läraren utbetala häremot svarande vederlag. Vid förflyttning inom statsförvaltningen torde ingen hänsyn tagas till liknande biinkomster, och någon anledning att här förfara annorlunda syntes icke föreligga. I praktiken torde här avsedda fall icke komma att spela någon nämnvärd roll, då det måste förutsättas, att för­ flyttning under angivna omständigheter såsom regel undvekes. Förflyttning torde ej utan tvingande nödvändighet böra ske, såvida ej läraren på den nya tjänsten erhölle undervisning av minst samma omfattning och alltså minst lika stor inkomst som vid sin förra plats. Ännu ett spörsmål av ekonomisk betydelse för lärarna borde i detta sam­ manhang klargöras, nämligen frågan örn ersättning till dem för flyttnings­ kostnader. Som allmän regel inom andra statens förvaltningsområden gällde, att den, som måste underkasta sig tvångsförflyttning, jämväl plägade tillerkännas ersättning för dylika kostnader, vilken ersättning bestredes av statsmedel. Vid förflyttning av lärare inom ett och samma skoldistrikt gällde enligt § 22 folkskolestadgan att vederbörande distrikt vore skyldigt att bestrida kostnaderna för flyttningen. Då fråga bleve örn förflyttning av folk- och småskollärare från ett skoldistrikt till ett annat på grund av att tjänst blivit övertalig, torde det vara självklart, att flyttningskostnaden icke borde åvila läraren eller det mottagande skoldistriktet. Möjligen skulle det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 117

kunna ifrågasättas, att det skoldistrikt, från vilket läraren förflyttades och för vilket flyttningen medförde en utgiftsminskning, borde åtminstone del­ taga i flyttningskostnadens bestridande. Då emellertid staten enligt de sak­ kunnigas förslag komme att hava huvudintresset av att flyttningen bomme till stånd, förordade de sakkunniga, att staten påtoge sig att ensam svara för ersättning åt läraren i förevarande hänseende. I fråga om beräkning av denna ersättning torde särskilda bestämmelser icke vara erforderliga. Frågan härom syntes böra för varje särskilt fall prövas och avgöras av Kungl. Majit. Enligt vad i det följande närmare utvecklades, komme den av de sakkunniga förordade flyttningsproceduren att bestå av två etapper, en första, där försök gjordes att genomföra flyttningen på frivillighetens väg, och en andra, där, i händelse nämnda försök ej ledde till resultat, tvångsförflyttning tillgrepes. Enligt de sakkunnigas mening borde ersätt­ ning för flyttningskostnad icke begränsas att utgå allenast vid den egentliga tvångsförflyttningen. Skulle så ske, förelåge fara för, att detta verkade hindrande på den frivilliga förflyttningen. För att underlätta förflyttning på frivillighetens väg borde därför även den lärare, som förflyttades enligt bestämmelserna för den första etappen, erhålla ersättning för flyttnings­ kostnader.

De sakkunniga övergå härefter till frågan örn flyttningsprocedurens an­ ordning. Beträffande det område, inom vilket förflyttningsskyldighet för vederbö­ rande lärare skulle föreligga, ansåge de sakkunniga, att en användbar in­ delningsgrund erhölles, örn man läte flyttningsområdena sammanfalla med de 13 områdesgrupper, vari riket sammanförts, då det gällde tillsättning i vissa fall av lärare enligt kungörelsen den 20 juli 1933. Därmed vunnes den fördelen, att man anknöte till en anordning, som tillkommit i samma syfte som den förevarande, och att såväl den frivilliga förflyttningen som den utsträckta förflyttningsskyldighet, de sakkunniga ansett sig böra för­ orda, komme att avse samma områden. Flyttningsskyldigheten skulle alltså i nu berörda avseende innebära, att här ifrågavarande lärare skulle vara skyldiga att låta sig förflytta till ledig tjänst i skoldistrikt inom samma flyttningsområde (områdesgrupp), som det skoldistrikt, där läraren vore anställd. Rätten att besluta om tvångsförflyttning torde med hänsyn till dylika frå­ gors ömtåliga beskaffenhet böra läggas i Kungl. Maj:ts hand.

De sakkunniga uppehålla sig ingående vid det administrativa förfarandet vid förflyttning av lärare (sid. 115—117 i betänkandet). Det av de sak­ kunniga i detta hänseende föreslagna tillvägagångssättet innebär i stora drag följande. Kungl. Majit skall efter framställning hos skolöverstyrelsen av vederbö­ rande skoldistrikt eller folkskolinspektör och på grundval av utav översty­ relsen verkställd utredning — under förutsättning att Kungl. Majit prövar skäl till förflyttning föreligga — besluta, till vilken tjänst med anledning av den gjorda framställningen förflyttning av lärare skall ske. Härefter bör emellertid enligt förslaget — såsom av det föregående framgår — tvångs­ förflyttningen ej omedelbart gripa in. Först skall undersökas möjligheten

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. att genom frivillig förflyttning indraga den övertaliga tjänsten. Misslyckas detta, skall tvångsförflyttning tillgripas. Kungl. Majit skall då bestämma, vilken av lärarna i skoldistrikt med övertaliga tjänster inom vederbörande förflyttningsområde som skall förflyttas till vederbörande lediga tjänst. Innan sådant ärende avgöres av Kungl. Majit, bör tillfälle lämnas de lärare, som kunna ifrågakomma till förflyttning, att yttra sig i ämnet. De sakkunniga hava i samband med frågan örn en utsträckning av statens ekonomiska förpliktelser för folkskoleväsendets upprätthållande ansett sig böra till ingående överväganden företaga frågan örn revision av gällande bestämmelser rörande tillsättning av lärarbefattningar vid folkskoleväsendet. De erinra örn vissa i detta hänseende föreliggande tidigare förslag samt yttranden över dessa förslag samt beröra även vissa till de sakkunniga remitterade framställningar i ärendet från vederbörande folkskollärarsam manslutningar. Av de sakkunnigas redogörelser framgår, att man i dessa förslag och framställningar i allmänhet uttalat sig för ett ökat statligt infly­ tande på lärarnas tillsättning ävensom hemställt om åtgärder för befräm­ jande av ett rättvisare och snabbare tillsättningsförfarande. Enligt de sakkunnigas mening lida de nuvarande tillsättningsbestämmelserna av vissa brister. De finna huvudfelen dels i befordringsgrunderna, dels ock i ordningen för upprättande av förslag till ledig lärartjänst. I förstnämnda avseende framlägga de förslag till ej mindre ett förtydli­ gande av befordringsgrunderna än även beredande av ökad trygghet för att dessa grunder bliva iakttagna vid uppgörande av förslag. Härvid hava de sakkunniga i vissa hänseenden sökt anslutning till de bestämmelser, som i förevarande avseende gälla vid tillsättning av läroverkslärare. Vad angår frågan örn ordningen för upprättande av förslag till ledig tjänst hade de sakkunniga framhållit, att ökad säkerhet för ett så vitt möjligt efter objektiva grunder fungerande befordringssystem säkerligen skulle föreligga, örn tillsättningen av tjänster inom folkskoleväsendet läge i statlig myndighets hand. Emellertid hålla de sakkunniga före, att tiden ännu icke vore mogen för en sådan reform, vilken säkerligen skulle kännas såsom ett alltför starkt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. De söka i stället lösningen på frågan i ett ökat inflytande från det allmännas sida vid upprättande av förslag. Då det enligt de sakkunnigas mening knappast vöre lämpligt att göra förslaget helt beroende av en enda persons prövning, avvisa de tanken på att låta vederbörande folkskolinspektör upprätta det­ samma. Med hänsyn till domkapitlens arbetsbörda och framför allt på grund av den svävande frågan örn domkapitlens organisation anse de sakkunniga det ej heller lämpligt, att domkapitlen efter yttrande av inspektören finge rätt att uppgöra förslaget. De sakkunniga tillstyrka i stället en anordning av innebörd, att, då flera än en sökande anmält sig till ledig tjänst, vederbörande folkskolinspektör skulle, innan skolstyrelsen upprättade förslag till tjänsten, granska ansök­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 119

ningshandlingarna och avgiva yttrande till skolstyrelsen. Härvid skulle han angiva de tre sökande, som enligt hans mening vore med hänsyn till beford­ ringsgrunderna mest meriterade, ävensom ordningen dem emellan. Romme skolrådet vid förslagets upprättande till annat resultat än folkskolinspek­ tören, skulle ärendet hänskjutas till domkapitlet, som då hade att upprätta förslaget. Nu angivna bestämmelser örn folkskolinspektörens och domkapitlets med­ verkan vid förslags upprättande skulle enligt förslaget ej tillämpas i skol­ distrikt, vilka enligt särskilt beslut av Kungl. Majit undantagits från den statliga inspektionen. För tillsättning av överlärartjänst skulle, föreslå de sakkunniga, såsom regel införas samma ansökningsförfarande som för lärartjänster i allmänhet. Skolöverstyrelsen skulle i sitt yttrande över de sökandes lämplighet jämväl angiva de tre sökande, som överstyrelsen funne mest lämpliga, ävensom ordningen dem emellan. Skolrådet hade vid meddelande av förordnande att välja mellan dessa tre.

Av de av de sakkunniga utförda Jcostnadsber åkning arna inhämtas bland annat följande. De ökade kostnaderna för staten genom dess övertagande av hela kostna­ derna för avlöning åt lärare vid folk- och småskolor beräkna de sakkunniga — med utgångspunkt från lärarantalet vid slutet av vårterminen 1932 och med reservation för de förändringar, som därefter kunna hava framkallats eller komme att framkallas på grund av å ena sidan barnminskningen och rationaliseringssträvandena samt å andra sidan arbetet på skölförbättringar med övergång från lägre till högre skolformer — till i runt tal 4,400,000 kronor. Till nyssnämnda belopp borde emellertid, anföra de sakkunniga, läggas ökade kostnader jämväl för avlönande av föreståndarinna och biträdande föreståndarinna för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter. Den kontanta minimilönen till dessa befattningshavare bestredes nämligen på samma sätt som för folk- och småskollärare sålunda, att — så vitt anginge de kommu­ nala skolhemmen, och det vore givetvis endast dessa, örn vilka här kunde bliva fråga — skoldistriktet hade att betala l/io av grundlönen och åter­ stoden utginge av statsmedel. Kostnadsökningen för ifrågavarande ändamål beräknades till i runt tal 4,000 kronor. Statens merkostnad för undervisningen i slöjd och hushållsgöromål beräkna de sakkunniga, i fråga örn slöjden, till i runt tal 292,000 kronor samt, i fråga örn hushållsgöromål, till i runt tal 32,000 kronor. Enligt gällande bestämmelser utginge, anföra de sakkunniga, till folk- och småskollärare av olika slag ävensom lärare i slöjd och i hushållsgöromål vid folkskoleväsendet dyrtidstillägg av statsmedel å den del av lönen, som motsvarade statsbidraget. Örn nu staten övertoge hela den kontanta minimiavlöningen, syntes konsekvensen härav böra bliva, att dyrtidstillägget beräk­ nades å minimilönens totalbelopp. Följaktligen komme vid genomförande av de sakkunnigas förslag ökat medelsbehov att uppkomma jämväl å åttonde

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

huvudtitelns förslagsanslag till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunder­ stödda undervisnings- m. fl. anstalter. Den erforderliga höjningen kunde enligt en av de sakkunniga verkställd approximativ uppskattning, under förutsättning av oförändrade grunder för dyrtidstilläggens utgående och med tillämpning av nu gällande procenttal, beräknas till i runt tal 1,200 000 kronor. För en närmare uppskattning av kostnaderna för statsbidrag till överlärares avlöning skulle, framhålla de sakkunniga, grfordras en ingående under­ sökning av behovet av överlärarkrafter i de särskilda skoldistrikten. Då det med hänsyn till den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, icke varit dem möjligt att utföra en sådan undersökning, måste självfallet beräkningen av ifrågavarande kostnader bliva i hög grad osäker. Enligt de sakkunnigas mening torde emellertid antalet fall, då statsbidrag kunde väntas komma att utgå till överlärares avlöning, under det första året knappast komma att överstiga 100. Vad storleken av statsbidraget beträffade, hade de sakkun­ niga ansett sig kunna räkna med ett medelbelopp av 500 kronor. Det för statsbidrag till överlärares avlöning erforderliga anslaget, vilket borde erhålla förslagsanslags natur, torde följaktligen böra beräknas till 100 X 500 = 50,000 kronor. Dyrtidstillägg å ifrågavarande bidrag hade icke avsetts skola utgå.

Sammanfattningsvis innebära de sakkunnigas förslag i fråga örn statsbidrag till lärares avlöning följande:

1. Staten övertager hela kostnaden för de författningsenligt utgående kon­ tanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor ävensom förestånda­ rinnor och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga skolhem. I den mån, kommunala lönetillägg förekomma, skola distrikten själva svara för dessa. 2. Staten övertager jämväl de delar av de kontanta minimiarvodena för lärare i slöjd och hushållsgöromål, som nu påvila skoldistrikten. 3. Staten lämnar i viss utsträckning understöd för bestridande av kostna­ derna för avlönande av Överlärare. Kungl. Maj:t prövar för varje särskilt fall^efter därom av skoldistriktet gjord ansökning, huruvida statsbidrag må utgå. Bidraget utgår med högst hälften av arvodet, dock i intet fall med mera än 1,000 kronor för år och ej för mer än en överlärartjänst inom ett och samma distrikt. 4. I samband med statens övertagande av här ifrågavarande kostnader meddelas vissa föreskrifter, som åsyfta att bereda staten ökat inflytande och kontroll med avseende å folkskoleväsendets handhavande. a) För inrättande av ny tjänst (ordinarie, extra ordinarie eller tjänst med anställning tills vidare eller på viss tid) skall Kungl. Majda tillstånd'inhämtas, dock att tjänst med anställning på viss tid må efter vederbörande folkskol­ inspektörs medgivande kunna utan Kungl. Maj:ts tillstånd vara inrättad under en tid av högst tre år. b) Vid ny lönereglering bör skyldighet för lärare att underkasta sig förflj ttning från ett skoldistrikt till ett annat (tvångsförflyttning) generellt stadgas. I avbidan härå genomföres sådan flyttningsskvldighet partiellt på det sätt, att lärare, som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första gången vinna ordinarie anställning, åläggas flyttningsskyldighet av angiven art. För lärare, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande innehar ordinarie anställning men efter ansökning vinner transport till annan tjänst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 121 av motsvarande slag, förbindes flyttningsskyldighet med den nya anställ­ ningen. Sistnämnda bestämmelse genomföres dock ej omedelbart utan först efter förloppet av 5 år, för att avveckling av övertaliga lärartjänster må i största möjliga utsträckning ske på frivillighetens väg. Flyttningsskyldigheten gäller för varje lärare endast det Hyttningsområde, där han är anställd. Flyttningsområdena sammanfalla med de 13 områdesgrupper, som omförmälas i 1933 års kungörelse (nr 507) örn tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Tvångsförflyttning tillämpas endast, då den nödvändiggöres av behov att indraga övertalig tjänst. Vid tvångsförflyttning skall så vitt möjligt tillses, att läraren genom förflyttningen icke lider någon minskning i de förmåner, han åtnjutit å den förra tjänsten. I den mån läraren genom förflyttningen går förlustig kommunalt lönetillägg eller til­ läggspension, skall ersättning härför beredas läraren av statsmedel. Till flyttningskostnaderna erhåller läraren bidrag av statsmedel. Beslut örn tvångs­ förflyttning meddelas av Kungl. Maji. c) Stadgandena örn tillsättning av lärartjänster revideras på visst angivet sätt i syfte att förtydliga bestämmelserna örn befordringsgrunderna och skapa garantier för att dessa grunder bliva iakttagna vid förslags upprättande.

Reservationer.

Emot de sakkunnigas förslag örn statsbidrag till arvoden åt Överlärare har herr Andersson anfört reservation och därvid anfört bland annat, att något allmännare behov av dylika tjänster icke av det förhållandevis ringa antalet kommunala skolledare att döma ansetts föreligga, att de sistnämnda i åtskilliga fall torde utföra funktioner av rent kommunal natur, att, om statsbidrag ställdes i utsikt, det naturligt nog komme att ligga i skoldistrik­ tens intresse att anställa dylika skolledare för att bereda lättnad i arbetet för de enbart kommunalt avlönade funktionärerna, att sålunda vissa distrikt skulle erhålla bidrag till honorerande av rent kommunalt arbete, andra icke, att i de fall, då skolledarbefattningen vore betingad av ett verkligt behov för skolan, skoldistrikten i fortsättningen liksom hittills komme att anställa Överlärare på egen bekostnad samt att vad de sakkunniga föreslagit i fråga om ändrade grunder för tillsättande av Överlärare syntes vara befogat, även örn statsbidrag till tjänsternas avlönande icke komme att utgå. Herrar Engvall och Persson hava i särskild reservation — under fram­ hållande av att majoritetens förslag innebure en möjlighet att tvångsförflytt­ ning skulle kunna åsamka den förflyttade läraren minskning av honom förut tillkommande löneinkomster — anfört, att bestämmelser om förflyttning av lärare mot hans vilja från ett skoldistrikt till ett annat borde givas sådant innehåll, att lärarens sammanlagda avlöningsförmåner icke kunde genom förflyttningen minskas. Skulle det, då förflyttning av lärare ifrågasattes, visa sig, att lärarens löneinkomster på den nya platsen skulle bliva lägre än vid den innehavda tjänsten, finge förflyttningen icke komma till stånd med mindre, ersättning för löneminskningen bereddes läraren av statsmedel.

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Myndigheterna m. fl.

Det övervägande antalet myndigheter hava biträtt de sakkunnigas förslag rörande statsbidrag till lärares avlöning. I vissa fall hava emellertid fram­ förts mer principiella synpunkter eller ock erinringar beträffande en del detaljer i de sakkunnigas förslag. I dessa hänseenden inhämtas av remiss­ svaren bland annat följande. Länsstyrelserna i Härnösand, Växjö, Karlstad, Vänersborg och Visby hava ansett reservanternas förslag beträffande avlöningsförmåner för tvångsförflyttad lärare vara att föredraga framför sakkunnigmajoritetens förslag pä denna punkt. Länsstyrelsen i Karlstad har därvid uttalat, att frågan örn lärares förflyttning i tjänsten torde böra lösas först i samband med en bli­ vande lönereglering för folkskollärare. Länsstyrelsen i Visby anser, att åt­ minstone under en övergångsperiod flyttningsskyldighet icke borde föreligga annat än inom respektive inspektionsområden eventuellt respektive län. Länsstyrelsen i Luleå har särskilt framhållit önskvärdheten av statsbidrag till arvoden åt Överlärare. Behovet av Överlärare vore trängande i de flesta skoldistrikt i länet på grund av deras stora utsträckning, men många skol­ distrikt hade till följd av sin svaga ekonomi ej ansett sig kunna utan bi­ drag av staten anställa sådana. Även länsstyrelsen i Växjö har vitsordat behovet av statsbidrag till Överlärare. Länsstyrelsen i Västerås har — under erinran att det stora flertalet stats­ tjänstemän vore underkastade flyttningstvång — betecknat förslaget örn tvångsförflyttning av lärare såsom ofrånkomligt med hänsyn till det sjun­ kande barnantalet. Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelserna i Kristianstad, Örebro och Halmstad. Sistnämnda länsstyrelse har därvid be­ klagat, att de sakkunniga icke ansett sig böra framställa förslag även be­ träffande ökad statlig kontroll vid återbesättande av redan befintliga tjän­ ster, samt förklarat sig anse den av de sakkunniga förordade förflyttningsproceduren onödigt hänsynsfull. Det finge ej förbises, att det dock vore det allmännas och barnens intresse, som borde vara i första hand bestäm­ mande och att lärarnas komme först i tredje rummet. Länsstyrelsen i Upp­ sala har framhållit, att man ej torde kunna undgå att redan nu införa flyttningstvång för lärare. De av de sakkunniga förordade bestämmelserna syntes utformade med nödig försiktighet. Länsstyrelsen i Malmö ifrågasätter, örn det icke vore önskvärt med säk­ rare statlig kontroll även vid återbesättande av redan förefintliga tjänster, detta med hänsyn till den sjunkande nativiteten. Bestämmelserna rörande förslags upprättande vid tillsättning av lärartjänster vore onödigt omständ­ liga. Det borde tagas under övervägande, örn det icke vore lämpligare att anförtro upprättande av förslag åt folkskolinspektören. -— Den skillnad i den författningsenliga lönen, som kunde förekomma, torde helt vara avsedd att utgöra en kompensation för dyrare levnadskostnader. Även de kommu­ nala lönetilläggen torde i viss mån vara avsedda att utjämna skillnaden i levnadskostnadshänseende mellan olika orter. I den utsträckning, så vore förhållandet, syntes anledning saknas att ersätta av förflyttning föranledd minskning i uppburna löneförmåner. Länsstyrelsen i Vänersborg har ansett, att frågor örn inrättande av nya lärar­ tjänster borde kunna avgöras av skolöverstyrelsen i stället för av Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen i Göteborg anser i fråga örn förflyttning av lärare, att skäl kunde föreligga att avvakta resultatet av de gällande bestämmelserna rörande begränsad ansökningsrätt och först därefter utfärda stadgande!! örn tvångs-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 123

förflyttning, om sådana då befunnes erforderliga. Länsstyrelsen avstyrker förslaget, att vid tillsättande av kommunal folkskolinspektörstjänst eller överlärartjänst överstyrelsen skall upprätta förslag. Vid tillsättning av lärarbefattningar vore det icke påkallat, att domkapitlet skulle medverka i hän­ delse skolrådet och statens folkskolinspektörer vore av delade meningar. Avgörandet borde i sådana fall bero på den kommunala myndigheten. Länsstyrelsen i Kalmar anser sig icke kunna tillstyrka förslaget om tvångsförflyttning. Länsstyrelsen i Stockholm håller före, att statsbidragen till arvoden at Över­ lärare borde kunna inbesparas, samt uttalar, att särskild uppmärksamhet borde ägnas det föreliggande förslaget örn höjning av dyrtidstilläggen med 1,200,000 kronor. — Enklaste sättet att genomföra en effektiv statlig kon­ troll över skoldistriktens användning av medlen till folkskoleväsendet vöre, att statlig myndighet utsåge en revisor i varje skolkassa. — Bättre statlig kontroll vid återbesättande av äldre lärartjänster vore nödvändig. — Den föreslagna tvångsförflyttningen av ordinarie lärare vore icke lycklig. Örn förutseende och varsamhet tillämpades vid återbesättande av ordinarie tjän­ ster, borde tvångsförflyttning aldrig behöva tillgripas.

Av domkapitlens yttranden framgår bland annat följande. Domkapitlet i Linköping har intet att i princip invända mot tvångsför­ flyttning av lärare. Dock ansåge domkapitlet, att dylik förflyttning endast borde ifrågasättas vid tvingande behov samt att garantier måste 6kapas för att den förflyttade läraren icke komme att lida någon minskning i de för­ måner, som han åtnjutit å den förra befattningen. Ej heller domkapitlet i Karlstad ville motsätta sig förslaget om tvångs­ förflyttning, då liknande bestämmelser gällde för statliga befattningshavare. Domkapitlet i Skara anser, att man brukat större våld än nöden krävde i fråga örn förslaget, att ingen ny lärartjänst finge inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Lagstiftning örn tvångsförflyttning av lärare torde icke böra tillgripas, förrän det visat sig, att den vore alldeles nödvändig. Att så vore fallet, hade ännu icke ådagalagts. Domkapitlet uttalar vidare betänklighe­ ter emot förslaget, att skoldistrikten skulle bindas vid folkskolinspektörernas mening vid tillsättning av ordinarie lärare samt ifrågasätter, huruvida den föreslagna inskränkningen i skolrådens beslutanderätt vid förordnande av ny inspektör eller Överlärare vore tillräckligt motiverad. Domkapitlet i Göteborg finner det däremot motiverat, att upprättande av förslag till ordinarie lärartjänst ställdes under folkskolinspektörernas och domkapitlens direkta kontroll, då härigenom kunde undvikas alltför flagranta fall av orättvisor och misstag vid tjänstetillsättningarna. Domkapitlet i Visby finner förslagen om statsbidrag till lärares avlöning, som innebure att bestämmanderätten beträffande antalet lärarkrafter vid en skola skulle fråntagas skoldistrikten och (iverflyttas på staten, olyckliga sär­ skilt för Gotlands vidkommande. Frågan örn tvångsförflyttning av lärare syntes icke i det föreliggande förslaget hava lösts på ett tillfredsställande sätt. Domkapitlet i Växjö förklarar sig sakna förutsättningar att fullt bedöma förslaget om tvångsförflyttning av lärare. Domkapitlet funno dock, att bä­ rande skäl anförts för reformen. Dock funné domkapitlet, att vid dess genomförande reservanternas synpunkter förtjänade tillbörligt beaktande. Domkapitlet saknade emellertid förutsättning att handhava förevarande mycket ömtåliga angelägenhet, vilken vore en så utpräglad intern skolangelägenhet att endast inom skolväsendets egen ram kunde uppsökas för saken lämpliga organ.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Domkapitlet i Lund kan icke biträda de sakkunnigas förslag i fråga om tvångsförfiyttning av lärare. Genom förtidspensionering av obehövliga lärare eller frivillig förflyttning mellan skoldistrikt kunde indragning av obehövliga lärartjänster ske utan att vare sig lärarpersonalens eller skoldistriktens rätt bleve eftersatta. Domkapitlet tillstyrkte de sakkunnigas förslag rörande till­ sättning av lärarbefattningar och hade icke heller något att erinra gentemot förslaget beträffande tillsättning av överlärartjänster. Domkapitlet i Västerås finner någon förändring av mera genomgripande art i bestämmelserna örn lärartillsättning knappast vara av behovet påkal­ lad, såvitt icke anginge befordringsgrunderna, i vilket hänseende de sak­ kunnigas förslag borde omedelbart genomföras. Några principiella invänd­ ningar torde icke kunna göras mot de sakkunnigas i själva verket ganska försiktiga förslag i fråga örn tvångsförfiyttning, helst örn det i enlighet med reservanternas förslag föreskreves, att därvid skulle tillses, att lärarens för­ måner icke minskades genom förflyttningen. Då emellertid förevarande fråga stöde i visst samband med frågan om det sjunde skolåret, ville dom­ kapitlet ifrågasätta, örn icke med åtgärder i nämnda riktning kunde anstå till dess även den senare delen av de sakkunnigas betänkande förelåge. Domkapitlet i Uppsala ansåge, att om tvångsförfiyttning av lärare skulle stadgas, vore det principiellt riktigast, att dette skedde i samband med löne­ reglering för ifrågavarande befattningshavare. I varje fall syntes billighet och rättvisa kräva, att eventuella bestämmelser örn tvångsförfiyttning gåves sådant innehåll, att lärarens sammanlagda löneförmåner icke minskades genom förflyttningen. I fråga örn statsbidrag till Överlärare funne domka­ pitlet reservanten Anderssons uttalade mening beaktansvärd. I vart fall ville domkapitlet icke obetingat ansluta sig till majoritetens förslag. Skol­ överstyrelsen syntes böra kunna besluta angående inrättande av ny lärarbefattning, förflyttning av lärare m. m. För domkapitlet i Härnösand innebure de sakkunnigas förslag örn över­ flyttande till central statsmyndighet av beslutanderätten örn inrättande av nya folkskollärartjänster förverkligandet av ett gammalt önskemål. Det vore att beklaga, att ett så vittgående undantag måst föreslås som att tjänst i tre år skulle kunna upprätthållas utan beslut av Kungl. Majit. Domkapitlet i Luleå ansluter sig till vad de sakkunniga föreslagit i fråga om statens övertagande av lärarlönerna, om inrättande av ny lärartjänst, om förflyttningsskyldighet för lärare samt om revision av befordringsgrun­ derna. I fråga örn statsbidrag till avlöning av Överlärare ansåge sig dom­ kapitlet böra obetingat ansluta sig till sakkunnigmajoritetens förslag. Inom ett stort antal skoldistrikt i Luleå stift förelåge ett stort behov av särskilda Överlärare. Någon större fara för ett brådstörtat påskyndande av överlärarinstitutionens utveckling torde ej behöva befaras, enär distrikten i allt fall finge vidkännas kostnader för överlärartjänsterna.

Av skolöverstyrelsens yttrande inhämtas följande:

De sakkunnigas förslag i vad det avsåge de kontanta avlöningsförmånerna hade tillstyrkts av samtliga folkskolinspektörer, som yttrat sig över denna punkt (ett 40-tal). Stockholms folkskoledirektion samt övriga folkskole styrelser i de större städerna hade i allmänhet uttryckt det önskemålet, att de nuva­ rande utjämningsbidragen till folkskoleväsendet måtte bibehållas och att vid sidan av desamma måtte beviljas bidrag till skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet med normering efter skattetrycket i respektive kommuner

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 125

enligt lämplig skala (den så kallade subventionslinjen). Folkskolestyrelsen i Gävle fogade härtill det uttalandet, att styrelsen ej hade något att erinra mot statens övertagande av hela den kontanta minimilönen, även om sub­ ventionslinjen i övrigt skulle tillämpas. Även de särskilda lärarorganisa­ tionerna tillstyrkte förslaget. Även skolöverstyrelsen ville ansluta sig till de sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende.

De 45 folkskolinspektörer, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag rö­ rande statsbidrag till Överlärare hade ganska enhälligt förordat detsamma. Folkskolestyrelsen i Gävle framhölle, att förslaget örn bidrag till endast^ en överlärartjänst inom ett och samma skoldistrikt icke vore rättvist i fråga om de större städerna. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening funne förslaget om bidrag till endast en Överlärare inom ett och samma skoldistrikt föga välgrundat. Sistnämnda synpunkt framhölles även av styrelsen för Sveriges folkskollär ar förbund. Sveriges överlärarförbund utta­ lade sig för statsbidrag till överlärartjänster samt förordade fastställande av minimiarvode och viss normering i övrigt av skolledararvodet. .Överstyrelsen inskränkte sig till att, vad beträffade sakens mera princi­ piella sida, livligt tillstyrka de sakkunnigas förevarande förslag. Ej heller beträffande detaljerna i förslaget hade överstyrelsen något att invända. Tve­ kan kunde råda beträffande den föreslagna begränsningen, att ett och samma skoldistrikt icke finge åtnjuta bidrag för mera än en skolledartjänst. Det kunde synas rättmätigt, att i vissa fall, och i den mån behovet av flera skolledare verkligen vore styrkt, bidrag också finge utgå till flem Överlärare inom samma skoldistrikt. Emellertid måste det givetvis framstå såsom ange­ lägnast, då det nu vore fråga örn anslag till ett nytt ändamål, att under­ lätta genomförandet, så att i första hand de skoldistrikt, som på grund av ekonomiska skäl vore ur stånd att anställa skolledare, erbölle den hjälp, som härtill erfordrades. I stort sett förhölle det sig så, att skoldistrikt, som behövde flera sådana befattningshavare, nämligen storstäderna, utgjorde de ekonomiskt mest bärkraftiga. De nu anförda omständigheterna kunde en­ ligt överstyrelsens mening motivera en sådan inskränkning, att statsbidrag till avlöning åt särskild skolledare utginge endast till skoldistrikt, där icke mer än en sådan vore erforderlig. Befunnes undantag från denna allmänna regel rimligen böra göras i sådant hänseende, att statsbidrag kunde komma att utgå för mer än en skolledare inom samma skoldistrikt, borde pröv­ ningen härav tillkomma Kungl. Maj:t.

Över de sakkunnigas förslag om inrättande av nya lärartjänster hade 33 folkskolinspektörer yttrat sig, därav flertalet i tillstyrkande riktning, med eller utan vissa anmärkningar eller föreslagna ändringar. I rent avstyr­ kande riktning uttalade sig ett 10-tal inspektörer. Såsom motiv härför an­ fördes bland annat, att behovet av centralisering av rätten att besluta örn inrättande av nya lärartjänster torde efter genomförandet av redan beslu­ tade kontrollåtgärder och efter genomförandet av förslaget rörande kon­ trollen av nya skolbyggnadsföretags igångsättande bliva ytterst minimalt. Folkskolestyrelserna i de större städerna hade samtliga avstyrkt förslaget med i huvudsak följande motivering. Även örn de sakkunnigas förslag beträf­ fande ökade statsbidrag till kommunerna genomfördes, skulle kostnaden per skolbarn i de större städerna till mer än hälften, i vissa fall till nära två

126 Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 174.

tredjedelar, utgå av kommunala medel. På grund härav och med hänsyn till, att nämnda städer väl ombesörjt sin förvaltning av folkskoleangelägenheterna förelåge icke tillräckliga skäl att inskränka dessa städers rätt att såsom hittills själva bestämma över folkskolornas lärarantal. Skolintresset hade i de större städerna bland annat tagit sig uttryck i upprättandet av olika slag av specialklasser och i strävandet att hålla klassernas elevantal inom skäliga gränser. Dylika försök och åtgärder skulle försvåras och in­ tresset därför lätteligen äventyras, örn upprättandet av lärartjänster skulle bliva beroende av en omständlig statlig instansordning och ett avgörande av den högsta statsmyndigheten. I den mån statens kontrollerande infly­ tande i förevarande hänseende vore av behovet, syntes detta på ett fullt effektivt sätt i anslutning till nu gällande skolförfattningar kunna utövas av statens folkskolinspektör. Ett återhållande moment för städerna i syfte att icke inrätta alltför många lärartjänster förelåge däri, att en mycket avse­ värd del av lärarlönen alltfort skulle utgå av kommunala medel i form av bostads- och bränsleersättning, kommunalt lönetillägg och ersättning för övertidsläsning. — Aven lärarorganisationerna hade avstyrkt de sakkunnigas förslag i denna del. Enligt överstyrelsens mening kunde mot de sakkunnigas förslag att Kungl. Maj:t skulle besluta rörande inrättande av ny befattning riktas vägande an­ märkningar. Att förfarandet komme att präglas av tungroddhet och i många fall medföra oskäligt dröjsmål läge i öppen dag. Men den väsentligaste olägenheten läge däri, att prövningen av ny tjänsts behövlighet i många fall egentligen komme att försiggå efter tvenne olika linjer. Efter genom­ förandet av de rationaliseringsåtgärder, som på grund av en ny lagstiftning i ämnet nu påginge, vore det sannolikt, att tillkomsten av nya lärartjänster hädanefter komme att i stor utsträckning bliva förbunden med reglementsändring. Om man bortsåge från de större samhällenas skolor av A-form med flera parallellavdelningar, vore detta redan nu förhållandet. Enligt för­ slaget skulle ingen ändring häri ske, utan vid sidan av en reglementsfrågas behandling enligt gällande föreskrifter skulle vid behov av en ny lärartjänst föranstaltas en särskild utredning under medverkan av, förutom de lokala skolmyndigheterna, folkskolinspektören, domkapitlet, skolöverstyrelsen och Kungl. Majit, som skulle fatta beslut i ärendet. De sakkunniga hade förut­ sett, att en dylik dubbelprocedur av ett ärendes behandling kunde leda till olika resultat. De förordade därför en sådan ordning, att reglementsfrågan först skulle avgöras, varefter, ifall Kungl. Majit avsloge framställning örn tjänsts inrättande, reglementsfrågan finge upptagas till förnyad prövning. Förmodligen vore meningen den, att reglementsfrågans förnyade behandling påkallades endast i det fall, att den första behandlingen givit ett resultat, som medförde inrättandet av ny lärartjänst. Den nya behandlingen av reglementsfrågan komme då i verkligheten att innebära ett direktiv från Kungl. Majits sida, att domkapitlet måste komma till ett annat resultat än vid reglementsfrågans första behandling. Överstyrelsen kunde för sin del icke biträda den nu berörda ordningen. Vad själva saken beträffade, vore emellertid överstyrelsen av den meningen, att det icke syntes vara erforderligt att inrättandet av ny lärartjänst gjordes beroende av Kungl. Majits prövning och medgivande. I varje fall torde från sådan prövning kunna undantagas dylika reglementsfrågor, då det i själva verket icke gällde inrättandet av en ny tjänst utan endast utbyte av en tjänst mot en annan, såsom biträdande lärartjänsts förändring till folkskol-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 127

lärartjänst eller en mindre folkskolas förändring till folkskola av tredje B-formen. Men det gällde även inrättandet av ny tjänst. Det vore över­ styrelsens uppfattning, att de genomförda rationaliseringsbestämmelserna och de i samband därmed skärpta kraven på statlig kontroll vid inrättandet av nya lärarbefattningar komme att verka i avsett restriktivt syfte. Överstyrelsen ville emellertid för sin del icke motsätta sig ytterligare skärpning av nu gällande bestämmelser. Den linje, som då lämpligen borde följas, läge ganska nära till hands. Gällande bestämmelser påbjöde en om­ sorgsfull prövning av behovet av tjänster vid inträffande ledigheter. Dessa bestämmelser föreskreve, att vid sådan prövning skolstyrelsen och folkskol­ inspektör skulle samverka, samt att, då dessa myndigheter hade skiljaktig mening, frågan skulle hänskjutas till skolöverstyrelsen, dock att i fall reglementsändring erfordrades, frågan skulle gå till domkapitlet. Enligt nu gäl­ lande bestämmelser finge ny tjänst icke inrättas med mindre folkskolinspek­ tören lämnade sitt tillstyrkande. Det syntes överstyrelsen lämpligt, att folk­ skolinspektörens beslut härom i varje fall underställdes domkapitlets pröv­ ning. Kunde domkapitlet och folkskolinspektören icke enas, borde frågan gå till skolöverstyrelsen. Under samma förutsättning skulle även reglementsfrågas avgörande underställas skolöverstyrelsen, i vad densamma avsåge behovet av ny lärartjänst. En sådan ordning innebure ingen nyhet, enär redan nu överstyrelsen i åtskilliga fall hade att fastställa reglementen. Överstyrelsen ville alltså beträffande inrättande av nya lärartjänster för­ orda ett sådant förfarande, som nu skisserats, men alternativt yrka att, därest åt Kungl. Majit skulle förbehållas rätten till prövning av nyinrättad tjänsts behövlighet, i samband därmed stående reglementsärende också skulle avgöras av Kungl. Majit.

Samtliga folkskolinspektörer hade yttrat sig över de sakkunnigas förslag örn förflyttning av lärare. Av dessa yttranden ginge 15 i tillstyrkande rikt­ ning, ehuru i vissa fall med tvekan. Övriga inspektörers uttalanden ginge i mer eller mindre klart uttalad avstyrkande riktning, i varje fall vad av­ såge det föreliggande förslaget. Åtskilliga inspektörer, vilka icke princi­ piellt motsatte sig tvångsförflyttning, ansåge det olämpligt eller onödigt att genomföra den föreslagna partiella tvångsförflyttningen. De flesta föresloge, att frågan örn tvångsförflyttning uppskötes för att tagas i övervägande i samband med den kommande allmänna löneregleringen. Flera inspektörer gjorde uttalanden av innebörd, att de nu föreslagna bestämmelserna under alla förhållanden tarvade omarbetning och förenkling. 35 inspektörer bi­ trädde reservanternas yrkande örn full kompensation för minskade löneför­ måner. — Folkskolestyrélserna i Stockholm, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle hade framhållit bland annat, att frågan örn tvångsförflyttning av lärare måste av de större städerna tillmätas stor vikt, då sannolikheten talade för att nämnda förflyttning i väsentlig mån skulle få sin riktning mot dessa städer, och möjligheten för dem att utöva bestämmande inflytande på lärarrekry terin gen därigenom i hög grad skulle minskas. — Städernas folkskolinspektörs förbund ville understryka, att landsbygden enligt nu gällande författningar i stort sett åt sig fått bevarad sin rätt att utse lärare obeskuren, under det att städerna blivit vida mer ogynnsamt ställda. Dessutom drab­ bades städernas extra ordinarie .lärare ofta mycket hårt av samma bestäm­ melser. Deras möjlighet att vinna ordinarie anställning inom det skol­ distrikt, där de haft tjänstgöring kanske sedan många år tillbaka, minskades

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

i hög graci. Det vore därför skäl att till förnyad prövning upptaga den möjligheten, att icke ordinarie lärare med förslagsvis minst fem tjänstår inom distriktet måtte erhålla rätt att söka tjänst, som ledigförklarades med begränsad ansökningsrätt. Innehavare av övertalig tjänst borde i första hand placeras inom eget skoldistrikt, även örn indragning av eventuellt övertalig tjänst därigenom måste uppskjutas ett eller annat år. •— Central­ styrelsen för Sveriges allmänna follcslcollärarförening avstyrkte förslaget. Det syntes angeläget, att bestämmelser örn tvångsförfiyttning ej infördes förrän detta skulle visa sig vara den enda rimliga och framkomliga vägen för att inom skälig tid kunna indraga nu övertaliga tjänster. Centralstyrelsen ville bestämt hävda, att denna förutsättning icke vore för handen. När nu det verkliga överskottet på lärartjänster avsevärt understege antalet årligen av­ gående lärare, borde en relativt snabb avveckling av nämnda tjänster kunna ske utan tillgripande av tvångsåtgärder, vilka skulle komma att te sig för­ hatliga både för skoldistrikten och lärarna. Trots att bestämmelserna an­ gående frivillig förflyttning med begränsad ansökningsrätt ännu icke varit i kraft mer än ett år, hade redan ett icke oväsentligt antal förflyttningar från övertaliga lärartjänster skett. I den mån, som innebörden av dessa bestämmelser och avsikten med desamma komme att bli mera allmänt klargjorda för de lokala skolmyndigheterna och lärarna, torde med säkerhet ett allt större antal tjänster på detta sätt kunna indragas. Skulle det likväl befinnas önskvärt att i snabbare takt än vad som på detta sätt kunde ske, avveckla övertaliga tjänster, hade statsrevisorerna anvisat ett annat frivilligt förfarande, som torde böra utredas, nämligen införande av bestämmelser om frivillig förtidspensionering av lärare, som av någon anledning önskade frånträda sin tjänst. I detta sammanhang ville centralstyrelsen även fästa uppmärksamheten vid det tillvägagångssätt, som städse brukade tillämpas, då övertaliga tjänster skulle indragas inom andra samhälleliga institutioner, nämligen deras uppförande på övergångs- eller indragningsstat. Genom­ fördes förslaget örn tvångsåtgärder, skulle uppstå icke mindre än fyra ä fem kategorier inom lärarkåren med olika tillsättnings- och anställnings­ villkor, vilket icke blott komme att av lärarna själva betraktas som en uppenbar orättvisa utan också vålla stora svårigheter för de kommunala myndigheterna. En tvångsförflyttad lärare kunde komma att betraktas med större eller mindre ovilja inom det skoldistrikt, till vilket han förflyttades. Vid eventuell tvångsförfiyttning av lärare borde avlöningsförmånerna utgå i enlighet med vad reservanterna hemställt. — Styrelsen för Sveriges folkskol­ lär ar förbund yrkade under anförande av vissa likartade synpunkter, bestämt avslag å de sakkunnigas förslag och hemställde, att ny utredning företoges, varvid det måste beaktas, att folkskolans lärare bibehölles vid nuvarande rättsliga ställning. En berättigad jämförelse mellan folkskolans lärare och statens tjänstemän i allmänhet i vad det gällde skyldighet till tvångsför­ fiyttning kunde icke göras med mindre folkskolans lärare samtidigt tillför­ säkrades en tillfredsställande inplacering i det statliga lönesystemet, vilket skulle innebära dels en allmän höjning av folkskollärarkårens allmänna lönenivå, dels lönens anpassning efter dyrort liksom för statens befattnings­ havare. Det syntes upprörande, att de sakkunniga genom de föreslagna bestämmelserna ville lägga så gott som hela rationaliseringsbördan på den icke-ordinarie lärarpersonalen, vilken förut genom den begränsade ansökningsrätten i stor utsträckning utestängts från möjligheten att kunna vinna ordinarie anställning. Rimligtvis borde ändringar av anställningsförhållan-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 129

ciena för en befattningshavargrupp ej ha avseende på dem, som redan beträtt vederbörlig tjänstemannabana oell kanske under en lång följd av år verkat på densamma, utan endast gälla dem, som ämnade beträda den och som sålunda från början kände de villkor, under vilka de skulle komma att för­ rätta sitt värv. När de sakkunniga föresloge en viss övergångstid, borde denna alltså syfta på de projekterade bestämmelsernas tillämpning över­ huvudtaget. Undantagna från en sådan tillämpning borde självfallet vara alla redan utbildade lärare och jämväl läraraspiranter, som påbörjat sin utbildning för lärarbanan. — Sveriges folkskollärarinnef&rbunds centralstyrelse ansåge att arbetets egenart till skillnad från andra statliga tjänstinnehavares verksamhet borde i fråga örn tvångsförflyttning få utgöra skäl för ett undan­ tag visavi lärarna. I gällande folkskolestadga borde införas en bestämmelse, att barnantalet i en folkskolavdelning (klasserna 3—7) under inga förhål­ landen finge överstiga 30. Därmed minskades de fall, då frivillig förflytt­ ning eller tvångsförflyttning behövde förekomma. Det vore också överstyrelsens uppfattning, att starkt vägande skäl kunna anföras emot de föreslagna anordningarna. Enligt överstyrelsens mening måste en lagstiftning om generell tvångsför­ flyttning av lärare mellan olika kommuner anses utgöra ett synnerligen starkt ingrepp i folkskolans ställning såsom en kommunal anstalt. Innan ett ingrepp av en så radikal natur ägde rum, borde det vara klart utrett, bland annat, att en sådan ordning verkligen bleve för framtiden behövlig. Bland de många frågor av mera praktisk art, som i samband med tvångs­ förflyttning av lärare måste lösas, stöde också i främsta rummet den örn kompensation för eventuellt mistade avlöningsförmåner. Enligt överstyrel­ sens uppfattning talade starka skäl för den av reservanterna företrädda ståndpunkten. Överstyrelsen hävdade den meningen, att frågan örn ett definitivt ståndpunktstagaude till en eventuell allmän förflyttningsskyldighet i samband med en ny lönereglering för lärarna för närvarande varken kunde eller borde göras aktuell. Det syntes tämligen uppenbart, att ett genomförande nu av den föreslagna provisoriska reformen vore att föregripa det resultat, vartill statsmakterna kunde komma, då de hade att taga ställning till hela tvångsförflyttningsproblemet i samband med en ny lönereglering. Enär enligt överstyrelsens mening den länge väntade löneregleringen icke heller torde kunna ytterligare någon avsevärd tid undanskjutas, syntes det även ur denna synpunkt olämpligt att nu slå in på provisorievägen. Men även vid en granskning av innebörden av de föreslagna provisoriska åtgärderna syntes man svårligen kunna komma till något annat resultat. Enligt de sakkunnigas förslag skulle skapas ännu flera i rättsligt hänseende olikställda lärarkategorier än som nu före funnes. Rent praktiskt sett torde den sålunda ifrågasatta förflyttningsskyldigheten få ganska ringa betydelse för det syfte, varom nu vore fråga. Det torde endast rent undantagsvis kunna komma att inträffa, att med nu gällande restriktiva bestämmelser beträffande återbesättande av tjänster nytillträdande eller transportsökande lärare komme att hamna å en tjänst, som inom en överskådlig tid bleve mogen för indragning. Tydligt vore, att frågan örn införandet av ett sjunde obligatoriskt skolår, som av de sakkunniga komme att behandlas i ett se­ nare betänkande, i hög grad måste inverka på behovet av lärartjänster och därmed också på behovet av tvångsförflyttning av lärare. Enligt överstyrelsens mening kunde betänkligheterna mot införande av Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

tvångsförflyttningsbestämmelser icke anses mindre, därför att tillämpningen kanske i verkligheten komme att bliva av jämförelsevis ringa omfattning. Man måste också räkna med de psykologiska verkningarna av en dylik lag­ stiftning. Knappast någonting kunde vara så ägnat att motverka fram­ gången i lärargärningen, som att läraren nödgades utföra arbetet i skolan under en allmän känsla av otrygghet och olust. Icke minst av denna an­ ledning borde bestämmelser om tvångsförflyttning icke tillgripas, förrän ett allmänt och oundgängligt behov därav blivit klart dokumenterat. Överstyrelsen funne sig böra för närvarande avstyrka de sakkunnigas förslag i dess helhet angående tvångsförflyttning av lärare från ett skol­ distrikt till ett annat.

Av de i ärendet avgivna yttrandena inhämtades beträffande frågan om lär artillsättningen i huvudsak följande. De flesta folkskolinspektörer hade yttrat sig i frågan, och av dessa hade 25 tillstyrkt de sakkunnigas förslag oförändrat, medan ett 20-tal inspektörer gjort erinringar i olika avseenden. Ett önskemål, kring vilket flera inspektörer samlat sig, vore det, att skol­ rådet borde i första hand uppgöra förslaget utan att dessförinnan hava från folkskolinspektören erhållit förslag till förslaget. Därefter borde förslaget underställas folkskolinspektörens godkännande. Några inspektörer hade ut­ talat önskemål särskilt beträffande tillsättning av överlärartjänst. Vid sådant fall ansåges onödigt att folkskolinspektören yttrade sig, sedan skolöversty­ relsen avgivit yttrande över de sökande. Ett par inspektörer ansåge, att tillsättningen av lärare borde ske av statlig myndighet. — Stockholms folk­ skolelär ektion samt folkskolestyrelserna i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsing­ borg och Gävle hade beträffande de ifrågasatta ändringarna i folkskolestadgan av bestämmelserna om lärares tillsättning uttalat sin tillfredsställelse över att skolstyrelsernas befogenheter skulle bli oförändrade i de städer, vilkas folkskoleväsende vore befriat från inspektion genom statens inspektör. — Städernas folkskolinspektörsförbund uttalade den bestämda uppfattningen, att skolstyrelsernas i städerna befogenheter borde bli oförändrade, enär de av de sakkunniga påtalade missförhållandena icke torde avse dylika skoldistrikt och enär det icke torde vara önskvärt, att skolstyrelserna förlorade sitt in­ tresse för lärartillsättningar och att ämbetsmannainflytande vid dessa allt för starkt ökades. — Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening funne vad de sakkunniga föreslagit beträffande ordningen för till­ sättning av ordinarie lärare innebära en förbättring gentemot vad nu gällde. — Styrelsen för Sveriges folk skoll är ar förbund hade icke något att erinra mot det föreslagna tillsättningsförfarandet men framlade vissa detaljanmärkningar. — Sveriges folkskollärarinneförbunds centralstyrelse tillstyrkte förslaget. Vad beträffade frågan örn tillsättning av Överlärare hade folkskolestyrelserna i de större städerna ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet. De framhölle sålunda, att den nuvarande ordningen för tillsättande av Överlärare och kommunala inspektörer borde bibehållas. Därest skolstyrelserna vid sitt val skulle nödgas uteslutande hålla sig inom ett av skolöverstyrelsen uppsatt förslag, minskades möjligheten för styrelserna att till skolledare utse den mest lämplige. Stockholms folkskoledirektion anförde, att för ett skoldistrikt av Stockholms storlek är frågan om tillsättandet av skolledare ett spörsmål av betydande omfattning. Vid Stockholms folkskolor vore för närvarande anställda en förste folkskolinspektör, en andre folkskolinspektör, en fortsättningsskolinspektör, fackinspektörer i gymnastik, manlig slöjd, kvinnlig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 131

slöjd och hushållsgöromål samt tjugu Överlärare. Staden utbetalade för skolledningens uppehållande racket betydande summor. Det måste därför synas rimligt, att Stockholms folkskoledirektion erhölle det huvudsakliga inflytandet vid befattningarnas tillsättande. — Sveriges överlärarförbund hade anfört, att, då de sakkunniga stannat vid att endast förslag borde uppgöras av skolöverstyrelsen, en utfyllnad borde ske medelst en bestämmelse att, där fråga förelåge i folkskolestyrelse att ej lämna förnyat förordnande åt Överlärare, som tjänstgjort i denna egenskap minst tre år men ej nått pen­ sionsåldern, borde, innan beslut härom fattades, yttrande inhämtas från skolöverstyrelsen efter vederbörande folkskolinspektörs och överlärares hö­ rande. Denna bestämmelse borde givetvis ej äga tillämpning, där veder­ börande befattningshavare anhållit om entledigande. Överstyrelsen funne, vad först beträffade frågan örn befordringsgrunderna, att det framlagda förslaget i syfte att få dessas innehåll liksom ock reg­ lerna för deras tillämpning mera preciserade, utgjorde avgjorda förbätt­ ringar. Vad därefter beträffade förslaget örn ändrade bestämmelser rörande lära­ res tillsättande, i vad de avsåge nya grunder för upprättande av förslag till ledig tjänst, kunde överstyrelsen i stort sett ansluta sig till förslaget även i denna del. Det förstärkta statliga inflytandet på tillsättningen, som läge däri, att folkskolinspektören skulle före det definitiva förslagets uppgörande yttra sig över ansökningarna på sätt, de sakkunniga föreslagit, vore icke mera ingripande, än som torde vara erforderligt för vinnande av bättre garanti att vid behandlingen av ifrågavarande ärenden såväl det allmännas som lärarnas berättigade intressen skulle tillvaratagas. Vad tillsättningen av Överlärare anginge, funne överstyrelsen på av de sakkunniga angivna grunder väl motiverat, att förslaget uppsattes av statlig myndighet, nämligen skolöverstyrelsen, i samband med överstyrelsens gransk­ ning av de sökandes lämplighet. Överstyrelsen funne emellertid, huvud­ sakligen av praktiska skäl, att en dylik ordning borde tillämpas även i fråga örn besättandet av sådan ordinarie lärartjänst, med vilken överlärarbefattning vore förenad. En del folkskolinspektörer hade anmärkt på det onödiga dubbelförfarande, som innebure att vid dylik förening av tjänster folkskol­ inspektören skulle avgiva förslag till förslag å lärartjänsten, sedan skolöver­ styrelsen bland de sökande upprättat förslag till förordnande av Överlärare. Överstyrelsen funne denna anmärkning berättigad, och syntes frågan enklast böra lösas på det sättet, att överstyrelsen uppgjorde förslag till tjänsten i dess helhet, innefattande såväl lärår- som överlärartjänsten. Denna ordning borde tillämpas även beträffande de större städer, där eljest vid upprättande av förslag till lärartjänst folkskolinspektörens medverkan ej skulle vara erforderlig.

Svenska stadsförbundets styrelse har i nu förevarande avseenden anfört bland annat följande: Städerna hade att i största utsträckning svara för utgifter utöver den kontanta minimiavlöningen. I Stockholm exempelvis ägde en manlig folk­ skollärare i högsta lönegrad vid nuvarande index uppbära 7,308 kronor. Men enligt de sakkunnigas förslag skulle av detta belopp — med inräk­ nande av det föreslagna tjänstebostadsbidraget — endast 4,258 kronor, eller enligt minoritetens förslag 4,473 kronor, utgå av statsmedel. För kvinnlig folk­ skollärare vore motsvarande belopp 5,428 kronor 80 öre och 3,535 kronor eller

132 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 174.

3,685 kronor. Då nu omförmälda två kategorier ordinarie lärare för huvud­ stadens del uppginge till mer än 900, vore det tydligt, att väsentliga utgifter endast för dessa lärarlöner alltjämt komme att utgå ur kommunens kassa. För Malmö stad verkställda beräkningar visade en ökning av samtliga stats­ bidragen till lärarlöner med endast 9,566 kronor. Det oväntat låga beloppet förklarades bland annat därav, att staden skulle i framtiden gå miste örn det nu utgående provisoriska statsbidraget på mer än 80,000 kronor. Av skatteutjämningsberedningen beräknades totalbeloppet av kommunernas ut­ gifter för lärarnas grundlöner, med utgångspunkt från antalet lärare år 1928, uppgå till 4,2 miljoner kronor årligen. De kommunala tilläggen före­ trädesvis i städerna beräknades samtidigt uppgå till i runt tal 3,7 miljoner kronor. Därtill komme då emellertid bostads- och bränsleersättningar samt på vissa håll, särskilt i städerna, kommunala pensionstillägg. Med de här anförda siffrorna hade styrelsen endast velat understryka, att det stundom hörda talet, att staten skulle »övertaga ansvaret för lärarlönerna» näppe­ ligen kunde anses giva ett adekvat uttryck för vad här i realiteten skulle ske. När de sakkunniga behandlade frågan örn tjänstebostäder i samband med frågan örn skollokalerna, kunde en sådan kombination väl te sig naturlig nog, när det gällde ett skolhus på landet med tillhörande lärarbostad. Men komme man över till förhållandena i städerna, där ersättningar för bostad och bränsle med betydelselösa undantag utginge såsom en del av avlöningen, gjorde sig frågan om »tjänstebostad» gällande som ett rent avlöningsspörsmål. Bostads- och bränsleersättningen bleve en väsentlig del av lönebeloppet med de höga hyres- och bränslepriser, som i många av våra städer vore för handen. De statliga tjänstebostadsbidrag, förslaget erbjöde, bleve därvid utan någon egentlig betydelse för städernas del. Det vore livligt att beklaga, att skatteutjämningsförslaget icke syntes komma att upptagas till behandling i samband med genomförandet av den länge på dagordningen stående löneregleringen för lärarna. Först i och med lärarnas inordnande i ett modernt lönesystem med fastställda ersätt­ ningar för naturaförmåner i de, för städernas del mycket få, fall, där så­ dana behövde ifrågakomma, torde en rationell ordning vara att vinna. Först när de kommunala tilläggen som regel avskaffats, torde det bliva möjligt att åstadkomma en verklig rationalisering på detta område. Vad anginge frågan om det ökade statsinflytandet över kommunernas skolväsen, torde krav i detta avseende enligt regeln »den som betalar be­ stämmer» icke böra tillerkännas allt för stort berättigande. Det gällde icke här tvenne från varandra fristående parter med starkt stridiga intressen. Kostnaderna bures av det allmänna och målet borde vara det största möj­ liga utbyte av nedlagda kostnader. Fördelningen av kostnader och ansvar borde således taga sikte enbart på det mest ändamålsenliga. Den rationa­ lisering av folkskoleväsendet, skatteutjämningsberedningen strävat till vid sidan av kostnadsutjämningen, gagnades väl i vissa avseenden av att ett stort inflytande förbehölles en central ledning. Men dessa förmåner finge icke vinnas på bekostnad av det levande intresset ute i kommunerna för skolans sak. Bleve detta fallet, kunde en oundgänglig utjämning av kost­ naderna komma att få ödesdigra följder för själva folkundervisningen. Av de inskränkningar i kommunernas rätt att bestämma över sitt skol­ väsen, som nu föreslogs, torde det förutsatta tillståndet för inrättande av nya lärartjänster vara det betydelsefullaste. Styrelsen hade tidigare sökt visa, att städerna efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag alltjämt

Kungl. Majis proposition Nr 174. 133

skulle få betala mycket väsentliga delar av lärarlönerna. Så länge detta vore förhållandet, torde man knappast behöva befara, att något missbruk av tillsättningsrätten skulle ifrågakomma. Medan ännu övertagandet av avlöningskostnaderna förutsattes partiellt genomfört, syntes ingripandet i fråga om tillsättningen vara omotiverat. En utsträckning i fall av behov av den nu genom de statliga inspektörerna utövade kontrollen torde kunna tänkas. För städernas skolväsen skulle det säkerligen medföra betydande olägen­ heter, örn genom statens utsträckta befogenheter enligt de sakkunnigas för­ slag man skulle försvåra exempelvis ett upprättande av specialavdelningar och bemödanden att minska elevantalet i klasserna till undervisningens fromma. Vad tvångsförflyttningen av lärare anginge, kunde det givetvis icke be­ stridas, att nativitetsminskningen och andra förhållanden kunde påkalla föreskrifter på detta område. Under förutsättning av skäliga villkor torde lärarpersonalen såsom andra kårer av i offentlig tjänst anställda få under­ kasta sig en sådan förflyttning. Därvid borde dock, såsom de sakkunniga framhållit, nödig hänsyn tagas till, att för lärarkårens del ensartade löne­ förhållanden icke gällde över hela landet. Vid bedömande av denna löne­ fråga torde man dock få bortse från vederbörandes inkomst av bisysslor. För städerna, som i stor utsträckning genom beredande av särskilda för­ måner sökt draga till sig väl kvalificerade lärare, kunde tvångsförflyttningen emellertid näppeligen te sig tilltalande. Först i och med framläggande av de väntade förslagen om ett sjunde läsår och örn skoldistriktsindelningen torde också behovet av åtgärder av förevarande slag kunna fullt bedömas. Nu gällande bestämmelser örn förflyttning vore också av ungt datum. Ett realiserande av tvångsförflyttningen torde därför med fördel kunna anstå. I fråga örn överlärar- och kommunala inspektörstjänster framhölles vik­ ten av att de kommunala skolstyrelserna bibehölles vid sina möjligheter att i ledningen för kommunens skolväsen sätta av dem prövade lärarkrafter, för vilka de hade fullt förtroende.

Styrelsen för svenska landskommunernas forlund framhåller i huvudsak:

Mot den föreslagna initiativrätten för folkskolinspektörerna i reglementsärenden hade styrelsen ingen erinran att göra. Beträffande villkoren för bidraget till lärarlönerna vore onekligen dessa villkor, i vad de rörde inrät­ tande av nya lärartjänster och förflyttningar av lärare, ett ingrepp i kom­ munernas hittills utövade självbestämningsrätt på folkskolans område. Då emellertid staten och kommunerna hade samstämmiga intressen ifråga örn skolväsendet, kunde styrelsen icke göra någon invändning mot de föreslagna åtgärderna. Styrelsen ville emellertid starkt understryka betydelsen av att förflytt­ ningen av lärare från ett skoldistrikt till ett annat skedde med all den hänsyn till skoldistrikten och befattningshavarna, som en så grannlaga åt­ gärd kunde betinga. Genom stora uppoffringar i form av kommunala löne­ tillägg och goda bostäder samt genom omsorgsfulla val bade kommunerna sökt att få kvalificerade lärarkrafter vid sina skolor. Det vore att beklaga, örn statens rätt att vid behov förflytta en lärare skulle gå ut över skol­ distriktens strävan att få goda lärare vid distriktets skolor och om denna tvångsförflyttning skulle minska den popularitet, som folkskolan i så stor utsträckning åtnjöte. Det vore också angeläget, att förflyttningar med hän­ syn till lärarpersonalens synpunkter och intressen skedde med urskillning.

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

I de fall, då förflyttning av lärare måste ske, borde denne av staten hållas skadelös för de ekonomiska förluster, som förorsakades honom på grund av platsombytet. Styrelsen ville emellertid uttala den meningen, att för skolans rationella anordnande den s. k. tvångsförflyttningen finge anses oundgänglig. Den starka förskjutning, som ibland förekomme i skoldistriktens invånarantal och det minskade barnantalet, krävde att en förflyttning av övertaliga lärarkrafter möjliggjordes. I fråga örn statsbidrag till överlärares avlöning delade styrelsen majori­ tetens förslag. Överlärare eller tillsyningslärartjänst finge anses åtminstone i större distrikt vara av stort värde för undervisningen och rent av ound­ gänglig för tillsyn över skolans angelägenheter. Visserligen torde en sådan befattningshavare i viss utsträckning utföra uppdrag, som kunde anses till­ höra den kommunvalde ordföranden. Men detta skedde dock icke i den utsträckning, att det borde kunna utgöra hinder för statsbidragets utgående för ändamålet.

Statskontoret har anfört bland annat följande:

Beträffande statsbidrag till lärarnas avlönande anslöte sig statskontoret i stort sett till de sakkunnigas förslag. Statskontoret ansåge sig emellertid böra uttala stark betänksamhet mot att kommunerna medgåves alltför stor frihet vid bestämmandet av kommunala lönetillägg, enär härigenom icke blott lösningen av löneregleringsfrågan för lärarpersonalen kunde komma att försvåras, utan även kunde föranledas en föga önskvärd ojämnhet i av­ löningsförhållandena, som kunde vara till skada för undervisningen i dess helhet. I fråga örn statsbidrag till skolledarna — överlärarna — funne statskontoret, då denna fråga ur utjämningssynpunkt torde sakna betydelse, tillräckliga skäl till införande av dylikt bidrag knappast föreligga. Stats­ kontoret anslöte sig alltså till den reservationsvis uttalade uppfattningen be­ träffande detta spörsmål. Statskontoret holle före, att en utsträckning av statens inflytande i sam­ band med dess övertagande av ökade förpliktelser på förevarande område borde äga rum. Vad de sakkunniga härutinnan anfört föranledde icke annan erinran från statskontorets sida än att ämbetsverket ville ifrågasätta, om det icke finge anses befogat att redan nu införa en skärpt kontroll ifråga örn återbesättandet av ledigblivna tjänster. Den betydande minsk­ ning av barnantalet, som redan inträtt och under överskådlig tid framåt vore att emotse, gjorde enligt statskontorets mening en anpassning av folkskoleorganisationen efter de sålunda ändrade förhållandena ofrånkomlig. Statskontoret ville icke göra gällande, att man i detta hänseende skulle gå bryskt till väga, men kunde icke underlåta att framhålla, att, därest en skärpning av bestämmelserna örn förflyttningsskyldighet ansågs redan nu behövlig, skyldigheten att underkasta sig denna syntes kunna knytas till rätten att åtnjuta provisorisk avlöningsförbättring. Emellertid vore stats­ kontoret —- liksom de sakkunniga •— av den uppfattningen, att de nuva­ rande övertaliga tjänsterna borde, så långt möjligt är, avvecklas på frivillig­ hetens väg. Till de av de sakkunniga föreslagna grunderna för beredande av gottgörelse åt lärare vid tvångsförflyttning ansåge sig statskontoret kunna i huvudsak an­ sluta sig. Dock syntes det vara väl mycket begärt, att vid tvångsförflytt­ ning skulle tillses, att läraren jämväl i fortsättningen skulle kunna påräkna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 135

motsvarande extra löneinkomster, som han tidigare åtnjutit. Ett åtagande i denna riktning skulle dessutom kunna medföra ganska vittgående konse­ kvenser för andra förvaltningsgrenar. I fråga örn ersättningen för flytt­ ningskostnad för tvångsförflyttad lärare ville statskontoret jämväl framhålla, att denna ersättning givetvis icke borde få utgå efter förmånligare grunder än som gällde för statens tjänstemän. Slutligen ansåge statskontoret önsk­ värt, att frågan om utsträckning av förflyttningsskyldigheten att avse större områden än som föreslagits och måhända hela landet hölles öppen. Vad de sakkunniga anfört i fråga örn tillsättning av lärarbefattningar gåva icke anledning till annat uttalande från statskontorets sida än att jämväl statskontoret utginge från att statens inflytande vid tillsättningen borde stärkas till förekommande av att sådana ovidkommande synpunkter, vilka eljest kunde utöva inflytande vid uppgörande av förslag till lärartjänst, finge göra sig gällande. Ur denna synpunkt sett torde åtskilliga skäl tala för att tillsättning av tjänster inom folkskoleväsendet Indes i statlig myn­ dighets hand. Detta torde emellertid knappast vara möjligt att genomföra, så länge lärarna vore anställda hos vederbörande kommuner. Till slut ville ämbetsverket framhålla, att de sakkunnigas förslag till ord­ nandet av ovanberörda med folkskolepersonalen sammanhängande förhål­ landen icke torde få anses åsyfta annat än ett provisorium. Statskontoret holle nämligen före, att det slutliga målet borde vara, att nämnda lärar­ personal anställdes i statens tjänst, då först härigenom likformighet mellan landets skoldistrikt kunde ernås, i den män detta överhuvudtaget vore möjligt att åstadkomma, samtidigt som åtskilliga av de svårigheter i orga­ nisatoriskt hänseende, vilka följde av nuvarande organisation, komme att bortfalla. Kommunernas medverkan skulle i så fall endast avse tillhanda­ hållandet av skollokaler med inventarier ävensom tjänstebostäder.

Departementschefen:

I likhet med de sakkunniga och de i ärendet hörda myndigheterna till­ styrker jag, att staten övertager hela kostnaden för de författningsenligt ut­ gående kontanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor och för föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga skolhem. Jag förordar likaledes, att staten jämväl övertager de delar av de kontanta minimiarvodena för lärare i slöjd och hushållsgöromål, som nu påvila skoldistrikten. Till bestridande av kostnaderna för lärarnas naturaförmåner synes staten böra bidraga endast i den utsträckning, som framgår av vad jag i nästföregående kapitel föreslagit (tjänstebostadsbidrag). De av de sakkunniga berörda nu svä­ vande frågorna om en allmän revision av boställsordningen synas på de av de sakkunniga anförda skälen icke böra upptagas till prövning i nu förevarande sammanhang utan anstå till en blivande ny lönereglering för lärarpersona­ len. Innan denna löneregleringsfråga ordnats, föreligger heller ingen an­ ledning upptaga frågan örn statens övertagande av de nu utgående kommu­ nala lönetilläggen. I likhet med de sakkunniga förordar jag sålunda, att vederbörande skoldistrikt även i fortsättningen skola bestrida kostnaderna för sistnämnda löneförmåner. Statskontoret har uttalat en stark betänksam­

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

het emot att kommunerna medgivas alltför stor frihet vid bestämmandet av kommunala lönetillägg, enär härigenom icke blott lösningen av lärarperso­ nalens löneregleringsfråga kunde komma att försvåras utan även dessa tillägg kunde föranleda en föga önskvärd ojämnhet i avlöningsförhållandena till skada för undervisningen i dess helhet. Även örn denna synpunkt icke kan frånkännas betydelse, saknar jag anledning att här närmare ingå på detta spörsmål, som utgör en del av den i detta sammanhang icke aktuella frågan örn en allmän reglering av lärarpersonalens löner. I samband härmed vill jag emellertid fästa uppmärksamheten vid att, så­ som av det föregående framgår, vissa framställningar föreligga angående förbättring av lärarpersonalens avlöningsvillkor och i samband därmed stå­ ende frågor. Folkskollärarkårens representantskap för lönefrågor bär sålunda ansökt dels om särskilda lönetillägg åt vissa icke-ordinarie lärare vid rikets folkoch småskolor, dels ock örn en förbättrad lönetursberäkning för vissa lärare vid dessa skolor. Då jag har för avsikt att i annat samband förelägga Kungl. Majit förslag till proposition i ämnet till innevarande riksdag, kan jag i detta sammanhang lämna nu omförmälda framställning ur räkningen. Ifrågavarande sammanslutning har också gjort framställning angående höjning av arvodena för undervisning i slöjd samt i fortsättnings- och ersättningsskolor till de belopp, som utgingo under budgetåret 1932/1933. Till frågan örn storleken av arvodena för undervisning i sistnämnda skol­ former har jag redan tagit ställning i 1935 års åttonde huvudtitel. Vad angår frågan om slöjdarvodena, finner jag mig under nuvarande förhållan­ den icke kunna förorda åtgärder för en höjning av desamma. Däremot anser jag skäl tala för ett tillmötesgående i viss utsträckning av de förslag angående ändring i gällande grunder för undervisning i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor, som skolöverstyrelsen framlagt i sin ovannämnda skrivelse den 31 augusti 1934. Skolöverstyrelsen har här föreslagit att, då fråga är örn undervisning i slöjd för flickor, i det minimi­ antal lärjungar, som slöjdavdelning må kunna omfatta, måtte, under för­ utsättning att den består av samtliga de folkskolestadiet tillhörande flickor, vilka prövas skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen, få inräknas även flickor från småskolestadiet, ävensom framlagt förslag om viss modifikation av det maximiantal timmar under läsår, för vilket statsbidrag får utgå. För förstnämnda förslag hava anförts enligt min mening välgrundade mo­ tiv, och jag finner mig därför böra tillstyrka detsamma. Härav skulle enligt överstyrelsens beräkningar föranledas en merkostnad av i runt tal 34,000 kronor. Skolöverstyrelsen har vidare i sin nyssnämnda skrivelse framlagt förslag om medgivande av rätt åt sådan manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, som blivit an­ ställd efter utgången av år 1918, att från och med den 1 juli 1935 åtnjuta

Kungl. Majis proposition Nr 174. 137 ett särskilt tillägg till lönen av 200 kronor för år. Detta förslag, som sy­ nes påkallat av starka billighetsskäl, gäller inalles sex personer och skulle sålunda förorsaka en merkostnad av 1,200 kronor per år. Jag anser mig böra biträda detsamma. Folkskolesakkunniga hava föreslagit, att såsom villkor för statsbidrag till lärares avlöning skall gälla, utöver nu i detta hänseende stadgade bestäm­ melser, att distriktets skolväsende i dess helhet skall vara ordnat i enlighet med gällande föreskrifter. Motsvarande bestämmelse i de nuvarande statsbidragsförfattningarna avser, att enbart vederbörande skola skall vara an­ ordnad i enlighet med gällande föreskrifter. Jag finner den sålunda före­ slagna utvidgningen till fullo motiverad, örn staten i ovan angivna omfatt­ ning övertager folkskoleväsendets omkostnader, och anser mig alltså böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del.] I likhet med de sakkunniga finner jag frågan örn statens bidrag i vissa fall till ersättning för övertidsläsning lämpligen böra anstå, till dess frågan örn det sjunde skolåret föreligger till prövning. En detalj i de sakkunnigas förslag, som framkallat vissa meningsskilj­ aktigheter, är frågan örn statliga bidrag till arvoden åt Överlärare. De sak­ kunniga hava i detta hänseende föreslagit, att statsbidrag skall efter pröv­ ning från fall till fall av Kungl. Majit utgå med högst hälften av arvodet till Överlärare, dock med högst 1,000 kronor för Överlärare och år och ej för mer än en överlärartjänst inom ett och samma skoldistrikt. Vissa myn­ digheter hava i anknytning till en vid de sakkunnigas betänkande fogad reservation avstyrkt bidrag av denna art. I reservationen har som den väsentligaste invändningen emot ifrågavarande bidrag erinrats örn att över­ lärarna i åtskilliga fall fullgöra funktioner av rent kommunal natur. För egen del har jag i likhet med ett stort antal myndigheter funnit starka skäl hava anförts för sakkunnigmajoritetens förslag i denna punkt. Risken för att statsbidrag skulle komma att utgå i sådana fall, som av reservanten antytts, och i övrigt utan att verkligt behov av vederbörande överlärartjänst föreligger torde till väsentlig del komma att elimineras genom den av de sakkunniga förordade prövningen från fall till fall av bidragsberättigandet. Ett särskilt starkt skäl för ett statligt ingripande just nu på detta område utgör enligt min mening det förhållandet, att ifrågavarande Överlärare full­ göra en betydelsefull uppgift som ledare för skolväsendet. När staten i så stor omfattning, som här föreslås, åtager sig folkskoleväsendets omkostna­ der, bör det ligga i statens intresse att skolväsendet i de särskilda distrikten organiseras och omhänderhaves på ett så tillfredsställande sätt som möjligt. Jag är av den uppfattningen, att, om man ser saken ur ekonomisk syn­ punkt, tillvaron av en duglig lokal skolledare ofta möjliggör besparingar i skolväsendets omkostnader, vilka eljest icke skulle hava kommit till stånd. Jag förordar därför de sakkunnigas förslag i denna punkt. Jag har ingen­ ting att erinra mot de föreslagna bidragsnormerna. I likhet med de sak­

138 Kungl. May.ts proposition Nr 174. kunniga och skolöverstyrelsen anser jag, att statsbidrag i regel icke bör utgå till mer än en skolledartjänst i vederbörande skoldistrikt. Dock torde Kungl. Majit i förekommande fall och därest särskilda skäl äro för handen kunna medgiva, att statsbidrag må utgå till mer än en sådan tjänst inom vederbörande skoldistrikt. Till frågan om tillsättning av överlärartjänster återkommer jag nedan. De sakkunniga hava föreslagit, att i samband med statens övertagande av ovan avsedda kostnader för lärares avlöning skulle meddelas vissa före­ skrifter, åsyftande att bereda staten ökat inflytande och kontroll på folk­ skoleväsendet. Att föreskrifter av sådan art äro av behovet påkallade, örn staten utsträcker sin verksamhet på antytt sätt, och dessutom redan nu i många fall väl motiverade, finner jag obestridligt. De sakkunniga hava i nämnda avseenden först och främst föreslagit, att Kungl. Majits tillstånd skulle krävas för inrättande av ny lärartjänst. Dock skulle tjänst med anställning på viss tid kunna efter vederbörande folk­ skolinspektörs medgivande utan Kungl. Majits tillstånd vara inrättad under en tid av högst tre år. Jag finner detta av flertalet myndigheter tillstyrkta förslag väl motiverat och ansluter mig till detsamma. De invändningar, skolöverstyrelsen anfört med avseende å ordningen för reglementsförslags fastställande, synas mig icke bärande. Jag vill tillägga, att jag icke finner skäl föreligga att förorda särskilda undantagsbestämmelser för de större skolkorn munerna av innebörd, att dessa liksom hittills skulle utan särskilt medgivande av Kungl. Majit få inrätta nya tjänster. Anspråk på en sådan undantagsställning hava nämligen framkommit från de städer, vilka enligt beslut av Kungl. Maj :t icke äro underkastade den statliga folkskolinspektionen annat än såvitt angår statsbidragsrekvisitionerna, alltså Stockholm, Gö­ teborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle. Då jag ställer mig av­ visande till dessa anspråk, beror detta givetvis icke på någon misstro mot dessa kommuners sätt att sköta sitt skolväsende, lika litet som mitt för­ ordande av en skärpt kontroll gentemot rikets övriga kommuner har sin grund i en sådan inställning. Anledningen till min hållning är den, att jag anser det principiellt och sakligt välgrundat att staten, då den utökar sin ekonomiska ansvarighet för folkskoleväsendet, bör tillförsäkra sig medel att förebygga missbruk, som leda till ökade utgifter för staten. Vad särskilt nämnda städer angår, där nästan undantagslöst skolorna äro av A-form och inrättande av nya tjänster följaktligen kan ske utan reglementsändringar, torde skälen för en skärpt kontroll i förevarande hänseende kunna sägas vara starkare än eljest. Under ärendets remissbehandling har från olika håll uttalats önskvärd­ heten av att statsmyndigheterna finge ökade kontrollmöjligheter, även då det gäller återbesättande av redan befintliga lärartjänster. De sakkunniga hava i detta avseende icke framlagt något förslag. För egen del håller jag före, att redan de nuvarande bestämmelserna på detta område innebära rätt goda

Kungl. Maj.is proposition Nr 174. 139

garantier för att sådana tjänster icke i onödan återbesättas. Jag finner där­ för icke anledning att nu framlägga förslag om ökat statsinflytande vid så­ dana ärendens avgörande. Skulle erfarenheten utvisa, att ändringar härutin­ nan äro av nöden, bör frågan upptagas till förnyat övervägande. De sakkunniga hava framlagt förslag örn stadgande av skyldighet för lärare att underkasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. Som bekant gäller härutinnan för närvarande vissa bestämmelser rörande fri­ villig förflyttning av lärare från ett skoldistrikt till ett annat. Förslaget i denna del har från vissa håll mött ett starkt motstånd, spe­ ciellt från de sammanslutningars sida, vilka representera lärarnas intressen. Även skolöverstyrelsen har i detta hänseende intagit samma avvisande ståndpunkt. De väsentligaste punkterna i kritiken av de sakkunnigas för­ slag i denna del torde vara, att åtgärderna skulle innebära ett starkt in­ grepp i den kommunala självbestämmanderätten och vara ägnade att rubba lärarnas rättsliga ställning, att behov icke föreligger av ett nytt förflyttningsinstitut vid sidan av det nuvarande frivilliga förfarandet, vars verk­ ningar ännu icke hunnit till fullo prövas, samt att lärarna, vilka äro kom­ munalt anställda, hava en ömtålig ställning till sina huvudmän och behöva lugn och arbetsro för att med framgång kunna utöva sin gärning. I anledning härav vill jag framhålla, att jag för egen del icke kunnat finna annat än att de sakkunnigas förslag i denna del utformats med syn­ nerlig försiktighet och med den största omtanke örn såväl kommunernas som lärarnas berättigade intressen. Jag vill erinra, att styrelsen för svenska landskommunernas förbund icke funnit sig böra göra någon invändning mot de föreslagna ingreppen i kommunernas hittills utövade självbestämningsrätt på folkskoleväsendets område. I likhet med ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna finner jag läget inom folkskoleväsendet vara sådant, att det påkallar åtgärder och effektiva åtgärder för en begränsning i mån av möjlighet av antalet inom folkskoleväsendet sysselsatta lärare. De nyligen på uppdrag av 1932 års seminariesakkunniga av professorn F. J. Linders utförda statistiska under­ sökningarna rörande det framtida antalet skolpliktiga barn i folkskolan m. m. innehålla siffror, som i detta avseende icke böra förbises. Såsom framgår av punkt 160 i 1935 års åttonde huvudtitel har Linders beräknat antalet i folkskolan undervisade barn för perioden 1931—1935 till i medel­ tal 654,700 per år och för perioden 1936—1940 till i medeltal 582,100 per år. Motsvarande tal beräknas under perioden 1941—1945 utgöra 513,900, under perioden 1946—1950 438,900 samt under perioden 1951—1955 378,600. Antalet barn i folkskolan kommer sålunda enligt denna prognos att örn tjugo år utgöra endast mellan 50 och 60 procent av nuvarande antal. Dessa talande siffror giva en föreställning om vilka följder den sjunkande nativi­ teten kan komma att få i fråga om folkskoleväsendets omfattning. Under diskussionen kring do sakkunnigas föreliggande förslag har fram­

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

skymtat tvivel örn effektiviteten i det av 1933 års riksdag beslutade frivil­ liga flyttningsförfarandet. Åtskilligt tyder på att farhågorna i detta hän­ seende äro berättigade. Härutinnan må hänvisas bland annat till en under­ sökning, som riksdagens år 1934 församlade revisorer företagit i saken (revisionsberättelsen sid. 241—246). Av nämnda undersökning framgår, att skoldistrikten i åtskilliga fall sökt så långt som möjligt undgå följderna av den s. k. begränsade ansökningsrätten samt att å vederbörande lärares sida i allmänhet icke visats någon benägenhet att begagna sig av rättigheten att söka de tjänster, som kungjorts lediga med begränsning av ansökningsrätten. Det synes därför vara nödvändigt att staten, som hädanefter enligt förslagen här ovan skulle komma att bära den större delen av folkskoleväsendets ut­ gifter, i sin hand får medel att, så långt det är möjligt, anpassa skolorga­ nisationen efter den starka minskningen av antalet undervisade barn. Staten och kommunerna hava i detta hänseende sammanfallande intressen. Jag kan i detta sammanhang meddela den upplysningen, att verkställda under­ sökningar synas giva vid handen att, även örn till år 1940 folkskolan ut­ ökades med ett sjunde läsår och alltså lärarbehovet ökades, man likväl måste räkna med ett mycket betydande antal övertaliga tjänster. Skulle det frivilliga förflyttningsförfarandet visa sig vara tillräckligt effektivt, behöver det tvångs­ visa förfarandet icke komma till användning och de olägenheter, som man på vissa håll ansett vara förknippade därmed, icke uppstå. Detta är emeller­ tid så långt ifrån ett skäl att låta med åtgärder för genomförande av ett tvångsförflyttningsinstitut anstå, att jag snarare håller före att ett sådant förfarande bör finnas till för att befrämja användningen av det frivilliga förflyttningsförfarandet. För övrigt har flyttningsskyldigheten även en annan sida, som för lärarkåren icke borde te sig motbjudande och som i den liv­ liga diskussion, som förekommit i frågan, icke synes hava blivit beaktad. Enligt vad jag erfarit, har den starka nedgången av barnantalet föranlett, att kommunerna vid inträffande ledigheter å ordinarie tjänster i allt större utsträckning vakanssätta dessa eller förvandla dem till extra ordinarie tjänster, givetvis på grund av farhågor för att tjänsterna i en framtid skola visa sig obehövliga. Ett stort antal lärare komma av denna anledning att under avsevärd tid få nöja sig med vikariat eller extra ordinarie tjänster. Örn nu fiyttningsskyldighet stadgades i den omfattning, de sakkunniga föreslagit, kunde åtskilliga av ifrågavarande tjänster tillsättas med ordinarie innehavare, ty tack vare flyttningsskyldigheten förelåge möjlighet att framdeles transpor­ tera läraren till annat distrikt, i händelse tjänsten skulle bliva överflödig. För de unga lärare, som ännu icke erhållit ordinarie befattning, skulle följ­ aktligen flyttningsskyldighetens genomförande kunna innebära en icke ovä­ sentlig förbättring av situationen. På grund av vad jag i det föregående anfört, finner jag mig böra till­ styrka de sakkunnigas förslag, att skyldighet ålägges lärare att underkasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. Jag har ingående övervägt,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 141 om icke denna skyldighet bör knytas till rätten att erhålla provisorisk avlöningsförbättring. Förfarandet skulle i så fall kunna genomföras för hela lärar­ kåren utan avbidan på den lönereglering, som under normala förhållanden är det naturliga instrumentet för en åtgärd av sådan innebörd och räckvidd. Jag finner det emellertid motiverat, att trots den beräknade katastrofala nedgången i antalet i folkskolan undervisade barn gå fram med all den var­ lighet, som de sakkunniga ålagt sig vid utformandet av förslagen om tvångsförflyttning av lärare. Jag förutsätter emellertid, att vid en blivande lönereg­ lering för lärare föreskrives skyldighet för dem att underkasta sig förflytt­ ning från ett skoldistrikt till ett annat samt föreslår, att i avbidan därpå nu sådan flyttningsskyldighet partiellt genomföres på det sätt, att lärare, som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första gången vinner ordinarie anställning, ålägges flyttningsskyldighet av nu angiven art. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör likaledes för lärare, som vid de nya bestämmel­ sernas ikraftträdande innehar ordinarie anställning men efter ansökning vin­ ner transport till annan tjänst av motsvarande slag, förbindas flyttningsskyl­ dighet med den nya anställningen. Sistnämnda bestämmelser böra dock träda i funktion först efter förloppet av fem år, på det att de övertaliga lärar­ tjänsterna i största möjliga utsträckning må avvecklas på frivillighetens väg. Enligt föreliggande förslag skulle flyttningsskyldigheten gälla för varje lärare endast inom det flyttningsområde, där han är anställd, d. v. s. inom de tretton områdesgrupper, som omförmälas i 1933 års kungörelse örn till­ sättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Statskontoret har ansett det önskvärt, att förflyttningsskyldigheten komme att avse större om­ råden, eventuellt hela landet. En lärare skulle alltså enligt statskontorets mening kunna förflyttas från Malmöhus län till Norrbottens län eller tvärt­ om. Väl kunna enligt mitt förmenande skäl anföras för den av statskontoret intagna ståndpunkten. När jag ändock ansluter mig till de sakkunnigas synnerligen moderata förslag i denna punkt, sker det därför, att jag anser det rimligt, att en lärare förflyttas inom ett område, vars skolväsende samt ekonomiska och demografiska förhållanden äro åtminstone i huvudsak likartade. De av de sakkunniga föreslagna förflyttningsområdena äro så pass stora, att det torde vara möjligt att inom deras gränser åvägabringa en önskvärd fördelning av lärartjänsterna. Enligt de sakkunnigas förslag bör i regel förflyttning ske till likvärdig tjänst. Så vitt möjligt skall enligt förslaget tillses, att läraren genom för­ flyttningen icke lider någon minskning i de förmåner, han åtnjutit å den förra tjänsten. I de fall då kommunala lönetillägg beviljats och kommu­ nerna äro rättsligen förpliktade att utbetala dessa lönetillägg under viss tid eller så länge läraren kvarstår i sin befattning, bör enligt förslaget staten träda emellan och bestrida kostnaden för sådant lönetillägg för tvångsförflyttad lärare. Detsamma skulle gälla i fråga örn kommunala pensions­ tillägg. Däremot skulle ersättning icke lämnas för extra löneinkomster,

142 Kungl. Maj: ts proposition Nr 174.

vilka läraren genom tvångsförflyttningen mister. Dock hava de sakkunniga som nämnts förutsatt, att läraren på den nya tjänsten bör erhålla under­ visning av minst samma omfattning som tidigare, och att han alltså jämväl kommer att åtnjuta lika stor inkomst, som han haft vid sin förra tjänst. Två reservanter hava i denna detalj anmält avvikande mening och för­ menat, att vid tvångsförflyttningen skall tillses, att lärarens löneförmåner icke genom förflyttningen minskas. Ersättning för hela den eventuella löne­ minskningen skall enligt deras mening beredas den förflyttade läraren. Myndigheterna hava i detta hänseende i vissa fall anslutit sig till majo­ ritetens ståndpunkt, i andra fall till reservanternas. För egen del har jag tagit fasta på att, såsom reservanterna själva synas anse, det torde höra till undantagsfallen, att lärare vid det av majoriteten för­ ordade förfarandet skulle komma att vidkännas någon avsevärdare minskning i sin löneinkomst. Beträffande de å vissa orter utgående kommunala lönetill­ ägg011 torde, såsom från något håll påpekats, gälla, att de i viss utsträckning äro att anse såsom kompensation för högre levnadsomkostnader. Förflyttas lärare från en sådan ort till en ort med lägre levnadsomkostnader, bör alltså grunden för lönetilläggets utgående bortfalla. Vid vägandet av skälen för och emot de sakkunnigas (majoritetens) förslag har jag emellertid ansett mig böra förorda detsamma, framför allt med hänsyn därtill att det genomföres utan samband med en samtidigt företagen lönereglering. Reservanternas förslag anser jag mig icke kunna biträda. Det bör hållas i minnet, att Kungl. Majit från fall till fall skall pröva ansökning örn tvångsförflyttning och därvid givetvis har att taga hänsyn till alla de faktorer, som kunna hava inverkan på ärendet. Det är att förvänta, att tvångsförflyttning icke kommer i fråga mellan två tjänster, som icke erbjuda läraren tillnär­ melsevis samma inkomster. Mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om bidrag av statsmedel till flyttningskostnaderna har jag intet att erinra. Av vad jag nu anfört framgår, att jag i alla avseenden biträder de sak­ kunnigas förslag i fråga örn tvångsförflyttning av lärare. Jag har i huvudsak intet att anmärka mot de sakkunnigas av flertalet myndigheter tillstyrkta förslag ifråga örn ändrad ordning för tillsättning av lärartjänster. Förslaget innebär ökat statsinflytande på dessa ärendens behandling genom att folkskolinspektören före upprättande av förslag skulle avgiva yttrande angående de sökande och angiva den ordning, i vilken de borde ifrågakomma, samt genom att vid förefallande meningsskiljaktighet mellan inspektören och skolstyrelserna förslagets upprättande skulle läggas i domkapitlens händer. Kommunernas rätt att själva välja sina lärare skulle emellertid alltjämt bibehållas obeskuren. Goda skäl synas mig förebragta för denna förändring, som på ett hänsynsfullt sätt bevarar det kommunala in­ flytandet men samtidigt på ett bättre sätt än hittillsvarande ordning tillgo­ doser det allmännas intresse av att lärartillsättningarna i möjligaste mån hållas fria från obehöriga hänsyn. På de av skolöverstyrelsen anförda skä­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 143

len finnar jag mig böra tillstyrka, att överstyrelsen, då fråga är om besät­ tande av sådan ordinarie lärartjänst, med vilken överlärarbefattning är för­ enad, skall uppgöra förslag även till lärartjänsten. Denna sistnämnda ord­ ning torde böra gälla även för de större städerna, för vilka eljest bestäm­ melserna örn folkskolinspektörens och domkapitlens medverkan vid lärartillsättningarna icke skulle gälla. Frågan örn ändring av befordringsgrunderna torde jag senare bliva i tillfälle att anmäla för Kungl. Maj:t. Jag vill här till sist fästa uppmärksamheten vid att de sakkunnigas förslag örn beräknande av dyrtidstillägg för lärare å minimilönens totalbelopp inne bär någon örn än ringa löneförhöjning för lärarna, eftersom, såvitt jag har mig bekant, kommunerna numera i regel icke torde utbetala dyrtidstillägg på den del av lärarlönerna, som staten icke svarar för. Detta förhållande bör beaktas vid bedömandet av de förslag, till vilka jag ovan givit min anslut­ ning. Jag har intet att erinra mot vad de sakkunniga i nu berörda hän­ seende föreslagit. De sakkunnigas kostnadsberäkningar giva mig icke anledning till något utta­ lande. I ett senare sammanhang återkommer jag till frågan örn beräknande av anslag för nästkommande budgetår till i detta kapitel berörda ändamål.

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

4. Statsbidrag till anordnande av skolskjutsar.

Inledning.

Statsbidrag till anordnande av skolskjutsar har utgått sedan år 1926, då riksdagen för ifrågavarande ändamål beviljade ett extra anslag av 30,000 kronor. Anslaget, som härefter utgick med 30,000 kronor för de närmast följande åren, höjdes år 1929 till 60,000 kronor, år 1931 till 85,000 kronor och år 1932 till 150,000 kronor. Vid 1933 års riksdag ändrades anslagets natur till förslagsanslag, var­ jämte vissa grunder fixerades för utgående av understöd. Anslagsbeloppet bibehölls vid 150,000 kronor. Anslaget höjdes år 1934 till 175,000 kronor. Nu gällande bestämmelser för statsbidrag till ifrågavarande ändamål åter­ finnas i kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 288) angående statsbidrag för an­ ordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn. Enligt dessa bestämmelser är anordnandet av skolskjutsar frivilligt och alltså helt beroende på skoldi­ striktens beslut i frågan. Statsbidrag till skolskjutsar utgår företrädesvis, då genom anordnandet av skolskjutsar besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstå. Statsbidrag må dock i särskilda fall även kunna utgå, då allenast besvärlig skolväg åberopas såsom skäl för bidrag, nämligen då barnens skolgång vid synnerligen lång eller svår skolväg genom skolskjuts avsevärt underlättas. Som regel utgår statsbidrag med hälften av kostnaderna för skolskjutsarna. Statsbidraget må dock, då särskilda för­ hållanden därtill föranleda, kunna utgå med högre belopp, dock högst med 3/i av kostnaderna. Begäres statsbidrag till högre belopp än hälften av kostnaderna, skall Kungl. Maj:t pröva och avgöra frågan. Detsamma gäller, då statsbidrag äskas allenast till underlättande av besvärlig skolväg. I övriga fall tillkommer beslutanderätten- skolöverstyrelsen. Skoldistrikt, som för ett budgetår tilldelats statsbidrag för anordnande av skolskjuts och som för nästföljande budgetår önskar erhålla statsbidrag till lika stort eller lägre belopp för anordnande av skolskjuts å samma sträcka och för i huvudsak samma barnantal som föregående år, må utan ytterligare ansökning ingiva rekvisition å bidrag. Skulle därvid statskontoret eller länsstyrelsen i något fall finna sig förhindrad att utanordna rekvirerat statsbidrag eller del därav, skall ärendet underställas antingen skolöverstyrelsen eller Kungl. Maj:t, be­ roende på, huruvida beslutanderätten vid prövning av en första gången gjord ansökning örn motsvarande statsbidrag tillkommer skolöverstyrelsen eller förbehållits Kungl. Maj:t.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1934, under framhållande av att överstyrelsen hade anledning förmoda att förevarande anslag komme

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 145

att under innevarande budgetår väsentligt överskridas samt att det vidare vore sannolikt, att anspråken på bidrag till anordnande av skolskjutsar komme att under den närmaste tiden ytterligare ökas, hemställt, att anslaget för budgetåret 1935/1936 måtte ökas med 25,000 kronor till 200,000 kronor. Statskontoret har i yttrande den 2 oktober 1934 över skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag framhållit, att tillgängliga siffror rörande anslagsförbrukningen under budgetåren 1929/1934 pekade hän på att någon höjning av anslaget för nästkommande budgetår knappast vore behövlig.

Folkskolesakkurwigas förslag.

Folkskolesakkunniga hava i sitt förutberörda betänkande av den 27 no­ vember 1934 till behandling upptagit även frågan örn ändrade grunder för statsbidrag till anordnande av skolskjutsar. Efter att hava meddelat vissa sifferuppgifter till belysande av statsbidra­ gens fördelning under innevarande budgetår samt erinrat örn att skatteutjämningsberedningen i sitt betänkande bland annat dels uttalat, att anord­ nande av skolskjutsar icke längre borde vara beroende på allenast initiativ från kommunernas sida utan att statens organ borde kunna bestämma, att skolskjutsar skulle ingå som ett led i skolorganisationen och i enlighet där­ med anordnas, dels ock föreslagit, att staten skulle bestrida i allmänhet tre fjärdedelar av kostnaderna för anordnande av skolskjutsar, hava de sak­ kunniga anfört bland annat följande: Anordningen med skolskjutsar utgjorde ett av de mest användbara och verksamma medlen att erhålla ett rationellt organiserat folkskoleväsende såväl ekonomiskt som med hänsyn till skolformernas beskaffenhet. Till följd av den starka utveckling, som vägväsendet och motortrafiken under de senare åren undergått, hade möjligheterna att anordna skolskjutsar blivit i hög grad ökade, och erfarenheten av skolskjutsarna under de jämförelsevis få år, som denna anordning varit i bruk i vårt land, utvisade i det stora hela mycket gynnsamma resultat. En sammanfattning av vissa av de sakkunniga från folkskolinspektörerna införskaffade uppgifter utvisade, att till och med läsåret 1933/1934 till följd av statsunderstödda skolskjutsar kunnat indragas omkring 49 lärartjänster vid folkskola, 56 lärartjänster vid småskola och 112 lärartjänster vid mindre folkskola, motsvarande en årlig utgiftsminskning för staten av bortsett från kostnader för ålderstillägg och dyrtidstillägg — lågt räknat omkring 245,000 kronor. I jämförelse med det av riksdagen senast beviljade skjuts­ bidragsanslagets storlek, 175,000 kronor, tedde sig de sålunda vunna bespa­ ringarna ganska avsevärda. En uppskattning av skolskjutsarnas ekonomiska betydelse för kommunerna vore svårare att verkställa utan ingående under­ sökningar. Med hänsyn till det genom indragningarna minskade behovet av lärosalar och tjänstebostäder torde emellertid även för kommunerna be­ sparingarna representera ett betydande värde. I det föregående hade hänsyn endast tagits till de indragningar av skolor och läraravdelningar, som till följd av skolskjutsarna kunnat ske. Av de av folkskolinspoktörerna lämnade uppgifterna framginge emellertid, att ge- Bihnng till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

nom anordnande av skolskjutsar åtskilliga lärartjänster, vilka eljest skulle varit erforderliga, icke behövt inrättas. I sin helhet torde det följaktligen kunna sägas, att anordningen med skolskjutsar redan haft stor betydelse såsom en utgiftsbesparande faktor. Det förtjänade emellertid framhållas, att skolskjutsarna kunde spela en viktig roll även ur en annan synpunkt än den rent ekonomiska. Genom skolskjutsar kunde för en relativt ringa kostnad barn överföras från sva­ gare skolformer med otillräckligt utbildade lärarkrafter till skolor av högre form och från bristfälliga lokaler till i hygieniskt och pedagogiskt avseende fullt tillfredsställande sådana. Vidare vore det tack vare skolskjutsar möj­ ligt att i särskilda fall bereda lärjungarna lättnad beträffande lång eller eljest besvärlig skolväg. På grund av samtliga här ovan anförda omständigheter ansåge sig de sakkunniga böra framhålla vikten av att vid planläggning av organisato­ riska förändringar i skolväsendet möjligheten att vinna förbättringar, såväl ekonomiskt som pedagogiskt, genom anlitandet av skolskjutsar beaktades i än högre grad än hittills. Samtidigt ville de sakkunniga icke underlåta att betona nödvändigheten av att man härvid iakttoge tillbörlig måttfullhet, så att dylika anordningar icke dräves fram, där andra välgrundade skäl talade för en skolas bibehål­ lande. I vissa avsides liggande trakter hade tillvaron av även en blygsam skolanläggning en kulturell och folkuppfostrande betydelse, som, då fråga uppstode örn skolans indragning, icke borde underskattas. Vidare borde observeras, att på vissa håll klimatiska förhållanden och vägarnas beskaf­ fenhet kunde försvåra anordnande av skjutsar på ett särskilt för de minsta barnens hälsa betryggande sätt. De nu avsedda fallen torde emellertid till­ höra undantagen, och såsom en allmän regel syntes böra gälla, att skol­ skjutsar borde komma till stånd överallt, där ringa barnantal i en skola möjliggjorde skolans indragning och eljest vanliga betingelser för skolskjuts inrättande förelåge. Overtoge staten i den utsträckning, de sakkunniga föresloge, kostnaderna för folkskoleväsendet, borde staten även kunna genom sina organ utnyttja den möjlighet till skolväsendets organiserande på ett rationellt sätt, som an­ ordnandet av skolskjutsar innebure. En förutsättning härför vore emeller­ tid, att tillkomsten av skolskjutsar icke, såsom nu vore fallet, helt berodde av vederbörande skoldistrikts eget bestämmande. Det syntes nödvändigt, att de statsmyndigheter, som hade att pröva och fastställa förslag till skol­ reglementen eller ändringar däri, ägde befogenhet att i samband härmed till övervägande upptaga de möjligheter till ett förnuftigt ordnande av skol­ väsendet, som anordningen med skolskjutsar erbjöde. Skulle vid denna prövning befinnas, att en skola kunde ur ekonomiska och organisatoriska synpunkter med fördel indragas, örn skjutsar med statsunderstöd anordnades för de till skolans område hörande barnen, borde den statliga myndigheten även mot skoldistriktets bestridande kunna bestämma en sådan organisation av skolväsendet, som förutsatte anordnandet av skolskjutsar. Skulle beslutet i organisationsfrågan hava meddelats av domkapitlet, borde det i dylika fall underställas skolöverstyrelsens prövning. Fall av detta slag torde dock komma att inträffa relativt sällan. Vid sidan av skolskjutsar av den nu beskrivna obligatoriska karaktären komme givetvis alltjämt att finnas skolskjutsar, som tillkommit på samma

Kungl. Majda proposition Nr 174. 147

sätt som hittills, genom att distrikten av eget initiativ besluta om deras an­ ordnande. Statsbidrag beviljades för närvarande i regel med blott halva kostnaden för skjutsarna. Övertoge staten i långt större utsträckning än hittills ut­ gifterna för skolväsendet, torde det vara att förvänta, att genom skolskjuts­ anordningen besparingarna för statsverket komme att bliva väsentligt större än de besparingar, som kommo skolkommunerna till godo. Under sådana förhållanden torde en höjning av det nu utgående statsbidraget vara moti­ verad. Detta måste anses så mycket mer befogat, som, i enlighet med vad de sakkunniga förordat, de statliga myndigheterna skulle äga befogenhet att fastställa sådan organisation av skolväsendet, som förutsatte skolskjutsar. De sakkunniga avvisade utvägen att ställa en höjning av bidraget i någon mera bestämd relation till kommunernas ekonomiska bärkraft, tillstyrkte, att bidragets relativa storlek bleve densamma för alla distrikt samt anförde i fråga om statsbidragets storlek, att det vore av största betydelse, att stats­ bidraget icke bleve så stort, att kommunernas intresse av att nedbringa kostnaderna för skolskjutsarna avkopplades. De sakkunniga hade för sin del funnit lämpligt, att bidraget bestämdes till åtta tiondelar av de styrkta verkliga utgifterna för skjutsarna. För att emellertid förhindra, att de, som utförde skjutsningen, härför betingade sig oskälig ersättning, en fara, som torde ligga nära till hands, då huvudparten av kostnaden betalades av staten, syntes det erforderligt att stadga en sådan begränsning uppåt av statsbi­ draget, att detta under inga förhållanden finge överstiga vad som motsva­ rade åtta tiondelar av den efter ortens förhållanden såsom skälig ansedda kostnaden för skjutsarnas anordnande. Erfarenheten av de nu utgående statsbidragen hade redan ådagalagt behovet av en dylik föreskrift. Liksom hittills syntes statsbidrag till skolskjutsar företrädesvis böra utgå, då genom anordnande av skjutsar besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet kunde vinnas. De sakkunniga förutsatte härvid, att bidrag borde kunna utgå icke allenast, då fråga vore örn skjutsar inom ett och samma skoldistrikt, utan även i sådana fall, då skjutsar komme till stånd för barn från ett distrikt till skola inom ett angränsande distrikt. Förutom i de fall, där anordningen med skjutsar betingades av en i vederbörlig ord­ ning fastställd organisation, torde statsbidrag böra kunna ifrågakomma även när anordningen vore föranledd av mera tillfälliga förhållanden. Såsom förut påpekats, kunde i vissa fall med hjälp av skolskjutsar för en jäm­ förelsevis obetydlig kostnad vinnas skolförbättringar, vilka eljest skulle medföra betydande utgifter. Aven om det därvid icke kunde pekas på några besparingar, som stå att vinna genom skolskjutsarna, syntes det dock icke böra vara uteslutet, att statsbidrag kunde utgå jämväl i dylika fall. Därjämte borde enligt de sakkunnigas mening liksom nu statsunderstöd kunna ifrågakomma, när skjutsarna avsåge allenast underlättande av sär­ skilt svåra skolvägar. Klart vore, att vid prövningen av frågan örn stats­ understöd i här avsedda fall den prövande myndigheten måste uppställa stränga fordringar. För att vid skolskjutsarnas anordnande de ekonomiska intressena skulle från början bliva vederbörligen beaktade, torde bland bestämmelserna rö­ rande statsbidraget böra intagas uttrycklig föreskrift örn åläggande för skol­ distrikten att tillse, att skjutsarna anordnades på billigast möjliga sätt. Vi­ dare borde det åligga distrikten att tillse, att skjutsarna anordnades på sådant sätt, att barnens säkerhet oell hälsa ej äventyrades. I fråga om färdsättet

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

vid befordran till och från skola syntes nu gällande bestämmelser böra bi­ behållas. Statsbidrag borde sålunda kunna utgå vid befordran med järn­ väg, motorfordon, hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel.

De sakkunniga uppehålla sig därefter vid förfarandet vid ansökning örn statsbidrag och vid prövning av sådan ansökning. Härav inhämtas bland annat följande. De sakkunniga ansåge det ogörligt att övergå till ett mer automatiskt förfarande vid rekvisition av statsbidrag till skolskjutsar. De förordade följ­ aktligen ett bibehållande av den nuvarande ordningen med särskild ansök­ ning och grundlig prövning genom central myndighet i de enskilda fallen första gången, statsbidrag ifrågasättes. De sakkunniga ansåge, att denna prövning, som nu handhades av Kungl. Majit i vissa fall och av skolöver­ styrelsen i andra, borde i sin helhet överflyttas på skolöverstyrelsen, som besutte omfattande erfarenhet beträffande skolskjutsar, hade särskilda förut­ sättningar att med sakkunskap bedöma de med dessa ärenden oftast sam­ manhängande organisatoriska spörsmålen samt dessutom funne ledning i den praxis, som hunnit utbildas genom den av Kungl. Majit hittills utövade beslutanderätten i vissa av dessa frågor. I vissa fall torde enligt de sakkunnigas mening det särskilda ansökningsförfarandet under vissa förutsättningar kunna undvaras. Från den allmänna regeln, att särskild prövning av rätten till statsbidrag skulle föregå utanordnandet av dylikt bidrag, torde sålunda undantag kunna göras för de fall, där statsbidragsfrågan redan en gång prövats och fortsatt behov av bidrag förelåge under i huvudsak oförändrade förhållanden. Detta borde gälla icke endast, sedan förstagångsprövning ägt rum med tillämpning av de föreslagna nya bestämmelserna, utan även de fall, där sådan prövning redan skett enligt nu gällande föreskrifter, i sistnämnda avseende dock endast om inga väsentliga ändringar i förhållandena inträtt. Härigenom lättades avse­ värt den arbetsbörda, som de nya bestämmelserna bomme att medföra för skolöverstyrelsen.

I samband med spörsmålet om statsbidrag till skolskjutsar hava de sak­ kunniga berört följande spörsmål. Enligt motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) torde utföran­ det av skolskjutsar vara att betrakta som yrkesmässig trafik. Därmed följde att den, som ville verkställa skolskjutsar med automobil, måste hava erhållit för sådan trafiks utförande erforderligt trafiktillstånd av vederbörande läns­ styrelse. Med de många formaliteter, som vore förknippade med förvärvan­ det av trafiktillstånd, vorfe det naturligt, att åtskilliga personer, som eljest skulle vilja åtaga sig skjutsningen av skolbarn och vara i stånd att fullgöra denna på ett betryggande sätt, vore obenägna att allenast för sådant ända­ mål skaffa sig dylikt tillstånd. En följd härav vore, att på många orter ingen konkurrens uppstode om skolskjutsarna, vilket i sin tur medförde, att kostnaderna för dessa ofta bleve högre, än vad eljest skulle hava behövt vara fallet. Enligt de sakkunnigas mening vore det önskvärt, att särskilt tillstånd för utförande av skolskjutsar kunde meddelas under enklare former än de, som gällde för yrkesmässig trafik i allmänhet. De sakkunniga ansåge sig så­ lunda böra ifrågasätta, om det icke borde vara tillräckligt, att för utförande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 149

av skolskjutsar allenast fordrades medgivande av polismyndigheten i orten. Vid utfärdandet av dylikt tillstånd borde givetvis meddelas de säkerhets­ föreskrifter rörande skjutsningen, som av polismyndigheten ansåges på­ kallade. I sistnämnda avseende syntes böra beaktas, att vid skjutsning av skolbarn maximiantalet passagerare utan risk torde kunna sättas något högre än vid vanlig personbefordran plägar ske.

I fråga örn anslagsbehovet vid ett genomförande av de sakkunnigas för­ slag erinra de sakkunniga örn de osäkerhetsmoment, som vore förenade med beräkningar i detta avseende. De ansåge det dock vara tillfyllest, om an­ slaget första året upptoges med ett belopp av 250,000 kronor.

Myndigheterna.

Länsstyrelserna hava i de fall, då de yttrat sig över denna del i de sak­ kunnigas förslag, tillstyrkt detsamma. Länsstyrelsen i Halmstad har emellertid ansett det tillräckligt med ett statsbidrag av 75 procent av totalkostnaderna. Länsstyrelsen i Luleå har ifrågasatt, om icke statsbidraget lämpligen borde höjas från 80 till 90 procent för att ytterligare uppmuntra det frivilliga initiativet från skoldistriktens sida till anordnande av skolskjutsar. Skol­ distrikten hade nämligen redan nu ett direkt ekonomiskt intresse av att få behålla alla sina skolor, och detta intresse bomme efter de nu föreslagna höjningarna av statsbidragen till skolundervisningen att än ytterligare steg­ ras. Åtminstone i Norrbottens län med dess många små, ekonomiskt be­ tryckta kommuner utgjorde lärarpersonalen i regel deras bästa skatteobjekt: kommunalskatten för en ordinarie folkskollärare uppginge exempelvis ofta till minst 400 ä 500 kronor, och så stor bleve åtminstone efter förslagets genomförande icke kommunens sammanlagda kostnader för en folkskola.

Domkapitlen hava likaledes, då föreliggande fråga särskilt berörts, nästan undantagslöst tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Av skolöverstyrelsens yttrande inhämtas följande: Av de folkskolinspektörer, som yttrat sig i ärendet, hade en anfört starka betänkligheter mot den föreslagna generella höjningen och ifrågasatt, örn icke bidragsskalan som hittills borde vara glidande uppåt. Tre av inspek­ törerna i Norrland uttalade däremot önskvärdheten av att bidraget till skol­ skjutsar bestämdes till minst 90 procent av de verkliga kostnaderna. En inspektör ansåg, att vissa ändringar i motorfordonsförordningen vore erfor­ derliga. En annan uttalade betänkligheter mot förslaget att myndigheterna även mot skoldistriktens bestridande skulle äga fastställa sådan skolorgani­ sation, som förutsatte anordnande av skolskjutsar. För egen del funne överstyrelsen visserligen, att även i fråga om skjuts­ bidragen skäl kunde anföras för fastställandet av grunder, som medgåve ett visst normerande av bidragen efter olika skattetryck. Men dessa skäl vore icke lika starka här som beträffande byggnadsbidragen. Det vore näm­ ligen staten, som i regel i ekonomiskt avseende vunne mest på skolskjut­ sars anordnande och ungefär lika mycket, vare sig en skola av samma form eller en läraravdelning av samma typ indroges i en skattetyngd och i övrigt ekonomiskt svag eller i en ekonomiskt stark kommun, då ju lärarlönerna

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

utginge efter lika grunder, ehuru med av staten betalade tillägg i vissa delar av det nordligaste Sverige. De sakkunnigas förslag om att kommu­ nerna själva skulle bidraga med 20 procent av kostnaderna ansåg översty­ relsen väl avvägt. De sakkunnigas förslag, att statlig myndighet måtte kunna även mot skoldistriktets bestridande bestämma en sådan organisation av skolväsendet, som förutsatte anordnandet av skolskjutsar, ansåge sig över­ styrelsen böra biträda. De sakkunnigas uttalande om önskvärdheten av att särskilt tillstånd för utförande av skolskjutsar kunde meddelas under enklare former än de, som gällde för yrkesmässig trafik i allmänhet, funne överstyrelsen vara värt be­ aktande. Enligt vad överstyrelsen erfarit hade nämligen stora svårigheter ibland yppat sig för vissa skoldistrikt att dels kunna anordna skolskjutsar, dels kunna hålla priserna nere på rimlig nivå på grund därav, att utföran­ det av skolskjutsar betraktats såsom yrkesmässig trafik. Statskontoret har i sitt yttrande över folkskolesakkunnigas förslag i denna del anslutit sig till detsamma och ej heller funnit anledning till erinran mot de i samband därmed framlagda kostnadsberäkningarna.

Departementschefen:

De sakkunnigas ovanstående förslag innebär, att staten skulle bidraga med åtta tiondelar av de styrkta verkliga kostnaderna för skjutsarna (för närvarande utgör bidraget i regel hälften av kostnaderna, dock ej mera än ett av Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen bestämt maximibelopp), likväl med rätt för utanordningsmyndigheten att, örn kostnaderna befinnas oskä­ liga i förhållande till ortens pris, reducera bidraget. Liksom hittills skulle skjutsar kunna anordnas på skoldistriktens eget initiativ. Men härutöver skulle det tillkomma de myndigheter, som hava att besluta i reglementsfrågor, att fastställa sådan organisation av ett distrikts skolväsende, som förutsätter anordnande av skolskjutsar. För egen del begränsar jag mig till att under hänvisning till den före­ liggande utredningen och myndigheternas yttranden över densamma i kort­ het förorda bifall till ifrågavarande förslag. Frågan örn revision av motorfordonsförordningen i den förutnämnda, av de sakkunniga angivna riktningen befinner sig för närvarande under utred­ ning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de föreskrifter, som i anledning därav kunna befinnas erforderliga. Jag återkommer i ett senare sammanhang till frågan om anslagsberäk­ ningarna för nästkommande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 151

5. Statsbidrag till inackordering av skolpliktiga barn.

Inledning.

Anslag till statsbidrag för inackordering av skolbarn beviljades första gången redan år 1902. Anslaget, som utgjorde 5,000 kronor, skulle an­ vändas för att åt fattiga, inom vissa församlingar i Norrland på längre av­ stånd från församlingens skolor boende skolpliktiga barn bereda möjlighet till skolgång. Sedermera hava ökade medel ställts till förfogande för ända­ målet och understödsverksamheten utsträckts till ett större antal skoldistrikt. Vid 1931 års riksdag bestämdes sålunda, att ifrågavarande understödsverksamhet skulle omfatta skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter. För ändamålet är i riksstaten för budgetåret 1934/1935 uppfört ett ordinarie reservationsanslag å 548,000 kronor. De för anslagets utgående gällande bestämmelserna äro meddelade i kungörelsen den 29 maj 1931 (nr 130). Sedan frågan örn beredande av möjlighet till statsbidrag för inackorde­ ring vid skola av vissa skolbarn inom övriga delar av riket än de fyra nordligaste länen flera gånger varit föremål för utredning och förslag, an­ visade 1932 års riksdag på Kungl. Maj:ts framställning för ändamålet ett extra anslag av 15,000 kronor. Anslaget, som år 1933 förändrades till re­ servationsanslag, är för budgetåret 1934/1935 i riksstaten upptaget med ett belopp av 24,000 kronor. Bestämmelserna rörande sistnämnda anslag åter­ finnas i kungörelsen den 28 juli 1932 (nr 380). Enligt omförmälda kungörelser utgår statsbidrag för inackordering i skol­ hem eller enskilda hem av skolpliktiga barn av fattiga, avlägset från skola boende föräldrar med belopp, som av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall bestämmes. Barn under åtta år må icke ifrågakomma till inackordering, därest ej skolöverstyrelsen prövar särskilda omständigheter föranleda un­ dantag. Skoldistrikt, som önskar erhålla statsbidrag för ifrågavarande ändamål, skall därom göra ansökan hos skolöverstyrelsen, som fattar beslut i ärendet. Inga normer äro i författningarna meddelade för statsbidragets storlek.

Skolöverstyrelsen har den 31 augusti 1934 gjort framställning angående statsbidrag till förevarande ändamål för budgetåret 1935/1936. Därvid har överstyrelsen till en början redogjort för vissa åtgärder från överstyrelsens sida i syfte att erhålla större likformighet beträffande ansökningar örn stats­ bidrag och beslut örn bidrag till förevarande ändamål, vilka åtgärder i detta sammanhang äro av visst intresse.

152 Kungl. Marits proposition Nr 17i.

Av de tidigare inkomna ansökningarna hade tydligt framgått, anför över­ styrelsen, att skoldistriktens anspråk på bidrag för inackordering varit syn­ nerligen skiftande, och att vissa skoldistrikt sökte bidrag för inackordering av barn, då vägavstånd och övriga omständigheter vore sådana, att inackor­ dering icke syntes erforderlig och ej heller sattes i fråga av andra skol­ distrikt. Vidare hade erinringar framkommit mot en del skoldistrikts för­ farande att ej alls eller med ytterst blygsam andel deltaga i gäldandet av totalkostnaderna för den verksamhet, till vilken statsbidrag erhållits. I vissa fall hade skoldistrikt, som i ekonomiskt avseende icke kunde anses såsom sämre ställda än skoldistrikt, där man med avsevärd del bidragit till total­ kostnadernas gäldande, inskränkt totalkostnaderna för inackorderingsverksamheten inom ramen för erhållet bidrag. Med anledning härav hade över­ styrelsen i cirkulär till folkskolinspektörerna, varav samtliga folkskolestyrelser och skolråd i de skoldistrikt, vilka fått bidrag för budgetåret 1933/1934, i god tid före ingivandet av ansökan örn bidrag för budgetåret 1934/1935 erhållit avskrift, meddelat dels sin avsikt att från och med budgetåret 1934/ 1935 bestämma den högsta procentuella andel av styrkta verkliga totalkost­ naden, som finge utgå i statsbidrag till varje skoldistrikt, ävensom det hög­ sta beloppet för dylikt bidrag, dels de huvudgrunder, som av överstyrelsen tillämpats vid förarbetena till fördelningsplaner, dels och vissa önskemål be­ träffande de upplysningar, som borde meddelas vid ansökningarna. Vidare hade överstyrelsen, innan fördelningen av bidrag ägt rum, inför­ skaffat vederbörande länsstyrelsers yttrande i fråga örn de sökande skol­ distriktens ekonomiska förhållanden och deras bärkraft, vägda emot varandra (a-, b- och c kommuner). Med ledning av detta material hade överstyrelsen för bestämmandet av ifrågavarande procenttal uppställt följande regler:

beträffande a-hommun: 50 procent utom i sådana undantagsfall, då a-kommun hade mycket låg uttaxering och växande skatteunderlag;

beträffande b-kommun: a) vid skatt, understigande 20 kronor, 55—60 procent, b) » » , mellan 20—25 » , 60—65 » c) » » , överstigande 25 » , 70 » ;

beträffande c-hommun: för flertalet 75—80 procent, i undantagsfall 85—90 »

Överstyrelsen framlägger därefter vissa uppgifter rörande fördelningen av anslagen för budgetåret 1934/1935 — varav framgår, att statsbidrag för i enskilda hem inackorderade barn utgått med i genomsnitt 45,72 procent av totalkostnaderna inom de fyra nordligaste länen (utom rikets nordligaste gränsorter) samt med i genomsnitt 49,15 procent inom andra delar av lan­ det — samt anför så bland annat följande:

De anslag å 548,000 kronor och 24,000 kronor, som stått till överstyrel­ sens förfogande för statsunderstöd under budgetåret 1934/1935 till inackor-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 153

deringsverksamheten i hela riket — utom i de nordligaste gränsorterna — hade icke varit tillräckliga för att bevilja distrikten bidrag med belopp, som med utgångspunkt från den av överstyrelsen beräknade totalkostnaden sva­ rade mot de procenttal, överstyrelsen ansett sig böra fastställa såsom de högsta för statens blivande andel av verkliga kostnaderna. Och ändock måste överstyrelsen anses ha bestämt dessa procenttal till de lägsta möjliga med hänsyn tagen till skoldistriktens förmåga att vid inackorderingsplanernas realiserande svara för återstående kostnader. För att överstyrelsen skulle ha kunnat tillerkänna distrikten de belopp, som i fråga örn barn, inackor­ derade i enskilda hem, svarade mot de procenttal, överstyrelsen ansett skä­ liga, skulle enligt företagna beräkningar ha erfordrats för ifrågavarande skoldistrikt i de fyra nordligaste länen — utom rikets nordligaste gräns­ orter — 657,737 kronor. Härtill komme det för 570 barn i skolhem be­ viljade beloppet av 96,900 kronor, varigenom kostnaderna för bidrag jäm­ likt kungörelsen nr 130 år 1931 kunde beräknas till 754,637 kronor. Merutgiften för nu närmast ifrågavarande ändamål under budgetåret 1934/1935 skulle sålunda, därest fördelningsplanen kunnat helt genomföras, belöpa sig till 206,637 kronor. Beträffande andra delar av riket än de fyra nordligaste länen skulle sta­ tens bidrag enligt de av överstyrelsen bestämda procenttalen uppgått till 27,310 kronor eller allenast 3,310 kronor mer än det för innevarande bud­ getår beviljade anslaget. Då totalkostnaderna för de fyra nordligaste länen — utom de nordli­ gaste gränsorterna — för inackordering i enskilda hem av överstyrelsen beräknats till 877,803 kronor och statens kostnader enligt av överstyrelsen bestämda procenttal skulle uppgå till 657,737 kronor, skulle statens bidrag inalles utgöra högst 74,92 procent av totalkostnaderna. I fråga örn riket i övrigt skulle statens andel allenast utgöra 55,92 procent av beräknade total­ kostnaderna. Till statsbidrag för två nya av stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor inrättade arbetsstugor beräknade överstyrelsen ett belopp av tillhopa 6,000 kronor. Ur förevarande anslag skulle vidare enligt överstyrelsens förslag och i överensstämmelse med de förändrade principerna för uppställning av riksstatens utgiftssida utöver ovan omförmälda utgifter bestridas kostnaderna för två utgiftsändamål, för vilka kostnaderna nu utgå ur anslaget till folk­ undervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter, nämligen, såsom förut å sid. 101 ff. framhållits, dels bidrag till vissa skoldistrikt i Norrbot­ tens norra och Tornedalens inspektionsområden för inackordering vid skola av skolpliktiga barn, dels oclc understöd till stiftelsen Norrbottens läns ar­ betsstugor för vissa vid stiftelsens arbetsstugor mottagna barn. För först­ nämnda ändamål beräknade överstyrelsen för nästkommande budgetår ett från 72,000 kronor till 83,750 kronor förhöjt belopp och för det sistnämnda ändamålet ett från 124,000 kronor till 130,400 kronor förhöjt belopp. I enlighet med vad sålunda anförts ansåge sig överstyrelsen böra beräkna utgifterna från ett gemensamt anslag för beviljande av statsbidrag till in­ ackordering av vissa skolpliktiga barn inom riket under budgetåret 1935/ 1936 sålunda:

154 Kungl. Maj:ts pi'oposition Nr 174.

a) för bidrag beträffande de fyra nordligaste länen — utom rikets nordligaste gränsorter — (548,000 + 206,637 + 6,000) kronor 760,637 b) för bidrag beträffande andra delar av riket än de fyra

d) för rikets nordligaste gränsorter (Norrbottens läns arbets­

Summa kronor 1,002,097 Överstyrelsen föresloge, att förevarande anslag — bland annat med hän­ syn till att man genom de av överstyrelsen numera tillämpade grunderna för beräknande av statsbidrag till förevarande ändamål fått en fast utgångs­ punkt för sådana beräkningar — måtte givas förslagsanslags natur. Vid bifall härtill syntes anslaget, som borde givas beteckningen »Bidrag till in­ ackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem», kunna avrundas nedåt till 1,000,000 kronor. Statskontoret har i utlåtande den 31 oktober 1934 förklarat sig finna det principiellt riktigt, att bestämmelser i av skolöverstyrelsen angiven riktning meddelades. Ämbetsverket vore dock icke berett att fatta definitiv stånd­ punkt till föreliggande fråga, innan resultatet av det utredningsarbete, som omhänderhades av särskilda sakkunniga (folkskolesakkunniga), förelåge.

Folkskolesakkunnigas förslag.

Folkskolesakkunniga hava i sitt betänkande erinrat, att skatteutjämningsberedningen dels ansett, att statens organ skulle kunna bestämma, att inackordering skulle ingå som ett led i skolorganisationen och i enlighet därmed anordnas, dels ock föreslagit, att staten skulle bestrida tre fjärde­ delar, i undantagsfall mera av kostnaderna för inackorderingen. De sakkunniga framhålla därefter, att, liksom skolskjutsarna inackorde­ ringen av skolbarn utgjorde ett viktigt hjälpmedel vid genomförandet av skolorganisatoriska förbättringar och för vinnande av besparingar i kostna­ derna för folkskoleväsendet. De erinra emellertid samtidigt, att föräldrarna på många håll hyste en stark obenägenhet att lämna sina barn till inackor­ dering i främmande hem. Inackordering syntes i dylikt fall böra tillgripas, endast örn andra, synnerligen starka skäl talade härför och skolskjutsar icke kunde komma till användning.

För att den möjlighet, som systemet med inackordering av skolbarn i vissa fall erbjöde att åstadkomma en billigare och bättre skolorganisation, måtte kunna i lämplig utsträckning utnyttjas, ansåge de sakkunniga önskvärt, att de statsmyndigheter, som hade att pröva och fastställa förslag till skol­ reglementen eller ändringar däri, ägde befogenhet att jämväl mot skoldist­ riktets bestridande giva skolväsendet en sådan organisation, som förutsatte inackordering, dock endast i enskilda hem. Även i dessa fall borde regie-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 155

raentsbeslut av sådan innebörd, därest de meddelats av domkapitlet, under­ ställas skolöverstyrelsens prövning. Inackorderingsverksamheten åsamkade skoldistrikten betydande utgifter. Dessa bleve så mycket kännbarare som de distrikt, där inackordering i större utsträckning förekomme, ofta vore ekonomiskt svaga. Till följd av den utvidgning, verksamheten undergått, hade de utgående statsbidragens procentuella storlek minskats trots de betydande höjningar av statsanslagen, som skett under senare år. Medan bidragen sålunda ursprungligen avsetts skola utgöra omkring två tredjedelar av kostnaderna för inackorderingarna, uppginge de för budgetåret 1934—1935 beviljade inackorderingsbidragen enligt av skolöverstyrelsen lämnade uppgifter i medeltal till i de fyra norr­ ländska länen endast något över 45 procent och i övriga delar av landet något över 49 procent av de beräknade kostnaderna för inackorderingen. Med hänsyn till nu anförda förhållanden funne de sakkunniga i likhet med skatteutjämningsberedningen en höjning av det nu utgående statsbidraget motiverad. Härför talade ock förslaget, att de statliga myndigheterna skulle äga befogenhet att fastställa en skolorganisation, som förutsatte inackordering. Vad beträffade grunderna för statsbidragsbeloppets fastställande, hade de sakkunniga funnit lämpligt, att inackorderingsbidraget liksom skjutsbi­ draget bestämdes till åtta tiondelar av de styrkta verkliga kostnaderna för ändamålet. Skulle kostnaderna befinnas oskäligt höga, borde utanordningsmyndigheten äga befogenhet att reducera bidraget till åtta tiondelar av ett såsom "skäligt ansett belopp. Av samma principiella skäl, som förut anförts, i fråga om andra av de sakkunniga ifrågasatta bidrag för folkskoleväsendet, borde denna beräkningsgrund gälla lika för alla distrikt, som ifrågakomme till understöd. Enligt nu gällande bestämmelser för statsbidrag till inackordering av skolbarn vore detta begränsat till barn av fattiga föräldrar. Denna begräns­ ning torde i praktiken ej hava strängt upprätthållits, och enligt de sak­ kunnigas mening borde deli bortfalla, om inackorderingsverksamheten skulle i större utsträckning än hittills komma till användning i rationaliseringssvfte. De sakkunniga föresloge i fråga om prövning av ansökningar örn stats­ bidrag till inackordering och rekvisition av dylika statsbidrag enahanda be­ stämmelser som beträffande statsbidrag till skolskjutsar. Vid en ungefärlig uppskattning av det anslag till inackorderingsbidrag, som kunde bliva erforderligt under första året, därest de sakkunnigas för­ slag genomfördes, utginge de sakkunniga från vissa av skolöverstyrelsen i dess framställning om anslag för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1935/1936 lämnade uppgifter. Enligt dessa utgjorde antalet inackorderingsdagar, för vilka statsbidrag beräknats för budgetåret 1934/1935, i avrundat tal 1,200,000. Efter en beräknad medelkostnad av 1 krona per dag, skulle inackorderingskostnaderna för nämnda antal dagar uppgå till 1,200,000 kronor. Övertoge staten 8/io av denna kostnad, skulle alltså det erforder­ liga beloppet utgöra 960,000 kronor. För att möta ett eventuellt ökat behov av bidrag torde det emellertid vara lämpligt att beräkna statens utgifter för ändamålet till 1,000,000 kronor, avseende hela riket utom de nordligaste gränsorterna. Då för budgetåret 1935/1936 vore till inackorderingsbidrag upptagna anslag å tillhopa 572,000 kronor, skulle ett bitall till dc sakkun­ nigas förslag innebära en merkostnad för staten å 428,000 kronor. Mod hänsyn till beskaffenheten av de grunder för bidragens utgående, som de

156 Kungl. Majus proposition Nr 174.

sakkunniga förordat, vore det nödvändigt, att anslaget erhölle karaktären av förslagsanslag.

Myndigheterna.

Länsstyrelserna och domkapitlen hava i de fall, där man uttalat sig i frågan, tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Att anteckna är, att länsstyrelsen i Halmstad ansett önskvärt, att statens andel i inackorderingskostnaderna begränsades till 75 procent.

Av skolöverstyrelsens yttrande framgår följande: Emot de sakkunnigas förslag kunde framföras vissa erinringar. Främst syntes sålunda böra framhållas, att enligt förslaget åtta skoldistrikt, som med de av överstyrelsen och domkapitlet i Luleå vid fördelningen av an­ slag för budgetåret 1934/1935 tillämpade procenttalen tillerkänts statsbidrag med 85 procent eller 90 procent av verkliga kostnaderna, bleve försatta i ett försämrat läge. Men därjämte syntes man icke kunna helt förbise, att bidrag av föräldrar vore att emotse i väsentligt minskad omfattning och även i sådana fall, då bidragen endast svarat emot en del av den besparing, barnens vistelse utom hemmet medförde i avseende å hushållskostnaderna. Överstyrelsen ansåge emellertid, att de sakkunnigas förslag innebure en så avsevärd förenkling beträffande tillerkännandet av bidrag, att fördelarna med systemet uppvägde olägenheterna. Överstyrelsen tillstyrkte därför de sakkunnigas förslag. I detta sammanhang ansåge sig överstyrelsen böra erinra, att de sakkun­ nigas förslag nödvändiggjorde, att medel för statsbidragen gjordes tillgäng­ liga genom förslagsanslag. För ett gemensamt sådant anslag — avseende all statsunderstödd inackorderingsverksamhet utom den vid nomadundervis­ ningen — hade överstyrelsen i sin framställning den 31 augusti 1934 an­ sett sig, med utgångspunkt från fortsatt tillämpning av olika procenttal för bidragen i förhållande till kommunernas ekonomiska förhållanden, kunna beräkna kostnaderna till 1,002,097 kronor. De sakkunniga hade — utan att medtaga utgifterna för skoldistrikt, tillhörande rikets nordligaste gräns­ orter, eller för Norrbottens läns arbetsstugor — beräknat kostnaderna enligt deras förslag till 960,000 kronor därvid de sakkunniga dock syntes ha för­ bisett en i överstyrelsens beräkning ingående anslagspost å 21,000 kronor till understöd åt Västerbottens läns arbetsstugor. Med bibehållande av de anslagsposter, som inginge i överstyrelsens petita, men med tillämpning av den av den av de sakkunniga föreslagna bidragskvoten av 8/10 syntes utgifterna å ett gemensamt förslagsanslag böra be­ räknas sålunda:

a) beträffande de 4 nordligaste länen utom rikets nordligaste gränsorter 1) i enskilda hem (totalkostnad 953,665)... kronor 762,932 2) för 570 barn i skolhem å 80 öre för barn

b) andra delar av riket än de 4 nordligaste länen (totalkostnad

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 174. 157

c) rikets nordligaste gränsorter 1) i enskilda hem. (totalkostnad 118,070). . . . kronor 94,456

d) Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor (200 kronor per barn) 130,400 Summa kronor 1,165,954 Härtill borde emellertid läggas 8/io av totalkostnaderna för sådan inackorderingsverksamhet, vartill statsbidrag senare beviljats av

Tillhopa kronor 1,171,542 Då posten å 5,588 kronor jämväl borde läggas till överstyrelsens ovan återgivna slutsiffra för beräknade totalkostnader, 1,002,097 kronor, kunde merutgiften för ifrågavarande ändamål enligt de sakkunnigas förslag således beräknas bliva minst 163,857 kronor. Det vore emellertid sannolikt, att denna merkostnad komme att ökas ytterligare på grund av stegring av an­ talet barn, för vilka inackorderingsbidrag begärdes. Överstyrelsen ingår därefter på vissa detalj erinringar mot de sakkunnigas författningsförslag. Två reservanter inom överstyrelsen hava ansett, att överstyrelsen bort med avstyrkande av de sakkunnigas förslag i denna del hava förordat, att stats­ bidrag till inackordering av skolbarn måtte få utgå enligt i huvudsak nu gällande grunder, samt att anslaget för ändamålet måtte höjas till det belopp, överstyrelsen föreslagit i sina riksdagspetita den 31 augusti 1934. Statskontoret har anslutit sig till de sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende och ej heller funnit anledning till erinran mot de i samband där­ med framlagda kostnadsberäkningarna.

Departementschefen:

De sakkunnigas ovanstående förslag innebär, att staten skulle bidraga med åtta tiondelar av de styrkta verkliga kostnaderna för inackorderingen (för närvarande utgår bidraget med ett av skolöverstyrelsen bestämt maximi­ belopp), dock med rätt för utanordningsmyndigheten att, örn kostnaderna befinnas oskäliga, reducera bidraget. I fråga om statlig myndighets befo­ genhet att fastställa skolorganisation, som förutsätter inackordering, skulle gälla detsamma som för skolskjutsar. Bidragsrätten skulle begränsas icke till vissa delar av riket utan gälla, oavsett skoldistriktets belägenhet. För egen del har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förevarande av samtliga myndigheter tillstyrkta förslag. Jag återkommer i ett följande sammanhang till kostnadsberäkningarna för nästkommande budgetår.

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

6. Statsbidrag till skolhem.

För underlättande av skolgången för avlägset från skola boende skol­ plikt^ barn i övre Norrland har riksdagen under åtskilliga år anvisat sär­ skilda anslag till bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning. Efter budgetåret 1931/1932 har av statsfinansiella skäl särskilt anslag för ända­ målet icke ansetts kunna ställas till förfogande. Folkslcolesakkunniga hava nu, under erinran om skolhemmens betydelse ur olika synpunkter, framlagt förslag rörande mer stadigvarande statsbidrag till skolhem. Enligt dessa förslag skulle staten bidraga till kostnaderna för uppförande och inredning av skolhem med belopp, som Kungl. Maj:t skulle bestämma efter prövning från fall till fall. Beslutanderätten i fråga om inrättande av skolhem skulle tillkomma skoldistrikten själva. Möjlighet att erhålla statsbidrag skulle föreligga, oavsett skoldistriktens belägenhet riket. Till underhåll av skolhemsbyggnad skulle icke utgå statsbidrag. De sakkunniga hava ansett det önskvärt, att statsbidrag skulle kunna lämnas till åtminstone ett å två skolhem per år under den närmaste fram­ tiden och ansett sig böra föreslå, att en årlig anslagssumma av 100,000 kronor reserverades för ifrågavarande ändamål. Ifrågavarande förslag har tillstyrkts av samtliga de i ärendet hörda myn­ digheter , vilka uttalat sig i frågan.

Jag vill i likhet med de sakkunniga vitsorda den stora betydelsen av skolhemmen. De äro åtminstone på sina håll nödvändiga komplement till inackorderingsverksamheten. Emellertid anser jag mig böra erinra, att under de allra senaste åren i ganska stor utsträckning beviljats medel till upp­ förande av skolhem ur de till kommunala beredskapsarbeten anvisade an­ slagen. Enligt den av de sakkunniga företedda statistiken beviljades så­ lunda år 1933 statsbidrag av sådana medel till fyra skolhem och år 1934 till två skolhem. Då alltså under de båda sistförflutna åren förevarande byggnadsverksamhet förflutit i betydligt raskare takt än de sakkunniga själva tänkt sig, torde med anvisande av medel för ifrågavarande ändamål kunna anstå åtminstone under nästkommande budgetår. Jag beräknar alltså icke medel för ändamålet å riksstaten för budgetåret. 1935/1936.

Kungl. May.ts proposition Nr 174. 159

7. Anslagsbehovet under budgetåret 1935/1936 m. m.

Av folkskolesakkunnigas betänkande inhämtas följande rörande anslags­ behovet under budgetåret 1985/1936: De sakkunniga utginge från att de nya bestämmelserna, utom vad anginge byggnadsbidrag till redan befintliga lokaler, komrne att träda i kraft den 1 juli 1935. Bestämmelserna örn byggnadsbidrag till redan befintliga loka­ ler åter förutsattes skola träda i tillämpning den 1 juli 1936, sedan under tiden den 1 juli 1935—-den 30 juni 1936 klassificeringen av sistnämnda lokaler verkställts. Då enligt de sakkunnigas förslag provisoriska byggnadsbidrag, hyresbi­ drag, underhållsbidrag och tjänstebostadsbidrag skulle rekvireras och utbe­ talas, först sedan vederbörande budgetår lupit till ända och någon rätt till förskott å nämnda bidrag icke skulle förekomma, erfordrades för dessa ända­ mål inga anslagsmedel förrän under budgetåret 1936/1937. I fråga örn byggnadsbidragen till redan befintliga lokaler borde påpekas, att, om bestämmelserna i ämnet, såsom ovan förutsatts, trädde i kraft från och med den 1 juli 1936, anslag till detta ändamål icke komme att bliva behövligt förrän från och med budgetåret 1937/1938. Däremot vore det nödvändigt att redan under budgetåret 1935/1936 medel stöde till förfogande för byggnadsbidrag till nya undervisningslokaler. Det erforderliga beloppet utgjorde enligt de sakkunnigas uppskattning 60,000 kronor och torde böra i riksstaten uppföras såsom ett ordinarie förslagsan­ slag under rubrik: Statsbidrag till uppförande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet. Vidare vore det nödvändigt att under budgetåret 1935/1936 äga tillgång till medel för att bestrida engångsutgifterna för de skolhusvärderingsnämnder, som under samma budgetår skulle utföra klassificeringsarbetet. Kost­ naderna för dessa nämnder hade de sakkunniga beräknat till 200,000 kro­ nor. Beloppet torde böra upptagas såsom ett extra förslagsanslag. Till statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning torde böra för budgetåret 1935/1936 uppföras ett reservationsanslag av 100,000 kronor. I fråga om samtliga avlönings- och arvodesbidrag hade förutsatts skola gälla, att medlen skulle utbetalas först efter utgången av det budgetår, de avsåge. Följaktligen erfordrades icke för budgetåret 1935/1936 de beräk­ nade ökningarna av anslagen till statsbidrag för avlöning åt folk- och små­ skollärare, för undervisning i slöjd och i hushållsgöromål samt ej heller det nya anslaget till arvoden åt Överlärare. I den mån förskott skulle utgå, skulle sådana beräknas i förhållande till under nu löpande budgetår utbe­ talda belopp. I fråga örn dyrtidstilläggen gällde visserligen likaledes, att de definitiva utbetalningarna, i vad de avsåge budgetåret 1935/1936, skulle ske först under budgetåret 1936/1937. Men enligt den i ämnet gällande författningen ägde skoldistrikt, örn utanordnat förskott, vilket regelmässigt utginge halvårsvis med en fjärdedel av dyrtidstillägget för nästföregående budgetår, befunnes otillräckligt för beredande av dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, förskottsvis utbekomma det ytterligare belopp, som härför prövades erforderligt. För

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

att möta förskottskrav i enlighet med nämnda bestämmelse torde det vara lämpligt, att den av de sakkunniga beräknade ökningen av dyrtidstilläggsanslaget skedde redan för budgetåret 1935/1936. Ökningens belopp hade uppskattats till 1,200,000 kronor. Vad till sist beträffade statsbidragen till skolskjutsar och till inackordering borde för att i enlighet med vissa närmare angivna bestämmelser framkom­ mande förskottskrav måtte kunna tillgodoses, anslagen till skolskjutsar och till inackordering i riksstaten för budgetåret 1935/1936 upptagas med de höjda belopp, de sakkunniga beräknat bliva erforderliga, eller respektive 250,000 kronor och 1,000,000 kronor, båda av förslagsanslags natur. Beträffande det sedan några år utgående särskilda anslaget till bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet, för närvarande i riksstaten uppfört med ett belopp av 5,660,000 kronor, borde framhållas, att, om de sakkunnigas förslag genomfördes, det icke längre syntes föreligga anledning att bibehålla dessa speciella utjämningsbidrag, vilka avsetts skola utgöra ett provisorium i avbidan på skatteutjämnande åtgärder av mera definitiv ka­ raktär. Ett förverkligande av de sakkunnigas förslag innebure en sådan åtgärd och tjänade samma syfte som nämnda bidrag, ehuru på ett vida rikligare sätt och efter mera rationella grunder. Vad anginge budgetåret 1935/1936 torde det emellertid vara erforderligt att alltjämt låta dessa ut­ jämningsbidrag utgå, enär under detta budgetår visserligen de nya bestäm­ melserna avsetts skola träda i kraft men några utbetalningar till kommu­ nerna på grund av dessa bestämmelser då icke komme att ske annat än i relativt obetydlig omfattning. Först i början av budgetåret 1936/1937 kunde kommunerna påräkna huvudparten av de nya eller ökade statsunderstöd, som av de sakkunniga ifrågasatts. Då emellertid kommunerna såsom regel torde i de för kalenderåret 1935 redan fastställda staterna hava tagit utjämningsbidraget i beräkning såsom en inkomst, skulle det uppenbarligen leda till olägenheter för dem, om utjämningsbidraget, som hittills utbetalats på hösten varje år, bortfölle. Från och med budgetåret 1936/1937 kunde däremot tydligen indragning av berörda anslag äga rum.

De sakkunniga lämna sammanfattningsvis en redogörelse för de framtida merkostnaderna för staten i anledning av föreliggande förslag. I detta av­ seende framhålla de sakkunniga, att dessa omkostnader i enlighet med vad nyss anförts för budgetåret 1935/1936 uppskattats till 2,063,000 kronor, varav 360,000 kronor på nya anslag och 1,703,000 kronor på ökning av nuvarande anslag. Under nämnda år skedde dock på grund av ordningen för medelsrekvisi­ tioner endast i relativt ringa utsträckning några utbetalningar till de nya ändamål, för vilka statsbidrag föreslagits. För budgetåret 1936/1937, då större delen av de utbetalningar, som avsåge nästföregående budgetår, skulle ske, ökade anslagsbehovet avsevärt. En ungefärlig uppskattning gåve föl­ jande resultat: A. Nya anslag. 1. Statsbidrag för tillhandahållande och underhåll av un­

Anslaget sönderfölle i 4 poster: Bidrag för uppförande av nya lo­

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. tal 8,150,000 kronor. En ytterligare ökning inträdde för budgetåret 1937/ 1938, därest klassificeringen av redan befintliga lokaler genomfördes så, att bestämmelserna om de definitiva byggnadsbidragen till dylika lokaler kunde träda i kraft från och med den 1 juli 1936. Under sådana förhållanden måste nämligen i stället för anslag till provisoriska byggnadsbidrag medel till de definitiva byggnadsbidragen upptagas i riksstaten för budgetåret 1937/ 1938. För detta ändamål hade ett belopp av 2,400,000 kronor under första året ansetts behövligt, vilket innebure en ökning i jämförelse med budgetåret 1936/1937 med 510,000 kronor. I fortsättningen verkade de föreslagna bidragsgrunderna på sådant sätt, att anslagsbehovet för bidrag till uppförande av nya lokaler stegrades under någon tid framåt för att därefter åter nedgå, under det att medelsbehovet för bidrag till redan befintliga lokaler minskades, för att efter en 40-årsperiod helt försvinna. Övriga anslagsbehov holle sig i stort sett konstanta eller underginge någon ökning.

Statskontoret har i sitt utlåtande framhållit, att ämbetsverket saknade an­ ledning att göra erinran mot de sålunda framlagda kostnadskalkylerna i annan mån än ämbetsverket i andra, ovan angivna avseenden berört.

De part em erit schef en:

Ovan har jag, under avstyrkande av de sakkunnigas förslag rörande pro­ visoriskt byggnadsbidrag, uttalat den meningen, att byggnadsbidrag till redan befintliga skollokaler borde börja utgå först sedan klassificeringsförfarandet genomförts. Bestämmelserna rörande dylika statsbidrag borde sålunda en­ ligt min mening träda i kraft på dag, som Kungl. Majit med hänsyn här­ till bestämde. Det torde vara att förvänta, att berörda klassificeringsförfarande tager i anspråk hela budgetåret 1935/1936 och möjligen också en del av budget­ året 1936/1937. Jag utgår emellertid här liksom de sakkunniga ifrån, att bestämmelserna rörande byggnadsbidrag till redan befintliga lokaler kunna träda i kraft den 1 juli 1936. Enligt min mening är det av betydelse, att bestämmelserna rörande stats­ bidrag till nya undervisningslokaler träda i kraft samtidigt med bestämmel­ serna om statsbidrag till redan befintliga lokaler, alltså enligt vad jag nyss anfört den 1 juli 1936. Med hänsyn härtill torde anslag till statsbidrag för uppförande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet icke behöva uppföras på riksstaten för nästkommande budgetår, utan först för budgetåret 1936/1937. Anslag till statsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler för folk­ skoleväsendet lärer, i enlighet med vad de sakkunniga därom anfört, icke bliva behövligt förrän tidigast under budgetåret 1937/1938. Aven övriga bestämmelser rörande statsbidrag till byggnader för folk­ skoleväsendet, givetvis med undantag för dem, som avse klassificeringsförfarandet, torde böra träda i kraft den 1 juli 1936. Anslag till statsbidrag

Kunql. Maj:ts proposition Nr 174. 163 till förhyrande av lokaler för folkskoleväsendet, till underhåll av lokaler för folkskoleväsendet samt till tillhandahållande av tjänstebostäder åt folk- och småskollärare erfordras sålunda tidigast under budgetåret 1937/1938. Beträffande anslag till statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras in­ redning tillåter jag mig hänvisa till vad jag ovan anfört. Anslag till skolhusvärderingsnämnder blir givetvis erforderligt redan under budgetåret 1935/1936. Under rubriken Folkskolor m. m.: Bestridande av engångskostnader för skolhusvärderingsnämnder torde böra beräknas ett för­ slagsanslag av 200,000 kronor. Bestämmelserna angående avlönings- och arvodesbidrag torde böra träda i kraft den 1 juli 1936. Höjning av nu för ändamålet utgående eller av­ sedda anslag erfordras icke förrän under budgetåret 1937/1938. Jag har intet att erinra mot skolöverstyrelsens beräkningar i dess utlåtande den 31 augusti 1934 av det förslagsanslag till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor, som enligt grunderna för den nya riksstatsuppställningen bör uppföras i riksstaten för budgetåret 1935/1936. Ifråga­ varande anslag bör alltså upptagas med ett belopp av 58,550,000 kronor, innebärande en ökning av de under innevarande budgetår för ändamålet utgående medlen med 1,389,000 kronor. Jag vill erinra, att denna ökning väsentligt understiger den minskning i anslagsbeloppet för innevarande budgetår, som möjliggjordes genom övergången från kalenderår till redo­ visningsår för vissa statsbidragsberäkningar m. m. Vad de sakkunniga anfört rörande det nuvarande anslaget under åttonde huvudtiteln för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet ger mig, såsom av det föregående framgår, icke anledning till erinran. Till Folkskolor m. m.: Ällmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet bör i enlighet med skolöverstyrelsens beräkningar för budgetåret 1935/1936 upp­ föras ett förslagsanslag av 5,660,000 kronor. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor skulle enligt skol­ överstyrelsens utredning i dess ovannämnda skrivelse den 31 augusti 1934 vid i övrigt oförändrade förhållanden för budgetåret 1935/1936 uppföras med ett belopp av 2,632,000 kronor. Med hänsyn till den jämkning, jag ovan föreslagit i de nu gällande grunderna för bidrag till detta ändamål, skulle emellertid sistnämnda belopp ökas med 34,000 kronor. Då emellertid sistberörda beräkningar äro mycket approximativa, förordar jag, att före­ varande anslag upptoges med ett belopp av i avrundat tal 2,665,000 kronor. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m. torde i enlighet med skolöver­ styrelsens förslag böra för budgetåret 1935/1936 upptagas med ett belopp av 295,000 kronor. Jag bär intet att invända mot skolöverstyrelsens beräkningar för budget­ året 1935/1936 av förslagsanslagen till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. befrämjande i rikets nordligaste gränsorter samt till Folkskolor rn. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län , vilka alltså böra upptagas med 230,000 kronor respektive 100,000 kronor. De sakkunniga hava som nämnts föreslagit, att å riksstaten skulle för budgetåret 1935/1936 uppföras ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor till inackorderingsbidrag, avseende hela riket utom de nordligaste gränsorterna. Skolöverstyrelsen, har, såsom av det föregående framgår, i sin skrivelse den 31 augusti 1934 beräknat ett belopp av 1,002,097 kronor erforderligt för samma budgetår till inackordering av skolbarn. Detta sistnämnda be­ lopp skulle enligt grunderna för den förändrade riksstatsuppställningen om­ sluta även rikets nordligaste gränsorter samt dessutom vissa nu ur annat anslag utgående medel till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor. Över­ styrelsen har i sitt utlåtande över folkskolesakkunnigas betänkande — med bibehållande av de anslagsposter, som ingå i skolöverstyrelsens förstnämnda beräkningar — uppskattat det erforderliga anslagsbeloppet till 1,171,542 kronor. För egen del har jag intet att erinra emot överstyrelsens förslag i vad det avser de utgiftsändamål, som böra bestridas ur förevarande anslag. Jag har heller intet att erinra mot att anslaget — med hänsyn till de före­ slagna bidragsgrunderna — gives förslagsanslags natur. Däremot anser jag det — med hänsyn till ovissheten i vilken utsträckning krav på förskott komma att framställas — tillräckligt, om förevarande anslag, vilket bör be­ nämnas Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem, för budgetåret 1935/1936 upptages med ett belopp av 900,000 kronor innebärande en ökning med 132,000 kronor av de anslagsmedel, som under innevarande budgetår utgå för motsvarande ändamål. Till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn torde i anledning av vad de sakkunniga föreslagit böra uppföras ett förslagsanslag av 200,000 kronor, innebärande en ökning i förhållande till under innevarande budgetår utgående anslagsmedel med 25,000 kronor.

Vad till sist angår anslaget till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa stats­ understödda undervisnings- m. fl. anstalter, vill jag anföra följande. Av punkten 227 i 1934 års åttonde huvudtitel, jämförd med riksdagens skrivelse nr 328 år 1934, framgår för vilka lärargrupper medel till dyrtids­ tillägg utgå ur förevarande anslag. Dyrtidstillägg bör givetvis tillkomma nu ifrågavarande grupper av lärare även under budgetåret 1935/1936. Beträffande de allmänna grunder, vilka skola lända till efterrättelse vid dyrtid stilläggets utgående, erinrar jag, att dyrtidstillägg till dessa lärargrupper för närvarande utgår efter huvudsak­ ligen samma grunder, som äro gällande för dyrtidstillägg åt befattnings­ havare i statens tjänst, dock med vissa inskränkningar beträffande några lärargrupper.

Kungl. May.ts proposition Nr 174. 165

Under punkten 186 i 1935 års åttonde huvudtitel har jag på grund av vissa där angivna skäl anfört, att jag senare ämnade göra framställning örn meddelande av föreskrift, att dyrtidstillägg finge utgå till lärare i man­ lig och kvinnlig slöjd vid högre folkskolor allenast i sådana fall, då stats­ bidrag jämlikt gällande bestämmelser utginge till den ifrågavarande under­ visningen. Då riksdagen torde böra besluta i denna fråga, gör jag nedan hemställan i enlighet härmed. I övrigt ifrågasätter jag icke någon ändring i de på förevarande område gällande grunderna i andra hänseenden än de, som betingas av folkskolesakkunnigas förutberörda av mig tillstyrkta förslag örn att statsbidrag till dyrtidstillägg för ifrågakommande lärare bör beräknas å minimilönens to­ talbelopp. Ändring av nämnda grunder erfordras dock icke i anledning härav för budgetåret 1935/1936. Förevarande anslag är i riksstaten för innevarande budgetår uppfört med ett belopp av 17,400,000 kronor. Därest hänsyn icke hade tagits till över­ gången från kalenderår till redovisningsår såsom tidsenhet för vissa statsbidragsberäkningar m. m. hade anslaget i fråga, såsom framgår av ovan­ nämnda punkt 227 i 1934 års åttonde huvudtitel, bort upptagas med ett belopp av 18,300,000 kronor. Enligt verkställda beräkningar skulle kostnaderna för dyrtidstillägg åt lärare vid de undervisningsanstalter, varom bär är fråga, under budgetåret 1935/1936 uppgå till ett belopp av 18,000,000 kronor. Jag beräknar nyss­ nämnda belopp å riksstaten för nästkommande budgetår under rubriken Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings- m. fl. an­ stalter. s; ■- Av vad jag nu föreslagit framgår, att de av mig i anledning av folk­ sk olesakkunnigas förslag tillstyrkta åtgärderna för ökade statsbidrag till folk­ skoleväsendet för nästkommande budgetår påkalla en ökning av medelsan­ visningen under åttonde huvudtiteln med: för skolhusvärderingsnämnder (nytt anslag) 200,000 kronor, för inackorderingsbidrag 132,000 kronor samt för anordnande av skolskjutsar 25,000 kronor. Sammanlagt skulle ökningen av nu utgående statsmedel sålunda uppgå till 357,000 kronor. Jag saknar anledning att för egen del utöver vad förut anförts ingå på frågan örn anslagsbehovet under efterföljande budgetår. Allenast må erinras, att mina förslag här ovan, såsom redan anförts, påkalla vissa modifikationer i de sakkunnigas ovan återgivna beräkningar.

166 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

8. Hemställan.

Under åberopande av vad här ovan anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att A. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag till undervisningslokaler m. m. för folkskoleväsendet, att träda i kraft å dag, som Kungl. Majit bestämmer: 1. Staten bidrager till skoldistriktens kostnader för upp­ förande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet. Förutsättning för utgående av sådana bidrag är, att Kungl. Majit, där kostnaden beräknas överstiga 10,000 kronor, respek­ tive länsstyrelsen, där kostnaden beräknas uppgå till högst 10,000 kronor, lämnat tillstånd till byggnadsarbetets utförande samt därvid fastställt den kostnadssumma, varå bidraget, högst, skall beräknas. Bidraget utgår därefter med tre fjärdedelar av den verkliga kostnaden, i den mån denna icke överstiger den fastställda summan. Bidraget fördelas i lika belopp på tjugofem år och utgår till kostnaderna för — förutom inomhusledningar, erforder­ liga biutrymmen samt ritningar, arbetsledning och kontroll — lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål även­ som för den första uppsättningen av inventarier till gym­ nastiksalar, slöjdsalar och skolkök. 2. Staten bidrager till de kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för redan befintliga, distriktet tillhöriga undervis­ ningslokaler, dock med den begränsningen, att dylikt bidrag icke utgår för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mer än nitton år. Bidraget utgår med visst belopp per lokal årligen till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under tjugo år. Bidrag utgår allenast för egentliga klassrum och gymna­ stiksalar. Lokalerna indelas av särskilda skolhusvärderingsnämnder i fyra klasser (I—IV), allt efter lokalernas beskaf­ fenhet. Arsbidraget utgör för klass I 370 kronor per lokal, för klass II 240 kronor per lokal och för klass III 200 kronor per lokal. För lokal, som hänföres till klass IV, utgår intet bidrag, ej heller för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet.

Kungl. May.ts proposition Nr 174. 167

3. Staten bidrager med en tredjedel av den av skoldistrikt erlagda eller såsom skälig enligt ortens pris ansedda hyran för undervisningslokal. 4. Staten bidrager till skoldistriktens kostnader för under­ håll av klassrum, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och rum för undervisning i hushållsgöromål samt för tillhanda­ hållande av skolmöbler och undervisningsmateriel till sådana lokaler med visst årligt belopp för varje lokal. Bidraget utgör för lokaler, som tillhöra distrikt, 50 kronor och för lokaler, som distrikt förhyr, 25 kronor, allt per sal och år. Kostnader för lokalernas uppvärmning, belysning och städning bestridas av skoldistrikten utan bidrag av stats­ medel. 5. Staten bidrager till bestridande av skoldistriktens kost­ nader för tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärarperso­ nalen eller ersättning härför med följande årliga belopp, nämligen för ordinarie manlig folkskollärare 160 kronor, för ordinarie kvinnlig folkskollärare 120 kronor och för övriga lärare 80 kronor. Har tjänstebostad tillkommit utan kost­ nad för distriktet, utgår intet tjänstebostadsbidrag. B. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag till avlöning av lärare vid folkskoleväsendet att träda i tilllämpning från och med den 1 juli 1936: 1. Staten övertager hela kostnaden för de författnings­ enligt utgående kontanta minimilönerna för lärare vid folkoch småskolor ävensom föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga skolhem. I den mån kommunala lönetillägg förekomma, skola distrikten själva svara för dessa. 2. Staten övertager jämväl hela kostnaden för de författ­ ningsenligt utgående kontanta minimiarvodena för lärare i slöjd och hushållsgöromål. 3. Staten lämnar i viss utsträckning understöd för bestri­ dande av skoldistrikts kostnader för avlönande av Överlärare. Kungl. Majit prövar för varje särskilt fall efter därom av skoldistriktet gjord ansökning, huruvida statsbidrag må utgå. Bidraget utgår med högst hälften av arvodet, dock i intet fall med mera än 1,000 kronor för år och ej, där icke Kungl. Majit finner skäl medgiva undantag, för mer än en överlärartjänst inom ett och samma distrikt. 4. I samband med statens övertagande av här ifråga­ varande kostnader meddelas följande föreskrifter, som åsyfta

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

att bereda staten ökat inflytande och kontroll med avseende å folkskoleväsendets handhavande. a) . För inrättande av ny tjänst (ordinarie, extra ordinarie eller tjänst med anställning tills vidare eller på viss tid) skall Kungl. Maj:ts tillstånd inhämtas, dock att tjänst med anställning på viss tid må efter vederbörande folkskol­ inspektörs medgivande kunna utan Kungl. Maj:ts tillstånd vara inrättad under en tid av högst tre år. b) . Lärare skall vara skyldig underkasta sig förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat (tvångsförfiyttning). Lock skall denna skyldighet tillsvidare endast gälla lärare, som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första gången vinner ordinarie anställning. För lärare, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande innehar ordinarie anställ­ ning men efter ansökning vinner transport till annan tjänst av motsvarande slag, förbindes flyttningsskyldighet med den nya anställningen. Sistnämnda bestämmelse genomföres dock ej omedelbart utan först efter förloppet av fem år. Flyttningsskyldigheten gäller för varje lärare endast det flyttningsområde, där han är anställd. Flyttningsområdena sammanfalla med de tretton områdesgrup­ per, som omförmälas i kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) örn tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Tvångsförfiyttning tillämpas endast, då den nödvändiggöres av behov att indraga övertalig tjänst. Vid tvångsförfiyttning skall så vitt möjligt tillses, att läraren genom förflyttningen icke lider någon minskning i de för­ måner, han åtnjutit å den förra tjänsten. I den mån lära­ ren genom förflyttningen går förlustig kommunalt lönetilllägg eller tilläggspension, skall ersättning härför beredas läraren av statsmedel. Till flyttningskostnaderna erhåller läraren bidrag av statsmedel. Beslut örn tvångsförfiyttning meddelas av Kungl. Maj:t. c) . Innan förslag till återbesättande av lärartjänst upp­ rättas, skall statens vederbörande folkskolinspektör avgiva yttrande, vari han skall angiva de tre sökande, som enligt hans mening äro med hänsyn till befordringsgrunderna mest meriterade, ävensom ordningen dem emellan. Kommer skol­ rådet vid förslagets upprättande till annat resultat än folk­ skolinspektören, skall ärendet hänskjutas till domkapitlet, som då har att upprätta förslaget. Nu angivna bestämmelser örn folkskolinspektörens och domkapitlets medverkan vid förslags upprättande skola ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 169

tillämpas i skoldistrikt, vilka enligt särskilt beslut av Kungl. Majit undantagits från den statliga inspektionen. Är lärartjänst förenad med överlärartjänst, skall det till­ komma skolöverstyrelsen att upprätta förslag till lärar­ tjänsten. Då fråga är örn tillsättande av överlärartjänst, skall skol­ överstyrelsen avgiva yttrande angående de sökandes lämp­ lighet samt därvid jämväl angiva de tre sökande, som över­ styrelsen finner mest lämpliga, ävensom ordningen dem emellan. Skolrådet har vid meddelande av förordnande å överlärartjänst att välja mellan dem, som skolöverstyrelsen på sätt nu nämnts angivit. C. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag till skolskjutsar att tillämpas från och med den 1 juli 1935: Staten bidrager med åtta tiondelar av skoldistriktens styrkta verkliga kostnader för skolskjutsarna, likväl med rätt för utanordningsmyndigheten att, örn kostnaderna befinnas oskäliga i förhållande till ortens pris, reducera bidraget. De myndig­ heter, som hava att besluta i reglementsfrågor, skola äga fastställa sådan organisation av skoldistriktets skolväsende, som förutsätter anordnande av skolskjutsar. D. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag till inackordering av skolpliktiga barn att tillämpas från och med den 1 juli 1935: Staten bidrager med åtta tiondelar av skoldistriktens styrkta verkliga kostnader för inackorderingen, likväl med rätt för utanordningsmyndigheten att, om kostnaderna befinnas oskä­ liga i förhållande till ortens pris, reducera bidraget. Bidragsrätten gäller, oavsett skoldistriktets belägenhet. De myndig­ heter, som hava att besluta i reglementsfrågor, skola äga fastställa sådan organisation av skoldistriktets skolväsende, som förutsätter anordnande av inackordering av skolpliktiga barn. E. medgiva, att Kungl. Majit må äga utfärda de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av de under A—D här ovan angivna allmänna grunder; F. medgiva, att sådan manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, som blivit anställd efter utgången av år 1918, må från den 1 juli 1935 äga rätt att åtnjuta ett särskilt tillägg till lönen av 200 kronor för år; G. medgiva sådan ändring i grunderna för utgående av statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskolor, mindre

170 Kungl. Ma] :ts proposition Nr 174.

folkskolor eller särskilda slöjdskolor, att, då fråga är om undervisning i slöjd för flickor, i det minimiantal lärjun­ gar, som slöjdavdelning skall omfatta, må, under förutsätt­ ning att den består av samtliga de folkskolestadiet tillhörande flickor, vilka prövas skäligen kunna deltaga i slöjdundervis­ ningen, få inräknas även flickor från småskolestadiet; H. besluta, att beträffande dyrtidstillägg åt lärare vid privatläroverk, vid kommunala flickskolor och vid folkhög­ skolor ävensom åt lärare vid folk- och småskolor samt stats­ understödda sjukvårdsanstalter och vissa barnhem, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskoleseminarier skola från och med den 1 juli 1935 lända till efter­ rättelse de allmänna grunder, som i ifrågavarande hänse­ ende gälla för budgetåret 1934/1935, dock med iakttagande att dyrtidstillägg må utgå till lärare i manlig och kvinnlig slöjd vid högre folkskolor allenast i sådant fall, då statsbi­ drag jämlikt gällande bestämmelser utgår till undervisningen; ävensom bemyndiga Kungl. Maj:t såväl att utfärda de närmare föreskrifter, vilka för tillämpning av i nästföregående stycke berörda allmänna grunder kunna befinnas erforder­ liga, som även att i huvudsaklig enlighet med de i sådant avseende nu gällande föreskrifter meddela närmare bestäm­ melser i fråga örn dyrtidstillägg åt vissa lärarinnor vid fack­ skolan för huslig ekonomi i Uppsala, Maria Nordenfelts högre handarbetslärarinneseminarium i Göteborg och för­ eningen Handarbetets vänners och Andrea Eneroths högre handarbetsseminarium i Stockholm; I. anvisa för budgetåret 1935/1936 dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor ett för­

dels till Folkskolor m.m.: Allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskole­

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m. ett förslags­

172 Kungl. Majlis proposition Nr 174.

Bilaga.

Folkskolesakkunnigas utkast

till

författningsbestämmelser i anledning av de sakkunnigas förslag.

A) Kungörelse angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

§ 1 .

Skoldistrikt äger att enligt de grunder och i den ordning, som i denna kun­ görelse stadgas, åtnjuta statsbidrag till kostnaderna för a) anskaffande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet (byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler), b) redan uppförda, distriktet tillhöriga undervisningslokaler, som icke tagits i bruk före den 1 juli 1896 (byggnadsbidrag och provisoriskt byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler), c) förhyrande av undervisningslokaler (hyresbidrag), d) underhåll av undervisningslokaler samt tillhandahållande av inventarier, skolmöbler och undervisningsmateriel för sådana lokaler (underhållsbidrag), e) tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller kontant er­ sättning härför (tjänstebostadsbidrag).

Byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler.

§ 2 .

1. Statsbidrag till uppförande och inredning av ny undervisningslokal utgår till skoldistrikt med tre fjärdedelar av den styrkta kostnaden för lokalens inrättande, dock högst med belopp, som motsvarar tre fjärdedelar av en på nedan angivet sätt fastställd kostnadssumma. I kostnader, till vilka statsbidrag må utgå, inräknas icke kostnader för anskaffande och iordningställande av tomt, tomtens inhägnande, anordnande av brunn ävensom ledningars framdragande till skolhusbyggnaden men däremot kostnader för inomhusledningar, erforder­ liga biutrymmen av olika slag samt den första uppsättningen av inventarier till gymnastiksal, skolkök och slöjdsal. I kostnaden må jämväl inräknas utgifter för ritningar, arbetsledning och kontroll. 2. Vid beräkning av statsbidrag för lokal, som är avsedd att ersätta äldre lokal, må, örn anledning därtill prövas föreligga, avdrag från kostnadssumman göras nied belopp, som anses motsvara den äldre lokalens värde. Sådant avdrag skall dock alltid ske, där den äldre lokalen blivit förstörd genom eldsvåda och skoldistriktet på grund av försäkring är berättigat att härför åtnjuta brand­ skadeersättning. 3. Statsbidraget utgår med en fyrtiondel årligen under fyrtio år, räknat från och med det redovisningsår, då lokalen avsynats och godkänts.

Kungl. Maj\ts proposition Nr 174. 173

§ 3. 1. Skoldistrikt, som önskar komma i åtnjutande av byggnadsbidrag för ny undervisningslokal, skall till statens vederbörande folkskolinspektör ingiva till länsstyrelsen ställd ansökan örn tillstånd till byggnadsarbetets utförande och bidrag till byggnadskostnaderna. Sådan ansökning skall vara åtföljd av: . a) utdrag ur kyrkostämmans, kyrkofullmäktiges, kommunalfullmäktiges eller stadsfullmäktiges protokoll, utvisande dels att skoldistriktet för sin del beslutat uppföra den lokal, för vilken bidrag begäres, dels, då fråga är örn nybyggnad av skolhus, att av folkskolinspektören godkänd tomt finnes för ändamålet tillgab) hav folkskolinspektören i vederbörlig ordning granskade huvudritningar;

c) arbetsbeskrivning jämte fullständig kostnadsberäkning, utvisande de för lokalens inrättande beräknade kostnaderna, varvid i de fall, då anläggningen omfattar andra utrymmen eller anordningar än sådana, för vilka bidrag, som här avses, kan utgå, kostnaderna för dessa skola särskilt angivas; d) redogörelse för det sätt, varpå kontroll över arbetets utförande är avsedd

iibb uiu v aa. , 0 , , Därest bidrag sökes för utförande av till- eller ombyggnadsarbeten a befint­ lig byggnad, skall dessutom företes intyg av byggnadssakkunnig person, att byggnaden är av den beskaffenhet, att planerad till- eller ombyggnad lämpligen kärl sk© 2. Det åligger skolöverstyrelsen att, efter hänvändelse från skoldistrikt, som ämnar ingiva ansökning örn byggnadstillstånd och bidrag enligt denna §, till­ handagå distriktet med uppgörande av lämpliga skissritningar samt med rad och upplysningar i övrigt rörande det ifrågasätta byggnadsarbetet.

§ 4. Sedan folkskolinspektören granskat de inkomna ansökningshandlingarna, skall han jämte eget yttrande översända handlingarna till länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen kostnaderna för byggnadsföretaget skäligen böra komma att överstiga 3,000 kronor, skall länsstyrelsen insända desamma jämte eget ytt­ rande samt bevis, att skoldistriktets i § 3 mom. 1 a) avsedda beslut vunnit laga kraft, till skolöverstyrelsen, som har att till Kungl. Majit för prövning och av­ görande överlämna samtliga handlingar i ärendet tillika med eget utlåtande. Örn åter länsstyrelsen prövar kostnaderna komma att uppgå till högst 3,000 kronor, har länsstyrelsen att fatta beslut med anledning av ansökningen. Finnér länsstyrelsen därvid byggnadsföretaget böra komma till utförande,^ skall läns­ styrelsen fastställa den kostnadssumma, varå statsbidrag, högst, må beräknas, ävensom angiva statsbidragets maximibelopp.

§ 5- Skoldistrikt, som tilldelats byggnadsbidrag för ny undervisningslokal, ar Pll£itt^enlighet med godkända ritningar och i övrigt givna föreskrifter låta upp­

föra beslutad lokal; att bestrida ersättning till den i § 6 omförmälde, av länsstyrelsen forordnade byggnadssakkunnige; att brandförsäkra lokalen till av länsstyrelsen godkänt belopp; samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, Kungl. Majit respektive länsstyrelsen må hava meddelat vid bidragets beviljande.

174 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

§ 6 .

Beviljat bidrag må icke utgå, innan lokalen blivit avsynad och godkänd. Avsyning förrättas av folkskolinspektören med biträde av byggnadssakkunnig person, som förordnas av länsstyrelsen, samt i närvaro av ombud för skolrådet. Vid avsyningsförrättningen skola vara tillgängliga alla räkenskaper och andra handlingar rörande byggnadsföretaget. Över förrättningen skall folkskolinspektören upprätta protokoll, vari skall antecknas, huruvida lokalen blivit av honom godkänd, ävensom summan av de för statsbidrags utgående beräkneliga kostnaderna för byggnadsarbetet. Proto­ kollet skall härefter omedelbart insändas till länsstyrelsen samt i avskrift där­ jämte tillställas skolrådet. Sedan protokoll över avsyningsförrättningen inkommit till länsstyrelsen, samt skoldistriktet beretts tillfälle att yttra sig i anledning av protokollets innehåll, skall länsstyrelsen, om lokalen godkänts, med iakttagande av förut meddelat beslut om bidragets maximibelopp, bestämma bidragssumman med angivande av årsbidragets storlek och tiden för bidrags utgående. Härefter skall länsstyrel­ sen omedelbart till skoldistriktet utanordna första årsbidraget. Återstående årsbidrag utbetalas utan särskild rekvisition årligen i början av januari.

§ 7. Därest lokal, för vilken utgår byggnadsbidrag, som avses i § 2, blir obehövlig för undervisningsändamål, skall denna omständighet icke utgöra hinder för bidragets fortsatta utbetalning; dock att, örn lokalen av distriktet försäljes eller skoldistriktet genom uthyrning eller annorledes bereder sig inkomst av lokalen eller lättnad i sina utgifter för andra ändamål, distriktet har att härom, så snart ske kan, göra anmälan hos länsstyrelsen, som med eget yttrande skall under­ ställa Kungl. Maj:t frågan, huruvida bidrag skall upphöra att utgå och redan utbetalda belopp återgäldas till statsverket.

Byggnadsbidrag för redan befintliga under­ visningslokaler.

§ 8 .

1. Statsbidrag för i § 1 b) omförmälda lokaler utgår för varje skoldistrikt till­ hörigt klassrum och gymnastiksal, dock med undantag av sådana lokaler, som tillkommit utan kostnad för distriktet eller som, enligt vad i mom. 2 av denna § sågs, hänföras till i samma moment omförmälda klass IV. Bidraget utgår ärligen till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under fyrtio år. 2. Med hänsyn tagen till de i mom. 1 avsedda klassrummens och gymnastik­ salarnas beskaffenhet indelas dessa i fyra klasser (klass I—IV). Klassificeringen verkställes av en nämnd i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. Till klass IV hänföras lokaler, som nämnden finner vara av så underhaltig beskaffenhet, att statsbidrag för desamma, oktat deras användning tillätes, icke bör utgå. 3. Det årliga bidraget utgör för lärosal eller gymnastiksal, tillhörande klass I, 180 kronor, klass II 120 kronor och klass III 90 kronor, dock att örn distriktet av staten eller fran annat hall erhållit bidrag till byggnadens uppförande, års­ bidragets storlek bestämmes av Kungl. Majit efter framställning av distriktet. 4. Därest sådana ändrade förhallanden inträda med avseende å beskaffen­ heten av lokal, att ändring i fråga om dess placering i klass anses påkallad, har

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 175

länsstyrelsen, efter därom av skoldistriktet eller folkskolinspektören i samband med statsbidragsrekvisition gjord framställning, att vid rekvisitionens prövning fatta beslut i ämnet. Över länsstyrelsen beslut i denna del må klagan icke föras. 5. Bidrag utgår endast för lokal, som användes för sitt ändamål, dock att örn lokalen varit i bruk under en del av redovisningsåret, bidrag för det året utgår oavkortat. 6. De i mom. 1 samt 3—5 av denna § meddelade bestämmelserna träda i kraft å dag, som Kungl. Majit bestämmer.

Provisoriskt byggnadsbidrag.

§ 9. Intill tiden, då bestämmelserna i § 8 mom. 1 samt 3—5 träda i kraft, utgår för varje skoldistrikt tillhörigt klassrum och gymnastiksal, som icke varit i bruk längre tid än trettionio år, räknat från och med den 1 juli näst före den tid­ punkt, då lokalen togs i bruk, provisoriskt byggnadsbidrag med 90 kronor årligen, dock att sådant bidrag icke utgår för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet. Beträffande nämnda bidrag skola i övrigt i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i § 8 mom. 3 och 5.

Hyresbidrag.

§ 10 .

För undervisningslokal, som av skoldistrikt förhyres, äger distriktet årligen åtnjuta statsbidrag med hälften av den erlagda hyran, dock under iakttagande att, örn hyran uppenbarligen överstiger det belopp, som enligt ortens pris kan anses skäligt, statsbidraget skall minskas till hälften av sistnämnda belopp. Såsom villkor för utgående av hyresbidrag gäller, att lokalen blivit av folk­ skolinspektören för ändamålet godkänd.

Underhållsbidrag.

§ Il- Till underhåll av undervisningslokaler ävensom för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel till sådana lokaler äger skoldistrikt årligen åtnjuta statsbidrag med 50 kronor för varje lokal, som tillhör distriktet, och med 25 kronor för lokal, som av distriktet förhyres. Bidraget utgår för klassrum, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och rum för undervisning i hushålls­ göromål. Underhållsbidrag utgår allenast för lokal, som användes för sitt ändamål, dock att, om lokalen varit i bruk under en del av redovisningsåret, bidrag för det året utgår oavkortat. Såsom villkor för utgående av underhållsbidrag skall gälla, att lokalen av distriktet hålles i ett tillfredsställande skick, och att inventarier, skolmöbler och undervisningsmateriel äro av beskaffenhet, som folkskolinspektören god­ känner. Tjänstebostadsbidrag.

§ 12 .

Till bestridande av kostnaderna för tjänstebostäder åt lärarpersonalen vid folk- och småskolor äger skoldistrikt årligen åtnjuta statsbidrag med: för ordi-

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

naile manlig folkskollärare 160 kronor, för ordinarie kvinnlig folkskollärare 120 kronor och för annan lärare 80 kronor, dock under iakttagande, att, där i stället för bostad in natura kontant ersättning utgår eller bostad av distriktet förhyres för lärarens räkning, bidraget icke må överstiga den sålunda utgående ersätt­ ningen resp. den av distriktet erlagda hyran. Har distrikt för uppförande av tjänstebostad åtnjutit bidrag av statsmedel eller från annat håll, ankomme på Kungl. Maj :t att efter framställning av distriktet bestämma, huruvida och i vilken mån tjänstebostadsbidrag må utgå. I de fall, då tjänstebostad tillkommit utan kostnad för distriktet, utgår icke tjänstebostadsbidrag. Har distriktet skyldighet att tillhandahålla lärare bostad eller ersättning här­ för avsett allenast del av redovisningsår, utgår bidraget med så stor del, som belöper på den tid, bostad eller ersättning skolat tillhandahållas; och skall här­ vid bidraget beräknas efter samma tidsenhet som den kontanta avlöningen till vederbörande lärare. Såsom villkor för utgående av tjänstebostadsbidrag skall gälla, att distriktet med avseende å vederbörande lärare fullgjort vad i gällande författningar är föreskrivet örn tillhandahållande av tjänstebostad eller ersättning härför.

Rekvisition av statsbidrag.

§ 13. 1. Rekvisition av statsbidrag, som avses i §§ 8—12, skall enligt formulär, som fastställes av skolöverstyrelsen, av vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse varje år efter ingången av juli och före utgången av augusti månad näst efter det redovisningsår, för vilket bidrag sökes, i två likalydande exemplar avlämnas till vederbörande folkskolinspektör. 2. Folkskolinspektören skall granska de inkomna rekvisitionerna och därvid tillse, att de för statsbidragens utgående stadgade villkoren äro uppfyllda och de lämnade uppgifterna riktiga, varefter han snarast möjligt skall med tillstyr­ kande eller avstyrkande insända ett exemplar av rekvisitionen till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse. 4. I den mån folkskolinspektörens erinringar eller andra på den utbetalande myndighetens beslut inverkande särskilda omständigheter icke prövas föranleda avslag, skall statsbidrag av statskontoret eller länsstyrelsen, så snart ske kan, utbetalas till skoldistriktet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935, dock att i fråga om tillämp­ ningen av bestämmelserna i § 8 mom. 1 samt 3 —5 skall gälla vad härom är stadgat i mom. 6 av samma paragraf.

B) Kungörelse angående indelning av skollokaler i olika klasser enligt kun­ görelsen angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

1. Den indelning av skollokaler i olika klasser, som avses i § 8 av kungörelsen angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, skall för varje skol­ distrikt verkställas av en nämnd (skolhusvärderingsnämnd), bestående av tre ledamöter, nämligen en av länsstyrelsen för samtliga skoldistrikt inom länet förordnad byggnadssakkunnig person, vilken tillika skall vara nämndens ord­ förande, vederbörande statens folkskolinspektör samt en av skoldistriktet utsedd medlem av distriktet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 177

2. Till ledamot av nämnden må icke utses befattningshavare hos länsstyrelsen eller den, som eljest på grund av sin tjänsteställning har att taga befattning med skolbyggnadsfrågor, som skola av länsstyrelsen handläggas. 3. Nämnden är beslutför, allenast örn samtliga dess ledamöter äro närvarande. Såsom nämndens beslut gäde den mening, varom två ledamöter förena sig, eller, då envar av nämndens ledamöter stannat i olika meningar, ordförandens mening. Folkskolinspektören skall hos nämnden göra anmälan om förekommande indelningsärenden. Han skall jämväl föredraga ärendena inför nämnden samt tjänstgöra såsom nämndens sekreterare och i denna egenskap föra protokoll över nämndens beslut ävensom ombesörja därav föranledda expeditioner. 4. Indelningen sker enligt anvisningar, som av Kungl. Maj:t utfärdas, samt efter inhämtande av noggranna upplysningar om samtliga på frågan inverkande förhållanden. Där nämnden finner sådant erforderligt för ärendets utredning, må syn på ort och ställe av nämnden hållas. 5. Angående nämndens sammanträdesort och sammanträdestider samt lokal för sammanträdena bestämmer ordföranden, som har att till sammanträdena kalla nämndens övriga ledamöter. 6. Meddelande om nämndens beslut skall utan dröjsmål tillställas länsstyrel­ sen och distriktets skolråd eller folkskolestyrelse. 7. Över nämndens beslut må klagan icke förås. 8. Ordförande i skolhusvärderingsnämnd och folkskolinspektör äga åtnjuta dels arvode för sitt arbete med nämndens angelägenheter, vilket arvode till beloppet fastställes av Kungl. Majit efter förslag av länsstyrelsen, dels ock ersättning för av uppdraget föranledda resor enligt klass IIB i allmänna rese­ reglemente!. Förekommande kostnad för ledamot, som utsetts av skoldistrikt, gäldas av distriktet. 9. Skoldistrikt skall i god tid före den 1 juli 1935 välja ledamot i skolhus­ värderingsnämnd enligt punkt 1 samt härom skyndsamt göra anmälan hos läns­ styrelsen. Länsstyrelsen utser härefter omedelbart ordförande i nämnden samt underrättar genast dels vederbörande skoldistrikt örn sitt beslut, dels ock veder­ börande folkskolinspektörer om detta beslut ävensom om skoldistriktens val, såvitt detta angår inspektionsområdet. Sedan nämndernas sammansättning sålunda blivit bestämd, böra de utan dröjsmål träda i verksamhet. 10. Erfordras medel till bestridande av expeditionskostnader för skolhus­ värderingsnämnd, skall nämnden härom göra anmälan hos länsstyrelsen, som i ärendet gör framställning hos Kungl. Majit. Denna kungörelse träder i kraft omedelbart.

C) Kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning.

§ 14.

Till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda lärarpersonalens avlöning skall skoldistrikt av statsmedel erhålla förutom statsbidrag för tillhandahållande av tjänstebostäder eller ersättning därför enligt Bihang till riksdagens protokoll 19.15. 1 sami. Nr 174. 12

178 Kungl, Maj:ts proposition Nr 174.

vad i sådant avseende är särskilt stadgat — bidrag, motsvarande den kontanta minimavlöning, som distriktet jämlikt de i denna kungörelse angivna grunder laar att utbetala till sådan personal, dock med iakttagande av de föreskrifter, som här nedan meddelas.

§ 15- 1. Statsbidrag utgår icke för längre undervisningstid än åtta månader om året. 2. Har ordinarie, extra ordinarie eller vikarierande folkskollärare sin tjänst­ göring uteslutande eller till övervägande delen förlagd till de klasser i folkskolan, vilka enligt det för skoldistriktet gällande reglementet utgöra småskolestadiet, skall statsbidrag till avlöning av sådan lärare utgå såsom för lärare i motsva­ rande ställning vid småskola. Vid beräkning etc. (= nuvarande mom. 5 andra och tredje styckena). 3. I fråga om statsbidrag till avlöning av ordinarie folkskollärare, ordinarie lärare vid småskola samt annan lärare vid småskola, som äger åtnjuta avlöning efter samma grunder som ordinarie lärare vid sådan skola, ävensom lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, som blivit anställd tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall särskilt iakttagas a) att, örn läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning än på grund av styrkt sjukdom eller för att på grund av särskilt förordnande eller val full­ göra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänst­ göra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, statsbidrag till hans avlöning, därest ledigheten omfattat mer än sex veckor under ett och samma kalenderår, ej skall utgå, med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att sådant må utan hinder av nämnda omständighet äga rum, eller, då folkskolinspektören icke ansett sig kunna tillstyrka statsbidrags utgående till den tjänstledige lära­ rens avlöning, skolöverstyrelsens medgivande erhållits; b) att, örn läraren uppnått den för erhållande av hel pension eller helt ålderdomsunderstöd stadgade levnadsåldern, statsbidrag till hans avlönande icke skall utgå, med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att sådant må utan hinder av nämnda omständighet äga rum, eller, då folkskolinspektören icke ansett sig kunna tillstyrka statsbidrags utgående till sådan lärare, skolöversty­ relsens medgivande erhållits. 4. I fråga örn statsbidrag till avlöning av vikarie å ordinarie folkskollärartjänst, extra ordinarie folkskollärartjänst, lärartjänst vid småskola, mindre folkskola eller tjänst som biträdande lärare vid folkskola skall särskilt iakttagas, att, därest till vikarie antagits redan pensionerad lärare, statsbidrag skall utgå, endast för så vitt folkskolinspektören vitsordar vikariens lämplighet, samt, för det fall att vikarien icke äger vederbörlig behörighet till tjänsten, endast för så vitt folkskolinspektören vitsordar, att vikarie, som äger sådan behörighet, icke kunnat erhållas, samt att vikarien befunnits duglig. (Nuvarande § 15 mom. 1, 2, 3 och 4 samt §§ 16, 17, 18 och 19 utgå.)

§ 16. Såsom villkor för utgående av de i denna kungörelse omförmälda statsbidrag skall gälla: a) att distriktets skolväsende är anordnat i enlighet med gällande föreskrifter; b) att undervisningen vid distriktets skolor fortgår minst åtta månader om året, därest icke Kungl. Majit genom särskilt beslut medgivit inskränkning i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 179

deri sålunda stadgade undervisningstiden eller skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning befriat distriktet från skyldigheten att uppehålla undervisningen genom vikarie; c) att distriktet för undervisningen tillhandahåller lämpliga lokaler och om­ besörjer desammas uppvärmning, belysning och städning ävensom förser loka­ lerna med ändamålsenliga inventarier och erforderlig undervisningsmateriel; d) att lärarnas avlöningsförmåner, såväl den kontanta avlöningen som ock naturaförmånerna, fullt motsvara vad i sådant avseende är eller varder stad­ gat; samt dessutom e) om bidrag sökes etc. (= nuvarande § 18 e); f) om bidrag sökes etc. (= nuvarande § 18 f); g) om bidrag sökes etc. (= nuvarande § 18 g); h) örn bidrag sökes till nyinrättad lärartjänst: att tillstånd i vederbörlig ordning lämnats till tjänstens inrättande; i) örn bidrag sökes till lärartjänst med anställning på viss tid, vilken tjänst redan upprätthållits under tre redovisningsår: att Kungl. Majit lämnat tillstånd till tjänstens fortsatta upprätthållande.

§ 17. 1. För utbekommande av statsbidrag enligt denna kungörelse skola hinder ej möta därav a) att småskola, mindre folkskola, flyttande folkskola eller fast folkskola under redovisningsåret med avseende å skolans art i vederbörlig ordning förändrats; b) att skola eller lärartjänst på grund av minskat barnantal eller skolväsen­ dets omorganisation upphört under året eller ny skola eller ny lärartjänst in­ rättats under året och av sådan anledning undervisningen icke fortgått hela den stadgade tiden; c) att undervisningen enligt vederbörligt beslut avkortats på grund av rådan­ de smittsam sjukdom bland människor eller husdjur; d) att vid förfall för lärare på grund av sjukdom eller vid inträffad ledighet undervisningen icke kunnat fortgå hela den för redovisningsåret stadgade tiden, såvida folkskolinspektören vitsordar, att vikarie ej kunnat erhållas; e) att lärare till förekommande av smittfara av vederbörande myndighet för­ bjudits att tjänstgöra och undervisningen av denna anledning icke kunnat fort­ gå hela den för redovisningsåret stadgade tiden. 2. (= nuvarande § 19 mom. 2), § 18 (= nuvarande § 20), § 19 (= nuvarande § 21), § 20 (= nuvarande § 22). Det torde böra i övrigt iakttagas, att med avseende å förevarande författning omarbetning bör ske med hänsyn till bestämmelserna i kungörelsen den 31 maj 1934 (nr 199) angående övergång från kalenderår till tiden den 1 juli—den 30 juni (redovisningsår) vid beräkning av löner och statsbidrag för vissa kommu­ nala skolor m. m.

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

D) Kungörelse angående avlöning åt föreståndarinnor och biträdande före­ ståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor.

§ I- 1. För i vederbörlig ordning tillsatt föreståndarinna vid skolhem eller arbets­ stuga, skall grundlönen utgöra 1,200 kronor, vartill kunna, efter respektive fem, tio och femton år, komma tre ålderstillägg, vart och ett å 150 kronor. 2. Till biträdande föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstuga skall lönen utgöra 1,000 kronor. 3. Arvodet till vikarie för föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstuga skall utgöra 1,000 kronor och till vikarie för biträdande föreståndarinna 800 kronor. 4. Dessutom skola ovannämnda befattningshavare åtnjuta fri bostad, fritt bränsle och lyse samt under den del av året, då skolhemmets eller arbetsstugans verksamhet pågår, fri kost ävensom, därest de äro anställda vid skolhem eller arbetsstuga inom skoldistrikt, beträffande vilka kungörelsen den 27 februari 1920 (nr 141) äger tillämpning, särskilt lönetillägg med 100 kronor för år och, därest de äro anställda vid skolhem inom rikets nordligaste gränsorter, särskilt löne­ tillägg med 200 kronor för år.

§ 2 .

(= § 2 i kungörelsen nr 292/1928.) § 3. (— § 3 i kungörelsen nr 292/1928). § 4. (= § 4 i kungörelsen nr 292/1928).

§ 5. (= § 5 i kungörelsen nr 292/1928).

§ 6 .

(— § 6 i kungörelsen nr 292/1928). § 7. (= § 7 i kungörelsen nr 292/1928) v

§ 8 .

1. För i vederbörlig ordning anställd föreståndarinna och biträdande före­ ståndarinna skall statsbidraget för år utgå med belopp, motsvarande, om be­ fattningshavaren är anställd vid skoldistrikt tillhörigt skolhem, den kontanta minimiavlöning, som distriktet jämlikt de i denna kungörelse angivna grunder har att utbetala till sådan personal ävensom det särskilda lönetillägget samt eljest: a) nio tiondelar av grundlönen eller, vad angår biträdande föreståndarinna, nio tiondelar av lönen; * b) förekommande ålderstillägg, samt c) det särskilda lönetillägget. 2. I fråga etc. (— § 8 mom. 3 i kungörelsen nr 292/1928).

§ 9. (— § 9 i kungörelsen nr 292/1928).

§ 10 .

(= § 10 i kungörelsen nr 292/1928).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 181

§ 11 .

(=z § 11 i kungörelsen nr 292/1928).

§ 12 .

(= § 12 i kungörelsen nr 292/1928). § 13. (= § 13 i kungörelsen nr 292/1928).

E) Kungörelse angående ändring av § 2 i kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 572) angående statsbidrag för undervisning i slöjd vid folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola.

. § 2 .

Skoldistrikt, som i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola anord­ nat undervisning i slöjd, må, på sätt nedan i § 3 närmare bestämmes, av stats­ bidrag erhålla bidrag till lärares avlöning, beräknat, där undervisningen bestrides av lärare, vilkens tjänst för beredande av pensionsrätt åt tjänstinnehavaren är reglerad jämlikt § 5 i reglementet för statens pensionsanstalt, efter 1 krona 20 öre för undervisningstimme och eljest efter 1 krona för undervisningstimme, dock att i intet fall statsbidraget må utgå med högre belopp för slöjdavdelning under ett kalenderår än 148 kronor 80 öre respektive 124 kronor, motsvarande statsbidrag för 124 timmar.

F) Kungörelse angående ändring av § 3 i kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 573) angående statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt.

§ 3- Skoldistrikt, landsting, hushållningssällskap eller annan av Kungl. Majit för ändamålet godkänd organisation, som i egentlig folkskola eller i särskild anstalt anordnar undervisning i hushållsgöromål, må såsom bidrag till lärarinnas av­ löning av statsmedel erhålla ett belopp motsvarande den för kurs bestämda minimiavlöningen, 255 kronor, eller 7 kronor 50 öre för arbetsdag.

G) Kungörelse angående statsbidrag till arvoden åt Överlärare vid folk- och småskolor.

§ 1. Till bestridande av kostnad för kontant arvode åt Överlärare må skoldistrikt kunna enligt Kungl. Maj:ts bestämmande årligen erhålla statsbidrag med högst hälften av den på året belöpande arvodeskostnaden, dock i intet fall med mera än 1,000 kronor för år samt under iakttagande, att ett och samma distrikt icke må åtnjuta bidrag för mer än en överlärarbefattning.

182 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

. § 2:

Skoldistrikt, som önskar komma i åtnjutande av statsbidrag, varom här är fråga, skall till vederbörande statens folkskolinspektör ingiva till Kungl. Majit ställd ansökning härom. Sådan ansökning skall innehålla utförlig redogörelse för de förhållanden, som ansetts påkalla överlärares anställande, samt vara åt­ följd av: a) uppgift å de arvodesförmåner, som tillkomma överläraren; b) vederbörligen fastställd instruktion för överläraren eller förslag därtill; c) uppgift å det antal undervisningstimmar, som Överlärare i egenskap av lärare vid skola inom distriktet har att bestrida, ävensom angående det sätt, varpå återstoden av den med lärartjänsten förbundna undervisningsskyldigheten fullgöres; d) avskrift av det för skoldistriktet gällande reglementet. Folkskolinspektören har att med eget yttrande översända handlingarna i ärendet till skolöverstyrelsen, som med sitt utlåtande underställer ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

§ 3. Har Kungl. Majit medgivit, att statsbidrag till arvode åt Överlärare må utgå, äger skoldistriktet efter rekvisition, varom i § 4 förmäles, åtnjuta sådant bidrag enligt de i Kungl. Majits beslut angivna grunderna.

§ 4. Rekvisition av statsbidrag till arvode åt Överlärare skall, avfattad i enlighet med formulär, som av skolöverstyrelsen fastställes, av skolrådet eller folkskolestyrelsen ingivas till folkskolinspektören efter ingången av juli och före utgången av augusti månad näst efter det redovisningsår, rekvisitionen avser. Sedan inspektören granskat rekvisitionen, skall han med eget yttrande in­ sända rekvisitionen till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse, som, i den mån ej folkskolinspektörens erinringar eller andra särskilda omständigheter prövas föranleda avdrag, har att så snart ske kan utbetala statsbidraget till skol­ distriktet.

H) Kungörelse angående skyldighet för lärare vid folk- och småskolor att i vissa fall underkasta sig förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat.

§ \ Innehavare av ordinarie folk- eller småskollärartjänst eller av tjänst såsom biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola med anställ­ ning tills vidare är skyldig att låta sig förflyttas till lärartjänst i annat skol­ distrikt i enlighet med de närmare föreskrifter, som här nedan meddelas, dock att sådan skyldighet icke skall åligga lärare, vilkens tjänst är i föreskriven ord­ ning förenad med organist-, klockar- eller kyrkosångarbefattning.

§ 2‘ Ordinarie folkskollärare och ordinarie småskollärare må förflyttas allenast till annan ordinarie folkskollärar- respektive småskollärartjänst. Biträdande lärare vid folkskola och lärare vid mindre folkskola, vilka blivit anställda tills vidare, må icke förflyttas till tjänst med anställning på viss tid.

Kungl. Majlis 'proposition Nr 174. 183

§ 3. Vid förflyttning, som här avses, skall, så vitt möjligt, tillses, att läraren erhåller en tjänst, som med avseende å avlöningsförmåner, tjänstebostads be­ skaffenhet, skolform samt övriga förhållanden kan anses åtminstone likvärdig med den tjänst, läraren lämnar. § 4. 1. Därest och så länge avlöningsförmånerna vid den nya tjänsten, för år räknat, understiga de avlöningsförmåner, till vilka läraren skulle varit berätti­ gad, om han alltjämt innehaft den förra tjänsten, skall läraren av statsmedel erhålla lönefyllnad med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning upp­ går till samma belopp, som han i avlöning skulle hava åtnjutit vid den förut innehavda tjänsten. Härvid må hänsyn icke tagas till ersättning för övertidsläsning eller löne­ förmåner, som härflyta från annan tjänstgöring än å tjänst, som i § 1 omförmäles. . . 2. Fråga om rätt till lönefyllnad prövas och avgöres av Kungl. Majit i sam­ band med förflyttningsärendet. 3. Lönefyllnad utgår i samma ordning som den kontanta avlöningen i övrigt.

§ 5- Har lärare genom förflyttning tillskyndats minskning i pensionsförmåner, skall ersättning härför beredas honom av statsmedel. Fråga härom upptages av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande lärare i samband med hans avgång ur tjänsten med pension.

§ 6 .

Lärare, som förflyttas enligt bestämmelserna i denna kungörelse, äger av statsmedel erhålla ersättning för flyttningskostnader, med belopp, som Kungl. Majit efter ansökning av läraren prövar skäligt.

§ 7- Med avseende å lärares flyttningsskyldighet indelas riket i 13 flyttningsområden, bestående av följande inspektionsområden: I etc. (= § 12 i S. F. S. 507/1933).

§ 8 .

Lärare, som här avses, må på grund av förhållanden, som omförmälas i § 9, kunna förflyttas till ledig tjänst i skoldistrikt inom det flyttningsområde, där läraren är anställd. § 9. Finner skoldistrikt eller vederbörande folkskolinspektör lärartjänst icke vidare vara behövlig och kan ej indragning av tjänsten ske genom lärarens förflytt­ ning till annan tjänst inom samma skoldistrikt, äger distriktet eller inspektören att omedelbart till skolöverstyrelsen ingiva till Kungl. Majit ställd framställ­ ning om vidtagande av åtgärder för tjänstens indragning genom lärares förflytt­ ning till annan ledig tjänst inom flyttningsområdet.

§ 10 .

Sedan sådan framställning, som i § 9 omförmäles, inkommit till skolöversty­ relsen, skall skolöverstyrelsen verkställa utredning angående den eller de tjän­

184 Kungl. May.ts proposition Nr 174.

ster inom området, till vilka förflyttning lämpligen må kunna ske. Härefter har överstyrelsen att med överlämnande av den inkomna framställningen, berörda utredning och eget utlåtande hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande samt därvid tillika lämna uppgift å övriga övertaliga lärartjänster av ifråga­ varande slag inom flyttningsområdet. Kungl. Majit bestämmer härpå, till vilken tjänst inom området förflyttning skall äga rum, ävensoni vilka lärare, som skola komma i fråga till förflyttning Ordinarie tjänst vid småskola samt tjänst för lärare med anställning tills vidare vid mindre folkskola eller såsom biträdande lärare vid folkskola skola i detta sammanhang betraktas såsom tjänster av samma slag.

§ 11 .

Tjänst, till vilken lärare, enligt vad i § 10 sägs, skall förflyttas, skall, så snart ske kan, kungöras ledig med ansökningsrätten begränsad till de lärare, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skola ifrågakomma till förflyttning. Om kungörelsens innehåll skall skolstyrelsens ordförande i det distrikt, till vilket förflyttning skall äga rum, omedelbart underrätta skolstyrelsens ord­ förande i det eller de distrikt, där de lärare äro anställda, till vilka ansöknings­ rätten begränsats; och åligger det sistnämnda ordförande att utan dröjsmål del­ giva vederbörande lärare kungörelsens innehåll.

§ 12 .

Hava två eller flera behöriga sökande anmält sig till tjänst, som ledigförklarats med enligt § 11 begränsad ansökningsrätt, skall förslag upprättas och val ske med iakttagande i tillämpliga delar av vad därom föreskrives i folk­ skolestadgan. § 13. Om ingen behörig sökande anmält sig till enligt § 11 ledigförklarad tjänst eller örn endast en behörig sökande anmält sig och vederbörande icke åtnöjas med ofullständigt förslag, skall skolrådet eller folkskolestyrelsen härom omedelbart underrätta Kungl. Majit. I sådant fall bestämmer Kungl. Majit vilken lärare, som skall förflyttas till den lediga tjänsten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935 och äger tillämpning å alla lärare, som efter den 30 juni 1935 första gången erhålla anställning å tjänst av den art, som i kungörelsen avses. Beträffande lärare, som vid kungörelsens ikraftträdande redan innehade sådan anställning, skall kungörelsen träda i tilllämpning den 1 juli 1940, dock allenast för så vitt läraren efter ansökan vinner ny anställning av samma art efter den 30 juni 1940.

I) Kungörelse angående vissa ändringar i förnyade stadgan den 26 september 1921 (nr 604.) angående folkundervisningen i riket.

, § 2. 1. (= nuvarande lydelse). 2. (— nuvarande lydelse). 3. Ny ordinarie folkskollärartjänst, ordinarie småskollärartjänst, biträdande lärartjänst vid folkskola och lärartjänst vid mindre folkskola med anställning tills vidare eller pa viss tid samt extra ordinarie folkskollärartjänst och extra

Kungl. May.ts proposition Nr 174. 185

ordinarie småskollärartjänst må icke inrättas utan att Kungl. Maj:t lämnat tillstånd därtill; dock att lärartjänst med anställning på viss tid må efter folk­ skolinspektörens medgivande vara inrättad under en tid av högst tre år. 4. (= nuvarande § 2 mom. 3). 5. (= nuvarande § 2 mom. 4). 6. (^nuvarande § 2 mom. 5). Övergångsstadgande (= nuvarande).

§ 8 .

4 .Där skolväsendets--------------------- fastare anställning. Då fråga är om förordnande av ny inspektör eller ny Överlärare, skall, utom i sådant fall som här nedan säges, ledigheten, så snart ske kan, genom skolrådets försorg kungöras i den tidning, vari officiella meddelanden införas; och skola därvid meddelas de lönevillkor och andra bestämmelser, som gälla för befatt­ ningen. Den, som vill ifrågakomma till förordnande som inspektör eller Över­ lärare, har att inom trettio dagar från första dagen, då ledigheten kungjordes i nämnda tidning, denna dag oräknad, till skolrådets ordförande ingiva eller ock i betalt brev med allmänna posten till honom insända till skolrådet ställd an­ sökning med därtill hörande handlingar. Infaller trettionde dagen å helgdag, utsträckes ansökningstiden till nästföljande söckendag. Omedelbart efter ansök­ ningstidens utgång skall skolrådet översända ansökningshandlingarna till skol­ överstyrelsen för inhämtande av yttrande angående de sökandes lämplighet för befattningen. Skolöverstyrelsen skall i sitt yttrande angiva de tre sökande, vilka överstyrelsen finner mest lämpliga för befattningen med hänsyn till insikter, erfarenhet och de övriga egenskaper, vilka företrädesvis erfordras för ett fram­ gångsrikt utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan, ävensom den ordning, vari överstyrelsen anser dessa tre sökande böra komma i åtanke. Sedan skolöverstyrelsen avgivit sitt yttrande, skall skolrådet meddela förord­ nande för den bland nämnda tre sökande, som skolrådet prövar vara lämpligst. Om vid----------------------kungöras ledig. Därest skolöverstyrelsen prövar skäl därtill föreligga, må överstyrelsen efter av skoldistriktet gjord ansökning kunna bestämma, att vid förordnande av in­ spektör eller Överlärare någon av de vid distriktets skolor anställda ordinarie lärarna därtill skall utses. Ilar sådan bestämmelse meddelats, erfordras icke, att befattningen i ovan nämnd ordning förklaras ledig; dock att---------------------sökandes lämplighet. Besvär över-------------------- och ordningsstadga.

§ 10 .

3. När förslag--------------------- fastställda reglementet. Har förslag till reglemente eller ändring däri framställts av folkskolinspek­ tören, skall skolrådet yttra sig över förslaget, varefter detsamma behandlas på sätt i detta moment är föreskrivet om där eljest avsedda reglementsförslag; skolande vad nu stadgats i tillämpliga delar gälla jämväl andra, av folkskol­ inspektören gjorda yrkanden, så vitt de avse skolväsendets allmänna anordning inom distriktet. Reglemente eller--------------------- godkännandet meddelats. Statsmyndighet, som har att besluta i reglementsärenden, äger befogenhet att även mot skoldistriktets bestridande fastställa sådan organisation av skol­ väsendet i ett distrikt, som förutsätter anordnandet av skolskjutsar eller in­ ackordering av skolbarn i enskilda hem. Ilar fastställelsebeslutet meddelats av domkapitlet, skall det dock i dylika fall underställas skolöverstyrelsens prövning.

186 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

§ 19. 1. a) (= nuvarande lydelse). b) Äro skolrådet och folkskolinspektören vid denna omprövning ense, har skolrådet att omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder, varvid först reglementsändring, där så kräves, i stadgad ordning skall vidtagas. Kunna skolrådet och folkskolinspektören icke enas, skall ärendet underställas skolöverstyrelsen eller, därest ändring av reglementet erfordras, vederbörande domkapitels avgörande. c) (= nuvarande lydelse). d) Skall ledig tjänst återbesättas utan förflyttning, som avses i mom. 1 c) av denna paragraf, och har ej Kungl. Maj:t, enligt vad därom är särskilt stad­ gat, förordnat, att till den lediga tjänsten skall förflyttas lärare från annat skol­ distrikt, skall kungörelse om ledigheten, så snart ske kan och, där ej skolöver­ styrelsen finner skäligt att på av skolrådet gjord framställning medgiva uppskov, senast inom sex månader av skolrådet utfärdas och en gång offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas. 2. Ordinarie lärartjänst sökes hos skolrådet senast inom trettio dagar från första dagen, då ledigheten kungjordes i nämnda tidning, denna dag oräknad, dock att, örn trettionde dagen etc. (i övrigt = nuvarande lydelse). 3. Ansökning skall åtföljas av: a) behörigen--------------------- sökandens behörighet; c) betyg av vederbörande myndighet över den tjänstgöring såsom lärare, sökanden må hava fullgjort; skolande det betyg, som avser i tjänst varande lärares senaste tjänstgöring, icke vara utfärdat tidigare än sex månader före ansökningstidens utgång; samt--------------------- nämnda tid. Är sökande vid tiden för ansökningens ingivande jämväl sökande till tjänst inom annat skoldistrikt, skall han härom lämna uppgift i sin ansökning. Skulle sökande, sedan ansökningshandlingarna ingivits men innan förslag till den sökta tjänsten upprättats, anmäla sig såsom sökande till tjänst inom annat skoldistrikt, åligger det honom att härom ofördröjligen underrätta skolrådet. 4. Sökande må ej, förrän förslag blivit upprättat eller, därest han blivit å förslaget uppförd och sedermera ej avgått från detsamma, val ägt rum, anmäla sig såsom sökande till tjänst av ifrågavarande slag inom annat skoldistrikt, vid äventyr att, därest han ej före upprättandet av förslag till den först sökta tjänsten skriftligen återkallat sin ansökan till sistnämnda tjänst, anses obehörig till varje av dessa tjänster. Återkallelse anses hava skett den dag, skriftlig an­ mälan om återkallelsen inkommit till skolrådets ordförande. 5. Önskar sökande, som uppförts på förslag, avgå från detsamma, ankomme det på skolrådet att efter skriftlig anhållan av sökanden besluta härom; dock att sökande, som uppförts på av domkapitlet upprättat förslag, äger rätt att avgå från sådant förslag, därest detta överklagats av annan än sökanden, sko­ lande i sistnämnda fall sökanden örn sin avgång göra skriftlig anmälan hos skolrådet. 6. Vid uppgörande av förslag till ledig tjänst skola såsom befordringsgrunder i följande ordning gälla: a) undervisningsskicklighet och nit samt förmåga att i skolan upprätthålla ordning och att i övrigt leda barnens uppfostran, b) genom vitsord, erhållna i avlagda examina och prov, eller på annat sätt ådagalagda kunskaper och färdigheter i folkskolans läroämnen, c) längden av föregående väl vitsordad tjänstgöring å lärarbefattning inom folkskoleväsendet, varvid dock skälig hänsyn skall tagas jämväl till väl vits­ ordad lärartjänstgöring vid andra under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 187

Härvid må en mindre underlägsenhet enligt en föregående befordringsgrund kunna uppvägas av ett större företräde enligt en senare. Är med tjänsten förenad överlärarbefattning, må, utöver nu angivna beford­ ringsgrunder, hänsyn jämväl tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan. 7. Där flera än en sökande anmält sig, skall skolrådet, så fort ske kan efter ansökningstidens utgång, uppgöra en promemoria över de sökandes meriter, avfattad enligt formulär, som fastställes av skolöverstyrelsen. Sedan härefter ansökningshandlingarna jämte promemorian överlämnats till statens vederbörande folkskolinspektör för granskning, skall denne med åter­ ställande av ansökningshandlingarna och promemorian till skolrådet avgiva yttrande i ärendet. I detta yttrande skall, örn flera än tre behöriga sökande finnas, på anförda skäl angivas de tre sökande, vilka inspektören med hänsyn till gällande befordringsgrunder finner böra främst komma i fråga vid tjänstens tillsättning, samt den ordning, i vilken dessa böra komma i åtanke. Äro de behöriga sökandenas antal tre eller två, skall inspektören på anförda skäl angiva den ordning, i vilken de sökande enligt hans mening böra med avseende å nämnda grunder uppföras på förslag. Är lärartjänst förenad med överlärarbefattning, skall med ärendets hänskjutande till folkskolinspektören och förslags upprättande anstå, till dess skolöver­ styrelsen avgivit det yttrande över de sökandes lämplighet för överlärarbefattningen, som avses i § 8 mom. 4. 8. Inom tio dagar efter ansökningstidens utgång eller, i fall som avses i punkt 7, efter det inspektörens yttrande inkommit, skall skolrådet sammanträda för att, efter tagen del av inspektörens yttrande, där sådant förekommer, först pröva sökandenas behörighet och därefter upprätta förslag. På förslaget skola uppföras de tre behöriga sökande, vilka skolrådet med hänsyn till gällande befordringsgrunder prövar vara mest meriterade, och skola dessa sökande upptagas i den ordning, skolrådet anser dem enligt samma be­ fordringsgrunder böra komma i åtanke vid tjänstens tillsättning. Finner sig därvid skolrådet icke kunna biträda folkskolinspektörens mening i fråga örn vilka sökande, som skola uppföras på förslaget, eller ordningen dem emellan, skall ärendet av skolrådet hänskjutas till domkapitlet, som i sådan händelse har att, med iakttagande av de i nästföregående stycke givna bestäm­ melserna, upprätta förslag till tjänsten. 9. Vad i mom. 7 och 8 är föreskrivet angående folkskolinspektörens och dom­ kapitlets medverkan vid förslags upprättande skall icke äga tillämpning för stad, vars folkskoleväsende, jämlikt vad därom är särskilt stadgat, är befriat från inspektion genom statens folkskolinspektör. 10. Då på grund av besvär förslag blivit upphävt och nytt förslag skall upp­ rättas, må på det senare förslaget icke uppföras andra sökande än de, som, efter tillkännagivande av skolrådet om det förestående nya förslagets upprättande, inom i nämnda tillkännagivande förelagd tid av fjorton dagar hos skolrådet skriftligen anmält sig alltjämt önska ifrågakomma till tjänsten. Sådant till­ kännagivande skall offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas. 11. Örn i samma skoldistrikt två eller flera tjänster etc. (=r nuvarande § 19 mom. 7). Upprättas särskilt förslag till var och en av tjänsterna, skola samtliga första förslagsrum först besättas, därefter samtliga andra förslagsrum och slut­ ligen samtliga tredje. 12. (;= nuvarande § 19 mom. 8). 13. (— nuvarande § 19 mom. 9).

188 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

14. Finner skolrådet sadant lämpligt, må skolrådet, sedan förslag upprättats, förelägga en eller flera av de pa förslaget uppförda sökandena undervisningsprov. Dessa prov avläggas i närvaro av skolrådet eller av dess ordförande jämte av skolrådet för ändamålet utsedda ombud och fullgöras genom att undervisa barn inom de lärokurser, vilka enligt gällande reglemente skola genomgås i den skola, dit den lediga tjänstens blivande innehavare skall hava sin tjänstgöring förlagd; och äger allmänheten, i första hand de till skolan hörande barnens för­ äldrar och malsmän, tillträde till proven i mån av utrymme och med iakttagan­ de av de föreskrifter, som skolrådet för upprätthållande av ordning finner nödigt utfärda. Sökande, som fått undervisningsprov sig förelagt, skall ett dygn före provet hos skolrådets ordförande erhålla uppgift å de lärostycken, i vilka han vid provet skall undervisa. Underlåtenhet att fullgöra förelagt undervisningsprov utgör icke hinder för sökande att vid tjänstens tillsättande komma i åtanke.

§ 21.

1. Senast inom trettio dagar efter förslagets upprättande eller, där undervis­ ningsprov hållits, inom tio dagar efter provens avslutande skall kyrkostämman företaga val bland de å förslaget uppförda, och skola därvid lända till efterrät­ telse de för val å kyrkostämma i allmänhet gällande föreskrifter; dock att, om domkapitlet upprättat förslaget, val icke må företagas förrän efter det dom­ kapitlets beslut vunnit laga kraft, skolande i sistberörda fall val hållas inom tio dagar härefter. 2. (— nuvarande lydelse). 3. (= nuvarande lydelse).

§ 22 .

1. Över förslag, som upprättas av skolråd, eller över val eller beslut om till­ sättning i annan ordning av lärare, må, sedan valet eller tillsättningsåtgärden skett och behörigen kungjorts, besvär kunna hos domkapitlet anföras inom den tid, som är stadgad för besvärs anförande över kyrkostämmobeslut; och må domkapitlets utslag i sådant mål kunna i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t över­ klagas. Om besvär över av domkapitel upprättat förslag gäde vad som är stad­ gat angående besvär över domkapitlets beslut i allmänhet Av skolråd-------------------- laga kraft.

§ 24. 2. Där biträdande---------------------undantag därav, att vad-------------------- endast skolråd, att i-------------------- fatta beslut, att skolrådet skall senast inom trettio dagar efter upprättande av förslag, som i § 19 omförmäles, eller, där undervisningsprov hållits, inom tio dagar efter provens avslutande företaga val bland de å förslag uppförda. Då biträdande--------------------- upprättande, tillämpas. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.

J) Kungörelse angående vissa ändringar i Kungl. Maj:ts förnyade stadga den 22 juni 1923 (nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm.

, § 1'

1. (= nuvarande lydelse). 2. (= nuvarande lydelse).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 189

3. (= nuvarande lydelse). 4. (= nuvarande lydelse). 5. Ny ordinarie folkskollärartjänst, ordinarie småskollärartjänst, biträdande lärartjänst vid folkskola med anställning tills vidare eller på viss tid samt extra ordinarie folkskollärartjänst extra ordinarie småskollärartjänst må icke inrät­ tas, utan att Kungl. Majit lämnat tillstånd därtill; dock att tjänst med anställ­ ning på viss tid må efter medgivande av statens folkskolinspektör vara inrättad under en tid av högst tre år.

6. (= nuvarande § 1 mom. 5).

§ 5. 4. Då fråga är om förordnande av ny inspektör eller ny Överlärare, skall, utom i sådant fall, som här nedan sägs, ledigheten, så snart ske kan, genom folkskoledirektionens försorg kungöras i den tidning, vari officiella meddelan­ den införas; och skola därvid meddelas de lönevillkor och andra bestämmel­ ser, som gälla för befattningen. Den, som vill ifrågakomma till förordnande som inspektör eller Överlärare, har att inom trettio dagar från första dagen, då ledigheten kungjordes i nämnda tidning, denna dag oräknad, till folkskoledirektionen ingiva eller ock i betalt brev med allmänna posten till direktionen insända ansökning med därtill hörande handlingar. Infaller trettionde dagen å helgdag, utsträckes ansökningstiden till nästföljande söckendag. Omedelbart efter ansökningstidens utgång skall folkskoledirektionen översända ansöknings­ handlingarna till skolöverstyrelsen för inhämtande av yttrande angående de sökandes lämplighet för befattningen. Skolöverstyrelsen skall i sitt yttrande angiva de tre sökande, vilka överstyrelsen finner mest lämpliga för befatt­ ningen med hänsyn till insikter, erfarenhet och de övriga egenskaper, vilka företrädesvis erfordras för ett framgångsrikt utövande av ledningen och till­ synen av arbetet i folkskolan, ävensom den ordning, vari överstyrelsen anser dessa tre sökande böra komma i åtanke. Sedan skolöverstyrelsen avgivit sitt yttrande, skall folkskoledirektionen meddela förordnande för den bland nämnda tre sökande, som direktionen prövar vara lämpligast. Om vid-------------------- kungöras ledig. Därest skolöverstyrelsen prövar skäl därtill föreligga, må överstyrelsen efter av folkskoledirektionen gjord ansökning bestämma, att vid förordnande av inspektör eller Överlärare någon av de vid distriktets skolor anställda ordi­ narie lärarna därtill skall utses. Har sådan bestämmelse meddelats, erfordras icke, att befattningen i ovan nämnd ordning förklaras ledig; dock att---------- ----------sökandes lämplighet. Besvär över--------------------- särskild tillsyningslärare.

§ 19 l) a), b) och c) (= nuvarande lydelse). d) Skall ledig tjänst återbesättas utan förflyttning, som avses i mom. 1 c) av denna paragraf, och har ej Kungl. Majit, enligt vad därom är särskilt stad­ gat, förordnat, att till den lediga tjänsten skall förflyttas lärare från annat skoldistrikt, skall kungörelse om ledigheten, så snart ske kan och, där ej skol­ överstyrelsen finner skäligt att på av direktionen gjord framställning medgiva uppskov, senast inom sex månader av direktionen utfärdas och en gång offent­ liggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas. 2. Ordinarie lärartjänst sökes hos folkskoledirektionen senast inom trettio

190 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

dagar från första dagen, då ledigheten kungjordes i nämnda tidning, denna dag oräknad, dock att om trettionde dagen etc. (i övrigt = nuvarande lydelse). 3. Ansökning skall åtföljas av: a) behörigen-------------------- sökandens behörighet; e) betyg av vederbörande myndighet över den tjänstgöring såsom lärare sö­ kanden må hava fullgjort; skolande det betyg, som avser i tjänst varande lära­ res senaste tjänstgöring, icke vara utfärdat tidigare än sex månader före ansök­ ningstidens utgång; samt--------------------- nämnda tid. Är sökande vid tiden för ansökningens ingivande jämväl sökande till tjänst inom annat skoldistrikt, skall han härom lämna uppgift i sin ansökning. Skulle sökande, sedan ansökningshandlingarna ingivits men innan den sökta tjänsten tillsättes, anmäla sig såsom sökande till tjänst inom annat skoldistrikt, åligger det honom att härom ofördröjligen underrätta folkskoledirektionen. 4. Sökande må ej, förrän förslag blivit upprättat eller, därest han blivit å förslaget uppförd och sedermera ej avgått från detsamma, val ägt rum, anmäla sig såsom sökande till tjänst av ifrågavarande slag inom annat skoldistrikt, vid äventyr att, därest han ej före upprättandet av förslag till den först sökta tjänsten skriftligen återkallat sin ansökning till sistnämnda tjänst, anses obe­ hörig till varje av dessa tjänster. Återkallelsen anses hava skett den dag, skrift­ lig anmälan om återkallelsen inkommit till folkskoledirektionen. 5. Önskar sökande, som uppförts på förslag, avgå från detsamma, ankomme det på folkskoledirektionen att efter skriftlig anhållan av sökanden besluta härom. 6. Vid uppgörande av förslag till ledig tjänst skola såsom befordringsgrunder i följande ordning gälla: a) undervisningsskicklighet och nit samt förmåga att i skolan upprätthålla ordning och att i övrigt leda barnens uppfostran, b) genom vitsord, erhållna i avlagda examina och prov, eller på annat sätt ådagalagda kunskaper och färdigheter i folkskolans läroämnen, c) längden av föregående väl vitsordad tjänstgöring å lärarbefattning inom folkskoleväsendet, varvid dock skälig hänsyn skall tagas jämväl till väl vits­ ordad lärartjänstgöring vid andra under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter. Härvid ma en mindre underlägsenhet enligt en föregående befordringsgrund kunna uppvägas av ett större företräde enligt en senare. Är med tjänsten förenad överlärarbefattning, må, utöver nu angivna beford­ ringsgrunder, hänsyn jämväl tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan.

7. (= nuvarande § 19 mom. 5). 8. (= nuvarande § 19 mom. 6).

9. Direktionen skall, då prov ej förelägges de sökande, efter ansökningstidens utgång men eljest sedan den för provs avläggande bestämda tiden gått till ända, så snart ske kan och senast inom tio dagar därefter, samt efter det folk­ skolinspektören i ärendet avgivit yttrande, på förslag uppföra de tre behöriga sökande, vilka direktionen med hänsyn till gällande befordringsgrunder prövar vara mest meriterade, och skola dessa sökande upptagas i den ordning, direk­ tionen avser dem enligt samma befordringsgrunder böra komma i åtanke vid tjänstens tillsättning. Är lärartjänst förenad med överlärarbefattning, skall med förslagets upprät­ tande anstå, till dess skolöverstyrelsen avgivit det yttrande över de sökandes lämplighet för överlärarbefattningen, som avses i § 5 mom. 4. 10. Då på grund av besvär förslag blivit upphävt och nytt förslag skall upp­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 191

rättas, må på det senare förslaget icke uppföras andra sökande än de, som, efter tillkännagivande av direktionen om det förestående nya förslagets upprät­ tande, inom i nämnda tillkännagivande förelagd tid av fjorton dagar hos direk­ tionen skriftligen anmält sig alltjämt önska ifrågakomma till tjänsten. Sådant tillkännagivande skall offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelan­ den införas. 11. Örn två eller flera tjänster etc. (= nuvarande § 19 mom. 8). Upprättas särskilt förslag till var och en av tjänsterna, skola samtliga första förslagsrum först besättas, därefter samtliga andra förslagsrum och slutligen samtliga tredje.

12. (= nuvarande § 19 mom. 9).

§ 24.

4. Då--------------------- de grunder, som enligt § 19 mom. 6 skola följas vid förslags upprättande, tillämpas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.

K) Kungörelse angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn.

1. Skoldistrikt må till bestridande av kostnaderna för anordnande av skol­ skjutsar åt skolpliktiga barn kunna erhålla statsbidrag i enlighet med här nedan angivna grunder. 2. Statsbidrag utgår företrädesvis, då genom anordnande av skolskjuts be­ sparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstå. Anordnas skolskjutsar för beredande av undervisning i skola av högre skolform än den, barnen annars skulle tillhöra, eller eljest för åstadkommande av förbättring av skolväsendet, och äro kostnaderna härför jämförelsevis ringa, må, örn skolförbättringen på annat sätt icke skulle kunnat ernås utan större kostnader, stats­ bidrag kunna utgå, ändock att genom skjutsanordningen inga direkta bespa­ ringar i det allmännas utgifter för skolväsendet uppstå. Där allenast besvärlig skolväg åberopas såsom skäl för statsbidrag, må sådant jämväl kunna utgå, dock endast i särskilda fall, då barns skolgång vid synnerligen lång eller svår skolväg genom skolskjuts avsevärt underlättas. 3. Statsbidrag må utgå för barns befordran såväl till som från skola med järn­ väg, motorfordon, hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel. Statsbidrag må icke utgå för skjuts med fordon, som framföres av barnen själva, i annan mån än att skäligt bidrag må kunna utgå till bestridande av med sådan färd förenade verkliga utgifter. 4. Det åligger skoldistrikt, som med bidrag av statsmedel anordnar skolskjut­ sar, att tillse, att kostnaderna för skjutsarna icke bliva större, än vad som be­ tingas av hänsyn till gängse priser å orten och övriga omständigheter, samt att skjutsarna ordnas på ett för barnens hälsa och säkerhet betryggande sätt.

§ 2 .

Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av styrkta verkliga kostnaderna för skjutsarnas anordnande, dock att, därest dessa kostnader överstiga vad som kan

192 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

anses efter ortens förhållanden skäligt, statsbidraget skall minskas till åtta tion­ delar av en såsom skälig ansedd kostnadssumma.

§ 3.

1. Skoldistrikt, som önskar erhålla statsbidrag för ifrågavarande ändamål, skall, där ej sådant fall är för handen, som avses i § 5, sedan beslut fattats örn anordnande av skolskjuts och sedan distriktet därtill beviljat erforderligt an­ slag, före den 1 januari närmast före det budgetår, för vilket bidrag önskas, till vederbörande statens folkskolinspektör ingiva till skolöverstyrelsen ställd an­ sökning härom. Sådan ansökning skall vara åtföljd av uppgifter i enlighet med formulär, som fastställes av överstyrelsen. 2. Ansökning, som inkommit efter ansökningstidens utgång, må dock, där sär­ skilda omständigheter därtill föranleda, kunna upptagas till prövning.

§ 4. Sedan folkskolinspektören granskat ansökningarna, skall han före den 1 febru­ ari med eget yttrande översända dem till vederbörande domkapitel. Domkapit­ let skall före den 15 februari med eget yttrande insända handlingarna till skol­ överstyrelsen, som i god tid före nästföljande läsårs början skall meddela beslut i ärendet. Sådant beslut skall allenast innefatta bestämmande, huruvida för de ifrågasatta skjutsarna statsbidrag må utgå, utan angivande av statsbidragets belopp. Har skolöverstyrelsen medgivit statsbidrags utgående, äger skoldistrik­ tet efter rekvisition, varom förmäles i § 6, utbekomma sådant bidrag enligt i denna kungörelse angivna grunder.

„ §,5\ Skoldistrikt, som för ett budgetår åtnjutit statsbidrag för anordnande av skolskjutsar enligt denna kungörelse eller förut i ämnet gällande författning och som för nästföljande budgetår önskar erhålla statsbidrag för anordnande av skolskjutsar å samma sträcka och för i huvudsak samma barnantal som föregå­ ende budgetår, må utan sådan ansökning, som omförmäles i § 3, till vederbö­ rande folkskolinspektör ingiva i § 6 föreskriven rekvisition. Sådan rekvisition skall vara åtföljd av i § 3 angivna uppgifter.

§ 6. Till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse ställd rekvisition skall, av­ fattad i enlighet med formulär, som fastställts av skolöverstyrelsen, efter in­ gången av juli och före utgången av augusti månad näst efter det budgetår, rekvisitionen avser, i två likalydande exemplar ingivas till vederbörande sta­ tens folkskolinspektör. Sådan rekvisition skall vara åtföljd av kvitto från den, som utfört skjutsningen, på det belopp, han härför uppburit av skoldistriktet. Därest skolskjutsarna icke hinna avslutas förrän efter utgången av juni må­ nad det budgetår, rekvisitionen avser, må rekvisitionen omfatta statsbidrag även för den sålunda överskjutande tiden. Folkskolinspektören skall granska de inkomna rekvisitionerna och därvid tillse, att de för statsbidrags erhållande stadgade villkoren äro uppfyllda och de lämnade uppgifterna riktiga. Efter sålunda verkställd granskning skall han snarast med eget yttrande insända ett exemplar av rekvisitionen till statskon­ toret eller vederbörande länsstyrelse. I den mån folkskolinspektörens erinringar eller andra på den utbetalande myn­ dighetens beslut inverkande särskilda omständigheter icke prövas föranleda av-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 193

drag, skall statsbidraget av statskontoret eller länsstyrelsen, så snart ske kan, utbetalas till skoldistriktet.

§ 7.

Sedan skolöverstyrelsen jämlikt § 4 medgivit, att statsbidrag må utgå, äger skoldistrikt, som därom gör anmälan, hos statskontoret eller vederbörande läns­ styrelse, efter ingången av det budgetår bidraget avser, i förskott erhålla hälften av en av distriktet för skjutsarna beräknad kostnadssumma. Vad nu sagts, gäl­ ler även för det fall, som avses i § 5, dock att förskottet i sådant fall skall ut­ göra 2/3 av statsbidraget för nästföregående budgetår. Erhållet förskott avräknas vid statsbidragets slutliga utanordnande.

Övergångsbestämmelse: Har skoldistrikt åtnjutit statsbidrag till skolskjutsar

för budgetåret 1934/1935, skall det förskott, som avser budgetåret 1935/1936, utgöra hälften av styrkta kostnaden för skjutsningen under förstnämnda budgetår.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.

L) Kungörelse angående statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem eller enskilda hem.

§ 1 .

1. Skoldistrikt må till bestridande av kostnaderna för inackordering i skol­ hem eller enskilda hem av skolpliktiga barn av avlägset från skola boende för­ äldrar kunna erhålla statsbidrag i enlighet med här nedan angivna grunder. 2. Barn under åtta år må icke ifrågakomma till inackordering, som i denna kungörelse avses, därest ej skolöverstyrelsen, efter av vederbörande skolråd i sådant hänseende verkställd utredning, prövar särskilda omständigheter för­ anleda undantag. 3. Det åligger skoldistrikt, som kommer i åtnjutande av statsbidrag, varom här är fråga, att ej mindre iakttaga såväl de föreskrifter, som innehållas i gäl­ lande författningar angående den verksamhet, statsbidraget avser, som ock de särskilda villkor och bestämmelser, som av skolöverstyrelsen må varda med­ delade, än även tillse, att kostnaderna för inackorderingen icke bliva större, än vad som betingas av hänsyn till gängse priser å orten och övriga omstän­ digheter.

§ 2 .

Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av styrkta verkliga kostnaderna för in­ ackorderingen, dock att, därest dessa kostnader överstiga vad som kan anses efter ortens förhållanden skäligt, statsbidraget skall minskas till åtta tiondelar av en såsom skälig ansedd kostnadssumma. §

§ 3. 1. Skoldistrikt, som önskar erhålla statsbidrag för ifrågavarande ändamål, skall, där ej sådant fall är för handen, som avses i § 5, sedan beslut fattats örn anordnande av inackordering och sedan distriktet därtill beviljat erforderligt anslag, före den 1 april närmast före det budgetår, för vilket bidrag önskas, till vederbörande statens folkskolinspektör ingiva till skolöverstyrelsen ställd ansökning härom. Sådan ansökning skall vara åtföljd av uppgifter i enlighet med formulär, som fastställes av överstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 13

194 Kungl. Maj.is proposition Nr 174.

2. Ansökning, som inkommit efter ansökningstidens utgång, må dock, där särskilda omständigheter därtill föranleda, kunna upptagas till prövning.

§ 4 .

Sedan folkskolinspektören granskat ansökningarna, skall han före den 1 maj med eget yttrande översända dem till vederbörande domkapitel. Domkapitlet skall med sitt yttrande före den 15 maj översända handlingarna till skolöver­ styrelsen, som i god tid före nästföljande läsårs början har att meddela beslut i ärendet. Sådant beslut skall allenast innefatta bestämmande, huruvida för de ifrågasatta inackorderingsåtgärderna statsbidrag må utgå, utan angivande av statsbidragets belopp. Har skolöverstyrelsen medgivit statsbidrags utgående, äger skoldistriktet efter rekvisition, varom förmäles i § 6, utbekomma sådant bidrag enligt i denna kungörelse angivna grunder.

§ 5 .

Skoldistrikt, som för ett budgetår åtnjutit statsbidrag för inackordering en­ ligt denna kungörelse eller förut i ämnet gällande författningar och som för nästföljande budgetår önskar erhålla statsbidrag för inackordering i huvudsak­ ligen samma omfattning som föregående budgetår, må utan sådan ansökning, som omförmäles i § 3, till vederbörande folkskolinspektör ingiva i § 6 föreskri­ ven rekvisition. Sådan rekvisition skall vara åtföljd av i § 3 angivna uppgifter.

§ 6 . Till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse ställd rekvisition skall, av­ fattad i enlighet med formulär, som fastställts av skolöverstyrelsen, efter in­ gången av juli och före utgången av augusti månad näst efter det budgetår, rekvisitionen avser, i två likalydande exemplar ingivas till vederbörande sta­ tens folkskolinspektör. Sådan rekvisition skall vara åtföljd av kvitto från den, hos vilken skolbarn varit inackorderat, på det belopp, han härför uppburit av skoldistriktet. Folkskolinspektören skall granska de inkomna rekvisitionerna och därvid tillse, att de för statsbidrags erhållande stadgade villkoren äro uppfyllda och de lämnade uppgifterna riktiga. Efter sålunda verkställd granskning skall han snarast med eget yttrande insända ett exemplar av rekvisitionen till statskon­ toret eller vederbörande länsstyrelse. I den mån folkskolinspektörens yttranden eller andra på den utbetalande myndighetens beslut inverkande särskilda omständigheter icke prövas föranleda avdrag, skall statsbidraget av statskontoret eller länsstyrelsen, så snart ske kan, utbetalas till skoldistriktet.

§ 7 .

Sedan skolöverstyrelsen jämlikt § 4 medgivit, att statsbidrag må utgå, äger skoldistrikt, som därom gör anmälan, hos statskontoret eller vederbörande läns­ styrelse, efter ingången av det budgetår, bidraget avser, i förskott erhålla hälf­ ten av en av distriktet för inackorderingen beräknad kostnadssumma. Vad nu sagts, gäller även för det fall, som avses i § 5, dock att förskottet i sådant fall skall utgöra 2/3 av statsbidraget för nästföregående budgetår. Erhållet förskott avräknas vid statsbidragets slutliga utanordnande. Övergångsbestämmelse: Har skoldistriktet åtnjutit statsbidrag för budget­ året 1934/1935, skall det förskott, som avser budgetåret 1935/1936, utgöra hälf­ ten av styrkta kostnaden för inackorderingen under förstnämnda budgetår. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 17å. 195

M) Kungörelse angående statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning.

§ 1 .

1. Statsbidrag till uppförande och inredning av skolhemsbyggnader samt till anskaffande av erforderliga inventarier för skolhem må kunna utgå till skol­ distrikt med belopp, som Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämmer.

2. (= § 1 mom. 2 i kungörelsen nr 140/1926).

§ 2. (= § 2 i kungörelsen nr 140/1926).

§ 3 .

(= § 3 i kungörelsen nr 140/1926).

§ 4.

Sedan folkskolinspektören granskat de inkomna ansökningshandlingarna, skall han före den 1 november jämte eget yttrande översända handlingarna till vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsen skall före den 1 december insända handlingarna jämte eget ytt­ rande samt bevis, att skoldistriktets i § 3 under punkten l) avsedda beslut vun­ nit laga kraft, till skolöverstyrelsen, som, så snart ske kan, till Kungl. Majit överlämnar handlingarna i ärendet tillika med eget utlåtande.

§ S.

(= § 5 i kungörelsen nr 140/1926).

§ 6 .

(= § 6 i kungörelsen nr 140/1926).

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.

N) Ändrad rubrik och ingress till stadgan den 8 juni 1928 (nr 291) angående statsunderstödda skolhem inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län: Kungl. Maj:ts stadga angående statsunderstödda skolhem. Kungl. Majit har i anledning av riksdagens beslut funnit gott fastställa föl­ jande stadga angående statsunderstödda skolhem: