angående om- reglering av folkskoleinspektionen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

1 Nr 206,

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående omreglering av folkskoleinspektionen; given Stockholms slott den 4 april 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

dels besluta,

att till folkskoleinspektör, vilken innehar sin befattning såsom ensamsyssla, skall från och med år 1914 utgå avlöning i tre lönegrader å

1) 2,700 kronor, 2) 3,050 kronor, 3) 3,400 kronor jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,300 kronor, 1,450 kronor och 1,600 kronor och därjämte till folkskoleinspektör, vars inspektionsområde innefattar Stockholms stad, därest han där är bosatt, samt till folkskoleinspektör i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg å 500 kronor; skolande därvid iakttagas, att så länge från landsting ersättning utgår till sådan folkskoleinspektör i denna hans egenskap, avlöningen av statsmedel skall minskas med ett ersättningen motsvarande belopp och i följd därav såsom pensionsunderlag tjäna lönen i vederbörande lönegrad; samt

att till sådan folkskoleinspektör skall utgå ersättning för expenser med 300 kronor;

dels godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet förordade villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av ifrågavarande avlöningsförmåner ;

dels föreskriva, att envar, som med eller efter ingången av år 1914 tillträder ordinarie befattning som folkskoleinspektör, skall vara pliktig att underkasta sig sagda villkor och bestämmelser;

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 155 höft. (Nr 206.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

dels medgiva, att sådan folkskoleinspektörsbefattning må av Kungl. Maj:t tillsättas genom förordnande för viss tid eller medelst konstitutorial;

dels för anställande i 21 inspektionsområden av folkskoleinspektörer med nyssberörda avlöningsförmåner och ersättning för expenser, för beredande av ersättning till vikarie för sjuk sådan inspektör, beräknad efter högst 3,000 kronor för år, samt för åstadkommande av arvodesförbättringar åt övriga folkskoleinspektörer, med uteslutande ur riksstaten av det däri å ordinarie stat uppförda anslaget till arvoden åt folkskoleinspektörer å 50,500 kronor, å samma stat under rubriken: Folkundervisningen, och efter de för folkskoleseminarierna anvisade anslagen uppföra ett förslagsanslag med titel: Till avlöning m. m. åt folkskoleinspektörer, å

126,000 kronor, därav högst 21,900 kronor må användas till arvoden åt folkskoleinspektörer inom Linköpings, Skara, Lunds, Göteborgs, Kalmar och Visby stift;

dels och bestämma, att vad i särskilda med Riksdagens medverkan tillkomna författningar stadgas beträffande granskning genom Stockholms stads konsistorium av rekvisitioner å statsbidrag för folkundervisningsändamål skall i motsvarande tillämpning gälla om sådan granskning, verkställd av statens vederbörande folkskoleinspektör.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande utskott, och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Fridtjuv Berg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

3 Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 4 april 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvåkd, Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Föredragande departementschefen, statsrådet Berg anförde härefter:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att i avbidan på proposition rörande omorganisation av folkskoleinspektionen för berörda ändamål beräkna en ökning av det å ordinarie stat uppförda anslaget till arvoden åt folkskoleinspektörer från dess nuvarande belopp,

50,500 kronor, till 147,500 kronor eller med 97,000 kronor.

Den framställning till Riksdagen, som sålunda ställdes i utsikt, skulle, såsom jag under punkt 136 i det vid statsverkspropositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 14 januari 1913 hade tillfälle nämna, grunda sig på utredning och förslag i ämnet av folkundervisningskommittén, vilken vid tiden för statsverkspropositionens av-

Omreglering

av

folkskole-

inspektionen.

4 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 206.

givande beräknades inom kort kunna inkomma till Kungl. Maj:t med utlåtande. Ifrågavarande kommitté har också den 30 januari 1913 till Kungl. Maj:t avgivit betänkande angående förändrad anordning av folkskoleinspektionen. Sedan yttranden däröver inhämtats från vederbörande myndigheter, föreligger ärendet numera i sådant skick, att detsamma kan föredragas inför Kungl. Maj:t och framställning i ämnet göras till Riksdagen.

1. Inspektionens hittillsvarande anordning,

Innan jag ingår på en redogörelse för det föreliggande reformförslaget, torde jag böra meddela några kortfattade upplysningar om folkskoleinspektionens hittillsvarande utveckling och nuvarande anordning samt lämna en översikt av de reformsträvanden, som gjort sig gällande på detta område.

Sedan frågan om anställande av inspektörer över folkskoleundervisningen i riket vid åtskilliga tillfällen bragts på tal inom Riksdagen, framlade Kungl. Maj:t för 1859—1860 årens Riksdag en proposition, i vilken föreslogs, att ett antal »sakkunniga personer» skulle utses till skolinspektörer samt att var och en av dessa skulle inom sitt distrikt »besöka därstädes befintliga folkskolor samt över deras tillstånd och behov avgiva berättelse såväl vid varje års slut till vederbörande domkapitel beträffande de skolor, som under årets lopp blivit besökta, som ock i ett sammanhang efter 2 års förlopp till kungl. ecklesiastikdepartementet». Varje inspektör borde icke kunna med sin verksamhet omfatta mer än ett stift, och möjligt vore, att något stift på grund av skolornas antal borde delas i två distrikt. Inspektörernas antal borde därför ej på förhand bestämmas. För kostnadernas bestridande äskade Kungl. Maj:t ett årligt anslag å 17,000 rdr rmt, av vilka 11,000 rdr skulle användas till arvode åt inspektörerna och 6,000 rdr till resekostnader.

Det äskade anslaget blev av Riksdagen beviljat.

I anledning av detta Riksdagens beslut, vilket icke innefattade några närmare bestämmelser om inspektionens anordnande, förordnades av chefen för ecklesiastikdepartementet för åren 1861—1863 tjugu inspektörer, och samtidigt därmed utfärdades av samma departementschef en instruktion för inspektörerna, varigenom deras åligganden närmare bestämdes, och ett cirkulär till domkapitlen, i vilket de särskilda skolstyrelsernas förpliktelser i förhållande till inspektionen angåvos. De personer, som förordnades till inspektörer, innehade med ett undantag andra tjänstebefattningar och hade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

att fullgöra sitt inspektionsuppdrag vid sidan av sin huvudsakliga sysselsättning. Den sålunda tillkomna anordningen av inspektionen har man i det väsentliga vidblivit intill närvarande tid. Från och med år 1887 hava emellertid inspektörerna förordnats av Kungl. Maj:t. Deras antal har växlat, och inspektionsperiodernas längd har varit olika. Under senare åren hava i ökad utsträckning inspektörer förordnats, vilka uteslutande skolat ägna sig åt inspektionsverksamheten. Jag meddelar här en översikt över inspektionsperiodernas längd, inspektörernas antal under olika perioder samt deras huvudsysslor, där de innehaft inspektionsuppdraget jämte annan befattning.

En översikt av rikets nuvarande indelning i inspektionsområden med tillhörande karta samt av de till de särskilda inspektörerna utgående arvodena torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.

De anslagsbelopp, som under olika tider varit anvisade till bestridande av kostnaderna för inspektionen, hava varit följande:

åren 1861—1863................................................ kronor 17,000

» 1864—1866................................................ » 30,000

» 1867 — 1872................................................ * 40,000

» 1873—1874................................................ * 52,000

* 1875—1878................................................ » 65,000

» 1879—1884................................................ » 85,000

årligen

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

åren 1885—1904.............................................. kronor 95,000 årligen

år 1905 ............................................................ » 105,000

åren 1906—1907............................................... > 110,000 >

varav 5,000 kronor till bestridande av kostnaderna för inspektion genom folkskoleinspektörerna av folkbibliotek;

åren 1908—1910 till arvoden kronor 45,000, till resekostnadsersättning kronor 93,000 årligen; åren 1911 — 1913 till arvoden kronor 50,500, till resekostnadsersättning kronor 93,000 årligen.

Nu gällande instruktion för folkskoleinspektörerna, av vilken ett avtryck torde få biläggas detta protokoll, är utfärdad den 11 november 1904. Rörande inspektörernas åligganden och befogenhet får jag tillfälle att i det följande meddela närmare upplysningar.

2. Tidigare förslag om inspektionens reformering.

Den hittillsvarande anordningen av folkskoleinspektionen har emellertid i flera hänseenden lämnat rum för anmärkningar, och spörsmålet om dess reformering är i det närmaste lika gammalt som inspektionen själv. Gång efter annan hava i Riksdagen framförts anmärkningar rörande dess verksamhet samt framlagts förslag till dess förbättrande, och även på andra håll hava önskemål ofta uttalats rörande en omdaning av folkskoleinspektionen. Då Kungl. Maj:t den 31 augusti 1910 till folkundervisningskommittén överlämnade förslag till förändrade anordningar i fråga om inspektionen av folkskolorna, vilka förslag infordrats från domkapitlen genom ett cirkulär den 20 april 1909 från dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, och därvid uppdrog åt kommittén att till behandling upptaga frågan om folkskoleinspektionens ombildning, torde nämnda åtgärd hava stått i överensstämmelse med en allmän åsikt om behovet av en reform på förevarande område.

Till det betänkande i ämnet, som folkundervisningskommittén enligt vad nyss nämnts avgivit, har kommittén fogat en utförlig redogörelse för folkskoleinspektionens inrättande i vårt land, dess därefter följande utveckling samt de framkomna önskningarna rörande förbättring och omdaning därav. Därjämte har kommittén i sitt betänkande sammanfattat huvuddragen av de strävanden i sistnämnda hänseende, som särskilt inom Riksdagen gjort sig gällande. Kommittén har härom anfört:

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

När folkskoleinspektionen år 1861 kom till stånd, utsågos till folkskoleinspektörer med ett enda undantag sådana personer, vilka redan innehade annan tjänst. Inspektionsbefattningarna blevo således i allmänhet för sina innehavare endast bisysslor. I stort sett hava de också allt fortfarande så förblivit. De tjänstemän, vilka förordnats att innehava sagda befattningar, hava till det övervägande antalet utgjorts av i tjänst varande präster, seminarielärare och läroverkslärare.

Det lider intet tvivel, att mycket intresserat och dugande arbete till folkskolans bästa under den gångna tiden utförts av de män, som sålunda fått sig folkskoleinspektionen anförtrodd, och att folkskoleinspektionen således varit av stor betydelse för folkundervisningen i värt land. Detta har också upprepade gånger, även inom Riksdagen, blivit oförbehållsamt erkänt. Men a andra sidan torde det icke kunna förnekas, att det sätt för folkskoleinspektionens anordning, som företrädesvis kommit till användning, medfört vissa ganska betydande olägenheter. Det ligger nämligen i sakens natur, att den folkskoleinspektör, vilken såsom sitt egentliga levnadskall innehaft en prästerlig tjänst eller en lärarbefattning, känt sig förpliktad att åt detta sitt kall ägna sitt huvudsakliga intresse, sin mesta tid och sina bästa krafter och att folkskoleinspektionen därför ofta fatt komma i andra rummet, så att han för denna fått använda endast den tid _ och de krafter, som varit till övers, sedan han fullgjort de åligganden, som den ordinarie befattningen pålagt honom.

Någon allmän belåtenhet med inspektionens anordning såsom bisyssla har därför aldrig förefunnits. Redan de första inspektörerna kände olägenheterna av en sådan anordning. Vid det möte, till vilket chefen för ecklesiastikdepartementet år 1862 sammankallat dem, uttalade de på grund av sin då vunna erfarenhet, att det för framtiden vore lämpligast, om inspektörsbefattningarna kunde bliva självständiga och icke bihang till andra tjänster.

I Riksdagen har frågan om en ändamålsenligare anordning av folkskoleinspektionen alltjämt återkommit, och strävandena hava ständigt gått i den riktningen, att inspektionen så småningom skulle anförtros åt personer, som uteslutande kunde ägna sig åt densamma. Så väcktes vid Riksdagen åren 1862—1863 icke mindre än fyra motioner i sagda riktning.

Under ° det närmast följande tiotalet år riktades den allmänna uppmärksamheten upprepade gånger på de olägenheter, som voro förenade med det sätt, på vilket inspektionen . anordnats. Dessa olägenheter sökte man då få avhjälpta genom medverkan av de nyligen inrättade landstingen, vilka redan från början ådagalade ett livligt intresse för folkundervisningen. Flera av dem beviljade medel till folkskoleinspektionens stärkande. Vid sidan av statens inspektion upprättades sålunda i vissa län en särskild landstingsinspektion. För att bringa enhet i inspektionsväsendet och för att lättare få inspektörer, som helt ägnade sig åt inspektionen, sökte man då få till stånd en samverkan mellan staten och landstingen. Efter motion av 0. J. Meijerberg vid 1867 års Riksdag beslöto Riksdagens Jbåda kamrar att till Kungl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, att Kungl. Maj:t måtte i nåder infordra landstingens yttranden, huru landstingen ansåge, att folkskoleinspektionen inom de respektive länen lämpligast skulle ordnas, och i sammanhang därmed huruvida och i vad mån landstingen kunde finnas benägna att med anslag bidraga till möjliggörande av en verksam och tillräcklig inspektion över folkskolan. Då landstingens yttranden i frågan med anledning härav inhämtades, visade det sig, att endast fem landsting funno den dåvarande inspektionen tillfyllestgörande. Av de återstående uttalade åtta landsting såsom sin mening, att en fullständigare och verksammare inspektion borde åvägabringas och att en sådan

8 Utmål. Majte Nåd. Proposition Nr 206.

skulle erhållas, om folkskoleinspektörerna . uteslutande ägnade sig åt ..inspektörskallet, varjämte vissa landsting ansågo, att landstingen på ett eller annat sätt borde fa. ueltaoa vid tillsättande af folkskoleinspektörer. Sistnämnda tanke upptogs i motioner vid flera följande Riksdagar, och Andra kammaren uttalade sig två gånger för densamma, Då' emellertid Första kammaren var av annan mening, ledde Andra kammarens beslut icke till något resultat.

Då det sålunda hade blivit klart, att frågan om folkskoleinspektionens förbättring icke kunde väntas bliva löst på nu nämnda väg, samlades strävandena alltmera kring det önskemålet, att staten även utan landstingens medverkan skulle, vidtaga åtgärder, för att inspektionen skulle kunna anordnas såsom huvudsyssla. Vid 1874 års Riksdag bragte förutvarande statsrådet F. F. Carlson denna fråga åter pa tal genom eu motion, i vilken han föreslog inspektionsanslagets höjning, på det att inspektionen skulle kunna anordnas på nämnda sätt. Motionären trodde dock icke, att övergången till det nya systemet skulle kunna ske på en gång, emedan det troligen vore brist på tillräckligt antal lämpliga personer, men den borde kunna ske efter hand. Till denna motion tillstyrkte statsutskottet bifall med den motiveringen,., att fördelarna av den ifrågasatta anordningen vore så stora, att de väl uppvägde en ökad utgift. Bada kamrarna biföllo förslaget, på det att, såsom det heter i Riksdagens skrivelse, da tillfälle därtill funnes, inspektörer måtte kunna tillsättas, som odelat ägnade sig åt detta maktpåliggande kall. . . 0 „ ,

Deri grundsats, för vilken Riksdagen sålunda uttaiat sig, blev i någon man tiiilämpad under nästföljande inspektionsperiod, som tog sin början år 1877, då F. F. Carlson, som år 1875 åter blivit ecklesiastikminister, tillsatte fyra inspektörer, viföa erböllo befattningen såsom liuvudsyssla. Att den nämnda grundsatsen då icke. kunde följas i någon större utsträckning berodde därpå, att anslaget visade .sig otillräckligt, emedan skjutslegan hade ökats och inspektörernas dagtraktamente böjts. Med anledning bärav äskade Kungl. Maj:t vid 1878 ars Riksdag en ytterligare böjning av inspektionsanslaget. Av samma skäl, som vid 1874 ars Riksdag anförts föi höjning av inspektionsanslaget, beviljades även nu den begärda höjningen, och Riksdagen både således för andra gången anslagit medel, pa det att inspektionen, da tillfälle därtill funnes, skulle anordnas såsom huvudsyssla.

Sedan F. F. Carlson år 1878 avgått, kom dock den grundsats, för vilken Riksdagen två gånger uttalat sig, icke på länge i någon vidsträcktare tillämpning. I Riksdagen erinrades dock esomoftast om olägenheterna av det rådande inspektionssystemet, och nya förslag framställdes till uppnående av det åsyftade målet. Sa föreslogs i en motion vid 1886 års Riksdag, att folkskoleinspektörerna skulle erhålla ordinarie anställning och tillräcklig avlöning, så att de kunde ägna hela sin verksamhet åt inspektionen, och vid 1890 års Riksdag gjordes i en motion hemställan om förbud för folkskoleinspektör att samtidigt sköta annan ämbetsbefattmng. År 1891 askade Kungl. Maj:t medel till arvode åt eu på viss tid förordnad tjänsteman med åliggande bland annat att övervaka folkskoleinspektionen. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet i denna fråga framhöll dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet Gunnar Wennerberg folkskoleinspektionens brister och angav såsom det mål, mot vilket man borde sträva,” att till folkskoleinspektörer utsåges personer, som uteslutande ägnade sig åt detta kall. Och år 1894 beslöt Andra kammaren för sin del med anledning av tre i frågan väckta motioner på förslag av sitt första tillfälliga utskott, att Riksdagen skulle i skrivelse bos Kungl. Maj 11 anhålla, det Kungl. Maj: t täcktes vidtaga sadana atgärder, att folkskoleinspektörsuppdraget icke gjordes till bisyssla vid sidan av annan

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

tjänstebefattning utan i allmänhet anförtroddes åt personer, som under den tid, de innehade, detta kall, odelat ägnade sig åt detsamma, samt att i samband härmed till folkskoleinspektörer förordnades personer, som visat sig innehava den pedagogiska insikt och den på personlig erfarenhet vilande kännedom om folkskoleuudervisniugen, att en verksam och tillfredsställande inspektion genom dem måtte kunna utövas.

Slutligen äskade Kungl. Maj:t år 1904 eu höjning av inspektionsanslaget, på det flera inspektörer skulle kunna anställas, som uteslutande ägnade sig åt inspektionen. I sitt anförande till stadsrådsprotokollet uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet Carl von' Friesen som sin mening, att inspektionen, sådan den då fungerade, i stort sett icke längre motsvarade syftemålet med dess inrättande. De stora framsteg, som ägt rum på folkundervisningsväsendets område efter folkskoleinspektionens tillkomst, hade medfört betydligt ökat arbete för inspektörerna, kvalitativt såväl som kvantitativt, men organisationen hade kvarstått på samma ståndpunkt med små distrikt, och inspektionen såsom eu bisyssla. Av detta system följde flera olägenheter. Inspektionen bleve ej synnerligen effektiv, och enhetliga synpunkter vid inspektionen kunde ej ens närmelsevis göra sig gällande. Inspektionen borde därför vara en huvudsyssla. En genomgripande förändring i denna riktning läte sig dock icke genomföra på en gång, men i 11 inspektionsområden skulle det vid den tiden lämpligen kunna ske. — Riksdagen beviljade för det angivna ändamålet en del av den begärda förhöjningen. Det beviljade beloppet var dock icke tillräckligt, för att inspektionen skulle kunna bliva huvudsyssla i den utsträckning, som enligt den kungl. propositionen var avsedd. Detta belopp medgav endast anställande av 6 inspektörer med inspektionen såsom huvudsyssla, men tack vare vissa landstings bidrag till inspektionen kunde det oaktat för den följande inspektionsperioden, åren 1905—1910, tillsättas sammanlagt 13 inspektörer, som uteslutande ägnade sig åt sina inspektörsuppdrag. De inspektörer, vilka då kommo att innehava inspektionen såsom bisyssla, utgjorde ett antal av 34,

Vid folkskoleinspektionens inrättande har man alltså avsett, att densamma skulle fullgöras av personer, som hade annan sysselsättning och utförde inspektionsarbetet vid sidan därav. De olägenheter, denna anordning visat sig medföra, hava samlat reformsträvandena framför allt kring tanken på en inspektion, utförd av fackmän, vilka odelat ägnade sig däråt. För en ombildning i sådan riktning har Riksdagen uttalat sig åren 1874 och 1878 samt därvid beviljat förhöjt anslag för ett påbörjat genomförande därav. Riksdagens Andra kammare har år 1894 uttalat sig i samma syfte. Och slutligen har Riksdagen år 1904 på Kung]. Maj:ts förslag beviljat en anslagshöjning, varigenom möjliggjorts ett avsevärt steg i riktning mot inspektörsbefattningarnas förändring till ensamsysslor.

För att förbereda en fortsatt ombildning av inspektionen infordrade, såsom jag förut omtalat, år 1909 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet från domkapitlen förslag till de ändrade anordningar i fråga om inspektionen av folkskolorna inom vederbörande stift, som kunde anses önskvärda, varvid även borde tagas i övervägande, huruvida inspektörernas antal genom förändring av inspektionsområdena kunde i någon man inskränkas. För de yttranden, som i anledning härav inkommo från dom-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 155 höft. (Nr 206.) 2

10 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

kapitlen, har kommittén lämnat följande redogörelse, varvid även i korthet omnämnts, huru inspektionen i de olika stiften under inspektionsperioden 1905—1910 var anordnad.

Yttranden av Uppsala stift var under perioden indelat i 5 inspektionsområden men hade år

domkapitlen ^999 6 inspektörer, emedan en av de ursprungligen förordnade då hade vikarie för ar 1909. en ^ område, under det han själv skötte en annan del. Två av dessa inspek-

törer ägnade sig uteslutande åt inspektionen; för de fyra övriga var befattningen bisyssla. Domkapitlet ansåg, att ett mindre inspektionsområde i närheten av Uppsala borde avsättas för folkskoleseminariets räkning, så att seminariets rektor eller någon annan av seminariets lärare skulle kunna erhålla tillfälle att där utöva inspektionen. Angående det övriga Uppland kunde, enligt domkapitlets mening, skäl tyckas vara för dess sammanslående till ett inspektionsområde, för vilket en person förordnades, som helt kunde ägna sig åt verksamheten som folkskoleinspektör. Då emellertid ett sådant område skulle bliva för stort för en inspektör och för litet för två, hemställde domkapitlet, att det med avseende på inspektionen finge i huvudsak fortgå såsom förut »åtminstone ännu en inspektionsperiod». I fråga om Gästrikland och Hälsingland, där inspektörsbefattningarna för sina innehavare redan äro huvudsysslor, föreslog domkapitlet icke någon ändring.

Linköpings stift hade 3 inspektörer, vilka alla utövade inspektionen såsom bisyssla. Domkapitlet framhöll såsom sin åsikt, att den utveckling, folkskoleväsendet inom stiftet redan nått och än vidare kunde väntas uppnå, gjorde det nödvändigt, att inspektionen över detsamma för framtiden anförtroddes åt personer, som kunde göra ett dylikt arbete till sin egentliga livsuppgift. Av särskilda skäl ansåg dock domkapitlet tiden att dela stiftet i två stora inspektionsområden icke vara inne förrän vid utgången av närmast följande inspektionsperiod.

Skara stift hade år 1909 4 inspektörer, för vilka alla inspektion suppdraget var bisyssla. Domkapitlet fann visserligen, att svårigheter kunde vara förenade med en sådan anordning som den nuvarande, men då domkapitlet ansåg personfrågan vara den avgörande beträffande inspektionen, kunde domkapitlet icke för det dåvarande framställa några bestämda förslag med avseende på inspektionsområdenas antal. Därest en eller annan av de dåvarande inspektörerna bleve i tillfälle att mera uteslutande ägna sig åt inspektionen, syntes däremot antalet områden i stiftet kunna inskränkas till 3 eller möjligen 2. Därjämte hade biskopen Hj. Danell ansett önskvärt, »att fortfarande åtminstone en av folkskoleseminariets lärare tillika vore folkskoleinspektör inom ett mindre område i närheten av seminariestaden».

Strängnäs stift hade 2 inspektörer. För den ena var befattningen huvudsyssla, för den andra bisyssla. Domkapitlet ansåg sig icke kunna förorda någon inskränkning i antalet inspektörer inom stiftet och föreslog därför ingen förändring av de dåvarande förhållandena.

Västerås stift hade 5 inspektörer, för vilka alla inspektionen utgjorde bisyssla. Domkapitlet fann här ingen förändring önskvärd ur skolans synpunkt. Ur kyrkoväsendets synpunkt däremot hade, enligt domkapitlets mening, »en förändring i den riktning, att iuspektörstjänsterna bleve självständiga befattningar», skäl för sig. Det hade nämligen visat sig, att präster, som vore ensamma i sina församlingar, och komministrar, som haft att svara för religionsvården i särskild församling, icke kunnat innehava folkskoleinspektionen »utan men för den kyrkliga verksamheten». Om in-

11 Kung!.. May.ts Nåd. Proposition Nr 206.

spektionen skulle anordnas såsom huvudsyssla, skulle stiftet kunna delas i 3 inspektionsområden, av vilka Västmanland utgjorde ett och Dalarne två.

Växjö stift hade 2 inspektörer, vilka båda innehade befattningen som huvudsyssla. Domkapitlet föreslog härutinnan ingen förändring.

Lunds stift hade 7 inspektörer. För alla var befattningen bisyssla. Domkapitlet uttalade sig bestämt för att inspektörsbefattningen borde förvandlas till huvudsyssla och hade för denna sin uppfattning en mycket utförlig motivering. Domkapitlet erkände visserligen, att både skicklighet och intresse förefunnes hos de dåvarande inspektörerna, men man hade enligt domkapitlets mening ej rätt att blunda för de svårigheter, som vore förenade därmed, att befattningen vore bisyssla. Få personer torde enligt domkapitlets mening med full rätt förtjäna benämningen fackmän på två områden, även om dessa läge varandra ganska nära. Det hittills i vårt land härskande systemet, att folkskoleinspektionen skulle bedrivas såsom bisyssla, kunde nog lämna åtskillig belysning till bekräftandet av denna sats. I fråga om intresset vore det enligt domkapitlets mening normalt och riktigt, att var och en hade sitt huvudintresse fästat vid det arbete, som utgjorde hans huvudsyssla. Men härav bleve en nödvändig konsekvens, att bisysslan måste nöja sig med ett mindre intresse. Och i de måhända ej få fall, där huvud- och bisysslans intressen komme i strid med varandra, bleve rimligtvis bisysslan i regel lidande. I detta sammanhang uttalade domkapitlet den önskan, att präster för det dåvarande endast i undantagsfall måtte utnämnas till inspektörer i Lunds stift, emedan den starkt framträdande prästbristen medförde, att alla befintliga krafter behövde tagas i anspråk.

Sedan domkapitlet därefter erinrat om det faktum, att kravet på inspektionen såsom en huvudsyssla vore lika gammalt som iuspektionen själv, ja ännu äldre, samt om de viktigaste tillfällen, då detta krav gjort sig gällande inom Riksdagen, och vidare såsom sin uppfattning uttalat, att det av Kungl. Magt nu begärda yttrandet från domkapitlet väl visade, att Kungl. Maj:t fortfarande icke vore övertygad om det nu rådande inspektionssystemets företräde, framlade domkapitlet eu längre utredning rörande kostnaderna, av vilken framgick, att dessa icke skulle bliva mycket större för 2 fackinspektörer, än vad de enligt det förslag rörande arvoden, som stiftets inspektörer avgivit, skulle bliva för de dåvarande 7 inspektörerna. Under sådana omständigheter måste domkapitlet tillstyrka en systemförändring, även om stiftet ej erhölle mer än 2 fackinspektörer. Domkapitlet såge dock helst, att stiftet finge 3 fackinspektörer.

Gentemot detta yttrande av domkapitlet hade biskop Gottfrid Billing uttalat den avvikande meningen, att den nuvarande anordningen vore tillfredsställande och ändamålsenlig, och professor O. Holmström hade med honom instämt.

Göteborgs stift hade 3 inspektörer; för alla var befattningen bisyssla. Domkapitlet ansåg »lämpligast, att för inspektionen över folkundervisningen inrättades särskilda tjänstebefattningar, vilkas innehavare uteslutande ägnade sin verksamhet åt densamma», men trodde dock, att de ökade kostnader för statsverket, en sådan anordning skulle medföra, kunde utgöra ett väsentligt hinder för dess genomförande. Under dåvarande förhållanden ansåg domkapitlet, att de inspektionsområden, i vilka Göteborgs stift vore iudelat, borde oförändrade bibehållas.

Karlstads stift hade 2 inspektörer, vilka innehade befattningen som huvudsyssla. Domkapitlet ville icke härutinnan föreslå någon ändring, ehuru det nog ansåg önskvärt, att ytterligare eu inspektör anställdes inom stiftet.

Härnösands stift hade 3 inspektörer, alla dessa likaledes innehavande befattningen såsom huvudsyssla. Domkapitlet föreslog icke någon ändring.

12 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 206.

Luleå stift hade 5 inspektörer. För tre av dessa var befattningen huvudsyssla, för två bisyssla. De sistnämndas inspektionsområden utgjordes av de finsktalande skoldistrikten i nordligaste delarna av Västerbotten och Lappland. Domkapitlet ansåg det som en ytterst trängande angelägenhet, att för alla de finsktalande församlingarna anställdes en gemensam folkskoleinspektör, som kunde odelat skänka tid och krafter åt sin verksamhet som sådan. Särskilt därest domkapitlets underdåniga framställning angående omorganisation av skolväsendet i dessa trakter vunne nådigt bifall, komme det tillväxande antalet skolor att kräva eu i samma proportion ökad tillsyn. Men även oavsett detta måste det enligt domkapitlets mening befinnas önskligt, att det närmaste övervakandet av den till väsentlig del av statsverket bekostade folkundervisningen i den efterblivna finnbygden och av den svenska kulturens fortspridande därstädes anförtroddes åt eu för enbart denna krävande uppgift anställd inspektör, som kunde efter enhetlig plan och med täta oavbrutna resor ägna sig däråt. Med avseende på den del av stiftet åter, som redan hade fackinspektörer, föreslog domkapitlet i detta avseende ingen förändring.

Visby stift hade 2 inspektörer, vilka innehade befattningen såsom bisyssla. Domkapitlet ansåg, att om förändring av inspektionen av folkskolorna i stiftet skulle äga rum, den torde böra gå ut på anställandet därstädes av endast en folkskoleinspektör, som vore särskilt utbildad i pedagogiskt avseende och hade att ägna sin hela eller huvudsakliga verksamhet åt inspektionen. Härigenom borde onekligen större garanti erhållas för att uppsikten över folkskolorna bleve enhetlig och fackmannamässig.

Jämför man de uttalanden, som de olika domkapitlen, vart och ett för sitt stift, hade gjort rörande de förändrade anordningar i fråga om folkskoleinspektionen, som kunde anses önskvärda, finner man, att de flesta av de nämnda uttalandena i huvudsak gå i samma riktning. Av de 12 stift, vilkas domkapitel yttrat sig i frågan om inspektionen såsom huvudsyssla eller bisyssla, hade således tre — Yäxjö, Karlstads och Härnösands —• endast sådana inspektörer, som uteslutande ägnade sig åt inspektionen; tre — Uppsala, Strängnäs och Luleå — hade inspektörer av båda slagen. Intet av dessa domkapitel hade föreslagit, att folkskoleinspektörsbefattningen skulle förändras till bisyssla, där den då var huvudsyssla. Däremot uttalade sig Luleå domkapitel för ett fullständigt genomförande av den anordningen, att folkskoleinspektörerna skulle uteslutande ägna sig åt sin inspektörstjänst. Uppsala domkapitel syntes närmast böjt för att göra ett liknande uttalande, därest det kunnat ur denna synpunkt föreslå Upplands indelning i lämpliga inspektionsområden.

I de övriga 6 stiften utövades all inspektion såsom bisyssla. Domkapitlen i fyra av desse stift — Linköpings, Västerås, Lnnds och Göteborgs — hade emellertid uttalat sig för en sådan förändring, att inspektörerna framdeles skulle kunna fä ägna sig uteslutande åt inspektionen. Ett domkapitel — Skara —■ ansåg personfrågan vara avgörande och ville därför icke med bortseende från personfrågans vikt förorda en sådan förändring av inspektionen, att densamma uteslutande ombetroddes åt personer, som helt ägnade sig åt denna verksamhet. Därest eu eller annan av inspektörerna kunde bliva i tillfälle att mera uteslutande ägna sig åt inspektionen, syntes dock antalet områden i stiftet kunna inskränkas till tre eller möjligen två. Ett domkapitel — Visby — ansåg, att om en förändring skulle äga rum, i stiftet borde anställas en inspektör, som ägnade sin hela eller huvudsakliga verksamhet åt inspektionen.

Domkapitlens uttalanden företedde således en ganska stor samstämmighet till förmån för en sådan anordning av folkskoleinspektionen, att inspektörerna komme att uteslutande ägna sig åt densamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

3. Inspektionen såsom huvudsyssla eller bisyssla.

Den utveckling, som ägt rum i fråga om folkskoleinspektionen, synes sålunda hava gått i riktning mot en förändring av inspektörsbefattningarna från bisysslor till huvudsysslor för sina innehavare. Åt samma håll pekar den utredning, som verkställts av domkapitlen.

Kommittén har emellertid ansett sig böra ingå på en närmare prövning, vilketdera systemet för inspektionens anordnande — inspektörsbefattning såsom huvudsyssla eller såsom bisyssla — under nuvarande förhållanden vore det mest ändamålsenliga. Kommittén har därför till en början lämnat en redogörelse för inspektörernas åligganden enligt gällande instruktion den 11 november 1904 och därvid först meddelat en översikt av sagda åligganden i allmänhet och därefter eu mera i enskildheter gående redogörelse för desamma. Därjämte har kommittén tagit under omprövning, vilka inspektörernas uppgifter för framtiden böra bliva. Kommittén har därvid anfört:

Beträffande inspektörens åligganden i allmänhet heter det i nyssnämnda instruktion: »Folkskoleinspektör åligger att inom det honom anvisade område med upp-

märksamhet följa allt, som till folkundervisningen hörer, besöka därvarande högre folkskolor, folkskolor, mindre folkskolor och småskolor, inhämta kännedom om deras tillstånd och behov, vaka över att gällande författningar rörande folkskoleväsendet efterlevas samt söka främja folkskoleväsendets utveckling.»

Enligt denna föreskrift är iuspektörens uppgift således eu trefaldig: han skall

1) inhämta kännedom, om skolornas tillstånd och behov, 2) vaka över att gällande författningar efterlevas, 3) söka främja skolväsendets utveckling.

I vilka avseenden han framför allt skall inhämta kännedom om skolornas tillstånd och behov framgår av instruktionens § 4. Enligt sagda paragraf skall nämligen inspektören efter inspektionsperiodens slut i sin berättelse till ecklesiastikdepartementet avgiva redogörelse rörande: anstalter för folkundervisningen och deras anordning enligt gällande reglemente (skolornas organisation); läroämnen, lärokurser och läsordning; lärotider; lärjungar, deras intagning, skolgång, flyttning och avgång; lärare, undervisning, ordning och tukt samt skolförbör; under visum gsmateriell och bibliotek; anteckningsböcker; lärorum, skolmöbler, gymnastik- och lekanordningar samt skolträdgårdar; tillsyn; kostnader för skolväsendet.

De författningar, som inspektören har att hålla sig till och sålunda måste vara förtrogen med, äro utom gällande instruktion först och främst folkskolestadgan, lag angående skolväsendet i vissa städer och kungl. kungörelsen rörande tillämpning i vissa städer av gällande folkskolestadga, vidare kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, kungl. förordningarna om kommunalstyrelse samt om landsting, hälsovårdsstadgan, lag angående minderårigas användande i arbete vid fabrik in. m., kungl. förordningen angående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar, lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Kommittén.

Folkskoleinspektörernas åligganden.

14 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 206.

Men därjämte finnes ett ganska stort antal andra författningar, om vilka inspektörerna måste taga kännedom, såsom stadganden om förening av folkskollärartjänst med organist- och klockarbefattningar, stadganden rörande undervisningen i vissa särskilda ämnen, nämligen kristendom, rättskrivning, sång, slöjd och huslig ekonomi, samt rörande undervisningen om rusgivande ämnen, djurskydd och skogsvård; stadganden om fortsatt undervisning i fortsättningsskolor, om högre folkskolor, kommunala mellanskolor och folkbibliotek; stadganden om avlöning åt lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor, om avlönande av vikarie, stadganden angående statsbidrag till avlönande av lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor samt angående statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade barn, stadganden om pension och understöd, om resestipendier m. fl.

För övervakandet av författningarnas efterlevnad samt för främjandet av folkskoleväsendets utveckling har inspektören att vidtaga vissa åtgärder. Anmärkas brister i ett distrikts skolväsen, skall han därom samt om de ändringar och förbättringar, som anses nödiga, dels giva skolrådet eller dess ordförande ävensom vederbörande lärare och lärarinnor eller ock den kommunala folkskoleinspektören eller överläraren muntligt meddelande, dels ock, där så finnes behövligt, inom tre månader efter inspektionsförrättningen tillsända skolrådet skriftlig promemoria i ämnet. Där rättelse icke sker i de av inspektören anmärkta förhållandena, bör han, då så prövas nödigt, därom göra anmälan hos vederbörande domkapitel.

Dessutom åligger det honom bland annat att giva lärare och lärarinnor »råd och anvisningar» rörande »anordningen av skolan och läroplanen, undervisningen och ordningen, vården om barnens seder, sundhetsförhållauden och allt, som i övrigt angår skolväsendet».

Redan det nu anförda torde giva vid handen, att en folkskoleinspektörs åligganden äro ganska omfattande. Några antydningar rörande enskildheterna av hans arbete skola ytterligare ådagalägga detta.

Nämnda arbete är av två huvudslag: det egentliga inspektionsarbetet och det arbete, som tillhör inspektörens expedition.

Först må erinras om det viktigaste, som hör till hans egentliga inspeldionsarhete.

B au har då närmast att inhämta kännedom om undervisningsanstalterna, dessas tillstånd och behov. Detta är emellertid ingalunda någon enkel och lätt sak. Med hänsyn till organisationen äro skolorna i vårt land ganska olikartade. De vitt skilda ortsförhållandena hava medfört en myckenhet olika skolformer. Sålunda finnes en form av fast småskola, där en lärare under hela läsåret samtidigt undervisar endast en årsklass, en annan, där en lärare under hela året samtidigt undervisar två årsklasser, en tredje, där en lärare på skilda tider (varannan dag eller under olika perioder) undervisar två årsklasser, en fjärde, där en lärare under hela läsåret samtidigt undervisar tre årsklasser, en femte, där eu lärare på skilda tider undervisar tre årsklasser; av flyttande småskolor finnes en form, där småskolan flyttar mellan två stationer och läraren på varje station under eu del av året samtidigt undervisar två årsklasser, en annan, där småskolan likaledes är flyttande men där läraren på varje station samtidigt undervisar tre årsklasser o. s. v.

På motsvarande sätt uppdelas folkskolan i ett ännu större antal olika skolformer, liksom ock den mindre folkskolan har att uppvisa flera olika organisationstyper.

Gällande normalplan har anvisningar rörande 5 olika former av småskola (litt. a, b, c, d, g), 8 former av folkskola (litt. A, B, B2, C, D, E, F, G) och 2 former av

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ,206.

mindre folkskola (lift. H och I). Som i det föregående är antytt och som särskilt ådagalägges av Sveriges officiella skolstatistik, finnes dessutom i verkligheten ett ganska stort antal andra skolformer. Därtill komma fortsättningsskolor av olika slag, ersättningsskolor, folkskolans högre avdelningar och högre folkskolor samt barnhem och skyddshem. Med denna skolornas olikartade gestaltning kan man icke bedöma en skolas tillstånd och behov blott och bart efter vissa på förhand uppgjorda allmänna linjer; här kräves fastmera ett ingående studium icke blott av den ifrågavarande skolan utan även av övriga skolor i distriktet, till vilka den står i vissa förhållanden, särskilt som inspektören härvid skall tillse, dels att förhållandet mellan småskola och folkskola samt mellan folkskola och fortsättningsskola är riktigt ordnat, dels »att, där icke medellöshet eller lokala förhållanden lägga hinder i vägen, barnen må erhålla så lång undervisningstid, som i folkskolestadgan avses», varjämte han även, då så är av nöden, skall verka för anordnande av fortsatt undervisning för de barn, som genomgått folkskolan, där sådan fortsatt undervisning icke finnes, och uppmuntra till deltagande i densamma.

Med avseende på läroplanen har inspektören att i varje särskilt fall tillse, huruvida alla de lagstadgade läroämnena äro upptagna, så att icke exempelvis sådana obligatoriska läroämnen som sång och gymnastik saknas eller sådana ämnen som åskådningsundervisning och teckning i småskolan eller geometri, uppsatsskrivning och trädgårdsskötsel i folkskolan uteslutits, ehuru förhållandena skulle kunnat medgiva, att de förekomme på läroplanen. Vidare har inspektören att uppmuntra till införande av de i särskild mening praktiska ämnena slöjd och huslig ekonomi, där omständigheterna medgiva, att de tagas med. Han skall dessutom taga kännedom om undervisningsstoffets fördelning i lärokurser och därvid tillse, att såväl kursplanen som timplanen för varje skola blir avpassad dels efter de särskilda ortsförhållandenas krav, dels efter den skolform, till vilken skolan hör, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas däråt, att de särskilda kunskaps- och övningsämnena inträda i undervisningen i ändamålsenlig ordning.

Han skall vidare tillse, att läsorclning finnes, att den är i vederbörlig ordning fastställd, att de bestämmelser rörande läxlag, tysta övningar, roteförkör, nybörjares undervisning i vissa fäll, undervisning i fortsättningsskola och ersättningsskola m. in., vilka innehållas i folkskolestadgans § 14, äro iakttagna, att den med avseende på ämnenas inbördes ordning tillfredsställer undervisningshygienens krav och slutligen att den följes.

I fråga om lärotiderna har han att tillse bland annat, att den årliga lärotiden i varje skola är tillräckligt lång, för att skoldistriktet skall till lärarens avlöning författningsenligt erhålla statsbidrag, samt att denna lärotid med hänsyn såväl till undervisningeus bedrivande som till de lokala förhållandena, särskilt skolvägarnas längd och beskaffenhet, är lämpligt fördelad på årets månader; vidare att vid bestämmandet av de dagar i veckan och de timmar på dagen, då undervisningen skall pågå, hänsyn tages för varje skola dels till den ifrågavarande skolformen, dels till hygienens fordringar, dels även här till de särskilda ortsförhållandena, så att exempelvis s. k. samlad skoldag kan få användas för skolor, där barnen hava jämförelsevis långa skolvägar, och delad skoldag, där förhållandena äro av sådan beskaffenhet, att dylik anordning är den lämpligaste.

Särskild uppmärksamhet måste inspektören ägna åt lärjungarnas skolgång. Sålunda skall han se till, hur det förhåller sig med intagningen i skolan; hurudan skolgången är, varvid han har att ägna särskild uppmärksamhet åt barnens frånvaro från

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

skolan utan giltigt förfall samt åt tillsjningsmännens och skolrådets åtgärder gentemot sådan frånvaro; under vilka villkor uppflyttning till högre klass samt från småskola till folkskola och från folkskola till fortsättningsskola äger rutil, särskilt vilken hänsyn därvid tages till den genomgångna lärokursen; under vilka omständigheter avgång från skolan äger rum: huruvida särskild avgångsprövning förrättas samt huruvida bestämmelserna i övrigt i folkskolestadgans § 47 och § 48 därvid upprätthållas.

En av inspektörens mest maktpåliggande och mest grannlaga samt därför även mest krävande uppgifter är hans befattning med skolans undervisande och uppfostrande verksamhet. Först och främst har han att taga kännedom om undervisningen i varje särskilt ämne, såväl om undervisningssättet som om resultatet i kunskaper och färdigheter, varvid han för att icke bliva orättvis i sitt bedömande av lärarens arbete med nödvändighet måste taga noggrann kännedom om de svårigheter i fråga om undervisningen — för stort barnantal, otjänlig lokal, otillräcklig undervisningsmateriel!, ojämn skolgång, mindre begåvade barn m. in. — med vilka läraren kan hava att kämpa och som inverka på undervisningens resultat. Vidare skall han taga kännedom om huru ordning och tukt upprätthållas bland skolans lärjungar samt om det sätt, på vilket stadgade förhör, bland annat med barn, som undervisas i hemmen, äga rum. Med avseende på såväl undervisning som ordning och tukt skall han, då så behöves, taga initiativ till förbättringar. Framför allt här har han tydligen att giva råd och anvisningar för att främja folkskolans utveckling. Då emellertid lärare och lärarinnor äro de, som skola utföra arbetet i skolan, beror resultatet av hans råd och anvisningar på i vad mån det lyckas honom att åstadkomma ett verkligt samarbete med lärarkåren. Enligt instruktionen tiar han därför att, när han så anser ändamålsenligt, sammankalla lärare och lärarinnor inom mindre områden till möten för rådplägning angående frågor, som röra undervisningen, ordningen och tukten inom skolorna, samt att vid dessa möten, om han så finner lämpligt, anordna en eller annan lektion. Slutligen skall han se till, huruvida tillräckligt antal lärarkrafter förefinnes eller om flera sådana behöva anställas.

I nära samband med frågan om undervisningen står frågan om undervisning smateriellen. Inspektören har icke blott att taga kännedom om vad varje särskild skola i sådant avseende äger utan därjämte att giva råd och anvisningar för inköp av materiell samt för materiellens användning och vård. Detta gäller även läro- och läseböcker. Han måste därför själv besitta kännedom om vad som finnes att tillgå av olika slag samt om vad som lämpar sig för olika skolor.

1 sammanhang härmed har han att främja inrättandet av samt att öva tillsyn över skolbibliotek och att härför giva råd och anvisningar. Numera åligger honom även att öva tillsyn över statsunderstödda folkbibliotek.

Han skall vidare granska varje skolas anteckningsböcker — dagbok, examenskatalog, huvudbok och inventariebok — samt därjämte även den förteckning över skolpliktiga barn, som ordföranden i skolrådet har skyldighet att varje år på bestämd tid hava upprättat, varvid han framför allt har att tillse, huru det är sörjt för varje barns undervisning, och då i synnerhet huruvida skolpliktiga barn finnas, som icke erhålla någon undervisning.

Angående skollokaler och skoltomter föreskriver instruktionen, att inspektören »inom varje till inspektionsområdet hörande skoldistrikt skall tillse, att där finnas ändamålsenliga gymnastiklokaler eller gymnastikanordningar och lämpliga lekplatser», samt övervaka sundhetsförhällandena i allmänhet. Vid byggandet av nytt skollms skall inspektören avsyna skoltomterna och granska byggnadsritningarna.

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Vidare har inspektören att taga kännedom om det sätt, på vilket den lokala tillsynen över skolväsendet utövas dels av skolrådet och dess ordförande samt i vissa fall av överlärare eller kommunal folkskoleinspektör, dels av för ändamålet särskilt utsedda tillsyningsman.

, Beträffande kostnaderna för skolväsendet är det nödvändigt, att inspektören skaffar

sig kännedom icke blott om utdebiteringen till detsamma i varje särskilt skoldistrikt utan även om de särskilda skoldistriktens olika bärkraft i ekonomiskt avseende. Detta senare är nämligen en oumbärlig förutsättning för en riktig uppfattning om huru långt han kan sträcka sig med avseende på sådana förslag till förbättringar, vilka kräva ekonomiska uppoffringar av skoldistriktet.

I sammanhang med nu nämnda arbete har folkskoleinspektören att sköta en omfattande och krävande expedition.

Till denna hör

1) en i vanliga fall ganska vidlyftig skriftväxling med inspektionsområdets skolrådsordförande och skolrådsledamöter, med lärare och lärarinnor, med föräldrar och målsmän till barn i skolorna m. fl. samt med fabrikanter av undervisningsmateriel], skolmöbler och annan skolinredning in. m.;

2) skriftliga promemorior till skolråden med anledning av verkställda inspektioner samt yttranden till dessa rörande reglementen för distriktens skolor, skolbyggnadsfrågor m. m.;

3) utlåtanden till domkapitlet rörande reglementen och instruktioner, folk- och småskolors organisation, fortsatt undervisning, skolgång, lärares förflyttning från en skola till en annan inom distriktet, resestipendier m. in.; utlåtanden till Kungl. Maj:ts befällningshavande rörande skolbyggnadsfrågor, lärares naturaförmåner, statsbidrag m. in.; utlåtanden till folkskollärarnas pensionsinrättning; utlåtanden till Kungl. Maj:t i skolärenden av olika slag;

4) granskning varje år av statsbidragsrekvisitioner till avlöning åt lärare och lärarinnor vid småskolor, folkskolor, fortsättningsskolor och högre folkskolor, åt vikarier för sjuka lärare och lärarinnor av förutnämnda kategorier, åt lärare och lärarinnor i manlig och kvinnlig slöjd; därjämte till skolbibliotek och folkbibliotek, kurser i huslig ekonomi, barnhem och skyddshem; vilka granskningar dels på grund av de många uppgifter, som måste genomgås i fråga om varje särskild lärare och lärarinna, dels på grund av det stora antalet olika bestämmelser, som skola tillämpas, dels äntligen på grund av de vidlyftiga kontrollanteckniugar, som inspektören därvid måste föra, äro av synnerligen krävande beskaffenhet;

5) granskning av de statistiska uppgifter, som lärare och skolråd varje år skola avlämna, samt avgivande av egna årliga statistiska uppgifter;

6) avgivande av berättelse till domkapitlet efter vart och ett av de fem första årens förlopp under inspektionsperioden, innehållande uppgift om de skoldistrikt och de skolor i dessa, i vilka han under året anställt inspektion, om de dagar, när inspektionen förrättats, samt om det huvudsakliga av vad han därvid funnit att anmärka; slutligen angivande av berättelse i ett sammanhang efter sex år till ecklesiastikdepartementet. Då det i den sistnämnda gäller att från vissa synpunkter lämna en översiktlig framställning av folkskoleväsendets utveckling under hela inspektionsperioden och inspektören således för detta ändamål måste bearbeta allt det material, som under perioden blivit insamlat, kräver avfattningen av densamma ett ansenligt arbete och en avsevärd tid.

Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 155 käft. (Nr 206.)

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Det betydande arbete, som enligt nu lämnad redogörelse åligger folkskoleinspektörerna, kan tydligen för framtiden ingalunda komma att inskränkas. Under den gångna tiden bär deras arbete så småningom vuxit, i det de, såsom framgår av den till kommitténs betänkande fogade historiken över folkskoleinspektionen, erhållit det ena uppdraget efter det andra. Med denna erfarenhet för ögonen och med tanke på att förbättringar i fråga om folkundervisningen allt framgent komma att bliva behövliga kan man med tämligen stor visshet förutse, att inspektörernas uppgifter framdeles komma att i vissa avseenden bliva ännu mera krävande, än de nu äro. Härvid ligger närmast till hands att tänka på det omdaningsarbete på folkundervisningens område, som för närvarande torde förestå.

Med avseende på detta omdaningsarbete vill kommittén erinra om det vidgade uppdrag, kommittén erhållit den 12 januari 1909, då den, med anledning av underdånig framställning från hushållningssällskapens ombudsmöte år 1908, anbefallts att avgiva yttrande angående frågan om en omorganisation i praktisk riktning av hela vårt folkbildningsväsen samt inkomma med förslag till de åtgärder, som kommittén i berörda avseende kunde finna erforderliga.

För egen del anser kommittén eu utveckling av undervisningsväsendet i den nämnda riktningen vara eftersträvansvärd. Detta gäller förnämligast folkskolans överbyggnader och bland dessa i all synnerhet den skolart, som är avsedd att till fortsatt utbildning upptaga det ojämförligt största antalet av de frän folkskolan avgångna lärjungarna, nämligen fortsättningsskolan. Med avseende på sistnämnda skola må hänvisas till kommitténs uttalande i dess redan avgivna betänkande rörande folkskoleseminarierna (Band 1 sid. 10—15) samt i dess betänkande rörande överstyrelse för folkundervisningsväsendet (sid. 79—84). Kommittén har där uttalat såsom sin mening, att fortsättningsskolan, i den mån det låter sig göra, skall taga sikte på det praktiska arbete, som sysselsätter dess lärjungar eller sannolikt skall bliva deras framtida livsuppgift, att den skall samla sin undervisning omkring detta arbete och såmedelst dels kunna omedelbart främja de ungas intresse och duglighet för deras levnadsyrke, dels därmed ock bliva i stånd att desto kraftigare fullfölja undervisningens förnämsta syfte, . främjandet av lärjungarnas sedliga och intellektuella utveckling och deras utbildning till dugliga samhällsmedlemmar. Kommittén har för avsikt att i ett följande betänkande angiva, huru den tänker sig dessa grundsatser i detalj tillämpade på olika slag av fortsättningsskolor allt efter olika lokala förhållanden. Hurudan än den närmare utformningen av dessa fortsättningsskolor må bliva, säger det sig självt, att fortsättningsskolorna med hänsyn såväl till deras yttre som inre gestaltning komma att för framtiden i högst avsevärd grad kräva inspektörens omvårdnad och öka hans arbete. Även de högre folkskolorna komma att taga inspektören mera i anspråk, i samma mån som deras antal växer och deras yttre och inre organisation specialiseras.

Det är emellertid icke blott folkskolans överbyggnader, som tarva eu utveckling i praktisk riktning. En omläggning av sådan art kräves även i fråga om den egentliga folkskolan, småskolan däri inräknad. Visserligen är det sant, att folkskolan såsom en barnskola, vars uppgift måste vara att meddela allmänt medborgerlig bildning, iek i sin organisation kan rätta sig efter de förhärskande näringsgrenarna på olika orter, men däremot är det utan tvivel önskvärt, att den med avseende på urvalet av lärostoff mer än hittills ansluter sig till den omgivning, i vilken dess lärjungar växa upp, alltså till hemmets och hembygdens natur- och arbetsliv. Likaså torde den kunna i samband härmed vid undervisningen bereda större utrymme för barnens självverksamhet, och detta icke blott i sådant avseende, att barnen i större utsträckning få inhämta sina

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

kunskaper genom egna iakttagelser av den omgivande verkligheten, utan ock så, att undervisningen mer än nu förbindes med en viss produktiv verksamhet från barnens sida, ägnad att allsidigare utveckla deras själsförmögenheter och underlätta kunskapernas inhämtande samt på samma gång bibringa dem en viss handafärdighet och lust för praktiska sysselsättningar.

Genomförandet av ett dylikt omdaningsarbete kräver tydligen såväl skolrådens och skoldistriktens som lärarpersonalens medverkan, men därjämte erfordras givetvis även ett planmässigt och energiskt arbete av rikets folkskoleinspektörer, lett och sammanhållet av en överstyrelse. När det gäller de allmänna principernas tillämpning på varje särskilt skoldistrikt och på varje särskild skola, komma utan tvivel stora anspråk att ställas på inspektören. Såväl skolråd som lärare och lärarinnor hava nämligen full rätt att vänta, att han härvid, i den mån det blir honom möjligt, lämnar dem den hjälp, som de behöva. Här föreligger således för inspektören en betydande arbetsuppgift, för vars lösning han måste bland annat träda i förhandlingar med skolråden, särskilt med dessas ordförande, samt anordna överläggningar med lärare och lärarinnor.

Den nu lämnade redogörelsen för folkskoleinspektörernas nuvarande och kommande verksamhet torde visa, att inspektionsarbetet är så omfattande, att inspektionen redan av denna anledning lämpligen bör anordnas såsom huvudsyssla. Men därjämte torde av nämnda redogörelse framgå, att sagda arbete tillika är av så betydelsefull och personligt krävande beskaffenhet, att det särskilt ur denna synpunkt helt bör taga sin utövares kraft och intresse i anspråk. För att det med önskvärt resultat skall kunna utföras, måste nämligen inspektören icke blott besitta allmän pedagogisk duglighet utan ock förvärva sig kännedom om folkundervisningsväsendet i dess enskildheter samt förmå behärska dithörande frågor. Han måste fördenskull inom folkundervisningens olika grenar följa med sin tid och sålunda på sitt område bliva en verklig fackman.

Kommittén finner sig således böra föreslå, att folkskoleinspektionen för framtiden i regel anordnas såsom en huvudsyssla, åt vilken folkskoleinspektören har att odelat ägna sig.

Till den nu angivna punkten i kommittéförslaget, nämligen att inspektionen för framtiden skulle i regel utgöra varje inspektörs huvuduppgift och ej såsom nu oftast en bisyssla, hava samtliga i ärendet hörda myndigheter — med några få undantag, till vilka jag nedan återkommer — uttalat sin anslutning. Åtskilliga myndigheter hava ytterligare framhållit vissa av kommittén härför andragna skäl och synpunkter, och utöver vad kommittén til! stöd för sitt förslag anfört hava fördelarna av den föreslagna anordningen från olika synpunkter ytterligare framhållits.

Att en dylik anordning är av behovet påkallad, anmärker särskilt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län.

Nämnda Kungl. Maj:ts befallningshavande säger sig hava varit i tillfälle att konstatera det olämpliga i den hittills tillämpade anordningen med inspektörsbefattningen

Kommitténs

förslag.

Myndig-

heterna.

Uttalanden för kommitténs förslag.

20 Uttalanden mot kommitténs förslag.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 206.

som eu bisyssla, något som föranlett täta ombyten av innehavare, samt finner kommitténs förslag i detta avseende välbetänkt och av behovet påkallat, särskilt med hänsyn till det omfattande arbete, som numera med folkskoleväsendets alltjämt pågående utveckling åligger inspektörerna.

Likaså finner Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län den föreslagna förändringen med hänsyn till den utveckling, folkskoleväsendet nått, och därav föranledda ökade krav å dessa befattningshavare vara av förhållandena påkallad.

Folkskoleinspektören i Västerås anser den ifrågasatta anordningen så nödvändig, att ett uppskjutande av densamma endast måste vara till skada för landets folkundervisning.

Att den föreslagna anordningen kommer att lända folkundervisningen till nytta framhålles särskilt av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs och Jönköpings län ävensom av folkskoleinspektörerna i Eskilstuna och Falun.

Utvecklingen på folkundervisningens område och den därav påkallade förstärkta ledningen av densamma framhålles av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län och folkskoleinspektören i Kristianstad.

Folkskoleinspektören i Lund anför:

Genom en sådan anordning bör tydligtvis ett bättre resultat och större effektivitet kunna avvinnas folkundervisningen för redan nu utgående omkostnader, men framför allt torde fördelen vara att söka däri, att större initiativkraft till folkundervisningsväsendets förbättring och utveckling kan vara att förvänta genom den föreslagna omgestaltningen. Som den mest betydelsefulla punkten i folkundervisningskommittéus betänkande sätter jag för min del förslaget om folkskoleinspektionen som huvudsyssla.

Borgmästare Cornelius har i reservation till folkskolestyrelsens i Falun avstyrkande utlåtande yttrat:

Så länge statens folkskoleinspektörer till stor del sköta denna syssla såsom en bisyssla, kan man icke förvänta de resultat av inspektionen, som vår folkskola behöver. Erhölle man däremot så snart som möjligt sakkunnigt utsedde och för värvet skolade inspektörer, som under en särskild överstyrelse finge sig anförtrodda ledningen och utvecklingen av vår folkskola, skulle säkerligen de stora belopp, som offras på vår folkskolebildning, lända vårt folk och vårt land till större gagn än det hittills uppnådda. Genom den nya organisationen skulle givetvis ock större enhetlighet i folkskolans arbete vinnas.

Av dem, som motsatt sig kommitténs förslag, framhålles först och främst, att något behov av ändrade förhållanden ej gjort sig gällande. I denna riktning uttala sig biskop Billing och professor Holmström uti domkapitlet i Lund samt folkskoleinspektörerna i Lunds stift.

21 Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Att deri av kommittén föreslagna anordningen ej blott skall bliva utan gagn, utan tvärt om till skada, antages av biskop Billing, professor Holmström samt biskop Rodhe i reservation till Göteborgs domkapitels utlåtande. Biskop Rodhe anför:

Då jag anser inspektionen över folkskolorna, sådan den nu är anordnad, vara, därest den ligger i en nitisk och insiktsfull inspektörs hand, tillräcklig för sitt ändamål, då en alltför verksam inspektion till och med synes mig kunna bliva till skada såsom vittnande om misstroende till lärarkåren och alstrande misstroende, då den föreslagna inspektörsinstitutionen lätt kan bidraga till att främja en maktcentralisation, som jag anser skadlig, då i varje fall de fördelar, som skulle vinnas genom den nya anordningen, _ icke synas mig motsvara de stora kostnader, dess genomförande skulle kräva, anser jag mig böra helt avstyrka det föreliggande förslaget.

Beträffande kommitténs skäl, att genom den föreslagna anordningen mer kvalificerade inspektörer skulle erhållas, invända folkskoleinspektörerna i Lunds stift, att någon skillnad i kvalifikation för närvarande ej förelåge, vare sig vederbörande inspektör innehade sin befattning som huvudsyssla eller bisyssla, ävensom att några garantier ej funnes, att de nya inspektörerna skulle bliva bättre kvalificerade, därest de finge sin befattning som huvudsyssla.

Vidkommande den åsikten, att den föreslagna förändringen skulle skänka inspektionen större kraft, framhålla sagda inspektörer, att man i så fall borde lägga i inspektörernas hand nödiga maktmedel att giva effektivitet åt anmärkningar och råd, men detta kunde ske oberoende av huruvida inspektören innehade befattningen såsom huvud- eller bisyssla.

Biskop Billing befarar eu viss »schablonmässighet» i det arbete, som skulle utvecklas efter den föreslagna anordningen, och anför vidare:

Kommitterades förslag vilar på den såsom obestridbar ansedda etiska grundsatsen, att »varje statens tjänst är avsedd att kräva sin innehavares hela intresse och arbetskraft och att det sålunda ligger i sakens natur, att den icke förenas med annan befattning». Mot denna sats vill jag sätta en annan, som synes mig vara minst lika obestridbar, nämligen denna: statens bästa tillgodoses icke bäst genom att dess tjänster anordnas så, att innehavarna av desamma bindas så mycket som möjligt vid en viss detalj, utan bättre därigenom, att tjänstemännens intresse i deras arbete vidmakthålles och upplivas, så att de ej förnöta sin kraft på arbete, som blir för dem alltmera mekaniskt och schablonmässigt. Icke mindre fara ligger i eu arbetets för starka begränsning än i dess för stora splittring. Allmänt klagas över det skadliga inflytande, som industriarbetet utövar på arbetaren, därför att det är alltför enahanda och ensidigt. Jag tror, att denna erfarenhet bör mana till försiktighet även när fråga är om anordnandet av tjänstemäns arbete. Mångas erfarenhet vittnar om, huru intresse- och kraftökande det kan med avseende på ens huvudgärning vara att ej ständigt vara vid denna strängt hunden utan hava något att göra vid dess sida. Därför kan jag ej unna någon ett så ensidigt arbete som att offra hela sitt intresse och sin arbets-

Departe-

mentschefen.

22 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 206.

kraft åt folkskoleinspektionen. Måste ej härigenom intresset slappas och arbetskraften mekaniseras?

En liknande synpunkt framhålles av folkskoleinspektören i Uppsala stift K. Hedmark.

En annan anmärkning har gjorts av folkskoleinspektören i Strängnäs stift J. V. Jonsson, nämligen den att inspektionen efter den föreslagna omorganisationen skulle få eu allt för starkt »byråkratisk» läggning. Jonsson anför:

Arbetet för förbättrade skolformer, ändamålsenliga skolbyggnader och nödig materiell anser jag vara eu av inspektörens mest maktpåliggande sysslor och, det område, där en dugande sådan kan göra skolväsendet allra största gagn. Men just inom detta område anser jag tillsättande av uteslutande inspektörer vara äventyrligt. Dessa skulle naturligtvis hava större distrikt och komma väl i regel att bo i städerna. De bliva därigenom ej så förtrogna med distriktet som nuvarande inspektörer, under besöken komma de som främmande ämbetsmän och torde nog ofta framkomma med sina yrkanden i ämbetsmannamässigt avfattade promemorior, vilka lätt nog kunna reta till motstånd. Jag tror, att inspektionen tår en byråkratisk läggning och förlorar den sympati bland skolvänner, vilken den dock nu har. Jag är för egen del övertygad, att jag i rätt många fall ej skulle lyckats genomföra de förbättringar i skolformer, som inom mitt distrikt kommit till stånd, utan den personliga bekantskap, jag ägt inom nästan varje skoldistrikt. För inspektionen spelar det personliga vida större roll, än kommitterade tyckas hava kännedom om.

Utom Lunds domkapitel, som med 3 röster (biskop Billing, professorerna Holmström och Aurelius) mot 2 (domprosten Pfannenstill och professor Herner) avstyrkt förslaget, har bland domkapitlen endast Strängnäs domkapitel uttalat sig i avstyrkande riktning och förklarat sig anse, att kommittén ej anfört övertygande skäl för sitt förslag, att inspektionen bör anordnas som huvudsyssla.

Från några håll har framkastats den anmärkningen, att förslaget blivit för tidigt väckt. Skolrådet i Borås stöder denna anmärkning på den omständigheten, att statsmakterna ännu icke fattat något beslut angående den omdaning av folkundervisningsväsendet, som folkundervisningskommittén ansåge förestå och som förnämligast skulle motivera förslaget, att folkskoleinspektionen skulle för framtiden i regel anordnas som huvudsyssla. Åberopande samma skäl, ifrågasätter Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län, om tiden för förslagets förverkligande nu vore inne.

Då folkskoleinspektörer år 1861 för första gången förordnades i vårt land, angavs i den utfärdade instruktionen såsom en inspektörs förnämsta uppgift att med noggrann uppmärksamhet följa folkundervisningens gång,

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

personligen besöka folkskolorna, inhämta kännedom om deras tillstånd och behov samt därom avgiva berättelse. Jämväl skulle det åligga honom att beträffande de brister, vilka blivit anmärkta, samt de ändringar och förbättringar, vilka befunnits nödiga, meddela skolstyrelsen eller dess ordförande ävensom vederbörande lärare och lärarinnor, vad han funne kunna lända till upplysning och ledning. Inspektören skulle sålunda hava en dubbel uppgift, nämligen att dels undersöka och kontrollera samt inberätta till överordnade myndigheter, dels meddela skolans målsmän upplysning och ledning. Såsom den viktigaste av inspektörens uppgifter betraktades emellertid uppenbarligen hans kontrollerande verksamhet och i synnerhet hans tillsyn över att gällande författningar tillämpades. Och inspektörernas uppgift såsom kontrollanter av skolans yttre verksamhet blev ännu starkare framträdande, sedan de år 1875 fått sig ålagt att granska skolrådens rekvisitioner av statsbidrag till lärarnas avlöning och att därvid tillse, att de för statsbidrag stadgade villkoren vore uppfyllda. Denna starka betoning av den yttre kontrollens vikt torde hava varit betingad av tidsförhållandena men stod ock i överensstämmelse med tidens allmänna uppfattning av folkskolans uppgift såsom begränsad till inpräglandet av ett visst kunskapsmått.

Småningom vann dock inspektörens uppgift såsom rådgivare och hjälpare även rörande skolans inre verksamhet alltmera beaktande. I 1876 års instruktion föreskrevs, att inspektören skulle hålla sammankomster med lärarna inom mindre delar av området för att bereda dem tillfälle att genom läsprov och meddelanden rörande undervisningen vinna utbildning. I mån som åsikterna om skolans uppgift vidgats och fördjupats och denna uppgift alltmer börjat uppfattas såsom inrymmande icke blott undervisning utan därjämte även uppfostran i vidare mening, hava också kraven på inspektörernas verksamhet såsom rådgivare och vägledare ökats. Alltmera vill man i inspektören se i främsta rummet den sakkunniga rådgivaren och hjälparen och blott i andra rummet granskaren och kontrollanten. Statens behov av tillsyn och kontroll på hithörande områden kan visserligen aldrig eftersättas; därtill äro de ekonomiska offer, staten gör för folkskoleväsendet, allt för stora. Men i samma mån som kraven ökas på folkskolans inre verksamhet, ökas också kraven på inspektörernas förmåga att med sakkunnig insikt framträda såsom rådgivare och ledare i fråga om denna verksamhet.

Klart är, att olika förutsättningar måste vara till finnandes hos inspektörerna, allt efter som den ena eller den andra av nu berörda sidor av deras uppgift anses som den mest betydelsefulla. Att förskaffa sig den kännedom om författningar och reglementen, som är nödig för en

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

granskning och kontroll av skolornas yttre anordning och verksam het, synes icke erbjuda så synnerligen stora svårigheter för en med offentliga angelägenheter något förtrogen person. Och en inspektionsverksamhet, som framför allt inriktas på nämnda syften, torde utan större olägenhet kunna bedrivas vid sidan av annan befattning såsom den huvudsakliga sysselsättningen. Betraktas det åter som en huvuduppgift för inspektören att vara rådgivande och hjälpande i fråga om folkskolans inre liv och utveckling, då torde av honom böra krävas en med en mångsidig bildning förenad förtrogenhet med undervisnings- och uppfostringsfrågor och tillika en ingående kännedom om folkskolans arbetsvillkor och möjligheter, som vanligen icke torde kunna förvärvas utan ganska omfattande erfarenhet beträffande skolans verksamhet och som över huvud taget icke kan förväntas, därest intresse och krafter i främsta rummet tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter än inspektionen.

Det är därför en naturlig sak, att reformsträvandena så inom som utom Riksdagen sedan länge samlats kring den meningen, att folkskoleinspektionen i allmänhet borde anförtros åt personer, vilka uteslutande ägnade sig åt denna uppgift. Såsom jag förut antytt, har Riksdagen i dess helhet vid två skilda tillfällen uttryckligen uttalat sin anslutning till denna mening, och genom de år 1904 vidtagna förändringarna har ett icke oväsentligt steg tagits i riktning mot nämnda programs genomförande. Flertalet av de myndigheter, som på förevarande område böra äga den jämförelsevis största erfarenheten, nämligen domkapitlen, hava också redan år 1909 liksom även nu år 1918 uttalat sig för en vidsträcktare tillämpning av grundsatsen om folkskoleinspektionen såsom huvudsyssla. Ett ytterligare fortgående på denna väg synes sålunda stå i överensstämmelse såväl med den förskjutning i fråga om folkskoleinspektionens huvuduppgift, vilken tidsförhållandena medfört, som ock med den föregående utvecklingen och de allt mera medvetet framträdande reform strävandena.

I det nu föreliggande kommittéförslaget till eu omreglering av folkskoleinspektionen utgör den nyssnämnda grundsatsens fullständiga genomförande en av huvudpunkterna, och de skäl, kommittén anfört för sitt förslag härutinnan, synas övertygande. Också har, såsom jag nyss antytt, bland de myndigheter, vilka haft att yttra sig över det föreliggande förslaget, det långt övervägande flertalet uttalat sin anslutning, helt eller med någon modifikation, till vad kommittén i förevarande hänseende hemställt. Åtskilliga av de nuvarande folkskoleinspektörerna hava vitsordat, att de stegrade krav, som ställas på inspektörerna, göra det allt svårare att förena inspektionsverksamheten såsom en bisyssla med

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

annan befattning. Av vissa myndigheter har anförts, att de funnit bestämda olägenheter vara förbundna med nämnda anordning. Och från de myndigheter, som haft tillfälle att inom sina förvaltningsområden iakttaga båda de här berörda formerna för inspektionens utövning, har en fullständig övergång till systemet med inspektionen såsom ensamsyssla förordats.

Inför en så pass enhälligt uttalad mening synas mig de invändningar och betänkligheter mot det framställda förslaget, vilka uttalats av ett fåtal bland de i ärendet hörda myndigheterna, icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse.

De framställda invändningarna gå i huvudsak därpå ut, att man på grund av den ensidighet och snäva begränsning, som ansåges vara utmärkande för inspektionsarbetet, skulle hava att befara en viss mekanisering och schablonmässighet i dess utförande, därest detsamma komme att utövas såsom enda sysselsättning, att en på nämnda sätt anordnad inspektion lätt skulle kunna få en byråkratisk och ämbetsmannamässig prägel, som skulle vara ägnad att förverka sympatierna för densamma, samt att det icke blivit styrkt, att de inspektörer, som hittills innehaft inspektionsuppdraget såsom ensamsyssla, i högre grad än andra inspektörer förmått främja skolväsendets utveckling.

Gentemot dessa och liknande invändningar torde kunna anföras följande.

Aven om en alltför långt driven specialisering och begränsning av arbetsområden skulle ur vissa synpunkter kunna anses som en olägenhet, torde väl dock all erfarenhet hava ådagalagt det vara eu vida större olägenhet, om en tjänstinnehavares intresse och arbetskraft slitas mellan två var för sig krävande och betydelsefulla men sins emellan ganska olikartade verksamhetsområden. Vad folkskoleinspektionen beträffar torde densamma innefatta så pass mångsidiga arbetsuppgifter och erbjuda så stor omväxling i fråga om arbetets utförande, att den i dessa hänseenden kan sfållas framför ett flertal andra verksamhetsgrenar.

Vidare torde man icke hava att befara ett mekaniskt och schablonmässigt utförande av ett arbete hos den, som är i tillfälle att ägna detta arbete hela sitt intresse, därest nämligen arbetet i sig är av sådan art, att det överhuvud kan fängsla. Snarare torde sådant vara att förvänta hos den, som har att utföra en uppgift på tid, som måste ryckas undan hans huvudsakliga arbetsuppgift.

Vad sedermera angår farhågorna för en alltför ämbetsmannamässig och byråkratisk tjänsteutövning av inspektörer med inspektionen som ensamsyssla torde erfarenheterna från de tretton inspektionsområden, där sedan snart

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 155 käft. (Nr 206.) 4

26 Mommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

ett tiotal år inspektionen varit anordnad på nämnda sätt, näppeligen giva stöd för en dylik farhåga, och några skäl synas icke föreligga för det antagandet, att utvecklingen inom andra inspektionsområden skulle bliva en annan och mindre gynnsam.

Då slutligen framhållits, att bevis icke anförts för den föreslagna anordningens företräde i fråga om möjligheterna att främja skolväsendets utveckling, i de fall där den hittills blivit tillämpad, torde det böra betonas, att dylika »bevis» av verkligt bindande art skulle vara nästan omöjliga att förebringa. De omständigheter, som öva inflytande på skolväsendets utveckling, äro så mångfaldiga och möjligheterna för genomförande av förbättringar inom detsamma så växlande i landets olika delar, att varje jämförelse lätteligen blir i väsentlig mån missvisande.

Av vad jag anfört framgår, att jag finner ojämförligt övervägande skäl tala för att man nu fortsätter den utveckling av folkskoleinspektionen, som längesedan påbörjats och, såsom nämnts, år 1904 förts ett avsevärt steg framåt. Jag vill alltså understödja kommitténs förslag, att folskkoleinspektionen för framtiden i regel anordnas såsom en huvudsyssla, åt vilken inspektören har att med odelad kraft ägna sig.

Redan nu vill jag emellertid anmärka, att jag av skäl, som jag i det följande får närmare utveckla, icke anser det möjligt att i ett slag förverkliga den föreslagna omorganisationen, utan att densamma först stegvis kan bliva fullständigt genomförd.

o o

Ifrågasatta undantag.

Bör man alltså, såsom jag nu sökt ådagalägga, vid en omdaning av folkskoleinspektionen såsom en huvudgrundsats fasthålla, att inspektörsbefattningarna skola giva sina innehavare full sysselsättning och sålunda bliva deras huvudsysslor, kunna likväl vissa undantag från denna huvudgrundsats tänkas av särskilda skäl befogade. Kommittén har angivit vissa fall, där en annan anordning av inspektionen kunde anses nödvändig eller åtminstone ifrågasättas.

A. Gottland.

Med hänsyn till lokala förhållanden finner kommittén, att folkskoleinspektionen på Gottland näppeligen kan ordnas på samma sätt som på fastlandet. Gottlands folkskoleväsen har nämligen så ringa omfattning, att ön ensam för sig icke kan utgöra ett inspektionsområde av samma slag som de övriga i riket. Med ett skolan tal av endast 179 och ett lärarantal av 203

27 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 206.

samt vid den medelstarka befolkningstätheten och öns goda kommunikationer skulle ett inspektionsområde, som omfattade blott Gottland, icke giva sin innehavare tillräcklig sysselsättning och därför icke berättiga honom till samma förmåner, som böra tillkomma övriga inspektörer. Icke heller har kommittén funnit det lämpligt att förena Gottland med någon del av fastlandet till ett inspektionsområde. Kommittén har därför ansett sig böra bortse från Gottland vid uppgörandet av sitt förslag till rikets indelning i inspektionsområden och förutsätta, att inspektionen över öns folkskoleväsen skall utövas antingen liksom hittills såsom bisyssla till annan befattning eller ock av person, som åtnöjes med eu ringare ersättning än övriga inspektörer och måhända med inspektionen kan förena någon annan verksamhet såsom bisyssla.

Kommittén anser lämpligast, att ett visst belopp, förslagsvis 2,000 kronor, ställes till Kungl. Maj:ts disposition att, på sätt förhållandena medgiva, användas till arvode för inspektionen över Gottland.

I anslutning till yttrande av den ena av de båda folkskoleinspektörer, vilka för närvarande äro förordnade på Gottland, har domkapitlet i Visby uttalat, att om en förändring av inspektionen över folkskolorna i stiftet skulle ske, den helst borde gå ut på anställandet av endast en inspektör, som vore särskilt utbildad i pedagogiskt avseende och hade att ägna sin hela eller huvudsakliga verksamhet åt inspektionen, men att om inspektionen i stiftet fortfarande måste vara bisyssla, domkapitlet ansåge, att den borde uppdelas på två inspektörer, vilka1 borde tillsammans få uppbära det av kommittén föreslagna arvodesbeloppet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län har förklarat sig icke dela kommitténs uppfattning om olämpligheten av att förena Gottland med någon del av fastlandet till ett inspektionsområde. Tidigare hade Gottland utgjort del av ett lantbruksingenjörsdistrikt; det utgjorde fortfarande del av ett yrkesinspektionsdistrikt, och kommunikationerna till fastlandet — bland andra daglig förbindelse med Stockholm och under 7 månader av året regelbunden förbindelse med Kalmar — syntes icke utgöra hinder för att förena Gottland med annan del av riket, exempelvis Öland, till ett skolinspektionsdistrikt. 1 alla händelser syntes den besparing, kommittén åsyftat att vinna genom den föreslagna anordningen för Gottland, vara för obetydlig för att motivera ett undantag från en såsom riktig och betydelsefull ansedd grundsats.

Att finna den lämpligaste formen för folkskoleinspektionens anordnande på Gottland synes erbjuda svårigheter. A ena sidan skulle man

Myndig-

heterna.

Departe-

mentschefen.

28 Kommittén.

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

firma det önskvärt, att de fördelar, som kunde beredas öns skolväsen genom en anordning av samma art, som tillämnats för fastlandet, också komme detsamma till godo. A andra sidan torde vara tydligt, att Gottland ensamt icke kan anvisas såsom verksamhetsområde åt en inspektör med samma avlöning, som kan bliva tillerkänd inspektörer med inspektionen såsom uteslutande sysselsättning. Och att i inspektionshänseende förbinda Gottland med någon del av fastlandet torde erbjuda åtskilliga svårigheter; även efter en förening med Öland, såsom av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län föreslagits, skulle inspektionsområdet få allt för liten omfattning i jämförelse med övriga föreslagna områden.

Något slutligt avgörande i denna fråga torde emellertid icke nu behöva träffas, alldenstund Gottland icke tillhör de delar av Sverige, där, enligt det förslag jag i det följande skall framlägga, en om reglering av inspektionen redan under år 1914 skulle genomföras. Det synes därför vara anledning att för närvarande lämna denna fråga öppen och framdeles upptaga den till förnyad omprövning.

B. Inspektionen såsom bisyssla för seminarielärare.

Ett annat undantag från grundsatsen om inspektionen som huvudsyssla, vilket skulle kunna tänkas ifrågakomma, gäller folkskoleseminariernas lärare, i det från åtskilliga håll yrkats, att för varje folkskoleseininarium ett mindre inspektionsområde borde avsättas, vilket skulle tilldelas seminariets rektor eller någon bland dess övriga lärare samt innehavas såsom bisyssla till lärarbefattningen vid seminariet. Kommittén har undersökt, vilka skäl som tala för och emot en sådan anordning.

Det skäl, som huvudsakligen talar för den föreslagna anordningen, yttrar kommittén, är tydligen folkskoleseminariernas behov av ständig kontakt med det verkliga skollivet, sådant detta rör sig och utvecklas inom de olika slagen av folkskolor i vårt land. Att ett sådant behov förefinnes torde icke kunna bestridas. Folkskolans tillstånd och utveckling bero utan tvivel i första hand av hennes lärare. Men lärarens duglighet för sitt undervisar- och uppfostrarkall, särskilt hans förmåga att föra skolan framåt, beror åter i hög grad av den utbildning, synnerligast av den utbildning i skolans praxis, som han vid seminariet erhållit. Skall denna sistnämnda utbildning bliva god, fordras bland annat, att seminariets egna lärare besitta kännedom icke blott om barnens kroppsliga och andliga utveckling på olika åldersstadier utan även om de yttre omständigheter, under vilka folkskolans lärare arbeta. Sättet för undervisningens tillrättaläggande måste nämligen bliva olika, allt efter barnens utvecklingsgrad och allt efter som skolformerna och andra yttre omständigheter växla.

Nu kan det visserligen tyckas, att seminariets lärare före sin anställning vid seminariet böra hava inhämtat kännedom om folkskolan, helst genom egen tjänstgöring i en eller flera folkskolor. Kommittén har ock ansett detta synnerligen önskvärt och fördenskull i sitt betänkande angående folkskoleseminarierna föreslagit, att tjänstgö-

„Kungl, Maj ds Nåd. Proposition Nr 206.

ring vid folkskola, där den av vederbörande fullgjorts efter avlagd folkskollärarexamen eller genomgånget provår, skall vid tillsättning av seminarielärarbefattningar äga samma betydelse som den tjänstgöring vid vissa läroanstalter, som nu är stadgad såsom allmänt villkor för behörighet till adjunktsbefattning vid seminarium, samt att tjänstgöring vid folkskola skall medräknas vid värderingen av den förtjänst, som en sökande till seminarielärarbefattning äger i sin tjänstålder. Och för att öppna möjlighet för den, som icke avlagt folkskollärarexamen, att försöka sig som lärare i folkskola och därigenom förvärva personlig erfarenhet rörande folkskolan har kommittén i nyssnämnda betänkande föreslagit, att villkoren för behörighet till anställning som vikarie vid folkskola måtte göras något mindre snäva, än de för närvarande äro. För den händelse kommitténs nu nämnda förslag vinna beaktande, torde man därför kunna vänta, att framdeles oftare än nu är fallet bland sökande till ämneslärartjänster vid seminarierna skola finnas personer, som genom lärarverksamhet vid folkskola vunnit omedelbar kännedom om folkskolans ställning och behov. Den direkta erfarenhet av folkskolearbetet, som som sålunda kan komma seminariet till godo, är, såsom kommittén i förutnämnda betänkande framhållit, av högt värde vid elevernas praktiska utbildning.

Därmed uteslutes emellertid icke, att en alltjämt fortgående förbindelse mellan seminariet och folkskolan skulle vara för lärarutbildningen vid seminariet fördelaktig. På folkskolans område äger lika litet som på andra områden något stillastående rum. Även en sådan semin ari elärare, som före sin anställning vid seminariet tjänstgjort i folkskola, kan således snart nog befinna sig i den ställningen, att han med hänsyn till sitt arbete för elevernas praktiska utbildning hehöver på nytt komma i närmare beröring med arbetet i en vanlig folkskola, sådant det försiggår i vardagslag. Särskilt är härvid att tänka på undervisningsövningarna, vilka böra så anordnas och ledas, att de så mycket som möjligt komma att motsvara arbetet i en sådan skola.

Nu kan det anmärkas, att seminariet har sin övningsskola, av vilken seminarieläraren i förenämnda avseende bör kunna hämta behövliga lärdomar. Det måste också medgivas, att han av arbetet i denna skola vinner en icke oansenlig erfarenhet, som kommer honom till godo vid den ledning, han har att giva eleverna med hänsyn till deras praktiska utbildning. Men å andra sidan bör det även ihågkommas, att seminariets övningsskola, även om den är anordnad så, att den erbjuder exempel på olika slag av skolformer, dock i många stycken icke kan förete samma skolförbållanden som en verklig folkskola, i all synnerhet en folkskola på landsbygden. Att under sådana omständigheter förslag om åstadkommande av en närmare förbindelse mellan folkskoleseminarium och folkskola kommit fram finner kommittén ganska förklarligt.

Mot den ifrågasatta anordningen kunna emellertid åtskilliga befogade invändningar göras. Ser man frågan ur folkskoleinspektionens synpunkt, torde den närmast till hands liggande invändningen vara den, att sagda anordning icke är ur denna synpunkt nödvändig. Men elärjämte kan ifrågasättas, huruvida vederbörande lärares tjänstgöring vid seminariet skulle kunna så ordnas, att icke denna tjänstgöring komme att lägga hinder i vägen för ett ändamålsenligt utövande av folkskoleinspektionen. Även om i vissa fäll så skulle kunna ske, skulle antagligen även sådana fall komma att inträffa, då det bleve förenat med stora svårigheter eller till och med omöjligt att bereda seminarieläraren ledighet från lärartjänsten just å de tider, då förrättande av inspektion kunde vara som mest behövligt. Att den ifrågavarande anordningen skulle ur inspektionsarbetets synpunkt vara förmånlig är således ganska tvivelaktigt.

Men även då frågan betraktas från folkskoleseminariernas synpunkt, inställa sig vissa invändningar. Fn viktig sådan är den, att det bleve endast en av seminariets

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

lärare, som erhölle den grundligare kännedomen om folkskolearbetet, och att de övriga seminarielärarnas behov i det nämnda hänseendet således icke bleve tillgodosett. Härtill kan ju visserligen svaras, att de rön i olika avseenden, som av den ifrågavarande seminarieläraren blivit gjorda, i någon mån skulle kunna komma även övriga seminarielärare och därmed hela den praktiska folkskollärarutbildningen vid seminariet till godo, emedan såväl det dagliga umgänget seminariets lärare emellan som även och i all synnerhet de lärarkonferenser och kollegiesammanträden, som vid seminariet äga rum, skulle erbjuda tillfällen för seminarieläraren-inspektören att delgiva sina medlärare de erfarenheter, som hau under sina inspektioner förvärvat. Detta må ju väl vara sant, men det torde dock icke kunna nekas, att invändningen det oaktat äger eu viss grad av giltighet.

Eu annan invändning, som uppenbarligen är av större betydelse, är den, att inspektionsbefattningen, som icke blott nödvändiggör för inspektionen erforderliga resor till de olika skolorna i distriktet utan även är förenad med expeditionsgöromål med tillhörande statistiskt arbete m. in., skulle allt för mycket inkräkta på en seminarierektors eller annan seminarielärares tid och krafter samt att det därjämte, då inspektionerna icke borde bindas vid eu viss veckodag, skulle bliva förenat med svårigheter att för seminariet upprätta en lämplig arbetsordning och att seminarierna således, även om de i ett avseende vunne något, dock skulle i andra avseenden bliva lidande på den nämnda anordningen. Häremot må visserligen erinras, att en seminarielärares inspektionsområde icke skulle vara av samma storlek som de, vilka för närvarande äro tilldelade vissa seminarielärare. Det skulle fastmer kunna vara tillräckligt, att seminarieläraren erhölle ett litet område på exempelvis 20 å 30 landsbygdsskolor, blott detta innehölle skolformer av olika slag. Men å andra sidan måste det medgivas, att även ett sådant område som de nämnda skulle i icke så liten utsträckning kräva inspektörens tid och krafter och att inspektionen således ur denna synpunkt ändå måste medföra vissa olägenheter för seminariet och särskilt för den seminarielärare, som skulle sköta densamma, så att det vore ganska ovisst, huruvida fördelarna med avseende på lärarutbildningen bleve så stora, att de till fullo uppvägde olägenheterna.

Skulle dock den ifrågasatta förbindelsen mellan folkskoleseminarium och folkskola vara till övervägande fördel för lärarutbildningen, borde sagda förbindelse tydligen anordnas vid alla seminarier. Någon säkerhet för att detta i varje fall skulle bliva möjligt förefinnes dock icke, emedan något åläggande för seminariernas rektorer och övriga lärare att mottaga förordnande som folkskoleinspektörer av flera skäl icke torde kunna komma i fråga. Tvärtom måste det helt säkert lämnas åt vederbörande rektors eller lärares fria vilja att mottaga sådant förordnande eller icke. Men under sådana omständigheter skulle särskilt seminarieområde komma att finnas under vissa tider, medan det under andra tider skulle kunna inträffa, att dylikt område icke funnes, ett förhållande, som givetvis skulle medföra åtskilliga olägenheter ur inspektionens synpunkt.

Slutligen är att erinra därom, att en seminarielärarbefattning likaväl som andra statens tjänster är avsedd att kräva sin innehavares hela intresse och arbetskraft och att det sålunda ligger i sakens natur, att den icke förenas med annan befattning.

Om kommittén sålunda måste erkänna, att beaktansvärda skäl tala för den förbindelse mellan folkskoleseminarium och folkskola, som med den ifrågasatta anordningen åsyftats, finner kommittén dock de skäl, som tala mot densamma, vara övervägande. Kommittén kan således icke förorda, att för folkskoleseminarium avsättes sär-

31 Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 208.

skilt område, över vilket seminariets rektor eller någon annan av seminariets lärare skulle utöva inspektionen.

Det torde icke vara omöjligt, att den förbindelse mellan seminarium och folkskola, som man med den ifrågasatta anordningen velat vinna, skulle kunna erhållas på annat sätt. Ett sådant vore, att varje seminarielärare, som har att deltaga i elevernas praktiska utbildning, erhölle'tillfälle att med vissa mellanrum besöka ett antal folkskolor av olika slag, synnerligast på landsbygden, och att där göra iakttagelser.

Utan. tvivel skulle detta ur lärarutbildningens synpunkt vara synnerligen förmånligt, särskilt emedan det därigenom skulle kunna bliva honom möjligt att besöka åtminstone några av sina förutvarande elever och därvid utröna, i vad mån den handledning, de erhållit, motsvarat de krav, som det praktiska skolarbetet ställer på dem. Visserligen skulle det med hänsyn till seminariets arbetsordning knappast vara genomförbart på annat sätt, än att en lärare i sänder för ändamålet erhölle tjänstledighet för,en kortare tid, men en sådan anordning torde icke vara omöjlig att förverkliga. Åtminstone borde rektor eller annan därtill lämplig seminarielärare kunna sättas i tillfälle att då och då företaga kortare studieresor i förevarande syfte.

Kommitténs uppfattning i fråga om lämpligheten att avsätta särskilda Myndiginspektionsområden för seminarierna har varit föremål för såväl instäm- het ernå.

manden som kritik från åtskilliga myndigheter. Utom de skäl, som i betänkandet åberopats för kommitténs ståndpunkt, har av folkskoleinspektören E. Westberg anförts, att ämneslärare vid ett seminarium ej syntes äga de allmänna förutsättningar och erfarenheter, som erfordrades för ett allsidigt bedömande av folkskolans arbete. En liknande synpunkt göres gällande av folkskoleinspektören i Halmstad.

Av domkapitlen hava endast domkapitlen i Skara och Lund uttalat sig mot den av kommittén intagna ståndpunkten. Domkapitlet i Skara anför:

Domkapitlet anser, att ett litet inspektionsområde i närheten av en seminariestad, överlämnat åt en seminarielärare, vore till gagn för förbindelsen mellan seminariebildningen och folkskolan. Då kommittén avstyrker en sådan anordning, sker det huvudsakligen på den till synes mindre hållbara grunden, att man bör helt avstå från en erkänt god ordning, om denna icke alltid eller allestädes kan genomföras. Eu alltför exklusiv betoning af uniformitetens grundsats har överhuvud med sig faror, som kunna bliva ödesdigra. I

I samma riktning uttalar sig Kungl. MajUs befallningshavande i Västerbottens län, som förmodar, att kostnaderna för inspektionen skulle genom deri ifrågasatta anordningen i någon mån nedbringas.

Folkskoleinspektören J. V. Jonsson yttrar:

Skola seminarierna verkligen utbilda för praktisk lärargärning dugliga alumner, synes det mig vara absolut nödvändigt, att åtminstone någon av seminariets lärare också sättes i tillfälle att taga kännedom om huru lärarna, särskilt ute på landsbygden, sköta sin syssla och hur verkligheten gestaltar sig, ty eu mönsterskola vid seminariet är ej detsamma som landsbygdsskolor, vilka ofta måste arbeta under ogynnsamma förhållanden. Först då vinnes den insikt, som torde vara nödvändig för utbildning av

Departe-

mentschefen.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

lärare. Enligt ram övertygelse borde till varje seminarium höra ett mindre inspektionsområde. låt vara blott ett kontrakt, vilket med några års mellanrum i och för nyttig omväxling kunde utbytas mot ett annat närbeläget. Ett sådant byte borde ej heller förorsaka den egentliga inspektionen i trakten nämnvärd olägenhet. Även om den inspekterande läraren skulle befrias från en eller annan lektion, vore detta till mindre skada, än om intet inspektionsområde funnes. Dock torde nog undervisningen kunna ordnas så, att inspektionstillfälle därförutan kunde beredas, ty distriktet skulle naturligtvis ej vara stort.

Lämpligheten att anförtro en dylik inspektion åt den av seminariets lärare, som undervisar i pedagogik, har påpekats av folkskoleinspektören M. Granit', som anför:

Det är sant vad kommittén säger, att eu viktig invändning mot ett sådant förslag är den, att det bleve endast en av seminariets lärare, som genom inspektionsarbete skulle erhålla eu grundligare kännedom om arbetet i folkskolan. Men denne ende borde enligt min mening i regel vara den av seminariets lärare, som har sig anförtrott att undervisa i pedagogik. Om denne har tillfälle att vid sidan av sitt lärarkall i egenskap av inspektör taga noggrann kännedom om folkskolans liv på olika platser och under olika förhållanden, kan denna hans kunskap komma hans lärjungar till godo icke blott vid hans handledning av deras praktiska arbete i seminariets övningsskola utan ock vid hans undervisning i didaktik, vid redogörelsen för folkskolans organisation, olika skolformer, uppgörandet av skolstatistik och så vidare. Av egen erfarenhet vet jag, hur mycket mera levande och intresseväckande behandlingen av frågor rörande undervisning och tukt i pedagogikstudiet vid ett seminarium kan bliva, om läraren kan från sin inspektionsverksamhet medföra ett ständigt förnyat förråd av konkreta exempel ur livet till belysning av didaktikens abstrakta satser.

Mot kommitténs ståndpunkt uttala sig folkskoleinspektörerna i Lunds stift, vilka anföra:

Skickad till inspektör borde ingen vara i högre grad än just seminarieläraren, som det åligger att efter förmåga följa med och intaga ställning till tidens pedagogiska strävanden; mer förtroende hos lärarna torde heller ingen hava än han, som i många fall kommer på inspektion till sina f. d. lärjungar. Här böra kunna göras iakttagelser, erhållas upplysningar och givas råd, som i lika grad lända både skola och lärarbildningsanstalt till godo och verka befruktande på båda.

Såväl av kommittén som särskilt av vissa myndigheter hava beaktansvärda skäl anförts för en sådan anordning, att för varje folkskol eseminarium avsattes ett mindre inspektionsområde, som skulle tilldelas rektor eller annan lärare vid vederbörande seminarium. Givetvis är det av den största betydelse för framgången av seminarielärarnas arbete med utbildningen av de blivande folkskollärarna, att en nära förbindelse äger rum mellan seminarierna och det verkliga skollivet ute i de skilda bygderna. Sedan många år har också, såsom jag förut nämnt, förekommit, att seminarielärare vid sidan av sin tjänst erhållit förordnande som folkskolein-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206. 33

spektörer, och de uttalanden, som nu framkommit om verkningarna av denna anordning, synas giva vid handen, att man flerstädes funnit den gagnande.

Kommittén har emellertid efter närmare undersökning av frågan icke ansett sig kunna förorda en dylik lösning. Kommittén har ock för denna sin ståndpunkt anfört vägande skäl, vilka näppeligen kunna anses jävade av vad vissa myndigheter däremot andragit. Onekligt synes också, att det skulle vara ägnat att betänkligt förrycka den planmässighet och stadga, som man med den föreslagna omregleringen av folkskoleinspektionen velat vinna, om ett visst område komme att än utgöra särskilt inspektionsdistrikt, än anknytas till annat distrikt eller uppdelas på flera sådana. En dylik oregelmässighet bleve nämligen en given följd därav, att man naturligtvis icke skulle kunna ålägga en seminarielärare att åtaga sig inspektions uppdrag utan måste vara beredd på att understundom ingen skulle befinnas därtill villig.

Under sådana förhållanden torde den ifrågasatta anordningen kunna förordas endast i det fall, att olägenheterna för folkskoleinspektionen väsentligen uppvägdes av stora fördelar för seminariearbetet. Med hänsyn till vad kommittén härutinnan anfört, synes det emellertid tvivelaktigt, om i stort sett ens för seminarierna vinsten skulle bliva betydande, ja, det torde till och med kunna ifrågasättas, om icke även för dessa övervägande nackdelar skulle uppstå av den föreslagna anordningen. Av kommitténs utredning framgår nämligen, att det måste anses förenat med svåra olägenheter att under läsåret i större eller mindre omfattning beröva seminariet någon av dess väl behövliga lärarkrafter. Kommer så härtill, att anordningen skulle komma att medföra en ökning av kostnaderna, som skulle belöpa sig till åtskilliga tusental kronor, torde man få avstå från tanken på att för varje seminarium avsätta ett för någon av dess lärare avsett särskilt inspektionsområde.

Därmed bör man emellertid ingalunda avstå från att söka åstadkomma en så nära förbindelse som möjligt mellan seminarierna och det verkliga skollivet. Kommittén har antytt två vägar för detta måls vinnande.

Först erinrar kommittén om åtgärder, vilka kunna vidtagas för att bereda ökad möjlighet för dem, som ämna bliva seminarielärare, att genom vikariatstjänstgöring i folkskola förvärva kännedom om densamma. 1 sådant syfte har kommittén redan i sitt betänkande angående seminarierna framhållit såsom önskvärt, att nu gällande villkor för behörighet till anställning som vikarie vid folkskola, enligt vilka för sådan anställning kräves avlagd folkskollärarexamen (eller i vissa fall småskollärarexamen), måtte göras något mindre snäva.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 155 käft. (Nr 206.)

34 Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Vidare ifrågasätter kommittén införandet av en sådan anordning, att varje seminarielärare, som har att deltaga i elevernas praktiska utbildning, erhölle tillfälle att med vissa mellanrum besöka ett antal folkskolor av olika slag, synnerligast på landsbygden, för att där göra iakttagelser.

Båda dessa av kommittén föreslagna åtgärder synas mig värda beaktande. Vad angår förslaget om en förändring av villkoren för behörighet till anställning som vikarie vid folkskola kunna även andra skäl än det nu framkomna anföras därför. Jag är också betänkt på att vidtaga åtgärder för en utredning, huruvida och i vad mån en sådan förändring kan anses tillrådlig.

Om man, som naturligt är, anser önskligt, att seminariernas lärare genom besök i olika folkskolor vinna ökad kännedom om de krav, som böra, ställas på lärarutbildningen, bör man tillse, att de erhålla ersättningför de kostnader, studiebesöken komma att medföra. Därest man begränsar sig till en tid av 8 till 10 dagar, synes icke omöjligt, att exempelvis en gång under läsåret vid varje seminarium genom välvillig medverkan av dess lärare ledighet skulle kunna beredas en av dem, utan att särskild vikarie behövde anlitas. Som ersättning för kostnaderna under en studieresa av nämnda omfattning synes, under förutsättning av kostnadsfri hjälp för tjänstens uppehållande, ett belopp av omkring 100 kronor kunna anses tillräckligt.

Något åläggande för seminarielärarna att företaga studieresor av antydd art torde lämpligen icke böra ifrågakomma, i varje fall icke innan saken prövats och erfarenhet vunnits, vilka fördelar och måhända även olägenheter kunna vara förbundna därmed. Det torde därför icke heller vara lämpligt att nu begära något anslag till understöd åt lärare för studieresor av antydd art. Därest intresse för saken skulle visa sig bland seminariernas lärare, torde till en början Ivungl. Maj:t, på ansökan, av tillgängliga medel i någon mån kunna tillgodose behovet.

Aven andra möjligheter för åstadkommande av förbindelse mellan seminarierna och folkskolorna kunna ju tänkas. Härom vill jag nu icke säga mera, än att givetvis intet bör underlåtas, som kan underlätta en sådan förbindelse.

4. Inspektörernas ställning inom skolförvaltningen.

Beträffande folkskoleinspektörernas allmänna uppgift och ställning inom skolförvaltningen har kommittén icke föreslagit någon förändring i nu gällande ordning. Framdeles liksom hittills skulle de alltså utgöra

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

.kontrollerande och rådgivande, ej styrande organ inom skolförvaltningen. Inspektörernas förhållande till skolstyrelserna och skolornas lärarpersonal skulle bliva i det hela detsamma, som nu råder. Till Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle inspektörerna komma att intaga samma ställning som förut. Och jämväl i förhållande till domkapitlen skulle deras ställning bliva i det väsentliga oförändrad. Däremot skulle, därest, såsom jag tidigare denna dag tillstyrkt, en central styrelse för folkundervisningsväsendet kommer till stånd, den direkta ledning av folkskoleinspektörernas verksamhet, som nu åligger ecklesiastikdepartementet, överflyttas till nämnda styrelse, liksom inspektörerna komme att bliva viktiga organ för styrelsens förbindelse med skolväsendet i landets skilda delar. Om folkskoleinspektörernas förhållande till den föreslagna överstyrelsen har jag närmare uttalat mig i mitt anförande till statsrådsprotokollet denna dag angående upprättande av en skolöverstyrelse.

Vad kommittén anfört rörande folkskoleinspektionens framtida ställning inom skolförvaltningen har i de flesta fall icke givit anledning till invändningar från de hörda myndigheternas sida.

Från några håll har emellertid uttalats önskvärdheten av att inspektörernas befogenhet i ena eller andra riktningen något vidgades. Bland i sådant hänseende framkomna önskningar må följande här omnämnas.

Beträffande inspektörernas befogenhet gentemot de lokala skolstyrelserna har yrkats på en utsträckning av sagda befogenhet. Så anför folkskoleinspektören E. Westberg:

Angående inspektörernas ställning inom skolförvaltningen finner jag kommitténs förslag om att de fortfarande böra vara kontrollerande och rådgivande organ böra tillstyrkas. Dock torde, just för att en effektiv kontroll skall kunna utövas, en utsträckning av deras befogenhet gent emot de lokala myndigheterna vara av nöden. Sålunda bör en inspektör genom protokollsutdrag från skolråd och kyrkostämmor erhålla kännedom om beslutade förändringar i skolväsendet; han bör äga att både hos domkapitel och Kungl. Maj:ts befallningshavande göra anmälan om beslut eller åtgärder, som synas författningsstridiga eller lända skolan till skada; han bör äga samma rätt som kommunal folkskoleinspektör att närvara vid skolrådssammanträden och till protokollet få sin avvikande mening antecknad ävensom att närvara och yttra sig å kyrkostämma; han bör äga samma rätt som kommunal inspektör att under inspektion inom ett skoldistrikt omkänderhava och i skolorna granska förteckningar över barn i skolåldern samt att få denna förteckning sig tillsänd, när han för statistiskt arbete eller inspektion så äskar, med mera, som närmare bör angivas i instruktionen.

I likhet med folkskoleinspektören Westberg anse folkskoleinspektörerna i Lunds stift, att därest inspektörernas arbete skall vinna ökad effektivitet, böra även deras befogenheter ökas. De anföra:

Myndig-

heterna.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Vill man verkligen, att inspektörens arbete skall vinna ökad betydelse och kraft, då torde man lägga i hans hand nödiga maktmedel att giva effektivitet åt anmärkningar och råd icke blott angående organisation och lokaler, såsom nu är fallet, utan även rörande läroplan, undervisningsböcker, undervisningssätt, barnens behandling och skolgång, lärarnas nit och uppförande och dylikt. Låt antagandet av läroböcker samt tjänstgöringsbetygen för nit och undervisningsskicklighet underställas honom, lägg i hans hand klart och bestämt rättighet att avstyrka statsanslag, om skolgången genom den lokala myndighetens lojhet är oskäligt dålig, giv honom rättighet att effektivt ingripa, om lärares uppförande och nit lämna allvarlig anledning till anmärkning, allt önskemål, som redan länge och upprepade gånger framställts av inspektionen inom Lunds stift och som t. ex. i Frankrike och Sachseu realiserats, då finnas nödiga betingelser för att hans verksamhet kan bliva effektiv.

En ökning i inspektörernas befogenhet anser även folkskoleinspektören i Lund önskvärd, i det han yrkar, att deras ställning till skolans lokala myndigheter bör stärkas genom medgivande av rätt till att utöva inverkan på tjänstgöringsbetygen.

I fråga om inspektörernas ställning till domkapitlen och länsstyrelserna hava de kommunala folkskoleinspektörerna i Malmö, Ystad, Lund och Hälsingborg framhållit önskvärdheten därav, att inspektörerna finge lagstadgad besvärsrätt över Kungl. Maj:ts befallningshavandes och domkapitlens beslut hos närmaste överordnade myndighet, och har Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län förklarat sig ej hava något att erinra mot införandet av en sådan bestämmelse. Folkskoleinspektören i Ystad anför särskilt, att först då kunde inspektörernas arbete bliva verkligt fruktbringande; folkskoleinspektören i Malmö anser en dylik besvärsrätt som eu nödvändig förutsättning för att inspektörernas åtgärder skulle få åsyftad verkan.

Yad särskilt beträffar inspektörernas ställning till domkapitlen har den anmärkningen framställts, att förslaget härutinnan vore oklart och i behov av förtydligande. Uttalanden i dylik riktning hava gjorts av Uppsala domkapitel, direktionen för prins Gustavs folkskola i Uppsala och folkskoleinspektören i Örebro. Vidare erinrar domkapitlet i Luleå om vissa vanskligheter, som under nu rådande lagstiftning och förhållanden i övrigt på folkskolans område må kunna befaras på grund av dels inspektörernas egendomliga ställning såsom underlydande såväl domkapitlen som den tilltänkta överstyrelsen och dels den dualism i ledningen av undervisningsväsendet, som anordnandet av två fristående instanser för dithörande ärenden, den ena instansen delvis underordnad och delvis sidoordnad med den andra, kunde under vissa omständigheter komma att medföra. I sistberörda avseende påpekar folkskoleinspektören i Lund den olä-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

genheten, att en mängd dubbelskriveri skulle komma att åligga folkskoleinspektörerna och därigenom taga tid från viktigare uppgifter.

I fråga åter om den ställning, som kommittén föreslagit, att folk-

O o7 o 7

skoleinspektörerna skola intaga till den ifrågasatta överstyrelsen, har naturligen förslaget i denna del blivit föremål för olika omdömen från myndigheternas sida, alltefter den olika ställning dessa intagit till förslaget om upprättandet av en överstyrelse. De myndigheter, som ej kunnat biträda kommitténs förslag härutinnan, hava givetvis till följd härav ej heller kunnat instämma med kommittén i de punkter i det föreliggande förslaget, vilka röra inspektörernas ställning till en sådan överstyrelse. Hit höra Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län, domkapitlet i Härnösand, domprosten Eexius i reservation till Göteborgs domkapitels utlåtande samt folkskoleinspektören A. B. Alvin.

En viss farhåga för att överstyrelsen skulle gentemot inspektörerna erhålla en alltför stor maktbefogenhet och dessa bliva tämligen osjälvständiga verktyg i den blivande överstyrelsens händer har uttalats av folkskoleinspektören i Örebro.

En detalj i kommitténs uttalande rörande inspektörernas ställning till överstyrelsen, nämligen den föreslagna skyldigheten för inspektörerna att för granskning och godkännande till överstyrelsen insända resplaner, har varit föremål för olika omdömen från åtskilliga myndigheters sida. De som uttalat sig till förmån för kommitténs förslag, hava dock framhållit önskvärdheten av att ifrågavarande resplaner endast skola lända till huvudsaklig efterrättelse och att åt inspektörerna skall medgivas rätt till mindre avvikelser från desamma. Så finner domkapitlet i Luleå kommitténs förslag välbetänkt och anför:

Det må likväl erinras, att inom vidsträckta delar av Luleå stift, varest till följd av klimatet och de otillfredsställande kommunikationerna möjligheten att på bestämd tid komma fram till i resplanen angivna platser ofta måste vara ganska oviss, planen icke kan fastställas annat än till huvudsaklig efterrättelse och i övrigt måste underkastas de ändringar, som förhållandena lämpligen föranleda.

Likaledes understryker Kung]. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län önskvärdheten av förslaget, dock med rätt för inspektörerna att vid behov göra mindre avvikelser från resplanerna.

Såsom förhållandena nu gestalta sig, anför Kungl. Maj:ts befallningshavande, torde understundom resorna verkställas på sådant sätt, att reseersättningen stiger till väsentligen högre belopp, än som borde förekomma med en lämpligare planering av resorna.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Departe-

mentschefen.

Likaså framhålla folkskoleinspektörerna K. Karlgren och G. Kellström på anförda skäl nödvändigheten av att ifrågavarande resplaner endast bliva mer allmänt hållna och ej allt för mycket binda inspektörerna.

Från åtskilliga håll hava emellertid mot kommitténs förslag i sagda hänseende framställts invändningar. Domkapitlet i Västerås avstyrker förslaget. Domkapitlet i Strängnäs finner det hinderligt för inspektionen, likaså' folkskoleinspektören J. A. Franzén. Synnerligen opraktisk anser folkskoleinspektören i Lund en dylik bestämmelse vara. Domkapitlet i Skara finner förslaget innebära en ökning i inspektörernas därförutom stora skrivbörda och anför:

Det syfte, som kommittén vill ernå med denna bestämmelse, synes kunna lika väl men enklare vinnas, om överstyrelsen — utöver de föreskrifter den i form av cirkulär m. m. i alla händelser skall utfärda — där det finnes behövligt på grund av bristande planmässigbet i de verkställda inspektionsresorna, giver nödiga påminnelser. Den alltför mycket i detalj gående kontrollen kan lätt medföra minskad arbetsglädje jämte fara för en viss schablonmässighet.

Folkskoleinspektörerna i Göteborgs stift framhålla — utom att förslaget skulle medföra onödigt skriveri — hurusom erfarenheten visade, att alla försök att så på förhand bestämma resorna vore absolut omöjliga att genomföra. Ett liknande uttalande har gjorts av folkskoleinspektören J. E. Broberg, vilken dessutom ifrågasätter, huruvida inom överstyrelsen kan påräknas kompetens att granska och rätta resplanerna. Nyttan av den föreslagna anordningen ifrågasättes även av folkskoleinspektören J. V. Jonsson. Domkapitlet i Karlstad anser förslaget höra till den uniformeringstendens, som domkapitlet finner för ifrågavarande område vara av mindre gynnsamt inflytande. Slutligen framhåller folkskoleinspektören K. L. österberg de olägenheter, bestämmelser i sagda avseende skulle medföra särskilt beträffande inspektionen i Lappmarken. I

I likhet med kommittén och de flesta myndigheter, som uttalat sig i nu berörda fråga, är jag av den meningen, att ingen väsentlig rubbning bör ske med avseende på folkskoleinspektörernas befogenhet och ställning inom skolförvaltningen. De böra fortfarande utgöra rådgivande och kontrollerande men ej styrande organ. Det må vara sant, att såsom från åtskilliga håll anförts, eu större effektivitet av deras verksamhet och mera snabbt och omedelbart synliga resultat av deras åtgärder skulle i vissa hänseenden kunna förväntas, därest deras befogenhet gentemot de lokala skolmyndigheterna och lärarpersonalen vidgades. Enligt min mening bör dock det inflytande, en folkskoleinspektör kan och bör utöva, vara av väsentligen personlig art, och det bör grunda sig icke så mycket på hans regie-

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

mentsenliga makt och myndighet som i främsta rummet på skolstyrelsernas och lärarnas tilltro till hans insikt och erfarenhet, hans sunda omdöme och redbara uppsåt att i allt råda och leda till det bästa. Detta utesluter icke, att i särskilda undantagsfall ett kraftigt inskridande visa sig oundgängligt, men inspektörerna torde även med nu gällande bestämmelse! icke sakna utväg att i dylika fall göra ett tillbörligt inflytande gällande. Möjligt är, att vid utfärdandet av "ny instruktion för folkskoleinspektörerna det kan befinnas nödigt att i en eller annan detalj närmare, än nu åi fallet, fastställa inspektörernas befogenhet gentemot ortsmyndio1heterna, exempelvis beträffande deras understundom bestridda rätt att närvara, vid skolråds- och kyrkostämmosammanträden. Men i det väsentliga bör enligt min mening icke någon ändring i nu gällande föreskrifter ske.

Vad beträffar folkskoleinspektörernas ställning gentemot domkapitlen och Kungl. Maj:ts befallningshavande har av kommittén icke heller ifrågasatts någon ändring av nu gällande förhållanden.

Av vissa kommunala folkskoleinspektörer inom Malmöhus län har emellertid yrkats, att statens folkskoleinspektörer borde tillerkännas rätt att besvära sig hos vederbörande högre myndighet i de fall, då deras yrkanden ej vunnit gehör hos domkapitlet eller Kungl. Maj:ts befallningshavande. Länsstyrelsen i Malmöhus län har förklarat sig icke hava något att erinra mot införandet av en sådan bestämmelse.

Tydligt är, att ett medgivande av nu antydd art skulle innebära eu icke oväsentlig rubbning av det hittillsvarande förhållandet mellan folkskoleinspektörerna å ena sidan samt domkapitlen och Kungl. Maj:ts befallnin°-shavande å den andra. Vid sadant förhållande och då något förslag i ämnet från kommitténs sida icke förelegat, som kunnat giva de hörda myndigheterna anledning att uttala sig i frågan, anser jag det framställda yrkandet icke i förevarande sammanhang böra komma under omprövning.

Kommittén har föreslagit inrättandet av en överstyrelse för folkundervisningen, till vars viktigaste uppgifter skulle höra att utöva ledningen av folkskoleinspektionen. Härigenom skulle visserligen ingen ändring ske i den befogenhet, som tillkommer inspektörerna, eller i deras ställning till övriga skolmyndigheter men väl i villkoren för och effektiviteten av deras verksamhet. I)et ligger nämligen i sakens natur, att en nära förbindelse bör komma till stånd mellan inspektörerna och överstyrelsen, och kommittén har i allmänna drag angivit arten av denna förbindelse, i sammanhanovarmed särskilt betonats, att den direkta ledning av folkskoleinspektörernas verksamhet, som hittills ålegat ecklesiastikdepartementet, skulle övertagas av överstyrelsen. Av vissa myndigheter har anmärkts, att närmare upplysningar om det tänkta förhållandet mellan inspektörerna och över-

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

styrelsen borde hava lämnats i betänkandet. Emellertid torde vara tydligt, att det noggranna utformandet av hithörande bestämmelser måste ske genom de Instruktioner, som kunna varda utfärdade för inspektörer och överstyrelse. Att på ett förberedande stadium ingå i dylika detalj spörsmål

torde vara varken nödigt eller lämpligt.

Rörande frågan om en enhetlig ledning av folkskoleinspektionen åi för övrigt att märka, att en dylik ledning ingalunda innebär någon nyhet i vår skolförvaltning. Redan från sin tillkomst var folkskoleinspektionen nära knuten vid ecklesiastikdepartementet, närmast dess folkskolebyrå, sedan denna ett par år senare kommit till stånd. Genom utfärdande av cirkulär och promemorior, ej sällan innehållande detaljerade anvisningar, samt genom inspektörernas sammankallande till möten sökte man uppehålla en nära förbindelse mellan departementet och folkskoleinspektörerna samt utöva ledning av dessas arbete. Sedan inspektionen varit. i verksamhet ett år, sammankallades inspektörerna till ett allmänt möte i ändamål att, såsom vederbörande departementschef uttalade, »dels utbyta den erfarenhet, de redan vunnit, dels rådgöra om andra inspektionen rörande föremål särskilt med avseende å vinnande av nödig likformighet i de åtgärder, vilka till avhjälpande av allmännare förekommande bristfälligheter i folkskoleväsendets anordning må vara att vidtaga in. m.». Dylika möten sammankallades sedermera med ganska korta mellanrum, och i allt hava åtta inspektörs möten avhållits. Vid dessa möten företogos till behandling viktigare spörsmål i avseende på skolväsendets organisation, undervisningens omfattning och anordning, lämpliga undervisningsmetoder, undervisningslokalernas^ beskaffenhet med mera. Vanligen utmynnade frågornas behandling i uttalanden, varom mötets deltagare enat sig och som voro avsedda att sedermera tjäna till rättesnöre för inspektörernas verksamhet. Efter år 1894 har intet inspektörsmöte hållits. Man finner härav, att tidigare från ecklesiastikdepartementets sida åtgärder vidtagits för att åstadkomma enhetlighet i inspektionsverksamheten och leda densamma i bestämd riktning. Men i samma mån som mängden av löpande ärenden inom departementet tillväxt och alltmera lagt beslag på vederbörande departementschefs och byråchefs tid och arbetskraft, har det blivit omöjligt att uppehålla den direkta förbindelsen mellan departementet och folkskoleinspektörerna i samma grad, som tidigare varit fallet.

Kommitténs förslag om en nära förbindelse mellan folkskoleinspektionen och den föreslagna skolöverstyrelsen innebär sålunda egentligen blott ett återknytande av den förbindelse mellan samma inspektion och en central myndighet, som tidigare förefunnits och då visat sig gagnande. Det föreliggande förslaget åsyftar att möjliggöra en kraftigare och mera

41 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 206.

omedelbar ledning av inspektionsverksamheten samt åvägabringa eu större enhetlighet däri, än som förekommit under de senaste årtiondena. Men det torde böra betonas, att man förvisso icke därvid bör eftersträva en så långt driven likformighet i denna verksamhet samt i skolornas anordning och arbetssätt, som man tidigare synes hava uppställt som mål. Under de senaste årtiondena torde nämligen uppfattningen i hög grad hava skärpts för den enskilda lärarpersonlighetens avgörande betydelse för framgången i uppfostringsarbetet liksom ock för dess rätt att, inom vissa gränser, låta sina särdrag göra sig gällande. Därjämte har också blicken i hög grad vidgats för nödvändigheten av folkskoleorganisationens anpassning efter de olika bygdernas växlande förhållanden. Man torde därför numera långt mindre än förr behöva på här ifrågavarande område befara ett abstrakt likformighetssträvande för likformighetens egen skull.

De medel, varigenom skolöverstyrelsen skulle träda i förbindelse med inspektörerna, torde bliva likartade med dem, genom vilka tidigare ecklesiastikdepartementet sökte uppehålla en sådan förbindelse.

Rörande en enskildhet härutinnan har kommittén uttalat sig, då den föreslagit, att inspektörerna i början av viss tidsperiod, exempelvis varje halvår, skulle till överstyrelsen för granskning och godkännande insända resplaner, upptagande i huvuddrag de inspektionsresor, de hade för avsikt att företaga under perioden, varjämte de sedermera skulle lämna redogörelse för sådana mera betydande avvikelser från de ingivna resplanerna, som möjligen ägt rum, samt anledningarna därtill.

Detta kommitténs förslag har av vissa bland de myndigheter, som uttalat sig därom, vunnit understöd, av andra åter bestämt avstyrkts såsom i många fall omöjligt att tillämpa och i alla händelser medförande onödigt skriveri.

Tydligt är, att beaktansvärda skäl kunna anföras både för och emot den föreslagna anordningen. Jag finner icke anledning att i detta sammanhang gorå ett bindande uttalande i ett detalj spörsmål av denna art, vilket ju närmast är att betrakta som en ordningsfråga. Det synes mig dock klart, att därest det efter omprövning skulle befinnas lämpligt att meddela eu föreskrift i antydd riktning, det icke kan bliva tal om annat än ett helt allmänt hållet meddelande rörande den huvuddel av inspektionsområdet, inspektören ämnar besöka under den närmaste tiden, och en i stora drag angiven plan för resorna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 155 käft. (Nr 206.)

G

42 Kung!. Majits Nåd. Proposition Nr 206.

5. Statsinspektion och kommunalinspektion.

1 nära samband med spörsmålet om inspektörernas ställning inom skolförvaltningen står frågan om den i vissa städer anordnade kommunala, folkskoleinspektionens förhållande till statens inspektion av folkskoleväsendet, en fråga, som givetvis måste klargöras, innan spörsmålen om rikets indelning i inspektionsområden och inspektionens anordning i övrigt kunna tagas under omprövning.

För närvarande äro särskilda kommunala folkskoleinspektörer anställda i 25 städer; några av dem fullgöra inspektionsuppdraget vid sidan av annan verksamhet, under det de allra flesta enbart eller huvudsakligen ägna sig åt inspektörsarbetet. Frågan om statsinspektionens utövande i nämnda städer har gjorts till föremål för en till kommittén riktad, den 2 mars 1910 ingiven framställning från städernas folkskoleinspektörsförbund och dessutom föranlett yttrande av 1911 års statsrevisorer och uttalande av 1912 års Riksdag i anledning därav.

Städernas folkskoleinspektörsförbund har i sin nyssnämnda framställning anhållit, »att folkundervisningskommittén vid avgivande av underdånigt förslag till ändrade bestämmelser för tillsyn över folkundervisningen ville föreslå, att av vederbörande skolråd (folkskolestyrelse) jämlikt folkskolestadgans § 8 mom. 4 förordnade folkskoleinspektörer måtte, när så lämpligen kan ske, av Kungl. Magt förordnas att tillika tjänstgöra såsom statens folkskoleinspektörer, en var inom sitt inspektionsområde».

Till stöd för denna sin anhållan har förbundet anfört följande:

Förutom i Stockholm finnas numera i 20 av rikets städer särskilda folkskoleinspektörer, förordnade av vederbörande skolråd jämlikt § 8 mom. 4 i gällande folkskolestadga.

_ Ehuru ifrågavarande städer sålunda frivilligt gjort vad på dem ankommer, för att inspektionen av folkskoleväsendet i dem må bliva så effektiv som möjligt, lyder dock var och eu av dem fortfarande under den av Kungl. Maj:t förorduade folkskoleinspektören i det inspektionsområde, till vilket staden hör.

Det ligger i sakens natur och behöver därför icke närmare påvisas, att denna dubbla inspektion lätt nog kan leda till avsevärda olägenheter. Sådana hava också förekommit. Erfarenheten har däremot icke ådagalagt, att den är nödvändig eller medför några mot olägenheterna svarande fördelar för stat och kommuner. Huvudstaden, vars folkskoleväsen saknar dylik dubbelinspektion, visar fastmera, att den icke är av behovet påkallad. Den skulle säkerligen kunna utan skada avvaras även i andra städer.

Då större städer tydligtvis behöva egna folkskoleinspektörer, synes — om staten icke vill övertaga deras tillsättande och såsom villkor därför ansvara för utgifterna för deras avlönande •— förhållandet lämpligen kunna ordnas så, att i Sverige, på samma sätt som förekommer i flera andra länder, de av de kommunala skolstyrelserna antagna

KungI. Mqj.is Nåd. Proposition Nr 206. 43

folkskoleinspektörerna tillika erhålla nådigt förordnande att tjänstgöra såsom statens folkskoleinspektörer.

Eftersom det ligger i städernas eget självförstådda intresse att till folkskoleinspektörer välja möjligast väl kvalificerade personer och då dessa personer uteslutande ägna sig åt pedagogisk verksamhet, få de väl anses äga förutsättningar för att kunna tjänstgöra även såsom statens folkskoleinspektörer. Någon olägenhet av att på omförmälda sätt utvidga deras befogenhet synes så mycket mindre vara att befara, som statens folkskoleinspektörer i sin ämbetsgärning äro underkastade ständig kontroll av vederbörande stifts- och länsstyrelser, kammarrätten och ecklesiastikdepartement, och då städernas folkskoleväsen dessutom står under omedelbar tillsyn av biskop och domkapitel samt vederbörande prästerskap.

Kommittén har för egen del anfört:

Kommittén vill genast säga, att om vid avgörande av förevarande fråga hänsyn endast behövde tagas till betydelsen av det arbete, som de kommunala folkskoleinspektörerna ägna folkskolan, och de insatser, som från deras sida gjorts för folkskolans utveckling, kommittén obetingat skulle hava tillstyrkt bifall till inspektörsförbundets föreliggande framställning. Frågan måste emellertid betraktas även ur andra synpunkter, och torde det därvid vara lämpligt att först undersöka den ställning, som de kommunala folkskoleinspektörerna intaga i sina respektiva skoldistrikt.

Denna ställning sammanhänger med den kommunala folkskoleinspektionens historiska tillkomst. När en stads folkskoleväsen vuxit till en sådan omfattning, att det blivit omöjligt för skolrådet att längre ensamt utöva den lokala tillsynen över detsamma och att utföra det myckna arbete i övrigt, som skolrådet haft sig ålagt, har staden, om icke genast så omsider, anslagit medel till anskaffande av behövlig hjälp. Den person, som skolrådet sålunda i en större stad antagit till sitt biträde, har vanligen erhållit namnet folkskoleinspektör.

De kommunala folkskoleinspektörerna hava alltså från början varit skolrådens tjänstemän och haft att utföra en del av det arbete, som annars ålegat skolråden själva. Samma ställning erhöllo de officiellt år 1897, då bestämmelser rörande dessa inspektörer intogos i folkskolestadgan. I nämnda stadgas § 8 mom. 4 heter det nämligen härom:

Därest kyrkostämman därtill beviljar medel, äger skolrådet att för viss tid till sitt biträde antaga en folkskoleinspektör med de skyldigheter, som i en särskild för honom utfärdad instruktion angivas . . .

Där särskild folkskoleinspektör finnes anställd, äger han att vid skolrådets sammanträden vara tillstädes och i överläggningarna men ej i besluten deltaga, med rätt för honom att, där han så önskar, få sin uttalade mening antecknad i skolrådets protokoll.

Instruktionen för . . . folkskoleinspektör. . . utfärdas av skolrådet men skall för att bliva gällande fastställas av vederbörande domkapitel.

Enligt dessa stadganden är således den kommunala folkskoleinspektörens ställning följande:

1) Befattningens tillvaro är beroende av kyrkostämman. Endast »därest kyrkostämman (numera stadsfullmäktige i vissa fall) därtill beviljar medel» förefinnes möjlighet för anställande av sådan inspektör.

2) Den kommunala folkskoleinspektören antages av skolrådet (skolstyrelsen). För detta antagande äro inga närmare bestämmelser givna i folkskolestadgan.

Kommittén.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200'.

3) I siu verksamhet är lian bunden genom eu av skolrådet upprättad och av domkapitlet fastställd instruktion.

För att vinna närmare kännedom om de funktioner, som för närvarande tillkomma kommunala folkskoleinspektörer, har kommittén granskat ett flertal av de instruktioner, som för nämnda inspektörer äro utfärdade. Av dessa instruktioner framgår, att de kommunala folkskoleinspektörerna i de flesta fall hava följande åligganden :

att öva den närmaste tillsynen över stadens folkskoleväsen;

att efter skolrådets beslut anvisa lärarna deras tjänstgöring, att tillse, att lärare och lärarinnor i enlighet med gällande författningar fullgöra sina åligganden, att åt lärare och lärarinnor meddela råd och anvisningar rörande undervisning, ordning och tukt, att hålla sammanträden med lärarpersonalen rörande frågor, som gälla undervisning, ordning och tukt, att vidtaga åtgärder för anskaffande av vikarie åt sjuk lärare ävensom åt lärare med kortare tillfällig tjänstledighet, att ombesörja nödig annonsering och skriftväxling in. m. i och för besättande av ledig lärartjänst, att till skolrådet avgiva yttrande över lärares tjänstgöring;

att till skolrådet ingiva förslag till lärokurser, läsordningar och läroböcker samt till behövlig nyanskaffning av inventarier och undervisningsmateriell, att ombesörja reparationer å inventarier m. m., att hava tillsyn över skolans lokaler, gårdsplaner, planteringar och övriga tiilhörigheter samt till skolrådet inkomma med förslag om behövliga förbättringar, att vara skolrådet behjälplig vid byggandet av nytt skolhus;

att upprätta och föra förteckningen över skolpliktiga barn samt föra skolans huvudbok, att förrätta inskrivning av barn, som skola intagas i skolan, att till skolrådet ingiva förslag om anordning av skolklasserna, att öva tillsyn över skolgången samt vidtaga åtgärder med anledning av skolförsuminelser och vanart, att åt fattiga barn ombesörja behövlig hjälp från fattigvården, att biträda skolrådet vid barnens flyttningar och avgångsprövningar samt vid årsexamina, att underteckna barnens avgångsbetyg, att. övervaka stadgad prövning med barn, som undervisas i hemmen, att öva tillsyn över enskilda skolor;

att vid skolrådets sammanträden vara föredragande i alla ärenden, som röra undervisningen och ordningen i skolan, att föra skolrådets protokoll, att föra matrikel över lärarpersonalen, att föra lärarpersonalens tjänsteböcker och skolans inventarieförteckning jämte vissa andra böcker och förteckningar, att bestämma eller för skolrådet föreslå formulär till skolornas dagböcker, examenskataloger och övriga anteckningsböcker ävensom till behövliga blanketter och tillse, att formulären rätt användas;

att årligen upprätta uppgifter till direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning och småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, att granska och svara för lärarnas samt själv upprätta skolrådets statistiska uppgifter, att upprätta alla övriga uppgifter, som det åligger skolrådet eller dess ordförande att avgiva, att upprätta alla skolrådets rekvisitioner av statsbidrag, att biträda vid avfattandet av de ansökningar, utlåtanden och meddelanden, som skolrådet och dess ordförande hava att avgiva, att tillsammans med skolrådets ordförande eller kassör upprätta förslag till skolans stat;

att sköta skolans expedition, att biträda med verkställandet av skolrådets beslut samt, attestera räkningar i vissa fall; samt

att avgiva årsberättelse om skolans verksamhet.

I vissa städer hava inspektörerna dessutom till åliggande att i någon av skolans klasser meddela undervisning ett visst antal timmar i veckan.

45 Kling!.. Maj ds Nåd. Proposition Nr 206.

Av denna översikt över de kommunala folkskoleinspektörernas funktioner framhår am™ tydligare vad förut är nämnt, att dessa inspektörer hava att utföra en stor del av det arbete, som enligt gällande författningar åligger skolråden eller dess ordförande. De hava sålunda att såsom skolrådens tjänstemän å deras vägnar utöva deri narmaste uppsikten över respektiva städers folkskoleväsen, att utföra skolrådens mycket omfattande kamerala arbete — däribland det synnerligen viktiga att upprätta rekvisitioner av statsbidrag — att till skolråden inkomma med förslag i frågor, som röra rolkskolevasendet, och i allmänhet att verkställa skolrådens beslut.

Statens folkskoleinspektörer däremot hava, såsom förut är nämnt, utom sin uppgift ®;t Manila folkskoleväsendets utveckling, framför allt att vaka över att gällande

författningar rörande folkskoleväsendet efterlevas. De hava således bland annat skvldighet att a statens vägnar pröva, huruvida skolrådens beslut och åtgärder i övrigt stt i oveiensstämmelse med gällande författningar, och att vidtaga åtgärder för vinnande av rättelse, i fall så icke skulle vara förhållandet. Härvid hava de särskilt det tran statens synpunkt viktiga åliggandet att granska skolrådens statsbidragsrekvisi lonei och tillse, att stadgade villkor för erhållande av de begärda statsbidragen blivit uppfyllda. °

Såsom synes av deu nu anförda, äro de kommunala inspektörernas och statsinspektorernas augganden och ställning till skoldistrikten i vissa avseenden väsentligen f.\. samtidigt på en hand förena statsinspektörstjänst och kommunal inspektorstjanst torde darfor näppeligen låta sig göra utan ganska avsevärda olägenheter.

nedan vid tjänsternas tillsättning skulle svårigheter komma att yppa sig. Det låter nämligen lätt tänka sig, att de kvalifikationer, som den kommunala myndigheten tran sm synpunkt ansåge sig böra fordra hos den kommunala inspektören, icke vore alldeles desamma, som statens myndigheter krävde hos den, som skulle förordnas till statens inspektor. Aven om den kommunala inspektören i vissa fall skulle ur nu naranda synpunkt ^lämpligen kunna förordnas till statens inspektör, skulle således å lindra sidan aven sådana fall kunna komma att inträffa, dä det, såsom städernas folieskoleinspektörsiörbund också, i sin förutnämnda skrivelse synes hava antytt, icke skulle kunna ske. Ett sådant förhållande skulle givetvis kunna .medföra olägenheter. Så t. ex. skulle det kunna inträffa, att ett skoldistrikt under vissa tider bildade eget inspektionsområde, medan det under andra tider måste inordnas i ett annat inspektionsområde, vihcet^ förhållande icke blott skulle kunna vålla svårigheter med hänsyn till inspektionsområdenas storlek och gränser utan även menligt inverka på inspektionsverksamheten. 1

Aven sättet för de kommunala folkskoleinspektörernas tillsättning vållar svårigheter i truga om deras anställning såsom statens inspektörer. För närvarande tillsattes kommunal folkskoleinspektör endast för viss tid, högst 5 år. Efter denna tids förlopp ager vederbörande skolråd att entlediga honom. Vore han nu även statens inspektor, skulle han alltså även i fråga om sill statstjänst för sin anställning och för ant, entledigande komma att göras beroende av en kommunal myndighets beslut.

Men även om de kommunala folkskoleinspektörerna erhölle en fastare anställning, skulle dock deras förordnande till statsinspektörer näppeligen vara att förorda. Den förut lamnade redogörelsen för den kommunala inspektörens och för statsinspektörens olika åliggande!! visar nämligen, att om den kommunala inspektören på samma gån^ skulle vara statens inspektör, han skulle komma att intaga en dubbelställning, vilken” nr såväl statens som vederbörande skolråds synpunkt måste betecknas såsom synnerligen olämplig. * • b

46 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Sålunda skulle han i egenskap av skolrådets tjänsteman hava att utföra sådant arbete, som åligger skolrådet, men i egenskap av statens tjänsteman skulle han hava att öva kontroll över samma arbete. Han skulle alltså bliva sin egen kontrollant. Särskilt olämpligt förefaller det, att han såsom statens representant skulle öva kontroll över de rekvisitioner av statsbidrag, som han i egenskap av skolrådets tjänsteman skulle upprätta Städernas folkskoleinspektörsförbund förmenar, att någon olägenhet härav icke skulle vara att befara, emedan han såsom statens inspektör skulle i sin ambetso-ärning stå under kontroll av stifts- och länsstyrelsen, kammarrätten och ecklesiastikdepartementet. Att han skulle stå under nämnda kontroll må ju vara riktigt, men det bör bemärkas, att den kontroll, som utövas genom sagda myndigheter, svårligen kan bliva en kontroll i första hand och att den således är av helt annan art än den, som staten utövar genom sina folkskoleinspektörer. För att kunna bedöma, huruvida ett skoldistrikt uppfyllt de villkor, som enligt gällande författningar fordras, för att skoldistriktet skall erhålla statsbidrag av olika slag och for att i övrigt kunna intyga, att de i statsbidragsrekvisitionerna lämnade uppgifterna äro riktiga, ar det nödvändigt att äga en detaljkännedom rörande förhållandena inom skoldistriktet, som kan vinnas endast genom besök på ort och ställe. Nu åligger det statens folkskoleinspektör att genom sådant besök förvärva sig just denna detaljkännedom och att på »rund av densamma intyga, huruvida de av vederbörande skolråd gjorda statsbidragsrekvisitionerna äro riktiga eller icke. Eu sådan kontroll har av statsmakterna ansetts oumbärlig. Men eu kontroll av clenna art åligger icke de förut nämnda myndigheterna, och det ligger i sakens natur, att den icke heller kan av dem utövas. Benntligheten av ifrågavarande högre myndigheters kontroll utesluter således icke behov et av statsinspektörens kontroll i berörda avseende. _ ,

Men vidare skulle den kommunala folkskoleinspektören a ena sidan allt fortfarande vara såväl ekonomiskt som i andra avseenden beroende av sitt skotråd, a andi a sidan skulle han öva tillsyn över samma skolråds åtgärder, således vaka över att dessa stode i överensstämmelse med gällande författningar samt tillse, att folkskoleväsendets utveckling 'renom dem främjades. lian skulle alltså på samma gång vara skolrådets egen tjänsteman och kontrollant över detsamma, en ställning, som givetvis skulle kunna leda

till pliktkollisioner och konflikter. ....

Mot den nuvarande anordningen av inspektionen anmarker folkskoiemspektorsförbuudet, att den dubbla inspektionen lätt kan leda till avsevärda olägenheter och att sådana också hava förekommit. Då de kommunala folkskoleinspektörerna icke ova någon inspektion gentemot skolstyrelserna, åsyftas bär tydligen med den dubbla inspektionen den, som förefinnes gentemot lärare och lärarinnor i skoldistrikt med kommunala inspektörer. . . , , ■

Folkskoleinspektörsförbundet angiver visserligen icke, för vem den dubbla inspektionen skulle medföra olägenheter, ej heller vari dessa olägenheter skulle bestå. Sådana fall kunna emellertid tänkas, då statens inspektör och den kommunala inspektören i någon fråga rörande undervisningen eller ordningen inom. skolan kunna vara av olika mening och då de på den grund också kunna vara av olika mening rörande de råd och anvisningar, som skola givas lärare och lärarinnor. Nagra olagen betel härav vare si" för lärarpersonalen eller för arbetet i folkskolan torde dock icke behöva förekomma. Tvärtom borde sådana kunna anses förebyggda genom de föreskrifter, som äro givna i gällande instruktion för rikets folkskoleinspektörer g 2 mom, 2, där det heter, att statens folkskoleinspektör skall i skoldistrikt med sådan kommunal folkskoleinspektör, som här är i fråga, med sina anmärkningar rörande såväl under-

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 206. 47

visningen och ordningen i skolan som bristerna uti anordningen av distriktets folkskolevasen ävensom med sina råd och anvisningar till de anmärkta bristernas avhjälpande vånda sig icke till lärare och lärarinnor utan antingen till skolrådet (skolstyrelsen) eller dess ordförande eller ock till den kommunala folkskoleinspektören. För övrigt vill kommittén 1 detta sammanhang erinra därom, att även om den dubbla inspek- 1 ®tt ®U?r annat avseende skulle medföra någon olägenhet, sådana fäll kunna in tralla, da det icke blott för distriktets lärare och lärarinnor utan även för folkskolan själv kan vara av vikt, att statens inspektör är eu av de lokala förhållandena oberoende tjänstemän, och da den dubbla inspektionen således innebär en äfven fördel

holkskoleinspektörsförbundet har till stöd för sin framställning hänvisat till huvudstadens folkskolevasen som icke står under kontroll av någon statens inspektör. Kommittén kan dock icke finna annat, än att de skäl, som i det föregående blivit anförda för behov]lgheten av särskild statsinspektion i andra skoldistrikt med kommunala inspektörer, aro ^ tillämpliga även med avseende på huvudstaden. I vane fall har det vant kommittén svårt att från de synpunkter, från vilka frågan om den kommunala inspektionens förhållande tiU statsinspektionen av kommittén betraktats, finna motivering for en undantagsställning. Statens bidrag till huvudstadens folkskolevasen utgar numera med omkring 700,000 kronor om året, Den kontroll över rekvisitionerna av detta statsbidrag, som för närvarande är förlagd till Stockholms stads konsistorium,

folkskoleinspektö ^ Samma SOm sker i rikets Övriga skoldistrikt, utövas av statens

Kommittén anser således, att statsinspektion bör äga rum även i skoldistrikt med kommunala inspektörer samt att befattning såsom kommunal folkskoleinspektör inom ett skoldistrikt icke bor förenas med befattning såsom statens folkskoleinspektör i samma skoldistrikt. F

Kommittén övergår därefter till en redogörelse för den behandling 1911 års statsrevisorer och i anledning av deras framställning 1912 års Riksdag ägnat frågan om statsinspektionens utövande i städer med kommunala inspektörer.

Kommittén har därvid anfört:

Fn annan fråga är, huruvida statsinspektionen i skoldistrikt med kommunal folkskoleinspektör möjligen skulle kunna i något avseende inskränkas. Denna fråga har nyligen vant föremål för statsrevisorernas och Riksdagens behandling, varför kommittén törst skall lämna en redogörelse för statsrevisorernas och Riksdagens uttalanden i ensamma samt för de yttranden, som domkapitlen härutinnan på anmodan avgivit o Mfc.e.r, att hava fäst uppmärksamheten därpå, att i skolrika inspektionsområden mångenstädes — särskilt dar folkskoleinspektören förenar inspektörsbefattningen med annan tjänst — liera ar torde förgå mellan varje inspektion i vederbörande folk- och småskolor, yttra revisorerna:

Sam flitigt finnas inom flera inspektionsområden städer, som enligt § 8 mom. 4 av olkskolestadgan anställt egna kommunala folkskoleinspektörer, som helt ägnat sig åt ledningen av vederbörande städers folkskolevasen. Det åligger visserligen statens folkskoleinspektörer att Jämväl öva tillsyn över folk- och småskolorna i samhällen med egna inspektörer, men det vill dock synas, som om en klok omtanke bjöde, att statsinspektörernas verksamhet 1 sadana samhällen ej alltför mycket utsträcktes på bekostnad av sådana skoldistrikt, som sakna fackmässig lokal inspektion. I anledning av vad som anförts vilja

48 Kuvgl. Maj:t.‘i Nåd. Proposition Nr 206.

revisorerna ifrågasätta, huruvida icke för uppnående av största möjliga effektivitet av den nuvarande folkskoleinspektionen i dess helhet förhållandet mellan statens folkskoleinspektion och kommunernas borde närmare regleras i den av revisionen antydda riktningen.

Med anledning av dessa statsrevisorernas uttalanden hava rikets samtliga domkapitel, såsom nämnts, till Ivungl. Maj:t avgivit infordrade yttranden.

Sex domkapitel — Uppsala, Skara, Kalmar, Karlstads, Luleå och Visby — hava helt anslutit sig till den av statsrevisorerna uttalade meningen, att statens tolkskoleinspektörers inspektion inom distrikt med egna kommunala inspektörer icke far utsträckas på bekostnad av inspektionen inom andra distrikt, varvid Skara domkapitel dock gjort det tillägget, »att statens inspektörer måste anses hava både rätt.och skyldighet att öva inspektion även inom sådana distrikt, som hava egna inspektörer».

Linköpings domkapitel anser visserligen, att statsinspektionen i de större städerna, som hava egen kommuninspektör, icke behöver förekomma i samma utsträckning som i övrigt och att den erforderliga inskränkningen bör bestämmas i instruktionen för statens inspektörer; men därjämte är domkapitlet av den meningen, att all inspektion ej bör överlåtas åt kommuninspektörer, utan att statsinspektion fortfarande bor finnas ‘ även i nämnda städer »dels för kontrollen av de förhållanden, som röra statistiken och villkoren för statsbidragens ^anordnande, dels beträffande undervisnings-, planen i det hela och dess överensstämmelse med gällande lag och författning».

Tre domkapitel — Strängnäs, Västerås och Härnösands — antyda, att revisorernas anmärkningar icke drabba deras stift, och yttra därför ingenting rörande statsrevisorernas uttalade mening. _ . , „ „

Lunds domkapitel har för egen del intet yttrande i förevarande fråga.

Två domkapitel — Växjö och Göteborgs — anse ingen inskränkning i stats-' inspektörernas nuvarande befogenhet och åligganden önskvärd. Växjö domkapitel uttalar sig särskilt om förhållandet mellan.statens folkskoleinspektörer och kommunernas egna inspektörer och yttrar därvid följande:

Dessa senare (kommunernas inspektörer) hava säkerligen icke tillkommit för att underlätta eller supplera statsinspektörernas verksamhet. Fasthellre måste anledningen till deras tillsättande antagas ha varit, att pastpr och skolråd i stora och folkrika församlingar icke förmå fullgöra dem enligt folkskolestadgan åliggande göromål i avseende på skolväsendet. Statens folkskoleinspektör har nämligen i dessa samhällen alldeles samma huvudsakliga åliggande som uti andra församlingar, nämligen att tillse, det skolorna i alla avseenden befinna sig i det skick, som från statens sida fordras. För att kunna fullgöra detta sitt åliggande och lämna de intyg och uppgifter om skolväsendet, som av honom skola avgivas, måste han förskaffa sig noggrann personlig kännedom, om skolförhållandena även i de samhällen, där kommunal inspektion är anordnad. Lika litet som statsinspektören får i landsförsamlingar utan vidare åtnöjas. med pastors och. skolråds omdömen och uppgifter om skollärare och skolförhållanden, lika litet får han blint förlita sig på de upplysningar, han kan inhämta av en kommunal inspektör i avseende på skolväsendet inom dennes distrikt, och detta så mycket, mindre som ingen garanti finnes för att en av kommunen antagen inspektör är sa kvalificerad och så opartisk, att hans omdöme kan anses obetingat tillförlitligt. Att fall kunna inträffa, då förhållandena te sig olika från den ena och den andra inspektörens synpunkt, ligger inom domkapitlets erfarenhetsområde. Men för den händelse, statens inspektör hyser fullt förtroende för den av

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

kommunen anställde inspektören, torde det falla av sig självt, att han i viss mån inskränker sina besök för åhörande av undervisningen i de olika skolorna; men i sådant avseende lärer dock icke kunna lagstiftas.

Av anförda skäl anser domkapitlet en begränsning av statsinspektörernas befogenhet och åligganden i samhällen, som hava egna privata inspektörer, icke önskvärd.

Yacl statsrevisorerna i frågan anfört fann statsutskottet beaktansvärt, men då, enligt vacl utskottet inhämtat, frågan om såväl folkskoleinspektörsområdenas omfattning som ock det inbördes förhållandet mellan statens inspektion och den kommunala folkskoleinspektionen vore föremål för folkundervisningskommitténs prövning och förslag av kommittén till ordnande av dessa angelägenheter inom eu ganska snar framtid vore att förvänta, hade utskottet endast velat för Riksdagen omförmäla vad i ärendet förekommit. Riksdagens bada kamrar beslöto att lägga statsutskottets utlåtande i förevarande fråga till handlingarna.

Enligt kommitténs mening är statsrevisorernas nyssnämnda uttalande, att statsinspektörernas verksamhet i samhällen med egna inspektörer ej allt för mycket bör utsträckas på bekostnad av sådana skoldistrikt, som sakna fackmässig lokal inspektion, oemotsägligt, varför kommittén ock i likhet med Linköpings m. fl. domkapitel anser, att statsinspektion i vissa avseenden icke behöver förekomma i samma utsträckning inom skoldistrikt, vilka hava egna inspektörer, som inom andra skoldistrikt.

Såsom framgår av vad kommittén förut anfört rörande de kommunala folkskoleinspektörernas förhållande till statsinspektionen, vill kommittén ingalunda härmed hava sagt, att icke statens inspektör skulle med avseende på skolväsendet i allmänhet men synnerligast i fråga om statsbidragsrekvisitionerna inom skoldistrikt med egna inspektörer äga samma befogenhet och samma skyldigheter som inom andra skoldistrikt. En inskränkning i sagda befogenhet och skyldigheter skulle nämligen innebära, att staten, som till de förstnämnda distriktens skolväsen bidrager med ganska betydande belopp, på någon punkt skulle avstå från sin rätt att i sagda skoldistrikt öva vederbörlig kontroll.

Riksdagens revisorer hava icke heller ifrågasatt, att staten i någon mån skulle frånträda denna sin rätt. Vad de ifrågasatt är endast, huruvida icke för uppnående av största möjliga effektivitet av den nuvarande folkskoleinspektionen i dess helhet förhållandet mellan statens folkskoleinspektion och kommunernas borde närmare regleras i den av revisorerna antydda riktningen. Några domkapitel hava också i sina nyssnämnda yttranden antytt, att en dylik närmare reglering av förhållandet mellan statens och kommunernas inspektion borde kunna ske genom intagandet av vissa bestämmelser i instruktionen för statens inspektörer. En sådan närmare reglering av det nämnda förhållandet är emellertid ingalunda lätt att åstadkomma. I vilka avseenden och till vilken grad en inskränkning av statsinspektionen i de ifrågavarande skoldistrikten lämpligen kan ske beror nämligen helt och hållet på de lokala förhållandena inom respektiva skoldistrikt. Deri ifrågasatta regleringen är följaktligen en fråga, som bäst kan bedömas av vederbörande statsinspektör själv. Kommittén håller därför före, att statens rätt bäst tillgodoses och att folkskolans utveckling bäst främjas, om statens inspektör har fria händer att vid sina inspektioner även inom nu ifrågavarande distrikt rätta sig efter förefallande omständigheter.

Men å andra sidan behöver den no nämnda friheten för statens inspektör icke hindra intagandet i inspektörsinstruktionen av eu erinran rörande inspektionens begränsning. Sådan begränsning skulle nog- under vissa förutsättningar kunna göras

Bihang till Piksdagens 'protokoll 1913. 1 sand. 155 käft. (Nr 206). 7

Myndig-

heterna.

50 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

exempelvis inom den gren av statsinspektörens verksamhet, på vilken städernas folkskoleinspektörsförbund fäst uppmärksamheten, då förbundet uttalat sig mot den dubbla inspektion, som för närvarande äger ruin. Om ett skoldistrikt sålunda har eu dugande kommunal inspektör och statens inspektör en gång tagit närmare kännedom om undervisningen och ordningen i skolorna, torde det icke vara behövligt, för så vitt skolförhällandena inom distriktet på det hela taget äro normala, att statens inspektör vid följande besök använder någon längre tid för åhörande av lärarnas undervisning; icke heller kan det vara behövligt, att han granskar varje lärares skolbokföring. I nämnda avseende torde således en begränsning av statsinspektionen kunna göras utan olägenhet, och sådan begränsning har också, enligt vad kommittén har sig bekant, redan ganska allmänt av folkskoleinspektörerna iakttagits.

Kommittén anser således, att befattning såsom kommunal folkskoleinspektör inom ett skoldistrikt icke bör förenas med befattning såsom statens folkskoleinspektör i samma skoldistrikt; att statens folkskoleinspektör bör hava samma åligganden gent emot ett skoldistrikt med kommunal folkskoleinspektör som gent emot andra skoldistrikt inom inspektionsområdet; att en begränsning av statsinspektörens verksamhet inom skoldistrikt med egen inspektör må äga rum i de avseenden och i de fall, där så lämpligen ske kan.

Kommitténs uttalande och förslag i fråga om statens inspektion i de skoldistrikt, som tillsatt egna folkskoleinspektörer, hava varit föremål för olika meningar från de i ärendet hörda myndigheterna.

Från ett flertal håll har kommitténs förslag vunnit obetingat gillande. Så anser Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län goda skäl tala för den av kommittén föreslagna anordningen, då staten till så avsevärd del bidrager till kostnaderna för folkskoleväsendet inom kommunerna. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län finner ur statslig synpunkt samt för en konsekvent tillämpning av. grunderna för inspektionens ordnande det vara att föredraga, att saken ordnas i enlighet med kommitténs förslag. Liknande mening uttalas av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län. Olämpligheten av en förening av befattningen som kommunal folkskoleinspektör med uppdraget som statens folkskoleinspektör framhålles av folkskolestyrelsen i Kristianstad., som härom anför:

Olämpligheten av eu dylik anordning framstår särdeles tydligt i sådana skoldistrikt, där, såsom i Kristianstad är fallet, den kommunala inspektören tillika fullgör partiell tjänstgöring såsom folkskollärare. De kommunala inspektörerna äro närmast skolstyrelsernas biträden i handhavan de av skolornas förvaltning och ledning och kunna därför ej utöva statens kontrollerande inspektion.

Beträffande kommitténs uttalande, att en begränsning av statsinspektörens verksamhet inom skoldistrikt med egen inspektör må äga rum i de avseenden och i de fall, där så lämpligen kan ske, har från vissa håll en

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

närmare precisering av denna begränsning framställts. Så föreslår Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län, att statsinspektionen endast skulle omfatta förhållanden, som röra villkoren för statsbidragens utanordnande.

Vid ett i februari 1913 hållet möte av vissa statens folkskoleinspektörer uttalades såsom önskvärt, att för den händelse en erinran rörande statsinspektionens begränsning i skoldistrikt med kommunala inspektörer komme att intagas i instruktionen för statens inspektörer, det måtte bestämmas, att sagda begränsning skulle äga rum i de avseenden och i de fall, där statens inspektör så finner lämpligt.

Folkskoleinspektörerna i Lunds stift anse, att statsinspektörens uppgift bör begränsas till kontroll av dels de förhållanden, som röra statistiken och begärt statsbidrag, dels undervisningsplanen och dess överensstämmelse med gällande lag och författningar, varemot detalj inspektion i regel icke syntes av behovet påkallad, under förutsättning att lokalinspektörs tillsättning underställts stifts- eller överstyrelse.

Fn allmän anmärkning har gjorts av magistraten i Borås, som framhåller, att det tvivelsutan varit lyckligare, om bestämda linjer kunnat uppdragas för statens inspektörers ämbetsåtgärder och inspektion i skoldistrikt med kommunal inspektör, i stället för att, som föreslagits, lägga i statsinspektörens skön att efter sin egen subjektiva uppfattning avgöra, huruvida kommunalinspektören bör göras till föremål för mer eller mindre ingående kontroll.

Såsom var att vänta, har kommitténs förslag blivit föremål för skarp kritik särskilt från de kommunala folkskoleinspektörerna. Kritiken har närmast inriktat sig på ett bemötande av de skäl, som av kommittén anförts för den av kommittén föreslagna anordningen. Men även några allmänna gensagor mot förslaget i dess helhet hava på sina håll framförts. Av dessa torde några böra omnämnas.

Folkskoleinspektören i Malmö anför:

Statsinspektionen av folkskolorna har tillkommit för att rycka upp och utveckla landsbygdens skolväsende. De stora och medelstora städerna hava å andra sidan hela tiden i fråga om skolorna gått i spetsen för utvecklingen och på allt sätt visat sitt intresse för barnens vård, uppfostran och undervisning. Bland organen för folkskolestyrelsernas i städerna verksamhet hava sedan längre tid tillbaka de av kommunerna tillsatta inspektörerna utgjort en viktig del. Visserligen äro de skolstyrelsernas biträden, men de hava dock genom omfattningen och arten av sin verksamhet kommit att bliva ett slags skolchefer i mycket högre grad än statens inspektörer och hava såsom sådana först och främst att utöva samma funktion som de senare i fråga om kontroll över författningarnas efterlevande samt i fråga om initiativ till förbättringar. Skid-

52 Kung!.. Majds Nåd. Proposition Nr 206.

nåden mellan en statens inspektör ock eu kommunal inspektör är egentligen den, att den förre — statens inspektör — på grund av de stora avstånden inom hans inspektionsområde ej ens tillnärmelsevis kan utöva sin kontrollerande, rådgivande och initiativtagande funktion så intensivt, som det är möjligt för den senare. Att den kommunala inspektören ej skulle vara lämpad att samtidigt vara statens inspektör i sitt område är sålunda oriktigt, för så vitt man ser på sakens kärna: befordrandet av skolväsendets utveckling och utövande av tillbörlig kontroll.

En farhåga, att de kommunala inspektörernas inflytande på det pedagogiska arbetet skulle komma att förringas, har uttalats av folkskoleinspektören i Karlstad, som anför:

Landets allra största städer hava genom erbjudande av ganska goda löuer lyckats för sina inspektörstjänster förvärva landets på folkskolans område mest kvalificerade män. Nu skola dessa tjänstemän icke få det inflytande på skolärendena i sina samhällen, som de för sin verksamhet äro i å stort behov av. Statens inspektörer, som på grund av de sämre ekonomiska förmåner, deras tjänster medföra, i allmänhet ej äga samma meriter som de kommunala, hava måhända icke förutsättningar och hinna framför allt icke med att på nöjaktigt vis sätta sig in i det framåtsträvande och ofta sig omgestaltande skollivet i de större städerna och kunna därför icke heller på ett nöjaktigt sätt främja dess behöriga utveckling. Det föreligger en stor fara för att konsekvenserna härav för vidkommande samhällen blir ett stillastående eller tillbakagående i deras folkskolors utveckling.

Eu fruktan för ökandet av dualismen mellan statsinspektion och kommunal inspektion framträder i ett uttalande, som gjorts av städernas folkskoleinspektör sförbund på sammanträde i Norrköping den 7 mars 1913. Här an föres bland annat:

Det måste betecknas som mycket oklokt att icke i statsinspektionens tjänst använda delvis på området såsom kommunala inspektörer beprövade krafter, vilka av kommunerna utsetts. I den svenska folkskolans välförstådda intresse vore tvärtom ett upphörande av den hittills varande dualismen mellan statsinspektion och kommunal inspektion på folkskolans område, en dualism, som framkallats av tillfälliga historiska förhållanden och som vid nu förestående nydaning av inspektionsväsendet ej borde för en längre tid fastlåsas i enlighet med de formalistiska synpunkter, som tydligen i detta hänseende klavbuudit kommitténs uppfattningssätt. En sannare uppfattning av de historiska förutsättningarna borde förvisso leda till insikt om ett långt mera positivt förhållande mellan kommunerna och staten med hänsyn till folkskoleväsendet än det, da man såsom kommittén framför allt söker vaka över att staten måtte erhålla eu så stark kontroll som möjligt över kommunernas självverksamhet på skolområdet.

Samma uttalande har gjorts av folkskoleinspektörerna i Hälsingborg och i Borås.

De skäl, som kommittén anfört för den av densamma föreslagna anordningen, hava upptagits till behandling av ett stort antal kommunala folkskoleinspektörer och bemötts från olika synpunkter. Av de olika argument, som från dessa och andra myndigheter anförts, torde följande böra framhållas.

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Gentemot kommitténs uttalande, att vid en förening av uppdragen såsom kommunal inspektör och statens inspektör svårigheter kunde yppa sig vid tjänsternas tillsättning därigenom, att de kvalifikationer, som den kommunala myndigheten från sin synpunkt ansäge sig böra fordra hos den kommunala inspektören, icke behövde vara alldeles desamma som de, vilka statens myndigheter från sin synpunkt krävde, har städernas folkskoleinspektörsförbund yttrat:

Vari en sådan skillnad skulle komma att bestå syntes svårt att fatta, då väl uppgifterna för inspektören i båda fallen vore väsentligen desamma och i vilket fall som helst det väl ej vore sannolikt, att städerna, som i regel högre avlönade sina inspektörer, skulle komma att nöja sig med eu lägre kompetens än den, som statsmyndigheterna för sitt uppdrag kunde kräva. Redan genom det större tilloppet av bättre kvalificerade sökande till de högre avlönade kommunala befattningarna vore ju att vänta, att kvalifikationerna i praktiken vanligen skulle bliva högre hos de av kommunerna utsedda förtroendemännen än hos statens. Därjämte vore det både möjligt och önskvärt, att staten på sådant sätt skaffade sig garantier för erforderlig kompetens hos de utsedda inspektörerna, att kommunalt val av inspektör framdeles bleve giltigt, först sedan detsamma av Kungl. Maj:t stadfästs, ungefär på samma sätt som t. ex. professorsbefattningarna vid de fria högskolorna i Stockholm och Göteborg val tillsattes genom val av vederbörande högskolas styrelse, men valet bleve giltigt först efter Kungl. Maj:ts stadfästelse. Genom en sådan anordning kunde man ock undvika det av kommittén befarade missförhållandet, att den kommunalt valde inspektören i något särskilt fall ej av staten ansåges lämplig såsom dess inspektör och att sålunda staten bleve nödgad att jämte den kommunala inspektören förordna en särskild^ statsinspektör, varvid sålunda samma inspektörsområde än vore att räkna såsom särskilt område för statsinspektion, än såsom lydande under kommunal inspektör ensam. Genom den föreslagna statskontrollen över valet av den kommunala inspektören skulle man ocly finna garanti mot att någonstädes genom tillfälliga förhållanden den kommunala ^folkskoleinspektionen överlätes åt mer eller mindre undermålig sökande, ett missförhållande, som det i och för sig vore mycket önskvärt att söka förebygga.

Samma uttalande bär gjorts av folkskoleinspektören i Hälsingbon; och delvis även av folkskoleinspektören i Boras. De synpunkter, som av städernas folkskoleinspektörsförbund framhållits, återfinnas dessutom i yttranden, som avgivits av folkskoleinspektörerna i Malmö, Ystad, Lund och Göteborg ävensom av Kungl. Maj:ts befallning-skavande i Malmöhus län.

Beträffande kommitténs skäl, att då kommunal inspektör blott tillsättes för viss tid, efter vars förlopp vederbörande skolstyrelse äger att entlediga honom, följden skulle bliva, att han även i fråga om sin statstjänst skulle för sitt entledigande komma att bliva beroende av den kommunala myndighetens beslut, yttrar städernas folkskoleinspektörs förbund:

Aven om de kommunala inspektörerna fortfarande skulle anställas blott för viss tid, kunde ju den av kommittén befarade olägenheten förebyggas därigenom, att förordnandet från statens sida kunde bestämmas skola gälla alldeles samma tid som

54 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 206.

det kommunala förordnandet. Att man därvid från statens sida måste känna sig i viss mån bunden av de kommunala myndigheternas beslut vore näppeligen att anse såsom olämpligt, åtminstone så länge som inspektörens avlöning helt och hållet bestredes med kommunala medel, och då för övrigt för folkskoleväsendets utveckling det intimaste samförstånd vore önskvärt mellan staten och de kommunala myndigheterna.

Samma synpunkt framhålles av folkskoleinspektörerna i Ystad, Hälsingborg och Borås, folkskolestyrelsen i Lund och Kung]. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län. Folkskoleinspektören i Malmö åter anser, att det hinder för de kommunala inspektörernas förordnande såsom statens inspektörer, som kommittén anser ligga i det förhållandet, att enligt folkskolestadgan § 8 mom. 4 den kommunala inspektören tillsättes på viss tid, utan vidare torde kunna övervinnas genom ändring av författningen.

Beträffande det av kommittén andragna skälet, att den kommunala inspektören skulle, om han på samma gång vore statens inspektör, bliva sin egen kontrollant och komma att intaga eu dubbelställning, som givetvis skulle kunna leda till pliktkollisioner och konflikter, har städernas folkskoleinspektör sförbund anfört:

Detta skenbart så betydelsefulla argument utgår från ett förbiseende av att den kommunala inspektören även utan särskilt statsuppdrag väl måste hava sig såsom plikt ålagt att noggrant vaka över lagars och författningars iakttagande i det av honom ledda folkskoleväsendet och att han således redan nu kan tänkas komma i alldeles samma kollision med den lokala skolmyndigheten, som om han därjämte hade statsinspektörs ansvar. Några sådana svårigheter hava emellertid ej bevarats i minnet från den förenade befattning såsom kommunal- och statsinspektör, vilken innehades av doktor Insulander i Gävle.

För övrigt beror talet om inspektörens kontroll av sig själv på en oklar uppfattning av det verkliga förhållandet. Detta torde bäst kunna exemplifieras genom tilllämpning på den ämbetsåtgärd, rörande vilken man väl framför allt ansett det vara av nöden, att den närmaste kontrollen utövades ej av en kommunalt utsedd inspektör utan av eu statens tjänsteman, nämligen vid frågan om prövandet av de bidrag, som staten bär att lämna till lärarlönernas bestridande. När den kommunala inspektören godkänner dessa beräkningar av statsbidragen, innebär detta icke en av honom utövad kontroll över egen verksamhet utan just över den kommunala skolmyndighetens. Det är nämligen denna sistnämnda, som ingår med framställning om statsbidrags beviljande, och ej inspektören. Det är också den kommunala myndigheten, som kan hava ekonomisk fördel av för långt drivna anspråk med avseende på statsbidrag, under det att helt naturligt den kommunala inspektören därvid står fullkomligt lika opartisk, som en statsinspektör skulle kunna göra. Att det emellertid i de flesta fall är den kommunala inspektören, som uppgjort statsbidragsförteckningen, vilken han skall granska, innebär ju blott, att granskningen överlåtits åt den, som otvivelaktigt bäst känner förhållandena i fråga.

Mycket riktigt har kommittén framhållit, att för att kunna bedöma, huruvida ett skoldistrikt uppfyllt de villkor, som enligt gällande författningar fordras för att skoldistrikt skola erhålla statsbidrag av olika slag, och för att i övrigt kunna intyga, att de i sfcatsbidragsrekvisitionerna lämnade uppgifterna äro riktiga, är det nödvändigt att

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

äga en detaljkännedom rörande förhållandena inom skoldistriktet, som kan vinnas endast genom besök på ort och ställe. Men hur skulle det i själva verket vara möjligt för en statens inspektör, såsom t. ex. i första inspektionsområdet med över 1,400 lärare, att förvärva en sådan personlig bekantskap med varje enskild lärares förhållanden, särskilj då statsbidragsförteckningen överlämnas minst två, i åtskilliga fall flera gånger om året? I själva verket blir nog statsinspektörens granskning av dessa förteckningar i det stora hela lika litet en granskning i första hand, som den nu åt länsstyrelserna och kammarrätten överlåtna kontrollen är en kontroll i första hand. Ett överflyttande enligt kommitténs förslag av ansvaret för kontrollen i fråga från den kommunala inspektören till statsinspektören är sålunda i sak ett försvagande av kontrollen i stället för, såsom kommittén velat göra troligt, ett förstärkande av densamma. Kommitterade hava låtit narra sig av en abstrakt uppfattning rörande förhållandet emellan den kontrollerande och den kontrollerade, varvid de bortsett från de i verkligheten sig teende förhållandena - ett uppfattningssätt vid författningsförslags utarbetande, som tyvärr är mycket vanligt men just därför i detta enskilda fäll så mycket omsorgsfullare bort undvikas. Att pa detta av kommittén föreslagna sätt ytterligare framkalla namnunderteckningar på papper av tjänsteman, den där i verkligheten till större eller mindre del måste 5ta pa en annan person, som borde bära både det reella och formella ansvaret, torde på intet sätt kunna tillstyrkas.

Samma uttalande har gjorts av folkskoleinspektören i Hälsingborg. Synpunkter av liknande art, som städernas folkskoleinspektörsförbund anfört, hava dessutom framhållits av folkskoleinspektörerna i Ystad, Lund, Trälleborg, Borås, Uddevalla, Karlstad och Falun samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län. Olikheten mellan förhållandena i de större städerna och dem på landsbygden framhålles även av folkskoleinspektören i Göteborg.

Mot kommitténs förslag, att folkskoleväsendet i huvudstaden med avseende på inspektionen ej längre skulle intaga någon särställning utan i likhet med folkskoleväsendet i andra städer underkastas statens inspektion, hava av åtskilliga kommunala folkskoleinspektörer gensagor framställts. Särskilt hava överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och förste folkskoleinspektören i Stockholm, starkt motsatt sig kommitténs förslag. Förste folkskoleinspektören i Stockholm anför:

_ Mig synes ingen erfarenhet kunna åberopas för den åsikten, att den av kommittén avsedda ifrågavarande statskontrollen över Stockholms folkskolors pedagogiska ledning vore så behövlig, att man för den skull borde finna sig i de med den dubbla inspektionen följande olägenheterna.

Mig synes verklig fara föreligga för att den föreslagna kontrollen i många avseenden blir blott eu skenkontroll. Vida bättre garantier för undvikande av misstag eller missgrepp med avseende på rekvisitionerna av statsbidrag till huvudstadens folkskolor synas mig^ kunna vinnas, om det av staten ålägges den kommunala inspektören i btockholm att a statens vägnar under tjänstemannaansvar granska primäruppcifterna för de begärda statsbidragens beräkning samt intyga riktigheten av rekvisitions beloppen i det hela med noggrant iakttagande av föreskrifterna rörande villkoren för stats-

56 Kung!. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 206.

bidragens utgående. Det är visserligen sant, att därvid skulle den kommunala inspektören i Stockholm ej vara blott ett biträde åt huvudstadens folkskolestyrelse utan därjämte just härvid utöva en åt honom uppdragen statsfunktion. Om detta i det hela skulle något öka denna inspektörs auktoritet, torde detta enligt regeln bliva gagneligt för de under hans ledning stående folkskolorna.

Om folkskoleinspektören i Stockholm även skall i vissa avseenden tjänstgöra såsom statens inspektör, måste ju statsmyndigheterna hava sitt ord med vid hans förordnande; men detta synes lätt kunna ordnas på det sättet, att staten föreskreve, det den lokala folkskoleöverstyrelsens val av inspektör för att bliva giltigt skulle av Kungl. Maj:fc fastställas. Naturligen måste också inspektörens förordnande av staten och av staden avse samma tid, vare sig att förordnande gällde blott viss bestämd tid eller att inspektören ägde fast anställning.

Överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor, som anser, att ett förverkligande av kommitténs förslag skulle innebära ett upphävande i allt för hög grad av den särställning, som hittills varit given åt huvudstadens folkskolor, åberopar det av förste folkskoleinspektören avgivna yttrandet och anför:

Överstyrelsen anser sig på det kraftigaste böra hemställa, att Stockholms folkskolor ej måtte inordnas med några andra skolor i ett särskilt distrikt för statens folkskoleinspektion utan att det åt den av Stockholms stad förordnade förste folkskoleinspektören måtte uppdragas, att fylla jämväl de inspektionsuppgifter, som beträffande andra skoldistrikt äro uppdragna åt statens inspektörer, och sålunda även att under ämbetsansvar attestera rekvisitioner av statsbidrag, vilken attestering enligt nn härom gällande bestämmelser är i Stockholm uppdragen åt Stockholms stads konsistorium. Förste folkskoleinspektörens tjänstemannaansvar härvid synes överstyrelsen innebära eu bättre garanti med avseende på de lämnade uppgifternas riktighet än som är möjligt att vinna genom kontroll i detta avseende av en särskild av staten förordnad inspektör, sådan som den av kommittén föreslagna, då den sistnämndas övriga och egentliga inspektionsåligganden beträffande andra skoldistrikt skulle hindra honom från att vinna härför nödig kännedom om Stockholms folkskolor med deras för närvarande inemot 29,000 barn, ungefär 950 lärare i läs- och skrivämnen och omkring 120 facklärare i övningsämnen.

Vidare hemställer samma överstyrelse, att förordnandet med nämnda funktionsvillkor bör fastställas av Kungl. Maj:t, men framhåller tillika, att därest detta ej skulle vinna Kungl. Maj:ts gillande, den nuvarande ordningen med attesteringen utav statsbidragen av Stockholms stads konsistorium bör bibehållas, då någon olägenhet av densamma ej försports.

Departe- Tillkomsten av kommunala folkskoleinspektörer har direkt framkallats

mentschefen. ay ocin sammanhängt med folkskoleväsendets starka utveckling i våra stadssamhällen, och den har, frånsett Stockholm, ägt rum utan medverkan från lagstiftningens sida. Först år 1897, då åtskilliga sådana inspektörer sedan flera år tillbaka varit anställda, gavs dem en mera offentligen erkänd

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

ställning, i det att i § 8 av folkskolestadgan infördes det stadgande, varom kommittén i sitt nyss återgivna uttalande erinrat. Nämnda stadgande är emellertid av ganska allmän innebörd. Vid åtskilliga tillfällen har också behov gjort sig gällande av närmare utformade bestämmelser ej minst beträffande ifrågavarande inspektörers tillsättning.

Kommitténs undersökning rörande de kommunala inspektörernas ställning och uppgifter ger vid handen, att dessa inspektörer formellt sett närmast äro att anse som skolstyrelsernas biträden vid verkställandet av deras beslut och vid utförandet av en mängd arbetsuppgifter, som i mindre skoldistrikt åligga skolrådet eller dess ordförande. I sistberörda hänseende hava de särskilt att övervaka lärarpersonalens arbete och undervisningens anordning, att uppgöra läroplaner med mera. Känt är emellertid, att ifrågavarande befattningshavare åtminstone i våra större städer i verkligheten till väsentlig grad kunna betraktas som folkskoleväsendets egentliga ledare, de där faktiskt äga en vidsträckt befogenhet och öva ett vittgående inflytande, liksom det ock är välbekant, att flera av folkundervisningsväsendets märkesmän och ledande personligheter gjort sin insats i skolans utveckling just i egenskap av kommunala folkskoleinspektörer.

Det torde kunna sägas, att det i väsentlig mån just varit omöjligheten för statsinspektörerna att i de snabbt växande större stadssamhällena fylla behovet av ledande och rådgivande inspektionsverksamhet, som föranlett dessa samhällen att skaffa sig egna organ för berörda behovs tillgodoseende. Och i mån som den mera pedagogiska sidan av inspektionsarbetet i de större städerna blivit på ett tillfredsställande och mången gång synnerligen förtjänstfullt sätt sedd till godo genom den kommunala inspektören, hava i allmänhet vederbörande statsinspektörer allt mera funnit sig kunna inskränka sin befattning med folkskoleväsendet i nämnda städer till en huvudsakligen kontrollerande verksamhet, framför allt av ekonomisk art.

Ställningen, sådan den blivit genom den historiska utvecklingen, torde i fråga om de större städerna kunna sägas vara följande. Den kommunala inspektören svarar i det hela för skolväsendets anordning och ledning, han kontrollerar, att lärarpersonalen fullgör sina författnings- och reglementsenliga skyldigheter, och lian utövar gentemot skolstyrelse och lärarpersonal en pedagogiskt rådgivande och understödjande verksamhet. Statens inspektör däremot fullgör i allmänhet faktiskt blott den ekonomiska kontrollen. Men han äger dock rätt att ingripa såsom pedagogisk rådgivare, och vid ett och annat tillfälle har sådant ingripande också ägt rum.

De kommunala inspektörerna önska nu att få jämväl statsinspektö* rernas ekonomiska kontroll på sig överflyttad samt att genom erhållande

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 155 höft. (Nr 206.) 8

58 Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

av förordnande såsom statens inspektörer inom sina områden bliva även i det yttre erkända såsom fullt självständiga ledare av skolväsendet inom samma områden.

Kommittén åter anser, att även i de större städerna formellt intet kan eftergivas av statens rätt till kontroll och ledning genom dess särskilda organ, statsinspektörerna, men att en begränsning av dessa inspektörers verksamhet därstädes må äga rum i de avseenden och i de fall, där så lämpligen kan ske.

Till grund för de kommunala inspektörernas yrkande synes ligga ungefär följande tankegång. Det är erkänt, att de större städernas skolväsen genomgått en storartad utveckling och utgjort förebild för folkskolornas anordning inom mindre kommuner. Denna utveckling har ägt rum under de kommunala inspektörernas ledning och utan någon mera betydelsefull medverkan av statsinspektörerna. Det vore då icke mer än rättvist, om statsmakterna gåve sitt erkännande häråt genom att befria kommuner med egna inspektörer från en kontroll, som i de flesta fall är mera ett sken än en verklighet men som i enstaka fall kan handhavas så, att den blir besvärande och sårande samt vållar konflikter.

De synpunkter på den föreliggande frågan, som kommittén ansett sig böra hävda, synas åter varit följande. Det må vara sant och erkännes villigt, att de större städerna på ett förtjänstfullt sätt sörjt för sitt skolväsen. Anser nu emellertid staten det vara nödigt att genom särskilda, organ öva kontroll över skolväsendets anordning i de olika kommunerna och över statsbidragens användning, bör denna kontroll gälla landet i des» helhet. Även om i verkligheten statsinspektionen kommer att bliva långt mindre omfattande i städer med kommunala inspektörer än i andra samhällen, bör dock möjligheten till en fullständig kontroll bevaras. Visserligen har skolväsendets ledning i de samhällen, varom här är fråga, i allmänhet varit förträfflig, men fall kunna dock tänkas, då det kan vara till skolväsendets bästa, att en mera opartisk, utomstående person äger rätt. och skyldighet att å tjänstens vägnar ingripa i dess ledning.

Jag vill genast säga, att om man, såsom kommittén gjort, i främsta rummet och särskilt ur rent formell synpunkt beaktar de statsliga intressena, man näppeligen torde kunna komma till annan slutsats än kommittén. Nästan alla de myndigheter, vilka icke av en eller annan anledning fått. sin uppmärksamhet särskilt riktad på de kommunala synpunkterna i förevarande ärende, hava också anslutit sig till kommitténs uppfattning.

Ett avgörande av frågan i fullständig enlighet med de kommunala inspektörernas framställning skulle onekligen innebära ett uppgivande i princip på vissa punkter av statens rätt och skyldighet att öva.

59 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

kontroll över folkskoleväsendet. Aven om den kommunala inspektören Unge sig statens inspektionsuppdrag tilldelat, vore det nämligen knappast möjligt, att hans betraktelsesätt alltid skulle kunna bliva detsamma som den utomstående, av platsens kommunala intressen oberörda statsinspektörens.

Att det ifrågasatta medgivandet är förenat med en del svårigheter och betänkligheter, finner man bäst, om man söker klargöra, vilka kommuner som borde få del därav. Det visar sig nämligen då, att de uppgifter, som i flertalet större och medelstora städer ombesörjas av kommunala inspektörer, i några städer av liknande storlek utföras av s. k. överlärare. Skillnaden i ställning och uppgifter mellan en kommunal inspektör och en överlärare torde visserligen i allmänhet vara ganska väsentlig, men den kan i vissa fall vara ganska ringa och i det hela inskränka sig till en olikhet i benämning. Men att den självständighet, som nu påyrkas, skulle kunna medgivas alla de stadssamhällen, där en överlärare kan få sig kommunal inspektion uppdragen, har av ingen ifrågasatts och torde knappast kunna ifrågasättas.

Då icke förty de av de kommunala inspektörerna framförda synpunkterna i åtskilliga hänseenden måste anses beaktansvärda, synes det mig önskligt, att en lösning kunde vinnas, som gåve erkännande åt det berättigade i båda de tankegångar, som i den föreliggande frågan gjorts gällande. Därvid torde följande två förhållanden böra tagas till utgångspunkt.

Alldenstund det här är fråga om statsekonomiska intressen av betydande omfattning, torde det stå i strid med hittills hävdad grundåskådning att eftergiva något av den ekonomiska kontrollen. På åtskilliga områden, där tidigare fullständig obundenhet förefunnits, har staten ansett det nödigt att på ett kontrollerande sätt ingripa i kommuners och enskildas självbestämmanderätt, och detta även, där det ej gällt statsmedels användning. Och ej sällan har en skärpning av inspektionen över användningen av statsunderstöd blivit påyrkad. Det vore då underligt, om man på förevarande område, där så ansenliga summor utgå i form av statsbidrag, skulle medverka till något, som måste taga sig ut som ett försvagande av statens kontrollerande verksamhet.

Å andra sidan måste dock även fasthållas, att statens inspektörer varken under nuvarande förhållanden ej heller efter den föreslagna omregleringens genomförande kunna komma att i de större städerna utöva en verksam och till de särskilda lärarna sig sträckande 'pedagogisk inspektion utan huvudsakligen måste inskränka sig till sådant, som för den ekonomiska kontrollen är av nöden. Skulle från statens sida en lika fullständig inspektion utövas i de större städernas skolor som i andra skolor, bleve en mycket väsentlig ökning av statsinspektörernas antal oundgänglig. Den

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

mera pedagogiska sidan av inspektionsverksamheten har uti ifrågavarande samhällen i det hela omhänderhafts av de kommunala inspektörerna, och det torde blott råda en mening därom, att detta skett på ett i allmänhet förtjänstfullt, i flera fall till och med utmärkt sätt.

Den naturliga slutsatsen av dessa förutsättningar synes bliva, att man bör se till, om det icke skulle vara möjligt att författningsmässigt fastslå det faktiska förhållande, vartill utvecklingen sålunda fört, och alltså beträffande samhällen av den art, varom här är fråga, söka genomföra en uppdelning av inspektionsverksamheten med hänsyn till de båda uppgifterna att utöva pedagogisk uppsikt och ledning av skolväsendet och att kontrollera detsamma huvudsakligen i ekonomiskt avseende. Den förra uppgiften skulle då, under vissa villkor, kunna fullständigt överlåtas åt de kommunala inspektörerna, den senare skulle fortfarande tillhöra statens inspektörer.

Det torde mot denna tanke komma att invändas, att man visserligen kan teoretiskt samt i allmänhet även praktiskt särskilja de båda nämnda huvuduppgifterna för inspektionsverksamheten, men att en bestämd gräns dem emellan svårligen kan i varje särskilt fall uppehållas och att en verksam ekonomisk kontroll understundom i vissa hänseenden förutsätter en granskning även ur pedagogiska synpunkter.

Häri ligger onekligen en viss sanning. Även om man genom en eller annan jämkning i fråga om nu fastställda formulär skulle kunna något mera, än för närvarande är fallet, framhäva skillnaden mellan de båda inspektionsuppgifternas olika art, kommer likväl alltid den ekonomiska kontrollen att i någon mån förutsätta kännedom om de organisatoriska och pedagogiska anordningarna. Statsinspektören måste följaktligen för sin uppgift äga fritt tillträde till skolorna och rätt att taga del av vederbörliga handlingar. Och han måste i åtskilliga fall, där tvekan kan råda, känna sig förpliktad att bilda sig ett omdöme om skolväsendets ståndpunkt även i sistnämnda hänseenden.

Detta oaktat synes det mig, som skulle en sådan anordning, som jag nyss antytt, vara ägnad att undanröja de flesta av de olägenheter, som av de kommunala inspektörerna överklagats. Deras väsentligaste anmärkning är riktad mot den »dubbelinspektion» av själva undervisningen, som under de nuvarande förhållandena förekommer och kan leda till motsägelser och förvecklingar. Blir det i vederbörande instruktion uttryckligen bestämt, att statens inspektörer under villkor, som jag strax skall beröra, icke skola hava vare sig förpliktelse eller rättighet att i förhållande till skolmyndigheter och lärare ingripa i fråga om undervisningens anordning och ledning i de samhällen, om vilka här kan bliva fråga, torde

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

icke längre finnas anledning att befara några sådana olägenheter, som enligt de kommunala inspektörernas utsago under nuvarande ordning yppat sig. Den stärkta ställning, de kommunala inspektörerna önskat vinna, skulle de också erhålla, därest de av Kungl. Maj:t förordnades att i avseende på skolväsendets pedagogiska anordning och ledning fullgöra samma uppgifter och äga samma befogenhet, som eljest tillkomma statens inspektörer.

Klart är emellertid, att sådant förordnande att övertaga en väsentlig och betydelsefull del av statsinspektörens uppgifter icke kan utan särskilda villkor meddelas åt varje person, som av ett skoldistrikt erhållit i uppdrag att under benämningen folkskoleinspektör utöva ledningen av dess folkskoleväsen. På två sätt torde en begränsning här vara av nöden.

Först och främst lärer ett sådant förordnande böra lämnas av Kung!. Maj:t efter särskild ansökan av vederbörande skolstyrelse. Det skulle gälla för viss person och för bestämd tid, lämpligen den, för vilken personen i fråga innehar skolstyrelsens förordnande såsom kommunal inspektör. Och det borde meddelas först sedan skolstyrelsen ådagalagt, att den givit inspektören en sådan ställning beträffande såväl avlöning som befogenhet, att garanti funnes för att han skall vara i stånd att med nödig självständighet fullgöra uppdraget som statens inspektör.

Även på annat sätt torde en begränsning lämpligen böra ske. De kommunala inspektörernas yrkanden gälla blott »de större städerna», och de förhållanden, som andragits till stöd för desamma, hava ock hämtats från ifrågavarande samhällen. Nu äro emellertid kommunala inspektörer anställda även i vissa samhällen, vilka näppeligen äro att räkna bland våra större städer. Och det ligger i sakens natur, att sistnämnda inspektörer få i viss mån andra uppgifter och annan ställning än inspektörerna i de större och största städerna. Den ställning såsom mera självständiga ledare av skolväsendet, vilken framför allt skulle motivera en begränsning av statsinspektörernas inspektion, torde visserligen i allmänhet tillkomma de sis nämnda men knappast i samma utsträckning de övriga. Därmed sammanhänger, att de svårigheter för statens inspektörer att ägna skolväsendet en verksam pedagogisk tillsyn, varom jag förut talat, gälla sådana städer, vilka hava ett större lärarantal. Eu begränsning i förevarande hänseende synes mig alltså nödig, och man torde därvid knappast hava någon annan grund att välja än folkmängden, detta även med risk att begränsningen blir mer eller mindre godtycklig. Jag skulle vilja anse, att åtminstone tills vidare endast de städer, som ej deltaga i landsting, borde erhålla den särskilda rätt för sina-inspektörer, varom jag i det föregående talat.

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Den ordning i fråga om folkskoleinspektionen i de större städerna, som synes mig lämpligast, skulle sålunda väsentligen hava följande innebörd.

I stad, som ej deltager i landsting och som anställt särskild folkskoleinspektör för ledningen av sitt folkskoleväsen, må nämnda inspektör, på ansökan av skolstyrelsen, av Kungl. Maj:t kunna förordnas att, utom i vad angår granskningen och vitsordandet av skolstyrelsens ansökningar om statsbidrag, tjänstgöra jämväl såsom statens folkskoleinspektör över stadens skolväsen, därest Kungl. Maj:t finner honom för sådant uppdrag lämplig och därest skolstyrelsen visar, att han erhållit en med hänsyn till avlöning och befogenhet tillfredsställande ställning.

Vad särskilt angår Stockholms stads folkskoleväsen är detsamma redan genom nu gällande bestämmelser undantaget från varje inspektion i pedagogiskt hänseende genom någon statens inspektör, varemot ansökningarna om statsbidrag granskas och vitsordas av Stockholms stads konsistorium. Vill man i huvudsak bibehålla denna anordning orubbad, skulle för tilllämpningen jämväl i fråga om Stockholm av den ordning för folkskoleinspektionen i de största städerna, jag nyss förordat, allenast den jämkningen behöva göras, att den av stadens skolstyrelse antagna förste folkskoleinspektören utan särskild ansökning förordnades att också vara statens inspektör samt att granskningen av ansökningarna om statsbidrag överflyttades frän konsistoriet till en statens inspektör, vars område, såsom ock kommittén föreslagit, borde avpassas med hänsyn även till det arbete, nämnda granskning skulle medföra.

Då nu gällande bestämmelse om granskning genom konsistoriet av nyss berörda ansökningshandlingar tillkommit med Riksdagens medverkan, torde dess samtycke till jämkning i antydd riktning av sagda bestämmelse böra utverkas.

Innan jag slutar min framställning i denna punkt, vill jag ytterligare betona, att den anordning av folkskoleinspektionen i landets största städer, jag förordat, i själva verket skulle innebära allenast ett utförande i författningsmässiga former av den ordning, som där redan faktiskt tillämpas och som utgör ett naturligt resultat av utvecklingen. I förhållande till kommitténs förslag innebär det av mig förordade likaledes blott ett försök till bestämdare begränsning av statsinspektörernas och de kommunala inspektörernas befogenhet. Av kommitténs egna uttalanden liksom av dess förslag till rikets indelning i inspektionsområden framgår nämligen otvetydigt, att den tänkt sig statsinspektörernas verksamhet inom skoldistrikt med kommunala inspektörer såsom högst väsentligt mindre omfattande än

<33

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 206.

i Övriga skoldistrikt, och kommittén har tydligtvis också tänkt sig, att statsinspektörernas uppgift i förstnämnda skoldistrikt skulle till övervägande del bliva av kontrollerande art. En genom instruktionsbestämmelser given begränsning av statsinspektörernas uppgifter inom de största städerna synes mig äga ett bestämt företräde framför såväl den nuvarande ordningen som den av kommittén föreslagna, vilka båda lida av obestämdhet och brist på fasta linjer. Den av mig förordade ändringen skulle klart och tydligt befria statsinspektörerna från en inspektionsskyldighet, som i stort sett blott karl bliva ett sken, och därmed från dem avlyfta ett ansvar, vilket rätteligen bör vila på de personer, som i verkligheten utöva, det bestämmande inflytandet.

I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna en den 23 februari 1909 av styrelsen för städernas folkskoleinspektörsförbund till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse angående fastare anställning för de kommunala, folkskoleinspektörerna. Ifrågavarande framställning har, sedan vederbörande myndigheters yttranden däröver inhämtats, överlämnats till folkundervisningskommittén, vilken i anledning därav den 3 april 1913 avgivit särskilt yttrande. Sistnämnda yttrande torde såsom bilaga få fogastill detta protokoll.

Kommittén finner den tanken, att kommunal inspektör, som genom viss tids tjänstgöring prövats lämplig för sin befattning, borde tillförsäkras fast anställning, i och för sig äga berättigande men anser det synnerligen ovisst, att statsmakterna skulle befinnas villiga att meddela föreskrift, varigenom kommun, som ville inrätta inspektörsbefättning, skulle tillförpliktas att tilldela inspektören fast anställning. Under sådana förhållanden har det synts kommittén i första rummet vara av vikt, att den möjlighet att giva kommunal folkskoleinspektör fast anställning, som redan med tillämpning av nuvarande författningar icke torde saknas, måtte bliva så långt möjligt är utnyttjad, och hemställer i sådant syfte, dels aft viss förändring vidtages i förutnämnda § 8 av folkskolestadgan, dels att bestämmelser bringas till stånd beträffande ordinarie kommunal inspektörs tillsättning och entledigande.

De synpunkter, som av kommittén samt av de hörda myndigheterna i denna fråga blivit framförda, böra givetvis bliva föremål för framtida prövning. Spörsmålet om de kommunala inspektörernas fastare anställning synes mig i varje fall icke vara av väsentlig betydelse för den fråga,. om vilken jag i det föregående uttalat mig.

6. Rikets indelning i inspektionsområden.

Av vad jag anfört framgår, enligt vilka huvudgrunder jag anser eu omdaning av folkskoleinspektionen höra äga rum. Då det gäller sy-

64 Kommittén.

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 206.

stemets närmare utformning och särskilt rikets indelning i inspektionsområden, måste emellertid jämväl vissa andra synpunkter komma i betraktande.

Hittills har inspektionsområdenas storlek varit synnerligen växlande samt deras gränser för varje inspektionsperiod undergått större eller mindre förändringar. Blir en organisation med inspektionsuppdraget såsom ensamsvssla genomförd, torde väl en större varaktighet i inspektionsområdenas avgränsning kunna bliva rådande. Klart är, att i samband med förskjutningar i befolkningsförhållandena jämkningar av inspektionsområdenas omfattning kunna bliva erforderliga, därest i det hela någon ungefärlig likformighet skall kunna bevaras de olika områdena emellan med avseende på inspektörernas arbetsbörda. Bestämmandet av inspektionsområdena lärer sålunda framdeles såsom hittills höra tillkomma Kung!. Maj:t. Emellertid torde det vara på sin plats, att de grundsatser, som därvid synas böra bliva bestämmande, här något närmare skärskådas.

Kommittén har med avseende härpå anfört:

Yad då beträffar frågan om inspektionsresornas planläggning har det flera gånger föreslagits i Riksdagen, att inspektören skulle åläggas att resa efter en på förhand uppgjord och av vederbörande myndighet granskad och godkänd resplan. Att förslag om ett dylikt tillvägagångssätt kommit fram har, såsom synes av bifogade historik över folkskoleinspektionen, sin grund bland annat i de anmärkningar, som statsrevisorerna gång efter annan gjort i fråga om inspektörernas resor.

Men om nn så är, att inspektörernas resor i vissa avseenden lämnat åtskilligt övrigt att önska, torde förklaringen härtill huvudsakligen vara att söka dels i bristen på central ledning, dels däri, att indelningen i inspektionsområden understundom varit mindre väl avpassad, dels även i den omständigheten, att inspektören i de flesta fall varit bunden av andra tjänsteplikter, som hindrat honom att på sätt, som eljest varit önskvärt, ordna sina resor.

Givetvis skall inspektören i sin inspektionsverksamhet gå planmässigt till väga, men att han i denna sin verksamhet skulle fullständigt bindas vid en av överordnad myndighet på förhand fastställd resplan vore dock enligt kommitténs mening i flera avseenden olämpligt. Som förut nämnts, har nämligen inspektören såsom eu av sina viktigaste uppgifter att meddela skolråd och lärare behövliga råd och anvisningar. Dessa råd och anvisningar skola tydligen givas, icke blott då inspektören kommer så att säga på sin ordinarie tur till skolor och skolråd utan äveii vid andra tillfällen, när hans hjälp kan behövas. Sådana tillfällen kunna uppstå av flera anledningar. Ett kyrkostämmobeslut kan kräva hans besök i ett skoldistrikt, eii nyantagen lärare hans besök i ett anuat, en påbörjad skolkökskurs hans besök i ett tredje; vid inspektion i en skola kan han erhålla uppgifter, som nödvändiggöra inspektion i eu närbelägen skola, ehuru denna senare icke ingår i hans på förhand uppgjorda resplan, o. s. v. Skall nu inspektionen fylla sitt ändamål och inspektören således i dylika fäll kunna lämna skoldistrikten deu tjänst, som han är dem skyldig, kräves med nödvändighet, att han icke så är bunden av eu bestämd resplan, att han därigenom förhindras att in-

JLungl. Majds Nåd. Proposition Nr 206. 65

finna sig hos ett skolråd eller i en skola just vid det tillfälle, då hans närvaro kanske är som mest av nöden.

Det anförda innebär dock, såsom förut blivit antytt, ingalunda, att inspektören skall arbeta planlöst. Tvärtom länder det både honom själv och hans arbete till fördel, om han till ledning för sitt arbete har en på förhand upprättad arbetsplan, som han till sina huvuddrag kan följa. Denna kommer då att i sin mån erbjuda en ganska betryggande säkerhet för att inspektionsområdets alla skolor i tur och ordning bliva besökta. Då inspektören tvivelsutan är den, som bäst kan bedöma hithörande förhållanden, bör han själv upprätta planen för sina inspektionsresor, men då å andra sidan inspektionsarbetet bör stå under den centrala skolstyrelsens tillsyn och ledning, böra inspektörernas resplaner enligt kommitténs mening underställas denna styrelse. Kommittén har i det föregående härom uttalat: den för viss period uppgjorda resplanen skulle för granskning och godkännande insändas till skolöverstyrelsen, och inspektören skulle sedermera i sin ämbetsberättelse hava att redogöra för de mera betydande avvikelser från resplanen, vilka han funnit sig böra vidtaga, samt för de anledningar, som därvid varit bestämmande.

Vad sedan beträffar frågan om huru ofta en skola bör besökas, torde redan av det nu anförda framgå, att någon bestämd regel härför icke lämpligen kan uppställas, utan inspektören måste härutinnan till eu viss grad rätta sig efter förefallande omständigheter. Understundom kunna förhållandena inom ett skoldistrikt vara sådana, att de kräva flera besök efter varandra med korta mellantider. Om t. ex. skoldistriktet har för avsikt att genom nybyggnad av skolhus och ändring av skolformerna förbättra sitt skolväsen, fäller det av sig självt, att folkskoleinspektören skall med råd och anvisningar stå skoldistriktet till tjänst. Det kan då bliva nödvändigt, att han flera gånger med korta mellantider infinner sig i skoldistriktet. Likaså kunna täta ombyten av lärare i en skola nödvändiggöra tätare besök av inspektören. Å andra sidan åter, där skolväsendet är väl ordnat, där lärarna äro för inspektören väl kända och där inga större omdaningar av skolväsendet under en tid kunna komma i fråga, torde ett par år utan olägenhet kunna förflyta melan två inspektioner. Huru ofta en viss skola är i behov av inspektörens besök och när sådant besök skall äga rum måste således prövas för varje särskilt fall.

För att i någon mån utröna, huru ofta skolorna i allmänhet under nuvarande förhållanden inspekterats, har kommittén i detta avseende infordrat uppgifter från inspektörerna för åren 1909—1911. Av dessa uppgifter framgår, att i medeltal inemot hälften av samtliga skolor årligen inspekterats men att antalet inspektioner varit mycket olika inom olika inspektionsområden. Blotta antalet inspektioner under ett år är emellertid icke något tillförlitligt uttryck för inspektionens effektivitet, då en inspektör tydligen kan hava använt längre, en annan kortare tid till varje inspektionsbesök. Huvudsyftet med kommitténs förslag till en förändrad anordning av inspektionen har därför varit icke blott att i vissa fall öka antalet inspektioner, utan även och framför allt att inspektionsbesöken måtte kunna bliva för skolorna så värdefulla som möjligt. Såväl för uppnåendet av sistnämnda mål som för åstadkommande av en större jämnhet i antalet inspektioner inom de olika inspektionsområdena torde dock en central styrelses ledning av inspektionen vara oumbärlig.

Kommittén har i allmänhet till varje inspektionsområde hänfört ett så stort antal skolor, att inspektören, med den frihet i fråga om arbetsplanen, som förut nämnts, torde kunna hinna att besöka dem alla under loppet av omkring två år. I regel skulle då omkring hälften av samtliga skolor komma att årligen inspekteras. Givetvis

Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 155 höft. (Nr 206.) 9

66 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206,

skulle det kunna anses önskvärt, att inspektionsbesöken i allmänhet hade kunnat bliva något tätare, men kommittén tror dock, att med det antal inspektioner, som enligt kommitténs förslag kan erhållas, och med den anordning i övrigt, som kommittén föreslår med avseende på folkskoleinspektionen, det ändamål, som med nämnda inspektion avses, i allt väsentligt skall kunna uppnås.

Med hänsyn till de ogynnsamma förhållanden, under vilka folkskolorna i de nordligaste delarna av landet hava att arbeta, har kommittén velat för dessa skolor möjliggöra en oftare återkommande inspektion. I övrigt har kommittén, såsom av det ovan sagda framgår, avsett, att alla skolor i riket skulle i stort sett erhålla ungefär lika täta besök av inspektören. Detta syfte skulle icke kunna vinnas, om samtliga inspektionsområden tilldelades ett lika stort antal skolor och lärarkrafter. Utom antalet skolor och lärare inom inspektionsområdet finnas nämligen även andra faktorer, av vilka inspektionsbesökens antal är beroende. De förnämsta av dessa faktorer äro folktätheten och kommunikationerna samt förefintligheten av skoldistrikt med kommunala folkskoleinspektörer.

Uppenbart är, att en folkskoleinspektör i glest befolkade trakter, såsom i norra delarna av Värmland och Dalarne, i Härjedalen, Jämtland och Lappland, måste använda betydligt mera tid för själva resorna mellan de olika skolorna än en inspektör, som har ett område med tätare befolkning, och att den förre således omöjligen kan på samma tid hinna att besöka ett lika stort antal skolor och lärare som den senare. Likaså är det tydligt, att den inspektör, vars område är genomkorsat av järnvägar, landsvägar och ångbåtsleder, är med hänsyn till inspektionsarbetet betydligt bättre ställd än den, vars område i fråga om kommunikationer är mindre lyckligt lottat, och att det sålunda icke är möjligt för den senare att på samma tid inspektera lika många skolor och lärare som för den förre. Vid upprättandet av sitt förslag har kommittén haft nämnda olikheter för ögonen. Vidare har den vid bestämmandet av inspektionsområdenas form, i den mån det varit möjligt, tagit hänsyn till kommunikationsledernas riktning.

Att statsinspektörens arbete inom skoldistrikt med kommunal inspektör bör under normala förhållanden kunna i kvantitativt avseende bliva proportionsvis mindre än i andra distrikt, har kommittén redan förut såsom sin mening uttalat. I överensstämmelse härmed har kommittén i sitt förslag hänfört ett större antal skolor och lärare till sådana inspektionsområden, i vilka skoldistrikt med kommunal folkskoleinspektör förekomma, än vad den annars skulle gjort. Då kommittén sålunda i allmänhet räknar statsinspektörens arbete inom sistnämnda skoldistrikt såsom en jämförelsevis liten del av det sammanlagda arbetet inom hela inspektionsområdet, har kommittén för bättre jämförelses skull i sitt förslag till rikets indelning i inspektionsområden för varje område angivit dels antalet skolor och antalet lärare inom städer med kommunala folkskoleinspektörer, dels sammanlagda antalet skolor och lärare inom samtliga andra inom inspektionsområdet befintliga skoldistrikt.

Slutligen har kommittén även, i den mån så kunnat ske, i sitt förslag tagit hänsyn till stifts-, kontrakts- och länsgränser. Då emellertid huvudsyftet för kommittén varit att med avseende på områdenas storlek erhålla sä lämpliga inspektionsområden som möjligt, har kommittén icke kunnat undgå att i vissa fall låta de nämnda gränserna skära sagda områden.

Kommittén har dock icke kunnat finna, att detta skulle medföra några nämnvärda olägenheter. Trots nu nämnda förhållanden skulle likväl sex domkapitel fä ett mindre antal inspektörer att förhandla med, än de förut haft, fem domkapitel skulle

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

få samma antal som förut, och endast två, nämligen Strängnäs och Luleå, skulle få antalet inspektörer ökat. Och vad beträffar inspektionsområdenas förhållande till länsgränserna torde hittillsvarande praxis i detta avseende hava ådaglagt, att ett inspektionsområdes gräns utan olägenhet kan skära länsgränsen. För närvarande finnas nämligen icke mindre än 12 inspektionsområden, som vart för sig innehålla delar av olika län. Vad åter kontraktsgränserna angår må anmärkas, att kontrakten ur inspektionssjnpunkt icke bilda några enhetliga områden. Den omständigheten, att ett kontrakt måst delas på olika inspektionsområden, har hittills icke heller fått utgöra hinder för en i övrigt ändamålsenlig anordning av inspektionsområdena.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke även skoldistriktens antal är en faktor, som borde få öva inflytande vid bestämmandet av inspektionsområdena. Medgivas måste då visserligen, att ett större antal skoldistrikt inom ett inspektionsområde medför ett något mera omfattande expeditionsarbete. Men å andra sidan har antalet skoldistrikt icke någon mera betydande inverkan på inspektions besöken i skolorna, vilka dock utgöra det väsentliga av inspektörens arbete. Antalet skoldistrikt har därför ansetts vara av alltför underordnad betydelse för att böra få inverka på rikets indelning i inspektionsområden.

I detta sammanhang vill kommittén även erinra därom, att för närvarande flera inspektionsområden icke äro sammanhängande utan splittrade, så att de olika delarna av en inspektörs område äro skilda genom en annan inspektörs mellanliggande område. På detta förhållande hava också Riksdagens revisorer i sin år 1911 avgivna revisionsberättelse fäst uppmärksamheten. Kommittén har i sitt förslag undvikit en dylik anordning av inspektionsområdena.

Då kommittén med tillämpning av nu angivna grunder uppgjort förslag till rikets indelning i inspektionsområden, hava i vissa fall flera möjligheter erbjudit sig samt varit föremål för omprövning. Detta gäller i synnerhet om Luleå stift. Rörande de alternativ, som föreligga i fråga om detta stifts indelning, samt rörande de skäl, som tala för den ena och andra, lösningen, har av kommittén anförts:

Indelningen av Luleå stift är förenad men särskilda svårigheter. Med anledning Luleå, stift, härav har kommittén i denna del inhämtat yttranden från de nu tjänstgörande inspektörerna i stiftet. Bland dem hava emellertid olika meningar i sagda avseende gjort sig gällande.

För närvarande har Luleå stift 5 inspektörer, av vilka 3 innehava befattningen såsom huvudsyssla och 2 såsom bisyssla. Kommittén har för nämnda stift föreslagit 6 inspektörer. Detta av flera skäl. Av hela Sveriges areal 438,755 kvadratkilometer (de fyra stora sjöarna ej inräknade) upptager .Luleå stift 163,098 kvadratkilometer eller 37,2 procent, således mer än tredjedelen. Även om stiftet delas i 6 sådana inspektionsområden, som kommittén föreslagit, bliva 5 av dessa vart för sig till arealen större än varje annat i riket med undantag av norra Dalarna och av Jämtlandsområdet. Vidare äro resorna i samtliga dessa områden på grund av landets naturbeskaffenhet och kommunikationsförhållanden samt den i allmänhet glesa befolkningen förenade med så stora strapatser och' försakelser, att inspektionsområdena av denna anledning icke böra i fråga om antalet skolor och lärare göras alltför stora. Härtill kommer, att största delen av detta stift på grund av sina säregna befolkningsförhållanden kräver en särskild omvårdnad med hänsyn till sitt folkskoleväsen. Ätt så är förhållandet, särskilt

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ,206.

vad sko väsendet för lappar och finnar beträffar, har Riksdagen också för sin del betonat, då den genom särskilda anslag omhuldat detta. I riksstaten upptages nämligen årligen ett belopp av omkring 40,000 kronor till undervisningsväsendet inom lappmarks ecklesiastikverk att användas till utbildande av lärare för lapska barn, till underhåll av vissa lappfolkskolor, till läraravlöningar, till inackordering av lapska barn m. m. samt ett ytterligare belopp av 150,000 kronor till befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar.

Vad sedan själva fördelningen i inspektionsområden beträffar har kommittén tagit två olika indelningsgrunder i övervägande. Enligt den ena skulle stiftet delas så, att vissa områden komme att bestå endast av lappmarker och andra områden endast av kustland; enligt den andra så, att vart och ett av samtliga områden komme att omfatta ett stycke lappmark och ett stycke kustland.

Vid en indelning enligt den förra indelningsgrunden synes stiftet lämpligen böra delas i tre lappmarksområden och tre kustlandsområden, under det att vid ett fullständigt genomförande av den senare indelningsgrunden lappmarkerna skulle komma att delas i sex områden, vart och ett i förening med ett kustlandsområde bildande ett inspektionsdistrikt.

Kommittén utför närmare de skäl, som tala för den ena eller andra anordningen av inspektionsområdena inom Luleå stift, och yttrar slutligen:

För den förstnämnda indelningen hava inom kommittén anförts huvudsakligen följande skäl. — Det bårda klimatet, de svåra naturförhållandena och befolkningens gleshet göra inspektionsresor inom lappmarkerna förenade med så stora fysiska ansträngningar, att endast ovanligt kraftiga och härdiga personer, som äro val förtrogna med landets förhållanden, förmå att här utöva en folkskoleinspektörs verksamhet. Redan svårigheten att finna sådana personer, tillika i besittning av den bildning, som inspektionsarbetet kräver, synes böra giva företräde åt en indelning, genom vilken lappmarkerna fördelas på ett mindre antal inspektörer. — Härtill komma sedan lappmarkernas säregna skolförhållanden, som torde kräva sin särskilda tillsyn. Man har med avseende på dessa skolförhållanden att erinra sig de egendomliga kateketskolorna, den nödvändiga anordningen med barnens inackordering i skolornas närhet, en anordning, vartill staten årligen bidrager med ett ganska stort belopp, vidare de i vårt land i övrigt okända svårigheter av olika slag, som här möta undervisningsarbetet och vålla, att ett stort antal barn ännu äro i saknad av all skolundervisning. Dylika förhållanden, som göra förbättringar i skolväsendet till en tvingande nödvändighet, påkalla inspektörens hela uppmärksamhet. Men skall hans tid och intresse delas mellan det lappländska skolväsendet och de lyckligare lottade skoldistrikten nere i kustlandet, varest skolfrågorna låta sig bedöma ur delvis andra synpunkter, är fara för handen, att misstag bliva begångna och att arbetet för det lappländska skolväsendet, som dock framför allt är i behov av omvårdnad, får stå tillbaka. — Då vidare skolorna i lappmarkerna kräva tätare besök av inspektören än skolorna i kustlandet men inspektören, om hans område sträckte sig ned till kusten, helt säkert skulle komma att bosätta sig inom kustlandet, synas svårigheter komma att uppstå för eu ekonomisk och tidsbesparande anordning av inspektionsresorna. — Slutligen är hänsyn att taga därtill, att Kungl. Maj:t nyligen på framställning av domkapitlet i Luleå uppdragit åt domkapitlet att utreda frågan om åstadkommande med statens tillhjälp av ett nöjaktigt ordnande av skolundervisningen i samtliga lappländska socknar med svensktalande befolkning. Möjligen skall denna frågas utredning leda till anordnandet av en särskild

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

skolorganisation för nämnda socknar, och i så fall blir det än mera önskligt, att inspektionen av det lappländska skolväsendet icke splittras på flera händer, än nödigt är. För stiftsstyrelsen är det ock en fördel såväl vid den förestående utredningen som i allmänhet vid dess verksamhet för skolväsendets förbättring inom lappmarksområdet att ej behöva kommunicera med stiftets samtliga inspektörer.

Å andra sidan hava även skäl anförts inom kommittén till stöd för en indelning av stiftet efter den andra av de förut angivna grunderna. — Ingen del av vårt land erbjuder så stora svårigheter för en folkskoleinspektör som lappmarkerna. Detta gäller först och främst med avseende på skolförhållandena. Utom det att ett stort antal barn i lappmarkerna ännu gå utan undervisning, kännetecknas största delen av de skolor, som finnas, genom skolformer, som böra till de mest ogynnsamma och svårskötta i riket, under det att de ekonomiska tillgångar, som för skolväsendets förbättring stå till buds, äro mycket svaga. Under sådana omständigheter blir inspektörens arbete för skolväsendets utveckling i lappmarkerna ovanligt mödosamt och tungt samt präglat av en viss enformighet. Mer än i andra delar av riket krävas därför i lappmarkerna folkskoleinspektörer med ihärdighet och andlig spänstighet. För bevarande av dessa egenskaper är eu folkskoleinspektör i lappmarkerna i behov av den uppmuntran i arbetet och de impulser till förbättringar i lappmarkernas skolväsen, som kunna erhållas genom beröring med de bättre skolförhällandena i kustlandet. Han bör således kunna bliva bättre skickad att utöva inspektionen i lappmarkerna, om han till sitt område räknar även ett stycke kustland, och man kan då av honom vänta ett intensivare arbete på skolväsendets förbättring i lappmarkerna. Ett sådant arbete kan tydligen även väntas av det skäl, att lappmarkerna i så fall skulle fördelas på flera inspektörer och varje inspektör således få på sin lott ett jämförelsevis mindre antal skolor av de sämre skolformer, vilka i första hand kräva förbättringar, liksom ock en mindre del av de svårigheter i övrigt, som utmärka lappmarkernas skolväsen. — Men även de rent yttre förhållanden, under vilka en folkskoleinspektör i lappmarkerna måste förrätta sitt arbete, tala för önskvärdheten av att ett inspektionsområde icke består blott och bart av lappmark utan att till detsamma får höra även ett stycke kustland. Inspektionsresorna i lappmarkerna äro nämligen förenade med så stora kroppsliga ansträngningar och strapatser, i synnerhet vid färder under vintern och genom väglösa trakter, att eu inspektör, som enbart är hänvisad till dylika förhållanden, lätt nog kan bliva bruten till sin hälsa och få sin arbetskraft nedsatt eller tillintetgjord. Följden härav kan bliva, antingen att han blir oduglig till fortsatt inspektiousarbete och sålunda i förtid nödgas helt och hållet lämna sin befattning, eller ock att han måste söka transport till annan del av riket. Anordnandet av särskilda lappmarksområden skulle således innebära, att de största svårigheter med hänsyn såväl till skolväsendets beskaffenhet som till naturförhållandena hopades på vissa inspektörer. Huruvida man under sådana omständigheter skulle erhålla lämpliga inspektörer i sagda områden, torde vara ganska tvivelaktigt. Lättare skulle sådana inspektörer helt säkert kunna erhållas, om inspektionsområdena innefattade även kustland med gynnsammare skol- och naturförhållanden. — Vidare har anförts, att inspektionsresor icke kunna företagas i lappmarkerna under vissa tider på året, i synnerhet under islossningen på våren, emedan floder och sjöar, som i stor utsträckning måste av inspektörerna begagnas såsom kommunikationsleder, dä icke ägna sig såsom sådana, varemot inspektionsresor under dessa tider kunna äga rum i kustlandet. Inspektören kan sålunda bäst utnyttja sin tid, om både ett stycke lappmark och ett stycke kustland ingå i hans område. — Stiftets indelning på nu ifrågavarande sätt anvisas också genom landets naturbeskaffenhet, enär kommunikationslederna

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

i stort sett följa floddalarna och sjöarna, under det bergen stänga vägen i motsatt riktning. På grund härav torde resekostnaderna bliva mindre, då inspektionsområdena hava sin största utsträckning i samma riktning som floddalarna*.

Uppenbart är, att goda skäl förefinnas för en indelning av Luleå stift enligt såväl den ena som den andra av de nämnda grunderna, och olika meningar hava inom kommittén framträtt angående frågan om vilken indelningsgrund vore att föredraga. Vid sådant förhållande, och då ett riktigt bedömande av denna fråga förutsätter synnerlig förtrogenhet med förhållandena i vårt lands nordligaste bygder, har kommittén för sin del ej velat uttala någon bestämd mening utan föredragit att lämna förslag i enlighet med båda de nämnda alternativen. I fråga om nordligaste delen av stiftet har den dock i båda fallen låtit nordöstra delen av Norrbottens län utgöra ett särskilt inspektionsområde och nordvästra delen ett annat.

Enligt nu angivna grunder har kommittén uppgjort ett förslag till hela rikets indelning i inspektionsområden. I förteckningen över dessa områden, vilken i avtryck torde få vidfogas detta protokoll, angivas de kontrakt, som skulle ingå i varje område, samt de föreslagna områdenas omfattning med hänsyn till areal, folkmängd, antal skoldistrikt, antal skolor och antal lärare. Kommittén har funnit 33 distrikt, avsedda för inspektörer med inspektionen såsom ensamsyssla, vara erforderliga. Därtill kommer såsom det trettiofjärde distriktet Gottland, där, såsom jag förut nämnt, enligt kommitténs mening inspektionen borde ordnas ungefär som hittills. Beträffande Luleå stift upptager förteckningen de förutnämnda alternativa indelningarna.

* Såsom exempel på de svårigheter, som i detta avseende för närvarande möta en lappmarksinspektör och som väl till mycket stor del äro beroende av de svaga ekonomiska resurser, som förefinnas inom en del lappmarksförsamlingar, må anföras följande: inom K. L. Österbergs nuvarande stora lappmarksområde funnos år 1910 av de bättre skolformerna endast 2 folkskolor litt. A, 1 litt. B, 1 litt. D och 9 lätt. E men däremot av de svagare (i litt. F, 2 litt. G och 127 mindre folkskolor, och av hela antalet skolor, som uppgick till 163, funnos endast 25, d. v. s. 15,3 procent, i vilka varje barn erhöll undervisning under alla de 8 månader om året. som i folkskolestadgan avses, under det de övriga 138 skolorna eller 84,7 procent voro av den beskaffenhet, att varje barn i dessa erhöll undervisning endast under sammanlagt 4 månader av året eller under ännu kortare tid inom J. Sunnemans nuvarande lappmarksområde funnos samma år av de bättre skolformerna blott 2 folkskolor litt. B, 3 litt. I) och 6 litt. E men däremot av de svagare 1 litt. F, 5 litt. G och 61 mindre folkskolor, och av hela antalet skolor därstädes, som uppgick till 95, hade endast 24 skolor eller 25,3 procent heltidsundervisning, under det att 71 skolor eller 74,7 procent hade halv eller kortare lästid vidare visar det sig, att om lappmarken delades i 3 och kustlandet i 3 inspektionsområden, kustlandets inspektionsområden skulle av de bättre skolformerna få respektive 31,8, 40,5 och 51,9 procent, under det lappmarkens inspektionsområden finge 17,4, 13,1 och 44,7 procent, varvid må anmärkas, att den sistnämnda jämförelsevis stora procenten, som gäller lappmarkens norra inspektionsområde, helt och hållet beror på de stora gruvsamhällenas (Gällivare, Malmberget och Kiruna) väl utvecklade skolväsen; om man därför undantager Gällivare och Juckasjärvi skoldistrikt, i vilka nyssnämnda gruvsamhällen äro belägna, hade under år 1910 av hela den övriga lappmarkens 283 skolor endast 51 folk- och småskolor eller 18 procent hel undervisningstid, 22 folk- och småskolor eller 7,8 procent hade halv undervisningstid eller därunder och icke mindre än 210 skolor eller 74,2 procent^voro mindre folkskolor med likaledes halv eller ännu kortare undervisningstid.

Som exempel på de svårigheter i avseende på kommunikationsförhållandena, som möta inspektörerna i lappmarken, må nämnas, att enligt folkskoleinspektören K. L. Österbergs uppgift ingen väg finnes från Vilhelmina till Klippen (15 mil), icke heller från Vilhelmina till Dikanäs och Kittelfjäll (15 mil) eller från Stensele till Tärna (14,6 mil) eller från Sorsele till Gautsträsk (9,2 mil).

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Beträffande de av kommittén framställda allmänna grunderna för rikets indelning i inspektionsområden samt dess med stöd därav utarbetade förslag till sådan indelning har från åtskilliga håll anmärkts, att områdena, särskilt vissa av dem, tilltagits för stora för att en tillfredsställande inspektion skulle kunna bliva möjlig. I sådan riktning hava yttrat sig: 9 statsinspektörer, 6 kommunala inspektörer, vilka därjämte uttalat, att en minskning av områdena lämpligast skulle komma till stånd genom överlämnande av inspektionsuppdraget i städer med kommunala inspektörer åt dessas egna inspektörer, folkskolestyrelserna i 4 städer, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län och domkapitlet i Skara.

Av 6 statsinspektörer samt av domkapitlen i Skara, Västerås och Lund har uttalats, att indelningen i inspektionsområden så vitt möjligt borde sammanhänga med stiftsindelningen och att kommitténs förslag i detta hänseende icke vore tillfredsställande. Ä andra sidan har av två reservanter inom domkapitlet i Skara anförts:

För bevarandet av det önskvärda sambandet mellan kyrka och skola läge det icke någon synnerlig vikt på att inspektionsområdena följde stiftsgränserna. Ett strängt fasthållande av principen, att ett inspektionsområde icke finge tillhöra olika stift, skulle kunna vålla svårigheter vid bestämmandet av till omfång och i andra afseenden lämpliga områden.

Från något håll har framhållits såsom önskvärt, att indelningen i inspektionsområden även borde överensstämma med länsindelningen.

I fråga om enskildheterna av det framlagda förslaget till rikets indelning i inspektionsområden hava från åtskilliga håll framförts önskningar om vissa förändringar, varvid i några fall jämväl framställts förslag till jämkningar i den uppgjorda indelningen.

Vad angår folkskoleinspektionens ordnande inom Luleå stift har ifrågasatts, att det av kommittén föreslagna antalet av 6 inspektörer inom detta stift icke skulle vara erforderligt, utan att behovet skulle vara tillräckligt tillgodosett genom anställande av 5 inspektörer. I denna riktning hava de flesta av de statsinspektörer uttalat sig, vilka för närvarande utöva inspektionen såsom sin huvudsakliga sysselsättning, och samma åsikt företrädes av Kungl. Maj:ts befailningshavande i Norrbottens län, som tillika framhållit olämpligheten av att de finsktalande församlingarna bleve fördelade på två inspektionsområden; befallningshavanden har framlagt förslag till stiftets indelning i 5 inspektionsområden. Däremot har domkapitlet i Luleå starkt framhållit behovet av 6 inspektörer inom stiftet.

Bland de av kommittén framlagda alternativa förslagen till stiftets indelning i inspektionsområden har alternativet B, som upptager inspek-

Myndig-

heterna.

Departe-

mentschefen.

72 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 206.

tionsområden bestående av såväl lappmarks- som kustlandsområden, förordats i flertalet av de avgivna utlåtandena. För detta alternativ hava uttalat sig tre folkskoleisnpektörer, av vilka två inom stiftet nu tjänstgörande, samt domkapitlet i Luleå.

Kommitténs alternativa förslag A, enligt vilket vissa inspektionsområden skulle komma att omfatta endast lappmarker och andra områden endast kustland, har vunnit understöd av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län samt av en reservant inom Luleå domkapitel.

Slutligen har av en folkskoleinspektör inom stiftet förordats viss mindre jämkning i den av kommittén föreslagna indelningen.

Det torde icke kunna förnekas, att särskilt i fråga om vissa distrikt fog föreligger för de från åtskilliga håll framställda anmärkningarna mot distriktens allt för stora omfattning. I ett eller annat fall torde möjligen den anmärkta olägenheten kunna minskas genom jämkningar vid gränsernas uppdragande. Något mera väsentligt synes dock icke på detta sätt kunna vinnas. En viss lättnad kan ju ock beredas, därest, på sätt jag i det föregående föreslagit, vissa skoldistrikt med kommunala inspektörer bliva undantagna från inspektion i pedagogiskt hänseende av statens inspektörer.

En så betydande minskning av de föreslagna inspektionsområdena, som från åtskilliga håll önskats, kan emellertid icke åstadkommas annat än genom eu ökning av inspektionsområdenas och därmed också inspektörernas samlade antal. Och ville man därvid vinna något verkligt betydande, måste man tänka sig en ökning med åtminstone 4 eller 5 distrikt. Bortser man från de städer, som hava kommunala inspektörer, samt från Gottland, komma på var och en av de föreslagna 33 inspektörerna i medeltal 503 lärare. En ökning med en inspektör skulle sänka medeltalet lärare till 488, en ökning med 4 inspektörer till 449 och eu ökning med 5 inspektörer till 437. Givetvis är det den avsevärda merkostnad, en sådan ökning av inspektörernas antal skulle medföra, som avhållit kommittén från att i sitt förslag gå längre än den gjort.

Såsom utgångspunkt för den föreslagna indelningen i inspektionsområden synes kommittén hava tagit de inspektionsområden, vilka för närvarande innehavas av inspektörer med befattningen såsom huvudsyssla. Nämnda områden hava i kommitténs förslag med ett par undantag bibehållits oförändrade eller ock något minskats. De föreslagna nya områdena synas i det hela vara avpassade så, att de i fråga om arbetsmängd bliva tämligen likartade med nyssnämnda områden.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 206.

73 Kommittén har beräknat, att inspektionsbesöken i de särskilda skolorna inom de nya distrikten skulle återkomma lika ofta, som för närvarande i genomsnitt är fallet. I fråga om den mer eller mindre täta förekomsten av inspektionsbesök är emellertid att märka — något som kommittén även framhåller — att huvudvikten icke ligger därpå, att dessa besök återkomma ofta, utan därpå, att de icke bliva alltför korta och att de komma på lämpliga tidpunkter samt att de i övrigt utföras så ingående, att de bliva för skolorna verkligt värdefulla. Just i dessa hänseenden är det ock, som man torde kunna vänta en stor förbättring genom den föreslagna nya ordningens genomförande.

Jag anser därför, att det visserligen ur vissa synpunkter skulle vara önskvärt, att inspektionsområdena bleve flera och sålunda mindre, än kommittén föreslagit, men att, då kommitténs förslag som helhet betraktat i allt fall innebär en högst betydande förbättring, man torde böra avvakta reformens verkningar, innan man går vidare.

Bör man sålunda nu icke öka det föreslagna antalet inspektörer, synes å andra sidan detta antal vara utmätt med en sådan försiktighet, att det utesluter varje möjlighet till nedprutning, när det nämligen gäller landet i dess helhet.

Jag gör sist angivna förbehåll av den orsaken, att särskilt i fråga om Luleå stift åtskilliga uttalanden framkommit av innebörd, att det av kommittén föreslagna antalet av sex inspektörer inom detta stift vore onödigt stort och att ett antal av fem inspektörer skulle vara tillräckligt. Denna mening har direkt uttalats av två bland de tre inspektörer, vilka för närvarande inom stiftet innehava inspektionsuppdraget såsom huvudsyssla, och samma åsikt har biträtts av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län. Jag behjärtar livligt de skäl, som av domkapitlet i Luleå anförts för behovet av en verksam inspektion inom våra nordligaste trakter, särskilt vid genomförandet av den omorganisation av skolväsendet, som där pågår. Det synes mig dock, som om det i allt fall bleve jämförelsevis ganska väl sörjt för inspektionen inom stiftet, om det finge bibehålla samma antal inspektörer, som det för närvarande har, men därjämte finge de båda inspektörer, vilka nu fullgöra inspektionsverksamheten vid sidan av krävande befattningar av annan art, ersatta med sådana, som odelat kunde ägna sig åt inspektionsuppdraget. Även med antalets inskränkning till fem torde det bliva möjligt att beakta det av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län uttalade önskemålet, att de finsktalande bygderna i Norrbotten, vilka i kommitténs förslag fördelats på två inspektionsområden, måtte samman- Kållas i en enda inspektörs hand. Jag vill därför så mycket hellre biträda förslaget om Luleå stifts uppdelning på endast fem inspektionsområden,

Bihang till Piksdagens protokoll 1913. 1 sand. 155 höft. (Nr 206.) 10

74 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 206.

som det därigenom skulle bliva möjligt att, utan ökning av det utav kommittén föreslagna antalet samtliga inspektörer, åstadkomma någon förbättring inom södra och västra delarna av landet, där de föreslagna områdena synas omfatta alldeles för många skolor och lärare och varifrån genom vederbörande myndigheter anmärkningar i sådan riktning också framkommit.

Yad i övrigt angår indelningen av Luleå stift hava såsom nämntsflertalet myndigheter, som därom yttrat sig, och bland dem domkapitlet i Luleå, ansett övervägande skäl tala för kommitténs alternativ B, enligt vilket de flesta inspektionsområdena i stiftet skulle komma att omfatta såväl kustland som lappmarker. Aven mig synes nämnda alternativ äga avgjorda företräden. Det ligger utan tvivel stor vikt uppå, att de blm vande inspektörerna icke avstängas från de nordliga bygdernas fåtaliga och helt naturligt i kustlandet belägna kulturcentra. Härtill kommer dessutom det tungt vägande praktiska skälet, att förbindelserna med det inre landet nästan undantagslöst följa floddalarna uppåt. Jag har därför icke ansett nödigt att å den karta över de föreslagna inspektionsområdena, vilken torde få biläggas detta protokoll, upptaga kommitténs alternativ A.

Yad beträffar indelningen av landet i dess helhet i inspektionsområden vill jag uttala, att enligt min mening ett slutgiltigt fastställande av de nya inspektionsområdena givetvis måste föregås av en förnyad prövning, varvid de synpunkter och önskningar, som uttalats av olika myndigheter, böra vinna tillbörligt beaktande. Vad särskilt angår frågan om inspektionsområdenas förhållande till stiftsgränserna delar jag visserligen den åsikt, som uttalats av två reservanter inom domkapitlet i Skara, att det icke är alldeles nödvändigt, att inspektionsområdena noga följa stiftsgränserna. Men å andra sidan bör enligt min mening den historiska samhörigheten respekteras, så långt detta utan verkliga olägenheter kan ske.. I fråga om de delar av landet, där enligt den plan, som jag senare skall framlägga, den nya ordningen främst skulle genomföras, synes genom ett av domkapitlet i Västerås framlagt förslag ett uppslag hava givits till en ändrad indelning, vilken skulle bättre samstämma med stiftsindelningen än kommitténs förslag. Och därest, i enlighet med vad jag nyss förordat, ytterligare en inspektörsbefattning beräknas för de södra och västra delarna av landet, synes det, som skulle i det närmaste alla de fall bliva avlägsnade, där enligt kommitténs förslag ett inspektionsområde skulle komma att tillhöra två stift.

, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition fir 206.

7. Inspektörernas tillsättning och tjänsteställning.

I det föregående är nämnt, att inspektörerna hittills varit förordnade först av chefen för ecklesiastikdepartementet och senare av Kungl. Maj:t för viss period, omfattande tidigare vanligen tre år och sedermera sex år. Att tillsättningen varit ordnad på sådant sätt har varit en naturlig sak, så länge inspektörsbefattningen vanligen utgjort ett bihang till annan befattning. Bliva emellertid inspektörstjänsterna förändrade därhän, att de bliva sina innehavares huvudsakliga sysselsättning, torde det vara oundgängligt, att tjänsteställningen erhåller fastare och mera ordnade förmer. Kommittén har givetvis till undersökning upptagit jämväl spörsmålet om inspektörernas tillsättning och tjänsteställning, och den har därvid uttalat sig rörande frågorna om behörighet för anställning som folkskoleinspektör och om anställningens art samt om sättet för tillsättningen.

A. Kompetensfordringar.

Härom yttrar kommittén:

Frågan om de fordringar, vilka böra ställas på eu statens folkskoleinspektör, bar vid flera föregående tillfällen varit avhandlad. Innan kommittén går att yttra sig härom, torde det vara lämpligt att något erinra om huru man på olika sätt under tidernas lopp givit uttryck åt sagda fordringar.

Per Sahlström, som först bragte frågan om inrättandet av en folkskoleinspektion på tal i Riksdagen, ville anse folkskoleinspektörerna närmast såsom ett slags »riksskolmästare», och då ban i sitt förslag stannade vid ett fåtal inspektörer, gjorde ban detta av den anledningen, att det ej vore lätt att genast finna något större antal personer med »tillräcklig insikt i saken, tillräcklig erfarenhet och tillräckligt nit». I den kvmgi. propositionen till Riksdagen åren 1859—1860 föreslogs, att ett antal »sakkunniga personer» skulle utses till folkskoleinspektörer. 1 eu motion av Carl Ekman vid Riksdagen åren 1862—1863 uttalades såsom nödvändigt, att till inspektörer utsåges personer, som ådagalagt »nit för folkundervisningen» och ägde »sakkännedom» samt »lärarförmåga». I den debatt rörande folkskoleinspektionen, som ägde ruin vid 1891 års Riksdag, uttryckte dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet Gunnar Wennerberg några av de ifrågavarande fordringarna på följande sätt: »tillräcklig insikt och noggrannhet», »den pedagogiska insikt, som är erforderlig för att övervaka och råtta eu folkskollärare, som gjort misstag», förmåga att »åstadkomma det väsentligaste, vilket är att tillse, att folkskolans barn verkligen på bästa sätt bliva undervisade».. Och år 1894 uttalade Andra kammaren i anledning av väckt motion på förslag av sitt första tillfälliga utskott, att till folkskoleinspektörer borde förordnas »personer, som visat sig innehava den pedagogiska insikt och den på personlig erfarenhet vilande kännedom om folkskoleundervisningen, att en verksam och tillfredsställande inspektion genom dem måtte kunna utövas».

Kommittén.

76 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206. fj

Aven inom folkskolans lärarkår har förevarande fråga varit uppmärksammad. Så. uttalade det 13:e allmänna svenska folkskollärarmötet i Stockholm år 1903 såsom sin mening rörande villkoren för en tidsenlig folkskoleinspektion, att till folkskoleinspektörer borde utses endast sådana personer, som med erforderliga insikter i pedagogikens teori förenade grundlig kännedom om folkskolans praxis, förvärvad genom flerårigt arbete i folkskolan.

I ett till underdånig skrivelse den 27 december 1907 fogat protokollsutdrag uttalade de folkskoleinspektörer, vilka uteslutande ägnade sig åt inspektionen, såsom sin åsikt, att personliga ledaregenskaper i förening med grundlig allmän och pedagogisk bildning måste anses såsom oundgängliga kvalifikationer för inspektörsuppdraget.

Enligt kommitténs mening måste av den, som skall förordnas till folkskoleinspektör, i första rummet krävas, att han är i besittning av vissa personliga egenskaper, som göra honom särskilt skickad att med hänsynsfullbet och på samma gång fasthet lösa sin betydelsefulla och grannlaga uppgift.

Vidare synes det falla av sig självt, att han bör vara i besittning av god allmän och pedagogisk bildning. Givetvis bör det även anses såsom erforderligt, att han i ett eller annat slag av skolor utövat praktisk lärarverksamhet. Särdeles förmånligt för hans verksamhet som folkskoleinspektör är tydligen, om denna hans lärarverksamhet utövats inom folkskolan.

I sitt förut avgivna betänkande rörande folkskoleseminarierna har kommittén tillagt den omedelbara kännedom om folkskolans ställning och behov, som förvärvas genom lärarverksamhet i folkskola, stor betydelse, då det gäller sökande av ämneslärartjänst vid seminarium, och på grund härav hemställt, att tjänstgöring vid folkskola skall i vissa avseenden räknas sådan sökande till godo. Enligt kommitténs mening ligger önskvärdheten av tjänstgöring i folkskola ännu mera i sakens natur, när det gäller sökande av folkskoleinspektörstjänst, emedan arbetet i folkskolan ofta är förenat med särskilda svårigheter, såsom mindre gynnsamma skolformer, stort barnantal, skyldigheten att utan åtskillnad mottaga alla skolpliktiga barn, alla läro- och övningsämnenas förläggande på en lärare m. m. Klart är nämligen, att den inspektör, som själv under någon tid tjänstgjort som lärare i folkskola, i ganska avsevärd mån förvärvat erfarenhet om de svårigheter, med vilka man inom en sådan skola har att räkna, men därjämte även om de ljuspunkter, som arbetet i folkskolan har att förete, samt om det resultat, som i denna skola kan uppnås — en erfarenhet, som gör, att han med större säkerhet kan bedöma det arbete, som av andra utföres under liknande förhållanden. Det blir honom då lättare möjligt att upptäcka och rättvist bedöma förefintliga brister och mot dessa råda bot samt att även lägga märke till befintliga förtjänster och att giva dessa tillbörligt erkännande.

Men om sålunda nu nämnda kvalifikationer måste anses högeligen önskvärda för en folkskoleinspektör, återstår att avgöra, huruvida de också lämpligen böra lagstadgas såsom villkor för behörighet till folkskoleinspektörstjänst.

Det ligger då först och främst i öppen dag, att den förnämsta av dessa kvalifikationer, de personliga egenskaper, som utgöra förutsättning för ett framgångsrikt inspektionsarbete och utan vilka all teoretisk lärdom och ali förvärvad lärarerfarenhet föga gagna, lika litet här som exempelvis i fråga om rektorsbefattning ägnar sig till att utgöra en lagstadgad befordringsgrund.

Vad övriga förut nämnda kvalifikationer beträffar ligger däremot den tanken nära, att en viss akademisk examen eller vissa års tjänstgöring i folkskola borde föreskrivas såsom befordringsgrunder. Kommittén kan dock icke finna detta lämpligt.

77 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Uppställdes en akademisk examen såsom behörighetsvillkor, bleve följden, att varje lärare vid högre folkskola eller kommunal mellanskof, som icke genom studentexamen erhållit rätt att inskrivas vid universitet och som således icke haft möjlighet att avlägga sådan examen, skulle, även om han i verkligheten besutte erforderliga teoretiska insikter och på folkskolans område nedlagt ett mångårigt förtjänstfullt arbete samt i övrigt vore väl kvalificerad för en inspektörsbefattning, vara avstängd från möjligheten att kunna söka en sådan. Och om vissa års tjänstgöring i folkskola bestämdes såsom villkor för behörighet till folkskoleinspektörstjänst, skulle det kunna inträffa, att en seminarielärare, som själv deltagit i utbildandet av folkskollärare och därunder lett sina lärjungars undervisningsövningar i seminariets övningsskola samt måhända själv undervisat i samma skola och som i övrigt skulle vara synnerligen lämpad för inspektörsuppdraget, likaledes skulle vara därifrån avstängd. Ävenledes skulle fall kunna inträffa, då eu läroverkslärare eller en folkhögskolelärare eller en innehavare av prästerlig tjänst, som ådagalagt intresse för folkskolan och visat pedagogisk duglighet samt i övrigt befunnes lämplig till folkskoleinspektör, vore hindrad att söka sådan befattning. Genom att stadga en viss universitetsexamen eller vissa tjänstår i folkskola såsom villkor för behörighet till folkskoleinspektörstjänst skulle man således från folkskoleinspektionen utestänga vissa kategorier, från vilka goda inspektörskandidater kunna förväntas, och därigenom begränsa antalet sökande på ett sätt, som ingalunda vore för folkskoleväsendet förmånligt.

På anförda grunder anser kommittén, att bestämda kompetensvillkor åtminstone icke under nuvarande förhållanden böra fastställas. Kommittén skall i det följande yttra sig rörande sättet för tillsättning av folkskoleinspektör och därvid föreslå, att viss myndighet skall avgiva förord. Sådana bestämmelser böra då stadgas, att vederbörande myndighet skall vid tillsättning av inspektörstjänst i främsta rummet taga hänsyn till de insikter, den erfarenhet och de personliga egenskaper, som måste fordras av en folkskoleinspektör.

Kommitténs åsikt, att då i främsta rummet av folkskoleinspektören måste krävas vissa personliga egenskaper, några bestämda yttre kompetensvillkor ej borde uppställas, har från flertalet av dem, som yttrat sig i denna punkt, vunnit erkännande.

Biskop BiUing säger sig gärna instämma i kommitténs uttalande om angelägenheten av att hos inspektören äro till finnandes personliga egenskaper, »utan vilka all teoretisk lärdom och all förvärvad lärarerfarenhet föga gagna», men framställer vissa tvivelsmål, huruvida man kan hoppas, att de blivande folkskoleinspektörerna verkligen skola besitta erforderliga förutsättningar för kallet. Han anför:

^Ordnandet och utvecklingen av vårt folkskoleväsen är och måste förbliva en församlingarnas sak. Nödiga förutsättningar för att som inspektör härvid bliva till gagn äro att leva med i församlingarnas liv, att känna deras behov, att beräkna deras möjligheter, att hava känsel för inom dem rådande önskningar och motstridigheter, att kunna tänka deras tankar, att kunna med vänlighet och auktoritet förhandla med dem. Allt detta kan man ej komma till genom pedagogiska studier och efter på kammaren uppgjorda mer eller mindre abstrakta principer och program. Jag befarar

Myndig-

heterna.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

och är ganska viss om, att de på sätt kommittén föreslagit tillkomna inspektörerna icke skulle bliva väl skickade till att uppfylla de nyss nämnda förutsättningarna trots all sin pedagogik och att därför många en god sak hindrande stridigheter skulle följa deras verksamhet. Till alla andra hinder för dem att samarbeta med de många olika församlingarna komme också det, som bleve en följd, om åt dem, som naturligt vore, skulle tilldelas så vidsträckta inspektionsområden, som föreslagits.

Förste folkskoleinspektören i Stockholm uttalar:

Särskilt vill jag uttrycka mitt instämmande i kommitténs yttranden rörande svårigheten att uppställa några alldeles bestämda kompetensvillkor för sökande till befattningen såsom folkskoleinspektör. Ju friare händer de tillsättande myndigheterna med avseende på s. k. pappersmeriter hava, desto större utsikter synes det mig finnas för att erhålla till de ifrågavarande krävande befattningarna de i sak mest kompetenta personerna.

I motsats till kommittén har kravet på yttre kompetensvillkor hävdats av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län, som anser vissa teoretiska kompetensvillkor böra föreskrivas, vilket skulle innebära ökad garanti för erhållande av fullt kvalificerade sökande, ävensom av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län. Likaså anser folkskoleinspektören i Örebro vissa bestämmelser i detta hänseende böra utfärdas.

Folkskoleinspektören Th. Brandt anför:

Såsom kompetensvillkor för anställning vid folkskoleinspektionen böra, utom personlig lämplighet, krävas ett utöver seminariernas kurser vidgat kunskapsmått och en viss tids praktisk erfarenhet av arbetet i folkskolan, samt att med hänsyn härtill folkskollärare, som genom självstudier eller på annat sätt inhämtat detta kunskapsmått, böra erhålla tillfälle att av sakkunnig person prövas och erhålla vitsord och att vidare för akademiskt meriterade personer, som önska ägna sig åt folkskoleinspektionen, tillfälle bör beredas att avlägga folkskollärarexamen och tjänstgöra i folkskola utan så många hindrande bestämmelser, som förslaget till seminariernas omorganisation och gällande skolförfattningar uppställa.

Kommitténs uttalande angående olämpligheten av att såsom befordringsgrund fastslå viss akademisk examen har mött gensägelse från åtskilliga håll. Så anser lektor Isberg i Kalmar domkapitel, att en akademisk examen, t. ex. filosofisk ämbets- eller kandidatexamen eller examen inför teologisk fakultet, bör fastställas såsom en befordringsgrund, och folkskoleinspektörerna i Lunds stift framhålla kravet på minst »akademisk ämbetsexamen» med goda vitsord jämte framstående pedagogisk duglighet. Folkskolestyrelsen och folkskoleinspektören i Uddevalla hava framkommit med liknande uttalanden, från vilket förstnämnda uttalande dock t. f. borgmästaren Rasmussen yttrat avvikande mening. Likaså Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län samt folkskoleinspektören i Eskilstuna.

79 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Nu lämnade översikt av de i ärendet hörda myndigheternas yttranden ger vid handen, att flertalet av dem, som särskilt uttalat sig i frågan om behörighetsvillkoren, anslutit sig till kommitténs åsikt, att bestämda yttre kompetensvillkor åtminstone icke under nuvarande förhållanden böra fastställas.

De kompetensfordringar, som varit ifrågasatta, äro egentligen två: kraven på avlagd akademisk examen och på fullgjord tjänstgöring i folkskola.

Om båda dessa kompetensvillkor gäller, att de väl hava sitt värde, men att Kungl. Maj:ts val dock ej bör genom dem bindas. Det mått av grundligare och mera omfattande insikter, som en folkskoleinspektör bör äga, kan helt visst förefinnas, även om dessa insikter hava en annan omfattning och en annan specialisering, än som vitsordas genom en akademisk examen. Och den kännedom om undervisnings- och uppfostringsfrågor samt den förtrogenhet med folkskolans villkor och arbetsuppgifter, vilka måste betraktas såsom en betydelsefull förutsättning för inspektionsverksamheten, behöva icke nödvändigt hava förvärvats enbart genom tjänstgöring i folkskola. Man får aldrig glömma, att de allra viktigaste förutsättningarna för framgångsrik verksamhet å en inspektörsbefattning icke bero av yttre omständigheter utan, såsom jag redan betanat, äro av rent personlig art. Av en folkskoleinspektör måste nämligen krävas icke blott grundlig insikt i de mångahanda spörsmål, vilkas lösning kan komma att påkalla hans medverkan, utan också och framför allt den välvilliga rättrådighet, den lugna opartiskhet och den personliga auktoritet, som kunna tillvinna honom såväl skolstyrelsernas som lärarpersonalens aktning och förtroende. Det kräves av honom det sunda omdöme och den människokännedom, som sätta honom i stånd att framgångsrikt förhandla med menigheter och enskilda. Och av honom måste tillika fordras den besinning och den sega ihärdighet, som göra det möjligt att med lämpor undanröja svårigheter och fullfölja föresätta mål. Men allt detta är egenskaper, som icke genom något särskilt slag av utbildning kunna förvärvas och ej heller genom något slag av examensintyg styrkas. Det skulle under sådana omständigheter vara synnerligen olämpligt att genom uppställande av formella kompetensvillkor av ett eller annat slag snävt begränsa antalet av dem, bland vilka lämpliga innehavare av inspektör sbefattningarna kunna sökas.

Jag ansluter mig alltså obetingat till vad kommittén i denna punkt föreslagit.

Departementschefen„

80 KungI. Maj:ts Nät':. Proposition Nr 206.

B. Anställningens art,

f Kommittén. Rörande anställningens art yttrar kommittén:

Hittills kava folkskoleinspektörerna förordnats för viss tid, ock inspektionsperioderna kava under tidernas lopp varit av olika längd. Det kar emellertid ifrågasatts från olika kålt, att folkskoleinspektörerna skulle kunna erkålla en fastare anställning.

Redan år 1886 väckte G. F. Östberg i Andra kammaren motion med hemställan om åtgärder, avseende bland annat, att inspektörerna skulle erhålla ordinarie anställning och tillräcklig avlöning för att kunna ägna kela sin verksamhet åt folkskoleinspektionen.

Samma fråga kar vidare bragts inför Kungl. Maj:t år 1907 av de folkskoleinspektörer, vilka då innehade sin befattning såsom huvudsyssla. Från dessa inspektörer inkom nämligen den 27 december nämnda år till Kungl. Maj:t en underdånig skrivelse rörande avlöningen för sagda kategori av inspektörer. Till denna skrivelse hade fogats ett protokoll över de förhandlingar rörande folkskoleinspektörernas rättsliga och ekonomiska ställning, som vid förutnämnda inspektörers sammanträde i Stockholm den 20 och 21 augusti 1907 ägt rum. I sagda protokoll anföres bland annat, att, då inspektörerna förordnades på en tid av sex år, uppdraget finge en blott tillfällig karaktär, även om det vanligen förnyades och i de flesta fall kunde anses gälla tills vidare. Må vara, att vederbörande ansåge sig först böra lära känna lämpligheten hos de personer, som erkölle ett dylikt uppdrag, men hade mannen blivit funnen, syntes intet skäl tala för att behålla honom i en oviss ställning, ty denna ovissa ställning gåve institutionen sken av att sakna vederbörlig stadga och auktoritet. _Ett fullständigt frångående av periodsystemet torde dock icke låta sig genomföra. Även de inspektörer, som helt ägnade sig åt uppdraget, behövde en tid för att sätta sig in i alla olika grenar av verksamheten ävensom för att pröva, huruvida de tålde den fysiska ansträngning, som oftast vore förbunden med uppdraget. Efter viss tid borde dock folkskoleinspektörerna kunna anställas såsom ordinarie och då i avseende på löneförmåner, tjänstårsberäkning och pensionering likställas med adjunkter vid folkskoleseminarierua.

Rörande inspektörernas nu nämnda framställning har Kungl. Maj:t inhämtat yttranden från de sex domkapitel, inom vilkas stift de ifrågavarande inspektörerna både sin tjänstgöring. Uppsala, Strängnäs, Växjö, Karlstads och Härnösands domkapitel hava i sina yttranden begränsat sig till den fråga, som beröres i själva skrivelsen, nämligen frågan om avlöningen, men Luleå domkapitel har även behandlat frågan om inspektörernas anställning. Om den sistnämnda säger domkapitlet:

Att folkskoleväsendets nuvarande utveckling kräver en omläggning av folkskoleinspektörernas tjänsteställning torde sedan rätt länge vara en ganska allmän uppfattning, och ehuru den nu gjorda ansökningen icke direkt påkallar åtgärder för åstadkommande av en omorganisation i ty avseende, torde det icke få anses opåkallat av domkapitlet att, då i allt fall frågan härom blivit väckt, uttala sin anslutning till berörda uppfattning.

Enligt domkapitlets förmenande torde nämligen en fullt effektiv och auktoritativ folkskoleinspektion icke kunna åstadkommas, så framt icke dels alla inspektörstjänster föreskrivas skola innehavas såsom huvudsysslor och dels dessa tjänster på lämpligt sätt anordnas såsom i möjligaste mån fasta eller åtminstone såsom bättre betryggande den framtida utkomsten. I sist angivna avseende kan den av sökandena föreslagna utväg, att

81 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 206.

folkskoleinspektör, som under viss tid prövats i tjänsten och befunnits till densamma lämplig, må kunna erhålla anställning såsom ordinarie inspektör, vara värd beaktande.

Även kommittén håller före, att folkskoleinspektörerna böra humla erhålla ordinarie anställning. I själva verket synes detta böra följa redan därav, att inspektörsbefattningarna komma att innehavas såsom huvudsysslor. Men även andra skäl kunna härför anföras. Såsom förut blivit påvisat, är det arbete, som tillhör folkskoleinspektionen, av så omfattande och maktpåliggande beskaffenhet, att stora krav måste ställas på dem, som skola bekläda inspektörsbefattningarna. De personer, som bäst motsvara dessa krav och som man .således helst borde söka vinna för folkskoleinspektionen, torde icke sällan redan innehava ordinarie tjänster, som tillförsäkra dem såväl uppflyttning i högre lönegrad som eu viss pension. För dessa skulle tydligen inspektörs!)e fatt, ni ngarna, därest de tillsattes endast genom förordnande för vissa år, icke vara synnerligen lockande. Detta gäller i synnerhet personer, som förut innehava ordinarie anställning i kommunal tjänst. Att en kommunal tjänsteman, som innehar ordinarie tjänst, skalle erhålla tjänstledighet från sin befattning under så lång tid, som för ifrågavarande ändamål vore behövligt, är nämligen knappast troligt. I alla händelser kunna fall tänkas, då han icke skulle erhålla tjänstledighet. Skulle han då övergå till folkskoleinspektionen, måste han tydligen helt och hållet lämna sin ordinarie befattning och utbyta denna mot ett förordnande endast för några år under ovisshet om, huruvida det sedermera skulle bliva förnyat och med den möjligheten för ögonen att, efter det tiden för förordnandet gått till ända, stå utan befattning. Ur folkskoleväsendets egen synpunkt finner kommittén därför ändamålsenligt, att folkskoleinspektör kan erhålla ordinarie anställning.

Häremot kunna visserligen göras åtskilliga invändningar, dock enligt kommitténs mening inga andra än sådana, som kunna göras mot all ordinarie anställning. Den omständigheten, att staten gjort flertalet av sina tjänstemän till ordinarie tjänstinnehavare, torde till fullo ådagalägga, att en sådan anordning i allmänhet befunnits vara för staten fördelaktig.

Härmed vill kommittén dock icke hava sagt, att en ledig folkskoleinspektörsbefattning under alla omständigheter skulle förses med ordinarie tjänstinnehavare. Sådana fall kunna nämligen inträffa, då det ur folkskoleinspektionens egen synpunkt kan vara förmånligt, att befattningen för en viss tid tillsättes genom förordnande. Likaledes kan det för inspektören själv i vissa fall vara förmånligt, att han förordnas för en viss tid; detta bland annat av det skäl, att han då erhåller tillfälle att utröna, dels huruvida han förmår uthärda de fysiska ansträngningar, som äro förenade med inspektörsbefattuingen, dels och framför allt huruvida han finner själva inspektionsarbetet vara av den beskaffenhet, att han allt framgent vill ägna sig åt detsamma. Huruvida den ena eller andra formen för tillsättning skall i ett visst fall komma till användning bör således bliva beroende på förefallande omständigheter. I fråga om tillsättning av folkskoleinspektörstjänst torde därför med fördel kunna tillämpas eu bestämmelse liknande den, som gäller i fråga om tillsättning av rektorstjänst vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium: »där Kung!. Maj:t icke vill genom utnämning tillsätta rektorstjänst, förordnas rektor av Kungl. Maj:t på viss tid». Då emellertid fast anställning i förevarande fall måste betraktas såsom det normala, torde en sådan bestämmelse som den nu nämnda också komma att leda till eu sådan praxis, att folkskoleinspektörerna i regel erhålla ordinarie anställning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 153 käft. (Nr 206.)

82 Myndig-

heterna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.'

Kommittén anser sig således böra föreslå, att folkskoleinspektör antingen erhåller ordinarie anställning eller ock att han, då omständigheterna därtill föranleda, förordnas för viss tid.

Om således folkskoleinspektör bör. kunna erhålla ordinarie anställning, finnes i fråga om denna anställnings art huvudsakligen två möjligheter. Den ena är, att han erhåller fullmakt å sin tjänst, varav följer, att han icke kan entledigas från densamma, utan att han genom åtalj vid domstol blivit förvunnen att hava begått sådant brott, som enligt lag medför avsättning. Den andra är, att han tillsättes genom konstitutorial. Sistnämnda art av anställning tillämpas numera i fråga om ett stort antal av statens tjänstemän. Så tillsättas t. ex. alla tjänstemän vid telegrafverket utom generaldirektören genom konstitutorial. Enligt § 1 i kungl. kungörelsen angående avlöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 innebär sådan tillsättning, »att tjänsteman kan i administrativ väg på grund av fel eller försummelse i tjänsten avsättas från sin befattning». Avsättning från tjänsten kan således även i detta fall icke ske utan vederbörande tjänstemans eget förvållande. Icke heller kan avsättning ske utan iakttagande av betryggande former, i vilket avseende Riksdagen särskilt framhållit, att den genom konstitutorial tillsatta tjänsteman, mot vilken anmälan om begånget tjänstefel skett, skall lämnas tillfälle att däröver yttra sig, samt att beslutet om entligandet skall föras till protokoll med angivande av skälen därför.

Då det uppenbarligen med hänsyn till ifrågavarande tjänsters särskilda beskaffenhet är önskvärt, att fel och försummelser, som tilläventyrs begås av folkskoleinspektör, kunna i administrativ väg beivras, synes det kommittén lämpligast, att folkskoleinspektörerna tillsättas genom konstitutorial.

Till kommitténs förslag, att folkskoleinspektör antingen skall erhålla ordinarie anställning eller ock, då omständigheterna därtill föranleda, förordnas på viss tid, har bland de myndigheter, som i denna punkt yttrat sig, full anslutning uttalats av det förut omförmälda st åt sin spel: t or sm litet och av folkskolestyrelsen i Kalmar. Beträffande den senare formen för anställning framhåller folkskoleinspektören i Lund, som i övrigt ansluter sig till kommitténs förslag, att starkare skäl än de av kommittén angivna kunna härför anföras och yttrar:

Denua princip bör särskilt vid ett tillfälle, som är så onormalt som det ifrågavarande, då ett synnerligen stort antal nya tjänster för folkskoleinspektionen samtidigt skulle komma att besättas med nya innehavare, med fördel komma till användning i icke allt för ringa utsträckning och detta för folkskoleinspektionens egen skull.

I övrigt hava uttalanden framkommit såväl för ordinarie anställning som för förordnande på viss tid såsom den normala formen för inspektörernas tillsättning.

Anslutning till förslaget om fastare anställning har lämnats av Karlstads domkapitel, Kungl. Majrts befallningshavande i Värmlands län och folkskoleinspektörerna i Göteborgs stift. Folkskolestyrelsen i Malmö uttalar önskvärdheten av att inspektören, om befattningen är huvudsyssla, efter att under en prövningstid av fem år hava visat sig lämplig för

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

sin tjänst, erhåller fast anställning. En liknande synpunkt framhålles av inspektören Th. Brandt, som anser, att folkskoleinspektör, som tjänstgjort i tre år och därunder befunnits lämplig för kallet, må erhålla ordinarie anställning genom fullmakt. Folkskoleinspektören i Örebro anser, att en fastare och av skolöverstyrelsen mer oberoende ställning bör beredas inspektörerna,.

Ett stort antal myndigheter hava emellertid uttalat sig för att inspektörerna böra förordnas på viss tid. Så anser Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län i betraktande av inspektörstjänsternas natur skäl ej föreligga att i detta avseende frångå det hittills följda förfarandet. Ett liknande uttalande har gjorts av biskop Billing, som anser skäl ej finnas att inrätta ordinarie tjänster i stället för extra ordinarie, vilka på tillfredsställande sätt, kanske med några modifikationer, kunna fylla sitt ändamål. Likaledes anser Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län, att inspektörerna, i nära motsvarighet till vad för närvarande gäller i fråga om rektorer vid allmänna läroverk och seminarier, i regel böra tillsättas genom förordnande på viss tid och endast undantagsvis genom utnämning eller konstitutorial för livstiden intill uppnådd pensionsålder. Domkapitlet i Uppsala finner starka skäl tala för inspektörernas förordnande på viss tid och anför som stöd härför:

Den rörlighet, vakenhet och spänstighet till kropp och själ, som komma _att krävas av en blivande folkskoleinspektör, äro sådana, att de enligt naturens ordning icke gärna kunna påräknas hos en äldre man. Särskilt i vidsträcktare inspektionsområden, t. ex. i Hälsingland och det övriga Norrland, torde inspektionsresorna kunna bliva förenade med så stora kroppsliga ansträngningar och strapatser, att inspektören behöver vara vid full vigör för att stå ut. Även möjligheten att få en för sin maktpåliggande uppgift tydligen mer eller mindre olämplig eller rent av oskicklig inspektör på ett lättare sätt avlägsnad torde ur det allmännas synpunkt tala för att inspektörerna icke i allmänhet äro tillsatta på livstid. Saken kan enligt domkapitlets mening bäst ordnas så, att de blivande folkskoleinspektörerna tillsättas såsom rektorerna vid de allmänna läroverken, det vill säga i regel erhålla blott förordnande men, om detta i enstaka fall visar sig omöjligt, erhålla fast anställning.

ICtt liknande uttalande har gjorts av direktionen för prins Gustavs folkskola i Uppsala. Samma synpunkter hava även framhållits av domkapitlet i Kalmar, Kungl. Maj ds befallningshavande i Västerbottens län, folkskoleinspektören J. V. Jonsson, folkskolestyrelsen i Uddevalla, som anser inspektörerna böra förordnas på exempelvis fem år, samt folkskoleinspektörerna i Lunds stift. Kungl. Maj ds befallningshavande i Örebro län uttalar sig likaledes för förordnande på exempelvis fem år.

84 Eeparte-

menfschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

I fråga slutligen om kommitténs förslag, att folkskoleinspektörerna skola tillsättas medelst konstitutorial, hava från ett par håll invändningar gjorts. Att inspektörerna genom den av kommittén föreslagna anordningen skulle erhålla en mindre tryggad ställning framhålles av folkskoleinspektören K. Karlgren, som härom anför:

Det framgar av historiken i betänkandet, och med rikt material av egna erfarenheter kan nog eu inspektör styrka, att det på grund av tjänstens egendomliga beskaffenhet är mycket svårt att göra alla till lags. Anmärkningar av de mest skilda slag och från de mest olika håll skulle säkerligen komma inspektören att i sin blott konstituerade ställning känna sig mindre trygg, även om han egentligen intet förvållat. ^ ;i

Enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Örebro län åsikt har kommittén icke anfört tillräckliga skäl, varför, därest inspektörsbefattningarna skulle bliva ordinarie, tillsättningen icke skulle ske medelst fullmakt utan allenast medelst konstitutorial.

De folkskoleinspektörer, vilka för närvarande innehava sin inspektörsbefattning såsom huvudsyssla, hava i allmänhet vid den tid, då de förordnades till inspektörer, varit anställda såsom prästmän eller såsom lärare vid folkskolor. Sedan de mottagit inspektörsförordnande, hava de i de flesta fall någon tid fått kvarstå vid sina ordinarie befattningar, vilka då uppehållits genom vikarier. Ej sällan har emellertid en sådan anordning icke under längre tid kunnat upprätthållas, vadan vederbörande inspektörer måst antingen avstå från inspektionsuppdraget eller avsäga sig innehavande befattning. Har den sistnämnda varit förbunden med rätt till pension, har det tydligen inneburit en ganska avsevärd uppoffring att avstå därifrån för att mottaga anställning som inspektör på kortare tids förordnande utan någon visshet för dess förnyande och utan visshet om pension. Det är därför helt naturligt, att inspektörerna själva såsom ett önskemål framhållit, att möjlighet måtte beredas dem till att vinna en fastare anställning.

Kommittén har med hänsyn till dessa förhållanden funnit det nödigt, att folkskoleinspektörerna må kunna erhålla ordinarie anställning. Då den emellertid ansett, att det i särskilda fåll kunde vara lämpligt, att anställningen erhölle karaktär av förordnande och att ordinarie anställning åtminstone icke omedelbart tilldelades vederbörande, har den föreslagit, att det, i likhet med vad som gäller om rektorstjänster vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium, må ankomma på Kungl. Maj ris beslut, huruvida inspektör skall fast anställas eller förordnas för viss tid. Där fast anställning skall lämnas inspektör, bör den emellertid enligt kom-

85 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 206.

mittens förslag icke meddelas genom utnämning utan genom konstitutorial, så att inspektören må kunna i administrativ väg på grund av begånget tjänstefel skiljas från befattningen.

Bland de hörda myndigheterna hava några ansett, att folkskoleinspektörerna böra i likhet med lärare vid läroverk och seminarier tillsättas genom utnämning och erhålla fullmakt; andra hava förordat kommitténs förslag, och en tredje grupp har uttalat sig mot varje form av fastare anställning för ifrågavarande tjänstemän samt ansett, att nuvarande form för tjänsteanställning bör kvarstå.

Det skall icke förnekas, att de skäl, som anförts för bibehållande av inspektörernas anställning genom förordnande, i åtskilliga hänseenden äga fog för sig. Jag finner det dock uppenbart, att det i längden icke kan vara möjligt att vidbliva denna anordning. Det synes vara den allra största anledning att befara, att det vid sådant förhållande skulle komma att erbjuda snart sagt oövervinneliga svårigheter att för inspektörstjänsterna förvärva verkligt lämpliga personer samt i varje fall att mången gång den för tjänsten lämpligaste skulle finna sig förhindrad att söka densamma.

Genom bibehållande av den hittillsvarande anordningen skulle icke blott de enskilda tjänstinnehavarna komma att känna sin ställning osäker, något som i längden icke kunde vara gagneligt för deras tjänstutövning, utan själva inspektionens inre värde skulle ock sättas i fara. Kommitténs förslag, att en fastare anställning må kunna beredas inspektörerna, finner jag sålunda omöjligt att undanskjuta. Den form för sådan anställning, kommittén förordat, nämligen tillsättning medelst konstitutorial, anser jag lämplig.

Enligt kommitténs förslag skulle möjlighet kunna finnas, att inspektör omedelbart vid sitt inträde på inspektörsbanan erhölle ordinarie anställning. Om ock fall kunna tänkas, där så borde ske, synes det mig dock, med hänsyn till de förut nämnda personliga egenskaper, som en inspektör bör äga, vara ett intresse av största vikt, att den, som inträder på inspektörsbanan, kan bliva noga prövad och få tillfälle att noga pröva sig själv, innan han för framtiden bindes vid inspektionsuppdraget. Då inspektörsbefattning skall besättas med ny innehavare, torde därför i regel sådan böra tillsättas genom förordnande för viss tid, förslagsvis två år. Sedan denna tid gått till ända, må det ankomma på skolöverstyrelsen att efter vederbörandes hörande hos Kungl. Maj:t göra hemställan, antingen att den tillförordnade inspektören måtte konstitueras å tjänsten eller ock att tjänsten ånyo ledigförklaras.

Kommittén.

86 Kungl. Maj As Nåd. Proposition Nr 206.

C. Formen för inspektörernas tillsättning,

Om denna sak yttrar kommittén:

Under en lång följd av år uppdrog Ivungl. Maj:t åt chefen för ecklesiastikdepartementet att förordna inspektörer, men från och med år 1887 har förordnande utfärdats av Kungl. Maj:t. Något offentligt? kungörande av ledig inspektörsbefattning har icke skett, varför ansökan icke kunnat äga rum. Under största delen av den föregående tiden hava förslag å lämpliga personer inhämtats från rikets biskopar. Under senaste tiden hava däremot domkapitlen avgivit sådana förslag.

Frågan om sättet för folkskoleinspektörernas tillsättning har upprepade gånger bragts på tal i Riksdagen. Under tiden 1867—1886 väcktes, såsom förut nämnts, gång efter annan motion i syfte, att landstingen före inspektörernas tillsättning skulle få avgiva förslag å personer, som kunde anses lämpliga för uppdraget, och vid två på varandra följande Riksdagar — åren 1872 och 1873 — beslöt Andra kammaren att i samma syfte till Kungl. Maj:t avlåta underdånig skrivelse, i Riksdagen har dessutom liera gånger uttalats den önskan, att inspektörsbefattningarna skulle tillsättas efter ansökan. Senaste gången frågan om sättet för inspektörernas tillsättning behandlades i Riksdagen var år 1904, då motion väcktes i Andra kammaren, avseende att folkskoleinspektörsbefattningarna före tillsättningen hädanefter skulle förklaras lediga till ansökan hos vederbörande domkapitel, vilket i sin ordning skulle hava åt! till Kungl. Maj:t bland de sökande föreslå den eller de lämpligaste. Det utskott, som hade att behandla motionen, tillstyrkte efter eu längre motivering en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Utskottets hemställan vann emellertid icke kammarens bifall.

I samma fråga har Lunds domkapitel gjort ett uttalande, nämligen i det yttrande, som domkapitlet med anledning av det ofta nämnda cirkuläret den 20 april år 1909 till ecklesiastikdepartementet ingivit. Domkapitlet ansåg, att inspektörsbefattningarna borde tillsättas efter ansökning, emedan staten därigenom säkrare skulle kunna förskaffa sig de bästa möjliga inspektörer, samt att vederbörande domkapitel borde fa avgiva underdånigt yttrande över ansökningar till folkskoleinspektörsbefattning.

Kommittén är för sin del av den uppfattningen, att inspektörsbefattningarna böra offentligen ledigförklaras. För ett sådant förfärande talar i främsta rummet de ifrågavarande befattningarnas beskaffenhet. Men även andra skäl kunna anföras härför. Så skulle t. ex. följden av befattningarnas ledigförklarande otvivelaktigt bliva den, att liera personer skulle sträva att förskaffa sig den teoretiska insikt och den praktiska duglighet, som kunde vara meriterande för inspektörsbefattning, än vad förut varit fallet. Ett sådant förfaringssätt som det nu nämnda tillämpas redan i fråga om rektorsbefattningar vid de allmänna läroverken. För den händelse, en överstyrelse för folkundervisuingsväsendet kommer till stånd, är denna självfallet den myndighet, som bör kungöra ledig folkskoleinspektörsbefattning och mottaga anmälningar till densamma. Därjämte bör överstyrelsen hava att pröva samtliga inkomna anmälningshandlingar och slutligen, vare sig det gäller utnämning eller förordnande, att på anförda grunder hos Kungl. Maj:t förorda den av de anmälda, vilken med hänsyn till de insikter, den erfarenhet och de personliga egenskaper, som företrädesvis erfordras hos en folkskoleinspektör, anses lämpligast för befattningen. Huruvida iöre avgivandet av överstyrelsens förord yttrande bör inhämtas av vederbörande domkapitel, är eu fråga, som synes svår att på förhand bedöma och i vilken kommittén icke funnit sig böra göra något

87 Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

uttalande. Skulle överstyrelsen i visst fall icke anse sig kunna lämna förord åt någon av de anmälda, torde böra tagas under övervägande, huruvida tjänsten ånyo skall anslås ledig eller överstyrelsen skall avgiva förslag å annan till tjänsten lämplig person. I sådana fall, då folkskoleinspektör blivit tillsatt genom förordnande, bör överstyrelsen äga att, om den så anser lämpligt, utan ledigförklarande av befattningen, i analogi med vad som äger rum med avseende på tillsättning av rektorstjänst vid allmänt läroverk, hos Kungl. Maj:t inom viss tid före förordnandets utgång göra den hemställan, som överstyrelsen finner i förevarande fäll lämpligast.

Beträffande sättet för inspektörstjänsternas tillsättning har det önskemål framställts, att vederbörande statskyrkliga myndigheter skola erhålla tillfälle att yttra sig angående de sökande.

Så anser domkapitlet i Uppsala, att sagda befogenhet bör medgivas vederbörande biskop, då det icke syntes kunna förnekas, att kristendomsundervisningen vore den för personlig fostran viktigaste undervisning, över vilken folkskoleinspektören hade att öva uppsikt.

Att ifrågavarande rätt bör medgivas antingen biskopen eller vederbörande domkapitel framhålles av folkskoleinspektörerna A. R. Alvin, T. Torbiörnsson och A. Z. Hammarberg.

De flesta myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, hava uttalat önskvärdheten av att vederbörande domkapitel bereddes tillfälle yttra sig angående de sökande. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av domkapitlen i Linköping, Lund, Karlstad och Visby, folkskoleinspektörerna K. Karlgren, J.

A. Thunberg, A. Garfvé och J. Olsson-Garpe samt skolrådet i Borås. Ävenledes har domkapitlet i Skara uttalat sig härför och till stöd för sin åsikt anfört:

Ett såclaut yttrande av en lokal myndighet synes även av det skälet vara av nöden, att därigenom lättare kunna till inspektörer erhållas personer, som äro förtrogna med de olika landskapens och bygdernas egendomliga förhållanden i avseende på sedvanor, tänkesätt, dialekter m. in. Att här påpekade egenskap är av stor betydelse för en skolinspektör, om han skall väl fylla sin viktiga men grannlaga uppgift, torde vara obestridligt, och lika klart synes vara, att en lokal myndighet äger större förutsättningar än en central sådan att i detta avseende avgiva ett vägledande yttrande.

Liknande skäl hava även förebragts av biskop Billing och professorerna Holmström och Herner i Lunds domkapitel samt av folkskoleinspektörerna E. Torell, T. Lindqvist och G. Kellström.

Att utom åt domkapitel eller biskop även åt vederbörande länsstyrelse tillfälle bör beredas att yttra sig angående sökande till folkskoleinspektörsbefattning framhålles av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län.

Myndig-

heterna.

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Departe-

mentschefen.

Nuvarande

förhållanden.

Mot kommitténs förslag att inspektörstjänsterna skola förklaras till ansökning lediga har ingen invändning framställts. Detta förfaringssätt synes också mig vara det lämpligaste. Att ledigförklarande av tjänst och prövning av ansökningshandlingarna bör ske genom skolöverstyrelsen, därest en sådan varder inrättad, torde vara givet, liksom ock att nämnda styrelse bör tillerkännas befogenhet att hos Kungl. Maj:t förorda den av de sökande, den linner lämpligast.

Kommittén har icke ansett sig böra göra något uttalande, huruvida vederbörande domkapitels yttrande angående de sökande bör inhämtas. Av åtskilliga myndigheter har emellertid yrkats, att så måtte ske, och som skäl härför har bland annat åberopats behövligheten av att sökandenas lämplighet prövades ur synpunkten av de särskilda fordringar på tjänstinnehavaren, som med hänsyn till lokala förhållanden kunde och borde göras gällande.

Det synes mig uppenbart, att vid tillsättningen av folkskoleinspektörstjänsterna rent lokala hänsyn icke ens företrädesvis kunna få göras gällande. Å andra sidan torde det vara klart, att vid prövningen av sökandenas lämplighet nämnda synpunkter icke kunna helt lämnas ur räkningen. Det synes mig ock stå i överensstämmelse såväl med den ställning, vilken domkapitel och länsstyrelser intaga i skolförvaltningen, som ock med allmän utnämningspraxis, att nämnda myndigheter sättas i tillfälle att yttra sig över de sökande till de viktiga befattningar, varom här är fråga och med vilkas innehavare de efter utnämningen på mångfaldigt sätt komma att stå i beröring. Domkapitlen och Kungl. Majtts befallningshavande böra alltså enligt min mening få avgiva yttrande vid tillsättning av folkskoleinspektörsbefattningar.

8. Inspektörernas löneförhållanden.

Arvodena till folkskoleinspektörerna hava hittills bestämts för varje inspektionsperiod och utgått med mycket växlande belopp. I det hela hava de avpassats efter den arbetsbörda, som ansetts betingad av de olika inspektionsområdena. För de inspektörer, som uteslutande ägna sig åt inspektionsarbetet, utgöra arvodena för närvarande 2,750 kronor för varje, av vilket belopp i några fall blott en del utgår av statsmedel men återstoden bestrides genom av vederbörande landsting beviljade anslag å tillhopa 7,200 kronor. I övrigt äro arvodena bestämda till mycket olika belopp. Fördelningen av statsanslaget är för innevarande år följande:

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Därjämte åtnjuta inspektörerna för sina resor resekostnads- och tråk t.amentsersättning enligt fjärde klassen i gällande resereglemente.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 155 käft. (Nr 206.)

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Kommittén.

A. Avlöning.

Beträffande frågan om inspektörernas avlöning har kommittén anfört:

Redan ar 1907 förklarade de inspektörer, vilka då innehade inspektionen såsom huvudsyssla och vilkas arvode uppgick till högst 2,750 kronor, i sin förut nämnda till Kungl. Maj:t den 27 december 1907 ingivna skrivelse, att nyssnämnda arvoden vore otillräckliga, och hänvisade de därvid till den avlöning, som folkskolans lärare, överlärare och lokalinspektörer då åtnjöte, samt erinrade om, hurusom någon inkomst av resekostnad och dagtraktamente på grund av de stegrade levnadskostnaderna då icke kunde beräknas, under det däremot de utgifter till kläder m. m., som resorna medförde, vore ganska stora. Oaktat den största sparsamhet och försiktighet kunde kostnaderna för livsuppehället icke nedbringas under 4,000 kronor årligen. Med anledning härav anhöllo de ifrågavarande inspektörerna, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, för att deras årsarvode skulle komma att utgå med 4,000 kronor. I det protokoll, som ifrågavarande inspektörer bifogat sin skrivelse, hade de dessutom uttalat önskvärdheten av att de erhölle rätt till rese- och traktamentsersättning efter 3:e klassen i gällande resereglemente.

Över denna deras anhållan hade inom de sex stift, till vilka nämnda inspektörer hörde, domkapitlen på anmodan avgivit yttranden år 1908. Uppsala, Strängnäs och Härnösands domkapitel hade därvid tillstyrkt bifall till nämnda anhållan. Karlstads domkapitel hade med hänsyn till de betydligt ökade levnadskostnaderna funnit sökandenas begäran om förbättrad avlöning fullt befogad, men det syntes domkapitlet, som om de ifrågavarande inspektörerna borde, i likhet med de flesta andra statens ämbets- och tjänstemän, komma i åtnjutande av ålderstillägg, och att arvodet därför lämpligen skulle kunna bestämmas till 3,500 kronor med tvä ålderstilllågg, vartdera å 500 kronor, efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring. Luleå domkapitel hade uttalat sig för en sådan omorganisation av folkskoleinspektionen, att alla inspektörstjänster bleve huvudsysslor och att inspektörerna erhölle ordinarie anställning, varav såsom en given följd borde framgå en lönereglering, innefattande bestämmelser om grundlön, ålderstillägg, pension samt delaktighet i änke- och pupillkassa. Intill dess en sådan omorganisation kunde komma till stånd, vore dock en löneförbättring behövlig. Domkapitlet ansåg, att lönen tillsvidare borde sättas till enahanda belopp, som utginge till manliga adjunkter vid rikets folkskoleseminarier, d. v. s. till en begynnelselön av 3,000 kronor med 4 ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5, 10, 15 och 20 års oförvitlig tjänstgöring. Växjö domkapitel ansåg en. löneförbättring_ behövlig, men avlöningen borde icke fastslås till ett för alla lika belopp. För då innevarande period föreslog domkapitlet ett årligt tillägg å 500 kronor, varjämte domkapitlet förklarade sig icke hava något att invända mot inspektörernas uppflyttning i 3:e klassen i gällande resereglemente.

År 1909 hade samtliga domkapitel anledning att uttala sig om folkskoleinspektörernas arvoden. I cirkulär den 20 april 1909 anmodades de nämligen bland annat att till ecklesiastikdepartementet inkomma med förslag beträffande de årliga arvodesbelopp, som, oberäknat rese- och traktamentsersättning, ansåges böra tillkomma vederbörande inspektörer. Flertalet domkapitel hade visserligen vart och ett för sitt stift uttalat sig för att inspektörsbefattningarna framdeles borde bliva huvudsysslor. Lunds domkapitel ansåg ock, att en sådan anordning inom Lunds stift borde

Kmujl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20G. 9!

komma till stånd redan vid den nästföljande inspektionsperiodens början år 1911, och föreslog därför anställandet inom Lunds stift av tre inspektörer. Åt var och en av dessa föreslog domkapitlet en grundlön av 4,000 kronor, varjämte domkapitlet uttalade såsom sin mening, att åt inspektörerna framdeles borde beredas ålderstillägg. Men när övriga domkapitel yttrade sig om arvodesbeloppen, synas samtliga hava utgått från den förutsättningen, att flertalet inspektörer även under den närmast följande perioden skulle innehava inspektionen såsom bisyssla. Även med denna förutsättning ansågo dock alla dessa domkapitel utom Strängnäs, att en Röjning av dåvarande arvoden vore önskvärd, varför de också föreslogo en sådan. År 1909 uppgingo de sammanlagda arvodena åt rikets inspektörer till 44,600 kronor. Enligt domkapitlens förslag skulle arvodessumman för samtliga inspektörer hava kommit att uppgå till 83,150 kronor. Sedan dess har anslaget j till inspektörernas arvoden något höjts, så att det för år 1912 utgjorde 50,500 kronor.

Då kommittén nu går att avgiva sitt förslag rörande folkskoleinspektörernas avlöning, vill kommittén först erinra om den grundsats, som varit bestämmande för kommittén vid dess tidigare avgina förslag rörande avlöning av folkskoleseminariernas lärare och lärarinnor. Denna grundsats innebär, att vid lönebeloppens avvägande en viss hänsyn bör tagas till de olika levnadsbehoven och i synnerhet till den försörjningsplikt, som kan åligga löntagare. För närvarande är emellertid frågan om ändrade lönegrunder beträffande lärarpersonalen dels vid rikets allmänna läroverk, dels vid folkskoleseminarierna, dels vid folkskolorna, dels ock vid med förutnämnda skolor närbesläktade läroanstalter under utredning av en för ändamålet utsedd utredningsnämnd. Med hänsyn härtill har kommittén i fråga om folkskoleinspektörernas avlöning icke ansett sig böra hemställa om tillämpning av ifrågavarande grundsats.

I fråga om avlöningens storlek hava två synpunkter varit för kommittén bestämmande: den ena, att folkskoleinspektörerna på sin tjänst skulle kunna hava sin anständiga bärgning, den andra, att inspektörsbefattningarna skulle kunna draga till sig personer, som besitta goda förutsättningar för att kunna motsvara de anspråk, vilka sagda befattningar ställa på sina innehavare. Dessa förutsättningar lära i regel icke hava förvärvats förrän efter åtskilliga års praktisk verksamhet i någon annan tjänst. De lämpligaste inspektörskandidaterna torde därför komma att finnas bland personer, som redan kortare eller längre tid innehaft tjänst och därunder hunnit komma upp till någon högre lönegrad än den lägsta, För närvarande utgår avlöningen till manlig seminarieadjunkt och manlig läroverksadjunkt i fem lönegrader å respektive 3,000, 3,500, 4,000, 4,500 och 5,000 kronor, och kommittén erinrar därom, att löneförhörjning till dessa tjänstemän torde inom en snar framtid vara att vänta. Lönen till folkhögskoleföreståndare växlar i allmänhet mellan 3,000 och 4,500 kronor, varjämte tillkomma bostad och vedbrand. Av de 20 kommunala folkskoleinspektörer, som för närvarande finnas, åtnjuta 3 en grundlön av 3,000 kronor och 2 en grundlön av 3,500 kronor; grundlönen för de övriga 15 växlar mellan 4,000 och 7,500 krouor. Alla utom en äga därjämte rätt till ålderstillägg, vanligen två sådana å 500 kronor. Föreståndaren för en högre folkskola kan erhålla en avlöning av 3,000—4,000 kronor och rektorn vid en kommunal mellanskola 4,000 kronor jämte bostad och bränsle. Vad folkskollärarkåren beträffar har man särskilt att tänka på överlärarna, vilkas avlöning inom större och medelstora städer växlar i högsta lönegraden mellan 2,650 och 6,000 kronor. Den kontanta lönen till en kyrkoherde skall enligt lag om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 i regel utgå med ett grundbelopp av 4,000 kronor och till en komminister med

liungl. Majds K ad. Proposition Kr 206.

ett grundbelopp av 2,500 kronor. Båda skola dessutom i vissa fall erhålla fyllnadsbelopp, som äro beroende dels på pastoratets folkmängd och dels på dess areal, samt likaledes i vissa fall ett ålderstillägg. Härtill komma för båda fri bostad och trädgård, skjutsersättning och i allmänhet bränsle. Dä nu kommittén, såsom redan förut är nämnt, anser, att goda inspektörskandidater skola kunna erhållas i synnerhet från nu nämnda kategorier av tjänstemän och att sådana medlemmar av sagda kategorier, som kunna befinnas villiga och lämpliga att övergå till folkskoleinspektionen, icke av ekonomiska hänsyn böra avhållas från att söka inspektörstjänster, bör grundlönen för inspektörstjänst enligt kommitténs mening icke sättas lägre än 4,000 kronor. Till denna grundlön synas böra komma två ålderstillägg å 500 kronor vartdera att utgå efter respektive 5 och 10 års oförvitlig tjänstgöring.

I likhet med vad som äger rum i fråga om rektorer vid allmänna läroverk och folkskoleseminarier böra de nämnda ålderstilläggen tillkomma inspektören, vare sig han innehar ordinarie tjänst eller han är tillsatt genom förordnande på viss tid.

För den händelse den av kommittén föreslagna ordningen för inspektionen kommer till stånd, torde det böra anses rättvist, att de i tjänst varande folkskoleinspektörer, vilka vid övergången till sagda ordning uteslutande ägna sig åt inspektionen, för lönetur få tillgodoräkna sig de år, under vilka de på grund av förordnande innehaft sin befattning såsom huvudsyssla.

Kommittén har förut uttalat som sin mening, att ett visst belopp borde ställas till Kungl. Maj:ts förfogande att användas till arvode för folkskoleinspektionen på Gottland. Med hänsyn till antalet skolor och lärare på Gottland samt till nu föreslagna avlöning åt folkskoleinspektörerna torde detta belopp lämpligen kunna sättas till 2,000 kronor.

Kommittén vill sålunda föreslå, att folkskoleinspektör, som innehar sin befattning såsom huvudsyssla vare sig genom förordnande eller såsom ordinarie tjänstinnehavare, erhåller en grundavlöning av 4,000 kronor samt därjämte två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5 och 10 års oförvitlig tjänstgöring; att avlöningsbeloppen i de tre lönegraderna å respektive 4,000, 4,500 och 5,000 "kronor enligt vanliga grunder uppdelas i lön å respektive 2,700, 3,050 och 3,400 kronor samt tjänstgöringspenningar å respektive 1,300, 1,450 och 1,600 kronor. Därjämte hemställer kommittén, att för inspektionen över Gottland ett arvodesbelopp av 2,000 kronor måtte ställas till Kungl. Maj:ts förfogande. — Under tiden för förordnande synes innehavare av förordnandet böra uppbära de med befattningen förenade löneförmåner efter avdrag av det belopp, som motsvarar de avgifter för egen pensionering, vilka skulle av honom erlagts, därest han som ordinarie innehaft befattningen.

För avlöningsförmånernas åtnjutande böra stadgas villkor i huvudsaklig överensstämmelse med vad under senare år i allmänhet blivit föreskrivet vid fastställandet av lönestater för statstjänstemän.

I detta sammanhang vill kommittén framhålla såsom ur inspektionsväsendets synpunkt önskvärt, att folkskoleinspektör, som avlagt teologisk examen eller eljest förvärvat med sådan examen förbunden behörighet, vid möjligen skeende övergång till prästerlig tjänst finge såsom prästerliga tjänstår räkna de år, under vilka han bestritt tjänst som folkskoleinspektör, och likaledes, att innehavare av folkskoleinspektörstjänst vid möjligen skeende övergång till lärartjänst vid någon statens eller av staten understödd kommunal läroanstalt finge som tjänstår för den nya befattningen räkna de år, under vilka han tjänstgjort som folkskoleinspektör. Kommittén finner sig dock i avseende på dessa önskemål, vilka givetvis icke avse rätt till lönetursberäkning, icke böra framställa förslag.

93 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

I fråga om den av kommittén föreslagna avlöningen har från en del håll den anmärkningen framställts, att densamma vore för lågt beräknad. Så hänvisar folkskoleinspektören K. Karlgren till de av kommittén anställda jämförelserna med de grupper av tjänstemän, från vilka man i synnerhet kunde vänta att erhålla goda inspektörskandidater, och anför:

Det synes mig, som om man nu hade att utgå ifrån de för närvarande gällande högre eller högsta beloppen i dessa tjänstinnehavares avlöning, om man skall räkna med någon övergång till inspektörsverksamheten. Det bleve sålunda för inspektörer

4,500 å 5,000 kronor i grundlön. Många kommunala inspektörer och överlärare — som ju i viss mån kontrolleras av statens inspektörer — stiga ändå högre på löneskalan. Redan för ett halvt århundrade sedan framställdes förslag om en årlig lön på

3.000 kronor ('jämte resekostnadsersättning). Att under dylika förhållanden nu sätta första lönegraden till endast 4,000 kronor synes åtminstone icke kunna leda till det avsedda målet att få dugande statsinspektörer. Ökningen i åligganden och storleken hos inspektionsområdena, särskilt de norrländska, göra också högre arvoden väl motiverade. Visst är eljest, att snart måste löneförbättring åstadkommas.

Svårigheten att med de av kommittén föreslagna lönerna erhålla verkligt kompetenta personer framhålles även av folkskolestyrelsen i Tstad, folkskoleinspektörerna i Ystad och Hälsingborg samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län.

Folkskoleinspektören i Malmö tinner likaledes lönen för låg och anför:

Man måste komma ihåg, att befattningarna äro av den art, att det för deras innehavare gäller att långa tider vara borta från hem och familj under ofta mycket besvärliga och tröttande resor. Tänker man sig en så låg grundlön som 4,000 kronor, bör åtminstone därtill fogas 4 ålderstillägg å 500 kronor varje, så att slutlönen blir

6.000 kronor.

Önskvärdheten av ett tredje ålderstillägg har framhållits av domkapitlet i Luleå, det förut nämnda statsinspektorsmötet, folkskoleinspektörerna E. Westberg och G. Leffler samt folkskoleinspektören i Lund.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län anser, att folkskoleinspektörerna borde i avseende å avlöningen likställas med de manliga adjunkterna vid folkskoleseminarierna. Liknande mening uttalas av folkskoleinspektörerna T. Torbiörnsson och A. Z. Hammarberg.

Beträffande den av kommittén föreslagna uppdelningen av avlöningen i lön och tjänstgöringspenningar anför statskontoret:

Vid denna uppdelning bar den egentliga lönen satts proportionsvis något högre än för lektorer i första, andra och tredje lönegraden och betydligt högre än för första gradens tjänstemän vid centrala ämbetsverk. Då emellertid de föreslagna avlöningsbeloppen i anseende till såväl absolut storlek som fördelning i lön och tjänstgöringspenningar överensstämma med dem, som i tredje, fjärde och femte lönegraden till-

Myndig-

heterna.

Departe-

mentschefen.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

komma adjunkt vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, och då folkskoleinspektionen torde komma att huvudsakligen rekryteras från nyssnämnda lärarkårer, har statskontoret ingenting att erinra mot kommitténs förslag i detta hänseende.

Rörande kommitténs förslag om rätt för i tjänst varande folkskoleinspektörer, vilka vid övergången till den nya ordningen uteslutande ägna sig åt inspektionen, att för lönetur tillgodoräkna sig sin föregående tjänstgöring anser statskontoret det uttryckligen böra angivas, att därvid endast må medräknas de år, under vilka de på grund av förordnande såsom huvudsyssla innehaft folkskoleinspektörsbefattning i statens tjänst.

I motsats härtill yrkar folkskoleinspektören i Lund, att eftersom det måste anses ensidigt, att ett ej allt för ringa antal av de nya tjänsterna besattes med innehavare, som vunnit erfarenhet inom till inspektionen hörande områden, samma förmåner beträffande rätt till lönetursberäkning borde fastställas för sådana kommunala inspektörer, som odelat agnat sig åt inspektionen.

Önskvärdheten av att även sådana statens inspektörer, som innehaft sin befattning som bisyssla, måtte vid övergång till den nya ordningen erhålla samma rätt till lönetursberäkning som ensaminspektörer framhålles av folkskoleinspektörerna A. Thunberg, A. Garfvé, J. Olsson-Garpe, T. Torbiörnsson och A. Z. Hammarberg ävensom av folkskoleinspektörerna Th. Brandt och P. Lindqvist, vilka två sistnämnda dock anse, att frågan om lönetursberäkning i detta avseende bör bliva beroende på prövning i varje särskilt fall.

Beträffande den av kommittén berörda rätten till viss tjänstårsberäkning vid övergång från inspektörstjänst till vissa andra befattningar, en fråga, varom kommittén dock ej gjort någon hemställan, hava folkskoleinspektörerna A. B. Alvin, T. Torbiörnsson och A. Z. Hammarberg samt folkskoleinspektören i Falun uttalat sin anslutning till de i betänkandet anförda önskemålen.

Till grund för kommitténs förslag rörande inspektörernas avlöning ligger den tanken, att de personer, som komma att befinnas lämpligast till folkskoleinspektörer, i de flesta fall torde vara sådana, vilka innehava och sedan någon tid innehaft ordinarie anställning i statens, kyrkans eller kommuns tjänst. Avlöningen har därför beräknats så, att den skulle kunna vara i någon mån tilltalande för tjänstinnehavare av nämnda slag och i vart fall bereda dem lika goda ekonomiska förmåner som dem, de förut åtnjutit. Mot kommitténs förslag, enligt vilket avlöningen skulle utgöra 4,000 kronor jämte två ålderstillägg å 500 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring, har i allmänhet ingen annan invändning uttalats, än att åtskilliga myndig-

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

heter funnit detta lönebelopp för lågt. Särskilt har därvid ifrågasatts, att efter 15 års tjänstgöring ett tredje ålderstillägg skulle tillkomma.

Åtskilligt talar enligt min mening för sistnämnda förslag, men då flertalet myndigheter ansett de av kommittén föreslagna lönebeloppen lämpliga och då dessa ju i vart fall innebära en ganska avsevärd ökning av de arvoden, som hittills utgått till inspektörer med inspektionsuppdraget såsom ensamsyssla, anser jag mig böra stanna vid vad som av kommittén föreslagits.

Den av kommittén förordade uppdelningen av avlöningsförmånerna i de tre föreslagna lönegraderna i lön och tjänstgöringspenningar är densamma, som förekommer bland annat i fråga om adjunktstjänst vid folkskoleseminarium i tredje, fjärde och femte lönegraden.

Jag förordar alltså, att för folkskoleinspektör måtte bestämmas avlöning i tre lönegrader å l) 2,700 kronor, 2) 3,050 kronor och 3) 3,400 kronor jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,300, 1,450 och 1,600 kronor.

Kommittén har ansett det rättvist, att de i tjänst varande folkskoleinspektörer, vilka vid övergången till den nya ordningen uteslutande ägna sig åt inspektionen, få för lönetur tillgodoräkna sig de år, under vilka de på grund av förordnande innehaft sin befattning såsom huvudsyssla.

Av åtskilliga myndigheter har sedermera ifrågasatts, att liknande tjänstårsberäkning för lönetur även borde tillkomma sådana statens inspektörer, vilka innehaft inspektionsuppdraget såsom bisyssla, samt kommunala inspektörer. Statskontoret har däremot yrkat, att uttryckligen skulle angivas, att blott tjänstgöring å inspektörsbefattning i statens tjänst och såsom huvudsyssla finge tillgodoräknas.

Kommitténs förslag, vilket påtagligen åsyftar just en sådan begränsning som den av statskontoret påyrkade, synes mig lämpligt.

Givetvis skulle det vara synnerligen önskvärt, om genom ett mera vidsträckt medgivande i enlighet med nyssnämnda uttalanden övergången till uteslutande inspektionsverksamhet kunde lättas för sådana personer, vilka hittills innehaft inspektionsuppdraget såsom bisyssla, och om dymedelst deras vunna erfarenhet kunde tillgodogöras för inspektionsarbetet. Likaledes synes det önskvärt, att bestämmelser kunde fattas, varigenom tillträde till befattning som statens inspektör lättare kunde beredas sådana personer, vilka under kommunal inspektörsverksamhet förvärvat erfarenhet och vana vid inspektionsarbete. Med hänsyn till vad eljest i liknande fall är stadgat synes det mig dock icke möjligt att i detta hänseende ifrågasätta något medgivande utöver vad kommittén föreslagit.

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Av liknande skäl torde man nödgas avstå från det fulla förverkligandet av en tanke, som eljest kunnat ligga nära, nämligen att tjänstgöring, som före övergången till inspektörstjänst fullgjorts i någon på ett eller annat sätt med densamma besläktad befattning, borde tillgodoräknas för uppflyttning i högre lönegrad. Härvidlag finnes emellertid ett särskilt fall, ‘där starka skäl synas tala för ett dylikt medgivande. Jag åsyftar sådana personer, vilka övergå från anställning vid folkskoleseminarierna eller de allmänna läroverken till inspektionsverksamhet.

Det är härvid att rnärka, att avlöningsbeloppen i de för folkskoleinspektörerna föreslagna tre lönegraderna fullkomligt överensstämma med avlöningsbeloppen i de tre högsta lönegraderna för adjunkter vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken. Nu karl tydligen, särskilt under övergångstiden, inträffa, att sådan adjunkt, vilken vore lämpad för inspektörsverksamheten och hågad att övergå därtill, redan intjänat så många lönetillägg såsom adjunkt, att avlöningen som folkskoleinspektör i första lönegraden skulle bliva mindre än den avlöning han uppbär såsom adjunkt, varför han sannolikt skulle anse sig förhindrad att söka övergång till inspektörsbefattning. Det synes mig, att i sådant fall goda skäl skulle förefinnas för tillämpning av en bestämmelse likartad med den, som gäller rörande avlöningen för adjunkt, som befordras till lektor vid allmänt läroverk. Enligt kungl. kungörelsen den 27 augusti 1904 äger sådan adjunkt, därest han som adjunkt redan intjänat högre avlöning än lektors begynnelseavlöning, att omedelbart tillgodoräkna sig så många ålderstillägg som lektor, att hans avlöning i sistnämnda befattning blir lika hög som den avlöning, han senast åtnjöt som adjunkt. Därjämte gäller, att där adjunkt vid befordran till lektor icke erhåller högre avlöning, än den han uppburit som adjunkt, han äger att för uppflyttning till närmast högre lektorslönegrad tillgodoräkna sig den tid, varunder han innehaft adjunktsbefattningen, efter det han "i denna befattning senast uppflyttades till högre lönegrad.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört vill jag förorda, att bestämmelser, likartade med dem”, jag nu angivit, måtte beslutas i fråga om adjunkt vid folkskoleseminarium eller allmänt läroverk, som utses till innehavare av folkskoleinspektörsbefattning.

För tillgodonjutande av de föreslagna nya löneförmånerna torde följande villkor och bestämmelser böra stadgas:

att med ordinarie befattning såsom folkskoleinspektör icke ma förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med sådan befattning ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

97 Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej skolöverstyrelsen, uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen såsom folkskoleinspektör, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas;

att tjänstgö ringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort, men skola för den tid, han eljest varit från tjänstgöringen befriad, utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg, då sådant utgår, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgö ringspenningar avstå så mycket av lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke av skolöverstyrelsen prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej skolöverstyrelsen finner skäligt låta honom uppbära något därav;

att uppflyttning från lägre till högre lönegrad må äga rum efter förloppet av fem år, under villkor att tjänstinnehavaren under mera än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda uppflyttning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, under iakttagande av att vid uppflyttning till högre lönegrad, den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd; skolande i fråga om tjänstår sberäkning för uppflyttning till högre lönegrad iakttagas, dels att i tjänst varande folkskoleinspektör, vilken vid övergången till den nya lönestaten redan innehar inspektörsuppdrag såsom huvudsyssla, skall tillgodoräknas den tid, under vilken han på grund av förordnande innehaft sitt uppdrag såsom huvudsyssla, dels ock att, därest ordinarie adjunkt vid

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 155 käft. (Nr 06.) 13

Kommittén.

98 Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 206.

folkskoleseminarium eller allmänt läroverk, som befordras till folkskoleinspektör, redan intjänat högre avlöning än folkskoleinspektörs begynnelseavlöning, honom skola omedelbart tillgodoföras så många ålderstillägg som folkskoleinspektör, att hans avlöning i sistnämnda befattning blir lika hög som den avlöning, han senast åtnjöt som adjunkt, varjämte, där adjunkt vid befordran till folkskoleinspektör icke erhåller högre avlöning än den, han som adjunkt uppburit, för uppflyttning till närmast högre lönegrad såsom folkskoleinspektör honom tillgodoräknas den tid, varunder han innehaft adjunktsbefattningen, efter det han i denna befattning senast uppflyttades i högre lönegrad;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning, redan uppnått den levnads- och tjänstålder, som berättigar honom till pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägg, där sådant tillhör befattningen, utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i särkild lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat.

B. Ortstillägg.

Till de löneförmåner, kommittén föreslagit för flertalet folkskoleinspektörer, har den ansett böra i vissa fall komma ortstillägg. Härom anföres:

De nu föreslagna avlöningsbeloppen äro avsedda för flertalet av rikets folkskoleinspektörer. Till följd av de olika levnadskostnaderna å olika orter liksom oek till följd av de olika svårigheter, vilka möta en folkskoleinspektör inom skilda delar av vårt land, komma dock dessa belopp icke att äga samma värde för folkskoleinspektörer i olika delar av landet. Under sådana förhållanden måste det anses icke blott rättvist utan även, med hänsyn till möjligheten att å de dyrare orterna erhålla dugliga sökande till inspektörstjänsterna, nödvändigt, att vissa folkskoleinspektörer tillerkännas särskilda ortstillägg.

Dylika ortstillägg, avseende att göra löneförmånerna å dyrare orter likvärdiga med löneförmånerna å orter med mera ordinära levnadskostnader, hava redan tilldelats vissa andra kategorier av statens tjänstemän, såsom landsstaterna inom Stockholms, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samt vissa provinsialläkare i Stockholms,. Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I sitt betänkande rörande folkskoleseminarierna har kommittén på anförda skäl föreslagit sådana tillägg för vissa seminarielärare. Vad folkskoleinspektörerna beträffar är det i synnerhet in-

99 Kuvgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

spektören i l:a inspektionsområdet (Stockholm med omnejd) samt inspektörerna i 27:e —33:e inspektionsområdena (Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län), som åro i behov av dylika tillägg.

De höga levnadskostnaderna i Stockholms stad äro allmänt kända. De hava också redan medfört särskilda ortstillägg för tjänstemännen i de flesta av statens centrala verk. Vad Stockholms omgivningar beträffar hava levnadskostnaderna därstädes visserligen rönt så stort inflytande av Stockholms stad, att någon betydligare skillnad mellan staden och sagda omgivningar icke torde förefinnas. I överensstämmelse med av Riksdagen nyligen i fråga om vissa andra tjänstemän fastställda villkor synes emellertid böra bestämmas, att ortstillägg till inspektören i l:a inspektionsområdet må utgå endast i det fall, att han är bosatt i huvudstaden. För så vitt hans avlöning icke skall komma att i värde alltför mycket understiga avlöningen för de flesta andra inspektörer, torde ortstillägget icke kunna sättas lägre än till 500 kronor om året. Även med ett sådant ortstillägg kommer inspektörens avlöning icke att gå upp till det belopp, med vilket en överlärare vid Stockholms folkskolor avlönas.

Ortstillägg till inspektörerna i 27:e — 33:e inspektionsområdena (Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) betingas enligt kommitténs mening i särskilt hög grad av de ogynnsamma yttre förhållanden, under vilka de hava att leva: klimatets och kommunikationernas beskaffenhet samt de höga levnadskostnaderna. Med hänsyn till inspektörernas skyldighet att resa även under vintern och de svårigheter, under vilka de då hava att förrätta sin tjänst, samt den dyrare utrustning av kläder in. m., som de måste bekosta sig, torde ortstillägget för dessa inspektörer höra sättas till 500 kronor om året.

Kommittén vill sålunda föreslå, att ett ortstillägg å 500 kronor tillerkännes var och en av folkskoleinspektörerna i l:a samt i 27:e—33:e inspektionsområdena, inspektören i l:a inspektionsområdet dock under förutsättning att han är bosatt inom Stockholms stad. Dessa ortstillägg böra tydligen icke öva inflytande på pensionen.

I särskilt yttrande har kommitténs ledamot, kanslirådet H. Tigerschiöld uttalat, att ortstilläggen lämpligen kunde begränsas till 300 — 400 kronor.

Reservanten har därvid hänvisat till det förhållandet, att för landssekreterare och landskamrerare i de norrländska länen ortstillägget är bestämt till 300 kronor och för sekreterare i de centrala ämbetsverken i Stockholm till 400 kronor. Kommitténs förslag syntes därför reservanten bryta mot den följdriktighet, som borde iakttagas vid reglering av löner.

Beträffande kommitténs förslag rörande ortstillägg säger sig statskontoret ej vilja förneka, att möjligen den procentsats, som kommitténs förslag innebär, kan anses bättre motsvara det faktiska behovet än den hittills i allmänhet tillämpade.

Mot den av kanslirådet Tigerschiöld i berörda avseende gjorda reservationen uttalar sig det förut nämnda statsinspektörsmötet och erinrar därvid, att det i sagda reservation åberopade förhållandet, att landssekreterare och landskamrerare i ortstillägg erhölle endast 300 kronor, syntes mindre tillämpligt i fråga om inspektörerna, enär de förstnämnda dels

Särskilt

yttrande.

Myndig-

heterna.

100 Departe-

mentschefen.

Kungl. Majils Nåd. Proposition Nr 206.

åtnjöte vida högre avlöning, dels tillhörde 3:e klassen i gällande resereglemente, dels hade rätt till semester, dels och framför allt hade den förmånen att få förrätta sitt arbete å sina arbetslokaler i länsstaden, under det inspektörerna i övre Norrland måste under större delen av året vistas på resor under högst ogynnsamma yttre förhållanden, även ekonomiskt sett.

Anslutning till den nämnda reservationen har uttalats av domkapitlet i Växjö, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs^ och Kristianstads län, biskop Billing samt folkskoleinspektören G. Kellström. I anslutning till reservationen anser även Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län, att ortstillägget, åtminstone vad inspektörerna i de norra länen vidkomme, borde begränsas till 300 kronor, och anför:

Folkskoleinspektörerna inom ifrågavarande län komma på grund av de långa avstånden och de föga utgrenade järnvägsförbindelserna med säkerhet att göra sig en avsevärd inkomst på reseersättningen. Till belysning härav kunde anföras, att den nuvarande folkskoleinspektörens inom länets södra område resor under år 1912 tillhopa omfatta en väglängd av 575 mil med skjuts. Då skjutslegan utgjorde 2 kronor per mil utom åkdonslega och beställningspenningar samt utginge för 2 hästar, men sällan mer än en häst torde begagnas, syntes uppenbart, att en ej obetydlig behållning härå måste uppkomma. Folkskoleinspektörerna i de två norra områdena hade under samma tid på sina inspektionsresor med skjuts tillryggalagt i det närmaste 400 mil tillsammans.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län anser, att i avseende å lappmarksdistrikten med deras mera svårartade tjänstgöring icke vore något att erinra emot tilläggets bestämmande till 500 kronor, varemot ortstilläggen i kustlandsdistrikten skulle kunna begränsas till något lägre belopp, eventuellt 300 kronor.

Domkapitlet i Härnösand, som ansluter sig till kommitténs förslag, har gjort det tillägget, att domkapitlet ansåge ett ortstillägg av 500 kronor böra tillerkännas jämväl folkskoleinspektören i 26:e inspektionsområdet, omfattande Ångermanland.

De väsentliga skilj aktigheter i fråga om levnadskostnader, som särskilt under senare år visat sig mellan olika orter i vårt land, har föranlett Riksdagen att vid reglering av lönerna för åtskilliga tjänstemannagrupper bevilja särskilda ortstillägg åt de å vissa orter bosatta tjänstemännen för att därigenom i någon mån utjämna nämnda skiljaktigheter. Samma grunder, som därvidlag annars varit bestämmande, synas mig motivera kommitténs förslag om beviljande av ortstillägg åt de folkskoleinspektörer, vilka få sin tjänstgöring förlagd i sådana delar av landet, där ortstillägg eljest ansetts behövliga. Några invändningar mot detta förslag hava heller icke framställts.

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Däremot hava i någon mån skiljaktiga meningar uttalats rörande ortstilläggens lämpliga belopp. Kommittén har föreslagit, att desamma skulle bestämmas till 500 kronor, under det en reservant inom kommittén funnit ett belopp av 300—400 kronor bättre överensstämma med beloppet av de ortstillägg, som äro bestämda för vissa andra tjänstemannagrupper.

Då ifrågavarande reservant till förmån för det av honom påyrkade beloppet åberopat de ortstillägg, som äro bestämda särskilt för landsstatens tjänstemän, synes mig denna jämförelse icke fullt hållbar, alldenstund de för folkskoleinspektörerna föreslagna lönerna alldeles icke kunna inordnas i de lönetyper, enligt vilka landsstatstjänstemännens lönebelopp äro bestämda. Jag vill tillika erinra därom, att Riksdagen för andra tjänstemän, exempelvis provinsialläkarna, beviljat ortstillägg av mycket växlande storlek. I likhet med statskontoret anser jag det av kommittén föreslagna beloppet bättre motsvara det verkliga behovet än reservantens förslag. Jag vill sålunda förorda, att ortstilläggen måtte bestämmas till 500 kronor.

Kommittén föreslår, att ortstillägg å nämnda belopp skola utgå till den inspektör, vars distrikt av kommittén avsetts att omfatta Stockholms stad och kringliggande område — i det fall nämligen att han vore bosatt i huvudstaden — samt till inspektörerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Mot detta förslag har någon invändning icke framställts.

Av domkapitlet i Härnösand har yrkats, att ortstillägg måtte utgå jämväl till inspektören i det distrikt, som är avsett att omfatta norra delen av Västernorrlands län; detta med hänsyn till de höga levnadskostnader, som här vore rådande.

Jag har ingen anledning betvivla, att levnadskostnaderna äro höga även inom detta distrikt och att sålunda skäl kunna föreligga för bifall till domkapitlets berörda yrkande. Med hänsyn därtill, att Riksdagen hittills i allmänhet icke beviljat ortstillägg åt inom Västernorrlands län bosatta tjänstemän, finner jag dock icke skal föreligga att nu förorda domkapitlets ifrågavarande förslag.

C. Expensmedel.

Utöver ovan berörda avlöningsförmåner har kommittén jämväl hemställt om särskilda anslag till täckande av kostnaderna för inspektörernas tjänsterum, telefon med mera samt härom anfört:

Av vad kommittén anfört rörande folkskoleinspektörernas åligganden framgår, att en ganska omfattande expedition ingår i folkskoleinspektörens arbete. Tydligt är, att denna expedition icke kan tänkas skött med ordning och reda, utan att inspektören

Kommittén.

Myndig-

heterna.

Departe-

mentschefen.

102 Kung!. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 206.

i ordnat skick förvarar jämte sina inspektionsjournaler alla sådana in- och utgående handlingar, till vilka han under sin kommande tjänstutövning kan av eu eller annan anledning behöva återgå, såsom statistiska uppgifter, avgivna av lärare eller skolråd, utdrag ur skolrådens statsbidragsrekvisitioner, promemorior till skolråden, utlåtanden till olika myndigheter, resplaner, årsberättelser, vissa delar av skriftväxlingen in. m. Tyvärr har inspektören hittills icke haft skyldighet att förvara dylika handlingar, vilket haft till följd, bland annat, att han icke heller haft skyldighet att till sin efterträdare i tjänsten lämna några uppgifter rörande skolorna i inspektionsområdet, men uppenbart är, att ett sådant förhållande icke bör fortfara. Om det sålunda med rätta bör åligga inspektören att förvara nu nämnda handlingar, kräves tydligen, att han för detta ändamål till sitt förfogande äger ett särskilt expeditionsrum, som lämnar utrymme för desamma. I detta expeditionsrum bör, för tillgodoseende av skolrådsordförandenas m. fl. behov att hastigt och lätt komma i förbindelse med inspektören, ett sådant kommunikationsmedel som telefon icke saknas. Det torde därför böra betraktas såsom en skyldighet för inspektören att vara försedd med telefon. Expeditionen . kräver därjämte en icke oansenlig mängd skrivmaterialier in. m., ofta även tryckning av cirkulärskrivelser samt renskrivningsarbete. Då nu sagda expedition, som med nödvändighet hör till inspektörens tjänst, förorsakar direkta kostnader, synes det vara med billighet och rättvisa överensstämmande, att dessa kostnader icke, såsom hittills skett, helt och hållet läggas på inspektören, utan åt t staten till betäckande av desamma bidrager med ett visst årligt belopp. Kommittén vill med hänsyn härtill hänvisa till den förmån, som i motsvarande avseende är beviljad kronofogdar och länsmän. I ersättning åt sistnämnda tjänstemän för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter utgå nämligen vissa belopp såsom expensinedel. På samma sätt borde enligt kommitténs mening ett visst årligt belopp anslås såsom expensmedel åt folkskoleinspektör. Detta belopp torde lämpligen kunna sättas till 300 kronor för varje inspektör, som innehar sin inspektörsbefattning såsom huvudsyssla. Till inspektionen över skolväsendet på Gottland torde för samma ändamål böra anslås 200 kronor.

Mot kommitténs förslag rörande expensmedel i allmänhet liar endast biskop Billing yttrat sig och sagt sig ej finna tillräckliga grunder vara anförda för beviljande av högre expeditionsanslag, än som motsvarade telefonkostnader. Beträffande det av kommittén föreslagna expensanslaget för inspektionen på Gottland har folkskoleinspektören G. Hellström, med instämmande av domkapitlet i Visby, framhållit, att därest inspektionen å Gottland komme att ordnas såsom hittills och inspektörerna i enlighet med kommitténs förslag ålades att hålla telefon, ett expensanslag av 150 kronor till varje inspektör måste anses nödvändigt.

De föreslagna expensmedlen äro framför allt avsedda att täcka kostnaderna för hållande av expeditionsrum och telefon samt för skrivmaterialier. Nämnda utgiftsposter synas vara väl motiverade. Vad angår befogenheten av särskilda expensmedel för ifrågavarande kostnaders bestridande bör erinras, att med folkskoleinspektörerna jämförliga tjänstemän

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

i allmänhet förfoga över särskilda arbetsrum i av staten upplåtna lokaler samt att kostnader för skrivmaterialier och telefon pläga bestridas från särskilda för ändamålet tillgängliga medel. För vissa tjänstemän, åt vilka arbetslokaler icke kunnat upplåtas, äro särskilda belopp beviljade såsom expensmedel; så uppbär exempelvis kronofogde expensmedel med 300 kronor. I fråga om kostnaderna för telefon är att erinra, att numera den fria samtalsrätten i allmänhet är begränsad inom ett litet område och att man sålunda jämte årsavgifterna har att räkna med särskilda samtalsavgifter.

Jag finner mig med hänsyn till vad nu anförts böra förorda förslaget i denna del.

D. Vikariatsarvode.

Vidare har kommittén gjort framställning i fråga om avlöning åt vikarie under inspektörs sjukdom samt härom yttrat:

På grand av tjänstens beskaffenhet torde semester för folkskoleinspektör icke kunna ifrågasättas, vadan något särskilt anslag till semestervikarier icke torde vara erforderligt. Däremot är det givet, att fall kunna inträffa, då folkskoleinspektör till följd av sjukdom kan vara i behov av tjänstledighet och clå det således blir nödvändigt att förordna vikarie, som under tiden uppehåller hans tjänst. Att såsom vikarie övertaga dylik tjänst är emellertid förenat med åtskilliga svårigheter. Med hänsyn såväl härtill som till svårigheten att för vikariatet erhålla lämplig person synes vikariatsarvodet böra beräknas efter 3,000 kronor för kalenderår, och böra de grunder, enligt vilka sagda arvode skall utgå, framdeles närmare bestämmas. För de få fall, som här kunna komma i fråga, kan Kungl. Maj:t möjligen av tillgängliga medel anvisa det erforderliga beloppet. Skulle så icke kunna ske, blir tydligen ett särskilt anslag för bidrag till vikariatsarvoden behövligt, och torde detta anslag icke behöva sättas högre än till 2,000 kronor. Att det bör bliva ett förslagsanslag synes ligga i sakens natur.

Av de hörda myndigheterna har endast statskontoret yttrat sig i denna punkt och därvid tillstyrkt, att för ändamålet måtte uppföras ett särskilt förslagsanslag å 2,000 kronor. I

I likhet med vad som gäller exempelvis för lärare vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken torde böra stadgas, att folkskoleinspektör vid tjänstledighet på grund av sjukdom skall till vikaries avlönande avstå sina tjänstgöringspenningar, utgörande, enligt vad jag nyss förordat, i första lönegraden 1,300 kronor, i andra lönegraden 1,450 kronor och i tredje lönegraden 1,600 kronor. Tydligt är, att nämnda belopp icke kunna bliva tillräckliga för vikaries avlöning. Kommittén har, såsom mig synes på goda grunder, föreslagit, att vikariatsarvode skall beräknas efter

Kommittén.

Myndig-

heterna.

Departe-

mentschefen.

K ommittén.

Myndig-

heterna.

Departe-

mentschefen.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

3,000 kronor för kalenderår. Särskilda medel skulle sålunda erfordras till utfyllnad av vikariatsarvodena.

För närvarande är det anslag, varur folkskoleinsoektörernas avlöning bestndes, av reservationsanslags natur. Av skäl, som jag senare skall angiva, synes det mig emellertid riktigast, att anslaget framdeles får karaktären av förslagsanslag. Efter en sådan förändring kunna tydligen de jämförelsevis obetydliga belopp, vilka erfordras till vikariatsarvoden, utgå från nämnda anslag. Jag finner sålunda för närvarande icke anledning att ansluta mig till kommitténs förslag om uppförande av ett särskilt anslag för ändamålet.

E. Reseersättning.

Slutligen bar kommittén yttrat sig angående den klass i resereglementet, enligt vilken ersättning för tjänsteresa borde utgå till inspektör:

Såsom förut nämnts, hava inspektörerna i de områden, i vilka inspektörstjänsten är huvudsyssla, i samband med underdånig skrivelse framhållit ett inom inspektörskåren ofta uttalat önskemål, nämligen om uppflyttning från 4:e till 3:e klassen i gällande resereglemente. Sådan uppflyttning skulle innebära eu höjning av dagtraktamentet men icke någon nämnvärd förhöjning i ersättningen lör själva resorna, enär inspektörerna mestadels måste resa efter skjuts och ingen skillnad i detta avseende förefinnes mellan resa efter 3:e och 4:e klassen enligt gällande resereglemente.

Kommittén har särskilt med hänsyn till de kostnader för statsverket, som den av kommittén föreslagna förändrade anordningen av folkskoleinspektionen i varje fall måste medföra, icke ansett sig kunna föreslå någon förändring i nu gällande bestämmelse angående rese- och traktamentsersättning för folkskoleinspektörerna.

Beträffande kommitténs förslag rörande rese- och traktamentsersättning har på vissa håll framhållits önskvärdheten av att folkskoleinspektörerna måtte uppflyttas från 4:e till 3:e klassen i gällande resereglemente. Sådana uttalanden hava gjorts av det förut nämnda statsinspektörsmötet samt av folkskoleinspektörerna K. Karlgren, E. Westberg och G. Leffler.

Till kommitténs förslag ansluta sig domkapitlet i Växjö, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Skaraborgs och Malmöhus län, skolrådet i Borås och folkskoleinspektören G. Kellström.

Folkskoleinspektören Tli. Brandt anser, att dagtraktamentet bör höjas till 10 kronor.

Jag ansluter mig, om än med någon tvekan, till den uppfattning, vartill kommittén i denna punkt kommit.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 206.

9. Inspektörernas pensionsförhållanden.

Såsom en naturlig konsekvens av sitt förslag om en fastare anställning för folkskoleinspektörerna har kommittén föreslagit, att ensamt inspektörer, i likhet med andra fast anställda statstjänare, måtte erhålla rätt till pension för sig och sina efterlevande. Hittills hava de, såsom allenast förordnade för viss tid och uppbärande arvode, givetvis icke haft någon pensionsrätt, och då de i allmänhet innehaft inspektörsuppdraget såsom bisyssla till annan befattning, vilken varit förenad med sådan rätt eller annan form för ålderdomsförsörjning, hava de icke heller varit i större behov därav. I ett eller annat fall, där inspektör under längre tid ensamt ägnat sig åt inspektionsverksamhet, har Riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t beviljat pension.

A. Inspektörernas egna pensioner.

Rörande inspektörernas egen pensionering har kommittén anfört:

Den tanken ligger nära till hands, att folkskoleinspektörerna, vilkas verksamhet helt och hållet faller inom folkundervisningsväsendets område, i fråga om sin pensionering skulle kunna hänvisas till folkskollärarnas pensionsinrättning. Då emellertid folkskoleinspektörerna i så fall skulle bilda ett undantag från flertalet övriga civila tjänstemän och då det dessutom helt säkert skulle stöta på vissa svårigheter att inom sagda pensionsinrättning få pensionsförhållandena för inspektörerna på ett tillfredsställande sätt ordnade, finner kommittén sig icke böra föreslå, att de skulle erhålla delaktighet i sagda pensionsinrättning. Under förutsättning att kommitténs förslag rörande folkskoleiuspektörs tillsättning vinner avseende och folkskoleinspektör således skulle komma att i regel erhålla ordinarie befattning, skulle folkskoleinspektör med avseende på sin egen pension självfallet höra under lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907.

Enligt denna lag skulle hel pension för folkskoleinspektör komma att utgå med samma belopp som den egentliga lönen, alltså för inspektör, som vid avgång från tjänsten befunne sig i högsta lönegraden, med 3,400 kronor. Den årliga pensionsavgift, som inspektören skulle erlägga, komme att i de olika lönegraderna utgå med respektive 91,80, 103,70 och 115,eo kronor.

Synnerligen viktig är här frågan om det antal levnads- och tjänstår, vid vilka rätt till åtnjutande av hel pension skulle inträda. För manlig tjänstinnehavare i allmänhet inträder enligt förutnämnda lag sådan rätt vid uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår. Denna bestämmelse förutsätter tydligen såsom det normala, att tjänstinnehavaren inträtt i statens tjänst senast vid uppnådda 32 levnadsår. Flera kategorier av tjänstinnehavare äga emellertid enligt sagda lag rätt till pension vid tidigare levnadsålder och efter ett mindre antal tjänstår. Så äro t. ex. lärare vid allmänna läroverken och folkskoleseminarierna pensionsberättigade vid 65 och provinsialläkare vid

Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 155 käft. (Nr 206.) 14

Kommitté

Myndig-

heterna.

106 Kung1, Naj:ts Nåd. Proposition Nr 206,

62 levnadsår. Ur folkundervisningsväsendets synpunkt måste det anses önskvärt, att även folkskoleinspektörerna kunna erhålla pension vid eu något tidigare levnadsålder än 67 år, enär den fysiska och psykiska spänstighet, som inspektionsarbetet, synnerligast resorna, kräver, icke i allmänhet kan vara att förvänta ända intill denna ålder. Enligt kommitténs mening bör den levnadsålder, vid vilken folkskoleinspektör skall äga rätt till pension, icke sättas högre än till 63 år. Med hänsyn såväl härtill som till den omständigheten, att folkskoleinspektörerna i regel snarare torde komma att inträda i inspektörstjänsten vid en ålder av omkring 40 än vid en ålder av omkring 30 år, torde antalet tjänstår, vid vilka folkskoleinspektör skulle erhålla rätt till hel pension, icke heller kunna sättas högre än till 25. Ur inspektionens synpunkt är önskvärt, att han av dessa tjänstår förvärvat minst 10 i egenskap av folkskoleinspektör. Kommittén vill alltså hemställa, att folkskoleinspektörs pensionering måtte komma att äga rum enligt lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension samt att rätt för folkskoleinspektör att komma i åtnjutande av hel pension måtte inträda vid uppnådda 63 levnads- och 25 tjänstår, med villkor dock att minst 10 tjänstår förvärvats under innehavandet av inspektörsbefattning.

Enligt § 17 i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension beräknas tjänstår för erhållande av pension enligt denna lag för hela den tid, under vilken tjänstinnehavaren varit anställd i statens tjänst. Härav följer, att folkskoleinspektör, som förut innehaft befattning t. ex. såsom ämneslärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, för pension såsom inspektör får tillgodoräkna sig även de tjänstår, han såsom läroverks- eller seminarielärare förvärvat. Den folkskoleinspektör däremot, som icke förut innehaft statstjänst utan i stället innehaft t. ex. prästerlig befattning eller befattning såsom föreståndare för folkhögskola eller varit anställd vid kommunal läroanstalt, får för pension såsom inspektör icke tillgodoräkna sig de tjänstår, han i sin föregående befattning förvärvat. Eu sådan olikhet i fråga om tjänstårsberäkning torde icke kunna anses lämplig, och detta så mycket mindre, som de sistnämnda slagen av tjänstgöring torde ur statens synpunkt vara av lika stor betydelse som civil statstjänst. Riktigare torde vara, att folkskoleinspektören för pension får tillgodoräkna sig även sådan tjänstgöring som den nyssnämnda. Eu sådan anordning kräves icke blott av hänsyn till billighet och rättvisa utan äveu och framför allt av hänsyn till inspektörskårens rekrytering. Kommittén anser sig emellertid med hänsyn till de konsekvenser, som en åtgärd i nu antydd riktning skulle medföra, icke i nämnda avseende böra framställa något förslag. Kommittén vill dock uttala såsom önskvärt, att folkskoleinspektör för erhållande av pension finge räkna tjänstår icke allenast för den tid, under vilken han innehaft annan folkskoleinspektörsbefattning, samt för den tid, under vilken han innehaft statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller förordnande, utan ock för den tid, under vilken han innehaft prästerlig tjänst eller tjänst vid någon av staten understödd läroanstalt.

Angående pensionsåldern, vilken av kommittén föreslagits skola inträda vid 63 år, anser folkskoleinspektören E. Jungnev, att den bör höjas till 65 år. Det rörliga liv, en folkskoleinspektör finge föra genom de många resorna, han måste företaga, vore snarare ägnat att hålla hans krafter och spänstighet uppe än tvärtom. Liknande synpunkt anföres av folkskoleinspektören K. Karlgren. För pensionsålderns höjande till 65 år uttalar sig även Kungl.

107 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län samt biskop Billing. I denna fråga anför statskontoret:

Då emellertid varje sänkning av pensionsåldern är ägnad att ej oväsentligt höja statens kostnader och då andra kategorier av tjänstinnehavare, med vilka folkskoleinspektörerna i avseende på innebörden av sina tjänsteåligganden äro nära jämförliga, såsom t. ex. elementarlärare, icke förrän vid fyllda 65 år äga rätt till hel pension, synes samma ålder kanna bestämmas även för folkskoleinspektörer. Statskontoret vill i detta hänseende även framhålla, att samma pensionsålder är föreskriven för statskonsulenter och länsveterinärer, vilka av sin tjänstgöring tvingas att föra ett mycket rörligt liv. Tjänståldern anser statskontoret i sådant fall böra höjas åtminstone till 30 år. Däremot torde man kunna eftergiva det av kommittén uppställda villkoret, att minst 10 tjänstår förvärvats under innehavandet av inspektörsbefattning, för vilket villkor intet skäl blivit anfört, som ej med samma rätt skulle kunna åberopas för ett liknande stadgande i fråga om andra statstjänster.

Likaledes ifrågasätter Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län billigheten av förslaget, att av de 25 tjänståren minst 10 förvärvats under innehavandet av inspektörstjänst. Genom en sådan bestämmelse skulle en inspektör kunna komma i en sämre ställning, än om han icke blivit inspektör utan behållit sin förutvarande befattning.

Beträffande folkskoleinspektörernas pensionering har under ärendets behandling ingen skiljaktighet i uppfattningen framkommit annat än i fråga om pensionsåldern. Under det kommittén föreslagit, att folkskoleinspektör skulle äga rätt till hel pension efter uppnådda 63 levnads- och 25 tjänstår, av vilka minst 10 tjänstår såsom folkskoleinspektör, hava vissa myndigheter ansett, att levnadsåldern för hel pension utan olägenhet skulle kunna höjas till 65 år. Statskontoret har yrkat, att levnadsåldern måtte höjas till 65 år och tjänståldern till 30 år, varemot samma myndighet ansett det av kommittén föreslagna villkoret om minst 10 tjänstår såsom folkskoleinspektör obehövligt.

Givetvis måste det betraktas som ett viktigt önskemål, att de betydelsefulla folkskoleinspektörsbefattningarna alltjämt komma att innehavas av personer, vilkas andliga och kroppsliga spänstighet ännu är obruten och som sålunda äro i stånd att utföra sin tjänstgöring med kraft och andlig livaktighet. Ur denna synpunkt borde väl kommitténs förslag anses såsom det lämpligaste. Gentemot de uttalanden, som gjorts av erfarna personer om möjligheterna för inspektörer att kvarstå i tjänsten intill 65 år, och i betraktande av de utav statskontoret åberopade jämförelserna vågar jag dock icke bestämt vidhålla kommitténs förslag utan ansluter mig, om ock med tvekan, till statskontorets yrkande på en pensionsålder av 65 år, eller samma ålder, som är stadgad för lärarna vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken.

Departementschef e

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Däremot kan jag icke biträda statskontorets yrkande på en höjning av tjänstårens antal från av kommittén föreslagna 25 år till 30 år. Det har förut av mig framhållits, att i allmänhet de personer, som komma att utses till inspektörer, tidigare sannolikt torde hava innehaft ordinarie anställning av olika art. Bland de grupper av befattningshavare, från vilka man huvudsakligen kan vänta en rekrytering av inspektörskåren, har jämte andra erinrats om prästmän, kommunala folkskoleinspektörer samt överlärare och andra vid folkskoleväsendet anställda lärare. Om de nu nämnda gäller, såsom kommittén ock påpekat, att den tjänstgöring, de fullgjort före övergången till inspektörstjänst, icke kommer att räknas dem till godo i pensionsavseende. Vid sådant förhållande skulle det enligt min mening vara synnerligen oklokt att ställa kravet på fullgjorda tjänstår i statstjänst allt för högt, enär man skulle riskera att därigenom från inspektörstjänsterna utestänga personer, som för dessa tjänster ägde särskild duglighet, visad under föregående praktisk verksamhet. Jag anser mig därför böra i fråga härom stanna vid vad av kommittén föreslagits. Det bör tilläggas, dels att det sålunda förordade antalet tjänstår i statens tjäll är detsamma, som kräves av åtskilliga andra grupper av befattningshavare, dels ock att, om detsamma också kan anses såsom jämförelsevis begränsat, de personer, vilka komma att pensioneras som folkskoleinspektörer, helt visst i de allra flesta fall hava i det allmännas tjänst fullgjort en tjänstgöring minst lika lång som den. som kräves av några andra statstjänare,

Vad slutligen angår det av kommittén föreslagna kravet på en tjänstetid av minst 10 år såsom folkskoleinspektör för pensions erhållande har kommittén tydligen därmed åsyftat att förebygga, att personer skulle inträda i inspektörstjänst vid en alltför framskriden ålder.

Då, enligt vad jag förut anfört, tillsättningen av folkskoleinspektörer skulle ske genom Kungl. Maj:t efter vederbörande myndigheters prövning och förord, torde däri ligga tillräckliga garantier för att det intresse, som det föreslagna stadgandet avsett att främja, i allt fall skall bliva tillbörligen tillgodosett. I likhet med statskontoret finner jag därför en bestämmelse av här åsyftad innebörd {obehövlig.

För förverkligandet av det förslag till pensionering av folkskoleinspektörer, som av mig förordats, erfordras, att ifrågavarande befattningshavare upptagas bland de i § 5 punkt f) av lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension upptagna befattningshavare. Åtgärd i sådant syfte ankommer emellertid på finansdepartementet, och har statsrådet och chefen för sagda departement, med vilken jag i ärendet samrått, förklarat sig villig att göra vederbörlig framställning i omförmälda hänseende.

Rungl. Mnj:ls Nåd. Proposition Nr 206.

109 B. Änke- och pupillpensioner.

Beträffande frågan om beredande av reliktpensioner för folkskola Kommittén. inspektörerna har kommittén anfört:

I fråga om änke- och pupillpensionen vore önskvärt, att ordinarie folkskoleinspektör, som förut varit delaktig i någon änke- och pupillkassa, fortfarande skulle kunna få stå kvar som delägare i samma kassa. Då detta emellertid icke lärer kunna ske utan ändring av reglementena för samtliga ifrågakommande kassor, torde en sådan anordning för folkskoleinspektörerna icke böra ifrågasättas. För ordnandet av de ordinarie inspektörernas änke- och pupillpension kunna då närmast tre möjligheter tänkas, nämligen att folkskoleinspektören blir delaktig i civilstatens änke- och pupillkassa, i folkskollärarnas änke- och pupillkassa eller i elementarlärarnas nya änke- och pupillkassa.

Enligt Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för civilstatens änke- och pupillkassa den 21 december 1907 är tjänstinnehavares delaktighetsbelopp i nämnda kassa lika med en femtedel av det högsta pensionsunderlag, som för hans tjänst är bestämt enligt gällande lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, dock med en viss begränsning såväl uppåt som nedåt. Då kommittén föreslagit, att den egentliga lönen för folkskoleinspektör skulle i högsta lönegraden utgöra 3,400 kronor, skulle även högsta pensionsunderlaget bliva 3,400 kronor. Delaktighetsbeloppet i civilstatens änkeoch pupillkassa skulle följaktligen bliva 680 kronor.

Pensionen skulle i så fall bliva:

a) för ensam änka.......................................................................................... 680 kronor

b) för änka med ett eller flera pensionsberättigade barn........................... 1,020 »

c) för pensionsberättigade barn, då änka ej funnes:

om endast ett barn funnes ............................................................... 340 »

om barnen vore två................................. 680 »

om barnen vore tre eller flera................................................... 1,020 »

Avgifterna till kassan äro av två slag: årsavgift och befordringsavgift. Såsom årsavgift skall delägare erlägga 21 procent av sitt delaktighetsbelopp i kassan. För folkskoleinspektör skulle således årsavgiften utgå med 142,8 o kronor. Befordringsavgift skall betalas till kassan av en var, vilken, efter det han fyllt 24 år, inträder i kassan eller erhåller förhöjning i delaktighetsbeloppet. I de flesta fall torde folkskoleinspektör vid sitt tillträde till tjänsten icke förut hava tillhört denna kassa. Under sådana omständigheter skulle befordringsavgiften, med tillämpning av i detta avseende givna bestämmelser, för honom beräknas å delaktighetsbeloppet och utgå med 1 procent därå för varje full kalendermånad, som förflutit från det han fyllt 24 år, tills han vunnit delägarrätt i kassan, dock minst med 40 procent å delaktighetsbeloppet. Denna befordringsavgift skulle betalas under loppet av två år. I de flesta fall komme folkskoleinspektörerna helt säkert att få erlägga ganska dryga befordringsavgifter. En person, som exempelvis vid 38 års ålder i egenskap av folkskoleinspektör bleve delägare i kassan, skulle sålunda i befordringsavgift få erlägga 1,142,40 kronor eller 571,20 kronor under vartdera av två år. Årsavgiften till pensionskassan och till änkeoch pupillkassan samt befordringsavgiften till den sistnämnda skulle under vartdera av dessa år sammanlagt uppgå till 805,8o kronor.

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206,

En annan möjlighet vore, att folkskoleinspektören bleve delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa. Under förutsättning att vad som nu gäller för övningsskollärare vid folkskoleseminarium finge tillämpas även med avseende på folkskoleinspektör, skulle dennes delaktighetsbelopp i denna kassa bliva lika med högsta kontanta avlöningsbeloppet, således 5,000 kronor.

Pensionen skulle enligt den ändrade avfattning, som 21 paragrafen av reglementet för ifrågavarande kassor genom kungl. kungörelsen den 28 juni 1907 erhållit,

O O----- - ---------7

bliva:

a) för ensam änka.......................................................................................... 1,000 kronor

b) för änka med ett eller flera pensionsberättigade barn........................... 1,500 »

c) för pensionsberättigade barn, då änka ej funnes:

om endast ett Dåra funnes............................................................... 500 »

om barnen vore två............................................................. 1,000 »

om barnen vore tre eller flera ......................................................... 1,500 »

Den årliga _ pensionsavgift, som inspektör skulle till kassan inbetala, utgör 31/, procent av delaktighetsbeloppet, således 166,6 7 kronor.

Den tredje möjligheten vore, att inspektören bleve delägare i elementarlärarnas nya änke- och pupillkassa. Hans delaktighetsbelopp skulle här bliva lika med den egentliga lönen i högsta lönegraden, alltså 3,400 kronor.

Pensionen skulle i så fall utgå med följande belopp:

a) för ensam änka...................................................... 780 kronor

b) för änka med pensionsberättigade barn:

om endast ett barn funnes .............................. 1,014 »

om barnen vore två ........................................... 1,170 »

om barnen vore tre .......................................... 1,248 »

om barnen vore fyra......................................... 1,326 »

o. s. v.

c) för pensionsberättigade barn, då änka ej funnes:

om endast ett bara funnes................................. 390 kronor

om barnen vore två .......................................... 780 »

om barnen vore tre .......................................... 1,014 »

om barnen vore fyra.......................................... 1,170 »

om barnen vore fem .......................................... 1,248 »

o. s. v.

Den årliga pensionsavgiften i denna kassa utgör för manlig delägare 3 procent av delaktighetsbeloppet och skulle alltså för folkskoleinspektör bliva 102 kronor.

Av vad nu anförts rörande de tre nämnda änke- och pupillkassorna, framgår genast, att civilstatens änke- och pupillkassa är för ifrågavarande fall synnerligen oförmånlig. De personer, som kunna tänkas lämpliga att övergå till folkskoleinspektionen, hava utan tvivel i allmänhet, såsom förut nämnts, redan under eu följd av år tillhört någon annan änke- och pupillkassa — i de flesta fall elementarlärarnas, folkskollärarnas eller prästerskapets — och till denna i årsavgifter inbetalt ganska betydande belopp. Dessa belopp komme icke att räknas dem till godo vid övergång till civilstatens änke- och pupillkassa. Under sådana omständigheter skulle helt säkert den retroaktivavgift, som en folkskoleinspektör förutom vanliga årsavgifter bleve skyldig att betala, därest han skulle vara förbunden att bliva delägare i civilstatens änke- och

ill

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Mr 206.

pupillkassa, verka i hög grad avskräckande. Ätt hänvisa folkskoleinspektörerna till nämnda kassa skulle därför enligt kommitténs mening vara synnerligen ofördelaktigt med hänsyn till inspektörskårens rekrytering och kan alltså icke förordas.

Däremot måste det anses icke blott rimligt utan även ganska naturligt, att folkskoleinspektörerna hänvisades till folkskollärarnas eller till elementarlärarnas änkeoch pupillkassa, emedan många före sitt tillträde till inspektörstjänsten helt säkert tillhört endera kassan och till denna under längre eller kortare tid" betalt årsavgifter.

Det nära samband, som förefinnes mellan folkskola och folkskoleinspektion, leder tanken närmast i den riktningen, att folkskoleinspektörerna med hänsyn till änke- och pnpillpensionen skulle hänvisas till folkskollärarnas änke- och pupillkassa. Utan tvivel skulle det också vara förmånligt för inspektörerna att bliva delägare i denna kassa, därest bestämmelser med avseende på pensionsbeloppen liknande dem, vilka för närvarande äro gällande för kassans nuvarande delägare, finge tillämpas även på folkskoleinspektörerna. Ursprungligen har pensionen till änka efter delägare i nämnda kassa i varje fall utgått med 20 procent av delaktighetsbeloppet. Beträffande folkskollärares änka har emellertid givits ändrade bestämmelser i kungl. kungörelsen den 28 juni 1907. Enligt dessa bestämmelser, som trätt i kraft den 1 januari 1908, utgår numera pensionen till sådan änka med 25 procent av delaktighetsbeloppet. Till änka efter annan delägare utgår pensionen fortfarande med 20 procent av sagda belopp. Numera har således kassan med hänsyn till den utgående pensionen två delägargrupper. Den ena utgöres av folkskollärare, den andra av lärare vid högre folkskolor, kommunala mellanskolor, folkhögskolor, lärare vid folkskoleseminariernas övningsskolor m. fl. Folkskollärares delaktighetsbelopp är i regel 1,350 kronor. Högsta inom kassan förekommande delaktighetsbelopp utgör för närvarande 4,000 kronor. Detta delaktighetsbelopp tillkommer folkhögskoleföreståndare, föreståndare för dövstumskoior m. fl. Förslag har emellertid framställts, att delaktighetsbeloppet för dövstumskoleföreståndare skulle höjas till 4,500 kronor, och lära såväl direktionen för folkskollärarnas pensionsinrättning som statskontoret till sagda förslag tillstyrkt bifall. Om folkskoleinspektörerna komme att inträda i kassan, skulle deras delaktighetsbelopp enligt de grunder, som i detta avseende gälla för lärare vid folkskoleseminariernas övningsskolor, och enligt kommitténs förslag rörande folkskoleinspektörs avlöning, såsom förut nämnts, bliva 5,000 kronor, och skulle folkskoleinspektörerna tydligen komma att med avseende på pensionsbeloppen hänföras till den andra av de förut nämnda grupperna, vadan pensionen komme att utgå med de belopp, som förut angivits. Huruvida ökat statsbidrag till kassan i så fall skulle vara av nöden, kan kommittén icke avgöra, utan finge detta bliva föremål för särskild utredning.

Beträffande elementarlärarnas nya änke- och pupillkassa synas inga särskilda svårigheter föreligga. Att folkskoleinspektörerna icke tillhöra läroverkslärarkåren torde icke utgöra något hinder för folkskoleinspektörernas inträde, enär kassan redan förut upptagit andra kategorier av delägare än lärare vid de allmänna läroverken. Enligt de principer, som inom denna kassa tillämpas i fråga om delägares delaktighetsbelopp, skulle detta belopp, som förut nämnts, för folkskoleinspektör bliva lika med den egentliga lönen i högsta lönegraden eller 3,400 kronor. Eu sådan grupp av delägare, vars delaktighetsbelopp är just 3,400 kronor, har kassan redan. Denna grupp utgöres av adjunkter vid allmänna läroverk, vid högre lärarinneseminariet och vid folkskoleseminarier. Att öka denna grupp med statens folkskoleinspektörer torde från kassans synpunkt icke böra möta hinder. Antagligen förutsätter dock den nämnda anordningen, antingen att statens årliga bidrag till kassan ökas eller ock att inspektörerna själva

Myndig-

heterna.

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

betala den tilläggsavgift, som enligt bil. A till det för kassan gällande reglementet beräknas motsvara för befattningen utgående statsbidrag. För en folkskoleinspektör, som vid 38 års ålder inträtt i kassan, skulle denna tilläggsavgift uppgå till 96,9 8 kronor om året.

De överväganden, som kommittén i förevarande avseende gjort, hava lett kommittén till den uppfattningen, att det vore lämpligast, att folkskoleinspektörerna bleve delägare i elementar lärarnas nya änke- och pupillkassa. Detta dock endast under den förutsättningen, att de icke behövde erlägga förhöjda pensionsavgifter, enär eljest delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa måste anses vara att föredraga. Under den nämnda förutsättningen vill kommittén föreslå, att för ordinarie folkskoleinspektör måtte stadgas rättighet och skyldighet att vara delägare i elemeutarlärarnas nya änkeoch pupillkassa.

Rörande den" av kommittén under viss förutsättning föreslagna delaktigheten för folkskoleinspektörerna i elementarlärarnas nya änke- och pupillkassa har direktionen över lärarnas vid elementarläroverken nya änkeoch pupillkassa yttrat:

Direktionen hade ej något att erinra mot nämnda förslag under förutsättning, antingen att kassan bereddes i erforderlig mån ökat statsbidrag eller ock att av vederbörande tjänstinnehavare själv erlades, förutom föreskriven pensionsavgift, jämväl en statsbidraget motsvarande tilläggsavgift. För kassans del vore det av underordnad betydelse, vilketdera av nämnda alternativ valdes. Beträffande storleken av berörda eventuellt erforderliga ökning av kassans statsbidrag ansåge direktionen, att under den av kommittén antagna förutsättning, att inträde i kassan skedde vid 38 års ålder och att, enligt den vid kassans reglemente fogade Bil. A, statsbidraget för varje delägare skulle utgöra 96 kronor 98 öre om året, ifrågavarande belopp syntes böra bestämmas till 3,200 kronor för år.

Beträffande den av kommittén alternativt föreslagna delaktigheten i folkskollärarnas änke- och pupillkassa har önskvärdheten av delaktighet i denna kassa uttalats av domkapitlet i VaIster ås, det förut nämnda statsinspektör smötet och folkskoleinspektören E. West berg. Ifrågavarande delaktighet avstyrkes av direktionen över folkskollärarnas änke- och pupillkassa, som anför:

I nämnda kassa hava hittills icke upptagits andra delägargrupper än sådana, som för sin egen pensionering varit hänvisade till någon annan under direktionens förvaltning ställd pensionskassa, nämligen folkskollärarnas pensionsinrättning eller dövstumlärarnas pensionsanstalt. Enligt kommitténs förslag skulle emellertid ordinarie folkskoleinspektörs pensionering äga rum enligt lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Då den ifrågasatta delaktigheten i folkskollärarnas änke- och pupillkassa alltså skulle innebära eu avvikelse från nyssnämnda grundsats, vilken emellertid torde böra upprätthållas, kan ifrågavarande delaktighet ej av direktionen tillstyrkas.

I fråga om den tredje av kommittén ifrågasatta möjligheten beträffande folkskoleinspektörernas reliktpension, nämligen delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa, påpekar styrelsen över civilstatens änke- och

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

pupillkassa endast, att därest inspektörstjänsterna komme att uppföras å ordinarie stat och dess innehavare upptoges till delaktighet i elementarlärarnas eller folkskollärarnas änke- och pupillkassa, sagda tjänstinnehavare vore jämlikt § 2 mom. 2 b) i nådiga reglementet för civilstatens änkeoch pupillkassa den 2 december 1907 undantagna från delaktighet i sistnämnda kassa. I berörda fråga anför statskontoret:

Då staten enligt kommitténs förslag i varje fall skulle komma att få betala den avgift, som erfordras för folkskoleinspektörernas intagande i någon änke' och pupillkassa, kan statskontoret icke inse, varför icke staten lika väl skulle kunna erlägga erforderlig befordringsavgift till civilstatens änke- och pupillkassa som tilläggsavgift till elementarlärarnas änke- och pupillkassa, allra helst som sistnämnda avgift enligt kommitténs beräkning synes hava större kapitalvärde och således innebära drygare kostnad än befordringsavgiften till civilstatens änke och pupillkassa.

Kommittén har funnit tre möjligheter föreligga för beredande åt folkskoleinspektörerna av änke- och pupillpensionering, nämligen inträde i civilstatens änke- och pupillkassa, inträde i folkskollärarnas änke- och pupillkassa eller inträde i lärarnas vid elementarläroverken nya änke- och pupillkassa. Då kommittén, såsom jag redan nämnt, anser sannolikt, att de för inspektionsuppdraget lämpligaste i allmänhet skola vara till finnandes bland personer, som redan innehava ordinarie befattning och vilka därför vid ej allt för unga år skulle övergå till inspektörstjänsten, finner kommittén det vara av nöden, att staten åtager sig de förhållandevis dryga avgifter för änkeoch pupillpensioneringen, vilka kunde komma att påvila inspektörer på grund av försenat inträde i tjänsten.

Skulle delaktighet beredas inspektörerna i civilstatens änke- och pupillkassa, synes statens mellankomst erforderlig beträffande de befordringsavgifter, som skulle erläggas av dem och vilka skulle komma att uppgå till ganska betydande belopp, exempelvis för en person, som vid 38 års ålder tillträdde inspektörsbefattning, 1,142 kronor 40 öre.

Skulle inspektörerna upptagas antingen i lärarnas vid elementarläroverken nya änke- och pupillkassa eller i folkskollärarnas änke- och pupillkassa, torde, i likhet med vad som plägat ske vid nya delägargruppers upptagande i nämnda kassor, ökning vara erforderlig i de till desamma utgående statsbidragen. Yad den förstnämnda kassan angår torde den erforderliga ökningen av statsbidraget kunna antagas bliva densamma som den tilläggsavgift, som skall erläggas av vissa delägare, vilka icke längre kvarstå vid befattning, varmed följer delaktighet i kassan. Beträffande den för inspektörernas upptagande i folkskollärarnas änke- och pupillkassa behövliga ökningen av statsbidraget kräves givetvis en försäkringsteknisk utredning, vilken icke kunnat utföras av kommittén.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 195 höft. (Nr 206.)

Departe-

mentschefen.

114 Kommittén.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 206.

Bland dessa tre föreliggande möjligheter har kommittén uttalat sig för inspektörernas upptagande i lärarnas vid elementarläroverken nya änkeoch pupillkassa, detta dock under förutsättningatt de nyssnämnda tilläggsavgifterna komrne att bestridas med statsmedel. Åtskilliga folkskoleinspektörer samt domkapitlet i Västerås hava uttalat sig för att inspektörerna måtte vinna inträde i folkskollärarnas änke- och pupillkassa. Slutligen har statskontoret ansett, att staten lika väl skulle kunna erlägga den erforderliga befordringsavgiften till civilstatens änke- och pupillkassa som bidrag till någondera av de. övriga nämnda kassorna och att sålunda inspektörerna borde inträda i civilstatens änke- och pupillkassa.

Innan utredning föreligger om storleken av det statsbidrag, som skulle bliva behövligt för folkskoleinspektörernas upptagande i folkskollärarnas änke- och pupillkassa, synes det icke möjligt att avgöra, vilken lösning av den föreliggande pensioneringsfrågan kan anses såsom den ur statens synpunkt förmånligaste. Frågan torde därför för närvarande icke böra företagas till avgörande. Då i vart fall, i enlighet med den ordning för den föreslagna, reformens genomförande, som jag funnit vara den lämpligaste, framställning rörande folkskoleinspektionen måste ske även till en följande Riksdag, kan i samband därmed efter vederbörlig utredning förslag framläggas beträffande änke- och pupillpensioneringen. Enär det emellertid måste betraktas som mindre tillfredsställande, om de folkskoleinspektörer, vilka kunna komma att enligt den nya ordningen träda i tjänstgöring från och med år 1914, under någon tid finge tjänstgöra såsom ordinarie utan att äga rätt till pension för sina efterlevande, torde till undvikande härav under den första tiden endast förordnanden å vederbörande tjänster böra givas.

10. Ordningen för inspektionsregleringens genomförande.

Då förslag tidigare förelegat om övergång från systemet med inspektionen såsom bisyssla till anordningen med inspektionen såsom huvudsyssla, har vanligen framhållits, att en sådan övergång näppeligen skulle kunna i ett slag genomföras, enär det syntes svårt att på en gång finna ett tillräckligt antal kompetenta personer för inspektörstjänsternas besättande, varför det riktigaste vore, att övergången till det nya systemet finge ske stegvis.

Kommittén har i sitt förslag icke framställt någon genomförd plan för den nya ordningens genomförande utan blott mera i allmänhet uttalat sig därom. Kommittén har i detta hänseende anfört:

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Med avseende på genomförandet av den förändrade anordning av folkskoleinspektionen, som av kommittén föreslagits, anser kommittén, att denna anordning snarast möjligt bör bringas till stånd och att, om undantag därifrån tillsvidare i vissa fall komme att göras, perioden för övergången till ett fullständigt genomförande av organisationen ej bör göras särdeles lång. Kommittén skulle anse det beklagligt, om även nu liksom vid två föregående tillfällen förslag till en förändrad anordning av folkskoleinspektionen enligt grundsatsen om inspektörsverksamketen såsom huvudsyssla väl skulle vinna statsmakternas principiella godkännande, men de vidtagna åtgärderna skulle komma att stanna vid endast en partiell förändring av den gamla ordningen. Någon bestämd hemställan angående sättet för det nu framställda förslagets genomförande finner sig kommittén icke böra eller kunna göra utan vill inskränka sig till att framhålla några av de synpunkter, som i förevarande avseende torde komma i betraktande.

Uppenbart är, att även beträffande de tjänstebefattningar, som här äro i fråga, de personliga förutsättningarna bos tjäustinnehavarna i många fall kunna bliva av större betydelse än de yttre villkoren och formerna för deras verksamhet och att därför frågan om sättet för den nya organisationens genomförande måste bliva beroende av tillgången på personer, som äro ej blott villiga utan ock lämpliga att övertaga inspektörsbefattningarna. Saknas tillräckligt antal sådana personer, skall en på en gång över hela riket genomförd omläggning av inspektionen lätteligen komma att medföra mindre goda verkningar och därigenom bringa den nya organisationen i misskredit. Det torde därför ock vara i sakens intresse, att den insikt och erfarenhet, som representeras av de nu tjänstgörande inspektörerna, så långt möjligt tillvaratages vid övergången till den nya ordningen. Önskvärt synes slutligen vara, att denna nya ordning får utveckla sig under medverkan av den föreslagna skolöverstyrelsen, vilken, såsom kommittén i det föregående framhållit, bör med sin person- och sakkännedom kunna bidraga till ett lyckligt personval och likaledes bör åt inspektionsarbetet giva eu fast och enhetlig ledning.

lin av kommitténs ledamöter, kanslirådet H. Tigerschiöld, har i ett till kommitténs betänkande fogat särskilt yttrande närmare utvecklat, huru enligt hans mening den nya ordningen borde genomföras.

Enligt denna kommittéreservants åsikt ligger kärnpunkten i den nya organisationen icke i att inspektionen skall skötas som huvudsyssla, ehuru givetvis detta är en fördel, utan däri, att inspektionen, genom inrättande av den utav kommittén föreslagna skolöverstyrelsen, får en enhetlig ledning och kontroll. Under sådana omständigheter anser jag — fortsätter reservanten — att den föreslagna omorganisationen icke bör genomföras förr, än en central ledning av folkskoleväsendet kommit till stånd. Men även då detta sker, synes mig den nya organisationen av folkskoleinspektionen icke böra med ett slag genomföras i hela sin omfattning. Dels skulle detta medföra en betydande stegring av statsutgifterna för denna förvaltningsgren, vilka i allt fäll växa i följd av genom nu förhöjd skjutslega ökade ersättningar för inspektörernas resor, dels torde det icke vara lämpligt att på en gång skilja sig från den erfarenhet och personliga duglighet, som representeras av de folkskoleinspektörer, som nu på förordnande sköta befattningen såsom bisyssla, även om det skulle vara möjligt för den nya skolöverstyrelsen att på en gång, utan vunnen erfarenhet om förhållandena, föreslå 33 personer, fullt kompetenta även med hänsyn till personlig duglighet, att utnämnas till

Särskilt yttrande inom kommittén.

Myndig-

heterna.

Hd .Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 206.

ordinarie folkskoleinspektörer. Kommer den föreslagna skolöverstyrelsen till stånd, synes mig alltså första steget vara att dels uppföra på ordinarie stat högst 13 folkskoleinspektörstjänster, motsvarande antalet av tjänster, som nu skötas såsom huvudsyssla, vilket skulle betinga en kostnad av 59,100 kronor, därest ortstillägget bestämmes. till 400 kronor, dels ocJc för beredande av något ökade arvoden åt övriga folkskoleinspektörer anvisa ett belopp av 30,000 kronor eller således tillhopa ett anslag av i runt tal 90,000 kronor, vilket innebär en ökning i nu utgående anslag för ändamålet med 39,500 kronor. Nästa steg därefter synes böra bliva, att i den mån omständigheterna därtill föranleda, efter hand öka antalet ordinarie folkskoleinspektörsbeställningar och vidtaga motsvarande minskning i det för arvoden beräknade beloppet, till dess slutligen den av kommittén tänkta organisationen bleve i sin helhet genomförd.

Skulle åter den av kommittén föreslagna skolöverstyrelsen icke komma till stånd, torde tills vidare erfordras, att anslaget till folkskoleinspektionen höjes något för beredande, av ökade arvoden åt folkskoleinspektörerna. Och synes mig i så fall anslaget böra höjas till omkring 65,000 kronor, vilket innebär eu ökning i nuvarande anslaget med 14,500 kronor.

Till kommitténs allmänna uttalande rörande den nya ordnin o-ens genomförande hava folkskoleinspektören M. Granér samt folkskoleinspektörerna i Kristianstad och Göteborg anslutit sig. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län anser, att ett bättre resultat skulle vinnas, därest den föreslagna omorganisationen vunne tillämpning endast efter hand. överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor säger sig hava uppfattat kommitténs uttalande i berörda avseende på det sättet, att genomförandet av den nya organisationen skulle ske gradvis, och anser ett sådant genomförande nödvändigt för att det med densamma avsedda målet helt skall vinnas.

Med anledning såväl av kommitténs uttalande om önskvärdheten av att den nya ordningen finge utveckla sig under medverkan av den föreslagna överstyrelsen som av det utav kommittéledamoten Tigerschiöld i hans reservation gjorda uttalandet, att den föreslagna omorganisationen ej borde genomföras förr, än eu central ledning av folkskoleväsendet kommit till stånd, hava åtskilliga uttalanden framkommit, vilka yrka på organisationens genomförande, oberoende av om en överstyrelse kommer till stånd eller icke.

Folkskoleinspektören E. Westberg anför:

Folkskoleinspektionen är till och bör göras effektiv för skolans skull och ej för en eventuell överstyrelses, och den blir så mycket mer nödvändig, om överstyrelseförslaget ej nu skulle kunna realiseras. Ett uppskov i den av Tigerschiöld angivna riktningen anser jag under inga förhållanden böra understödjas.

Uttalanden för önskvärdheten av den nya organisationens genomförande oberoende av eu eventuell överstyrelses tillkomst hava dessutom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

gjorts av Ivungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala och Kronobergs län, folkskoleinspektörerna 0. A. Gunnelius, J. Renvall, V. Karnell och folkskoleinspektören i Västerås. Enligt vad folkskoleinspektören F. Svedberg i sitt utlåtande anför, har dessutom det ovannämnda statsinspektörsmötet under sina överläggningar uttalat önskvärdheten härav.

Reservantens uttalande rörande den nya organisationens stegvisa genomförande har vunnit anslutning från många myndigheter. De, som uttalat sig härför, äro domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Lund. och Kalmar, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs, Värmlands och Kristianstads län, folkskoleinspektörerna Hj. Strömberg, K. Hedmark, H. Ulander, E. Jungner, E. Möller ber g, G. Hellström och folkskoleinspektörerna i Lunds stift, folkskolestyrelsen i Falun, direktionen för prins Gustavs folkskola i Uppsala, skolrådet i Borås samt folkskoleinspektörerna i Hälsingborg och Borås. Vidare förklarar domkapitlet i Västerås sig i så måtto vilja ansluta sig till reservantens yttrande, att tillsättning av inspektörer, som hade inspektionskallet till uteslutande uppgift, endast borde ske efter hand, så att skolan ej på en gång skilde sig från den erfarenhet och personliga duglighet, som representerades av de folkskoleinspektörer, som nu på förordnande skötte sina platser som bisyssla. Likaledes uttalar domkapitlet i Växjö sin anslutning till reservationen, dock med den avvikelsen, att domkapitlet ej funne frånvaron av en central styrelse för folkskoleväsendet utgöra något hinder för genomförandet av den föreslagna omorganisationen. Däremot säger sig Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län vilja gå ännu längre än reservanten och anser, att omorganisationen borde ske först sedan skolöverstyrelsen efter vunnen erfarenhet fått yttra sig om densamma. Ett liknande uttalande har även gjorts av folkskoleinspektörerna J. A. Thunberg, A. Garfvé och J. Olsson-Garpe. I

I fråga om de verkningar på anslaget till folkskoleinspektionen, som skulle följa av ett endast småningom skeende genomförande av den nya organisationen, anför statskontoret:

Vid sådant förhållande torde, ifall det å riksstaten för innevarande år uppförda anslaget å 50,500 kronor till arvoden åt folkskoleinspektörer i enlighet med kommitténs förslag ersättes med ett till 148,100 kronor förhöjt anslag till folkskoleinspektionen, tillika beträffande det nya anslaget, även om detsamma i likhet med det gamla erhåller reservationsanslags natur, höra föreskrivas, att besparingar, som uppstå, innan de nyinrättade befattningarna första gången tillsättas, skola överföras till statsverkets kassafond.

118 Beparte-

entsc/iefen.

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Huru man än må tänka sig de framtida förhållandena inom folkundervisningen, torde det vara klart, att den närmaste tidens utvecklingsarbete på området kommer att bliva av stor och ingripande betydelse. Jag behöver i sådant hänseende blott erinra om folkskoleundervisningens från så många håll påfordrade omläggning i mera praktisk riktning samt det i samband härmed stående spörsmålet om fortsättningsskolans reformering och rikare utbildning. Skall ett reformarbete på dessa områden icke utmynna i syfteslöst mångfresteri och ohjälplig splittring utan kunna fortgå med någon klarhet och medvetenhet om mål och medel, torde det vara tydligt, att en större planmässighet är av nöden i folkundervisningsväsendets ledning, än det med nuvarande anordning är möjligt att åstadkomma. Jag har i min föregående framställning sökt ådagalägga, att den föreslagna omdaningen av folkskoleinspektionen skulle innebära ett ytterst betydelsefullt led i nu angivna riktning. Jag måste därför, i likhet med kommittén, anse det högeligen önskvärt, att den nya ordningen snarast möjligt bringas till stånd och att perioden för övergången till ett fullständigt genomförande av densamma ej måtte bliva alltför lång.

A andra sidan är det mig klart, såsom jag ock redan antytt, att någon övergångstid för den nya ordningens genomförande är oundgänglig och att man sålunda för det närvarande allenast kan taga ett steg i riktning mot målet. Frånsett att det säkerligen skulle komma att erbjuda ganska stora svårigheter att omedelbart finna ett tillräckligt antal fullt lämpliga personer för besättande av samtliga de nya inspektörsbefattningarna, synes det mig vara ett önskemål av största vikt, att vid organisationens fortsatta utformning och genomförande den erfarenhet må få göra sig gällande, vilken är att vinna vid verkställigheten av den åtgärd, som redan nu skulle vidtagas.

I denna riktning har också ett stort antal av de hörda myndigheterna uttalat sig.

Vid övervägande av den omfattning, i vilken en förändring redan nu bör genomföras, synes man mig böra utgå därifrån, att de inspektionsområden, vilka nu innehavas av inspektörer med inspektionsuppdraget som ensamsyssla, böra bibehållas såsom sådana och att inspektör^ änsterna i dessa distrikt ombildas på föreslaget sätt. Nämnda inspektionsområden äro 13, därav 2 inom Uppsala stift, 1 inom Strängnäs stift, 2 inom Växjö stift, 2 inom Karlstads stift, 3 inom Härnösands stift och 3 inom Luleå stift. Att stanna härvid skulle dock allenast innebära en lönereglering för de hittillsvarande ensaminspektörerna men icke giva folkundervisningen något egentligt tillskott av ändamålsenlighet och kraft, vilket ju dock är reformens innersta syfte. Ett ytterligare steg och ett icke alltför

119 Kungi. Maj:ts Nåd,, Proposition Nr 206.

obetydligt sådant bör därför redan nu tagas till den slutliga ordningens genomförande.

Gäller det då att avgöra, vilka delar av riket i första rummet böra ifrågakomma vid en sådan ombildning, synas många skäl tala för att man i landets olika bygder utvalde sådana områden, vilka av en eller annan anledning äro att anse såsom ur inspektionssynpunkt mest krävande och där sålunda eu ändamålsenligare anordning av inspektionen är mest trängande. Mot ett dylikt tillvägagångssätt talar emellertid ett synnerligen viktigt skäl. Huru omsorgsfullt man än på förhand söker klargöra, vilken indelning i inspektionsområden bör anses som den lämpligaste, torde vid en så omfattande granskning enskilda misstag icke kunna undvikas, liksom det ju ock kunde hända, att under tiden mellan planens uppgörande och slutliga utförande omständigheter kunde tillkomma, som påkallade ändring i det redan beslutade, något som givetvis skulle medföra oreda och svårigheter. Det synes mig därför bäst, att man vid den nya organisationens genomförande går så tillväga, att man i ett sammanhang genomför regleringen av ett'"större sammanhängande område.

Av de 13 distrikt, där inspektörerna redan nu hava inspektionen såsom huvudsyssla, tillhöra 8 Norrland, 3 Svealand och 2 Götaland — frånsett den omständigheten, att Dalsland utgör en del av ett till sin huvuddel inom Värmland fallande område. För den nya ordningens fullständiga genomförande i Norrland skulle, enligt vad jag nyss förordat i fråga om antalet inspektörer inom Luleå stift, erfordras ytterligare blott 2 inspektörer; för Svealand skulle behövas ytterligare 6 sådana. Lämpligt synes då vara, att man nu fullständigt genomför organisationen i nämnda delar av landet, för vilket ändamål sålunda skulle erfordras 8 nya inspektörstjänster. De stift, som komme att beröras härav, äro Uppsala stift, Strängnäs stift, Västerås stift och Luleå stift.

Enligt förslaget, som i allt upptager 33 inspektionsområden, skulle därefter ytterligare 12 inspektörstjänster vara behövliga. Om deras inrättande får, sedan närmare utredning hunnit ske, beslut framdeles fattas. Provisoriskt skulle alltså inspektionen inom Götaland bestridas på samma sätt som hittills.

Innan jag lämnar framställningen av ärendet i den del, varom här är fråga, anser jag mig böra något ingå på det särskilda yttrande av kommitténs ledamot H. Tigerschiöld, vari denne velat ställa den nu föreslagna och jämväl av honom förordade omdaningen av folkskoleinspektionen i beroende av den utgång, som kommitténs förslag om inrättande av en central ledning för folkundervisningsväsendet kommer att få. Därest nämnda för-

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

slag icke skulle vinna bifall, borde nämligen, enligt reservantens mening, ingen annan förändring nu vidtagas i fråga om folkskoleinspektionen, än att anslaget något höjdes för beredande av ökade arvoden åt inspektörerna.

I anledning av detta yrkande hava flera av de i ärendet hörda myndigheterna uttalat, att de icke kunde finna ett sådant sammankopplande av de båda frågorna påkallat. Sålunda har av vissa myndigheter, vilka tidigare avstyrkt förslaget om inrättande av en skolöverstyrelse, betonats, att de detta oaktat finna den föreslagna omorganisationen av inspektionen nödig och nyttig. Och från dem, som önskat en överstyrelse, har framhållits, att folkskoleinspektionens omdaning syntes om möjligt ännu angelägnare, därest en sådan styrelse nu icke kornme till stånd.

Sistnämnda uppfattning synes mig visserligen hava större skäl för sig än den motsatta. Men då jag nyss tillrått Kungl. Maj:t att förelägga Riksdagen proposition om den av reservanten så bestämt önskade skolöverstyrelsen, saknar jag för närvarande anledning närmare yttra mig om de åtgärder, som borde vidtagas med avseende å folkskoleinspektionen, i händelse nämnda skolöverstyrelse ej genast skulle komma till stånd.

11. Kostnadsberäkning.

Jag övergår nu till att närmare angiva de kostnader, som skulle erfordras för folkskoleinspektionens ordnande under år 1914.

Yad till en början angår avlöningen till de 21 nya ordinarie inspektörsbefattningarna skulle sammanlagt härtill, efter 4,000 kronor för var, åtgå 84,000 kronor. Då emellertid dessa tjänster under år 1914 skulle uppehållas på förordnande, bör från den egentliga lönen göras avdrag, motsvarande bidrag till egen pensionering. Detta avdrag torde böra upptagas till 100 kronor för varje befattning, vadan omförmälda belopp,

84.000 kronor, bör minskas med 2,100 kronor till 81,900 kronor. Emellertid skulle enligt de lönevillkor, jag i det föregående förordat, åtskilliga av de nuvarande ensaminspektörerna vid övergång till de nya tjänsterna få på grund av tidigare tjänstgöring såsom inspektörer tillgodoräkna sig ålderstillägg, vilket även skulle kunna bliva fallet med seminarieadjunkt och läroverksadjunkt, som erhölle förordnande som folkskoleinspektör. Att här angiva en noggrann siffra för det anslagsbehov, som kan bliva en följd härav, är givetvis omöjligt. En verkställd undersökning har emellertid givit vid handen, att för ändamålet torde böra beräknas ett belopp av

10.000 kronor, varmed nyss berörda summa alltså bör ökas. Vidare skulle till densamma läggas dels för expensmedel efter 300 kronor för

121 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

tjänst till de 21 ensaminspektörerna 6,300 kronor, dels ock för ortstillägg till 7 inspektörer, efter 500 kronor till en var, 3,500 kronor. I allt skulle således för de 21 nyreglerade distrikten erfordras 101,700 kronor. Avdrages härifrån det belopp, som av statsmedel för närvarande utgår till inspektionen uti omförmälda distrikt, 35,075 kronor, uppkommer en det nuvarande anslagsbehovet motsvarande summa av 66,625 kronor. Härvid är att märka, att landstingen i Gävleborgs, Västernorrlands samt Västerbottens län till förbättring av statsarvodena åt de inom dessa län förordnade inspektörerna beviljat vissa belopp, tillhopa uppgående till 7,200 kronor och avsedda att utfylla deras arvoden intill 2,750 kronor Genomföres nu den omreglering, som jag i det föregående förordat, synes det knappast längre kunna ifrågasättas, att i vissa län kostnaderna för statsinspektionen delvis skulle bestridas av landstingen och sålunda några län uti här ifrågavarande avseende komma att intaga en mindre gynnad ställning än övriga delar av landet. Näppeligen torde man heller kunna förvänta, att landstingen efter genomförandet av en mera verksam statsinspektion fortfarande skola befinnas villiga att lämna bidrag, vilket tidigare föranletts av nödvändigheten att uti de vidsträckta bygderna åvägabringa en kraftigare inspektion, än som med då tillgängliga statsmedel kunde åstadkommas. Jag anser därför, att vid beräkning av kostnaderna de nu berörda landstingsbidragen icke böra komma i betraktande. Dock torde, såsom i jämförliga fall förut ägt rum, böra stadgas, att så länge från landsting till statens folkskoleinspektör med befattningen såsom ensamsyssla i hans nämnda egenskap ersättning utgår, avlöningen av statsmedel skall minskas med ersättningen motsvarande belopp och i följd därav såsom pensionsunderlag tjäna lönen i vederbörande lönegrad.

Såsom jag fört uttalat, måste tillsvidare, intill dess omregleringen hunnit genomföras i hela landet, inspektionen i de delar därav, där så ännu icke skett, i det hela uppehållas som hittills.

För de stift, vilka icke nu skulle medtagas vid omregleringen — Linköpings, Skara, Lunds, Göteborgs, Kalmar och Visby stift — belöpa sig de nu utgående arvodena till sammanlagt 14,600 kronor. Såsom framgår av den förut åberopade, protokollet bilagda förteckningen över nuvarande till inspektörer av statsmedel anvisade arvoden, utgå dessa med växlande men i det hela synnerligen blygsamma belopp. De äro i själva verket så låga, att man icke ens för en kortare tid synes böra bibehålla dem oförändrade. År 1909 hade, såsom kommittén anfört, domkapitlen anledning yttra sig om arvodenas lämpliga storlek. Nästan alla domkapitel uttalade sig därvid för så väsentliga höjningar av arvodena, att desamma för inspektörerna Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 155 käft. (Nr 206.) 16

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

i de senast omnämnda stiften skulle uppgå till sammanlagt 24,354 kronor.

Utan att vilja förneka, att en så pass ansenlig höjning av arvodesbeloppen skulle kunna äga fog för sig, anser jag dock, att då det nu gäller en körnare tids provisorium för ifrågavarande landsdelar, man bör kunna åtnöjas med en mindre höjning, och torde en ökning med 50 procent böra anses tillfyllestgörande. Det till arvoden åt inspektörerna inom de här ifrågavarande stiften avsedda beloppet skulle till följd härav ökas från 14,600 kronor med 7,300 kronor till 21,900 kronor.

Hela anslagsökningen för inspektionens uppehållande under år 1914, på sätt jag föreslagit, skulle således utgöra 73,925 kronor. I anslutning till vad jag förut anfört bör härtill läggas ett belopp för bestridande av ersättning åt vikarie för folkskoleinspektör vid sjukdomsfall, förslagsvis 1,575 kronor, vadan totalökningen skulle utgöra 75,500 kronor samt anslaget i dess helhet belöpa sig till 126,000 kronor. Då i statsverkspropositionen för år 1914 för ändamålet beräknats en anslagshöjning av 147,500 kronor, skulle alltså å statsregleriirgen uppstå en besparing av 21,500 kronor.

Anslaget till arvoden åt folkskoleinspektörer, för närvarande 50,500 kronor, är i riksstaten tillsammans med anslagen till seminarier för folkskollärares bildande, till stipendier för seminarieelever och till undervisningsmateriell in. in. för folkskolor uppfört såsom ett gemensamt reservationsanslag för folkundervisningen. På sätt jag tidigare denna dag, vid föredragning av frågan om ökning av anslagen till folkskoleseminarierna, närmare utvecklat, torde emellertid här ifrågavarande anslag till arvoden åt folkskoleinspektörer böra utbrytas ur nämnda reservationsanslag och uppföras såsom ett särskilt anslag. Vid bifall till vad jag här förordat komma utgifterna från sistberörda anslag att i vad angår inspektionsdistrikt med ensaminspektörer utgå enligt automatiskt verkande bestämmelser, men dock ej med belopp, som på förhand kunna exakt fastställas. Detta pekar närmast på att anslaget borde uppföras såsom förslagsanslag. Skall detta kunna genomföras, måste emellertid den del av anslaget, som berör de oreglerade distrikten, 21,900 kronor, bestämmas till en summa, som ej får överskridas. Jag tillstyrker att så sker.

Med hänsyn till de olika ändamål, som för framtiden med anslaget skulle tillgodoses, torde detsamma böra upptagas under benämningen: till avlöning m. m. åt folkskoleinspektörer.

Kostnaderna för traktaments- och reseersättning till inspektörerna bestridas från ett å ordinarie stat uppfört särskilt förslagsanslag, för närvarande

123 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

fastställt till 93,000 kronor. I vad mån eller i vilken riktning den nu föreslagna omregleringen av inspektionen kan komma att öva inflytande på berörda kostnader, synes icke vara möjligt att på förhand avgöra. Erfarenheten får sålunda utvisa, om någon ändring av resekostnadsanslaget, vilket för närvarande är tillräckligt för sitt ändamål, kan bliva erforderlig.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels besluta,

att till folkskoleinspektör, vilken innehar sin befattning såsom ensamsyssla, skall från och med år 1914 utgå avlöning i tre lönegrader å 1) 2,700 kronor, 2) 3,050 kronor, 3) 3,400 kronor jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,300 kronor, 1,450 kronor och 1,600 kronor och därjämte till folkskoleinspektör, vars inspektionsområde innefattar Stockholms stad, därest han där är bosatt, samt till folkskoleinspektör i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg å 500 kronor; skolande därvid iakttagas, att så länge från landsting ersättning utgår till sådan folkskoleinspektör i denna hans egenskap, avlöningen av statsmedel ska minskas med ett ersättningen motsvarande belopp och i följd därav såsom pensionsunderlag tjäna lönen i vederbörande lönegrad; samt

att till sådan folkskoleinspektör skall utgå ersättning för expenser med 300 kronor;

dels godkänna de av mig förordade villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av ifrågavarande avlöningsförmåner;

dels föreskriva, att envar, som med eller efter ingången av år 1914 tillträder ordinarie befattning som folkskoleinspektör, skall vara pliktig att underkasta sig sagda villkor och bestämmelser;

dels medgiva, att sådan folkskoleinspektörsbefattning må av Kungl. Maj:t tillsättas genom förordnande för viss tid eller medelst konstitutorial;

dels för anställande i 21 inspektionsområden av folkskoleinspektörer med nyssberörda avlöningsförmåner och ersättning för expenser, för beredande av ersättning till vikarie för sjuk sådan inspektör, beräknad efter

jKungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

högst 3,000 kronor för år, samt för åstadkommande av arvodesförbättringar åt övriga folkskoleinspektörer, med uteslutande ur riksstaten av det däri å ordinarie stat uppförda anslaget till arvoden åt folkskoleinspektörer å

50,500 kronor, å samma stat under rubriken: Folkundervisningen, och efter de för folkskoleseminarierna anvisade anslagen uppföra ett förslagsanslag med titel: Till avlöning m. in. åt folkskoleinspektörer, å 126,000 kronor, därav högst 21,900 kronor må användas till arvoden åt folkskoleinspektörer inom Linköpings, Skara, Lunds, Göteborgs, Kalmar och Visby stift;

dels och bestämma, att vad i särskilda med Riksdagens medverkan tillkomna författningar stadgas beträffande granskning genom Stockholms stads konsistorium av rekvisitioner å statsbidrag för folkundervisningsändamål skall i motsvarande tillämpning gälla om sådan granskning, verkställd av statens vederbörande folkskoleinspektör.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, på tillstyrkan av statsrådets övriga ledamöter, lämna bifall; och skulle proposition i ämnet avlåtas till Riksdagen av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnar Holmström.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

125 Bilaga 1.

Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för folkskoleinspektörer;

given Stockholms slott den 11 november 1904.

§ 1.

1. Folkskoleinspektör åligger att inom det honom anvisade område med uppmärksamhet följa allt, som till folkundervisningen hörer, besöka därvarande högre folkskolor, folkskolor, mindre folkskolor och småskolor, inhämta kännedom om deras tillstånd och behov, vaka över, att gällande författningar rörande folkskoleväsendet efterlevas, samt söka främja folkskoleväsendets utveckling.

2. Inom varje till inspektionsområdet hörande skoldistrikt bör han tillse, att där finnas tillräckliga lärarkrafter, tjänliga skolrum, ändamålsenliga gymnastiklokaler eller gymnastikanordningar, lämpliga lekplatser samt erforderlig undervisningsmateriell, att distrikt med flera skolor indelas i lämpliga skolområden, att de flyttande skolornas områden delas i lämpliga skolrotar samt att förhållandet mellan småskolor, folkskolor samt olika slag av fortsättningsskolor riktigt ordnas, börande han därvid särskilt tillse, att där icke medellöshet eller lokala förhållanden lägga hinder i vägen, barnen må erhålla så lång undervisningstid, som i folkskolestadgan avses.

3. Vid besöken i skolorna bör han taga noggrann kännedom om anordningen av skolan och läroplanen, undervisningen och ordningen, vården om barnens seder, sundhetsförhållanden och allt, som i övrigt angår skolväsendet, samt med undantag för det fall, som i § 2 mom. 2 här nedan omförmäles, giva lärare och lärarinnor nödiga råd och anvisningar i dessa hänseenden; och bör han vid dessa besök tillse, att gymnastiska övningar och lekar anordnas och bedrivas på ett för barnens koppsliga utveckling lämpligt sätt, att undervisning i trädgårdsskötsel anordnas ändamålsenligt samt att nykterhetsundervisningen icke försummas.

4. När han anser det ändamålsenligt, äger han att till närvaro vid besöken kalla lärare och lärarinnor från närgränsande skolor för rådplägning angående frågor, som röra undervisningen, ordningen och tukten i skolorna, samt för avhörande av under visum gsprov av lärare och lärarinnor, som han därom anmodar.

5. Honom åligger därjämte att, särskilt med hänsyn till bokurval och utlåningsverksamhet, inspektera inom församlingarna befintliga skolbibliotek för lärjungar och lärare ävensom enligt de bestämmelser, som framdeles kunna varda meddelade, inom församlingarna inrättade, med statsbidrag understödda församlings- och föreningsbibliotek.

§ 2.

1. Anmärkas brister i distriktets skolväsende vare sig i dess anordning i det hela eller i de särskilda skolorna, skall inspektören därom samt om de ändringar och förbättringar, som anses nödiga, dels giva skolrådet eller dess ordförande ävensom med undantag för det fall, som i närmast följande mom. omnämnes, vederbörande lärare

126 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

och lärarinnor muntligt meddelande, dels ock, där så finnes behövligt, inom tre månader efter inspektionsförrättningen tillsända skolrådet skriftlig promemoria i ämnet. Där rättelse icke sker i de av inspektören sålunda anmärkta förhållanden, bör han, då så prövas nödigt, därom göra anmälan hos vederbörande domkapitel.

2. I skoldistrikt, i vilket enligt § 8 mom. 4 i förnyade nådiga stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897 är anställd särskild folkskoleinspektör eller överlärare, som enligt för honom utfärdad och vederbörligen fastställd instruktion har att övervaka och leda undervisningen Och ordningen i distriktets skolor, vände sig statens folkskoleinspektör med sina anmärkningar rörande så väl undervisningen och ordningen i skolan som bristerna uti anordningen av distriktets folkskoleväsende ävensom med sina råd och anvisningar till de anmärkta bristernas avhjälpande antingen, såsom i mom. 1 sägs, till skolrådet (skolstyrelsen) eller dess ordförande eller ock till folkskoleinspektören eller överläraren i distriktet.

§ 3.

1. 1 avseende på de berättelser om skolväsendet, som av skolråden årligen avgivas för att insändas till ecklesiastikdepartementet, har inspektören att ställa sig till efterrättelse vad därom är föreskrivet.

2. Skolrådens ansökningar hos Kungl. Maj:ts befallningshavande om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för folkskoleväsendet och dithörande anstalter inom skoldistrikten skall inspektören granska, och åligger det honom därvid tillse, att föreskrivna uppgifter bliva lämnade samt att, om anledning ej finnes till anmärkning, vitsorda uppgifternas riktighet.

3. Då nytt folkskolehus skall uppföras, bör inspektören granska ritningen därtill samt i sitt utlåtande därom avgiva yttrande såväl över skolhusets läge som ock över de särskilda lokalernas och lekplatsens lämplighet för sitt ändamål.

§ 4.

Inspektören skall om sin verksamhet avgiva berättelse dels i korthet efter varje av de fem första årens förlopp till domkapitlet, innehållande uppgift om såväl de skoldistrikt och de skolor i dessa, i vilka han under året anställt inspektion, som de dagar, när inspektionen förrättats, samt om det huvudsakliga av vad han därvid funnit att anmärka, dels utförligare och i ett sammanhang efter sex år till ecklesiastikdepartementet. Denna sistnämnda berättelse skall med särskild hänsyn till skolväsendets utveckling under inspektionsperioden innehålla redogörelse rörande:

1. Anstalter för folkundervisningen och deras anordning enligt gällande reglementen.

2. Läroämnen, lärokurser och läsordning.

3. Lärotider.

4. Lärjungar, deras intagning, skolgång, flyttning och avgång.

5. Lärare, undervisning, ordning och tukt samt skolförhör.

6. Undervisningsmateriel! och bibliotek.

7. Anteckningsböcker.

8. Lärorum, skolmöbler, gymnastik- och lekanordningar samt skolträdgårdar.

9. Tillsyn.

10. Kostnader för skolväsendet.

127 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

§ 5.

1. Det åligger inspektör att ordna sina resor inom inspektionsområdet på ändamålsenligt sätt och därvid särskilt iakttaga, att de ej komma att medföra högre kostnader än erforderligt är; börande fördenskull så många skolor som möjligt under varje resa besökas.

2. Inspektören äger att för sina tjänsteförättningar åtnjuta resekostnads- och traktan:entsersättning enligt fjärde klassen i gällande resereglemente. Denna ersättning ävensom det arvode av statsmedel, vilket inspektör tillägges, må inspektören, sedan av honom avgiven räkning undergått behörig granskning, uppbära å det lantränteri, som i hans förordnande angives. Arvodet utbetalas kvartalsvis med en fjärdedel under var av mars, juni, september och december månader varje år.

Vilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Stockholms slott den 11 november 1904.

OSCAR.

C. von Friesen.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Bilaga 2.

Rikets nuvarande indelning i inspektionsområden, de nuvarande inspektörerna och deras arvoden.

Inom Uppsala stift:

1. Domprosteriet, Yaksala, Ulleråkers, .Norunda och Roslags

västra kontrakt samt Söderfors församling av Örbyhus kontrakt: rektorn vid folkskoleseminariet i Uppsala R. M. Dahlgren .....................

2. Närdinghundra, Lyhundra,Ärlinghundra, Seminghundra, Svart-

sjö och Roslags, östra kontrakt, Sjuhundra kontrakt förutom Fasterna pastorat samt Öregrunds, Hargs, Forsmarks och Valö pastorat ävensom Börstils, Östhammars, Hökhuvuds och Bladåkers församlingar av Olands och Frösåkers kontrakt: kyrkoherden H. M. Strömberg .....................

8. Örbyhus kontrakt med undantag av Söderfors församling, Hagunda, Lagunda, Fjärdhundra södra, Trögds, Åsunda, Håbo och Fjärdhundra norra kontrakt, Fasterna pastorat av Sjuhundra kontrakt samt Alunda och Tuna pastorat ävensom Östhammars, Skäfthammars och Ekeby församlingar av Olands och Frösåkers kontrakt: kyrkoherden K. A. Hedmark..........................................................................

4. Gästriklands östra och västra kontrakt samt Hälsinglands

västra nedre kontrakt: överläraren vid Sandvikens folkskolor N. J. Jonsson ................................................................................................

5. Hälsinglands östra, västra övre, norra nedre och norra övre kontrakt: förre överläraren vid folkskolorna i Hudiksvall E. Westberg

Arvoden.

kronor 335:

» 795:

» 800:

» 1,250:

» 1,250:

Inom Linköpings stift:

6. Vikbolands, Hammarkinds, Bergslags, Norra Tjusts och Södra

Tjusts kontrakt: kontraktsprosten P. H. L. biländer........................... » 560

7. Domprosteriet, Skärkinds och Norrköpings kontrakt: kyrkoherden C. B. Sandell............................................................................. » 360

8. Gullbergs och Bobergs, Aska, Dals, Vifolka och Valkebo,

Göstrings och Lysings kontrakt: komministern H. Falk.................... » 650

9. Bankekinds, Tunaläns och Sevede, Aspelands, Kinds, Ydre

samt Norra och Södra Vedbo kontrakt: kyrkoherden A. B. Alvin...... » 730

Inom Skara stift:

10. Domprosteriet. Barne, Vänga och Kållands kontrakt: f. d. seminarierektorn E. T. Jungner ...........................................................

610:

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 206.

Arvoden.

11. Vane kontrakt: f. d. läroverksadjunkten J. E. Torell......... kronor

12. Kinna, Kåkinds, Norra och Södra Vadsbo, Mariestads samt Billings kontrakt: f. d. folkhögskolföreståndaren Å. G. L. Belfrage... »

13. Falköpings, Vartofta, Redvägs, As och Kullings kontrakt:

seminarieadjunkten K. Karlgren........................................................... »

Inom Strängnäs stift:

14. Södermanlands län och den del av Stockholms län, som

tillhör Strängnäs stift, samt Kvarsebo pastorat i Östergötlands län och Karlskyrka pastorat i Västmanlands län: förre överläraren J. Franzén.................................................................................................... »

15. Den del av Örebro län, som tillhör Strängnäs stift: folkhögskolföreståndaren J. V. Jonsson......................................................... »

Inom Västerås stift:

16. Domprosteriet, Munktorps, Köpings, Arboga, Väster-Fär-

nebo och Sala kontrakt: komministern J. E. Broberg....................... »

17. Fellingsbo och Nora kontrakt: kyrkoherden E. T. Heddin »

18. Norrbärke, Västerdals och Stora Tima kontrakt: kapell-

predikanten A. J. E. Olsson Garpe.................................................... »

19. Leksands, Rättviks och Mora kontrakt: kyrkoherden J. A.

Thunberg ................................................................................................. »

20. Fall! och Hedemora kontrakt: kyrkoherden A. B. Engelbrekt Garfvé................................................................................... »

Inom Växjö stift:

21. Kronobergs län: filosofie kandidaten A. G. Lefver............ »

22. Den del av Jönköpings län, som tillhör Växjö stift: prästmannen J. A. Franzén.......................................................................... »

Inom Lunds stift:

23. Oxie, Skytts, Vemmenhögs och Frosta kontrakt: f. d. seminarieadjunkten N. Larsson..................................................................... »

24. Torna, Bara och Harjagers kontrakt: lektorn ,/. Johansson »

25. Ljunits och .Herrestads, Färs, Albo och Järrestads samt

Ingelstads kontrakt: kontraktsprosten E. A. Thulin......................... »

26. Ont;joochRönnebergskontrakt: setninarierektorn N. Torpson »

27. Södra Åsbo, Norra Åsbo, Bjäre och Västra Göinge kontrakt:

seminarieadjunkten A. T. Brunett ......................... »

28. Ostra Göinge, Villands och Gärds kontrakt : kontraktsprosten

S. Båld ................... »

29. Luggude kontrakt och i Blekinge län: kyrkoherden A. N.

Hammar................................................................................................ »

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 155 höft. (Nr 206.)

255: — 840: — 945: —

2,750: — 600: —

645: — 400: —

500: -

650: —

400: —

2,750: — 2,750: —

900: — 610: —

750: — 280: —

585: —

575: —

930: — 17

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Arvoden,

Inom Göteborgs stift:

30. Göteborgs och Bohus län: brukspredikanten T. Tor-

biörnsson .............................................................................................. kronor 1,600:

31. Den del av Älvsborgs län, som tillhör Göteborgs stift:

regementspastorn A. T. Lindqvist ..................................................... » 740:

32. Hallands län: komministern A. Z. Hammarberg ............... » 915:

Inom Kaimar stift:

33. Norra Möre, Stranda och Handbörds kontrakt: kyrkoherden

E. E. Möllerberg ..................................................................................... » 560:

34. Södra Möre samt Olands norra, medel- och södra kontrakt:

komministern A. Thörn......................................................................... » 540:

Inom Karlstads stift:

35. Kils, Älvdals, Visnums, Nyeds, Fryksdals och Nors kontrakt:

pastoratsadjunkten O. A. Gunnelius ..................................................... » 2,750:

36. Jösse, Nordmarks och Gillbergs kontrakt samt den del av

Ålvsborgs län, som tillhör Karlstads stift: överläraren J. Benvall...... » 2,750:

Inom Härnösands stift:

37. Den del av Ångermanland, som tillhör Västernorrlands län:

förre folkskolläraren, prästmannen P. Holmvdll.................................... » 1,600

38. Medelpad: förre folkskolläraren, lasarettspredikanten C. A.

Nordlander.............................................................................................. » 1,700

39. Jämtlands län: förre folkskolläraren, regementspastorn E.

Erikson ................................................................................................. » 2,750

Inom Luleå stift:

40. Västerbottens södra och norra kontrakt: förre folkskolläraren,

filosofie licentiaten F. E. Svedberg.................................................... »

41. Norrbottens södra kontrakt, Overkalix pastorat av Norrbottens norra kontrakt, Arvidsjaurs och Arjeplogs pastorat av Lappmarkens andra kontrakt samt Jockmocks pastorat av Lappmarkens tredje kontrakt: förre överläraren vid folkskolorna i Luleå, prästmannen

J. Sunneman ........................................................................................ »

42. Norrbottens norra kontrakt med undantag av överkalix

pastorat: kyrkoherden A. Alexander sson ............................................ »

43. Lappmarkens första och andra kontrakt med undantag av Arvidsjaurs och Arjeplogs pastorat: folkskolläraren, filosofie kandidaten

K. L. Österberg.................................................... »

44. Lappmarkens tredje kontrakt med undantag av Jockmocks

pastorat: kyrkoherden K. V. Kornell...................................................... »

1,750:

2,750:

700:

1,750:

700:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Inom Visby stift:

45. Norra kontraktet samt Roma, Dalhems, Hörsne, Gothems,

Ostergarns, Kräklingbo, Sjonhems och Vånge pastorat av Medelkontraktet: kyrkoherden S. Jacobson ........................................................

46. Södra kontraktet samt Sanda, Eskelbems, Stenhumla, Valls,

Atlingbo, Ilejde och Klinte pastorat av Medelkontraktet: kyrkoherden G. M. T. Kellström..............................................................................

131 Arvoden.

kronor 340: —

» 325: —

132 Kurtgl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 206.

Bilaga 3.

Förslag till rikets indelning i inspektionsområden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

13S

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

136 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

137 Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 155 höft. (Nr 106.) 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Tiffiiör folkimdemsiTinéstoTmmttens "betänkande rörande fd

demspektioiien.

Uppsala stift

1. HJlDahlgren

2. Hj.M. Strömberg 3- KAHcdmarle

4. MJ. Jonsson.

5. JN.Westerberg

Linköpings stift:

6. C.R.ihinddL 7 H.UUmder 8. H.MUt

9 Å R.Alvin

Skara stift:

10- E.T.Jungner

11- A.G.L.Rélfkage 12 JK. Torrll

13. K Karlgren

Strängnäs stift!

14. J. Franzén

15. J.V.Jonsson

Västerås stift;

18- J E.Bmberg 17 E.ThJtedelin •8 A.J.F,(film (Jarpe

19. A. R F Gavfvt

20. JA.Tfumberg

Växjö stift:

21 J.A.Friuizthi

22. A. G. Loff ler

Lunds stift-

23. A. Larsson

24. J.Johansson

25. A A. Thulin.

26. A. Torpson

27. A.T. Brand!

28. SVahl

29. ANHammar

Göteboigs stift*

30. T. Törbi/Urnssmi

31. A. T.Lindqvist . 32 A. 7. Jiammarbertj a

Kalmar stift -•

33. KK.MoUerbay

34. A. Utom

Karlstads stift

35. O.AGnrmélins

36. J. Renvall

Härnösands stift

37. P.Hohnvall

38. C. ANordlander

39. EJSriksson.

Luleå stift-

40. FA Svedberg

41. K. L. Österberg A

42. J.Surmeman 3

43. A. Alexanderssofi W

44. K. I 'Kornell Jt,

Visby stift*

45. S. Jakobson

46. 6\M.T. Hellström

Inspektionsområden.

I Stockholms H Nordöstra> Upplands Hl Södermanlands

IV östra, Östergötlands V Västra Östergötlands VI Nona Smalands vn Södra Smalands VIII Östra Smålands o. Ölands IX Blekings oNordöstra Skånes

Tec kolli cirkla ring.

XVI I Inspektionsområde

T e eke nforkl a äig.

0> speldionson "dåde

mStiftsgrätLS ■—Länsgruns @ Sti/lsrad © Länstad

•,7/m. Stiftsgräns —Länsgruns @ SliftsTad © Länstad

X Mellersta Skånes

XI Sydvästra Skånes

XH Nordvästra Skånes o. södra Hallands xm Norra,Hallands o. södra Väs t ergotin ds

XIV Bohusläns

XV Mellersta Västergötlands jt*

XVI Norra Västergötlands 'mr~

xvn Dals o. Västr a Värmlands Jjr

xvm Östra Vännian ds JF ^

XIX Närkes o.västra Västn/anlroidS&^^é*

XX ÖVästmanlands orv. Upplands *

XXI Södra Dalarnas ♦

XXH Norra-Dalarnas /

XXffl Gästriklands ,m. rf

XXIV Hälsuiglands

XXV Medelpads jk

Xirwui

Kunna

Vittrmgri

Vittanqi

Ui väre

XXVI Ångermanlands xxvn Jämtlands o.Härjedalens xxvm Västerbottens läns södra XIX Västerbottens läns norm, XXX Norrbottens läns södra, XXXI Norrbottens läns mellersta xxxn Norrbottens Läns nordväst xxxm Norrbottens läns nordöstrY, XXXIV Gottlands

Porjus

Porjiur

BOTT

NOR

NOR

BOTT

E A

försele,

Nors de,

Tärna--1

Tärna-

lefteå

TIeft eu

iSfmsei

tvcksele,

jycksele

+Do7'otea ■h-isele

+Dorotea

LÖldsvik

xildsvik

JORRLAN

ORRLAN

Istersi

XXVII

lärnösaiul

[ärnösand

XXV

[svall

tertial im

lerluunn

SALaT

SALA

.STM'

ST MAN L

HOjfK/lS

Fry ksand t

\35V"

MM

/'•Af

Arvi 10

ERMANL

iKarlstaig

Gottska ■ Sandön V

Gottska , •

Sandön. "Q

tromsl

iS. IV

GOTX-LA

GOTFTtA

Vi sky

Visky

Lysekil

Lysekil

listervik

-astorvik j

✓ GOT

OHGS

OR G S

gyimki

LA fy

Marstrand^ « Götekh

jtyiink]

Göt eki

a. Cm.

BORGS

st# t

hK-.C,

ÖLAND

OLAND

'axJo /

Värk er g?

HALL

Falkfiiber

Varkerg^

CT®' HALL

Falken}) er

Hahnstaav-.

Halmst;

BLEK! KtgU,LA.

'skröna

iski-ona

yesborg

istad

RIKETS NUVARANDE

INDELNING I

INSPEKTIONSOMRÅDEN

Skala: 1=3 500000

Förslag till

RIKETS INDELNING I

INSPEKTIONSOMRÅDEN

Skala = 1=3 500000

IläJ sti i gborj

.andsi

.ands!

iriskanm

shaimi

GENERALST. LIT0GR. ANSTALT.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

14!

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

145 Bihang till Riksdagens protokoll 1913.

1 samt.

155 käft, (Nr 206.)

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Bilaga 4.

Yttrande av folkundervisningskommittén rörande städernas folkskoleinspektörsförbunds underdåniga framställning den 23 februari 1909 angående fastare anställning för kommunala folkskoleinspektörer.

Den 23 februari 1909 har styrelsen för städernas folkskoleinspektörsförbund ingått till Eders Kungl. Maj:t med en underdånig skrivelse angående fastare anställning för de kommunala folkskoleinspektörerna. Sedan vederbörande myndigheters yttranden över sagda skrivelse blivit inhämtade, har densamma jämte de inkomna yttrandena den 31 augusti 1910 överlämnats till folkundervisningskommittén »för att tagas i övervägande i sammanhang med förut lämnat uppdrag».

I detta ärende får kommittén härmed avgiva underdånigt yttrande.

I förutnämnda underdåniga skrivelse har styrelsen för städernas folkskoleinspektörsförbund i underdånighet anhållit, att den nuvarande bestämmelsen i § 8 mom. 4 av gällande folkskolestadga angående kommunala folkskoleinspektörer måtte ersättas med följande stadgande:

Därest kyrkostämma därtill beviljar nödiga medel, äger skolrådet att till sitt biträde med ömsesidig rätt till fyra månaders uppsägning antaga en folkskoleinspektör med de skyldigheter, som i en särskild för honom utfärdad instruktion angivas. Om sålunda antagen folkskoleinspektör tjänstgjort ett helt år och hans befattning icke är att anse såsom bisyssla till annan tjänst, må han icke kunna av skolrådet uppsägas av annan anledning än oskicklighet till eller försumlighet i förrättandet av sin tjänst.

Såsom skäl till denna framställning anför styrelsen i huvudsak följande:

att den osäkra ställning, som förordnandet på viss tid innebär, måste kännas synnerligen tryckande, allrahelst för den, som har hustru och barn att tillgodose; att de kommunala folkskoleinspektörsbefattningarna i allmänhet äro att betrakta såsom huvudsysslor; att det tinnes grundad anledning antaga, att vederbörande skolråd längesedan skulle berett sina folkskoleinspektörer fast anställning, om de icke ansett gällande författningar — § 8 mom. 4 av folkskolestadgan och § 40 mom. c av kyrkostämmoförordningen — hava lagt hinder därför; samt att det i Danmark, Finland, Norge och Tyska riket är regel, att de kommunala folkskoleinspektörerna äro fast anställda.

Såsom motiv för att prövotiden bestämmes till ett år anföres, att det för den till folkskoleinspektör antagne icke lär vara möjligt att för längre tid erhålla tjänstledighet från av honom förut innehavd befattning.

Over ifrågavarande anhållan hava Stockholms konsistorium och tio domkapitel efter att förut hava hört vederbörande kyrkostämma, stadsfullmäktige eller folkskolestyrelse avgivit underdåniga yttranden.

Flertalet av dessa yttranden gå i tillstyrkande riktning. Rent avstyrkande ställa sig blott domkapitlen i Skara och Västerås samt kyrkostämman i Västerås.

147 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Domkapitlet i Skara är tveksamt, huruvida den gjorda anhållan kan bifallas, utan att intrång göres i vederbörande kommuns bestämmanderätt. Yästerås dompitel anser, att det ej kan åläggas städerna att, därest de sådant bestrida, bevilja medel till folkskoleinspektörernas avlöning för så lång tid, som erfordras, därest de skulle erhålla en fastare anställning än vad som nu förekommer, varför hela inspektörsinstitutionen synes domkapitlet vara beroende av städernas frivilliga åtgöranden. Kyrkostämman i Västerås anför som skäl för sitt avstyrkande, att såväl läroverksöverstyrelsens ledamöter som rektorerna vid statens läroverk erhålla sina förordnanden för blott fem år i sänder.

Den nämnda anhållan tillstyrkes av domkapitlen i Uppsala, Linköping, Strängnäs, Växjö, Lund, Göteborg, Kalmar och Karlstad, av kyrkostämmorna i Uppsala, Gävle, Linköping, Norrköping, Borås, Eskilstuna, Örebro, Falun, Jönköping, Lund, Malmö, Hälsingborg, Karlskrona, Ystad, Uddevalla, Kalmar och Karlstad samt av direktionen för Prins Gustavs folkskola i Uppsala och Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg. Härvid må dock anmärkas, att reservation mot Växjö domkapitels beslut avgivits av biskop Lindström och lektor Ekedahl, vilka ansett, att inspektörernas anhållan bort avstyrkas, enär en kyrkostämmas beslut om anställning av folkskoleinspektör icke lär vara bindande för kommande kyrkostämmor utöver en tid av fem år.

Flera av de myndigheter, som yttrat sig tillstyrkande, hava därjämte uttalat sig för vissa ändringar eller tillägg i den föreslagna formuleringen av bestämmelsen i fråga.

Så vilja domkapitlen i Strängnäs och Lund, kyrkostämmorna i Eskilstuna, Lund och Malmö samt folkskolestyrelsen i Göteborg, att inspektör skall vara skyldig att vid viss levnadsålder avgå från sin tjänst. Kyrkostämman i Lund, med vilken domkapitlet förenat sig, föreslår, att denna ålder bestämmes till uppnådda 60 år.

Kyrkostämman i Norrköping bar föreslagit, att efter orden »såsom bisyssla till annan tjänst» skulle fogas »och han i övrigt icke utan skolrådets medgivande innehar annan avlönad befattning». Till detta förslag har domkapitlet i Linköping anslutit sig.

Den föreslagna prövotiden av ett år har av domkapitlet i Karlstad och kyrkostämman i Lund ansetts för kort. Den senare har i stället föreslagit, att nämnda tid skulle sättas till tre år, och har domkapitlet i Lund uttalat sin anslutning till detta förslag. Göteborgs allmänna folkskolestyrelse har föreslagit, att efter »ett helt år» skulle inskjutas orden »utan att vara från tjänsten uppsagd», och till detta förslag har domkapitlet i Göteborg anslutit sig.

Kyrkostämman i Malmö har föreslagit, att bland de anledningar, på grund av vilka inspektör skulle kunna av skolråd uppsägas från sin tjänst, borde upptagas jämväl anstötlig vandel samt att det sätt borde angivas, på vilket inspektör ägde klaga över skedd uppsägning, och har Lunds domkapitel anslutit sig till dessa förslag. — Karlstads domkapitel vill, att i slutet av det framställda förslaget till ändrad lydelse av folkskolestadgans § 8 mom. 4 skulle göras ett tillägg av ungefär följande lydelse: »eller på grund därav, att befattningen genom vederbörligen fattat laga kraft vunnet beslut indrages».

Kyrkostämmans i Karlstad tillstyrkande sker under den förutsättningen, att de förändrade bestämmelserna med avseende på nu tjänstgörande folkskoleinspektörer komma att tillämpas först efter utgången av de perioder, för vilka de blivit om- eller nyvalda.

Kyrkostämman i Halmstad vill giva den ifrågavarande punkten i folkskolestadgans § 8 mom. 4 följande lydelse: »Därest kyrkostämman därtill beviljar medel, äger skolrådet att till sitt biträde antaga en folkskoleinspektör med de skyldigheter, som i sär-

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

skild för honom utfärdad instruktion angivas, vilken anställes antingen på viss tid eller tillsvidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, dock att uppsägning från skolrådets sida mot inspektör, som under flera år varit anställd inom distriktet och uteslutande ägnat sig åt befattningen, för att bringas till verkställighet skall underställas domkapitlets prövning och fastställelse, efter det statens folkskoleinspektör blivit i ärendet hörd.»

Myndigheterna i Stockholm hänvisa till det förhållandet, att särskild stadga gäller för huvudstadens folkskoleväsen. Folkskoleöverstvrelsen uttalar sig dock även i allmänhet för att de befattningar, som här äro i fråga, böra tillsättas på viss tid men uttalar på samma gång den meningen, att kyrkostämma enligt nn gällande bestämmelser har rätt att vid antagande av folkskoleinspektör utsträcka hans anställning huru långt som helst, blott den bestämmes till vissa år. Som skäl för sin åsikt, att befattningarna böra tillsättas på viss tid, hänvisar folkskoleöverstyrelsen till förhållandet med tillsättningen av de allmänna läroverkens och seminariernas rektorer samt statens folkskoleinspektörer.

Kommittén finner de synpunkter, som i folkskoleinspektörsförbundets underdåniga skrivelse framhållits, synnerligen beaktansvärda. Att innehavare av så viktiga tjänster som de ifrågavarande skola befinna sig i den osäkra och i visst avseende beroende ställning som de kommunala inspektörerna, om ock i allmänhet mindre i realiteten än till formen, intaga, kan knappast anses riktigt. Det skulle utan tvivel medföra ökad utsikt att erhålla lämpliga personer såsom sökande till de kommunala folkskoleinspektörsbefattningarna, om dessa befattningars innehavare kunde erhålla en fastare anställning. Och säkerligen skulle den tryggare ställningen i vissa avseende inverka fördelaktigt på inspektörernas arbete.

Den tanken, att kommunal inspektör, som genom viss tids tjänstgöring prövats lämplig för sin befattning, borde tillförsäkras fäst anställning, synes kommittén därför i och för sig äga berättigande. Skulle ett stadgande i sådan riktning komma till stånd, borde det givetvis förbindas med bestämmelser angående villkoren och formerna för tillsättning och entledigande.

Det synes emellertid synnerligen ovisst, huruvida statsmakterna verkligen skola befinnas villiga att meddela föreskrift av det innehåll, som petitionärerna i sin underdåniga skrivelse ifrågasätta. Man bar att ihågkomma, att det här är fråga om kommunala tjänstebefattningar, som kommunen icke är skyldig att upprätta, utan vilkas vara och icke vara helt och hållet är beroende av de kommunala myndigheternas beslut. Man har vidare att beakta, att staten till dessa befattningars uppehållande icke lämnar något som hälst bidrag, vid vars beviljande staten skulle kunna fästa några villkor angående anställningens art. Att under sådana förhållanden genom lagbestämmelser tillförplikta flen kommun, som vill inrätta dylik tjänstebefattning, att efter viss kort tids förlopp tilldela tjänstinnehavaren sådan ställning, att han icke av annan anledning än uppenbar oskicklighet eller försumlighet kunde uppsägas från befattningen, vore onekligen ett ej obetydligt ingrepp i kommunens självbestämningsrätt. I varje fall torde ett förslag i sådan riktning kräva en omfattande juridisk-administrativ utredning, därvid hänsyn sannolikt måste tagas även till andra kommunala tjänstinnehavares ställning.

Ovisst synes ock, om ett dylikt stadgande allestädes skulle komma att främja det syfte, som därmed avsåges. Det kan nämligen tänkas, att en och annan kommun diirav skulle låta sig avhålla från att till gagn för sitt skolväsen inrätta inspektörstjänst eller

149 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

skulle föranledas att ersätta de kommunala inspektörstjänsterna med andra tjänster, på vilka det ifrågavarande stadgandet ej vore tillämpligt.

Under sådana förhållanden har det synts kommitté u i första rummet vara av vikt, att den möjlighet att giva folkskoleinspektörer fast anställning, som redan med tillämpning av nuvarande författningar icke torde saknas, måtte bliva så långt möjligt utnyttjad.

Petitionärerna anföra, att de anse grundad anledning finnas för det antagandet, att vederbörande skolråd längesedan skulle berett sina folkskoleinspektörer fast anställning, om de icke ansett gällande författningar, nämligen § 8 mom. 4 av folkskolestadgan och § 40 mom. c. av kyrkostämmoförordningen, hava lagt hinder därför.

Yad angår kyrkostämmoförordningens § 40 mom. c, innebäres däri visserligen en begränsning i giltigheten av kyrkostämmas beslut angående utgifter för en längre följd av år, men däri angives tillika den väg, genom vilken sådana beslut kunna bliva giltiga, nämligen att besluten underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Samma förhållande gäller i fråga om motsvarande bestämmelse i förordningen angående kommunalstyrelse i stad § 75 mom. c rörande beslut av stadsfullmäktige, allenast med den skillnad, att besluten skola underställas prövning av Konungens befallningshavande.

Beträffande därefter bestämmelsen i folkskolestadgans § 8 mom. 4, vari föreskrives, att skolrådet, därest kyrkostämman därtill beviljar medel, äger att »för viss tid» till sitt biträde antaga en folkskoleinspektör med de skyldigheter, som i en särskild för honom utfärdad instruktion angivas, torde det icke kunna anses alldeles avgjort, att denna bestämmelse utgör något bestämt hinder för meddelandet av fast anställning åt inspektör. Men det må enligt kommitténs mening vara nog, att stadgandet i fråga dock kan uppfattas såsom innebärande ett band på kommunens frihet i förevarande avseende, för att ändring däri bör vidtagas. Antingen böra sålunda orden »för viss tid» utgå, eller ock bör bestämmelsen så omformuleras, att av densamma tydligt framgår, att kommunen äger full frihet att giva inspektören fast anställning.

Dessutom blir det nödvändigt, att föreskrifter komma att finnas angående villkoren och formerna för ordinarie folkskoleinspektörs tillsättning och entledigande.

Tydligen böra dylika bestämmelser ingå i vederbörarde skolreglementen, och bör folkskolestadgan härom lämna föreskrift. Huruvida och i vilken utsträckning bestämmelser av sådant innehåll böra upptagas även i nämnda stadga torde böra särskilt prövas.

Vid uppställandet av sådana föreskrifter torde ledning kunna erhållas i det förslag, som av folkskoleinspektörsförbundet i dess underdåniga skrivelse framställts, samt i de yttranden, som av de hörda myndigheterna däröver avgivits. Yad särskilt beträffar ordinarie folkskoleinspektörs entledigande, synas de för de kommunala mellanskolornas lärare i förevarande avseende gällande bestämmelser kunna i huvudsakliga delar finna tillämpning.

Det visar sig av de i ärendet inkomna yttrandena, att vederbörande kommunala skolmyndigheter i allmänhet äro villiga att, därest gällande författningar ej kunna anses lägga hinder i vägen, bereda sina inspektörer en fastare anställning. Av nämnda yttranden framgår nämligen, ifall myndigheterna i Stockholm frånräknas, att alla de kyrkostämmor och skolstyrelser, som blivit hörda, med ett enda undantag i huvudsak tillstyrkt den gjorda framställningen. Det syfte, städernas folkskoleinspektörsförbund velat vinna, synes därför, åtminstone till det väsentliga och i flertalet fall, kunna vinnas på det sätt, som kommittén angivit.

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

I förevarande ärendes slutliga behandling inom kommittén hava kommitténs ledamöter P. Hellström, E. J. Ljungberg och C. R. Sundell varit förhindrade att deltaga. Särskilt uttalande av undertecknad Tigerschiöld bifogas kommitténs yttrande.

Underdånigst: Harald Dahlgren.

N. O. Bruce.

J. Franzén. L. J. Jansson.

Hedivig Sidner.

Stockholm den 3 april 1913.

Älfr. Dalin.

Elin Lundewall. Hugo Tigerschiöld.

Särskilt yttrande av Hugo Tigerschiöld, som ansett att kommitténs eget yttrande i frågan borde hava följande lydelse:

Den sålunda av folkskoleinspektörsförbundet väckta frågan finner kommittén vara värd allt beaktande. Detta i och för sig och oberoende av det samband, den må hava till frågan om de kommunala folkskoleinspektörernas anställande såsom tillika statens folkskoleinspektörer.

De kommunala^ folkskoleinspektörerna anställas nu av kommunerna för viss tid, vanligen fem år. Övriga talrika kommunala tjänstemän — frånsett folkskollärare jämte några flera, om vilkas tillsättande gälla särskilda bestämmelser — torde i regel tillsättas på förordnande tillsvidare. Anställandet av tjänstinnehavare förpliktar givetvis kommunen till avgifter för den tid, anställningen varar. Enligt gällande kommunala lagstiftning erfordras Konungens vederbörande Befallningshavandes godkännande för att giva gällande kraft åt beslut, som avser påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år. Kommunen synes därför vara oförhindrad att, om den så finner lämpligt, utan vidare anställa tjänstinnehavare för en tid av fem år och, under förutsättning av Konungens Befallningshavandes godkännande, för ännu längre tid. Gällande kommunala lagstiftning torde alltså icke lägga hinder i vägen för en fastare anställning av kommunala tjänsteinnehavare.

Nu har emellertid blivit påstått, att innehållet i § 8 mom. 4 av gällande folkskolestadga, där det säges bland annat, att, under viss förutsättning, skolrådet (skolstyrelsen) äger att för viss tid till sitt biträde antaga en kommunal folkskoleinspektör, skulle utgöra ett hinder för kommun att giva sådan folkskoleinspektör eu fastare anställning än förordnande på viss tid. Kör såvitt att denna bestämmelse, som tillkommit på administrativ väg utan Riksdagens medverkan, verkligen skulle utgöra ett juridiskt hinder för kommunerna att tillsätta dessa tjänstemän, som de icke äro lagligen förpliktade att hava och vilkas avlöning helt och hållet av dem bestrides, på det sätt och i den ordning, kommunerna finna länipligt, synes berörda bestämmelse i § 8 mom. 4 av folkskolestadgan böra upphävas. År eller blir kommun sålunda oförhindrad att giva kommunal inspektör en fastare anställning än på viss tid och önskar göra detta, synes det kommittén lämpligt att erforderliga .av kommunen beslutade bestämmelser om sättet och villkoren för hans tillsättning och entledigande intagas i skolreglementet.

151 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Den väg, kommittén sålunda anvisat, bevarar kommunernas handlingsfrihet uti ifrågavarande avseende. Skulle man med hänsyn till de kommunala folkskoleinspektörernas stora betydelse för folkundervisningens vidmakthållande och utveckling anse lämpligt, att kommunernas självstyrelse inskränktes till obetingat beredande åt dessa tjänstemän av ordinarie anställning och ovillkorligt iakttagande av vissa former för sådan anställning, får frågan en mycket större räckvidd och synes bottna i ändrad kommunal lagstiftning, berörande även andra områden än folkundervisningens.

INNEHÅLL.

Sid.

1. Inspektionens hittillsvarande anordning.............................................................. 4.

2. Tidigare förslag om inspektionens reformering................................................... 6.

3. Inspektionen såsom huvudsyssla eller bisyssla................................................... 13.

Ifrågasatta undantag:

A. Gottland...................................................................................................... 26.

B. Inspektionen såsom bisyssla för seminarielärare...................................... 28.

4. Inspektörernas ställning inom skolförvaltningen ........................ 34.

5. Statsinspektion och kommunalinspektion ............................................................ 42.

6. Rikets indelning i inspektionsområden .............................................................. 63.

7. Inspektörernas tillsättning och tjänsteställning ................................................ 75.

A. Kompetensfordringar.............. 75.

B. Anställningens art .................................................................................... 80.

C. Formen för inspektörernas tillsättning ................................................... 86.

8. Inspektörernas löneförhållanden........................................................................... 88.

A. Avlöning ....................................................................... 90.

B. Ortstillägg ............................................................................................... 98.

C. Expensmedel ............................................................................................101.

D. Vikariatsarvoden ................... 103.

E. Reseersättning............................................................................................104.

9. Inspektörernas pensionsförhållanden....................................................................105.

A. Inspektörernas egna pensioner ............................................................105.

B. Änke- och pupillpensioner......................................................................109.

10. Ordningen för inspektionsregleringens genomförande.........................................114.

11. Kostnadsberäkning............................................. 120.

Departementschefens hemställan.......................................................................123.

Bilagor ..................................................................................................................125.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1913.