Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1944:24

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

REVISION AV LAGSTIFTNINGEN OM

KVINNAS BEHÖRIGHET ATT INNEHAVA STATSTJÄNST OCH ANNAT ALLMÄNT UPPDRAG A V G I V E T AV

inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1944 Kronologisk • 1. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E . Lindahl och L. Lemne. Marcus. 71 s. J o . 2.

B e t ä n k a n d e med förslag angående l å n g t jänstunderbefäl m . m . Beckman. 91 s. Fö.

3.

B e t ä n k a n d e angående nykterhetstillståndet under krigsåren. Marcus. 336 s. Fi.

4.

Promemoria med förslag till lag m e d bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa k o m m u n a la u p p d r a g m. m . Hseggström. 66 s. S.

5.

Betänkande med förslag till civilförsvarslag m . m . Beckman. 262 s. S.

6.

B e t ä n k a n d e m e d förslag till b y o r d n i n g a r och instruktioner för ordningsmännen i l a p p b y a r n a . Marcus. 85 s. Jo.

förteckning13. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane- j ring. 3. Bilagor till investeringsutredningens betänkande m e d förslag till investeringsreserv av statliga, k o m m u n a l a och s t a t s u n d e r s t ö d d a anläggningsarbeten för b u d g e t å r e t 1944/45. Marcus. 77 s. Fi. 14. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 4. Marcus. 153 s. Fi. 15. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 7. Utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 360 s. S. 16. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 8. Kostnadsberäkningar angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 91 s. S. 17. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet a v litteratur tjänsten inom de tekniska fackområdena. Hseggström. 165 s. E. IS. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m . m . Beckman. 84 s. K,

7. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 1. Marcus. 215 s. Fi.

19. Om i n r ä t t a n d e a v e t t samhällsvetenskapligt forskningsråd. Hreggström. 23 s. E.

8.

B e t ä n k a n d e med förslag angående revision a v riksdagens arbetsformer. Norstedt. 114 s. J u .

20. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. Frågeställningar och problemläge. I d u n . 138 s. E.

9. Processlagberedningens förslag till lag om införande av n y a rättegångsbalken m . m . 1. L a g t e x t . Norstedt, viij, 192 s. J u .

21. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 2.-Sambandet mellan folkskola och högre skola. I d u n . 354 s. E.

10. Processlagberedningens förslag till lag om införande av n y a rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m. m. Norstedt. 500 s. J u .

22. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 3. Utredning och förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. I d u n . 104 s. E.

11. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningcn u n d e r den till följd a v stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. I d u n . 559 s. Fo. 12. Utredningar angående ekonomisk'ef terkrigsplanering. 2. Investeringsutredningens b e t ä n k a n d e med förslag till investeringsreserv a v statliga, k o m m u nala och s t a t s u n d e r s t ö d d a anläggnngsarueten för b u d g e t å r e t 1944/45 Marcus. 272 s. Fi.

23. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 3. Förhandlingarna vid s a m m a n t r ä d e den 15—den 17 juni 1943 m e d 1940 å r s skolutrednings rådgivande nämnd. I d u n . (2), 148 s. E. 24. Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet a t t innehava s t a t s tjänst och a n n a t allmänt uppdrag. Norstedt. 66 s . Ju.

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstaverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t . ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r e a n o r d n i n " nr 98) utgivas utredningarna i omslag m e d enhetlig färg för varje departement.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1944: 24 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

REVISION AV LAGSTIFTNINGEN OM

KVINNAS BEHÖRIGHET ATT INNEHAVA STATSTJÄNST OCH ANNAT ALLMÄNT UPPDRAG A V G I V E T AV

inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga

STOCKHOLM 1944 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNEE 442400

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

justitiedepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 22 juni 1939 bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla fyra sakkunniga för att biträda med utredning rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat aHmänt uppdrag, har Herr Statsrådet den 20 september 1943 tillkallat expeditionschefen Carl Romberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare C. P. Olsson och filosofie doktorn Hanna Rydh Munck af Rosenschöld samt ämneslärarinnan Anna-Märta Svenonius såsom sakkunniga för nämnda ändamål ävensom förordnat den förstnämnde,att vara de sakkunnigas ordförande. Vid utredningen har utnämnde professorn i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt vid Lunds universitet Erik Fahlbeck i egenskap av särskild expert biträtt de sakkunniga. Såsom sekreterare åt dessa har enligt vederbörligt förordnande tjänstgjort filosofie kandidaten Anna Lisa Söderblom. Efter fullgjort uppdrag få de sakkunniga vördsamt överlämna betänkande i ämnet. . Stockholm den 14 juni 1944. CARL ROMBERG C. P. OLSSON

HANNA RYDH MUNCK AF ROSENSCHÖLD ANNA-MÄRTA SVENONIUS

|

Anna Lisa

Söderblom

Gällande bestämmelser. Grundlagsbestämmelser angående kvinnas tillträde till statliga ämbeten och tjänster i allmänhet återfinnas i § 28 r e g e r i n g s f o r m e n . Enligt vad där stadgas äger Konungen att i statsrådet utnämna och befordra infödda svenska män till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap att Konungen fullmakter därå utfärdar. Stadgandet avser alltså enligt sin ordalydelse tjänster, som tillsättas av Kungl. Maj:t medelst fullmakt; det lärer emellertid få anses äga tillämpning på alla tjänster som tillsättas av Kungl. Maj:t, även om tillsättandet sker genom konstitutorial eller förordnande. Till ifrågavarande befattningar må även kvinnor kunna utnämnas och befordras med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts. Detta gäller dock icke om prästerliga tjänster; till sådana må kvinnor ej utnämnas med mindre annorledes blivit bestämt i den ordning § 87 mom. 2 regeringsformen stadgar, d. v. s. genom särskild lag, stiftad såsom kyrkolag av Konung och riksdag samfällt och med samtycke av kyrkomötet. Beträffande vissa befattningar innehåller regeringsformen speciella stadganden. Sålunda gäller enligt § 4, att till ledamöter av statsrådet må utnämnas infödda svenska »medborgare», och detta sistnämnda ord har även kommit till användning i § 96 vid angivandet av villkoren för kompetens till justitie- och militieombudsmannaämbetena. Till tryckfrihetskommitterade skola enligt § 108 förordnas på visst sätt kvalificerade »personer». Till samtliga dessa befattningar äga alltså enligt grundlagsbestämmelsernas ordalydelse även kvinnor tillträde. I fråga om justitie- och regeringsråd (§ 17), extra ledamot av lagrådet (§ 21) samt justitiekansler (§ 27) användes däremot i motsvarande sammanhang ordet »man» eller »män». Detta innebär dock enligt gängse uppfattning icke, att kvinnor äro utestängda från ifrågavarande befattningar. Att ett neutralt uttryck icke tillgripits även h ä r beror — enligt vad som uttalades i den proposition till 1920 års riksdag, genom vilken förslag framlades till ändrad lydelse av bland annat §§ 4, 28 och 108 regeringsformen — fastmera på att en sådan omformulering ansetts obehövlig, eftersom justitie- och regeringsråds- samt justitiekanslersämbetena inbegripas under det allmänna stadgandet i § 28 och grundlagshindret för kvinnas tillträde till nämnda ämbeten följaktligen undanröjts i och med att sistnämnda stadgande erhållit sin nuvarande lydelse. Den nu angivna tolkningen är dock icke helt obestridd.

G

Vad nu sagts gäller i fråga om svenska kvinnors tillträde till tjänster. Emellertid innehåller § 28 även vissa bestämmelser om utlänningars ställning. Vad angår utländska kvinnor innebära bestämmelserna, att de skola kunna bekläda samma slags befattningar som utländska män, förutsatt att de nyss berörda, av Konung och riksdag fastställda grunderna ej lägga hinder i vägen j därför. Vissa speciella problem med avseende på tolkningen av § 28 regeringsformen ha på de sakkunnigas hemställan gjorts till föremål för undersökning av professorn Erik Fahlbeck, vars utlåtande finnes fogat vid betänkandet såsom Bilaga A. De sakkunniga få anledning återkomma härtill i annat sam- j manhang.

Såsom av det sagda framgår har, då det gäller icke-prästerliga tjänster, I Kungl. Maj :t att vid sina utnämningsbeslut tillämpa »grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts». Dessa grunder skola tydligen närmare bestämma Kungl. Maj :ts rätt att utnämna kvinnor till olika slag av befattningar. Huru bestämmelserna skola meddelas — om i lag, stiftad av Konung och riksdag samfällt, eller i annan ordning, t. ex. i samband med statsregleringen — har ] lämnats öppet. I själva verket ha båda vägarna kommit att anlitas. Regeln om kvinnas principiella likställdhet med man i fråga om behörig- j het till statstjänst liksom också bestämmelserna om de särskilda områden av statstjänsten, från vilka kvinnor äro uteslutna, ha upptagits i den s. k. b e h ö r i g h e t s l a g e n eller lagen den 22 juni 1923 (nr 249) innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Denna lag gäller, till skillnad från § 28 regeringsformen, icke blott av Kungl. Maj:t tillsatta tjänster utan även tjänster, som tillsättas av ämbetsmyndighet. I behörighetslagens 1 § stadgas, att i fråga om behörighet att inneha statstjänst skall, med de undantag som angivas i lagen, kvinna vara likställd med man. Angående kvinnas behörighet att inneha prästerlig eller annan kyrklig tjänst gäller emellertid »vad därom särskilt stadgas». Några bestämmelser härom ha hittills ej meddelats. Det i § 28 regeringsformen stadgade behörighetshindret i fråga om prästerliga tjänster kvarstår alltså orubbat. Undantagen från den i 1 § proklamerade likställighetsprincipen äro — bortsett från de prästerliga tjänsterna — upptagna i 2 § 1 mom. under sju särskilda punkter. Enligt vad där stadgas må följande statstjänster ej inneha vas av kvinna: 1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen; 2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholistan- j stalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav kvinna kunna, där särskilda omständigheter därtill föranleda, inneha befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts; 3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad skyldighet att handha sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas av kvinna;

7 4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift inneha anställning vid poliskår; 5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakning; 6. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakning; 7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att vid högre gossläroverk, realskola för gossar eller folkskoleseminarium för endast manliga lärjungar meddela undervisning i gymnastik med lek och idrott eller att vid högre samläroverk å gymnasiet eller vid samseminarium meddela sådan undervisning åt manliga lärjungar. Enligt 2 § 2 mom. äger vidare Konungen meddela särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt på landet. I detta avseende finnas sedan ikraftträdandet av 1933 års domsagostadga den 1 juli 1933 inga specialföreskrifter för kvinnor. De ovan återgivna bestämmelserna i behörighetslagen gälla i fråga om statliga »tjänster». I fråga om behörighet att inneha »allmänt uppdrag, vilket icke är att hänföra till statstjänst,» skall enligt 3 § kvinna vara likställd med man, dock med det förbehållet att, om med sådant uppdrag är förenat åliggande som enligt 2 § utgör hinder för kvinna att inneha statstjänst, uppdraget icke må innehavas av kvinna.

Historisk översikt. År 1853 infördes rätt för kvinna att inneha tjänst vid mindre folkskola. Därmed hade ett första undantag gjorts från den sedan gammalt gällande grundsatsen att allmänna tjänster icke stode öppna för kvinnor. Fem år senare utsträcktes nämnda rätt till småskolorna, och genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 21 oktober 1859 fingo kvinnor tillträde till samtliga lärartjänster vid folkskolorna med undantag av dem som voro förenade med klockartjänst. Kvinnas behörighet till lärartjänster vidgades sedermera efter hand, samtidigt som de högre läroanstalterna blevo tillgängliga för kvinnliga studerande. Under år 1863 blev det möjligt för kvinna att vinna anställning som assistent vid telegrafverket och som poststationsföreståndare, och under de närmaste årtiondena öppnades för kvinnor ytterligare vissa tjänster vid post- och telegrafverken ävensom vid statens järnvägar, fångvården m. fl. statliga verk. Redan år 1870 hade Kungl. Maj:t förordnat att rättighet till utövande av läkaryrket skulle tillkomma även kvinna; först genom kungörelse den 6 november 1903 erhöllo emellertid kvinnliga läkare kompetens att inneha vissa statliga och kommunala läkarbefattningar samt befattningar vid de medicinska fakulteterna och karolinska institutet. Samtliga de statliga tjänster, till vilka sålunda kvinnor fingo tillträde, voro sådana där tillsättningsbefogenheten tillkom ämbetsmyndighet. Vad full-

8 maktstjänsterna beträffar ansågs § 28 regeringsformen lägga hinder i vägen för Kungl. Maj:t att utnämna kvinnliga innehavare. Sedan emellertid förslag framlagts om upprättande av vissa fullmaktstjänster vid de allmänna läroverken, väcktes vid 1904 års riksdag motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om åtgärder för utvidgande av kvinnas rätt att i likhet med| m a n vinna befordran till lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken. Motionerna avslogos visserligen av kamrarna, men under debatten uttalade sig chefen för ecklesiastikdepartementet för en sådan ändring av § 28 regeringsformen, att kvinnor icke av grundlagen hindrades från att söka och utnämnas till ifrågavarande befattningar.

1905 års riksdag. Frågan om ändring av § 28 regeringsformen kom före vid 1905 års riksdag, då i motioner av herrar Trygger (I: 28) och F. Zetterstrand (II: 194) föreslogs ett tillägg till nämnda paragraf av innehåll, att till lärarbefattningar vid de allmänna läroverken och vid universiteten, de teologiska lärartjänsterna vid de sistnämnda likväl undantagna, liksom ock till lärar- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst ävensom till läkarbefattningar skulle kunna utnämnas och befordras även infödda svenska kvinnor. Konstitutionsutskottet förklarade i utlåtande (nr 3), att utskottet i och för sig intet hade att invända mot syftet i motionärernas förslag, vilket kunde anses naturligt ansluta sig till den utveckling som dittills ägt r u m på ifrågavarande område. Om lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken kora me att göras till föremål för Kungl. Maj:ts utnämningsrätt, ansåg utskottet en grundlagsändring i den riktning, motionärernas förslag angåve, vara av behovet påkallad. Utskottet kunde emellertid icke ansluta sig till motionärernas förslag, sådant detta avfattats, då genom bifall till detsamma ett alltför vittomfattande medgivande i avseende på kvinnas befordringsrätt till ifrågavarande tjänster skulle inrymmas i grundlagen. Utskottet fann lämpligt, att i I grundlagen endast stadgades medgivande att Kungl. Maj:t kunde till ifrågavarande tjänster befordra kvinnor i enlighet med de grunder som av Konung och riksdag gemensamt fastställts. Då kamrarna stannade i olika beslut, förföll frågan. 1907—09 års grundlagsändring. Det nyss nämnda förslaget återupptogs i något förändrad form vid 1907 års riksdag. I särskilda motioner hemställde sålunda herrar Trygger (1:36) och Knut Kjellberg (II: 180), att riksdagen måtte såsom vilande antaga sådan ändring av § 28 regeringsformen, att även infödda svenska kvinnor skulle med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras till lärarbefattningar vid statens läroanstalter, de teologiska lärartjänsterna vid universiteten likväl undantagna, till andra beställningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkarbefattningar.

9 Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 3) förklarade sig intet ha att erinra mot kvinnas anställande i statstjänst i den utsträckning som sålunda ifrågasatts samt uttalade, att det syntes vara av vikt att jämväl åt de kvinnliga krafter som vore skickade att utöva en gagnerik verksamhet på ifrågavarande områden av statsförvaltningen bereddes möjlighet att vinna anställning i statens tjänst. Då de betänkligheter som gjorts gällande mot den av 1905 års konstitutionsutskott föreslagna avfaltningen blivit undanröjda genom motionärernas formulering av grundlagsstadgandet, hemställde utskottet om bifall till motionerna. Utskottets hemställan vann kamrarnas bifall. Vid 1909 års riksdag blev förslaget slutligt antaget av riksdagen. 1919 års lagtima riksdag. Enligt den lydelse, § 28 regeringsformen erhöll år 1909, voro kvinnor uteslutna från befordran till andra av Kungl. Maj:t tillsatta tjänster än dem som särskilt angåvos i paragrafen. Förslag om ytterligare utvidgning av kvinnas behörighet till fullmaktstjänster kom icke upp till behandling i riksdagen förrän efter första världskrigets slut. Frågan om likställighet mellan könen beträffande tillträde till olika tjänster hade då aktualiserats särskilt genom författningsreformen, enligt vilken kvinnorna blivit jämställda med männen i fråga om rätt och ansvar vid avgörandet av allmänna angelägenheter. Den nya giftermålsbalken, som gav hustrun en med mannen jämbördig ställning inom äktenskapet, var även den ett uttryck för de strävanden efter likaberättigande, som under denna tid gjorde sig gällande. Erfarenheterna från utlandet angående kvinnornas användbarhet, för att icke säga oumbärlighet, när det gällde att under krigiska förhållanden hålla samhällsfunktionerna i gång, hade säkerligen också påverkat den allmänna opinionen, så att det vid denna tid fanns bättre förutsättningar än tidigare att få till stånd en revision av bestämmelserna om kvinnas behörighet att inneha statliga tjänster. Intresset för detta spörsmål tog sig under lagtima riksdagen 1919 bland annat uttryck i motioner av herrar Moberger (II: 291) och Vennerström (II: 129), vari hemställdes om åtgärder i syfte att undanröja förefintliga hinder för kvinnas tillträde till statstjänst. Motionerna ledde emellertid icke till något positivt resultat, delvis beroende på att man redan innan saken kommit före i riksdagen haft ämnet uppe till beredning inom statsrådet och inom justitiedepartementet utarbetat en promemoria till ledning för forisatt utredning. Chefen för justitiedepartementet den 27 maj 1919. I yttrande till statsrådsprotokollet den 27 maj 1919 framhöll chefen för justitiedepartementet, bland annat, att principen om likställighet mellan m a n och kvinna beträffande tillträde till statstjänster icke syntes kunna genomföras i praktiken utan vissa inskränkningar. Departementschefen anförde i denna del: »En del statstjänster synas till sin natur vara sådana, att de icke lämpligen kunna beklädas av kvinnor. Hit höra uppenbarligen åtminstone det övervägande flertalet

10 militära befattningar. Men även inom den civila förvaltningen synas kunna finnas vissa tjänster, som av särskilda skäl böra förbehållas männen, liksom å andra sidan vissa befattningar enligt sakens natur lämpligen böra innehavas allenast av kvinnor. En närmare utredning i dessa hänseenden är givetvis erforderlig, innan frågan kan vinna sin definitiva lösning.» Chefen för justitiedepartementet bemyndigades samma dag av Kungl. Maj:t att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av frågan om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst. Ledamöter av denna kommitté — här kallad behörighetskommittén — blevo: fru Emilia Broomé, ledamoten av riksdagens andra kammare komministern Harald Hallen, advokaten juris kandidaten Mathilda Staél von Ilolstein samt byråchefen Sigurd Ribbing. Den senare ersattes sedermera av byråchefen H. von Schulzenheim. 1920—21 års grundlagsändringar. Den 14 februari 1920 avgav behörighetskommittén del I av sitt betänkande. Däri framlades, i syfte att undanröja de i grundlag förefintliga hindren för kvinnas tillträde till fullmaktstjänster, förslag till ändrad lydelse av bland annat §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen. Betänkandet innehöll vidare en undersökning av frågan, i vilken omfattning kvinna borde äga tillträde till fullmaktstjänster. I detta hänseende förordades, att genom bestämmelser av allmän lags natur kvinna skulle erhålla tillträde till samtliga dylika tjänster med undantag av vissa närmare angivna grupper. På grundval av behörighetskommitténs förslag avlät Kungl. Maj:t till 1920 års riksdag en proposition (nr 262) med förslag till ändrad lydelse av bland annat § 28 regeringsformen. 1 Vid sin granskning av kommittéförslaget förklarade chefen för justitiedepartementet, att han icke kunde biträda förslaget om ändring av §§ 17, 21 och 27 regeringsformen. Departementschefen anförde i denna del: »Genom de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21 och 27 regeringsformen skulle borttagas de hinder, grundlagen uppställer för att kvinna skulle kunna utnämnas till justitiekansler, justitie råd och regeringsråd. Då emellertid av flera skäl är tydligt, att bestämmelserna i § 28 regeringsformen omfatta även dessa ämbeten, skulle även med bibehållande av nuvarande lydelse av förstnämnda paragrafer grundlagshindren för kvinna att utnämnas till ifrågavarande ämbeten tagas bort för den händelse § 28 regeringsformen erhåller den lydelse, jag ämnar föreslå. Vid dylikt förhållande, och då den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av §§ 17, 21 och 27 regeringsformen skulle närmast giva vid handen, att statsmakterna i princip beslutat att kvinna skulle erhålla tillträde till nyssnämnda ämbeten, har jag ansett mig böra förorda, att här berörda paragrafer få behålla sin nuvarande avfattning.» Behörighetskommitténs förslag, att frågan om kvinnas rätt att inneha fullmaktstjänster skulle regleras enbart genom lagstiftning, biträddes icke heller av departementschefen, som i detta hänseende förordade ett bibehållande av förut tillämpade grunder. Departementschefen yttrade: 1 Propositionen avsåg även ändringar i R F § 4 (statsråd) och § 33 (naturalisation) ävensom R F § 108 och RO § 70 (tryckfrihetskommitterade).

11 »Enligt § 28 regeringsformen i dess nu gällande lydelse kunna kvinnor utnämnas till vissa slag av ämbetsbefattningar 'med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts', en formulering, som angiver, att regler härom kunna givas såväl i lag som i samband med statsregleringen. I likhet med de sakkunniga anser jag det icke lämpligt, att grunderna för kvinnas tillträde till statens ämbeten överlämnas till avgörande i samband med statsregleringen utan håller jag liksom de sakkunniga före, att dessa grunder redan på grund av den fasthet, vilken det är önskligt att de erhålla, böra hava sin plats i lag. Men detta kan för mig icke vara anledning att redan i grundlagen avskära möjligheten alt fastställa vissa regler för kvinnas anställning i statstjänst i samband med den allmänna statsregleringen; genom en vidare formulering av § 28 regeringsformen, än de sakkunniga föreslagit, erhålla statsmakterna större rörelsefrihet utan att berättigade krav på blivande lagstiftning skjutas å sido.» Med anledning av propositionen väcktes i riksdagen en motion av herr Lindhagen (I: 303), i vilken föreslogs, bland annat, dels ändring av §§ 17, 21 ooh 27 regeringsformen i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, dels ock en förändrad lydelse av propositionens förslag till ny avfattning av § 28 regeringsformen. I sistnämnda del föreslog motionären, att likställigheten skulle fastslås direkt i grundlags texten, bland annat genom förklaring att Konungen ägde att till de i § 28 avsedda tjänsterna i statsrådet utnämna och befordra svenska män och kvinnor, gifta såväl som ogifta. Konstitutionsutskottet gav i sitt utlåtande (nr 57) uttryck åt den principiella inställningen, att de hinder som grundlagarna uppställde för kvinnors tillträde till statstjänst borde undanröjas, samt tillstyrkte propositionen med allenast en formell jämkning av ordalagen i § 28 regeringsformen. Visserligen hade, enligt vad i utlåtandet anfördes, inom utskottet sympatier förefunnits för det i motionen framlagda förslaget, vilket i högre grad än propositionen syftade till konsekvent genomförande i berörda hänseende av principen om likställighet mellan man och kvinna; det i propositionen framlagda förslaget vore emellertid enligt utskottets uppfattning vid dåvarande tidpunkt tillfyllest, och utskottet ansåg sig icke utan föregående utredning kunna tillstyrka en mera genomgripande förändring av ifrågavarande grundlagsstadganden i den riktning som föreslagits av motionären. I enlighet med utskottets hemställan antog riksdagen härefter förslaget såsom vilande. De vilande grundlagsändringarna blevo följande år slutligt godkända av riksdagen. 1940—41 års grundlagsändringar. Vid 1940 års lagtima riksdag framlades i proposition (nr 152) förslag till ändrad lydelse av §§ 96 och 97 regeringsformen, innefattande nya bestämmelser angående justitie- och militieombudsmännen samt dessas ställföreträdare. I det sakkunnigbetänkande (SOU 1939:7), varpå propositionen grundade sig, framhölls bland annat alt, då § 28 regeringsformen icke ägde tillämpning på justitie- och militieombudsmannaämbetena, dessa hade — i motsats till vad fallet syntes vara med justitiekanslersämbetet, vilket torde

.2 tillhöra de i § 28 angivna ämbetena — dittills varit förbehållna män. Enligt de sakkunnigas mening borde grundsatsen om likställighet mellan m ä n och kvinnor iakttagas även beträffande de två ämbeten varom här vore fråga. Sedan konstitutionsutskottet (utlåtande nr 18) hemställt om bifall till förslaget, antog riksdagen detta såsom vilande. Det vilande förslaget blev därefter definitivt antaget av 1941 års riksdag, i följd varav ifrågavarande ämbeten numera stå öppna även för kvinnor. Bchörighetslagen. I del I av sitt betänkande angående kvinnors tillträde till statstjänster hade behörighetskommittén preliminärt föreslagit, att den särskilda lagstiftning som borde följa på grundlagsändringen skulle innehålla, att kvinna ägde under samma förutsättningar som man tillträde till samtliga ämbeten och tjänster, dock med vissa i samma lagstiftning angivna undantag, nämligen: a) militära och civilmilitära befattningar samt övriga befattningar, som förutsätta fullgjord värnplikt eller skyldighet att vid krigstillfälle tjänstgöra vid armén eller marinen, b) befattningar, med vilka följer åliggande att ansvara för upprätthållande av yttre ordning och allmän säkerhet, c) befattningar vid sådana fångvårds- och korrektionsanstalter, som äro avsedda huvudsakligen för män eller manlig ungdom, d) diplomatiska och konsulära befattningar, dock ej socialattaché- och kanslistbefattningar. Del II av kommittébetänkandet avgavs den 27 december 1920. Det förslag till behörighetslag som däri framlades undantog, förutom de nyss angivna befattningarna, ytterligare tre kategorier av tjänster från den kvinnliga behörigheten, nämligen: a) tjänster tillhörande tullverkets kust- och gränsbevakning, b) tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakning, c) tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning i gymnastik vid högre allmänt läroverk eller seminarium för utbildande av manliga folkskollärare. Vid 1922 års riksdag framlades proposition i ämnet (nr 241), vilken i huvudsak byggde på behörighetskommitténs förslag. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet uttalade chefen för justitiedepartementet, att den granskning som myndigheterna underkastat förslaget syntes ha visat att det under alla förhållanden vore för tidigt att utan varje förbehåll fastslå en fullständig likställighet mellan könen när det gällde tillträde till statstjänster. Departementschefen hade alltså utgått från att den blivande lagen i ämnet borde, på sätt kommittén föreslagit, innehålla såväl en allmän likställighetsregel som d e undantagsbestämmelser, vilka kunde finnas erforderliga. Beträffande de särskilda undantagsstadgandena anslöt sig departementschefen till kommittéförslaget, dock med viss tvekan i fråga om de diplomatiska och konsulära tjänsterna. Sammansatta stats- och första lagutskottet, dit propositionen hänvisades,

13 tillstyrkte (utlåtande nr 7) med viss jämkning bifall till propositionen. Kamrarna stannade emellertid i olika beslut, och frågan hade därmed för denna gång förfallit. Nytt förslag i ämnet framlades i proposition (nr 40) till 1923 års riksdag. Frånsett att undantagsbestämmelsen beträffande de diplomatiska och konsulära tjänsterna uteslutits, överensstämde detta förslag i huvudsak med det som framlagts i propositionen till föregående års riksdag. Beträffande motiveringen till förslaget hänvisade föredragande departementschefen till vad som anförts i sistnämnda proposition. Sammansatta stats- och första lagutskottet (utlåtande nr 6) avstyrkte propositionen, dock icke enhälligt. Fem ledamöter ville bifalla densamma i oförändrat skick, och i en reservation av herr C. G. Ekman yrkades bifall till Kungl. Maj:ts förslag med det tillägg, att Konungen skulle äga meddela särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, varmed vore förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet. Sistnämnda förslag vann kamrarnas bifall, och i överensstämmelse därmed utfärdades lag i ämnet, vilken trädde i kraft den 1 juli 1925. Enligt den av 1923 års riksdag antagna lagen avsåg undantagsbestämmelsen i punkt 7. av 2 § 1 mom. sådana tjänster, med vilka vore förenad skyldighet att meddela undervisning i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium för utbildande av manliga folkskollärare. Med anledning av en framställning från skolöverstyrelsen framlade Kungl. Maj:t i proposition (nr 110) till 1932 års riksdag förslag om ändring av nämnda stadgande till dess nu gällande lydelse. På hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr 31) bifölls propositionen av kamrarna. Senare ändringsförslag. Akademiskt bildade kvinnors förening m. fl. sammanslutningar hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 maj 1938 om sådan ändring av gällande lagstiftning, att full likställighet mellan man och kvinna i fråga om behörighet att inneha statstjänst och annat allmänt uppdrag genomfördes. I skrivelsen anfördes: »Då undantagsbestämmelserna enligt vår uppfattning äro ej endast obehövliga utan även i ett flertal fall ur samhällelig synpunkt olämpliga, föreligga starka skäl för en allmän revision av behörighetslagen för åstadkommande av full likställighet mellan man och kvinna i fråga om behörighet att innehava statstjänst. Beträffande s. k. fullmaktstjänster kan ifrågasättas, huruvida icke denna likställighet lämpligen åstadkommes genom en grundlagsändring.» Nordiska socialdemokratiska kvinnokongressen i Helsingfors den 26 juli— den 1 augusti 1938 hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t — under framhållande att kvinnorna vore förvägrade tillträde till vissa verksamhetsområden och ämbeten — att åt kvinnorna måtte därutinnan medgivas samma rättigheter som männen.

14 t Frågan om en allmän revision av behörighetslagen framfördes även av kvinnoarbetskommittén i dess den 23 november 1938 avlämnade betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. (SOU 1938:47). Kommittén, som till granskning upptagit de gällande undantagsbestämmelserna i fråga om kvinnas rätt till statstjänst och annat allmänt uppdrag, hemställde att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om en revision av samtliga de lagbestämmelser som beröra frågan om kvinnors behörighet att inneha offentlig tjänst och uppdrag, i syfte att uppnå en fullständigare likställighet mellan könen och en bättre anpassning till de förändrade förhållandena. Till stöd för denna hemställan anfördes i betänkandet bland annat: »De farhågor, som yppades vid denna lags tillkomst, att kvinnor skulle tränga in på för dem mindre lämpade områden, hava visat sig sakna fog. Det har sålunda ådagalagts, att vissa yrken utanför lagens kompetensområde, för vilka man haft anledning förvänta att kvinnor i allmänhet skulle visa sig mindre lämpade, aldrig eller praktiskt taget aldrig kommit att utövas av kvinnor, trots att inga lagbestämmelser hindrat dessas tillträde. De sakkunniga ha med hänsyn till dessa förhållanden ansett det framgå, att laginskränkningarna sakna praktisk nödvändighet samt att den offentliga tjänsten, även om förhållandena få utveckla sig under friare konkurrens, innehåller tillräckligt många moment, som borga för att en utveckling i olämplig riktning icke kommer till stånd. Det rekryterings- och befordringsförfarande, som vid den offentliga tjänsten kommer till användning, måste i och för sig anses vara tillräcklig garanti för att för ämbetsutövning mindervärdig arbetskraft icke skall komma att föredragas framför bättre kvalificerad. Skulle ytterligare försiktighetsmått vara behövliga, torde föreskrifter i särskilda instruktioner och reglementen hellre böra övervägas än att i lagform vissa särskilda, efter kön bestämda kompetenskrav fastläggas.» Efter granskning i tur och ordning av de i behörighetslagen ännu bestående undantagsbestämmelserna förordade kommittén, på anförda skäl, att samtliga dessa bestämmelser upphävdes. Vid 1938 års riksdag väcktes i likalydande motioner av herrar Myrdal och Gärde (I: 169) samt fröken Hesselgren m. fl. (II: 285) förslag om sådan ändring i behörighetslagen, att det i punkt 4. av 2 § 1 mom. stadgade behörighetshindret för kvinna skulle galla allenast för tjänster, med vilka är förenad skyldighet att »biträda vid» upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Enligt motionärernas mening borde samtliga befattningar inom länsstyrelserna med undantag av landsfogdetjänsterna öppnas för kvinnor, då anledningen till att de på sin tid undantagits bortfallit. I motionerna framhölls även, att den alltmer ökade omfattningen av ärenden av social natur, med vilka länsstyrelserna toge befattning, medförde ett behov av en på det sociala området erfaren och kunnig kvinnlig personal. Första lagutskottet (utlåtande n r 33) avstyrkte bifall till motionerna, under åberopande att frågan om revision av behörighetslagen i förevarande del icke då ägde sådan aktualitet att den borde upptagas till särskild behandling; nämnda fråga syntes lämpligen kunna anstå till den översyn av behörighetslagen i dess helhet, som förr eller senare torde visa sig erforderlig. — Utskottet var icke enhälligt: sex ledamöter reserverade sig och an-

15 sågo, att utskottet med anledning av motionerna bort tillstyrka skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om allmän revision av 1923 års behörighetslag. Kamrarna biföllo utskottets hemställan. Vid 1939 års riksdag kom frågan om revision av behörighetslagstiftningen åter före. I likalydande motioner av herrar Nils Andersson och K. J. Olsson (I: 1) samt herr Olsson i Mellerud (II: 4) yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om översyn av behörighetslagen i dess helhet, varvid även frågan om behörighetslagstiftningens slopande skulle bliva föremål för prövning. Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 8) i anledning av motionerna, att en allmän revision av behörighetslagen syntes motiverad med hänsyn till utvecklingen av samhällslivet. Under erinran om att krav på revision av lagstiftningen från rent principiella utgångspunkter även framförts av kvinnoarbetskommittén, uttalade utskottet såsom sin uppfattning, att frågan om en revision av behörighetslagstiftningen vore av den art att den borde behandlas fristående utan att göras beroende av de mycket omtvistade och ömtåliga problem som inrymdes i frågan om de gifta kvinnornas förvärvsarbete. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av behörighetslagen i dess helhet samt för riksdagen framlägga de förslag som därav kunde föranledas. Utskottets hemställan bifölls av kamrarna (riksdagsskrivelse nr 68).

Utredningsdirektiven. I yttrande till statsrådsprotokollet den 22 juni 1939 erinrade chefen för justitiedepartementet därom att under senare år från olika håll framförts krav på en genomgripande revision av lagstiftningen angående kvinnas rätt att inneha statstjänst och andra offentliga uppdrag. Departementschefen, som fann dessa framställningar böra ses mot bakgrund av den allmänna utvecklingen inom samhällslivet, förklarade sig vilja tillstyrka en prövning rörande lämpligheten av de författningsbestämmelser som för närvarande begränsa kvinnors behörighet att inneha statstjänst och annat allmänt uppdrag. Frågorna om kvinnas tillträde till prästämbetet och om inrättandet av en ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan borde dock icke upptagas till övervägande i detta sammanhang, då dessa spörsmål syntes lämpligen böra göras till föremål för en särskild utredning; förslag härom komme att senare framläggas av chefen för ecklesiastikdepartementet. I enlighet med departementschefens hemställan blev därefter förevarande utredning av Kungl. Maj:t beslutad.

16 Motiven till gällande bestämmelser. Allmänna synpunkter. De förhållanden som det första världskriget medfört aktualiserade, såsom tidigare påpekats, strävandena att öka möjligheten för kvinnor att inneha statliga tjänster och skapa likställighet mellan män och kvinnor, när det gällde tillträde till dylika tjänster. De genomförda ändringarna i författningen, vilka avsågo att bereda kvinnorna tillfälle att deltaga i det politiska livet med samma rätt och ansvar som männen, gåvo en naturlig utgångspunkt för en revision av då gällande bestämmelser angående kvinnas tillträde till allmänna tjänster. I del I av sitt betänkande framhöll behörighetskommittén att, sedan principen om full likställighet mellan könen då blivit erkänd i fråga om politiska rättigheter, det framstode såsom en naturlig konsekvens av det nya betraktelsesätt som därigenom kommit till uttryck, att staten icke heller i fråga om arbetet i dess egen tjänst borde ställa några hinder i vägen för kvinnorna, i den mån de vore kvalificerade för detsamma. Härutinnan sammanfölle kvinnornas intresse som arbetstagare ej blott med samhällets rättfärdighetskrav utan även i sin mån med statens eget intresse såsom arbetsgivare. Även rent nationalekonomiska skäl ansågo kommitterade kunna åberopas för ett bättre tillvaratagande av den kvinnliga arbetskraften i statens tjänst. Den överflyttning av en mängd av hemmens arbetsuppgifter till industrien, som utvecklingen otvivelaktigt fört med sig, hade frigjort mycken kvinnlig arbetskraft, som i samhällets intresse borde komma till användning. De förhållanden som rådde vid tidpunkten för utredningen — och till vilka vår tid erbjuder slående paralleller — nödvändiggjorde enligt kommitterades mening i särskilt hög grad, att all tillgänglig arbetskraft bleve tillvaratagen och att den tillvaratoges på ett sådant sätt att den finge utföra det mest kvalificerade arbete, för vilket den vore skickad. Härom yttrade kommitterade: »För att åstadkomma det återuppbyggande arbete, som nu överallt är av nöden, sedan kriget i så stor utsträckning ödelagt materiella och kulturella värden, kräves utan tvivel en anspänning större än någonsin av alla dugande krafter. Och det kan under sådana förhållanden icke gärna försvaras att resa hinder för någon duglig kvinna, som vill ställa sitt arbete i samhällets tjänst, med en hänvisning till att hennes rätta verksamhetssfär ligger på hemmets område, där hennes kraft i det förevarande fallet måhända ej alls är behövlig eller kan få den för hennes individuella fallenhet bäst lämpade och för samhället mest nyttiga användningen.» Samhällets intresse av en ändring av bestämmelserna angående kvinnas tillträde till statstjänster underströks ytterligare i betänkandet. Sålunda framhöllo kommitterade, att det vid alla tjänstetillsättningar måste vara av betydelse att den tjänstetillsättande myndigheten finge tillfälle att välja bland så många fullt kvalificerade personer som möjligt, samt att i samma mån som antalet dylika växte möjligheten också ökade för den tjänstetillsättande myndigheten att finna den bästa kraften för varje plats. Behörighet för kvinna att söka och erhålla statstjänst syntes kommitterade även stå i full

17 ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d g r u n d l a g e n s s t a d g a n d e o m förtjänst och skicklighet s å s o m e n d a b e f o r d r i n g s g r u n d , ett s t a d g a n d e s o m u p p e n b a r l i g e n tillkommit för att tillförsäkra s t a t e n s å s o m a r b e t s g i v a r e d e n b ä s t a a r b e t s k r a f t s o m för varje s ä r s k i l d t j ä n s t k u n d e k o m m a i fråga. S a m m a n f a t t n i n g s v i s u t t a l a d e k o m m i t t e r a d e , att de k o m m i t till d e n u p p f a t t n i n g e n att k v i n n o r i p r i n c i p b o r d e h a s a m m a r ä t t s o m m ä n till fri och ö p p e n t ä v l a n o m s t a t s ä m b e t e n a o c h att d e n n a p r i n c i p b o r d e k o m m a till utt r y c k i vår lagstiftning.

Lagens tillämpningsområde. Begreppet statstjänst. Behörig hetskommittén f r a m h ö l l att, e h u r u b e g r e p p e t »statstjänst» vore g r u n d l ä g g a n d e för det av k o m m i t t é n u p p g j o r d a lagförslaget, detta icke u p p toge n å g o n definition av n ä m n d a b e g r e p p . E n s å d a n definition syntes k o m m i t t e r a d e i a l l m ä n h e t ej v a r a behövlig, då i det ojämförligt ö v e r v ä g a n d e a n talet fall n å g o n t v e k a n icke k u n d e r å d a o m b e g r e p p e t s i n n e b ö r d . N å g o n osäk e r h e t k u n d e d o c k otvivelaktigt g ö r a sig gällande o m v a r skiljelinjerna m o t vissa n ä r l i g g a n d e o m r å d e n vore att finna. K o m m i t t e r a d e a n f ö r d e h ä r o m vidare: »I synnerhet framträder svårigheten att i vissa fall draga en bestämd gräns mellan statliga och kommunala funktioner. Att till statstjänster icke hänföras befattningar, vilka tillkommit för den egentliga kommunalförvaltningen eller för utförande av kommunala arbeten o. dyl., torde vara självklart. Ej heller avses härvid den kommunala fattigvården, då denna genom särskild lagstiftning utgör ett noga avgränsat område. Till handhavande av den kommunala självstyrelsen har emellertid även överlämnats en mångfald allmänt samhälleliga uppgifter, framför allt på den offentliga undervisningens och sjukvårdens områden. Även rättsvården, vars upprätthållande är i eminent mening en statens angelägenhet, står till någon del under kommunalt inflytande därigenom, att vissa domare tillsättas genom kommunala val, samt därigenom, att kommunerna fått sig tillagda omfattande uppgifter i fråga om utsöknings- och polisväsendet. Utan att flera exempel framdragas torde härmed vara påvisat, att i vissa fall en tvekan ej är utesluten, huruvida en befattning skall anses såsom en statstjänst eller en kommunaltjänst. Om de av kommitterade föreslagna bestämmelserna komma att upphöjas till lag, skulle denna tvekan då också kunna sträcka sig till frågan, huruvida i ett dylikt fall tjänsten kan beklädas av en kvinna. Det synes ligga i sakens natur och bäst överensstämma med den nya lagstiftningens syfte, att densamma erhåller en så vidsträckt tillämpning som möjligt. De principer, på vilka denna lagstiftning är byggd, måste vara ämnade att sträcka sitt inflytande till hela området för offentlig verksamhet. Där detta icke sker i kraft av uttryckligt lagbud, torde det efter hand komma att ske genom utvecklingens gång. Det ligger då ej heller någon större vikt vid att på papperet erhålla skarpa gränser, när den sakliga åtskillnaden är eller blir ringa. Härmed är naturligen dock icke sagt, att lagens innebörd bör lämnas oklar eller svävande. Så torde ej heller behöva bliva följden, även om begreppet statstjänst här tages i en något vidare bemärkelse än som måhända instämmer med ett vanligt språkbruk. Det bör blott fasthållas, att nämnda begrepp i denna lagstiftning har sin särskilda innebörd och att därför tolkningen bör ske utan sträng analogi med regler, som i detta hänseende gälla inom vissa andra områden, exempelvis i straffrätten.» 2—442400

18 Vad särskilt anginge gränsområdet mellan statlig och kommunal verksamhet anmärktes i betänkandet: »Enligt kommitterades mening är det ställt utom fråga, att de befattningar, vilka tillsättas av Kungl. Maj:t eller av ämbetsmyndighet, äro att anse såsom statstjänster i här avsedd bemärkelse, även om kostnaderna för deras upprätthållande bestridas av kommun. Sättet för avlöningens utgående är över huvud utan inverkan på denna fråga, lika litet som om befattningen är oavlönad. Däremot utgör den omständighet, att befattningshavaren tillsättes av kommun, icke i och för sig tillräcklig grund att anse befattningen såsom en kommunaltjänst. Avgörande måste bliva arten av de uppgifter, som äro förenade med befattningen, samt huruvida dessa uppgifter av lagstiftningen angivits såsom egentliga kommunala angelägenheter eller så icke är fallet.» Sedan i yttranden över kommittéförslaget vissa erinringar framställts med avseende å den innebörd, kommittén givit åt begreppet statstjänst, anförde departementschefen i 1922 års proposition, att vad sålunda anmärkts föranlett honom att i lagförslaget införa ett särskilt stadgande i syfte att otvetydigt utmärka att jämväl beträffande behörighet att inneha sådana allmänna uppdrag, vilka icke vore att hänföra till statstjänst, kvinna skulle vara likställd med man på samma sätt som gällde i fråga om statstjänsten. Denna fråga skall här ytterligare beröras i det följande. Annat allmänt uppdrag än statstjänst. I samband med frågan om den föreslagna lagstiftningens ställning till då gällande bestämmelser framhöll behörighetskommittén, att utanför området för den tillämnade nya lagstiftningen komme vissa i åtskilliga lagar och författningar omförmälda offentliga uppdrag, vilka visserligen icke hade karaktären av statsbefattningar men dock till sin natur vore att betrakta såsom funktioner i det allmännas tjänst. Enligt kommitterades mening syntes i varje fall ett dylikt samband förefinnas så till vida, att det i vissa avseenden kunde komma att innebära en oegentlighet, om den nya lagstiftningen icke erhölle giltighet beträffande dem; såsom en konsekvens av statstjänsternas öppnande för kvinnor syntes alltså böra följa, att samma principer komme alt tillämpas i fråga om behörighet att bekläda vissa offentliga eller allmänt medborgerliga uppdrag, vilka i ett eller annat avseende stode statstjänsterna nära. Efter redogörelse för vissa exempel från då gällande lagstiftning fortsatte kommitterade: »Bestämmande för lagtolkningen har sålunda varit den i enlighet med nuvarande lydelse av § 28 regeringsformen genomförda uppfattningen, att kvinnor endast i särskilt angivna fall kunna innehava statstjänster eller i lag avsedda offentliga funktioner. I ett helt förändrat läge kommer därför denna tolkningsfråga, sedan § 28 regeringsformen undergått ändring i enlighet med 1920 års riksdags beslut samt därjämte den med grundlagsändringen sammanhängande speciallagen angående kvinnors behörighet att innehava statstjänster kommit till stånd. Utgångspunkten blir därefter den rakt motsatta: endast i uttryckligen undantagna fall intager kvinna i nu förevarande hänseende en annan ställning än man. I följd härav måste vid tolkningen av särskilda lagrum framdeles komma att gälla såsom det normala, att inom det område, speciallagen omfattar, ordet 'man' äger betydelsen 'man eller kvinna'; en avvikelse från denna regel kan grundas endast å de undantagsbestämmelser, spe-

19 ciallagen innehåller. I fråga om offentliga uppdrag, vilka icke äro att hänföra till statstjänster, kan speciallagen visserligen icke formellt sätta ur kraft sådana lagbestämmelser, vilka till äventyrs hittills uppfattats såsom hinder för kvinnans likställdhet med mannen. Detta torde ej heller vara behövligt, då, såsom förut framhållits, dessa bestämmelser icke i och för sig torde kunna tilläggas en dylik innebörd utan erhållit densamma såsom en följd av den allmänna ståndpunkt, lagstiftningen i detta hänseende kommit att intaga.» På grund av vad sålunda anförts funno kommitterade det vara otvivelaktigt, att med den förändring, som inträdde med avseende på lagstiftningens allmänna ståndpunkt i förevarande stycke, även bestämmelserna rörande andra offentliga uppdrag än statstjänster borde på grund av bindande analogi tillämpas i enlighet med de tolkningsgrunder som kunde hämtas från den blivande speciallagen om kvinnors behörighet till dylika tjänster. Av allmänna uppdrag, som genom den nya lagstiftningen skulle komma att stå öppna för kvinnor, omnämnde kommitterade följande: skiftesgodman, god man enligt 10 kap. vattenlagen, ledamot i expropriationsnämnd och i de nämnder som avsåges i rekvisitionslagstiftningen, rättens ombudsman i konkurs, god man för tillsyn å förmynderskap samt stämningsman. Däremot ansågo kommitterade, att enligt sakens natur kvinna icke borde ifrågakomma till ledamot av de nämnder som omförmäldes i värnpliktslagen. I propositionen till 1922 års riksdag anförde departementschefen i förevarande del, att han med avseende å frågans formella sida funne åtskilligt tala för riktigheten av kommitterades uppfattning, att utöver de regler, behörigheIslägen enligt deras förslag skulle innehålla, särskilda bestämmelser icke vore erforderliga för att efter antagandet av nämnda lag kvinna skulle anses behörig att inneha de olika uppdrag och befattningar, som omnämnts av kommitterade. Då det uppenbarligen vore av vikt att kvinnornas behörighetsområde även i denna del bleve angivet med full tydlighet, hade emellertid departementschefen ansett uttrycklig bestämmelse böra meddelas i fråga om sådana uppdrag eller befattningar, om vilka eljest tvekan skulle kunnat råda. Detta syntes departementschefen kunna ske på det sätt, att i en särskild paragraf (3 §) angåves att i fråga om behörighet att inneha sådana allmänna uppdrag, som icke vore att hänföra till statstjänst, kvinna skulle vara likställd med man. Härtill borde tydligen, enligt vad departementschefen framhöll, fogas en föreskrift av innehåll att, där med dylikt allmänt uppdrag vore förenat åliggande som enligt undantagsbestämmelserna i 2 § utgjorde hinder för kvinna att inneha statstjänst, uppdraget icke finge innehavas av kvinna.

Behovet av undantagsbestämmelser. Ehuru behörighetskommittén principiellt ansåg att administrativa befattningar borde öppnas för kvinnor, hade den dock funnit sagda regel icke böra tillämpas utan undantag. Enligt kommitterades mening borde emellertid — då det gällde civila tjänster — endast mycket tungt vägande skäl

föranleda undantag från den allmänna principen om likställighet mellan kvinnor och män. Sålunda borde i allmänhet gälla att kvinna, som i fri tävlan med mannen uppfyllde de i varje fall nödiga kvalifikationerna, icke finge förvägras tillträde till dessa tjänster i andra fail än där något för viss befattning eller viss grupp av befattningar påvisbart statsintresse därigenom skulle äventyras. Kommittén ingick i detta sammanhang i bemötande av en ofta framförd åsikt att kvinnor på grund av bristande fysisk styrka och uthållighet borde vara uteslutna från i detta avseende mera krävande befattningar. Under erinran om att samhället ansett särskilda lagstiftningsåtgärder beträffande kvinnor nödvändiga till skydd mot ohälsa och överansträngning företrädesvis inom industrien framhöllo kommitterade, att det i enlighet med den tankegång som vunnit uttryck i skyddslagstiftningen skulle kunna ifrågasättas att utesluta kvinna från befattningar, för vilka hon väl utom ramen av nämnda lagstiftning förvärvat erforderliga förutsättningar men som i allt fall vore att anse såsom i fysiskt avseende särskilt krävande och därför i allmänhet mindre väl lämpade för kvinnor. Denna tanke avvisades emellertid av kommitterade, som anförde: »Gentemot de skäl, som kunna anses tala för en sådan ståndpunkt, vilja kommitterade framhålla, att enligt deras uppfattning intet samhällsintresse riskeras, om lagstiftningen även med hänsyn till ifrågavarande tjänster tillämpar principen om fri tävlan mellan man och kvinna. Kan kvinnan av skäl, som sammanhänga med bristande fysiska krafter eller av annan anledning icke förvärva den för befattningen erforderliga kompetensen, är hon därmed, likasom för dylikt fall bör vara förhållandet med mannen, utesluten från densamma. Men äro i det föreliggande fallet dylika hinder icke för handen, bör den omständigheten, att sökanden eller aspiranten är kvinna, icke försätta henne i ensamt därav föranledd sämre ställning. Med en sådan grundsats befrias lagstiftningen från att så att säga utmäta den grad av fysisk kraft, som för varje fall skulle anses böra erfordras för ett flertal befattningar, rörande vilka något dylikt, då fråga är om män, hittills icke ansetts behövligt. I stället bör överlämnas åt det verkliga livet och dess olika krav att reglera dessa förhållanden utan hjälp av en lagstiftning, därvid objektiva och allmänt erkända normer ej skulle kunna läggas till grund. Någon fara av att tillämpa en dylik princip synes så mycket mindre förefinnas, som det icke skäligen kan förutsättas, att kvinnor skulle annat än i enstaka fall, där alldeles särskilda kvalifikationer äro för handen, upptaga tävlan med männen i fråga om förevarande slags befattningar, för vilka de allt fortfarande oftast måste antagas komma att sakna håg och förutsättningar. » Behovet av undantagsbestämmelser upptogs till fortsatt diskussion i 1922 års proposition. Departementschefen anmärkte därvid, att i yttranden, som avgivits över behörighetskommitténs betänkande, även den uppfattningen kommit till uttryck, att likställighetsregeln borde gälla utan några som helst lagbestämda undantag. Härom yttrade departementschefen: »Icke utan ett visst fog har det kunnat anmärkas, att dylika undantag enligt sakens natur måste bliva ofullständiga och utan egentligt praktiskt värde, om de begränsas till sådana tjänsteområden, som knappast komma att uppsökas av kvinnor. Även om de undantagsbestämmelser, som föreslagits av de sakkunniga, till stor del avse tjänster, vilka på grund av de med dem förenade åliggandena icke torde kom-

21 ma att beklädas av kvinnor, gäller detta dock icke i fråga om dem alla, och bestämmelserna sakna alltså icke en reell innebörd. Det synes ock lämpligt, att till likställighetsregeln anknytas sådana undantag, vilka äro grundade på principiella skäl och sålunda på ett naturligt sätt komplettera denna regel. I övrigt torde den av myndigheterna utförda granskningen bäst utvisa, hur olika meningarna • kunna vara i fråga om behovet av undantagsbestämmelser och om deras innehåll. Denna granskning synes hava ådagalagt, att under alla förhållanden det är för tidigt att utan varje förbehåll fastslå en fullständig likställighet. Skulle undantagsbestämmelser anses överflödiga, torde en fristående likställighetsregel knappast kräva en särskild lagstiftning; dess rätta plats synes då vara i grundlagen, på sätt ock föreslogs vid 1920 års riksdag. Då ett dylikt sätt att lösa frågan vid grundlagsärendets behandling blev prövat och befunnet olämpligt, har häri legat ytterligare en anledning att icke nu upptaga detsamma. Jag har alltså utgått från att den blivande lagen i ämnet bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, innehålla såväl en allmän likställighetsregel som de undantagsbestämmelser, vilka kunna finnas erforderliga.»

De särskilda undantagsbestämmelserna. (2 § 1 mom.) Militära och civilmilitära tjänster m. m. (Punkt 1.) I sin specialmotivering för de föreslagna undantagsbestämmelserna framhöll behörighetskommittén, hurusom redan den omständigheten att dess uppdrag begränsats till kvinnors anställning i civil statstjänst ställde de militära och civilmilitära tjänsterna därutinnan i en klass för sig. Kommitterade erinrade om att såväl motionärerna som konstitutionsutskottet vid 1919 års lagtima riksdag ansett givet, att militära tjänster låge utanför området av de befattningar som kunde anses lämpliga för kvinnor. Kommitterade anslöto sig också utan tvekan till den uppfattningen att dessa slags tjänster såsom dittills borde inneha vas endast av män. I samband med frågan om de militära och civilmilitära tjänsterna yttrade kommittén vidare: »Beträffande det föreslagna undantaget för tjänster, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen, vare sig tjänstgöringen sker i fredstid eller under krig, erinras, att under denna bestämmelse inbegripas krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler samt befattningshavare vid väg- och vattenbyggnadskåren, lotsverket och fyrinrättningarna.» Enligt kommittéförslaget skulle det nu ifrågavarande undantagsstadgandet formuleras på följande sätt: »militära och civilmilitära tjänster ävensom övriga tjänster, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen». I propositionen till 1922 års riksdag hade orden »övriga tjänster» utbytts mot »sådana tjänster utom krigsmakten». Departementschefen anförde i denna del: »Då vissa till sin natur kvinnliga befattningar vid krigsmakten, såsom sjuksköterskor och kokerskor — utan att vara civilmilitära — äro förenade med skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen, har jag ansett den nu ifrågavarande undantagsbestämmelsen böra avse, förutom militära och civilmilitära tjänster, sådana tjänster utom krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid ar-

22 mén eller marinen. I sammanhang härmed torde böra anmärkas, att arbetare vid arméns fabriker ävensom vissa varvsarbetare, vilka för närvarande äro kvinnliga, icke tillhöra krigsmakten och alltså icke inbegripas under undantagsbestämmelsen.» Fångvårdsväsendet m. m. (Punkt 2.) I del I av sitt betänkande hade behörighetskommittén — under framhållande hurusom fördelningen av manliga och kvinnliga fångar på de olika fångvårdsanstalterna vore av viss betydelse i förevarande sammanhang — preliminärt föreslagit, att kvinna icke skulle äga tillträde till befattningar vid »sådana fångvårds- och korrektionsanstalter, som äro avsedda huvudsakligen för män eller manlig ungdom». Kommitténs slutliga lagförslag erhöll emellertid på denna punkt ett avsevärt vidsträcktare tillämpningsområde genom att avse ej blott fångvårdsanstalter och allmänna uppfostringsanstalter utan även allmänna alkoholistanstalter och andra dylika inrättningar. Härom anfördes i betänkandet: »Vad först angår stadgandets tillämpningsområde, har detta synts icke böra inskränkas till de egentliga korrektionsanstalterna utan böra omfatta jämväl övriga statsinrättningar, i vilka en tvångsinternering äger rum. Att härvid icke avses rena sjukvårdsinrättningar ligger i sakens natur och lärer knappast behöva särskilt påpekas. På gränsen emellan korrektions- och sjukvårdsanstalter stå de av staten inrättade alkoholistanstalterna. Frågan om kvinnors tillträde till befattningar vid dessa anstalter har emellertid synts böra bedömas efter väsentligen samma synpunkter som de, vilka gälla beräffande fångvårdsinrättningarna. Under stadgandets tillämpning inbegripas sålunda fängelser av olika slag, de allmänna uppfostringsanstalterna å Bona och Venngarn samt statens alkoholistanstalter.» Stadgandet ägde däremot, enligt vad kommitterade framhöllo, icke tilllämpning på skyddshemmen, då dylika inrättningar vid denna tid vore att anse såsom kommunala institutioner. Enligt kommittéförslaget skulle, såvitt angår här ifrågavarande anstalter, kvinnor uteslutas — förutom från de tjänster som upptagits i nu gällande lag — även från tjänster, som avsåge yttre bevakning, oavsett om anstalten vore avsedd för kvinnor eller för män. På denna punkt ställde sig emellertid fångvårdsstyrelsen i avgivet yttrande tveksam, och departementschefen fann sig härutinnan icke kunna biträda de kommitterades förslag; han anförde: »Beträffande övriga under förevarande bestämmelse i förslaget inbegripna tjänster synas mig de avgivna yttrandena icke böra föranleda annan ändring i förslaget än att föreskriften om reserverande för män av befattningar, avseende den yttre bevakningstjänsten vid anstalterna, bör utgå. Jag hänvisar härutinnan till fångvårdsstyrelsens erinran, att för viss yttre bevakning kvinnor måste tagas i anspråk. Lämpligast torde ock vara, att lagen icke innehåller någon bestämmelse härom, då utan tvivel denna angelägenhet såsom hittills bäst ordnas efter varje särskild anstalts behov av manlig eller kvinnlig bevakningspersonal.» Även mot behörighetskommitténs förslag att kvinna utan hinder av bestämmelserna i övrigt skulle, om särskilda omständigheter därtill föranledde, kunna inneha befattning såsom lärare vid nu åsyftade anstalter hade fångvårdsstyrelsen framställt erinran. Departementschefen anförde:

»Jag kan icke se någon olägenhet uti att, under det starka förbehåll den föreslagna formuleringen utmärker, kvinna skall kunna befordras till lärarbefattning även vid anstalt, som huvudsakligen är avsedd för män eller manliga minderåriga. Då endast i särskilda undantagsfall en dylik avvikelse från den allmänna regeln skall kunna äga rum, lärer det icke behöva befaras att de skäl, som åberopats mot kvinnors användande i allmänhet i dylika befattningar, icke bliva behörigen beaktade vid tjänsternas tillsättande.» Beträffande frågan om kvinnors tillträde till prästerlig tjänst inom fångvården hänvisade behörighetskommittén till att denna fråga komme att upptagas till behandling i samband med spörsmålet om prästerliga tjänster i allmänhet. Sinnessjukhusen. (Punkt 3.) Den i gällande lag upptagna bestämmelsen, att vissa tjänster vid anstalt för sinnessjuka icke må innehavas av kvinnor, saknade motsvarighet i behörighetskommitténs förslag. I fråga om sjukvårdspersonalen vid hospitalen samt vissa militära sjukvårdsanstalter framhölls i betänkandet, att det torde vara allmänt erkänt att med sjukvård förenade uppgifter som regel borde handhavas av kvinnor, men att vid vissa avdelningar för manliga patienter å hospitalen behov gjorde sig gällande av manlig sjukvårdspersonal. Då den egentliga vårdarpersonalen, såväl sköterskor som skötare, för varje år till antalet bestämdes av Kungl. Maj:t, kunde, enligt vad kommittén funnit, de olika befattningarna ej sägas vara definitivt reserverade för män eller kvinnor, utan kunde och borde förskjutningar mellan manliga och kvinnliga befattningar komma till stånd i den mån de ur sjukvårdens synpunkt vore påkallade. Kommitténs förslag innebar, enligt vad departementschefen även påpekade, icke någon förändring av de förhållanden som vid denna tid rådde inom sinnessjukvården. Medicinalstyrelsen hade emellertid i yttrande över förslaget hemställt, att för män måtte reserveras tjänster vid sinnessjukhusen, med vilka vore förenad skyldighet att meddela vård åt sådana manliga patienter som icke ansåges böra vårdas av kvinnor, och departementschefen förklarade sig icke ha någonting att invända mot att en dylik bestämmelse upptoges i lagen. Tjänster med vissa polisuppgifter m. m. (Punkt 4.) Beträffande sådana befattningar inom administrationen, vilkas innehavare ha till åliggande att i större eller mindre utsträckning utöva verksamhet för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, fann behörighetskommittén några betänkligheter i och för sig knappast kunna resas mot att låta konkurrensen avgöra huruvida en man eller en kvinna skulle inneha dylika tjänster. Sålunda anfördes i betänkandet: »Någon egentlig olägenhet av att, i enlighet med vad som skett i Norge och föreslagits även i Danmark, låta kvinnor äga tillträde även till nu ifrågavarande befattningar torde visserligen praktiskt taget icke förefinnas, då ju, för att i visst fall kvinna skulle komma i fråga, här liksom i allmänhet skulle erfordras, att mer kom-

24 petent manlig aspirant icke funnes. Den omständigheten, att dessa befattningar må anses mindre väl lämpa sig för kvinnor i allmänhet och av dem ej heller kunna antagas bliva eftersträvade, anse kommitterade, lika litet som i fråga om vissa andra befattningar, behöva i och för sig verka därhän, att genom särskilt lagbud kvinnor skulle förvägras tillträde till dem.» Då kommitterade likväl ansågo sig böra förorda ett dylikt förbud, berodde detta särskilt på att det här kunde bliva fråga om att med särskild auktoritet uppträda gentemot en folkmängd eller större allmänhet och därvid även taga befäl över sammandragen större polisstyrka. Även om personliga förutsättningar för en dylik uppgift skulle kunna förefinnas hos en kvinna, hade, enligt vad kommitterade uttalade, det allmänna betraktelsesättet ej nått fram till den värdesättning av kvinnan, att icke just egenskapen att vara kvinna vore ett hinder för att vid sådana tillfällen kunna uppträda med tillbörlig auktoritet. Med hänsyn härtill ansågo kommitterade, att samhället tills vidare hade intresse av att kvinnor, trots formell kompetens, icke finge tillträde till sådana befattningar. I betänkandet anmärktes, att genom det föreslagna stadgandet kvinnor uteslötes från sådana högre och lägre befattningar, med vilka vore förenade polisuppgifter. Hit hörde såväl vissa befattningar vid landsstaten, överståthållarämbetet och magistraterna som även samtliga befattningar vid den egentliga polismakten i städerna och på landet. Beträffande polisväsendet funno emellertid kommitterade nödigt att genom ett särskilt förbehåll bevara möjligheten att för vissa speciella ändamål använda kvinnor i polisväsendets tjänst. Härom anfördes vidare: »Så har i vårt land, om ock i mindre utsträckning, redan skett därigenom att kvinnor erhållit anställning med speciell uppgift att biträda vid behandlingen av häktade eller anhållna kvinnor. I Stockholm har för sistnämnda ändamål vid poliskåren anställts ett antal kvinnor, och det torde få anses sannolikt, att det sålunda givna exemplet efter hand kommer att vinna efterföljd på andra håll. Med hänsyn till dylika anordningar och eventuellt en vidare utveckling i liknande riktning hava kommitterade föreslagit, att utan hinder av huvudregeln i 4 mom. kvinna må kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår.» Departementschefen fann att, av inkomna yttranden att döma, någon egentlig meningsskiljaktighet ej syntes råda om lämpligheten av en undantagsbestämmelse av det innehåll som kommittén föreslagit. Tullverket och skogsstaten. (Punkt 5. och 6.) I sin allmänna översikt av frågan om kvinnors rätt att inneha statstjänster uttalade behörighetskommittén, att den funnit undantag böra göras även för befattningar vid tullverkets kust- och gränsbevakning samt för bevakande personal vid skogsstaten. Kommittén anförde härom: »Intetdera av dessa båda undantag kan anses vara av någon större praktisk betydelse; i båda fallen rör det sig om tjänster, till vilka kvinnor hittills icke uppträtt såsom aspiranter och vilka väl näppeligen heller i framtiden torde komma att eftersträvas av kvinnor. Ett undantagande av dessa tjänster kan därför måhända synas tämligen överflödigt, så mycket mer som åtskilliga statstjänster, om vilka samma omdöme kan uttalas, icke i förslaget undantagits. Att så emellertid ansetts böra ske,

25 har sin grund däri, att dessa tjänster med hänsyn till de uppgifter, som med dem äro förenade, stå synnerligen nära den praktiskt sett kanske viktigaste av de övriga undantagna tjänstegrupperna, nämligen de befattningar, vilka avse upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Konsekvensen har således synts bjuda, att den principiella uppfattning, som varit bestämmande för förslagets ståndpunkt i fråga om sistnämnda befattningar, blir genomförd även med avseende å särskilda tjänster av väsentligen likartad natur.» Sedan generaltullstyrelsen i avgivet yttrande hemställt om undantagets utsträckande till att gälla samtliga tjänster vid tullverket, med vilka bevakningsåligganden vore förenade, anslöt sig departementschefen till det av styrelsen sålunda framförda förslaget. Däremot fann departementschefen anledning icke föreligga att, i enlighet med ett förslag av domänstyrelsen, i lagen göra undantag även för den förvaltande skogsstatspersonalen; det syntes honom, att i personalens utbildningsförhållanden och i gällande kompetenskrav låge tillräcklig grund för atl detta tjänsteområde icke komme att röna någon mera väsentlig inverkan av en formell likställighet mellan män och kvinnor. Gymnastikundervisningen. (Punkt 7.) Enligt behörighetskommitténs förslag skulle från tillämpning av likstäliighetsprincipen undantagas vissa lärarbefattningar i gymnastik. Kommitterade anförde i denna del, att gymnastiklärarbefattningarna erhölle en växande betydelse i samma mån som uppmärksamheten riktades på verksamma åtgärder för ungdomens fysiska fostran genom idrott och kroppsövningar. Med hänsyn till de ökade krav som sålunda ställdes på gymnastiklärarna talade enligt kommitterades mening starka skäl för att i allmänhet undervisningen i gymnastik anförtroddes åt manliga lärare i läroanstalter för manlig ungdom och åt kvinnliga lärare i de kvinnliga läroanstalterna; i all synnerhet framträdde önskvärdheten av en dylik uppdelning i fråga om undervisningen på det högre skolstadiet och vid seminarierna. Kommitterade hade pä denna grund ansett det böra stadgas, att män skulle såsom dittills äga uteslutande behörighet till gymnastiklärartjänster vid de högre allmänna läroverken och vid de manliga folkskoleseminarierna. I propositionen till 1922 års riksdag anslöt sig departementschefen till vissa myndigheters yrkande, att undantag borde göras jämväl för gymnastikläiarbefattning vid realskola. I enlighet därmed kom ifrågavarande punkt i sin ursprungliga lydelse att avse tjänster, med vilka vore förenad skyldighet att meddela undervisning i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium för utbildande av manliga folkskollärare. Sedan genom 1928 års läroverksstadga de högre allmänna läroverken blivit tillgängliga även för kvinnliga lärjungar, hemställde skolöverstyrelsen år 1931 om den ändring av behörighetslagen, som påkallades av den ändrade skolorganisationen. Enligt beslut av 1932 års riksdag erhöll, såsom förut nämnts, lagen i denna punkt sin nuvarande lydelse.

26 Undantagsbestämmelsernas tillämplighet på särskilda befattningar. Den metod som kommit till användning för undantagsbestämmelsernas upptagande i lagen innebär, att där endast givits en allmänt hållen karakteristik av de befattningar som undantagas, medan det överlämnats åt tilllämpningen att avgöra, när dylika fall skola anses vara för handen. Tydligt är, att denna metod lämnar visst utrymme åt fri tolkning. Vid den undersökning rörande undantagsbestämmelsernas faktiska räckvidd, som verkställts i samband med förevarande utredning, har det också framgått, att beträffande åtskilliga befattningar tveksamhet råder hos myndigheterna, huruvida behörighetslagen lägger hinder i vägen för kvinnors tillträde eller icke. En auktoritativ tolkning kan uppenbarligen göras endast av Kungl. Maj:t, antingen omedelbart genom utövningen av Kungl. Maj:ts utnämningsrätt eller, då det gäller andra än fullmaktstjänster och därmed jämförliga befattningar, i administrativa föreskrifter som utfärdas till ledning för vederbörande myndigheter. Den redogörelse för resultatet av nyssnämnda undersökning, som här skall lämnas, torde dock vara ägnad att giva en nöjaktig uppfattning om den praktiska innebörden av behörighetslagens undantagsbestämmelser. . Beträffande tjänster, från vilka sålunda på grund av stadgande i behörighetslagen kvinnor få anses uteslutna, hänvisas i första hand till den såsom bilaga B vidfogade förteckningen. Denna avser den allmänna civilförvaltningen och statens affärsdrivande verk samt omfattar sådana befattningar på ordinarie stat, som finnas upptagna i respektive tjänsteförteckningar, ävensom extra ordinarie befattningar i högre lönegrad än 20. Ordinarie befattningar på övergångsstat — vilka i detta sammanhang äro av mindre intresse — ha alltså ej medtagits i förteckningen, ej heller lägre extra ordinarie befattningar, extra befattningar och arvodesbefattningar. Med avseende på sistnämnda tre kategorier av civila befattningar liksom beträffande de till försvarsväsendet hörande beställningarna skola uppgifter, i den mån sådana varit för de sakkunniga tillgängliga, lämnas här nedan. Militära och civilmilitära tjänster. Med m i l i t ä r a tjänster förstås sådana beställningar vid försvarsväsendet, vilkas innehavare äro »krigsmän». Hit höra officerare, underofficerare och fast anställt manskap. Såsom c i v i l m i l i t ä r betecknas den till försvarsväsendet hörande icke-militära personal som både i freds- och krigstid lyder under strafflagen för krigsmakten. I 6 § 2:o nämnda lag finnas de personalgrupper angivna, vilka höra hit. De äro: civil personal tillhörande fälttygkåren, fortifikationskåren, intendenturkåren, fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren och marinläkarkåren samt motsvarande personal vid flygvapnet, försvarsväsendets polispersonal ävensom vid trupp-

27 förband eller visst truppslag anställda civila vapenhantverkare och förrådstjänstemän samt civila förmän vid marinens förråd och flygvapnets verkstäder. Samtliga dessa beställningar äro på grund av undantagsbestämmelsen i punkt 1. förbehållna åt män. Däremot faller den civila personal vid försvarskrafterna, som icke enligt vad ovan sagts räknas som civilmilitär, utanför undantagsstadgandets tillämpningsområde. Detta omfattar nämligen — förutom de militära och civilmilitära tjänsterna — endast vissa tjänster »utom krigsmakten». Emellertid har genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 maj 1881 (nr 28 s. 1) stadgats, att ingen skall kunna antagas till vaktmästare — motsvarande numera expeditionsvakt — i lantförsvarsdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, lanfförsvarsdepartementets kommandoexpedition, arméförvaltningen samt alla övriga under lantförsvarsdepartementet lydande »staber, skolor, förråd eller andra allmänna inrättningar» med mindre han fullgjort de för kompetens till korprals- eller andre konstapelsbefattning föreskrivna villkor. Erinras må även om det företräde som enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 11 september 1936 (nr 505) skall beredas visst militärmanskap vid tillsättande av statliga befattningar. Det i punkt 1. stadgade undantagets praktiska räckvidd ökas avsevärt därigenom att beträffande åtskilliga befattningar utanför de egentliga försvarskrafterna gäller, att innehavaren skall vara militär eller civilmilitär beställningshavare. Vissa ämbetsverk bygga i organisatoriskt avseende på ett system, vari ingår ett större eller mindre antal arvodesbefattningar avsedda för officerare eller underofficerare, även pensionerade. Dessa förhållanden skola vidare beröras i det följande. Anmärkas må i detta sammanhang endast, att under fjärde huvudtiteln finnas upptagna ett antal försvarsattachéer (biträdande försvarsattachéer) vid svenska beskickningar i utlandet ävensom militärassistenter vid civila verk och myndigheter. Militärassistentbefattningar finnas vid sjökarteverket, länsstyrelserna och överståthållarämbetet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, rikets allmänna kartverk, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, kommerskollegium, sprängämnesinspektionen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och flertalet av telegrafverkets distriktsbyråer, järnvägsstyrelsen och statens järnvägars distriktskanslier samt vattenfallsstyrelsen. Såväl försvarsattaché- som militärassistentbefattningarna äro militära, avsedda för officerare, och kunna alltså ej innehavas av kvinnor. Försvarets förvaltningsmyndigheter m. m. Till skillnad från i övriga statsdepartement finnas inom f ö r s v a r s d e partementet vissa befattningar, som enligt behörighetslagen icke stå öppna för kvinnor, nämligen de som uppehållas av den militära personalen vid kommandoexpeditionerna. Av de till den c e n t r a l a f ö r s v a r s f ö r v a l t n i n g e n hörande myndigheterna äro försvarets civilförvaltning och försvarets fabriksstyrelse helt civilt organiserade, och inga befattningar finnas där, som på grund av stad-

28 gande i behörighetslagen ej få innehavas av kvinnor. 1 De övriga centrala försvarsämbetsverken ha, förutom civil personal, ett större eller mindre antal militära eller civilmilitära beställningshavare, vilka kunna vara antingen uppförda på verkets egen stat eller ock kommenderade till tjänstgöring inom verket. I krigsmaterielverket är chefen civil ämbetsman, varemot försvarets sjukvårdsförvaltning, arméns fortifikationsförvaltning samt armé-, marinoch flyg förvaltningarna ha antingen militära eller civilmilitära beställningshavare såsom chefer. Med undantag av den militära och civilmilitära personalen samt eventuellt vissa befattningar vid krigsmaterielverket, med vilka äro förenade bevakningsgöromål, torde befattningarna inom dessa ämbetsverk enligt behörighetslagen stå öppna för kvinnor. På de nyss nämnda befattningarna vid krigsmaterielverket — vilkas innehavare avses skola erhålla polismans skydd och befogenhet — bör måhända undantagsbestämmelsen i punkt 4. anses tillämplig. De åsyftade befattningarna äro följande: 2 förste expeditionsvakter i lönegraden Eo 7 och 2 expeditionsvakter i lönegraden Eo 5, samtliga vid verkets ämbetslokaler, ävensom 7 portvakter vid de centrala ammunitionsförråden i lönegraden Eo 5. Under försvarsdepartementet höra därjämte vissa a n d r a i n s t i t u t i o n e r , vilka pläga hänföras varken till de centrala förvaltningsmyndigheterna eller till försvarskrafterna. Vid sjökarteverket tjänstgör, förutom en marinassistent, viss därtill beordrad militär personal ur flottan. I övrigt är verket civilt organiserat, och något hinder för kvinnor att inneha dithörande befattningar torde icke föreligga enligt behörighetslagen. I fråga om försvarsväsendets kemiska anstalt och garnisonssjukhusen gäller, att chefen är militär resp. civilmilitär beställningshavare samt att vid anstalterna i övrigt finnas såväl militära eller civilmilitära som civila tjänster. De sistnämnda stå enligt behörighetslagen öppna för kvinnor. Vid militärapoteket finnas visserligen inga befattningar, från vilka på grund av bestämmelserna i behörighetslagen kvinnor äro uteslutna, men på grund av i instruktionen stadgat kompetenskrav på fullgjord värnpliktstjänstgöring äro vissa befattningar förbehållna män, nämligen 1 apoteksföreståndare- och 1 biträdande apoteksföreståndarebefattning ävensom 8 apotekarbefattningar, samtliga förenade med arvode. Beträffande särskilda kompetensfordringar för vissa expeditionsvaktbefattningar hänvisas till vad som anförts under nästföregående avdelning. Krigsdomstolarna. Med militära och civilmilitära tjänster ha i punkt 1. av undantagsbestämmelserna jämställts sådana tjänster utom krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen. Enligt grunderna för stadgandet torde detsamma få anses äga motsvarande tillämpning i fråga o m flygvapnet. Jämlikt instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler äro dessa befattningshavare — ehuru icke civilmilitära personer — under tjänsteutöv1 Vid fabriksverket tjänstgöra t. v. övergångsvis vissa civilmilitära beställningshavare å tygstaten. Dessa tjänster skola i och med nuvarande innehavares avgång icke nybesättas.

29 ning likställda med officerare av viss tjänstegrad. Krigsdomare liksom krigsfiskal är skyldig att, om hinder ej möter på grund av andra tjänsteåligganden eller annan giltig orsak, tjänstgöra såsom civil ledamot i fältkrigsrätt (fältkrigsdomare) resp. krigsfiskal vid fältkrigsrätt. Auditor är skyldig att efter förordnande tjänstgöra såsom fältkrigsdomare. Med hänsyn härtill torde under det ovannämnda undantagsstadgandet inbegripas dels å fastställda specialstater uppförda 40 krigsdomare-, 50 auditors- och 48 krigsfiskalsbefattningar vid regements- och stationskrigsrätter samt särskilda krigsrätter, dels befattningarna såsom vice krigsdomare, vice auditor och vice krigsfiskal, vilkas innehavare äro skyldiga att vikariera för de förut nämnda befattningshavarna, dels ock befattningarna såsom fältkrigsdomare och krigsfiskal vid fältkrigsrätt, i den mån därtill förordnas annan än krigsdomare, auditor eller krigsfiskal. Rörande den på Svea hovrätts stat uppförda överkrigsfiskalsbefattningen anförde behörighetskommittén, att även denna befattning, varmed följde förmanskap över krigsfiskaler och vice krigsfiskaler samt militär tjänstegrad under tjänsteutövning, syntes böra vara förbehållen åt män (jfr bil. B, s. 60). Fångvårdsanstalterna. Enligt punkt 2. av undantagsbestämmelserna äro kvinnor uteslutna från sådana tjänster vid fångvårdsanstalt, med vilka är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män. Lärarbefattning kan dock innehavas av kvinna, om särskilda omständigheter därtill föranleda. P å grund av detta stadgande äro de flesta befattningar vid fångvårdsanstalterna förbehållna män; se bilaga B (s. 60). Nämnas må, att utom vid förteckningen anmärkta befattningar vid det för kvinnliga fångar avsedda centralfängelset i Växjö endast följande ordinarie och högre extra ordinarie befattningar för närvarande torde stå öppna för kvinnor, nämligen 1 ordinarie och 1 extra ordinarie kamrerarbefattning (A 22 resp. Eo 22) samt ett antal första vaktfru- och vaktfrubefattningar (A 6 resp. A 3). Vad beträffar den övriga icke-ordinarie personalen äro förhållandena likartade. 1 direktörsbefattning i lönegrad Ex 24 är manlig, och av de extra ordinarie befattningshavare i högst 20 lönegraden, som enligt särskilt bemyndigande av Kungl. Maj:t få anställas vid fångvårdsanstalterna, torde, bortsett från första vaktfruar och vaktfruar samt kontors- och skrivbiträden, för närvarande endast 1 assistent av 3:e klass utan fast placeringsort (Eo 16) kunna vara kvinna, övriga ifrågavarande befattningshavare — vilka alltså samtliga skola vara män — ä r o enligt gällande 1 bemyndigande: 1 assistent av l:a klass (Eo 20), 3 assistenter av 2:a klass (Eo 18), 2 assistenter av 3:e klass (Eo 16), 9 uppsyningsmän av 2:a klass eller yrkesmästare av l:a klass (Eo 10), 21 yrkesmästare av 2:a klass eller överkonstaplar (Eo 8) och 119 vaktkonstaplar (Eo 6). 1

Uppgifterna avse här, liksom i det följande, förhållandena omkring årsskiftet 1943—1944.

30 Av de på fångvårdsanstalternas stat uppförda arvodesbefattningarna torde endast predikantbefattningarna — såsom prästerliga — vara förbehållna män. Anmärkas må, att vid den fångvårdsstyrelsen underställda skyddskonsulentorganisationen samtliga befattningar stå öppna för kvinnor. Statens uppfostringsanstalt å Bona. Vad som stadgats om kvinnors tillträde till tjänster vid fångvårdsanstalt gäller också med avseende på allmän uppfostringsanstalt, såvitt angår ledning eller bevakning huvudsakligen av manliga minderåriga. Beträffande den ordinarie personalen vid Bona-anstalten hänvisas till bilaga B (s. 61). Endast en ordinarie befattning, nämligen såsom räkenskapsförare och redogörare (A 17), står öppen för båda könen. En husmodersbefattning (A 6) är uteslutande kvinnlig. Av de icke-ordinarie befattningshavare som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande få finnas anställda vid anstalten skola på grund av undantagsstadgandet i punkt 2. följande vara män: 1 assistent av l:a klass i lönegraden Ex 20, 9 förmän i lönegraden Eo 6, 6 förmän i lönegraden Ex 6, 3 eldare av 2:a klass och 8 nattvakter i lönegraden Eo 5 samt 1 nattvakt i lönegraden Ex 5. Vid anstalten finnes därjämte ett antal arbetare, vilka bland annat ha att fullgöra vissa på förman ankommande uppgifter och som åtnjuta löneförmåner enligt lönegraden Eo 5; att behörighetslagen skall anses tillämplig på dessa sysslor synes knappast antagligt, men skulle så vara fallet, torde de icke stå öppna för kvinnor. Socialstyrelsen. På socialstyrelsens stat finnas uppförda två extra ordinarie byråinspektörsbefattningar i 22 lönegraden, av vilka den ena är placerad på styrelsens utlänningsbyrå. Med hänsyn till arbetsuppgifternas art har det förutsatts att innehavaren av denna befattning skall äga polisutbildning, och befattningen anses därför icke kunna besättas med kvinnlig innehavare; något formellt hinder härför lärer emellertid ej föreligga. Vid styrelsens utlänningsförläggningar och utlänningsläger finnas åtskilliga befattningar, från vilka kvinnor äro uteslutna på grund av undantagsbestämmelsen i punkt 2. och, vad angår förläggningarna, sannolikt även enligt grunderna för punkt 4. Anledning torde saknas att här närmare ingå på dessa befattningar, vilka samtliga äro icke-ordinarie och av tillfällig natur. Alkoholistanstalterna. Föreskrifter motsvarande dem som gälla beträffande fångvårdsanstalt äga som nämnts tillämpning i fråga om kvinnas tillträde till tjänster vid allmän alkohohstanstalt. Kvinna är alltså som regel icke behörig att inneha dylik tjänst, såvida därmed är förenad skyldighet att utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män.

31 Statliga alkoholistanstalter för män finnas å Svartsjö — anordnad i samband med därvarande tvångsarbetsanstalt —• samt å Venngarn. Vid S v a r t s j ö - anstalten stå samtliga befattningar på ordinarie stat öppna endast för män. Vilka dessa befattningar äro framgår av bilaga B (s. 61). Dessutom äro följande icke-ordinarie befattningar förbehållna manliga innehavare, nämligen 3 förste förmän i lönegraden Eo 8, 7 förmän i lönegraden Eo 6 och 8 förmän i lönegraden Ex 6. Vissa icke-ordinarie befattningar bland kansli- och ekonomipersonalen kunna eller skola innehavas av kvinnor. Vad beträffar anstalten å V e n n g a r n torde endast en ordinarie befattning, nämligen såsom räkenskapsförare och redogörare (A 17), stå öppen för såväl m ä n som kvinnor; även beträffande denna har dock tvekan yppats, huruvida den kan innehavas av kvinna, detta med hänsyn till att innehavaren under vissa förhållanden lärer kunna komma att tjänstgöra som vikarie för anstaltens direktör. En husmodersbefattning (A 6) är avsedd uteslutande för kvinnor. Övriga ordinarie befattningar (se bilaga B, s. 61) äro förbehållna män. Detsamma gäller i fråga om följande icke-ordinarie befattningar: 2 förste förmän och 3 yrkesmästare av 2:a klass i lönegraden Eo 8, 9 förmän i lönegraden Eo 5 eller Ex 6, 1 eldare i lönegraden Eo 5 samt 1 förrådsbiträde och 1 chaufför i lönegraden Ex 5. Såsom allmänna alkoholistanstalter betecknas i alkoholistlagen, förutom statliga anstalter, även de erkända alkoholistanstalterna, d. v. s. sådana av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnade anstalter som av Kungl. Maj:t erkänts såsom »allmänna» alkoholistanstalter i alkoholistlagens mening. Tjänsterna vid dem äro emellertid icke statligt reglerade. Väl synes det naturligt, att i fråga om dessa senare anstalter enahanda regler tillämpas, som enligt 2 § behörighetslagen gälla för de statliga alkoholistanstalterna. Att de erkända anstalterna skola anses inbegripna under nämnda bestämmelsers tillämpning synes dock knappast kunna antagas. I vart fall förhåller det sig enligt uppgift så, att vid de erkända alkoholistanstalterna för män samtliga befattningar utom husmoders-, kokerske-, köksbiträdesoch dylika befattningar ha manliga innehavare, medan vid en befintlig dylik anstalt för kvinnor motsvarande befattningar besatts med kvinnor. Skyddshemmen. Såsom tidigare nämnts uttalade 1919 års behörighetskommitterade, att de dåvarande skyddshemmen för uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn icke hörde till sådana inrättningar, på vilka behörighetslagen vore tillämplig. Såsom skäl härför åberopades att skyddshemmen vore att anse såsom kommunala institutioner. Sedan efter tillkomsten av 1924 års barnavårdslag statliga skyddshem inrättats, äro befattningarna vid dessa naturligen inbegripna under lagens tillämpning. Det vill ock synas att sådant statens skyddshem är hänförligt till »annan dylik inrättning», varom talas i punkt 2. av undantagsbestämmelserna; motsatt uppfattning har dock — utan närmare motivering — framförts av socialstyrelsen i yttrande, som av-

givits i samband med förevarande utredning. De ordinarie och högre extra ordinarie befattningar som, därest punkt 2. anses tillämplig, icke må innehavas av kvinnor framgå av bilaga B (s. 62). Samtliga dessa äro placerade vid skyddshem för gossar. Härtill komma vissa icke-ordinarie befattningar vid gosshemmen, nämligen 3 folkskollärare i lönegraden Eo 19, 2 folkskollärare i lönegraden Ex 19, 4 lärare i yrkesämne i lönegraden Eo 12, 2 arbetsledare och 5 rättare i lönegraden Eo 10, 1 trädgårdsmästare och 1 rättare i lönegraden Ex 10, 2 skötare i lönegraden Ex 6 samt 4 gårdskarlar, 5 ladugårdsförmän och 9 nattvakter i lönegraden Eo 5. Anmärkas må, att vid skyddshemmen för flickor 3 befattningar såsom manligt biträde i lönegraden Eo 5 på grund av sin beteckning äro förbehållna män. Sinnessjukhusen. Enligt stadgandet i punkt 3. av undantagsbestämmelserna må kvinna ej inneha tjänst vid sinnessjukvårdsanstalt, varmed är förenad skyldighet att handha sådan vård av sinnessjuka, som icke skall handhavas av kvinna. Befattningshavarna vid statens sinnessjukhus äro fördelade på följande fyra huvudgrupper, nämligen läkarpersonal, kontorspersonal, sjukvårdspersonal och ekonomiipersonal. Det ovan återgivna stadgandet i behörighetslagen är enligt sin ordalydelse tillämpligt endast på sjukvårdspersonalen. De ordinarie befattningar som, enligt vad medicinalstyrelsen uppgivit, på grund av detta stadgande anses förbehållna manliga innehavare framgå av bilaga B ( s . 62). övrig ordinarie sjukvårdspersonal består av sammanlagt 76 förestånderskor av l:a och 2:a klass, 368 översköterskor och 1322 sköterskor. Av den icke-ordinarie sjukvårdspersonal som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande må anställas vid sinnessjukhusen omfattas 768 skötarbefattningar i lönegraden Eo 6 av det ifrågavarande undantagsstadgandet. Enligt särskild föreskrift få i stället för skötare anställas manliga sjukvårdselever till högst motsvarande antal och med löneförmåner, som bestämmas av medicinalstyrelsen. — De med arvode förenade predikantbefattningarna vid sinnessjukhusen stå såsom prästerliga icke öppna för kvinnor. Vissa icke-ordinarie befattningar bland ekonomipersonalen kunna på grund av sin beteckning innehavas endast av män. Hit höra 47 befattningar såsom manlig ekonomist av l:a klass i lönegraden Eo 5 och 182 såsom manlig ekonomist av 2:a klass i lönegraden Eo 4. Anmärkas må i detta sammanhang, att vid s t a t e n s a n s t a l t f ö r f a l l a n d e s j u k a ett antal befattningar såsom skötare i 6 lönegraden finnas, vilka, om de ej möjligen på grund av sin beteckning böra anses vara förbehållna manliga innehavare, formellt torde stå öppna även för kvinnor. Enligt praxis lära emellertid — med tillämpning av samma grunder med avseende på kvinnas behörighet, som enligt behörighetslagen gälla i fråga om motsvarande tjänster vid sinnessjukhusen — dessa befattningar besättas endast med manliga innehavare.

33 Polismyndigheterna. E n l i g t p u n k t 4. av u n d a n t a g s b e s t ä m m e l s e r n a ä r k v i n n a i c k e b e h ö r i g till tjänster, m e d vilka ä r f ö r e n a d skyldighet a t t ansvara för eller biträda vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, d o c k a t t k v i n n a m å k u n n a för s ä r s k i l d uppgift i n n e h a anställning vid p o l i s k å r . D e t t a i n n e b ä r , a t t k v i n n o r som regel icke ä g a tillträde till b e f a t t n i n g a r m e d polisuppgifter. Gräns e r n a för s t a d g a n d e t s t i l l ä m p n i n g s o m r å d e k u n n a e m e l l e r t i d u r o l i k a synp u n k t e r s y n a s o k l a r a . E n s u m m a r i s k översikt a v m y n d i g h e t s o r g a n i s a t i o n e n i n o m v å r t n u v a r a n d e polis väsen torde d ä r f ö r h ä r v a r a p å sin p l a t s . Högsta lokala polismyndighet är länsstyrelsen. Närmast under denna handhaves ledningen av polisväsendet inom länet i allmänhet av landsfogden i egenskap av länspolischef. Den omedelbara ledningen av polisarbetet utövas av lokala polischefer: i de större städerna polismästare, i övriga städer, som bilda egna åklagardistrikt, i regel stadsfiskalen och i vissa städer slutligen borgmästaren resp. kommunalborgmästaren. De administrativa polisgöromålen handhavas i de flesta städer, där polismästare finnes, av en poliskammare och i övriga städer av magistraten, kommunalborgmästaren eller polischefen. På landsbygden — dit i detta hänseende hänföres även stad, som ingår i landsfiskalsdistrikt — är landsfiskalen både polischef och administrativ polismyndighet inom sitt landsfiskalsdistrikt. I Stockholm fullgöras de åligganden och utövas de befogenheter, som i länen ankomma på länsstyrelserna, av överståthållarämbetet. Dess ställning skiljer sig dock från den som länsstyrelserna intaga på det sätt, att överståthållarämbetet även handhar den omedelbara ledningen av polispersonalen samt ombesörjer polisverksamheten i staden; såväl den administrativa polismyndigheten (poliskammaren) som polismästaren och övriga befattningshavare, vilka jämte honom ha den närmaste ledningen av polisarbetet, äro inorganiserade i ämbetet. Upprätthållandet av polisverksamheten är en angelägenhet, som principiellt åvilar kommunerna. Dessas rättigheter och skyldigheter enligt polislagen ha anknutits till särskilda organisatoriska enheter, polisdistrikten. Till flertalet polisdistrikt — dock icke till städer eller till flertalet köpingar, som bilda eget polisdistrikt — utgår statsbidrag till poliskostnadernas täckande. Polisdistriktens personal tillsättes som regel av länsstyrelsen (överståthållarämbetet). Beträffande ordinarie fjärdingsman är länsstyrelsen därvid bunden genom kommunalt val. Extra befattningshavare i stad tillsättes av polischefen. Särskilda polisorganisationer äro statspolisen och reservpolisen. Båda bygga på systemet, att vissa städer äro skyldiga att mot gottgörelse av statsmedel tillhandahålla polispersonal för den verksamhet organisationen är avsedd att fullgöra. En rent statlig organisation är däremot poliskåren i Boden. För särskilda uppgifter finnes slutligen landstingspolis •— numera ställd på avskrivning — ävensom polismän avsedda för hela rikets behov; dessa senare avlönas av polisdistrikten mot gottgörelse av statsmedel. Den s. k. malmfältspolisen i Malmbergets och Kiruna municipalsamhällen bekostas av enskilt företag, ehuru personalen tillsättes — och till formen avlönas — av länsstyrelsen. Vid sidan av den normala polisorganisationen står den på statens bekostnad anordnade särskilda polisbevakning av viktiga anläggningar, som föranletts av de rådande extraordinära förhållandena. Denna bevakning fullgöres dels av den s. k. landstormspolisen — militära förband, som ställas till polismyndigheternas förfogande — och dels av extra polismän, förordnade av länsstyrelserna. Planläggningen av och tillsynen över denna särskilda polisverksamhet ankommer på en för hela riket förordnad bevakningsinspektör jämte en honom underställd biträdande bevakningsinspektör. Bägge tillsättas av Kungl. Maj:t; den förstnämnda befattningen är oavlönad, den senare förenad med visst arvode, som utgår av statsmedel. B—442400

34 Såsom av redogörelsen framgår är polisväsendets organisation mycket oenhetlig; dess upprätthållande betraktas som en huvudsakligen kommunal angelägenhet, till vilken statsbidrag utgår i relativt begränsad omfattning. Det spörsmålet uppställer sig då, i vilken mån behörighetslagens föreskrifter om kvinnas tillträde till »statstjänst» äro tillämpliga på dithörande befattningar. På denna punkt hänvisas till lagens förarbeten. Såsom i annat sammanhang nämnts (s. 18) hävdade behörighetskommittén den uppfattningen, att det avgörande för frågan, om en tjänst borde anses såsom statlig i här avsedd bemärkelse, måste bliva arten av de uppgifter som vore förenade med befattningen samt huruvida dessa uppgifter av lagstiftningen angivits såsom egentliga kommunala angelägenheter eller så icke vore fallet. Med tillämpning av dessa synpunkter funno kommitterade, att de befattningshavare som verkade i rättsvårdens tjänst utan undantag vore att anse såsom statstjänare i den mening det då framlagda lagförslaget innebure, och dettas bestämmelser vore därför avsedda att äga tillämpning i fråga om ej blott olika domarbefattningar, genom val utsedda magistratsledamöter m. fl. utan även de till utsöknings- och polisväsendet hörande befattningarna. Att här ingå på en uppräkning av de särskilda befattningar inom polismyndighetsorganisationen, till vilka på grund av stadgandet i punkt 4. kvinnor icke äga tillträde, synes ej erforderligt. Bedan av den ovan lämnade översikten torde undantagets räckvidd i stort sett framgå. Den följande framställningen skall därför huvudsakligen begränsas till att avse de rent statliga tjänster som inbegripas under stadgandets tillämpning samt vissa kompletterande uppgifter rörande personalorganisationen inom polisdistrikten. Landsstaten och överståthållarämbetet. Rörande de särskilda befattningar utom det egentliga polisväsendet, som omfattas av undantagsbestämmelsen, lämnar dennas avfattning utrymme för viss tveksamhet. Av förarbetena till lagen framgår emellertid, att under stadgandet avsetts inbegripna bland annat befattningarna såsom överståthållare, underståthållare, landshövding, landssekreterare, landskamrerare och länsassessor. Vad beträffar länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna, skulle undantaget gälla även dessa i de län där endast en länsnotarie eller länsbokhållare funnes anställd; i länsstyrelser, som hade två eller flera dylika tjänster, ansågs det ej — ur synpunkten av nödvändigt vikariat för de tjänstemän som ordinärt ha att handlägga ärenden rörande ordningens upprätthållande — finnas behov av att mer än en länsnotarie- eller länsbokhållartjänst reserverades för manlig innehavare. Vid upprättandet av förteckningen i bilaga B har detta iakttagits (s. 62). Beträffande nämnda förteckning må även påpekas, att samtliga de befattningar inom överståthållarämbetet, på vilka undantagsstadgandet anses tillämpligt, helt eller delvis avlönas av Stockholms stad och följaktligen icke återfinnas på förteckningen. Dessa äro i första hand överståthållaren, underståthållaren, polismästaren och polisintendenterna, men därjämte torde polisassessorn och polisnotarierna såsom erforderliga vikarier för polisintendenterna böra inbegripas under de i punkt 4. avsedda tjänsterna, till vilka kvinna icke äger tillträde.

35 Till landsstaten hänföras vidare landsfogdarna och landsfiskalerna, vilka såsom länspolischefer resp. polischefer omfattas av undantagssladgandet i punkt 4. Beträffande dessa hänvisas till förteckningen (s. 62). Samma obehörighetsgrund är tillämplig på de icke-ordinarie befattningarna såsom landsfogdeassistent i lönegraden Eo 19 och landsfiskalsassistent i lönegraden Eo 14 eller Eo 17. Vissa biträdesbefattningar i landsfiskalsdistrikten, placerade i lönegraden Eo 5, äro enligt Kungl. Maj:ts föreskrift förbehållna manliga innehavare, vilka skola kunna tilldelas polismans befogenhet. Anmärkas må i detta sammanhang, att p o l i s p e r s o n a l e n på l a n d s b y g d e n till övervägande flertalet utgöres av fjärdingsman och extra fjärdingsman. I vissa landsfiskalsdistrikt med samhällsbebyggelse finns särskild ordningspolispersonal (polismän). Stads- och köpings polisen. De befattningar i städerna utom den egentliga polispersonalen, som inbegripas under punkt 4., äro huvudsakligen polismästare, polisintendent samt stadsfiskal, som tillika är polischef, vidare i ett fåtal städer borgmästare resp. kommunalborgmästare, som tillika ä r polischef, ävensom i ett par större städer polissekreterare (Malmö) och polisnotarie (Norrköping). Till polispersonalen i egentlig mening höra: poliskommissarie, polisöverkonstapel (kriminalöverkonstapel), polisuppsyningsman, biträdande polisöverkonstapel, kriminalkonstapel, inspektionskonstapel, förste konstapel, polisman utan befälsställning (poliskonstapel, centralkonstapel, ordonnanskonstapel, trafikkonstapel) samt polissyster. Samtliga dessa befattningar utom den sistnämnda omfattas av undantagsstadgandet. S t a t s p o l i s e n . Såsom av det förut sagda framgår är statspolisen, trots sin benämning, icke någon statlig kår. Att dess personal enligt grunderna för behörighetslagen inbegripes under dennas bestämmelser är emellertid tydligt. För organisationen i fråga har tillskapats en central myndighet, statspolisintendenten. Denne är formellt anställd hos Stockholms stad med löneförmåner enligt de regler som gälla för polisintendent därstädes. Kostnaderna gottgöras emellertid av statsmedel. Motsvarande gäller beträffande den till biträde åt statspolisintendenten förordnade statspolisassistenten, vilken åtnjuter fast arvode. P o l i s k å r e n i B o d e n . Beträffande dithörande befattningshavare, vilka omfattas av undantagsbestämmelsen, hänvisas till bilaga B (s. 63). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens militäravdelning skall vara regementsofficer på försvarsstabens stat. På samma avdelning äro dessutom placerade militärassistenter ur armén, marinen och flygvapnet (jfr ovan s. 27). Tullverket. Enligt punkt 5. av undantagsbestämmelserna m å kvinna ej inneha tjänst vid tullverket, med vilken är förenad skyldighet att fullgöra bevakning. Vi-

dare gäller, att vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap tullverkets kustbevakning skall stå till marinens förfogande från och med den dag och i den omfattning, som Kungl. Maj:t bestämmer. Kustbevakningschefen vid tullverket — liksom även på hans expedition och vid kustbevakningen anställd manlig tjänsteman — är därvid skyldig att tjänstgöra vid marinen. Av dylik skyldighet följer jämlikt punkt 1., att befattningen icke kan innehavas av kvinna. Såsom av den historiska översikten framgår rådde vid behörighetslagens tillkomst olika meningar om i vilken omfattning tjänsterna vid tullverket borde göras tillgängliga för kvinnor. Den avfattning undantagsbestämmelsen slutligen fick — och som avsåg att låta densamma gälla samtliga tjänster, med vilka bevakningsåligganden vore förenade — lämnar plats för ganska stor tveksamhet i detta avseende. Ställes det i detta sammanhang använda uttrycket »fullgöra» i jämförelse med ordalagen i punkt 4. (»ansvara för eller biträda vid»), synes anledning föreligga att tolka den nu ifrågavarande undantagsbestämmelsen ganska snävt. Enligt denna princip har förteckningen i bilaga B (s. 63) upprättats. Sålunda böra enligt de sakkunnigas mening av befattningarna vid lokaltullförvaltningen i högre lönegrad än 24 endast tullbevakningscheferna och tullförvaltarna av klass 1 A anses inbegripna under stadgandet i fråga, de senare med hänsyn till att de enligt tjänstgöringsreglementet äro skyldiga att under vissa förutsättningar personligen deltaga i bevakningsförrättningar. Undantagsbestämmelsen torde vidare omfatta de 4 befattningarna såsom kustdistriktchef, vilka äro förenade med arvode motsvarande lön enligt 25 löneklassen. I fråga om den på förteckningen upptagne extra ordinarie byråinspektören hos generaltullstyrelsen synes böra gälla detsamma som i fråga om kustbevakningschefen, för vilken den förre skall kunna inträda som ställföreträdare. Däremot lärer hinder enligt behörighetslagen icke föreligga för kvinna att inneha den likaledes till kustbevakningschefens expedition hörande befattningen såsom extra ordinarie byråingenjör. Följande icke-ordinarie befattningar tillhöra bevakniingspersonalen och stå följaktligen icke öppna för kvinnor: 263 tullvakler och 21 kustbevakningsbiträden i lönegraden Eo 5, 4 kustbevakningsbiträden i lönegraden Ex 5, 12 gränsuppsyningsmän i lönegraden Eo 7 och 10 gränsuppsyningsmän i lönegraden Ex 7. Gymnastikundervisningen. Enligt undantagsbestämmelsen i punkt 7. äro kvinnor uteslutna från vissa tjänster vid allmänna läroverk och folkskoleseminarier, med vilka tjänster är förenad skyldighet att meddela undervisning i gymnastik m. m. åt manliga lärjungar. De sålunda undantagna befattningarna äro förtecknade i bilaga B (s. 64). Följande må här ytterligare anmärkas. Den för a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n gällande personalförteckningen upptager 102 gymnastiklärarbefattningar. Av dem äro på grund av ifrågavarande stadgande 55 befattningar vid högre allmänna läroverk och 4 vid

37 realskolor manliga. Beträffande återstoden gäller, att 40 (därav 6 vid högre allmänna läroverk och 34 vid realskolor) stå öppna för såväl män som kvinnor, medan 3 (samtliga vid högre allmänna läroverk) äro förbehållna kvinnliga innehavare. Vid f o l k s k o l e s e m i n a r i e r n a finnas enligt personalförteckningen 13 gymnastiklärare. Av dessa äro 3 placerade vid seminarier för enbart manliga elever, och 4 meddela undervisning åt manliga elever vid samseminarier; dessa 7 befattningar falla alltså under undantagsbestämmelsen. De övriga stå öppna för kvinnor. Beträffande g y m n a s t i s k a c e n t r a l i n s t i t u t e t anförde behörighetskommittén, att de skäl som i dess förslag föranlett en uppdelning av gymnastiklärartjänsterna vid vissa undervisningsanstalter, ägde giltighet även med avseende på lärarbefattningarna vid centralinstitutet. Någon bestämmelse i lag ansågo emellertid kommitterade ej vara erforderligt för att en med den dåvarande ordningen överensstämmande åtskillnad mellan manliga och kvinnliga tjänster skulle kunna bibehållas; gällande kompetensföreskrifter syntes nämligen tillräckliga för vinnande av detta syfte. Den fastställda personalförteckningen för institutet upptager 2 lärar- och 2 lärarinnebefattningar i lönegraden A 24. De båda förstnämnda lära enligt praxis betraktas såsom avsedda för manliga innehavare på grund av sin beteckning; denna tolkning synes dock knappast bindande. Förutom de ordinarie tjänsterna finnas vid institutet enligt Kungl. Maj:ts beslut vissa med arvode förenade lärarbefattningar, därav i gymnastik 1 manlig och 1 kvinnlig samt i lek och idrott likaledes 1 manlig och 1 kvinnlig. Statens skogsförsöksanstalt. För vissa befattningar vid skogsförsöksanstalten (första skogsbiträde, skogsmästare, skogsbiträde) fordras i allmänhet, att sökanden genomgått skogsskola. Inträde vid skogsskola kan vinnas endast av den som förklarats duglig till krigstjänst i vapentjänst eller såsom vapenför. Kravet på betyg från skogsskola är dock icke ovillkorligt. Rikets allmänna kartverk. Enligt bestämmelse i kartverkets instruktion skall i händelse av krig eller krigsfara kartverket enligt överbefälhavarens bestämmelser stå till försvarsväsendets förfogande. På grund härav kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke, formellt sett, kartverkets personal i sin helhet borde anses inbegripen under undantagsstadgandet i punkt 1. En sådan tolkning har emellertid icke vunnit tillämpning, och någon tjänstgöring vid militära förband har icke påkallats annat än för innehavare av vissa befattningar, som med hänsyn till arbetsuppgifternas art ändock knappast torde kunna besättas med kvinnor och till vilka ej heller någon kvinnlig sökande hittills anmält sig. Den organisationsplan som reglerar hithörande förhållanden är av icke offentlig natur.

38 Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt. Enligt föreskrift i anstaltens instruktion kan efter överenskommelse mellan chefen för flygvapnet och anstaltens chef befattningshavare vid anstalten beordras att tjänstgöra viss tid vid försvarsväsendet. Detta stadgande — som lärer vara avsett att tillämpas endast i fråga om meteorologpersonalen — torde icke medföra, att ifrågavarande befattningar på grund av undantagsbestämmelsen i punkt 1. skola anses stängda för kvinnor. Beträffande vissa befattningshavare å anstaltens militärmeteorologiska avdelning gäller enligt instruktionen, att de skola såsom dugliga till krigstjänst ha fullgjort den freds tjänstgöring som är föreskriven för värnpliktiga, uttagna till linjetjänst. De befattningar, till vilka på grund av denna speciella kompetensföreskrift kvinnor ej kunna vinna tillträde, äro: 1 byrådirektör i lönegraden Eo 28, 1 förste militärmeteorolog i lönegraden A 24 (för närvarande vakanssatt), 2 militärmeteorologer i lönegraden A 18 och 2 i lönegraden Eo 18 samt troligen även de i lönegraden Eo 12 placerade assistenterna vid militärmeteorologiska avdelningen, till antalet 6. Lots- och fyrstaten. I behörighetskommitténs betänkande anmärktes, att under det i punkt 1. föreslagna undantaget för tjänster, med vilka vore förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen, inbegrepes befattningshavare vid lotsverket och fyrinrättningarna. Detta uttalande grundade sig på bestämmelser i den då gällande kungl. förordningen den 31 december 1915 (nr 615) angående användning av lotsverkets personal och materiel för militära ändamål, vilken sedermera ersattes med en kungörelse den 18 december 1925 (nr 502) angående användning av personal vid lots- och fyrstaten för militära ändamål, m. m. Enligt denna var viss personal vid lots- och fyrstaten skyldig att vid krig eller större rustningar, då så påfordrades, tjänstgöra vid kustsignalväsendet ävensom att under fredstid deltaga i vissa kurser och övningar för utbildning till dylik tjänstgöring. Från och med den 1 juli 1943 ha emellertid dessa bestämmelser upphört att gälla, och något hinder för kvinna att inneha tjänst vid lots- och fyrstaten föreligger numera icke enligt behörighetslagen. Från lotsstyrelsens sida har emellertid framhållits, att med hänsyn till arten av det arbete som åvilar lots- och fyrpersonalen kvinnor av lämplighetsskäl alltjämt böra vara uteslutna från dithörande befattningar utom kontorist- och kontorsbiträ desbefattningar. Postverket. Någon befattning, till vilken på grund av stadgande i behörighetslagen kvinna icke äger tillträde, finnes ej inom postverket. Jämlikt punkt 1. av undantagsbestämmelserna uttagas emellertid endast manliga befattningshavare till tjänstgöring vid fältposten. Telegrafverket. Såsom chef för telegrafstyrelsens militärkontor skall förordnas en regementsofficer ur signalregementet. Å militärkontoret liksom vid flertalet distriktsbyråer äro anställda militärassistenter (se ovan s. 27).

39 Statens järnvägar. Järnvägsstyrelsens militärbyrå skall förestås av en därtill beordrad generalstabsofficer såsom chef. På byrån finnas därjämte militärassistenter. Dylika äro även knutna till distriktskanslierna. (Jfr s. 27.) Statens skogsförvaltning. Tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakning, må enligt punkt 6. av undantagsbestämmelserna icke innehavas av kvinna. P å sätt ovan framhållits i fråga om motsvarande tjänster vid tullverket, k a n stadgandets avfattning giva anledning till tvekan beträffande dess praktiska tillämpning. Enligt inhämtade upplysningar torde det emellertid böra anses att de ordinarie befattningar vid domänverket, som finnas upptagna i bilaga B (s. 64), äro förbehållna män. Detsamma gäller de ickeordinarie kronojägarbefattningarna, till antalet 7 i lönegraden Eo 7 och 5 i lönegraden Ex 5. Anmärkas må, att på grund av särskilda fordringar i samband med skogsundervisningen anställning i vissa andra befattningar vid domänverket (överjägmästare, jägmästare, skogstaxator, dikningsledare, biträdande jägmästare samt extra ordinarie och extra assistent) som regel icke kan vinnas av annan än den som förklarats duglig till krigstjänst i vapentjänst eller såsom vapenför. Villkoret är emellertid dispensabelt.

Utländsk rätt. De sakkunniga ha genom utrikesdepartementets försorg inhämtat uppiysningar rörande den i vissa främmande länder gällande lagstiftningen i fråga om kvinnas behörighet att inneha allmänna tjänster. På grund av svårigheten att under nu rådande utrikespolitiska förhållanden på kort tid införskaffa autentiska uppgifter från utlandet har denna utredning måst starkt begränsas. Danmark. Enligt lag den 4 mars 1921 ha kvinnor och män under samma villkor tillträde till alla genom lag bestämda statliga och kommunala tjänster och uppdrag med undantag av dels militära sådana och dels ämbeten, till vilka fordras prästvigning. Sistnämnda båda grupper av befattningar äro förbehållna män. Finland. Såsom allmän grundsats i fråga om kvinnas behörighet till statstjänst stadgas i lag den 23 april 1926, att kvinna må, med i lagen nämnd begränsning, utnämnas till varje statstjänst eller befattning. Uttryckligt undantag har i lagen gjorts beträffande tjänst, befattning eller uppdrag inom evangelisklutherska eller grekisk-katolska kyrkan. Vidare skall i administrativ ordning

kunna bestämmas, att till vissa tjänster eller befattningar, »vilka på grund av arten utav de med dem förenade tjänsteuppdrag kunna behörigen skötas av endast manlig eller kvinnlig person», få utnämnas allenast personer av det ena eller det andra könet. Anmärkas må i detta sammanhang även, att enligt stadgande i lagen gift kvinna, som ej själv förfogar över all sin egendom, icke får inneha tjänst eller befattning, vartill hör handhavande av allmanna eller enskilda medel, med mindre mannen iklätt sig viss borgen för uppkommande brist. Vad som enligt det ovan sagda gäller angående statstjänst äger motsvarande tillämpning i fråga om allmänt uppdrag, och lagen skall även tillämpas på sådana kommunala tjänster, vilkas innehavare utnämnas eller i sin befattning stadfästas av statsmyndighet. De kompletterande administrativa bestämmelserna ha meddelats i en likaledes den 23 april 1926 utfärdad förordning, delvis ändrad åi 1927. I förordningens 1 § uppräknas ett antal tjänster, vilkas innehavare skola vara män. Å andra sidan innehåller 2 § en förteckning över tjänster, till vilka endast kvinnor äga tillträde. De manliga tjänsterna i 1 § motsvara i stort sett dem som enligt den svenska behörighetslagen ej få inneha vas av kvinnor; dock synes det tjänsteområde som förbehållits manliga innehavare vara något mera omfattande i Finland än hos oss. De manliga tjänsterna fördela sig huvudsakligen på följande kategorier av befattningshavare: 1) befattningshavare inom försvarsväsendet med undantag av viss kanslipersonal; 2) ordförande och ledamot i samt åklagare vid krigsdomstol; 3) befattningshavare inom fångvårdsväsendet, företrädesvis vid anstalter eller avdelningar för manliga fångar och vid fångstationer samt sådana som avse yttre bevakning och transport av fångar; 4) landshövding, landssekreterare och vice landssekreterare samt befattningshavare inom polisväsendet; 5) befattningshavare vid tullväsendets kust- och gränsbevakning samt vid sjötullkammare; 6) befattningshavare inom undervisningsväsendet, huvudsakligen för undervisning i gymnastik och hälsolära för manliga elever vid högre läroanstalter; 7) revirforstmästare och skogvaktare; 8) lokomotivförare, lokomotiveldare och tågkarl vid statsjärnvägarna; 9) yrkesöverinspektör samt innehavare av yrkesinspektörsbefattning, vars beteckning anger att den är avsedd för män; 10) befattningshavare inom sjöfartsväsendet med undantag av viss kanslipersonal; samt 11) befattningshavare vid havsforskningsinstitutet med vissa undantag. Förbehållna åt kvinnliga innehavare äro enligt förordningens 2 § vissa tjänster vid fängelser och fängelseavdelningar för kvinnor, befattning såsom inspektor för huslig ekonomi vid lantbruksstyrelsen samt vissa tjänster inom undervisningsväsendet, huvudsakligen för undervisning i gymnastik och hälsolära för kvinnliga elever vid högre läroanstalter ävensom föreståndare för abnormskoleinternat. Detsamma gäller även sådana tjänster vid försvarsväsendet, medicinalverket, Helsingfors universitets gymnastikinrättning och yrkesinspektionen, vilkas beteckning angiver att de äro avsedda för kvinnor.

41 Framhållas må, att vad i förordningen stadgas om behörighet för viss tjänst som regel också skall tillämpas i fråga om biträdande tjänsteman samt vikarie. Nederländerna. Enligt den lagstiftning som gällde före ockupationen äga ogifta kvinnor tillträde till offentliga tjänster på samma villkor som män. Beträffande gifta kvinnors rätt att inneha dylika tjänster ha däremot stadgats betydande inskränkningar: vederbörande skall ha uppnått 45 års ålder, tjänsteåliggandena skola fullgöras i den äktenskapliga bostaden eller i lokal, som står i inomhusförbindelse med denna, och därtill fordras att utnämningen stadfästes genom kungligt dekret, avseende antingen ett visst fall eller en viss kategori av befattningar; en dylik anordning är avsedd att komma till användning i allmänhet endast om åliggandena kunna fullgöras såsom bisyssla. Enahanda regler gälla även i fråga om lokala och kommunala myndigheter. Norge. Enligt stadgande i grundlagen skola bestämmelser angående kvinnors anställning i statstjänst meddelas i särskild lag. Genom lag den 24 juni 1938 har full likställighet mellan män och kvinnor införts med avseende å alla statliga tjänster utom de kyrkliga. Till präst bör kvinna icke utnämnas, om församlingen av principiella skäl motsätter sig det. Sovjetunionen. Kvinnans likställighet med mannen på alla samhällslivets områden är fastslagen i grundlagen. Sålunda innehåller art. 122 i den av urtima åttonde sovjetkongressen år 1936 antagna författningen för Socialistiska Sovjetrepublikernas Union, att inom unionen kvinna tillerkännes samma rättigheter som man på det ekonomiska, statliga, kulturella och socialpolitiska livets alla områden, samt att möjligheten att förverkliga dessa kvinnors rättigheter tryggas genom att kvinnan erhållit samma rätt som mannen till bland annat arbete och arbetslön. Könens likaberättigande har sålunda uppställts som princip. Storbritannien. Allmänna bestämmelser om kvinnors behörighet att inneha offentliga tjänster och uppdrag ha meddelats i lag den 23 december 1919. Enligt denna skall ingen på grund av kön eller giftermål vara obehörig att utöva allmänt uppdrag eller att utnämnas till eller inneha tjänst inom den civila förvaltningen eller rättsväsendet, och skall ej heller någon på samma grunder vara befriad från skyldigheten att tjänstgöra i jury. Utan hinder av nämnda stadgande äger emellertid enligt lagen konungen att på administrativ väg fastställa föreskrifter angående den närmare ordningen för kvinnors tillträde till den civila statsförvaltningen och angående de villkor varunder kvinnor, som vunnit tillträde till denna förvaltning, skola få utnämnas till eller bibehållas vid tjänster inom densamma. På

42 samma sätt kunna bestämmelser meddelas, genom vilka åt män förbehålles vilken som helst tjänst eller tjänstegren inom den civila förvaltningen i kronans transoceana besittningar eller i främmande stat. Beträffande dessa administrativa föreskrifter gäller emellertid, att de skola ofördröjligen framläggas för parlamentet, där vartdera huset äger att hos regeringen påkalla deras upphävande helt eller delvis. — En annan inskränkning i den allmänna behörighetsregeln enligt 1919 års lag består däri att domaren eller domstolsordföranden i en rättegång kan bestämma, att juryn skall vara sammansatt av enbart män eller enbart kvinnor, allt efter omständigheterna i det särskilda fallet. Vad angår den praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser lämnar tillgängligt material ingen belysande bild av det aktuella läget. Anmärkas må emellertid, att den diplomatiska och konsulära banan är stängd för kvinnor men att frågan därom förklarats skola upptagas till nytt övervägande efter kriget. Beträffande domartjänsterna må framhållas, att något lagligt hinder ej föreligger för kvinnors tillträde till dylika tjänster, möjligen med undantag av lordkanslersämbetet; i verkligheten torde emellertid — frånsett lekmannadomare — ingen kvinnlig domare hittills ha blivit tillsatt. Det ovan sagda gäller närmast om de statliga (centrala) myndigheterna. Vad angår kommunala (lokala) myndigheter och liknande organ, så h a dessa enligt lag av år 1933 rätt att anställa sådana tjänstemän och betjänte som de själva finna lämpliga för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Jämlikt det förut återgivna allmänna stadgandet i 1919 års lag torde emellertid kvinna vara behörig att inneha varje kommunal tjänst, till vilken hon eljest äger nödiga kvalifikationen. I praxis torde hittills endast i ett fåtal fall kvinnor ha uppnått högre poster inom den lokala förvaltningen; detta torde dock i första hand bero på bristen på kvalificerade kandidater till dylika poster. Beträffande kvinnors anställande inom polisväsendet torde vissa uppgifter erbjuda intresse. Polisväsendet i England och Wales består av ett antal inbördes oberoende poliskårer. Någon särskild kvinnlig poliskår finnes ej, utan varje polismyndighet bestämmer, huruvida kvinnliga polistjänstemän skola anställas till komplettering av den reguljära kåren samt i vad mån eventuellt anställda dylika »policewomen» skola nominellt förses med samma allmänna befogenheter som tillkomma den reguljära kåren. Inrikesministern h a r meddelat åtskilliga föreskrifter, vilka gälla för alla kvinnliga polistjänstemän och reglera dessas organisation, lönevillkor, tjänsteförhållanden m. m. De kvinnliga polistjänstemännens verksamhet är i huvudsak inriktad på kvinnor och barn. Sålunda anlitas de i hela landet så långt möjligt är, då det ä r fråga om förhör med kvinnor och barn rörande sexuella förbrytelser. På vissa håll ha de att ansvara för bevakningen av kvinnor och barn under transport mellan domstolarna och fängelserna eller användas de i patrulltjänst, särskilt i syfte att förhindra brott mot tukt och sedlighet på allmänna platser, eller för detektivuppgifter och speciella undersökningar. Under världskriget ha de kvinnliga polistjänstemännen också anlitats för arbete i skyddsrummen.

43 De sakkunnigas yttrande. Likställighetsprincipens genomförande. Ända fram till mitten av 1800-talet voro kvinnorna i vårt land praktiskt taget helt uteslutna från möjligheten att vinna anställning i offentlig tjänst. I och med den gradvis skeende omläggning av produktionen och den därmed förändrade arbetsfördelning mellan m ä n och kvinnor, som industrialismens genombrott inlett, blev behovet av försörjningsmöjligheter för kvinnorna utom hemmet påtagligt. Detta bragte även utbildningsfrågan på dagordningen. Allt eftersom de högre utbildningsanstalterna öppnades för kvinnorna aktualiserades naturligen även frågan om tillträde till de tjänster, för vilka kvinnorna nu kunde kvalificera sig. Strävandena att bereda nya försörjningsmöjligheter åt kvinnorna — särskilt då åt dem med högre utbildning — föranledde under senare hälften av förra seklet en rad förslag i riksdagen. Härigenom öppnades tillträde till vissa lägre tjänster för kvinnorna, bland annat lärarbefattningar samt tjänster vid post- och telegrafverken, Genom 1909 års grundlagsändring erhöll Kungl. Maj:t möjlighet att utnämna kvinnor till vissa fullmaktstjänster. Principen att kvinnor endast i den mån sådant uttryckligen medgivits kunde vinna tillträde till statstjänsten kvarstod emellertid alltjämt. Först med den grundlagsändring, som genomfördes år 1921 och kompletterades med 1923 års behörighetslag, erkändes grundsatsen om likställdhet mellan man och kvinna beträffande tillträde till statliga tjänster. Detta ansågs dock icke kunna ske alldeles förbehållslöst. Vissa grupper av befattningar förblevo fortfarande undantagna. Redan när behörighetslagen kom till yppades en viss tveksamhet beträffande behovet av de undantag som fastställdes i lagen, och bestämmelserna därom fingo också i viss mån karaktären av provisorium. I den proposition till 1922 års riksdag, vari förslaget till behörighetslag först framlades, medgav föredragande departementschefen, att undantagens praktiska värde i åtskilliga fall kunde ifrågasättas. Enligt hans mening var det emellertid då för tidigt att utan varje förbehåll fastslå en fullständig likställighet. Under senare år ha, såsom av historiken framgår, initiativ tagits från olika håll för att få till stånd utredning rörande behovet av behörighetslagens fortsatta giltighet och en eventuell revision av densamma. De sakkunniga vilja i detta sammanhang särskilt erinra om att kvinnoarbetskommittén i sitt år 1938 avgivna betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. även tog upp till behandling frågan om kvinnors tillträde till statstjänst. Därvid framhölls, att de vid behörighetslagens tillkomst yppade farhågorna för att kvinnorna skulle tränga in på områden, som voro mindre väl lämpade för dem, visat sig sakna fog. På denna grund ansåg kommittén, att undantagsbestämmelserna numera saknade praktisk nödvändighet. De sakkunniga dela denna uppfattning. I likhet med kvinnoarbetskommittén anse de sakkunniga, att den offentliga tjänsten, även om behörighetslagens un-

44 dantagsbestämmelser tagas bort och förhållandena få utveckla sig under fri konkurrens, förvisso innehåller tillräckligt många moment som borga tor att en utveckling i mindre lämplig riktning icke sker. Om ytterligare garantier skulle erfordras för att mindre tjänlig arbetskraft icke skall komma till användning på den bättre kvalificerades bekostnad, torde föreskrifter i särskilda instruktioner och reglementen vara att föredraga framför i lagtorm fastställda, efter kön bestämda kompetenskrav. Enligt de sakkunnigas mening är tiden nu mogen för att taga under omprovning frågan, huruvida behov alltjämt förefinnes av undantag från principen om könens likaberättigande då det gäller tillträde till statliga tjänster Undantagen i 1923 års behörighetslag voro betingade av då rådande förhållanden, bland annat av det faktum, att i det allmänna medvetandet kvinnan icke ansågs vara i stånd att med tillräcklig auktoritet uppehålla vissa tjänster I belysning av den utveckling som skett under de senaste decennierna torde man emellertid kunna förutsätta, att den allmänna opinionen nu är beredd att mera fördomsfritt taga ställning till dessa spörsmål. En granskning av de särskilda undantagsbestämmelserna i 2 § 1 mom behonghetslagen ur synpunkten av deras berättigande under nuvarande förhållanden visar, att de skäl som kunna åberopas mot bestämmelsernas bibehållande aro av delvis olika karaktär. Vissa av undantagen synas sålunda direkt obefogade med hänsyn till att kvinnorna redan nu, trots laghindret göra en betydande insats på ifrågavarande områden eller till samhällets bästa skulle ha stora möjligheter därtill, om det i lag stadgade hindret försvunne I andra fall däremot torde det kunna sägas, att de med undantagsbestämmelserna avsedda tjänsterna väl i allmänhet icke i och för sig äro lämpade tor kvinnor men att bestämmelserna dock kunna undvaras, eftersom dessa tjänster — oavsett om laghindrel undanröjes — icke komma att bli eftersökta av kvinnor. Vad först beträffar de befattningar vid fångvårds- och uppfostringsanstalter m. fl. inrättningar, vilka för närvarande enligt punkt 2. icke stå öppna for kvinnor, har den iakttagelsen kunnat göras, att den allmänna förskjutningen av uppgifterna inom detta område av socialvården från rent bevakande till uppfostrande och personligt vårdande skapat en större uppskattning av de kvinnliga arbetsinsatserna och ett ökat behov av kvinnlig arbetskraft Icke minst gäller detta om skyddshemmen, där utrymme torde finnas för en kvinnlig insats av större omfattning än som nu är möjlig. Vad fångvårdsanstalterna angår erinra de sakkunniga om den under senare år fortgående differentiering av anstaltsklientelet, vilken åtminstone för vissa anstalters vidkommande synes ägnad att försvaga skälen för ett bibehållande av uteslutande manlig bevakningspersonal för manliga fångar. Enligt de sakkunnigas mening tala alltså starka skäl för att denna undantagsbestämmelse upphäves. Inom sinnessjukvården har utvecklingen otvivelaktigt gått i den riktningen att sagda verksamhet i allt större utsträckning handhaves av kvinnor. Så

45 t. ex. har, enligt vad de sakkunniga inhämtat, vid statens sinnessjukhus antalet översköterskebefattningar ökats i förhållande till antalet överskötarbefattningar; medan år 1931 mot 144 överskötare svarade 267 översköterskor, var proportionen år 1940 158 mot 351. Det förtjänar vidare framhållas, att de särskilda sakkunniga, som tillkallats för översyn av tjänsteförteckningen för statens sinnessjukhus m. m., i sitt den 18 januari 1943 avgivna betänkande kraftigt understrukit önskvärdheten av kvinnlig arbetskraft inom sinnessjukvården. Följande uttalande ur betänkandet må här återgivas: »I en tid, då utvecklingen går emot en allt större intensifiering av sjukvården, synes det de sakkunniga angeläget, att ledningen av sjukvårdsarbetet inom viss överläkaravdelning närmast under å avdelningen tjänstgörande läkare omhänderhaves av personal med den grundläggande utbildning, som förvärvas å av staten godkänd sjuksköterskeskola. Med allt erkännande av det arbete och de insatser till sinnessjukvårdens fromma, som gjorts av den manliga uppsyningspersonalen, kunna de sakkunniga därför icke underlåta att — såsom ett led i den utveckling och den modernisering, som på detta område lika väl som på många andra ägt och alltjämt äger rum — framhålla önskvärdheten av att manlig uppsyningspersonal utbytes mot kvinnlig i alla sådana fall, då särskilda förhållanden icke lägga hinder i vägen för en sådan anordning. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att erfarenheterna från vissa sinnessjukhus, statliga och kommunala, där systemet med förestånderskor i stället för uppsyningsmän inom sjukavdelningarna prövats, ge vid handen, att bestämda fördelar ur sjukvårdssynpunkt äro förenade med en sådan anordning.» Från auktoritativt håll har sålunda uttalats, att de med sinnessjukvården förenade arbetsuppgifterna särskilt väl lämpa sig för kvinnor. Detta torde i viss utsträckning äga sin giltighet även om sådan verksamhet, som ursprungligen ansetts vara av den beskaffenhet att den »icke skall handhavas av kvinna», t. ex. tjänstgöring på manliga oroliga avdelningar. Mot bakgrunden av den utveckling som sålunda ägt rum framstår undantagsbestämmelsen i punkt 3. beträffande sinnessjukvården såsom obefogad, och de sakkunniga förorda att den upphäves. Ett annat viktigt undantag utgöra de med vissa polisuppgifter förenade tjänster som avses i stadgandet under punkt 4. Bland dessa intaga de högre befattningarna vid länsstyrelserna och överståthållarämbetet i viss mån en särställning. Såsom skäl för undantagsbestämmelsens tillämpning på dem åberopade behörighetskommittén endast den omständigheten, att det här kunde bliva fråga om att med särskild auktoritet uppträda gentemot en folkmängd eller större allmänhet och därvid även taga befäl över sammandragen större polisstyrka. Kommitterade förmenade att, även o m personliga förutsättningar för en dylik uppgift skulle kunna förefinnas hos en kvinna, just egenskapen att vara kvinna dock i det allmänna betraktelsesättet alltjämt ut gjorde ett hinder för henne att vid dylika tillfällen uppträda med tillbörlig auktoritet. De sakkunniga hålla före, att man här har lagt alltför stor vikt vid en hypotetisk uppgift. Möjligheten att en länschef eller hans närmaste män personligen skola behöva ingripa till stillande av upplopp synes icke böra tillmätas

avgörande betydelse, när det gäller att bedöma frågan huruvida de högre befattningarna vid länsstyrelserna skola stå öppna för kvinnor. Skulle behov uppkomma av ett ingripande från länsstyrelsens sida, lärer det i regel befinnas mest ändamålsenligt, att landsfogden i sin egenskap av länspolischef får uppgiften sig anförtrodd. Genom 1936 års reform av landsfogdeorganisationen har det ålagts landsfogden att under länsstyrelsen ansvara för och leda polisväsendet inom länet samt, efter länsstyrelsens förordnande, föra befälet över sammandragna polisstyrkor. Även om, på sätt första lagutskottet vid 1938 års riksdag uttalade, länsstyrelsernas ställning i förhållande till polisverksamheten icke undergått någon mera radikal förändring genom landsfogdereformen, synes det dock de sakkunniga påtagligt, att efter reformens genomförande möjligheten att en ämbetsman inom länsstyrelsen skall nödgas taga omedelbar befattning med allmänheten såsom polischef blivit ännu mera avlägsen. Enligt vad de sakkunniga inhämtat torde för övrigt 1939 års polisutredning komma att framlägga förslag om att skilja länsstyrelserna från ledningen av den egentliga polisverksamheten inom länen. Samtidigt som det åberopade skälet för att undantaga länsstyrelsebefattningarna sålunda försvagats, har å andra sidan ökningen av de sociala uppgifterna otvivelaktigt medfört behov av att genom kvalificerad kvinnlig arbetskraft förstärka länsstyrelsernas sakkunskap på området. I viss mån annorlunda ligger saken till, då det gäller befattningshavare inom den egentliga polisorganisationen, landsfogdarna däri inbegripna. Redan behörighetskommittén framhöll emellertid, att någon egentlig praktisk olägenhet icke torde föranledas av att, i enlighet med vad som skett i våra grannländer, låta kvinnor äga tillträde även till ifrågavarande tjänster. Den utveckling som på senare år ägt rum flerstädes utomlands h a r även visat, att utrymme finnes inom polisväsendet för en kvinnlig arbetsinsats, särskilt när det gäller uppgifter som innefatta omhändertagande och bevakning av kvinnor, barn och ungdom. Bestämmelserna i punkt 4. giva redan nu kvinnor möjlighet att utan hinder av förbudet i övrigt »för särskild uppgift» inneha anställning vid poliskår. Därmed har man alltså i princip godtagit tanken på kvinnliga polistjänstemän, låt vara att, på grund av olika omständigheter, dessas arbetsuppgifter icke blivit så omfattande som på vissa håll ansetts önskvärt. Genom undantagsbestämmelsens upphävande skulle även på detta område beredas ökad möjlighet att objektivt bedöma behovet av kvinnliga tjänster. Av nu anförda skäl finna de sakkunniga, att punkt 4. bör upphävas. Beträffande den i punkt 7. upptagna undantagsbestämmelsen rörande gymnastiklärartjänsterna yttrade kvinnoarbetskommittén bland annat att, o m regeln att åt män förbehålla gymnastiklärarbefattningarna för manliga elever vore pedagogiskt riktig, samma fog funnes för att även utesluta män från behörighet att inneha liknande befattning när det gällde kvinnlig ungdom, detta i all synnerhet som det torde kunna antagas att manliga gymnastikmetoder mera skulle skada kvinnlig ungdom än vice versa. Kommitterade

47 framhöllo emellertid som sin åsikt, att det vid lagens tillkomst icke enbart varit pedagogiska skäl, som avgjort frågan, utan i lika hög grad uppfattningen om det olämpliga i att ungdom vid kroppsliga övningar handleddes av en person av annat kön. I den allmänna opinionen lärer dock denna inställning väsentligen ha förlorat sin förankring, och då frågan om pedagogisk skicklighet och lämplighet i sådana fall är svår att generellt avgöra, bör en fri konkurrens om befattningarna innebära den bästa garantien för att rätt person kommer på rätt plats. De sakkunniga ansluta sig alltså till kvinnoarbetskommitténs uppfattning och föreslå, att undantagsbestämmelsen rörande gymnastiklärartjänsterna borttages. De övriga undantagsbestämmelserna avse huvudsakligen militära och civilmilitära tjänster samt sådana befattningar inom tullverket och skogsstaten, med vilka är förenad bevakningsskyldighet. Generellt kan sägas — såsom också framhållits av kvinnoarbetskommittén — att det icke synes föreligga direkta skäl, varför kvinnor i någon avsevärd utsträckning skulle söka sig till sådana befattningar. Om det manliga könets större lämplighet för dylika tjänster ä r oomtvistlig, torde i lag fastställda undantagsbestämmelser vara överflödiga. Emellertid synes den utveckling som under senare år skett på det militära området giva vid handen, att den moderna krigsapparaten har visst behov av kvinnlig arbetskraft även vid sidan av de speciella områden — inom sjukvården och liknande — som traditionellt ansetts tillhöra kvinnan. I vårt land ha såväl vid luftbevakning som i andra arbetsuppgifter vid militära förband kvinnor med framgång anlitats, och det finnes även exempel på andra uppdrag inom krigsmakten, t. ex. som bibliotekarie vid fältbibliotek, där den kvinnliga arbetskraften utnyttjats. En formell kollision med behörighetslagens bestämmelser har i dylika fall undvikits genom att kvinnorna anställts genom arbetsavtal. Detta kan emellertid icke undanskymma det faktum, att den kvinnliga arbetskraften inom krigsmakten visat sig såväl behövlig som användbar, och detta synes de sakkunniga utgöra ett positivt skäl för att slopa undantagsbestämmelsen i punkt 1. Med hänvisning härtill och till förut anförda synpunkter föreslå de sakkunniga dess borttagande. Om bevakningstjänsterna vid tullverket och skogsstaten yttrade redan behörighetskommittén, att det måhända kunde synas tämligen överflödigt att undantaga dem, då de näppeligen komme att eftersträvas av kvinnor. Orsaken till att denna grupp likväl undantogs var, att tjänsterna ansågos stå synnerligen nära den enligt behörighetskommitténs mening praktiskt sett kanske viktigaste av de övriga undantagna tjänstegrupperna, nämligen de befattningar som avse upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. De sakkunniga hålla före, att det väl icke heller nu föreligger några egentliga skäl för att i allmänhet öppna dessa befattningar för kvinnor. Konsekvensen synes dock bjuda att, om man upphäver punkt 4., även punkterna 5. och 6. slopas.

48 Det torde för övrigt enligt de sakkunnigas mening icke finnas tillräcklig anledning att bibehålla en undantagsbestämmelse enbart för denna grupp. De sakkunniga föreslå på ovan angivna grunder, att samtliga undantagsbestämmelser i 2 § 1 mom. behörighetslagen upphävas. Vad angår den särskilda bestämmelsen i 2 mom. angående kvinnas tillträde till domartjänst, saknar denna numera praktisk betydelse och torde saklöst kunna undvaras. I detta sammanhang erinras om att frågan om kvinnas tillträde till prästerliga och andra kyrkliga tjänster icke innefattas i de sakkunnigas uppdrag. Förslagets utformning. Den naturliga formen för ett genomförande, i enlighet med vad ovan anförts, av likställighetsprincipen i fråga om tillträde till icke-kyrkliga tjänster är enligt de sakkunnigas mening borttagandet ur grundlagen av det där stadgade förbehållet beträffande Kungl. Maj:ts utnämningsrätt. Det synes emellertid angeläget, att den föreslagna nya ordningen träder i tillämpning utan det dröjsmål som är förbundet med en grundlagsändring. De reviderade grunder för kvinnas rätt att inneha statstjänst och annat allmänt uppdrag, som de sakkunnigas förslag innebär, böra därför i första hand komina till uttryck i en n y b e h ö r i g h e t s l a g , utfärdad med stöd av § 28 regeringsformen i dennas nuvarande lydelse. Den nya lagen torde böra till sitt innehåll överensstämma med den nu gällande, såvitt angår fastslåendet av den allmänna grundsatsen om kvinnas likställighet med man i förevarande avseende. Hänvisningen i 1923 års lag till särskilda bestämmelser angående kvinnas behörighet att inneha prästerlig eller annan kyrklig tjänst bör ock bibehållas oförändrad i avbidan på särskild utredning, som ställts i utsikt av chefen för ecklesiastikdepartementet. Samtliga övriga bestämmelser i den nuvarande lagen bortfalla. Ett speciellt spörsmål, avseende frågan om den föreslagna lagens giltighetstid, skall beröras i annat sammanhang. Med den nya lagens ikraftträdande bör naturligen 1923 års lag upphöra att gälla, och därjämte torde, i likhet med vad som skett i ingressen till sistnämnda lag, till den nya lagen böra fogas en föreskrift av innehåll, att genom densamma upphäves vad eljest finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot den nya lagens bestämmelser. Genom tillkomsten av en behörighetslag av nyss angivet innehåll skulle tydligen det av de sakkunniga avsedda syftet, nämligen att undanröja de i lag stadgade förbehållen i fråga om kvinnas tillträde till statstjänster och andra allmänna uppdrag, i och för sig bliva tillgodosett. Såsom förut antytts torde emellertid det definitiva fullföljande av likställighetsprincipen, som förslaget innebär, böra komma till uttryck i g r u n d l a g e n . Det måste i varje fall framstå såsom en oformlighet att där bibehålla en hänvisning till särskilda grunder för Kungl. Maj:ts utnämningsrätt, sedan denna hänvisning

49 förlorat all reell innebörd. De sakkunniga förorda därför, att § 28 regeringsformen liksom övriga av reformen påverkade grundlagsparagrafer underkastas den omredigering som betingas av den föreslagna nya ordningen. Beträffande dessa ändringar få de sakkunniga ytterligare anföra följande. Enligt den nuvarande lydelsen av § 28 regeringsformen äger, som nämnts, Konungen att i statsrådet utnämna och befordra »infödde svenske män» till alla de ämbeten och tjänster, som där avses. De sakkunniga föreslå, att de citerade orden utbytas mot »svenske medborgare». Borttagandet av kravet på att vederbörande skall vara svensk medborgare på grund av födsel kan synas innebära en utvidgning av Kungl. Maj:ts utnämningsrätt i förhållande till vad som för närvarande gäller. Såsom av professor Fahlbecks utredning (Bil. A, s. 55 f.) framgår, 1 torde emellertid i praktiken denna utvidgning endast vara skenbar. I fråga om naturaliserade utlänningar gäller redan enligt § 33 regeringsformen, att de — såvitt nu är i fråga — skola njuta samma rättigheter och förmåner som infödda svenska medborgare, och det synes vara ställt utom tvivel att såväl enligt doktrinen som i praxis under sistnämnda stadgande inbegripas även sådana svenska medborgare som vunnit sin medborgarrätt p å annat sätt än genom födsel eller naturalisation i egentlig bemärkelse. Då de sakkunniga anse sig böra föreslå att den berörda luckan i bestämmelserna nu fylles, oaktat detta måhända kan anses falla utanför deras uppdrag, kunna de åberopa det förhållandet att av nu åsyftade svenska medborgare en betydande grupp — troligen den största — utgöres av kvinnor, vilka förvärvat sitt medborgarskap genom giftermål. Det synes de sakkunniga lämpligt, att i förevarande sammanhang grundlagstexten gives sådan avfattning att därav otvetydigt framgår, att ifrågavarande svenska medborgare med hänsyn till tjänstekompetens icke ha sämre ställning än andra. — De särskilda bestämmelserna i § 28 angående Konungens rätt att till vissa befattningar utnämna utlänningar böra samtidigt ändras genom att orden »utländske män» (»utländsk man») ersättas med annat uttryck, som omfattar även kvinnor. Som en följd av dessa ändringar bör den allmänna bestämmelsen om kvinnas likställighet med man utgå ur andra stycket av § 28. Detta stycke kommer då att innehålla endast stadgandet om inskränkning, i kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Av redaktionella skäl synes därefter en omkastning av ordningsföljden mellan nuvarande andra och tredje styckena vara motiverad. I anslutning till de sålunda föreslagna ändringarna i § 28 föreslå de sakkunniga, att i §§ 17, 21 och 21 regeringsformen vidtagas redaktionella jämkningar genom att ordet »män» (»man») utbytes mot »personer» (»person»). Även om där avsedda ämbeten och uppdrag innefattas under bestämmelserna i § 28 och de nu förordade ändringarna följaktligen skulle kunna betecknas såsom formellt obehövliga, synes det dock icke lämpligt att bibehålla ordalag, vilka, enligt vad erfarenheten utvisar, kunna giva anledning till olika uppfattning om deras rätta innebörd. 1

Se även Malmgren, R.: Sveriges författning II s. 157 f.

4—442400

50 En fråga, som här uppställer sig, gäller huruvida de sålunda föreslagna ändringarna i regeringsformen äro tillfyllest för att med allmängiltig verkan fastslå principen om könens likaberättigande till statliga tjänster och uppdrag, så att behörighetslagen därefter helt skulle kunna slopas. Denna fråga synes besvaras nekande av kvinnoarbetskommittén, som hänvisar till att § 28 regeringsformen reglerar endast fullmaktstjänsterna, medan behörighetslagen enligt sitt principiella stadgande bekräftar kvinnornas behörighet till samtliga tjänster. Är kommitténs tolkning riktig, skulle det tydligen vara erforderligt att vid sidan av den reviderade § 28 bibehålla specialbestämmelser, genom vilka kvinnas behörighet till andra befattningar än fullmaktstjänster säkerställdes; eller ock finge man utsträcka grundlagsstadgandet till att omfatta statliga befattningar överhuvud. Enligt de sakkunnigas uppfattning, vilken vunnit stöd av professor Fahlbecks utlåtande (s. 56 f.), äro inga särskilda föreskrifter angående ickefullmaktstjänster behövliga, sedan den föreslagna ändringen i § 28 regeringsformen genomförts. Det torde icke kunna med skäl göras gällande att, sedan likställighetsprincipen blivit grundlagsfäst beträffande av Kungl. Maj:t tillsatta tjänster, samma princip icke skulle gälla i fråga om de befattningar som tillsättas av ämbetsmyndigheterna under Kungl. Maj:t. Vad som icke får hindra Kungl. Maj:t när det gäller statens högsta ämbeten, bör ej heller få utgöra kompetenshinder i fråga om de mindre viktiga befattningar som tillsättas av ämbetsmyndighet. Från denna sin ståndpunkt anse de sakkunniga, att efter grundlagsändringens slutliga antagande den nya behörighetslagen ej längre fyller någon uppgift utan kan och bör slopas. Lagens i dylik mån provisoriska karaktär synes med fördel kunna komma till uttryck genom att lagen förklaras skola gälla allenast till dess Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet brev, att kungörelse om grundlagsändringen utfärdats. För den händelse emellertid den av de sakkunniga företrädda uppfattningen ej vinner statsmakternas godkännande eller det icke anses lämpligt att i förväg taga ställning till detta spörsmål, bör givetvis nämnda föreskrift bortfalla. Avslutningsvis vilja de sakkunniga beröra en fråga, vilken visserligen icke direkt faller inom ramen för uppdraget men dock icke torde böra helt förbigås, därest i enlighet med deras förslag en i princip fullständig likställighet mellan könen genomföres i fråga om behörighet att inneha statstjänst och annat allmänt uppdrag. I sitt betänkande framhöll kvinnoarbetskommittén med avseende närmast på militära och därmed i behörighetslagen likställda befattningar, att, även om de legala förbuden för kvinnor att inneha dylika befattningar slopades, myndigheterna borde besitta vissa medel att taga praktiskt nödvändiga hänsyn till olika tjänsters behov. Kommittén betonade i anslutning därtill, att den allmänna opinionen torde kräva en möjlighet att i enskilda fall bedöma mäns och kvinnors kvalifikationer för en tjänst i viss mån olika med hänsyn till praktisk lämplighet och speciella lokala behov. Man torde så-

51 lunda kunna komma att finna det önskvärt förhindra, att till följd av en principiellt genomförd likställighet samtliga befattningar inom vissa tjänsteområden bleve besatta av representanter för endast det ena könet. De sakkunniga erinra i detta sammanhang om att beträffande åtskilliga befattningar sådana kompetensfordringar uppställts, att befattningarna i själva verket kommit att stå öppna endast för det ena eller det andra könet. Så är exempelvis fallet med militära beställningar, till vilka — oavsett behörighetslagens undantagsbestämmelse — endast de som genomgått viss militär utbildning kunna vinna tillträde, och liknande krav gälla, såsom i det föregående anförda exempel utvisa, även på sina håll inom den civila förvaltningen. I andra fall fordras att vederbörande genomgått utbildningskurser, vilka — stundom till synes utan bärande skäl — stå öppna endast för män eller endast för kvinnor. Beträffande vissa befattningar angiver redan deras beteckning, att de äro förbehållna det ena eller det andra könet; manliga dylika tjänster äro fåtaliga, kvinnliga däremot ej ovanliga. Enligt de sakkunnigas mening bör ett borttagande av de i lag fastställda undantagen från likställighetsprincipen icke förhindra att en dylik differentiering fortfarande sker, förutsatt att den är grundad på praktiskt nödvändiga hänsyn. Vad särskilt beträffar tjänstebeteckningarna kan det väl synas önskvärt, att »neutrala» dylika genomgående infördes; såsom tjänsleförteckningssakkunniga framhållit, 1 torde emellertid förutsättningar för genomförandet av en sådan ändring knappast föreligga. Av professor Fahlbecks utlåtande (s. 57 ff.) framgår, att den föreslagna ändringen i § 28 regeringsformen — som innebär allenast, att en inskränkning i Kungl. Maj:ts utnämningsrätt avlägsnas — icke kan anses medföra hinder för Kungl. Maj:t respektive underordnad myndighet att föreskriva visst kön såsom kompetensvillkor för vissa slag av befattningar. Hänsyn till begreppet »skicklighet» i § 28 skulle tvärtom i enstaka fall kräva, att visst kön stipulerades såsom villkor eller hinder för tjänsten i fråga. Det torde kunna förutsättas, att rätten till differentiering kommer att utövas med varsamhet. Tillräcklig garanti mot missbruk lärer ligga däri att tillämpningen sker under konstitutionellt ansvar.

1 SOU 1942:46, sid. 15.

FÖRFATTNLNGSFÖRSLAG

^

Förslag till

Lag om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Härigenom förordnas, att i fråga om behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag kvinna skall vara likställd med man; dock att angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till dess Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet brev, att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen. Genom denna lag upphäves lagen den 22 juni 1923 (nr 249) innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, så ock vad eljest finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot den nya lagens bestämmelser.

Förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen. § 17. l:o. Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolv av Honom utnämnda lagkunniga personer, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och utgöra Konungens högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöver tolv, så vida ej Konungen och riksdagen, i den ordning 87 § 1 mom. stadgar, besluta, att högsta domstolen skall på

53 avdelningar arbeta; och varde, i sådant fall, såväl justitierådens antal med iakttagande av vad ovan är sagt som ärendenas fördelning mellan avdelningarna i samma ordning bestämda. 2:o. Konungens rätt att pröva och avgöra besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skall i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt enligt den i 87 § 1 mom. stadgade ordning, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten m å nyttjas. Närmare bestämmelser omförmälda lag. § 21. Tre ledamöter Konungens lagråd. Lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningar, vilka för sådant ändamål bliva av Konungen överlämnade. Där så prövas nödigt, må Konungen för visst ärende till ledamot av lagrådet ytterligare förordna en för insikt, erfarenhet och redlighet känd person. Närmare bestämmelser beslutad lag. § 27. Till justitiekansler må Konungen nämna en lagfaren, skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad. Denne, såsom Konungens högste ombudsman, åligge förnämligast, att föra eller genom de under honom ställda fiskaler låta föra Konungens talan i mål, som röra allmän säkerhet och kron a n s rätt, samt att, å Konungens vägnar, hava tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och ämbetsmän begångne bliva. § 28. Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra svenske medborgare tilll alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, at t Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut med fötrslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Konungen vare ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, tilll lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattniingar, kalla och befordra även utländska män och kvinnor av utmärkt förtjiänst, de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kiunna uti militära ämbeten nyttja utlänningar av sällsynt skicklighet, men

54 icke till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock utlänning nämnas, där lön ej är med befattningen förenad. Till prästerligt svenska kyrkan. Kvinna må ej utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning 87 § 2 mom. stadgar. Konungen fäste departementet höra.

Bilaga A.

Några synpunkter vid tolkningen av Regeringsformen § 28. Av Professorn E R I K

FAHLBECK.

Bestämmelsen i RF § 28 att »Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra inf ödde svenske män» o. s. v. riktar sig närmast mot det bef ordringssystem, vilket utvecklat sig under det gustavianska statsskicket, då Konungen ägde att, med viss modifikation för domare och »mindre ämbetsmän», förordna »efter dess höga gottfinnande om alla rikets embeten» enligt p. 1 i Förenings- och Säkerhetsakten 1789. Tonvikten i stadgandet i R F § 28 ligger sålunda på »i statsrådet utnämna». Befordringsfrågorna, i den del de ankomma å Konungen, äro regeringsärenden, vilka statsrådets ledamöter skola handlägga under konstitutionellt ansvar (RF § 32). »Infödde svenske män» är att tolka såsom svenska medborgare av manligt kön. Vid regeringsformens tillkomst funnos ej bestämmelser rörande utlännings möjligheter att bliva svensk man, d. v. s. svensk medborgare. Detta förekom likväl enligt en alltsedan 1600-talet utvecklad praxis. Frihetstidens konungaförsäkringar (1720, 1751, 1772) berörde förhållandet, i det att konungens rättighet att »naturalisera» utlänningar — vilket automatiskt medförde rätt för dessa att brukas i svensk statstjänst — strängt begränsades. Enligt praxis förekom såväl faktisk som formlig »naturalisation», och vid mitten av 1800-talet befanns nödvändigt att rättsligen reglera förhållandet. Vår första lagstiftning i saken utgjorde KF 2 7 2 1858 ang. ordningen och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk medborgare. Samtidigt (riksdagen 1856—58) infördes i RF § 28 det stadgande om naturalisation, vilket sedermera (1909) överflyttades till RF § 33, där det med viss ändring (1921) kvarstår. Andra punkten i dessa stadganden lyder med angiven ordförändring: »Sålunda naturaliserad utlänning njute samma rättigheter och förmåner, som infödd svensk medborgare (före år 1921 man), dock utan att kunna till ledamot av statsrådet utnämnas.» 1858 års naturalisationsförordning reglerade emellertid endast ett fång av svenskt medborgarskap. I tidigare praxis förefunnos flere. Lagen V10 1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt avsåg att reglera detta förhållande; beträffande förvärvet av svensk medborgarrätt genom naturalisation hänvisade den till KF 1858. Denna lagstiftning ersattes sedermera av nu gällande lag 2 7s 1924 om förvärvande och förlust av medborgarskap.

56 »Naturalisation» innefattade före år 1858 olika former av förvärv av svenskt medborgarskap. Tillägget till RF § 28 år 1856—58 avsåg också otvivelaktigt, att envar utlänning, som erhölle svenskt medborgarskap skulle, med undantag för statsrådsämbetet, vara likställd med »infödd» svensk. När KF 2 7 2 1858 lagfäste naturalisation i inskränkt, modern bemärkelse och 1894 års lagstiftning sedermera reglerade övriga fång av svenskt medborgarskap, förblev emellertid det nu berörda stadgandet i R F § 28 oförändrat för att, såsom nämnts, sedermera överflyttas till RF § 33. Det lärer därför icke vara tvivel underkastat att bestämmelsen i detta lagrum om naturaliserads likställdhet med »infödd svensk medborgare» bör avse envar f. d. utlänning, som erhållit svenskt medborgarskap. Det vore exempelvis bestämt stridande mot lagstiftarens mening och f. ö. orimligt att icke likställa den, som vunnit svenskt medborgarskap jämlikt 2 § 1924 års lag, med naturaliserad jämlikt § 5. Doktrinen är härvidlag enig. Villkoret »infödd» i R F § 28 saknar sålunda sedan länge egentlig betydelse. Svenskt medborgarskap, erhållet på de olika sätt lagstiftningen stadgar, är tillfyllest när fråga är om statstjänst. Under sådana förhållanden utgör prefixet »infödd» i RF § 28 en »död bokstav» utan rättslig mening, och borde vid en förestående ändring av grundlagsrummet borttagas. Därest så bleve fallet, synes andra punkten i RF § 33, tillkommen, såsom framhållits, år 1856—58 (i RF § 28), överflödig, i vart fall vad avser statstjänster. RF § 28 stadgar nämligen då en rätt, som ej behöver upprepas i § 33 beträffande den särskilda grupp svenska medborgare, som utgöres av de naturaliserade. Den enda inskränkningen i nu berörda hänseende komme d å att återfinnas i RF § 4: »Konungen inhämte underrättelse och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar inf ödde svenske medborgare . . .» Regeringsformens text skulle härigenom bringas i överensstämmelse med vedertagen konstitutionell ståndpunkt. Bestämmelsen i RF § 28 avser enligt ordalagen de »ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar». Stadgandet måste ses mot bakgrunden av tidigare bestämmelser (RF år 1719 § 34, år 1720 § 40, år 1772 § 10), enligt vilka högre befattningar tillsattes i rådet, men »alla de lägre tjänster, vilka kollegierna, konsistorier, överstar vid regementerna samt andra stater före år 1680 varit vana att förgiva, bliva nu och hädanefter till deras enskilte utdelande». Denna princip rubbades icke av RF § 28. I följande paragrafer (29—31, ursprungliga lydelsen) stadgades f. ö. uttryckligen, att ärkebiskop, biskopar, kyrkoherdebeställningar och borgmästaretjänster skulle tillsättas »efter förra vanligheten». R F innebar överhuvud taget föga förändringar med avseende på den ordinarie statsförvaltningen. Fråga är då, om de i R F § 28 stipulerade kompetensvillkoren för där avsedda tjänster (avseende kön, medborgarskap, religion samt befordringsgrunder) även äro tillämpliga beträffande de nämnda »lägre» tjänsterna. Det kan synas som om de i RF stadgade villkoren vore begränsade till där

57 avsedda statstjänster, vilka ju äro »högre» i hävdvunnen bemärkelse. Mindre stränga kvalifikationer kunde synas rimliga när fråga är om »ringare sysslor». Häremot kan erinras om att ifrågavarande villkor (kön, trosbekännelse, medborgarskap, allmänna befordringsgrunder) äro av alldeles generell art. De utgöra s. a. s. grunden för statstjänsten, särskilt när denna ses mot historisk bakgrund. Vad som sålunda bestämts för rikets högre tjänster bör, kan då sägas, så mycket mindre eftersättas när fråga är om lägre befattningar. Denna senare ståndpunkt synes, från regeringsformens utgångspunkt, vara den riktiga. Att märka är också att Kungl. Maj:t såsom förvaltningens huvud givetvis äger bestämma de grunder, vilka skola vara normerande för myndigheternas tjänstetillsättningar. Enligt RF § 47 skola samtliga myndigheter »förvalta dem åliggande sysslor och värv, enligt de instruktioner, reglementen och föreskrifter, som redan givna äro eller framdeles kunna givas, lyda Konungens bud och befallningar . . .». Erinras må vidare, att hithörande förhållanden ju kunna regleras genom gemensam lagstiftning eller också förmedelst villkor av riksdagen vid statsregleringen, avseende verk och myndigheter. Därest nu de i RF § 28 stipulerade kompetensvillkoren, avseende t. ex. kön eller trosbekännelse, borttoges, uppstår frågan om Kungl. Maj:t (underförstått Konung och riksdag) resp. underordnad myndighet äger att, trots detta, i ad ministrativ väg (genom lagstiftning) i särskilda fall fastställa kön eller trosbekännelse såsom villkor för viss statstjänst. Eller bleve under nu angivna förutsättning RF § 28 så att förstå, att dessa forna kompetensvillkor ej längre finge stipuleras? Frågan belyses lämpligen med utgångspunkt från den i RF § 28 stadgade allmänna befordringsgrunden, vilken förutsattes bliva bibehållen: »Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd.» Stadgandet hade i äldre tid — det återfinnes i olika variationer i frihetstidens och 1772 års regeringsformer — sin givna tonvikt även på det sista ordet, börden, vilket väl nu får anses vara utan praktisk betydelse. Den hävdvunna tolkningen, i praxis likaväl som i doktrinen, av »skicklighet och förtjänst» kan återföras till det ryktbara s. k. tjänstebetänkandet 1756 (KF 23/n 1756). Denna för frihetstidens ämbetsmannavärld typiska produkt blev visserligen snart nog satt ur kraft såsom gällande författning, men dess grundsatser ha i vissa avseenden genomsyrat befordringsväsendet inom svensk statsförvaltning. Enligt 1756 års tjänstebetänkande förstode lagen med »skicklighet» teoretisk kunskap och studier, vilken kunskap borde vara lämpad efter sysslan, medan »förtjänst» betydde den praktiska användningen av kunskaper. Skickligheten bleve därför av största betydelse vid själva tillsättandet av tjänsten. Beträffande därefter skeende befordringar vore den säkraste måttstocken å skicklighet och förtjänst tjänsteåren, varför »den som därav äger de mesta, måste ock äga förtjensten». Tjänsteålderns primat såsom allmän befordringsgrund blev visserligen övergiven i och med att tjänstebetänkandet upphävdes, men »förtjänst» har allmänt tolkats såsom det i utövad tjänst nedlagda, väl vitsordade arbetet, vilket i prak-

58 tiken sammanfaller med antalet tjänsteår. Beträffande »skicklighet» åter, vilken befordringsgrund speciellt avser den första anställningen i statstjänst, plägar man numera häri inlägga krav såväl på teoretisk kunskap och studier som den »genom praktisk utövning styrkta och antagliga förmågan», »skickligheten och förtjänsten i förhållande till den lediga befattningens beskaffenhet och uppgifter» (Reuterskiöld), varvid andra omständigheter, som ur allmän synpunkt kunna vara av betydelse, må beaktas (Malmgren), »duglighet över huvud, fritt bedömd med hänsyn just till den ifrågavarande tjänsten» (Herlitz, Myrberg). I äldre rätt, som i detta avseende, såsom ovan nämnts, måste särskilt beaktas vid tolkningsfrågor avseende svensk förvaltning, kommo liknande synpunkter avseende begreppet »skicklighet» till synes. Så i bestämmelserna (från 1719 och 1720 års regeringsformer) att ingen finge antagas till »med deras ämnen ej överensstämmande sysslor», eller att det vid alla tjänstetillsättningar skulle tillses att endast de som till respektive »sysslor ijenlige äro» bleve befordrade (Kon.förs. 1720, 1751, 1772). Sålunda skulle, för att taga ett fortfarande giltigt exempel, berörande trosbekännelsen, den, som sökte prästerligt ämbete, vara »gudfruktig» (kyrkol. 19: 2), vilket begrepp i varje fall utesluter ateister från anställningsmöjlighet. Vid sidan av teoretiska insikter skulle — och skall —, såsom ovan synes, beaktas lämpligheten i övrigt, objektivt bedömd, för ifrågavarande befattning. Att härvidlag även fysiska förutsättningar måste tillmätas betydelse vid bedömningen av »skickligheten» för viss befattning är uppenbart. Så h a r t. ex. alltid varit förhållandet beträffande militära befattningar, liksom befattningar avseende upprätthållande av ordning och säkerhet medelst maktmedel. Det kan räcka att, från gällande rätt, hänvisa till den s. k. besiktningskungörelsen 16 /i 1942 (nr 23) och besiktningsreglementet s. d. (nr 24), vari detaljerade föreskrifter lämnas angående bestämningen av lämplighet resp. olämplighet för militärtjänstgöring och -tjänst med hänsyn till diverse fysiska egenskaper. Men även beträffande så från världslig våldsmakt skilda tjänster som de prästerliga stadgas vissa fysiska egenskaper såsom kompetensvillkor: kyrkolagen 1686 kap. 19 om predikoämbetet stadgar, § 2, att utövare av prästämbetet skall, förutom åtskilliga angivna egenskaper av moralisk art, äga »rent och tydligt målföre», vara fri från hinderliga fel hänförliga till minne och uttal, samt ej få besväras av lytta lemmar, så att gudstjänstutövningen hindras. Naturligt är, när »skicklighet» även måste anses innefatta fysisk lämplighet, att könet blir av viss betydelse, där saken gäller speciella befattningar. Redan kyrkolagen föreskrev sålunda i kap. 4 § 4, att till barnmorskor och jordegummor — befattningar, vilka visserligen icke vore att betrakta såsom statstjänster — skulle antagas och förordnas »gudfruktiga, ärliga, nyktra och i sådana beställningar väl förfarna kvinnor». Beträffande militära m. fl. befattningar enligt ovan förutsattes såsom regel att desamma besättas med män. Befordringsgrunden »skicklighet» i RF § 28, riktigt tolkad, kräver detta. För att nu återvända till den förut framställda frågan, huruvida ett avlägsnande ur RF § 28 av kompetensvillkoren kön eller trosbekännelse såsom konsekvens komme att innebära förbud för Kungl. Maj:t resp. underordnad

59 myndighet att ändock stipulera dessa villkor för vissa slag av befattningar, bör den, med beaktande av de i grundlagsbudet kvarstående allmänna befordringsgrunderna »förtjänst och skicklighet», besvaras nekande. I vissa, låt vara sällsynta fall, kräver tvärtom hänsyn till begreppet »skicklighet» i RF § 28, tolkat med beaktande av dess rättshistoriska innebörd, att kön eller trosbekännelse stipuleras såsom villkor resp. hinder för tjänsten i fråga. Sakens natur synes i dylika, ovan exemplifierade fall, överensstämma med den betydelse som författningsutveckling och doktrin inlagt i denna befordringsgrund.

60 Bilaga

B.

Förteckning över sådana till allmänna civilförvaltningen och statens aflfärsdrivande verk hörande a) i tjänsteförteckningen upptagna befattningar & ordinarie stat, b) extra ordinarie befattningar i högre lönegrad än 20, som på grund av stadgande i behörighetslagen icke må innehavas av kvinna. Antal

Lönegrad

Obehörighetsgrund

Överkrigsfiskal

A 24

BehörL 2 § 1 mom. 1

Fångvårdsanstalterna. Direktör av l:a klass » » 2:a » Förste pastor och överlärare Direktör av 3:e klass Pastor och förste lärare Arbetsassistent Assistent av l:a klass » » 2:a » Kronohäktesförståndare av l:a klass. Lantbruksinspektor Assistent av 3:e klass Kronohäktesföreståndare av 2:a klass. » » 3:e » Föreståndare vid fångkoloni Uppsyningsman av l:a klass Lärare i yrkesämne Uppsyningsman av 2:a klass Yrkesmästare av l:a klass » » 2:a » Överkonstapel Värmeledningsskötare, tillika reparatör, Vaktkonstapel

A 28 A 26 A 26 A 24 A 24 A 21 A 20 A 18 A 18 A 17 A 16 A 16 A 15 A 15 A 12 A 12 A 10 A 10 A 8 A 8 A 7 A 6

Direktör av 2:a klass

Eo 26

Verk och befattningar

Andra huvudtiteln. Svea hovrätt.

1 5 1 J 7 4 1 2 10 3 1 2 9 3 8 4 1 5 5 10 5 27 47 1 402

*8

Därjämte 1 manlig eller kvinnlig (centralfängelset i Växjö). > 2 manliga eller kvinnliga ( » > > ). Två hållas f. n. obesatta.

>BehörL 2 § 1 mom. 2, Prästerlig tjänst BehörL 2 § 1 mom. 2 Prästerlig tjänst

>BehörL 2 § 1 mom. 2.

61 Antal

Verk och befattningar

Lönegrad

Obehöri ghetsgrund

A 27 A 24

BehörL 2 § 1 mom. 2, Prästerlig tjänst

Statens uppfostringsanstalt å Bona. 1 1 1 2 1 2 8 1 21 1

Direktör Pastor och förste lärare Lantbruksinspektor, tillika avdelningsföreståndare Lärare, tillika avdelningsföreståndare... Arbetsledare, tillika avdelningsföreståndare Uppsyningsman Förste förman Värmeledningsskötare, tillika reparatör, av l:a klass Förman Eldare av 2:a klass

A 18 A 18 A 18 A 10 A 8 A A A

BehörL 2 § 1 mom. 2.

8 6 5

Femte huvudtiteln. Statens tvångsarhetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes. 1 il 1 1 1 2 6 2 32

Direktör Assistent och redogörare » av 2:a klass Lantbruksinspektor Trädgårdsmästare Uppsyningsman Förste förman Yrkesmästare av 2:a klass Förman

A 27 A 21 A 18 A 18 A 12 A 10 A 8 A 8 A 6

BehörL 2 § 1 mom. 2.

Statens alkoholistanstalt å Venngarn. Direktör Assistent Lantbruksinspektor Husfader Uppsyningsman Värmeledningsskötare, tillika reparatör, av l:a klass Förste förman Förman 1 2

Hålles f. n. obesatt. Hänför sig till anstaltens karaktär av alkoholistanstalt.

A 26 A 18 A 17 A 15 A 10 A A A

8 8 6

BehörL 2 § 1 mom. 2

Verk och befattningar

Antal

1 1 1 10 3 12 6 1 4 3 4 8

Lönegrad

Statens skyddshem. Chef, tillika läkare Avdelningsföreståndare, tillika redo görare Avdelningsföreståndare, tillika l ä r a r e . . Assistent Folkskollärare Lärare i yrkesämne Arbetsledare » , tillika vårdare Trädgårdsmästare Skötare Bektor

,

Obehörighetsgrind

A 28

A 20 A 20 A 19 A 19 A 12 A 10 A 10 A 10 A 6

>BehörL 2 § 1 m o n . 2. 1

Eo 25 Eo 23

Statens sinnessjukhus. Sjukvårdspersonal. 21 17 163 1121

Uppsyningsman av l:a klass . » » 2:a » Överskötare Skötare

A 14 A 10 A 8 A 6

24 24 24 46 24 24

Länsstyr els ern a. Landshövding Landssekreterare Landskamrerare Länsassessor Länsnotarie av l:a klass . . . Länsbokhållare av l:a klass

30 30 27 24 24

12 Länsassessor

^BehörL 2 § 1 mom. 3,

Eo 27 BehörL 2 § 1 mom. 4. Landsfogdarna.

23 1

Landsfogde »

4 3 42 «362

Landsfiskal

A 29 A 28 Landsfiskalerna.

1 Jfr sid. 31. 2 Lön enligt särskilda 3

A 24 A 23 A 22

bestämmelser. En hålles f. n. obesatt. Ytterligare en tjänst (utmätningsman) finnes.

63 Antal

Verk cch befattningar

1 1 3 1 5 22 1

Poliskåren i Boden Stadsfiskal, tillika polischef . Poliskommissarie Överkonstapel Inspektionskonstapel Kriminalkonstapel Konstapel Hästskötare

Lönegrad

ObL'horighetsgrund

A 23 | A 18 A 15 A 12 BehörL 2 § 1 mom. 4 A 12 A 10 A 5

Sjunde huvudtiteln. (Jcncraltullstyrelsen. Kustbevakningschef

C

5 Byråinspektör

Eo 24

3 5 8 3 16 20 15 6 3 24 131 1099 2 507

Tullstaten. Lokaltullförvaltningen. Tullbevakningschef Tullförvaltare av klass 1 A .. » » » 1 B .. Tullöverkontrollör 1 Tullförvaltare av klass 2 . . . . » » » 3 . .. . Tullkontrollör 1 Tullförvaltare av klass 4 Kammarskrivare 1 Tullmästare Tullöveruppsyningsman Tulluppsyningsman Tullvakt

4 22 55 53 163 55

Kustbevakningen. Kammarskrivare Kustöveruppsyningsman . . . Kustuppsyningsman Förste kustvakt Kustvakt Kustbevakningsbiträde . . . .

A 16 A 12 A 8 A 7 A 6 A 5

1 1 6 188

Gränsbevakningen. Gränsbevakningschef Kammarskrivare Gränsöveruppsyningsman . . . Gränsuppsyningsmän

A 24 A 16 A 12 A 8

1 2

Med bevakningsbefäl. 108 hållas f. n. obesatta.

iBehörL 2 § 1 mom. 1

A 26 A 26 A 24 A 24 A 22 A 21 A 21 A 20 A 16 A 15 A 12 A 8 A 5 BehörL 2 § 1 mom. 5.

Antal

Verk och befattningar

Lönegrad

Obehörighetsgrund

Åttonde huvudtiteln. x

59 Allmänna läroverken. Lärare i gymnastik med lek och i d r o t t . .

*7

Folkskoleseminarierna. Lärare i gymnastik med lek och idrott .

A 20

1 -BehörL 2 § 1 mom. 7.

A 21

Statens affärsdrivande verk. Domänverket. 5 70 200 200 30 1

Övningslärare Kronojägare » Biträdande kronoiäeare

Jfr sid. 36 f.

A 13 A 12 A 10 A 9 A 7

BehörL 2 § 1 mom. 6.

65 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Skrivelse till chefen för Kungl. justitiedepartementet Gällande bestämmelser Historisk översikt 1905 års riksdag s. 8. — 1907—09 års grundlagsändring s. 8. — 1919 års lagtima riksdag s. 9. — Chefen för justitiedepartementet den 27 maj 1919 s. 9. — 1920—21 års grundlagsändringar s. 10. — 1940—41 års grundlagsändringar s. 11. — Behörighetslagen s. 12. — Senare ändringsförslag s. 13.

Sid. 3 5 7

Utredningsdirektiven 15 Motiven till gällande bestämmelser. Allmänna synpunkter 16 Lagens tillämpningsområde 17 Begreppet statstjänst s. 17. — Annat allmänt uppdrag än statstjänst s. 18. Behovet av undantagsbestämmelser 19 D e särskilda undantagsbestämmelserna (2 § 1 mom.) 21 Militära och civilmilitära tjänster m. m. (Punkt 1.) s. 21. — Fångvårdsväsendet m. m. (Punkt 2.) s. 22. — Sinnessjukhusen (Punkt 3.) s. 23. — Tjänster med vissa polisuppgifter m. m. (Punkt 4.) s. 23. — Tullverket och skogsstaten (Punkt 5. och 6.) s. 24. — Gymnastikundervisningen (Punkt 7.) s. 25. Undantagsbestämmelsernas tillämplighet på särskilda befattningar 26 Militära och civilmilitära tjänster s. 26. — Försvarets förvaltningsmyndigheter m. m. s. 27. — Krigsdomstolarna s. 28. — Fångvårdsanstalterna s. 29. — Statens uppfostringsanstalt å Bona s. 30. — Socialstyrelsen s. 30. — Alkoholistanstalterna s. 30. — Skyddshemmen s. 31. — Sinnessjukhusen s. 32. — Polismyndigheterna s. 33. — Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen s. 35. — Tullverket s. 35. — Gymnastikundervisningen s- 36# — Statens skogsförsöksanstalt s. 37. — Rikets allmänna kartverk s. 37. — Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt s. 38. — Lots- och fyrstaten s. 38. — Postverket s. 38. —. Telegrafverket s. 38. — Statens järnvägar s. 39. — Statens skogsförvaltning s. 39. Utlländsk r ä t t Danmark s. 39. — Finland s. 39. — Nederländerna s. 41. — Norge s. 41. — Sovjetunionen s. 41. — Storbritannien s. 41. De sakkunnigas y t t r a n d e Likställighetsprincipens genomförande s. 43. — Förslagets utformning s. 48.

39 Föirfattningsförslag

52 Billaga A. »

B.

b—442400

Några synpunkter vid tolkningen av Begeringsformen § 28. Av Professorn Erik Fahlbeck Förteckning över vissa befattningar

55 60

Statens offentliga utredningar 1944 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen).

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. [91 2. Motiv m. m. [10] Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt/ uppdrag. [24]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer. [8] H a n d e l och sjöfart. Kommunalförvaltning. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. [4]

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. [18]

Statens och k o m m u n e r n a s nnansväscn.

Bank-, kredit- och peniiingväsen. Politi. Betänkande ang. nykterketstillståndet under krigsåren. [3] Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Utrcdniugar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. l.[7]2. [12] 3. [13] 4. [14] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredningar och förslag ang. lag om allmiin sjukförsäkring. [15] 8. Kostnadsberäkningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16]

Kyrkoviisen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteratur tjänsten inom de tekniska fackområdena. [17] Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. [19] 1940 års skolutrednings betänkanden och* utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15—den 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd,

JTälso- och sjukvt°r«l.

Allmänt näringsväsen. F ö r s vars väsen. Betänkande med förslag ang. långtjänstunderbefäl m. i m. [2] I Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. [5]

F a s t egendom. J o r d b r u k ined binäringar. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] Betänkande med förslag till byordningar och Instruk- [ tioner för ordningsmännen i lappbyarna. [6]

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

442400. Stockholm 1944. Kungl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner