Skatteutjämningsberedningen. 3,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

k .-&•

O . o • vu*

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 3 : 4 FINANSDEPARTEMENTET

SKATTEUTJÄMlSriNGSBEEEDNINGEN I I I

PRINCIPBETÄNKANDE M E D FÖRSLAG TILL

SKATTEUTJÄMNANDE ÅTGÄRDER GENOM ÖVERFLYTTNING TILL STATEN ELLER TILL STÖRRE KOMMUNALA

UTDEBITERINGSOMRÅDEN

AV KOSTNADER FÖR KOMMUNALA FÖRVALTNINGSUPPGIFTER

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1933 K r o n o l o g i s k

1. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 4. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående konkurs, m. m. Norstedt. 88 s. J u . 2. Betänkande med förslag angående åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar. Beckman. 245 s. Jo.

f ö r t e c k n i n g 3. Skatteutjämningsberedningen 2. 1. De kommunala förvaltningsuppgifternas finansiering m. m. i vissa främmande länder. 2. Den nuvarande fördelningen mellan staten och kommunerna av utgifterna för de kommunala förvaltningsbestyren i Sverige. 3. De svenska kommunalförbunden. Norstedt, vj, 88 s. F i . 4. Skatteutjämningsberedningen 8. Principbetänkande med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter. Norstedt. (2), 344 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1933:4

FINANSDEPARTEMENTET

SKATTEUTJÄMNINGSBEREDNINGEN

III

PRINCIPBETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

S K A T T E U T J Ä M N A N D E ÅTGÄRDER GENOM ÖVERFLYTTNING T I L L STATEN E L L E R TILL S T Ö R R E KOMMUNALA

UTDEBITERINGSOMRÅDEN

AV KOSTNADER FÖR KOMMUNALA FÖRVALTNINGSUPPGIFTER

STOCKHOLM 1933 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

mm

2 B e r e d n i n g e n s förslag

Sid. 77

Do allmänna förutsättningarna sid. 77. — Begränsningen av beredningens förslag sid. 77. — Behov av större enheter i syfte att ernå skatteutjämning sid. 78. — Behov av större enheter för skolväsendets organisation sid. 79. — Kostnadsöverflyttning till landstinget eller si äten sid. 83. — Fördelar förbundna med statens övertagande av skolors byggande och underhåll samt av lärarnas avlöning sid. 84. — Anskaffande och underhåll av skolbyggnader sid. 86. — Förfoganderätten över skolhusen sid. 88. — Fråga om ersättning till skoldistrikt för redan uppförda skolhus sid. 88. — Förhyrande av skollokaler sid. 89. — Skulskjutsår, inackordering av barn samt skolhemsbyggnadcr sid. 89. — Lärarnas avlöning sid. 89. — Inventarier och undervisningsmateriel sid. 91. — Bränsle, lyse, renhållning o. d. sid. 91. — Övriga utgifter sid. 92. —Förvaltning. Skoldistriktsindelning sid. 92. — Förvaltningsorgan sid. 92. — Skoldistriktens förvaltningsorgan sid. 93. — En länskommunal mellaninstans sid. 93. — Folkskolinspektionnn sid. 94. — Länsstyrelserna och domkapitlen sid. 94. — Skolöverstyrelsen sid. 94. — Organisationsfrågor sid. 94. — Byggnadsfrågor sid. 95. — Lärarpersonalen sid. 95. — Synpunkter att särskilt beakta vid framtida behandling av skolfrågorna sid. 96. — Kontroll sid. 96. — De ekonomiska verkningarna av genomförandet av beredningens förslag sid. 96. Sammanfattning Kap.

VI.

av b e r e d n i n g e n s förslag

97 Fattigvården, barnavården och pensionsförsäkringen

ö v e r s i k t av den historiska u t v e c k l i n g e n

100 Fattigvård. Tiden före 1918 års fattigvårdslag sid. 100. — Förarbetena till 1918 års fattigvårdslag sid. 102. — Tiden efter år 1918 sid. 106. — Barnavård sid. 107. — Allmän pensionsförsäkring sid. 107. N u v a r a n d e lagstiftning

108 Förvaltningsområden och lokalorgan sid. 108. — Understödsformer. Fattigvård sid. 109. — Barnavård sid. 110. — Pensionsförsäkring sid. 111. — Kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag sid. 111. — Kostnadsfördelning. Fattigvård sid. 112. — Barnavård sid. 113. — Pensionsförsäkring sid. 114. Statistiska uppgifter

115 Kostnader för fattig- och barnavård sid. 115. — Kostnader för pensionsförsäkring sid. 120. — Skattetrycket sid. 122. — Fattigvårdsmålen sid. 132. B e r e d n i n g e n s förslag

135 Behovet av kostnadsutjämning sid. 135. — Kostnadsöverflyttning till staten sid. 136. — Utjämning genom kommunal sammanslutning sid. 187. — Utländsk erfarenhet sid. 137. — Kostnadsöverflyttning till landstingen sid. 139. — Förslagets praktiska tillämpning sid. 144. — Fattigvårdsprocesserna och hemortsrätten sid. 149. — Förslagets utjämningseffekt sid. 155.

Kap.

VII.

S a m m a n f a t t n i n g av b e r e d n i n g e n s förslag

15S

Hälso- och sjukvården

100 N u v a r a n d e förhållanden

160 S j u k v å r d s k o m m i t t é n s förslag

166 B e r e d n i n g e n s y t t r a n d e och förslag

170 Yttrande och förslag sid. 170. — Förslagets ntjämningseflekt sid. 172. — Sammanfattning sid. 173. Kap. VIII.

Vägväsendet

ö v e r s i k t av den historiska u t v e c k l i n g e n

3 Sid. Grunderna för debitering av vägskatt sid. 174. — Överflyttning av kostnaderna på större utdebiteringsområden och skatteutjämningsbidrag sid. 174. — Tiden 1734—1922. Statsbidrag till byggande av väg sid. 174. — Statsbidrag till underhåll av väg sid. 175. — Statsbidrag till vinterväghållningen sid. 175. — Utjämningsbidrag sid. 176. — Förstorade kommunala utdebiteringsområden sid. 176. — 1922 års vägproposition m. m. och förarbetena till densamma. Vägkommissionen sid. 179. — Vägsakkunniga sid. 183. — Vägpropositionens behandling vid 1922 års riksdag sid. 185. — Automobilskatternas införande år 1922 sid. 186. — Tiden efter år 1922 sid. 186. N u v a r a n d e organisation och kostnadsfördelning

188 Förvaltnings- och utdebiteringsområde, beslutanderätt och tillsyn sid. 188. — Utgifter och kostnadsfördelning sid. 189. B e r e d n i n g e n s förslag

190 Utgångsläget sid. 190. — Vägväsendets förstatligande sid. 191. — Vägdistrikt större än de nuvarande men mindre än landstingsområdet sid. 192. — Landstingsområdet utdebiteringsenhet sid. 192. — Skatteunderlagets utjämning sid. 193. — Utdebiteringens utjämning sid. 195. — Förvaltningsspörsmål sid. 198. — Undantagsvis mindre distrikt sid. 201. — Städers och köpingars delaktighet i väghållningen sid. 202. — Vägstyrelsens sammansättning sid. 202. — De gamla vägkommunernas tillgångar och skulder sid. 202. — Nuvarande utjämningsanslag sid. 205. — Sammanfattning sid. 206. Kap.

IX.

Polisväsendet

207 Organisation och k o s t n a d s f ö r d e l n i n g i äldre tid

207 Tiden till år 1899 sid. 207. — Tiden 1899—1925 sid. 207. — Förarbetena till 1925 års lag om polisväsendet i riket sid. 208. N u v a r a n d e organisation

210 Organisation enligt 1925 års lag sid. 210. — Särskild statspolis sid. 212. — Motion vid 1930 års riksdag sid. 213. — Kostnadsfördelning sid. 213. B e r e d n i n g e n s förslag

217 Sammanfattning sid. 219. Kap.

X.

ö v r i g a kommunala angelägenheter 220 Inledning sid. 220. - - Affärsdrivande verk sid. 220. — Kyrka och prästerskap sid. 221. — Brandväsendet sid. 222. — Domstolsbyggnader sid 222. — Distriktsveterinärväsendet sid. 225. — Småskoleseminarierna sid. 225. — Dövstumundervisningen sid. 225. — Blindundervisningen och blindvården sid. 227. — Övriga angelägenheter sid. 227. — Sammanfattning sid. 228.

Kap.

XI.

"Vissa

spörsmål

rörande

den

primärkommunala

indelningen

och

ändringar däri

229 Det nuvarande läget sid. 229. — Beredningens synpunkter sid. 233. Kap.

XII.

Den k o m m u n a l a progressivbeskattningen Inledning

236 236

1920 års lagstiftning sid. 236. — 1927 års förslag till progressiv landstingsskatt sid. 236. — 1928 års lagstiftning sid. 237. — Bolagsskatteberedningens förslag sid. 238. B e r e d n i n g e n s s y n p u n k t e r på frågan

239 Kritik av den nuvarande kommunala progressivbeskattningen sid. 239. — Den kommunala progressivbeskattningens fullständiga avskaffande sid. 240. — Progressiv landstingsskatt sid. 241. Sammanfattning

4 Kap. XIII.

Kostnadsöverflyttningarnas hnvudresultat

Sid. 244

Kap. XIV.

Sammanfattning av beredningens förslag

251 Särskilda yttranden 256 Av herrar Oscar Carlström, E. O. Magnusson och Nils Wohlin sid. 256; av herr L. Tjällgren sid. 260; av herr Erik Fast sid. 260.

Bilagor 1. 2. 3. 4. 5. 6.

263 Verkningarna i skatteutjämningshänseende av olika alternativ till förstorade utdebiteringsområden m. m 265 Specifikation av kommunernas utgifter och inkomster för folkskoleväsendet år 1928 291 Städernas utgifter för kommunala lönetillägg och tilläggspensioner samt för bostads- och bränsleersättning till lärare vid folk- och småskolor . . . . 2 9 5 Sammanställning av de från folkskolinspektörerna på skatteutjämningsberedningens föranstaltande införskaffade uppgifterna angående behovet av skolhusbyggnader i riket m. m • ' 297 Exempel å fall, i vilka en koncentration av skolväsendet med fördel synts kunna genomföras 327 Tabellbilagor angående utdebitering av landstingsskatt samt kommunal progressivskatt 337

Tidigare hava av trycket utkommit Skatteutjämningsbereduingen I. Statistisk utredning angående det kommunala skattetrycket samt Skatteutjämningsberedningen II. 1. De kommunala förvaltningsuppgifternas finansiering m. m. i vissa främmande länder. 2. Den nuvarande fördelningen mellan staten och kommunerna av utgifterna för de kommunala förvaltningsbestyren i Sverige. 3. De svenska kommunalförbunden.

Till Herr

Statsrådet

och Chefen

för

Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 oktober 1929 uppdrog dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet genom beslut den 22 i samma månad åt undertecknade Lyberg, Carlström, Dahlberg, Fast, Magnusson och Tjällgren att såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål, varjämte åt undertecknad Lyberg uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Till sekreterare åt de sakkunniga utsågs sekreteraren hos svenska landstingsförbundet, filosofie kandidaten S. A. Oden. De sakkunniga beslöto den 1 november 1929 antaga namnet »skatteutjämningsberedningen». Genom beslut den 6 december 1929 tillkallade departementschefen med stöd av Kungl. Maj:ts omförmälda bemyndigande undertecknad Wohlin att såsom sakkunnig biträda vid ifrågavarande utredning. P å därom av Oden gjord framställning entledigade departementschefen genom beslut den 31 januari 1931 Oden från uppdraget att vara sekreterare hos beredningen samt uppdrog åt Oden att såsom sakkunnig biträda med utredningen. Till sekreterare åt beredningen utsåg departementschefen härefter genom beslut den 11 februari 1931 t. f. förste kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet C. A. Löwenhielm. Därjämte har departementschefen dels genom beslut den 29 augusti 1931 förordnat förste aktuarien i statistiska centralbyrån E . N. Ahlberg att biträda beredningen med bearbetning av visst av centralbyrån tillhandahållet statistiskt utredningsmaterial, dels ock genom beslut den 22 mars 1932 medgivit, att beredningen finge för vissa sekreterargöromål med avseende å fat-

6 tig- och barnavården och i samband därmed stående frågor anlita filosofie doktorn Morits Marcus. Genom beslut den 28 oktober 1932 har Kungl. Maj:t förklarat, att beredningen skall hava slutfört sitt uppdrag före utgången av år 1932. Enligt de beredningen meddelade direktiven har beredningen under utredningsarbetets gång haft överläggningar med på närliggande områden arbetande kommittéer. Sålunda hölls den 13 juni 1931 ett sammanträde med representanter för 1928 års pensionsförsäkringskommitté, organisationssakkunniga, 1929 års vägsakkunniga och skatteutjämningsberedningen för dryftande av frågor, som berörde de olika kommittéernas verksamhetsområden. E t t liknande sammanträde hölls den 1 april 1932 mellan representanter för statens sjukvårdskommitté och skatteutjämningsberedningen. Beredningen har under sitt arbete avgivit infordrade underdåniga utlåtanden i följande ärenden, nämligen 1) den 7 mars 1930 med anledning av två likalydande vid 1930 års riksdag väckta motioner (E. K. nr 9 och A. K. nr 9) om anslag till utjämning av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet; 2) den 8 december 1930 över distriktsveterinärsakkunnigas den 12 juli 1930 avgivna utredning och förslag beträffande ordnandet av distriktsveterinärernas anställnings- och avlöningsförhållanden; 3) den 27 februari 1931 över två likalydande vid 1931 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag till utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet väckta motioner ( F . K. nr 34 och A. K. nr 113); 4) den 18 mars 1931 över skolöverstyrelsens den 24 april 1930 avgivna utredning angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor och skolavdelningar; 5) den 1 februari 1932 över det av tillkallade sakkunniga den 15 oktober 1931 avgivna betänkandet med förslag till prästlönelag m. m.; 6) den 22 september 1932 över en av skolöverstyrelsen den 26 juli 1932 avlämnad utredning rörande ändrade grunder för bidrag från anslaget till utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet; samt 7) den 10 december 1932 över en av Sveriges fattigvårds- och barnavårdsfunktionärer gjord framställning, att statsverket måtte på de villkor, so(m kunde föreskrivas, helt eller delvis övertaga kostnaderna för avlöning av föreståndare och föreståndarinnor för fattigvårds- och barnavårdsanstalter, ävensom av städernas fattigvårds- och barnavårdsfunktionärer i motsvarande ställning. Till beredningen har den 15 september 1930 överlämnats en av Storviks arbetarkommun i skrivelse den 3 mars 1930 hos statsrådet och chefen för finansdepartementet gjord framställning angående utjämning av skattetrycket mellan olika fattigvårdssamhällen. Beredningen har den 20 maj 1932 till Herr Statsrådet överlämnat »Skatteutjämningsberedningen I . Statistisk utredning angående det kommunala skattetrycket», innefattande vissa av statistiska centralbyrån för beredningens räk-

7 ning i tabellform verkställda undersökningar rörande kommunernas finanser jämte en av Ahlberg utförd bearbetning av det föreliggande statistiska materialet. Denna dag har beredningen vidare avlämnat »Skatteutjämningsberedningen I I . 1) De kommunala förvaltningsuppgifternas finansiering m. m. i vissa främmande länder. 2) Den nuvarande fördelningen mellan staten och kommunerna av utgifterna för olika förvaltningsbestyr i Sverige. 3) De svenska kommunalförbunden.» I nu föreliggande Del I I I framlägger beredningen sitt principbetänkande, avseende huvudsakligen frågan om överflyttning av kostnaderna för vissa förvaltningsuppgifter från kommunerna till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden. Av skäl, som närmare utvecklas i Kap. I och I V av betänkandet, har beredningen ansett sig böra lämna å sido frågorna om skatteutjämnande åtgärder i form av allmänna utjämningsunderstöd från staten till skattetyngda kommuner och om ändrade villkor för speciella statsbidrag till vissa kommunala förvaltningsuppgifter, vilka frågor enligt beredningens uppfattning böra anstå, till dess statsmakterna tagit ställning till de i detta principbetänkande behandlade spörsmålen. I näst sista kapitlet av betänkandet lämnas bland annat en sammanfattande redogörelse för de ekonomiska konsekvenserna av en omläggning utav de kommunala uppgifternas finansiering enligt beredningens förslag. På grund av bristande tillgång till bearbetad individualstatistik och beredningen meddelat föreläggande att före årets utgång hava slutfört sitt arbete har denna redogörelse icke, såsom ursprungligen varit avsett, kunnat omfatta jämväl åskådliggörande siffror för omläggningens verkningar på ett antal av de mest skattetyngda och de minst skattetyngda kommunerna. Beredningen torde härmed få anses hava fullgjort sitt uppdrag. Med anmälan härom får beredningen vördsamt till Herr Statsrådet överlämna »Skatteutjämningsberedningen I I I . Principbetänkande med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter.» Särskilda yttranden av undertecknade Carlström, East, Magnusson, Tjällgren och Wohlin bifogas. Stockholm den 12 december 1932. ERNST LYBERG. OSCAR CARLSTRÖM.

K. DAHLBERG.

ERIK FAST.

E. O. MAGNUSSON.

L. TJÄLLGREN.

NILS WOHLIN.

SVEN ODEN. C. A.

Löwenhielm.

c

I

KAP. I.

Beredningens uppdrag och utredningsarbetets planläggning. Enligt de för skatteutjämningsberedningens arbete meddelade direktiven, vil- Direktiven ka innefattas i statsrådets och chefens för finansdepartementet yttrande till ^inoe»»" statsrådsprotokollet den 18 oktober 1929, skulle det ankomma på beredningen arbete. att verkställa en ingående utredning rörande de olika möjligheter, som stode till buds för en utjämning av det kommunala skattetrycket. Därvid borde i första hand tagas under omprövning frågan om jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning. Såsom grundval för utredningen borde fastställas, vilka verksamhetsområden i förevarande sammanhang borde komma under omprövning. En översiktlig sammanställning av gällande ordning för de ifrågavarande uppgifternas ombesörjande borde åvägabringas, angivande kostnadernas fördelning mellan staten och olika slag av kommuner. Undersökningarna borde tilllika avse att framvisa de faktiska kostnader, som för uppgifternas handhavande drabbade landsting och primärkommuner, samt att belysa dessa kostnaders betydelse ur skattetryckets synpunkt. Med utnyttjande av det material, som sålunda införskaffats, och med beaktande av de erfarenheter rörande hithörande frågor, vilka kunde hämtas från främmande länder, där motsvarande spörsmål vore aktuella, borde sedermera undersökas, huruvida den verksamhet, varom fråga vore, lämpligen borde i större eller mindre omfattning överflyttas på statsverket eller från primärkommunerna på kommuner av högre ordning. Även jämkningar i motsatt riktning borde kunna ifrågakomma. I detta sammanhang borde iakttagas, att, om ökade skyldigheter skulle komma att åläggas landstingen i visst hänseende, detta kunde behöva medföra, att en del uppgifter, som nu åvilade landstingen men låge jämförelsevis fjärran från dessas verksamhetsområde i allmänhet, överflyttades på statsverket. Tillika borde tagas under omprövning, huruvida i olika fall en utvidgning av systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål eller bidrag från landsting till primärkommuner kunde vara att föredraga framför en direkt överflyttning av ifrågavarande uppgifter. All möjlig uppmärksamhet borde ägnas frågan att söka förekomma, att en eventuell överflyttning av olika uppgifter eller en ändring av grunderna för bidragsväsendet förorsakade minskad effektivitet vid uppgiftens handhavande eller bristande sparsamhet med det allmännas medel. Naturligt vore, att, i den mån en ökad bidragsskyldighet från statsverket an-

10 såges böra ifrågakomma, statens krav på kontroll över medlens användning måste skärpas. Samtidigt borde beaktas önskvärdheten av, att den kommunala självstyrelsens princip i möjligaste mån lämnades orubbad. Det syntes näppeligen kunna förnekas, att en bidragande orsak till det ojämna och mångenstädes betungande skattetrycket vore att söka i den särskilt i vissa delar av landet rådande starka splittringen i ett stort antal smärre kommunala enheter, av vilka åtskilliga hade ett otillräckligt skatteunderlag i förhållande till de ökade utgiftskrav, som senare tiders utveckling framför allt på det sociala området fört med sig. Med hänsyn härtill syntes vid en utredning av den art, som här ifrågasattes, jämväl spörsmålet om jämkningar i den kommunala indelningen böra komma under övervägande. Genom ett lämpligt sammanförande av skilda kommuner för olika ändamål eller genom åstadkommande på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete skulle sannolikt en bättre ekonomisering och en jämnare utgiftsfördelning i många fall stå att vinna. Det finge dock icke förbises, att hänsyn till tradition och historisk utveckling syntes föranleda, att man på detta område borde framgå med försiktighet. Därest vissa av primärkommunernas arbetsuppgifter skulle komma att överflyttas på staten eller landstingen eller ändrade grunder för statsbidrag genomföras, borde detta medverka till en minskning och en jämnare fördelning av primärkommunernas skattetryck. Med all sannolikhet komme dock alltjämt ett behov av kontant skatteutjämning att kvarstå, varjämte vissa förskjutningar i bestämmelserna om utjämningsbidragens utgående syntes bliva påkallade. Det syntes för den skull böra ingå såsom ett led i utredningen att taga frågan om reglerna för denna tekniska skatteutjämning under övervägande. Däremot syntes det tills vidare få lämnas öppet, huruvida utredningen borde omfatta frågorna om en utvidgning av kommunernas fasta beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet och om landstingsskattens beräkning efter progressiv grund. Innan dessa frågor toges under närmare övervägande, syntes det i varje fall vara lämpligt att avvakta de preliminära resultaten av utredningen i förut angivna delar. Av vikt vore, att utredningen i all erforderlig utsträckning verkställdes i samarbete med samtidigt på närliggande områden arbetande utredningar. Plan för För fullgörande av sitt uppdrag enligt de sålunda givna direktiven har bearbetef.8' redningen ansett nödvändigt att till en början skaffa tillgång till en såvitt möjligt fullständig statistisk redogörelse för de kommunala förvaltningsenheternas ekonomi och de särskilda förvaltningsgrenarnas inverkan på .skattetrycket inom kommunerna. Beredningens första åtgärd har därför varit att uppdraga riktlinjerna för en dylik statistisk utredning, vilken på Kungl. Maj:ts anbefallning av statistiska centralbyrån utförts och successive, i mån av utredningens fortgång, i tabellform överlämnats till beredningen. Enligt beredningens anvisningar har därefter på grund av meddelat bemyndigande förste aktuarien i statistiska centralbyrån E . Ahlberg från olika, för utredningsarbetet betydelsefulla synpunkter sammanställt de erhållna siffrorna och belyst deras innebörd, i sammanhang varmed i tabellerna införts vissa dåmera tillgängliga

11 siffror för år 1930. Flertalet av de ifrågavarande tabellerna jämte förste aktuarien Ahlbergs berörda sammanfattande framställning hava sedermera av trycket utgivits under benämningen »Skatteutjämningsberedningen I . Statistisk utredning angående det kommunala skattetrycket». Vid hänvisningar i det följande till denna publikation kommer densamma att betecknas såsom »Del I» eller »Skatteutjämningsberedningen I». För att i övrigt hava erforderliga utgångspunkter för sina förslag har vidare beredningen föranstaltat om utarbetande av en jämförande översikt av dels kostnadsfördelningen mellan staten, primärkommunerna och sekundärkommunerna beträffande allmänna ändamål, för vilkas tillgodoseende det kommunala skatteunderlaget engagerats, och dels de bestämmelser, som gälla för speciella statsbidrag till den kommunala förvaltningen, ävensom en redogörelse för kommunala sammanslutningar, bildade enligt lagen om kommunalförbund. Dessa delar av utredningen jämte en likaledes inom beredningen utarbetad översiktlig framställning av förhållandena och utvecklingen på hithörande område inom vissa främmande länder hava sammanförts i en gemensam volym, »Skatteutjämningsberedningen II», till vilken i detta betänkande hänvisas under beteckningen »Del II», eller »Skatteutjämningsberedningen I I » . De överväganden, som med ledning av det härigenom tillgängliga materialet och eljest i ämnet införskaffade upplysningar skulle ankomma på beredningen, avse spörsmålen om ändring i den nyss omförmälda kostnadsfördelningen, därvid bland annat skulle tagas under omprövning dels lämpligheten av kostnadernas överflyttning till förstorade kommunala enheter samt dels frågorna om skatteutjämnande åtgärder i form av allmänna utjämningsunderstöd från staten till skattetyngda kommuner och om ändrade villkor för speciella statsbidrag till vissa kommunala förvaltningsuppgifter. Av skäl, som i fortsättningen närmare utvecklas (Kap. I V ) , har beredningen funnit riktigast att för närvarande begränsa sina förslag till ett besvarande av det förstnämnda spörsmålet. Även med denna begränsning skulle ett genomförande av de omläggningar, som beredningen förordar, kräva revision av ett stort antal författningar. Då ett i anledning därav utfört tidsödande revisionsarbete bleve skäligen värdelöst, därest omläggningarna ej i huvudsak vunne statsmakternas godkännande, har beredningen ansett ändamålsenligt att tills vidare syssla endast med förslagens huvudgrunder och lämna å sido frågan om utformandet av ändrade författningsbestämmelser. Beredningen har alltså tänkt sig, att statsmakterna skulle principiellt fatta ståndpunkt till reformernas allmänna omfattning och innebörd, samt att först därefter, om och i den mån de föreslagna huvudgrunderna bleve godkända, detaljerna skulle upptagas till behandling och de nya reglerna utformas. I enlighet härmed omfattar det betänkande, som nu av beredningen framlägges, blott de allmänna riktlinjerna för den omflyttning av kostnadsfördelningen, vilken synts påkallad ur skatteutjämningssynpunkt, ävensom för lösningen av de organisatoriska och administrativa problem, vilka kunna betrak-

12 tas såsom intimt förbundna med en. sådan omflyttning. Beträffande dessa pro-, blem har beredningen med hänsyn till den detaljbehandling, som förutsattes framdeles komma till stånd, understundom inskränkt sig till att, efter en redogörelse för ämnets beskaffenhet och relation till finansieringssystemet, diskutera och anvisa olika möjligheter för en tillfredsställande lösning. Utredningsarbetet skulle enligt de erhållna direktiven icke omfatta frågan om det kommunala skatteunderlagets utvidgning eller omgestaltning. På grund av den kommunala progressivbeskattningens säregna ställning från skatteutjämningssynpunkt har det emellertid synts beredningen nödvändigt att i detta sammanhang upptaga spörsmålet, huruvida denna beskattning bör bibehållas såsom en åt primärkommunerna förbehållen inkomstkälla eller över huvud taget såsom en kommunal skatteform.

KAP. I I .

Återblick på de allmänna utvecklingstendenserna beträffande den svenska kommunalförvaltningens finansiering. I äldre tid bestod den kommunala skattskyldigheten på landet av de i lag Äldre tid bestämda åliggandena att bygga och underhålla dels kyrka samt socken- och fattigstuga, vilken skyldighet utgjordes av gårdar efter hemmantal och av matlag, dels ock prästgård, med avseende vara byggnadsskyldighet ålåg allehast gårdar efter hemmantal samt bruk och kvarnar. Härtill kommo utskylderna till prästerskap och klockare, vilka utskylder huvudsakligen utgingo i tionde av jordbruksfastighet och däremot svarande avgift av kvarnar, i dagsverken samt i vissa avgifter för olika förrättningar. Fattigvården var med undantag för skyldigheten att bygga och underhålla fattigstuga ursprungligen frivillig och beroende på särskild överenskommelse. Jämväl bidragen till folkskolan voro frivilliga. Efter hand blev dock fattigvården en obligatorisk skyldighet för socknen. Till dessa nu angivna bidrag kommo åtskilliga besvär av mer eller mindre kommunal art. Det viktigaste bland dessa var väghållningsbesväret, vilket ålåg ägare eller brukare av hemman. På häradet ankom att efter gårdatalet bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse. Utöver de särskilda i lag eller författning reglerade utlagorna eller besvären fanns icke någon beskattningsrätt i modern mening för kommunerna. Genom frivilliga överenskommelser kunde visserligen medel uttagas för olika ändamål, men i övrigt saknade kommunerna rätt att med bindande verkan be. sluta om utgifters påläggande. Någon allmän grund för de kommunala skattebördornas fördelning mellan olika beskattningsobjekt fanns icke. Bördorna voro i allmänhet bestämda till såväl arten som grunden och i regel även till beloppet. P å grund härav kunde någon egentlig ojämnhet mellan olika kommuner i fråga om bördornas storlek knappast framträda. Dessa här angivna normer för uttagande av bidrag för kommunala ändamål och behov blevo i stort sett bestående ända in på 1800-talet. I städerna var redan i början av 1800-talet den kommunala skattskyldigheten betydligt mera invecklad. De kommunala förvaltningsuppgifterna hade, särskilt i de större städerna, redan tidigt erhållit långt större omfattning än på landsbygden. Här må endast erinras om sådana städerna åvilande skyldig-

14 heter som bekostande av rättsskipning, politiförvaltning, byggnad och underhåll av gator, belysning, renhållning, hälsovård, brandväsen, åtgärder för främjande av handel och stadsmannanäringar m. m. Alla dessa kommunala bestyr voro reglerade genom en mängd specialföreskrifter, olika för olika städer. Till bestridande av dessa olika uppgifter hade å andra sidan städerna under tidernas lopp fått sig anvisade vissa inkomster, vilka saknade motsvarighet på landsbygden. I den mån städernas inkomster visade sig otillräckliga för utgifternas bestridande, voro städerna liksom socknarna på landet i allmänhet hänvisade till att söka täcka bristen genom frivilliga överenskommelser. Någon generell beskattningsrätt fanns således i princip icke heller för städerna. 1840—1841 E t t viktigt steg till en allmän nyordning av den kommunala förvaltningen års riksdag. o c h d e s g f i n a n s i e r i n g togs vid 1840—1841 års riksdag. Genom 1843 års med anledning av riksdagens beslut utfärdade sockenstämmoförordning tillerkändes socknarna uttrycklig rätt att för tillgodoseende av i författningen närmare angivna ändamål pålägga sina medlemmar avgifter. De frågor, vilka angåvos tillhöra sockenstämmans handläggning, motsvarades i det stora hela av uppgifter, vilka redan tidigare på grund av lag eller författning eller genom frivilligt åtagande åvilade sockenmenigheterna. Så länge de krav, som ställdes på kommunerna, voro jämförelsevis blygsamma, torde någon större olikhet i skattebördorna mellan kommunerna knappast hava gjort sig gällande. Man skulle därför kunna säga, att det kommunala skattetrycket vid genomförandet av 1843 års kommunalreform befann sig i ett visst jämviktsläge. Följer man frågans behandling hos rikets ständer, finner man, att riksdagen icke hyst några betänkligheter av skatteekonomisk art mot att en viss beskattningsrätt, på sätt föreslagits, tillerkändes sockenstämmorna. Visserligen ifrågasattes inom ridderskapet och adeln det konstitutionellt riktiga i att riksdagen på detta sätt avhände sig en del av sin beskattningsrätt. Beträffande de kommunala avgifterna och deras fördelning uttalade däremot lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskotten vid frågans behandling, att, då föremålen för de kommunala utgifterna i allmänhet måste anses till sin art enahanda med dem, varför statsbidragen, d. v. s. bevillningen, utginge, utskotten icke kunde tveka, att den såsom rättsenlig erkända grunden för statsbidragens fördelning även måste anses rättsenlig vid frågan om utgifter för kommunala behov. Inom bondeståndet anmärkte dock en representant, att så mycket skatter pålades vid riksdagen, att en beskattningskommitté i varje socken icke vore behövlig. I den skrivelse, i vilken rikets ständer hos Kungl. Majrt anmälde sitt i ämnet fattade beslut, anfördes bland annat följande: Ehuruväl rikets ständer insåge vikten av en kommunallag, mötte dock betänkligheter vid en mera omfattande lagstiftning därom, då av menigheternas rätt att själva råda över sina angelägenheter, under förutsättning att statens rättsenliga fordringar fullgjordes, måste följa, att ordnandet av förvaltningen borde bero av menigheter-

15 na själva, så att varje lagbud därom vore en inskränkning av den kommunalfrihet, som lagstiftningen borde hava till föremål att hägna och utbilda. Dessutom vore föremålen för denna förvaltning och utvägarna att åstadkomma den så olika på särskilda orter, att allmänna bestämmelser därom svårligen överallt skulle finnas fullt tillämpliga och ändamålsenliga. Det funnes likväl vissa menigheterna åliggande angelägenheter, som, vad landet beträffade, kunde anses överallt vara i den mån likartade, att de kunde bliva föremål för en likformig förvaltning och även sinsemellan stå i det sammanhang, att de lämpligen borde gemensamt handhavas. Såsom sådana angelägenheter ansåge rikets ständer folkundervisningen, sundhetsvården och fattigförsörjningen, vilka tillika vore av egenskap att ingripa i statsskicket på ett sådant sätt, att staten måste anses äga rätt att av menigheterna fordra en garanti för deras behöriga handhavande. 1840—1841 års riksdag blev av genomgripande betydelse icke allenast för den kommunala förvaltningens organisation över huvud utan i alldeles särskild grad för just de två förvaltningsuppgifter, vilka i senare tid kommit att hårdast belasta det kommunala skatteunderlaget, nämligen folkskoleväsendet och fattigvården. På grund av beslut vid denna riksdag blev sålunda folkskoleväsendet från att hava varit beroende på frivilligt åtagande från kommunernas sida en obligatorisk uppgift för socknen. Man stod vid denna tidpunkt icke helt främmande för tanken, att de bördor, som härigenom pålades socknarna, på många håll kunde komma att drabba dessa både hårt och ojämnt. Sålunda framhöll vid ärendets behandling i statsrådet en av statsrådets medlemmar, att, då många socknar funnes av så inskränkt hemmantal och folkmängd, att de icke utan kännbar uppoffring skulle kunna bestrida de för berörda uppgift nödiga kostnaderna, sockenindelningen icke utgjorde någon rättvis grund för skyldigheten att underhålla en skola. Vid samma riksdag av Kungl. Maj :t framlagt förslag till allmän stadga om fattigvården i riket byggde i princip därpå, att fattigvården skulle åvila varje socken på landet och varje stad för sig. Redan mot denna grundprincip gjordes vid frågans behandling i riksdagen åtskilliga invändningar. Det framhölls sålunda, att fattigvårdstungan mångenstädes vore synnerligen tryckande, och att densamma oskäligt hårt drabbade de mindre kommunerna, i det att i samma mån, som fattigvårdskommunen inskränktes, tungan oundgängligen bleve allt mer ojämnt fördelad. Det ifrågasattes förty, att fattigvårdskommunen borde utsträckas att omfatta häradet eller prosterierna. I en motion föreslogs, att staten skulle avstå mantalspenningarna till länen och överlämna handhavandet av fattigvården till dessa. Dessa synpunkter vanno emellertid icke riksdagens gillande. I den skrivelse, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut med anledning av Kungl. Maj :ts förslag, framhöll riksdagen, att vad som huvudsakligen anmärkts mot den dittills gällande ordningen för fattigvården, enligt vilken socknarna var för sig skulle bekosta och ansvara för denna vård, vore dels att kostnaden drabbade vissa socknar vida mera än andra och möjligtvis kunde för inskränktare samhällen

16 med knappa tillgångar bliva över förmågan betungande, dels och i synneirhrhet att varje socken av omsorg att undvika en befarad fattigvårdstunga måsåste söka att hindra sådana personers inflyttning, om vilkas förmåga av fortfairarande självförsörjning anledning till tvivelsmål kunde vara för handen. Riksdsdagen anförde vidare, att fattigvården vore ett gemensamt åliggande för Btasamhället i dess helhet eller staten, och att den icke kunde anses tillhöra sockn&rarna enskilt annorlunda än till följd av en fördelning av detta statens åliggamcnde. En sådan fördelning skulle onekligen bliva mest rättsenlig, om fattigvårdrden kunde bekostas av staten direkt med gemensamma bidrag av alla dess medLeremmar, vilka således var för sig, i mån av sina villkor, finge vidkännas sin a andel i denna kostnad. Men då skulle missbruk vid fattigvårdens anlitande onticnöjligen kunna förebyggas, och därigenom skulle icke allenast fattigvårdsktosostnaden stegras till oerhörda belopp utan en ännu äventyrligare verkan vara a att förutse uti det moraliska fördärv, som dessa missbruk måste medföra. Olägerenheterna av tungans olika fördelande, då fattigvården besörjdes sockenvis, vorore vida mindre än de, som varje annan reglering skulle föranleda, och det syntaxes med säkerhet kunna antagas, att, även inom de mest betungade samhälleien, kostnaden icke kunde motsvara vad som i ökade statsbidrag måste därifrårån utgå, om fattigvården skulle direkt bestridas av staten. Genom den med anledning av riksdagens beslut år 1847 utfärdade förorordningen angående fattigvården i riket bibehölls fattigvården såsom en primäiärkommunal uppgift, dock med rätt för flera socknar på landet, vilka tillliörcrde samma pastorat, att förena sig om gemensam fattigvård. Tiden fram

Det skulle snart visa sig, att de farhågor, vilka i samband med dessa refoior• mers genomförande uttalats rörande möjligheterna för primärkommunerna atatt behörigen tillgodose nya eller utvidgade förvaltningsuppgifter, icke saknadide grund. Redan efter några år gjorde sig sålunda behovet av ökade bidrag från statatens sida till folkskoleväsendet gällande. Dessa bidrag, vilka huvudsakligeren erhållit formen av statsbidrag till lärarpersonalens avlöning, och vilka bidra;ag enligt 1842 års folkskolestadga utgått allenast till församlingar, som av fattigigdom vore urståndsatta att avlöna sina lärare, utvidgades vid 1856—1858 ånrs riksdag avsevärt. Riksdagen uttalade därvid, att, ehuru folkskolan måste boetraktas såsom en kommunal inrättning, likväl icke heller staten, vilken kalla at denna undervisningsanstalt till liv i dess dåvarande form, kunde eller bordide undandraga sig att till dess utveckling vidtaga sådana åtgärder och även åtagna sig sådana uppoffringar, som kunde vara av välgörande inverkan på under.rvisningssättets förbättring och skolornas förkovran. Vad beträffar fattigvården och den därmed sammanhängande barnavårdenn samt sjukvården och hälsovården hade redan före ikraftträdandet av 1847 årsrs fattigvårdsförordning en fördelning inträtt i det allmännas understödsverkksamhet, i det att statens anstaltsvård alltmer inskränkts till att omfatta alleenast vården av sinnessjuka och sinnesslöa, smittosamt sjuka och vanföra ävenusom en del av barnavården. Lasarettsvården hade redan under 1700-talets se-i-

17 nare del blivit en länens angelägenhet, varemot fattigvården i egentlig mening åvilade kommunerna. Kommunernas utgifter för fattigvården voro redan nu på många håll tryckande, särskilt som kommunerna hade att bestrida utgifterna härför så gott som uteslutande med egna medel. Till vägväsendet lämnade staten redan från och med år 1841 vissa årliga bidrag, vilka utgingo i form av anslag till anläggning av nya eller förbättring av gamla vägar. Däremot indrogs enligt beslut vid 1840—1841 års riksdag det tidigare utgående anslaget till bidrag till fjärdingsmannens avlönande, varigenom utgifterna härför kommo att helt åvila kommunerna. Den ram, som genom 1843 års kommunalreform anvisats för kommunernas 1862 års självverksamhet, skulle emellertid snart visa sig för snäv för tillgodoseende ^ A ^ " ' av kommunalförvaltningens växande behov. Redan vid 1856—1858 års riks- ningar. dag hemställde sålunda rikets ständer, att Kungl. Maj:t täcktes låta genom sakkunniga män ej mindre upprätta förslag till författning om landsting eller en länen omfattande kommunalrepresentation, än även i sammanhang därmed överse de angående menighetsstyrelse såväl på landet som i synnerhet i städerna gällande författningar. I det sakkunnigutlåtande, som sedermera kom att ligga till grund för 1862 års kommunalförfattningar, beröres till en början den principiella frågan om statens och kommunernas ställning till varandra med avseende å de kommunala förvaltningsuppgifterna. Härom anförde de sakkunniga, att de gemensamma ändamål, som utgjorde föreningslänken mellan kommunernas medlemmar och sammanbunde dessa till enhet, tillika måste vara statsändamål. Härigenom bleve kommunerna integrerande delar av statsförvaltningens organism och verkande krafter inom dennas krets. Det vore genom staten, som kommunerna finge sitt berättigande. Även frågan om den gamla sockenindelningens lämplighet såsom grundval för utskiftningen av olika uppgifter mellan staten och kommunerna berördes av de sakkunniga, som framhöllo, att vissa socknar till sitt område kunde bliva ganska inskränkta och till verksamhet och förmåga alltså även jämförelsevis svaga. Detta vore enligt de sakkunnigas mening så mycket mera ofördelaktigt, som obestridligt vore, att större förenade krafter för sitt ändamål kunde med jämförelsevis mindre kostnad och bättre framgång uträtta mer, än där förhållandet vore motsatt. De sakkunniga ansågo sig dock böra i detta avseende lämpa sig efter de gamla, hävdvunna förhållandena. Även ständerna berörde sistnämnda fråga i den skrivelse, i vilken ständerna hos Kungl. Maj:t anmälde sitt beslut i ämnet. I skrivelsen anfördes sålunda, att det måhända kunnat anses lämpligt, att vid bestämmandet av landskommunernas områden den urgamla häradsindelningen blivit lagd till grund. Då emellertid häradena för länge sedan förlorat sin administrativa betydelse, och ett försök att återuppliva denna indelning antoges skola möta alltför stora hinder uti hävdvunna förhållanden, hade ständerna intet att erinra mot kommitterades förslag i denna del. 2—322308.

ni.

18 Beträffande omfattningen av de blivande länsrepresentationernas förva/altningsuppgifter hade 1856—1858 års ständer i sin förut omförmälda skrive/else uttalat, att landstingen borde vara mäktiga en stark utveckling, samt att t de sannolikt framdeles skulle alltmer öka föremålen för sin verksamhet. Stätänderna hade jämväl framhållit, att mycket av vad som då utgjorde föremål 1 för ekonomisk lagstiftning, såsom väghållning, skjutsning, stängselskyldigrghet o. s. v., i framtiden syntes kunna med fördel dragas under landstingets lalagstiftningsbefogenhet. I 1862 års landstingsförordning erhöllo också bestä:ämmelserna om landstingens uppgifter en mycket vid formulering. Om man bortser från de lättnader, kommunerna kunde tänkas vinna genoiom landstingens inrättande, synes man ännu vid tillkomsten av 1862 års kommmunalförfattningar hava utgått ifrån, att de primärkommunala förvaltningsupppgifterna i allt väsentligt borde och kunde bekostas av kommunerna sjählva. Den följande utvecklingen skulle emellertid snart visa ohållbarheten av detetta antagande. Tiden till De förvaltningsuppgifter, vilka redan under 1800-talets senare del häiårt år 1900. tryckte primärkommunerna, voro fattigvården och folkskoleväsendet. Genmom de växande kraven på förbättringar inom dessa förvaltningsgrenar och genaiom statsmakternas härav föranledda ingripanden, varigenom nya eller vidgajade uppgifter pålades kommunerna, voro de kommunala utgifterna underkastatade en fortgående stegring. För att här endast nämna några exempel blev t sålunda genom 1871 års fattigvårdsförordning fattigvårdssamhällenas rätt o och plikt att meddela fattigvård betydligt utvidgad. Enligt 1874 års hälsovårcrdsstadga skulle det vidare åligga kommunerna att hava närmaste inseenadet över och befattningen med den allmänna hälsovården. Folkskoleväsenddets utveckling nödvändiggjorde inrättandet av nya skolor och anställandet av nnya lärarkrafter. Särskilt 1897 års folkskolestadga ställde i detta hänseende öbkade krav på kommunerna. Vidare höjdes lärarnas löner vid upprepade titillfällen, vilket ävenledes medförde betydande utgiftsökningar för skoldistriktcten. De ökade bördor, som härigenom pålades kommunerna, kunde icke bäras i av dessa utan väsentligt ökat stöd från statens sida. Från det att statens bidrag till kommunerna tidigare mera haft karaktären av understöd i unddantagsfall, började en tendens göra sig gällande att, med bibehållande alltjäämt av förvaltningsuppgifternas kommunala karaktär, i form av speciella staatsbidrag överflytta en del av kostnaderna för vissa uppgifter på staten. SSärskilt gällde detta folkskoleväsendet. Medan primärkommunerna fortfarande fingo på sin lott att utan ökade bidrag av staten sörja för fattigvården, blev folkundervisningen i allt höggre grad föremål för statsmakternas omsorger. Statsbidraget till lärarpersonnalens avlöning höjdes sålunda vid upprepade tillfällen och uppgick vid 18G00talets slut till två tredjedelar av lärarlönerna. Anslag beviljades till anom-dnande av undervisning i slöjd, till avlöning åt lärare i fortsättningsskolor ooeh högre folkskolor, till understöd åt folkhögskolor, till bidrag till avlönande av

19 lärare i dövstumskolor och småskoleseminarier samt till befrämjande av undervisningen och till uppförande av folkskolebyggnader i vissa finskspråkiga församlingar i Norrbottens län. Men även till andra förvaltningsuppgifter lämnade staten ökade bidrag. Enligt 1891 års väglag betalade staten en tiondel av den uppskattade kostnaden för sommarvägunderhållet in natura. Såsom skäl för detta bidrag åberopades, förutom önskvärdheten av att bereda jordbruket skälig lindring i väghållningsbesväret, att de allmänna vägarnas underhållande i viss mån kunde betraktas såsom ett statsändamål. Förutom det redan tidigare utgående anslaget till förbättring och omläggning av mindre goda vägar anvisade riksdagen därjämte i åtskilliga fall medel till bestridande helt eller delvis av kostnaderna för nyanläggning av vägar, särskilt i de nordliga delarna av riket. Från och med år 1875 anvisade riksdagen vidare årligen bidrag till extra polisbevakning på landsbygden. Riktigheten av de förutsägelser, som av riksdagen år 1858 gjorts angående landstingens utvecklingsmöjligheter, skulle snart besannas. Till de uppgifter, vilka redan vid landstingens inrättande överflyttades å dessa, och vilka uppgifter under årens lopp erhöllo allt större betydelse, kommo nya verksamhetsområden, påkallade av utvecklingens växande krav på ingripande från det allmännas sida. Delvis hade landstingen själva i icke ringa omfattning tagit initiativet härtill, men redan tidigt kan en tendens spåras att på landstinget överflytta sådana uppgifter, vilka voro av betydelse för länet i dess helhet. Denna strävan att på större förvaltningsområden överföra vissa uppgifter tog sig bland annat uttryck i den s. k. vägkommitténs år 1880 avgivna betänkande, däri föreslogs, att landstingsområdena skulle utgöra väghållningsdistrikt. Visserligen vann förslaget i denna del icke riksdagens godkännande, men frågan om bildande av större väghållnings di strikt har sedan dess gång på gång återupptagits och väntar alltjämt på sin lösning. Alltifrån landstingens tillkomst intill våra dagar har sjukvården varit landstingens förnämsta verksamhetsgren. Genom de instruktioner, som Kungl. Maj:t på begäran av riksdagen på 1860-talet utfärdade för direktioner vid länens lasarett och kurhus, fastslogos i viktigare hänseenden landstingens åligganden beträffande sjukvården. Lasarettsväsendet har under landstingens förvaltning undergått en storartad utveckling. Men även andra uppgifter på den allmänna hälso- och sjukvårdens område hava redan på ett tidigt stadium varit föremål för landstingens omsorger. Sålunda hava landstingen vidtagit åtgärder för inrättande av extra provinsialläkardistrikt samt för anställande av länssjuksköterskor. Ar 1878 anskaffade några landsting de första länsanstalterna för vård av bildbara sinnesslöa barn. Till dessa anstalter utgingo även bidrag av statsmedel. Ett annat område, på vilket landstingen gjort betydande insatser, är foDiundervisningen. Medan folkskollårarutbildningen från första början omhändertagits av staten, blev småskollärarinneutbildningen genom frivilligt åtagande från landstingens sida redan tidigt en länskommunal angelägenhet.

20 Folkhögskolor och lantmannaskolor hava av landstingen sedan 1870-talet i upprätthållits eller erhållit betydande bidrag. Genom 1889 års lag angåcående dövstumundervisningen blev denna undervisning obligatorisk, och ansvaretat för dess ordnande lades på landstingen samt de städer, vilka icke deltogo i laiandsting. Oaktat tillkomsten av nya kommunala beskattningsföremål och ökadele bidrag till kommunerna växte emellertid det kommunala utdebiteringsbehovet t icke endast totalt utan även och trots skatteunderlagets tillväxt i förhållandele till detta. Visserligen erhöllo landskommunerna mot 1800-talets slut betyddande lättnader på andra områden. Sålunda hade skjutsningsbesväret, vilket ' tidigare varit ett tyngande onus, genom kommunikationsväsendets utveckling g och skjutsentreprenadernas överflyttande på staten och landstingen förlorat t sin betydelse. Grundskatterna voro under avskrivning och indelningsverket , stod inför sin avveckling. Icke desto mindre voro klagomålen över de tunga och ojäiämnt fördelade kommunalskattebördorna på landsbygden mångfaldiga, och behhovet av en utjämning av dessa bördor de olika kommunerna emellan började j göra sig starkt gällande. Detta förhållande uppmärksammades av 1897 års k kommunalskattekommitté, som i sitt år 1900 avgivna betänkande diskuterade o olika utvägar för åstadkommande av en skatteutjämning mellan olika konimuuner. Emellertid ansåg kommittén, att det för det dåvarande viktigaste voree att åstadkomma ökad jämnhet i beskattningen inom varje särskild kommun. . På grund härav sköts frågan om mellankommunal skatteutjämning åt sidann. Även om kommunernas utgifter under senare hälften av 1800-talet s^stigit avsevärt, rörde sig desamma, åtminstone vid en jämförelse med de börirdor, vilka för närvarande åvila det kommunala skatteunderlaget, ännu vid sesekelskiftet om relativt blygsamma belopp. Från 1900-talets början intrirädde emellertid en våldsam ökning av dessa utgifter, en ökning som nådde sin . kulmen under åren närmast efter världskriget. Under tiden 1900—1928 bblevo sålunda kommunernas utgifter nära sjudubblade och deras skulder mer;r än femdubblade. Anledningarna härtill äro att söka, förutom i penningvär.rdets fall, dels i den allmänna Utvecklingstendensen hos den statliga och den l kommunala förvaltningen, dels ock i vissa statsmakternas beslut, varigenom i väsentligt ökade bördor pålagts kommunerna. På folkskoleväsendets område fortgick under denna tid från skolmyndhigheternas sida en målmedveten strävan att ersätta de på landsbygden ofta f förekommande halvtidsläsande skolorna med heltidsläsande. Då varje såådan förändring så gott som undantagslöst nödvändiggjorde anställandet av nya lärarkrafter samt anskaffandet av nya lärosalar och tjänstebostäder, r medförde denna utveckling en stark ökning av såväl statens som kommunemass utgifter. Därjämte medförde 1919 års undervisningsplan, att anskaffaadeet av nya byggnader för skolväsendet kom att forceras vid en tidpunkt, då by^gnnadskostnaderna på grund av dyrtiden voro exceptionellt höga. En betydande de el av kommunernas stora skuldsättning för skoländamål torde också härflyta : från denna tid. Men även i övrigt medförde den moderna pedagogikens kravv på

21 undervisningens effektivitet och ändamålsenliga anordnande inom folkundervisningens olika grenar ökade utgifter för kommunerna. Beträffande barnavården hade genom 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn såväl primärkommunerna som landstingen fått sig nya uppgifter förelagda med avseende å vården av dylika barn, vilka uppgifter än ytterligare ökades genom 1924 års lag om samhällets barnavård. P å fattigvårdens område medförde 1918 års fattigvårdslag en utomordentligt stark ansvällning av kommunernas fattigvårdande verksamhet. Enligt nämnda lag åligger det fattigvårdssamhällena att för den slutna fattigvården hava särskilda anstalter. Visserligen har den tidpunkt, inom vilken det skulle åligga fattigvårdssamhälle att hava ordnat dylik anstalt, flera gånger framflyttats, men denna bestämmelse har likväl framkallat en omfattande byggnadsverksamhet, vilken särskilt för kommuner, som samtidigt haft att uppföra byggnader för folkskoleväsendet, varit mycket betungande. Följden har också blivit en starkt ökad skuldsättning även för fattigvårdens behov. Genom 1918 års fattigvårdslag har vidare den öppna fattigvården närmare reglerats. Kommunernas utgifter för denna understödsform äro betydande och uppgå till nära nog samma belopp som kostnaderna för den slutna fattigvården, frånsett fattigsjukvården. P å grund av den nya lagens bestämmelser har slutligen fattigsjukvården kommit att intaga en mycket framskjuten plats. Medan kostnaden för denna vård tidigare i huvudsak ålegat primärkommunerna, få dessa nu sina utgifter härför till största delen ersatta av landstingen. Visserligen har lättnad härigenom beretts de förra, men i stället hava landstingens utgifter starkt ökats. På landstingen och med dem jämförliga städer har även lagts att sörja för inrättandet och driften av s. k. arbetshem. Under större delen av 1800-talet förekom vid sidan av den egentliga fattigvården knappast någon annan understödsverksamhet än den, som bedrevs under form av kyrklig och enskild välgörenhet. Så småningom hade emellertid utbildat sig nya grenar av understödsverksamhet, varigenom samhället under andra former än fattigvård sörjde för olika slag av behövande. Den egentliga fattigvården har härigenom kommit att utgöra allenast en av de förmer, låt vara den mest omfattande, genom vilka det moderna samhället söker bispringa nödlidande och behövande. De nya former, under vilka denna understödsverksamhet bedrives, kunna sammanfattas under begreppet socialförsäkring. Även om kostnaderna härför till avsevärd del lagts på enskilda och på staten, hava såväl primärkommunerna som landstingen fått bära vissa andelar därav. Vad beträffar sjuk- odh hälsovården hava dessa verksamhetsgrenar allt mera koncentrerats hos landstingen. Sedan början av 1900-talet hava sålunda landstingen i växande omfattning tagit sig an tuberkulos sjukvården och för denna sjukdoms bekämpande inrättat ett stort antal sjukhus, sjukstugor och lasarettsavdelningar. E t t led i kampen mot denna sjukdom utgör även den av landstingen bedrivna dispensärverksamheten. För vård av vanföra och fallandesjuka lämna landstingen numera anslag i form av bidrag till vårdbehövande

22 från vederbörande landstingsområde. Liknande bidrag utgå för sinnesssjukvård, varjämte landstingen iklätt sig kostnaderna för s. k. upptagningsanstalter. Genom 1919 års epidemilag har omsorgen om epidemisjukvården, v.Tilken förr åvilat primärkommunerna, så gott som helt överflyttats på landstimgen. Genom lagen samma år om anställande av distriktsbarnmorskor h a r även barnmorskeväsendet gjorts till en väsentligen länskommunal uppgift. Kommunernas förpliktelser med avseende å den allmänna hälsovården hava slutligen närmare reglerats genom 1919 års hälsovårdsstadga. Väghållningsbesvärets omfattning regleras alltjämt av 1891 års väjglag. Kraven på vägarnas beskaffenhet och underhåll hava emellertid genom den moderna motortrafiken stegrats i utomordentlig grad. Ifrån att hava varit närmast en ortsangelägenhet har vägväsendet blivit ett viktigt riksintresse. Utomordentligt stora summor hava nedlagts och nedläggas allt fortfarande på anläggning av nya samt omläggning och förbättring av gamla vägar. Vägunderhållet, vilket tidigare ombesörjts av väghållarna, har i allt större omfattning övertagits av vägkassorna, vilka därvid betjäna sig av de modermaste tekniska hjälpmedel. Genom den statliga vägorganisationen i länen uitövar staten en vidsträckt kontroll över vägväsendet. Till följd av allt detta hava vägkommunernas utgifter för vägväsendet under de senaste tjugufem åren mångdubblats, samtidigt som vägdistriktens skulder ökats i oroväckande jgrad. I fråga om polisväsendet har 1925 års lag om polisväsendet i riket gtenom de bestämmelser, som däri meddelas angående polismans avlöning m. m., verkat fördyrande särskilt på landsbygdens polisväsen. De bördor, som sålunda pålagts kommuner av olika ordning, hava framtvingat väsentligt ökade bidrag från statens sida. Därjämte har emellertid en strävan gjort sig gällande att på andra vägar undanröja de olägenheter, som framträtt på grund av den kommunala indelningen och skatteunderlagets ojämna fördelning. Dessa vägar hava varit samarbete mellan olika kommuner och överflyttning av kommunerna tillkommande förvaltningsuppgifter eller av kostnaderna för desamma på kommuner av högre ordning eller på staten. Vad först angår de speciella statsbidragen hava icke blott dessa bidrag höjts, utan statsbidragen hava på grund av kommunernas bristande förmåga att med egna medel behörigen tillgodose sina förvaltningsuppgifter utsträckts till områden, som tidigare ansetts böra helt ankomma på kommunerna själva. Beträffande folkskoleväsendet höjdes statens andel i lärarlönerna från och med år 1915 till nio tiondelar. Samtidigt indrogos dock de kommunerna tidigare tillkommande andelarna i brännvinsmedlen. Vidare har staten måst helt ikläda sig kostnaderna för till lärarpersonalen författningsenligt utgående dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring. Därjämte har staten, särskilt då det gällt fattiga och glest befolkade församlingar i de nordligare delarna av landet, börjat påtaga sig även andra kostnader för skolväsendet. Sålunda lämnar staten i viss utsträckning bidrag till uppförande av skolhus och skolhemsbyggnader, till inrättande av skolskjutsar, till inackordering av barn m. m. För åstadkommande av en utjämning av kostna-

23 derna för folkskoleväsendet har slutligen riksdagen från och med budgetåret 19>30—1931 anvisat ett årligt anslag av 8 800 000 kronor. Beträffande fattigvården och barnavården hava inom riksdagen vid åtskilliga tillfällen väckts motioner i syfte att på staten helt eller delvis överflytta kostnaderna för dessa uppgifter. Dessa motioner hava emellertid avslagits, och fattigvårds- och barnavårdstungan vilar alltjämt väsentligen på primärkommunerna. Däremot lämnar staten en mängd bidrag av olika slag till landstingens sjukvårdsverksamhet. Sålunda bidrager staten till barnmorskors, distriktssjuksköterskors, samariters samt i vissa fall extra provinsialläkares avlöning. Vidare lämnar staten bidrag till lindring av mindre bemedlades å landsbygden sjukvårdskostnader, till förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden, till inrättande av sjukstugor vid läkarstation, till anordnande av sjuktransporter, till radiolog- och lupusvården, till vårdanstalter för kroniskt sjuka, till uppförande av tuberkulosanstalter och epidemisjukhus samt till driften vid dessa anstalter, till dispensärvården, till vården av sinnesslöa och fallandesjuka, i den mån denna vård handhaves av landsting eller städer utanför landsting, till vården av dövstumma och blinda m. m. Slutligen må erinras om den sjukvårdande verksamhet, som utövas av pensionsstyrelsen. Vad den allmänna pensionsförsäkringen angår har vid olika tillfällen ifrågasatts att befria kommunerna från de bördor, som pålagts dem genom pensionsförsäkringslagen. De förslag, som hittills framkommit i ämnet, hava emellertid avvisats av riksdagen. Andelar av kostnaden för pensionstilläggen och sjukvårdsbidragen åvila alltså liksom även pensionstillskotten kommunerna. Vägväsendet är en annan kommunal förvaltningsuppgift, till vilken staten under de senaste årtiondena i alltjämt växande omfattning måst bidraga. Genom de vid 1922 års riksdag införda automobilskatterna har staten tillförts stora inkomster från motortrafiken, vilka i huvudsak ställts till väghållningsdistriktens förfogande. Statsbidragen till anläggning och underhåll av vägar hava successivt ökats och uppgå för närvarande till mycket stora belopp. Genom 1925 års polislag har staten påtagit sig betydande bidrag till polisväsendet. Staten bestrider sålunda samtliga kostnader för avlöning m. m. av polispersonal, som är avsedd för eller användes för andra än rent lokala behov. Medan landskommunerna tidigare haft att själva bestrida kostnaderna för fjärdingsmannens avlöning, bidrager nu staten med hälften av dessa kostnader. Därjämte lämnar staten bidrag till avlöning av reservpolis och s. k. statspolis m. m. Samtidigt som de speciella statsbidragen till olika kommunala förvaltningsuppgifter höjts, har staten skaffat sig allt större inflytande och kontroll över det sätt, varpå de olika uppgifterna handhavas. Den kommunala självbestämningsrätten, vilken varit ett utmärkande drag för den svenska kommunalförvaltningen, har därigenom i många hänseenden kringskurits. Beträffande folkskoleväsendet är sålunda skoldistriktens handlingsfrihet i fråga om skolväsendets organisation och allmänna anordning genom detaljerade författningsföreskrifter mycket inskränkt, varjämte staten genom folkskolinspektionen utövar

24 en fortgående kontroll över undervisningens skötsel. Genom fattigvårdsinsjpektionen övervakar staten, att fattig- och barnavården av kommunerna handhaves i enlighet med gällande föreskrifter. Den av landstingen bedrivna sjukvården står under kontroll av medicinalstyrelsen. Genom den statliga vägo:>rganisationen i länen utövar staten en vidsträckt uppsikt över vägars byggainde och underhåll samt över det sätt, varpå statsbidragen därtill användas. Strävandet att genom sammanslutning av eller samarbete mellan kommuner underlätta för dessa att tillgodose kommunala förvaltningsuppgiften är icke nytt. Redan enligt 1862 års kommunalförfattningar kunde två eller flera socknar inom samma län förena sig om gemensam kommunalförvaltning. Genom förening om gemensamt skolråd kunde flera församlingar sammansluta sig till ett gemensamt skoldistrikt. I 1891 års väglag vidtogs år 1924: en ändring av innebörd, att länsstyrelse under förutsättning bl. a. av samstämmande beslut från de väghållningsskyldigas sida ägde förordna om sammanslagning av två eller flera väghållningsdistrikt till ett distrikt. Genom 1.910 års ecklesiastika lagstiftning fick Kungl. Maj:t en vidsträckt befogenhet att sammanföra flera kyrkoförsamlingar till ett pastorat, och enligt 1918 års fattigvårdslag kunna två eller flera kommuner på landet förena sig a t t tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle. Genom 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning hava fasta regler skapats för åstadkommande av dylika ändringar. Med stöd av denna lag hava ett stort antal indelningsändringar kommit till stånd. Genom den samma år utfärdade lagen om kommunalförbund hava legala förutsättningar för dylika sammanslutningar åstadkommits. Visserligen hava kommunerna med den starkt utpräglade självkänsla, som är utmärkande för dem, ofta visat föga benägenhet till samgående. E t t icke ringa antal kommunalförbund har dock så småningom tillkommit i olika delar av riket, särskilt för fattigvårdsanstalters inrättande. Bland senare vidtagna åtgärder för att befordra bildandet av större förvaltningsenheter må omnämnas en år 1927 beslutad ändring i väglagen, varigenom länsstyrelse erhållit rätt att under vissa förutsättningar förordna om sammanslagning av vägdistrikt även mot ett vägdistrikts bestridande. Beträffande fattigvården framlade Kungl. Maj:t efter framställning av statens inspektör för fattigvård och barnavård vid 1927 års riksdag ett förslag i syfte att underlätta möjligheten att tvångsvis sammanföra små kommuner till gemensamt fattigvårdssamhälle. Kungl. Majrts proposition avslogs emellertid av riksdagen. Frågan om överflyttning av primärkommunerna tillkommande förvaltningsuppgifter eller av kostnaderna för desamma på större utdebiteringsområden eller på staten har fått ökad aktualitet i samma mån, som kommunernas utgifter ökats och ojämnheterna i skattetrycket blivit mera framträdande. Kraven på att genom dylika överflyttningar lätta kommunernas bördor hava också främst

25 inriktats på de verksamhetsgrenar, vilka föranlett de största utgifterna och hårdast drabbat de ekonomiskt svaga kommunerna, nämligen fattigvården, folkskoleväsendet och vägväsendet. I detta sammanhang erbjuder en år 1918 inom riksdagen väckt motion ett visst intresse. I motionen hemställdes om åtgärders vidtagande i syfte att åstadkomma en sådan omreglering av den kommunala indelningen, att de nuvarande pastoraten skulle utgöra primärkommuner. Till stöd för motionen framhölls, att en sådan omreglering i många fall skulle stärka kommunernas ekonomiska bärkraft och tillika verksamt bidraga till den skatteutjämning olika kommuner emellan, som länge varit ett önskemål. En betydande besparing kunde därigenom ske av personliga krafter i kommunernas tjänst. Antalet kommunala myndigheter skulle kunna minskas och utgifterna för kommunernas administration nedbringas. Tidigare har beträffande vägväsendet omnämnts, hurusom redan den s. k. vägkommittén föreslagit, att landstingsområdena skulle utgöra väghållningsdistrikt. Frågan upptogs på nytt i en vid 1909 års riksdag väckt motion. Vederbörande utskott uttalade sig till förmån för en dylik anordning och hemställde om utredning i ämnet, vilket dock avvisades av riksdagen. Den år 1911 tillsatta vägkommissionen samt 1920 års vägsakkunniga hava därefter ytterligare behandlat denna fråga och därvid ur såväl teknisk som administrativ synpunkt som med hänsyn till den utjämningseffekt, vilken därigenom skulle vinnas, förordat överflyttande av väghållningsbördan på landstingsområdena. För fattigvårdens del behandlas ifrågavarande spörsmål av den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén i dess år 1915 avgivna betänkande. Kommittén diskuterar möjligheterna att lägga fattigvårdens handhavande på staten eller på landstinget, att låta häradet utgöra fattigvårdssamhälle eller att tvångsvis sammanföra mindre, närbelägna kommuner till större fattigvårdssamhällen. Enligt kommitténs förmenande borde man emellertid i första rummet söka anlita andra utvägar, innan man rubbade en från principiell synpunkt så viktig anordning som fattigvårdens handhavande av kommunerna, till vilka denna uppgift av naturliga skäl sedan länge ansetts höra. Däremot framhöll kommittén nödvändigheten av, att staten och landstingen mer än förut deltoge i fattigvården, ett deltagande som kunde äga rum under flera olika former. E t t resultat av kommitténs förslag blev, att kostnaderna för fattigsjukvården i viss omfattning överflyttades på landstingen. Beträffande folkskoleväsendet synes det icke hava ifrågasatts att göra detta till en landstingens angelägenhet eller att på landstingen överflytta någon del av kostnaderna för detsamma. Däremot har vid olika tillfällen ifrågasatts att helt förstatliga folkskoleväsendet. Tanken härpå har emellertid hittills icke vunnit någon vidare anslutning. Även på andra områden har frågan om överflyttande av kommunala uppgifter på staten behandlats. Sålunda förordade exempelvis nya lagberedningen i sitt år 1883 avgivna betänkande, att skyldigheten att bygga tingshus och häradsfängelse skulle övertagas av staten. Frågan härom har nu åter upptagits i samband med den planerade processreformen. I den utredning, som legat till grund för 1925 års polislag, diskuterades, huruvida en blivande orga-

26 nisation av polisväsendet borde gå i riktning mot polisväsendets förstatligande, eller om polisväsendet i samma omfattning som dittills borde bibehållas som kommunal inrättning, eller om en mellanform borde sökas genom samverkan mellan stat och kommun. Man stannade därvid för det sista av de tre alternativen. I de överväganden, som förekommit angående möjligheterna att från primärkommunerna avlasta vissa förvaltningsuppgifter, har landstinget allt mer kommit att intaga en central plats som den institution, på vilken en dylik överflyttning med fördel skulle kunna ske. P å sjukvårdens område har landstingsområdet redan nu i viss mån karaktären av den primära vårdkommunen. Tendensen att på landstingen överflytta även andra kommunala uppgifter är emellertid omisskännlig och har kommit till uttryck i förarbetena till 1924 års landstingslag. År 1920 framhöll sålunda vederbörande departementschef i ett yttrande till statsrådsprotokollet, att landstingens verksamhet varit stadd i en mycket livlig utveckling, vilket hade sin grund ej blott i en snabbt fortgående utveckling inom de redan vid landstingsinstitutionens inrättande landstingen tilldelade arbetsområden utan även däri, att landstingen fått sig anförtrodda ett flertal särdeles krävande arbetsuppgifter, vilka ej förut ålegat dem. Utvecklingen tenderade enligt departementschefens uppfattning otvivelaktigt alltjämt till ett utvidgande av landstingens arbetsområden. Icke blott ur skatteutjämningens synpunkt utan även med hänsyn därtill, att landstingens handhavande av vissa uppgifter vore ägnat att befordra en effektiv förvaltning, syntes den antydda tendensen få anses innebära en utveckling i rätt riktning. Departementschefen framhöll vidare såsom särskilt viktigt, att landstingens organisation gjorde dem skickade att, därest sådant skulle åt dem uppdragas, fungera såsom organ för utjämning av skattetrycket mellan de olika primärkommunerna inom respektive landstingsområden. Med avseende å landstingens utveckling framhöllo kommunalförfattningssakkunniga i sitt år 1923 avgivna betänkande med förslag till ny landstingslag, att, om också ökningen av landstingens verksamhet vore en alltifrån deras tillkomst påvisbar företeelse, den senaste tiden varit en period av alldeles särskilt stark stegring i förevarande hänseende. Det syntes emellertid enligt de sakkunnigas mening icke vara någon som helst anledning antaga, att höjdpunkten härutinnan nåtts. Tvärtom tydde åtskilliga tecken på fortsatt expansion. Särskilt kunde det förutses, att den allt starkare framträdande strävan att i skatteutjämnande syfte till landstingen överflytta hittills på primärkommunerna ankommande funktioner skulle medföra nya verksamhetsuppgifter eller utvidgning av de förutvarande. I samma mån, som utvecklingen gått i riktning att på landstingen överflytta primärkommunala uppgifter, har hos landstingen framträtt en strävan att bliva befriade från sådana uppgifter, som icke vore i egentlig mening länskommunala, och vilka ansetts med fördel kunna omhändertagas direkt av staten. För-

27 ut har nämnts, att landstingen alltmer utvecklat sig till att bliva en primär vårdkommun för länsområdenas sjukvård. Men utvecklingen synes alltmer gå i den riktningen, att sådan sjukvård, som omspänner större områden än länen, så småningom överflyttas från landstingen till staten. I den mån det statliga hospitalsbyggandet framskrider, komma sålunda de av landstingen underhållna asylerna att nedläggas. Vidare pågår utredning om statens övertagande av epileptikervården och dövstumundervisningen. Även på ett annat område har en dylik överflyttning ägt rum från landstingen till staten, nämligen i fråga om småskollärarinneutbildningen. Enligt beslut av 1932 års riksdag skola landstingen befrias från denna uppgift, vilken helt övertages av staten. På den kommunala beskattningens område hava strävandena huvudsakligen varit inriktade på att åstadkomma en rättvisare fördelning av skattebördorna mellan olika beskattningsobjekt inom kommunerna. Vid sidan härav hava emellertid nya skattekällor anvisats kommunerna, varefter slutligen skatteutjämningsfrågan upptagits till behandling från allt vidare synpunkter. Vad skatteregleringsfrågan beträffar är den tills vidare löst genom 1928 års kommunalskattelag och i samband därmed meddelade bestämmelser. En jämkning har beslutats vid 1932 års riksdag, i det att repartitionstalet för jordbruksfastighet vid kommunal beskattning sänkts från 6 % till 5 % av fastighetens jordbruksvärde. Bland nya skattekällor, som anvisats kommunerna, må erinras om skogsaccisen, varigenom inkomst av skogsavverkning gjorts till föremål för särskild kommunal beskattning inom den kommun, varest avverkningen bedrives, om nöjesskatten, varigenom kommunerna fått rätt att upptaga särskilda avgifter vid vissa offentliga nöjestillställningar, om den år 1919 beslutade förändringen med avseende å utdelningar å aktier i inländska bolag samt lotter i solidariska bankbolag, varigenom dylika utdelningar, vilka tidigare varit fria från kommunal beskattning, jämställts med annan inkomst av kapital, samt om den vid 1920 års riksdag införda kommunala progressivskatten. Den gamla bevillningen, vilken genom 1910 års bevillningsförordning nedsatts till en tiondel av sitt förutvarande belopp och i samband därmed överlämnats till landstingen och med dem likställda städer, har däremot numera helt indragits. De speciella statsbidragen, vilka — bortsett från understöden till vissa norrlandskommuner — utgingo efter gemensamma normer för samtliga kommuner och oberoende av skattetrycket inom desamma, visade sig, i den mån ojämnheterna i de kommunala skattebördorna blevo mera framträdande, alltmer otillräckliga, och behovet av särskilda bidrag till de hårt skattetyngda kommunerna framträdde så småningom med allt större skärpa. Redan vid åtskilliga riksdagar i början av 1900-talet framfördes motionsvis förslag i syfte att genom statens försorg åstadkomma en utjämning av de kommunala skattebördorna i allmänhet eller av utgifterna för någon särskilt betungande förvalt-

28 ningsgren såsom fattigvården eller skolväsendet. Sedan skatteutjämningsfrågan ånyo behandlats vid 1908 års riksdag, hemställde Kungl. Maj:t i proposition till 1912 års riksdag om anvisande av ett anslag att efter vissa grunder utdelas till landskommuner och köpingar, där ett mera stadigvarande, synnerligen betungande skattetryck vore rådande. Propositionen avslogs emellertid av riksdagen. Vid frågans behandling framhölls bland annat, att en lämpligare väg för åstadkommande av en skatteutjämning vore att låta landstingen vara de förmedlande organen. Först vid 1917 års riksdag bifölls ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag om anvisande av ett anslag till understöd åt synnerligt skattetyngda kommuner. Understödet betecknades uttryckligen såsom ett provisorium i avbidan på skatteregleringsfrågans definitiva lösning. Skatteutjämningsfrågan upptogs på nytt av kommunalskattekommittén i dess år 1924 avgivna betänkande. Kommittén uttalade därvid, att den kommunala skatteutjämningen egentligen vore en statlig och icke en kommunal fråga, då densamma väsentligen bottnade däri, att staten ålagt kommunerna förpliktelser att tillgodose en del behov av statlig art. Kommittén föreslog emellertid, att, liksom för det dåvarande, en del av den kommunala progressivskatten skulle anvisas för skatteutjämningen. En ledamot av kommittén, landskamreraren G. V. Eiserman, intog principiellt en helt avvikande ståndpunkt till skatteutjämningsproblemet. Eiserman ansåg, att, då kommunerna av praktiska skäl fått sig ålagt att fullgöra förpliktelser, som principiellt borde åligga staten och som på grund därav borde jämlikt drabba beskattningsföremålen över hela riket, staten hade skyldighet att tillse, att kommunerna erhölle ungefär liknande bärkraft och således en jämlik tillgång på beskattningsföremål i förhållande till de bördor, som ålagts dem. Det konsekventa genomförandet av denna tankegång ledde till det resultatet, att för beskattningen beträffande dessa statliga uppgifter hela riket borde betraktas såsom en enda kommun. Tillgripandet av medel, anskaffade på annat sätt än i enlighet med kommunalbeskattningens grunder, borde enligt Eisermans mening tillåtas allenast i nödfall såsom en sista åtgärd till lättandet av en efter den huvudsakliga utjämningen eventuellt kvarstående hög skattetunga på någon ort. Den ledande grundtanken vid utjämningens ordnande borde vara, att den skulle verkställas på kommunalbeskattningens egen grund. Bland de inom riksdagen under de senaste åren motionsvis gjorda framställningar, som beröra den kommunala beskattningen och skatteutjämningsfrågan, förtjäna nämnas förslag om större skatteutjämningsbidrag åt de hårdast skattetyngda kommunerna, om anslag till provisorisk utjämning av landstingsskatten i vissa län, om provisorisk omläggning av landstingsskatten i syfte att lita inkomsten utgöra underlaget för densamma samt om vägbeskattningens ordnande efter lika grunder för alla beskattningsföremål. Slutligen kan nämnas det med hänsyn till ojämnheten i vägskattebördan under de två senaste åren anvisade utjämningsbidraget. Den kommunala förvaltningens plats i samhällssystemet och dess allmänna utvecklingstendenser under tiden från de första kommunalförfattningarnas tillkomst kunna sålunda karakteriseras på följande sätt.

29 De i egentlig mening kommunala uppgifterna betecknades i sammanhang med deras första allmänna precisering i lag som utflöden av statlig verksamhet, vilka statsmakterna överlämnade till kommunerna av praktiskt administrativa skäl. Och ehuruväl tvivel uttalades om de relativt små kommunernas förmåga att i längden bära de ekonomiska bördor, som därigenom pålades dem, förutsattes dock, att de med förvaltningsbestyrens fullgörande förenade kostnaderna skulle i regel helt drabba dem. Snart nog befanns det emellertid nödigt att tillskapa en större förvaltningsoch utdebiteringsenhet, landstingsområdet, för att vinna ökad effektivitet i förvaltningen och jämnare fördelning av bördorna. Allt efter som sedermera de gamla förvaltningsuppgifterna ställde längre gående krav på kommunerna, och nya uppgifter hänskötos till dem, påkallade förhållandena i ständigt stegrad grad lättnad och utjämning av kommunernas skattetryck. Utvecklingen har därvid följt huvudsakligen två linjer. Dels hava förvaltningsgrenarna helt eller delvis överflyttats till kommunala enheter av högre ordning, och dels har staten nödgats i allt vidare omfattning taga sig an finansieringen av uppgifter, som anförtrotts åt de kommunala enheterna. I det förra syftet har lagstiftningen visserligen öppnat möjligheter till bildandet av nya, mera bärkraftiga kommuner eller kommunsammanslutningar för förvaltningen i dess helhet eller för speciella förvaltningsuppgifter. Men främst har det varit landstinget, som antingen på grund av uttrycklig författningsbestämmelse eller därförutan övertagit en avsevärd del av de mindre kommunenheternas utgiftsbörda. I det senare hänseendet har hjälpverksamheten från statens sida till en början huvudsakligen rört sig med speciella förvaltningsbidrag, som lämnats utan hänsyn till skattetryckets tyngd, och varmed numera täckes en mycket stor del av kostnaderna för de till kommunerna hänskjutna bestyren. Då det oaktat och ehuru nya skattekällor ställts till kommunernas förfogande skattetungan inom dem Ökats och skatteojämnheterna alltmera accentuerats, hava statsmakterna till sist anlitat jämväl den utvägen att tilldela synnerligt skattetyngda kommuner understöd eller tilläggsbidrag för nedbringande av det totala skattetrycket inom dem eller av de för någon särskild förvaltningsgren erforderliga utgifterna. I den mån staten utsträckt sin stödjande verksamhet i förhållande till kommunerna, hava statsmakterna funnit ofrånkomligt att vidtaga begränsningar i den självstyrelse, som tidigare varit utmärkande för den svenska kommunalförvaltningen.

KAP. III.

Kommunernas skatteunderlag, skattetryck och skuldsättning m. m. Inledning. E t t allmänt klarläggande ur olika synpunkter av kommunernas nuvarande ekonomiska ställning, av de mera väsentliga förändringarna i densamma under de senaste decennierna och av de huvudsakliga omständigheter, vilka däirvid varit och äro av betydelse, måste, såsom redan i Kap. I framhållits, utgöra bakgrunden för statsmakternas övervägande av och ställningstagande till spörsmålet om skatteutjämning. Det är framför allt omfattningen av och växlingarna i skatteunderlag, skattetryck och skuldsättning, vilka äro avgörande faktorer för bedömande av utgångsläget. Dessa faktorer hava därför gjorts till föremål för den siffersammanställning och detaljanalys, som redovisats i »Skatteutjämningsberedningen I». Ehuru ett ingående studium av detta arbete torde vara bäst ägnat att klarlägga förhållandena, har det ansetts önskligt att i direkt anslutning till beredningens förslag i sammanträngd form lämna en framställning av läget. Framställningen hänför sig närmast till efterföljande tabelluppställning, i vilken hava sammanförts vissa siffror angående bland annat antalet skattekronor per invånare, den totala kommunala utdebiteringen, utdebitering för väghållningen och till landstinget, skulder per skattekrona samt folkmängdens ökning respektive minskning. I fortsättningen kommer denna uppställning att benämnas »tabellen». Inom parentes i tabellen upptagna siffror avse år 1906 och äro i allmänhet hämtade ur den av Edv. Söderberg år 1911 publicerade statistiska undersökningen: »Landskommunernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft.» Utdebiteringssatserna äro de, som beslutats det år, utdebiteringen enligt tabellen avser. I alla hänseenden någorlunda tillförlitliga siffror hava ej kunnat erhållas för senare år än 1929. I den redogörelse, som härefter följer, hava emellertid, då så kunnat ske och ansetts vara av intresse, jämte 1929 års siffror motsvarande siffror för år 1930 angivits. Skatteunderlaget. SkatteEhuru kommunerna hava även andra skatteintäkter än de, som härröra rån som mätare ^ ^ e n P ro Portionella kommunalskatten, bruka i allmänhet på grund av av skatte- de övriga skattekällornas mindre betydenhet blott de värden, på vilka denna förmågan.

31 skatt fördelas, tagas i beräkning vid jämförelser mellan olika kommuners skattekraft. P å samma sätt kommer beredningen att i sin undersökning rörande skatteunderlaget huvudsakligen syssla med dessa värden och därå satta repartitionstal, skattekronor. Det är antalet skattekronor, ställt i relation till folkmängden, som anses giva det bästa uttrycket för en kommuns skattekraft. Förutsättningarna för detta betraktelsesätt äro, att repartitionstalen äro alldeles likartade med hänsyn till de värden, de representera, och att en kommuns utgiftsbehov står i direkt proportion till folkmängden. Intetdera är visserligen fallet. Det kan exempelvis ifrågasättas, huruvida en fastighetsskattekrona har samma skattekraft som en inkomstskattekrona, huruvida inkomst av kapital ej har en annan skatteförmåga än inkomst av arbete och om icke till och med skattekronor, hänförliga till ensartade skatteobjekt, hava olika bärkraft, beroende på taxeringens ojämnheter. Eftersom de olika slagen av skattekronor fördela sig mycket olika på de skilda kommunernas skattekronbelopp, försvaga berörda förhållanden givetvis jämförelsemöjligheterna. Vad utgifterna angår, är det åtskilligt annat än folkmängden, som inverkar modifierande på dessas storlek. Under förutsättning att anspråken på effektivitet tillgodoses i lika omfattning kräva sålunda de viktigaste kommunala uppgifterna i regel proportionsvis större kostnader i en glest befolkad kommun än i en kommun med tät befolkning. Även om alla övriga på frågan inverkande omständigheter äro fullkomligt likartade, synes det vidare vara oomtvistligt, att en kommun med exceptionellt ringa folkmängd måste räkna med en i förhållande till invånarantalet relativt hög utgiftssumma. Slutligen inträffar det emellanåt, att en kommun helt och hållet eller till mycket stor del kan täcka sina utgifter med andra inkomster än skatteintäkter. Men trots bristfälligheterna hos denna mätare av skattekraften lärer, på sätt även bekräftas av erfarenheten, antalet skattekronor per invånare i stort sett vara utslagsgivande för en kommuns ekonomiska bärkraft. Till en början torde det vara av intresse att fastslå det nuvarande genom- Det genomsnittliga, antalet skattekronor inom riket och inom de olika slagen av kom- 8fatteundermunala utdebiteringsområden samt att jämföra siffrorna med motsvarande laget för tal för ungefär tjugu år sedan, i den mån sådana kunnat göras tillgängliga. °J utdebiFrån tabellen kan därom inhämtas följande: teringsområden. Medeltal Hela

skattekronor

per invånare: riket

1929 723

1906 2"04

Landskommunerna (inkl. köpingar)

3'89

1'06

Städer, som ej deltaga i landating . . .

18'4:6

6"26

Övriga städer

9'93

3"52

Väghållningsdistrikten

3"90

1'05

Landstingsområdena

5'03

Då väghållningsdistrikten praktiskt taget röra sig med samma skatteunderlag och folkmängdssiffra som landskommunerna tillsammantagna, samt lands-

32 Sammauställning: av vissa siffror angående bland annat antalet skattekronor per invåna tinget, skulder per skattekrona samt folkmängdens ökning irespekti 2

1 Antal

3 skattekronor

Antal 1 9 kom(19 muner Vi 1928 minimum

Kommuner

2 0

9 6)

4 per

invånare

Medeltal 1929 (1906)

maximum2

U

1925—19291 Antal kommuner med ökning

minskning

8 t

cd

e

b

För inkomist 1929 (190(6)

maximum

minimu

Landskommuner i följande län. Stockholms Uppsala . . . . Södermanlands Östergötlands . . Jönköpings . . . Kronobergs . . . Kalmar Gotlands . . . . Blekinge . . . . Kristianstads . . Malmöhus . . . . Hallands . . . . Göteborgs o c h B o h u s . Älvsborgs . . . . Skaraborgs . . . Värmlands . . . Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . . Gävleborgs . . . . Västernorrlands . Jämtlands . . . . Västerbottens . . . Norrbottens . . . .

112 1-91 86 2-12 89 2-30 146 2-08 127* 1-36 87 1-26 1056 1-19 92 1-07 36 1-08 145 1-29 238 1-80 86 1-05 88 7 1 1 9 219 0-89 262 1-46 89 1-63 61 2-17 66 2-23 51» 2-43 53 1-57 63 1-50 60 1 1 5 28" 112 25 1-13

(0-31) 12-99 (3-27) (0-31) 16-— (3-16) 3 (0-49) 8-97 (3-76) (0-42) 10-62 (3-40) (0-27) 8-34 (1-95) (0-21) 6-25 (2-19) (0-29) 6-40 (1-86) (0-41) 9-01 (9-81) (0-27) 4-07 (1-89) (0-31) 8-91 (2-69) 2 (0-52) 16-20 (8-69) (0-22) 8-39 (1-64) (0-30) 11-28 (5-48) ( 0 1 3 ) 9-76 (2-53) (0-36) 8-63 (3-54)2 (0-29) 7-56 (2-20) 2 (0-64) 7-14 (2-78)2 (0-51) 6-30 (2-86)2 (0-35) 6-11 (2-82)2 (0-36) 14-01 (2-89) (0-40)33-88 9 (2-42) (0-27) 12-27 10 (1-96) (0-17) 6-77 (1-26) 0-24) 8-75 12 (4-92)

7-23 (1-69) 4-19 (1-14) 4-14 (1-07) 3-92 (1-08) 3-15 (0-76) 3-09 (0-79) 3-02 (0-72) 2-58 (0-89) 2-48 (0-59) 3-58 (0-91) 5-36 (1-64) 3-09 (0-72) 3-42 (0-99) 3-63 (0-78) 2-98 (0-75) 3-68 (0-94) 4-37 (1-36) 4-07 (1-26) 4-22 (1-31) 4-27 (1-30) 3-91 (1-13) 3-14 (0-82) 3-00 (0-67) 3-64 (1-19)

3-89 (1-05) 1837

Alla landskommuner 2 414

0-89

[0-13) 3 3 - 8 8 " (9-81)

S t ä d e r , s o m ej d e l t a g a i landsting . . . . Städer, som deltaga i

9-93

r

107 25 379

Hela riket 2 527

Landstingsområden Väghållningsdistrikt

.

85 70 78 89 94 59 82 69 31 125 198 81 88 161 226 60 41 49 35 32 37 11 20 16

23-50 1904 17-88 18-82 15-67 17-96 20-15 25-68 25-51 18-57 20-85 19-20 — 23-15 54 23-03 34 21-38 28 20-77 20 15-96 16 17-83 16 14-20 21 20-07 24 21-85 49 28-81 8 22-32 813 41-97

(12-38) 6-35 (2-3 ( 1 2 3 1 ) 7-38 (3-4 (12-04) 5-58 (4-C (11-98) 1 7-95 (4-5 (18-30) i 6-05 (3-3 (20-91) 7-08 (3-a (17-32) j 7-78 (4-0 (29-65) | 7-71 (4-1 (15-92) 10-10 (5-3 (13-38) 6-57 (4-3 (13-87) 6-12 (2-8 (19-02) 6-52 (3-6 (17-55) 6-13 (4-5 (34-60) 6-40 (3-3 (18-93) 5-97 (2-0 (17-89) 8-33 (5-3 (11-84) 7-53 (3-9 (17-25) 6-57 (3-5 (13-65) 3-13 (0-4 (16-35) 6-87 (4-4 (19-98) 6-18 (4-7 (21-04) 10-07 (7-3 (17-72) 10-99 (7-4 (18-19) 8-78 (4-8

41-97

(34-60) 3-13 (0-4

—

(7-30) 16 5-61 (5-06

—

— —

17-66 (7-io) la 5-66(2-75 1-75 ( 0 1 3-23 (1-42) 0-40 16 6-—

7-23 ( 2 0 4 ) 1944

4-05) 23-87

(7-61) 18-46 (6-26)

5-93 3-54 1-12

1-54) 32-33 — 8-57 — 14-77

(7-60) 9-93 (3-52) — 5-03 — 3-90 (1-05)

101 25

0-89

0 1 3 ) 3 3 - 8 8 " (9-81)

27 15 11 56 30 26 21 21 5 20 40 5

(34-60) 3-13 (0-47

A nmärkningar. 1

När antalet kommuner enligt kol. 1 är större än summan av antalet kommuner i kol. 5 och 6,11 och 1 13 och 14 samt 17 och 18, motsvarar skillnaden det antal kommuner, för vilka siffran var densamma de bå< åren 1925 och 1929, eller ock är anledningen här nedan angiven. 2 Köpingar ej medräknade. Vid angivandet av medeltalet skattekronor per invånare hava däremot k pingarna medräknats. 3 Siffrorna avse Söderfors kommun och äro exceptionellt höga. Närmast liggande högsta siffror äro 6:'. 4

Däri ej medräknad Bodafors köping, som redovisas först från och med år 1929. » » » Emmaboda » » » » » » » » » 6 »> » medräknade Hasslö och Aspö, som ej deltogo i vägunderhåll. 7 » » medräknad Grebbestads köping, som redovisas först från och med 1929. 8 » * » Domnarvets kommun, som redovisas först från och med år 1928. 5

33 n totala kommunala utdebiteringen, utdebitering för väghållningen inskning i primärkommunerna. (Siffrorna inom parentes avse år 1906). 9

e r i n g

p e r

För jordbruksfastighet 1929 (1906) maximum

minimum

6-20 1-54 N8 1-32 8-43 J-96 2-15 7-48 1*41 )-87 3-25 ?-20 7-65 4-82 J-38 3-07 7-96 )-70 3-60 2-07 )62 ä-81 7'32 8-97

(16-92) 7-75 (4-50) (15-92) 9-08 (5-31) (15-24) 7-08 (6-31) (15-56) 9-30 (6-50) (29-90) 7-85 (4-57) (22-77) 9-08 (614) (20-75) 9-70 (5-76) (33-61) 9-71 (7-86) (20-39) 12-108 (6-78) (22-78) 8-37 (7-90) (19-47) 7-92 (5-80) (23-28) 9-52 (6-87) (24-08) 7-83 (5-67) (43-—) 7-90 (5-59) (2307) 7-07 (4-40) (24-03) 10-03 (8-28) (14-28) 903 (5-98) (21-65) 8-17 (5-28) (17-01) 4-53 (0—) (22-04) 7-87 (6-01) (33-99) 8-18 (7-43) (30-25) 11-67 (10-73) (31-22) 12-68 (10-42) (37-84) 10-08 (9-6H 8-97 (43-—) 4-53 (0-—)

1 _ 1 5

15 — 3-97 (43—) 4-53 9

(0—)

och till

lands-

s k a t t e k r o n a 1925—1929 Antal kommuner med för inkomst ökning

för jordbruksfastighet

minskminskökning ning ning

Kommunernas skulder per skatteMedeltal krona vid 1929 slutet av år (1906) 1928 för inkomst (1906)

Folkmängd 1925—19291. Antal kommuner med

ökning

minskning

(11-80) (8-50) (17-90) (11-—) (10-10) (12-60) (16-90) (20-70) (22-80) (17-50) (10-30) (24-80) (12-60) (13-70) (7-90) (13-70) (8-50) (14-60) (22-60) (12-20) (6-20) (10-60) (3-40) (11-50)

32 26 14 41 36 21 33 38 8 74 78 25 25 60 69 25 13 11 14 21 21 16 18 18

80 60 74 104 90 65 71 54 28 71 155 59 63 157 191 64 48 54 37 32 42 44 10 7

10-97

(8-86) 11-19 (12-80)

60 9-28 35 10-10 52 10-24 54 10-96 93 9-59 55 10-52 73 11-40 53 12-25 27" 1394 92 10-16 186 9-64 64 11-01 68 11-67 167 9-75 189 10-63 62 11-56 27 9-93 64 10-84 37 999 34 10-40 42 13-49 18 14-20 15 14-47 21 1614

(7-26) 13-37 (7-79) 10-33 (7-70) 13-81 (7-82) 13-10 (9-36) 9-27 (8-47) 1404 (8-95) 16-29 (10-48) 16-44 (11-05) 15-87 (8-19) 13-76 (6-62) 11-13 (963) 12-63 (11-54) 14-11 (1093) 11-73 (7-93) 12-66 (9-71) 13-62 (7-64) 9-65 (9-34) 11-37 (7-06) 7-58 (9-56) 8-26 (1063) 701 (11-99) 7-65 (11-56) 6-66 (11-75) 8-47

86 74 75 139 82 63 77 69 20 122 184 55 56 145 187 59 52 33 40 43 52 57 24 15

25 12 14 7 45 24 28 22 16 23 54 31 32 72 75 30 9 33 11 10 10 3 4 10

52 51 37 90 34 32 31 39

2 A

6-60

(5-76) 49-63 (64-45)

67 21 334

37 1 39

(624) 43-65 (59-67) (0-56) 3-74 (200) 2-44 (0-69)

9-97 2-20 1-45

—

— 37-24 (44-09)

53 52 22 18 51 73 27 34 2 13 18 21 42 13 4

1588 Siffran avser Hemsö och är exceptionellt hög. Närmast liggande högsta siffra är 6: 77. » » Ångersjö » » » » » » » » » 5: 20. Däri ej medräknad Vännäs köping och Lycksele köping, vilka redovisas först från och med år 1927 respeke år 1928. •* Siffran avser Jukkasjärvi kommun och var, jämförd med övriga siffror i femårsperioden 1925—1929 osednligt låg, beroende på 1928 års arbetsnedläggelse vid malmfälten. 3 En av de åtta kommunerna är Jukkasjärvi, som av under 12 angiven anledning fått en exceptionellt låg fra för år 1929. 4 Siffran är exceptionellt hög (se 9). Frånsett denna är maximisiffran 16: 20. 15 Frånsett Utö, Holmen och Ven. « Siffran innefattar ej utskylder till prästerskapet, vilka år 1907 utdebiterades särskilt men för inkomst »dförde obetydlig utdebitering. 7 Siffran är exceptionellt hög (se 9). Närmast liggande högsta siffra är 32: 33 (Djursholms stad). 10

3 — 322308.

III.

34 tingsområdenas medeltalssiffra blott återspeglar verkningarna av ett sammanförande av skattekronorna för landskommunerna och de städer, vilka deltaga i landsting, de s. k. landstingsstäderna, torde kommentarerna kunna begränsas till de övriga siffrorna.! Man finner av dem, att medeltalssiffran för hela riket år 1929, 7-23, var nära dubbelt större än motsvarande siffra för landskommunerna. En markant skillnad råder mellan denna sistnämnda siffra, 3-89, i vilken dock ingår köpingarnas i allmänhet med stadssamhällenas mera jämförliga skatteunderlag, och städernas genomsnittstal, vilket för landstingsstäderna var inemot tre gånger och för städer, som ej deltaga i landsting, nära fem gånger större än landskommunernas. Om köpingarna undantoges vid uträknandet av landskommunernas genomsittssiffra, skulle man finna, att de rena landskommunernas siffra ställer sig ännu mera ogynnsam i förhållande till städernas. Går man tillbaka till år 1906, befinnes relationen mellan landskommunernas och städernas genomsnittstal vara ungefär densamma som år 1929, dock med en svag tendens till utjämning. Landstingsstädernas medeltal skattekronor per invånare var nämligen det förra året något över tre gånger och storstädernas i det närmaste sex gånger större än landskommunernas. Medan de sistnämnda kommunernas siffra nästan fyrdubblats under den ifrågavarande tidsperioden, hade städernas tredubblats. Ser man åter på skillnaden mellan 1929 och 1906 års medeltalssiffror, blir givetvis stegringen för landskommunerna mycket blygsam i jämförelse med stegringen för städerna och i all synnerhet för storstäderna ( = städer, som ej deltaga i landsting), i det att ökningen för de förstnämnda var 2*84 men för de sistnämnda 12'20. För år 1930 hava skattekrontalen ytterligare stigits Medeltalet för landskommunerna höjdes till 424 eller med 10 % av 1929 års siffra (3-89) och för städerna till 14'94 från 14'27 år 1929 eller med ej fullt 5 %. Landskommunernas medeltal var under samtliga tre år lägst i Blekinge och högst i Stockholms län (jämför Del I, sid 27*). Till ökningen hava de fem åren 1925—1929 avsevärt bidragit. Nära fyra femtedelar av landskommunerna hava under denna tid fått ökat antal skattekronor per invånare. Allmännast har ökningen varit i Göteborgs och Bohus län, där samtliga kommuner redovisa höjd siffra, medan minskning av siattekrontalet inträffat för rätt många kommuner inom några län, såsom Gävleborgs län (21 av 53), Östergötlands län (56 av 146) och Vasternorrlancs län (24 av 63). Alla storstäderna och landstingsstäderna med undantag av 6 kunna för femårsperioden uppvisa en väsentlig förstoring av skatteunderlaget. En fortsatt stegring av skattekrontalet har, på sätt nyss nämnts, i allmänhet ägt rum jämväl under år 1930. Orsakerna Den ifrågavarande, under loppet av de två decennierna närmast före åi 1930 kronomas inträffade stegringen behöver ej med nödvändighet betyda ökad skatteiraft. ökning. Till en början måste penningvärdets fall tagas i betraktande. Men även efter vederbörlig reduktion med hänsyn härtill har skattekronornas antal m;r än fördubblats. Vidare kan det tänkas, att förändringarna i det ifrågavarande

35 relativa talet väsentligen berott på sjunkande folkmängd, d. v. s. att ett och samma beskattningsunderlag blott fördelats på färre individer. Att detta emellertid ej varit händelsen framgår därav, att i avrundade tal rikets folkmängd under sagda period ökat från 5 380 000 till 6 120 000 eller med 13-8 %, medan skattekronornas antal stigit från omkring 10 860 000 till omkring 47 500 000, eller med omkring 335 %. Däremot får det antagas, att förklaringen till den konstaterade kraftigare stegringen under de tjugu åren av landsbygdens relationstal åtminstone delvis är att söka i den omständigheten, att städernas folkmängd under tiden vuxit avsevärt men landsbygdens endast obetydligt. Sedan det statistiska material, som angiver stegringen av städernas befolkningstal, behörigen justerats med hänsyn till att stegringen med inemot en tredjedel föranletts därav, att landsbygd genom stadsbildningar och inkorporeringar övergått till stad, finner man, att invånarantalet för stadsområdenas vidkommande stigit med något över 40 %, medan den motsvarande ökningen för landsbygden utgör blott något över 5 %. Slutligen och framför allt får det ej förbises, att förskjutningarna kunna hava förstorats eller förminskats till följd av ny skattelagstiftning och ändrat taxeringsförfarande. Många dylika faktorer, inverkande i den ena eller andra riktningen, kunna påvisas. Till höjning av skattekrontalet har sålunda verkat ett genomgående mera effektivt taxeringsväsende och för speciellt landsbygdens vidkommande förändrade bestämmelser om kommunal skatteplikt för staten och om taxering av skogsfastighet. Genom de tre efter delvis nya regler verkställda fastighetstaxeringarna åren 1908, 1913 och 1918 steg jordbruksfastigheternas taxeringsvärde med tillhopa över 100 %, eller med nära tre miljarder kronor, därav något mer än en fjärdedel eller omkring 760 miljoner kronor belöpte på de fem norrländska länen och Dalarne, inom vilka län ifrågavarande värden höjdes från omkring 680 till omkring 1 440 miljoner kronor. Även genom den allmänna fastighetstaxeringen år 1922 inträdde en plötslig förhöjning av jordbruksfastigheternas sammanlagda taxeringsvärde, vilken höjning belöpte sig till omkring 400 miljoner kronor. 1928 års taxering medförde en ytterligare höjning för riket i dess helhet med något över 50 miljoner kronor, beroende därpå att jordbruksvärdet steg med över 100 miljoner, medan skogsvärdet sjönk med omkring 35 miljoner samt tomt- och industrivärdet sänktes med närmare 20 miljoner kronor. Samma års beslut om sänkt repartitionstal för skogsvärde från 6 till 4 har medfört en minskning av skattekrontalen med nära nog samma belopp, som om skogsvärdet sänkts med en tredjedel. 1 Det slutliga resultatet av berörda, i synnerhet på skogskommunerna influerande förhållanden torde få anses hava varit en stegring av antalet skattekronor i rikets landskommuner med totalt åtminstone en miljon skattekronor, d. v. s. med genomsnittligt 025 skattekrona per invånare. En närmare jäm1 I någon mån kompensera» minskningen därav, att procentavdraget vid taxeringen till inkomst av skogsbruk blir mindre och följaktligen den beskattningsbara inkomsten sannolikt större än förut, om förutsättningarna i övrigt äro oförändrade. Vid sådant förhållande och då vägfyrk sättes & fastighet i direkt relation till taxeringsvärdet och å beskattningsbar inkomst i förhållande till denna, få vägfyrktalen antagas hava ökat i anledning av denna skattelagstiftnings&tgärd.

36 förelse mellan specialsiffrorna för de olika länen år 1906 å ena och år 1.929 å andra sidan torde giva vid handen, att denna omständighet varit en väsientlig orsak till den för de norrländska skogskommunerna inträffade stegringfen av skattekronornas antal under tidsskedet mellan dessa två år. Siffrorna i den tillgängliga individualstatistiken för åren 1925—1929 belysa dessutomi, hurusom en regress i dessa kommuners skattekrontal å jordbruksfastighet tämligen regelmässigt inträtt både år 1928, då den sista allmänna fastighetstaxeringen ägde rum, och år 1929, då den nya skattelagstiftningen trä-dde i kraft. Till en del är ifrågavarande resultat sannolikt att tillskriva inträffad ölkning av realvärdena. I än högre grad torde det dock vara en följd av nya beskattnings- och taxeringsregler samt av penningvärdets fall. Att de skattskyldiga fastighetsägarnas förmåga att betala den proportionella repartitionsskatten likväl ej kan hava ökats i synnerlig grad, torde följa bland annat därav, att samma beskattningsföremål som de, varom nu talats, under perioden drabbats av nya kommunala skatteformer, såsom skogsaccis och kommunal prognessivskatt. En annan, helt och hållet av ändrad skattelagstiftning föranledd och mera betydande ökning av antalet skattekronor har inträffat efter år 1919, då kommunal skatteplikt för inkomst av utdelning å aktier och banklotter infördes, ökningen kan genom en jämförande granskning av den officiella skattestatistikens siffror för åren 1919 och 1920 antagas sist sagda år hava tillfört underlaget för den kommunala repartitionsskatten i runt tal två miljoner skattekronor, motsvarande 0-33 skattekrona per invånare. I vilken grad de omförmälda stegringstalen, 0-25 och 033 skattekrona per invånare, sedermera stigit respektive sjunkit är omöjligt att utan en mycket djupgående undersökning klarlägga. Säkert är i allt fall, att de stegringsfaktorer, varom nu talats, till sina verkningar varit ringa i jämförelse med den väldiga effekt i motsatt riktning, som under perioden införda eller höjda skattefria avdrag åstadkommit. År 1920 var summan av uppskattad inkomst för hela riket 6 200 miljoner kronor och den till bevillning beskattningsbara inkomsten 5 600 miljoner kronor. Skillnaden mellan dessa båda tal var alltså 600 miljoner kronor, allt i runda tal. År 1921 voro motsvarande siffror 7 450 miljoner, 5 100 miljoner och 2 350 miljoner kronor. Det beskattningsbara beloppet hade således sjunkit med 500 miljoner kronor, ehuru den uppskattade inkomsten stigit med ej mindre än 1 2501 miljoner kronor. 1 Förklaringen kan ej vara någon annan, än att siffrorna återspegla verkningarna av de från och med år 1921 gällande högre skattefria avdragen. 2 För den händelse dessa ej ändrats, hade skillnaden mellan uppskattad och beskattningsbar inkomst säkerligen i huvudsak blivit densamma år 1921 som år 1920 och den beskattningsbara inkomsten år 1 Härtill bidrog med ett belopp av omkring 557 miljoner kronor den genom 1920 års skatteprovisorium införda beskattningen av inkomst av fastighet. 2 Om verkningarna av denna skattereform, bland annat överflyttning på fastighetsägarna av en betydande del av skattebördan, se 1924 års kommunalskattebetänkande samt 1927 och 1928 års kommunalskattepropositioner.

37 1921 nått en siffra, ungefär 1 750 miljoner kronor högre än den, som i stället framkom. Om detta tal med hänsyn till vissa osäkra faktorer reduceras till 1 500 miljoner, innebär detta i alla händelser, att de skattefria avdragens höjning föranledde en minskning av antalet skattekronor med 15 miljoner, d. v. s. i genomsnitt omkring 2 kronor 50 öre per invånare. Det utomordentliga sätt, på vilket omförmälda lagstiftningsåtgärd motverkade den stegring av skattekrontalen, som eljest skulle hava blivit följden av inkomsternas tillväxt, måste leda till den slutsatsen, att dessa tal genomsnittligt skulle hava under tjuguårsperioden stigit ännu mycket mera än som skett, därest de taxeringstekniska och skattetekniska bestämmelserna varit desamma vid periodens slut som vid densammas början. Med andra ord, den kraftiga stegringen av antalet skattekronor under tiden 1906—1929 har motsvarats av en förhållandevis ännu större stegring av inkomsterna. I det föregående sammanställda siffertal visa bland annat, hur ojämnt skatteunderlaget är fördelat mellan landsbygden å ena och städerna å andra sidan. Men för utjämningsspörsmålet än mera belysande äro förhållandena inom de särskilda kommunala förvaltningsenheterna, tagna var för sig. Maximi- och minimisiffrorna för skatteunderlaget, fortfarande uttryckt i antal skattekronor per invånare, voro åren 1906 och 1929 följande:

Städer, som ej deltaga i landsting

1 9 maximum . . 9-81

0 6 minimum 0*18

1 9 maximum 3388

2 9 minimum

. . 9-81

0*18

0-89

. . . 761

23-87

9-95

. . 7*60

4*05 1-54

32-33

. . — . . —

— —

14-77

5*93 1-12

8-57

0-89

Antalet skattekronor i förhållande till folkmängden i den lyckligast lottade av rikets primärkommuner (Hemsö, "Västernorrlands län) var sålunda år 1929 trettioåtta gånger större än i den sämst lottade (öxabäck, Älvsborgs län). År 1906 var motsvarande maximum sjuttiofem gånger högre än minimum. 1 Såväl år 1929 som år 1906 är det bland landskommunerna, som rikssiffrornas maximum och minimum återfinnas. P å en viss permanens med avseende å varje kommuns skattekraft tyder den omständigheten, att samma kommun (öxabäck) uppvisar lägsta siffran bägge åren. Då minimum i procent av maximum under perioden stigit så avsevärt, som av de nyss omförmälda relationerna framgår, kan måhända en viss förskjutning i nivellerande riktning synas hava ägt rum. Men detta intryck torde väsentligen försvagas, om man beaktar, att avståndet mellan yttergränserna under denna tid av något över tjugu år ökats från 9-68 till 32-99. Inom städerna äro variationerna långt mindre ehuru i och för sig bety1 Ar 1930 voro landskommunernas maximum 34'75 (Hemsö) och minimum 0'89 (Älekulla). Siffran för Hemsö är exceptionellt hög, i det att den därnäst högsta siffran år 1929 var 16'20.

38 dande. Maximisiffran år 1929, 32-33 (Djursholm), var nämligen något mcer än fem gånger högre än minimum, 5-93 (Öregrund), medan maximum år 1906 var nästan jämnt fem gånger högre än minimum. Skillnaden mellam det högsta och det lägsta talet hade under tiden mellan de två åren stigit från 6-06 till 26-40. Även för städernas vidkommande finner man, att saimma kommun (öregrund) hade det svagaste underlaget båda de ifrågavarrande åren. Stockholm, som år 1906 hade den högsta siffran (7-6l), hade år 1929 distanserats av Djursholm (som efter år 1927 fått stadsrättigheter) och stannat på andra platsen (23-87).1 Man kan dock säga, att dessa sistnämnd.-a två städer, i vad angår skatteunderlaget, intaga en särställning, i det att; den tredje staden i ordningen (Lidingö) år 1929 blott kom upp till siffran 16'96 (18-15 år 1930). Någon dylik särställning framträdde ej år 1906, i det a t t vid denna tid tätt efter Stockholm med siffran 7-61 kom Trälleborg med 7-60, varefter följde Skellefteå med 6-59 och Östersund med 5-67. Karakteristiska drag för skatteunderlagets fördelning äro följaktligeni, att densamma i all synnerhet på landsbygden är ytterligt ojämn, samt att landsbygdens skatteunderlag, jämfört med folkmängden, är mycket svagare än städernas. Bland landskommunerna påträffas visserligen, även bortsett från köpingarna, en och annan med siffror, som kunna tävla med städernas maximisiffror. Men praktiskt taget ligga de förras siffror genomgåendle på 3tt mycket lägre plan än städernas. Av de senare hade blott ett tiotal år 1929 lägre antal skattekronor per invånare än 7, då däremot av landskommunerna en del, visserligen ett fåtal, icke nådde siffran 1 och ungefär en sjättedel eller omkring 400 under femårsperioden 1925—1929 i allmänhet ej kommo upp till siffran 2. Till denna grupp höra över hälften av kommunerna i Gotlands län (48 av 92) och i Norrbottens län (13 av 25) samt jämnt hälften av Blekinge läns kommuner (18 av 36). Inom Kronobergs län var antalet 26 (av 84), inom Jönköpings län 27 (av 126), inom Kalmar läns södra landstingsområde (23 av 65), inom Hallands län (21 av 86), inom Göteborgs och Bohus län (37 av 86), inom Älvsborgs län (83 av 218) och inom Skaraborgs län (48 av 259). Även de landskommuner, inom vilka antalet skattekronor per invånare översteg 2, röra sig ofta med särdeles låga tal, såsom kommunerna inom Blekinge län, som år 1929 hade det lägsta förekommande maximum 407 (liksom det lägsta medeltalet 248), Gotlands län (blott fem kommuner över 4) samt Kalmar län (blott sällan över 4 ) . Den uppgjorda tabellen giver en närmare föreställning om förhållandena inom vart och ett av länen, så vitt angår landskommunerna. Visserligen äro ojämnheterna ej i något fall så utomordentliga som inom riket i dess helhet, vilket är en given följd därav, att de förut nämnda maximi- och minimisiffrorna hänföra sig till olika län. Men de äro inom samtliga län mycket stora, störst i Västernorrlands län, där maximum år 1929 var omkring tjugutvå och en halv gånger högre än minimum, näst störst i Malmöhus län med 1

År 1930 voro städernas maximum 3202 (Djursholm) och minimum 5'99 (Öregrund).

39 maximum nio gånger högre än minimum och minst i Blekinge län, där maximum dock var nära fyra gånger högre än minimum. Den utjämning, som skulle vinnas genom att sammanföra kommunerna inom varje landstingsområde till en utdebiteringsenhet, klarlägges dock ej enbart med dessa siffror, eftersom såväl köpingarnas som landstingsstädernas skatteunderlag skulle ingå i denna enhet. Där inom landstingsområde stad eller köping har större antal skattekronor per invånare än samtliga landskommuner, ökas i regel utjämningseffekten. 1 Så är exempelvis händelsen beträffande Blekinge län, där mot ett minimum av 1*08 svarar ett maximum av 10-62, om samtliga till landstingsområdet hörande kommuner medtagas, vadan maximum i sådant fall är tio gånger högre än minimum. För riket i dess helhet skulle, på sätt framgår av den ovan gjorda sammanställningen, ett dylikt sammanförande innebära en synnerligen betydande utjämning. De förut omförmälda yttergränserna, 0-89 och 33'88, skulle nämligen i stället bliva 3-54 och 8-57, d. v. s. från att maximum varit trettioåtta gånger högre skulle det bliva ej fullt två och en halv gånger högre än minimum. Det torde vara otvivelaktigt, att de väldiga variationerna i det för kommu- Skattenerna på grundval av taxeringarna redovisade skatteunderlaget numera nå- kraftens ^ gorlunda återspegla växlingarna i skattekraften i enlighet med de principer andra omför densammas mätande, som våra skattelagar anvisat. ständigheter Huruvida variationerna skulle kunna modifieras genom ändringar i dessa kronornas lagar är en fråga, vilken i likhet med frågan om justeringar av taxeringsantal. förfarandet ligger vid sidan om de spörsmål, som av beredningen behandlats. Att det tekniska skatteunderlaget skulle kunna överflyttas från en kommun till en annan i sådan omfattning, att därigenom differenserna påtagligt reducerades, torde i allt fall vara uteslutet. Såsom redan tidigare påpekats, kan det emellertid tänkas, att ej blott ojämn fördelning av skatteunderlaget utan också bristande likformighet i dess sammansättning inom de skilda kommunerna betyder olika grad av skatteförmåga. Fastighetsskattekronornas andel i skatteunderlaget är i själva verket mycket olika. Medan de i landskommunerna sammanlagt uppgå till något över en tredjedel, utgöra de i städerna blott en sjundedel av skattekrontalet. Inom landskommunerna, jämförda med varandra, rör sig den å jordbruksfastighet belöpande andelen mellan mindre än en tiondel och högst nio tiondelar och, sammanförda länsvis, mellan lägst en tiondel (Stockholms län) och högst upp emot fyra tiondelar (Hallands län). A t t dessa förhållanden kunna vara ägnade att göra de reella ojämnheterna i skatteunderlaget större eller mindre, än som angives av antalet skattekronor per invånare, torde vara otvivelaktigt. I vilken riktning de i allmänhet verka och hur stor denna verkan är lärer vara omöjligt att avgöra. Tydligt är likväl, att, om t. ex. av två kommuner den enas skatteunderlag består till den allra största delen och den andras till endast obetydlig del av jordbruksfastighet, den förra 1 Såsom av tabellen framgår förekommer det i intet fall, att stad har lägre siffra än landskommunernas minimum.

40 kommunen i händelse av brist på avkastning från jordbruk och skogsbruk åtminstone för tillfället i realiteten får sitt skatteunderlag i högre grad försämrat än den senare, även om skattekronornas antal skulle vara oförändrat eller minskas proportionsvis lika i dem båda. En annan omständighet att beakta är, att den i allmänhet särskilt bärkraftiga del av skatteunderlaget, som består i avkastning av personlig förmögenhet, är ytterst olika inom kommunerna. Även medeltalssiffrorna för de särskilda länen förete stora olikheter. Enligt tillgängliga statistiska siffror, som dock äro tio år gamla, skulle förmögenheten per invånare utgöra för Stockholms stad ungefär 5 750 kronor och för Malmöhus län omkring 3 300 kronor, under det att motsvarande siffror för landskommunerna i Blekinge, Västerbottens och Norrbottens län voro respektive 1 260, 1 290 och 780 kronor.

Utdebiteringen. UtdebiteFör att få en tydlig bild av det kommunala skattetrycket inom en primär^of^c/T™ kommun böra tagas i beräkning ej blott till täckande av kommunens egna debiterings- behov utdebiterad repartitionsskatt, s. k. allmän kommunalskatt, utan också områden. ö v r i g a repartitionsskatter, som uttagas på det kommunala skatteunderlaget, nämligen vägskatt, tingshusskatt och landstingsskatt. Den på så sätt uträknade totala utdebiteringen per inkomstskattekrona var åren 1906 och 1929 i genomsnitt för olika slag av utdebiteringsområden: Inom landskommunerna

År 1906

År 1929

8'86

10'97

>

städer, som ej deltaga i landsting . . . .

5'76

6'60

>

övriga städer

6*24

9-97

0'56

2'20

—

1'45

Därav landstingsskatt >

vägskatt

De totala utdebiterade beloppen utgjorde i miljoner kronor 1 : År 1906 Inom landskommunerna

År 1929

37'00

192'80

>

städer, som ej deltaga i landsting . . . .

21'60

122*20

>

övriga städer

95'80

-

Summa 72 40

410-80

Därav landstingsskatt >

vägskatt

3'70

56'90

9-70

33-00

»

municipalskatt

—

2*20

>

tingshusskatt (på kronodebetsedeln) . . .

—

0'60

Härav framgår, att inom landskommunerna år 1929 utdebiterades onxkring 11 % av den beskattningsbara inkomsten, och att denna utdebitering för inkunst 1 För år 1906 saknas uppgift å de utdebiterade beloppen. De för detta år anförda siffrornt hänföra sig därför till de efter den beräknade inkomsten utdebiterade och faktiskt influtna belippen. Härtill har för landskommunerna lagts vägskatten, varjämte en approximativ uppdelning gjorts av landstingsskatten på landskommuner och landstingsstäder.

41 var 2 kronor 11 öre högre per skattekrona än år 1906. Utdebiteringssatsen per skattekrona har alltså ökat med ungefär 25 %, ehuru antalet skattekronor per invånare under samma tid mer än fyr dubblats. De utdebiterade beloppen hade sammanlagt stigit till närmare det sexdubbla. Eftersom sammanställningen av utdebiteringssatserna avser utdebitering per inkomstskattekrona, men vägskatten, uträknad per fastighetsskattekrona, är större än per inkomstskattekrona, bör det beaktas, att särskilt utdebiteringen för jordbruksfastighet når en avsevärt högre genomsnittssiffra än den för inkomst upptagna. I storstäderna utgjorde utdebiteringssatsen år 1929 660 och i landstingsstäderna 9-97, vilka siffror representera en stegring från år 1906 av i förra fallet omkring 15 % och i senare fallet omkring 60 %, ehuru antalet skattekronor per invånare i städerna tredubblats. De utdebiterade beloppen hava från år 1906 till år 1930 för huvudstaden stigit till mer än det femdubbla, för övriga storstäder till ungefär det sexdubbla och för landstingsstäderna till det sjudubbla. Det är i all synnerhet utgifterna för landstingets förvaltningsuppgifter, som vuxit, i det att genom landstingsskatt numera uttages mer än femton gånger högre belopp än för tjugu år sedan. Enbart utdebiteringen av landstingsskatt, omkring 55 miljoner kronor, tenderar att nå en siffra, som är jämförlig med det totalbelopp, som år 1906 uttogs på det kommunala skatteunderlaget för tillgodoseende av samtliga landskommuners, städers, landstings och väghållningsdistrikts behov. Till utdebiteringssatsernas genomsnittliga stegring har perioden 1925— 1929 bidragit, i vad angår landskommunerna med över 3 %, ehuru antalet skattekronor stigit med 7 %, och i vad angår landstingsstäderna med mellan 2 och 3 %, ehuru antalet skattekronor ökats med 14 %. Utdebiteringsprocenten för storstäderna har däremot under dessa fem år sjunkit, nämligen för Stockholm med något över 10 % och för de övriga med 7 %. Men så hade också skattekrontalen samtidigt stigit mycket avsevärt, för Stockholm med ej mindre än 31 %. Redan den lämnade redogörelsen för det genomsnittliga skattetrycket be- Skattetryclyser, hurusom utdebiteringen i allmänhet är större på landsbygden än i stä- e ^g/^. mw derna och större i landstingsstäderna än i storstäderna. Givet är, att de individuella olikheterna bliva av helt annan valör än de ojämnheter, för vilka de behandlade medeltalssiffrorna giva uttryck. Dessa individuella olikheter, såsom de tedde sig åren 1906 och 1929, angivas i följande sammandrag av tabellens siffror för utdebiteringen per inkomstskattekrona: 1 M a x i m u m År 1906 År 1929 För landskommunerna 3460 (4300) 41'97 (48"97) > städer, som ej deltaga i landsting 7" 30 11" 15 > övriga städer 7'10 17'66 Därav landstingsskatt 1'42 3'23 » vägskatt — 6-00 (15-00) 1

Mini År 1906 0-47 (0) 5-06 2-75 0-15

Siffrorna inom parentes avse utdebitering per skattekrona för jordbruksfastighet.

År 1929 3-13 (4-63) 5-61 5-66 1-76 0'40 (1-00)

42 Yttergränserna för samtliga primärkommuner ligga således mellan 3-13 (Orsa, Kopparbergs län) — därnäst 5-58 (Forssa, Södermanlands län) — och 48-97, vilken senare siffra angiver det kommunala skattetrycket å jordbruksfastighet i Nedertorneå, Norrbottens län, och vilken siffra år 1930 ytterligare stigit till 53-51. Samma kommun innehar höjdrekordet även med avseende å utdebiteringen per inkomstskattekrona, vilken utdebitering år 1929 uppgick till 41-97 och år 1930 till 47-51. Maximum är alltså nära sexton gånger eller, om man bortser från siffran för Orsa, som genom sina skogsmedelsfonder intager en undantagsställning, nära nio gånger högre än minimum. Liksom i fråga om skattekrontalen återfinnes såväl maximi- som minimisiffran för utdebiteringen bland landskommunerna. För städerna äro variationerna långt mindre, i det att år 1929 minimum var 5-61 (Stockholm) och maximum 17-66 (Haparanda), således den högsta utdebiteringen endast något över tre gånger högre än den lägsta. Samma städer hade även år 1930 lägsta respektive högsta utdebiteringssatsen, nämligen 5-50 och 18-11. Av tabellens länsvis sammanställda siffror för landskommunerna framgår, att ojämnheten är mycket betydande även inom ett och samma län. Störst var den år 1929 i Norrbottens län, där utdebiteringsminimum var något mer än en sjättedel av utdebiteringsmaximum. Därnäst kom Kopparbergs län, där, Orsa medräknat, maximum var omkring fem gånger högre än minimum, medan Örebro län hade ett maximum, som var ungefär dubbelt mot minimum. Inom övriga län var maximum tre till fyra gånger högre än minimum. Någon vidare tendens till nivellering av utdebiteringssatserna under loppet av de två sista decennierna kan ej spåras, om man tager i betraktande siffrorna över hela landet. Ty bortsett år 1906 från skogsmedelskommunerna i Kopparbergs län, vilka då i ännu högre grad än nu voro befriade från kommunalskatter, var inom landskommunerna förhållandet mellan maximum och minimum nästan detsamma år 1906 som år 1929. Men eftersom maximisiffran stigit mer än minimisiffran, var avståndet mellan yttergränserna större år 1929 än år 1906. I städerna var ställningen år 1929 i bägge hänseendena avgjort försämrad, vilket framgår därav, att yttergränserna representerades för storstäderna år 1906 av siffrorna 5*06 och 7'30 men år 1929 av siffrorna 5-61 och 11-15 samt för landstingsstäderna av siffrorna 2-75 och 7-10 år 1906 mot 5-66 och 17-66 år 1929. Inom de särskilda länen har utvecklingen för landskommunerna varit något mera gynnsam, i det att siffrorna giva uttryck för någon, låt vara ej så stor utjämning. Mest framträdande är denna inom Älvsborgs län, där maximum för utdebitering per inkomstskattekrona var år 1906 tio gånger men år 1929 blott tre och en halv gånger större än minimum, varjämte avståndet mellan yttergränserna reducerats från 3127 till 16-63. Orsaker till Så vida ej produktiva fonder tillfört vissa kommuner mycket större inbis ojämn- k ° m s t e r än andra eller den ekonomiska förvaltningen i vissa fall vanskötts, heter.

43 är det, såsom redan anmärkts, otvivelaktigt, att den utgiftsbörda, angiven i utdebitering per skattekrona, som betingas av de kommunala utgifterna, i det väsentliga är beroende på skatteunderlagets styrka. Nyss har erinrats, att de s. k. skogsmedelskommunerna i Kopparbergs län i förstberörda avseende intaga en undantagsställning, på grund varav kan sättas i fråga lämpligheten av att vid en jämförande granskning medtaga deras utdebiteringssiffror. Ytterligare ett eller annat liknande fall finnes måhända. Men över huvud lär avkastningen av fonderade medel eller av kapitalinvesteringar icke vara av väsentlig betydelse för den kommunala budgeten, annat än där affärsverk av kommunen direkt eller indirekt drivas. Dessa verk tillgodose ej i egentlig mening kommunala ändamål — statliga uppgifter, som överlämnats till kommunerna — utan avse tillhandahållande mot ersättning åt inom kommunen boende av vissa nyttigheter. De böra därför vara självförsörjande. Då utgifter för och inkomster från den kommunala affärsverksamheten ingå i den kommunala finans statistiken och alltså kunnat i den ena eller andra riktningen öva inflytande på de ur samma statistik hämtade skattetryckstalen, är det tänkbart, att dessa tal emellanåt giva ett felaktigt uttryck för den verkliga skattetungan. Skatteprocenten kan hava drivits i höjden genom att en alltför låg ersättning uttages för de tillhandahållna nyttigheterna eller tjänsterna eller ock genom ett alldeles motsatt förfarande hava blivit mindre, än eljest bort vara fallet. En ingående undersökning skulle erfordras för att fullt klarlägga affärsföretagens och affärsinvesteringarnas inverkan på skattetrycket. Det har emellertid så mycket mindre ansetts nödigt att tynga arbetet med en dylik vidlyftig och tidsödande undersökning, som den ifrågavarande verksamheten är främmande för det stora flertalet landskommuner samt i städerna och stadsliknande samhällen, där sådan verksamhet huvudsakligen förekommer, med få undantag anses ordnad så, att inkomsterna fullt täcka utgifterna. Den totalbild av kommunernas ekonomi, som genom statistiken erhålles, torde därför icke nämnvärt hava påverkats av det anmärkta förhållandet. Inom landskommunerna är visserligen utdebiteringen någon gång starkt påverkad av utgifter för ett jämförligt ändamål, nämligen för annuiteter å lån, upptagna för teckning av aktier i järnvägsföretag, som ej direkt giva kommunerna någon däremot svarande avkastning. Men icke heller dessa fall äro tillräckligt talrika för att kunna förvanska bilden. Vad åter angår det ekonomiska handhavandet av kommunalförvaltningen är det givetvis omöjligt att avgöra, i vad mån detta på något mera stadigvarande sätt framkallat olikhet i skattesatserna. Emellertid torde det ligga i sakens natur och jämväl av erfarenheten vara bestyrkt, att det i allmänhet är inom kommuner med rikligt skatteunderlag och låg utdebiteringsprocent, som kravet på ekonomisk återhållsamhet har svårast att vinna gehör, liksom ock att inom kommuner med svagt skatteunderlag och högt skattetryck tvånget till sparsamhet i regel gör sig gällande. Det kan därför med rätt stor säkerhet påstås, att den större eller mindre frikostigheten

44 med kommunala medel är en faktor, som medverkat till att utdebiteringens ojämnheter, om ock i och för sig mycket stora, dock ej motsvara skatteunderlagets. A t t skatteunderlaget är av dominerande betydelse för skatteprocenten klarlägges också av sammanställningarna i Del I. Vid en granskning av landskommunernas siffror kan man sålunda för varje län konstatera, att kommuner med det minsta antalet skattekronor per invånare befinna sig bland dem, som hava de högsta utdebiteringssatserna, och vice versa. Av städerna hade Djursholm och Stockholm år 1929 både det största antalet skattekronor per invånare och den lägsta utdebiteringen, medan Haparanda, som representerade utdebiteringsmaximum, befann sig bland de städer, som hade de lägsta relativa skattekrontalen. E t t generellt uttryck för utdebiteringens beroende av antalet skattekronor per invånare giva följande ur Del I, sid. 48* hämtade siffror för de skattetyngda kommunerna, till vilka hänförts kommuner, som under något av åren 1925—1928 hade en allmän kommunalskatt, uppgående till minst tio kronor per skattekrona. 1 Antal skattekronor per invånare

Medelutdebitering per skattekrona

Högst 1

16-86

1-01-2

12-85

2-01—3

11-07

3-01—4

10-95

4-01—6

10-27

Över 6

1015 Sammanhanget mellan stigande relationstal för skattekronorna och fallande utdebitering är tydlig, ehuru yttergränserna komma jämförelsevis nära varandra genom kommunernas sammanförande i blott sex grupper. E t t måhända ännu mer slående bevis för detta sammanhang utgör en i Del I. sid. 49* intagen tabell angående bland annat skattekrontalen i de mest skattetyngda landskommunerna. Enligt denna tabell var år 1927 medeltalet skattekronor per invånare inom de skattetyngda kommunerna 2-57, medan medeltalet inom de övriga uppgick till 419. Förhållandet är ensartat inom varje län med en utomordentligt stor differens inom Norrbottens län, beroende på det för länets förhållanden exceptionellt rikliga skatteunderlag, över vilket Jukkasjärvi kommun förfogat. Det är förnämligast två med kommunernas egenart förbundna omständigheter, som kunna sägas regelmässigt i någon mån förskjuta den skatteförmåga, som skattekronorna i och för sig konstituera. Den ena är kommunens folkmängdssiffra, den andra folkmängdens täthet. 1 Det bör uppmärksammas, att vid angivandet av utdebiteringssatserna icke frånräknats vad kommunerna uppbära såsom utjämningsunderstöd från staten.

45 Det förra förhållandet åskådliggöres av följande siffror beträffande landskommunerna: „„ .. , . 1 Q 9 8 Folkmängd år 1928

Skattetyngda kommuner i % av samtiiga

Högst 300

36-6 %

301-500

34-9 >

501—1000

290 »

1001—1500

27-1 >

1501-3000

23-3 >

Över 3 000

22"9 »

Det andra förhållandet belyses därav, att de skattetyngda landskommunerna i medeltal hava ett invånarantal av blott 6'4 per kvadratkilometer land, medan de icke skattetyngda kommunernas motsvarande siffra är 12-9, således nästan jämnt det dubbla. Sammanföras kommunerna länsvis, finner man dock för ett par län undantag, som väsentligen hållit uppe den genomsnittliga befolkningssiffran för rikets samtliga skattetyngda kommuner. Det mest utpräglade undantaget är Kopparbergs län, där invånarantalet per kvadratkilometer land i de skattetyngda kommunerna når siffran 274, under det att i de icke skattetyngda kommunerna motsvarande siffra stannar vid 7-7. Anledningen är främst de stora, befolknings fattiga skogskommunernas förut omförmälda rikliga tillgång på avkomstgivande fonder. Eljest torde gles befolkning och svagt skatteunderlag ofta karakterisera en och samma kommun och samverka till hög utdebitering. Å andra sidan är den svenska kommunindelningen på landsbygden sådan, att de till folkmängden minsta kommunerna i allmänhet finnas inom de delar av landet, som äro tätast bebyggda, och tvärtom. Härigenom kunna verkningarna på skattetrycket av berörda två faktorer i viss utsträckning eliminera varandra.

Skuldsättningen. E n faktor, som jämte utdebiteringen måste vara klarlagd, för att ett generellt omdöme om de kommunala finanserna skall kunna fällas, och som dessutom kan väsentligt modifiera den med ledning av skatteprocenten fixerade uppfattningen om de individuella kommunernas ekonomi, är den kommunala skuldsättningen. Har en kommun med låg utdebitering i särskilt hög grad skjutit uttaxeringen på framtiden genom att täcka sitt penningbehov medelst upplåning, är kommunens ställning sämre, än utdebiteringsprocenten antyder. Har åter en kommun med hög utdebitering på ett tillfredsställande sätt tillgodosett de kommunala behoven utan att nämnvärt skuldsätta sig, är ställningen uppenbarligen bättre, än de nuvarande utdebiteringssiffrorna angiva. Kommunernas skulder dels i absoluta, i miljoner kronor avrundade tal och dels per skattekrona, ävensom statens ungefärliga fasta upplåning, vilken ur jämförelsesynpunkt har sitt intresse i detta sammanhang, belöpte sig åren 1907 och 1928 till följande belopp:

46 S k u l d e r Absolut, miljoner kr. Per skattekrona, kr. Ar 1907 Ar 1928 År 1907 År 1928 Landskommunernas . Väghållningsdistriktens Landstingens . . . .

Municipalsamhällenas Städernas

58-9

176-0

12-80

3-1

38-3

0-69

2-44

13-6

2-00 Summa 15-49

3-74 17-37

—

14*4

—

8-11

1172-1

62"69

47-49

Prästlönekassornas

—

0'5

För stad och land gemensamma kassors .

—

8'1

—

Summa 478"9

1504-8

44-09

464"4

1831*9

—

Statens

11-19

3724 Per skattekrona räknat når städernas å det kommunala skatteunderlaget år 1928 vilande skuldsumma alltså upp till en siffra (47-49 + för städer, som deltaga i landsting, 3*74), som är nästan exakt tre gånger större än landskommunernas (11-19 + 2-44 + 374). Den i jämförelse med landskommunerna ogynnsamma ställning, som städerna enligt dessa siffror intaga, torde dock vara endast skenbar, i det att sannolikt den övervägande delen av städernas skulder motsvaras av kapital, som investerats i affärsdrivande verk och som i stort sett lämnar en mot ränteutgifterna svarande nettoavkastning. Enbart storstädernas andel i städernas skuldsumma uppgår till mer än två tredjedelar, och en närmare analys av deras inkomster giver vid handen, att avkastningen av dem tillhöriga affärsverk täcker ej blott driftkostnaderna utan i regel också deras annuiteter för fasta lån. Låneställningen har i allt fall sedan år 1907 för städernas vidkommande så till vida förbättrats, som deras kapitalskuld per skattekrona nedgått, under det att en avgjord försämring inträtt för landskommunerna med avseende å den på deras skatteunderlag vilande skuldbördan, vilken i förhållande till skattekrontalet per invånare under samma tid — även bortsett från municipalsamhällena och från de för land och stad gemensamma kassorna — ökat ganska avsevärt, ehuru skattekrontalet per invånare, såsom förut omförmälts, mellan åren 1906 och 1929 nästan fyrdubblats. Därtill kommer, att landskommunernas skuldbörda i mycket obetydlig grad uppväges av investeringar i inkomstbringande företag. Huruvida denna tendens till en relativt kraftigare ökning av den i allmänhet mera skattetyngda landsbygdens skuldsättning har någon motsvarighet i förhållandet mellan de skattetyngda och de icke skattetyngda kommunernas skuldsiffror har icke i detalj utretts men synes följa därav, att skulderna i procent av tillgångarnas värde år 1928 var 42-2 % i de skattetyngda landskommunerna men endast 32-3 i de icke skattetyngda, samt att skuldbeloppet per skattekrona för landstingen, vilka jämte väghållnings distrikten genom sin verksamhet drivit landsbygdens skuldsättning i höjden, ställde sig så, att mot det skattetyngda Blekinge läns höga skuldbörda, 10 kronor 54 öre per

47 skattekrona, svarade de förhållandevis väl situerade Västernorrlands läns och Kronobergs läns låga siffror, 1 krona 2 öre och 1 krona 7 öre per skattekrona. Vad landskommunerna angår voro skulderna per skattekrona för de skattetyngda 15 kronor 90 öre men för de icke skattetyngda blott 9 kronor 8 öre. Utvecklingen i denna ogynnsamma riktning främjas i viss mån genom de regler, som vid beviljande av statsunderstöd åt synnerligen skattetyngda kommuner måst tillämpas för att avvärja krav på understöd till följd av höga engångsuttaxeringar av anslag, som vederbörande varit berättigade täcka genom upplåning. Man torde med ledning av sålunda tillgängliga upplysningar om kommunernas låneställning vara berättigad draga den slutsatsen, att de individuella, av utdebiteringsprocenten belysta olikheterna i kommunernas ekonomi skulle hava ytterligare accentuerats, därest upplåningspolitiken inom kommunerna varit likformig.

Statens andel i den kommunala förvaltningens finansiering. Bland de omständigheter, som inverkat på kommunernas nuvarande finansiella läge, får till sist ej förbises statens andel i finansieringen av kommunernas förvaltningsuppgifter. Försämringen av kommunernas ekonomi är väsentligen en konsekvens av statens åtgöranden, i det att statsmakterna, såsom i Kap. I I framhållits, i synnerhet efter det nya seklets inträde ställt alltjämt ökade krav på den kommunala verksamheten. Jämsides härmed har staten nödgats så småningom påtaga sig allt större del av kostnaderna för denna verksamhets upprätthållande. I det föregående har vid redogörelsen för det kommunala skatteunderlagets belastning skattesatserna angivits utan avdrag för de belopp, som staten utbetalat i form av understöd till synnerligt skattetyngda kommuner. Understöden hava ordnats såsom en exceptionell handräckning av provisorisk natur. Staten torde således ej få anses hava därigenom mera stadigvarande övertagit någon del av kommunernas utgifter. På grund härav och då önskemålet är att såvitt möjligt genom andra skatteutjämnande åtgärder undgå denna understödsverksamhet, vilken ej avhjälper ojämnheterna i och för sig, synes ej skäl föreligga att här behandla de utgående understöden såsom ett led i utgifternas definitiva överflyttning på staten. Statsbidragen för de speciella förvaltningskostnadernas täckande och den successiva ökningen av dessa bidrag äro däremot uppenbarligen av sådan karaktär, ökningen har skett i ännu hastigare tempo än de kommunala utgifternas stegring. Från att år 1907 hava utgått med sammanlagt 10-5 miljoner kronor belöpte sig dessa bidrag år 1928 till 109*7 miljoner kronor, d. v. s. de hava mer än tiodubblats, under det att kommunernas totalutgifter år 1928 voro ungefär fyra och en halv gånger högre än år 1907. Trots detta ytterligare tillskott från staten av nära 100 miljoner kronor årligen hava de för kommunernas behov uttaxerade beloppen, såsom förut omförmälts, samtidigt stigit från 72'4 till 410-8 miljoner kronor, d. v. s. med 338*4 miljoner kronor.

48 I någon mån har statens ökade andel i kostnaderna motvägts av statliga dispositioner, varigenom indragits förut till kommunernas förfogande ställda medel, främst primärkommunernas andel i brännvinsförsäljningsmedlen och den av staten till landstingen och storstäderna överlämnade inkomsten av den allmänna bevillningen. Å andra sidan tillföra de under tjuguårsperioden genom ny lagstiftning tillkomna skatteformerna skogsaccis, nöjesskatt, kommunal progressivskatt och automobilskatter kommunerna och väghållningsdistrikten för närvarande en mångfaldigt större inkomst. Ehuru statens kostnadsandel vuxit i så avsevärd grad, och ehuru kommunerna fått dessa nya inkomstkällor, är det påfallande, hur stort det belopp är, med vilket de kommunala repartitionsskatterna i jämförelse med den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten belasta speciellt landsbygden och även landstingsstäderna. H u r härmed förhåller sig framgår närmare av vidstående sammanställning av de belopp, varmed år 1929 sådana skatter påförts inom de kommunala förvaltningsenheterna. Sammanlagt utdebiterades nämnda år på landsbygden mera än fem gånger så mycket i dylika kommunala skatter som i statsskatt. Vägskatteutdebiteringen och landsbygden åbelöpande andel i landstingsskatten nådde var för sig en siffra av ungefär samma storlek som statsskatten. Denna rörde sig om ett belopp, som icke uppgick till fullt en tredjedel av siffran för den allmänna kommunalskatten till landsbygdens primärkommuner. Förhållandet mellan ifrågavarande utdebiteringar, om man för vart och ett av åren 1925—1929 jämför landsbygdens respektive städernas totalbelopp i utdebiterade kommunalskatter (inklusive municipalskatt och tingshusmedel) med statsskatten (frånräknat bolagens B-skatt åren 1925 och 1926), belyses av följande uppställning (jämför Del I, sid. 21*). Statsskatt Landsbygden 1925 1926 1927 1928 1929 Städerna 1925 1926 1927 1928 1929

35548747 34 772 707 35698837 34 867 714 35620000 114 706 684 113 671411 115 664 029 117968055 118 873 634

Kommunal- Den senare i % skatter av den förra 174451663 491 180149 769 518 184110845 516 194 384 924 557 192752704 541 190 805 976 166 195 270 711 172 201610 036 174 207901873 176 218 010 456 183

Sammanställningen visar bland annat, att under dessa fem år stats skattebeloppet på landsbygden varit praktiskt taget konstant eller mellan 34 och 36 miljoner kronor, under det att de kommunala skatternas summa höjts med omkring 18 miljoner kronor. I städerna hava statsskatterna stigit med ungefär 4 miljoner kronor men kommunalskatterna med över 27 miljoner kronor.

49 3 S

fi g &» "- fi a s ? .S 3 3 ^ 5 o -43

1 WO

2:3fi"5 I—I O " rH

*

Ig,*

I:o3a fia f l 3 •*1

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O o o o > o o o o o o o o 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 QOM-^iOC-IMIXJlC-TJtCOiQrJIC^lOiOO^OacCOaiOHG! (MOOOiHiOOomOiiOCOIXJJCOCONOW^COiOOOOCO ^OJHOJNNOSIMOJiO'BOOCOiOOOOlOOCOCQCO^CC-

fi 2 >>

.3 fi^ n

aa

Oiotocoooc^inc-ai^oixMOOsc^HHneO'JcofliiM

a £ «n^ ä g a g w ° -fi

1 43

to

and ings kat

B

>»

_j.» «

T3

männ muna kylde

rQ to

fi cS Hi

^ §a |

322308. III.

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 H-^THr-cococn^^oJOvioHTiioooiiowiOMtM^riiTfi HCD0100lOHTjCqTj((MOO(MCOT-IOa3C^05COOlOlOOO id CM "* CO •* CO CM T H CO CM CO iO CM CO Tl< ^# CM T H CO T H CM 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 00 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 cocDcTsr-oooc^coo^McrjaJOcoic-^co-^T-icocM CM T H O O 05Q0T)ICDI>CdTi(C0HTil01C0HOT|(HMHaiHm C O O O I O cococ-MomHcoHHcomoioiocoo^cc^o (MHT-ITHTH

T—I

HTHCMHT-KNWHHH

T—I

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 ) 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 O O O O O O O O O O O i O O O O O O O O O O O O O t-D^iooocococMiocnoJOiooaioos^cMioaicoHQOco C0l>00CD(MC0(MMI>O'^THrH(JlC0H(MOCi3Cni>t^C0'<JI ooxiooroow^cocxioicocowcoT-ioooocaHCsicoo CM H H T H T H CO T H T H T H T-I T H T H T H CM T H CM T H O 0 0 ) 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 oocoajtNH^oocoHCDTticooOrtr-coooJOOOiOH • * 0 ] ^ ( M ^ C 0 O C 0 1>C0 0JC0T-IOOC^C0CMiO00l>Ci0OO cco30i>a)CococxicDioo5C"OcD(MroiQ0500cDHa)o CM T-t-r-i TH TH CM T H T-I T H T H T H CM CM CM T H T H CM 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 ) 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 ^CO<^G^>OCOC~CMCOCOCOCMCOOOTHOt>»r50iHCMCT>00<35 coOMMcoioi>c-coHiO(MT)(mcoo3cncoHeo<Moomo aiocoaicocM^oiQio^TifaiioeoiOT-iiaHCJi^^oocM mmcfliommTiiHcciiocooj-^io^cDicmcDcoooco^c0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 > 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 OOX05HHCOOI>OCOCOCOCCICXID-030Cn(MCr)05COI>H c o r - o ^ o t M O O J i o N ^ o o ^ i O i O H C o c M c - c o c o c o c o i M O C D C M H0 1H' C O C O O C O IHCM C CCM JlOaffl -tfC O TCHOTC H -TO HCXNHTjIt^H I CO

s

50 Sammanfattning av läget. Utgångsläget för de undersökningar om kostnadsöverflyttning till större kommunala utdebiteringsområden eller till staten, som ankommit på beredningen, torde vara åskådliggjort genom den ovan lämnade redogörelsen och kommer att i Kap. I V i sammandragen form angivas. Här må blott erinras därom, att den svenska kommunalförvaltningen efter omkring tre decenniers expansion under i olika hänseenden synnerligen gynnsamma ekonomiska förhållanden kommit in i ett skede, som helt förändrat förutsättningarna för kommunal verksamhet. Om sålunda ställningen inför de siffror, som känneteckna de gångna åren, ter sig bekymmersam och för många kommuner i längden ohållbar, äro utsikterna för framtiden ännu mera ägnade att ingiva farhågor. Av allt att döma hotas ett antal landskommuner av ekonomiskt sammanbrott, om kraftiga ingripanden utebliva. Det första villkoret för att en ödesdiger konsekvens av den föreliggande situationen skall kunna undvikas eller åtminstone begränsas är uppenbarligen, att en tid framåt, även om behjärtansvärda önskemål måste skjutas åt sidan, största återhållsamhet iakttages vid beviljande av kommunala anslag. Lika nödvändigt torde vara, att statsmakterna avstå från att, såsom hittills skett, till kommunerna hänskjuta nya kostnadskrävande uppgifter eller att på dem ställa ökade krav med avseende å förvaltningsbestyrens effektivitet. Då emellertid de nuvarande utgifterna med jämförelsevis få undantag äro bundna och en omvälvning i utgiftsbesparande riktning för övrigt skulle kunna innebära ett äventyrande av sociala och kulturella värden, som med stor möda och kostnad skapats, synes det omöjligt att enbart på sålunda angivet sätt avvärja den fara, som hotar. Jämväl positiva åtgärder från statens sida erfordras, främst i syfte att minska disproportionen mellan statens och kommunernas andel i kostnaderna för det allmänna och att motverka den utomordentliga ojämnheten i olika kommuners skatteförmåga. Beredningen har ansett sig böra under strängt fasthållande av detta utgångsläge taga ställning till de särskilda spörsmål, som det ålegat beredningen att utreda. Att av hänsyn till statsfinansiella och andra svårigheter, som för tillfället föreligga, avstå från att framlägga förslag, som i och för sig synts riktiga, har beredningen sålunda icke funnit befogat.

K A P . IV.

Allmänna förutsättningar och riktlinjer för överflyttning på större utdebiteringsområden ay kommunala utgifter. De förvaltningsbestyr, vilka av ålder uppburits av det kommunala skatte- Allmänna underlaget, hava särskilt efter sekelskiftet varit föremål för en våldsam ex- föriitsättpaiision, som vid kommunalförvaltningens ursprungliga avgränsning icke varit n »**"• avsedd eller förutsedd. Dessutom hava nya uppgifter av maktpåliggande och kostnadskrävande natur under samma tid av statsmakterna hänskjutits till primärkommunerna eller kommuner av högre ordning. Såsom i det föregående påvisats, har följden blivit, att, ehuru samtidigt antalet kommunala skattekronor per invånare mångdubblats och betydande inkomster tillförts kommunerna genom nya skatteformer och höjda statsbidrag, den genomsnittliga uttaxeringen per skattekrona i hög grad ökat och alltjämt tenderar att stiga. Trots den med få undantag eller avbrott kraftigt stegrade uttaxeringen har därjämte utgifters skjutande på framtiden genom kommunal skuldsättning, vilken, åtminstone i vad angår landskommuner, landsting och väghållningsdistrikt, regelmässigt sker för icke produktiva ändamål, ökats i ungefär samma tempo som utdebiteringsprocenten. En ytterligare försämring av kommunernas ekonomi är nu att motse till följd av den ekonomiska krisen och sjunkande skattekrontal. Ty en nedpressning av utgifterna, motsvarande skatteunderlagets försämring, torde i allmänhet vara utesluten. Till minskning av antalet skattekronor och därav följande automatisk höjning av utdebiteringsprocenten kommer ytterligare att verka 1932 års beslut om sänkt repartitionstal vid uttagande av fastighetsskatt å jordbruksfastighet. Utvecklingen har lett därhän, att de kommunala skatternas andel i de direkta inkomstoch förmögenhetsskatternas summa, särskilt på landsbygden, är större i Sverige än. i de flesta andra länder, samt att ett liknande förhållande gäller beträffande den totala kommunala skuldsättningen, jämförd med statens. Om alltså kommunernas belastning med en relativt mycket stor utgiftsbörda är ett särdrag för vårt land, så äro ej mindre betecknande för detsamma de väldiga ojämnheterna i denna börda. Liksom utgifternas tyngd framträda dessa ojämnheter framför allt på rikets landsbygd, där skatteprocentmaximum är ända till nio och, om ett exceptionellt minimum medräknas, ända till sexton gånger högre än skatteprocentminimum. Orsakerna till en hög respektive låg utdebitering kunna givetvis vara flera, såsom

52 större eller mindre frikostighet vid tillgodoseendet av ett anslagsbehov, dålig eller god ekonomiförvaltning, mer eller mindre effektiva anordningar för skolväsende, för fattigvård, för vägväsendet, för sjukvård etc, större eller mindre befolkningstäthet, anhopning under senare år av anslagsbehov, som långt tidigare bort tillgodoses, eller motsatsen. Men främsta och avgörande orsaken är den ojämna fördelningen av skatteobjekten, av skattekrontalen, vilka genomsnittligt per invånare inom landskommunerna röra sig med ett maximum omkring fyrtio gånger högre än minimum. Till dessa av skatteunderlagets o-jämnhet beroende växlingar bidrager åter i all synnerhet den omständigheten, att Sverige har mindre landskommuner vad folkmängden angår än något annat land. Till och med i våra grannländer Norge och Finland, där befolkningstätheten dock i genomsnitt är mindre än i Sverige, äro landskommunernas folkmängdssiffror sällan så små som hos oss. Under det att sålunda Sverige har omkring 430 landskommuner med lägre invånartal än 500, förekommer blott ett tiotal sådana kommuner i Norge och fyra i Finland. Genom vad sålunda sammanfattningsvis anförts och i ännu högre grad genom ett närmare studium av det siffermaterial, som återfinnes i Del I och som i Kap. I I I blivit från vissa synpunkter belyst, framhäves starkt behovet av genomgripande åtgärder, särskilt vad landsbygden beträffar, i syfte att utjämna den kommunala skattebördan och så vitt möjligt även minska densamma. Olika vägar Beträffande de huvudlinjer, efter vilka ett ingripande kan tänkas, torde utjämning. m a n ^ utgå från att genom ändringar i skattelagstiftningen icke i nämnvärd utsträckning kunna åstadkommas omflyttningar av skattekronor från rikare kommuner till fattigare eller uppbringas nya beskattningsföremål inom de senare. Icke heller lär det vara möjligt att genom ett fortsatt förbättrande av taxeringsförfarandet råda bot för ens någon väsentlig del av ojämnheterna, helst som dessa, om de över huvud bero på olikformig taxering, numera måste anses vara orsakade därav i relativt ringa omfattning. Det synes återstå endast två huvudvägar att beträda eller att välja emellan. Den ena är, att de kommunala förvaltningsbestyren eller utgifterna övertagas av större utdebiteringsområden, antingen redan bestående förvaltningsenheter eller nyskapade sådana, den andra, att riksdagen i mycket större utsträckning än hittills på riksstaten anvisar medel, som efter Kungl. Maj:ts prövning och enligt grunder, som riksdagen bestämmer, utdelas till hårt skattetyngda kommuner. Den senare vägen har enligt gjorda erfarenheter visat sig otillfredsställande på grund av svårigheten att bestämma grunder, vilka äro i och för sig rättvisa och ej, bland annat genom de bidragssökande kommunernas egna åtgöranden, leda till oegentliga resultat. Det är för övrigt uppenbart, att behovet av särskilda kontantunderstöd från statens sida till ifrågavarande kommuner minskas, i den mån differenserna mellan de särskilda kommunernas skattesatser utjämnas genom åtgärder av det förstberörda slaget. Denna form av understöd bör därför ej anlitas såsom en huvudsaklig utjämningsfaktor och kan i allt fall ej närmare fixe-

53 ras, innan klarhet vunnits beträffande statsmakternas benägenhet att begagna de möjligheter, som eljest erbjuda sig. Vid en granskning av dessa möjligheter torde till en början kunna antagas, a t t något nämnvärt resultat icke står att vinna genom frivilliga överenskommelser mellan kommuner om sammanslutning till större utdebiteringsenheter för samtliga eller en del av deras förvaltningsbestyr. I vårt land liksom i andra länder har obenägenheten för sådana överenskommelser visat sig vara praktiskt taget omöjlig att i de aktuella fallen övervinna, även om den allmänna uppfattningen varit, att dylika förstoringar äro av nöden. Ej heller den relativt begränsade befogenhet, som lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning samt vissa andra författningar giva åt statsmyndighet att sammanföra kommunala förvaltningsenheter till större sådana, eller föreskrifterna om större förvaltningsenheters bildande för vissa verksamhetsgrenar hava lett eller kunna antagas komma att leda till några indelningsändringar av betydelse i skatteutjämningshänseende. De samtidigt med nyss berörda lags tillkomst skapade förutsättningarna för bildande av kommunalförbund hava visserligen, såsom framgår av redogörelsen härom i Del I I , särskilt under de sista åren genom länsstyrelsernas ingripande blivit till en viss grad utnyttjade. Men det bör beaktas, att genom kommunalförbunden i huvudsak ej ernås annat än i och för sig värdefulla fördelar i form av ett mera rationellt och billigare ordnande av den ena eller den andra förvaltningsuppgiften så länge förbunden bestå. Däremot åstadkommes genom dem icke något förstorat utdebiteringsområde med därav följande utjämning av skatteunderlaget och av utdebiteringen ens för den uppgift, för vilken kommunalförbund bildats. Skall något av verkligt och bestående värde vinnas genom en kostnadsöverflyttning av antydd art, lärer därför vara nödvändigt, dels att statsmakterna meddela direkt bindande föreskrifter i ämnet, och dels att överflyttningen sker till staten eller till vidgade kommunala utdebiteringsområden, vilkas storleksordning i lag fastställes. I förra fallet blir ändringen av mera vittgående principiell innebörd, i det att de överflyttade utgifterna, så vitt andra inkomster ej finnas, komma att täckas genom skatter av annan karaktär än de kommunala, medan i det senare fallet det även efter ändringen alltjämt blir samma skatteunderlag, nämligen det kommunala, som i första hand tillgodoser skattebehovet. I det förra fallet uppkommer framför allt en lindring i den kommunala skattebördan, i det senare främst en utjämning av densamma. Redan under förberedelserna till och vid antagandet av 1862 års kommunal- Utgifternas lagar uttalades från auktoritativt håll, att de kommunala angelägenheterna n ^ r^ sta_ av staten »delegerats» till kommunerna, utan att mellan dessa angelägenheter ten. och de utav staten själv omhändertagna kunde uppdragas någon gräns med hänsyn till statsnyttan. Däremot var det blott enstaka röster, som så tidigt gåvo uttryck för farhågan, att de på kommunerna lagda uppgifterna emellanåt kunde bliva alltför betungande för dem. Sedermera hava såväl i ena

54 som i andra hänseendet framburits skäl för en avlyftning från det kommunala skatteunderlaget till det statliga av större eller mindre utgiftskomplex. E t t åtminstone indirekt bevis för att dessa skäl befunnits bärande utgöra bland annat de ständigt stegrade anslag, som under årens lopp av riksdagen anvisats såsom bidrag under olika former till den kommunala verksamhetens upprätthållande. Bortsett från kommunernas affärsdrivande verksamhet, av vilken kommunmedlemmen drager fördel endast under den tid, han förblir medlem av kommunen, och.dessutom möjligen från någon enstaka, mindre betydelsefull förvaltningsgren torde man också med fog kunna göra gällande, att de kommunala förvaltningsbestyren tillgodose statsändamål i lika hög grad som många av de uppgifter, vilka helt åvila staten, samt att det vid sådant förhållande är oegentligt, att i ena fallet kostnaderna lagts på underlaget för den proportionella kommunalskatten, medan de i det andra fallet ytterst regleras genom bland annat den progressiva inkomst- och förmögenhetsskatten. Förutom detta principiella skäl kan anföras, att statens finansiella ställning varit god och under en följd av år, frånsett de sista, i hög grad förbättrats, samtidigt som avsevärda lindringar i statsbeskattningen genomförts, medan utvecklingen inom kommunerna gått i alldeles motsatt riktning. Vidare får det anses sannolikt, att överflyttning av en uppgift till staten liksom till annan större förvaltningsenhet ofta giver möjlighet till bättre planläggning och ekonomisering, än om uppgiften tillgodoses genom en mångfald vid sidan och oberoende av varandra verksamma organ och beslutande församlingar. Mot en mera allmän omläggning av dylik innebörd invändes emellertid, att en kostnadsöverföring av större dimensioner skulle verka revolutionerande på statens finanser och ingripa alltför störande i de skattepolitiska förhållanden, efter vilka det ekonomiska livet sedan lång tid tillbaka inställt sig. I all synnerhet måste dock beaktas de synpunkter, vilka hänföra sig till själva förvaltningsuppgiftens handhavande och effektivitet. Om staten övertager hela eller större delen av kostnaden för en uppgift eller för en utgiftsgrupp inom densamma, måste statsmakterna förbehålla sig att i sista hand pröva de förvaltningsåtgärder, vilka öva avgörande inflytande på utgifternas storlek. T y att ekonomisk makt bör vara förenad med ekonomiskt ansvar är en princip, som ej får eftersättas. Men en statlig verksamhet på ifrågavarande område utan intim medverkan av de hittills förvaltande och beslutande kommunala organen skulle stå i strid med kravet på kommunal självstyrelse. Oberoende härav torde en sådan medverkan vara nödvändig, enär det därförutan vore omöjligt för staten att administrera hittillsvarande kommunala bestyr under vederbörlig anpassning till lokala förhållanden och utan oskäligt höga administrationskostnader eller stor risk för en över huvud mera utgiftskrävande förvaltning. Jämväl för det fall att någon enstaka utgiftskategori utgör ett avskilt helt för sig, eller att det förvaltningsområde, som densamma avser, kan av statsmakterna och statens centrala verk någorlunda överskådas, lärer för den skull staten icke kunna påtaga sig utgiften i dess helhet utan att

55 i största möjliga grad förankra förvaltningen, särskilt det beredande och verkställande arbetet, i de lokala förtroendemännens orts- och personkännedom. Å1 andra sidan blir följden därav lätt, att, om än staten förbehåller sig att pröva befogenheten av äskade anslag, avgörandet i realiteten kommer att bero på dessa lokala förtroendeorgans förslag och åtgöranden i övrigt, samt att sparsamhetsintresset blir lidande på omläggningen, eftersom utgifterna för de anordningar, varmed förtroendemännen inom en kommun sålunda skulle taga befattning, drabba även andra än de skattskyldiga inom kommunen. Med beaktande av dessa skäl och motskäl synes det väl vara riktigt, att en kostnadsöverföring till staten sker, men också att denna överföring åtminstone tillsvidare gives endast begränsad omfattning. Vidare bör en utgiftskategori i sin helhet överflyttas på staten endast för den händelse, att på densamma inverkande omständigheter kunna av statsmyndigheterna utan alltför stora svårigheter överskådas och prövas. Eljest bör, när över huvud överflyttning anses påkallad, på kommunen dock stanna en för densamma någorlunda kännbar andel av kostnaden i fråga. De utgiftsposter, som utväljas, måste vidare vara av sådan beskaffenhet, att deras storlek ej direkt eller indirekt påverkas av kommunens självbestämmanderätt över andra angelägenheter än den, som utgiftsposten avser. Dessutom är det önskligt, att den skattelättnad, som på så sätt beredes kommunerna, är ägnad att över huvud åstadkomma en jämnare fördelning av skattebördan mellan dem, d. v. s. att avlyftningen omfattar utgifter, som i allmänhet särskilt hårt drabba kommuner med stor total skattebörda. I såväl det ena som det andra fallet böra de kommunala beslutande församlingarna hava initiativrätt och genom sina organ biträda vid beredning och verkställighet i ärenden, rörande vilka bestämmanderätten tillkommer statlig myndighet, samt i övriga fall bibehållas vid sin hittillsvarande självstyrelserätt. Därest staten i förhållande till primärkommunen helt eller delvis påtager sig kostnaden för en uppgift, torde dessutom böra övervägas lämpligheten av en mellaninstans för ett större område, vilken, på samma gång den är mera frigjord från utpräglat lokala intressen, besitter nödig kännedom om förhållandena på de skilda orterna inom området och därför får förutsättas kunna effektivt medverka i arbetet för förvaltningsanordningarnas ändamålsenliga och i ekonomiskt hänseende tillfredsställande planläggning. Även en sådan mellaninstans bör lämpligen hava karaktär av kommunal förtroendenämnd, om än med erforderligt inslag av representation för det direkta statsintresset. Av särskild vikt är, att staten genom inspektion såväl genom förmedling av den omförmälda mellaninstansen som på annat sätt följer och kontrollerar kommunernas handhavande av de uppgifter, i vars bekostande staten engagerat sig. Då avlyftning av kostnader från det kommunala skatteunderlaget till staten, Utgifters på sätt ovan antytts, icke på långt när torde åstadkomma den skattelätt- °ninqvå nad för de mest skattetyngda kommunerna, som är oundgängligen nödvändig större komför deras fortsatta existens, så vida ej mycket betydande statsanslag skola krä- ^^terinasområden.

56 vas för utdelning av kontanta understöd till ett stort antal av dem, måste utjämning genom större kommunala utdebiteringsområden än de nuvarande erhålla en framskjuten plats i det nya systemet för kostnadernas fördelning. Vid prövning av de möjligheter, som härutinnan yppa sig, är det enligt beredningens mening visserligen önskvärt, att åtskilliga av de nuvarande små landskommunerna helt sammanslås. Härigenom skulle säkerligen utgifterna nedbringas och de kommunala uppgifterna emellanåt kunna på ett mera effektivt sätt tillgodoses. Men någon nämnvärd skatteutjämningseffekt skulle ej vinnas på detta sätt, och det sakligt berättigade motståndet mot tvångssammanslagningar bleve utan tvivel så intensivt, att ett sådant förstorande av utdebiteringsområdena komme att gå ytterst långsamt och endast i ringa utsträckning vore genomförbart. En ur allmän besparings- och skatteutjämningssynpunkt åvägabragt massammanslagning av kommuner skulle för övrigt måhända visa sig mindre välbetänkt framdeles, då det gäller att realisera önskemålet om ett enhetligt lokalt organ med lämpligt förvaltningsområde för det sociala arbetets olika grenar. Även om alltså genom ändringar i förut omförmälda författningsbestämmelser om förstorade förvaltningsområden vidgade möjligheter kunna åvägabringas för bildande av större förvaltningsenheter och kommuns villighet att härtill medverka oftare än hittills uppställes som villkor för erhållande av understöd från blivande skatteutjämningsanslag, har beredningen likväl stannat för den uppfattningen, att såväl sakskäl som de gamla traditioner, vilka uppbära landets nuvarande indelning i socknar med egen förvaltning, tala mot en vittfamnande omgestaltning av denna indelning. Det återstår därför, så vitt den primärkommunala förvaltningen angår, att söka sig fram efter linjer, enligt vilka blott vissa av de kommunala bestyren överföras på större utdebiteringsområden. Av samma skäl, som nyss anförts beträffande kostnadsöverföring till staten, måste därvid bestämmande- och kontrollrätt i viss utsträckning tilldelas en för det större området beslutande församling men förvaltningen dock i väsentliga delar fortfarande upprätthållas genom primärkommunala organ. I fråga om de grunder, efter vilka större kommunala utdebiteringsområden böra bildas, skulle den fullständigaste utjämningseffekten givetvis vinnas, om hela riket bleve ett enda utdebiteringsområde. Med den principiella uppfattningen att det är av administrativa lämplighetshänsyn, som vissa bestyr, ehuru de i allmänhet tillgodose statsändamål, av staten överlämnats till de relativt små och därför mera lättskötta kommunala förvaltningsenheterna, lärer en lösning av utjämningsproblemet på dylikt sätt emellertid te sig ganska onaturlig. T y anses ej praktiska hinder möta att behandla hela riket som ett utdebiteringsområde, synes med angivna utgångspunkt naturligare, att staten och ej det kommunala skatteunderlaget bär ansvaret för utgifternas täckande. Endast på grund av alldeles säregna skäl torde annat kunna ifrågasättas. Beredningen har under sådana förhållanden inskränkt sina undersökningar till huvudsakligen tre olika alternativ, nämligen

57 Alt. I, som räknar med utdebiteringsområden motsvarande pastoraten, Alt. I I , som avser områden med en folkmängd av minst 5 000 personer och en areal av 50 000—75 000 har, i stort sett anslutande sig till gränserna för häradena eller landsfiskalsdistrikten, samt Alt. I I I , vilket avser utdebiteringsområden sammanfallande med landstingsområdet. Några av beredningens medlemmar hava under sommaren 1931 besökt fyra av rikets län, nämligen Gtotlands, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län, för att på ort och ställe taga kännedom om de speciella förhållanden, som kunde inverka vid valet emellan dessa alternativ, och för att därom höra med länets egenart väl förtrogna personer. Nämnda fyra län hava valts av den anledningen, att inom vart och ett av dem finnes ett mycket stort antal små landskommuner. Mer än en tredjedel av rikets samtliga landskommuner äro sålunda belägna inom ifrågavarande län. Sammanträden hava hållits på olika platser under medverkan av vederbörande länsstyrelser. Vid dessa sammanträden har jämväl efterhörts, huruvida exceptionella omständigheter möjligen inverkat på vissa kommuners inom länen utgifter och skattetryck under de år, för vilka statistiskt material införskaffats och intagits i Del I av beredningens utredningar. Redogörelse för de uttalanden, som gjorts vid sammanträdena, och för vad dessa olika alternativ skulle innebära i skatteutjämningshänseende m. m., återfinnes i Bil. 1. De från det statistiska materialet för år 1930 hämtade siffrorna avse bland annat dels antalet skattekronor per invånare, dels de totala utdebiteringssatserna för landskommunernas behov, dels enbart den borgerliga kommunens utdebitering och dels slutligen utdebiteringen för skolan. Såsom av redogörelsen framgår, har vid ifrågavarande sammanträden rått en ganska enstämmig uppfattning därom, att Alt. I I icke innebure någon lämplig lösning. Inom Gotlands län hava uttalandena på något enstaka undantag när varit till förmån för Alt. I I I eller för överflyttning av vissa förvaltningsuppgifter till staten. Inom Malmöhus län har förhållandet varit enahanda, under det att inom Älvsborgs län sympatierna varit delade mellan Alt. I I I och status quo, möjligen med en eller annan sammanslutning av mindre kommuner. I Skaraborgs län åter har endast undantagsvis Alt. I I I förordats och för övrigt erinringar riktats antingen mot varje förändring i den kommunala indelningen eller mot större utdebiteringsområden än pastoraten. För egen del finner beredningen, att för Alt. I, varigenom antalet utdebiteringsområden på landsbygden för de utgifter, om vars överflyttande kan bliva fråga, skulle nedbringas från omkring 2 400 till mellan 1 300 och 1 400, talar den omständigheten, att administrationen skulle bliva jämförelsevis lätt att ordna och i allmänhet kunna göras effektiv, utan att områdets beslutande församlingar och förvaltande styrelser behövde anlita hjälporgan för områdets skilda delar. Mot en sammanföring på dylikt sätt av blott två till tre kommuner kunna å andra sidan framför allt två vägande skäl anföras.

58 Det ena är, att det syfte, som man eftersträvar, nämligen en kraftig utjämning av skatteunderlaget, icke skulle ernås. På sätt framgår av den förut omförmälda redogörelsen skulle en överflyttning med tillämpning av siffrorna för år 1930 innebära, att variationerna i antalet skattekronor per invånare inom de förstorade utdebiteringsområdena fortfarande komme att bliva betydande. I de fyra länen, där minimi- respektive maximisiffran för närvarande är 0-89 och 16-20, skulle motsvarande siffror bliva 0-97 och 9-76. Och ändock bleve utjämningen i dessa län mycket större än inom riket i övrigt, emedan såsom nämnts flertalet kommuner äro mycket små och pastoraten såsom följd därav i allmänhet omfatta ett flertal kommuner. Antalet utdebiteringsenheter skulle inom de fyra länen minskas från 776 1 till 285 1 , under det att t. ex. i Norrbottens län och i Västerbottens län, där pastoraten i regel omfatta blott en kommun, och där antalet skattekronor per invånare inom kommunerna år 1929 växlade i det förra länet mellan 1-13 och 875 och i det senare mellan 1-12 och 8-19, antalet utdebiteringsenheter skulle bliva obetydligt reducerat (från 54 till 50) och yttergränserna för skattekrontalen förbliva i stort sett oförändrade. Det andra avgörande skälet mot detta alternativ torde få anses vara, att en sammanföring av kommuner på angivet sätt säkerligen skulle medföra nästan oöverkomliga svårigheter i alla de enstaka fall, då därav verkligen skulle följa en mera betydande utjämning av skatteunderlag och skattetryck. Det ligger nämligen i sakens natur, att ju färre de kommuner äro, som skola sammanföras, desto starkare framträda motsättningarna i dessa hänseenden, desto mer komma de skattskyldiga i de bättre situerade kommunerna att förlora och i de sämre situerade att vinna på sammanföringen och desto häftigare samt mera berättigat blir motståndet från de förras sida. Om det oaktat lagstiftningen utformades enligt detta alternativ, torde en oundgänglig följd bliva, att under någon form ekonomiskt vederlag tillförsäkras de kommuner, vilkas ställning i skattehänseende väsentligen försämras. E t t sådant vederlag kunde staten knappast undandraga sig att lämna, och därmed förbundna utgifter skulle säkerligen för statsverket bliva ansenliga. I de fall åter, där pastoraten bestå av kommuner med ungefär lika starkt skatteunderlag och skattetryck, skulle någon utjämningseffekt att tala om ej ens i det enstaka fallet vinnas. Beträffande Alt. I I , d. v. s. en sammanföring av kommuner till enheter, ungefärligen motsvarande häradena eller i vissa fall landsfiskalsdistrikten, kan sägas, att det är förbundet med samma fördelar och nackdelar som det nyss behandlade Alt. I, ehuru i förminskad skala. Vidare torde vid förvaltningen hjälporgan, som företräda delar av utdebiteringsområdet, emellanåt om än ej alltid bliva behövliga. Inom de fyra länen skulle antalet utdebiteringsenheter minskas från 809 till 67. Skatteunderlagets utjämning inom länens kommuner belyses därav, att medan yttergränserna förut lågo vid 89 öre och 16 kronor 20 öre per invånare, minimum inom de nya enheterna skulle bliva 1 krona 80 öre och maximum 7 kronor 99 öre. 1 I dessa siffror äro icke inräknade kommuner, vilka ingå i stadspastorat, ej heller kommuner, vilka ingå i landsbygdspastorat, vars moderförsamling är belägen i annat län.

59 En rätt avsevärd ehuru ej tillfredsställande utjämningseffekt skulle alltså i dessa fall vinnas. Inom många av de övriga länen skulle den emellertid bliva obetydlig. Svårigheterna att inom primärkommunerna övervinna motståndet mot sammanföring av kommuner i denna omfattning skulle kanske ej bliva lika stora som vid tillämpningen av det första alternativet, men motståndet bleve säkerligen i de flesta fall, då förstoring ifrågasattes, från den ena eller andra kommunen intensivt och grundat på goda skäl. En allvarlig olägenhet — i viss mån förbunden även med Alt. I — är dessutom, att de olika slagen av utdebiteringsområden skulle till antalet ökas, flera nya och kostnadskrävande förvaltningsorgan skapas jämte de förutvarande och det nätverk av gränser för dylika områden, som för närvarande genomkorsar landet, ytterligare tilltrasslas. Vidkommande till sist Alt. I I I , d. v. s. överföring av kostnader på landstingsområdet, skulle naturligtvis genom detsamma framför allt vinnas en mycket större jämnhet i de kommunala skatteobjektens bärkraft inom utdebiteringsområdena jämförda med varandra. Om skattekrontalen inom enbart respektive landstingsområdens landskommuner på så sätt sammansloges, skulle antalet utdebiteringsenheter för de överflyttade utgifterna reduceras från omkring 2,400 till 25, d. v. s. variationerna i skatteunderlagen på rikets landsbygd inskränka sig till sistnämnda antal. Avståndet mellan yttergränserna för antalet skattekronor per invånare skulle för samtliga landstingsområden minskas från 33-88—0-89 till 7-23—2-48. Än mera betydande bleve givetvis minskningen i antalet utdebiteringsenheter och utjämningen mellan de i varje utdebiteringsområde ingående primärkommunerna, om utdebiteringsenheten finge helt sammanfalla med landstingsområdet, d. v. s. omfatta även de städer, som deltaga i landsting. Avståndet mellan yttergränserna skulle under sådana omständigheter bliva 8-57—3-54.1 I förvaltningshänseende skapas otvivelaktigt genom en förstoring av utdebiteringsområdena på angivet sätt betydligt ökade förutsättningar för en god ekonomisering och planläggning av de kommunala angelägenheterna. Åtminstone gäller detta anstalters anläggning och drift samt möjligheterna att efter växlande förhållanden förflytta befattningshavare och att i övrigt åstadkomma önskvärd rörlighet i organisationen och administrationen. I sagda avseende är vidare att beakta, att något ns^tt utdebiteringsområde ej behöver inrättas, och att en numera i allmänhet god förvaltningsapparat redan finnes, till vilken utan avsevärd kostnadsökning bör kunna anknytas uppdrag att handhava de nya uppgifterna, särskilt om dessa icke förut varit främmande för landstingen. Den med Alt. I och I I förenade risken för motstånd från kommunernas sida och för befogade anspråk på vederlag torde icke vara att i nämnvärd grad befara vid ett genomförande av Alt. I I I . Motsättningarna mellan de sammanförda kommunernas ekonomiska ställning och deras tillgång på beskattningsföremål bliva nämligen enligt detta alternativ icke så tillspetsade. För1 Maximitalen 7-23 och 8'57 hänföra sig båda till Stockholms län och äro exceptionellt höga, i det att närmast liggande lägre siffror äro 5'36 och 6"55 (Malmöhus län).

GO

hållandet har också varit, att vid de omläggningar av enahanda art, som under de sista decennierna ägt rum, svårigheter och vederlagsanspråk av dylik natur sällan uppkommit. Givet är, att ersättningsanspråk av en kommun mot en annan och det arbete, som till följd därav hårt belastar kommunerna själva och, vid uppkommande tvister, de statliga myndigheterna, skulle i betydande omfattning försvinna vid kostnadernas utskiftning på ett fåtal i stället för tvåtusen ä tretusen enheter. Till förmån för landstingen såsom förmedlare av utjämningsåtgärderna kan jämväl anföras, dels att därmed komme att fullföljas en sedan länge pågående, av statsmakterna ofta anvisad utveckling, och dels att härigenom kan ordnas så, att de s. k. landstingsstäderna, där deras förpliktelser med avseende å de kommunala bestyren äro av samma art som landskommunernas, få medverka till och erhålla del av utjämningseffekten, vilket svårligen låter sig göra enligt någotdera av de andra alternativen. Härvid får ej förbises betydelsen av, att därigenom också hindras sådana alltför häftiga och ogynnsamma verkningar på skatteunderlaget och skattetrycket, som följa därav, att från de rena landskommunerna år efter år genom bildandet av köpingar och städer utbrytas de delar, som hava de mest bärkraftiga beskattningsföremålen . Om också i valet mellan de tre alternativen alla dessa skäl synts beredningen avgörande för ett förordande av det sist avhandlade, har beredningen icke förbisett, att de förut berörda farhågorna för slöseri och för bristande kontakt med personer och förhållanden äro i högre grad befogade med avseende å detta alternativ än i fråga om de övriga, samt att landstingsförvaltningen, genom att på densamma läggas nya och omfångsrika verksamhetsfält, löper fara att förryckas samt bliva alltför tungrodd och byråkratisk. Men beredningen har dels funnit fördelarna av en så långt gående förstoring av utdebiteringsområdena mer än uppväga de befarade riskerna och dels ansett att, därest vid valet av de förvaltningsgrenar, beträffande vilka kostnadsöverflyttning sker, och vid förvaltningens ordnande iakttages vad i motsvarande hänseenden framhållits beträffande utgiftsöverflyttning till staten, farhågorna äro överdrivna. Lämpliga former för biträde i arbetet av förvaltningsorgan inom de primärkommunala enheterna eller inom andra arbetskretsar, för dessa mindre enheters eventuella engagerande i uttaxeringsbehovet med en viss kvotdel samt för kontroll och inspektion från den mer centrala förvaltningens sida över .ifrågavarande hjälporgans verksamhet måste i de särskilda fallen övervägas och skapas. DifferentieI enlighet med dessa riktlinjer har beredningen i det följande undersökt, ^nadsbidral' buruvida, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar de särskilda med hänsyn förvaltningsgrenar, som för närvarande betraktas som kommunala, eller utgif1 trycket terna f ° r dem D o r a överföras till staten eller till landstingsområdet — med eller utan däri ingående städer — såsom utdebiteringsenhet. Härvid har jämväl tagits i övervägande, huruvida en ännu längre gående

61 utjämning skulle kunna åvägabringas genom att samtidigt med hänsyn till skattekrontal, skattetryck eller annan för den mindre enhetens ekonomi bestämmande faktor differentiera det tillskott för utgifternas täckande, som lämnas av den större enheten. Frågan om möjligheten och lämpligheten av en sådan differentiering har övervägts vid prövningen i varje speciellt fall, då kostnadsöverflyttning förordas. Såsom regel kan likväl sägas, att en dylik kombination knappast synes välbetänkt eller utförbar. Om av principiella eller praktiska skäl en utgiftskategori i sin helhet avlyftes från den mindre enheten, ligger det i sakens natur, att med avlyftningen ej kan förbindas någon utjämningsåtgärd utöver den, som direkt följer av kostnadsöverflyttningen. Då överflyttningen, vare sig den avser en hel utgiftsgrupp eller en del därav, sker från ett mera begränsat till ett bredare kommunalt skatteunderlag, betyder detta i och för sig, att den i stort sett utslagsgivande utjämningsfaktorn får inom gränserna för det större området fullt ut göra sig gällande vid utdebitering för utgiftens täckande. När en utgift delvis överflyttas till staten, kan däremot den anordningen tänkas, att staten bestämmer en efter skattekrontal eller skattetryck eller efter annan grund för de olika kommunerna varierande kvotdel. Men för såväl de av beredningen föreslagna subventionsåtgärderna från statens sida som för de statsbidrag till den ena eller den andra kommunala förvaltningsgrenen, vilka redan utgå, är det berättigade i differentieringsregler av antydd natur tvivelaktigt. Att ställa ett antal statsbidrag i relation till det av enbart den ifrågavarande förvaltningsuppgiften föranledda skattetrycket kan leda till det från utjämningssynpunkt otillfredsställande resultatet, att den totala skattebördan minskas i högre grad för en föga skattetyngd kommun än för en hårt skattetyngd. För övrigt skulle härigenom eller genom liknande anordningar erfordras ett omfattande arbete för beräkning av anslagsbehov och tilldelning av understöd, ävensom för kontroll av kommunernas förehavanden i syfte att förskaffa sig största möjliga bidrag. De besvärligheter, vilka i det föregående berörts såsom förknippade med understöd åt hårt skattetyngda kommuner, skulle därigenom mångdubblas, även om de härutinnan för närvarande gällande reglerna kunde göras mera lämpade för sitt ändamål. Så vida ej egenartade omständigheter inom en förvaltningsgren starkt motivera ett annat förfaringssätt, har beredningen därför funnit riktigast, att, i den mån krav måste ställas på staten att jämte vidtagande av andra utjämningsåtgärder lämna bidrag, direkt avpassade efter varje kommuns skattelindringsbehov, sådant bidrag lämnas i en summa med hänsyn till det totala behovet, sedan från kommunens sammanlagda uttaxering avdragits utgiftsbelopp, som uttaxeras för annat än vissa i lag uppräknade förvaltningsbestyr. Det bör erinras, att om också genom kostnadsöverflyttningarna kraven på staten tillhopa böra bliva mindre, avsevärt stegrade utgifter för landstingen i stället kunna föra med sig, att på liknande sätt konstruerade statsunderstöd erfordras för att minska ojämnheterna i den av landstingsskatten orsakade skattebördan. De särskilda landstingens utdebi-

62 teringssatser uppvisa nämligen redan nu betydande olikheter — år 1931 lägst 1-90 och högst 3-30 per skattekrona — och det är ej uteslutet, att överflyttningar av utgifter till landstingen komma att öka de hittillsvarande variationerna i deras skattesatser och behovet av skattesatsernas utjämning genom statsunderstöd. Med ståndpunktstagande härtill liksom till frågan om statsunderstöd överhuvud till skattetyngda kommuner skulle emellertid i enlighet med den av beredningen förordade arbetsplanen anstå, till dess statsmakterna tagit ställning till de i detta principbetänkande behandlade spörsmålen.

K A P . V.

Folkskoleväsendet. Översikt a? den historiska utvecklingen. Det moderna svenska folkskoleväsendet har uppbyggts på kommunal grund. Oaktat bidragen till folkskoleväsendet länge voro frivilliga, hade, redan innan kommunernas skyldigheter med avseende å folkundervisningen reglerats i författning, genom överenskommelser inom socknarna folkskolor inrättats i betydande utsträckning, över hälften av rikets socknar voro dock ännu i slutet av 1830-talet i avsaknad av skolor. Genom 1842 års folkskolestadga blev folkskoleväsendet en obligatorisk uppgift för kommunerna. Enligt denna stadga skulle nämligen i varje stadsförsamling och i varje socken på landet finnas minst en helst fast skola med vederbörligen godkänd lärare, dock att, där ringare folkmängd och övriga förhållanden det påkallade, två eller flera till samma pastorat hörande stadsförsamlingar eller socknar ägde förena sig om en skola. Det ålåg skoldistriktet att anskaffa och underhålla tjänliga rum för de folkskolor, som inom distriktet funnos eller blevo inrättade, ävensom att tillhandahålla varje i vederbörlig ordning examinerad och antagen skollärare vissa avlöningsförmåner, kontant och in natura, samt förse läraren med tjänlig bostad och nödigt bränsle. För genomförande av? 1842 års folkskolereform anvisade riksdagen medel till inrättande av seminarier för utbildande av folkskollärare, till understöd för lärarnas avlöning m. m. Lärarutbildningen blev sålunda från början en statens angelägenhet, varemot kostnaderna för folkskoleväsendet i övrigt så gott som helt lades på kommunerna. I kostnaderna för skollokalers anskaffande skulle alla inom distriktet boende deltaga efter de grunder, som inom orten följdes i fråga om kyrkobyggnad, så framt ej annan överenskommelse träffades. För att bereda tillgång till lärarnas avlöning borde, där ej andra medel därtill funnes, dels ett årligt bidrag utgöras av varje skattskyldig person i församlingen, dels ock en avgift erläggas för varje barn, som begagnade folkskolan. Åt församlingarna överlämnades att inom vissa gränser närmare bestämma storleken av dessa bidrag och avgifter. Om dessa medel icke uppginge till det för skollärarnas avlöning erforderliga beloppet, skulle

1842 års g^då

64 det åligga församlingarna att sammanskjuta vad som brustc efter de i andra artikeln bevillningsförordningen bestämda grunderna, så vida ej annan överenskommelse därom träffades. Därest någon församling vore av fattigdom urståndsatt att avlöna läraren, kunde församlingen av statsmedel erhålla understöd efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall. Ökade biDe till folkskoleväsendets finansiering anvisade tillgångarna visade sig drag till emellertid snart otillräckliga. Redan vid 1844—1845 års riksdag beslöts, att väsendet, en förhöjd avgift för varje mantalsskriven person, motsvarande samtidigt beslutad nedsättning i den personliga skyddsavgiften, skulle inom varje församling utgöras till folkundervisningens befrämjande. Vid 1856—1858 års riksdag beslöts vidare anslå halva den dåvarande skyddsavgiften eller omkring 250 000 riksdaler riksmynt till folkundervisningens befrämjande, därav till inrättande av småskolor 100 000 riksdaler och till högre folkskolor 24 000 riksdaler. I samband härmed utfärdades den 23 april 1858 kungörelse angående ytterligare åtgärder till folkundervisningens befrämjande. Enligt denna kungörelse ägde församlingarna att inrätta småskolor till det antal, som ansågs behövligt. Vidare föreskrevs, att till uppmuntran av småskolors ändamålsenliga inrättande samt till understöd åt de examinerade folkskollärarna varje församling, som erbjöde sig att tillskjuta två tredjedelar av den summa, som utöver församlingens dåvarande tillskott erfordrades till folkundervisningens ändamålsenliga ordnande, skulle äga att efter Kungl. Maj:ts prövning erhålla den återstående tredjedelen av statsmedel. Folkskole1800-talets senare del kännetecknas av en fortskridande utveckling av folkväsendets s koleväsendet och dess olika grenar. För tillgodoseende av behovet av exaimder 1800- minerade folkskollärare utökades de redan befintliga seminarierna, och nya talets senare s e m inarier anlades. För att bereda tillgång till utbildade småskollärarinnor del. hade av åtskilliga landsting inrättats särskilda småskoleseminarier, för vilka landstingen bestredo samtliga kostnader. Från och med år 1899 utgingo dock vissa bidrag av statsmedel till avlönande av lärare och lärarinnor vid dylika seminarier. Med statsmedel bestredos kostnaderna för den under denna tid inrättade folkskolinspektionen. 1842 års folkskolestadga ersattes den 20 januari" 1882 av en ny stadga, vilken i sin tur upphävdes genom förnyade stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897. Skoldistriktens skyldigheter med avseende å skolväsendets allmänna anordning blevo härigenom betydligt utvidgade. E t t stort antal nya skolor anlades och nya lärartjänster inrättades. Lärarnas löner höjdes vid upprepade tillfällen och mer än fördubblades under denna tid. Samtidigt höjdes emellertid så småningom statens bidrag till lärarlönerna till två tredjedelar. I folkskolorna infördes undervisning i slöjd, fortsättningsskolor inrättades m. m. Medan den tidigare på församlingarna överlåtna folkskoleavgiften år 1871 indragits till statsverket, erhöllo församlingarna år 1883 rätt att av en var, som erlade mantalspenningar, för folkskoleväsendets behov upptaga en sär-

65 skild avgift av högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna. I övrigt skulle från och med år 1884 kostnaderna för skolväsendet bestridas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgivande vore stadgade. För de fattiga och glest befolkade församlingarna i övre Norrland framträdde snart stora svårigheter att ordna skolväsendet. Särskilda statsanslag blevo därför nödvändiga. Sålunda bifölls vid 1874 års riksdag ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag om beviljande av ett årligt anslag till befrämjande av folkundervisningen bland i rikets nordligaste trakter bosatta finnar. Vid 1893 års riksdag beviljades första gången ett anslag till uppförande av folkskolebyggnader inom vissa finsktalande församlingar av Norrbottens län. Från lappmarks ecklesiastikverk anvisades årliga anslag till befrämjande av folkundervisningen bland lapparna. Med den allmänna utvecklingen på folkskoleväsendets område följde en betydande ökning av statens och kommunernas utgifter för detta ändamål. Under tiden från och med år 1874, det första år för vilket beträffande kommunerna uppgifter finnas tillgängliga i den officiella statistiken, till år 1900 blevo dessa utgifter nära fyrdubblade. Totalt rörde sig dock det allmännas kostnader för folkundervisningen ännu vid sekelskiftet om relativt blygsamma belopp, för staten omkring 5-6 miljoner och för kommunerna omkring 16*6 miljoner kronor. Tiden från och med år 1900 fram till våra dagar utvisar däremot en våld- Folkskolesam stegring icke endast av statens och kommunernas utgifter för folkskole- M£Wecfcftw« väsendet utan även av landskommunernas skuldsättning för skoländamål. under 1900Vad till en början lärarutbildningen angår hava för tillgodoseende av det v&ra ^agar växande behovet av folkskollärare och småskollärarinnor äldre seminarier utökats och nya anlagts. Denna utveckling av seminarieväsendet har emellertid under de senaste åren lett till en överproduktion av lärarkrafter, vilken varit särskilt framträdande vid de av landstingen och vissa städer inrättade småskollärarinneseminarierna. Åtskilliga landstingsseminarier hava därför nedlagts eller äro under avveckling. I skrivelse den 4 maj 1929 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag, huruvida och i vilken omfattning staten borde övertaga småskollärarinneutbildningen. Enligt beslut vid 1932 års riksdag skall denna utbildning från och med budgetåret 1933— 1934 helt förstatligas. Inom skolorna hava för tillgodoseeende av den moderna pedagogikens krav effektivare undervisningsmetoder införts, förbättrad undervisningsmateriell anskaffats och organisationen lagts efter nya linjer, vilket allt medfört ökade kostnader för såväl staten som kommunerna. Särskilt gäller detta de förändringar, som införts beträffande skolorganisationen. Ännu i början av 1900-talet meddelades folkskolundervisningen i mycket stor utsträckning i halvtidsläsande skolor, d. v. s. skolor i vilka eleverna åtnjöto undervisning antingen varannan dag (halvtidsläsning i egentlig mening) eller varje dag under vissa perioder (s. k. periodläsning). Mot dessa skolor gjordes av en växande opinion gällande, att de ingalunda motsvarade tidens folkbild5—322308. in.

66 ningsbehov, i det att resultatet av undervisningen av naturliga skäl icke kunde bliva lika gott som i de heltidsläsande skolorna, i vilka eleverna åtnjöto undervisning varje dag. En övergång från halvtidsläsning till heltidsläsning medförde emellertid så gott som undantagslöst anställande av nya lärarkrafter samt anskaffande av nya lärosalar och tjänstebostäder. För församlingarna, vilka i början av 1900-talet ännu hade att svara för en tredjedel av lärarlönerna, innebar alltså införandet av heltidsläsning stora ekonomiska uppoffringar. Men även för staten medförde inrättandet av ett stort antal nya lärartjänster en betydande kostnadsökning. Icke desto mindre hade vid tiden för världskrigets utbrott omkring hälften av landsbygdens skolor förändrats från halvtidsläsande till heltidsläsande. Än mera framträdande blev ökningen av det allmännas kostnader för folkundervisningen, sedan statens andel i lärarlönerna från och med år 1915 höjts till nio tiondelar och lärarnas löner genom 1918 års lönereglering och de efter denna tid av statsmedel utgående dyrtidstilläggen blivit väsentligt höjda samt de halvtidsläsande skolorna genom 1919 års undervisningsplan uttryckligen utmönstrats såsom mindervärdiga skolformer, vilka fingo förekomma allenast där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa skolvägar icke kunde anordnas. Härtill kom, att genom den av Kungl. Maj:t år 1918 utfärdade boställsordningen för lärarpersonalen vid folk- och småskolor kraven på skoldistrikten ökats även med avseende å lärarnas tjänstebostäder. Man torde vid den nya undervisningsplanens och boställsordningens utfärdande hava utgått ifrån, att den genom statsmakternas beslut skoldistrikten ålagda byggnadsskyldigheten skulle i en eller annan form lättas genom anvisande av statliga medel. År 1920 hemställde också riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån och på vad sätt staten skulle kunna lämna bidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket. Riksdagen framhöll därvid, hurusom i hundratals fattiga, skattetyngda kommuner skolväsendet, trots stora ansträngningar, av ekonomiska skäl icke kunnat ordnas på ett tillfredsställande sätt samt betonade betydelsen ur skatteutjämningssynpunkt av, att skoldistrikten genom anslag av statsmedel bereddes behövliga lättnader i de dryga kostnaderna för anskaffande av skollokaler. Med anledning av riksdagens skrivelse tillkallades särskilda sakkunniga, vilka år 1923 avgåvo betänkande och förslag angående statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket. Detta förslag har emellertid icke förelagts riksdagen. Däremot har riksdagen i enlighet med av Kungl. Maj:t framlagda förslag från och med budgetåret 1924—1925 anvisat anslag till statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet i vissa av rikets nordligaste gränsorter, varjämte på grund av beslut vid 1928 års riksdag anslag beviljats till uppförande av så kallade skolstugor i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Bland övriga viktigare reformer på folkundervisningens område under denna tid må här erinras allenast om inrättandet år 1909 av kommunala mellanskolor, reglerandet av folkskollärarkårens pensionsförhållanden, understödjandet av det frivilliga folkbildningsarbetet, omorganisationen av folkskol-

67 inspektionen, införandet år 1918 av praktiska ungdomsskolor samt 1927 års stora undervisningsreform, varigenom den högre undervisningen anordnats i direkt anslutning till folkskolan såsom allmän bottenskola. De växande utgifterna för folkskoleväsendet hava nödvändiggjort en rad av speciella statsbidrag till fattiga och glest befolkade församlingar särskilt i de nordligare delarna av landet, såsom anslag till befrämjande av folkundervisningen i gränsförsamlingarna mot Finland samt i lappmarksförsamlingarna, bidrag till skolväsendet inom Norrland och Dalarne på grund av kronoparkskolonisation, anslag till skolhemsbyggnader och deras inredning, anslag till skolskjutsar, inackorderingsbidrag m. m. Dessa speciella statsbidrag uppgå för budgetåret 1932—1933 till omkring 1*7 miljoner kronor. Bland övriga av riksdagen anvisade anslag till folkskoleväsendet må erinras om den lärarpersonalen från och med budgetåret 1929—1930 tillkommande provisoriska avlöningsförbättringen samt om det från och med budgetåret 1930—1931 utgående utjämningsbidraget till skoldistrikten å 8 800 000 kronor. Den under och efter världskriget inträffade starka nativitets minskningen har de senaste åren åstadkommit en viss stagnering i skolorganisationens utveckling, varjämte svårigheter uppstått att vid minskat barnantal anpassa skolornas anordning efter de ändrade förhållandena. Efter det 1927 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande de åtgärder, som borde vidtagas för att bereda större möjligheter för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor och skolavdelningar, hava vid 1932 års riksdag beslutats vissa ändringar i gällande föreskrifter i syfte att underlätta lärares förflyttning från en tjänst till en annan inom samma skoldistrikt samt att bereda större möjlighet för barn, tillhörande ett skoldistrikt, att besöka ett annat skoldistrikts skolor m. m. Därjämte hemställde riksdagen om ytterligare utredning av den samtidigt väckta frågan om skyldighet för lärare att låta sig förflytta från ett skoldistrikt till ett annat, och hava i anledning därav särskilda sakkunniga tillkallats för utredning av denna fråga. Tilllika har anslaget till skolskjutsar höjts, varjämte riksdagen uttalat önskvärdheten av, att förslag till fixerade normer för skjutsbidragens utgående bleve utarbetade. Omfattningen av de ökade bördor, som genom skolväsendets utveckling kommit att påvila det allmänna, återspeglas i den kraftiga ökningen av statens och kommunernas utgifter för folkundervisningen samt i den kommunala skuldsättningen för skoländamål. Medan statsbidragen till skolväsendet uppgingo år 1900 till omkring 5-7 miljoner och år 1915 till omkring 18"2 miljoner kronor, uppgingo dessa bidrag år 1928 till icke mindre än 76-6 miljoner kronor. Efter avdrag för statsbidragen hava kommunernas utgifter för skolväsendet, vilka år 1900 uppgingo till omkring 16'5 miljoner och år 1915 till omkring 31"3 miljoner kronor, år 1928, bortsett från ränta och amortering å lån, stigit till omkring 74-4 miljoner kronor. Samtidigt hava i landskommunerna de kyrkliga kommunernas skulder, vilka uppgingo till år 1900 omkring 14*5 miljoner och år 1915 omkring 42-6 miljoner, vid utgången av år 1929 stigit till icke mindre

68 än omkring 109-7 miljoner kronor. I sistnämnda belopp torde för skolväsendets behov upptagna lån ingå med 90 ä 95 miljoner kronor. I nedanstående tablå lämnas en med ledning av den officiella statistiken rörande kommunernas finanser uppgjord sammanställning av statsbidragen till kommunerna samt av kommunernas utgifter för skolväsendet efter avdrag av statsbidragen vid olika tidpunkter:

1880 1885 1890 1895 1900 1905 1910 1915 1920 1925 1928

Statsbidrag

Kommunernas återstående utgifter

1'3 miljoner kronor 2-5

4'7 miljoner kronor 64

7-5

4-0

8-6

46 5'7 77

10-6 i

165 19-2

12-0 18-2

27-8

95-6

96-0

OlO

72-4

75-2

76-6

74-4

>

>

Redan vid 1907 års riksdag hemställdes i en inom första kammaren väckt motion, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning, efter vilka beräkningsgrunder och i vilken omfattning direkta statsbidrag till folkundervisningen kunde, utöver de då utgående, meddelas kommuner, vilka voro särskilt ekonomiskt betungade av kostnaderna för denna undervisning. Vid 1908 års riksdag väcktes icke mindre än sex motioner i enahanda syfte. I dessa motioner framhölls bland annat följande. De minst bärkraftiga kommunerna vore de, som drabbades tyngst av utgifterna för skolväsendet, och detta gällde såväl de vidsträckta, glest befolkade kommunerna som de till arealen allra minsta. I regel hade just dessa fattigaste kommuner trots den större skattetungan sitt skolväsende ytterst otillfredsställande ordnat. Folkundervisningen vore ett viktigt statsintresse. Det borde därför vara statens plikt att här träda hjälpande emellan och verksammare än dittills ingripa till de fattiga kommunernas förmån. Då kommunerna genom allmän lag för ett och samma ändamål fått sig pålagda kommunala utgifter, borde statsmakterna också tillse, att dessa, såvitt möjligt, bleve jämnt och rättvist fördelade, och att den valuta, som för utgifterna erhölles, icke genom omständigheter, över vilka kommunens medlemmar icke kunde råda, i den ena orten bleve alltför underhaltig i jämförelse med den, som gåves i en annan. I en av motionerna gjordes gällande, att staten borde bidraga med två tredjedelar av skoldistriktens samtliga kostnader för skolväsendet. I en vid 1914 års lagtima riksdag inom första kammaren väckt motion hemställdes, att riksdagen måtte för år 1915 anvisa ett belopp av högst 8,000,000 kronor att utgå i form av anslag till rikets skoldistrikt med 10 kronor för varje

69 i folk- och småskolor undervisat barn. En liknande motion väcktes i andra kammaren. I dessa motioner framhölls bland annat, att det riktigaste utan tvivel vore att överflytta hela folkskoleväsendet på staten. Då detta för det dåvarande icke syntes låta sig göra, borde statens bidrag i stället höjas och till dem knytas villkor rörande folkskoleväsendets ordnande. Det belopp, som erfordrades för att täcka de ökade statsutgifter, vilka uppkomme genom det ifrågasatta bidraget, syntes lämpligast böra erhållas genom ett tillägg till inkomst- och förmögenhetsskatten. Därigenom vunne man, att dessa utgifter komme att utgå i progressivt förhållande till skatteförmågan. En annan vinst bleve den, att städerna och de tättbebyggda områdena, vilkas befolkning skulle la erlägga den största delen av denna skatt, på så sätt bleve i tillfälle att något bidraga till utjämnande av landsbygdens alltför stora utgifter för folkundervisningen. Rättvisan härav framträdde, då man erinrade sig, hurusom ett stort antal personer, som erhölle sin undervisning på landsbygden, sedan bosatte sig i städerna, vilka sålunda finge draga nytta av deras uppfostran, utan att den kostat dem något alls. Frågan återupptogs ehuru i något annan form vid 1914 års senare riksdag. I en inom andra kammaren väckt motion hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, på vilket sätt ökade statsbidrag till kommunernas folkskoleutgifter lämpligast borde utgå, för att skattebördorna skulle minskas och samtidigt de bättre skolformerna vinna ökad utbredning. I motionen framhölls det menliga inflytande, som de höga kommunalskatterna mångenstädes utövade på de därav drabbade kommunernas utveckling. Beträffande anledningarna till att landskommunerna i motsats till städerna hade så ojämnt fördelade skattebördor och så ofta oproportionerligt höga skatter framhölls vidare, att beskattningsområdena vore för små, och att kommunerna vore betungade med alltför stora utgifter för ändamål, som rätteligen borde höra staten till. Till statsändamål kunde hänföras utgifterna för kyrka och folkskola, fattigvård och sundhetsvård. Enligt motionärernas mening borde hela folkskolebudgeten helst överflyttas på staten. Då detta icke syntes låta sig göra, borde statens bidrag höjas och därtill knytas villkor rörande folkskoleväsendets ordnande. Vid 1918 års lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren två motioner, den ena (nr 165), i vilken hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skjmdsam utredning, på vad sätt ökade statsbidrag till kommunernas folkskoleutgifter lämpligen borde utgå, och den andra (nr 275), i vilken föreslogs, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära, att i samband med den utredning angående ett tidsenligt ordnande av skolväsendet, som då igångsatts, även måtte utredas, huruvida och under vilka förutsättningar skoldistrikt skulle kunna erhålla rätt till statsbidrag för uppförande av folkskolebyggnader. I två vid 1920 års riksdag väckta motioner hemställdes, att riksdagen måtte anvisa ett anslag att ställas till Kungl. Maj :ts disposition för att användas såsom bidrag åt mindre bärkraftiga, skattetyngda skoldistrikt på landsbygden för uppförande av skolhus jämte lärarbostäder enligt bestämmelser, som

70 Kungl. Maj:t skulle äga fastställa, därvid borde iakttagas, att byggnadsbidrag i regel skulle utgå med högst hälften men i särskilt ömmande fall med intill två tredjedelar av den verkliga byggnadskostnaden, medan i övrigt de bestämmelser, som fastställts för åtnjutande av bidrag ur det allmänna anslaget till lindring av det kommunala skattetrycket, i tillämpliga delar skulle gälla jämväl för åtnjutande av bidrag ur nu föreslagna anslag. Vid samma riksdag hemställdes i en inom första kammaren väckt motion, att riksdagen måtte anhålla om utredning, dels huruvida staten borde övertaga utgifterna för löner till lärarna vid de till folkskoleväsendet hörande anstalterna, och dels huruvida till sådana lärare dittills utgående naturaförmåner borde upphöra och utbytas mot kontant lön liksom för tjänstemän i allmänhet. Vederbörande utskott anförde med anledning av denna motion bland annat följande. Det kunde synas, att i fråga om lärarlönerna utvecklingen tenderade till, att staten borde helt övertaga ansvaret och kostnaderna för folkskoleväsendet. Enligt utskottets mening vore dock utvecklingen mot folkskolans förstatligande endast skenbar, då ju trots den statliga medverkan banden mellan folkskolan och lärarkåren å ena sidan samt kommunerna å andra sidan icke i något principiellt avseende ändrats. Folkskolan hade behållit sin kommunala karaktär oförändrad. Statens övertagande av lärarlönerna och folkskollärarkårens förstatligande skulle helt visst i de olika kommunerna återverka menligt i första hand på skolväsendet men även i fråga om andra kommunala angelägenheter. Det förtroende, som i stort sett utmärkte förhållandet mellan lärare och kommun, skulle säkerligen i många fall försvinna eller minskas och intresset för skolans bästa inom kommunerna slappas. Samtliga här omnämnda liksom åtskilliga andra motioner i liknande syfte hava avslagits av riksdagen.

Nuvarande organisation. Skoldistrikt Enligt lagen om församlingsstyrelse den 6 juni 1930 äger varje territoriell s o oi. församling att efter vad i lagen närmare bestämmes själv vårda folk- och fortsättningsskolväsendet i församlingen. Därest Kungl. Maj:t förordnat, att församling skall vara delad i skilda skoldistrikt, gäller om sådant skoldistrikt i avseende å vården om denna angelägenhet vad i nämnda lag är stadgat om församling. Två eller flera församlingar eller delar av skilda församlingar kunna enligt Kungl. Majrts bestämmande vara förenade i ett skoldistrikt. Beslutanderätten utövas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige. Den omedelbara vården av skolväsendet handhaves av skolrådet. I lands- eller stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt och där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, skall emellertid jämlikt lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner folk- och fortsättningsskolväsendet utgöra en för den borgerliga kommunen gemensam angelägenhet, vilken kommunen såsom sådan har att vårda. Inom dylika kommuner handhaves vården om skolväsendet av en folkskolestyrelse.

71 Inom varje skoldistrikt skola enligt gällande folkskolestadga finnas inrättade en eller flera folk- och småskolor. Vid skolorna skola ordinarie lärartjänster vara inrättade till det antal, som kan anses motsvara det stadigvarande behovet av lärarkrafter. Den, som anställts såsom ordinarie eller extra ordinarie folk- eller småskollärare vid ett distrikts skolor, skall vara skyldig att tills vidare tjänstgöra vid den folkskola respektive småskola inom distriktet, som i vederbörlig ordning bestämmes. Vid varje folkskola skall tjänstgöra minst en ordinarie lärare. Jämväl vid varje småskola skall tjänstgöra minst en ordinarie lärare, därest icke skolöverstyrelsen med hänsyn till skolans tillfälliga natur eller förestående omorganisation av distriktets skolväsen medgiver undantag. Därutöver skola till det antal, som prövas nödigt, vid varje skola tjänstgöra ordinarie eller e. o. lärare eller ock, där fråga är om folkskola, biträdande lärare. Därest någon del av ett skoldistrikt har så avskilt läge, att dithörande barn ej lämpligen kunna hänvisas till folkskola, belägen i annan del av distriktet, och därjämte antalet skolpliktiga barn är så litet, att särskild folkskola för dem ej skäligen kan upprättas, kunna för dessa barns undervisning så kallade mindre folkskolor inrättas. För den händelse skoldistriktet beviljar medel därtill, kan folkskola utvidgas med en högre avdelning. Domkapitlet kan under vissa betingelser förordna, att skoldistrikt skall vara skyldigt att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt eller låta barn, tillhörande skoldistriktet, åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts skola. De kommunala organen hava formellt beslutanderätten rörande skolformerna Skolformer. vid distriktets skolor. I realiteten bestämmes dock skolformen väsentligen av barnantalet, Enligt de för skoldistrikten gällande reglementen får nämligen barnantalet i varje läraravdelning i regel icke överstiga 30. Stiger barnantalet över denna siffra, och är ökningen icke av tillfällig natur, inträder automatiskt skyldighet för skoldistriktet att uppdela, läraravdelningen på två eller flera avdelningar eller med andra ord att övergå till en högre skolform. Minskas däremot barnantalet, kan återgång ske till lägre form. I varje skoldistrikt skall vidare för de lärjungar, som med fullständigt av- ~ Fortsättgångsbetyg lämnat den egentliga folkskolan, finnas en eller liera iortsättningsskolor. Fortsättningsskola, som är anknuten till en mindre folkskola, kallas ersättningsskola. Vid varje skola böra finnas lärare till erforderligt antal. Dessa lärare äro i regel anställda tills vidare med viss överenskommen uppsägningstid eller på viss tid. För varje skoldistrikt skola finnas ett reglemente och en ordningsstadga. Reglementet skall innehålla bestämmelser angående skolväsendets allmänna anordning inom distriktet. Förslag till reglemente upprättas, där skolväsendet är en den kyrkliga kommunens angelägenhet, av skolrådet, efter det lärarpersonalen beretts tillfälle att framställa sina önskningar rörande innehållet i detsamma. Förslaget behandlas härefter av kyrkostämman, som för sin del

72 beslutar om reglementets innehåll i vissa delar. Därefter insändes förslaget till folkskolinspektören, som har att med eget yttrande överlämna detsamma till domkapitlet för prövning och godkännande. Skulle domkapitlet och folkskolinspektören vara av olika mening i någon fråga, hänskjutes ärendet till. skolöverstyrelsen, som beslutar rörande reglementet i dess helhet. P å enahanda sätt behandlas förslag om ändring i reglemente. I kommuner med folkskolestyrelse utövar denna skolrådets och kyrkostämmans befogenheter i nu nämnda hänseenden. Ordningsstadgan skall tjäna till att fullständiga reglementet framför allt i sådana stycken, vilka äro av mera tillfällig natur eller stå i mera omedelbart sammanhang med förhållandena på orten. Ordningsstadga uppgöres och fastställes av skolrådet respektive folkskolestyrelsen efter hörande av distriktets lärarkår och folkskolinspektören. Jämväl för fortsättningsskolorna skall inom varje skoldistrikt finnas ett reglemente, vilket tillkommer i samma ordning som reglementet för folk- och småskolorna. Lärares till-

Då ordinarie lärartjänst vid distriktets skolor eller ock befattning med anställning tills vidare som biträdande lärare vid folkskola eller som lärare vid mindre folkskola blir ledig, skall skolrådet (folkskolestyrelsen) taga under övervägande, huruvida tjänsten bör återbesättas med ordinarie innehavare, uppehållas med extra ordinarie eller på viss tid anställd lärare eller ock indragas. Vid sådan prövning skall skolrådet, innan beslut fattas, inhämta yttrande från vederbörande folkskolinspektör. Äro skolrådet och folkskolinspektören vid denna prövning ense, har skolrådet att omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder, varvid först reglementsändring, där så kräves, i stadgad ordning vidtages. Kunna skolrådet och folkskolinspektören icke enas, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens eller, därest ändring av reglementet erfordras, vederbörande domkapitels avgörande. Finner skolrådet eller folkskolinspektören, att till ledig tjänst lämpligen bör förflyttas annan ordinarie lärare vid distriktets skolor, kan skolrådet besluta om sådan förflyttning i härför föreskriven ordning. Skall ledig tjänst återbesättas utan förflyttning, åligger det skolrådet att i föreskriven ordning ledigförklara tjänsten samt bland de sökande till densamma uppföra de tre mest meriterade å förslag, varefter kyrkostämman (folkskolestyrelsen) företager val mellan de sålunda å förslaget uppförda. Biträdande, extra ordinarie och vikarierande lärare ävensom lärare vid mindre folkskolor antagas av skolrådet (folkskolestyrelsen) och lärare vid fortsättningsskola av skolans styrelse.

Förflyttning av lärare.

Förflyttning av lärare från en tjänst till en annan inom samma skoldistrikt kan i stad beslutas av skolrådet (folkskolestyrelsen), när skolans bästa det kräver. Beträffande landsbygden äger domkapitlet (i visst fall skolöverstyrelsen) att, därest det befinnes, att till ledig tjänst lämpligen bör förflyttas ordinarie lärare inom distriktet, förordna om sådan förflyttning. Såväl i stad som på landet gäller, att lärarens löneförmåner icke få minskas genom förflyttningen.

73 Lärarbefattning i folkskola kan förenas med organist- eller klockarsyssla r J ^ r ! ^ r _ eller med båda dessa sysslor. Beslut härom skall underställas domkapitlet, ening med som har att pröva och avgöra om föreningen må äga rum. ellerklockarsyssla. På skolrådet (folkskolestyrelsen) ankommer att besluta i fråga om discipli- Disciplinär när bestraffning av lärare, ävensom att vidtaga åtgärder mot föräldrar eller 6c ** r ^ w J!J^ målsmän, som tredskas att efterkomma gällande föreskrifter angående barns m . m_ skolgångsskyldighet. Det åligger varje skoldistrikt att anskaffa och underhålla tjänliga undervis- Skollokaler. ningslokaler samt att förse skollokalerna med ändamålsenliga skolmöbler och erforderlig undervisningsmateriel. Vid förläggande av skola bör tillses, att barnen erhålla en i möjligaste mån kort och lämplig skolväg, samt att åt skolans byggnader gives ett fritt och sunt läge. Då fråga är om uppförande av ny skolhusbyggnad, skall skolrådet inhämta yttrande från folkskolinspektören angående den tilltänkta platsens läge samt, sedan ritningar jämte beskrivning blivit uppgjorda, jämväl angående de särskilda lokalernas lämplighet för sitt ändamål. Folkskolinspektörens yttrande är avsett att tjäna till ledning för skoldistriktet vid frågans bedömande. Detsamma gäller, då redan befintlig byggnad skall om- eller tillbyggas. Skolrådet (folkskolestyrelsen) har att draga försorg om uppvärmning och städning av skollokalerna, ävensom att tillse, att undervisningsmateriel och övriga inventarier väl vårdas. De på skoldistrikten fallande kostnaderna för skolväsendet skola av distrik- Kostnader ten gäldas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmän- ^ / s ° e w | e < ° " het äro stadgade. Därjämte äger skoldistrikt att av var och en, som erlägger mantalspenningar, upptaga en särskild avgift. Denna avgift skall av kvinna utgöras med hälften av det belopp, som erlägges av man, och må icke sättas högre än 50 öre för varje skattskyldig mansperson. Folkskoleavgift utdebiterades år 1928 i 54 städer med sammanlagt omkring 357 000 kronor och i 2 029 landskommuner med sammanlagt omkring 745 000 kronor. Enligt kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt Lärarnas oner lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning är lärare berättigad att åtnjuta dels viss kontant avlöning, dels ock i enlighet med vad därom särskilt är stadgat fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt ortens pris. För den stadgade avlöningen är lärare skyldig att årligen tjänstgöra åtta månader eller 34 J / 2 veckor. Pågår undervisningen mer än åtta månader om året, skall lärare härför erhålla särskild gottgörelse, utgörande för varje månad minst en åttondel av den kontanta minimiavlöningen. Till bestridande av kostnaderna för lärarpersonalens avlöning erhåller skol- Statsbidrag. distriktet enligt nyssnämnda kungörelse bidrag av statsmedel, vilket bidrag är

74 bestämt i förhållande till den lagstadgade kontanta avlöningen, därvid dock skall iakttagas, att statsbidrag icke utgår för längre undervisningstid än åtta månader om året. I allmänhet utgår statsbidraget med nio tiondelar av grundlönen, varjämte staten betalar de ålderstillägg, till vilka läraren må vara berättigad. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag gäller bland annat, att skolan är anordnad i enlighet med gällande föreskrifter, att undervisningen vid skolan fortgår minst åtta månader om året, att lärarens avlöningsförmåner, såväl den kontanta avlöningen som naturaförmånerna, fullt motsvara vad i sådant avseende stadgas, samt att, om bidrag sökes till nyinrättad lärartjänst, folkskolinspektören vitsordat tjänstens behövlighet. TjänsteEnligt kungörelsen den 18 september 1918 angående boställsordning för läbostad. rarpersonalen vid folk- och småskolor skall tjänstebostad i allmänhet vara förlagd till särskilt hus i skolans närhet. Är tjänstebostaden inrymd i skolhuset, skall bostaden vara väl avskild från skollokalen och dess ingång skild från ingången till skollokalen. Äro flera tjänstebostäder inrymda i samma hus, böra de vara väl avskilda från varandra och, där förhållandena sådant medgiva, försedda med var sin ingång. Därjämte innehåller boställsordningen detaljerade föreskrifter beträffande tjänstebostädernas storlek och inredning m. m. Åtnjuter tjänstinnehavare icke bostad in natura, skall han erhålla hyresersättning enligt priset å orten för bostad av sådan beskaffenhet, som i boställsordningen stadgas. Där tjänstebostad icke innehåller det stadgade antalet rum, skall tjänstinnehavaren enligt hyresprisen i orten erhålla kontant ersättning för vad i sådant avseende brister. Tjänstinnehavare, vilken icke åtnjuter bränsle in natura, äger att härför erhålla kontant ersättning, som skall utgå enligt ortens pris. Arvoden.

För undervisning i fortsättningsskola utgår arvode till vederbörande lärare enligt bestämmelserna i kungörelsen den 16 september 1918 (nr 762). Statsbidrag utgår med belopp, motsvarande minimiarvodet. Vid sidan av de avlöningsförmåner, vilka, enligt vad ovan angivits, tillkomma folkskolans lärare, utgå särskilda arvoden för undervisning i slöjd och hushållsgöromål enligt kungörelserna den 30 juni 1920 (nr 572) och den 30 juni 1920 (nr 573). Till berörda arvoden bidrager staten med nio tiondelar, varvid dock statsbidraget är begränsat till visst maximibelopp för slöjdavdelning eller skolkökskurs.

Särskilda Å de avlöningsförmåner, vilka enligt vad här ovan angivits tillkomma de förmaner. 0 j ^ a kategorierna av lärare, utgå enligt fastställda grunder dyrtidstillägg av statsmedel. Härutöver åtnjuta lärare vid folk- och småskolor jämlikt kungörelsen den 5 juli 1929 (nr 241) av statsmedel provisorisk avlönings förbättring med belopp, som för de olika kategorierna av lärare äro bestämda i förhållande till dyrortsgrupperingen.

75 Då dyrtidstilläggen och den provisoriska avlöningsförbättringen medräknas, befinnes statens bidrag uppgå till betydligt mer än nio tiondelar av lärarnas löner. Sammanlagda kontanta avlöningsförmånerna för en ordinarie manlig folkskollärare i första lönegraden å A-ort utgöra sålunda med nuvarande dyrtidstilläggsindex i runt tal 2 890 kronor. Härav betalar skoldistriktet 190 kronor eller mindre än en femtondel och staten omkring 2 700 kronor eller mer än fjorton femtondelar. För kvinnlig lärare och lärare i högre lönegrader är statens bidrag proportionsvis än större. Lärare vid folk- och småskolor och deras efterlevande äro berättigade att från statens pensionsanstalt komma i åtnjutande av pension enligt de i pensionsanstaltens reglemente fastställda grunderna. Pensionsavgifterna erläggas av lärarna själva. Det bör bemärkas, att skoldistrikten äro oförhindrade att av kommunala medel bereda lärarna tillägg till de löne- och pensionsförmåner, som författningsenligt tillkomma dem. Den centrala ledningen och tillsynen över folkskoleväsendet utövas närmast under Kungl. Maj:t av skolöverstyrelsen. Direkt under skolöverstyrelsen lyder folkskolinspektionen. Folkskolinspektörernas uppgift är tvåfaldig, nämligen dels att tillvarataga det allmännas intressen med avseende å skolväsendets anordning och undervisningens ändamålsenliga bedrivande, dels ock att tillhandagå de kommunala förvaltningsorganen med råd och upplysningar i frågor, som beröra deras förvaltning av skolväsendet. Prästerskapet skall utöva sorgfällig uppsikt — särskilt över kristendomsundervisningen i distriktets skolor. Biskopen och domkapitlet åligger att utöva sorgfällig uppsikt över anstalterna för folkundervisningen samt att vaka över deras ledning och utveckling. Domkapitlen hava särskilt att tillse, att undervisningen är anordnad i enlighet med gällande föreskrifter. Därjämte handlägga domkapitlen alla reglementsfrågor ävensom vissa ansökningsärenden och besvärsmål rörande skolväsendets inre förhållanden. Länsstyrelserna hava att taga befattning med skolväsendet huvudsakligen såsom medelsförvaltande myndighet samt såsom besvärsinstans i ekonomiska tvistefrågor och frågor om skoldistriktens skyldighet att anskaffa och underhålla skolhus med tillhörande inventarier ävensom tjänstebostäder.

Tillsyn.

Vid den nedan gjorda undersökningen av fördelningen av kostnaderna för Kostnadsskolväsendet mellan staten och kommunerna har bortsetts från statens utgif- fördelning. ter för den centrala förvaltningen och folkskolinspektionen, för lärarutbildningen och för undervisning av svenska barn i utlandet. I undersökningen ingå således allenast kostnaderna för undervisningsväsendet i skoldistrikten. Det bör bemärkas, att i den officiella statistiken icke finnas några specificerade siffror för kommunerna senare än för år 1928. Statens sammanlagda bidrag till folk- och fortsättningsskolväsendet uppgingo budgetåret 1928—1929 enligt budgetredovisningen för detta år till följande belopp i avrundade tusental kronor:

76 Avlöning åt lärare vid folkskolor 49 721 000: — Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter 411000: — Lappmarks ecklesiastikverk, folkbildningsändamål 174 000: — Säiskilt lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamlingar med icke finsktalande befolkning samt i överkalix församling . . . . 70 000: — Avlönande av föreståndarinna och biträdande föreståndarinna för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter 13 000:—• Skytteanska skolan i Tärna 20 000: — Bidrag till byggnader för folkskoleväsendet inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter 20 000: — Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning i skoldistrikt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter (100 000: — ) * Inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter 207 000: — Bidrag för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn 29 000: — Bidrag till vissa kostnader för skolundervisning åt lots- och fyrpersonalens barn 35 000: — Lärare åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter intagna barn i skolåldern 34 000: — Anordnande av slöjd i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola 3 167 000: — Anordnande av undervisning i hushållsgöromål i egentlig folkskola 346 000: Undervisningsmateriel! m. m. för folkskolor 11 000 Understödjande av folkskolebarns ferie- och studieresor 101 000 Understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor . . 4 912 000: Dyrtidstillägg, uppskattat till . . . 20000000: Summa 79 2 7 1 0 0 0 : Kommunernas bruttoutgifter för folkskoleväsendet uppgingo år 1928, bortsett från ränta och amortering å lån, till i runt tal 150 miljoner kronor, varemot emellertid svarade inkomst av statsbidrag till ett belopp av omkring 76 miljoner kronor. Kommunernas nettoutgift utgjorde sålunda omkring 74 miljoner kronor. Av samtliga utgifter för folkskoleväsendet betalade alltså kommunerna nära hälften. Medräknas i statens utgifter de vid nämnda tid ej förekommande men numera utgående anslagen till provisorisk avlöningsförbättring till lärarkåren, 5-7 miljoner, och till utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet, 8'8 miljoner kronor, blir resultatet, att av utgifterna för folkskoleväsendet omkring * Anvisat, under budgetåret icke disponerat anslag.

77 55 % falla på staten och 45 % på kommunerna. Därvid har dock såsom nämnts hänsyn icke tagits till kommunernas utgifter för lån för folkskoleväsendet. En specifikation och närmare redogörelse för kommunernas utgifter för folkoch fortsättningsskolväsendet, ävensom en sammanställning av städernas utgifter för kommunala lönetillägg och tilläggspensioner samt för bostads- och bränsleersättning till lärare vid folk- och småskolor återfinnas i Bil. 2 och 3.

Beredningens förslag. Folkundervisningen har i Sverige varit föremål för statsmakternas och De allmänna kommunernas synnerliga omsorg och anses stå i jämnhöjd med eller högre än ninqarna' de flesta andra kulturstaters. Betydande ekonomiska uppoffringar hava erfordrats för att nå detta resultat. Framför allt hava de stora avstånden, befolkningens gleshet och fattigdomen inom vissa delar av landet berett svårigheter och gjort skolväsendet till en mycket betungande förvaltningsuppgift. Den föregående redogörelsen och de statistiska sammanställningar, som av beredningen publicerats (Del I ) , belysa utgiftsstegringen under senaste mansålder, förskjutningen i kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna samt dessa kostnaders inverkan på den kommunala utdebiteringen. Såsom förut erinrats, har folkskolväsendets expansion i all synnerhet under de sista decennierna skett i ett forcerat tempo, varjämte staten måst övertaga en ständigt ökad andel av utgifterna. Medan statens och primärkommunernas sammanlagda utgifter för detta ändamål, bortsett från amortering och ränta å lån för skolbyggnader, vid 1900-talets början belöpte sig till blott ett par tiotal miljoner kronor, uppgå de för närvarande till mer än det sjudubbla beloppet. Statens andel i utgiftssumman har under samma tid stigit från ungefär en fjärdedel till över hälften. Trots denna förskjutning i kostnadsfördelningen uti en för skoldistrikten gynnsam riktning har utgiftsökningen dock för kommunerna i genomsnitt varit kraftigare än det kommunala skatteunderlagets tillväxt. Än mera framträder detta förhållande, om man tager hänsyn till kommunernas skuldbelastning för skolväsendet, vilken vid tidsskedets början torde hava varit obetydlig, under det att därav föranledd utdebitering för amortering och ränta numera är avsevärd. Utgiftsstegringen ävensom den ojämnhet, varmed skolutgifterna drabba de skilda delarna av landet, hava vid upprepade tillfällen åberopats som skäl för yrkanden om ytterligare lättnader i primärkommunernas skattetunga för folkundervisningen. När beredningen nu går att taga ståndpunkt till frågan om finansieringen Begränsav folkskoleväsendet, må till en början bringas i erinran, att av skäl, som tidi- ^Iningens gare andragits, spörsmålet om; särskilda kontantunderstöd från statens sida förslag. till hårt skattetyngda kommuner ansetts böra upptagas till slutlig behandling först sedan ett avgörande skett beträffande överflyttning av de kommunala utgifterna till större utdebiteringsområden. Vidare bör beaktas, att beredningen endast avser att föreslå de allmänna grunderna för en dylik överflyttning,

78 medan det enligt beredningens tanke skulle anstå med bestämmelsernas definitiva utformning, intill dess principbeslut angående dessa grunder blivit av statsmakterna fattade. Slutligen har beredningen funnit sig böra på det sätt begränsa sina förslag, att de bygga på gällande lagstiftning och organisation, givetvis med iakttagande att en kostnadsöverflyttning emellanåt måste såsom oundviklig konsekvens fordra organisatoriska förändringar. Därutöver har beredningen dock, på sätt i Kap. IV omförmälts, sökt klarlägga, huruvida överflyttningen låter sig genomföra utan alltför stort ingrepp i den kommunala självstyrelsen och utan fara för en försämrad ekonomisk förvaltning. När i det senare hänseendet förebyggande bestämmelser synts erforderliga, hava alltså även förslag härom upptagits eller olika utvägar till förhindrande av sådana ogynnsamma verkningar anvisats. Däremot hava frågor av rent organisatorisk eller ekonomisk art, vilka, ehuru måhända av annat skäl aktuella, ej hava samband med omläggningen av kostnadsfördelningen, ansetts ligga på sidan om det uppdrag, som givits beredningen. Behov av Det är oundgängligt, att kostnaderna för en förvaltningsuppgift, som åsyfheter i syfte ^ a r a ^ &iva alla medborgare i ett land möjlighet till samma mått av bildning, att ernå måste, om syftet skall kunna nås, ställa sig mycket olika i de skilda delarna jämning. a v r iket och — under den antagna förutsättningen av ungefär samma barnantal i förhållande till folkmängden — förorsaka ett skattetryck, vilket i allmänhet är större, i samma mån som antalet skattekronor per invånare inom utdebiteringsområdet är mindre. Därjämte äro avstånden och befolkningens täthet faktorer, som öva starkt inflytande på utgifternas storlek. Att gles befolkning och svagt skatteunderlag liksom tät befolkning och gott skatteunderlag ofta äro företeelser, som inom ett utdebiteringsområde förekomma i samband med varandra, har till följd, att ojämnheten i den av ett effektivt folkskoleväsende föranledda utdebiteringsprocenten än mera accentueras. Av den statistiska utredningen framgår också, att kommunerna hava ytterligt växlande uttaxeringar för skolväsendet. Variationerna i den för år 1930 beslutade skatteprocenten för skolan rörde sig sålunda mellan ingen utdebitering och en maximal skatteprocent av 10-30. Om man bortser från mera tillfälliga omständigheter, vilka för en förvaltningsgren ett eller annat år medfört exceptionellt hög eller exceptionellt låg uttaxering inom en kommun, förhåller det sig emellertid för landsbygdens vidkommande så, att skolväsendet jämte fattigvården är den huvudsakliga orsaken till utgiftsbelastningen inom de mest skattetyngda kommunerna. Inom flera län finner man sålunda, att samma kommun, som för år 1930 hade ett maximum av allmän kommunalskatt, också hade den största utdebiteringen för skolans behov. Vad övriga län angår, påträffas regelmässigt detta senare maximum inom någon av de kommuner, som voro mest skattetyngda. De icke sällan förekommande undantagen från denna regel bero i all synnerhet därpå, att i undantagsfallen fattigvården varit mera krävande än skolväsendet, men kunna också hava sin grund däri, att vederbörande kommun icke förmått att i samma grad som andra kommuner tillgodose vare sig undervisnings- eller fattigvårdsbehovet.

79 Det är sålunda otvivelaktigt, att hänsynen till de skattetyngda kommunernas ekonomi kräver utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet, och att en sådan utjämning skulle vinnas genom förstorade kommunala utdebiteringsområden men också genom ytterligare överflyttning av kostnader till staten. När det därefter gäller att undersöka, huruvida farhågan för vissa med Behov av större utdebiterings- och förvaltningsenheter förbundna ekonomiska olägen- s[°lre *p~ heter är befogad och om dessa olägenheter genom för ändamålet avpassade an- skolväsenordningar kunna förebyggas, är det av vikt att först klarlägga, huruvida det llets °.r.9a~ i motsvarande hänseenden kan anses väl sörjt genom det nu rådande systemet. Enligt beredningens mening är detta långt ifrån fallet. Beredningen har från rikets folkskolinspektörer införskaffat uppgifter angående behovet av skolhusbyggnader m. m. för ett ändamålsenligt ordnande av skolväsendet. En sammanställning av dessa uppgifter återfinnes i Bil. 4. De upplysningar, som i samband därmed lämnats angående skolväsendets nuvarande organisation, giva en ganska betecknande bild av systemets verkningar. Ehuru inspektörerna i främsta rummet torde betrakta undervisningens effektivitet som sin yrkesuppgift, hava åtskilliga av dem vitsordat, att ett oekonomiskt byggande av skolhus i stor utsträckning skett och, om gällande bestämmelser ej ändras, sannolikt kommer att fortgå. E n mängd skolhus finnas, där blott ett fåtal elever undervisas. Skolor hava placerats på obetydligt avstånd från varandra på var sin sida om en skoldistriktsgräns. Ej sällan äro även skolor, som tillhöra ett och samma distrikt, i betraktande av vår tids kommunikationsmöjligheter belägna onödigt nära varandra. Det behov av nya skolbyggnader, som vid tillämpning av uppgjord plan för skolväsendets utveckling på grundval av gällande distriktsindelning ännu anses föreligga, kan enligt cle av folkskolinspektörerna lämnade uppgifterna beräknas erfordra en byggnadskostnad av ej mindre än omkring 60 miljoner kronor och anställning av omkring 600 nya lärare. En förklarlig strävan hos skoldistrikten att ej blott anskaffa väl belägna skollokaler och lärarbostäder, där barnantalet så kräver, utan också att upprätthålla undervisningen vid skolorna, ehuru antalet lärjungar nedgått till en obetydlighet, befordras av den omständigheten, att vid sådana skolor bundna lärarkrafter nästan helt och hållet avlönas av staten samt genom erläggande av kommunala skatter ofta bereda kommunerna större inkomst, än som svarar mot dessas utgifter för vederbörande lärares avlöning. Bristen på rörlighet och smidighet i vår skolorganisation blir i allt högre grad kännbar, i samma mån som det sista decenniets starka nedgång i födelsefrekvensen kommer att under de närmaste åren resultera i en betydande minskning av antalet skolpliktiga barn. Den härmed förbundna risken för onödiga utgifter för folkundervisningen blir så mycket större, som variationerna i barnantalet på grund av födelsefrekvensens ojämnheter och befolkningens rörlighet äro oberäkneliga och i hög grad olika inom skilda skoldistrikt. Belysande för den omvälvning, som nativitetens nedgång kan väntas medföra, äro följande siffror, som av skolöverstyrelsens statistiska avdelning tillhandahållits beredningen :

80 Antal levande födda i riket åren 1915—1931. 3

|

7 Samma årgångar vid 7 års ålder med iakttagande av de dödlighetsförhållanden, som rådde under femårsperioden 1921—1925

Levande födda i riket

Gossar

Flickor

Summa

Gossar

Flickor

Summa

59 864

122 997

57 347

55 380

112 727

1916 1917

62 577

59 102

121 679

56 842

54 675

111 517

62 055

58 800

56 368

54 396

110 764

60 767

117 955

52 905

108 103

59 352

55 841

115 193

53 913

105 572

67 211

138 753

64 986

127 163

65 547

127 723

59 540

57 519

117 059

56 875

116 946

54 566

52 615

58 573

54 862

113 435

53 205

50 753

103 958

109 055

99 950

49 723

47 692

97 415

93 491 89 812

År

1919 1920 1921 1922 1923

55 953

54 739

51553 49 696

106 292 102007

1926 1927

52 311 50330

47 664

97 994

45 718

44 094

1928 1929

50 215

47 653

97 868

45 613

89 697

47 757

92 861

43 381

48 372

45 828

94 200

43 939

42 395

86 334

46 731

44 273

42 449

40 957

83 406

Antal barn å små- och folkskolestadiet läsåren 1928/1929—1939/1940 med hänsyn tagen till de dödlighetsförhållanden, som rådde under femårsperioden 1921—1925. 1

5 Antal barn å småskolestadiet

Läsår Gossar

Flickor

|

9 Antal barn å folkskolestadiet

Ökning eller minskSumma ning se- Gossar dan föregående år

Flickor

Ökning eller minskSumma ning sedan föregående år

1932/33

220 804 212 255 433059 119 577 243 973 110024 224 011 - 19 962 228 925 219 737 448 662 + 15 603 107 662 103 267 210929 - 1 3 0 8 2 232 074 222 841 454 915 + 6 253 963 99 781 203 705 - 7 224 231 421 222 531 453 952 103 924 1671 452 281 221598 197 170 6 535 230 683 96 723 100 447

1933/34

93 574

89 980 183 120 88 094 179 333 85 726 174 629 -

1928/29

124 396

1929/30

113 987

1930/31 1931/32

1934/35

1935/36

1936/37

88 903

1937/38

87 233

1938/39

86 300

1939/40

—

190 714 -

84 041 171274 83 271 169 571 -

—

—

6 456 216 631 208 641 425272 - 27 009 7 594 206 891 198 885 405776 - 19 496 3 787 199 887 192 288 392 175 - 13 601 185 670 378 122 - 1 4 053 3 355 187 279 180 666 367 945 - 10 177 1703 180 981 174 739 355 720 - 12 225 — 177 431 171188 348 619 - 7101 4 704 192 452

81 Enligt dessa siffror skulle alltså under tioårsperioden efter 1928/1929 barnantalet i små- och folkskolorna minskas från 677 032 till 525 291 eller med nära 23 % för att under det därefter följande året ytterligare nedgå. Det nuvarande läget kan sammanfattas på följande sätt. Den grund, på vilken vår skolorganisation byggt under de sista decennierna, har i hög grad förskjutits. Skoldistrikten hava fått sin ekonomi försämrad och hotas med ökade ekonomiska svårigheter. Kommunikationsmöjligheterna äro helt andra än för ett par tiotal år sedan. Befolkningen är ej på samma sätt som tidigare stationär. Födelsefrekvensen har hastigt avtagit. Att staten måste ingripa mot den överorganisation, som redan på sina håll förefinnes och som i stegrad grad är att motse, därest allt får förbliva vid det gamla, har senast av statsmakterna erkänts genom 1932 års riksdags beslut med avseende å bland annat förflyttning av lärare och inrättande av skolskjutsar. Dessa bestämmelser, vilka av beredningen på sin tid förordats såsom medförande besparingar — för staten genom minskning i utgifterna till lärarlöner och för skoldistrikten genom minskade byggnads- och underhållskostnader — torde emellertid få mycket begränsade verkningar. De hava nämligen grundats på de nuvarande principerna för folkundervisningens finansiering, de räkna med det nuvarande skoldistriktet, d. v. s. primärkommunen, såsom utdebiteringsområde, och de förutsätta för sin tillämpning beslut av de lokala förvaltningsorganen, vilka av skäl, som förut nämnts, kunna antagas vara obenägna för en sådan medverkan. Beredningen har därför redan i sitt den 18 mars 1931 avgivna yttrande över skolöverstyrelsens utredning angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor och skolavdelningar givit uttryck åt uppfattningen, att större obundenhet av de i allmänhet mycket små skoldistriktens gränser vore nödvändig med avseende å lärarnas placering, skolornas förläggning och distriktens skyldighet att mottaga elever. Denna uppfattning har stärkts under beredningens fortsatta arbete och bekräftats dels av åtskilliga uttalanden, som gjorts vid förut omförmälda, inom ett antal län på beredningens föranstaltande hållna sammanträden, och dels av specialundersökningar, vilka därefter i några fall företagits, och för vilka redogörelse lämnas i annat sammanhang. Även om det lärer vara uppenbart, att eventuella förändringar av vår skolorganisation böra ske med utgångspunkt från våra egna historiska förutsättningar och nationella förhållanden, kan det vara av intresse att i detta sammanhang erinra, att även i andra länder skolorganisationens söndersplittring trängt i förgrunden reformkrav av nu antydd innebörd. I Danmark och Norge har uppmärksamheten riktats på rådande missförhållanden, och en del av utgifterna för folkskoleväsendet hava överförts på större utdebiteringsenheter än skoldistrikten. I vårt tredje grannland, Finland, har man i förslaget om landskapsstyrelser tänkt sig en liknande utveckling. Synnerligen karakteristisk är den omläggning av organisationen, som ägt rum i Nordamerikas Förenta Stater, rörande vilken omläggning en belysande framställning lämnats i en uppsats av folkskolinspektören, filosofie licentiaten Yngve Norin6—322308. in.

82 der. 1 Författaren börjar med att giva följande bild av de nuvarande anordningarna för skolgången i staterna. »En främling, som färdas fram på de stora landsvägarna i Nordamerika, skulle l ä t t k u n n a tro, a t t det i en del stater inte längre funnes' n å g r a skolor ute i byarna. H a n får numera sällan se de små byskolhusen, som förr utgjorde ett så karakteristiskt inslag i bebyggelsen på landet. Men i stället ser man på sina håll utmed landsvägar och j ä r n v ä g a r stora hopar barn stå och vänta på buss eller tåg, med vilka de dagligen fara in till städer, samhällen eller andra centralt belägna orter för a t t där gå i skola. Det kan vara barn i alla åldrar, alltifrån nybörjare och upp till halvvuxna, som gå i läroverk, lantbruksskolor eller yrkesutbildande anstalter av a n n a t slag. Så underligt det än låter, kunna numera stora delar av amerikansk landsbygd erbjuda sina uppväxande n ä r a nog lika goda bildningsmöjligheter som städerna. A t t utjämna olikheterna i det avseendet mellan stad och land har ju i ett land som Amerika varit en mera självklar fordran än någon annanstans. Men a t t det också lyckats att åstadkomma en viss jämlikhet därvidlag beror inte minst på en länge förberedd och planmässigt genomförd centralisering av landsbygdens skolväsen.»

Härefter skildras, hurusom trots ihärdigt motstånd från de förutvarande skoldistriktens sida tusentals av de små byskolorna till sist ersatts med ett färre antal s. k. centralskolor. Framför allt har denna centralisering eller, rättare sagt, konsolidering tagit fart under det sista decenniet. Under åren 1918—1928 har sålunda antalet skolor med blott en lärare reducerats med över 4 000 per år. Ursprungligen hade man liksom i Sverige sökt befordra en dylik konsolidering genom att anvisa skoldistrikten möjligheten att träffa avtal med angränsande distrikt om övertagande mot ersättning av undervisningen eller att bilda kommunalförbund. Men liksom hos oss hade några mera betydande resultat ej vunnits på denna väg. Först genom vederbörande stats ingripande, oftast i sammanhang med allt större bidrag till skolskjutsar och till uppförande av skolbyggnader, blevo reformönskemålen omsatta i verkligheten. Ofta har det skett genom att flera små och mindre bärkraftiga distrikt efter beslut av statlig eller kommunal myndighet förenats till ett större. Mest planmässigt har reformen genomförts i de stater, där hela »grevskap» (counties) — ungefärligen motsvarande de svenska länen — gjorts till skoldistrikt eller åtminstone i någon form bildat förvaltningsenhet med skolstyrelse, som har befogenhet att taga initiativ till indragning och sammanslagning av skoldistrikt. Denna omgestaltning har ansetts medföra, förutom en jämnare fördelning av skattebördan, en på samma gång billigare och mera effektiv undervisning, en mera enhetlig och såsom helhet mindre besvärlig ekonomisk förvaltning och en underlättad inspektionsverksamhet. Om sålunda, på sätt beredningen anser, en avlyftning från skoldistrikten av särskilt kostnaderna för skolbyggnaders uppförande och underhåll är en nödvändig förutsättning för att åstadkomma en på samma gång ekonomisk och ändamålsenlig organisation, följer därav, att distriktens bestämmanderätt rörande skolväsendet, vilken rätt redan i många avseenden blivit illusorisk på grund av föreskrifter, meddelade av staten och de statliga myndigheterna, måste ytterligare i viss mån beskäras. Men med hänsyn till den hävdvunna ställning, som skolorganisationen och den primärkommunala förvaltningen intaga till varandra, är det å andra sidan av vikt, att densammas befattning med 1

1931.

Uppsatsen ingår som n r 26 bland »Meddelanden från Skattebetalarnas förening»

år

83 skolväsendet upprätthålles, där det kan ske utan åsidosättande av de syften, som motiverat avlyftningen. Såväl för undervisningen själv som för administrationens och ekonomiens detaljer måste en lokal ledning av skolorna under alla förhållanden vara av stort värde. Hur denna lokala ledning skall.inordnas i ett delvis förändrat system för täckning av skoliitgifterna och hur garantier skola skapas mot befarade olägenheter av kostnadsansvarets överflyttning är beroende av de utgiftskategorier, som skola överflyttas, och den utdebiteringsenhet, till vilken överflyttningen sker, och kommer därför att av beredningen upptagas till skärskådande först efter behandlingen av dessa senare spörsmål. Av skäl, som angivits i Kap. IV, kan vid valet av större utdebiterings- Kostnadsområden ej rimligen komma i fråga annat än landstingsområdet eller landet ^i^Vll i dess helhet. landstinget 8taten ^ I Danmark, Norge och Finland är det huvudsakligen staten, som fått träda dler hjälpande emellan, men i de två förstnämnda länderna hava därjämte amtskolefonden respektive fylkesskolkassan en skatteutjämnande uppgift, och i Finland synes man med det omförmälda förslaget om landskapsstyrelse hava tänkt sig möjligheten av en utveckling, varigenom landskapet blir åtminstone till en del ansvarigt för folkundervisningen. Såsom redan nämnts, har lagstiftningen i Nordamerikas Förenta Stater stannat för utdebiteringsenheter, som närmast motsvara landstingsområdena i vårt land. För den svenska landstingsförvaltningens inkoppling på ifrågavarande förvaltningsområde skulle möjligen tala den omständigheten, att landstingen i regel bestå av de mest framskjutna, oftast även med skolväsendet väl förtrogna kommunalmännen från länets skilda trakter, samt att för den skull en saklig prövning av utgiftsbehoven efter överflyttning till landstingen av en anpart av samtliga kostnadskategorier skulle kunna utan större svårigheter äga rum. Dessutom torde även med staten såsom ansvarig för kostnaderna och statsmakterna eller ett centralt statligt ämbetsverk såsom i sista hand beslutande en särskild mellaninstans i skolfrågor bliva nödvändig. Det lärer under alla omständigheter vara nödvändigt att för denna mellaninstans söka anknytning till landstinget, och en dylik anknytning bleve onekligen mera naturlig, om landstinget jämväl övertoge vissa kostnader för skolväsendet. En annan fördel med landstingsområdet såsom utdebiteringsenhet vore, att man med större säkerhet kunde uträkna utjämningseffekten (se Bil. 1), eftersom förändringen blott skulle bestå i kostnadernas överföring från ett kommunalt skatteunderlag till ett annat. Å andra sidan skulle landstingen, som redan hava maktpåliggande uppgifter och vilkas verksamhetsfält enligt de förslag, som i detta betänkande förordas i fråga om andra förvaltningsuppgifter, skulle ytterligare vidgas, genom, en sådan omläggning komma att omhändertaga ett stort och tyngande ämnesområde, med vilket de hittills praktiskt taget icke haft någon befattning. De avgörande skälen för att det bör vara statsverket, till vilket skolkostnader avlyftas från primärkommunerna, äro emellertid — förutom den principiella uppfattningen att folkundervisningen i främsta rummet är ett stats-

84 intresse — att staten redan påtagit sig nästan hela kostnaden för lärarnas lagstadgade avlöning, ävensom att staten inom vissa delar av landet lämnar avsevärda bidrag till skolbyggnadskostnaderna och till de med byggnadskostnaderna-nära samhörande utgifterna för skolskjutsar o. d., samt vidare att en lättnad av det totala kommunala skattetrycket är starkt av behovet påkallad. Av vad förut sagts om de hårt skattetyngda kommunernas utgifter för skolväsendet framgår dessutom, att dessa kommuner därigenom skulle vinna icke blott en välbehövlig utgiftsminskning utan också få från sig avlyftad en skattebörda, som i allmänhet, om än ej i varje fall, är en av de främst bidragande orsakerna till skattetryckets tyngd. Då det för övrigt icke lärer kunna if rågakomma att på det kommunala skatteunderlaget — låt vara på det vidare underlag, som uppbär landstingsskatten — flytta tillbaka någon del av de nu av statsverket betalda lärarlönerna, och då det ur ekonomisk synpunkt icke kan vara riktigt, att ett skoldistrikt genom att uppföra skolbyggnader indirekt bestämmer över statens utgifter för lärarna, en av de största posterna i riksstaten, torde övervägande skäl tala för att, därest en avlyftning skall ske, staten åtager sig kostnaderna ej blott för dessa senare utan även för skolbyggnaderna. I motsats till vad som är fallet med huvudparten av de nu på primärkommunerna vilande uppgifterna, synas dessutom ärenden rörande lärares anställning och byggnader för folkundervisningen vara av den beskaffenhet, att de, givetvis efter de kommunala styrelsernas hörande, kunna av de centrala myndigheterna överskådas och underkastas en effektiv realprövning, utan att dessa myndigheter i sitt handlande bliva beroende av starkt lokalbetonade uttalanden och åtgärder av representanter för skoldistrikt, vilka måste bibehållas såsom ett väsentligt led i organisationen, ehuru distrikten befriats från det ekonomiska ansvaret. Beredningen har därför stannat för denna senare linje, enligt vilken principiellt skulle följa skyldighet för staten att svara för såväl lärarlöner som byggande och underhåll av skolhus och tjänstebostäder ävensom för de med anordnande av skolskjutsar förbundna utgifterna. Även i den mån överflyttning från skoldistrikten av andra utgifter lämpligen bör äga rum, har beredningen under sådana förhållanden ansett konsekvensen fordra, att staten påtager sig betalningsansvaret för dessa utgifter. I vilka hänseenden modifikationer beträffande de först omförmälda utgiftsgrupperna synas påkallade, i vilken omfattning övriga utgifter böra av staten övertagas och på vilket sätt anslagsprövningen, förvaltningen och kontrollen synas kunna på ett för den nya ordningen tillfredsställande sätt ordnas, skall härefter av beredningen göras till föremål för undersökning. Fördelar Kommunernas utgifter för anskaffning och underhåll av skolfastigheter m7dbUstatens samt för lärarnas avlöning innefatta jämte statens bidrag till lärarlönerna övertagande huvudposterna av det allmännas kostnader för folkskoleväsendet. Särskilt ZaaanTe för landskommunerna innebära utgifterna för anskaffande av skollokaler och och under- lärarbostäder samt för skollokalernas uppvärmning, belysning och rennaliUrarn^av- ning den tyngsta bördan, medan på staten faller huvudparten av kostnaderna Våning.

85 för lärarlönerna. Såsom förut erinrats, kompenseras kommunernas andel i lärarnas löner ofta nog av den skatt, läraren har att erlägga till kommunen. När därför skollokaler och lärarbostäder funnits i erforderligt antal, har det, särskilt efter tillkomsten av det speciella utjämningsbidraget till kostnaderna för skolväsendet, stundom varit nära nog en fördel för kommunerna att hava så många lärare, som lokalförhållandena medgiva. Följden härav har blivit, att, medan staten icke har direkt intresse av att begränsa skolhusbyggandet, skoldistrikten å andra sidan hava föga intresse av att begränsa antalet lärarkrafter. Om därför staten skall gå in för att övertaga kommunernas ifrågavarande utgifter, måste den dualism rörande bestämmanderätten i dessa frågor, som hittills varit rådande, undanröjas och beslutanderätten i det väsentliga läggas hos den, som skall bestrida dessa utgifter, d. v. s. staten. Uppförandet och underhållet av skolhus och lärarbostäder samt bestämmandet av antalet lärarkrafter och dessas avlöning böra sålunda, bortsett från vissa undantag, varom i det följande skall förmälas, från att vara en kommunal uppgift bliva en statlig angelägenhet och den kommunerna nu tillkommande beslutanderätten i dessa frågor överflyttas på staten. Det skall icke förnekas, att härigenom ytterligare intrång måste göras i den bestämmanderätt, som trots alla inskränkningar alltjämt tillkommer kommunerna med avseende å den lokala organisationen av skolväsendet. Denna bestämmanderätt innebär ju emellertid numera icke, att kommunerna kunna varaktigt försumma sitt skolväsen. Om den överhuvud taget har någon reell betydelse för kommunerna, ligger detta däri, att kommunerna då det gäller skolornas antal och placering kunna tillgodose vissa rent lokala intressen på ett sätt, som icke alltid blir möjligt, om staten skall svara för kostnaderna. Då det emellertid nu gäller att med hänsyn till det brydsamma ekonomiska läge, i vilket ett stort antal kommuner befinna sig, och således i kommunernas eget intresse överflytta en stor del av deras utgifter för skolväsendet på staten, synas från kommunernas sida näppeligen några befogade invändningar kunna grundas därpå, att beslutanderätten i dessa frågor i viss mån överflyttas på staten. Kommunerna böra hava så mycket mindre anledning att uppfatta en dylik anordning såsom ett obehörigt intrång, som beredningen, på sätt tidigare framhållits, förutsätter, att den nuvarande administrativa organisationen bör lämnas i möjligaste mån orubbad, samt att de kommunala organens medverkan med avseende å skolväsendet bör bibehållas i så stor utsträckning, som med hänsyn till ovan anförda synpunkter är möjligt. Att bestämmanderätten i angivna hänseenden överflyttas på staten har beredningen förordat särskilt av det skälet, att en efter behovet bättre avpassad skolorganisation skulle icke blott förhindra en fortsatt stegring av det allmännas utgifter för folkskoleväsendet utan även möjliggöra avsevärda besparingar. I sammanhang härmed vill beredningen med styrka framhålla, att en överflyttning i större omfattning av kommunernas utgifter på staten, utan att möjlighet samtidigt skapas för en effektiv ledning av och kontroll över skolorganisationen, skulle medföra stor risk för att dessa utgifter komme att

86 ytterligare avsevärt stiga utan mötsvarande nytta för staten eller kommunerna. Ehuru beredningen med sitt förslag åsyftar ej blott skatteutjämning utan också en allmän omläggning av folkskoleväsendet med syfte att planmässigt åstadkomma ökad koncentration, är det givet, att stor hänsyn härvid måste tagas till de skiftande förhållandena i olika delar av landet med avseende å befolkningstäthet, klimat, geografiska förutsättningar m. m. Det lärer överhuvud taget icke vara möjligt att angiva något schema, efter vilket en dylik omläggning av skolväsendet i allmänhet skulle kunna genomföras. Beaktas måste, att den nuvarande skolorganisationen icke så beskäres, att den i händelse av behov icke kan ånyo utökas. Hänsyn måste även tagas till förefintligheten av goda och ändamålsenliga lokaler för skolväsendets behov, så att icke de stora värden, som nedlagts häri, onödigtvis förspillas. Allt detta gör, att frågans lösning icke kan ske på en gång utan måste ställas på lång sikt. Vad som däremot vid ett godkännande av beredningens förslag kan och bör ske utan dröjsmål är en fullständig inventering av den nuvarande skolorganisationen och en undersökning, i vad mån densamma kan förenklas och besparingar vinnas. E n fullständig plan, om ock i allmänna drag, bör sålunda kunna upprättas, så att framdeles icke andra skolor inrättas eller byggnader uppföras än sådana, som äro lämpade att ingå såsom ett led i organisationen. Beredningens övertygelse är, att genom en sådan omläggning, som nu antytts, ej allenast ekonomiska fördelar skola vinnas utan ock tillfälle beredas för undervisningsväsendets förbättrande genom lämpligare fördelning och utnyttjande av de undervisningsanstalter, som ställas till förfogande. Härvid räknar beredningen även med det gagn, som bör vinnas genom öppnande ay de nu i alltför hög grad stängda gränserna mellan de skilda skoldistrikten i förening med ett planmässigt ordnande av skolskjutsar — frågor vartill beredningen återkommer. Då det torde vara av intresse, att konkreta exempel finnas tillgängliga till belysande av det anförda, har beredningen låtit utarbeta några dylika (Bil. 5). Det bör emellertid betonas, att desamma ingalunda avse att innefatta några förslag. Deras syfte är allenast att tjäna såsom en illustration till beredningens allmänna tankegång och synpunkter. Anskaffande Beredningen har i det föregående uttalat sig för, att den skoldistrikten åvih'tt %vdsköl l a n d e skyldigheten att anskaffa och underhålla skolhusbyggnader överflytbyggnader.' tas på staten. Härvid torde dock av praktiska skäl undantag böra göras för anskaffande av tomt. Principiellt finnes visserligen icke någon skillnad mellan kostnaderna för inköp av tomtmarken och utgifterna för byggnadens uppförande, men det torde utan vidare vara klart, att skoldistrikten hava långt större möjlighet än staten att på rimliga villkor anskaffa lämpliga tomtområden. Skulle staten ute i orterna uppträda såsom köpare av tomtmark för skolor, vore att förutse, att därmed skulle följa betydligt större utgifter, än om skyldigheten att tillhandahålla tomt alltjämt åvilade skoldistrikten. Från statens synpunkt är det emellertid av synnerlig vikt, att de tomter, som så-

87 lunda av skoldistrikten upplåtas, fylla icke blott de fordringar, man i allmänhet bör ställa på en tjänlig skoltomt, utan jämväl hava sådant läge inom distriktet och i förhållande till skolor inom angränsande skoldistrikt, som möjliggör en ändamålsenlig organisation av skolväsendet. Med nu angivna undantag har beredningen ansett sig beträffande landsbygden böra föreslå, att skoldistrikten befrias från skyldigheten att anskaffa och underhålla skolbyggnader, samt att kostnaderna härför överflyttas på staten. Vad städerna beträffar hava dessa med sina större tillgångar i allmänhet väl sörjt för sitt skolväsen, och deras byggnadsbehov torde kunna antagas i stor utsträckning redan vara fyllt. Städerna med sitt bärkraftigare skatteunderlag äro också i allmänhet i mindre grad än landskommunerna i behov av skattelättnader. Det skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida icke städerna även framdeles borde själva svara för ifrågavarande kostnader. Å andra sidan bör det emellertid framhållas, att även städer finnas, som äro hårt skattetyngda och i stort behov av lättnader i skattebördorna. Någon principiell grund för att göra åtskillnad mellan de mindre städerna och en mängd landskommuner med större municipalbildning torde icke kunna andragas. Att under sådana förhållanden utesluta städerna från ifrågavarande förmån har beredningen icke kunnat finna överensstämmande med billighet och rättvisa. Om alltså staten principiellt anses böra bidraga även till städernas utgifter för anskaffning och underhåll av skolbyggnader, kunde det dock måhända finnas skäligt, att detta bidrag bestämdes lägre för städerna än för landsbygden, eller att bidraget till städerna differentierades med hänsyn till deras storlek. Det kan vara förtjänt att erinra om att i Norge och Finland statsbidragen till skolväsendet utgå efter olika grunder för landskommuner och städer. Med hänsyn till skattetrycket i åtskilliga av de mindre städerna har beredningen dock icke ansett sig kunna tillstyrka, att städerna i gemen försättas i en annan ställning än landskommunerna. Däremot synas skäl tala för att en särställning beredes de städer, som icke deltaga i landsting. För dessa städer med deras rikliga skatteunderlag torde kostnaderna för skolhusbyggnader i allmänhet spela en relativt underordnad roll. Dessutom äro i dessa städer anspråken på skolhusbyggnadernas yttre utstyrsel och utrustning i övrigt betydligt högre, än som ifrågakommer i det stora flertalet mindre städer och landskommuner, varför ett övertagande från statens sida av storstädernas byggnadskostnader skulle innebära ett förhållandevis större bidrag till dem än till övriga kommuner. Vidare må erinras om att storstäderna beträffande folkskoleväsendet intaga en något friare ställning i förhållande till staten än andra kommuner, i det att den lokala inspektionen av skolväsendet i dessa städer utövas av kommunala och icke av statliga befattningshavare. Med hänsyn till dessa omständigheter har beredningen ansett skäligt, att statens bidrag till storstäderna begränsas så, att dessa städer få vidkännas, förutom kostnaderna för anskaffande av tomt, viss del av byggnads- och underhållskostnaderna. Den andel, som sålunda skulle falla på

88 storstäderna, har beredningen ansett böra bestämmas till en tredjedel. Även om den omständigheten att storstädernas skolhus således skulle komina a t t beträffande såväl anskaffning som underhåll delvis bekostas av städerna själva torde böra leda till, att dessa städer erhålla en något friare förfoganderätt i byggnadsfrågorna än de övriga kommunerna, bör därav dock icke följa, att statens befattning med hithörande ärenden blir begränsad till allenast ett automatiskt utbetalande av ett procentuellt byggnadsbidrag. Bidrag från statens sida bör endast lämnas till byggnadsarbeten, som underställts staten och vunnit dess godkännande, och bidraget bör utmätas på den beräknade och av staten godkända kostnaden. Till anordningar och utrustning, som staten ej anser behövliga, bör icke utgå statsbidrag, överhuvud taget bör beträffande samtliga kommuner gälla, att byggnad för folkskoleväsendet eller anordning eller utstyrsel därå, som staten icke finner erforderlig, må komma till stånd endast för den händelse, att staten anser byggnadsarbetet, ehuru icke nödvändigt, dock nyttigt och lämpligt, samt a t t arbetet bekostas av kommunen. Förfogande- De redan förefintliga skolbyggnader, vilka bekostats av vederbörande skol'skolhusen distrikt, böra med sina tomter ställas till statens förfogande. Då nya skolhus uppföras helt eller huvudsakligen på statens bekostnad, bör tomtmarken med äganderätt överlåtas till staten. Utan statens medgivande böra varken de redan förefintliga skolhusen eller de skolhus, som framdeles uppföras, få användas för annat än skoländamål. Då av skoldistrikt helt eller huvudsakligen bekostad skolbyggnad befinnes överflödig, bör densamma återgå till skoldistriktets förfogande. I fråga om byggnad, i vars bekostande både staten och vederbörande skoldistrikt tagit väsentlig del, torde närmare regler böra meddelas för det fall, att den blir obehövlig för skoländamål. Fråga om Principiellt bör enligt beredningens uppfattning hänsyn ej tagas till den tlufSdiomständigheten, att en överflyttning i föreslagen omfattning av kommunerstrikt för nas byggnads- och underhållskostnader på staten icke kommer att i samma omförda SES- ^ t t n i n g gynna alla kommuner, av vilka somliga skaffat tillräckliga och goda hus. byggnader samt för dessa måst vidkännas dryga utgifter och upptagit ännu ej återbetalda lån, medan andra underlåtit att eller ej kunnat tillgodose behovet och därigenom åsamkats relativt små utgifter för ändamålet. Att mellan staten och kommunerna, vilka senare ju samtliga genom statens övertagande av en avsevärd del av deras kostnader för skolväsendet erhålla en betydande lättnad, i det nu berörda hänseendet åstadkomma en rättvis vidräkning skulle nämligen enligt beredningens mening av både praktiska och finansiella skäl omöjliggöra den föreslagna kostnadsöverflyttningen. Där emellertid en kommuns lån för skolbyggnadsändamål helt eller delvis är oguldet, samt dels kommunens ekonomi är svag, och dels skulden är av beskaffenhet att avsevärt inverka på den kommunala utdebiteringsprocenten, torde det dock vara skäligt, att bidrag till lånekostnadens gäldande kan av staten beviljas. Dylikt bidrag torde böra utgå av skatteutjämningsmedel och beviljas av Kungl. Maj:t efter ansökning i varje särskilt fall. Bidraget skulle då utgå på sådant

89 sätt, att ett belopp, motsvarande annuiteten eller viss del av densamma, årligen utbetalades av statsverket, intill dess lånet guldits. Mångenstädes förekommer, att lokaler för undervisningens behov förhyras. Förhyrande Därest staten i föreslagen omfattning skall övertaga kostnaderna för anskaff- lokaler ning av fastighet, lärer staten böra efter samma regler påtaga sig utgifterna för förhyrande av lokaler. Med uppförandet av skolhus sammanhänger nära frågan om inrättande av Skolskolskjutsar. Då det för åstadkommande av en ändamålsenlig och ekonomisk Sackordering skolorganisation är av största betydelse, att skolskjutsar verkligen inrättas i av barn alla de fall, där så lämpligen kan ske, torde frågor härom icke böra vara be- ^ ^ g ^ , ™ ! roende av initiativ från kommunernas sida. Det bör kunna av statens organ nåder. bestämmas, att skolskjutsar skola ingå såsom ett led i skolorganisationen och i enlighet därmed anordnas. Detsamma gäller inackordering av skolbarn samt uppförande av skolhemsbyggnader. Vad först skolhemsbyggnaderna angår torde dessa böra jämställas med skolhusen, varför det bör ankomma på staten att helt bestrida kostnaderna för deras uppförande och underhåll. Beträffande utgifterna för skolskjutsar och barns inackordering tala onekligen goda skäl för att staten ensam påtager sig utgifterna jämväl för dessa anordningar, vilka ju väsentligen avse att minska det föreliggande byggnadsbehovet. Men även om inrättandet av skolskjutsar i den omfattning, beredningen åsyftar, och inackordering av skolbarn främst skulle komma staten tillgodo genom minskning av utgifterna för uppförande och underhåll av skolhus, komma dock dessa anordningar att medföra en minskning jämväl av de icke oväsentliga utgifter, vilka, enligt vad beredningen i det följande föreslår, alltjämt böra kvarstanna på kommunerna. Även kommunerna komma således att hava ekonomisk fördel av dessa anordningar. Därtill kommer, att stora svårigheter skulle uppstå för staten att genom sina organ handhava den omedelbara vården av hithörande angelägenheter. De kommunala skolmyndigheterna torde däremot med sin lokalkännedom hava långt större möjligheter att på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt handlägga dessa frågor. Genom medverkan från skoldistriktens sida och genom att ekonomiskt intressera dem i utgifterna för ifrågavarande anordningar vinnes också en garanti för att kostnaderna för desamma hållas inom rimliga gränser. På nu anförda skäl föreslår beredningen, att kostnaderna för anordnande av skolskjutsar och inackordering av skolbarn fördelas med i allmänhet tre fjärdedelar (i undantagsfall mera) på staten och en fjärdedel på vederbörande skoldistrikt. Såsom i det föregående framhållits intager beredningen den ståndpunkten, att kostnaderna för lärarpersonalens avlöning böra i princip helt övertagas av staten. En dylik reform bör enligt beredningens mening kunna genomföras i så väsentlig mån, som för det huvudsakliga syftets vinnande må anses erforderligt,

Lärarnas 9 '

a

90 utan att de grunder, på vilka nuvarande lönereglering är uppbyggd, behöva uppgivas. Reformen bör gå ut på, att staten övertager bekostandet i dess helhet av de i gällande författningar bestämda grundlönerna och minimiarvodena. Däremot synes i detta sammanhang icke böra ifrågasättas någon ändring i skoldistriktens befogenhet att tillhandahålla lärarna kommunala lönetillägg. Givetvis förutsätter emellertid reformen ändringar i gällande avlöningsbestämmelser, särskilt såvitt angår de i lönerna ingående bostadsförmånerna eller däremot svarande gottgörelse. Eftersom jämväl dessa delar av avlöningarna böra övertagas av staten, torde därav böra följa, dels att bestämmelserna rörande naturaförmånerna och deras värdesättande underkastas av de ändrade förhållandena påkallad revidering, och dels att de nuvarande tjänstebostäderna, i analogi med vad som föreslås beträffande skolhusen, övertagas av staten, som jämväl får att bekosta det framtida uppförandet och underhållet av dylika byggnader. -På de här framträdande lönetekniska spörsmålen anser sig beredningen icke böra närmare ingå. Lösandet av sådana frågor torde, såsom beredningen tidigare framhållit, böra ankomma på särskilt övervägande, efter det statsmakterna tagit principiell ställning till beredningens förslag rörande folkskoleväsendet i dess helhet. Dock vill beredningen erinra, att vid statens övertagande av skyldigheten att tillhandahålla lärarpersonalen tjänstebostäder det näppeligen kan vara erforderligt att bibehålla de nuvarande detaljerade föreskrifterna i gällande boställsordning, vilka tillkommit väsentligen för att utgöra en garanti mot att skoldistrikten eftersätta sina skyldigheter mot lärarna. Även anser sig beredningen, med hänsyn till att, på sätt nedan omförmäles, skollokalernas uppvärmning enligt beredningens mening även framdeles bör bekostas av skoldistrikten, icke kunna underlåta att betona nödvändigheten av, att de bestämmelser, som bliva erforderliga rörande tillhandahållande av bränsle till tjänstebostad, utformas så, att desamma på ett praktiskt sätt ansluta sig till motsvarande bestämmelser rörande skollokalerna, vilka ju i stor utsträckning inrymmas under samma tak eller å samma tomt som lärarbostäderna. För vinnande av nödig enhetlighet med hänsyn särskilt till förefintligheten i många fall av centraluppvärmning vore måhända en framkomlig linje att i vederbörande löneförfattning föreskriva, att lärare, som åtnjuter tjänstebostad, skall erhålla uppvärmning av densamma av skoldistriktet, samt att skoldistriktet skall äga att av staten bekomma ersättning härför enligt vissa angivna grunder. Av 1928 års lönekommitté har i dess år 1930 avgivna betänkande rörande lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet föreslagits, att folkskoleväsendets lärarpersonal skulle inordnas i det för den statliga förvaltningspersonalen gällande lönesystemet. I betänkandet innehålles ett i full anslutning till det statliga lönesystemet utarbetat avlöningsreglemente med tillhörande löneplan för de vid skolväsendet anställda befattningshavare, vilka för närvarande äro kommunalt avlönade. Icke heller på denna löneregleringsfråga finner beredningen anledning att inlåta sig. Självfallet är, att eftersom lönekommitténs förslag är grundat på förutsättningen, att folkskolepersonalens avlönande alltjämt skall vara en kommunal angelägenhet, redan därav

91 med nödvändighet följer, att, därest denna angelägenhet i enlighet med beredningens ståndpunkt blir statlig, förslaget icke kan bringas i tillämpning, utan a t t ändringar och jämkningar i åtskilliga hänseenden vidtagas i detsamma. Allenast beträffande en av de av lönekommittén behandlade frågorna önskar beredningen göra ett bestämt uttalande. Lönekommittén framhåller, att en oundgänglig förutsättning för det av kommittén föreslagna lönesystemets tilllämpande bör vara, att uttryckligt förbud stadgas för kommunal samfällighet eller myndighet att till lärare lämna särskilt tillägg till den i författningen stadgade lönen. Till denna kommitténs mening får beredningen uttala sin oförbehållsamma anslutning. Redan nu bidrager staten till kostnaderna för anskaffande av inventarier Inventarier och undervisningsmateriel i vissa norrlandskommuner. Då särskilt utgifterna 0<;f J*-"„f~ för inventarier ofta nära sammanhänga med anskaffandet av skollokaler, sy- materiel. nes det för vinnandet av syftet att nedbringa kommunernas utgifter för folkskoleväsendet ligga nära till hands att på staten överflytta jämväl nu ifrågavarande kostnader. Med hänsyn till kommunernas möjligheter att nedbringa dessa kostnader torde det emellertid icke vara lämpligt att låta staten helt övertaga dessa utgifter. En uppdelning av kostnaderna, så att staten bidrager med två tredjedelar och skoldistrikten själva svara för en tredjedel, har därför synts beredningen lämplig. Genom den centrala prövning, som blir en följd av en dylik anordning, bör det bliva möjligt att åstadkomma en enhetlig kontroll å anslagsäskandenas lämplighet och skälighet. Beträffande undervisningsmaterielen bör särskilt iakttagas, att statens bidrag ej må avse annat än sådan materiel, som skoldistrikten kunna anses skyldiga att anskaffa. Med hänsyn till storleken av skoldistriktens utgifter för uppvärmning och Bränsle, renbelysning av skollokalerna samt deras renhållning skulle ett statligt bidrag till lyse, hållning o. d. bestridandet av dessa kostnader vara väl motiverat från synpunkten av önskvärdheten att minska kommunernas utgifter för skolväsendet. Då beredningen likväl icke anser sig kunna tillstyrka en sådan anordning, har detta sin grund i dessa utgifters speciella natur. I fråga om andra utgifter för skolväsendet äro skoldistrikten i stor utsträckning bundna av allmänna föreskrifter. Beträffande kostnaderna för bränsle, lyse och renhållning hava distrikten däremot stora möjligheter att genom omtanke och sparsamhet hålla dessa kostnader nere. Särskilt på landsbygden torde man mångenstädes iakttaga en mycket sträng ekonomisering beträffande ifrågavarande utgifter. Det är att befara, att denna sparsamhetsanda skulle förslappas, om staten i någon avsevärd mån deltoge i dessa kostnader. Därtill kommer, att kontrollen över kommunernas bidragsäskanden skulle bliva mycket besvärlig och lätt giva anledning till tvister mellan.kommunerna och statens organ. Ifrågavarande utgiftspost är därför bland kommunernas utgifter för skolväsendet den, som minst lämpar sig för en överflyttning till staten. Beredningen har på grund härav icke ansett sig böra föreslå någon ändring i fråga om sättet för dessa kostnaders bestridande.

92 Övriga utDe olikartade kommunala utgifter för folkskoleväsendet, vilka i den offent9lJ erl i g a statistiken äro sammanförda under rubriken »övriga utgifter», föranleda ej annat yttrande från beredningens sida, än att desamma, i den mån de komma att fortfara, synas böra såsom hittills bestridas av skoldistrikten själva utan anslag från statens sida. En av dessa utgiftsposter, nämligen den som avser ersättning till andra skoldistrikt, bör emellertid enligt beredningens mening icke vidare förekomma. Utgiftsposten avser sådan gottgörelse, som ett skoldistrikt betalar till ett annat för tillstånd för barn, tillhörande det förra distriktet, att besöka skola i det senare distriktet. Skall kostnaden för folkskoleväsendet i den betydande omfattning, som beredningen föreslår, övertagas av staten, bör därav följa, att skoldistrikt, som till undervisning mottager barn från annat distrikt, icke skall äga att härför kräva ersättning av det sistnämnda. FörvaltBeredningens förslag avser att bibehålla de nuvarande principerna för skolllistkktsin- distriktsindelningen. Denna indelning förutsattes i allmänhet sammanfalla med delning, församlings- respektive kommunindelningen. Enligt lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning äger Kungl. Maj:t vidsträckta befogenheter beträffande ändring i skoldistriktsindelningen, och beredningen håller för antagligt, att, därest beredningens förslag i fråga om skolväsendet blir genomfört, dessa befogenheter komma att begagnas i större utsträckning än hittills. Beredningen föreställer sig även, att, efter hand som fördelarna från skolsynpunkt av den nya ordningen framträda, samtidigt med att skoldistriktens befattning med folkskoleväsendets ekonomiska angelägenheter avsevärt minskas, initiativ till föreningar av intill varandra belägna skoldistrikt komma att snart nog tagas av skoldistrikten själva. Oavsett skoldistriktsindelningen böra de nuvarande inskränkningarna i rätten att låta barn, tillhörande ett skoldistrikt, besöka ett annat skoldistrikts skolor bortfalla. När det finnes lämpligt att hänvisa barn till skola i angränsande skoldistrikt, bör dylik hänvisning ske och, såsom förut nämnts, något vederlag härför från det ena distriktet till det andra ej ifrågakomma. FörvaltBeredningen övergår nu till att uttala sig om sådana administrativa spörsningsorgan. mål, som omedelbart beröras av de av beredningen förordade förändringarna rörande skolväsendet. En överflyttning, på sätt beredningen föreslår, av bestämmanderätten i viktiga frågor, särskilt organisations- och byggnadsfrågor, på staten kommer givetvis att ställa alldeles speciella krav på dessa frågors handläggning. E t t praktiskt och ekonomiskt grepp från myndigheternas sida på de ofta invecklade spörsmål, som därvid kunna uppstå, är lika nödvändigt som en ingående kännedom om de lokala och andra förhållanden, vilka kunna tänkas påverka statsmakternas beslut i den ena eller den andra riktningen. Förekomsten av lokala organ och en intresserad medverkan från deras sida är en av förutsättningarna för ett genomförande av beredningens förslag.

93 Beredningen har i det föregående framhållit vikten av, att kommunalförvaltSkolningens befattning med skolväsendet i möjligaste mån bibehålles. Skoldistrik- l8f0™vai™8 tens förvaltningsorgan (skolråden respektive folkskolestyrelserna) böra bliva ningsorgan. desamma som hittills och deras nuvarande uppgifter inskränkas endast i den mån, sådant direkt nödvändiggöres av att avgörandet i frågor om skolväsendets organisation, antalet lärarbefattningar samt byggnad och underhåll av skolhus och lärarbostäder förbehålles staten. De kommunala skolmyndigheterna böra alltjämt hava rätt till initiativ i alla frågor rörande skolväsendet, vare sig kostnaderna skola bestridas av skoldistrikten eller av staten. P å de kommunala organen bör ankomma att besörja all sådan förvaltning och verkställighet, som icke enligt författningar eller andra statliga förordnanden tillkommer statens myndigheter. Icke minst då det gäller planläggandet av byggnadsföretag samt deras ut- En länsförande och övervakande framträder behovet av en praktisk och sakkunnig mdlanlnmellaninstans mellan kommunerna och statens myndigheter. Även i ett stort stans. antal andra frågor bör det otvivelaktigt vara av värde att hava tillgång till ett förvaltningsorgan, vilket, på samma gång det besitter erforderlig kännedom om lokala förhållanden av betydelse för skolväsendets praktiska ordnande, har större förutsättningar än de primärkommunala organen att överblicka ett större område och objektivt bedöma speciella fall. Genom inrättande länsvis av nya statliga förvaltningsorgan skulle onekligen betydande fördelar stå att vinna. Länsstyrelserna och domkapitlen skulle därigenom kunna befrias från huvudparten av sina nuvarande åligganden med avseende å skolväsendet, vilket särskilt för länsstyrelserna skulle åstadkomma en icke obetydlig lättnad i deras arbetsbörda. Det är emellertid att befara, att sådana förvaltningsorgan lätteligen komme att svälla ut till institutioner, vilka skulle kräva en icke ringa ämbets- och tjänstemannastab. Faran för en byråkratisering av skolärendenas handläggning bör i detta sammanhang icke heller förbises. Beredningen har för sin del hyst betänkligheter inför en dylik utveckling. Genom ett utnyttjande av det så att säga länskommunala intresset inom landstingsområdena bör däremot enligt beredningens uppfattning, förutom en god kännedom om lokala förhållanden, en rik fond av sakkunskap i praktiska frågor kunna tillföras skoladministrationen utan sådana risker, som ovan antytts. För syftets vinnande anser beredningen, att varje landstingsområde bör utgöra en skolkrets, vars angelägenheter handhavas av en särskild styrelse, förslagsvis benämnd skolkretsstyrelse. Av ledamöterna i denna styrelse torde en böra utses av skolöverstyrelsen, en av länsstyrelsen och de övriga av landstinget. De av landstinget utsedda ledamöterna böra hava karaktären av länskommunala förtroendemän. Instruktion för skolkretsstyrelserna torde böra fastställas av Kungl. Maj:t. Landstinget bör tillhandahålla lokal för styrelsens sammanträden och bestrida kostnaden för ersättning till de av landstinget utsedda ledamöterna, medan de av skolöverstyrelsen och länsstyrelsen förordnade ledamöterna erhålla gottgörelse av statsmedel. Skolkretsstyrelse bör före besluts fat-

94 tände inhämta yttrande av statens vederbörande folkskolinspektör. Denne bör kallas till styrelsens sammanträden med rätt för honom att deltaga i Överläggningarna men ej i besluten. Folkskolin-

Folkskolinspektörerna böra bibehållas vid sin nuvarande befattning med skolväsendet och således liksom nu äga initiativrätt i frågor rörande skolväsendets organisation. Det kan emellertid förväntas, att folkskolinspektörernas arbete kommer att ökas genom deras anknytning till den länskommunala mellaninstansen och genom organisationsfrågornas starkare betoning.

Länsstyrel- Beredningens förslag påkalla icke, att länsstyrelsernas förhållande till folkdomka- skoleväsendet i princip förändras. Ej heller torde det vara nödvändigt att för pitlen. förslagens genomförande i någon mera väsentlig mån vidtaga ändring i bestämmelserna om domkapitlens ställning till skolorna, ehuruväl det synes önskligt, att även såvitt domkapitlen angår skolöverstyrelsens centrala ledning av skolväsendet erhåller klart uttryck. Skolöver-

En oundgänglig förutsättning för realiserandet av de av beredningen förordade reformerna måste vara, att åt skolöverstyrelsen beredes en stark ställning såsom den centrala ämbetsmyndigheten för folkskoleväsendet. Beredningen har härvid framför allt i tanke de mångahanda organisationsfrågor, ej minst rörande skolväsendets byggnader och deras användande, åt vilka skolöverstyrelsen måste ägna sin oavlåtliga uppmärksamhet i och för tillvaratagande av ej endast de möjligheter till undervisningens rationalisering, som erbjudas, utan ock de betydande tillfällen till ekonomisering genom indragning av obehövliga skolor eller skolklasser, genom ökad centralisering av undervisningen, genom planmässigt befrämjande av enkelhet och sparsamhet vid uppförande av skolhus och tjänstebostäder m. m. Det synes angeläget, att skolöverstyrelsen på tillfyllestgörande sätt utrustas med speciell sakkunskap på det praktiskt ekonomiska området. För närvarande finnes denna sakkunskap icke särskilt företrädd därstädes i vidare mån, än att hos överstyrelsen mot årligt arvode finnes anställt ett byggnadssakkunnigt biträde. Beredningen håller före, att inom överstyrelsen bör inrättas en ekonomisk-administrativ byrå, som bör hava till särskild uppgift att övervaka och tillgodose de ekonomiska och praktiska synpunkterna på skolärendena. Att denna byrå bör förfoga över byggnadsteknisk arbetskraft är givet.

OrganisaInom den ram, som betingas av begränsningen av de anslag för folkskolevä^ 'sendet, vilka av statsmakterna ställas till förfogande, och under iakttagande av statsmakternas anvisningar bör det ankomma på skolöverstyrelsen att efter vederbörandes hörande träffa avgörande i frågor rörande inrättande, förändring eller indragning av skolor eller skolavdelningar. Att rätt till initiativ härutinnan bör tillkomma såväl skoldistrikten som vederbörande skolkretsstyrelser och folkskolinspektörer synes lika självfallet, som att det bör åligga överstyrelsen att av sig själv upptaga dylika frågor, när helst det finnes påkallat.

wns agor

95 Vad byggnadsfrågorna angår bör det åligga skoldistriktens lokala organ Byggnads(skolråden respektive folkskolestyrelserna) att årligen uppgöra och till sin Jr 9 r kretsstyrelse ingiva förslag å de byggnadsarbeten (avseende underhåll eller ny- eller ombyggnad), som under det följande året anses böra komma till utförande. Dessa förslag böra vara åtföljda av nödiga ritningar och kostnadsberäkningar. Kretsstyrelsen bör hava att i samråd med vederbörande folkskolinspektör pröva förslagen, att besörja utredningens kompletterande, då så finnes erforderligt, samt att med eget yttrande ingiva förslagen till skolöverstyrelsen. Det bör vara såväl kretsstyrelserna som inspektörerna obetaget att, även oberoende av skoldistriktens framställningar, underställa överstyrelsen förslag i hithörande ärenden, överstyrelsen bör granska de inkomna framställningarna samt hos Kungl. Maj:t göra de äskanden om anslag, vilka överstyrelsen i anledning av framställningarna eller eljest finner erforderliga. Vid riksdagens prövning av anslagsfrågorna torde böra beaktas lämpligheten av, att en viss frihet lämnas Kungl. Maj:t och i skälig omfattning även skolöverstyrelsen att inom ramen för beviljade anslag vidtaga jämkningar i deras användande, varjämte det bör iakttagas, att medel ställas till förfogande för mötande av oförutsedda byggnads- och underhållsbehov. Det bör åligga kretsstyrelserna att tillse, att de arbeten, som med anvisade medel avses, bliva vederbörligen utförda. Skolråden respektive folkskolestyrelserna böra i den omfattning, som påkallas, omhänderhava verkställandet av besluten. Regler böra även meddelas, som giva dem befogenhet att utan vidare draga försorg om påkommande underhållsarbeten av mindre omfattning. Efter yttranden av vederbörande lokala myndigheter bör skolöverstyrelsen Lärarpersoårligen hos Kungl. Maj :t framlägga förslag angående det antal lärare, ordinarie och extra ordinarie, som erfordras för det nästföljande året. Sedan medel för ändamålet blivit av riksdagen anvisade, fastställes antalet av Kungl. Maj:t. I löneanslaget böra innefattas jämväl medel för avlönande av vikarier. N y lärartjänst bör icke få inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. För underlättande av skolväsendets anpassning efter växlande förhållanden är det, såsom beredningen tidigare framhållit, angeläget, att de lärare, som utnämnas, icke bindas vid viss skola eller visst skoldistrikt. De torde böra anställas vid skolkretsens skolor med placering tills vidare vid viss skola och med skyldighet att underkasta sig förflyttning till annan lärartjänst inom skolkretsen. Beträffande de vid tiden för reformens genomförande redan anställda lärarna torde i sammanhang med ny lönereglering såsom villkor för deras rätt att övergå till denna böra föreskrivas skyldighet att, då så erfordras, låta sig förflytta på sätt nyss sagts. Det bör ankomma på kretsstyrelsen eller skolöverstyrelsen att fatta beslut om förflyttning av lärare, varjämte det bör åligga folkskolinspektör att, så snart lärarplats finnes obehövlig eller eljest behov av förflyttning av lärare yppas, därom underrätta såväl kretsstyrelsen som skolöverstyrelsen. Med undantag för sådana fall, då ledig lärarplats skall besättas genom förflyttning, synes hinder icke böra möta för bibehållande i huvudsak av den för

96 närvarande gällande ordningen för tillsättandet av lärare.. För säkerställande av vederbörande myndighets befogenhet att förordna om indragning av överflödig lärarplats eller att föreskriva, att ledig plats skall besättas genom förflyttning, bör det åligga skolråd respektive folkskolestyrelse att alltid vid inträffande ledighet därom ingiva anmälan till kretsstyrelsen och folkskolinspektören. Först sedan det vederbörligen meddelats skoldistriktet, att hinder ej möter för platsens besättande i vanlig ordning, må åtgärd härför vidtagas. Synpunkter I detta sammanhang må slutligen framhållas vikten av att, då de här föratt särskilt ordade reformerna beträffande folkskoleväsendet bragts i tillämpning, det för beakta vid framtida alla vederbörande — bland annat genom avfattningen av de allmänna författbehandling ningarna och de reglementariska föreskrifterna — blir till fullo klarlagt, att av skolfrågorna. de skolorganisatoriska frågorna icke vidare äro att bedöma från det enskilda skoldistriktets speciella synpunkt. Framför allt av de prövande myndigheterna, således ej endast av skolöverstyrelsen utan också av kretsstyrelserna och folkskolinspektörerna, måste ständigt beaktas, att alla förekommande frågor rörande undervisningsformerna, skolbyggnaderna och lärarbefattningarna skola bedömas från vidare synpunkter än tillförene varit vanligt eller möjligt. Vid frågornas prövning gäller det således, att noggrann hänsyn tages jämväl till sådana faktorer som exempelvis förskjutningar i befolkningens fördelning och sammansättning, ändringar i nativiteten, kommunikationernas utveckling m. m. Vad särskilt beträffar de hittills genom bland annat otillräcklig planmässighet alltför kostsamma byggnadsföretagen bör kravet på klok ekonomisering ägnas oavlåtlig uppmärksamhet. Skulle det befinnas, att den nuvarande skoldistriktsindelningen här och var lägger hinder i vägen för ett nöjaktigt tillgodoseende av de praktiska och ekonomiska synpunkterna på hithörande frågor, bör det ankomma på skolöverstyrelsen att hos Kungl. Maj:t göra framställning om ändring i denna indelning. Kontroll.

Den omständigheten att enligt den föreslagna ordningen de kommunala organen skulle komma att i ännu större utsträckning än hittills vara redovisningsskyldiga för anvisade statsmedel måste med nödvändighet leda till, att det allmännas krav på kontroll skarpes.- Genom inrättandet av kretsstyrelserna och lämpligt ordnande av deras verksamhet torde visserligen detta krav kunna endels tillgodoses. Det bör dock övervägas, om icke jämväl andra, särskilda anordningar erfordras. Den frågan uppställer sig härvid, huruvida det ej bör vara överensstämmande med samtligas bästa, att tillfälle beredes för en representant för det statliga intresset att deltaga i revisionen av skoldistriktens räkenskaper och förvaltning.

De ekonoDärest de utgifter, som belöpte på folkskoleväsendet under år 1928, fördeninqarna av ^ a s x överensstämmelse med beredningens ovan gjorda förslag, synes resultagenomföran- tet bliva, att av kommunernas utgifter följande belopp (i miljoner kronor) böra det av bered- .. p.. o , , •• r ningens överföras pa staten, nämligen: förslag.

97 Anskaffande av fastighet (10"5 + 2/s X 0'8 + 0*9) 12*o Underhåll » » (5'7 + 2/a X l - 4 4- 0's) TA Förhyrande av skollokaler, förslagsvis uppskattat till .-. r 0 Kommunernas andel i grundlönerna 4' 2 Kommunernas andel i arvoden för undervisning i slöjd och hushållsgöromål 0*5 Ersättning för bostäder till lärarpersonalen i städerna, förslagsvis uppskattad till . . . 4'5 Inventarier och undervisningsmateriell (2/3 X 5) 3'3 Skolskjutsar Summa 32'9 Härtill bör läggas ersättning för bostäder åt lärare i landskommunerna samt vissa andra kostnader, varibland för arvoden åt de statliga ledamöterna i skolkretsstyrelserna och för den ekonomisk-administrativa byrån i skolöverstyrelsen. Det bör bemärkas, att vid sådan beräkning, som här skett, vissa särskilda statsbidrag till folkskoleväsendet, huvudsakligen avseende de nordligaste länen, böra såsom ingående i de ovan upptagna beloppen avgå. Dessa bidrag uppgå emellertid till relativt obetydliga belopp. Sannolikt bör för år 1928 resultatet av en sådan överföring, som här försökts, bliva en ökning av den på staten fallande kostnaden för folkskoleväsendet med omkring 35 miljoner kronor. De utgiftsökningar av olika slag, som ä g t rum sedan år 1928, föranleda emellertid till antagandet, att motsvarande beräkning för senare år skulle åstadkomma en höjning av berörda belopp, måhända till omkring 40 miljoner kronor. Av dessa förslagsvis beräknade 40 miljoner kronor torde omkring 25 miljoner kronor belöpa på landsbygden och omkring 15 miljoner kronor på städerna. Dessa belopp böra emellertid minskas med det av statsmedel numera utgående utjämningsbidraget å 8*8 miljoner kronor. Slutligen må anmärkas, att den lättnad, kommunerna hava att vänta av realiserandet av här ifrågavarande förslag, kommer att bliva yttermera märkbar efterhand som de nuvarande lånen för skoländamål bliva betalda.

Sammanfattning av beredningens förslag. Bestämmanderätten i frågor rörande skolväsendets organisation, skolbyggnaders anläggning och användning samt lärarplatsers inrättande centraliseras och förbehålles staten. Staten bekostar uppförande och underhåll av skolbyggnader samt förhyrande av skollokaler. Dock skola de städer, som ej deltaga i landsting, bestrida en tredjedel av dessa kostnader. Tomtmark för skolhus skall utan ersättning tillhandahållas av skoldistriktet. De nuvarande skolhusen överlåtas till staten. Ersättning härför till skoldistrikten bör beviljas endast undantagsvis och då utgå av skatteutjämningsmedel. 7—322308. in.

98 Staten bidrager med två tredjedelar av kostnaden för inventarier och undervisningsmateriel i skolorna. Staten bidrager med tre fjärdedelar (undantagsvis mera) av kostnaden för skolskjutsar och inackordering av skolbarn. Staten bestrider hela kostnaden för de lärarpersonalen författningsenligt tillkommande avlöningarna och sörjer således även för tillhandahållande av erforderliga tjänstebostäder. De nuvarande tjänstebostäderna överlåtas av skoldistrikten till staten. Särskilda bestämmelser meddelas för närmare reglering av frågan om lärarnas bostadsförmåner. Då ny lönereglering för lärarpersonalen genomföres, bör rätten för skoldistrikten att bevilja kommunala lönetillägg upphöra. Skyldigheten att bekosta uppvärmning, belysning och renhållning av skollokalerna ävensom att bestrida övriga ovan icke nämnda utgifter bibehålles hos skoldistrikten. Grunderna för den nuvarande skoldistriktsindelningen rubbas icke, men skoldistrikt skall vara skyldigt att utan ersättning till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt, som dit hänvisas. De nuvarande förvaltningsorganen i skoldistrikten bibehållas. Ändring av deras arbetsuppgifter sker icke i vidare mån, än som betingas av de här omförmälda reformerna. Inom varje landstingsområde inrättas ett väsentligen kommunalt organ för folkskoleärenden, benämnt skolkretsstyrelse. Av kretsstyrelsens ledamöter utses en av skolöverstyrelsen, en av länsstyrelsen och de övriga av landstinget. Kretsstyrelsen utgör ett mellanled mellan skoldistrikten och skolöverstyrelsen vid behandling särskilt av frågor rörande organisationen av skolväsendet inom landstingsområdet, skolbyggnaders uppförande och underhåll samt lärares anställning. Folkskolinspektörernas liksom även länsstyrelsernas och domkapitlens ställning till skolväsendet förutsattes komma att i det väsentliga lämnas oförändrad. Ä t skolöverstyrelsen beredes en förstärkt ställning såsom den centrala ämbetsmyndigheten för folkskoleväsendet. För tillgodoseende av de ekonomiska och praktiska synpunkterna på skolärendena inrättas inom skolöverstyrelsen en ekonomisk-administrativ byrå. Skolöverstyrelsen avgör frågor om inrättande, förändring och indragning av skolor och skolavdelningar. Efter granskning av skoldistriktens och kretsstyrelsernas förslag och yttranden i frågor om underhåll och uppförande av skolhus gör skolöverstyrelsen framställning hos Kungl. Maj:t om utverkande av erforderliga anslag för ändamålet. Kretsstyrelserna tillse, att anvisade anslag behörigen användas. Verkställighetsåtgärderna överlämnas i allmänhet till skoldistrikten. Antalet lärare fastställes årligen av Kungl. Maj:t. Ny lärartjänst må ej inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Lärare, som efter reformens genomförande utnämnes, skall vara skyldig att underkasta sig förflyttning inom skolkretsen. Vid ny lönereglering bör enahanda skyldighet stadgas för äldre

99 lärare såsom villkor för övergång till den nya löneregleringen. Den nuvarande ordningen för tillsättande av lärare bibehålles i princip. Skoldistriktens befogenheter beskäras dock genom skyldighet för dem att vid uppkommande ledighet mottaga lärare, som vederbörande statliga myndighet finner behövligt att förflytta från annan ort inom skolkretsen. Skärpta anordningar vidtagas i fråga om tillsynen å de kommunala folkskoleorganens förvaltning.

KAP. VI.

Fattigvården, barnavården och pensionsförsäkringen. Översikt av den historiska utvecklingen. Fattigvård. Under medeltiden var vården av de fattiga en kyrkans angelägenhet. KostTi d e l 9 i8 fårle naderna bestredos med avkastningen från kyrkogodsen och genom de gåvor fattigvårds- v ilka i riklig mängd inströmmade till kyrkan i dessa tider, varjämte en del lag} av tionden var anslagen till fattigvården. Ända långt in i nyare tiden fattades emellertid fattigvårdens uppgift i främsta rummet som ett lämpligt ordnande av tiggeriet. Betecknande härför är, att de olika lagar, som reglerade fattigvårdens utövning, benämndes »tiggareordningar». De, som varaktigt omhändertogos, voro endast de fattiga sjuka. Vid kyrkorna och klostren upprättades hospital och helgeandshus ior sådana åldriga, sjuka och vanföra, vilka saknade krafter att gå omkring och tigga, under det att alla övriga genom bettleri fingo söka vinna sitt livsuppe' V e n medeltida uppfattningen av fattigvården vilade på den åsikten att det var ett »Gudi behagligt verk» att giva allmosor till de fattiga, och det tillkom icke givaren att noggrant efterforska behovet. Så uppmuntrades icke blott allmosegivandet utan ock tiggeriet. Dagdrivare och kriminella element blevo allt talrikare i de stora skaror av bettlare, som hemsökte landet, och stränga tvångsåtgärder blevo nödvändiga. Det var med hela denna uppfattning som reformationen bröt, och en ny syn på fattigdomen och värden av de fattiga gjorde sig gällande. Kärleken till den nödställde och viljan att bringa honom hjälp vore enligt denna åskådning de rätta beyekelsegrunderna. Allmosan vore en blott tillfällig hjälpbevisning, medan en bättre hjälp läge i, att var och en redligt skötte sitt arbete och gåve sina arbetare deras torJ

Med reformationen blev fattigvården en det borgerliga samhällets angelägenhet, och kyrkan berövades de medel, varmed den kunnat underhålla de fattiga Kyrkogodsens avkastning användes dock allt fortfarande till hospitalens underhåll, och uppfattningen om fattigvården som en religiös och kyrklig angelägenhet levde ännu länge kvar. ' » Denna framställning bygger i huvudsak på AxaSirsch^^v^ns Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets kalender 19Jy, sid. iy

historia i Sverige, 23.

101 Sjuka, vanföra och övriga hjälplösa fattiga skulle intagas på hospitalen, men emedan fattigt folk voro många och hospitalen få och svaga, vore det gott och kristligt, att även några små sjukstugor underhöllos i socknarna för 4—6 personer. H ä r framträder (1571) för första gången socknen såsom en organisatorisk enhet i fattigvårdsavseende. De fattiga, som icke intogos i hospital eller sjukstugor, fingo skaffa sig sitt uppehälle genom tiggeri. Ä t verkligt nödställda utfärdades därför rekommendationsbrev eller tiggarpass, vanligen av hemortens präst. 1642 års tiggarordning betecknade i viss mån en återgång till äldre förhållanden men införde nya, strängare villkor för erhållande av tiggarpass. »Ännu vid mitten av 1600-talet bestod den offentliga fattigvården till väsentlig del av legaliserat tiggeri», yttrar en författare, och detta förhållande fortfor ytterligare över hundra år. 1698 års tiggarordning förbjöd alldeles tiggeriet utom socknen, men därinom bibehöll det sig som ett lagligt ehuru allt mindre tolererat sätt att försörja de fattiga. Beträddes någon med utsocknes tiggeri, skulle han inmanas på arbetshus. Först år 1847 infördes uttryckligt förbud mot varje slags bettleri. Under loppet av 1700-talet trängde uppfattningen om socknens skyldighet att taga vård om sina fattiga alltmer igenom, ehuru denna skyldighet uttryckligen fastslogs först i hospitalsordningen av år 1763, där en viktig bestämmelse förekommer, enligt vilken varje församling på viss dag av året skulle rådgöra om sina fattigas försörjande och fastställa det antal, som för det kommande året skulle njuta underhåll. Kostnaden härför jämte en tilläggssumma för oförmodat tillkommande fattigas försörjning skulle fördelas på invånarna i proportion till andra utskylder. I samma förordning bestämdes, att endast »dårar, borttagne och uslingar, vilka voro behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar, såsom kräfta, fallandesot, spetälska m. m., och vilkas vistande bland andra människor vore ohyggligt eller skadligt», finge intagas på hospitalen. Andra fattiga skulle försörjas av hemortskommunen. Genom denna förordning blev frågan om den fattiges hemortsrätt av största vikt, och därmed fick tolkningen av hemortsrättsbestämmelserna sin stora betydelse för den svenska fattigvårdsförvaltningen. Efter flera ansatser till en fattigvårdsreform i början av 1800-talet tillsatte Kungl. Maj:t år 1837 en stor kommitté för utarbetande av en ny allmän fattigvårdsförfattning. Kommitténs betänkande lades till grund för förordningen av år 1847. Denna fastslog vissa allmänna, moderna grundsatser för fattigvårdens handhavande men lämnade samtidigt åt kommunerna stor frihet att ordna sin fattigvård i enlighet med dessa principer. Förordningens bestämmelser om hemortsrätt gåvo emellertid snart anledning till allmänt missnöje. Hemortsrätt ägde den fattige i regel i den socken, varest han efter fyllda femton år senast under tre på varandra följande år stadigt vistats utan att hava åtnjutit fattigunderstöd, som ersatts av annat fattigvårdssamhälle eller staten. Redan år 1853 utfärdades en ny fattigvårdsförordning, i vilken hemortsrätten gjordes beroende av mantalsskrivningsorten. Ej heller 1853 års förordning väckte allmänt gillande. Till följd av missväxt och allmän ekono-

102 misk depression i slutet av 1860-talet ökades fattigvårdsbördan synnerligen starkt. Följden blev en skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t av år 1869, vari hemställdes om utarbetandet av förslag till en ny fattigvårdslag. Riksdagen framhöll, att en väsentlig inskränkning av området för den obligatoriska fattigvården, d. v. s. de fall, i vilka fattigvårdsstyrelse hade skyldighet lämna hjälp, borde företagas, samt att fattigvårdssamhällets rätt emot och myndighet över understödstagarna borde utvidgas. Dessa riktlinjer följdes i den fattigvårdsförordning, som utfärdades den 9 juni 1871, vilken betecknar en reaktion gentemot de tankar, som kommit till uttryck i de båda fattigvårdsförordningarna från århundradets mitt, och utmärkes av en stark begränsning av området för den obligatoriska fattigvården. I början av 1900-talet väcktes inom riksdagen flera motioner om revision av olika delar av denna förordning. Även utanför riksdagen tog reformrörelsen fart. Ä r 1907 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté för att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande fattigvården och lösdrivares behandling. Kommittén avgav år 1915 sitt förslag till lag om fattigvården. P å grundval av detta betänkande framlade Kungl. Maj:t vid 1918 års riksdag proposition om ny fattigvårdslagstiftning. Sedan kamrarna i vissa punkter fattat olika beslut, antogs ett av särskilda fattigvårdsutskottet framlagt sammanjämkningsförslag, varefter den nya lagen utfärdades den 14 juni 1918. För lagens bestämmelser lämnas i det följande en kortfattad redogörelse. Förarbetena D å fattigvårdskommitténs betänkande till ingående diskussion upptog^ åttill 1918 års b i l l i g a frågor som varit av betydelse för beredningens överväganden angaenfattigvårds- ^ f a t t i g v å r d e n j s k a l l h ä r e n något utförligare redogörelse lämnas för vissa kommitténs uttalanden ävensom för de motsvarande yttranden, som i anslutning härtill förekommo i regeringsförslaget och under ärendets behandling i riksdagen. I sitt förslag uppställde kommittén såsom huvudregel, att varje socken på landet samt vari stad " l e ? köping, som hade egen kommunalförvaltning, skulle utgöra ett fatttgvårdsLmhälle som hade att för sig ordna sin fattigvård. I motiven till förslaget i denna del d^kuteSde"kommittén utförligt fördelar och nackdelar av att låta primärkommunerna ugöra^^fattigvårTsamhällen ävensom de olika förslag somframkommit, att avlasta denna börda från primärkommunerna. Kommittén redogör sålunda ^ ^ ^ J ^ J ^ t ^ . lina olikheter som kommunerna hava att uppvisa i avseende å areal folkmängd ocn eko nomisk bä kraft samt anmärker, att på grund härav den nuvarande anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällenär behäftad ^ f ™ ^ ' e ^ ^ ^ . lamhällena erbjuda, framhåller kommittén, visserligen den fordelen att fattigvårdsmyn diSeterna äga kännedom om nästan alla samhällets invånare, men å andra sidan. saknai man i dessa samhällen ofta möjlighet att lämna den särskilda värd, speciellt anstaltsvärd Tm kräves Sel kan vidare hända, att fattigvårdskostnaden i en liten kommuri po grund av ett eller annat förhållande kan bliva så stor att bördan för de "kattebeteland.e medlem marna av kommunen blir rent av olidlig. Följden härav blir att man söker ^J*™* sta möjliga nedpressa utgifterna för fattigvården och därmed också minska understodet i fall, då man annars ej skulle gjort det. , e ( i m OT1 K+f,+<,_ Då enligt vad allmänt ansåges, fattigvården n ä r m a s t vore a t t b e t r a k t a såsom en^ state uppg ft, kunde det, fortsätter kommittén, tilläventyrs även anses riktigare a t t lägga fat tigvårdens handhavande på staten. E t t stort antal fattigvårdsstyrelser hade ti^1 kommittén «Hnrt uttalanden i sådan riktning. En dylik anordning skulle medföra en fullständig u t Smn\nTarfttntigvSårdsbördan och förebygga det med rätta så { £ ' * Ä * ^ a d . mellan kommunerna om skyldighet att betala utgiven fattigvård. Den moderna staterUade emellertid överlämnat åt medborgarna själva eller åt sammanslutningar av medborgare

103 krafter vilka ti1 f a r S L * rfunktl0ner> varigenom till intresserad verksamhet framkallats' krafter vilka til arbetet förde en anpassning och energi, som statens egna organ mången gång saknade. Särskilt hade fattigvården allmänt ansetts böra i större eller mindre e?ad H S l f w B ! t a t S ° r g t, n e n & ' d i r e k t a verksamhet och överlämnas åt kommunala elter a?dra v.rn fnrn r f' Ä F s a m m a »slutningar. Statens verksamhet hade inskränkts till att Hpnkf, n T !fa8* ?*Pdjand.e o c h k^trollerande, ej direkt fattigvårdsgivande. Fattigvåri Ä m S i T- T f a d m^d fördel centraliseras, enär fattigvårdsarbetet borde så Sn L l? I jf dl vidualiseras och göras personligt. Ur denna synpunkt skulle det «H?pn7n? vara skadligt och verka förslappande att lägga fattigvårdens handhavande på statens organ, vilka skulle sakna tillfälle till och i de flesta fall väl även sinne för ett ?v steSn l Ä ?!J 8 Hr 1 ?^ U t Ö V a n » e a V Six - U P P g i f t - Fattigvården skulle, om den handhades ni dettTo^ I l w ? l d y r a r < i r n ^ N å g 0 t u t f o r m a t förslag till en statlig organisation pa detta område hade icke vant framlagt, men tvivelsutan skulle det behövas en både invecklad och dyrbar organisation med en stor stab av tjänstemän. En ännu större ökning i fattigvardskostnaderna utan motsvarande förbättring i fattigvården skulle säkerJ Zf „ ^ , a - 6 n , aV - d e . t Y16™ scb-ablonmässiga sätt för prövning av fattigvårdsbehovet och utdelning av fattigvård, som oundvikligen komme att vidlåda fattigvårdens handnavande genom avlönade statstjänstemän. Då man hos oss föreslagit ett statens' övertagande av fattigvården, syntes man, erinrar kommittén vidare, i allmänhet hava avsett att överföra fattigvårdskostnaderna på staten, men lata kommunala myndigheter på statens vägnar ombesörja själva vården. I viss rnån läge enhgt kommitténs uppfattning i detta något berättigat. Kedan nu deltoge staten i fattigvården dels direkt genom att ombesörja vård av fattiga sinnessjuka och vissa ! ? i t 5°™^ , • I - l k a k o m m u n e r n a hade att erlägga viss avgift, vida understigande vaidkostnaden dels indirekt genom understöd åt kommunala och andra inrättningar för sinnessloa tuberculosa m fl. och dels slutligen genom gottgörelse till kommunerna för vissa fattigvardskostnader. Denna statens' verksamhet borde ytterligare utvecklas, och det vore på denna väg, bland andra, man borde söka bereda en bättre anstaltsvård och Åstadkomma utjämning av fattigvårdstungan. Man kunde enligt kommitténs mening icko tor framtiden lösa frågan om fattigvårdens organisation genom att på en viss sammanslutning kommunal eller statlig, lägga att ensam ombesörja och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill vore spörsmålet alltför invecklat. En mångfald samhälleliga krafter och myndigheter, däribland staten själv, måste medverka för att erhålla den ändamåls•enhgaste värden på det billigaste och bäst avvägda sättet. Även för ett statens övertagande av fattigvårdskostnaderna med bibehållande av kommunala myndigheter såsom vårdens handhavare skulle, anmärker kommittén, krävas en tämligen vidlyftig statsorganisation. Från kommunernas befattning med fattigvården skulle borttagas allt ekonomiskt intresse, vilket skulle komma att visa sig ödesdigert bade ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan på understöd&tagarna. Vidlyftig och ingående kontroll av ekonomien bleve nödvändig, vilket skulle åstadkomma slitningar och minska intresset och ändå svårligen kunna förekomma missbruk. Det personliga i fattigvården skulle vida mindre än nu eggas att framträda och verka Beträffande det stundom framställda förslaget, att landstingsområdena skulle övertaga uppgiften att vara fattigvårdssamhällen, gällde enligt kommitténs uppfattning i huvudsak detsamma, som sagts om statens övertagande av fattigvården. Visserligen ansåge kommittén det angelaget, att även landstingen i större omfattning, än nu ägde rum, anlitades tor losande av fattigvårdens uppgifter, vilket särskilt borde ske med avseende på anstaltsvården, dar landstingen borde erhålla i hög grad ökade uppgifter både i fråga om lämnande och bekostande av vården, men ett överflyttande på landstingen av fattigvården i dess helhet, även om därmed avsåges allenast ett övertagande av kostnaderna, skulle vara lika litet tillrådligt som att lägga fattigvården på staten. Sedan kommittén därefter mot förslaget att göra häradet till fattigvårdssamhälle erinrat, -att någon särskild anledning härtill ej funnes, då den gamla härad&indelningen förlorat sin torna betydelse, anförde kommittén vidare, att i till kommittén inkomna uttalanden från fattigvårdsstyrelser, särskilt från län med små kommuner, ofta framförts önskemål om sammanslagning av kommuner med ringa folkmängd till större fattigvårdssamhällen. Man hade därvid tänkt sig såsom enheter, förutom.län eller härad, även pastorat, eller att fattigvårdsdistrikten skulle omfatta kommuner med en viss sammanlagd folkmängd, eller att mindre, närbelägna kommuner skulle tvingas tillsammans. Tvivelsutan skulle man, anmärker kommittén, genom en sådan reglering i någon mån vinna de fördelar, som ansages vara förenade med större fattigvårdssamhällen, nämligen bättre tillfälle till anstaltsvard och en mera jämn fördelning av fattigvårdstungan, men även jämförelsevis stora samhällen skulle knappast möjliggöra en tidsenlig anstaltsvård och en rättvisare fördelning av fattigvårdsbördan, och alltjämt skulle man hava att räkna med tvister mellan fattigvårdssamhällena. Det syntes kommittén vara högeligen tvivelaktigt, huruvida några utsikter förefunnes att genom en allmän omreglering och sammanslagning av fattigvårds-

104 samhällen skapa ett bättre tillstånd vad fattigvården beträffade. I varje fall syntes en dylik omreglering icke med fördel kunna göras efter ett visst såsom normalt antaget befolkningstal eller överhuvud taget genom en i lag eller medelst administrativt förfogande åstadkommen reglering en gång för alla. Kommunerna bildade hos oss sedan gammalt avgränsade enheter, och en av statsmyndigheterna utan hansyn till de i varje fall fore liggande förhållandena och mot kommunernas önskan gjord sammanslagning skulle säkerligen medföra betänkliga rubbningar, som ej lätt skulle kunna övervinnas Beträffande bidragen till fattigvården anförde kommittén i sitt betankande att den i fråga om fattigvårdens ombesörjande låtit primärkommunen såsom fattigvardssamhalle fortfarande vara huvudorgan för denna verksamhet. Härav följde att det allt fortfa^ rande borde vara det kommunala fattigvårdssamhället, som hade att bära den huvudsakliga de£n av kostnaderna. Endast om fattigvårdssamhället självt hade att till väsentlig del bekosta vården, kunde man nämligen förvänta, att tillräcklig omsorg nedlades pa ett ratt a n S a n ä e av'de för ändamålet avsedda medlen. Men å andra sidan hnge, «, heller lämnas ur sikte, att ett alltför starkt belastande av de kommunala fattigvardssamhallena med förfe risken, att fattigvårdsmyndigheterna föranleddes att för hållande av b ö r d a n ^ n o m rimHga gränser så mycket som möjligt söka nedbringa kostnaderna for de fattigas underhåll vilket därigenom bleve underhaltigt. Sådant fattigvårdssporsmålet utvecklat sig i våra dagar, b eve det genom samverkan mellan olika myndigheter som man måste söla nå ett J l f r X t ä l l a n d e resultat. Det syntes därför av nöden, att stat och landsting mer än fönit deltoge i fattigvården, ett deltagande som kunde äga rum under flera olika ^ b e t ä n k a n d e t lämnar kommittén härefter en framställning av . ^ * f j f ^ S t redan då uppmärksammade förhållandet, att de kommunala utgifterna och icke i r n s t fXgvårdskoVtnaderna tryckte synnerligen ojämnt i olika kommuner. Kommittén framhåller sålunda att en bestämd skillnad förefunnes dels mellan landskommuner och städer, vflka senai^ vore vida gynnsammare ställda än landet i detta hänseende, och dels mellan [andskon nunlrna Inbördes. Av vissa uppgifter, som av kommittén ^ d ^ i s J r ^ . ^ k nuuernaTamginge, att orsakerna till att fattigvårdsbördan i en del kommuner blivitså tvTJandé vore rätt skiftande. I många fall anfördes, att vården av sinnessjuka eller smn e S varit en dylik orsak. Eljest anfördes såsom skäl ringa skatteföjmåga, bristen på Ldustri dryga kostnader för anläggning av anstalt, eller att lösa arbetare av en eller annan anledning dragits till kommunen och sedan där fallit fattigvården till l a a t . I några fan hade uppgfvits, att en industriell rörelse nedlagts och lämnat kvar understödsbehövande inom kommunen. . „ t S r r p p n p r mindre Såsom en allmän iakttagelse kunde, säger kommittén, angivas, att det s t o r r ? J ^ l e r m i °f r * trvcket av fattigvården i regel sammanhängde med kommunernas ekonomiska ställning övrilt D ä r S d u s t r i e n eller den allmänna ekonomiska utvecklingen tagit m e » £ £ bleve trvcket av fattigvården mindre, även om fattigvårdskostnaderna absolut taget stege l IL o m S efterWivna kommuner'och särskilt sådana där ! ^ f ^ - 0 f u n ^ n ^ PIIPT till städerna och industriorterna tagit större omfattning, okades däremot tungan av tett^vLen Så t i l v i d a sammanfölle orsakerna till fattigvårdsbördans tyngd med orakerna till de kommunala bördornas tyngd i allmänhet. Det visade sig ock att i råga om fattigvården liksom med avseende på de kommunala bördorna i allmänhet det vore del företrädesvis jordbruksidkande smärre kommuner, som hade det sämst. . I f ^ i t t L l i ™ ^ härefter en redogörelse för skatteutjämningsfragans behandling i r i S m v a r e S ? kommuSn framhåller, att det för ett fattigvårdssamhälle vars m e ^ S m m a f vore över hövan betungade i skatteavseende, mötte **?"*?£*****£££ fattigvården på ett tillfredsställande sätt, och att trycke avo^Jardfk0;dau\/n^ ginge ut över de fattiga. Kommittén erinrar vidare att kommittén 1 C ^ I u n n " t * boX ur utjämningssynpunkt föreslå fattigvårdens överflyttande i sin^ helhet ^ ^ eller på större kommunala enheter. Enligt kommitténs mening följde ^™f™%™^ ra an av, att icke såväl staten som dessa större: kommunala.enheter borde i^hogre J ^ ^ vore fallet, lämna sin medverkan, särskilt ekonomiskt, till f ° ^ e ^ ? a " d ; ^ V 0 / ä a m n h e t e n dens uppgifter, varigenom även de kommunala bördorna i viss mån lätta,åes; och^ojamnlleta bleve Ändra tryckande, ^ n sådan lättnad f^r ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^

SSft ÄftffESAÄ det Ä j E S a | Ä utta« åt — sättningsskyldighet ävensom föreslagit viss utsträckning av ^ t e n s sky d ^ t att er

ssssÄäffWÄSäs = u % c H S S H fira £ landesjuka, dövstumma och blinda, tuberkulosa, vanföra, svårare kroniskt sjuKa

105 fattig:a, som vårdades på länslasarett, helt eller delvis övertagas av landstingen. Härigenom skulle vinnas icke allenast en lättnad i kommunernas utgifter för fattigvården utan även i viss mån en utjämning av kostnaderna härför. Däremot uttalade kommittén åtskilliga betänkligheter mot tanken på direkta statsbidrag till de av fattigvårdskostnader mest betungade kommunerna. Särskilt framhöll kommittén, a t t för ernående av rättvisa en utjiämning borde avse de kommunala bördornas tryck i dess helhet. Kommittén erinrade vidare därom, a t t enligt det slutligen a n t a g n a förslaget till allmän folkpensionering den l ä t t n a d , kommunernas budget skulle vinna sedan pensionsförsäkringen fullt genomförts, k u n d e beräknas till mellan fem och sex miljoner kronor. Då ett avlyftande av en så betydlig del av fattigvårdstungan borde hava en stor inverkan på förmågan a t t bära den återstående, samt genom de av kommittén föreslagna bestämmelserna skulle åstadkommas en delvis omedelbart inträdande lättnad, ansåge kommittén, a t t i allt fall en så avsevärd m i n s k n i n g i kommunernas utgifter för fattigvårdsändamål komme a t t uppnås, a t t det icke s y n t e s kommittén föreligga tillräckliga skäl a t t nu beträda vägen med direkt statesubvention enbart för kommunernas fattigvårdskostnader. I en med anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion uttalades önskvärdheten av a t t Kungl. M a j : t i samband med det framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning sökte främja frågan om den kommunala skatteutjämningen genom a t t fördela fattigvårdsbördan på större områden. Motionären framhöll, a t t man hade a t t välja mellan t r e vägar. Antingen bleve hela riket ett fattigvårdssamhälle, och staten övertoge hela fattigvårdsbördan. En lösning av frågan efter denna linje syntes emellertid av flera skäl fullkomligt utesluten, varför denna utväg redan från början borde länmas ur räkningen. En a n d r a möjlighet vore a t t låta landstingsområdet utgöra ett enda fattigvårdssamhälle och ett tredje alternativ a t t fortfarande låta de nuvarande primärkommunerna vara fattigvårdssamhällen men genom landstingets försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården under det gångna å r e t så, a t t varje fattigvårdssamhälle finge betala lika belopp per bevillningskrona. Vilken av dessa två sistnämnda vägar, som borde väljas, kunde kanske vid n ä r m a r e påseende komma ungefär på ett ut, dock förefölle det, som om förslaget a t t låta landstingsområdet utgöra fattigvårdssamhälle ur flera synpunkter skulle vara a t t föredraga. Men även det tredje alternativet förtjänade a t t komma under övervägande. Genom fattigvårdsutgifternas fördelning mellan fattigvårdssamhällena inom landstingsområdet skulle ju en verklig utjämning komma till stånd i ungefär samma utsträckning, som om landstingsområdet utgjorde fattigvårdssamhälle. Vid en lösning av frågan efter denna linje syntes det emellertid även av praktiska hänsyn önskvärt, a t t inspektion och anläggningar för fattigvårdens handhavande i största möjliga utsträckning gjordes till en landstingets angelägenhet, ävensom a t t processer i fattigvårdsmål komm u n e r n a eme'lan inom landstingsområdet såsom överflödiga förhindrades genom regler och bestämmelser i lagen. En fördel med detta alternativ vore, a t t skatteutjämning kunde vinnas med bibehållande av den kommunala organisationen i huvudsak oförändrad. Det riksdagsutskott, till vilket propositionen jämte i samband därmed väckta motioner hänvisats, anförde på denna punkt, a t t ett undanröjande av de av motionären angivua olägenheterna i fråga om fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna n a t u r l i g t v i s måste framstå såsom önskemål vid en reform av fattigvårdslagstiftningen. Mot förslaget a t t göra landstingsområdet till fattigvårdssamhälle mötte emellertid stora betänkligheter. I fråga om den öppna fattigvården vore det tvivelsutan lämpligast, a t t denna bibehöllea hos mindre enheter, som själva finge bära kostnaderna för densamma. Även den del av anstaltsvården, som borde ombesörjas på den vanliga fattigvårdsanstalten (ålderdomshemmet), läte sig ej heller med fördel centraliseras i den utsträckning, som förslaget innebure. Härtill komme, a t t landstinget för det dåvarande saknade organ för utförande av en så omfattande verksamhet, som skulle bliva följden av en dylik omläggning, även om man därvid begagnade sig av den nuvarande kommunala organisationen. E t t genomförande av detta förslag skulle säkerligen ej oväsentligt öka kostnaderna för fattigvården, vadan någon lättnad i bördan över huvud taget knappast vore a t t förvänta. Vid det a l t e r n a t i v t framförda förslaget a t t genom landstingens försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården så, a t t varje fattigvårdssamhälle finge betala lika belopp per bevillningskrona, skulle primärkommunerna bibehållas såsom fattigvårdssamhällen. Så till vida innebure detta förslag en förändring i den nu bestående ordningen att primärkommunen utgjorde ett fattigvårdssamhälle för sig, som enligt samma förslag en kommun skulle komma att ansvara ej blott för kostnaderna för sin egen fattigvårdsförvaltning utan även för viss del av fattigvårdskostnaderna i a n d r a kommuner inom landstingsområdet. Mot denna anordning mötte i stort sett samma betänkligheter som mot förslaget a t t göra landstingsområdet till fattigvårdssamhälle med bibehållande av kommunala fattigvårdsstyrelser såsom landstingets organ. Man hade ej a t t räkna med samma omtanke vid fattigvårdsförvaltningen, och det måste i n r ä t t a s organ ej blott för själva likvideringen utan även för

106 kontrollen över fattigvårdsmedlens användande. I sistnämnda avseende måste landstinget här gentemot varje enskild kommun utöva kontroll såsom representant för alla andra kommuner inom landstingsområdet. Denna anordning med likvidering och därav härflytande kontroll genom landstingets försorg skulle i tillämpningen snart nog framtvinga ett landstingens övertagande av förvaltningen. Det vore vidare a t t märka, a t t den utjämning av fattigvårdskostnaderna liksom av de kommunala bördorna i allmänhet, som för visso vore önskvärd, icke syntes böra verka inom varje landstingsområde för sig, med påföljd a t t det ena området kunde bliva vida mer s k a t t e t y n g t än det andra, utan borde ske över landet i dess helhet. Motionen avstyrktes därför av utskottet och föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Tiden efter 1918 års fattigvårdslag har under den tid, som förflutit sedan lagens tillår 1918. komst, undergått åtskilliga förändringar. Här må endast erinras därom, att den fattigvårdssamhälle (enligt 40—42 §§) tillförsäkrade rätten att i vissa fall erhålla ersättning för meddelad anstaltsvård av landstinget vid olika tillfällen utvidgats att omfatta nya kategorier av fattigsjukvård, varigenom kostnaderna för anstaltsvården till allt större del överflyttats på landstingen. I stort sett kan om utvecklingen under senare tid sägas, att den vård av fattiga sjuka, som ej övertagits av staten, blivit landstingens angelägenhet. Även statens bidragsskyldighet till fattigvården har utvidgats. Sålunda utgå numera årliga bidrag av statsmedel till driftkostnaderna vid arbetshem samt till uppförande eller inrättande av dylika hem. Enligt kungörelsen den 27 juni 1927 lämnar staten särskilda bidrag till fattigvård och barnavård för lappar. Vid flera tillfällen under senare år hava i riksdagen förslag framställts om överflyttande till staten eller landstingen av alla fattigvårdskostnader. Dessa förslag hava likväl icke vunnit riksdagens bifall. År 1932, då en motion i sådant syfte senast var föremål för behandling, motiverade vederbörande utskott sitt avslagsyrkande med hänvisning till de pågående utredningsarbeten, vid vilka hithörande frågor berördes. I detta sammanhang förtjänar även omnämnas, att frågan om sammanslutning av kommuner till större förvaltningsenheter beaktats ej blott i fattigvårdslagen utan ock i särskild lagstiftning. I sistnämnda hänseende må hänvisas till lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, vilken lämnar möjlighet till tvångssammanslagning av primärkommuner för vinnande av fördelar för den kommunala förvaltningen och för utjämning av kommunala bördor. Några mera ingående uttalanden om behovet av små kommuners sammanförande i större förvaltningsenheter förekommo dock ej under förarbetena till lagen. Såsom i det följande skall visas har nämnda lag emellertid icke haft större praktisk betydelse på fattigvårdsförvaltningens område. Fråga om tvångsföreskrifter av liknande art voro föremål för proposition till 1927 års riksdag, då det föreslogs vissa ändringar i fattigvårdslagens bestämmelser, inrymmande ökad befogenhet för Kungl. Maj:t att mot kommuns bestridande förordna om sammanslutning till gemensamt fattigvårdssamhälle eller förening om gemensam anstalt. Propositionen blev av vederbörande utskott avstyrkt och av riksdagen avslagen.

107 Ännu i slutet av 1800-talet ingick barnavården i stort sett såsom ett led i Barnavård fattigvården. Utöver de föreskrifter av barnavårdande art, vilka återfunnos i folkskoleförfattningarna samt i vissa av den industriella utvecklingen betingade skyddsföreskrifter, saknades vid denna tid närmare bestämmelser angående samhällets barnavård. Våra äldsta allmänna barnavårdsförfattningar datera sig från år 1902. Nämnda år utfärdades lagarna om fosterbarns vård och om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Den förstnämnda lagen gällde barn, som mot ersättning fostrades hos andra än sina närmaste. Å t dessa barn skulle hälsovårdsnämnden eller, där sådan ej funnes, kommunalnämnden i viss i lagen närmare angiven ordning ägna särskild omsorg till skydd för deras hälsa och liv. Lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn avsåg beredande av ändamålsenlig uppfostran åt barn under femton år, vilka på grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn vore i sedligt avseende försummade eller vanartade. För sådant ändamål skulle i varje skoldistrikt finnas en barnavårdsnämnd, vilken det skulle åligga att taga vård om barnen genom deras överflyttande till barnhem (för sedligt försummade) eller skyddshem (för vanartade). 1902 års barnavårdslagar ersattes den 6 juni 1924 av den nu gällande lagen om samhällets barnavård. Genom denna lag hava samtliga de kommunala barnavårdsuppgifter, vilka skulle kunna betecknas såsom offentlig barnavård i mera inskränkt bemärkelse, sammanförts hos den borgerliga primärkommunen. För huvudinnehållet i lagen redogöres i det följande. I fråga om barnavården har liksom rörande fattigvården i riksdagen väckts förslag om att kostnaderna skulle helt överflyttas på staten. Förslaget, som framställdes vid 1932 års riksdag, avböjdes med samma motivering, som tidigare antytts beträffande fattigvården. Vid sidan om fattigvården hava i senare tid utbildat sig nya grenar av under- Allmän stödsverksamhet, varigenom samhället under andra former än fattigvård sökt / ö l S ä sörja för olika slag av behövande. Dessa nya understödsformer pläga sammanfattas under begreppet socialförsäkring. G-enom socialförsäkringens tillkomst har den egentliga fattigvården kommit att utgöra allenast en av de former, låt vara den mest omfattande, genom vilka det moderna samhället söker bispringa nödlidande och behövande. Den viktigaste grenen av socialförsäkring ä r den allmänna pensionsförsäkringen. Denna försäkring är byggd på ett av särskilda sakkunniga år 1912 avgivet betänkande. I detta betänkande angives pensionsförsäkringens allmänna syfte vara att åt ålderstigna eller eljest invahda samhällsmedlemmar, som på grund av arbetskraftens nedsättning eller förlust ej längre hava sin försörjning, söka genom pensioner bereda en ekonomiskt tryggare och socialt värdigare form för understöd, än som eljest måste lämnas av den allmänna fattigvården eller av enskilda. I betänkandet framhålles vidare den lättnad, som pensionsförsäkringen skulle komma att medföra i kommunernas fattigvårdsutgifter, samt den jämnare fördelning, som skulle

108 vinnas beträffande de bördor, som för de gamlas och invalidernas försörjning påvilade de enskilda och den offentliga fattigvården. Sedan Kungl. Maj:t vid 1913 års riksdag framlagt förslag i ämnet, vilket förslag i huvudsak godkändes av riksdagen, utfärdades den 30 juni 1913 nu gällande lag om allmän pensionsförsäkring. I nära samband med lagen om pensionsförsäkring stå bestämmelserna i lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. Pensionsförsäkringen har i vissa detaljer ändrats genom senare lagstiftning. Åtskilliga förslag till en mera djupgående omdaning av hela socialförsäkringen hava även framlagts men hittills icke lett till åsyftat resultat. Sedan någon tid äro dessa spörsmål emellertid föremål för utredning.

Nuvarande lagstiftning. FörvaltDet lokala förvaltningsområdet är för samtliga tre förvaltningsgrenar — nin ^den fattigvård, barnavård och pensionsförsäkring — i regel primärkommunen. och lokalEmellertid kunna två eller flera kommuner förenas till ett fattigvårdssamorgan. kalle. Har överenskommelse om sådan förening träffats och av Kungl. Maj:t godkänts, skall den äga tillämpning även med avseende på barnavården. För pensionsförsäkringen kunna två eller flera kommuner förena sig att bilda ett pensionsdistrikt, liksom ock en kommun kan delas i två eller flera dylika distrikt. I bägge fallen fordras, att länsstyrelsen godkänner besluten. De lokala förvaltningsorganen äro fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och pensionsnämnd. De två förstnämnda äro valda av den kommunalt beslutande församlingen inom fattigvårdssamhället, den sistnämnda på enahanda sätt av pensionsdistriktet med undantag för ordföranden, vilken förordnas av länsstyrelsen. Om barnavårdsnämndens sammansättning är föreskrivet bland annat, att i nämnden, utom representanter för kyrka och skola, en ledamot skall utses av fattigvårdsstyrelsen. Mellan fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden skall ett nära samarbete äga rum. Mindre kommun kan av Kungl. Maj:t befrias från att hava särskild barnavårdsnämnd, i vilket fall nämndens funktioner utövas av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med en av kommunens präster och en av dess lärare eller lärarinnor. Varje fattigvåTdssamhälle skall, såvida ej länsstyrelsen för mindre samhälle medgiver undantag, hava ett reglemente, vilket för att bliva giltigt skall godkännas av länsstyrelsen. För pensionsnämndens verksamhet gäller en särskild, av Kungl. Maj:t fastställd instruktion. Fattigvårdssamhälle bör, där ej dess fattigvård är av ringa omfattning, indelas i distrikt under närmaste uppsikt av en ledamot i fattigvårdsstyrelsen. Enligt bestämmande i reglementet kan fattigvårdsstyrelsen utse s. k. vårdare, vilka, om förhållandena så kräva, sammanslutas till distriktsstyrelser. Genom reglementsföreskrift kan fattigvårdsstyrelsen vidare bemyndigas att utse särskild styrelse för förvaltningen av anstalt eller av viss annan styrelsens uppgift.

109 Barnavårdsnämnden kan uppdela kommunen i kretsar med ett kretsombud för var och en av dem eller ock på annat lämpligt sätt fördela arbetet. Nämnden kan dessutom efter kommunens medgivande uppdraga åt särskild styrelse eller åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt eller ombesörja viss annan barnavårdsangelägenhet. Länsstyrelsen har att vaka över fattigvårdens och barnavårdens ändamålsenliga handhavande inom länet, övervakandet sker med biträde av konsulenter, för vilka Kungl. Maj:t utfärdar instruktion. Det ankommer därjämte på statens inspektör för fattigvård och barnavård att enligt föreskrifter, meddelade av Kungl. Maj:t, verka för fattigvårdens och barnavårdens ändamålsenliga ordnande och utveckling. I varje pensionsnämnd företrädes pensionsstyrelsen av ett utav styrelsen förordnat ombud, vars åligganden äro närmare preciserade genom föreskrifter, meddelade av styrelsen. Landsting har rätt att utse ett ombud med samma befogenhet som pensionsstyrelsens. Åv denna befogenhet begagnar sig emellertid för närvarande intet landsting. Med hänsyn till den enskildes hjälpbehov gör fattigvårdslagen åtskillnad mellan två slag av fattigvårdsutgifter, den obligatoriska och den frivilliga, närmare angivna i respektive 1 § och 2 §. Denna åtskillnad är av betydelse bland annat för bestämmandet av den slutliga betalningsskyldigheten för kostnaderna. Enligt lagens 1 § skall den, som är minderårig eller som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, erhålla fattigvård, där han befinnes sakna medel till sitt livsuppehälle och hans behov icke annorledes avhjälpes. Stadgandet i 2 § åter innebär, att fattigvårdssamhälle för beviljande av fattigvård i andra fall äger bestämma de grunder, som böra iakttagas av fattigvårdsstyrelsen, eller, om. sådant bestämmande ej skett, att det ankommer på styrelsen att meddela fattigvård i den mån, styrelsen prövar nödigt. Fattigvårdsstyrelsen bestämmer om fattigvård och om den form, under vilken den skall lämnas, givetvis med den begränsning, som följer därav, att vederbörande läkare vid sjukvårdsinrättningar avgöra, om och i vilken omfsttning vård å sådan inrättning är behövlig. I brådskande fall kan styrelsens ordförande eller, om reglementet medgiver det, annan ledamot av styrelsen eller någon dess tjänsteman tillsvidare bevilja fattigvård, och enligt föreskrift i fattigvårdsreglemente kan distriktsstyrelse på styrelsens uppdrag meddela fattigvård av visst slag eller i viss omfattning. De olika formerna för fattigvård äro: understöd i hemmet, utackordering i er skilt hem och vård å anstalt, vilken vård är antingen fattigsjukvård eller aman fattigvård. För mottagande av understödstagare, vilka äro i behov av vård och ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas, skall fattigvårdssamhille hava anstalt (vårdhem, försörjningsinrättning, ålderdomshem). Flera samhällen kunna förena sig om gemensam anstalt, varvid villkoren för dylik firening upptagas i av länsstyrelsen godkänt reglemente. Mindre kommun

110 kan av länsstyrelsen tillsvidare befrias från skyldighet att inrätta egen anstalt, under förutsättning att kommunen på annat sätt sörjer för anstaltsvård åt dem, som äro i behov därav. Landsting samt stad, som ej deltager i landting, äro skyldiga inrätta arbetshem, avsedda för dels försumliga försörjare, som där kunna hållas till arbete, och dels i någon mån arbetsföra, vilka representera svårhanterliga och förkomna element och därför ej lämpligen kunna mottagas eller behållas på fattigvårdssamhälles anstalt. Två eller flera landsting kunna förena sig om gemensamt arbetshem. Vidare kan hem upprättas av annan än landsting eller stad. Kungl. Maj:t kan befria landsting eller stad från skyldigheten att upprätta arbetshem, därest sådana i tillräckligt antal i annan ordning kommit till stånd. Lagens stadganden om hemortsrätt innehålla i huvudsak följande (45— 49 §§). Ifråga om fattigvård skall svensk medborgare med vissa undantag anses hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att under det år, mantalsskrivningen avser, hava kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av hemortsrätt. Beträffande fattigvård, som utövar dylik inverkan, stadgas, att, därest någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § i lagen, eller om under samma år fattigvård enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där han mantalsskrivits, han ej vinner hemortsrätt på grund av sådan mantalsskrivning. Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock icke av fattigvård, som bestått i l ) bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i stånd att begagna skolundervisningen, 2) lakar- eller förlossningshjälp eller medicin, lämnade annorledes än i förening med anstaltsvård, eller 3) begravningshjälp. Hustru har samma hemortsrätt som mannen. Barn inom äktenskap har, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är död och modern lever, moderns hemortsrätt. Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern eller, om hon är död, den hon senast ägde. Den, som fyllt 60 år, kan därefter icke förvärva ny hemortsrätt. Barnavård.

Barnavård genom allmän försorg omfattar huvudsakligen: 1) Skyddsuppfostran av vanartade barn och barn, som äro i fara att bliva vanartade eller i föräldrahemmet utsättas för allvarlig vanvård eller annan fara till liv och hälsa. Beslut därom meddelas av barnavårdsnämnden, då varning eller annat dylikt ingripande från nämndens sida visat sig fruktlöst. Beslutet skall, då föräldrarnas samtycke ej erhållits, underställas länsstyrelsens prövning. 2) Samhällsvård av nödställda, d. v. s. sjuka, vanföra eller ensamstående barn, samt av barn, vilka på grund av föräldrarnas sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga m. m. i hemmet utsättas för nöd, utan att förhållanden föreligga, som påkalla skyddsuppfostran. Även beslut om samhällsvård meddelas av

Ill barnavårdsnämnden, men, då beslutet förutsätter medgivande i förekommande fall av föräldrarna, behöver detsamma ej underställas länsstyrelsen. Onnhändertaget, icke vanartat barn utackorderas i enskilt hem eller intages i barnhem. Vanartat barn intages i skyddshem eller — om det anses lämpligare för barnet och våda för andra barns sedliga utveckling icke kan befaras: uppkomma därigenom — inackorderas i enskilt hem eller intages i barnhem. Under vissa förhållanden skall sådant barn omhändertagas av statlig upptagningsanstalt för vanartade barn. D å avgörande om vårdform ej omedelbart kan träffas, bör barnet, där så kan ske, tillsvidare intagas i upptagningsanstalt eller, om sådan ej finnes att tillgå, i fattigvårdsanstalt (försörjningsinrättning, vårdhem, ålderdomshem). Slutligen innehåller barnavårdslagen föreskrifter om tillsyn genom barnavårdsnämnden över fosterhem och barnafostrare och om befogenhet för nämnden att omhändertaga fosterbarn i samma ordning, som stadgas om samhällsvård av barn. Föreskrifterna om hemortsrätt äro i tillämpliga delar överensstämmande med motsvarande bestämmelser i fattigvårdslagen. Sambandet mellan å ena sidan fattigvården och å andra sidan pensionsför- Pensionssäkringen består däri, att den senare syftar att från fattigvården avlasta försäkring, kostnaden för de ålderstigna och arbetsoförmögna fattiga. Rörande försäkringens förmåner må här endast omnämnas, att de bestå i dels en på personliga avgifter grundad avgiftspension, som utgår vid invaliditet och senast från 67 års ålder, dels ock pensionstillägg, som utöver avgiftspensionen tillfaller sådana invalida pensionärer, vilkas årsinkomst understiger för man 425 och för kvinna 400 kronor. Dessutom utgå i vissa fall särskilda pensionstillägg för barn. Enligt samma regler, som gälla för pensionstillägg, utgå slutligen understöd till invalider, för vilka pensionsavgifter icke betalats. Ansökning om pension vid varaktig oförmåga till arbete in gives till pensionsnämnden, som beslutar om rätten till pension och bestämmer storleken av den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning av pensionstilläggets belopp. Handlingarna gå därefter till pensionsstyrelsen. Även annan ansökning om pension ingives till pensionsnämnden och vidarebefordras av nämndens ordförande till pensionsstyrelsen. Denna beräknar pensionsbeloppet och utfärdar pensionsbrev, som genom pensionsnämndens försorg tillställes pensionstagaren. Om behandling av ansökning om understöd och barntillägg gäller i tillämpliga delar vad om pensionstillägg är stadgat. En ställning mellan fattigvård och folkpensionering intaga kommunala pen-Kommunala sionstillskott och sjukvårdsbidrag, varom stadgas i lagen den 14 juni 1918. S?^ 01 )."" Sådana tillskott och bidrag skola ej betraktas som fattigvård, men det tillkom- och sjukmer fattigvårdsstyrelse att med anlitande av medel, som fattigvårdssamhället bv-ådrds" ställt till förfogande för ändamålet, besluta därom åt personer, vilka äga uppbära pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Pen-

112 sionstillskotten kunna utgå i penningar eller naturaförmåner. Sjukvårdsbidragen avse bidrag till bestridande gemensamt med pensionsstyrelsen av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga. KostnadsKostnaderna för fattigvården skola enligt 39 § fattigvårdslagen, i den mån fördelning. ^ e e j k u n n a täckas med avkastningen av fattigvårdssamhällets för fattigvårFattigvård. ^ ^ avsedda fastigheter och kapital, inflytande bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Utgifterna skola sålunda med de undantag, som närmare angivas i det följande, i regel stanna på fattigvårdssamhället, i den mån de ej kunna uttagas av den understödde eller av för denne försörjningspliktig. Vissa kostnader, som icke gäldas av den understödde eller försörjningspliktige, drabba dock staten eller landstinget. Staten ersätter sålunda: enligt kungörelsen den 27 juni 1927 om statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar hela beloppet för uppförande eller inrättande av ålderdomshem, avsett för lappbefolkningen, jämte tre fjärdedelar av kommuns kostnad för vård av lappar; enligt 60 § i fattigvårdslagen kostnad för fattigvård, som enligt lagens 1 § lämnats dels åt någon, vilken icke är svensk medborgare, eller vilkens hemortsrätt ej kan utrönas, och dels åt den, som oavbrutet under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle, där han har hemortsrätt, utan att under denna tid hava av samhället åtnjutit fattigvård; andel i kostnad för fattigvård, som åtnjutits av personer, för vilka på alkoholistanstalt intagen person är försörjningspliktig; samt andel i kostnaden för arbetshems inrättande och drift, för inrättandet med i regel halva kostnaden och för driften med visst belopp för varje intagen person. Genom de särskilda statsbidrag, som utgå till ett flertal vårdinrättningar, har statsverket därjämte indirekt åtagit sig ansvaret för en betydande del av kostnaderna för fattig sjukvården. Landstinget bekostar med bidrag av staten anläggning och drift av arbetshem på sätt nyss sagts. Vidare åligger det landstinget enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen att, där ej staten är betalningsskyldig enligt lagens 60 §, ersätta fattigvårdssamhälle för fattigas sjukvård m. m., i vissa fall med hela och i andra fall med halva kostnaden, allt under förutsättning att fråga är om fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen. Hela kostnaden ersattes bland annat vid vård på statens eller landstings anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, på landstings anstalt för blinda barn under skolåldern, på statsunderstödd anstalt för tuberkulösa eller vanföra samt på länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga eller annan med länslasarett likställd sjukvårdsinrättning. Halva kostnaden stannar på landstinget vid vård på primärkommunal, av Kungl. Maj:t godkänd sinnessjukanstalt samt på landstingets

113 egen anstalt, ävensom under vissa villkor på fattigvårdssamhällets eller annan anstalt eller avdelning för annan kronisk eller obotlig sjukdom än tuberkulos eller vanförhet. Därjämte äro bestämmelser meddelade, enligt vilka från den vårdkostnad, som landstinget har att betala eller till hälften ersätta fattigvårdssamhälle, skall fråndragas statsbidrag och belopp, som jämlikt lagen om pensionsförsäkring uppburits i pension eller understöd för den vårdade. Vårdkostnaden ersattes endast i den mån, kostnaden anses skälig, och kan, då sådant av förhållandena påkallas, bestämmas av Kungl. Maj :t eller den myndighet, Kungl. Maj:t förordnar. Enligt lag den 2 maj 1919 äger fattigvårdssamhälle bereda lindring med skäligt belopp i kostnaden för den vård, som åtnjutes av sinnessjuk, sinnesslö eller fallandesjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård enligt fattigvårdslagens 1 §, dock är att anse som mindre bemedlad, därest vården meddelats under viss längre tid på av staten eller landsting ägd, understödd eller godkänd anstalt. Sådan hjälp skall ej betraktas som fattigvård, och fattigvårdssamhälle äger få sin utgift ersatt av landstinget. Om fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet stadgar lagen (50—57 §§), att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, frånsett vissa undantagsfall, är berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället. Bestrider hemortssamhället framställt krav, må talan om ersättningens utfående anhängiggöras hos länsstyrelsen. Om fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt i annat fattigvårdssamhälle, utgivit fattigvård enligt 1 § under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt, äger fattigvårdsstyrelsen i det förstnämnda samhället (vistelsekommunen) att hos fattigvårdsstyrelsen i det senare samhället (hemortskommunen) påfordra hans hemsändande eller därom själv besörja, sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats tillfälle att själv taga befattning därmed. Hemorts samhälle är pliktigt att ersätta skälig kostnad för dylik hemsändning. I fråga om barnavården svarar primärkommunen för kostnaderna, i den mån B de icke täckas av eljest för ändamålet avsedda medel eller kunna uttagas av barnens föräldrar. Primärkommunen svarar sålunda även för inrättande och drift av barnhem och upptagningshem, ehuru enligt lagen förutsattes, att även landsting kan anordna och driva dylik inrättning. Länsstyrelsen skall hava godkänt inrättningen och bestämmer, huruvida vid fattigvårdsinrättning anordnad avdelning för barn kan godkännas. Skyddshems inrättande och drivande ombesörjes av landstinget, dock att flera landsting kunna förena sig om gemensamt skyddshem, varjämte landsting genom avtal kan tillförsäkra sig rätt till visst antal platser i av annan än landsting upprättat skyddshem. Ersättning för barnavårdskostnader lämnas åt kommunen av staten respek8—52230*. m .

114 tive landstinget efter samma regler, som gälla i fråga om ersättning för fattigvårdskostnader (40—42 och 60 §§ fattigvårdslagen samt 1927 års kungörelse om fattigvård och barnavård för lappar). Därutöver lämnar staten ersättning dels åt styrelse för skyddshem (d. v. s. i regel landsting) för varje elev, som uppfostras i hemmet, med 200 kronor årligen, och, om han uppfostras utom hemmet, med 50 kronor eller det lägre belopp, vartill den faktiska kostnaden uppgått, dels åt barnavårdsnämnd (d. v. s. kommunen) för barn i enskilt hem med 50 kronor och för barn i barnhem med 80 kronor årligen eller det lägre belopp, vartill kostnaden uppgått. Viss maximiavgift för skyddshemselev är föreskriven. Avgiften betalas av barnavårdsnämnden med viss begränsning enligt regler, intagna i kungörelsen den 8 maj 1925 om statsbidrag till vissa kostnader enligt lagen om samhällets barnavård m. m. Om kommuns rätt till ersättning av hemortskommun för utgift för omhändertaget barn m. m. gälla motsvarande föreskrifter som i fråga om kommunernas inbördes ersättningsskyldighet för fattigvård. PensionsEnvar till pensionsförsäkringen avgiftspliktig skall betala en pensionsavt a l r i n g-gift av 3 kronor för år, den s. k. grundavgiften. Därutöver skola de, som åtnjutit inkomst av minst 600 kronor, erlägga tilläggsavgift med belopp, varierande efter inkomsten. Grundavgiften uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktige är mantalsskriven, och inbetalas av kommunen till pensionsförsäkringsfonden. Därjämte är kommunen emellertid skyldig att till fonden inbetala ett belopp, motsvarande de avgifter, som icke inom behörig tid erlagts av de avgiftspliktiga. Anlitar pensionstagare, för vilken sådan inbetalning gjorts, fattigvården, äger kommunen att för den tid, fattigvården utgår, erhålla ersättning från fonden för sina kostnader intill det belopp, som enligt lagen skulle i pension motsvara de erlagda pensionsavgifterna. Kostnaden för pensionstillägg, understöd och barntillägg bestrides till tre fjärdedelar av staten och till en fjärdedel av landstingen och kommunerna i följande ordning. En åttondel av kostnaden fördelas mellan samtliga kommuner i förhållande till beloppet av pensionstillägg etc. för pensionstagare, som av vederbörande pensionsnämnd förklarats berättigad till pension. Den återstående åttondelen fördelas mellan landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, på det sätt, att varje landsting bidrager med ett belopp, motsvarande vad som belöper på de i landstinget deltagande kommunerna, varjämte varje stad utanför landsting utöver det belopp, som enligt nyssnämnda grunder skall gäldas av staden, ytterligare bidrager med ett lika stort belopp. Pensionsstyrelsen uträknar kommunernas och landstingens andelar i pensionskostnaden.

115 Statistiska uppgifter.1 I kommunernas och landstingens utgiftsstater intaga kostnaderna för fattigvård, barnavård och pensionsförsäkring en mycket framträdande plats. Enligt den officiella statistiken för år 1928 utgjorde kommunernas nettoutgifter f(ör fattigvård 16-0, för barnavård 3-8 och för pensionsförsäkring 4-0 % av totalutgifterna eller sålunda för hela denna sociala understödsverksamhet sammanlagt 238 %, d. v. s. nära en fjärdedel av utgiftsstatens nettobelopp. Endast undervisningskostnaderna spelade en härmed i storlekshänseende jämförlig roll med 26-0 % av totalutgifterna. Av landstingens nettoutgifter kommo samma å l 13-6 % på fattigvård, 1-7 % på barnavård och 9-4 % på pensionsförsäkring, således sammanlagt 24'7 % av hela utgiftsbördan, en andel av samma proportion som primärkommunernas. En överblick av det allmännas kostnader för fattig- och barnavård under Kostnader för fattigtiden sedan sekelskiftet erbjuder följande tablå: och barnavård.

Nettoutgifter för fattigvård och barnavård. Tusental kronor.

1900 Landsting Primärkom mimer

% 0-6

% 10

14 900

99-4

28 800

Summa J 14 984

100-0

99-0

1150 2130 61550

% 1-8 3-3 94-9

2 463 8 650 63 764

% 33 11-5 85-2

100-0

100-0

lOOo

Det framgår härav, att den väsentliga delen av totalkostnaden vilar på primärkommunerna, men ock att denna andel avsevärt sjunkit, särskilt under tiden efter 1914. Visserligen äro siffrorna för å ena sidan åren 1900 och 1914 och å andra sidan åren 1920 och 1928 icke fullt jämförbara, enär statistiken icke redovisar nettobeloppen för de båda förstnämnda åren. En översikt av utvecklingens huvudlinjer stores emellertid ej av detta förhållande. Medan år 1900 praktiskt taget hela kostnaden föll på primärkommunerna och förhållandet vid världskrigets början var i stort sett oförändrat, hade den på kommunerna belöpande anparten år 1928 sjunkit till omkring 85 %, under det att landstingen, vilka först efter 1918 års lagstiftning inträtt såsom bidragsgivare, ökat sin andel av fattigvårdsutgifterna till nära 12 %. Av statens utgifter för fattig- och barnavård faller den största kostnaden på de bidrag, som utgå enligt 60 § fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen, d. v. s. kostnaden för fattigvård åt utlänningar samt åt personer, som längre tid vistats utom sin hemortskommun eller vilkas hemortsrätt ej kun1 Siffrorna i det följande äro, i den mån de avvika från den officiella statistikens uppefter och särskild källa ej angivits, hämtade från den i Del II redovisade utredningen augående det allmännas nettoutgifter för sociala m. fl; ändamål.

116 nat utrönas. E t t avsevärt belopp — nära en femtedel av totalutgiften — belöper emellertid på bidrag för skyddsuppfostran (barnavård). Fattigvårdslagstiftningskommittén beräknade den utgiftslättnad, som genom den av kommittén föreslagna kostnadsöverflyttningen till landstingen skulle beredas primärkommunerna, till omkring 3 miljoner kronor. Såsom framgår av den ovan återgivna tablån, var denna uppskattning alltför låg, även om skillnaden till en del beror därpå, att landstingens ersättningsskyldighet utsträckts till vissa vårdkategorier, som icke beräknats av kommittén, och beträffande de kroniskt sjuka kommit att avse hälften av vårdkostnaden i stället för en fjärdedel. Mer i detalj kan utvecklingen följas i nedanstående tablå, som hämtats från en av sjukvårdskommittén verkställd utredning och som redovisar de av landstingen under åren 1919—30 utbetalta ersättningsbeloppen enligt 40— 42 §§ fattigvårdslagen, 63 § barnavårdslagen och lagen den 2 maj 1919: Ar

o

Tusental kronor

1919 1920 1921 1922 1923 1924

198 2 128 4589 6 410 6 685 5 921

5 Tusental kronor

1925 1926 1927 . . • 1928 1929 1930

5978 6 657 7415 7 858 8 445 8 683

Med ett kortare avbrott åren 1924—25 har kurvan sålunda varit i oavbrutet stigande, och summan uppgick år 1930 till nära tre gånger det av fattigvårdskommittén beräknade beloppet. 1928 års summa utgjorde 9-0 % av landstingens totala bruttoutgifter och 12-7 % av nettoutgifterna samt respektive 12-3 och 19-5 % av de i landstingsområdena ingående primärkommunernas brutto- och nettoutgifter för fattigvård. De nämnda utgifts relationerna voro mycket varierande mellan olika landsting. Den lägsta siffran i förhållande till den totala nettoutgiften visade Malmöhus län, nära följt av Älvsborgs, Västmanlands och Uppsala län. Ifrågavarande tal voro respektive 6-2, 7-6, 9-0 och 9-4 %. Högst över genomsnittssiffran (12-7 %) kom i detta avseende Göteborgs och Bohus län med 22-6 %, men näraliggande siffror angåvos för Kalmar läns norra och södra landstingsområden samt Västerbottens län med respektive 21-1, 20'8 och 19-7 %. Vad åter angår ersättningarnas betydelse i förhållande till primärkommunernas nettokostnad för fattigvård visade endast ett län, nämligen Västmanlands län med 11-8 % en väsentligt lägre siffra än genomsnittet (19-5 %), under det att avvikelser uppåt kännetecknade främst Gotlands län med 37-6 % samt därnäst Kalmar läns södra landstingsområde och Jämtlands län med respektive 30-7 och 30-0 %. En mera ingående undersökning av varje landstings till primärkommunerna utgivna ersättningar av hithörande slag har på begäran av beredningen utförts av svenska landstingsförbundet för åren 1928—30. Undersökningen omfattar utöver de ovannämnda ersättningskategorierna även ersättning enligt 64 § barnavårdslagen samt redovisar beloppen dels för landskommuner och städer var för sig, dels för varje vårdkategori. En sammanfattning av huvudsiffrorna i denna utredning har verkställts i nedanstående tablå:

117 19 2 8 Landskom- Stämuner- derna na

Ersättning enligt:

19 2 9 LandsSum- kom- Stäma mnner- derna na Tusental

1919 års lag om lindring i de mindre bemedlades vårdkostnader för vård av sinnessjuka m. fl

40—42 §§ fattigvårdslagen . . .

5 909 1538

63 § barnavårdslagen 64 § > Summa

3 3 7 447 6 274 408 339

19 3 0 LandsSum- kom- Stäma muner- derna na

Summa

kronor

1 1690

7 964 6 510

8163 515

&37

6 520 1823

7 234 1940

9173 |

Siffrorna visa tydligt, att ersättningarna enligt 1919 års lag om lindring av mindre bemedlades vårdkostnader spela en mycket underordnad roll och uppgå till allenast en ringa bråkdel av totalbeloppet. Endast i åtta landstingsområden förekomma under de tre åren ersättningar av detta slag. Den största betydelsen tillkommer ersättningarna enligt fattigvårdslagen, vilka täcka omkring nio tiondelar av hela utgiftsbördan. Landskommunernas anpart av ersättningarnas totalsumma är visserligen väsentligt större än städernas, men i förhållande till folkmängden blir bilden den motsatta. På 1 000 invånare i landstingsområdena komma sålunda de tre åren ersättningssummor å respektive 1 485, 1 594 och 1 663 kronor på landsbygden mot respektive 1 748, 1 892 och 1 837 kronor på städerna. Sammanställes det av sjukvårdskommittén meddelade utförligare materialet angående de olika vårdkategoriernas kostnadssiffror m. m. för år 1928, erhålles följande tablå, som redovisar ersättningsfall och ersättningsbelopp jämlikt 40— 42 §§ fattigvårdslagen, 63 § barnavårdslagen samt 1919 års lag om lindring av mindre bemedlades vårdkostnader: Antal ersättningsfall

Ersättningsbelopp

absolut

%

tusental kronor

%

Ersättning i medeltal per fall, kronor

Sinnessjuka Sinnesslöa

8 864

18-5

40-8

2 207

4-6

7-2

256 Fallandesjuka

0-5

2-2

725 Blinda barn

o-i

479 Tuberkulösa Vanföra

7 655

16-0

18-2

1-3

1-2

157 Kroniskt sjuka

2 426

5-1

6-5

210 Lasarett och sjukstugor

25 786

54-0

23-8

47 788

100-0

7 810

loo-o

163 Summa

118 Det vida övervägande antalet ersättningsfall — åtskilligt mer än hälften — kommer, såsom av tablån framgår, på vård å lasarett och i sjukstugor. Av de övriga äro endast fallen av sinnessjuka och av tuberkulösa av betydelse, tillsammans täckande omkring en tredjedel av samtliga fall. Ekonomiskt betyda dessa båda kategorier emellertid relativt mycket mer än lasaretts fallen. Sinnessjukvården tager ensam i anspråk fyra tiondelar av landstingens ersättningssummor, och på tuberkulosvården komma nära två tiondelar. Lasarettsfallen kosta något mer än de tuberkulösa, i det att på dem faller icke fullt en fjärdedel av hela ersättningsbeloppet. Den mycket betydande spänningen mellan antalet fall och totalkostnaden för lasarettsvården sammanhänger därmed, att ersättningen per fall här är den lägsta, som förekommer för någon vårdform. Den utgör 72 kronor mot 359 kronor för varje fall av sinnessjukvård. Det är lasarettsvårdens väsentligt kortare genomsnittliga varaktighet, som kommer till uttryck i dessa siffror. Det förtjänar erinras^ att fattigvårdskommittén beräknade legosängsavgifterna för de år 1907 på lasarett och sjukstugor vårdade fattiga sjuka till omkring 300 000 kronor, d. v. s. omkring en sjättedel av det för år 1928 utgivna ersättningsbeloppet för denna vård. Vid ett studium av primärkommunernas fattigvårdskostnader må uppmärksamheten först fästas vid det kända förhållandet, att antalet fattigvårdssamhällen i vårt land är osedvanligt stort. Vid början av år 1928 var totalantalet kommuner 2 527, varav 2 414 landskommuner och 113 städer. Antalet fattigvårdssamhällen var samtidigt 2 520, av vilka 2 407 tillhörde landsbygden och 113 utgjordes av städer. Den möjlighet, lagstiftningen enligt 6 § fattigvårdslagen skapat för kommuner att förena sig till gemensamma fattigvårdssamhällen, hade begagnats endast i fyra fall, berörande sammanlagt elva kommuner. 1 Länsstyrelsens befogenhet enligt samma paragraf att tvångsvis åvägabringa dylik förening hade ej utövats. Däremot hava stundom två eller flera, i ett fall ej mindre än elva fattigvårdssamhällen genom avtal förenat sig om gemensam fattigvårdsanstalt. Men vanligast är, att med tillämpning av den för ändamålet tillkomna lagstiftningen kommunalförbund bildas för detta syfte. Rörande förekomsten av dylika förbund hänvisas till den detaljerade redogörelsen härför i Del I I . Härav framgår bland annat, att antalet kommunalförbund för fattigvård år 1932 utgjorde 183, omslutande 671 kommuner, samt att sådana förbund helt saknades endast i Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län. Den fördelning på olika utgiftsposter av primärkommunernas kostnader för fattig- och barnavård, som redovisas i den officiella statistiken, hänför sig till bruttosummorna. Siffrorna hava emellertid ett visst värde och äro för år 1928 sammanställda i följande tablå: 1

Två kommuner i vart och ett av Uppsala, Östergötlands och Kalmar län samt fem kommuner i Kalmar län hade förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle.

119 Fattigvård

Barnavård

Summa

Bruttoutgifter för tusental kronor

%

tusental kronor

%

tusental kronor

%

8-5

1. Anskaffning och underhåll av fastigheter och inventarier

7 857

8 317

2. Bränsle, lyse och renhållning

1-4

3 235

8 395

10-1

2 075

10 470

10-6

6 818

8-3

6-8

7 895

12-3

28 320

34-3

. . . .

3. Avlöningar och pensioner 4. Övriga utgifter för egna anstalter och | 5. Kosthåll och beklädnad i egna an1 6. Understöd i hemmen

•.

7. Utackorderingskostnadcr . . . 8. Ersättning till andra kommuner 9. Andra ersättningar

. .

10 991

11-2

28 320

28-8 11-5

2 795

8 534

54-1

4 346

5-7

5 238

5-3

10 904

13-2

10-8

12 601

12-8

15 778

lOOo

lOOo

34 631

—

63 765

—

Inkomster

31114 Nettoutgifter

3 517

—

—

12261 De viktigaste understödskostnaderna falla, såsom tablån visar, på de under 5, 6 och 7 upptagna posterna, vilka omfatta för fattigvården jämnt hälften och för barnavården omkring tre femtedelar av utgifterna. Den även relativt betydande posten »andra ersättningar» torde hänföra sig huvudsakligen till sjukvårdskostnader av olika slag och sålunda i väsentlig mån täckas av ersättningar från landstingen. Utgifterna för den förvaltande personalen (post 3) samt kostnaderna för bränsle, lyse och renhållning (post 2) taga sammanlagt i anspråk en jämförelsevis stor del eller omkring en sjundedel av staten. Däremot äro beloppen för anskaffning och underhåll av fastigheter och inventarier låga. Då kommunerna emellertid få antagas i mycket stor utsträckning bygga sina anstalter med lånemedel, må framhållas, att räntorna för dylika lån ej redovisas under denna utgiftskategori. Fattig- och barnavårdsanstalterna i kommunerna voro år 1928 bokförda till omkring 85 miljoner kronor med följande fördelning: Landskommunerna

Städerna

Summa

Tusental kronor Fattigvårdsanstalter

52 474 851

29 037 2 332

81511 Barnavårdsanstalter

84694 Summa

3183 Antalet fattigvårdsanstalter uppgick enligt 1928 års statistik till 3 188 med utrymme för 55 064 personer. Härav kommo 2 979 anstalter, rymmande

120 38 011 personer, på landsbygden och 209 anstalter för 17 053 personer på städerna. Efter frånräknande av de s. k. mindre fattigstugorna, till ett antal av 1 477 med utrymme för 5 890 personer, utgjorde antalet egentliga fattigvårdsanstalter (huvudsakligen ålderdomshem) 1 564 på landet med 32 632 platser och 147 i städerna med 16 542 platser eller i medeltal för varje anstalt 21 platser på landet och 113 i städerna. Detta utrymme togs emellertid långt ifrån i anspråk. Enligt särskilda beräkningar har det förefintliga utrymmet i landsbygdens anstalter utnyttjats till i genomsnitt icke fullt 60 % och i städerna till 85 % eller för hela riket till 65 %. Orsaken till detta ur synpunkten av anstalternas ekonomi ogynnsamma förhållande är att söka däri, att fattigvårdssamhällena, såsom av tidigare siffror framgår, endast i mindre omfattning byggt gemensamma anstalter utan i allmänhet uppfört egna ålderdomshem, varvid utrymmet tilltagits i överkant för att bereda tillgång till nödig reserv. Enligt nu gällande regler för pensionsförsäkringen bestridas, såsom i det Kostnader för föregående angivits, kostnaderna för pensionstillägg, understöd och barntillpensionsförsäkring. lägg till tre fjärdedelar av staten och till en fjärdedel av vederbörande landsting och kommuner. Härtill komma för kommunernas vidkommande, förutom en del förvaltningskostnader, särskilda utgifter på grund av dels ansvarigheten gentemot pensionsförsäkringsfonden för grundavgifter, som icke erläggas av de avgiftspliktiga själva, och dels utgifter på grund av lagen .om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. En sammanfattning av de utgifter för pensionsförsäkringen, som gälla pensionstillägg och understöd, har verkställts i nedanstående tablå, vilken grundar sig på av pensionsförsäkringskommittén verkställda undersökningar. Kostnader för pensionstillägg-, understöd och barntillägg. Tusental kronor.

13 800

75-0

38 210

2 082

11-3

5 650

2 518

13-7

7 090

75-0 11-1 13-9

100 0

193 Summa

%

%

% 75-0 11-8 13-2

1230 Staten Landstingen . . . Primärkommunerna

1928/1929

1914 Medan statens andel sålunda hållit sig konstant vid den i lagen fixerade siffran av tre fjärdedelar, har av den återstående fjärdedelen åtskilligt mer än hälften fallit på primärkommunerna, och denna kvot har visat någon tendens till stegring. Kommunernas kostnader för uraktlåten grundavgiftsbetalning från de försäkrades sida hava uppgått till följande belopp:

121 Ar 1914

1920 1928

Tusental kronor 1516

i % av påfört belopp 16-0

1453 U l

12-8

En särskild undersökning av pensionsförsäkringskommittén visar, att dessa summor emellertid äro att betrakta såsom bruttoutgifter, av vilka kommunerna sedermera genom indrivning hos de avgiftspliktiga återfå en ej oväsentlig del. Enligt denna undersökning, som avser år 1927, då bruttoutgifterna angåvos till 1 495 000 kronor, motsvarande 135 % av påfört belopp, utgjorde den-verkliga procenten restantier icke 135 % utan allenast 9-1 %. Städerna intaga i detta avseende en vida ogynnsammare ställning än landsbygden, vilket framgår därav, att motsvarande siffra för städerna var 14 %. Antages, att skillnaden mellan brutto- och nettoutgifter på detta konto för år 1928 uppgått till samma belopp som för år 1927, skulle kommunernas nettokostnad för grundavgifterna förstnämnda år hava uppgått till 969 000 kronor. Kommunernas kostnader för pensionsförsäkringens administration uppskattas av pensionsförsäkringskommittén år 1928 till omkring 920 000 kronor, därav för pensionsnämndernas verksamhet 550 000 kronor och för uppbördsarbetet 370 000 kronor. Vad slutligen angår de kommunala pensionstillskotten och sjukvårdsbidragen, upplyser den officiella kommunala finansstatistiken, att dessa år 1928 uppgingo till sammanlagt 4 637 000 kronor. Ehuru beloppet sålunda är avsevärt, framgår av en närmare granskning, att det här är fråga om en anordning, vilken huvudsakligen är av betydelse för städerna och bland dessa i främsta rummet för Stockholm och Göteborg. Av det ovan angivna beloppet kommo nämligen, såsom nedanstående siffror visa, på huvudstaden ensam tre fjärdedelar och på Göteborg omkring en sjättedel. Stockholm

Tusental kronor 3437

% 75-2

Göteborg

16-0

Övriga städer

4-2

Landskommunerna

Samtliga städer 4423

—

4-6

Summa 4 636

lOOo

Sammanställas de nu återgivna uppgifterna angående primärkommunernas kostnader för pensionsförsäkringen för 1928/1929, erhålles följande tablå: ' Pensionstillägg och understöd Grundavgifter Pensionstillskott och sjukvårdsbidrag Förvaltningskostnader

Tusental kronor 7 Q90 9g9 4 636 920 Summa 13615

122 I den kommunala finansstatistiken redovisades motsvarande belopp med netto 12 842 000 kronor, således 773 000 kronor mindre, sannolikt beroende på olikheter i beräkningen av vissa poster, vilka i tablån angivits på grundval av pensionsförsäkringskommitténs uppgifter. Pensionsförsäkringskommittén berör i sin undersökning även frågan om förhållandet mellan pensioner och fattigvård. Av hithörande utredning, som avser förhållandena år 1928, framgår, att av hela antalet pensionstagare, som uppgick till för städerna 40 %, för landsbygden 6-1 % och för riket i dess helhet 5-4 % av folkmängden, 284 % eller något mer än en fjärdedel uppburo understöd av fattigvården. För städerna var motsvarande siffra 44-6 % och för landsbygden 234 %. Pensionstagare med fattigvård utgjorde i städerna .35-8, på landsbygden 39-5 och för riket i dess helhet 38-1 % av hela antalet direkt fattigvårdsunderstödda. Mer än en tredjedel av samtliga, av fattigvården direkt understödda personer uppburo sålunda tillika pensionstillägg eller understöd från pensionsförsäkringen. En sammanfattning av siffrorna till åskådliggörande av den omfattning, i vilken fattigvårdens och pensionsförsäkringens klientel sammanfaller, lämnas i följande tablå: Understödstagare tillhörande både pensionsenbart pensions- försäkring och försäkringen fattigvård

Hela riket

Summa enbart fattigvården

%

antal

%

24-8

44-4

139 988

17-2

90 318

26-4

342 549

100-0

482 537

lOOo

antal

%

antal

%

43 071

30-8

34 723

193 279

56-4

antal

Pensionstilläggen höjdes från ingången av år 1922. Såvitt av den här åberopade utredningen framgår, resulterade denna höjning för landsbygdens vidkommande i genomsnitt icke i lägre fattigvårdsunderstöd, där sådant understöd alltjämt ansetts erforderligt, och i städerna har minskningen av det av fattigvården lämnade understödet icke stått i proportion till pensionstilläggens ökning. Däremot har en stark nedgång inträtt i det relativa antalet pensionstagare med understöd från fattigvården, om antalet av dem, som erhållit pension under åren 1925—1928, jämföres med dem, som pensionerats under åren 1914—1921 enligt då gällande, ofördelaktigare grunder. Skattetrycket.

E n sammanfattning av det allmännas nettoutgifter år 1928 för bland annat de tre här berörda förvaltningsgrenarna (för staten budgetåret 1928—1929) med fördelning på de olika bidragskällorna har verkställts av beredningen. Dessa kostnader uppgingo till följande belopp:

123 Staten

Städer utanför landsting

Landsting

T u s e n t a l Fattig- och barnavård Pensionsförsäkring Summa

Landstingsstäder

Landskommuner

Summa

k r o n o r

2 463 38 464

8 650

16 451

12 311

35 002

74 877

5 312

5 971

5 694

56 615

40 927

22 422

131492 Huru dessa utgiftsbelopp förhöllo sig till 1928 års skattepliktiga inkomst i landstingen och primärkommunerna framgår av nedanstående siffror: Landsting

Städer utanför landsting

Lands tingsstäder

Landskommuner

Utgift i % av skattepliktig inkomst Fattigvård och barnavård Pensionsförsäkring Summa

0-34 0-21

1-04

1-40

2-23

0-38

0-13

0-55

1-41

2-59

Denna tablå bereder en första inblick i skattetryckets olika fördelning mellan huvudgrupperna av primärkommuner. Den minsta bördan faller tydligen på städerna utanför landsting, den drygaste på landskommunerna, varvid bör märkas, att till de för dem liksom för landstingsstäderna redovisade siffrorna böra läggas talen för landstingen. Skillnaden mellan dessa båda yttergrupper är i själva verket mycket betydande. Av de båda understödsgrenarna är visserligen fattig- och barnavården den vida mer betungande, men anmärkningsvärt är, att skillnaden mellan kostnaden för fattigvård och pensionsförsäkring är avsevärt mindre för städerna utanför landsting än för övriga primärkommuner, en följd av de båda största städernas höga utgifter för pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. I beredningens statistiska undersökningar har särskild uppmärksamhet ägnats bland annat åt frågan rörande fördelningen på olika förvaltningsgrenar av landskommunernas nettoutgifter (exklusive kostnader för fastighetsanskaffning) . Därvid har iakttagits den även eljest i dessa undersökningar genomförda uppdelningen av kommunerna i »skattetyngda» och »icke skattetyngda» i avsikt att belysa, i vad mån utgifterna drabba dessa båda grupper olika. Den anpart, som av landskommunernas nettoutgifter år 1928 kom på dels fattig- och barnavård, dels pensionsförsäkring, framgår av följande tablå (jämför Del I, tab. R, sid. 65*—66*) :

124 Landskommunernas nettoutgifter år 1928 för fattig- och barnavård samt pensionsförsäkring- (procent av totalutgiften). Fattig- | Pensionsoch barn a-', försäkvård ring

Fattig- Pensionsoch barna- försäkring vård

% Stockholms . . Skattetyngda . . Icke » • •

283 28-4 28-2

30 Göteborgs

och

51 2-7

Skattetyngda Icke »

Uppsala . . . Skattetyngda . Icke >

314 39-0 30-1

6-0 4-5 6-2

Södermanlands Skattetyngda . Icke >

33-7 37-2 33-1

4-3

Östergötlands Skattetyngda . Icke »

33-4 27-1 345

5-7 7-6 53

Jönköpings . Skattetyngda . Icke >

28-4 27-8 28-5

6-9 6-5 6-9

Bohus

26-9 25-6 27-4

Älvsborgs Skattetyngda Icke >

28-2 29-3 27-9

Skaraborgs 52 4-1

29-1 31"5 26-5

Skattetyngda Icke > Skattetyngda Icke >

32-9 27-7 34-8

Örebro Skattetyngda Icke »

307 31-7 305

Värmlands

. . . .

329 34-0 32-8

Kopparbergs Skattetyngda Icke »

. . . . . . . . . . . .

30-4

Gävleborgs Skattetyngda Icke >

. . . . . . . . . . . .

30-1 33-5 29-3

Västernorrlands . . Skattetyngda . . . . Icke *'"'- . . . .

364 35-8 36-8 34-6 31-4 36-6

Västmanlands Skattetyngda Icke »

Kronobergs . Skattetyngda . Icke >

28-9 29-7 28-8

12-3 8-7

Kalmar . . . Skattetyngda . Icke »

29-2 260 30-2

7-5 8-3 7-3

Gotlands . . Skattetyngda . Icke >

19-2 18-0 20-0

5"8 6-3 5-4

Blekinge . . Skattetyngda . Icke >

313 30-3 32-4

11-9 6-4

Jämtlands Skattetyngda Icke »

Kristianstads Skattetyngda . Icke >

19-6 21-5 19-1

56 7-2 52

Västerbottens Skattetyngda . Icke »

26-1 25-9 26-2

Malmöhus . . Skattetyngda . Icke »

19-4 25-7 19-1

3-4 4-0 34

Norrbottens . . . Skattetyngda • . . Icke > . . .

295 332 16-6

Hallands . . Skattetyngda . Icke »

27-0 27-0 27-0

73 7-4 7-2

Rikets landsbygd Skattetyngda . Icke > . .

9-1

. . . . . . . . . . . .

299 30-5

304 28-8

125 Rikssiffrorna i denna tablå visa, att av landskommunernas nettoutgifter på fattig- och barnavård komma 29-2 och på pensionsförsäkring 5*2 %, d. v. s. sammanlagt drygt en tredjedel av hela den till 108-7 miljoner kronor beräknade nettobudgeten. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande siffror äro för folkskoleväsendet 27'9, för kyrkan 157 och för hälsovården 37 %. De skattetyngda kommunerna med en total nettobudget av 27*7 miljoner kronor drabbas relativt något hårdare av utgifterna för den sociala understödsverksamheten än de icke skatte tyngda, vilkas nettostat angivits till 81-0 miljoner kronor. Eör de förra utgör fattigvårdskostnaden 30-4 och för de senare 28-8 % av utgifternas summa, under det att motsvarande tal för pensionsförsäkringen äro 6-1 och 4-9 %. Differensen är således för de båda förvaltningsgrenarna tillsammans 2-8 % och sålunda icke särskilt stor. Växlingarna mellan de olika länen äro ofta mera betydande. För fattigoch barnavårdsutgiftiirna komma sålunda följande län mera avsevärt över riksmedeltalet (29'2 %): Västernorrlands (36-4 %), Jämtlands (34"6 %), Södermanlands (33-7 %) och Östergötlands (33-4 %), medan följande län uppvisa relativt låga siffror, nämligen Gotlands (19*2 %), Malmöhus (19-4 %) och Kristianstads (19-6 %). För pensionsförsäkringen äro de större avvikelserna från rikssiffran (5-2 %) att finna uppåt hos Kronobergs (9-2 %), Blekinge (9-1 %), Skaraborgs (7-8 %) och Hallands län (7'8 %), samt nedåt hos Stockholms (3-0 %) och Norrbottens län (3-7 %). E n avsevärt större spänning än riksmedeltalets mellan de skattetyngda och icke skattetyngda kommunernas anpart av fattigvårdskostnaderna (304— 28-8 %) förekommer främst i Norrbottens län, där siffrorna för de båda kommungrupperna äro respektive 33*2 och 16*6 %, samt även i Uppsala (39-0— 301 %), Malmöhus (257—19-1 %) och Göteborgs och Bohus län (31'5—26-5 %). Omvänt gäller emellertid för ej mindre än elva län, att de icke skattetyngda kommunernas börda av nettoutgifterna för fattigvården är relativt mindre än de skattetyngdas. I regel äro differenserna emellertid små, men i några län, nämligen Östergötlands (27-1—34-5 %), Värmlands (277—34-8 %) och Kalmar län (26-0—30-2 %) är spänningen ej helt oväsentlig. De beräkningar, som därefter verkställts angående relationen mellan nettoutgifter samt invånarantal och skattekrontal, hava redovisats i Del I, tab. S (sid. 67*—68*). Av denna framgår, att riksmedeltalet för fattigvårdskostnaderna angiver ett belopp av 7"62 kronor per invånare och 2-02 kronor per skattekrona, samt att motsvarande siffror för pensionsförsäkringen äro respektive 1-37 och 0-36 kronor. De skattetyngda kommunernas kostnad är högre än de icke skattetyngdas. Per invånare äro rikssiffrorna för fattigvården 7-93 kronor för de förra och 7*51 kronor för de senare samt för pensionsförsäkringen respektive 1-59 kronor och 1-29 kronor. Per skattekrona äro motsvarande tal respektive 3'08 kronor och 1-79 kronor för fattigvården samt 0-62 kronor och 0'31 kronor för pensionsförsäkringen. Fattigvårdskostnaderna i förhållande till invånarantalet äro väsentligt högre än riksmedeltalet (7'62 kr.) i Norrbottens (11-59 kr.), Stockholms (11-46 k r . ) , Västernorrlands (11-35 kr.) och Södermanlands län (978 kr.). Betydligt lägre'

126 siffror än riksmedeltalet uppvisa Gotlands (374 k r . ) , Kristianstads (4*56 k r . ) , Jönköpings (5-27 kr.), Skaraborgs (5-35 kr.) och Älvsborgs län (572 kr.). Den högre fattigvårdskostnaden i relation till folkmängden i de skattetyngda än i de icke skattetyngda kommunerna, vilken kan konstateras för rikets landsbygd i dess helhet, är ingalunda regel i varje län. I ej mindre än 13 län, d. v. s. över halva antalet, är förhållandet omvänt. Inom övriga län är spänningen mellan de båda kommungrupperna betydligt högre än riksmedeltalets (7-93—7-51 kr.), i Kopparbergs (11-80—8-02 k r . ) , Örebro (11-20—8,21 kr.) och Uppsala län (10-36—7-86 k r . ) . För pensionsförsäkringskostnadens förhållande till invånarantalet gäller i allmänhet, även för de särskilda länen, att de skattetyngda kommunernas börda är större än de icke skattetyngdas. En motsatt relation iakttages endast i två län. Anmärkningsvärda skillnader i förhållande till riksmedeltalet (1-59—1-29 kr.) ifråga om differensen mellan de båda kommunkategoriernas utgift per invånare för pensionsförsäkring förekomma endast i Kopparbergs (2-69—1-20 kr.) och Blekinge län (2-27— 1-52 kr.). Undersökes relationen mellan utgifter och skattekronor i de olika länen, befinnes i fråga om fattigvårdskostnaderna följande län ligga avsevärt över riksmedeltalet (2-02 kr.), nämligen Blekinge (2-88 kr.), Västernorrlands (2-81 kr.), Jämtlands (270 kr.), Norrbottens (2-54 k r . ) , Göteborgs och Bohus (2-47 kr.) och Södermanlands län (2-46 kr.), medan följande län uppvisa betydligt lägre siffror, nämligen Malmöhus (113 kr.), Kristianstads (1-84 kr.) och Gotlands län (1-56 kr.). Endast i ett län förekommer det, att denna utgift är per skattekrona högre i de icke skattetyngda än i de skattetyngda kommunerna, och likaledes endast i ett län (Norrbottens) redovisas en väsentligt högre spänning (3-92—0-73 kr.) än genomsnittssiffrans (3-08—1-79 k r . ) . Däremot kan i sex län konstateras en avsevärt mindre differens i belastningen per skattekrona mellan de båda grupperna av kommuner. För pensionsförsäkringen, där den här behandlade relationen för rikets hela landsbygd uttryckes av talet 0-36 kronor, förete följande län större avvikelser uppåt, nämligen Blekinge (0-84 kr.), Kronobergs (0-59 kr.), Kalmar (0-57 kr.), Skaraborgs och Göteborgs och Bohus län (0-54 kr.) samt följande län lägre siffror, nämligen Stockholms (0-18 kr.) och Malmöhus län (0-20 kr.). Avsevärt större spänning än riksmedeltalet (0-62—0-31 kr.) mellan skattetyngda och icke skattetyngda kommuner noteras för Norrbottens (0-51—0-05 k r . ) , Stockholms (0-46—0-15 kr.) och Göteborgs och Bohus län (0-95—0-29 kr.), under det att spänningen är betydligt mindre i fyra län. De medeltalssiffror för länen och de båda kommungrupperna var för sig, som nu angivits, kunna lämpligen kompletteras med uppgifter angående de högsta och lägsta utgifterna per invånare och per skattekrona, som i varje län förekomma för kommuns fattig- och barnavård samt pensionsförsäkring. Dessa siffror hava med ledning av beredningens statistiska material sammanställts i följande tabell:

127 Landskommuner med högsta respektive lägsta nettoutgift år 1928 inom varje län för fattig- och barnavård samt pensionsförsäkring. Utgift per invånare Län

och

kommuner

Utdebiteringsprocent

Uppsala Övergran . . . . Dannemora . . . Söderfors . . . .

1545 4-00

kr.

i % av total utdebitering

iroo

71-2

kr.

28-29

per

skattekrona minimum

maximum minimum kr.

Stockholms Östuna Danderyd . . . .

Utgift

kr.

i % av total utdebitering

0-50

12-5

* 12-90 4-55 4-40

22-45

Hälla Barbo

13-90 350

3034 Östergötlands Gårdeby Styra Dagsberg

13-30 5-05 380

Jönköpings Hässleby Norra Hestra . . .

10-50 3-15

Kronobergs Angelstad . . . . Torpa Växjö landskommun Hornaryd

13-15 12-40 3-90 3-45

Kalmar Oskar Fagerhnlt . . . Gullabo . . . . Lönneberga . . .

15-40 1500 15-00 4-80

Gotlands Träkumla Silte . . . Ostergarn .

23-42 22-50 5-50

6-30

5-42 093

21-1

16-3

0-96

20-3

1-16

29-

1-23

25-6

0-82

14-9

1-94

346 Södermanlands 10-17

73-2

2 3c

6-87

51-

2-78 40-

12-56

4-35

41-4

1-75

4*79

2-80 12-17

8-19

10-29 5-18

14-52

9-46

— —

1-52

—

2-93

40-4

Blekinge Sturkö Tjurkö Hjortsberga Sölvesborgs

landskommun

24-17 17-07 6-90 5-60

10-83

44-8

14-38

—

128 Utgift per invånare Län

och

kommuner

Utdebiteringsprocent

minimum kr.

kr.

Utgift

per

skattekrona

maximum i % av total utkr. debitering

minimum kr.

i % av total utdebitering

Kristianstads 13-21 12-28 3-90

Rörum Ivö Hannas

2-56 1365

5'97

48-6 — i

0-88

22-G

0-18

11-1

0-5G

15-1

0-38

93 Malmöhus 13-00 1-62

Blentarp Törringe

44-8

14-62 T37

Hallands 14-52 13-70 1300 3-70

Nösslinge . . Ölmevalla . Valinge . . Skummeslöv Göteborgs

och

T38

5-62

41-0

9-87

Bohus

Bro Partille Nya Varvet Älvsborgs Ödenäs Tranemo Lerum Skaraborgs Ottravad Leksberg Nykyrka

16-00 5'69 4-10

6'99 3-0c 6-36

1700 3-70 3-00

15-20 3-40 310

43-7

11-44

37-4

0-84

421 17-94 10-14

18-21

66-7

4-97 0-84

27-1

1-49

31-7

1-23

28-0

0'65

16-3

1-19

26-5

Värmlands Holmedal Gunnarskog Lekvattnet Blomskog

15-00 12-85 5-00 4-70

6-30

5-93

13-98

Örebro Hidinge Ödeby Anstå Eker

9-60 9-60 4-40 4-30

4-69

48-9

14-12 5-39

Västmanlands Haraker Frösthult Odensvi

1300 11-40 4 00

Kopparbergs Ludvika landskommun Rättvik

11-30 4-49

6-40

49-2

20-94 313 15-68

129 Utgift per invånare Län

och

kommuner

Utdebiteringsprocent

Utgift

maximum maximum minimum kr.

Leksand Transtrand

448 3-00

per

kr.

kr.

— —

—

3-86

4'94

—

— —

—

6-53

—

6-67

i % av J total ut1 debitering

skattekrona minimum kr.

i % av total utdebitering

0-58

12-9

0-58

31-4

1'48

29-6

1-15

0-74

15-6

5-23 1

128-7

Gävleborgs Ilsbo Los Norrbo Hofors

15-20 15-18 1300 4-50

2390 50-2

Västernorrlands Häggdånger Själevad Hemsö

14-70 5-30 1-85

6-61

—

17-62

Jämtlands Sveg Offerdal Lockne

12-94 12-50 500

Västerbottens Tärna Jörn Fredrika

19-58 12-00 4-80

Norrbottens Nederkalix Karl Gustav . . . . Karesuando Jukkasjärvi

18-20 18-00 9-17 4'75

16-77

—

— —

4-49

6-68

—

3-56

5-oi

41-8

— 19-46

— — —

8.23 327

— —

45";

Av tabellen framgår, att utgiften per invånare svänger mellan ett maximum av 40-87 kronor och ett minimum av 1-37 kronor. Per skattekrona är utgiftens maximum 11*00 kronor och dess minimum 0*18 kronor. Sistnämnda tal återfinnes i samma kommun, som har den lägsta utgiften per invånare. Eljest är en dylik kongruens ingalunda regel. Endast i fyra län kan noteras, att de båda kommuner, som hava den högsta respektive lägsta relationen i fråga om folkmängden, befinna sig i samma läge med avseende på skattekronorna, i fem län förefinnes denna överensstämmelse för den förra men ej för den senare relationen, medan i fem andra län förhållandet är omvänt. I ett län (Västernorrlands) förekommer det ovanliga, att den kommun (Hemsö), som har den högsta siffran för utgifter per invånare, registrerar den lägsta kostnaden per skattekrona inom länet. Övriga nio län redovisa de båda här berörda maxima och minima för i varje särskilt fall olika kommuner. 1

Särskilt tillskott till barnavård från skogsmedelsfonden. 9—322308. ni.

130 Liksom de absoluta talen i tabellen sålunda visa, att spänningen mellan de utgiftsbelopp, det här gäller, i de enskilda fallen ofta är utomordentligt mycket större, än som kan slutas av tidigare återgivna medeltalssiffror, framgår av de relativa talen i tabellen, att även den anpart, de sociala understödsutgifterna bära av hela utdebiteringen, växlar vida över genomsnittssiffrorna. Det högsta relationstal av detta slag, som kan utläsas ur tabellen, är — om man bortser från den av särskilda omständigheter betingade siffran för Transtrand i Kopparbergs län — det för Hälla i Södermanlands län angivna, vilket uppgår till 73-2 % och sålunda betyder, att i denna kommun nära tre fjärdedelar av den totala utdebiteringen belöper på utgifter för fattig- och barnavård samt pensionsförsäkring. Tätt efter komma Östuna (Stockholms län) med 7l - 2 % och Ottravad (Skaraborgs län) med 66*7 %. Eljest ligga dessa tal för kommuner med maximal belastning i allmänhet omkring 40—50 %. Det lägsta relationstalet åter är 9'3 % (Nya Varvet, Göteborgs och Bohus län), nära följt av Törringe (Malmöhus län), Danderyd (Stockholms län) och Hofors (Gävleborgs län) med respektive 111, 12-5 och 12-9 %'. I flertalet fall hålla sig siffrorna inom denna kategori av kommuner med minimal belastning för sociala utgifter mellan 15 och 30 %. Under det att riksmedeltalet ligger omkring 33 %, röra sig de individuella avvikelserna, såsom de anförda siffrorna visa, sålunda mellan omkring 75 och 10 %. E t t bidrag till belysande ur en annan synpunkt av sambandet mellan skattetryck och fattigvård har lämnats i 1929 års officiella fattigvårdsstatistik. De uppgifter, som i denna statistik meddelas angående understödets värde, vilket beräknas på grundval av bruttosumman av fattigvårdssamhällets utgifter, hava länsvis sammanställts med antalet skattekronor för den allmänna kommunalskatten, på sätt av nedanstående tablå framgår: Understödets värde, fördelat på antalet skattekronor. T .. Lan

Stockholms stad

Landsbygd kr.

Städer kr.

T .. Lan

Landsbygd kr.

Städer kr.

—

072 Göteborgs och Bohus län . .

232 Stockholms

län

1*.66

1'05

Älvsborgs

l&n

1'94

Tl5

Uppsala

>

1'88

116 Skaraborgs

»

2-27

1*19

Södermanlands >

2-38

129 Värmlands

»

2"43

143 Östergötlands

2-68

1*81

Örebro

»

2'07

T29

»

1'26

Jönköpings

»

2'01

1-31

Västmanlands

»

1'58

Kronobergs

»

2'20

1'78

Kopparbergs

>

2'17

1'15

Kalmar

>

2'79

T72

Gävleborgs

' >

1'56

Gotlands

»

l - 88

0-98

Västernorrlands »

2-93

T49

Blekinge

»

3-43

l - 48

Jämtlands

»

3"69

1'33

Kristianstads

>

L56

L22

Västerbottens

»

2"08

0'96

Malmöhus

>

1-14

l - 06

Norrbottens

>

2"87

l - 66

Hallands

»

2"15

137 Hela riket

2*16

J-06

131 Det angivna värdet av understödet är, såsom nyss nämnts, icke ett direkt mått på det allmännas kostnader för fattigvården utan avser i stället närmast värdet från understödstagarens synpunkt av det erhållna understödet. Uppgifterna i tablån kunna därför icke anses giva den rätta siffran för fattigvårdskostnadernas nettostorlek i förhållande till kommunernas skattekraft, men en jämförelse mellan talen för de olika områdena återspeglar däremot på ett i huvudsak riktigt sätt förhållandena mellan de olika länen och mellan landsbygd och städer. Det framgår av en dylik jämförelse, att trots ett väsentligt större antal understödstagare i förhållande till folkmängden och trots högre värde per understödstagare fattigvårdskostnadernas tryck på skattebetalarna synes vara endast omkring hälften så stort i städerna som på landsbygden. För länens landsbygd växla nämnda värden mellan 1-14 kronor i Malmöhus län och 3-59 kronor i Jämtlands län. Av alla i tablån upptagna områden ligger Stockholms stad lägst med ett värde av endast 0-72 kronor på varje skattekrona. En liknande fördelning av understödets värde på antalet skattekronor inom kommuner med olika förhärskande näringsgrenar visar, att för landsbygdens jordbrukskommuner mot varje skattekrona svarar ett värde på fattigvårdsunderstödet av 2-51 kronor. För skogskommunerna var motsvarande medeltal 3-10 kronor, för blandade kommuner 2-41 kronor samt för industri- och övriga kommuner 1-83 kronor. Förklaringen till att industrikommunerna trots ett större relativt antal understödstagare intaga en gynnsammare ställning än jordbrukskommunerna är det väsentligt större antalet skattekronor hos de förra. Men det är icke endast skattetrycket, som är ojämnt. Stora olikheter förekomma även vid en jämförelse av de understöd, kommunerna lämna. I detta avseende äro följande ur 1929 års statistik hämtade uppgifter av intresse. Understödets genomsnittliga värde per månad för de personer, som erhållit varaktigt understöd, utgjorde för samtliga understödstagare på landsbygden 28-64 kronor och i städerna 39-09 kronor samt i medeltal för såväl landsbygd som städer 32-66 kronor. För de understödstagare, som varit intagna på fattigvårdsanstalt, uppgick medelvärdet i genomsnitt för hela riket till 55-23 kronor, men stannade för landsbygden vid 46-73 kronor samt vid 67-67 kronor för städerna. För de utackorderade utgjorde medelvärdet 30-79 kronor och för dem, som varit intagna i mindre fattigstugor eller åtnjutit understöd i sina hem, 22-77 kronor, varav för landsbygden 18-79 kronor och för städerna 28-59 kronor. Det är sålunda här fråga om betydande differenser mellan landsbygd och stad med en avsevärd övervikt för städernas fattiga. Men även mellan olika delar av landsbygden äro växlingarna stora. Sålunda uppgick understödets värde i Jämtlands och Stockholms län till respektive 36-73 kronor och 33-78 kronor, medan Blekinge län, som befann sig lägst på skalan, stannade vid 22-76 kronor. Om slutligen en jämförelse verkställes mellan jordbruks- och industrikommuner, visar det sig, att understödens medelvärden i regel ligga åtskilligt lägre inom den förstnämnda gruppen. I medeltal för samtliga varaktigt understödda är skillnaden visserligen mycket obetydlig, men för de båda

132 viktigaste grupperna av understödstagare, de på fattigvårdsanstalt intagna och de hemunderstödda, uppgår den till omkring 20 %. Slutligen skola såsom en förklarande bakgrund till de starka skiftningar, som de föregående siffrorna belyst, meddelas några uppgifter rörande växlingarna i antalet understödda i förhållande till folkmängden. Å r 1929 fördelade sig fattigvårdssamhällena enligt den nämnda indelningsgrunden på följande sätt: Antalet understödstagare i % av folkmängden 0% 0-1—1 1-1—2 21—3

A n t a l f a t t ig v å r ds s a m h ä l l en Riket Städerna Landsbygden 6 6 131

3-1—4 4-1—5

5'1

. . . .

. . . .

-

6i 7 7-1—8

. . . .

9 l—10

51 64

Summa 2 410

2 523

8i -

. . . .

För landsbygdens jordbrukskommuner med 965 fattigvårdssamhällen var relationssiffran för understödstagarna 3-29 % av folkmängden, för skogskommuner (64 samhällen) 7*79 %, för blandade kommuner (943 samhällen) 4-50 % samt för industri- och övriga kommuner (438 samhällen) 6-28 %. Fattigvårds- E t t av de resultat, som påräknats av 1918 års fattigvårdslagstiftning, var målen. , l t t fattigvårdsmålen skulle minskas i antal. Emellertid infriades icke dessa förhoppningar. Såsom framgår av' nedanstående siffror, vilka gälla utvecklingen åren 1917—1925 och vilka siffror återfinnas i Kungl. Maj:ts proposition nr 106 till 1926 års riksdag, sid. 127—129, har processernas antal tvärtom stigit. Ar

Antal fattigvårdsmål fullföljda i kammarrätten

Antal fattigvårdsmål mellan fattigvårdssamhällen, anhängiggjorda hos länsstyrelserna

1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

570 502 602 635 789 1306 1504 1208 1431

6 972 6 972 7 637 8 637 10 076 13 218 15 806 11449 13 426

133 Jämsides med denna ökning av fattigvårdsmålen har även antalet mål angående mantalsskrivning starkt stegrats. Den nya fattigvårdslagen övergick från den rättsliga till den faktiska mantalsskrivningsorten såsom avgörande för hemortsrätten och alltså för skyldigheten att i sista hand bekosta fattigvård. Antalet huvudsakligen från kommuner och fattigvårdssamhällen till länsstyrelserna inkomna besvär i mantalsskrivningsmål framgår av följande siffror: 1917 121

1925 2 222

Ökningen av antalet fattigvårdsmål avser företrädesvis sådana mål, där frågan gällt skäligheten av fordrad ersättning för lämnad fattigvård, de s. k. beloppstvisterna. En annan viktig anledning till stegringen har varit utvidgningen av området för den obligatoriska fattigvården med därav följande osäkerhet om vad som rätteligen utgjort ersättningsbar fattigvård. För att erhålla en bild av utvecklingen på detta område under senare år har beredningen genom hänvändelse till samtliga länsstyrelser införskaffat uppgifter rörande det antal mål, som av fattigvårdssamhällena, respektive kommunerna anhängiggjorts hos länsstyrelserna enligt 8 kap. i fattigvårdslagen respektive barnavårdslagen samt angående antalet till länsstyrelserna samma år inkomna ärenden i fråga om vidtagna eller underlåtna mantalsskrivningsåtgärder. Därvid begärdes en uppdelning av målen i tre kategorier, nämligen dels mål mellan fattigvårdssamhälle respektive kommun och landsting eller landstingsanstalt, dels mål, i vilka fattigvårdssamhälle respektive kommun i sin ansökan i första hand vänt sig mot fattigvårdssamhälle respektive kommun inom samma landstingsområde och dels mål, där dylik hänvändelse skett mot fattigvårdssamhälle respektive kommun inom annat landstingsområde. De sålunda inhämtade uppgifterna hava sammanställts i nedanstående tablåer : Till länsstyrelserna år 1931 inkomna ärenden rörande mantalsskrivningsåtgärder. Antal ärenden 1201

Län Stockholms Uppsala

347 Södermanlands

230 Östergötlands

660 Jönköpings

230 Kronobergs

101 Kalmar Gotlands Blekinge

451 . . . .

123 132

Kristianstads

231 Malmöhus

340 Hallands

168 Län Göteborgs och Bohus

ÅDtal

ärenden 232

Alvsborgs

275 Skaraborgs

170 Värmlands

38O

Örebro

501 Västmanlands

564 Kopparbergs

535 Gävleborgs

606 Västernorrlands

837 Jämtlands

450 Västerbottens

263 Norrbottens

177 Summa 9214

134 Hos länsstyrelserna år 1931 anhängiggjorda fattig- och barnavårdsmål. 1

Län

Fa t t i g v å r d s i n å l

Barnavårdsmål

Mot Mot fattig- fattigvårds - vårdssamsamhälle i hälle i samma annat lands- landstings- tingsområde område

Mot Mot komkomMot mun i mun i Samtlands- samma annat liga ting lands- landstings- tingsområde område

Mot landsting

Stockholms Uppsala Södermanlands

. . •

Östergötlands

. . . .

1536 384

— — —

53 53 96

46 34 12

Jönköpings

21 Kronobergs Kalmar

1 Gotlands

— —

Blekinge Kristianstads

Samtliga

Summa mål

20 38

65 41

85 82

563 534

12 13 5

8 32 5

20 45 10

133 314 71

269 61

— — — —

16 U7

12 6

9 95

21 102

139 1043

630 Hallands Göteborgs och Bohus

7 4 2

— —

1 Älvsborgs

857 74

355 Skaraborgs

10 ,

209 Värmlands

222 Örebro Västmanlands . . . .

20 11

79 90

— — — —

31 40 66

253 331 391

Kopparbergs

. . . .

—

232 82

11 29 50 5

142 Gävleborgs Västernorrlan ds . . .

26 42

10 14

36 56

233 309

Jämtlands Västerbottens . . . .

— — — —

131 197

47 26

1 —

3 9

19 3

23 12

114 88

2 693

4 714

7 802

. . . .

Malmöhus

Norrbottens

. . . . . . Summa

395 P å mål met landsting eller landstingsanstalt kommo sålunda endast 4-9 % av samtliga fattig- och barnavårdsmål, medan målen mot fattigvårdssamhälle eller kommun inom annat landstingsområde täckte 60-0 % och målen mot inom samma landstingsområde befintlig part 35*1 %. Jämföras slutsiffrorna i dessa tablåer med motsvarande tal enligt den i det föregående citerade utredningen, varvid siffrorna för överståthållarämbetet frånräknats, visar det sig, att fattig- och barnavårdsmålen mellan 1925 och 1931 något minskats eller från 11 718 till 9 000, medan antalet mantalsskrivnings-

135 ärenden ökats från 2 084 till icke mindre än 9 214. Vid en jämförelse mellan åren 1931 och 1917, således året före den nya fattigvårdslagens tillkomst, finner man, att fattigvårdsmålens antal ökats från 5 778 till 9 000 och mantalsskrivningsärendenas från 110 till 9 214. Härvid må framhållas, att de senare siffrorna torde vara i stort sett fullt jämförbara, medan den förra relationen på grund av olikheter i materialet måhända är något osäker.

Beredningens förslag. Av de statistiska uppgifter, som sammanställts i det föregående, framgår, Behovet av att den skattebörda, som påvilar särskilt landskommunerna för den sociala J^-J^Jjf*" understödsverksamheten, är synnerligen ojämnt fördelad. Kring en medel- " ^ " siffra, som visar, att utgifterna för dessa ändamål täcka drygt en tredjedel av kommunernas totala nettobudget, svänga de individuella talen mellan vitt åtskilda yttergränser. I allmänhet är belastningen också högre för kommuner med svagt skatteunderlag än för kommuner med i detta hänseende bättre läge, så att de förra trängas av det dubbla trycket av sin fattigdom och sina fattiga, medan de senare kommunerna äro gynnsammare ställda i båda dessa hänseenden. Ingen kommunal utgiftskategori bidrager därför mera än fattigvården till skattetryckets ojämna gestaltning. Om sålunda redan härav den slutsatsen måste dragas, att på detta område en utjämning av kostnaderna genom överflyttning till större utdebiteringsområden är en i särskilt hög grad önskvärd åtgärd, talar för en omorganisation i sådan riktning också den irrationella anordning av den slutna fattigvården, till vilken det nuvarande systemet lett. (De tidigare angivna siffrorna rörande den otillfredsställande omfattning, i vilken det på landsbygdens fattigvårdsanstalter tillgängliga platsutrymmet utnyttjats, visa, att här' är fråga om ett slöseri med kapital och arbetskraft, som till väsentlig del framkallats av uppgiftens splittring på för många enheter och som bidrager till att stegra de enstaka kommunernas utgifter, utan att något däremot svarande gagn beredes det allmänna eller de understödsbehövande. En särskild belysning av bördornas ojämna fördelning och vårdens skiftande effektivitet bereder den stora skiljaktigheten i understödens värde inom olika kommuner. De lägsta siffrorna äro här ofta uttryck för de fattiga småkommunernas bristande förmåga att bereda sina hjälpbehövande understöd i någorlunda skälig utsträckning, eller med andra ord att på tillfredsställande sätt fylla sina viktigaste sociala uppgifter. Slutligen framträder såsom karakteristiskt för förhållandena på fattig- och barnavårdens områHe i vårt land de synnerligen talrika, tidskrävande, dyrbara och ur olika synpunkter störande processerna mellan kommunerna samt den inskränkning av befolkningens lokala rörelsefrihet, som hava sin grund i föreskrifterna om sambandet mellan hemortsrätt samt fattig- och barnavård. Av den i Kap. I V nämnda redogörelsen över uttalanden, som gjorts vid möten år 1931 med ortsrepresentanter inom vissa län, framgår, att dessa tämligen allmänt ansett, att primärkommunen vore en alltför liten förvaltnings-

136 och utdebiteringsenhet för fattigvården, åtminstone för den slutna fattigvården, samt att större utdebiteringsområden för vårdutgifterna vore i hög grad behövliga. Däremot hava meningarna varit delade om de vägar, som för detta syftes vinnande borde beträdas. Av skäl, som i Kap. IV av beredningen utvecklats, kan emellertid enligt beredningens mening vid valet av större utdebiteringsområden ej komma i fråga annat än riket eller landstingsområdet. KostnadsSåsom av den historiska redogörelsen framgår, är tanken på en överflyttöverflytt- n ^ n g a v fattigvårdskostnaderna till större utdebiteringsområden i syfte att därn ltaten. igenom åstadkomma en jämnare fördelning av fattigvårdsbördan av gammalt datum. Särskilt den till uppfattningen om fattigvården såsom en statens uppgift knutna slutledningen om staten såsom denna uppgifts kostnadsbärare och handhavare har alltid vunnit förespråkare, när reformer på fattigvårdslagstiftningens område varit under debatt. Det har framhållits, att genom en dylik överflyttning en fullständig utjämning av fattigvårdsbördan skulle vinnas, ävensom att fattigvårdsprocesserna mellan kommunerna skulle förebyggas. Häremot har emellertid anmärkts, att fattigvården endast till en viss grad kan med fördel centraliseras, i det att dess arbete för ett framgångsrikt bedrivande måste individualiseras och göras personligt. Om man skulle inskränka anordningen till att låta staten bära kostnaderna men såsom hittills åt kommunala organ anförtro ombesörjandet av själva vården, skulle kommunernas fattigvårdsarbete berövas allt ekonomiskt intresse med ödesdigra följder ur kostnadssynpunkt jämte behov av vidlyftig och dyrbar kontroll från statens sida. Synpunkter av denna innebörd hava föranlett, att framställda förslag om att helt överflytta fattigvårdskostnaderna på staten icke vunnit statsmakternas bifall. Däremot hava tid efter annan genomförts bestämmelser, enligt vilka staten övertagit vissa fattigvårdskostnader och på sådant sätt bidragit till att minska primärkommunernas utgifter. Såsom tidigare angivna siffror visa, hava statens kostnader för fattigvård och barnavård under tiden från sekelskiftet till år 1928 ökats från 84 000 till 2 463 000 kronor eller från 0-6 till 3-3 % av det allmännas totala nettoutgifter för dessa ändamål. Vid behandlingen i det föregående (Kap. IV) av vissa allmänna förutsättningar och riktlinjer för överflyttning av kommunala utgifter på större utdebiteringsområden har framhållits, att det principiellt sett måste betraktas såsom ostridigt, att de kommunala förvaltningsbestyren i stor utsträckning tillgodose statsändamål, varför en överflyttning till staten ofta i och för sig vore att anse som befogad. Om staten sålunda^ övertoge kostnaden för en viss uppgift, måste härmed emellertid förbindas rätt till prövning av de beslut, som föranlett utgiften. Men då uppgiftens praktiska handhavande närmast måste ankomma på de lokala organen, vore det ovisst, om vid en överflyttning till staten sparsamhetsintresset kunde på tillfredsställande sätt tillgodoses. Enligt dessa allmänna synpunkter borde därför en kostnadsöverflyttning till staten ske endast i begränsad omfattning och avse sådana utgifter, där prövning och kontroll från statens sida erbjöde den minsta svårigheten.

137 I fråga om fattigvården och de därmed nära förbundna kommunala förvaltningsbestyren med barnavård och folkpensionering gäller i särskild grad, att uppgifternas handhavande måste byggas på ingående kännedom om och förtrogenhet med de lokala förhållandena. E t t överflyttande av ytterligare någon väsentlig del av hithörande kostnader på staten skulle därför medföra de flesta av de ölägenheter, som ovan antytts. Det bör dessutom beaktas, att beredningen med avseende å andra förvaltningsbestyr ifrågasätter betydande överflyttningar till staten av utgifter, som för närvarande påvila det kommunala skatteunderlaget, samt att en ännu längre gående överföring från det kommunala till det statliga skatteunderlaget kan befaras komma att medföra en för det ekonomiska livet skadlig omvälvning av sättet för skattebehovens tillgodoseende. Beredningen har av dessa skäl ej ansett sig böra här upptaga förslag i sådan riktning. Samtidigt med att från primärkommunerna på staten och på landstingen Utjämning en del av kostnaderna för bland annat den sociala understödsverksamheten av- 9cnom komlyftats, har lagstiftningen berett kommunerna möjligheter att genom samman- manslutnin slutning i större enheter underlätta lösandet av dem påvilande uppgifter. I 9det föregående har visats, att dessa möjligheter begagnats endast i begränsad omfattning och huvudsakligen lett till bildande av kommunalförbund för gemensamt uppförande av fattigvårdsanstalter. Även om dylika förbund numera förekomma i relativt betydande utsträckning, särskilt i vissa delar av mellersta, södra och västra Sverige, leder deras verksamhet emellertid icke till någon interkommunal skatteutjämning. Det vida övervägande antalet förbund omfattar endast högst tre medlemmar, vadan det således i regel är fråga om en mycket smal bas för fördelningen av kostnaderna, även om en dylik uppdelning eftersträvats. Men så är ingalunda fallet. Syftet är närmast att söka ernå den besparing, som kan vara förenad med uppförande av en större anstalt i stället för flera små. Med anordningen äro förknippade de olägenheter, som följa av en oenhetlig budgetbehandling, och över densamma vilar den osäkerhet, som följer av, att förbunden kunna upplösas, och att kostnaderna uttaxeras icke på skatteunderlaget inom hela det av de förbundna kommunerna omslutna området utan på varje kommuns skattebetalare för sig, sedan huvudparten av kostnaderna fördelats mellan kommunerna i förhållande till det för var och en av dem på anstalten disponerade platsantalet. Då vidare kommunalförbunden icke kunna förväntas komma att omfatta rikets alla kommuner — de ekonomiskt svaga sakna i regel möjlighet att bliva förbundsmedlemmar — och sålunda det behov, de avse att fylla, icke skulle kunna enhetligt regleras över statens hela område, kan, såsom redan antytts i Kap. IV, icke på denna väg åstadkommas någon effektiv skatteutjämning på fattigvårdens område. Det är av intresse att konstatera, att en strävan att ernå interkommunal Utländsk skatteutjämning genom en överflyttning av viss del av primärkommunernas erfarenhet.

138 fattigvårdsbörda till större enheter kännetecknar utvecklingen på sina håll i utlandet. I Danmark liksom i Sverige är fattigvården den näst folkskolestaten mest betungande utgiftsposten för primärkommunerna. Den uppgick år 1928/1929 till omkring 37 miljoner kronor. Statens utgift för samma ändamål uppgick till endast omkring 0-2 och amtskommunernas, vilka kommuner utgöra en motsvarighet till våra landsting, till omkring 2 miljoner kronor. Medan primärkommunernas andel i totalkostnaden för fattigvården i vårt land utgjorde omkring 85 %t uppgick den i Danmark till omkring 95 %. Enligt ett nyligen framlagt lagförslag skulle emellertid, samtidigt som den offentliga hjälpverksamheten för fattigvård, barnavård och sjukvård avsevärt utvidgades, en ökad andel av kostnaderna läggas på staten och därjämte andra utjämnande åtgärder vidtagas. Kommunernas hittillsvarande utgifter för dessa ändamål skulle minskas med nära 14 miljoner kronor, ehuru kostnadernas totala ökning beräknades till nära 20 miljoner kronor. Blott en tredjedel av kommunens utgifter skulle stanna på vistelsekommunen, medan återstoden skulle utskiftas med hänsyn till folkmängd, taxerad inkomst och fastighetsvärden. Utgifterna för fattigvården i Finland uppgingo år 1928 till 271 miljoner mark. Härav betalade primärkommunerna hela beloppet så när som på 4 miljoner mark, vilka utgingo i statsbidrag. Kommuner av högre ordning saknas för närvarande, men i det förut nämnda betänkandet av år 1930 har framlagts förslag om indelning av riket i landstingsområden, s. k. landskap, vari samtliga kommuner med undantag av de större städerna skulle ingå, och vilka skulle styras av var sitt landsting. E t t genomförande av detta förslag skulle innebära en utveckling i skatteutjämnande riktning. Landskapen skulle utom många andra uppgifter även äga besluta om barnavård och barnaskydd samt om grundande och underhåll av sjukhus, sinnessjukhus, sanatorier m. m. Det viktigaste exemplet erbjuder emellertid England. Såsom ett led i den där nyligen genomförda skattereformen ingick ett överflyttande av fattigvården — jämte väghållningen — till de största kommunala enheterna. Visserligen voro åtskilliga av skälen för denna omorganisation av administrativ natur, syftande till ett rationellare ordnande av anstaltsvården, vilken på grund av det för stora antalet sällan till fullo använda anstalter icke kunnat utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. Men huvudvikten lades på reformens verkan i skatteutjämnande syfte. De dittillsvarande fattigvårdsdistrikten, vilka efter en år 1834 genomförd nyordning minskats till det för svenska förhållanden relativt låga antalet av omkring 620, hade särskilt efter de sista årens svåra ekonomiska kriser blivit i hög grad ojämnt belastade och utvecklingen i denna riktning kunde befaras än ytterligare skärpas under de närmaste åren, bland annat på grund av en samtidigt beslutad skattelindring för industri och jordbruk. Fattigvårdens kostnader överflyttades därför till de kommuner av högsta ordning, som kallas »grevskap» (counties) och »städer utanför grevskap» (county boroughs), stora områden, vilkas sammanlagda antal är 145 (år 1930). Medan skatteutjämningen sker

139 inom denna ram, har förutsatts, att för handhavandet av de administrativa fattigvårdsuppgifterna inom städerna en distriktsindelning kommer till stånd, och att i grevskapen vissa uppgifter överlåtas på underordnade, organ. (Se härom vidare Del I I . ) Tanken på att överflytta fattigvården till landstingen har visserligen, såsom Kostnadsi historiken visats, ansetts i viss utsträckning möta betänkligheter av samma överfiyttart som de för överflyttning på staten anförda. Men å andra sidan fram- landstingen hölls redan av 1907 års fattigvårdskommitté, att det vore angeläget, att landstingen i större omfattning anlitades för lösande av fattigvårdens uppgifter, vilket särskilt borde ske med avseende å anstaltsvården, där landstingen borde erhålla i hög grad ökade uppgifter både ifråga om lämnande och bekostande av vården. I de förslag, som tidigare väckts rörande en överföring av kostnaderna för fattigvården till landstingen, har även påpekats, att därmed skulle vinnas, utom en kostnadsutjämning och en väsentlig minskning av fattigvårdstvisterna, att anstaltsvården kunde bliva mer individualiserad och lämpad efter de vårdbehövandes olika tillstånd och behov, varjämte det hinder mot ett rationellt ordnande av denna understödsform, som låge i de små kommunernas ringa ekonomiska bärkraft, skulle förlora mycket av sin betydelse. Ehuru förslagen om en generell överflyttning till landstingen av kostnaderna för fattigvården hittills lika litet som motsvarande krav i fråga om ett övertagande från statens sida mötts med bifall, har likväl otvivelaktigt en utveckling ägt rum i riktning mot att till landstingen i större utsträckning än till staten överlämna uppgifter av hithörande art, framför allt i fråga om fattigsjukvården. De i det föregående återgivna siffrorna, som visa, att landstingens kostnader för fattigvård och barnavård mellan åren 1920 och 1928 stigit från 2-1 till 8-7 miljoner kronor eller från 3-3 till 11*5 % av totalkostnaden, tala i detta avseende ett tydligt språk. Även en del av kostnaden för folkpensioneringen, vilken eljest till större delen utom av de försäkrades egna avgifter bekostas av staten, har pålagts landstingen. Budgetåret 1928/1929 utgjorde sålunda, såsom förut angivits, landstingens anpart av kostnaden för pensionstillägg och understöd 57 miljoner kronor eller 111 % av totalkostnaden. Av det allmännas hela utgiftsbörda för fattigvård, barnavård och pensionsförsäkring föll drygt en tiondel på landstingen. En ökad belastning av länskommunerna för utjämnande av kommunernas fattig- och barnavårdsutgifter kan sålunda sägas vara historiskt betingad, i varje fall ifråga om anstaltsvården. Det är uppenbart, att landstingsdistriktet såsom förvaltningsområde är staten överlägset på grund av dess väsentligt mindre omfattning och den möjlighet, som erbjudes att inom dess gränser ordna arbetet på de sociala vårduppgifternas fält efter enhetliga riktlinjer men samtidigt med hänsyn tagen till de lokala förhållandena. Särskilt måste detta vara fallet ifråga om anstaltsvården, där landstingen redan nu hava sin huvuduppgift. Då betydligt mer än hälften av alla fattigvårds fall hava sin orsak i den under-

140 stöddes eller vårdades sjukdom, och fattigsjukvården väsentligen omhänderhaves av landstingen, böra genom ett sammanförande under gemensam ledning av landstingens och fattigvårdssamhällenas anstalter betydande fördelar i såväl administrativt och ekonomiskt som socialt avseende stå att vinna. E t t avgjort företräde framför staten såsom bärare av de med en kostnadsöverflyttning förbundna uppgifterna äger landstinget vidare däri, att dess medlemmar kunna antagas företräda den bästa samlade erfarenheten och kännedomen om de i landstingsområdet ingående primärkommunernas olika förhållanden i fråga om den sociala under stö ds verksamheten. I länskommunens överväganden och beslut rörande dylika spörsmål bör sålunda den nödiga sakkunskapen rörande dessa förhållanden förutsättas vara direkt tillgänglig, och vederbörlig hänsyn bör därvid kunna tagas till skiftande behov och berättigade önskemål i orterna på ett helt annat sätt, än om staten inträdde såsom ledande förvaltningsorgan på dessa områden. Beredningen anser därför, att en överflyttning av kommunernas utgifter för fattig- och barnavård till landstinget innebär den lämpligaste lösningen av det här föreliggande skatteutjämningsproblemet. Härvid har beredningen utgått från att den nya organisationen skall kunna genomföras på sådant sätt, att de olägenheter i allt väsentligt undvikas, som äro förenade med det nuvarande systemet för kostnadsuppdelningen mellan primärkommuner och landsting. En längre tids erfarenhet föreligger nu rörande verkningarna i praktiken av detta system, och det är av vikt att tillse, att, när förslag om ökad kostnadsöverflyttning framlägges, en omläggning av hela systemet sker, så att grundvalen för befogade anmärkningar i görligaste mån undanröjes. överförandet till landstingen av kostnaden för en särskild utgiftskategori, fattigsjukvården, medan annan fattigvård helt påvilar primärkommunerna, har medfört, att prövningen hos de lokala organen av understöds- och sjukvårdsbehoven, när det gäller sådan vård, som ersattes av landstingen, ofta sker på ett mindre tillfredsställande sätt. Gränslinjen mellan de kroniskt sjuka och de på kommunernas ålderdomshem vårdade fattiga är ofta svår att draga. Ovissheten om huru de från landstingens sjukhus utskrivna fattiga lämpligen böra omhändertagas vållar ofta, att liggtiden på sjukhusen förlänges, ett förhållande som särskilt framträder ifråga om lasaretts- och tuberkulossjukvården. Handhavandet överhuvud av denna gren av understödsverksamheten präglas ej sällan från primärkommunernas sida av en benägenhet att söka från den kommunerna åliggande öppna till den av landstinget bekostade slutna vården överflytta så många fall som möjligt, därmed onödigtvis ökande det allmännas vårdkostnader. Samtidigt har också kunnat konstateras minskat intresse hos primärkommunen att hos den vårdade eller försörjningspliktige söka ersättning för dylik kostnad liksom att hos pensionsförsäkringen uttaga och redovisa pensionsförmåner för personer, vårdade på anstalter där landstinget betalar vården. Dessa försummelser att bevaka landstingets rätt innebära självfallet en ökning av det allmännas och särskilt landstingens nettoutgifter för fattigvården. De bättre ställda

141 kommunerna, som kunnat anlägga egna anstalter, hava haft större möjligheter än de ekonomiskt svagare, anstaltslösa kommunerna att på landstingen avlasta sina utgifter. Härigenom har sålunda även åstadkommits en skärpning till de mindre bärkraftigas nackdel av olikheterna i kommunernas fattigvårdsbörda. De här angivna olägenheterna hava sin väsentliga orsak däri, att enligt det nuvarande systemet för fördelning av fattigvårdskostnaden mellan landstingen och primärkommunerna det är de senare, som fatta besluten om utgifter, medan de förra helt få bära de kostnader, som bliva följden därav. Även om denna anordning kan medföra, att ett vårdbehov någon gång tillgodoses, som eljest ej skulle hava föranlett hjälp, kan det dock antagas, att de ogynnsamma konsekvenserna av systemet äro av vida större betydelse. E n nära till hands liggande utväg att söka förebygga olägenheter av den art, som här antytts, är att alltid låta primärkommunerna bära en del av de kostnader, som nu i sin helhet täckas av landstingen. Genom en sådan anordning skulle kommunens ekonomiska intresse bindas jämväl vid denna gren av fattigvården och därigenom en viss säkerhet vinnas, att vid de lokala organens behandling av frågor angående fattigsjukvården nödig hänsyn komme att tagas till sparsamhetskraven. Men en sådan omläggning av kostnadsfördelningen för denna grupp av utgifter skulle medföra en ökad belastning av primärkommunerna, och den skulle således motverka i stället för att främja en skatteutjämning. Om därför detta senare syfte skall vinnas utan eftersättande av kravet på en rationellare fördelning av kostnaderna, måste samtidigt landstinget från primärkommunerna övertaga avsevärda utgifter från andra delar av social verksamhet. A t t härvid de skilda slagen av fattigvård såvitt möjligt böra i kostnadshänseende behandlas på ett likformigt sätt torde följa av de nyss nämnda olägenheter, som visat sig vidlåda det nuvarande systemet. Härigenom skulle dessutom undanröjas eller minskas den fara för en successiv och obehörig överflyttning från öppen till sluten vård, som kan tänkas förknippad därmed, att anstalter för annan sluten fattigvård än sjukvård i allt större utsträckning genom bildande för ändamålet av kommunalförbund kommit att tillhöra flera fattigvårdssamhällen gemensamt. Visserligen äro, såsom i annat sammanhang framhållits, varje samhälles utgifter för sådan anstalt huvudsakligen beroende av den omfattning, vari den anlitas för samhällets fattiga. Men då utgifterna delvis drabba varje förbundsmedlem, oberoende av om denne tager anstalten i anspråk, får faran för en icke önskvärd förskjutning i berörd riktning icke underskattas. Det torde vidare vara uppenbart, att en förändrad kostnadsfördelning för fattigvården bör medföra enahanda förändring med avseende å barnavården. Även ifråga om pensionsförsäkringens förhållande till fattigvården inbjuder det nuvarande systemet till missbruk, föranledda av den olika grad, i vilken primärkommunerna svara för fattigvårdskostnaderna å ena och pensionskostnaderna å andra sidan. Då det praktiskt taget är kommunens egna förtroendemän, som bestämma beträffande såväl den ena som den andra hjälpformen,

142 kan den avgörande faktorn i många fall lätt bliva hänsynen till vad som ställer sig ekonomiskt mest fördelaktigt för kommunen och ej vad som är riktigast och med det helas intresse mest överensstämmande. Ofta lär det förekomma, att prövningen av frågan rörande förefintligheten av invaliditet, som berättigar till pension eller understöd från pensionsförsäkringen, icke sker med erforderlig omsorg utan medför, att denna försäkring belastas med utgifter, som rätteligen bort falla på fattigvården. På sina håll har en tendens framträtt att låta pensionsförsäkringen vidkännas kostnader, som närmast hava till uppgift att åstadkomma säkerhet mot eventuellt framdeles uppkommande krav på fattigvårdssamhället. E t t bestämmande av primärkommunernas ekonomiska ansvar för pensionsförsäkringen till samma kvotdel som för fattigvården synes ägnat att motverka benägenheten för åtgärder av denna art. Om alltså starka skäl tala för att kommunernas procentuella kostnadsandel blir lika för alla tre understödsgrenarna, gäller det att avgöra, hur stor denna andel skäligen bör vara. D å primärkommunerna för närvarande svara för nära en åttondel av pensionsutgifterna, kunde det synas naturligt att, utan ändring härutinnan, med enahanda anpart engagera dem i kostnaderna för fattigvården och barnavården. Emellertid torde en så liten direkt känning av utgiftsbördan icke få anses utgöra tillräcklig garanti för att ärendena inom kommunerna behandlas med tillräckligt beaktande av sparsamhetens krav. Enligt beredningens mening tala behöriga hänsyn till sparsamhetsintresset för att kommunernas anpart ej sättes lägre än till en fjärdedel av kostnaderna, medan det å andra sidan knappast låter sig göra att med de givna utgångspunkterna sätta andelen högre, emedan därigenom så stor del av utgiften skulle komma att påvila den mindre utdebiteringsenheten, att utjämningseffekten bleve alltför ringa. Genom en förhöjning av primärkommunernas andel i pensionsförsäkringen kommer även på detta förvaltningsområde att vinnas ökad garanti för behörig ekonomisering från de lokala organens sida. Beredningen har därför stannat för ett förslag, som innebär, att av de kostnader för den obligatoriska fattigvården, för barnavården och för pensionsförsäkringen, som icke gäldas av staten och som ej ersättas av de understödda eller för dem försörjningspliktiga, tre fjärdedelar skola bäras av landstingen och en fjärdedel påvila primärkommunerna. Utom skatteutjämning och ett undanröjande av de olägenheter, som i det föregående särskilt berörts, såväl på fattigsjukvårdens som pensionsförsäkringens område, böra med en dylik omläggning kunna vinnas åtskilliga andra fördelar. Den omständigheten att landstingen skulle komma att bidraga även till den anstaltsvård, som hittills ombesörjts helt eller huvudsakligen av primärkommunerna, bör medföra, att fattigvårdssamhällenas alla anstalter övertagas av landstingen, vilka i enlighet med i det följande angivna riktlinjer jämväl skola handhava anstalternas drift och efter behov verkställa till- och nybyggnader. Alla inom länskommunen befintliga kommunala anstalter bliva sålunda landstingets, vilket möjliggör en rationell sjukvårds- och understödspolitik under landstingets ledning. Den nuvarande oegentligheten att landstingen ofta nödgas bygga nya sjukvårdsanstalter för tillgodoseende av ökade

143 krav på platsutrymme, medan ålderdomshem samtidigt stå tomma eller halvbelagda, skulle undanröjas. En större specialisering och differentiering av anstalts vården med hänsynstagande till olika förekommande vårdbehov blir genomförbar och främjas, förutom av den enhetliga plan, efter vilken länets anstaltsvård kan ordnas, jämväl av den ökade lätthet för lokal förflyttning av de vård- och understödsbehövande och överhuvud taget av den minskning av avstånden, som blivit en följd av utvecklingen av våra dagars kommunikationer. Därest landstinget, såsom beredningen i det följande föreslår, erhåller befogenhet att indela landstingsområdet i anstaltsdistrikt, som, där så finnes lämpligt, kunna göras större än fattigvårdssamhällena, bör även därigenom en kostnadsbesparing för anstaltsbyggandet befrämjas. Den öppna fattigvården måste däremot enligt beredningens mening alltjämt handhavas av fattigvårdssamhället. Men då en så stor del av kostnaden, på sätt ovan föreslagits, överflyttas på länskommunen, bör i viss utsträckning möjlighet beredas för landstinget att även inom denna gren av fattigvården tillse, att rimliga krav på enhetlighet, sparsamhet och effektivitet tillgodoses. På sådant sätt blir landstinget ett ledande organ för viktiga delar av det sociala hjälparbetet inom länskommunen och dess olika samhällen. Den här föreslagna anordningen skulle såsom ett av sina viktigaste resultat medföra ett upphävande av den nu rådande, ur olika synpunkter olyckliga dualismen mellan landstingen och fattigvårdssamhällena på fattigsjukvårdens område, där landstingen årligen utbetala bortåt ett tiotal miljoner kronor utan att kunna på tillfredsställande sätt kontrollera, i vad mån kommunerna tillgodose befogade krav på återhållsamhet vid beviljande av understöd eller ådagalägga något intresse för att hos vederbörande återkräva gjorda utgifter. Farhågor kunna visserligen yppas, att den betydande nedsättningen av primärkommunernas utgifter för fattig- och barnavård, som bleve en följd av förslagets genomförande, skulle innebära risk för bristande sparsamhetsvilja hos kommunerna vid handhavandet av denna verksamhet, och att sålunda reformen väl skulle åvägabringa en utjämning av kostnaderna mellan kommunerna inom samma landstingsområde men tillika framkalla en ökning av totalbudgeten. Det skall ej heller förnekas, att en dylik utveckling är tänkbar. Men ett gynnsammare resultat torde i verkligheten kunna förväntas. Det avsedda strykandet av gränslinjerna mellan fattigsjukvård och viss annan fattigvård tillika med kommunernas ökade delaktighet i utgifterna för pensionsförsäkringen ävensom den genom anstaltsvårdens centralisering möjliggjorda rationaliseringen i fråga om byggandet, utnyttjandet och driften av anstalterna böra i icke oväsentlig grad giva källor till besparingar. Dessutom bör den kontroll av primärkommunernas verksamhet på dessa områden, vilken det måste bliva angeläget för landstingen att utöva, få en återhållande verkan på eventuellt förefintliga tendenser hos de lokala myndigheterna att otillräckligt tillgodose välgrundade anspråk på omsorg och sparsamhet. Slutligen må i detta sammanhang framhållas — beredningen återkommer i det följande utförligare till detta spörsmål — att en omläggning, som gör länskommunen till utdebiteringsområde för större delen av alla slag av obliga-

144 toriska fattigvårdskostnader, redan i och för sig torde vara ägnad att leda till minskning av de tvister mellan fattigvårdssamhällena, som föranleda det stora antalet fattigvårdsprocesser. Förslagets Den av beredningen förordade nya anordningens praktiska tillämpning skulle praktiska j huvudsak te sig på följande sätt. illampmng. ^ beträffar, skulle ifråga om statens andel i f „ r s t kostnadsfördeiningen utgifterna för de tre understödsgrenarna, med allenast ett här nedan berört undantag, någon ändring icke genomföras. Den till beloppet största utgiften, vilken avser statens bidrag till pensionsförsäkringen, skulle behållas oförändrad. Detsamma skulle gälla vad staten utgiver för arbetshem och skyddshem, för fattig- och barnavård åt lappar, åt utlänningar, åt dem, vilkas hemortsrätt ej kunnat utrönas, o. s. v. Däremot anser sig beredningen efter samråd med sjukvårdskommittén böra föreslå, att staten från landstingen övertager dess kostnad för fattigsjukvården på de statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalterna. Den för närvarande av landstingen ersatta dagavgiften utgör i regel endast en del av den verkliga kostnaden för denna vård, vadan förslaget egentligen allenast innebär, att även den anpart, som representeras av ^dagavgiften, överflyttas på staten. Enklast synes saken kunna ordnas på sådant sätt, att någon vårdavgift icke uttages för fattiga patienter av dessa kategorier, men att anstalterna i stället tillerkännes rätt att i förekommande fall i erforderlig utsträckning tillgodogöra sig deras från pensionsförsäkringen härflytande pensioner och understöd. Enär i regel dylika patienter endast i sällsynta undantagsfall torde utan grundad anledning rubriceras såsom fattiga, och vårdbehovet i varje särskilt fall prövas och avgöres av läkare, synes en anordning av denna art icke böra innefatta fara för missbruk. Eör landstingen skulle en dylik anordning emellertid betyda en avsevärd minskning av utgiftsbördan, enär landstingens ersättningsbelopp för vård av fattiga sjuka på statens sinnessjuk- och sinnesslöanstalter kan beräknas till i runt tal 32 miljoner kronor årligen. En motsvarande överflyttning torde böra äga rum jämväl av hithörande kostnader för städer utanför landsting, vilken utgift beräknats uppgå till omkring 0-6 miljoner kronor. Avgiftsfriheten skulle i dessa fall icke innebära, att den vårdade eller försörjningspliktige befriades från återbäringsskyldighet. Det torde böra ankomma på vederbörande sjukhusförvaltning att regelbundet hos fattigvårdsmyndigheten göra sig underrättad om den sjukes och dennes försörjares ekonomiska ställning för att bereda möjlighet att på denna väg utkräva avgiften. I övrigt finner beredningen sig emellertid icke böra ytterligare ingå på detta spörsmål, vilket i sina detaljer är föremål för sjukvårdskommitténs behandling. I bestämmelserna angående landstingens kostnader för arbetshem och skyddshem liksom i motsvarande föreskrifter ifråga om statsbidragen avses icke någon ändring. Den stora förändringen föreslås åvägabragt genom den i det föregående motiverade överflyttningen av kostnaderna för obligatorisk fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen. I stort sett innebär förslaget, å ena sidan att en fjärde-

145 del av utgifterna för den fattigsjukvård samt hela den kostnad för pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen, som nu bäras av landstinget, överflyttas till primärkommunerna, å andra sidan att från primärkommunerna till landstinget överflyttas tre fjärdedelar av kommunernas nuvarande, av andra ej ersatta utgifter för hela den obligatoriska fattigvården ävensom av deras kostnader för lindring av mindre bemedlades sjukvård enligt lagen den 2 maj 1919. Vissa modifikationer i dessa allmänna regler synas emellertid kunna övervägas. Sålunda kan tänkas en viss inskränkning i landstingens skyldighet att till kommun utgiva gottgörelse för anstaltsvård i sådana fall, där vården varat allenast en kort tid. En dylik anordning, vilken torde sakna praktisk betydelse för andra vårdfall än dem, som avse fattiga sjuka, komme, om för sådana fall undantag göres för vård, som ej överstiger tio dagar, att beröra över hälften av alla ersättningsfall och skulle bereda möjlighet att på allvar komma till rätta med ett av de mest framträdande missbruken av den landstingen för närvarande åvilande ersättningsskyldigheten samt avlägsna de på detta område vanligast förekommande anledningarna till misshälligheter mellan landsting och primärkommuner. De små vårdbeloppen vid kortvarig vård torde i allmänhet kunna utan svårighet gäldas av den vårdade eller av den för honom försörjningspliktige eller, om detta i undantagsfall icke är möjligt, av primärkommunen, för vars utgifter en sådan anordning ej skulle vara av större betydelse. Den närmare utformningen av bestämmelser i detta ämne, som i vad det gäller vården av fattiga sjuka är föremål för sjukvårdskommitténs behandling, torde böra ankomma på denna kommitté. Landstinget förutsattes enligt beredningens förslag, såsom tidigare antytts, skola helt omhändertaga fattigvårdsanstalterna och driften av dem. I samband därmed böra alla redan befintliga dylika anstalter, i den mån de icke ägas av staten eller enskilda, ställas till landstingets förfogande. Nybyggnad, omeller tillbyggnad samt hyra av anstalter eller lokaler för anstaltsvård bekostas därefter av landstinget. Anstaltsavgifterna bestämmas av landstinget enligt i möjligaste mån enhetliga taxor för likartade anstalter inom landstingsområdet. Den överlåtelse av anstalter från kommunernas sida, varom här blir fråga, måste grundas på särskilda i lag därom givna föreskrifter. Samtidigt som härvid åt landstinget bör förbehållas avgörandet rörande den omfattning, i vilken anstalter skola överlåtas samt med eller utan ombyggnad disponeras och drivas för avsedda behov, synas, i likhet med vad beredningen föreslagit angående skolhusbyggnaderna, föreskrifter kunna meddelas i syfte att möjliggöra ett återförande till kommunens fria förfoganderätt av sådan anstalt, för vilken landstinget icke finner sig hava användning för fattig- eller barnavårdsändamål eller för andra syften inom den landstinget påvilande sociala vårdnadens område. Säkerligen kommer det i de särskilda fallen ingalunda alltid att befinnas fullt rättvist, att kommuner, som nedlagt avsevärda kostnader för anskaffande av fattigvårdsanstalter, skola utan särskilt vederlag överlämna desamma till 10—322308. n i .

146 landstingets förfogande. Att härutinnan söka åstadkomma full rättvisa kommunerna emellan skulle emellertid praktiskt taget göra reformens genomförande omöjligt. De oundvikliga ojämnheterna torde mer än uppvägas genom den kommunerna tillkommande förmånen att större delen av deras fattigvårdskostnader för framtiden övertages av landstingen. Uteslutet bör emellertid ej vara, att i vissa fall, då kommun är svårt skattetyngd och dess kostnad för anstalts anskaffande bestritts med lånemedel, vilka ännu ej återbetalats, kommunen beredes lättnad genom tillskott från tillgängliga skatteutjämningsmedel. Utom den fjärdedel av kostnaderna för den obligatoriska fattigvården och barnavården, som i det föregående angivits, skola primärkommunerna enligt förslaget bära hela kostnaden för den frivilliga fattigvården enligt 2 § fattigvårdslagen. Hur stor denna del av fattigvårdskostnaden är har icke kunnat fastställas med ledning av tillgängligt material. Det kan antagas, att den anpart, som kommer på dessa utgifter, åtminstone på landsbygden är mindre betydande, ehuru de av sådana särskilda, konjunkturbestämda orsaker som arbetslöshet vållade kostnaderna inom vissa kommuner understundom kunna bliva relativt betungande. Då utgifterna emellertid äro av den natur, att de i högre grad än den obligatoriska fattigvården äro helt beroende av lokalorganets prövning i varje särskilt fall, synes överflyttning av någon del av dessa kostnader från primärkommunen icke böra ifrågasättas. På primärkommunerna böra delvis av samma skäl, som gälla för den frivilliga fattigvården, jämväl stanna utgifterna för de kommunala pensionstillskotten och sjukvårdsbidragen. Det har tidigare visats, att dessa understöd, vilka ej hava fattigvårdskaraktär, huvudsakligen förekomma endast i Stockholm och Göteborg, således i tvenne städer utanför landsting. Den generella överflyttning till landstingen av vissa fattigvårdskostnader, som beredningens förslag åsyftar, skulle sålunda icke bliva av större praktisk betydelse för denna utgiftskategori, även om den behandlades enligt samma grunder som den obligatoriska fattigvården. För pensionsförsäkringen skola slutligen enligt förslaget primärkommunernas kostnader omfatta förutom en fjärdedel av utgifterna för pensionstillägg och understöd — de övriga tre fjärdedelarna skola fortfarande påvila staten — även utgivandet liksom hittills av de grundavgifter, som ej inbetalas av de pensionsförsäkrade. De ändringar i administrationen av de tre förvaltningsgrenarna — fattigvården, barnavården och pensionsförsäkringen — som bliva en följd av beredningens förslag, inskränka sig i huvudsak till att bereda landstinget möjlighet att för vissa uppgifter på fattig- och barnavårdens område, särskilt i fråga om anstaltsvården, inom länskommunen intaga en ledande ställning. Då landstingen skola helt befrias från kostnaderna för pensionsförsäkringen, följer härav, att rörande handhavandet av de lokala bestyren med denna uppgift ingen ändring erfordras, vare sig beträffande pensionsdistriktens omfattning och pensionsnämndernas uppgifter och organisation eller beträffande deras förhållande till pensionsstyrelsen.

147 De regler, som gälla om fattigvårdssamhälle samt om de lokala organen för fattig- och barnavård, lämnas likaledes i huvudsak oförändrade av beredningens förslag. Det har visserligen visat sig, att det stöd, lagstiftningen nu giver för tillgodoseendet av det ur ekonomiska synpunkter ofta trängande behovet att skapa ett gemensamt fattigvårdssamhälle av två eller flera små och svaga kommuner, icke är synnerligen effektivt. Den av beredningens förslag föranledda ändrade organisationen synes emellertid ägnad att minska behovet av dyliga sammanslutningar, samtidigt som organisationens genomförande även kan förväntas försvaga det motstånd mot samgående, som under nuvarande förhållanden förefinnes. Beredningens förslag kan alltså genomföras utan väsentlig ändring i bestämmelserna om de lokala organens sammansättning och funktionsområden samt lämnar alla hittillsvarande möjligheter öppna för ändringar i sådant hänseende. Å andra sidan måste förslaget anses skapa ökade förutsättningar för åvägabringande av den enhetlighet i det sociala hjälparbetets organisation inom kommunerna, som från flera synpunkter betecknats såsom önskvärd och varom det torde ankomma på de s. k. organisationssakkunniga att avgiva förslag. Beträffande administrationen av frågor om fattig- och barnavård torde landstinget i anslutning till landstingslagens principiella uppfattning böra självt bestämma, huruvida dessa bestyr skola anförtros åt dess förvaltningsutskott in pleno eller omhändertagas av särskild redan förefintlig eller för ändamålet inrättad avdelning av utskottet eller av en utanför utskottet verksam fattigvårdsdirektion. Förutsättningarna för lösningen av detta organisatoriska spörsmål ställa sig säkerligen olika alltefter landstingsområdenas storlek och omfattningen av det med fattig- och barnavården förenade arbetet. Sannolikt torde dessa ärenden för de större landstingsområdena bliva så betungande, att desamma böra överlämnas åt ett särskilt organ, ehuru de även i sådant fall torde böra i budgethänseende behandlas av förvaltningsutskottet. _ Vid det länskommunala organets behandling av hithörande frågor bör fattigvårdskonsulenten äga deltaga. Men dessutom bör det vara av vikt för landstingets fattigvårdsförvaltning att hava tillgång till en särskild förtroendeman eller befattningshavare, som på ett stadigvarande sätt kan ägna sig åt dessa ärendens beredning, föredragning och verkställighet samt åt den tillsyn från landstingets sida, som i olika hänseenden kan visa sig behövlig. En sådan anordning torde underlätta arbetet på att för denna gren av förvaltningen, under vilken skola sortera landstingets samtliga fattig- och barnavårdsanstalter och hela den av landstingen understödda primärkommunala hjälpverksamheten på området, åvägabringa översikt och enhetlighet tillika med sparsamhet och ekonomisk effektivitet. # För anstaltsvården bör landstingsområdet av landstinget indelas i anstaltsdistrikt, omfattande ett eller flera fattigvårdssamhällen. Hava före den nya ordningens genomförande flera kommuner enats om gemensam anstalt, som redan uppförts eller är under uppförande, bör givetvis vid distriktsindelningen hänsyn tagas härtill, såvida det kan ske utan åsidosättande av villkoren för en effektiv och ekonomiskt välordnad anstaltsvård inom landstingsområdet. I för-

148 sta rummet bör i allmänhet anstalt vara avsedd att tillgodose vårdbehovet inom distriktet, men bör anstalten i mån av utrymme eller då den har att tillgodose specialvård mottaga vårdbehövande även från andra distrikt. De upptagningsanstalter för sinnessjuka m. fl., som nu finnas inrymda på ålderdomshemmen, och all den vård av kroniskt sjuka, som direkt handhaves av primärkommunerna, böra handhavas av landstingen, på sätt närmare utvecklas i Kap. V I I om sjukvårdsfrågorna, över huvud taget böra de olika slagen av vårdbehov kunna efter reformens genomförande tillgodoses på helt annat sätt än för närvarande. I obetydlig omfattning anlitade anstalter böra för att minska de totala driftkostnaderna efter hand kunna nedläggas och vårdbehovet fyllas genom andra närbelägna anstalter med outnyttjade vårdplatser. Blir en anstalt obehövlig för ett av de ifrågavarande vårdbehoven, bör den kunna disponeras för ett annat vårdbehov, som det ankommer på landstinget att tillgodose. ^ Särskilda anstalter böra kunna reserveras uteslutande för åldringar, som äro i behov av stillhet och frid, andra för understödstagare, som äro själsligt abnorma eller odisciplinerade o. s. v. Landstingets fattigvårdsförvaltning eller landstinget bör utse särskild styrelse för varje anstalt, varvid hinder ej bör möta mot gemensam styrelse för flera anstalter eller mot att fattigvårdsstyrelsen i orten anmodas vara anstaltsstyrelse. Väljes icke det sistnämnda alternativet, böra i anstaltsstyrelsen insättas representanter för fattigvårdssamhällena inom distriktet. Medan inrättandet och drivandet av anstalterna — utom dem, för vilka staten sörjt — skall vara den gren av fattig- och barnavård, som ankommer på landstingen, komma de lokala organen i övrigt att handhava samma bestyr som hittills. Dessa lokala organ, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och pensionsnämnd, komma således i regel att fortfarande bestämma rörande den form av vård eller hjälp, som bör förekomma i de individuella fallen. Härigenom bibehålles bland annat för den öppna fattigvården den för dess ombesörjande nödvändiga personkännedomen och möjligheten till hastigt ingripande. Givet är emellertid, att fattigvårdsstyrelsernas möjligheter att bereda understödstagare vård på anstalt eller visst slag av anstalt komma att i viss mån bliva beroende av landstingets eller dess anstaltsstyrelsers bestämmanden eller anvisningar. För att även inom denna gren ernå nödig enhetlighet torde, där detta anspråk icke anses kunna tillgodoses med tillhjälp av den eller de särskilda arbetskrafter, som skola stå till landstingets fattigvårdsorgans förfogande, landstinget böra erhålla befogenhet att utse en ledamot av fattigvårdsstyrelse., Ehuru fattigvårdssamhället skall bära en fjärdedel av kostnaden för sina fattigas försörjning, kan det likväl tänkas, att hithörande ärenden i vissa fall icke behandlas med tillräcklig ekonomisk omsorg, och att återkrävandet av utgifter från de understödda eller deras försörjare icke sker med nödig energi. Landstinget torde emellertid vara i tillfälle att vid sin granskning av kommunernas återbäringskrav konstatera förekomsten av dylik oekonomisk eller ineffektiv förvaltning. För åvägabringande av en löpande kontroll i dessa avseenden och för att överhuvud bereda representant för landstingets fattigvårds-

149 förvaltning möjlighet att erhålla kännedom om ställningar och förhållanden i de olika fattigvårdssamhällena och särskilt i sådana, där anledning till anmärkning av nyss nämnt slag föreligger, torde befogenhet böra stadgas för landstinget att, där landstinget så önskar, deltaga i den årliga revisionen av fattigvårdsstyrelses förvaltning samt därutöver genom särskild inspektör införskaffa nödiga upplysningar i speciella fall. Särskilt för större landsting kan en sådan befattningshavare bliva erforderlig för utförande av kontrollerande och rådgivande arbete. En dylik verksamhet från landstingets sida, vilken dessutom kan tänkas giva värdefulla uppslag rörande fattigvårdens handhavande i olika hänseenden, skulle innebära en viss motsvarighet till det deltagande i landstingets handhavande av dess fattigvårdsuppgifter, som de lokala förtroendemännen bliva i tillfälle att utöva genom den kommunala fattigvårdsstyrelsens representation i anstaltsstyrelserna. Ersättning för lämnad fattigvård skall i första hand genom vederbörande fattigvårdssamhälles försorg utkrävas hos den understödde eller den för denne försörjningspliktige. Om sådan indrivning böra årliga rapporter avgivas av fattigvårdsstyrelse till landstingets förvaltningsorgan. Detta bör kunna självt föranstalta om indrivning eller ock avslå framställning från primärkommunen om bidrag, därest denna anses icke hava vidtagit tillräckligt effektiva åtgärder för fordrans utkrävande. Medel, som sålunda inflyta, böra fördelas mellan landsting och fattigvårdssamhälle i samma proportion som kostnaden. Har ersättning av den vårdade eller försörjningspliktige icke kunnat erhållas, äger fattigvårdssamhälle hos landstingets fattigvårdsorgan begära ersättning för kostnaderna med den anpart, som skall falla på landstingskommunen. För åstadkommande av erforderlig reda torde det vara nödvändigt att föreskriva viss tid, efter vars förlopp fattigvårdssamhället skall vara förlustigt sin rätt att hos landstinget återsöka fattigvårdskostnad. Har den av fattigvårdssamhället lämnade vården uppenbarligen betingat oskäligt hög kostnad, särskilt vid jämförelse med vad inom andra fattigvårdssamhällen i motsvarande fall förekommit, eller har vård lämnats, som ej varit av föreliggande behov påkallad, bör landstinget kunna bestämma sin andel till lägre belopp än som eljest skolat utgå. Endast för det fall, att landstingsförvaltning avslår framställning om ersättning på den grund, att kostnaden bort kunna uttagas av den vårdade eller av försörjningspliktig, eller att vård enligt 1 § fattigvårdslagen ej anses hava förelegat, torde besvärsrätt böra förbehållas fattigvårdssamhället. ^ I det föregående har uttalats förhoppningen, att den föreslagna överflytt- Fattigvårdsningen till länskommunen av den väsentliga delen av fattigvårdskostnaderna processerna skulle komma att medföra en minskning av antalet fattigvårdsprocesser mellan °6 rätteZ *~ kommunerna. Dessa utomordentligt talrika och besvärande processer, vilka i och för sig äro en synnerligen beklaglig företeelse, giva uttryck åt missförhållanden av så pass betänklig art, att en något så när betydande förvaltningsreform på fattigvårdens område näppeligen kan anses motsvara skäliga anspråk, om den icke, förutom övrigt gagn, lyckas åstadkomma en begränsning av processandet.

150 A t t fattigvårdssamhällenas intresse av fattigvårdsrättegångarna bör ansenligt minskas, därest på samhällena skall stanna allenast en fjärdedel av kostnaden för den obligatoriska fattigvården, förefaller visserligen antagligt. Men vistelsekommunens rätt att hävda sitt ersättningsanspråk kommer dock att oförändrad finnas kvar, om ock det belopp, varom tvisten mellan kommunerna kommer att röra sig, blir mindre. Särskilda åtgärder, som äro ägnade att minska rättegångarnas antal genom att på effektivt sätt undanröja de rättsliga förutsättningarna för desamma, synas därför jämväl vara påkallade. Till en början har beredningen övervägt anordningar med sådant syfte under det antagande, att de nuvarande hemortsrättsreglerna lämnas oförändrade. Dessa anordningar hava synts böra i första hand gå ut på att förhindra rättegångar mellan fattigvårdssamhällen inom ett och samma landstingsområde. Härvid har ifrågasatts att stadga, att, då kommun haft utgift för obligatorisk fattigvård åt någon, som hade hemortsrätt i annan kommun inom samma landstingsområde, sistnämnda kommun skulle vara befriad från skyldighet att ersätta sådan fattigvård. Det synes dock ganska säkert, att en dylik regel skulle föra med sig för stora olägenheter och särskilt mången gång bliva alltför besvärande för små och ekonomiskt svaga kommuner. En annan utväg, som övervägts, vore att föreskriva, att i fall, som här avses, landstinget i regel skulle ersätta jämväl den på vederbörande kommun fallande fjärdedelen av kostnaden. Givet är, att en viss prövningsrätt dock finge förbehållas landstinget och att därför möjligheterna till rättegångar icke kunde helt bortelimineras. En risk med en sådan anordning som den sistnämnda torde vara, att kommuner kunde taga sig före att utväxla fattiga för att sedan söka var på sitt håll uttaga hela fattigvårdskostnaden av landstinget. Måhända kunde dock denna risk undanröjas genom lämpligt ordnande av den kontroll och tillsyn från landstingets sida, som i alla händelser förutsattes såsom ett led i fattigvårdsreformen. För att, då vistelsekommunen och hemortskommunen äro belägna inom olika landstingsområden, söka i möjligaste mån förekomma rättegångar har en anordning synts kunna övervägas, varigenom kommunerna uteslötes från rätten och befogenheten att vara parter i sådana tvister och åt landstingen överlätes att med varandra ordna dylika mellanhavanden — genom uppgörelse eller i sista hand genom rättegång. Det torde kunna antagas, att landstingen i allmänhet skulle hava större förutsättningar än kommunerna att i förekommande fall träffa skäliga avgöranden eller uppgörelser. A t t genom åtgärder i nu antydd riktning resultat skulle vinnas, som även från andra viktiga synpunkter än minskandet av antalet fattigvårdsprocesser skulle befinnas tillfredsställande, förefaller emellertid icke sannolikt. Beredningen har därför kommit till den uppfattningen, att den rationella lösningen av omhandlade spörsmål med nödvändighet förutsätter en ganska grundlig ändring av de gällande reglerna om hemortsrätt. Det är beskaffenheten av dessa regler, som föranleder det av kommunerna starkt kända tvånget att i allahanda fall påfordra rättsligt avgörande av de uppkommande tvisterna. Det

151 ä r hemortsrättsreglerna, som åstadkomma kommunernas ofta iakttagna benägenhet att resa hinder mot inflyttning och att överhuvud taget söka begränsa rörelsefriheten. Hemortsrättsreglerna äro tillkomna under den tid, då befolkningen var mera stabil, och då man i allmänhet levde och dog i den kommun, där man var född. A t t dessa regler icke kunna vara helt lämpade för de nuvarande rörliga förhållandena synes ganska naturligt. Det utkast till ändring av reglerna om hemortsrätten och fattigvårdsprocessen, som nedan skall framläggas, är ett försök att anvisa utvägar, som kunna bättre än gällande regler motsvara nutidens krav och de av beredningen hävdade synpunkterna på fattigvårdens område. För en slutgiltig lösning av spörsmålen fordras givetvis en mera grundlig utredning än som i detta sammanhang kan ifrågasättas. Hemortsrätten är beroende av den faktiska mantalsskrivningen. Huvudregeln angående mantalsskrivning är, att en var skall mantalsskrivas, där han är bosatt. Bland undantagsstadgandena märkes bestämmelsen, att den, som enligt 1 § fattigvårdslagen av fattigvårdssamhälle åtnjuter full försörjning, som ej är tillfällig, skall mantalsskrivas inom fattigvårdssamhället motsvarande eller tillhörande distrikt. I sådant fall skall således försörjningstagaren, även om han är bosatt utanför fattigvårdssamhällets gräns — han vårdas exempelvis på fattigvårdssamhällets bekostnad på en fattigvårdsanstalt, som är belägen på annan ort — dock mantalsskrivas inom fattigvårdssamhället. Vidare stadgas, att den, som intagits på sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt på annan ort, ej må av sådan anledning där mantalsskrivas. Detta stadgande synes böra gälla jämväl intagning på fattigvårdsanstalt av varje slag. Huvudregeln angående hemortsrätt är, att en var svensk medborgare skall hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven. Härifrån stadgas dock det viktiga undantaget, att om någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § eller under samma år kommit i åtnjutande av fattigvård enligt 2 § av annat fattigvårdssamhälle än det, där han mantalsskrivits, han icke vinner hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning. Hemortsrätten tillgodonjuter han sålunda i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av sådan fattigvård, som nyss sagts. En följd av denna särbestämmelse är, att det för ett fattigvårdssamhälle kan innebära stor risk med hänsyn till samhällets fattigvårdskostnad att till bosättning och således till mantalsskrivning mottaga en person, beträffande vilken det kan befaras, att han skall komma i behov av fattigvård. Om personen nästa år flyttar till och mantalsskrives i annan kommun och där erhåller fattigvård enligt 1 §, blir det förstnämnda samhället ersättningsskyldigt härför. Trots alla flyttningar förblir en sådan person, om han årligen kommer i behov av fattigvård, alltjämt hemortsberättigad i sagda samhälle, ehuru han måhända icke vistats där mer än en mycket kort tid. En följd av särbestämmelsen är

152 ock, att då en person, som haft hemortsrätt i en kommun, flyttat till en annan kommun, det för denna kan vara frestande att såvitt möjligt tilldela honom ett understöd under det första året och därefter år efter år. Understöden måste den förstnämnda kommunen ersätta, och genom deras tilldelande förhindras förvärvandet av hemortsrätt i vistelsekommunen. Nu omförmälda olägenheter skulle avlägsnas, därest den ifrågavarande särbestämmelsen borttoges och den regeln bleve gällande, att, oberoende av meddelad fattigvård, hemortsrätt åtnjutes i det samhälle, där vederbörande är eller senast varit mantalsskriven. Det utkast, som här framlägges, utgår från att hemortsrättsreglerna på sådant sätt ändras. En följd av en dylik ändring måste utan vidare bliva, att fattigvårdsprocesserna avsevärt minskas. Det är farhågorna för de framtida konsekvenserna av fattigvårdsfallen, som ofta nog verka såsom tvång på kommunerna att åstadkomma rättslig prövning av de uppkommande spörsmålen. Detta tvång skulle upphöra, därest hemortsrätten bleve oberoende av frågan om meddelad fattigvård. Att en person, som varit bosatt och mantalsskriven i en kommun, därefter blir lösdrivare och icke vidare mantalsskrives är ett förhållande, varmed man alltjämt måste räkna. Olägenheten därav synes emellertid kunna minskas genom en föreskrift, att fattigvård åt person, som under de sista tre åren icke varit mantalsskriven i någon kommun, liksom fattigvård åt person, som under de sista tre åren varit mantalsskriven i ett samhälle utan att veterligen hava vistats därstädes, ersattes av staten. Jämväl bör något åtgöras för att hindra, att en kommun, i vilken en åldrig person inflyttat, skall riskera att, oaktat kommunen tidigare ej haft något med honom att skaffa, dock blir bunden att försörja honom under återstoden av hans liv. Principen bör vara, att såvitt möjligt endast den verkliga hemkommunen skall vara bunden att omhändertaga ålderdomsförsörjningen. Måhända kan en regel tänkas, enligt vilken för en person, som efter att hava uppnått viss förhållandevis hög ålder kommer i åtnjutande av full försörjning genom fattigvården, denna vård helt ersattes av landstinget, därest personen icke varit bosatt inom kommunen under förslagsvis de tre åren närmast före omhändertagandet. De här ifrågasatta bestämmelserna åsyfta att möjliggöra begränsning av fattigvårdsprocesserna men även att genom anknytande i görligaste mån av hemortsrätten till det aktuella vistandet förhindra de orättvisor och olägenheter, som för närvarande äro framträdande. 1 A t t förslaget icke alltid kom1 Av intresse är, att enligt det i Danmark år 1930 framlagda, förut omnämnda förslaget till >Lov om offentlig Forsorg> de danska reglerna om hemortsrätt, vilka för. förvärv av dylik rätt uppställa fordran på fem års oavbruten, fattigvårdsfri vistelse i kommunen, Skola ersättas med föreskrift, att varje dansk medborgare har hemortsrätt i den kommun, där han har fast boplats utan något villkor om viss tids eller fattigvårdsfritt uppehåll i kommunen. I detta sammanhang må jämväl hänvisas till innehållet i proposition nr 170 vid 1932 års riksdag, i vilken föreslogs, att för sjukhusvård av icke fattigunderstödda patienter, beträffande vilka inom åtskilliga län fattigvårdslagens hemortsbegrepp tillämpats vid bedömande, huruvida den sjnke vore att betrakta såsom inomlänspatient eller icke, skulle fastställas, att den, som vore bosatt inom ett sjukvårdsområde, vore berättigad erhålla vård enligt den lägre taxan för inomlänspatienter. Förslaget blev av riksdagen godkänt.

153 mer att verka rättvist, bland annat i följd av flyttningar under det löpande mantalsskrivningsåret, synes oundvikligt, men förslaget innehåller dock anordningar i syfte att i flagranta fall moderera förekommande orättvisor genom att dels på staten överflytta viss fattigvård åt personer, vilka alldeles förlorat samhörigheten med sin hemortskommun, och dels låta landstinget helt övertaga försörjningen av åldringar, som icke genom tidigare långvarig vistelse i hemortskommunen vuxit fast i denna. Det nuvarande rättsskicket förutsätter, att varje kommun skall till sista öret utfå det belopp, vartill kommunen enligt gällande regler är berättigad. Möjligheter till jämkning finnas i princip icke. Enligt det nya systemet finnes icke anledning att uppställa så stränga fordringar. Här eftersträvas utjämning, och skäligheten bör, där så ske kan, tillgodoses hellre än den yttersta rättvisan. De synpunkter, som nu framhållits, böra beaktas såväl vid utformandet av reglerna för fattigvårdsprocesserna som vid det praktiska tillämpandet av dessa regler. Reglerna böra syfta till att dels överhuvud taget stävja processandet och dels förekomma, att frågor av skäligen ringa betydelse göras till föremål för rättstvister. Genom att det för bestämmandet av hemortsrätten allenast gäller att utröna understödstagarens senaste mantalsskrivningsort bör grunden för rättstvisterna merendels bliva mycket förenklad. Har kommun meddelat fattigvård, som enligt kommunens mening är lämnad enligt 1 §, till någon, som ej är mantalsskriven i kommunen, har kommunen att utforska, var understödstagaren senast varit mantalsskriven och med sitt ersättningskrav vända sig mot denna kommun. Vägrar denna att ersätta fattigvården, äger kommunen anmäla sitt krav hos landstingets fattigvårdsorgan. Därvid skall angivas den ort, där, såvitt kunnat utrönas, understödstagaren senast varit mantalsskriven. Finner landstingsförvaltningen, att senaste mantalsskrivningsorten är ett fattigvårdssamhälle, som är beläget inom landstingsområdet, och befinnes jämväl, att fattigvården är meddelad enligt 1 §, har den att ålägga det nämnda samhället att ersätta fattigvården med belopp, som vid prövning finnes skäligt. Besvär över sådant beslut må anföras hos länsstyrelsen. Går länsstyrelsens utslag ut på att fattigvårdskostnaden skall stanna hos fattigvårdssamhälle inom landstingsområdet, bör utslaget icke få överklagas. Finner länsstyrelsen under målets gång anledning antaga, att hemorten är belägen utanför landstingsområdet, skall länsstyrelsen införskaffa yttrande från det landsting, inom vilket hemorten antages vara belägen. Detta landsting torde komma att i sin ordning höra vederbörande fattigvårdssamhälle. Utslag av länsstyrelsen, varigenom det fastställes, att hemorten är belägen annorstädes än inom sökandens landstingsområde, skall fastslå vilket fattigvårdssamhälle, som är hemorten. Ersättningsskyldigheten skall emellertid icke åläggas samhället utan det landsting, inom vars område samhället är beläget. Detta landsting har sedan att uttaga sin kostnad från vederbörande samhälle. Sådant utslag bör få överklagas hos kammarrätten, dock skola parter i dylikt besvärsmål icke vara fattigvårds samhällena utan landstingen.

154 Finner landsting, som från fattigvårdssamhälle inom sitt område mottagit framställning om ersättning från annat fattigvårdssamhälle för meddelad fattigvård, det vara antagligt, att hemorten är ett samhälle utanför landstingsområdet, skall landstinget, därest samhället bestrider kravet, hos sin länsstyrelse anhängiggöra rättegång, som därefter fortgår på sätt ovan sagts. P å sätt tidigare erinrats torde sådana anordningar böra träffas, varigenom primärkommunernas rätt att utkräva ersättning beskäres, då vårdkostnaden är bagatellartad. Emellertid synes det därjämte önskvärt, att landstingsförvaltningen, när en sak enligt dess mening är så obetydlig, att den skäligen ej bör föranleda tvist, eller ock är mörk och tvivelaktig, får befogenhet att undandraga den från rättegång genom att av landstingets medel ersätta den meddelade fattigvården med belopp, som finnes skäligt. För åstadkommande såvitt möjligt av enhetliga principer för de skälighetsprövningar av olika slag, som böra ankomma på landstingen och med dem likställda städer, torde tid efter annan av statens fattigvårdsinspektion böra anordnas överläggningar med representanter för landstingen och sagda städer. I mån av behov torde bestämmelser och riktlinjer böra fastställas av Kungl. Maj :t. Finnes den nu skisserade vägen framkomlig och tillämpas de föreslagna reglerna riktigt och skäligt, måste otvivelaktigt fattigvårdsprocesserna bliva reducerade till en bråkdel av det nuvarande antalet. Visserligen kommer, såsom nämnts, även det nya systemet att vara förbundet med vissa orättvisor eller olägenheter, särskilt då fattigvårdsbehov gör sig gällande efter inflyttning i en kommun men innan mantalsskrivning där ägt rum. Fortfarande kommer det väl ock att inträffa, att en kommun söker att förhindra inflyttning av en person eller en familj, som befaras skola falla fattigvården till last. Men kommunens risk kommer dock att vara avsevärt minskad dels genom bestämmelsen om kommunens rätt att av landstinget återbekomma större delen av fattigvården och dels därigenom, att kommunens understödsskyldighet icke varar längre tid, än vederbörande verkligen är medlem av kommunen. Att kommunen får lämna understöd åt dem, som genom fortvarande bosättning äro samhöriga med kommunen, torde varje kommun finna riktigt och naturligt. Det invändes måhända, att, även om enligt förslaget fattigvårdsprocesserna komma att betydligt minskas, det stora antalet av sådana mantalsskrivningstvister likväl komme att kvarstå, vilka anhängiggöras mot bakgrund av fattigvårdsspörsmål. Sannolikt är denna farhåga icke berättigad. Enligt nuvarande bestämmelser kan ju en enda mantalsskrivning bliva avgörande för hemortsrätt under hela livet. Enligt det nu framlagda förslaget får mantalsskrivningen icke någon betydelse i fattigvårdshänseende för längre tid än till nästa års mantalsskrivning. Kommunernas intresse av att till det yttersta hävda sina mer eller mindre berättigade synpunkter på vissa mantalsskrivningsåtgärder kan av sådan anledning icke bliva lika starkt som för närvarande.

155 E t t samhälle, framför allt en stor stad, som har en välordnad och högtstående fattigvård, utövar merendels såväl därigenom som i andra avseenden en viss lockelse till inflyttning. Det här framlagda förslagets realiserande synes icke i och för sig böra medföra, att en dylik lockelse ökas. Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke de större städerna, framför allt de städer som ej deltaga i landsting, genom de föreslagna reglerna skulle erhålla någon ökning i sin fattigvårdstunga. Möjligheten härför består visserligen men synes ur synpunkten av den för beredningen föreliggande uppgiften näppeligen vara att betrakta såsom någon avgörande nackdel. I själva verket kan det sägas, att de föreslagna nya hemortsrättsreglerna böra göra sig gällande i skatteutjämnande riktning. Det är i allmänhet i städerna, ej minst de största, och i andra industriorter, som skattekronorna samlas, medan fattigdom plägar råda i de rena jordbrukskommunerna. Från de sistnämnda flytta arbetarna till industriorterna, där de genom sitt arbete bidraga till skapande av värden. De nuvarande hemortsrättsreglerna åstadkomma emellertid, att dessa arbetare ofta nog behålla sin hemortsrätt i den landskommun, varifrån de kommit, och att denna kommun nödgas återgälda den åt dem meddelade fattigvården och till försörjning får mottaga dem och deras familjer, då arbetsoförmåga inträder. Detta förhållande, som i och för sig synes orättvist, är givetvis ägnat att i sin mån verka ogynnsamt från synpunkten av önskvärdheten att åstadkomma skatteutjämning. För att bereda tillfälle till en ungefärlig uppfattning rörande de förändrin- Förslagets gar i fördelningen av kostnaderna för de tre här berörda understödsgrenarna, utjämnings effekt. som skulle bliva en följd av genomförandet av beredningens förslag, skola här några siffror anföras till belysande av denna fråga. Landskommunernas och landstingsstädernas nettoutgifter för fattigvård, barnavård och pensionsförsäkring uppgingo enligt 1928 års statistik till de i följande tablå upptagna beloppen: LandsLandstingskommunerna. städerna.

Primärkommunernas

nettoutgift

Miljoner kronor

Miljoner kronor

Miljoner kronor

29-9

10-5

40-4

5-1

1-8

6-9

.

6-9

Summa

54 2

för:

Fattigvård Pensionsförsäkring

Summa.

Vad åter angår landstingens utgifter för dessa ändamål, visa följande i en tidigare avdelning återgivna siffror, huru dessa utgifter år 1928 fördelade sig på olika kostnadskategorier och mottagare:

156 Landskommunerna.

Landstingsstäderna.

Summa

Miljoner kronor

Miljoner kronor

Miljoner kronor

1-6

7-7

0-3

0-9

Pensionsförsäkring, pensionstillägg och understöd . . .

6-1 '0-6 4-6

0-7

5*

Summa

11-3

2-6

139 Landstingens nettoutgift

för:

Barnavård enligt 63—64 §§ barnavårdslagen

Enligt den av beredningen föreslagna fördelningen av kostnaderna skulle till landstingen överflyttas tre fjärdedelar av utgifterna för obligatorisk fattigvård och barnavård, medan en fjärdedel skulle stanna på kommunerna. Även kostnaderna för lindring av mindre bemedlades sjukvård enligt lagen den 2 maj 1919 skulle fördelas enligt dessa grunder. Då emellertid, såsom av tidigare meddelade siffror framgår, landstingens ersättning under detta konto år 1928 uppgick till allenast 3 000 kronor, kan beloppet i här förevarande sammanhang lämnas utan avseende. Fördelningen av fattig- och barnavårdskostnaderna mellan primärkommuner och landsting kan likväl icke exakt beräknas på grundval av tablåernas siffror. Till en början bör iakttagas, att av landstingens utgifter för fattigsjukvården det till 3-2 miljoner kronor beräknade belopp, som motsvarar ersättningen för fattiga sjuka på statens sinnessjuk- och sinnesslöanstalter, föreslagits skola avlyftas från landstingen och överflyttas på staten. Av denna summa kunna 2"6 miljoner kronor beräknas belöpa på landskommunerna och 0-6 miljoner på landstingsstäderna. Enligt beredningens förslag skulle vidare allenast utgifter, som falla under 1 § fattigvårdslagen, uppdelas mellan kommunerna och landstingen, medan fattigvård enligt 2 § alltjämt skulle stanna på fattigvårdssamhällena. Utgifterna för den fattigvård, som meddelas enligt sistnämnda paragraf, kunna ej heller exakt fastställas, men det torde kunna antagas, att de icke representera några betydande belopp, ehuru de äro större i städerna än på landsbygden. Denna omständighet talar emellertid för att den anpart av här ifrågavarande utgifter, som antagits komma att falla på primärkommunerna, bör något ökas. I detta avseende har ifråga om kostnaderna för fattigvård enligt 2 § räknats med att dessa hos landskommunerna skulle utgöra 10 % och hos landstingsstäderna 20 % av nettoutgifterna. Fördelningen av fattig- och barnavårdskostnaden skulle efter dessa riktlinjer och med dessa antaganden sluta på följande belopp:

157 Nettoutgift för fattignavård. Landskommuner

och bar-

Primärkommunerna.

Landstingen.

Summa.

Miljoner kronor

Miljoner kronor

Miljoner kronor

12-4 5-3

26-7

39-1

8-3

13-6

35-0

52-7

Summa

Från landstingen skulle helt avlyftas utom den ovan nämnda ersättningen för fattigsjukvård på vissa statliga vårdanstalter även landstingens hela kostnad för pensionstillägg och understöd, uppgående till 5-3 miljoner kronor. Denna utgift skulle i stället ankomma på primärkommunerna. Dessas nettoutgift för pensionsförsäkringen skulle därefter bliva: PrimärTillkommer kommunernas landstingens nuvarande nuvarande nettoutgift. nettoutgift. Miljoner kronor Nettoutgift för Landskommuner

Total nettoutgift.

Miljoner kronor

Miljoner kronor

5-7

4'6

1-2

0-7

103 1-9

5-3

12-2

pensionsförsäkring.

Landstingsstäder Summa

E n sammanställning av primärkommunernas och landstingens kostnader, sådana dessa skulle te sig enligt beredningens fördelningsplan, giver i anslutning till nu angivna uppgifter följande bild. Härvid må dock understrykas, att siffrorna på grund av de i det föregående påpekade omständigheterna anföras utan anspråk på exakthet i detaljer utan närmast såsom en orientering för bedömande hur fördelningen i stort sett komme att gestalta sig. Det må dessutom tilläggas, att det i kalkylerna icke kunnat räknas med den totalminskning av kostnaderna, som kan förväntas bliva en följd av anstaltsvårdens rationellare organisation. LandsLandstingskommunerna. städerna.

Primärkommunernas nettoutgift Fattigvård och barnavård

nettoutgift

Fattigvård och barnavård

för:

Miljoner kronor

Miljoner kronor

12-4

17-7

10-3

1-9

12-2

22-7

7-2

29-9

26-7

35-0

Miljoner kronor

för:

Pensionsförsäkring Landstingens

Summa

Summa

158 En jämförelse mellan nettoutgifterna dels enligt nuvarande förhållanden och dels enligt beredningens förslag meddelas slutligen i följande tablå. 1

Nettoutgifter vård och

för fattigvård, barnapensionsförsäkring.

Fördelning enligt beredningens förslag .

Staten.

Städer utanför I landsting,

Landstingsstäder.

Landskommuner.

Landsting.

Miljoner kronor

Miljoner 1 Miljoner kronor kronor

Miljoner kronor

Miljoner kronor 13-9 35-0 21-1

40-9

22-4

13-5

40-7

44-7

21-8

7-2

22-7

0-6

18-0

3-8

För landskommuner och landstingsstäder skulle sålunda ett genomförande av beredningens förslag år 1928 hava betytt en minskning av nettokostnaden för fattigvård, barnavård och pensionsförsäkring med 24-3 miljoner kronor eller med 45 % av den nuvarande kostnaden — för landskommunerna 44 % och för landstingsstäderna 47 % — medan omläggningen för landstingens del skulle hava inneburit en kostnadsökning av 21*1 miljoner kronor.

Sammanfattning av beredningens förslag. I korthet kunna de av beredningen här framställda förslagen sammanfattas sålunda. Av de kostnader för den obligatoriska fattigvården, för barnavården och för pensionsförsäkringen, som icke gäldas av staten och som ej ersättas av de understödda eller för dem försörjningspliktiga, skola tre fjärdedelar bäras av landstingen och en fjärdedel påvila primärkommunerna. Således skall å ena sidan en fjärdedel av utgifterna för den fattigsjukvård samt hela den kostnad för de pensionstillägg och understöd, som nu bäras av landstingen, överflyttas till primärkommunerna, och å andra sidan från primärkommunerna till landstingen överflyttas tre fjärdedelar av primärkommunernas nuvarande, av andra ej ersatta utgifter för hela den obligatoriska fattigvården ävensom av deras kostnader för lindring av mindre bemedlades sjukvård enligt lagen den 2 maj 1919. Staten skall från landstingen och från städerna utanför landsting övertaga deras kostnad för fattigsjukvården på de statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalterna men i övrigt behålla sin hittillsvarande andel i utgifterna för de tre understödsgrenarna. Primärkommunerna skola liksom hittills bära hela kostnaden för den frivilliga fattigvården ävensom utgifterna för de kommunala pensionstillskotten och sjukvårdsbidragen samt för de grundavgifter, som ej inbetalas av de pensionsförsäkrade. 1 I denna tablå har för staten och städer utanför landsting återgivits de på sid. 123 anförda siffrorna. För städer utanför landsting representeras minskningen av den på staten överflyttade kostnaden för fattigsjukvård på statens sinnessjuk- och sinnesslöanstalter.

1591 Rörande handhavandet av de lokala bestyren med pensionsförsäkringen ifrågasattes ingen ändring. De regler, som gälla om fattigvårdssamhälle samt om de lokala organen för fattig- och barnavård, lämnas likaledes i huvudsak oförändrade. Landstinget skall helt omhändertaga fattigvårds- och barnavårdsanstalterna och deras drift samt i sin hand centralisera all anstaltsvård inom landstingsområdet, som för detta ändamål av landstinget indelas i anstalts distrikt, i regel omfattande flera fattigvårdssamhällen. Landstinget skall utse en styrelse för varje anstalt. I syfte att verksamt minska antalet fattigvårdsmål förordas ändringar av föreskrifterna om hemortsrätt. Hemortsrätt bör, oberoende av meddelad fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande är eller senast varit mantalsskriven. Fattigvård åt person, som under de sista tre åren icke varit mantalsskriven någonstädes, bör liksom fattigvård åt person, som under de sista tre åren varit mantalsskriven i ett samhälle utan att veterligen hava vistats därstädes, ersättas av staten. Särskilda bestämmelser böra meddelas med ändamål att i möjligaste mån förekomma, att annan kommun än den verkliga hemkommunen blir bunden att omhändertaga ålderdomsförsörjningen. Kommunernas befogenhet att anlita rättegång för lösande av sina inbördes fattigvårdstvister bör begränsas.

KAP. VII.

Hälso- och sjukvården. Nuvarande förhållanden. Av de i Del II av beredningens betänkande intagna sammanställningarna angående det allmännas nettoutgifter för sociala m. fl. ändamål samt av utarbetad redogörelse för villkoren för statsbidrag till dylika ändamål framgår bland annat, att den nuvarande organisationen och finansieringen av hälso- och sjukvården utgör ett lappverk av mera brokig och skiftande gestaltning, än vad som är fallet inom exempelvis fattigvården och skolväsendet. Åtminstone delvis beror detta därpå, att, medan beträffande fattigvården och skolväsendet frågan om dessa förvaltningsuppgifters organisation och fördelningen av kostnaderna för desamma tid efter annan gjorts till föremål för behandling i ett sammanhang, statsmakterna alltid behandlat de olika grenarna av hälso- och sjukvården var för sig, utan att arbetet inriktats på åstadkommande av systematisering eller likformighet på området. På grund härav och då statens sjukvårdskommitté i sitt inom kort motsedda betänkande lämnar en fyllig historik över flertalet sjukvårdsgrenar, har beredningen icke ansett erforderligt att här meddela någon dylik historisk framställning. Angående hälso- och sjukvårdens nuvarande organisation, målsmanskap och finansiering må i korthet anföras följande, huvudsakligen ur nämnda betänkande hämtade uppgifter. Hälso- och sjukvården i vårt land handhaves och finansieras av staten, landstingen och primärkommunerna samt dessutom av vissa enskilda sammanslutningar och anstalter av halvofficiell karaktär. Högsta tillsynen och ledningen av den allmänna hälso- och sjukvården tillkommer medicinalstyrelsen. Man skiljer vanligen mellan »hälsovård och huvudsakligen öppen sjukvård» samt den vid anstalter bedrivna »slutna sjukvården». Av de inom den förstnämnda huvudgruppen förekommande vårdgrenarna intager barnmorskeväsendet en framstående plats. I den mån de före 1919 års barnmorskelag primärkommunalt anställda barnmorskorna avgått, har riket indelats i barnmorskedistrikt, vart och ett omfattande en eller flera kommuner, i vissa fall del av en kommun. De här tjänstgörande barnmorskorna, vanligen en i varje distrikt, benämnas distriktsbarnmorskor. För närvarande

161 finnas omkring 1 650 sådana barnmorskor, vartill komma en del reservbarnmorskor. Dessutom finnas ännu omkring 350 kommunalt anställda barnmorskor. I varje län verkar en av landstinget tillsatt barnmorskestyrelse med förste provinsialläkaren som ordförande, vilken styrelse bland annat har att fastställa taxa för distriktsbarnmorskorna och att i allmänhet hava överinseende över dessa. Förutom de ersättningar, som erhållas för utförda förrättningar, äga distriktsbarnmorskorna uppbära en fast lön, vartill bidrag lämnas av staten, landstingen och vederbörande primärkommuner. P å grund av tillkomsten av särskilda barnbördshus eller barnbördsavdelningar vid lasaretten samt nedgång i födelsefrekvensen pågår för närvarande en reducering av barnmorskedistriktens antal. I ett år 1929 framlagt kommittébetänkande angående moderskapsskydd hava vidare föreslagits vissa nya bestämmelser angående barnmorskornas ställning. En annan viktig gren av den öppna sjukvården utgör den s. k. distriktssjukvarden, som närmast handhaves av distriktssjuksköterskorna. Deras verksamhet består dels i sjukvård i hemmen, dels ock i upplysande och rådgivande verksamhet i hälsovårdsfrågor. Statsbidrag utgår till landsting, landskommuner -eller sammanslutningar av landskommuner, vilka inom sitt område ordna distriktsvard i enlighet med av medicinalstyrelsen godkänd plan. Distriktsvård linnes for närvarande i samtliga län med inalles 422 sköterskor. I åtta landstingsområden handhar landstinget ensamt distriktssjukvården utan bidrag från pnmarkommunerna, i sex landstingsområden handhar landstinget vården med pnmarkommunala bidrag, kontanta eller i form av bostad m. m., i fem landstingsområden handhava primärkommunerna distriktssjukvården med bidrag Iran landstingen, och i återstående sex landstingsområden handhava primärkommunerna vården utan bidrag från landstingen. I flertalet städer finnas helt med kommunala medel avlönade sköterskor med i viss mån enahanda funktioner som distriktssköterskorna. Dispensärverksamheten utgör det viktigaste ledet i det förebyggande tuberkulosarbetet. Dispensärerna och de där anställda dispensärsköterskorna hava a t t uppsöka fattiga lungsiktiga familjer, undersöka familjemedlemmarna och ämna dem rad och upplysningar samt vid behov även understöd i form av livsmedel m. m. Antalet dispensärer är statt i rask tillväxt. Å r 1929 utgjorde antalet statsunderstödda dispensärer 218. I allmänhet organiseras och handhaves numera dispensärarbetet av respektive landsting, och oftast finnes i varje lan en för länet gemensam dispensärstyrelse. Förutom landstingen deltaga jämväl staten och primärkommunerna ävensom nationalföreningen mot tuberkulos samt enskilda personer och företag i kostnaderna för dispensärvarden. Verksamma inom den öppna sjukvården äro vidare provinsialläkare, extra provinsialläkare m. fl. Dessa civila läkare, som icke äro bundna vid särskilda anstalter, utgöras av dels statsavlönade läkare, nämligen förste provinsialläkare, en i varje län, biträdande förste provinsialläkare samt provinsialläkare, för närvarande till ett antal av nära 300, en i varje provinsialläkardistrikt, dels av landsting eller primärkommuner eller enskilda företag, even11—322308. m .

162 tuellt med bidrag från staten, avlönade extra provinsialläkare, dels slutligen vissa av städer eller stadsliknande samhällen avlönade läkare, nämligen förstestadsläkare till ett antal av 3, stads- och stadsdistriktsläkare till ett antal av 175 samt köpings- och municipalläkare till ett antal av 14. En del av dessa tjänsteläkare handhava vid sidan av sin ordinarie tjänst befattningar såsom läkare vid sjukstugor, tuberkulossjukstugor, epidemisjukhus eller hem för kroniskt sjuka. Inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga hava nyligen avgivit betänkande med förslag rörande »De civila tjänsteläkarnas ställning i städer och stadsliknande samhällen». Övrig hälsovård och huvudsakligen öppen sjukvård äro i beredningens statistiska översikt angående det allmännas nettoutgifter för sociala m. fl. ändamål (jämför Del I I sid. 45 och följande) sammanförda under en gemensam rubrik. För statens vidkommande ingå under denna rubrik åtgärder mot könssjukdomar och farsoter samt därjämte bidrag till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, skyddskoppympning, förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden, bidrag till sjuktransportväsen och till sjuktransporter med flygplan. Bidragen till ödemarkssjukvården (i de tre nordligaste länen) utgöras i sin tur av bidrag till uppförande av sjukstugor, till förhyrande av lokaler för provisoriska sjukhärbärgen, till förhöjning av statsbidraget till distriktssköterskor, till anställande av samariter, till avlöningstillägg åt distrikts- och reservbarnmorskor, till flyttningskostnader åt distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor samt till anskaffande, drift och underhåll av för sjuktransport avsedd automobil eller motorbåt. Landstingens sjuktransportväsen däremot är i stort sett knutet till deras anstalter, framför allt epidemisjukhus och lasarett, och utgifterna för detsamma äro följaktligen i omförmälda sammanställningar redovisade under dessa anstalter. Ambulansväsendet i storstäderna handhaves i det stora hela av städernas respektive brandkårer. Även i ett rätt stort antal städer, som deltaga i landsting, förekommer dylikt av brandkårerna ombesörjt ambulansväsen. Beträffande kommunerna äro till ifrågavarande utgiftspost slutligen att räkna det mesta av städernas och övriga primärkommuners utgifter för egen sundhetsvård och öppen sjukvård samt några landstings utgifter för av dem handhavd och bekostad bostadsinspektion. Inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga hava till uppdrag att utreda och avgiva förslag beträffande bostadsinspektion på landsbygden. Inom den slutna sjukvården intager lasarettsvården den främsta platsen. Lasarettsvården ankommer i stort sett på landstingen och städer utanför landsting. Enligt sjukhuslagen böra dessa även ombesörja anstaltsvard tor barnsbörd. Hithörande anstalter benämnas i regel lasarett, då platsantalet överstiger 30, och sjukstugor, då platsantalet är högst 30. I Stockholm Goteborg och Linköping finnas fristående barnbördshus samt i Stockholm och Göteborg några halvkommunala barnsjukhus. Härtill komma vissa av staten drivna sjukhus, nämligen spetälskesjukhuset i Järvsö, Uppsala akademiska sjukhus,. Serafimerlasarettet och Allmänna barnbördshuset, av vilka de tre sistnämnda hava karaktären av undervisningssjukhus. Till Akademiska sjukhuset bidraga

163 Uppsala läns landsting och Stockholms läns landsting, till Serafimerlasarettet och Allmänna barnbördshuset Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Beslut har fattats om byggande av ett fjärde statligt undervisningssjukhus, Karolinska sjukhuset, med bidrag från Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Det återstående stora undervisningssjukhuset, Lunds lasarett, äges och drives däremot av Malmöhus läns landsting med bidrag från staten till såväl byggnader som drift. Den av staten bedrivna rent militära sjukvården redovisas i fråga om statsutgifter icke i beredningens sammanställningar angående det allmännas nettoutgifter för sociala m. fl. ändamål. Att märka är emellertid, att enligt överenskommelser, som träffats mellan militära och civila sjukvårdsmyndigheter, civila patienter numera mottagas vid armésjukhus. Enligt dessa överenskommelser lämna landstingen och storstäderna vissa bidrag till hithörande vård, vilka äro medräknade i omförmälda sammanställningar. Om man bortser från spetälskesjukhuset, undervisnings- och militärsjukhusen samt viss sjukvårdsverksamhet i ödemarksområdena, bidrager staten icke nämnvärt till den vanliga lasarettsvården. Till specialsjukvård, i främsta rummet till den radiologiska sjukvården och lupusvården utgå däremot vissa statsbidrag. Den radiologiska sjukvården, speciellt kräftsjukvården, är för närvarande stadd i en kraftig utveckling genom åtgärder från Konung Gustaf V:s jubileumsfond. I fråga om specialsjukvård är vidare att märka de på enskilt initiativ tillkomna, av särskilda stiftelser drivna Welanderhemmen för vård av barn med medfödd eller i späd ålder ådragen syfilis. Lasarettsvården i viss mån närstående är pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Denna finansieras emellertid endast till en ringa del (100 000 kronor) medelst statsanslag utan upprätthålles huvudsakligen med överskottsmedel ur pensionsförsäkringsfonden (1 365 000 kronor för budgetåret 1928— 1929 och 1 752 000 kronor för budgetåret 1929—1930). Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet utgöres i första hand av den s. k. individuella verksamheten. Denna har främst bestått i inrättande av kuranstalter, huvudsakligen för reumatici och neuroser. Pensionsstyrelsen äger och driver för ändamålet tre dylika anstalter med sammanlagt 490 platser. Vidare har pensionsstyrelsen genom ^överenskommelse med vissa landsting och städer utanför landsting fått till stånd särskilda i samband med lasaretten drivna anstalter för sina patienter. Antalet platser å dessa anstalter samt å pensionsstyrelsens avdelning vid Göteborgs vanföreanstalt utgör omkring 400. Förutom kurortsvården ingår i den individuella verksamheten yrkesutbildning åt vanföra och andra samt bidrag till vård åt personer, lidande av kirurgisk tuberkulos, åt barn, lidande av ärftlig syfilis, åt lupussjuka m. fl. Utöver den nu omförmälda individuella verksamheten, som i varje fall anknyter till en viss person, lämnar pensionsstyrelsen även i viss omfattning bidrag till mera allmänna åtgärder, vilka äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan. Sådana åtgärder äro exempelvis bidrag till anordnande eller utrustande av konvalescent- och barnhem, uppförande av smärre badanläggningar, bidrag till folktandvård m. m. Viktiga anstalter för kroppssjukvård vid sidan av lasaretten äro hemmen för

164 kroniskt sjuka, tuberkulosanstalterna och epidemisjukhusen. Av dessa anstalter hava hemmen för kroniskt sjuka fått sin egentliga utveckling efter det 1927 års riksdag beslutat, att statsbidrag skall utgå till de landsting, primärkommuner, välgörenhetsföreningar och enskilda, som uppföra och driva dylika anstalter. Tuberkulosanstalterna utgöras av dels de fyra av Konung Oscar I I :s jubileumsfond ägda eller drivna folksanatorierna, dels de i huvudsak av landsting och städer utanför landsting drivna tuberkulossjukhusen och tuberkulossjukstugorna, dels slutligen de s. k. kustsanatorierna (för ben- och körteltuberkulos), som företrädesvis ägas och drivas av särskilda, för ändamålet bildade föreningar. Vid sidan av landstingens och storstädernas särskilda tuberkulosanstalter finnas tuberkulosavdelningar vid vissa lasarett. Även en del andra primärkommuner än storstäderna hava egna tuberkulosanstalter. Såväl till tuberkulosanstalterna som till kustsanatorierna utgå statliga byggnads- och driftsbidrag. Även landstingen lämna betydande bidrag till kustsanatoriernas drift. Den slutna epidemisjukvården är numera helt cn landstingens och storstädernas angelägenhet, även om i ett par län primärkommunala epidemisjukhus ännu finnas. Staten lämnar till epidemivården såväl byggnads- som driftsbidrag. Sinnessjukvården är däremot i stort sett en statens angelägenhet. Denna statliga sinnessjukvård är för närvarande efter riksdagsbeslut år 1928 stadd i en livlig utveckling. Staten har här gått in för den principen, att platsantalet vid ifrågavarande inrättningar bör uppgå till tre pro mille av befolkningen. Flertalet landsting hålla emellertid fortfarande i enlighet med äldre bestämmelser sinnessjukavdelningar, antingen vid sina lasarett eller vid statens sinnessjukhus. Vissa landsting hava dessutom för att bereda lättnad at primarkommunerna, då det gäller vård av lättare sinnessjukfall, för vilka plats icke beredes å de statliga sinnessjukhusen, inrättat särskilda anstalter. Vid Lunds lasarett har, närmast för undervisningsändamål, nyligen inrättats en psykiatrisk klinik, som drives av Malmöhus läns landsting. Staten har ersatt landstinget samtliga dess byggnadskostnader för ändamålet. Även statliga drittsbidrag utgå till denna klinik. Liksom landstingen hava städer utantor landsting egna anstalter för sinnessjuka. I enlighet med kontrakt, ingångna mellan staten samt städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, skola dessa stader numera helt ombesörja för deras invånare erforderlig hospitalsvård, mot det att staten efter vissa normer ersätter kostnaden för vården. P å grund av platsbristen vid de statliga hospitalen och fattigvårdslagens bestämmelser hälla ett avsevärt antal andra primärkommuner anstalter för lindrigare fall av sinnessjukdom. Anstalterna äro antingen fristående eller ingå som avdelning vid fattigvårdsanstalt. A statens sinnessjukhus kunna intagas även sådana sinnessloa, vilka såsom våldsamma eller opålitliga icke kunna annorledes erhålla ändamålsenlig värd Staten har vidare två uppfostringsanstalter för sinnesslöa, en for gossar och en för flickor, samt tre anstalter för vuxna, vanartade sinnesslöa, Härtill kommer statens vårdanstalt för blinda med komplicerat lyte, avsedd bland annat för blinda sinnesslöa (jämför Kap. X ) . Samtliga landsting och städer utan-

165 för landsting hava var för sig eller genom samgående anordnat uppfostringsanstalter för bildbara sinnesslöa barn, i ett flertal fall utbyggda med arbetshem för vuxna. De flesta landsting och städer utanför landsting hava vidare anordnat asyler för obildbara sinnesslöa, vilka antingen stå i samband med uppfostringsanstalterna eller äro fristående. Även ett flertal enskilda sinnesslöanstalter finnas, huvudsakligen avsedda för obildbara. Till driften av landstingens och storstädernas ävensom till enskildas sinnesslöanstalter utgå statliga driftsbidrag. Å statens sinnessjukhus kunna även vissa epileptiker intagas. Särskilda statliga epileptikeranstalter finnas ej för närvarande. Utredning om statens övertagande av epileptikervården pågår emellertid. Däremot finnas sex av föreningar eller enskilda drivna epileptikeranstalter, samtliga med driftsbidrag från staten. Särskilda anstalter för vanförevård ägas och administreras av för ändamålet bildade föreningar. Dessa anstalter åtnjuta betydande bidrag från det allmänna. I den mån anstalterna nybyggts eller utvidgats har sålunda genom särskilda riksdagsbeslut staten i stor omfattning bekostat erforderliga byggnader. Driftsbidrag utgå från såväl staten som landstingen. P å förevarande område verkar dessutom Eugeniahemmet, som äges av ett enskilt sällskap, vilket åtnjuter ett årligt statsbidrag (5 000 kronor) samt dessutom driftsbidrag från landstingen. Såsom en sammanfattning av vad ovan anförts angående målsmanskap för och finansiering av de olika hälso- och sjukvårdsgrenarna genom landstingen jämte städer utanför landsting, staten, primärkommunerna samt enskilda organisationer och personer må till slut anföras följande. ^ Landstingen äro målsmän för följande grenar av hälsovård eller öppen sjukvård, nämligen barnmorskeväsen, distriktssjukvård (jämte primärkommunerna), dispensärvård, särskild bostadsinspektion på landsbygden (förekommer allenast i två län) och extra provinsialläkarväsen, ävensom för följande grenar av sluten sjukvård, nämligen lasarettsvård (med undantag för vissa undervisningssjukhus och militärsjukhusen), kronisk sjukvård (jämte primärkommunerna), vanlig lungtuberkulossjukvård (större delen) samt epidemisjukvård och sinnesslövård (större delen). Utöver den befattning och det ekonomiska ansvar, som flertalet landsting i enlighet med tidigare lagstiftning ännu har beträffande sinnessjukavdelningar vid vissa lasarett eller upptagningsanstalter vid de statliga sinnessjukhusen, hava två landsting åtagit sig att sörja för vården av lättare fall av sinnessjukdom, varjämte de tre största städerna mot ersättning från staten själva handhava sin sinnessjukvård. Till ovannämnda grenar av öppen sjukvård eller hälsovård med undantag av bostadsinspektionen lämnas bidrag av staten samt i viss omfattning jämväl av primärkommunerna. Beträffande de omförmälda grenarna av sluten vård lämnar staten bidrag till kronisk sjukvård, lungtuberkulossjukvård, epidemivård och sinnesslövård, varemot landstingen för sinnessjukvården och den vanliga lasarettsvården, om man bortser från vissa undervisningssjukhus, icke åtnjuta några bidrag vare sig från staten eller primärkommunerna. Vidare är att märka landstingens skyl-

166 dighet jämlikt fattigvårdslagen och barnavårdslagen att ersätta primärkommunernas kostnader för viss anstaltsvård åt fattiga eller värnlösa sjuka. Staten är målsman för provinsialläkarväsendet, spetälskevården, vissa undervisningssjukhus, pensionsstyrelsens fristående anstalter, sinnessjukvården (större delen) samt viss sinnesslövård (framför allt vården av asociala sinnesslöa). Förutom de ovan och i det följande omförmälda statsbidragen lämnar staten betydande bidrag till könssjukdomars och farsoters bekämpande, till lindring i mindre bemedlades å landsbygden sjukvårdskostnader samt till sjuktransportväsen och sjukvård i ödemarksområdena. Primärkommunerna meddela numera egentligen endast sådan sluten sjukvård, som mer eller mindre hör samman med deras fattigvård, nämligen lungtuberkulosvård (en del) med statsbidrag, kronisk sjukvård (en del) med statsbidrag och sinnessjukvård (en del lättare fall) utan statsbidrag, samt handhava i övrigt och bekosta i stort sett den egna hälsovården inom kommunerna. P n m a r kommunernas slutna sjukvård handhaves i viss omfattning av särskilda for ändamålet bildade kommunalförbund. Enskilda organisationer såsom Konung Oscar I I :s jubileumsfond, Konung Gustaf V:s jubileumsfond, cancerföreningen i Stockholm, Welanderhemsforeningar, vanföreföreningar, Eugeniahemmet, kustsanatorieföreningarna och nationalföreningen mot tuberkulos äro målsmän för viss specialvård på lasarettsväsendets område, framför allt för vård av kräftsjukdomar och hereditar syfilis, ävensom för vård å folksanatorier, kustsanatorievård, viss forsoksvard på tuberkulosens område, vanförevård, viss sinnesslövård (särskilt for obildbara) samt vård av fallandesjuka. Till dessa vårdgrenar utgå i allmänhet driftsbidrag från såväl staten som landstingen.

Sjukvårdskommitténs förslag. Under överläggningar mellan skatteutjämningsberedningen och statens sjukvårdskommitté har sistnämnda kommitté med avseende å sm ställning till och sitt blivande förslag angående handhavandet och finansieringen av den offentliga hälso- och sjukvården lämnat följande summariska redogörelse. Landstingen böra handhava och, delvis med bidrag från staten, bekosta den vård, som lämpligen ordnas länsvis eller genom ett enkelt samarbete mellan angränsande län. Bidrag från landstingen böra icke ifragakomma, dar icke landstingets organisatoriska medverkan är för handen. Staten bör handhava och bekosta eller lämna bidrag till den yard, som kräver anstalter, avsedda för större områden än länen, ävensom till annan värd, i den mån icke administrativa synpunkter eller sparsamhetsskäl nödvändiggöra, att desamma handhavas kommunalt eller med kommunal bidragsskyldighet. Statsbidragen böra regleras efter mera rationella och enhetliga principer an 1

Primärkommunerna böra i största möjliga mån avkopplas från handhavande av och utgifter för sluten sjukvård, dock att vissa kommunala utgifter for an-

167 damålet böra bibehållas eller införas, i den mån så kräves med hänsyn till administrationen eller sparsamhetsintresset. Enskilda organisationers och personers initiativ, arbete och offervillighet på sjukvårdens område böra, i den mån sjukvårdsanordningarna låta sig inordna i uppgjord sjukvårdsplan, tillgodogöras och i viss omfattning ekonomiskt stödjas av det allmänna. De enskildas insatser äro av särskild betydelse, då det gäller pioniärarbete och försöksverksamhet. Där det allmänna stöder och lämnar bidrag till dylik enskild verksamhet, bör emellertid den stödjande myndigheten sättas i tillfälle att kontrollera verksamheten och till förekommande av skadlig dualism inordna densamma i den allmänna sjukvårdsplanen. Beträffande frågan om reglering av statsbidragen anser sjukvårdskommittén, att man icke lämpligen kan redan nu nå fram till ett slutgiltigt förslag, utan att härmed bör anstå, till dess statsmakterna i princip tagit ställning till skatteutjämningsberedningens och sjukvårdskommitténs förslag angående förvaltningsuppgifternas fördelning mellan staten och de olika kommunala enheterna. Regleringen av villkoren för statsbidrag m. m. bör därefter taga sikte på bidragen icke blott till den slutna kroppssjukvården utan även till andra sociala ändamål. Vad sjukvården angår kan man vid regleringen av statsbidragen enligt sjukvårdskommitténs mening tänka sig, att hänsyn tages till vårdbehovets olika storlek i olika delar av landet på så sätt, att för de landsdelar, där ett särskilt starkt vårdbehov föreligger, utöver de för landet i övrigt stadgade bidragen utgå särskilda bidrag, graderade efter vårdbehovet eller efter svårigheten att tillgodose detsamma. Däremot bör vid vårdbidragens bestämmande icke någon gradering ske med hänsyn till det totala skattetrycket eller till det skattetryck, som den ifrågavarande vårdgrenen förorsakar. En rationell skatteutjämning skulle nämligen icke befrämjas på denna väg, eftersom statsbidrag ju icke utgå och icke kunna utgå till alla de allmänna uppgifter, som bestämma skattetrycket i landstingsområdet eller primärkommunen. För övrigt skulle en gradering av vårdbidragen i skatteutjämningssyfte förutsätta ett synnerligen vidlyftigt och invecklat arbete vid varje vårdbidrags fastställande samt en omfattande och dyrbar kontroll för att förhindra vederbörande landsting eller primärkommun från att orättmätigt bereda sig för högt vårdbidrag. Vårdbidrag och skatteutjämningsbidrag böra därför ej sammanblandas. I den mån icke genom överflyttning av uppgifter från det mindre till det större administrationsområdet och genom lämpliga, av skattetrycket oberoende vårdbidrag en tillräcklig skatteutjämning kan åstadkommas, bör följaktligen den erforderliga lättnaden åt de mest skattetyngda kommunala enheterna åstadkommas genom särskilda skatteutjämningsbidrag. Dylika skatteutjämningsbidrag äro enligt kommitténs mening redan för närvarande påkallade för landstingens vidkommande. P å grundval av dessa principer och företagna utredningar har sjukvårdskommittén kommit till följande förslag till organisation och kostnadsfördelning, varvid emellertid är att märka, att kommitténs sjukvårdsplan ännu icke i detalj fastställts, och att förty vissa ändringar i sagda fördelning kunna av kommittén befinnas erforderliga.

168 Lasarettsvård och därmed likställd vård handhaves och bekostas allt fortfarande av landstingen. Ingen ändring göres beträffande undervisningssjukhusens och militärsjukhusens nuvarande ställning och finansiering. Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet knytes fastare till den allmänna lasarettsvården, och den nuvarande dualismen mildras i möjligaste mån. I den mån specialvård, helt eller delvis avsedd för invånarna i flera län,, ordnas vid vissa lasarett eller liknande anstalter, såsom kraftsjukvård, könssjukvård, lupusvård m. m., lämnar staten bidrag med visst belopp per patient och dag ävensom resebidrag. Där dylik vård ordnas å privata anstalter, blir staten ensam bidragsgivare, öron- och ögonsjukvård vid lasaretten inbegripas ej i den specialvård, till vilken statsbidrag skulle utgå, enär öronsjukvård så gott som utan undantag och ögonsjukvård med undantag endast för tre eller fyra län böra förekomma vid minst ett lasarett inom varje län. Kommittén förutsätter, att ett visst samarbete skall äga rum mellan närliggande landstingsområden. Anstaltsvården vid barnsbörd utbygges enligt av sjukvårdskommittén uppgjort program med landstingen såsom målsmän. Kostnaderna fördelas i huvudsak mellan staten och landstingen. Beträffande den kroniska sjukvården överflyttas genom lämpliga bestämmelser i fråga om statsbidragen så långt sig göra låter huvudparten av vården till landstingen eller till för ändamålet bildade sammanslutningar av primärkommuner. Bestämmelser, ägnade att verka i sådant syfte, äro, att statsbidrag lämnas allenast för anstalter med visst minimiantal platser, samt att statsbidrag till landstingsanstalterna må utgå utan hänsyn till nu gällande regel om maximering av det antal vårdplatser, för vilket bidrag nm beräknas. Ben vanliga sanatorievårdens organisation och finansiering bibehålles i huvudsak oförändrad, men statsbidragen till landstingens tuberkulosanstalter regleras även med hänsyn till det relativa antalet vårdbehövande i länen, eller närmare bestämt i förhållande till tuberkulosens dödstal. Statliga resebidrag införas till underlättande av kvävgasbehandling. Den särställning, som jubileumsfondens sanatorier för närvarande intaga upphäves eller inskränkes genom att staten åtager sig bidragsskyldighet till dessa anstalter i större omfattning än för närvarande. Därvid förutsattes, att legosängsavgifterna i stort sett bliva desamma som vid landstmgssanatonerna. De nuvarande landstingsbidragen till kustsanatorier och vanforeanstalter upphöra och ersättas med statsbidrag, i sammanhang varmed staten beredes större möjlighet än nu att öva inflytande på dessa vårdgrenar. Ytterligare två anstalter för ben- och körteltuberkulos uppföras med anlitande av statsmedel. i. , , ,. -. Epidemisjukvården handhaves och bekostas fortfarande av landstingen med statsbidrag, på sätt nu sker. Genom större koncentration av vården och densammas förläggande till epidemisjukhusen intill lasarett eller sjukstugor eller andra landstingen tillhöriga anstalter förbilligas epidemivården, och det överflödiga antalet platser utnyttjas för andra sjukvårdsändamal.

169 Den egentliga sinnessjukvården bibehålles hos staten och hos de tre största städerna samt utbygges i enlighet med den av statsmakterna redan godkända planen. Avgiften för å statliga sinnessjukanstalter intagna fattiga sjuka (patienter tillhörande klass 3) borttages. Därvid sörjes för, att den patienten under vårdtiden tillkommande folkpensionen kommer anstalten till godo. Sinnessjukvård för lättare fall bibehålles hos landstingen såsom frivillig prestation samt hos primärkommunerna. Statsbidrag lämnas till driften av landstingens och primärkommunernas sinnessjukanstalter, de s. k. kommunala sinnessjukhusen, och till driften av landstingens vårdhem för sinnessjuka, dock så att även på förevarande område primärkommunerna i möjligaste mån avkopplas, bland annat genom att såsom villkor för statsbidrag föreskrives ett relativt högt platsantal vid anstalten. Den vanliga sinnesslövården bibehålles hos landstingen i samma omfattning och med statsbidrag som för närvarande. Vården av asociala sinnesslöa och de svåra fall, som i viss mån äro jämställda med sinnessjukdom, sker alltjämt å statliga anstalter. Avgifterna för fattiga sjuka å dessa anstalter borttagas på samma sätt som vid de statliga sinnessjukhusen. Epileptikervården har icke varit föremål för kommitténs prövning. Landstingens skyldighet jämlikt fattigvårdslagen och barnavårddagen att ersätta primärkommunernas kostnader för viss sjukvård inskränkes, såsom ovan nämnts, genom avgiftsfrihet för å statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalter intagna fattiga eller värnlösa patienter. Ytterligare inskränkes denna skyldighet därigenom, att på vederbörande kommun i allmänhet får stanna en fjärdedel av avgiften för lasarettsvård och, där sådan vård icke varar längre tid än tio dagar, hela avgiften för vården. Å andra sidan utvidgas landstingens ersättningsskyldighet därigenom, att sluten barnbördsvård i ersättningshänseende likställes med lasarettsvård, samt därigenom att vården vid landstingens vårdhem för sinnessjuka inbegripes i landstingens ersättningsskyldighet. Beträffande den öppna sjukvården, vilken emellertid på grund av direktivens avfattning endast i ringa mån eller i andra hand varit föremål för sjukvårdskommitténs prövning, uttalar kommittén, att även på detta område primärkommunerna i möjligaste mån böra befrias från administration och kostnader, samt att för sådant ändamål ökade statsbidrag böra utgå. Det synes sålunda önskvärt, bland annat, att ifråga om barnmorskeväsendet allenast kostnaderna för barnmorskebostäder stanna på primärkommunerna, ökning av de statliga dispensärbidragen anses betingad även av nationalföreningens önskan att till förmån för annan tuberkulosverksamhet indraga eller reducera föreningens nuvarande bidrag till dispensärerna. ökning av statsbidragen till distriktssjukvården synes bliva särskilt av behovet påkallad, om, såsom ifrågasatts, denna vård skall utsträckas till att i ökad omfattning avse socialhygien och bostadstillsyn på landsbygden. Landstingens befattning med och kostnader för barnmorskeväsen, distriktssjukvård, dispensärvård och

170 extra provinsialläkarväsen böra bibehållas. Likaså böra städernas och de stadsliknande samhällenas kostnader för tjänsteläkare bibehållas, i den mån icke de s. k. stadsläkaresakkunnigas förslag om statsbidrag till dessa läkares avlönande förverkligas. I fråga om folktandvårdens ordnande har sjukvårdskommittén att uppgöra förslag. Detta förslag föreligger emellertid ännu icke. Det torde i huvudsak komma att bygga på folktandvårdssakkunnigas förslag med de ändringar, som härutinnan påyrkats av medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundets styrelse. I enlighet härmed skulle landstingen vara målsmän för folktandvården och det allmännas kostnader för denna vård i huvudsak fördelas mellan stat och landsting.

Beredningens yttrande och förslag. Yttrande Det ankommer givetvis icke på skatteutjämningsberedningen att i detalj och förslag. t a g a ståndpunkt till sjukvårdskommitténs ovan omförmälda riktlinjer och förslag eller att pröva dem ur vårdsynpunkt och administrativ synpunkt. Beredningen vill emellertid beträffande dessa förslag till en början framhålla, att de huvudprinciper, från vilka kommittén utgått med avseende å fördelningen av de olika vårdgrenarna mellan landstingen, staten och primärkommunerna, väl överensstämma med beredningens allmänna synpunkter på hithörande spörsmål. Även vad kommittén anfört om reglering av statsbidragen efter enhetliga principer samt om önskvärdheten att icke sammanblanda vårdbidrag och skatteutjämningsbidrag stämmer väl överens med beredningens uppfattning, i den mån beredningen tagit ståndpunkt till spörsmålet. Med hänsyn till betydelsen av att vårdbidrag och skatteutjämningsbidrag hållas åtskilda, är beredningen tveksam i fråga om lämpligheten av att vissa vårdbidrag, speciellt för driften av tuberkulosanstalter, graderas efter vårdbehovets storlek på så sätt, att för de landsdelar, där särskilt starkt vårdbehov föreligger, utöver de för landet i dess helhet stadgade bidragen skulle utgå särskilda bidrag, utmätta efter vårdbehovet eller efter svårigheten att tillgodose detsamma. Enligt beredningens mening böra dylika tilläggsbidrag undvikas. Därest sådana särskilda, till landstingen i fall av behov utgående tilläggsbidrag komma till stånd, böra de ingå i skatteutjämningsbidragen, detta så mycket hellre som de landsting, vilka enligt kommittéförslaget skulle komma i åtnjutande av extra vårdbidrag till tuberkulosanstalterna, utan undantag höra till de mest skattetyngda. Beredningen önskar betona, att kommittéförslaget i stort sett synes vara ägnat att verka skatteutjämnande. I detta sammanhang vill beredningen uttala sin anslutning till förslaget, såvitt det avser överflyttning till staten av landstingens nuvarande bidrag till vanföreanstalter och kustsanatorier samt av primärkommunernas huvudsakliga kostnader för barnmorskeväsendet. Till förslagen om avgiftsfrihet å de statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalterna ävensom till frågan om landstingens ersättningsskyldighet för annan fattigsjukvård har beredningen redan i Kap. V I tagit ställning.

171 Beträffande kommitténs förslag i övrigt vill beredningen icke endast med hänsyn till skatteutjämningseffekten utan jämväl ur vårdsynpunkt uttala sin anslutning till strävandena att i möjligaste mån befria primärkommunerna från handhavandet av den slutna sjukvården. Såsom antytts redan i Kap. V I , anser sig beredningen i överensstämmelse med eller såsom konsekvens av sin ståndpunkt beträffande den slutna fattig- och barnavårdens överflyttande på landstingen böra föreslå, att hela den av primärkommunerna för närvarande i nära samband med fattigvården bedrivna slutna sjukvården, d. v. s. kronisk sjukvård, tuberkulossjukvård samt sinnessjukvård, överflyttas till landstingen, i den mån ej staten övertager vården. Formerna för denna överflyttning böra i det stora hela bliva desamma som i fråga om den slutna fattigvården, närmast vården å ålderdomshem. Landstingen böra övertaga de primärkommunala vårdanstalterna och därefter på lämpligaste sätt organisera vården och inordna densamma i sin allmänna vårdplan, vilken bör omfatta såväl ålderdomshemsvården och annan sluten fattigvård och barnavård som även hela sjukvården med undantag av den vård, som bedrives av staten och av enskilda sammanslutningar. Liksom i fråga om ålderdomshemmen och övriga fattigvårdsinrättningar böra landstingen bestämma avgifterna å de från primärkommunerna övertagna sjukvårdsinrättningarna. Då fråga är om fattiga patienter, böra dessa avgifter och övriga med vården förenade kostnader gäldas av respektive primärkommuner, vilka därefter skulle erhålla ersättning från landstingen för tre fjärdedelar av kostnaderna. Genom en dylik rationell ordning skulle vinnas dels en betydelsefull skatteutjämning, dels ock en effektiv och enhetligt ledd förvaltning av landstingsområdets olika anstalter för såväl sjukvård som fattigvård med därav följande möjligheter till ekonomisk och differentierad vård. De olika slagen av anstalter äro ofta nog förlagda i varandras grannskap. I sådana fall liksom vid uppkommande behov av nyanläggningar skulle de kunna sammanföras till större komplex med gemensam ledning och ekonomiavdelning samt delvis även gemensam vårdpersonal. Klientelet skulle i mån av behov kunna flyttas från det ena slaget av anstalter till det andra. Lasarettens och tuberkulosanstalternas dyrbara platser skulle ej längre behöva onödigtvis upptagas av konvalescenter. En av behovet starkt påkallad kuratorsverksamhet skulle utan större kostnader kunna anordnas o. s. v. De fördelar, som ur ekonomisk synpunkt och vårdsynpunkt s*kulle kunna vinnas genom ett dylikt system, hava av statens sjukvårdskommitté vitsordats och förklarats stå i överensstämmelse med dess allmänna principer för anstaltsvårdens ordnande. Efter en dylik överflyttning av primärkommunernas slutna sjukvård på landstingen och efter statens övertagande av primärkommunernas huvudsakliga kostnader för vissa sjukvårdsgrenar skulle av utgifterna för primärkommunernas hälso- och sjukvård i stort sett återstå endast utgifterna för egentlig hälsovård samt för dispensär- eller distriktssjukvård, i den mån kommuner åtagit sig sådan vård eller ekonomiskt bidraga till dess fullgörande, samt slutligen beträffande så gott som samtliga städer, ett flertal köpingar och vissa municipalsamhällen de utgifter, som avse stads-, köpings- och munici-

172 palläkares avlönande. Någon ändring i principerna för gällande hälsovårdsstadga, enligt vilka varje stad och varje landskommun i allmänhet skall utgöra ett hälsovårdsområde, finner beredningen ej anledning att föreslå. De hälsovårdande uppgifter, som angivas i denna stadga, synas fortfarande böra tillkomma primärkommunerna. Beträffande dispensärvården och distriktssjukvården anses det, enligt vad som meddelats beredningen, från såväl vårdsynpunkt som ur administrativa synpunkter innebära en fördel, om primärkommunernas befattning med dessa vårdgrenar upphörde och i stället övertoges av landstingen. Med avseende å skatteutjämningen spela emellertid de primärkommunala utgifterna för ifrågavarande ändamål ringa roll, eftersom utgifterna äro jämförelsevis små. Från beredningens synpunkt är det därför av underordnad betydelse, om dessa utgifter bestridas av landsting eller av primärkommuner. Beredningen har således icke anledning att här ifrågasätta någon obligatorisk överflyttning av dessa uppgifter på landstingen men håller före, att, därest dessa vårdformer skulle ytterligare utbyggas, desammas handhavande lämpligen bör alltmera bliva en landstingsangelägenhet med eller utan bidrag från primärkommunerna. Förslagets Statens sjukvårdskommitté har icke slutfört sina beräkningar beträffande utjämnings- ^ e finansiella verkningarna av förslagens genomförande. Några siffror föreligga sålunda ännu icke beträffande de kostnader, som de av kommittén föreslagna nj^a förpliktelserna för staten och landstingen med avseende å folktandvård och förlossningsvård skulle tillskynda dessa. Några beräkningar hava icke heller ännu av kommittén företagits angående den ökning av statsutgifterna, som skulle bliva en följd av ytterligare bidrag till specialvård vid lasaretten, till vården vid jubileumssanatorierna, till anstalter för ben- och körteltuberkulos, till landstingens (och primärkommunernas) sinnessjukhus och vårdhem, till dispensär- och distriktssjukvård samt till utbyggande av vissa andra vårdgrenar. A t t dylika beräkningar saknas torde emellertid för skatteutjämningsberedningens uppgift icke omedelbart hava någon större betydelse, eftersom de angivna förslagen icke avse en överflyttning av nuvarande kostnader från en administrativ enhet till en annan utan fastmera en ökning av det allmännas förpliktelser. Beredningens beräkningar avse i allmänhet endast att söka utröna de ekonomiska verkningarna och skatteutjämningseffekten av överflyttningar under bibehållande i stort sett av det allmännas sammanlagda utgifter för de avhandlade förvaltningsgrenarna. Till sjukvårdskommitténs förslag i nu nämnda delar har beredningen icke tagit någon ställning. Vad de här behandlade frågorna i övrigt angår, hava de ekonomiska konsekvenser, som skulle följa av avgifternas borttagande för de å statens sinnessjuk- och sinnesslöanstalter intagna fattiga patienterna ävensom av de föreslagna reformerna med avseende å landstingens ersättningsskyldighet för annan fattigsjukvård redan inbegripits i de i föregående kapitel intagna beräkningarna. Detsamma gäller till en del även den ovan av beredningen förordade överflyttningen av vissa sjukvårdsanstalter från primärkommunerna till

173 landstingen. I den officiella statistiken redovisas nämligen utgifterna för dessa sjukvårdsanstalter, vilka ofta drivas samman med ålderdomshemmen, till stor del under rubrikerna för fattigvård. Detta är framför allt fallet beträffande landskommunerna. Att därutöver åstadkomma några siffror till belysande av huru mycket primärkommunernas utgifter skulle minskas och landstingens ökas genom ifrågavarande överflyttning är på grund av den föreliggande statistikens bristande differentiering icke möjligt. Återstår så den ekonomiska innebörden av att på staten skulle överflyttas dels primärkommunernas nuvarande bidrag till barnmorskornas avlönande, dels ock landstingens nuvarande bidrag till vanföreanstalter och kustsanatorier. Med stöd av den i Del I I återgivna statistiken för år 1928 samt av vissa av sjukvårdskommittén företagna beräkningar torde de ekonomiska verkningarna av dessa överflyttningar kunna angivas sålunda: Staten, kr.

,.

" kr.

Barnmorskors avlönande . . + 1 000 000 — Bidrag till vanföreanstalter . + 585 600 508 600 Bidrag till kustsanatorier. . + _ 5P9 420 531800 + 2 185 020 - 1 0 4 0 400

Städer utanför landsting,

Övriga primär primärkommuner,

kr.

kr.

- 57 000 - 77 000 - 67 620 -201620

- 943 000 — — - 9 4 3 000

De här förordade överflyttningarna skulle sålunda medföra en ökning av statsutgifterna med 2,185,020 kronor och en motsvarande minskning för landstingen med 1,040,400, för storstäderna med 201,620 och för övriga primärkommuner med 943,000 kronor. Huru stor del av sistnämnda belopp, som kommer på landstingsstäderna och på landsbygdens primärkommuner, kan icke beräknas med förefintligt statistiskt material. Beredningens förslag med avseende på hälso- och sjukvården kan, utöver Sammanvad därom sagts i Kap. V I , sammanfattas sålunda: fattning. Staten övertager dels de för närvarande på primärkommunerna ankommande bidragen till distriktsbarnmorskors avlönande, dock att primärkommunerna fortfarande skola svara för de med barnmorskebostäderna förenade kostnaderna, dels ock landstingens nuvarande bidrag till vanföreanstalter och kustsanatorier. Primärkommunernas anstaltsvård för kroniskt sjuka, tuberkulösa samt sinnessjuka och sinnesslöa upphör, och hithörande anstalter och avdelningar övertagas av landstingen, i den mån de anses behövliga och lämpliga för sitt nuvarande eller annat vårdändamål. Liksom i fråga om övriga landstingsanstalter fastställa landstingen vårdavgifter för dessa anstalter. Beträffande fattiga patienter gäldas avgifterna och övriga med vården förenade kostnader av primärkommunerna, vilka därefter erhålla ersättning från landstinget för tre fjärdedelar av kostnaderna.

KAP. VIII.

Yägyäsendet. Översikt av den historiska utvecklingen. Grunderna Ända in i vår tid har det ålegat uteslutande ägare och brukare av jord att tering6 av bygga och underhålla de allmänna vägarna på landet. Efter att ursprungligen vägskatt. hava åvilat den i mantal satta jorden fick nämligen väghållningsbesväret ett bredare skatteunderlag först genom 1891 års väglag, enligt vilken ej blott jordbruksfastighet (med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar) utan i stort sett alla beskattningsföremål, för vilka kommunalskatt erlades, blevo skyldiga att deltaga i sagda besvär, dock efter helt andra repartitionstal — vägfyrkar — än de vid utgörande av kommunalskatt i allmänhet gällande. Såväl före som efter denna lags tillkomst har bland frågor rörande vägväsendet den, som angår skilda beskattningsföremåls repartition i väghållningsskyldigheten, stått i förgrunden och oftast påkallat statsmakternas uppmärksamhet. Förutom genom utvidgning av skatteunderlaget har jordbrukets relativa andel i vägskattebördan minskats genom ändringar i väglagen åren 1905 och 1927. Yrkanden om ytterligare förskjutning i enahanda riktning och om vägskattens utgörande efter samma grund som den allmänna kommunalskatten hava emellertid alltjämt framställts och hava varit föremål för utredning av 1929 års vägsakkunniga. ÖverjtyttMen även de spörsmål, som det närmast ankommer på skatteutjämningsbekoUT9dem a n i n g e n att behandla, nämligen frågan om en mera allmän överflyttning på större ut- av kostnaderna på större utdebiteringsenheter och om åtgärder för utjämning debiterings- a y ^Q olikheter i skattetrycket, som äro en följd av landets indelning i jämföskatteutjäm- relsevis små vägkommuner, hava sedan lång tid tillbaka varit aktuella. ningsbidrag. Tiden Det historiska utgångsläget har varit, att väghållningsbesväret regelmäs1734—1922. s|gHj. ansetts åligga häradssamfälligheterna utan någon som helst ekonomisk Statsbidrag hjälp från statens sida. Denna grundsats, vilken uppbar bestämmelserna i till byggan„ , . . , de av väg. 1734 ars lag om vägars röjande och broars byggande, upprätthölls utan några modifikationer under mer än 100 år efter samma lags tillkomst. Först på 1840-talet började staten träda hjälpande emellan medelst anslag dels till omläggning och förbättring av backiga vägar eller eljest för kommunikatio-

175 nerna mindre tjänliga delar av de allmänna landsvägarna i riket och dels mera generellt till »vägar och kommunikationer». De ursprungligen mycket blygsamma bidragen till vägars byggande ökades i raskt tempo och kompletterades så småningom med nya anslag för olika slag av väg- och brobyggnader, så att de i riksstaten för år 1922 för ändamålet anvisade medlen uppgingo till i runt tal 10 miljoner kronor, fördelade på ett tiotal anslagsrubriker, därav för »anläggning eller förbättring av vägar m. m.» 5 miljoner kronor och »för anläggning av enklare vägar» l-5 miljoner kronor. Det dröjde ännu ett drygt halvt sekel, innan de väghållningsskyldiga kommo Statsbidrag i åtnjutande av ordnade statsbidrag för vägunderhållets fullgörande. Detta ^ j ^ t?£~ skedde nämligen först år 1895, då 1891 års väglag trädde i tillämpning. Enligt 60 § i nämnda lag bestämdes, att av den uppskattade kostnaden för vägunderhållet in natura en tiondel skulle lämnas av statsmedel. De huvudsakliga motiven för denna statshjälp angåvos vara att bereda jordbruket skälig lindring i väghållningsbesväret, samt att de allmänna vägarnas underhållande i viss mån kunde betraktas som ett statsändamål, vartill kom den uppfattningen, att dylika statsbidrag vore den lämpligaste formen för ett deltagande i utgifterna för väghållningen från deras sida, vilka ansetts böra vara befriade från medverkan till vägkassornas bildande. Vid år 1905 företagen revision av väglagen höjdes det ifrågavarande bidraget till tre tjugondelar av underhållets uppskattade värde, med föreskrift tilllika att bidrag skulle utgå för underhåll jämväl av oindelad väg, bro och färja. Redan då denna höjning beslöts och sedermera under en följd av år framkommo i riksdagen yrkanden om en kraftigare ökning av underhållsbidraget. Ofta åberopades därvid såsom skäl, att ökningen kunde betraktas som ett led i en successiv överflyttning på statsverket av hela väghållningsbördan. Riksdagen ställde sig emellertid principiellt avvisande till tanken på vägväsendets förstatligande och motsatte sig länge yrkandena om ökad statshjälp bland annat av den anledningen, att de lämnade bidragen ej voro ägnade att åstadkomma en effektiv utjämning av väghållningsbördan. Först år 1918 uppgav riksdagen sitt motstånd och höjde bidraget till tre tiondelar. Det för ändamålet erforderliga anslaget, vilket i 1905 års .riksstat var upptaget med ett belopp av 600 000 kronor, hade enligt riksstaten för år 1922 stigit till 2 700 000 kronor. Allra längst intogo statsmakterna en avvisande hållning till frågan om stats- Statsbidrag bidrag för vinterväghållningen. Mot de av motionärerna inom riksdagen *^S^' väckta förslagen att bidragets begränsning till sommarväghållningen skulle ningen. upphöra ävensom mot uppfattningen att statsmakterna genom denna begränsning gynnade de sydligare delarna av landet, medan genom vinterväghållningens jämställande i berörda avseende med sommarväghållningen skulle i någon mån åstadkommas en utjämning av skattebördan, anfördes, att på dylikt sätt ingalunda skulle ernås någon utjämning, eftersom de fattigaste distrikten icke vore de av vinterväghållningen mest betungade. Vidare och

176 framför allt åberopades såsom skäl för avslag, att det skulle möta stora svårigheter att för statsbidragets fixering på ett någorlunda tillfredsställande sätt uppskatta ifrågavarande besvär, vilket bland annat till följd av växlande naturförhållanden kunde gestalta sig så olika under olika år. Tidsperioden före år 1922 förflöt, utan att strävandena att utverka statsunderstöd för vinterväghållningen krönts med framgång. Ut järnDäremot medförde 1905 års revision av väglagen, att statsanslag beviljades •ningsbidrag. £ öp utjämning i viss mån av variationerna i vägskattebördan. Enligt ett sagda år beslutat och i oförändrad form ännu kvarstående tillägg till 60 § väglagen kunna nämligen väghållningsdistrikt, som äro med väghållning synnerligen betungade, utöver det dem tillförsäkrade ordinarie underhållsbidraget erhålla särskilt understöd, i den mån medel, som för ändamålet må vara anslagna, därtill lämna tillgång. Sådant anslag har från och med år 1907 årligen beviljats. Anslagsbeloppet har dock varit relativt ringa, till en början 150 000 och under de senare åren 200 000 kronor för år. Den möjliga utjämningseffekten har därför varit skäligen obetydlig. En till 1912 års riksdag avlåten proposition, vari äskades ett betydligt högre anslag i syfte att utan föregripande av pågående utredning rörande vägväsendets omläggning provisoriskt åstadkomma en effektivare utjämning, vann ej riksdagens bifall. Vederbörande utskott hade visserligen, under betonande av ändringens provisoriska karaktär, avgivit ett tillstyrkande utlåtande men i sin motivering uttalat stor tveksamhet med hänsyn därtill, att kostnaderna per vägfyrk, vilka skulle vara bestämmande för bidragens storlek, ej kunde anses vara en tillförlitlig mätare av de verkliga bördorna för vägunderhållet. Åtskilliga reservanter inom utskottet hade emellertid yrkat avslag å propositionen och därvid anfört — förutom vad utskottsmajoriteten framhållit — att de kommunala bördorna på landsbygden vore av flera olika slag, så att, då man på ena stället trycktes hårdast av en pålaga, man på det andra stället hade svårighet med en annan och tvärtom, samt att man först efter slutförandet av utredningen om den kommunala skattereformen kunde få ett fastare grepp på hithörande spörsmål och ernå möjlighet att i ett sammanhang överblicka det lagstiftningsområde^ som syftade till statens ingripande för en rättvis fördelning och lättnad av folkets bördor. Förstorade Ehuru väghållningen, såsom nämnts, av gammalt fullgjorts häradsvis, hade utdebite-a e j s ä ^ a n ^ ö r e tillkomsten av 1891 års väglag primärkommunen eller landsringsom- tinget tagit sig an vissa vägbyggnader eller lämnat bidrag till deras utförarten. r a n d e . Särskilt under den första tiden efter landstingens inrättande var ett sådant ingripande från deras sida med avseende å vissa större trafikleder icke ovanligt. Inom Jämtlands län hade till och med en förstoring av utdebiteringsområdet organiserats på så sätt, att själva väghållningsbesväret visserligen fördelades tingslagsvis, men att tingslag med mindre underhållskostnad, än som belöpte å tingslaget efter skattetalet, genom särskild uttaxering lämnade tillskott till landstingskassan, och att tingslag med större underhålls-

JC<

177 kostnad, än som efter berörda grund belöpte å detsamma, fick det överskjutande beloppet ersatt av kassan. Den i anledning av en riksdagsskrivelse år 1876 tillkallade s. k. vägkommittén hade enligt riksdagsdirektiven till huvudsaklig uppgift att avgiva förslag angående väghållningsskyldighetens utsträckning till andra beskattningsföremål än den i mantal satta jorden. Emellertid anknöt vägkommittén till sitt förslag i berörda avseende kravet på större utdebiteringsområden. Enligt vägkommitténs mening skulle nämligen efter en dylik utsträckning ojämnheterna i väghållningsbördan framstå i bjärtare dager än förut, om häradet beholles såsom väghållningsdistrikt. För att erhålla ett mera tillfredsställande resultat härutmnan vore det nödvändigt att lägga bördan på en större samfallighet, därvid ej annat val funnes än mellan riket i dess helhet och länet eller landstingsområdet. Att utsträcka utjämningen till hela riket kunde kommittén på anförda skäl icke tillstyrka. Då dels de särskilda länen hade centrala styrelser, dels riket vore indelat i landstingsområden, vilka i landstingsforordningen särskilt fått sig anvisat att genom sina ombud rådslå och besluta om, bland annat, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande del? en samverkan mellan länsstyrelsen och landstinget för kommunikationernas förbättrande med säkerhet kunde påräknas, och dels varje länsrepresentation bäst syntes vara i tillfälle att billigast och ändamålsenligast förvalta de kontanta bidrag till vaghållet, som från andra beskattningsföremål enligt kommitténs torslag skulle erläggas, tvekade kommittén däremot icke att såsom en gemensamhet for sig i fråga om väghållet föreslå länet eller, där län vore delat i särskilda landstingsområden, varje sådant område, dithörande städer likvisst undantagna. Ehuru flertalet landsting och länsstyrelser lämnat kommitténs berörda förslag utan erinran, ansåg sig vederbörande departementschef på grund av åtskilliga mot detsamma framställda anmärkningar, särskilt med avseende å den likvidering häradena emellan av naturaunderhållet, som enligt förslaget skulle a8

T S °1Cke k U n n a f Ö l J a v ä ^ k o m m i t t é n i denna del, utan voro de till 1887 och 1889 ars riksdagar avlåtna propositionerna i ämnet grundade på bibehållandet av häradena som väghållningsdistrikt. Dock skulle det lämnas öppet tor häradena att uppdela sig på mindre eller sammansluta sig till större distrikt. Propositionerna vunno ej riksdagens bifall, men ett par år senare ledde motionsvägen i nära överensstämmelse med nämnda propositioner väckta lorslag till antagandet av den sedermera den 23 oktober 1891 utfärdade lagen angående väghallmngsbesvärets utgörande på landet. Sedan härigenom i lag uttryckligen fastslagits, att väghållningen skulle ayila respektive distrikt, d. v. s. i regel häradet, blevo de legala möjligheterna ior primarkommuner och landsting att lämna sin medverkan därtill i själva verket avskurna Visserligen inträffade fortfarande, att sådan medverkan lämnades särskilt av landstingen, men beslut därom blevo, när de överklagades upphävda emedan de på grund av väglagens bestämmelser lågo utanför de beslutande församlingarnas kompetensområde. Det dröjde ej länge, innan därav uppkommande olägenheter påtalades, och vid 1905 års förut omförmäl12—322308.

III.

178 da revision av väglagen infördes en ännu gällande bestämmelse, att det vore kommun eller landsting obetaget att ombesörja byggande av allmän väg., bro eller färja. Men redan vid 1909 års riksdag återupptogs frågan om landstingsområdet såsom väghållningsdistrikt. I utlåtande över därom väckt motion anförde ett sammansatt stats- och lagutskott, dit motionen hänvisats, huvudsakligen följande: Hade vägkommitténs förslag i nu avsedda del upphöjts till lag, skulle detta helt visst hava åstadkommit den såvitt möjligt jämnaste fördelningen av väghållningsbördan. Om redan vid tiden för väglagens antagande nämnda börda tryckte ojämnt i de olika distrikten, så hade sannolikt i samband med industriens utflyttning på landsbygden samt olika landsdelars ekonomiska utveckling, stillastående eller tillbakagång jämte vägnätets fortgående utgrening ojämnheten i detta tryck alltmera ökats. Under sådana förhållanden kunde det ej väcka förvåning, att tanken på distriktens utvidgning vunne allt större terräng. Det kunde väl ej förnekas, att även de skäl, som framställdes mot vägkommitténs förslag, voro mycket avsevärda, men de torde måhända ej uppväga de fördelar, som med förslaget skulle vinnas. Man borde väl icke underskatta värdet av partiella utjämningar, därför att en hela riket omfattande utjämning ej stode att vinna, allrahelst som ju möjlighet stode öppen att medelst särskilda statsbidrag till de landstingsområden, varest vägbördan bleve hårdast tryckande, söka åstadkomma en ytterligare utjämning. Stridigheter mellan ortsintressen kunde nog förekomma inom de nuvarande distrikten lika väl som inom länsdistrikten. Då de redan befintliga vägstyrelserna väl komme att i och för de huvudsakliga bestyren med avseende å vägarna i en eller annan form bibehållas, skulle landstingens bestyr med vägarna och vägkassorna ej bliva alltför betungande. Några ersättningslikvider mellan häradena behövde ej ifrågakomma, helst som de redan inom vissa distrikt samlade vägkassorna väl borde få reserveras för tillgodoseende av de behov, för vilka de ursprungligen varit avsedda. Vid övervägande härav och då flertalet länsstyrelser och landsting tidigare uttalat sig för förslaget, samt detsamma före antagandet av 1891 års väglag åtminstone inom ett län syntes hava varit med fördel tillämpat, ville det synas utskottet, som om goda skäl talade för att låta frågan ånyo tagas i närmare övervägande. Dock ansåge sig utskottet böra framhålla, att hinder ej syntes böra möta för bibehållande av mindre väghållningsdistrikt, där sådant funnes lämpligt, samt att avgörandet angående distriktens omfattning syntes böra få bero på vederbörande landstings beslut, i vilka beslut givetvis städernas representanter ej borde få deltaga. Utskottet hemställde förty om skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Utskottets hemställan vann dock ej riksdagens bifall. Det har sitt intresse, att under riksdagens överläggningar i ärendet erinrades om det före väglagens tillkomst tillämpade, ovan omnämnda förfaringssättet i Jämtland och uppgavs, att detsamma tillämpats med så stor fördel, att på många håll livligt beklagades, att denna ordning vid lagens införande frångåtts. När sedermera år 1911 den s. k. väg kommissionen tillkallades, framhöll departementschefen, att enligt utredningar, verkställda på föranstaltande av

179 1910 års kommunalskattekommitté, det blivit bekräftat, att väghållningsbesväret drabbade både tungt och ojämnt. Departementschefen anförde vidare, att av utredningsarbetet oförtydbart framginge, att, även om man kunde råda bot för sådana till ojämnheterna bidragande missförhållanden som olikformig fastighetstaxering och olikformig uppskattning av vägunderhållet in natura, i allt fall komme att kvarstå en verklig ojämnhet i skattetrycket, vilken krävde kraftigare åtgärders vidtagande. »De linjer», yttrade han, »efter vilka frågan, såvitt utredningen för närvarande ger vid handen, synes kunna lösas, torde bliva ungefärligen följande. Då det av flera skäl synes uteslutet att låta staten helt övertaga väghållningsbesväret, lärer för ernående av verklig skatteutjämning krävas, att detta besvär överflyttas från de nuvarande väghållningsdistrikten till större kommuner, sammanfallande med länens eller landstingens områden. Trots den utjämning av väghållningsbördan, som på nu angivna sätt skulle'kunna påräknas, lärer i allt fall en ganska stor ojämnhet i skattebördan på grund av de olika naturförhållandena och den olika tillgången på beskattningsföremål inom rikets skilda delar komma att kvarstå. Denna ojämnhet lärer emellertid i avsevärd mån kunna undanröjas genom statsbidrag, vid vilkas bestämmande skatteutjämningssynpunkten bör bliva förhärskande eller åtminstone komma till beaktande i större grad än hittills». Sedan vägkommissionen år 1916 avlämnat betänkande med förslag till ny lag om allmänna vägar på landet samt år 1920 för överarbetning av förslaget tillkallats särskilda sakkunniga, de s. k. väg sakkunniga, vilka följande år voro färdiga med sitt arbete, avlät Kungl. Maj:t till 1922 års riksdag proposition med förslag till ny väglag. Huvuddragen av det resultat, vartill de två utredningarna kommit beträffande spörsmålet om större utdebiteringsområden, skola beröras i sammanhang med en härefter följande redogörelse för statsmakternas åtgöranden under det för vägväsendets fortsatta utveckling betydelsefulla året 1922. Efter att hava belyst de ojämnheter i vägskattebördan, som framträdde i 1922 års förhållandet mellan skilda väghållningsdistrikt, vilka vid tiden omedelbart före .v?9P™poavgivandet av vägkommissionens betänkande voro till antalet 368, uttalade * Ich för™ kommissionen som sin åsikt, att vägväsendet rätteligen borde betraktas som en arbetena tiU angelägenhet av blandad statlig och kommunal natur samt att förty den eko*ensammanomiska bördan därav borde drabba båda parterna med någon fördelning dem "iioTen™' emellan, som kunde anses skälig. Kommissionen yttrade vidare: Även om man ville godtaga den meningen, att den allmänna väghållningen rätteligen borde anses som en rent statlig uppgift, vore därmed icke sagt, att vägväsendet, vare sig i allo eller ens blott ekonomiskt, borde bliva statens ensak. I den moderna statens idé ingmge icke, att staten skulle själv omhänderhava eller bekosta allt arbete, som syftade till statsändamålets förverkligande. I stor utsträckning måste dylikt arbete ankomma på individer eller lokala samfälligheter, huvudsakligen kommunerna. En sådan ur hela den historiska utvecklingen fram-

180 vuxen ordning betingades av naturliga och praktiska hänsyn. Det vore icke möjligt för staten, i varje fall icke utan stora svårigheter, att ensam genom sina förvaltningsorgan handhava alla till statsändamålet hörande angelägenheter. Därtill skulle krävas en alltför omfattande, tung och dyrbar förvaltningsapparat. Viktigare vore dock ett annat förhållande, som gällde även för det fall, att statens skyldighet skulle inskränkas allenast till bestridandet av den med nämnda angelägenheter förenade kostnaden. Det vore en nog så gammal erfarenhet, att arbeten ställde sig kostsammare, när de skulle utföras för statens räkning än eljest. Orsaken härtill kunde icke vara någon annan än den, att något »eget» intresse till sparsamhet här icke vore för handen. I ett sådant intresse låge säkerligen den verksammaste och värdefullaste garanti mot kostnadens uppdrivande till oskälig höjd, och dess uppkallande i största möjliga utsträckning till godo för det allmänna måste för den skull anses vara av stor vikt. Avgränsningen, sådan den i vår förvaltningsrätt framträdde, mellan statens och kommunernas verksamhetsområden, därvid kommunerna fått på sin lott att vårda jämväl angelägenheter av allmän natur, tillgodosåge ock i väsentlig mån det nyssberörda syftet. Då nämligen den ekonomiska bördan av respektive verksamhetsgrenar för de allmänna ändamålen huvudsakligen eller åtminstone till stor del träffade de kommunala samfälligheterna själva, komme deras intresse också att med motsvarande styrka inriktas på en omtänksam och försiktig hushållning med avseende å utgifterna för nämnda ändamål. Med detta intresse sattes i rörelse krafter och öppnade sig möjligheter, som antingen alls icke eller åtminstone icke i samma grad stode staten i dess egen förvaltningsverksamhet till buds. Till följd härav och då därjämte kommunen förfogade över en praktiskt taget kostnadsfri förvaltningsapparat, bleve den bättre skickad än staten att på ett ändamålsenligt och ekonomiskt lyckligt sätt lösa flerahanda allmänna samhällsuppgifter. Med dessa uppgifters läggande under kommunernas vårdnad vunnes också en annan fördel, nämligen en bättre anpassning av vederbörande anstalter och inrättningar efter varje kommuns eget behov och bästa. I sin egen bestämmanderätt hade kommunerna uppenbarligen den säkraste garantien i detta avseende. Också hade staten, då den i huvudsak ålagt kommunerna omsorgen om och kostnaden för fullföljden av vissa statliga uppgifter, i allmänhet jämväl lämnat dem en viss frihet att härutinnan ordna efter de lokala förhållandenas krav, medan staten själv kunnat nöja sig med en viss normerande och kontrollerande befogenhet för säkerställande av sitt anspråk på statsändamålens behöriga tillgodoseende. Centraliserades vårdnaden om dessa uppgifter om också blott i ekonomiskt avseende hos statsmyndigheterna och deras organ, kunde man givetvis icke längre tala om någon sådan rörelsefrihet för kommunerna. Ty även i det senare fallet måste staten förbehålla sig att för varje ort träffa ingående bestämmelser om i vilken mån orten överhuvud skulle bliva tillgodosedd med anstalter av respektive slag samt om deras beskaffenhet och skötsel. Avvägningen av förmånerna mellan de olika orterna, så att den på varje punkt träffade det verkliga behovet och det rätta måttet, måste då bliva betydligt vansklig. Från alla håll skulle framkomma anspråk på staten, anspråk som tillika

181 ofta skulle gå utöver rimlighetens gränser. Resultatet kunde bliva, att den, vars talan fördes mest ivrigt och högljutt, vunne gehör framför en annan, vars behov dock kunde vara lika stort eller till och med större. Under en sådan konkurrens och ojämn utskiftning av förmånerna mellan orterna kunde ordningen svårligen bliva för samhällsarbetet lycklig. I varje fall frånsade man sig vid de kommunala uppgifternas förstatligande det lokala intressets värdefulla medverkan såsom regulator för utvecklingens gång, detta intresse som ensamt hade förmågan att tjänstgöra på en gång som drivkraft för samma utveckling och som en hämsko på en överdriven forcering därav. Vad som sålunda ur allmän praktisk synpunkt talade emot ett överförande på staten av kommunernas uppgifter för statliga ändamål gällde säkerligen icke minst om vägväsendet. Sedan kommissionen ytterligare berört de skäl, som åberopats för, och de invändningar, som enligt kommissionens mening kunde göras mot vägväsendets fullständiga förstatligande, förklarade sig kommissionen icke kunna förorda en dylik omläggning. Vägkommissionen hade även ägnat ingående uppmärksamhet åt frågan om vägdistrikt av högre och lägre ordning med eventuellt staten som den högsta enheten beträffande vissa vägar (nationalvägar, riksvägar) men kommit till det resultatet, att en differentiering av denna beskaffenhet vore olämplig bland annat ur skatteutjämningssynpunkt, då det vore oundgängligt, att i de flesta fall statsvägarna komme att beröra somliga underdistrikt i relativt större utsträckning än andra, och att en del underdistrikt måhända ej alls skulle få några sådana vägar inom sina gränser. Då det större trafikbehovet syntes böra bliva bestämmande för frågan, huruvida en väg skulle vara av denna högre ordning, vore det snarast att förutse, att förekomsten av statsvägar bleve ymnigare i orter med skattekraft och kultur i högre blomstring än i glesare bebyggda, ekonomiskt mindre väl lottade, vilka därför skulle få så mycket större berättigade anspråk på utjämningsunderstöd från statens sida. Dessutom skulle det inom hela landet uppkomma en strävan att till statsvägar överföra vägar av högre klass. På dessa skäl och under åberopande därjämte av vad kommissionen anfört mot ett generellt förstatligande av vägväsendet uttalade sig kommissionen mot statsvägar överhuvud, i den mån ej vore fråga om trafikleder med speciell uppgift såsom militärvägar, mellanriksvägar och ödemarksvägar. Då kommissionen bland de övriga alternativ, som kunde tänkas, stannade för det, som avsåg samtliga väghållningsdistrikts inom ett landstingsområde sammanförande till en distriktsenhet, skedde detta ej blott under framhävande av den utjämningseffekt, som därigenom skulle vinnas, utan även under hävdande av den uppfattningen, att förstoringen borde bliva till gagn även för själva väghållningen och för tillgodoseende av det viktiga, allt mer framträdande önskemålet att erhålla bättre vägar. Enligt det av kommissionen förordade systemet skulle landstinget bliva representation för de väghållningsskyldiga med en särskild vägstyrelse såsom förvaltande och verkställande organ med tekniskt sakkunniga biträden, allt i närmare samverkan med länsstyrelsen. En

182 sådan organisation syntes kunna bjuda bättre garantier för ett på samma gång kraftigt och målmedvetet arbete till väghållningens fromma, än som rimligtvis kunde påräknas hos en mängd små vägförvaltningar, vilka arbetade utan sammanhållning med varandra och under trycket av mer eller mindre otillräckliga tekniska och ekonomiska resurser. Med distriktens genom förstoringen ökade bärkraft borde man också kunna förvänta större tillmötesgående från vägdistriktens sida mot lokala krav på nya vägar, som vore av verkligt behov påkallade. Det förefölle kommissionen, som om reformen ur denna synpunkt borde kunna verka välgörande särskilt för en del fattiga orter i Norrland, där åstadkommandet av även de nödvändigaste nya vägförbindelser så ofta måste anstå till följd av vägsamfälligheternas oförmåga att bära de därmed förbundna utgifterna. Slutligen borde man ej lämna ur sikte, att den med reformen följande större enhetligheten och planmässigheten i vägförvaltningen inom ett större område borde bliva till gagn även för utbildningen av ett lämpligt automobilvägsystem. Uppfattningen om biltrafikens stora möjligheter och fördelar även för vår landsbygd började utan tvivel alltmer tränga igenom. Men utvecklingen härutinnan berodde i hög grad på förefintligheten av bilvärdiga vägar. Landstinget och dess organ hade givetvis större förutsättningar att kunna ordna denna angelägenhet än flera av varandra oberoende och i regel på intet sätt samarbetande mindre lokalförvaltningar. Gent emot de tvivelsmål, som uttalats om landstingens lämplighet som organ för den uppgift, varom vore fråga, erinrade kommissionen, att det enligt 1 § landstingsförordningen tillkomme landstinget att rådslå och besluta om bland annat »anstalter för kommunikationsväsendets befordrande». Vägväsendet kunde alltså sägas nära sammanhöra med de landstinget redan nu tillkommande allmänna uppgifterna. Landstinget vore visserligen sammansatt genom val av delvis andra än dem, som deltoge i väghållningsskyldigheten på landet, men denna omständighet saknade dock betydelse, då städernas representanter i landstinget — för så vitt städerna fortfarande skulle vara skilda från landsbygden i fråga om väghållningsbesväret — givetvis ej skulle få deltaga i behandlingen av de hos tinget förekommande vägfrågor, samt, vad anginge landsbygden, väghållningsskyldigheten dåmera blivit utsträckt till praktiskt taget alla beskattningsföremål. Antagandet att landstingen mer än andra beslutande församlingar skulle i förevarande avseende bliva tummelplatsen för stridigheter och slitningar mellan olika intressen förefölle knappast vara berättigat. Fastmer syntes man i landstingets organisation hava bättre garanti för vägfrågornas sakligt riktiga behandling än i de nuvarande vägstämmorna, där intressemotsatserna i de allra flesta fall skarpt framstode och de stora fyrktalen dominerade. Något obehörigt tillbakasättande av berättigade ortsintressen eller oförtjänt gynnande av mindre berättigade intressen behövde under den nya ordningen så mycket mindre befaras, som beslutanderätten i fråga om förändringar i det allmänna vägnätet fortfarande såsom dittills enligt kommissionens förslag skulle förbehållas den med ortens förhållanden och behov väl förtrogna länsstyrelsen. Landstingets förmåga och lämplighet att uppbära den nya uppgiften skulle

183 väl i övrigt bero på de bestyr och befogenheter, vilka skulle tillkomma tinget. Givetvis måste själva förvaltnings- och verkställighetsbestyren uppdragas åt en av landstinget utsedd vägstyrelse. Landstinget självt skulle endast hava att utöva väsentligen samma funktioner, som tillhörde den nuvarande vägstämman, nämligen prövning och fastställande av inkomst- och utgiftsstat för vägkassan, bestämmande av skattebidragen till vägväsendet, meddelande av ansvarsfrihet för vägstyrelsen samt avgivande av yttrande och förslag i frågor rörande vägbyggnader eller andra förändringar i det allmänna vägnätet. Så hade jämväl vägkommittén tänkt sig saken. Med en sådan anordning syntes landstingen icke, såsom man velat göra gällande, behöva bliva alltför mycket betungade med arbetet för ifrågavarande ändamål. A t t landstinget, såsom man också velat invända, icke skulle förfoga över nödig lokalkännedom för bedömande av dylika frågor syntes kommissionen icke med fog kunna påstås. För att emellertid än ytterligare säkerställa en fullständig belysning av de lokala förhållandena åtminstone i varje sådant fall, då fråga vore om förändring i vägnätet för någon ort, stadgades i förslaget, att trafikanter och andra, som saken närmast kunde röra, skulle höras i ärendet. Den befarade olägenheten av den hos landstinget centraliserade vägförvaltmngen skulle väl egentligen hänföra sig till den gemensamma vägstyrelsens funktioner. Saken skulle också hava sina betänkligheter, därest denna styrelse skulle utan vidare ersätta alla de nuvarande vägstyrelserna inom landstingsområdet och sålunda övertaga alla deras bestyr. Men detta vore icke nödvändigt. Kommissionen förutsatte nämligen, att landstingsområdet visserligen skulle vara ekonomisk enhet för väghållningen men samtidigt vara uppdelat i arbetskretsar för väghållningens fullgörande, samt att därvid skulle så tillgå, att alla kostnader för väghållningen, i den mån de ej täcktes genom statsbidrag, skulle gäldas av landstinget och täckas genom uttagande av vägskatt å samtliga vägskatteskyldiga inom landstingsområdet. Men att överlämna även väghållningens ombesörjande åt landstingsförvaltningen ansåg kommissionen däremot ej tillrådligt. En dylik anordning skulle enligt kommissionens åsikt ur förvaltnings- och kostnadssynpunkt kunna bliva förenad med svårigheter av samma art, som anförts i fråga om vägväsendets övertagande av staten, visserligen i mindre skala men dock alltid avsevärda. Kommissionen föreslog därför, att landstinget skulle genom sitt organ vägstyrelsen i allmänhet blott ombesörja vägbyggnader samt underhållet av broar och färjor, under det att primärkommunerna skulle bilda arbetskretsar, vilka omhänderhade allt övrigt vägunderhåll liksom vinterväghållningen inom respektive kommuner och ordnade därmed helt och hållet på sätt kommunen funne lämpligt. Kommunen skulle därefter äga att ur landstingskassan bekomma ersättning för vägunderhållet med belopp, vartill underhållet blivit i vederbörlig ordning uppskattat, och för vinterväghållningen efter det i verkligheten utförda arbetets skäliga värde. Mot kommissionens förslag i sist omförmälda avseende riktade flera av de hörda myndigheterna och korporationerna en skarp kritik. I denna kri-

^ägsakunmga -

184 tik instämde de vägsakkunniga i sitt år 1921 avgivna betänkande. De ansågo därjämte, att i stort sett enahanda anmärkningar kunde göras mot en på sina håll ifrågasatt anordning, varigenom de gamla väghållningsdistrikten i stället för primärkommunerna finge på det av kommissionen tänkta sättet tjänstgöra som arbetsdistrikt. De sakkunniga, vilka anslöto sig till vägkommissionens uttalanden mot ett fullständigt förstatligande av vägväsendet och ett system med s. k. riksvägar, förordade för sin del, att landstingsområdet ej blott gjordes till ekonomisk enhet för väghållningen utan även finge omhändertaga själva utförandet av arbetet. Bland de fördelar, som härigenom skulle vinnas, nämnde de sakkunniga följande. Utjämningen av väghållningsbesväret bleve effektivare än enligt vägkommissionens förslag. Då all väghållning skulle utföras genom landstingsvägstyrelsens försorg, bleve primärkommunernas befattning med vägväsendet obehövlig. Uppskattningen av vägunderhållet och därmed förbundna kostnader ävensom övriga nackdelar skulle försvinna. De för väghållningen erforderliga medlen skulle utdebiteras såsom landstingsvägskatt och ingå direkt i landstingsvägkassan. På grund av landstingsområdets större ekonomiska bärkraft skulle möjlighet förefinnas att anskaffa för ett rationellt vägunderhåll nödiga redskap och att åstadkomma ett gott vägunderhåll. Vad de av vägkommissionen befarade förvaltningssvårigheterna anginge, hade det redan i ett flertal fall förekommit, att all väghållning inom de dåvarande väghållningsdistrikten övertagits av vägkassan. Att märka vore, att sådant företrädesvis ägt rum i de stora norrländska väghållningsdistrikten. Då i dessa fall de nuvarande vägstyrelserna till och med utan stöd av lagstiftningen lyckats att till de väghållningsskyldigas tillfredsställelse ombesörja vägunderhållet, syntes det med visshet kunna antagas, att landstingsområdets förvaltningsorgan med dess större resurser skulle kunna gå i land med denna uppgift. Landstingsområdenas storlek lade ej heller hinder i vägen för ett lämpligt ordnande av förvaltningen. De sakkunniga hade därvid utgått från, att landstingets vägstyrelse skulle stå i nära beröring med ortsbefolkningen i väghållnings distriktets olika delar. Måhända skulle det, särskilt i större landstingsområden, befinnas nyttigt att, såsom i ett avgivet yttrande ifrågasatts, inom vissa härad bilda en s. k. vägnämnd för att i förekommande fall biträda vägstyrelsen. Till ledamöter i en dylik vägnämnd låge det närmast till hands att utse de lämpligaste bland de gamla vägstyrelsernas ledamöter. De sakkunniga hade emellertid icke ansett sig böra föreslå några uttryckliga föreskrifter i detta hänseende. P å andra orter kunde andra anordningar finnas lämpligare. E n av de största fördelarna av att göra väghållningen till en kommunal uppgift vore just den, att härigenom lämnades möjlighet för en smidigare anpassning efter de föreliggande förhållandena. Att hindra en sådan anpassning genom tvingande föreskrifter borde i möjligaste mån undvikas. De av kommissionen antydda farhågorna för att kostnaderna för väghållningen skulle bliva avsevärt större, om denna ombesörjdes av landstingets förvaltningsorgan i stället för av kommunerna, kunde de sakkunniga icke de-

185 la. De sakkunniga vore övertygade om, att administrationskostnaderna enligt kommissionens system icke skulle bliva lägre, helst ersättningen till de många kommunvägstyrelserna torde komma att uppgå till avsevärda belopp. Det syntes nämligen knappast vara möjligt att inom varje kommun uppbringa en fullgod vägstyrelse utan att lämna skälig ersättning för ledamöternas besvär, helst som de uppgifter, vilka redan nu åvilade kommunerna, vore ganska betungande. Beträffande kostnaderna för utförandet av själva vägunderhållet syntes landstingsvägstyrelsen hava lika stora möjligheter som en kommunvägstyrelse att åvägabringa billiga entreprenadavtal, och för utförande av sådant vägunderhåll, som icke upplätes på entreprenad, komme ju landstingsvägstyrelsen att kunna disponera effektivare hjälpmedel och skickligare personal än en kommunvägstyrelse. Sannolikheten syntes även tala för det antagandet, att, därest systemet med kommunväghållning i enstaka fall till äventyrs skulle visa sig förenat med mindre utgifter, denna besparing komme att vinnas genom ett sämre vägunderhåll, vilket emellertid i längden skulle bliva oekonomiskt. Vad sålunda anförts syntes i tillämpliga delar äga giltighet även för det fall, att häradet ifrågasattes såsom arbetsdistrikt. Sedan i avgivna yttranden allmänt förordats, att de vägsakkunnigas för- Vägpropos slag skulle upphöjas till lag, grundades den till 1922 års riksdag i ämnet h ^dlinq avlåtna propositionen i allt väsentligt på detta förslag. vid 1922 års riksda ^ Statens övertagande av väghållningsbesväret betecknades i propositionen 9såsom olämpligt och synes — frånsett en motion om att staten skulle övertaga de mera trafikerade vägarna — ej hava haft något nämnvärt antal förespråkare under ärendets behandling i riksdagen. När propositionen, som alltså gick ut på att landstinget och dess förvaltningsorgan skulle övertaga väghållningen, ej vann riksdagens bifall, voro orsakerna till avslaget flera, i främsta rummet svårigheten att ernå enighet om grunderna för vägskattens utgörande och om statsbidragens storlek. Sålunda kan av utskottsutlåtandet inhämtas, att av de tjugu utskottsledamöterna fjorton uttalade sig för regeringsförslaget, i vad detsamma angick vägdistriktens omfattning, ehuru sex av dessa fjorton ledamöter av fruktan för ändringar i förslagets övriga, nyss berörda delar stannade för avslag och tillsammans med de fem eller möjligen sex ledamöter, som hyste betänkligheter bland annat mot förstoring på angivet sätt av vägdistrikten, bildade en utskottsmajoritet, som hemställde om avslag å propositionen. Dessa betänkligheter, såsom de uttrycktes i en av ifrågavarande fem ledamöter vid utskottsutlåtandet fogad reservation, vilken med avslagsyrkandet förband hemställan om ny utredning, hänförde sig huvudsakligen till uppfattningen, att den nya organisationen med nödvändighet skulle påkalla inrättandet av ett betydande antal nya tjänstebefattningar samt leda till ett mera byråkratiskt system och ett fördyrande av kostnaderna, att genom tillskapandet av de större distrikten den överskådlighet och personkännedom, som för närvarande vore faktorer av stor betydelse och med kostnadsbesparande verkningar, skulle försvinna samt att även borttagandet av naturaunderhållet och

186 underhållets ombesörjande genom anlitande av entreprenad eller lega eller genom anställd personal skulle komma att medföra i hög grad ökade kostnader. Därjämte framhöllos såsom olägenheter, att allmänhetens omedelbara inflytande på vägfrågorna skulle avkopplas genom vägstämmornas avskaffande, att i stället landstingens vägstyrelser, vilka även med bästa vilja skulle hava svårt att fullt opartiskt behandla länets olika delar, och landstingens tjänstemän skulle bliva de bestämmande, ävensom att landstinget, vilket sammanträdde blott en gång om året, vore sammansatt efter politiska synpunkter och hade andra viktiga frågor, som togo dess tid i anspråk. Reservanterna förklarade, att, även om dessa betänkligheter kunnat övervinnas, regeringsförslagets antagande, vilket skulle medföra att hela väghållningsbesväret komme att utgöras medelst kontant vägskatt, icke vore möjligt, utan att samtidigt det å jordbruksfastighet vilande väghållningsbesväret lättades, varjämte högre statsbidrag än enligt propositionen föreslagits måste beviljas. Slutligen gjor-, des gällande, att vägbeskattningen stode i nära samband med hela det kommunala skatteväsendets ordnande. Avslagsyrkandet segrade med knappa majoriteter i båda kamrarna, i första kammaren med 59 röster mot 50 och i andra kammaren med 103 röster mot 99. Minoriteterna röstade för en av sju utskottsledamöter omfattad reservation, som anslöt sig till regeringsförslaget ifråga om vägdistriktens omfattning men förordade vissa ändringar bland annat beträffande grunderna för vägbeskattningen och statsbidragens storlek. Till innehållet i denna reservation återkommer beredningen vid prövningen av de utvägar till kostnads, överflyttning, som stå till buds. AutomobilMedan försöket vid 1922 års riksdag att genom en ny väglag åvägabringa skatternas e n längt gående förändring i grunderna för vägkostnadernas fördelning gav införande

.

,,

.

„

.-,.

,

,.,.,

•

o, .. j •

år 1922. ett negativt resultat, blev en annan samma ar vidtagen lagstiftningsåtgärd inledningen till en revolutionerande förskjutning i kostnadsfördelningen. Frågan om särskild skatt å motorfordon hade upptagits av den s. k. kommunalskattekommittén redan år 1900 och bragtes nu genom en proposition under riksdagens prövning, sedan flera olika förslag under mellantiden varit föremål för utredning. Under hänvisning till de ökade krav på vägbyggnadernas beskaffenhet och på vägunderhållet, som genom motortrafiken uppkommit, beslötos sålunda skatter å motorfordon och automobilgummiringar, samt meddelades föreskrifter angående den ordning, i vilken de influtna skattemedlen (automobilskattemedlen) skulle användas för gatu- och väghållningen. Tiden efter Under tiden efter 1922 års riksdag hava förutsättningarna för ett ställår 1922. n i n g S tagande till spörsmålet om vägväsendets organisation ändrats i väsentliga avseenden. Visserligen regleras vägväsendet på rikets landsbygd fortfarande genom 1891 års väglag, och på ett par undantag när äro de i denna lag under de senaste tio åren vidtagna ändringarna av relativt underordnad betydelse. Utöver förut omförmälda, år 1927 införda nya grunder för de olika beskattningsfore-

187 målens repartition i vägskatten är det egentligen blott två ändringar, båda beslutade år 1927, som kunna karakteriseras såsom åtminstone till sitt syfte mera betydelsefulla för vägutgifternas fördelning. Den ena av dem innebär, att en sedan år 1924 i lagens 5 § förefintlig möjlighet att under angivna förutsättningar även oberoende av vägdelning förena väghållnings distrikt med annat väghållningsdistrikt eller del därav utsträckts så till vida, att, medan förut en av förutsättningarna härför var de av föreningen berörda distriktens medverkan genom samstämmiga beslut, länsstyrelsen numera kan förordna därom efter vederbörandes hörande. Initiativet till denna föreskrift hade tagits av en norrländsk länsstyrelse och föranledde proposition till riksdagen under motivering, att fall kunde tänkas, då väghållningsdistriktets ringa storlek och bärkraft omöjliggjorde ett rationellt utnyttjande av teknikens hjälpmedel vid väghållningen och ett fullgott utförande av dess väghållningsskyldighet. Av särskild betydelse bleve ett dylikt förhållande, när ett sådant distrikt genomlöptes av en viktig, hårt trafikerad trafikled. Den andra ändringen var av mera reell betydelse. Den innefattade, att statsbidrag äntligen beviljades även för vinterväghållningen och detta med samma kvotdel av kostnaden som för vägunderhållet i övrigt. Av ännu mycket större betydelse för vägväsendet och till detsamma knutna organisationsproblem har emellertid varit den utveckling, förhållandena under denna tid tagit, utan att nya bestämmelser i väglagen därvid medverkat. Naturaunderhållet har praktiskt taget upphört, varigenom väghållningens utförande väsentligen förändrat karaktär. Främst genom den år 1922 införda samt därefter successivt utvidgade och skärpta beskattningen av motortrafiken har det kommunala vägskatteunderlaget kommit att uppbära en allt mindre del av väghållningskostnaderna, samtidigt som dessa på grund av de högre anspråken på vägarnas beskaffenhet och vidmakthållande kraftigt skjutit i höjden. Den starkt stegrade motortrafiken har medfört, att ett stort antal av våra allmänna vägar mist sin lokala karaktär eller blivit av, relativt sett, mindre vikt för ortsintressena än tidigare. Frågan om en kommunalskattereform, av vilken vägväsendets och vägskattelagstiftningens ordnande ansetts i viss mån avhängig, har blivit av statsmakterna avgjord genom ett vidhållande i huvudsak av det förut gällande skattesystemet. För planläggning och kontroll av vägarbetena har en statlig organisation inom varje län skapats. På grund härav och i anledning av ett flertal riksdagsskrivelser och andra framställningar hava år 1929 tillkallats särskilda sakkunniga med uppdrag bland annat att verkställa revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet. Vid detta ärendes föredragning i statsrådet erinrade vederbörande departementschef, att det år 1922 framlagda förslaget i stort sett vunnit gillande inom riksdagen, men att enighet icke kunnat vinnas om grunderna för vägskattens utgående, varför propositionen av riksdagen avslagits. Under erinran tillika om vissa av de nyss berörda ändrade förhållandena, som inträtt efter år 1922, samt därom, att den nyinförda bestämmelsen om befogenhet för länsstyrelse att oberoende av vägdelning för-

188 ordna om förening av väghållnings distrikt icke i något enda fall kommit till tillämpning, yttrade departementschefen i fråga om väghållnings distriktens organisation särskilt, att dessa distrikt i vissa fall måste anses utgöra för små enheter, samt att för ett rationellt utnyttjande av de dyrbara redskap och maskiner, som numera för en effektiv väghållning vore nödvändiga, och för ett ändamålsenligt användande av den tekniska personal, som behövdes för vägarbetenas behöriga tillsyn och skötsel, liksom för nedbringande av förvaltningskostnaderna det uppenbarligen vore av vikt, att distrikten erhölle tillräcklig storlek. Slutligen påpekade departementschefen, att en lämpligt avvägd indelning av väghållnings distrikten otvivelaktigt skulle bidraga till att utjämna vägskattebördan. 1 Till sist må erinras därom, att utjämningsanslag av större betydelse hava anvisats av 1931 och 1932 års riksdagar, sålunda medan skatteutjämningsberedningens arbete pågått. Av automobilskattemedel anslogos nämligen vid den förra riksdagen 1,275,000 kronor att efter Kungl. Maj:ts prövning utgå med högst 10 % av underhållskostnaden såsom understöd till mera betungade väghållnings distrikt. Anslaget höjdes år 1932 till 1,800,000 kronor. Samtidigt indrogs det förut omförmälda utjämningsanslaget å 200,000 kronor.

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning. Förvaltnings- och utdebiteringsområde, beslutanderätt och tillsyn.

Innan beredningen går att granska kostnadsfördelningsfrågan och därmed sammanhängande organisationsproblem, lärer det vara av intresse att hava en koncentrerad bild av vägväsendets organisation och av vägkostnadernas storleksordning. Enligt gällande väglag utgör i regel varje härad eller, där häradsbenämning ej förekommer, tingslag förvaltnings- och utdebiteringsområde för byggande och underhåll på landet av allmän väg, bro och färja. Annan indelning i väghållnings distrikt kan dock förekomma, när sådan indelning fanns före väglagens ikraftträdande eller när därom förordnas i sammanhang med vägdelning. Under vissa förutsättningar kan därjämte länsstyrelse utan sammanhang med vägdelning efter vederbörandes hörande förordna om förening av väghållnings distrikt med annat distrikt eller del därav. Antalet väghållnings distrikt är för närvarande 376 och har sålunda stigit sedan början av 1920-talet. Fråga om anläggning, omläggning, annan förändring eller indragning av allmän väg på landet avgöres av länsstyrelsen efter de väghållningsskyldigas och landsfiskalens hörande. De väghållningsskyldiga ombesörja väghållningen inom distriktet och bekosta densamma, i den mån automobilskattemedel icke för ändamålet ställts till förfogande eller bidrag lämnas av staten, landsting eller kommun. De 1

De sakkunniga kava, sedan detta skrivits, avlämnat sitt betänkande.

189 väghållningsskyldiga utöva sin beslutanderätt å vägstämma, därvid röstskalan följer vägfyrktalen, vilka äro grundläggande för utdebiteringen av vägskatt och. i vad de påföras fastighet, stå i direkt förhållande till taxeringsvärdet, men i övrigt till den beskattningsbara inkomsten. Vägstämman fastställer årligen inkomst- och utgiftsstat samt beslutar om uttaxering av vägskatt. De väghållningsskyldiga företrädas av en å vägstämma för fyra år i sänder utsedd vägstyrelse, för vilken instruktion efter styrelsens hörande fastställes av länsstyrelsen. Det åligger enligt väglagen länsstyrelsen att övervaka vägarnas behöriga underhåll. Närmast under länsstyrelsen utövas tillsynen över vägväsendet av landsfiskalen med biträde av fjärdingsman. Enligt kungörelsen den 16 maj 1930 angående den statliga vägorganisationen i länen skall den närmaste uppsikten över och bestyret med vägväsendet utövas av länsstyrelserna med biträde av vägingenjörer, biträdande vägingenjörer och vägingenjörsassistenter. I kungörelsen angivas de åligganden, som i olika avseenden ankomma på länsstyrelsen och vägingenjörerna. Den sammanlagda kostnaden för de allmänna vägarna beräknades för år Utgifter och 1907 till i runt tal 12 miljoner kronor, varav omkring 2 miljoner kronor täckiPfP^8' tes genom statsbidrag och resten, omkring 10 miljoner kronor, stannade på de * %*9' väghållningsskyldiga. För år 1930 torde kostnaden hava uppgått till omkring 85 miljoner kronor. Därav uttaxerades på de väghållningsskyldiga 32 till 33 miljoner kronor, varjämte genom direkta statsbidrag täcktes omkring 15 miljoner kronor och genom automobilskattemedel återstoden. Väghållningsdistriktens skuldsättning inskränkte sig år 1907 till ungefär 3 miljoner kronor för att år 1922 hava stigit till omkring 18 miljoner kronor och år 1930 hava nått en siffra av mellan 40 och 45 miljoner kronor. Den andel i kostnaden, som täckes genom statsbidrag och — sedan automobilskatterna införts — genom automobilskattemedel, har successivt ökats, senast genom beslut vid 1931 och 1932 års riksdagar. I allmänhet utgå dessa bidrag numera enligt följande grunder: För byggande av 1) landsvägar och vanliga bygdevägar med högst tre fjärdedelar av kostnaden (med möjlighet till fyllnadsbidrag för vägföretag, som utföras för bekämpande av arbetslösheten), 2) enkla bygdevägar med tre fjärdedelar av kostnaden eller det högre bidrag, Kungl. Maj:t kan medgiva, och 3) ödebygdsvägar med minst fem sjättedelar av kostnaden, utan att dock i kostnaden medräknas utgifter för torv, grus, sten och klenare virke. För vägunderhåll

och vinterväghållning

av

1) vägar i allmänhet, enligt 60 och 76 §§ väglagen, av automobilskattemedel med 30 % av kostnaden,

190 2) under 1) omförmälda vägar, enligt förordningen om automobilskattemedlens fördelning, med ytterligare 45 % av kostnaden, där vägkassan övertagit vägunderhållet, 3) ödebygdsvägar, enligt lagen om ödebygdsvägar, likaledes av automobilskattemedel med 30 % av kostnaden med möjlighet för väghållnings distriktet att, där särskilda omständigheter äro för handen, få tilläggsbidrag med högst 60 %, samt 4) utöver de under 1)—3) omförmälda bidragen ytterligare bidrag av automobilskattemedel intill ett belopp av 1 800 000 kronor med högst 10 % av kostnaden till mera betungade väghållningsdistrikt (distrikt med högre vägskatt än 20 öre per vägfyrk). Därjämte kunna av å riksstaten anvisade automobilskattemedel bidrag utgå dels till förbättring av för automobiltrafiken särskilt viktiga vägar med belopp, motsvarande tre fjärdedelar av kostnaden, där ej undantagsvis större andel av Kungl. Maj :t beviljas, dels ock till sådana av vägkassan underhållna vägar, vilkas underhåll på grund av automobiltrafik i synnerlig grad försvåras, ävensom för vinterväghållning till särskilt gagn för automobiltrafiken, s. k. extra underhållsbidrag. I allmänhet utgå alltså .för närvarande bidrag dels av statsmedel och dels av automobilskattemedel till byggande och förbättring av väg med lägst tre fjärdedelar av kostnaden samt till underhåll och vinterväghållning med 75— 90 % av kostnaden.

Beredningens förslag. UtgångsAv den ovan lämnade redogörelsen framgår, att under tiden efter år 1907 age • vägkommunernas årsutgifter för vägväsendet, vilka nämnda år uppgingo till omkring 10 miljoner kronor, mer än tredubblats, och att vägkommunernas skuldsättning under samma tid stigit från omkring 3 till inemot 45 miljoner kronor, oaktat de årliga statsbidragen, inklusive tillskott av automobilskattemedel, samtidigt ökat från ett par miljoner kronor till över 50 miljoner kronor. A ena sidan hava förhållandena följaktligen omkastats, i det att de väghållningsskyldiga nu betala blott omkring en tredjedel av totalkostnaderna, inberäknat förvaltningsutgifter och annuiteter å lån, under det att de för något mer än tjugu år sedan betalade omkring fem sjättedelar av samma kostnader. A andra sidan representerar emellertid denna väghållnings distriktens minskade andel i kostnaderna en betydande stegring i uttaxeringssumman, vilken, trots skatteunderlagets kraftiga tillväxt och utgifters skjutande på framtiden genom tilltagande skuldsättning, resulterat genomsnittligt i ungefär samma utdebitering per skattekrona nu som år 1907. På grund av de olikartade förhållandena inom väghållningsdistrikten, framför allt ojämnheterna i deras skattekraft, äro många av dem synnerligen hårt,

191 andra åter obetydligt betungade av vägskattebördan. Av det genom beredningens försorg införskaffade och bearbetade statistiska materialet (se Del I ) kan sålunda inhämtas, att den enligt 1929 års uttaxeringsbeslut högsta utdebiteringssiffran per vägfyrk motsvarade ej mindre än 6 kronor per skattekrona för inkomst och 15 kronor per skattekrona för jordbruksfastighet, medan den lägsta siffran samma år — bortsett från en del öar, vilka bilda egna väghållningsdistrikt utan nämnvärd väghållning — utgjorde 40 öre respektive 1 krona per skattekrona. Per vägfyrk var maximum 90 öre och minimum 6 öre, sålunda maximum femton gånger högre än minimum. Det är alltså klart, att, på sätt jämväl i det nyss relaterade departementschefsyttrandet anförts, ett starkt behov av skatteutjämning föreligger. I enlighet med de synpunkter, som beredningen ansett sig böra anlägga på spörsmålet om mellankommunal skatteutjämning (se Kap. I och Kap. I V ) , skulle beträffande vägväsendet liksom i fråga om andra kommunala förvaltningsbestyr avgörande först träffas, huruvida och i vad mån utjämningen lämpligen kan åstadkommas genom en mera allmän överflyttning av kostnaderna på större utdebiteringsområden, medan i avbidan på detta avgörande skulle anstå med bestämmandet av de skatteutjämnande kontantunderstöd från statens sida, som kunde finnas erforderliga. I ju större omfattning en dylik överflyttning sker, desto mindre omfattande och betungande för staten behöva de speciella understödsåtgärderna bliva och desto lättare bliva utformningen och tillämpningen av bestämmelserna därom. Vidkommande det alltså nu till besvarande uppställda spörsmålet om större Vägväsenutdebiteringsenheter synes till en början på huvudsakligen samma skäl som det?-f°™tatde under tidigare utredningar anförda ett fullständigt förstatligande av landsbygdens väghållning icke kunna tillstyrkas, ehuru obestridligen därigenom skulle ernås den högsta tänkbara utjämningseffekten och en för de nutida väghållningsproblemens lösning behövlig enhetlighet i administrationen. På grund av vad beredningen anfört om nödvändigheten att i regel låta dem, på vilkas beslut och åtgöranden i övrigt kostnadernas storlek väsentligen är beroende, också taga en skälig del av dessa kostnader, lär det ej heller vara tillrådligt, att ytterligare överflytta någon avsevärd andel av kostnaderna på staten eller motortrafiken från den kommunala förvaltningsenhet, vilken ombesörjer väghållningen och i viktiga hänseenden beslutar därom. I likhet med 1911 års vägkommission finner beredningen sig ej heller kunna tillstyrka, att staten helt övertager utgifterna för en del av vägarna, nämligen de mest betydande av dem (riksvägarna), under det att väghållningen i övrigt förbliver ett i princip kommunalt bestyr. E n dylik anordning skulle otvivelaktigt uppkalla en allmän strävan att i tillämpningen utvidga begreppet riksvägar, en strävan som sannolikt skulle bliva svår att hålla tillbaka och därför komme att leda till ett ständigt ökat antal sådana vägar med allt drygare kostnader för det allmänna och allt flera av de olägenheter, som ansetts förbundna med ett fullständigt förstatligande av vägväsen-

192 det. Framför allt ur skatteutjämningssynpunkt torde anordningen vara förkastlig, emedan den, såsom vägkommissionen framhållit, snarare måste antagas komma att förstora olikheterna i de skilda vägdistriktens skattebelastning och därför föranleda ökade krav på statligt utjämningsunderstöd. Erfarenheterna från Norge, där sedan några år tillbaka en uppdelning av vägarna på angivet sätt är genomförd, bekräfta dessa farhågor (jämför Del I I ) . Att låta ansvaret för och arbetet med väghållningen inom de särskilda delarna av landet åvila beträffande vissa vägar staten men i övrigt förvaltningsområden av mindre omfattning skulle dessutom betyda en uppdelning av väghållningens organisation och utförande, vilken skulle vara ägnad att höja de med arbetet förbundna totalkostnaderna. Det stundom framförda förslaget att staten skulle anlägga riksvägarna men väghållningsdistrikten ombesörja och det kommunala skatteunderlaget i sista hand svara för deras underhåll, träffas, om ock i mindre grad, av enahanda anmärkning och skulle medföra ytterligare dualism så till vida, som ansvaret för samma väg bleve tudelat, och sättet för ansvarets fördelning i praktiken säkerligen komme att leda till komplikationer. Vägdistrikt, Det torde därför endast återstå att välja mellan kommunala vägkommuner större an de a y högre eller lägre ordning. På grunder, som beredningen angivit vid klartVUVCLt CltlClC

- n i

T

A

•

men mindre läggandet av de allmänna riktlinjerna för eventuella kommunala förstoringar an lands- (j£ a p_ I V ) , måste beredningen avstyrka och såsom skäligen värdelös beteckdet. na en lagstiftning, som åsyftar att antingen direkt genom generella bestämmelser i ämnet eller efter prövning i varje särskilt fall av länsstyrelsen eller annan myndighet nå fram till en indelning i vägkommuner, större än de nuvarande väghållningsdistrikten men mindre än landstingsområdet. De ekonomiska motsättningarna bliva för starka eller utjämningseffekten illusorisk, om man söker sig fram efter denna linje. Redan vägkommissionen betecknade på huvudsakligen samma skäl som beredningen en sådan lösning av problemet såsom mycket svår att genomföra och såsom i och för sig otillfredsställande. P å sätt i den föregående framställningen påpekats, har det också visat sig, att den för några år sedan åt länsstyrelserna lämnade befogenheten att förordna om sammanslagning av väghållnings distrikt blivit så gott som resultatlös. Över huvud har clet, som i Kap. I V utvecklats, varit tämligen fruktlöst att söka åvägabringa större utdebiteringsområden genom allmänna eller speciella bestämmelser om befogenhet för Kungl. Maj:t eller länsstyrelserna att förordna därom. Landstings- Därest större vägkommuner än de nuvarande överhuvud finnas behövliga, XTJeHnos- * ä r följaktligen landstingsområdet regelmässigt böra bliva det nya utdebiteenhet. ringsområdet.

193 A t t en sådan förändring, varigenom antalet utdebiteringsenheter skulle minSkatteskals från 376 till mindre än ett trettiotal, komme att ur skatteutjämningssyn^f^lagets utjämning. punkt medföra betydande fördelar, ligger i sakens natur. Verkningarna på " skatteunderlaget, uttryckt i skattekronor per invånare enligt 1929 års siffror (då distrikten voro 379), belysas av följande sammanställningar: Antal skattekronor per invånare inom landstingsområdenas väg-hållningsdistrikt. Summa 0—1 l-oi 2-01 3-01 4-01 501 6-01 7-01 8-oi 9-01 Övei väghåll—2 - 3 —4 —5 —6 —7 - 8 - 9 —1C) 10 ningsdistrikt

Landstingsområden

Stockholms läns

1 Uppsala läns Södermanlands läns . . . Östergötlands läns

. . . .

3 1 2

fi 7

29 17 10 x

29 Jönköpings läns

3 Kronobergs läns

3 Kalmar läns norra >

>

södra

. . . . . .

1 Gotlands läns

2 Blekinge läns

4 Kristianstads läns

o O

13 i

9 Q

1 Malmöhus läns Hallands läns Göteborgs och Bohus läns .

2 O

Älvsborgs läns

5 Skaraborgs läns

4 Värmlands läns

1 Örebro läns

2 Västmanlands läns 1

Gävleborgs län3 Västernorrlands läns

. . . .

Jämtlands läns Västerbottens läns

t*

. . . .

Norrbottens läns

I

14 8

1 Kopparbergs läns

20 •13 16 18

o O

6|

- 221 112 126|

5<i

13 1

Tern

!

\

l

4 Två

i

,

,

13—322308.

in.

\

l

j

]

15 4

—

3|

2|

*" *

17 18

11 J Pyra väghållningsdistrikt, i vilka ingå delar av kommuner, äro icke medräknade. :i

3|

194 Högsta och lägsta samt genomsnittliga antalet skattekronor per invånare år 1929 inom respektive landstingsområdens väghållningsdistrikt. Landstingsområde och väghållningsdistrikt

Maxi- Mini- Medelmum tal 7'22

Stockholms läns . . Svartlösa härads . Gräsö sockens . .

11-90

Uppsala läns . . . Tierps f. d. tingslags Lagunda härads . .

6'44

Södermanlands läns Villåttinge härads . Västerrekarne >

1-91

6-50

Jönköpings läns . . Tveta härads . . . Visingsö sockens .

4-29

Kronobergs läns . . Uppvidinge härads Kinnevalds > Kalmar läns norra Aspelands härads . Tunaläns >

Göteborgs ochBohusläns Askims härads Sörbygdens >

Maxi-

7-26

3-03

3-69

3-38

läns 4-14 Skaraborgs Kinne härads . Laske >

2-58

236 Värmlands läns . . Karlstads härads . Fryksdals härads nedre tingslags . . . .

3-15 Örebro läns . . . . Karlskoga-Degerfors socknars Edsbergs härads . .

2-50 3-12 3-67 2-40

2-95

Kalmar läns södra Stranda härads . . Åkerbo » . •

3-54

Gotlands läns . . . Gotlands norra härads Gotlands södra »

2'86

Blekinge läns . . . Asarums sockens . Öljehults sockens .

4-01

Kristianstads läns Södra Åsbo härads Västra Göinge >

5-56

Malmöhus läns . Bara härads . . Färs > . .

7-08

Hallands läns . . Halmstads härads Viske härads . .

3-69

1-52

2-28

1-20

2-70

3-36

2-06

3-42

1-44

—

—

3-63

2-07

—

— j 2-99 — 3-68

5-21 2-71 4-31 6-36

2-49 4-07

Västmanlands läns Gamla Norbergs bergslag Våla härads . . . .

5-21

Kopparbergs läns . . Norrbärke t. d. tingslag Aspeboda sockens . .

14-77

Gävleborgs läns . . . Gästriklands västra . Delsbo tingslags . . . 2-58 Västernorrlands läns Gudmundrå f.d. tingslags Nordingrå f. d. tingslags 2-51 Jämtlands läns . . . . TJndersåkers f. d. tingslags 3-58 Ovikens f. d. tingslags .

—

2-34

3-07

3-37

Mini- IMedelmum j tal

7-09

läns 4-19 Älvsborgs Vättle härads . Gäsene »

3'8<

Östergötlands läns Memmings härads . Tjällmo och Godegårds socknars . . . .

Landstingsområde och väghållningsdistrikt

2-74

4-29 1-15 4-27

5-88 2-41 3-91 2-10 3-28

5-40

1-62 3-00

Västerbottens läns . . . Åsele sockens 5-36 Tärna >

4-18

Norrbottens läns . . . Jukkasjärvi tingslags . 3-09 Karesuando »

8-75

Hela riket

147'

1-12 3-64

113 1-12

3-90

Under det att alltså yttergränserna för antalet skattekronor per invånare år 1929 voro 14-77 och 1-12, skulle, om landstingsområdet varit den vägkommunala enheten, maximum hava sjunkit till 722 och minimum stigit till 2-51.

195 Den utjämnande effekten, i vad angår utdebiteringen, belyses av nedan in- Utdebitagna sammanställning: teringens utjämning Högsta och lägsta samt genomsnittlig utdebitering av vägskatt per vägfyrk och per skattekrona inom respektive landstingsområdens Täghållningsdistrikt och inom riket enligt 1929 års beslut. Högsta, respektive lägsta utdebitering 1 Utdebitering i medeltal öre per vägfyrk

Landstingsområden

Utdebitering Väghållningsdistrikt

Motsvarande i. kr. Öre per skattekrona per j ordvägannan infyrk bruks- fastigfas tighet komst het

Stockholms läns

15-1

Långhundra . . Utö sockens . . Sollentuna härads

27 1 12

4-50 0^17 2-00

3-60 0-13 1-60

1-80 0-07 0-80

Uppsala läns . . .

16-5

Hagunda härads, Bälinge härads Västlands och Älvkarleby f. d. tingslags

4-17

3-33

1-67

1-67

1'33

0*67

Södermanlands läns

17-8

Hölebo härads Jönåkers härads, Villåttinge härads

3-67

2-93

1-47

2-50

2-00

Östergötlands läns .

1-00

20-5

Björkekinds härads östra, Åkerbo härads, Valkebo härads, Kinda härads norra Hammarkinds härads skärgårds . Dals härads Mo härads Visingsö sockens Tveta härads

5-00

4-00

2-00

1*83

1-47

0-73

35 14 17

5-83 2-33 2-83

4-67 1-87 2-27

2-33 0 93 1-13

30 20

5-00 333

4-00 2-67

2-00 1-33

25 18

4*17 3-00

3-33 2-40

1-67 1-20

4-33 1-83

3-47

ro7

1-73 0-53

Jönköpings läns . .

20-5

Kronobergs läns

22-8

. . . .

Kalmar läns norra

. .

22-6

Kalmar läns södra . . .

16-0

Gotlands läns Blekinge läns

19-1

Kinnevalds härads Uppvidinge härads, Konga härads Norra Tjusts härads, Södra Tjusts härads, Tunaläns härads . . . Sevede härads Slättbo Stranda härads Gotlands norra härads Gotlands södra härads Kyrkhults sockens Medelstads Gärds härads . . . Norra Åsbo härads

,

20-4

Kristianstads läns . . . .

21-7

Malmöhus läns

23-8

Lj units härads . . Ön Vens Luggude härads, Herrestads härads

Hallands läns

26-8

Tönnersjö härads Himle härads . .

Göteborgs och Bohus läns

25-3

Bullarens härads Sävedals härads .

26 20 18 35 15 26 15

333 3-00

2-67 2-40

1-83 1-20

5-83 2-50

4-67 2-00

2-33 1"00

4-33 2-50

3-47 2-00

1-73 TOO

30 4

5-00 0-67

4'00 0-53

2-00 0-27

2-67

35 20 50 13

5-83 333

5-67 2-67

2-33 1-33

8-33 2-17

6-67 1-73

3*33 0-87

196 Högsta, respektive lägsta utdebitering 1

Landstingsområden

Utdebitering i medeltal öre per vägfyrk

Älvborgs läns

Skaraborgs läns

i 21" 3

Värmlands läns

i 19'8

Örebro läns

Västmanlands läns

16-6

18-8

Utdebitering

Väghållningsdistrikt

Ore per vägfyrk

Motsvarande i kr. per skattekrona jordbruks- annan fastig- fastig- kom st: het het

6-67

2 67

2-50

2-00

l-oo

30 11

5-00 T83

4'00 1-47

2-00 073

28 13 25

4-67 2-17

3-73 1-73

4-17

1-87 0-87 1-67

2-33

1-87

093 Torstuna härads Gamla Norbergs bergslags, Suevringe härads, Siende härads . Särna och Idre tingslags . . . . Rättviks och Boda socknars . .

5-00

4-00

2-00

2-50

2-00

l-oo

40 10

6-67 1-67

533 1-33

2-67 0-67 1'53 0-40

Sundals härads Vedbo härads östra, Vättle härads Åse härads, Slättängs f. d. tingslags Kinne härads Vase härads, Älvdals härads övre tingslags Grums härads, Näs härads . . . Glanshammars härads Kumla härads, Karlskoga och Degerfors socknars

Kopparbergs läns .

20-7

Gävleborgs läns . .

14-5

Ljusdals f. d. tingslags Gästriklands östra

. . . .

23 6

3-83 TOO

Västernorrlands läns

25-8

50 16

8-33 2-67

Jämtlands läns . .

32-5

6-00 2-13

3-00

Västerbottens läns

45 16 58 5 30

7-50 2-67

42-4

Nordingrå f. d. tingslags Torps f. d. tingslags . . Hammerdals tingslags, Hallens f. d. tingslags Svegs tingslags Vilhelmina sockens Holmöns sockens Dorotea sockens, Fredrika sockens

3-07 0-80 6-67 2-13

9-67 0-83 500

7-73 0-67 4-00

3-87 0-33 2-00

Norrbottens läns

29-1

90 12

15-00 2-00

12-00 TCO

6-00 0-80

Biket

21-8

Överkalix' tingslags Karesuando tingslags Överkalix' tingslags Hammarkinds härads skärgårds . Gästriklands östra

15-oo 12-00

6-00

l-oo

0-40

333 1-07

1-07

Av sammanställningen framgår, att, såsom redan omnämnts, utdebiteringen ifrågavarande år var högst 90 öre och lägst 6 öre per vägfyrk (bortsett från vissa ödistrikt med ännu lägre siffra), samt att under angiven förutsättning maximum skulle hava sjunkit till 42-4 öre och minimum stigit till 145 öre, medan riksmedeltalet var 21-8 öre. Den sistnämnda maximisiffran (Västerbottens län) är emellertid exceptionellt hög och ligger långt över den därnäst högsta siffran 32-5 (Jämtlands län). Endast tio av de tjugufem landstingsområdena skulle hava nått över riksmedeltalet och kunnat ifrågakomma 1 När distrikt, bestående av ö eller öar, har lägsta utdebitering, angives jämväl fastlandsdistrikt med lägsta utdebitering.

197 till erhållande av utjämningsbidrag, om ej andra faktorer än vägskattens storlek därvid ansetts böra vara bestämmande. I vad mån överflyttningen skulle hava gynnat respektive missgynnat nuvarande väghållningsdistrikt framgår till sist av härefter intagna siffersammanställning : Antal fall och maximala belopp, varmed inom varje landstingsområde utdebiteringen per vägfyrk inom de nuvarande väghållningsdistrikten skolat ökas respektive minskas, om landstingsområdet utgjort väghållningsdistrikt. (Uppgifterna avse förhållandena enligt 1929 års utdebiteringsbeslut.) Ökning av utdebiteringen

Minskning av utdebiteringen

Landstingsområden Maximal ökning, öre per vägfyrk 1

Antal distrikt

Maximal minskning, öre per vägfyrk

1 14-1 resp. 3-1

11-9

8-5

. .

2-8

4-2

Antal distrikt i

Stockholms läns

. . . .

Uppsala läns Södermanlands läns

Östergötlands läns . . .

20'5 resp. 9-5

9-5

Jönköpings läns

. . . .

6'5 resp. 3'5

14-5

Kronobergs läns

4 3

. . . .

2-8

Kalmar läns norra . . .

4-6

2-4

Kalmar läns södra . . .

3 1

6 1

10-0

Gotlands läns

80 1-1

Blekinge läns

5"4

6-7

10 7

14-6

Kristianstads läns . . . Malmöhus läns

19-8 resp. 3'8

6-2

Hallands läns

8-2

Göteborgs och Bohus läns

24-7

Älvsborgs läns

7-2

0-9 43

7-6

17-4

Skaraborgs läns

. . . .

10-3

7 Värmlands läns

. . . .

6-8

8-7 8-2

10 4

2-6

8 Västmanlands läns . . .

3-8

8-4 11-2

Kopparbergs läns

. . .

10-7

19-3

Gävleborgs läns

. . . .

8-5

Västernorrlands läns . .

9-8

7 11

8-5 24-2

Örebro läns

Jämtlands läns

. . . .

16-5

12-5

Västerbottens läns . . .

37-4 resp. 12"4

15-6

60-9

I 37-4 resp. 17-1

60-9

Norrbottens läns

5 1 Riket

• När två siffror angivas, avser den första av ö eller öar bestående distrikt med lägsta utdebitering, den andra motsvarande siffra för fastlandsdistrikt.

198 I 208 distrikt skulle alltså utdebiteringen hava sjunkit och i 171 fall stigit. Den maximala minskningen skulle hava uppgått till ej mindre än 60-9 öre per vägfyrk, under det att den maximala ökningen skulle hava stannat vid 374 öre eller, om ödistrikten undantagas, 17-1 öre per vägfyrk. Med hänsyn till den utjämningseffekt, som skulle ernås, är det således uppenbart, att landstingsområdet såsom vägkommun erbjuder betydande fördelar. FörvaltOm det alltså är tydligt, att det siffermässiga resultatet i och för sig starkt n n s }9talar för vägkommunernas förstoring på dylikt sätt, återstår det att undersporsma . ^ ^ h u m v i d a ej- administrativa och andra praktiska olägenheter utgöra så starkt bärande skäl mot en ändring i antydd riktning, att tanken därpå trots de skatteutjämnande verkningarna måste uppgivas. Utgångspunkten för denna prövning är, att överflyttning av kostnaderna måste medföra överflyttning jämväl av beslutanderätten i vägfrågor och omläggning av förvaltningen. Det torde vara berättigat påstå, att de invändningar, vilka under 1922 års riksdagsbehandling med särskild skärpa framfördes mot landstingens övertagande av väghållningen, i stort sett icke längre hava giltighet, emedan underlaget för dem bortfallit genom de betydelsefulla förändringar, som därefter inträffat. Sedan vägkassorna praktiskt taget över hela linjen övertagit vägunderhållet, gäller detta omdöme framför allt den år 1922 hävdade uppfattningen att den då ifrågasatta omorganisationen ej borde godtagas, emedan den förutsatte avskaffande av naturaunderhållet och för den skull måste komma att medföra ett avsevärt fördyrande av särskilt jordbrukarnas underhållsutgifter. Vidare hava, oberoende av organisationsfrågan, de krav på minskning av jordbrukets andel i vägskattebördan och på högre statsbidrag, som av motståndarna till 1922 års förslag uppställdes såsom oeftergivliga villkor för dess godtagande, sedermera vunnit beaktande. Såvitt beredningen kan finna, hava yrkandena på ytterligare lättnader i förstberörda hänseende ej något inre samband med spörsmålet om landstingsområdet såsom förvaltningsenhet, även om det kan tänkas, att olägenheterna av och motståndet mot skatteöverflyttning från jordbruksfastighet till andra beskattningsföremål bliva mindre, sedan vägskattebördan lagts på en sådan större utdebiteringsenhet. Något berättigande lärer knappast heller kunna tillmätas den ävenledes år 1922 framförda uppfattningen, att med landstingsområdet som förvaltningsenhet skulle försvinna den överskådlighet, som vore en faktor av stor betydelse och kostnadsbesparande verkningar, samtidigt som genom vägstämmornas upphörande allmänheten och den enskilde medborgaren skulle mista sitt inflytande på vägförhållandena i sin trakt, ävensom att landstingets vägstyrelser skulle hava svårt att behandla länets olika delar. Icke sällan har det klagats över, att just det nuvarande systemet genom ensidig belysning av förhållandena lett till beslut om och byggande av kommunikationsleder, som vid en allsidig belysning av vägproblemet skulle fått stå

199 tillbaka för vägsträckor av större och mera allmän betydelse för trafikbehovet, eller som till förfång för andra, icke tillgodosedda trafikintressen varit alltför anspråksfullt planlagda och utförda. Ofta onödigt dyrbara anläggningar och slöseri med de rikligt flödande automobilskattemedlen betecknas också ganska allmänt såsom någonting karakteristiskt för vårt vägväsende. Det måste i allt fall förhålla sig så, att genom överflyttningen skulle vinnas ökad möjlighet att bättre överskåda vägväsendet och större garanti för en saklig, likformig och objektiv handläggning av de särskilda frågorna, än om dessa inom ett län behandlas av ett flertal vägstyrelser eller beslut fattas av en mer eller mindre tillfällig vägstämmomajoritet. E n dylik överskådlighet och enhetlighet måste särskilt med hänsyn till kommunikationsväsendets utveckling och de nutida trafikproblemen betecknas såsom ett önskemål av ständigt växande betydelse. En trafikfråga av första ordningen är sålunda att under vederbörligt beaktande av de lokala vägintressena fixera de delar av vägnätet, som äro av utpräglat interlokal natur, för att med ledning därav planlägga och utföra vägarbetena. En sådan systematisering bör i längden medföra, att kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande hållas inom rimliga gränser, på samma gång trafikens behov tillgodoses på ett mera planmässigt och likartat sätt. Det skulle otvivelaktigt betyda ett väsentligt tillskott i möjligheterna att realisera detta program, om för vägväsendet inom varje län funnes en gemensam kommunal ledning med uppgift tillika att beträffande de stora genomfarts vägarna (riksvägarna) handla i samförstånd med motsvarande förvaltningsorgan inom angränsande län. Uppenbart är, att dessa möjligheter äro starkt begränsade under nuvarande förhållanden, även om länsstyrelserna och vägingenjörerna kunna härutinnan öva ett visst inflytande på de talrika vägstyrelserna. I de verkställda sakkunnigutredningarna liksom ock av departementschefen, då beslut om tillkallande av 1929 års vägsakkunniga fattades, har, jämte det önskvärdheten av en skatteutjämning understrukits, framför allt den meningen samstämmigt uttalats, att större distrikt skulle medföra bättre tillgång på och ett rationellare utnyttjande av teknisk sakkunskap, erforderliga maskiner och redskap samt övad arbetskraft, ävensom att större distrikt skulle vara ägnade att minska förvaltningskostnaderna. Riktigheten härav torde knappast kunna jävas. I alla händelser är det tydligt, att utgifterna för administrationen så till vida skulle minskas, som skriftväxling, räkenskapsföring och kontroll måste vara betydligt besvärligare och ställa sig dyrare, när vägstyrelserna äro 376, än om de till antalet ej nå tiondelen av denna siffra. Även vägingenjörernas uppgift skulle underlättas, emedan deras kontakt med den vägkommunala ledningen kunde bliva mera intim och deras skrivarbete betydligt mindre, om förvaltningen koncentrerades, än då den är söndersplittrad i organ, självständigt verksamma på många skilda orter inom länet. Ehuru det vitsordats, att vägstyrelserna i allmänhet på ett förtjänstfullt sätt fullgjort sina åligganden, har det sagts, att stora svårigheter ej sällan mött att för uppdraget anskaffa tillräckligt kvalificerade och intresserade personer. Om detta förhållande hittills på sina håll medfört mindre tillfreds-

200 ställande effektivitet och onödigt höga kostnader, bör någon svårighet däremot ej yppa sig att inom det större området, länet, finna ett färre antal personer, lämpliga att utgöra vägstyrelse och att i denna egenskap mot varandra väga framkomna krav, planera och finansiera vägföretag samt hava uppsikt över dem. Samtidigt skulle det bliva lättare för staten, som till den övervägande delen ställer till förfogande de för väghållningen erforderliga medlen, att genom en eller annan representant i varje vägstyrelse direkt följa och öva inflytande på besluten. Att den kommunala självstyrelsen på vägväsendets område komme att minskas genom överflyttningen och än vidare beskäras därigenom, att en statens representant direkt deltoge i förvaltningen, torde få anses vara en naturlig konsekvens av statens berörda ekonomiska intresse. Av mera allvarlig beskaffenhet äro invändningarna att vägförvaltningen genom den ifrågasatta centraliseringen skulle byråkratiseras och förlora den direkta kontakt med arbetet, som för dettas ändamålsenliga bedrivande är av stor betydelse, samt att landstingen med sina mångahanda och måhända framdeles på andra områden utökade uppgifter skulle bliva alltför betungade med göromål. Eramför allt fruktar man, att därigenom väghållningens administration och vägarbetena skulle fördyras. Även om, på sätt nyss utvecklats, flera med en förstoring av förvaltningsenheten förbundna omständigheter äro ägnade att hålla vägkostnaderna nere, är det givetvis omöjligt att med bestämdhet förutsäga, huruvida icke dessa fördelar skulle uppvägas utav de skadliga verkningarna av en byråkratiserad och opersonlig förvaltning, som måste befatta sig med en mängd olikartade bestyr. Utan tvivel skulle farhågorna hava fog för sig, om organisationen bleve sådan, att länsstyrelserna och landstingen skulle besluta om och landstingets vägstyrelse verkställa vägarbetena utan biträde av andra än tjänstemän. En dylik konstruktion av förvaltningsmaskineriet bör och kan emellertid undvikas. Visserligen måste så tillvida en »byråkratisering» äga rum, som centralisationen förutsätter anlitande i högre grad än förut av arbetskraft, som helt tages i anspråk för vägfrågornas behandling. Kostnaden för en förvaltning av detta slag behöver dock ej bliva större, än när göromålen äro fördelade på mångdubbelt flera personer, vilka var för sig åtnjuta en mindre ersättning och endast delvis ägna sin tid åt vägväsendet. Än mindre synes detta behöva bliva fallet, därest vid arbetets utförande fortfarande får påräknas intresserat biträde ute i orterna av kommunala förtroendemän med insikt i vägfrågor och intim kännedom om de lokala förhållandena. Det förefaller, som om möjligheten att på detta sätt i administrationen av vägväsendet bibehålla kontakten med ortsförhållandena förbisetts eller värdet därav underskattats av dem, som äro motståndare till förslaget att göra landstingsområdet till enhet för en mera centraliserad förvaltning. Över huvud torde det för ett praktiskt handhavande av väghållningen inom det förstorade vägdistriktet vara av värde, att lagstiftningen förutsätter och möjliggör en viss decentralisering med avseende å beredning och verkställighet av samt uppsikt över de vägarbeten, vilkas centrala planläggning och finansiering an-

201 kommer på landstinget och dess förvaltningsorgan. När landstingsområdets relativt ringa omfattning icke gör det överflödigt, skulle därför landstingets vägstyrelse hava skyldighet att uppdela distriktet i arbetskretsar, var och en med sin av vägstyrelsen (eller landstinget) utsedda kretsstyrelse eller vägnämnd, som skulle hava att utöva nyss omförmälda funktioner och därvid bland annat tillse, att i första hand ortens befolkning bereddes tillfälle till arbetsförtjänst på väghållningen. Om det än emellanåt torde visa sig fördelaktigare att göra arbetskretsen större, får det antagas, att den ofta komme att sammanfalla med det nuvarande väghållningsdistriktet, och att till ledamöter i kretsstyrelsen merendels bleve utsedda förutvarande vägstyrelseledamöter. Det bör lämnas öppet för landstingsförvaltningen att bestämma såväl härom som beträffande administrationens detaljer i övrigt allt efter de speciella förhållanden, som karakterisera landstingsområdet. Det arbete, som därmed komme att läggas på landstingsförvaltningen, måste utan tvivel anses mycket krävande. Men det får ej förbises, att det framför allt bleve landstingets vägstyrelse, som skulle drabbas av detsamma, att vägbyggnader liksom hittills skulle beslutas av länsstyrelsen, sedan de av dem närmast berörda kommunerna och dessutom vägstyrelsen blivit hörda, samt att landstingets prövning av vägbudgeten och på densamma inverkande frågor enligt sakens natur måste bliva mera allmän och principiell. Någon desorganisation av landstingsförvaltningen eller omotiverad expansion av vägbyggandet borde under sådana omständigheter icke vara att befara såsom följd av överflyttningen. De förutsättningar, på vilka farhågorna för en oekonomisk väghållning grundats, torde sålunda i allt väsentligt kunna undanröjas, om organisationen utformas på nu angivet sätt, d. v. s. i nära anslutning till den utskottsreservation, som under riksdagsbehandlingen år 1922 i kamrarna samlade 149 röster mot de 162 röster, vilka bildade majoritet för avslag å Kungl. Maj:ts förslag. Med hänsyn till de betydande ojämnheterna i vägskattebördans fördelning och då kontantunderstöd för åstadkommande av utjämning måste betecknas såsom ett botemedel, vilket så sparsamt som möjligt bör anlitas, har beredningen alltså ansett ett starkt behov av förstorade vägkommuner föreligga. Den praktiskt taget enda lämpliga större enheten har befunnits vara landstingsområdet. Å ena sidan torde, förutom skatteutjämning, vissa administrativa fördelar ernås genom en dylik utvidgning av förvaltningsområdet, och å andra sidan synes det möjligt att förekomma de olägenheter, som befarats vara förbundna med utvidgningen. I likhet med 1876 års vägkommitté, 1911 års vägkommission och 1920 års vägsakkunniga har beredningen därför stannat för ett förslag, att landstingsområdet i regel skall vara vägkommun. Eran en i lag fastställd regel att landstingsområdets hittillsvarande väg- Undantagshållningsdistrikt skola sammanföras till en vägkommun torde vissa undantag v ^ ^ ? f j ^ r e kunna göras. Sålunda synes lagen böra inrymma befogenhet för Kungl. Maj:t att efter hörande av länsstyrelsen, landstinget och andra vederbörande förordna om större landstingsområdens uppdelning i två vägkommuner. Många

202 av de öar, som nu bilda väghållnings distrikt, befinna sig i en särställning så till vida, att de praktiskt taget sakna allmän väg och — såsom i den statistiska redogörelsen omnämnts — hava exceptionellt små kostnader för sitt vägväsende. För det fall att det därjämte kan antagas, att befolkningen på dessa öar i ringa omfattning är i tillfälle att begagna det övriga vägnätet, torde möjlighet böra beredas dem att fortfarande utgöra eget väghållningsdistrikt. Städers och Då ställningstagandet till den omtvistade frågan om städernas och köpindTakt^het S a r n a s delaktighet i väghållningen på landet icke rimligen bör förändra de i väghåll- synpunkter, som äro möjliga att lägga på spörsmålet om de hittillsvarande ningen, väghållningsdistriktens sammanslagning i syfte att vinna skatteutjämning, lär ett avgörande i det senare avseendet kunna ske oberoende av berörda fråga, vars utredande ej ankommer på beredningen. Då beredningen förordar samtliga de nuvarande väghållnings distriktens inom ett landstingsområde sammanförande till ett distrikt, förutsattes, att ledamot av landsting, som utsetts av valkrets bestående enbart av stad eller städer, icke skall hava rätt att deltaga i landstingets förhandlingar angående vägväsendet. Av samma anledning lär vägstyrelsen i motsats till andra landstingets styrelser och nämnder böra vara helt oberoende av landstingets förvaltningsutskott, ehuru en viss kommunikation mellan de två förvaltningsorganen vid budgetbehandlingen får anses önskvärd. VägAntalet ledamöter av vägstyrelsen bör inom gränser, som stadgas i väglmnman- l a g e n > bestämmas av landstinget, som väljer samtliga ledamöter utom en, vilsättning. ken förordnas såsom statsombud av vederbörande länsstyrelse eller eventuellt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vederbörande vägingenjör bör kallas till och hava skyldighet närvara vid vägstyrelsens sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten, varjämte han må äga att till protokollet anteckna avvikande mening.

S

De gamla Tidigare utredningar och förslag om landstingens övertagande av väghåll™S™~ e ningen synas icke hava ägnat uppmärksamhet åt frågan om de gamla vägtillgångar kommunernas tillgångar och om ansvaret för de skulder, som åvila dem. öaroch skulder. g ] d l t m e d h a n s y n därtill att överflyttningen skulle medföra, att de gamla väghållningsdistrikten helt försvinna såsom utdebiteringsenheter, måste emellertid regler meddelas, åtminstone i vad angår skulderna. Såvida ej staten skall övertaga dem, vilket knappast är motiverat, då omorganisationen räknar med att det kommunala skatteunderlaget skall i oförändrad omfattning bära utgifterna, kan det tänkas, att det gamla distriktets ansvar för oguldna lånebelopp antingen uppdelas på de i distriktet ingående primärkommunerna i proportion till deras vägfyrktal, eller också att lånen, där de upptagits med Kungl. Maj:ts tillstånd, överflyttas på det nya distriktet. Mot det förra alternativet talar, att skatteutjämningseffekten i så fall skulle väsentligen reduceras, och att primärkommunerna skulle nödgas för en ofta avsevärd tid framåt uttaxera medel efter annan grund än de allmänna konimunalutskylderna.

203 Det andra alternativet, som ur dessa synpunkter är att föredraga, träffas åter av olägenheten, att ingen hänsyn tages till den större eller mindre grad, i vilken de väghållnings skyldiga finansierat väghållningen genom upptagande av ännu ej inlösta lån. På beskattningsföremål inom kommuner, tillhörande distrikt som är skuldfritt, skulle, ehuru distriktets vägväsen ej blivit eftersatt, överföras en del av den skuldbörda, som andra distrikt iklätt sig, måhända utan att hava bättre tillgodosett sitt vägbehov. Eör att giva en föreställning om skuldbördans relation till skatteunderlaget och till våglängden inom de nuvarande distrikten har beredningen låtit uppgöra följande två sammanställningar: Yäghållningsdistriktens skulder absolut och per vägfyrk vid slutet av år 1929. Väghållningsdistriktens skulder Per vägfyrk Landstingsområden Absolut kronor

Stockholms läns

Summa 0-5 6- 1 1 - 2 1 - 3 1 - 4 1 - 5 1 - 6 1 - 7 1 - 8 1 - 9 1 - Över väghåll10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 100 ningsdistrikt

i_

3 257 662 11

1 Uppsala läns . . .

412 979

2 Södermanlands läns

841 756 2 2 695984 2 2

— —

2 2

Östergötlands läns . Jönköpings läns . .

3 1

— — 1 1 —

— — — —

Kalmar läns södra

335 250 27685

1 Blekinge läns. . .

823 519

1 Kristianstads läns . Malmöhus läns . .

1018 457

—

3 2

4 — — —

6 087 615

— —

—

2 Hallands läns . . .

33 Gotlands läns . . .

4 Kalmar läns norra .

856 464

— — 1 — 4 — —

— 569 609 —

Kronobergs läns . .

— — — 1 — — — — 1 — 1 — — — — 1 — 5 4 — 3 6 2 1 — 1 1

— — — — — 1 — — — — — 1

586 691

3 416 440

—

1 Alvsborgs läns

— —

—

— —

10 1

. .

2 241144

4 Skaraborgs läns . .

743 667

3 Värmlands läns . .

1 238 452

3 Örebro läns

5 Västmanlands läns .

1185090 720 416

Kopparbergs läns .

3 513865

3 Gävleborgs läns . .

678 970

1 Västernorrlands läns . Jämtlands läns . .

3 218 680

—

—

1 540 949

—

2 Västerbottens läns .

2 697 640

1 1

Norrbottens läns . . .

3 200 575

—

— — —

20 18 16

—

27 10

—

—

—

— 1 — 1 7 — 1 — — 1 — — — — 1 1 7

1 Sam tliga 42 718484 2 66 49 19 51 48 29 21 23 23 14 10 1

6 5 9

— — 4 1 — 2 1 2 1 3 2 1 — — 3 1 4 3 2 2 1 2 — 1 — — — 5 — 5 2 — — — 1 — — — 3 — 2 4 1 — 1 1 — — — 2 — — 2 1 — 1 — 1 — — 3 — 2 3 2 4 7 2 — — —

2 Göteborgs och Bohus läns

. . . .

17 Väghållningsdistrikt utau skulder. — 2 Av dessa saknade ett allmän väg.

19 18 379

204 Väghållningsdistriktens skulder per kilometer väg vid slutet av år 1929. Antal väghållningsdistrikt Med skulder per kilometer väg i kronor

Landstingsområden Utan skulder

0-100

501— 1000

Stockholms läns

3 Uppsala läns

2 Södermanlands läns . . .

2 Östergötlands läns . . . .

11 Jönköpings läns

4 Kronobergs läns

4 Kalmar läns norra

. . .

1 Kalmar läns södra . . . .

1001— 5 000

Över 5 000

1 Gotlands läns Blekinge läns

6 Kristianstads läns . . . . Malmöhus läns . . Hallands läns Göteborgs och Bohus läns Alvsborgs läns Skaraborgs läns Värmlands läns Örebro läns Västmanlands läns

. . .

Kopparbergs läns . . . .

1 2 3 4 3 3 5 6 3 2

—

—

3 5 5 2

2 3

1 11

2 5

1 Västernorrlands läns . . .

7 Jämtlands läns

Gävleborgs läns

4 Västerbottens läns

. . .

1 Norrbottens läns

. . . .

5 Riket

75 Siffrorna i den första av de två tabellerna visa, att de oguldna lånebeloppens förhållande till skatteunderlaget är någorlunda jämnt inom Jönköpings, Kalmar läns södra, Gotlands, Kristianstads och Gävleborgs landstingsområden, där variationerna röra sig mellan lägst 0 och högst 5,0 öre per vägfyrk, medan ojämnheten är störst inom Östergötlands, Blekinge, Goteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, där yttergränserna ligga mellan 0 och mer än 1 krona per vägfyrk. Det största antalet skuldfria distrikt påträffas inom Västmanlands län, där av tretton distrikt sex voro skuldfria vid 1930 års ingång, och inom Stockholms län, där utav tjugunio distrikt elva voro skuldfria. Av Gotlands två distrikt hade det ena ingen och det andra blott obetydlig skuld.

205 Även siffrorna per kilometer våglängd förete mycket stora olikheter. Liksom i fråga om skulderna per vägfyrk voro de minst på Gotland, inom Smålandslänen och — bortsett från ett distrikt, som uppvisar en mycket högre siffra än de övriga — i Gävleborgs län. Störst äro variationerna inom Stockholms lan, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län. Äro dessa skiljaktigheter i skuldbeloppen av den storleksordning, att det kan synas oskäligt att överflytta skulderna på landstingsområdet utan en ingående vidräkning mellan de gamla vägdistrikten, bör å andra sidan hållas i minnet, att de av distriktsförstoringen föranledda maximala förhöjningarna av utdebiteringen inom de förutvarande distrikten bleve rätt begränsade, och att genom denna utdebitering skulle täckas även annuitet å väglånen. Det är för övrigt att märka, att en mycket avsevärd del av väghållningsdistriktens skulder hänföra sig till upplåning i avbidan på utbetalning av statsbidrag. På grund av vägkostnadsstatistikens bristfällighet är det ej möjligt att i de särskilda fallen utan närmare undersökningar fastställa storleken av de skuldbelopp, som sålunda i verkligheten bliva täckta genom bidrag av statsmedel. Det är ej uteslutet, att, om dessa belopp frånräknas, ojämnheterna i skuldbelastningen inom ett och samma landstingsområde bliva väsentligt mindre framträdande. Skulle likväl i enstaka fall en mycket hög skuldbörda åvila ett väghållningsdistrikt, utan att för vägväsendet inom distriktet är sörjt på ett mera tillfredsställande sätt än inom andra delar av landstingsområdet, synes, om det senare alternativet väljes, staten kunna träda emellan och medelst skatteutjämningsbidrag förhindra, att en alltför stor skuldbörda flyttas över på väghållningsskyldiga, vilka utan att i nämnvärd omfattning vara skuldsatta och utan att representera ett relativt starkt skatteunderlag behörigen fullgjort dem åliggande väghållningsbesvär. Valet mellan de två alternativen för övertagandet av de nuvarande väghållningsdistriktens skulder torde emellertid ej få anses vara avgörande för ett principiellt ståndpunktstagande till spörsmålet om större vägkommuner. Båda alternativen äro möjliga att tillämpa. Väljes det senare, vilket ur skatteutjämningssynpunkt är att föredraga, bör tillses, att ett principbeslut, omfattande jämväl frågan om skulderna, icke kommer att obehörigen inverka på väghållningsdistriktens lånepolitik under tiden före omläggningens slutliga genomförande. Måhända bör Kungl. Maj:t i sådant fall vidtaga särskilda åtgärder till förhindrande av dylika konsekvenser. Eller ock bör berörda val träffas först på ett senare stadium och grundas på då föreliggande, närmare utredda faktorer, som sammanhänga med distriktens tillgångar och skulder. Till sist må erinras, att det av automobilskattemedel anvisade anslaget till Nuvarande understöd åt mera betungade väghållningsdistrikt, i riksstaten för det nu lö- u^nslaq98 pande budgetåret uppfört med ett belopp av 1 800 000 kronor, bör i sin nuvarande form upphöra, därest landstingsområdet i regel blir vägdistrikt. Frågan om och i vad mån en motsvarighet till anslaget är behövlig, ehuru skatteojämnheterna genom distriktens förstoring betydligt reduceras, eller blir erforderlig

206 för att på sätt ovan sagts bidraga till inlösen av lån kan givetvis ej upptagas till prövning, innan närmare erfarenhet om det nya systemets verkningar vunnits. Sammanjattning.

Beredningens förslag kan sammanfattas sålunda: Samtliga väghållningsdistrikt inom landstingsområdet sammanföras till ett vägdistrikt, där ej för särskilda fall Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Med bibehållande av länsstyrelsernas befogenhet i fråga om vägväsendet blir i övrigt landstinget den beslutande och landstingets vägstyrelse den förvaltande myndigheten. Landstingsområdet uppdelas av landstinget i arbetskretsar med förtroendeorgan, som utses av landstingets vägstyrelse och biträda denna med beredning av ärenden och med vägarbetenas utförande. I vägstyrelsen insattes en representant för staten, övriga medlemmar utses av landstinget.

K A P . IX.

Polisväsendet. Organisation och kostnadsfördelning i äldre tid. Högsta polismakten i riket har av ålder utövats av Kungl. Maj :t, den högsta Tiden till polismyndigheten inom länen av Konungens befallningshavande och i Stock- ar holm av överståthållarämbetet. På landsbygden sorterade under Konungens befallningshavande statliga polistjänstemän (fogdar och länsmän), vilka biträddes av fjärdingsmannen. Fjärdingsmannasysslan har ursprungligen utan ersättning ålegat innehavare av skattejord såsom ett personligt onus. Så småningom utsträcktes denna skyldighet att omfatta jämväl innehavare av annan jord. I början av 1800talet utgingo därjämte årliga anslag av statsmedel till fjärdingsmannens avlönande. Dessa anslag indrogos emellertid vid 1840—1841 års riksdag under motivering, att fjärdingsmannasysslan vore att anse såsom ett menighetsbestyr. Skyldigheten att avlöna fjärdingsman blev härefter ett åliggande för socknen eller fjärdingsmansdistriktet. I städerna med undantag av Stockholm var polisväsendet helt och hållet en kommunal angelägenhet, dock lydande under Konungens befallningshavande. Jämväl i Stockholm ankom det ursprungligen på staden att sörja för polisväsendet. Genom förordning den 13 februari 1776 gjordes emellertid polisväsendet i Stockholm till en statsinstitution. Stockholms stad lämnade dock årligen vissa bidrag, vilka vid upprepade tillfällen höjdes. I ersättning härför berättigades staden att upptaga vissa avgifter av krogar och näringsställen m. m. Under 1800-talet höjdes vid upprepade tillfällen huvudstadens bidrag till polisväsendet, så att så småningom största delen av kostnaderna för polisens verksamhet i Stockholm kom att bestridas med kommunala medel. Samtidigt härmed gjorde sig det kommunala inflytandet över polisväsendet allt mera gällande. Genom lagen den 29 september 1899 reglerades närmare fjärdingsmansbestyrets utgörande. Enligt denna lag skulle i varje socken till biträde för kronobetjäningen finnas fjärdingsman. I större socknar kunde flera fjärdingsman anställas, varemot mindre socknar inom samma länsmansdistrikt kunde förena sig om en fjärdingsman.

Tiden

208 Vid sidan av den ordinarie polisbevakningen förekom inom köpingar särskilt anställd polispersonal. Denna bekostades i regel av köpingarna själva, i många fall dock med bidrag av statsmedel. Från och med år 1875 anvisades av riksdagen årliga anslag till särskild polisbevakning på landsbygden. Inom riksdagen har sedan början av 1900-talet frågan om statens övertagande helt eller delvis av kostnaderna för landsbygdens polisväsen vid olika tillfällen varit föremål för behandling. Med anledning av en vid 1905 års riksdag härom väckt motion framhöll vederbörande utskott fjärdingsmannabefattningens genom sekler hävdvunna karaktär av kommunal institution — ett menighetsbestyr. Att fjärdingsmannen för sitt arbete avlönades av kommunerna syntes utskottet icke innebära någon obillighet, särskilt som staten då årligen bidrog med betydande belopp till avlöning och underhåll av särskild polisstyrka på landet. Tanken att staten skulle övertaga viss del av fjärdingsmannens löner framfördes åter i en vid 1909 års riksdag inom andra kammaren väckt motion. Förslaget motiverades denna gång bland annat därmed, att kommunalskattebördan ökats i oroväckande grad, varför kommunerna vore i stort behov av all den lindring, som kunde beredas dem. I en vid 1920 års riksdag inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning, i vad mån kommunerna kunde helt frigöras från fjärdingsmannabestyret. I motionen uttalades, att fjärdingsmannasysslan vore en statsbefattning, varför det borde tillkomma staten att omhändertaga denna institution. Vederbörande utskott anförde, att fjärdingsmannabefattningen enligt utskottets uppfattning fortfarande borde vara ett menighetsbestyr, varav följde, att kommunerna borde hava ett avgörande inflytande på fjärdingsmannens tillsättning. Vad beträffade frågan om statligt bidrag till den kommunalt tillsatte fjärdingsmannens avlöning fann utskottet, att de alltjämt ökade arbetsuppgifter för statens räkning, vilka ålåge fjärdingsmannen, motiverade ett dylikt bidrag, i den mån kostnaderna för fjärdingsmannainstitutionens upprätthållande kunde vara betungande för de enskilda kommunernas ekonomi. Samtliga nu nämnda motioner avslogos emellertid av riksdagen. Förarbetena Redan år 1906 hade riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att lag om polis- Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta en allmän polisförfattning för rikets städer väsendet och därmed jämförliga orter. Efter åtskilliga utredningar framlade Kungl. Maj:t vid 1918 års riksdag förslag till lag om polisväsendet i rikets städer, varemot frågan om landsbygdens polisväsen ansågs tills vidare böra anstå. Propositionen godkändes av andra kammaren men avslogs av första kammaren, varigenom frågan förföll. Frågan återupptogs påföljande år av riksdagens justitieombudsman, som i skrivelse till Kungl. Maj:t framhöll vikten av, att förslag till allmän polisförfattning, avseende såväl städerna som landsbygden, med det snaraste förelades riksdagen. Efter det åt dåvarande regeringsrådet S. Linnér uppdragits att inom socialdepartementet biträda med utredning angående ordnandet av polis-

209 väsendet i riket, avgav Linnér i november 1922 betänkande och förslag i ämnet. Detta förslag lades efter viss överarbetning till grund för proposition i ämnet till 1925 års riksdag. Kungl. Majrts förslag blev därvid med vissa ändringar av riksdagen bifallet. Den 6 juni 1925 utfärdades den nu gällande lagen om polisväsendet i riket. I förarbetena till lagen berördes frågan om förhållandet mellan staten och kommunerna beträffande polisväsendet. I det av Linnér avgivna betänkandet anföres med avseende härå bland annat följande: »Vid en utredning, som rör omorganisation av polisväsendet i hela riket, ä r det onekligen frestande a t t i första rummet söka finna en ny, enhetlig och systematisk ordning, varigenom polisväsendets uppgifter åtminstone till synes bliva likformigt tillgodosedda over hela landet, och det ligger n ä r a till hands a t t förutsätta, a t t detta bäst skulle kunna ske genom en tillräckligt stor k å r av statstjänstemän, uteslutande avsedda för polisväsendets ändamål och under ledning av lokala chefer samt med en central styrelse i spetsen. Till en början måste emellertid prövas, om det ä r önskvärt, a t t den blivande omorganisationen går i r i k t n i n g mot polisväsendets förstatligande, eller om polisväsendet bör i samma omfattning som hittills bibehållas som kommunal i n r ä t t n i n g , eller om en mellanform bor sökas för samverkan mellan stat och kommun. Och vid denna prövning måste man hälla fast, a t t det viktigaste icke ä r kostnadsfördelningen, utan huruvida polisväsendets uppgifter i den ena eller andra formen fyllas på bästa sätt för en rimlig utgift. For valet kan icke heller anses avgörande, huruvida uppgifterna rubriceras såsom statliga eller kommunala, helt eller delvis. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, a ro uppgifterna för de flesta befattningshavare blandade. Även de rent statsanställda landsfiskalernas arbete består för de flesta till den k v a n t i t a t i v t övervägande delen av indrivning av kommunalutskylder, och statspolisen ombesörjer ett flertal bestyr av rent lokal och kommunal k a r a k t ä r . För så v i t t som huvudvikten lägges på polisens verksamhet i rattssäkerhetens tjänst, fyller den däremot uppenbarligen statsuppgifter. Men det ar ett utmärkande d r a g för den svenska förvaltningen, a t t statsändamål ofta tillgodoses under samverkan mellan stat och kommun. Så ä r förhållandet t. ex. med underdomstolarna, med hälsovård, socialförsäkring, kommunikationer, k y r k a och skola och till med i avseende å försvarsväsendet. Delvis vilar förhållandet på historiska grunder, men det har också på många områden sanktionerats och utvecklats i nya former genom den senaste lagstiftningen. I själva verket torde för närvarande en mycket avsevärd del av kommunernas verksamhet röra just sådana ändamål, som teoretiskt skulle k u n n a anses tillnora staten. Den förvaltningsrättsliga gränsen mellan statens och kommunens verksamhetsområden är visserligen genom lagstiftning och praxis tämligen k l a r t utstakad, men grunden till gransbestämningen kan i många fall knappast påvisas vara a n n a t än rena lamplighetsskäl, organisatoriska och ekonomiska. I enlighet härmed kan också det föreliggande organisationsspörsmålet i huvudsak uppfattas såsom en lämplighetsfråga. Huru förhållandet mellan staten och städerna ordnas, blir då icke beroende av frågan om skyldighet för städerna a t t under nuvarande orga?.? 8 a t l ° n ,.bekosta sitt polisväsende kan påvisas eller icke. Men väl må det anses som stöd tor ett torslag om kommunernas fortsatta medverkan, om detta s t å r i n ä r a överensstämmelse med en sedan gammalt rotfästad sedvänja. Fördelningen ay de bördor, som sammanhänga med förslaget, lösgöres med denna uppfattning också frän det svävande spörsmålet, om och i vad mån särskilda skyldigheter mä anses vila på städerna på grund av särskilda till dem upplåtna rättigheter. Fördelmn e n f . . kan avgöras antingen, såsom här föreslagits, helt oberoende av nämnda fråga, eller *r * o r ° e h a 1 1 a t * Y l d d e u n a s avgörande fördelningen skall upptagas till ny prövning, o o ^ - i , f e Q ^ n S t å i l d p U ^ k t g ä U e r d e t s å l e d e s a t t undersöka, huruvida det under nuvarande samhällsförhållanden finnes övervägande skäl för a t t påkalla kommunernas medverkan vid polisväsendets ordnande eller icke. . . , S å & o m n e d a n skall n ä r m a r e utvecklas, göra vissa egenskaper hos själva polisarbetet det ?£ Ä •' f J , n 6 ^ k l l d f P ° l i s m a n n e n erhåller en ställning, som icke u t s ä t t e r honom for obehörigt tryck Men det gäller å andra sidan, a t t polisens verksamhet i hög grad kan forsvåras, om befolkningen ställer sig oförstående eller rent av motverkar densamma, i l a r syltas icke på tillfälliga y t t r i n g a r av ovilja från störande element utan därpå, a t t det i det hela a r viktigt, a t t insikten om polisverksamhetens värde för varje o r d n a t samhälle a r så utvecklad, a t t verksamheten kan försiggå i det bästa samförstånd med befolkningen Med det svenska samhällets obrutna utveckling under lagbunden tradition skulle det kunna anses n a t u r l i g t för varje medborgare a t t b e t r a k t a allmän ordning och säkerhet såsom en ofrånkomlig fordran, som under alla omständigheter måste uppehållas, 14—322305. m .

210 och polisens personal såsom handhavare av ett arbete, för vars behöriga fullgörande alla medborgare i sista hand äro personligen ansvariga. Det är en sådan insikt, som så s t a r k t framträder i uttalanden av den senaste engelska poliskommittén. Denna uppfattning synes emellertid icke tillräckligt hava t r ä n g t igenom hos den svenska allmänheten, men den torde lättare komma till sin rätt, om poliskåren på varje plats växer in i medvetandet såsom befolkningens egen kår, vilken regelmässigt utövar sin verksamhet för och bland samma befolkning. Och det är sannolikt, a t t det bidrager till förståendet av polisväsendets uppgifter och personalens behov, om den kommunala representationen, dess utskott och förvaltningsorgan få tillfälle a t t sätta sig in i frågor, som angå polisväsendet. Framför allt av denna anledning kan det icke anses tillrådligt att avstå från kommunernas medverkan i en eller annan form. Därtill kommer, a t t en dylik medverkan synes medföra betydande fördelar ur administrativ synpunkt. Då kommunen tager aktiv del i ordnandet av polisväsendet och i dess kostnader, komma de kommunala myndigheterna helt säkert a t t underkasta frågor därom en prövning, som i avseende å de lokala behoven och med statlig kontroll kan anses fullt betryggande. I synnerhet kan en omsorgsfull prövning förväntas i städerna med deras utbildade vana a t t sörja för sitt polisväsende. Därjämte k u n n a de löpande förvaltningsbestyren omhändertagas av kommunens eljest behövliga organ. Det ä r till väsentlig del tack vare kommunernas medverkan, som förslaget kan undgå en över de lokala polismyndigheterna ställd styrelse. För den statliga administrationen vinnes således en mycket önskvärd decentralisation och förenkling, samtidigt som man undviker a t t belasta statsbudgeten med hela kostnaden för polisväsendet, en åtgärd, som väl svårligen skulle kunna genomföras under nuvarande förhållanden. Vad nu anförts talar för a t t inom polisväsendet söka uppehålla en samverkan mellan stat och kommuner.»

Nuvarande organisation. Organisa- Enligt lagen om polisväsendet skall riket för polisverksamhetens upprätttion enligt hällande i enlighet med lagens bestämmelser vara indelat i kommunala polis-

1925 ars lag.

distrikt. Vad i lagen stadgas angående kommun skall äga motsvarande tillämpning beträffande municipalsamhälle och sådan köping, som icke utgör egen kommun, såvida ordningsstadgan för rikets städer äger tillämpning i municipalsamhället eller köpingen. Stad ävensom köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polisdistrikt. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav utgöra polisdistrikt. Landsfiskalsdistrikts indelning i polisdistrikt skall, såvitt ske kan, verkställas på sådant sätt, att de särskilda distrikten komma att bestå av en eller flera hela kommuner. Till ett polisdistrikt må ej hänföras mer än en kommun, där ej vederbörande kommuner själva sådant påyrka eller det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes särskilt påkallat. Om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun, äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingå i distriktet, skola för polisverksamhetens upprätthållande bilda kommunalförbund. Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, äger länsstyrelsen att därom förordna. Sedan kommunalförbund enligt länsstyrelsens förordnande kommit till stånd, må länsstyrelsen, på ansökan av förbundsmedlem, förordna om ändring av förbundsordningen. Ej må ulan länsstyrelsens medgivande kommunalförbund upplösas eller förbundsmedlem vinna utträde. Bildas icke kommunalförbund, ankommer på kommunerna att träffa de avtal, som i följd av gemenskapen må erfordras.

211 Då polisdistrikt består av kommun eller del av kommun, tillkomma dess rättigheter och åvila dess skyldigheter kommunen. Har kommunalförbund bildats, utövar detta polisdistriktets rättigheter och fullgör dess skyldigheter. Då polisdistrikt består av område från mer än en kommun, skola polisdistriktets kostnader för polisväsendet fördelas mellan de olika kommunerna efter polispersonalens sannolika användning i de särskilda delarna av polisdistriktet. Kan överenskommelse härom icke träffas, ankommer tvistens avgörande på länsstyrelsen. Med polisverksamhet förstås upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning angående brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap. Polisverksamheten på landsbygden omfattar därjämte biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning. I stad ävensom i köping, som är pliktig att bekosta egen polispersonal, skola polismän och i övriga polisdistrikt fjärdingsman finnas anställda i den omfattning, som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet. ^Erfordras å viss ort på landsbygden polispersonal för ordningens upprätthållande vid enstaka tillfällen, utan att anledning finnes att härför anställa fjärdingsman, kunna inom distriktet en eller flera ordningsmän tillsättas. Till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen inom ett landstingsområde kunna polismän av landstinget anställas för landstingsområdet. I de polisdistrikt, Kungl. Maj:t bestämmer, skola polismän för hela rikets behov finnas anställda. I stad, vars invånarantal uppgår till minst 10 000, skall polisstyrkan vara så stor, att staden kan tillhandahålla reservpolismän för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort biträda vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Denna bestämmelse skall i ; län, där stad med minst 10 000 invånare ej finnes, äga tillämpning å den stad inom länet, som Kungl. Maj:t bestämmer. Sådana städer, varom nu är fråga, skola tillhandahålla en reservpolisman för varje fullt tal av 10 000 invånare, dock minst tre. I stad, som är skyldig tillhandahålla reservpolis, skall jämväl finnas en kriminalpolisavdclning. Vid kriminalpolisavdelning skola, om och till det antal Kungl. Maj:t förordnar, finnas anställda polismän for kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden. Jämväl annan polisman kan, därest hans avlöning helt eller delvis bestrides av statsmedel, användas for polisverksamhet även utom det område, för vilket han är anställd. Ordinarie befattningshavare vid polisväsendet tillsättas och entledigas i stad av vederbörande länsstyrelse. Beträffande icke ordinarie personal tillkommer denna befogenhet vederbörande polischef. Fjärdingsman väljas av polisdistriktet, efter det vederbörande landsfiskal avgivit yttrande angående de sökandes lämplighet för befattningen. Den valde skall därefter av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda skäl annat föranleda. JNu nämnda bestämmelser äga dock icke tillämpning å de vid polisväsendet

212 anställda statstjänstemännen, polismästare, andra ledamöter av poliskammare, polisdomare, polisintendenter, stadsfiskaler, polisassessorer, polissekreterare eller polisnotarier. I varje landstingsområde ävensom i stad, som ej deltager i landsting, skall finnas ett poliskollegium för behandling av vissa frågor om disciplinär bestraffning. I kommun, som bildar eget polisdistrikt, kan tillsättas en särskild polisnämnd, som har att upprätta förslag till löne-, omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat för polisväsendet i distriktet samt till erforderliga ändringar i polisorganisationen, att förvalta till polisväsendet anslagna medel och för polisväsendet använda fastigheter och annan egendom samt att^ till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställning i frågor av mera allmän betydelse för polisväsendet m. m. Polisdistrikt är skyldigt att bereda fjärdingsman, ordningsmän eller andra polismän skälig lön samt pension, ävensom att, då befattningshavare avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten, till hans änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd samt begravningshjälp. Det åligger vidare distriktet att draga försorg om föreskriven uniformering och beväpning av distriktets polispersonal samt att ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga anordningar för behörig utrustning av distriktets polisväsen. För särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det polisdistrikt, Kungl. Maj:t bestämmer, skyldigt att draga försorg. Beslut av polisdistrikt eller landsting rörande avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp skall för att bliva giltigt underställas länsstyrelsens prövning. Dylikt beslut må ej ogillas på den grund, att förmånen anses bestämd till för lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Finner länsstyrelse, att polisdistrikt eller landsting bestämt avlöning, pension eller dylikt till belopp, som uppenbarligen icke är skäligt, eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen åsidosätter sina åligganden, skall länsstyrelsen hos polisdistriktet eller landstinget göra framställning om rättelse. Vidtages ej i anledning härav erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen förordna därom. Särskild Enligt beslut vid 1932 års riksdag skall från och med den 1 januari 1933 statspolis. i n r ä t t a s en särskild statspolis, avsedd dels för att biträda med ordningens upprätthållande i riket i allmänhet, särskilt då extraordinärt behov av polis förekommer, och i all synnerhet då på en och samma plats en större polisstyrka erfordras, och dels för att å landsbygden biträda med vanliga ordningspolisuppgifter, framför allt övervakande av vägtrafiken ävensom av tillämpningen av författningar rörande jakt och fiske, samt med tillsyn över landstrykare och smugglare m. m. Denna statspolis åstadkommes på sådant sätt, att polisstyrkorna i vissa städer utökas med helt statsavlönad personal om tillsammans 200 man. I samband härmed vidtogos vissa förändringar i 1925 års lag om polisvä-

213 sendet. Sålunda må i fråga om stad, som är skyldig att tillhandahålla reservpolismän, Kungl. Maj:t förordna, att ett bestämt antal av stadens polispersonal huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statspolis vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden. Då sådant förordnande meddelats, skall polispersonalen i staden ökas med det bestämda antalet. Beväpning samt annan utrustning än uniform åt personal, vilken tjänstgör som statspolis, ävensom för sådan tjänstgöring erforderlig materiel skall ombesörjas av statsverket, som tillika bestrider kostnaderna för avlöning, pensionering, begravningshjälp m. m. för statspolisen. Tillika hava meddelats vissa ändrade bestämmelser för statsbidrag till avlöning m. m. åt reservpolismän. Enligt Kungl. Maj:ts till grund för riksdagens beslut liggande propositioner har det antagits, att den hittillsvarande landstingspolisen, där sådan förekommer, skulle komma att upphöra och denna polis övergå till den nyinrättade statspolisinstitutionen. 1932 års riksdags beslut innebär slutligen även en förstärkning av den hittillsvarande kriminalpolisorganisationen. Det bör slutligen nämnas, att frågan om ytterligare överflyttning till stats- Motion vid 19 3 r8 verket av kostnaderna för polisväsendet var föremål för behandling även av - k°/ 1930 års riksdag. Vid denna riksdag hemställdes nämligen i en inom andra *"* S U9' kammaren väckt motion, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående sådan ändring i lagar och förordningar, att statsbidrag till avlöning åt polispersonal måtte tillkomma jämväl städer och köpingar. Motionen motiverades huvudsakligen med att vissa städer och köpingar vore hårt skattetyngda, samt att städerna och särskilt köpingarna i ifrågavarande hänseende vore sämre ställda än landskommunerna. I motionen framhölls, att denna fråga borde bliva föremål för en grundlig undersökning, som borde ingå som ett led i skatteutjämningsberedningens arbete. Vederbörande utskott avstyrkte motionen under hänvisning till beredningens blivande utredning, och motionen avslogs av riksdagen. Kostnaderna för polisväsendet ersättas av staten till hela beloppet

beträffande

polisdistrikts kostnader för polispersonal, som är anställd för hela rikets behov, avlöning, pensionering och begravningshjälp till sådan polisman vid kriminalpolisavdelning, som har sin verksamhet huvudsakligen utom den stad, där sådan avdelning skall finnas, särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet, poliskollegiernas verksamhet, avlöning till reservpolis, då han tjänstgör utom sitt distrikt, ävensom reservpolisens transport till och från tjänstgöringsorten, bostad och kost under tjänstgöringstiden, särskilda kostnader för hästar och fordon samt dagarvode, särskilda kostnader jämte avlöning till polisman i annat fall, då han tjänstgör utom distriktet,

Kostnadsfördelning,

214 ersättning till polisman för skada i tjänsten, därest skadan ådragits under tjänstgöring utom det område, för vilket han är anställd, samt ersättning för skada å kläder under tjänsteutövning till polisman å landsbygden ävensom till polisman i stad eller köping, då han tjänstgör utom distriktet; halva beloppet

beträffande

avlöning av polisman, som är anställd för landstingsområde eller innehar eller uppehåller ordinarie befattning i polisdistrikt på landsbygden, samt familjeunderstöd, begravningshjälp och sjukvård, som tillkommer dylik befattningshavare vid skada, ådragen i tjänsten; en tredjedel av beloppet

beträffande

sammanlagda avlöningsförmånerna till reservpolis; en femtedel av beloppet

beträffande

avlöning till den, som i polisdistrikt på landsbygden uppehåller icke ordinarie befattning. Ordinarie befattningshavare, som är anställd för landstingsområde eller i polisdistrikt på landsbygden, kan pensionsförsäkras i statsanstalt. Vill landsting eller polisdistrikt på annat sätt ombesörja pensionering av sådan befattningshavare, bidrager statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen. Anslaget till polisväsendet i riket är i riksstaten för budgetåret 1932—1933 uppfört med ett belopp av 3 650 000 kronor. Utgifterna från detta anslag hava beräknats fördela sig på följande sätt: Den lokala polisorganisationen å landsbygden 1 600 000: — Retroaktiva pensionsavgifter för polismän och fjärdingsman å landsbygden 42 0 0 0 : — Utgifter för extra eller biträdande landsfiskaler m. f 1 300 000: — Statspolisorganisationen 900 000: Kriminalpolisorganisationen 240 000: Reservpolisorganisationen 260 000: • Landstingens polisväsen 30 000: Statspolisintendenten f 1 000: • Polisskolan i Stockholm 66 000: — Polisskolan i Göteborg ? 000: Tidningen »Polisunderrättelser» 66 000: Centralbyrån för fingeravtryck 27 000: — Polisbyrån 52 000: — Gränskontroll 45 000: — Summa 3 646 000: —

215 För anställande av en jämförelse mellan statens och kommunernas utgifter för polisväsendet finnas för landskommunernas del icke senare siffror tillgängliga än för år 1928. En sammanställning av kommunernas och landstingens siffror för år 1928 samt statens utgifter för ifrågavarande ändamål under budgetåret 1928—1929 giver vid handen, att kostnaderna då fördelade sig på följande sätt i avrundade tal: Staten Städerna (nettoutgift) Landstingen (nettoutgift) Landskommunerna (nettoutgift) Köpingarna (nettoutgift) . Municipalsamhällena (nettoutgift)

2 060 000: — 19 080 000: — 74 000: •— 2 508 000: •— 412 000: -— 87 184: —

Statens anslag till polisväsendet upptogs i riksstaten för budgetåret 1928—1929 till 1 800 000 kronor. Detta anslag blev således överskridet med omkring 260 000 kronor. Anslaget beräknades fördela sig på följande sätt: Den lokala polisorganisationen å landsbygden Retroaktiva pensionsavgifter för extra polismän och fjärdingsman å landsbygden Landstingens polisväsen Reservpolisorganisationen Kriminalpolisorganisationen Polisskola Tidningen »Polisunderrättelser» Centralbyrån för fingeravtryck Gränskontroll Till användning enligt förut gällande grunder

280 000: •— 42 000: — 46 250: — 260 700: — 240 000: — 60 000: — 56 500: — 23 700: — 30 000: • 756 000: —

Summa 1795 150: — Beträffande posten »Till användning enligt förut gällande grunder» torde böra anmärkas, att häri ingingo icke blott utgifter i polisdistrikt, där den nya ordningen icke blivit genomförd, utan jämväl de utgifter, som i polisdistrikt på landsbygden uppkommit enligt denna nya ordning till det belopp, de motsvarades av tidigare utgifter enligt den äldre ordningen. 1925 års lag om polisväsendet skall enligt de i densamma meddelade övergångsbestämmelserna i sin helhet vara satt i tillämpning senast den 1 januari 1932. På grund av lagens successiva ikraftträdande hava såväl statens som kommunernas utgifter under övergångsåren varit stadda i ständigt stigande. Det är därför icke möjligt att med utgångspunkt från 1928 års utgiftssiffror beräkna, huru utgifterna komma att fördela sig på stat och kommun, då verkningarna av lagen i full omfattning göra sig gällande.

216 Beträffande bruttoutgifterna har en särskild undersökning verkställts inom beredningen, av vilken framgår, att bruttoutgifterna fördela sig på följande sätt: Landskommunerna

(utom köpingar och municipalsamhällen).

Anskaffning av fastighet Underhåll » » Inventarier Avlöningar och pensioner Beklädnad och beväpning övriga utgifter

43 000: — 20 000: — 12 000: — 2 763 000: — 57 000: — 102 000: — Summa kronor 2 997 000: — Köpingar.

Anskaffning av fastighet Inventarier Avlöningar och pensioner Beklädnad och beväpning övriga utgifter

385: — 760: — 373 721: — 11 505: — 33 444: — Summa kronor 419 815: — Municipalsamhällen.

Avlöningar och pensioner Beklädnad och beväpning övriga utgifter

95 944: — 2 684: — 7 227: — Summa kronor 105 855: —

Beträffande de i landsbygdens kostnader för polisväsendet ingående särskilda utgiftsposterna förtjänar framhållas, att anskaffning av fastighet för polisväsendets behov synes förekomma så gott som uteslutande i tätare bebyggda samhällen eller i kommuner, som äro belägna i närheten av större städer. På den rena landsbygden torde man i allmänhet nöja sig med tillfälliga arrestlokaler. I posten »övriga utgifter» ingå kostnader för anläggning och hållande av telefon, vilka understundom kunna vara rätt betungande. De övriga utgiftsposterna torde icke tarva någon närmare förklaring. Nettoutgifternas fördelning på de olika rubrikerna kan ej bestämt angivas men hava vid en approximativ beräkning i vad angår de mest betydande posterna »Avlöningar och pensioner» samt »Beklädnad och beväpning» uppskattats till ungefär 3 miljoner kronor. Landstingens utgifter för polisväsendet uppgingo, såsom tidigare nämnts, år 1928 till 74 000 kronor. Denna post väntas på grund av 1932 års riksdagsbeslut komma att så småningom försvinna. Kostnaderna för den särskilda statspolisen beräknas skola för tiden den 1 januari—den 30 juni 1933 uppgå till 900 000 kronor. För helt budgetår hava samma kostnader uppskattats till omkring 1 300 000 kronor.

217 Beredningens förslag. Omsorgen om ordningens upprätthållande, brotts upptäckande och beivrande, bevakandet av det allmännas fiskaliska intressen och andra likartade bestyr, vilka helt eller delvis inbegripas under polisverksamheten, kunna betecknas som i eminent grad riksangelägenheter. I viss omfattning har staten också omhändertagit denna angelägenhet eller lämnat bidrag till täckande av kostnaderna för polisväsendets upprätthållande. Genom 1925 års polislag och 1932 års beslut om särskild statspolis har statens kostnadsandel ökats i betydande utsträckning och viktiga steg tagits i riktning mot polisväsendets förstatligande på rikets landsbygd. E t t fullständigt förstatligande av denna förvaltningsuppgift torde sålunda från principiell synpunkt kunna väl motiveras. Emellertid ställer sig saken av praktiska och historiska skäl väsentligt olika för landsbygden ä ena och städerna å andra sidan. Städernas skyldighet att själva bekosta sitt polisväsende ingår åtminstone till en del i det komplex av speciella åligganden och förmåner, som knutits till stadsbildningen och stadsrättigheterna. Polisverksamheten i stad omfattar på grund av stadssamhällenas struktur och för dem egenartade förhållanden i övrigt en del uppgifter, vartill motsvarighet saknas på vår landsbygd, och betingar därför, såsom framgår av den ovan gjorda kostnadssammanställningen, en total utgift, vilken, även om den ställes i relation till folkmängden, är mycket större än den på landsbygden för samma verksamhet belöpande utgiften. Polisväsendets organisation och administration måste för städernas vidkommande avpassas efter mycket varierande behov och kunna därför icke utan stora vanskligheter direkt handhavas av statens organ, under det att den i allmänhet större likformigheten på landsbygden gör det möjligt för staten att utan någon mera framträdande olägenhet självständigt pröva och avgöra frågor, som sammanhänga med tillsättande och avlöning av polispersonalen. Genom därvid uppkommen större frihet för staten att bestämma om polismännens placering och användning, dessa tjänstemäns frigörande från beroendet av valförsamlingarna och upphävandet av den dualism, som för närvarande råder med avseende å val av fjärdingsman och bestämmande av deras avlöning, en dualism, som visat sig leda till starka motsättningar mellan länsstyrelserna och landskommunerna, torde tvärtom avsevärda fördelar såsom följd av en dylik överflyttning vara att vinna. När de anförda omständigheterna alltså tala för att staten övertager polisväsendet å rikets landsbygd, lär detta kunna och böra ske utan hinder därav, att enahanda omläggning icke genomföres i stadssamhällena. E n dylik brist på uniformitet mellan stad och landsbygd förekommer ej sällan i andra länder och karakteriserar redan i viss mån förhållandena i Sverige. Visserligen skulle en avlyftning från landskommunerna av ifrågavarande utgifter icke vara av någon större betydelse för dessa kommuners ekonomi och för undanröjande av skattetryckets ojämnheter. Men utgifterna bidraga dock till ojämnheterna. De kännas i många skattetyngda kommuner såsom en besvärande

218 pålaga, och det är ej uteslutet, att stegrade krav så småningom måste mera allmänt ställas på landsbygdens polisorganisation och öka kostnaderna för densamma. Beredningen har för den skull stannat för ett förslag om dylik överflyttning. Den stadsliknande karaktären hos köpingarna och municipalsamhällena har föranlett beredningen att taga under omprövning, huruvida icke undantagsbestämmelser borde meddelas för dessa samhällen, varigenom de komme att i här ifrågavarande avseende följa städernas i stället för landsbygdens regler. De övervägande skälen synas dock beredningen tala för att låta statens övertagande av polisväsendet följa hela landsbygden utan något undantag. Härigenom vinnas enkelhet och reda samt undvikas anledningar till mångahanda svårlösta intressekonflikter. Ej minst med hänsyn till att municipalsamhälle skapas genom en statlig tvångsakt skulle otvivelaktigt stadgande av skyldighet för dylikt samhälle att till skillnad från landsbygden i övrigt svara för vissa kostnader för hållande av polis kännas såsom en orättvisa och orsaka svårigheter för det statliga ingripandet med syfte att bringa ordningsstadgan i tillämpning. Även må, då jämförelse göres mellan å ena sidan städerna och å andra sidan köpingarna och municipalsamhällena, erinras om att dessa sistnämnda på andra områden intaga en mindre gynnad ställning än städerna, särskilt i fråga om väghållningsbesväret. Av praktiska skäl synes från överflyttningen böra undantagas kostnaderna för anskaffning och underhåll av för polisväsendet erforderliga fastigheter och tjänstelokaler. Tillgängliga siffror lämna icke någon fullt säker anvisning om de utgifter, som i enlighet härmed skulle övertagas av staten. Utgifterna torde kunna för år 1928 beräknas till omkring 3 miljoner kronor, vartill komma vid samma tid landstingen påvilande årsutgifter med omkring 75 000 kronor, vilka utgifter enligt 1932 års beslut beräknas övergå på staten. Landsbygdens kostnad uppgår dock av skäl, som förut omnämnts, sannolikt numera till ett väsentligt högre belopp. Med hänsyn till fjärdingsmannabestyrens beskaffenhet skulle det kunna ifrågasättas, huruvida de icke såsom delvis varande av utpräglat kommunal natur borde till motsvarande del bekostas av kommunerna. Enligt den för fjärdingsmannen gällande instruktionen äro deras huvudsakliga åligganden att rapportera och lämna handräckning, då grövre brott blivit begångna, allmän ordning och säkerhet stores eller hotas eller misstänkt dödsfall inträffar, att närvara vid mantalsskrivning, uppbördsstämmor och där större antal människor samlas, lämna biträde vid rättsmedicinsk undersökning, vid värnpliktiges inskrivning och mönstring m. m., vid indrivning av krono- och kommunalutskylder, församlingsavgifter, expeditionslösen och vissa andra avgifter samt böter, vid verkställighet av domar och utslag ävensom vid företagande av häktning, att hava tillsyn över lösdrivare och bettlare samt att delgiva stämning i brottmål, kalla nämnd, utdela debetsedlar, öva uppsikt över väghållningen och inrapportera fall av smittosamma sjukdomar och andra olyckor. Det torde av

219 denna uppräkning framgå, att visserligen åtskilliga av de med befattningen förenade åliggandena ligga på sidan om egentlig polisverksamhet, men att de samtliga röra allmänna ändamål, vilka, även i den mån de tillhöra förvaltningsområden, som överlämnats till kommunerna, tillgodose ett statens intresse. Något starkare skäl för en uppdelning av kostnaderna med hänsyn till bestyrens olika natur synes därför ej föreligga. Givet är, att den ifrågasatta överflyttningen skulle föranleda, att landskommunerna ej blott befriades från kostnaderna för polispersonalen utan också upphörde att taga befattning med personalens anställning. Såväl härutinnan som i vissa andra avseenden erfordras ändrade författningsbestämmelser. Enligt planen för beredningens arbete bör förslag till sådana ändringar uppgöras först efter det att beslut fattats i huvudfrågan. Beredningens förslag innebär alltså, att statens ställning till städernas Sammanpolisväsende lämnas oförändrad, men att staten övertager polisväsendet på fattmn9landsbygden, därvid dock undantages tillhandahållandet av arrestrum och tjänstelokaler.

K A P . X.

Övriga kommunala angelägenheter. Inledning.

Beredningen har i det föregående behandlat flertalet av de förvaltningsgrenar, vilka i någon större utsträckning inverka på det kommunala skattetrycket. En mera summarisk översikt av andra viktigare bestyr, som åvila det kommunala skatteunderlaget, skall härefter lämnas. I anslutning härtill komma att i korthet omnämnas vissa åtgärder till minskande eller utjämnande av berörda skattetryck, vilka antingen redan av statsmakterna på skilda områden beslutats, utan att verkningarna av dessa beslut ännu hunnit komma till synes i den officiella statistiken, eller ock under den närmaste tiden äro att förvänta på grund av särskilda initiativ.

AffärsInom området för den nutida kommunalförvaltningen i vidsträckt mening drivande j n t a g a J e affärsdrivande verken en särställning, som medför, att de ej böra behandlas som kommunala bestyr i egentlig mening. De fullgöra i allmänhet icke uppgifter, som staten »delegerat» till de kommunala förvaltningsorganen, utan hava tillkommit i kommunmedlemmarnas enskilda ekonomiska intresse och erbjuda dem förmåner, av vilka de, så länge de bo inom kommunen, få komma i åtnjutande mot erläggande av fastställda avgifter. I regel tillhandahållas därvid nyttigheter, vilka kommunens befolkning eljest måst på annat sätt genom egen försorg mot betalning förskaffa sig. De kommunala affärsverken och med dem jämställda kommunala investeringar böra för den skull, såsom i annat sammanhang (Kap. I I I ) framhållits, vara självförsörjande, d. v. s. inkomsterna böra täcka driftkostnaderna samt det investerade kapitalets förräntning och amortering. Där så ej är fallet, måste de kommunalt skattskyldiga själva svara för bristen utan att kunna göra anspråk på hjälp från staten. Varken skattelindringsbidrag eller generella åtgärder från statsmakternas sida i syfte att framtvinga större förvaltningsenheter för dylik verksamhet lära därför kunna ifrågasättas. När tillstånd att för dylikt ändamål upptaga lån sökes hos Kungl. Maj:t eller när besvär anföras över beslut om kapitalplacering i affärsföretag, hava emellertid statsmyndigheterna möjlighet att i det särskilda fallet ingripa reglerande. Med hänsyn till de ogynnsamma återverkningar på skattetrycket, som underskott å sådant företag medför, borde måhända Kungl. Maj:t eller annan statsmyndighet erhålla befogenhet att under särskilda förhållanden med-

221 dela bestämmelser angående storleken av de avgifter, som uttagas hos avnämarna. Frågan härom har beredningen dock icke ansett böra i detta sammanhang upptagas till granskning. Utgifterna för den statskyrkliga verksamhetens uppehållande äro däremot Kyrka och av utpräglat sådan natur, att statliga åtgärder för dessa kostnaders nedbrin- Prä8ier8'i(iVgande inom de skattetyngda församlingarna ur principiell synpunkt måste anses befogade. Av de statistiska sammanställningarna (jämför Del I sid. 416—428) inhämtas, att dessa utgifter medföra mycket stora variationer i de kommunala utdebiteringsbeloppen icke blott inom riket i dess helhet utan jämväl inom ett och samma län. I fråga om den del av kostnaderna, som avser prästerskapets avlöning, har det kommunala skatteunderlagets anpart i finansieringen genom beslut vid 1932 års riksdag och kyrkomöte ordnats på ett sätt, som gör att en del av kostnaderna avlyftas från det kommunala skatteunderlaget och en avsevärd mellankommunal skatteutjämning inträder. Beslutet innebär nämligen, att pastoratens egna avlöningstillgångar, såsom boställenas avkastning m. m., i första hand skola tagas i anspråk, samt att utdebitering av församlingsavgifter icke skall tillgripas i annat fall, än att nämnda avlöningstillgångar icke förslå. Härigenom och genom utdebiteringens uppdelning på dels en allmän kyrkoavgift, avsedd att tillföra kyrkofonden ökade inkomster för bestridande av vissa, nu delvis på församlingarna vilande utgifter, dels ock församlingsavgifter beräknas det bliva möjligt att begränsa utdebiteringen för prästerskapets avlöning från tidigare högst 60 öre per skattekrona till omkring 30 öre per skattekrona. Då utdebiteringarna för de kyrkliga angelägenheterna ofta uppgå till mångdubbelt högre belopp och i omkring 125 kommuner överstiga tre kronor per skattekrona med ett utdebiteringsmaximum av nära 7 kronor per skattekrona (år 1929), under det att inom åtskilliga kommuner mindre än 50 öre utdebiteras, är det tydligt, att övriga utgifter för kyrkliga ändamål — huvudsakligen för byggande och underhåll av kyrka och prästgård, tillhandahållande av begravningsplats och avlönande av kyrkobetjänte — drabba det kommunala underlaget så olika, att den vidtagna skatteutjämningsåtgärden, om också i och för sig betydelsefull, i relativt ringa grad kommer att nedbringa de maximala skattesatserna. Härvid är dock att märka, att dylika maxima ofta äro tillfälliga eller kortvariga och föregås eller efterföljas av år med mycket låga skattesatser. Anledningen är naturligen den, att ombyggnad eller reparation av kyrka eller prästgård jämförelsevis sällan behöver ske och därför, när sådant förekommer, medför en häftig stegring av utgifterna, därest behövliga medel ej anskaffas genom lån, vilka amorteras under en längre följd av år. Men även om skatteutjämnande åtgärder äro påkallade i anledning av de stundom mycket betungande kostnaderna, lära åtgärderna ej lämpligen kunna inriktas på en allmän överflyttning av de kyrkliga bestyren eller kostnaderna härför på staten eller på stora lokala utdebiteringsenheter. De för-' hållanden, som av ålder bundit samman intressena kring församlingskyrkan,

222 torde, jämte ojämnheternas tillfälliga natur, få anses vara avgörande skäl mot en dylik utveckling. BrandUrsprungligen i byggningabalken men sedermera genom brandstadgan och väsendet. g e n o m l a g e n o m förekommande och släckning av skogseld hava statsmakterna meddelat föreskrifter om brandskydd, vilka det åligger primärkommunerna att ställa sig till efterrättelse. Årskostnaden för brandväsendet uppgår i städerna till omkring 8 miljoner kronor och inom landskommunerna till något över 400 000 kronor. För landsbygdens vidkommande är alltså utgiften relativt sett mycket obetydlig. Den stora skillnaden mellan städernas och landsbygdens utgiftssiffror angiver, att de lokala förhållandena ställa vitt skilda anspråk på brandväsendet och dess organisation. Ehuru den enskildes och hans egendoms skyddande mot brandskada är ett samhällsintresse, åt vilket staten för den skull ägnat sin uppmärksamhet genom meddelande av allmänna skyddsföreskrifter, är å andra sidan brandväsendets ordnande särskilt i de tätt bebyggda samhällena, d. v. s. i de kommuner, där nämnvärda utgifter för ändamålet krävas, av direkt ekonomisk betydelse för den enskilde. J u mera effektivt brandskyddet är, desto mindre är faran för brandskada å hans och samhällets egendom, och desto lägre blir den avgift, som behöver betalas för denna egendoms försäkring mot eldfara. Det kan sålunda sägas, att brandväsendet såsom kommunal organisation och i sitt förhållande till kommunmedlemmarna står mycket nära den verksamhet, som bedrives av de kommunala affärsföretagen. Av anförda skäl har beredningen funnit sig kunna beträffande denna förvaltningsgren lämna å sido frågan om skatteutjämnande åtgärder. DomstolsBeträffande byggande och underhåll av lokaler för rådhusrätterna i stäbyygnader. ^erna s a k n a s uttryckliga föreskrifter i lag. Av ålder hava emellertid kostnaderna härför bestritts av vederbörande stad. På landsbygden ankommer det på häradet att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse. Redan i byggningabalken av 1734 års lag meddelades föreskrifter därom ävensom beträffande skyldighet att vid varje tingsställe hava ett fängelse, där missgärningsmän kunde hållas i förvar. Numera stadgas genom lagen den 5 juni 1909, att i kostnaderna för uppförande och underhåll av tingshus och häradsfängelse alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, skola deltaga efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Frågan om tingshusbyggnadsskyldighetens överflyttande på staten har vid flera tillfällen varit föremål för överväganden. År 1872 förordade lagutskottet en skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet. Denna utskottets hemställan vann emellertid icke första kammarens bifall. I nya lagberedningens den 28 juni 1883 avgivna betänkande anfördes med avseende härå, att av statens egenskap att vara företrädesvis en rättsanstalt syntes följa, att de för rättsskipningens upprätthållande nödiga anordningarna icke borde anses såsom kommunernas angelägenhet utan såsom statens. Efter lagberedningens åsikt vore den enda ur

223 rättsskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen den, att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningarna, till vilka tingshus och häradsfängelse vore att hänföra. Därigenom skulle enligt lagberedningens mening vinnas en rättvis fördelning av ifrågavarande besvär på alla skattskyldiga samhällsmedlemmar, varjämte utsikt skulle beredas för en ändamålsenligare och planmässigare inrättning av tingshusen, när dessa byggdes av staten, än som med skäl kunde förväntas, när byggnaderna uppfördes av tingslagen. Något förslag om byggnadsskyldighetens överflyttning på staten i enlighet med lagberedningens förslag blev emellertid icke förelagt riksdagen. I sitt år 1926 avgivna betänkande har processkommissionen icke närmare ingått på frågan om skyldigheten att tillhandahålla lokaler för underdomstolarna i städerna och på landet. Däremot hava de s. k. ekonomisakkunniga i sitt den 29 augusti 1928 avgivna betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen upptagit spörsmålet till behandling. Ekonomisakkunniga framhålla sålunda, att även om beaktansvärda skäl kunna åberopas för att staten skulle sörja för tillgodoseendet av underrätternas lokalbehov, starka betänkligheter mot en dylik lösning dock måste möta. En överflyttning på statsverket av tingshusbyggnadsskyldigheten syntes nämligen ej gärna vara tänkbar utan uppgörelse i de särskilda fallen mellan staten och de olika tingshusbyggnadsskyldiga ävensom de städer, vilkas rådhus eventuellt skulle tagas i anspråk för rättsskipningsändamål, uppgörelser som mången gång skulle bliva av synnerligen invecklad beskaffenhet. Vidare syntes det ofrånkomligt, att det framtida underhållet av domstolslokalerna skulle bliva avsevärt dyrare, om administrationen förlades till ett centralt organ, närmast byggnadsstyrelsen i Stockholm, än om de behövliga åtgärderna ombesörjdes ute i orterna av personer, som vore förtrogna med de lokala förhållandena. Helt naturligt skulle också en överflyttning till en statsmyndighet av en så omfattande förvaltningsuppgift som denna framkalla krav på anställande av nya arbetskrafter, varmed skulle följa en ytterligare stegring av statsverkets kostnader för ändamålet. På grund härav kunde de sakkunniga icke förorda, att statsverket skulle övertaga uppgiften att bygga och underhålla lokaler åt underdomstolarna. De sakkunniga diskutera vidare frågan om överflyttandet av ifrågavarande byggnadsskyldighet å landstingen samt framhålla, att därmed visserligen skulle vinnas en närmare anknytning till de lokala förhållandena, men att den uppgift, varom här vore fråga, finge anses ligga rätt fjärran från landstingens hittillsvarande verksamhetsområde. Därtill komme, att vidlyftiga ekonomiska uppgörelser med de hittillsvarande tingshusbyggnadsskyldiga skulle bliva nödvändiga jämväl vid besvärets överflyttande på landstingen. Därest man med beaktande av sistnämnda synpunkt ville vålla minsta rubbning i de bestående förhållandena, syntes enligt de sakkunnigas mening tingslagen böra bibehållas såsom den samfällighet, vilken hade att bära tingshusbyggnadsskyldigheten. I den proposition till 1931 års riksdag, genom vilken Kungl. Maj:t underställde huvudgrunderna för en rättegångsreform riksdagens prövning, anslöt

224 sig vederbörande departementschef till ekonomisakkunnigas uppfattning. Departementschefen uttalade sålunda, att någon ändring i gällande grunder beträffande skyldigheten att hålla erforderliga domstolslokaler icke syntes böra vidtagas, utan att denna skyldighet i städer, som hade egen jurisdiktion, fortfarande borde åvila staden samt i övriga städer och på landsbygden ankomma på vederbörande tingslag. Sedan med anledning av propositionen inom första kammaren väckts motion med hemställan, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag beträffande tingshusbyggnadsskyldighetens överflyttande å staten, uttalade det särskilda utskott, till vilket Kungl. Maj:ts proposition hänvisats, att den i motionen berörda frågan enligt utskottets mening vore förtjänt av synnerlig uppmärksamhet, men att, då anledning funnes till antagande, att frågan komme att upptagas till behandling av skatteutjämningsberedningen, utskottet icke funnit sig böra göra något vidare uttalande i ämnet. I detta utskottets yttrande instämde riksdagen. Städernas utgifter för magistrat, rådhusrätt, krono-, uppbörds- och exekutionsväsen uppgingo år 1928 till omkring 12-5 miljoner kronor, därav enbart för Stockholm omkring 4-5 miljoner kronor. Huru stor del av kostnaderna, som belöper på anskaffning och underhåll av domstolslokaler, framgår icke av tillgängligt statistiskt material. Tingshusmedel utdebiterades samma år i rikets tingslag eller härad till ett sammanlagt belopp av omkring 1-3 miljoner kronor. Utdebiteringarna hava varit synnerligen växlande för olika år inom ett och samma tingslag. De kunna ett eller flera år, då ny- eller ombyggnad beslutats och föranleder uttaxering av medel för byggnadskostnadernas täckande, nå ett rätt avsevärt belopp, men äro eljest skäligen obetydliga. Den för år 1930 beslutade utdebiteringsprocenten översteg i intet fall 50 öre och understeg i det stora flertalet tingslag 10 öre per skattekrona. Ehuru siffror, som klarlägga motsvarande kostnaders inverkan på städernas uttaxeringsbehov, icke äro tillgängliga, kan med visshet sägas, att deras relativa betydelse för skattetrycket regelmässigt är mindre än på landsbygden. Även bortsett från att förhållandevis hög utdebitering för tingshus och andra byggnader för rättsväsendet brukar vara av mera tillfällig karaktär och i allmänhet ej föranledd av exceptionellt svagt skatteunderlag, äro de ifrågavarande utgifterna varken av den betydelse för skattetrycket över huvud eller orsak till så stora skiljaktigheter mellan därav föranledda skattesatser inom de olika utdebiteringsområdena, att från de synpunkter, beredningen har att lägga på spörsmålet, skäl till överflyttning av kostnaderna på staten eller på landstingsområdet förefinnas. E t t ingripande är från dessa synpunkter så mycket mindre av nöden, som byggnadsbehovet numera nästan undantagslöst torde vara tillgodosett och några större utgifter för ändamålet sålunda hädanefter mycket sällan äro att motse. Givet är, att en rättegångs-

225 reform med ändrade bestämmelser rörande domstolsorganisationen är ägnad a t t aktualisera det redan förut framförda kravet på ifrågavarande utgifters avlyftning från det kommunala skatteunderlaget. Men det torde ej ankomma på beredningen att utreda, huruvida denna reforms realiserande är ett avgörande skäl för en dylik omläggning. Enligt beredningens mening bör nämligen spörsmålet härom ses i sammanhang med övriga ekonomiska frågor, vilka vid ett genomförande av processreformen kräva sin lösning. Beredningen har alltså ej ansett sig böra avgiva något förslag i hithörande ämne. Distriktsveterinärerna äro för närvarande anställda i landstingens tjänst Distriktsveterinär och avlönas av dem, men staten bidrager till deras avlöning under vissa villVa8endet kor. Landstingens nettoutgifter för distriktsveterinärväsendet hava för år 1931 uppskattats till i runt tal 825 000 kronor. Statens utgifter för samma andamål uppgingo budgetåret 1930—1931 till omkring 310 000 kronor. Enligt beslut vid 1931 års riksdag skola distriktsveterinärerna från och med år 1934 erhålla statsanställning samt kostnaderna för deras avlöning vid samma tidpunkt i sin helhet övertagas av statsverket. Det sålunda beslutade förstatligandet av distriktsveterinärväsendet varigenom från landstinget till staten överflyttas en årlig utgift av omkring 800 000 kronor, har på sin tid tillstyrkts av beredningen. Sedan %1923 års riksdag hos Kungl. Maj:t begärt utredning av frågan om Småskolese mina statens övertagande av de av landstingen och vissa städer inrättade småskole- seminarierna, samt Kungl. Maj:t efter omfattande utredningar förelagt 1931 " " " " * ars riksdag själva principfrågan om småskollärarutbildningens förstatligande beslöt sistnämnda riksdag, att staten skulle i den omfattning, som framdeles bleve av Kungl. Maj:t och riksdagen närmare bestämd, övertaga småskollärarutbildningen. Vid 1932 års riksdag har härefter beslutats, att antalet småskoleseminarier skall utgöra åtta, därav fyra dubbelseminarier och fyra enkelseminaner, förlagda till i riksdagens beslut angivna orter, samt att småskollärarutbildningens förstatligande skall ske på en gång från och med budgetåret 1933—1934. Landstingens och vissa städers utgifter för smaskollärarutbildningen, för år 1929 uppgående till omkring 300 000 kronor, komma härigenom att framdeles helt avlyftas från det kommunala skatteunderlaget. Då överflyttningen av ifrågavarande förvaltningsuppgift på staten står i full överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som av beredningen i Kap. I V utvecklats, har beredningen ansett sig böra endast på detta sätt beröra statsmakternas beslut i ämnet. Genom lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningen förplik- Dövstumtades landsting och städer, som ej deltaga i landsting, att föranstalta om under^er~ mmm9en visnmg åt de inom vederbörande landstingsområde eller städer befintliga döv' stumma barn. För undervisningens ordnande indelades landet i sju dövstum15—522505. ni.

226 skoldistrikt. För varje distrikt skall finnas en särskild skolstyrelse. ^Utgifterna för undervisningen såsom lärarnas avlöning, lärjungarnas underhåll, anskaffande och underhåll av erforderliga lokaler för skolorna, möbler, undervisningsmateriel m. m. bestridas av skoldistrikten, dock att barnens föräldrar eller, vid bristande tillgång hos dessa, vederbörande fattigvårdssamhälle bör bidraga till en del av barnets kosthåll vid skolan. Jämväl av statsmedel utgå vissa bidrag. De belopp, som utöver påräkneligt statsbidrag och övriga för skolstyrelsen tillgängliga medel erfordras, fördelas av skolstyrelsen på vederbörande landstingsområden eller städer i förhållande till deras folkmängd. Landstingens och städernas utgifter för dövstumundervisningen uppgingo år 1928 till i runt tal 11 miljon kronor. Härutöver lämnade staten samma år bidrag till dövstumskoldistrikten med omkring 210 000 kronor. Sedan år 1921 föreligger ett förslag till omorganisation av dövstumundervisningen, utarbetat inom skolöverstyrelsen, som sedermera verkställt en överarbetning av sitt förslag. Förslaget går ut på, att det skall ankomma på staten att upprätthålla erforderliga anstalter för dövstumma barns uppfostran och undervisning. I samband härmed skola de olika dövstumskoldistnktens tillgångar i byggnader och inventarier utan ersättning övertagas av statsverket. För varje å statlig läroanstalt för dövstumma intaget barn skall dock av vederbörande landstingsområde eller av stad utanför landsting erläggas en årlig avgift av 400 kronor. Dessa årliga avgifter beräknas uppgå till sammanlagt omkring 250 000 kronor. Frågan om omorganisation av dövstumundervisningen är för närvarande föremål för ytterligare överarbetning av för ändamålet tillkallade sakkunniga. Enligt vad beredningen från de sakkunniga inhämtat, kommer detta förslag att avse bland annat, att staten skall övertaga kostnaderna för dövstumundervisningen samt landstingen och städerna utanför landsting sålunda befrias jämväl från de i 1921 års förslag ingående elevavgifterna. Härigenom skulle alltså hela den på det kommunala skatteunderlaget vilande delen av kostnaderna för dövstumundervisningen överflyttas på staten. Av skolöverstyrelsens år 1921 avgivna betänkande framgår, att kostnaderna för dövstumundervisningen på grund av den ojämna förekomsten av antalet dövstumma barn ojämnt drabba de olika skoldistrikten. I allmänhet lär det förhålla sig så, att dövstumheten är mest utbredd i de ekonomiskt sämst lottade landsdelarna, d. v. s. i rikets nordliga delar. Redan av denna anledning torde alltså ur skatteutjämningssynpunkt skäl föreligga för en sådan ändring i systemet för finansieringen av denna förvaltningsuppgift, att de förut hårt skattetyngda kommunerna i dessa delar av riket icke drabbas hårdare av ifrågavarande utgifter än ekonomiskt bättre lottade kommuner, där dövstumhet förekommer mera sällan. Härtill kommer emellertid, att dövstumundervisningen hör till de å det allmänna vilande uppgifter, vilka av samma skäl, som gälla beträffande vissa sjukvårdande uppgifter, äro av den art, att det synes böra ankomma på staten att bestrida kostnaderna för desamma. Då slutligen från sakkunnigt håll vitsordats, att avsevärda förbättringar för själva undervisningen skulle kunna utan ökning av kostnaderna vin-

227 nas genom statens övertagande av denna förvaltningsuppgift, har beredningen räknat med, att ifrågavarande utgifter komma att helt överflyttas på staten. Medan dövstumundervisningens ombesörjande huvudsakligen påvilat lands- Blindunder tingen och de städer, vilka icke deltaga i landsting, har blindundervisningen och vishn%9-e^ blindvården alltsedan år 1879 väsentligen varit en statens angelägenhet. Enligt ^vårdln lagen den 29 maj 1896 angående blindundervisningen, sådan densamma lyder enligt lagen den 17 juni 1932, skola erforderliga anstalter för blinda barns uppfostran och undervisning upprättas av staten och utgöras av dels förskolor, till vilka är förlagd den grundläggande blindundervisningen, dels ock institut och hantverksskolor för undervisningens fortsättande och avslutande. Å den med statsmedel upprätthållna vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte mottagas vidare sådana blinda, som på grund av komplicerat lyte icke kunna mottagas i andra för abnorma avsedda anstalter för att, så långt det med hänsyn till skyddslingarnas lyten är möjligt, uppfostras till arbetsdugliga individer. För varje blint barn, som är intaget i på statens bekostnad upprättad läroanstalt för blinda, ävensom för varje å nämnda vårdanstalt intagen skyddsling skall dock av vederbörande landstingsområde eller stad utanför landsting erläggas en årlig avgift av 400 kronor. Landsting eller stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, äga bestämma en viss årlig avgift, med vilken föräldrar eller målsman, i den mån de därtill äga tillgång, skola bidraga till kostnaderna för barnets vistelse vid läroanstalten. Statens utgifter för blindundervisningen och blindvården uppgingo budgetåret 1928—1929 enligt budgetredovisningen för samma år till omkring 580 000 kronor. I detta belopp ingå dock icke dyrtidstillägg till lärarpersonalen. Landstingens och de utanför landstingen stående städernas bidrag till ifrågavarande ändamål uppgingo år 1928 till omkring 240 000 kronor. Ehuru det här rör sig om en relativt obetydlig utgift, har beredningen av samma principiella skäl, som nyss berörts i fråga om dövstumundervisningen, ansett sig kunna förutsätta, att landstingens och de utanför landstingen stående städernas bidragsskyldighet till blindundervisningen och blindvården skall upphöra, och att kostnaderna härför liksom för dövstumundervisningen helt övertagas av staten. Till beredningens ståndpunkt beträffande såväl blindvårdens som andra smärre bestyrs avlyftning från landstingen har i någon mån medverkat, att det med hänsyn till de nya förvaltningsuppgifter, vilka enligt beredningens förslag skulle komma att åvila landstingen, för beredningen framstått såsom betydelsefullt, att landstingen befrias från sådana angelägenheter, vilka icke direkt angå landstingsområdet och vilka med fördel synas kunna övertagas av staten. ^ Återstående, ej särskilt avhandlade kommunala bestyr har beredningen Övriga ej funnit vara av den art eller betydenhet, att förslag till ändringar i sättet för angelägenderas finansiering synts påkallade.

228 Sammanfattning.

Beträffande kommunernas utgifter för affärs drivande verk, kyrkliga angebrandväsende samt byggande och underhåll av domstolslokaler ävensom här ovan ej särskilt omnämnda kommunala bestyr framlägges icke något förslag i syfte att utjämna kostnaderna mellan kommunerna eller att befria kommunerna från någon del av utgifterna härför. Vidkommande distriktsveterinärväsendet och småskoleseminarierna uttalar beredningen sin anslutning till de av statsmakterna beträffande dessa förvaltningsuppgifter beslutade överflyttningsåtgärderna. I fråga om dövstumundervisningen samt blindundervisningen och blindvården räknar beredningen med, att kostnaderna härför helt överflyttas på staten.

lagenheterj

KAP. XI.

Vissa spörsmål rörande den primärkommunala indelningen och ändringar däri. Primärkommunerna äro borgerliga (landskommuner, städer och köpingar) Bet nuvaoch kyrkliga (territoriella församlingar). Församlingarna hava vården om™nde läget dels de kyrkliga angelägenheterna och dels folkskolans angelägenheter. Beträffande de sistnämnda finnes dock det betydande undantaget stadgat, att i landskommun eller stad, som sammanfaller med skoldistrikt och där kommunaleller stadsfullmäktige finnas, folkskoleväsendet skall handhavas av den borgerliga kommunen. I dylikt fall äro således församlingens uppgifter begränsade till de kyrkliga. Den kommunala enhet, som handhar vården av folkskolans angelägenheter, benämnes i denna sin egenskap skoldistrikt. Då skolärendena vårdas av den borgerliga kommunen, sammanfaller skoldistriktet med denna. Eljest äro de tre indelningsenheterna, den borgerliga kommunen, församlingen såsom kyrklig enhet och skoldistriktet, i princip oberoende av varandra, ehuru det förutsattes, att deras områden i möjligaste mån böra överensstämma. Om ändring i nu nämnda indelningar förordnar Kungl. Maj:t. Bestämmelser härom äro meddelade i lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Endast beträffande ändring i den kommunala indelningen eller med andra ord indelningen i borgerliga primärkommuner äro i lagen angivna vissa förutsättningar, som skola vara för handen för att Kungl. Maj:t skall äga att genom förordnande om indelningsändring utöva sin rådighet över indelningen. I sådant hänseende stadgas, att, därest genom ändring i kommunal indelning fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor kunna vinnas eller ändringen finnes främja den ekonomiska utvecklingen mom orten eller eljest medföra gagn, om sådan ändring må förordnas. Frågan är dock icke härmed uttömd. Den viktiga förutsättningen gäller i allmänhet dessutom, att de kommuner, som beröras av ändringen, lämna sitt samtycke till densamma. Endast för den händelse det allmänna intresset finnes med synnerlig tyngd kräva ändringens genomförande, må därom förordnas mot vederbörande kommuns bestridande. Härom stadgas, att, för den händelse kommun, som beröres av ifrågasatt ändring, motsätter sig densamma eller villkor, som förbindes därmed, och ändringen eller villkoret skulle fin-

230 nas medföra avsevärd olägenhet för kommunen, Kungl. Maj :t må förordna därom endast då ändringen finnes vara av betydande behov påkallad, såsom då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller • olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses, eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten, samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande. Utförliga bestämmelser äro i lagen meddelade angående den ekonomiska uppgörelse mellan kommunerna, som vid indelningsändring bör äga rum, ävensom angående de administrativa och rättsliga förhållandenas reglerande. Att samtycke av vederbörande kommunala enheter icke i lagen uppställts såsom förutsättning för ändring av indelningen i församlingar eller i sådana skoldistrikt, vilkas angelägenheter icke handhavas av den borgerliga kommunen, är föranlett dels av att någon önskan härom icke framträtt i praxis, dels och framför allt därav att åstadkommandet av önskvärd kongruens mellan de olika indelningsenheterna icke skulle vara säkerställt, med mindre den kommunala medbestämmanderätten vore begränsad till att avse allenast ändring av ett slags indelningar — nämligen den borgerligt kommunala såsom varande den viktigaste. Det bör emellertid anmärkas, att ett avsteg från nu nämnda princip kommit att göras genom de i 1 § i 1930 års lag om församlingsstyrelse meddelade bestämmelserna om bildande av s. k. kyrkliga samfälligheter. Enligt dessa bestämmelser må för vården om de i församlingsstyrelselagen avsedda angelägenheterna eller vissa av dem två eller flera församlingar eller delar av skilda församlingar förenas till en kyrklig samfällighet efter förordnande av Kungl. Maj :t, som dock icke må meddela dylikt förordnande, med mindre församlingarna samtyckt därtill eller åtgärden finnes vara påkallad av betydande allmänt behov. Eftersom vid sidan av det nu omförmälda stadgandet fortfarande gälla indelningslagens bestämmelser i ämnet, synes det läget hava uppkommit, att numera två skilda utvägar finnas för bildande av skoldistrikt genom förenande av församlingar eller delar av församlingar. E t t sådant skoldistrikt kan bildas med tillämpning av 45 § indelningslagen. I så fall äger Kungl. Maj :t fri rådighet att därom besluta, varjämte i fråga om den ekonomiska uppgörelse, som må erfordras, och de rättsliga konsekvenserna skola gälla de därom meddelade stadgandena i nämnda lag. Men samma skoldistrikt synes ock kunna bildas genom att Kungl. Maj :t med stöd av 1 § i församlingsstyrelselagen förenar församlingarna eller församlingsdelarna till en kyrklig samfällighet för folkskoleväsendets vårdande. Tillämpas denna paragraf, är Kungl. Maj:t emellertid, såvida ej åtgärden finnes påkallad av betydande allmänt behov, beroende av församlingarnas samtycke. De rättsliga konsekvenserna av för-

231 ordnandet, därest sistnämnda alternativ väljes, äro ej i lagen reglerade, men i 8 § av promulgationslagen till församlingsstyrelselagen stadgas, att närmare föreskrifter om lagens tillämpning med avseende å kyrkliga samfälligheter meddelas av Kungl. Maj:t. Den inadvertens, som sålunda föreligger, synes böra på lämpligt sätt rättas. Lagstiftningen har berett vissa möjligheter att vid sidan av de egentliga primärkommunerna åstadkomma specialkommuner, vilkas ändamål är att tillgodose en eller annan särskild uppgift, vars vårdande åt dem överlämnas. E n dylik möjlighet finnes sålunda beträffande fattig- och barnavården, vars handhavande eljest ankommer på den borgerliga primärkommunen. Enligt 6 § fattigvårdslagen, jämförd med 1 § barnavårdslagen, kunna två eller flera kommuner på landet av Kungl. Maj:t förenas att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebär, att den kommunala uppgiften att handhava fattig- och barnavård överflyttas från kommunerna till det av dem bildade fattigvårdssamhället. Kungl. Maj:ts förordnande är emellertid i allmänhet beroende av att kommunerna lämnat sitt samtycke till föreningen. Äro kommunerna ej ense därom, må om föreningen förordnas, endast för så vitt fattigvården finnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller minska bristfälligheten. Här torde böra erinras om det förslag till utvidgande av Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om bildande av gemensamt fattigvårdssamhälle, som behandlades av 1927 års riksdag. Under framhållande av de små kommunernas bristande förmåga att nöjaktigt handhava sin fattigvård föreslog Kungl. Maj:t i proposition till riksdagen sådan ändring i 6 § fattigvårdslagen, att Kungl. Maj:t skulle erhålla befogenhet att utan kommunernas samtycke förordna om deras förenande till gemensamt fattigvårdssamhälle, ej endast då fattigvården vore bristfällig och sammanslutningen funnes nödig för att undanröja eller minska bristfälligheten, utan även då det eljest funnes uppenbarligen vara till allmänt gagn, att sammanslutningen komme till stånd. Förslaget, som avstyrktes av andra lagutskottet, blev av riksdagen avslaget. Från synpunkten av åstadkommande av skatteutjämning genom primärkommunala enheters sammanförande till större sådana kan läget sammanfattas sålunda. Sammanslagning av borgerliga primärkommuner kan i allmänhet ske endast under förutsättning, att de berörda kommunerna lämna sitt samtycke därtill. Under vissa i lag angivna omständigheter äger dock Kungl. Maj:t förordnä om dylik sammanslagning även mot bestridande av kommun, som därav beröres. Åstadkommande av skatteutjämning är emellertid icke ett skäl, som i och för sig motiverar tvångssammanslagning, över indelningen i kyrkoförsamlingar och sådana skoldistrikt, inom vilka skolärendena handläggas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige, äger Kungl. Maj:t fri rådighet. Dock torde det icke vara med lagstiftningens grunder överensstämmande, att sammanslagningar av sådana enheter mot deras bestridande företagas allenast för befordrande av skatteutjämning. Den möjlighet, som finnes att från lands-

232 kommunernas uppgifter avskilja fattig- och barnavårdsangelägenheterna och överlämna dessa till för ändamålet bildade fattigvårdssamhällen, vilkas områden sammanfalla med kommunernas, kan i allmänhet ej utövas mot kommunernas bestridande, och med.enbart skatteutjämningsskäl kan sådan tvångssammanslutning ej motiveras. Beträffande sådana skoldistrikt, som utgöras av borgerliga kommuner, finnes icke någon mot bildandet av fattigvårdssamhälle svarande möjlighet att åstadkomma förstorade distrikt utan förening av kommunerna även i övriga avseenden. Förstoringar av skoldistrikt utan förbindelse med annan indelningsändring kunna således företagas endast i sådana fall, då skolväsendet hör under kyrkostämmas eller kyrkofullmäktiges vårdnad. Även om icke befordrandet av skatteutjämning må i och för sig utgöra tillräckligt skäl för genomförande av indelningsändring mot vederbörande kommunala enheters bestridande, utesluter detta givetvis icke, att tvångsvis åstadkomna kommunförstoringar kunna komma att omedelbart verka befrämjande på de syften, som beredningen har att bevaka. Förstoring, vars genomförande närmast motiveras exempelvis med att kommunala uppgifter finnas eftersatta, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit, kan för visso erhålla såsom direkta effekter såväl ett nedbringande av de kommunala förvaltningskostnaderna med därav följande möjlighet till skattesänkning som även en utjämning av skattetrycket inom de olika områden, av vilka den nya enheten blivit sammanställd. Från kommunförstoring genom kommunala enheters sammanslagning är att skilja den förstoring av det kommunala förvaltningsområdet, som åstadkommes genom att två eller flera kommuner bilda kommunalförbund för handhavande av en eller annan förvaltningsuppgift för kommunernas gemensamma räkning. För lagen om dylika förbund samt för den omfattning, i vilken densamma kommit till användning, finnes en redogörelse lämnad i Del I L Genom bildande av kommunalförbund åstadkommes icke överflyttning av någon kommunerna lagligen åliggande skyldighet från kommunerna till förbundet. Förbundet utgör allenast en form för kommunernas förvaltning av någon på dem ankommande uppgift, exempelvis anordnande av gemensam fattigvårdsanstalt eller skola. Kommunalförbunden äro till skillnad från kommunerna tillfälliga företeelser, vilkas bildande och sammanhållande äro beroende av frivillig överenskommelse mellan kommunerna. Såsom tidigare omförmälts har emellertid i lagen om polisväsendet i riket befogenhet lämnats länsstyrelsen att under vissa omständigheter föreskriva, att kommuner eller delar av kommuner skola för polisverksamhetens upprätthållande bilda kommunalförbund. Utan länsstyrelsens tillstånd må förbund, som kommit till stånd i sådan ordning, ej upplösas eller förbundsmedlem vinna utträde ur förbundet. Sådant förbund utövar polisdistriktets rättigheter och fullgör dess skyldigheter. Det bör nämnas, att den förut omtalade propositionen till 1927 års riksdag, i vilken föreslogs ökad befogenhet för Kungl. Maj:t att sammansluta kommu-

233 ner till gemensamt fattigvårdssamhälle, jämväl innehöll förslag om rätt för Kungl. Maj:t att under vissa omständigheter även mot kommuns bestridande förordna om bildande av kommunalförbund för hållande av gemensam fattigvårdsanstalt. Även detta förslag blev efter avstyrkande utlåtande av andra lagutskottet avslaget av riksdagen. Dock uppnåddes i första kammaren majoritet för ett av reservanter i utskottet utarbetat förslag, enligt vilket Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att, då synnerliga skäl därtill vore och minst halva antalet av de kommuner, frågan rörde, förklarat sig villiga att för ändamålet bilda kommunalförbund med de övriga, förordna, att samhällena skulle bilda förbund för anordnande av gemensam anstalt ävensom fastställa förbundsordning. Därvid skulle tillika gälla, att sålunda bildat förbund icke utan Kungl. Maj:ts medgivande finge ändras eller upplösas, ej heller medlem vinna utträde därur. Vidkommande möjligheterna att genom bildande av kommunalförbund åstadkomma lättnad och utjämning av det kommunala skattetrycket har tidigare erinrats och bör här framhållas, att, enligt vad erfarenheten giver vid handen, kommunalförbunden äro så anordnade, att någon skatteutjämning genom dem icke åvägabringas. Den grundläggande synpunkten vid planläggandet av dylikt förbund plägar vara, att förbundsförvaltningen icke skall föranleda, att en medlem genom förbundet erhåller någon lättnad på annan medlems bekostnad. Däremot bör genom rationell drift förbundsförvaltningen medföra minskning av samtliga kommunernas ekonomiska bördor. E t t huvudsyfte med bildandet av förbund är merendels, att förvaltningen av den åt förbundet överlämnade uppgiften skall handhavas mera ekonomiskt av förbundet än av de särskilda kommunerna var för sig. Den omständigheten att flertalet av de svenska primärkommunerna äro synnerligen folkfattiga och ekonomiskt svaga är under nuvarande förvaltningsordning en av de viktigaste anledningarna till den utomordentliga ojämnheten i kommunernas skattebelastning. Att ett bättre sakernas skick skulle åstadkommas, därest kommunerna eller en avsevärd del av dem bleve gruppvis sammanslagna i större enheter är väl otvivelaktigt. Lika otvivelaktigt torde emellertid vara, att det skulle vara praktiskt ogenomförbart att enbart på frivillighetens väg uppnå några mera betydande resultat i sådant hänseende. Att med användande av tvångsföreskrifter upplösa de urgamla kommunala enheterna för att i deras ställe bilda andra och större kommuner skulle å andra sidan innebära ett så våldsamt ingripande i själva grundvalarna för vårt samhällsliv, att en allmän folkstämning mot ett dylikt förfarande säkerligen skulle uppkomma. På sätt tidigare anförts, är det bland annat med hänsyn härtill, som beredningen funnit sig böra söka lösningen av de frågor, vilka innefattas i beredningens uppdrag, på andra vägar. Utan rubbning i princip av den nuvarande kommunala indelningen avser beredningen att vinna skatteutjämningssyftet genom överflyttning, helt eller till större delen, av vissa betydande förvaltningsuppgifters handhavande eller bekostande från de primära eller andra

Berednin 9«ns 8ynpun

234 smärre kommunala enheter, som för närvarande hava att ombesörja dessa utgifter, till större sådana enheter eller till staten. Den lättnad och utjämning i de kommunala bördorna, som genom de sålunda föreslagna överflyttningarna skulle åstadkommas, bör, såvitt beredningen kan finna, bliva så betydande, att något oundgängligt behov från ifrågavarande synpunkt av en djupgående och allmän omgestaltning av den kommunala indelningen därefter näppeligen kan anses föreligga. Givet är emellertid, att, även under förutsättning att beredningens förslag bliva realiserade, förhållandena kunna antagas komma att här och var, kanske mångenstädes, fortfarande vara sådana, att för vinnande av fördelar i skatteutjämningsavseende nya kommunbildningar genom sammanslagning av små kommuner till större sådana befinnas synnerligen önskvärda. Frågan om beredande av ökad befogenhet för Kungl. Maj:t att, då så prövas nödigt för befordrande av allmänt väl, förordna om dylika sammanslutningar kan därför tänkas även fortsättningsvis erhålla aktualitet. Att i nu föreliggande sammanhang upptaga denna fråga till övervägande anser beredningen dock icke vara påkallat. E t t särskilt spörsmål är, huruvida behov av indelningsändringar i vissa hänseenden kunna efter genomförande av de av beredningen föreslagna reformerna och såsom omedelbar följd av dem antagas bliva av rena förvaltningsskäl mera framträdande än hittills. Beredningen syftar närmast på den föreslagna omläggningen av fattigvårdens och skolväsendets handhavande. Genom densamma blir å ena sidan de mindre kommunala förvaltningsenheternas — fattigvårdssamhällenas och skoldistriktens — ekonomiska och administrativa befattning med dessa angelägenheter avsevärt begränsad. Å andra sidan kommer för landstings- och statsförvaltningen att framträda ett behov av att, framför allt för skötseln av fattigvårdsanstalterna och skolorna, hava tillgång till lokala förvaltningsdistrikt, som för de särskilda ändamålen äro så lämpligt avpassade som möjligt. Sammanslagningar av nuvarande fattigvårdssamhällen och skoldistrikt till större enheter komma otvivelaktigt att härvid mången gång visa sig önskvärda. Såsom beredningen framhållit vid sin behandling av fattigvårds- och folkskolefrågorna, torde det emellertid ligga i själva naturen hos de reformer, som på dessa områden föreslås, att kommunernas nu ofta mycket starkt framträdande motvilja mot att medverka till indelningsändringar kommer att minskas eller försvinna, då frågan väsentligen gäller av nu antydda, praktiska förvaltningsskäl påkallade sammanslagningar av fattigvårdssamhällen eller skoldistrikt. Vid dylikt förhållande synes tillräcklig anledning näppeligen föreligga att för närvarande ifrågasätta lagstiftning med ändamål att i fråga om fattigvårdssamhällena utvidga Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om sådana samhällens förenande till gemensamt fattigvårdssamhälle. Såsom erinrats, innehåller i fråga om skoldistrikt, där folkskoleärendena handläggas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige, indelningslagen icke någon begränsning av Kungl. Maj:ts rådighet över indelningen. Med hänsyn till att även å lands-

235 bygden folkskoleärendena mångenstädes kunna väntas bliva överflyttade till den borgerliga kommunen kan det emellertid ifrågasättas, huruvida skäl ej vore att revidera bestämmelserna rörande skoldistrikten i syfte att, där behov av större skoldistrikt framträder, skolärendena, liksom förhållandet är med fattigvårdsärendena, skola kunna avskiljas från den borgerliga kommunen och överlåtas till en specialkommun, ett skoldistrikt, omfattande två eller flera kommuners områden. Lika gagneliga som de frivilliga kommunalförbunden otvivelaktigt kunna vara i särskilda fall, lika olämpligt skulle det enligt beredningens mening vara, om vårt lands kommunalförvaltning komme att i en mycket avsevärd mån vila på dylika förbund och vara beroende av dem. Det stora flertalet av de existerande kommunalförbunden äro förbund för hållande av fattigvårdsanstalt. Därjämte finnas, bland andra, en del förbund för hållande av skola. Därest beredningens förslag om överflyttande till landstingen respektive staten av skyldigheten att hålla dylika inrättningar genomföres, komma uppenbarligen dessa förbund att såsom sådana förlora sitt existensberättigande. Sannolikt torde dock vara, att förbundsbildningarna komma att bliva till nytta såsom utgörande en grund för skapande av organ, lämpade att handhava de inom förbundsområdena befintliga fattigvårdsanstalternas respektive skolornas förvaltning ävensom att bilda specialkommuner för fullgörande av de på primärkommunerna fortfarande ankommande skyldigheterna i fråga om fattigvården och skolväsendet. Ur de synpunkter, vilka beredningen företräder, synes icke föreligga något behov av ändring i den gällande lagen om kommunalförbund, därest vad beredningen eljest föreslagit i huvudsak vinner statsmakternas bifall.

KAP. XII.

Den kommunala progressivbeskattningen. Inledning. 1920 års lag- Den kommunala progressivskatten leder sitt ursprung från Kungl. Maj :ts stiftning. y^ 1920 års riksdag framlagda förslag till kommunalskattelag. Enligt detta förslag skulle i det nya kommunalskattesystemet ingå utom objektskatt å fastighet och å näring jämväl skatter efter förmåga, nämligen kommunal inkomstskatt, kompletterad med en progressivskatt. Denna sistnämnda skatt, beträffande vilken skatteförmågan borde vara ensam avgörande, skulle i första hand hava till uppgift att täcka de kommunala utgifter, som avsåge mera allmänna ändamål. Då det med hänsyn härtill syntes lämpligt, att den progressiva skatten tillika användes i skatteutjämningssyfte, föreslogs, att endast en del av vad som inflöte genom skatten skulle få behållas av vederbörande kommun och att återstoden skulle användas för skatteutjämningsändamål. Särskilda utskottet vid 1920 års riksdag fann sig böra godkänna den föreslagna nya skatteformen under uttalande, att densamma hade sin särskilda grund däri, att det befunnits behövligt att tillföra kommunerna en dylik skatteinkomst vid sidan av utdebiteringen på bevillningskronorna för att kunna hålla denna utdebitering nere vid skäliga belopp. I åtskilliga avseenden blev emellertid propositionens förslag av utskottet omarbetat. Utskottets förslag godkändes av riksdagen, och i enlighet därmed utfärdades den förordning om kommunal progressivskatt, vars bestämmelser därefter med smärre jämkningar förblevo gällande till år 1928. Enligt dessa bestämmelser avsågos 75 procent av progressivskatten för vederbörande kommuners egna behov (kommunandelen), medan återstående 25 procent skulle reserveras för skatteutjämning och uttagas i den mån Kungl. Maj:t därom förordnade (utjämningsandelen). Det bör nämnas, att vid tiden för riksdagens beslut frågan om de olika kommunernas behov av dylik beskattningsrätt och om progressivskattens inverkan på deras ekonomi icke blivit närmare utredd. 1927 års för- I det förslag till ny kommunalskattelagstiftning, som av Kungl. Maj:t slag till framlades för 1927 års riksdag och som då i sina väsentliga delar av riksdaprogressiv landstings- gen avvisades, ingick även en omläggning av den kommunala progressivbeskatt. skattningen därhän, att den kommunerna förbehållna delen av progressivskat-

237 ten skulle uppbäras av och tillfalla landstingen i stället för primärkommunerna. I första hand anfördes såsom skäl för detta förslag den avsevärda förenkling, som dess realiserande skulle åstadkomma. Därjämte betonades skatteutjämningssynpunkten. Till belysande av förslagets fördelar från denna synpunkt åberopades vissa statistiska undersökningar. Departementschefen framhöll i sammanhang därmed, att en av de mera i ögonen fallande bristerna i vårt beskattningssystem vore den synnerligen ojämna fördelningen av beskattningsföremålen. En viss utjämning av tillgången på beskattningsföremål skulle, yttrade han, ernås genom att låta den progressivitet, som man för att vinna en rättvis avvägning efter de skattskyldigas förmåga funne skälig, göra sig gällande vid beskattningen till den större enheten, landstinget. Detta betydde för landet, såsom helhet betraktat, att större hänsyn toges till den inbördes skatteförmågan, om man läte progressiviteten göra sig gällande vid landstingsbeskattningen än om det skedde vid primärkommunernas beskattning. Det förefölle, tillade departementschefen, ovedersägligt, att det för de svenska förhållandena i och för sig vore lämpligare med en progressiv landstingsskatt än med en progressiv skatt till primärkommunerna. En överflyttning av den kommunala progressivskatten till landstingen skulle verka i påtagligt utjämnande riktning — en utjämning vid sidan av det vanliga skatteutjämningsförfarandet. överflyttningen syntes därjämte stå i god överensstämmelse med den betydande överflyttning till landstingen av uppgifter, som under de senaste decennierna skett i syfte att utjämna primärkommunernas skattebörda och som även för framtiden torde komma att fullföljas. I propositionen upptogos slutligen till bemötande de tvenne huvudanmärkningar, som framställts mot progressivskattens överflyttande från primärkommunerna till landstingen, nämligen att därigenom skulle åstadkommas en omkastning av förutsättningarna för finansieringen av kommunernas ekonomi, samt att den nya skattekällan skulle kunna föranleda landstingen att ej iakttaga tillbörlig sparsamhet. Förslaget avvisades emellertid av riksdagen, som därvid anslöt sig till den av vederbörande utskott uttalade uppfattningen, att förlusten av intäkten från progressivskatten för många kommuner, såväl landskommuner som städer, skulle kunna vålla de kommunala finanserna betydligt avbräck, särskilt i sådana säkerligen vanliga fall, där kommunerna på längre sikt kalkylerat med progressivskatten såsom en säker inkomstkälla. Frågan om ny kommunalskattelagstiftning blev av Kungl. Maj :t återupp-1928 års lag8tl tmn tagen vid 1928 års riksdag och vann då sin lösning, i sammanhang varmed f 9även reglerna för den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen reviderades. Den kommunala progressivbeskattningens överflyttande till landstingen ifrågasattes denna gång icke. Den dittillsvarande kommunala progressivskatten med dess uppdelning i kommunandel och utjämningsandel utbyttes mot två fristående, ehuru efter lika

238 grunder utgående progressivskatter, av vilka den ena, den kommunala progressivskatten, är en kommunal skatt, över vilken varje kommun själv förfogar för täckande av sitt skattebehov, medan den andra, utjämningsskatten, vilken uttages enligt Kungl. Maj:ts bestämmande med högst|e*4redjedeljav den kommunala progressivskattens grundbelopp, är en statlig skatt, som skall användas för utjämning av skattetrycket olika kommuner och menigheter emellan. I propositionen yttrades, att 1927 års riksdags avvisande av förslaget om den kommunala progressivskattens överflyttande till landstingen vore anledningen till att förslag därom ej framställdes. Vidkommande utjämningsskatten hade redan i 1927 års kommunalskatteproposition av departementschefen uttalats, att det givetvis varit enklare att inarbeta densamma i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, och att utvägen att inrätta den såsom en särskild skatt valts av den anledningen, att det synts önskvärt att kunna avskilja vad som genom densamma inflöte och därigenom få fastslagen en förhållandevis permanent gräns för skatteutjämningens omfattning. Det vore enligt departementschefens mening ej lyckligt, att denna utjämnings omfattning bleve beroende av årliga anslagsbeslut. Efter år 1928 har vårt skattesystem således tre progressiva inkomstskatter. I sitt i december 1931 avgivna betänkande rörande bland annat omläggning av aktiebolagens och andra juridiska personers statliga beskattning föreslår 1928 års bolagsskatteberedning, att den statliga progressiva beskattningen av de juridiska personerna utbytes mot en proportionell skatt. Allenast beträffande de fysiska personerna borde progressiv beskattning ifrågakomma. Vid sådant förhållande borde enligt bolagsskatteberedningens mening de juridiska personerna helt befrias från skyldighet att erlägga kommunal progressivskatt och utjämningsskatt, vilka skatter borde uttagas allenast av de fysiska personerna. Beträffande den kommunala progressivskatten anmärker bolagsskatteberedningen, att, då tillgången till progressivskatteföremål vanligen vore störst i kommuner med låg utdebiteringsprocent, sagda skatt i stort sett icke verkade utjämnande utan i stället ökade differensen mellan kommunerna. Beredningen yttrar vidare, att skälig hänsyn till kommunernas ekonomi icke syntes böra förhindra borttagandet av den kommunala progressivskatten för bolagen och övriga juridiska personer. Av verkställd undersökning rörande taxeringarna till kommunal progressivskatt för bolag åren 1929 och 1930 framginge nämligen, att denna skatt till största delen tillfallit stadskommunerna, och att till följd av därstädes i allmänhet förefintlig god tillgång på andra beskattningsföremål skattens upphävande icke skulle utöva inverkan på utdebiteringen per skattekrona av den betydenhet, att avseende därvid behövde fästas. Den ojämförligt största delen tillf olle Stockholms stad, där den kommunala utdebiteringen per skattekrona väsentligt understege medelutdebiteringen inom samtliga kommuner i riket. Beträffande landskommunerna vore utdebiteringen per skattekrona i allmänhet föga beroende av den kommunala progressivskatten för bolag. Endast i några få industrikommuner uppginge

239 denna till belopp, som kunde tänkas vara av betydelse för den kommunala budgeten, men även här vore det fråga om kommuner med tämligen gott skatteunderlag. För de skattetyngda kommunerna syntes skatten vara utan all betydelse.

Beredningens synpunkter på frågan. A t t i den direkta beskattningen bör och under rådande förhållanden måste Kritik av ingå ett betydande progressivt moment lärer numera anses ostridigt. De skäl, den, n^vasom vid den kommunala progressivbeskattningens införande anfördes till för- munala promån för komunernas befogenhet att medelst dylik skatt anskaffa bidrag till ireÅ-e~ täckande av deras allmänna behov, torde ock, därest den enskilda kommunen betraktas såsom en separat enhet utan hänsyntagande till dess förhållande till staten eller övriga kommunala enheter, böra anses lika väl grundade som enahanda skäl, då de åberopas såsom grund för det progressiva systemets tillämpande på den statliga inkomstbeskattningen. Betraktas, såsom sig bör, kommunerna icke såsom avskilda enheter utan som delar av det hela, framträda emellertid även andra synpunkter på frågan om den kommunala progressivskattens lämplighet, vilka vid frågans övervägande icke böra lämnas obeaktade. Mot den kommunala progressivskatten hava från dessa synpunkter allvarliga erinringar framställts. Det har gjorts gällande, att, då flera inkomstskatter upptagas, progressivprincipen såvitt möjligt bör tillämpas på allenast en av dem. I varje fall är det otvivelaktigt förenat med våda, om i skattesystemet inrymmes en rad av progressivskatter, vilka göras oberoende av varandra och vilkas samfällda verkan icke kan överskådas. Möjligheterna att vid beskattandet begagna den progressiva metoden äro, har det framhållits, begränsade, och för den skull är det av vikt, att progressivbeskattningen så ordnas, att genom densamma åstadkommes största möjliga gagn för det allmänna. Skall skattesystemet innehålla mer än en progressivskatt, bör det således noga tillses, att den skattekraft, som genom den progressiva beskattningen tages i anspråk, utnyttjas för det eller de från allmän synpunkt viktigaste ändamålen. Av synnerlig betydelse härutinnan är uppenbarligen, att den skäliga utjämning av skattebördan mellan rikets olika delar, som bör eftersträvas, befordras eller i alla händelser icke motverkas genom det sätt, varpå progressivbeskattningen är ordnad. Att i sistnämnda avseende starka skäl tala mot bibehållandet av den nuvarande kommunala progressivskatten synes obestridligt. Såsom i 1927 års förut omförmälda proposition påvisats och av bolagsskatteberedningen blivit anmärkt, förhåller det sig helt naturligt så, att tillgången på progressivskatteobjekt vanligen är störst, där skatteunderlaget över huvud är rikligast, och minst, där detta är svagast. I stället för att verka utjämnande på skattebördan har skatten följaktligen en alldeles motsatt effekt. Statistiken bestyrker, att de skattetyngda landskommunerna hava ringa eller ingen nytta av rätten att upptaga progressivskatt. E n relativt ringa del av avkastningen från den-

240 samma tillfaller landsbygden, medan ett antal städer och i all synnerhet storstäderna, vilka disponera över de största skatteunderlagen, taga huvudparten. Av den år 1930 debiterade skatten, uppgående till 18'5 miljoner kronor, föllo sålunda allenast 3'4 miljoner kronor på landsbygdens kommuner. I de sex storstäderna utdebiterades ej mindre än omkring 11-9 miljoner kronor, därav i Stockholm 7'9 miljoner kronor. Mot skatten har vidare anmärkts, att med debiteringen äro förbundna mycket stora praktiska olägenheter. I all synnerhet äro besvärligheterna med fördelningen av skatten mellan flera kommuner påfallande. Så t. ex. medför efter anförda besvär beslutad ändring inom en enda kommun av taxeringen för ett företag med skattskyldighet till ett flertal kommuner ett arbete för omräkning av taxeringarna till kommunal progressivskatt, vilket ej står i rimlig proportion till de värden, varom är fråga. Mot de vägande skäl för skattens avskaffande, som följaktligen bland annat ur skatteutjämningssynpunkt kunna anföras, har tidigare framhållits farhågan för att de kommunala finanserna i många kommuner skulle lida kännbart avbräck, om inkomst av progressivskatten ginge för dem förlorad. Även bortsett från att progressivskatten näppeligen någonstädes är av den storleksgrad, att den för vederbörande kommuns finanser kan vara av någon avgörande betydelse, förlorar denna invändning helt och hållet eller i avsevärd mån sin kraft, om inkomsten försvinner samtidigt med att dessa kommuner få minskade utgifter därigenom, att staten eller landstinget övertager en betydande del av utgifterna. Enligt beredningens mening bör således frågan om den nuvarande kommunala progressivskattens avskaffande tagas under övervägande, så att, om beslut härom fattas, indragningen såvitt möjligt kan äga rum vid ungefär samma tidpunkt som den föreslagna kostnadsöverflyttningen. Den kommu- Vid ett sådant övervägande lär valet böra stå mellan skattens försvinnande 'Tre^sivbe- s o m kommunalskatt eller dess förvandling, såvitt angår kommuner som tillskattningens höra landsting, till en progressiv landstingsskatt. För det förra alternativet avskaffande t a l a P r i n c i p i e n t f ö r u t antydda invändningar mot ett skattesystem med flera jämsides med varandra utgående progressivskatter. Vidare bör beaktas, att de omläggningar, beredningen föreslår, måste framkalla behov av ökade skatteintäkter för staten. Till den del dessa skola åstadkommas inom inkomstbeskattningens ram, måste denna beskattning göras tyngre, och säkerligen kommer det därvid att befinnas oundgängligt att även skärpa skattens progressivitet. Möjligheterna för staten att genom sådan skärpning tillgodogöra sig de större inkomsttagarnas skattekraft komma härvid att vara förminskade i samma mån, som sagda skattekraft tages i anspråk för den kommunala progressivbeskattningens räkning. Framför en anordning, varigenom skatten förvandlas till en landstingsskatt, har detta alternativ därjämte det företrädet, att omflyttningen komme att beröra även storstäderna med deras jämförelsevis

241 rikliga skatteunderlag, och att därigenom den nuvarande progressivskattens ur skatteutjämningssynpunkt otillfredsställande verkningar fullständigt skulle försvinna. Huruvida, därest denna väg anlitas, skäl föreligger att låta någon del av skatten uppgå i den för skatteutjämningsunderstöd reserverade utjämningsskatten, eller om det kan vara lämpligare, att staten beredes tillfälle att helt tillgodogöra sig den lösgjorda skattekraften vid den skärpning av progressivskalan i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, som kan antagas bliva en följd av de av beredningen föreslagna kostnadsöverflyttningarna, torde därvid böra bliva föremål för prövning, önskemålet att hava en skatteinkomst reserverad för det kommunala skatteutjämningsbehovet synes vara det huvudsakliga skäl, som talar till förmån för en särskild utjämningsskatt i skattesystemet, medan — jämte budgettekniska synpunkter — förut berörda principiella anmärkningar mot flera progressivskatters uttagande ävensom svårigheten att för mer än ett år i sänder fastställa understödsbehovets storlek främst kunna åberopas såsom skäl för tillgodoseende av det med utjämningsskatten avsedda ändamålet genom anvisande i vanlig ordning av anslag på riksstaten för utjämningsunderstöd. Befinnes det lämpligt att fortfarande uttaga en särskild utjämningsskatt, bör vid avvägandet av densamma givetvis beaktas de av beredningen föreslagna kostnadsöverflyttningarnas inverkan på storleken av de behov, som genom skatten skola tillgodoses. Skulle skälen för den kommunala progressivskattens utmönstrande ur skat- Progressiv land n 8 tesystemet icke anses tillräckligt vägande, synes i stället böra komma i fråga ^9att i enlighet med det ovan omförmälda förslaget göra skatten till en inkomstkälla för landstingen. När förslaget därom år 1927 avvisades av riksdagen, skedde det, såsom förut omnämnts, med den motiveringen, att en dylik omläggning syntes vådlig med hänsyn till finanserna i de kommuner, vilka dittills kunnat kalkylera med progressivskatten såsom en säker inkomstkälla. Detta uttalande gjordes otvivelaktigt utan tanke på sådana förändringar i förvaltningen och därmed i kommunernas finanser, som nu ifrågasättas. Givetvis kan uttalandet icke äga giltighet jämväl under förutsättning av dessa förändringars genomförande. Fastmera är det, därest beredningens förslag om åläggande för landstinget att bestrida vissa hittills på primärkommunerna ankommande utgifter skulle realiseras, nära till hands liggande att samtidigt frän dem till landstingen överlämna inkomsten av den kommunala progressivbeskattningen. Med avseende å det inkomstbelopp, som genom omläggningen skulle tillföras landstingen, erinras, att av de 185 miljoner kronor, som år 1930 utdebiterades i kommunal progressivskatt, endast 66 miljoner kronor motsvarande något mer än tio procent av clet belopp, som uttogs genom landstingsskatt, IOIIO pa landskommunerna och de i landsting ingående städerna. Överflyttningen synes sålunda icke hava någon synnerligt stor betydelse för finansieringen av landstingets utgifter. 16—322308.

III.

242 De praktiska olägenheterna vid skattens uttagande skulle däremot genom en sådan överflyttning nästan helt försvinna och verkningarna av skatteunderlagets ojämna fördelning minskas. Effekten i utjämnings avseende ådagalades vid förslagets framläggande år 1927 genom då förebragt statistisk utredning rörande åren 1923, 1924 och 1925 (se bilagor till propositionen, nr 102, sid. 105—115). I tabeller, som fogats såsom bilagor till detta betänkande (Bil. 6), har motsvarande utredning verkställts för åren 1929 och 1930. Följande utdrag ur de sist omförmälda tabellerna belysa förskjutningen i den år 1929, respektive år 1930 beslutade utdebiteringen per skattekrona av sammanlagd kommunalskatt och landstingsskatt, därest den kommunala progressivskatten tillfallit landstingen i stället för kommunerna: Landskommunerna.

Utdebitering per skattekrona

Antal kommuner med minskad eller oförändrad utdebitering i procent av hela antalet

Antal kommuner med ökad utdebitering i procent av hela antalet

1930 Högst 4

44-3

57-8

55-7

4-01— 6

74 "9

25-1

26-8

6-oi— 8

83-1

84-9

16-9

15-1

8-01

89-8

91-1

10-2

8-9

10-01

95-2

95--

4-8

5-

12-01

98-8

1-7

96-6

97-6

3-4

2-4

Städerna.

Utdebitering per skattekrona

Antal städer med minskad eller oförändrad utdebitering (absoluta tal) 1929

1930 Antal städer med ökad utdebitering (absoluta tal) 1929

1930 Högst 4 .

4-01— 6

6-01— 8

8-01—10

10-01—12

12-01—15 över 15

Dessa utdrag liksom samtliga åberopade tabeller visa, att överflyttningen blott i några få undantagsfall skulle på landsbygden medföra en höjd utdebitering inom mera skattetyngda kommuner men i allmänhet föranleda höjd

243 utdebitering för kommuner med rikligt skatteunderlag. Inom städerna är tendensen likartad, men då deras skatteunderlag i regel är kraftigare än skatteunderlaget inom de landskommuner, som tillsammans med dem ingå i landstingsområdet, skulle genom förändringen mer än 50 procent av de förra träffas av en höjning i utdebiteringen men allenast mellan 15 och 16 procent av de senare. Då städer, som ej deltaga i landsting, skulle vara oberörda av överflyttningen, torde en blivande undersökning böra omfatta jämväl frågan, huruvida skattetekniska anordningar i sammanhang därmed skulle kunna vidtagas i syfte att avhjälpa eller åtminstone väsentligen mildra den ojämnhet, som eljest komme att fortbestå på grund av dessa storstäders i förhållande till flertalet landsting rika tillgång på progressivskatteobjekt.

Sammanfattning. Beredningen har, med hänsyn till vad i ämnet anförts, funnit sig böra förorda, att frågan om den kommunala progressivbeskattningens avskaffande eller om dess bibehållande under ändrade former upptages till avgörande efter ett principiellt ställningstagande till de av beredningen uppdragna riktlinjerna för reformer beträffande fördelningen mellan primärkommunerna, sekundärkommunerna och staten av kostnaderna för den kommunala förvaltningen, samt att för den skull en mera ingående utredning i ämnet sker, så snart ett dylikt ställningstagande ägt rum.

KAP. XIII.

Kostnadsöverflyttningarncas huvudresultat. För att bereda en samlad bild av de kostnadsöverflyttningar, som skulle bliva en följd av ett genomförande av beredningens förslag, har utarbetats en schematisk uppställning, utvisande de poster i primärkommunernas respektive landstingens budget, vilka föreslås till överflyttning till staten samt från eller till kommuner av högre och lägre ordning.

ö v e r s i k t av beredningens förslag till kostnadsöverflyttningar. I. STATEN. Till

staten: Från landstingen: hela kostnaden för fattigsjukvården på statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalter, hela bidraget till vanföreanstalter, hela bidraget till kustsanatorier, hela bidraget till dövstumundervisningen, hela bidraget till blindundervisningen och blindvården. Från landskommunerna: hela kostnaden för uppförande och underhåll av skolbyggnader samt förhyrande av skollokaler, hela kostnaden för lärarpersonalens avlöningar och tjänstebostäder, två tredjedelar av kostnaden för inventarier och undervisningsmateriel i skolorna, tre fjärdedelar av kostnaden för skolskjutsar och inackordering av skolbarn, hela bidraget till distriktsbarnmorskas avlönande (med undantag av kostnaden för bostäder), hela kostnaden för polisväsendet (med undantag av kostnaden för arrestrum och tjänstelokaler). Från landstingsstäderna: hela kostnaden för uppförande och underhåll av skolbyggnader samt förhyrande av skollokaler,

245 hela kostnaden för lärarpersonalens avlöningar och tjänstebostäder, två tredjedelar av kostnaden för inventarier och undervisningsmateriel i skolorna, tre fjärdedelar av kostnaden för skolskjutsar och inackordering av skolbarn, hela bidraget till distriktsbarnmorskas avlönande (med undantag av kostnaden för bostäder). Från städerna utanför landsting: hela kostnaden för fattigsjukvården på statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalter, två tredjedelar av kostnaden för uppförande och underhåll av skolbyggnader samt förhyrande av skollokaler, hela kostnaden för lärarpersonalens avlöningar och tjänstebostäder, två tredjedelar av kostnaden för inventarier och undervisningsmateriel i skolorna, tre fjärdedelar av kostnaden för skolskjutsar och inackordering av skolbarn, hela bidraget till distriktsbarnmorskas avlönande (med undantag av kostnaden för bostäder), hela bidraget till vanföreanstalter, hela bidraget till kustsanatorier, hela kostnaden för dövstumundervisningen, hela kostnaden för blindundervisningen och blindvården.

Till

II. LANDSTINGEN. landstingen: Från landskommunerna: tre fjärdedelar av kostnaden för obligatorisk fattigvård, tre fjärdedelar av kostnaden för lindring av mindre sjukvård (lagen den 2 maj 1919), väghållningsdistriktens hela andel i vägkostnaderna. Från landstingsstäderna: tre fjärdedelar av kostnaden för obligatorisk fattigvård, tre fjärdedelar av kostnaden för lindring av mindre sjukvård (lagen den 2 maj 1919).

och barnabemedlades

och barnabemedlades

Från l a n d s t i n g e n : Till staten: hela kostnaden för fattigsjukvården på statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalter, hela bidraget till vanföreanstalter,

246 hela bidraget till kustsanatorier, hela bidraget till dövstumundervisningen, hela bidraget till blindundervisningen och blindvården. Till landskommunerna: en fjärdedel av kostnaden för fattigsjukvården, hela bidraget till pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen . Till landstingsstäderna: en fjärdedel av kostnaden för fattigsjukvården, hela bidraget till pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen. III. Till

LANDSKOMMUNERNA.

landskommunerna: Från landstingen: en fjärdedel av kostnaden för fattigsjukvården, hela bidraget till pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen. Från l a n d s k o m m u n e r n a : Till staten: hela kostnaden för uppförande och underhåll av skolbyggnader samt förhyrande av skollokaler, hela kostnaden för lärarpersonalens avlöningar och tjänstebostäder, två tredjedelar av kostnaden för inventarier och undervisningsmateriel i skolorna, tre fjärdedelar av kostnaden för skolskjutsar och inackordering av skolbarn, hela bidraget till distriktsbarnmorskas avlöning (med undantag av kostnaden för bostäder), hela kostnaden för polisväsendet (med undantag av kostnaden för arrestrum och tjänstelokaler). Till landstingen: tre fjärdedelar av kostnaden för obligatorisk fattig- och barnavård, tre fjärdedelar av kostnaden för lindring av mindre bemedlades sjukvård (lagen den 2 maj 1919), väghållningsdistriktens hela andel i vägkostnaderna. IV. L A N D S T I N G S S T Ä D E R N A . Till l a n d s t i n g s s t ä d e r n a : Från landstingen: en fjärdedel av kostnaden för fattigsjukvården,

247 hela bidraget till pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen. Från

landstingsstäderna: Till staten: hela kostnaden för uppförande och underhåll av skolbyggnader, hela kostnaden för lärarpersonalens avlöningar och tjänstebostäder, två tredjedelar av kostnaden för inventarier och undervisningsmateriel i skolorna, tre fjärdedelar av kostnaden för skolskjutsar och inackordering av skolbarn, hela bidraget till distriktsbarnmorskas avlöning (med undantag av kostnaden för bostäder). Till landstingen: tre fjärdedelar av kostnaden för obligatorisk fattig- och barnavård, tre fjärdedelar av kostnaden för lindring av mindre bemedlades sjukvård (lagen den 2 maj 1919). V.

S T Ä D E R N A UTANFÖR L A N D S T I N G .

Från s t ä d e r n a u t a n f ö r landsting: Till staten: hela kostnaden för fattigsjukvården på statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalter, två tredjedelar av kostnaden för uppförande och underhåll av skolbyggnader samt förhyrande av skollokaler, hela kostnaden för lärarpersonalens avlöningar och tjänstebostäder, två tredjedelar av kostnaden för inventarier och undervisningsmateriel i skolorna, tre fjärdedelar av kostnaden för skolskjutsar och inackordering av skolbarn, hela bidraget till distriktsbarnmorskas avlöning (med undantag av kostnaden för bostäder), hela bidraget till vanföreanstalter, hela bidraget till kustsanatorier, hela kostnaden för dövstumundervisningen, hela kostnaden för blindundervisningen och blindvården. De kostnadsbelopp, som beröras av överflyttningarna, återfinnas i huvudsak i den föregående framställningen under respektive kapitel. I vissa avseenden hava emellertid för den här nedan utarbetade sammanställningen kompletterande beräkningar och approximationer måst verkställas, särskilt för att möjlig-

248 göra den i tablån iakttagna uppdelningen i primärkommuner av olika slag. Detta gäller framför allt de kostnader för folkskoleväsendet, som föreslagits till överflyttning på staten. Sålunda har det belopp av 1*0 miljon kronor, som angivits såsom uppskattad utgift för förhyrande av skollokaler, ansetts böra helt upptagas under landskommunernas kostnader, medan kommunernas andel i grundlönerna samt vissa andra undervisningsarvoden, vilka poster angivits till sammanlagt 4-7 miljoner kronor, med ledning av särskilda beräkningar antagits belasta landskommunernas budget med 3-5 miljoner kronor samt landstingsstäderna och städerna utanför landsting med vardera 0'6 miljon kronor. Av ersättningen för bostäder till lärarpersonalen i städerna, vilken av beredningen uppskattats till 4-5 miljoner kronor, hava 20 miljoner kronor förts på landstingsstäderna och 2-5 miljoner på städer utanför landsting. Av hela den på staten överflyttade kostnaden för dövstumundervisningen — tidigare uppgiven till 11 miljoner kronor — har efter särskild utredning 0-2 miljoner kronor kunnat hänföras till städer utanför landsting, medan återstoden upptagits under landstingen. Däremot har det icke varit möjligt att med ledning av tillgängligt material uppdela kostnaden för distriktsbarnmorskas avlönande, 0-9 miljon kronor, mellan landskommuner och landstingsstäder, utan har hela beloppet måst föras på de förra. Av samma skäl har kostnaden för blindundervisningen med sitt för landstingen jämte städer utanför landsting gemensamma belopp av 0-2 miljon kronor beräknats falla på landstingen. De utgiftsposter, som sålunda kommit att helt påföras landskommunerna respektive landstingen, ehuru de till någon del falla på andra kommuner, uppgå sammanlagt till ett belopp av 1-1 miljon kronor. Med hänsyn till att de summor, om vilka här är fråga, således äro relativt obetydliga, samt att överhuvud hela denna beräkning i åtskilliga avseenden är av approximativ natur, torde den använda metoden vara utan större praktisk olägenhet. De av beredningen föreslagna kostnadsöverflyttningarnas belopp på grundval av 1928 års siffror (miljoner kronor). Folkskoleväsende.

5. O: B er

g. O a er

09 Staten Landsting . . . Landskommuner .

Fattig- och barnavård, pensionsförsäkring

<

•

3" g 09 pr

30-9

9-8

22-7

5-6

236 Landstingsstäder

4-7

ro

7-3

Städer utanför landsting . . .

5-4

Summa

32-8

41-3

Polisväsende

g. 0= B *

g. O: 3 g g. O B £ g. Of g ^

B B fr1 09 ' 09 pr 09

pr '

Vägväsende

09 pr B (jq

2-9

2-2

32-8

Övriga kommunala uppgifter

Hälsooch sjukvård

pr K i

B t*T pr 09 ' 09

B

CO

09 W

i

1-3

—

2-9

g. O: ,5 *" 09

32-2 _

l-o

(jr

Summa

32-2

0-9

63-1

11-9

5-6

82-3

12-0 6-5

0-6

0-2

1-3 1127 1127

2-2

2-2 0-3 2-9

2 9 322 322 1-3

249 Uträknas tablåns nettosiffror, erhålles följande sammanställning, utvisande de huvudresultat, som ett genomförande i kostnadshänseende av beredningens förslag skulle hava medfört under 1928 års förhållanden. Ökning

Mi

«°ner

Minskning

Mi

y.oner

Staten

430 Landskommuner

76'7

Landsting

51-2

Landstingsstäder

11'0

Städer utanför landsting

6" 5

Summa 94*2

Summa 94'2

Enligt dessa siffror skulle sålunda de av beredningen föreslagna kostnadsöverflyttningarna år 1928 hava medfört en utgiftsökning för staten av 43-0 miljoner kronor. Härvid må emellertid uppmärksammas, att en motsvarande beräkning på grundval av nuvarande förhållanden sannolikt skulle utvisa en överflyttning av mindre omfattning. Beredningen har nämligen, såsom av dess framställning framgår, förutsatt, att vissa statsbidrag, som för närvarande utgå i skatteutjämnande syfte, skulle bortfalla, därest beredningens förslag genomfördes. Så är fallet med bidraget till folkskoleväsendet, som under nu löpande budgetår uppgår till 8*8 miljoner kronor, samt det av automobilskattemedel anvisade anslaget till understöd åt mera betungade väghållningsdistrikt, vilket i senaste riksstat uppförts med ett belopp av 1-8 miljoner kronor. Båda dessa statsbidrag, sammanlagt slutande på 106 miljoner kronor, förutsättas vid bifall till beredningens förslag komma att upphöra, och skulle sålunda minska den ökning av statens utgiftsbörda, som eljest bleve en följd av överflyttningarna. Vidare torde en liknande effekt vara att vänta av den anledning, att behovet av understöd till synnerligt skattetyngda primärkommuner åtminstone i huvudsak skulle försvinna, i samma mån som genomförandet av beredningens förslag föranleder skatteutjämning. Slutligen skall i detta sammanhang erinras, att i kostnadssammanställningarna ej medtagits de till sammanlagt 11 miljoner kronor uppgående belopp, som avse landstingens och vissa städers kostnader för dels distriktsveterinärerna och dels småskoleseminarierna och vilka enligt riksdagsbeslut av 1931 och 1932 skola överflyttas till staten från och med år 1934 respektive budgetåret 1933—1934. Kostnadsminskningen för landskommunerna, enligt tablån beräknad till 76-7 miljoner kronor, är i och för sig mycket betydande. För att kunna jämföras med kommunernas nettobudget, vilken år 1928 uppgick till 122-2 miljoner kronor, måste beloppet emellertid minskas med 32-2 miljoner kronor, svarande mot den i budgeten icke ingående vägskatten, och reduceras sålunda till 44-5 miljoner kronor. I förhållande till landskommunernas medelutdebitering, vilken år 1928 uppgick till 7-35 kronor, representerar denna budgetminskning 2-90 kronor per skattekrona, som sålunda skulle hava utgjort den för landskommunerna genomsnittliga sänkningen i utdebiteringen på grundval av beredningens förslag. Motsvarande beräkning för landstingsstäderna med en nettobudget av 763 miljoner kronor och en kostnadsreduktion av ll - 0 miljoner kronor samt

250 en medelutdebitering av 7-99 kronor giver en minskning i utdebiteringen av l-25 kronor. För städerna utanför landsting, vilka år 1928 hade en nettobudget av 123-2 miljoner kronor och en medelutdebitering av 7-15 kronor, skulle en kostnadsminskning av 6'5 miljoner kronor betyda en reduktion av utdebiteringen med 0-41 kronor. Av skäl, som nyss anförts beträffande kostnadsöverflyttningen till staten, blir emellertid minskningen av de utgifter, som f ö r n ä r v a r a n d e påvila primärkommunerna, ej oväsentligt mindre. Reduceras för jämförelsens skull även den för landstingsskatten till 51-2 miljoner kronor angivna ökningen med vägskattens belopp och fördelas det sålunda sänkta ökningsbeloppet, 19-0 miljoner kronor, på antalet skattekronor inom samtliga landsting, vilket för 1928 års skatt uppgick till 24-6 miljoner kronor, erhålles en stegring av 0"77 kronor per skattekrona. En sammanställning av dessa genomsnittstal för utdebiteringen, varvid hänsyn tages till att landskommuner och landstingsstäder jämväl hava att utgöra landstingsskatt, visar, att nettominskningen i utdebiteringen vid en tilllämpning av beredningens förslag på 1928 års förhållanden skulle hava blivit i genomsnitt för landskommunerna 2é13, för landstingsstäderna 0'48 och för storstäderna 0'41 kronor. Dessa siffror angiva dock endast utjämningen såsom ett medeltal för rikets samtliga primärkommuner av olika slag. Det statistiska materialet medgiver icke utan en särskild bearbetning, som den för färdigställande av beredningens nu föreliggande förslag tillmätta tiden icke möjliggjort, ett belysande av, huru utjämningseffekten hade gestaltat sig inom de enstaka kommunerna, tagna var för sig. Av beredningens utredningar framgår emellertid, att, medan de sociala understödsutgifterna i landskommunerna år 1928 i medeltal för riket logo i anspråk omkring 33 % av den totala utdebiteringen, de individuella avvikelserna rörde sig mellan yttergränser av 73-2 och 9'3 %. Per skattekrona växlade dessa utgifter mellan 11-0 och 018 kronor. Självfallet komme en väsentlig utjämning av dylika utomordentliga ojämnheter i skattetungan att åvägabringas genom de av beredningen i detta avseende föreslagna kostnadsöverflyttningarna. På samma sätt förhåller det sig med utgifterna för folkskoleväsendet, som i storlekshänseende äro ungefärligen jämställda med de sociala utgifterna. Här växlade belastningens maximi- och minimital för landskommunerna mellan 71-3 och 0 % av utdebiteringen och utgiften per skattekrona mellan 10-30 och 0 kronor, medan den föreslagna överflyttningen omfattar i stort sett samma belopp, som ifrågasatts för fattig- och barnavård samt pensionsförsäkring. Vad slutligen angår vägskatten, som representerar den tredje stora utgiftsposten i landskommunernas hushållning, så visar beredningens statistik, att utdebiteringen år 1929 svängde mellan gränserna 90 öre och 6 öre per vägfyrk, under det att den föreslagna överflyttningen till landstingen skulle hava pressat samman marginalgränserna till 42-4 och 14-5 öre eller, om länet med den angivna maximisiffran (Västerbottens län) undantages, till 32-5 och 14-5 öre per vägfjok.

K A P . XIV.

Sammanfattning av beredningens förslag. Ehuru realiserandet av de av beredningen framlagda förslagen angående kommunala förvaltningsutgifters överflyttande dels från kommunerna till staten och dels från kommuner av lägre ordning till landstingen måste leda till en mycket betydande lättnad och utjämning i de kommunala skattebördorna, kan det dock, som av beredningen flerstädes betonats, icke förväntas, att därmed varje behov av skatteutjämningsbidrag, motsvarande de nuvarande statliga understöden till synnerligen skattetyngda kommuner, skall försvinna. Men väl kan det förväntas, att behovet av dylika understöd skall bliva avsevärt mindre än under nuvarande förvaltningsordning. Och vidare bör den i rjraktiskt avseende värdefulla fördelen vinnas, att, om ock understöd till primärkommuner icke kunna helt upphöra, fördelningen av utjämningsbidragen dock bör under den nya ordningen kunna väsentligen begränsas till landstingen. Såsom framhållits anser emellertid beredningen, att med det närmare övervägandet av denna fråga bör anstå, intill dess statsmakterna tagit principiell ställning till åtminstone de viktigare av de nu föreslagna förvaltningsreformerna. Beredningen har ansett sig böra bringa detta spörsmål i särskild erinran, innan beredningen avslutar sitt betänkande med en från de kapitel, vilka innehålla beredningens olika förslag, hämtad kortfattad sammanställning av förslagen. De äro i de särskilda kapitlen sammanfattade sålunda r

Folkskoley äsen det. Bestämmanderätten i frågor rörande skolväsendets organisation, skolbyggnaders anläggning och användning samt lärarplatsers inrättande centraliseras och förbehålles staten. Staten bekostar uppförande och underhåll av skolbyggnader samt förhyrande av skollokaler. Dock skola de städer, som ej deltaga i landsting, bestrida en tredjedel av dessa kostnader. Tomtmark för skolhus skall utan ersättning tillhandahållas av skoldistriktet. De nuvarande skolhusen överlåtas till staten. Ersättning härför till skoldistrikten bör beviljas endast undantagsvis och då utgå av skatteutjämningsmedel. Staten bidrager med två tred-

252 jedelar av kostnaden för inventarier och undervisningsmateriel i skolorna. Staten bidrager med tre fjärdedelar (undantagsvis mera) av kostnaden för skolskjutsar och inackordering av skolbarn. Staten bestrider hela kostnaden för de lärarpersonalen författningsenligt tillkommande avlöningarna och sörjer således även för tillhandahållande av erforderliga tjänstebostäder. De nuvarande tjänstebostäderna överlåtas av skoldistrikten till staten. Särskilda bestämmelser meddelas för närmare reglering av frågan om lärarnas bostadsförmåner. Då ny lönereglering för lärarpersonalen genomföres, bör rätten för skoldistrikten att bevilja kommunala lönetillägg upphöra. Skyldigheten att bekosta uppvärmning, belysning och renhållning av skollokalerna ävensom att bestrida övriga ovan icke nämnda utgifter bibehålles hos skoldistrikten. Grunderna för den nuvarande skoldistriktsindelningen rubbas icke, men skoldistrikt skall vara skyldigt att utan ersättning till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt, som dit hänvisas. De nuvarande förvaltningsorganen i skoldistrikten bibehållas. Ändring av deras arbetsuppgifter sker icke i vidare mån, än som betingas av de här omförmälda reformerna. Inom varje landstingsområde inrättas ett väsentligen kommunalt organ för folkskoleärenden, benämnt skolkretsstyrelse. Av kretsstyrelsens ledamöter utses en av skolöverstyrelsen, en av länsstyrelsen och de övriga av landstinget. Kretsstyrelsen utgör ett mellanled mellan skoldistrikten och skolöverstyrelsen vid behandling särskilt av frågor rörande organisationen av skolväsendet inom landstingsområdet, skolbyggnaders uppförande och underhåll samt lärares anställning. Folkskolinspektörernas liksom även länsstyrelsernas och domkapitlens ställning till skolväsendet förutsattes komma att i det väsentliga lämnas oförändrad. Åt skolöverstyrelsen beredes en förstärkt ställning såsom den centrala ämbetsmyndigheten för folkskoleväsendet. För tillgodoseende av de ekonomiska och praktiska synpunkterna på skolärendena inrättas inom skolöverstyrelsen en ekonomisk-administrativ byrå. Skolöverstyrelsen avgör frågor om inrättande, förändring och indragning av skolor och skolavdelningar. Efter granskning av skoldistriktens och kretssts^relsernas förslag och yttranden i frågor om underhåll och uppförande av skolhus gör skolöverstyrelsen framställning hos Kungl. Maj:t om utverkande av erforderliga anslag för ändamålet. Kretsstyrelserna tillse, att anvisade anslag behörigen användas. Verkställighetsåtgärderna överlämnas i allmänhet till skoldistrikten. Antalet lärare fastställes årligen av Kungl. Maj:t. Ny lärartjänst må ej inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Lärare, som efter reformens genomförande utnämnes, skall vara skyldig att underkasta sig förflyttning inom skolkretsen. Vid ny lönereglering bör enahanda skyldighet stadgas för äldre lärare såsom villkor för övergång till den nya löneregleringen. Den nuvarande ordningen för tillsättande av lärare bibehålles i princip. Skoldistrik-

253 tens befogenheter beskäras dock genom skyldighet för dem att vid uppkommande ledighet mottaga lärare, som vederbörande statliga myndighet finner behövligt att förfljlta från annan ort inom skolkretsen. Skärpta anordningar vidtagas i fråga om tillsynen å de kommunala folkskoleorganens förvaltning.

Fattigvården, barnavården och pensionsförsäkringen. Av de kostnader för den obligatoriska fattigvården, för barnavården och för pensionsförsäkringen, som icke gäldas av staten och som ej ersättas av de understödda eller för dem försörjningspliktiga, skola tre fjärdedelar bäras av landstingen och en fjärdedel påvila primärkommunerna. Således skall å ena sidan en fjärdedel av utgifterna för den fattigsjukvård samt hela den kostnad för de pensionstillägg och understöd, som nu bäras av landstingen, överflyttas till primärkommunerna och å andra sidan från primärkommunerna till landstingen överflyttas tre fjärdedelar av primärkommunernas nuvarande, av andra ej ersatta utgifter för hela den obligatoriska fattigvården ävensom av deras kostnader för lindring av mindre bemedlades sjukvård enligt lagen den 2 maj 1919. Staten skall från landstingen och från städerna utanför landsting övertaga deras kostnad för fattigsjukvården på de statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalterna men i övrigt behålla sin hittillsvarande andel i utgifterna för de tre understödsgrenarna. Primärkommunerna skola liksom hittills bära hela kostnaden för den frivilliga fattigvården ävensom utgifterna för de kommunala pensionstillskotten och sjukvårdsbidragen samt för de grundavgifter, som ej inbetalas av de pensionsförsäkrade. Rörande handhavandet av de lokala bestyren med pensionsförsäkringen ifrågasattes ingen ändring. De regler, som gälla om fattigvårdssamhälle samt om de lokala organen för fattig- och barnavård, lämnas likaledes i huvudsak oförändrade. Landstinget skall helt omhändertaga fattigvårds- och barnavårdsanstalterna och deras drift samt i sin hand centralisera all anstaltsvård inom landstingsområdet, som för detta ändamål av landstinget indelas i anstaltsdistrikt, i regel omfattande flera fattigvårdssamhällen. Landstinget skall utse en styrelse för varje anstalt. I syfte att verksamt minska antalet fattigvårdsmål förordas ändringar av föreskrifterna om hemortsrätt. Hemortsrätt bör, oberoende av meddelad fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande är eller senast varit mantalsskriven. Fattigvård åt person, som under de sista tre åren icke varit mantalsskriven någonstädes, bör liksom fattigvård åt person, som under de sista tre åren varit mantalsskriven i ett samhälle utan att veterligen hava vistats därstädes, ersättas av staten. Särskilda bestämmelser böra meddelas med ändamål att i möjligaste mån förekomma, att annan kommun än den verkliga

254 hemkommunen blir bunden att omhändertaga ålderdomsförsörjningen. Kommunernas befogenhet att anlita rättegång för lösande av sina inbördes fattigvårdstvister bör begränsas.

Hälso- och sjukvården. Staten övertager dels de för närvarande på primärkommunerna ankommande bidragen till distriktsbarnmorskors avlönande, dock att primärkommunerna fortfarande skola svara för de med barnmorskebostäderna förenade kostnaderna, dels ock landstingens nuvarande bidrag till vanföreanstalter och kustsanatorier. Primärkommunernas anstaltsvård för kroniskt sjuka, tuberkulösa samt sinnessjuka och sinnesslöa upphör, och hithörande anstalter och avdelningar övertagas av landstingen, i den mån de anses behövliga och lämpliga för sitt nuvarande eller annat vårdändamål. Liksom i fråga om övriga landstingsanstalter fastställa landstingen vårdavgifter för dessa anstalter. Beträffande fattiga patienter gäldas avgifterna och övriga med vården förenade kostnader av primärkommunerna, vilka därefter erhålla ersättning från landstinget för tre fjärdedelar av kostnaderna.

Vägväsendet. Samtliga väghållningsdistrikt inom landstingsområdet sammanföras till ett vägdistrikt, där ej för särskilda fall Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Med bibehållande av länsstyrelsernas befogenhet i fråga om vägväsendet blir i övrigt landstinget den beslutande och landstingets vägstyrelse den förvaltande myndigheten. Landstingsområdet uppdelas av landstinget i arbetskretsar med förtroendeorgan, som utses av landstingets vägstyrelse och biträda denna med beredning av ärenden och med vägarbetenas utförande. I vägstyrelsen insattes en representant för staten, övriga medlemmar utses av landstinget.

Polisväsendet. Medan statens ställning till städernas polisväsende lämnas oförändrad, övertager staten polisväsendet på landsbygden, därvid dock undantages tillhandahållandet av arrestrum och tjänstelokaler.

Övriga kommunala angelägenheter. Beträffande kommunernas utgifter för affärsdrivande verk, kyrkliga angelägenheter, brandväsende samt byggande och underhåll av domstolslokaler ävensom ej särskilt omnämnda kommunala bestyr framlägges icke något förslag i syfte att utjämna kostnaderna mellan kommunerna eller att befria kommunerna från någon del av utgifterna härför. Vidkommande distriktsveterinärväsendet och småskoleseminarierna uttalas anslutning till de av statsmak-

255 terna beträffande dessa förvaltningsuppgifter beslutade överflyttningsåtgärderna. I fråga om dövstumundervisningen samt blindundervisningen och blindvården räknar beredningen med, att kostnaderna härför helt överflyttas på staten.

Den kommunala progressivbeskattningen. Frågan om den kommunala progressivbeskattningens avskaffande eller om dess bibehållande under ändrade former bör upptagas till avgörande efter ett principiellt ställningstagande till de av beredningen uppdragna riktlinjerna för reformer beträffande fördelningen mellan primärkommunerna, sekundärkommunerna och staten av kostnaderna för den kommunala förvaltningen. En mera ingående utredning i ämnet bör för den skull ske, så snart ett dylikt ställningstagande ägt rum.

Särskilda yttranden: 1) av herrar Oscar Carlström, E. O. Magnusson och Nils Wohlin, vilka gjort följande uttalande: Av de statistiska utredningar rörande kommunernas finansiella ställning, vilka på beredningens föranstaltande vidtagits, framgår oförtydbart behovet av en utjämning för åstadkommande av en lättnad i de tyngst belastade kommunernas skattebördor. Utredningarna hava vidare givit vid handen, att ett stort antal av rikets primärkommuner äro hårt skattetyngda och att åtgärder påfordras för lättnad i deras ekonomiska bördor. Att ett intimt samband råder mellan högt skattetryck och svagt skatteunderlag har av utredningarna ytterligare ådagalagts. Det hårda skattetrycket liksom även de stora ojämnheterna i de olika kommunernas skattebördor hava emellertid även sin grund i andra omständigheter än svagt och ojämnt skatteunderlag. Man bör härvid även uppmärksamma de betydande och under senare tid alltmera tyngande kommunala förvaltningsuppgifter, som genom statsmakternas beslut ålagts primärkommunerna och som ofta icke motsvarats av en ökad förmåga hos dessa att fylla sådana nya och vidgade krav. Detta sistnämnda gäller framför allt folkskoleväsendet och fattigvården, där kostnaderna på grund av nutidens höjda anspråk på skolhusbyggnader och ålderdomshem, på sätt beredningen även framhållit, mången gång bragt primärkommunernas ekonomi i ett synnerligen bekymmersamt läge. Bland de åtgärder, som beredningen föreslagit till lösande av de uppgifter, som ålagts densamma, stå därför också i främsta rummet frågorna om kostnaderna för folkskoleväsendet samt om kostnaderna för fattigvården, barnavården och pensionsförsäkringen ävensom spörsmålet om dessa kostnaders lämpliga fördelning, dels mellan kommuner av olika storleksordning samt dels mellan kommunerna och staten. När beredningen gått att närmare undersöka ifrågavarande svåra och omfattande problem, har beredningen, på sätt av dess betänkande framgår, funnit sig böra övergiva tanken på att genom ett utvidgat system med allmänna statsbidrag nå en önskvärd rationell skatteutjämning primärkommunerna emellan. I stället har uppmärksamheten, i enlighet med de för beredningens arbete givna direktiven, inriktats på frågan om möjligheten av mindre kommuners sammanförande till större lokala enheter. Denna tanke har emellertid överallt, där den av beredningen vid sammanträden med ortsbefolkningen framförts till diskussion, stött på starkt motstånd från så gott som alla håll. Den gamla

257 kommunindelningen är så fastvuxen i befolkningens uppfattning, att det torde vara uteslutet att utan tvingande skäl åvägabringa nämnvärda ändringar härutinnan. Av de statistiska utredningarna framgår jämväl, att vederbörande kommuners storlek och folkmängd knappast hava så stor betydelse för ojämnheterna i skattetrycket, som icke sällan gjorts gällande. Om man bortser från vissa delar av riket hava de stora och medelstora kommunerna ofta lika högt skattetryck som de mindre. Med hänsyn icke minst till dessa förhållanden har beredningen icke funnit andra utvägar framkomliga än att föreslå de mest tyngande kommunala förvaltningsuppgifternas överförande till väsentligt större enheter, och har beredningen härvid stannat för att ifråga om folkskoleväsendet förorda kostnadernas nära nog fullständiga övertagande av staten samt med avseende å fattigvården och barnavården dessa förvaltningsgrenars väsentliga omhändertagande av landstingskommunerna. Pensionsförsäkringens nu landstinget åvilande del har i sistnämnda sammanhang ansetts böra överföras till primärkommunerna. I fråga om vägväsendet slutligen har beredningen stannat vid tanken att göra landstingsområdet till väghållningsdistrikt. Med avseende å folkskoleväsendet har beredningen praktiskt taget kommit till en enhällig uppfattning. Den av beredningen här förordade överflyttningen av kostnaderna på staten synes kunna ske utan att det allmännas sammanlagda utgifter för ändamålet kunna befaras komma att ökas. Därest administrationen kan ordnas på ett tillfredsställande sätt och de av beredningen förutsatta rationaliseringsåtgärderna komma att genomföras, torde fastmera, särskilt om frågan betraktas på längre sikt, icke obetydliga besparingar kunna ernås. Att genom detta beredningens förslag en rationell skatteutjämning mellan kommunerna inom riket kommer att vinnas ligger jämväl i öppen dag. Ifråga åter om beredningens förslag till förändrad fördelning av kostnaderna för fattigvården, barnavården och pensionsförsäkringen mellan primärkommunerna och landstinget har inom beredningen skilda meningar gjort sig gällande. Beredningen har härvid föreslagit ett överförande av tre fjärdedelar av kostnaderna för fattigvården och barnavården på landstinget, varjämte enligt beredningens förslag en fjärdedel av kostnaderna för pensionsförsäkringen skall åvila primärkommunerna. Att beredningen icke ansett sig kunna förorda dessa kostnaders överförande på staten, på sätt skett beträffande skolväsendet, har av beredningen närmare motiverats, och även vi måste för vår del tillerkänna dessa beredningens synpunkter utslagsgivande betydelse. På fattigvårdsväsendets område erfordras nämligen en personlig kännedom om de särskilda ifrågakommande fallen och de lokala förvaltningsorganen måste här hava tillfälle till en ingående prövning och beslutanderätt. En statlig kontroll över fattig- och barnavårdens handhavande, i vad det gäller dessa förvaltningsgrenars ekonomiska sida, kan aldrig få erforderlig effektivitet. Beredningen anser emellertid landstinget eller vissa detta underlydande förvaltningsorgan lättare kunna utöva ifrågavarande kontroll och har i anslutning härtill framlagt sitt förslag till reformlinjer på området. Vi ställa oss emellertid 17—322308. i n .

258 med tanke på de geografiskt omfattande arbetsområden, som landstingskommunerna i de flesta fall utgöra, mycket tveksamma gentemot möjligheterna till en nöjaktig lösning av frågan efter dessa linjer. Landstinget eller dess förvaltningsutskott eller den särskilda, under förvaltningsutskottet lydande organisation, som skulle handhava den nu berörda prövnings- och kontrollverksamheten, finge, trots vad beredningen härom anfört, alltför mycket karaktären av en instans på avstånd. Vi befara, att de primärkommunala förvaltningsorganen efter genomförandet av en sådan reform för fattigvårdsfrågornas handläggning skulle, när det gäller granskningen av förevarande ekonomiskt ömtåliga spörsmål, så mycket som möjligt söka försvaga landstingsmyndigheternas inflytande. Med den kännedom man äger om de primärkommunala myndigheternas benägenhet att alltför mycket bortse från sparsamhetskravet, när huvudparten av kostnaderna drabbar ett annat förvaltningsområde, samt frestelsen för dem att överföra så mycket som möjligt av utgifterna på detta senare område, kan man icke undgå ställa sig betänksam inför de ekonomiska konsekvenserna av beredningens förslag. Väl må erkännas, att förslaget, förutom sin skatteutjämnande effekt inom landstingsområdet, även så tillvida kan vara värt beaktande, som det syftar till ett framtida mera rationellt utnyttjande av ålderdomshemmen och därmed till ett nedbringande av byggnads- och underhållskostnaderna^ med avseende å den slutna fattigvården. Å andra sidan torde man, sedan ålderdomshemmen under senare tid i så stor omfattning som skett nybyggts, icke kunna i dessa hänseenden vänta sig så mycket av reformen som om denna hade kommit till stånd före det utvecklingsskede, varunder detta omdaningsarbete företrädesvis ägt rum. Vid övervägande av ifrågavarande viktiga spörsmål, där motsatta synpunkter mera än eljest kunna göras gällande, hava vi måst tillerkänna sparsamhetssynpunkterna avgörande betydelse och tänka vi härvid särskilt på kostnaderna för den öppna fattigvården. Vi kunna icke undanhålla vår oro för att så ingripande, närmast ur skatteutjämningssynpunkt vidtagna organisatoriska åtgärder på fattigvårdsförvaltningens område kunna komma att i en utsträckning, som ej kan överblickas, medföra en avsevärd ökning av det allmännas sammanlagda utgifter för ifrågavarande förvaltningsgren. Anses det emellertid nödvändigt att åvägabringa en utjämning av skattebördan inom landstingsområdet ifråga om fattigvårdskostnaderna, torde detta kunna ske med mindre risk för sparsamhetskravets eftersättande. Man kan tänka sig införandet av en så avvägd utjämnings skatt inom landstingskommunen, att den fyller en skälig bidragskvot till de mest skattetyngda kommunerna. Genom en sådan anordning skulle ingen förändring i den nuvarande organisationen behöva ske, och landstingets prövnings- och kontrollarbete komma att inskränka sig till allenast de skattebidragsberättigade kommunerna, då däremot enligt beredningens förslag denna prövnings- och kontrollverksamhet måste omspänna alla landstingsområdets kommuner. Då en närmare undersökning angående lösningen av ifrågavarande spörsmål på här antydda sätt likväl torde böra anstå till dess erfarenhet vunnits rörande verkningarna av de av oss biträdda f ö r slagen, hava vi icke ansett nödvändigt att här ingå på detaljerna i en sådan lösning. Vad slutligen pensionsförsäkringen samt landstingens bidrag till fat-

259 tigsjukvården beträffar följer av det nu anförda, att någon ändring i den nuvarande kostnadsfördelningen icke lämpligen kan i samband med av oss biträdda delar av beredningsförslaget åvägabringas. Vad vägväsendet angår, innebär beredningens förslag en vittgående omläggning av de nu gällande reglerna för handhavandet och finansieringen av denna förvaltningsuppgift. Även beträffande denna gren av den kommunala verksamheten hysa vi uppfattningen, att en överflyttning av ansvaret för densamma på ett förvaltningsområde av länskommunens storlek skulle medföra en ökning av det allmännas totala utgifter för ändamålet och en byråkratisering av förvaltningen, även om det är sant, att ur skatteutjämningssynpunkt det bästa resultatet vinnes genom att göra landstingsområdet till väghållningsdistrikt. Det nuvarande mycket värdefulla lokala intresset för vägfrågorna skulle emellertid därigenom i betänklig grad avtrubbas. Med hänsyn till dessa förhållanden synes oss beredningens förslag på denna punkt alltför äventyrligt. Då därjämte 1929 års vägsakkunniga framlagt ett förslag, som går ut på ett sammanförande av de nuvarande i många fall otvivelaktigt alltför små väghållningsdistrikten till större distrikt och då nämnda sakkunniga därjämte till behandling upptagit frågan om väghållningstungans fördelning mellan skilda skatteobjekt — vilken sistnämnda fråga jämväl ur skatteutjämningssynpunkt äger icke ringa betydelse — sakna vi anledning att i förevarande sammanhang närmare ingå på ämnet och finna med hänsyn till det läge, vari frågan om vägväsendet befinner sig, beredningens förslag i förevarande del icke vara tillräckligt starkt motiverat för att läggas till grund för en reform på området. Visserligen får den av oss biträdda reformen med avseende å folkskoleväsendet jämte de övriga beredningens förslag, vilka här icke berörts och till vilka vi jämväl givit vår anslutning, ur skatteutjämningssynpunkt mindre omfattande verkningar än genomförandet av beredningens alla förslag i sin helhet. Emellertid vilja vi ånyo fästa uppmärksamheten därå, att förslaget rörande skolväsendet, därest det blir genomfört, kommer att medföra en betydande skattelättnad för rikets primärkommuner ävensom en skatteutjämning dem emellan, vilken måste betecknas såsom mycket betydelsefull och vilken därjämte — eftersom kostnaderna överflyttas på staten — är den mest rationella, som efter det att andra vägar måst övergivas står att vinna. Beredningens reformförslag ifråga om fattigvårdsförvaltningen och vägväsendet åter få ju ur skatteutjämningssynpunkt så tillvida en avsevärt mindre räckvidd som den därmed uppnådda skatteutjämningseffekten kommer att begränsas till primärkommunerna inom samma landstingsområde. Då vi, som av det föregående framgått, funnit de med genomförandet av beredningens förslag på sistnämnda områden förenade riskerna framför allt ur sparsamhetssynpunkt alltför stora för att förslagen skola kunna förordas till genomförande åtminstone under den framtid, som nu kan överblickas, är detta ett naturligt uttryck för de ifrågavarande spörsmålens utomordentligt invecklade natur och

260 bör icke skymma blicken för värdet av det, som enligt vår mening under nuvarande förhållanden står att vinna med avseende å skatteutjämning mellan de svenska kommunerna. 2) av herr L. Tjällgren, vilken anfört: I förestående av herrar Carlström, Magnusson och Wohlin avgivna särskilda yttrande instämmer jag, utom i vad detsamma avser frågan om fattigvårdens organisation och finansiering. Beträffande denna förvaltningsuppgift har jag, om ock med tvekan, ansett mig böra i huvudsak biträda beredningens förslag. Mitt ställningstagande till frågan har därvid främst motiverats av det till ej oväsentlig del av fattigvården framkallade höga och ojämna skattetrycket inom ett stort antal primärkommuner, vilket tryck, om ej effektiva åtgärder vidtagas, hotar åtskilliga landskommuner — icke minst inom de norrländska länen — med ekonomisk ruin. En förutsättning för detta mitt ståndpunktstagande har givetvis varit, att de regler, som kunna komma att fastställas för landstingens bidragsskyldighet, så utformas, att sparsamhetsintresset inom primärkommunerna icke minskas och de totala utgifterna för fattigvården icke därigenom ökas. J a g har ingalunda förbisett, att vissa svårigheter kunna uppstå vid realiserandet av beredningens förslag i denna del. Då emellertid inom beredningen icke kunnat anvisas någon annan utväg till frågans lösning, torde beredningens förslag för närvarande innebära den enda praktiska möjligheten att bibringa de hårdast skattetyngda kommunerna någon lättnad i de av fattigvården föranledda utgifterna. 3) av herr Erik Fast, som yttrat: De uppgifter, som åvila polisväsendet, kunna i största utsträckning betecknas såsom varande riksangelägenheter. E t t fullständigt förstatligande av polisväsendet torde därför ur principiell synpunkt vara motiverat. Statens kostnader för polisväsendets upprätthållande har under de senaste åren kraftigt ökats, framför allt genom 1925 års polislag samt genom 1932 års beslut om inrättande av särskild statspolis. E t t förstatligande av polisväsendet skulle emellertid icke komma att verka skatteutjämnande utan snarare motsatsen. Medan städernas kostnader för polisväsendet under år 1928 uppgingo till cirka 19,000,000 kronor, stannade landskommunernas och köpingarnas utgifter för samma ändamål vid cirka 3,000,000 kronor. Anledningen till denna stora kostnadsskillnad är i hög grad beroende av de betydande statsbidrag som utgå för landsbygdens polisväsende, medan för städerna icke utgår statsbidrag för ifrågavarande ändamål, utom i särskilda undantagsfall. I förhållande till folkmängden torde jämväl städernas behov av polismän vara väsentligt större än för landsbygden, varigenom städernas kostnader för polisväsendet per skattekrona flerstädes blir högre än å landsbygden. A t t förstatliga polisväsendet på landsbygden, men låta vid den nuvarande ordningen bero ifråga om städerna, anser jag ej vara rationellt eller ens skatteutjämnande. Många städer hava en sammanlagd utdebitering per skattekrona, som är högre än i ett stort antal landskommuner,

261 och utgöra kostnaderna för polisväsendet större andel i budgeten för dessa städer än för flertalet landskommuner. Städerna skola icke blott bära så gott som hela kostnaden för sitt polisväsende utan därjämte till väsentlig del även kostnaderna för sitt exekutionsväsende. Å landsbygden däremot ingår en del av dessa uppgifter i de åligganden, som åvila fjärdingsmannen, för vilkas avlöning staten bidrager med intill halva kostnaden. Därest polisväsendet på landsbygden helt förstatligas, innebär detta, att staten även skulle till stor del bekosta utgifterna för indrivning av de kommunala utskylderna, vilket jag finner principiellt oriktigt. Därest polisväsendet på landsbygden helt övertages av staten, borde clet kunna förutsättas, att dessa polis- och fjärdingsman erhöllo en sådan utbildning, som gjorde dem mera skickade för fullgörandet av sina tjänsteåligganden, men skulle detta givetvis medföra ökade kostnader för staten, framförallt genom höjda löner till polis- och fjärdingsmannen. Även om landsbygdens polisoch fjärdingsman erhölle en bättre utbildning än som nu är fallet, skulle dessa ej komma att fylla de krav, som numera ställas på viss specialutbildad polispersonal, framförallt då det gäller brotts upptäckande och beivrande. Härför erfordras icke blott en god utbildning utan jämväl praktisk erfarenhet på ifrågavarande område. Därest landskommunerna helt befrias från bidrag till polisoch fjärdingsmannens avlöning, är det ganska sannolikt, att dessa kommuner framställa krav på tillsättande av ytterligare polis- och fjärdingsman, och ökade kostnader för landsbygdens polisväsende är den sannolika följden. Med hänsyn till de betydande kostnader, som komme att åvila staten därest polisväsendet skulle helt förstatligas, synes en sådan anordning icke nu tillrådlig, i synnerhet som städerna skulle erhålla procentuellt större skattelättnader än landsbygden. Att förstatliga polisväsendet på landsbj^gden men låta vid den nuvarande ordningen bero ifråga om städerna, finner jag principiellt oriktigt och med hänsyn till städernas stora kostnader för sitt polisväsende ej heller antagbart för vinnande av en något så när rättvis skatteutjämning. Då härtill kommer, att ett förstatligande av landsbygdens polisväsende skulle medföra betydande kostnadsökningar utan att medföra motsvarande höjning av polisväsendets effektivitet, har jag icke kunnat biträda beredningens förslag i denna del.

BILAGOR

265 Bilaga 1.

Verkningarna i skatteutjämningshänseende av olika alternativ till förstorade utdebiteringsområden m. m. För utrönande av utjämningseffekten enligt de i Kap. I V omförmälda alternativen till förstorade utdebiteringsområden — alternativ I med pastoraten som indelningsgrund, alternativ I I med huvudsakligen häradena samt vissa areal- och folkmängdssiffror som indelningsgrund och alternativ I I I med enheter, sammanfallande med landstingsområdet — har skatteutjämningsberedningen dels för sex län låtit verkställa undersökningar rörande _ folkmängd, skatteunderlag och utdebiteringssatser. inom respektive utdebiteringsområden enligt alternativen I och I I , dels ock inom fyra av dessa län hållit sammanträden med ortsrepresentanter för närmare upplysningars erhållande bland annat angående speciella ortsförhållanden, som kunna anses böra inverka på valet mellan de olika alternativen. De undersökta länen äro Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, vilka valts, de fyra förstnämnda_ på grund av den talrika förekomsten inom dem av små kommuner och de två sistnämnda av den motsatta anledningen. Siffrorna hänföra sig till år 1930 (den på 1929 års beslut grundade utdebiteringen). I nedanstående tablå har en sammanställning gjorts enligt alternativ I av Alternativ I. areal, folkmängd och antal skattekronor per invånare år 1930 inom landspastoraten i ifrågavarande län, ävensom av den utdebitering av allmän kommunalskatt, som för samma år skulle hava erfordrats, därest pastoraten utgjort utdebiteringsområden.

266 Tablå, u t v i s a n d e a r e a l , f o l k m ä n g d , a n t a l s k a t t e k r o n o r p e r i n v å n a r e s a m t u t d e b i t e r i n g av a l l m ä n k o m m u n a l s k a t t m. m. å r 1930 inom landspastoraten i Gotlands, Malmöhus? Älvsborgs, S k a r a b o r g s , Västerbottens och N o r r b o t t e n s län.

Pastorat

Utdeb. per Skattekr. Antal UtdeDärav för skattekr. i per inv. i Antal skattebiteAreal Folkprim.kom. prim.kom. komkronor ringsmuner hektar mängd per proBorg. Skoinv. cent kom. lan Min. Max.

Gotlands län. Källunge . . . . Barlingbo . . . Västkinde . . . Stenkyrka . . . Hangvars . . . Fårö . . . . . Rute Lärbro . . . . Othems . . . . Hej mims . . . . Sanda Eskelhems . . . Stenkumla . . . Roma Dalhems . . . . Gothems . . . . östergarns . . . Kräklingbo . . . Sjonhems . . . Vänge Hejde Klinte Eksta Fardhems . . . Garde Närs Burs Rone Alva Hablingbo . . . Havdhems . . . Grötlingbo . . . öja Vamlingbo . . .

4 590 566 2:84 7 949 1436 2:63 12 340 1988 2:27 14 511 1969 2:33 11712 1125 1:67 13 778 1102 1:58 15 670 2 062 4:59 14110 2 084 2:80 8 837 2 336 5:41 6 847 479 2:43 7 563 1584 1:56 7 630 1195 1:33 13 126 2 294 2:57 8 298 1763 4:65 10 269 1706 2:19 11012 978 1:37 10 475 1603 1:99 10 724 981 1:72 8 697 1211 2:01 9 702 1107 1:95 7 250 1858 3: — 11424 1639 1:79 6 480 1043 2:42 13 240 1731 2:19 1:65 6 259 1366 2:07 8 059 1488 1:95 6 394 1147 4 779 1353 4:53 7 830 883 1:83 7195 1170 2:85 4 931 878 2:10 5 695 1058 2:40 7 417 746 1:81

14:64 5:65 5:50 14:90 8: — 2:49 3:16 12:40 7:41 2:64 2:03 10: — 9:04 3:33 3:07 12: 55 18:36 10: — 5:91 18:57 10:50 5:15 3:25 6:29 2:66 2:64 7:60 9:86 4:57 4:07 10: — 9:01 5:21 2:63 13: 60 6:73 2:77 2:50 7:60 5:17 4:57 11:56 13:92 9:61 4:34 3:26 10: — 9:36 4:58 3:27 22:20 1:61 2:28 5:06 6:90 9:12 3:50 2:31 12: — 3:61 6:86 12:96 16:40 8: — 2:64 3:12 10 3:67 3:41 9:86 17:07 4:01 4:86 14:10 11:69 2:82 3:17 11 8:24 8:70 3:86 1:92 9:30 5: 55 1:91 9:20 16: 58 8:38 4:15 15:70 18:50 10: 8-58 3:36 2:74 &• 10: 2:62 4:52 9:08 8:, 1 2 : 7:85 2:81 3:32 7:, 9: — 1:49 2:20 8:38 7:: 9: — 5:02 3:63 10:95 10:1 11:50 3:49 1:85 6-69 6: 9:35 15:19 4:77 5:26 13: 21: — 1:24 3:19 6:70 5: 20 14: — 8:73 3:88 2:05 8:60 9 4:35 3:25 9:29 9: — 10:85 8:64 2:07 4:05 8:25 10:17

2 858 2 765 5:03 3 314 2127 7:61 3 273 2 220 5:31 3 882 5 668 5:73 2 283 2 638 6:31 2 527 2155 6:90 3 042 1418 6:52 3 200 1571 7:10 4 605 2 778 5:51 3 860 1954 6:03 3155 1788 6:76 3 361 1082 3:48 8 834 3 909 5:18 5 925 2 260 2:98 5 249 2 656 4:62

6:60 4:76 6:13 6:35 5:23 5:50 3:82 5:02 6:37 6:08 5:89 7:02 5:86 8:61 5:77

560 1:70

Malmöhus län Bunkeflo . . . . Gässie Västra Ingelstads Södra Sallerups . Tygelsjö . . . . Vellinge . . . . Rangs Håslövs . . . . Västra AJ stads . Dalköpinge . . . Hammarlövs . . Silvåkra . . . . Dalby Everlövs . . . . Hardeberga . .

2:25 1: 2:28 1:73 2:51 2:66 1:62 1:58 2:24 1:97 1:62 2:79 2:91 3:08 1:89

3:24 5:75 6:87 1:45 4:25 6: — 1:99 4:60 7:35 3: 49 5: — 6:90 1:46 5: — 5:48 1:44 5:40 5:90 1:19 3:70 4: — 1:95 4:40 7:30 2:09 5:55 8: — 2:22 5:03 9:10 2:55 3:65 7:10 1:66 6:20 7:80 1:49 4:80 9:40 4:05 7: 80 11: — 2:40 5:50i 6:50

267 Utdeb. per Skattekr. Antal Utde- Därav för skattekr. i per inv. i skattebiteAntal Areal Folkprim.kom. prim.kom. kom- hektar mängd kronor ringspro- Borg. Skoper muner cent kom. lan Min. Max. Min. Max. inv.

Pastorat

Västra Hoby

. . . .

Lyngby Hyby Kyrkheddinee

. . .

Stora Uppåkra . . .

Östra Vemmenhögs . Östra Torps

. . . .

Hemmesdynge . . . Villie Västra Nöbbelövs . .

Stora Herrestads . . östra Sallerups . . . Fulltofta Södra Rörums

. . .

Norra Rörums

. . .

Gudmuntorps

. . .

Östra Strö Gård stånga

. . . .

Södra Åsums

. . . .

Östra Kärrstorps . . Västerstads . . . .

1 2 2 2 2 2 2 2 3 1 2 2 2 2 2 1 2 2 1 4 2 2 4 2 2 1 2 2 2 2 3 2 4 3 2 2 3 1 2 2 2 2 1 2 2 4 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 1 2

2 223 864 5:04 1420 873 5:65 2198 2 350 6:22 2 064 1316 5:81 3 029 1801 4:78 1708 719 7:19 2 695 1778 8:41 8107 2 591 5:16 5 612 5 766 6:63 5 234 1914 4:78 971 6:69 3 237 946 6:38 2 331 2 805 1326 5:76 1511 1306 8:41 1049 521 7:39 1637 5 575 8:67 2 213 1243 7:29 1746 1851 6:45 1746 3 527 7:77 4 607 3 013 6:57 4 362 3192 5:66 3 289 1104 5:53 4 941 2 742 4:47 1026 468 5:72 1384 1548 3:93 5 469 1861 4:76 2 227 1014 7:74 3 612 4164 5:84 3 997 2 331 3:98 2 888 2 604 5:39 4 258 2 469 3:98 2 327 1369 3:89 7 495 2 620 5:04 3175 1656 3:82 910 4:44 3 553 10 251 2 854 2:20 8 765 5 776 5:05 2 949 1710 4:42 7 373 1638 2:74 9 756 1829 2:50 8 800 3 858 4:63 9 593 1475 2:55 3 232 1221 4:69 4 726 2 135 3:93 5 848 2 379 4:54 5 614 1975 4:64 3 372 1865 4:21 6 839 3 070 3:22 3 432 1025 3:47 11784 2 604 3:31 8 754 3 284 3:61 4 510 1162 3:54 3 918 2 906 4:71 7 747 3 894 2:84 6 949 1975 4:02 4 320 2186 3:52 7 373 3 499 3:03 3 568 1562 3:87 1 5 935 2 771 7:19

7:60 5:98 5:07 4:07 5:93 5:77 2:37 8:88 6:43 6:40 4:58 5:10 5:82 3:62 5:15 5:80 5:22 4:70 5:70 4:47 7:48 6:68 6:68 7:83 6:19 6:30 4:13 6:30 7:41 6:23 6: — 7:93 6:72 6:34 3:89 7:88 7:79 6:70 7:34 7:67 7:08 7:52 4:80 7:05 5:10 8:01 6:76 6:87 7:49 9:46 6:16 9:59 6:06 7:45 6:50 6:12 6:82 6:60 4:07

-1

3:70 2:50 2:14 1:91 3:80 7:80 4:96! 6:78 2:27 1:95 4:70 6:20 5:21 6:64 1:40 1:63 3.80 4:60 5:73 5:97 1:92 2:40 5:80 6: — 4:45 4:98 1:51 1:71 5:75 5:80 7:03 7:40 0:91 0:83 2:30 2:40 7:38 9:03 4:24 3:01 6:80 17:10 2:95^ 6:36 3:88 1:74 6:25 8:55 4: 58 10: 73 2:58 2:52 — — —1 — 1:93 1:26 3:02 5:10 6:24! 8:49 2:05 1:78 5: — 5:42 6:29! 6:66 2:36 1:77 5:50 6:20 5:50 6:09 1:37 1:49 3:20 4: — 7:86 9:11 2:51 1:21 5:10 5:30 6:32 8:19 2:68 2:17 — — — — 1:52 2:70 4:10 5:60 6:69 9:93 1:23 2:50 3:30 5:50 5:09 12: 05 2:94 1:87 — — — — 1:33 1:73 3:70 5:60 3:77 10:94 4:21 2: — 7:40 7:50 4:12 6:39 1:31 3:18 5:10 11:10 4:27 6:18 2:76 2:45 5:70 8: — 4:14 4:68 2:98 2: 57 7:50 8:60 4:68 6:34 2: — 2:28 5:80 6:60 3:65 4: 27 2:44 2: 26 — — — — 1:13 1:47 3:80 4:80 6:51 8:bb 2:50 3: — 5:90 6:55 3:49 10:13 2:57 3:13 7: — 7:80 3:42 4-80 2:37 2:14 6: — 7- — 4:75 5:59 2:20 2:63 5:50 7: — 3:06 b: — 2:92 3:24 6:65 8:60 3:71 4:28 2:14 2:68 5:17 8: — 4:14 7:86 2:09 3:16 6: — 8: — 3: 76 4:53 1:15 1:81 3:81 4: — 4:34 4:b2 2:05 4:02 6:70 9:30 1:83 2:66 4:15 2:35 6:05 8:98 2:91 9:79 2:90 2:50 — — — — 1:96 3:33 7 — 7:70 2:32 3:31 2:56 2:66 5 95 9:50 2: 47 2:b3 3:13 2:58 7 — 7:80 2:62 b: 06 3:17 2:78 7 40 7:70 2:50 2:64 1:90 1: — — — — — 2:35 3:01 6 60 8:10 3:80 3:99 2:03 1:95 b — 5:20 3:91 b: 46 3:18 3:03 7 05 9:50 3:13 7:90 3:12 2: — 6 10 7:50 3:51 b: Ib 2:35 3:21 0 80 7:80 3:20 3:24 2:14 3:42 V — 7:80 3: 27 3:61 3:60 4:52 7 1U 13: — 2: 82 3:76 1:91 2:96 6 — 6:70 3:08 3:80 1:95 4:38 y — 16:80 1:80 3:8b 1:92 2:31 6 — 7:10 3:31 4:82 2:38 2: 67 7 40 7:50 2:49 3:33 3:42 1: 67 6 9:20 2:92 4:31 2:36 2: — 6 6:20 3:48 3:54 2:14 3: 22 6 20 7:50 2: 77 3:31 3:20 2:20 — 2:13 1:31 3 90 5:40 b:b7 9:4b

268 Pastorat

Antal kommuner

Areal hektar

Utdeb. per Skattekr. Antal UtdeDärav för skattekr. i per inv. i skattebiteFolkprim.kom. prim.kom. mängd kronor rings per proinv. cent Borg. Sko- Min. Max. Min. Max. kom. lan

. . .

2 2 1 2 2 2 2 2 2 2 2 4 2 2 2 2 3 2 1 2 2 1 1 2 2 2 3 3 4 2 1 1

3 025 4 018 2 574 6 564 6 782 4 557 3 752 2 742 1500 2143 2 019 5158 3147 1 648 3 06l| 3 053 3 752 3 062 747 7 341 5 009 599 3 748 4 859 5 361 5 074 6 707 6 220 5 068 9 661 2 909 3 057

2 244 6:71 1470 4:26 1460 4:58 1566 2:89 2 503 5:19 2183 4:40 1858 4:98 1299 4:45 2 938 8:13 1125 8:83 1 245 4:86 2 856 5:15 1718 5:42 1156 6:25 1613 7:81 1 779 5:08 2 839 6:98 2 608 4:72 1014 5:06 4 055 6:16 4 376 4:71 7105 7:54 3 303 6:54 2 664 5:18 3 604 6:89 2 255 5:24 8248 4:17 4 672 3:90 2 606 4:99 2 432 3:36 1417 3:75 2 057 5:79

6:05 5:59 5:40 7:68 5:34 5:78 5:39 5: 58 4:20 4:39 6:55 b: 74 6:26 b: 10 b: 68 b: 30 6:08 5: 73 5:10 4:89 5:82 6:20 5: — 5:39 5:52 5:85 8:50 6:93 6:38 7:54 7:80 7:08

3:20 2:80 1:54 3:35 2:26 2:33 2:38 2:14 1:40 1:72 3:22 2:38 2.64 1:94 2:29 1:94 1:91 2:37 1:30 2:09 2:51 3:40 2:80 1:80 1:90 2:65 3:67 3:43 2:96 3:49 2:70 3:68

Ålvsborgs län. Vassända-Naglums . Västra Tunhems . . Stora Mellby . . Böne . . . Norra Åsarps Blidsbergs . Hössna . . \ Fristads . . Rångedala . Södra Vings Bredareds . Ods . . . . Hällstads Skölvene . . Eriksbergs . Lena . . . Långareds . Nårunga . . Södra Björke Algutstorps Herrljunga . Hols . . . Stora Lundby Lerums . . Angereds . .

2 4 4 b 4 3 3 3 b 4 4 4 4 4 3 3 1 6 b b b 3 2 1 2

12 573 24 655 21542 18 476 9 503 7 247 16 845 10 771 18 494 11478 23 902 12 277 9 030 9155 6191 8 810 7 237 15 458 13 305 11016 8125 8 528 15 706 6 669 9 629

5 464 4:52 7 961 4:41 4 741 2:90 2 236 2:05 1788 2:45 1552 2:47 1688 1:94 3 071 4:08 5 581 3:49 2 048 1:99 4137 2:10 1882 1:98 1415 1:80 1329 2:69 1090 2:01 l b 4 0 2:32 1512 1:74 2 218 1:46 2 244 2:20 3 232 2:88 3182 4:49 1561 3:31 3 795 5:32 3 815 8:92 3134 7:59

6:64 6:73 6:42 8:88 8:58 5:66 10:03 4:40 6:23 7:41 6:54 8:57 8:27 5:61 12:11 7:43 8:54 9:51 7:65 7:49 5:19 6-65 4:44 3:50 4:55l

2:86 2:48 6:50 9:50 2:01 4:82 2:81 2:53 5: 50 11: — 2:06 6:23 3:12 1:92 5:80 7:70 2:05 4: — 2:83 3:84 6: — 1 3 : 30 1:89 2:2b 4:27 2:44 7: — 1 1 : — 2:05 2:78 2:97 1:28 5:10 8:40 1:66 3:03 5:65 2:26 8: 50 12: — 1:78 2:37 1:85 0.71 4: —| 5: 80 3: — 4:49 3:32 1:55 5:75! 9:50 1:45 4:42 3:90 2:07 6:50' 9:80 1:92 2:63 3:28 1:78 5: 90 10: 70 1:37 2:49 4:71 2:34 6: 50 10: 70 1:73 2:48 3:36 2:72 7:15 10: 35 1:32 1:99 2:68 1:65 5 : — 7:70 2:02 3:63 3:94 5:24 10: 80 12: 70 1:83 2:22 3: 63 2:19 5: 89 11: — 2:04 2:92 4:69 2:45 —! — — — 4:48 3:66 6:10 12: 79 1:20 2:37 3:55 2:48j 7:15 9:05 1:65 2:b6 2:51 3:58 5: 64 15: 15 1:47 3:98 1:50 1:86 4:19 8:39 2:14 6:b3 2:68 1:48 5: 70 13:15 1:39 b:b9 1:67 1:89 3:50 7: — 3:55 6: bl 1:92 1:05 — — — — 1:63 2:03 4: 401 5:10 5:12 8:74

Reslövs Bosarps Billinge Västra Karaby . . . » Sallerups . .

Stora Harrie

. . . .

Asmundtorps . . . . Vadensjö Billeberga Svalövs Kvistofta S:tlbbs

Farhults Kropps Ekeby Kågeröds Stora Köpinge

1:96 5:60 10: — 5: 67 6:85 1:64 3:65 6:70 3:56 6:48 2:43 .— 2:02 7:40 7:90 2:71 3:04 1:72 5: — 5:65 5:16 5:24 1:80 5:40 6:29 4:16 4:60 2:40 5:20 6:55 4:84 6: — 2:12 5:30 6:50 3:30 4:99 2:10 4:20 4:20 5:46 8:59 1:51 4: — 5:30 7:40 9:63 2: — 6:40 6:60 4:51 6:24 1:63 4:40 6:10 4:27 5:38 2:27 5:90 7:50 4:62 5:71 1:96 3:50 5:70 5:72 8:28 1:83 2:92 8:32 5:23 16:20 2:42 4:96 6:30 5: — 5:34 2:97 4:56 6:29 4:82 7:37 2:02 5:70 5:75 4:28 5:45 1:50 — — — 2: — 4:78 5: — 5:36 7:32 2:04 5:50 6:50 4:42 5:48 1:95 — — — — 1:30 — — — — 2:36 5: — 6: — 5:17 5:19 1:96 5: — 6: — 6:75 7:06 2:22 5: — 7: — 4:02 6:72 3:66 7: — 12: — 3:70 4:86 2:02 6:50 7: — 3:66 5:45 2:08 4:85 7:70 3:89 5:77 2:67 7:32 9: — 1:84 3:84 2:60 — — — — 1:50 — — — —

269 Pastorat

Utdeb. per Skattekr. Antal Utde- Därav för skattekr. i per inv. i Antal Areal Folk- skatte- biteprim.kom. prim.kom. kom- hektar mängd kronor ringsproper muner Skocent Borg. lan Min. I Max. Min. Max. inv. kom. I

Surteby-Kattunga Istorps . . . . Kungsäters . . . Torestorps . . . Bollebygds . . . Mjöbäcks . . . Svenljunga . . . Sexdrega . . . . Länghems . . . Gällstads . . . Tvärreds . . . . Dalstorps . . . Tranemo . . . . Kalvs Steneby . . . . Ärtemarks . . . Edsleskogs . . . Laxarby . . . . Tösse Ånimskogs . . . Örs . . . . . . Holms Bolstads . . . . Frändefors' . . Högsäters . . . Dals-Eds. . . . Färgelanda . . . Rölanda . . . . Torps

6 679 5:63 1038 2:60 3 65b 3:33 2 2b7 2:18 3 925 4:09 2 290 2 805 9:76 20 097 4 225 2:01 29142 7 769 6:74 15 844 9 682 5:87 2:32 7 440 18 10 874 2 493 2:15 12 440 3151 2:30 15 349 2 376 1:68 18 497 2 994 0:97 34 332 7 498 3:03 18 339 2 469 2: — 28140 4 402 3:37 19 504 3 027 2:27 16 665 3 414 3:46 14 962 2 651 2:67 11733 2 322 2:54 25 410 '2 697 1:71 34 958 4 683 3:81 35 263 3 255 1:99 32 364 6 453 4:50 13 962 3 697 4:10 19 693 2 652 4:27 17 725 2 097 4:62 2:91 8 804 150b 3:09 9 980 1561 2:86 23 157 3 821 5:49 13 060 6 555 20 682 4 805 2:28 36 317 7 247 2:57 1:80 36 009 4 984 3:14 64 268 5 598 3:11 17162 3 944 1:89 11544 1643 2:57 15 947 1389

Skaraborgs län. Synnerby . . . Sävare Norra Vings . . Vinköls . . . . Levene . . . . Saleby Järpås' . . . . Ryda Vara Jungs Tengene . . . . Särestads . . . Flo Främmestads . . Vänersnäs' . . . Götene . . . . Forshems . . . Björsäters . . .

6 254 6 293 9 310 5 078 9 093 6 930 7 207 8 630 6 741 5 775 12 412 7 610 9167 7 928 4 788 11697 10 569 10 918

Starrkärrs . Östads . , Skepplanda Ale-Skövde . Rommele Fuxerna . Sätila . . , Seglora . örby . .

14 698 6 453 12 850 13 809 12 064

1861 2:44 2166 2:49 2 407 3:49 1078 2:99 3 030 2:71 2 231 2:67 2 392 3:40 2 999 2:23 3 911 5:82 1885 3:08 4147 2:95 2 443 2:34 2 053 2:43 2 039 2:30 985 2:68 3 731 3:49 3 358 3:14 2 541 2:53

5:88 2:35 2:46 4:98 10:80 2:67 6:91 7:40 3:10 3: — 10: bO 3:17 4:08 9:44 3:96 3:44 17:20 1:46 2:67 9:77 3:59 3:94 11:60 2:5b 5-.08 6:84 3:52 1:66 7:40 4:71 2:08 11: — 1:78 2:35 9:73 4:40 2:95 11:90 1:90 7:84 4:61 2:35 1:41 b: 4b 4:46 8:28 4:59 1:91 1:70 12:60 1:87 2:68 9:59 4:51 2:36 12: — 1:43 2:68 9:33 3:65 2:42 10: b0 1:87 2:98 8:49 4:08 2:05 20: — 0:96 2:88 11:75 4:10 3:09 16:60 0:89 1:07 13:47 5:01 4:18 17: b0 1:20 3:86 7:49 2:66 2:93 12:40 1:51 2:50 8:91 3:59 3:07 1:54 4:77 12: 7:70 3:01 3:13 18:7b 1:30 2:90 7:14 3:11 2:11 9:b0 2:29 6:35 6:23 2:23 2:11 1:42 3:28 4010 7:16 2:97 2:48 11:80 1:55 3:83 8:32 2:66 2:66 8:40 1:43 2: — 7:18 3:55 1:54 7:b0 1:81 5:54 4:79 2:08 1:95 10: 20 1:67 2:42 8:53 4:01 2:52 7:77 2:50 5:41 5:76 2:98 1:89 7:b0 2:40 5:50 6:62 4:50 1:37 11: — 3:15 5:26 6:98 3:01 2:28 4:60 1:50 1:70 8:76 4:46 2:20 7:90 9:1b 2:73 3: — 7:40 3:50 2:60 6:81 3:65 1:54 4:b0 8:40 2:34 3:79 2:77 8:17 7: 5:95 3:09 1:82 1:90 2:74 11: 9:07 4:70 1:59 11: 50 2:06 3:22 8:66 4:21 2:69 14:20 1:32 2:35 10:60 4:58 2:73 12:20 1:92 4:11 8:51 3:79 2:78 10:75 2:92 3:58 10:03 4:47 3:43 12:95 11:75 6:42 3:97 10: 2:25 3:04 9:21 4:06 3:18 9:76 8:04 6:80 6:39 7:96 9:29 6:67 7:10 4:79 8:15 8:71 11:08 8:47 7:20 9:20 7:93 6:97 8:59

2:33 2:71 4:93 2:42 7:60 3: — 2: 3:24 3:27 7: 2:58 4:74 4:84 1:69 b:b0 3:24 2: 1:81 2:75 6:30 2:30 2:95 3:67 2:45 7:30 2:32 2: 4:91 2:53 8:90 2:47 3:66 2:68 2:90 6:20 1:70 2:73 2:99 2:17 6: — 2:25 12:27 2:48 0:95 3:90 2:69 3:36 3:17 3:29 6:70 1:46 6:88 4:41 2:19 7:40 2:10 2:78 4:90 3:97 9:2b 2:29 2:73 3:80 2:22 6: — 2:21 2:44 2:58 3:48 7 : 3:60 4: — 2:69 4: — b:2C 13: — 1:94 5:46 3:03 2:b9 b: 80 9:50 2:57 3:59 2:83 3:b7 4:b0 9:75 2:09 3:64

270 Pastorat

Källby . . . Husaby . . . Medelplana . . österplana . . Norra Vånga . Vilske-Kleva . Gökhems . . Floby . . . . Larvs . . . . Bitterna . . . Essunga . . . Kinneveds . . Börstigs . . . Grolanda . . Gudhems . . Stenstorps . . Dala . . . . Slöta . . . . Valstads . . . Varvs . . . . Dimbo . . . . Yllestads . . Norra Härene Sunnersbergs . örslösa . . . Råda . . . . Tådene . . . Tuns . . . . Otterstads . . Rackeby . . . Norra Fågelås' Fröjereds . . Varola . . . . Kyrkefalla . . Daretorps . . Grevbäcks . . Amnehärads . Finnerödja . . Hova . . . . Lyrestada . . Fredsbergs . . Tiveds . . . . Fagre . . . . Hjälstads . . Götlunda . . Värings . . . Bällefors' . . Ransbergs . . Karlsborgs . . Undenäs' . . Torso . . . . Hassle . . . . Ullervads . . Leksbergs . . Odensåkers . . Horns . . . . Sventorps . . Värnhems . .

Utdeb. per Skattekr. Antal UtdeDärav för skattekr. i per inv. i Antal skattebiteAreal Folkprim.kom. prim.kom. komkronor rings muner hektar mängd per proinv. cent Borg. Sko- Min. Max. kom. lan 4 5 2 2 3 3 3 4 4 4 5 2 3 2 3 6 3 5 4 3 5 5 2 3 4 3 4 3 1 2 2 3 4 2 3 2 2 1 2 1 4 1 2 4 2 2 3 2 1 2 1 2 4 1 4 3 2 5 4

5 589 6 605 2 969 2 778 15 023 9 392 6 505 10 321 14 809 9 242 13 259 5 351 7 762 6 475 4148 7 901 6 619 9 991 6 922 4 966

1840 3:02 2 447 3:11 1208 5:96 1348 6:50 3 623 2:56 1590 2:22 1547 2:40 2195 2:87 3 758 2:21 2 480 2:48

4 089 2:55 1272 2:88 1222 2:20 1219 2:33 1284 2:51 2 558 3:29 1523 2:37 2 893 3:11 1327 3:04 1390 3:47 6 563 1460 2:91 9 954 1884 2:36 4 715 1592 2:70 7 259 1926 2:32 7 518 1942 2:24 6 592 2 095 2:77 5 549 1383 2:64 4 964 1401 2:91 6 556 1631 2:47 3 095 787 2:56 11607 2 030 2:43 13 060 2 851 2:62 12 306 2 348 3:07 13 473 4 665 3:04 20 060 2 595 2:79 9 924 1824 1:94 15 006 4 064 3:42 19 453 2180 2:54 26 968 4 736 2:76 9 659 2 588 2:31 14 025 5128 3:71 11946 972 1:49 9 275 2 463 2:36 5 087 1990 3:67 6 075 1819 2:56 7 281 1771 2:62 13 995 1991 2:57 17 767 4 200 2:52 638 2 043 8:63 31525 4 654 2:75 8 904 1274 2:19 10 730 1814 2:91 10 052 2 338 2:63 2 857 1057 5:02 5 613 1312 2:47 6 440 1576 2:44 7153 1601 2:59 10 754 2 470 2:95 9 058 2 694 1:92

7:14 7:84 3:26 4:78 8:27 9:96 9:71 7:22 7:42 6:93 7:02 6:99 6:47 8:08 8:61 6:78 8:65 7:84 8:34 7:68 9:09 7:79 7:48 10:35 9:40 7:60 7:78 10:16 10: 50 10:93 7:88 6:35 5:80 7:54 6:44 10:39 6:23 6:50 7:91 9: — 7:43 7:50 9:07 6:39 7:58 7:37 9:57 7:18 4:80 7:75 8:60 7:84 8:40 3:50 10: 23 9:10 7:10 9:73 11:40

2:78 1:95 6: — 4:13 1:76 7: — 10: — 0:93 0:69 3:09 5:37 2:38 1:45 4:40 4:80 3:92 2:98 6: — 12: — 4:33 3:86 9: 12:20 4:96 2:55 7:40 12:30 3:04 2:75 6:20 11:55 2:38 2:80 4:90 9:80 3:58 1:78 6: 9; 3:04 2:03 6:40 9:40 2:82 6:70 8:10 2:50 2:47 2:14 5: — 8:10 2:56 7:60 8:80 3:26 2:71 4:56 7:75 9: 2:76 5: — 12:35 2:54 3:67 2:67 7:70 12: — 2:98 3:14 7:30 10:95 3:82 2:96 5:60 13:10 2:36 3:54 18: — 3:99 3:58 2:21 6:90 14:30 3:47 2:62 6: 12:70 3:77 2:26 4:90 9: — 2:95 9:50 11 4:88 3:26 3:82 7: 11:80 2:87 6:75 9:10 3:04 1:37 7: — 8:50 4:73 1:97 8:60 11: 80 5:96 4:43 3:97 3:58 11:25 3:77 1:77 9:10 4:38 1:85 7:66 3:39 1:44 6:50 2:85 2:86 3:11 2:35 10:50 9:04 3:26 2:48 11: 70 5:90 1:60 6:30 3:60 1:90 3:05 2:42 4:13 4: — 7:80 8:20 4: — 1:78 4:12 3:30 6:80 9 : 3:20 3:08 9 4:34 2:36 8 2:38 1:76 9 3:71 2:33 3:35 3:14 4:39 2:20 3:71 1:50 2:70 2:08 4:10 1:80 7:35 12:54 4:20 2:91 3:04 2:86 7: — 7:98 3:94 0:30 7:05 14:20 1:50 3:68 4:30 2:88 8:55 12:90 4:14 2:40 7:50 10:95 3:20 3:34 6:90 7:90 4:67 5:02 6:75 12:80 7:50 13:50 4:85

271 Pastorat

Sjogerstads . Broddetorps Sandhems . Habo . . . Västerbottens län. Nordmalings . . . . Hörnefors' Bjurholms Umeå landsförsamlings Holmsunds Sävars Vännäs' Degerfors' Bygdeå Nysätra Lövångers Skellefteå landsförsamlings Bureå Byske Norsjö Jörns Burträsks Lycksele Örträsks Fredrika Åsele Dorotea Vilhelmina Mala Stensele Tärna Sorsele Norrbottens län. Piteå landsförsamlings Norrfjärdens . . . . Hortlax' Älvsby Nederluleå Nederkalix' . . . . Tore överluleå Edefors' Råneå överkalix' Övertorneå Korpilombolo . . . Hietaniemi Pajala Tärendö Karl Gustavs . . . . Arvidsjaurs Arjeplogs Jokkmokks . . . . Gällivare Jukkasjärvi . . . . Karesuando . . . .

Utdeb. per Skattekr. Antal Utde- Därav för skattekr. i per inv. i Antal Areal Folk- skatte- biteprim.kom. prim.kom kommängd kronor ringspromuner hektar per cent Borg. Sko- Min. Max Min. Max inv. kom. lan

50 2:04 3:10

6:63 7:89 5:44 7:53

2:53 2:65 5:40 3:59 2:70 b: 80 2:27 1:30 3:11 3:46 2:32 7: —

127 204 9195 2:91 28 920 4 060 5:90 128 673 5166 2:47 108 985 13 327 3:11 4 241 5 211 6:77 80 030 3 898 1:89 53 834 7 054 3:44 279 298 9156 3:80 89 210 7 882 3:13 38 431 3 722 2:12 51925 4 642 2:22

04 54 90 75 90 10: —

3:35 2: 15 1:90 2:70 2:70 4:50 3:58 2:48 2:82 2:43 4:40 3:90 8: 70 10: 20 1:84 1:90 3:21 2:98 6:b0 8:90 2:59 6:04 2:63 3:30 3:50 2:90 3:90 4: 4: 4:70

134104 22 039 2:73 28 850 5 950 3:64 107 710 10 632 2:04 171 813 6 970 2:25 173 372 5 900 2:61 185 121 10 058 1:84 513 069 10 586 4:05 48 200 1232 3:85 116 151 1626 4:08 321 009 5 919 4:18 290 576 5175 2:84 816569 10102 1:93 166 706 3 738 2:24 400 970 6 216 3:33 347 480 1902 1:12 740 919 5 255 2:46

10:50 10: 11:61 10:25 13: 40 9:50; 6:77 6: — 5:80 8: — 8:61 13: 40 8: — 9:50 15:80 11:50

224 069 13 561 3:04 48 201 4 857 1:58 29 183 4 293 2:32 172 590 7 568 2:32 110 600 12 856 2:55 88 440 13 228 2:92 83 280 4481 2: — 124 622 9 340 2:78 158 370 3 566 3:28 202 240 8 696 1:87 277 900 7 354 1:87 167 530 4 812 2:15 149 880 2 686 1:42 70 350 2 536 1:52 473 260 5 932 2:08 166 520 1959 1.58 44 810 2 823 1:76 567 850 8 727 3:02 1 296 720 3 611 2:92 / 814 364 7 566 6:68 1 599 582 19 611 5:83 1 318 110 18 296 8:75 626 590 1064 1:13

11:70 6:50 17:80 9: — 15: — 7:25 10:80 5:40 11:60 6:20 15: — 9:60 17:55 9:50 12:85 5:80 13:70 6:40 19:40 10:17 19: — 10:40 14:31 5:45 19:35 10:80 13:60 6: 24 14:47 6:89 18:30 8:30 19: — 8: — 12: 33 6:05 13:40 8: — 14:20 6:50 11: 4:65 4:75 1:45 11:03 5:59

5 311 5 720 21 327 26 175

1047 1393 3 544 4 203

2:54 2:18 3:90 2-73

3:80 3:70 5:15 5:12 6:70 4:40 3:07

1:90 2:84 1:79 7:69 2:48 2:83

6:50 6:90 3:27 8:19

1:40

1:80 3:10 4.20 5: — 3:90 4:15 9:08

5:40

14:13 14:65 1:80 2:16

272 Av tablån framgår följande: Gotlands län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 91 till 34. Areal

nu

maximum minimum maximum minimum

Fårö kommun Akebäcks kommun Rute pastorat Sjonhems pastorat

13 778 har 1076 » 15 670 • 3 553 »

maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Antal skattekronor per invånare nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebiteringsprocent nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till skolan nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum

Othems kommun Akebäcks kommun Othems pastorat Hejnums pastorat Björke kommun Tofta kommun Othems pastorat Eskelhems pastorat Träkumla kommun Björke kommun Hangvars pastorat Roma pastorat

1836 125 2 336 479 9: 01 1: 07 5: 41 1:33 22: 20 4: — 18: 36 5: 06

Eksta kommun Björke kommun Hangvars pastorat Havdhems pastorat Norrlanda kommun Tingstäde kommun Gothems pastorat Alva pastorat

11: 50 0:60 10: — 1:24 10:30 0: 88 6:86 1:85

enligt alternativ I Folkmängd

nu

Malmöhus län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 233 till 106. Areal

nu

maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Folkmängd nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Antal skattekronor per invånare nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebiterings procent nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till skolan nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum

Sövde kommun Hörby köping Sövde pastorat Höganäs pastorat Höganäs kommun Bjärshögs kommun Norra Vrams pastorat Solberga pastorat Säby kommun Björka kommun Örtofta pastorat Östra Sallerups pastorat Lyngby kommtin Flädie kommun Öveds pastorat Fjälie pastorat

6 903 har 87 » 11 784 » 599 » 7 105 122 8 248 468 16: 20 1: 80 8: 83 2:20 17: 10 2:30 9:59 2: 37

Lyngby kommun Högs kommun Lyngby pastorat Fjälie pastorat Björka kommun Flädie kommun Sövde pastorat Fjälie pastorat

8:36 0: 50 4: 24 0: 91 9: — 0:30 4: 52 0: 83

273 Älvsborgs län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 206 till 64. Areal

nu enligt alternativ I

Folkmängd

nu enligt alternativ I

Antal skattekronor per invånare

nu

enligt alternativ I Utdebiteringsprocent

nu

enligt alternativ I

maximum Dals-Eds kommun minimum Melleruds köping maximum Dals-Eds pastorat minimum ' Fuxerna pastorat

22 587 har 103 » 64 268 » 2 290 »

maximum minimum maximum minimum

Örby kommun Norra Sams kommun örby pastorat Östads pastorat

6108 115 9 682 1038

maximum minimum maximum minimum

Fuxerna kommun Öxabäcks kommun Fuxerna pastorat Torestorps pastorat

9: 76 0: 89 9:76 0:97

maximum minimum maximum minimum

Karl Gustavs kommun Lerums m. fl. kommuner Torestorps pastorat Lerums pastorat

20: — 3: 50 13:47 3: 50

Roasjö kommun Skölvene kommun Rölanda pastorat Herrljunga och Laxarby pastorat

.

9: 95 1: — 6:42 1: 50

Bråttensby och Landa kommun . . Fristads kommun Eriksbergs pastorat Fristads pastorat

10: 01 0:50 5:24 0:71

Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till skolan

nu

enligt alternativ I

maximum minimum maximum minimum

Skaraborgs län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 246 till 81. Areal

nu

maximum minimum maximum minimum

Undenäs kommun Töreboda köping Undenäs pastorat Karlsborgs pastorat

28 773 har 36 » 31525 » 638 »

maximum minimum maximum minimum

Kyrkefalla kommun Binnebergs kommun Fredsbergs pastorat Rackeby pastorat

4152 131 5128 787

maximum minimum maximum minimum

Vara köping Trökörna kommun Karlsborgs pastorat Tiveds pastorat

12: 27 1: 46 8:63 1:49

maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum

Varvs kommun Medelplana kommun Bergs pastorat Medelplana pastorat

18: — 3: 09 11: 40 3:26

Varvs kommun Medelplana kommun Tuns pastorat Medelplana pastorat

11:28 0: 77 5: 96 0:93

Utdebitering till skolan

Lerdala kommun Leksbergs kommun Bergs pastorat Leksbergs pastorat

6:50 0:30 5: 02 0:30

enligt alternativ I Folkmängd

nu enligt alternativ I

Antal skattekronor per invånare

nu

enligt alternativ I Utdebiteringsprocent

nu

nu

enligt alternativ I 18—322308. ni.'

maximum minimum maximum minimum

274 Västerbottens län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 30 till 27. Areal

nu enligt alternativ I

Folkmängd

maximum minimum maximum minimum

nu

maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Antal skattekronor per invånare nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebiteringsprocent nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till skolan nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum

Vilhelmina kommun Lycksele köping Vilhelmina pastorat Holmsunds pastorat

816 569 har 175 » 816 569 » 4 241 »

Skellefteå landskommun Holmöns kommun Skellefteå landsförsamlings pastorat Örträsks pastorat Lycksele köping Tärna kommun Holmsunds pastorat Tärna pastorat Tärna kommun Fredrika kommun Tärna pastorat Fredrika pastorat

22 039 429 22 039 1232 8: 19 1: 12 6: 77 1: 12 15:80 5:80 15: 80 5:80

Tärna kommun Örträsks kommun Tärna pastorat Örträsks pastorat Vilhelmina kommun Lycksele köping Vilhelmina pastorat Nordmalings pastorat

9:08 1:40 9: 08 1:40 6: — 2: — 6: — 2: 15

Norrbottens län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 24 till 23. Areal

nu

maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Folkmängd nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Antal skattekronor per invånare nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebiteringsprocent nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum Utdebitering till skolan nu maximum minimum enligt alternativ I maximum minimum

Jokkmokks kommun Hortlax' kommun Jokkmokks pastorat Hortlax' pastorat Gällivare kommun Karesuando kommun Gällivare pastorat Karesuando pastorat Jukkasjärvi kommun Karesuando kommun Jukkasjärvi pastorat Karesuando pastorat Råneå kommun 1 Jukkasjärvi kommun Råneå pastorat 1 Jukkasjärvi pastorat

1 814 364 har 29183 » 1 814 364 » 29183 » 19 611 1 064 19 611 1 064 8: 75 1: 13 8: 75 1: 13 19:40 4: 75 19: 40 4: 75

Korpilombolo kommun Jukkasjärvi kommun Korpilombolo pastorat 1 Jukkasjärvi pastorat Karl Gustavs kommun Karesuando kommun Karl Gustavs pastorat Jukkasjärvi pastorat

10:80 1: 45 10: 80 1: 45 9: — 2: 58 9: — 2: 85

1 Nedertorneå, som har en utdebitering av 34 kronor 14 öre per skattekrona, har icke här medräknats, enär det bildar pastorat tillsammans med Haparanda stad.

275 Sammanfattning av alternativ I. En sammanställning av de sålunda erhållna siffrorna för samtliga de sex undersökta länen giver följande resultat: Antalet utdebiteringsområden minskas från 830 till 335. Areal

nu

enligt alternativ I Folkmängd

nu

enligt alternativ I

maximum minimum maximum minimum

Jokkmokks kommun (Norrbottens län) Töreboda köping (Skaraborgs län) Jokkmokks pastorat (Norrbottens län) Höganäs' pastorat (Malmöhus län)

maximum minimum maximum

Skellefteå landskommun (Västerbottens län) . . . . Norra Sams kommun (Älvsborgs län) Skellefteå landsförsamlings pastorat (Västerbottens län) Solberga pastorat (Malmöhus län)

minimum Antal skattekronor per invånare nu maximum Säby kommun (Malmöhus län) minimum Öxabäcks kommun (Älvsborgs län) enligt alternativ I maximum Fuxerna pastorat (Älvsborgs län) minimum Torestorps pastorat (Älvsborgs län) Utdebiteringsprocent nu maximum Träkumla kommun (Gotlands län) minimum Flädie kommun (Malmöhus län) enligt alternativ I maximum Råneå pastorat (Norrbottens län) minimum Fjälie pastorat (Malmöhus län) Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum Eksta kommun (Gotlands län) minimum Högs kommun (Malmöhus län) enligt alternativ I maximum Korpilombolo pastorat (Norrbottens län) minimum Fjälie pastorat (Malmöhus län) Utdebitering till skolan nu maximum Norrlanda kommun (Gotlands län) minimum Flädie kommun (Malmöhus län) Leksbergs kommun (Skaraborgs län) enligt alternativ I maximum Karl Gustavs pastorat (Norrbottens län) minimum Leksbergs pastorat (Skaraborgs län)

1 814 364 har 36 » 1 814 364 » 599 » 22 039 115 22 039 468 16: 20 0: 89 9: 76 0: 97 22: 20 2: 30 19: 40 2:37 11: 50 0: 50 10: 80 0: 91 10: 30 0:30 9: — 0: 30

I nedanstående tablå har en sammanställning gjorts enligt alternativ I I av Alternativ areal, folkmängd, och antal skattekronor per invånare år 1930 inom större IL kommunområden i ifrågavarande län ävensom av den utdebitering av allmän kommunalskatt, som för samma år skulle hava erfordrats, därest dessa grupper av kommuner utgjort utdebiteringsområden. Genom en uppdelning av kommunerna häradsvis eller, där häradena synts alltför stora, en uppdelning av häradet i flera utdebiteringsområden har det varit möjligt att erhålla en fast utgångspunkt för gränsbestämningarna. Under de resor, som vissa av beredningens ledamöter under sommaren 1931 företagit inom Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län, har frågan om denna indelnings ändamålsenlighet dryftats med representanter för ortsbefolkningen i dessa län. Inom Malmöhus och Älvsborgs län vitsordades därvid, att, därest över huvud taget utdebiteringsområden av denna storleksordning skulle bildas, den tänkta indelningen efter härad med vissa jämkningar kunde vara lämplig. På Gotland och i Skaraborgs län höll man däremot före, att landsfiskalsdistrikten utgjorde mera naturliga enheter än häradena eller delar därav. I enlighet med dessa uttalanden och vissa anvisningar rörande förhållandena har uppdelningen verkställts. Då huvudsyftet med undersökningarna varit att studera utjämningseffekten inom förvaltningsenheter av denna storlek, har emellertid själva grupperingen av kommunerna behandlats mera schematiskt.

276 Tablå, utvisande areal, folkmängd, antal skattekronor per invånare samt utdebitering av allmän kommunalskatt m. m. år 1930 inom större grupper av landskommuner i Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län.

Antal Areal kom- hektar muner

Kommunområden

Utdeb. per Skattekr. Antal UtdeDärav för skattekr. i per inv. i skatte- biteFolk- kronor prim.kom. prim.kom. mängd per ringsproBorg. inv. cent kom. Sko- Min. Max. Min. Max. lan

Gotlands län. Norra Gotland . . . Mellersta » . . . Sydöstra » . . . Sydvästra» . . . Södra » . . .

Malmöhus

73 506 9 937 3:46 45136 7 053 2:99 54 730 7 039 1:90 52 200 8 948 2:15 82 754 13592 2:36

9:04 7:18 9:35 10:28 8:75

4:49 2:54 3:16 5:28 3:23

3:11 2:67 3:44 2:98 3:11

5:80 18:57 4: — 14:90 7: —17:07 6:10 22:20 5:20 21: —

flO 116 13

26 917 25107 6:35 37 260 23 308 4:28 17 919 11804 6:25 14 423 7639 6:45 25 277 8 778 4:07 20 293 12 716 5:86 16 952 10 365 6:55 27 473 10 437 4:30 20 715 9 494 5:93 10 012 11984 7:99 22 638 21776 6:14 23 582 14132 6:32 15 422 10 364 5:68 19 362 11369 4:92

5:61 7:23 5:71 5:31 6:11 5:07 4:55 6:65 6:06 5:57 5:98 5:83 5:38 6:67

2:63 3:22 2:08 2:54 2:63 1:98 1:78 2:86 2:33 2:62 2:54 2:37 1:84 2:51

1:92 2:66 2:32 1:57 2: — 1:98 1:67 2:18 2:47 1:94 2:26 1:92 2: — 2:87

4:78 6:50 4:42 7:54 4:85 12 — 3:66 6:72 2:92 8 82 4: 62 16: 20 3:65 10 — 4:82, 9:45 5: — 7 90 2: 64 5: 24 4: — 6 60 3:30 9:63 2:30 7 80 4:45 9:29 4:80 13 — 2:60 6:18 3:20 17 10 2: 95 12: 05 4: — 5 95 6:24\ 8:67 3:02 8 55 4: 58 10: 73 3:65 9 10 4:24 9:14 3:70 8 — 3:6510:94 5:10 11 10 3:13 10:13

27 483 13106 4:46 28 523 9 964 3:79 30 724 13 582 3: 05 25 741 11285 4:39 44370 15144 4:03

6:65 7:04 6:85 6:44 7:60

2:51 2:29 2:20 2:57 3:43

2:50 3: — 2:88 2:31 2:70

3:81 8:60 5:80 16:80 6: — 9:30 4:80 9:50 6:05 10:10

3:06 1:80 1:83 3:13 1:89

7:86 4:82 3:80 7:90 9:79

46 343 6 834 3:51 50 089 8 550 4:53 48 243 7 433 3:44 60 314 5 871 3:07 36 009 4 984 1:80 33109 5333 2:97 36 217 10 376 4:52 56 999 12 052 2:45 37 228 13 425 4:46 21542 4741 2:90 14 354 6 730 6:45 47 810 13529 4:24 32 004 10 744 7:26 40 344 7 675 2:61 27 669 7 975 3:61 55 343 8 684 2:07 44 779 10 251 2:94 32 614 6 642 2:82 34332 7 498 3:03

7:26 5:47 7:71 8:58 10:60 9:85 6:15 8:81 6:69 6:42 7:19 7:04 4:06 6:95 6:12 8:24 6:53 5:37 7:49

3:44 2:61 4:71 3:77 4:58 4:38 3:22 4:39 2:83 3:12 4:27 2:83 1:77 3:42 2:04 3:84 3:30 2:51 2:66

2:26 1:85 1:91 2:95 2:73 3:38 1:75 2:28 2:50 1:92 1:92 2:82 1:57 2:20 2:35 2:77 1:73 1:17 2:93

5: 80 11: - 2:73 4:60 7:77 2:50 6:30 12:20 1:92 7: — 12:95 1:89 9:40 14:20 1:32 8:50 10: 75 2:25 4:50 8:40 2:34 7:50 11:50 1:90 5:50 11: — 2:01 5:80 7:70 2:05 6:16 11:60 2:55 4:98 17:20 1:46 3:50 7: — 3:55 4:63 15: — 1:20 4:19 15:15 1:39 5: — 12:70 1:21 4:60 10:35 1:32 4: — 10:70 1:37 5:70 17 50 1:20

5:26 5:41 5:50 4:11 2:35 3:58 8:17 3:22 6:23 4: — 9:76 6:91 8:92 3:86 6:53 3:63 4:49 4:34 3:86

1:37 1:68 1:10 7:07 1:29

6:45 9:01 2:85 3:73 5:85

län.

Luggude h ä r a d . . . Rönnebergs Onsjö

» . . . » . . .

Harjagers

» . . .

Torna

» . . .

Bara

t> . . .

Oxie » . . . Skytts » . . . Vemmenhögs» . . . Lj units och Herrestads» . . . Färs » . . . Frosta

12 18 17 17 27

» . . .

Älvsborgs län Tössbo härad. . . Vedbo

» . . .

Valbo

» . . .

Nordals Sundals Väne Bjärke Flundre Ale Vättle

» . . . » . . . » . . . » . . . » . . . » . . . »..;..

{!15 fö «

21 21 (14 110 17

H Si 7

f 55

15 Kullings

» . . .

Gäsene Ås Vedens Bollebygds

» » » »

. . . .

. . . .

. . . .

U7 7 6 4 5 9 5 9 iU 3 22 16 6 3

277 Utdeb. per

Kommunområden

Skattekr.

Antal UtdeAntal Areal Folk skatte- bite- Därav för skattekr. i per inv. i prim.kom. prim.kom. kom- hektar m kronor ringsper promuner inv. cent Borg. Sko- Min. Max. Min. Max. kom.

lan

» . .

7 7 5 4 9 6 J5 8 7 18

38 411 8 612 2:12 27 789 5 527 2:04 34341 12 676 4:71 29142 7 769 6:74 47 644 7 429 2:92 43141 4 964 2:01 45 419 5 443 3:55 40 373 5 348 2:18 28 398 6 736 3:09 61661 9 485 2:34

9:58 9:65 5:02 4:61 7:52 8:89 4:99 7:17 6:93 7:64

4:20 2:65 7:60 12:60 1:43 2:68 4:09 2:42 6:65 20: — 0:96 2:98 2:06 1:82 3:80 16:60 0:89 8:28 2:35 1:41 3:50 11:90 1:90 7:84 3:04 2:81 5:40 18:75 1:30 4:77 3:80 2:95 6: — 12:40 1:51 50 2:23 1:91 3:90 7:50 1:81 54 3:20 2:11 6: — 10: — 1:42 28 2:38 2:29 4:80 11:80 1:55 35 3:44 2:34 4:80 13:30 1:66 20

Skaraborga län. Grästorps distrikt Vara » Läckö » Kinne » Skara » Vilske » Gudhems » Hjo » Slättängs » Tidaholms » Moholms » Karlsborga » Mariestads » Hova »

23 19 24 22 23 22 29 11 22 16 22 8 15 6

54 293 15547 2:64 41416 14 617 3:33 51451 14 642 2:66 40322 14 262 3:52 54 655 14 367 2:90 67 502 14 521 2:51 44 509 13 326 3:35 53 600 12 692 2:63 79299 14 541 3:05 53 603 11782 3:22 54 249 14 671 2.51 63 925 12 888 3:58 58 244 14 942 3:30 78 672 13 454 2:71

8:92 6:02

3:96

2 1 1 2

156 124 13 255 3:83 128 673 5166 2:47 279 298 9156 3:80

6:48

8:70 6:90

2:67 2:41 6: — 6:90 2:91 5:90 2:70 4:50 2.63 3:30

7 054 3:44

7:54

3:21 2:98 6:50 8:90 2:59 6:04

113 225 18 538 4:14 80 030 3 898 1:89 89 210 7 882 3:13 90 356 8 364 2:18 185121 10 058 1:84

6:59 10:04 7:75 9:52 9:50

2:48 6: — 7: — 3:11 6:77 3:90 8:70 10:20 1:84 1:90 2:90 4:40 8:90 10: — 2:12 2:22 3:40

Jörn Norsjö Mala Lycksele, Lycksele köping och Örträsk Stensele Sorsele Tärna Vilhelmina Dorotea Åsele och Fredrika .

2 2 1 2 1 2 1 1 1 1 3 1 1 1 1 1 2

162 954 27989 2:92 107 710 10 632 2:04 173 372 5 900 2:61 171 813 6 970 2:25 166 706 3 738 2:24

10:37 11:61 13:40 10:25

3:77 4:32 10: 5:15' 4:50 6:70 5:40 5:12 3:63 3:90, 2:55

561 269 11818 4:03 400 970 6 216 3:33 740 919 5 255 2:46 347 480 1 902 1:12 816569 10102 1:93 290 576 5175 2:84 437160 7 545 4:16

6:70 9:50 11:50 13:40 8:61 7:53

2:9l' 2:78 6: — 6:90 3:27 8:19 4:15 4:20 5:40 4:50 9:08t 3:93 5:—! 6: — 4:20 3: — 2:83 3:77 5:80 4:08 4:18

Norrbottens län. Hortlax och Piteå landskommun . . Norrfjärden . . . .

2 1

253 252 17 854 2:87 48201 4 857 1:58

12:34 17:80

6:65, 4:09 11:70 15: — 2:32 3:04 9: — 5: —

Marks

härad

Kinds Redvägs

Västerbottens län. Nordmaling och Hörnefors Bjurholm Degerfors Vännäa och Vännäs' köping Umeå landskommun och Holmsund . , Sävar och Holmön . Bygdeå Nysätra och Lövånger

Burträsk Bureå och Skellefteå landskommun . .

8:53 6:70 8: 8:18 6:52 7:67 6:96 7:21 8:60 6:69 7:08 7:40

15:80

2:77 6: 13:50 1:46 6:88 2:85 1:50 3:90 9:40 1:70 12:27 3:64 3:02 4:90 12:3:66 2:83 2:34 3:09 13: 6:87 13:5:57 3:85 2:33 5 12:30 3:79 3:45 2:93 4 12:35 6:44 2:81 2:42 3 11:70 3:16 3:66 42 6 13:10 2:89 69 29 3 18 3:60 34 3: 18: — 2:11 14 3:71 08 4: — 13:50 1:79 63 3:51 4:80 12:54 1:68 60 3:31 3:50 14:20 1:58 51 3:84 6:30 9: — 1:49

10:50 2:73 3:64

278 Kommunområden

Antal UtdeFolk skatte- bitekronor ringsmängd per proinv. cent

Antal Areal kommuner hektar

172 590 7 568 2:32 110 600 12 856 2:55 124 622 9340 2:78 158 370 3 566 3:28 567 850 8 727 3:02 1 296 720 3 611 2:92 / 814 364 7 566 6:68 1 599 582 19 611 5:83 202 240 8 696 1:87 277 900 7 354 1:87 171 720 17 709 2:69

Älvsby Nederluleå Överluleå Edefors Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Gällivare Råneå Överkalix Tore och NederkaUx Karl Gustav och Hietaniemi övertomeå Korpilombolo och Tärendö Pajala o. Junosuando Jukkasjärvi . . . . Karesuando . . . .

Därav för

Utdeb. per skattekr. i prim.kom.

Skattekr. per inv. i prim.kom.

Borg. Skokom. lan Min. Max Min. Max.

10:80 5:40 4:40 11:60 6:20 4:10 12:85 5:80 6: — 13:70 6:40 5:90 12:33 6:05 5: 13:40 8: — 3:60 14:20 6:50 6:10 11: — 4:65 5:50 19:40 10:17 7:03 19: — 10:40 7:30 15:48 9:58 4:76 15: — 17:55

2:92

5 359 1:65 4812 2:15

16:64 14:31

7:23 7:10 13:60 19: — 1:52 1:76 5:45 6:29

316 300 4 645 1:49 473 260 5 932 2:08 1318 110 18 296 8:75 626 590 1064 1:13

18:81 14:47 4:75 11:03

9:68 6:89 1:45 5:59

115160 167 530

7:55 18:30 19:35 1:42 1:58 5:79 14:13 14:65 1:80 2:16 2:85 3:80

En sammanställning länsvis av siffrorna i tablån giver följande resultat: Gotlands län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 91 till 5. Areal

nu

maximum minimum maximum minimum

Fårö kommun Akebäcks kommun Södra Gotland Mellersta Gotland

13 778 har 1 076 » 82 754 » 45136 »

maximum minimum maximum minimum

Othems kommun Akebäcks kommun Södra Gotland Sydöstra Gotland

1 836 125 13 592 7 039

maximum minimum maximum minimum

Björke kommun . Tofta kommun Norra Gotland . . Sydöstra Gotland

9:01 1:07 3:46 1:90

maximum minimum maximum minimum

Träkumla kommun Björke kommun Sydvästra Gotland Mellersta Gotland

22 20 4 10 28 7 18

Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I I maximum minimum

Eksta kommun Björke kommun Sydvästra Gotland Mellersta Gotland

11: 50 0: 60 5: 28 2: 54

Norrlanda kommun Tingstäde kommun Sydöstra Gotland Mellersta Gotland

10: 30 0: 88 3: 44 2:67

enligt alternativ I I Folkmängd

nu enligt alternativ I I

Antal skattekronor per invånare

nu

enligt alternativ I I Utdebiteringsprocent

nu

enligt alternativ I I

Utdebitering till skolan

nu

enligt alternativ I I

maximum minimum maximum minimum

279 Malmöhus län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 237 till 19. Areal

nu

maximum minimum maximum minimum

Sövde kommun Hörby köping norra delen av Frosta härad . . . . västra delen av Bara härad . . . .

6 903 har 87 » 44 370 » 10 012 »

maximum minimum maximum minimum

Höganäs' kommun Bjärshögs kommun norra delen av Luggude härad . . . södra delen av Onsjö härad . . . .

7105 122 25 107 7 639

maximum minimum maximum minimum

Säby kommun Björka kommun västra delen av Bara härad . . . . norra delen av Färs härad

16: 20 1: 80 7: 99 3: 05

maximum minimum maximum minimum

Lyngby kommun Flädie kommun norra delen av Frosta härad . . . . västra delen av Torna härad . . .

17: 10 2:30 7: 60 4: 55

Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I I maximum minimum

Lyngby kommun Högs kommun norra delen av Frosta härad . . . . västra delen av Torna härad . . .

8:36 0: 50 3: 43 1: 78

Björka kommun Flädie kommun södra delen av Färs härad södra delen av Onsjö härad . . . .

9: — 0:30 3: — 1: 57

enligt alternativ I I Folkmängd

nu enligt alternativ I I

Antal skattekronor per invånare

nu

enligt alternativ I I Utdebiteringsprocent

nu

enligt alternativ I I

Utdebitering till skolan

nu

enligt alternativ I I

maximum minimum maximum minimum

Älvsborgs län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 219 till 29. Areal

nu

maximum minimum maximum minimum

Dals-Eds kommun Melleruds köping Redvägs härad Flundre härad

22 587 har 103 » 61661 » 14 354 »

maximum minimum maximum minimum

Örby kommun Norra Sams kommun Ale härad Bjärke härad

6108 115 13 529 4 741

maximum minimum maximum minimum

Fuxerna kommun öxabäcks kommun Vättle härad norra delen av Valbo härad . . . .

9: 76 0: 89 7: 26 1: 80

maximum minimum maximum minimum

Karl Gustavs kommun Lerums m. fl. kommuner norra delen av Valbo härad . . . . Vättle härad

20: — 3: 50 10: 60 4:06

Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I I maximum minimum

Roasjö kommun Skölvene kommun norra delen av Vedbo härad . . . . Vättle härad

9:95 1: — 4: 71 1:77

Bråttensby och Landa kommun . . Fristads kommun södra delen av Valbo härad . . . . Vedens härad

10: 01 0:50 3: 38 1:17

enligt alternativ I I Folkmängd

nu enligt alternativ I I

Antal skattekronor per invånare

nu

enligt alternativ I I Utdebiteringsprocent

nu

enligt alternativ I I

Utdebitering till skolan

nu

enligt alternativ I I

maximum minimum maximum minimum

280 Skaraborgs län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 262 till 14. Areal

nu enligt alternativ I I

Folkmängd

maximum minimum maximum minimum

nu

maximum minimum enligt alternativ I I maximum minimum Antal skattekronor per invånare nu maximum minimum enligt alternativ LT maximum minimum Utdebiteringsprocent nu maximum minimum enligt alternativ I I maximum minimum Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I I maximum minimum Utdebitering till skolan nu maximum minimum enligt alternativ I I maximum minimum

Undenäs' kommun Töreboda köping Slättängs distrikt Kinne distrikt

28 773 har 36 » 79 299 » 40 322 »

Kyrkefalla kommun Binnebergs kommun Grästorps distrikt Tidaholms distrikt Vara köping Trökörna kommun Karlsborgs distrikt Vilske och Moholms distrikt . . . . Varvs kommun Medelplana kommun Grästorps distrikt Vara distrikt

4152 131 15 547 11782 12: 27 1: 46 3: 58 2: 51 18: — 3: 09 8: 92 6:02

Varvs kommun Medelplana kommun Grästorps distrikt Gudhems distrikt Lerdala kommun Leksbergs kommun Moholms distrikt Vara distrikt

11:28 0: 77 3: 96 2:81 6:50 0:30 3: 08 1:50

Västerbottens län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 30 till 21. Areal

nu enligt alternativ I I

Folkmängd

nu enligt alternativ I I

Antal skattekronor per invånare

nu

enligt alternativ I I Utdebiteringsprocent

nu

enligt alternativ I I

maximum minimum maximum minimum maximum minimum maximum minimum maximum minimum maximum minimum maximum minimum maximum minimum

Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ I I maximum minimum Utdebitering till skolan nu maximum minimum enligt alternativ I I maximum minimum

Vilhelmina kommun 816 569 har Lycksele köping 175 » Vilhelmina kommun 816 569 » Vännäs och Vännäs' köping . . . . 53 834 » Skellefteå landskommun 22 039 Holmöns kommun 429 Skellefteå landskommun och Bureå kommun 27 989 Tärna kommun 1902 Lycksele köping 8: 19 Tärna kommun 1: 12 Åsele och Fredrika kommuner . . . 4: 16 Tärna kommun 1: 12 Tärna kommun 15:80 Fredrika kommun 5:80 Tärna kommun 15: 80 Nordmaliugs och Hörnefors' kommuner 6:48 Tärna kommun örträsks kommun Tärna kommun Degerfors kommun Vilhelmina kommun Lycksele köping Vilhelmina kommun Nordmalings och Hörnefors' kommuner

9:08 1:40 9: 08 2: 63 6: — 2: — 6: — 2:41

281 Norrbottens län. Antalet utdebiteringsområden minskas från 24 till 19. Areal

nu

maximum minimum enligt alternativ H maximum minimum Folkmängd nu maximum minimum enligt alternativ n maximum minimum Antal skattekronor per invånare nu maximum ' minimum enligt alternativ II maximum minimum Utdebiteringsprocent nu maximum minimum enligt alternativ H maximum minimum Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum minimum enligt alternativ II maximum minimum Utdebitering till skolan nu maximum minimum enligt alternativ II maximum minimum

Jokkmokks kommun Hortlax kommun Jokkmokks kommun Norrfjärdens kommun Gällivare kommun Karesuando kommun Gällivare kommun Karesuando kommun Jukkasjärvi kommun Karesuando kommun Jukkasjärvi kommun Karesuando kommun Råneå 1 kommun Jukkasjärvi kommun Råneå 1 kommun Jukkasjärvi kommun Korpilombolo kommun Jukkasjärvi kommun Överkalix' 1 kommun Jukkasjärvi kommun Karl Gustavs kommun Karesuando kommun Korpilombolo och Tärendö 1 kommuner Jukkasjärvi kommun

1814 364 har 29183 » 1 814 364 » 48 201 » 19 611 1 064 19 611 1 064 8: 75 1: 13 8: 75 1: 13 19:40 4: 75 19: 40 4: 75 10: 80 1: 45 10: 40 1: 45 9: — 2: 58 7:55 2: 85

Sammanfattning av alternativ II. Sammanställas siffrorna enligt alternativ I I för samtliga de sex undersökta länen, erhålles följande resultat: Antalet utdebiteringsområden minskas från 865 till 107. Areal

nu

enligt alternativ I I Folkmängd nu

maximum minimum maximum minimum

Jokkmokks kommun (Norrbottens län) Töreboda köping (Skaraborgs län) Jokkmokks kommun (Norrbottens län) västra delen av Bara härad (Malmöhus län)

maximum Skellefteå landskommun (Västerbottens län) minimum Norra Sams kommun (Älvsborgs län) enligt alter- maximum Skellefteå landskommun och Bureå kommun (Västernativ I I bottens län) minimum Karesuando kommun (Norrbottens län) Antal skattekronor per invånare nu maximum Säby kommun (Malmöhus län) minimum öxabäcks kommun (Älvsborgs län) enligt alter- maximum Jukkasjärvi kommun (Norrbottens län) nativ I I minimum Tärna kommun (Västerbottens län) Utdebiteringspro'ent nu maximum Träkumla kommun (Gotlands län) minimum Flädie kommun (Malmöhus län) enligt alter- maximum Råneå kommun (Norrbottens län) nativ I I minimum Vättle härad (Älvsborgs län)

1 814 364 har 36 » 1 814 364 » 10 012 » 22 039 115 27 989 1 064 16: 20 0: 89 8: 75 1: 12 22: 20 2: 30 19: 40 4: 06

1 Nedertorneå, som har en utdebitering av 34 kronor 14 öre per skattekrona, har icke här medräknats, enär det bildar pastorat tillsammans med Haparanda stad.

282 2

es

fe

®

co Co i> D - t>

s£

r~ooooooo

eo eo o co co

c-ooi>oot>

[>ooaiGO'

H

CM T H

T-I T-I i-i

T-l i H

CM CM CN <M <T)

T

O

O

o d

. I—I

H

T

-

I

N

H

T-I T-I V-

^ « 2 O

M

p

O

i H TH

O

O

O

eo TJITJIinTJI

iOI>ONOO T-I T-I a s i o 0 0 TH 0 0 CN T». O C l C l i n l o [>• o i n c o » > i o

- ~

N e o i o c o H r«* o o -"#05 e o CSCOlOr-IOS Ifi, CO C I O t > N » e o c o CM c o OjiOiOiOH V}- m O O C l O O

t>iH>noeo c o c i c i r - TJI e o i > co- * i > CN lO C l Tji T-I coi> o c o o <N TJI <N T-i CN l > Tji i n 00 T-I

« :a3

Nt- C 1 C O O C O

TJI eo TH y» eo Tjicoin l o oo o c i e o c o uO c o c o oo co oo eo c^ i o N H o i o o c c

««

•* * CD

oö i n i n c~ eo COC5I>HiO Co CN I > [ > TJI oo o C N D - eo O J H H H T I eS d

»a B .2 «

^

:cä

O

ft

C l CO 0 0 0 0 t-I

Tji CN l O * - iC5

O

T H T-I

CNinCl

TjiincoTjieo

:iS

O

5: rtii*ioio>o

pq-* ©

H

T-I

I IfJ

Tjioinco'*

Tji l ö Ö Tji CÖ"

M O O O N T I

(Mc»i>ioeo C l C l i O lO D m eoinooco

COOlOHlO eo eo co os ••* os oo T-I eo TH Tji o <31 » o i—i CM CNCO i > i n

C l CO CM TH CN C l 0 0 TfOSCTl CN 0 0 0 0 t > Tji 00Hi#lQO5

I>OC1I>00

o eo co cö co CMiO O i O co oeocM - * o lOH(M05iO e o o o TH CM o

1-ir^-in »> I O i > - ^ o o o oo C5COCD *>• CM C l CO l > CM CM e o c o e o "5 e o

VJ- 1-1 Tji O Tji

OOTHCVIIO eo T-I oo eo TJI CO TJI 0 0 CO CO

coocoooo l O »O C l CO TH

eoooHHiO c i eooo eoeo

CM TJI CO CO <N CN Tji CN C31 C l

i - i e o o TJI c i O O T H T H C M eo co e o o CM

T t K N H C O O CM T H 0 0 C - 0 0

l O CM O CM O

CM 00 TH CO C5 COOrj CO O O l o *-» o ö m eo <MCM i > o e o

l O C O H H H •*# CM O - * 0 0 l O -^ICO TJI CM lOOOiOMH e o C0 0 0 C 3 5 O N H O 0 0 H

CM TJIOO D - C l

eoi-iooiooo

CO 0 0 [>• CM

TH

c : oo \o c~ oo

Cpi-IC75l>lO •<* c o T-I CM e o CO C - C 1 0 0 C N H I ^ H O O CO C l CO Cl O CO CT5 TH C 7 5 0 CM CM T-I T-I e o

e o o o •«* c i o o i o o •<# c o c o i>- c i co >o TJI CM •<* T - I C l TJI

oo c~ e o CM cji Cl CM lO Cl 00

I f *"

§ S

00 Cl vO 00 CO co e o c ^ c o o o

03 o © ** vV

ä §s

Sa

fl B 53 ooS e3 »

a

—g «

fegfe 4

M

©

« § " 3 °e8 a *

= o ge

«" **> a •**

eocioco o

Oicocoeoin

cMi-ico^Tti

3 o

fl

I* Sa

0 0 T-I C l CM T-I ofi CM eo eo TJI Sf t^ TH TJI C-

CM c j i e o o c M c i c - eo oo i c c i o co oo eo T-I co e o i o TH i>oeomi> cocseomi>

, T3 d Ä .Jsj bo cS © O ,S ^ e»

^ a ^ SS * \ 3 —* Cl —*

TJI e r n e e o e o Tjieocoinio

eo eo i - i c o i n Tjii>eo(Mo

t-i C l CM Tji C l IOO)C1T-II>. OOTHTJUXJI

COCOTJICOTJI

TJI CO TJI TJI »O

TJI TJI i n I O TJI

TJI TJI eo eo TJI

irj TJI I > - TJI t >

Tjieovnoo CM TJICOOCT) 00 i n c i 10 00 CM CM CM Tji t^ CM i n eo e n * - co o eo i n CM eo

eo eo TH 01 CM CM l> Cl TjIOO ineDTji Tjiin TJI e o o o CM 1-1 0 0 0 0 CM i n eo Oi-ic-cseo

c i > n TJICOT-I co eo C I C I i n

0 0 CO T H CO CM

i n i n 00 cs i n i n c i CM 00 co 1-1 T-I eo fo CM eo TJI [> N , eo i n c i co io TJI

TJI ö

lfl00CMHI> CM 0 0 T - I C M O

w

m co os oo i n

oöeoiOTjiTji

Niocsiöeo T*, e o o o u o CM .05 eo co TJI eo

4 COOTJICIT-I

C l Tji CM l > l > c i » o 0 0 C l TH CO C l TJI T-I I > CM CM O CO T-I

CM

T H T H T - I

COiOOOCO c i TJI co i—1 i n i n o CM c s c i eoci o t > o co COCITJICO CMTHI-ICMCM

o t > i n T-ioo co 0 0 0 0 0 00 lOOIXNCD ooeNcor-T-i co T-t CM 00 eo D - i n co c i o

T-ICM

eo T j i o o e o eoomoo-r-i O i n i> CM T-I O CM CM C l CM

00 i n c i 001>00 i n CM in TJI l> T - I I > 0 0 CM

0 1 0 0 CM 1-1 i n omoi>oo

i H

T-l c i T-l

cioo i>ineo

lOOjTlT-IO

i n 03 o co eo TJI co i n TH T-I

C O C M O O O

00 OC1CMC1 TJI c o c i eo CM CM TJI c i o i n ) Cl Cl CM O T?S icoin

o r— TJICM c TJI c^ e o o c>

CM CM CM T H CM

CM CM T H C M

e o TJI eo c i [>-

001>- c i r - 05

CM e o » n i> 1—1 i > e o T j i o TJI iH

CM CO T-ICM CO

COOOI>-Tjl cv> CO Cl CO Cl Co COCJlOOC^Oo OiHCO 1-195 c i e o e o 1-1 Oi oommeocM

i n i n c i T—1 T-I 00 i> c o i n co 0 0 0 0 0 0 0 co TJI i n T-I en CM co 0 0 0 eo CO Tji TJI TJI T - l

3-d

TH

Tji Tji Tji T—l Tji CM Tji l > 0 0 0 0 e o e o CMCO TJI O T J I Tji TJICM 0 0 1 - 00 co 00 T-I CM

THOICOCOO

c o f c n o o CM (M i > r - c o T-I 1-1 co i n co oOTjir-inoo TH CM Tjiin 0i

s: ^*

es gj

© 2

3 • a

©

_a

Sa a®

f

•fl T 3 ^

d w m § o3 ce ho +3 d

a^-a S -3 a A °ft«S - a o «Ö

OQPCO O r ,

d o JO d ai m d d , d d aa •!£

'-.cö :cä —' —< 02 © _^ t - «- " a & 0

O eä g d d

g a a^3 2'ö'Ö8 0 , 2

:cS d

P S c 'ö.S S O « § 2 Ö m ÖD bo d o d 2 o •^3 d e8 -S - ° ,

2 U

H + i h> cä eä : 0 F S

H

' C CQ

d Ä d Ö - f l d 03^2 :c8 d

ägg

SJ, «o e da bO es d b ö ft a

-as »

» W O :ea iIDi :cä o

t : +3 u g M ti

C5> £&£

eo cc> o o eo

o o oo oo ci

co cö o oo eo

o oo eo o eo

r-oocidb'v»'

CN CM CN CM CN

CNCNCNCOCO

CM CM CN CN CM

CMCMCNCNCM

CN co OO eo V *

CO l—I T - I T H T - I

T - I T - I T - I CN T - I

COCOCOTJICO

eocoTjicoin

T-» e o c o Th o CM c H CM I O T - o C I TJI c o

TjiinOThoo coooieöcN TJI T-I TJI ifj c i

T - l 1—1 1—I 1—1 1-1

CMCMCOTJICO

COTJICOCOCO

cieocNinco o CN c i TJI o eoTjiciTjio

O

T-1 •

c o TJI TJI e o i o

O T J I C O O O OOOI>CIT-I Tjiooincoo

O T J I C O T J I O O

T H CM 0 0 O 0 0 e o CM o o c o o

^h CM o o CM TJI

COCOOT-.CN

eocoi-ieooo

THCICOTJICO

f ö o > o CM e o o i o o o c i c o oieoeoinco

lOiocMisco c N o o c o i n COI-HCNT.CN

TH i n CM TJI c o inTjiTjiciin lnoocNTjiin

COOOOIOOT-H C O I O H I O H Tjicoineoco

Cft

T J I C O TH o i TT c o o co

CO C N C O T J I O O

OTJIOOCOCM

Tji T-I T-I oc- o CM TH 0 0 CO 0 0 CMCO THT-I

i n TJI CN o i c i c i e o in Tdci e o o TH i—i CM o e o e o o CM TJI CM O C N O T-I CM T-I T-I CM

i > c i C M THeo CN 1-H i n i n c o

(N

+3

TH

ft ft d

so

CD

ee

40 OS 1-H US

.a

"»

CIOOTJIO

O I C N e o TJI

in

CO O

CN I >

TH

CO T - I T H T H

TH

eo

oo o c i e o o o in c o e o o o co o o e o c - m to T-I O i n i>co oo

e o e o o o TJI C i c i c o TJI o coin O C N o co o eo o c i o e o o o T j i c o i o o o ©

Tji Tji Tji c o c i e o e o CM T . o o T-ICIOO >-. o s c o i n i n TJ- o o CM c i e o * * e o

Co o o o o i n e o

e o o o i n UJ e o o o c o T-I T«. i n CM CMCO CO 0 0 TH e o e o c o i n c o o o o i c o TJI inoOTjiTh co

e o CM TJICM c o

in ci ci i—i i—i co CM TH o m> ci in oo o co

o * - . co c i oo C C N O O O J O

o U } oocici O N . CI o o o o o o s T-i e o c i TlfsiOCOH

e o i - i CM e o e o c i o o TJI TJICO co T j i e o T j i o CM e o CN c i i n Tfiin c o i n c o cioo [>m ci

TJIOOOTH

I O C I > 0 3 H J o CO T J I O T J I

eo o e o o e o o> TJI c i i - i i n ^* i - i TH e o TH

c o c o e o CM o i n TH T-t e o o o oico c i o i n cNoeocoin CO Tji o o CM c o i - i i n o Tjiin C M C O T H C N C N

COOOCOTJI|>

CM

i o ci o in . I CNCO e o c i c i o o CM

CM Tfl

T - I O T - I O e o TJI c o c

Ttl 9»

sa;

CO 0 0 1-H

O

i o

»a

o o o m

o

eo i n

OOCOTJICICI

T H O

TjiincNcoco o o o c M i n ciini>00TH T-ieocNT-ieo

c N c o e o oo eo TJI o TJI m c i TjimoooTji

O

H

<-( d d

a

if- - d

Tjiincico o o o c o c o c o CM o o o c o o e o T j i e o o TJI

coco c o o o oieo 1-IOTJI O C O C N TJICN e o CN e o i - i c M C1C1CO OOTJI «> c o e o i n o o

•*l>OI>CM o o i n e o CN o m c o e o o i n o o CM e o c o c o

COCO C I co

cMoocieoTji m c o CM o o cNcocooin

oooineoTji CN i n c i T-t T-I in oo o i c o c i TH c i c i e o e o CN CO T-t o o o CN CN T-t T-l 1-1

e o c i i - i e o eo o eo o in m o e o CN o T-I

O T H C O O C O

OICOOT-ICN

m o o o T-I c i c i c o e o CN w o o o o eooo

m c M c o o o j H i t ) C l o oo e o T-t o c o Is* COlOCflRJN o o c o m io OOTJI o i n o o T-icN T j i m o j

O C N O O p TH c o m T j i © TJI

C N T H T-I T - I T H

CO O CM Tfl Tji O o com o o e o o m o C 1 C 1 0 0 CMiH C N O o o m o i n c o c i o

i n T-ICOOO

eo

c o o o o CO CM TjioONh o

o

CM c o m ' . OCMTJICOCO

Cl O C l O l O o oo w i n o °o o o i n i n e o CM

TJITHCO

i n c o T-I CM Co c i o o c o T-I OS O C l CN cMio o e o e o CM CM T-I T-t CN

i-iin o

o

m

CO TJI TJI TJI T H

TJI e o

-o a

^a ^5

:cä

O ' * O eä 0) b o

•+i 4) - « bo :cS ti

I eo

T j O CO CM 0 0 >•> TJI e o o i n

l O O l t O t » c i CM o c o i n oooo c i coin CM CM 0 0 Ol T-I H O CM CI CO

co co co

I-

CO T J I O O C N O

TumiTjicoo o

m

o o TJIOO

TH

CM

|> :cä 4) 40 fO * eo Ö

CN o in H f H Tji T)<C1

CN C I TH

TJICI

4)

bO H d cä

o

Tji C I CO 1-H CM e o o o i n e o

i n oo t>

cä

p

O O O O O T J I i n o TH o o T-I

CN CO TJI TJI TJI

TJI C N C O i - CN

•eä a

TJI c i CN o oo CM CO C l i - H O O

coincocoeo

i n T J I T - I CM i n

eä

S'0

-a §

i n i n i—i CN TJI

e o c o CN CM CM

Cft O 0 0 CM 0 0 fO e o c o o o o ipj TJI i n [ > i n

rö

CM CM i - H i - H 0 0

N . TJI TJI e o e o

OOOOOOTJI

^

:cä

c i o

HO

tv.

40 CO

TH ^J-

to

ClTjlTjIQOCN TH

c i o o c i o i n e o o TJI 00 o O CM 0 0 N.

«*H

i n eo c o o eo TJICO o c o e o ejici oom eo

•-H

a En 40 eä Ti bD .

d d a 3'S» TH ^ 40 -fa T 3 U 40 d > cä

bo

jg'S

cä co

• Ti

rn

: 0

_ co d d

d :eä

~

d

H 73 —i

~ -i eo d eä

_

co co d

d

S>.S.Saa

H3

° ft-2

° ft^

O r ,

S

JB Cä

1 « eo w TO

i—'

rJ 02 » ~ "~* a « "fiS -d'O b i* °g j3 2 jjja;g 2 S o .2 :2 a O o •i- - 3 ^ -W t>

M "eä "3 o , 2

-fl *,-3

d

pq :eä d CQ

CO

—' —-1

4 0 CO

t.

eä eä : o X,

MSMO«!

ad

S° :eäc

d co a a a co M

:t

i S :eä jCOj Brr< fl pQ ^

O

co

bOC

s ft ft

t> co :eä :eä

dxs rrl

C d - O CO f - 01 »1 M :cä tH :eä

O

c«!>0 >r4

F-l

Q

-as § a^ §

a-s U

g-a 3

d -d

.

.2 d

wa rt

CO

bo O ^O

8 TS

_

eä

i Sä 4

284 Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum Eksta kommun (Gotlands län) minimum Högs kommun (Malmöhus län) enligt alter- maximum överkalix kommun (Norrbottens län) nativ I I minimum Jukkasjärvi kommun (Norrbottens län) Utdebitering till skolan nu maximum Norrlanda kommun (Gotlands län) minimum Flädie kommun (Malmöhus län) och Leksbergs kommun (Skaraborgs län) enligt alter- maximum Korpilombolo och Tärendö kommuner (Norrbottens län) . nativ I I minimum Vedens härad (Älvsborgs län)

11: 50 0: 50 10: 40 1:45 10: 30 0: 30 7: 55 1: 17

Alternativ I tablån å sid. 282—283 har slutligen gjorts en sammanställning enligt alterIIL nativ I I I av areal, folkmängd, antal skattekronor per invånare år 1930 dels inom de nuvarande landstingsområdena, dels ock inom samma områden med frånräknande av de städer, vilka deltaga i landsting, ävensom av den utdebitering av allmän kommunalskatt, som för samma år skulle Hava erfordrats, därest respektive områden tillika utgjort utdebiteringsområden för tillgodoseende av de primärkommunala förvaltningsuppgifterna. Sammanfattning av alternativ HL Om man medräknar de städer, vilka deltaga i landsting, minskas antalet utdebiteringsområden enligt detta alternativ från 2 526 till 25. Bortser man däremot från dessa städer, minskas utdebiteringsområdenas antal från 2 419 till 25. Sammanställas siffrorna för bela riket, erhållee följande resultat: A. Landstingsområdena, Areal

nu

enligt detta alternativ Folkmängd nu

maximum minimum maximum minimum

däri inräknade de städer, vilka deltaga i

Jokkmokks kommun (Norrbottens län) Mörbylånga köping (Kalmar län) Norrbottens län Blekinge län

maximum Örebro stad minimum Norra Sams kommun (Älvsborgs län) enligt detta maximum Malmöhus län alternativ minimum Gotlands län Antal skattekronor per invånare nu maximum Hemsö kommun (Västernorrlands län) minimum öxabäcks kommun (Älvsborgs län; enligt detta maximum Stockholms län alternativ minimum Kronobergs län Utdebiteringsprocent nu maximum Nedertorneå kommun (Norrbottens län) minimum Orsa kommun (Kopparbergs län) enligt detta maximum Norrbottens län alternativ minimum Uppsala län Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum Nedertorneå kommun (Norrbottens län) minimum Orsa kommun (Kopparbergs län) m. fl enligt detta maximum Norrbottens län alternativ minimum Kristianstads län Utdebitering till skolan nu maximum Norrlanda kommun (Gotlands län) minimum Orsa kommun (Kopparbergs län) m. fl enligt detta maximum Norrbottens län alternativ minimum Älvsborgs län

B. ting.

Landstingsområdena,

Areal

nu

maximum minimum

landsting. 1814 364 har 27 » 9 866 009 » 290 863 » 37 427 115 333 980 57 380 33: 88 0: 89 8:57 3:54 34:14 0: — 11:14 6:30

.

25: — 0: — 6:57 3:43 10: 30 0: — 3:52 1: 11

med undantag av de städer, vilka deltaga i lands-

Jokkmokks kommun (Norrbottens län) Mörbylånga köping (Kalmar län)

1 814 364 har 27 »

285 enligt detta alternativ

maximum minimum

Norrbottens län Blekinge län

9 857 789 har 288 048 »

Skellefteå landskommun (Västerbottens län) Norra Sams kommun (Älvsborgs län) enligt detta Malmöhus län alternativ Gotlands län Antal skattekronor per invånare nu maximum Hemsö kommun (Västernorrlands län) minimum Öxabäcks kommun (Älvsborgs län) . . enligt detta maximum Stockholms län alternativ minimum Blekinge län Utdebiteringsprocent nu maximum Nedertorneå kommun (Norrbottens län) minimum Orsa kommun (Kopparbergs län) . . . enligt detta maximum Norrbottens län alternativ minimum Malmöhus län Utdebitering till den borgerliga kommunen nu maximum Nedertorneå kommun (Norrbottens län) Orsa kommun (Kopparbergs län) m. fl. minimum enligt detta maximum Norrbottens län , alternativ minimum Malmöhus län Utdebitering till skolan nu maximum Norrlanda kommun (Gotlands län) . . minimum Orsa kommun (Kopparbergs län) m. fl. enligt detta maximum Norrbottens län alternativ minimum Älvsborgs län

22 039 115 259 633 46 808

Folkmängd nu

maximum minimum maximum minimum

33:88 0:89 7:23 2:48 34:14 0: — 11: 39 6:07

52 54 10:30 0: — 4:74 2:14

Till slut lämnas i nedanstående tablå en sammanställning av maximi- och minimiantalet skattekronor per invånare inom de sex undersökta länen enligt alternativen I och I I och inom samtliga landstingsområden enligt alternativ I I I . Antal skattekronor per invånare maximum minimum enligt alternativ enligt alternativ Alternativ I Alternativ I I Alternativ TH A Alternativ I I I B

16 20 16 20 33 33

9:76 75 57 23

0:97 1:12 3:54 2:48

286 Kort sammanfattning av de uttalauden, som vid beredningens besök i Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län gjorts i fråga om bildandet av större kommunala förvaltningsenheter. Under de resor, vilka några av beredningens ledamöter under sommaren 1931 företagit inom ifrågavarande län, hava med länsstyrelsernas medverkan sammanträden anordnats med ortsrepresentanter inom de olika länen, därav två sammanträden i Gotlands län, ett i Visby och ett i Hemse, ett sammanträde i Malmöhus län i Malmö, t v å sammanträden i Älvsborgs län, ett i Vänersborg och ett i Borås, samt två sammanträden i Skaraborgs län, ett i Mariestad och ett i Vara. Vid dessa sammanträden redogjordes för de olika alternativen till kommunala uppgifters överförande på större förvaltningsenheter, och uttalades önskvärdheten av att, utöver vad mera allmänt vore a t t säga i saken, följande frågor så v i t t möjligt besvarades eller belystes : 1) De j ä m k n i n g a r i gränserna, som ansåges böra ske med hänsyn till de lokala förhållandena inom länet, för den händelse att fattigvård, barnavård och folkpensionering samt skolväsendet skulle överföras från primärkommunerna till nya utdebiteringsenheter av storleksordning enligt alt. II. 2) F r å g a huruvida vissa av länets borgerliga kommuner i anmärkningsvärt stor omfattning hade utgifter för annat än fattigvård, barnavård och folkpensionering. 30 F r å g a huruvida däri inginge utgifter för affärsdrivande verk, t. ex. annuiteter å lån, upptagna för aktieteckning i järnväg. 4) F r å g a huruvida vissa kommuner i särskilt hög grad tillgodosett sina förvaltningsuppgifter och därför under femårsperioden 1925—1929 haft förhållandevis hög utdebitering, eller om beträffande vissa kommuner det motsatta förhållandet kunde anses vara fallet. 5) F r å g a huruvida för länets städer och köpingar särskilda omständigheter talade mot deras inbegripande i större förvaltningsenheter enligt alt. I eller alt. I I . Vid sammanträdet i Visby förklarade en talare, att han för sin del ansåge, a t t landstinget mycket väl skulle kunna övertaga fattigvården, detta dock under förutsättning a t t lokala organ kunde skapas inom mindre enheter av lämplig storlek, exempelvis pastoraten. En annan talare ansåg bildandet av nya större utdebiteringsområden mindre lämpligt och gjorde i stället gällande, a t t fattigvården borde överlämnas till landstinget, varvid dock en viss del av kostnaderna för fattigvården alltid borde stanna på primärkommunerna. F r å n a n n a t håll framhölls, a t t en sammanslagning av kommuner med säkerhet komme a t t möta stort motstånd inom länet, samt a t t skatteutjämningsfrågan helst borde lösas genom större statsbidrag till skattetyngda kommuner. Därest det ur utjämningssynpunkt vore nödvändigt a t t bilda större utdebiteringsområden, syntes emellertid landstingsområdet eller en indelning efter länets två härad lämpligast. F r å n fattigvårdshåll förordades avgjort, a t t fattigvård och sjukvård överlämnades till landstinget. Beträffande skolväsendet framhölls, a t t gränserna mellan olika skoldistrikt icke borde vara oöverstigliga, utan a t t distrikten i större omfattning, än vad nu vore fallet, borde samarbeta med varandra. Såsom förvaltningsenhet för folkskolan vore landstingsområdet obetingat a t t föredraga. Därest länet gjordes till utdebiteringsområde, skulle särskilt kostnaderna för skolhusbyggnader på ett effektivt sätt utjämnas mellan kommunerna. Beträffande de särskilt framställda frågorna gjordes gällande, att, därest en uppdelning av länet i förvaltningsområden enligt alternativ I I funnes böra äga rum, indelningen borde ansluta sig till de nuvarande sju landsfiskalsdistrikten, varvid dock de t v å sydligaste distrikten lämpligen kunde sammanslås till ett distrikt. Därest länet gjordes till förvaltningsenhet, borde Visby stad ingå däri. Vidare upplystes, a t t fattigvård, barnavård och folkskoleväsen vore de uppgifter, som hårdast tryckte kommunerna. Därjämte hade emellertid åtskilliga kommuner stora utgifter för kyrkobyggnader samt för ränta och amortering ä järnvägslån. Kommunerna ansågos i allmänhet hava i normal omfattning tillgodosett sina förvaltningsuppgifter. Liknande synpunkter framfördes vid sammanträdet i Hemse. Några ortsrepresentanter uttalade dock farhågor för a t t särskilt fattigvårdskostnaderna skulle komma att stiga väsentligt, därest dessa kostnader överflyttades på landstinget. F r å n flera håll framhölls, a t t staten borde lämna bidrag till kostnaderna för uppförande av skolhusbyggnader.

287 Vid sammanträdet i Malmö framhöll en representant för fattigvården, a t t bildandet av kommunalförbund för tillgodoseende av vissa fattigvårdsbehov icke innebure en tillfredsställande lösning av denna fråga. Samma representant ansåg för sin del, a t t landstingen borde övertaga fattigvården. Flera talare framhöllo den stora vinst, som skulle göras genom en dylik anordning, i det a t t fattigvårdsprocesserna därigenom skulle väsentligt minskas i antal. En annan talare uttalade farhågor för, a t t en uppdelning av länet enligt alternativ II skulle komma att medföra ökade utgifter för de kommunala uppgifternas tillgodoseende. En dylik uppdelning skulle för övrigt icke medföra någon större vinst beträffande skolväsendet och ålderdomshemmen, enär byggnadsbehovet för dessa ändamål nu vore i det närmaste fyllt. Möjligen kunde man t ä n k a sig en sammanslagning av kommuner i mindre omfattning. Mest lämpligt syntes vara, a t t staten övertoge folkskoleväsendet. Vad fattigvården beträffade måste den, som hade a t t besluta därom, också betala kostnaderna för densamma. En representant för folkskoleväsendet fann förslaget a t t låta pastoraten utgöra kommunala enheter tilltalande, enär inom dylika mindre distrikt ortsbefolkningens personliga intresse för folkskolan skulle kunna bevaras. Man borde icke gå för långt, då det gällde a t t rationalisera skolväsendet. Primärkommunerna borde bibehållas vid en viss beslutanderätt över sina skolor. Det vore olyckligt om staten skulle övertaga skolväsendet, enär föräldrarnas personliga intresse för skolan därigenom skulle försvinna. Detta förä l d r a r n a s intresse för skolan vore nämligen en viktig faktor a t t räkna med ur uppfostringssynpunkt. Folkskoleväsendet skulle med säkerhet bliva dyrare, om det övertoges av staten. Ur skolsynpunkt vore det bäst, om man sluppe alltför stora kommunala enheter, och om staten i stället lämnade större bidrag till folkskoleväsendet. Därest det emellertid ur andra synpunkter vore behövligt a t t tillskapa större utdebiteringsområden, förefölle en indelning ungefär efter härad mest lämplig. F r å n annat håll framhölls däremot, a t t skolväsendet vore i stort behov av större skoldistrikt. Pastoraten vore alltför små för a t t läggas till grund för en skoldistriktsindelning. Skolväsendet borde helst övertagas av staten, så a t t de kommunala gränserna försvunne. På staten borde vidare överflyttas landstingens kostnader för folkpensioneringen, dövstumundervisningen samt småskollärarinneseminarierna. Därest landstingen befriades från dessa uppgifter, kunde fattig- och barnavården lämpligen överflyttas på landstingen. Därvid borde emellertid tillses, a t t den öppna fattigvården icke försummades. E t t visst verksamhetsområde borde alltid tillkomma de nuvarande primärkommunerna. Oavsett vilket av de t r e alternativen, man bestämde sig för, vore det önskvärt, att de mycket små primärkommunerna sammanfördes till större enheter. En talare framhöll det olämpliga i a t t bilda nya kommunala enheter mellan primärkommunerna och landstingen, enär den kommunala förvaltningen härigenom skulle bliva alltför tungrodd. En dylik indelning skulle icke heller medföra någon fullständig skatteutjämning inom länet. Staten borde övertaga skolväsendet, vilket för närvarande mångenstädes vore illa organiserat ur ekonomisk synpunkt. Fattigvården däremot borde överflyttas till landstinget. En annan talare framhöll s t a r k t behovet av större kommunala enheter. Dessa enheter borde icke göras för små. Lämpligast syntes vara, a t t staten övertoge skolväsendet, samt a t t fattigvården överflyttades på landstinget. F r å n ett håll gjordes gällande, att, därest en sammanslagning av kommuner komme till stånd, det bleve nödv ä n d i g t a t t lämna vederlag till kommuner, som därigenom komme i en sämre ekonomisk ställning. En t a l a r e betonade den stora fördel, som skulle vinnas, därest folkskoleväsendet och fattigvården överflyttades på landstingen. Skatteutjämningsfrågan skulle därigenom kunna lösas på ett synnerligen enkelt och praktiskt sätt, fattigvårdsprocesserna skulle till stor del försvinna, och man skulle få en förenklad administration av folkskoleväsendet. E n representant ansåg, a t t folkskoleväsendet borde övertagas av staten och fattigvården överlämnas till landstingen. Därest nya kommunala enheter skulle bildas mellan primärkommunerna och landstingsområdena, syntes häradena utgöra den lämpligaste indelningsgrunden. Att t ä n k a sig en frivillig sammanslutning mellan primärkommunerna vore uteslutet. Utan tvång kunde en dylik sammanslagning icke genomföras. Därest en uppdelning av länet i förvaltningsområden enligt alternativ I I skulle if rågakomma, ansågs i allmänhet en indelning efter häradsgränser ehuru med vissa närmare angivna modifikationer lämplig. Några särskilda omständigheter, som talade mot a t t i eventuella större utdebiteringsområden medtaga städer och köpingar, anfördes icke. Kommunernas huvudsakliga utgifter utgjordes av kostnaderna för fattig- och barnavård samt folkskoleväsen. Några nämnvärda utgifter för affärsdrivande verk, järnvägslån eller dylikt förekomme icke inom landskommunerna. Vid sammanträdet i Vänersborg framhöll en ortsrepresentant, a t t kostnaderna för sådana uppgifter som skola och fattigvård borde överflyttas från det kommunala till det statliga skatteunderlaget, så a t t städerna i högre grad, än för närvarande vore fallet, bleve skyldiga att deltaga i dessa kostnader. Då staten i stor utsträckning bestämde, hur dessa uppgifter skulle tillgodoses, borde det också ankomma på staten a t t betala kostnaderna härför. Därest det emellertid icke vore möjligt a t t överflytta utgifterna för skola och fattigvård på staten, borde dessa uppgifter läggas på landstinget. F r å n annat håll ifrågasattes,

288 huruvida det vore möjligt a t t tvångsvis sammanföra kommuner i större enheter. Hellre än a t t överflytta skola och fattigvård på nybildade kommunala enheter borde staten inom den nuvarande organisationens ram övertaga större delen av kostnaderna för dessa uppgifter. Därvid borde dock alltid så stor del av kostnaderna fortfarande åvila kommunerna, a t t dessas sparsamhetskänsla bevarades. En talare framhöll, att, därest en överflyttning av vissa uppgifter på större kommunala förvaltningsenheter befunnes önskvärd, det lyckligaste vore a t t låta landstinget övertaga vården av skola och fattigvård. Av en skolman uttalades, a t t de nuvarande socknarna ofta vore för små för a t t kunna behörigen tillgodose skolväsendet. Bildandet av större kommunala enheter vore därför önskvärt. Därest skolväsendet överflyttades till landstinget, skulle utgifterna för folkskolan kunna nedbringas. E n talare befarade, a t t inom större utdebiteringsområden en viss benägenhet för slöseri skulle göra sig gällande, samt a t t den inom primärkommunerna nu förefintliga sparsamhetskänslan skulle komma a t t försvinna. Samma t a l a r e ställde sig betänksam mot bildandet av större utdebiteringsområden enligt alternativ II och ansåg det vara lämpligare a t t överflytta utgifterna för skola och fattigvård på staten. F r å n fattigvårdshåll framhölls, a t t det ur utdebiterings- och skatteutjämningssynpunkt vore lämpligast, om fattigvården överflyttades på landstinget. Visserligen skulle härigenom uppstå vissa organisatoriska svårigheter, men dessa svårigheter syntes dock icke behöva bliva alltför stora. I de större städerna vore fattigvården i allmänhet mycket väl organiserad. En liknande organisation, som kunde omhänderhava alla sociala uppgifter, vore önskvärd inom landstingsområdet. En talare framhöll slutligen, a t t han under sin verksamhet inom landstingsorganisationen understundom funnit, a t t man inom de mycket små kommunerna vore alltför njugg vid beviljande av fattigvårdsunderstöd. Däremot vore bestämmelserna i 40—42 §§ fattigvårdslagen beträffande fattigsjukvård ägnade a t t verka i motsatt riktning, varjämte dessa bestämmelser även i andra hänseenden l ä t t ledde till missförhållanden. Det hade t. ex. på många håll visat sig, a t t fattigvårdsdistrikten ej uttoge folkpension för personer, vilka vore intagna på sinnessjukanstalt, och vilkas vårdkostnader betalades av landstinget. Enligt samma talares mening kunde särskilt fattigvårdsanstalterna med fördel anskaffas och drivas av landstinget. Vid sammanträdet i Borås framhöll en ortsrepresentant, a t t de små kommunerna arbetade under mycket svåra förhållanden, varför det vore önskvärt, a t t större kommunala enheter bildades. Särskilt vore fattigvården tryckande, varjämte det inom de små kommunerna vore s v å r t att, särskilt beträffande barnavården, erhålla goda och lämpliga arbetskrafter. Pastoraten borde lämpligen göras till primärkommuner, varemot bildandet av större kommunala enheter avstyrktes. Det vore nämligen a t t befara, a t t den inom kommunerna för närvarande förefintliga sparsamhetsandan skulle försvinna, därest enheterna gjordes alltför stora. E n annan talare framhöll önskvärdheten av a t t staten lämnade större bidrag till skola och fattigvård, samt a t t statsbidrag kunde erhållas jämväl till skolhusbyggnader. Av de olika alternativen till kommunförstoringar syntes alternativ I I I vara a t t föredraga, ehuruväl vissa betänkligheter kunde hysas mot skolväsendets och fattigvårdens överflyttande på landstingen. Därest fattigvården överflyttades på större kommunala enheter, komme den personliga kontakten mellan fattigvårdens målsmän och understödstagarna a t t minskas. Alternativ I I skulle med säkerhet komma att möta motstånd hos befolkningen i bygderna. Talaren såge för sin del helst, a t t den nuvarande organisationen bibehölles, samt a t t staten lämnade större statsbidrag och utjämningsbidrag till kommunerna. En talare ansåg, a t t en sammanslagning i mindre omfattning av varandra angränsande kommuner, exempelvis pastoraten, vore a t t föredraga. Därest nya förvaltningsområden tillskapades, skulle den kommunala utdebiteringen bliva mycket invecklad. Även om det vore sant, vilket talaren icke ville förneka, a t t fattigvården understundom sköttes sämre i de mycket små kommunerna än i de medelstora och större kommunerna, borde det dock vara möjligt a t t ernå en tillfredsställande organisation av fattigvården inom mindre enheter, än som avsåges i alternativ I I . Helst borde nya sockengränser uppdragas, så a t t nya primärkommuner erhölles, vilka vore något större än de nuvarande små kommunerna. Motståndet mot en dylik sockenreglering skulle sannolikt bliva betydligt mindre än mot ett genomförande av alternativ I I . F r å n folkskolehåll gjordes gällande, a t t folkskoleväsendet med den n u v a r a n d e splittringen på en mängd småkommuner bleve onödigt dyrbart. En sammanslagning av flera små kommuner till större enheter skulle möjliggöra en förbättrad organisation av skolväsendet, särskilt genom användning i ökad omfattning av skolskjutsar. En talare framhöll, att, därest fattigvård, barnavård och pensionsväsen Överflyttades på större kommunala enheter, den borgerliga primärkommunen skulle bliva ett skal utan kärna, i det a t t dess återstående uppgifter bleve helt obetydliga. En annan talare anförde till sist, a t t alternativ I I icke tillräckligt beaktade kommunernas självbes t ä m n i n g s r ä t t eller toge vederbörlig hänsyn till uråldriga bestående förhållanden. Därest det överhuvud taget vore nödvändigt a t t bilda större utdebiteringsområden, vore pastoraten de största enheter, som lämpligen kunde komma i fråga. Såväl vid sammanträdet i Vänersborg som vid sammanträdet i Borås förklarades, att, därest bildandet av större utdebiteringsområden enligt alternativ I I skulle ifrågakomma,

289 häradsindelningen lämpligen kunde tagas till utgångspunkt vid gränsbestämningarna. Kommunernas huvudsakliga utgifter utgjordes av kostnader för fattig- och barnavård samt folkskoleväsen. Särskilt kostnaderna för uppförande av skolhusbyggnader och ålderdomshem hade under de senare åren varit mycket stora. Vissa kommuner, särskilt i Dalsland, hade även betydande utgifter för r ä n t a och amortering å järnvägslån. Däremot syntes utgifter för andra affärsföretag icke i nämnvärd omfattning förekomma inom landskommunerna. Några särskilda skäl att, därest landstingsområdet gjordes till utdebiteringsområde för vissa utgifters bestridande, utesluta städer och köpingar anfördes icke. Vid sammanträdet i Mariestad uttalade en av de n ä r v a r a n d e ortsrepresentanterna, a t t alternativ I I vore olämpligt, enär förvaltningsenheterna enligt detta alternativ bleve alltför stora. Även om pastoraten i vissa fall vore för små, syntes dock pastoraten i allmänhet synnerligen väl lämpa sig a t t utgöra p r i m ä r a enheter. Inom pastoraten kände invånarna v a r a n d r a b ä t t r e än inom större områden. Det vore också troligt, a t t befolkningen hellre skulle gå med på a t t pastoraten gjordes till kommunala enheter, än a t t utdebiteringsområden bildades av den storlek, som förutsattes i alternativ I I . För städernas och köpingarnas del skulle det med säkerhet anses såsom ett mycket stort i n t r å n g i deras kommunala självständighet, därest de skulle tvingas a t t ingå i några större kommunala enheter. Städerna och köpingarna skulle nämligen härigenom få bära större delen av kostnaderna för olika uppgifter, vilket vore orättvist. Lämpligast vore därför a t t lämna städer och köpingar utanför eventuella kommunala förstoringar. F r å n a n n a t håll framhölls däremot, att, därest större enheter bildades, städerna och köpingarna obetingat borde ingå i dessa enheter. Det vore nämligen enligt talarens mening den enda fördelen med i n r ä t t a n d e t av större utdebiteringsområden. Om dessa områden gjordes så stora, a t t de omfattade exempelvis 10 000 personer, vore det orimligt a t t lämna en stad med exempelvis 5 000 invånare utanför ett dylikt område. Det vore emellertid a t t förutse, a t t på landsbygden s t a r k t motstånd skulle komma a t t resas mot bildandet av alltför stora kommunala enheter. Talaren ville icke förneka, a t t ärendenas behandling i många fall bleve mindre god i de små kommunerna. }En förstoring av primärkommunerna vore därför i viss utsträckning behövlig. Primärkommunerna borde i regel hava ett i n v å n a r a n t a l av 3 000—5 000 personer. I den mån de nuvarande pastoratens i n v å n a r a n t a l icke uppginge härtill, borde sammanslagning av pastor a t ske, så a t t områden av lämplig storlek erhölles. Genom en dylik anordning skulle också det minsta ingreppet göras i kommunernas r ä t t a t t själva bestämma över sina angelägenheter. Man finge dock alltid räkna med, a t t en ekonomiskt välsituerad kommun komme a t t k ä n n a det synnerligen motbjudande a t t behöva sammanföras med en skattetyngd kommun. H ä r i låge en av de största svårigheterna, då det gällde a t t åstadkomma större kommunala enheter. En talare betonade, a t t förhållandena vore helt olika mellan å ena sidan landsbygden och å andra sidan städer och köpingar, varför dessa senare icke borde ingå i n å g r a större kommunala enheter. Det vore emellertid obestridligt, a t t den moderna utvecklingen ledde till bildandet av större enheter, vilket också vore nödvändigt för a t t behörigen kunna tillgodose moderna krav. Det vore inom de små kommunerna ofta s v å r t a t t finna kvalificerat folk för handhavande av de kommunala uppgifterna. De nya kommunala enheter, som borde bildas, finge icke v a r a för små utan borde omfatta förslagsvis 10 000— 15 000 invånare. Inom dylika enheter skulle det bliva lätt a t t finna kvalificerade arbetskrafter för kommunens behov, varjämte den kommunala administrationen skulle kunna förbilligas. Man finge vid bildandet av dessa nya enheter icke t a g a alltför stor hänsyn till det motstånd, som kunde komma a t t resas häremot från vissa kommuners sida, enär det i sådant fall över huvud taget icke vore möjligt a t t åstadkomma någon förändring i de nuvarande förhållandena. A t t överflytta skola och fattigvård på landstinget vore icke lämpligt, enär landstingsområdena vore alltför stora, och ett överförande av primärkommunernaa förvaltningsuppgifter på så stora enheter kunde befaras lätt medföra slöseri. En annan talare vitsordade likaledes, a t t många av de nuvarande primärkommunerna vore alltför små, samt a t t en omreglering av den kommunala indelningen vore önskvärd. P r i märkommunerna borde därvid göras så stora, som vore möjligt utan risk för a t t sparsamhetskänslan förslappades. För sin del förordade talaren, a t t pastoraten skulle utgöra primärkommuner. Två representanter för pensionsväsendet framhöllo önskvärdheten av större pensionsdistrikt och ansågo, a t t pastoratsindelningen lämpligen borde läggas till grund för pensionsdistrikten. Bland n ä r v a r a n d e skolman voro meningarna i viss mån delade. F r å n ett håll anfördes, a t t frågan om ändring i den kommunala indelningen framförts vid en ur skolans synpunkt olämplig t i d p u n k t . Det tidigare förefintliga stora behovet av skollokaler och tjänstebostäder vore inom vissa delar av länet i det närmaste tillgodosett. P å grund härav vore ur skatteutjämningssynpunkt icke mycket a t t vinna genom bildandet av större kommunala enheter. U r folkpsykologisk synpunkt vore det mycket som talade mot en sammanslagning av kommuner. De olika kommunernas i n v å n a r e vore i allmänhet emot samarbete i kommunala frågor. Detta hade visat sig, då fråga uppkommit om bildande av kommunalförbund, vilket ofta mött motstånd. Ur folkskolans s y n p u n k t syntes det riktigaste vara a t t ytterligare utveckla systemet med statsbidrag till kommunerna för olika ändamål. Rent principiellt kunde det emellertid icke förnekas, a t t vissa kommuner vore 19—322308. in.

290 alltför små. Önskvärt vore, att flera sådana små kommuner kunde sammanföras i större enheter. Därest så stora utdebiteringsområden skulle bildas, som avsåges i alternativ II, borde städerna och köpingarna rättvisligen ingå i dessa områden och underlätta landskommunernas bördor. En annan skolman framhöll, a t t inom vissa delar av länet ännu funnes åtskilligt a t t göra med avseende å skolväsendets organisation. E t t sammanförande av ett flertal kommuner i större enheter skulle med säkerhet möta s t a r k t motstånd från befolkningens sida. Det hade alltid visat sig synnerligen s v å r t a t t få till stånd kommunalförbund för skolväsendets behov. Därest pastoraten gjordes till primärkommuner, skulle detta för skolväsendets del icke få stor betydelse ur skatteutjämningssynpunkt. En tredje skolman ansåg det ur skolväsendets synpunkt b ä t t r e med större kommunala enheter än med de nuvarande små primärkommunerna. Hittills hade kyrkoherden i församlingen varit självskriven ordförande i skolrådet. Då detta nu komme a t t upphöra, bleve det i de små kommunerna många gånger svårt a t t finna lämpliga skolrådsordförande. Det vore emellertid a t t befara, a t t psykologiska faktorer komme a t t lägga hinder i vägen för ett sammanförande av kommuner till större utdebiteringsområden. Därest större kommunala enheter skulle bildas, vore pastoraten för små. Talaren förordade för sin del bildandet av enheter med ett i n v å n a r a n t a l av 3 OOO—4 000 såsom minimum. Det vore icke lämpligt a t t därvid skilja städerna från landsbygden. Åtminstone de mindre städerna borde ingå i eventuella kommunalförstoringar. En representant för fattigvården framhöll behovet av större kommuner för fattigvårdens och barnavårdens behöriga tillgodoseende och ansåg, a t t primärkommunerna borde hava en folkmängd av omkring 5 000 personer. En talare uttalade som sin åsikt, a t t städerna borde lämnas utanför eventuella större utdebiteringsområden. Därest man befriade primärkommunerna från vården om skola och fattigvård, skulle dessa kommuner knappast hava några uppgifter av betydelse a t t tillgodose. Under sådana omständigheter syntes det lämpligare att helt sammanslå primärkommunerna till kommuner av lämplig storlek. Varje sådan kommun borde hava ett i n v å n a r a n t a l av omkring 5 000 personer. En annan talare framhöll och belyste med exempel svårigheterna a t t inom de små kommunerna finna kvalificerade personer för de kommunala uppgifternas omhänderhavande. Talaren förordade bildandet av större kommunala enheter med 6 000—8 000 invånare, vilka enheter eventuellt kunde sammanfalla med häradena. Mycket talade dock även för a t t överflytta skola och fattigvård till landstinget. En t a l a r e betonade slutligen, a t t många psykologiska faktorer spelade in vid frågans bedömande. Varje socken hade v a n t sig vid sin självstyrelse och ville icke för något ovisst n y t t uppgiva denna. Kommunikationerna inom länet hade ända till på senaste årtiondena varit dåliga. För sin del ansåge talaren det vara en fördel, om större kommunala enheter kunde bildas. Ur skatteutjämningssynpunkt vore det visserligen bäst, om skola och fattigvård överflyttades på landstinget, men en viss risk uppstode därvid för a t t nödig sparsamhet icke komme a t t iakttagas. Det vore icke möjligt a t t konsekvent genomföra en ny kommunal indelning, grundad p å pastoratsindelningen. Beträffande alternativ I I gjordes gällande, a t t de nuvarande landsfiskalsdistrikten utgjorde mera naturliga enheter än häradena eller delar därav, samt a t t en uppdelning av länet efter landsfiskalsdistrikt därför vore a t t föredraga framför en indelning, grundad på häradsgränserna. Kostnaderna för fattig- och barnavård samt folkskoleväsen vore de, som mest t r y c k t e kommunerna. Enligt uppgifter, inhämtade från vederbörande kommunalnämndsordförande, hade inom många kommuner särskilt utgifterna för anskaffande av ålderdomshem och skolhusbyggnader under de senare åren v a r i t betydande. Fall angåvoa dock, då kommuner på grund av högt skattetryck icke ansett sig kunna i önskvärd omfattning tillgodose kommunala behov. Utgifter för ränta och amortering å järnvägslån förekomme i tolv av länets kommuner. I övrigt hade landskommunerna icke n å g r a utgifter för affärsdrivande verk eller dylikt. Vid sammanträdet i Vara voro samtliga de närvarande ortsrepresentanterna emot ett sammanförande i större omfattning av primärkommuner till större utdebiteringsområden eller ett överflyttande av folkskoleväsendet och fattigvården på landstinget eller staten. Det framhölls sålunda allmänt, a t t den inom kommunerna nu förefintliga sparsamhetsan dan skulle komma a t t försvinna inom större kommunala enheter. En t a l a r e framhöll, a t t det redan nu funnes möjlighet a t t för gemensamma kommunala angelägenheter bilda kommunalförbund. Skatteutjämningsfrågan borde lösas genom en differentiering och ett utbyggande av de nuvarande utjämningsbidragen. Den nuvarande kommunala indelningen hade gammal hävd och borde därför icke rubbas. Därest emellertid större kommunala enheter erfordrades, lämpade sig pastoraten bäst a t t utgöra dylika enheter. En annan t a l a r e ansåg, a t t landstinget borde övertaga kostnaderna för all vård av kroniskt sjuka, men a t t det däremot icke vore lämpligt a t t sammanslå fattigvården med pensionsväsendet. Några talare framhöllo till sist, a t t man icke borde helt avvisa tanken på en sammanslagning i mindre omfattning av de minsta kommunerna. Dylik sammanslagning borde emellertid ske med största varsamhet och så a t t sparsamheten med kommunala medel icke äventyrades.

291 Bilaga 2.

Specifikation av kommunernas utgifter och inkomster för folkskoleväsendet år 1928. Med ledning av den officiella statistikens uppgifter har här nedan upprättats en specifikation å kommunernas utgifter och inkomster för folkskoleväsendet för år 1928. I samband härmed har ett försök gjorts att, så långt sig göra låter, uppdela utgiftsposterna enligt, statistiken på de olika slag av utgifter, vilka ingå i huvudposterna. Samtliga inkomst- och utgiftsbelopp hava därvid avrundats i miljoner kronor. Landskommunerna. Utgifter. Anskaffning av fastighet Underhåll av fastighet Avlöningar och pensioner Inventarier Undervisningsmateriel! Bränsle, lyse, renhållning o. d övriga utgifter

10'5 5.7 67 • 2 \-i 2* 9-4 . 4-g Summa 100' 7

Inkomster

60*3 (därav statsbidrag 57-9) Nettoutgift 40-4

Härtill komma Räntor å lån Avbetalningar å dito

3-71 5-2* Summa 49'3

Städerna. Utgifter Anskaffning av fastighet Underhåll » » Avlöningar och pensioner Inventarier Undervisningsmateriel! Bränsle, lyse, renhållning o. d övriga utgifter

,

Inkomster Därav statsbidrag Nettoutgift

C™+K„..

Städer, som ej

Samäga 1-7 2-2 38-3 0-6 1*3 332

delt;ga . landsting 0*8 1-4 20' 0-4 0-8 j-6 1-8

50-3

26-8

23-5*

19-7 (18'8)

8-8 (8^6)

109 (10'2)

30-6

18-—

^ . ^

^ 0"9 0-8 18'3 02 0-5 j-4. 1-4

1 Landskommunernas utgifter för räntor och amorteringar finnas icke specificerade i den offentliga statistiken, utan uppgifterna härom äro hämtade från Del I av skatteutjämningsberedningens utredningar. Däremot ingå i statistiken räntor och annuiteter å lån för skoländamål i de siffror, vilka legat till grund för bestämmandet av utdebiteringsprocenten för folkskolan i de olika kommunerna. 2 För stad och landskommun gemensamma räkenskaper hava tillagts de städer, vilka deltaga 1 landsting.

292 Härtill komma för städerna ränta och amortering å lån. Då i städerna folkskoleväsendet i allmänhet är en den borgerliga kommunens angelägenhet, och ränta och amortering å lån för skolväsendet särskilt i storstäderna ingå i dessas allmänna lånerörelse, hava några uppgifter rörande storleken av dessa utgifter icke stått att erhålla. Någon närmare utredning härom har i frågans nuvarande läge icke heller ansetts erforderlig. Beträffande de angivna siffrorna i övrigt är att anmärka, att utgiftsposten »Anskaffning av fastighet» omfattar även sådana utgifter, som blivit täckta genom lån. Då emellertid å inkomstsidan icke finnes någon post, avseende vad som influtit genom upptagande av lån för skoländamål, torde det icke vara möjligt att med anspråk på tillförlitlighet angiva, i vad mån ifrågavarande utgiftspost täckts genom utdebitering eller genom upplåning. Även en ingående undersökning på denna punkt skulle med all sannolikhet för de särskilda kommunernas vidkommande bliva av föga värde, eftersom ju förhållandena kunna växla betydligt från det ena året till det andra. I allmänhet torde man dock kunna utgå ifrån, att större delen av posten »Anskaffning av fastighet» täckts genom upplåning. Emellertid lär det särskilt på landsbygden icke vara ovanligt, att medel för skolhusbyggnadsändamål utdebiteras och fonderas under en följd av år för att finnas tillgängliga, då byggnadsbehovet beräknas föreligga. Även om vissa enstaka undantagsfall kunna påvisas, torde få kommuner befinna sig i det läge, att de kunna helt finansiera sina skolhusbyggen genom utdebitering. Vill man försöka göra en approximativ beräkning i vad mån medel för ifrågavarande ändamål uttaxerats eller upplånats, skulle man för landsbygdens vidkommande möjligen kunna utgå från den totala upplåningen för den kyrkliga kommunens behov under år 1928. Denna utgjorde för de rena landskommunerna samt för sådana landskommuner, som hava gemensamma räkenskaper med städer, nära 12 miljoner kronor. Av tillgängliga siffror i Del I (se tabell X och Y, sid. 75* och 76*) kan framläsas, att den kyrkliga kommunens skulder för rent kyrkliga ändamål utgjorde omkring en fjärdedel av kommunens samtliga skulder för kyrka och skola. Vågar man det antagandet, att upplåningen under år 1928 fördelat sig på kyrka och skola i ungefär samma proportion, skulle av omförmälda belopp, 12 miljoner kronor, en fjärdedel eller 3 miljoner kronor belöpa å kyrkan och tre fjärdedelar eller 9 miljoner kronor belöpa å skolan. Då utgifterna för anskaffning av fastighet för landskommunerna utgjorde 105 miljoner kronor, skulle detta alltså innebära, att 1-5 miljoner täckts genom utdebitering. Landskommunernas nettoutgifter skulle alltså enligt denna beräkningsgrund minskas med 9 miljoner kronor eller från 49-3 miljoner till 40*3 miljoner kronor. Om av städernas relativt låga utgifter för anskaffning av fastighet av samma anledning frånräknas hälften, d. v. s. för storstäderna 0*4 och för övriga städer omkring 05 miljoner kronor, skulle de förras nettoutgifter minskas till 17*6 och de senares till 12*1 miljoner kronor. Tager man därjämte hänsyn till det av statsmedel numera utgående anslaget å 8 800 000 kronor till utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet, skulle landskommunernas och städernas sammanlagda nettoutgifter 70 miljoner kronor (40-3 + 17-6 + 1 2 l ) ytterligare nedbringas till 61-2 miljoner kronor. Det må erinras, att kommunernas utgifter för bostadsersättning åt lärare samt för förhyrande av skollokaler icke ingå i posten »Anskaffning av fastighet». De förra utgifterna ingå nämligen i posten »Avlöningar och pensioner» och de senare i posten »övriga utgifter». Vad vidare angår posten »Avlöningar och pensioner» ingå häri, förutom ett belopp, motsvarande statens bidrag till lärarnas avlöning och kommunernas andel i läramas grundlöner, övriga ersättningsbelopp till lärarkåren, ävensom

293 arvoden, löner och eventuellt pensioner till andra befattningshavare vid den lokala skolorganisationen. En sammanställning av kommunernas utgifter för avlöningar och pensioner under år 1928 samt statens bidrag för budgetåret 1927—1928 giver följande resultat. Utgifter

105-5

Inkomster. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor Diverse löneanslag till lärare i vissa norrlandsförsamlingar Statsbidrag till anordnande av slöjd i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola Statsbidrag till anordnande av undervisning i hushållsgöromål i egentlig folkskola Understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor Dyrtidstillägg, uppskattat till omkring

. .

48'5 0'1 3.1 0"4 4'3 200

Summa

76'4

Nettoutgift

29l

I denna nettoutgift ingår först och främst kommunernas bidrag till grundlönerna. Storleken av detta bidrag kan approximativt beräknas med ledning av antalet lärare år 1928 och de bidrag, som av kommunerna lämnas till olika kategorier av lärare: Antal lärare Folkskollärare e. o. folkskollärare och vakansvikarier Småskollärare e. o. småskollärare och vakans vikarier

12 986 983 12 581 608

Kommunernas bidrag till varje Summa lärare 190:— 2 467 340 150: — 147 450 120:— 1509 720 100:— 60 800 Summa 4 185 310

eller i runt tal 4-2 miljoner kronor. I nettoutgiften ingå vidare sådana löne- och pensionstillägg, vilka kommunerna tillerkänt lärarpersonalen utöver densamma lagligen tillkommande förmåner. Dessa tillägg torde för landskommunernas vidkommande numera icke representera någon mera betydande utgiftspost. Annorlunda är förhållandet i städerna. Beredningen har från samtliga 113 städer införskaffat uppgifter rörande storleken av deras utgifter för ifrågavarande ändamål. Av dessa uppgifter framgår, att kommunala lönetillägg under år 1928 utgått i 109 av rikets städer. Kommunala pensionsförmåner utöver de statliga hava under samma år utgått i 64 städer. År 1930 voro motsvarande siffror 106 respektive 63. Städernas sammanlagda kostnader för löne- och pensionstillägg till lärare vid folk- och småskolor samt fortsättningsskolor uppgingo år 1928 till omkring 5-2 miljoner kronor och år 1930 till omkring 4-7 miljoner kronor. En annan betydande utgiftspost, som ingår i ovannämnda nettoutgift, är vidare ersättning för bostad och bränsle, där dessa förmåner icke tillhandahållas in natura. På den rena landsbygden erhålla lärarna i regel tjänstebostäder in natura. Emellertid torde skoldistrikten ofta nödgas utgiva ersättning för brister i bostäderna, såsom då antalet rum understiger det fastställda o. d., varjämte skoldistrikten understundom föredraga att giva lärarna bränsleersättning framför att låta denna förmån utgå in natura. I städerna, särskilt de större, utgår i allmänhet ersättning för bostad och bränsle, medan i köpingar och municipalsamhällen samt andra tätare bebyggda orter ifrågavarande avlöningsförmåner utgå än in natura, än i form av kontant ersättning. Enligt införskaffade uppgifter från rikets städer uppgick den totala ersättningen för bostad och bränsle till städernas lärarpersonal till, år 1928 6*1 miljoner kronor och år 1930 6-7 miljoner kronor. Beträffande landskommunerna saknas uppgifter angående storleken av ifrågavarande utgifter.

294 I nettoutgifterna ingår slutligen ytterligare en utgiftspost, som kan någorlunda approximativt beräknas, nämligen kommunernas andel i arvoden för undervisning i slöjd och hushålls g öromål. Då man vet, att staten bidrager med nio tiondedelar av dessa arvoden, och hela statsbidraget utgjorde 3-5 (3-1 + 0"4) miljoner kronor, skulle för dessa ändamål på kommunerna belöpa omkring 0*4 miljoner kronor. Då emellertid statens bidrag för varje slöjdavdelning är begränsat uppåt till visst maximibelopp, torde kommunernas utgifter i verkligheten uppgå till en något högre summa. Drager man nu kommunernas andel i grundlönen, 4-2 miljoner, städernas utgifter för kommunala lönetillägg och pensionsförmåner, 5'2 miljoner, ersättning för bostad och bränsle till städernas lärarpersonal, 6'1 miljoner, samt kommunernas andel i arvoden för undervisning i slöjd och hushållsgöromål, omkring 0-5 miljoner, eller tillhopa 16 miljoner, från ovannämnda nettoutgift 291 miljoner, återstår ett belopp av 13*1 miljoner kronor. Någon specifikation å de utgifter, som ingå i sistnämnda summa, kan icke erhållas utan en mycket ingående undersökning och bearbetning av kommunernas räkenskaper. Då en dylik utredning icke ansetts erforderlig i förevarande sammanhang, har det ansetts tillfyllest att här endast antyda de ytterligare utgifter, vilka torde bestridas från posten »Avlöningar och pensioner». Här ingå, såsom ovan angivits, först och främst landskommunernas utgifter för kommunala lönetillägg och pensioner ävensom i förekommande fall ersättning till lärarpersonalen för bostad och bränsle. De kommunala lönetilläggen och tilläggspensionerna torde numera i allmänhet hava indragits på landsbygden. I varje fall lära, såsom tidigare framhållits, utgifterna härför icke utgöra någon mera betydande utgiftspost för landskommunerna. Däremot torde ersättning för bostad och bränsle, även om denna ersättning i varje särskilt fall är relativt obetydlig, för samtliga landskommuner representera ett icke ringa belopp. I ifrågavarande utgiftspost ingå vidare kommunala arvoden m. m. till ledamöter i skolråd och skolstyrelser, avlöningar och eventuellt pensioner till kommunala folkskolinspektörer och överlärare, skolkassörer, skolkamrerare och skolvaktmästare, ävensom till sådana skolstäderskor, vilkas avlöning särskilt upptagits i kommunernas lönestater, samt slutligen övriga ersättningar och arvoden till andra befattningshavare än lärare. Slutligen ingå i denna utgiftspost avlöning av vissa speciallärare samt ersättning för s. k. övertidsläsning. Vidkommande utgiftsposten »Övriga utgifter» ingå enligt de uppgifter, vilka det åligger skoldistrikten att varje år insända till statistiska centralbyrån, i denna post utgifter för följande ändamål, nämligen »Andra förbrukningsartiklar», »Ersättning till andra skoldistrikt», »Bespisning av fattiga skolbarn», »Anslag till skollovskolonier», »Anslag till andra främmande inrättningar o. d.» samt slutligen en post, benämnd »Övriga utgifter». Posten »Ersättning till andra skoldistrikt» avser sådan gottgörelse, som ett skoldistrikt måste utgiva till ett annat skoldistrikt, när barn, tillhörande det förra skoldistriktet, tillåtas besöka det senare distriktets skolor. _ Anslaget till andra inrättningar o. d. avser bidrag, som skoldistrikten iklätt sig till arbetsstugor, donationsskolor och andra särskilda inrättningar, som stå i samband med folkundervisningen. Vad slutligen beträffar övriga utgifter ingå häri sådana övriga utgifter, vilka icke kunnat inordnas under andra utgiftstitlar, såsom ränta å förskotterade statsbidrag, utgifter för förhyrande av skollokaler, brandstodsavgifter samt utgifter för skolskjutsar och inackordering av barn m. m.

295 Bilaga 3. Städernas utgifter för kommunala lönetillagg och tilläggspensioner samt för bostads- och bränsle**rsättniTig till lärare Tid folk- och småskolor.

Städer

Alingsås . . Arboga . . . Arvika . . . Askersund Avesta . . . Boden . . . Borgholm . . Borås . . . Djursholm Eksjö . . . Enköping . . Eskilstuna Eslöv . . . . Falkenberg . Falköping . . Falun . . . Filipstad . . Gränna . . . Gävle . . . Göteborg . . Halmstad . . Haparanda . Hedemora Hjo . . . . Hudiksvall . Huskvarna . Hälsingborg . Härnösand . Hässleholm . Jönköping Kalmar . . . Karlshamn . Karlskrona . Karlstad . . Katrineholm Kristianstad . Kristinehamn Kungsbacka . Kungälv . . Köping . . . Laholm . . . Landskrona . Lidingö . . . Lidköping . . Lindesberg . Linköping . . Ludvika . . Luleå . . . . Lund . . . . Lysekil . . . Malmö . . . Mariefred . . Mariestad . . Marstrand Mjölby . . . Motala . . .

Kommunala lönetillägg 1928

11489 6 200 7 175 1450 11250 23 650 600 56 200 13 600 6 825 10 700 116 076 9 000 7 920 18 781 30 000 3100 900 80 510 527 721 35 000 3 100 11210 1450 7 101 18 987 127 000 34 900 8 300 93 000 27 300 16 581 50191 52 210 1774 36 500 13 700 680 1200 4 600 2 000 31000 39 309 12 065 2 000 41244 17 470 36 500 58 500 7 600 300 000

8 380 5 900 7 700 1450 10 350 22 350

7 400 250 13 872 7 250

55 800 22 500 6 713 10 700 120 676 9 500 18 691 30 000 2 600 900 82 810 577 108 34 500 11306 1450 6 602 18 512 137 000 34 600 8 300 100 000 26 000 16 415 47 140 51153 1913 37 500 14 400 788 1500 4 850 2 000 32 000 39 309 12 815 2 000 43 413 18 480 37 700 62 300 5 000 260 000 7 675 200 14 287 6 858

Kommunala tilläggspensioner

23 349 375

27 574 375

18 482

20 997

1800 1350

1800 500

46 677 121 358 9 420

45186 137 091 11201

800 60 455 830

79 757 420

42 000 6 514 8 378 15 556 15 724 1975 9 771

42 000 5 826 7 960 15 616 18 058 2 529 12 229

920 2 278

919 2 362

19 027 450 600

20 572 450 600

16 876

19 686

6 875 17 096

6 979 15 787

85 416 600

89 924 600

710 Bostads- och bränsleersättning

20 864 10125 23 296 1350 16 360 31600 2 260 105 680 3 000 12 961 13 575 116 284 6 000 16 210 24 099 46 000 8 540 1 700 138 885 923 892 85 000 7 962 12 698 7 255 25 932 24 230 239 000 36 950 11475 108 000 52 200 16112 73 723 60 072 17 168 44 380 27 075 4 674 3110 15 916 3 458 70 530 42 337 23 500 7 765 86 700 15 879 42 047 57 139 17 176 435 000 4 448 13 500 2 625 17 150 10 535

22 829 9 900 24 610 1350 16 004 31200 2 260 108 000 3 750 15 075 14 556 122 544 8 400 18 800 25 819 46 000 9 089 1700 146 754 991 972 88 000 7 962 12 688 7 321 26 193 23 800 247 000 36 950 11475 116 000 52 200 18 612 73 403 59 314 19 280 48 360 30100 5 039 4 500 15 916 3 458 71730 44 696 24 500 7 765 90 600 17 329 43 682 59 027 15 814 415 000 4156 13 500 2 625 17 150 10 752

296 Städer

Sala Skanör med Falsterbo . .

Umeå

Ystad

östhammar

Kommunala lönetillägg 1928

16 500 4175 185 004 5 000 37 000 15 350 12 500

18 000 4 293 184 921 4 925 37 500 14 950 13 045

7 500 13 958 250 7 671

7 500 17 378 250 5 650

Kommunala tilläggs- Bostads- och bränslepensioner ersättning 1928

165 —

165 —

53 098

53 509

—

—

9 200

10 000

3 800

5 000

— — — —

— — — —

—

—

7 974 6 991

8 832 8 730

1763 300

1842 1979

— —

— —

1120 464 884 1500

1120 494 511 1500

— 600

— 600

23 000

27 000

13 800 11911 931 982 4100 5 287 25 000 25 732

14 500 12 192 278 572 5 566 4 960 26 000 26 035

—

—

—

—

29 511 4 464 42 967 10 250 7 920 1050 13183 22 963

27 967 4 581 42 375 10 850 8 020

5 595

5 611

6 408 1636

6 408

81072 6 607 179 658 12 325 38 000 29199 23 615 11437 13 700 15 065 1400 8 029

83 243 6 607 189 486 13 300 39 000 27 625 23 615 11958 13 700 16 900 1400 7 905

13 299 13 495 13 500 10 800 3100 3100 18 097 19 963 15 962 14 996 1 405 679 1 805 720 9170 9170 8 700 8 500 32 708 34152 67 045 70 859 4 749 5 484 18 650 19 370 4 637 3 866 57122 56 266 7 675 7 050 12 552 11648 5 050 5 534 11577 11284 52 765 54 264

13183 23 346

— 300 —

950 — 300 —

2 749

2 754

—

—

—

—

54 600 16 443 9 238 10 935 42 413 2 450 14 029 6 900 1200 6 300 30 340 21303 2 372 17 056 40 000 15 542 11 050 17 900 2 800 73 000

57 300 17 730 9 270 15 568 40 284 2 400 16 903 6 900 1275 6 300 28 536 21516 2 372 14 887 40 000 15188 11275 19 450 3 800 68 300

5190 6 306

5190 6 324

13 986 39 892

13 986 39 831

—

—

4 298

4 556

750 k % t 75Q

--

—

45 696 42 887 12 070 25 987 67 000 8 490 23 370 5 530 7 725 3 908 25 490 25 331 14 462 33 300 94150 19 800 32 515 15 875 17 975 112 036 1150 15 500 51465 1950

46 296 47 684 11825 27 726 63 900 8 967 25 714 5 530 8125 4 024 26 321 24128 15115 33 300 94150 20 405 32 910 17175 18 645 113 362 1150 15 500 52 011 1950

Samtliga städer 3 987 043 3 373 027

1 214 071

1 309 675

6 129 213

6 687 477

3 078 27 217

3 870 29 437

— — — — 325 900

— — — — 325 868

3 073

2 218

— 300

— 300

9 500 6 669 10 640

11000 8 041 11300

1000 21750

1652 22 090

297 Bilaga 4.

Sammanställning av de från folkskolinspektörerna på skatteutjämningsberedningens föranstaltande införskaifade uppgifterna angående behovet a? sko (husbyggnader i riket m.v m. I syfte att erhålla en bild av det föreliggande behovet av skolhusbyggnader i riket införskaffade beredningen under år 1931 uppgifter härom från samtliga folkskolinspektörer. Uppgifterna, vilka avgåvos enligt ett av beredningen upprättat formulär, anknöto till vissa tidigare gjorda utredningar rörande behovet av byggnader för folkskoleväsendet. I kolumn 1 av formuläret borde sålunda angivas de uppgifter, som av folkskolinspektörerna år 1924 lämnats till skolöverstyrelsen angående det för ett fullt ändamålsenligt ordnande av skolväsendet den 1 juli 1923 förefintliga byggnadsbehovet. I kolumn 2 borde angivas det under tiden den 1 juli 1923—den 30 mars 1931 tillgodosedda behovet av klassrum och tjänstebostäder och i kolumn 3 det kvarstående byggnadsbehovet. I kolumn 4 begärdes upplysning om den tid, inom vilken det återstående byggnadsbehovet, under förutsättning av oförändrade statsbidrag, kunde tänkas fyllt. I kolumn 5 borde angivas de vid det kvarstående behovets fixerande i kolumn 3 förutsatta skolformer och beräknat antal barn per skola i varje särskilt fall. I kolumn 6 begärdes upplysning angående den ungefärliga totala byggnadskostnaden för behovets fyllande. Därvid angavs, att i kolumnen borde utsättas den siffra, som enligt inspektörens egen allmänna erfarenhet eller byggnadssakkunnigs i orten uppgift kunde anses trolig, utan att särskild kostnadsberäkning gjordes. I kolumn 7 begärdes uppgift om det beräknade antalet nya lärarkrafter. I kolumn 8 borde angivas det antal klassrum och bostadsrum (inklusive kök), med vilket det kvarstående byggnadsbehovet skulle kunna minskas genom sammanslagning av skoldistrikt, anordnande av skolskjutsar, inackordering av skolbarn samt överflyttning av barn till annat skoldistrikt. För att jämväl få kännedom om folkskolinspektörernas uppfattning rörande lämpligheten och möjligheten av besparingar eller organisatoriska förbättringar med avseende å folkskoleväsendet framställdes i frågeformuläret till besvarande följande tre frågor: 1) Anser Ni det i övrigt inom Edert inspektionsområde lämpligt och möjligt att utan nämnvärd olägenhet för undervisningen genom åtgärder av det slag, som i kolumn 8 angivas, åstadkomma besparingar (t. ex. indragning av redan förefintlig skola eller läraravdelning) och i så fall i vilken omfattning? 2) Därest sammanslagning av skoldistrikt mera allmänt skulle ifrågakomma, anser Ni i så fall inom Edert verksamhetsområde exempelvis de nuvarande pastoraten lämpligen kunna utgöra dylika större skoldistrikt? 3) Vilka andra uttalanden önskar Ni göra beträffande möjligheten att åstadkomma större skoldistrikt eller en utjämning av utgifterna för skolväsendet?

298 De från folkskolinspektörerna inkomna svaren hava bearbetats inom beredningen, och lämnas här nedan en redogörelse för resultatet av denna bearbetning. Allmänna Åtskilliga folkskolinspektörer hava gjort vissa allmänna uttalanden beträfsynpunkter fande de av dem lämnade sifferuppgifterna. med avSålunda anföra nedannämnda folkskolinspektörer följande: seende å de lämnade sifferuppFolkskolinspektören i Sydskånes östra inspektionsområde. gifterna. Vid jämförelse mellan nu lämnade uppgifter och uppgifterna av år 1923 bör bemärkas, a t t de senare endast upptaga det minimiantal bostäder och lärosalar, som ytterligare ansågos erforderliga vid ett ändamålsenligt ordnande av skolväsendet. Vid byggnadsfrågornas handläggning hava emellertid vederbörande skoldistrikt i ett stort antal fall funnit lämpligast a t t åstadkomma en lösning efter större mått. I dessa fall har antingen en helt ny skolanläggning uppförts, inrymmande alla erforderliga tjänstebostäder och skollokaler, eller ock hava äldre skolhus helt apterats till bostadshus för lärarpersonal och nya skollokaler uppförts. Antalet uppförda bostäder och lärosalar h a r därför kommit a t t väsentligt överstiga det minimum, som tidigare beräknats.

Folkskolinspektören

i Göteborgstraktens

inspektionsområde.

Det torde vara uppenbart, a t t de uppgifter, som härigenom lämnas, måste bliva i vissa avseenden r ä t t approximativa, hur stor omsorg som än nedlagts på deras utarbetande. Vanskligheten av a t t vid en viss given tidpunkt angiva det exakta byggnadsbehovet under ;en tid framåt visar sig bl. a. vid jämförelse mellan det konstaterade behovet av n y a skolbyggnader den 1 juli 1923 och det antal lokaler för undervisnings- eller bostadsändamål, som under tiden intill den 1 juli 1931 verkligen uppförts. Mycket stora omflyttningar i befolkningshänseende hava förekommit, på grund av vilka behovet av skolutrymmen i verkligheten visat sig v a r a ett annat, än som beräknats. Så har varit fallet framför allt i de stora skoldistrikten utanför Göteborg med deras k a r a k t ä r av förstadssamhällen. I åtskilliga fall hava lärosalar och lärarbostäder byggts i större utsträckning och i raskare takt, än vad man tidigare ansett sig kunna påräkna. Föreskriften a t t lärarbostaden skall äga särskild ingång har i något fall, där det förutvarande skolhuset visat sig vara bristfälligt, föranlett uppförande av helt n y t t skolhus. I vissa fall h a r det på grund av lärjungeantalets minskning visat sig möjligt a t t få till stånd heltidsläsande skolor, utan a t t n y a skolsalar eller nya lärarbostäder behövt byggas, såsom man förut haft anledning a t t antaga. Det har ock i ett eller a n n a t fall visat sig möjligt a t t åstadkomma den önskade förbättringen av skolväsendet vid en tidigare tidpunkt, än som beräknats. Här angivna omständigheter inverka ock vid bedömandet av det kvarstående behovet av skolbyggnader. I all synnerhet visar det sig v a r a förenat med svårighet a t t med tillförlitlighet angiva byggnadsbehovet i det fall, a t t omorganisation för införande av heltidsläsning förestår. Sålunda förekomma i mitt inspektionsområde några fall, likvisst ej många, där man h a r anledning tro, a t t B 2-formen skall kunna användas, men där lärjungeantalet visar sig vara sådant, a t t det blott behövs en mycket liten ökning av detsamma, för a t t det skall bliva nödvändigt a t t ordna skolan enligt första B-formen. Vid den gjorda beräkningen h a r jag emellertid ansett mig böra så n ä r a som möjligt gå efter de uppgifter angående under de senare åren födda barn, som v a r i t för mig tillgängliga, med bortseende såväl från den ökning av lärjungeantalet och därmed av byggnadsbehovet, som .skulle k u n n a bliva en följd antingen av väntad inflyttning i ett skoldistrikt, t. ex. till ett industri- eller egnahemsområde, eller genom utökning av skolans organisation, t. ex. genom 'inrättande av en sjunde årsklass. Den omständigheten, a t t det vid den utredning, som verkställdes under åren 1922 och 1923, var fråga om a t t fastställa grunderna för utgående av statsbidrag för skolbyggnadsändamål, medförde, a t t eftersom vissa skoldistrikt redan då g å t t in för den principen a t t icke uppföra tjänstebostäder utan i stället till vederbörande tjänstinnehavare utbetala hyresersättning, behovet av tjänstebostäder blev för lågt angivet. Svårigheterna a t t angiva den ungefärliga kostnaden för anskaffandet av behövliga utrymmen ligga i öppen dag. Där det rör sig om en mindre skolbyggnad torde kostnaderna nog k u n n a på ett ungefär angivas. För större anläggningar torde man göra klokt uti a t t räkna med ett visst genomsnittligt belopp per klassrum och eldstad. Man synes för skoldistrikt, tillhörande de högre dyrortsgrupperna, k u n n a utgå ifrån ett medelpris av omk r i n g 18 OOO kronor per klassrum (i träbyggnad). I billigare orter kan väl priset sättas lägre (småskolesal 10—12 000 kronor, folkskolesal 12—15 000 kronor). Tydligt är, a t t byggnads-

299 kostnaden i mycket hog grad påverkas av huru fullständigt man anser sig hava möjlighet a t t u t r u s t a sko huset i fråga om specialutrymmen av olika slag eller tjänstebostäderna med sådana bekvämligheter, som icke äro direkt anbefallda i boställsordningen. Byggnadssättet i n v e r k a r också i hög grad på byggnadskostnaden.

Folkskolinspektören

i Dalslands

inspektionsområde.

J a g har beträffande uppgifterna nedlagt mycken möda för a t t desamma måtte bliva i görligaste mån tillförlitliga. Emellertid torde det icke vara möjligt a t t förutse och exakt angiva vare sig de verkliga behoven av klassrum och tjänstebostäder, tiden för behovens .tyllande eller kostnaderna därför. Ännu svårare ä r a t t kunna tillförlitligt avgöra i vad man och i vilken utsträckning kvarstående behov må kunna minskas genom anordnande av skolskjutsar, genom barns inackordering eller genom överflyttning av barn till a n n a t skoldistrikt. Så många oberäkneliga faktorer inställa sig vid dessa frågors bedömande, a t t en u t r e d n i n g av dessa spörsmål aldrig k a n göra anspråk på full tillförlitlighet.

Folkskolinspektören

i Älvs

borgs

norra

inspektionsområde.

Vid överlämnandet av de av skolöverstyrelsen å r 1924 infordrade uppgifterna angående behovliga nya klassrum och tjänstebostäder gjordes av mig vissa reservationer beträffande uppgifternas tillförlitlighet. Sålunda framhölls bl. a., a t t förhållandena •mom vissa skoldistrikt vore sådana, att det icke utan en grundlig och allsidig utredning vore möjligt a t t få fram fullt exakta beräkningar rörande det antal skollokaler och tjänstebostader, som y t t e r l i g a r e kunde behövas vid ett fullt ändamålsenligt ordnande av skolväsendet. Likaledes framhölls, a t t även uppgifterna angående tiden, inom vilken det angivna behovet kunde t ä n k a s fyllt, i fråga om tillförlitlighet lämnade en del övrigt a t t önska. gen lcke mö li t at 7»elÄT?reJnam J S t vid uppgifternas avlämnande bedöma de ekonomiska lornällanden, som kunde vara rådande i respektive kommuner vid den tid, då lokalerna i i r å g a enligt den gjorda beräkningen skulle uppföras. En jämförande granskning av de år 1924 lämnade uppgifterna och de nu avlämnade uppgifterna angående under tiden efter den 30 juni 1923 tillgodosett behov av klassrum och tjanstebostäder visar också, a t t de år 1924 uttalade betänkligheterna i fråga om uppgifternas tillförlitlighet voro välgrundade. Visserligen h a r det i ett jämförelsevis stort antal skoldistrikt visat sig lämpligt och möjligt a t t tillgodose lokalbehovet i just den omfattning, som angavs i 1924 års uppgifter. I en del skoldistrikt däremot hava av olika anledn i n g a r avvikelserna varit mer eller mindre betydande. P å grund av en icke förutsedd n n n s k n i n g i lärjungeantalet har i en del fall behovet av nya skollokaler antingen helt bortfallit eller ock visat sig vara så ovisst, a t t med uppförande av ifrågasatta lokaler ansetts tills vidare böra anstå. Vidare hava de ekonomiska förhållandena inom en del skoldistrikt v a r i t sådana, a t t ett förefintligt lokalbehov ej k u n n a t tillgodoses inom den beräknade tiden. Slutligen finnas fall, då en verkställd utredning rörande skolväsendets ordnande inom ett d i s t r i k t givit vid handen, a t t omorganisationen lämpligen borde genomföras på annat s a t t an det, som före utredningen avsetts, och därigenom hava även ändrade lokalbehov framträtt. Vad h ä r ovan anförts angående 1924 års uppgifter gäller i lika hög grad de nu lämnade uppgifterna. Dels på grund av rådande ekonomiska förhållanden, dels till följd av framt r ä d a n d e tendens till minskning av barnantalet inom respektive skoldistrikt är det för n ä r v a r a n d e till och med vanskligare, än vad tidigare varit fallet, a t t beräkna det framtida behovet av skollokaler och a t t angiva tiden, då behovet kan tänkas fyllt.

Folkskolinspektören

i Älvsbor

g s södra

inspektionsområde.

E t t icke ringa antal skoldistrikt inom inspektionsområdet hava jämförelsevis glest boende befolkning, och torde man därför enligt min mening icke kunna förutsätta allmän tillÄ T ^ 1 1 ? a V h e l t l d s u n d e r v i s n i l i g - P å grund härav har j a g vid uppgifternas lämnande utg å t t ifrån a t t halvtidsläsnmg måste i jämförelsevis stor utsträckning förekomma även i fortsättningen. Men även med denna utgångspunkt har det visat sig vara förenat med ganska stora svårigheter a t t avgöra, vilka åtgärder som i de olika skoldistrikten lämpligen bora vidtagas, för a t t skolväsendet skall bliva fullt ändamålsenligt ordnat. De lämnade uppgifterna rörande behovet av lokaler måste därför betraktas som approximativa. iJJetta ar även förhållandet beträffande de uppgivna kostnadsbeloppen. I fråga om den tid, mom vilken det angivna lokalbehovet kan t ä n k a s fyllt, har jag endast k u n n a t lämna uppgifter beträffande sådana fall, där behovet av ytterligare lokaler på ett eller annat satt v a n t föremål för de lokala skolmyndigheternas behandling under min tjänstgöring inom inspektionsområdet.

300 Folkskolinspektören i Skaraborgs

norra

inspektionsområde.

Att de sedan å r 1923 tillgodosedda behoven tillika med de såsom »kvarstående» betecknade behoven av klassrum och tjänstebostäder icke i alla avseenden sammanfalla med de å r 1924 lämnade uppgifterna om dåvarande behov i nämnda avseenden beror givetvis på, a t t förändrade förhållanden inträtt, vilka i vissa fall reducerat, i andra ökat ifrågavarande behov. Självfallet kunde dessa behov år 1924 icke bestämt fastslås, och lika litet ä r detta förhållandet med de uppgifter, som nu lämnas. Som synes innebära de nu angivna kvarstående behoven endast i undantagsfall ökning av lärarpersonalens antal. Det vill med andra ord säga, a t t behoven till största delen bero icke på omorganisation av skolväsendet utan därpå, a t t nuvarande lokaler äro otjänliga eller eljest särdeles bristfälliga, eller a t t t. ex. tjänstebostad saknas och måste förhyras. Det h a r i vissa fall v a r i t omöjligt a t t angiva den tid, inom vilken kvarstående behov kan t ä n k a s fyllt, enär distrikten icke själva i detta avseende kunnat lämna någon vägledning. Lika s v å r t eller omöjligt har det varit a t t bilda sig någon bestämd föreställning om den ungefärliga kostnaden, då byggnadsfrågan i flera fall icke är på något sätt utredd, stundom knappast i församlingarna på allvar p å t ä n k t eller i varje fall mycket omtvistad. Uppgifterna härom vill jag därför själv beteckna såsom ganska litet tillförlitliga.

Folkskolinspektören i Närkes

inspektionsområde.

A t t behovet av skollokaler och bostäder i några skoldistrikt blivit större än som tidigare och senare angivits beror dels på de stora födelsetalen åren 1920 och 1921 och dels på stor inflyttning i några skoldistrikt såsom Almby och Ånsta-Längbro. A t t uppgifterna om byggnadskostnadernas storlek angivits allenast förslagsvis beror på a t t vid byggande av skolhus inom inspektionsområdet stor hänsyn alltid tages till behovet även av gymnastik-, slöjd- och skolkökslokaler, j a flerstädes även till utrymme för ordnande av bad m. m. Den tid, som angivits för det kvarstående lokalbehovets avhjälpande, kan ej betraktas som fullt exakt. I vissa fall kan perioden bli kortare, i andra längre än som angivits. I allmänhet äro skolformerna inom inspektionsområdet de högsta, som för respektive skolrotar kunna åstadkommas. F a r a ä r emellertid, om den pågående barnminskningen fortfar några år framåt, a t t det blir tillbakagång i detta avseende. Härigenom bliva en del lokaler och bostäder överflödiga för skolans behov.

Folkskolinspektören i Västmanlands

västra

inspektionsområde.

Som allmän anmärkning bör framhållas, a t t den starka barnminskning, som för närvarande gör sig gällande särskilt i vissa delar av Bergslagen, gör det mycket svårt a t t ens tillnärmelsevis beräkna det framtida behovet av skolor och skollokaler. Den nuvarande depressionen för bergsbruket och industrien verkar i samma riktning. Båda dessa omständigheter hava medverkat till a t t beräkningarna å r 1923 för en del skoldistrikt ej visat sig hållbara. I de uppgifter, som lämnats angående behovet av lokaler, äro endast skolsalar upptagna, ej special rum, såsom lokaler för gymnastik, slöjd och skolkök. I de flesta byggen, som planeras, ingå lokaler för gymnastik och slöjd, i en del även för skolkök.

Folkskolinspektören i Hälsinglands

norra

inspektionsområde.

Uppgifterna från 1924 och de nu lämnade förete mycket ringa fortlöpande sammanhang eller överensstämmelse. För vissa distrikt k v a r s t å r enligt min uppfattning just nu ett byggnadsbehov, som t. o. m. ä r större än vad som uppgavs år 1924. Orsaken till sådant bristande sammanhang mellan beräkningarna är delvis a t t söka i förskjutningar av skolans lärjungeantal. Men vidare torde hava medverkat, a t t olika personer lämnat uppgifterna vid respektive tillfällen. En bedömning rörande byggnadsbehovet blir nog, även om man allvarligt s t r ä v a r efter full objektivitet, i någon mån subjektiv. A t t ett verkligt och omfattande byggnadsbehov för folkskolornas del f. n. förefinnes framgår bl. a. av det faktum, att undervisningslokaler läsåret 1930—1931 inom inspektionsområdet förhyras för ej mindre än 56 läraravdelningar, varjämte det stora antalet mindre folkskolor och halvtidsläsande skolor nödvändiggör en utveckling till bättre skolformer, vilka i sin tur fordra — ehuru visst icke alltid — nya lokaler. Mina beräkningar avse icke i något fall upprättandet av helt och hållet ny skola utan endast komplettering av behovet vid redan befintliga skolor. Beräkningen av byggnadskostnaderna har jag grundat på ett medelpris av 7 000 kronor för klassrum och 3 000 kronor för bostadsrum. Emellertid behövas utom klassrum och bostä-

301 der vid skolan också a n d r a utrymmen, såsom gymnastik- och slöjdsal m. m., varför någon marginal utöver de p r i m ä r a kostnaderna ä r behövlig vid beräkningen. J a g h a r i allmänhet r ä k n a t lågt och t r o r mig med säkerhet kunna angiva beloppen såsom hållna i underkant.

Folkskolinspektören

i Ångermanlands

södra

inspektionsområde.

De uppgifter, j a g lämnat rörande byggnadskostnaden för behovets fyllande, äro ungefärliga. Detsamma kan också sägas om uppgifterna angående det kvarstående behovet av tjänstebostäder för lärarna. Somliga församlingar anse sig icke behöva tillhandahålla l ä r a r n a föreskrivna tjänstebostäder jämte bränsle u t a n lämna i stället kontant ersättning härför.

Folkskolinspektören

i Västerbottens

mellersta

inspektionsområde.

De nu lämnade uppgifterna hava i någon mån rubbat de beräkningar, vilka lågo till grund för de uppgifter, som lämnades i maj 1924. Detta hör samman med skiftningar i barnantalet, som särskilt förekomma i småbyar, där b a r n a n t a l e t under en period kan gå ned till en obetydlighet för a t t en senare period åter stiga oväntat hastigt. Men rubbningen hör även samman med a t t i distrikt, där ombyggnad av skolhus ägt rum, den ursprungliga planen ej alltid följts. Skollokaler hava stundom ä n d r a t s till bostäder, vilket medfört, a t t klassrum, som tidigare räknats med, nu måste betraktas såsom obefintliga.

Folkskolinspektören

i Västerbottens

norra

inspektionsområde.

Uppgifterna stämma ej med de å r 1924 av dåvarande t. f. folkskolinspektören lämnade. J a g utgår ifrån a t t mindre folkskolor i r ä t t stor utsträckning skola kunna utbytas mot folkskolor av tredje B-formen, om bara lokalbehovet blir fyllt. Gruvdriften i Skellefteåt r a k t e n h a r ökat lokalbehovet i Skellefteå stad och Skellefteå landsförsamling.

Folkskolinspektören

i Tornedalens

inspektionsområde.

Efter den 1 juli 1923 h a r en mycket livlig byggnadsverksamhet kommit i gång, särskilt i de finskspråkiga skoldistrikten på grund av till dessa utgående betydande statsbidrag, men även i ö v e r k a l i x skoldistrikt. Att det kvarstående lokalbehovet, jämfört med å r 1924 lämnade uppgifter, trots detta ä r så betydande förklaras av dels den s t a r k a ökningen av antalet läraravdelningar (orsakad av betydligt ökat barnantal) och dels utmönstrandet av en del äldre, oanvändbara byggnader, vilka i uppgifterna å r 1924 upptogos såsom användbara.

Utöver dessa allmänna uttalanden angående den bristande överensstämmelsen Speciella mellan 1924 års uppgifter och de nu lämnade svaren hava inspektörerna i an- synpunkter märkningskolumnen eller på annat sätt meddelat vissa upplysningar, som yt- ™*å JJ'JSJl terligare belysa det föreliggande undersökningsmaterialet. na^e sifferHärav framgår till en början, att inspektörerna ofta räknat på olika sätt, uppgifvarigenom siffrorna icke blivit fullt jämförbara. terna. Sålunda hava vid beräkningen av det kvarstående byggnadsbehovet flera inspektörer medräknat bostäder för lärare, oaktat bostadsersättning för närva* rande utgår och inom överskådlig framtid kan väntas utgå. Folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde har exempelvis i byggnadsbehovet inräknat 664 bostäder för lärarkåren i Göteborgs stad. Då det icke lär komma i fråga att här uppföra bostäder, har i det gjorda sammandraget frånräknats de för Göteborg avsedda bostäderna. Samme inspektör har jämväl i sin beräkning medtagit bostäder för lärarpersonalen i Göteborgs förstäder och grannförsamlingar, med angivande dock att bostadsersättning med all sannolikhet komme att i framtiden utgå. Då det i dylika fall är svårt att avgöra, huruvida bostäder komma att uppföras eller icke, hava sådana eventuellt behövliga bostäder inräknats i det kvarstående byggnadsbehovet, men har i särskild tabell angivits det antal tjänstebostäder, som sannolikt ej bliva behövliga på grund av att hyresersättning utgår.

302 I byggnadsbehoyet hava åtskilliga inspektörer vidare inräknat lokaler för slöjd och gymnastik samt understundom skolkök. Då kostnaderna för anskaffande av_ eventuellt behövliga tjänstebostäder ävensom för dylika extra utrymmen ibland medräknats och ibland uteslutits vid angivandet av de totala kostnaderna för behovets fyllande, bliva kostnadssiffrorna icke fullt jämförbara. ^Ett stort antal inspektörer hava också framhållit, att såväl uppgifterna angående det kvarstående byggnadsbehovet som kostnadsberäkningarna för detta behovs fyllande äro mycket osäkra. Flera inspektörer hava dessutom påpekat, att det^åsom kvarstående angivna byggnadsbehovet allenast representerar de önskemål, som ur undervisningens synpunkt böra framställas vid ett fullt ändamålsenligt ordnande av skolväsendet, och icke något behov, som inspektörerna under i övrigt oförändrade förhållanden ansåge sig kunna eller böra i denna omfattning framtvinga. _ Beträffande den tid, inom vilket behovet kan tänkas fyllt, har i sammanställningen angivits den längsta tid, som för varje inspektionsområde för något fall beräknats. Åtskilliga inspektörer påpeka, att denna tidpunkt är synnerligen oviss. Vidkommande de vid det återstående behovets fixerande beräknade antalet nya lärarkrafter hava en del inspektörer angivit dels de nya tjänster, som skulle tillkomma, dels ock de tjänster, som samtidigt härmed skulle kunna indragas, medan andra inspektörer endast angivit nettoökningen. I sammandraget hava sistnämnda siffror upptagits i samtliga fall. Då emellertid dessa siffror omfatta lärare av olika slag, kan icke någon exakt beräkning göras angående de ökade kostnader för stat och kommun, de nya lärartjänsternas inrättande skulle medföra. Därtill kommer, att ett utbyte av exempelvis en lärare vid mindre folkskola mot en folkskollärare givetvis medför ökade utgifter, oaktat antalet lärare icke härigenom ökas. Beträffande det antal klassrum, med vilket det återstående behovet skulle kunna minskas genom sammanslagning av skoldistrikt m. m., framhålla åtskilliga inspektörer, att dessa siffror äro i viss mån osäkra, enär indragning av en skola, ehuru nu teoretiskt tänkbar, icke alltid går att genomföra i praktiken. Slutligen angiva ett fåtal inspektörer fall, då även fortsättningsskolor skulle kunna indragas genom en koncentration av skolväsendet. Tidigare och Till utrönande av det då föreliggande behovet av byggnader för folkskolenu lämnade väsendet införskaffade skolöverstyrelsen under år 1919 uppgifter från samtZfät/e * » folkskolinspektörer. byggnads-kn sammanställning av dessa uppgifter återfinnes såsom bilaga 1. till det behovet, av tillkallade sakkunniga den 22 juni 1923 avgivna betänkandet och förslaget angående statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket. Enligt denna sammanställning beräknades det föreliggande behovet av byggnader för folkskoleväsendet vid denna tidpunkt på följande sätt: På grund av fullständig avsaknad av läsrum: 4 124 läsrum för folkskolor 1 915 » > småskolor och mindre folkskolor På grund av dåvarande lokalers otjänlighet: 2 949 läsrum Tjänstebostäder: 2 838 tjänstebostäder för ordinarie manlig folkskollärare 3 633 » > » kvinnlig > 2 984 » » annan lärare, eller tillhopa 8 988 läsrum och 9 455 lärarbostäder.

303 I sammanhang med avgivande av utlåtande över de sakkunnigas förslag införskaffade skolöverstyrelsen förnyade uppgifter från folkskolinspektörerna angående byggnadsbehovet, avseende dels antalet skolsalar och tjänstebostäder som uppförts sedan de föregående uppgifterna lämnats, dels ock det den 30 juni 1923 kvarstående byggnadsbehovet. Enligt denna av skolöverstyrelsen verkställda undersökning beräknades byggnadsbehovet den 30 juni 1923 utgöra 2 689 klassrum för folkskolor 2 702 » » småskolor och mindre folkskolor 1 287 bostäder » ordinarie manlig folkskollärare 1439 » » » kvinnlig » 2 604 » » annan lärare, eller tillhopa 5 391 klassrum och 5 330 lärarbostäder. Det år 1919 föreliggande byggnadsbehovet hade alltså den 30 juni 1923 minskats med 3 597 klassrum och 4 125 lärarbostäder. Här nedan jämnas en sammanställning av de av folkskolinspektörerna nu lämnade uppgifterna.

304 Under tiden efter d 3 % 1923 tillgodosett behov av tjänstebostäder

klassrum Inspektionsområde

1 Stockholmstraktens (utom Stockholm) . 2 3 4 6 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 IG 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 86 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52

för småför folk- skolor & mindre skolor folkskolor

för ord. folkskollärare mani.

kvinnl.

för annan lärare

56 39 59 18 35 29 195 41 18 18 53 65 67 26 18 51 56 85 28 28 19 113 18 22 39 44 35 65 37 41 11 44 40 25 16 21 22 46 33 43 79 60 46 61 33 67 32 69 54 34 38 66

42 31 41 12 13 21 146 33 23 20 38 54 48 20 9 26 23 41 15 16 19 62 12 31 36 38 20 42 38 50 15 23 17 12 5 25 13 28 32 32 30 40 48 59 43 42 44 51 25 26 32 49

5 10 23 6 12 14 108 22 9 16 39 40 29 14 14 12 13 39 6 11 7 16 11 22 18 16 22 21 40 28 7 16 22 14 3 13 12 20 12 19 16 40 27 24 25 19 10 14 12 11 6 33

8 11 15 9 17 18 61 9 9 1 8 7 34 5 18 31 23 30 13 8 8 15 6 7 17 11 19 38 7 19 7 12 16 14 4 12 17 6 15 20 7 12 13 19 10 40 10 14 9 4 7 14

10 14 30 14 15 16 135 38 22 15 41 37 33 20 11 22 23 37 10 5 13 15 11 33 32 24 21 45 46 42 17 18 23 14 5 23 9 30 24 15 28 35 39 32 38 37 44 33 17 14 20 39

305 Kvarstående behov av klassrum

för småför ord. folkskolför folk- skolor & lärare mindre skolor folkskolor mani. kvinnl.

14 15 13 19 2 2 8 15 9 32 10 21 14 7 34 10 14 10 5 1 16 27 11 38 3 24 24 7 21 1! 8 10 12 8 3 16 10 14 38 18 41 76 45 32 75 55

22 24 21 20 11 13 11 40 14 40 9 19 16 13 31 18 26 26 3 18 25 98 48 24 23 26 21 18 15 12 3 13 17 9 9 17 20 22 38 35 36 i

38 8 32 74 75 117

2(>2

106 97 36 60 114

25 16 41 50 1434

1513 |

20—322305.

Tid inom vilken Beräknat behovet Ungefärliga antal byggnadskan nya kostnader för an- tänkas tjänster nan fyllt lärare

tjänstebostäder

m.

4 10 18 13 6 — 7 4 4 23 9 12 4 3 12 6 3

12 2 11 4 62 8 17 5 14 8 10 22 18 2 9 6 6 2 11 18 9 10 21 26 18 18 16 21 39 60 65 34 30 26 53 831

20 5 18 22 64 26 11 25 13 15 S 6 11 4 12 25 9 14 18 18 1 31 15 21 19 24 15 18 33

1 12 22 16 4 — 10 10 8 30 9 17 9 11 22 14 7 12 7 5 14 92 3 37 10 17 16 8 26 30 8 9 16 12 8 18 17 11 37 16 41 77 46 36 91 56

45 97

227 130

27 22 24 38

116 49 66 129

953 .

7 18 24 13 2 11 5 13 8 8 1 2 6 11 22 12 1

10 år 20 > 10 > 10 » 5 > 4 » 5 » 10 » 6 » 10 » 7 > 10 » 4 > 10 » 5 > 4 > 5 » 13 » 5 > 15 > 15 , 20 > —; 20 > 10 » 5 » 10 , 10 > 10 . 10 » 7 » 8 » 10 > 5 »

1140 000 905 000 902 000 648 000 213 000 269 000 388 000 1 376 000 408 000 1128 000 237 000 827 0U0 500 000 426 000 1008000 604 000 1 361 000 1104000 251 000 289 000 1210000 1 1 368 000 985 000 1 226 000 685 000 678 000 856 000 434 500 750 000 502 000 2U2 000 750 000 778 000

—

420 000 1 535 500 777 000 835 000 1 339 000 925 000 1 641 500 1621000 1 330 000 755 000 1 950 000 2 80U 000 4 812 000 5 002 350 2150 000 1 222 800 2 180 000 4 846 000

15 > 10 > 5 » 10 » 11 » 20 » 25 » 10 » 15 » 60 > 35 > 12 » 23 » 30 > 20 » 25 > 25 >

am vnn Oto cKJtJ

! 61198 850

Anm.

9 2 20 14 4 11 9 7 14 12 18 8 8 1 24 1 8 4 5 28 18 28 25 19 12 6 5 15 4 2 13 5 2 4 4 1 28 14 24 3 5 6 14 27 27 37

19 5 25 11

1 I denna s u m m a ingå icke kostnader för anskaffande av tjänstebostäder i Göteborgs stad.

306 Av denna sammanställning framgår, att under tiden efter den 30 juni 1923 uppförts 2 358 klassrum för folkskolor 1711 » > småskolor och mindre folkskolor 1 018 bostäder » ordinarie manlig folkskollärare 754 » » » kvinnlig > 1384 » > annan lärare, eller sammanlagt 4 069 klassrum och 3 156 lärarbostäder. Minskas det den 30 juni 1923 konstaterade återstående byggnadsbehovet med dessa siffror, skulle det nu återstående behovet utgöra 1 322 klassrum och 2 174 lärarbostäder. Av den gjorda sammanställningen framgår emellertid, att det kvarstående byggnadsbehovet nu beräknas till 1 434 klassrum för folkskolor 1 513 » » småskolor och mindre folkskolor 831 bostäder » ordinarie manlig folkskollärare 953 » » » kvinnlig » 1695 » » annan lärare, eller tillhopa 2 947 klassrum och 3 479 lärarbostäder. Detta innebär alltså, att, trots den starka byggnadsverksamheten sedan år 1923, byggnadsbehovet ingalunda blivit fyllt i en grad, som motsvarar antalet nyanskaffade lärosalar och tjänstebostäder. Anledningarna till denna bristande överensstämmelse mellan de nu och tidigare lämnade uppgifterna hava belysts i folkskolinspektörernas ovan återgivna uttalanden. Från det beräknade återstående behovet av lärarbostäder böra emellertid i första hand frånräknas sådana bostäder, vilka sannolikt ej bliva behövliga, enär hyresersättning för närvarande utgår och förmodligen även i framtiden kommer att utgå. Antalet av dessa bostäder framgår närmare av följande tablå: Lärarbostäder, vilka sannolikt ej bliva behövliga, enär hyresersättning utgår och förmodligen även i framtiden kommer att utgå. Antal tjänstebostäder för Inspektionsområde kvinnlig manlig folkskollärare folkskollärare Stockholmstraktens . Gotlands Nordskånes östra . . > västra . Sydskånes östra . . Hallands södra . . . Göteborgstraktens . . Värmlands mellersta Västmanlands östra . Dalarnes östra . . . Dalarnes norra . . . Norrbottens södra . .

2 2

4 6

—

—

2 2 9 56 6

— 11 1 4

annan lärare

5 2

1 4 7 49 5 1 16 2 3

—

2 4 90 14 1 14 1 8

Summa 334

Minskas det kvarstående behovet av bostäder med dessa bostäder, till antalet 334, utgör alltså det återstående behovet av lärarbostäder 3 145. I kolumn 8 av frågeformuläret hava folkskolinspektörerna angivit det för det kvarstående behovets fyllande beräknade antalet klassrum och bostadsrum, som skulle bliva överflödiga genom sammanslagning av skoldistrikt, anordnan-

307 de av skolskjutsar, inackordering av skolbarn eller överflyttning av barn till annat skoldistrikt. E n sammanställning av dessa uppgifter giver följande resultat: För det kvarstående behovets fyll ande beräknat antal klassrum och bostadsrum, som skulle bliva överflödiga genom Inspektionsområde

sammanslagning av skoldistrikt

anordnande av skolskjutsar

inackordering av överfl. av barn till skolbarn annat skoldistrikt

klassrum bost.rum klassrum bost.rum klassrum bost.rum klassrum bost.rum Stockholmstraktens Roslagens . . . . Upplands . . . . Södermanlands östra > västr a Östergötlands östra » västra Nordsmålands östra > mellers ta > västra Sydsmålands västra > mellersi a » östra Gotlands Blekinge Nordskånes östra . > västra Sydskånes östra > västra . Hallands södra . . > norra . . Göteborgstraktens . Bohusläns . . . . Dalslands . . . . Älvsborgs norra . > södra Skaraborgs södra . > norra . Värmlands västra . > mellersta > östra .

— — —

— — — — —

2 7 1

4 20 4

— —

— — — — —

9 6 30 5 3 5 1

—

— — — — —

3 2 12 2 1 2 1 2 2 1

2 6 2

5 8 3 1 12 6 4 2 1 1 4 1 6 8 1 2 3

15 19 7

—

— 2

—

—

—

— — — — — — — — — 3

1 Västmanlands västra » östra Dalarnes södra . . > östra . . » norra . . Gästriklands . . . Hälsinglands södra . » norra . Medelpads Ångermanlands södra > norra Jämtlands södra . . » norra . . Västerbottens södra . > mellersta. > norra . Norrbottens södra . . > mellersta » norra . . Tornedalens . . . .

—

— — — — — — — 3

— —

—

—

—

—

— —

— —

— — —

— — — — — — — — —

—

— — — — 9

2 6

_

— —

1 2

,,

25 15 4 5 3 3 10 2 16 27 1 5 7

_

_

, __

1 1

3 4

_

. _

_

1 1

2 2

1 2

2 6

—

—

9 225 515 120 | 231 15 eller sa mmanlagi 869 kläs srum och 796 bost adsrum

4 1 19 5 10 9 5 2 24 10 13 6 7 4

8 2 47 15 24 18 10 4 48 20 24 12 14 8

8 2 4 2

16 4 8 4

1 19 1 24 12 13 9 15 1

2 38 2 48 24 17 18 34 2

308 Med hänsyn till att ifrågavarande tjänstebostäder mestadels utgöras av bostäder för lärare vid mindre folkskolor eller småskolor, vilka bostäder skola innehålla endast ett rum och kök, torde det angivna antalet bostadsrum kunna beräknas motsvara omkring 330 bostäder. Genom vidtagande av sådana åtgärder, som i kolumn 8 ifrågasatts, skulle alltså det återstående byggnadsbehovet kunna minskas med ytterligare 369 klassrum och 330 lärarbostäder. Det kvarstående behovet skulle alltså utgöra 2 578 klassrum och 2 815 tjänstebostäder. Härjämte hava emellertid flertalet inspektörer, såsom svar på frågan nr 1 i formuläret, angivit fall, då jämväl i övrigt skolor eller läraravdelningar skulle kunna indragas genom ändrad organisation av skolväsendet inom distrikten, anordnande av skolskjutsar, inackordering av skolbarn samt överflyttning av barn till annat skoldistrikt. E n sammanställning av dessa uppgifter lämnas i nedanstående tablå: Skolor och läraravdelningar, som skulle kunna indragas genom Inspektionsområde

Stockholmstraktens . . Roslagens Upplands Södermanlands östra . > västra . Östergötlands östra . . y västra . Nordsmålands östra . . > mellersta i västra . SydsmåUands västra . . > mellersta » östra . . Gotlands Blekinge Nordskånes östra . . . » ! västra . . Sydskånes östra . . . » • västra . . . Hallands södra . . . . > norra . . . . Göteborgstraktens . . . Bohusläns Dalslands Älvsbotgs norra . . . » ! södra . . . Skaraborgs södra . . . » ; norra . . . Värmlahds västra . . . D < mellersta . » östra . . . Närkes!. . Västmanlands västra . > östra" . . Dalarnes södra . . . .

ändrad organisation av skolv. inom distr.

överflyttn anordn. inackord. av barn av skol- av skol- till annat skolskjutsar barn distrikt

1 1

10 3 7

1 1

8 10 4

2 5 5

11 1

Ett 10-tal läraravdelningar; på vad sätt ej angivet. Därav några genom inackordering.

— — 1

— — —

16 17 18 3 5 12 10 1

Anmärkningar

— — — 4

— — —

13 1 11

— 5

112 läraravd. gen. \ skjuts. Il mycket ringa oin\ fattning. /Endast i undantags\ fall.

309 Skolor och läraravdelningar, som skulle kunna indragas genom ändrad organisation av skolv. inom distr.

Inspektionsområde

Dalarnes östra

överflyttn. anordn. inackord. av barn av skol- av skol- till annat barn. skjutsar skoldistrikt

22 Anmärkningar

4 Gästriklands Hälsinglands södra > norra

3 3 4

9 Ångermanlands södra norra

10 30

lEv. genom inackorj dering.

2 > mellersta > norra Norrbottens södra » mellersta

. . . .

5 54

10 Genom de angivna åtgärderna skulle alltså ytterligare kunna indragas 366 skolor och omkring 22 läraravdelningar. Då emellertid här icke angivits, i vad mån nybyggnad av klassrum eller tjänstebostäder beräknats vid de sålunda till indragning ifrågasatta skolorna, är det icke möjligt att angiva, om eller i, vad mån det kvarstående byggnadsbehovet härigenom kan tänkas bliva ytterligare minskat. Till svar å den första av de framställda frågorna »Anser Ni det i övrigt inom Svar å de Edert inspektionsområde lämpligt och möjligt att utan nämnvärd olägenhet för framställda undervisningen genom åtgärder av det slag, som i kolumn 8 angivas, åstadkom- frå9<>rna. ma besparingar (t. ex. indragning av redan förefintlig skola eller läraravdelning) och i så fall i vilken omfattning?» hava åtskilliga inspektörer utöver de uppgifter angående möjligheten att indraga redan befintlig skola eller läraravdelning, vilka redovisats i den ovan intagna tablån, uttalat sig mera allmänt och därvid anfört: Folkskolinspektören

i Södermanlands

västra

inspektionsområde.

Så länge skoldistrikten skola bidraga till skolskjutsarna men ej till fortsättningsskollärarnas avlöning, kommer motstånd mot skjutsarna a t t resas. Den ekonomiska vinsten av a t t indraga särskilt de mindre fortsättningsskolorna torde bliva minimal. Även befarar jag, a t t det ofta blir s v å r t a t t finna lämpliga hem, villiga a t t mottaga inackorderingar.

Folkskolinspektören

i Östergötlands

östra

inspektionsområde.

Det synes mig behövligt, a t t genom lämpliga författningsbestämmelser förhållandet mellan närliggande skoldistrikt regleras så, a t t ett skoldistrikt ä r skyldigt a t t i sina skolor mottaga barn, som lämpligen kunna begagna sig av dem, även om dessa barn ej tillhöra skoldistriktet. Mycket ofta äro barnen så bosatta, a t t de hava kortare och b ä t t r e skolväg till skola inom a n n a t d i s t r i k t än till skola i eget distrikt. I regel mottagas i sådana fall barnen i det främmande distriktets skola, oftast mot en överenskommen årlig avgift, som gäldas av skoldistriktet eller av barnens målsmän. Men skoldistrikten hava ingen skyldighet a t t mottaga dessa barn, och ibland inträffar, a t t barnen ej mottagas, varigenom

310 de få en mera ansträngande skolväg, eller också måste särskild skola uppehållas för dem. Inom härvarande inspektionsområde upphålles under vårterminen 1931 av denna anledning en mindre folkskola för endast fem av distriktets barn, vilka barn utan svårighet kunde mottagas i en närliggande skola men förvägrats tillträde dit. Genom denna oginhet hava statsverkets kostnader ökats med 760 kronor, och skoldistrikten dessutom fått vidkännas ej så obetydliga kostnader. Då numera de huvudsakliga kostnaderna för skolväsendet — lokalerna frånräknade — bestridas av statsmedel, är det oriktigt, a t t en församling skall kunna vägra mottaga utom densamma bosatta b a r n och därigenom förorsaka det allmänna ökade kostnader för skolväsendet. Såsom villkor för statsbidrag synes mig för den skull böra stadgas skyldighet för ett skoldistrikt a t t under vissa förhållanden mottaga barn även från andra skoldistrikt, under förutsättning a t t distriktets egna kostnader för skolväsendet därigenom icke ökas. Vissa besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet kunna utan olägenhet för undervisningen åstadkommas genom anordnande av skolskjutsar eller genom inackordering. Genom dessa anordningar k u n n a barnen dessutom i regel erhålla undervisning i skolor av högre form, än som eljest ä r möjligt för dem. Inackordering av skolbarn anser jag emellertid endast i undantagsfall böra ifrågakomma inom härvarande inspektionsområde, då det gäller den egentliga folkskoleundervisningen. Däremot synas skolskjutsar lämpliga i vissa t r a k t e r under förutsättning av lämpliga uppsamlingsplatser med uppvärmda väntrum. Ännu hava de dock ej kommit till någon nämnvärd användning här.

Folkskolinspektören

i Östergötlands

västra

inspektionsområde.

Besparingar kunna vinnas genom allmännare anordnande av skolskjutsar mellan skolor såväl inom som utom skoldistriktet. Till skolskjutsar bör rättvisligen u t g å statsbidrag med t v å tredjedelar av kostnaden.

Folkskolinspektören

i Nordsmålands

östra

inspektionsområde.

En förutsättning för i n r ä t t a n d e t av skolskjutsar är, a t t staten på ett effektivare sätt, än för n ä r v a r a n d e ä r fallet, deltager i kostnaderna för skjutsarna. I praktiken få skoldistrikten nu av statsmedel icke mer än en tredjedel eller en fjärdedel och ibland mindre av de verkliga kostnaderna. Denna njugghet från statens sida kan komma a t t äventyra hela systemet med skolskjutsar. Staten drager den största ekonomiska n y t t a n av dessa. Inom Nordsmålands östra inspektionsområde har staten i inbesparade statsbidrag ett rent netto på skolskjutsar av omkring 18 OOO kronor. Då staten numera betalar 200 kronor i extra statsbidrag för varje läraravdelning, hava skoldistrikten mycket litet ekonomiskt intresse av en läraravdelnings indragning, särskilt om lämpliga lokaler för den till indragning ifrågasatta avdelningen finnas. Staten bör, då l ä r a r t j ä n s t genom anordnande av skolskjutsar k a n indragas, bidraga till kostnaderna för skjutsarna med minst t v å tredjedelar. Skolmyndigheterna böra då också hava r ä t t att, efter prövning av föreliggande omständigheter, föreskriva anordnande av skolskjutsar i dylika fall. Även till inackordering av skolbarn bör statsbidrag utgå med minst hälften av inackorderingskostnaderna, då inackordering ä r nödvändig för barnens skolgång eller skola därigenom kan indragas. Skoldistrikt böra vara skyldiga a t t i sina skolor mottaga barn, som icke alls eller endast med svårighet k u n n a besöka skola inom eget distrikt.

Folkskolinspektören

i N or d s m ål ands

mellersta

inspektionsområde.

Indragning av en skola möter i regel s t a r k t motstånd från ortsbefolkningen och kan under nuvarande förhållanden ske, endast när lärartjänsten vid skolan s t å r vakant, eller n ä r läraren kan förflyttas till a n n a n ledig tjänst inom skoldistriktet.

Folkskolinspektören

i Hallands

södra

inspektionsområde.

I n d r a g n i n g av befintliga skolor har visat sig vara svår a t t genomföra huvudsakligen på grund av tvenne skäl: 1) F ö r ä l d r a r n a sätta sig oftast emot indragningar. De äro av skäl, som man l ä t t förstår, avgjort emot alla moderniteter såsom skolskjutsar och inackordering av barnen på a n d r a platser. 2) För ett skoldistrikt är det ofta billigare a t t behålla en skola än a t t anordna skolskjuts. Utvecklingen i r i k t n i n g mot en koncentration av skolväsendet kommer därför a t t i dessa t r a k t e r gå sakta framåt. Härtill medverkar också svårigheten för lärare och lärarinnor i de skolor, som kunna ifrågakomma a t t indragas, a t t erhålla platser på a n n a t håll. De besparingar, som kunna åstadkommas genom h ä r åsyftade förändringar i skolväsendet, komma därför också a t t bliva obetydliga.

Folkskolinspektören

i H allands

norra

inspektionsområde.

Bland de angivna å t g ä r d e r n a kan enligt min uppfattning endast anordnande av skolskjutsar ifrågakomma inom inspektionsområdet. E t t nödvändigt villkor för a t t en dylik åt-

311 gärd skall kunna vidtagas är emellertid, att statsbidrag till bestridande av kostnaderna för skolskjutsarna kan med säkerhet påräknas. Beslut om sådana organisatoriska förändringar inom ett distrikts skolväsen, vilka för sitt genomförande kräva anlitande av skolskjutsar, samt fastställandet av de genom ett dylikt beslut påkallade ändringarna i skolornas reglemente kunna givetvis icke grundas endast på ett antagande, att statsbidrag möjligen kan erhållas. Så länge det icke gives säkerhet för att dylikt statsbidrag alltid kan påräknas, för så vitt det kan uppvisas, att ekonomiska besparingar för det allmänna kunna vinnas genom skolskjutsars anordnande, föreligger alltid den eventualiteten, att en skola, vars indragning genom denna anordning en gång möjliggjorts, måste efter en längre eller kortare tid återupprättas till följd därav, att skoldistriktet tilläventyrs förlorat sagda statsbidrag, oaktat de förhållanden, som en gång föranlett bidragets beviljande, fortfarande kvarstå. Ur besparingssynpunkt liksom ock med hänsyn till skolväsendets bästa äro förändringar, sådana som de nu antydda, olämpliga. Deras orsaker böra därför undanröjas på så sätt, att det av riksdagen beviljade anslaget till skolskjutsar ökas, så att det kommer att motsvara behovet, samt förvandlas till ett ordinarie förslagsanslag. I fråga om anordningen med skolskjutsar såsom ett medel att nedbringa kostnaderna för skolväsendet må vidare framhållas, att fall kunna komma att föreligga, då skoldistriktet icke har något ekonomiskt intresse av att indraga en skola, ehuru detta mycket väl skulle låta sig göra genom begagnande av skolskjutsar, medan det däremot ur statens synpunkt gives vägande skäl för förändringens genomförande. Följaktligen kan det antagas, att skoldistriktet motsätter sig denna åtgärd. Det torde därför vara behövligt att till övervägande upptaga frågan, huruvida icke ett skoldistrikt bör kunna åläggas att i ett sådant fall föranstalta om skolskjutsar, då detta av vederbörande domkapitel och länsstyrelse prövas skäligt. Naturligtvis förutsattes, att statsbidrag till skjutskostnaderna skulle utgå.

Folkskolinspektören i Göteborgstraktens

inspektionsområde.

Ja, i ej ringa utsträckning. Ett tiotal mindre folkskolor skulle utan synnerlig olägenhet under vissa förutsättningar kunna indragas. Dessa förutsättningar äro: a) att det visar sig möjligt att på ett tillfredsställande sätt utföra transporten av skolbarn (d. v. s. att tillgång finnes till bilar, bussar, goda motorbåtar o. d., samt att personer finnas, som äro villiga att åtaga sig skolskjutsar), b) att statsbidrag till viss bestämd del av transportkostnaderna kan med säkerhet påräknas, c) att statsbidrag jämväl för inackordering av skolbarn kan erhållas, d) att skoldistrikt kan förständigas att för beredande av undervisning åt skolpliktiga lärjungar använda ifrågavarande möjligheter, samt e) att lärare vid skola eller läraravdelning, ifrågasatt till indragning, kan beredas anställning vid annan skola.

Folkskolinspektören i Älvsborgs

norra

inspektionsområde.

För närvarande synes det icke vara möjligt att genom sammanslagning av skoldistrikt eller genom överflyttning av barn från ett skoldistrikt till ett annat åstadkomma några besparingar i utgifterna för skolväsendet. Visserligen finnas inom inspektionsområdet en del såväl till areal som folkmängd små skoldistrikt, men deras belägenhet och bebyggelse är ej sådan, att indragning av förefintlig skola kan ske genom sammanslagning av skoldistrikt. Icke heller kunna samtliga lärjungar i dessa distrikts skolor överflyttas till skolor inom andra distrikt. Återstå således anordningarna med skolskjutsar samt inackordering av skolbarn. Jag har redan tidigare framhållit de svårigheter, som möta, då det gäller att vidtaga åtgärder av det slag, varom här är fråga. Vad sålunda anförts är tillämpligt även beträffande av mig ifrågasatta anordningar. Särskilt vill jag påpeka, att vid flera av de skolor, som kunna tänkas bliva indragna, därest berörda åtgärder vidtagas, vederbörande lärare innehava ordinarie anställning, varför en indragning av respektive skolor först vid lärarnas avgång eller eventuella förflyttning kommer att medföra den besparing i utgifterna, som åsyftas.

Folkskolinspektören i Älvsborgs

södra

inspektionsområde.

Sex av de tolv skolor, vilka skulle kunna indragas genom inrättande av skolskjutsar, äro försedda med jämförelsevis nya lokaler, varför indragning icke gärna kan ifrågasättas beträffande dessa. Två av nämnda tolv skolor hava bristfälliga lokaler. Lärjungeantalet vid ifrågavarande skolor växlar mellan 3 och 22. Inom inspektionsområdet torde näppeligen någon skola kunna indragas genom barns överflyttning till annat skoldistrikt. En dylik anordning skulle dock i flera fall medföra kortare skolvägar.

Folkskolinspektören i Skaraborgs

södra

inspektionsområde.

Indragning synes möjlig i begränsad utsträckning, men dels synas skoldistrikten i allmänhet ej vara villiga att medverka till att befintliga skolor indragas, dels omöjliggöres transport av lärarpersonalen i förekommande fall av gällande bestämmelser.

312 Folkskolinspektören

i Skaraborgs

norra

inspektionsområde.

Förhållandena inom detta inspektionsområde äro sådana, ätt jag icke anser det lämpligt eller möjligt a t t genom indragning av befintliga skolor eller läraravdelningar söka åstadkomma besparingar. I samhällen med A- eventuellt även Bl-skolor, där e. o. l ä r a r e finnas anställda, indragas givetvis redan nu läraravdelningar, så s n a r t barnantalet det tillåter.

Folkskolinspektören

i

Värmlands

västra

inspektionsområde.

Skolskjutsarna synas hava framtiden för sig i samma mån som vägarna förbättras och motortrafiken ökas. En höjning av anslaget härför och en förändring av dess k a r a k t ä r till fast förslagsanslag vore säkerligen mycket betydelsefullt. Däremot möter inackordering av skolbarn mera motstånd, men är inackordering givetvis nödvändig i vissa fall, d ä r barnantalet ä r ringa och inga vägar finnas. Anslag härtill även för södra och mellersta Sverige ä r önskvärt.

Folk skolinspektör en i Värmlands

östra

inspektionsområde.

Det har visat sig vara förenat med ganska stora svårigheter att förmå ett skoldistrikt a t t nedlägga en skola och övergå till skolskjutsar, då ju skoldistriktet oftast h a r byggt skolhus på platsen. Då detta ej för rimligt pris kan avyttras, eftersom det ligger ensamt borta i skogen och ingen spekulant finnes, vilja de ledande i skoldistriktet icke g ä r n a gå med på sådana skolors indragning. Ur statens synpunkt sett är det givetvis en avsevärd besparing a t t bidraga till anordnande av skolskjutsar, och det vore mycket önskvärt, a t t det gåves möjlighet a t t erhålla statsbidrag även till inackordering av skolbarn, varigenom ytterligare besparingar skulle k u n n a vinnas för statsverket genom indragning av skolor, där skolskjuts icke kan anordnas.

Folkskolinspektören

i Närkes

inspektionsområde.

Någon egentlig minskning i behovet av klassrum och bostäder kan enligt min mening ej åstadkommas inom inspektionsområdet genom sammanslagning av skoldistrikt, anordning med skolskjutsar och inackordering av skolbarn, utöver vad som redan förekommer, överflyttning av barn till andra skoldistrikt sker redan med omkring 400 lärjungar inom och utom inspektionsområdet. Sistnämnda utväg skulle nog kunna y t t e r l i g a r e anlitas, därest församlingarna för erhållande av statsbidrag till skolväsendet kunde åläggas a t t — där möjlighet a t t utan skada för undervisningen mottaga grannkommuners skolpliktiga barn förefunnes — helst utan särskild avgift hjälpa varandra. Besparingar, ehuru ej väsentliga, skulle i många fall kunna vinnas för både staten och kommunen.

Folkskolinspektören

i Västmanlands

västra

inspektionsområde.

Sammanslagning av Bro och Malma skoldistrikt skulle möjliggöra ett mera ekonomiskt ordnande av skolväsendet i Kolsva brukssamhälle, som nu ä r delat på båda dessa skoldis t r i k t . En sådan sammanslagning kommer dock a t t möta så s t a r k t motstånd, a t t den icke kan anses genomförbar. Utackordering av skolbarn ä r så främmande för dessa t r a k t e r s befolkning, a t t jag ej vågat räkna med denna möjlighet i sådan utsträckning, a t t någon besparing kan vinnas. överflyttning av barn till annat skoldistrikt sker nu i den utsträckning, som av förhållandena påkallas. Samarbetet mellan skoldistrikten är i det avseendet gott. I ett p a r fall kan överflyttning medelst skolskjutsar tänkas.

Folk skolinspektören

i

Västmanlands

östra

inspektionsområde.

Några avsevärda besparingar synas, vad inspektionsområdet beträffar, icke kunna vinnas genom ifrågavarande åtgärder. J a g kan ej heller förorda vare sig skolskjutsar eller inackordering av barn såsom allmän regel, så s n a r t därigenom någon besparing kan ernås. Bådadera medföra olägenheter, som icke uppvägas av besparingen. Inackorderingen berövar b a r n e t dess hem, skolskjutsarna i besparingssyfte beröva hemtrakten dess enhetspunkt, skolan. Däremot synes, även om därmed icke vinnes den besparing, som kan uppkomma genom indragning av en skola, skolskjutsar vara nödvändiga i många fall, där vägförhållanden och avstånd göra barnens skolvandringar till en plåga. En lättnad i detta stycke — möjligen också en besparing — kunde vinnas, om skolöverstyrelsens förslag i dess utredning den 24 april 1930 vunne beaktande beträffande skyldighet för skoldistrikt a t t mottaga barn från a n n a t distrikt.

Folkskolinspektören

i D al ar ne s södra

inspektionsområde.

I regel äro föräldrarna s t a r k a motståndare till inackordering, varjämte det synes mycket s v å r t a t t uppbringa lämpliga inackorderingsställen. Föräldrarna äro mera benägna för skolskjutsar, ehuru även därvidlag motstånd förspörjes.

313 Folkskolinspektören

i Dalarnes

östra

inspektionsområde.

Såsom en allmän a n m ä r k n i n g bör nämnas, a t t i vissa fall en indragning kanske kunde ske redan nu, men a t t i många fall en indragning är utesluten, emedan l ä r a r n a äro ordinarie och icke k u n n a placeras annorstädes (även om de vore villiga härtill), vartill kommer, a t t skollokalerna mångenstädes äro i bästa skick. A t t den nuvarande ordningen icke ä r tillfredsställande ä r säkert.

Folkskolinspektören

i D al ar n e s norra

inspektionsområde.

Såvitt jag kan finna äro de angivna åtgärderna i mitt inspektionsområde icke tillämpliga utom i rena undantagsfall. Statsbidrag till skolskjutsar u t g å r endast i ett fall för barn från en by, i vilken skola icke v a r i t inrättad. Behovet av undervisning därstädes torde vara tillfälligt.

Folkskolinspektören

i Hälsinglands

södra

inspektionsområde.

Genom sammanslagning av skoldistrikt eller överflyttning av barn till annat skoldistrikt kan, synes det, icke någon indragning av skola eller läraravdelning komma till stånd inom inspektionsområdet.

Folkskolinspektören

i Medelpads

inspektionsområde.

En del skoldistrikt äro sönderskurna av stora vattendrag, omkring vilka småbyar och enstaka lägenheter, ofta långt skilda från varandra, uppstått. I andra distrikt h a r bebyggelsen skett på båda sidor om Indalsälvens och Ljungans breda dalgångar. I båda fallen ä r bosättningen så vitt spridd och gles, a t t gemensam skola för flera småbyar och lägenheter icke k u n n a t anordnas, enär skolvägarna då blivit för långa. I stället hava, flera skolor i n r ä t t a t s även för ett litet barnantal, och skolformen har då blivit undermålig. För de många skolorna har det icke v a r i t möjligt bygga lokaler, utan förhyrda sådana, ofta av mycket primitiv beskaffenhet, hava måst tillgripas. En ändamålsenlig, effektiv, ur stats- och kommunalekonomisk samt icke minst undervisningssynpunkt lämplig och möjlig koncentrering av skolväsendet är därför angelägen och även genomförbar genom ett större utnyttjande av skolskjutsar och inackordering av skolbarn. För många barn, som nu hava stora svårigheter och mödor a t t utstå för a t t komma till skolan, dit vägen ä r lång och ofta går över skog och sjö, skulle denna anordning innebära betydande lättnader, varjämte möjlighet till undervisning i b ä t t r e skolformer öppnades. En minskning i de eljest ofrånkomliga byggnadskostnaderna skulle härigenom uppstå och efter en beräkning av 10 000 kronor per klassrum och 3 500 kronor för bostadsrum (belopp, som av byggnadssakkunniga i orten uppgivits) belöpa sig till ungefär 439 500 kronor. Därtill komma minskade utgifter för lärarlöner, för anskaffande av undervisningsmateriel och inventarier ävensom för renhållning, städning och uppvärmning. Det ä r icke uteslutet, a t t en större indragning av skolor och därmed följande besparing av skolutgifterna skulle kunna ske, än vad som h ä r ovan beräknats. Många redan förefintliga skolor skulle k u n n a indragas, bl. a. som följd av den nu hastigt sjunkande nativiteten. Av denna anledning skulle en beslutad men ännu icke påbörjad skolanläggning för en beräknad kostnad av ungefär 80 000 kronor kunna inställas och barnen hänvisas till närbelägna skolor, naturligtvis med hjälp av skolskjuts. Som exempel på effektiviteten av en sådan anordning kan nämnas, a t t i enbart ett av Bkoldistrikten, där det kvarstående behovet är ganska stort, sju skolstationer för m i n d r e folkskola, där eljest skolhus måste uppföras, skulle kunna indragas. Skolråd, skoldistrikt och föräldrar ställa sig dock ännu mycket avvisande gent emot en skolorganisation av ovan antydd art. Och en sådan inställning är både förklarlig och godtagbar, så länge för organisationens genomförande erforderliga bidrag av allmänna medel icke kunna erhållas. Statsbidragen till skolskjutsar och inackordering äro ä n n u otillräckliga. Följden blir därför, a t t de besparingar, som uppstå genom indragning av en eller flera skolor, komma staten till godo, medan kostnaderna för skolskjutsar och inackordering drabba skoldistrikten orättvist hårt. Visserligen drabbar kostnaden för en nyinrättad skola även församlingen, men denna utgift kompenseras i väsentlig mån genom de skatter, som den n y a läraren erlägger till kommunen, och av det utjämningsbidrag av 200 kronor, som av statsmedel utbetalas för varje läraravdelning. Skoldistrikten äro därför mera benägna a t t i n r ä t t a skolor, även för ett fåtal barn, än a t t skjutsa dem till eller inackordera dem vid annan skola. Och föräldrarna se gärna, a t t de få behålla sina b a r n hemma i stället för a t t bidraga till kostnaderna för deras inackordering. Därtill kommer, a t t man g ä r n a vill ha en skola i byn och icke så mycket bekymrar sig över, a t t denna anordning blir dyrare för det allmänna. Skall alltså en koncentrering av skolväsendet kunna genomföras i syfte a t t dels genom indragning av skolor förbilliga skolväsendet och dels möjliggöra anordnandet av b ä t t r e

314 skolundervisning för barnen från avlägset liggande, vitt spridda småbyar och lägenheter, måste statsbidragen till skolskjutsar och till inackordering av skolbarn väsentligt höjas. 'Detta innebär i det långa loppet en minskning av skolutgifterna samt medför den fördelen, a t t för barnen i glest bebyggda t r a k t e r till antalet få men till beskaffenheten goda skoltyper kunna anordnas. Och den förmånen bör beredas även de svenska medborgare, vilka i utmarkerna föra en hård kamp för tillvaron och som utföra gagnande g ä r n i n g genom a t t odla bygd och b r y t a mark. Minst t v å tredjedelar av de verkliga kostnaderna böra utgå av statsmedel och dessa anordningar sålunda uppmuntras i alla de fall, då påtaglig besparing kan ske.

Folk skolinspektören

i

Ångermanlands

södra

inspektionsområde.

Med nuvarande föreskrifter rörande bidrag till skolskjutsar, enligt vilka församlingarna i regel skola svara för halva kostnaden, lockas icke skoldistrikten att, där så kan visa sig lämpligt, anordna skolskjutsar, eftersom det ur kostnadssynpunkt är förmånligast för församlingarna a t t anordna särskild skola. Detta gäller huvudsakligen de mindre folkskolor, som gemenligen äro inhysta i förhyrda, bristfälliga lokaler ute i byarna. Statsbidraget till anordnande av skolskjutsar bör höjas och, då det kan befaras, a t t förä l d r a r komma a t t motsätta sig förslag om indragning av viss skola, föreskrifter utfärdas, n ä r en skola bör indragas och barnen genom anordnande av skolskjutsar eller inackordering i enskilda hem hänvisas till annan skola i församlingen.

Folkskolinspektören

i Ångermanlands

norra

inspektionsområde.

I kolumn 3 h a r i n å g r a fall r ä k n a t s med en större centralisering förmedelst skolskjutsar. Så t. ex. har för Björna skoldistrikt upptagits t v å Blb-skolor, varigenom icke mindre än 7 mindre folkskolor skulle k u n n a indragas, och för Gideå skoldistrikt har ett sammanförande av 4 folkskolor och mindre folkskolor till en folkskola av Blb-form skett. I alla dessa fall finnas medel uttaxerade för skolhusbyggnaders uppförande, men med det nuvarande osäkerhetstillståndet med avseende å skolskjutsar vågar man ej t a g a risken av a t t bygga. En grundlig utredning rörande skolskjutsarnas omfattning borde föregå fixerandet av skolskjutsanslagets storlek, liksom detta anslag med det första borde få karaktären av ordinarie anslag.

Folkskolinspektören

i Västerbottens

södra

inspektionsområde.

Utöver det i kolumn 8 angivna antalet klassrum och bostadsrum torde indragning icke k u n n a ifrågakomma.

Folkskolinspektören råde.

i

Västerbottens

mellersta

inspektionsom-

Kostnaderna för nyanskaffningar hava beräknats efter ett genomsnittspris av 10 000 kronor för varje lärosal (därvid h a r skillnad ej gjorts mellan folkskolelokal och småskolelokal), 10 000 kronor för bostad å t manlig och 7 500 kronor för bostad å t kvinnlig lärare vid folkskola samt 5 000 kronor för bostad åt annan lärare. Dessa beräkningar böra dock ökas med 10 % för lappmarkssocknarna och Lövånger, inom vilka distrikt byggnadskostnaderna hållit sig högre. De skolor, som avses i kolumn 8, äro samtliga mindre folkskolor, vilka u t a n olägenhet k u n n a indragas. Villkoret härför ä r emellertid, a t t statsbidraget till skolskjutsar samt till inackordering av från skola avlägset boende barn ytterligare väsentligt utökas. Beträffande det förstnämnda bidraget vore det önskvärt, a t t det utginge med åtminstone 75 % i stället för nu med 50 % av kostnaderna.

Folkskolinspektören

i

Västerbottens

norra

inspektionsområde.

Åtgärder i den omfattning, j a g i kolumn 8 angivit, äro önskvärda och även möjliga, om tillräckligt statsbidrag till inackordering och skolskjutsar beviljas. Skoldistriktens kostnader för skolskjutsar bliva allt för stora, varför skolskjutsar endast i ringa utsträckning kommit till användning. Den angivna tiden för byggnadsbehovets fyllande ä r uppgiven under förutsättning, a t t tillräckligt statsbidrag erhålles. Hittills har detta inspektionsområde erhållit endast 15 000 kronor i statsbidrag till skolbyggnader. Blir anslaget ej större, kommer det a t t taga en oändlig tid, innan lokalbehovet blir fyllt. Många av de förhyrda lokalerna äro synnerligen bristfälliga. E t t allt för k n a p p t tilltaget anslag gör mera skada än gagn, t y de fattigaste skoldistrikten låta nödiga byggnadsföretag anstå, under förhoppning a t t anslaget skall ökas.

Folkskolinspektören

i Norrbottens

södra

inspektionsområde.

De föreslagna indragningarna av skolor äro så långt ifrån a t t orsaka olägenheter för undervisningen, a t t de tvärtom skulle högeligen befordra densamma. Det bleve då näm-

315 ligen i flera fall möjligt att, som ävenledes angivits, förändra mindre folkskolor till folkskolor av B2-typ och B2 till B l , varjämte i andra fall barnantalet bleve så stort, a t t B3-skolor kunde i n r ä t t a s . Det ringa b a r n a n t a l e t på de till indragning föreslagna platserna h a r hittills i regel förorsakat, att dessa platser fått nöja sig med halvtidsundervisning, högst Dl-skolor. Såväl barnen från dylika orter som barnen i de orter, dit hänvisning sker, skulle sålunda erhålla förbättrad undervisning. De anslag till skolinackorderingar, som hittills utgått, hava verkat i denna riktning, och heltidsundervisning ä r nu genomförd i alla församlingar utom Arvidsjaurs och till någon del i Piteå landsförsamling. Av 64 skolstationer med halvtidsläsning å r 1923 återstå sålunda nu endast 32 eller j ä m n t hälften, därav 6 i Piteå landsförsamling. Det stora antalet dylika stationer å r 1923 föranledde, a t t de ej medtogos i den detta å r avlämnade redogörelsen för byggnadsbehovet, varför detta behov, trots allt vad i sådant hänseende under tiden därefter åstadkommits, företer en ökning i den här föreliggande utredningen. Då emellertid skoldistrikten sedan flera å r i n r i k t a t sig på genomförd heltidsläsning, och även Arvidsjaur med all kraft strävar mot detta mål, har jag ansett riktigast a t t beräkna byggnadsbehovet med hänsyn till fullt genomförd heltidsläsning. Det ä r tydligt, a t t skolhusbyggande på dylika mindre platser, där redan en ringa växling i b a r n a n t a l kan föranleda ändrade dispositioner, måste noga övervägas och icke a n n a t än i fullt säkra fall bör komma till stånd. Därav följer, a t t hyresförfarande i regel tillgripes, och a t t byggnadsbehovet endast långsamt tillgodoses. Om emellertid skoldistrikt alltid hade möjlighet a t t med tillhjälp av statsanslag beordra barn från ort till annan, i den mån kanske endast tillfälliga fluktuationer i b a r n a n t a l e t gör detta ändamålsenligt, skulle ett antal skolhusbyggnader komma till stånd på platser, där man kanske annars i ännu tiotal av år drager sig fram med förhyrda, ofta högst otjänliga och hälsovådliga lokaler. JJessa förhyrda lokaler ställa sig dock knappast billigare för skoldistrikten än de egna lokalerna. Där halvtidsläsning förekommer, hava de j u v a r i t enda möjligheten, men i och med a t t skolorna göras fasta på viss ort, synes det, som om skolbyggnad där i allmänhet borde komma till stånd och fluktuationer i barnantalet motverkas genom skolskjutsar eller inackordering av barn från enstaka g å r d a r och mindre platser samt överbefolkade skolor. Utsikten a t t erhålla anslag för dylik eventuell utjämning av barnantalet skulle säkerligen i icke få fall häva skolmyndigheternas betänkligheter mot erkänt behövlig skolbyggnad å mindre ort. I måhända motsvarande antal fall skulle därigenom en annars behövlig utvidgning och delning å annan ort kunna undvikas. Många i kolumn 5 angivna Dl-skolor komma säkerligen att, i den mån lärarinnorna avgå eller kunna förflyttas, förändras till B3-skolor med t y åtföljande större byggnadsbehov i bostadshänseende. En beräkning av denna sannolikhet måste dock bliva en gissning, och a v s t å r jag därifrån. H ä r t i l l kommer, a t t bostäder äro lättare a t t förhyra än skollokaler, och a t t en eventuell lönereglering med hela lönen i k o n t a n t form säkerligen skulle åstadkomma en viss stagnation i byggandet av tjänstebostäder. i E t t utnyttjande av skolskjutsar i den utsträckning, som antagits, förutsätter statsbidrag med minst t v å tredjedelar av kostnaden. Erfarenheten h a r visat, a t t distrikten icke önska anlita statsbidrag, som beviljats med så låga belopp, a t t distriktens andel i skjutskostnaden blir högre än dess andel i kostnaden för på så s ä t t obehövlig skola. Sedan till utjämning av kostnaderna för skolväsendet erhålles bl. a. 200 kronor per läraravdelning, framträder nödvändigheten av a t t staten åtager sig större andel av kostnaden för skolskjutsar ännu stark a r e än förut. De mestadels långa avstånden inom inspektionsområdet göra, a t t detta anslag ändock t e r sig mindre begärligt än anslaget till inackordering (och skolhem).

Folkskolinspektören i Norrbottens

norra

inspektionsområde.

Det torde knappast v a r a lämpligt a t t i större omfattning, än som beräknats i kolumn 8, inackordera barn eller anordna skolskjutsar.

Folkskolinspektören i Tornedalens

inspektionsområde.

Givetvis kunde inackordering i skolhem och enskilda hem samt anordnande av skolskjutsar införas i större utsträckning, än som uppgivits. Att så likväl ej skett och icke heller föreslås beror på, a t t skoldistrikten redan med den nuvarande organisationen (många skolor med litet barnantal) måste bereda inackordering å t ett betydande antal b a r n från ensligt belägna gårdar, samt a t t en fullt tillfredsställande inackordering ä r svår a t t erhålla och ställer sig relativt dyrbar. Uppgår antalet barn i en by till 10, ä r det ekonomiskt fördelaktigare a t t hålla en skola i byn än a t t ordna inackordering i skolhem. Systemet inackordering i enskilda hem h a r visat sig medföra så stora olägenheter, a t t det i allmänhet hellre bör begränsas än ytterligare utvecklas. Genom anordnande av skolskjutsar skulle ekonomiska fördelar kunna uppnås i en del fall utöver de föreslagna. P å grund av klimatförhållandena och barnens klena klädutrustning samt svårigheten a t t för rimlig ersättning erhålla lämpligt åkdon (buss eller dylikt) anser jag det dock ej tillrådligt a t t föreslå denna utväg i större utsträckning.

316 Den andra frågan »Därest sammanslagning av skoldistrikt mera allmänt skulle ifrågakomma, anser Ni i så fall inom Edert verksamhetsområde exempelvis de nuvarande pastoraten lämpligen kunna utgöra dylika större skoldistrikt?» har icke besvarats av folkskolinspektörerna i Sydsmålands mellersta, Bohusläns, Medelpads och Ångermanlands södra inspektionsområden. Folkskolinspektörerna i Östergötlands västra och Sydskånes västra inspektionsområden besvara frågan med ja. Folkskolinspektören i Sydsmålands västra inspektionsområde har svarat: Ja, i flertalet fall. Följande folkskolinspektörer hava ansett fördelar i vissa fall kunna vinnas genom att låta pastoraten utgöra skoldistrikt och därvid anfört: Folkskolinspektören

i Upplands

inspektionsområde.

Ja, vissa pastorat såsom Västeråker, Dalby och Uppsala-Näs; Biskopskulla och Fröslunda; Fittja, Hjälsta, Holm och Kulla; Veckholm, Kungs-Husby och Torsvi; Villberga, Hacksta och Löt.

Folkskolinspektören

i Nordsmålands

mellersta

inspektionsområde.

I åtskilliga fall vore det fördelaktigt, om vid sammanslagning av skoldistrikt de nuvarande pastoraten finge bilda skoldistrikt.

Folkskolinspektören

i Nordsmålands

Möjligen för vinnande av skatteutjämning. kunna göras.

Folkskolinspektören

i Sydsmålands

västra Nämnvärda

östra

inspektionsområde. besparingar

torde

knappast

inspektionsområde.

Möjligen en del av de på Öland belägna pastoraten, som bestå av mindre församlingar; på fastlandet Dörby-Kläckeberga och Halltorp-Våxtorp.

Folkskolinspektören

i Nordskånes

västra

inspektionsområde.

Ja, i vissa fall skulle det medföra fördelar, om genom sammanslagning av skoldistrikt de nuvarande pastoraten komme a t t utgöra skoldistrikt.

Folkskolinspektören

i S y d sk ån e s östra

inspektionsområde.

Ur ren skolsynpunkt skulle det i vissa fall erbjuda fördelar, om pastorat utgjorde skoldistrikt. Inom inspektionsområdet ä r t. ex. Branteviks fiskeläge delat mellan Simris och ö s t r a Nöbbelövs skoldistrikt, vilka båda uppehålla skolor i Brantevik. Kiviks fiskeläge ä r delat mellan Södra Mellby och Vitaby församlingar. Emellertid tillämpas en gammal skolordning, enligt vilken Kiviks samhälle utgör ett skollag, oberoende av församlingsgränsen, med egen uttaxering för skolväsendet. Det kan dock ej förbises, a t t kommunerna i allmänhet torde vara obenägna för dylika sammanslutningar. Att tillgodoseendet av skolväsendets behov för en liten församling kan medföra oproportionerligt hög beskattning visar t. ex. Björka församling. Enligt senast tillgängliga undervisningsstatistik utgjorde invånarantalet 174, antalet lärjungar i folkskolan 17, antalet inkomsthundra inom kommunen 341-5 och uttaxeringen 16 kronor per skattekrona, därav för folkskoleväsendet 9 kronor.

Folkskolinspektören

i Älvsborgs

södra

inspektionsområde.

Icke så få av inspektionsområdets skoldistrikt hava ganska oregelbunden form. Sammanslagning av distrikt skulle medföra ökade möjligheter a t t ordna skolväsendet på ett lämpligt sätt. Om de nuvarande pastoraten komme a t t u t g ö r a skoldistrikt, skulle i en del fall den nuvarande skoldistriktsindelningens olägenheter komma a t t k v a r s t å , men en sådan ändring skulle dock i flera fall visa sig fördelaktig.

Folkskolinspektören

i Skaraborgs

södra

inspektionsområde.

Utvidgning av skoldistrikten till a t t omfatta pastoraten synes inom inspektionsområdet kunna få avsedd betydelse endast beträffande Skövde och Tidaholms pastorat. E t t rationellt tillgodoseende av såväl undervisningens intressen som besparingssynpunkterna synes mig bäst ernås genom en skoldistriktsindelning, vilken låter hänsyn till pastoratsgränserna bliva en lämplighetsfråga, blott huvudsyftet, större skoldistrikt, vinnes.

317 Folkskolinspektören

iVärmlands

västra

inspektionsområde.

E t t samgående mellan kommuner eller delar av kommuner för skoländamål röner i allmänhet s t a r k t motstånd. Pastoraten kunna mycket väl tänkas utgöra skoldistrikt, men inom Värmlands v ä s t r a inspektionsområde ligga de aktuella fallen icke inom samma pastorat.

Folk skolinspektör en i Värmlands

mellersta

inspektionsområde.

En sammanslagning av nuvarande skoldistrikt till större sådana synes mig ur flera s y n p u n k t e r önskvärd. I många fall torde de nuvarande pastoraten lämpligen kunna utgöra de större skoldistrikten, men en dylik sammanslagning pastoratsvis synes icke böra fastställas såsom en allmänt gällande regel vid bildandet av större skoldistrikt.

Folkskolinspektören

i Närkes

inspektionsområde.

Som regel är det lämpligast och även något lättare a t t vid behov i besparingssyfte sammanslå skoldistrikt, som höra till samma pastorat. F ö r Närkes inspektionsområde spelar emellertid en ny skoldistriktsindelning icke någon s t ö r r e roll ur utredningens synpunkter, enär skolor och bostäder i de allra flesta fall ligga på lämpligt avstånd från varandra, inom som utom skoldistrikten. Invid sockengränserna ligga nämligen mycket få skolor.

Folkskolinspektören

i Västmanlands

östra

inspektionsområde.

E n d a s t i t v å fall inom inspektionsområdet synas n å g r a fördelar vara a t t vinna därigenom, a t t ett pastorats församlingar bilda ett gemensamt skoldistrikt. I Sala landsförsamling kunde möjligen därigenom en B3-skola indragas, och i Tillberga skulle kyrkskolan (övre avdelningen i Tillberga-Hedensbergs Bl-skola) k u n n a indragas.

Folkskolinspektören

i Dalarnes

östra

inspektionsområde.

Mitt inspektionsområde omfattar 24 skoldistrikt. 11 av dessa utgöra egna pastorat. By och Husby hava över 5 OOO invånare, de övriga 9 n å icke upp till denna siffra, vilken j a g anser böra utgöra minimum, för a t t ett pastorat skäligen skall få utgöra eget skoldistrikt. Torsång och Aspeboda borde sammanslås till ett skoldistrikt eller också Aspeboda skoldistrikt sammanslås med Falu landsförsamling och Torsång med Stora Tuna, Vika eller Gustavs. Silvberg kunde sammanslås med Stora Tuna eller med Gustavs, Stora Skedvi med Vika, Gustavs eller Hedemora landsförsamling, Sundborn med Falu landsförsamling eller med Vika och Hosjö, vilka sistnämnda skoldistrikt utgöra ett pastorat och jämväl borde utgöra ett skoldistrikt. Domnarvet, Stora Tuna och Borlänge, t r e skoldistrikt med tillsammans omkring 26 000 invånare, bilda Stora Tuna pastorat. De båda förstnämnda äro var för sig tillräckligt stora skoldistrikt, ehuru jag icke kan finna, a t t den tidigare föreningen till ett skoldistrikt (till 1928) utgjorde någon som helst olägenhet, men Borlänge hade bort förenas med Domnarvet. Borlänge tillgodoser likvisst sitt skolväsen på ett u t m ä r k t sätt. Falu stads- och landsförsamlingar, som utgöra ett pastorat men skilda skoldistrikt, äro tillräckligt stora för a t t bilda egna skoldistrikt, men en sammanslagning till ett skoldistrikt skulle säkert erbjuda vissa fördelar. Säters stads- och landförsamlingar, vilka bilda Säters pastorat, hava en gång i tiden utgjort ett skoldistrikt och hade icke bort skiljas. Hedemora stads- och landsförsamlingar utgöra också skilda skoldistrikt, ehuru de bilda ett pastorat. Oaktat de äro större än de nyssnämnda syskonförsamlingarna, skulle icke desto mindre en sammanslagning vara gynnsam ur skolväsendets synpunkt. Detsamma gäller Grytnäs och Avesta, som ännu för ett årtionde sedan utgjorde ett pastorat ehuru redan då skilda skoldistrikt, liksom ock Folkärna och Krylbo. Vad slutligen angår Garpenbergs skoldistrikt borde det sammanslås med t. ex. Husby. Många andra kombinationer äro också t ä n k b a r a .

Folkskolinspektören

i D alar

ne s norra

inspektionsområde.

Svärdsjö moderförsamling och Svartnäs kapellförsamling, som nu utgöra två skoldistrikt, borde enligt min mening lämpligen k u n n a sammanslås till ett skoldistrikt. Därigenom skulle kostnaderna för skolväsendet i denna kommun kunna utjämnas, i detta fall till fördel för det mindre skoldistriktet, som h a r endast 4 lärare.

Följande folkskolinspektörer hava däremot ställt sig mer eller mindre avvisande till tanken på pastoraten såsom skoldistrikt och därvid anfört: Folkskolinspektören i Stockholmstraktens inspektionsområde. Inom inspektionsområdet äro skoldistrikten i allmänhet r ä t t stora, och sammanslagning av skoldistrikt synes därför icke v a r a av behovet påkallad. I varje fall vore därmed ur skatteutjämningssynpunkt mycket litet att vinna, enär samtliga skoldistrikt, som därav skulle beröras, hava jämförelsevis höga utgifter i förhållande till övriga.

318 Folkskolinspektören

i Roslagens

inspektionsområde.

Genom en sammanslagning vinnes ej mycket i Roslagens inspektionsområde.

Folkskolinspektören

i Södermanlands

östra

inspektionsområde.

Enligt min uppfattning äro skoldistrikten inom området väl avgränsade. Även om skoldistrikten utvidgas, k v a r s t å alltid fall, då barn hava n ä r m a r e och bekvämare väg till närmast intill liggande skola inom a n n a t skoldistrikt.

Folkskolinspektören

i Södermanlands

västra

inspektionsområde.

Det ä r de långa och särskilt i skogstrakter ej sällan även oländiga skolvägarna, som utgöra svåraste hindret för en rationell centralisering av skolväsendet på landsbygden. En sammanslagning av skoldistrikt skulle därför ej möjliggöra indragning av n ä m n v ä r t antal skolor. Med de nuvarande pastoraten som skoldistrikt skulle ingen och med ännu större distrikt en skola (B 3) kunna undvaras inom detta inspektionsområde. Den sjunkande nativiteten inverkar på barnantalet i skolorna huvudsakligen blott på den egentliga landsbygden, men där är det svårt a t t minska antalet läraravdelningar.

Folkskolinspektören

i Nor ds mål an ds

östra

inspektionsområde.

Sammanslagning av skoldistrikt inom inspektionsområdet synes knappast av behovet påkallat. De eventuella vinsterna därav torde motvägas av olägenheter i andra avseenden.

Folkskolinspektören

i Gotlands

inspektionsområde.

Nej, pastoraten äro såväl på Gotland som i Södertörnsdelen av inspektionsområdet för små för a t t därigenom någon väsentlig skatteutjämning eller eljest n å g r a mera påtagliga fördelar skulle uppstå.

Folkskolinspektören

i Blekinge

inspektionsområde.

Nej.

Folkskolinspektören

i Nordskånes

östra

inspektionsområde.

En sammanslagning av skoldistrikt nu, sedan skolväsendet i stort sett ordnats efter vissa för handen varande förhållanden, skulle snarare öka än minska kostnaderna för skolväsendet. Av en viss praktisk betydelse vore det onekligen, om de nuvarande pastoraten kunde bliva normerande också för skoldistrikten.

Folkskolinspektören

i Hallands

södra

inspektionsområde.

Nej, därför a t t de församlingar, som utgöra ett pastorat, ofta ej äro så belägna, a t t de lämpligen kunna utgöra ett skoldistrikt. En församling i ett grannpastorat ligger ofta b ä t t r e till.

Folkskolinspektören

i Hallands

norra

inspektionsområde.

Sammanslagning av skoldistrikt skulle, så vitt jag med hänsyn till förhållandena inom inspektionsområdet k u n n a t finna, icke möjliggöra indragning av någon skola.

Folkskolinspektören

i Göteborgstraktens

inspektionsområde.

Själva den geografiskt-topografiska beskaffenheten i västra Sverige utesluter möjligheten av en sammanslagning av skoldistrikt a n n a t än i mycket begränsad omfattning. Fjtt skoldistrikt ( = en socken) skiljes vanligen från ett angränsande distrikt av ett föga eller ej alls bebyggt område. De lärjungar, vilka hava n ä r m a r e till skola i a n n a t skoldistrikt än till skola inom det distrikt, till vilket de höra, äro till antalet mycket få. De torde icke n ä m n v ä r t inverka på folkskolans organisation eller behov av lokaler och lärarkrafter. Så länge folkskolan är en kommunal institution, torde det vara lämpligast a t t med bortseende från enstaka undantag bibehålla de nuvarande skoldistrikten. I och med a t t pastors självskrivenhet som ordförande i skolråd upphör och folkskolan underordnas borgerlig myndighet, torde det icke vara motiverat a t t lägga pastoratsindelningen till grund för bildandet av större skoldistrikt. Man torde kunna med visshet förutse, a t t ett sammanförande av skoldistrikten inom de olika pastoraten till gemensamma distrikt skulle med nu gällande skollagstiftning på många håll leda till stora slitningar. Det k i n inom samma pastorat finnas ett skoldistrikt, som vårdar sig väl om sitt skolväsen, medan ett a n n a t endast motvilligt fullgör det enklaste av sina skyldigheter härvidlag. Att låta det senare ekonomiskt profitera på det förras, offervilja vore knappast riktigt.

319 Folkskolinspektören

i Dalslands

inspektionsområde.

En sammanslagning av skoldistrikt sålunda att de nuvarande pastoraten skulle komma a t t utgöra skoldistrikt torde enligt min mening icke i allmänhet komma a t t medföra någon förbättring av skolväsendets organisation eller någon mera avsevärd minskning i kostnaderna för skolväsendet. I enstaka fall torde möjligen så kunna bliva fallet, men knappast i stort sett. Vid ett mera allmänt införande av överlärarinstitutionen kunde i en del fall en sådan sammanslagning möjligen visa sig fördelaktig. Men detta ä r ju blott en detalj, för vars lösande andra utvägar än en mera allmän sammanslagning av ^koldistrikten pastoratsvis torde kunna anlitas.

Folkskolinspektören

i Älvsborgs

norra

inspektionsområde.

Därest sammanslagning av skoldistrikt mera allmänt skulle ifrågakomma, är det enligt min mening icke lämpligt a t t låta de nuvarande pastoraten utgöra dylika större skoldistrikt. En viss utjämning av utgifterna för skolväsendet kunde väl därmed i enstaka fall åstadkommas, men i stort sett bleve en dylik anordning utan åsyftad verkan.

Folkskolinspektören

i Skaraborgs

norra

inspektionsområde.

Änskönt skoldistrikten inom detta inspektionsområde till största delen äro jämförelsevis små, kan jag icke finna, a t t en sammanslagning av distrikten till större enheter, exempelvis inom samma pastorat, i större utsträckning, än som redan nu förekommer, skulle kunna ha någon betydelse i speciellt sparsamhetssyfte. Skolorna äro så belägna, a t t de var på sin o r t i alla händelser komme a t t behövas. I sex fall utgöra redan de kommuner, som tillsammans bilda ett pastorat, på samma gång ett skoldistrikt (Broddetorp—Hornborga— Sätuna—Bolum, Hassle—Berga—Enåsa, Medelplana—Västerplana, Rackeby—Skalunda, Tun —Friel—Karaby, österplana—Kestad). I fem andra fall äro t v å eller flera grannkommuner sammanslagna till ett skoldistrikt Eggby—Istrum—öglunda, Kinne—Kleva och Sil, Skälvum—Ova, Sparlösa—Slädene, Tådene—Tranum). Slutligen h a r i två fall behovet av gemensamhetsskolor tillgodosetts genom bildande av kommunalförbund (Töreboda—Björkäng, Husaby—Skälvum—Ova). Härutöver synas n å g r a sammanslagningar icke erforderliga.

Folkskolinspektören

i Värmlands

östra

inspektionsområde.

Pastoraten inom inspektionsområdet äro följande: Norra Ny—Nyskoga, Norra Råda— Sunnemo—Gustav Adolf, Filipstad—Färnebo, Kroppa—Lungsund, Kristinehamn—Varnum, Visnum och Visnums-Kil samt Nysund—Rudskoga. Så vitt jag kan finna äro dessa p a s t o r a t icke lämpliga a t t utgöra större skoldistrikt. Mellan Norra Ny centralbygd och Nyskoga k y r k a ä r avståndet icke mindre än sex mil. A t t sammanslå dessa till ett s t ö r r e skoldistrikt är på grund av våglängden mellan socknarna omöjligt. Vad beträffar städerna och deras landskommuner medför en sammanslagning mellan dem andra svårigheter. Av de återstående fyra pastoraten äro t v å av så stor ytvidd, a t t de i likhet med Norra Ny—Nyskoga icke lämpa sig för en sammanslagning till större skoldistrikt. Dessa äro Norra Råda—Sunnemo—Gustav Adolf och Kroppa—Lungsund. Återstå två pastorat, Nysund—Rudskoga samt Visnum och Visnums-Kil. Där skulle väl icke avstånden behöva lägga hinder i vägen för en sammanslagning, men man kan utgå ifrån, a t t det inom de olika församlingarna, som skulle sammanslås till ett större skoldistrikt, skulle bliva mycket stark opposition. Man vill absolut icke vara med om en sådan sammanslagning. Även om åtskilligt skulle kunna vinnas ekonomiskt genom sammanslagningen, bjuder det ändock emot för dem det gäller. Varje församling sätter en ä r a i a t t sköta sina egna affärer utan a t t få dem sammanblandade med en annans. J a g har den bestämda uppfattningen, byggd på erfarenhet, a t t de olika församlingarna vilja hava så litet a t t göra med varandra som möjligt.

Folkskolinspektören

i Västmanlands

västra

inspektionsområde.

En sådan omreglering a t t pastoraten bildade skoldistrikt skulle icke inom Västmanlands västra inspektionsområde åstadkomma någon förbättring.

Folkskolinspektören

i Dalarnes

södra

inspektionsområde.

Sammanslagning av skoldistrikt torde här icke v a r a a t t räkna med.

Folkskolinspektören

i Gä st riklands

inspektionsområde.

Sammanslagning ä r otänkbar i detta inspektionsområde. Skoldistrikten äro h ä r tillräckligt stora. Delningar hava förekommit i t r e fall sedan år 1923, i det a t t Storviks, Sandvikens och Hofors skoldistrikt utbrutits ur Ovansjö, Högbo och Torsåkers skoldistrikt.

Folkskolinspektören

i Hälsinglands

södra

inspektionsområde.

Skoldistrikten inom inspektionsområdet omfatta i regel pastoraten. Endast Alfta, Hanebo, Skogs och Norrala pastorat äro uppdelade i t v å skoldistrikt v a r d e r a : Alfta—Svabens-

320 verk, Hanebo—Segersta, Skog—Lingbo och Norrala—Trönö. En sammanslagning så att e t t v a r t av nämnda pastorat skulle komma a t t utgöra ett skoldistrikt kan visserligen ske, utan a t t någotdera skoldistriktet blir lidande därpå (Svabensverk skulle dock förlora på a t t förenas med Alfta), men några fördelar av en sådan sammanslagning synas mig knappast stå a t t vinna.

Folkskolinspektören

i Hälsinglands

norra

inspektionsområde.

Som de flesta skoldistrikten inom inspektionsområdet äro jämförelsevis stora, torde en sammanslagning pastoratsvis ej här få stor betydelse. Lämplig torde dock en sådan sammanslagning med hänsyn till skolväsendet bliva för pastoraten Njutånger—Nianfors, Hälsingtuna—Ilsbo—Hög och Harmånger—Jättendal.

Folkskolinspektören

i Ångermanlands

norra

inspektionsområde.

Sammanslagning av skoldistrikt inom härvarande inspektionsområde skulle icke på något sätt underlätta skolväsendets organisation eller förbilliga skolväsendet. Sockengränserna äro här mäktiga naturgränser.

Folkskolinspektören

i Jämtlands

södra

inspektionsområde.

Någon allmän sammanslagning av skoldistrikten till större sådana vill jag icke tillstyrka. Varje socken är nämligen allt fortfarande något för sig, i sin utvecklade egenart originellt, och dess inbyggare se helst, a t t de i så stor utsträckning som möjligt få sköta egna angelägenheter utan främmande inblandning. Den bristande enhetskänslan skulle därför utan tvivel medföra slitningar och strider, så a t t vad en kommun funne för gott besluta i många fall komme a t t överklagas av en annan. Något s t a r k a r e skäl för a t t de nuvarande pastoraten skulle utgöra dylika större skoldistrikt synes mig heller icke kunna påvisas, sedan kyrkoherden icke längre är självskriven ordförande i skolrådet.

Folkskolinspektören

i Jämtlands

norra

inspektionsområde.

Enligt de uppgifter, jag inhämtat från skolrådens ordförande, kan icke någon besparing åstadkommas genom sammanslagning av skoldistrikt. J a g kan icke heller finna, a t t andra ifördelar skulle vara a t t vinna genom sammanslagning av två eller flera av de nuvarande skoldistrikten, även om dessa utgöra olika delar av ett och samma pastorat.

Folkskolinspektören

i Västerbottens

södra

inspektionsområde.

Med hänsyn till de nuvarande skoldistriktens stora vidsträckthet kan någon sammanslagning av skoldistrikt icke komma i fråga.

Folkskolinspektören

i Västerbottens

mellersta

inspektionsområde.

Som samtliga skoldistrikt äro synnerligen omfattande, i några fall oformligt stora, och de lokala skolmyndigheterna hava fullt arbete med tillsynen av folkskoleväsendet en var inom sitt område, kan någon sammanslagning av skoldistrikt icke tillstyrkas.

Folkskolinspektören

i Västerbottens

norra

inspektionsområde.

H ä r kan sammanslagning icke ifrågakomma, ty skoldistrikten äro mycket vidsträckta.

Folkskolinspektören

i Norrbottens

södra

inspektionsområde.

• Då skoldistrikten h ä r äro mycket stora, så ä r exempelvis Arjeplogs skoldistrikt större än Skåne och Blekinge tillhopa, går utvecklingen i riktning mot delning av de nuvarande skoldistrikten.

Folkskolinspektören

i Norrbottens

mellersta

inspektionsområde.

Skoldistrikten inom detta inspektionsområde äro mycket stora och sammanfalla pastoraten.

Folkskolinspektören

i Norrbottens

norra

med

inspektionsområde.

Någon sammanslagning av skoldistrikt kan icke ifrågakomma inom inspektionsområdet, då skoldistrikten redan äro väl stora.

Folkskolinspektören

i Tornedalens

inspektionsområde.

Några fördelar för skolväsendet kunna inom inspektionsområdet icke vinnas genom sammanslagning av skoldistrikt. Undervisningsväsendet skulle snarare vinna på en uppdelning av de större skoldistrikten. Redan nu erhålla barn undervisning i angränsande skoldistrikt, när så lämpligen kan ske.

321 Den tredje frågan »Vilka andra uttalanden önskar Ni göra beträffande möjligheten att åstadkomma större skoldistrikt eller en utjämning av utgifterna för skolväsendet?» har besvarats av nedannämnda folkskolinspektörer, vilka därvid anfört följande: Folkskolinspektören

i Stockholmstraktens

inspektionsområde.

Staten bör i allt större utsträckning övertaga utgifterna för skolväsendet. Redan det av riksdagen beviljade särskilda anslaget till utjämning av kostnaderna för skolväsendet har visat sig vara till god hjälp och verkat skatteutjämnande.

Folkskolinspektören

i Roslagens

inspektionsområde.

S t ö r r e statsbidrag till skolskjutsar jämte statsbidrag till inackordering av skolbarn torde för n ä r v a r a n d e vara det nödvändigaste. Statsbidrag för byggande av gymnastiksalar ä r önskvärt.

Folk skolinspektören

i Upplands

inspektionsområde.

Möjligheterna a t t åstadkomma större skoldistrikt äro för närvarande mycket små på grund av vederbörande kommuners obenägenhet till samverkan i skolhänseende. Statsbidrag till skolbyggnader i förhållande till kommunernas ekonomiska bärkraft skulle bliva ett effektivt medel för utjämning av utgifterna för skolväsendet.

Folkskolinspektören

i Södermanlands

östra

inspektionsområde.

Förslaget om skyldighet för skoldistrikt a t t mot självkostnadspris mottaga barn angränsande skoldistrikt bör snarast möjligt bliva lag.

Folkskolinspektören

i Södermanlands

västra

från

inspektionsområde.

Staten bör betala hela den kontanta avlöningen till lärarpersonalen, vilket ju för närvarande realiter ä r förhållandet i och med utjämningsbidraget. Statsbidrag bör utgå till tomtinköp, ny- och ombyggnad samt eventuellt även till större reparationer av skollokaler och tjänstebostäder.

Folkskolinspektören

i Östergötlands

östra

inspektionsområde.

Då skoldistrikten nu på ett i det stora hela lämpligt sätt sörjt för sitt skolväsende och i allmänhet anskaffat för detsamma erforderliga lokaler, förefinnes intet egentligt behov av sammanslagning av skoldistrikt, om nämligen hänsyn endast tages till skolväsendets ändamålsenliga anordnande. Endast i ett par fall skulle någon förbättring kunna vinnas genom sammanslagning av närliggande skoldistrikt. Ur skatteutjämningssynpunkt kan emellertid en sammanslagning av skoldistrikt vara fördelaktig, då ju kostnaderna för skolväsendet äro helt olika i skilda församlingar. Det torde emellertid vara a t t förvänta, a t t en utveckling i denna riktning komme a t t möta s t a r k t motstånd, eftersom detta skulle innebära, a t t en församling, som i tid sörjt för sitt skolväsende och därför nu har en jämförelsevis liten utgift för detsamma, finge deltaga i kostnaderna för av andra församlingar uppförda skolhus utan a t t behöva påräkna liknande hjälp av dessa. Skulle emellertid sammanslagning av skoldistrikt anses böra mera allmänt ifrågakomma, äro enligt min mening de nuvarande pastoraten alltför små, enär den antydda svårigheten särskilt bjärt skulle framträda, då endast ett par församlingar sloges samman. Först om ett flertal församlingar kunde sammanslås till ett gemensamt skoldistrikt, bleve skatteutjämningen tillräckligt effektiv, varjämte det ej heller så tydligt behövde framträda, a t t en församling direkt gåve hjälp åt en annan. Genom sådana större skoldistrikt ökades möjligheten a t t genom lärares förflyttning till vakant tjänst påskynda avvecklingen av sämre skolformer. Med hänsyn till det nuvarande läget inom inspektionsområdet anser jag emellertid icke någon ä n d r i n g önskvärd. En sådan torde snarare bliva till skada för skolan, då den skulle komma a t t frånhända församlingsborna inflytandet på skolan och därigenom beröva dessa det intresse från skolområdets sida, som är av så stor betydelse för skolans verksamhet och för samarbetet mellan skola och hem. Lämpligaste formen för utjämning av utgifterna för skolväsendet synes mig vara, a t t bidraget till utjämning av kostnaderna för skolväsendet differentierades med hänsyn till församlingarnas utgifter för skolväsendet, så a t t det i första rummet komme de för skolväsendet skattetyngda distrikten till godo, ävensom a t t i särskilt skattetyngda skoldistrikt visst bidrag till erforderliga skolbyggnader kunde erhållas. 21—32230*. m .

322 Folkskolinspektören i Nordsmålands

östra

inspektionsområde.

Det torde böra bliva en statens uppgift a t t ytterligare komma de skattetyngda kommunerna till hjälp. För a t t spara statens utgifter för ändamålet torde staten böra förbehålla sig r ä t t a t t föreskriva skoldistrikten åtgärder, som kunna minska utgifterna för skoländamål, såsom ingående av kommunalt skolförbund, anordnande av skolskjutsar, inackordering av skolbarn eller mottagande i skolorna av barn från andra skoldistrikt. Därjämte böra föreskrifter utfärdas, som effektivare än de hittillsvarande garantera, att överflödiga l ä r a r t j ä n s t e r icke i n r ä t t a s eller bibehållas.

Folkskolinspektören i N or d smal and s västra

inspektionsområde.

Med hänsyn till skolväsendets organisation vore det bäst, om församlingar, även tillhörande olika pastorat, kunde sammanslås till ett skoldistrikt, eller ännu hellre om skold i s t r i k t kunde bildas oberoende av församlingsgränser. I många fall skulle de organisatoriska svårigheterna lösas, om skoldistrikt vore skyldigt mottaga barn från a n n a t skoldistrikt.

Folkskolinspektören i Sydsmålands

östra

inspektionsområde.

Flertalet skoldistrikt inom detta inspektionsområde synas mig tillräckligt

Folkskolinspektören i Gotlands

stora.

inspektionsområde.

Genom sammanslagning av de nuvarande 90 skoldistrikten på Gotlands landsbygd till exempelvis fem skoldistrikt, i huvudsak sammanfallande med fattigvårdsområdena eller landsfiskalsdistrikten, skulle en väsentlig skatteutjämning utan tvivel åstadkommas. Då emellertid en preliminär beräkning visat, a t t skatteprocenten i de sålunda uppkomna förvaltningsområdena ändock skulle variera med omkring t r e kronor, synes mig det enda fullt rationella vara, a t t Gotlands landsbygdsförsamlingar sammansloges till ett enda skoldistrikt. Något tekniskt hinder för skolväsendets inordnande under större förvaltningsenheter synes mig icke föreligga, vare sig skoldistrikten bleve ovannämnda fem eller ett enda för hela Gotland. Även i Södertörnsdelen av inspektionsområdet synas samtliga nuvarande skoldistrikt med fördel kunna sammanslås till ett enda. Skulle emellertid med hänsyn bl. a. därtill, a t t vissa av de nuvarande skoldistrikten såsom Huddinge, Nynäshamn och Botkyrka hava sitt skolväsen mera stadsmässigt ordnat, mindre förvaltningsområden befinnas önskvärda, beder j a g få föreslå följande distriktsindelning: 1) Botkyrka, Salem och Grödinge 2) Huddinge 3) Sorunda, Torö, ösmo och Nynäshamn 4) Tyresö, Dalarö, Västerhaninge, Muskö, österhaninge, Ornö och Utö. Nämdö, som tillhör Djurö p a s t o r a t i ärkestiftet, torde böra hänföras till Stockholmstraktens inspektionsområde. I v a r t och ett av förvaltningsområdena skulle finnas en central skolstyrelse såsom beslutande myndighet. De nuvarande skolråden (skolstyrelserna) skulle fungera som förut, men deras uppgifter skulle huvudsakligen ägnas å t skolväsendets ledande och övervakande samt å t verkställandet av den centrala skolstyrelsens beslut. ö v e r l ä r a r e borde finnas överallt. I de flesta fall torde de nuvarande pastoraten kunna utgöra lämpliga överlärardistrikt. Medel till löpande utgifter för undervisnings- och förbrukningsmateriel, skolornas renhållning och uppvärmning, s m ä r r e reparationer (årligt underhåll) och dylikt skulle utgå till de enskilda skoldistrikten i form av anslag, beräknade för alla skoldistrikt efter så långt möjligt ensartade grunder. Ville skoldistrikt därutöver, exempelvis genom a t t upplåta skollokalerna för särskilda ändamål, påtaga sig ytterligare kostnader för lyse, städning, underhåll o. s. v. eller genom a t t bevilja sina lärare särskilda förmåner m. m. ikläda sig ytterligare utgifter, skulle dylikt finansieras genom särskild utdebitering inom skoldistriktet (kommunen, församlingen). P å a n n a t s ä t t torde det knappast bliva möjligt a t t få till stånd verklig sparsamhet med de för det gemensamma förvaltningsområdet utdebiterade medlen.

Folkskolinspektören i Blekinge

inspektionsområde.

Genom sammanslagning av länets 36 skoldistrikt på landsbygden till 4 skoldistrikt (häradsvis) skulle ett tiotal skolor kunna indragas och b ä t t r e skolformer och för m å n g a barn k o r t a r e skolvägar erhållas.

Folk skolinspektör en i Nordskånes

östra

inspektionsområde.

S å vitt jag kunnat bedöma stämningen inom inspektionsområdet, är befolkningen icke intresserad av åtgärder för a t t få större skoldistrikt. I ett p a r fall hava vederbörande fastmer planer på en uppdelning av större skoldistrikt.

Folkskolinspektören i Hallands

södra

inspektionsområde.

Min personliga erfarenhet giver icke stöd åt den uppfattningen, a t t undervisningen skulle k u n n a ordnas så väsentligt mycket b ä t t r e , om skoldistrikten vore större. Självfallet ä r

323 emellertid, a t t kostnaderna för skolväsendet skulle bliva j ä m n a r e fördelade, om skoldistrikten vore större än vad nu är fallet. U r den synpunkten vore det säkert lämpligast, a t t länen finge utgöra skoldistrikt, eller a t t staten övertoge alla utgifterna för folkskoleväsendet.

Folkskolinspektören i Göteborgstraktens

inspektionsområde.

F r å g a n om bildande av större skoldistrikt ä r väl icke utan sin vikt. Den synes mig emellertid n ä r m a s t höra samman med det föga utredda spörsmålet om inrättandet av särskilda styrelser för folkskoleväsendet inom större områden.

Folkskolinspektören i Bohusläns

inspektionsområde.

Staten utbetalar årligen för varje ordinarie l ä r a r t j ä n s t (ty för sådan måste förr eller senare byggas) ett visst belopp t. ex. 100—150 kronor. Detta belopp insattes för skoldistriktets räkning å riksbankens avdelningskontor genom länsstyrelsens försorg. Utbetalningen blir således till a t t börja med blott en bokföringsåtgärd. Skoldistriktet insänder årligen före den 1 j a n u a r i uppgift å befintliga ordinarie tjänster (tills vidare anställda l ä r a r e räknas därvid såsom ordinarie) till folkskolinspektören, som med attest insänder uppgiften till länsstyrelsen. Länsstyrelsen befordrar uppgiften vidare till riksbanken. Insättas årligen 100 kronor blir det efter 5 % r ä n t a efter 15 å r 2 000, efter 30 å r 6 000, efter 45 å r 14 00O, efter 60 å r 30 000 och efter 75 å r 62 000 kronor. Beloppets storlek bestämmes efter ett skolhusbygges sannolika varaktighet (60—75 å r ) , efter räntefoten (som staten ju på denna insättning alltid kan hålla lika stor) och efter penningvärdets sannolika fallande (byggnadskostnaderna för ett skolhus med bostad för manlig lärare är nu omkring fyra gånger högre än för 20 å r sedan). Denna skolhusbyggnadsfond, som sålunda varje skoldistrikt skulle äga, finge blott användas till nybyggnader eller större om- och tillbyggnader med länsstyrelsens tillstånd efter folkskolinspektörens hörande samt under övergångstiden, innan systemet h u n n i t fullt verka, möjligen till betalning och amortering av redan för skolhusbyggnader upptagna lån. Fördelarna av detta system ä r o : 1) Staten vet vad den ikläder sig och giver för ändamålet ut en jämförelsevis ringa summa. 2) Systemet ä r r ä t t v i s t och lika för alla, stad eller land, vare sig skoldistrikten redan s a t t s i t t skolväsen i gott skick eller framdeles skola göra det. 3) Systemet löser skolhusbyggnadsfrågan för all framtid (det enda som kan komma i fråga är jämkning av det årliga bidraget, om det visar sig för högt eller för lågt). 4) Administrationskostnaderna äro ringa, t y administrationen inskränker sig till insändandet av tjänstelistorna till riksbankens avdelningskontor och för dettas del till förandet av ett konto för varje skoldistrikt (för Göteborgs och Bohus län omkring 90). 5) Kungl. M a j : t bleve därigenom befriad från de årligen i riklig mängd förekommande ansökningarna om r ä t t a t t upptaga amorteringslån. Då staten redan nu betalar en viss summa för varje läraravdelning, kan mycket väl en del av detta belopp fonderas. Vidare bör för utjämning av kommunalskatten tagas under övervägande a t t låta staten helt bestrida kostnaderna för l ä r a r k å r e n s avlöning.

Folkskolinspektören i Dalslands

inspektionsområde.

Enligt min mening torde en mera avsevärd minskning uti och utjämning av utgifterna för skolväsendet kunna åstadkommas endast om skoldistrikten gjordes mycket större, än vad nu är fallet eller skulle bliva fallet, om de nuvarande skoldistrikten förenades pastoratsvis. J a g vågar i detta hänseende icke framkomma med något bestämt förslag, men det synes, som om skoldistriktens gränser med fördel kunde sammanfalla med länsgränserna.

Folkskolinspektören i Älvsborgs

norra

inspektionsområde.

Skall en ändring i fråga om skoldistriktsindelningen genomföras för vinnande av en i möjligaste mån effektiv utjämning av utgifterna för skolväsendet, synes det nödvändigt, a t t ett jämförelsevis stort antal kommuner sammanföras till ett gemensamt skoldistrikt. Olika indelningsgrunder kunna därvid t ä n k a s ifrågakomma. Möjligen kunde det befinnas lämpligt a t t låta skoldistriktsindelningen sammanfalla med länsindelningen. För en sådan anordning synas vägande skäl kunna anföras. J a g anser mig dock i denna fråga icke böra göra något bestämt uttalande.

Folkskolinspektören i Skaraborgs

södra

inspektionsområde.

Såsom ett allmänt uttalande vill jag framhålla, a t t ett s n a r t förverkligande synes mig önskvärt beträffande de förslag, vilka ingå i skolöverstyrelsens den 24 april 1930 avgivna utredning angående möjligheten a t t vid behov k u n n a indraga skolor och skolavdelningar. Beträffande däri föreslagna å t g ä r d e r vid tillsättning av lediga ordinarie lärartjänster vid folk- och småskolor ber jag få betona vikten av, a t t statsverket genom sina organ vid sådana tillfällen bevakar möjligheten a t t få företrädesrätt för t r a n s p o r t e r av lärare, dels inom

324 a n d r a skoldistrikt övertaliga lärare, dels andra, vilkas förflyttning kan prövas lämplig för skolväsendets ändamålsenliga ordnande i övrigt. Beträffande i nämnda utredning föreslagen skyldighet för skoldistrikt a t t i sina skolor i mån av utrymme mottaga närboende barn från andra skoldistrikt synes mig denna anordning för det avlämnande skoldistriktet böra bliva avgiftsfri, så s n a r t ej det mottagande skoldistriktet kan visa, att särskilda kostnader därigenom uppkommit. Skyldigheten a t t i mån av utrymme mottaga närboende barn från a n d r a skoldistrikt torde för övrigt lämpligen kunna göras till villkor för statsbidrag till lärarpersonalens avlöning. Som illustration till angivna förhållande må följande nämnas. Vid Tidaholms stads folkskolor h a r stegring i barnantalet nödvändiggjort nyanställning av en extra ordinarie folkskollärare för läsåret 1931—1932. Anställningen gäller klass 3. Agnetorps skoldistrikt har en folkskola av samma typ som Tidaholms distrikt (A), vilken ä r så belägen i stadens omedelbara närhet, a t t barn från Tidaholm mycket lätt kunde dirigeras dit. I denna skola får läraren i klass 3 samma läsår högst 13 elever. Enligt gällande bestämmelser kan det ena skoldistriktet lika litet åläggas a t t till en skola i ett a n n a t distrikt sända b a r n som det andra skoldistriktet a t t mottaga dem. För statsverket hade emellertid detta b e t y t t en ren besparing på omkring 2 500 kronor, och även för Tidaholms stad hade det inneburit en minskning av skolutgifterna, om Tidaholms pastorat nu varit ett skoldistrikt, ty då hade ytterligare en lärare vid stadens skola varit överflödig. Så länge nuvarande skoldistriktsindelning bibehålles, kan en dylik angelägenhet endast regleras på den frivilliga överenskommelsens väg, vilket ofta stöter på svårigheter.

Folkskolinspektören i Värmlands

mellersta

inspektionsområde.

E t t rationellt ordnande av s t ö r r e skoldistrikt och en därmed sammanhängande och därigenom möjlig utjämning av utgifterna för skolväsendet synes mig kunna åstadkommas därigenom, a t t staten övertager dessa kostnader.

Folkskolinspektören i Värmlands

östra

inspektionsområde.

Även om jag icke anser en sammanslagning av flera smärre skoldistrikt till ett större vara önskligt för a t t möjligen få en utjämning av utgifterna för skolväsendet till stånd, ä r det givetvis av nöden, a t t de skoldistrikt, som hava betungande utgifter för sitt skolväsen, på allt s ä t t bliva hjälpta. Den av riksdagen beslutade ersättningen till skoldistrikt med 200 kronor per läraravdelning och 5 kronor per skolbarn visar sig verka synnerligen ojämnt. Skoldistrikt med 1 ä 2 kronors u t t a x e r i n g till skolväsendet per bevillningskrona få lika mycket i ersättning som de skoldistrikt, vilka hava en uttaxering på 6 å 7 kronor för samma ändamål. E r s ä t t n i n g e n borde utgå i en stigande skala alltefter skoldistriktets utgifter för skolväsendet. Härigenom skulle de skoldistrikt, som verkligen behöva understöd, erhålla rikligare understöd än de skoldistrikt, som äro b ä t t r e ekonomiskt situerade. Nu erhålla även skoldistrikt, som sakna kommunalskatt, lika mycket i understöd som de skoldistrikt, vilka få bära en ytterligt t u n g skattebörda. Detta kan givetvis icke vara rättvist.

Folkskolinspektören i Närkes

inspektionsområde.

E h u r u det är synnerligen svårt a t t tillförlitligt angiva den utsträckning, i vilken lokalbehovet för skolväsendet genom anordning av skolskjutsar kan minskas, är det dock min uppfattning, under förutsättning a t t statsbidrag till skjutsar mera allmänt komme a t t utgå, a t t ganska mycket skulle kunna inbesparas särskilt i t r a k t e r med goda vägar, som regelbundet holies farbara även under vintermånaderna. Inom kort skulle det nog också visa sig, a t t barnens föräldrar icke skulle finna anordningen motbjudande eller farlig. Inackordering av barn utom hemtrakten kunna de däremot icke förlika sig med, n ä r det gäller folkskolans lärjungar.

Folkskolinspektören i Västmanlands

västra

inspektionsområde.

Statsbidragen till anordnande av skolskjutsar böra avsevärt höjas. Sådana förhållandena nu äro, innebär indragning av en skola och anordnande av skolskjutsar i alla de fall, där nödiga lokaler vid den indragna skolan finnas, en ökad utgift för skoldistriktet. I vissa fall kan denna ökning bliva avsevärd. Statsverket gör däremot en verklig inbesparing. Statsbidraget bör i varje fall beräknas så högt, a t t skoldistriktet icke får ökade kostnader genom denna anordning.

Folkskolinspektören i Västmanlands

östra

inspektionsområde.

Den tanken återkommer ofta, om icke landstingen skulle kunna övertaga skolbyggnadsoch skolunderhållsskyldigheten. Skoldistrikten kunde bevaras såsom nu och deras förslag i byggnadshänseende granskas av någon landstingets eller statens myndighet, varefter beslutanderätten ankomme på landstinget i analogi med omvårdnaden och ansvaret för sjukvården. Nog borde härigenom en väsentlig vinst göras beträffande utjämningen av ifrågavarande utgifter.

325 Folkskolinspektören

i Dalarnes

östra

inspektionsområde.

ö v e r h u v u d ä r den nuvarande organisationen ur ekonomisk och pedagogisk s y n p u n k t långtifrån rationell. Och likväl står skolväsendet högt i Dalarne. Skoldistrikten b r i n g a stora offer för detsamma, stundom för stora, t y med b ä t t r e organisation skulle samma eller ännu b ä t t r e resultat k u n n a vinnas för mindre kostnader.

Folkskolinspektören

i D al ar ne s norra

inspektionsområde.

Utvecklingen har under sista tiden g å t t i den riktningen, a t t små kapellförsamlingar önskat bilda egna skoldistrikt. Detta h a r dock icke lyckats. Någon möjlighet a t t åstadkomma s t ö r r e skoldistrikt torde icke finnas inom detta inspektionsområde. Lämpligt vore måhända, a t t landstingen trädde emellan för a t t åstadkomma en utjämning av utgifterna för skolväsendet. Utgifterna härför inom inspektionsområdet torde dock icke kunna anses betungande.

Folkskolinspektören

i Hälsinglands

södra

inspektionsområde.

J a g anser det varken önskvärt eller nödvändigt, a t t skoldistrikten inom inspektionsområdet göras s t ö r r e än för närvarande. En utjämning av kostnaderna för skolväsendet torde endast k u n n a vinnas genom a t t staten lämnar särskilt bidrag till skoldistrikt, där kostnaderna för skolväsendet ställa sig högre än skäligt.

Folkskolinspektören

i Hälsinglands

norra

inspektionsområde.

Möjligheten av avsevärt större skoldistrikt, t. ex. länen, torde förtjäna a t t undersökas. Det har i m å n g a fall visat sig, a t t skolväsendet i små skoldistrikt blir relativt d y r b a r t ej blott för skoldistriktet självt utan även för statsverket. Skall man tills vidare låta a n s t å med större förändringar i skoldistriktens omfattning, synes det nödvändigt, a t t staten bidrager ej blott till avlöning å t skolans l ä r a r e utan också med r ä t t avsevärd del till kostnaderna för skollokaler.

Folkskolinspektören

i Ångermanlands

södra

inspektionsområde.

E t t icke ringa antal av de förhyrda skollokalerna äro synnerligen bristfälliga. I en församling, d ä r behovet av klassrum uppgår till ett tjugutal, har endast ett mindre skolhus blivit uppfört sedan å r 1923. Då j a g icke känner något fall inom inspektionsområdet, där statsanslaget, 200 kronor för varje läraravdelning och 5 kronor för barn, av församlingen disponeras för uppförande av skolhus, vill jag som min bestämda uppfattning framhålla, a t t ifrågavarande anslag av församlingarna i första rummet böra användas till byggande av behövliga nya skolhus. I a n n a t fall kommer det a t t taga en oändlig tid, innan lokalbehovet blir fyllt, ö k a t statsbidrag är behövligt.

Folkskolinspektören

i Jämtlands

södra

inspektionsområde.

Indragning av redan befintlig skola eller läraravdelning skulle enligt min mening k u n n a (Underlättas och besparingar åstadkommas, om biträdande lärarinnor i folkskola och lärarinnor i m i n d r e folkskola genom folkskolinspektörens förmedling kunde förflyttas från en skola eller läraravdelning i det ena distriktet till en ledig tjänst i det andra.

Folkskolinspektören

i Jämtlands

norra

inspektionsområde.

Det förefaller, som om ökat statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet borde ifrågasättas, för den händelse man vill ernå dels en mera rättvis fördelning av kostnaderna för skolväsendet, dels en ur skolsynpunkt så fördelaktig anordning av detsamma som möjligt.

Folkskolinspektören

i Västerbottens

södra

inspektionsområde.

Enär kommunernas omkostnader för skolväsendet numera huvudsakligen bestå i utgifterna för skollokaler och tjänstebostäder, synes en utjämning lämpligast kunna åstadkommas genom väsentligt ökat statsbidrag för uppförande av byggnader för skolväsendet. Utan verkligt effektivt statsunderstöd för detta ändamål torde det återstående byggnadsbehovet j ä m t e den omorganisation av skolväsendet, som därvid förutsattes, beträffande flertalet skoldistrikt komma a t t förbliva endast fromma önskningar, omöjliga a t t inom överskådlig framtid, om ens någonsin, realisera.

Folkskolinspektören

i Västerbottens

mellersta

inspektionsområde.

Den enda möjligheten a t t åstadkomma utjämning av utgifterna för folkskoleväsendet anser jag vara, a t t statsbidrag i nödig omfattning utgår till uppförande av skollokaler och lärarbostäder. Byggnadsfrågan kan ej lösas inom överskådlig tid, om icke hjälp i form av tämligen rikliga statsbidrag erhållas

326 Folkskolinspektören

i Västerbottens

norra

inspektionsområde.

Ordentligt tilltaget statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet bör beviljas å t de skattetyngda kommunerna.

Folkskolinspektören

i Norrbottens

norra

inspektionsområde.

Sådana skattetyngda skoldistrikt som t. ex. Råneå och Tore måste i statsbidrag erhålla minst 80 % av s t y r k t a verkliga byggnadskostnader. I uppgifterna har jag »under förutsättning av oförändrade statsbidrag» för dessa skoldistrikt beräknat en tid av 25 år för a t t få byggnadsbehovet fyllt. H ä r kunde lika väl skrivas »aldrig». Med 80 ?^ i statsbidrag torde däremot behovet, vad dessa skoldistrikt beträffar, kunna t ä n k a s fyllt inom 10—15 år. Anslagen till inackordering av barn i skolhem och enskilda hem samt till skolskjutsar böra avsevärt höjas, så a t t de mest skattetyngda skoldistrikten i allmänhet kunna erhålla 90 % av kostnaderna i statsbidrag.

Folkskolinspektören

i Tornedalens

inspektionsområde.

Den så vitt jag kan se enda möjligheten för skoldistrikten inom inspektionsområdet a t t inom rimlig tid få sitt lokalbehov tillgodosett är att staten fortfarande och för de svenskspråkiga skoldistrikten i större utsträckning än hittills lämnar bidrag till byggnadsverksamheten.

övriga folkskolinspektörer hava icke uttalat sig med anledning av den tredje frågan.

327 Bilaga 5.

Exempel å fall, i vilka en koncentration av skolväsendet med fördel synts kunna genomtöras. E x e m p e l I. Fide, Öja, Hamra, Yamlingbo och Sundre skoldistrikt i Gotlands län.

328 Skoldistrikt Fide Oj a

Hamra Vamlingbo Sundre

?)kl?^gd /i lyoO

Skoltorm B 3

Kyrkskolan Burgsviks folkskola . . . Burgsviks småskola . . . Skoga Hamra skola Vamlingbo skola . . . . Snndre skola

292 799 — — — — 259 593 153

Antal lärare folkSmåskolskollärare lärare 1 —

B2 B 2 b B3 B 3 B 2 B 3

1 1 — 1 1 1 1

— — 1 — — 1 —

21 27 —• 9 15 31 7

— — 21 5 7 22 2

Summa 8

2 096

66 Skolor

F

Fide skola

Centralskola i Burgsvik

2096 Aa

Antal barn å folksmåskoleskolestadiet stadiet 11 9

Genom indragning av de många spridda B2- och B3-skolorna och skolväsendets centralisering förmedelst skolskjutsar till en centralskola i traktens huvudort Burgsvik skulle antalet lärare i folkskolan kunna minskas från 7 folkskollärare och 2 småskollärarinnor till 4 folkskollärare och 4 småskollärarinnor. Samtidigt skulle antalet lärare i fortsättningsskolan kunna minskas från 7 till 4, En betydande besparing skulle härigenom vinnas, varjämte samtliga barn skulle komma i åtnjutande av undervisning i A-skola. Exempel EL Follingbo och Akebäcks skoldistrikt i Gotlands län.

FoUingbo skola

Akebäcks skola Skoldistrikt

Skolor

Folkmängd Vi 1930

Skolform

Follingbo Akebäck

Follingbo skola Akebäcks skola Samma 2

531 125 656

B 1 B 3

656 B 1

Centralskola i Follingbo

Antal lärare folksmåskolskollärare lärare 2 1 1 —

Antal barn å folksmåskoleskolestadiet stadiet 27 32 3 7 30 39 39

329 Detta exempel utvisar en centralisering i mera begränsad omfattning. Genom indragning av Akebäcks skola och barnens transporterande medelst skolskjutsar till en gemensam skola i Follingbo skulle 1 folkskollärare och 1 lärartjänst i fortsättningsskolan bliva överflödiga. Förutom den genom sammanslagningen uppkommande besparingen skulle vinnas, att barnen i Akebäck erhölle undervisning i en skola av högre form.

Exempel HL Tidaholms, Agnetorps och Acklinga skoldistrikt i Skaraborgs län.

Skoldistrikt

Skolor

Tidaholm Agnetorp

Acklinga

Ramstorps skola . Knllö skola . . . Mobackens skola . Acklinga skola Summa 5

Centralskola i Tidaholm

Folkmängd Vi 1930

Skolform

. 4 750 2141

A a

.

407 407

A a B 1 B 2 B 2

7 298 7 298

Aa

Antal lärare folksmåskolskollärare lärare 8 11

Antal barn å folksmåskoleskolestadiet stadiet 151 313

4 2 1 1

2 1 1 1

78 52 27 27

40 28 11 13

243 Genom anordnande av skolskjutsar för barnen inom Agnetorps och Acklinga skoldistrikt och skolväsendets centralisering till Tidaholms stad skulle 2 folkskollärartjänster och 2 småskollärarinnetjänster bliva överflödiga, varjämte samtliga barn skulle komma i åtnjutande av undervisning i A-skola.

330 Exempel IV. Stenstorp-Brunnhem-Sbdra Kyrketorps samt Högstena skoldistrikt i Skaraborgs län.

Stenstorps folkskola

Högstena^ folkskola Högstena

Skoldistrikt

Skolor

Folkmängd Vi 1930

Stenstorp-Brunnhem-Södra Kyrketorp 1476 Stenstorps skola . . . . — Ranstads småskola . . . — Brunnbems småskola . . — Södra Kyrketorps småskola — Högstena Högstena skola 196 Summa 5

Centralskola i Stenstorp

Skolform A b b b B 3

1 672

1672 Aa

Antal lärare folksmåskolskollärare lärare

1 1 1 —

Antal barn å folksmåskoleskolestadiet stadiet

95 12 107 107

28 16 3 3 50 50

Genom en centralisering medelst skolskjutsar av skolväsendet i ifrågavarande skoldistrikt till en centralskola i Stenstorp skulle 1 folkskollärartjänst och 1 småskollärarinnetjänst bliva överflödiga, varjämte samtliga barn skulle erhålla undervisning i A-skola. Eventuellt kunde till detta skolområde läggas jämväl Segerstads skoldistrikt.

331 E x e m p e l V. Hjo stads och Hjo landsförsamlings skoldistrikt i Skaraborgs län.

Skoldistnkt

_. , Skolor

Folkmängd i^ 1 9 3 Q

Skolform

Antal lärare folksmågkol. akol. lärare lärare 8 4

Antal barn å folksmåskole. sbole. stadiet stadiet 163 81

Hjo stad 2720 Hjo landsförsamling 938 Svärtans skola — Högalunds småskola . . . — Källelnnds småskola . . . — Summa 4 3 658

A Bl b b

2 — — 10

— 1 1 6

8o — — 248

— 20 8 109

Centralskola i Hjo

Aa

3658 En centralisering av skolväsendet till Hjo stad genom anordnande av skolskjutsar för landsförsamlingens barn skulle medföra en besparing av 2 folkskollärartjänster och 2 småskollärarinnetjänster, varjämte även landsförsamlingens barn skulle komma i åtnjutande av undervisning i A-skola.

332 E x e m p e l VL Kymbo, Näs och Kälvene skoldistrikt i Skaraborgs län.

Folkskola vKaLfven.e

Folkskola..

Nas^ Kyrnbrr Småskola

?!klSd /i lyoO

? kol ~ form

Kymbo skola Näs skola Kälvene skola . . . . .

295 209 200

B2 B 3 B 3

Summa 3

704 Skoldietrikt Kymbo Näs Kälvene

Skolor

Centralskola i Näs

F

704 B1 b

Antal lärare folksmåskolskollärare lärare 1 1 1 1

Antal barn^å folksmåskole- skolestadiet stadiet 27 9 12

6 1 5

skulle centralise< I d e t t a exempel, som avser t y p i s k a l a n d s b y g d s d i s t r i k t , r i n g e n medföra i n d r a g n i n g av 1 folkskollärartjänst, varjämte s a m t l i g a b a r n skulle e r h å l l a u n d e r v i s n i n g i skola av högre form.

333 Exempel

VII.

Haverö skoldistrikt i Västernorrlands län. Skoldistriktet har en areal av nära 100 000 hektar och en folkmängd av omkring 3 000 personer.

.ni* J.HW1ÄJ1

Sandbodama *

HÄR-

Dodsjöbo<uUih

\

• • Mjiisjöboilama

H Ä L S I N G L A N D J EDA -

otän-vlkrri I

Nuvarande Skolans namn By Snöberg Östavall Juånäs Nybo Mälsjöbodarna-Vassnäs Kölsillre Viken-Vallen Säter Holmsnäs Vallen Torrflonäs Ön Ytterturingen Överturingen Kroknäs Summa 16 (18 stationer)

Betecknar ort där skota nu finnes • . . . skulle finnas enl,£( den nya planen

skolorganisation Skolform B 2 Dl Bl Dl B 3 D 3 B 2 D 3—C 3 Dl Dl B 2v Dl Dl B 2 B 2 Dl

Antal lärare

Antal barn

2 1 3 1 1 1 2 1 1 1 1 1 1 2 2 1__

37 9 70 7 24 16 43 24 23 16 18 10 16 39 36 15

334 Vid en koncentration Skolor By skola Ostavalls skola

av skolväsendet

torde detsamma

kunna

ordnas på följande

Skolområden

omfattande byarna By och Snöberg > byarna Östavall, Juan, Alby, Juånäs, Mälsjöbodarna samt Råsjö D 1-skola inom Borgsjö skoldistrikt Nybo skola » Nybo by Kölsillre skola > byarna Kölsillre, Vassnäs, Viken, Sandbodarna och vissa delar av Säters by Vallens skola > byarna Vallen, Torrflonäs, vissa delar av Säters by samt klasserna 5—6 från Ytterturingen Holmsnäs skola > Holmsnäs by samt barnen från Krog Öns skola > Ön Ytterturingens skola » klasserna 1—4 med intagning av barn vartannat år. Överturingens skola > byn Överturingen Kroknäs skola > byn Kroknäs och däromkring belägna enstaka lägenheter

sätt.

fkolform B 2

^ntal barn 46

Bl B 3

90 24

Bl

76 B 2 B 3 B 3

45 16 16

B 2 B 3

36 15

Genom en dylik organisation av skolväsendet skulle antalet skolor nedbringas från 16 till 10 och antalet skolstationer från 18 till 10. Följande skolor skulle kunna indragas, nämligen skolorna i Snöberg, Juånäs, Mälsjöbodarna-Vassnäs, Viken, Säter och Torrflonäs ävensom folkskoleavdelningen i Ytterturingen och Dl-skolan i Råsjö inom Borgsjö skoldistrikt. Genom centraliseringen skulle 7 lärarinnebefattningar vid mindre folkskola och 1 folkskollärartjänst bliva överflödiga. Däremot skulle 2 nya tjänster behöva inrättas, nämligen 1 folkskollärartjänst i Kölsillre och 1 småskollärarinnetjänst i Vallen. Skoldistriktet skulle genom denna anordning befrias från skyldighet att bygga skolhus för en läraravdelning och en tjänstebostad i var och en av de ^byar, där skola nu upprätthålles men där lokaler förhyras, nämligen i Juånäs, Mälsjöbodarna, Viken, Ytterturingen och Råsjö. Vidare skulle skoldistriktet befrias från eljest nödvändig reparation och ombyggnad av skolhusen i Snöberg och Torrflonäs. Däremot skulle ytterligare en lärosal och en tjänstebostad (om 2—3 rum och kök) erfordras i östavall och Kölsillre. Dessa nybyggnader torde emellertid bliva ofrånkomliga, även om den nya organisationen icke genomföres. En centralisering av skolväsendet, på sätt ovan antytts, skulle alltså omedelbart medföra en avsevärt förbättrad undervisning och en betydande minskning av kostnaderna för lärarnas avlöning. P å längden skulle därjämte vinnas en säkerligen icke ringa minskning av utgifterna för byggande och underhåll av skolhus och tjänstebostäder, för uppvärmning och belysning av lärosalar samt för anskaffande av undervisningsmateriell m. m. Koncentrationen har tänkts genomförd genom anordnande i erforderlig utsträckning av^ skolskjutsar. Kostnaderna härför torde icke behöva överstiga 5,000 kronor årligen.

335 Exempel VUL Xlvsby skoldistrikt (norra delen) i Norrbottens län.

AKVTDSJAUR

•

Betechnor ort dar shoio nu Tinnes

Nuvarande Skolor

Skolform

Övra Byns

i

Nystrands

' ,

Nybyns Fällbergs Sälgbergs

Vargisåns Pålträsks

skolorganisation.

, > • ,

Div Dl B 2 Dl Div B 2 Dl Dt Dl

•

D l

, , , , > >

Bl Dl Dl Dl Dl Dl Dl

336 Skolor Höghedens skola Lillkorsträsks > Hedens > Flygnäsets > Korsträsks > Flevikens > Sjövikens > Visthedens > Södra Vistträsks » Avaträsks > Uddträsks » Timfors » Vistbäckens > Manjärvs >

Skolform B 2 B2 Bl Dl B2 Dl Dl B 1 Dl Dl Dl Dl Dl Dl

Av dessa skolor torde följande kunna indragas: Övra byn. Folkskolavdelningen hänvisas till Byns skola, dit avståndet är 3 kilometer. I något fall torde inackordering bliva erforderlig. Sälgberg. Skolskjuts anordnas till övra Tväråsel, 5 kilometer. Timfors. Skolskjuts anordnas till Vistheden, 6 kilometer. Avaträsk. Inackordering anordnas i Vistheden för ett fåtal barn. Åkerdal. Barnen hänvisas till Vidsel. Flygnäset. Skolskjutsar anordnas till Heden, 6 kilometer. Sjöviken. Inackordering för barnen anordnas. Sörstrand. Skolan sammanslås med Bredsels skola, som förändras till B2. Åkermark. Skolan sammanslås med Fällbergs skola (eventuellt med Nybyns skola). Frånsett de nio skolor, vilka enligt vad sålunda anförts skulle kunna indragas, torde i ytterligare ett par fall sammanslagning av skolor vara möjlig- Genom de föreslagna åtgärderna skulle vinnas förutom en förbättrad undervisning avsevärda besparingar. Sålunda skulle enbart kostnaderna för fyllande av det nu föreliggande behovet av byggnader för skolväsendet kunna nedbringas med omkring 110 000 kronor.

337 Bilaga 6.

Utdebitering av landstingsskatt samt kommunal progressivskatt för varje landstingsområde enligt beslut år 1929. Progressivskatten

Landstingsområde

Stockholms läns Uppsala läns Östergötlands läns Kronobergs läns Kalmar läns norra Gotlands läns Blekinge läns Hallands läns Göteborgs och Bohus läns

. . .

Skaraborgs läns Örebro läns

Västernorrlands läns Västerbottens läns Samtliga

22f—322308

III.

MotsvaUtdebiterad rande en kommunal I % av utdebiteprogressivlandstings- ring per skatt, kr. skatten skattekrona av kr.

Antal skattekronor

Utdebiterad landstingsskatt, kr.

2 296 194 884 500 1126 901 1 214 380 1 073 491 552 066 362 164 592 951 217 835 632 899 1 084 735 2 197 458 729 078 953 175 1 631184 1 006 235 1 250 558 1 278 419 928 229 1 212 152 1 098 345 1 382 749 527 293 718 125 852 655

4 248 214 1 902 095 2 154 355 2 672 080 1 985 741 1 076 318 817 033 1 422 685 483 589 1 670 457 2 168 893 4 725 127 1 603 876 1 671 020 3 099 148 2 062 610 3 001171 2 591 689 1 858 993 2 666 602 2 416 383 3 932 089 1 623 631 2 318 984 2 694 390

829 497 260 641 382 324 305 396 172 639 80 986 63 594 114 663 40 573 117 564 271 490 563 345 207 894 186 766 490 278 219 487 262 296 348 564 163 452 164 842 217 989 293 807 66 414 95 477 93155

19-5 13-7 17-7 11-4 8-7 7-5

25 803 771

56 867 173

6 013 133

7-s

8l 8-4 7-0 125 11-9 130 11-2 15-8 106 8-7 13-4 8-8 6-2 90 7-5 4-1 4-1 3-5

0-36 0-29 0-34 0-25 016 0-15 0-18 0-19 019 019 025 0-26 029 0-20 0-30 0-22 0-21 0-27 0-18 0-14 0-20 021 013 013

0-u 023

338 Förskjutning i den år 1929 beslutade utdebiteringen per skattekrona av sammanlagd kommunal- och landstingsskatt, därest den kommunala progressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. A. Fördelning av landskommunerna efter landstingsområden med hänsyn till förskjutningen. Antal kommuner, där kommunalskatten per skattekrona utgjorde, i kr. Landstingsområde Högst 4-01— 6 o i — 8 o i — 10-01- 12-01- över 4 6oo 8-oo lOoo 12-oo 15-00 15

Inalles

Stockholms läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

2 1

9 10

29 6

24 1

16 —

10 —

4 —

94 18

Uppsala läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

1 —

9 3

34 6

23 2

6 —

2 —

—

75 11

Södermanlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

1 2

4 8

25 9

21 8

5 —

6 —

—

62 27

Östergötlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

—

9 7

49 13

36 10

15 1

6 —

—

115 31

Jönköpings läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

24 12

54 7

19 1

8 1

—

—

105 23

Kronobergs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

3 1

12 6

25 6

22 2

6 —

4 —

—

72 15

Kalmar läns norra: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

—

3 2

22 3

5 1

1 —

—

—

31 6

—

12 7

15 1

61 8

Gotlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

1 —

4 2

23 1

28 —

13 —

11 —

9 —

89 3

Blekinge läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

—

1 —

3 1

9 3

6 1

7 —

5 —

31 5

Kristianstads läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

1 1

23 6

61 6

28 5

7 3

3 —

1 —

124 21

Malmöhus läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

13 8

77 21

81 15

13 3

3 1

1 —

1 1

189 49

Kalmar läns södra: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

339 Antal kommuner, där kommunalskatten per skattekrona utgjorde, i kr. Landstingsområde Högst 4-01— 6-01— 8-01— lO-oi- 12-01- över 6-oo 4 8oo 10-oo 12-00 15-00 15 Hallands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

1 2

Göteborgs och Bohus läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

2 Älvsborgs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

Inalles

12 2

23 6

22 1

12 6

20 1

21 1

78 10

1 5

30 8

66 7

45 3

31 2

6 1

193 26

1 8

29 4

84 11

75 2

30 1

236 26

Värmlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

—

6 2

22 8

30 4

75 14

Örebro läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

—

11 6

25 3

20 7

16 3

—

55 11

11 1

20 8

—

—

42 10

16 3

13 2

5 1

4 1

44 9

3 1

6 5

17 4

52 11

3 1

14 3

12 2

—

54 6

1 1

26 4

4 1

—

24 1

521 89-8 59 10-2

238 95-2 12 4-8

170 98-3 3 1-7

57 96-6 2

2 054 84-9 365 151

Skaraborgs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

,

Västmanlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering Kopparbergs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

1 .

Gävleborgs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

2 1

2 Västernorrlands låns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

.

Jämtlands låns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

.

Västerbottens läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

.

—

3 1

7 2

Norrbottens läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

.

—

—

Hela

,

—

75 11

52 9

riket:

Minskad eller oförändrad utdebitering: Absolut . . . . 27 42-2 1% ökad utdebitering: Absolut . . . . 37 57-8 1%

308 74-9 103 251

733 83-1 149 169

340 Antal kommuner, där kommunalskatten per skattekrona utgjorde, i kr. Landstingsområde Högst 4-01— 6 - 0 1 - 8 - 0 1 - 1 0 0 1 - 12-01- Över 15 600 8-oo 10-oo 1200 15oo 4

Inalles

I kommuner med ökad utdebitering uppgick ökningen till, i kr. O-oi—O-io 011—0-25 0-26—0-50 0-51—100 1-01— Inalles B.

6 3 7 14 7

31 17 23 20 12

52 37 30 19 11

25 16 12 5 1

118 78 78 60 31

365 Fördelning av städerna med hänsyn till förskjutningen.

Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

1 1

2 10

21 22

23 19

— —

3 5 2

10 10 2

12 7

6 1

— 1

—

53 54

— —

27 22 4 1

I städer med ökad utdebitering uppgick ökningen till, i kr. 0-01—0-10 0-11—0-25 0-26—0-50 0-51—1-00 1-01—. . .

,—

— —

— —

Förteckning å kommuner med en utdebitering enligt beslut år 1929 av mer än 8 kronor per skattekrona, i vilka en ökning med mer än 50 öre per skattekrona av den sammanlagda utdebiteringen av kommunal- och landstingsskatt skulle hava uppstått på grund av den kommunala progressivskattens överförande till landstingen. A.

Landskommuner.

Uppsala län: Västra Ryd Södermanlands Vadsbro

län:

Östergötlands Grebo

län:

Jönköpings Bottnaryd

Kommunal utdebitering, kr.

Ökning av utdebiteringen, kr.

9-00

0'60

9-40

0"92

län: 1075

0"71

Blekinge län: Förkärla

8-85

T04

Kristianstads län: Trolle-Ljungby . . .

10-90

0'58

8-23

0'68

9-00

0-55

Värmlands län: Ransäter Västernorrlands län: Överlännäs B.

Städer. Inga

341 Utdebitering a? landstingsskatt samt kommunal progressivskatt för varje landstingsområde enligt beslut år 1930. Progressivskatten

Landstingsområde

Utdebiterad Antal skattekronor landstingsskatt, kr.

MotsvaUtdebiterad rande en kommunal I % av utdebiteprogressivring per skatt, kr. landstingsskatten skattekrona av kr.

Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns Östergötlands läns Jönköpings läns Kronobergs läns Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands läns Blekinge läns Kristianstads läns Malmöhus läns Hallands läns Göteborgs och Bohus läns Älvsborgs läns Skaraborgs läns Värmlands läns Örebro läns Västmanlands läns Kopparbergs läns Gävleborgs läns Västernorrlands läns Jämtlands läns Västerbottens läns Norrbottens läns

. . .

Samtliga

2 432 641 919 313 1199 679 1 265 761 1135 809 566 089 376 908 616 457 225 062 663 298 1125 297 2 240 760 760 558 1 008 262 1 698 314 1 048 775 1 393 321 1 352 864 1 004 947 1 397 031 1 206 119 1 515 253 563 035 770 698 1 286 381

4 499 592 1 930 535 2 285 283 2 785 965 2 384 944 1132 176 885 611 1 540 378 562 651 1 684 884 2 362 577 4 929 195 1 597 113 1 764 383 3 226 755 2 201 470 3 343 825 2 751 623 2 009 893 2 933 641 2 412 153 4 310 220 1 732 358 2 489 201 4 064 800

897 378 255 858 425 250 302 751 174 087 79 506 71375 120 914 35 381 125 178 281 457 560 438 200 025 193 285 473 340 236 091 317 306 337 633 183 955 190 445 284 068 321135 80 884 126 558 334 749

19-9 13-3 18-6 10-9 7-3 7-0 8-1 7-8 6-3 7-4 11-9 11-4 12-5 110 14-7 10-7 9-5 12-3 9-2 6-5 11-8 7-5 4-7 5-1 8-2

0-37 0-28 0-35 0-24 0-15 014 019 0-20 016 019 0-25 0-25 0-26 019 0-28 0-23 0-23 0-25 018 0-14 0-24 0-21 0-14 0-16 0-26

27 772 632

61 821 226

6 609 047

0-24

342 Förskjutning i den år 1930 beslutade utdebiteringen per skattekrona av sammanlagd kommunal' och landstingsskatt, därest den kommunala progressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. A. Fördelning av landskommunerna efter landstingsområden med hänsyn till förskjutningen. Antal kommuner, där kommunalskatten per skattekrona utgjorde, i kr. Landstingsområde

In-

Högst 4-01— 601— 8-01— 1001- 12-01- Över 6-oo 8-00 10-oo 12-00 15-oo 4 15

alles

3 1

93 19

Stockholms läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

3 Uppsala läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

2 —

2 Södermanlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

1 2

Östergötlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

15 1

7 —

—

75 11

6 9

24 7

23 7

4 —

5 —

1 —

64 25

—

14 7

50 13

38 3

15 2

—

—

121 25

Jönköpings läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

2 5

29 13

53 8

15 1

•

—

-—

—

101 27

Kronobergs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

1 2

11 9

34 5

15 2

6 —

2 —

—

69 18

Kalmar läns norra: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

1 —

6 4

14 4

5 2

1 —

1 —

—

28 10

Kalmar läns södra: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

1 —

6 —

9 6

22 1

10 1

9 —

4 —

61 8

Gotlands låns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

1 —

9 3

32 —

23 1

9 —

9 —

5 —

88 4

Blekinge läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Ökad utdebitering

—

1 1

7 3

5 2

7 —

6 —

4 —

30 6

Kristianstads läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ö k a d utdebitering

1 1

34 10

56 7

21 4

6 3

1 —

1 —

120 25

Malmöhus läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

6 5

95 26

70 15

11 2

3 1

2 1

—

187 50

4 •

343 Antal kommuner, där kommunalskatten per skattekrona utgjorde, i kr. Landstingsområde Högst 4-01— 6-01— 8-01— 10-01- 12-01- över 4 6-00 8-oo lO-oo 12-00 15-oo 15 Hallands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Göteborgs och Bohus läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

.

1 2

14 1

24 5

78 8

.

1 1

4 2

20 5

21 2

77 10

3 4

40 13

68 5

8 1

196 23

.

2 4

34 12

93 8

59 5

28 1

232 30

.

—

5 4

30 4

28 4

—

77 12

1 1

15 4

23 5

—

51 10

—

7 3

28 6

11 3

3 1

18 8

—

—

43 9

3 2

17 5

12 1

6 1

—

42 11

11 4

16 3

11 1

11 1

53 10

5 3

15 1

14 1

7 2

9 1

—

8 2

;9 i

2 1

—

26 4

—

—

23 2

27 443

386 73-2 141 268

772 84-9

470 91i 46 8-9

207 95-0 11 5-0

139 95-2

40 97-6 1 2-4

2 041 84-4 377 156

Älvsborgs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Skaraborgs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering Värmlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering Örebro läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering Västmanlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

.

Kopparbergs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

.

—

54 12 1

Gävleborgs läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering Västernorrlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering

Inalles

. 1

Jämtlands läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

.

Västerbottens läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

.

Norrbottens läns: Minskad eller oförändrad utdebitering ökad utdebitering

.

Hela riket: Minskad eller oförändrad utdebitering: Absolut . . . . 1% ökad utdebitering: Absolut . . . . 1%

—

34 557

137 151

7 4-8

k8

344 Antal kommuner, där kommunalskatten per skattekrona utgjorde, i kr. Landstingsområde Högst 4-01— 6 0 1 - 8-01— l O o i - 1 2 0 1 - Över 600 8-oo lOoo 1200 15oo 15 4

Inalles

I kommuner med ökad utdebitering uppgick ökningen till, i kr. 0-01—0-10 0-11—0-25 0-26—0-50 0-51—1-00 101— Inalles B.

13 2

34 34 26 25 22

51 45 27 12 2

22 9 8 4 3

125 96 70 57 29 377

11 Fördelning av städerna med hänsyn till förskjutningen.

Minskad eller oförändrad utdebitering ö k a d utdebitering

1 1

3 9

27 23

14 22

—

3 5 1

11 10 2

18 4

—

52 55

—

—

—

32 19 3 1

I städer med ökad utdebitering uppgick ökningen till, i kr. OOl—OlO 0-11—0-25 0-26—0-50 0-51—1-00 101—

—

Förteckning å kommuner med en utdebitering enligt beslut år 1930 av mer än 8 kronor per skattekrona, i vilka en ökning med mer än 50 öre per skattekrona av den sammanlagda utdebiteringen av kommunal- och landstingsskatt skulle hava uppstått på grund av den kommunala progressivskattens överförande till landstingen. A.

Landskommuner.

Uppsala

Ökning av utdebiteringen, kr.

8-60

1-01

10-00 9-30

0-60 T84

11-75 11-10

0-53 0-81

13-70

0-61

8-05 960

2-21 0-54

9-75 9-90

0-65 0'81

län:

Västra Ryd . . . . Södermanlands län: Ardala Vadsbro Kristianstads län: Trolle-Ljungby . . . Tosjö Älvsborgs län: Hålanda Skaraborgs Istrum Beateberg Värmlands Ransäter Bogen B.

Kommunal utdebitering, kr.

Städer. Inga.

län:

län:

i

Statens offentliga utredningar 1933 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

A l l m ä n lagstiftning. Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Betänkande med förslag ang. åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar. [2]

Statsförfattning.

Industri.

Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas

finansväsen.

Handel o c h sjöfart.

K o in m u 11 i k a ti o n s v ä s e n .

Skatteutjamnlngiberedningen 2. [8] Skatteutjämningsberedningen 8. [4]

Bank-, kredit- och penningväsen. Politi.

Försäkringsväsen. Socialpolitik.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. A n d l i g odling i övrigt.

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

InternationelKrätt.' 3

Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden. 4. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge ang. konkurs, m. rm. [1]

Stockholm 1983. Egl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner

322 308